Prop.

1993/94:97Regeringens proposition

1993/94:97

Ansökningsförfarandet enligt lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 25 november 1993

Carl Bildt

Bo Könberg
(Socialdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall (LVM) ändras på så sätt att kommunerna tar över länsstyrelsernas nuvarande
uppgifter i enskilda ärenden om beredande av vård enligt LVM. En följdändring
föreslås i brottsbalken. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
1

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut.................3
2 Lagtext.....................................3
2.1....Förslag till lag om ändring i lagen om vård av miss-
brukare i vissa fall....................3
2.2.............Förslag till lag om ändring i brottsbalken8
3 Ärendet och dess beredning..................9
4 Bakgrund...................................10
5 Nuvarande ordning..........................11
6 Ansvaret för att utreda och aktualisera frågan om tvångsvård
för vuxna missbrukare......................12
7 Kostnader..................................16
8 Ikraftträdande.............................16
9 Specialmotivering..........................17
9.1..Förslaget till lag om ändring i lagen om vård av miss-
brukare i vissa fall...................17
9.2...........Förslaget till lag om ändring i brottsbalken20

Bilaga 1............Sammanfattning av betänkandet21
Bilaga 2.....................Remissammanställning22
Bilaga 3..............Lagrådsremissens lagförslag26
Bilaga 4.......................Lagrådets yttrande32

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 november 199333
2

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
2. lag om ändring i brottsbalken.

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare

i vissa fall

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall
dels att 14 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 8 § skall betecknas 10 §, nuvarande 9 § betecknas 8 § och
nuvarande 10 § betecknas 9 §,
dels att 6 och 7 §§, de nya 8-10 §§ samt 11, 13, 15, 38, 44, 45 och 47 §§
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §
Myndigheter som i sin Myndigheter som i sin
verksamhet regelbundet verksamhet regelbundet
kommer i kontakt med kommer i kontakt med
missbrukare är skyldiga missbrukare är skyldiga
att anmäla till att anmäla till social-
länsstyrelsen om de får nämnden om de får kännedom
kännedom om att någon kanom att någon kan antas
antas vara i behov av vara i behov av vård
vård enligt denna lag. enligt denna lag. Detta
Detta skall dock inte skall dock inte gälla
gälla myndigheter inom myndigheter inom hälso-
hälso- och sjukvården i och sjukvården i vidare
vidare mån än som följer mån än som följer av andra
av andra stycket. stycket.
En läkare skall göra En läkare skall göra
anmälan till länsstyrel- anmälan till socialnämn-
sen, om han i sin verk- den, om han i sin
samhet kommer i kontakt verksamhet kommer i kon-
med någon som kan antas takt med någon som kan
vara i behov av vård antas vara i behov av
enligt denna lag och omedelbart omhänder-
han bedömer att denne tagande enligt 13 § eller
inte kan beredas vård enligt denna lag och
tillfredsställande vård han bedömer att denne
eller behandling genom inte kan beredas till-
läkarens egen försorg fredsställande vård eller
eller i övrigt inom behandling genom läkarens
hälso- och sjukvården. egen försorg eller i
övrigt inom hälso- och

sjukvården.
3

7 §
Länsstyrelsen skall Socialnämnden skall
inleda utredning, när inleda utredning, när den
den genom anmälan enligt genom anmälan enligt 6 §
6 § eller på något annat eller på något annat sätt
sätt har fått kännedom omhar fått kännedom om att
att det kan finnas skäl det kan finnas skäl att
att bereda någon bereda någon tvångsvård.
tvångsvård. Myndigheter som avses
Myndigheter som avses i 6 § första stycket är
i 6 § första stycket är skyldiga att lämna
skyldiga att lämna socialnämnden alla upp-
länsstyrelsen alla gifter som kan vara av
uppgifter som kan vara betydelse för en sådan
av betydelse för en sådan
utredning.
utredning.
8 §
(9 §) Socialnämnden skall i
Socialnämnden skall i samband med att
samband med att utredningen inleds utse
redogörelsen enligt 8 § en tjänsteman hos nämnden
upprättas utse en som skall svara för
tjänsteman hos nämnden kontakterna med miss-
som skall svara för brukaren och med olika
kontakterna med vårdgivare.
missbrukaren och med
olika vårdgivare. 9 §
När utredningen har
(10 §) inletts skall
När utredningen har socialnämnden, om det
inletts skall inte är uppenbart
länsstyrelsen, om det obehövligt, besluta om
inte är uppenbart läkarundersökning av
obehövligt, besluta om missbrukaren samt utse
läkarundersökning av en läkare för un-
missbrukaren samt utse dersökningen. Läkaren
en läkare för un- skall i ett intyg ange
dersökningen. Läkaren missbrukarens aktuella
skall i ett intyg ange
missbrukarens aktuella hälsotillstånd.

hälsotillstånd. 10 §
Av socialnämndens
(8 §) utredning skall framgå
När en fråga uppkommit missbrukarens förhållanden
om att bereda en samt tidigare vidtagna
missbrukare tvångsvård och planerade åtgärder. Av
skall socialnämnden lämnautredningen skall också
länsstyrelsen en framgå i vilket hem
redogörelse för miss- intagning kan ske och
brukarens förhållanden vilken vård utanför hemmet
samt för tidigare som planeras, om
vidtagna och för plane- intagning sker.
rade åtgärder. Socialnämn-
den skall också ange i
vilket hem intagning
kan ske och vilken vård
utanför hemmet som
planeras, om intagning
sker.
11 §
Anser länsstyrelsen Anser socialnämnden
efter utredning att det efter utredning att det
finns skäl att bereda finns skäl att bereda
någon tvångsvård, skall någon tvångsvård, skall
länsstyrelsen ansöka om nämnden ansöka om sådan vård
sådan vård hos länsrätten.hos länsrätten.
Till ansökan skall Till ansökan skall
fogas de uppgifter fogas den utredning
socialnämnden lämnat nämnden gjort och, om det
enligt 8 § och, om det inte möter synnerligt
inte möter synnerligt hinder, ett läkarintyg om
hinder, ett läkarintyg missbrukarens aktuella
om missbrukarens
aktuella hälsotillstånd. hälsotillstånd.
Om ansökan inte innehåller läkarintyg eller om det behövs av något annat skäl,
får rätten besluta om läkarundersökning.

13 §
Socialnämnden eller polismyndigheten får besluta att en missbrukare omedelbart
skall omhändertas, om
1. det är sannolikt att han kan beredas vård med stöd av denna lag, och
2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att han kan antas få
sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han inte får omedelbar vård, eller
på grund av att det föreligger en överhängande risk för att han till följd av
sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.
Kan socialnämndens beslut om omhändertagande inte avvaktas, får beslut om
omhändertagande fattas av nämndens ordförande eller någon annan ledamot som
nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

När länsstyrelsen har När socialnämnden har
ansökt om tvångsvård, fåransökt om tvångsvård, får
även rätten besluta att även rätten besluta att
missbrukaren omedelbart missbrukaren omedelbart
skall omhändertas. skall omhändertas.
15 §
Har socialnämnden Har socialnämnden eller
eller polismyndigheten polismyndigheten
beslutat om omedelbart beslutat om omedelbart
omhändertagande, skall omhändertagande, skall
beslutet genast beslutet genast
underställas länsrätten underställas länsrätten
eller, om beslutet har eller, om beslutet har
fattats efter det att fattats efter det att
länsstyrelsen har ansökt nämnden har ansökt om
om tvångsvård, den rätt tvångsvård, den rätt som
som prövar frågan om vård.prövar frågan om vård.
Länsstyrelsen skall Har polismyndigheten
genast underrättas om fattat beslutet, skall
beslutet. Har polis- myndigheten genast
myndigheten fattat underrätta socialnämnden
beslutet, skall om sitt beslut.
myndigheten genast
underrätta socialnämnden
om sitt beslut.
38 §
I mål om beredande av I mål om beredande av
tvångsvård, där tvångsvård, där
omhändertagande har omhändertagande har
beslutats enligt 13 § beslutats enligt 13 §
första eller andra första eller andra
stycket, skall länsrättenstycket, skall länsrätten
ta upp målet till ta upp målet till
avgörande inom en vecka avgörande inom en vecka
från den dag då ansökan omfrån den dag då ansökan om
vård kom in eller, om vård kom in eller, om be-
beslutet om slutet om omhändertagande
omhändertagande har har fattats efter det
fattats efter det att att socialnämnden har
länsstyrelsen har ansökt ansökt om vård, inom en
om vård, inom en vecka vecka från den dag då
från den dag då under- underställningen skedde.
ställningen skedde. Om Om ett beslut om omedel-
ett beslut om omedel- bart omhändertagande inte
bart omhändertagande är verkställt när det
inte är verkställt när detunderställs eller om
underställs eller om länsrätten har beslutat om
länsrätten har beslutat omedelbart omhän-
om omedelbart omhän- dertagande enligt 13 §
dertagande enligt 13 § tredje stycket, skall
tredje stycket, skall målet tas upp till
målet tas upp till avgörande inom en vecka
avgörande inom en vecka från den dag då beslutet
från den dag då beslutet
verkställdes. verkställdes.
Länsrätten får förlänga dessa tider, om det behövs ytterligare utredning eller
om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

44 §
Beslut av den som förestår vården vid ett LVM-hem får överklagas av den
enskilde hos länsrätten, om beslutet avser överflyttning enligt 25 §, avslag på
begäran om utskrivning eller förstörande eller försäljning av egendom enligt 36
§.
Andra beslut enligt denna lag av den som förestår vården vid ett LVM-hem får
inte överklagas.

