Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 25 november 1993
Carl Bildt
Birgit Friggebo
(Kulturdepartementet)
I propositionen föreslås flera ändringar som rör mottagandet av asylsökande
och utlänningars rätt att vistas i Sverige, bl.a. en ny lag om mottagande av
asylsökande m.fl.
Statens invandrarverk skall även i fortsättningen vara huvudman för mot-
tagandet av asylsökande och se till att det finns förläggningar. Driften av alla
förläggningar skall vara öppen för entreprenad.
Till skillnad mot vad som gäller i dag skall de asylsökande ha rätt till
bistånd oberoende av om de vistas på en förläggning eller bor på egen hand.
Statens invandrarverk skall svara för detta bistånd. Om det egna boendet
upphör skall Invandrarverket erbjuda plats på en förläggning.
Förslaget innebär vidare att Invandrarverket skall erbjuda asylsökande
någon form av sysselsättning under väntetiden. Asylsökande skall under
vissa förutsättningar kunna arbeta utan att de anses som arbetstagare i rättsligt
hänseende.
En asylsökande skall liksom i dag ha möjlighet att få bistånd i form av
logi, dagersättning och bistånd för särskilda behov (särskilt bidrag). Den som
ordnar bostad på egen hand skall få ett bidrag till bostadskostnaden. Dag-
ersättningen skall kunna sättas ned för en asylsökande som fyllt 18 år och
som utan giltigt skäl vägrar att delta i någon form av sysselsättning. En viss
sänkning av dagersättningen föreslås också. Den som omfattas av lagen skall
inte ha rätt till förmåner av motsvarande karaktär enligt socialtjänstlagen.
1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 94
Ansvaret för att ge asylsökande sjukvård bör på sikt överföras till
landstingen, oavsett om den asylsökande vistas på en förläggning eller har
eget boende i en kommun. Nuvarande förläggningssjukvård bör efter en
övergångsperiod upphöra.
Vuxna asylsökande bör få samma sjuk- och tandvård som idag och statlig
ersättning bör, i enlighet med gällande praxis, lämnas när det föreligger ett
behov av omedelbar vård eller sådan vård som inte kan anstå. Asylsökande
barn bör i princip få tillgång till samma hälso- och sjukvård som de barn som
är bosatta i Sverige. Vid bedömningen av vilken vård och behandling som
skall ges bör dock bl.a. det förhållandet att det inte är klart om barnet kommer
att stanna i Sverige vägas in. Bestämmelserna om statlig ersättning anpassas
till praxis och den föreslagna principen i fråga om asylsökande barn. För
andra utlänningar än asylsökande som sökt uppehållstillstånd i Sverige och
har rätt att vistas här under den tid som ansökan prövas bör till skillnad från
vad som gäller i dag inte lämnas statlig ersättning för sjukvårdskostnader.
Asylsökande skall betala en patientavgift för sjukvårds- och tandvårds-
besök och även betala en egen avgift för receptförskriven medicin. Asyl-
sökande som har ett mer omfattande behov av akut vård eller medicin kan
beviljas särskilt bidrag.
Utlänningar som beviljats permanent uppehållstillstånd som flyktingar eller
av humanitära skäl skall tas emot i kommunerna enligt samma principer som
för närvarande. Ideella organisationer och religiösa samfund bör kunna spela
en viktig roll i mottagandet.
Skyddssökande utlänningar skall - om deras skyddsbehov kan bedömas
vara av begränsad varaktighet - kunna meddelas tidsbegränsade i stället för
permanenta uppehållstillstånd. De skall då omfattas av den föreslagna nya
lagen om mottagande av asylsökande m.fl. Anhöriga inom kärnfamiljen till
utlänningar som på nu angiven grund beviljats ett tidsbegränsat uppehålls-
tillstånd skall ha möjlighet till familjeåterförening i Sverige.
Ändrade regler föreslås vad gäller möjligheterna att få en ansökan om
uppehållstillstånd prövad trots att lagakraftvunnet beslut om avvisning eller
utvisning föreligger. Liksom hittills skall detta kunna ske i undantagsfall.
Kriterierna för bifall till en sådan ansökan skärps dock. Vidare skall ansökan
prövas av Utlänningsnämnden i stället för som hittills av Invandrarverket. Det
föreslås också att möjligheterna att få rättshjälp genom offentligt biträde i
denna typ av ärenden inskränks.
Slutligen föreslås en smärre ändring i lagen (1950:382) om svenskt med-
borgarskap. Ett utländskt barn, vars far sedan tiden för barnets födelse är
svensk medborgare, skall efter anmälan kunna erhålla svenskt medborgar-
skap om föräldrarna genom registrering hos skattemyndighet fått gemensam
vårdnad om barnet.
Prop. 1993/94:94
1 Förslag till riksdagsbeslut.......................... 6
2 Lagtext...................................... 7
2.1 Förslag till lag om mottagande av asylsökande m.fl...... 7
2.2 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen ......... 10
2.3 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620)................................ 13
2.4 Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429)................................ 14
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1068) om
introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra
utlänningar................................ 17
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt
medborgarskap............................. 18
3 Ärendet och dess beredning......................... 19
3.1 Lagrådet.................................. 20
4 Mottagandet av asylsökande........................ 22
4.1 Nuvarande ordning.......................... 22
4.2 Allmänna utgångspunkter för en reformering av
mottagandet............................... 25
4.3 En särskild lag om mottagandet av asylsökande m.fl..... 27
4.4 Huvudmannaskap för mottagandet av asylsökande...... 28
4.5 Förläggningar.............................. 29
4.6 Eget boende............................... 33
4.7 Arbete och sysselsättning...................... 36
4.7.1 Arbete på den öppna arbetsmarknaden........ 36
4.7.2 Annan sysselsättning för asylsökande m.fl...... 37
4.7.3 Delar av den arbetsrättsliga lagstiftningen
skall inte gälla........................ 39
4.7.4 Samråd med Länsarbetsnämnden och med
fackliga organisationer .................. 42
4.7.5 Ersättning för deltagande i organiserad
verksamhet.......................... 43
4.8 Ekonomiskt bistånd.......................... 44
4.8.1 Allmänt om bistånd..................... 44
4.8.2 Nivån på dagersättningen ................ 46
4.8.3 Dagersättning för den som utan giltigt skäl vägrar
att delta i organiserad verksamhet m.m........ 47
4.8.4 Beslutomoch utbetalning av ekonomiskt
bistånd............................. 50
4.9 Hälso- och sjukvård.......................... 53
4.9 1 Vårdens omfattning..................... 53
4.9.2 Huvudman för asylsökandes sjukvård........ 57
4.9.3 Patientavgift......................... 59
4.10 Utbildning................................ 61
4.10.1 Svenskundervisning för vuxna asylsökande .... 61
4.10.2 Grundskoleundervisning för barn....... ... 62
4.10.3 Gymnasieersättande studier för ungdomar...... 63
Prop. 1993/94:94
4.11 Ideella organisationers medverkan i mottagandet
av asylsökande............................. 65
4.12 Myndighetsutövning och tystnadsplikt vid entreprenad ... 67
4.13 Statlig ersättning for mottagandet av asylsökande....... 69
5 Flyktingmottagandet i kommunerna................... 70
5.1 Nuvarande ordning.......................... 70
5.2 Allmänt om kommunernas flyktingmottagande........ 71
5.3 Ideella organisationers roll...................... 72
5.4 Statlig ersättning till kommunerna................. 74
5.5 Statistik över introduktionsersättning till flyktingar och
andra utlänningar............................ 76
6 Uppehållstillstånd vid tillfälligt behov av skydd............ 77
6.1 Tidsbegränsade uppehållstillstånd ................ 79
6.2 Familjeåterförening.......................... 82
7 Ny ansökan efter lagakraftvunnet beslut om
avvisning eller utvisning........................... 83
7.1 Kriterierna för bifall.......................... 83
7.2 Instans som skall pröva ny ansökan............... 87
7.3 Rättshjälp................................. 89
8 Svenskt medborgarskap för barn vars föräldrar erhållit
gemensam vårdnad.............................. 91
9 Ikraftträdande och kostnadskonsekvenser............... 92
10 Specialmotivering............................... 93
10.1 Förslaget till lag om mottagande av asylsökande m.fl. ... 93
10.2 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen
(1989:529)................................ 102
10.3 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620)................................ 104
10.4 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429)................................ 104
10.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1068) om
introduktionsersättning för flyktingar och vissa
andra utlänningar............................ 105
10.6 Förslaget till ändring i lagen (1950:382) om svenskt
medborgarskap............................. 105
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Meningsfull vistelse på
asylförläggning (SOU 1992:69).................. 106
Bilaga 2 Lagförslag i betänkandet Meningsfull vistelse på
asylförläggning (SOU 1992:69).................. 107
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande
över betänkandet Meningsfull vistelse på
asylförläggning (SOU 1992:69).................. 110
Bilaga 4 Sammanfattning av betänkandet Mottagandet av
asylsökande och flyktingar (SOU 1992:133).......... 111
Bilaga 5 Lagförslag i betänkandet Mottagandet av asylsökande
och flyktingar (SOU 1992:133).................. 123
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanser som avgett
yttrande över betänkandet Mottagandet av asylsökande och
flyktingar (SOU 1992:133)..................... 127
Prop. 1993/94:94
Bilaga 7 Sammanfattning av PM med förslag till Legal reglering av
massflyktssituationer, avgiven i oktober 1992 av
utredningen om översyn av vissa delar av
utlänningslagstiftningen m.m. Ku 1992:05........... 128
Bilaga 8 Lagförslag i PM med förslag till Legal reglering av
massflyktssituationer......................... 130
Bilaga 9 Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande
över PM med förslag till Legal reglering av
massflyktssituationer......................... 137
Bilaga 10 Sammanfattning av förslag rörande s.k. ny ansökan i
betänkandet Utlänningslagen - en partiell översyn
(SOU 1993:24)............................. 138
Bilaga 11 Lagförslag i betänkandet Utlänningslagen -
en partiell översyn (SOU 1993:24)................ 139
Bilaga 12 Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande
över betänkandet Utlänningslagen - en partiell översyn
(SOU 1993:24)............................. 145
Bilaga 13 Lagrådsremissens lagförslag.................... 146
Bilaga 14 Lagrådets yttrande........................... 156
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde................ 160
Prop. 1993/94:94
Regeringen föreslår att riksdagen
dels antar regeringens förslag till
1. lag om mottagande av asylsökande m.fl.,
2. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),
3. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:628),
4. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
5. lag om ändring i lagen (1992:1068) om introduktionsersättning för
flyktingar och vissa andra utlänningar,
6. lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap ,
dels godkänner det som regeringen förordar om
7. förläggningar för asylsökande (avsnitt 4.5),
8. nivån på dagersättning till asylsökande (avsnitt 4.8.2),
9. hälso- och sjukvård för asylsökande (avsnitt 4.9),
10. statlig ersättning för mottagande av asylsökande (avsnitt 4.13).
Prop. 1993/94:94
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna lag ges bestämmelser om sysselsättning för och bistånd till ut-
länningar som
1. har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige enligt 3 kap. 1 § utlännings-
lagen (1989:529) (asylsökande),
2. har beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av bestämmel-
serna i 2 kap. 4 a § utlänningslagen, eller
3. har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige och av särskilda skäl med-
getts rätt att vistas här medan ansökan prövas.
Den som omfattas av denna lag har inte rätt till bistånd enligt 6 § social-
tjänstlagen (1980:620) för förmåner av motsvarande karaktär.
2 § Statens invandrarverk skall ha huvudansvaret för mottagandet av ut-
länningar som avses i 1 § första stycket 1 och 2 och för detta ändamål driva
förläggningar. Invandrarverket får uppdra åt andra att driva förläggningar.
3 § Utlänningar som avses i 1 § första stycket 1 och 2 skall av Invandrar-
verket erbjudas plats på en förläggning. En utlänning som inte önskar utnyttja
en erbjuden plats skall ändå registreras vid en förläggning. Invandrarverket
svarar sedan för att bistånd lämnas enligt bestämmelserna i denna lag.
För utlänningar som avses i 1 § första stycket 3 skall biståndet lämnas av
socialnämnden i den kommun där utlänningen vistas.
4 § Invandrarverket skall i lämplig omfattning ge dem som avses i 1 § första
stycket 1 och 2 sysselsättning genom att de får tillfälle att delta i svensk-
undervisning, i skötseln av förläggningar och i annan verksamhet som bidrar
till att göra vistelsen meningsfull.
5 § Utlänningar som deltar i verksamhet som avses i 4 § skall inte anses
som arbetstagare.
De skall dock likställas med arbetstagare vid tillämpning av 2 kap. 1-9 §§,
3 kap. 1^4 och 7-13 §§, 4 kap. l-^l och 8-10 §§, 5 kap. 1-3 §§ samt 7-9
kap. arbetsmiljölagen (1977:1160).
Därvid skall vad i arbetsmiljölagen sägs om arbetsgivare gälla den som
svarar för den verksamhet i vilken utlänningen deltar.
6 § Om utlänningar skall delta i verksamhet som avses i 4 § och som drivs
av någon annan än Invandrarverket skall skriftligt avtal om villkoren för
verksamheten träffas mellan verket och den som driver verksamheten.
Invandrarverket får uppdra åt andra att träffa sådana avtal.
Prop. 1993/94:94
7 § Strider en överenskommelse mellan den som tillhandahåller syssel-
sättning och en utlänning mot ett avtal enligt 6 § är överenskommelsen
ogiltig.
8 § Bistånd enligt 13-19 §§ lämnas till utlänningar som avses i 1 § första
stycket 1 och 2 under förutsättning att de är registrerade vid en förläggning.
Utlänningar som vistas på förläggning har rätt till bistånd även efter det att
de har beviljats permanent uppehållstillstånd, om de inte anvisats eller kunnat
utnyttja en anvisad plats i en kommun.
9 § Bistånd enligt 17-19 §§ lämnas till utlänningar som avses i 1 § första
stycket 3. Bistånd lämnas dock inte, om ansökan om uppehållstillstånd avser
endast en förlängning av ett tidigare tillstånd på i övrigt oförändrade villkor.
10 § För den som fyllt 18 år och som utan giltigt skäl vägrar att delta i verk-
samhet som avses i 4 § eller som genom att hålla sig undan försvårar utred-
ningen i ärendet om uppehållstillstånd kan dagersättning enligt 17 § sättas
ned, dock inte till den del den är avsedd att täcka utgifter för egen mat-
hållning.
11 § Rätten till bistånd upphör
1. när uppehållstillstånd ges utom i fall som avses i 1 § första stycket 2
samt 8 § andra stycket,
2. när en ansökan om uppehållstillstånd har avslagits och ett beslut om
avvisning eller utvisning skall verkställas, eller
3. när utlänningen lämnar landet.
I fall som avses i första stycket 2 kvarstår dock rätten till bistånd för den
tid som skäligen behövs för verkställigheten av beslutet om avvisning eller
utvisning. Har Utlänningsnämnden meddelat beslut om inhibition med an-
ledning av en ansökan om uppehållstillstånd enligt 2 kap. 5 § tredje stycket
utlänningslagen (1989:529), räknas tiden från det Utlänningsnämnden med-
delat slutligt beslut i ärendet.
12 § Den som håller sig undan så att ett beslut om avvisning eller utvisning
inte kan verkställas har inte rätt till bistånd.
13 § Bistånd enligt denna lag lämnas i form av logi, bostadsersättning, dag-
ersättning och särskilt bidrag.
14 § Utlänningar som avses i 1 § första stycket 1 och 2 och som inte själva
ordnar bostad har rätt till logi på en förläggning.
15 § Den som har inkomst av förvärvsarbete eller som har annan inkomst
eller egna tillgångar och som har logi på en förläggning skall betala ett skäligt
belopp som ersättning till Invandrarverket. När kost ingår i inkvarteringen på
en förläggning skall skälig ersättning betalas även för detta.
Prop. 1993/94:94
16 § Utlänningar som avses i 1 § första stycket 1 och 2 och som på egen
hand ordnar bostad har rätt till bidrag till bostadskostnad (bostadsersättning).
Sådant bidrag får sättas ned helt eller delvis för den som har inkomst av
förvärvsarbete eller annan inkomst eller egna tillgångar.
17 § En utlänning som omfattas av denna lag och som saknar egna medel
har rätt till bistånd för sin dagliga livsföring (dagersättning).
18 § Föreligger annat angeläget behov har utlänningen rätt till särskilt
bistånd för det (särskilt bidrag).
19 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer fastställer
grunder för beräkning av de belopp som avses i 15-18 §§ samt meddelar
närmare föreskrifter om i vilka fall särskilt bidrag får beviljas.
20 § Den som har fyllt 16 år har rätt att själv föra sin talan i mål eller
ärenden enligt denna lag.
21 § I mål eller ärenden enligt denna lag får delgivning inte ske med till-
lämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428). I mål vid förvalt-
ningsdomstol får dock delgivning ske enligt 15 § första stycket samma lag,
om utlänningen har lämnat landet.
22 § Invandrarverkets eller socialnämndens beslut enligt denna lag får över-
klagas hos länsrätten.
Invandrarverkets beslut får överklagas hos länsrätten i det län där ut-
länningen vistades när beslutet fattades.
Beslut enligt denna lag får överklagas endast av den enskilde.
Beslut i fråga om bistånd enligt denna lag gäller omedelbart.
23 § En kommun som har lämnat bistånd enligt denna lag har rätt till ersätt-
ning från staten för biståndet.
Prop. 1993/94:94
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994, då lagen (1988:153) om bistånd åt
asylsökande m.fl. skall upphöra att gälla. I fråga om beslut som har med-
delats före den 1 juli 1994 skall dock den upphävda lagen gälla.
