
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 1993/94:120</div>
<div class="sidhuvud_datum">Onsdagen den 8 juni</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 9.00</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>1 §  Justering av protokoll</pre><pre>Justerades protokollet för den 2 juni.</pre><pre>2 §  Avsägelse</pre><pre>Talmannen meddelade att Ian Wachtmeister (nyd)
anhållit om att fr.o.m. den 11 juni bli entledigad
från uppdraget som ledamot av riksdagen.</pre><pre>Kammaren biföll denna avsägelse.</pre><pre>3 §  Anmälan om ny ordförande i
utrikesutskottet</pre><pre>Talmannen meddelade att utrikesutskottet den 7
juni utsett Karl-Göran Biörsmark (fp) till ny
ordförande efter Daniel Tarschys.</pre><pre>4 §  Meddelande om kompletteringsval till vissa
utskott, m.m.</pre><pre>Talmannen meddelade att på grund av
uppkommande vakanser hade</pre><pre>dels Folkpartiet liberalernas riksdagsgrupp fr.o.m.
den 20 juni anmält Håkan Holmberg som ledamot
i utrikesutskottet och Lars Leijonborg som ledamot
i utrikesnämnden, båda efter Daniel Tarschys,
Charlotte Branting som suppleant i utrikesutskottet
och i utrikesnämnden efter Håkan Holmberg
respektive Lars Leijonborg samt Håkan Holmberg
som suppleant i Europarådets svenska delegation
efter Pär Granstedt,</pre><pre>dels Centerns riksdagsgrupp fr.o.m. den 20 juni
anmält Pär Granstedt som ledamot i Europarådets
svenska delegation efter Daniel Tarschys.</pre><pre>Talmannen förklarade fr.o.m. den 20 juni valda till</pre><pre>ledamot i utrikesutskottet</pre><pre>Håkan Holmberg (fp)</pre><pre>ledamot i utrikesnämnden</pre><pre>Lars Leijonborg (fp)</pre><pre>ledamot i Europarådets svenska delegation</pre><pre>Pär Granstedt (c)</pre><pre>suppleant i utrikesutskottet och i utrikesnämnden</pre><pre>Charlotte Branting (fp)</pre><pre>suppleant i Europarådets svenska delegation</pre><pre>Håkan Holmberg (fp)</pre><pre>5 §  Meddelande om riksmötets sista dag</pre><pre>Beträffande riksmötets sista dag, lördagen den 11
juni, meddelade talmannen följande:</pre><pre>Den avslutande partiledardebatten som skulle
börja kl. 9.00 beräknades till ca fem timmar.
Eftersom antalet repliker inte kunde förutsägas var
den totala debattiden något osäker.</pre><pre>Efter debatten skulle sammanträdet ajourneras
20 -- 30 minuter.</pre><pre>Regeringen har förutskickat att det kunde bli
aktuellt med information om Öresundsbron. Den
skulle i så fall följa efter ajourneringen.
Information tillsammans med kompletterande
frågor beräknades till ca 45 minuter.</pre><pre>Om information lämnades skulle sammanträdet
därefter ajourneras 5 -- 10 minuter. Efter
ajourneringen, ca kl. 15.30, skulle avslutningen av
valperiodens sista riksmöte äga rum. Den
beräknades till ca 1 timmme och 15 minuter.</pre><pre>6 §  Förnyad bordläggning</pre><pre>Föredrogs men bordlades åter</pre><pre>Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1993/94:AU19</pre><pre>7 §  Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den 7  juni</pre><pre>KU50 Folkomröstning om EU-medlemskap</pre><pre>Mom. 2 (formuleringen av svarsalternativen,
m.m.)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. 1 (s)</pre><pre>Votering:</pre><pre>290 för utskottet</pre><pre>23 för res. 1</pre><pre>5 avstod</pre><pre>31 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>116 s, 75 m, 26 fp, 27 c, 24 kds, 21 nyd, 1 -</pre><pre>För res. 1:</pre><pre>6 s, 1 m, 1 fp, 1 c, 1 kds, 12 v, 1 -</pre><pre>Avstod:</pre><pre>5 s</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>11 s, 4 m, 6 fp, 3 c, 1 kds, 2 nyd, 2 v, 2 -</pre><pre>Mom. 6 (bindande deklaration)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. 2 (s)</pre><pre>Votering:</pre><pre>289 för utskottet</pre><pre>24 för res. 2</pre><pre>4 avstod</pre><pre>32 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>117 s, 75 m, 25 fp, 26 c, 24 kds, 21 nyd, 1 -</pre><pre>För res. 2:</pre><pre>8 s, 1 m, 1 fp, 1 c, 12 v, 1 -</pre><pre>Avstod:</pre><pre>2 s, 1 fp, 1 kds</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>11 s, 4 m, 6 fp, 4 c, 1 kds, 2 nyd, 2 v, 2 -</pre><pre>Mom. 12 (öppen redovisning av finansieringen)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. 3 (s)</pre><pre>Votering:</pre><pre>291 för utskottet</pre><pre>23 för res. 3</pre><pre>3 avstod</pre><pre>32 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>118 s, 75 m, 26 fp, 26 c, 24 kds, 21 nyd, 1 -</pre><pre>För res. 3:</pre><pre>6 s, 1 m, 1 fp, 2 c, 12 v, 1 -</pre><pre>Avstod:</pre><pre>2 s, 1 kds</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>12 s, 4 m, 6 fp, 3 c, 1 kds, 2 nyd, 2 v, 2 -</pre><pre>Övriga moment</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>JuU31 Bostadsdomstolen</pre><pre>Mom. 1 (den framtida organisationen)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. 1 (s)</pre><pre>Votering:</pre><pre>179 för utskottet</pre><pre>139 för res. 1</pre><pre>31 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>1 s, 76 m, 26 fp, 29 c, 25 kds, 21 nyd, 1 -</pre><pre>För res. 1:</pre><pre>126 s, 12 v, 1 -</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>11 s, 4 m, 7 fp, 2 c, 1 kds, 2 nyd, 2 v, 2 -</pre><pre>Mom. 2 (tidpunkt för upphörande av
Bostadsdomstolen)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. 2 (s)</pre><pre>Votering:</pre><pre>176 för utskottet</pre><pre>141 för res. 2</pre><pre>32 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>76 m, 25 fp, 29 c, 24 kds, 21 nyd, 1 -</pre><pre>För res. 2:</pre><pre>127 s, 1 fp, 12 v, 1 -</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>11 s, 4 m, 7 fp, 2 c, 2 kds, 2 nyd, 2 v, 2 -</pre><pre>Mom. 3</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>JuU33 Kompletteringspropositionen 1993/94:150
Slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1994/95, m.m.</pre><pre>Mom. 2 (garantipension för administrativ personal)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. 1 (s)</pre><pre>Votering:</pre><pre>177 för utskottet</pre><pre>140 för res. 1</pre><pre>1 avstod</pre><pre>31 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>76 m, 27 fp, 29 c, 24 kds, 20 nyd, 1 -</pre><pre>För res. 1:</pre><pre>127 s, 12 v, 1 -</pre><pre>Avstod:</pre><pre>1 kds</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>11 s, 4 m, 6 fp, 2 c, 1 kds, 3 nyd, 2 v, 2 -</pre><pre>Övriga moment</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>JuU34 Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>UU27 Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>TU35 En effektivare fordonskontroll</pre><pre>Mom. 1 (förslagen rörande kontrollbesiktningen)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. 1 (s)</pre><pre>Votering:</pre><pre>179 för utskottet</pre><pre>140 för res. 1</pre><pre>30 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>76 m, 27 fp, 29 c, 25 kds, 21 nyd, 1 -</pre><pre>För res. 1:</pre><pre>127 s, 12 v, 1 -</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>11 s, 4 m, 6 fp, 2 c, 1 kds, 2 nyd, 2 v, 2 -</pre><pre>Mom. 3 (förslagen rörande övriga
fordonskontroller)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. 2 (s)</pre><pre>Votering:</pre><pre>179 för utskottet</pre><pre>140 för res. 2</pre><pre>30 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>76 m, 27 fp, 29 c, 25 kds, 21 nyd, 1 -</pre><pre>För res. 2:</pre><pre>127 s, 12 v, 1 -</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>11 s, 4 m, 6 fp, 2 c, 1 kds, 2 nyd, 2 v, 2 -</pre><pre>Övriga moment</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>TU30 Investeringsplaner för infrastrukturen</pre><pre>Mom. 1 (investeringsplaneringen)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. 1 (s)</pre><pre>3. men. (v).</pre><pre>Förberedande votering:</pre><pre>131 för res. 1</pre><pre>14 för men.</pre><pre>174 avstod</pre><pre>30 frånvarande</pre><pre>Kammaren biträdde res. 1</pre><pre>Huvudvotering:</pre><pre>179 för utskottet</pre><pre>140 för res. 1</pre><pre>30 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>76 m, 27 fp, 29 c, 25 kds, 21 nyd, 1 -</pre><pre>För res. 1:</pre><pre>127 s, 12 v, 1 -</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>11 s, 4 m, 6 fp, 2 c, 1 kds, 2 nyd, 2 v, 2 -</pre><pre>Mom. 8 (länstrafikanläggningar)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. 3 (s)</pre><pre>Votering:</pre><pre>177 för utskottet</pre><pre>140 för res. 3</pre><pre>32 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>76 m, 26 fp, 29 c, 25 kds, 20 nyd, 1 -</pre><pre>För res. 3:</pre><pre>127 s, 12 v, 1 -</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>11 s, 4 m, 7 fp, 2 c, 1 kds, 3 nyd, 2 v, 2 -</pre><pre>Övriga moment</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>TU34 Överenskommelse om investeringar i
trafikens infrastruktur i Göteborgsregionen</pre><pre>Mom. 1 (Överenskommelse om investeringar i
trafikens infrastruktur i Göteborgsregionen)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>3. men. (v)</pre><pre>Votering:</pre><pre>282 för utskottet</pre><pre>13 för men.</pre><pre>24 avstod</pre><pre>30 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>126 s, 76 m, 24 fp, 29 c, 25 kds, 1 nyd, 1 -</pre><pre>För men.:</pre><pre>12 v, 1 -</pre><pre>Avstod:</pre><pre>1 s, 3 fp, 20 nyd</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>11 s, 4 m, 6 fp, 2 c, 1 kds, 2 nyd, 2 v, 2 -</pre><pre>TU36 Godkännande av grundläggande principer
för avtal rörande Arlandabanan</pre><pre>Mom. 1 (avslag på propositionen m.m.)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. (s)</pre><pre>Votering:</pre><pre>176 för utskottet</pre><pre>141 för res.</pre><pre>2 avstod</pre><pre>30 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>76 m, 25 fp, 29 c, 25 kds, 20 nyd, 1 -</pre><pre>För res.:</pre><pre>127 s, 1 nyd, 12 v, 1 -</pre><pre>Avstod:</pre><pre>2 fp</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>11 s, 4 m, 6 fp, 2 c, 1 kds, 2 nyd, 2 v, 2 -</pre><pre>TU38 Kompletteringspropositionen inom
trafikutskottets beredningsområde</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>TU39 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>SfU25 Vissa studiestödsfrågor</pre><pre>Mom. 4 (studiebidrag i förhållande till prestation)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. 1 (m, fp, c, kds)</pre><pre>Votering:</pre><pre>154 för utskottet</pre><pre>165 för res. 1</pre><pre>Kammaren biföll res. 1.</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>126 s, 1 m, 1 fp, 13 nyd, 12 v, 1 -</pre><pre>För res. 1:</pre><pre>1 s, 75 m, 26 fp, 29 c, 25 kds, 8 nyd, 1 -</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>11 s, 4 m, 6 fp, 2 c, 1 kds, 2 nyd, 2 v, 2 -</pre><pre>Mom. 5 (deltidsstudier i komvux)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. 2 (m, fp, c, kds)</pre><pre>Votering:</pre><pre>150 för utskottet</pre><pre>168 för res. 2</pre><pre>31 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll res. 2.</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>126 s, 1 fp, 10 nyd, 12 v, 1 -</pre><pre>För res. 2:</pre><pre>76 m, 26 fp, 29 c, 25 kds, 11 nyd, 1 -</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>12 s, 4 m, 6 fp, 2 c, 1 kds, 2 nyd, 2 v, 2 -</pre><pre>Mom. 7 (återbetalningssystemet)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. 3 (m, fp, c, kds)</pre><pre>Votering:</pre><pre>151 för utskottet</pre><pre>167 för res. 3</pre><pre>1 avstod</pre><pre>30 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll res. 3.</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>127 s, 2 c, 9 nyd, 12 v, 1 -</pre><pre>För res. 3:</pre><pre>76 m, 27 fp, 27 c, 25 kds, 11 nyd, 1 -</pre><pre>Avstod:</pre><pre>1 nyd</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>11 s, 4 m, 6 fp, 2 c, 1 kds, 2 nyd, 2 v, 2 -</pre><pre>Mom. 8 (studiebidragets nivå)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. 4 (m, fp, c, kds)</pre><pre>Votering:</pre><pre>148 för utskottet</pre><pre>169 för res. 4</pre><pre>1 avstod</pre><pre>31 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll res. 4.</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>127 s, 8 nyd, 12 v, 1 -</pre><pre>För res. 4:</pre><pre>76 m, 27 fp, 29 c, 25 kds, 11 nyd, 1 -</pre><pre>Avstod:</pre><pre>1 nyd</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>11 s, 4 m, 6 fp, 2 c, 1 kds, 3 nyd, 2 v, 2 -</pre><pre>Mom. 9 (lagförslagen)</pre><pre>Kammaren biföll res. 5 (m, fp, c, kds).</pre><pre>Övriga moment</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>8 §  Reformering av det allmänna
pensionssystemet och delpensionsförsäkringen</pre><pre>Föredrogs</pre><pre>socialförsäkringsutskottets betänkanden</pre><pre>1993/94:SfU24 Reformering av det allmänna
pensionssystemet (prop. 1993/94:250 delvis) och</pre><pre>1993/94:SfU26 Delpensionsförsäkringen (prop.
1993/94:150 delvis).</pre><pre>Talmannen meddelade att
socialförsäkringsutskottets betänkanden SfU24 och
SfU26 skulle debatteras gemensamt.</pre><pre>Kammaren biföll talmannens förslag att dessa
ärenden skulle avgöras efter endast en
bordläggning.</pre><pre>Anf. 1  LEIF BERGDAHL (nyd):</pre><pre>Fru talman! Jag börjar med att tala om de allmänna
pensionerna och går sedan över till delpensionen.
Jag kommer endast att ta upp några aspekter som
inte så många andra har tagit upp i denna gigantiska
flod av information. Jag skulle vilja anspela på vad
Friedrich von Schiller sagt, ''es äckelt mir'', och
säga att allt detta bläcksudd äcklar mig.</pre><pre>Man anser att vårt nuvarande ATP-system befinner
sig i en djup kris. Är det sant? Mitt svar är nej. Om
det är något som inte befinner sig i en kris i detta
krisens Sverige i dag är det vårt ATP-system. Vid
en årlig BNP-tillväxt på 1,5 %, just det som
Pensionsberedningen har räknat med, kommer
AP-fonderna att behöva tas i anspråk först omkring
2010.</pre><pre>Hittills har man endast tagit en del av avkastningen.
AP-fonderna växer hela tiden. Om man efter 2010
skulle behöva börja tömma fonderna räcker de i
minst drygt 10 år, dvs. till omkring 2025. Det är
naturligtvis svårt att göra exakta beräkningar. Jag
har haft hjälp av en mycket framstående
försäkringsmatematiker när jag har gjort dessa
beräkningar. Efter 2025 måste
kompensationsgraden sänkas. Vi kommer ändå att
efter internationella förhållanden ha ett mycket
gott pensionsskydd i minst 20 år till, dvs. till ungefär
2045.</pre><pre>Alternativt kan man sänka kompensationsgraden
redan tidigare. Man kan sänka den på olika sätt.
Man kan t.ex. kompensera upp till 5,5 basbelopp
och få mera av en grundpensionskaraktär. Det finns
möjlighet att med smärre modifieringar få ATP-
systemet att fungera väldigt bra i mycket lång tid
framöver.</pre><pre>När detta pensionsbeslut fattades var
regeringspartierna och Socialdemokraterna
överens. En signal skulle gå till marknaden.
Utlandet skulle på en gång reagera positivt på detta
oerhört viktiga beslut enligt mångas mening i
Sverige. Jag trodde inte ett dugg på detta, och
denna signal kom aldrig. Jag skulle gissa att det inte
heller kommer någon signal efter dagens beslut i
kammaren. Det nya pensionssystemet uppfattas
inte av marknaden såsom radikalt positivt för
Sveriges ekonomiska framtid.</pre><pre>Att som Pensionsarbetsgruppen gör blanda ihop
det gamla ATP-systemet med ett nytt system anser
jag kommer att förorsaka mycket stora problem.
Stora grupper av befolkningen kommer att känna
sig orättvist behandlade. Människorna blir vilse och
får ännu mindre tilltro till politikerna osv.
Motsättningar som inte finns kommer att byggas
upp. Detta är redan på gång. Kvinnor ställs mot
män. Akademiker ställs mot arbetare. Unga ställs
mot gamla, och egna företagare ställs mot
anställda. Så kommer det att bli framöver.</pre><pre>En sak som kommer att inträffa och som man kan
vara 100-procentigt säker på är att antalet artiklar,
skrifter och böcker om detta kommer att öka
ofantligt under den närmaste tioårsperioden. Det
hade varit mycket bättre om man i stället hade
behållit ATP-systemet och justerat det med en
eventuell sänkning av kompensationsgraden och då
tagit hänsyn till vad vi har råd med i detta land med
hänsyn till BNP:s utveckling osv. Man skulle ha
kompletterat med generösare regler för avdrag för
privata pensionsförsäkringar, dvs. man skulle få dra
av för make, maka och sambo. Motioner har väckts
på detta område. Ingen nämnd och ingen glömd.</pre><pre>Om man vill införa ett nytt pensionssystem -- vilket
jag alltså inte tycker vore bra -- borde man ha gjort
vissa viktiga förändringar. Dessa förändringar har
vi skrivit motioner om och reserverat oss för i
Pensionsarbetsgruppen, där jag satt med. En viktig
förändring vore att man hade en betydligt större
premiereservdel än som finns i det nya förslaget.
Hur stor denna premiereservdel skulle ha blivit vet
ingen. Hade man enbart ett premiereservsystem,
skulle i stort sett hela Sverige ha ägts av
pensionsfonder i framtiden. Vi anser att man borde
ha ett dubbelt så stort premiereservsystem som det
för närvarande föreslagna.</pre><pre>En annan viktig aspekt är att det nya
pensionssystemet borde ha mer av
grundpensinskaraktär. Man skulle inte kompensera
upp till 7,5 basbelopp, utan man skulle gå upp till
5,5 basbelopp. Sedan skulle var och en själv få
ordna den återstående delen genom privata
försäkringar eller eventuellt av arbetsgivaren
betalda försäkringar.</pre><pre>Den viktigaste punkten i vår reservation är
emellertid inte detta utan förslaget om att man efter
60 års ålder inte längre skulle ha rätt till
förtidspension annat än i sällsynta undantagsfall.
Efter 60 år skulle man vara hänvisad till förtida
uttag av ålderspension. Jag förutsätter att den nya
regeringen -- som jag starkt misstänker kommer att
bli socialdemokratisk -- skall allvarligt överväga
detta. LO har ju liknande åsikter. Här skulle man
på ett enkelt sätt skapa rättvisa och samtidigt spara
pengar.</pre><pre>Jag yrkar avslag på propositionen samt bifall till vår
reservation under mom. 1, 2, 3, 7, 18 och 20 i
socialförsäkringsutskottets hemställan i
betänkande 24.</pre><pre>I delpensionsbetänkandet ingår såsom bilaga 3 ett
arbete från Sociologiska institutionen vid Umeå
universitet med titeln Varför ökar antalet
förtidspensionärer? Man kommer i detta arbete
fram till ganska märkliga slutsatser. De går stick i
stäv med en artikel i Veckans Affärer den 13 maj
1994. Där har man studerat ett arbete från
Socialstyrelsen, som heter Socialrapport 1994.
Uppgifterna är tydligen kontrollerade av Statistiska
Centralbyrån. Av det arbete som Veckans Affärer
citerar framgår att antalet invandrade
förtidspensionärer under åren 1975--1992 ökade
från 4 % till 10 %. Samtidigt har den svenska
andelen legat konstant på 4 %.</pre><pre>Problemet med förtidspensionens ökning är
huvudsakligen ett invandrarproblem. Genom den
massiva invandringen kommer även
pensionssystemet på sikt att påverkas mycket
kraftigt. Jag försökte ta upp dessa aspekter i
Pensionsarbetsgruppen. Man tittade litet försynt på
dem och avfärdade dem sedan. Synpunkterna
framfördes ju från Ny demokrati, och då var det
inte lämpligt att reagera. Det är inte fråga om
invandrarfientlighet, men invandringen kommer
att påverka pensionssystemet och det problemet
måste man förr eller senare tackla.</pre><pre>Därefter vill jag gå in på delpensionsfrågans
behandling våren 1993. Tyvärr kan jag inte
medverka till att rädda denna pension en tredje
gång. Jag vill att påståendet att vi i
socialförsäkringsutskottet har brutit en
överenskommelse belyses ytterligare en gång och
sedan läggs till handlingarna för framtida
forskning.</pre><pre>Vi beställde en utredning efter anklagelserna om
att vi hade brutit överenskommelsen. Vi anlitade
en mycket aktad jurist, nämligen Lars Foyer från
konstitutionsutskottet, som mycket noggrant gick
igenom ärendet. Efter mycket noggranna förhör
som tog en dryg månad i anspråk avlämnade han en
tolvsidig rapport, som kommer att deponeras i
Riksdagsbiblioteket för framtida forskning.
Slutsatsen i Lars Foyers rapport löd:</pre><pre>''Någon formell överenskommelse i
delpensionsfrågan som kan åberopas mot Ny
demokrati har inte träffats. -- -- -- Det inträffade är
alltså uttryck för en kulturkrock: traditionell
riksdagsverksamhet med tyngdpunkt i
utskottsarbetet kontra ett hittills ovanligt, mera
demonstrativt agerande med tyngdpunkt i
kammarbehandlingen.''</pre><pre>Slutligen tackar jag fru talmannen för visad
fördragsamhet med vissa av vårt partis yttringar.
Jag kommer särskilt ihåg hur väl talmannen höll
balansen, när vår på den tiden vördade partiledare
uppträdde i denna talarstol iklädd kilt. Jag önskar
fru talmannen en god sommar!</pre><pre>Anf. 2  BERITH ERIKSSON (v):</pre><pre>Fru talman! Eftersom detta är min sista större
debatt här i kammaren, vill jag inleda med att säga
att jag naturligtvis har många positiva minnen från
mina riksdagsår -- då även från
socialförsäkringsutskottet. Jag vill främst nämna
det goda arbetsklimatet. Men vad jag också
kommer att minnas av framför allt det senaste
riksdagsåret är de många dåligt beredda förslag
som har kommit till socialförsäkringsutskottet.
Utskottet har ständigt fått komplettera. Utskottet
har fått göra omskrivningar, förtydliganden och
bordläggningar. Vi har fått lov att skaffa egna
underlag och ibland snicka till egna lösningar. Här
vill jag passa på att uttala min djupa respekt för
utskottskansliets stora kompetens.</pre><pre>Det som är otillfredsställande med en sådan
arbetsordning är att somliga förslag inte leder till
resultat. Det var förmodligen därför som det inte
blev någon ny tandvårdsförsäkring. Det har
resulterat i konstigheter, som man senare har
försökt att eliminera verkningarna av, t.ex.
reduceringen av sjukförsäkringen för långtidssjuka
och olägenheterna med att kunna delta i ideell
verksamhet för förtidspensionärer.</pre><pre>Även det framtida pensionssystem som vi skall
diskutera här i dag är otillfredsställande
ofullständigt enligt vår mening. Förslaget är dåligt
berett och jag tror inte att framtidens
pensionssystem kommer att se ut som det som nu
skissas i betänkandet. Det blir förmodligen inte
tillräckligt med de tre nya utredningar som man nu
planerar att tillsätta. När det dyker upp nya
problem och svårigheter kommer ytterligare
översyn att behövas.</pre><pre>Egenavgifterna, som var en hörnpelare i
överenskommelsen mellan Socialdemokraterna
och de borgerliga partierna i utredningen, sade
Vänsterpartiet blankt nej till, eftersom procentuellt
sett höga avgifter får mycket negativa
marginaleffekter för människor med små
inkomster. Egenavgifterna är enligt olika
uttalanden från Ingvar Carlsson inte längre
aktuella, utan de skall tas ut som
arbetsgivaravgifter. Det här är en av
Vänsterpartiets ståndpunkter.</pre><pre>Socialdemokraternas talesman i ekonomifrågor,
Göran Persson, har samma synsätt. Därtill håller
han med oss om att förslaget är dåligt utrett. Det
något märkliga i det här sammanhanget är att
Göran Persson, enligt en artikel i Svenska
Dagbladet, ändå vill ha kvar en egenavgift på 5 %.
Det vore bra om herrarna kunde bestämma sig.</pre><pre>Jag har läst en annan socialdemokrats debattbok,
Rädda välfärden, av Kjell-Olof Feldt. Där håller
Kjell-Olof Feldt med oss om de oönskade
marginaleffekterna. I boken påtalas också det
orättvisa i att övergå från arbetsgivaravgifter till
avdragsgilla egenavgifter. Det är en åtgärd som har
en omvänd fördelningseffekt som innebär en
förmån för rika höginkomsttagare. Det leder i sin
tur till att kommunernas och landstingens ekonomi
dräneras.</pre><pre>En del hävdar att Kjell-Olof Feldt har fel, att det är
ett nollsummespel, men någon effekt har väl ändå
avdragsgilla avgifter på ekonomin? Det är dessa
avgifter som Vänsterpartiet anser borde utredas
innan ett principbeslut fattas. Avdragsgilla avgifter
i exempelvis socialförsäkringen drabbar ju
kommunerna. Det är ganska självklart, eftersom
kommunerna då får mindre pengar.</pre><pre>De som förordar egenavgifter gör det av två skäl.
De ser dels egenavgifterna som ett led i
systemskiftet -- man skall själv sköta sina
försäkringar -- dels pekar de som förordar
egenavgifter på pedagogiska skäl -- man skall se vad
man betalar för. Den första delen av
argumentationen, den för systemskiftet, är
Vänsterpartiet klar motståndare till. När det gäller
det andra argumentet, att man skall se vart
pengarna går, anser vi, liksom många andra, att
avrapporteringen säkert kan göras på annat sätt.
Det skriver man också i betänkandet.</pre><pre>Även i utskottet har vi tagit upp avgiftsväxlingen
och skatteproblematiken som blir en följd av den.
Utskottet pekar på att saken måste ses över. Det är
väl bra. Men det räcker inte att fatta beslut om att
det skall finnas en skatteväxling om man inte
lämnar tillräckliga öppningar för att det skulle
kunna göras annorlunda.</pre><pre>Vänsterpartiet anser att det förslag som vi nu skall
debattera om och ta ställning till är mer
byråkratiskt än det pensionssystem som vi redan
har. Frågan är om man inte drar på sig svårigheter
i stället för att åtgärda brister. Inga försök har heller
gjorts för att behålla det goda i nuvarande system.</pre><pre>Vi tycker som bekant inte heller att det sätt som
regeringen har hastat fram de här besluten på är
vidare demokratiskt. Alla remissinstanser har
påtalat den korta tid som de har haft till sitt
förfogande. De skulle ha behövt mer tid för att göra
bedömningar av konsekvenserna för sina
medlemmar, exempelvis inom fackförbunden. Jag
anser att hanteringen av förslaget i utskottet, och
att också hasta det igenom vårriksdagen, ger
kritikerna rätt.</pre><pre>Med rätta har utskottet också uttalat sin oro över
de samhällsekonomiska konsekvenser som
regeringens förslag innebär. Vänsterpartiet delar
den oron. Att regeringen och utskottet har fastnat
för livsinkomstprincipen har medfört att det blir ett
snårigt system, eftersom man då måste kompensera
så många omständigheter under intjänandetiden.
Det gäller i dag studier, vård av barn, militärtjänst
och delad pensionsrätt. Under beredningens gång
kommer det säkert att dyka upp flera
omständigheter som man anser måste
kompenseras. Hur blir det t.ex. med vård av
anhörig?</pre><pre>För vart och ett av de här områdena behövs ett eget
regelsystem. Vänsterpartiets alternativ är i det
fallet avgjort mycket enklare. Vi vill ha ett system
som bygger på de 30 bästa intjänandeåren. Vi vill
ha kvar de fördelningseffekter som det nuvarande
ATP-systemet ger. Det skulle vi få på det sättet. Vi
anser att finansieringen skall ske solidariskt och
delas både mellan generationer och mellan
individer. Ett sådant system kan vara
förmånsbaserat och knytas till det
samhällsekonomiska utrymmet. Det kan, liksom
det nu framlagda förslaget, göras följsamt till
samhällsekonomin.</pre><pre>Med en 30-årig intjänandetid behövs inte alla
kompensationsregler för olika grupper. Man har
god tid på sig för att studera, skaffa barn, göra
militärtjänst, vara utomlands ett tag eller kanske
arbeta utanför Europa någon period. 30
intjänandeår kan ge en bra pension att leva på.
Livet skulle med vårt förslag ''räcka till'' även i
pensionshänseende. Dessutom, vilket inte tas upp i
betänkandet, skulle besparingar kunna göras på
den administrativa sidan. I betänkandet skrivs
väldigt litet om den administrativa delen av det nya
pensionssystemet.</pre><pre>Det premiereservsystem som skall införas anser vi
vara enbart av ondo och en del av den nuvarande
regeringens systemskifte. Även ett
premiereservsystem är dyrt att administrera. Det
försäkringsbolag som skall sköta hanteringen
kommer naturligtvis att göra detta mot skälig
ersättning. Troligtvis kommer avgifterna att ligga
på ca 20--25 %. Det kommer då att krävas att man
blir en alert placerare för att inte förlora pengarna
i sin premiereserv, som skall vara en extra trygghet
på gamla dagar.</pre><pre>På detta sätt blir premiereserven en gökunge i en
allmän försäkring. Risken är uppenbar att den kan
tränga ut och ta död på de generella förmånerna i
systemet. Det är i dag svårt att veta hur stora
skillnader det kommer att medföra i
pensionsnivåer, men vi ser en klar risk att goda
placerare och folk med tur kommer att få högre
pension. Man kan då fråga sig om man kan fortsätta
att kalla det här pensionssystemet allmänt.</pre><pre>Bidragsberoendet finns kvar. Regeringen och
utskottet har inte löst problemet för dem som inte
har någon eller mycket liten inkomst, en grupp som
bara blivit större under den här regeringsperioden.
För den gruppen ges inget alternativ till
socialbidrag som försäkring på gamla dagar.
Självklart kommer de flesta fattiga år 2010 likaväl
som nu att vara kvinnor.</pre><pre>Grundpensionen får en så låg nivå att människor
med liten pension kommer att behöva tillskott i
form av socialbidrag. Det problemet finns bl.a. för
stora grupper av invandrare, något som också
utskottet berör i sitt betänkande. Behovet av
bostadsbidrag för att klara hyran kommer att finnas
kvar för stora pensionsgrupper.</pre><pre>En högre grundpension skulle spara in på både
bostadstillägg och socialbidrag. Enligt vårt förslag
skall basbeloppet höjas med en halv procent. På det
sättet skulle stora grupper räddas från att behöva
efterfråga socialbidrag.</pre><pre>Samtidigt med reformeringen av det allmänna
pensionssystemet behandlas i dag förslaget om
försämring av delpensionen. Också det förslaget
kan ge ett negativt utslag för låginkomsttagare,
framför allt kvinnor. Vi kan i dag bara gissa oss till
hur det blir, eftersom det även på den punkten
råder stora oklarheter om hur en förändring slår.
Vad vi vet är att antalet förtidspensionerade har
ökat när man vid tidigare tillfällen har förändrat
delpensionen till det sämre. Vi tycker att det hade
varit rimligt att den arbetsgrupp som ser över
förtidspensioneringen även hade fått i uppdrag att
utreda och lägga fram förslag till hur möjligheten
till delpension skulle kunna införlivas i
pensionsreformen. Det finns en klar koppling
mellan delpension och förtidspension, och det är
därför mycket oklart om den nu väntade
besparingen verkligen blir en besparing i stället för
en övervältring till andra delar av
socialförsäkringssystemet.</pre><pre>Jag ser att min taletid börjar ta slut, fru talman, och
jag vill därför till sist bara göra en reflexion.
Regeringen, som annars är så noga med EU-
anpassningen, har i det här fallet tydligen missat att
göra sina förslag anpassade till EU. Inte heller har
utskottet i sitt betänkande kommenterat våra
motionspåpekanden om delad pensionsrätt och
anpassning till Europaunionen.</pre><pre>Fru talman! Jag får senare komma tillbaka i
repliker. Jag yrkar bifall till vår meningsyttring vid
betänkandet SfU26. För att spara kammarens tid
yrkar jag i vår meningsyttring vid betänkandet
SfU24 endast bifall till hemställan under mom. 1
beträffande avslag på propositionen och förslag om
annan inriktning.</pre><pre>Anf. 3  MARGIT GENNSER (m):</pre><pre>Fru talman! ATP-lagstiftningen är i år 35 år
gammal. Pensionsbeslutet togs, som bekant, under
svår oenighet med en majoritet i riksdagen som
byggde på en mans nedlagda röst. Då som nu var
pensionsbeslutet ett principbeslut. Det slutliga
utformningen skulle regeringen återkomma med
senare.</pre><pre>Redan 1958 års proposition, som avslogs,
uppvisade stora avvikelser från de Åkessonska och
Eckerbergska utredningarna, framför allt vad
gällde intjänandereglerna. 15/30-årsreglerna
introducerades mycket sent -- efter
folkomröstningen -- i en pensionsberedning med
medverkan av bl.a. Otto Nordenskiöld.</pre><pre>När man nu i efterhand läser de två
propositionerna, från 1958 och 1959, slås man av
den totala bristen på analys av de ändrade
intjänandereglerna och av de ekonomiska
aspekterna över huvud taget. Det fanns inte mycket
av analyser av ATP-systemets långsiktiga
hållbarhet.</pre><pre>Berith Eriksson framför nu motsvarande kritik mot
oss. Jag har jämfört de olika texterna. Man skall
inte berömma sig själv, men vi har i alla försökt att
göra mer av grundliga analyser. Men det är mycket
svårt att föra en diskussion när de verkligheter som
vi beskriver är så olika att man knappast tror att
man talar om samma sak.</pre><pre>Varför börjar jag egentligen med en sådan här
historisk betraktelse? Den har viss betydelse för
hur vi bedömer dagens förslag. För det första är det
väsentligt när man fattar sådana här långsiktiga
beslut att man vinnlägger sig om noggranna
överväganden om systemets möjligheter att stå
emot påfrestningar. Sådana överväganden måste vi
också göra i dag. För det andra är det omöjligt att
fatta långsiktigt hållbara pensionsbeslut utan en
betydande majoritet i riksdagen. Jag tror att
pensionsbeslut i stort sett måste bygga på
konsensus.</pre><pre>Det har sagts -- och den utsagan höll också på att
flyta in i utredningen -- att ATP-systemets
ekonomiska bräcklighet aldrig uppmärksammades
när beslutet togs. Detta är fel. Mitt parti varnade
faktiskt för de framtida ekonomiska problemen.
Herr Cassel uppehöll sig i riksdagens
pensionsdebatt vid de problem av ekonomisk natur
som ATP-systemet skulle ge upphov till. Varningar
fanns. Jag säger inte detta för att briljera med mitt
partis klokskap utan därför att jag tror att vi måste
visa lyhördhet även för kritik. Jag har försökt att
lyssna till de konstruktiva förslag som har framförts
i motioner som behandlats i utskottet.</pre><pre>Med en sådan inställning kan vi ta itu med
svårigheterna, och jag hoppas att vi i framtiden
alltid skall göra det tidigt och inte på ett sent
stadium. Problemen i dag har fördjupats genom att
insikten om att allt inte stod rätt till med ATP-
systemet har tagit lång tid att växa fram, och de som
reserverat sig mot dagens utskottsbetänkande har
ännu inte skaffat sig en realistisk bild av nuvarande
ATP-systems brister. Jag tycker inte att jag behöver
säga mer.</pre><pre>ATP-systemet har en inbyggd ekonomisk
bräcklighet. Den har förvärrats genom åren.
Följande faktorer har bidragit till detta.</pre><pre>Först och främst byggde systemet på hög tillväxt.
Man lovade höga ingångspensioner. Med hög
tillväxt skulle nämligen pensionerna skriva ned sig
själva, eftersom de skulle räknas upp enbart med
prisindex. Det var meningen att 80--90-åringar
endast skulle ha 30 % av sin lön under de 15 bästa
åren. Med låg tillväxt blev utvecklingen den
motsatta.</pre><pre></pre><pre>Den faktiska och formella pensionsåldern
ändrades -- 67 år blev 65 år. Men i realiteten är den
faktiska pensionsåldern i dag 59 år. Det håller inte
ekonomiskt. Förtidspensionskostnaderna har
exploderat. Här måste ett mycket stort antal
åtgärder vidtas. Vi blir i genomsnitt mycket äldre
och vi studerar längre. Då krävs det också att vi
arbetar något längre upp i åldrarna. Leif Bergdahl
har tyvärr inget förstått. Det är det enda som jag
kan konstatera efter hans anförande.</pre><pre>När änkepensioneringen i princip avskaffades 1988
ansåg jag att förslaget var för långtgående och inte
alls tillräckligt. Vi var tvungna att göra någonting
för att skapa tilltro till en långsiktig, väl genomtänkt
och rättvis omvandling av ATP-systemet. Jag tog
upp några grundprinciper.</pre><pre>För det första att rättsförluster för intjänade
pensionsrättigheter skulle undvikas.</pre><pre>För det andra att medborgarna skulle ges
möjligheter att bygga upp ett eget pensionssystem
och efterlevandeskydd.</pre><pre>För det tredje att förmåner som inte motsvaras av
de från början stipulerade intjänandereglerna
avförs från systemet. Det gäller s.k. fripassagerare,
där motivet ofta var arbetsmarknadsskäl.</pre><pre>För det fjärde att möjligheterna att återföra
pensionsåldern till den i ATP-systemet
ursprungliga övervägs, allra helst som den
genomsnittliga livslängden ökar. Givetvis bör
konstruktionen kunna göras flexibel. Människor är
olika, och det skall man ta hänsyn till.</pre><pre>Vi har bundit oss vid att den formella
pensionsåldern skall vara 65 år. Det står i avtalet,
och avtal skall hållas. Jag tror att detta egentligen
inte spelar någon större roll i dag och inte heller i
det nya systemet. Vi måste se på den faktiska
pensionsrätten, och den skall jag återkomma till.</pre><pre>När det först gäller rättsförlusterna i det nya
pensionssystemet har det rått enighet över
partigränserna om att vi så långt möjligt skall
minimera rättsförluster. I dagens ekonomiska
situation är detta inte lätt. Långa övergångstider
leder till tröghet och högre kostnader. Vi har valt en
tjugoårig -- egentligen tjugofemårig -- övergångstid
för åldersgruppen 40--60 år. Personer över 60 år
omfattas enbart av det gamla systemet, och
personer under 40 år omfattas enbart av det nya
systemet.</pre><pre>De yngsta generationerna -- personer under 40 år --
får sina pensionsinsättningar översatta till det nya
systemet. Vi har vinnlagt oss om att på det mest
korrekta sättet göra en omräkning från det gamla
systemet till det nya.</pre><pre>Det finns några -- som jag ser det -- beklagliga
undantag beroende på tekniska problem. Det
gäller de pensionsinsatser som studiebidragen skall
ge för universitetsstuderande. Vi har inte mäktat
att hitta någon väg att lösa den frågan. I utskottet
sade vi att vi skall se på frågan en gång till.
Detsamma gäller kompensationen nära
pensionstaket.</pre><pre>Rent principiellt anser jag att det inte skall finnas
någon pensionsrätt för studiebidrag. Den principen
är fel. Det är lön som skall ge pension. Yrken som
fordrar långa studier skall ge en god lön, och det
innebär kompensation för studieåren.</pre><pre>Politik består av kompromisser och av att man skall
se på hur förhållandena är i dag. Lönenivån är
väldigt sammanpressad. Därför är kompromissen
inte särskilt svår att bära för mig. Men jag vill ändå
ha detta sagt.</pre><pre>För övergångsgenerationen har vi infört en
tjugondedelsinfasning som leder till en mjuk
övergång till det nya systemet. En brist är måhända
att metoden leder till administrationsproblem. Men
de bör kunna klaras. Ytterligare: Det finns en regel
som gör att ingen skall få sämre pension än han eller
hon skulle ha erhållit 1995 med beaktande av
intjänandeår. Den pesnion som skulle ha gällt med
1995 års regler räknas fram till pensionsdagen och
jämförs med den då intjänande pensionen efter de
nya och gamla reglerna sammantaget. Man får det
som ger det bästa resultatet. På så sätt undviks
retroaktiva effekter.</pre><pre>En annan form -- som jag vill kalla för oäkta
retroaktivitet -- har ofta påtalats i debatten. Den
kan vi inte göra någonting åt. Resonemangen
brukar lyda så här: Hade jag vetat att
pensionssystemet skulle ändras, hade jag aldrig
studerat. Jag hade aldrig forskarutbildat mig och
jag hade aldrig skaffat mig barn, eftersom jag då
genom mitt val hade gått miste om inkomstår.
Argumentet mot detta är att ingen av oss kan
planera med säkerhet eller utan risk. Vad vi har
tjänat in skall ingen kunna ta ifrån oss i en rättsstat,
men det som i efterhand tycks vara felaktiga val på
grund av osäkerhet går inte att rätta till med
retroaktivitetsregler. Det skulle föra för långt.</pre><pre>Det nya systemet bygger på livsinkomstprincipen
och det är försäkringsmässigt uppbyggt. Det
innebär att vi har frångått det uttalande som fanns i
1959 års proposition ''att sambandet mellan avgifter
och förmåner inte skall vara rigoröst''.</pre><pre>Huvudregeln för oss har varit att det skall finnas ett
fast samband mellan avgifter och framtida
förmåner. På så sätt blir pensionsavgiften, vare sig
den betalas som egenavgift eller arbetsgivaravgift,
en försäkringsavgift, inte en skatt. Sambandet
mellan avgifter och pension måste göras tydligt.
Det sker genom att den enskilde varje år får ett
pensionsbesked på vilket det anges vilken avgift
som har betalats in, hur stora de tidigare inbetalda
avgifterna är, hur de fördelar sig mellan
fördelnings- och premiereservsystemet, hur
avgifterna har vuxit eller minskat på grund av dåliga
tider och hur stor en framtida pension kan tänkas
bli om lönen är densamma fram till 61, 65 eller 70
år. På det här sättet får den enskilde och hushållen
ett ''planeringsunderlag'' för annat sparande, andra
försäkringsanordningar etc. Det har sagts att den
svenska modellen har kännetecknats av att
hushållens inkomster ''socialiserats'' mycket mer än
näringslivets inkomster. Nu återger vi hushållen
möjligheten och förmågan att planera.</pre><pre>Eftersom systemet är försäkringsmässigt blir
pensionen avhängig av hur den återstående
livslängden efter 65 år utvecklas. På så sätt blir
systemet stabilt.</pre><pre>Den kanske mest radikala nyheten i förslaget är att
systemet är avgiftsbaserat, inte förmånsbaserat.
Vad menar jag med det? Jo, de samlade avgifterna
och deras tillväxt bestämmer pensionen, inte
slutlönen. Det är därför som det är så viktigt att
hushållen får täta pensionsbesked så att de kan
trygga vad de anser vara en god pensionsnivå.</pre><pre>Ett avgiftsfinansierat system skapar
samhällsekonomisk balans. RFV behöver inte vart
femte år räkna efter hur mycket avgifterna skall
höjas. Om det går bra för Sverige, går det bra för
pensionssparandet -- om inte, går det sämre.
Därför kommer vi att anstränga oss ännu mera för
att det skall gå bra för Sverige.</pre><pre>Fortfarande är systemet ett fördelningssystem till
89 % och ett premiereservsystem till ca 11 %.
Varför? Jo, 1959 års beslut och nuvarande stora
statsskuld har gjort det omöjligt att omvandla
systemet till ett fullödigt premiereservsystem, om
man så skulle önska. Jag tror att en blandning av
principerna är bäst. Naturligtvis hade jag gärna sett
en större premiereservsandel. När det gäller
utrymme i framtiden, får kommande generationer
göra den bedömningen. Systemet är så konstruerat
att det går att göra vissa ändringar.</pre><pre>I Ny demokratis motion önskar man att göra en
snabb omvandling till premireservsystem, om jag
har förstått saken rätt när jag läste motionen -- när
jag hörde Leif Bergdahl förstod jag saken
annorlunda. Detta är inte realistiskt i dagens läge.
Jag yrkar avslag på Ny demokratis motion.</pre><pre>Att helt gå över till enbart grundskydd har också
varit aktuellt i debatten. Mitt parti har ofta
förespråkat detta. Jag kunde ha sympatiserat med
förslaget 1950, men att införa detta i dag hade gjort
att dagens och många framtida kohorter av
pensionärer hade lidit skada av verkligt retroaktiva
effekter. Det bör man undvika så långt möjligt,
eftersom det skulle skapa social oro. Jag tycker att
vi bör fundera över utvecklingen med
superinflation i mellankrigstidens Europa.</pre><pre>Pensionsarbetsgruppen har kritiserats för att det
nya systemet inklusive övergångsanordningar
fortfarande är för dyrt. Inte minst har kritikerna
funnits bland de ekonomer som numera har blivit
så intresserade av socialförsäkringsfrågor. Jag skall
inte nämna några namn, men jag har hört att just
dessa duktiga namnkunniga ekonomer och
debattörer för 1--1,5 år sedan konstaterade att ett
försäkringsmässigt, avgiftsbaserat ATP-system
vore en politisk omöjlighet.</pre><pre>Systemet bygger, precis som jag förutspådde 1988,
på att åtskillnad skall göras mellan det äkta
försäkringssystemet och de intjänanderegler som
har klara sociala motiv. Det äkta
försäkringssystemet lever sitt liv utanför budgeten.
Statsbudgeten och andra försäkringssystem får stå
för de sociala insatserna, kostnaderna, och se till att
periodiseringen blir riktig.</pre><pre>Folkpensionen ersätts med en garantipension, som
dels skall vara beskattningsbar, dels undanröja de
hundraprocentiga marginaleffekter som
låginkomsttagare tidigare har drabbats av. Som
moderat tycker jag att detta faktiskt är ett av de
viktigaste besluten i reformen. Jag tycker att just
låginkomsttagare skall få ha kvar någonting av det
som de har strävat ihop till.</pre><pre>Frågan om förtidspensioner har delvis beaktats av
oss. Vi menar att de måste ligga i ett eget system
men har lämnat de stora avgörandena till den
Albågska utredningen. Vi har också givit en
nådatid genom att låta AP-fonderna betala
förtidspensionerna under 5--7 år för åldersgruppen
58--65 år.</pre><pre>Jag tror att en höjning av den faktiska
pensionsåldern med 2--3 år under denna tid --
genom en rad olika åtgärder -- är helt realistisk. Det
är viktigt att den genomförs.</pre><pre>Få motioner ha väckts, men de har varit
intressanta. Vi har lyssnat på Daniel Tarschys och
på Karin Wegeståhl, och vi har sagt att man måste
se närmare på de problem som de har tagit upp. Det
har varit positivt att ta del av motionerna.</pre><pre>Man kan fråga sig: Har vi löst alla ekonomiska
problem inom pensionssystemet? Realismen
fordrar naturligtvis att jag svarar nej på den frågan.
Om vi får en bra tillväxt de närmaste åren blir
påfrestningarna mycket mindre, eftersom det
gamla ATP-systemet skriver ned sig självt -- allt
enligt konstruktörernas ritningar.</pre><pre>Förtidspensionsproblemet måste lösas;
kostnaderna måste dras ned. Men de måste dras
ned på ett sådant sätt att de som förtidspensionerna
verkligen är gjorda för inte drabbas.</pre><pre>Om vi skulle misslyckas med dessa saker kan inte
hela bördan läggas på dem som har tvingats in i det
gamla ATP-systemet, dvs. halva folket. Bördorna
måste bäras jämnt av alla transfereringssystem.</pre><pre>Men låt mig vara litet optimistisk. Jag erkänner att
en del kostnader som drabbar statsbudgeten är väl
höga. Det låg i kompromissens natur. Men det finns
andra effekter som faktiskt kommer att öka
arbetsviljan och dynamiken. Jag tror att chansen
för att dessa effekter skall göra sig gällande är
större än för de dramatiska dynamiska effekter som
utmålades i samband med skattereformen.</pre><pre>Konjunkturläget, att tiden är den riktiga, inger
tillförsikt. Övergången blir mjukare. Snabba kast,
som inträffade vad gällde ändringen av
skatteavdrag och den indirekta beskattningen, har
effekten att de dödar eller fördröjer de goda
krafterna, det som vi kallar dynamik.</pre><pre>Jag yrkar bifall till propositionen och avslag på
reservationen och meningsyttringen.</pre><pre>Vad gäller delpensionerna noterar jag bara med
tillfredsställelse att vi äntligen har kommit till en
slutpunkt. Jag yrkar bifall till propositionen och
avslag på meningsyttringen.</pre><pre>Fru talman! Ursäkta att jag talar litet på övertid.</pre><pre>Jag vill faktiskt framföra ett tack till
Pensionsarbetsgruppen. Jag har tvekat inför att
göra det, eftersom det inte är bra om man tror att
etablissemanget sitter och kokar ihop lösningar i
slutna rum.</pre><pre>Men jag skulle vilja säga att vi var väldigt ärliga och
öppna. Jag har aldrig arbetat i en politiskt
sammansatt grupp där vi har varit så civila. Vi har
givit och tagit argument, och vi har försökt att
förstå varandra. Det tycker jag är bra.</pre><pre>Jag tackar våra tjänstemän som har varit fantastiska
och uppoffrat sön- och helgdagar, nätter och jag vet
inte vad. En del av dem är här nu -- tack så mycket!</pre><pre>Jag måste också tacka utskottet. Ni har ytterligare
penetrerat texterna och helt klart visat var det kan
finnas problem. Det måste vi lyssna till även i
fortsättningen. Jag tror att det är så man gör ett bra
arbete.</pre><pre>Till slut ber jag också att få tacka fru talman. Det
är ju sista debatten som jag är uppe i denna säsong.
Jag hoppas att jag återkommer. Jag önskar fru
talman en god sommar.</pre><pre>Anf. 4  BERITH ERIKSSON (v) replik:</pre><pre>Fru talman! Margit Gennser riktar i mitt tycke
oprecis kritik mot Vänsterpartiets motionsförslag
och försöker ge sken av att Vänsterpartiet inte har
förstått att vi behöver ett nytt pensionssystem.</pre><pre>Vi anser, och det skriver vi också i vår motion, att
vi behöver ett enklare och mer överskådligt system
än det som utskottsmajoriteten föreslår. Men vi är
överens med utskottet och regeringen om att vi
måste ha ett förändrat pensionssystem, eftersom
det nuvarande systemet inte kommer att hålla för
det kostnader som uppstår om 10--15 år. Detta har
också Margit Gennser och andra sagt i olika
sammanhang.</pre><pre>Vi är också förespråkare för att pensionssystemet
skall bli ett separat system med möjlighet att göra
omfördelningar inom systemet. Vi är vidare
överens om att detta system skall omfatta alla. Ett
sådant system är nämligen billigare att
administrera, och det är också bättre med ett sådant
system när man vill göra ofördelningar inom
systemet.</pre><pre>Men vi anser att ett pensionssystem som är fritt från
behoven att kompensera många grupper blir
mycket mer överskådligt och billigare att
administrera. Vi håller fast vid bästaårsprincipen
på 30 år. Då skapas ett utrymme för just de saker
som Margit Gennser nyligen sade att hon
egentligen inte var för, som att kompensera för
exempelvis studier i pensionssystemet.</pre><pre>Om vi läser och följer med i hur framtidsforskare
tror att människors förvärvsmönster kommer att se
ut i framtiden, finner vi att vårt förslag ger ett bättre
system. Forskarna tror att människor inpå 2000-
talet kommer att arbeta maximalt 30 år. Någon har
påpekat att dagens förslag till pensionssystem
bygger på gårdagens -- inte på morgondagens --
livs och arbetsmönster.</pre><pre>Vänsterpartiet har genom Riksförsäkringsverket
låtit göra en beräkning av vad en justering av
årsregeln skulle innebära. Beräkningen visar att
vårt förslag ur samhällsekonomisk synvinkel är väl
så gott som det som Pensionsarbetsgruppen och
utskottet har kommit fram till.</pre><pre>Anf. 5  MARGIT GENNSER (m) replik:</pre><pre>Fru talman! Vad som är enkelt är ofta mycket svårt
att definiera. Jag skulle vilja säga att det nuvarande
ATP-systemet uppfattas som mycket krångligt av
de människor som får sin pension genom det. Jag
har ofta fått telefonsamtal där människor har
undrat: Blir det verkligen så här litet? Eller: Varför
fick jag den här pensionen?</pre><pre>Det helt fullgångna nya systemet kommer att vara
enkelt, eftersom där finns fasta, klara samband.