Beslut om Beslut om
läkarundersökning enligt läkarundersökning enligt
10 § eller 11 § tredje 9 § eller 11 § tredje
stycket får inte stycket får inte
överklagas.
överklagas.
Beslut om omhändertagande enligt 13 § första eller andra stycket får inte
överklagas. Överklagande av rättens beslut om omhändertagande enligt 13 § tredje
stycket är inte inskränkt till viss tid.

45 §1
Polismyndigheten Polismyndigheten skall
skall lämna biträde för lämna biträde för att
att 1. på begäran av
1. på begäran av socialnämnden eller rätten
länsstyrelsen eller föra en missbrukare till
rätten föra en en beslutad läkarundersök-
missbrukare till en
beslutad läkarundersök- ning,
ning,
2. på begäran av socialnämnden föra den som skall beredas vård eller som är
omedelbart omhändertagen enligt denna lag till ett LVM-hem eller sjukhus,
3. på begäran av chefsöverläkaren i fall som avses i 24 § tredje stycket föra
den som skall beredas vård eller som är omdelbart omhändertagen enligt denna lag
till ett LVM-hem, samt
4. på begäran av den som förestår vården vid ett LVM-hem efterforska, hämta
eller förflytta någon som skall tas in i hemmet eller som vårdas där med stöd av
denna lag.

47 § Med socialnämnden avses i denna lag socialnämnden i den kommun som enligt
3 § socialtjänstlagen (1980:620) har ansvaret för att den enskilde får det stöd
och den hjälp som han behöver. Att överflyttning av ärenden till en annan
socialnämnd kan ske i vissa fall framgår av 72 § socialtjänstlagen.

Med länsstyrelsen
avses i denna lag
länsstyrelsen i det län,
inom

1 Senaste lydelse
1990:606.
vilket den ansvariga Beslut om tvångsvård
kommunen är belägen. enligt 5 § och med
Beslut om tvångsvård anledning av omhänder-
enligt 5 § och med tagande enligt 13 §
anledning av omhänder- fattas av länsrätten i det
tagande enligt 13 § län där den ansvariga
fattas av länsrätten i kommunen är belägen. Den
det län som anges i länsrätt som meddelade
andra stycket. Den läns- beslutet om vård beslutar
rätt som meddelade också i frågor som avses i
beslutet om vård be- 44 § första stycket.
slutar också i frågor som
avses i 44 § första
stycket.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Om ett ärende som har anhängiggjorts hos länsrätten före den 1 juli 1994
inte har avgjorts slutligt vid lagens ikraftträdande tillämpas äldre
bestämmelser.
4

2.2 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 31 kap. 2 § och 38 kap. 2 § brottsbalken skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 kap.
2 §1
Kan den som har begått Kan den som har begått
en brottslig gärning bli en brottslig gärning bli
föremål för vård enligt föremål för vård enligt
lagen (1988:870) om vård lagen (1988:870) om vård
av missbrukare i vissa av missbrukare i vissa
fall får rätten överlämna åtfall får rätten överlämna åt
länsstyrelsen eller, i socialnämnden eller, i
fråga om den som redan ärfråga om den som redan är
intagen i ett hem där intagen i ett hem där
sådan vård meddelas, åt sådan vård meddelas, åt
styrelsen för hemmet att styrelsen för hemmet att
föranstalta om behövlig föranstalta om behövlig
vård. Innan rätten be- vård. Innan rätten
slutar om överlämnande beslutar om överlämnande
skall länsstyrelsen skall socialnämnden eller
eller styrelsen höras. styrelsen höras.
Är för brottet stadgat strängare straff än fängelse i ett år, får överlämnande
enligt första stycket ske endast om det föreligger särskilda skäl.

38 kap.
2 §2 Har domstol med stöd av 31 kap. 1 § överlämnat någon till vård inom
socialtjänsten men finnes därefter att vården ej kan genomföras med den dömdes
samtycke eller, vid prövning i därför stadgad ordning, att i lag angivna
förutsättningar brister för vård av det slag som socialnämnd i yttrande till
domstolen förklarat sig ämna anordna, äger efter ansökan av åklagare den rätt
som först dömt i målet undanröja förordnandet om överlämnande till vård och döma
till annan påföljd för brottet.

Vad nu har sagts Vad nu har sagts gäller
gäller på motsvarande sättpå motsvarande sätt när
när domstolen har domstolen har överlämnat
överlämnat någon till vårdnågon till vård med stöd av
med stöd av 31 kap. 2 § 31 kap. 2 § och den vård
och den vård som som socialnämnden i ytt-
länsstyrelsen i yttrande rande till domstolen har
till domstolen har förklarat sig ämna
förklarat sig ämna föranstalta om visar sig
föranstalta om visar sig inte kunna anordnas.
inte kunna anordnas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Vad i 38 kap. 2 § andra stycket i dess nya lydelse sägs om yttrande av
socialnämnden skall även avse yttrande som före den 1 juli 1994 avgivits av
länsstyrelse.

1 Senaste lydelse 1988:1483.
2 Senaste lydelse 1981:1253.
5

3 Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 27 maj 1992 att en särskild utredare skulle tillkallas
för att göra en analys av förutsättningarna för och konsekvenserna av att
tillståndsgivningen enligt lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD) överförs
till kommunerna. Utredaren skulle vidare utreda om socialnämnderna skulle få det
fulla ansvaret för utredning och ansökan om vård enligt lagen (1988:870) om vård
av missbrukare i vissa fall (LVM).
I betänkandet Kommunernas roll på alkoholområdet och inom missbrukarvården
(SOU 1993:31) har utredaren lämnat förslag om att från länsstyrelsen till
respektive kommun överföra ansvaret för dels tillståndsgivning enligt LHD, dels
ansvaret för utredning och ansökan om vård enligt LVM. I propositionen behandlas
dock enbart utredarens förslag till ändring i LVM. Betänkandet har
remissbehandlats.
I kommittédirektivet (Dir. 1992:68) angavs i fråga om LVM bl.a. följande. Ett
starkt skäl för en förändring av nuvarande ordning är att socialnämnderna redan
i dag har att genomföra stora delar av utredningsarbetet och att det är
socialnämnderna som skall svara för det fortsatta vårdarbetet när länsrätten har
fattat beslut om ett onhändertagande. I denna situation kan länsstyrelsens roll
bli oklar och uppenbar risk finns att befintliga utredningsresurser används
ineffektivt. Från olika håll har hävdats att länsstyrelsens roll borde begränsas
till dels en tillsynsfunktion gentemot kommunerna, dels en expertroll i
förhållande till länsrätten.
En sammanfattning av utredningens förslag när det gäller LVM finns i bilaga 1.
En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena
i denna del finns i bilaga 2.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 21 oktober 1993 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 3.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. Efter lagrådsgranskningen har
vissa redaktionella ändringar gjorts i förhållande till det remitterade
förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall.
Efter det att lagrådsremissen överlämnats har observerats att en följdändring
också bör göras i 38 kap. 2 § brottsbalken. Ett tillägg till förslaget till lag
om ändring i brottsbalken görs därför. Det lagförslag som tillkommit faller
under Lagrådets granskningsområde. Förslagets beskaffenhet är dock av sådan art
att Lagrådets yttrande inte behöver inhämtas.