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529)
dels att 2 kap. 5 och 8 §§ samt 8 kap. 10 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 kap. 4 a § och 7 kap.
17 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
4a§
Om en utlänning som söker uppe-
hållstillstånd med stöd av 2 kap. 4 §
första stycket 2 eller 3 kap. bedöms
ha ett tillfälligt behov av skydd här i
landet får ett tidsbegränsat uppehålls-
tillstånd ges.
Om ett tidsbegränsat uppehålls-
tillstånd har getts någon med stöd av
första stycket får ett tidsbegränsat
tillstånd ges också till en utlänning
som är make eller maka eller barn
under 20 år till den person som först
beviljats tillstånd. Detsamma gäller
förälder till barn under 20 år som
meddelats tillstånd enligt första
stycket.
5§>
Om utlänningen befinner sig i Sverige när ansökan om uppehållstillstånd görs
eller prövas, får ansökan inte bifallas.
Detta gäller dock inte om
1. utlänningen har rätt till asyl här,
2. utlänningen skall återförena sig med en nära familjemedlem som är
stadigvarande bosatt i Sverige och som han tidigare har sammanlevt med
utomlands, eller
3. det annars finns särskilda skäl.
Om utlänningen skall avvisas eller utvisas enligt ett beslut som har vunnit
laga kraft, får dock en ansökan om uppehållstillstånd från honom bifallas bara
om ansökan grundar sig på omständigheter som inte har prövats förut i
ärendet om hans avvisning eller utvisning och om
1. utlänningen har rätt till asyl här, eller
Prop. 1993/94:94
(Senaste lydelse 1992:1165, som träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Ändringen enligt 1992:1165 förutsätts träda i kraft före den nu föreslagna
ändringen.
10
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:94
2. det annars finns synnerliga 2. ett genomförande av avvis-
skäl av humanitär art. ningen eller utvisningen skulle inne-
bära fara för utlänningens liv eller
bestående men för hans psykiska
eller fysiska hälsa.
Regeringen får föreskriva att en ansökan om uppehållstillstånd får bifallas
även i andra fall än som anges i andra stycket, om det följer av en överens-
kommelse med främmande stat.
8 §2
Att regeringen eller utlännings-
nämnden i vissa fall kan besluta om
tillstånd framgår av 7 kap. 5, 11 och
16§§.
Att regeringen eller Utlännings-
nämnden i vissa fall kan besluta om
tillstånd framgår av 7 kap. 5, 11, 16
och/7§§.
7 kap.
17 §
Ansökan om uppehållstillstånd
enligt 2 kap. 5 § tredje stycket ges in
till och prövas av Utlännings-
nämnden.
I ansökan skall sökanden uppge
1. det beslut ansökan avser,
2. de förhållanden som den
grundas på, och
3. skälet till att uppgifterna inte
lämnats tidigare.
Handlingar som åberopas skall
fogas till ansökan.
8 kap.
10 §3
Vid prövning av en ansökan om
uppehållstillstånd från en utlänning
som skall avvisas eller utvisas enligt
ett beslut som har vunnit laga kraft,
får Statens invandrarverk besluta om
inhibition av det tidigare meddelade
beslutet.
Vid prövning av en ansökan om
uppehållstillstånd från en utlänning
som skall avvisas eller utvisas enligt
ett beslut som har vunnit laga kraft,
får Utlänningsnämnden besluta om
inhibition av det tidigare meddelade
beslutet.
Regeringen får, vid prövning av en fråga om upphävande av en domstols
dom eller beslut om utvisning, besluta om inhibition av det tidigare med-
delade beslutet.
2senaste lydelse 1991:1573.
3Senaste lydelse 1991:573.
11
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:94
Om det finns särskilda skäl, får
Invandrarverket också i andra fall än
som angetts i första stycket besluta
om inhibition.
Om det i andra fall finns sär-
skilda skäl till det får Invandrar-
verket besluta om inhibition.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. En ansökan enligt 2 kap. 5 § tredje stycket som före ikraftträdandet
getts in till Statens invandrarverk skall prövas enligt äldre föreskrifter.
12
Härigenom föreskrivs att 3 § socialtjänstlagen (1980:62g)1 skall ha följ-
ande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3§
Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får
det stöd och den hjälp som de behöver.
Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra
huvudmän.
I fråga om den som omfattas av
lagen (1994:000) om mottagande av
asylsökande m.fl. finns särskilda be-
stämmelser i den lagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
1 Lagen omtryckt 1988:871.
Prop. 1993/94:94
13
Härigenom föreskrivs att 41 och 43 §§ rättshjälpslagen (1972:429)! skall
ha följande lydelse.
Prop. 1993/94:94
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
41 §
Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller ärende
1. hos allmän förvaltningsdomstol angående medgivande till fortsatt
tvångsvård enligt 7, 9, 12 eller 14 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård och vid överklagande enligt 32 eller 33 § samma lag av beslut om
intagning för tvångsvård eller om avslag på en begäran att tvångsvården skall
upphöra, angående medgivande till fortsatt vård enligt 13 § lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, angående upphörande av sådan vård
enligt 16 § samma lag, vid överklagande av beslut om rättspsykiatrisk vård
enligt 18 § första stycket 1 eller 2 samma lag eller angående tillstånd eller
återkallelse av tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område för den
som genomgår rättspsykiatrisk vård med beslut enligt 31 kap. 3 § brotts-
balken om särskild utskrivningsprövning,
2. hos allmän förvaltningsdomstol angående inskrivning i eller utskrivning
från vårdhem eller specialsjukhus enligt 35 § lagen (1967:940) angående om-
sorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
3. angående beredande av vård enligt 2 eller 3 §, omedelbart omhänder-
tagande enligt 6 §, upphörande av vård enligt 21 §, flyttningsförbud enligt 24
§ eller upphörande av flyttningsförbud enligt 26 § lagen (1990:52) med sär-
skilda bestämmelser om vård av unga eller hos allmän förvaltningsdomstol
vid överklagande enligt 41 § första stycket 1 samma lag,
4. hos allmän förvaltningsdomstol angående beredande av vård enligt
lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller angående omedel-
bart omhändertagande enligt 13 § samma lag,
5. angående avvisning enligt utlänningslagen (1989:529), dock inte hos
polismyndighet, såvida inte utlänningen enligt 6 kap. 2 eller 3 § utlännings-
lagen hållits i förvar längre än tre dagar,
6. angående utvisning enligt 4 kap. 3 § utlänningslagen,
7. angående utvisning enligt
lagen (1991:572) om särskild utlän-
ningskontroll,
8. hos regeringen angående be-
slut enligt 11 § lagen om särskild ut-
länningskontroll,
7. angående utvisning och anmäl-
ningsplikt enligt lagen (1991:572)
om särskild utlänningskontroll,
8. angående uppehållstillstånd
enligt 2 kap. 5 § tredje stycket
utlänningslagen, om Utlännings-
nämnden meddelat beslut om in-
hibition i ärendet om avvisning eller
utvisning,
9. hos regeringen angående be-
slut enligt 11 § lagen om särskild ut-
länningskontroll,
'Lagen omtryckt 1993:9.
14
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:94
9. angående hemsändande av ut-
länning med stöd av 12 kap. 3 § ut-
länningslagen,
10. angående förverkande av vill-
korligt medgiven frihet enligt 26
kap. brottsbalken,
11. angående verkställighet
utomlands av frihetsberövande
påföljd enligt lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verk-
ställighet av straff m.m. eller lagen
(1972:260) om internationellt sam-
arbete rörande verkställighet av
brottmålsdom,
12. angående utlämning enligt
lagen (1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut
om vård eller behandling,
13. angående kastrering enligt
lagen (1944:133) om kastrering, om
giltigt samtycke till åtgärden ej
lämnats,
14. hos allmän förvaltnings-
domstol angående tillfälligt om-
händertagande enligt 37 §, tvångs-
isolering enligt 38, 39 eller 41 §
eller upphörande av tvångsisolering
enligt 42 § smittskyddslagen
(1988:1472).
43 §
Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas efter ansökan eller då annars
anledning föreligger. Ansökan får göras av den som kan beviljas rättshjälp
och i mål eller ärende som anges i 41
målet eller ärendet.
Rättshjälp beviljas och biträde
förordnas av den myndighet som
handlägger målet eller ärendet. Dock
ankommer prövningen i ärende hos
socialnämnd eller social distrikts-
nämnd enligt 41 § 3 på länsrätten, i
ärende som avses i 41 § 13 på Rätts-
hjälpsmyndigheten, i ärende hos
polismyndighet enligt 41 § 5 på
Rättshjälpsmyndigheten, om an-
sökan om rättshjälp skall avslås,
i ärende hos polismyndighet enligt
10. angående hemsändande av ut-
länning med stöd av 12 kap. 3 § ut-
länningslagen,
11. angående förverkande av vill-
korligt medgiven frihet enligt 26
kap. brottsbalken,
12. angående verkställighet
utomlands av frihetsberövande
påföljd enligt lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verk-
ställighet av straff m.m. eller lagen
(1972:260) om internationellt sam-
arbete rörande verkställighet av
brottmålsdom,
13. angående utlämning enligt
lagen (1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut
om vård eller behandling,
14. angående kastrering enligt
lagen (1944:133) om kastrering, om
giltigt samtycke till åtgärden ej
lämnats,
75. hos allmän förvaltnings-
domstol angående tillfälligt om-
händertagande enligt 37 §, tvångs-
isolering enligt 38, 39 eller 41 § eller
upphörande av tvångsisolering enligt
42 § smittskyddslagen (1988:1472).
§ 1 även av annan som får föra talan i
Rättshjälp beviljas och biträde
förordnas av den myndighet som
handlägger målet eller ärendet. Dock
ankommer prövningen i ärende hos
socialnämnd eller social distrikts-
nämnd enligt 41 § 3 på länsrätten, i
ärende som avses i 41 § 14 på
Rättshjälpsmyndigheten, i ärende
hos polismyndighet enligt 41 § 5 på
Rättshjälpsmyndigheten, om an-
sökan om rättshjälp skall avslås,
i ärende hos polismyndighet enligt
15
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:94
41 § 12 på länsrätten samt i ärende
hos regeringen på departements-
tjänsteman som regeringen be-
stämmer.
41 § 13 på länsrätten samt i ärende
hos regeringen på departements-
tjänsteman som regeringen be-
stämmer.
Har myndigheten skilt målet eller ärendet från sig, äger under tiden till
dess talan fullföljts eller tiden för fullföljd utgått andra stycket motsvarande
tillämpning.
Rättshjälp utgår även när talan fullföljs eller meddelat beslut underställs
annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighets
avgörande.
Har rättshjälp beviljats i ärende
vari beslutas om avvisning eller ut-
visning enligt utlänningslagen
(1989:529) eller om utvisning enligt
lagen (1991:572) om särskild ut-
länningskontroll gäller rättshjälpen
till dess verkställighet av beslutet
skett eller frågan om verkställighet
förfallit.
Ansökan om rättshjälp genom
offentligt biträde ges in till den
myndighet som handlägger målet
eller ärendet. Gäller ansökan ärende
Ansökan om rättshjälp genom
offentligt biträde ges in till den
myndighet som handlägger målet
eller ärendet. Gäller ansökan ärende
som avses i 41 § 14, ges dock an-
sökan in till Rättshjälpsmyndigheten.
som avses i 41 § 13, ges dock an-
sökan in till Rättshjälpsmyndigheten.
Myndighet som inte själv får bevilja rättshjälpen skall till behörig myndig-
het med eget yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade hand-
lingar eller anmäla behovet av offentligt biträde.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
16
Härigenom föreskrivs att i lagen om introduktionsersättning för flyktingar
och vissa andra utlänningar skall införas en ny paragraf, 6 §, av följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 6§ Kommunen skall, enligt vad rege- |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
17
2 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 94
Härigenom föreskrivs att 2 a § lagen (1950:382) om svenskt medborgar-
skap1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2a§
Prop. 1993/94:94
Har barn ej förvärvat svenskt
medborgarskap enligt 1 eller 2 §
men är barnets fader sedan tiden för
barnets födelse svensk medborgare
och har han genom slutligt av-
görande av svensk domstol fått
vårdnaden om barnet ensam eller
gemensamt med barnets moder,
förvärvar barnet svenskt medborgar-
skap genom att fadern eller, vid
gemensam vårdnad, föräldrarna hos
den myndighet som anges i 11 §
första stycket skriftligen anmäler sin
önskan om detta innan barnet fyllt
aderton år. Har barnet fyllt femton
år, fordras barnets samtycke.
Har barn ej förvärvat svenskt
medborgarskap enligt 1 eller 2 § men
är barnets fader sedan tiden för
barnets födelse svensk medborgare
och har han genom slutligt av-
görande av svensk domstol fått
vårdnaden om barnet ensam eller
gemensamt med barnets moder eller
fått vårdnaden gemensamt med
barnets moder genom registrering
hos skattemyndighet, förvärvar
barnet svenskt medborgarskap
genom att fadern eller, vid gemen-
sam vårdnad, föräldrarna hos den
myndighet som anges i 11 § första
stycket skriftligen anmäler sin
önskan om detta innan barnet fyllt
aderton år. Har barnet fyllt femton
år, fordras barnets samtycke.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 1994.
'Lagen omtryckt 1984:682.
18
Efter bemyndigande av regeringen tillkallade det för invandrarfrågor an-
svariga statsrådet i september 1991 en särskild utredare (jur.dr Sven-Hugo
Ryman) med uppdrag att pröva under vilka förutsättningar och på vilka vill-
kor asylsökande borde få arbeta medan de väntar på beslut om uppehålls-
tillstånd (dir. 1991:86). Utredaren har arbetat under namnet Utredningen (A
1991:04) om arbete för asylsökande.
Den nuvarande regeringen beslutade - i avvaktan på utredningens förslag
- våren 1992 att införa möjligheter för asylsökande att arbeta under vänte-
tiden. Sedan den 1 juli 1992 gäller enligt 4 kap. 3 a § utlänningsförordningen
(1989:547) att den som här i landet sökt uppehållstillstånd och därvid åbe-
ropat asylskäl enligt 3 kap. 1 § utlänningslagen (1989:529) är undantagen
från skyldigheten att ha arbetstillstånd i de fall Statens invandrarverk bedömer
att dess beslut i ärendet inte kommer att kunna fattas inom fyra månader från
ansökan. I de fall en asylsökande sålunda har rätt att arbeta gäller hela den
vanliga arbetsrättsliga lagstiftningen för anställningsförhållandet och arbetet.
Utredningen om arbete för asylsökande har avgivit betänkandet Menings-
full vistelse på asylförläggning (SOU 1992:69). I betänkandet föreslås bl.a.
en särskild lag om arbete för asylsökande m.fl. Förslaget i denna del innebär
att asylsökande som utför arbete enligt den särskilda lagen inte skall anses
som arbetstagare. Betänkandet har remissbehandlats.
En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. De lagförslag som
läggs fram i betänkandet finns i bilaga 2. En förteckning över remiss-
instanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i Kulturdepartementet (dnr Ku92/3291/Ip).
Efter bemyndigande av regeringen tillkallade chefen för Kulturdeparte-
mentet våren 1992 en särskild utredare (direktören Monica Werenfels-
Röttorp) med uppgift att göra en översyn av mottagandet av asylsökande och
flyktingar (dir. 1992:25). Utredaren har arbetat under namnet Utredningen
(Ku 1992:04) om mottagandet av asylsökande och flyktingar. Utredningen
har yttrat sig över betänkandet Meningsfull vistelse på asylförläggning.
Utredningen, som till en del behandlar frågor som tagits upp även av Utred-
ningen om arbete för asylsökande, har avgivit betänkandet Mottagandet av
asylsökande och flyktingar (SOU 1992:133).
I betänkandet föreslås bl.a. att Statens invandrarverk även i fortsättningen
skall vara huvudman för mottagande av asylsökande och se till att det finns
förläggningar för dem. Driften av förläggningar föreslås vara öppen för
entreprenad och Invandrarverket bör aktivt arbeta för att skapa en marknad.
Vidare föreslås att asylsökande i mån av förmåga skall delta i arbetet på för-
läggningen och i program för organiserad verksamhet samt att dagersätt-
ningen skall sänkas för den som utan giltiga skäl avvisar erbjudet arbete eller
att delta i program för organiserad verksamhet. En asylsökande föreslås - till
skillnad mot vad som gäller i dag - alltid ha samma rätt till ekonomiskt
bistånd vare sig han vistas på en förläggning eller har ordnat bostad på egen
hand. Förslag lämnas också om utformningen av det ekonomiska biståndet
Prop. 1993/94:94
19
och om hälso- och sjukvård för asylsökande. Betänkandet har remiss-
behandlats.
En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 4 . De lagförslag som
läggs fram i betänkandet finns i bilaga 5. En förteckning över remiss-
instanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i Kulturdepartementet (dnr Ku92/5454/Ip).
Frågor som gäller innehåll i och kostnader för förläggningsverksamheten
har under det senaste året också utretts i annan ordning.
Regeringen beslutade i december 1992 att uppdra åt Riksrevisionsverket
(RRV) att granska Statens invandrarverks förläggningsverksamhet. RRV
redovisade uppdraget i mars 1993 i rapporten Vad kostar Invandrarverkets
förläggningar? (F 1993:5). Invandrarverket har därefter på regeringens upp-
drag yttrat sig över rapporten.
Statens invandrarverk har i juni 1993 till regeringen lämnat förslag till för-
ändring av ansvaret för hälso- och sjukvården till flyktingar och asylsökande.
Invandrarverket föreslår bl.a. att huvudmannaskapet för sjuk- och hälsovård
till asylsökande överförs från Statens invandrarverk till landsting och primär-
kommun samtidigt som den nuvarande förläggningssjukvården avvecklas.