Vad jag betalar in får jag också ut. Jag får en
noggrann och tät redovisning och kan följa vad som
händer i systemet. Det betyder att jag under årens
lopp lär mig de regler som jag behöver lära mig.
Det är alltså ett mer harmoniskt system.</pre><pre>Sedan finns det komplikationer, och den stora
komplikationen är att vi har haft ett annat system.
För att det inte skall bli retroaktiva effekter, eller
så få retroaktiva effekter som möjligt, måste vi göra
långa och naturligtvis litet krångliga
övergångslösningar. Men det beror inte på systemet
som sådant, utan det är det gamla systemet och de
gamla besluten som binder upp oss på det här viset.</pre><pre>Jag hade naturligtvis gärna sett att man kunde säga
till människor att de får välja det ena eller det andra
systemet nu. Jag kan förstå att ett sådant
risktagande är någonting som man har kunnat göra
i USA, men det går knappast i dagens Sverige.
Därför fick vi välja de här litet mera komplicerade
lösningarna.</pre><pre>När det gäller det som hör till statsbudgeten tycker
jag att vi har fått enklare lösningar.
Garantipensionen kommer att vara mycket enklare
att förstå än de konstigheter, med avtrappningar i
många led, som fanns i folkpensionssystemet. Så
fort man tar in en socialt motiverad kostnad i ett
system uppstår det vissa komplicerade problem.
Men det gäller i alla system, även i det gamla ATP-
systemet.</pre><pre>Anf. 6  BERITH ERIKSSON (v) replik:</pre><pre>Fru talman! Margit Gennser börjar med att säga att
dagens system är krångligt. Det är ingen som
motsäger det. När man pratar med
försäkringskassans folk får man klart för sig att det
tar många år att lära sig systemet. Det beror
framför allt på att det varje gång som systemet
ändras införs övergångsregler som lappar över
varandra.</pre><pre>Jag tycker att vi pratar om olika saker. Det jag tog
upp var livsinkomstprincipen ställd mot en
beräkning på 30 år och vad det skulle innebära för
den enskilde och för samhället. Vårt påpekande är
att det för varje grupp som skall ersättas handlar
om dels skattemedel som ersättning, dels
administrativa kostnader.</pre><pre>När man läser det finstilta får man också klart för
sig att det inte är alla som kan få den här
ersättningen under sin militärtjänst eller under sin
barnledighet. Man skall ha betalat in pengar till
pensionsförsäkringen under tre år för att komma i
åtnjutande av den.</pre><pre>Anf. 7  MARGIT GENNSER (m) replik:</pre><pre>Fru talman! Berith Eriksson går nu över till att
diskutera hur försäkringskassans personal kommer
att få det. Det är självklart att en förändring alltid
innebär en ny ansträngning för dem som har hand
om denna service. Jag tror samtidigt att man har
möjlighet att satsa på nya, bättre och effektivare
datasystem, att man skall använda sig av ny teknik
och göra en vettig upphandling, så att det inte blir
en upprepning av det gamla FAS 90.</pre><pre>Vad gäller påhängen i statsbudgeten, finns de redan
nu, kanske inte när det gäller värnplikten men när
det gäller andra saker. Det är helt enkelt så att vi
här får ha rutiner för att klara ut att de här sakerna
finns med i systemet, därför att vi vill ha ett
samband mellan avgifter och förmåner. Vi vill ta
bort motsvarigheten till skattekilar. Vi vet att
skattekilar är något som är oerhört destruktivt för
ett lands ekonomi, för arbetsvilja och för
arbetsglädje. Jag vet att Vänstern har en annan
synpunkt -- kanske en annan människouppfattning.
Vi har åtminstone olika uppfattningar om
ekonomi.</pre><pre>Det lönar sig egentligen inte att diskutera, men jag
tror att något av det viktigaste i det här systemet är
att det finns ett fast samband mellan avgifter och
förmåner. Vi har gjort sociala hänsynstaganden,
men vi har lagt dem i statsbudgeten. Det är där de
administrativa komplikationerna finns. Man måste
göra detta för att få ett humant samhälle, samtidigt
som de flesta som reder sig själva har mycket nytta
av det fasta sambandet. Det var ett av de stora
problemen med det gamla ATP-systemet, dvs. att
det inte skulle finnas ett rigoröst samband mellan
avgifter och förmåner. Det har säkerligen betytt en
hel del för vår mycket låga faktiska pensionsålder.</pre><pre>Anf. 8  Statsrådet BO KÖNBERG (fp):</pre><pre>Fru talman! Mer frihet och mindre otrygghet är
centrala mål i arbetet för ett gott samhälle. Mer
frihet söker vi åstadkomma genom ett
demokratiskt styrelseskick, mänskliga fri- och
rättigheter, marknadsekonomi och valfrihet.</pre><pre>Mindre otrygghet söker vi åstadkomma genom
tillgång till god omvårdnad och god vård för alla
samt genom socialförsäkringar. De bidrar också till
att öka friheten för många människor. Den
viktigaste av socialförsäkringarna är
ålderspensionen. Det är därför en stor sak vi
debatterar i dag, då vi behandlar en reform av den
allmänna ålderspensionen.</pre><pre>Förra gången detta skedde var för drygt en
generation sedan. I slutet av 1950-talet fastställdes
grunderna för den inkomstberoende allmänna
pensionen, för ATP.</pre><pre>Detta skedde efter många års utredande, efter
folkomröstning och efter extra riksdagsval. När
riksdagsbeslutet fattades år 1959 skedde det med
minsta möjliga övervikt -- med en röst.</pre><pre>Under de 35 år som gått sedan dess har
förändringar naturligtvis gjorts. Så har bl.a. den
allmänna pensionsåldern sänkts från 67 till 65 år
och grundskyddet stärkts genom att
pensionstillskottet införts och höjts kraftigt. Men
grunderna från 1959 finns kvar -- på gott och på ont.</pre><pre>Få områden är så viktiga för den enskilde och för
samhället som socialförsäkringarna. Få ting är så
missförstådda som dessa. Inte minst de två senaste
årens debatt visar hur viktigt det är att många sätter
sig in i dessa frågor.</pre><pre>Eftersom ålderspensionen är så central för den
enskilde och så viktig för samhällsekonomin är det
inte något märkligt att den lätt väcker politisk strid.
Så var ju fallet förra gången. Det är desto mer
glädjande att riksdagen i dag kan ta ställning till ett
förslag om omfattande reformering av
ålderspensionen som fått stöd av partier som har
90 % av väljarna bakom sig.</pre><pre>Förtjänsten av detta delas av många, inte minst av
de många experter som biträtt under arbetets gång.
Jag vill till dem och till regeringspartiernas och
Socialdemokraternas representanter i dag rikta ett
varmt tack för utomordentliga insatser. De
politiker det är fråga om är Socialdemokraternas
Ingela Thalén och Anna Hedborg, Moderaternas
Margit Gennser, Centerpartiets Åke Pettersson,
Kristdemokraternas Pontus Wiklund och
Folkpartiet liberalernas Barbro Westerholm.</pre><pre>De principiella ställningstaganden som riksdagen
gör i dag är många. Bland de viktigaste är:</pre><pre>-- en sammanläggning av systemen för folkpension
och ATP,</pre><pre>-- införande av beskattning av den framtida
motsvarigheten till folkpensionen, garantinivån i
det reformerade systemet,</pre><pre>-- del av garantipension även för många som tjänat
in inkomstberoende pension,</pre><pre>-- rätt till inkomstberoende pension baserad på
livsinkomsten för årliga inkomster upp till 7,5
lönebasbelopp,</pre><pre>-- fördelningspolitiska tillägg till denna
livsinkomstprincip i form av garantipension,
pensionsrätt för föräldrar till små barn, för
värnplikt och delvis för högskolestudier,</pre><pre>-- pensioner som är följsamma till såväl
samhällsekonomin som till förändringar i
medellivslängden,</pre><pre>-- flexibel pensionsålder fr.o.m. 61 års ålder,</pre><pre>-- rätt att stanna kvar på arbetet till 67 års ålder,</pre><pre>-- införande av premiereserver i pensionssystemet
motsvarande 2 % av årsinkomsterna,</pre><pre>-- halvering av pensionsavgiften ovanför
förmånstaket,</pre><pre>-- införande av en egenavgift till ålderspensionen på
1 % av årsinkomsterna,</pre><pre>-- införande av rätt till delning av
pensionsrättigheter mellan makar samt</pre><pre>-- en stegvis övergång till det reformerade systemet.</pre><pre>Var och en av dessa punkter har varit föremål för
diskussion i många år. Ett exempel, fru talman, är
frågan om delning av pensionsrätt mellan makar,
vilket fru talmannen var en av de första som drev i
Sverige. Fru talmannen kan nu få vara med om att
se riksdagen ta ställning till detta den sista
riksdagsveckan.</pre><pre>Det föreliggande förslaget är resultatet av det
utrednings- och förhandlingsarbete som sattes i
gång för drygt två och ett halvt år sedan. Sedan dess
har också ett intensivt remiss- och utskottsarbete
skett.</pre><pre>Det reformerade systemets grundpelare har fått ett
mycket starkt stöd av flertalet remissinstanser. Det
gäller allra mest följsamheten till
samhällsekonomin och till förändringar i
medellivslängden. Dessa två mycket viktiga
förändringar förefaller ha stöd av hela riksdagen,
möjligen med undantag av Ny demokrati -- det är
litet svårt att utreda var Ny demokrati står i den
frågan.</pre><pre>Ett starkt stöd har också sådana centrala inslag som
livsinkomstprincipen, garantipensionen och
övergångsreglerna fått.</pre><pre>Den mest kontroversiella delen av den omfattande
proposition som riksdagen i dag skall ta ställning till
är arbetsgruppens förslag att halva avgiften till
ålderspensionen skall tas ut av den enskilde som
egenavgift. Denna fråga skall enligt förslaget
prövas ännu en gång innan slutlig ställning tas.</pre><pre>Av alla de invändningar som riktats mot denna del
av reformen väger en tungt: Kan man vara säker på
att den föreslagna sänkningen av
arbetsgivaravgiften med drygt 8 procentenheter får
till följd att lönerna höjs med motsvarande belopp?
Arbetsgivarnas representanter har förklarat sig
beredda att se till att kompensationen kommer till
stånd. Ändå är man på löntagarhåll skeptisk till att
så blir fallet. Efter samtal med parterna får
partierna ånyo bedöma frågan.</pre><pre>Flera av de övriga invändningarna grundar sig på
rena missförstånd. Den vanligaste av dessa är tron
att det finns några reella skillnader mellan en
arbetsgivaravgift och en avdragsgill egenavgift vad
avser fördelningspolitik, marginaleffekter eller
kommunernas ekonomi. Så är inte fallet.</pre><pre>Det är möjligt att vi inte kommer att bli överens om
detta mitt konstaterande under dagens några
timmar långa debatt. Jag bedömer det dock som
sannolikt att vi kan bli det under de närmaste
månadernas prövning av frågan.</pre><pre>I propositionen föreslås att möjligheten att få del av
den nuvarande delpensionen upphör samtidigt med
att det reformerade systemet börjar träda i kraft
den 1 januari år 2000. Delpensionen kommer
därmed att försvinna några år senare. I årets
kompletteringsproposition föreslog regeringen --
efter samråd med företrädare för
socialdemokraterna -- vissa skärpningar av reglerna
för delpension redan fr.o.m. den 1 juli i år.
Utskottet har ställt sig bakom de förändringarna
med de tillägg som har dykt upp under resans gång.</pre><pre>Riksdagen ställer sig i dag sannolikt inte bara
bakom principerna för den omfattande
reformeringen av det allmänna pensionssystemet
utan också bakom den fortsatta hanteringen av
reformen. Som framgår av propositionen kommer
riksdagen att i olika omgångar föreläggas lagförslag
som utgår från de principer som riksdagen i dag tar
ställning till.</pre><pre>Alla kommande förslag som utgår från dagens
beslut kommer att beredas mellan företrädare för
de fem partier som stöder reformen.</pre><pre>Jag avser att i nästa vecka föreslå regeringen att
tillsätta en särskild genomförandegrupp för att vara
forum för detta beredande. Avsikten är att gruppen
skall påbörja sitt arbete redan denna månad. Det är
angeläget -- för att inte säga nödvändigt -- för att
tidtabellen för reformen skall kunna hållas.</pre><pre>En av de viktiga frågor genomförandegruppen
kommer att ansvara för är hanteringen av frågan
om eventuell växling mellan arbetsgivaravgift och
egenavgift.</pre><pre>Det reformerade pensionssystemet är enligt min
och regeringens mening avsevärt bättre än det
nuvarande. Allting annat lika vore det därför
önskvärt att det trädde i kraft så fort som möjligt,
låt oss säga inom något år. Men det reformerade
pensionssystemet ger ibland ett högre och ibland ett
lägre utfall än vad dagens regler ger. I de fall som
det reformerade systemet ger högre pension skulle
den berörde förstås inte ha några invändningar mot
att de nya reglerna infördes så snart som det var
tekniskt möjligt. I det omvända fallet kan
berättigade invändningar resas mot ett mycket
snabbt genomförande av reformen. Förslaget
innebär att de första pensioner som helt betalas ut
enligt de nya reglerna betalas ut först åren 2015--
2020.</pre><pre>En nackdel med detta långsamma genomförande är
att de obalanser som finns i dagens system -- och
som bl.a. tar sig uttryck i att de utbetalade ATP-
pensionerna i år överstiger de inbetalade avgifterna
med ca 20 miljarder kronor -- först på lång sikt
rättas till.</pre><pre>Så sent som år 2010 kommer 80 % av
pensionsutbetalningarna att göras utifrån de
nuvarande reglerna. Det dröjer ända fram till år
2018 innan de nya reglerna står för mer än hälften
av utbetalningarna. Det är detta som är
bakgrunden till konstaterandet i propositionen att
det kan komma att behövas förändringar i det
nuvarande regelsystemet.</pre><pre>Fru talman! Jag inledde mitt anförande med att tala
om vår strävan att minska otrygghet. Någon total
trygghet kan vi människor aldrig skapa. Den stora
kometen kan slå ned. Vi vet ännu inte hur vi skall
förhindra en ny istid. Förödande krig kan ånyo
drabba oss. Handelskrig kan trots alla våra
ansträngningar drabba handeln mellan jordens
länder. Vi kan också av andra skäl misslyckas med
att utveckla produktivkrafterna.</pre><pre>Det reformerade pensionssystemet är trots allt
detta ett betydelsefullt steg i riktning mot minskad
otrygghet. Det ger i sig ökade förutsättningar för
ekonomisk tillväxt genom att stimulera till
förvärvsarbete och genom ökning av sparandet i
ekonomin. De rätta drivkrafterna förstärks och de
orätta försvagas.</pre><pre>Till detta kommer att pensionerna görs följsamma
till förändringar i ekonomin och i livslängden. Med
dagens nästan eniga riksdagsbeslut tar vi ett stort
steg mot att trygga det viktigaste av
trygghetssystemen -- den allmänna
ålderspensionen. Fru talman! Det är långtifrån allt
som behöver göras, men det är ganska mycket.</pre><pre>Anf. 9  BERITH ERIKSSON (v) replik:</pre><pre>Fru talman! Jag är inte ekonom, men jag
ifrågasätter ändå Könbergs påpekande att det inte
skulle finnas något samband mellan egenavgifter
och avdragsrätt å ena sidan och kommunernas
ekonomi å den andra. Där sätter jag större tilltro
till de många ekonomer som har påpekat att det
finns just det.</pre><pre>Vari skillnaden mellan egenavgifter och
arbetsgivaravgifter ligger är helt klart, åtminstone
för alla löneförhandlare.</pre><pre>Anf. 10  Statsrådet BO KÖNBERG (fp):</pre><pre>Fru talman! Jag är glad att Berith Eriksson tog upp
den frågan igen -- det ger mig möjlighet att
återkomma till den.</pre><pre>Berith Eriksson är emot egenavgifter, såvitt jag
förstår av två skäl. Det ena är ideologiskt: Hon tror
att en socialförsäkring som har egenavgifter inte är
en socialförsäkring. På den punkten gissar jag att
jag inte kan få Berith Eriksson att ändra
uppfattning. För mig står det helt klart att man
förstås kan finansiera en obligatorisk
socialförsäkring antingen med arbetsgivaravgifter
eller med egenavgifter. Om Berith Eriksson inte
tror mig på den punkten kan hon ju studera andra
länder som har det systemet och uppenbarligen har
socialförsäkring.</pre><pre>Den andra punkten -- hur det påverkar
kommunernas ekonomi -- är inte en
värderingsfråga. Det är en fråga om fakta.
Antingen har jag rätt, eller också har Berith
Eriksson rätt -- något tredje gives inte i det fallet.
Om man har en arbetsgivaravgift sådan som vi har
haft de senaste 35 åren och som ju är avdragsgill vid
beskattningen -- vare sig löntagarna eller några
andra betalar skatt på arbetsgivaravgifterna -- får
det samma effekt som en avdragsgill egenavgift.</pre><pre>De missuppfattningar som finns på den här punkten
har ibland, tror jag, att göra med att man inte gör
riktigt klart för sig skillnaden mellan en växling och
en höjning. Det är självklart att en höjning av en
arbetsgivaravgift påverkar kommunernas ekonomi
och skatteunderlag. På precis samma sätt påverkar
en höjning av en avdragsgill egenavgift
kommunernas ekonomi. Om man däremot växlar
en avdragsgill egenavgift till en avdragsgill
arbetsgivaravgift eller tvärtom påverkar det inte
kommunernas ekonomi. Det tror jag lätt inses om
man gör den här skillnaden mellan en höjning och
en växling.</pre><pre>Anf. 11  BERITH ERIKSSON (v) replik:</pre><pre>Fru talman! Frågan om egenavgifter är naturligtvis
ideologisk. Det är den utifrån vetskapen att
egenavgiften i ett längre perspektiv innebär en
lönesänkning för arbetarna.</pre><pre>När det gäller den avdragsgilla egenavgiften gör
skatteskillnaderna i kommunerna att det blir olika
resultat. Arbetsgivaravgiftens skattedel är däremot
lika över hela landet. Där ligger skillnaden. Jag
behöver inte vara någon större ekonom för att
förstå att det slår olika för hög- och
låginkomsttagare om man skall få göra avdrag för
egenavgifterna. Dessutom blir det mindre pengar
till kommunerna. Jag anser mig inte behöva vara så
bevandrad i ekonomiska frågor för att förstå detta.</pre><pre>Anf. 12  Statsrådet BO KÖNBERG (fp):</pre><pre>Fru talman! Berith Eriksson säger att en
egenavgift -- tydligen till skillnad från en
arbetsgivaravgift -- leder till en lönesäkning för
löntagarna.</pre><pre>Berith Eriksson kan möjligen fundera över vad
arbetsgivaravgifter leder till. Är de gåvor från
arbetsgivarna till löntagarkollektivet, eller
påverkar de löneutrymmet? Det skulle vara
intressant att få ett svar på den frågan.</pre><pre>Berith Eriksson återkommer till det som enligt min
mening är en missuppfattning. Hon talar om att
kommunalskatteskillnaderna, liksom vilket
löneläge man befinner sig i, skulle ha någon
betydelse i diskussionen om det skall vara en
arbetsgivaravgift eller en avdragsgill egenavgift. I
båda dessa fall blir det samma effekt.</pre><pre>Anf. 13  MAUD BJÖRNEMALM (s):</pre><pre>Fru talman! Införandet av ATP-systemet är en av
våra viktigaste sociala reformer under 1900-talet.
Det är naturligtvis en känslig och grannlaga uppgift
att genomföra en reformering av ett så stort system
som ATP-systemet, som vi alla är berörda av. Det
gäller också att bevara människors förtroende för
pensionssystemet. Många människor uttrycker en
oro och en osäkerhet över vilka förändringar som
kommer att göras och vilka effekter en förändring
kommer att innebära för deras egen del. Men det
finns också en förståelse för att dagens
pensionssystem måste förändras.</pre><pre>Mycket har förändrats sedan ATP-systemet
infördes. Pensionsåldern har sänkts från 67 till 65
år. Medellivslängden har ökat och fortsätter att
öka. Det betyder att vi lever längre och är friskare
än tidigare generationer. Det är naturligtvis
glädjande och bra. Det betyder att Sverige har en
av de äldsta befolkningarna i världen.</pre><pre>Detta innebär också att pensionerna kommer att
betalas ut till allt fler under allt längre perioder
jämfört med hur det var när ATP-systemet
infördes. Allt fler pensionärer har dessutom tjänat
in full pension, och det antalet ökar.</pre><pre>Den största samhällsförändringen är kanske ändå
att kvinnors förvärvsfrekvens har ökat. Nu
förvärvsarbetar praktiskt taget lika många kvinnor
som män. Men fortfarande ger kvinnors lägre löner
och kortare tid i arbetslivet en lägre ATP än vad
män får.</pre><pre>Skillnaderna kommer att minska när de kvinnor
som i dag förvärvsarbetar går i pension. De har
förvärvsarbetat i mycket större utsträckning än
tidigare generationers kvinnor.</pre><pre>Antalet förtidspensionärer har ökat mycket kraftigt
under 1970- och 1980-talet. Samtidigt har antalet
yrkesverksamma minskat. Det påverkar
kostnaderna för pensionssystemet negativt. Vi har
förändringar i befolkningsutvecklingen. En bit in
på 2000-talet kommer stora årskullar att gå i
pension, bl.a. 40-talisterna.</pre><pre>Den utveckling som vi nu ser har alltså inte varit
helt okänd. En pensionsberedning började arbeta
1984. Den lade fram sitt betänkande 1990. Sedan
dess har den djupa ekonomiska krisen och den höga
arbetslösheten tillkommit.</pre><pre>Samhällsekonomin har under flera år haft en låg
eller ingen tillväxt. Det betyder att lönesummorna
har minskat men att pensionernas andel av
lönesummorna har ökat. Arbetslösheten är hög.
Det medför minskade avgifter till
pensionssystemet. Den ekonomiska kris som
Sverige befinner sig i har gjort det nödvändigt att
påskynda arbetet med en reformering av det
allmänna pensionssystemet.</pre><pre>Hösten 1991 tillsattes Pensionsarbetsgruppen. I
den gruppen ingick personer med olika intressen
och utgångspunkter, men de hade uppenbarligen en
god vilja att åstadkomma ett bra resultat. Jag tycker
att gruppen skall ha en eloge för sitt arbete. Här har
tydligen de deltagande partierna både tagit och
givit, och de har varit beredda att kompromissa för
att komma fram till en bred politisk
överenskommelse. Detta är självfallet av mycket
stor betydelse för pensionssystemets hållfasthet i
framtiden.</pre><pre>Det som jag tycker att man kan vara kritisk mot --
många är det också -- är den korta remisstiden. Den
tidigare pensionsberedningen och nu
Pensionsarbetsgruppen har arbetat under cirka tio
års tid. Remissinstanserna har fått knappt två
månader på sig för att sätta sig in i förslaget och
avge synpunkter.</pre><pre>Jag tycker också att socialförsäkringsutskottet har
haft knappt om tid för en så viktig och komplicerad
fråga. Vi startade visserligen arbetet, innan vi hade
fått propositionen och alla remissyttranden, med en
stor utfrågning. Där försökte vi fånga upp
synpunkter och få olika frågor belysta. Det fick vi
också. Det har naturligtvis varit till hjälp.
Protokollet från utfrågningen finns som bilaga till
betänkandet för den som är intresserad. Tidsplanen
har också varit alltför optimistisk. Nu föreslås att
det reformerade pensionssystemet skall träda i
kraft från den 1 januari 1996. Det är ett år senare än
Pensionsarbetsgruppens förslag. Vi får se om den
tidsramen kan hållas. En hel del arbete återstår
nämligen.</pre><pre>Jag tycker också att det är bra att förslaget nu skall
fattas i två omgångar. I dag skall vi fatta beslut om
riktlinjerna. Vi lägger fast principerna om att det
skall vara ett offentligt och obligatoriskt
pensionssystem, att pensionen skall grunda sig på
livsinkomsten, att det handlar om ett
ålderspensionssystem och att pensionsåldern skall
vara flexibel.</pre><pre>Detta betyder bl.a. att frågan om förtidspensioner
skall behandlas i ett annat sammanhang.</pre><pre>Trots den korta remisstiden har många tunga
instanser kommit in med värdefulla synpunkter.
Det har också kommit fram att det på en del
punkter i förslaget behövs ytterligare bearbetning
innan preciserade förslag kan lämnas till riksdagen.
Regeringen har därför, som vi nyss har hört,
beslutat att kalla en genomförandegrupp med
företrädare för de partier som står bakom
överenskommelsen.</pre><pre>En av de viktigaste punkterna som
genomförandegruppen har att behandla är frågan
om hur ålderspensionsavgiften skall tas ut --
växlingen från arbetsgivaravgift till egenavgift.</pre><pre>Pensionsarbetsgruppen har föreslagit att den ena
hälften av ålderspensionsavgiften, dvs. 9,25 %,
skall tas ut som en arbetsgivaravgift och att den
andra hälften skall tas ut som en egenavgift. Den
skall betalas av den anställde och vara avdragsgill.</pre><pre>Den sammanlagda pensionsavgiften är 18,5 %.
Meningen är att den anställdes lön, eftersom
arbetsgivaren får sin avgift sänkt med hälften, skall
höjas med samma belopp.</pre><pre>Många av remissinstanserna är negativa till den här
uppdelningen mellan arbetsgivaravgifter och
egenavgifter. Man befarar att växlingen kommer att
leda till komplikationer. Många remissinstanser
befarar också att växlingen inte kommer att ske för
alla löntagare. Något bindande löfte har inte heller
arbetsgivarna gett.</pre><pre>Även om det i propositionen framhålls att
representanter för arbetsgivarna har förklarat sig
beredda att bidra till en uppgörelse som innebär att
alla löntagare skall ges kompensation för
egenavgiften finns det hos de fackliga
organisationerna en stor tveksamhet, både till
egenavgifter som finanseringskälla och till
växlingen från arbetsgivaravgifter.</pre><pre>Även Pensionsarbetsgruppen säger i sitt
betänkande att växlingen är förenad med
komplikationer.</pre><pre>Flera remissinstanser påtalade också att om en
avgiftsväxling skall ske så skall det vara vid ett enda
tillfälle.</pre><pre>Regeringen och Pensionsarbetsgruppen menar att
det finns skäl att visa fram kostnaderna för det
inkomstskydd som det offentliga pensionssystemet
ger. Även om dagens arbetsgivaravgifter
finansieras ur löneutrymmet så saknas en direkt
koppling mellan förmåner och avgifter.</pre><pre>Både skatteutskottet och finansutskottet har i sina
yttranden tagit upp problemet med
avgiftsväxlingen.</pre><pre>Skatteutskottet säger att avgiftsväxlingen kommer
att medföra att underlaget för olika avgifter
kommer att öka. Det gäller inte bara
arbetstagarnas egenavgifter till pensionssystemet,
till sjukpenning och arbetslöshetsförsäkring utan
också avgifter till daghem m.m. om de beräknas
med hänsyn till bruttolön.</pre><pre>Finansutskottet framför liknande synpunkter och
anser därför att om en avgiftsväxling skall ske bör
den ske i ett steg vid samma tidpunkt för hela
arbetsmarknaden och att den bör hållas isär från
vanliga löneförhandlingar.</pre><pre>Det finns flera än arbetsgivare och arbetstagare
som berörs av följderna av en avgiftsväxling, t.ex.
de som har olika skadeersättningar eller andra
ersättningar som har fastställts med hänsyn till
tidigare lön. Det kan gälla ersättningar som betalas
ut från staten, som arbetsskadeersättning eller från
försäkringsbolag.</pre><pre>Socialförsäkringsutskottet påtalar i betänkandet att
de många komplikationer som är förenade med
avgiftsväxlingen har blivit fullt tydliga i ett sent
skede i arbetet med ålderspensionsreformen.</pre><pre>Vi anser därför att det är olyckligt om bindningar
som skett under stark tidspress för hur dessa
problem skall lösas, skall bli styrande för en så stor
och viktig fråga som avgiftsväxlingen. Det är helt
nödvändigt att den här mycket viktiga frågan
bereds vidare.</pre><pre>Frågan behöver diskuteras mycket grundligt både
mellan de partier som står bakom uppgörelsen och
mellan arbetsmarknadens parter. Frågan om den
fortsatta finansiseringen av sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen och förtidspensioneringen
hänger mycket nära ihop med frågan om hur
ålderspensionsavgiften skall tas ut.</pre><pre>Ytterligare viktiga frågor som
Genomförandegruppen bör bereda är:</pre><pre>lagregleringen av förändringarna i
pensionssystemet,</pre><pre>avtalspensionernas förhållande till
garantipensionen,</pre><pre>utformningen av spärregeln för uttag av pension
före 65 års ålder,</pre><pre>regler för kapitalförvaltning inom
premiereservsystemet samt</pre><pre>omföring av avgifter och betalningsansvar mellan
ålderspensionssystemet, respektive statsbudget och
andra socialförsäkringssystem.</pre><pre>Frågorna är tekniska och komplicerade.
Förhoppningsvis får socialförsäkringsutskottet
längre tid på sig att behandla
Genomförandegruppens förslag än vad vi har haft
när det gäller Pensionsarbetsgruppens utredning
och regeringens förslag.</pre><pre>Fru talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till
utskottets hemställan i betänkande SfU 24 och
avslag på reservationen.</pre><pre>Fru talman! I detta sammanhang skall vi också
behandla socialförsäkringsutskottets betänkande
nr 26, som gäller delpensioner. I förslaget till
reformering av pensionssystemet finns förslag om
bifall till att delpensionen skall avvecklas från år
2000, dvs. samma år som de första
ålderspensionerna kommer att betalas ut enligt det
nya reformerade pensionssystemet. Då skall inte
heller några nya delpensioner beviljas.</pre><pre>Skälet till att delpensionerna tas bort är att det nya
pensionssystemet anses så flexibelt och medger
individuella lösningar så att behov av ett
delpensionssystem inte längre anses särskilt stort.</pre><pre>I kompletteringspropositionen, eller vårbudgeten
som regeringen föredrar att kalla den, föreslås nu
en försämring av delpensionen. Tredje gången gillt,
kanske man kan säga. Syftet med delpensionen är
att ge de äldre en möjlighet att få en mjuk övergång
från förvärvsarbete till ålderspension. För många är
det också ett sätt att undvika förtidspension.</pre><pre>Regeringen föreslår att arbetstiden får minskas
med högst tio timmar per vecka och att rätten till
delpension skall den försäkrade få först från och
med det år han eller hon fyller 62 år. Ersättningen
skall enligt propositionen vara fortsatt 65 %. De
här förändringarna skall träda i kraft den 1 juli
1994. Samtidigt säger regeringen att den har
ambitionen att successivt höja pensionsåldern i det
nuvarande pensionssystemet till 66 år.</pre><pre>Förslaget kommer nästan innan bläcket har torkat
i Pensionsarbetsgruppens betänkande -- ett
betänkande som är en uppgörelse mellan
regeringspartierna och där man slår fast att
pensionsåldern skall vara 65 år.</pre><pre>I vår motion med anledning av regeringens förslag
säger vi att vi är beredda att, med hänsyn till den
ekonomiska situationen, acceptera vissa
besparingar inom pensionssystemet. Men vi har ett
annat och bättre förslag än regeringen.</pre><pre>Vi är inte beredda att gå med på en höjning av
pensionsåldern till 66 år. Det är 65 år som skall
gälla. Vi vill också hålla åldersgränsen för när man
kan få delpension så låg som det är ekonomiskt
möjligt. Vi föreslår 61 år i stället för 62 år.</pre><pre>För att finansiera vårt förslag är vi beredda att
sänka kompensationsnivån från 65 till 55 %.
Arbetstiden får minska med högst tio timmar. När
det gäller övergångsbestämmelser så föreslår vi att
för att man skall få delpension enligt nuvarande
regler skall ansökan vara gjord före den 1 juli 1994,
dvs. i år, och man skall börja ta ut delpensionen
1994. Om detta är vi överens i utskottet.</pre><pre>Fru talman! Vi har gjort en försämring något
mindre försämrad. Vi socialdemokrater har
medverkat till en försämring av delpensionen,
eftersom vi såg det som mycket viktigt och
angeläget att behålla 65 år som pensionsålder. Jag
yrkar därför bifall till utskottets hemställan.</pre><pre>Anf. 14  KARIN ISRAELSSON (fp):</pre><pre>Fru talman! Under detta riksmöte har vi fattat
beslut om stora förändringar i
socialförsäkringssystemen. I dag skall riksdagen
fatta beslut om den framtida pensionen. Beslutet
om reformen är inte förhastat, även om tiden när
arbetsgruppens förslag förelåg till beslut inte blev
särskilt väl tillmätt. En remissomgång med många
svar gav dock besked om en klar majoritet för
förslaget. En del återstår naturligtvis att lösa av de
frågor som aktualiserats dels under
remissomgången, dels under
utskottsbehandlingen. Centerpartiet anser dock att
detta skall vara möjligt att komma till rätta med när
reformen skall sjösättas.</pre><pre>Många av oss som i dag i utskottet har handlagt
ärendet om reformeringen av pensionssystemet var
också med om att utforma efterlevandeskyddet
som ersatte den forna änkepensioneringen. Tack
vare den framsynthet som detta beslut i enighet
kunde ge, har vi åstadkommit en rättvis fördelning
av minskade ekonomiska medel. Vi har också
samtidigt kunnat skydda de svaga som förlorat en
närstående. Jag anser också att dagens
pensionsförslag har samma inriktning.</pre><pre>Diskussionen rörande den framtida pensionens
utformning har pågått under en tioårsperiod. I
Centerpartiet tilsattes för flera år sedan en
arbetsgrupp, som jag ledde, med syfte att diskutera
principen rörande en förändring i dagens
pensionssystem. Förenkling och samordning samt
en grundtrygghet var de principer som ledde oss i
det arbetet. Naturligtvis kunde vi inte grunda våra
uppfattningar på annat än principiella beräkningar.</pre><pre>Pensionstillskottet och undantagandereglerna för
icke anslutna medborgare dominerade
pensionsdebatten under början av 1980-talet. Till
slut kunde vi från Centerpartiet få rätt när de s.k.
undantagandepensionärerna fick sitt
pensionstillskott. I den debatten framgick hur
krångligt och invecklat och kanske ibland
inkonsekvent pensionssystemet var konstruerat.</pre><pre></pre><pre>Kvinnorna har till synes varit gynnade i ATP-
systemet enligt många av kritikerna till det
reformerade pensionssystem som nu föreligger.
Den s.k. 30/15-års-regeln ger viss rättvisa för den
kvinna som först i mogen ålder kommer ut i
arbetslivet. Tyvärr var detta tillräckligt för en så
tilltagen ATP-pension att den verkligen räckte till.
Många trodde att ATP-poängen skulle ge den
trygghet som man behövde på ålderns höst. Så har
dock inte varit fallet.</pre><pre>Jag har mött många äldre kvinnor som varit djupt
besvikna på den pension de erhållit. Det känns
därför främmande att några företrädare för
politiska kvinnoförbund så tveklöst slår vakt om ett
system som så gravt missgynnat så många kvinnor
med låga inkomster. Tvärtom har kvinnor med
höga inkomster gynnats av nuvarande
pensionssystem. Visst unnar vi dessa deras
förmåner, men vi från Centern vill hellre fördela
krympande förmåner till dem som bäst behöver
dem. Dessa kvinnor med låg pensionsrätt har även
låga avtalspensioner. Centerkvinnorna har insett
detta och hälsar med tillfredsställelse att
grundtrygghetstanken nu finns med i det
reformerade pensionssystemet.</pre><pre>Den effekt de särskilda skattereglerna gav i och
med att tilläggspensioneringen utbetalades har
också chockat många låginkomsttagare som
pensionärer. Plötsligt fick de också betala avgifter
på tjänster som den med bara folkpension och
pensionstillskott inte behövde betala. I stort var
tilläggspensioneringen till ondo för denna grupp av
kvinnor med deltidstjänster och kort tid i
arbetslivet. Dessa lever tyvärr ibland på gränsen till
existensminimum. Deras situation kommer att
förbättras när garantipensionen genomförs.</pre><pre>Centern insåg detta och ville i ett nytt
pensionssystem slippa denna effekt för just
gruppen kvinnor med deltidstjänster och där vård
av barn och anhöriga begränsat
förvärvsarbetstiden.</pre><pre>Vårdåren kunde räknas som del av pensionsåldern,
de 30 åren, tack vare Centerns agerande i den
tidigare ickesocialistiska regeringen i början av 80-
talet. Tyvärr har det inte varit möjligt att
tillgodoräkna sig dessa vårdår retroaktivt. Centern
har under många år motionerat för att öppna denna
möjlighet.</pre><pre>De särskilda skatteregler som i dag omfattar
pensionerna skapar marginaleffekter. Detta har
varit särskilt märkbart på ränteinkomster som en
pensionär erhåller. Även detta drabbade många
gånger kvinnor svårt. De hade ofta fått sälja det
gemensamma huset när maken gått bort och orken
inte funnits att sköta huset. Då innebar
skattereglerna en mycket hög beskattning på dessa
ränteinkomster. Dessa förhållanden har även
Centerpartiet, främst genom Martin Olsson på sin
tid, framfört, och vi lyckades så småningom delvis
lösa problemen.</pre><pre>Herr talman! Diskussionen rörande uthålligheten i
dagens pensionssystem böljar fram och tillbaka. I
början av 80-talet framfördes oron att AP-fonderna
snart skulle vara tömda. Samma budskap förs fram
i dag, vilket givetvis är helt befogat i dag när
tillväxten är så låg och antalet pensionärer ökar.
Pensionsarbetsgruppen anser att det finns en
uthållighet i AP-fonderna som räcker under
övergångstiden och infasningen av det kommande
pensionssystemet.</pre><pre>Naturligtsvis ser vi gärna att tillväxten ökar för att
ge stabilitet. Nu är vi på god väg mot detta med de
åtgärder som den nuvarande regeringen har
genomfört. Pensionen kommer att följa
kostnadsutvecklingen på ett mera nära sätt i
framtiden. Blir tillväxten god ökar pensionen, om
inte så minskar den.</pre><pre>Centern hade alla dessa förhållanden klara för sig
när vår grupp tog sig an uppgiften att presentera ett
rättvist förslag med en grundtrygghet i
pensionerna. Sammanförande av de olka inslagen i
pensionssystemet skulle förbilliga och förenkla.</pre><pre>Det är klart att det förslag vi i dag skall ta ställning
till inte på alla punkter sammanfaller med Centerns
grundtrygghetsförslag inom pensionssystemet, men
i stort överensstämmer det.</pre><pre>Vi får nu en garantipension lika för alla. Vi slopar
pensionstillskott och särskilda skatteregler. Vi får
möjlighet att dela pensionsinkomsten mellan
makar som ett skydd för den part som har lägre
inkomst, men kanske ger mera av sin arbetstid i det
gemensamma hemmet. Vi får möjlighet att räkna
inkomst för vårdarbete med barnen. Vårdåren kan
nu plötsligt räknas även retroaktivt.</pre><pre>Låginkomsttagare kommer inte att invaggas i en tro
att den framtida pensionen bli så hög att de kan leva
mycket gott på den. Genom att få besked varje år
kan man på ett bättre sätt följa pensionens
utveckling. Studietiden kan tillerkännas inkomster
som ger pensionsrätt, vilket vi har drivit från
Centerns sida. Även detta kommer att utredas
ytterligare.</pre><pre>Genom premiereservsystemet kan man själv styra
över delar av avgifterna. Fortfarande finns det
kommunala bostadstillägget utanför
pensionssystemet. Vi hade från Centerns sida velat
ha det med i pensionen. Tyvärr visade det sig inte
möjligt. I stället får vi ett bostadstillägg till
pensionärer fr.o.m. nästa år. Det är statligt och med
viss möjlighet för enskilda kommuner att under
några år ge högre tillägg.</pre><pre>Förslaget till ett reformerat pensionssystem är en
kompromiss där de stora partierna som medverkat
är överens. I arbetsgruppen och utredningen är
man ense om tagen. Detta är viktigt. Ett så
omfattande förändringsarbete måste hålla över
många år. Vi kan inte utsätta oss för snabba
förändringar oavsett riksdagsmajoritet.</pre><pre>Det är därför med stor glädje jag kan notera att vi
från utskottets sida varit ense om den framtida
pensionsåldern. Den skall vara 65 år och därutöver
flexibel. Genom att delpensionen trappas ut ur
systemet behövs möjligheter att även kunna
pensioneras före 65 års ålder utan att av
ekonomiska skäl tvingas avstå. Tyvärr visar det sig
att garantipensionen inte i alla fall uppnås, och då
är förtida uttag ej möjligt. Detta måste naturligtvis
lösas, och utskottet hänskjuter även den frågan till
vidare behandling.</pre><pre>Herr talman! Jag vill med detta uttrycka
Centerpartiets glädje över att vi nu kan fatta beslut
i frågan om ett reformerat pensionssystem. Mycket
återstår att utreda, och lagen skall utvecklas och
förhoppningsvis kunna antas så att förslaget kan
träda i kraft den 1 januari 1996.</pre><pre>Jag vill också med några ord beröra betänkande
SfU26, som behandlar delpensionens förändring.
Vi har i utskottet sammanjämkat våra
uppfattningar till ett enhetligt förslag. Det tror jag
är ett lyckligt beslut. Med avseende på det nya
pensionssystemet kommer delpensionens
avtrappning också kunna att accepteras av en bred
allmänhet när vi nu får en flexibel pensionsålder.
Även i detta betänkande slår vi fast att
pensionsåldern skall vara 65 år.</pre><pre>Jag vill med detta yrka bifall till utskottets
hemställan beträffande dessa betänkanden samt
avslag på reservationerna och meningsyttringarna.</pre><pre>Anf. 15  PONTUS WIKLUND (kds):</pre><pre>Herr talman! Visst känns det litet historiskt att vi
nu är på väg att besluta om ett till stora delar nytt
långsiktigt ålderspensionssystem, detta främst för
att ett allmänt pensionssystem är en mycket viktig
komponent i en välfärdsstat sådan som vår.
Närmare var fjärde person har helt eller delvis sin
försörjning från pensionssystemet. Bakom
förslaget finns en för en fråga som denna unik bred
politisk enighet, där närmare 90 % av riksdagens
ledamöter står bakom förslaget.</pre><pre>Det sistnämnda är ett av skälen till att våga hoppas
att systemet skall kunna vara stabilt för lång tid
framöver. Vi har i Pensionsarbetsgruppen arbetat
med tidsperspektivet 30--60 år. Detta är av stor vikt
för vårt lands ekonomiska framtid och för de
enskilda människornas möjlighet att beträffande
pensionen på lång sikt kunna förutse, välja och
planera sin framtid.</pre><pre>En annan faktor som stärker hoppet om att
systemet är autonomt för lång tid är
remissyttrandena från tunga remissinstanser. Visst
finns det i de allra flesta krav på en annan
utformning i enskilda frågor. Inte sällan är det
emellertid så att ett antal yttranden vill ha ändring
åt ett håll, och en annan grupp yttranden åt rakt
motsatt håll. I det väsentliga, i grundprinciperna
har det emellertid varit en snarast överraskande
god uppslutning.</pre><pre>Pensionsförslaget är ju i hög grad konstruerat för
att vara långsiktigt stabilt. Nämnas skall
kopplingen mellan livsinkomsten och pensionen,
följsamhetsindexeringen till samhällsekonomin
samt följsamhet till demografiska förändringar,
t.ex. förändringar i medellivslängd.</pre><pre>Men detta att skapa förutsättningar för ett på lång
sikt robust och stabilt pensionssystem kräver vissa
offer. Man måste exempelvis undvika att göra
undantag från regeln att livsinkomsten skall ge
pensionsunderlaget.</pre><pre>Vi har gjort undantag endast i några för stora
befolkningsgrupper viktiga situationer under
livsloppet, främst garantipensionen som
grundtrygghet, samt pensionsrätt för barnår,
värnplikt och i viss mån studier.</pre><pre>Det betyder att ett antal mindre grupper med
speciella förhållanden inte har kunnat beaktas med
särregler. På sikt torde ofta andra sociala
trygghetssystem, lönenivåer etc. anpassas till
pensionssystemet i den mån förhållandet upplevs
som uppenbart orättvist. Men det kan bli
bekymmer framför allt under en övergångstid.</pre><pre>Varför går det inte att göra undantag för ett antal
mindre särgrupper i ett allmänt pensionssystem
med krav på långsiktigt stabilitet? Bl.a. därför att
olika gruppers förhållanden ofta förändras med
tiden, och värderingarna om rättvisa och orättvisa i
olika gruppers situation skiftar.</pre><pre>Med andra ord måste särlösningar ofta korrigeras
med åren genom ingrepp av politikerna. Då är man
snart ute på djupt vatten. Ett ingrepp ger vanligen
sekundära effekter som ofta är svåra eller omöjliga
att förutse. Dessa kräver i sin tur fler justeringar,
ofta i andra regler. Till sist kan man t.ex. hamna i
felaktiga fördelningseffekter.</pre><pre>Men det är givetvis viktigt att särgrupper får rimliga
pensionslösningar. Det finns ju numera en uppsjö
av olika privata försäkringar som kan skräddarsys
för att komplettera det allmänna pensionssystemet.</pre><pre>Det är angeläget att avtalsförsäkringarna anpassas
till det nya pensionssystemet så att de i
huvuddragen blir kongruenta, drar åt samma håll
och ger en god trygghet som upplevs som rättvis.
Enligt uppgift är arbetet med detta redan på gång.</pre><pre>En alldeles speciell särgrupp i det här
sammanhanget är de som arbetar för solidaritets-
och biståndsorganisationerna. Dessa har en
samarbets- och intresseförening som förkortas
BIFO. Dessa människor har ofta mycket låga löner
för det, ur mänsklig synpunkt, synnerligen viktiga
arbete de utför i u-länderna. De får numera inte
vara folkbokförda i Sverige under utlandsarbetet,
vilket minskar deras möjlighet att få full
garantipension.</pre><pre>Förutom att huvudmännen borde ordna
försäkringsskydd, t.ex. enligt någon skräddarsydd
avtalsförsäkringsmodell, kan det kanske vara
möjligt att ta upp deras situation i det fortsatta
genomförandearbetet med det reformerade
pensionssystemet. Man skulle kunna överväga om
de nuvarande begreppen försäkringslön respektive
ATP-förbindelse kan överföras i någon form till det
nya pensionssystemet.</pre><pre>Herr talman! Vi i kds tror på förslaget till
reformerat pensionssystem. Vi är i allt väsentligt
nöjda med förslaget. Det är ju en kompromiss
mellan de fem partier som står bakom. Alla fem har
fått ge och ta. Det är inte minst viktigt för oss
kristdemokrater att det nya pensionssystemet
uppvärderar hemarbetet och stärker kvinnornas
trygghet. Här vill jag nämna barnaåren, som även
fadern har tillträde till, och frivillig pensionsdelning
mellan makar.</pre><pre>Vidare finns det ett förslag om att privata
pensionsförsäkringar i regel bör ingå i bodelningen
efter äktenskapsskillnad, som skedde före 1988.
Andra former av pensionsrättigheter, t.ex.
tjänstepension från avtalspensionering, skall
jämkningsvis i skäliga fall kunna beaktas vid en
bodelning efter en skiljsmässa. En särskild
utredningsman skall föreslå förändringar i
äktenskapsbalken.</pre><pre>Som företrädare för ett av de partier som arbetat
för de nämnda familjepolitiska pensionsinslagen
känns det även för mig mycket tillfredsställande att
vid ett annat tillfälle kunna berätta för fru talman
Ingegerd Troedsson att talmannens förslag från
början av 60-talet -- då givetvis i egenskap av
partipolitiker -- om ATP-poäng för vård av egna
barn samt giftorätt i ATP-poäng nu efter voteringen
äntligen är i hamn. Det sker dock i en lätt förändrad
skepnad för att passa det nya pensionssystemet.
Även i vårt parti har dessa frågor i många år stått
på kravlistan.</pre><pre>Vänsterpartiets ledare Gudrun Schyman har gått ut
med vallöften som bl.a. innebär ett återställande av
flera socialförsäkringar till vad de en gång var när
de var som generösast, om jag har förstått
tidningarna rätt. Ett annat pensionssystem än det
här föreslagna är ett krav för att göra upp med
Socialdemokraterna om det skulle bli en
vänsterseger i valet. Berith Eriksson har ju berättat
en hel del om det.</pre><pre>Nu tror inte jag att det blir en vänsterseger, men
skulle det bli det och om Vänsterpartiets krav står
fast lär det inte bli något samregerande. Det är min
prognos. Jag upplever nämligen att de fem partier
som står bakom pensionsuppgörelsen, således även
Socialdemokraterna, är fast beslutna att genomföra
den i den form som propositionen och betänkandet
beskriver. Därför tror jag också att det kommer att
lyckas att enas kring de delvis ännu öppna frågorna,
varav flera är viktiga, som den planerade
genomförandegruppen och experter skall
slutbehandla.</pre><pre>Herr talman! Det är viktigt att så kan ske i enighet
för att på sikt positivt bidra till vårt lands
ekonomiska framtid liksom för människornas
trygghet och tillit för kommande tid.</pre><pre>Anf. 16  BERITH ERIKSSON (v) replik:</pre><pre>Herr talman! I våra motioner och i vår valplattform
säger vi att vi vill återställa nivåerna i
arbetslöshetsförsäkringen, föräldraförsäkringen
och sjukförsäkringen för långtidssjukskrivna från
70 % till 80 %. Det har att göra med att vi förordar
arbetslinjen. Vi anser att det är de delar av
socialförsäkringen som befrämjar arbetslinjen som
vi måste prioritera.</pre><pre>Pontus Wiklund räknar upp grunderna i det nya
pensionssystemet som alla är överens om. Vi är
också överens om vi skall ha en följsamhet till
samhällsekonomin. Det är fullt möjligt att göra
även vårt förslag följsamhetsindexerat. Det som
skiljer oss är livsinkomstprincipen ställd mot ett
system där man räknar på 30 år av arbetslivet.</pre><pre>Vi är också överens om att vi skall ha
garantipensionen. Vi anser dock att den bör höjas
något för att inte alltför stora grupper skall vara
tvungna att kompensera med socialbidrag. Det som
då skiljer livsinkomstprincipen från vårt förslag är
alla de särlösningar som samtliga som varit uppe i
talarstolen i dag har uttalat bekymmer över. De
måste lösas. Pontus Wiklund säger nu att vi får ta
det goda med det onda och inse att vi får en massa
grupper i samhället som vi inte kan kompensera.
Med vårt förslag skulle vi inte ha det bekymret.</pre><pre>Anf. 17  PONTUS WIKLUND (kds) replik:</pre><pre>Herr talman! Jag tog upp detta med valutspelet för
att illustrera att det kanske inte finns en riktigt
aktuell politisk realism i förslagen. Det inslaget
finns även i er syn på hur pensionssystemet bör vara
konstruerat. I dag kan vi sannolikt inte klara det
ekonomiskt, även vi alla skulle vilja vara mer
generösa.</pre><pre>Principerna i ert förslag, detta att ni överger
livsinkomstprincipen, är en mycket viktig fråga i
det hela. De flesta bitarna i ett pensionssystem är
mer eller mindre sammanvävda med varandra.
