Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1993/94:10

Tisdagen den 19 oktober

Kl. 14.00--19.47

---

1 § Val till Nordiska rådet

Företogs val av 20 ledamöter och 20 suppleanter i
Nordiska rådet. Valberedningen hade enhälligt
godkänt gemensamma listor för valen av ledamöter
och suppleanter i Nordiska rådet.

Sedan de gemensamma listorna upplästs av
talmannen och godkänts av kammaren befanns
följande personer, vilkas namn i här angiven
ordning upptagits på resp. listor, valda för tiden
intill dess val nästa gång ägde rum:

ledamöter

Wiggo Komstedt (m)

Sten Andersson i Stockholm (s)

Hans Nyhage (m)

Ingvar Carlsson (s)

Elver Jonsson (fp)

Lahja Exner (s)

Marianne Andersson (c)

Per Olof Håkansson (s)

Sten Svensson (m)

Ingrid Näslund (kds)

Lena Öhrsvik (s)

Richard Ulfvengren (nyd)

Arne Andersson (m)

Mats Hellström (s)

Hugo Bergdahl (fp)

Birgitta Dahl (s)

Inger Koch (m)

Allan Larsson (s)

Anders Svärd (c)

Lars Werner (v)

suppleanter

Filip Fridolfsson (m)

Hans Gustafsson (s)

Göthe Knutson (m)

Anita Johansson (s)

Gudrun Norberg (fp)

Karl-Erik Svartberg (s)

Stina Gustavsson (c)

Yvonne Sandberg-Fries (s)

Ingrid Hemmingsson (m)

Liisa Rulander (kds)

Jan Fransson (s)

Lars Moquist (nyd)

Bertil Danielsson (m)

Bruno Poromaa (s)

Isa Halvarsson (fp)

Birthe Sörestedt (s)

Ingvar Eriksson (m)

Nils T Svensson (s)

Agne Hansson (c)

Berith Eriksson (v)

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 13 oktober.

3 § Meddelande om svar på interpellation

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelse:

Interpellation 1993/94:7

Till riksdagen

Med hänvisning till riksdagsordningen kap. 6:1 får
jag meddela att jag på grund av utlandsresa inte är
i tillfälle att besvara Inger Hestviks ställda
interpellation om resurserna till de mindre och
medelstora högskolorna inom föreskriven tid. Jag
avser att besvara interpellationen torsdagen den 11
november 1993.

Per Unckel

4 § Svar på fråga 1993/94:34 om folkomröstning
om medlemskap i EG

Anf. 1 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Ines Uusmann har frågat mig om -- och
i så fall när -- regeringen har för avsikt att inbjuda
riksdagspartierna till samtal om datum för
folkomröstningen om EG-medlemskap.

Vi befinner oss just nu på väg in i ett intensivt skede
i förhandlingarna. Vår främsta strävan är att
åstadkomma ett för Sverige och svenska intressen
så bra resultat som möjligt.

Först när ett färdigt avtal föreligger, eller vi har en
klar uppfattning om när så kommer att bli fallet,
kommer det att vara möjligt att konkret ta ställning
till lämplig tidpunkt för den folkomröstning som då
skall äga rum.

Jag kommer självfallet att kalla företrädare för
riksdagens samtliga partier till överläggningar i
denna fråga.

Då Ines Uusmann, som framställt frågan, anmält
att hon var förhindrad att närvara vid
sammanträdet, medgav talmannen att Ewa
Hedkvist Petersen fick delta i överläggningen.

Anf. 2 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):

Fru talman! Först får jag tacka talmannen för att
jag fått möjlighet att ta emot svaret i Ines
Uusmanns frånvaro, och sedan vill jag tacka
statsministern för hans svar på frågan.

Skälet till att frågan ställts är den moderate
partisekreterarens utspel å sitt partis vägnar om att
folkomröstningen skall ske i samband med valet
nästa år. Men EG-ministern säger att
folkomröstningsdatum skall fastställas först när
förhandlingarna är klara. Därför undrar man vilka
besked som gäller. Man får en känsla av att det är
dubbla budskap.

I stort sett alla partier här i kammaren anser inte att
folkomröstningen skall ske på valdagen.
Socialdemokratiska partiet, Kristdemokraterna,
Centern och Folkpartiet har sagt att det bör ske en
överenskommelse och att det är viktigt att vi inte
har en partipolitisk strid om datumet för
folkomröstningen.

EG-frågan är ju en mycket mycket viktig fråga för
svenska folket och även för Sverige som land, som
nation. Därför anser vi socialdemokrater att det
bör vara en folkomröstning med en särskild
valrörelse för att man skall kunna avgöra den
frågan. Då ger man människor också möjlighet att
verkligen tränga in i detta och känna att de kan ta
ställning till de alternativ som kommer att finnas.
Det är därför olyckligt att ha folkomröstningen i
samband med valdagen.

Jag tolkar statsministerns svar så, att han
naturligtvis är beredd att kalla partiföreträdare till
överläggningar. Det är väldigt bra, för vi bör inte ha
en strid i det sammanhanget. Jag måste också tolka
svaret så, att statsministern är beredd att låta
förhandlingarna pågå under den tid som behövs, så
att vi verkligen låter nationens intressen gå före
partitaktiska intressen av att ha folkomröstningen
på en speciell dag. Naturligtvis tar jag detta som en
intäkt för att det blir en överenskommelse om en
tidpunkt varvid partiernas åsikter tas till vara.

Anf. 3 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! I denna fråga har den linje som jag
företrätt varit konsekvent ända sedan jag, tror jag,
som den förste partiledaren över huvud taget
väckte tanken på en folkomröstning. Det var under
hösten 1990. För mig har det varit självklart att
detta är en så viktig fråga att folket till slut måste få
möjlighet att ta ställning till den.

Tidpunkten för folkomröstningen debatteras
ganska flitigt. Jag har noterat att olika företrädare
för Socialdemokraterna har varit ute med mer eller
mindre -- ofta mer -- bestämda ståndpunkter i den
frågan. Det gäller också företrädare för andra
partier.

Det som Gunnar Hökmark har gett uttryck för är
den önskan som jag vet finns hos många, nämligen
att hitta en form för att göra folkomröstningen
beslutande, alltså inte bara rådgivande. Vi vet ju
alla att det finns en viss misstro mot det sätt på
vilket folkomröstningsinstrumentet har hanterats i
det förflutna.

När detta är sagt är det alldeles självklart att vi kan,
och bör, diskutera denna fråga fritt nu. Men vi kan
inte inta en definitiv ståndpunkt, därför att vi inte
vet när vi är klara med förhandlingarna. När vi är
klara med förhandlingarna och avtalet är klart,
eller vi har en klar uppfattning om när det sker, är
det naturligt att företrädare för riksdagspartierna
samlas och tittar på hur det då ser ut. Jag tror att
det då är viktigt att vi relativt snabbt för ut frågan
till folket för avgörande, därför att det då gäller att
ta ställning till det som har kommit fram.

Vi driver nu förhandlingarna framåt med stor kraft,
samtidigt som vi från regeringspartiernas sida
bedriver ett aktivt opinionsbildningsarbete. Jag är
själv ute i olika delar av landet varje måndag. I går
mötte jag många hundra människor i Linköping
som ställde frågor och engagerat debatterade de
här frågorna.

Jag skulle önska att ledande företrädare för
samtliga partier tog den viktiga frågan om
opinionsbildning och detta med att svara på frågor
om Europapolitiken på allvar och inte väntade till
en folkomröstningskampanj med att möta den
tveksamhet och de frågor som i dag finns.

Anf. 4 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):

Fru talman! Jag tycker, precis som statsministern,
att det är väldigt viktigt att alla politiker är ute och
debatterar EG-frågan.

Om jag skall tala för mitt parti kan jag säga att det
förekommer en mycket mycket livlig verksamhet
när det gäller att just förklara och beskriva vad ett
EG-medlemskap skulle innebära. Det finns
människor i alla partier som har olika åsikter, men
så är det ju i en demokrati. Vi har olika åsikter, och
vi kommer så småningom fram till ett beslut.

Vi är alla inställda på att en folkomröstning skall
äga rum, men den socialdemokratiska
ståndpunkten är att vi måste se till att det finns tid
för människor att kunna ta ställning. I fredags sade
EG-ministern att han ansåg att det måste gå minst
fyra--sex månader efter det att förhandlingarna är
klara innan vi kan ha en folkomröstning.
Människor behöver minst så lång tid.

Jag och socialdemokratin menar då att det inte är
rätt att sätta en bortre gräns för folkomröstningen,
vilket partisekreterare Hökmark hävdade i
samband med diskussionen om att ha
folkomröstningen på valdagen. Vi menar att
förhandlingarna har en bra bit att gå än.

Anf. 5 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Hur långt förhandlingarna har att gå
vet vi inte. Vad vi kan notera är att vi nu har
momentum i förhandlingarna. Det råder inget
tvivel om att det från EG-staternas sida finns en
mycket stark vilja att föra förhandlingarna framåt.
Detta är mycket bra, eftersom det skapar bättre
möjligheter för oss att tillvarata svenska intressen.
Vi får absolut inte hamna i den situationen att vi
gentemot EG-staterna skapar intryck av att vi av
det ena eller andra skälet vill dra frågan i långbänk
eller släpa fötterna efter oss. När viljan finns från
deras sida att träffa för Sverige bra uppgörelser
skall vi vara redo att träffa dessa uppgörelser.

Vi kan inte veta vid vilken tidpunkt vi kommer fram
till ett resultat. Jag hoppas att vi kommer fram till
ett resultat i rimlig tid, och när vi är klara med det
skall vi gå ut till folket.

Jag vill till alla -- inte till Ewa Hedkvist Petersen
speciellt -- rikta en maning att inte vänta med den
viktiga uppgiften att informera och diskutera.
Vänta heller inte med ett ställningstagande i denna
viktiga fråga. Det principiella ställningstagandet
kan göras nu, i dag. I och för sig är det
anmärkningsvärt att alla politiska partier i Sverige
utom ett har haft kraften och förmågan att fatta
beslut.

Anf. 6 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):

Fru talman! Statsministern sade att det gäller att få
för Sverige bra uppgörelser, och det är en väldigt
viktig markering. Då måste vi se till att
förhandlingarna får ta den tid de tar, så att vi får för
Sverige bra uppgörelser. Men det finns också en
annan aspekt på tiden, nämligen att det svenska
folket måste få möjligheter att hinna sätta sig in i
vad frågan innebär och vad ett förhandlingsresultat
innebär.

Vi vet att tiden spelar en väldigt stor roll för
människor. Det människor vill ha nu är grundlig
information, grundliga möjligheter att diskutera.
Det man inte vill ha är enkla slagord, enkla
budskap. Vi vet nämligen att det mycket upplysta
och krävande svenska folket inte nöjer sig med det.
Därför är tiden väldigt viktig även för svenskarna i
gemen.

Anf. 7 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Det som Ewa Hedkvist Petersen sade
nu på slutet håller jag med om inte bara litet grand,
utan helt och hållet -- detta är något väldigt viktigt.
Det är viktigt att vi utnyttjar den tid vi har. Vi kan
inte veta hur lång den är. Det EG har satt upp som
mål är att medlemskapet för Sveriges del, om vi
beslutar oss för det, skall vara ett faktum den 1
januari 1995. Förhandlingarna bedrivs från den
utgångspunkten.

Jag skulle vilja vädja till alla partier och komma
med ett förslag: Jag menar att alla i denna
kammare, alla vi som företräder de partier som har
varit bärare av beslutet att söka medlemskap,
borde avsätta varje måndag för att gå ut i landet och
möta människorna, på skolorna, på arbetsplatserna
och på kvällsmötena, och för att svara på de frågor
som finns. Jag vet att det kommer hundratals, det
kommer tusentals människor till de möten som jag
har. Varför kan vi inte alla nu börja detta arbete?
Vi får inte vänta. Det är nu som människorna vill
ha besked.

Anf. 8 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):

Fru talman! Statsministern antydde i sitt förra
inlägg att alla partier utom ett -- och han avsåg då
naturligtvis Socialdemokraterna -- hade tagit
ställning som partier i EG-frågan. Det är ju på det
sättet att det i alla partier förekommer olika åsikter,
och varje parti måste försöka hitta sin egen väg att
komma fram till hur man skall hantera den här
frågan. Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi
mellan partierna har respekt för våra olika sätt att
hantera det hela, att vi inte faller för att låta enkla
slagord styra informationen och debatten, utan att
vi verkligen får en möjlighet att diskutera. I det
socialdemokratiska partiet har vi valt vår väg. Vi
kommer att ta ställning som parti efter det att
förhandlingsresultatet är färdigt. Vi lägger alltså
väldigt stor vikt vid förhandlingsresultatet, och av
den anledningen anser vi att tidsaspekten är mycket
mycket viktig.

Anf. 9 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Vi hamnar nu litet grand i utkanten av
den frågeställning som den formella frågan rörde.

Det är klart att det oroar mig litet att det
socialdemokratiska partiet som enda riksdagsparti
inte anser att man kan ha någon formell ståndpunkt
i EG-frågan. Varje annat parti anser det. Det anser
Moderaterna, Folkpartiet, Centern, kds, Ny
demokrati och Vänsterpartiet. Man har en
principiell och av partiets högsta beslutande organ
fastlagd åsikt om vad man är övertygad om är bäst
för Sverige. Jag tvivlar inte på att praktiskt taget
hela ledningen inom socialdemokratin är lika
övertygad om denna frågas betydelse för Sverige
som jag är, men jag är litet rädd för att man, av skäl
som jag visserligen kan respektera, dröjer med att
gå ut till människorna och förklara sin ståndpunkt
och att man på det viset kommer att få svårt att med
en snabb kampanj övertyga.

Det här är en fråga i vilken jag tycker att vi skulle
ha informerat och diskuterat och varit ute och talat
med människor sedan år tillbaka. Varje vecka som
från något partis sida försummas i denna fråga är en
försummad vecka.

Anf. 10 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):

Fru talman! Vi dröjer inte med att ta diskussionen
med männsiksor, utan vi är inom mitt parti ständigt
ute och diskuterar. Men fortfarande finns det
väldigt mycket olika åsikter, och det måste vi
respektera. Jag tror att den tiden är förbi då ett
parti bara kunde säga att man hade fattat ett beslut
och att det sedan skulle vara på det sättet. Vi
försöker tackla den här mycket mycket stora och
samtidigt väldigt krävande frågan på ett sätt som vi
tror är det bästa. Vi hoppas att vi så småningom
kommer att ha ett bra förhandlingsresultat, så att
vi i partiet kan fatta beslut och att vi sedan har en
folkomröstning där svenska folket får avgöra
frågan. Det tycker jag är en alldeles utmärkt
hantering.

Anf. 11 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Självfallet finns det olika åsikter i den
här frågan. Sådana olika åsikter möter jag i stort
sett varje dag. Jag tror nämligen att det är oerhört
viktigt att man möter dem, att man respekterar
dem -- förvisso -- men att man sedan redovisar sin
övertygelse och varför man har den övertygelsen,
vad man grundar den på. Man måste emellertid
vara ute, och man måste möta människorna. Man
får inte sluta sig inne i sina lokaler, i någon tvekan
eller i någon tidtabellsdiskussion.

Därför skulle jag gärna se att vi i regeringspartierna
och ni i socialdemokratin kunde ta varandra i hand
och från nu avsätta varje måndag till en nationell
dialog med människorna i olika delar av landet, en
dialog om Sveriges plats i det framtida Europa.
Vänta inte på förhandlingsresultat, vänta inte på
partiledaröverläggningar, vänta inte på det ena
eller det andra! Det är nu som människorna vill ha
upplysning och vill diskutera. Jag hoppas att denna
invit uppfattas som så genuin som den faktiskt är.

Anf. 12 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):

Fru talman! Jag kan då upplysa statsministern om
att det folkbildningsarbetet sedan ett par år tillbaka
pågår inom arbetarrörelsen och socialdemokratin
och -- det vet jag -- i de flesta partier här i
kammaren.

Anf. 13 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Låt oss då få litet mer fart på detta
folkbildningsarbete! De gånger jag har tittat på
opinionsundersökningar -- jag gör det inte så ofta,
men ibland sneglar jag i alla fall på dem -- har jag
fått klart för mig att vi har en oroande utveckling.
Inom de partier som klart har tagit ställning i frågan
kan vi se att opinionen blir allt tydligare, och det är
en opinion som enligt min mening är bra. Men inom
de partier som inte formellt har tagit ställning går
opinionsutvecklingen åt fel håll, trots
folkbildningsarbetet. Jag tycker nog att detta borde
mana till eftertanke hos alla oss i alla partier som är
så övertygade som vi är om att detta är en ödesfråga
för Sveriges framtid.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på fråga 1993/94:59 om deklaration av
innehållet i blyfri bensin

Anf. 14 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Karl-Erik Persson har frågat mig om
regeringen kommer att vidta åtgärder som gör att
innehållet i blyfri bensin kan deklareras och bli
offentligt.

Under de senaste åren har en markant övergång
skett från blyad till oblyad bensin. En minskad
användning av blyad bensin är från såväl hälso- som
miljösynpunkt önskvärd då bly är ett ämne med väl
kända negativa effekter på miljö och hälsa. För att
bibehålla nödvändiga egenskaper hos bensinen har
blyet kommit att ersättas med andra ämnen.

Frågor om motorbensin regleras bl.a. i lagen om
kemiska produkter (1985:426) och förordningen
om motorbensin. Det åligger enligt lagen om
kemiska produkter såväl tillverkare som importör
att klarlägga och informera om en produkts miljö-
och hälsofarlighet samt att vidta de åtgärder som
behövs för att motverka skada på människor eller
miljö.

Vid användningen av en produkt är det
Arbetarskyddsstyrelsen och Naturvårdsverket som
närmast ansvariga tillsynsmyndigheter som har att
beakta påverkan på arbetsmiljön resp. den yttre
miljön. I detta sammanhang har myndigheterna
rätt att begära in all den information om en
produkts sammansättning och innehåll som kan ses
som nödvändig.

Tillverkare och importör är, som jag redan sagt,
skyldiga att se till att effekterna av deras produkter
är utredda och att produkterna klassificeras och
märks om de har negativa effekter på hälsa och
miljö. Skulle det visa sig att en leverantör underlåtit
att informera om en produkts hälso- eller
miljöfarliga effekter åligger det myndigheterna att
vidta åtgärder.

Aktuella lagar och förordningar ger alltså, enligt
min bedömning, utrymme för myndigheterna att
vid behov vidta nödvändiga åtgärder för att skydda
hälsa och miljö.

Anf. 15 KARL-ERIK PERSSON (v):

Fru talman! Jag får tacka miljöministern för svaret.

Det kan nästan se ut som att jag skulle vara emot
den oblyade bensinen. Det är jag inte. Jag är för att
vi skall ha den oblyade bensinen kvar. Det är inte
det som föranlett min fråga.

Anledningen till min fråga är uppgifter i en tidning
som heter Bensin och butik, som kommer bl.a. till
mackägare. Där framgår att den information om
vad den oblyade bensinen innehåller som
miljöministern talar om inte har gått ut till vare sig
bensinmacksägare, verkstäder eller en del
transportörer.

Det har också påpekats att
Arbetarskyddsstyrelsens information är luddig.
Man föreskriver inte vilka skyddsåtgärder som skall
användas för att inte skada skall uppkomma. Det
finns inte information om vad detta leder till på lång
sikt. Om de som arbetar med den oblyade bensinen
ådrar sig skador har vi misslyckats med en del som
jag tycker är mycket viktig. Man kan på ett enkelt
sätt utfärda föreskrifter som gör att människor inte
tar skada.

Om Arbetarskyddsstyrelsen har dåliga föreskrifter
borde Miljödepartementet trycka på så att
information går ut. Om man dröjer med
informationen är det inte säkert att det direkt
uppstår skador hos dem som handskas med
bensinen, utan det kan komma på litet sikt. Det kan
ta 5--10 år. Det är många människor som eventuellt
skulle kunna bli skadade. Det kan vi slippa undan
om man kommer med föreskrifter till alla som
håller på med detta.

Anf. 16 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Vi har självfallet undersökt vilka
rapporter och vilken dokumentation som finns på
detta område. Enligt Naturvårdsverket,
Arbetarskyddsstyrelsen och
Kemikalieinspektionen finns det inte några belägg
för en ökad hälso- eller miljöpåverkan från oblyad
bensin.

Att bensin som sådan inte är särskilt hälsosam att
umgås med hur som helst vet vi sedan gammalt. Det
har vi vetat under lång tid. Vi vet att det finns
verkligt farliga varianter. De flygbensinolyckor som
vi upplevt under senare decennier är ett exempel på
detta. Just i denna del vill jag gärna ha mer belägg,
och jag tror att myndigheterna också vill ha det, för
att kunna börja nysta upp problemet på ett
systematiskt sätt.

Jag har heller inte trott att Karl-Erik Persson vill att
vi skall behålla den blyade bensinen. Den är ju en
olycka i sig. Om den kommer bort skapar det
möjligheter för blandbränslen. Man kan efterhand
få bort en del av det fossila innehållet i bensinen,
och man kan blanda i nyttigare och mer biologiska
grundämnen i det hela. Där tror jag att vi är
överens.

Det faktum att det finns andra tillsatsmedel innebär
att blyet kan tas bort. Då återstår frågan vilken
öppenhet som finns. Efter att ha lyssnat på olika
parter har i varje fall jag kommit fram till att
slutenheten i dag är mindre. Den tillsats man
använder i bensinen är i mindre grad ett
konkurrensmedel.

Även för myndigheterna är detta inte något
problem. Det finns en lagfäst skyldighet att lämna
ut den information som behövs för att kunna
bedöma om tillsatsmedlet är skadligt eller inte.

Anf. 17 KARL-ERIK PERSSON (v):

Fru talman! Tillsatsmedel i samband med bensin
kan göra att det blir farligt. Tillsatsmedlet i sig
självt behöver inte vara farligt. Det är den delen
som en del som arbetar med bensin är oroade för.

Kan man konstatera skada, eller att det i några fall
har uppvisats någon typ av skada, borde man t.ex.
kunna gå ut med föreskrifter att man under den
period man har detta bränsle använder
skyddsmasker, eventuellt skyddshandskar eller
överdragskläder som gör att det inte sugs upp i
kläderna.

Det kan vara ganska enkla föreskrifter som gör att
man kommer undan dessa problem tills vi får
tillsatsmedel som icke har någon som helst
betydelse för den som handskas med dem och som
är bättre för miljön. Det hoppas vi väl alla att vi får,
så länge vi över huvud taget har den här bensinen
kvar. Jag håller med om att det bästa vore att få bort
den och att få andra drivmedel.

Anf. 18 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Jag är besjälad av samma vilja. Det är
inte det vi diskuterar. Frågan är om det finns någon
grund som är tillräckligt påtaglig för att vi skall
kunna sätta myndigheterna i arbete.

Jag tar gärna emot tidningsartikeln, som jag i och
för sig inte själv har läst, och tittar efter vad den är
baserad på för erfarenheter. Vi skall ta och titta på
det och se om det finns någon grund när det gäller
just inblandning av nya tillsatsmedel.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på fråga 1993/94:4 om ett nytt polishus
i Sölvesborg

Anf. 19 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Christer Skoog har frågat mig varför
regeringen inte vill medverka till att det byggs ett
nytt polishus i Sölvesborg.

Under hösten 1992 begärde Rikspolisstyrelsen hos
regeringen att länsramen för Blekinge län skulle
räknas upp med 700 000 kronor för att göra det
möjligt att hyra nya lokaler till polisens arbetsgrupp
i Sölvesborg. Polismyndigheten i Karlshamn har
dessutom i en kompletterande skrivelse insänd till
regeringen i maj i år redogjort för
Yrkesinspektionens synpunkter på de nuvarande
lokalerna.

Riksdagen har godkänt regeringens förslag till nya
riktlinjer för den statliga lokalförsörjningen. Den
nya beslutsordningen innebär att myndigheterna i
princip själva svarar för sin egen lokalförsörjning
inom tilldelade ekonomiska ramar.

Det är alltså i första hand en sak för
Rikspolisstyrelsen och Länsstyrelsen i Blekinge län
att avsätta resurser för att göra det möjligt att ge
polisen i Sölvesborg nya lokaler. Denna prioritering
måste således finansieras inom ramen för den av
riksdagen beslutade resursramen.

Anf. 20 CHRISTER SKOOG (s):

Fru talman! Tack för svaret.

Bakgrunden till min fråga är givetvis, som framgår
av justitieministerns svar, att polisen i Sölvesborg
för närvarande enligt mångas mening inte har
ändamålsenliga lokaler. Man har sina expeditioner
och utredningsrum i en f.d. borgmästarvilla som
inte fyller de krav på moderna lokaler som man kan
ställa inte minst i den offentliga sektorn, som är en
mycket viktig del.

Jag hade hoppats att regeringen skulle ta litet mer
initiativ i den här frågan. Jag är medveten om att
det finns regler och förordningar som vi alla varit
med om att fatta beslut om. Men ibland kan man
ha litet extra vilja, försöka påverka och fördela om
medel.

Jag hoppas att man skall kunna utnyttja den
situationen, som tyvärr är tråkig i övrigt, att det
råder en hög arbetslöshet. Det har i modern tid
aldrig tidigare varit så billigt att bygga. Det borde
även staten kunna utnyttja.

Jag vill ställa frågan till justitieministern: Är
justitieministern beredd att ta initiativ till att
fördela om så att det blir möjligt att polisen i
Sölvesborg får ändamålsenliga lokaler inom en
nära framtid?

Anf. 21 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Riksdagen, som Christer Skoog tillhör,
har beslutat om de nya riktlinjerna för
lokalförsörjningen. Dessa riktlinjer innebär att det
är myndigheterna som själva svarar för sin
lokalförsörjning inom tilldelade ekonomiska
ramar. Den möjlighet regeringen har, om vi ser det
rent formellt, är att lägga fram förslag om
ytterligare medel. Jag tror dock att Christer Skoog
är lika medveten som jag om att riksdagen faktiskt
har ålagt Justitiedepartementet att göra
besparingar inom Polisens verksamhetsområde på
500 miljoner kronor över en treårsperiod. Vi skall
inte heller glömma bort att Polisen har 9,5
miljarder kronor till sitt förfogande för sin lokala
organisation. Det är inom ramen för detta belopp
som omprioriteringar skall göras. Dessa
omprioriteringar görs av Rikspolisstyrelsen och
länsstyrelserna.

Anf. 22 CHRISTER SKOOG (s):

Fru talman! 9,5 miljarder är en stor summa. Man
kan hoppas att Rikspolisstyrelsen tar del av den här
debatten genom att läsa protokollet och inser att
det är viktigt att prioritera om så att även polisen i
Sölvesborg kan få vettiga lokaler.

I Blekinge har det förekommit en lång diskussion
om indelningen av polisdistrikten. Såvitt jag vet är
indelningen nu fastställd. Det torde innebära att
staten skall vara ekonomisk i sitt tänkande. Man
bör inte vara kvar i gamla, oändamålsenliga lokaler
som behöver repareras. Man bör bygga nytt när
man har chansen.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på frågorna 1993/94:25 och 26 om
beläggningen på kriminalvårdsanstalterna,
m.m.

Anf. 23 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Birger Andersson har frågat mig dels
vilka åtgärder jag avser vidta för att snabbt lösa den
akuta beläggningssituationen, dels vilka åtgärder
jag är beredd att vidta för att tidigarelägga om-,
tilloch nybyggnader inom kriminalvården. Jag
besvarar frågorna i ett sammanhang.

Från och med förra hösten har det skett en kraftig
beläggningsökning inom kriminalvården, vilket
bl.a. beror på att antalet långtidsdömda ökar.
Periodvis och under de senaste månaderna har
såväl anstalter som häkten i stort sett varit
fullbelagda. Självfallet innebär den höga
beläggningsnivån problem för kriminalvården.