Socialstyrelsen har också i juni 1993 inkommit till regeringen med skrivelse
om hälso- och sjukvård för asylsökande och bl.a. föreslagit en översyn av
förordningen (1990:927) om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m.
vad gäller hälso- och sjukvård för asylsökande.
Statens invandrarverk har i en promemoria som med en särskild skrivelse
överlämnades till regeringen den 17 december 1991 beskrivit en situation där
antalet asyl- och hjälpsökande är större än vad Invandrarverket kan klara av
på ett tids- och hanteringsmässigt rimligt sätt. Invandrarverket räknar i
promemorian med att en lagstiftning skall införas som är anpassad till det för-
hållandet att de utlänningar som kommer hit inte är asylsökande i utlännings-
lagens och Genéve-konventionens mening utan är människor i behov av
skydd och hjälp i ett akut men övergående nödläge.
Bl.a. med anledning av Invandrarverkets skrivelse tillkallade chefen för
Kulturdepartementet efter bemyndigande av regeringen våren 1992 en sär-
skild utredare (överdirektören Per-Erik Nilsson) med uppdrag att göra en
översyn av vissa delar av utlänningslagstiftningen m.m. (dir. 1992:51).
Utredaren, som arbetar under namnet Utredningen (Ku 1992:05) om översyn
av vissa delar av utlänningslagstiftningen m.m., har i en promemoria i
oktober 1992 föreslagit en särskild lag om att utlänningar som rest in i
Sverige från ett område där det råder väpnad konflikt eller kris av synnerligen
allvarlig art skall kunna beviljas ett tillfälligt vistelsetillstånd här. Prome-
morian har remissbehandlats.
En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 7. De lagförslag som
läggs fram i promemorian finns i bilaga 8. En förteckning över remiss-
instanserna finns i bilaga 9. En sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i Kulturdepartementet (dnr Ku92/4771/Mp).
Enligt 2 kap. 5 § utlänningslagen gäller att en ansökan om uppehålls-
tillstånd när lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning föreligger får
Prop. 1993/94:94
20
beviljas endast om ansökan grundar sig på omständigheter som inte prövats i
ärendet om avvisning eller utvisning och om utlänningen antingen har rätt till
asyl här eller det annars finns synnerliga skäl av humanitär art. En sådan s.k.
ny ansökan skall ges in till och prövas av Statens invandrarverk.
I uppdraget till Utredningen om översyn av vissa delar av utlännings-
lagstiftningen m.m. har också ingått att undersöka vad som kan göras för att
institutet ny ansökan skall komma till användning i den omfattning som förut-
sattes när det introducerades.
Utredningen har avgivit betänkandet Utlänningslagen - en partiell översyn
(SOU 1993:24). I betänkandet föreslås bl.a. att institutet ny ansökan skall
ersättas av en särskild prövning, som skall ankomma på kammarrätt. För-
slaget innebär vidare en skärpning av kriterierna för bifall till en ansökan om
uppehållstillstånd när lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning
föreligger samt en inskränkning av möjligheterna till rättshjälp genom offent-
ligt biträde i denna typ av ärenden. Betänkandet har remissbehandlats.
En sammanfattning av betänkandet i relevanta delar och av de lagförslag
som läggs fram i det finns i bilaga 10 resp.11. En förteckning över remiss-
instanserna finns i bilaga 12. En sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i Kulturdepartementet (dnr Ku93/1128/Mp).
Regeringen redovisar i denna proposition ett antal förslag om regel-
ändringar och andra åtgärder - grundade på det här redovisade utrednings-
arbetet - som skall göra mottagandet av asylsökande och flyktingar mer
flexibelt och mindre kostnadskrävande. Vissa av de förslag som lämnats av
de redovisade utredningarna är av den karaktären att de bör utredas vidare av
den parlamentariska kommitté för översyn av invandrar-, invandrings- och
flyktingpolitiken som tillsattes under våren 1993 (dir. 1993:1) eller att man i
övrigt bör avvakta resultatet av den parlamentariska kommitténs arbete.
Kommittén (Ku 1993:01) arbetar under namnet Invandrar- och flykting-
kommittén.
Statens invandrarverk har i skrivelse som kom in till Kulturdepartementet
den 12 december 1991 (dnr Ku91/1064/R) hemställt om ändring av 2 a §
medborgarskapslagen så att ett utländskt barn skall ha möjlighet att bli svensk
medborgare efter anmälan även när föräldrarna genom registrering hos
skattemyndighet fått gemensam vårdnad om barnet. En likartad framställning
har gjorts av Familjerättsbyrån, Östra Socialförvaltningen, Malmö stad, i en
skrivelse ställd till Socialstyrelsen som lämnats över till Kulturdepartementet
från Justitiedepartementet den 1 september 1993 (dnr Ku93/2837/Mp). Även
denna fråga tas upp i propositionen.
Regeringen beslutade den 14 oktober 1993 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 13.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 14.
Prop. 1993/94:94
21
Lagrådet anser det oacceptabelt att, som föreslagits i lagrådsremissen, dag-
ersättningen helt skulle kunna dras in för en utlänning över 18 år som utan
giltigt skäl vägrar att delta i någon form av sysselsättning. Lagrådet föreslår i
stället att dagersättningen skall kunna sättas ned, dock inte till den del den är
avsedd att täcka utgifter för egen mathållning. Lagrådet har vidare synpunkter
på utformningen av 11 § i förslaget till lag om mottagande av asylsökande
m.fl. och anser också att den föreslagna 20 § i samma lag är överflödig. Lag-
rådet föreslår vidare att andra stycket med en redaktionell ändring skall flyttas
till 3 §.
Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag. Dessutom har vissa
redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Vi återkommer till Lagrådets syn-
punkter i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.8.3, samt i special-
motiveringen till förslaget till lag om mottagande av asylsökande m.fl.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgar-
skap har inte granskats av Lagrådet. Den ändring som föreslås är av enkel be-
skaffenhet och är en följdändring till tidigare beslutad ändring i föräldra-
balken (prop. 1990/91:153, bet. 1990/91:SrU28, rskr. 1990/91:320, SFS
1991:487). Regeringen bedömer därför att ett yttrande av Lagrådet inte skulle
tillföra ärendet något av betydelse.
Den nuvarande ordningen för mottagandet av asylsökande och flyktingar
gäller i sin helhet sedan den 1 juli 1989. Den grundar sig i stora delar på
riktlinjer som antogs av riksdagen år 1984 (prop. 1983/84:124, bet.
1983/84:SfU27, rskr. 1983/84:295). Främst när det gäller mottagandet av
asylsökande har riktlinjerna därefter förändrats i vissa avseenden och den
nuvarande ordningen har lagts fast genom riksdagsbeslut om bistånd åt asyl-
sökande m.fl. (prop. 1987/88:80, bet. 1987/88:SfU17, rskr. 1987/88:160,
SFS 1988:153) och om en regionaliserad organisation för Statens invandrar-
verk (prop. 1987/88:158, bet. 1987/88:SfU28, rskr. 1987/88:339).
Ordningen innebär i korthet att staten har ett övergripande ekonomiskt
ansvar för mottagandet av asylsökande och flyktingar. Ansvaret i övrigt är
delat mellan stat och kommun. Statens invandrarverk är statlig huvudman för
mottagandet. Invandrarverket driver förläggningar för asylsökande och skall
träffa överenskommelser med kommunerna om mottagande av flyktingar.
Kommunerna har ansvar för att de som får tillstånd att bosätta sig i Sverige
får goda livsbetingelser och en bra introduktion i det svenska samhället. Stat-
lig ersättning lämnas till kommunerna.
När det gäller mottagandet av asylsökande innebär ordningen i övrigt
följande. Så gott som alla asylsökande tas först emot på en utredningssluss
där asylutredningen genomförs. Därefter vistas de asylsökande som inte har
nära släktingar i landet på en förläggning i avvaktan på beslut i asylärendet.
Huvudsyftet med denna styrning är att den asylsökande skall finnas tillgäng-
Prop. 1993/94:94
22
lig under utredningstiden så att en snabb och rationell handläggning blir Prop. 1993/94:94
möjlig. Den som beviljas uppehållstillstånd skall så snart som möjligt därefter
erbjudas bostad i en kommun.
En asylsökande har i och för sig rätt att vistas var han vill under vänte-
tiden. Rätten till bistånd är emellertid knuten till att han i normalfallet vistas på
en förläggning. Den som har make eller maka eller någon annan mycket nära
anhörig här i landet kan emellertid få bo utanför förläggningssystemet under
väntetiden. Även i vissa andra fall medges undantag från huvudregeln att en
asylsökande skall vistas på en förläggning för att få bistånd. Det krävs i prak-
tiken medgivande från såväl Invandrarverket som vederbörande kommun för
att en asylsökande skall få bistånd under väntetiden i de fall han bor utanför
förläggningssystemet.
På förläggningar bor de asylsökande vanligen i möblerade lägenheter och
har eget hushåll. Familjer bor i regel tillsammans i en lägenhet medan ensam-
stående placeras flera tillsammans i en gemensam lägenhet. Bostaden är kost-
nadsfri och dagbidrag utgår i mån av behov för att täcka asylsökandens behov
av medel för sin dagliga livsföring. När inkvartering sker i rum utan möjlig-
het till självhushållning ingår fri mat i vistelsen. Dagbidraget utgår då med ett
lägre belopp.
Under förläggningsvistelsen erbjuds vuxna asylsökande svenskunder-
visning och annan organiserad verksamhet enligt riktlinjer för organiserad
verksamhet på förläggning. Barn i grundskoleåldern går i skola. Särskilda
aktiviteter ordnas också för barn.
Asylsökande har rätt till bl.a. akut sjukvård och tandvård. Vården är, med
undantag för tandvården, kostnadsfri för den enskilde. Den som saknar egna
medel kan få särskilt bidrag för akut tandvård. På förläggningar finns som
regel särskilt anordnad sjukvård, förläggningssjukvård.
Den nuvarande ordningen för mottagandet av asylsökande har således
tillämpats i sin helhet endast under ca fyra år. Den har i jämförelse med
tidigare ordning inneburit fördelar. Ett mycket stort antal asylsökande har
kunnat tas emot på ett tillfredställande sätt. Att de asylsökande under den
första tiden normalt vistas på en utredningssluss har medfört bättre förutsätt-
ningar för snabba utredningar av god kvalitet.
Systemet med överenskommelser mellan Invandrarverket och kommuner-
na om mottagande av flyktingar har medfört att man kunnat undvika en
koncentration av flyktingar till ett fåtal orter och till att engagemanget för
flyktingar i hela landet ökat.
Samtidigt kvarstår det största problemet i mottagandet, nämligen de långa
vistelsetidema på förläggning. Risken är stor att en långvarig och från det
övriga samhället avskild vistelse på förläggning leder till passivering och
bidragsberoende. En långvarig vistelse på förläggning riskerar också att mot-
verka en senare integration i det svenska samhället för dem som beviljas
23
uppehållstillstånd. Det kan också göra det svårare att starta på nytt för den
som inte får stanna här utan måste återvända. Långa vistelsetider på för-
läggning medför också mycket stora kostnader för det svenska samhället. För
budgetåret 1992/93 uppgick förläggningskostnadema till ca 6,3 miljarder
kronor.
Långa väntetider på utredningsslussar och förläggningar motverkas först
och främst genom en effektiv och rationell handläggning av asylärendena i
samtliga instanser. Såväl berörda myndigheter som regeringen har vidtagit en
rad åtgärder i detta syfte. Den 1 januari 1992 inrättades en särskild nämnd,
Utlänningsnämnden, som i princip övertog de överprövningsuppgifter enligt
utlännings- och medborgarskapslagama som tidigare låg på regeringen (prop.
1991/92:30, bet,199/92:SfU04, rskr. 1991/92:39). Den 1 juli 1992 över-
fördes utredningsansvaret i utlänningsärenden från polisen till Invandrar-
verket. Såväl Invandrarverket som Utlänningsnämnden har fått de resursför-
stärkningar man begärt för att klara de senaste årens ökade ärendemängd.
Inom Invandrarverket pågår organisationsförändringar i syfte att effektivisera
verksamheten. Under innevarande budgetår har antalet asylsökande minskat
påtagligt. Detta i kombination med de åtgärder som vidtagits gör att handlägg-
ningstidema nu minskar väsentligt.
Åtgärder för att minska handläggningstidema är dock inte tillräckliga för
att komma tillrätta med de problem som långa vistelsetider på förläggningar
kan förorsaka. Vaije asylärende måste utredas noggrant och det kan i enskilda
fall ta betydligt längre tid i anspråk än i normalfallet. För asylsökande som får
ett avslagsbeslut från Invandrarverket och överklagar detta torde det också
generellt vara svårt att nedbringa den totala väntetiden på ett slutligt beslut till
en kortare tid än 4-6 månader. Åtgärder för att förkorta handläggningtidema
måste därför kombineras med andra åtgärder som gör förläggningsvistelsen
så meningsfull som möjligt för den asylsökande och åtgärder som skapar
alternativ till förläggningsvistelse utan att de fördelar som är förenade med
detta går till spillo.
Ett bra och effektivt mottagningssystem där de asylsökande själva får ta
ansvar kan bidra till en snabbare framtida integration i det svenska samhället
och för dem som inte får stanna kan det underlätta ett återvändande.
Invandrarverket har under senare år lagt ned ett förtjänstfullt arbete på att
skapa meningsfull sysselsättning för asylsökande under väntetiden på för-
läggning. Det har dock inte alltid varit möjligt att snabbt ordna någon form av
sysselsättning på alla de nya förläggningar som Invandrarverket tvingats
öppna. Regeringen anser därför att det behövs ytterligare åtgärder för att ta till
vara de asylsökandes egna resurser under väntetiden och för att motverka den
passivering som kan bli följden av en långvarig vistelse på förläggning.
Invandrarverket har valt att i stor utsträckning driva förläggningar i egen
regi. En stor del av verksamheten på de förläggningar som drivs i egen regi
handlas visserligen upp. Förläggningschefen och viss annan personal är dock
regelmässigt anställda av Invandrarverket. Endast i ett fåtal fall är det fråga
om totalentreprenad. En ökad konkurrens mellan sådana entreprenader och
Prop. 1993/94:94
24
Invandrarverkets egen verksamhet skulle sannolikt innebära ökad effektivitet
och minskade kostnader.
RRV har i sin redovisning av Invandrarverkets förläggningsverksamhet,
som man gjort på regeringens uppdrag, bedömt att det finns betydande ut-
rymme att förbättra kostnadseffektiviten och affärsmässigheten i förlägg-
ningsverksamheten, bl.a. genom ökat inslag av anbudsupphandling.
Den nuvarande ordningen innehåller delvis svårförståeliga regler som
avgör om en asylsökande under väntetiden skall vistas på en förläggning eller
om han skall ha rätt att själv ordna sitt boende och samtidigt behålla rätten till
bistånd. Om de asylsökande i större utsträckning än hittills får möjlighet att
själva ordna sitt boende bör kostnaderna för mottagandet kunna minska. Eget
boende ger dessutom de asylsökande möjlighet till ett aktivare liv och till min-
skad social isolering under väntetiden.
Ideella organisationer, religiösa samfund liksom andra privata entre-
prenörer skulle kunna erbjuda enskilt boende eller driva förläggningsverk-
samhet. En större mångfald skulle befordra såväl de asylsökandes väl-
befinnande som effektivitet och kvalitet i mottagandet av asylsökande.
Även i mottagandet i kommunerna av dem som beviljats uppehållstillstånd
och skall integreras i det svenska samhället bör religiösa samfund och ideella
organisationer kunna spela en mer framträdande roll än för närvarande.
Det finns slutligen ett behov av att göra ansvarsfördelningen mellan stat
och kommun vad gäller vissa delar av det praktiska genomförandet av mot-
tagandet av asylsökande mer tydlig. På samma sätt behöver vissa oklarheter
undanröjas vad gäller statens respektive landstingens ansvar för hälso- och
sjukvård för asylsökande.
Prop. 1993/94:94
Regeringens bedömning: Mottagandet av asylsökande bör utgå
från bl.a. följande principer:
- Varje asylsökande skall mötas med respekt och värdighet.
- Varje asylsökande skall i mån av förmåga ta ansvar för sin och sin
familjs försörjning och boende under väntetiden.
- Varje asylsökande skall ta sin del av ansvaret för att utredningstiden
blir så kort som möjligt.
- Väntetiden skall utnyttjas så att den främjar de asylsökandes framtid
oavsett om de får stanna i Sverige eller inte.
- Mottagandet skall så långt möjligt vara individuellt anpassat med sär-
skilda hänsynstaganden till barn, krigsskadade och andra med särskilda
behov.
- Ökad mångfald i mottagandet skall eftersträvas.
- Mottagandet skall vara flexibelt och kunna möta ändrade förut-
sättningar.
- Mottagandet skall vara kostnadseffektivt.
25
Utredningen om mottagandet av asylsökande och flyktingar
har i huvudsak haft samma allmänna utgångspunkt för sina förslag.
Remissinstanserna har i huvudsak instämt med utredningen.
Skälen för regeringens bedömning: Asylsökande kommer från för-
hållanden där de försörjt sig och sin familj, där de tagit ansvaret för sina
barns fostran och utbildning, varit politiskt aktiva etc. Genom sin flykt har de
dessutom visat sig ha handlingskraft och initiativförmåga. Dessa kunskaper
och erfarenheter måste tas tillvara.