Överger man livsinkomstprincipen och inför en
trettioårsprincip för intjänandet kommer mycket av
det övriga att rubbas. Det upplevde vi ju också i
diskussionerna i Pensionsarbetsgruppen.
Vänsterpartiet hade en egen linje som medförde att
det ofta måste föras två parallella diskussioner.</pre><pre>Det finns säkert många sätt att konstruera ett
allmänt offentligt pensionssystem. Jag kan inte på
något sätt säga att vårt system i alla stycken är
bättre. Men det är dock ett mycket genomtänkt
förslag. Vi har under många år bearbetat olika
principer som har lett fram till det här förslaget. Jag
tror på det. Att nu börja rubba en del av
grundvalarna vore synnerligen olyckligt. Jag tror
dessutom inte att det är realistiskt. Vi fem partier
som står bakom det här förslaget kommer att stå
fast vid dessa principer.</pre><pre>Anf. 18  BERITH ERIKSSON (v) replik:</pre><pre>Herr talman! Det handlar naturligtvis om
samhällsekonomi, men i den mån det har varit
möjligt för oss att få hjälp med att räkna på vårt
förslag har vi inte funnit att det skulle vara
samhällsekonomiskt dyrare. Detta vill jag nog att
Pontus Wiklund i så fall verifierar bättre.</pre><pre>Vänsterpartiet hade inte samma linje i
pensionsarbetsgruppen. Jag kan bara beklaga att så
inte var fallet. Vi var inte färdiga när det gällde hur
en modell kunde se ut för att fungera bäst i
morgondagens samhälle.</pre><pre>Man kan inte säga att detta är ett arbete som har
kommit fram under ett mångårigt samarbete.
Tvärtom har man haft alldeles för bråttom med att
ta fram systemet. Det har inte getts möjlighet att få
alla delar väl belysta.</pre><pre>Anf. 19  PONTUS WIKLUND (kds) replik:</pre><pre>Herr talman! Visst är det ett mångårigt arbete som
ligger bakom förslaget. Det råder ingen tvekan om
att Pensionsberedningens böcker och funderande,
och inte minst remissyttrandena över
Pensionsberedningens förslag, har spelat stor roll
för vårt vägval.</pre><pre>Det är alldeles riktigt att det blev bråttom, framför
allt på slutet. Det är klart markerat i både
propositionen och utskottets betänkande att det
även finns frågor som delvis ännu inte är löst. Det
är framför allt frågor av teknisk art men även några
andra frågor. Vi skall arbeta vidare med dessa.</pre><pre>Men jag är övertygad om, inte minst efter att ha
hört litet historier bakom tidigare
pensionsutredningar och pensionsförslag, att man
någon gång måste komma till skott. Man måste
driva fram ett förslag.</pre><pre>Det är så många komponenter som ingår att man,
när man har funnit en viss färdriktning som man
tror på, skall göra det bästa av den och inte starta
om från början igen med att ändra vissa
grundprinciper.</pre><pre>Anf. 20  KARIN WEGESTÅL (s):</pre><pre>Herr talman! ATP-reformen blev en viktig del av
den svenska modellen. Det är ett trygghetssystem
som har rönt stor uppskattning och beundran i
omvärlden. ATP är också fortfarande ett
välfungerande system som är en bra bas för
framtidens pensioner.</pre><pre>Reformen genomfördes i strid med de borgerliga
partierna. Därför stod ett avskaffande av ATP-
systemet högt på den borgerliga regeringens
dagordning hösten 1991. Ett systemskifte på
pensionsområdet förutskickades redan i
regeringsdeklarationen och förutsattes vara klart
efter mindre än ett halvår för att beslut skulle
kunna fattas redan våren 1992.</pre><pre>Tidsplanen har sedan justerats efter hand. Beslutet
skulle dock fattas under innevarande
mandatperiod. Detta är orsaken till att ärendet nu
skall behandlas i dag, en av de allra sista dagarna av
detta riksmöte. Det är också orsaken till att denna
fråga som är så viktig för svenska folket fick en
oacceptabelt kort remisstid. Vi fick fem veckor på
oss för att läsa in och kommentera ett 900-sidigt
betänkande. Det har också inneburit en kort tid för
behandling i regering och utskott samt en orimlig
arbetssituation för medlemmarna i arbetsgruppen.</pre><pre>Trots den korta tiden har det framkommit många
viktiga synpunkter från remissinstanserna på det
förslag som Pensionsarbetsgruppen har lagt fram.
Många organisationer och enskilda har också
lämnat synpunkter.</pre><pre>Debatten om de framtida pensionerna tog extra fart
när förslaget om egenavgifter på 9,25 % kom i sista
minuten. Debatten kommer att fortsätta fram till
dess att det avgörande beslutet om det reformerade
pensionssystemet fattas. Ikraftträdandet har
skjutits fram till den 1 januari 1996, ett år senare än
vad Pensionsarbetsgruppen har föreslagit.</pre><pre>Det beslut som skall fattas i dag omfattar riktlinjer
för ett nytt ålderspensionssystem. Efter att
Pensionsarbetsgruppens betänkande hade
remissbehandlats föreslog regeringen avvikelser
från arbetsgruppens förslag, och många
grundläggande frågor skall beredas ytterligare. För
denna beredning kommer regeringen att tillkalla en
särskild genomförandegrupp.</pre><pre>Exempelvis har den viktiga frågan om
finansieringen inte lösts. Övergången från
arbetsgivaravgifter till egenavgifter har ifrågasatts.
Det främsta motivet för egenavgifter är att
pensionskostnaderna skall bli synliga. Ett stort
avsnitt i propositionen avsätts för denna pedagogik
för löntagare.</pre><pre>Regeringen har tagit intryck av påpekandena att
avgiftsväxlingen kan medföra komplikationer.
Därför föreslås att frågan bereds vidare i samråd
med arbetsmarknadens parter.</pre><pre>Arbetsgruppens förslag till växling från
arbetsgivaravgift till egenavgift skall diskuteras,
och formerna för avgiftsuttaget skall vägas mot det
samlade finansieringsbehovet för sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen, förtidspensionssystemet
och ålderspensionssystemet.</pre><pre>En annan viktig fråga som man föreslår skall
utredas vidare är hur mycket AP-fonderna kan
tillåtas minska utan risk för att samhällsekonomin
påverkas. Regeringen föreslår en nettoöverföring
från pensionssystemet till statsbudgeten. Storleken
på denna överföring bör enligt propositionen
avpassas så att en betryggande fondstyrka uppnås
inom fördelningssystemet. En regel förutsätts
därvid vara att fondstyrkan aldrig skall tillåtas
understiga 0,5 %, dvs. ett halvt års utbetalning.
Detta skall jämföras med fondstyrkan 1993 som var
5,2 %, dvs. mer än tio gånger större, och vilken
omfattade ett kapital på mer än 500 miljarder
kronor.</pre><pre>Varningar har framförts av bl.a.
Riksförsäkringsverket för att avtrappningen av AP-
fonden blir för stor. Den exakta växlingen av
avgifter och betalningsansvar mellan
ålderspensionssystem, statsbudget och andra
socialförsäkringssystem skall därför bli föremål för
fortsatt beredning.</pre><pre>Hur pensionerna skall anpassas till
samhällsutvecklingen skall också utredas vidare.
Detta är den mest nödvändiga förändringen, men
förändringen hade varit möjlig också inom det
rådande pensionssystemet. Vilken norm som skall
väljas för indexeringen och för tidpunkten för
ikraftträdandet får avgöras under den fortsatta
beredningen liksom indexeringen av
förtidspensioner och efterlevandeskydd.</pre><pre>Jag tycker att det är mycket positivt att alla de
viktiga besluten skjuts på framtiden och att man
därmed, i enlighet med regeringen, får tid att
diskutera de alternativa förslag som har inkommit
från remissinstanserna.</pre><pre>I den motion som jag har undertecknat har vi tagit
upp en del frågor som hänger samman med de nya
intjänandereglerna och de marginaleffekter som
den nya grundpensionen medför.</pre><pre>Den nya pensionen skall vara avgiftsbaserad i
stället för förmånsbaserad. Med dagens
pensionssystem garanteras den försäkrade vid full
pension ett utfall motsvarande ca 67 % av lönen
före pensioneringen plus avtalspension som
motsvarar ca 10 %. Full pension erhålls i dag efter
30 års pensionsgrundande inkomst.</pre><pre>I propositionen anges att det reformerade
pensionssystemet skall ge en pension som utgör
samma andel av inkomsterna under
förvärvsperioden som dagens system ger. Detta går
inte att jämföra med pensionsnivån med nuvarande
pensionssystem. Därför är det välgörande att
socialförsäkringsutskottet konstaterar att man
måste räkna med att pensionsbeloppen i det nya
systemet genomsnittligt kommer att ligga på en
lägre nivå.</pre><pre>Om man vill ändra på ett pensionssystem med
anledning av att pensionärerna får för stor del av
konsumtionsutrymmet, i förhållande till de
förvärvsarbetande, är det väl helt naturligt att
pensionerna blir lägre.</pre><pre>Skall man få samma pension som med dagens
system, får man räkna med att arbeta längre --
minst 10 år. Detta kommer att drabba kvinnorna
hårdast. De får lägre pensioner med det nya
systemet. Detta framgår inte av arbetsgruppens
förslag, såvida man inte läser Ann-Charlotte
Ståhlbergs redovisning i tabellerna i slutet av
betänkandets bilaga B.</pre><pre>Med de nuvarande intjänandereglerna skulle
kvinnorna ha kunnat få samma pension som
männen. Över huvud taget har budskapet under
hela pensionsdebatten varit att alla får högre
pensioner med det nya förslaget, särskilt om man
kan arbeta tills man blir 71 år och då har arbetat i
55 år.</pre><pre>Vi har krävt en analys av pensionsförslaget ur
jämställdhetssynpunkt. Socialförsäkringsutskottet
anser inte att detta behov är påkallat. Man anser att
det är viktigt att det nya pensionssystemet inte
missgynnar kvinnor, men samtidigt anser man att
regeringens förslag innebär en rimlig avvägning i
detta hänseende. Menar man att graden av
missgynnande är acceptabel?</pre><pre>En brasklapp har lagts in i slutet: ''Det är emellertid
viktigt att man följer utvecklingen från
jämställdhetssynpunkt under införandefasen.''
Detta är i och för sig positivt.</pre><pre>Vi fattade beslut om en jämställdhetsanalys av alla
viktiga beslut för ett par veckor sedan i denna
kammare. Kvinnornas intresse för pensionsfrågan
är väckt. De kommer att hålla ögonen på den
fortsatta utvecklingen, och jag är en av dem.</pre><pre>Vi har också tittat på hur marginaleffekterna
kommer att slå med det nya
garantipensionssystemet. Det visar sig att allt fler i
vanliga inkomstlägen får mindre ut av de pengar
som satsats i pensionssystemet. I det nya systemet
får de som har en så liten lön, att de till huvuddelen
är beroende av någon annan för sin försörjning, en
något högre pension än i dag. De som tjänar över
taket 7,5 basbelopp, i dag 264 000 kronor, om året
får ett bättre konsumtionsutrymme, eftersom
pensionsavgifter inte skall betalas på mer än halva
inkomsten över taket. Hela minskningen av
pensionsutrymmet kommer att bäras av låg- och
medelinkomsttagare, de flesta kvinnorna och en
stor del av männen.</pre><pre>Vi tycker naturligtvis att det är bra att man kommer
att se över effekterna på avtalspensionerna, men
eftersom ingen avtrappning kan göras gentemot
kapitalinkomster och därmed privata
pensionsförsäkringar kommer en stor orättvisa att
ske mellan dem som ges möjlighet att trygga sin
ålderdom genom gemensamma sparformer och
dem som har inkomster av räntor och annan
kapitalavkastning.</pre><pre>Det är synd att utskottet trots att det ser en
utredning av den klassbundna ohälsan som viktig,
inte ser sambandet mellan denna och det nya
pensionssystemet.</pre><pre>Vi gläder oss åt att utskottet har funnit det
angeläget att utreda utformningen av den spärregel
som motiveras av att en pensionär inte skall behöva
leva på en nivå under garantinivån och föreslår att
riksdagen ger regeringen detta till känna. De
föreslagna spärreglerna omöjliggör för många
låginkomsttagare att utnyttja möjligheterna att ta
pension före 65 års ålder, bl.a. tre fjärdedelar av
alla LO:s kvinnor. Om man inte löser detta, faller
hela idén med flexibel pensionsålder.</pre><pre>Vi kommer att följa upp de givna löftena att ingen
pensionär skall behöva få en sänkt disponibel
inkomst när de nuvarande folkpensionsförmånerna
ersätts med garantipension.</pre><pre>Vi noterar att inget svar i dag kan ges till de
pensionärer som får sin pension genom det
nuvarande pensionssystemet vid genomförande av
följsamhetsindexering också av deras
pensionsutbetalningar, eftersom frågan om
indexeringen skall avgöras under den fortsatta
beredningen.</pre><pre>Till slut vill jag påpeka några viktiga frågor som
måste belysas bättre före beslut. Hur stor ökning av
administrationskostnaderna till följd av det nya
systemets ökade byråkrati kan systemet bära? I dag
kostar administrationen under 1 %, ca 1 miljard.
En ökning mellan 10 och 25 % kan förväntas. Är
det lämpligt?</pre><pre>En annan viktig del är kostnaden för pension för
vård av barn. Förutom att förslaget kritiserats som
negativt ur jämställdhetssynpunkt strider det mot
intentionerna i direktiven att det nya
pensionssystemet skall bidra till ett ökat
arbetsutbud. Förslaget gynnar ett familjemönster
där kvinnan kan stanna hemma utan inkomst under
barnens första fyra år. Det är ett retroaktivt
vårdnadsbidrag, som kommer att bli mycket
kostsamt för statskassan både i form av
pensionsutgifter och uteblivna skatteinkomster och
utebliven produktion. Detta måste vägas mot de
förslag som kommit från remissinstanser som
Socialdemokratiska kvinnoförbundet och SACO
och som inte har dessa konsekvenser.</pre><pre>Jag ser med tillfredsställelse också att pensionsrätt
för studier kommer att bli föremål för vidare
utredning. Det som oroar är att nivån anses rimlig.
Det skulle få negativa konsekvenser för
jämställdheten och bidra till större snedrekrytering
till högre utbildning.</pre><pre>Vi förväntar oss i likhet med skatteutskottet att de
regler som slutligen beslutas skall vara enkla,
lättöverskådliga och lätthanterliga.</pre><pre>Det beslut som tas i dag omfattar riktlinjer, vars
förutsättningar kommer att prövas i det fortsatta
utredningsarbetet. När detta är klart kommer
förslaget att omsättas i lagtext, och det är först när
denna föreligger som en reformering av
pensionssystemet kan beslutas.</pre><pre>Herr talman! Jag är naturligtvis mycket glad över
den välvilliga behandling som vår motion i stort har
fått, men främst är jag glad för att så stor hänsyn
har tagits till de kritiska synpunkter på det
ursprungliga förslaget som framkommit och som
jag delat och delar. Ett fortsatt utredningsarbete
kan leda till att Sverige även i framtiden kan ha ett
bra pensionssystem.</pre><pre>Med anledning härav anser jag att jag i detta läge
kan ställa mig bakom socialförsäkringsutskottets
betänkande SfU24.</pre><pre>Anf. 21  Statsrådet BO KÖNBERG (fp):</pre><pre>Herr talman! Karin Wegestål tog i sitt anförande
upp flera saker som är väl värda att diskutera.
Därutöver hade hon ett antal synpunkter där det
väl handlar om missförstånd eller vilja att hitta fel
snarare än vilja till en seriös debatt.</pre><pre>Som ett exempel kan jag nämna att Karin Wegestål
jämför fondstyrkan i ett system där bara ATP ingår
med ett system där hela folkpensionsdelen också
ingår. Det blir förstås som att jämföra äpplen och
päron. Det får man förvisso göra, men då måste
man ju själv veta om att det är olika frukter man
jämför och helst upplysa den som lyssnar om att det
är den jämförelsen man gör.</pre><pre>Också påståenden av typen att man skulle under
pensionsarbetets gång ha utlovat att alla skulle få
bättre pension är förstås inte sanna. Som var och en
vet som har intresserat sig för frågan, och det har ju
Karin Wegestål, är det ju så att inför man ett system
som baserar sig på följsamhet till
samhällsekonomin, kommer den
samhällsekonomiska utvecklingen att i stor
utsträckning avgöra om man får högre eller lägre
pension. Allting annat givet är det naturligtvis så att
med en hög tillväxt kommer pensionerna i
framtiden att bli högre än vad de hade blivit om vi
hade behållit ATP, och med en låg tillväxt kommer
de att bli lägre.</pre><pre>Sedan kom Karin Wegestål in på frågan om
garantipensionen och marginaleffekterna i det
sammanhanget. Jag tror att det är viktigt att inse
komplikationerna på den punkten. Skall man ha
någon form av garantipension, måste man
bestämma sig för om den skall avtrappas
omedelbart, som i det nuvarande systemet, alltså
krona för krona upp till gränsen för folkpension och
pensionstillskott, 100 % avtrappning för de
människor det gäller, eller om man vill ha en
långsammare avtrappning. Vill man ha en
långsammare avtrappning, kommer andra
människor att beröras av den.</pre><pre>Detta är matematikens järnhårda lagar. Dem
kommer varken Karin Wegestål eller jag ifrån.
Många har i dagens debatt uttryckt tillfredsställelse
över att arbetsgruppens och propositionens förslag
innebär att många människor, framför allt kvinnor,
som i dag inte får ut ett öre av inkomstberoende
pension därför att den avräknas krona för krona för
närvarande, i framtiden kan få ut något. Men man
kan inte åstadkomma bägge delarna på en gång.
Man kan inte på den här punkten, lika litet som på
andra, komma förbi matematikens lagar.</pre><pre>Anf. 22  KARIN WEGESTÅL (s) replik:</pre><pre>Herr talman! Jag skulle bara vilja kommentera det
här med äpplen och päron. Det är faktiskt ganska
ofta man stöter på det när man jämför de båda
systemen. Det sägs t.ex. att vi måste byta bort ATP-
systemet, för det klarar sig inte ekonomiskt, och att
det nya systemet innebär en förstärkning.</pre><pre>I själva verket är de bägge systemen inte
jämförbara, just på grund av sådana faktorer som
statsrådet tar upp här, att man har lyft ut en hel del
saker ur det kommande systemet. Så det är som
sagt ganska svårt att skilja på äpplen och päron i det
här sammanhanget. Jag hoppas att det fortsatta
utredandet skall leda till att det blir lättare att göra
det i framtiden.</pre><pre>Anf. 23  Statsrådet BO KÖNBERG (fp):</pre><pre>Herr talman! Mina synpunkter om frukterna hade
att göra med att Karin Wegestål hävdade från
talarstolen alldeles nyss att man kunde jämföra den
nuvarande fondstyrkan, där bara ATP-pensionen
är en förpliktelse, med det kommande där både
ATP-pensionen och garantipensionen är
förpliktelser. Det var detta jag erinrade mot.</pre><pre>Nu väcker Karin Wegestål en större och mycket
intressant fråga, nämligen: Går det att jämföra vad
som skulle hända, om vi behöll dagens system, med
den reform som riksdagen om en liten stund
förmodligen kommer att besluta om? Svaret är att
det är mycket svårt, därför att detta innehåller så
oerhört många variabler.</pre><pre>Inte minst är det ju så att flertalet av dem som har
ägnat sig åt pensionsfrågan på senare år är av den
uppfattningen att vi inte kan behålla ATP-systemet,
som det nu ser ut, in på 2010--2020-talet. Det är
meningslöst att jämföra med detta, för den frukten
kommer inte att finnas.</pre><pre>Anf. 24  KARIN WEGESTÅL (s) replik:</pre><pre>Herr talman! Jag anser inte att det skulle vara
meningslöst att göra den jämförelsen. Jag menar att
det är en stor brist i hela det här utredningsarbetet
att man inte har sett på det system vi har och
verkligen jämfört med hur man skulle kunna
förändra det utan att vända upp och ner på alltihop
och skapa det kaos som jag faktiskt anser gäller i
dag och som jag hoppas skall kunna redas ut i det
fortsatta arbetet.</pre><pre>Anf. 25  FREDRIK REINFELDT (m):</pre><pre>Herr talman! Bland de föranmälda deltagarna i
dagens pensionsdebatt, då vi skall fatta beslut om
framtidens pensioner, är jag faktiskt den ende
anmälde som helt skall leva efter de nya regler som
det nya pensionssystemet innebär. Av de övriga
tolv föranmälda skall fem helt leva i enlighet med
det gamla ATP-systemets pensioner och övriga sju
med pensioner som blandas mellan det nya och det
gamla systemet. Inte ens ansvarige statsrådet
Könberg själv kommer att leva efter det nya
systemet utan efter den blandade formen. Han
nickar instämmande.</pre><pre>Noterbart tycker jag också är att inte en enda
socialdemokrat som till fullo skall leva efter det nya
systemet har anmält sig till dagens debatt. Det är
märkligt, eftersom socialdemokraterna i alla
sammanhang just nu hävdar att det är viktigare vem
man är, vilken bakgrund man har, vilken ålder och
vilket kön man har än vilka åsikter man står för. Då
kanske det t.o.m. skall tolkas som ett ointresse från
socialdemokraternas sida när det gäller det nya
pensionssystemet, eller också kommer någon av de
yngre springande om en stund.</pre><pre>Jag väljer att peka på dessa åldersskillnader i
debatten därför att pensionsfrågan i så hög
utsträckning handlar just om generationseffekter.
Dagens beslut påverkar alltså inte i särskilt hög
utsträckning dem som bemannar denna kammare
utan mycket mer sådana som är utanför denna
kammare och t.o.m. de som inte i dag är födda.</pre><pre>Det leder till ett par mycket viktiga principiella
synpunkter på den typ av beslut som vi skall fatta
i dag. När riksdagen fattar generationspåverkande
beslut bör man ta särskild hänsyn, menar jag, till de
eventuella generationseffekter som besluten kan ge
upphov till.</pre><pre>I januari i år skrev jag en motion om
generationsräkenskaper som bl.a. just handlar om
dagens pensionsbeslut. Tyvärr bifölls inte den
motionen, men jag lovar att återkomma i ärendet.</pre><pre>För att visa att diskussionen har betydelse kan man
faktiskt titta på det pensionsbeslut som riksdagen
fattade förra gången, på 50-talet. Det har nämnts
vid flera tillfällen i dag. Riksdagen beslöt då att
genomföra det socialdemokratiska förslaget till
ATP-system. Vi kan i dag konstatera att det var ett
mycket dåligt beslut. De insiktsfulla politiker som
pekade på systemets skevheter -- jag tänker då på
personer som Jarl Hjalmarson och Bertil Ohlin --
kan vi i dag konstatera hade rätt. De får med det
beslut vi skall fatta i dag i viss mån upprättelse,
eftersom flera av de justeringar som görs i systemet
35 år senare faktiskt tar hänsyn till de invändningar
som de hade redan på 50-talet.</pre><pre>ATP-systemet baserades ju på 50-talets
demografiska förutsättningar. Det sprang litet
grand ur den allmänna optimism som fanns på 50-
talet. 50-talets tillväxttal lades till grund för
systemet. Det gav oss ett instabilt pensionssystem
som inte var flexibelt nog att klara av sämre tider,
demografiska förändringar eller beslut om sänkt
pensionsålder.</pre><pre>På 50-talet gav det inte många poäng att framföra
den typen av synpunkter. Redan då grundlades den
beslutsprincip som jag menar är en av
grundstenarna i den svenska välfärdsstaten och som
har bidragit till att urholka vår svenska välfärd och
givit oss den generationsskuld vi i dag har.</pre><pre>För att kunna vädja till breda väljargrupper och gå
dem till mötes när det gäller kraven på finare och
större förmåner, men samtidigt slippa att höja
skatterna för att finansiera reformen, är taktiken
att skjuta betalningen på framtiden. Förmåner i
dag -- betalningen till barnbarnen. Effekten
synliggörs av en enorm statsskuld, men det finns
också en farligare och mer osynlig del. Den största
osynliga delen är skulduppbyggnaden i dagens
ATP-system. Det fungerar som ett stafettlopp där
man överlämnar betalningen för denna
underfinansiering till kommande generationer.
Den är farlig, därför att få känner till den.
Folkflertalet har dessutom invaggats i tron på ett
system som alltså inte kan leverera det som det
säger sig kunna leverera.</pre><pre>Riksdagen kan i dag fatta ett beslut som jag menar
i nästan alla delar är en förbättring och en
tillnyktring i förhållande till dagens ATP-system.
Generationseffekterna dämpas betydligt eftersom
livslönebegreppet läggs till grund för detta nya
system och uppräkningen av pensionerna får en
tillväxtkoppling och inte som i dag görs beroende
av inflationen. Därför kommer jag att stödja detta
förslag. Jag tycker t.o.m. att det skall riktas visst
beröm till de avtalsslutande partierna för att de har
kunnat samla sig till detta svåra beslut i bred
enighet.</pre><pre>Visst är det beklagligt att inte heller detta beslut har
befriats från fördelningspolitiska ambitioner och
utdelande av förmånsgåvor till olika grupper som
inte själva står för finansieringen. Men det handlar
som sagt om en tydlig tillnyktring.</pre><pre>Märkligare har det varit att följa den debatt som
har förevarit utanför denna kammare med
anledning av förslaget. En lång rad
intresseorganisationer har ställt sig upp och
deklarerat att just deras grupp är förlorare i detta
nya förslag. Jämförelser har gjorts med det gamla
ATP-systemet i dagspress och i TV utan att man ens
har nämnt att jämförelserna görs med ett sjukt, inte
fullt ut finansierat system. Utifrån detta har
förlorarna pekats ut.</pre><pre>Vissa debattörer har t.o.m. lyckats höja rösten för
fler olika grupper samtidigt. Vi har fått veta att
kvinnor och studenter men också lågavlönade och
högavlönade, de som jobbar med kroppen och de
som har genomgått längre studier alla är förlorare.
Alla har de haft företrädare som velat dela ut
ytterligare ofinansierade pensionsrätter till dessa
grupper, som de alltså inte själva behöver
finansiera.</pre><pre>Som test på krismedvetandet hos landets
opinionsbildare har pensionsdebatten varit mycket
nedslående.</pre><pre>Låt mig till sist, som en av riksdagens fåtaliga
sextiotalister, berätta hur jag tror att framtiden
kommer att gestalta sig. Den typen av
intressegruppsgynnande som många grupper ropat
efter i denna debatt går mot sin snara död. Den
unga politikergeneration som kommer att ta över
efter den som i dag har makten kommer att tvingas
diskutera borttagandet av reformer snarare än
införandet av nya eller förbättrandet av de gamla.
Det är nämligen effekten av att det blir vi som får
rensa upp bland de gamla generationspåverkande
beslut som den socialdemokratiska välfärdsstaten
har lett till. I dag tas ett första steg i tillnyktrande
riktning. Jag hoppas att det skall följas av många
fler.</pre><pre>Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.</pre><pre>Anf. 26  MARGIT GENNSER (m) replik:</pre><pre>Herr talman! Det här är egentligen inte ett genmäle
utan en kommentar. Jag måste tacka Fredrik
Reinfeldt för att han tog upp en av dagens
dumheter, dvs. att ett beslut är bra om det är fattat
av personer med rätt ålder, kön, hudfärg osv.</pre><pre>När man sitter i en sådan här kommitté måste man
ändå tänka på samhällsintresset. Man har ju ansvar
för kommande generationer. Jag vill inte träffa
mina barn -- jag har inte tänkt ge dem så mycket
arvsvinster i framtiden -- när jag är 90 år och de
säger: Hur kunde du vara med om detta
pensionsbeslut?. Det är så man tänker. Jag hoppas
att det blir ett bra beslut och att det är precis som
Fredrik Reinfeldt säger, dvs. att det är tillnyktring
på gång.</pre><pre>Anf. 27  FREDRIK REINFELDT (m)
replik:</pre><pre>Herr talman! Jag tror att det framgick klart av mitt
anförande att jag framför allt polemiserade mot
den allmänna uppfattning som syns i många typer
av debatter. Det sägs att ens kön, ålder och
bakgrund är av större betydelse än ens idéer. Det är
någonting jag beklagar. Därför tog jag tillfället i akt
att påvisa att det går att slänga tillbaka dessa
påståenden på de personer som oftast använder den
typen av argumentering.</pre><pre>Inga yngre socialdemokrater deltar t.ex. i dagens
debatt om ett system som de själva skall leva efter.
Men det finns som sagt fortfarande tid att komma
till kammaren även för de yngre
socialdemokraterna, så vi får väl se.</pre><pre>Anf. 28  KARIN WEGESTÅL (s) replik:</pre><pre>Herr talman! Det finns faktiskt socialdemokrater
här, men jag förstår att den demokrati som säger att
en myndig person i Sverige har en röst och kan
väljas till kammaren inte längre råder. Det är
tydligen på det sättet att de unga som vi så gärna vill
ha in i parlamentet för att få en spridning av
erfarenheter inte accepterar att vi som inte tillhör
de unga blandar oss i debatten. Jag tycker att det
blir väldigt spännande att höra om det är det
svenska folket vill ha.</pre><pre>Att det finns grupper ute i samhället som har en
annan uppfattning än Fredrik Reinfeldt har är jag
faktiskt tacksam för. Jag skulle vilja vända mig mot
att Fredrik Reinfeldt drar alla unga människor över
en kam och tror att de har samma uppfattning som
han. Det vet jag att de inte har, och det är jag
tacksam för.</pre><pre>Anf. 29  FREDRIK REINFELDT (m)
replik:</pre><pre>Herr talman! Det var mycket märkligt, Karin
Wegestål, att en företrädare för ett parti som gör
mycket stora åthävor av att man kvoterar efter kön
till höstens val, som har en partiledare som går ut
och gör stora poänger på att han vill fylla halva sin
riksdagsgrupp med personer under 40 år och påstår
att det kommer att ha återverkan på politiken, som
i hela sin argumentering och sitt angrepp på den
borgerliga regeringen gör gällande att statsråd bara
ägnar sig åt att försöka gynna sig själva till följd av
den bakgrund de har, nu menar att man inte får
göra den typen av påpekanden när det gäller
socialdemokratiska debattörer i pensionsdebatten.
Om den logiken skall följas hela vägen ut är det väl
alldeles självklart att det är märkligt att det är äldre
socialdemokrater, som till stora delar skall leva
med de gamla ATP-reglerna, som i dag är här och
följer denna diskussion. Jag tycker att det bara
förstärks av Karin Wegeståls inlägg.</pre><pre>Jag har inte påstått att jag på något sätt är någon
sorts företrädare för landets unga -- verkligen inte.
Jag hoppas att vi kommer att leva i en tid där vi
kommer att vara oense även när vi har vuxit upp
och blivit litet äldre. Det jag säger är att jag tror att
de generationseffekter som många av
välfärdsstatens beslut har lett till kanske kommer
att tvinga oss att dra tillbaka reformer, att dra ned
förmåner just därför att vi också har att ta ansvar
för betalningen för underfinansierade beslut som
har fattats i historien.</pre><pre>Det finns nästan inget bättre exempel än det
stafettlopp som ATP-systemet utgör, där
förmånerna tas ut i dag och betalningen har skjutits
på framtida generationer. Det är bl.a. därför vi gör
om ATP-systemet. Jag välkomnar den
tillnyktringen. Men den behövs på en lång rad olika
andra områden för att vårt välfärdssamhälle skall
överleva.</pre><pre>Anf. 30  KARIN WEGESTÅL (s) replik:</pre><pre>Herr talman! Jag vill bara när det gäller uttalandet
om att skjuta betalningen på framtiden påpeka att
det väl inte finns någon annan generation än dagens
unga som har vuxit upp i ett så bra samhälle som
Sverige är i dag. Man har kunnat tillgodogöra sig
de frukter som de goda åren har gett och som de
människor som är vuxna och äldre i dag har skrapat
ihop.</pre><pre>Vi har t.ex. en stor AP-fond, som vi nyss talade om,
som omfattar 500 miljarder. Vi har ända fram till de
allra senaste åren haft en stor gemensam
förmögenhet i det här landet. Nu har man
visserligen tullat på den otroligt mycket under de
senaste tre åren. Det lilla barnet som man brukar
visa upp, som är fött med så många skulder, har i
själva verket, om vi räknar all vår gemensamma
förmögenhet, haft en stor tillgång. Men den
kommer snart att ta slut.</pre><pre>Likadant går det om man inte bestämmer sig för att
sätta stopp för miljardrullningarna, då kommer
snart AP-fonderna också att vara tömda. Det är
pengar som de som är pensionärer i dag och som
kommer att pensioneras inom de närmaste 10--20
åren har varit med och samlat. De har varit en
trygghet för det svenska folket om det skulle bli
ofärd, och det har det ju blivit.</pre><pre>Anf. 31  FREDRIK REINFELDT (m)
replik:</pre><pre>Herr talman! Det finns två saker man bör skilja åt
när man kommenterar Karin Wegeståls inlägg. Den
ena är att vi naturligtvis alla lever i ett rikt land och
att mycket av det även kommer den yngre
generationen till del.</pre><pre>Men den andra invändningen man kan göra är att
vi nu får en lång rad utredningar som faktiskt
påvisar det unika i att den 60- och 70-talsfödda
generationen är den första i känd historia som får
en lägre välfärd än sin föräldrageneration. En av de
stora anledningarna till detta är att vi lever i ett land
som har blivit fattigare till följd av vanskötsel och
felaktig ekonomisk politik under 25 års tid. Men det
beror också på det faktum att vi har en välfärdsstat
som till sin konstruktion mycket ofta utdelar
förmåner i dag vars betalning skjuts på framtiden.
Det får alltså generationseffekter som vi i dag har
mycket svårt att överblicka.</pre><pre>Jag kan tycka att den yngre generationen ibland är
otacksam. Det brukar påstås så. Vi har fått fin
utbildning och liknande. Men jag tycker samtidigt
att det är illavarslande att mycket få unga har en
medvetenhet om att statsskulden äter upp vår
välfärd inifrån genom att den tränger ut andra
utgifter ur budgeten och att vissa andra beslut, t.ex.
ATP-reformerna, skjuter betalningen på
framtiden. Jag tror att medvetenheten om detta är
dålig. Då är också beredskapen för sämre tider
mycket dålig, dvs. vi går mot tider med tuffare
politisk debatt om fördelningen av en minskande
kaka. Det är vi bara i början av.</pre><pre>Anf. 32  DORIS HÅVIK (s):</pre><pre>Herr talman! Jag hade inte tänkt ägna mig mycket
åt det som man kallar resultatet av en arbetsgrupp,
Reformering av det allmänna pensionssystemet.
Men jag kan inte låta bli att gå in på tidigare system
efter de inlägg som gjorts.</pre><pre>ATP-systemet kanske man borde kunna från
grunden innan man hoppar rakt in och fördömer
det. Hur såg det ut innan vi fick ATP-systemet? Det
fanns en ålderspension och det fanns en
behovsprövad förtidspension på grundval av den
ålderspensionen. Det fanns i vissa företag en
företagarpension, inte minst i den stad jag kommer
från, Göteborg, där varven hade en mindre
pension.</pre><pre>De första pensionerna betalades ut 1963. Det var
till dem som var födda 1896. De fick två
tjugondelar. Jag mottog telefonsamtal från
personalkontoren på varven. Man frågade hur stor
pension en namngiven person skulle få. -- Det blir
ju ATP-pension nu. Ja, två tjugondelar. Jag kunde
ju inte räkna ut det direkt om jag inte visste
poängvärdet osv. Då sade de: Men då måste vi ju
reducera den pension som vi ger ut. Den var vid det
tillfället 55 kr i månaden.</pre><pre>Jag tycker att det förtjänar att nämnas hur man
senare har byggt upp detta system. För de första
krävdes det 20 arbetade år. Första gången någon
fick den pensionen var 1979. Sedan ökade man
intjänandetiden med ett år i sänder. De första som
fick pension här i landet där det krävdes 30 år --
man hade tjänat in 30 år och avgifter hade kommit
in -- var de som pensionerades 1989. Under tiden
byggdes dessa fonder upp. Det betalades inte ut
några stora pensioner i början. Det var 30 års
inkörningstid, om jag så får kalla det.</pre><pre>Jag står icke här och dömer ut detta
pensionssystem. Det har varit ett utmärkt
pensionssystem. Fortfarande, som europeisk
politiker, vill jag påstå att jag ber människor att
förklara ATP-systemet ute i Europa, eftersom jag
är ordförande i den sociala kommittén.</pre><pre>Jag har ingenting emot att vi nu skall växla över.
Socialministern och jag har suttit i den tidigare
kommittén, som kanske hade en mer allsidig
sammansättning. Där hade vi experter och vi hade
också representanter från arbetsmarknadens
organisationer, som kunde ge många värdefulla
synpunkter, och som gjorde att vi fick frågan mer
allsidigt belyst redan från början. Om ni hade
tillsatt en kommitté som hade arbetat på det sättet
hade ni kanske inte behövt ha en grupp nu som skall
vara en genomförandegrupp. Då hade man nog
haft frågan mer belyst.</pre><pre>Men jag kan förstå att man i inledningen hade en
mindre grupp, eftersom arbetet skulle gå på ett
halvår. Jag sade vid det tillfället: Ja, ja, vi får se om
det blir ett halvår. Då trodde jag faktiskt inte att det
var ett förslag från socialministern, en tanke på att
det skulle kunna gå på ett halvår, med den
erfarenhet som dock borde ha vunnits i den tidigare
kommittén. Frågorna tog tid att bereda.</pre><pre></pre><pre>Jag vill bara säga att jag är glad över utskottets
bedömningar på två punkter där det sägs att det
skall bli ytterligare översyn. Det måste det ju bli
mot bakgrund av att det skall bli en
genomförandegrupp. Jag är övertygad om att när
genomförandegruppen kommer med sina
synpunkter kan mycket ha förändrats. Men
riktlinjerna ställer jag mig bakom, och det vill jag
ha sagt från denna talarstol.</pre><pre>Jag vill även beröra betänkandet om
delpensionsförsäkringen, SfU26. Jag vänder mig
inte emot förslaget om delpensionen. Eftersom
detta är mitt sista anförande i riksdagen, skulle jag
vilja ge en varning när det gäller
förtidspensioneringen. Den rapport som gjorts av
det arbete som har beställts av
socialförsäkringsutskottet och som Universitet i
Umeå har fått i uppdrag är mycket intressant. Den
finns som en bilaga till betänkandet där man kan ta
del av den.</pre><pre>Det har varit många ändringar i
socialförsäkringssystemet genom drastiska
nedskärningar och snabba beslut som i sig har
medfört att förtidspensionerna bara har ökat. Man
har skapat ett incitamet som gör att
förtidspensionerna ökar. Man tar bort en del
instrument, t.ex. delpensioneringen, vilket har
gjort att förtidspensioneringen är det enda
alternativet.</pre><pre>Med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut i dag,
hur den kommer att se ut i framtiden genom
omstruktureringar, rationaliseringar och ett annat
behov av arbetskraft måste jag uttala den oron att
jag är rädd för att förtidspensioneringen kommer
att öka om man inte tar krafttag för tidig
rehabilitering. Det framförs i betänkandet kritik
över att rehabiliteringen är av för liten omfattning,
att det bara handlar om ett uppdrag mellan
försäkringskassan och arbetsgivaren.</pre><pre>Jag var naturligtvis tveksam till modellen att
ansvaret skulle ligga på arbetsplatsen och att
försäkringskassan skulle skapa resurser för
rehabilitering. Det har inte fungerat i verkligheten,
där det inte är fullt så rosenrött att man bara
behöver skriva ner riktlinjer för att det skall
fungera. Vi är medvetna om, både socialministern
och jag, att rehabiliteringen har stött på ganska
stort motstånd från vissa arbetsgivares sida. Det
finns de som har varit mycket entusiastiska och
ställt upp. Man kanske skulle kunna göra en
utvärdering för att se hur det har gått till på olika
arbetsplatser, och gärna göra de ändringar som
anses nödvändiga. Jag tror att det skulle vara
värdefullt för framtiden. Jag skulle kunna förorda
även lagstiftning därför att det är så oerhört viktigt
för samhället och nationalekonomin att vi icke
förtidspensionerar människor alltför snabbt.</pre><pre>Jag vill bemöta Leif Bergdahl som säger att det är
invandrarna som svarar för den största delen av
förtidspensioneringen. Man konstaterar i
rapporten: ''Det mest förvånande är kanske att det
inte finns någon överrepresentation alls av
invandrare i materialet. I den tidigare studien var
det en kraftig överrisk för invandrare att bli
långtidssjuk och förtidspensionerad, men för
perioden 1986--1992 finns det inte någon effekt av
etnicitet.''</pre><pre>Detta vill jag gärna ha antecknat till protokollet,
eftersom det är så lätt att kasta ur sig klyschor utan
att ha något belägg för det man säger.</pre><pre>Man påpekar att en faktor som har stor betydelse
är sjukskrivningstidens längd. Därför är det
nödvändigt med tidiga insatser innan man blir fast i
ett till stånd som innebär att man känner ensamhet,
osäkerhet att gå tillbaka till arbetet, att tröskeln blir
bara högre och högre. Där borde man ha ett
samspel mellan arbetsgivare och den som är sjuk,
eller personalorganisationer, så att denna person
inte skall känna sig helt bortglömd efter bara en
kort tids sjukdom.</pre><pre>Förtidspensionärerna har i medeltal längre
sjukskrivningsperioder bakom sig än de som
fortfarande är långtidssjukskrivna. Det säger att vi
måste se till att det kommer en ändring tillstånd.
Rehabiliteringsinsatserna sätts in i ett alltför skede.
Jag kan tänka mig att det beror på bristande
resurser. Jag ser att pengarna och
personalresurserna har minskat under den tid som
vi begärt ökad rehabilitering. Det har varit ett
bekymmer för oss i Riksförsäkringsverkets styrelse
när vi sett den trenden.</pre><pre>De förändringar i socialförsäkringssystemet som
genomförts under senare år har om inte förstärkt så
i varje fall visat sig tämligen följsamma till den
aktuella utstötningsprocessen. Det tycker jag att vi
alla som sysslar med socialförsäkringsfrågor skall
känna oss oroade för.</pre><pre>Arbetsmarknadens utveckling i ett långsiktigt och
ett kortsiktigt perspektiv påverkar volymen av
förtidspensionärer. ''De kortsiktiga ändringarna
märks i form av konjunkturvariationer och
förändringar i arbetslöshetens nivå kan också
förstärka effekten av den utveckling som sker över
längre tid. Det har framkommit att arbetslösheten
på kommunal nivå, både sammantaget och
individuellt, påverkar förtidspensionsrisken. Ju
högre arbetslösheten är i en kommun, desto högre
är andelen förtidspensionärer generellt. I vilken
utsträckning den lokala arbetsmarknaden är
differentierad har troligen också betydelse för
andelen förtidspensionärer.
Högarbetslöshetskommuner har ofta ett ensidigt
näringsliv och vid konjunkturnedgång blir det svårt
för sjuka och arbetslösa att finna en annan
sysselsättning.'' Då är det enklaste att ta till
förtidspensioneringen. Och så har man så att säga
blivit av med några problem.</pre><pre>Att detta är svårt är jag medveten om. Jag har
arbetat med rehabilitering mycket länge. Men det
är inte omöjligt om vi skapar resurser, om vi säger
att samhället måste ha råd med en vettig och god
rehabilitering.</pre><pre>''Utvecklingen inom andra delar av
välfärdssystemet kan också komma att öka trycket
mot förtidspensioneringen. En mer restriktiv
arbetslöshetsförsäkring ökar utslagningen och kan
tendera att leda till fler förtidspensionärer bland de
långtidsarbetslösa. En ökad restriktivitet i
sjukförsäkringen har samma tendens.
Försämringarna av delpensioneringen och de
mindre förmånliga reglerna för personer som vill ta
ut sin ålderspension i förtid leder också mot en
ökning av förtidspensionerna. De genomförda och
föreslagna ändringarna i anställningstryggheten
påverkar förtidspensioneringen indirekt främst
genom att det försämrar möjligheterna till
arbetsrehabilitering av arbetshandikappade och
underlättar för företagen att selektivt sortera ut
arbetskraft med bristfälliga kvalifikationer eller
med yrkesskador.</pre><pre>De positiva tecken till en förbättring av
konjunkturläget och en minskning av
arbetslösheten kan å andra sidan underlätta
situationen något.''</pre><pre>Den slutsats man drar är följande: ''En lägre
arbetslöshet sänker tendentiellt andelen nya
förtidspensionärer och underlättar på flera sätt
möjligheterna till en framgångsrik rehabilitering.
Det är en viktig förutsättning för att rehabilitering
skall fungera att individen har en anställning och ett
arbete att rehabiliteras till. När färre personer är
arbetslösa ökar intresset från företag och
myndigheter att anpassa arbetsplatser och
arbetsuppgifter till de anställda som har större eller
mindre arbetshandikapp.''</pre><pre>Jag tycker att detta är något som vi borde beakta i
dag. Det är just nu man skall skapa möjligheterna
för en bättre framtid för landet och för de
arbetslösa.</pre><pre>Innan jag lämnar talarstolen vill jag gärna, i
samband med att delpensionen kommer att på sikt
försvinna, nämna några ord om delpensionens
tillskyndare och konstruktör, socialminister Sven
Aspling. Han var förutseende när det gäller att
skapa möjligheter att undvika den typen av
förtidspensioner som var aktuella vid den
tidpunkten. Det fanns ingen modell för
deltidspensionen. Men den är accepterad i en del
länder. Jag har själv studerat den frågan.</pre><pre>Nästa betänkande som skall debatteras handlar om
tandvården. Den tandvårdsförsäkring som infördes
under socialminister Sven Aspling hjälpte till att
skapa en god tandstatus för de äldre, som fick
möjligheter att gå till tandläkaren, och för de yngre.
Vidare är tandstatusen mycket god bland våra
barn. Det betänkandet skall behandlas senare, och
jag skall inte lägga mig i det.</pre><pre>Jag vill också rikta ett stort tack till min tidigare
kamrat i beredningen där vi diskuterade pensioner.
Jag vill tacka utskottets ordförande, Gullan
Lindblad. Vi har växlat på ordförande- och
viceordförandeposterna. Jag vill tacka de kolleger
jag har haft i socialförsäkringsutskottet för ett fint
kamratskap och ett gott samarbete. Hjärtligt tack!</pre><pre>Anf. 33  FREDRIK REINFELDT (m)
replik:</pre><pre>Herr talman! Doris Håvik skall snart lämna
kammaren. Det brukar bli litet trevligare former
där man tackar varandra. Jag skall inte bli alltför
mångordig.</pre><pre>Jag har litet svårt för den typen av argument som
ibland dyker upp mot yngre ledamöter i kammaren,
dvs. det man inte har upplevt själv måste man vara
okunnig om. Därmed borde man inte få yttra sig.
Det var den undertonen som Doris Håvik hade i sin
kommentar till mitt inlägg. Dessutom finns det
alltid den underförstådda uppfattningen att det inte
existerar något alternativ till ATP-systemet.
Oppositionens idé skulle vara att i stället för att ha
ett ATP-system slänga pengarna i sjön och låta dem
försvinna. Det är ett mycket dumt sätt att skriva
historia.</pre><pre>Jag försökte påpeka att det faktiskt fanns en insikt
om de risker som i dag leder till att vi förändrar
ATP-systemet, dvs. demografiska förändringar, en
rejäl sänkning av pensionsåldern och utlovandet av
ofinansierade pensionsrätter. Den diskussionen
fanns redan på 1950-talet. Det socialdemokratiska
förslaget infördes trots dessa varningar.</pre><pre>När jag lyssnar på Doris Håvik framstår det som att
hon inte alls förstår varför det görs förändringar.
Doris Håvik säger att ATP-systemet är ett alldeles
utmärkt system och att det skall snarare byggas
vidare. Varför har vi då denna proposition på
bordet? Menar Doris Håvik att det inte behövs
några förändringar? Är detta något slags
omvändelse under galgen som Doris Håvik
egentligen tycker är felaktig? Jag har tolkat det så
att det är bl.a. den bristande finansieringen av
ATP-systemet som har lett till att vi i dag tvingas
förändra systemet. Delar inte Doris Håvik den
uppfattningen?</pre><pre>Anf. 34  DORIS HÅVIK (s) replik:</pre><pre>Herr talman! Det tillhör tydligen ungdomlig iver att
man inte lyssnar. Jag har över huvud taget inte
nämnt ett ord om det som Fredrik Reinfeldt här
nämner. Jag tycker att det är bra med friska krafter
i riksdagen. Det är inget fel i det. Men för den
sakens skull är det inget fel på att ha det historiska
perspektivet. Eller hur?</pre><pre>Vidare var det frågan om ATP-systemet och
sänkningen av pensionsåldern. Den var tidigare 67
år, men ändrades till 65 år. Det skedde efter många
års envist arbete från Centerns sida. De ville ha
pensionsåldern sänkt till 65 år. Det fanns aldrig med
några förslag till finansiering. Vidare infördes
vårdår. När frågan diskuterades i slutet av 1950-
talet var det inte aktuellt med vårdår. Det blev tre
år, och det var man överens om. Men det fanns inte
med någon beräkning av kostnaden i bilden. Det
fanns unga människor som borde ha varit
förutseende och kommit med några förslag till
finansiering.</pre><pre>Jag kan inte förstå varför Fredrik Reinfeldt är så
angelägen om att det skall vara unga
socialdemokrater som skall diskutera frågan här.
Var är de unga center- och folkpartisterna? Skulle
det inte vara angeläget för Fredrik Reinfeldt att få
höra tongångarna även från dem? Ni kanske talar i
korridorerna? Vad vet jag? Är det ungdomens
kandidat för regeringspartierna som har framträtt
här?</pre><pre>Anf. 35  FREDRIK REINFELDT (m)
replik:</pre><pre>Herr talman! Jag skall inte föra Centerpartiets talan
här. Men Centerpartiet har väl delvis det problemet
att det inte finns några yngre i riksdagsgruppen.
Det kan vara en bidragande anledning.</pre><pre>Anledningen till att jag riktar mig mot
Socialdemokraterna är att ni på ett närmast
oförblommerat sätt har använt denna typ av
argumentering inför den stundande valrörelsen,
dvs. det har oerhört stor betydels vilken ålder,
vilken bakgrund och vilket kön vi har som sitter i
denna kammare. Jag noterar att för andra gången i
dag försöker en socialdemokrat att skylla ifrån sig
när jag påpekar att det går att föra in denna typ av
resonemang i pensionsdebatten. Vilket beslut mer
än pensionsfrågan har en sådan generationseffekt?
Jag har försökt att påvisa att det är därför det är så
viktigt att många ungdomar engagerar sig. Det är
ju jag och andra yngre som skall leva efter det nya
systemet. Vi har att ställa oss frågan om det
kommer att hålla ihop bättre än det gamla ATP-
systemet, eller om även vi måste göra förändringar
och dra ned på ersättningsnivåerna därför att vi var
för generösa när beslutet fattades.</pre><pre>Anf. 36  DORIS HÅVIK (s) replik:</pre><pre>Herr talman! Jag är alldeles övertygad om att
Fredrik Reinfeldt under sina år i riksdagen -- hur
många de nu kan bli -- kommer att möta på
förändringar i det pensionssystem som nu skall
införas. Jag kan tänka mig att när han kommer upp
i 40-årsåldern kommer han att väcka en motion om
förändringar i pensionssystemet. Det kan kan vara
fråga om att ett tryck från väljarna osv. har gjort det
rimligt. Jag kan också tänka mig att Fredrik
Reinfeldt litet senare står i riksdagen och talar om
att det inte går att förändra i pensionssystemet, för
han var ju med om at bygga upp det och tyckte att
det var alldeles perfekt. Jag tror att Fredrik
Reinfeldt kan förfalla till detta.</pre><pre>Men jag har inte gjort det. Jag har varit med i
utredningar som har arbetat för förändringar. Jag
vet inte om Fredrik Reinfeldt är så uppfylld av sig
själv att det är svårt att för honom att lyssna. Jag
inledde med att säga att jag ställer mig bakom de
förändringar och principer som finns. Jag förstår att
det kommer att ta tid för genomförandegruppen att
komma fram till lösningar. Det skall bli en ny
riksdag, och det kan komma in andra som är yngre
än Fredrik Reinfeldt som har nya fräscha
synpunkter på att det nya systemet inte skall
genomföras så som det ser ut i det liggande
betänkandet. Jag hoppas att det inte blir så. Det är
kanske gammalmodigt att tycka så. Men jag tycker
faktiskt att denna genomförandegrupp skall få ta
den tid på sig som behövs för att komma fram till
ett bra och ett i alla dess detaljer genomtänkt
förslag. Vi har tid till det. Det kommer inte att
innebära att ATP-systemet kollapsar.</pre><pre>Anf. 37  Statsrådet BO KÖNBERG (fp):</pre><pre>Herr talman! Det är alltid intressant att få lyssna på
Doris Håvik. Det är extra intressant i dag eftersom
hon tog upp en stor och viktig fråga i huvuddelen
av sitt inlägg, nämligen frågan om
förtidspensionering i vårt land -- med
internationella utblickar. Det var också, såvitt jag
förstår, Doris Håviks sista stora inlägg i denna
kammare. Hon har gjort många omfattande och
insiktsfulla inlägg. Jag har inte alltid hållit med --
det är väl möjligen välkänt -- men det har alltid varit
värt att lyssna.</pre><pre>Frågan om förtidspension omfattar oerhört mycket
mer än just frågan om pensioner. Vi behöver bara
se på våra grannländer i Europa för att inse att
frågan egentligen handlar om sysselsättningen för
människor som är litet äldre. Jag menar inte så där
väldigt mycket äldre, men låt oss säga över 55 år.