6

4 Bakgrund

Bakgrunden till utredningens uppdrag är i första hand den rådande
arbetssituationen vid länsstyrelserna, vilken gjort det svårt eller omöjligt för
länsstyrelserna att fullgöra sin uppgift som regional tillsyns- och
expertmyndighet inom bl.a. det sociala vårdområdet. Frågan har därför väckts om
att avlasta länsstyrelserna vissa ärendegrupper. LVM-ärenden har härvid
uppmärksammats. De har ett direkt samband med de uppgifter som redan åvilar
kommunerna och kan på ett naturligt sätt infogas i kommunernas övriga
verksamhet. Samtidigt kan vissa rationaliseringsvinster göras om kommunerna tar
över de uppgifter som för närvarande åvilar länsstyrelsen.
Nuvarande LVM från år 1988 föregicks av en äldre lag från år 1981 (1981:1243).
Enligt den äldre LVM hade länsstyrelsen hela ansvaret för utredning och ansökan
om tvångsvård av missbrukare. I betänkandet Missbrukarna Socialtjänsten Tvånget
(SOU 1987:22) föreslog emellertid den s.k. socialberedningen att socialnämnderna
skulle få ett större ansvar för själva utredningsarbetet, men att
länsstyrelserna fortfarande skulle ha huvudansvaret för utredning och ansökan om
vård enligt LVM.
Socialberedningens förslag fick ett blandat mottagande. Ett flertal
remissinstanser tillstyrkte beredningens förslag eller ville behålla den
dåvarande ordningen. Andra remissinstanser avstyrkte beredningens förslag och
ville ge socialnämnderna hela ansvaret för utredning och ansökan om vård enligt
LVM. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens proposition (prop.
1987/88:147, bet.1987/88:SoU25, rskr. 1987/88:382) att länsstyrelsen skulle
behålla ansvaret för utredning och ansökan men att socialnämnden skulle anlitas
för själva utredningsarbetet. I samband med riksdagsbehandlingen reserverade sig
de borgerliga partierna mot förslaget och föreslog i stället att socialnämnderna
skulle ges det fulla ansvaret för utredning och ansökan enligt LVM.
Det har således funnits olika uppfattningar om länsstyrelsens roll när det
gäller handläggningen av LVM-ärenden. Diskussionen är inte ny. Redan i samband
med att nykterhetsvårdslagen avskaffades och ersattes av socialtjänstlagen och
den äldre LVM förekom olika meningar om vem som skulle ha ansvaret för eventuell
tvångsvård av missbrukare.
Ett skäl till att behålla ansvaret för utredning och ansökan hos länsstyrelsen
har varit att skapa förutsättningar för en enhetlig bedömning av vårdbehovet i
LVM-ärenden. Det har bl.a. anförts att det kan föreligga skilda bedömningar om
behovet av LVM-vård i enskilda fall och att det därför kan finnas skäl att en
instans som är fristående från socialtjänsten prövar frågan. Häremot har anförts
att socialnämnderna i praktiken genomför stora delar av utredningsarbetet och
att de också ansvarar för de fortsatta vårdinsatserna bortsett från själva
tvångsvården.
I departementspromemorian Länsstyrelsernas sociala funktioner (Ds 1989:9)
angavs att länsstyrelserna på grund av resursbrist haft svårt att
7

fullgöra sina tillsynsuppgifter på det sociala området. Behovet av en översyn av
bl.a. ansökningsförfarandet i LVM-ärenden framhölls.
Statskontoret konstaterade i promemorian Länsstyrelsens sociala funktion -
resursbehov (PM 1990-08-14) att om länsstyrelserna skall kunna fullgöra sina
tillsynsuppgifter i framtiden måste antingen betydande resurstillskott anslås
eller andra åtgärder vidtas för att frigöra resurser där. Statskontoret ansåg
det möjligt att genomföra lagändringar som skulle frigöra resurser så att
tillsynsarbetet skulle klaras inom ramen för den befintliga organisationen.
Statskontoret föreslog därför bl.a. att handläggning av ärenden enligt LVM
skulle överföras till kommunerna.

5 Nuvarande ordning

Socialtjänstlagen (1980:620) (SoL) är den lag som i första hand reglerar
socialnämndens arbete med missbrukare. LVM är ett komplement till SoL och
reglerar de situationer då frivillig vård bedöms vara otillräcklig och då
tvångsmässig vård enligt annan lagstiftning inte är påkallad. En förutsättning
för tvångsvård är att missbrukaren är i behov av vård till följd av ett
fortgående missbruk. Härutöver krävs att missbrukaren till följd av missbruket
antingen utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara, löper en
uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller kan befaras komma att allvarligt
skada sig själv eller någon närstående.
Behandlingen under LVM-vården har som syfte att omedelbart avbryta missbruket
men den skall även inriktas på motivation för fortsatt frivillig vård. Meningen
är att tvångsvården skall upphöra när tvånget inte längre är nödvändigt för att
ge den enskilde den vård eller det stöd han behöver.
I den gamla LVM var det enbart polismyndigheten som fick besluta om ett
omedelbart omhändertagande. I den nya LVM har även socialnämnden denna
möjlighet. Eftersom det ofta gäller att snabbt fatta beslut fordras inte att
nämnden sammanträder för att avgöra frågan. Nämndens ordförande eller annan
ledamot som nämnden har förordnat kan fatta beslut i ärendet.
Även i övrigt har socialnämndens engagemang i LVM-ärenden ökat jämfört med den
äldre lagstiftningen. Socialnämnderna skall mer aktivt än tidigare planera den
fortsatta vården. Redan under utredningstiden skall en särskild kontaktperson
utses för att göra upp en plan för den fortsatta vården och bistå missbrukaren
med kontakter med andra vårdgivare.
I den nya LVM har socialnämndernas roll förändrats framför allt när det gäller
ansvaret för utredningsarbetet. Socialnämnden har en allmän utredningsskyldighet
enligt 50 § SoL. Det åvilar också nämnden enligt 11 § SoL att sörja för att
missbrukaren får behövlig hjälp och vård. Sådana insatser för en missbrukare kan
vara påkallade alldeles oavsett om LVM också kan bli tillämplig. Socialnämnden
skall därför alltid göra en utredning, om den får kännedom om något som tyder på
att någon är i behov av behandling eller stöd för missbruksproblem. Om
socialnämnden får kännedom om att någon är i behov av LVM-vård skall nämnden
göra en anmälan till länsstyrelsen. Det åvilar också nämnden då en fråga om
LVM-vård har uppkommit hos länsstyrelsen att lämna en redogörelse för klientens
tidigare och aktuella förhållanden.
Länsstyrelsen skall enligt 7 § LVM inleda en utredning om den genom anmälan
eller på annat sätt fått kännedom om att en person är i behov av LVM-vård.
Själva utredningsarbetet skall skötas av socialnämnden, som svarar för
insamlandet av faktaunderlaget medan länsstyrelsen bedömer behovet av LVM-vård.
Det är också länsstyrelsen som beslutar om den läkarundersökning av missbrukaren
som förutsätts ske under utredningen. I sin ansökan till länsrätten skall läns-
styrelsen ange vilka grunder för tvångsvården som den anser tillämpliga. Ansökan
om vård prövas därefter av länsrätten, vars beslut kan överklagas hos kammar-

rätten.

