Prop.

1993/94:98Regeringens proposition

1993/94:98

Vissa ändringar i tobakslagen (1993:581)

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 25 november 1993

Carl Bildt

Bo Könberg
(Socialdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i tobakslagen (1993:581) vilka begärts
av riksdagen.
De föreslagna reglerna innefattar bl.a. som huvudregel förbud mot rökning på
skolgårdar och motsvarande områden utomhus vid förskolor eller fritidshem samt i
lokaler där offentliga tillställningar eller allmänna sammankomster anordnas och
i andra lokaler dit allmänheten har tillträde. Arbetsgivaren föreslås, i andra
fall än de som omfattas av reglerna om begränsning av rökning i vissa lokaler
och utrymmen, svara för att en arbetstagare inte mot sin vilja utsätts för
tobaksrök i den arbetslokal eller det liknande utrymme där arbetstagaren är
verksam. Förslag framläggs vidare om förbud mot marknadsföring av tobaksvara i
en kommersiell annons i periodisk skrift. Slutligen föreslås att regeringens
rätt att föreskriva att tillverkare eller importörer av tobaksvaror skall utreda
om de kemiska och toxikologiska egenskaperna hos tobaksvaror har hälsovådliga
effekter upphävs. Sådan tillverkare eller importör skall i stället, i den
utsträckning regeringen föreskriver, till Socialstyrelsen lämna de uppgifter som
behövs för att varans hälsorisker skall kunna bedömas.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
1

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut.................3
2 Lagtext.....................................3
3 Ärendet och dess beredning..................8
4 Allmän bakgrund.............................9
5 Skolgårdar och motsvarande områden inom barnomsorgen11
6 Lokaler där offentliga tillställningar och allmänna samman-
komster anordnas samt andra lokaler dit allmänheten har
tillträde..................................13
7 Rökning på arbetsplatser...................14
8 Marknadsföring av tobaksprodukter..........16
9 Produktkontroll............................23
10 Kostnader och ikraftträdande...............25
11 Specialmotivering..........................26

Bilaga 1..............Lagrådsremissens lagförslag32
Bilaga 2.......................Lagrådets yttrande36

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 november 1993 .37
Rättsdatablad..................................38
2

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i tobakslagen (1993:581).

2 Lagtext

Förslag till

Lag om ändring i tobakslagen (1993:581)

Härigenom föreskrivs i fråga om tobakslagen (1993:581)
dels att 3 och 13 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 1,2, 4-8, 12, 15 och 18 §§, rubrikerna närmast före 2 och 8 §§ samt
ikraftträdandebestämmelserna skall ha följande lydelse,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 § På grund av de 1 § På grund av de hälso-
hälsorisker och risker och olägenheter
olägenheter som är som är förbundna med bruk
förbundna med bruk av av tobak meddelas i
tobak meddelas i denna denna lag bestämmelser om
lag bestämmelser om - begränsning av rökning i
- begränsning av rökning vissa lokaler och ut-
i vissa lokaler och rymmen samt på vissa
utrymmen, områden utomhus,
- begränsning av rökning - rökfri arbetsmiljö,
i arbetslokaler, - varningstexter och in-
- varningstexter och nehållsdeklaration på för-
innehållsdeklaration på packningar till to-
förpackningar till baksvaror,
tobaksvaror, - marknadsföring av to-
- marknadsföring av to- baksvaror samt
baksvaror samt - produktkontroll m.m.
- produktkontroll m.m. av tobaksvaror.
av tobaksvaror.

Begränsning av rökning i
Begränsning av rökning i vissa lokaler och
vissa lokaler och utrymmen samt på vissa
områden utomhus,
utrymmen
2 § Rökning är förbjuden
1. i lokaler som är
2 § Rökning är förbjuden avsedda för barnomsorg,
1. i lokaler som är skolverksamhet eller
avsedda för barnomsorg, annan verksamhet för barn
skolverksamhet eller eller ungdom samt på
annan verksamhet för skolgårdar och på mot-
barn eller ungdom, svarande områden utomhus
vid förskolor och
fritidshem,
2. i lokaler som är 2. i lokaler som är av-
avsedda för hälso- och sedda för hälso- och sjuk-
sjukvård, vård,
3. i lokaler som är 3. i lokaler som är av-
avsedda för gemensamt sedda för gemensamt bruk
bruk i bostäder och i bostäder och
inrättningar med särskildinrättningar med särskild
service eller vård, och service eller vård,
4. på färdmedel i 4. på färdmedel i
inrikes kollektivtrafik inrikes kollektivtrafik
eller i lokaler och eller i lokaler och
andra utrymmen som är andra utrymmen som är
avsedda att användas av avsedda att användas av
den som reser med sådana den som reser med sådana
färdmedel. färdmedel,
5. i andra lokaler än
sådana som avses i 1-4 när
en allmän sammankomst
eller en offentlig till-
ställning som avses i 2
kap. 1-3 §§ ordningslagen
(1993:000) anordnas och
i lokaler som är avsedda
att användas av den som
deltar i sammankomsten
eller tillställningen,
samt
6. i andra lokaler än
sådana som avses i 1-5 om
allmänheten har tillträde
till lokalerna.
4 § I hotell och andra Bestämmelserna i första
inrättningar där stycket 5 och 6 gäller
tillfällig bostad inte serveringslokaler i
yrkesmässigt upplåts, restauranger och andra
skall i ett visst antal serveringsställen.
av de rum eller
liknande som upplåts 4 § I hotell och andra
rökning vara förbjuden. Iinrättningar där tillfällig
fråga om sovkupéer och bostad yrkesmässigt
andra utrymmen som upp- upplåts, skall i ett
låts för tillfällig bostadvisst antal av de rum
på färdmedel i inrikes eller liknande som
kollektivtrafik gäller i upplåts rökning vara för-
stället 2 §. bjuden. I fråga om
Restauranger eller sovkupéer och andra
andra serveringsställen utrymmen som upplåts för
som har mer än femtio tillfällig bostad på
sittplatser skall, om färdmedel i inrikes
rökförbud ej föreligger kollektivtrafik gäller i
enligt 2 §, ha sitt- stället 2 § 4.
platser inom ett eller Restauranger eller
flera områden där rökningandra serveringsställen
är förbjuden. som har mer än femtio
sittplatser skall, om
5 § Bestämmelserna i 2 rökförbud ej föreligger
och 3 §§ gäller inte i enligt 2 § 1-4, ha sitt-
fråga om bostäder och platser inom ett eller
andra lokaler för boende flera områden där rökning är
som inte är tillfälligt.
förbjuden.
6 § Rökning är trots
bestämmelserna i 2 § 2-4 5 § Bestämmelserna i 2 §
tillåten i delar av de gäller inte i fråga om bo-
lokaler eller andra städer och andra lokaler
utrymmen som avses där, för boende som inte är
om dessa delar särskilt
avsatts för rökning. Det-tillfälligt.
samma gäller lokaler som
avses i 2 § 1 och som är 6 § Rökning är trots bestäm-
upplåtna enbart för melserna i 2 § 2-6
personal. tillåten i delar av de
Avvikelse från 2-4 §§ fårlokaler eller andra
göras om det finns utrymmen som avses där,
särskilda skäl därtill påom dessa delar särskilt
grund av utrymmets avsatts för rökning. Det-
beskaffenhet eller samma gäller lokaler som
användningssätt eller av avses i 2 § 1 och som är
omständigheterna i upplåtna enbart för
övrigt. personal.
Avvikelse från 2 och 4 §§
får göras om det finns sär-
skilda skäl därtill på
grund av utrymmets
beskaffenhet eller
7 § Den som i egenskap användningssätt eller av
av ägare eller på annan omständigheterna i övrigt.
grund disponerar över en Detta gäller i tillämpliga
lokal eller ett annat delar även sådana områden
utrymme som omfattas utomhus som avses i 2 §
av någon av bestäm- 1.
melserna i 2-4 §§ svarar
för att bestämmelserna 7 § Den som i egenskap av
följs. ägare eller på annan grund
disponerar över en lokal,
ett annat utrymme eller
ett område utomhus som
omfattas av någon av
bestämmelserna i 2 och 4 §§
svarar för att
bestämmelserna följs.
Om någon trots tillsägelse röker där rökning inte är tillåten, får denne

avvisas.

Begränsning av rökning i Rökfri arbetsmiljö
arbetslokaler

8 § Arbetsgivare och 8 § I andra fall än som
arbetstagare skall avses i 2 och 4 §§ svarar
samverka för att arbets- arbetsgivaren för att en
lokaler och liknande arbetstagare inte mot
utrymmen i allt väsen- sin vilja utsätts för
tligt blir rökfria. De tobaksrök i den ar-
skall särskilt verka för betslokal eller det lik-
att de som vistas på en nande utrymme där arbets-
arbetsplats inte tagaren är verksam. Som
ofrivilligt utsätts för arbetstagare räknas här
tobaksrök. Som arbets- personer som avses i 1
tagare räknas här kap. 2 § första stycket
personer som avses i 1 och 3 § arbetsmiljölagen
kap. 2 § första stycket
och 3 § arbetsmiljölagen (1977:1160).
(1977:1160).
12 § Näringsidkare som 12 § En näringsidkare som
marknadsför tobaksvara marknadsför tobaksvara
till konsumenter skall till konsumenter får inte
iaktta särskild använda kommersiella
måttfullhet. I syn- annonser i periodisk
nerhet gäller att reklam skrift eller i annan
eller annan därmed jämförbar skrift på
marknadsföring inte får vilken tryck-
vara påträngande, frihetsförordningen är
uppsökande eller tillämplig. Inte heller
uppmana till bruk av får vid sådan
tobak. marknadsföring användas
Vid marknadsföring som kommersiella annonser i
avses i första stycket ljudradio- eller tele-
får inte användas visionsprogram. Detta
kommersiella annonser i gäller även sådana
ljudradio- eller tele- televisionssändningar som
visionsprogram. Detta omfattas av lagen
gäller även sådana (1992:1356) om
televisionssändningar satellitsändningar till
som omfattas av lagen allmänheten och som kan
(1992:1356) om tas emot endast i något
satellitsändningar av annat land som är bundet
televisionsprogram till av avtalet om Europeiska
allmänheten och som kan ekonomiska
tas emot endast i något samarbetsområdet
annat land som är bundet (EES-avtalet).
av avtalet om Vid marknadsföring av
Europeiska ekonomiska tobaksvaror till
samarbetsområdet konsumenter på något annat
(EES-avtalet). sätt än som avses i första
stycket skall en närings-
idkare iaktta särskild
måttfullhet. I synnerhet
gäller att reklam eller
annan marknadsföring inte
får

vara påträngande, upp-
sökande eller uppmana
till bruk av tobak.
15 § Tillverkare eller 15 § Tillverkare eller
importör av tobaksvara importör av tobaksvara
skall, i den utsträck- skall, i den utsträckning
ning som föreskrivs av som föreskrivs av
regeringen, genom egna regeringen, till
undersökningar eller på Socialstyrelsen lämna de
annat sätt utreda om de uppgifter som behövs för
kemiska och att varornas hälsorisker
toxikologiska egen- skall kunna bedömas.
skaperna hos varan har
hälsovådliga effekter. I
den utsträckning som
föreskrivs av regeringen
skall tillverkaren
eller importören också
redovisa undersök-
ningsresultat och andra
uppgifter som kan
behövas för att bedöma 18 § Den centrala
varornas hälsorisker. tillsynen över att denna
lag och föreskrifter som
18 § Den centrala meddelas med stöd av
tillsynen över att denna lagen följs utövas av
lag och föreskrifter som 1.
meddelas med stöd av Arbetarskyddsstyrelsen
lagen följs utövas av när det gäller
1. a) lokaler och andra
Arbetarskyddsstyrelsen utrymmen som avses i 2 §
när det gäller lokaler och som är upplåtna enbart
och andra utrymmen som för personal, och
avses i 2 § och som är b) lokaler och andra
upplåtna enbart för utrymmen på vilka 8 §
personal, och skall tillämpas, samt
2. Socialstyrelsen när
det gäller
a) miljöer som avses i
2. Socialstyrelsen när 2 § och som inte är
det gäller upplåtna enbart för
a) miljöer som avses i personal,
2 § och som inte är b) lokaler som avses i
upplåtna enbart för 4 §,
personal,
b) lokaler som avses c) varningstexter m.m.
i 3 och 4 §§. enligt 9-11 §§, och
c) varningstexter d) produktkontroll
m.m. enligt 9-11 §§, och m.m. enligt 15-17 §§.
d) produktkontroll
m.m. enligt 15-17 §§.
Den omedelbara tillsynen utövas av
1. Yrkesinspektionen när det gäller lokaler och andra utrymmen för vilka
Arbetarskyddsstyrelsen har den centrala tillsynen, och
2. den nämnd som fullgör kommunens uppgifter inom miljö- och hälsoskyddområdet
när det gäller de miljöer och de lokaler för vilka Socialstyrelsen har den
centrala tillsynen.
Länsstyrelsen utövar inom länet tillsyn enligt andra stycket 2.