Under förra vintern redovisade
Kriminalvårdsstyrelsen till regeringen en plan för
en kraftig utbyggnad av antalet fängelse- och
häktesplatser för att kunna tillgodose behovet av
ytterligare platser. Till följd därav har riksdagen på
förslag av regeringen i årets
kompletteringsproposition anvisat medel till
kriminalvården för att kunna möta den beräknade
beläggningsutvecklingen. Utbyggnaden sker i
huvudsak genom om- och tillbyggnader av
befintliga fängelser. Som jag pekade på i
kompletteringspropositionen kommer dock
utbyggnaden av anstaltsorganisationen
inledningsvis inte att kunna ske i takt med det
ökade platsbehovet. Under om- och
tillbyggnadsperioden kan det därför behövas
provisoriska åtgärder. Kriminalvårdsstyrelsen har
också uppfört baracker vid några anstalter och
styrelsen planerar även för ytterligare sådana
tillfälliga lösningar. När det gäller Birger
Anderssons andra fråga vill jag påpeka att
regeringen har tidigarelagt de allra flesta om- och
tillbyggnader som har varit möjliga att
tidigarelägga, bl.a. av arbetsmarknadsskäl.

Den planerade utbyggnaden av antalet
fängelseplatser bör, enligt den bedömning jag gör i
dag, på sikt täcka behovet. Den fortsatta
utvecklingen är naturligtvis svår att förutse; t.ex.
kan en fortsatt ökning av antalet långtidsdömda
kräva ytterligare insatser.

Under våren 1992 tillsatte regeringen på mitt
initiativ en kommitté för att se över det
straffrättsliga påföljdssystemets innehåll och
uppbyggnad. I Straffsystemkommitténs uppdrag
ingår också att överväga möjligheterna att
vidareutveckla användningen av olika alternativ till
fängelsestraff. I denna del ingår t.ex. att föreslå hur
samhällstjänst bör infogas som ett permanent inslag
i påföljdssystemet. Kommittén bör även pröva om
det är möjligt att införa någon form av
intensivövervakning av dömda. I detta
sammanhang kan jag också nämna att det inom
Justitiedepartementet förbereds en
försöksverksamhet med intensivövervakning med
elektroniska hjälpmedel som alternativ till
fängelse. Kriminalvårdsstyrelsen har av regeringen
nyligen fått i uppdrag att påbörja planeringen inför
försöket. Avsikten är att försöksverksamheten skall
kunna påbörjas den 1 april 1994 och pågå under i
vart fall ett års tid. Regeringen avser att senast i
början av nästa år förelägga riksdagen ett förslag i
denna fråga.

Regeringen har vidare gett Brottsförebyggande
rådet i uppdrag att i samverkan med
Kriminalvårdsstyrelsen och Rikspolisstyrelsen ta
fram en framtids- och omvärldsanalys för att bl.a.
ge ytterligare underlag för mer långsiktiga
bedömningar angående belastningen på
kriminalvården och övriga rättsväsendet.
Uppdraget skall redovisas senast den 1 november i
år.

En rad åtgärder har alltså vidtagits, och jag kan
försäkra Birger Andersson om att flera planeras för
att kriminalvården skall ges tillräckliga
förutsättningar för att klara sina arbetsuppgifter.
Ännu väsentligare är emellertid regeringens
övergripande kriminalpolitiska mål att minska
brottsligheten. När detta mål nås kommer
arbetsbelastningen inom hela rättsväsendet att
minska. Glädjande nog tyder redan nu vissa tecken
på att ökningstakten under den borgerliga
regeringen har avtagit, och tendensen pekar t.o.m.
på en fortsatt positiv utveckling. På detta sätt når
man på sikt en verklig lättnad för
anstaltsorganisationen.

Anf. 24 BIRGER ANDERSSON (c):

Fru talman! Jag ber att få tacka justitieministern för
svaret på mina frågor. Jag tar först upp den första
frågan om beläggningssituationen.

Förra budgetåret, 1992/93, var medelbeläggningen
vid slutna anstalter 97 %. Medelbeläggningen på
häktena var 95 % under motsvarande tid.
Riksdagen har uttalat sig för en beläggningsnorm
på 85 % för att man skall kunna genomföra en
differentiering av klientelet på fängelserna och för
att en någorlunda effektiv rehabilitering skall
kunna genomföras.

Antalet långtidsdömda ökar. Strafftiderna ökar. De
nya reglerna om villkorlig frigivning som trädde i
kraft den 1 juli i år medför en beläggningsökning på
ungefär 600 platser. De flesta av dessa platser
behövs redan under detta budgetår.

För ett par dagar sedan lades en proposition fram
om ny rattfyllerilagstiftning. Den nya lagstiftningen
skall träda i kraft den 1 januari 1994. Då behövs
ytterligare platser. Totalt har
Kriminalvårdsstyrelsen bedömt platsbehovet till
1 400 nya platser under en treårsperiod.

Gör justitieministern samma bedömning när det
gäller behovet av nya platser som
Kriminalvårdsstyrelsen? När tror justiteministern
att den av riksdagen fastställda beläggningsnormen
kan börja gälla i praktiken?

Anf. 25 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Allt bygger på prognoser. Från
Justitiedepartementet har vi gjort prognoser
grundade på tillgängligt underlag. Vi har bl.a.
BRÅ:s prognoser att bygga på. Enligt dessa
prognoser kommer det att behövas 1 250 nya
fängelseplatser och 300 nya häktesplatser.
Differenserna är inte så stora, men eftersom det är
prognoser kan vi vara säkra på att varken
departementet eller Kriminalvårdsstyrelsen har
kommit fram till de exakta siffrorna.

Birger Andersson påpekade att beläggningen
budgetåret 1992/93 var över 85 %. I det
sammanhanget skall man komma ihåg att då hade i
stort sett inga av den borgerliga regeringens förslag
till skärpningar hunnit genomföras. Den höga
beläggningen berodde på brottsutvecklingen och
var inte planerad i förväg från socialdemokraternas
sida för att vi skulle ha tillräckligt många platser.
Det arbete med en långtidsprognos vi har satt i gång
är viktigt för att vi inte i framtiden skall hamna i
samma situation som vi nu befinner oss i.

Anf. 26 BIRGER ANDERSSON (c):

Fru talman! Nej, jag vill inte alls göra
justitieministern ansvarig för tidigare regerings
försyndelse när det gäller långtidsplaneringen. Jag
vill i stället diskutera den akuta situationen med
utgångspunkt ifrån att det är viktigt att den mycket
engagerade personalen på Kriminalvårdsstyrelsens
anstalter får möjlighet att fullgöra ett gott jobb.

Jag har fått den uppfattningen att
beläggningssituationen är ytterst besvärlig. Det är
därför som jag har tagit upp det här. Vi som sitter
här i riksdagen har säkert, liksom justitieministern,
ambitionen att söka hitta lösningar.

Jag skulle vilja peka på en annan sak med anledning
av min andra fråga. Jag är litet förvånad när det
gäller justitieministerns uttalande. Hon säger: ''När
det gäller Birger Anderssons andra fråga vill jag
påpeka att regeringen har tidigarelagt de allra flesta
om- och tillbyggnader som har varit möjliga att
tidigarelägga, bl.a. av arbetsmarknadsskäl.''

Jag tycker att det är viktigt att man tar upp
byggsysselsättningen. När det nu finns nödvändiga
sysselsättningsprojekt finns det såvitt jag kan förstå
ingenting som hindrar att man tidigarelägger
projekten. Varför kommer inte fler projekt till
stånd?

Anf. 27 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Vi har till
Arbetsmarknadsdepartementet överlämnat de
projekt som finns. Jag sade kanske inte tillräckligt
tydligt i mitt svar att
Arbetsmarknadsdepartementet också har sett till
att igångsättning och tidigareläggning har
möjliggjorts för i stort sett samtliga de projekt som
vi har föreslagit.

Om vi skulle ha följt ett traditionellt budgetarbete
och enbart hållit oss inom Justitiedepartementets
ram hade utbyggnaden tagit betydligt längre tid.

Anf. 28 BIRGER ANDERSSON (c):

Fru talman! Det är värdefullt att
Justitiedepartementet har tagit tag i det här, men
jag har en känsla av att ni borde överlämna ännu
fler byggprojekt som man kan verkställa ute i
landet.

Jag har kriminalvårdsanstalternas platsplanering
framför mig. Många saker är planerade för 1996/97
eller senare. Både justitieministern och jag hoppas
ju att det då är högkonjunktur. Om
justitieministern kan förverkliga många av dessa
byggprojekt nu får justitieministern mer för
pengarna.

Anf. 29 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Jag vill göra en koppling till
utgångspunkten för frågorna, nämligen
beläggningen.

Det har helt klart vid vissa tillfällen varit problem
med platser. Men vi får inte glömma bort att det
faktiskt så gott som hela tiden finns fler platser än
man använder. Om våra prognoser stämmer
kommer det däremot att bli problem under februari
och mars. Sedan blir det åter en situation då det är
överskott på platser.

Anf. 30 BIRGER ANDERSSON (c):

Fru talman! Jag skulle med anledning av ett
pressmeddelande från Justitiedepartementet vilja
ställa en fråga till justitieministern. Det gäller
senarelagt avtjänande av fängelsestraff och
förskjuten inställelse. Om jag minns rätt kom detta
till på försök 1987, sedan har rutinen permanentats.
Finns det i dag många exempel på förskjuten
inställelse? Har antalet ökat? Hur ser det ut inom
den sektorn?

Anf. 31 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Den här uppgiften finns naturligtvis
hos Kriminalvårdsstyrelsen. Eftersom jag inte har
fått frågan i förväg har jag inte heller begärt in den
statistiken. Men jag kan nämna att de ärenden som
kommer till oss på departementet är av rätt ringa
omfattning. I den mån det blir en förskjutning
beror det normalt på att det finns speciella skäl
kopplade just till den person som skall avtjäna
straffet.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på fråga 1993/94:32 om åtgärder för att
minska den ekonomiska brottsligheten

Anf. 32 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Kenneth Lantz har frågat om
regeringen avser att vidta några åtgärder för att på
kort sikt minska den ekonomiska brottsligheten.

Först och främst vill jag understryka att regeringen,
liksom de flesta i samhället, ser mycket allvarligt på
den ekonomiska brottsligheten. I
regeringsförklaringen har det i konsekvens med
detta slagits fast att insatserna mot den ekonomiska
brottsligheten skall förstärkas.

I maj i år redovisade de närmast berörda centrala
myndigheterna, på regeringens uppdrag, vilka
åtgärder som hade genomförts eller som planerades
inom myndigheterna för att effektivisera kampen
mot den ekonomiska brottsligheten.
Redovisningen upptar bl.a. åtskilliga projekt när
det gäller utbildning av personal och utveckling av
myndigheternas samarbetsansvar. Jag vill i detta
sammanhang påminna om det arbete som bedrivs
av Riksåklagaren inom det s.k. RÅSOP-projektet
som rör problematiken kring kreditförlusterna i
bank- och finansvärlden.

I regleringsbrevet för innevarande budgetår har
regeringen anslagit 60 miljoner kronor att användas
för insatser på det kriminalpolisiära området med
syfte bl.a. att effektivisera
förundersökningsarbetet. Minst 30 av dessa
miljoner skall användas för insatser mot den
ekonomiska brottsligheten. Rikspolisstyrelsen
kommer i november att redovisa till regeringen hur
medlen har använts. Polisen och
skattemyndigheterna har kunnat öka sina insatser
mot den ekonomiska brottsligheten. Nu gäller det
att se till att inte åklagarmyndigheterna blir den
trånga sektorn.

Kenneth Lantz fråga inriktas på åtgärder på kort
sikt mot den ekonomiska brottsligheten. Det finns
ändå anledning att tala om att det pågår ett arbete
inom regeringskansliet i en interdepartemental
arbetsgrupp som bl.a. tar sikte på åtgärder mot
ekonomisk brottslighet i ett litet längre perspektiv.
I arbetsgruppen ingår representanter för
Justitiedepartementet, Näringsdepartementet,
Arbetsmarknadsdepartementet och
Finansdepartementet. Arbetsgruppen skall
samordna de olika insatser som görs vad gäller
författningsändringar och
organisationsförändringar och redovisa
regeringens samlade insatser mot den ekonomiska
brottsligheten. Arbetet kommer att vara klart
under hösten.

Jag vill avslutningsvis nämna att regeringens
särskilde utredare Håkan Winberg i går
överlämnade till mig sin utredning Den centrala
polisorganisationen. Winberg lämnar i den förslag
rörande den centrala polisorganisationen som bl.a.
beaktar problematiken kring den ekonomiska
brottsligheten. Avsikten är att skapa en
organisation som ger polis och åklagare bättre
förutsättningar för att samarbeta effektivt mot den
ekonomiska brottsligheten. Jag räknar med att
regeringen senast i den kommande
budgetpropositionen skall kunna ta ställning till
förslaget.

Anf. 33 KENNETH LANTZ (kds):

Fru talman! Jag vill framföra mitt tack till
justitieministern för det välbearbetade svar som jag
i eftermiddag har erhållit.

Det kan i dessa dagar inte ha undgått någon att
bedrägerigruppen har fått mycket att göra. Jag har
gjort ett antal besök på olika polishus i Malmöhus
län nere i Skåne. Det är slående hur man i dag
konstaterar att resurserna inte längre räcker till. I
Helsingborg finns det rekommendationer om att
det skall vara åtta personer vid ekoroteln. Man har
med nöd och näppe fått ihop tre personer som kan
arbeta med detta.

Jag undrar om justitieministern tycker att det är
lämpligt att dessa tre personer dessutom skall ta
hand om fotbolls-EM och andra aktiviteter när det
behövs extra kraftfulla polisiära åtgärder.

Anf. 34 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Om vi skall börja med fotbolls-EM vill
jag säga att det faktisk var den socialdemokratiska
regeringen som sade ja till det. Om vi sedan skall se
på de resurser som finns för
ekobrottsbekämpningen finner vi att det helt klart
finns problem. Men vi får inte glömma bort att det
1976 -- det år som det för första gången på många
år blev en borgerlig regering -- lades upp en plan för
att stärka resurserna för ekobrottsbekämpningen
inom Polisen. Denna plan följdes fram till mitten av
80-talet. Jag har ett utdrag ur Rikspolisstyrelsens
egen rapport. I den kan man se hur resurserna
därefter successivt minskade.

Vi kan ha 1986 som utgångsår och säga att
resurserna för ekobrottsbekämpning då var 100 %.
Då ser man att det blev en successiv minskning av
resurserna fram t.o.m. 1991 -- mot slutet av det året
tog de borgerliga partierna över. Redan under det
senaste hela kalenderåret, 1992, är resurserna i
stort sett uppe på 1986 års nivå. De ligger på 99 %.
Det är fråga om en ökning med 13 procentenheter.

Man kan se motsvarande utveckling -- om än inte
lika snabb -- när det gäller Rikskriminalpolisens
ekorotel. Det var en kraftig nedgång, men sedan
1992 är det en kraftig uppgång. Därför, som jag
sade i mitt anförande, måste vi nu notera
åklagarnas situation. Det måste göras förbättringar
inom den sektorn, eftersom det är där som
flaskhalsen kommer att finnas.

Anf. 35 KENNETH LANTZ (kds):

Fru talman! Jag är i synnerhet tacksam för de 30
miljoner kronor som skall avsättas för insatser mot
den ekonomiska brottsligheten. De pengarna
kommer väl till pass. Jag tror att det är väl
investerade medel, som justitieministern har tagit
initiativet till.

En annan fråga som kan beröras i detta
sammanhang är samordningen över hela riket. I
vilken riktning går tankarna på
Justitiedepartementet när det gäller frågan om att
eventuellt inrätta en central myndighet för insatser
mot ekobrottsligheten?

Anf. 36 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Att vi måste ha en samordning är helt
klart. Men man kanske skall stanna upp litet, innan
man säger ja till en ny central myndighet. Kom ihåg
att underlag för att bekämpa ekobrottslighet krävs
från kronofogdemyndigheter och
skattemyndigheter, för att bara ta två exempel.
Skulle vi skapa ytterligare en myndighet, får vi
ytterligare ett organ att samordna med.

Däremot tar Håkan Winberg i sin utredning upp
just frågan om en bättre samordning mellan
åklagare och polis. Jag vill även nämna det s.k.
RÅSOP-projektet, Riksåklagarens särskilda
operation, där Riksåklagaren fick alla pengar som
han begärde. Vi skall dra lärdom av den samverkan
och samordning som redan har resulterat i 16 åtal i
Göteborg.

Anf. 37 KENNETH LANTZ (kds):

Fru talman! Jag noterar tacksamt dessa åtgärder,
som har givit så pass goda resultat.

Om jag får gå ifrån min önskan att få samtala om
kortsiktiga åtgärder, vill jag gärna diskutera litet
mer avlägsna åtgärder inför ett eventuellt EG-
samgående. Jag skulle kunna tänka mig ett
samarbete med de europeiska länderna, en
Europool eller något liknande. Har
justitieministern arbetat med den frågan på något
sätt?

Anf. 38 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Jag är tacksam för att Kenneth Lantz
tar upp detta. Jag har tagit ett eget initiativ och
inbjudit de övriga kandidatländerna. Vi hade i
förra veckan ett sammanträde här i Stockholm med
ordförandelandet Belgien, vilket resulterade i att vi
får ett närmare samarbete och möjlighet att
påverka utformningen av det framtida Europool.

Anf. 39 KENNETH LANTZ (kds):

Fru talman! Jag tackar för detta och önskar
justitieministern lycka till i det fortsatta arbetet.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Svar på frågorna 1993/94:53 och 56 om
åtgärder för att säkra tillgången på polishundar,
m.m.

Anf. 40 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Birgit Henriksson har frågat mig vilka
åtgärder jag är beredd att vidta för att säkra
tillgången på polishundar. Per-Richard Molén har
frågat mig om jag är underrättad om att polisen i
mindre utsträckning än tidigare utnyttjar hundar
för sina bevakningsuppdrag.

Frågorna ligger nära varandra. Jag avser därför att
svara på dem i ett sammanhang.

Låt mig först slå fast att inköp av polishundar och
hur de används faller på de regionala och lokala
myndigheternas ansvar. Detta är alltså enligt
statsmakternas beslut inte en fråga som i första
hand angår min tjänsteutövning.

Jag har emellertid inhämtat att, tvärt emot vad Per-
Richard Molén påstår i sin fråga, landets
länspolismästare bedömer att polishundarna i dag
används i minst lika stor utsträckning som tidigare
eller i större utsträckning. Detta framgår av en
enkät som Rikspolisstyrelsen har låtit göra för
mindre än ett år sedan.

Låt mig också informera om att Rikspolisstyrelsen
nyligen tagit initiativ till en översyn av
polishundsverksamheten. Styrelsen uppdrog
således för cirka ett år sedan åt länspolismästaren i
Södermanlands län, Lars Myrberg, att göra en
genomlysning av hela denna verksamhet. Han
lägger i början av november i år fram sin rapport
till Rikspolisstyrelsen.

Jag kan således konstatera att Rikspolisstyrelsen,
som har det övergripande utvecklingsansvaret för
dessa frågor, ligger väl framme och inom kort
kommer att ha en fullständig utredning såsom
grund för sina och polismyndigheternas
ställningstaganden när det gäller polisens
hundverksamhet. I det sammanhanget bör samtliga
nu aktuella frågor om polishundsverksamhetens
framtid prövas.

Anf. 41 BIRGIT HENRIKSSON (m):

Fru talman! Först vill jag tacka justitieminister
Hellsvik för svaret. Vi har ju diskuterat denna fråga
om polisens och tullens hundar tidigare. Då
hänvisade justitieministern till den interna
utredning inom Polisen som skulle bli klar före
sommaren. Nu är vintern snart här och vi har ett
nytt budgetår, och problemet för hundskolan är
bl.a. att man inte får klara besked. Man får nu ett
tillskott på 2 miljoner kronor i budgeten från
socialminister Bengt Westerberg, eftersom denna
verksamhet är så oerhört väsentlig även för många
stora handikappgrupper. Även försvaret är
intresserat men har inga pengar. Detsamma gäller
Tullen.

Polisen har ställt mycket hårda krav på aveln och
på utbildningen. Det har gjort att kostnaderna är så
pass höga som de är.

Jag blev mycket förvånad, när jag läste i
justitieministerns svar att landets länspolismästare
säger att polishundarna används i samma
utsträckning som tidigare. Uppvaktande poliser är
oerhört bekymrade över att deras gamla hundar
inte kan tas ur tjänst. Man nöter mycket hårt på
gammalt hundmaterial och förnyar det inte. Man
har inte den kapacitet som man tidigare alltid har
varit mån om att bygga upp. Detta är mycket
allvarligt för framtiden. Jag är rädd för att man
urholkar möjligheterna att, när man sedan plötsligt
bestämmer sig, kunna få det goda material som
svensk polis, svensk tull och även svenskt försvar
behöver.

Anf. 42 PER-RICHARD MOLÉN (m):

Fru talman! Även jag vill tacka för detta svar. Jag
har i princip bara att ansluta mig till de synpunkter
och tankar som Birgit Henriksson har framfört.
Man kan notera att denna fråga inte tillhör de
större frågorna för vare sig justitieministern eller
justitiedepartementet. Men för Statens hundskola
är det en stor fråga, och det finns kanske anledning
för oss att om inte skälla så ändå avge någon form
av ett ståndskall för att på något sätt få frågan mer
uppmärksammad.

Om man när det gäller behovet av hundar ringer
och talar med de regionala och lokala
polismyndigheterna, hänvisar de till
Rikspolisstyrelsen. När man talar med
Rikspolisstyrelsen, hänvisar man där, som framgår
av svaret, till de regionala och lokala
polismyndigheterna. Det kanske kan vara en av
förklaringarna till att man uppenbarligen såväl från
försvarets som från Polisens sida har dragit in
inköpen av hundar under det senaste året, alltså
efter den tidpunkt då Rikspolisstyrelsen gjorde sin
enkät.

Tidigare köpte man uppemot 50 hundar men är nu
när det gäller både försvaret och polisen nere i strax
under tio hundar. Det är en indikation på att man
inte utnyttjar hundarna på det sätt som man borde
utnyttja dem på. Har man 50 poliser och 50 hundar,
kan man utföra 50 uppdrag. Hundarna kostar
ingenting i löner eller arbetsgivaravgifter. Skulle
dessa poliser med hundar gå ut på
bevakningsuppdrag ute i bostadsdistrikten, kunde
de utföra 50 uppdrag i stället för 25 om poliserna
gick två och två. Sådana aspekter påverkar
kostnadsbilden. Jag vet att vi alla har en väldigt stor
respekt för de polishundar som finns.

Anf. 43 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Jag utgår från att Per-Richard Moléns
uppgift är korrekt, att man har köpt tio hundar från
Statens hundskola. Det innebär dock inte att
Polisen har köpt bara tio hundar, eftersom Polisen
köper hundar också från andra håll. Det har skett
en ökning av inköpen från andra håll.

Problemet att få svar på olika propåer hänger nog
samman med att vi nyligen fick en decentraliserad
polisorganisation. Det har funnits vissa
inkörningssvårigheter när det gällt att få klart för
sig var besluten ligger.

En sak är helt klar. Frågan om hund eller icke hund
är en metodfråga. Sådana frågor får varken riksdag
eller regering gå in och fatta beslut om. Därav
kommer sig mitt påpekande om att frågorna till stor
del ligger utanför min tjänsteutövning.

Anf. 44 BIRGIT HENRIKSSON (m):

Fru talman! Jag vill komplettera med att säga att
det är möjligt att det har skett en ökning av inköp
från andra håll. Jag anser att det är oerhört viktigt
att man samordnar inköpen för att få så bra
hundmaterial som någonsin är möjligt.

Vi vet att även försvarsminister Elisabeth Rehn
från Finland har varit intresserad av köp eftersom
materialet är så fint. För närvarande har man ju
inga pengar över i Finland heller.

Om man splittrar uppköpen och både från militärt
och polisiärt håll slutar att köpa mycket gott
hundmaterial slås den avel som finns i dag sönder.
När den sedan måste byggas upp igen sker det till
stor kostnad och över en lång tidsperiod.

Det finns så många intressenter att jag anser det
vara mer viktigt att man samordnar uppköpen ju
sämre resurser man har.

Anf. 45 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Det är helt klart att problemet är
kostnadsaspekten. Grundutbildningen av hundar
på Statens hundskola kostar mer än
grundutbildningen av våra polischefer.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på fråga 1993/94:54 om polisens
bedömning av omhändertagna personers behov av
vård

Anf. 46 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Birgit Henriksson har frågat Bengt
Westerberg vilka åtgärder han överväger för att
tillse att personer som omhändertas av polisen får
adekvat vård. Arbetsfördelningen inom regeringen
är sådan, att det närmast ankommer på mig att
svara på denna fråga.

Jag vill säga att omhändertagande av personer för
fylleri är mycket noga reglerat i lagen om
omhändertagande av berusade personer.
Ytterligare förskrifter finns i Rikspolisstyrelsens
författningssamling, där det utförligt anges hur den
omhändertagne skall undersökas och bevakas.

Rikspolisstyrelsen har dessutom utgivit allmänna
råd om hur man känner igen och bör handla vid
vissa akuta tillstånd och vid vissa sjukdomar. I dessa
råd anges särskilt att akuta tillstånd lätt kan
förväxlas med berusning och vad som skall
observeras vid samtidig alkoholpåverkan.

Rikspolisstyrelsen är högsta tillsynsorgan över
polisen. Det är därmed en uppgift för
Rikspolisstyrelsen att följa upp att dessa -- och
andra -- föreskrifter inom polisens område
efterföljs och att de är ändamålsenliga.

Jag kan därför inte se att det behövs några initiativ
från regeringens sida i anledning av sådana tragiska
händelser som Birgit Henrikssons fråga gäller.

Anf. 47 BIRGIT HENRIKSSON (m):

Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret,
även om det förvånar mig. Ur min synpunkt får jag
svaret från fel minister.

Frågan ställdes därför att många poliser upplever
svårigheter att få in klienter på sjukhus. De
kommer till akutmottagningar, men där har man
ingen beredskap. Man kan inte ta emot klienten
och avvisar ofta. Detta är oerhört svårt för enskilda
polismän.

I Stockholm finns det i dag ett par sjukhus där man
tar emot, men i övriga landet är det betydligt
svårare.

Poliser upplever detta som mycket svårt. Det är
svårt att kombinera jourtjänstgöring, då väldigt
mycket kan inträffa, med att samtidigt hålla en
noggrann kontroll över nästan medvetslösa
människor som ligger i en cell. Man kan inte direkt
avgöra hur man skall sköta dem.

Det har inträffat så många incidenter och tragiska
saker att sjukvården borde öppna en
akutmottagning där alla som är förgiftade -- det
gäller ju även svårt alkoholberusade personer --
skulle tas emot. Det var därför jag ställde frågan till
Bengt Westerberg.

Man kan eventuellt tänka sig att polisen sätter en
vakt vid dessa akutmottagningar om det skulle vara
bråkigt. Det borde finnas några platser eller något
ställe där man har ständig övervakning över dessa
mycket svårt sjuka människor.

Det var närmast det jag ville uppnå med min fråga.

Anf. 48 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Vi uppfattade frågan som att den
närmast gällde polisens hantering, och därför var
det jag som gav svaret.

Jag kan förtydliga och säga att det i
Rikspolisstyrelsens författningssamling föreskrivs
att en omhändertagen skall läkarundersökas om
hans tillstånd är sådant att behov av sjukhusvård
inte kan uteslutas. Det är en mycket stark ock
krävande regel.

Jag har också inhämtat information från
Landstingsförbundet om hur det ser ut när det
gäller just tillnyktringsverksamheten, som kanske
är den mest intressanta i sammanhanget. Jag har
fått information om att alla landsting har
tillnyktringsverksamhet. Därutöver finns den
ordinarie sjukvården.

Jag kan naturligtvis inte besvara sjukvårdsfrågorna
i övrigt.

Anf. 49 BIRGIT HENRIKSSON (m):

Fru talman! Jag förstår att justitieministern inte kan
besvara sjukvårdsfrågorna, och jag tackar därför
för svaret.

Polismän har tagit kontakt med mig och sagt att de
är förtvivlade över situationen. Jag får ställa frågan
något annorlunda och rikta den till socialministern.

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Svar på fråga 1993/94:55 om resurserna till
polisväsendet i Uppsala län

Anf. 50 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Gunnar Thollander har frågat mig om
jag vid årets budgetbehandling är beredd att föreslå
regeringen att polisväsendet i Uppsala tilldelas
ökade resurser.

Jag vill först erinra Gunnar Thollander om att
riksdag och regering tar ställning till polisväsendets
samlade behov av medel för det kommande
budgetåret. Det är därefter en uppgift för
Rikspolisstyrelsen att fördela de beslutade medlen
mellan länen. Enligt regleringsbrevet för polisen
skall medlen fördelas med hänsyn till
arbetsbelastning och medborgarnas behov av
polisiära insatser. Fördelningsmodellen bör därvid
kunna utgöra en utgångspunkt.