Det handlar i olika länder om olika system, men
ändå att en betydande del av den äldre
arbetskraften trängs ut från arbetsmarknaden.</pre><pre>Det har vi på många sätt försökt råda bot på i vårt
land. En av metoderna var den stora satsning på
rehabilitering som vi kom överens om i samband
med arbetsgivarperiodens införande och frigörande
av resurser på kassorna. En annan i mindre skala
var den stora ökningen av resurserna till
yrkesmässig rehabilitering, som var en av den nya
regeringens första åtgärder. En tredje åtgärd har att
göra med den stora fråga vi diskuterar i dag,
nämligen att separera ålderspensionssystemet från
förtidspensionssystemet. En sådan renodling, som
innebär att man för samman förtidspensionerna
med sjukskrivningarna, är ett sätt att komma fram.</pre><pre>Det handlar också om det som regeringen föreslår
i kompletteringspropositionen, en satsning på att
förstärka läkarfunktionen inom
försäkringskassorna som motsvarar uppemot en
sexdubbling av dagens resurser. Regeringen
kommer dessutom att inom några veckor lägga
fram förslag som kommer att sändas ut på remiss.
Liksom satsningen i kompletteringspropositionen
handlar de om att vi skall göra insatser så tidigt som
möjligt. Det är ju en av de frågor som Doris Håvik
tog upp.</pre><pre>Herr talman! Till sist handlar det förstås om
förmågan i vårt samhälle att skapa nya jobb. Det
är en fråga som överskuggar alla de andra frågor vi
diskuterar. På detta område,
förtidspensioneringen, har den en mycket stor
betydelse. Den ekonomiska politiken i allmänhet,
skattepolitiken m.m. och vår förmåga till förnyelse
är det som kommer att avgöra om vi kan hålla
tillbaka den ökning som sker av antalet människor
som hamnar utanför arbetsmarknaden när de
närmar sig 55--60-årsåldern. Vi ser ju i dag en sådan
ökning runt omkring oss i den industrialiserade
världen.</pre><pre>Anf. 38  DORIS HÅVIK (s) replik:</pre><pre>Herr talman! Jag begärde ordet närmast för att
reparera en lapsus. Jag glömde en viktig sak. Det
var att tacka talmännen och kammarpersonalen
och, sist men inte minst, kanslichefen med sina
medarbetare, som har gjort det möjligt för oss att
genomföra arbetet på ett så förtjänstfullt sätt över
åren.</pre><pre>Anf. 39  HARRY STAAF (kds):</pre><pre>Herr talman! När jag läste propositionen om
reformering av det allmänna pensionssystemet fann
jag att regeringen lyckats föreslå förändringar och
förbättringar i flera delmoment som jag har
uppfattat som svagheter i nuvarande
pensionssystem.</pre><pre>I ett politiskt arbete får man ta del av kritik, och
man brottas med frågor om hur man skall kunna
förändra till det bättre. Från kristdemokratiskt håll
har vi hävdat att efterlevandeskyddet skall
utformas med hänsyn till att familjen utgör en
ekonomisk enhet.</pre><pre>När kammaren den 10 juni för sex år sedan
debatterade änkepensionerna framförde kds Alf
Svensson denna synpunkt. Utskottet hade då till
följd av kritiken putsat upp övergångsreglerna. På
sikt innebär det beslut som då fattades att när man
når pensionsåldern bestäms pensionsvillkoren utan
hänsynstagande till de familjeförhållanden som
varit. Då nonchalerades dessa synpunkter synligt
genom 312 gröna markeringar och en gul mot en
ensam röd.</pre><pre>Herr talman! Dagens förslag öppnar för
möjligheten att till en viss del ta hänsyn till familjen
som ekonomisk enhet. Jag tänker på förslaget om
ett system för delning av intjänad pensionsrätt.
Pensionsberedningens förslag är att makar som
båda är födda 1954 eller senare skall kunna dela
pensionsrättigheter som framöver tjänas in inom
det reformerade pensionssystemet. Propositionen
vidgar detta så att även makar som är födda under
åren 1935--1953 bör få möjlighet att dela
pensionsrättigheter inom det reformerade
pensionssystemet.</pre><pre>Vi kristdemokrater har kritiserat olika inslag i
samhället som missgynnat äktenskapet.
Pensionssystemet har innehållit regelsystem som
ekonomiskt missgynnat äktenskapet. I det
reformerade pensionssystemet är dessa inslag,
såvitt jag förstår, borta utom för de pensionärer
som omfattas av garantipensionen. Här får vi nog
leva med olikheterna mellan gifta och ogifta ett tag
till, även om bostadsstödet med den utformning det
har utgör ett gott stöd för ensamstående.</pre><pre>Vi och många andra har efterlyst bättre
pensionsvillkor för dem som ägnar tid åt vård av
egna barn. Pensionsförslaget tar hyfsad hänsyn till
våra öskemål på detta område. Jag noterar att
Karin Wegestål var negativ till barnårsrätten i
förslaget.</pre><pre>En fråga som har väckt mycket irritation och många
frågor är de olika beskattningssystemen för
pensionärer och löntagare. Genom en höjning av
garantipensionen möjliggörs nu en likformig
beskattning. Jag tror att detta är fördelaktigt.</pre><pre>Otaliga är de frågor man har fått om varför de som
haft låga pensionspoäng inte fått någon nytta av
dem. De har inte gillat att pensionstillskottet
avräknas krona för krona mot den ATP de haft.
Den lösning som nu valts med garantipensionen ger
ett visst tillskott för dem som har tjänat in en låg
ATP. Det är bra.</pre><pre>Det är klart att jag helst hade sett ett högre belopp
för lägsta garantipension. Jag inser dock att i
nuvarande ekonomiska situation är det inte läge för
en sådan diskussion.</pre><pre>Berith Eriksson kritiserade tidigare i dag
egenavgifterna i ålderspensionssystemet. För egen
del menar jag att det är en bra lösning om halva
ålderspensionsavgiften betalas som egenavgift och
den andra halvan som arbetsgivaravgift. Det finns
länder där man har en samverkan mellan sociala
egenavgifter och skatter. En fortsatt debatt och
beredning i denna fråga hoppas jag kan leda fram
till en bra och hållbar lösning med en delad
finansiering.</pre><pre>Herr talman! Fredrik Reinfeldt har tagit upp
synpunkter på generationsskulden. Jag tycker själv
att den frågan är mycket viktig. Vi bör vara
observanta på den både vad gäller statsskulden och
tillgångsuppbyggnad i kommunerna. Vi måste
lämna över tillgångar till nästa generation, inte bara
skulder. Generationsutredningen, som leds av
kristdemokraten Stefan Attefall, arbetar med dessa
frågeställningar.</pre><pre>Anf. 40  CLAUS ZAAR (nyd):</pre><pre>Herr talman! Jag vill också anknyta till den
generationsfråga som det nya pensionssystemet är.
Vi talar nu om förmåner och betalning för dessa
som skall ske i framtiden. Vi är i denna kammare
säkert medvetna om att det finns många
pensionärer som har en mycket låg pension,
samtidigt som det finns pensionärer som har så hög
pension att de kan ha något slags lyxkonsumtion.
Det finns alltså en stor orättvisa i pensionssystemet
i dag.</pre><pre>Det finns särintressen som hävdar att vi skall kunna
lösa detta problem. Men då måste vi ha realistiska
förutsättningar. En förutsättning för de förslag som
diskuterats är att man har i stort sett ingen
arbetslöshet alls. Som det ser ut i Europa i dag tror
jag att det är helt orealistiskt. Någon måste betala
pensionerna.</pre><pre>Om vi skulle betala pensionerna i dag endast genom
egenavgifter skulle det motsvara ytterligare 30 kr i
skatt, om man räknar in kostnaden för
förtidspensionerna. Förtidspensionerna är ju också
ett pensionssystem.</pre><pre>Det är alltså ett krav från en allt större grupp
pensionärer att man skall ha denna ersättning
såsom pension samtidigt som ingen vill betala. Vi
har kommit till vägs ände. Det är ett orättvist
system. Det sades tidigare i debatten här att de
unga har goda tider. Vi måste ha klart för oss att 130
000 ungdomar nu kommer ut. Av dem erbjuds ett
fåtal arbete. Av förra årets studenter fick en tiondel
arbete. Är det den tiondelen som skall betala för att
pensionerna skall kunna levas upp av en grupp i
samhället som har lyckats skaffa sig dessa
förmåner? Det tror jag inte att ungdomarna
kommer att finna sig i. Vi måste öppna ögonen och
reformera ett system, som är anpassat till dagens
läge.</pre><pre>Jag noterade med tillfredsställelse att
socialministern nämnde just 55 år såsom en gräns
som tillämpas i vissa länder i Europa. Studerar man
fakta, finner man att pensionsåldern i verkligheten
ligger vid ungefär 59 år, även vi t.o.m. diskuterar
en höjning av pensionsåldern. Det är ju många som
förtidspensionerar sig. Någon minskning av
förtidspensioneringen kan inte noteras, utan
trenden är snarare ökande.</pre><pre>Lindbeckkommissionen har ju påpekat att
förtidspensionerna är felkonstruerade från början
till slut. Därför har jag föreslagit -- men jag skall
inte ställa något yrkande -- att man skall införa en
frivillig grundpension från 55 års ålder, så att de
som vill lämna arbetsmarknaden kan få göra det.
Kan vi få människor att frivilligt lämna
arbetsmarknaden och bereda yngre människor en
möjlighet att komma in på arbetsmarknaden, skall
vi inte tack nej till den möjligheten. Det borde vara
en självklarhet. Jag förstår att utskottet inte har
kunnat behandla detta förslag positivt, men jag
hoppas att förslaget kommer att diskuteras i
framtiden.</pre><pre>Många människor har kraft kvar även vid 55-
årsdagen. Men det finns också människor som nog
skulle vara intresserade av att lämna
arbetsmarknaden, om de samtidigt vet att
ungdomar kan få en plats. Jag ser alltså en
koppling. Skall ungdomarna betala för ett
pensionssystem, måste de också ges möjlighet att
påverka pensionssystemet. Man kan tala med
ungdomarna om att införa en tidigare
pensionsålder. En senareläggning av
pensionsåldern skulle innebära motsatsen. Det har
vi ju sett i de diskussioner som förts. Det skulle leda
till en ökning av kostnaderna. Besparingen totalt
skulle bli liten, eftersom förtidspensionerna
fortsätter ytterligare ett år. Därför är det viktigt att
trots allt koppla förtidspensionering till införandet
av en frivillig pensionsålder vid 55 år.</pre><pre>Anf. 41  Statsrådet BO KÖNBERG (fp):</pre><pre>Herr talman! Jag begärde ordet därför att jag
uppfattade Claus Zaar närmast på det sättet att han
var för att allt fler människor skulle gå i pension vid
55 års ålder. Min uppfattning är den rakt motsatta.
Jag tog såsom exempel vad som händer i Europa i
dag, och jag vill varna för att vi försätter oss i en
situation, där allt färre människor arbetar.</pre><pre>Det är uppenbart för mig att såväl samhällets
välstånd som möjligheten att bedriva en
välfärdspolitik har att göra med att många
människor är i arbete. Den kapitulation inför olika
trender som för närvarande kan noteras och som
Claus Zaars förslag innebär är inte något som jag
accepterar. Om jag skall göra en personlig
deklaration, tror jag inte att vi kan skapa välstånd
genom att ransonera det som skapar välstånd,
nämligen arbete. Hela den filosofi som Claus Zaar
utvecklade är förstås en oerhört statisk filosofi, som
om den hade tillämpats tidigare i mänsklighetens
historia hade lett till att vi i dag hade haft mycket
mindre av välstånd och välfärd.</pre><pre>Anf. 42  CLAUS ZAAR (nyd) replik:</pre><pre>Herr talman! Orsaken till att jag vill diskutera en
sådan anpassning är att den totala arbetsmängden i
det svenska samhället under de senaste 20 åren inte
alls har ökat i den omfattning som gruppen 16--64-
åringar har ökat. Jag ser detta såsom ett inslag i en
total bild. Vi kan inte fortsätta att ha det som i dag.
130 000 ungdomar kommer ut på arbetsmarknaden
och vill ha ett jobb. Vi har arbetslösa
civilingenjörer som jobbar med surfingbrädor och
liknande saker. Vi håller på att få ett samhälle med
fel inriktning. Vi måste arbeta, och arbetet skall
löna sig. Men samtidigt måste vi se hur stor
arbetsmängd som finns i samhället. Det får inte bli
en fantasi.</pre><pre>Anf. 43  Statsrådet BO KÖNBERG (fp):</pre><pre>Herr talman! Min mycket enkla tes var att
arbetsmängden i ett visst samhälle inte är given.
Hade så varit fallet, hade Sverige sett annorlunda
ut än det gör i dag.</pre><pre>Anf. 44  CLAUS ZAAR (nyd) replik:</pre><pre>Herr talman! Jag vill betona att antalet 16--64-
åringar under de senaste 20 år har ökat med
300 000. Men arbetsmängden har ökat med ungefär
50 000 arbetstillfällen. Vi måste få en
verklighetsanknytning till politiken och samhället.
Givetvis ökar också antalet arbetstillfällen i
samhället. Men samtidigt som arbetsmängden har
ökat med 50 000 arbetstillfällen, har arbetskraften
ökat med 300 000 personer.</pre><pre>Anf. 45  GULLAN LINDBLAD (m):</pre><pre>Herr talman! Visserligen har vårt utskott
ytterligare ett par ärenden kvar att behandla. Men
eftersom frågan om det framtida pensionssystemet
är en av de största och viktigaste frågorna under
detta riksdagsår -- ja, kanske under hela
riksdagsperioden -- vill jag begagna tillfället att
såsom utskottets ordförande uttrycka min glädje
och tillfredsställelse över att denna stora fråga har
kunnat lösas i så stor anda av samförstånd och
samarbetsvilja mellan partierna som har varit
fallet, även om vi inte har nått en fullständig
enighet i frågan.</pre><pre>Utskottet har i denna fråga liksom i de flesta stora
frågor även vinnlagt sig om att arbeta med så stor
öppenhet som möjligt, bl.a. genom en offentlig
utskottsutfrågning, som delvis nog kan sägas ha
kompenserat den relativt korta remisstiden.</pre><pre>Jag vill verkligen tacka alla mina kolleger i utskottet
för ett mycket gott arbete och ett gott
samarbetsklimat. Jag vill instämma med flera
talare, som har uttryckt ett särskilt tack till vår
kanslichef och till utskottets hela personal för ett
mycket gott arbete, ett gott samarbete och ett gott
humör, trots att vi nästan har knäat under
uppgifterna under detta riksdagsår. Utan
utskottskansliets kunnande och engagemang och
alltid goda humör hade vi inte klarat denna fråga,
framför allt inte på ett så bra sätt som vi har lyckats
åstadkomma.</pre><pre>Jag vill också begagna tillfället att även här i
riksdagens kammare -- jag har gjort det tidigare i
utskottet -- rikta ett tack till mina avgående kolleger
i utskottet. Sex ledamöter lämnar arbetet i
riksdagen. Det är -- för att ta er i ordning efter det
antal år som ni har suttit i Sveriges riksdag -- Lena
Öhrsvik, Nils-Olof Gustafsson, Hans Dau, Pontus
Wiklund, Ingela Mårtensson och Berith Eriksson.
Ni kommer alla att lämna ett stort tomrum efter er
i utskottet och i Sveriges riksdag. Ni besitter alla ett
mycket stort kunnande och varmt engagemang i
alla de stora frågor som vi behandlar i
socialförsäkringsutskottet, nämligen hela
socialförsäkringen, flykting- och
invandrarpolitiken samt studiestödsfrågorna.</pre><pre>Herr talman! Jag har sparat mitt alldeles särskilda
tack till sist, och det riktar jag till Doris Håvik, som
också har deltagit i dagens debatt. Doris Håvik har
varit ledamot av Sveriges riksdag sedan 1969, först
i andra lagutskottet, som ju var vårt utskotts
föregångare, och sedan 1971 i
socialförsäkringsutskottet. Doris Håvik var
utskottets ordförande åren 1985--1991 och vice
ordförande åren 1991--1993. Vi har, som Doris
Håvik tidigare sade, växlat på den posten. Vi har
haft glädjen och förmånen att få arbeta väldigt
länge tillsammans. Jag vill framföra hela utskottets
varma tack till Doris Håvik för hennes intresse och
för det stora kunnande om vårt utskotts ärenden
som hon besitter. Att detta kunnande är allmänt
omvittnat framgår också av att Doris Håvik i dag är
ordförande i Europarådets sociala utskott. Ett tack
också, Doris Håvik, för allt gott samarbete och den
personliga vänskap som jag särskilt gläder mig åt.
Ett varmt lycka till med nya uppgifter efter ett 25-
årigt troget arbete i Sveriges riksdag!</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>Beslut</pre><pre>SfU24 Reformering av det allmänna
pensionssystemet</pre><pre>Mom. 1 (avslag på propositionen och förslag om
annan inriktning)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. i motsvarande del (nyd)</pre><pre>3. men. i motsvarande del (v)</pre><pre>Förberedande votering:</pre><pre>Kammaren biträdde res. med acklamation.</pre><pre>Huvudvotering:</pre><pre>279 för utskottet</pre><pre>19 för res.</pre><pre>15 avstod</pre><pre>36 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>127 s, 75 m, 24 fp, 27 c, 25 kds, 1 -</pre><pre>För res.:</pre><pre>1 s, 18 nyd</pre><pre>Avstod:</pre><pre>1 m, 13 v, 1 -</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>10 s, 4 m, 9 fp, 4 c, 1 kds, 5 nyd, 1 v, 2 -</pre><pre>Carl G Nilsson (m) anmälde att han avsett att rösta
ja men markerats ha avstått från att rösta.</pre><pre>Mom. 2, 3, 7, 18 och 20 (taket i pensionssystemet,
m.m.)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. i motsvarande del (nyd)</pre><pre>Votering:</pre><pre>283 för utskottet</pre><pre>18 för res.</pre><pre>14 avstod</pre><pre>34 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>128 s, 76 m, 26 fp, 27 c, 25 kds, 1 -</pre><pre>För res.:</pre><pre>18 nyd</pre><pre>Avstod:</pre><pre>13 v, 1 -</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>10 s, 4 m, 7 fp, 4 c, 1 kds, 5 nyd, 1 v, 2 -</pre><pre>Övriga moment</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>SfU26 Delpensionsförsäkringen</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. men. (v)</pre><pre>Votering:</pre><pre>301 för utskottet</pre><pre>14 för men.</pre><pre>34 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>127 s, 76 m, 26 fp, 27 c, 25 kds, 19 nyd, 1 -</pre><pre>För men.:</pre><pre>13 v, 1 -</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>11 s, 4 m, 7 fp, 4 c, 1 kds, 4 nyd, 1 v, 2 -</pre><pre>Övriga moment</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>Beslut om samlad votering</pre><pre>På förslag av förste vice talmannen medgav
kammaren att socialförsäkringsutskottets
betänkanden SfU18 och SfU27 samt
finansutskottets betänkande FiU19 fick avgöras i
ett sammanhang efter avslutad debatt.</pre><pre>9 §  Vissa tandvårdsfrågor</pre><pre>Föredrogs</pre><pre>socialförsäkringsutskottets betänkande</pre><pre>1993/94:SfU18 Vissa tandvårdsfrågor (prop.
1993/94:221).</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan att ärendet
skulle avgöras efter endast en bordläggning.</pre><pre>Anf. 46  SIGGE GODIN (fp):</pre><pre>Herr talman! I detta betänkande behandlas den
andra delen av förslaget om nytt tandvårdssystem.
I det första beslutet, som fattades den 29 mars 1994,
antogs riktlinjer som innebär att ersättningen från
sjukförsäkringen för vuxentandvård skall kunna
lämnas enligt två system: ett system med
premietandvård och ett system med åtgärdsbaserad
tandvårdstaxa. Vårdgivarna får välja att tillämpa
både premietandvård och åtgärdstaxa eller något
av systemen. Oavsett vilket system som
vårdgivaren väljer skall det inte vara någon skillnad
mellan dem i standard på vården eller på det
ekonomiska stödet i försäkringen.</pre><pre>Bakom principerna för det nya systemet stod
regeringspartierna och Socialdemokraterna. Vi var
överens om att ett nytt tandvårdssystem behövs för
att klara de besparingar som måste göras i
tandvårdssystemet.</pre><pre>Bakom majoriteten i dagens betänkande står
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Ny
demokrati.</pre><pre>Herr talman! Jag har med stor noggrannhet
efterforskat vad socialdemokraterna i sak är emot i
regeringens andra förslag. Jag har inte funnit några
sakskäl för dem att gå emot regeringspartiernas
åsikter i utskottet mer än den kritik som Lagrådet
riktat mot förslaget och som vi är överens om i
utskottet.</pre><pre>Majoriteten i utskottet väljer att rikta kritik mot
regeringsförslaget på ett antal punkter som
Lagrådet påtalat. I stället för att kräva
komplettering av lagförslaget och konkretiseringar
på dessa punkter väljer majoriteten att avstyrka
propositionen samt att riva upp principbeslutet från
mars 1994.</pre><pre>Vad socialdemokraterna vill ha i stället finns inte
redovisat i betänkandet. De kräver enbart ett nytt
förslag. Hur detta skall utformas är det svårt att
bilda sig en uppfattning om.</pre><pre>Herr talman! Regeringspartierna instämmer i sin
reservation i den kritik som Lagrådet framfört. Vi
kräver i det fortsatta lagstiftningsarbetet
klargörande om de civilrättsliga konsekvenserna
och behovet av en komplettering av 4 §
tandvårdslagen.</pre><pre>Vi framhåller att ersättningen i systemen skall
utformas så att de påtalade negativa effekterna
motverkas.</pre><pre>I debatten ute bland tandläkarna upplevs
majoritetens förslag så, att premietandvården inte
längre är aktuell. Sanningen är den att majoriteten
och reservanterna är överens om att
premietandvård och åtgärdstaxa skall finnas även i
det nya förslaget. Ny demokrati får därmed,
oavsett vilken sida dess ledamöter ställer sig på,
premietandvård genomförd.</pre><pre>I reservationen tar vi upp ett antal viktiga frågor,
avseende dels lagregleringen av premietandvården
enligt Lagrådets krav, dels vikten av fri etablering
och att samma regler skall gälla för såväl privata
som offentliga vårdgivare. Socialdemokraterna
säger i sitt särskilda yttrande att de inte vill släppa
etableringen fri i dag, och detta nöjer sig Ny
demokrati med.</pre><pre></pre><pre>Vidare tar vi upp specialisttandläkarnas situation. I
dag får endast specialisttandläkare som var
verksamma 1972 rätt till specialisttaxa. Vi föreslår
att de specialisttandläkare som i dag är verksamma
skall kunna få tillämpa specialisttaxa samtidigt som
reformen genomförs. Därmed går vi ett steg mot fri
etablering även för specialisttandläkarna, precis
som Ny demokrati önskar. Är inte detta bra, Arne
Jansson?</pre><pre>Vi anser vidare att konkurrensen inom tandvården
skall öka. Folktandvårdens monopol inom barn-
och ungdomstandvården skall upphöra och
monopolet skall avskaffas. Detta vill vi ge
regeringen till känna.</pre><pre>Majoriteten i utskottet anser att något ytterligare
uttalande inte är nödvändigt. Min fråga blir då: Har
Ny demokrati ändrat uppfattning beträffande barn-
och ungdomstandvården?</pre><pre>Vi reservanter vill ge regeringen till känna att
landstingens folktandvård skall särskiljas såväl
redovisningsmässigt som organisatoriskt.
Majoriteten nöjer sig med att hävda att om detta
inte sker, skall landstingen inte tillföras några nya
uppgifter. Men detta, Arne Jansson, innebär ju inte
någon konkurrensneutralitet. Det cementerar
nuvarande system som privattandläkarna, Ny
demorkati och även vi övriga på den borgerliga
sidan har kritiserat. Är man i Ny demokrati
verkligen nöjd med majoritetens förslag? Vill ni
fortsätta med socialdemokraternas
etableringskontroll och avsaknad av reell
konkurrens?</pre><pre>I socialdemokraternas särskilda yttrande redovisas
att de motsätter sig den fria prissättningen i
åtgärdstaxan. Ny demokrati, precis som
regeringspartierna, vill ha en fri prissättning. Trots
detta köper ni majoritetsförslaget. Av detta får ni
då ingenting. Det blir ingen fri prissättning.</pre><pre>I socialdemokraternas särskilda yttrande säger de:
''Vi vill dessutom framhålla att enligt samstämmiga
undersökningar har svenskarna en mycket god
tandhälsa, kanske den bästa i världen. Vi anser att
detta är resultatet av den tandvårdsförsäkring som
infördes 1974. Den organisation som med stöd av
denna därefter byggts upp inom folktandvården har
inneburit att framför allt inom barn- och
ungdomstandvården utvecklats ett system som
innebär att dessa gruppers tandhälsa kontinuerligt
kan följas och åtgärdas.'' Jag har inget emot
folktandvården, den gör ett bra arbete. Men denna
lovsång tyder väl på att socialdemokraterna inte är
benägna att göra några förändringar i barn- och
ungdomstandvården.</pre><pre>Eller vad innebär denna deklaration? Är
organisationen av barn- och ungdomstandvården så
bra att socialdemokraterna, om olyckan skulle vara
framme och de kommer till makten i höst, kommer
att behålla denna inom folktandvårdens ram? Och
vad säger Ny demokrati om detta? Är
organisationen av barn- och ungdomstandvården så
bra att valfriheten inte behövs?</pre><pre>Herr talman! I reservationen tar vi klar ställning för
ett tillkännagivande till regeringen när det gäller
etableringsfriheten, konkurrensneutraliteten,
barn- och ungdomstandvården samt sedan tidigare
den fria taxan.</pre><pre>Ny demokrati har genom att ansluta sig till
socialdemokraterna cementerat den socialistiska
tandvården i Sverige. När och var några nya grepp
mot ökad konkurrens och etableringsfrihet skall tas
vet vi inte. Betänkandet ger inget svar på detta.</pre><pre>Jag skulle vilja påstå, herr talman, att Arne Jansson
har köpt grisen i säcken. Eller är det kvinnans list
osv. som har effektuerat detta?</pre><pre>Vi reservanter går nu Ny demokrati till mötes på
alla väsentliga punkter -- kanske nästan litet för
långt, om jag får uttrycka mig så. Varför nöjer sig
inte Arne Jansson med att kräva tillkännagivanden
i anslutning till sina yrkanden?</pre><pre>Ny demokratis riksdagsgrupp, som säger sig stå för
konkurrens, etableringsfrihet och privat
företagsamhet, blir förd bakom ljuset, Arne
Jansson. Jag beklagar detta. Ni har nu några
minuter på er att tänka om i frågan. Jag förutsätter
att ni värnar om de yrkanden som ni själva har
framställt i er motion.</pre><pre>Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
reservationen som är fogad till betänkandet.</pre><pre>Anf. 47  MARGARETA ISRAELSSON (s):</pre><pre>Herr talman! Nu har vi antagit en partnerskapslag,
Sigge Godin, så nu räcker det inte bara med
kvinnans list. Efter detta frieri torde ni ha stora
möjligheter att teckna partnerskap tillsammans.</pre><pre>Jag undrar egentligen vad Socialdepartementets
politiska ledning säger om detta frieri. Jag minns
mannen i soffan, han som var så fylld av principer
och reste sig upp och gick. Många av oss tyckte att
det var strongt. Var det grunden för dessa principer
som gjorde att Sigge Godin lade upp frieriet på just
det här sättet, dvs. genom att tillmötesgå på alla
punkter?</pre><pre>Låt mig allra först inför kammaren göra klart att
grunderna för detta betänkande är det betänkande
som vi en gång i tiden trodde att vi var överens om.
Men det skall jag återkomma till.</pre><pre>Jag vill inleda med att hälsa sjukvårdsministern
välkommen till debatten om tandvården. Jag
efterlyste statsrådets närvaro när vi den 28 mars
debatterade principerna. Vi socialdemokrater hade
många frågor kring dessa principer som vi gärna
ville ha svar på. Kanske hade det varit bättre om
statsrådet hade varit här då.</pre><pre>På något sätt känns detta kanske som något för
sent, och man kan ju undra varför det blev så. I
mars var det många -- kanske främst
vänsterpartister -- som kritiserade oss
socialdemokrater för vårt beslut att ställa oss
bakom riktlinjerna. Det gjorde vi efter lång tvekan
och många överväganden. Jag underströk också i
debatten att det fanns ett flertal punkter som vi
hade frågor kring. Vi fick med oss utskottet på ett
flertal av dessa -- som jag också nämnde i den
debatten -- men på några punkter reserverade vi
oss, därför att vi tyckte att det var viktigt att främst
betona patientens roll.</pre><pre>Jag kallade i den debatten
Samordningsdelegationen för något av en
eftertankens kranka blekhet. Det var
Samordningsdelegationen som skulle tänka till där
regeringen så inte hade hunnit. Många av oss
trodde att när proposition nummer två kom, skulle
utskottet få svar på sina frågor. Då skulle vi
socialdemokrater som -- i likhet med
regeringspartierna -- hade ställt oss bakom
principerna få svar på våra frågor. Men därav blev
inte. och därav blev det ingen lagrådsgranskning,
trots att utskottet hade uttalat sig för detta. Så här
skrev vi i betänkande nr 10:</pre><pre>Utskottet anser, inte minst mot bakgrund av den
kritik som riktats mot förslaget, att det är av vikt att
Lagrådet granskar det kommande förslaget.
Utskottet förutsätter att regeringen föranstaltar om
en sådan remiss.</pre><pre>Sedan kom proposition nr 221. Regeringen anser
inte att de i propositionen framlagda lagförslagen
faller inom Lagrådets granskningsområde enligt
Regeringsformen 8 kap. 18 §. Man säger:
Invändningar av annat än lagtekniskt slag
motiverar enligt vår mening inte remiss till
Lagrådet. Men utskottet beslutade om
lagrådsremiss.</pre><pre>I det fortsatta arbetet när vi skulle ta del av vad
Lagrådet hade skrivit fick vi socialdemokrater med
anledning av några av de frågor som vi hade ställt
vid utskottssammanträdet en promemoria från
Socialdepartementet. Vi ledamöter har motionsrätt
i fråga om regeringens propositioner, men jag visste
faktist inte att Socialdepartementet eller dess
statssekreterare hade förslagsrätt när det gäller
utskottets betänkanden.</pre><pre>Det finns ett utkast till skrivning från
Socialdepartementet. Och departementet tyckte
att det skulle skrivas så här: Mot den angivna
bakgrunden känner utskottet tveksamhet inför att
på det sätt Lagrådet tycks förorda avvakta med att
ta ställning till det nu framlagda lagförslagen till
dess att den närmare regleringen beträffande
premietandvården hunnit färdigställas. Det finns
en påtaglig risk att detta kan leda till osäkerhet om
inriktningen för det fortsatta arbetet och försena
detta på ett sätt som inte är önskvärt.</pre><pre>Men det var ju just därför som frågorna hade
ställts. Vi ville ju kunna vara säkra på att detta
system var ett system som höll. För att vi skulle
kunna fortsätta att stödja dessa riktlinjer ansåg vi
det som mycket viktigt med en Lagrådsgranskning;
det var ett av skälen.</pre><pre>Det är faktiskt riksdagen som är lagstiftare, inte
regeringen. Och det finns inget förbud för
Lagrådet, även om departementet skrev som det
gjorde i propositionen, att granska sådana lagar
som normalt faller utanför granskningsområdet.
Dessutom har inte Lagrådet bara att granska
lagförslag som läggs fram i propositionerna utan
även de lagar som bör läggas fram utan att så skett.
Lagrådet har då att ta ställning till om det behövs
en reglering i lag eller om det är tillräckligt med en
reglering i annan författning. Det var skälet till att
vi socialdemokrater blev ytterst förvånade över det
som hände.</pre><pre>Bland gårdagens post fann jag det senaste numret
av Tandläkartidningen. I detta nummer hade
statssekreterare Göran Rådö en artikel om dagens
debattämne. ''Premietandvård införs -- endast
oklart när'' var rubriceringen. Vi har också hört
Sigge Godin nämna att man är helt överens om
premietandvård. Men det gäller inte det beslut som
majoriteten står bakom. Riktlinjerna om hur
tandvården skall reformeras rivs nämligen upp och
arbetet fortsätter förutsättningslöst.</pre><pre>Jag återkommer till Tandläkartidningen. Ovan den
rubrik som jag nämnde hade man satt en extra
rubrik . Den löd: ''Riksdagsbesluten hittills''. Jag är
inte riktigt på det klara med varför artikeln skrevs,
men troligtvis är inlägget ett försök till tolkning av
det preliminära beslut som fattats vid
utskottssammanträdet den 10 maj, vilket närmast
innebar ett avslag på proposition 221. Detta beslut
föranledde nämligen ett pressmeddelande från
utskottets sida.</pre><pre>Det skall i och för sig erkännas att även jag hade
kunnat skriva en artikel den 10 maj, även om den
säkerligen hade haft ett något annorlunda innehåll.
Statssekreteraren bemöter nämligen inte med ett
ord den kritik som frågan fått. För mig hade det
varit viktigt att skriva om den oro som utskottet
kände över de många oklarheterna kring
regeringens förslag. Jag hade skrivit om de
socialdemokratiska kraven på större
hänsynstagande till patienternas behov. Jag hade
skrivit om Lagrådets svidande kritik, och jag hade
definitivt skrivit om det faktum att en majoritet av
utskottet tyckte, och tycker, att frågan om
reformeringen av vuxentandvården hittills skötts på
ett slarvigt sätt.</pre><pre>Men frånsett detta, hade alltså även jag kunnat
skriva en artikel i Tandläkartidningen och kunnat
göra ungefär samma analys som statssekreterare
Rådö av vad som borde blivit en naturlig följd av
utskottets preliminära beslut. Nu har emellertid
Tandläkartidningen en lång pressläggning, eller
också hade statssekreteraren -- precis som många
av oss -- tappade greppet om alla turer vid
utskottens sammanträden. Därför att det blev ju
inte så.</pre><pre>Jag vill klart deklarera i denna kammare: Det är
inte socialdemokraternas fel att hela ärendet nu går
tillbaka till Socialdepartementet och regeringen.
Utöver den brist på helhetssyn i detta ärende, brist
på intresse för uppgörelser med
Socialdemokraterna och brist på respekt för
riksdagens kompetens -- något som
Socialdepartementet visar i denna fråga -- är det ju
faktiskt Rosenbad som har krånglat till det för oss.</pre><pre>Om Peter Egardt hade kunnat avstå från att skicka
fram Margit Gennser som bärare av den lilla
brasklappen märkt ''etableringsfrihet'', hade vi inte
varit i denna situation. Om den politiska ledningen
på Socialdepartementet hade avstått från att hota
med nydemokratiskt stöd och med brasklappar och
annat, hade vi kanske haft en annan debatt i dag.</pre><pre>Nu blev i stället etableringsfriheten en helig ko i
tandvårdsdebatten. Sanningen är ju i stället att
etableringsfrihet inte är något annat än en gökunge
i dagens tandvård. Det är nämligen inte bristen på
tandläkare som är problemet, utan det är världens
högsta tandläkartäthet som är problemet.</pre><pre>Sverige har världens högsta tandläkartäthet säger
Sveriges tandläkarförbund. Vid en uppvaktning
hos utbildningsutskottet -- där jag är suppleant --
jämförde man i Sveriges Tandläkarförbund
Sveriges situation, med en tandläkare per 900
invånare, med Storbritanniens, där det finns en
tandläkare per 3 000, och med Tysklands, där det
finns en per 1 500 invånare. Låt mig citera: ''Den
investering i förbättrad tandhälsa som satsningen
på den nuvarande tandvårdsförsäkringen
inneburit, ger nu frukt. På sikt kommer i stort sett
hela den svenska befolkningen att ha en mycket god
tandhälsa.'' -- så skriver tandläkarna. Vidare
skriver de: ''Den nya tandvårdsförsäkringen,
premietandvården, tillsammans med det faktum att
subventioneringen från samhället till tandvården
fortsätter att minska, kan innebära en starkt
minskad efterfrågan på tandläkartjänster.''</pre><pre>I detta läge blåser regeringen till strid i
tandvårdsfrågan. Regeringsförklaringen skall
genomföras och därmed basta. Plötsligt får frågan
om tandstatus, ekonomi och
försäkringsreformering en helt underordnad
betydelse. På den heliga konkurrensens altare
slaktas inga heliga kor.</pre><pre>Naturligtvis undrar både svenska folket och
tandläkarna vad vi håller på med; det gör vi
socialdemokrater också. En regering som skaffar
sitt land ett budgetunderskott på 200 miljarder
kronor och som ändå har råd att genomföra dyrbara
transaktioner, exempelvis vårdnadsbidraget, har i
och för sig bevisat att den inte är villig att ta ansvar
för landets ekonomi. Men är det så klokt med fri
etablering av tandläkare i dag?</pre><pre>I detta läge måste jag nog härma statsministern,
herr talman. Jag lovar att det inte skall bli en vana,
men Carl Bildt brukar vifta med Aftonbladet i alla
debatter, och jag tänkte faktiskt göra detsamma. I
artikeln med rubriken Den svenska tandrötan
skriver tidningen om tandläkare som inte har fler
patienter än 300--400, trots att det är en allmän
åsikt att en tandläkarpraktik behöver 800--900
patienter för att gå ihop. ''En hungrig tandläkare är
en farlig tandläkare'' säger en övertandläkare i
artikeln och undrar vilken vård patienter får vid en
undersysselsatt praktik. Enligt borgerlig syn är det
tydligen bättre att stimulera till än högre
konkurrens mellan dessa än att reformera
tandvårdsförsäkringen.</pre><pre>Herr talman! Jag tvingas erkänna att min oro från
debatten den 28 mars i år i allra högsta grad är
befogad. Det som styrde propositionens utseende
var en önskan att tillgodose vårdgivarens intresse
mer än omsorgen om tandvårdslagens 2 §. Lagen
säger: ''Målet för tandvården är en god tandhälsa
och en tandvård på lika villkor för hela
befolkningen.'' Detta är grundläggande för våra
ställningstaganden som vi utvecklat i vårt särskilda
yttrande. Det är ett av skälen till att jag i dag yrkar
bifall till utskottets hemställan.</pre><pre>Anf. 48  SIGGE GODIN (fp) replik:</pre><pre>Herr talman! Låt mig börja med att tala om varför
jag har beskrivit för dem i Ny demokrati på vilka
punkter vi har gått dem till mötes. Det beror på,
Margareta Israelsson, det hejdlösa frieri som ni
socialdemokrater har sysslat med under den
senaste veckan till Ny demokrati. Jag önskar er
lycka till i det frieriet; det kanske är välbehövligt.
Men ni kanske också kommer att få konstatera vart
det bär.</pre><pre>Jag skulle också vilja säga till Margareta Israelsson
vad gäller papperet från Socialdepartementet:
Släng det i papperskorgen! Utskottet skriver vad
det vill utan att fråga någon. Det behöver ni inte
vara oroade över.</pre><pre>Margareta Israelsson säger att det inte är
Socialdemokraternas fel att det inte händer
någonting i den här frågan nu. Ja, men det är ju ni
som river upp principbeslutet. Att ni säger nej till
propositionen kanske jag kan stå ut med, men ni
river också upp principbeslutet. Vad skall då
hända? Vilka signaler ger detta till aktörerna på
marknaden?</pre><pre>Ni har också kritiserat det nya systemet därför att
patienterna har en svag ställning. Men ni avskriver
alltihop och river upp alla beslut, när vi säger att vi
vill lagstifta för att öka tryggheten för patienterna.
Vad tycker ni att man skall göra för att de skall
kunna vara bra aktörer på marknaden och ha en
lagstiftning i ryggen, så att de verkligen klarar av att
välja på rätt sätt? Det säger ni inte.</pre><pre>Jag funderar litet över det långa och välfyllda
särskilda yttrandet, och min fråga är: Varför
utvecklar ni era synpunkter i ett särskilt yttrande?
Fick ni inte gehör hos Ny demokrati? Eller är detta
återigen ett listigt knep för att inte väcka den björn
som sover, för att nydemokraterna inte skall
komma på att de mister etableringsfriheten,
konkurrensneutraliteten, den fria taxan osv.? Barn-
och ungdomstandvården får man inte heller lyfta ut
på den privata marknaden även om barn och
föräldrar tycker det.</pre><pre>Många av de frågor som Lagrådet har tagit upp har
vi tagit till oss, och vi har skrivit mycket starka
tillkännagivanden om detta till regeringen. Vi har
dessutom krävt lagstiftning. Det är rimligt att göra
på det sättet. Mina funderingar är också vad
Socialdemokraterna vill göra i fortsättningen.
Vilket tandvårdssystem skall vi ha i Sverige?</pre><pre>Anf. 49  MARGARETA ISRAELSSON (s)
replik:</pre><pre>Herr talman! Om jag har friat till någon så är det
till ledningen för Socialdepartementet och den
borgerliga gruppen. Det vill jag göra klart. Det
frieriet har jag fått nej på. Det kan jag också göra
klart. Nu avstår jag från fortsatta frierier.</pre><pre>Den majoritet som står bakom det här betänkandet
hade också kunnat bestå av den borgerliga
gruppen. Skälet till att betänkandet ser ut som det
gör är att vi som yrkade avslag på propositionen var
i majoritet. Vi hade helt olika skäl för att yrka
avslag, men det som förenade Ny demokrati och oss
var synen på kritiken i Lagrådsgranskningen och
kritiken mot hanteringen.</pre><pre>Sigge Godin frågar nu varför vi från
socialdemokratiskt håll inte vill gå vidare. Det är
helt tydligt: Vi får ju inte svar på våra frågor. Vi kan
inte säga att vi nu gör ytterligare förändringar och
tar ett steg till, och så får vi se om vi kan ta upp
problemställningarna om något år.</pre><pre>Om vi skall stå bakom riktlinjer för ett reformerat
system måste vi göra det tillsammans. Vi får också
försöka utforma förslagen efter det. Men om ni inte
vill göra det, och i stället vill syssla med frierier,
skall ni göra det. Vi vill stå för en
tandvårdsförsäkring som skapar trygghet för
patienten. Så länge vi inte får några deklarationer
som visar att det är den reformeringen som kommer
att bli verklighet, står vi inte bakom förslag eller
riktlinjer.</pre><pre>Anf. 50  SIGGE GODIN (fp) replik:</pre><pre>Herr talman! Sverige har ett betydande
budgetunderskott, som vi alla borde vara medvetna
om vid det här laget. Om vi inte kan komma till
rätta med det kan vi inte återskapa full
sysselsättning, Margareta Israelsson. Vi tvingas
därför ta oss samman och se på alla
socialförsäkringssystem, rätta till bristerna, skapa
hållbara och bärande system, som bevarar
välfärden och inte slår mot de sämst ställda. Därför
är det bra om även tandvården får sin reformering
i dag och om frågan inte skjuts upp på en oviss
framtid. Det handlar om ganska stora besparingar
och om system som skall hålla in i framtiden.</pre><pre>Ni har tidigare sagt att ni inte vill ha den fria taxan.
Om ni river upp principbeslutet faller också den
frågan. Jag beklagar detta, och Ny demokrati
kanske gör det ännu mer -- vi får höra vad man
säger.</pre><pre>Jag ställde tidigare en mycket rak fråga till
Margareta Israelsson: Varför utvecklar ni alla era
synpunkter i ett särskilt yttrande? Är det list och
knep bakom, eller fick ni inte gehör för det ni
egentligen ville göra, där ni egentligen vill stämma
i bäcken? Ni vill ju inte ha någon etableringsfrihet --
det är inte alls nödvändigt. Ni hänvisar till att
tandläkarna tycker så, men frågan är vad ni själva
tycker. Ni vill inte ha konkurrensneutralitet. Ni
säger i varje fall att det inte behöver göras några
tillkännagivanden, utan att det kan vara som
tidigare.</pre><pre>På punkt efter punkt tar ni tillbaka det som ni sade
i det förra betänkandet. Det förvånar mig storligen
att ni säger att ni inte vill klara ut den här frågan --
som jag trodde att vi var helt överens om. Det gäller
alltså vilket system som vi skall jobba fram och
vilka problem vi ser med det system som vi sedan
vill utreda, vilka frågetecken som skall rätas ut för
att systemet skall bli bra och håller i framtiden. Då
hänvisar ni till en person i utskottet. Det får inte gå
till på det sättet.</pre><pre>Lägg korten på bordet, socialdemokrater, och tala
om vad frågan handlar om och vilket
tandvårdssystem ni vill ha! Det är det som alla
aktörer på den här marknaden behöver få veta, så
att de kan planera sin framtid.</pre><pre>Anf. 51  MARGARETA ISRAELSSON (s)
replik:</pre><pre>Herr talman! När det gäller budgetunderskottet
instämmer jag helt i det Sigge Godin sade. Vad är
det för regering som har skaffat oss detta
budgetunderskott? Den måste vi avsätta. Det kan
jag också instämma i. Vi måste få en ledning för
detta land som tar ansvar för landets ekonomi. Av
detta skäl vill vi också genomföra de besparingar
som vi var överens om och som vi har räknat med i
vår budget. Vi har redan sagt att det får ankomma
på regeringen att göra en sådan redigering av taxan.</pre><pre>Varför skriver vi ett särskilt yttrande? Jag ber om
ursäkt för att jag inte tidigare svarade på Sigge
Godins fråga -- det var inte min mening att låta bli.
Vi har utvecklat de tankar som vi vill föra fram --
det har man full rätt att göra. Jag sade att det här
betänkandet har sin grund i att vi är två partier i
majoritet som är överens om att inte anta den
proposition som nu föreligger. Vi har därför enats
om att avstyrka den och att riva upp riktlinjer. Det
betyder inte att vi i dessa två partier har exakt
samma synpunkter i alla tandvårdsfrågor. Men vi är
överens i den här frågan, och därför ser
betänkandet ut som det gör. Vi har i övrigt
utvecklat våra synpunkter för att de skall vara
klara.</pre><pre>Sigge Godin ber att jag skall utveckla hur det
framtida tandvårdssystemet skall se ut. Då vill jag
bara påminna om att en socialdemokratisk
socialminister 1991 tog initiativ till en
försöksverksamhet för att se hur tandvården skulle
kunna reformeras. När nuvarande regering, efter
en enmansutredning, kom med sin proposition
tyckte vi att det var synd att det hade gått så fort att
vi inte kunde utvärdera försöksverksamheten, men
vi ansåg att besparingen var mycket viktig. Vi
ställde därför upp på den, även om vi tyckte att det
gick snabbt och hade invändningar mot en del av
principerna och frågorna däromkring. Men i
övrigt -- det måste jag säga till Sigge Godin --
ankommer det enligt min mening inte på
oppositionen att i den utsträckningen lägga fram
förslag till förändringar nu. Dem skall vi självfallet
utveckla antingen i en motion eller i en proposition,
om väljarna ger oss förtroendet att överta
ledningen här i landet efter valet.</pre><pre>Anf. 52  Statsrådet BO KÖNBERG (fp):</pre><pre>Herr talman! Jag har i likhet med övriga
närvarande i kammaren lyssnat på Margareta
Israelsson. Jag vill bara säga att det inte var
speciellt uppbyggligt att göra det.</pre><pre>För den fortsatta debatten är det kanske synd att
Arne Jansson inte fick ordet före mig, så att vi alla
kunde ta del av likheterna i uppfattning mellan
Margareta Israelsson och Arne Jansson.</pre><pre>Jag hade tyvärr inte tillfälle att delta i den förra
debatten, beroende på engagemang som var
inbokade tidigare. Men jag har förstås läst
protokollet, Margareta Israelsson. Jag tyckte inte
att det heller var så uppbygglig läsning när jag läste
Margareta Israelssons inlägg. Jag syftar då på att
hon i sitt första långa inlägg den gången slog sig för
bröstet över hur duktig man var på
socialdemokratiskt håll. Förslaget om
premietandvård hade tagits fram av en
socialdemokratisk minister, sade Margareta
Israelsson, och det må väl möjligen vara hänt -- i en
viss politisk kultur, som jag känner mig litet
främmande för, ingår det mycket av skryt över egna
insatser.</pre><pre>Vad som störde mig mer var att Margareta
Israelsson använde det tillfället för att närmast
håna personer på den borgerliga kanten, som
tidigare kanske inte hade varit så förtjusta i
förslaget, för att de nu tyckte ungefär som
Margareta Israelsson. Om man läser det inlägget
och sedan lyssnar på Margareta Israelsson i dag kan
man inte tro att det är samma människa. Det är
samma namn, det är samma riksdag, det är bara
några månader emellan, men det är svårt att tro att
det är samma person som har gjort de här två
inläggen. I det ena slår hon sig för bröstet för att
socialdemokraterna vill mycket mer i den här
frågan, i det andra försöker hon försvara att
socialdemokraterna några månader senare springer
ifrån t.o.m. de riktlinjer som då antogs.</pre><pre>Bakgrunden till Margareta Israelssons hätska
angrepp nu på t.ex. Sigge Godin är förstås att hon
vet att hon har hela handen, för att inte säga hela
armen, i syltburken, och att detta är ganska
uppenbart för alla som ser på. Därför måste hon
börja tala om partnerskap, om Sigge Godin, om Ny
demokrati och alla möjliga andra saker. Hon
hoppas dölja vad som nu hänt, nämligen att hon
inte bara har velat avstyrka propositionen utan
också aktivt pläderar för att riva upp de riktlinjer
som utskottet och riksdagen antog i slutet av mars.
Jag känner inte Margareta Israelsson så väl, men
jag har ändå svårt att tro att hon är speciellt stolt
över det agerande som nu rullas upp inför oss alla.</pre><pre>Margareta Israelsson gjorde en stor affär av att hon
inte har fått svar på ett antal frågor och antyder att
det är därför som hon nu vill riva upp det hon var
för i mars. Så kan det väl vara ibland -- det finns
säkert brister i den proposition som jag har
överlämnat till riksdagen, precis som det finns
brister i väldigt mycket av det vi människor gör.
Men om Margareta Israelsson hade velat gå vidare
hade hon förstås gjort tillkännagivanden på de
punkter där hon tyckte att det fanns brister i
propositionen och räknat med att de sakerna skulle
klaras upp i samordningsdelegationen och på andra
sätt. Nej, så ville hon inte göra.</pre><pre>Vad som något mer förbryllar mig är att Margareta
Israelsson vill göra bekant för hela kammaren att
hon har friat till mig. Jag har inget emot frierier, vill
jag gärna säga, herr talman. Och jag har heller
ingenting emot frierier från Margareta Israelsson.