6 Ansvaret för att utreda och aktualisera frågan
om tvångsvård för vuxna missbrukare

Regeringens förslag: Socialnämnden, i stället för som
nu länsstyrelsen, skall ha ansvaret för utredning
av behov av tvångsvård för vuxna missbrukare. Nämnden
skall också ha ansvaret för att ansökan om beredande
av tvångsvård görs hos länsrätten om det finns skäl
till det. Myndigheter som i sin verksamhet kommer
i kontakt med missbrukare samt läkare skall därmed
anmäla till socialnämnden, i stället för som nu till
länsstyrelsen, om de får kännedom om att någon kan
antas vara i behov av vård enligt LVM. Även den
upplysningsskyldighet som myndigheterna har
enligt 7 § andra stycket LVM skall som en följd
härav fullgöras till socialnämnden. Om en domstol
överlämnar en person som begått en brottslig gärning
till vård enligt LVM skall det i förekommande fall
åvila socialnämnden i stället för länsstyrelsen att
föranstalta om behövlig vård.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna (46 st) tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. Endast nio instanser avstyrker
förslaget. De som avstyrker betonar vikten av en enhetlig rättstillämpning och
behovet av en fungerande initiativrätt för länsstyrelsen om kommunen inte gör
något. Kommunernas dåliga ekonomiska situation styr i dag enligt dessa
remissinstanser alltmer kommunernas handlande inom missbrukarvården. Flera
klientorganisationer befarar därför att den föreslagna kommunaliseringen kommer
att innebära en ytterligare försämring för deras medlemmar.
Skälen för regeringens förslag: Det har länge rått delade meningar om vilken
roll kommunernas socialtjänst bör ha i förhållande till de vuxna missbrukarna,
främst vad avser tvångsvården. Meningsmotsättningarna har delvis berott på en
olikartad ideologisk syn på socialtjänsten som sådan, men också på olika
uppfattning om metoder i behandlingsarbetet. Under 1970- och början av
1980-talet hävdades i stor utsträckning att tvång mot vuxna inte alls borde
förekomma inom socialtjänstens ram, då detta ansågs äventyra ett förtroendefullt
samarbete på längre sikt mellan behandlare och klient. Samtidigt avvisades
uppfattningen att missbruksproblem skulle ses som en sjukdom i vanlig mening.
Sådana problem var således en angelägenhet för socialtjänsten. Däremot ansåg
många att socialtjänsten inte skulle befatta sig med tvångsvård, i vart fall
inte utöver vad som krävdes för att åstadkomma en inledande kort
avgiftningsperiod. Själva behandlingsarbetet skulle bygga på den enskildes egen
vilja till förändring, och socialtjänstens roll borde vara att motivera, hjälpa
och stödja honom i detta.
Denna syn på missbrukarvården och socialtjänstens roll präglade 1981 års LVM,
som kom till som en kompromisslösning i ett läge där beslut redan fattats om
socialtjänstreformens ikraftträdande och om upphävande av den tidigare
nykterhetsvårdslagen, innan frågan om tvångsvård av missbrukare ännu fått någon
politisk lösning. Den äldre LVM utmärktes följaktligen av mycket begränsade
vårdindikationer och korta vårdtider. Främst i syfte att befria socialtjänsten
från rollen som den enskildes motpart i tvångsvårdsmålen blev då länsstyrelsen
den myndighet som skulle svara för utredning och ansökan om LVM-vård. Andra
argument som framfördes för denna senare förändring var önskemålet om att stärka
den enskildes rättsäkerhet samt att skapa förutsättningar för en mer enhetlig
rättstillämpning. Kritikerna menade dock att det var en konstlad lösning.
Missbrukarna visste ändå att socialtjänsten stod bakom en ansökan om tvångsvård.
Erfarenheterna av ordningen med länsstyrelsen som den enskildes motpart har
dock varit mycket goda. Utredningarna från länsstyrelserna håller hög kvalitet
och länsstyrelsernas initiativrätt i LVM-ärendena har bidragit till att motverka
de skillnader i praxis och synsätt som finns i kommunerna. I 1988 års LVM behöll
man därför denna principlösning. För att minska ett visst dubbelarbete lades en
större del av ansvaret för själva utredningsarbetet på kommunens socialtjänst.
Det fanns dock en riksdagsminoritet som redan då ansåg att man borde ta steget
fullt ut och lägga hela ansvaret för utredning och ansökan om LVM-vård på
socialnämnden i stället för på länsstyrelsen.
När det gäller frågan om det i fortsättningen bör vara länsstyrelsen eller
socialnämnden som svarar för utredning och ansökan om LVM-vård delar regeringen
utredarens bedömning att den ideologiska synen på socialtjänstens roll i fråga
om tvångsvård, som i mycket bestämt den lagtekniska regleringen av
missbrukarvården, har förändrats. Även om det fortfarande finns förespråkare för
uppfattningen att förtroendet för socialtjänsten försämras om socialtjänsten
också kan initiera tvångsvård, förefaller de flesta numera anse att detta spelar
en underordnad roll för relationen till klienten. Klienten vet ändå att frågan
om tvångsvård kan aktualiseras om inte behövlig behandling kommer till stånd på
frivillig väg. Här kan också erinras om att socialtjänsten ensam har ansvaret
för utredning och ansökan när det gäller omhändertagande av barn och ungdomar
enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), utan
att detta gett anledning till motsvarande diskussion och problem.
Till detta kan självfallet läggas olika praktiska hänsyn. Det har länge varit
en strävan att effektivisera länsstyrelsernas tillsyn på det sociala området, så
att länsstyrelserna verkligen kan fungera som den stödjande regionala
fackexpertis för kommunernas socialtjänst som ursprungligen förutsattes. Detta
har i praktiken visat sig omöjligt för länsstyrelserna, främst eftersom de varit
alltför arbetstyngda med löpande ärenden. De extra resurser som länsstyrelserna
tillfördes för LVM-ärenden har inte varit tillräckliga. Det är därför angeläget
att finna möjliga alternativ för att avlasta länsstyrelserna löpande ärenden i
syfte att skapa förutsättningar för en mera aktiv och effektiv tillsyn. En
lämplig ärendegrupp är därvid LVM-ärendena.
Samtidigt finns, som utredaren framhåller, hos socialnämnderna en stor kunskap
och erfarenhet inom just missbrukarvården. Kommunernas verksamhet på detta
område har långvarig tradition. Det är också socialtjänsten som har ansvaret för
all frivillig missbrukarvård, både den som kan vara ett alternativ till
tvångsvård och den efterföljande vård som måste kunna ges efter en period av
tvångsvård. Socialtjänsten känner väl till förhållandena för de flesta
missbrukare som är aktuella för LVM-vård. Skulle socialtjänsten i något fall
inte känna till en missbrukare eller ha undersökt möjligheterna till frivillig
vård för denne är socialnämnden ändå skyldig att utreda detta enligt 11 och 50
§§ SoL. Det ligger därför nära till hands att se det som en naturlig uppgift för
socialtjänsten att också utreda frågan om en eventuell LVM-vård och vid behov
initiera sådan. Det torde i själva verket innebära ett ganska blygsamt merarbete
för socialtjänsten, som ändå måste utreda ärendet och kanske också låta ansvarig
socialsekreterare närvara vid förhandlingen i länsrätten. Ett visst dubbelarbete
mellan länsstyrelsen och socialtjänsten skulle därigenom elimineras.
Erfarenheterna från de oftast mer komplicerade LVU-ärendena talar dessutom för
att kommunerna kan fullgöra dessa uppgifter på ett tillfredsställande sätt.
Å andra sidan skall, som utredaren också påpekar, inte bortses från att
länsstyrelserna i flera avseenden kommit att spela en viktig roll genom sin
initiativrätt i LVM-ärenden. Det gäller bl.a. strävandena mot en enhetlig
rättstillämpning, något som får anses som både önskvärt och nödvändigt när det
gäller för den enskilde så ingripande åtgärder som en längre tids
frihetsberövande. Att praxis skiftar från kommun till kommun eller t.o.m. från
kommundel till kommundel kan svårligen accepteras på ett sådant område. Det
faktum att länsrätten fattar det formella beslutet om vård utgör visserligen en
garanti för att inte tvångsvård kommer till stånd i ett fall när andra
behandlingsmöjligheter först borde prövas. Beslut av länsrätten kan dock inte
garantera att en kommun inte underlåter att ansöka om LVM-vård i ett fall när så
borde ske. Det är inte minst i dessa situationer som länsstyrelsen kunnat agera
i kraft av sin initiativrätt och därigenom framtvinga vårdinsatser som en kommun
annars inte varit beredd att ansöka om. Detta har bl.a. framhållits av flera
klientorganisationer i deras remissvar över utredningens förslag.
I en tid som är ekonomiskt bekymmersam för kommunerna ökar, som utredaren
betonar, riskerna för att lokala ekonomiska hänsyn får påverka ramen för
missbrukarvården och att tvångsvård inte alltid kommer till stånd när det
behövs. Den ekonomiska åtstramningen är givetvis inte enbart av ondo, utan kan
framtvinga en kritisk omprövning och granskning av den vård som lämnas och kan
därmed leda till en effektivare och för den enskilde mer ändamålsenligt utformad
behandling. Det kan dock inte bestridas att en ensidig satsning på enbart
öppenvård kan medföra risker. Flera klientorganisationer framför i sina
remissvar exempelvis att det i vissa kommuner blivit mycket svårt att få till
stånd behövlig institutionell vård.
Missbrukarvården är, som utredaren också påpekar, ett område där få personer
protesterar mot nedskärningar trots att ingenting tyder på att vårdbehoven
minskat. Den förändring som föreslås måste därför mötas med en kraftigt
intensifierad tillsyn från länsstyrelsens sida, inbegripet kontroll av
handläggningen av enskilda ärenden genom stickprov eller med anledning av
klagomål från enskilda eller myndigheter. Att de resurser som länsstyrelserna
hittills använt för LVM-ärenden frigörs får sålunda inte leda till att dessa tas
i anspråk för andra ändamål än för det sociala området.
Med en sådan intensifierad tillsyn kan det finnas förutsättningar att
vidmakthålla den konsekventa rättstillämpning som uppnåtts genom
länsstyrelsernas bevakning av och initiativrätt i LVM-ärenden. Kompetensen finns
otvivelaktigt i kommunerna. Problemet i dag gäller konsekvenserna av att i ett
kärvt ekonomiskt läge hos samma instans förena dels initiativrätten enligt en
obligatoriskt tillämplig tvångslag, dels kostnadsansvaret för de i många fall
långvariga och kostsamma vårdåtgärderna. Detta problem kan dock inte sägas vara
unikt för LVM-vården utan finns även inom LVU-vården och inom den frivilliga
ungdoms- och missbrukarvården. En intensifierad tillsyn från länsstyrelsens sida
över hela socialtjänstområdet framstår därför som den i ett bredare perspektiv
viktigaste åtgärden för att hindra att ekonomiska hänsyn på ett otillbörligt
sätt tillåts påverka bedömningen av enskilda missbrukares behov av vård.
Myndigheter som i sin verksamhet regelbundet kommer i kontakt med missbrukare
är enligt 6 § LVM skyldiga att till länsstyrelsen anmäla om någon kan antas vara
i behov av vård enligt LVM. Detsamma gäller läkare som i sin verksamhet kommer i
kontakt med någon som kan antas vara i behov av LVM-vård och som läkaren varken
genom egen försorg eller i övrigt inom hälso- och sjukvården kan bereda en till-
fredsställande vård. Som en följd av att ansvaret för utredning och ansökan om
LVM-vård överflyttas är det naturligt att anmälningsskyldigheten som åvilar
andra myndigheter och läkare enligt 6 § LVM i fortsättningen avser socialnämnden
och inte länsstyrelsen. Detsamma gäller myndigheternas upplysningsskyldighet
enligt 7 § andra stycket. Likaså bör det vara socialnämnden och inte
länsstyrelsen som enligt 9 § LVM beslutar om läkarundersökning av missbrukaren
och utser läkare för undersökningen.
Om någon begått en brottslig gärning och kan bli föremål för LVM-vård får
domstolen enligt 31 kap. 2 § brottsbalken överlämna åt länsstyrelsen eller
styrelsen för ett LVM-hem att föranstalta om behövlig vård. Som följd av
förslagen i övrigt bör också här länsstyrelsen ändras till socialnämnden liksom
i 38 kap. 2 § brottsbalken.