Denna lag träder i Denna lag träder i
kraft, såvitt avser 12 § kraft, såvitt avser 12 §
andra stycket andra första stycket tredje
meningen, den dag meningen, den dag
regeringen bestämmer och regeringen bestämmer och
i övrigt den 1 juli i övrigt den 1 juli 1993,
1993, då lagen då lagen (1975:1154) om
(1975:1154) om var- varningstext och
ningstext och innehållsdeklaration på
innehållsdeklaration på tobaksvaror samt lagen
tobaksvaror samt lagen (1978:764) med vissa be-
(1978:764) med vissa stämmelser om mark-
bestämmelser om mark- nadsföring av tobaksvaror
nadsföring av tobaks- upphör att gälla.
varor upphör att gälla.
Beslut om varningstext eller innehållsdeklaration som gäller den 1 juli 1993
skall fortsätta att gälla till dess annat har föreskrivits med stöd av denna
lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
3

3 Ärendet och dess beredning

I proposition 1992/93:185 om tobakslag föreslog regeringen att en tobakslag
skulle införas. Till grund för den föreslagna lagen låg Tobaksutredningens
betänkande Tobakslag (SOU 1990:29). I lagförslaget fanns regler om vissa miljöer
där rökning inte skulle få äga rum eller där vissa utrymmen skulle hållas fria
från tobaksrök. Huvudregeln var att rökning inte skulle vara tillåten i lokaler
för barnomsorg, skolverksamhet och annan verksamhet för barn och ungdom,
färdmedel i inrikes kollektivtrafik, lokaler för hälso- och sjukvård samt i
lokaler avsedda för gemensamt bruk i bostäder och inrättningar med särskild
service eller vård. I propositionen föreslogs vidare att det i lokaler där
offentliga tillställningar eller allmänna sammankomster anordnas och i andra
lokaler dit allmänheten har tillträde skulle, om miljön inte var rökfri, finnas
områden där rökning var förbjuden. Enligt förslaget skulle också arbetsgivare
och arbetstagare samverka för att arbetsplatser i allt väsentligt skulle bli
rökfria. Bestämmelserna om varningstexter och innehållsdeklarationer på för-
packningar enligt lagen (1975:1154) om varningstext och innehållsdeklaration på
tobaksvaror flyttades i huvudsak oförändrade över till den föreslagna lagen.
Detsamma gällde reglerna om marknadsföring i lagen (1978:764) med vissa
bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror. I propositionen föreslogs också
vissa regler om produktkontroll. Bl.a. skulle regeringen ges rätt att föreskriva
att tillverkare och importörer av tobaksvaror skall utreda om de kemiska och
toxikologiska egenskaperna hos tobaksvaror som tillverkas i Sverige eller införs
hit har hälsovådliga effekter och redovisa resultatet av undersökningarna.
Med anledning av propositionen väcktes i riksdagen ett flertal motioner.
Socialutskottet tillstyrkte förslaget till tobakslag (bet. 1992/93:SoU26).
Utskottet hemställde samtidigt att riksdagen skulle göra ett antal
tillkännagivanden enligt vilka regeringen snarast borde återkomma till riksdagen
med lagförslag i enlighet med vad som anfördes i betänkandet. I ett av de
föreslagna tillkännagivandena tog utskottet upp frågan om helt rökfria miljöer.
Rökförbudet borde enligt utskottet utsträckas till att omfatta även skolgårdar
och platser utomhus som används i barnomsorgen. Även lokaler där offentliga
tillställningar eller allmänna sammankomster anordnas och andra lokaler dit
allmänheten har tillträde borde omfattas av rökförbud. Utskottet ansåg också att
regeringens förslag om en i lag föreskriven skyldighet för arbetsgivare och
arbetstagare att samverka för att åstadkomma rökfria arbetsmiljöer var
otillräckligt för att säkerställa att människor skulle slippa att utsättas för
passiv rökning på sin arbetsplats. Regeringen borde därför återkomma till
riksdagen med lagförslag om rätt till rökfri arbetsmiljö.
Utskottet ansåg vidare att regeringen borde återkomma med lagförslag som
förbjuder direkt reklam för tobaksprodukter. Förslaget borde ges en liknande
utformning som det som gäller för alkoholdrycker.
Utskottet uttalade också att det inte bör ankomma på tobaksindustrin själv att
utreda om de kemiska och toxikologiska egenskaperna hos tobaksvaror har
hälsovådliga effekter, utan att detta bör åligga en opartisk myndighet.
Den 28 maj 1993 antog riksdagen förslaget i propositionen (rskr. 1992/93:356).
Samtidigt gjorde riksdagen tillkännagivanden i enlighet med vad som anförts i
socialutskottets betänkande.
Tobakslagen utfärdades den 3 juni 1993 (SFS 1993:581) och trädde med undantag
för en bestämmelse om marknadsföring i kraft den 1 juli 1993.
Riksdagens tillkännagivanden har initierat detta lagstiftningsärende som har
beretts inom Socialdepartementet. Något remissförfarande har inte ansetts
nödvändigt med hänsyn till att de frågor som innefattas i ärendet ingår i
Tobaksutredningens betänkande som har remissbehandlats.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 28 oktober 1993 att inhämta Lagrådets yttrande över det
lagförslag som finns i bilaga 1. Lagrådets yttrande finns i bilaga 2.
Lagrådet har föreslagit en viss ändring i förtydligande syfte.
Regeringen har följt Lagrådets förslag. Dessutom har några redaktionella
ändringar gjorts i lagtexten.

4 Allmän bakgrund

I tobakslagspropositionen (prop. 1992/93:185 s. 10-19) redogörs utförligt för
bakgrunden till tobakslagen. I redogörelsen innefattas hälsorön beträffande
tobaksprodukter, tobaksvanornas utveckling samt de åtgärder, rättsliga och
andra, som vidtagits i Sverige och andra länder. För en mer allmän bakgrund
hänvisas till denna framställning. Under rubriken prisfrågor redovisades vidare
i propositionen höjningar av tobaksskatten från den 1 december 1992. I prop.
1993/94:25 som nyligen avgetts till riksdagen föreslår regeringen en uppräkning
av nuvarande skattesatser med 4 procent. För åren 1995 t.o.m. 1998 föreslås att
skattesatserna för respektive år omräknas med hänsyn tagen till den allmänna
prisutvecklingen. Utgångspunkt skall vara 1994 års skattesatser.
Här skall i korthet redovisas viktigare uppgifter beträffande det svenska
lagstiftningsarbete som lett fram till propositionen om tobakslag.
År 1977 tillsatte regeringen en parlamentariskt sammansatt kommitté för att
utarbeta ett program för att nedbringa tobakskonsumtionen och motverka dess
skadeverkningar. Kommittén avlämnade år 1978 ett delbetänkande, Rökfria miljöer
(Ds 1978:7) och 1981 sitt slutbetänkande Minskat tobaksbruk (SOU 1981:18). Med
utgångspunkt bl.a. i kommitténs förslag gav regeringen Arbetarskyddsstyrelsen
och Socialstyrelsen i uppdrag att i samråd utarbeta rekommendationer om
begränsning av tobaksrökning i lokaler av gemensamhetskaraktär. År 1983 gav de
båda styrelserna gemensamt ut allmänna råd om begränsningar av rökning i
gemensamhetslokaler. Huvudinnehållet i dessa råd är att ingen mot sin vilja
skall behöva utsättas för obehag eller hälsorisker på grund av tobaksrökning i
gemensamhetslokaler. Offentliga lokaler måste vara tillgängliga även för
särskilt rökkänsliga personer och måste därför vara helt eller delvis rökfria.
På arbetsplatser bör det få finnas särskilda utrymmen där rökning är tillåten
som dock inte får inskränka på kravet om rätt till rökfri miljö.
År 1987 föreslog lagutskottet (bet. 1987/88:LU13) att regeringen skulle ges i
uppdrag att utreda vilka konsekvenser ett förbud mot annonsering av tobaksvaror
skulle få. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 1987/88:115).
År 1988 antog Nordiska rådet två rekommendationer rörande tobak (rek. nr 11
och 12/1988). Enligt den ena rekommenderade rådet Nordiska ministerrådet att
utreda införandet av restriktiva regler i Norden i fråga om rökning. Som exempel
på sådana regler angavs begränsning av rökning i offentliga lokaler och på
offentliga kommunikationsmedel, förbud mot tobaksreklam och märkning av
tobaksprodukter. I den andra rekommenderade Nordiska rådet de nordiska ländernas
regeringar att på ett internationellt plan verka för restriktivare regler för
tobakskonsumtion.
Mot bakgrund av allmänna kunskaper om tobakens hälsorisker, riksdagens begäran
samt Nordiska rådets rekommendationer bemyndigade regeringen i maj 1988 chefen
för Socialdepartementet att i syfte att begränsa tobaksbruket tillsätta en
utredning för att utreda och lämna förslag till åtgärder för att ytterligare
begränsa tobaksbruket. En särskild utredare förordnades i juni 1988.
Utredningen, som antog namnet Tobaksutredningen, överlämnade i mars 1990
betänkandet Tobakslag (SOU 1990:29). Betänkandet innehöll bl.a. förslag till
bestämmelser om rökfria miljöer omfattande bl.a. skollokaler m.m., skolgårdar,
lokaler där offentliga tillställningar och allmänna sammankomster anordnas,
andra offentliga lokaler, restauranger, hotell och arbetsplatser. Vidare
föreslog utredningen förbud mot "öppen" och förtäckt tobaksreklam. Utredningen
föreslog även vissa bestämmelser om handeln med tobak, innefattande bl.a.
åldersgräns vid försäljning av tobaksvaror, samt vissa regler om
produktkontroll.
I proposition 1990/91:175 Om vissa folkhälsofrågor, som behandlade hälsan hos
den svenska befolkningen uttalades att ett minskat tobaksbruk var en faktor av
stor betydelse för folkhälsan. I denna proposition anfördes vidare att det borde
i lag regleras i vilken utsträckning det skulle vara tillåtet att röka i bl.a.
lokaler och andra utrymmen dit allmänheten har tillträde, samt att förbud mot
reklam för tobaksvaror och vissa regler om produktkontroll borde införas.
Socialutskottet (bet. 1990/91:SoU23) instämde i regeringens bedömning bl.a. när
det gällde rökfria miljöer. I fråga om reklam för tobaksvaror förklarade
utskottet dock att något förbud inte borde införas innan man inom EG nått
enighet om motsvarande åtgärd. Utskottet förklarade därför att det tillstyrkte
ett yrkande i motion 1990/91:So73 enligt vilken riksdagen borde ge regeringen
till känna vad som i motionen anförts om åtgärder mot tobaksbruk. I motionen
anfördes bl.a. att motionärerna ville uppmärksamma de negativa konsekvenser ett
förbud mot tobaksreklam skulle föra med sig. Enligt motionärerna fanns det en
risk för att ett totalförbud mot tobaksreklam skulle innebära att utvecklingen
av mindre farliga tobaksprodukter stannar av, vilket vore olyckligt från
folkhälsosynpunkt. Motionärerna pekade också på risken för att de
multinationella företagen i kraft av den internationella reklamen skulle gynnas
på bekostnad av den nationella industrin. Utskottet hemställde att riksdagen som
sin mening skulle ge regeringen till känna vad utskottet anfört i denna fråga.
Denna hemställan bifölls av riksdagen (rskr. 1990/91:376).
I avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) som ingicks
den 2 maj 1992 ingår vissa rättsakter rörande tobak som Sverige åtagit sig att
införliva såsom direktiv rörande märkning av tobaksvaror respektive gränsvärde
för tjärhalt av cigaretter. Angående utvecklingen inom EG hänvisas till
tobakslagspropositionen (s. 18-19).

5 Skolgårdar och motsvarande områden inom
barnomsorgen

Regeringens förslag: Rökning skall vara förbjuden på
skolgårdar och på motsvarande områden utomhus vid
förskolor och fritidshem.