Men jag är väl litet oerfaren i sådana sammanhang,
eftersom jag i det här fallet inte tycks ha uppskattat
frieriet till fullo. Jag trodde att det fanns möjlighet
att bli överens och åstadkomma en bred samsyn,
här på samma sätt som i den stora pensionsfrågan,
som vi har behandlat tidigare under dagen, och i
många andra frågor, t.ex. när det gällde psykiatrin,
som riksdagen behandlade häromveckan.</pre><pre>Men så var det ju inte -- Margareta Israelsson hade
försett sitt frieri med väldigt tydliga krav. Jag skall
inte gå in på detaljerna i frieriet, om inte Margareta
Israelsson själv vill göra det, men det handlade bl.a.
om att man var tvungen att avstyrka propositionen
m.m. Att beskriva detta så, att andra visat brist på
intresse för en uppgörelse, är väl möjligen att
centrera det litet för mycket. -- Med detta lämnar
jag Margareta Israelsson i detta inlägg.</pre><pre>Herr talman! Dagens proposition handlar i
huvudsak om sådana saker som etableringsfrihet,
konkurrensneutralitet m.m. Inför beslutet i
kammaren i eftermiddag finns det två förslag som
står emot varandra. Det ena är ett förslag som
backas upp av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet
och Ny demokratis representant i utskottet, Arne
Jansson. Det andra är ett förslag som de fyra
borgerliga partierna står bakom.</pre><pre>På det här området -- när det gäller sådant som rör
frågan om offentligt och privat inom
välfärdssektorn, valfrihet, etableringsfrihet,
konkurrensneutralitet -- finns det traditionellt
mycket stora skillnader mellan blocken, skillnader
som de som är det minsta intresserade av svenskt
samhällsliv känner till sedan lång tid tillbaka. Inom
socialdemokratin -- det gäller inte varje
socialdemokrat som person men inom
socialdemokratin i stort -- är man inte så rasande
förtjust i valfrihet inom den offentliga sektorn; man
har varit det litet mer ibland på senare år, men ändå
inte så mycket. Man har många gånger varit
pådrivande för att genomföra åtgärder som har
inneburit att man har avskaffat etableringsfrihet.
Man har inte varit så intresserad av
konkurrensneutralitet. Det där märktes ganska
tydligt nyss då Margareta Israelsson kallade
etableringsfriheten en gökunge. -- Detta är den ena
uppfattningen, Socialdemokraternas och
naturligtvis än mer Vänsterpartiets.</pre><pre>Den andra uppfattningen är de borgerliga
partiernas. De driver på för att åstadkomma mer av
valfrihet i Sverige, mer av etableringsfrihet och mer
av konkurrensneutralitet och har genomfört flera
valfrihetsreformer under den här perioden,
reformer som socialdemokraterna många gånger
har hotat med att riva upp, om de skulle vinna valet
i höst.</pre><pre>Herr talman! Om Arne Jansson eller någon annan
i denna kammare tror att Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet kommer att vara bättre på att
genomföra eller slå vakt om valfrihet,
etableringsfrihet och konkurrensneutralitet än vad
de borgerliga partierna är kan Arne Jansson tro på
precis vad som helst. Han kan tro på älvor, tomtar
och troll, på små gröna gubbar eller på flygande
tefat, om han tror att socialdemokraterna bättre
arbetar för dessa värden än de borgerliga partierna.
Är det så att han tror det, herr talman, då tycker
jag att han skall rösta med Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet.</pre><pre>Anf. 53  MARGARETA ISRAELSSON (s)
replik:</pre><pre>Herr talman! Jag börjar nu förstå varför statsrådet
Könberg inte deltog i debatten den 28 mars och
varför det var jag som på mitt personlighetskluvna
sätt fick tala för premietandvården tillsammans
med Pontus Wiklund. Jag hörde då inte så mycket
om det nya tandvårdssystem som den borgerliga
gruppen står bakom. Det var faktiskt väldigt
fåordigt. Jag antar att det är därför som det har
blivit mindre och mindre och mindre om
premietandvården i reservationen. Det ligger så att
säga i frieriförpackningen.</pre><pre>Det är riktigt att det är en något märklig situation.
Som jag har deklarerat tidigare tänker jag inte delta
i något allmänt frieri till Ny demokrati. Jag inser nu
att också Bo Könberg är hitsänd för att fullfölja
detta frieri. Detta gör nu två folkpartister, och jag
ser att det sitter en hel stab vid sidan om
statsrådsbänkarna. Jag bara väntar på att även
Bengt Westerberg skall komma och stämma in i
hyllningskörerna.</pre><pre>Vad jag tycker skulle ha varit intressant vore att få
några klarlägganden av hur ni ämnar gå vidare för
att utveckla det här tandvårdssystemet. Bo
Könberg gjorde sig lustig över vad jag sade i den
förra debatten. Jag sitter med protokollet framför
mig. Jag talade med värme om
tandvårdsförsäkringen. Jag talade om behovet av
trygghetssystem och en försäkring till gagn för
människorna. Jag talade om den kritik som vi hade
framfört och som utskottet hade ställt sig bakom.
Jag talade dessutom om de reservationer som vi
hade fogat till det betänkandet. Jag känner mig inte
kluven i den frågan -- några sådana problem har jag
inte. Jag tänkte faktiskt ett tag att jag skulle hålla
samma anförande i dag.</pre><pre>Problemet för oss i utskottet är att tiden går och vi
inte får några riktiga klarlägganden kring hur denna
tandvårdsreformering skall gå till. Det är
problemet. Vi har saknat dessa klarlägganden.</pre><pre>Jag hyser ett stort förtroende för Christer
Lindbloms möjligheter att göra ett mycket gott
arbete i samordningsdelegationen. Ingen skugga
skall falla på honom i denna fråga. Jag måste säga
detta, eftersom ingen har tagit upp det nu. Jag har
nämligen sagt detta personligen till Christer
Lindblom.</pre><pre>Det är något märkligt att regeringen väljer att först
komma med en principproposition som möts av
mycket stark kritik från utskottet, en svidande
kritik från Lagrådet och många frågor från oss
socialdemokrater. Sedan skall en
samordningsdelegation arbeta. Den hinner knappt
komma i gång, och svärtan hinner knappt torka i
protokollet från debatten här i kammaren, förrän
nästa proposition kommer. I den tar man inte på
något sätt hänsyn till vad vi har frågat om och sagt
tidigare. Det beklagar jag. Det är synd att
statsrådet inte kan bemöta det på något sätt.</pre><pre>Anf. 54  Statsrådet BO KÖNBERG (fp):</pre><pre>Herr talman! Det gläder mig att höra att Margareta
Israelsson har ett stort förtroende för Christer
Lindblom och den samordningsdelegation som är
tillsatt just för att reda ut ett antal praktiska frågor
inför sjösättandet av det tandvårdssystem som
skulle bygga på de principer som riksdagen ställde
sig bakom i mars. Det är utmärkt.</pre><pre>Det är litet svårt att förstå att detta stora förtroende
för honom på något sätt kan vara ett argument för
att inte stå fast vid de gamla riktlinjerna. Med risk
för att vara tjatig vill jag säga att Margareta
Israelsson inte bara kritiserar propositionen. Hon
vill inte bara avslå propositionen. Hon vill riva upp
de riktlinjer som hon var för i mars.</pre><pre>Bakgrunden till detta är antingen att jag inte har
svarat tillräckligt tillfredsställande på ett frieri som
tydligen har ägt rum nyligen och som jag tycker mig
känna igen de yttre konturerna av eller att hon inte
har fått svar på vissa frågor som hon har ställt.</pre><pre>Margareta Israelsson säger att hon i dag skulle ha
kunnat hålla samma anförande som i den förra
debatten. Jag kan inte vara säker på att det inte är
sant, men det skulle nog ha gjort ett väldigt
märkligt intryck.</pre><pre>Anf. 55  MARGARETA ISRAELSSON (s)
replik:</pre><pre>Herr talman! Jag tycker att det verkar som om
argumenten är uttömda från statsrådets sida. Jag
vill bara till protokollet få noterat att de som nu
förespråkar ett nytt tandvårdssystem i den här
kammardebatten inte har framfört några
klarlägganden kring hur systemet är tänkt att
fungera.</pre><pre>Det är beklagligt. Jag inser också att det kan finnas
oklarheter kring utgången av den omröstning som
så småningom skall ske i frågan. Jag kan tänka mig
att det i dag finns tandläkare, tandhygienister och
tandtekniker som också har funderingar kring hur
deras arbetssituation kommer att se ut. Det är
något märkligt att riksdagen skall fatta
principbeslut och stifta lagar utan att vi riktigt vet
vad som kommer att hända. Det får vi se. Ansvaret
skall läggas på några personer i en
samordningsdelegation, och eventuellt kommer en
uppföljande proposition.</pre><pre>Vore det inte bättre om vi fortsättningsvis vid en
reformering av stora system såg till att först utreda,
fundera och diskutera med dem som skall arbeta
med frågorna och sedan komma med ett
genomtänkt redan samordnat förslag?</pre><pre>Anf. 56  Statsrådet BO KÖNBERG (fp):</pre><pre>Herr talman! Jag tror också att många tandläkare,
tandhygienister och andra är mycket intresserade
av att veta vilka villkor som kommer att gälla för
deras verksamhet.</pre><pre>De har förstås frågor. Många av frågorna har
besvarats. Andra frågor kommer att få sitt svar i
förberedelsearbetet.</pre><pre>I det här fallet är det inte så lätt för dessa människor
att få svar. De tror förstås att det beslut som
fattades med en stor majoritet i Svea rikes riksdag
gäller. Det största oppositionspartiet i riksdagen
ställde sig i mars bakom riktlinjerna för hur det
fortsatta arbetet skulle utformas. I juni lyckas
eventuellt det stora oppositionspartiet driva
igenom precis motsatsen. Då får dessa människor
inte speciellt mycket till besked.</pre><pre>Det är inget tvivel om att den största förvirringen
för den svenska tandvårdspersonalen och för de
svenska tandvårdspatienterna uppstår om
Margareta Israelsson i dag lyckas med att riva upp
riktlinjebeslutet från i mars.</pre><pre>Anf. 57  ARNE JANSSON (nyd):</pre><pre>Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan och
avslag på reservationen i betänkande SfU18, Vissa
tandvårdsfrågor.</pre><pre>Jag kan inte låta bli att kommentera det som
statsrådet Könberg sade. Han sade att Arne
Jansson kan tro på precis vad som helst, t.ex. älvor
och troll. Jag måste säga att jag i detta sammanhang
hellre tror på dessa sagoväsen än på de valser som
statsrådet försöker dra.</pre><pre>Nu skall jag gå över till mitt egentliga anförande.</pre><pre>Den 29 mars i år fattade borgarna tillsammans med
Socialdemokraterna ett majoritetsbeslut om att
genomföra det första steget mot ett förändrat
system för vuxentandvården. Man ställde sig
bakom moment efter moment i
socialförsäkringsutskottets betänkande nr 10.</pre><pre>Ett enigt Ny demokrati röstade mot detta mycket
ofullständiga och verklighetsfrämmande förslag.
Förslaget hade varit på remiss hos bl.a.
Finansinspektionen och Konkurrensverket.</pre><pre>Den kritik som man där levererade var av den grad
att varje seriös och ansvarskännande människa
skulle ha reagerat. Det gjorde dock inte politiker i
Sveriges riksdag.</pre><pre>Finansinspektionen säger bl.a. att det remitterade
utredningsmaterialet rörande premietandvården,
förutom att vara ofullständigt, är för vagt
formulerat för att kunna ligga till grund för något
ställningstagande vad avser tandvårdsförsäkringens
framtida utformning. Dessutom säger man att den
föreslagna premietandvården är att betrakta som
en försäkring. Emellertid -- som framgår av 1 kap.
1 § FRL, lagen om försäkringsrörelse -- får
försäkringsrörelse endast drivas av
försäkringsaktiebolag och likställda. Enligt
förslaget skall den premiebaserade tandvården vara
en del av den allmänna försäkringen, varför
verksamheten i förekommande fall inte kommer att
falla under FRL. Oklarhet råder för övrigt om
ansvarsfördelningen på flera områden. Några
skyddsregler för tandläkarföretagets soliditet har
inte uppställts, trots att syftet är att ersätta det
nuvarande subventionssystemet. Vidare
konstateras svårigheten i det motsatsförhållande
som uppstår mellan patient och tandläkare. Det
skall bli en effektivare tandvårdsförsäkring säger
regeringen. Finansinspektionen ställer sig frågan:
För vem?</pre><pre>Konkurrensverket fyller sedan på.
Konkurrensverket vill betona att åtgärder bör
vidtas, innan ersättningssystem med premie- och
avgiftskonkurrens införs, för att åstadkomma
konkurrens på lika villkor. Detta saknas för
närvarande. Man menar att folktandvårdens olika
verksamheter måste avskiljas redovisningsmässigt
och organisatoriskt och att frågan om lika
konkurrensvillkor när det gäller mervärdesskatt
måste lösas. Dessutom bör marknaderna för barn-
och ungdomstandvård samt för sjukhus- och
specialistvård öppnas för konkurrens.</pre><pre>Vidare konstaterar man att förslaget om
premietandvården innebär ett system som är
skräddarsytt för folktandvården.
Försäkringspengar slussas inom systemet mellan
äldre, sjuka patienter och unga, friska. Härigenom
subventioneras den offentligt producerade
tandvården ytterligare. Den hade redan tidigare
monopolställning, och den garanteras ytterst av
landstingens beskattningsrätt.</pre><pre>Den kontraktstandvård som föreslås minskar i
själva verket valfriheten, eftersom grundtanken är
att patienten skall avtala bort valfriheten. Den
enskilde privattandläkaren tvingas bli
försäkringsgivare, vilket kan väntas bädda för
krångel och konflikter.</pre><pre>De s.k. klass 1-patienterna -- som har en bra
tandstatus -- blir mycket eftertraktade.
Tandläkarna kan genom dem få lättförtjänta
pengar. Klass 3-patienterna -- som bl.a. många
pensionärer med stort behandlingsbehov tillhör --
blir rena förlustaffären. Risken är uppenbar att de
inte kommer att få den adekvata tandvård som de
har rätt till. Nu försämrar regeringen åter för de
sämst ställda i samhället.</pre><pre>Patienter och berörda tandvårdsgivande instanser
och det svenska folket ville inte ha det nya
systemet. Det var alltså endast en majoritet av
riksdagspolitikerna som ville ha det sågade
förslaget. Väldigt många frågar sig hur i all världen
sådant skräp kan få gehör i Sveriges riksdag.</pre><pre>Jo, regeringen med Folkpartiet i spetsen lovade
socialdemokraterna litet i hemlighet att om de
röstade för det nya systemet skulle man ytterligare
låta cementera landstingets existens.
Folktandvården skulle därmed lämnas fri från
konkurrens inom barn- och ungdomstandvården
och samtidigt få behålla sin makt som
kontrollerande och arbetsutförande enhet.</pre><pre>För bl.a. Sigge Godin vill jag påpeka att eniga
borgare och socialdemokrater på punkt efter punkt
röstade ned Ny demokratis krav. Våra krav gällde
bl.a. ingen premietandvård, fri etablering för
tandläkare och minskade tandvårdskostnader för
s.k. fattigpensionärer som dessutom främst
kommer att drabbas av det nya systemet. Vi vill
också att landstingen skall finansieras enbart med
tandvårdsförsäkring och patientavgifter och att
landstingens roll med myndighetsuppgifter
tillsammans med rörelseverksamhet måste
särskiljas. Dessutom kräver vi fri etableringsrätt för
specialistvård och fri konkurrens inom den nu av
landstinget monopoliserade verksamheten inom
barn- och ungdomstandvård. Det här var alltså Ny
demokratis krav, och dem röstade samtliga
borgerliga partier emot. Då gjorde de det. Då var
dessa förslag inte värda att rösta på. Senare kom
det dock att hända saker och ting.</pre><pre>Utskottet hade dock i viss mån anammat kritiken
från nämnda verk och Ny demokrati och
föranstaltade i sitt betänkande till regeringen bl.a.:
Utskottet förutsätter att regeringen i den
kommande propositionen förtydligar hur
premievårdssystemet och den åtgärdsbaserade
taxan skall förhålla sig till varandra och hur
konkurrensneutraliteten skall upprätthållas.
Vidare sades att det är av vikt att Lagrådet granskar
det kommande förslaget. Utskottet förutsätter att
regeringen föranstaltar om en sådan remiss. Enligt
utskottets mening råder stor osäkerhet om det
ekonomiska utfallet av det nya systemet, och
utskottet förutsätter att regeringen i den
kommande propositionen närmare redogör för de
ekonomiska beräkningarna. Detta är bara en del av
allt som sägs.</pre><pre>Nåväl, med detta i bagaget skulle regeringen
återkomma. Så gjorde den i sin proposition nr 221.
Ingenting i denna proposition innehåller det
utskottet krävt! På ett mycket utstuderat flagrant
sätt försöker regeringen nu köra över Sveriges
riksdag genom att i propositionen skriva:
''Regeringen anser inte att de i propositionen
framlagda lagförslagen faller inom Lagrådets
granskningsområde enligt 8 kap. 18 §
regeringsformen. Invändningar av annat än
lagteknisk art motiverar enligt vår mening inte
remiss till Lagrådet.''</pre><pre>Regeringens uppenbara nonchalans och
ohörsamhet inför Sveriges riksdag -- det svenska
folket -- är inte bara anmärkningsvärt skrämmande
utan det gränsar till att åtgärder måste vidtas. Inom
parentes kan jag nämna att jag i det här
sammanhanget i dag har KU-anmält regeringen
och bett om en granskning av ärendet.</pre><pre>Ny demokrati kräver nu efteråt i en skrivelse till
socialförsäkringsutskottet att utskottet skall begära
in Lagrådets yttrande. Vi har fått ett totalt gehör
från det övriga utskottet om att en sådan
granskning måste göras.</pre><pre>Vad händer? Jo, Lagrådet avrättar propositionen
på punkt efter punkt och har t.o.m. svårt att
summera negationerna i en sammanfattning. Till
slut blir det dock: ''Mot den föreslagna
lagregleringen kan följaktligen riktas allvarlig kritik
för oklarheter och brister. Lagrådet är inte heller
övertygat om att regleringen är så utformad att den
kan antas tillgodose angivna syften. Lagrådet kan
därför inte tillstyrka att förslagen -- även om de
ändras i enlighet med de anmärkningar som
redovisas i det följande -- utan ytterligare ändringar
och kompletteringar läggs till grund för
lagstiftning.'' Det här är en mycket skrämmande
anmärkning.</pre><pre>Förutom Finansinspektionen, Konkurrensverket,
patienter, vårdgivande enheter och svenska folket
har nu även Lagrådet avrättat förslaget om en ny
vuxentandvård. Nu börjar man förstå varför
regeringen inte ville låta Lagrådet granska
propositionen.</pre><pre>Herr talman! Dessutom tillkommer följande fakta
som tydligen inte har beaktats av regeringen. För
att kunna tillämpa premietandvård krävs ett
inrättande av ett integritetskänsligt
vårdersättningsregister som måste inkludera
vårdgivare och patienter. Med sin täckning av 5--6
miljoner människor kommer detta register att bli
det absolut största.</pre><pre>Datainspektionen har nyligen i ett aktuellt analogt
ärende i Östergötland avslagit en ansökan från en
försäkringskassa just på grund av registrets
integritetskänslighet.</pre><pre>Detta påkallar osökt att följande fråga ställs till
regeringen: Anser regeringen att frågan om
inrättande av ett vårdnadsregister för den nya
tandvårdsförsäkringen skall tillståndsprövas enligt
datalagen eller den särskilda lagstiftning om
vårdersättningsregister som regeringen aviserat?</pre><pre>Det är närmast ett litet bombnedslag när
Finansinspektionen vid brevförfrågan under
mellantiden konstaterar, vilket är fantastiskt
intressant, att en tandläkare som väljer att stå
utanför tandsvårdsförsäkringen och som samtidigt
erbjuder patienterna premietandvård enligt samma
premisser som regeringens förslag är att betrakta
såsom drivande en koncessionspliktig
försäkringsrörelse. Vidare kan nämnda tandläkare
inte bedriva premietandvård i samma bolag där han
har sin försäkringsverksamhet, dvs.
premietandvård. Tandläkaren måste i så fall bilda
ett nytt bolag för försäkringsrörelsen eller ansluta
sig till ett befintligt försäkringsbolag och därigenom
erbjuda sina patienter att ansluta sig till det
försäkringsbolaget via tandläkaren. Visst är det
enkelt! Stackars den som akut behöver tandläkare!</pre><pre>Normalt funtade människor -- det inkluderar
tydligen inte vissa politiker -- skulle med tanke på
det faktaunderlag och den mördande kritik som
föreligger omedelbart dra tillbaka propositionen.
Inte regeringen inte! Nu sätter den i stället kniven
på strupen på sina partikolleger i riksdagen.
Gruppledare och statsråd lovar och hotar.
Propositionen skall igenom till varje pris. Nu är det
prestige som gäller! Sunt förnuft, hänsyn till andra,
personlig frihet och ansvar gentemot det svenska
folket är nu bortblåst. Ren prestige råder nu.
Propositionen skall igenom till varje pris. Kosta vad
det kosta vill!</pre><pre>När man under hand tar kontakt med vissa ärliga
borgerliga politiker får man reda på: Visst, ni inom
Ny demokrati har helt rätt. Tyvärr har ni alltför
rätt. Det är bara så att ni inte får ha rätt. De förslag
som ni har lagt fram i er motion måste komma från
oss för att kunna gå igenom i riksdagen.</pre><pre>Man undrar varför de själva inte har lagt fram dessa
förslag när de vet att förslagen är så vettiga och bra.
Man börjar fundera över vad man egentligen håller
på med. Politik innebär för vissa tydligen att man
skall förverkliga sig själv och sina ideéer oavsett vad
andra tycker. Skall inte vi riksdagspolitiker jobba
för Sverige och det svenska folkets bästa?</pre><pre>Mitt i all bedrövelse dyker det plötsligt upp hjälp
från ett håll där man minst anar det. Det finns de
som tar till sig kritiken och nu börjar inse att Ny
demokrati hade rätt från början. Vilket parti är det
fråga om? Jo, Socialdemokraterna.</pre><pre>Oförblommerat stöder Socialdemokraterna nu oss
fullt ut, och man är t.o.m. villig att stödja oss i
kravet att riva upp det beslut som riksdagen fattade
för två månader sedan om riktlinjerna för
vuxentandvården. När beslutet fattades gav
Socialdemokraterna själv sitt bifall.</pre><pre>Att baserat på fakta göra en sådan politisk
helomvändning och nu acceptera att Ny demokrati
hade rätt redan från början är en mycket stark
politisk demonstration som t.o.m. är värd en eloge!
Det skall påpekas att Socialdemokraterna vid ett
regeringsskifte och ett eventuellt återkommande i
detta ärende, måste beakta den skarpa kritiken och
ta hänsyn till den i samband med det nya förslaget.
Kritiken kan man inte friskriva sig från.</pre><pre>Herr talman! Jag ber härvidlag att få påpeka att i
kritiken ingår bl.a. att fri konkurrens och därmed
fri etablering skall skapas.</pre><pre>På ett mycket beklämmande och föga
förtroendegivande sätt reserverar sig de borgerliga
partierna mot all förödande kritik. De framför nu
en praktuppvisning i hur man grundar och samtidigt
förstärker ett politikerförakt.</pre><pre>Vad menar jag med detta? Jo, för att försöka
splittra Ny demokrati yrkar de nu i sin reservation
på bifall till Ny demokratis punkter som de i total
enighet yrkade avslag på för två månader sedan. Då
sade de att det här var det värsta som kunde hända.
De sade att förslagen var så hemska att man inte
kunde rösta på dem. Nu är förslagen plötsligt
jättebra.</pre><pre></pre><pre>Punkterna har inte förändrats. Texten har inte
förändrats. Innehållet har inte förändrats. Men nu
plötsligt duger de och är t.o.m. jättebra!</pre><pre>Sedan måste jag lägga in en liten parentes, en
brasklapp. Med tanke på mitt partis tidigare
agerande och gårdagens debatt om vissa
studiestödsfrågor är det uppenbart att vi har vissa
femtekolonnare som genom anarki försöker att
förverkliga sig själva.</pre><pre>Med dessa ickerepresentativa nydemokrater håller
jag inte för helt omöjligt att de borgerliga tyvärr
kan driva igenom sitt förslag i detta ärende. Jag ber
då bara: Glöm inte att skicka med en stor
blombukett, liknande den som Harriet Colliander,
enligt information, fick av statsministern efter
behandlingen av vårdnadsbidraget!</pre><pre>Herr talman! Till sist vill jag påpeka,
uppmärksamma och informera, att i motsats till Ny
demokratis agerande lägger den borgerliga
gruppen fram sina reservationer tillsammans med
ett yrkande om bifall till det förhatliga och
förkastliga förslaget om premietandvård, dvs. det
förslag till tandvård som alla remissinstanser nu
massakrerat.</pre><pre>Anf. 58  SIGGE GODIN (fp) replik:</pre><pre>Herr talman! Låt mig börja från början, där Arne
Jansson framförde sin kritik.</pre><pre>Vi har inte nonchalerat Lagrådet, Arne Jansson.
Pontus Wiklund lovade i den förra debatten att om
regeringen inte lät lagrådsgranska propositionen
skulle vi se till att det skedde. Det har effektuerats.
Vi har också tagit till oss den kritik som Lagrådet
har framfört. Vi föreslår lagändringar, och vi
föreslår att regeringen skall återkomma med
lagstiftning på ett antal områden.</pre><pre>När man river upp det första beslutet,
principbeslutet, och säger nej till dagens förslag,
bör ni från Ny demokrati vara medvetna om några
saker. Ni har fått svar på två frågor från Margareta
Israelsson, dels att Socialdemokraterna inte i dag
kan tänka sig en etableringsfrihet, dels att
Socialdemokraterna säger att de vill ha
premietandvård. Det kan vara bra att veta.</pre><pre>Vi har gått er till mötes när det gäller
konkurrensneutraliteten. Vi föreslår ett
tillkännagivande för säkerhets skull på det
området. Det gör inte ni i majoriteten. Vi har också
sett till att den fria taxan existerar. Säger ni nej till
detta mister ni den fria taxan.</pre><pre>Vi har föreslagit ett tillkännagivande när det gäller
barn- och ungdomstandvården. Vi vill ge föräldrar
och barn en valfrihet, något som vi tycker är bra.
Vi anser att de specialisttandläkare som i dag är
verksamma på marknaden också skall få använda
sig av specialisttaxa när beslutet genomförs.</pre><pre>Jag kan erkänna, Arne Jansson, att ni har haft en
viss framgång på dessa punkter. Men vi delar
uppfattningen att det är den här vägen man skall gå
när man reformerar tandvården. Man skall se till att
etableringsfriheten finns, att det finns en
konkurrensneutralitet och att det är viktigt att
föräldrarna, som har ansvar för sina barn, också
kan välja tandläkare för deras räkning.</pre><pre>Jag tycker att det är en framgång, Arne Jansson,
som ni borde ta vara på. Då vet ni vad ni får. Då
köper ni inte grisen i säcken. I övrigt är allt
upprivet. Det finns inte någon som vet var vi
hamnar i fortsättningen. Där står vi, Arne Jansson.
Det är bara att välja.</pre><pre>Anf. 59  ARNE JANSSON (nyd) replik:</pre><pre>Herr talman! Jag tyckte först att Sigge Godin sade
att det bara är att svälja, men det kanske var att
välja.</pre><pre>Den första punkten gällde lagrådsgranskningen.
Jag vill påtala för Sigge Godin att Pontus Wiklund
här i kammaren efter en debatt som jag hade med
honom tillstod att lagrådsgranskning skulle ske.
Detta negligerade regeringen totalt!</pre><pre>Hade vi haft en regering som hörsammade vad
riksdagen säger hade den givetvis tagit detta till sig
och föranstaltat en lagrådsgranskning innan den
lade fram propositionen. Regeringen visade en
total nonchalans och har inte någon respekt för
riksdagens arbete! Det är mycket anmärkningsvärt.</pre><pre>Sedan återkommer jag till Sigge Godin, som säger
att de borgerliga i viss mån delar den uppfattning
som Ny demokrati har. Varför, Sigge Godin,
yrkade ni vid behandlingen av det förra
betänkandet avslag på Ny demokratis förslag på
samtliga punkter? Det gjorde ni rakt av, en enig
borgerlighet, kanske med Folkpartiet i spetsen.</pre><pre>Vårt förslag var följande. Ingen premietandvård.
Fri etablering för tandläkare. Nej, nej! -- det skulle
inte få finnas! Minskade tandvårdskostnader för
fattigpensionärer, som dessutom kommer att
drabbas väldigt hårt av det nya systemet. Nej, nej,
nej! -- usch, det var fruktansvärt illa! Landstingets
tandvård skall finansieras genom
tandvårdsförsäkring och patientavgifter. Nej
usch! -- det kunde man inte tänka sig! Så hemskt får
man inte göra!</pre><pre>Landstingets myndighetsuppgifter och
rörelseverksamhet måste särskiljas. Det kunde
definitivt inte Sigge Godin gå med på! Fri
etablering för specialistvård. Det var inte ens att
fundera över! Det avslogs direkt! Den fria
konkurrens som vi i Ny demokrati vill ha för barn-
och ungdomstandvård var inte heller att tänka på!</pre><pre>Varför kunde inte Sigge Godin säga: Ny demokrati
har jättebra förslag!, vi stöder det och ställer oss
mangrant och gemensamt bakom det, det är vettigt,
sunt och bra? Sigge Godin tillsammans med de
borgerliga hade tillfälle att göra en jättebra
överenskommelse, men förslagen var för bra och de
kom från fel håll!</pre><pre>Det är det som är det märkliga med politik. Varför
skall det vara politik? Varför skall det inte vara
vanligt sunt förnuft? Sigge Godin och
regeringspartierna har inte ens tagit till sig den
kritik som alla riktar mot förslaget. Varenda en
riktar mördande kritik mot förslaget!</pre><pre>Detta har inte med politik att göra! Det handlar om
sunt bondförnuft. Gå tillbaka till gå! Ta hand om
kritiken, förvalta kritiken och kom med ett nytt
förslag, oavsett hur det går!</pre><pre>Sigge Godin sade i slutet av sitt anförande att jag
inte vet vad jag får. Jag hörde att Sigge Godin också
fällde det yttrandet i debatten med Margareta
Israelsson. Syftar Sigge Godin hela tiden på det blir
en ny regering?</pre><pre>Anf. 60  SIGGE GODIN (fp) replik:</pre><pre>Herr talman! Det jag syftar på är att Ny demokrati
och Socialdemokraterna har gjort upp i frågan.</pre><pre>Pontus Wiklunds löfte om att utskottet skulle låta
lagrådsgranska ärendet har vi effektuerat. Vi har
också från reservanterna framfört den kritik som
Lagrådet hävdade. Det är helt klart vad vi tycker.
Det är bara att läsa innantill.</pre><pre>Hur många gånger, Arne Jansson, skall jag
redovisa att vi tycker att många av dessa frågor är
viktiga? Det gäller konkurrensneutraliteten,
etableringsfriheten, den fria taxan, barn- och
ungdomstandvården och specialisttandläkarna.</pre><pre>Herr talman! Jag kan inte undgå att ställa frågan till
Arne Jansson: Varför följer ni inte upp er motion,
när ni nu har chansen? Det är ett bra tillfälle. Ta
den chansen, Arne Jansson!</pre><pre>Vi reservanter har mycket starkare än majoriteten
skrivit ett tillkännagivande på alla dessa punkter.
Vi vill se dem infogade i ett nytt tandvårdssystem,
eftersom vi tror att det är till fördel för alla aktörer
på marknaden, såväl patienter som
tandvårdspersonal.</pre><pre>Där är vi, Arne Jansson. Köp era egna förslag! Ni
har chansen. Vi tycker att de är bra och att de kan
utvecklas. Då vet vi vad vi har att rätta oss efter.
Socialdemokraterna har ett särskilt yttrande som ni
inte fick vara med att skriva. Där tar de tillbaka ett
antal saker som ni i Ny demokrati säger att ni är
överens om.</pre><pre>Det är därför som jag ger er detta råd: Väg de två
alternativen mot varandra, och ni kommer att
konstatera att det ni har skrivit i er motion är mer
än väl tillgodosett i vår reservation.</pre><pre>Anf. 61  ARNE JANSSON (nyd) replik:</pre><pre>Herr talman! Jag skall försöka att beta av de frågor
som Sigge Godin tog upp punkt för punkt.</pre><pre>Pontus Wiklund stod upp för det löfte som han gav
i kammardebatten efter en framställan från Ny
demokrati i utskottet. Ny demokrati gjorde en
skriftlig framställan i utskottet där vi bl.a.
refererade till den här debatten och krävde att
utskottet fattade ett enigt beslut om
lagrådsgranskning. Det var Ny demokrati som
gjorde det. Det tror jag faktiskt att Sigge Godin
måste hålla med om.</pre><pre>Sedan vill jag ha en förklaring eller ett svar av Sigge
Godin. Sigge Godin säger att detta är frågor som är
viktiga att lösa. Visst är de viktiga att lösa. Vi har
ju listat förslagen. Varför passade det inte att stödja
alla de förslag som jag räknade upp? De fanns i Ny
demokratis motion när vi fattade beslutet om
riktlinjerna. Varför passar vissa förslag nu? Då
passade ju inget.</pre><pre>Sigge Godin säger vidare att vi skall köpa våra
förslag. Skall vi köpa våra förslag? För mig som är
inom den fria företagsverksamheten är det litet
främmande att jag skall köpa mina förslag. Jag skall
ju egentligen sälja dem. Jag säljer mina förslag
genom att de är fantastiskt bra. Sedan är det inte
frågan om att jag skall köpa tillbaks dem. Det är ju
frågan om att försöka framföra dem till folk som
kan acceptera dem som de är, så att vi kan föra en
saklig diskussion med Sveriges och svenskarnas
bästa framför ögonen.</pre><pre>Varför skall vi hålla på med politik, Sigge Godin?
Negligerar Sigge Godin Konkurrensverket,
Finansinspektionen, Lagrådet, tandläkare och alla
som är involverade i detta? Bortser Sigge Godin
totalt från den här kritiken? Han säger att man skall
komma tillbaks med ett premietandvårdssystem
och att man skall titta på en punkt här och en punkt
där. Samtliga punkter är ju jättebra. Ta tillbaks
detta och börja om från ''scratch''! Är inte det
enklast?</pre><pre>Anf. 62  BERITH ERIKSSON (v):</pre><pre>Herr talman! Redan när den första propositionen
skulle behandlas här i kammaren den 28 mars blev
resultatet ett betänkande som var fyllt av
påpekanden om brister som måste beaktas och
åtgärdas. Den 28 mars fanns det en majoritet för
regeringens förslag. Margareta Israelsson
påpekade att Vänsterpartiet då ställde sig undrande
till detta. Det kom kritik från vårt håll. Vi undrade
varför Socialdemokraterna var beredda att
acceptera ett förslag med så stora brister. De fanns
ju redan då.</pre><pre>Nu har vi ett nytt betänkande som behandlar en
andra proposition. Bara detta att frågor skall
behandlas i omgångar i olika betänkanden och här
i kammaren är ju en konstighet. Att man delar upp
det i två olika propositioner har hittills inte
inneburit att resultatet har blivit bättre.
Åtminstone i utskottet fanns det en majoritet för ett
avslag av den här propositionen. Det är ju inte
säkert att den majoriteten finns kvar i kammaren.
Alla har säkert kunna notera att det tydligen pågår
aktiviteter för att ändra majoriteten.</pre><pre>Utskottet uttalar även att riksdagen skall upphäva
beslutet om de riktlinjer som man godtog den 28
mars. Till den första propositionen hade vi ett
motionsförslag om avslag av den propositionen. Vi
väckte inte någon motion till den andra
propositionen, men vi kommer naturligtvis att stå
fast vid de åsikter som vi hade den 28 mars och rösta
för utskottets förslag.</pre><pre>Bo Könberg, som har lämnat kammaren nu, sade
att Vänsterpartiet vill socialisera. Om Bo Könberg
hade läst vår motion hade han kunnat notera att
den till stor del handlar om att värna de små
tandvårdsföretagen. Det är i alla fall någonting som
människor utanför den här kammaren som berörs
av det har noterat.</pre><pre>Det fanns en del saker som var bra i både den första
och den andra propositionen. Vi har också påpekat
det i vår motion. Vi har förhoppningar om att de
delarna finns kvar när ett nytt förslag kommer. Vi
förutsätter att så sker. En sak som var bra var att det
innebar klara förbättringar för personer som skall
behandlas inom sjukhustandvården. Ett annat bra
förslag var vårt gamla krav om att patienten skall
kunna få ersättning från sjukförsäkringen vid
behov av amalgamsanering. Vi var också nöjda
med etableringsrätten för tandhygienister. Det var
också ett av våra gamla förslag.</pre><pre>Jag tror inte att någon här har hävdat att
tandvårdsförsäkringen är bra som den ser ut i dag
och att vi skall återgå till det gamla. Det behövs ett
nytt förslag. Det behövs en reformering av
tandvårdsförsäkringen. Vi förutsätter som sagt att
det kommer ett sådant förslag från en ny eller
nygammal regering.</pre><pre>Herr talman! Därmed yrkar jag bifall till
hemställan i socialförsäkringsutskottets
betänkande nr 18 och avslag på reservationen.</pre><pre>Anf. 63  SIGGE GODIN (fp) replik:</pre><pre>Herr talman! Det hedrar Vänsterpartiet att ni är
konsekventa och tycker samma sak i dag som ni
tyckte vid behandlingen av det förra betänkandet.</pre><pre>Jag noterar också med glädje att Berith Eriksson
tar upp frågan om att vi skall värna de små
tandvårdsföretagen. Det handlar om att ge dem
samma förutsättningar på marknaden som
folktandvården har, Berith Eriksson. De skall
kunna ta emot patienter som själva har valt att
komma till dem.</pre><pre>Det handlar också om att många äldre i vårt land
behöver mer och mer tandvård. Där finns det en
stor grupp som också måste få möjligheter att gå
kvar hos sin privata tandläkare eller välja en sådan
om de så önskar.</pre><pre>Herr talman! Berith Erikssons synpunkter på att
det behövs en reformering av
tandvårdsförsäkringen låter mycket förnuftiga. Låt
mig framföra en förhoppning om att den som
kommer efter Berith Eriksson i dessa frågor skall
vara lika förnuftig och verka för att de små
tandvårdsföretagen skall få bra förutsättningar på
marknaden och för att det skall bli bättre
förutsättningar för dem som har stora
tandvårdsproblem i vårt land. Vi måste hitta dessa
grupper och ge dem den vård som de så väl
behöver. Det är ett viktigt folkhälsoperspektiv.</pre><pre>Anf. 64  BERITH ERIKSSON (v) replik:</pre><pre>Herr talman! Om man hade genomfört
premietandvården som den var tänkt hade man
definitivt inte värnat om de små
tandvårdsföretagen. Då hade tandläkarna inom
landstingen haft ett mycket klart försprång genom
en färdig organisation.</pre><pre>Man hade slagit ut entandläkarföretagen på grund
av den risktagning som systemet innebar. Det
gjorde att de inte skulle ha klarat sig utan att i så
fall tvingas att bilda någon typ av större
organisationer för att kunna konkurrera.</pre><pre>Vänsterpartiet vill värna om barn och ungdom, de
gamla och sjuka och de som har stora
tandvårdsbehov. Eftersom detta inte bara är min
utan också partiets uppfattning är jag helt
övertygad om att min efterträdare kommer att
samma uppfattning både när det gäller att värna om
de små tandläkarföretagen och vad gäller
inriktningen i fråga om vad en tandvårdsförsäkring
skall täcka.</pre><pre>Anf. 65  SIGGE GODIN (fp) replik:</pre><pre>Herr talman! Låt mig bara kort återigen säga att det
naturligtvis finns brister i förslaget om
premietandvården. Vi reservanter har också klart
konstaterat att Lagrådet har haft ett antal
synpunkter, vilket vi är tacksamma för. Vi har gjort
mycket starka skrivningar med utgångspunkt från
dessa synpunkter för att de brister som Berith
Eriksson tog upp skall rättas till.</pre><pre>Jag tror att förslaget kan bli bra om vi reservanter
får vara med och medverka till beslutet om en ny
tandvårdsreform. Men om detta står det skrivet i
stjärnorna än så länge.</pre><pre>Anf. 66  LEIF BERGDAHL (nyd):</pre><pre>Herr talman! Det är mycket som man får lyssna till
här i dag. Nyss hörde vi en företrädare för det parti
som hävdar att proletariatets diktatur talar för
egenföretagsamhet. Det är ganska roligt att få höra
den omsvängningen.</pre><pre>Herr talman! I det marknadsekonomiska eller det
s.k. kapitalistiska systemet ingår som en viktig
beståndsdel att man skall tjäna mer pengar om man
arbetar mycket. Ett hårt arbetande företag skall
bära vinst.</pre><pre>I det socialistiska eller kommunistiska
planekonomiska systemet lönar det sig inte att
arbeta. Därför blev situationen därefter i
öststaterna. Det är bara att fara dit och se hur det
ser ut. Jag har själv varit där nyligen, så jag vet på
ett ungefär hur det fungerar där.</pre><pre>Folkpartiet kommer nu med en innovation. Jag tror
att det är den enda innovation som de har kommit
med under dessa tre år. Mig veterligt är förslaget
om premietandvård den enda innovationen inom
det makroekonomiska nationalekonomiska
tänkandet. Något så dumt har tidigare aldrig
framkastats. Det finns inget namn för detta.
Systemet med premietandvården innebär att ju mer
man arbetar, desto mindre tjänar man.</pre><pre>Man undrar hur det kunde bli på det här viset. Jag
har funderat mycket över detta. Den enda tänkbara
förklaringen är att Gabriel Romanus är utredare.
Han är också verkställande direktör i
Systembolaget, som ni alla vet. Hans uppgift är, i
motsats till alla andra verkställande direktörers
uppgifter i våra företag som bedriver handel, att se
till att man säljer så litet som möjligt.</pre><pre>Anf. 67  MARGARETA ISRAELSSON (s):</pre><pre>Herr talman! Det var inte med anledning av Leif
Bergdahls inlägg som jag begärde ordet.</pre><pre>Jag vill närmast bara poängtera att Sigge Godin i sin
senaste replik till Berith Eriksson talade om den
framtida tandvårdens slutliga utformning, om
reservanterna fick vara med i dess utformning. Den
typen av resonemang låter som något av en bortre
parentes som skall sättas någonstans. Frågan är hur
långt bort den skall sättas och hur den skall se ut.</pre><pre>Jag vill än en gång säga att vi inte med ett ord har
fått klarlagt vad det är för tandvårdssystem som
man egentligen vill genomföra. Debatten har vare
sig genom inlägg av minister eller reservanter med
ett ord klarlagt någon av de frågor som utskottet
har ställt om hur premietandvård och åtgärdstaxa i
kombination skall fungera.</pre><pre>Anf. 68  SIGGE GODIN (fp):</pre><pre>Herr talman! Låt mig bara säga att det inte är så
säkert att vi kan vara med i den majoritet som skall
utforma förslaget, Margareta Israelsson. Ni hoppar
ju från tuva till tuva. Man vet aldrig vart ni hoppar
nästa gång. Därför vet man inte heller hur
majoriteten kommer att se ut.</pre><pre>Vi står för de synpunkter som vi har framfört i
betänkandet. Vi är beredda att arbeta för dessa och
se till att det blir ett bra tandvårdssystem, vilket vi
behöver inför framtiden -- för den trygghet som det
innebär för människorna att få en bra vård, att
systemet medför rimliga kostnader och att
tandläkare och övrig personal, oavsett om de
arbetar privat eller i offentlig verksamhet, skall ha
samma villkor och förutsättningar.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>(Beslut fattades efter 11 §.)</pre><pre>10 §  Uppehållstillstånd för anhöriga</pre><pre>Föredrogs</pre><pre>socialförsäkringsutskottets betänkande</pre><pre>1993/94:SfU27 Uppehållstillstånd för anhöriga.</pre><pre>Anf. 69  MAUD BJÖRNEMALM (s):</pre><pre>Herr talman! Till detta betänkande finns ingen
proposition och inga motioner, utan det är ett
utskottsinitiativ som riksdagen nu skall ta ställning
till.</pre><pre>Det gäller frågan om uppehållstillstånd för de män
och kvinnor som under den tid som deras
asylansökningar behandlats har gift sig eller
sammanbott med en person som är bosatt här i
landet. Om dessa kvinnor eller män får avslag på
sin asylansökan skall de lämna Sverige och helst åka
till sitt hemland för att där ansöka om
uppehållstillstånd på grund av anknytning till
Sverige.</pre><pre>För många är det omöjligt att återvända till det land
som de har flytt ifrån. Många är rädda för att de
skall förbjudas att lämna landet och därmed skiljas
från sin familj. Därför väljer de att gå under jorden
här i Sverige. De lever nu i ständig oro för att
polisen skall hitta dem och avvisa dem från landet.</pre><pre>Enligt de bestämmelser som finns i utlänningslagen
får en ansökan om uppehållstillstånd i princip inte
bifallas om utlänningen befinner sig i Sverige när en
ansökan görs. Det finns naturligtvis vissa undantag
och viss praxis. Men de gäller inte i dessa fall.</pre><pre>Vi har i ett tidigare betänkande också behandlat
motioner som gäller uppehållstillstånd främst för
utländska män som är gifta eller sammanboende
med svenska kvinnor. I det sammanhanget har
utskottet fått ta emot både brev och uppvaktning av
en förening som kallar sig Återföreningen
Stockholmsgruppen.</pre><pre>Föreningen består av kvinnor som är gifta med
utländska män, vilka inte har fått uppehållstillstånd
i Sverige. De flesta medlemmarnas män har
kommit till Sverige som asylsökande och har under
den långa handläggningstiden bildat familj. Många
av kvinnorna mår mycket dåligt av den situation
som de befinner sig i.</pre><pre>Vi skrev i det betänkande som behandlade
motionerna att eftersom en utredning pågick som
inom kort skulle vara klar, vilken fått i uppdrag att
se om nuvarande regler kunde mjukas upp, skulle
det bli möjligt att undvika att en utländsk
medborgare måste lämna landet för att ansöka om
uppehållstillstånd i de fall det var uppenbart att han
eller hon skulle komma att få tillståndet.</pre><pre>Det har visat sig att den grupp som gäller
anknytning under asyltiden inte omfattas av
utredningen och därför inte heller av en eventuell
kommande proposition. Denna grupp har helt
enkelt hamnat helt vid sidan om.</pre><pre>Vi socialdemokrater och utskottets ordförande
ansåg att något måste göras för att lösa problemen.
Vi har därför i utskottet diskuterat olika
möjligheter. Ett enigt utskott, så när som på Ny
demokrati, kom till slut fram till att man skulle göra
ett tillkännagivande till regeringen att skyndsamt se
över hur anknytningar som uppkommer under
asyltiden eller därefter skall hanteras samt också
överväga förändringar.</pre><pre>Herr talman! Jag yrkar därför bifall till utskottets
hemställan.</pre><pre>Anf. 70  INGELA MÅRTENSSON (fp):</pre><pre>Herr talman! Det är med stor glädje som jag tar del
av beslutet i dag och att det har kommit fram ett
sådant här initiativ från socialförsäkringsutskottet.
Det är en mycket angelägen fråga som riksdagen nu
skall ta ställning till, om uppehållstillstånd för
utlänningar som har anknytning till personer som
bor i Sverige. Framför allt hoppas jag att beslutet
skall bli till glädje för de personer som är i en
mycket svår situation och som tvingas leva åtskilda
på grund av de inhumana regler som finns i dag.</pre><pre>Som sades här tidigare av Maud Björnemalm,
bygger tillämpningen på den lag som vi har och de
förarbeten som finns till utlänningslagen. Det var
dåvarande invandrarministern Maj-Lis Lööw som
ändrade praxis och en lag från 1988 eller 1989 -- jag
vet inte exakt vilket år det var -- slog fast att
personer som fått avslag på en asylansökan, och
beslutet vunnit laga kraft, inte längre skulle få
möjlighet att lämna in en ny ansökan. Jag vill ta upp
något exempel på hur det kan bli.</pre><pre>En albansk kvinna från Kosovo kom till Sverige i
september 1992 och sökte politisk asyl här. Hon fick
avslag på ansökan i juni 1993. Hon hade då träffat
en man och flyttade samman med honom ungefär
samtidigt som ansökan avslogs. Mannen är en
tidigare landsman, numera svensk medborgare,
som har bott i Sverige under längre tid.</pre><pre>De gifte sig i november 1993 och överklagade då
Invandrarverkets beslut till Utlänningsnämnden.
De angav också sin anknytning och att de nu var
gifta. Överklagandet avslogs därför att nämnden
inte ansåg att anknytningen ''haft sådan varaktighet
att uppehållstillstånd kan beviljas''. Dessutom
förbjöd man kvinnan att återvända till Sverige
under en tid av två år, trots att paret är gifta med
varandra.</pre><pre>Nu väntar de barn, och därför har ansökan om
inhibition lämnats in till Invandrarverket. Denna
ansökan avslås med motiveringen: ''Den
omständigheten att makarna numera väntar barn
tillsammans utgör enligt utlänningslagens
förarbeten inte en sådan omständighet som enligt 2
kap. 5 § tredje stycket utlänningslagen bör
kvalificera för ändring av lagakraftägande beslut.''</pre><pre>Det här har lett till att kvinnan är djupt
deprimerad, orolig för sig själv, för barnet och för
äktenskapet. Det finns en uppenbar risk för att hon
kan få missfall. Hon har enligt uppgift magrat fyra
kilo på kort tid, har sömnsvårigheter och
ångestkänslor.</pre><pre>Man kan ju föreställa sig hur situationen är för den
här familjen. Dessutom har vi hört att det är
mycket svårt att återsända kosovoalbaner över
huvud taget. Att i den här kvinnans tillstånd utsätta
henne och familjen för detta är verkligen inte
rimligt.</pre><pre>Det finns många sådana här exempel. Jag fick ett
brev från en kvinna som varit tillsammans med en
palestinier i två år. Hon har tidigare varit gift med
och blivit misshandlad av en svensk man.
Misshandeln hade t.o.m. lett till fängelsestraff. Nu
äntligen har hon funnit en man som hon finner
trygghet i. Hon skriver så här:</pre><pre>''Allt är som en ond mardröm. Varför är det i
Sverige förbjudet för människor som älskar varann
att få leva i lugn och ro tillsammans? Ahmed och
jag älskar verkligen varann djupt och innerligt,
ingen av oss kan tänka oss att leva åtskilda. Då är
det bättre att dö än att inte få vara tillsammans för
det har myndigheterna bestämt, att vi måste skiljas
åt. I högsta grad absurt.''</pre><pre>Ja, det kan man ju säga att det är. Det finns många
många exempel på just sådana här fall, där det är
självklart enligt de konventioner som Sverige har
skrivit på att familjen skall få lov att leva
tillsammans och att barn skall ha rätt att leva
tillsammans med sina föräldrar. Som Maud
Björnemalm sade, kan det vara svårt, om de tvingas
att åka tillbaka, att över huvud taget komma ut ur
sitt tidigare hemland. Eller också kanske de
hamnar i fängelse, osv.</pre><pre>Därför tycker jag att det är så fint att
Återföreningen, som också Maud talade om, har
skapats, att kvinnor slår sig samman som är i en svår
situation och på ett konstruktivt sätt försöker att
lösa sina problem. Det tycker jag verkligen bör
uppmärksammas, och det har också lett till att
utskottet har reagerat.</pre><pre>Jag träffade representanter för Återföreningen i
januari, och vi hade ett möte tillsammans med
advokater och FARR:s ordförande, då vi gick
igenom situationen och hur de tyckte att man skulle
kunna lösa problemet. Mötet resulterade i ett
motionsförslag som sedan ledamöter från fem
partier ställde sig bakom, bl.a. Berith Eriksson från
Vänsterpartiet som är medlem i utskottet men som
nu på grund av sin arbetsbörda inte kan vara med i
debatten här efteråt. Jag vet att också hon är väldigt
glad för att utskottsinitiativet har kommit till stånd.
Det är den motionen som ligger till grund för
socialförsäkringsutskottets initiativ i frågan, som vi
kan ta ställning till i dag.</pre><pre>Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.</pre><pre>Anf. 71  MAUD BJÖRNEMALM (s)
replik:</pre><pre>Herr talman! Jag vill bara säga till Ingela
Mårtensson att huvudprincipen måste ju ändå ligga
fast, att ansökan om uppehållstillstånd skall göras
från utlandet och inte inifrån Sverige. Sedan skall
man naturligtvis ta de mänskliga hänsyn som
behövs och inte krångla till det i onödan.</pre><pre>Jag vill inte stå här i kammaren och diskutera
enskilda fall, men när det gäller den typ av
anknytningar som Ingela Mårtensson berättade om
har Invandrarverket faktiskt beslutat att man skall
återgå till den tidigare generösare praxisen, som
säger att man skall tro på människors vilja att leva
tillsammans och bevilja dem uppehållstillstånd.