7 Kostnader

Socialnämnden har som tidigare nämnts redan idag en utredningsskyldighet när det
gäller missbrukare enligt 50 § SoL. Det åvilar också socialnämnden enligt 11 §
SoL att sörja för att missbrukare får behövlig hjälp och vård. Socialnämnden
skall således redan idag alltid göra en utredning, om den får kännedom om något
som tyder på att någon är i behov av behandling eller stöd för missbruksproblem.
Det åvilar också nämnden att vara länsstyrelsen behjälplig med utredning om en
klients tidigare och aktuella förhållanden. Själva utredningsarbetet för den som
är aktuell för LVM-vård skall således redan i dag skötas av socialnämnden, som
svarar för insamlandet av faktaunderlaget medan länsstyrelsen står för
bedömningen av behovet av LVM-vård. Oftast måste också ansvarig utredare från
socialtjänsten närvara vid förhandlingen i länsrätten.
Enligt regeringens uppfattning torde den föreslagna förändringen för merparten
av kommunerna komma att innebära ett obetydligt merarbete för socialtjänsten.
Någon kostnadsomfördelning mellan stat och kommuner bör därför inte komma
ifråga. Genom förslaget kommer å andra sidan det dubbelarbete hos länsstyrelsen
och socialtjänsten som är en följd av de nuvarande reglerna att elimineras.
Detta resurstillskott bör dock användas för att förstärka länsstyrelsernas
tillsynsarbete inom det sociala området. Viss utbildning måste ges
socialtjänstens personal som i fortsättningen skall förbereda sig inför
förhandlingar i domstol och sköta processföring. Länsstyrelserna bör inom ramen
för sitt anslag övergångsvis administrera sådana utbildningsinsatser i samråd
med Svenska Kommunförbundets länsförbund. Regeringen avser att återkomma till
den frågan i årets budgetproposition.

8 Ikraftträdande

Den föreslagna förändringen bör träda i kraft den 1 juli 1994.

8

9 Specialmotivering

9.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall

6 §
Ändringen i första stycket innebär att den anmälningsskyldighet vissa
myndigheter har angående behov av vård enligt LVM i fortsättningen skall
fullgöras till socialnämnden i stället för som hittills till länsstyrelsen.
Andra stycket innehåller en specialregel om läkares anmälningsskyldighet.
Ändringen innebär dels att nuvarande anmälningsskyldighet i fråga om behov av
LVM-vård skall fullgöras till socialnämnden i stället för till länsstyrelsen,
dels att ett tillägg görs som klargör att samma regel gäller i fråga om behov av
omedelbart omhändertagande enligt 13 §. Den frågan regleras för närvarande
särskilt i 14 §.
Att socialnämndens uppgifter kan fullgöras av annan kommunal nämnd om
kommunfullmäktige har beslutat det framgår av 4 § socialtjänstlagen.

7 §
Förslaget innebär ingen annan ändring i sak än att socialnämnden i stället för
länsstyrelsen skall svara för utredningar om tvångsvård. Uppgiftsskyldigheten
vid utredningar enligt LVM skall följaktligen fullgöras till socialnämnden.

8 §
Paragrafen svarar mot nuvarande 9 §. Ändringen innebär att socialnämnden skall
utse en kontaktperson i samband med att nämnden inleder utredningen i stället
för som tidigare i samband med redogörelsen till länsstyrelsen. I förarbetena
till nu gällande lagstiftning (prop. 1987/88:147) anfördes att erfarenheten
visat att den enskilde behöver stöd under utredningstiden. Till kontaktpersonens
uppgifter hör, som anfördes i propositionen, att informera den enskilde om de
regler som gäller för vården och att förmedla kontakt med andra i missbrukarens
närhet som kan bistå denne. Det senare förutsätter givetvis samtycke av den
enskilde. En ledamot av nämnden kan inte utses som kontaktperson. Syftet med
denna bestämmelse är alltså ett annat än att utse någon ansvarig för
utredningen. Den föreslagna nya ordningen för utredning och ansökan om vård
enligt lagen motiverar inte att regeln om att utse kontaktperson ändras.

9 §
Paragrafen svarar mot nuvarande 10 §. Ändringen innebär att socialnämnden i
stället för länsstyrelsen skall besluta om läkarundersökning i samband med
utredningen om tvångsvård.

9

10 §
Paragrafen svarar mot nuvarande 8 §. Den omredigeras som följd av att
socialnämnden själv skall svara för utredningen om tvångsvård och inte endast
lämna en redogörelse till länsstyrelsen. Några andra ändringar i sak föreslås
inte. Under utredningstiden bör alltså genom kontakt med Statens
institutionsstyrelse undersökas i vilket hem intagning kan ske och vidare vilken
vård utanför hemmet som kan vara möjlig. Att dessa uppgifter skall framgå av den
utredning, som enligt 11 § skall fogas till socialnämndens ansökan om
tvångsvård, säkerställer att domstolen får erforderligt underlag för sin
bedömning i fråga om den föreslagna tvångsvården. Att socialnämnden undersöker
och förbereder frågan om intagning redan under utredningstiden bidrar också till
att vården kan inledas snabbare och till att kontinuiteten förbättras i det fall
missbrukaren redan är omhändertagen.

11 §
Ändringen i första stycket innebär endast att det är socialnämnden i stället för
länsstyrelsen som skall ansöka om tvångsvård hos länsrätten.
Ändringen i andra stycket är föranledd av att det är socialnämndens egen
utredning som skall ges in till länsrätten och inte endast det underlag som
nämnden hittills har lämnat till länsstyrelsen.
Tredje stycket är oförändrat.

13 §
Första och andra styckena är oförändrade.
Ändringen i tredje stycket är föranledd av att det är socialnämnden i stället
för länsstyrelsen som skall ansöka om tvångsvård.

14 §
Paragrafen föreslås upphävd. Den regel som för närvarande finns där om läkares
anmälningsskyldighet till socialnämnden i fråga om behov av omedelbart
omhändertagande har arbetats in i den allmänna regeln om läkares
anmälningsskyldighet i 6 § andra stycket. Med hänsyn till att grunden för
läkarens skyldighet att anmäla såväl behov av omedelbart omhändertagande som
behov av vård enligt lagen är att tillfredsställande vård eller behandling inte
kan beredas missbrukaren genom läkarens försorg eller annars inom hälso- och
sjukvården saknas anledning att ha kvar en särskild regel om anmälan av behov av
omedelbart omhändertagande under detta avsnitt. Anmälan skall enligt förslaget i
båda fallen göras till socialnämnden.

15 §
Ändringen i första stycket är föranledd av att det skall ligga på socialnämnden
i stället för länsstyrelsen att ansöka om tvångsvård.
Ändringen i andra stycket innebär att första meningen utgår. I denna anges för
närvarande att länsstyrelsen skall underrättas om beslut om
10

omedelbart omhändertagande. Detta blir onödigt när socialnämnden kommer att
svara för ansökan om tvångsvård. Däremot måste självfallet polismyndighetens
skyldighet att underrätta socialnämnden om sådana beslut kvarstå.

38 §
Ändringen i första stycket är föranledd av förslaget att socialnämnden och inte
länsstyrelsen skall ansöka om tvångsvård.
Andra stycket är oförändrat.

44 §
Första, andra och fjärde styckena är oförändrade.
Ändringen i tredje stycket innebär att hänvisningen till 10 § ändras till 9 §
som följd av den ändrade ordningen av 8-10 §§.