Enligt fördelningsmodellen tillhör Uppsala de län
som på sikt skall få en större andel av polisens
resurser än i dag.

Anf. 51 GUNNAR THOLLANDER (s):

Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret
på frågan.

Anledningen till att jag ställer frågan är den
snedfördelning av resurser som vi i Uppsala län
anser har skett när det gäller polisväsendet. Det är
inte bara en lokal uppfattning. Vi stöder oss på
uppgifter från Rikspolisstyrelsens senaste
årsredovisning. Anser justitieministern att
polisväsendet i Uppsala län råkat ut för
snedfördelning vad gäller resurser?

Vi är i vårt län mycket medvetna om att det finns
hårda sparkrav. Vi har verkat för att dessa krav
skall uppfyllas och gjort besparingar under många
år. Ytterligare besparingar kommer att gå ut över
den operativa verksamheten. Det tycker inte vi som
jobbar med polisfrågor i länet rimmar med den
inriktning som gäller för brottsbekämpning.

Vad anser justitieministern?

Anf. 52 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Det uppstår alltid problem när man
totalt sett inte har resurser. Det är den situationen
vi befinner oss i. Egentligen har ingen
polismyndighet de resurser jag skulle önska att de
hade tillgång till.

Rikspolisstyrelsen har med regeringens
godkännande fastställt principer för en
fördelningsmodell. Som jag sade i mitt svar innebär
denna fördelningsmodell att bl.a. Uppsala län -- det
är inte det enda -- är mindre gynnat. Jag påpekade
också att Uppsala därför på sikt genom
omfördelning måste få en viss ökning.

På grund av att det är fråga om en omfördelning är
det planerat att den skall ske etappvis. En total
förändring enligt fördelningsmodellen skulle skapa
omöjliga situationer på åtskilliga andra håll i
landet.

Anf. 53 GUNNAR THOLLANDER (s):

Fru talman! Vi är naturligtvis medvetna om att det
finns bekymmer också i andra delar av landet. Men
trots allt tycker vi att det är märkligt att C-län,
Uppsala län med rikets fjärde stad, skall ligga så här
lågt. I min fråga angav jag resurserna i kronor och
ören per individ fördelade, och där ligger Uppsala
län, som sagt, väldigt lågt.

Särbehandlingen av storstadsregionerna när det
gällde en miljard gick ju att genomföra. Vi tycker
nog att också vi borde kunna få del av den typen av
pengar.

Uppsala läns närhet till Stockholm och därmed den
smitta av brott som förekommer borde också kunna
påverka resursfördelningen. Vi hoppas naturligtvis
att justitieministern framför våra krav till
Rikspolisstyrelsen. På det viset kan denna
snedfördelning rättas till.

I svaret nämns begreppet ''på sikt''. Det är litet
tänjbart. Vad innebär det i tid?

Anf. 54 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Med tanke på att det för Polisen över
en treårsperiod finns ett totalt besparingskrav och
på att vi dessutom vet att Sveriges ekonomi kräver
ytterligare saneringar, är det i dag omöjligt att säga
när fördelningsmodellen kan genomföras fullt ut.
Det hänger bl.a. samman med den totala
ekonomiska utvecklingen i Sverige.

Anf. 55 GUNNAR THOLLANDER (s):

Fru talman! Jag tackar för svaren som jag har fått.
Polismyndigheten i Uppsala län följer noga denna
fråga och givetvis också denna frågedebatt.

Jag skulle gärna vilja veta litet mer om vad
begreppet ''på sikt'' innebär. Det står i svaret att
Uppsala län på sikt skall få en större andel av
Polisens resurser än vad man i dag får. Det vore bra
att få reda på vad detta kan innebära.

Anf. 56 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Det är kanske också viktigt att vi gör
klart för oss våra roller. Varken riksdagen eller
regeringen får lov att fördela Polismyndigheternas
resurser. Regeringen och riksdagen beslutar över
ramarna för den totala polisiära verksamheten.
Därefter är det Rikspolisstyrelsen som har att
fördela resurserna.

Rikspolisstyrelsen har nu gjort upp en modell som
skulle ge Uppsala relativt sett mer. Men
Rikspolisstyrelsens möjligheter att fullfölja denna
modell hänger samman med den ekonomiska
utvecklingen i Sverige. Så mycket vet vi att det i
vart fall under de närmaste åren inte kommer att
finnas mer pengar att dela ut.

Anf. 57 GUNNAR THOLLANDER (s):

Fru talman! Jag måste dock vara litet envis. Jag
framförde tidigare att jag naturligtvis är tacksam
om justitieministern framför också till
Rikspolisstyrelsen de krav som vi ställer.

Anf. 58 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Polisstyrelsen i Uppsala och
Länsstyrelsen i Uppsala län får lov att framföra
dessa krav. Som justitieminister får jag enligt lag --
och som justitieminister skall jag följa lagen -- inte
lov att tala om för Rikspolisstyrelsen hur man skall
fördela medlen.

Överläggningen var härmed avslutad.

12 § Svar på fråga 1993/94:57 om
polisingripanden vid demonstrationer m.m.

Anf. 59 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! My Persson har frågat mig vilka
åtgärder jag avser vidta för att åstadkomma en
bättre samsyn mellan ordningsmakten och JO vad
gäller preventiva ingripanden i samband med
demonstrationer.

Det är riktigt att Justitieombudsmannen i en del
beslut under de senaste åren framfört kritik mot hur
polisen i vissa fall agerat och använt olika
tvångsmedel i samband med bl.a. demonstrationer.
Enligt lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudsmän är just en av
Justitieombudsmannens viktigaste uppgifter att
kontrollera att medborgarnas grundläggande fri-
och rättigheter inte träds för när i den offentliga
verksamheten.

Bl.a. med anledning av den kritik som framförts av
Justitieombudsmannen tillsatte regeringen 1991 en
särskild utredare, hovrättslagmannen Dan
Fernqvist, för att göra en utvärdering av den
rättsliga regleringen av polisens befogenheter.
Utredningen, som antog namnet
Polisrättsutredningen, överlämnade i somras ett
delbetänkande som bl.a. innehåller en genomgång
av polisens befogenheter i samband med större
evenemang såsom demonstrationer. Betänkandet
är för närvarande ute på remiss.

Det är därför nu för tidigt för mig att ta ställning till
de förslag som Polisrättsutredningen lagt fram. En
självklar utgångspunkt är att ändringar i
regelverket skall leda till klarare och bättre regler
för polisens ingripanden i nu aktuella situationer.

Anf. 60 MY PERSSON (m):

Fru talman! Först vill jag tacka för svaret. Jag har
ställt den här frågan utifrån en stor oro som jag
känner, en oro för att yttrande- och mötesfriheten
i vårt land än mer kommer att ställas under debatt.
Detta har vi kunnat se under de senaste två
veckorna efter det som hände i Göteborg för tio
dagar sedan.

Justitieministern hänvisar till Polisrättsutredningen
och dess betänkande. Det har jag full förståelse för.
Jag vill dock ytterligare fråga om huruvida man kan
tänka sig att ta några informella initiativ högt
uppifrån. Jag har nämligen den erfarenheten att
såväl som i stort som i smått kan samtal mellan
berörda parter vara en framkomlig väg för att reda
ut var man står och i det här fallet hur långt man
kan gå för att upprätthålla den ordning som vi alla
önskar skall råda under demonstrationer.

Därför vädjar jag till justitieministern att hon --
utan att ägna sig åt ministerstyre, eftersom det inte
är tillåtet -- på något sätt initierar någon form av
samtal mellan de berörda parterna i avvaktan på
utredningens resultat med tanke på det datum som
nu ligger framför oss, den 30 november, som är ett
ytterligare exempel på en demonstration då det kan
bli bekymmer. Facit efter den demonstrationen
riskerar att bli än mycket värre än stor materiell
skadegörelse och fyra lindrigt sårade polismän, som
var resultatet av det fall som jag hänvisar till. Då
kommer i så fall ordningsmaktens möjligheter och
vilja att preventivt ingripa givetvis att ifrågasättas.
Jag önskar att det från högre ort kan initieras ett
sådant konstruktivt samtal.

Anf. 61 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Ett sådant samtal har initierats, och det
är ett mycket öppet samtal. Det finns hos Polisen
en väldigt stor oro varje gång JO yttrar sig. Det
kanske inte alltid är så enkelt att -- i vart fall inte i
den speciella situation som man hastigt hamnar i --
kunna omsätta JO:s yttrande i ett konkret
handlande. Bl.a. av detta skäl tog jag initiativ till en
genomgång av JO-beslut som har rört Polisen. Jag
är övertygad om att denna genomgång i sig har varit
av betydelse, bl.a. som grund för den utbildning
som sker vid Polismyndigheterna, då man tar upp
JO:s yttranden och klargör vilka gränser dessa
yttranden sätter för handlandet och vad som enligt
lag därmed också är möjligt att göra.

Anf. 62 MY PERSSON (m):

Fru talman! Också jag är övertygad om att när man
skall till att handla, hinner man inte gå igenom vad
JO kan tänkas säga om det som man tänker göra.
När man som i Göteborg -- vilket är det fall som jag
hänvisar till -- samlar gatsten och maskerar sig kan
det ifrågasättas varför inte Polisen inte vågar
ingripa. Det beror kanske på att samspelet mellan
JO och ordningsmakten saknas.

Jag vill ställa en annan fråga som kanske kan vara
relevant i sammanhanget. Kommer
Europalagstiftningen, som vi nu håller på att
samordna oss med, att inverka på något sätt när det
gäller den nuvarande lagstiftning som är aktuell för
det ärende som vi nu diskuterar, och i så fall i vilken
riktning? Eller har vi redan anpassat vår svenska
lagstiftning i det här fallet?

Anf. 63 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Jag skall ärligt säga att jag inte med
säkerhet kan säga vad som gäller i varje detalj.
Rent generellt innebär den europeiska traditionen
att man värnar om rättssäkerheten.
Begränsningarna kan alltså vara mera omfattande i
åtskilliga andra länder än vad de är här.

Det viktiga i sammanhanget är att vi gör klart för
oss vad JO:s yttranden innebär. I den mån vi anser
att lagen sätter för starka gränser måste vi också
öppet diskutera var gränserna skall sättas och vara
beredda att göra lagändringar. Det är så vi måste
arbeta.

Anf. 64 MY PERSSON (m):

Fru talman! Förhoppningsvis kommer det inte att
hända några stora incidenter innan den aviserade
utredningen har kommit och vi har kunnat anpassa
oss till vad som sägs där. När kommer den aviserade
utredningen, och när kan eventuella ändringar i
lagtexter äga rum om sådana skulle behöva göras?

Anf. 65 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Remisstiden går ut under hösten. Ett
fåtal remissvar har kommit in, och det är för tidigt
att säga vilka reaktionerna är. Av det vi har sett
hittills tyder mycket på att vi på departementet
behöver tid på oss för viss överarbetning. Det görs
bl.a. påpekanden om en del oklarheter, och det är
sådant som vi helst skall undvika.

Eftersom få remissvar har kommit in, är det alltså
omöjligt för mig att säga vad det samlade intrycket
blir. Det är det som är avgörande för hur mycket
ytterligare arbete departementet måste lägga ned.

Överläggningen var härmed avslutad.

13 § Svar på fråga 1993/94:61 om tillsynen över
bevakningsföretag

Anf. 66 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Sylvia Lindgren har frågat mig om jag
avser att vidta några direkta åtgärder i anledning av
påtalade oegentligheter i ett väktarföretag.

Sylvia Lindgren har ställt sin fråga till mig mot
bakgrund av uppgifter om att var sjätte anställd i ett
visst bevakningsföretag visat sig vara kriminellt
belastad. I anledning av det ifrågasätter Sylvia
Lindgren om det inte skulle vara befogat med en
översyn av de rutiner som råder för den aktuella
branschen.

Inledningsvis vill jag säga att jag självfallet helt
delar uppfattningen att det är av största vikt att
allmänheten känner trygghet och tillit såväl för
polisen som för bevakningsföretag.

Bestämmelser om bevakningsföretag finns i lagen
om bevakningsföretag och en till lagen hörande
förordning. I lagen föreskrivs bl.a. att
bevakningsföretag inte får bedriva verksamhet utan
auktorisation av länsstyrelsen. Vidare föreskrivs att
auktorisation får beviljas endast om det kan antas
att verksamheten blir bedriven på ett sakkunnigt
och omdömesgillt sätt och i övrigt i
överensstämmelse med god sed inom branschen.

Jag vill också framhålla att all personal hos ett
auktoriserat bevakningsföretag skall vara godkänd
vid en prövning med avseende på laglydnad,
medborgerlig pålitlighet samt lämplighet i övrigt
för anställning i sådant företag. Samma krav gäller
för verksamhetens föreståndare och ledamöter i
bevakningsföretags styrelser. Prövningen av
bevakningsföretagets personal görs av
länsstyrelsen. Länsstyrelsen har också tillsynen
över auktoriserade bevakningsföretag.

Enligt min mening finns det redan ett gott verktyg
för att förhindra att en sådan situation som Sylvia
Lindgren tagit upp i sin fråga inträffar. Om
kontrollen av bevakningsföretagets personal sköts
på rätt sätt bör riskerna för att företagen anställer
personal som ägnar sig åt olagligheter kunna
minimeras.

Som jag inledningsvis nämnde, är det enligt min
uppfattning av största vikt att allmänheten känner
trygghet inför dem som har till uppgift att skydda
och bevaka personer och deras egendom, bl.a.
bevakningsföretag. Jag har därför i direktiven till
Trygghetsutredningen -- vilka regeringen beslutade
om redan i mars i år -- tagit upp frågan om en
översyn av bl.a. lagstiftningen om
bevakningsföretag. Jag ser med stort intresse fram
emot vad utredningen kommer fram till. Jag kan
försäkra Sylvia Lindgren att jag kommer att vidta
de åtgärder som är påkallade för att bl.a. förhindra
sådana oegentligheter som tagits upp i frågan.

Anf. 67 SYLVIA LINDGREN (s):

Fru talman! Tack för svaret, justitieministern!

Det är självklart att man reagerar när man kan läsa
i tidningarna att var sjätte anställd på ett
bevakningsföretag är kriminellt belastad, och det i
företag som arbetar inom en bransch med höga
krav på säkerhet och trovärdighet.
Brottsbelastningen rör sig heller inte om några
småsaker; det är inte bara trafikförseelser, utan
sexualbrott, häleri, grova vålds- och ekobrott.

Utvecklingen inom bevakningsbranschen har också
de senaste tio åren varit mycket expansiv. Grovt
kan man dela upp branschens arbetsuppgifter i
ordningshållande och övervakande uppgifter.
Samhället har ansvaret för att rättsstaten skall
fungera -- det får vi aldrig tumma på.

Därför blir jag något förvånad när jag i svaret kan
konstatera att Gun Hellsvik tycker att vi har ett gott
verktyg för att förhindra att sådana här situationer
uppstår och att kontrollen av bevakningsföretagen
är tillräcklig. Min uppfattning är att det inte finns
någon sådan, eftersom detta inträffar.

Med anledning av det nu aktualiserade fallet och att
man försöker väga de olika problem som
förekommer inom bevakningsbranschen mot
varandra, kan det snabbt slås fast att en av de stora
bristerna är just tillsynskaraktären. Är det så att
tillsynsmyndigheten, i detta fall länsstyrelsen, har
alltför knappa resurser? Ämnar justitieministern
vidta några åtgärder här?

Anf. 68 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Jag tror inte att vi behöver tvista om
att de lagliga redskapen finns, eftersom lagen ger
länsstyrelsen rätt och skyldighet att kontrollera. Jag
sade att man, om man på rätt sätt utnyttjar
möjligheterna, rimligen bör klara de flesta
situationer av det här slaget. Men jag sade också att
jag i direktiven till Trygghetsutredningen, som vi
beslutade om redan i mars i år -- dvs. långt innan
detta inträffade -- tog upp frågan om en översyn av
lagstiftningen om bevakningsföretag, bl.a.
beroende på att bevakningsföretagen har fått och
får en allt större betydelse i Sverige.

När vi ser på hur prövningen i dag sker, skall vi inte
glömma de direktiv som gavs när lagen om
bevakningsföretag en gång antogs. Denna lag
antogs 1974, och departementschefen -- som var en
socialdemokrat -- angav då följande uttalande: Det
kan enligt min mening inte råda någon tvekan om
att det i princip måste vara företagets egen
angelägenhet att se till att dess personal är lämpad
för sina arbetsuppgifter.

Det är mycket troligt att detta var rätt då, men det
är annorlunda i dag. Därför tog jag i våras initiativ
till en översyn.

Anf. 69 SYLVIA LINDGREN (s):

Fru talman! Jag tror att vi kan vara överens om två
saker. Det ena är att det är oerhört viktigt att
samhällsinvånarna känner trygghet, både för polis
och för de väktarbolag som skall ha hand om
ordningen.

Det andra vi skall vara överens om är att
väktarbranschen har vuxit, mycket snabbt. Det går
inte bara att säga att det beror på att otrygghet och
kriminalitet har ökat -- det kanske är en för enkel
förklaring. Den tekniska utvecklingen inom alla
områden i samhället är ett av de viktigaste skälen
till att det har skapats en marknad för företag som
kan göra tillfälliga och snabba insatser av olika slag.
I ett alltmer automatiserat och datoriserat samhälle
finns ett växande behov av övervakande insatser.
Behovet av att kombinera övervakning med
kompetenta ingripanden kan tillgodoses av
välutbildade väktare från seriösa
bevakningsföretag.

Jag vill på intet sätt negligera väktarbolagens
intresse -- det är nödvändigt att de finns -- men det
är också viktigt att deras trovärdighet finns kvar.

Anf. 70 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Jag uppfattar att vi är helt överens. Jag
kan väl då berömma mig och Justitiedepartementet
för att vi, innan det blev känt att det fanns problem,
tog initiativet och insåg vikten av framtida
förändringar.

Anf. 71 SYLVIA LINDGREN (s):

Fru talman! Jag tycker nog att man ligger steget
efter. Jag tycker t.ex. att det är oerhört viktigt att
man definierar ordningshållande arbetsuppgifter
kontra övervakande arbetsuppgifter. Det är viktigt
att se över vad en väktare respektive en polis gör.
Handlar det exempelvis om tant Peterssons
bortsprungna katt, tycker jag att det är något som
väktarna bör kunna ta hand om i stället för
välutbildade poliser. Därmed menar jag att
väkteribranschen måste ges möjlighet att växa.
Antalet vaktbolag har också ökat i en mycket snabb
takt, och här har onekligen inte
tillsynsmyndigheten hunnit med. Man kan också se
över om någon form av etableringskontroll kanske
behövs. Är det för enkelt att starta vaktbolag i dag?

Anf. 72 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Jag föreslår att Sylvia Lindgren läser
direktiven till Trygghet i lokalsamhället. Jag tror att
de flesta svaren finns där.

Överläggningen var härmed avslutad.

14 § Svar på fråga 1993/94:3 om väderstationen
på Hanö

Anf. 73 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Christer Skoog har frågat mig vilka
åtgärder regeringen avser att vidta om SMHI
automatiserar väderstationen på Hanö.

SMHI har påbörjat en omstrukturering av det
meteorologiska observationssystemet. Projektet,
OBS 2000, syftar till att med bibehållen kvalitet
bringa ner kostnaderna för observationssystemet.

Det har föreslagits att 51 bemannade och 166
automatiska stationer skall ingå i systemet. Hanö är
i dag en bemannad station som föreslås ersättas av
en automatstation. I dag är tre personer anställda
på Hanö-stationen.

SMHI har beslutat att genomföra OBS 2000 i två
steg. Det första steget innebär bl.a. upprättande av
15 automatstationer som skall drivas parallellt med
nuvarande manuella observationssystem. Syftet är
att testa tekniken. Om det går enligt planerna tas
beslut om ett genomförande av OBS 2000 i januari
1995, varvid observatörer kommer att sägas upp.

I vilken ordning manuella stationer kommer att
avvecklas beslutar SMHI om i början av år 1995.
Förändringen skall vara genomförd den 1 juli 1996.
Som framgår av mitt svar är detta inte en fråga för
regeringen utan det åvilar SMHI att besluta i dessa
frågor.

Anf. 74 CHRISTER SKOOG (s):

Fru talman! Jag vill tacka
kommunikationsministern för svaret på min fråga.

Frågan är föranledd av den oro som finns bland
befolkningen ute i skärgården i dag, att man från
regeringens eller statliga myndigheters sida vidtar
åtgärder som minskar möjligheterna till bl.a.
kombinationssysselsättning i Skärgården.

I och för sig kan det nog i det enskilda fallet vara
rätt att använda tekniken att automatisera vissa
funktioner. Men vad man glömmer, herr
kommunikationsminister, är
kombinationsmöjligheten. Det gäller att kunna få
folk att leva och bo kvar i skärgården.

Kommunikationsministerns egen regering har
tillsatt en särskild skärgårdsutredare. Men vore det
inte skäl, även om det inte formellt är möjligt, att
ta initiativ till att avvakta -- åtminstone tills
Skärgårdsutredningen är klar -- med de negativa
indragningarna i skärgården?

Vidare har jag de senaste dagarna läst i tidningarna
att Sjöfartsverket, som också ligger under
kommunikationsministerns domäner, har beslutat
att stänga av mistluren. Nu kan förstås inte
kommunikationsministern svara på den här frågan
så här direkt, men för sjömännen ute längs våra
kuster är detta ett ytterligare inslag av försämring
som jag tycker är beklagansvärd.

Anf. 75 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Det är alldeles riktigt, som Christer
Skoog säger, att det är viktigt att stärka
möjligheterna för sysselsättning också ute i våra
skärgårdsområden.

I det här fallet har personalavdelningen vid SMHI
varit i kontakt med Sjöfartsverket. Sjöfartsverket,
Försvaret och Sjöräddningen brukar kontaktas när
arbetsförhållandena vid den här typen av
arbetsplatser, dvs. fyrar, skall förändras. I vissa fall
har man kunnat bidra med finansiering så att dessa
fyrar har kunnat behållas med manuell bemanning.

När det gäller just Hanö har varken Sjöfartsverket
eller Försvaret haft några synpunkter på de
förändringar som SMHI har aviserat i denna plan
som går under beteckningen OBS 2000. Detta är
det svar jag kan ge. Jag kan bara konstatera att det
är myndigheten själv som har att fatta den här
typen av beslut. I Sveriges riksdag och i regeringen
skulle situationen bli fullständigt orimlig om man
skulle ta ställning till vilka mistlurar som skall få
tuta och vilka personer som skall finnas vid olika
arbetsplatser. Detta är någonting som vi måste
överlåta åt våra kompetenta myndigheter, så att
organisationen blir den mest effektiva. Att man
sedan skall skapa en politik i det här landet som gör
det möjligt att driva och utveckla verksamheter på
ett decentraliserat sätt är något som Christer Skoog
och jag är helt överens om.

Anf. 76 CHRISTER SKOOG (s):

Fru talman! Vi är överens om så mycket som att vi
har kompetenta myndigheter. Det har jag aldrig
haft någon annan uppfattning om. Men vi som
politiker får enligt min mening aldrig glömma vilka
vi företräder, nämligen de människor som finns ute
i den verklighet som vi här i riksdagen har att
företräda. Då tycker jag inte att vi kan gömma oss
bakom det rent lagliga, sätta upp hinder och säga
att vi inte kan göra något -- det är de och de som
bestämmer.

Kommunikationsministern har såväl som jag att
företräda befolkningen. Människorna i skärgården
är alltså oroliga för att det ena efter det andra görs
som är negativt och förhindrar deras möjligheter att
verka, leva och bo ute i skärgården.

Kommunikationsministern, kan vi ändå inte vara
överens om att vi skall avvakta med allt detta
negativa tills vi kan ta ett helhetsgrepp på hela den
här frågan? Det tycker jag att människorna i
skärgården är värda.

Anf. 77 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Det är viktigt att se till att det blir goda
möjligheter att arbeta och leva också i
skärgårdarna. Jag har inhämtat att det är ca 30
bofasta personer på Hanö. Väderstationen där har
bemannats av ett antal personer. Huruvida de
kommer att få någon meningsfull sysselsättning i
regionen eller inte kan jag inte bedöma. Det är
alldeles orimligt att politiker skall sitta i Stockholm
och lägga fast detaljerade ramar för verksamheter
som myndigheterna är satta att sköta.

Anf. 78 CHRISTER SKOOG (s):

Fru talman! Vi är överens om ytterligare en sak, att
det inte är politiker i Stockholm som alltid har de
riktiga lösningarna. Därmed kanske man skulle
kunna lyssna på de politiker som i det här fallet
företräder människorna på den här orten. Jag har
försökt att tolka den oro som människorna därute
känner, vilket för mig är en väldigt viktig uppgift i
min profession som politiker.

Herr kommunikationsminister, med all respekt för
automatisering och allt vad apparater heter, men
det mänskliga örat och det mänskliga ögat
upptäcker faktiskt saker och ting som både kan
rädda liv och annat. Jag tror att vi är överens om att
vi skall försöka bibehålla den möjligheten, och ge
människorna möjlighet till sin försörjning ute i
skärgården.

Överläggningen var härmed avslutad.

15 § Svar på fråga 1993/94:16 om remisstid för
trafikplaner

Anf. 79 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Ingrid Andersson har frågat mig om jag
är beredd att flytta fram fastställelsetidpunkten för
Vägverkets rikstäckande väghållningsplan och
Banverkets stomnätsplan till februari 1993. Jag
antar att Ingrid Andersson inte avser februari 1993
utan februari 1994.

Bakgrunden till frågan är att Vägverket och
Banverket, till följd av riksdagens beslut om
investeringar i trafikens infrastruktur i juni i år, har
fått i uppdrag att upprätta långsiktiga
investeringsplaner och redovisa dem för regeringen
senast den 31 januari 1994.

Tidpunkten den 31 januari 1994 är satt med hänsyn
till att bl.a. kommunerna skall få tillfälle att yttra
sig över upprättade planer innan de redovisas för
regeringen. Jag medger att tiden för yttrande är
relativt kort, men samtidigt har hela denna
planeringsprocess varit mycket komprimerad för
alla inblandade parter. Det gäller såväl för regering
och riksdag som för berörda trafikverk.

Vi står nu mitt uppe i genomförandet av riksdagens
infrastrukturbeslut. Vägverket och Banverket
kommer innevarande budgetår att investera för ca
14,4 miljarder kronor i nya vägar och järnvägar. Jag
anser därför att det är mycket angeläget att aktuella
långsiktiga investeringsplaner snarast kan
fastställas. Jag är därför inte beredd att skjuta på
redovisningstidpunkten för Vägverkets och
Banverkets långsiktiga planer.

Kommunerna liksom alla andra berörda aktörer
inom infrastrukturplaneringen måste respektera
givna tidsramar. Jag förutsätter att kommunerna
förmår organisera sitt arbete på sådant sätt att
viktiga frågor prioriteras och erforderliga beslut
kan tas inom en tidsram på 2,5 månader.

Anf. 80 INGRID ANDERSSON (s):

Fru talman! Jag tackar naturligtvis för svaret. Jag
har i min fråga bett om mer tid, inte om mer pengar.
Därför trodde jag att jag skulle få ett positivt svar.
Det har jag väl inte fått.

Frågan om remisstid kan synas liten, men jag ser
den som en viktig demokratifråga. Den aktuella
frågan gäller trafikplaner som skall fastställas av
Vägverket och Banverket. De skall gälla i tio år. Nu
leder hanteringen till att kommunerna får en
mycket kort remisstid. Kommunikationsministern
nämnde två och en halv månad. I praktiken blir det
en månad, och det är kort. Det gäller här planer
som varje kommun tycker är väldigt viktiga. Många
har för avsikt att ta upp frågan i sina
fullmäktigeförsamlingar, och det tror jag inte blir
möjligt med denna remisstid.

Jag har blivit uppmärksammad på det här
förhållandet av länsstyrelsen i mitt hemlän. Där är
man bekymrad över att den lokala demokratin
kommer i kläm. Man tycker att det är ganska
otillständigt att skicka ut handlingar för synpunkter
med så här kort varsel. Jag har också fått klart för
mig att det är kommunikationsministern som kan
ändra på detta genom att ändra på
fastställelsetidpunkten. Den är nu årsskiftet
1993/94. Självfallet menade jag i min fråga februari
1994 -- det var ett skrivfel, och jag ber om
överseende med det.