Sedan, efter fyra gånger sex månader, skall man
göra en hårdare prövning och se på varaktigheten i
förhållandet.</pre><pre>Sedan tycker jag nog faktiskt att Ingela Mårtensson
tar åt sig äran av det initiativ som utskottet har
tagit. Såvitt jag vet var Ingela Mårtensson över
huvud taget inte med vid behandlingen av ärendet,
utan det är från socialdemokratisk sida som vi har
tagit upp det här, och det är också med utskottets
ordförandes benägna medverkan som initiativet
har kommit till stånd. Jag tycker att rätt skall vara
rätt.</pre><pre>Anf. 72  INGELA MÅRTENSSON (fp)
replik:</pre><pre>Herr talman! Jag tycker att det är litet pinsamt att
stå här och säga att det var jag som gjorde ditt eller
datt, men det var ju faktiskt jag som skrev
motionen i januari i år. Att även en
socialdemokratisk ledamot stod med på motionen
har jag inte förnekat. Kvinnor från fem partier har
skrivit under.</pre><pre>Att jag sedan inte kunde vara med vid
behandlingen i utskottet har praktiska skäl, att jag
fått delta i två och till slut tre olika utskott. Det
betyder inte att jag inte är engagerad, utan jag har
under hela våren varit i kontakt med
Återföreningen och har här en pärm som
Återföreningen har tagit fram med olika ärenden.
Det materialet skall jag förmedla också till
departementet, så att man där har ett bra underlag
när man skall komma med en proposition som
Birgit Friggebo har aviserat och som jag verkligen
ser fram emot.</pre><pre>Jag tycker inte att vi skall gräla om initiativet, utan
jag tycker att det är mycket glädjande att vi
gemensamt har kommit till detta initiativ. Jag
stöder det till fullo.</pre><pre>I det första fallet som jag relaterade har makarna
alltså fått avslag på ansökan om inhibition den 27
maj i år. Jag tycker att det är mycket tragiskt. Jag
förstår att Invandrarverket och
Utlänningsnämnden måste följa de regler som finns
och också följa förarbetena till lagen. Det är därför
som utskottet har tagit initiativet, och jag hoppas
att situationen kommer att bli bättre framöver.</pre><pre>Anf. 73  MAUD BJÖRNEMALM (s)
replik:</pre><pre>Herr talman! I det betänkande som behandlar
Ingela Mårtenssons och andras motioner skrev vi
om den utredning som vi trodde skulle gälla denna
grupp. Sedan visade det sig att den inte gällde
denna grupp. Vad gjorde Ingela Mårtensson då?
Ingenting. Ingela Mårtensson var mycket negativ
till de förslag vi diskuterade under hand i utskottet.
Hon gjorde tummen ned för alla förslag som kom.
När Ingela Mårtensson inte var med i utskottet
kunde vi enas om detta initiativ.</pre><pre>Anf. 74  INGELA MÅRTENSSON (fp)
replik:</pre><pre>Herr talman! Jag vill bara säga att vi har haft en
interpellationsdebatt i ämnet. Det var tyvärr ingen
från Socialdemokraterna som deltog i den
interpellationsdebatten, men jag tog upp just detta
problem. I Per-Erik Nilssons utredning togs inte
denna grupp upp. Det är den största gruppen när
det gäller Återföreningen.</pre><pre>Anf. 75  ARNE JANSSON (nyd):</pre><pre>Herr talman! En liten politisk elit med
kulturminister Friggebo i spetsen företräder en
asyl- och invandringspolitik som inte har gehör hos
det svenska folket. Kollektiva asylbeslut fattas trots
att många asylsökande har brutit mot den svenska
lagen och är efterlysta av polisen. Det lönar sig att
bryta mot svensk lag när det gäller invandring.</pre><pre>Med regeringens politik blir det olagliga lagligt.
Enligt utlänningslagen är det nämligen lagligt att
gömma de olagliga undan den svenska rättvisan,
såvida man inte gör det i vinningssyfte. Jag undrar
just vad som skulle ha hänt om man gömt undan en
ekonomisk brottsling eller ännu värre en
svartjobbare från den svenska rättvisan. Hu!
Hemska tanke!</pre><pre>Handläggare på Invandrarverket och majoriteten
av det svenska folket protesterar mot politiken.
Men de vet ju ingenting. De kan ingenting. De är
bara handläggare och undersåtar. Politikerna som
hanterar invandrarfrågor -- de kan de! Fotfolket vet
ingenting.</pre><pre>Nu vill majoriteten av utskottet premiera ett
lagbrott. De som undanhåller sig från ett
verkställighetsbeslut om utvisning skall lättare
kunna få uppehållstillstånd. Eventuell annan
taktisk förhalning av ärendet skall också krönas
med uppehållstillstånd.</pre><pre>Regeringens handläggning av kollektiva asylbeslut
har naturligtvis KU-anmälts.</pre><pre>Hur skall man ställa sig till detta initiativ, som
uppmuntrar till lagbrott?</pre><pre>Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till vår
reservation.</pre><pre>Anf. 76  MAUD BJÖRNEMALM (s):</pre><pre>Herr talman! Det här handlar inte om lagbrott. Det
handlar inte om att gömma asylsökande, utan det
handlar om att på ett praktiskt sätt hjälpa
människor som vill leva tillsammans att göra det.
Det är naturligtvis ingen ovanlig situation att de
asylsökande under den långa handläggningstiden
träffar en partner. De hinner gifta sig. De hinner
bilda familj. Det är väl inte så konstigt att man
försöker lösa det på ett praktiskt, mänskligt sätt.</pre><pre>Anf. 77  ARNE JANSSON (nyd):</pre><pre>Herr talman! Det är just denna långa
handläggningstid vi har gjort anmärkningar emot.
Vi tycker att det är omänskligt att utsätta
människor för en sådan ineffektivitet som kan slå så
olika hårt mot individerna.</pre><pre>Vi har hela tiden försökt framhäva att det behövs
en oerhört stor grad av effektivitetshöjning för att
flyktingarna inte skall komma i den prekära
situation att de befinner sig i fastare förbindelser
innan beslut har fattats.</pre><pre>Anf. 78  INGELA MÅRTENSSON (fp):</pre><pre>Herr talman! Jag vill för åhörarna tala om att Maud
Björnemalm själv har fattat beslut i
Utlänningsnämnden och medverkat till avslag när
det gäller anknytningsfall. Nu försöker Maud
Björnemalm göra gällande att det är hon som
ömmar så för dessa människor. Hon hade chansen
att bidra till ändrad praxis på ett humant sätt i
Utlänningsnämnden. Hon har tvärtom bidragit till
att avslå denna typ av ärenden. Jag har själv sett
besluten, och detta vet också de som försöker jobba
för en förändring mot en humanare tolkning.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>(Beslut fattades efter 11 §.)</pre><pre>11 §  Den kommunala ekonomin</pre><pre>Föredrogs</pre><pre>finansutskottets betänkande</pre><pre>1993/94:FiU19 Den kommunala ekonomin (prop.
1993/94:100 delvis och 1993/94:150 delvis).</pre><pre>Anf. 79  ULF ERIKSSON (nyd):</pre><pre>Herr talman! Jag vill ta upp frågan om statligt
utjämningsbidrag till kommunerna.</pre><pre>Riksdagen har ju nyligen uttalat sig för en samlad
översyn av hemspråksundervisningen. Vissa
begränsningar av kommunernas skyldigheter på
området i fråga har gjorts. Man har räknat ut att det
gör att kostnaderna kan begränsas med ca 120
miljoner kronor.</pre><pre>Vi tycker att det är bra att man gör vissa
begränsningar i kommunernas skyldigheter på
detta område, men vi anser att
hemspråksundervisningen är både ineffektiv och
kostsam. Vi anser därför att kommunerna
fullständigt skulle befrias från skyldigheterna att
anordna hemspråksundervisning. Vi har som väl
alla känner till olika motioner från Ny demokrati i
detta ärende.</pre><pre>Herr talman! Vi i Ny demokrati anser att de 120
miljonerna skulle kunna mångfaldigas om man
föreslog att kommunerna helt skulle slippa ifrån
hemspråksundervisningen. Enligt våra beräkningar
skulle det statliga utjämningsbidraget kunna
minskas med i storleksordningen en miljard kronor.
Det är en väsentlig besparing i dessa tider, som så
väl behövs till statskassan.</pre><pre>Med anledning av detta yrkar jag bifall till
reservationen från Ny demokrati i detta ärende.</pre><pre>Anf. 80  JOHAN LÖNNROTH (v):</pre><pre>Herr talman! Borgerliga politiker brukar vifta med
Kjell-Olof Feldts nya bok, eller kanske snarare
hans förra bok. Den aktuella boken heter Rädda
välfärdsstaten! och är ganska nyligen utkommen.
Det är kanske säkrast att jag börjar med att säga att
det finns mycket i denna bok som jag är djupt oenig
med Feldt om.</pre><pre>Men det finns också ett par avsnitt -- det ena
handlar om egenavgiften, och det andra handlar om
kommunerna -- där det finns anledning för mig att
citera Kjell-Olof Feldt och instämma i det han
skriver.</pre><pre>Han konstaterar här att den största sparposten i
Nathalieplanen, alltså regeringens långsiktiga
sparplan, gäller kommuner och landsting. Dess
innebörd är att om de kommunanställda skall ha
samma löneutveckling som genomsnittet måste
antalet anställda minska med 2 % om året under
resten av 90-talet. Sammantaget handlar det om
ytterligare 100 000 jobb som skall försvinna från
kommuner och landsting.</pre><pre>Feldt skriver så här: '' -- -- -- att regeringen har
ingen anvisning att ge om hur det skall gå till och
man kan starkt misstänka att finansministern själv
inte har en aning om vilka
rationaliseringsmöjligheter som finns och var
besparingarna kan ske.''</pre><pre>Feldt fortsätter: ''-- -- -- tvärtom har både regering
och riksdag ägnat betydande möda åt att beskriva
hur mycket mer och bättre service medborgarna
skall kunna hämta ur den kommunala
verksamheten. Skolan antas således kunna ta emot
ytterligare 200 000 elever fram till sekelskiftet och
dessutom bli Europas bästa, alla småbarnsfamiljer
skall ha rätt till kommunal barnomsorg.
Handikappade får nya rättigheter, kommunerna
förväntas utan anmärkningar klara av det starkt
växande antalet mycket gamla människor med
deras stora behov av vård och omsorg.''</pre><pre>Jag tycker att Feldts avrättning av de borgerliga
sparplanerna är förödande skarp. Den i särklass
tyngsta delen av regeringens stolta Nathalieplan
visar sig vara tom retorik. Dessutom skall
sparandet genomföras av andra, av de
kommunpolitiker som just nu är på kollisionskurs
med regeringen.</pre><pre>Svenska kommunförbundet har enigt över
blockgränserna i ett brev till finansutskottet i egna
ordalag riktat ''mycket stark kritik'' mot
regeringens tillämpning av den finansieringsprincip
som riksdagen beslutat om. Kommunförbundet
uppmanar oss här i riksdagen att själva följa vår
egen princip och alltså kompensera kommunerna
för de kostnader som blir följden av våra beslut.
Aktuella just nu är bostadsbidragen och
barnomsorgsgarantin, som tas upp i brevet.</pre><pre>Kommunförbundet har också, med Joakim Ollén i
spetsen, uppvaktat finansutskottet och uttryckt sig
mycket tydligt. Man kräver att kommunerna för det
närmaste budgetåret måste tillföras ca 5 miljarder
kronor för att klara de åtaganden som riksdagen
har beslutat om. Jag hörde också
Landstingsförbundets moderate ordförande Bengt
Mollstedt på radion i morse när han konstaterade
att det inte gick att fortsätta rationaliseringarna
inom vården på nuvarande sätt.</pre><pre>Nu skulle jag vilja fråga Lennart Hedquist hur han
kan tro att de egna partikamraterna Ollén och
Mollstedt i kommunerna skall klara av att
genomföra det sparande som regeringen inte klarar
av att åstadkomma själv. Eller handlar det här i
själva verket enbart om ett rollspel inför väljarna
och allmänheten? Satte sig möjligen Lennart
Hedquist efter den här uppvaktningen med Joakim
Ollén över en kopp kaffe eller vad det kan ha varit
och var rörande överens om att det här var de roller
som de skulle spela i valrörelsen? I så fall är det rent
och skärt hyckleri. Jag vill inte riktigt tro på det,
utan jag tror att Joakim Ollén är ärligt upprörd över
riksdagens behandling av kommunernas ekonomi.</pre><pre>Jag måste också vända mig till Per Olof Håkansson,
som i det socialdemokratiska särskilda yttrandet
riktar en förödande kritik mot den borgerliga
politiken mot kommunerna. Det sägs också där att
statsbidragssystemet är på väg att haverera. Den
här kritiken kan jag och Vänsterpartiet dela i allt
väsentligt. Ändå anser ni det inte meningsfullt att
lägga fram några egna förslag. Det uppfattar jag
som synnerligen märkligt. I alla andra frågor lägger
ni ju ändå fram egna förslag när ni har en radikalt
annorlunda uppfattning. Även om ni tror,
antagligen med rätta, att ni kommer att få stryk i
sådana voteringar, begriper jag inte bakgrunden till
att inte socialdemokraterna lägger fram ett eget
förslag.</pre><pre>I stället presenterar ni era förslag på
presskonferenser, senast i Göteborg, där ni
presenterade en rapport om kommunernas och
landstingens ekonomi. Det finns flera argument
mot att nu utlova stora höjningar av statsbidragen,
står det i rapporten. Men vem i herrans namn, Per
Olof Håkansson, har utlovat stora höjningar av
statsbidragen? De statliga bidragen till
kommunerna minskar i år med 15 miljarder och
med 9 miljarder nästa år. Ni har sagt att
kommunerna skall få mer pengar via AMS för att
stoppa personalminskningarna, men ni har
fortfarande inte talat om hur ni skall kompensera
kommuner och landsting för de ca 4 miljarder som
de tappar genom de återställda grundavdragen. Jag
frågade kommunpolitiker i Göteborg om den saken
efter er motion till finansplanen och fick intrycket
att ni skulle komma tillbaka med de förslagen i
samband med den reviderade finansplanen.</pre><pre>Ni säger också i rapporten att det måste göras en
omfördelning från rika till fattiga kommuner och
landsting och att ett nytt statsbidragssystem på ett
helt annat sätt än nu måste ta hänsyn till
storstädernas särskilda förhållanden. Vi är helt
överens på den punkten.</pre><pre>Det står också i rapporten att Göteborg skall få ett
tillfälligt stöd. Tydligen har Göran Persson utlovat
något mycket precist. Göteborg skall nämligen få
500 miljoner kronor. Det här tillfälliga stödet, som
det kallas, skall finansieras solidariskt av övriga
kommuner. Men varför lägger ni inte fram det
förslaget nu, och vad menas med solidarisk
fördelning? Har den sjuksköterska på Sahlgrenska
i Göteborg som Ingvar Carlsson hänvisade till i
debatten med Carl Bildt förstått att de ökade
resurser hon krävde för att kunna ge en mänsklig
vård är något som kan komma först 1996 och under
förutsättning att norrbottningar, jämtlänningar och
mölndalsbor avstår pengar från sina skolor och sin
sjukvård i en totalt sett krympande ekonomi?</pre><pre>De som har varit med när tidigare
omfördelningsförslag har slaktats -- senast var det
strukturkostnadsutredningens -- borde har lärt sig
att en sådan omfördelning är utomordentligt svår
att förankra politiskt hos den riksdagsmajoritet
som inte kommer från de tre storstäderna. Med
nuvarande usla ekonomi och sparprogram i de
flesta kommuner och landsting kan inte
omfördelningen klaras med nominellt oförändrade
och starkt realt minskande statsbidrag. Jag
erkänner gärna att jag inte kan kontrollera
Vänsterpartiets riksdagsgrupp och medlemmar i de
här frågorna. Jag undrar: Rättar verkligen Per Olof
Håkansson och andra socialdemokratiska
kommunpolitiker in sig i Göran Perssons led på det
sätt som det uttrycktes i tidningen Kommun
Aktuellt? Avstår ni alltså pengar i en krympande
ekonomi till oss göteborgare? Jag skulle gärna vilja
höra företrädare för de förlorande kommunerna
och landstingen redovisa sin lojalitet.</pre><pre>Inga-Britt Johansson från Göteborg m.fl. har
skrivit en utomordentligt bra motion om Göteborgs
kommunala situation. Jag saknar henne i den här
debatten. Jag skulle gärna vilja veta vad hon tror
om löftet om 500 miljoner kronor.</pre><pre>Jag efterlyser också ett stöd för vårt förslag till
kommunakut. Jag uppfattar att ni
socialdemokrater i själva verket tänker lägga fram
ett förslag om kommunakut i någon form, bl.a.
riktad till Göteborg. Varför kan då inte vi få stöd
för vårt förslag här i dag?</pre><pre>Självklart litar vi vänsterpartister på att
socialdemokraterna långsiktigt har en mycket
bättre plan än regeringen för hur kommunerna
skall ges ett rimligt utrymme att utvecklas. Men jag
vill ha ett klarare besked: På vad sätt avviker er
långsiktiga linje från Nathalieplanens? Hur skall
det faktum att ni inte reserverar er i dag tolkas? Ni
räknar ju i er politik med minst samma BNP-tillväxt
som regeringen. Hur stor del av detta utrymme
skall gå till kommuner och landsting?</pre><pre>Som de erfarna kommunpolitiker Hedquist och
Håkansson är vet de var problemen ligger. Med
robotars och datorers hjälp kan en industriarbetare
producera allt fler varor per timme. Också i stora
delar av den privata tjänstesektorn finns stora
möjligheter att höja produktiviteten med den nya
teknikens hjälp. Men lärarna och skådespelarna på
den kommunala barnteatern kan ju inte gärna prata
respektive spela pjäserna fortare. Och
vårdpersonalen på nattakuten kan och bör inte ta
blodproven snabbare på patienterna.</pre><pre>Skolan, kulturen och vården måste ha en stadigt
ökande del av både det nationella arbetet och av
nationalinkomsten, även om man nöjer sig med
oförändrade proportioner mellan privat och
kommunal förbrukning. Därför måste skatter på i
första hand höginkomsttagare nu tillåtas öka igen,
minst till ett belopp motsvarande skattereformens
uteblivna dynamiska effekter. Militärutgifter och
andra mindre angelägna statsutgifter måste bantas,
och socialförsäkringssystemen måste göras
billigare.</pre><pre></pre><pre>Det måste bli ett slut på dubbelspelet. Vi
rikspolitiker kan inte fortsätta att ställa krav på
ökad service och med ena handen dela ut medaljer
till skol- och vårdpersonal i världens mest effektiva
offentliga sektor samtidigt som vi tar från dem
pengarna med den andra.</pre><pre>Jag vill avsluta med att återge ytterligare några
rader från Kjell-Olof Feldts bok. Han skriver om
det janusansikte som staten har anlagt i sitt
förhållande till kommunerna. Han säger att
orsaken till att staten har anlagt detta janusansikte
är lätt att spåra. Så länge man bara talar om att det
är den anonyma massan kommuner och
förvaltningen som skall spara känner ingen väljare
sig personligt drabbad. Öser man dessutom på med
försäkringar om att alla de nya styrmetoderna och
privatiseringarna kan förena rationaliseringar med
bättre service och ökad personlig valfrihet, klarar
man sig undan besvärliga konfrontationer med
oroliga medborgare. I varje fall är förhoppningen
att problemen inte hinner bli så allvarliga att
taktiken avslöjas före valet.</pre><pre>Politiker i alla kommuner och landsting förenen
eder!</pre><pre>Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets meningsyttring i
finansutskottets betänkande.</pre><pre>Anf. 81  LENNART HEDQUIST (m):</pre><pre>Herr talman! Jag vill yrka bifall till finansutskottets
hemställan i dess helhet. Betänkandet handlar i
första hand om en reglering av det fortsatta
genomförandet av de tidigare beslutade
förändringarna i ekonomiska relationer mellan stat
och kommun, inte minst det nya
statsbidragssystemet och det nya
utbetalningssystemet.</pre><pre>Det är intressant att notera att socialdemokraterna
inte har någon partimotion i det här ärendent, inte
heller någon reservation till betänkandet. Alla de
socialdemokratiska kommunpolitiker som de
senaste åren hävdat att socialdemokraterna i
riksdagen skulle fördela mer pengar till
kommunerna för att dessa skulle slippa sitt
förändringsarbete har nu ingen tröst att hämta.
Ställningstagandet i denna fråga bekräftas nu också
av den rapport om kommunal ekonomi som en
socialdemokratisk arbetsgrupp intill partistyrelsen
lade fram i går. Därmed tycks verkligheten i någon
mening till sist hunnit i kapp socialdemokraterna.
Den tidigare verklighetsfrämmande retorik som en
del inom partiet ägnat sig åt får nu slutgiltigt läggas
på hyllan. Det går inte att trolla fram ytterligare
resurser på kommunsektorn på det sätt som man
tidigare antytt eller föreslagit. Kanske inser man nu
att kommunsektorns ekonomiska framtid avgörs av
den ekonomiska politik som bär den här
regeringens signum och som syftar till att göra
Sverige till en tillväxt- och företagarnation och av
att den politiken verkligen lyckas.</pre><pre>Man kan därför onekligen tycka att det borde vara
hög tid för mer av eftertanke hos
socialdemokraterna beträffande kommunernas
situation i dag och deras situation på 80-talet. Efter
årtionden av sjunkande produktivitet i
kommunsektorn kommer nu rapport efter rapport
om starkt stigande produktivitet i kommunsektorn.
Vi medborgare få alltså nu mer för varje kommunal
skattekrona.</pre><pre>Kommunsektorn som helhet har klarat sin
omställning påfallande bra. Det nya
statsbidragssystemet med dess tillåtande av nya
verksamhetsformer och lösningar, i kontrast till det
tidigare specialdestinerade och starkt reglerade
systemet, har tveklöst bidragit till detta. Självfallet
är det just krismedvetandet och de tydligt
begränsade ekonomiska ramar som regeringen satt
som haft avgörande betydelse.</pre><pre>Omställningsarbetet ute i kommunerna har
bedrivits samtidigt som landet varit inne i en djup
lågkonjunktur. Tänk om det i stället hade kunnat
bedrivas under överhettningsåren i slutet av 80-
talet! Socialdemokraternas oförmåga att i
regeringsställning då vidta rätt åtgärder har kostat
landet mycket. Det gäller också utvecklingen av
den kommunala sektorn.</pre><pre>Den stora och nödvändiga förnyelsen inom
kommunerna blev starkt försenad på grund av det
bristande handlaget hos socialdemokraterna och
deras regering. Det är i det sammanhanget, Johan
Lönnroth, intressant att nu ta del av Kjell-Olof
Feldts synpunkter på kommunsektorn. Johan
Lönnroth läste upp en del av vad Kjell-Olof Feldt
har skrivit. Låt oss samtidigt konstatera att det är
samme man som i hög grad bär ansvaret för att man
inte kom i gång med förändrings- och
förnyelsearbetet på 80-talet. Det hade naturligtvis
varit ännu bättre att genomföra det då. I och med
att förnyelsearbetet kom att fördröjas blev det ändå
inte mindre nödvändigt. Det var helt nödvändigt att
vidta åtgärder nu. Det råkade sammanfalla med en
svag ekonomisk konjunktur.</pre><pre>När nu socialdemokraterna presenterar förslag
framåt i tiden beträffande den kommunala
ekonomin, är det enligt min mening förvånansvärt
att de innehåller så litet av nytänkande och nya
förslag. Det är bara att konstatera att det är
gammal skåpmat. Man renodlar förslaget om att de
kommunala skattemedlen inte enbart skall
användas till den egna kommunens lokala service,
utan de kommunala skattemedlen skall kunna
användas också av andra kommuner. Enligt min
mening vore det logiskt att de kommuner som
behöver tilläggsresurser -- självklart finns det
sådana kommuner -- skall få det inom ramen för
statsbidrag så att det är staten som tillskjuter
medlen via en statlig beskattning. I det här fallet är
socialdemokraterna tillbaka i en renodlad Robin
Hood-modell, som innebär att vissa kommuner inte
får behålla de medel som de har utdebiterat för den
egna lokala servicen.</pre><pre>Johan Lönnroth berörde också
Kommunförbundets kritik av tillämpningen av den
s.k. finansieringsprincipen. En väldigt viktig punkt
i den kritiken har varit avräkningen av kostnaderna
för barnomsorg. Man kan med fog säga att
finansieringsprincipen, utifrån de beräkningar som
Kommunförbundet presenterade, inte tillämpades
på det sätt som vi tidigare varit överens om här i
riksdagen. Men då utgick man i
Kommunförbundets beräkningar från att
vårdnadsbidraget inte skulle komma att antas av
riksdagen. Nu antog tack och lov
riksdagsmajoriteten förslaget om vårdnadsbidrag.
Då ser kalkylen på det området helt annorlunda ut.</pre><pre>Herr talman! Jag skall inte fördjupa mig ytterligare
i de olika momenten i betänkandet. Jag vill bara
hänvisa till att det nu tycks råda en ganska stor
enighet om att de åtgärder som föreslås bör
genomföras ett övergångsår som detta.</pre><pre>Anf. 82  JOHAN LÖNNROTH (v) replik:</pre><pre>Herr talman! Lennart Hedquist säger att
produktiviteten i kommuner och landsting har
ökat. Det är riktigt. Det har skett en oerhört stark
produktivitetsutveckling de senaste åren. Denna
produktivitetsutveckling har också förenats med att
antalet anställda i kommuner och landsting har
minskat kraftigt. 60 000--70 000 jobb har försvunnit
under senare år. Dessa personer har i allt väsentligt
gått ut i öppen arbetslöshet. De har inte på något
sätt hamnat i vare sig privat varuproduktion eller
privat tjänstesektor.</pre><pre>Jag vill ställa följande fråga till Lennart Hedquist.
Nathalieplanen innebär att ytterligare 100 000
kommun- och landstingsanställda skall försvinna
från sina anställningar. Tror Lennart Hedquist att
de kommer att kunna sväljas av industri och privat
tjänstesektor? Det finns ingenting som tyder på
detta ens i era egna kalkyler. Detta bidrar inte på
något sätt till att göra Sverige till en tillväxt- och
företagarnation. Tvärtom är jag fullständigt
övertygad om att en bra grundskola är en av de allra
mest grundläggande förutsättningarna för att
Sverige skall kunna bli ekonomiskt framgångsrikt.
Det var någon som sade att anledningen till att
musik numera är en av de mera framgångsrika
svenska exportpodukterna är det faktum att vi har
haft en väl utbyggd och bra kommunal musikskola.</pre><pre>Vidare var det frågan om finansieringsprincipen.
Jag talade med Kommunförbundet efter det att
beslutet om vårdnadsbidraget fattades. Man
kommer inte att kunna revidera sin kalkyl på något
avgörande sätt. Snarare försämrar
vårdnadsbidraget statsfinanserna ytterligare, vilket
kommer att leda till ytterligare ökade räntor, vilket
också kommer att belasta kommunerna.
Vårdnadsbidraget är en gigantisk
samhällsekonomisk förlustaffär.</pre><pre>Lennart Hedquist har inte ett ord till svar till vare
sig Kjell-Olof Feldts eller min kritik.</pre><pre>Anf. 83  LENNART HEDQUIST (m)
replik:</pre><pre>Herr talman! Johan Lönnroth berörde på nytt i sitt
inlägg produktivitetsökningen i kommunsektorn.
Han medger nu att det har varit en stark
produktivitetsökning. Jag tror att han borde kunna
kosta på sig att erkänna att det är det nya
statsbidragssystemet i förening med de starkt
begränsade ekonomiska ramarna som har
stimulerat kommunerna och landstingen till att
bedriva förnyelsearbetet med effekten en starkt
ökande produktivitet.</pre><pre>Jag sade i mitt tidigare inlägg att det hade varit bra
om de åtgärderna hade vidtagits under
överhettningsåren under 1980-talet. Då hade
konjunkturnedgången säkert blivit betydligt
mindre och omställningsproblemen för dem som
kom att gå ut i öppen arbetslöshet på grund av den
socialdemokratiska regeringens underlåtenhet att
vidta rätt åtgärder att bli mindre påtagliga.</pre><pre>Jag tycker att det är litet patetiskt av Lönnroth att
citera Kejll-Olof Feldt. Han var den man som
borde ha vidtagit dessa åtgärder.</pre><pre>Anf. 84  JOHAN LÖNNROTH (v) replik:</pre><pre>Herr talman! Kjell-Olof Feldt bedriver en del
självkritik i boken. Jag tycker faktiskt att det är
betydligt intressantare att tala om framtiden och
den nu mycket svåra situationen i kommuner och
landsting.</pre><pre>Den starka produktivitetsökningen har i allt
väsentligt åstadkommits tack vare att personalen i
vården -- vårdbiträden, sjuksköterskor och
läkare -- och lärarna och annan personal i skolorna
helt enkelt har tvingats -- det har delvis varit
frivilligt -- att bära en betydligt tyngre arbetsbörda.
En del av den ökade produktiviteten har varit bra.
Annat har varit dåligt. Det finns också exempel på
kvalitetsförsämringar.</pre><pre>Men den stora förlustaffären för samhället beror på
att merparten av dem som har försvunnit från sina
anställningar i kommuner och landsting har gått ut
i arbetslöshet eller tagits om hand av AMS. Det blir
ingen samhällekonomisk förtjänst.</pre><pre>Nu är gränsen nådd för
produktivitetsförbättringarna. Jag citerade tidigare
Lennart Hedquists partikamrat Bengt Mollstedt.
Han säger att det har skett en stark rationalisering
inom vården. Men nu kan den inte fortsätta. Han
vill att Lennart Hedquist skall åka till de stora
sjukhusen i Göteborg och tala om för Göteborgs
kommunpolitiker och vårdpersonalen hur de skall
klara ytterligare vårdbehov med de resurser och
anslag som de får bl.a. genom riksdagsbeslut. Han
menar att vi vältrar över ansvaret för våra stolta
sparplaner på andra, och vi har ingen som helst
aning om hur det skall gå till i praktiken.</pre><pre>Anf. 85  LENNART HEDQUIST (m)
replik:</pre><pre>Herr talman! Jag återupprepar till Johan Lönnroth
att om omställningsarbetet i kommuner och
landsting i slutet av 1980-talet hade pågått på det
sätt som har skett under de senaste åren, då hade
det aldrig varit fråga om att de personer som blev
friställda på grund av förnyelsearbete i kommuner
och landsting hade behövt gå ut i arbetslöshet. Men
på grund av underlåtenhetssynder kan man medge
att omställningsarbetet har blivit jobbigare
eftersom det har fått genomföras i en
lågkonjunktur.</pre><pre>Likväl har kommuner och landsting lyckats bra i
omställningsarbetet, vilket framgår av
undersökningar senast dokumenterat av
Kommunförbundet. Det framgår att medborgarna
är nöjda med den kommunala servicen. Det kanske
förbluffar en del socialdemokrater och
vänsterpartister som har talat så förklenande och
hävdat att det bara är fråga om nedskärningar.</pre><pre>Det är fel, Johan Lönnroth, att det inte går att
åstadkomma ytterligare
produktivitetsförbättringar. Jag är själv ordförande
i en privat småbarnsskola, Liten lär, i Uppsala.
Sättet att bedriva barnomsorg kan naturligtvis
fortfarande förändras mycket i de flesta kommuner
och i den kommunala barnomsorgen. Om man såg
möjligheterna skulle miljardvinster kunna skapas.
Det är inte fråga om att utarma personalen, utan
det är fråga om sättet att bedriva verksamheter. Vi
har fortfarande mycket att lära av erfarenheter från
enskilda kommuner men också från utlandet.</pre><pre>Anf. 86  PER OLOF HÅKANSSON (s):</pre><pre>Herr talman! När den obefintlige, men ibland
förekommande, genomsnittlige riksdagsledamoten
tar betänkandet från finansutskottet i sin hand och
skall försöka skaffa sig en bild av innehållet,
bläddrar denne förmodligen i vanlig ordning
bakifrån. Han konstaterar att där finns en
meningsyttring från Vänstern. Det finns en
reservation från Ny demokrati och ett särskilt
yttrande från Socialdemokraterna. Vederbörande
drar på den grunden litet för snabbt slutsatsen att
det finns en bred majoritet bakom betänkandet och
att det råder en stabil enighet kring de förslag som
läggs fram.</pre><pre>Är det så? Jag tror inte det. Bakgrunden står
egentligen att finna i de beslut om statsbidrag som
riksdagen har fattat vid tidigare samlingar.
Socialdemokratins hållning i de sammanhangen
kan sammanfattas så att vi sade ja till påsen, men vi
sade nej till det regelverk som knöts till påsen. Vi
sade nej till den fördelningsnyckel som skulle
tillämpas. Vi sade också nej till de övergångsregler
som knöts till besluten. Vi påstod att det fanns ett
inbyggt systemfel, så till vida att alla kommuner
inte är med i det fördelningssystem som skapades.
Det är i ett antal avseenden orättvist. Vi kritiserar
också den rundgång av pengar som detta leder till.</pre><pre>Vi varnade för att systemet, om det antas, kommer
att leda till haveri av sig självt, bl.a. därför att det
har vissa ofullkomligheter. Vi önskade i stället att
man skulle fatta beslut om en tvåstegslösning: ta
påsen, använd de gamla reglerna men låt utreda
alla de omständigheter som man rimligen måste ha
bättre grepp om innan man sätter detta i sjön.</pre><pre>Vi fick avslag på våra yrkanden vid det tillfället. Vi
har återkommit med dem och i princip fått avslag
på allting varenda gång.</pre><pre>Nu är dagsläget juni 1994. På alla punkter har våra
bedömningar infriats. I Kommunsverige säger man
tämligen samstämmigt i olika sammanhang att
detta inte är bra och att vi måste göra någonting åt
det. Borgerligheten har fått backa. Man har hunnits
upp av verkligheten. Därför har man också sett till
att det nu pågår utredningar om de frågor som vi
tidigare har önskat utreda. Det är bra, även om det
är väl sent.</pre><pre>Det politiska språket är precis som andra
fackspråk. Det har ibland vissa modeord. Ett
sådant modeord som man i det politiska språket i
dag ofta tillgriper är ordet uppleva. Jag funderar
ibland på hur de upplever dagens situation, de som
stod bakom de beslut som vi fattade för ett år
sedan, för två år sedan och kanske även tidigare.
De besluten har försatt kommunerna i den situation
som de nu befinner sig i. Kraftiga felbedömningar
har lett till att vi nu för andra gången skall fatta
frysningsbeslut, som innebär att man inte låter de
övergångsregler som majoriteten vill ha träda i
kraft.</pre><pre>Det är förhållanden som har försatt kommunerna i
utomordentligt svåra situationer, tvingat fram
arbetslöshet och nedskärningar till nivåer långt
under den efterfrågade och motiverade
behovsnivån.</pre><pre>När jag lyssnar på Lennart Hedquist förstår jag att
detta är besvärligt att ta till sig. Då får man gå till
attack och resonera om någonting annat. Det är ett
gammalt välkänt debattgrepp. Men eftersom vi
socialdemokrater fäster stor vikt vid detta
utredningsarbete, menar vi att vi får gilla det läge
som råder. Vi tycker inte om det, men vi vill ha ett
öppet utredningsarbete och ett ordentligt
analysarbete genomfört. Vi vill vara konstruktiva
och resultatinriktade. Sådan är processen, och så
brukar spelreglerna vara.</pre><pre>I konsekvens med det har vi hänvisat till den i
många andra sammanhang väldokumenterade syn
som vi har framfört. Vi har kortfattat beskrivit den
i det särskilda yttrandet. För att vidga diskussionen
i partiet och kanske också komma med ett eller
annat intressant inspel i det pågående
utredningsarbetet har vi i partiet haft en
arbetsgrupp som häromdagen lade fram en
rapport.</pre><pre>I sak står vi kvar vid våra gamla ståndpunkter. Det
tycker jag inte att man skall göra så stort nummer
av. Men vi måste gilla det läge som är. Vi fäster vikt
vid den pågående utredningen och vill jobba
konstruktivt med den. Vi har konstaterat att vi på
avgörande punkter inte delar majoritetens syn.
Men på grund av det pågående utredningsarbetet
har vi avstått från att motionera och från att
reservera oss. I konsekvens med det kommer vi att
avstå i de eventuellt kommande omröstningarna.</pre><pre>Anf. 87  JOHAN LÖNNROTH (v) replik:</pre><pre>Herr talman! Jag vill gärna få vara med efter valet
och bilda ny majoritet ihop med Per Olof
Håkansson. Det är med den utgångspunkten jag
riktar kritik mot den socialdemokratiska politiken i
kommunfrågorna.</pre><pre>Visst kan vi ägna tid åt att gå igenom alla de misstag
som har begåtts under den borgerliga
regeringstiden och tala om systemfelen,
rundgången osv. Men jag skulle vilja att Per Olof
Håkansson höll med mig om att det är betydligt
viktigare att diskutera vad vi gör av en ny
riksdagsmajoritet när det gäller kommunernas
möjligheter att utvecklas.</pre><pre>Borgerligheten har fått backa, säger Per Olof
Håkansson. Samtidigt skriver ni i ert särskilda
yttrande: ''Regeringens politik tvingar
kommunerna att skära ner på för medborgarnas
välfärd viktiga och efterfrågade områden liksom att
minska investeringar och underhåll. Samtidigt ställs
kommunerna inför ökade behov inom framför allt
skola och äldreomsorg.'' Det regeringen har gjort
nu är att lägga på ytterligare en börda på
kommuner och landsting. Regeringen har plussat
på Nathalieplanen. Jag kan inte förstå i vilket
avseende regeringen har backat.</pre><pre>Vi står kvar vid gamla ståndpunkter, säger Per Olof
Håkansson. En ståndpunkt var att vi gemensamt
sade nej till indragningen av 7,5 miljarder. Om man
står fast vid en gammal ståndpunkt måste väl
innebörden vara att vi står fast vid just detta. Nu
behöver kommuner och landsting mera pengar för
att klara den rimliga skola och omsorg som ni
socialdemokrater så gärna talar om i dag, utåt
samhället via medierna. Det går inte att klara detta
utan att kommuner och landsting får mera pengar.</pre><pre>Anf. 88  PER OLOF HÅKANSSON (s)
replik:</pre><pre>Herr talman! Bakom denna ordkaskad döljer sig
det faktum att Johan Lönnroth försöker kritisera
socialdemokratin för att vi har presenterat idéer om
att vi kan tänka oss att föra en fortsatt diskussion
om hur den kommunala ekonomin skall utvecklas.
Det kan gälla vilken typ av omfördelningssystem
för inkomster och utgifter som vi skall ha. Om nu
Johan Lönnroth vill vara med i den diskussionen är
den intressanta frågan hur Vänsterns alternativ till
utjämningssystem för inkomster och utgifter ser ut.</pre><pre>Anf. 89  JOHAN LÖNNROTH (v) replik:</pre><pre>Herr talman! Det är möjligt att det var en
ordkaskad. I går kväll läste jag den
socialdemokratiska rapporten. Ordkaskad kanske
är ett ganska välfunnet ord. Det var en väldig
mängd ord men ganska litet substans.</pre><pre>Vänsterpartiet har faktiskt presenterat en grundlig
genomgång av hur vi ser på kommunernas
långsiktiga utveckling, bl.a. i vår ekonomiska
motion i samband med
kompletteringspropositionen. Vi har också talat
om hur vi finansierar våra förslag. Vi gör det genom
att långsiktigt höja skattetrycket med i
storleksordningen 50 miljarder kronor. Det är
ganska mycket. Det är tuffa skattehöjningar. Vi har
granskat dem noga och kommit underfund med att
det är någonting som höginkomsttagare,
förmögenhetsägare och de exportföretag som nu
går mot rekordvinster har råd att bära.</pre><pre>Vi har också lagt fram sparprogram som är
betydligt mer substantiella än de ni har presenterat,
Per Olof Håkansson. Det handlar om
militärutgifter, motorvägar, en sänkning av taket i
sjukersättningen, för att nämna några exempel.</pre><pre>Vi har förslag som finansierar ett större utrymme
för kommuner och landsting, så att de åtminstone
kan växa i någorlunda samma takt som
inkomsterna för svenska folket totalt. Vi gör
nämligen den bedömningen att det i dag är
viktigare med en bra skola och en mänsklig
sjukvård och omsorg än att svenska folket skall
kunna skaffa sig ännu många fler TV-apparater,
bilar osv.</pre><pre>Vad säger ni socialdemokrater? Ni gör
uppenbarligen inte den prioriteringen. Ni har inte
ett enda öre mer till skola, omsorg och vård.</pre><pre>Anf. 90  PER OLOF HÅKANSSON (s)
replik:</pre><pre>Herr talman! Johan Lönnroth gör det klassiska
felet när man diskuterar kommunal ekonomi. Han
diskuterar utifrån ett makroperspektiv. Men de
som försöker tränga in i detta för att skapa
lösningar upptäcker att det inte är ett
makroproblem. Problemet är att vi har 286
kommuner som är olika.</pre><pre>Jag har försökt förstå vad Vänstern vill. Jag
funderar fortfarande på det. Jag skall begränsa min
fråga till Johan Lönnroth.</pre><pre>I min förra replik frågade jag Johan Lönnroth hur
Vänsterns system för att utjämna intäkter och
kostnader ser ut. Jag kan begränsa mig till att fråga:
Hur skall man utjämna de stora skillnaderna i
intäkter mellan olika kommuner? Där ligger litet av
det grundproblem som måste lösas i ett kommande
system för stöd till kommunsektorn.</pre><pre>Anf. 91  LENNART HEDQUIST (m)
replik:</pre><pre>Herr talman! Per Olof Håkansson kritiserade delar
av genomförandet av den stora omläggningen av
statsbidrag och utbetalningssystem. Jag medger att
det säkert finns delar av tekniken för hur den
genomfördes som man så här i efterhand kan rikta
kritik mot. Det kan även ha varit kritik, som man
redan då borde ha lyssnat bättre på. Men det
resonemang som ni för, Per Olof Håkansson, är ju
den obotfärdiges förhinder. Ni hade ju hela 80-talet
på er för att göra dessa förändringar, men ni gjorde
dem inte. Vad ni föreslog efter regeringsskiftet 1991
var delvis en frysning av det tidigare systemet i
kombination med att man skulle låta
kommunsektorn få 7,5 miljarder kronor mer att
disponera.</pre><pre>Mina frågor till Per Olof Håkansson är nu: Hur
upplever ni att situationen hade varit om man hade
gått er till mötes och givit kommunerna 7,5
miljarder kronor? Hur skulle
produktivitetsutvecklingen i kommunsektorn ha
sett ut då? Hur hade samhällsekonomin påverkats
av att man inte hade givit signalen till
kommunsektorn att sätta i gång och förnya sig och
åstadkomma att medborgarna fick mer för varje
kommunal skattekrona?</pre><pre>Anf. 92  PER OLOF HÅKANSSON (s)
replik:</pre><pre>Herr talman! Hade vi haft tid att reda ut detta, hade
det varit spännande, Lennart Hedquist. Jag tillhör
dem som tror att hade vi vid det tillfället givit
kommunsektorn mer pengar på nivån 7,5 miljarder
kronor med fördelning på primärkommuner och
landsting, hade vi i dag haft en mycket lägre
arbetslöshet bland de kommunanställda. Vi hade
också sluppit att skicka in pengar i ett senare skede
via AMS och via andra arrangemang. Vi hade alltså
haft en bättre kommunal verksamhet. Jag tillhör
dem som inte är alldeles säkra på att en mindre
kommunal verksamhet leder till högra
produktivitet. Man kan faktiskt också med en
oförändrad verksamhet, och t.o.m. med en större
volym kommunal verksamhet, förbättra
produktiviteten. Jag är inte säker på att det
samband finns som Lennart Hedquist här försöker
dra en växel på.</pre><pre>Anf. 93  LENNART HEDQUIST (m)
replik:</pre><pre>Herr talman! Då skall jag tala om för Per Olof
Håkansson hur jag tror att det hade sett ut då. Jag
tror att det hade inneburit att vi hade fått
inlåsningseffekter i den offentliga sektorn och att vi
hade gått ur den här lågkonjunkturen med en stor
del av arbetskraften inlåst i en förstenad offentlig
sektorn, som då inte hade haft den
produktivitetsförbättring som vi har kunnat åse
under de senaste åren. De nya verksamhetsformer
som har utvecklats i kommunerna hade antagligen
inte kommit fram i nuvarande omfattning.</pre><pre>Anf. 94  PER OLOF HÅKANSSON (s)
replik:</pre><pre>Herr talman! Det är beklagligt att Lennart
Hedquist inte tror på kommunsektorn utan pratar
om inlåsningseffekter och andra dåligheter. Det är
beklagligt, inte minst med tanke på att en majoritet
av kommunsektorn styrs av Lennart Hedquists
partivänner.</pre><pre>Anf. 95  JOHAN LÖNNROTH (v):</pre><pre>Herr talman! Per Olof Håkansson upprepade
frågan hur vi i Vänstern ser på kommunernas
framtid. Vi har i en motion som behandlas i detta
betänkande beskrivit detta. Vi har också i en
motion till kompletteringspropositionen givit en
sådan beskrivning. Nyss redovisade jag de
skattehöjningar och besparingar som vi har
presenterat och som sammantaget uppgår till
betydligt mer än vad Socialdemokraterna har
presterat.</pre><pre>Jag vill betona att den kritik som jag har riktat mot
Socialdemokraterna just på denna punkt -- jag
tycker faktiskt att det är det mest negativa i er
politik att ni inte har en enda krona till att ge till
kommuner och landsting -- grundar sig på att vi
vänsterpartister efter höstens val vill bilda
majoritet ihop med er, inte bara i riksdagen utan
förhoppningsvis också i de flesta kommuner och
landsting. Då måste vi kunna presentera ett
hållbart alternativ till den Nathalieplan som
regeringen har presenterat och som Kjell-Olof
Feldt, på denna punkt faktiskt med all rätt, har
riktat en fullständigt förödande kritik mot.</pre><pre>Jag skulle vilja veta om Per Olof Håkansson kan
instämma i Kjell-Olof Feldts förödande kritik av
regeringens sparplaner. Kan Per Olof Håkansson
instämma i den kritiken, tycker jag faktiskt att ni
socialdemokrater har en skyldighet att också
presentera vilken andel av det tillväxtutrymme på
ca 4 % som ni hoppas på i BNP-tillväxt som ni är
beredda att ge till skolan, vården och omsorgen.
Det finns inte en rad skrivet om detta, åtminstone
inte konkret, i den rapport som jag mycket noga
har läst igenom och som ni presenterade i samband
med Landstingsförbundets kongress i Göteborg i
går.</pre><pre>Anf. 96  PER OLOF HÅKANSSON (s):</pre><pre>Herr talman! Jag vill upprepa min fråga till Johan
Lönnroth: Kan Vänstern beskriva en möjlig lösning
när det gäller att utjämna de stora skillnaderna i
skattekraft mellan kommunerna? På den frågan
gav Johan Lönnroth svaret: Vi höjer skatterna för
företagen. Jag tycker inte att det är ett svar som går
att kombinera med frågan.</pre><pre>Anf. 97  JOHAN LÖNNROTH (v):</pre><pre>Herr talman! När det gäller fördelningen av
statsbidragen mellan kommunerna har vi framlagt
förslag som ganska mycket liknar
Socialdemokraternas förslag i den rapport som vi
har talat om här och som presenterades i går. Men
den stora skillnaden är att vi gör den bedömningen
att det kommer att vara oerhört svårt -- med tanke
på kommunerna i Norrbotten eller
kranskommuner såsom Mölndal, Partille och andra
som ligger runt Göteborg samt Jämtland, vilka alla
kommer att förlora mycket genom det nya förslaget
till omfördelning av landstingspengarna -- att skapa
en majoritet här i riksagen för ett nytt
fördelningssystem, som ger t.ex. Göteborg mer
pengar, om det inte sker i en totalt sett växande
kaka. Tror inte Per Olof Håkansson att han kan
förmå sina partikamrater från Jämtland och
Norrbotten, där det ju också finns kommuner med
stora ekonomiska problem, att avstå i en totalt sett
krympande ekonomi. När krubban är tom bits
hästarna, lyder ett gammalt ordspråk. Jag tror
faktiskt att detta gäller även kommuner. Vi måste
säkra ett visst utrymme för tillväxt. Inom den
ramen kan vi skapa en rättvisare fördelning mellan
fattiga och rika kommuner.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>Beslut</pre><pre>SfU18 Vissa tandvårdsfrågor</pre><pre>Mom. 1 (Vissa tandvårdsfrågor)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. (m, fp, c, kds)</pre><pre>Votering:</pre><pre>157 för utskottet</pre><pre>157 för res.</pre><pre>35 frånvarande</pre><pre>Andre vice talmannen konstaterade att rösterna
var lika delade och förklarade ärendet bordlagt
(riksdagsordningen 5 kap. 6 §).</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>126 s, 19 nyd, 11 v, 1 -</pre><pre>För res.:</pre><pre>77 m, 25 fp, 29 c, 25 kds, 1 -</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>12 s, 3 m, 8 fp, 2 c, 1 kds, 4 nyd, 3 v, 2 -</pre><pre>SfU27 Uppehållstillstånd för anhöriga</pre><pre>Mom. 1 (Uppehållstillstånd för anhöriga)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. (nyd)</pre><pre>Votering:</pre><pre>295 för utskottet</pre><pre>19 för res.</pre><pre>35 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>125 s, 77 m, 25 fp, 29 c, 25 kds, 12 v, 2 -</pre><pre>För res.:</pre><pre>19 nyd</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>13 s, 3 m, 8 fp, 2 c, 1 kds, 4 nyd, 2 v, 2 -</pre><pre>FiU19 Den kommunala ekonomin (prop.
1993/94:100 och 1993/94:150)</pre><pre>Mom. 1 (den kommunala ekonomin åren 1994--
1999)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. men i motsvarande del (v)</pre><pre>Votering:</pre><pre>181 för utskottet</pre><pre>13 för men.</pre><pre>120 avstod</pre><pre>35 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>15 s, 73 m, 23 fp, 28 c, 24 kds, 17 nyd, 1 -</pre><pre>För men.:</pre><pre>12 v, 1 -</pre><pre>Avstod:</pre><pre>110 s, 4 m, 2 fp, 1 c, 1 kds, 2 nyd</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>13 s, 3 m, 8 fp, 2 c, 1 kds, 4 nyd, 2 v, 2 -</pre><pre>Karin Falkmer och Birgit Henriksson (båda m)
anmälde att de avsett att rösta ja men markerats ha
avstått från att rösta.</pre><pre>Claus Zaar (nyd) anmälde att han avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.</pre><pre>Mom. 3 (storstädernas ekonomi)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. men. i motsvarande del (v)</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan med
acklamation.</pre><pre>Mom. 5 (anslag till Statligt utjämningsbidrag till
kommuner 1994/95)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. (nyd)</pre><pre>Votering:</pre><pre>248 för utskottet</pre><pre>19 för res.</pre><pre>42 avstod</pre><pre>40 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>78 s, 77 m, 25 fp, 29 c, 25 kds, 12 v, 2 -</pre><pre>För res.:</pre><pre>19 nyd</pre><pre>Avstod:</pre><pre>42 s</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>18 s, 3 m, 8 fp, 2 c, 1 kds, 4 nyd, 2 v, 2 -</pre><pre>Mom. 14 (inrättande av en s.k. kommunakut)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. men. i motsvarande del (v)</pre><pre>Votering:</pre><pre>207 för utskottet</pre><pre>13 för men.</pre><pre>94 avstod</pre><pre>35 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>31 s, 77 m, 25 fp, 29 c, 24 kds, 19 nyd, 2 -</pre><pre>För men.:</pre><pre>1 s, 12 v</pre><pre>Avstod:</pre><pre>93 s, 1 kds</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>13 s, 3 m, 8 fp, 2 c, 1 kds, 4 nyd, 2 v, 2 -</pre><pre>Övriga moment</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>12 §  Vissa inkomst- och företagsskattefrågor,
m.m.</pre><pre>Föredrogs</pre><pre>skatteutskottets betänkande</pre><pre>1993/94:SkU25 Vissa inkomst- och
företagsskattefrågor, m.m. (prop. 1993/94:234).</pre><pre>Anf. 98  LARS HEDFORS (s):</pre><pre>Herr talman! Det finns nog inte många
riksdagsärenden som är så illa skötta som frågan om
hur företagsbeskattningen skall utformas. På
mindre tid än sex månader har den borgerliga
regeringen lyckats med konststycket att lägga fram
inte mindre än tre olika, ofta motstridiga, förslag på
detta område.</pre><pre>Det började i slutet av december 1993, när
riksdagen med liten majoritet röstade igenom
propositionen om en fortsatt reformering av
företagsbeskattningen. Vi socialdemokrater
kritiserade propositionen framför allt ur
fördelningspolitisk synvinkel. Vi kunde inte
acceptera de kraftiga skattesänkningarna på
kapital. Men vi kritiserade den också för att den
krånglade till skattesystemet och öppnade för fiffel
och skatteplanering.</pre><pre>Framför allt på den senare punkten fick vi kraftigt
stöd från många remissinstanser. Särskilt viktigt var
stödet från Lagrådet, som bl.a. ansåg att den
föreslagna lagstiftningen låg ''nära gränsen för vad
som kan accepteras i fråga om komplexitet''. Man
påpekade också att slopandet av utdelningsskatten
och halveringen av reavinstskatten på aktier skulle
kunna leda till ''oönskad skatteplanering och försök
att kringgå reglerna''.</pre><pre>En vecka efter riksdagsbeslutet i december fick
också regeringen mycket riktigt kalla fötter och
avlät en skrivelse till riksdagen. I denna skrivelse
medger man att många av förslagen blivit onödigt
krångliga och kan leda till skatteplanering. Man
aviserar en proposition med förändringar som skall
gälla retroaktivt från den 1 januari 1994.</pre><pre>En sådan förändring är införandet av den s.k. JIK-
metoden, som man hade tänkt tillämpa för
beräkning av reavinst vid avyttring av aktier.