45 §
Ändringen innebär att socialnämnden såsom ansvarig för utredningen i mål om
tvångsvård får rätt att, liksom tidigare länsstyrelsen, begära polishandräckning
för att föra en missbrukare till läkarundersökning.

47 §
Första stycket är oförändrat.
I det nuvarande andra stycket anges vilken länsstyrelse som avses i olika
paragarafer i lagen. Denna bestämmelse blir onödig om socialnämnden övertar alla
länsstyrelsens uppgifter i fråga om utredning och ansökan om tvångsvård. Regler
om länsstyrelsens tillsyn över socialtjänsten inklusive missbrukarvården finns i
socialtjänstlagen. Andra stycket föreslås därför utgå.
Ändringen i det nya andra stycket (nuvarande tredje) är en konsekvens av att
det nuvarande andra stycket upphävs och innebär att regeln om vilken länsrätt
som är behörig knyts till i vilket län den ansvariga kommunen är belägen. Det
innebär ingen ändring i sak.

Ikraftträdandebestämmelserna

De nya bestämmelserna bör i princip få fullt genomslag genast vid
ikraftträdandet. Ärenden som är aktuella hos länsstyrelserna bör således
fortsättningsvis handläggas av socialnämnden. För det fall länsstyrelsen redan
har anhängiggjort ett mål i domstol ter det sig dock mest ändamålsenligt att
länsstyrelsen får fullfölja ärendet till dess det avgjorts slutligt, utan att
partsställningen hos domstolen förändras.

11

9.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

31 kap.
2 §
Ändringen i första stycket är en konsekvens av förslaget om ändring i LVM.

38 kap.
2 §
I denna paragraf görs en konsekvensändring i andra stycket.
12

Sammanfattning av betänkandet vad avser lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
(LVM)

I utredningen konstateras att kommunerna redan har huvudansvaret för
missbrukarvården på grund av bestämmelserna i socialtjänstlagen. Kommunerna har
sålunda att svara för frivillig vård både som alternativ till tvångsvård och som
uppföljning av en period av tvångsvård. Det åvilar också kommunen enligt
socialtjänstlagen att utreda en enskilds behov av insatser. Även enligt LVM
åvilar det kommunen att tillhandahålla länsstyrelsen en redogörelse för
missbrukarens förhållanden och för vidtagna och planerade åtgärder. Det innebär
därför ett ganska blygsamt merarbete för kommunen att, på samma sätt som enligt
lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), ta det fulla
ansvaret för utredning och ansökan om tvångsvård och föra talan härom i
länsrätten. Utredningen erinrar om att bakgrunden till att länsstyrelsen getts
denna roll enligt LVM men inte enligt LVU är att söka i den ideologiska debatt
om vården av vuxna missbrukare vilken föregick 1981 års LVM. Det principiella
motståndet mot att låta socialtjänsten spela en aktiv roll i ärenden om
tvångsvård synes dock ha minskat. Det konstateras samtidigt att erfarenheterna
av länsstyrelsernas verksamhet varit mycket goda och att denna ordning bidragit
till att motverka de skillnader i praxis och synsätt som funnits i kommunerna.
Den risk som kan finnas med att idag anförtro kommunerna hela ansvaret för att
utreda och initiera tvångsvård sammanhänger i första hand med att en kommun i
ett kärvt ekonomiskt läge kan bli alltför obenägen att initiera kostsam
institutionsvård, också i ett fall då lagen kräver detta. Detta är dock inte ett
problem som bara gäller LVM-vården utan även den frivilliga missbrukarvården och
den kvalificerade ungdomsvården. Det måste därför mötas främst genom utökad
tillsyn över hela socialtjänstområdet. Utredningen framhåller vikten av att de
resurser som frigörs hos länsstyrelserna verkligen utnyttjas för sådan tillsyn.
Detta bör även innefatta att länsstyrelsen, på grund av anmälan från anhöriga
e.d., kontrollerar handläggningen av vissa enskilda ärenden.
Utredningens författningsförslag innebär att kommunerna tar över samtliga
länsstyrelsens uppgifter i enskilda ärenden enligt LVM. I övrigt föreslås inga
sakliga förändringar. En följdändring föreslås i brottsbalken.
13

Remissammanställning

Kommunernas roll på alkoholområdet och inom
missbrukarvården (SOU 1993:31)

I denna sammanställning behandlas endast missbrukarvården.

I. Förteckning över instanser som yttrat sig

Av de remissinstanser som anmodats eller erbjudits att inkomma med synpunkter på
betänkandet har följande inkommit med svar:
Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårds-
styrelsen, Brottsförebyggande rådet, Statskontoret, Riksrevisionsverket,
Statistiska Centralbyrån, Statens livsmedelsverk, Konsumentverket,
Konkurrensverket, Statens institutionsstyrelse, Kommerskollegium, Riksdagens
ombudsmän (JO), Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i
Stockholms län, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Länsrätten i Örebro län,
Länsrätten i Hallands län, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i
Norrbottens län, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Värmlands län,
Polismyndigheten i Stockholm, Polismyndigheten i Göteborg, Polismyndigheten i
Umeå, Polismyndigheten i Norrköping, Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Stockholms läns landsting, Göteborgs och Bohus läns
landsting, Malmöhus läns landsting, Skaraborgs läns landsting, Göteborgs stad,
Stockholms stad, Haninge kommun, Umeå kommun, Uppsala kommun, Linköpings kommun,
Kalmar kommun, Malmö kommun, Borlänge kommun, Sundsvalls kommun, Kalix kommun,
Halmstads kommun, Östersunds kommun, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund
(SKTF), Statstjänstemannaförbundet (ST), Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO), Sveriges Psykologförbund, Sveriges läkarförbund, Sveriges socionomers,
personal- & förvaltningstjänstemäns riksförbund (SSR), Landsorganisationen i
Sverige (LO), Föreningen Sveriges Socialchefer, Alkoholproblematikers
riksorganistion (ALRO), Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
(CAN).
Därutöver har inkommit yttrande från Riksförbundet för behandlingshem (RFB),
Länsstyrelsernas socialtjänstförening (LSF), Sällskapet Länkarnas Riksförbund,
Svenska Restauratörförbundets Arbetsgivarförening (SRA), Länkens Kamratförbund,
IOGT-NTO, Sveriges Hotell- och Restaurangförbund (SHR), Sveriges läkarförbund
och Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Totalt inkomna remissvar: 65 stycken.
Tillstyrker förslaget: 46
Avstyrker förslaget: 9
Avstår: 10

14

II. Synpunkter på betänkandet

Tillstyrker förslaget

Av de 65 remissinstanser som inkommit med svar tillstyrker 46 utredarens förslag
att kommunerna tar över samtliga länsstyrelsens uppgifter i enskilda ärenden
enligt LVM.
En övervägande del av de remissinstanser som är positiva till utredarens
förslag anser att länsstyrelsens viktigaste uppgift framdeles kommer att vara
tillsynen över kommunernas socialtjänst. De resurser, som i och med att
utredning av och ansökan om vård enligt LVM frigörs från länsstyrelsen, bör
enligt majoriteten användas till att intensifiera tillsynen av kommunernas
insatser. Framförallt pekar man på att kommunernas ansträngda ekonomi inte får
urholka rättssäkerheten.
Svenska Kommunförbundet har inget att erinra mot förslaget. För merparten av
kommunerna innebär förslaget ett obetydligt merarbete. Förbundet vill dock
erinra om att länsstyrelsen när nuvarande ordning infördes fick ett
resurstillskott på 30 tjänster. När den aktuella uppgiften blir kommunal är det
rimligt att dessa resurser överförs till kommunerna. Malmö kommun och Göteborgs
stad anför liknande synpunkter.
Socialstyrelsen är positiv till att LVM- och LVU-lagstiftningen harmoniseras
på det sätt som föreslås. Kriminalvårdsstyrelsen anför att kommunernas
benägenhet att ansöka om LVM har minskat som en följd av en alltmer pressad
ekonomi. Det finns kommuner som överhuvudtaget inte ansöker om LVM. Eftersom
kommunernas insatser på missbruksområdet har avsevärd betydelse för
brottsutvecklingen kan enligt Kriminalvårdsstyrelsen kommunernas besparingar
medföra risk för ökade samhällskostnader som huvudsakligen kommer att belasta
rättsväsendet.
Statens institutionsstyrelse anser att ett system där länsstyrelsen behåller
en viss initiativrätt vore att föredra. När en kommun prövat någons anmälan och
beslutat att inte ansöka om LVM-vård skulle denne kunna vända sig till
länsstyrelsen med sin anmälan. Statens institutionsstyrelse anser att
länsstyrelsernas tillsynsarbete bör intensifieras. Styrelsen ser dock en brist i
förslaget, nämligen att någon ändring i lagstiftningen gällande detta inte
införs. För att aktivera tillsynen föreslås att det införs en bestämmelse om att
dels alla anmälningar som inkommer till socialnämnden enligt 6 § LVM skall
delges länsstyrelsen, dels att nämndens beslut att vidta annan åtgärd än
LVM-ansökan skall delges länsstyrelsen.
Länsrätten i Stockholms län tillstyrker också förslaget men anser att
länsstyrelsens tillsyn måste vara aktiv och verksam och att kommunala
företrädare skall kunna göras ansvariga för "underlåtenhetssynder". Länsrätten i
Göteborgs och Bohus län ifrågasätter på samma sätt om en tillsynsfunktion utan
möjlighet att vidta rättsliga åtgärder är tillräckligt effektiv, om en kommun av
någon anledning inte lever upp till sina skyldigheter.
Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslaget men påpekar att det
föreligger en viss risk för att lagstiftarens intentioner med en tvingande
lagstiftning kan komma att förflackas, varvid även rättssäkerheten kan komma att
urholkas, detta på grund av att ett stort antal tjänstemän med olika
vårdideologier och socialrättslig kompetens skall tolka gällande lagstiftning.
Länsstyrelserna måste därför som tillsynsmyndigheter ägna särskild uppmärksamhet
åt denna fråga. Länsstyrelsen i Värmlands län biträder också utredningens
förslag men anser att länsstyrelsen har kunnat spela en viktig roll genom att
själv ta initiativ till LVM-utredning då så varit påkallat. Denna initiativrätt
går nu förlorad i och med utredningens förslag, varför det kommer att krävas en
intensifierad och återkommande tillsyn över socialtjänstens arbete med
missbrukare i allmänhet och bedömningar i förhållande till LVM i synnerhet.
Flera remissinstanser som tillstyrker förslaget påpekar också vikten av att
följa upp och utvärdera socialnämndernas nya roll så att nämnderna inte alltför
kraftigt reducerar sina insatser för missbrukare av exempelvis ekonomiska skäl.