Passiv väntan är destruktiv för individen, skapar lätt misstro och
främlingsfientlighet hos allmänheten och medför onödiga kostnader för sam-
hället. En asylsökande som är aktiv och känner att han gör rätt för sig behåller
sin självrespekt och är bättre skickad att ta ansvar för sitt fortsatta liv,
antingen det blir i Sverige eller någon annanstans. De asylsökande bör därför
stimuleras att utnyttja väntetiden på ett sådant sätt att det främjar deras framtid
oberoende av om de kommer att få stanna i Sverige eller inte. Verksamhet
med detta syfte måste i så stor utsträckning som möjligt vara tillgänglig för de
asylsökande.
Det bör vidare vara en skyldighet för vaije asylsökande att - i likhet med
vad som gäller för alla andra i vårt samhälle - i mån av förmåga svara för sin
och sin familjs försötjning. Det kan ske på olika sätt t.ex. genom deltagande i
det gemensamma arbetet på en förläggning. Hit hör framför allt städning och
renhållning av gemensamma lokaler och ytor utomhus samt reparation och
underhåll av förläggningens inventarier och utrustning.
Det är också viktigt att varje asylsökande tar sin del av ansvaret för att
utredningstiden blir så kort som möjligt. Den asylsökande måste vara till-
gänglig för de kompletterande utredningar som kan krävas och kunna nås för
underrättelse av myndigheternas beslut.
Många asylsökande har traumatiska upplevelser bakom sig och är i fysiskt
eller psykiskt dåligt skick. Samma krav på aktivt eget ansvarstagande för
vistelsen här under väntetiden kan därför inte ställas på alla. Vaije asyl-
sökande måste mötas med respekt och värdighet. Mottagandet måste så långt
möjligt vara individuellt anpassat med särskilda hänsynstaganden till barn,
krigsskadade och andra med särskilda behov. Den som behöver särskild
omvårdnad måste givetvis få sådan anpassad till behoven.
För många asylsökande, särskilt för dem som saknar kontakter och annat
stöd, torde även i framtiden ett relativt omfattande mottagningsprogram från
samhället vara både nödvändigt och värdefullt. Det är emellertid inte osanno-
likt att en hel del asylsökande på egen hand eller med begränsat stöd skulle
kunna skaffa sig bostad eller arbete. Inte alltför få av dem som söker sig till
Sverige för att få skydd har släktingar som de skulle kunna få bo hos under
den första tiden. En del kan kanske ordna eget boende på annat sätt. Det
finns anledning att uppmuntra eget boende för asylsökande. Det innebär en
normalisering och medför att risken för passivering och isolering från det
svenska samhället minskar. Eget boende innebär som regel också lägre
kostnader än förläggningsboende.
Prop. 1993/94:94
26
Även om asylsökande får vidgade möjligheter att bo utanför förläggning
får man sannolikt räkna med att huvuddelen av de asylsökande även i fram-
tiden kommer att behöva hjälp att ordna sitt boende. Ett behov av förlägg-
ningar och andra särskilt anordnade boendeformer kommer att kvarstå.
Invandrarverket bör som nu ha ansvar för att de asylsökande som inte kan
ordna bostad på egen hand tas emot på förläggning och i övrigt får det mot-
tagande som erfordras för att tillgodose de särskilda behov som kan finnas.
Invandrarverkets ansvar är dock inte detsamma som att Invandrarverket på
samma sätt som nu behöver svara för huvuddelen av det praktiska genom-
förandet av mottagandet.
Som tidigare framhållits skulle en ökad konkurrens mellan entreprenader
och Invandrarverkets egen verksamhet kunna innebära ökad effektivitet och
minskade kostnader. Mångfald i förläggningsverksamheten är av betydelse
även för att utveckla kvaliteten i verksamheten.
Det är överhuvudtaget viktigt att mottagandet utformas så flexibelt att det
skall vara möjligt att på ett bra sätt möta de variationer i fråga om antal
asylsökande, deras bakgrund och förutsättningar som alltid kommer att
finnas. Mångfald och flexibilitet måste vara ledstjärnor för mottagandet av
asylsökande. Detta både för att hänsyn skall kunna tas till individuella behov
och för att mottagandet skall bli kostnadseffektivt.
Oavsett vem som driver förläggningar eller i övrigt svarar för genom-
förandet av mottagandet av asylsökande skall staten ha kostnadsansvaret. Det
gäller även för asylsökande som ordnar sin bostad själva och för vilka det kan
bli aktuellt med fler insatser från vistelsekommunen än för dem som vistas på
förläggning. Ett statligt kostnadsansvar för mottagandet av asylsökande inne-
bär dock inte att det bör vara fråga om ersättning av de faktiska kostnaderna
för vaije aktivitet som utförs av entreprenör eller kommun utan den statliga
ersättningen måste utformas på ett sådant sätt att det inte krävs en omfattande
administration. Så enkel och schabloniserad ersättning som möjligt måste
eftertersträvas.
Prop. 1993/94:94
Regeringens förslag: Bestämmelser om sysselsättning för och bi-
stånd till asylsökande m.fl. samlas i en ny lag om mottagande av asyl-
sökande m.fl.
Utredningen om arbete för asylsökande har föreslagit att det införs
en lag om arbete för asylsökande som vistas på förläggning.
Skälen för regeringens förslag: De förslag som regeringen avser att
förelägga riksdagen rörande arbete och sysselsättning för asylsökande m.fl.
innebär bl.a. att asylsökande skall ha möjlighet att under vissa förutsättningar
arbeta under väntetiden utan att de skall anses som arbetstagare i detta hän-
seende. Eftersom det här blir fråga om föreskrifter som delvis berör för-
27
hållandet mellan enskilda krävs att det i lag anges att de asylsökande m.fl. inte
skall anses som arbetstagare när de deltar i viss verksamhet. Utredningen om
arbete för asylsökande har föreslagit en särskild lag om arbete för asyl-
sökande.
Det förslag som regeringen avser att lägga fram innebär att deltagande i
arbete och annan sysselsättning kopplas till reglerna om bistånd. Även i
övrigt innebär förslaget åtskilliga förändringar i fråga om mottagandet av
asylsökande. Dessa förändringar skulle kräva relativt stora ändringar i lagen
(1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl.
Regeringen bedömer därför att den lämpligaste lösningen är att de nya
bestämmelserna om sysselsättning för asylsökande och om mottagandet av
asylsökande jämte de bestämmelser i lagen om bistånd åt asylsökande m.fl.,
som skall gälla även i fortsättningen, förs samman i en ny lag. Den bör kallas
lag om mottagande av asylsökande m.fl.
Regeringens förslag: Statens invandrarverk skall även i fortsätt-
ningen vara huvudman för mottagandet av asylsökande och se till att
det finns förläggningar och erbjuda alla asylsökande plats på en för-
läggning.
Förslaget från Utredningen om mottagandet av asylsökande och
flyktingar överensstämmer med regeringens. Utredningen anser dock sam-
tidigt att det i ett längre perspektiv bör övervägas om samma myndighet bör
vara ansvarig för tillståndsprövning och mottagande.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har framfört att de anser
att det bör vara en huvudman som har det övergripande ansvaret för mot-
tagandet av asylsökande. Svenska kommunförbundet, Statens invandrarverk,
Tjänstemännens Centralorganisation m.fl. har ansett att Statens invandrarverk
bör vara huvudman.
Skälen för regeringens förslag: Statens invandrarverk bör liksom
idag ha det övergripande ansvaret för mottagande av asylsökande. Rege-
ringen bedömer att det finns vissa skäl som talar för att den myndighet som
bär det förvaltningsmässiga ansvaret för prövningen av invandringsfrågoma
också bör ha ett övergripande ansvar för mottagandet av asylsökande och
flyktingar. En sådan ordning ger en god flexibilitet och underlättar den
samplanering av asylprövning och mottagande som är nödvändig .
Inom Invandrarverket har genomförts en omorganisation med verkan från
den 1 oktober 1993. Omorganisationen innebär en fortsatt decentralisering av
verksamheten, en förändrad ledningsorganisation och ett samlat ansvar i
regionerna för asylprövning och mottagande av flyktingar. Ett syfte med
omorganisationen är att ytterligare öka flexibiliteten. Rättssäkerheten ställer
dock krav på hög juridisk kompetens och att en likformig prövning sker i
Prop. 1993/94:94
28
fråga om rätt till asyl. Denna princip har bl.a. tagit sig uttryck i att Invandrar- Prop. 1993/94:94
verket nu har en överdirektör som även är chefsjurist och vars funktion bl.a.
är att tillgodose kraven på en enhetlig rättstillämpning
I Invandrarverkets ansvar som huvudman för mottagandet av asylsökande
skall ingå att se till att det finns förläggningsplatser för alla asylsökande som
är i behov av inkvartering på en förläggning. Invandrarverket skall också
svara för att bistånd lämnas till asylsökande och att de bereds sysselsättning i
lämplig omfattning. Den mer konkreta innebörden i Invandrarverkets ansvar
för boende, annat bistånd och sysselsättning redovisas mer ingående i det
följande.
Regeringens förslag: Driften av alla förläggningar skall vara öppen
för entreprenad och Invandrarverket skall aktivt arbeta för att öka in-
slaget av entreprenad. Invandrarverket skall med utgångspunkt i de
övergripande målen och riktlinjerna för mottagandet av asylsökande
fastställa vad en entreprenad skall innehålla.
Förslaget från Utredningen om mottagandet av asylsökande och
flyktingar överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen anser
därutöver att som ett mål bör anges att Invandrarverket inom tre år skall ha
minst 50 procent av samtliga förläggningar utlagda på entreprenad. Utred-
ningen anser att det är angeläget att kommuner har möjlighet att ta emot
asylsökande i förläggningar. Utredningen är dock tveksam till om kom-
munerna med hänsyn till bestämmelserna i kommunallagen har rätt att på
entreprenad för Invandrarverkets räkning driva förläggningar för asyl-
sökande. Utredningen föreslår i stället att kommuner ges en schabloniserad
ersättning för mottagandet av asyllsökande.
Remissinstanserna: Huvuddelen av de remissinstanser som yttrat sig i
frågan är positiva till förslaget om att förläggningar skall kunna drivas på
entreprenad. Många är dock kritiska till förslaget om att 50 procent av
verksamheten skall vara utlagd på entreprenad inom tre år. De instanser som
är kritiska menar att målen främst bör vara relaterade till kostnad och kvalitet.
Vissa instanser, bl.a. Statskontoret, pekar på vikten av att Invandrarverket
regelbundet använder sig av anbudsupphandling och att Invandrarverket
utvecklar beställarkompetens och kostnadsuppföljning. Bl.a. Rädda Barnen
och Socialstyrelsen framhåller vikten av tydliga avtal och att Invandrarverket
försäkrar sig om insyn och kvalitet.
Flera av instanserna, bl.a. Invandrarverket och Svenska kommun-
förbundet, anser att kommunerna bör få konkurrera med andra på lika villkor.
Kommunförbundet vill att ett uttryckligt lagstöd skapas för detta ändamål och
hänvisar till det tiotal avtal som redan finns och som inte ifrågasatts.
29
Invandrarverket tillägger att eventuella juridiska oklarheter om kommunernas
medverkan snarast bör undanröjas.
Skälen för regeringens förslag: Mottagandet av asylsökande sker för
närvarande i första hand på förläggningar för vilka Invandrarverket enligt sin
instruktion har ett ansvar.
Regeringen anser som tidigare nämnts, att en allmän utgångspunkt för
reformeringen av mottagandet av asylsökande bör vara att de asylsökande ges
vidgade möjligheter att bo utanför förläggning. Man torde dock få räkna med
att huvuddelen av de asylsökande även i framtiden behöver hjälp för att ordna
sitt boende och att förläggningsboende då blir aktuellt. Invandrarverket bör
som statlig huvudman för mottagandet av asylsökande se till att det finns för-
läggningsplatser tillgängliga för asylsökande som behöver sådan inkvar-
tering.
Invandrarverket har hittills drivit de flesta förläggningar i egen regi. Enligt
Utredningen om mottagande av asylsökande och flyktingar riskerar verksam-
het i egen regi att medföra vissa problem, nämligen
- att det blir en betydande likriktning av centralplanerad verksamhet,
- att verksamheten tenderar att bli övervägande producentstyrd,
- att icke konkurrensutsatt verksamhet blir dyrare än konkurrensutsatt
samt
- att kreativiteten riktas mot organisatoriska förändringar i stället för
strategiförändringar.
Regeringen delar denna uppfattning och anser bl.a. mot denna bakgrund
att det är angeläget att Invandrarverket i ökad utsträckning köper tjänster av
entreprenörer, företag och föreningar och även uppdrar åt andra att driva hela
förläggningar på entreprenad. Driften av alla förläggningar bör därför vara
öppen för entreprenad. Genom entreprenad och konkurrens kan man skapa
mångfald, utveckla verksamheten och skapa bättre kostnadseffektivitet.
Genom att lägga ut hela förläggningar på entreprenad kan det skapas en större
mångfald och en ökad flexibilitet i mottagandet.
Målsättningen bör vara att en väsentlig del av förläggningsverksamheten
skall läggas ut på entreprenad. Regeringen bedömer det däremot inte lämpligt
att fastställa att 50 procent av förläggningarna skall drivas av annan än
Invandrarverket inom en treårsperiod. Ett sådant absolut krav skulle kunna
vara effektivitetshämmande.
Ett aktivt arbete för att öka inslaget av entreprenad är viktigt. Regeringen
anser att det är angeläget att hela mottagningssystemet omfattas av ett anbuds-
och konkurrensförfarande. Inte minst den basorganisation för mottagandet av
asylsökande som Invandrarverket bedömer nödvändig bör bli föremål för
upphandling genom anbudsförfarande och kunna drivas av entreprenörer.
I den avveckling av förläggningar som nu förestår är det enligt regeringens
bedömning angeläget att Invandrarverket särskilt beaktar möjligheter att
förlänga de entreprenadavtal som man för närvarande har.
Inströmningen av personer som söker asyl i Sverige har under senare år
varierat kraftigt beroende på händelser i omvärlden. Det har fört med sig att
förläggningar har tagits i bruk med kort varsel för att sedan snabbt avvecklas.
Prop. 1993/94:94
30
Det är sannolikt att den framtida inströmningen av asylsökande också
kommer att variera kraftigt från tid till annan. Situationen i dag är sådan, att
behovet av förläggningsplatser för närvarande minskar påtagligt och att ett
stort antal förläggningsplatser står inför avveckling samtidigt som behovet av
kommunplatser är stort. Mot den bakgrunden och den osäkerhet som finns
när det gäller behovet av förläggningsplatser, är det sannolikt att privata
entreprenörer och organisationer kan känna en viss osäkerhet inför åtagandet
att starta och driva förläggningar.
Eftersom verksamheten i dag i huvudsak drivs av Invandrarverket i egen
regi finns det ingen öppen marknad för annat än begränsade delar av
förläggningsverksamheten som t.ex. sjukvård och själva tillhandahållandet av
bostad. Invandrarverket måste därför aktivt arbeta för att skapa en marknad
för förläggningsverksamheten i sin helhet. Det kan man bl.a. göra genom att
stimulera organisationer och företag att lämna anbud. De ideella organisa-
tionerna spelar en viktig roll i mottagandet av asylsökande. Detta gäller såväl
den egna verksamheten som entreprenadverksamhet. I sammanhanget bör
beaktas den kompetens som finns hos Invandrarverkets personal vilken kan
tas till vara genom att verkets personal ges möjlighet att själva ta över driften
av förläggningar genom entreprenad.
Med utgångspunkt från de allmänna riktlinjerna för mottagandet bör
Invandrarverket formulera konkreta och mätbara mål för entreprenörerna.
Invandrarverket skall alltid fastställa grundprinciperna för vad entreprenaden
skall innehålla. Entreprenadavtalen bör utformas så att det klart framgår vad
som skall ingå i entreprenaden. Detta bör gälla såväl innehållet i verksamheten
som lämplighet och kompetens hos den anställda personalen. En förutsättning
för förläggningsverksamhet på entreprenad är att entreprenören bedöms ha
förutsättningar att kunna driva verksamhet på ett sådant sätt att det inte upp-
står merarbete för den kommun där förläggningen ligger.
När Invandrarverket avgör vem som skall driva en förläggning bör själv-
fallet inte enbart priset vara avgörande. Verket måste också göra en bedöm-
ning om entreprenören har förutsättningar att nå de mål som finns för
verksamheten. En kontinuerlig uppföljning bör ske av om verksamheten
bedrivs i enlighet med mål och avtal.
Det bör inte finnas några hinder att driva förläggningar med särskild
inriktning eller för särskilda grupper, förutsatt att verksamheten uppfyller
vissa grundläggande krav. Trossamfund och ideella organisationer är exem-
pel på sådana entreprenörer som skulle kunna driva förläggningar med
särskild inriktning. Invandrarverket har för övrigt redan träffat avtal om
förläggningsverksamhet med särskild inriktning, t.ex. för judiska tros-
bekännare och ensamstående minderåriga asylsökande som befinner sig i
Sverige utan vårdnadshavare.
Invandrarverket har för närvarande avtal med ett antal kommuner om
förläggningar för asylsökande i kommunal regi. Uppkomsten av kommunala
förläggningar, som skett under de senaste åren, bör ses mot bakgrund av att
flera kommuner har fått ta emot ett färre antal flyktingar än vad man avtalat
om med Invandrarverket.