En månads förskjutning när det gäller så här stora,
både ekonomiskt och i tid, planer kan väl inte
äventyra genomförandet. I vårt arbete med E 4:ans
sträckning genom Uppsala län har vi fått klart för
oss att Vägverket inte har regionalpolitiska hänsyn
i sin egen planering. Därför är det väldigt viktigt att
kommunerna och de lokala trafikhuvudmännen får
möjlighet att verkligen framföra sina synpunkter.

Jag vädjar till kommunikationsministern att anse
demokratifrågan så pass viktig att han tycker att
den skulle vara värd en liten ansträngning så här i
slutändan.

Anf. 81 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Tiderna växlar verkligen. Jag har stått
i denna talarstol och svarat på minst, det vågar jag
säga, 100 enkla frågor från Ingrid Anderssons
partikamrater och andra som har jagat mig med
blåslampa därför att projekten inte kommer i gång.
Jag har talat om för dem att de får ta den tid som
krävs, för den demokratiska processen är viktig.

Nu har vi alltså en omvänd situation. Det känns
behagligt på ett sätt. Det är alltså inte så bråttom,
och det kan tyckas vara bra. Men jag skulle faktiskt
vilja påpeka, fru talman, att den demokratiska
processen inte påverkas. Vad det handlar om här,
Ingrid Andersson, är trafikverkens
investeringsplaner inom ekonomiska ramar. Det
handlar alltså icke om den fysiska planeringen. Där
kommer den demokratiska processen att fungera.
Man kommer att ställa ut i planeringsprocessen
arbetsplaner, och detaljplaner kommer att tas fram
och diskuteras.

Här är det inte fråga om den exakta sträckningen
enligt de olika projekten, utan det handlar om vilka
projekt som skall finnas med i investeringsplanerna
under de kommande tre åren. Det finns här, tror
jag, ett litet missförstånd när det gäller den
demokratiska processen. Här gäller det de
ekonomiska planerna, vilka projekt som skall vara
med. Vilka sträckningar det gäller och hur
projekten skall utformas är en senare fråga. Där
kommer kommuner och länsstyrelser att ha ett
sedvanligt demokratiskt inflytande.

Anf. 82 INGRID ANDERSSON (s):

Fru talman! Jag är väl medveten om att vi från vårt
håll verkligen har velat skynda på dessa
investeringar. Det tycker vi har varit viktigt. När
det ändå har dragit ut så långt på tiden och vi är
nästan vid målet, tycker jag att en månads
förskjutning, för att det skall finnas ett rejält
utrymme för den kommunala demokratin, kunde
vara motiverad trots att vi tycker att det är bråttom.
Jag tror faktiskt inte att arbetet kan bli lidande när
man är så långt framme.

När nu kommunikationsministern beskriver
innehållet i denna remiss, börjar jag undra om det
är meningsfullt med någon remiss alls. Är det fråga
om skendemokrati, då blir jag ännu mer bekymrad.

Anf. 83 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Det är litet pinsamt att jag skall behöva
redogöra för en ledamot i riksdagen hur den här
processen har gått till. Det har varit solklart från
början till slut att riksdagen först får möjlighet att
tala om vilka vägar och järnvägar som skall vara
nationella stråk. Det beslutet fattades den 8 juni i
riksdagen, visserligen under något tumultartade
former den sista natten, men ändå. Jag trodde att
man visste något om vad man beslutade om den
gången.

Samtidigt uppdrog riksdagen åt Vägverket och
Banverket att utarbeta detaljerade
investeringsplaner, bestämma i vilken takt och i
vilken ordning projekten skulle genomföras. Detta
skall man nu yttra sig över. Att kalla det för en
skenprocess tycker jag är mycket märkligt.
Därefter, när detta är fastställt, kommer
kommuner och länsstyrelser att på sedvanligt sätt få
delta i den demokratiska planeringsprocessen:
vilka vägar och järnvägar som skall gå fram och hur
projekten skall utformas. Detta är en demokratisk
process som är väl förankrad i svensk tradition.

Anf. 84 INGRID ANDERSSON (s):

Fru talman! Jag tycker inte att det är pinsamt att få
denna uppläxning, som kommunikationsministern
kallade det för. Jag är väl medveten om vad
kommunikationsministern hittills har sagt. Men
vad jag tycker är pinsamt är att den här processen
lett till att kommunerna faktiskt får en väldigt kort
tid på sig att yttra sig. Vilka projekt som skall finnas
med är ju en väldigt viktig fråga för kommunerna.

Kommunikationsministern utgår från att man
naturligtvis skall hålla de tider som är utsatta. Det
tror jag säkert att man kommer att göra, men vi
skall också komma ihåg att kommunerna har
väldigt många andra viktiga frågor att behandla just
den här tiden. Det handlar om svåra budgetar och
indragningar i verksamheter som då får ''kriga''
med denna fråga, vilken man också skall yttra sig
över.

Anf. 85 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Slutligen: Jag håller med Ingrid
Andersson om detta. Jag upprepar ännu en gång att
det här gäller de ekonomiska ramarna. De
kommuner som inte vill ha E 4:an gående fram i sin
kommun borde naturligtvis kunna svara ganska
snabbt. Det är egentligen vad det handlar om här.
Tidpunkten för när exakt vägen skall byggas skall
fastställas av Banverket och Vägverket i de olika
planerna.

Anf. 86 INGRID ANDERSSON (s):

Fru talman! Jag förstår att jag inte kommer mycket
längre i denna fråga. Kommunikationsministern
har sin bestämda uppfattning. Jag tycker ändå att
det är viktigt att man, om man går ut och vill ha
synpunkter, ger tillräckligt med tid. Jag hoppas att
vi ändå kan vara överens om den principen och vara
litet olyckliga över att det ändå nu blir kort om tid.

Jag beklagar att kommunikationsministern inte
kunde tänja litet grand i fråga om tiden i just detta
fall.

Anf. 87 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Om jag skulle ha gått med på Ingrid
Anderssons förslag, hade det skapat kaos i det
planeringssystem som är uppdraget i denna mycket
omfattande planering.

Överläggningen var härmed avslutad.

16 § Svar på fråga 1993/94:23 om sjöfartsstöd

Anf. 88 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Karl-Erik Persson har frågat mig om
när jag kommer att lägga fram förslag till
sjöfartsstöd.

Som Karl-Erik Persson vid det här läget säkert
känner till lade regeringen fram en proposition om
sjöfartspolitiska åtgärder på riksdagens bord nu i
torsdags.

Propositionen innebär förslag om ett rederistöd för
svenska fartyg i s.k. fjärrfart i enlighet med tidigare
modell, dvs. återbetalning av sjömansskatt och ett
bidrag för reduktion av sociala avgifter om 29 000
kr per helårsanställd sjöman. Bidraget beräknas till
ca 400 miljoner kronor per år och föreslås att ges
retroaktivt fr.o.m. den 1 juli 1993.

Regeringens mål har varit att presentera förslag till
långsiktiga sjöfartspolitiska åtgärder, men som för
den skull inte är villkorslösa. Statliga bidrag är inte
allena en lösning på den svenska sjöfartsnäringens
problem, utan näringen måste själv medverka till
att hålla nere kostnaderna för de svenska fartygen.
Parterna på sjöarbetsmarknaden måste därför
fortsätta det rationaliseringsarbete som initierades
genom en överenskommelse parterna emellan
hösten 1992. Överenskommelsen innebar att
parterna var ense om att sänka fartygens kostnader,
och parternas rationaliseringsarbete har varit en
förutsättning för regeringens förslag. Om detta
arbete avstannar och konkurrenskraften hos
svenska fartyg försvinner, då blir statliga medel mer
eller mindre meningslösa.

Regeringen avser därför att årligen följa upp
rationaliseringsarbetet och kostnadsutvecklingen
inte bara för de stödberättigade fartygen utan också
för de olika yrkesgrupperna ombord på fartygen.
Ett annat inslag i regeringens förslag är att stödet i
princip bör utgå till den bemanning som, med
sjösäkerhetskraven som självklar utgångspunkt,
krävs för en rationell fartygsdrift. Det statliga
stödet skall med andra ord så långt det är möjligt
stödja den utveckling som sjöarbetsmarknadens
parter själva gett uttryck för i sin överenskommelse
om rationaliseringar och andra
kostnadsbesparande åtgärder för att bibehålla
svenska handelsfartygs konkurrenskraft.

Anf. 89 KARL-ERIK PERSSON (v):

Fru talman! Jag får tacka
kommunikationsministern för svaret. Frågan är
ställd innan kommunikationsministern lade fram
propositionen om sjöfartspolitiska åtgärder. Jag
har dock vissa frågor om det som står i
propositionen, som jag hoppas kunna få svar på.

På s. 9, andra stycket, i propositionen står följande:
''I det fall det bedöms finnas möjligheter till
rationaliseringar ombord på de enskilda fartygen
och dessa inte genomförs bör detta också föranleda
överväganden i fråga om det statliga stödet.'' Min
fråga är: Vem skall göra dessa bedömningar?

I dag gör vissa redare underhåll medan fartygen är
till sjöss. Frågan är då hur det skall bedömas. Blir
bedömningen att en del av besättningen är
övertalig, när underhållsarbete genomförs till
sjöss? Det kan ju innebära att man har mer
personal ombord än man skulle behöva av rena
sjösäkerhetsskäl.

Vissa lastägare kräver en viss service ombord. Då
kanske vissa redare är tvungna att säga nej till dem,
eftersom de inte kan utföra den servicen. Kommer
det som jag har fört fram att medföra annorlunda
bedömningar? Jag hoppas att detta inte skall drivas
så långt att vi mister den sjösäkerhet som finns i den
svenska handelsflottan.

Anf. 90 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Svaret på den första frågan är att det är
Nämnden för rederistöd som skall göra
bedömningen.

De andra frågorna som Karl-Erik Persson tar upp
handlar om konkurrenskraft. Om man inte kan
utföra de tjänster befraktarna vill ha utförda, är
man inte konkurrenskraftig. Självfallet skall en
helhetsbedömning göras av allt detta.

Anf. 91 KARL-ERIK PERSSON (v):

Fru talman! Jag vet att man på många fartyg gör
underhållet ombord, under fartygets gång. Detta
skulle kunna innebära att man blir tvungen att lägga
upp fartyget i docka eller på land för att göra
underhåll. Då minskar den tid fartyget kan vara till
sjöss. Det skulle bli mycket mer kostnadskrävande
än i dag. Jag hoppas att de redare som gör
underhållet när man är till sjöss inte mister
rederistödet av den anledningen.

Anf. 92 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Självfallet kommer denna bedömning
att ske med utgångspunkt också i de aspekter som
Karl-Erik Persson här framför.

Överläggningen var härmed avslutad.

17 § Svar på fråga 1993/94:49 om bestämmelser
om hobbyfordon

Anf. 93 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Jan Sandberg har frågat mig vilka
åtgärder jag är beredd att vidta för att den s.k.
hobbyfordonsutredningens förslag skall
förverkligas.

Utredningen är egentligen en rapport kallad Regler
för hobbyfordon, som utarbetats på uppdrag av
Kommunikationsdepartementet. Den innehåller
en kartläggning av vilka regler som försvårar
utövandet av hobbyfordonsverksamhet samt
förslag till regeländringar som bör genomföras för
att underlätta denna verksamhet.

I rapporten framförs bl.a. förslag om att den årliga
fordonsskatten och försäljningsskatten vid
nyregistrering helt slopas för fordon av en
årsmodell som är 30 år eller äldre. Den interna
beredningen inom regeringskansliet av förslaget i
den delen är ännu inte avslutad.

Min ambition är att så snart som möjligt till
riksdagen lämna förslag som gäller hobbyfordonen.
Det är dock inte möjligt att för närvarande ange en
exakt tidsplan härför.

Anf. 94 JAN SANDBERG (m):

Fru talman! Jag vill börja med att tacka
kommunikationsministern för svaret. Det
framkommer en hel del positiva signaler i svaret.
Jag och många med mig väntar ganska otåligt på att
det skall bli ett regeringsförslag, och gärna snabbt.
Det är många som vet hur viktigt det är med
förbättringar på detta område. Många personer har
detta som främsta fritidsintresse. Det finns en stor
och viktig social insats i att bl.a. se till att ungdomar
kan hitta någon form av meningsfullt
fritidsintresse. Detta är ett exempel på ett sådant.
Vi vet också att dessa personers intresse har
motarbetats på olika sätt av tidigare regeringar och
delvis av olika statliga myndigheter. Jag hoppas att
regeringen, för att citera
kommunikationsministern, ''så snart som möjligt''
lägger fram förslag med utredningen som grund.

Som ett bevis på mitt stöd för ministerns arbete och
min uppskattning skulle jag vilja överlämna en liten
present, som samtidigt är litet uppfordrande. Nu
skulle man kunna tänka sig att jag lämnade över en
skiftnyckel eller en oljekanna. Jag valde att ta fram
en slips med äldre, kulturhistoriskt intressanta
fordon på, som jag hoppas statsrådet kan använda
i sitt arbete, inte minst vid det
regeringssammanträde då detta förslag kommer att
läggas fram. Jag kan lova att jag här i riksdagen
kommer att sätta på mig en liknande slips när jag
skall göra vad jag kan för att se till att en
riksdagsmajoritet stöder det förslag som jag hoppas
kommer snart.

Anf. 95 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Jag bugar mig för denna välvilja. Jag
lovar att jag skall ha slipsen på mig vid det
högtidliga tillfället. Det är ett tillfälle som jag
hoppas skall komma ganska snart. Detta är en
reform som kostar pengar. Det är därför som
arbetet ännu inte är helt avslutat. Ambitionen är att
så snart som möjligt ange tidsplanen och att
genomföra den.

Överläggningen var härmed avslutad.

18 § Svar på fråga 1993/94:65 om
nattågstrafiken mellan Sundsvall och Göteborg

Anf. 96 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Hans Stenberg har frågat mig om jag
avser vidta några åtgärder för att trygga
nattågstrafiken mellan Sundsvall och Göteborg.

SJ har, som Hans Stenberg anger, dragit in det
nattåg som gick direkt mellan Sundsvall och
Göteborg. Det finns dock fortfarande möjlighet att
åka nattåg mellan Sundsvall och Göteborg med
byte i Ånge. Bytet på tåget från Göteborg till
Sundsvall sker tyvärr på en för resenären obekväm
tid. Enligt uppgift från SJ fanns det inte ett
tillräckligt resandeunderlag för att ha kvar ett
direkttåg på natten mellan Göteborg och
Sundsvall.

I enlighet med det trafikpolitiska beslutet år 1988
skall SJ bedriva tågtrafik på affärsmässiga grunder.
Statsmakternas uppgift är att fastställa de
övergripande målen för SJ:s verksamhet. Detta
innebär bl.a. att SJ väljer vilka järnvägslinjer man
vill trafikera. Staten upphandlar sedan viss
regionalpolitiskt angelägen interregional
persontrafik som SJ beslutat lägga ner på
företagsekonomiska grunder. Nattågstrafiken
mellan Sundsvall och Göteborg har inte funnits
med i diskussionerna inför upphandlingen för
trafikåret 1994. Regeringens förslag till
upphandling för trafikåret 1994 redovisas i
proposition 1993/94:42 Köp av interregional
persontrafik på järnväg samt flygtrafik mellan
Östersund och Umeå.

Jag är mot denna bakgrund för närvarande inte
beredd att vidta några åtgärder med anledning av
Hans Stenbergs fråga.

Anf. 97 HANS STENBERG (s):

Fru talman! Jag vill börja med att tacka
kommunikationsministern för svaret på frågan. Att
ha väl fungerande kommunikationer är en
grundförutsättning för att kunna utveckla ett väl
fungerande näringsliv. Under senare år har
näringslivet i Västernorrland haft en oerhört
negativ utveckling. För Sundsvalls del kan jag
nämna att två börsnoterade företag för två år sedan
hade sina huvudkontor där. De huvudkontoren har
nu flyttats till andra orter.
Kommunikationsministern har själv varit med och
sett till så att statliga Telestyrelsen har flyttat sin
verksamhet, som var förlagd till Sundsvall, till
andra orter.

Huvudorsaken till att verksamheterna har flyttats
har varit dåliga kommunikationer. När nu
kommunikationerna fortsätter att försämras skapas
naturligtvis oro bland både politiker och
medborgare i länet. Dessa försämrade
kommunikationer begränsar kraftigt våra
möjligheter att utveckla näringslivet. Det står
också i skarp kontrast till de uttalanden som har
gjorts från regeringen om vikten av att utveckla
kommunikationerna i hela landet.

Jag blir litet besviken på svaret. Här satsar man nu
på att utveckla snabbtåg på sträckan Stockholm--
Sundsvall. Det vore väl en klok politik från SJ:s och
statens sida att se till så att man inte vänjer av allt
folk med att åka tåg innan man inför snabbtåg.

Anf. 98 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Jag anser att Hans Stenberg har
fullständigt fel i de slutsatser som han drar,
nämligen att det sker en försämring av
kommunikationerna.

I den här regionen genomförs gigantiska satsningar,
såsom utbyggnad med snabbtåg på Ostkustbanan,
start av den första etappen av Bottniabanan,
satsningar på E 4:an -- inte minst det gigantiska
Veda-projektet som har stor betydelse för den här
regionen. Hans Stenberg, detta är bara några
exempel på de satsningar som görs och som denna
region har fått en stor del av.

Men problemet är att för få resande utnyttjar
möjligheten att resa med nattåg mellan Sundsvall
och Göteborg. Vi har i dag köpt in interregional
olönsam järnvägstrafik för knappt 500 miljoner
kronor. Nattågstrafiken som går över övre
Norrland drar ungefär en tredjedel av det beloppet.
Mycket stora pengar satsas alltså på detta. Men för
att kunna upprätthålla fler linjer måste vi se till att
den här trafiken utnyttjas.

Naturligtvis skulle man kunna fråga sig varför man
inte kan åka nattåg till andra destinationer än bara
Stockholm och Göteborg. Det finns säkert många
andra orter som skulle vara intressanta i det här
sammanhanget. Men den springande punkten,
vilken Hans Stenberg och jag säkert är helt överens
om, är att vi måste få fler resande att inse
fördelarna med att utnyttja det trafikutbud som
ställs till förfogande.

Anf. 99 HANS STENBERG (s):

Fru talman! Anledningen till att jag nämner
Göteborg är att en hel del studerande åker just
sträckan Sundsvall--Göteborg. För dem är flyget
ofta inget alternativ, bl.a. på grund av priser.

Om marknadskrafterna och antalet resande helt
skall styra utbudet av kommunikationer, kan vi
konstatera att vi i Norrland går en ganska dyster
framtid till mötes. Åtminstone tidigare, när vi
diskuterade flyget, har kommunikationsministern
ihärdigt förfäktat åsikten att staten vid avreglering
naturligtvis bör upphandla olönsam trafik. Anser
kommunikationsministern att staten upphandlar
tillräckligt mycket trafik? Är
kommunikationsminstern nöjd med den utveckling
som vi har i dag?

Anf. 100 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Först vill jag erinra Hans Stenberg om
att det var en regering ledd av hans eget parti som
lade fram och genomförde 1988 års trafikpolitiska
beslut, som byggde på just de principer som Hans
Stenberg nu tar avstånd från, nämligen en trafik
motiverad utifrån hur många resande som vill
utnyttja de olika linjerna.

Om vi kopplar bort den viktiga variabeln antalet
resande vid beräkning av vilken trafik som det skall
satsas på, tror jag att vi är mycket illa ute.

Att staten på olika sätt tar ett regionalpolitiskt
ansvar, det är en helt annan sak. Vad gäller flyget,
visar det sig att allt fler nya linjer exempelvis i
Norrlands inland tillkommer utan statlig
subvention, utan subvention från de resande som
flyger mellan exempelvis Luleå--Stockholm och
Umeå--Stockholm. När vi har sett hur systemet
stabiliserat sig, kan vi avgöra vad som behöver
handlas upp av staten.

Anf. 101 HANS STENBERG (s):

Fru talman! Naturligtvis är jag fullt medveten om
att det var en socialdemokratisk regering som
införde dessa bestämmelser. Men det handlar också
om att man bör följa upp besluten för att se hur
utvecklingen blir.

När man införde de här bestämmelserna, var det
inte i avsikten att nattågstrafiken mellan två så här
pass stora orter skulle läggas ned. Det är jag helt
övertygad om.

Anf. 102 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Slutligen vill jag inför behandlingen av
den här propositionen, som just handlar om köp av
interregional persontrafik på järnväg, ge Hans
Stenberg ett tips. Propositionen lades fram, om jag
minns rätt, den 14 oktober. Det finns motionstid
kvar, och det är alltså möjligt för Hans Stenberg att
finna ledamöter i denna riksdag som ändrar
profilen på det upphandlingsförslag som finns, ett
förslag som inkluderar sträckan Sundsvall--
Göteborg.

Anf. 103 HANS STENBERG (s):

Fru talman! När nu kommunikationsministern
säger att det är möjligt att finna ledamöter som
jobbar med detta, väcks en viss förhoppning om att
det även inom regeringen går att få visst stöd för att
få till stånd en sådan här förändring. Jag avser att
väcka en motion, för att se vad som kan göras.

19 § Svar på fråga 1993/94:51 om kostnaderna
för den enskilde vid exekutiv försäljning av
fastighet

Anf. 104 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Inger Lundberg har frågat mig om jag
är beredd att ta initiativ till en översyn av
kostnaderna för den enskilde vid exekutiva
försäljningar av fastigheter.

Nya bestämmelser om avgifter vid
kronofogdemyndigheterna trädde i kraft den 1
januari i år. De nya bestämmelserna grundas på en
översyn av avgiftssystemet som
Riksrevisionsverket gjort på regeringens uppdrag.
RRV:s förslag redovisades i 1992 års
kompletteringsproposition. Jag förklarade där att
jag räknade med att förslaget i allt väsentligt skulle
kunna följas, vilket också skedde.

Vad gäller exekutiv försäljning av fastigheter
innebär de nya bestämmelserna att det nu tas ut
värderingsavgift och försäljningsavgift efter en
procentsats av fastighetens värde som är högre än
för försäljningsavgiften i det gamla systemet.
Samtidigt har emellertid den s.k. särskilda avgiften
för faktisk värderingskostnad slopats.

Att avgifterna baseras på det värde som fastigheten
åsatts vid värderingen, och inte på det pris som den
ropas in för, hänger samman med att det annars
skulle uppkomma praktiska svårigheter vid
auktionen. Avgiften är nämligen en av de poster
som påverkar vilket lägsta inrop som kan godtas,
och den behöver därför vara bestämd till sitt belopp
när auktionen påbörjas.

Viktigast i det här sammanhanget är att avgifterna
inte sätts så högt att de överstiger de verkliga
kostnaderna för försäljningen. Att avgifterna
beräknas på ett värde som är högre än det pris som
uppnås vid försäljningen behöver inte betyda att så
blir fallet.

Jag är emellertid väl medveten om att en ny
avgiftskonstruktion, som det här är fråga om, i en
del fall kan ge konsekvenser som inte förutsetts och
inte heller är önskvärda. Det finns därför all
anledning att utvärdera de nya reglerna när de
tillämpats någon tid. Jag kommer att ta de initiativ
som behövs, för att en sådan utvärdering skall ske
inom den närmaste tiden.

Anf. 105 INGER LUNDBERG (s):

Fru talman! Jag tackar skatteministern för svaret.
Det är bra att de nya reglerna skall utvärderas. Men
samtidigt vill jag säga att det är allvarligt att man på
ett sådant här område inför regler som kan slå mot
mycket svaga grupper, samtidigt som man redan
när dessa regler införs misstänker att de inte
kommer att slå riktigt bra.

De människor som vi talar om är människor i en
mycket svår situation. Det kan handla om unga
familjer där kanske båda makarna är arbetslösa,
och som genom försämrade räntebidrag och genom
att de kanske tvingades låsa sina räntor i samband
med räntechocken för något år sedan befinner sig i
en ohållbar situation. Det är unga familjer som
tvingas gå från hus och hem. De tvingas gå från sitt
hem med mycket stora skulder. Just de familjerna
drabbas av de kraftigt höjda avgifterna vid
exekutiva försäljningar.

Det är ju ingen liten förändring som regeringen har
genomfört. Det är i många fall fråga om en två- till
tredubbling av avgifterna. Precis som
skatteministern säger baseras avgifterna på ett
värderingspris, ett teoretiskt pris, inte på det
verkliga försäljningspriset.

Bakgrunden till att avgifterna beräknas på det
teoretiska priset är att det annars skulle kunna
uppstå praktiska svårigheter för staten och
borgenärerna. Men jag tror, skatteministern, att
reglerna skulle kunna konstrueras på ett sätt som
innebär att det här inte slår lika hårt mot de
drabbade människorna.

Anf. 106 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Det finns olika skäl till att det blir fråga
om exekutiv auktion. Skälen kan vara så
behjärtansvärda, opåverkbara problem som Inger
Lundberg tog upp. Men skälen kan ockå vara
andra.

Det är här fråga om en översyn som syftar till att få
full kostnadstäckning i försäljningsverksamheten.
Jag tror att vi kan vara överens om att det inte är
tänkt som en verksamhet -- hur tråkig den än är --
som skall belasta statsverket, utan kostnaderna
skall totalt sett täckas. Man har då försökt hitta en
konstruktion som ger denna fulla kostnadstäckning
med så rimliga effekter som möjligt. Under oktober
1992 gjordes det en utvärdering för några
fastigheter i Göteborgs och Bohus län.
Utredningen utvisade att det nya avgiftssystemet
gav högre avgifter för dyra fastigheter, men det gav
oförändrade, eller måttligt ökade, avgifter för
fastigheter till ett värde av 500 000--600 000 kr. För
de allra billigaste fastigheterna blev avgifterna
lägre.

Det finns en totalitet som antagligen slår rätt. Men
det är svårt att säga i förväg. Vad gäller
fördelningen på de olika fastigheterna och de
problem som kan finnas, tänker jag se till att det
den närmaste tiden görs en översyn för att
eventuellt kunna vidta förändringar för att uppnå
ett bättre resultat.

Anf. 107 INGER LUNDBERG (s):

Fru talman! Det finns ett skydd i systemet. Det är
ett skydd i samband med stora försäljningar, t.ex.
industrifastigheter och kontorsfastigheter. Det
skyddet är på två basbelopp. När det gäller de
mycket billiga fastigheterna är det ofta fråga om
obebyggda tomter och liknande. Men det finns en
stor mängd villafastigheter som drabbar just den
grupp vi talade om tidigare. Jag tycker att det är bra
att översynen skall göras och att det skall ske
snabbt. Jag tror att det är nödvändigt att
omedelbart gå och se vilka justeringar som kan
göras i systemet. De beräkningar vi har gjort och de
exempel jag har tillgång till talar för att människor
kan drabbas allvarligt.

Överläggningen var härmed avslutad.

20 § Svar på fråga 1993/94:64 om momsbefrielse
vid alternativmedicinsk behandling

Anf. 108 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Ingrid Hemmingsson har frågat mig
när jag avser att fullgöra riksdagens beställning i
fråga om momsbefrielse vid alternativmedicinsk
behandling. Frågan har ställts mot bakgrund av att
skatteutskottet i sitt betänkande 1992/93:SkU26
uttalat att beredningen av frågan om undantag från
skatteplikt för alternativmedicinsk behandling bör
ske med inriktning på att riksdagen så snart som
möjligt skall kunna ta ställning till ett förslag från
regeringen om ett sådant undantag.

Utredningen (1992:02) om vissa
mervärdesskattefrågor lämnade i november 1992
ett betänkande som bl.a. innehöll förslag om en
betydande utvidgning av undantag från skatteplikt
till mervärdesskatt för tjänster avseende sjukvård.
I propositionen 1992/93:190 om mervärdesskatt på
väg- och broavgifter m.m. som lämnades till
riksdagen under våren 1993 ingick bl.a.
utredningens förslag om undantag från skatteplikt
för medicinskt betingad fotvård. Förslaget ledde till
lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli
innevarande år.

Enligt utredningens beräkningar skulle en
utvidgning av det skattefria sjukvårdsområdet till
att också avse alternativa behandlingsmetoder
minska statens mervärdesskatteintäkter med ca
120--130 miljoner kronor. Vidare är det förenat
med betydande tekniska och principiella
svårigheter att definiera och avgränsa det område
som i så fall bör omfattas av skattefriheten.