Avstyrker förslaget

Av de 65 remissinstanser som inkommit med svar avstyrker 9 utredarens förslag.
Följande remissinstanser avstyrker förslaget;
Kammarrätten i Stockholm, Stockholms kommun, SKTF, ALRO, LO, Stockholms läns
landsting, Föreningen Sveriges Socialchefer, RFB, Länkarna och Länkens
kamratförbund.
Kammarrätten i Stockholm delar utredarens positiva omdöme angående
länsstyrelsernas hantering av LVM-ärendena, och framhåller att länsstyrelsernas
medverkan i dessa ärenden bidragit till att domstolarnas uppgifter på området
kunnat renodlas i enlighet med de intentioner som låg till grund för
förvaltningsdomstolsreformen. Med tanke på länsstyrelsernas arbetssituation
ifrågasätter man också vilka vinster som görs genom kommunaliseringen av
LVM-ärendena eftersom de resurser som frigörs inte skall få användas för andra
ändamål än för tillsyn inom det sociala området.
Stockholms stad anser också att nuvarande ordning gällande LVM bör bibehållas.
Utredningar och ansökningar blir då mer enhetliga och rättsäkerheten för den
enskilde ökar. Stockholms stad anför vidare att utredaren vill göra gällande att
det skulle bli ett ganska blygsamt merarbete för kommunerna att överta hela
LVM-hanteringen. Så är dock inte fallet i Stockholms stad. Stadens
socialförvaltning anser det inte rimligt att kommunen ska påta sig kostnader för
att lösa statens behov av resurser för tillsynsuppgifter fastlagda i lag av
riksdagen. Stockholms stad förutsätter därför att kompensation erhålls för
merkostnaderna om riksdagen ändå beslutar genomföra ändringen.
Vikten av en enhetlig rättstillämpning är SKTF:s övergripande argument mot
utredarens förslag. Det finns enligt SKTF betydande faror att kommunens ekonomi
blir styrande för bedömningen av tvångsvård som är en kostsam vårdform. LO anser
att så länge det inte finns en fungerande organisation för utökad tillsyn över
kommunerna bör länsstyrelserna ha kvar ansvaret för LVM-vården. Föreningen
Sveriges Socialchefer är också kritisk till att denna tvångslagstiftning mot
vuxna missbrukare skall inordnas i socialtjänsten.
ALRO anser att lagstiftarnas intentioner med LVM delvis har "kommit på skam"
och att kommunernas ekonomiska situation i dag styr valet av bistånd i en
utsträckning som inte var förväntad när lagen tillkom och att detta i sig är ett
skäl för att bibehålla länsstyrelsens roll i LVM-handläggningen. ALRO menar
vidare att den föreslagna kommunaliseringen vore en katastrof för LVM och
medlemmarna lika väl som för kommunerna och institutionerna på sikt. I detta
påstående får man medhåll från andra intresseorganisationer t.ex. Sällskapet
Länkarnas Riksförbund och RFB.

Avstår

10 remissinstanser svarar att de avstår från att lämna synpunkter på utredarens
förslag. De remissinstanser vilka i den här frågan avstått från att lämna
synpunkter är;
Folkhälsoinstitutet, Riksrevisionsverket, Livsmedelsverket, Konkurrensverket,
Kommerskollegium, Malmöhus läns landsting, Uppsala kommun, SRA, CAN och SHR.
15

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall
dels att 14 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 8 § skall betecknas 10 §, nuvarande 9 § betecknas 8 § och
nuvarande 10 § betecknas 9 §,
dels att 6 och 7 §§, de nya 8-10 §§ samt 11, 13, 15, 38, 44, 45 och 47 §§
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §
Myndigheter som i sin Myndigheter som i sin
verksamhet regelbundet verksamhet regelbundet
kommer i kontakt med kommer i kontakt med
missbrukare är skyldiga missbrukare är skyldiga
att anmäla till att anmäla till social-
länsstyrelsen om de får nämnden om de får kännedom
kännedom om att någon kanom att någon kan antas
antas vara i behov av vara i behov av vård
vård enligt denna lag. enligt denna lag. Detta
Detta skall dock inte skall dock inte gälla
gälla myndigheter inom myndigheter inom hälso-
hälso- och sjukvården i och sjukvården i vidare
vidare mån än som följer mån än som följer av andra
av andra stycket. stycket.
En läkare skall göra En läkare skall göra
anmälan till länsstyrel- anmälan till socialnämn-
sen, om han i sin verk- den, om han i sin
samhet kommer i kontakt verksamhet kommer i kon-
med någon som kan antas takt med någon som kan
vara i behov av vård antas vara i behov av
enligt denna lag och omedelbart omhänder-
han bedömer att denne tagande eller vård enligt
inte kan beredas denna lag och han bedömer
tillfredsställande vård att denne inte kan
eller behandling genom beredas
läkarens egen försorg tillfredsställande vård
eller i övrigt inom eller behandling genom
hälso- och sjukvården. läkarens egen försorg
eller i övrigt inom hälso-
och sjukvården.
7 §
Länsstyrelsen skall Socialnämnden skall
inleda utredning, när inleda utredning, när den
den genom anmälan enligt genom anmälan enligt 6 §
6 § eller på något annat eller på något annat sätt
sätt har fått kännedom omhar fått kännedom om att
att det kan finnas skäl det kan finnas skäl att
att bereda någon bereda någon tvångsvård.
tvångsvård. Myndigheter som avses
Myndigheter som avses i 6 § första stycket är
i 6 § första stycket är skyldiga att lämna
skyldiga att lämna socialnämnden alla upp-
länsstyrelsen alla upp- gifter som kan vara av
gifter som kan vara av betydelse för en sådan
betydelse för en sådan
utredning.
utredning.
8 §
(9 §) Socialnämnden skall i
Socialnämnden skall i samband med att
samband med att utredningen inleds utse
redogörelsen enligt 8 § en tjänsteman hos nämnden
upprättas utse en som skall svara för
tjänsteman hos nämnden kontakterna med miss-
som skall svara för brukaren och med olika
kontakterna med vårdgivare.
missbrukaren och med
olika vårdgivare. 9 §
När utredningen har
(10 §) inletts skall socialnämn-
När utredningen har den, om det inte är
inletts skall uppenbart obehövligt,
länsstyrelsen, om det besluta om
inte är uppenbart läkarundersökning av
obehövligt, besluta om missbrukaren samt utse
läkarundersökning av en läkare för un-
missbrukaren samt utse dersökningen. Läkaren
en läkare för un- skall i ett intyg ange
dersökningen. Läkaren missbrukarens aktuella
skall i ett intyg ange
missbrukarens aktuella hälsotillstånd.