Prop. 1993/94:94
31
Utredningen om mottagandet av asylsökande och flyktingar anser emeller-
tid att det är tveksamt om en kommun enligt kommunallagen har rätt att på
entreprenad för Invandrarverkets räkning driva en förläggning för asyl-
sökande som saknar anknytning till kommunen. Utredningen anser samtidigt
att det är angeläget att kommuner har möjlighet att ta emot asylsökande. Ett
motiv för detta är att det inom kommunen ofta finns personal med kompetens
och erfarenhet när det gäller mottagande av flyktingar. Ett annat motiv som
anges av utredningen är att många kommuner har möjlighet att genom de
kommunala bostadsstiftelsema eller på annat sätt erbjuda bostäder för asyl-
sökande. Utredningen föreslår att kommuner efter överenskommelse med
Invandrarverket skall kunna ta emot asylsökande, men att det då inte skall ske
i förläggning som drivs i entreprenadform utan så att all statlig ersättning skall
lämnas i schabloniserad form.
En grundprincip är att kommuner inte skall svara för en uppgift som är en
statlig angelägenhet eller som inte har anknytning till kommunens med-
lemmar. Regeringen anser att nuvarande ordning där staten har ett huvud-
ansvar för mottagande av asylsökande skall ligga fast. Regeringen kan därför
dela utredningens uppfattning att kommunerna inte bör driva en fullständig
förläggningsverksamhet för asylsökande på entreprenad. Avtal av den typ
som i ett tiotal fall redan träffats mellan Invandrarverket och ett antal
kommuner bör således även fortsättningsvis höra till undantagen.
Kommunerna har visserligen kunskap och erfarenhet som skulle kunna
vara av värde i mottagandet av asylsökande. Det är dock inte en unik kunskap
som inte kan utnyttjas på annat sätt. Om det finns behov av att inom
delområden utnyttja kommunernas kunskaper bör det vara möjligt genom
begränsade tjänsteköp eller annan överenskommelse om medverkan från
kommunernas sida. Det skall därför vara möjligt för kommunerna att mot
ersättning träffa avtal med Invandrarverket om tillhandahållande av bostäder
åt det asylsökande. Invandrarverket eller privat entreprenör kan också på
samma sätt som Invandrarverket gjort under många år hyra tomma lägenheter
och andra lokaler från kommunerna som förläggningar.
Riksrevisionsverket (RRV) har på regeringens uppdrag genomfört en
granskning av Invandrarverkets upphandling av förläggningskapacitet för
asylsökande. RRV har i sin rapport (F 1993:5) gjort den sammanfattande
bedömningen att det fortfarande finns betydande utrymme för Invandrar-
verket att förbättra kostnadseffektiviteten. Man har också lämnat en rad
förslag till åtgärder. Bl.a. föreslår RRV att anbudsförfarande används kon-
sekvent för upphandling av nya förläggningar med detta syfte. Regeringen
delar denna uppfattning. Även när ett äldre avtal om förläggningsverksamhet
eller enbart förläggningsplatser löper ut bör det i princip ske ny anbudsupp-
handling. Förlängning av avtal med samma uthyrare eller enteprenad utan ny
anbudsupphandling bör dock vara möjlig om verksamheten fungerar bra och
är kostnadseffektiv.
RRV har också förordat att helpensionsboende så långt möjligt ersätts med
boende i självhushåll i vanliga lägenheter. Regeringen delar denna upp-
fattning som också överenstämmer med Invandrarverkets ambitioner.
Prop. 1993/94:94
32
Invandrarverket har som boendenorm att det i vaije lägenhet skall bo minst
två vuxna per rum.
Asylsökande som inkvarterats i f.d. institutioner har ofta varit hänvisade
till att sova i gemensamma sovsalar och att använda sig av gemensamma
hygienutrymmen. När det gäller antal toaletter och duschar följer Invandrar-
verket pensionatsföreskrifter och campingstandard. Förläggningar på entre-
prenad bör vad gäller boendestandard kunna drivas med utgångspunkt från de
riktlinjer som idag gäller för Invandrarverkets egna förläggningar.
Det är självfallet av stor vikt när man lägger ut en verksamhet på
entreprenad att man från början fastställer en klar arbets- och ansvars-
fördelning mellan Invandrarverket och entreprenören oavsett om denne är en
organisation, samfund eller ett privat företag. En entreprenad bör inte omfatta
myndighetsutövning. I avsnitt 4.12 kommer regeringen att behandla
myndighetsutövning och sekretess vid entreprenad.
Regeringens förslag: Asylsökande skall ha samma rätt till dag-
ersättning oavsett om de vistas på en förläggning eller om de på egen
hand ordnat bostad. Den som ordnat bostad på egen hand skall ändå
registreras på en förläggning och Invandrarverket skall svara för att
bistånd och ett visst bidrag till bostadskostnaden lämnas. Om det egna
boendet upphör skall Invandrarverket erbjuda plats på en förläggning.
Förslaget från Utredningen om mottagandet av asylsökande och
flyktingar överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positivt inställda till
utredningens förslag och anser det rimligt både av humanitära och
ekonomiska skäl. Några instanser är dock negativa. Bl.a. Utlännings-
nämnden anser att det inte bör förekomma några alternativa boendeformer
under utredningstiden. Som skäl anger nämnden att det är viktigt att de
asylsökande finns tillgängliga även efter den grundläggande asylutredningen.
Dessutom försvåras verkställigheten av avvisningsbeslut för polisen. Malmö
kommun anser att ett boende hos släkt och vänner ofta leder till konflikter
som i sin tur tvingar kommunen att ingripa. Förslaget om att de asylsökande i
större utsträckning själva skall få välja sin bostadsort kan också medföra ett
ökat tryck på storstäderna. Flera kommuner befarar att staten återigen lägger
över ansvaret för mottagandet på kommunerna. Några instanser är tvek-
samma till förslaget, bl.a. Invandrarverket, som menar att det leder till
otydliga ansvarsförhållanden och roller för asylsökande, tjänstemän och
entreprenörer. Verket anser därför att ett renodlat system med antingen
förläggningsboende eller kommunboende principiellt är att föredra. Några av
frivilligorganisationema påpekar att modellen för enskilt boende måste vidare-
utvecklas. Svenska kyrkan tillägger att de föreslagna ersättningsbeloppen är
Prop. 1993/94:94
33
3 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 94
för lågt tilltagna. Ett par instanser uppmärksammar vikten av att ansvars-
förhållandet mellan vistelsekommun och förläggning klargörs och föreslår att
den asylsökande alltid administrativt bör höra till en förläggning.
Skälen för regeringens förslag: Mottagande av asylsökande och
flyktingar är primärt ett statligt åtagande och huvudmannaskapet bör som
tidigare redovisats också i fortsättningen ligga på Statens invandrarverk. Mot-
tagandet skall präglas mindre av omhändertagande och mera av ökat eget
ansvarstagande. Regeringens utgångspunkt är att mottagandet skall organi-
seras så att det så långt som möjligt främjar att asylsökande i första hand bor
utanför förläggningssystemet och att de tar ansvar för sitt eget liv. Det under-
lättar i hög grad integrationen för den som får stanna och ger också goda
förutsättningar för ett återvändande. Ett sådant system följer också samhälls-
utvecklingen i övrigt där boende på olika institutioner har minskat därför att vi
vet att människor mår bäst när de får leva ett vanligt normalt liv. Regeringen
bedömer att det inte finns något bärande skäl för att asylsökande skall
särbehandlas i detta avseende.
En asylsökande har visserligen, som tidigare nämnts, redan nu rätt att bo
var han vill i landet. Däremot är enligt lagen om bistånd åt asylsökande m.fl.
det ekonomiska stödet till försörjningen med vissa undantag kopplat till att
han vistas på en förläggning. Om den asylsökande har särskilda skäl att vistas
i en kommun, t.ex. nära släktingar eller medicinska skäl, kan han få bo i en
kommun och få ekonomiskt bistånd. För detta krävs emellertid en särskild
prövning. Den nuvarande ordningen upplevs som byråkratisk och stelbent.
Även om det stora flertalet asylsökande inte kan antas ha möjlighet att
ordna en bostad på egen hand utan också i framtiden kommer att bo på
förläggningar bör de som själva kan ordna sitt boende ges förutsättningar att
bo utanför förläggning. Nuvarande regler för ekonomiskt bistånd ger inte
sådana förutsättningar utan innebär i stället en styrning mot ett förläggnings-
boende som ofta är dyrare. Regeringen föreslår därför att en asylsökande
alltid bör ha rätt till ekonomiskt bistånd oavsett om han vistas på en för-
läggning eller har ordnat bostad på egen hand. Lagen om mottagandet av
asylsökande m.fl. bör utformas så att rätten till bistånd inte görs beroende av
var sökanden bor.
Några remissinstanser har fört fram farhågor om att eget boende för
asylsökande i större utsträckning skulle göra det svårare för myndigheterna
att hålla reda på var de asylsökande finns och därmed kunna leda till längre
handläggningstider. Detta går att motverka. Det förslag som regeringen nu
lägger fram innebär att dagersättning skall kunna reduceras för den som
genom att hålla sig undan försvårar utredning i asylärendet. Det innebär
vidare att alla asylsökande skall registreras vid en förläggning och att
Invandrarverket, och inte som idag kommunerna, skall svara för bistånd åt
asylsökande som har eget boende utanför en förläggning. En asylsökande får
därmed ett starkt intresse av att själv hålla kontakt med Invandrarverket och
att underrätta verket om eventuella adressändringar. En förutsättning för att
Invandrarverket skall kunna betala ut bistånd är ju att verket har en aktuell
adress till sökanden. Regeringen bedömer därför att den föreslagna ord-
Prop. 1993/94:94
34
ningen, som innebär att asylsökande i större utsträckning kommer att bo
utanför förläggningssystemet, inte kommer att medföra att det blir svårare än
idag för myndigheterna att hålla kontakt med dem.
Regeringen föreslår också att Invandrarverket skall ha en skyldighet att
erbjuda alla asylsökande plats på en förläggning. Skulle det visa sig att eget
boende för en asylsökande inte fungerar skall Invandrarverket således ha en
skyldighet att erbjuda sökanden en plats inom förläggningssystemet. Det
finns därför ingen grund för de farhågor som förts fram om ett ökat kom-
munalt ansvar för mottagandet av asylsökande.
Frågan om beslut om och utbetalning av dagersättning m.m. till asyl-
sökande i eget boende behandlas i avsnitt 4.8.4.
För att stimulera till eget boende bör den som upplåter bostad till asyl-
sökande få viss kompensation. En asylsökande som ordnat eget boende bör
därför ha möjlighet att få viss hyresersättning som dock inte är avsedd att
täcka den faktiska kostnaden. Ersättningen bör av främst administrativa skäl
betalas direkt till den asylsökande och inte till bostadsupplåtaren. Det är inte
troligt att särskilt många asylsökande skaffar en egen lägenhet. Regelmässigt
torde det bli fråga om inneboende hos släkt eller vänner. Utredningen har
föreslagit att ersättningen utgår med två belopp, ett för ensamhushåll,
förslagsvis 500 kronor per månad, och ett belopp för medlemmar i en familj,
1 000 kronor per månad sammanlagt. Någon annan form av hyresersättning
bör enligt utredningen inte utgå.
Regeringen anser att den föreslagna nivån är rimlig och väl avvägd.
Kostnaden blir lägre än genomsnittet vid förläggningsboende. Förläggnings-
boende innebär att i genomsnitt minst två vuxna personer skall bo i ett rum,
vardagsrummet inräknat. Det är inte ovanligt att man bor fler än två personer i
varje rum. Ett eget boende kan komma att visa stora variationer, vissa
asylsökande torde få en bättre bostadsstandard och andra en lägre, jämfört
med att bo på förläggning.
Närmare föreskrifter om bostadsersättning bör läggas fast av regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer.
Asylsökande som bor på en förläggning har tillgång till ett omfattande
socialt stöd och särskild kompetens finns för arbete med den problematik som
själva asylsituationen medför. Förläggningar lägger också ned resurser på att
erbjuda barn och ungdomar såväl som vuxna en meningsfull fritid genom
olika slags aktiviteter. På förläggningarna anordnas organiserad bamverk-
samhet som närmast kan liknas vid öppen förskola. De asylsökande som
väljer att bo utanför förläggningssystemet kommer inte regelmässigt att kunna
erbjudas motsvarande stöd och fritidsaktiviteter. Om det finns en förläggning
i närheten, bör de emellertid vid behov kunna vända sig dit för att få stöd.
Vissa hjälpinsatser kan den asylsökande också ha rätt att få av vistelse-
kommunen med stöd av socialtjänstlagen. Det gäller dock inte sådant bistånd
som den asylsökande har rätt till enligt lagen om mottagande av asylsökande
m.fl. Som närmare motiveras och kommenteras i avsnitt 4.8 och i special-
motiveringen bör det i den nya lagen om mottagande av asylsökande m.fl.
framgå att den som omfattas av denna lag inte har rätt till förmåner av
Prop. 1993/94:94
35
motsvarande karaktär enligt socialtjänstlagen. Ett exempel på när vistelse-
kommunen har skyldigheter enligt socialtjänslagen gäller skydd för asyl-
sökande barn- och ungdomar. Det gäller oavsett om man bor på förläggning
eller har eget boende. Det innebär att de har samma skydd mot t.ex. vanvård
som bam som är bosatta här i landet och att den kommun de vistas i har det
yttersta ansvaret. För minderåriga barn utan vårdnadshavare skall en god man
förordnas. Regeringen bedömer att de asylsökande barnen även framdeles
skall ha detta skydd och dessa rättigheter.
Även om Invandrarverket kommer att ha ansvaret för mottagandet av
asylsökande och deras behov av bistånd kan mottagandet således medföra
vissa arbetsuppgifter för den kommun där asylsökande bor på egen hand.
Detta kan särskilt bli fallet för kommuner som redan i dag är invandrartäta.
Det är sannolikt att ett antal asylsökande önskar bo hos släktingar och
landsmän. Med hänsyn till statens principiella kostnadsansvar för asyl-
sökande och det förhållande att dessa personer inte ingår som underlag vid
beräkning av skatteutjämningsbidrag, bedömer regeringen att staten i någon
form bör ersätta de merkostnader kommunerna kan få för asylsökande i eget
boende. Det gäller åtminstone kostnader som inte är marginella. Ersättning
bör så långt möjligt lämnas i schabloniserad form. Regeringen återkommer till
frågan om statlig ersättning till kommunerna i avsnitt 4.13.
Regeringens bedömning: Även i fortsättningen bör en asylsökande
ha rätt att arbeta på den öppna arbetsmarknaden om det kan antas att
beslut i tillståndsärendet kommer att dröja mer än fyra månader.
Utredningen om mottagandet av asylsökande och flyktingar
anser att rätten till arbete bör inträda omedelbart efter det att ansökan om
uppehållstillstånd gjorts.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker utredningens
förslag. Det gäller bl.a. Arbetsmarknadsstyrelsen, Utlänningsnämnden, de
fackliga centralorganisationerna samt frivilligorganisationema. Några, bl.a.
Invandrarverket och Kommunförbundet, anser att nuvarande regler bör be-
hållas tills vidare.
Skälen för regeringens bedömning: Som tidigare nämnts är det
tyvärr ofrånkomligt, trots de stora ansträngningar som gjorts för att nedbringa
väntetiderna, att en asylsökande tvingas vänta en tid medan hans ärende
utreds och beslut fattas.
Det bör som tidgare nämnts vara en skyldighet för vaije asylsökande att - i
likhet med vad som gäller för alla andra i vårt samhälle - i mån av förmåga
svara för sin och sin familjs försörjning. En lång passiv väntan orsakar stora
Prop. 1993/94:94
36
och onödiga kostnader för samhället. Sysslolösa asylsökande kan ge den
svenska allmänheten en negativ bild av asylsökande i allmänhet. Asylsökande
bör av dessa skäl ha möjlighet att genom arbete försörja sig och sin familj i de
fall väntan på beslut blir lång.
Asylsökande hade tidigare inte någon rätt att arbeta. Mot bakgrund av vad
som nu anförts beslöt regeringen i maj 1992 att med verkan från den 1 juli
1992 ändra utlänningsförordningen (1989:547) på så sätt att asylsökande
undantogs från skyldigheten att ha arbetstillstånd i de fall Invandrarverket
bedömde att dess beslut i ärendet skulle komma att dröja mer än fyra månader
från ansökan.
Undantaget från skyldigheten att ha arbetstillstånd begränsades således till
de fall där väntetiden kunde bedömas komma att bli lång. Regeringen gjorde
den bedömningen att en generell rätt för alla asylsökande att omedelbart böija
arbeta sedan asylansökan gjorts skulle kunna leda till en inte obetydlig ökning
av antalet asylsökande. Det skulle för en del personer utan egentliga asylskäl
kunna framstå som ett lockande alternativ att anmäla sig som asylsökande i
Sverige och därmed få rätt att arbeta här under en begränsad tid. En ökning av
antalet asylsökande utan asylskäl skulle kunna bidra till att urholka asylrätten.
Genom att begränsa rätten till arbete till de fall där väntetiden kunde bedömas
komma att bli lång kunde man också undvika att rätt till arbete gavs till den
som riskerade att avvisas med omedelbar verkställighet därför att det var
uppenbart att det inte fanns grund för asyl.
De nuvarande reglerna för asylsökandes rätt att arbeta har således varit i
kraft endast under drygt ett år. Reformen har hittills haft endast begränsad
praktisk betydelse eftersom läget på arbetsmarknaden inneburit att det varit
omöjligt för de flesta asylsökande att få något arbete på den öppna arbets-
marknaden. Under den tid som reglerna varit gällande har inte något fram-
kommit som föranleder en annan bedömning än förra året av de skäl som talar
emot att asylsökande ges en generell rätt till arbete. Någon ändring av
gällande regelsystem bör därför inte genomföras för närvarande.
Prop. 1993/94:94
Regeringens förslag: Asylsökande som vistas på förläggning skall
delta i det gemensamma arbetet där. Asylsökande skall vidare delta i
den svenskundervisning som de får tillgång till och i annan organiserad
verksamhet som erbjuds.