När en tillfredsställande lösning uppnås av såväl
frågan om finansiering av förslaget som de tekniska
och principiella problem som en sådan skattefrihet
kan ge upphov till, avser jag att återkomma till
riksdagen med förslag i denna del. Detta kan dock
ske tidigast till vårriksdagen.

Anf. 109 INGRID HEMMINGSSON (m):

Fru talman! Jag vill tacka för svaret, fast statsrådet
förmodligen förstår att jag inte är alls nöjd med det.
Det gäller speciellt att statsrådet sade att ''detta kan
dock ske tidigast till vårriksdagen''. Det innebär ju
egentligen att regeringen inte har tänkt att
effektuera riksdagens begäran.

Jag skall nämna litet grand vad som har hänt
tidigare. Sedan skall jag komma in på varför vi är
så angelägna om att regeringen måste effektuera
riksdagens beslut. Utredningen har lagt fram
förslag om att tillämpa konkurrensneutralitet
mellan alternativmedicin och skolmedicin. Det
väcktes motioner från de borgerliga partiernas sida,
och riksdagen fattade beslut om att begära att
regeringen skyndsamt skall lägga fram ett förslag.

Jag vill påminna om att detta har varit ett vallöfte
även före den borgerliga regeringens tillträde. Jag
har faktiskt skrivit under en reservation med
statsrådet som första namn att
konkurrensneutraliteten är något som den
borgerliga regeringen skall fatta beslut om. Detta
är viktigt, annars begränsas människors valfrihet. I
alla andra sammanhang talas så mycket om den
enskilda människans valfrihet. Men här tycker inte
statsrådet att det är möjligt att verkställa ett beslut
fattat av riksdagen.

Man måste ju utgå från människans behov.
Människan är mycket mer komplicerad till sin natur
än vad man tidigare har trott. Det här kommer att
framgå mer och mer. Om det finns personer som
tycker att alternativa metoder lindrar och botar,
måste deras beslut få gälla. Jag kan inte ställa upp
på orsakerna till att riksdagens beslut inte skall
gälla.

Anf. 110 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Som redan har framgått har en del
beslut redan effektuerats. Det är självklart att jag
tänker effektuera beslutet.

Vidare finns det finansiella problem som vi kan
lämna därhän. Mig veterligt har inte riksdagen
anvisat någon finansiering för dessa 120--130
miljoner kronor. I dessa tider av statsfinansiell
obalans är det också en fråga som måste hanteras.

Men det finns också problem i fråga om att
definiera vad som är alternativmedicin. Det är
oerhört svårt. Frågan om vad som kan betraktas
som alternativmedicin bereds också inom
Socialdepartementet. Mig veterligt har man där
ännu inte kommit fram till hur frågan skall
hanteras.

Låt mig ta ett praktiskt fall som har diskuterats. Jag
har ägnat många timmar åt att diskutera hur vi skall
gå vidare med frågan. Låt oss titta på frågan om
massage. Behovet av massage kan vara medicinskt
betingat. Det bör i så fall naturligtvis vara
momsbefriat. Jag delar uppfattningen att denna typ
av utanför den organiserade sjukvården
existerande behandlingsmetoder skall också vara
skattebefriade. Det är ingen diskussion om den
saken. Men sedan har vi frågan om att få massage
för sitt välbefinnande. Om jag känner att jag är
ganska trött och att jag skulle bli uppiggad av
massage, skall det också vara momsbefriat?

Gränsen mellan vad som är alternativ sjukvård -- vi
är överens om att den skall momsbefrias -- och det
som är något helt annat är svår att definiera. Det
finns ytterligare några steg som kan tas och som är
förhållandevis enkla. Jag tror mig kunna ta
ytterligare steg under våren 1994 i det avseendet.
Men det finns avgränsnings- och
definitionsproblem. Jag tar frågan om massage som
ett exempel på vilka problem som finns. Men
inriktningen är momsbefrielse, och självklart
kommer jag att effektuera riksdagens beslut. Men
riksdagen måste ge mig tid att komma fram till den
definition och avgränsning som behövs.

Anf. 111 INGRID HEMMINGSSON (m):

Fru talman! När vi fattade detta beslut i riksdagen
hänvisade vi till den utredning som hade gjorts. I
utredningen talas mycket om avgränsningar.
Utredningen har tagit upp den typ av avgränsningar
som riksdagen hade som underlag vid beslutet.
Därför hoppas jag att statsrådet tittar på dessa tre
punkter. Där finns också svaret på
massageexemplet. Allmän rekreation och
skönhetsvård skall naturligtvis inte vara
momsbefriat. Vården skall ges individuellt och skall
avse utredning eller behandling av sjukdom eller
kroppsfel.

Riksdagen har ställt sig bakom utredningens
förslag, och därför kan det inte vara några
svårigheter att effektuera riksdagens beslut.

Anf. 112 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Denna utredning har remissbehandlats
och ligger för närvarande för beredning i
Socialdepartementet. Så långt är, såvitt jag förstår,
vi överens. Då är frågan vilka slutsatser som skall
dras av de olika synpunkter som har lämnats i
remissomgången.

Sett från mina utgångspunkter är det fråga om att
fundera kring hur gränsdragningen skall hanteras.
Ingrid Hemmingsson och jag är överens om att
momsbefrielsen skall gälla sådant som är
medicinskt betingat. Men var drar jag gränsen? Att
använda ord som förklarar vad det är man menar är
inte detsamma som att ha hittat system som
fungerar i den praktiska tillämpningen för
skattemyndigheterna.

Det viktiga är att vi är helt överens om
inriktningen. Jag delar den uppfattning
frågeställaren har. Vi är också överens om att det
måste finnas en bra avgränsning. Vi är, slutligen,
överens om att finansieringen måste ske på ett
förtroendefullt och rimligt sätt. Vi har mycket
gemensamt. Frågan är när förslagen skall läggas
fram. Bakgrunden måste vara gediget genomtänkt.

Anf. 113 INGRID HEMMINGSSON (m):

Fru talman! Jag kan inte finna något annat än att
förslaget från regeringens sida måste komma under
vårriksdagen och inte, som statsrådet har sagt,
tidigast till vårriksdagen. Jag förutsätter att det är
så i och med att statsrådet har understrukit detta i
svaret.

Jag hoppas vidare att detta skall beredas i
skatteutskottet -- statsrådet sade socialutskottet --
eftersom det ändock är en skattefråga. Eventuella
andra utredningar under socialutskottet, som jag
själv är ledamot av, ligger så långt fram i tiden att
de inte kan vara relevanta.

Oavsett vad som har anförts av remissinstanser
m.fl. har vi ändå haft sådana här diskussioner. Jag
vill understryka att det är fråga om ett beslut av
riksdagen. Vi tycker att detta är mycket viktigt och
att det har att göra med människans fria val, något
som vi anser måste prioriteras.

Det vore riktigt illa om regeringen skulle strunta i
riksdagens beslut, men jag tycker mig nu ha fått en
försäkran från statsrådet att han inte har för avsikt
att göra det utan tänker lägga fram ett förslag till
riksdagen under våren.

Anf. 114 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Jag kommer inte alls att strunta i
riksdagens beslut. Däremot finns det all anledning
att se till att riksdagen får förslag från regeringen
som är väl underbyggda.

Vi är helt överens också när det gäller individens
fria val. Det förslag som vårt gemensamma parti
har resonerat om vad gäller sjukförsäkringen
innebär att patienten skall få ett fritt val av
vårdgivare. Men samtidigt har vi ett
kostnadsproblem, som vi har diskuterat länge. Det
finns en risk att patienten och den som ger vården
är överens om att blåsa upp kostnaden. Detta har
Moderata samlingspartiet också tagit hänsyn till i
diskussionen om hur en sjukförsäkringsreform skall
utformas.

Vi har när det gäller kontrollen samma
avgränsningsproblem. Systemet skall inte användas
på ett icke avsett sätt. Såvitt jag förstår är vi överens
också om detta. Det finns ett antal tekniska
problem att hantera, och jag och mina tjänstemän
ägnar faktiskt en del tid åt att klara dem. Självfallet
skall vi fullfölja riksdagens beslut i takt med att vi
kan komma fram till hållbara lösningar.

Anf. 115 INGRID HEMMINGSSON (m):

Fru talman! Vad vi har åsyftat från riksdagens sida
är konkurrensneutralitet, så att människorna själva
kan välja sina vårdgivare. Det kan i sig inte leda till
att systemet överutnyttjas.

Jag vet att olika byråkrater kan ha litet olika åsikter
om detta. Jag vill därför föreslå att statsrådet själv
tar besluten. Jag tycker att om detta ställer till
oreda i den byråkratiska gången, skall man ta
beslutet utifrån människors behov, inte med
utgångspunkt i att förenkla kontrollen eller i att på
något annat sätt göra systemet enklare för dem som
skall administrera det.

Anf. 116 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! När Ingrid Hemmingsson för några
inlägg sedan redovisade hur man skall göra en
gränsdragning var vi överens om att det krävs en
gränsdragning mellan det som skall vara
momsbefriat och det som inte skall vara det. Om
man skall göra sådana gränsdragningar, måste de
kunna fungera i tillämpningen.

Jag kan ha synpunkter på hur man inom en
byråkrati tenderar att försvara sina regelsystem,
och sådant kan jag ha förståelse för. Men det som
skall styra mig vid ändringar i regelsystemen skall
vara möjligheterna att få till stånd bra fungerande
system. Det är också det som är avsikten.

Överläggningen var härmed avslutad.

21 § Svar på fråga 1993/94:39 om Domän AB:s
försäljning av skogsmark

Anf. 117 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Fru talman! Carl Olov Persson har frågat mig om
Domän AB har arbetat för att fullfölja
försäljningen av mark till jord- och skogsbrukare
enligt avtal om bolagisering av Domänverket
mellan svenska staten och Domän AB av den 30
juni 1992.

Riktlinjerna för riksdagens beslut om Domäns
försäljning av mark till enskilda återfinns i
bolagiseringsavtalet. Riktlinjerna innebär fortsatt
försäljning t.o.m. juni 1996 av jordbruk, jord- och
skogsmark samt permanent- och fritidsbostäder.
Sedan bolagiseringstidpunkten den 1 juli 1992 har
Domän på olika sätt aktivt arbetat för att
genomföra beslutade fastighetsförsäljningar. Som
exempel kan nämnas olika slag av
informationsmaterial som Domän har framtagit för
ändamålet. Domän har t.o.m. utgången av
september månad 1993 sålt 1 300 objekt av nämnda
kategorier varav 420 utgör skogsmark motsvarande
41 500 hektar. För Domän återstår ca 3 500 objekt
att sälja, varav ca 800 utgörs av jordbruk och
skogsmark. Jag anser därför att Domän på ett bra
sätt har arbetat för att fullfölja riktlinjerna i
bolagiseringsavtalet och därmed medverkat till att
bl.a. stärka det enskilda jord- och skogsbruket.

Anf. 118 CARL OLOV PERSSON (kds):

Fru talman! Jag får tacka näringsministern för
svaret. Tiden går fort, och det har snart gått två år.
Fristen innan avtalet löper ut är snart till ända. Jag
är inte lika nöjd som näringsministern är med
utvecklingen.

Domän äger ungefär 5 miljoner hektar skog, och
det är 20 % av hela det svenska skogsinnehavet.
Man har nu sålt ut knappt 1 %, nämligen 41 500
hektar. Det betyder att 2 promille av det totala
skogsinnehavet har bytt ägare och övergått till
privata intressenter. Jag anser att det är
försumbart.

Samtidigt gör Domän anspråk på att få köpa
skogsmark. Domän är såvitt jag förstår ett starkt
företag, med god likviditet, och kommer att kunna
genomföra ytterligare upphandlingar. Jag har
dessutom i de samtal som jag har haft med olika
presumtiva köpare fått uppgift om att Domän
obstruerar en del och gärna vill lägga hinder i vägen
för ytterligare privatisering.

Man har klassat stora delar av innehavet som
kärnområde. Det gäller i princip hela Norrland och
delar av Bergslagen. Från dessa områden vill man
inte alls sälja något. Jag har dessutom ryktesvis hört
att Domän försöker kringgå kravet på försäljning
av små innehav upp till 200 hektar genom att slå
samman fastighetsenheter. Jag skulle vilja höra
vilken kommentar näringsministern har till detta.

Anf. 119 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Fru talman! Mina samtal med Domän har klart och
entydigt utmynnat i att Domän har en mycket stark
vilja att avyttra denna typ av fastigheter. Dessa
ligger inte i linje med Domäns affärsidé och är inte
lönsamma för Domän. Tvärtom är man angelägen
om att likvidera denna typ av fastigheter. Man är
väl i takt med den plan som man lagt upp till 1996
vad gäller försäljning av skog.

Men detta skall självfallet ske till någorlunda
kommersiella priser. Det är klart uttryckt att man
skall sälja i praktiken alla innehav under 200
hektar, om inte mycket starka skäl häremot finns.
Det är även en klar ambition att sälja ut alla
jordbruk, om inte mycket starka skäl finns mot
detta. Man skall vidare gå in för försäljning av
fastigheter för permanent- och fritidsboende.

Anf. 120 CARL OLOV PERSSON (kds):

Fru talman! En av huvudtankarna i propositionen
om omvandling av Domänverket till Domän AB
var ju att stödja företagandet i glesbygden och att
skapa bärkraftiga enheter. Detta har nog inte skett
i den omfattning som jag hade förväntat mig.

Anf. 121 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Fru talman! Har Carl Olov Persson någon typ av
klagomål eller kan han visa på att något inte går
som det borde enligt propositionen, är han mycket
välkommen till mig för att nu eller senare redovisa
detta. Vi har ett mycket starkt intresse av att leva
upp till riksdagens beslut att fullfölja det
bolagiseringsavtal som vi har varit med om att
skriva under.

Vi har dock inte upplevt att vi har fått nämnvärda
sådana klagomål. Däremot har det av olika skäl
förekommit viss tidsutdräkt, både från bolagets
sida och från andra, vilket ställt till en del problem.

Men om det finns synpunkter eller klagomål
innebärande att man inte lever upp till riksdagens
beslut, ta gärna fram dem! Vi tar mycket seriöst på
föresatsen att leva upp till detta.

Anf. 122 CARL OLOV PERSSON (kds):

Fru talman! Jag ber att få återkomma i den frågan.

Jag tänkte också vidga frågeställningen något. Vi
har i tidningarna kunna läsa om att det pågår
förhandlingar om en sammanslagning mellan
Domän AB och ASSI. Även NCB har nämnts i
sammanhanget. Förverkligas en sådan stor
sammanslagning, får den ett sådant format att 40 %
av allt skogsinnehav hamnar under en hatt,
dessutom med anknytning till skogsägarrörelsen,
som står för ungefär 25 % av skogsnäringen i
landet.

Detta blir en oerhört stark koncentration. Vad
säger näringsministern om en sådan enorm
koncentration av Sveriges skogsägare? Är det t.ex.
bra ur konkurrenssynpunkt?

Anf. 123 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Fru talman! Först och främst skall vi undvika alltför
mycket av spekulationer. Det sagda är korrekt så
till vida att ASSI:s och Domäns styrelser till mig har
inkommit med ett brev med begäran att få
fusionera ASSI och Domän. Det skulle innebära att
ASSI fick en bra självförsörjningsgrad,
motsvarande vad andra bolag har, när det gäller
massaved och massaflis och därmed skulle få en
större uthållighet och flexibilitet.

Det Carl Olov Persson nu vill göra är att dra in
andra bolag och i princip alla privata skogsägare i
samma block. Det finns inga planer på någonting
sådant.

Dessutom måste jag mycket klart säga att alla
privata skogsägare inte ingår i NCB. 11 % av
skogsmarken finns inom Domän i dag. Det är detta
det är fråga om, det är vad diskussionen med ASSI
gäller. Det är detta vi skall pröva utomordentligt
seriöst, utifrån konkurrenssynvinkel, utifrån
skogsindustrins synvinkel och nationellt i Sverige
för att därefter komma fram till ett beslut.

Anf. 124 CARL OLOV PERSSON (kds):

Fru talman! Jag vill trots allt skicka med en varning
för att detta bolag kan bli ett enormt starkt
ekonomiskt företag, som i princip kan ge sig på att
köpa ytterligare företag och skapa en väldig
koncentration. Vi vill trots allt ha en fri konkurrens
på denna marknad.

Dessutom talas det i det här sammanhanget om att
man skall sälja ut 10 % av ägandet. Så fort staten
har släppt något litet av ägandet har staten inte
längre någon handlingsförmåga i de här frågorna.
Jag vill höra om det inte trots allt finns en vilja att
motverka en sådan tänkt utveckling.

Anf. 125 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Fru talman! Näringsdepartementet och jag själv
kommer med mycket stor kraft att tillse att
riksdagens beslut skall gå i verkställighet när det
gäller Domän och de försäljningar som skall ske till
enskilda personer. Vi har ett mycket starkt sådant
intresse. Jag har även uppfattat att det intresset
delas av Domäns ledning, som har starkt
företagsekonomiska skäl för sin åsikt i denna del.

Spekulationer i övrigt har jag ingen anledning att i
grunden kommentera. Jag tycker dock att man
allmänt skall vara mycket försiktig med att här
räkna in alla privata skogsägare som tillhör något
enstaka block. I så fall blir grupperna av skogsägare
i Sverige totalt sett mycket få. Det tror jag leder
tanken alldeles galet.

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 16.32 på förslag av talmannen
att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.

22 § Svar på frågorna 1993/94:9 och 17 om
äldreomsorgen

Anf. 126 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Jan Andersson har frågat mig dels hur
jag tänker agera för att få förbättringar till stånd
inom äldreomsorgen, dels vad regeringen ämnar
göra när det gäller de ökade avgifterna för äldre.
Jan Andersson undrar om det inte vore lämpligt att
ett högkostnadsskydd utreddes på nytt. Som herr
talmannen nämnde besvarar jag frågorna i ett
sammanhang.

Regeringen uppdrog hösten 1991 åt Socialstyrelsen
att under fem år följa och utvärdera ÄDEL-
reformen. Förra fredagen överlämnade
Socialstyrelsen en redovisning av ÄDEL-
reformens första ett och ett halvt år.
Sammanfattningsvis ges en i huvudsak positiv bild
av reformens genomförande och äldreomsorgens
utveckling. När det gäller den av kommunerna
övertagna sjukhemsverksamheten pekar styrelsen
dock på stora skillnader i fråga om kvalitet och
innehåll mellan olika sjukhem. Av rapporten
framgår också att det fortfarande finns vissa
oklarheter i ansvarsfördelningen mellan landsting
och kommuner bl.a. när det gäller
rehabiliteringsinsatser för äldre och handikappade.

Jag har tagit fasta på den debatt som förekommit
och de synpunkter Socialstyrelsen lämnat avseende
de mer hälso- och sjukvårdsinriktade delarna av
ÄDEL-reformen liksom det oklara
ansvarsförhållandet när det gäller
rehabiliteringsinsatserna. Regeringen kommer
därför inom kort att förelägga riksdagen ett förslag
om att 50 miljoner kronor anslås för
utvecklingsarbete på dessa områden. Sådana
utvecklingsmedel avses bli tillgängliga redan från
årsskiftet.

Jag avser också att inom kort inbjuda till en hearing
kring situationen på äldreområdet. Det är viktigt
att vi får kunskaper om de äldres situation inte bara
via massmedierna utan också genom en seriös
genomlysning av de frågor som väckts.

Som orsak till påstådda missförhållanden anför Jan
Andersson dels indragningar av ekonomiska medel
från kommunerna, dels marknadstänkandet på
äldreområdet. Riksdagen har på regeringens
förslag beslutat att för år 1994 återföra drygt 4
miljarder kronor till kommunerna, vilket rimligtvis
kommer att underlätta deras ekonomiska situation.

När det gäller nya driftsformer ser jag mycket
positivt på de privata initiativ som nu tas på bl.a.
äldreområdet. Jag menar att människor med
engagemang för omsorgsfrågor bör ges möjlighet
att t.ex. genom entreprenader få utveckla nya idéer
inom äldreomsorgen. Jag följer utvecklingen med
stort intresse och vet att Socialstyrelsen håller på
med en kartläggning av nya driftsformer. Inom
ramen för detta projekt pågår arbete med ett
allmänt råd om verksamhet som utförs i privat regi
för omsorg om äldre och funktionshindrade. Detta
kommer bl.a. att behandla frågor om kompetens,
myndighetsutövning, insyn och tillsyn.

Så till Jan Anderssons andra fråga om de ökade
avgifterna för äldre. Ändringen i socialtjänstlagen
gäller från den 1 mars i år. En månad senare fick
Socialstyrelsen i uppdrag att noga följa
utformningen och utvecklingen av kommunernas
avgiftssystem inom äldre- och handikappomsorgen.
En delredovisning och lägesrapport lämnades i
början på juni. Socialstyrelsen beskriver där
utformningen av nya avgiftssystem. I vissa fall har
mycket stora höjningar noterats på sjukhemmen.

Jag vill i det här sammanhanget betona några
restriktioner vid avgiftsuttag som också tydligt
framhölls både i propositionen och vid
riksdagsbehandlingen. Vid prövning av avgiften
måste hänsyn tas till hemmavarande make eller
maka. Reglerna får inte utformas så att några av
ekonomiska skäl avstår från nödvändig vård eller så
att den hemmavarande maken tvingas flytta till
annan bostad. Hänsyn måste också tas till
standardskillnader vid bedömning av
boendekostnaden.

Socialstyrelsen kommer att lämna en
slutrapportering av uppdraget den 1 december. Jag
kommer på grundval av denna rapport att överväga
behovet av eventuella förändringar i
avgiftssystemet.

Anf. 127 JAN ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag tackar socialministern för svaret.
När det gäller den debatt som har varit kring
äldreomsorgen under den senaste tiden, delar jag
uppfattningen att den bara visar en del av
verkligheten. Verkligheten är mycket mer
mångfasetterad och betydligt ljusare. Samtidigt är
det en bild av verkligheten som har kommit fram i
massmedierna, och vi måste ta den på allvar.

Det positiva med ÄDEL-reformen är att de
medicinskt färdigbehandlade i större utsträckning
än tidigare kommer till ett eget boende samt de
särskilda boendeformerna. Folkpartiet har ju länge
drivit frågan om egna rum i långvården. Där har
inte reformen, trots ekonomisk stimulans, varit
speciellt framgångsrik.

Det finns ett antal områden som inte är bra. Den
debatt som fördes under hela 80-talet om
äldreomsorgen -- detta är ingen ny debatt --
handlade hela tiden om oklara
ansvarsförhållanden. En del problem finns
fortfarande på områden där ansvarsförhållandena
är oklara. Jag tror personligen inte att det bästa
sättet är att hoppas på ett samarbete. Det hoppades
vi på under hela 80-talet. Jag tror att det är betydligt
bättre att göra klara ansvarsområden, både när det
gäller rehabilitering och när det gäller
hjälpmedelsförsörjning.

När det gäller frågan om den medicinska
kompetensen hos kommunerna och möjligheterna
att få tillgång till den, får vi föra debatten om
hemsjukvården respektive hela primärvården
vidare och fundera över om det skall finnas mer
medicinsk kompetens hos kommunen som
huvudman. Det är möjligt att det är en lösning.

Man säger i ÄDEL-utvärderingen att det är svårt
att avgöra vad det är som orsakar de problem som
vi ser inom äldreomsorgen. Är det ÄDEL-
reformen? Jag får återkomma till det senare.

Anf. 128 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! När det gäller de särskilda
boendeformerna och ombyggnaden av
sjukhemmen delar jag Jan Anderssons uppfattning
att det går mycket trögt med ombyggnaden av
sjukhemmen. Det hindrar dock inte att andelen
personer som tvingas bo i flerbäddsrum
sammantaget har minskat, vilket jag ser som en
glädjande utveckling. Det är riktigt att vi gärna
skulle se att vi hade en ännu snabbare utveckling
när det gäller ombyggnaden av sjukhem. Vi
funderar nu på om det finns möjligheter att göra
något åt utformningen av statsbidraget för att
bättre kunna nå det uppsatta målet.

Jag kan ge Jan Andersson rätt även på den andra
punkten. Det är alltid svårt att nå goda resultat och
hoppas på samordning när man har ett splittrat
ansvar. Det finns dock exempel på landsting och
kommuner i Sverige som samarbetar bra när det
gäller rehabilitering. Jag tror att man kan nå en del
resultat genom att lyfta fram goda exempel.

Rehabiliteringsområdet är ett område där jag tror
att vi aldrig kommer att kunna få bara en
huvudman. Det kommer alltid att vara ett
samarbete mellan dem som bedriver medicinsk
rehabilitering och dem som skall fortsätta att
rehabilitera när den medicinska rehabiliteringen är
klar. Där måste vi hitta bra samarbetsformer
mellan landsting och kommuner. Jag är inte alls
främmande för förskjutningar när det gäller
ansvarsförhållandet mellan landsting och
kommuner på den punkten, liksom när det gäller
ansvaret för de sjukvårdande insatserna på t.ex.
sjukhem.

Anf. 129 JAN ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag går över till de frågor som jag inte
hann med förra gången. När det gäller de
ekonomiska förhållandena är det otvetydigt så att
de har spelat en roll. De anges i alla fall ofta som
orsak när man är ute. Det är naturligtvis
tacknämligt att kommunerna ges en bättre
ekonomisk situation nästa år. De 50 miljonerna är
bra till att bedriva utveckling, men de löser inte
problemen med kommunernas framtida ekonomi.

Det som oroar är hur det skall gå senare under 90-
talet. Bilden av kommunernas ekonomiska
situation är minst sagt dyster samtidigt som kraven
ökar inom äldreomsorgen. Andel äldre äldre ökar
ju också fortsättningsvis.

Att jag har angett de nya driftsformerna beror
egentligen på att det inte kan uteslutas att det nya
tänkande som håller på att växa fram på sina håll i
landet, framför allt i storstadsområdena där
problemen är störst, har haft betydelse för
äldreomsorgen och de problem som har uppstått.
Den bild som ges är att man har klarat sig bättre i
små kommuner. Där har också marknadstänkandet
fått mindre genomslag.

Anf. 130 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Dessa pengar, de 50 miljonerna, är
naturligtvis inte avsedda att lösa några
underskottsproblem eller stora ekonomiska
problem i kommunerna. De är avsedda att
uppmuntra projekt som sedan kan bli goda
exempel för kommunerna.

När det gäller kommunernas ekonomiska situation
i stort har vi all anledning att vara bekymrade.
Kommunförbundet redovisade en rapport för
ungefär ett år sedan, där man pekar på ett gap
mellan behov och tillgängliga resurser motsvarande
8 kr i kommunalskatt någon gång framemot
sekelskiftet. Det är självklart att detta gap inte kan
täppas till på ett enkelt sätt, utan detta kommer att
ställa kommunerna inför enormt stora uppgifter
och utmaningar under 90-talet.

Jag vill inte utesluta att någon del av gapet kan
klaras genom kommunalskatter och, till någon del,
genom ökade avgifter. Men till stor del måste vi
förlita oss på att den totala kommunala
verksamheten kan effektiviseras ytterligare, bl.a.
därför att det är nödvändigt att friställa resurser till
områden där jag inte tror att det går att
effektivisera särskilt mycket. Dit hör äldreområdet.

Anf. 131 JAN ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag har inget svar att ge, men man bör
ta upp frågan om det förändrade synsätt som finns
när det gäller de äldres situation, de sjukas
situation, köp--sälj-metoderna osv. och om vilken
inverkan detta haft på förtroendet för sjukvården
och äldreomsorgen t.ex. Vi ser ju beträffande
äldrebarometern, som huvudsakligen är positiv, att
det trots allt finns en stor grupp äldre som känner
stor oro för framtiden.

Till slut några ord om avgifterna. Bengt Westerberg
sade i en debatt som vi hade i december:

''Som jag tidigare sade vill jag inte utesluta att vi
ändå till sist kan komma fram till att vi behöver ett
detaljreglerat högkostnadsskydd. Men låt först
kommunerna visa vad de kan. Om de misslyckas,
och Socialstyrelsens analyser och våra egna
bedömningar tyder på att det inte blev som vi
hoppas: låt oss då reglera i efterhand, -- -- --.''