Bakgrund

I tobakslagen intogs en bestämmelse som förbjuder rökning i lokaler för
barnomsorg, skolverksamhet eller annan verksamhet för barn eller ungdom. Denna
bestämmelse infördes på grundval av Tobaksutredningens förslag. Utredningen
anförde att det var särskilt angeläget att lagreglerna om rökbegränsning
omfattade sådana lokaler. Ett rökförbud är, enligt utredningens mening, i det
fallet motiverat inte bara av hänsyn till de särskilda hälsorisker som
tobaksrökning innebär för unga människor, det är också viktigt att man genom
rökförbudet i de nämnda lokalerna markerar att rökning inte är önskvärd från
samhällets synpunkt. Utredningen ansåg att ett rökförbud på det sättet kunde
bidra till att en del ungdomar aldrig börjar röka. Utredningen ansåg vidare att
mycket talade för att en tobakslag också borde omfatta skolgårdar även om
lagreglerna om rökförbud i princip borde vara begränsade till inomhusutrymmen
och att rökning utomhus således i allmänhet borde lämnas fri. Skolgårdar ansågs
dock vara av så speciell karaktär att det beträffande dem fanns anledning att
göra avsteg från den angivna principen. Genom att låta rökförbudet omfatta även
skolgårdar skulle man bl.a. få bort systemet med rökrutor. Med skolgårdar borde
i sammanhanget jämställas motsvarande platser utomhus inom barnomsorgen.
Utredningen föreslog således en bestämmelse enligt vilken rökning inte skulle
få äga rum på skolgårdar eller på platser utomhus som används i barnomsorgen.
I tobakslagspropositionen anförde föredragande statsråd att han visserligen
delade uppfattningen att rökning inte borde förekomma på sådana platser men att
han ansåg att lagregleringen borde begränsas till inomhusmiljöer. Propositionen
innehöll därför inte någon bestämmelse rörande utomhusmiljöer. Föredraganden
framhöll dock att han fann det angeläget att man lokalt motverkar rökning på
nämnda platser och ansåg det t.ex. inte vara lämpligt att ha s.k. rökrutor på
skolgårdar.
Socialutskottet, som tillstyrkte förslaget till tobakslag, uttalade (bet.
1992/93:SoU26 s.16) att lagreglerna om rökförbud i princip borde vara begränsade
till inomhusutrymmen och att några begränsningar i lag av rökning utomhus i
allmänhet inte borde göras. Skolgårdar och platser utomhus som används i
barnomsorgen ansåg emellertid utskottet vara så angelägna att hålla rökfria och
av så speciell karaktär att det fanns skäl att göra avsteg från den principen.
Även dessa platser borde därför omfattas av rökförbud. Utskottet ansåg att
regeringen snarast borde återkomma till riksdagen med förslag till sådan
reglering.
Riksdagen, som antog propositionsförslaget, beslöt att som sin mening ge
regeringen till känna vad utskottet hade anfört (rskr. 1992/93:356).
Skälen för regeringens förslag: Socialutskottet har uttalat att skolgårdar och
platser utomhus som används i barnomsorgen är så angelägna att hålla rökfria och
av så speciell karaktär att det finns skäl att göra avsteg från den annars
gällande principen att lagreglerna om rökförbud i princip bör vara begränsade
till inomhusutrymmen och att några begränsningar i lag av rökning utomhus i
allmänhet inte bör göras. Utskottets ståndpunkt överensstämmer med
tobaksutredningens förslag. I tobakslagspropositionen ansåg föredragande
statsrådet att rökning visserligen inte bör förekomma på de nämnda platserna men
att lagregleringen borde begränsas till inomhusmiljöer. Det finns dock enligt
regeringens bedömning inte något som i och för sig hindrar att rökförbud
utsträcks även till nämnda platser. Riksdagens önskemål bör därför tillgodoses.
Tobaksutredningens förslag är dock inte helt entydigt med hänsyn till den
utveckling som skett inom barnomsorgen, som bl.a. inrymmer olika integrerade och
privata omsorgsformer. En viss avgränsning är därför nödvändig. Vad riksdagen
önskat synes i första hand vara att rökförbud skall gälla på skolgårdar och
sådana utomhusplatser inom barnomsorgen som kan jämställas med skolgårdar dvs.
ett särskilt iordningställt och vanligen inhägnat område vid en förskola eller
ett fritidshem. Däremot bör inte utomhusplatser vid ett familjedaghem omfattas
(jfr 5 §), och inte heller allmänna lekplatser även om de också utnyttjas av
barnomsorgen. Regeringen föreslår därför att det skall vara förbjudet att röka
på skolgårdar och på motsvarande områden utomhus vid förskolor och fritidshem.
Bestämmelsen bör anknytas till det nuvarande förbudet mot rökning i lokaler som
är avsedda för barnomsorg och skolverksamhet. De regler om ansvar för ägare
eller motsvarande som gäller för att regeln om rökförbud i sådana lokaler
iakttas skall gälla även de utomhusplatser som nu regleras. Detsamma gäller
reglerna beträffande tillsyn.

6 Lokaler där offentliga tillställningar och allmänna
sammankomster anordnas samt andra lokaler dit
allmänheten har tillträde

Regeringens förslag: Rökning skall vara förbjuden i
lokaler där en offentlig tillställning eller en
allmän sammankomst anordnas och i andra lokaler
dit allmänheten har tillträde. Möjlighet skall dock
finnas att inrätta rökrum. Vidare skall undantag
från förbudet få göras om det finns särskilda skäl.

Bakgrund

Tobaksutredningen föreslog rökförbud i lokaler där en offentlig tillställning
eller allmän sammankomst anordnas och i andra lokaler dit allmänheten har
tillträde.
I tobakslagspropositionen anfördes att utgångspunkten när det gällde nämnda
lokaler borde vara att lokalerna skulle hållas fria från tobaksrök. Detta låg i
linje med vad som i praktiken ofta redan gällde. Föredragande statsråd pekade på
att utvecklingen gått i riktning mot att tobaksrökning inte är tillåten vid
allt fler sammankomster och att brandföreskrifter ofta stipulerar förbud mot
rökning. Han fann det angeläget att utvecklingen mot ett rökfritt samhälle
fortsätter men var inte beredd att gå så långt som till att föreslå ett
lagstadgat förbud mot tobaksrökning i lokaler av detta slag. Han begränsade sig
därför till att föreslå att det i lag skulle föreskrivas att det i lokaler t.ex.
för idrottsevenemang, danstillställningar, diskussions- och föredragsmöten,
konserter, teater och biografföreställningar skulle, om miljön inte var rökfri,
finnas områden där rökning var förbjuden. Regleringen borde begränsas till
arrangemang inomhus. Den borde dock även avse biutrymmen. Det underströks att de
föreslagna reglerna var minimiregler och att de angivna lokalerna i största
möjliga utsträckning borde hållas rökfria.
Det som sagts om rökning i lokaler där offentliga tillställningar och allmänna
sammankomster anordnas borde enligt propositionen också gälla för andra lokaler
av gemensamhetskaraktär, som t.ex. expeditioner och mottagningsrum hos statliga
och kommunala myndigheter, postkontor, banklokaler, butiker etc.
Socialutskottet, som tillstyrkte lagförslaget, anförde att även lokaler där
offentliga tillställningar eller allmänna sammankomster anordnas och andra
lokaler dit allmänheten har tillträde borde omfattas av rökförbud. Utskottet
ansåg att den föreslagna lagen på denna punkt inte var tillräckligt
genomgripande eftersom rök sprider sig i öppna lokaler och icke-rökare därför
skulle drabbas. Regeringen borde därför enligt utskottet återkomma till
riksdagen med förslag till sådan lagreglering. Riksdagen, som godtog
lagförslaget, gav regeringen till känna vad utskottet anfört.
Skäl för regeringens förslag: I tobakslagen föreskrivs att i lokaler där en
offentlig tillställning eller allmän sammankomst anordnas eller i lokaler som är
avsedda att användas av den som deltar i sådan tillställning eller sammankomst
skall, om miljön inte är rökfri, finnas områden där rökning är förbjuden.
Detsamma gäller andra lokaler dit allmänheten har tillträde. Riksdagen har
emellertid förordat rökförbud med hänvisning till att bestämmelserna i
tobakslagen inte är tillräckligt genomgripande på grund av att rök sprider sig i
öppna lokaler och icke-rökare därför drabbas. Ett förbud mot rökning i nämnda
lokaler bör därför införas.
I proposition 1992/93:210 om ny ordningslag har regeringen lagt fram förslag
om en ordningslag som skall ersätta allmänna ordningsstadgan (1956:617) och
lagen (1956:618) om allmänna sammankomster. Riksdagen har nyligen antagit
förslagen i propositionen (bet. 1993/94:JuU1, rskr. 1993/94:1). Ordningslagen
träder i kraft den 1 april 1994. I 2 kap. 1-3 §§ anges vad som avses med
allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Hänvisningen i
tobakslagen till allmänna ordningsstadgan och lagen om allmänna sammankomster
för definition av dessa begrepp bör i den förbudsbestämmelse som nu föreslås
ersättas med hänvisning till nämnda paragrafer i ordningslagen. Detta medför
inte någon ändring av tillämpningsområdet.
Regeringen anser att bestämmelsen i 6 § tobakslagen om möjlighet att göra
avsteg från rökförbud bör kunna få tillämpas även i nu avsedda fall. Det bör
således finnas möjlighet att avsätta särskilda rökrum eller avgränsade utrymmen
där rökning får äga rum. Undantag från förbudet bör också få göras om det finns
särskilda skäl på grund av lokalens beskaffenhet, t.ex. när det gäller stora
utrymmen med god ventilation.

7 Rökning på arbetsplatser

Regeringens förslag: I tobakslagen införs en
paragraf enligt vilken en arbetsgivare, i andra
fall än som regleras i bestämmelserna om begränsning
av rökning i vissa lokaler och utrymmen, skall
svara för att en arbetstagare inte mot sin vilja
utsätts för tobaksrök i den arbetslokal eller det
liknande utrymme där han är verksam.

Bakgrund

Tobaksutredningen föreslog rökförbud på arbetsplatser. Förbudet skulle avse
lokaler där två eller flera arbetstagare brukar vistas. Undantag skulle göras
dels för särskilda rökrum, dels för rum som bara används av en person om
ventilationen är sådan att rök inte sprids till rökfria lokaler.
I tobakslagspropositionen anförde föredragande statsrådet bl.a. följande. En
viktig fråga som gäller arbetsmiljön är rökningen på arbetsplatsen. Denna fråga
regleras inte närmare i arbetsmiljölagen. I proposition 1990/91:175 om vissa
folkhälsofrågor förklarade regeringen att det normala var att arbetsplatser
hålls rökfria. Att inte mot sin vilja utsättas för tobaksrök är en viktig
princip särskilt när det gäller en arbetsplats där arbetstagare vistas under
lång tid. Många arbetsplatser är också utsatta för andra luftföroreningar och
kombinationer av olika föroreningar kan medföra stora hälsorisker. Statsrådet
anförde vidare bl.a. att det mot bakgrund av det sagda skulle kunna hävdas att
rökning på arbetsplatser borde regleras i lag men att han såg det som en fördel
om frågan vilka regler som skall gälla i detta avseende kan lösas lokalt genom
en överenskommelse mellan arbetsgivaren och de anställda eller deras
organisation. Detta har anförts bl.a. av LO och SAF och har även legat till
grund för de rekommendationer som Arbetarskyddsstyrelsen och Socialstyrelsen
utfärdat i frågan. Även om det fortfarande finns arbetsplatser där arbetstagare
mot sin vilja utsätts för andras tobaksrök ansåg statsrådet det inte motiverat
att lagstifta om vilka regler som skall gälla tobaksrökning på arbetsplatser.
I tobakslagspropositionens lagförslag föreskrevs en skyldighet för
arbetsgivare och arbetstagare att samverka för att åstadkomma rökfria
arbetsmiljöer och att särskilt verka för att personer inte mot sin vilja
utsätts för tobaksrök.
Socialutskottet, som tillstyrkte lagförslaget, anförde bl.a. att det mot
bakgrund av den passiva rökningens hälsofarlighet och de problem för allergiker
och andra icke-rökare som tobaksrökning för med sig var hög tid att Sverige, som
flera andra länder redan gjort, lagstiftar om rätten till rökfria arbetsplatser.
Utskottet ansåg vidare att Arbetarskyddsstyrelsens och Socialstyrelsens
gemensamma råd om begränsning av rökning i gemensamhetslokaler inte givit
önskade effekter på arbetsplatserna och att det fortfarande råder oacceptabla
förhållanden på många arbetsplatser. En lagstiftning om rätt till rökfri
arbetsmiljö skulle ge arbetsgivarna en stabil grund för åtgärder på detta
område. Rekommendationer och en i lag föreskriven skyldighet att samverka för
att åstadkomma rökfria arbetsmiljöer var enligt utskottet otillräckligt för att
säkerställa att människor skall slippa utsättas för passiv rökning på sin
arbetsplats. En samverkan kunde möjligen vara tillräcklig för att åstadkomma
rökfrihet på stora arbetsplatser men blir betydligt svårare att åstadkomma på
alla mindre arbetsplatser. Regeringen borde därför snarast återkomma till
riksdagen med lagförslag om rätt till rökfri arbetsmiljö. Riksdagen, som antog
lagförslaget, gav regeringen till känna vad utskottet anfört.
Skälen för regeringens förslag: Socialutskottet har uttalat att regeringen bör
återkomma till riksdagen med lagförslag om rätt till rökfri arbetsmiljö. Som
skäl har utskottet bl.a. anfört att det mot bakgrund av den passiva rökningens
hälsofarlighet och de problem för allergiker och andra icke-rökare som
tobaksrökning för med sig är hög tid att Sverige liksom flera andra länder gjort
lagstiftar om rätten till rökfria arbetsplatser. Arbetarskyddstyrelsens och
Socialstyrelsens gemensamma råd om begränsning av rökning i gemensamhetslokaler
har enligt utskottet inte givit önskade effekter på arbetsplatserna. En
lagstiftning om rätt till
4