De förslag som lagts fram av Utredningen om arbete för asyl-
sökande samt Utredningen om mottagandet av asylsökande och
flyktingar överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har i huvudsak instämt i utredningarnas förslag.
37
Skälen för regeringens förslag: Som redovisats i föregående avsnitt
har det för de flesta asylsökande varit omöjligt att finna ett arbete på den
öppna arbetsmarknaden under det dryga år som denna möjlighet stått öppen.
Man måste räkna med att de flesta asylsökande även i ett bättre arbets-
marknadsläge kommer att ha svårt att finna ett arbete på den öppna arbets-
marknaden. Finns annan arbetskraft att tillgå är det inte sannolikt att arbets-
givare i någon större utsträckning vill anställa asylsökande som i de flesta fall
saknar kunskaper i svenska och om vilka det råder ovisshet om hur länge de
kommer att kunna stanna - såvida det inte är fråga om mycket tillfälliga
arbeten som kan utföras utan någon längre introduktion.
Som också framhållits i föregående avsnitt är det av yttersta vikt att en
asylsökande inte passiviseras under en lång väntetid i sysslolöshet. Det är
därför av stor betydelse att de asylsökande, som inte kan finna ett arbete på
den öppna arbetsmarknaden, har möjlighet till någon annan form av menings-
full sysselsättning under väntetiden.
Invandrarverket har under senare år arbetat efter mycket ambitiösa rikt-
linjer för att bereda asylsökande meningsfull sysselsättning. Enligt riktlinjerna
skall verksamheten vid förläggningarna inriktas på
- att den enskilde asylsökanden tar ansvar för sin dagliga livsföring,
- att ge asylsökande en aktiv roll i den dagliga skötseln av förläggningen,
samt
- att erbjuda aktiviteter som så långt som möjligt är till nytta för asyl-
sökande oavsett utgången i asylärendet.
Regeringen anser det vara självklart att de som vistas på förläggning skall
delta i arbetet på förläggningen, exempelvis när det gäller städning och smärre
reparationer.
Asylsökande skall vara skyldiga att delta i den svenskundervisning som de
erbjuds. Hänsyn måste dock givetvis tas till vars och ens förutsättningar.
Kunskaper i svenska underlättar livet under väntetiden och gör att integra-
tionen i det svenska samhället går snabbare för den som får stanna.
Även andra studier än i svenska kan tänkas och kunskaper bland de asyl-
sökande själva bör då tas tillvara så att en asylsökande kan fungera som
studie- eller cirkelledare för andra som väntar. Ideella organisationerna bör
också kunna spela en viktig roll när det gäller att ordna studiecirklar för
asylsökande. Studierna bör med fördel kunna inriktas på att ge kunskaper och
färdigheter som är till nytta för sökanden även om han måste återvända.
Regeringen finner det således angeläget att Invandrarverket vidareutvecklar
sitt program för organiserad verksamhet för asylsökande och att detta inte
begränsas till att gälla asylsökande på förläggning. Det är dock ofrånkomligt
att det i praktiken torde finnas begränsade möjligheter att ordna sysselsättning
i samma omfattning för dem som inte bor på förläggning.
Den organiserade verksamheten för asylsökande kommer att ha följande
former
- deltagande i svenskundervisning och orientering om det svenska sam-
hället, studiecirklar o.dyl.
- deltagande i det gemensamma arbetet på förläggningen
Prop. 1993/94:94
38
- deltagande i verksamhet utanför förläggningen.
Den sysselsättning som kan komma i fråga vid förläggningsboende är i
första hand sådan som erbjuds inom förläggningsområdet. Hit hör framför
allt städning och renhållning av gemensamma lokaler och ytor utomhus,
reparation och underhåll av förläggningens inventarier och utrustning, upp-
rustning av lägenheter i samband med flyttning, information av myndigheter
och andra i när samhället och medverkan i mottagandet av nyanlända asyl-
sökande. Hit kan också räknas arbete i second hand shop och i kaférörelse
liksom arbete inom av förläggningen anordnad bam- och fritidsverksamhet
och som studieledare. Asylsökande med lämplig bakgrund bör också kunna
medverka i skolundervisning för bam inom eller utanför förläggningen.
Självfallet innefattas i den organiserade verksamheten inte vad som kan sägas
tillhöra den privata sfären, exempelvis skötsel av egen lägenhet, egen mat-
lagning och tillsyn av egna bam.
Vissa sysselsättningar som är lämpade för asylsökande kan vara sådana att
det skulle kunna ifrågasättas om inte den som deltar är att anse som arbets-
tagare. Regeringen återkommer till den frågan i följande avsnitt.
Målsättningen bör vara att alla skall arbeta eller delta i någon form av
organiserad verksamhet under en tid som motsvarar normal arbetstid, dvs. 40
timmar per vecka. Särskilt vid nyöppnade förläggningar och för dem som inte
bor på förläggning torde det dock åtminstone i början vara svårt att nå detta
mål. Det hindrar inte att målsättningen ändå bör läggas fast. Samma mål-
sättning bör gälla beträffande den som beviljats ett tidsbegränsat uppehålls-
tillstånd och som inte har ett arbete på den öppna arbetsmarknaden.
Särskilt angeläget är att en meningsfull sysselsättning kan beredas ung-
domar mellan 16 och 18 år. De kan endast i mycket begränsad utsträckning
beredas plats i gymnasieskola. Det är därför angeläget att de kan beredas mot-
svarande utbildning i annan form. Det är särskilt viktigt att denna grupp
kommer in i regelbundna vanor, och att deras studievanor och utbildnings-
gång inte helt bryts i de fall den ännu inte är avslutad i hemlandet. Risken är
annars stor att de får svårigheter när det blir dags för dem att söka sig ut på
arbetsmarknaden.
Regeringen återkommer i avsnitt 4.10.3 till möjligheterna att organisera
viss skolverksamhet för denna åldersgrupp asylsökande ungdomar.
Prop. 1993/94:94
Regeringens förslag: För att så många asylsökande som möjligt
skall beredas meningsfull sysselsättning skall de ges möjlighet att i viss
utsträckning arbeta utan att anses som arbetstagare i arbetsrättsligt hän-
seende.
Förslaget från Utredningen om arbete för asylsökande överens-
stämmer i stort sett med regeringens.
39
Remissinstanserna: Praktiskt taget alla remissinstanser tillstyrker för-
slaget. LO avvisar det dock och anser från principiella utgångspunkter att det
inte är rimligt att undanta alla grupper som har särskilda problem på den
svenska arbetsmarknaden från den arbetsrättsliga lagstiftningen och arbets-
tagarbegreppet.
Behovet av lagstiftning
Den målsättning som bör gälla är som nämnts att asylsökande som väntar på
beslut om uppehållstillstånd skall arbeta eller delta i någon form av organi-
serad verksamhet under normal arbetstid, dvs. åtta timmar per dag eller fyrtio
timmar per vecka. Det är inte möjligt att nå detta mål om de flesta asylsökande
endast kan sysselsättas med svenskstudier och deltagande i det gemensamma
arbetet på förläggningen. Vad som sägs i fortsättningen om asylsökande
gäller även den som beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 2 kap.
4 a § utlänningslagen (se avsnitt 6.1).
Vid några av Invandrarverkets förläggningar har en försöksverksamhet
förekommit där asylsökande erbjudits delta i verksamheter inom exempelvis
landskapsvård och kulturminnesvård. Det har också förekommit att asyl-
sökande beretts praktikplatser utanför förläggningarna som inte konkurrerat
med liknande platser på den reguljära arbetsmarknaden. Någon direkt
ekonomisk ersättning har inte utgått till de asylsökande som deltagit i denna
typ av verksamhet. Det har dock förekommit att man sökt motivera asyl-
sökande att delta i verksamhet av nu nämnt slag genom att erbjuda dem fortur
till studieplatser och attraktiva fritidsbetonade aktiviteter samt genom att de
fått busskort och liknande.
För att kunna erbjuda asylsökande sysselsättning enligt den målsättning
som angivits är det nödvändigt att de kan erbjudas sysselsättning även utanför
förläggningarna. Sådan verksamhet måste utföras på andra villkor än som
gäller på den öppna arbetsmarknaden. De asylsökande torde i de flesta fall
inte kunna konkurrera med annan arbetskraft bl.a. därför att de saknar kun-
skaper i svenska och att det är osäkert hur länge de kommer att vistas på den
aktuella orten. De måste dessutom vara tillgängliga under normal arbetstid så
länge asylutredningen kräver det.
För att underlätta möjligheterna att sysselsätta dem måste en lösning sökas
som innebär att de asylsökande inte betraktas som arbetstagare i arbetsrättslig
mening.
Begreppet arbetstagare finns inte definierat i någon av de centrala lagarna
inom arbetsrätten. Det är nödvändigt att gå till rättstillämpningen för att
bestämma innebörden av begreppet. Omständigheter som talar för att ett
anställningsförhållande föreligger - även om något formellt anställningsavtal
inte finns - är framför allt om den som presterar arbetet står till förfogande för
varierande arbetsuppgifter allteftersom de uppkommer, om förhållandet
mellan parterna är av mera stadigvarande och regelbunden karaktär, om den
som arbetar är underkastad direktiv och kontroll i fråga om arbetets ut-
Prop. 1993/94:94
40
förande, platsen för arbetet och arbetstiden, om ersättning åtminstone delvis
utgår i form av garanterad lön och om den som arbetar rent allmänt sett i
ekonomiskt och socialt hänseende är jämställd med en vanlig arbetstagare.
Samtliga nu angivna omständigheter behöver inte föreligga för att en person
skall bedömas som arbetstagare. Avgörande är en helhetsbedömning av
samtliga faktorer i det enskilda fallet.
Med ovanstående kriterier som bakgrund torde den nuvarande syssel-
sättningen för asylsökande enligt Invandrarverkets riktlinjer för s.k. organi-
serad verksamhet normalt falla utanför tillämpningsområdet för den arbets-
rättsliga lagstiftningen. Avgörande för denna bedömning är framför allt att
någon lön eller annan ersättning inte utgår för det arbete som utförs och att
någon formell skyldighet inte finns för asylsökande att delta i verksamheten.
Den verksamhet som de asylsökande deltar i inom och utanför förlägg-
ningarna bör inte heller i framtiden innebära att någon ersättning - utöver dag-
ersättning - utgår direkt till den asylsökande. Något anställningsavtal bör inte
upprättas mellan den asylsökande och en arbetsgivare. Det skulle då kunna
hävdas att också denna verksamhet kommer att falla utanför den arbets-
rättsliga lagstiftningen. Det är emellertid inte möjligt att med säkerhet förutse
att denna bedömning i alla framtida situationer kommer att godtas av rätts-
tillämpningen. Asylsökande som deltar i olika verksamheter inom och utom
förläggningarna bör därför undantas från den arbetsrättsliga lagstiftningen
genom en uttrycklig bestämmelse i lag.
En ordning där de asylsökande inte betraktas som arbetstagare innebär att
man i särskild ordning måste lösa frågoma om de asylsökandes behov av en
tillfredsställande arbetsmiljö, om skadeståndsansvaret för dem och deras
arbetsgivare och om deras försäkringsskydd. Arbetsmiljölagen (1977:1160)
och skadeståndslagen (1972:207) bör därför delvis tillämpas även på de
arbetsuppgifter som de asylsökande utför.
Behovet av försäkringsskydd för eventuella arbetsskador tillgodoses i dag
genom att Invandrarverket tecknar olycksfallsförsäkringar för de asylsökande
som deltar i s.k. organiserad verksamhet. Detta försäkringsskydd bör byggas
ut. Regeringen utgår från att försäkringarna kompletteras så att de även
kommer att gälla för den skada som asylsökande kan vålla på arbetsgivarens
egendom. Det kan i och för sig hävdas att de bör åligga den som erbjuder
sysselsättning att svara för sådana försäkringar. Ett klarare ansvarsför-
hållande uppnås emellertid om Invandrarverket alltid svarar för att försäkring
finns. I de avtal om sysselsättning som träffas bör sedan kunna regleras vem
som skall stå för kostnaden för försäkringen.
Avtal om sysselsättning för asylsökande
En verksamhet med sysselsättning för asylsökande utanför den öppna
arbetsmarknaden innebär i princip en vidareutveckling av Invandrarverkets
nuvarande program för organiserad verksamhet. Det bör i första hand
ankomma på Invandrarverket att söka ordna sysselsättning för asylsökande.
Har driften av en förläggning lagts ut på entreprenad bör även entreprenören
Prop. 1993/94:94
41
söka finna sysselsättning för de asylsökande. Invandrarverket bör i ett sådant
fall också kunna uppdra åt entreprenören att träffa avtal om sysselsättning. Ett
sådant avtal kan också utformas så att det innebär viss stimulans för entre-
prenören att ordna sysselsättning. Eventuell ersättning bör dock alltid tillfalla
Invandrarverket. Om en asylsökande på egen hand lyckas finna ett arbete av
angiven typ finns det givetvis inget hinder för att Invandrarverket genom att
teckna avtal godkänner en sådan sysselsättning. Det väsentliga i ett sådant fall
är att avtal tecknas av Invandrarverket och att eventuell ersättning alltid till-
faller verket. Detta måste vara en förutsättning för att den arbetsrättsliga lag-
stiftningen skall undantas. I annat fall torde det bli fråga om ett vanligt arbets-
rättsligt avtal mellan den asylsökande och arbetsgivaren.
Samma rättigheter och skyldigheter i fråga om organiserad verksamhet bör
gälla för alla asylsökande oavsett om de bor på förläggning eller hos anhöriga
eller vänner. I praktiken torde dock Invandrarverkets möjligheter att ordna
sysselsättning för dem som inte bor på förläggning att vara ganska små. I
gengäld torde möjligheterna för den sökande att själv ordna någon form av
sysselsättning i sådana fall vara något större. Man torde vidare kunna utgå
från att den som bor hos släkt eller vänner deltar i de vanliga sysslor som
förekommer i ett hem och på så sätt får en meningsfull tillvaro.
Typ av sysselsättning
De verksamheter som hittills förekommit har i stor utsträckning rört natur-,
landskaps- eller fomminnesvård. Inom dessa områden torde det även i fort-
sättningen finnas arbetsuppgifter. I princip bör det vara fråga om verksamhet
som annars inte skulle bli utförd. Det får således inte vara fråga om arbeten
som bör utföras på marknadsmässiga villkor. Det får ankomma på Invandrar-
verket att bevaka att sysselsättningen inte är av den senare karaktären innan
avtal tecknas. Verket måste även sedan avtal träffats bevaka att deltagande i en
verksamhet av angivet slag inte går över till att bli ett reguljärt arbete som bör
utföras på marknadsmässiga villkor.
Prop. 1993/94:94
Regeringens bedömning: Någon formell skyldighet bör Invandrar-
verket inte ha att samråda med Länsarbetsnämnden eller fackliga orga-
nisationer innan avtal om sysselsättning för asylsökande träffas.
Enligt förslaget från Utredningen om arbete för asylsökande krävs
att arbete som utförs åt annan än Invandrarverket skall godkännas av Läns-
arbetsnämnden samt att samråd om arbetet i vissa fall skall äga rum med
facklig organisation.
42
Remissinstanserna: Bland annat Arbetsmarknadsstyrelsen och Tjänste- Prop. 1993/94:94
männens Centralorganisation anser det väsentligt att Länsarbetsnämnden och
de fackliga organisationerna har ett formellt inflytande när det gäller avtal om
arbete för asylsökande. Utredningen om mottagandet av asylsökande och
flyktingar anser att det bör ankomma på Invandrarverket att i vaije enskilt fall
avgöra om samråd med facklig organisation bör äga rum. Utredningen anser
det heller inte rimligt att Länsarbetsnämnden skulle få ett slags "vetorätt"
genom att nämndens godkännande skulle krävas innan ett arbete skulle få
sättas i gång.
Skälen för regeringens bedömning: Det kan säkert många gånger
vara naturligt att Invandrarverket samråder med berörd facklig organisation
innan avtal om sysselsättning träffas. Till skillnad från utredningen anser
dock regeringen att någon formell skyldighet för Invandrarverket till sådant
samråd inte bör gälla. Om en sådan ordning skulle gälla finns det alltid en risk
för en fördröjning av starten för verksamheten och därmed också en risk att
vissa tillfälliga och kortvariga arbeten inte skulle stå öppna för asylsökande,
även om det skulle vara fråga om sysselsättning som eljest skulle vara mycket
väl lämpad för dem.
Samråd med Länsarbetsnämnden kan många gånger också te sig naturligt
liksom att nämnden får information om avtal som Invandrarverket träffat. Inte
heller här bör det dock vara fråga om ett obligatoriskt samråd eller att Läns-
arbetsnämnden skall lämna formellt godkännande innan en verksamhet
startar.
Invandrarverket måste som nämnts alltid träffa avtal om deltagande i verk-
samhet som utförs åt någon annan än verket. Därigenom ges Invandrarverket
också möjlighet att bevaka att det inte är fråga om ett arbete som bör utföras
på marknadsmässiga villkor och att deltagande i verksamheten inte går över
till att bli ett reguljärt arbete. Det tillgodoser också verkets behov av att kunna
hålla kontakt med utlänningen. Invandrarverket måste kunna ge berörda
utlänningar behövligt stöd och deltagande i verksamheten får inte hindra eller
fördröja utredning och beslut i ett asylärende.
Regeringens förslag: Någon särskild ersättning skall inte lämnas
till en asylsökande som deltar i sådan verksamhet som avses i den
föreslagna lagen om mottagande av asylsökande m.fl.