hälsotillstånd. 10 §
Socialnämndens
(8 §) utredning skall utvisa
När en fråga uppkommit missbrukarens förhållanden
om att bereda en samt tidigare vidtagna
missbrukare tvångsvård och planerade åtgärder. Av
skall socialnämnden lämnautredningen skall också
länsstyrelsen en framgå i vilket hem
redogörelse för miss- intagning kan ske och
brukarens förhållanden vilken vård utanför hemmet
samt för tidigare vid- som planeras, om
tagna och för planerade intagning sker.
åtgärder. Socialnämnden
skall också ange i
vilket hem intagning
kan ske och vilken vård
utanför hemmet som
planeras, om intagning
sker.
11 §
Anser länsstyrelsen Anser socialnämnden
efter utredning att det efter utredning att det
finns skäl att bereda finns skäl att bereda
någon tvångsvård, skall någon tvångsvård, skall
länsstyrelsen ansöka om nämnden ansöka om sådan vård
sådan vård hos länsrätten.hos länsrätten.
Till ansökan skall Till ansökan skall
fogas de uppgifter fogas den utredning
socialnämnden lämnat nämnden gjort och, om det
enligt 8 § och, om det inte möter synnerligt
inte möter synnerligt hinder, ett läkarintyg om
hinder, ett läkarintyg missbrukarens aktuella
om missbrukarens
aktuella hälsotillstånd. hälsotillstånd.
Om ansökan inte innehåller läkarintyg eller om det behövs av något annat skäl,
får rätten besluta om läkarundersökning.

13 §
Socialnämnden eller polismyndigheten får besluta att en missbrukare omedelbart
skall omhändertas, om
1. det är sannolikt att han kan beredas vård med stöd av denna lag, och
2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att han kan antas få
sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han inte får omedelbar vård, eller
på grund av att det föreligger en överhängande risk för att han till följd av
sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.
Kan socialnämndens beslut om omhändertagande inte avvaktas, får beslut om
omhändertagande fattas av nämndens ordförande eller någon annan ledamot som
nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

När länsstyrelsen har När socialnämnden har
ansökt om tvångsvård, fåransökt om tvångsvård, får
även rätten besluta att även rätten besluta att
missbrukaren omedelbart missbrukaren omedelbart
skall omhändertas. skall omhändertas.
15 §
Har socialnämnden Har socialnämnden eller
eller polismyndigheten polismyndigheten
beslutat om omedelbart beslutat om omedelbart
omhändertagande, skall omhändertagande, skall
beslutet genast beslutet genast
underställas länsrätten underställas länsrätten
eller, om beslutet har eller, om beslutet har
fattats efter det att fattats efter det att
länsstyrelsen har ansökt nämnden har ansökt om
om tvångsvård, den rätt tvångsvård, den rätt som
som prövar frågan om vård.prövar frågan om vård.
Länsstyrelsen skall Har polismyndigheten
genast underrättas om fattat beslutet, skall
beslutet. Har polis- myndigheten genast
myndigheten fattat underrätta socialnämnden
beslutet, skall om sitt beslut.
myndigheten genast
underrätta socialnämnden
om sitt beslut.
38 §
I mål om beredande av I mål om beredande av
tvångsvård, där tvångsvård, där
omhändertagande har omhändertagande har
beslutats enligt 13 § beslutats enligt 13 §
första eller andra första eller andra
stycket, skall länsrättenstycket, skall länsrätten
ta upp målet till ta upp målet till
avgörande inom en vecka avgörande inom en vecka
från den dag då ansökan omfrån den dag då ansökan om
vård kom in eller, om vård kom in eller, om be-
beslutet om slutet om omhändertagande
omhändertagande har har fattats efter det
fattats efter det att att socialnämnden har
länsstyrelsen har ansökt ansökt om vård, inom en
om vård, inom en vecka vecka från den dag då
från den dag då under- underställningen skedde.
ställningen skedde. Om Om ett beslut om omedel-
ett beslut om omedel- bart omhändertagande inte
bart omhändertagande är verkställt när det
inte är verkställt när detunderställs eller om
underställs eller om länsrätten har beslutat om
länsrätten har beslutat omedelbart omhän-
om omedelbart omhän- dertagande enligt 13 §
dertagande enligt 13 § tredje stycket, skall
tredje stycket, skall målet tas upp till
målet tas upp till avgörande inom en vecka
avgörande inom en vecka från den dag då beslutet
från den dag då beslutet
verkställdes. verkställdes.
Länsrätten får förlänga dessa tider, om det behövs ytterligare utredning eller
om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

44 §
Beslut av den som förestår vården vid ett LVM-hem får överklagas av den
enskilde hos länsrätten, om beslutet avser överflyttning enligt 25 §, avslag på
begäran om utskrivning eller förstörande eller försäljning av egendom enligt 36
§.
Andra beslut enligt denna lag av den som förestår vården vid ett LVM-hem får
inte överklagas.

Beslut om Beslut om
läkarundersökning enligt läkarundersökning enligt
10 § eller 11 § tredje 9 § eller 11 § tredje
stycket får inte stycket får inte
överklagas.
överklagas.
Beslut om omhändertagande enligt 13 § första eller andra stycket får inte
överklagas. Överklagande av rättens beslut om omhändertagande enligt 13 § tredje
stycket är inte inskränkt till viss tid.

45 §1
Polismyndigheten Polismyndigheten skall
skall lämna biträde för lämna biträde för att
att 1. på begäran av
1. på begäran av socialnämnden eller rätten
länsstyrelsen eller föra en missbrukare till
rätten föra en en beslutad läkarundersök-
missbrukare till en
beslutad läkarundersök- ning,
ning,
2. på begäran av socialnämnden föra den som skall beredas vård eller som är
omedelbart omhändertagen enligt denna lag till ett LVM-hem eller sjukhus,
3. på begäran av chefsöverläkaren i fall som avses i 24 § tredje stycket föra
den som skall beredas vård eller som är omdelbart omhändertagen enligt denna lag
till ett LVM-hem, samt
4. på begäran av den som förestår vården vid ett LVM-hem efterforska, hämta
eller förflytta någon som skall tas in i hemmet eller som vårdas där med stöd av
denna lag.

47 § Med socialnämnden avses i denna lag socialnämnden i den kommun som enligt
3 § socialtjänstlagen (1980:620) har ansvaret för att den enskilde får det stöd
och den hjälp som han behöver. Att överflyttning av ärenden till en annan
socialnämnd kan ske i vissa fall framgår av 72 § socialtjänstlagen.

Med länsstyrelsen
avses i denna lag
länsstyrelsen i det län,
inom vilket den
ansvariga kommunen är Beslut om tvångsvård
belägen. enligt 5 § och med
Beslut om tvångsvård anledning av omhän-
enligt 5 § och med dertagande enligt 13 §
anledning av omhän- fattas av länsrätten i det
dertagande enligt 13 § län där den ansvariga
fattas av länsrätten i kommunen är belägen. Den
det län som anges i länsrätt som meddelade
andra stycket. Den beslutet om vård beslutar
länsrätt som meddelade också i frågor som avses i
beslutet om vård be- 44 § första stycket.
slutar också i frågor som
avses i 44 § första
stycket.

1 Senaste lydelse 1990:606.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Om ett ärende som har anhängiggjorts hos länsrätten före den 1 juli 1994
inte har avgjorts slutligt vid lagens ikraftträdande tillämpas äldre
bestämmelser.
16

2 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 31 kap. 2 § brottsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 kap.
2 §1
Kan den som har begått Kan den som har begått
en brottslig gärning bli en brottslig gärning bli
föremål för vård enligt föremål för vård enligt
lagen (1988:870) om vård lagen (1988:870) om vård
av missbrukare i vissa av missbrukare i vissa
fall får rätten överlämna åtfall får rätten överlämna åt
länsstyrelsen eller, i socialnämnden eller, i
fråga om den som redan ärfråga om den som redan är
intagen i ett hem där intagen i ett hem där
sådan vård meddelas, åt sådan vård meddelas, åt
styrelsen för hemmet att styrelsen för hemmet att
föranstalta om behövlig föranstalta om behövlig
vård. Innan rätten be- vård. Innan rätten
slutar om överlämnande beslutar om överlämnande
skall länsstyrelsen skall socialnämnden eller
eller styrelsen höras. styrelsen höras.
Är för brottet stadgat strängare straff än fängelse i ett år, får överlämnande
enligt första stycket ske endast om det föreligger särskilda skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

1 Senaste lydelse 1988:1483.
17

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-11-18

Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justitierådet Lars Å. Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 21 oktober 1993, varvid statsrådet
Bengt Westerberg varit föredragande, har regeringen för Lagrådets yttrande
överlämnat förslag till
1. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
2. lag om ändring i brottsbalken.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Ingrid

Stenkula.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

18

Socialdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 november 1993

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden Friggebo,
Johansson, Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Wibble, Björck,
Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Könberg

Regeringen beslutar proposition 1993/94:97 Ansökningsförfarandet enligt lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
19