rökfri arbetsmiljö skulle ge arbetsgivarna en stabil grund för åtgärder på detta
område.
Av utskottets betänkande framgår inte närmare vad utskottet avsett med rätt
till en rökfri arbetsmiljö. Det synes dock inte innebära att man velat gå så
långt som till att förorda ett generellt rökförbud på alla arbetsplatser. En
rätt till en rökfri arbetsmiljö måste enligt regeringens mening ses mot bakgrund
av vådorna med passiv rökning. Syftet är således att säkerställa att människor
skall slippa utsättas för passiv rökning på sin arbetsplats. I detta torde också
ligga att i de fall samtliga som är verksamma på en arbetsplats är eniga om att
rökning kan ske, eller om rökning i en arbetslokal kan ske på sådant sätt att
annan arbetstagare inte känner av röken får rökning äga rum. För den som inte
röker bör det emellertid i enlighet med riksdagens önskemål finnas ett skydd mot
att han i den arbetsmiljö han mer regelmässigt är verksam inte mot sin vilja
utsätts för hälsofarlig tobaksrök. Regeringen föreslår därför att den nuvarande
bestämmelsen om begränsning av rökning i arbetslokaler (8 §) ersätts av en regel
enligt vilken en arbetsgivare - i andra fall än de som omfattas av reglerna om
begränsning av rökning i vissa lokaler och utrymmen - svarar för att en
arbetstagare inte mot sin vilja utsätts för tobaksrök i den arbetslokal eller
det liknande utrymme där han är verksam.
Bestämmelsen om rätt till en rökfri arbetsmiljö kommer givetvis att medföra
att rökning inte kan äga rum i ett flertal arbetslokaler. Arbetsgivaren har dock
möjlighet att hänvisa rökare till särskilt avsatta rökrum. En förutsättning är i
sådana fall att ventilationen är tillfredsställande så att det inte kommer in
tobaksrök i andra arbetslokaler.
En praktisk fråga som kan uppkomma vid tillämpning av bestämmelsen är om
rökning skall få äga rum i enskilda arbetsrum. Något generellt svar går inte att
lämna på denna fråga. En första förutsättning för att så får ske - i det fall
någon motsätter sig rökning på en arbetsplats - bör vara att ventilationen är
sådan att det inte kommer in tobaksrök i lokaler som används av icke-rökare.
Detta ansvarar arbetsgivaren för. I sista hand ankommer det på
tillsynsmyndigheterna att göra dylika avvägningar.
Det bör ankomma på Yrkesinspektionen lokalt och Arbetarskyddsstyrelsen
centralt att svara för tillsynen.

8 Marknadsföring av tobaksprodukter

Regeringens förslag: I tobakslagen tas in en ny
bestämmelse som innebär att det vid marknadsföring
av en tobaksvara är förbjudet att använda en
kommersiell annons i periodisk skrift eller annan
därmed jämförbar skrift på vilken
tryckfrihetsförordningen är tillämplig.