Problemet var bara att denna metod inte var
färdigutredd. Den existerade alltså inte i
sinnevärlden men skulle ändå användas fr.o.m. den
1 januari. Det var först den 29 januari som
Företagsskatteutredningen kunde presentera en
modell för JIK-metoden.</pre><pre>Till råga på allt elände visade det sig sedan att
remissorganen kritiserade metoden sönder och
samman. När det långt om länge blev aktuellt att
skriva en proposition fanns inte heller förslaget om
en JIK-metod med. Nu skulle den plötsligt inte
gälla längre.</pre><pre>Och det är inte nog med detta. De aktiebolag som
fastställde sina utdelningar i februari--mars visste
inte vilka regler som skulle gälla för beskattningen
av dessa utdelningar. Så när t.ex. L M Ericsson
fastställde sin utdelning till 4:50 kr per aktie, var
denna utdelning skattefri i sin helhet enligt
Finansdepartementets promemoria 1994:26. När
sedan propositionen lades fram den 14 april var
plötsligt 30 öre skattepliktig inkomst.</pre><pre>Nu är vi förhoppningsvis vid vägs ände.
Skatteutskottet har efter många om och men
lyckats bli färdigt med ett betänkande om
företagsbeskattningen. Det har sannerligen inte
varit lätt, för gissa vad som har hänt! Ja, alldeles
riktigt, utskottet har varit tvunget att gå in och göra
flera ändringar i propositionen efter massiva
påtryckningar från olika intresseorganisationer.</pre><pre>Av denna minst sagt skandalösa och förvirrade
handläggning av en oerhört viktig fråga kan man
dra följande slutsatser.</pre><pre>1. Detta är så långt ifrån stabila spelregler för
företagen som man över huvud taget kan komma.
Undra på att företagarna suckar uppgivet och
skickar mängder av klagobrev till
riksdagsledamöterna!</pre><pre>2. Företagsbeskattningen uppfyller inte ens de mest
elementära krav på förutsebarhet. Därmed har
ärendet också blivit en viktig rättssäkerhetsfråga.
Kan svenska företag inte förutse
skattekonsekvenserna av sina beslut är
rättssäkerheten hotad. Det är särskilt
anmärkningsvärt eftersom regeringen nyligen i en
proposition om rättssäkerheten sagt sig vilja värna
om just densamma.</pre><pre>3. Regeringens förslag leder obönhörligen till ökad
skatteplanering och fiffel. Det gynnar oseriösa
företagare och drabbar de seriösa.
Konkurrensneutraliteten sätts ur spel. Regeringens
förslag hotar också på det sättet rättssäkerheten.</pre><pre>Det här är naturligtvis en svidande kritik mot en
regering som anser sig vara företagsvänlig. Jag
skulle kunna tänka mig att Bo Lundgren, om han
hade varit här i dag, och Kjell Johansson, som är
majoritetens talesman, gärna skulle vilja avfärda
den kritiken med en axelryckning, som ett utslag av
socialdemokratisk illvilja.</pre><pre>Nu är det emellertid inte så enkelt, för kritiken har
också framförts i många andra sammanhang och av
personer och organisationer som ingalunda kan
betraktas som socialdemokratiska.</pre><pre></pre><pre>Vi har fått mängder av brev och uppvaktningar till
skatteutskottet som inte har varit nådiga i sin kritik
mot de borgerliga förslagen. Detsamma gäller de
ovanligt många debattartiklarna i tidningarna.</pre><pre>Den 28 december i fjol, efter regeringens famösa
skrivelse, hade t.ex. Dagens Industris ledare denna
bistra rubrik: Regeringen har panik inför valet
1994: Först proposition -- sedan utredning. I texten
kunde man bl.a. läsa följande: Ovissheten om vilka
regler som skall gälla har alltså varit stor in i det
sista. Ja, ovissheten består egentligen fram tills
utredningen lämnat ett betänkande i januari,
regeringen därefter avgivit en proposition och
riksdagen fattat beslut, dvs. långt fram i vår. Det är
framför allt fåmansföretagen som ovissheten
drabbar. Så långt Dagens Industri.</pre><pre>Så här skriver Roger Persson, doktorand vid
Stockholms universitet, i en debattartikel i Svensk
skattetidning i början av 1994: Jag tycker däremot
att själva lagstiftningsproceduren i
Finansdepartementet bedrivits egendomligt.
Kulmen på en väl aldrig tidigare skådad
lagstiftningsiver har troligen nåtts under december
månad 1993. Knappast någonsin förr, och
förhoppningsvis heller aldrig mer, kommer ett
lagstiftningsmaskineri att användas på det sätt som
skett. Snart sagt varje formell möjlighet till
användande av den reguljära processen har
utnyttjats för att ändra ursprungliga förslag, från
förändringar tillkomna i skatteutskottet till
särskilda regeringsskrivelser till riksdagen.</pre><pre>Den verkställande direktören för företaget Agoris
AB avslutade på DN:s debattsida den 19 april en
kritisk artikel om regeringens företagsskattepolitik
med följande ord: Svenskt näringsliv behöver
stabila spelregler grundade på sunt förnuft och ej
på ideologier.</pre><pre>Ja, Kjell Johansson, det vore kanske på tiden att ni
bemötte denna mycket sakliga kritik. Jag utgår
ifrån att ni gör det här i dag -- åtminstone att ni
försöker att göra det.</pre><pre>Herr talman! Vi socialdemokrater tycker att det är
mycket viktigt med stabila spelregler för våra
företag. Det kan inte vara lätt att vara företagare
när skattereglerna ständigt ändras och krånglas till.
Det blir mer uppgiftslämnande och ständigt nya
blanketter som skall fyllas i.</pre><pre>Vi anser att skattereformen var ett viktigt steg mot
stabila och robusta skatteregler för företagen. Vi
trodde faktiskt att det faktum att skattereformen
tillkom efter en överenskommelse över
blockgränsen skulle vara en garanti för just
stabilitet, men oj, vad vi bedrog oss. Folkpartiet har
lagt sig platt för den moderate skatteministern och
på punkt efter punkt brutit upp vår
skatteöverenskommelse.</pre><pre>För oss socialdemokrater blir det en viktig uppgift
att återställa så mycket som möjligt av
skattereformen. Det skall ske i ordnade former och
efter moget övervägande.</pre><pre>Det innebär bl.a. att aktievinstskatten kommer att
höjas till 30 %, liksom skatten på aktieutdelningar.
Det innebär också att den rätt till kvittning av
underskott i näringsverksamhet mot inkomst av
tjänst som infördes i december kommer att
avskaffas. Vi avstyrker därför givetvis också det nu
liggande förslaget om en utvidgad kvittningsrätt.</pre><pre>Däremot kan vi acceptera regeringens förslag om
förbättrade skattevillkor för egenföretagarna. Det
är helt i överensstämmelse med tankarna bakom
skattereformen, och det borde på sikt leda till en
ökad sysselsättning. Vi menar emellertid att
utformningen av egenföretagarnas skatteregler har
blivit krånglig. Därför måste dessa regler så snabbt
som möjligt utvärderas och förändras så att de blir
lättare att tillämpa för den enskilde företagaren.</pre><pre>När det gäller förslaget om att ytterligare gynna
fåmansföretagarna är vi dock kritiska. Det kan inte
vara vettigt att öka statens utgifter med 155
miljoner kronor i en situation med gigantiska
budgetunderskott, exploderande statsskuld och
snabbt växande ränteutgifter.</pre><pre>Herr talman! Vi har ytterligare kritik mot
regeringens förslag. Den framgår av våra
reservationer, men jag skall inte ta upp kammarens
tid med att gå igenom alla dessa. Vi
socialdemokrater står naturligtvis till hundra
procent bakom våra reservationer, men för tids
vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till
reservationerna nr 1 och 2.</pre><pre>Anf. 99  LARS BÄCKSTRÖM (v):</pre><pre>Herr talman! Det här är mandatperiodens sista
skattebetänkande. Det är kanske också -- och jag
får väl erkänna att jag hoppas det -- det sista
betänkandet som en borgerlig majoritet i
skatteutskottet har formulerat.</pre><pre>Jag skall tala både om principerna som finns bakom
majoritetsskrivningarna och om den praktiska
politikens utformning.</pre><pre>Herr talman! Det är ju stilenligt att det här
betänkandet handlar om företagsbeskattning. Det
finns ett ordspråk som säger att intresse ljuger inte.
Det stämmer på skattepolitikens område och
framför allt när det gäller den borgerliga
regeringens skattepolitik. I fråga om
skattepolitiken har regeringen Bildt agerat som ett
rent partsintresse för näringslivet.</pre><pre>När regeringen tillträdde lovade den en rivstart.
Man lovade en ny start för Sverige. Mycket snart
lade regeringen fram en proposition, 1991/92:60
Skattepolitik för tillväxt. Propositionen hade ett
blått omslag, och innehållet var mörkblått. När
man läste propositionens förslag och motivtexterna
greps man faktiskt av tvivel om den var
snabbskriven av departementet eller om den var
skriven av näringslivets skattedelegation och
Lodin. Det kan egentligen kvitta lika vem som höll
i pennan. Innehållet kunde inte ha skilt sig -- det var
de facto samma politik.</pre><pre>Regeringen framställde då förslag om lättnader i en
bolagsskatt som redan var mycket låg.
Folkpartiledaren Westerberg hade redan i
valrörelsen beskrivit de existerande skattereglerna
som världens gynnsammaste -- det gjorde han i en
intervju i SAF-tidningen.</pre><pre>Man sade att syftet var att ge Sverige en ny start,
men det enda som tog fart med regeringens politik
var ju arbetslöshet och budgetunderskott. Den
budgetbomb som jag och andra vänsterpartister
varnade för i valrörelsen exploderade mycket snart
efter regeringens tillträdande.</pre><pre>Vad blev resultatet? Svenska folket och regeringen
märkte snart att politiken inte fungerade.
Resultatet blev bara rekordräntor. Då backade
regeringen från den allmänna
skattesänkningsstrategin. Man började höja
skatterna på löneinkomster och konsumtion. Men
man fortsatte strategin med strategiska
skattesänkningar för företag och kapital.</pre><pre>Herr talman! Jag erkänner att Sverige behöver
internationellt konkurrenskraftiga företag. Vi
behöver internationellt konkurrenskraftiga
skatteregler. Men vi behöver ju inte ligga på lägsta
möjliga nivå. Det är ungefär som att regeringen ber
om lägsta möjliga bolagsskatt, det är kravet som
man har, vilket man får uppfyllt här i riksdagen av
en majoritet.</pre><pre>Ledamoten Hedfors sade att det behövs mer av
praktisk realism och mindre av teologi. Det var en
bra beskrivning.</pre><pre>Jag är något av en rest från 1968 års
ungdomsvänster -- i och för sig var jag bara 14 år
då, men ändå. Jag minns ju den tidens vänster och
den tidens höger. Skillnaden var att den tidens
vänster aldrig kom till makten medan den tidens
höger gjorde det.</pre><pre>Och den är lika ideologiskt bestämd. Men den
andra vänstern kom aldrig till makten, och vi kan
se resultatet: ett slags studenthöger som driver en
oerhört ideologiskt bestämd politik i vissa
departement.</pre><pre>Men detta står inte i överensstämmelse med
praktiska erfarenheter eller med ekonomiska
erfarenheter och studier. En bra genomgång av de
teoretiska förutsättningarna för
företagsbeskattning har gjorts av EU-
kommissionen på uppdrag en kommissionär, som vi
i skatteutskottet har träffat. Genomgången gjordes
av Onno Rudding, tidigare finansminister. Man
lade fram sin rapport i samarbete med Europas
främsta experter på skatteområdet.</pre><pre>Denna rapport, som jag har här, är också blå, ännu
blåare än regeringens propositioner. Men
innehållet är inte alls lika blått som
regeringspropositionerna -- i många stycken är det
tvärtom. Jag skall trötta ledamöterna här i
kammaren genom att vara ganska långrandig och
gå igenom vad som sägs i rapporten. Det är många
hundra sidor, men jag skall bara göra några utdrag
ur rapporten, som alltså har skrivits av EU-
kommissionens främsta experter.</pre><pre>Det står att ett land som vill försöka dra till sig
investeringar kan göra det på olika sätt: genom
sänkta skattesatser, ökade avskrivningsmöjligheter
eller skattefrihet för investeringar. Jag gör nu fria
översättningar, eftersom kammarens regler inte
tillåter mig att göra direktcitat på något annat språk
än svenska.</pre><pre>Men sådana åtgärder, menar kommissionen, har
negativa effekter och är under vissa omständigheter
totalt ineffektiva. Detta står på s. 42. Om ett
utländskt multinationellt företag som skattar i sitt
hemland får fullt avdrag för utländska skatter i
hemlandet, kommer skattesänkningar inte att ha
någon stimulanseffekt för dessa firmor när det
gäller att investera i det land som erbjuder dessa
möjligheter.</pre><pre>Detta för bara över intäkter från ett lands
skattkammare, finansdepartement, till andra
länders skattkammare, finansdepartement.
Följaktligen är man mer för sådana regler i
kapitalexporterande länder som England, USA och
Japan: effektiviteten blir begränsad av
skattestimulanser i syfte att dra till sig utländska
investeringar. Sådana regler finns just i England,
USA och Japan.</pre><pre>Även om det inte fanns sådana regler i vissa länder,
ställer man sig tveksam till skattestimulanser för att
dra till sig investeringar. Kommissionen menar att
en strategi som bygger på skattestimulanser för att
dra till sig investeringar kan visa sig vara en tigga-
hos-grannen-politik, som blir omöjlig om andra
länder reagerar genom att införa liknande
stimulanser. Det är vad denna regering har försökt
genomföra -- en tigga-hos-grannen-politik.</pre><pre>Kommissionen skriver vidare: Ett land som inför
skattestimulanser kommer att drabbas av ett
intäktsbortfall. Det är riktigt. Från
regeringsståndpunkt måste förlusterna av
skatteinkomsterna jämföras med summan av de
investeringar som uppstår genom
skattestimulansen, så att effektiviteten kan
beräknas. Detta har vår regering alltid låtit bli att
göra. Det finns inga sådana kalkyler, utan man har
bara ideologi och tro.</pre><pre>Kommissionen menar att effekterna blir olika
beroende på om skattestimulansen sker genom
sänkt skattesats eller i annan form, t.ex. genom
direktavskrivningar och skattefrihet för
investeringar. I detta hänseende, skriver
kommissionen, tycks det för det första råda ett brett
samförstånd om att att sänkta skattesatser
resulterar i färre nya investeringar än om samma
summa i förlorade skatteintäkter används till ökade
avskrivningsmöjligheter. Gratulerar, herr Hedfors!
Ni har träffat rätt med ert förslag enligt EU-
kommissionens expertrapport.</pre><pre>Kommissionen fortsätter: Men också i fall av ökade
avskrivningsmöjligheter och skattefrihet för
investeringar tyder empiriska data på att
skattebortfallet vanligen överstiger summan av de
långsiktiga investeringar som följer av sådana
stimulanser. Ert förslag var bättre än regeringens
politik, men expertkommissionen tycker inte att
det är särskilt bra.</pre><pre>I slutsatsen på s. 43 säger man att det inte bara är
så att effektiviteten i skattestimulanser är mycket
tveksam; sådana stimulanser kan också ha
oavsiktliga sidoeffekter på ett lands internationella
konkurrenskraft. Det försvagar
produktivitetsutveckligen, anser
Ruddingkommissionen.</pre><pre>Detta innebär alltså en stenhård kritik från EU-
kommissionen mot regeringen Bildts och statsrådet
Lundgrens förda politik. Det är ganska intressant
för denna kammare att ta del av dessa utförliga citat
ur kommissionens rapport.</pre><pre>Vad föreslår då rapporten? Jo, en lägsta skattesats
på 30 %. Man säger sig ha förståelse för att vissa
länder vill ha lägre skatt för små företag, och det
bör de kunna ha. Men den skall aldrig vara lägre än
30 %. Man förslår en högsta nivå på 40 % och ett
principbeslut om att avskaffa alla extra
skattestimulanser för företag. Möjligtvis kan man
behålla vissa regionalpolitiskt motiverade
stimulanser, men de bör förses med ett slags
solnedgångsbestämmelse som säger när de skall
avskaffas.</pre><pre>Jag kan bara konstatera, herr talman, att
Ruddingkommissionen och Vänsterpartiet på
många punkter är överens. Vänsterpartiet tycks
vara det svenska riksdagsparti som ligger närmast
EU-kommissionens slutsatser. Det är förvisso litet
udda, eftersom vi är det parti som är mest emot
EU. Men så kan verkligheten se ut.</pre><pre>Även om man inte är med i EU kan man ju följa
råd och idéer från EU-kommissionen. Det finns
inget juridiskt hinder för det, och det tycker jag att
vi bör göra i detta fall.</pre><pre>Därför, herr talman, yrkar jag bifall till vår
meningsyttring i mom. 1, som innebär att
Ruddingkommissionens tankar får genomslag i
svensk skattepolitik. I och för sig har vi då tagit ett
steg mot EU-harmonisering, men alla sådana steg
är inte dåliga. I det här fallet är det utmärkt.</pre><pre>Herr talman! Vad gäller de andra konkreta
frågorna som tagits upp här kan jag bara instämma
i den kritik som ledamoten Hedfors riktade mot
regeringens handläggning av dessa frågor.</pre><pre>Regeringen har sagt att de skall klara av en sak,
nämligen att sänka skatterna. Men inte ens det har
man klarat av, herr talman! Man har inte minskat
det samlade skatteuttaget med mer än 3--4
miljarder. Man har dock sänkt företagsskatten och
skatten på kapital; det är sant. Men man har gjort
det på ett sådant sätt att man har komplicerat
tillvaron för företagarna, gjort det krångligare och
ryckigt.</pre><pre>Jag frestas att citera en gammal släkting till mig som
en gång sade om någon: ''Det enda han kunde, det
gjorde han fel.'' Det enda regeringen kunde gjorde
man fel. Man klarade inte ens denna uppgift, som
man hade förberett sig på så länge.</pre><pre>Vi kan konstatera att det i dagens debatt finns ett
betydande mått av samsyn mellan
Socialdemokraterna, representerat av Hedfors,
och Vänsterpartiet, representerat av Bäckström,
vad gäller företagsbeskattning. Samsynen gäller
stabila skatteregler, 30 % företagsbeskattning,
återinförd skatt på utdelningar och en lättnad inom
den s.k. dubbelbeskattningen, ett Annell-avdrag.</pre><pre>Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har inte
alltid varit överens i företagsbeskattningsfrågorna.
Det fanns tider då Vänsterpartiet drev linjen om
oerhört hårda företagsskatter, men det har vi
släppt. Det fanns också tider när Vänsterpartiet var
mer företagsvänligt än Socialdemokraterna. Vi
sade t.ex. att det var rimligt att ta bort skatten på
s.k. arbetande kapital i mindre företag.</pre><pre>Vi skrev i samband med skatteomläggningen att det
var rimligt att sänka skatten från över 50 % till
30 %, men vi sade också då att vi ville ha bort
SURV-systemet. Där skilde vi oss från
Socialdemokraterna. I dag är Socialdemokraterna
för att avskaffa SURV-systemet, och det är också
avskaffat. Där är det snarast Socialdemokraterna
som har närmat sig oss.</pre><pre>Vi gick tidigare med på att det låg något vettigt i
att ta bort skogsvårdsavgifterna. I den frågan tycks
skillnaderna nu öka igen, men det kan vi diskutera
närmare. Vi har ställt oss positiva till en viss form
av kvittningsrätt för att stimulera mindre företag.</pre><pre>Det finns fortfarande skillnader. I vissa stycken är
Vänsterpartiet något mer näringslivsvänligt än
Socialdemokraterna, men i de stora frågorna är vi
överens. Vänsterpartiet är något hårdare vad gäller
företagsbeskattningen, eftersom vi vill ha bort de
fondreserveringssystem som finns kvar för de större
aktiebolagen.</pre><pre>Jag tror att det här finns en god grundval för att
skapa uthålliga, stabila och rättvisa skatteregler för
svensk företagsamhet. Det bådar gott för
framtiden.</pre><pre>Därför tror jag att det betänkande som vi i dag
diskuterar blir det sista från skatteutskottet med
borgerlig majoritet. Det ser jag mycket positivt på.
Vi kan efter valet få fram stabila skatteregler. Då
skall vi syfta till att också försöka få med en så bred
del som möjligt av det borgerliga lägret, just för att
skapa stabila skatteregler. Jag är övertygad om att
det inte går att få med alla borgerliga partier, men
jag hoppas att det i den politiska mitten skall finnas
öppningar för att skapa ett stabilt och rättvist
företagsskattesystem.</pre><pre>Herr talman! Jag vill yrka bifall till Vänsterpartiets
meningsyttring under mom. 1 och 2. I mom. 2
innebär yrkandet dock bifall till den
socialdemokratiska reservationen.</pre><pre>Anf. 100  KJELL JOHANSSON (fp):</pre><pre>Herr talman! Det var nästan en makaber
upplevelse att lyssna till Lars Bäckström. Han
refererar till all den klokskap som finns inom EU i
fråga om hur vi skall ordna vår ekonomi. Han
bekämpar annars EU med näbbar och klor, därför
att han tror att den svenska vardagen kommer att
rasa ihop om vi skulle bli medlemmar. Jag har sagt
det tidigare: Vänstern har ett parti, men man vet
inte vad man skall ha det till.</pre><pre>Herr talman! Den proposition som ligger till grund
för dagens debatt är ännu en i raden av
propositioner med syftet att genom bättre
skatteregler skapa nya, riktiga jobb.</pre><pre>Socialdemokraterna går emot de flesta av förslagen
och vill även riva upp tidigare förbättringar. Genom
kraftigt höjda skatter, kombinerade med en
gammaldags regleringspolitik, tror man sig kunna
få fram nya jobb. Det säger sig närmast självt att
den politik som skapat dagens kris inte kan lösa
den. Tvärtom gör den ont värre och skapar bara
oro.</pre><pre>Vid debatter av det här slaget vill Lars Hedfors
gärna ge bilden av att skattereformen var ett under
av neutralitet, någon sorts förädlad 30-procentig
tulipanaros. Riktigt så blev det nu inte.</pre><pre>Skattereformen var förvisso av mycket stor
betydelse. Den lade en bra grund att bygga vidare
på. Men av skilda skäl byggdes det in en hel del
obalanser.</pre><pre>Vid reformen reducerades antalet inkomstslag till
tre: inkomst av tjänst, inkomst av
näringsverksamhet samt inkomst av kapital.</pre><pre>Det senare gjordes till ett helt fristående
inkomstslag, med en skattesats på 30 %.</pre><pre>I inkomstslaget tjänst behöll vi samtidigt, främst av
finansieringsskäl, skattedelen av
arbetsgivaravgifterna. Arbetsinkomster
beskattades alltid i två steg. Det innebar att skatten
för arbetsinkomster över brytpunkten kunde bli ca
61 %, t.o.m. upp till 64 %, dvs. en skillnad på hela
31--34 procentenheter jämfört med
kapitalskattesatsen 30 %.</pre><pre>Denna skillnad i beskattning av kapital och
arbetsinkomster är faktiskt det viktigaste skälet till
de krångligheter som Lagrådet påtalat och som
Lars Hedfors inte försummar att hamra på när vi nu
mödosamt rättar till den orättvisa beskattningen av
investeringskapital.</pre><pre>Om vi hade befunnit oss i den 30-procentiga
drömvärld dit Lars Hedfors med förkärlek flyr vid
praktiskt taget varje skattedebatt, hade de regler
som Lagrådet finner besvärliga kunnat göras så
enkla att ett barn nästan kunnat förstå dem.</pre><pre>Jag tycker att det skulle vara bra om vi kunde vara
överens om detta och att det aldrig någon gång var
meningen att kapital skulle beskattas lika hårt som
arbetsinkomster. En sådan beskattning hade varit
rent destruktiv för svensk ekonomi och
företagsamhet.</pre><pre>Erik Åsbrink var också under arbetet med
skattereformen helt klar över att kapitalskatten
även kunde komma att behöva sänkas.</pre><pre>Kjell-Olof Feldts syn på kapitalskatter kan Lars
Hedfors ta del av i DN den 31 maj, där han i en
intervju med anledning av sin nyutkomna bok
säger:</pre><pre>''Det vore högst olyckligt om det skapas en
föreställning om att skatter på kapital gynnar
löntagare, vilket det inte gör. Kaptialet kan ge sig i
väg utomlands, men löntagarna är tvungna att
stanna kvar.''</pre><pre>När vi nu lagt fram förslag om avskaffande av
straffbeskattningen av riskvilligt sparande har ni
plötsligt gått med på att egenföretagarnas
investerade kapital skall beskattas med 30 %.
Däremot håller ni fast vid att investerat kapital i
aktiebolag, kanske i ett identiskt lika företag, skall
beskattas med 51 %, dvs. långt hårdare än annan
kapitalavkastning.</pre><pre>Många försök har jag gjort att få er att förstå denna
skillnad, men jag har numera insett att detta är ett
av de oförklarade mysterier som jag får ta med mig
hem när jag nu lämnar riksdagen.</pre><pre>Herr talman! När man läser den
socialdemokratiska motionen och reservationerna
förstärks bilden av att regleringsivrarna tagit över
inom socialdemokratin. Den generation av
progressivt tänkande människor som samlades
kring Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink har fått
nog och lämnat politiken. Deras
marknadsekonomiska tänkande har inom
socialdemokratin åter ersatts av
regleringstänkandet.</pre><pre>På nytt plockas det fram gamla förslag som ökar
inlåsningen av kapital i företagen. Ni tror att ni är
fiffiga när ni föreslår direktavskrivningar, samtidigt
som ni har planerna klara att åter lägga
förmögenhetsskatt på företagens arbetande
kapital. Men detta är inte fiffigt. I stället skadas
välståndsbildande krafter.</pre><pre>Det socialdemokratiska förslaget till
direktavskrivningar innebär att kostnaden för en
investering minskar med strax under 2
procentenheter. Men återinförd förmögenhetsskatt
tar i normalfallet tillbaka betydligt mera, även om
skattesatsen sätts så lågt som 1 % av
företagsförmögenheten.</pre><pre>Med en sådan politik, Lars Hedfors, stärker ni
verkligen inte investeringsviljan. Ni sprider bara
oro.</pre><pre>Ni skriver vidare i reservation 1 att den avskaffade
dubbelbeskattningen på aktier riskerar att dränera
företagen på riskkapital. Före jul hävdade ni att
utlänningar skulle sälja av sina svenska aktier. Men
verkligheten är den rakt motsatta. Under april
månad nettoexporterade vi aktier för 2,5 miljarder.
Sverige dräneras inte på riskkapital -- det strömmar
in kapital.</pre><pre>Förklara gärna detta, Lars Hedfors, och tala gärna
samtidigt om vilka stoppregler som har tillkommit
på grund av incitament för skatteplanering genom
olika kapitalskattesatser eller vilka
kapitalinkomster som beskattas med 0 %, som ni
också påstår i reservation 1.</pre><pre>Jag går nu över till reservation 2. Här skriver ni:
''Strävan efter en teoretisk exakthet i beskattningen
behöver därför i ökad utsträckning stå tillbaka för
enkelheten och förutsebarheten.''</pre><pre>Har ni egentligen tänkt efter vad ni skriver?
Meningen kunde ju ha formulerats mycket enklare:
Gärna orättvisor för företagarna -- bara det blir
enkelt och förutsägbart.</pre><pre>Vi inom regeringspartierna delar inte er
uppfattning. Vi gör det speciellt inte i en tid när det
är ett livsvillkor att få bort straffbeskattningen på
kapital som investeras för nya jobb.</pre><pre>Vi har inte velat sitta och rulla tummarna medan
experterna filar på en strömlinjeforad lagstiftning
och människor går arbetslösa. För oss har
sakinnehållet och jobben gått först.
Strömlinjeformen får komma senare.</pre><pre>I reservation 3 kräver socialdemokraterna en
utvärdering av reglerna för egenföretagare. Är det
inte litet väl tidigt att börja utvärdera, Lars
Hedfors, nästan innan reglerna har trätt i kraft?
Vad kan en sådan utvärdering ge? Ett arbete med
förenklade regler aviseras i propositionen, och
dessutom pågår en översyn av
inkomstförfattningarna.</pre><pre>I reservation 4 underkänner ni regeringens förslag
till regler för utdelning för 1994. Det är onödigt
generöst, sägs det. När det har gällt företagarnas
preliminärskatt har ni alltid tyckt att 120 % av den
senast taxerade inkomsten varit normalt. Men för
utdelning tycker ni att 120 % av den genomsnittliga
utdelningen under de fem senaste åren är normalt.
Hur får ni egentligen detta att gå ihop?</pre><pre>Personligen tycker jag att detta är ganska
avslöjande för den socialdemokratiska s.k.
generositeten mot småföretagarna.</pre><pre>Enligt reservation 5 vill Ny demokrati ha en
översyn av fåmansföretagens beskattning. Jag kan
inte se att någon från Ny demokrati är anmäld till
debatten. Därför avstår jag från att kommentera
Ny demokratis reservationer. Jag vill bara säga att
man i vissa fall slår in öppna dörrar.</pre><pre>Socialdemokraterna går i reservation 6 emot
förslaget om ett mycket försiktigt införande av en
lönesummeregel för beräkning av
kapitalavkastning i fåmansföretag. Ny demokrati
tycker i en annan reservation att förslaget är
alldeles för snålt tilltaget. Om det hade funnits
någon nydemokrat här skulle jag ha kunnat
överlåta åt er båda att göra upp den här saken, men
eftersom det inte gör det får jag väl göra en
kommentar.</pre><pre>Uppenbarligen, Lars Hedfors, bidrar det
investerade kapitalet till de anställdas
produktionsresultat. Ingen kan väl hävda något
annat? Då blir det också ganska logiskt att beakta
detta vid inkomstklyvningen. En del av inkomsten
är de facto inkomst av kapital.</pre><pre>Utöver att det är logiskt har förslaget också
förtjänsten att det stimulerar företagaren att
anställa medarbetare. Det skapar således riktiga
jobb. Det är meningen med de flesta av de regler
som vi lägger fram.</pre><pre>Socialdemokraterna säger att det statsfinansiella
läget inte medger en sådan försiktig introduktion.
Det tycker jag rent ut sagt låter märkligt. Har vi råd
med alla AMS-miljarderna måste vi väl ha råd med
detta förslag, som skapar jobb och som dessutom är
finansierat!</pre><pre>I reservation 8 går socialdemokraterna emot att
räntefördelning, avsättning till periodiseringskonto
och ökning av expansionsmedel får ske vid uttag av
medel ur skogskonton i stället för vid insättning.
Förändringen innebär att gamla avsättningar
kommer att kunna räntefördelas, periodas och
expansionsmedlas, vilket dock inte får några
omedelbara statsfinansiella effekter, eftersom nya
avsättningar samtidigt exkluderas.</pre><pre>Vi i utskottsmajoriteten delar den bedömning som
gjorts av Finansdepartementets experter. Vi säger
därför ja till denna förändring, som ger ett mer
logiskt system genom att det bättre ansluter till de
normala principerna för inkomstbeskattningen av
skogskontomedel.</pre><pre>I reservation 9 kräver socialdemokraterna att
reglerna för avsättning till upphovsmannakonto
skall ses över därför att de är krångliga. På vad sätt
de är krångliga har ni dock inte velat avslöja i er
reservation och inte heller under
utskottsbehandlingen. Jag vill inte vara omöjlig --
om Lars Hedfors talar om vad det är som är
krångligt med upphovsmannakontona tror jag att vi
kan komma fram till någonting förnuftigt.</pre><pre>I reservation 10 skriver socialdemokraterna att den
kvittningsrätt som infördes för de fem första åren
för att underlätta startandet av nya företag skall
avskaffas. Kan man inte ens acceptera en regel som
har så rigorösa bestämmelser, som dessutom inte är
speciellt förmånlig och som är till för att man skall
skapa nya jobb är det uppenbart att man inte vill ha
några nystartade företag i landet. För såväl
företagare som löntagare är det bara att hoppas att
denna politik inte kan förverkligas.</pre><pre>Så, herr talman, några ord om Vänsterpartiets
meningsyttring, som erbjuder en sorglustig läsning.
Som representant för ett parti som fram till för
några år sedan hittade sina ideal i ett ekonomiskt
system som har gjort total bankrutt borde Lars
Bäckström inte ta i så häftigt som han gjorde här
nyss -- det skulle vara mer klädsamt.</pre><pre>Jag har ju diskuterat skatter med Bäckström så
mycket att jag vet att det är närmast lönlöst. Låt
mig ändå göra ett sista tappert försök. För att visa
min goda vilja skall jag börja med att ge Lars
Bäckström rätt på en punkt: Det är riktigt att
Sverige efter skattereformen hade en låg
bolagsbeskattning. Rangordnade man med rimliga
antaganden OECD:s 24 länder efter storleken på
skattekilen hamnade Sverige på första plats, om
man bara ser till bolagsskatten. Så långt är det rätt,
Lars Bäckström. Men lade man ihop bolagsskatt
och aktieägarskatt -- jag tänker alltså på den
situation som småbolagsägaren befinner sig i --
hamnade Sverige betydligt längre ned, nämligen på
nionde plats. Ser man bara till aktieägarskatten så
hamnade Sverige på nittonde plats bland OECD:s
24 länder.</pre><pre>Alltså: Aktiesparandet var väldigt högt beskattat i
Sverige 1991, efter skattereformen, men
dubbelbeskattningen har nu avskaffats, och Sverige
är faktiskt i dag ett ganska intressant land för
aktieplaceringar även för utlänningar. Vi har alltså
möjligheter att till landet dra investeringskapital
som kan bidra till landets uppbyggnad.</pre><pre>Enligt Vänsterpartiets planer skall detta nu göras
till historia. Sverige skall stöpas om till en OECD-
medelmåtta! Det är Lars Bäckströms och
Vänsterpartiets högsta mål här i livet. Men så blir
det inte med era förslag -- det blir långt, långt värre!
Varför då? Jo, därför att dubbelbeskattningen på
aktier skall återinföras, och bolagsskatten skall
höjas till genomsnittet i EU. Då stannar vi inte på
nionde eller nittonde plats! Aktieägarna kommer
efter detta att befinna sig i ett land som har den
kanske värsta aktieägarbeskattningen inom OECD
eller EU. Fåmansbolagsägaren befinner sig
plötsligt i ett av Europas kanske sämsta länder att
driva rörelse i!</pre><pre>Men Vänsterpartiets drömland är inte färdigt med
detta. Förmögenhetsskatt skall återinföras på
arbetande kapital. Varje procentenhet kostar 2,0--
2,7 % av den skattepliktiga förmögenheten. Vi
hamnar i en Pomperipossaeffekt.</pre><pre>En fastighetsskatt på 2 % på industrilokaler skall
införas. Det höjer avkastningskravet på en
industrifastighet med 4,0--5,5 % av
investeringskostnaden.</pre><pre>Detta överfall på industrin är nu egentligen redan
fullbordat, men för den händelse det skulle finnas
kvar någon trollkonstnär som framhärdar i att tjäna
pengar höjer Vänsterpartiet marginalskatten till
60--70 % och tar bort grundavdraget. Skulle det
finnas någon alldeles extrem företagare som efter
detta fortfarande visar livstecken kommer
Vänsterpartiet att utvisa honom till EU, som
Vänsterpartiet gör allt för att se till att vi inte blir
medlem av, bortsett från att ni hämtar er politik och
ert förstånd därifrån.</pre><pre>Kära Lars Bäckström! Ert totala förslag har inget
med skattepolitik att göra. Det är inget
skatteförslag -- det är en plan för Sveriges
industriella självmord. Detta parti är det som nu
bjuder ut sig till socialdemokratin. Jag måste säga
att det ger ett dystert perspektiv inför valet. Jag
hoppas verkligen att svenska folket drar
konsekvenserna av detta.</pre><pre>Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i betänkande 25 och avslag på samtliga
reservationer samt meningsyttringen.</pre><pre>Anf. 101  LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:</pre><pre>Herr talman! Kjell Johansson sade att det var
makabert att höra Lars Bäckström. Ja, det kan det
nog vara. För politiker är det ibland svårt att ställa
om. Om man har haft en argumentationslinje i
decennier blir det knepigt när någon ändrar sig.
Men det skall nog Kjell Johansson lära sig så
småningom. I valrörelsen möts vi säkert på något
sätt.</pre><pre>Vi har ändrat oss, och det är därför vi har ny politik:
en ny tid -- en ny vänster. Vi har blivit klokare, och
det är väl inte något fel i det? Det är väl bara bra
det?</pre><pre>Kjell Johansson försökte beskriva vår politik. En
sak är säker, Kjell Johansson: Det där var inte vår
politik! Jag lovar -- det är jag som har utformat den,
så därom vet jag besked! Vi vill ha 30 % i
företagsskatt. Sedan vill vi höja det effektiva
skatteuttaget på bolagen till OECD-nivå -- det
effektiva skatteuttaget alltså!</pre><pre>Vi vill inte återinföra förmögenhetsskatten på
arbetande kapital. Jag har själv skrivit en motion
om att den bör avskaffas. Varför skulle jag ändra
mig på den punkten? Jag ändrar mig inte på alla
punkter. Jag måste inte av princip byta ståndpunkt
varje år. Detta besked ligger fast.</pre><pre>Kjell Johansson var ju med i USA. På det
amerikanska finansdepartementet trodde man inte
att vi talade sanning när vi berättade om de svenska
skattereglerna. Kjell Johansson var medlem av
Utredningen om reformerad företagsbeskattning.
Om Kjell Johansson hade stått fast vid de åsikter
som han hade då och inte dragits med på det blå tåg
som Lundgren kör hade Kjell Johansson haft en
mycket bättre position i dag. Man skall inte alltid
åka med det där blå tåget. Då hamnar man på fel
station. Det har ni gjort.</pre><pre>Kjell Johansson och jag satt i samma rum på det
norska finansdepartementet. Jag kan läsa upp
siffrorna, som även tar hänsyn till
dubbelbeskattning och alla sådana effekter. I
Sverige var den effektiva skattebelastningen på
bolag 42 %. I USA var den 62 %, i Japan 62 %, i
Storbritannien 48 %, i Tyskland 57 % och i
Danmark 49 %. Så var läget före regeringens
senaste sänkningar på företagsområdet. Sverige har
världens lägsta bolagsbeskattning. Nej, nu ljög jag
litet grand. Vi delar den platsen med Norge. På
grund av detta kan vi komma fram till att man skall
följa expertråd från en oberoende kommission,
med Europas främsta skatteexperter, som är tillsatt
av EU.</pre><pre>Kjell Johansson säger väl att de också är omskolade
planekonomer.</pre><pre>Anf. 102  KJELL JOHANSSON (fp) replik:</pre><pre>Herr talman! Jo, Lars Bäckström, det blir exakt
som jag beskrev det med era förslag, om man skall
tro era motioner. Det hoppas jag att Lars
Bäckström vill, eftersom det är han som har skrivit
dem.</pre><pre>Ni skall anpassa er till de avskräckande skattesatser
för den effektiva bolagsskatten som Lars
Bäckström läste upp. Dessutom skall ni behålla
dubbelbeskattningen på aktier. Till detta kommer
förmögenhetsskatter som inte är avdragsgilla och
som slår oerhört hårt på företagarnas inkomster.</pre><pre>Lars Bäckström läste upp en rapport. Jag måste
säga att det är oerhört intressant. Jag hoppas att
Lars Bäckström studerar EG litet mera. Eftersom
politiken där är så fantastisk och tilltalar Lars
Bäckström kan det inte dröja länge förrän
Vänsterpartiet står på rätt sida när det gäller
debatten om medlemskapet. Tyvärr har
Ruddingrapporten faktiskt inte antagits av
kommissionen ännu.</pre><pre>Herr talman! Lars Bäckström säger att han har
skrivit den här motionen. Det tror jag att han har
gjort. Jag tycker att jag känner igen honom. Lars
Bäckström har dock glömt en sak. Han har glömt
att räkna på vad förslagen i motionen innebär. Gör
det! Detta är en sak som Lars Bäckström har glömt
tidigare. Han har stegvis anpassat sig när jag sedan
har kritiserat förslagen här. Det gäller t.ex.
grundavdraget. Jag tycker att Lars Bäckström skall
göra samma sak nu. Gå hem till studiekammaren
och räkna på dessa förslag! Då kommer Lars
Bäckström snart att ta ett rejält kliv åt rätt håll.</pre><pre>Anf. 103  LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:</pre><pre>Herr talman! En gång i tiden talade Folkpartiet om
de små stegens tyranni. Jag har tagit rejäla kliv mot
marknadsekonomin sedan jag gick i gymnasiet och
var med i VPK. Jag har tagit kliv, men de går inte
att jämföra med de jättekliv i nyliberal riktning som
Kjell Johansson har tagit sedan vi fick en
moderatstyrd regering. Det är tragiskt.</pre><pre>Jag sade t.o.m. ganska provokativt i slutet av mitt
anförande att jag hade hoppats att Folkpartiet efter
ett regimskifte skulle kunna närma sig en mer rimlig
skattepolitik på företagsskattesidan. Det verkar
inte så nu. Därför får jag avskriva den
förhoppningen, men det finns andra mittenkrafter.</pre><pre>Jag har räknat på våra förslag. Vi har inte föreslagit
någon dramatisk höjning. Vi har föreslagit 30 % i
bolagsbeskattning fr.o.m. nästa inkomstår. Det är
fortfarande extremt lågt i OECD-världen. Sedan
har vi föreslagit att man någon gång under 1990-
talet skall fasa in skatt på industrifastigheter och
kommersiella lokaler. Gör vi detta därför att vi är
elaka? Nej, det gör vi inte. Vi gör detta därför att
vi tar budgetunderskotten på allvar. Vad är den
viktigaste orsaken till att industrin inte investerar?
Det är budgetunderskotten. Budgetunderskotten
betyder nämligen höga räntor i framtiden.</pre><pre>En klok industriledare tittar inte på ränteläget i
dag. En klok industriledare tittar på hur ränteläget
och konjunkturerna ser ut om 5--6 år. Det är nu ett
moras med statsfinanser i förfall. Om vi räknar med
en tillväxt på 4 % blir det en statsskuld på 1 800
miljarder i slutet av 90-talet. Då låter man bli att
investera.</pre><pre>Det är era skattesänkningar vad gäller kapital och
företag som gräver dessa djupa hål i
statsfinanserna. Ruddingkommissionen avråder
från att föra en sådan politik som innebär att man
lägger sig på lägsta tänkbara nivå när det gäller
bolagsskatter och företagsskatter. Då gräver man
stora hål i statsfinanserna. Det är
kontraproduktivt. Den galopperande statsskulden
skadar framtidstron.</pre><pre>Det är därför vi har dessa förslag. Vi tror inte att
det blir ett enda nytt jobb på grund av våra
skattehöjningar. Följden blir ett mindre
budgetunderskott, och på sikt ger statsfinanser i
balans nya jobb.</pre><pre>Kjell Johansson sade att jag har ändrat våra förslag
vad gäller gundavdragets avskaffande för
inkomster över brytpunkten. Detta är ej korrekt.
Ni kan kontrolläsa motionerna. Vi har haft samma
förslag hela tiden. Det är ett mycket elegant förslag
som ger stora skatteinkomster utan att man höjer
marginalskatten över 50 %-nivån. Det är bara synd
att ingen lyssnade på oss tidigare. Ni har ju gått oss
till mötes när ni avskaffade grundavdraget för den
statliga taxeringen. Ni börjar inse att vi hade rätt.
Vi har en stabil politik som innebär belastningar på
företagen. Det är sant, men företagen har blivit
rikligt tillgodosedda när ni tvingades devalvera
kronan och sänkte lönerna för löntagarna.</pre><pre>Anf. 104  KJELL JOHANSSON (fp) replik:</pre><pre>Herr talman! Som jag sade inledningsvis har jag
inget hopp om att i min sista debatt kunna omvända
Lars Bäckström när det gäller synen på beskattning
av näringslivet.</pre><pre>Marknadsekonomi, Lars Bäckström, innebär inte
att man undanröjer förutsättningarna för privat
företagsamhet genom att höja alla skatter som man
kommer åt. Det är något helt annat.</pre><pre>Lars Bäckström säger att han nu vill ha en
marknadsekonomi. Jag kan inte se annat än att
Lars Bäckströms studietid när det gäller
marknadsekonomi måste ha varit mycket kort.
Lars Bäckström har ägnat huvuddelen av sitt liv åt
en helt annan ekonomi, nämligen
planhushållningen.</pre><pre>Jag får väl nöja mig med förklaringen att Lars
Bäckström fortfarande är praktikant när det gäller
marknadsekonomin. Men, som sagt, studierna
leder framåt.</pre><pre>Anf. 105  LARS HEDFORS (s) replik:</pre><pre>Herr talman! Kjell Johansson inledde sitt
anförande med ett rejält angrepp på
skattereformen. Vi skall komma ihåg att
socialdemokrater och folkpartister tillsammans
gjorde upp om den reformen. För min egen del är
jag alldeles övertygad om att Kjell Johansson vid
åtskilliga tillfällen har stått och försvarat
skattereformen. Jag har själv hört honom göra det.
Engagerat och kunnigt har han försvarat den. Nu är
den plötsligt någonting förkastligt. En kameleont
skulle bli grön av avund inför Kjell Johanssons
färgskiftning.</pre><pre>Han säger något mycket märkligt, nämligen att
Lagrådets kritik bygger på den asymmetri som finns
i skattereformen.</pre><pre>Men då har inte Kjell Johansson läst Lagrådets
kritik. Lagrådets kritik är mycket tydlig. Explicit
pekar den ut speciella områden där det har gått
snett. Det gäller fåmansföretagsbeskattningen. Ett
stort antal olika skattesatser i kapitalbeskattningen
öppnar för skatteplanering, säger man. Lagrådet
kritiserar också det faktum att man har tagit bort
de vattentäta skotten mellan olika inkomstkällor --
inkomst av arbete och inkomst av näring. Det är
just de förslag som den borgerliga regeringen har
lagt fram.</pre><pre>Den skattereform som det rådde så stor enighet
kring, bryts nu upp. Balansen, neutraliteten mellan
arbete och kapital, försvinner. Den borgerliga
regeringen har höjt skatten på arbete med 29
miljarder kronor. Man har sänkt kapitalskatten
med 25 miljarder.</pre><pre>Jag vill avsluta denna replik med att upprepa de
frågor som jag ställde till Kjell Johansson i mitt
anförande och som han konsekvent har vägrat att
besvara. Tycker Kjell Johansson att spelreglerna
för företagen är stabila i det här fallet? I slutet av
december fattades ett beslut. En vecka senare kom
man med ändringar. Någon månad senare ändrade
man ändringarna. När utskottet skrev sitt
betänkande föreslogs nya ändringar. Är
spelreglerna för företagen stabila, Kjell Johansson?</pre><pre>Uppfyller reglerna kraven på förutsebarhet? Man
inför JIK-metoden, innan den är utredd, och låter
den gälla från den 1 januari. Sedan avskaffar man
metoden igen retroaktivt. Är detta förutsebart? Är
det förenligt med rättssäkerheten?</pre><pre>Hur är det med skatteplaneringen, Kjell
Johansson? Det finns åtta olika skattesatser i
kapitalbeskattningen. Hur är det med möjligheten
att kvitta underskott i näring mot inkomst av tjänst?
Svara på dessa frågor.</pre><pre>Anf. 106  KJELL JOHANSSON (fp) replik:</pre><pre>Herr talman! Lars Hedfors sade att jag inledde mitt
anförande med ett rejält angrepp på
skattereformen. Jag vill verkligen bestrida detta.
Jag analyserade de obalanser som finns i
skattereformen och som har sin enkla förklaring i
att vi inte kunde komma överens om t.ex.
beskattningen av egenföretagarna. Det var som att
köra huvudet i väggen, totalt tvärstopp, när vi tog
upp frågan om dubbelbeskattning av aktier. Det
blev tvärstopp när vi försökte diskutera
förmögenhetsskatten. Eftersom ni sade nej till att
se över de här avsnitten, uppstod obalanser. Ni bär
ett mycket stort ansvar för de regler som nu behövs
för att man skall kunna skilja på reglerna för
beskattning av kapital och få en rättvis beskattning
av egenföretagarnas inkomst av
näringsverksamhet.</pre><pre>I dag för Lars Hedfors en rättssäkerhetsdebatt.
Han går på detaljerna i förslaget. Jag kan försäkra
Lars Hedfors att det inte finns en enda punkt som
man inte är helt på det klara med. Jag har påpekat
tidigare att man använder datorer. De flesta
företagare vänder sig till en revisionsbyrå. Där
används program. De konstiga skattereglerna
omvandlas till ett program. Man knappar in några
siffror, och sedan rasslar det ut uppgifter om vilka
alternativ man har och vad lagen tillåter. Jag känner
till detta. Jag har gjort så. Det har inte Lars Hedfors
gjort. Jag har prövat mängder av olika program.
Naturligtvis finns det en brist i lagstiftningen,
nämligen att den är svår att förstå. Det håller vi på
att försöka rätta till.</pre><pre>Lars Hedfors säger att han upprepar de frågor som
han har ställt tidigare. Sedan vi började diskutera
skattefrågor i denna kammare, har jag kommit
underfund med Lars Hedfors debatteknik. Den
innebär att han ställer frågor, ställer frågor och
ställer frågor. Jag tvingas också konstatera att jag
har gått på den niten. Jag har svarat på frågorna.
Jag vågar nästan slå vad om att jag har svarat på
mer än dubbelt så många frågor som Lars Hedfors.
Jag kommer därför inte att svara på en enda fråga
till innan Lars Hedfors svarar på någon av de frågor
som jag ställde.</pre><pre>Anf. 107  LARS HEDFORS (s) replik:</pre><pre>Herr talman! Jag har inte uppfattat att Kjell
Johansson har ställt några direkta frågor i den här
debatten. Han har kommit med en otrolig mängd
påståenden. Efter bästa förmåga har jag försökt
bemöta dem. Kjell Johansson kan inte svara på
frågorna. Rättare sagt så håller han med mig när jag
säger att behandlingen av ärendet är skandalöst.
Det finns ingen möjlighet för en företagare att från
den ena dagen till den andra veta vilka regler som
gäller. Förutsebarheten är i det närmaste obefintlig.