Utredningen om arbete för asylsökande föreslår att asylsökande
som utför arbete enligt den av utredningen föreslagna lagen skall ha rätt till
särskild ersättning. Enligt förslaget skall det ankomma på regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer att fastställa storleken av ersättningen.
Remissinstanserna: Remissopinionen är splittrad. Flera remiss-
instanser anser att särskild ersättning bör utgå till den asylsökande som deltar
43
i arbete. De som tillstyrker förutsätter då att denna ersättning skall betalas av
Invandrarverket. Bl.a. Invandrarverket och Utredningen om mottagandet av
asylsökande och flyktingar anser att någon särskild ersättning inte bör utgå.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare framhållits bör den
asylsökande i mån av förmåga svara för sin och sin familjs försörjning. En
asylsökande har i mån av behov rätt till dagersättning och logi. När en
asylsökande exempelvis deltar i arbetet på en förläggning innebär det att han
bidrar till sin egen försörjning. Någon särskild ersättning - utöver dag-
ersättning - bör därför inte utgå till den som deltar i verksamhet enligt den
föreslagna lagen om mottagande av asylsökande m.fl.
Någon ersättning till en asylsökande som deltar i verksamhet åt någon
annan bör heller inte få betalas ut av den som svarar för verksamheten. Av
den nya lagen bör därför klart framgå att ett eventuellt avtal om ersättning
mellan en asylsökande och den som tillhandahåller ett arbete inte är giltigt.
Om ersättning för arbetet skall utgå bör den, som närmare behandlas i avsnitt
4.7.3, av beställaren betalas till Invandrarverket.
Det normala måste vara att den som sysselsätter asylsökande i ett arbete
betalar ett belopp till Invandrarverket för att få arbetet utfört. Det kan dock
tänkas att beställaren har sådana kostnader för arbetsledning m.m., vilket kan
förekomma exempelvis när det gäller landskaps- och fomminnesvård, att det
inte framstår som orimligt att någon ersättning inte skall utgå. Däremot bör
det inte förekomma att Invandrarverket betalar för att asylsökande skall delta i
en verksamhet.
Prop. 1993/94:94
Regeringens förslag: Asylsökande skall liksom i dag ha möjlighet
att få bistånd i form av logi, dagersättning och bistånd för särskilda
behov (särskilt bidrag). Den som har inkomst eller egna tillgångar skall
betala för logi och för kost när sådan ingår i inkvarteringen på en för-
läggning. Den som omfattas av lagen om mottagandet av asylsökande
m.fl. skall inte ha rätt till förmåner av motsvarande karaktär enligt
socialtjänstlagen.
Utredningen om mottagande av asylsökande och flyktingar har
föreslagit att det ekonomiska biståndet i form av dagbidrag skall ersättas av ett
system med lån, s.k. asyllån. Lånet skulle enligt förslaget betalas av genom
att asylsökanden deltar i någon form av organiserad verksamhet. Endast en
asylsökande som utan giltiga skäl vägrat att delta i den organiserade verksam-
heten skulle ha någon skuld kvar sedan slutligt beslut meddelats i ärendet.
Utredningens förslag om att den som har inkomst eller egna tillgångar skall
44
betala för logi och i förekommande fall för kost överensstämmer med
regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser avvisar förslaget om lån i
stället för bidrag. Flera frivilligorganisationer anser att det skulle vara oetiskt
att tvinga människor i behov av skydd att underteckna en låneförbindelse.
Bl.a. RRV och Statskontoret ser en risk för att de administrativa kostnaderna
för ett lånesystem skulle komma att bli större än de vinster som man even-
tuellt skulle kunna uppnå. Bl.a. Kommunförbundet tillstyrker i princip ett
lånesystem i stället för nuvarande bidrag.
Skälen för regeringens förslag: Ett huvudmotiv för utredningens
förslag om asyllån är att det skulle ge asylsökande en bättre bild av vad det
kostar att leva i Sverige och därmed underlätta omställningen till ett aktivt liv
sedan tillstånd beviljats. Ett annat motiv är enligt utredningen att det skulle
stimulera asylsökande att så långt möjligt klara sin försörjning på egen hand
utan att söka asyllån. Därmed skulle systemet också minska kostnaderna för
asylmottagandet.
Regeringen bedömer i likhet med flera remissinstanser att de administrativa
kostnaderna för ett lånesystem skulle bli höga och att den samhälls-
ekonomiska vinsten av ett lånesystem därmed skulle bli ringa eller till och
med kunna förbytas i förlust. I avsnitt 4.8.3 kommer regeringen föreslår att
dagersättning skall kunna sättas ned för den som utan giltigt skäl vägrar att
delta i program för organiserad versamhet. Ett sådant system bör i samma
utsträckning som utredningens förslag vara ägnat att stimulera asylsökande
till ett aktivt liv och minska kostnaderna för mottagandet. Förslaget om asyl-
lån bör således för närvarande inte genomföras.
Enligt gällande regler skall den som har inkomst av förvärvsarbete erlägga
skäligt belopp som ersättning för logi och i förekommande fall för kost. Även
den som har annan inkomst eller egna tillgångar bör emellertid betala för kost
och logi. Den föreslagna lagen om mottagandet av asylsökande m.fl. bör
innehålla bestämmelser om detta.
Nivån på det ekonomiska biståndet till de asylsökande, liksom hur stor
ersättning som skall erläggas för kost och logi av den som har inkomst eller
egna tillgångar, bör läggas fast av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer. Nivån på biståndet till asylsökande ligger i dag något lägre än de
normer som tillämpas för bistånd enligt socialtjänstlagen. Motiven för detta är
att de asylsökande vistas här under en begränsad tid och att de då inte har
samma utgifter som dem som är bosatta här. Det bör därför framgå av lagen
om mottagandet av asylsökande m.fl. att den som omfattas av denna lag inte
har rätt till bistånd för motsvarande förmåner enligt socialtjänstlagen. Det får
inte uppstå någon tvekan om att den som omfattas av den lag som nu föreslås
inte skall ha möjlighet att få kompletterande bistånd enligt socialtjänstlagen.
Förslaget i denna del kommenteras närmare i specialmotiveringen.
Prop. 1993/94:94
45
Prop. 1993/94:94
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer skall liksom i dag fastställa nivån på ekonomiskt
bistånd åt asylsökande m.fl. Nivån på dagersättningen skall i framtiden
fastställas i kronor och inte beräknas i procent av det basbelopp som
fastställts. Nuvarande koppling mellan Socialstyrelsens rekommen-
derade norm för socialbidrag och nivån på dagbidraget skall upphöra.
Dagbidraget för barnfamiljer bör sänkas något.
Utredningen om mottagandet av asylsökande och flyktingar
har bedömt att efter den sänkning av dagbidragen som genomförts från den 1
december 1992 är utrymmet för en generell reduktion av dagbidragen begrän-
sat.
Remissinstanserna har inte yttrat sig generellt i frågan om nivån på
dagbidraget.
Skälen för regeringens förslag: De flesta asylsökande har uppenbart
behov av ekonomiskt bistånd. Behovet måste naturligtvis tillfredsställas på ett
sådant sätt att de asylsökande kan få en rimlig levnadsnivå. Enligt 9 § lagen
(1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl. har en utlänning som avses i
lagen - i den mån han behöver det - rätt till bistånd för sin dagliga livsföring
som försäkrar honom eller henne en skälig levnadsnivå (dagbidrag). Enligt
prop. 1987/88:80 om bistånd åt asylsökande m.m. skall utgångspunkten vid
bedömningen av vad som är skälig levnadsnivå vara densamma vid tillämp-
ningen av 6 § socialtjänstlagen och regeln om bistånd åt asylsökande m.fl.
Det innebär dock enligt föredraganden inte att nivån på bidragen nöd-
vändigvis behöver vara densamma eftersom behoven i vissa avseenden är
större för den som varaktigt bor i Sverige. Som exempel nämns att den som
bor på en förläggning eller i en genomgångsbostad inte behöver bistånd till
möbler eller hemutrustning. Vidare sägs att även andra förhållanden kan
motivera en lägre nivå på dagbidraget.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer
grunder för de belopp som dagbidrag skall lämnas. Regeringen har meddelat
föreskrifter i frågan i förordningen (1988:156) om bistånd åt asylsökande
m.fl.
Enligt 3 § förordningen beräknas dagbidrag i procent av det basbelopp
som enligt 1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring (1962:381) fastställts för
året. Procentsatserna varierar beroende på hushållets sammansättning och
barnens ålder. När fri mat ingår i inkvarteringen lämnas ett reducerat dag-
bidrag.
När procentsatserna fastställdes utgick man från Socialstyrelsens rekom-
menderade norm för socialbidrag. En generell sänkning, ca 10 procent av
nivån på dagbidrag till asylsökande, genomfördes i december 1992. För stora
barnfamiljer var sänkningen större. Motiven till sänkningarna var i huvudsak
följande:
46
- Besparing på statsbudgeten (del av sparpaketet).
- En del kommuner hade infört korttidsnorm för socialbidrag som var
lägre än dagbidraget.
- Nivån bedömdes för hög med hänsyn till att asylsökande kunde skaffa
kapitalvaror och skicka hem pengar under väntetiden i Sverige. Det gällde
särskilt barnfamiljer.
- Anpassning av nivån till andra nordiska länder.
Det har nu gått tillräckligt lång tid för att slutsatser och konsekvenser skall
kunna dras av effekterna av den tidigare genomförda sänkningen. Därvid har
framgått att nuvarande nivå på dagbidraget mer än väl täcker behoven hos
barnfamiljer.
Mot den här bakgrunden och den period av stora ekonomiska påfrest-
ningar som har drabbat oss alla bedömer regeringen att det finns utrymme för
en generell sänkning av nivån på dagersättningen till barnfamiljer. En sänk-
ning inom intervallet 2-10 kronor per dag och bam beroende på barnets ålder
bedöms rimlig. Det bör ankomma på regeringen att fastställa den exakta nivån
på dagersättningen.
Regeringen bedömer vidare att nivån på dagersättningen i framtiden inte
bör beräknas i procent av det basbelopp som enligt 1 kap. lagen (1962:381)
om allmän försäkring fastställts för året. I stället bör nivån på dagersättningen
fastställas i kronor och kopplingen till Socialstyrelsens rekommenderade
norm för socialbidrag upphöra. Det förhållandet att asylsökande mer sällan är
bunda av ekonomiska åtaganden på längre sikt och som regel inte har så stora
ekonomiska förpliktelser jämfört med dem som bor här stadigvarande talar
för att Socialstyrelsens rekommenderade norm för socialbidrag inte bör vara
utgångspunkt när dagersättning för asylsökande fastställs. Regeringen finner
att det kan vara rimligt att asylsökande under utredningstiden ges en lägre
ekonomisk standard än vad som tillkommer dem som är stadigvarande
bosatta i landet. Det bör ankomma på regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att fastställa grunder för de belopp som dagersättning
skall utgå med.
Prop. 1993/94:94
Regeringens förslag: Dagersättningen skall kunna sättas ned för
den som utan giltigt skäl vägrar att delta i program för organiserad
verksamhet. Detsamma skall gälla för den som genom att hålla sig
undan försvårar asylutredningen.
Utredningen om arbete för asylsökande föreslår att den som deltar
i arbete enligt den av utredningen föreslagna lagen skall ha rätt till särskild
ersättning i form av ett förhöjt dagbidrag samt att dagbidraget skall kunna
47
sänkas för den som fyllt 18 år och som utan giltigt skäl avvisar erbjudet
arbete.
Utredningen om mottagandet av asylsökande och flyktingar
föreslår att den som utan giltigt skäl avvisar erbjudet arbete eller att delta i
organiserad verksamhet dels skall kunna få det ekonomiska bidraget redu-
cerat, dels skall bli återbetalningsskyldig för det lån, som han enligt utred-
ningens förslag skall erhålla i stället för bidrag.
Remissinstanserna: Remissopinionen är splittrad. Bl.a. Statens in-
vandrarverk och Utlänningsnämnden tillstyrker förslaget om en reducering av
dagbidragen medan bl.a. Socialstyrelsen och flera frivilligorganisationer
avstyrker det. Flera frivilligorganisationer anser att särskild ersättning skall
utgå till den som deltar i någon form av organiserad verksamhet.
Skälen för regeringens förslag: Utredningen om mottagandet av
asylsökande och flyktingar anser det vara viktigt att göra en klar markering av
att vägran att delta i arbetet på en förläggning eller i annan organiserad
verksamhet skall medföra ekonomiska konsekvenser för sökanden. Utred-
ningen har bedömt att bidraget bör kunna reduceras med cirka 10 kronor per
dag för den som utan giltigt skäl väljer att inte delta i organiserad verksamhet.
De remissinstanser som avstyrkt förslaget har bl.a. anfört att kravet på
deltagande i arbete eller organiserad verksamhet inte ligger i linje med utred-
ningens övriga förslag som bygger på frivillig medverkan, att det skapar
problem för personalen som skall bedöma vad som skall utgöra giltigt skäl
för att inte delta, att det är svårt att sänka dagbidragsnivån ytterligare samt att
det skulle leda till att antalet mål med överklaganden hos förvaltnings-
domstolarna kommer att öka.
Som framhållits i avsnitt 4.7.2 är det angeläget att asylsökande har en
meningsfull sysselsättning under väntetiden. Om asylsökandena under vänte-
tiden får leva i passivitet och bidragsberoende får detta allvarliga konse-
kvenser för deras framtid. De allra flesta är säkerligen själva mycket intresse-
rade av att delta i sysselsättning som de upplever som meningsfull. Det går
emellertid inte att bortse från att enstaka individer har en annan inställning.
För att få alla som kan att delta i den sysselsättning som erbjuds är det därför
rimligt att vägran att delta får ekonomiska konsekvenser för den enskilde.
Detta speglar också bäst vad som gäller i samhället i övrigt. Den som uteblir
från ett arbete drabbas av ekonomiska konsekvenser. Regeringen anser därför
att detta skall gälla också de asylsökande.
Utredningen om mottagandet av asylsökande och flyktingar har som
nämnts föreslagit att dagersättningen skall kunna sänkas med ca 10 kronor
per dag för den som utan giltigt skäl vägrar att delta i någon organiserad verk-
samhet. Regeringen bedömer emellertid att det bör vara möjligt att sänka
dagersättningen utöver vad utredningen föreslagit i de undantagsfall någon
vägrar att delta. På så sätt kommer alla som kan delta i någon verksamhet
också att ha ett mycket starkt incitament att göra så.
I lagrådsremissen föreslogs att dagersättningen skulle kunna dras in helt
för den som utan giltigt skäl vägrar att delta i någon form av organiserad
sysselsättning. Lagrådet fann emellertid detta förslag oacceptabelt och anser
Prop. 1993/94:94
48
att den del av dagersättningen som är avsedd att täcka kostnaderna för egen Prop. 1993/94:94
mathållning alltid skall få behållas. Regeringen vill betona att det ursprunliga
förslaget inte skulle ha inneburit att någon hade behövt bli utan pengar till
mat. Möjlighet skulle alltid ha funnits för en asylsökande att få ut full dag-
ersättning genom att delta i någon form av organiserad sysselsättning. För
den som hade giltigt skäl för frånvaro skulle någon reduktion inte ske. Som
tidigare framhållits är det vidare sannolikt att det endast i undantagsfall
kommer att inträffa att någon mer systematiskt kommer att undandra sig del-
tagande i någon form av sysselsättning. Regeringen finner därför inte att det
föreligger någon större skillnad mellan förslaget i lagrådsremissen och Lag-
rådets förslag. Regeringen kan emellertid ansluta sig till Lagrådets förslag för
att undanröja eventuella tvivel om att förslaget skulle kunna medföra att
asylsökande inte skulle ha pengar till mat. Dagersättningen bör därför, i de
undantagsfall det blir aktuellt, sättas ned med ett belopp som motsvarar
ersättningen till en asylsökande som inte har egen mathållning. Det innebär
således att, i de fall fri kost ingår i inkvarteringen, någon dagersättning inte
kommer att utgå och att dagersättningen kommer att reduceras med mot-
svarande belopp för den som har egen mathållning.
Möjligheten att sätta ned dagersättningen bör dock endast utnyttjas be-
träffande den som utan giltigt skäl överhuvudtaget inte deltar i organiserad
verksamhet eller som mer systematiskt och regelbundet undandrar sig. Där-
emot bör det inte komma i fråga att sätta ned dagersättningen för en asyl-
sökande som endast vid enstaka tillfällen inte deltar i obligatorisk verksamhet.
En sådan ordning skulle kunna bli administrativt alltför betungande. Stor
hänsyn måste givetvis också tas till vad den asylsökande anfört som skäl för
sin utevaro.
Om nedsättning sker endast för den som mer systematiskt och regelbundet
undandrar sig deltagande begränsas svårigheterna att avgöra vad som skall
anses utgöra giltiga skäl att inte delta. Den risk för ett stort antal över-
klaganden som några remissinstanser pekar på minskar också påtagligt jäm-
fört med om avdrag skulle göras för varje frånvarotillfälle för vilket det
bedöms inte finnas giltigt skäl.
För bam under 18 år bör någon nedsättning inte kunna komma i fråga.
Självfallet bör eftersträvas att bam i grundskolan och ungdomar i annan
studieverksamhet följer vanliga närvaroregler.
Beslut om nedsättning bör kunna gälla för viss tid och kunna ske på
grundval av den frånvaro som konstaterats under föregående period. Om den
asylsökande åter börjar delta i organiserad verksamhet skall rätt till full dag-
ersättning åter föreligga när avdrag avseende tidigare frånvaro är reglerat.
Giltigt skäl att inte delta kan exempelvis vara hög ålder eller sjukdom.