En stor grupp pensionerade lever dock under skälig
levnadsnivå. Det är djupt olyckligt. Många av de
problem som vi lyfte fram när beslutet fattades i
december månad har, tyvärr, besannats i
verkligheten. Vad ämnar socialministern göra åt
det?

Anf. 132 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Mitt besked från den debatten
kvarstår. Vi skall följa utvecklingen i kommunerna,
och vi kommer -- som jag nämnde i mitt svar -- att
få en rapport den 1 december. Då kan vi bättre
bedöma utvecklingen. Det finns en del
larmsignaler, det vill jag inte förneka, i den rapport
som Socialstyrelsen kom med i våras. Men det var
bara ett par månader efter det att de nya
avgiftssystemen hade införts.

Jag utgår därför från att en hel del kommuner, när
man ser konsekvenserna av de nya reglerna,
kommer att göra korrigeringar. Men detta vet vi
mera om i december när rapporten kommer. Då
skall jag återkomma till Jan Andersson och andra
med besked om vad jag tycker är lämpligt att göra.

Anf. 133 JAN ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag tackar för det tillägget. Man vet
ju inte riktigt säkert hur det är. Jag tror i alla fall
inte att situationen har förbättrats. Till en del har
ju den debatt som förts under hösten handlat dels
om kvaliteten i vården, dels om avgiftssättningen.

Jag för min del tycker att det är helt orimligt när det
gäller boendeformerna, t.ex. sex- och
fyrbäddsrum, att över huvud taget betala en
hyresavgift. Den frågan borde vi se över.

Överläggningen var härmed avslutad.

23 § Svar på fråga 1993/94:24 om prioriteringen
av vårdnadsbidraget

Anf. 134 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Jan Andersson har frågat mig varför
regeringen anser att ett vårdnadsbidrag är viktigare
att införa än en sysselsättningsgaranti för personer
med svåra funktionshinder.

En regerings politik innebär en avvägning mellan
olika intressen. Om nya resurser alltid skall anvisas
till det område där behoven i något slags objektiv
mening är störst skulle naturligtvis biståndet till
uvecklings- och öststater komma före allting annat,
också före den handikappreform som riksdagen
beslutade om i våras. Men också andra synpunkter
måste vägas in.

Den prioritering regeringen har gjort är resultatet
av en samlad bedömning, gjord på grundval av den
regeringsförklaring som avgavs när regeringen
tillträdde.

Anf. 135 JAN ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag inser också att den här
prioriteringen är gjord på grundval av
regeringsförklaringen. Personligen tycker jag att
det är en väldigt dålig prioritering -- därmed inte
sagt att mitt parti per automatik skulle kunna göra
förbättringar när det gäller handikappreformen. Vi
har ju ett underskott på 200 miljarder. Varje ny
reform måste därför vägas på guldvåg innan den
genomförs.

Men om det skulle uppstå ett ekonomiskt utrymme
om 2 eller 3 miljarder tycker jag inte att man för
den skull skall införa ett orättvist vårdnadsbidrag
som alls inte behövs och som inte alls gynnar de
grupper som har behov av sådana här åtgärder. Jag
tänker t.ex. på de handikappade och deras
sysselsättningssituation. Det sades ju i våras att den
enda anledningen till att man inte införde en
sysselsättningsgaranti var statsfinanserna. Det
kunde jag acceptera. Men jag kan inte acceptera
detta när man väger det hela mot ett
vårdnadsbidrag.

Överläggningen var härmed avslutad.

24 § Svar på fråga 1993/94:29 om införande av
vårdnadsbidrag

Anf. 136 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Hans Karlsson har frågat mig om jag
vet hur många förvärvsarbetande som kommer att
stanna hemma för att ta hand om sina barn för 2 000
kr i månaden eller 60 kr per dag.

Enligt vad jag inhämtat har den arbetsgrupp som
nyligen haft i uppdrag att bedöma konsekvenserna
av införandet av ett beskattat vårdnadsbidrag
ingående diskuterat denna fråga. Den har
konstaterat att det inte finns något underlag för att
bedöma hur de aktuella familjerna kommer att
påverkas av införandet av vårdnadsbidraget.
Arbetsgruppens kalkyler bygger därför på
oförändrat beteende. Inte heller jag har underlag
för att göra någon annan bedömning.

Anf. 137 HANS KARLSSON (s):

Herr talman! Jag tackar socialministern för svaret
men är naturligtvis inte nöjd med det.

Jag har ställt frågan med utgångspunkt i det faktum
att regeringen lägger fram ett förslag om ett
vårdnadsbidrag som ger ungefär 60 kr per dag. Det
handlar om att regeringen i ett för landet besvärligt
ekonomiskt läge prioriterar vårdnadsbidraget
framför andra saker. Min fråga är också intressant
så till vida att regeringen rimligtvis borde ha gjort
en bedömning för att se hur många som kan tänkas
använda möjligheten att få 60 kr per dag i stället för
att förvärvsarbeta.

Av svaret att döma har någon sådan bedömning
inte gjorts. Det får mig att dra slutsatsen att detta
är ännu ett utslag av den s.k. önskeregeringen, dvs.
att de ingående partierna skall ha sina hjärtefrågor
lösta. I det sammanhanget måste jag fråga hur det
står till när man gör en sådan här prioritering --
precis som Jan Andersson var inne på i föregående
frågedebatt.

Socialministern har ju ansvaret för jämställdheten.
Jag måste därför fråga socialministern i vilket
avseende han anser att vårdnadsbidraget bidrar till
ökad jämställdhet mellan kvinnor och män.

Anf. 138 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! För det första vill jag betona att
regeringen ännu inte har lagt fram något förslag.
Vad som än så länge finns är ett förslag utarbetat av
en arbetsgrupp. Det är möjligt att regeringen
kommer att komplettera gjorda bedömningar så
småningom.

För det andra är svaret på Hans Karlssons sista
fråga att jag inte tror att vårdnadsbidraget ger något
direkt bidrag till jämställdheten.

För det tredje måste jag få ställa en motfråga: Tror
Hans Karlsson verkligen att det finns någon som vill
stanna hemma för 60 kr om dagen?

Anf. 139 HANS KARLSSON (s):

Herr talman! Nej. Vad jag säger är ju att jag inte
tror att någon vill göra det. I det perspektivet är det
väldigt förvånande att regeringen lägger fram det
här förslaget.

Jämställdheten handlar ju om att kvinnor och män
skall delta på lika villkor och under samma
förutsättningar. Av allt att döma kommer
vårdnadsbidraget, i den mån det får genomslag, att
motverka jämställdheten.

Vi politiker beskylls ju ibland för att säga en sak och
göra något helt annat. Socialministern och
Folkpartiet förefaller ha hamnat i den situationen i
det här läget. Jag tycker alltså att vårdnadsbidraget
missgynnar jämställdheten. Därför förvånar det
mig mycket att socialministern och regeringen
lägger fram ett sådant förslag.

Jag måste också fråga om socialministern i
nuvarande statsfinansiella läge anser det rimligt att
satsa de här miljarderna på detta förslag samtidigt
som vi har långtidssjuka, människor som ligger på
våra sjukhus och äldreboende som får stå tillbaka.

Anf. 140 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! För det första vill jag konstatera att
om vi är överens om bedömningen att ingen
kommer att stanna hemma för 60 kr om dagen, har
reformen inga negativa effekter på jämställdheten
i varje fall.

För det andra kan vi konstatera att det redan i dag
finns de som stannar hemma för 0 kr om dagen. De
får ganska dålig ekonomi och tvingas till stora
ekonomiska uppoffringar. Vårdnadsbidraget
innebär att de här människorna kommer att få göra
något mindre ekonomiska uppoffringar. Jag kan
inte se att det är en jättestor nackdel.

Beträffande Hans Karlssons tredje fråga som gällde
det statsfinansiella läget vill jag säga att jag redan
har svarat på den frågan i debatten med Jan
Andersson. Jag har inget ytterligare att tillföra.

Anf. 141 HANS KARLSSON (s):

Herr talman! Är det inte så, socialministern, att de
som redan har stannat hemma har gjort det av
andra skäl än för att ta hand om barnen? Man
sköter arbetet hemifrån i stor utsträckning -- man
sköter t.ex. delar av familjejordbruket eller
bokföringen i makens firma från hemmet. Det
handlar om att pengar ur statskassan skeppas över
till grupper som relativt sett redan är gynnade. Jag
förstår att de är mycket tacksamma över det här
bidraget, det skulle alla vara, men frågan är om det
är rimligt att göra en sådan prioritering i detta läge.

Anf. 142 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Jag vet att det finns ganska många
studier som visar att de familjer som bara har en
familjeinkomst lever under ganska dåliga
ekonomiska förhållanden. Det gäller självfallet inte
alla familjer, men det gäller i hög grad gruppen som
sådan.

Det finns redan ett stöd, som jag förmodar att Hans
Karlsson stöder, som i hög grad riktar sig till de här
familjerna, och det är det riktade bostadsbidraget.
Det här innebär ytterligare en förstärkning för
ekonomin i familjer som har en mycket dålig
hushållsekonomi. Jag kan inte se att det är någon
katastrof på något sätt, utan tvärtom är det säkert
ett välkommet bidrag för familjer som har en dålig
ekonomisk situation.

Anf. 143 HANS KARLSSON (s):

Herr talman! Jag tror säkert att det här bidraget är
välkommet, och visst finns det familjer som har en
dålig ekonomisk situation. Men skall vi utveckla
den tankegången bär det ganska långt hän,
eftersom vi har mängder av arbetslösa och andra
som står i socialbidragskön. Det är emellertid inte
de grupperna som i stor utsträckning får det här,
utan i den mån de här pengarna kommer att gå ut
kommer de att gå till grupper som relativt sett
redan är gynnade.

Överläggningen var härmed avslutad.

25 § Svar på fråga 1993/94:8 om karensdagarna
i arbetslöshetsförsäkringen

Anf. 144 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Ingela Thalén har frågat mig om jag är
beredd att ändra övergångsreglerna för det nyligen
införda karensdagssystemet mot bakgrund av att
det framkommit i massmediernaa att en kvinna fått
fem karensdagar efter att ha arbetat fyra timmar.

Regeringen har beslutat om förändringar fr.o.m.
den 1 november 1993 i de nu gällande
övergångsreglerna. Beslutet innebär att den som
den 6 september 1993 eller senare haft ett
förvärvsarbete som varat kortare tid än 30
kalenderdagar inte behöver fullgöra fem
karensdagar. De problem som beskrivs i frågan bör
därmed ha fått sin lösning.

Anf. 145 INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
arbetsmarknadsministern för svaret.

Den socialdemokratiska gruppen i riksdagen
röstade ju emot de extremt krångliga
övergångsbestämmelser som infördes i anslutning
till beslutet om försämringar i
arbetslöshetsförsäkringen. I anslutning till att
beslutet förbereddes i riksdagen hade vi en mycket
omfattande debatt. Vi riktade en skarp kritik mot
regeringen och regeringskansliet för det sätt som
man hade utformat förslaget. Jag tycker
fortfarande att övergångsbestämmelserna, trots
den här förbättringen, var en dålig lösning. Men det
goda behöver ju för den skull inte vara det bästas
fiende. Det är därför bra att ministern och
regeringen på det här sättet åtminstone har
genomfört denna förbättring.

Det jag vill fråga ministern om är: Vad händer med
dem som redan har drabbats av det sjabbel som
detta har inneburit? Betyder ministerns svar att de
som har fått avräkningar under den här perioden
får tillbaka pengar som de har ''blivit av med''?

Dessutom skulle jag vilja fråga
arbetsmarknadsministern: Betyder den här
förändringen att arbetsmarknadsministern nu har
tagit tillbaka den kritik som tidigare riktades mot
Socialdemokraterna, bl.a. i pressmeddelanden som
under debattens gång lämnade
Arbetsmarknadsdepartementet med påstånden om
att den socialdemokratiska gruppen gick ut med
inte bara felaktig utan dessutom oriktig
information?

Anf. 146 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag har personligen undersökt denna
fråga. De som har fått karensdagar efter en kort
tids jobb behöver inte ens ansöka om att få
pengarna tillbaka, utan de betalas tillbaka
automatiskt. Det här gäller alltså samtliga berörda,
fram till nu och framöver.

Jag har hört talas om vårens diskussion. Om jag har
förstått det hela rätt, fick socialdemokraterna tag
på ett första delningsexemplar av förslaget, som
icke ens hade redovisats för mig. Utifrån det
materialet utspann det sig sedan en riksdagsdebatt.
I det förslag som regeringen slutligen lade fram i
riksdagen var detta emellertid icke aktuellt.
Debatten blev av denna anledning något förvirrad.
Så kan det ju bli ibland.

Anf. 147 INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Det känns inte särskilt meningsfullt
att gå tillbaka och debattera en histora, särskilt inte
om den är så färsk så att den finns i riksdagens
protokoll; var och en kan gå tillbaka i protokollen
och läsa. Jag vill bara kommentera det
arbetsmarknadsministern nu säger. I det här fallet
är det en helt felaktig historieskrivning.
Regeringsförslaget innebar att vid arbetslöshet
första gången skulle reglerna tillämpas som om
arbetet hade upphört. Lagrådet konstaterade då att
det skulle tolkas som att det gällde arbete,
sjukdom, vård av barn och liknande. Ett enhälligt
utskott ändrade på detta, förutom det som
ministern nu själv har ändrat på.

Jag vill ställa ytterligare en fråga: Hade inte
arbetsmarknadsministern för avsikt att komma till
riksdagen och redovisa denna
förordningsförändring?

Anf. 148 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Förordningsförändringar går bra att
anmäla för riksdagen.

Anf. 149 INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Också jag är fullt medveten om att det
går att anmäla förordningsförändringar för
riksdagen. Min fråga gällde närmast om ministern
inte hade haft för avsikt att ge någon utförligare
information i den här frågan, som naturligtvis har
upprört många och som också var föremål för en
sådan omfattande debatt.

Dessutom skulle jag vilja veta om ministern är
beredd att kommentera vad statssekreteraren i
Arbetsmarknadsdepartementet säger, nämligen att
man på departementet är beredd att genomföra
denna viktiga förändring och att man nu enbart
söker ett sätt att undvika att gå till riksdagen.

Anf. 150 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag har inte hört några sådana
uttalanden, och därför vill jag inte kommentera
dem.

Anf. 151 INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Inte heller jag har hört
statssekreteraren uttala detta, men jag har sett det
i skrift. Att ministern inte vill kommentera saken är
kanske svar tillräckligt.

Överläggningen var härmed avslutad.

26 § Svar på fråga 1993/94:63 om det statliga
stödet vid flyttning av företag

Anf. 152 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Sylvia Lindgren har frågat mig om
regeringen avser att vidta några åtgärder
beträffande statligt stöd vid flyttning av företag när
det inte handlar om nyetablering.

Inledningsvis vill jag framhålla vikten av att alla
regioner i vårt land har ett välutvecklat näringsliv
för att Sverige som helhet skall kunna utvecklas
positivt. Ett av medlen för att nå detta mål är
samråd med och lokalisering av privata
tjänsteföretag till våra svaga och ensidiga
arbetsmarknader.

Detta samråd började år 1983, när dåvarande
Statens industriverk (SIND) enligt sin instruktion
skulle ''svara för lokaliseringssamråd med företag
inom den privata tjänstesektorn för att befrämja
regional balans''. I juni 1984 gav dåvarande
regeringen SIND dessutom ett uppdrag att ''särskilt
analysera och utveckla metoder och medel för att
påverka utbyggnaden och lokaliseringen av företag
och verksamheter inom den privata tjänste- och
servicesektorn till stödområden''.

Regeringskansliets samråds- och
lokaliseringsverksamhet har pågått sedan hösten
1987, och beslut om verksamheten har fattats av en
enig riksdag. Verksamheten har hittills resulterat i
beslut om etablering av ca 4 200 jobb i framför allt
mindre orter i stödområden.

Bakgrunden till företagssamråden är den
djupgående strukturella obalans på
arbetsmarknaden som alltjämt finns i våra
stödområden. Sysselsättningsnivån är låg, och det
råder brist på privata tjänsteföretag och därmed
jobb för kvinnor. Detta göra att kvinnorna flyttar,
och därigenom skapas en obalans även i
befolkningsutvecklingen.

Verkligheten är att många kommuner i
stödområden har förlorat 20--50 % av sin
folkmängd sedan början av 60-talet, och den
minskar fortfarande, med allt vad detta innebär av
sviktande serviceunderlag och svårigheter att få till
stånd en positiv näringslivsutveckling.

Privata tjänsteföretag betyder därför oerhört
mycket, både när det gäller att bredda
arbetsmarknaden och när det gäller att ge
näringslivet en allsidig utveckling och en kraftfull
tillväxt.

Under de senaste åren har vi kunnat notera en
förändring i företagens lokaliseringsmönster. Allt
fler nybildade tjänsteföretag etablerar sig nu i
landets mest sysselsättningssvaga områden med sin
produktion. En del av dessa företag förlägger
dessutom huvudkontoret till Stockholm.

I sin delrapport ''Underlag för översyn av
regionalpolitiken'' från oktober 1993 framhåller
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK)
att ''arbetet med att utlokalisera tjänsteföretag bör
fortsätta eftersom det vid utvärderingarna visat sig
ge mycket goda effekter för både företag och
region''.

Avslutningsvis vill jag säga att arbetet med att
lokalisera tjänsteföretag är en långsiktig
verksamhet, som ibland ger resultat först efter flera
års diskussioner och förhandlingar. Det är därför
viktigt att arbetet med att bredda de mindre
arbetsmarknaderna bedrivs kontinuerligt och att
samråden med tjänsteföretag sker fortlöpande för
att kunna intesifieras vid en konjunkturuppgång.

Anf. 153 SYLVIA LINDGREN (s):

Herr talman! Jag vill tacka Börje Hörnlund för
svaret. Jag vill också instämma i vikten av att alla
regioner i vårt land har ett välutvecklat näringsliv
för att Sverige som helhet skall utvecklas positivt,
så att det inte uppfattas som att det här finns några
skiljaktigheter från min sida.

Anledningen till min fråga är att jag har kunnat läsa
i pressen att t.ex. ett Brommaföretag som ansåg att
vinstmarginalerna började bli för knappa har fått
statligt stöd för att flytta en del av verksamheten till
Smedjebacken. Notan för flytten får
skattebetalarna betala, eftersom regeringen
lämnade ett bidrag på 5,5 miljoner kronor för
denna operation.

26 personer ställs nu utan jobb i Stockholm. De
statliga pengarna går inte enbart till utbildning och
företagsflytt. Utbildningen äger rum i Stockholm,
och då skall de människor från Smedjebacken som
eventuellt kommer att inneha dessa arbeten i
framtiden att utbildas och ha hotellkostnader osv.
här. Det finns igen garanti för några nya jobb, och
det blir heller inte några nya jobb.

Jag har svårt att förstå hur regeringen kan satsa
skattebetalarnas pengar på att skyffla runt jobb och
människor inom landet. I en högkonjunktur kan
det vara möjligt och begripligt. Men arbetslösheten
slår blint överallt, inte minst i denna region.

Att regeringen med 200 miljarder i
budgetunderskott ger ett företag som skall flytta
jobb inom landet 5,5 miljoner är för mig
obegripligt. Det vore bättre om miljonerna
åtminstone satsades på något nytt i Smedjebacken
eller på att locka hit utländska företag. Tycker
Börje Hörnlund att pengarna används rätt? De ger
ju inte fler arbetstillfällen, utan det är kanske
tvärtom.

Anf. 154 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Det är just det som har skett i mycket
hög utsträckning, dvs. att det är utländska företag
som har valt våra mindre orter. När det gäller det
aktuella företaget satt det fast i en hyresnivå som
var av den arten att deras amerikanske ägare inte
kunde acceptera den. Hela företaget var faktiskt
hotat.

I det läget sökte man sedan lång tid tillbaka en
annan lösning. Dessutom ville man välja en ort som
passade för ett stort lager och transporter ut från
det lagret. Som ärendet har dragits för mig, och jag
har träffat företagets amerikanske ägare och VD,
var troligtvis detta räddningen för alla dessa jobb.

Anf. 155 SYLVIA LINDGREN (s):

Herr talman! Det som utmärker inte minst
Stockholms län är det stora antalet varsel inom
tjänstesektorn. Tre av fyra varslade kommer i dag
från tjänstesektorn. Det är fortfarande obegripligt
för mig att man använder pengar till att skyffla runt
människor i stället för att göra insatser så att man
får till stånd nya arbetstillfällen. Det måste ändå
vara detta som var avsikten med pengarna.

Jag har ingenting emot att hela regioner och hela
landet skall leva, osv. Det är nödvändigt, och det är
viktigt att satsa på den delen. Men när det slår så
här blint är det mycket dåligt använda pengar.

Jag vill ställa frågan: Finns det fler exempel på att
man använder skattebetalarnas medel till att skyffla
runt människor utan att det ger några nya företag
eller nya jobb?

Anf. 156 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag förklarade i mitt förra inlägg, men
jag tar om det för säkerhets skull, att den
amerikanske ägaren gjorde bedömningen att man
antingen måste göra något radikalt eller så skulle
företaget troligtvis inte leva kvar. Därmed har vi
räddat ett stort antal jobb till Sverige.

Från den nya orten kommer man att
marknadsbearbeta Norden och delar av övriga
Europa. Detta kan vara början till något mycket
positivt. Denne amerikanske ägare visade
dessutom intresse för ytterligare lokaliseringar till
vårt land. Jag åker nu ut i världen ett par gånger
just för att förmå industrimän att se på Sverige och
Stockholm som en god lokaliseringsort.

Ser man på de olika företag som hamnat i de mindre
orterna är det i mycket stor utsträckning -- inte till
100 %, men kanske 70--90 % -- fråga om helt nya
arbeten. Det är mycket få arbetstillfällen som har
tagits från någon annan ort.

Anf. 157 SYLVIA LINDGREN (s):

Herr talman! Jag har fått exempel på att ett tjugotal
Stockholmsföretag, flertalet filialer, har flyttats ut.
Det är statliga pengar som har använt till det. Det
har spätt på arbetslösheten i denna region.

Jag har självfallet ingenting emot en positiv
glesbygdspolitik, tvärtom. Den får bara inte ske till
kostnaden av en storstadsfientlig politik.
Arbetsmarknadsläget i storstäderna måste också
uppmärksammas och arbetstillfällen tas till vara.

Anf. 158 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Många av de orter som fått dessa
tjänsteföretag har sedan 1960 förlorat 20--50 % av
sin folkmängd. Det är unga människor som har
flyttat från dessa kommuner. De lever nu i en
situation där gymnasieskolan måste läggas ner, och
annan tung service är hotad. De har ofta en
arbetslöshet som är tre fyra gånger denna regions.

Om man vill tala om solidaritet och verkligen mena
någonting med det är det väl magstarkt att vara
avundsjuk på dessa stora områden. Man måste göra
litet grand för att de inte skall gå under. Det är
egentligen vad det är fråga om.

Anf. 159 SYLVIA LINDGREN (s):

Herr talman! Jag försökte verkligen i inledningen
betona att det inte handlar om någon avundsjuka,
arbetsmarknadsministern. Det jag vill är att
förmedla ett budskap om att situationen är ohållbar
också i Stockholm och i Stockholms län. Det kan vi
se inte minst av antalet varsel. Det är också många
personer som kommit hit från glesbygdsområdena
och nu hamnar i arbetslöshet.

Jag anser därför att de slantar som nu skall
användas för sysselsättningsbefrämjande åtgärder
måste gå till nya arbetstillfällen. Det finns alltför
många exempel på att så inte är fallet. Det är detta
som utgör min kritik.

Anf. 160 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Det som kännetecknar dessa
tjänsteföretag på de nya orterna är att det har skett
en produktivitetsförbättring på 25--40 %. Just
sådana saker gör att företagen och sysselsättningen
finns kvar i stället för att slås ut. Jag vill återigen
betona att flera tunga världsföretag har upptäckt
Sverige just på grund av dessa små orter.

Jag vill avslutningsvis säga att det
socialdemokratiska kommunalrådet i
Smedjebacken var mycket lycklig.

Överläggningen var härmed avslutad.

27 § Svar på fråga 1993/94:5 om sillfisket i
Östersjön

Anf. 161 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Christer Skoog har frågat vilka
åtgärder regeringen ämnar vidta för att rädda
sillfisket i Östersjön.

Den svenska fiskerinäringen befinner sig för
närvarande i en bekymmersam situation förorsakad
av flera samverkande faktorer. Beståndet av torsk
i Östersjön är mycket svagt som en följd av bl.a.
brist på saltvatteninflöde från Västerhavet under en
mycket lång period, hårt fisketryck och störningar
i miljön. Bestånden av sill och strömming är goda
medan marknaden för dessa arter är svag sedan
många år. De låga priserna för dessa arter har
hittills för fiskarnas del kunnat hållas uppe genom
stöd i form av pristillägg. Detta blir inte längre
möjligt efter årsskiftet. Bakgrunden är den av
riksdagen våren 1990 godkända överenskommelsen
inom EFTA som innebär att handeln med fisk skall
liberaliseras.

Mot denna bakgrund har regeringen de senaste
åren lagt fram flera förslag till offensiva åtgärder för
att möta den ökade internationella konkurrensen.
Således har medel anslagits t.ex. för att stimulera
utveckling av produkter baserade på sill och
strömming, för exportfrämjande åtgärder och för
bidrag till bildande av producentorganisationer på
fiskets område. Medel har vidare anslagits för
utsättning av fisk, vilket inte minst har kommit våra
fiskare längs ostkusten till godo.

Det riktade fisket efter sill och strömming för
industriändamål är en viktig del av fisket i
Östersjön. Inom EG är denna typ av fiske inte
tillåtet. I EG-förhandlingarna kräver vi att få
fortsätta med detta fiske.

Inom Jordbruksdepartementet bereds för
närvarande ett förslag från Sveriges fiskares
riksförbund om att använda medel ur
prisregleringskassan till stödåtgärder till
yrkesfisket.

I det längre perspektivet är det dock inte möjligt att
lita till statliga åtgärder för att hålla sillfisket vid liv.
En grundläggande förutsättning är givetvis att det
skapas en tillräcklig marknad för sill och produkter
baserade på sill. Ansvaret härför har i första hand
fiskerinäringen. En näring kan inte fortleva om
ingen efterfrågar de produkter den bjuder ut.

Anf. 162 CHRISTER SKOOG (s):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern för
svaret på min fråga. Bakgrunden till frågan är
givetvis den svåra situationen för det svenska fisket
som råder för närvarande. Jag vill dock inte måla
bilden alltför mörkt. Enligt min och många
bedömares mening finns det ljusglimtar vid
horisonten. Man kan säga att det inom den
närmaste tiden kommer att finnas stora problem.
Anledningen är framför allt att för den fiskeflotta
som finns på Östersjön har sillfisket av tradition
haft oerhört stor betydelse. Enligt alla de källor
som finns att tillgå, experter, biologer m.fl., finns
det gott om sill. Problemet är bara att man fiskar
upp en alltför stor del till industrifisk och för liten
del till konsumtionssill.

Det prisstöd som har funnits och kommer att finnas
året ut har för bara fiskarna i Blekinge och Skåne
utgjort ca 23 miljoner kronor om året. Det
motsvarar ungefär en krona per kilo sill. När detta
prisstöd försvinner blir det enligt fiskarna själva
omöjligt att sälja eller att få lönsamhet i sillfisket
om inte priserna stiger i motsvarande grad.

Östersjöflottan har inte samma möjligheter som
västkustflottan att komma ut, t.ex. beroende på
båtstorlek. I Västerhavet finns litet andra
möjligheter.

Till detta skall också läggas att fisket efter lax är
reducerat på grund av de överenskommelser som
finns. Det finns ett torskfiskeförbud, även om
fiskaren för närvarande ersätts.

Vilka åtgärder anser jordbruksministern att det
behövs för att stimulera efterfrågan på fisk? Hur
skall priset på fisk öka så att de som fiskar i
Östersjön skall kunna fortleva?

Anf. 163 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! I mitt svar nämnde jag de
ansträngningar som har gjorts för att få fram
ytterligare produkter, framför allt när det gäller sill.
Sillen är för närvarande den stora tillgången i
Östersjön. En sak som inom den närmaste
framtiden kommer att spela en avgörande roll i det
här sammanhanget är hur förhållandena kommer
att bli vid ett EG-medlemskap.