5

Bakgrund

År 1979 trädde lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av
tobaksvaror (tobaksreklamlagen) och lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker (alkoholreklamlagen) i kraft.
Till grund för dessa lagar låg Tobaks- och alkoholreklamutredningens
betänkande Reklamen för alkohol och tobak (SOU 1976:63). I båda lagarna
uppställdes grundläggande krav på särskild måttfullhet vid marknadsföring av
tobak respektive alkoholdrycker. Kraven innebar att en reklam- eller annan
marknadsföringsåtgärd som är påträngande, uppsökande eller som uppmuntrar till
bruk av alkohol eller tobak inte får företas. Lagarna innehöll specialregler i
fråga om kommersiella annonser i tryckta periodiska skrifter. I
alkoholreklamlagen intogs vid lagens införande ett förbud mot sådan annonsering
vad avser spritdrycker, vin eller starköl. Något motsvarande förbud beträffande
tobaksvaror upptogs inte i tobaksreklamlagen. Det krävdes dock att en
tobaksannons skulle återge en sådan varningstext och innehållsdeklaration som
skulle finnas på en tobaksvaras förpackning enligt lagen (1975:1154) om
varningtext och innehållsdeklaration på tobaksvaror (3 § tobaksreklamlagen). Som
skäl för att de svenska tobaksreglerna gjordes mindre restriktiva än motsvarande
alkoholregler anfördes i den proposition (prop. 1977/78:178) som föregick
lagstiftningen bl.a. att handeln med tobaksvaror i princip är helt fri och att
det råder en mer markant konkurrens på tobaksområdet. Vid ett annonsförbud för
tobaksvaror fanns det en uppenbar risk för att de svenska producenterna skulle
komma i ett sämre läge än de utländska. Det pekades på att de utländska
tillverkarna bl.a. genom annonsering i utländsk press med spridning i Sverige
kunde påverka den svenska marknaden och att svenskar som turistade utomlands kom
i kontakt med marknadsföringsåtgärder för utländska tobaksmärken. Det fanns
också en risk för smygreklam från utländska företags sida.
Reklamlagarna anknöt till marknadsföringslagen (1975:1418) på det sättet att
en marknadsföringsåtgärd som stred mot lagarna skulle anses vara otillbörlig mot
konsumenter vid tillämpning av marknadsföringslagens generalklausul mot
otillbörlig marknadsföring.
Reglerna rörande kommersiella annonser i tryck föregicks av att det år 1974
infördes stöd för en sådan reglering i 1 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen (TF).
Där slogs i punkt 1 fast att utan hinder av TF gäller vad i lag är stadgat om
förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av
alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror. Frågan om innebörden av begreppet
tobaksvaror och alkoholhaltiga drycker behandlades i förarbetena till nämnda
bestämmelse. Tillämpningsområdet för undantagsbestämmelserna avgränsades härvid
av föredragande statsrådet enligt följande (prop. 1973:123 s. 45). De varor som
skulle kunna drabbas av inskränkningar såvitt avser reklam skulle noggrannt
anges i TF. Utredningen använde i sitt förslag "alkoholhaltiga drycker" varmed
avsågs drycker som innehåller någon del alkohol, och "tobaksvaror" varmed avsågs
såväl cigarrer, cigariller, cigaretter och röktobak som tuggtobak och snus.
Föredraganden fann det naturligt att att en bestämmelse i TF angående
reklamförbud får avse alla drycker som innehåller någon del alkohol och alla
varor med tobak som beståndsdel men inga artiklar härutöver och ansåg liksom
utredningen att den krets av varor som således kunde undantas från TF:s
exklusivitet borde beskrivas med uttrycken alkoholhaltiga drycker och
tobaksvaror.
Konsumentverket utfärdade år 1979 efter samråd med Socialstyrelsen vissa
riktlinjer för tillämpningen av tobaksreklamlagen. Riktlinjerna skärptes år 1986
sedan riksdagen hade behandlat ett antal motioner om reklamförbud. Enligt
riktlinjerna får vissa former av marknadsföring av tobaksvaror inte förekomma.
Hit hör direktreklam och andra åtgärder som innebär en direkt hänvändelse till
konsumenter, reklam på biografer eller teatrar, reklam via etermedier,
utomhusreklam (med undantag för skyltning vid säljställen), reklam inom
idrottsanläggningar, sjukhus eller ungdomslokaler, pristävlingar och
rabattmärkeserbjudanden m.m. Annonser för tobaksvaror får inte heller, enligt
riktlinjerna, finnas i sporttidningar eller på dagspressens sportsidor, på
omslaget till populärpress och i tidningar vars läsekrets till stor del utgöres
av ungdomar.
I samband med att riktlinjerna skärptes år 1986 åtog sig tobaksbranschen att
genomföra vissa egenåtgärder. Bland annat bildades Tobaksbranschföreningens
Granskningsnämnd (TGN) med representanter för såväl industrin som det allmänna
och under ledning av fristående juridisk expertis. Nämnden granskar
kontinuerligt all tobaksreklam som riktar sig till konsumenter och vakar över
att bolagen följer riktlinjerna. TGN gör även principiella och vägledande
uttalanden i tolkningsfrågor. Om nämnden finner att en viss åtgärd strider mot
riktlinjerna kan det felande företaget åläggas att betala en bot om 10 000 kr
samt att omgående upphöra med åtgärden.
Det har också inrättats en särskild instans som granskar skyltningen vid
säljställen, Detaljhandelns Tobaksskyltningsråd.
Genom ändring år 1991 i tobaksreklamlagen (prop. 1990/91:149, bet.
1990/91:KU39, rskr. 1990/91:370) infördes en bestämmelse enligt vilken det vid
marknadsföring av tobaksvara inte fick användas kommersiell annons i ljudradio-
eller televisionsprogram. Motsvarande ändring beträffande marknadsföring av
alkoholdryck företogs i alkoholreklamlagen.
År 1992 beslutades en ny ändring i tobaksreklamlagen (prop. 1992/93:75, bet.
1992/93:KU12, rskr. 1992/93:117) enligt vilken vad som gällde för marknadsföring
av tobaksvara i ljudradio- eller televisionsprogram skulle vidgas till att gälla
alla satellitsändningar som omfattades av den samtidigt införda lagen
(1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten.
Bestämmelsen tillkom på grund av att EG:s s.k. TV-direktiv (rådets direktiv
89/522/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som
fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av
sändningsverksamhet för television) som innefattas i EES-avtalet (avtalet om
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet) skulle införlivas med svensk rätt. Den
träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Motsvarande ändring beslutades
beträffande marknadsföring av alkoholdrycker i alkoholreklamlagen.
Tobaksutredningen föreslog i sitt betänkande att det skulle införas förbud mot
reklam som avser tobaksvaror och som riktar sig till konsumenter liksom för i
stort sett all annan sådan marknadsföring. Utredningen föreslog vidare att
reklam och annan försäljningsfrämjande verksamhet som avser annat än tobaksvaror
inte skulle få utformas så att den var påtagligt ägnad att främja avsättningen
av tobaksvarorna. Härigenom skulle en del former av s.k. förtäckt tobaksreklam
eller smygreklam bli förbjuden, bl.a. vissa fall då namnet på en tobaksprodukt
används som beteckning på en vara eller en tjänst utanför tobaksområdet. Till
följd av dessa bestämmelser skulle tobaksreklamlagen upphävas.
I tobakslagspropositionen föreslogs att bestämmelserna om marknadsföring i
tobaksreklamlagen skulle överflyttas till tobakslagen i stort sett oförändrade.
Som skäl för att inte i lag införa något förbud mot tobaksreklam anfördes att
riksdagen gett regeringen till känna att något förbud mot tobaksreklam inte
borde införas innan man inom EG nått enighet om ett motsvarande förbud (bet.
1990/91:SoU23, rskr. 1990/91:376). EG:s ställningstagande borde därför enligt
regeringens mening avvaktas.
Med anledning av propositionen framfördes i ett stort antal motioner krav på
tillkännagivanden om förbud mot tobaksreklam. I flera av dessa begärdes också
tillkännagivanden om förbud mot s.k. dold reklam.
Socialutskottet, som tillstyrkte lagförslaget, uttalade att en viktig åtgärd,
inte minst för att motverka bruket av tobak bland barn och ungdom var införandet
av ett reklamförbud för tobaksprodukter. Ett förbud mot tobaksreklam var enligt
utskottets mening ett sätt att för barn och ungdomar tydliggöra samhällets syn
på tobaksbruk. Ett skäl som talade för förbud var enligt utskottet att
tobaksreklamen bidrar till att försvaga medvetandet om tobakens skadlighet och
håller myten levande om tobaken som en harmlös produkt. Ett annat skäl var att
olika vetenskapliga rapporter pekar i en och samma riktning, nämligen att
tobaksreklam leder till ökad konsumtion av tobak och att ett förbud mot reklam
bidrar till att minska eller i vart fall dämpa tobaksbruket. Utskottet ansåg att
det på goda grunder kan antas att tobakskonsumtionen även i Sverige skulle
minska om ett reklamförbud införs. Regeringen borde därför snarast återkomma
till riksdagen med lagförslag som förbjuder direkt reklam för tobaksprodukter.
Förbudet borde enligt utskottets mening ges en liknande utformning som det som
gäller för alkoholdrycker.
Utskottet ansåg att frågan om förtäckt reklam t.ex. genom att använda samma
varumärke för tobak och andra varor måste övervägas ytterligare av regeringen.
Riksdagen, som antog lagförslaget, beslöt att ge regeringen till känna vad
utskottet hade anfört om reklamförbud mot tobaksprodukter.
Skäl för regeringens förslag: Riksdagen har gett regeringen tillkänna att man
önskar förbud mot tobaksreklam och att förslaget bör ges en liknande utformning
som det som gäller för alkoholdrycker. Riksdagen ansåg emellertid att frågan om
förtäckt reklam borde övervägas ytterligare av regeringen.
Innan vi går in på innebörden av riksdagens önskemål kan det vara lämpligt att
se närmare på vilka olika typer av marknadsföringsåtgärder som förekommer och
hur de träffas av den nuvarande regleringen för marknadsföring av tobaksvaror.
Begreppet marknadsföring omfattar i svensk rätt sedan en ändring i
marknadsföringslagen 1992 (SFS 1992:1361) inte bara som tidigare
avsättningsfrämjande utan även inköpsfrämjande åtgärder. Lagändringen är en
följd av EES-avtalet och träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Marknadsföringsåtgärder innefattar således reklam eller andra kommersiella
åtgärder som sker i avsättnings- eller inköpsfrämjande syfte. Med reklam avses
meddelanden som syftar till att åstadkomma eller främja avsättning av varor
eller tjänster m.m. i kommersiell verksamhet. Exempel på reklamåtgärder är
annonser i press, radio och TV samt på film, affischer och annan skyltning
utomhus, i butiker, och på mässor m.m., trycksaker avsedda för direktutdelning,
tryck på förpackningar och textilier m.m. samt dekaler med varumärken på bilar
och annat.
Exempel på marknadsföringsåtgärder som inte utgör reklam är utdelning av
varuprover och presenter, pristävlingar, realisationer, exponering av vara på
utställning, ambulerande försäljning, försäljning från stånd utanför butiker och
annat saluhållande.
Förtäckt reklam kan förekomma i många former. Ett exempel är att en tobaksvara
avbildas i reklam för andra produkter eller annat. En annan relativt vanligt
förekommande typ av av förtäckt reklam är att ett varumärke som är inarbetat för
t.ex. en tobaksprodukt används för varor utanför tobaksområdet, för tjänster
eller för annat (brand stretching). En produkt kan vidare användas som rekvisita
i filmer och dylikt - varuplacering - eller omnämnas i en tidningsartikel på ett
sådant sätt att det är ägnat att främja avsättningen av varan. Även detta kan
utgöra förtäckt reklam.
I tobakslagen övertogs som tidigare nämnts de bestämmelser beträffande
marknadsföring av tobaksvaror som fanns i tobaksreklamlagen. Enligt dessa gäller
att näringsidkare som marknadsför tobaksvara till konsumenter skall iaktta
särskild måttfullhet. Marknadsföring som är påträngande, uppsökande eller som
uppmanar till bruk av tobak får inte förekomma.
Förarbetena till tobaksreklamlagen behandlar vad kravet på måttfullhet skall
avse (se prop. 1977/78:178). Regleringen borde enligt utredningen utgå från två
principer. Den ena är att de stora grupper av befolkningen som använder alkohol
och tobak måste i ändamålsenliga former få tillgång till relevant
produktinformation. Den andra är att man av näringsidkarna bör kräva stark
begränsning och stark återhållsamhet såväl när det gäller reklamens
spridningsvägar och innehåll m.m. som när det gäller andra
marknadsföringsmetoder. Förbud borde vara möjligt både mot spridningsvägar som
inte kan godtas och mot olämpligt innehåll i budskap som förs fram på tillåtna
vägar. Förbud borde även vara möjligt mot vissa andra marknadsföringsmetoder som
framstår som olämpliga mot bakgrund av regleringens syfte. I motsats till vad
som ansågs särskilt måttfullt ställdes säljaktiviter som gentemot konsumenterna
bedrivs på ett påträngande, uppsökande, övertalande eller i annat hänseende mer
aktivt sätt. Beträffande reklamens spridningsvägar uttalades att reklam inte
borde få förekomma i medier med stor genomslagskraft som TV, radio, film och
ungdomstidningar. Utomhusreklam och direktreklam, dvs. meddelanden som skickas
direkt till konsumenten, ansågs påträngande och borde inte tillåtas. Beträffande
innehållet anfördes att budskapen bör begränsas till klara fakta och vara
sakliga. Värdeomdömen får inte färga framställningen. Säljfrämmande åtgärder
som pristävlingar, varuprov och presenter, allt riktat till allmänheten, ansågs
i princip oförenliga med kravet på särskild måttfullhet. Också vid den del av
marknadsföringen som utgörs av själva saluhållandet borde iakttas en högre grad
av återhållsamhet. Föredragande statsrådet uttalade som exempel på sådana
reklamformer som skulle komma att träffas av förbudet mot de ovan nämnda
marknadsföringsåtgärderna reklam på allmänna platser, på sjukhus, i lokaler för
ungdom och vid idrottstävlingar, reklam som sänds eller delas ut direkt till
konsumenterna samt reklam i radio, television och på film.
Vissa riktlinjer för tillämpningen av 1978 års lag har utfärdats av
Konsumentverket efter samråd med Socialstyrelsen. Riktlinjerna skärptes år 1986.
Enligt riktlinjerna får vissa former av marknadsföring av tobaksvaror inte alls
förekomma. Hit hör direktreklam och andra åtgärder som innebär en direkt
hänvändelse till konsumenter, reklam på biografer eller teatrar, reklam via
etermedier, utomhusreklam (med undantag för skyltning vid säljställen), reklam
inom idrottsanläggningar, sjukhus eller ungdomslokaler, pristävlingar och
rabattmärkeserbjudanden m.m. Annonser för tobaksvaror får inte heller, enligt
riktlinjerna finnas i sporttidningar eller på dagspressens sportsidor, på
omslaget till populärpress samt i tidningar vars läsekrets till stor del utgöres
av ungdomar (KOVFS 1986:2).
Genom ändring år 1991 intogs i tobaksreklamlagen en bestämmelse om förbud mot
kommersiell annons i ljudradio- eller televisionsprogram. Förbudet vidgades
genom en bestämmelse som ännu ej trätt i kraft till att gälla vissa
satellitsända TV-program.
Av den nu lämnade redogörelsen framgår att den nuvarande regleringen av
marknadsföringen av tobaksvaror på ett väsentligt sätt inskränker de flesta av
de ovan beskrivna formerna av reklam eller andra marknadsföringsåtgärder
avseende tobaksvaror. I tobaksutredningens förslag anfördes att
tobaksreklamlagen och de övriga vidtagna åtgärderna (Konsumentverkets riklinjer
och olika egenåtgärder) haft positiva effekter när det gäller att motverka
alltför påträngande tobaksreklam men att det alltjämt förekommer en omfattande
tobaksreklam framförallt i form av annonser.
Enligt riksdagens tillkännagivande bör ett förslag om förbud mot tobaksreklam
ges en liknande utformning som det som gäller för alkoholdrycker. Marknadsföring
av alkoholdrycker regleras som tidigare nämnts i alkoholreklamlagen. Denna lag
har samma principiella uppbyggnad som den tidigare gällande tobaksreklamlagen
vars regler överförts till tobakslagen. Lagen avser näringsidkares
marknadsföring av alkoholdrycker till konsumenter. Således omfattas inte reklam
i tidigare säljled. I lagen föreskrivs - i likhet med vad som nu på motsvarande
sätt gäller tobaksvaror enligt 12 § första stycket tobakslagen - att närings-
idkare som marknadsför alkoholdryck till konsumenter skall iaktta särskild
måttfullhet. Reklam eller annan marknadsföring som är påträngande, uppsökande
eller uppmanar till bruk av alkohol får inte förekomma. I lagen finns vidare
förbud mot att vid marknadsföring av alkoholdryck använda kommersiell annons i
ljudradio- eller televisionsprogram. I 12 § andra stycket tobakslagen finns ett
motsvarande förbud vid marknadsföring av tobaksvaror. Reglerna om marknadsföring
i ljudradio- eller televisionsprogram fanns som tidigare nämnts inte med i den
ursprungliga lydelsen av alkoholreklamlagen.
I alkoholreklamlagen finns vidare ett förbud mot att vid marknadsföring av
spritdryck, vin eller starköl använda kommersiell annons i periodisk skrift
eller annan därmed jämförbar skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är
tillämplig. Detta gäller dock ej i fråga om skrift som tillhandahålls endast på
försäljningsställe för sådan dryck. Förbudet fanns med redan vid lagens
införande. Som tidigare redogjorts för togs av hänsyn till den svenska
tobaksindustrin inte något motsvarande förbud in i tobaksreklamlagen. Regeringen
tolkar riksdagens uttalande som att riksdagen velat ha en motsvarande reglering
för tobakens del. Riksdagens beslut skulle alltså avse ett förslag till förbud
mot annonsering av tobaksvaror.
I tobakslagspropositionen anförde föredragande statsrådet som ovan nämnts att
EG:s ställningstagande beträffande tobaksreklam borde avvaktas. Han erinrade
härvid om att socialutskottet i betänkande 1990/91:SoU23 rörande den s.k.
folkhälsopropositionen (prop. 1990/91:175) anfört att förbud mot tobaksreklam
inte bör införas innan man inom EG nått enighet om ett motsvarande förbud och
att riksdagen gett regeringen tillkänna vad utskottet anfört. EG-kommissionen
har nyligen förelagt Rådet ett förslag till EG-direktiv om förbud mot
tobaksreklam (COM(92) 196 final-SYN 194). Fem medlemsstater Storbritannien,
Tyskland, Nederländerna, Grekland och Danmark har dock motsatt sig förslaget. De
anser att ett annonsförbud inte minskar tobaksanvändningen. Det är ovisst om EG
inom överskådlig tid kommer att fatta något beslut i frågan.
Regeringen föreslår emellertid mot bakgrund av riksdagens senaste uttalande
att en bestämmelse om förbud mot annonsering i periodiska skrifter tas in i
tobakslagen. Bestämmelsen bör utformas som ett förbud mot kommersiell
annonsering för tobaksvaror.
En närmare redogörelse för vad som omfattas av förbudet liksom vad som avses
med begreppet kommersiell annons lämnas i specialmotiveringen. Det bör dock
redan här framhållas att under begreppet inte faller s.k. åsiktsannonsering om
tobaksvaror.
Det föreslagna förbudet begränsas till att avse annonsering i tidningar,
tidskrifter och därmed jämförliga tryckalster.
6

I alkoholreklamlagen föreskrivs undantag från annonsförbudet för sådan skrift
som tillhandahålls endast på försäljningsställe för den dryck som
marknadsföringen avser. Med försäljningsställe avses här exempelvis restauranger
och Systembolagets butiker. Som motiv för bestämmelsen anfördes det väsentliga i
att information kan lämnas på försäljningsställe för varan (prop. 1977:178). Det
underströks dock att även den annonsering som kan förekomma i sådan form skall
präglas av särskild måttfullhet. Enligt vår mening är dock förhållandena
annorlunda när det gäller försäljning av tobaksvaror. Sådana varor säljs i stort
sett överallt såsom t.ex. i livsmedelsaffärer, kiosker, bensinstationer, gatukök
m.fl. försäljningsställen. Ett undantag från annonsförbudet på försäljnings-
ställen skulle därför enligt vår mening föra för långt. Vi föreslår därför inte
något sådant undantag.
Med den föreslagna utformningen av annonsförbudet för tobaksvaror försvinner
behovet av bestämmelsen i 13 § tobakslagen att en annons vid marknadsföring av
tobaksvara i periodisk skrift skall återge varningstext och
innehållsdeklaration. Bestämmelsen bör därför utgå.
Frågan om eventuell reglering av förtäckt reklam för tobaksvaror är av
komplicerad natur och kräver ytterligare överväganden. Den behandlas därför inte
i denna proposition.