Skatteplaneringen gynnar de oseriösa företagen
och missgynnar de seriösa. Det är en
rättssäkerhetsfråga, och det kan vi gott diskutera i
dag.</pre><pre>När det gäller skattereformen är det precis som
Kjell Johansson säger. Vi fick ge och ta. Vi gjorde
en kompromiss och en överenskommelse. Vi tog
varandra i handen och sade att vi skall hålla det vi
har kommit överens om. Ni har brutit
överenskommelsen på punkt efter punkt. Det är
litet beklagligt, eftersom vi hade ett bra samarbete
när vi genomförde skattereformen. Det var
jobbigt, men det var ett ganska ärligt och hyfsat
samarbete. Det är att beklaga att det inte har hållit
ända fram.</pre><pre>Herr talman! Det här är det sista replikskiftet
mellan Kjell Johansson och mig. Jag skall därför
avsluta min replik i litet försonligare tonart. Det är
nog också Kjell Johanssons sista debatt i
kammaren. Sedan pensionerar han sig.</pre><pre>Jag vill tacka Kjell Johansson för den tid som vi har
arbetat tillsammans i skatteutskottet och för de
debatter vi har haft i kammaren. Det har varit
ganska tuffa debatter. Men jag tycker att det har
varit raka rör, för att citera en känd person. Det har
också varit ärliga debatter. Det är möjligt att vi inte
alltid har svarat på varandras frågor till hundra
procent. Men det kanske gäller för flera än Kjell
Johansson och mig.</pre><pre>Tack skall du ha, Kjell Johansson. Jag vill gärna
tillönska dig en skön och aktiv pensionärstillvaro.
Jag tror att hela skatteutskottet instämmer. På
utskottets vägnar framför jag vårt tack till dig, Kjell
Johansson.</pre><pre>Anf. 108  KJELL JOHANSSON (fp) replik:</pre><pre>Herr talman! För de sistnämnda orden ber jag att
få tacka. Jag vill också kvittera med att rikta mitt
tack till utskottet. Det har varit en mycket givande,
intressant och trevlig tid att arbeta med
skattefrågor. En del människor tror att skatter är
någonting fruktansvärt tråkigt. Men skatter berör
egentligen alla människor, och man får fantastiska
kontaktytor. Därför är det en mycket, mycket
intressant uppgift.</pre><pre>Tack så mycket. Jag önskar er lycka till i arbetet
med att undanröja även de kvarstående
obalanserna i skattesystemet.</pre><pre>(Applåder)</pre><pre>Anf. 109  CARL OLOV PERSSON (kds):</pre><pre>Fru talman! Jag dristar mig att delta i den här
skattedebatten, eftersom det som jag ser det
handlar om nyckeln till Sveriges framtid --
fåmansföretagen. Det sägs mycket i den här frågan,
men det händer ytterst litet. Det finns stora
problem att lösa i den svenska ekonomin. Vi har
problem med budgetunderskott och arbetslöshet.
Vi vet alla att vi inte enbart kan spara oss ur
problemen. Vi kan inte heller låta alla som är utan
jobb få arbeten i den offentliga sektorn. Då skulle
budgetunderskottet öka.</pre><pre>Vi har redan världens högsta skattetryck. Vad värre
är, vi har ett enormt underskott som måste lånas
upp. Det sades att vi inte kan höja skatten. Vi har
redan en statsskuld på 140 000 kr. per person. Det
är lika för alla. Oavsett om man är nyfödd,
studerande, invandrare eller arbetslös så har man
den skulden.</pre><pre></pre><pre>Häromveckan när jag åkte hemifrån gick ett par
grabbar på tåget i Enköping. De satt och pratade
om sitt yrke. De var försöksutskrivna från
fängelset. De pratade om frigång och tyckte synd
om kompisar som hade tre år kvar.</pre><pre>Jag sade till dem: Man kan ha många olika yrken
att försörja sig på: det går att vara tjuv också. Då
frågade de vad jag höll på med, och jag sade att jag
var riksdagsman. De ville samtala litet grand om
knark och sånt, och att vi skulle hjälpa dem att låta
knarket flöda fritt. Jag sade: Ni är faktiskt skyldiga
140 000 kr var, grabbar. Hur tänker ni lösa det? Det
tänkte de inte hjälpa till med. De svor litet grand
om det också.</pre><pre>Såvitt jag förstår finns det en ganska stor grupp som
kanske inte kommer att hjälpa till med att klara av
de lån vi har ställt till med. Vi får lasta på övriga
människor ganska mycket mer pengar. Det är rätt
tufft.</pre><pre>Om vi inte hittar vettiga vägar ur det statsfinansiella
moras Sverige hamnat i finns det heller inte någon
hjälp att hämta från den gemensamma sektorn till
dem som har det sämst. Detta är ett rop om
besinning och insikt riktat i första hand till
Socialdemokraterna. Vi måste tillsammans komma
till insikt och nå samförstånd.</pre><pre>Det sades här att detta inte går att klara av med
enbart ideologi, utan det måste också till sunt
förnuft. Jag vill nog säga att det krävs både sunt
förnuft och ideologi för att vi skall komma någon
vart, och det krävs värderingar.</pre><pre>Vi måste tillsammans analysera vad det är som har
gått snett och se hur vi skall kunna rätta till det. Jag
tror att jag har en del av svaret på frågan om vad
som har gått snett. Politiker och byråkrater har i allt
för stor omfattning tagit på sig medborgaransvaret.
De klarar inte av att bära denna välvilja, och den
har dessutom dödat entreprenörskapet.</pre><pre>Lars Bäckström talar här om ren intressepolitik.
Från kds sida är det inte fråga om intressepolitik.
Det finns inte något egenvärde i att man skapar
förmögenheter och ser till att man förbättrar
skattesitsen för företag och människor som är
sparsamma. Det handlar om att skapa välfärd, att
skapa arbete, produktion och välstånd. Då måste vi
få hjälp av medborgarna, eftersom politikerna inte
har klarat av detta.</pre><pre>De skickliga entreprenörerna som under 1800-talet
och fram till omkring 1950 byggde vårt välstånd
visar att svenskarna är entreprenörer och att vi kan
om vi får chansen. Utveckling åstadkoms av
entreprenörer och genom enskilda människors
initiativ. Det finns ingen annan möjlighet att få
Sverige på fötter igen.</pre><pre>Om utvecklingen har stannat av beror det på att
entreprenörerna har dragit sig tillbaka. Så enkelt är
det, och samtidigt är det besvärligt. Om vi skall
klara av Sveriges problem måste politikerna överge
tanken på att en upplyst överhet skall kunna forma
ett bra samhälle. Enskilda människor måste ges
chansen att ta större initiativ.</pre><pre>Politikerna från 50-talet och framåt skattade sönder
företagare. År 1950 var ca 25 % av BNP
politikerstyrt. Nu är över 70 % politikerstyrt.
Politikerna trodde att det gick att lasta på företagen
hur mycket kostnader och hur stort socialt ansvar
som helst. Men det gick inte. Därför nalkades vi
avgrunden.</pre><pre>Entreprenörerna tröttnade. De sålde sina företag
och flyttade till Spanien, där de hade det ganska
tråkigt. De är egentligen entreprenörer och vill
driva företag, producera och skapa sysselsättning,
och inte gå och lata sig eller spela golf.</pre><pre>Felbeslut innebar att vi tappade entreprenörerna
som skulle bygga framtidsföretagen. Det är därför
Sveriges företagspyramid ser ut som ett snapsglas
istället för en ölsejdel. Nyföretagande och
verksamhet med att utveckla små företag till
mellanstora företag förtvinade. Förstår politiker
och även byråkrater vad de har ställt till med?</pre><pre>Fru talman! Företagandet har försummats i 30--40
år. Det enda som nu kan rädda Sverige är att vi tar
upp tråden från 50-talet och på nytt ger
entreprenörerna livsrum. Men hur skall vi bära oss
åt? Det blir inte lätt. Det kan jag intyga. Hur skall
vi få en människa som tjänar 25 000 kr i månaden,
har ett fint jobb och har en bra idé att bli en
företagare och satsa på idén?</pre><pre>Han kanske har 100 000 kr på banken. Han går till
banken och vill låna 1 miljon till. Han får skriva på
borgen, pantsätta hus och familjens egendom. Om
detta misslyckas blir det en katastrof för personen i
fråga. Han får gå ifrån huset. Det blir trassel med
familjen. Det allra värsta är kanske att han inte har
något jobb eller en stadig inkomst.</pre><pre>Det är klart att det nog hade varit bättre att placera
dessa 100 000 kr i aktier. Även om det hade gått åt
pipan, och dessa aktier inte var värda ett dugg,
hade han haft sin inkomsttrygghet kvar. Det är
viktigt för människor. Den tryggheten förlorar man
när man blir egen företagare. Därför måste
företagare belönas.</pre><pre>Här säger flera partier nej till t.ex. det lilla belopp
på 150 miljoner som här satsas. Titta bara i
taxeringskalendern! Genomsnittsföretagaren har
en taxerad inkomst på kanske 60 000--100 000 kr.
Genomsnittsföretagaren är inte rik, och framför
allt inte den som skall bli företagare.</pre><pre>Lagstiftarna är livrädda för att företagarna skall
kunna vinna några kronor genom att göra om
löneinkomster till kapitalinkomster och därmed
slippa litet skatt, som egentligen inte är skatt, utan
en trygghetsförsäkring.</pre><pre>På en ort i Sverige gjordes en sammanställning av
företagen från 1935 och framåt. Inte något företag
hade under denna tid klarat sig utan att någon gång
inställa betalningarna, göra konkurs eller helt
enkelt upphöra.</pre><pre>En god vän till mig drev företag i 35 år. Han kunde
aldrig riktigt sköta sina betalningar. Han hade ett
hundratal anställda som mest. När han dog gick
sterbhuset, dödsboet, i konkurs.</pre><pre>Jag tänker som så: Det är bara problem, varför
skall man vara företagare? En klok människa tar sig
en ganska noggrann tankeställare innan han ger sig
på det. I varje fall om han sitter på en bra tjänst.</pre><pre>Politiker och byråkrater har suttit alltför länge och
tittat ner på företagarna och trott sig begripa bättre
än företagarna hur man ordnar sysselsättning och
produktion. Nu måste entreprenören upprättas.
Det är han som är hjälten, inte politikern och inte
byråkraten.</pre><pre>Politikerna gör sin plikt som förtroendevalda om de
stiftar lagar så att entreprenörerna kommer till sin
rätt. Byråkrater utför sitt arbete bäst om de ligger
lågt och framhåller entreprenören som den store
samhällsbyggaren. Vi måste alla sluta att peka
finger åt entreprenören! Fackliga representanter
måste förstå hur viktiga entreprenören är.</pre><pre>I vårt arbete för full sysselsättning, balans i
ekonomin och välfärd för de som inte hänger med,
måste vi ha en skattelagstiftning som stimulerar
fåmansföretagandet. Regeringens proposition är
här litet för försiktig. Det krävs faktiskt kraftfullare
signaler för att få människor att börja tro på
framtiden och bli företagare.</pre><pre>Oppositionens motioner vittnar om fortsatt brist på
insikt i hur vi skall få igång entreprenörandan igen.
Även utskottet uttrycker litet väl stor försiktighet.
Jag tänker ändå yrka bifall till utskottets
majoritetsskrivning. Eftersom det är så pass
krångligt att genomföra förändringar måste man ha
en utredning som inte jag har kapacitet att ge
riktiga formuleringar till.</pre><pre>Det viktiga för oss är: Vi har ingen tid att förlora,
och vi måste signalera starkare än nu. Alla politiker
från alla partier säger att de nya jobben kommer att
skapas genom småföretagen. Jag hörde
häromkvällen i TV Thage G Peterson. Han sade:
Vi behöver få igång företagarna. Vi måste få
människor att ta risker.</pre><pre>Man vad gör Thage G Peterson och hans parti för
att det skall bli möjligt? Vetskapen om
problemen -- arbetslösheten, underskotten i
budgeten och allt detta -- och den påstådda insikten
om att problemen skall mötas och lösas förpliktigar.
Entreprenörskapet måste stimuleras. Politiker från
alla läger måste ta ansvar för slagorden.</pre><pre>Anf. 110  PETER KLING (nyd):</pre><pre>Fru talman! Jag skall fatta mig kort. Ny demokrati
har fyra reservationer i skatteutskottets
betänkande 25. Vi står givetvis bakom dem, men
jag yrkar bara bifall till reservation 5 och
reservation 11.</pre><pre>Jag hoppas att Carl Olov Persson läser igenom
reservation nr 5. Den handlar om precis det Carl
Olov Persson stod och pratade om i en kvart.</pre><pre>Sedan vill jag ta tillfället i akt och tacka er i
utskottet för en trevlig tid. Jag tycker att det har
varit trevligt och stimulerande. Ni är bra människor
allihop. Samtidigt vill jag också tacka
kanslipersonalen som har utfört ett mycket bra
arbete. Jag hoppas att vi ses igen till hösten, vare
sig ni vill eller inte. Tack skall ni ha!</pre><pre>I detta anförande instämde Ulf Eriksson (nyd).</pre><pre>Anf. 111  LARS BÄCKSTRÖM (v):</pre><pre>Fru talman! I föregående replikskifte mellan mig
och Kjell Johansson ansåg han mig vara praktikant.
Det har Kjell Johansson rätt i. Jag är praktikant och
kommer förhoppningsvis att vara det hela mitt liv.
Praktikanter lär sig saker.</pre><pre>Det var därför jag med så stort intresse studerade
Ruddingkommissionens rapporter. Jag vill ge Kjell
Johansson rätt på en punkt. Det är en oberoende
expertkommission. De nyliberala krafterna i EU
har naturligtvis stoppat genomförandet av detta.
Men det var Europas bästa skatteexperter som
presenterade sin analys. Att sedan nyliberalerna
härskar i EU är en annan sak. Det är därför vi är
mycket tveksamma inför EU, för att uttrycka det
försiktigt.</pre><pre>Fru talman! Jag begärde inte ordet för att säga
detta. Det var egentligen för att säga något direkt
till Kjell Johansson från praktikant Bäckström. Vi
har ju mycket skiljaktiga meningar Kjell Johansson
och jag. Jag vill inte utnämna Kjell Johansson till
praktikant. Han har varit med så länge i dessa
skattesammanhang. Och jag kan ju inte med att
utnämna honom till mästare heller. Det förstår fru
talman.</pre><pre>Jag har stor respekt för Kjell Johanssons kunnande
även om vi har olika åsikter om saker och ting. Jag
har inte bara respekt för kunnandet i sak. Efter
hand under dessa år -- det är i alla fall sex år -- har
det i hägnet av skatteutskottets arbete växt fram ett
gott kamratskap mellan mig och Kjell Johansson,
trots fiendeskapet i politiken. Därför, fru talman,
har jag uppskattat mycket att ha ledamoten
Johansson som fiende i politiken och Kjell som
kamrat i skatteutskottet. Jag vill tacka Kjell
Johansson. Jag vet att Kjell Johansson nu kommer
att återuppta sitt värv som företagare. Jag kommer
att minnas Kjell Johansson och försöka uppskatta
honom härifrån riksdagen. Tack Kjell Johansson!</pre><pre>Anf. 112  KJELL JOHANSSON (fp):</pre><pre>Fru talman! Låt mig säga detsamma till ledamoten
Bäckström och vännen Lars.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>Beslut</pre><pre>SkU25 Vissa inkomst- och företagsskattefrågor,
m.m.</pre><pre>Mom. 1 (beslutet om lättnader i den ekonomiska
dubbelbeskattningen)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. 1 (s)</pre><pre>3. men. i motsvarande del (v)</pre><pre>Förberedande votering:</pre><pre>136 för res. 1</pre><pre>14 för men.</pre><pre>162 avstod</pre><pre>37 frånvarande</pre><pre>Kammaren biträdde res. 1.</pre><pre>Huvudvotering:</pre><pre>171 för utskottet</pre><pre>140 för res. 1</pre><pre>38 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För res. 1:</pre><pre>76 m, 24 fp, 27 c, 24 kds, 19 nyd, 1 -</pre><pre>För men.:</pre><pre>126 s, 13 v, 1 -</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>12 s, 4 m, 9 fp, 4 c, 2 kds, 4 nyd, 1 v, 2 -</pre><pre>Mom. 2 (lagstiftningsarbetet på
företagsskatteområdet)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. 2 (s)</pre><pre>3. men. i motsvarande del (v)</pre><pre>Votering:</pre><pre>172 för utskottet</pre><pre>140 för res. 2</pre><pre>37 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>76 m, 24 fp, 28 c, 24 kds, 19 nyd, 1 -</pre><pre>För res. 2:</pre><pre>126 s, 13 v, 1 -</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>12 s, 4 m, 9 fp, 3 c, 2 kds, 4 nyd, 1 v, 2 -</pre><pre>Mom. 6 (översyn av fåmansföretagens beskattning)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. 5 (nyd)</pre><pre>Votering:</pre><pre>292 för utskottet</pre><pre>20 för res. 5</pre><pre>37 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>126 s, 76 m, 24 fp, 28 c, 23 kds, 13 v, 2 -</pre><pre>För res. 5:</pre><pre>1 kds, 19 nyd</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>12 s, 4 m, 9 fp, 3 c, 2 kds, 4 nyd, 1 v, 2 -</pre><pre>Mom. 17 (skattestimulanser)</pre><pre>1. utskottet</pre><pre>2. res. 11 (nyd)</pre><pre>Votering:</pre><pre>294 för utskottet</pre><pre>18 för res. 11</pre><pre>37 frånvarande</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>Partivis fördelning av rösterna:</pre><pre>För utskottet:</pre><pre>126 s, 76 m, 24 fp, 28 c, 24 kds, 1 nyd, 13 v, 2 -</pre><pre>För res. 11:</pre><pre>18 nyd</pre><pre>Frånvarande:</pre><pre>12 s, 4 m, 9 fp, 3 c, 2 kds, 4 nyd, 1 v, 2 -</pre><pre>Christer Windén (nyd) anmälde att han avsett att
rösta nej men markerats ha röstat ja.</pre><pre>Övriga moment</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>13 §  Ändring i lagen om särskild inkomstskatt
för utomlands bosatta</pre><pre>Föredrogs</pre><pre>skatteutskottets betänkande</pre><pre>1993/94:SkU43 Ändring i lagen om särkild
inkomstskatt för utomlands bosatta (prop.
1993/94:148 och 1993/94:152).</pre><pre>Talmannen konstaterade att ingen talare var
anmäld.</pre><pre>Beslut</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>14 §  Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden</pre><pre>Föredrogs</pre><pre>skatteutskottets betänkande</pre><pre>1993/94:SkU44 Uppskov med behandlingen av
vissa ärenden (prop. 1993/94:173).</pre><pre>Talmannen konstaterade att ingen talare var
anmäld.</pre><pre>Beslut</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>Beslut om uppskjuten votering</pre><pre>På förslag av talmannen medgav kammaren att de
ärenden som hann debatteras färdigt under
återstoden av dagens sammanträde fick avgöras i
ett sammanhang vid morgondagens sammanträde.</pre><pre>p7p > 15 §  Särskilda konkurrensregler för
lantbruket</pre><pre>Föredrogs</pre><pre>näringsutskottets betänkande</pre><pre>1993/94:NU23 Särskilda konkurrensregler för
lantbruket (prop. 1993/94:210).</pre><pre>Anf. 113  ROLF L NILSON (v):</pre><pre>Fru talman! Vi har sedan knappt ett år en ny
konkurrenslagstiftning som innebär en välkommen
och välbehövlig skärpning jämfört med den tidigare
nästan helt verkningslösa konkurrenslagen. Trots
detta är det redan nu dags att göra undantag från
den generella konkurrenslagstiftningen.</pre><pre>Utskottsmajoriteten föreslår tre näringar som skall
undantas från konkurrenslagstiftningen, nämligen
jordbruket, trädgårdsnäringen och skogsbruket.</pre><pre>Konkurrens är någonting som vi i vänstern i vid
mening, liberaler och socialister välkomnar. Den är
som regel till nytta främst för enskilda
konsumenter, småföretagare och småfolket. Den är
också någonting som gör ekonomin effektiv.</pre><pre>Det finns i vissa sammanhang en konflikt mellan fri
konkurrens och andra intressen. Det är ett utryck
för dessa konflikter som ligger bakom det
betänkande som vi nu behandlar.</pre><pre>Jordbruksnäringen och trädgårdsnäringen är i
Sverige i viss mån fortfarande reglerad och har
också tidigare varit det i viss utsträckning. Det är
näringar som är reglerade ute i Europa. Man kan
säga att det är den mest avskräckande sidan av det
europeiska ekonomiska samarbetet.</pre><pre>Den lagstiftning som utskottet föreslår att
kammaren skall fatta beslut om i dag är en
anpassning till regleringar på jordbruksområdet,
undantag från konkurrens samt eftergifter för
starka påtryckargrupper som representerar en liten
del av det svenska näringslivet och en liten del av
den svenska befolkningen.</pre><pre>Det är beklagligt att Per Westerberg, som sade att
det han huvudsakligen skulle syssla med i sin
gärning som näringsminister var att vaka över
konkurrensen, har föranletts att ge efter för
påtryckningar från i främsta hand
jordbrukskooperationen. Det är väl bara att med
beklagande konstatera att de krafterna har varit så
starka att inget politiskt parti har lyckats stå emot
dem.</pre><pre>Jag har en invändning mot det betänkande som vi
nu behandlar, och det är att man utan saklig
motivering föreslår att undantagslagstiftningen
också skall omfatta skogsbruket. När propositionen
kom, gjorde vi den bedömningen i Vänsterpartiet
att det här var övermäktigt. Det fanns ingen
egentlig anledning att bråka med regeringen i
frågan. Men när behandlingen skedde i utskottet
låg där en folkpartistisk motion som avvisar tanken
på att särlagstiftningen skall omfatta även
skogsbruket. Jag har lagt denna folkpartistiska
motion till grund för en meningsyttring som innebär
att undantagen skall begränsas till att gälla
jordbrukskooperationen och
trädgårdskooperationen.</pre><pre>Med tanke på att den nu gällande
konkurrenslagstiftningen är så ung -- tillämpningen
har inte satt sig -- och att man i regeringskansliet
utför ett antal utredningsuppdrag som bl.a. handlar
om hur kooperationens berättigade intresse skall
kunna tillvaratas med den gällande
konkurrenslagen yrkar jag bifall till
meningsyttringen, att man inte i det här läget skall
innefatta skogsbruket i undantagslagstiftningen.</pre><pre>Skulle det visa sig framöver att det inte går att
hantera de positiva inslagen i kooperationen inom
skogsbruket utan att göra undantag från
konkurrenslagstiftningen, är jag beredd att
ompröva detta ställningstagande. Men jag tycker
inte att det är motiverat att i dag göra mer än de
absolut nödvändiga inskränkningarna och
förändringarna av lagen.</pre><pre>Anf. 114  ROLF DAHLBERG (m):</pre><pre>Fru talman! Redan när vi tog beslut om den nya
konkurrenslagen var det meningen att tillåta
jordbruket att samarbeta i primärföreningar.
Konkurrensverket kom sedan till regeringen och
pekade på att lagen inte var så utformad att man
ansåg att de undantag kunde göras som vi hade
räknat med. Det är bakgrunden till den förändring
av konkurrenslagen som nu föreslås.</pre><pre>De som omfattas av de nya reglerna är enskilda
lantbrukare och andra företag som bedriver
jordbruk, skogsbruk eller trädgårdsverksamhet och
som samverkar i ekonomisk förening. Varför skall
då de här få ett undantag? Anledningen till det är
att det ofta är små enheter som bedriver biologisk
produktion, spridda ut över hela vårt land, och där
behovet av att samverka för att över huvud taget
kunna ta till vara de produkter de framställer är
mycket stort.</pre><pre>Det är naturligt att man samverkar vid lagring,
beredning, förädling, distribution osv. av de här
produkterna för att de skall kunna komma ut på
marknaden och nå konsumenterna på ett bra sätt.
Jag tror att alla partiers företrädare är eniga om att
den typen av samverkan är bra och att den i
slutledet också är bra för konsumenterna.</pre><pre>Det som tillåts är alltså samverkan i
primärföreningar, men det ställs också vissa krav på
föreningarna. Föreningarna får inte ha sådana
stadgar att de försvårar för medlemmarna att
utträda ur föreningen, och medlem som utträder
skall ha rätt att få det kapital vederbörande äger i
föreningen med sig vid utträdet. En medlem skall
också ha full rätt att direkt sälja sina varor till tredje
man utan att föreningen skall ha någon möjlighet
att påverka vare sig priset eller den försäljningen.</pre><pre>Om föreningen har en dominerande ställning som
gör att den har en marknadsandel på över 25 %,
måste den gå till Konkurrensverket och begära
särskilt tillstånd. I vissa fall kan föreningen få det
tillståndet, om köparen också är dominerande på
marknaden inom det område det gäller.</pre><pre>Det råder mycket stor politisk enighet om dessa
undantag. Det Rolf L Nilson tar upp är frågan om
även skogsbruket skall omfattas av undantagen.
Jag håller med Rolf L Nilson om att kriterierna för
skogsbruket är svagare än när det gäller lantbruket.
Men samtidigt skall vi komma ihåg att strukturen
ändock är densamma. Det är ofta små enheter.
87 000 skogsägare är medlemmar i
skogsägarföreningar, spridda över Sverige. Många
har relativt små skogsarealer, och det är i många fall
nödvändigt att samarbeta med grannarna för att
över huvud taget kunna ta ut virke ur skogen och få
någon rimlig ersättning för det.</pre><pre>Föreningsrörelsen på skogssidan är uppbyggd på
precis samma sätt som inom jordbruket, även om
det är färre föreningar, bara åtta stycken i landet.</pre><pre>Det här har gjort att man har ansett att även
skogsbruket bör tas in i undantagslagstiftningen. Vi
skall också komma ihåg att det är mycket vanligt att
en lantbrukare har ett mindre lantbruk och en liten
bit skog som han arbetar med parallellt.</pre><pre>Dessutom hör det till saken att statsmakterna har
lagt restriktioner på skogsnäringen. Vi har under
senare år antagit en miljölagstiftning som gör att
man som skogsägare inte längre kan hantera
skogen hur som helst. Det ställs alltså krav på
skogsägaren att avstå från det kanske mest
rationella skogsbruket på vissa områden.</pre><pre>Det här har gjort att även skogen har kommit med
i undantaget som vi nu diskuterar. Då säger Rolf L
Nilson att man bör göra en utvärdering av detta,
och det tycker vi i utskottet också. Så snart som
möjligt bör naturligtvis Konkurrensverket
undersöka om dessa undantag på något vis kommer
att störa marknaden märkbart. I så fall får vi göra
justeringar då.</pre><pre>Med det, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.</pre><pre>Anf. 115  ROLF L NILSON (v) replik:</pre><pre>Fru talman! Det hörs ju tydligt att Rolf Dahlberg
inte är entusiastisk inför den här förändringen. Jag
tycker att det vore rimligt att avvakta
erfarenheterna såväl från tillämpningen av den nya
konkurrenslagen som prövning av de ärenden som
finns hos Konkurrensverket och de utredningar
som görs hos regeringen.</pre><pre>Internationella jämförelser visar att i länder där det
är rimligt att jämföra med förhållandena i Sverige
har man inte innefattat skogsnäringen bland
undantagen, trots att det säkert finns
skogskooperation där. Konkurrensverket har
accepterat undantag för jordbruk och
trädgårdsnäring men inte ansett att det behövs för
skogsnäringen. Andra näringar, där man bedriver
samverkan i olika former, kan med viss rätt göra
anspråk på att få sina intressen särbehandlade. Jag
tycker att det här är olyckligt.</pre><pre>En sak är klar, att kooperation och kooperativ
verksamhet, både producent- och
konsumentkooperation, är positiva företeelser, och
de har en gång i tiden kommit till för att främja
konkurrensen.</pre><pre>Men det är också uppenbart att alla former av
kooperativ samverkan inte är positiva eller
konkurrensfrämjande utan snarast
konkurrenshämmande och därmed någonting som
gör det ekonomiska systemet ineffektivt.</pre><pre>Därför tycker jag att jag i sak har starka skäl för
mitt yrkande att man skall göra så små och så få
ändringar som möjligt och avvakta erfarenheterna
innan man gör några förändringar.</pre><pre>Jag vill också markera det Rolf Dahlberg sade om
att vi i ett enigt näringsutskott uttalade oss mycket
positivt för kooperativ företagsform både när vi
antog konkurrenslagen och när vi behandlade
förslagen till ändringar.</pre><pre>Anf. 116  JOHN ANDERSSON (-):</pre><pre>Fru talman! Jag har inget yrkande, men jag vill
ändå få några saker noterade i protokollet i denna
fråga.</pre><pre>I landet finns ca 240 000 enskilda skogsägare.
Medelfastigheten uppgår till ungefär 50 hektar.
Dessa 240 000 privata ägare äger hälften av landets
skogsmark.</pre><pre>Genom företagsköp och fusioner har massa- och
pappersindustrin samlats i ett fåtal mycket stora
koncerner som samtidigt också är stora markägare.
De äger tillsammans ca 40 % av den produktiva
skogsmarken.</pre><pre>De privata skogsägarna har av flera orsaker samlats
i ekonomiska föreningar. En icke oviktig sak i detta
sammanhang som jag tycker att framför allt
sågverken, som har uppvaktat flitigt, borde tänka
på är att de ekonomiska föreningarna --
skogsägarföreningarna -- ombesörjer och försäkrar
en jämn virkesström till de olika industrierna. I
dag, när industrin har minskat sina lager, är det
ännu viktigare.</pre><pre>Jag skulle vilja ställa en fråga både till Rolf L Nilson
och till Rolf Dahlberg: Hur hade ni tänkt er att
dessa skogägarföreningar skall kunna samla in
virke från 240 000 privata skogsägare utan att
kunna gå ut med en prislista och tala om vad ägarna
får betalt för virket? Det är ju det hela denna fråga
handlar om. Man diskriminerar de ekonomiska
föreningarna när de inte får sätta ut ett pris.</pre><pre>Det är meningen att en skogsägarförening skall få
sätta försäljningspriset gentemot köpande industri
om man har mindre än 25 % av den relevanta
marknaden. Så långt har regeringen backat. Men
det som räknas är att man köper virke och säljer till
tredje man! Skogägarföreningarna är ju ensam om
denna marknad och har 100 %! Modo, Stora och
SCA köper till egna industrier. De förmedlar inget
virke. De är obefintliga på denna relevanta
marknad.</pre><pre>De skogägarföreningar som inte samtidigt har
industrier som förmedlar virket ramlar direkt, trots
den medgivna 25-procentiga marknaden.
Skogsbolagen och sågverken har inga sådana
restriktioner för sina verksamheter.</pre><pre>Jag tror att det här är resultatet av en fruktansvärd
felsyn. Man har jämställt små enskilda skogsägare
med stora multinationella företag. En liten
skogsägare och ett stort multinationellt företag är
jämbördes parter. I stället borde de enskilda
skogsägarna jämföras med enskilda aktieägare som
fritt kan agera i grupper inom bolaget.</pre><pre>Det finns så otroligt mycket att förvånas över när
det gäller denna fråga och hur den hanteras. Jag
skulle vilja säga att många privata skogsägare av
gammal hävd och vana är centerpartister -- det vet
ni. De är storligen förvånade över att Centern nu är
med och diskriminerar företagsformen ekonomisk
förening.</pre><pre>Jag måste säga att man blir lika förvånad över
Vänsterpartiets ställningstagande. Man har lyckats
hamna till höger om Per Westerberg på
Näringsdepartementet. Som jag sade har
regeringen åtminstone tagit åt sig en del av kritiken
och medger därför att en prissamverkan får ske upp
till en 25-procentig andel av den relevanta
marknaden. Det avvisar Vänsterpartiet. Jag
begriper inte hur man ideologiskt skall kunna
försvara ett sådant ställningstagande. Jag hade
aldrig i min vildaste fantasi trott att partiet skulle
hamna på samma sida som de multinationella
företagen gentemot de kooperativa företagen och
deras medlemmar.</pre><pre>Vad som händer nu är att man överlåter till
domstolarna att dels slå fast vilken den relevanta
marknaden är, dels fälla utslagen om huruvida de
ekonomiska föreningarna bryter mot lagen.</pre><pre>Jag vill också säga några ord om
medlemsrörligheten. Det kanske är att överdriva
den frågan, men det finns i alla fall en teoretisk risk
för att man äventyrar en ekonomisk förenings
kapital, likviditet och förmåga att leva vidare om
det kommer en tillfällig rörelse och medlemmarna
begär ut sina andelar. Föreningen måste ju betala
ut dem på stående fot.</pre><pre>Anf. 117  ROLF DAHLBERG (m):</pre><pre>Fru talman! Jag vill lämna ett kort svar till John
Andersson. Jag skall inte lägga mig i de bekymmer
han har med sitt tidigare parti i frågan, utan ta upp
det han nämnde om att det rör sig om 240 000
skogsägare. Det är riktigt, men det är 87 000 som
är organiserade i föreningsrörelsen. De övriga har
naturligtvis möjlighet att sälja till andra aktuella
köpare på marknaden. Det kan vara skogsbolag,
sågverk osv.</pre><pre>Dessutom är det fel att säga att de är ensamma
inom en geografisk region. Kyrkan har ofta rätt
stora skogsmarker där de utbjuder sina produkter.
Kommunen har ofta mark, och även företag som
drivs i aktiebolagsform finns som ägare. Det är
sällan så ensidigt som John Andersson påpekar.</pre><pre>När det gäller diskussionen om ekonomiska
föreningar vill jag säga att utskottet i ett
betänkande tidigare i vår klart har deklarerat att
man absolut inte vill vara med om någon
diskriminering av ekonomiska föreningar. De skall
inte särbehandlas på något vis. Vi anser t.o.m. att
samverkan i ekonomiska föreningar är positivt. Det
sade jag också inledningsvis i mitt anförande. Jag
vill tillbakavisa det John Andersson säger.</pre><pre>Den kritik som möjligen har kommit, John
Andersson, går ut på att man tycker att de
ekonomiska föreningarna har fått för stora
förmåner i och med det undantag vi nu gör.
Kritiken har ofta kommit från det andra hållet.</pre><pre>Anf. 118  JOHN ANDERSSON (-):</pre><pre>Fru talman! Alla har vi fått ett brev från
Sågverksföreningen i mellersta Norrland. Där har
man inte fattat vad det handlar om. De håller på att
rasera sin egen framtid. De talar om samarbete
mellan ekonomiska föreningar. Det handlar inte
om det. De åtta skogägarföreningarna har inget
samarbete om priser osv. Det är inte det som det
handlar om. Det är samarbetet med de enskilda
skogsägarna det handlar om och att de inte får sätta
sitt pris.</pre><pre>Hur skall t.ex. Norrskogs ekonomiska förening,
med 13 000 medlemmar, som praktiskt taget är
ensam i sin region om att förmedla virke och
förmedlar uppemot 1 1/2 miljon kubikmeter om
året, kunna få in detta virke från 13 000
medlemmar utan att gå ut med ett pris till dem?
Förstår ni inte att ni slår sönder föreningen och
överlåter åt SCA, Modo och Graningeverken att gå
ut och köpa virke? Det kan de göra redan i dag. Det
finns ingen hembudsskyldighet för en medlem i en
ekonomisk förening, t.ex. Norrskog, att sälja virke
till föreningen. Det finns inget sådant krav. Han
kan sälja precis till vem som helst utan att
föreningen kan vidta några som helst sanktioner
mot medlemmen i fråga. Det är inget argument.</pre><pre>Det handlar helt enkelt om att diskriminera
företagsformen ekonomisk förening. Har man egna
industrier och köper virke till den egna industrin får
man ha hela marknaden, och det händer ingenting.
Det är när man förmedlar virke till tredje man som
restriktionen finns om att man får ha högst 25 % av
marknaden. Är man ensam i området om att
förmedla virke ramlar man direkt även för detta
procenttal. Det är en diskriminering av föreningen.</pre><pre>Det är obegripligt att man inte på något vis har
kunnat ändra på detta. Man kunde åtminstone med
några ord ha sagt vad en relevant marknad är. Det
framgår inte. Det är bara ett resonemang, där man
tyvärr har tagit in transportfrågorna. Men skall man
försöka att definiera en relevant marknad blir
transporterna en fråga om minusavdrag.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>(Beslut skulle fattas den 9 juni.)</pre><pre>16 §  Ombildning av Landshypotek</pre><pre>Föredrogs</pre><pre>näringsutskottets betänkande</pre><pre>1993/94:NU27 Ombildning av Landshypotek
(prop. 1993/94:216).</pre><pre>Anf. 119  BO G JENEVALL (nyd):</pre><pre>Fru talman! Vi skall nu debattera ett ärende som
behandlar en förändring av Hypoteksbanken, en av
de få banker som är mycket välskött och nästan inte
har haft några kreditförluster.</pre><pre>I en promemoria har utförligt behandlats
Hypoteksbankens och de tio
hypoteksföreningarnas historik, liksom två tidigare
offentliga organisationsutredningar, vilka båda
tillkommit på initiativ av den dåvarande
socialdemokratiska regeringen. I promemorian har
också redovisats LRF:s roll i organisationsfrågan
och några av de metoder som LRF använt sig av för
att driva igenom sin uppfattning i frågan.</pre><pre>I de diskussioner som tidigare ägt rum i
Finansdepartementet -- först under den
socialdemokratiska regeringen och sedan under
den borgerliga -- har målsättningen hela tiden varit
att Hypoteksbanken skall, även efter en eventuell
omorganisation, ges en sådan struktur att största
möjliga trygghet för placerare och låntagare
erhålls. Man har också beaktat
konkurrensneutralitetsaspekten genom att
förutskicka att det nya kreditinstitutet måste arbeta
på lika villkor som jämförbara institut. Tillgången
till riskkapitalmarknaden har därvid ansetts vara en
förutsättning för att de nu angivna kriterierna skall
kunna uppfyllas.</pre><pre>De två statliga utredningarna har gett klart uttryck
för dessa tankegångar. Såväl Riksbanken som
Finansinspektionen har uttalat sig i samma
riktning. Även den första lagrådsremissen, som i
oktober 1992 utarbetades inom
Finansdepartementet, bygger på samma
tankegångar. Man har särskilt påpekat att
Hypoteksbanken genom sin breda verksamhet,
reglerad i lag som en gång tillkommit på statligt
initiativ, får betraktas som ett halvofficiellt organ
för vilket staten har ett särskilt ansvar.</pre><pre>Mot den angivna bakgrunden har berörda statliga
utredningar och myndigheter klart uttalat att
banken skall bedriva sin fortsatta verksamhet i
aktiebolagets form.</pre><pre>I propositionen föreslås att
landshypoteksföreningarna skall ombildas till en
enda ekonomisk förening. Hypoteksbanken
överlåter sin rörelse, liksom
obligationsskyldigheterna och övrig tillgång till
bolaget.</pre><pre>För närvarande får finansieringsverksamhet inte
bedrivas i ekonomisk förening. Regeringen
kommer senare att föreslå lagstiftning som gör
detta möjligt. Regeringen föreslår därför att
riksdagen godkänner att Landshypotek -- om
institutet så önskar -- driver verksamhet efter den 1
januari 1998 i ekonomisk förening. En
förutsättning är dock att bolaget vid fusionstillfället
har en kapitalbas som består av minst 6 % av
primärt kapital.</pre><pre>Beträffande förslagen i övrigt hänvisas till
propositionen.</pre><pre>Propositionen föregicks av en remiss till Lagrådet.
I propositionen finns lagrådsremissens lagförslag
redovisade, liksom Lagrådets yttrande över
förslagen. Av särskilt intresse är Lagrådets två
huvudinvändningar mot förslagen.</pre><pre>Den första invändningen gällde frågan om den
föreslagna föreningen över huvud taget uppfyllde
de grundläggande kriterierna för att vara en
ekonomisk förening enligt reglerna i 1 kap. 1 §
lagen om ekonomiska föreningar.</pre><pre>Den andra viktiga invändningen gällde förslaget i
propositionen att den nya ekonomiska föreningen
inte före den 1 januari 1998 får ingå avtal med
bolaget om att detta skall slås samman med
föreningen.</pre><pre>Lagrådet konstaterade att det för närvarande inte
är möjligt att bedriva finansieringsverksamhet i den
ekonomiska föreningen. Enligt Lagrådets mening
borde det dock inte komma i fråga att anta en
lagregel som har sin utgångspunkt i något som i dag
inte är lagligt. Lagrådet avstyrker därför förslaget i
denna del.</pre><pre>Regeringen säger i propositionen att det inom
landshypoteksföreningarna i dag finns en stor
kapacitet för att till medlemmarna tillhandahålla
ekonomisk rådgivning och att medlemmarna bör
kunna begagna sig av denna tjänst.</pre><pre>Ekonomisk rådgivning förutsätter erforderliga
resurser och kompetens hos vederbörande
personal. Sådana finns inte för närvarande och har
inte tidigare funnits i banken eller hos
föreningarna. Man har i stället hänvisat låntagarna
till LRF:s konsultverksamhet eller till annan
ekonomisk rådgivning. Detta har inte alls berörts i
propositionen. Den nuvarande kompetensen är
helt och hållet anpassad till bankens och
föreningarnas kreditverksamhet. Det är på grund
av det anförda långt ifrån klart att det i
propositionen tillfogade lagförslaget uppfyller det i
lagen om ekonomiska föreningar uppställda kravet
på främjande av medlemsintressen.</pre><pre>Den andra huvudinvändningen från Lagrådet --
beträffande regeringsförslaget att införa
lagbestämmelserna som grund för något som i dag
inte är lagligt, dvs. förbudet för ekonomisk
förening att bedriva finansieringsrörelse -- godtogs
av regeringen.</pre><pre>I praktiken innebär detta att man begär att
riksdagen skall godkänna möjligheterna till en
fusion mellan föreningen och bolaget fastän
riksdagen ännu inte tagit ställning till något förslag
om att ekonomisk förening skall få bedriva
finansieringsrörelse. Man måste ställa frågan: Är
detta över huvud taget konstitutionellt möjligt?</pre><pre></pre><pre>Man har bortsett från utredningsförslagen och de
två tyngsta remissinstansernas uppfattning.
Dessutom har man frångått sin tidigare deklarerade
ståndpunkt i fråga om vad som kan anses bäst för
hypoteksorganisationen och bäst
överensstämmande med den övergripande
kreditmarknadsregleringen. Man har t.o.m ansett
sig delvis kunna bortse från Lagrådets synpunkter.
Det är mot denna bakgrund alldeles klart att
propositionen är ett resultat av en politisk
uppgörelse med Centern, som här helt har gått
LRF:s ärenden.</pre><pre>Man bör i detta sammanhang erinra sig vad som
hände med Föreningsbanken, som under ett
skede -- på initiativ av LRF -- var organiserad som
en ekonomisk förening men som tvingades att
blixtsnabbt förvandla sig till aktiebolag för att
kunna skaffa erforderligt riskkapital. Alternativet
hade varit finansiell katastrof med kraftfulla
åtgärder från statens sida som enda
räddningsmöjlighet.</pre><pre>Ratinginstitutet Standard  &  Poors har nedgraderat
hypoteksbanken vid två tillfällen, båda gångerna
med motiveringen att bankens framtida
organisation var oklar. Stor osäkerhet får anses
råda beträffande ratinginstitutets kommande
bedömning av ett till ekonomisk förening ombildat
bolag. Varje nedgradering betyder dyrare
upplåning och åtföljande dyrare utlåning. Det bör
mot denna bakgrund ställas stora krav på att ett
politiskt beslut att omvandla ett nyligen etablerat
kreditmarknadsbolag till ekonomisk förening är
riktigt med hänsyn till behovet av en väl fungerande
kreditmarknad och det allmännas intresse av att
undvika nya finansiella kriser.</pre><pre>Det i propositionen framlagda förslaget innebär i
organisatoriskt hänseende en betydande risk för att
marknaden inte kommer att uppfatta förslaget som
seriöst. Den kvarlevande banken ges inte någon
chans att på ett övertygande sätt arbeta på
upplåningsmarknaden med den inbyggda risken för
att uppgå i en förening redan efter cirka två år.</pre><pre>Från nu anförda synpunkter måste det anses
betänkligt att redan nu besluta att bolaget skall
kunna omvandlas till en ekonomisk förening efter
så kort tid som har föreslagits. Bestämmelsen om
att en fusion med en ekonomisk förening skall
kunna ske redan den 1 januari 1998 bör därför utgå.</pre><pre>Vår mycket omfattande motion innebär i korthet
följande.</pre><pre>--Landshypoteks bärande affärsidé, nämligen lån till
lantbruket och dess binäringar till fördelaktigast
möjliga villkor, bibehålls.</pre><pre>--Hypoteksbankens och föreningarnas
kreditrörelse överförs till ett nybildat
kreditmarknadsbolag.</pre><pre>--Den kooperativa karaktären bevaras genom att
föreningarna blir ägare till detta bolag.</pre><pre>--Genom konsortialavtal och hembudsskyldighet
säkerställs att föreningarna även i framtiden blir
majoritetsägare i bolaget.</pre><pre>--Föreningarna ges rätt att emittera s.k.
landshypoteksbevis.</pre><pre>--Genom bolagsformen får Landshypotek också
tillgång till riskkapitalmarknaden.</pre><pre>--Hypoteksbanken kvarstår med huvudsaklig
uppgift att förvalta utestående obligationslån.</pre><pre>--Hypoteksbankens styrelse föreslås ha oförändrat
antal ledamöter, dvs. sex ledamöter. Regeringen
skall utse tre ledamöter inklusive ordförande och
vice ordförande.</pre><pre>--I det nybildade kreditmarknadsbolaget föreslås
att staten utser ordförande och att övriga ledamöter
godkänns av Hypoteksbanken.</pre><pre>--Det nya bolaget föreslås få namnet
Hypoteksbanken AB.</pre><pre>Vi har väckt en mycket omfattande motion i det här
ärendet med ett komplett lagförslag. Vi ifrågasätter
å det bestämdaste att man kan hantera den här
frågan på det sätt som har föreslagits i
propositionen och som senare en bildad majoritet
föreslår i det aktuella betänkandet.</pre><pre>Herr talman! Med det anförda yrkar jag avslag på
propositionens förslag och bifall till vår reservation.</pre><pre>Slutligen, herr talman, vill jag, med hänsyn till att
detta är den sista debatten i näringsutskottets
frågor som jag deltar i, framföra ett tack till
ledamöterna i utskottet. Det har varit trevligt och
intressant vid de tillfällen då jag har deltagit vid
ärendenas behandling. Jag önskar alla ledamöter
en trevlig sommar.</pre><pre>I detta anförande instämde Bengt Dalström (nyd).</pre><pre>Anf. 120  JAN BACKMAN (m):</pre><pre>Herr talman! Betänkandet NU27 om ombildningen
av Landshypotek är ett exempel på att ett i
huvudsak bra och hos berörda parter förankrat
beslut vid rätt tidpunkt är bättre än ett -- enligt vissa
debattörer -- perfekt, men inte alltför väl förankrat
beslut vid fel tidpunkt. Kort sagt: Det är viktigt att
riksdagen fattar ett beslut i morgon.</pre><pre>Hypoteksbankens kreditvärdighet nedgraderades i
början av detta år. Prognosen är negativ till följd av
en försvagning av bankens tillgångar, men också på
grund av dröjsmålet med förslaget om ombildning.
Ytterligare försämrade upplåningsvillkor skulle
kunna bli en följd av att osäkerheten kvarstår. Att
då som utskottsreservanten Bengt Dalström och
hans partikollega Bo G Jenevall föreslår avvakta ett
nytt förslag från regeringen så att beslut kan fattas
under hösten 1994 är mot den bakgrunden inte
särskilt ansvarskännande. Det skulle innebära en
förlängd och fortsatt mycket riskabel osäkerhet för
låntagarna.</pre><pre>Att det skulle behöva dröja ända till nu, sedan det
första utredningsförslaget presenterades 1989, är
naturligtvis beklagansvärt. Det är i varje fall inte
något särskilt starkt argument för en ytterligare
försening, nu när vi också kan falla tillbaka på att
en enig landshypoteksföreningsrörelse sedan förra
sommaren står bakom den nu framlagda
organisationslösningen.</pre><pre>Vad det handlar om, herr talman, är att
utskottsmajoritetens förslag innehåller
komponenter som tillgodoser både statens
intressen och landshypoteksorganisationens
önskemål. För statens del handlar det i första hand
om att kunna avveckla den av staten garanterade
grundfonden, som för närvarande uppgår till 2,3
miljarder. Sedan något år tillbaka får inte
grundfonden beaktas vid beräkningen av
kapitalbasen. Landshypoteksbanken hade ändå vid
årsskiftet 1993--1994 genom en stabil vinstnivå nått
en kapitaltäckning på 10,7 %.</pre><pre>Förslaget medför att arbetet med att avreglera
kreditmarknaden och skapa en önskvärd
konkurrensneutralitet tar ytterligare ett steg
framåt. Den önskvärda avvecklingen av den
specialreglering som gäller landshypoteken kan
påbörjas liksom en anpassning till EES-avtalets
regler om stöd till företag.</pre><pre>Fördelen med det framlagda förslaget för
landshypoteksorganisationen är att man efter ett
övergångsskede kan välja den associationsform
som man själv finner vara lämpligast. Utskottet
preciserar i betänkandet vilka förutsättningar som
skall gälla för en fusion mellan den enligt förslaget
nybildade ekonomiska föreningen och det likaledes
nybildade kreditmarknadsbolaget, om
Landshypotek beslutar att driva verksamheten i
ekonomisk förening.</pre><pre>Enligt regeringsförslaget skall den ekonomiska
föreningen som bildas ha till ändamål att bl.a.
lämna ekonomisk rådgivning till sina medlemmar,
att göra kreditbedömningar samt att äga och
förvalta aktierna i kreditmarknadsbolaget. Det
förefaller som att man på den punkten har tagit
hänsyn till Lagrådets synpunkter.</pre><pre>Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i
betänkandet och avslag på reservationen från Ny
demokrati.</pre><pre>Anf. 121  BO G JENEVALL (nyd):</pre><pre>Herr talman! Jag är av den uppfattningen att med
den föreslagna ordningen kommer man att få
betydande svårigheter med sin upplåning. Man
kommer också att få betydande svårigheter med att
låna upp kapital till konkurrensmässiga villkor.</pre><pre>Jag vet att det har funnits en betryggande majoritet
i denna riksdag för det förslag som vi i Ny
demokrati har lagt fram i vår motion. Jag vet också
att denna omsvängning är ett resultat av LRF:s
sedvanligen mycket goda lobbyingarbete. Och det
är bedrövligt att man skall behöva beskåda att en
betydande riksdagsmajoritet svänger genom
påtryckningar från ett särintresse.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>(Beslut skulle fattas den 9 juni.)</pre><pre>17 §  Kompletteringspropositionen</pre><pre>Föredrogs</pre><pre>näringsutskottets betänkande</pre><pre>1993/94:NU29 Kompletteringspropositionen
(prop. 1993/94:150 delvis).</pre><pre>Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.</pre><pre>(Beslut skulle fattas den 9 juni.)</pre><pre>18 §  Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden</pre><pre>Föredrogs</pre><pre>näringsutskottets betänkande</pre><pre>1993/94:NU30 Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden.</pre><pre>Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.</pre><pre>(Beslut skulle fattas den 9 juni.)</pre><pre>19 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades</pre><pre>Finansutskottets betänkande</pre><pre>1993/94:FiU20 Den ekonomiska politiken och
slutlig budgetreglering för budgetåret 1994/95</pre><pre>Konstitutionsutskottets betänkande</pre><pre>1993/94:KU28 Ytterligare åtgärder mot
barnpornografi m.m.</pre><pre>Socialutskottets betänkande</pre><pre>1993/94:SoU35 Ändring i Sekretesslagen
(1980:100)</pre><pre>Arbetsmarknadsutskottets betänkanden</pre><pre>1993/94:AU18 Den fortsatta reformeringen av
arbetslöshetsförsäkringen</pre><pre>20 §  Kammaren åtskildes kl. 18.10.</pre><pre>Förhandlingarna leddes</pre><pre>av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 8
§ anf. 14 (delvis),</pre><pre>av förste vice talmannen därefter t.o.m. beslutet
om samlad votering,</pre><pre>av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf.
80 (delvis).</pre><pre>av andre vice talmannen därefter t.o.m. 12 § anf.
109 (delvis),</pre><pre>av talmannen därefter t.o.m. 18 § anf. 119 (delvis)
och</pre><pre>av förste vice talmannen därefter till
sammanträdets slut.</pre>