Som Christer Skoog säkert vet har vi en tullmur att
komma över vid export av sillprodukter och
fiskprodukter till EG. Samtidigt har EG-länderna
ett fritt tillträde till den svenska marknaden. Vår
ambition är att detta hinder liksom alla andra
hinder på fiskets och jordbrukets område skall
undanröjas omedelbart vid ett medlemskap i EG.
Vi har fått positiva signaler om att detta skall vara
möjligt. Jag ser detta som ett positivt faktum för det
framtida Östersjöfisket.

Jag hoppas också att vi får chansen att fortsätta med
fisket för andra ändamål än för konsumtion. Det
har nämligen stor betydelse så länge tillgången på
sill är så stor i Östersjön.

Dessutom bereder vi, som jag nämnde, det förslag
som vi har fått ifrån Sveriges fiskares riksförbund.
Däri ingår förslag på åtgärder som skulle lätta
fiskarnas skuld- och räntetryck. Vi hoppas kunna
bli färdiga med den beredningen inom ett par
veckor.

Anf. 164 CHRISTER SKOOG (s):

Herr talman! Jag hoppas också att det skall gå att
lösa fiskets ekonomiska problem. Riksdagen
avskaffade fiskerilån och införde ett bidrag i stället.
Bidraget är av relativt ringa omfattning och täcker
inte tillnärmelsevis det behov som finns bland
fiskarna. Jag hoppas att ärendet får en snabb
beredning.

Jag tycker fortfarande att man skall fiska
industrisill. I mitt inlägg menade jag att det kanske
skulle vara bättre om vi fick mer konsumtionssill att
leverera till de människor som så väl behöver den.

Jag hade en debatt med Karl Erik Olssons kollega,
Alf Svensson, häromdagen. Han ville inte gå med
på att vi t.ex. skulle leverera sill till de svältande
människorna på andra sidan Östersjön. Men om vi
kunde hjälpas åt att öka marknaden för sill i Sverige
och på så sätt gynna det svenska fisket, vore det en
fördel. Jag vet att Karl Erik Olsson och jag
egentligen är överens om detta. Frågan är vad som
händer. Vad skulle jordbruksministern vilja säga till
de som fiskar sill längs Skånes och Blekinges
kuster? Skall de efter den 1 januari fortsätta att
fiska sill för en krona kilot och gå med ytterligare
förlust eller vad skall de fiska i stället?

Anf. 165 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Frågan om att med statsmedel
subventionera export eller möjligen någon form av
bidrag till länder på andra sidan Östersjön kan
naturligtvis övervägas. Jag tror dock att
biståndsministern har gett regeringens syn på
saken. I de näraliggande länderna föreligger det
egentligen inte brist på livsmedel. Det är det
ekonomiska systemet som är mycket allvarligt. Det
kan i vissa sammanhang vara så att länderna i fråga
i stället skulle behöva exportera livsmedel.

Beskedet till sillfiskare och andra fiskare i
Östersjön om situationen efter årsskiftet är att vi
från regeringens sida hoppas kunna undanröja de
akuta problemen genom att komma till rätta med
den ekonomiska situationen för fiskarna.
Dessutom skall marknaden påverkas i positiv
riktning genom de åtgärder som jag redan tidigare
har nämnt. Vi skall utveckla sillprodukterna och
försöka komma närmare en europeisk marknad
utan några handelshinder. Jag tror att den svenska
industrin har goda möjligheter. En viktig faktor i
det sammanhanget är att vårt konkurrensläge
allmänt i Sverige är mycket gynnsamt i dag.

Anf. 166 CHRISTER SKOOG (s):

Herr talman! Att konkurrensläget i Sverige är
gynnsamt beror på att vi devalverade kronan. Jag
tror dock att den svenska fiskaren har samma
möjligheter att konkurrera under förutsättning att
det är samma regler som gäller. Det svenska fisket
är effektivt. Det finns problem på kort sikt, men på
lång sikt tror jag att det kommer att lösa sig. Jag såg
bara en möjlighet att inom den närmaste tiden med
hjälp av biståndspengar kunna hjälpa både de
svenska fiskarna och människorna på andra sidan
Östersjön. Det är riktigt att Alf Svensson har
redogjort för regeringens inställning. Jag beklagar
den.

De viktigaste fiskarterna att bevara i Östersjön är
lax, sill, strömming och torsk. Jag utgår ifrån att vi
gemensamt kan se till att det svenska fisket
fortlever. Visserligen har vi bara 3 500 yrkesfiskare,
men de är viktiga. Förutom att de skapar jobb på
sjön skapar de jobb på land. Fisken är dessutom en
mycket nyttig produkt, som vi bör verka för att fler
människor äter.

Anf. 167 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Den bedömning vi har gjort av det
svenska fiskets situation i ett längre perspektiv är
precis som Christer Skoog säger positiv. Vi har alla
möjligheter att konkurrera på den europeiska
marknaden, på EG-marknaden.

Det finns dessutom en positiv inställning till
Östersjöfisket. Det framkom inte minst när
kommissionären Paleokrassas var här och tittade på
det svenska fisket. Därför känner inte heller jag
någon större oro på längre sikt. Det är bra att vi är
överens på den punkten.

De åtgärder som vi nu bereder på förslag från
fiskarnas riksförbund och som också har behandlats
av Fiskeriverket hoppas jag skall kunna lösa
problemen under den närmaste tiden. Jag hoppas
att jag snart skall kunna återkomma med närmare
besked om den frågan.

Anf. 168 CHRISTER SKOOG (s):

Herr talman! Jag tackar för det beskedet. Jag
hoppas också att anslagstilldelningen på kort sikt, i
kommande budgetproposition, blir litet mer än för
närvarande.

Fiskeriverket sitter nu och bereder hur pengarna
skall hanteras. De räcker inte för att man skall
kunna tillgodose alla de behov som finns. De räcker
inte till att modernisera den svenska flottan och
kanske skaffa något modernt fartyg utifrån. Vi har
ju i dag sålt ut en del stora fartyg, inte minst från
Östersjöflottan.

Vi behöver också förbättra arbetsmiljön för
fiskarna och göra det svenska fisket ännu
effektivare. I det sammanhanget,
jordbruksministern, behövs det kortsiktigt litet mer
statliga medel.

Anf. 169 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Jag skall inte just nu ge mig in i någon
budgetdebatt. Möjligen kan jag för Christer Skoog
påpeka att budgetsituationen inte är sådan att det
finns överskott på medel. Vi tvingas snarare att på
alla områden hålla igen. Inte desto mindre ser jag
vissa möjligheter att lösa de näraliggande
problemen på sätt som jag tidigare har nämnt.

Överläggningen var härmed avslutad.

28 § Svar på fråga 1993/94:10 om åtgärder mot
olaga fiske i Öresund

Anf. 170 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Bengt Silfverstrand har frågat vilka
åtgärder jag kommer att vidta för att i möjligaste
mån eliminera olagligt fiske i våra kustvatten.

Jag är överens med Bengt Silfverstrand om att det
olagliga fisket i Öresund är ett problem. Trålfiske
är förbjudet i Öresund både på svenskt och danskt
vatten. Trålfiske är också förbjudet i Skälderviken.
Förekomsten av rika bestånd av sill i Öresund och
Skälderviken förefaller dock vara en lockelse för
mindre nogräknade fiskare och medför ett mer
frekvent tjuvfiske än på många andra håll.

Övervakningen av fisket i området, som
Kustbevakningen ansvarar för, försvåras främst av
de korta avstånden från förbjudet till tillåtet
fiskevatten. Fiskaren hinner ofta in på tillåtet
vatten innan Kustbevakningens fartyg hinner fram
och hävdar då att fångsten är lagligt fångad.
Ytterligare en omständighet som försvårar
Kustbevakningens insatser är att danska misstänkta
tjuvfiskare ofta tar sin tillflykt till danskt
territorialhav där svenska tillsynsmyndigheter har
begränsade möjligheter att ingripa.

Jag har erfarit att Utrikesdepartementet har inlett
diskussioner med det danska utrikesministeriet
angående tillvägagångssätt för att förbättra
samarbetet på fiskerikontrollområdet i Öresund.

Kustbevakningen har som ett av målen för sin
verksamhet att inrikta och prioritera den
fortlöpande sjöövervakningen i dialog med bl.a.
Fiskeriverket. De förhållanden som Bengt
Silfverstrand uppmärksammar talar för att dessa
fortlöpande kontakter mellan myndigheterna är
mycket viktiga. Vi kan inte tolerera att
bestämmelserna i vår fiskerilagstiftning negligeras,
än mindre att det sker regelmässigt.

Anf. 171 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min fråga.

Det är naturligtvis positivt att det svenska
Utrikesdepartementet har tagit kontakt med sin
danska motpart och inlett diskussioner. Jag hoppas
ändå att det bakom dessa försiktiga diplomatiska
formuleringar döljer sig någonting mera handfast.

Det är alldeles uppenbart att det handlar om en
organiserad brottslighet. Det olaga fisket i Öresund
och Skälderviken har pågått i ca 25 år. Sedan 1985
har tjuvfisket kraftigt ökat i omfattning. Under
september och oktober i år har det förekommit
nästan varje natt.

Det rör sig om 8--10 danska silltrålare som opererar
i ett område från Båstad i norr till Landskrona och
Ven i söder. Trålarna har mycket avancerad
utrustning, och vid s.k. partrålning kan fångster på
upp till 100 ton bärgas under en nattlig räd. Det är
som att skjuta på sittande fågel eller att fiska i ett
akvarium, som Kustbevakningen har uttryckt det.
Jag kan också använda en bild som
jordbruksministern är förtrogen med: Det är som
om en bonde körde över till grannens ägor med sin
skördetröska och lade beslag på hans skörd.

Det omfattande tjuvfisket har förorsakat stora
skador för svenska fiskare. Det rör sig om skadade
redskap och ett inkomstbortfall till följd av kraftigt
minskad silltillgång. Uppenbarligen är de danska
fiskerimyndigheternas inställning till problemet
mycket ljumt. Därför räcker det enligt min
uppfattning inte bara med myndighetskontakter.

Hittills har man på den danska sidan åtminstone
inte visat något mer påtagligt intresse av att ingripa
mot lagbrytare. Därför är min följdfråga: Är
jordbruksministern beredd att ta kontakt med sin
danske kollega och förmå honom att ingripa och
vidta mera handfasta och konkreta åtgärder för att
stävja detta ofog och dessa lagbrott?

Anf. 172 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Detta är en fråga som berör flera
olika områden. Kustbevakningen sorterar
egentligen under försvarsministern. Jag har inför
besvarandet av denna fråga haft kontakt med
Försvarsdepartementet. Jag valde att svara på den,
eftersom det är en fråga som i första hand rör fisket,
och det har jag huvudansvar för.

Utrikesdepartementen i våra båda länder håller nu
kontakt med varandra. Jag hoppas att det får den
effekt som vi eftersträvar. Jag kommer kanske att
ta upp den här frågan vid något samtal med min
danske kollega. Det har jag ingenting emot, men
där liksom här ligger detta egentligen inte primärt
på den som har ansvaret för fisket.

Jag hoppas att vi skall kunna reda ut det här. Jag
tror att alla, precis som jag tidigare sade, inser att vi
inte kan acceptera att tjuvfisket med öka frekvens
fortsätter. Detta måste tämligen snabbt stävjas.

Anf. 173 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Herr talman! Jordbruksministern har själv
formulerat det som att han anser sig ha
huvudansvaret för fisket. Därför är det oerhört
viktigt att jordbruksministern fungerar som något
slags spindel i det här nätet och trycker på, så att
samlade krafter kan sättas in för att få stopp på
detta ofog.

De danska silltrålare som opererar i svenska vatten
utgår så gott som undantagslöst från Gilleleje. För
att illustrera svårigheterna att ingripa och att
lagsöka förövarna kan jag nämna ett färskt
exempel:

I förra veckan tog man nästan på bar gärning två
danska trålare. Man kunde beslagta utrustningen,
eftersom de hade kapat den, men eftersom den inte
är märkt kommer de aldrig vid en eventuell
rättegång att erkänna att det är deras redskap.

Detta illustrerar att sanktionsmöjligheterna är
mycket begränsade.

Man kan uppenbarligen angripa detta via en
skärpning av Östersjökonventionen, eftersom man
i Norge har regler som gör det omöjligt eller
förbjudet att ha trålredskap ombord och vistas på
felaktig sida av en territorialvattengräns.

Min slutsats är att det behövs en lagändring för att
komma till rätta med problemen. Är
jordbruksministern villig att medverka till en sådan
lagändring?

Anf. 174 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Min inställning är att de lagar som vi
har är tillräckliga för att komma till rätta med det
här. Detta är i huvudsak en fråga om att intensifiera
kontrollåtgärderna i samarbete med vårt grannland
Danmark.

Jag har hittills inte övervägt behovet av någon
lagändring. Om det skulle visa sig nödvändigt är jag
naturligtvis beredd att tänka på det också.

Anf. 175 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Herr talman! I Norge får man enligt
Östersjökonventionen inte vistas med trålredskap
ombord. Om man gör det blir man avvisad.

I dessa farvatten -- Kullen, Skälderviken och delar
av Öresund -- är det tillåtet. Uppenbarligen råder
inte jämlika förhållanden. Det borde utgöra
grunden för en lagändring.

Tjuvfiskarna bryter dessutom mot fyra olika lagar.

För det första kan myndighetsfartyg beordra
fiskefartyg att stanna. Då är man skyldig att stanna.
Detta bryter de danska trålfiskarna mot.

För det andra åker de med släkta lanternor. Det är
förbjudet.

För det tredje låter sig tjuvfiskarna inte påverkas
när Kustbevakningen går nära fiskefartyget och
försöker stoppa det. Detta är ett brott mot
internationella sjövägsbestämmelser.

För det fjärde bryter de mot de bestämmelser som
gäller för fisket.

Att de nu gällande lagarna inte räcker borde väl
ändå, herr jordbruksminister, utgöra grunden för
en skärpning. Dessutom behövs det uppenbarligen
också skärpta sanktionsmöjligheter.

Anf. 176 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Såvitt jag förstår efter Bengt
Silfverstrands beskrivning är problemet inte brist
på lagar utan fiskarenas brist på respekt för lagarna.
Bengt Silfverstrand illustrerade detta med tre
exempel på situationer där man överskrider
gällande lagstiftning. Jag tror att det viktigaste är
att man kontrollerar att gällande lagstiftning följs.
I det fallet är vi på god väg att nå resultat, hoppas
jag.

Anf. 177 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Herr talman! Jag vill göra en precisering av frågan:
Har man, herr jordbruksminister, olika
förutsättningar med en lagstiftning i danska
farvatten och en betydligt lösare, för att inte säga
tandlös, lagstiftning i de svenska vattnen -- jag har
utförligt beskrivit de problem som råder -- utgör
detta en grund för en skärpning av lagstiftningen i
de svenska farvattnen på samma sätt som har skett
i Norge i fråga om norska vatten. Dessutom torde
vi vara överens om att det också behövs en hårdare
kontroll och bättre sanktionsmöjligheter på de
punkter där det uppenbarligen finns lagar.

Anf. 178 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Det ligger en del i vad Bengt
Silfverstrand säger om den danska hållningen.
Därför har vi också inlett samtal med danskarna.
Däremot tror jag inte att det alltid går att ha exakt
samma lagregler för alla vatten. Öresund är ju i stor
utsträckning en genomfartsled, och det är svårt att
förbjuda fiskefartyg att medföra utrustning på
sådana vatten.

Som jag sade i mitt svar gör närheten mellan vatten
som är tillåtna för trålfiske och förbjudna vatten att
fiskarena kan komma undan. Det är svårt att bevisa
vad som händer. En effektivare kontroll är
sannolikt det mest verkningsfulla i detta
sammanhang.

Överläggningen var härmed avslutad.

29 § Svar på fråga 1993/94:44 om s.k.
rotsnurr

Anf. 179 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! John Andersson har frågat mig om jag
är beredd att ta nödvändiga initiativ för att
omfattningen av s.k. rotsnurr klarläggs så att
ansvars- och skadeståndsfrågan kan få sin lösning.

Rotsnurr, som John Andersson har frågat om, är en
rotdeformation som drabbar skogsplantor, vilkas
rötter hindras att utveckla sig normalt. Vad John
Andersson tar upp särskilt är rotsnurr som har
uppkommit hos s.k. täckrotsplantor som har odlats
i pappersrör. Sedan problemet med rotsnurr
började uppmärksammas, har både
plantodlingssystemen och tekniken kring
skogsvårdsarbetet anpassats för att förbättra
resultaten.

Genom nya och bättre plantodlingssystem kan
risken för rotdeformation minskas. Vid
produktionen av täckrotsplantor påverkas plantans
möjlighet att utbilda ett bra rotsystem framför allt
av typen av odlingsbehållare och av odlingstidens
längd. Inom Sveriges lantbruksuniversitet pågår
också forskningsprojekt, som syftar till att närmare
undersöka vilken inverkan dessa två faktorer har.
Också i plantskolorna bedrivs utvecklingsarbete
inom detta område.

För att få en översiktlig bild av omfattningen av
plantor med dålig rotutveckling och stabilitet i äldre
täckrotsplanteringar har Skogsstyrelsen låtit
undersöka planteringarna av tall under åren 1970--
1983 hos markägarna i norra och mellersta Sverige.
Undersökningen visar att ca 2 % av den planterade
arealen i de berörda länen under denna period var i
så dålig kondition att den borde planteras om. Flera
faktorer än rotdeformation kan vara orsak till de
dåliga planteringsresultaten, t.ex. fel härstamning
hos plantorna, fel trädslag, olämplig
markberedning, dålig plantering eller uppfrysning
på finjordsrika marker. Skogsstyrelsen och
skogsvårdsstyrelserna uppmärksammar detta
särskilt i sin rådgivning.

Det pågår alltså redan i dag såväl forsknings- som
utvecklingsarbete på det här området. Det ingår
också i skogsvårdsorganisationernas
arbetsuppgifter att noga följa upp utvecklingen i de
befintliga planteringarna.

I ansvars- och skadeståndsfrågor gäller för
plantförsäljare samma regler som för annan
affärsverksamhet, nämligen bestämmelserna i
köplagen. Om en skogsägare anser att plantskolan
har sålt en felaktig vara, får han reklamera den.
Den skogsägare som anser att skogsvårdsstyrelsens
tjänstemän i sin rådgivning har agerat vårdslöst
eller felaktigt kan göra anspråk på ersättning av
staten enligt bestämmelserna i skadeståndslagen
eller i förlängningen stämma staten. Några åtgärder
fråm min sida är mot denna bakgrund inte aktuella.

Slutligen vill jag framhålla att det givetvis är viktigt
att skogsplanteringen sker med omsorg och med
plantor av god kvalitet. Om så är fallet, behöver
problemet med rotsnurr inte upprepas.

Anf. 180 JOHN ANDERSSON (-):

Herr talman! Jag får tacka jordbruksministern för
svaret på min fråga. Att jag inte är nöjd är ju
självklart, eftersom svaret är nej. Jag vill ändå
kommentera svaret.

Först och främst hjälper dagens forsknings- och
utvecklingsarbete inte dessa problem. Det är ju
gamla historier. Redan 1973 varnade forskare just
för denna följd av att man satte dessa plantor. Men
då lyssnade ingen.

Jordbruksministern förklarar att en skogsägare kan
reklamera en vara som är felaktig. Men det är inte
så lätt att reklamera en vara, som varit i jorden i
15--20 år. Det handlar ju om sådana tidsperspektiv
när det gäller dessa plantor.

Det är underligt att man alltid skall skjuta över
ansvaret på den enskilda människan, i detta fall den
enskilda skogsägaren, när det uppstår sådana här
problem. Statens myndighet har ju inte enbart givit
råd och anvisningar utan har också marknadsfört
och sålt denna vara. I stället för att rekommendera
att skogsägaren skall stämma staten och begära
ersättning, skulle man kunna starta en samordnad
utredning och klarlägga problemet ordentligt. Man
blandar in så många andra saker. Det behövs en
ordentlig utredning så att man om möjligt kan
fastställa ansvaret och skadeståndsskyldigheten.

Anf. 181 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Det är riktigt som John Andersson
säger att denna diskussion har pågått under rätt
lång tid. Det är fråga om försyndelser som gjordes
för många år sedan. Det är också därför som
Skogsstyrelsen har tittat på detta problem och, som
jag refererade nyss, kommit fram till att det finns
en hel del skogsplanteringar från dessa år som inte
är bra. Men inte den övervägande delen utan en
relativt begränsad del av planteringarna har blivit
dålig, och det är inte alla planteringar med t.ex.
täckrotsplantor av detta slag som har drabbats.
Därför är det mycket svårt att göra en utsaga om
vem som bär skulden.

Det har faktiskt kommit in ganska många
reklamationer i dessa sammanhang. Det kom
väldigt många under åren 1990 och 1991. Såvitt jag
har kunnat förstå arbetades det då inom
skogsägarrörelsen, eftersom man skrev på i princip
lika blankett och reklamerade. Det har alltså
funnits en aktivitet. Jag tror inte att vi kan komma
så värst mycket längre just nu. Det viktiga är att vi
ser till att problemet inte upprepas och att vi tar
lärdom av det som har hänt.

Anf. 182 JOHN ANDERSSON (-):

Herr talman! Det är klart att det är viktigt att man
ser till att detta inte upprepas. Men man måste
också åtgärda det som redan har hänt. Det finns ju
regionala skillnader i fråga om dessa problem. Där
klimatet är kärvt har man tydligen de största
problemen. Man lär i dag kunna ta upp plantor som
sattes för 15 år sedan och läsa texten på papperet
som sitter omkring plantan, eftersom klimatet är
sådant att papperet inte har förmultnat. Därför är
detta kanske ett problem för Norrland.

Många påstår att detta är en tidsinställd bomb.
Plantan kan växa ett antal år och växa riktigt bra.
Men när rötterna med tiden kläms åt, får plantan
problem med försörjningen och dör eller blåser
omkull på grund av ett dåligt utvecklat rotsystem.

Anf. 183 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Det är rätt att svaga marker och kalla
lägen har medverkat till att problemen uppkommit.
Vi har därför en regional skevhet med större
problem norröver.

Detta förändrar dock inte totalbilden, dvs. att den
övervägande delen av planteringarna inte har
drabbats. Vid en kontroll med stora skogsägare och
med Skogsstyrelsen har man kommit fram till att
problemet inte i dag skall övervärderas. Det viktiga
är att vi ser till att inte göra dumheter inför
framtiden.

Den låga förmultingsgraden på papperet i norr kan
möjligen underlätta bestämmandet av vem som
sålde plantan en gång i tiden för 20 år sedan.

Anf. 184 JOHN ANDERSSON (-):

Herr talman! Jag kan självfallet inte tvinga
jordbruksministern att ta initiativ till en utredning i
denna fråga. Eftersom jordbruksministern nämner
att det har kommit in ett antal reklamationer och
att skogsägare hör av sig skulle jag vilja att han
överväger att fundera på saken ytterligare och
åtminstone försöker skapa samordning av
eventuella åtgärder. Varje enskild skogsägare skall
inte behöva inleda processer var och en på sitt håll
för att få sin rätt i frågan.

Anf. 185 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Denna fråga debatterades flitigt i
riksdagen i slutet på 80-talet och runt 1990. Min
företrädare gav ett svar här i kammaren för ungefär
tre år sedan.

Vår bedömning i dag är att situationen inte
nämnvärt har förändrats sedan dess. Jag skall gärna
säga att jag naturligtvis skall fundera på denna
fråga, liksom på alla andra frågor, om det finns
allvarliga signaler. Jag vill inte på något sätt avvisa
den möjligheten.

Min bedömning i nuläget är dock att någon särskild
åtgärd inte är nödvändig.

Överläggningen var härmed avslutad.

30 § Svar på fråga 1993/94:47 om handelshinder
vid export av papper

Anf. 186 Statsrådet ULF DINKELSPIEL
(m):

Herr talman! Alf Eriksson har frågat mig vad jag
gör för att få bort den belgiska s.k. ECO-taxen,
som han menar diskriminerar svensk export av
papper och kartong till Belgien.

Det belgiska parlamentet antog i början av juli en
särskild lag om miljöskatter för bl.a.
dryckesförpackningar, bekämpningsmedel,
batterier och pappersprodukter. Lagen träder i
kraft vid olika tidpunkter beroende på vilken typ av
produkt det gäller. Sålunda utgår miljöskatt på
reklamtryck från den 1 januari 1994, men skatt på
tidningspapper (dagstidningar) utgår först den 1
januari 1995. Vissa pappersprodukter, t.ex.
tidskriftspapper och pappersförpackningar för
livsmedel annat än drycker, är helt undantagna från
skatteplikt. I lagen föreskrivs att en särskild s.k.
uppföljningskommission skall inrättas. Denna har
rätt att föreslå att vissa skatter ändras, ges en annan
utformning eller slopas om skatterna riskerar att
hota sysselsättningen eller annars visa sig mindre
ändamålsenliga från miljösynpunkt.

Lagen ger inte rätt att diskriminera vissa produkter
på grund av deras ursprung. Skulle det visa sig att
lagens bestämmelser, då de omsätts i praktiken,
kommer att innebära en diskriminering eller på
annat sätt skapa otillåtna handelshinder för svenska
produkter, kommer vi givetvis att ta upp detta på
lämpligt sätt, t.ex. inom GATT eller med stöd av
EES-avtalet.

Jag vill understryka att regeringen självfallet delar
den målsättning som ligger till grund för
övervägandena att införa särskilda miljöskatter i
Belgien, nämligen behovet av att skydda miljön och
hushålla med tillgängliga resurser. Även i Sverige
bedrivs ett mycket aktivt arbete för att minska
avfallsmängder och främja återanvändning och
återvinning.

Anf. 187 ALF ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för
svaret.

Bakgrunden till frågan är naturligtvis oron för
svensk skogsindustris framtid. Vi vet att svensk
skogsindustri bidrar med den största delen av
nettoimporten av kapital till Sverige. Vi vet att den
är mycket effektiv och att miljöinvesteringarna har
varit omfattande under de senaste åren.

Det är naturligt att vissa länder, i det här fallet
Belgien, vill skydda sin egen industri. Den har inte
den effektivitet som den svenska pappersindustrin
har.

De flesta försöker nu att arbeta för att skapa
konkurrens på lika villkor. Jag tycker därför att den
lag som successivt kommer att träda i kraft är
stötande.

Papper är en förnyelsebar råvara. Hur man än beter
sig med papperet ingår det i ett naturligt kretslopp.
Därför är motivet till lagen tvivelaktigt i detta
hänseende.

Jag efterlyser initiativ från statsrådet redan nu, så
att han så att säga stämmer i bäcken.

Anf. 188 Statsrådet ULF DINKELSPIEL
(m):

Herr talman! Jag delar givetvis omsorgen om den
svenska skogsindustrin. Jag kan försäkra att vi på
olika sätt och i olika sammanhang bevakar den
svenska skogsindustrins intressen på
exportmarknaderna.

Så har skett också i detta fall i den meningen att vi
har agerat gentemot belgiska vederbörande för att
försöka åstadkomma att skatten får en sådan
utformning att den inte diskriminerar den svenska
skogsindustrin.

Det är alldeles uppenbart att man i Belgien har tagit
intryck av de uppvaktningar som har gjorts från
utländsk sida. Det har inte bara skett från svensk
utan också från andra länders sida. Jag ser den
uppföljningskommission som har tillskapats som
ett uttryck för detta.

Jag vill ändå säga att jag åtminstone inte i dagsläget
är beredd att i första hand uppfatta den åtgärd som
har vidtagits som ett sätt att diskriminera utländska
producenter eller, för att vända på det, som ett sätt
att främja den belgiska industrin. Det är snarare så
att det finns en omsorg om att främja återvinning.
I detta fall, liksom i många andra fall, blir det en
besvärlig avvägning mellan å ena sidan de syften
som miljöskatterna är avsedda att främja och å
andra sidan de intressen som vi givetvis vill verka
för, nämligen en fri handel.

I dagsläget är jag icke beredd att säga att
miljöskatten strider mot de handelspolitiska
intressena och att de miljömässiga intressena tar
överhanden. Vi kommer dock att nära följa
utvecklingen av ärendet.

Anf. 189 ALF ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag delar inte riktigt uppfattningen
om att ECO-taxen inte är på väg att skada handeln
och om att man inte vill skydda egna intressen i
Belgien. Det är nämligen så, om jag inte är
felunderrättad, att den s.k. ECO-taxen omfattar
den belgiska hemmaproduktionen och importen,
men inte den belgiska exporten av papper.