9 Produktkontroll

Regeringens förslag: Möjligheten att meddela
föreskrifter om att tillverkare och importörer av
tobaksvaror skall utreda om de kemiska och
toxikologiska egenskaperna hos tobaksvaror har
hälsovådliga effekter tas bort. Socialstyrelsen
skall inom ramen för sitt tillsynsansvar i före-
kommande fall utreda hälsovådligheten hos
tobaksvaror. En bestämmelse införs enligt vilken
tillverkare och importörer av tobaksvaror skall, i
den utsträckning som föreskrivs av regeringen, till
Socialstyrelsen lämna de uppgifter om tobaksvaror
som behövs för att varornas hälsorisker skall kunna

bedömas.

Bakgrund

Enligt lagen (1975:1154) om varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror
fanns det möjlighet att föreskriva att förpackningar till tobaksvaror skulle ha
text som lämnar upplysning om hälsorisker förbundna med bruk av tobak
(varningstext) och en deklaration som lämnar uppgift om skadliga ämnen som varan
innehåller eller ger upphov till (innehållsdeklaration). Ansvaret för att
varningstext och innehållsdeklaration var riktig åvilade tillverkaren, eller i
fråga om importvaror, importören. Socialstyrelsen hade också, såsom
tillsynsmyndighet enligt nämnda lag, rätt att på anfordran få de upplysningar
och handlingar som behövdes för att kunna besluta vad en varningstext eller
innehållsdeklaration skulle innehålla. Bestämmelsen gav också Socialstyrelsen
rätt att, för att möjliggöra en kontroll av att de uppgifter som lämnats i
innehållsdeklarationen var riktiga, få del av de analyser av tobaksvarans
innehåll som måste ha tagits fram som grund för uppgifterna i deklarationen.
Någon skyldighet för tillverkaren eller importören att själv utreda de kemiska
och toxikologiska egenskaperna fanns däremot inte. Lagen (1985:426) om kemiska
produkter enligt vilken den som tillverkar eller importerar en kemisk produkt,
genom egna undersökningar eller på annat sätt, skall se till att det finns
tillfredställande utredning för bedömning av vilka hälsoskador produkten kan
orsaka är enligt förordningen (1985:835) om kemiska produkter inte tillämplig på
tobaksvaror.
I tobakslagspropositionen föreslogs i enlighet med Tobaksutredningens förslag
att i 15 § tobakslagen skulle införas en bestämmelse enligt vilken tillverkare
eller importör av tobaksvara skall, i den utsträckning som föreskrivs av
regeringen, genom egna undersökningar eller på annat sätt utreda om de kemiska
och toxikologiska egenskaperna hos varan har hälsovådliga effekter. Enligt den
föreslagna bestämmelsen skall tillverkaren eller importören också redovisa
undersökningsresultat och andra uppgifter som kan behövas för att bedöma
varornas hälsorisker.
Vid riksdagsbehandlingen yrkade Nils Nordh (s) i en motion att riksdagen
skulle besluta ändra lydelsen i den föreslagna bestämmelsen. Han anförde bl.a.
följande. Det är rätt att avkräva tillverkare och importörer uppgifter om
innehållet i produkterna. Att däremot begära av tobaksindustrin att den skall
utreda toxikologiska egenskaper och hälsovådligheten kan inte leda annat än fel.
Resultatet kan bara bli att bolagen beställer tillrättalagda konsultrapporter,
eller möjligen kräver egna rapporter utan egentligt värde. Den enda rimliga
vägen är att avkräva bolagen ett underlag som sedan får värderas från
hälsosynpunkt av opartisk myndighet.
I socialutskottets betänkande, där utskottet tillstyrkte lagförslaget,
anfördes bl.a. att utskottet delade de synpunkter som framfördes i motionen. Det
borde enligt utskottets mening inte ankomma på tobaksindustrin att själv utreda
om de kemiska och toxikologiska egenskaperna hos tobaksvaror har hälsovådliga
effekter utan detta borde åligga en opartisk myndighet. Utskottet uttalade
vidare att möjligheten att utfärda föreskrifter om undersökningar med stöd av 15
§ inte får användas på ett sätt som skapar konflikter med Sveriges
handelsåtaganden enligt internationella överenskommelser. Det var enligt
utskottets mening därför av vikt att såväl EG:s regler på detta område som
internationella handelsöverenskommelser av andra slag beaktas innan sådana
föreskrifter meddelas. Riksdagen, som antog propositionsförslaget, beslöt att
som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört.
Skäl för regeringens förslag: Socialutskottet har uttalat att det inte bör
ankomma på tobaksindustrin att själv utreda om de kemiska och toxikologiska
egenskaperna har hälsovådliga effekter. Detta bör i stället åligga en opartisk
myndighet. Utskottet har önskat en lagreglering i enlighet härmed.
Regeringen anser i enlighet med riksdagens önskemål att skyldigheten för
tillverkare och importörer att utreda om de kemiska och toxikologiska
egenskaperna hos tobaksvaror har hälsovådliga effekter bör upphöra.
Ett syfte med regleringen i 15 § har varit att de undersökningsresultat som
redovisas skall kunna läggas till grund för innehållsdeklarationer. Enligt vad
som gällde enligt lagen (1975:1154) om varningstext och innehållsdeklaration för
tobaksvaror hade tillsynsmyndigheten, Socialstyrelsen, rätt att från
tillverkaren eller importören på anfordran få de upplysningar och handlingar som
behövdes för tillsyn enligt lagen. Således hade myndigheten rätt att få de
upplysningar som behövdes för att kunna besluta vad en innehållsförteckning
skulle innehålla. Regleringen gav också tillsynsmyndigheten rätt att i syfte att
kontrollera att de uppgifter som lämnas i innehållsdeklarationen var riktiga få
del av de analyser av tobaksvarans innehåll som måste ha tagits fram som grund
för uppgifterna i deklarationen.
Den beskrivna regleringen om tillsyn enligt lagen om varningstext och
innehållsdeklaration för tobaksvaror har i stort sett oförändrad överförts till
tobakslagen. Socialstyrelsen har i lagtexten angetts som tillsynsmyndighet för
varningstexter m.m. (18 §). Socialstyrelsen är enligt tobakslagen även
tillsynsmyndighet när det gäller reglerna om produktkontroll i 16 och 17 §§.
Inom ramen för dessa tillsynsuppgifter har Socialstyrelsen möjlighet att meddela
förelägganden och förbud (19 §) och har rätt att på begäran få de upplysningar
som behövs för tillsynen (21 §). Även om ansvaret för att en
innehållsdeklaration är riktig primärt åvilar tillverkaren eller importören har
Socialstyrelsen genom sitt tillsynsansvar det yttersta ansvaret för att
reglerna om innehållsdeklaration tillämpas på ett riktigt sätt. På motsvarande
sätt skall Socialstyrelsen på grund av sitt tillsynsansvar enligt 16 §
tillhandagå regeringen när så behövs för att få fram utredningar och
undersökningsresultat. Det är mot denna bakgrund naturligt att uppgiften att - i
enlighet med riksdagens önskemål - som opartisk myndighet i förekommande fall
utreda tobaksvarors hälsovådlighet läggs på Socialstyrelsen. Myndigheten torde i
huvudsak redan nu ha den kompetens som erfordras för uppgiften. I vissa fall
kan det dock bli aktuellt att anlita experthjälp.
Den nu beskrivna utredningsuppgiften får anses ligga inom ramen för det
tillsynsansvar Socialstyrelsen redan i dag har enligt tobakslagen. Någon
särskild bestämmelse behövs därför inte.
För att betona vikten av att tillverkare eller importör av tobaksvara skall
lämna underlag för Socialstyrelsens bedömningar av hälsovådligheten av
tobaksvaror bör detta särskilt föreskrivas. Det bör ankomma på regeringen att
lämna närmare föreskrifter beträffande uppgiftsskyldigheten.

10 Kostnader och ikraftträdande

Regeln om förbud mot rökning i lokaler där offentliga tillställningar och
allmänna sammankomster anordnas kan leda till vissa kostnader för de
lokalansvariga, framför allt i de fall då särskilda rökutrymmen inrättas. Många
av de byggnader som omfattas av de nya reglerna torde dock redan i dag vara
försedda med rökrum. Vad som kan behöva göras är att i en del fall förbättra
ventilationsförhållandena. Det bör dock noteras att lagen inte uppställer krav
på inrättande av rökrum. Även om inrättande av rökrum kan medföra vissa
omedelbara kostnader leder rökförbud generellt sett till minskade utgifter för
ventilation, städning m.m. Vad nu sagts kan i viss utsträckning också gälla för
arbetsgivare.
Socialstyrelsens mer uttalade roll för att bevaka tobaksvarors hälsovådlighet
kan inte antas medföra någon kostnadsökning av betydelse.
Den utökade tillsynsverksamhet som föranleds av lagändringarna torde komma att
orsaka vissa merkostnader. Det gäller särskilt i fråga om övervakning av
arbetsmiljöer. Några säkra uppskattningar av dessa kostnader torde inte kunna
göras. Som redan anförts i tobakslagspropositionen har emellertid
tillsynsmyndigheterna redan i dag näraliggande uppgifter. Det får därför antas
att de extra kostnaderna kan begränsas.
Lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1994.

11 Specialmotivering

1 §
Ändringarna motiveras av införandet av rökförbud på skolgårdar och områden
utomhus som ansluter till förskolor eller fritidshem samt av att
arbetsplatsregleringen skärpts i syfte att garantera den enskilde arbetstagaren
en rätt till en rökfri arbetsmiljö.

2 § första stycket 1
Ändringen innebär att denna punkt tillförs en bestämmelse om förbud mot rökning
på skolgårdar och motsvarande områden utomhus vid förskolor och fritidshem. Som
tidigare framhållits är dessa platser de enda utomhusmiljöer som regleras i
lagen. Bestämmelsen innebär bl.a. att s.k. rökrutor inte får förekomma.
Med skolgårdar avses här gårdar i anslutning till grund- eller gymnasieskolor.
Med områden utomhus vid förskolor och fritidshem avses motsvarande områden vid
daghem, fritidshem och liknande inrättning för barnomsorg. Det krävs alltså att
ett område - till följd av inhägnad eller liknande - klart uppfattas som hörande
till en skola eller till en inrättning för barnomsorg. Endast förskolor och
fritidshem bör omfattas i detta sammanhang. Det skulle föra för långt att
reglera förhållandena t.ex. vad gäller uteplatser i anslutning till familje-
daghem. Frågan har diskuterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5).
Av 6 § andra stycket framgår att det finns vissa möjligheter att avvika från
rökförbudet på dessa utomhusområden.

2 § första stycket 5-6 och andra stycket
Punkterna liksom andra stycket är nya. Bestämmelserna har avfattats i enlighet
med Lagrådets önskemål. Punkterna 5 och 6 ersätter de nuvarande bestämmelserna i
3 § första och andra styckena enligt vilka det i lokaler där en offentlig
tillställning eller en allmän sammankomst anordnas och i andra lokaler dit
allmänheten har tillträde skall, om miljön inte är rökfri, finnas områden där
rökning är förbjuden. De nya bestämmelserna innebär den förändringen att det
skall vara förbjudet att röka i sådana lokaler.
Hänvisningen i nuvarande 3 § till allmänna ordningsstadgan (1956:617) och
lagen om allmänna sammankomster (1956:618) för innebörden av begreppen offentlig
tillställning respektive allmän sammankomst har i 2 § 5 ersatts av hänvisningar
till 2 kap. 1-3 §§ ordningslagen (1993:000). Detta medför inte någon ändring i
sak beträffande tillämpningsområdet. Bestämmelsen omfattar alltså samma
tillställningar och sammankomster som nu omfattas av 3 §.
Tillämpligheten av bestämmelserna i respektive punkt har avgränsats i enlighet
med vad som motsvarar 3 § tredje stycket i lagens nuvarande lydelse. För
tillställningar som äger rum i utrymmen som omfattas av 2 § 1-4 gäller i stället
de bestämmelserna. Det innebär att sådana lokaler omfattas av rökförbud även
under tid då t.ex en offentlig tillställning inte pågår. Bestämmelserna i
punkterna 5 och 6 gäller enligt andra stycket inte serveringslokaler i re-
stauranger och andra serveringsställen. Dessa lokaler omfattas - med undantag
för fall som avses i 2 § 1-4 - enbart av regleringen i 4 §. För offentliga
tillställningar eller allmänna sammankomster som anordnas på restaurang gäller
därför liksom tidigare, den särskilda bestämmelsen i 4 § andra stycket.
Serveringslokaler i restauranger och andra serveringsställen som inte har mer än
femtio sittplatser omfattas inte av någon regel om begränsning av rökning.
Av 6 § framgår att det finns möjlighet att inrätta rökrum och i övrigt avvika
från bestämmelserna i punkt 5 och 6.

4 §
Ändringen i paragrafen är av redaktionell karaktär.
I andra stycket regleras, i andra fall än som avses i 2 § 1-4, exklusivt den
begränsning som gäller för rökning i serveringslokaler på restauranger och andra
serveringsställen. Begränsningen gäller enbart om det finns mer än 50
sittplatser.

5 §
Ändringen i paragrafen är av redaktionell karaktär.

6 §
I första stycket görs en konsekvensändring som ger en möjlighet att göra
undantag även från de i 2 § 5-6 upptagna förbuden mot rökning.
Ändringen i första meningen av andra stycket är av redaktionell karaktär. För
de i 2 § 5-6 upptagna miljöerna gäller alltjämt möjligheten att under de i detta
stycke angivna förutsättningarna avvika från de bestämmelser som reglerar
rökningen där.
I andra meningen av andra stycket ges möjlighet att om det finns särskilda
skäl avvika från det i 2 § 1 angivna förbudet mot rökning på skolgårdar och på
motsvarande områden utomhus vid förskolor och fritidshem. Det innebär närmast
att det kanske inte finns anledning att upprätthålla förbudet t.ex. under
sommarsemestrar eller längre helger. 7 §
Ändringen i paragrafen är av redaktionell karaktär.

8 §
Ändringen i paragrafen innebär att skyldigheten för arbetsgivare och
arbetstagare att samverka för att få till stånd en rökfri arbetsmiljö ersätts av
en skyldighet för arbetsgivaren att svara för att en arbetstagare inte mot sin
vilja utsätts för tobaksrök i den arbetslokal eller liknande utrymme där
arbetstagaren är verksam.
Begreppen arbetstagare och arbetslokal eller annat utrymme har samma innebörd
som i paragrafens nuvarande lydelse.
Bestämmelsen är inte tillämplig på sådana lokaler och andra utrymmen som
omfattas av 2 och 4 §§. Således gäller bestämmelsen exempelvis inte för
skollokaler, lokaler avsedda för sjukvård eller sådana butikslokaler dit
allmänheten har tillträde. Däremot kommer den att omfatta bl. a. kontor och
personalutrymmen i anslutning till butiker och postkontor m.m.
Inte heller för serveringslokaler på restaurang eller andra serveringsställen
gäller denna bestämmelse. De begränsningar som gäller för rökning i denna typ av
lokaler regleras - med undantag för fall som avses i 2 § 1-4 - uteslutande i 4 §
andra stycket. Däremot torde bestämmelsen bli tillämplig på kök och personal-
och förrådsutrymmen på restauranger. Motsvarande gäller för liknande utrymmen på
hotell.
Med att en arbetstagare är verksam i en arbetslokal etc. avses att han mer
regelmässigt arbetar där eller att han i vart fall arbetar där under viss tid,
t.ex. i en sammanträdeslokal. Bestämmelsen är inte tillämplig om han tillfälligt
passerar eller uppehåller sig i en sådan lokal även om det sker som ett led i
arbetet.
I paragrafen läggs en skyldighet på arbetsgivaren att svara för att en
arbetstagare inte mot sin vilja utsätts för tobaksrök i den arbetslokal eller
det liknande utrymme där han är verksam. Syftet med bestämmelsen är att skydda
den som inte röker mot det obehag och de vådor den passiva rökningen kan
medföra. Vill någon arbeta i en rökfri arbetsmiljö ankommer det på arbetsgivaren
att sörja för att detta kan förverkligas. Vanligen torde det i en sådan
situation finnas möjlighet att hänvisa rökare till rökrum eller något annat
lämpligt utrymme. Lagen uppställer dock inte något generellt förbud mot rökning
på en arbetsplats. Är de som är verksamma i en arbetslokal eniga om att rökning
bör få ske föreligger inget hinder häremot.
Tillsynsmyndigheter för arbetsplatserna är Yrkesinspektionen och
Arbetarskyddsstyrelsen vilket framgår av 18 §.

12 §
Paragrafen utökas med en regel om förbud mot att vid marknadsföring av
tobaksvara använda kommersiell annons i periodisk skrift eller annan därmed
jämförbar skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämplig. Bestämmelsen
innebär som tidigare anförts att den nuvarande 13 § blir överflödig och därför
bör upphävas.
Förbudsregleringen skiljer sig från motsvarande reglering för spritdrycker,
vin eller starköl i lagen ( 1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring
av alkoholdrycker (alkoholreklamlagen) på så sätt att något undantag från
förbudet inte görs för skrifter som tillhandahålls endast på
försäljningsställen. Motiven till denna skillnad framgår av avsnitt 8.
I paragrafen har vidare gjorts en redaktionell förändring som innebär att de
direkta förbuden mot att använda kommersiella annonser vid marknadsföring av
tobaksvaror placeras i paragrafens första stycke. Detta har gjorts för att
markera vilken vikt regeringen tillmäter dessa förbud. Bestämmelserna i den
nuvarande paragrafens andra stycke har flyttats till ett andra stycke.
Begreppen kommersiell annons, periodisk skrift eller annan därmed jämförbar
skrift förekommer nu i 13 § tobakslagen. Bestämmelserna i 13 § har, med endast
redaktionella ändringar, överförts från tobaksreklamlagen. I prop. 1977/78:178
som låg till grund för tobaksreklamlagen och alkoholreklamlagen redogjordes för
nämnda begrepp (s. 50-53).
I 1 kap. 9 § TF anges den ram inom vilken ingripanden får ske utan hinder av
TF:s bestämmelser. Enligt denna föreskrift kan det i lag föreskrivas förbud mot
kommersiell annons i tryckt skrift i den mån annonsen används vid marknadsföring
av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror. I förarbetena till denna
bestämmelse (prop. 1973:123 s. 45) angavs att de varor som skulle kunna drabbas
av inskränkningar såvitt avser reklam noggrant skulle anges i TF. Innebörden av
begreppen alkoholhaltiga drycker och tobaksvaror angavs härvid vara alla drycker
som innehåller någon del alkohol respektive alla varor med tobak som beståndsdel
men inga artiklar härutöver. Det kunde vidare enligt nämnda proposition (prop.
1973:123 s. 46) inte komma ifråga att från tryckfrihetsförordningens
tillämpningsområde undanta alla uppgifter i tryckt skrift som avsåg alkohol
eller tobak och som kunde innebära att konsumtionen av sådana varor främjades.
Endast meddelanden som hade rent kommersiell karaktär borde kunna undantas från
tryckfrihetsförordningens exklusiva tillämpning. Uttrycket kommersiell annons
borde tolkas på så sätt att det för det första skulle vara fråga om en fram-
ställning som kunde sägas ingå i en annons. Bestämningen innebar att
redaktionell text alltjämt var tryggad enligt TF:s regler. I allmänhet förelåg
inte några svårigheter att skilja annonser från den redaktionella texten. Den
rent yttre utformningen borde inte vara ensamt utslagsgivande. Till annonser var
givetvis att hänföra reklammeddelanden på bl.a. affischer och i broschyrer. För
det andra skulle gälla att annonsen var kommersiell. Häri låg dels att den
utgjorde ett medel för marknadsföring av vara. Av meddelandet i annonsen skulle
framgå att meddelandet var avsett att främja avsättning av en vara. Vidare
innebar bestämningen att annonsmeddelandet skulle ha rent kommersiella
förhållanden till föremål, dvs. avse näringsidkares näringsverksamhet eller där
tillhandahållen vara.
Det kan förekomma framställningar som innefattar både reklam för en viss vara
och opinionsbildande eller nyhetsförmedlande inslag (blandade meddelanden)
varvid den del av annonsen som utgör reklam skall behandlas som kommersiell
annons. Vad som vanligen uppfattas som reklamannons kan också innehålla ett
opinionsbildande inslag som inte skall omfattas av bestämmelserna om kommersiell
annons.
Förbudet mot kommersiell annonsering gäller i första hand annonsering i
periodisk skrift. Enligt 1 kap. 7 § TF avses härmed tidning, tidskrift eller
annan sådan tryckt skrift som enligt utgivningsplan är avsedd att under bestämd
titel utges med minst fyra nummer eller häften årligen vilka skall utkomma vid
skilda tillfällen. Till periodisk skrift räknas löpsedlar och bilagor som hör
samman med tidningen eller tidskriften. Närmare bestämmelser om periodisk skrift
finns i TF.
Förbudet att annonsera omfattar också annan skrift på vilken TF är tillämplig
och som är jämförbar med periodisk skrift. Med jämförbar avses ordningen för
skriftens utgivning. Härigenom görs annonsförbudet tillämpligt på tidningar och
tidskrifter som utkommer periodiskt utan att utgivningen uppgår till fyra nummer
per år. Att en skrifts titel mellan utgivningarna ändras behöver inte innebära
att annonsförbudet inte blir tillämpligt. Däremot omfattas inte affischer,
reklambroschyrer, folders, etiketter, förpacknings- och emballagetryck,
prislistor och liknande
tryckalster. Sådana tryckalster omfattas givetvis dock av det i andra stycket
angivna kravet på särskild måttfullhet vid marknadsföring av tobaksprodukter.

15 §
Ändringen innebär att paragrafen får ett annat innehåll. Det föreskrivs nu en
skyldighet för tillverkare eller importör av tobaksvaror att, i den utsträckning
regeringen bestämmer, till Socialstyrelsen lämna de uppgifter som behövs för att
bedöma varornas hälsorisker.
I avsnitt 9 har redovisats de skäl som talar för att det bör ankomma på
Socialstyrelsen att som opartisk myndighet i förekommande fall utreda
hälsovådligheten hos tobaksvaror. Uppgifterna skall vanligen ligga till grund
för bedömningar rörande innehållsdeklarationer. Även när det gäller bedömningar
rörande förbud enligt 16 § kan det bli aktuellt för en tillverkare eller
importör att lämna uppgifter till Socialstyrelsen.
Uppgiftslämnandet kan t.ex. avse en redogörelse för innehållet i

tobaksvarorna.

18 §
Paragrafens första stycke tillförs en ny punkt. Denna ändring innebär i sak att
Yrkesinspektionen får lokalt ansvar och Arbetarskyddsstyrelsen centralt ansvar
för de arbetslokaler som omfattas av 8 §. Vad som sagts i
tobakslagspropositionen om tillsynsmyndigheternas närmare arbetsuppgifter gäller
i tillämpliga delar tillsynen över de arbetslokaler som här avses.
Några större gränsdragningsproblem vad gäller tillsynen enligt paragrafen bör
inte uppkomma. Yrkesinspektionens tillsyn över arbetsplatser gäller enbart
lokaler och andra utrymmen som inte omfattas av den tillsyn som utövas av den
kommunala nämnden.
7

Beträffande tillsynen över skolgårdar och områden utomhus som ansluter till
förskolor och fritidshem gäller samma bestämmelser som för övriga miljöer i 2 §
1.
Ändringen i första stycket 2 b är av redaktionell karaktär och motiveras av
att 3 § upphör att gälla.
8

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i tobakslagen (1993:581)

Härigenom föreskrivs i fråga om tobakslagen (1993:581)
dels att 3 och 13 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 1,2, 4-8, 12, 15 och 18 §§, rubrikerna närmast före 2 och 8 §§ samt
ikraftträdandebestämmelserna skall ha följande lydelse,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 § På grund av de hälsorisker och olägenheter som är
förbundna med bruk av tobak meddelas i denna lag
bestämmelser om
- begränsning av rökning i vissa lokaler och utrym-
men,
- begränsning av rökning i arbetslokaler,
- varningstexter och innehållsdeklaration på
förpackningar till tobaksvaror,
- marknadsföring av tobaksvaror samt
- produktkontroll m.m. av tobaksvaror.