Jag vet att man i Finland har protesterat mot ECO-
taxen. Jag vet också att frågan har diskuterats i
Tyskland, där man har avfört sådana här
synpunkter.

Jag skall ge ett exempel som visar att man kan se
ECO-taxen som ett handelshinder. Inblandningen
av returfiber i tidningspapper skall i Belgien vara så
låg som 20 %. Belgiens egen produktion av
tidningspapper är ganska hög. När det däremot
gäller övrigt tidningspapper skall
inblandningsnivån vara hela 60 %, och lagen träder
i kraft redan 1994. Den tillverkningen är väldigt
liten i Belgien.

Anf. 190 Statsrådet ULF DINKELSPIEL
(m):

Herr talman! Jag vill inte påstå att det här inte är
något handelshinder. Det kan mycket väl vara så att
det blir ett handelshinder. I viss mening är det så,
att alla miljöskatter riskerar att påverka den
internationella handeln, och många gör det. Icke
desto mindre kan det finnas fall där vi finner att
skälen för miljöskatter tar över de handelspolitiska
intressena. Det är en besvärlig avvägning. Vad vi på
svensk sida framför allt vill verka för är att de
miljömässiga bestämmelserna får en sådan
utformning att de till sin karaktär är
ickediskriminerande. Om man drar den fulla
konsekvensen av ett resonemang som säger att man
skall vända sig mot varje miljöskatt som påverkar
handeln, tror jag att man definitivt kan skrinlägga
planerna på att över huvud taget införa några som
helst miljöskatter.

Anf. 191 ALF ERIKSSON (s):

Herr talman! Det här fallet är faktiskt litet speciellt,
därför att om detta skulle bli omfattande i Europa,
kommer man inte att klara pappersproduktionen i
framtiden. I vart fall klarar man inte svensk
skogsindustri, därför att den enligt mitt sätt att se
har en global uppgift när det gäller
pappersproduktionen eftersom vi har väldigt
mycket skog i Sverige. Man kan icke tillverka
papper utan en ansenlig mängd s.k. färskfiber eller
jungfrufiber. Därför ser jag det mer som att det
behövs en överenskommelse över gränserna om
hur man skall klara miljöproblemen. De är inte så
enkla att varje land kan lösa dem med miljöskatter.

Anf. 192 Statsrådet ULF DINKELSPIEL
(m):

Herr talman! För det första, visst är det här fallet
speciellt. Varje miljöfall är speciellt. Det ligger i
själva sakens natur. Man måste därför titta på varje
fall för sig.

För det andra delar jag helt uppfattningen att det
kommer att behövas jungfrufibrer i
papperstillverkningen, vilket gör att vi aldrig
kommer att slås ut helt från marknaden. Vi
kommer alltid att ha en viss avsättning för vår
export, men icke desto mindre kan detta utgöra ett
hot mot den svenska exporten, vilket vi har all
anledning att uppmärksamma.

För det tredje är det av det skälet som vi mycket
noggrant kommer att följa utvecklingen på det här
området, för att se om någon ytterligare åtgärd
påkallas från vår sida. Då kommer vi framför allt
att ha ickediskrimineringsaspekterna för ögonen.

Överläggningen var härmed avslutad.

31 § Svar på fråga 1993/94:38 om permission
från sluten psykiatrisk vård

Anf. 193 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Göthe Knutson har frågat
socialministern vilka åtgärder han avser att vidta
för att stävja släpphäntheten och frikostigheten
med persmissioner till våldsverkare som är intagna
för sluten vård och som uppenbart är livsfarliga för
omgivningen när de är på fri fot. Arbetet inom
regeringen är så fördelat att det är jag som skall
svara på frågan.

Göthe Knutson tar i sin fråga upp ett beslut som
Justitieombudsmannen fattade tidigare i år. Efter
att ha läst igenom beslutet kan jag konstatera att
kritiken gäller ett antal permissionsbeslut som
fattades tidigare än den 1 januari 1992, dvs. innan
den nya lagen om rättspsykiatrisk vård trädde i
kraft.

Vid förra veckans frågestund, där Göthe Knutson
tog upp en liknande fråga, förklarade jag att
skyddet för allmänheten har stärkts genom den nya
lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård.
Tingsrätten kan besluta om särskild
utskrivningsprövning när den dömer någon till
rättspsykiatrisk vård. Det är då länsrätten som
bestämmer om patienten får vistas utanför
vårdinrättningens område. Åklagaren har i sin tur
möjlighet att överklaga beslutet.

I lagen anges uttryckligen att skyddsaspekten skall
vägas in vid prövning av utevistelser för patienter
som genomgår rättspsykiatrisk vård. Det framgår
t.ex. att arten av brottsligheten och risken för
återfall särskilt skall beaktas vid beslut om
permission. Det är enligt min mening av största vikt
att skyddaspekterna prövas noggrant i varje enskilt
fall. Det finns dock inga bedömningsmetoder som
helt kan garantera att en person som genomgår
rättspsykiatrisk vård inte kommer att begå nya
brott vid permission eller efter utskrivning.

Socialstyrelsens regionala tillsynsenhet i Örebro
genomförde den 13 oktober 1993 -- dvs. tre dagar
efter händelsen i Uppsala -- en inspektion vid Säters
sjukhus. Regionala tillsynsenheten kommer senare
i höst att avrapportera sina erfarenheter från
inspektionen och jag kommer då att få möjlighet att
bedöma om några åtgärder behöver vidtas från min
sida.

Jag vill också hänvisa till det svar som jag gav vid
förra veckans frågestund, nämligen att regeringen
har gett Socialstyrelsen i uppdrag att utvärdera
tillämpningen av den nya psykiatrilagstiftningen.
Som framgick av svaret är jag inte beredd att lämna
några åtgärdförslag innan jag tagit del av
Socialstyrelsens utvärdering.

Anf. 194 GÖTHE KNUTSON (m):

Herr talman! Jag tackar för svaret. Att jag ställde
en liknande fråga för en kort tid sedan visar på
mångfalden av sådana här otäcka händelser.

Jag konstaterar till min glädje att det har gjorts en
inspektion vid Säters sjukhus och att det
uppenbarligen är min fråga som har föranlett
inspektionen. Min fråga ställdes den 12 oktober,
och den 13 oktober genomfördes inspektionen vid
Säters sjukhus av Socialstyrelsens regionala
tillsynsenhet i Örebro. Då utgår jag från att man
snabbt kan sortera ut det väsentliga som kom fram
vid inspektionen och mycket snart ge ett svar till
statsrådet, därför att när sådant här ständigt
inträffar och människor blir dödligt skadade menar
jag att det inte finns utrymme att invänta en
byråkratisk handläggning. Jag tycker att
Socialstyrelsens handläggning som statsrådet gav
besked om för en vecka sedan, vilket visserligen var
positivt, har varit litet långsam. Min fråga är: Skulle
statsrådet vilja skynda på handläggningen?

Anf. 195 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Först Göthe Knutsons kommentar,
att det var hans fråga som hade föranlett
inspektionen. På den punkten har jag ingen
kännedom om ärendet. Jag kan bara konstatera att
det när det gäller att två händelser följer på
varandra inte är självklart att den första har orsakat
den senare, men det kan ju förstås vara så.

Vad det gäller sättet att handlägga ärendet har man,
vilket både Göthe Knutson och jag har konstaterat,
från Socialstyrelsens sida varit mycket snabb,
oavsett vad det hela gäller. Jag räknar med att de
kommer att ge mig ett svar så fort de har kunnat
sammanställa det hela. Jag har ingen anledning att
tro att man på den här punkten agerar speciellt
byråkratiskt. Jag kommer att ta del av den rapport
som kommer att lämnas till mig.

Anf. 196 GÖTHE KNUTSON (m):

Herr talman! Jag tackar för dessa ytterligare svar.

Bakgrunden till just den här frågan är den händelse
som utspelades i Uppsala för cirka tio dagar sedan,
då en patient vid Säters sjukhus som var dömd till
sluten psykiatrisk vård ännu en gång gick ut på fri
fot i samhället och gjorde sig skyldig till övergrepp.
Den här personen är en notorisk återfallspatient.

Denna gång var det alltså en 18-åring som på intet
sätt var känd från något kriminellt eller annat
vådligt sammanhang som blev ett oskyldigt offer.
Trots två skott i ryggen har 18-åringen
uppenbarligen överlevt, och det skall vi vara evigt
tacksamma för. Men tänk om han nu hade avlidit!
Vilken väldig reaktion det skulle ha blivit från
allmänheten, därför att det handlar ju om -- det är
bakgrunden till mina frågor -- att allmänheten skall
ha ett skydd. Därför upprepar jag här till statsrådet
angelägenheten av en snabb handläggning. Det är
inte statsrådet som är långsam i hanteringen, men
jag är rädd för att det kan gå långsamt i den
byråkratiska hanteringen.

Anf. 197 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Jag ser inte någon anledning att dela
Göthe Knutsons oro på den punkten, utan jag
räknar med att kunna få in den här rapporten.

Vi har några gånger tidigare varit inne på den här
typen av frågor som har att göra med det moderna,
civiliserade samhällets allra svåraste frågor,
nämligen avvägningen mellan å ena sidan det skydd
för allmänheten som vi brukar kalla för
samhällsskydd och å andra sidan det djupt
humanitärt problematiska i att under långa, långa
perioder hålla människor inlåsta för brott de har
begått eller därför att de behöver psykiatrisk vård
av olika slag.

Som jag nämnde i mitt inledande svar är det dock
så, att det inte finns några bedömningsmetoder som
helt kan garantera att en person som genomgår den
här typen av vård inte kommer att begå nya brott.
När det sker är det förstås utomordentligt tragiskt.

Anf. 198 GÖTHE KNUTSON (m):

Herr talman! Får jag bara avslutningsvis säga att vi i
justitieutskottet, där jag är ledamot, har behandlat
rättspsykiatrin flera gånger. Det väcks varje år
motioner som vi handlägger. Vi förväntar oss en
utvärdering av den förändring som skedde för drygt
ett år sedan.

Vi kan dess värre notera att det fortfarande är näst
intill samma fart på svängdörrarna på en del ställen.
Om det hade funnits interneringsstraff i dag hade
den här mannen inte fått gå ute på fri fot. Men nu
gör man inom rättspsykiatrin en bedömning att det
skall finnas andningshål i tillvaron, och då är
vederbörande ute ensam, på obevakad permission.
Det är det som är så farligt.

Överläggningen var härmed avslutad.

32 § Svar på fråga 1993/94:50 om dispens från
bestämmelserna om husläkare

Anf. 199 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Eva Zetterberg har frågat mig om
regeringen kommer att se över möjligheterna till
dispens från bestämmelserna om husläkare.

Husläkarreformen är en angelägen reform vars
syfte är att öka tillgängligheten och kontinuiteten i
den öppna vården. Inte mindre viktigt är att
reformen stärker den enskildes inflytande.

De viktigaste bestämmelserna om husläkare finns i
lagen (1993:588) om husläkare och i en ändring i 5 §
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
Lagbestämmelserna träder i kraft den 1 januari
nästa år.

Regeringen kan inte ge dispens från
lagbestämmelser. Enligt min mening finns i detta
sammanhang heller inget sådant behov med
anledning av de övergångsbestämmelser som finns
i anslutning till lagbestämmelserna om husläkare.

Landstingen kan fram till utgången av år 1995
begränsa sitt ansvar för att organisera den öppna
vården så att alla som är bosatta inom landstinget
får tillgång till och kan välja en husläkare. I
praktiken innebär detta att sjukvårdshuvudmännen
inte behöver ha några husläkare i sin egen
organisation och inte behöver ge alla invånare
möjlighet att välja en husläkare förrän efter denna
tidpunkt.

Jag anser att övergångsreglerna ger
sjukvårdshuvudmännen tillräckligt rådrum att
genomföra husläkarreformen.

Anf. 200 EVA ZETTERBERG (v):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet Könberg för
svaret på frågan. Statsrådet kanske har viss
förståelse för att jag inte är nöjd med svaret.

Att jag inte är nöjd kanske spelar mindre roll, än
det faktum att man runt om i flera landsting är
väldigt missnöjd med beslutet om husläkare. Jag
och många har förståelse för bevekelsegrunderna,
dvs. att öka kontinuiteten, öka närheten osv., men
vi betvivlar att det kommer att uppnås med
husläkarreformen.

Jag undrar därför om statsrådet Könberg har tagit
del av skriverierna, exempelvis från Blekinge,
Malmöhus och Gävleborgs landsting och från en
rad andra håll. I exempelvis Blekinge säger bl.a.
distriktsläkare och politiker att det handlar om en
slakt av primärvården. Andra säger att
husläkarreformen slår sönder vården i Blekinge.

Det har alltså kommit en rad protester mot
husläkarlagen, och det är det som har föranlett min
fråga. Bl.a. i Blekinge har man sagt att man i den
här situationen vill uppvakta statsrådet om
alternativ. Man nöjer sig alltså inte med att förhala
eller avvakta med att införa det hela, som statsrådet
anför i svaret, utan man vill ha dispens för att införa
det när man själv finner att det skulle gagna
verksamheten.

Jag undrar om uppvaktningen har ägt rum, om
statsrådet Könberg har tagit del av artiklarna och
skriverierna samt vilka synpunkter regeringen har
på detta.

Anf. 201 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Jag kan försäkra Eva Zetterberg att
jag noga följer utvecklingen i landet i denna för
sjukvården så viktiga fråga, för att se att detta
genomförs på ett bra sätt och att det som har varit
riksdagens intentioner på den här punkten fullföljs,
nämligen att varje svensk som vill, för första gången
någonsin, skall få möjlighet att välja sin egen
läkare/en fast läkarkontakt.

Jag följer bl.a. det som har hänt i Blekinge. I de
handlingar från landstinget därstädes som jag har
kunnat ta del av har jag konstaterat att man i sina
beslut har slagit fast att man avser att fullfölja
intentionerna i husläkarlagen. Det har skett i
samband med en hel del politiskt buller i frågan. I
rubrikerna har det handlat om ''nej till husläkare'',
men i texterna till de beslut som skulle tas upp i
landstingsstyrelsen i dag -- jag har inte kontrollerat
om beslut har fattats, men jag har sett underlaget --
är det uppenbart att man avser att följa lagen. Jag
har ingen anledning att tro något annat.

I Malmöhus län vill man i ett beslut hemställa hos
regeringen om en lagändring i en del av
husläkarlagen, nämligen det som har att göra med
den s.k. passiva listningen, vad som händer med de
människor som inte har vare sig valt en husläkare
eller aktivt avstått.

På frågan om Blekinge läns uppvaktning hos mig,
kan jag svara att något sådant önskemål icke hade
inkommit till mig så sent som i går när jag var på
min arbetsplats.

Anf. 202 EVA ZETTERBERG (v):

Herr talman! Jag hoppas då att man fullföljer den
intention som man har talat om, dvs. att uppvakta
statsrådet Könberg i just den här frågan.

Jag kan konstatera att vi har olika synpunkter på
husläkarlagen -- det är inte första gången. Jag har
förstått att man i Blekinge har uttryckt starka
önskemål om att få dispens, men jag hoppas att inte
något landsting sätter sig upp mot lagen, om man
nu har fattat ett sådant beslut.

Jag har svårt att förstå varför regeringen inte kan
acceptera att ett landsting på försök får dispens att
låta bli att genomföra reformen. Då skulle
regeringen kunna få många goda exempel, enligt
sina egna värderingar, på hur bra det går i de andra
landstingen jämfört med i de landsting som har fått
dispens. Skulle inte det vara intressant? Vi skulle
då båda få belägg för på vilket sätt primärvården
blir bättre.

Anf. 203 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Jag gläder mig över det som i och för
sig är självklart, nämligen att Eva Zetterberg och
jag är helt överens om att de lagar som riksdagen
stiftar gäller hela riket -- även före detta danska
delar av riket. Det är bra att vi gemensamt kan slå
fast detta från riksdagens talarstol.

Möjligen har jag uttryckt mig oklart i mitt svar,
eftersom Eva Zetterberg ånyo upprepar ett
önskemål om att Blekinge skulle få en dispens, som
man inte har begärt. Regeringen har inte den
möjligheten. Den lag som riksdagen har antagit
innehåller inga dispensmöjligheter. Om Blekinge
mot förmodan skulle skicka in en ansökan om
dispens, kommer denna att kunna behandlas
mycket snabbt av regeringen, dvs. bara genom ett
konstaterande att lagen inte medger detta.

Eva Zetterberg hade en fundering om att det skulle
vara bra om något område i landet inte införde
husläkare medan resten gjorde det, för att man
skulle kunna göra jämförelser. Det är en intressant
tankegång. Dock kan vi konstatera att husläkare
har införts på försök i olika delar av landet genom
åren och att erfarenheterna av detta har varit goda.
Dessutom har vi haft möjlighet att studera andra
länder som har haft husläkare. Det har alltså
funnits många möjligheter att göra jämförelser.

Anf. 204 EVA ZETTERBERG (v):

Herr talman! Jag tror inte att det är samma sak att
ha försöksverksamhet eller att gå till England, som
Folkpartiet gärna gör, och tala om hur utmärkt det
har fungerat med ett husläkarsystem där. Det är en
helt annan sak när vi har en lag och ett förslag som
skall genomföras i vårt land. Jag vidhåller att det
skulle vara intressant att jämföra detta.

Jag förstår den juridiska aspekten att det inte är
regeringen som medger dispens. Vi får då bara
hänvisa Blekinge till att fullfölja den uppvaktning
som man har diskuterat och se vilka andra
möjligheter det finns att få dispens och vem som ger
den, om inte regering eller riksdag skulle kunna
göra det.

Anf. 205 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Det är inte vare sig regering eller
riksdag som ger dispens. Däremot är det alltid
riksdagen obetaget att ändra de lagar som den har
stiftat. Det är väl ingen risk för att så sker under den
här mandatperioden, och vi får hoppas att olyckan
inte är framme vid valet.

Överläggningen var härmed avslutad.

33 § Svar på fråga 1993/94:46 om kurser vid
folkhögskolor som har statligt stöd

Anf. 206 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Stefan Kihlberg har frågat mig om en
två veckors kurs i ''civil olydnad'' som genomförts
vid folkhögskolan i Färnebo. Frågan gäller vilka
åtgärder jag är beredd att vidta för att kartlägga
omfattningen och förhindra att offentliga medel
och resurser används till utbildningar vid
folkhögskolor som ''uppmanar till och stödjer
kriminell verksamhet''.

När Utbildningsdepartementet i somras fick
kännedom om att Färnebo folkhögskola under
tiden den 28 juni--11 juli i år genomförde en kurs i
civil olydnad tog vi direkt kontakt med
Folkbildningsrådet. Från Folkbildningsrådet har vi
erfarit följande.

Rådets styrelse har behandlat ärendet och har i
brev till styrelsen för Färnebo folkhögskola bl.a.
konstaterat att kursen har getts sådan utformning
och sådant innehåll att den inte kan betraktas som
bidragsberättigad inom ramen för de syften som
regering och riksdag har angett i
folkbildningsförordningen. Rådet har således
konstaterat att den aktuella kursen inte kan
betraktas som statsbidragsberättigad.

Enligt min mening är det direkt stötande att en
folkhögskola med statsbidrag anordnar kurser som
uppenbart innefattar lagbrott. Folkbildningsrådet
har också påpekat att statsbidrag inte får gå till
sådan verksamhet, och jag utgår från att skolan tar
det ad notam.

Vad gäller regeringens möjligheter att ingripa vill
jag först konstatera att konstruktionen av
statsbidraget till folkbildningen är sådan att
staten -- i Förordningen om statsbidrag till
folkbildningen -- anger syftet med statsbidraget till
folkbildningen. Folkbildningsrådet har sedan i
uppdrag att fördela bidraget till enskilda
folkhögskolor och studieförbund samt att utifrån de
syften och villkor som anges i förordningen följa
upp och utvärdera den verksamhet som har
bedrivits. Staten kan inte med denna
bidragskonstruktion direkt påverka fördelningen.

Jag ser emellertid mycket allvarligt på att kurser av
detta slag anordnas inom folkbildningen -- med
eller utan statsbidrag -- och jag kommer
fortsättningsvis att uppmärksamt följa
utvecklingen. Jag vill inte utesluta att sådant
missbruk kan aktualisera en översyn av
bidragsreglerna.

Anf. 207 STEFAN KIHLBERG (nyd):

Herr talman! Jag börjar med att tacka statsrådet
Beatrice Ask för svaret. Jag är naturligtvis till allra
största delen nöjd med statsrådets svar, eftersom
statsrådet delar den kraftiga reaktion som också jag
har fått ta del av och själv känt.

Jag har ändå några frågor. Hur avser statsrådet att
följa utvecklingen? Folkbildningsrådet har ju det
direkta uppföljnings- och utvärderingsansvaret.
Såvitt jag förstår av statsrådets svar har
Folkbildningsrådet inte riktigt förstått allvaret.
Man tycker att det är olämpligt att det används
statsbidragsmedel för denna utbildning. Vidare
konstaterar man att kurserna inte är
statsbidragsberättigade. Men jag är inte säker på
att man delar vår uppfattning, att det är stötande --
för att inte säga olagligt -- att anordna den typen av
utbildning.

Anf. 208 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Stefan Kihlberg undrade till att börja
med hur statsrådet och departementet kommer att
följa utvecklingen. Vi har fortlöpande kontakter
med Folkbildningsrådet, och vi får också
redovisningar i olika sammanhang av vad som
pågår. Det är svårt att i detalj exakt säga vad man
gör, men jag kommer naturligtvis fortlöpande att
fråga vad som händer och framför allt i vilken
utsträckning denna skola tar till sig vad
Folkbildningsrådet har sagt.

Däremot kan jag nog lugna Stefan Kihlberg när det
gäller frågan om huruvuda Folkbildningsrådet har
insett allvaret i att man har anordnat den här typen
av kurs på Färnebo folkhögskola. Jag har här det
brev som man från Folkbildningsrådet har skickat,
i vilket man är mycket tydlig angående
folkbildningens uppgift. Man påpekar att
folkbildningen skall arbeta självständigt, men att
det handlar om att stärka de demokratiska
krafterna och att det går en klar gräns mellan å ena
sidan att belysa och föra en dialog om olika saker
som sker i samhället och å andra sidan att
uppmuntra och underlätta handlingar som strider
mot gängse rättsuppfattning.

Efter att ha gått igenom brevet tycker jag att det här
finns en tydlighet. Det hade annars varit väldigt
upprörande, eftersom
folkbildningsorganisationerna ju i huvudsak har
startats för att stärka demokratin och göra fler
delaktiga i de demokratiska processerna. Det är
klart att det går stick i stäv med dessa strävanden
och ambitioner när en folkhögskola anordnar
kurser i civil olydnad. Jag är således inte bekymrad
över Folkbildningsrådets inställning, tvärtom.

Anf. 209 STEFAN KIHLBERG (nyd):

Herr talman! Det gläder mig att höra. Då behöver
inte heller jag bekymra mig särskilt mycket,
eftersom jag känner mig förvissad om att statsrådet
följer frågan och eftersom vi i grunden har helt
samma uppfattning. Men det är ändå
anmärkningsvärt att en enskild folkhögskola har
utvecklat denna inställning. Enligt uttalanden i
Ekot och tidningsuttalanden från i somras är det
uppenbart att ledningen för skolan då inte tyckte att
detta var olämpligt och att detta inte heller stred
mot folkhögskolans goda tradition.

Avslutningsvis vill jag fråga: Har statsrådet
förvissat sig om att skolans ledning via
Folkbildningsrådets kontakter har förstått allvaret i
detta?

Anf. 210 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Jag har själv inte varit i kontakt med
den aktuella folkhögskolan, annat än för att få litet
mer information. Jag har tagit del av
Folkbildningsrådets kontakter. Också jag blir
bekymrad över att ledningen för en folkhögskola
och även människor utanför folkhögskolan så
uppenbart saknar insikt om demokratins
förutsättningar och villkor. Detta understryker
betydelsen av att alla vi andra på olika sätt tydliggör
vad som menas med demokrati, vad demokrati
förutsätter och skälen till att rättssamhället måste
överleva.

I skolsammanhang talar vi ofta om nödvändigheten
av att vinna den unga generationen för dessa idéer.
Men det är uppenbart att också en del vuxna bör
omfattas av denna opinionsbildning. Jag utgår ifrån
att den aktuella folkhögskolan har tagit
Folkbildningsrådets mycket tydliga brev ad notam,
som jag sade i mitt inledande svar, och att man
följer detta i sin fortsatta planering. Jag tror
definitivt att signalen till övriga studieförbund och
folkhögskolor är mycket tydlig och att man
kommer att intensifiera sitt arbete för demokrati
och rättssamhället i stället för tvärtom.

Överläggningen var härmed avslutad.

34 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Propositionerna

1993/94:38 och 62 till trafikutskottet

1993/94:79 till skatteutskottet

Skrivelse

1993/94:20 till näringsutskottet

35 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Propositionerna

1993/94:63 Ändring i lagen (1988:1597) om
finansiering av hanteringen av visst radioaktivt
avfall m.m.

1993/94:83 Bidrag till Stiftelsen Konsumenternas
Bankbyrå

Redogörelse

1993/94:RR1 Riksdagens revisorers
verksamhetsberättelse för budgetåret 1992/93

36 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 18 oktober

1993/94:28 av Kristina Svensson (s) till statsrådet Alf
Svensson om biståndet till Angola:

För ett år sedan gick folket i Angola till val. Efter
sexton års inbördeskrig hoppades man att freden
skulle få en möjlighet. Fredsdrömmen förbyttes i
mardröm. De få mediareportage som når ut talar
om en desperat kamp för livet där man slåss om
varje majskorn. Kriget i Angola har ingen CNN-
närvaro och är därför föga uppmärksammat i
media. Folket i Angola svälter. Antalet
föräldralösa barn ökar ständigt. På sjukhusen
trängs minskadade. I striderna dödas tusentals.
Angola är ett av Sveriges programländer.

Vilka åtgärder planerar den svenska regeringen för
att snabbt bistå folket i Angola?

1993/94:29 av Sören Lekberg (s) till statsrådet Bo
Lundgren om fastighetstaxeringen:

Nästa år skall bl.a. bostadshyresfastigheterna
omtaxeras. Enligt preliminära uppgifter kommer
de genomsnittliga fastighetsvärdena att öka med 70
procent och många fastigheter kommer att få
fördubblad fastighetsskatt eller mer. Tekniken för
att beräkna fastighetsvärdena kommer att leda till
särskilt höga värden i nya årgångar av
bostadsbeståndet. Skillnaderna mellan nya och
gamla hus kommer att öka.

Det yngre beståndet där halv fastighetsskatt utgår
kommer t.ex. att få högre fastighetsskatt räknat i
kronor per kvadratmeter än de äldre med full
fastighetsskatt. För 1991 års färdigställda bostäder,
som nu är skattebefriade i fem år, kan halv
fastighetsskatt 1996 komma att uppgå till 70 kr per
kvadratmeter. I 60-talsbeståndet kommer full
fastighetsskatt att troligtvis uppgå til 50 kr per
kvadratmeter.

Detta är inte rimligt, i all synnerhet med tanke på
att de nyare bostäderna har drabbats mycket hårt
av dels fördubblad upptrappning av den
garanterade räntan och dels av extra indragningar
av räntebidrag. Den sammanlagda effekten av
indragna räntebidrag och höjd fastighetsskatt
kommer att få förödande konsekvenser för många
hushåll.

Många reagerar nu mot den omvandling utan
förnuft och rättvisa som nu sker på
bostadsmarknaden. Byggentreprenörerna anser
t.ex. att avvecklingen av räntebidragen sker i en
snabb takt och att fastighetstaxeringen måste
omprövas. Om inget görs kommer enligt
byggentreprenörerna de mest sårbara
fastigheterna -- färdigställda efter 1985 -- att under
några år påföras kostnader motsvarande 2 000 till
3 000 kr i månaden för en trerumslägenhet.

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet Bo
Lundgren om vilka åtgärder han är beredd att vidta
för att eliminera de orimliga effekter som nästa års
omtaxering av hyreshusfastigheter kommer att leda
till.

37 § Kammaren åtskildes kl. 19.47.

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets början t.o.m.
ajourneringen kl. 16.32 och

av förste vice talmannen därefter till
sammanträdets slut.