Begränsning av rökning i vissa lokaler och utrymmen

2 § Rökning är förbjuden
1. i lokaler som är avsedda för barnomsorg, skol-
verksamhet eller annan verksamhet för barn eller
ungdom,

2. i lokaler som är avsedda för hälso- och sjuk-
vård,
1 § På grund av de hälsorisker och olägenheter som är
förbundna med bruk av tobak meddelas i denna lag
bestämmelser om
- begränsning av rökning i vissa lokaler, utrymmen
och områden utomhus,
- rätt till en rökfri arbetsmiljö,
- varningstexter och innehållsdeklaration på
förpackningar till tobaksvaror,
- marknadsföring av tobaksvaror samt
- produktkontroll m.m. av tobaksvaror.

Begränsning av rökning i vissa lokaler,utrymmen och
på vissa områden utomhus

2 § Rökning är förbjuden
1. i lokaler som är avsedda för barnomsorg,
skolverksamhet eller annan verksamhet för barn
eller ungdom samt på skolgårdar och på områden
utomhus som ansluter till förskolor eller
fritidshem,
2. i lokaler som är avsedda för hälso- och sjuk-
vård,
3. i lokaler som är avsedda för gemensamt bruk i
bostäder och inrättningar med särskild service eller
vård, och
4. på färdmedel i inrikes kollektivtrafik eller i
lokaler och andra utrymmen som är avsedda att
användas av den som reser med sådana färdmedel.
3. i lokaler som är avsedda för gemensamt bruk i
bostäder och inrättningar med särskild service eller
vård,
4. på färdmedel i inrikes kollektivtrafik eller i
lokaler och andra utrymmen som är avsedda att
användas av den som reser med sådana färdmedel,

4 § I hotell och andra inrättningar där tillfällig
bostad yrkesmässigt upplåts, skall i ett visst
antal av de rum eller liknande som upplåts rökning
vara förbjuden. I fråga om sovkupéer och andra
utrymmen som upplåts för tillfällig bostad på
färdmedel i inrikes kollektivtrafik gäller i stället
2 §.
Restauranger eller andra serveringsställen som
har mer än femtio sittplatser skall, om rökförbud ej
föreligger enligt 2 §, ha sittplatser inom ett
eller flera områden där rökning är förbjuden.

5 § Bestämmelserna i 2 och 3 §§ gäller inte i fråga om
bostäder och andra lokaler för boende som inte är
tillfälligt.

6 § Rökning är trots bestämmelserna i 2 § 2-4 tillåten
i delar av de lokaler eller andra utrymmen som
avses där, om dessa delar särskilt avsatts för
rökning. Detsamma gäller lokaler som avses i 2 § 1
och som är upplåtna enbart för personal.
Avvikelse från 2-4 §§ får göras om det finns
särskilda skäl därtill på grund av utrymmets
beskaffenhet eller användningssätt eller av
omständigheterna i övrigt.

7 § Den som i egenskap av ägare eller på annan grund
disponerar över en lokal eller ett annat utrymme
som omfattas av någon av bestämmelserna i 2-4 §§
svarar för att bestämmelserna följs.
5. i andra lokaler än sådana som avses i 1-4 samt
4 §, och där en allmän sammankomst eller en
offentlig tillställning enligt 2 kap. 1-3 §§
ordningslagen (1993:000) anordnas eller i lokaler
som är avsedda att användas av den som deltar i ett
sådant arrangemang, och
6. i andra lokaler än sådana som avses 1-5 och 4
§, och dit allmänheten har tillträde.

4 § I hotell och andra inrättningar där tillfällig
bostad yrkesmässigt upplåts, skall i ett visst
antal av de rum eller liknande som upplåts rökning
vara förbjuden. I fråga om sovkupéer och andra
utrymmen som upplåts för tillfällig bostad på
färdmedel i inrikes kollektivtrafik gäller i stället
2 § 4.
Restauranger eller andra serveringsställen som
har mer än femtio sittplatser skall, om rökförbud ej
föreligger enligt 2 § 1-4, ha sittplatser inom ett
eller flera områden där rökning är förbjuden.

5 § Bestämmelserna i 2 § gäller inte i fråga om bo-
städer och andra lokaler för boende som inte är
tillfälligt.

6 § Rökning är trots bestämmelserna i 2 § 2-6 tillåten
i delar av de lokaler eller andra utrymmen som
avses där, om dessa delar särskilt avsatts för
rökning. Detsamma gäller lokaler som avses i 2 § 1
och som är upplåtna enbart för personal.
Avvikelse från 2 och 4 §§ får göras om det finns sär-
skilda skäl därtill på grund av utrymmets
beskaffenhet eller användningssätt eller av
omständigheterna i övrigt. Detta gäller i tillämpliga
delar även sådana områden utomhus som avses i 2 § 1.

7 § Den som i egenskap av ägare eller på annan grund
disponerar över en lokal, ett annat utrymme eller
ett område utomhus som omfattas av någon av
bestämmelserna i 2 och 4 §§ svarar för att
bestämmelserna följs.
Om någon trots tillsägelse röker där rökning inte är tillåten, får denne
avvisas.

Begränsning av rökning i arbetslokaler

8 § Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka
för att arbetslokaler och liknande utrymmen i allt
väsentligt blir rökfria. De skall särskilt verka för
att de som vistas på en arbetsplats inte
ofrivilligt utsätts för tobaksrök. Som arbetstagare
räknas här personer som avses i 1 kap. 2 § första
stycket och 3 § arbetsmiljölagen (1977:1160).
Rätt till en rökfri arbetsmiljö

8 § I andra fall än som avses i 2 och 4 §§ svarar ar-
betsgivaren för att en arbetstagare inte mot sin
vilja utsätts för tobaksrök i den arbetslokal eller
liknande utrymme där arbetstagaren är verksam. Som
arbetstagare räknas här personer som avses i 1 kap.
2 § första stycket och 3 § arbetsmiljölagen

(1977:1160).
12 § Näringsidkare som marknadsför tobaksvara till
konsumenter skall iaktta särskild måttfullhet. I
synnerhet gäller att reklam eller annan
marknadsföring inte får vara påträngande, uppsökande
eller uppmana till bruk av tobak.
Vid marknadsföring som avses i första stycket får
inte användas kommersiella annonser i ljudradio-
eller televisionsprogram. Detta gäller även sådana
televisionssändningar som omfattas av lagen
(1992:1356) om satellitsändningar av tele-
visionsprogram till allmänheten och som kan tas
emot endast i något annat land som är bundet av
avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES-avtalet).
12 § En näringsidkare som marknadsför tobaksvara
till konsumenter får inte använda kommersiella
annonser i periodisk skrift eller i annan därmed
jämförbar skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är
tillämplig. Inte heller får vid sådan marknadsföring
användas kommersiella annonser i ljudradio- eller
televisionsprogram. Detta gäller även sådana
televisionssändningar som omfattas av lagen
(1992:1356) om satellitsändningar till allmänheten
och som kan tas emot endast i något annat land som
är bundet av avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES-avtalet).

Vid marknadsföring av tobaksvaror till
konsumenter på något annat sätt än som avses i första
stycket skall en näringsidkare iaktta särskild
måttfullhet. I synnerhet gäller att reklam eller
annan marknadsföring inte får vara påträngande, upp-
sökande eller uppmuntra till bruk av tobak.
15 § Tillverkare eller importör av tobaksvara
skall, i den utsträckning som föreskrivs av
regeringen, genom egna undersökningar eller på
annat sätt utreda om de kemiska och toxikologiska
egenskaperna hos varan har hälsovådliga effekter. I
den utsträckning som föreskrivs av regeringen skall
tillverkaren eller importören också redovisa
undersökningsresultat och andra uppgifter som kan
behövas för att bedöma varornas hälsorisker.

18 § Den centrala tillsynen över att denna lag och
föreskrifter som meddelas med stöd av lagen följs
utövas av
1. Arbetarskyddsstyrelsen när det gäller lokaler
och andra utrymmen som avses i 2 § och som är upp-
låtna enbart för personal, och
2. Socialstyrelsen när det gäller
a) miljöer som avses i 2 § och som inte är upplåtna
enbart för personal,
b) lokaler som avses i 3 och 4 §§.
c) varningstexter m.m. enligt 9-11 §§, och
d) produktkontroll m.m. enligt 15-17 §§.
15 § Tillverkare eller importör av tobaksvara
skall, i den utsträckning som föreskrivs av
regeringen, till Socialstyrelsen redovisa de
uppgifter som behövs för att varornas hälsorisker
skall kunna bedömas.

18 § Den centrala tillsynen över att denna lag och
föreskrifter som meddelas med stöd av lagen följs
utövas av
1. Arbetarskyddsstyrelsen när det gäller
a) lokaler och andra utrymmen som avses i 2 §
och som är upplåtna enbart för personal, och
b) lokaler och andra utrymmen på vilka 8 § skall
tillämpas, samt
2. Socialstyrelsen när det gäller
a) miljöer som avses i 2 § och som inte är upplåtna
enbart för personal,
b) lokaler som avses i 4 §,
c) varningstexter m.m. enligt 9-11 §§, och
d) produktkontroll m.m. enligt 15-17 §§.
Den omedelbara tillsynen utövas av
1. Yrkesinspektionen när det gäller lokaler och andra utrymmen för vilka
Arbetarskyddsstyrelsen har den centrala tillsynen, och
2. den nämnd som fullgör kommunens uppgifter inom miljö- och hälsoskyddområdet
när det gäller de miljöer och de lokaler för vilka Socialstyrelsen har den
centrala tillsynen.
Länsstyrelsen utövar inom länet tillsyn enligt andra stycket 2.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 12 § andra
stycket andra meningen, den dag regeringen
bestämmer och i övrigt den 1 juli 1993, då lagen
(1975:1154) om varningstext och innehålls-
deklaration på tobaksvaror samt lagen (1978:764)
med vissa bestämmelser om marknadsföring av
tobaksvaror upphör att gälla.
Denna lag träder i kraft, såvitt avser 12 § första
stycket tredje meningen, den dag regeringen
bestämmer och i övrigt den 1 juli 1993, då lagen
(1975:1154) om varningstext och innehållsdeklara-
tion på tobaksvaror samt lagen (1978:764) med
vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror
upphör att gälla.
Beslut om varningstext eller innehållsdeklaration som gäller den 1 juli 1993
skall fortsätta att gälla till dess annat har föreskrivits med stöd av denna
lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
9

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-11-19

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo Svensson,
regeringsrådet Arne Baekkevold.

Enligt en lagrådsremiss den 28 oktober 1993 (socialdepartementet) har
regreringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring
i tobakslagen (1993:581).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av regeringsrättssekreteraren Peter
Enander.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
När det gäller 2 § i lagförslaget synes avsikten med bestämmelserna framgå
tydligare om paragrafen får följande lydelse.

2 §
Rökning är förbjuden
1. i lokaler som av avsedda för barnomsorg, skolverksamhet eller annan
verksamhet för barn eller ungdom samt på skolgårdar och på motsvarande områden
utomhus vid förskolor och fritidshem,
2. i lokaler som är avsedda för hälso- och sjukvård,
3. i lokaler som är avsedda för gemensamt bruk i bostäder och inrättningar med
särskild service eller vård,
4. på färdmedel i inrikes kollektivtrafik eller i lokaler och andra utrymmen
som är avsedda att användas av den som reser med sådana färdmedel,
5. i andra lokaler än sådana som avses i 1-4 när en allmän sammankomst eller
en offentlig tillställning som avses i 2 kap. 1-3 §§ ordningslagen (1993:000)
anordnas och i lokaler som är avsedda att användas av den som deltar i
sammankomsten eller tillställningen, samt
6. i andra lokaler än sådana som avses i 1-5 om allmänheten har tillträde till
lokalerna.
Bestämmelserna i första stycket 5 och 6 gäller inte serveringslokaler i
restauranger och andra serveringsställen.
10

Socialdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 november 1993.

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden Friggebo,
Johansson, Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Wibble, Björck,
Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Könberg

Regeringen beslutar proposition 1993/94:98 Vissa ändringar i tobakslagen
(1993:581).
11

Rättsdatablad

Författningsrubrik Bestämmelser Celexnummer för bakom-
som inför, liggande EG-regler
ändrar, upp-
häver eller
upprepar ett
normgivnings-
bemyndigande

Lag om ändring 15 §
i tobakslagen
(1993:581)
12