Arbetsuppgifterna som erbjuds inom ramen för organiserad verksamhet bör
också vara lämpliga för individen, dvs. vara sådana uppgifter som denne har
förutsättningar att klara av. Avsikten är således inte att ställa generella krav på
den enskilde. En individuell bedömning av den enskildes förmåga och förut-
sättningar för verksamheten måste alltid göras. Vid en sådan bedömning
måste den enskildes psykiska hälsa särskilt uppmärksammas. Inledningsvis
4 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 94
kan vissa svårigheter uppstå när det gäller att bedöma vad som bör accepteras
som giltigt skäl till att inte delta i verksamheten. Genom rättstillämpningen
torde dock en fast praxis komma att växa fram.
Dagersättningen bör vidare kunna sättas ned för den som genom att hålla
sig undan försvårar utredningen i asylärendet. Visserligen torde den som på
så sätt håller sig undan i allmänhet samtidigt undandra sig deltagande i någon
form av organiserad verksamhet. Man kan dock tänka sig att en asylsökande
bor på en mindre ort där det inte varit möjligt att ordna någon form av syssel-
sättning. Det är av största vikt att en asylsökande inte genom att hålla sig
undan kan försvåra utredningen och därmed fördröja handläggningen av
ärendet. En särskild bestämmelse bör därför föras in i lagen som ger möjlig-
het att i ett sådant fall sätta ned dagersättningen.
Det bör ankomma på Invandrarverket att fatta beslut om en eventuell ned-
sättning av dagersättningen. Det underlag som verket fattar sitt beslut på kan
tas fram och dokumenteras på olika sätt, t.ex. av en entreprenör. Beslut om
nedsättning av dagersättning bör kunna överklagas till förvaltningsdomstol på
samma sätt som Invandrarverkets beslut rörande dagersättning och särskilt
bidrag i övriga fall.
Regeringens förslag: Statens invandrarverk skall besluta om och
betala ut ekonomiskt bistånd till asylsökande. Invandrarverket får upp-
dra åt någon annan att svara för själva utbetalningen. För personer som
utan att vara asylsökande får vistas här i landet medan deras ansökan
om uppehållstillstånd prövas skall bistånd beslutas och betalas ut av
socialnämnden i vistelsekommunem.
Utredningen om mottagandet av asylsökande och flyktingar
föreslår att Centrala studiestödsnämnden svarar för utbetalning av lån eller
dagbidrag efter beslut av Invandrarverket.
Remissinstanserna: Flertalet instanser är positivt inställda till förslaget.
Några instanser, bl.a. Statens invandrarverk vill dock ha kvar det nuvarande
systemet. Besparingar kan i stället göras genom att nya rutiner utvecklas för
utbetalning genom bank och post. RRV saknar en konsekvensanalys.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare redovisats bör Invand-
rarverket svara för bistånd åt asylsökande oavsett om de tas emot på en för-
läggning eller bor på egen hand i en kommun. Beslutet om ekonomiskt
bistånd är en myndighetsuppgift som inte bör ingå i avtal om förläggnings-
verksamhet på entreprenad. Frågan om myndighetsutövning och sekretess
vid entreprenad behandlas närmare i avsnitt 4.12.
De beslut som blir aktuella att fatta gäller dagersättning, bostadsersättning
och särskilda bidrag. För personer som vistas på förläggningar som drivs i
Invandrarverkets egen regi faller det sig naturligt att det är personal vid för-
Prop. 1993/94:94
50
läggningen som fattar beslut och gör den utredning som föregår beslutet. För Prop. 1993/94:94
andra asylsökande kan beslutet fattas av personal vid en närliggande förlägg-
ning som drivs av Invandrarverket, vid något av Invandrarverkets region-
kontor, av en tjänsteman som reser runt mellan förläggningar eller på annat
sätt. Det måste vara en fråga för Invandrarverket att självt avgöra hur besluts-
fattandet och det utredningsarbete som kan behöva föregå beslutet skall
organiseras.
Det har från vissa håll hävdats att det är mindre lämpligt och opraktiskt att
Invandrarverket svarar för beslut om dagersättning och särskilda bidrag för
personer som vistas utanför förläggningssystemet. Man menar att det kan
vara svårt för Invandrarverket att i sådana fall göra erforderlig utredning och
få fram tillräckligt beslutsunderlag. Det kan också vara svårare för den
asylsökande som bor hos en släkting att få kontakt med Invandrarverket för
att ansöka om särskilt bidrag än vad det idag är att ansöka hos kommunen.
Regeringen anser dock att det finns praktiska förutsättningar för Invand-
rarverket att klara såväl de utredningar som behöver göras och besluts-
fattandet utan att det går ut över asylsökanden, t.ex. genom att skulle få vänta
länge på ett beslut om särskilt bistånd. Vad gäller dagersättning torde det vara
lämpligt att en utredning om den asylsökande har egna medel eller skall
beviljas bistånd görs redan i samband med asylutredningen och att beslut
fattas av Invandrarverkets personal på utredningsslussen. Ett sådant beslut
om dagersättning kan sedan gälla till dess förutsättningarna för bistånd
eventuellt förändras.
Vad gäller särskilda bidrag kan det vara något svårare för Invandrarverket
än vistelsekommunen att klarlägga behovet och fatta beslut. Det kan här vara
fråga om ett akut tillfälligt behov som måste tillgodoses snabbt. Svårigheterna
med avståndet mellan utredare/beslutsfattare och den asylsökande torde dock
inte vara större än vad som kan vara fallet inom socialtjänsten i en glesbygds-
kommun.
Regeringen bedömer således att det finns praktiska förutsättningar för
Invandrarverket att svara för alla beslut om ekonomiskt bistånd åt asyl-
sökande. Kommunerna bör dock behålla ansvaret för beslut om bistånd till
andra än asylsökande som sökt uppehållstillstånd för bosättning och har rätt
till bistånd enligt lagen om mottagande av asylsökande m.fl. Det gäller här
som regel utlänningar som har anknytning till en person som redan är bosatt
här. Dessa utlänningar skall inte omfattas av Invandrarverkets skyldighet att
erbjuda förläggningsboende och det är då mer naturligt att ansvaret för beslut
om bistånd ligger på vistelsekommunen.
Det faller sig naturligt att den myndighet som svarar för beslut om
ekonomiskt bistånd också svarar för utbetalning. Det finns emellertid inte
några principiella hinder för en annan lösning. I vart fall för asylsökande som
vistas i en kommun är det nödvändigt att finna ett annat utbetalningssystem än
det nuvarande.
Utredningen om mottagandet asylsökande och flyktingar har påtalat att
nuvarande ordning, som innebär att förläggningarna gör kontantutbetalningar
av dagbidraget till asylsökande var fjortonde dag är en för Invandrarverket
51
både personalkrävande och kostsam procedur. Den innebär också stora kost-
nader för transport och bevakning av betydande summor. Utredningen fram-
för att en enklare form för utbetalning av dagbidragen skulle kunna innebära
inte obetydliga besparingar. Utredningen föreslår att Centrala studiestöds-
nämnden (CSN) tar över utbetalningarna och anger att detta skulle innebära
en väsentlig besparing.
Utredningens förslag att CSN skall svara för utbetalningen bör ses mot
bakgrund av utredningens förslag om att nämnden skall svara för lån till
asylsökande. Eftersom regeringen bedömer att förslaget om asyllån inte bör
genomföras för närvarande saknas kopplingen att samma myndighet som
skulle administrera lånen också skulle svara för utbetalningen av dag-
ersättning.
Statskontoret har på regeringens uppdrag studerat några alternativ för
utbetalning av dagbidrag till asylsökande och därvid bl.a. sett över förut-
sättningarna för att överföra ansvaret för utbetalning till CSN. Enligt Stats-
kontorets bedömning finns skäl som talar för att Statens invandrarverk också
i framtiden skall ha ansvar för utbetalningen av dagersättning. Frågor om
sekretess och registreringsansvar kan komma att kompliceras om ansvaret
enligt utredningens förslag delas upp på två myndigheter. En förutsättning för
utredningens förslag att CSN skall betala ut dagersättning till asylsökande är
att utbetalning kan ske genom konton eller utbetalningar i bank. För när-
varande är inte detta möjligt eftersom de asylsökande inte har någon
identitetshandling som accepteras av bankerna. Statskontoret ifrågasätter
också utredningens kostnadsberäkning.
Invandrarverket har i flera år arbetat med att utveckla utbetalningsrutiner
för dagbidragen samt med att ta fram någon form av temporära identitets-
handlingar för de asylsökande. Bakgrunden är de problem med kontant-
utbetalningar som nyss nämnts. Sedan april i år pågår vid fem flykting-
förläggningar en försöksverksamhet med s.k. smarta kort för utbetalning av
dagbidrag. Försöksverksamheten har syftat till att finna alternativ till
nuvarande ordning. Det har gällt att dels minska säkerhetsriskerna, dels göra
det möjligt för den asylsökande att göra löpande uttag. Försöksverksamheten
har nyligen utvärderats. Det smarta kortet har visat sig vara en förhållandesvis
dyrbar hantering. Av utvärderingen av verksamheten med smarta kort, som
fungerar ungefär som ett telefonkort men laddat med pengar i stället för
markeringar, framgår bl.a. att 95 procent av de asylsökande tar ut hela dag-
bidraget direkt.
Förutom att utveckla nya rutiner för utbetalande av dagersättning pågår
inom Invandrarverket ett arbete med att ta fram enhetliga, tillfälliga legitima-
tionshandlingar för de asylsökande. För detta ändamål har ett s.k. SIV-kort
tagits fram. Kortet är inte en identitetshandling i vanlig bemärkelse, dvs. det
bygger inte på personnummer utan utgår från Invandrarverkets dossier-
nummer och visar den identitet den asylsökande uppgav vid ansökan om
asyl. Dessa uppgifter är inte alltid kontrollerbara. Invandrarverket beräknar att
samtliga asylsökande, även bam, skall ha ett SIV-kort vid årsskiftet 1993/94.
SIV-kortet förväntas underlätta asylsökandes kontakter med posten, sjuk-
Prop. 1993/94:94
52
vården och polisen m.fl. Kortet kommer däremot sannolikt inte att accepteras
som legitimation av post eller banker.
En förutsättning, som tidigare nämnts, för att CSN skall ta över ansvaret
för utbetalning, är att detta kan ske genom konto eller utbetalning i bank.
Denna förutsättning uppfylls för närvarande inte.
Regeringen bedömer mot den här bakgrunden att utredningens förslag att
CSN skall ta över utbetalningen av dagersättning inte bör genomföras för
närvarande. Regeringen anser att det finns goda skäl att ytterligare en tid följa
och se resultatet av det utvecklingsarbete som nu pågår inom Invandrarverket
när det gäller utbetalning och SIV-kortet. Om det senare visar sig att det finns
skäl som talar för att CSN bör svara för utbetalningen av dagersättning avser
regeringen att återkomma i frågan. CSN befinner sig för närvarande i ett
intensivt förändringsarbete eftersom nämnden på senare tid fått ett antal nya
arbetsuppgifter.
Invandrarverket bör således, åtminstone tills vidare, svara för utbetalning
av ekonomiskt bistånd. Om Invandrarverket finner det lämpligt, skall verket
kunna uppdra åt annan att svara för själva utbetalningen.
I de fall som kommunerna skall fatta beslut om bistånd enligt lagen om
mottagande av asylsökande m.fl. bör kommunerna också svara för utbetal-
ningen. Statlig ersättning bör liksom för närvarande lämnas för kommunernas
kostnader för ekonomiskt bistånd.
Regeringens förslag: Vuxna asylsökande bör få samma sjuk- och
tandvård som idag och statlig ersättning för vården bör, i enlighet med
den praxis som gällt under de senaste åren, lämnas när det föreligger ett
behov av omedelbar vård eller vård som inte kan anstå. Asylsökande
bam bör i princip få tillgång till samma hälso- och sjukvård som de
bam som är bosatta i Sverige. Vid bedömningen av vilken vård och
behandling som skall ges bör dock bl.a. det förhållandet att det inte är
klart om barnet kommer att stanna i Sverige vägas in. Bestämmelserna
om statlig ersättning anpassas till praxis och den föreslagna principen
vad gäller asylsökande bam. Andra utlänningar än asylsökande som
sökt uppehållstillstånd i Sverige och har rätt att vistas här under den tid
ansökan prövas bör endast erbjudas omedelbar vård enligt en strikt
tillämpning av begreppet akutvård i hälso- och sjukvårdslagen. Statlig
ersättning skall inte lämnas för sjukvård åt sådana utlänningar.
Enligt Utredningen om mottagandet av asylsökande och
flyktingar skall asylsökande även i framtiden ha rätt till akut sjuk- och
tandvård. Tillgången på vård skall dock inte vara större än för befolkningen i
Prop. 1993/94:94
53
övrigt. Akutbegreppet bör tillämpas även för tortyrskadade och psykiskt
sjuka. Åtgärder skall inte sättas in som måste avbrytas vid en avvisning eller
vid en kommunplacering. Vuxna asylsökande bör erbjudas hälsounder-
sökningar endast då det finns risk för folkhälsan. Asylsökande bam bör be-
handlas som fast boende bam både vad avser akut sjuk- och tandvård,
hälsoundersökningar, vaccinationer etc.
Remissinstanserna: Flera instanser understryker vikten av tidiga in-
satser för tortyrskadade och psykiskt sjuka och framhåller att behandling bör
ske oavsett om den måste avbrytas vid en avvisning. Flyktingrådet anser att
det strider mot FN:s tortyrkonvention att tillämpa akutbegreppet på tortyr-
skadade. Flertalet av remissinstanserna har inget att invända mot en begräns-
ning av de generella hälsoundersökningarna.
Statens invandrarverk har i en särskild skrivelse till regeringen före-
slagit att Socialstyrelsen får i uppdrag att förtydliga akutbegreppet vad gäller
sjukvård och tandvård för asylsökande och att särskild vikt läggs vid defini-
tionen av akutbegreppet för bam. Invandrarverket föreslår vidare att verket till
skillnad från i dag inte skall ersätta landstingen för sjukvård som ges till andra
tillståndssökande än asylsökande som vistas i Sverige under utredningstiden.
Sådana utlänningar bör enligt verket behandlas som konventionspatienter om
behov av sjukvård uppstår innan beslut har tagits i tillståndsfrågan.
Socialstyrelsen har i en skrivelse till regeringen påtalat att det vid
tillämpningen av Socialstyrelsens allmänna råd om hälsovård för asylsökande
och flyktingar (1988:8) föreligger en bristande överensstämmelse i bedöm-
ningen av begreppet "akutvård" i de Allmänna råden och "akut sjukvård" i
vedertaget medicinskt språkbruk. Socialstyrelsen har vidare framfört att den
hälso- och sjukvård som bam skall ha rätt till enligt FN:s barnkonvention
överstiger den akutvård som staten är skyldig att ersätta enligt förordningen
(1990:927) om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m.
Enligt styrelsens bedömning måste dessa två frågor klarläggas innan på-
gående revidering av de Allmänna råden kan fullföljas. Mot den bakgrunden
har Socialstyrelsen hemställt att begreppet akutvård i ersättningsförordningen
byts ut mot ett begrepp som bättre motsvarar den hälso- och sjukvård som
hittills har ersatts samt att skyldigheten att ersätta hälso- och sjukvård vidgas
till en nivå som bättre överensstämmer med FN:s barnkonvention.
Skälen för regeringens förslag: Landstingen har enligt 4 § hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763) skyldighet att erbjuda omedelbar hälso- och
sjukvård åt dem som vistas inom landstingskommunen. Detta innebär en
skyldighet att erbjuda asylsökande akut sjukvård. Nivå och innehåll i sjuk-
vården för asylsökande styrs förutom genom hälso- och sjukvårdslagen av
bl.a. den statliga ersättningen och Socialstyrelsens Allmänna råd. Enligt för-
ordningen (1990:927) om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m. har
landstingen rätt till ersättning av staten för bl.a. akut- och förlossningsvård till
asylsökande.
Socialstyrelsen har i Allmänna råd om hälsovård för flyktingar och
asylsökande lämnat rekommendation om hälso- och sjukvård för flyktingar
och asylsökande. Socialstyrelsen har i sina Allmänna råd tolkat innehållet i
Prop. 1993/94:94
54
begreppet "akutvård" något vidare för asylsökande än i vedertagen medicinsk
terminologi. Det anges att hänsyn vid bedömningen måste tas till patientens
möjligheter att få vård inom en nära framtid och att den asylsökande inte som
andra patienter kan hänvisas till hemlandsting eller hemland för vård i de fall
vårdbehovet kan anstå några dagar eller någon vecka. Socialstyrelsen har mot
den bakgrunden ansett att den asylsökandes behov av vård måste bedömas i
perspektivet att det kan dröja flera månader innan han har möjlighet att få
annan vård än akut vård.
Den praxis som har utvecklats när det gäller innehållet i akutvårds-
begreppet är vidare än den gängse medicinska terminologin "plötsligt in-
trädande, hastigt förlöpande sjukdom". Detta har särskilt varit fallet när det
gällt asylsökande barns behov av hälso- och sjukvård.
På senare tid har omfattningen och innehållet i den vård som asylsökande
får varit föremål för debatt, inte minst i massmedier. Det har också hävdats att
ersättningsförordningen liksom Socialstyrelsens Allmänna råd om hälsovård
för flyktingar och asylsökande i vissa delar är otydliga och därigenom ger
utrymme för olika tolkningar. Socialstyrelsen har i den tidigare nämnda
skrivelsen till regeringen hemställt att begreppet akutvård i ersättnings-
förordningen byts ut mot ett begrepp som bättre motsvarar den hälso- och
sjukvård som hittills har ersatts samt att skyldigheten att ersätta hälso- och
sjukvård för bam vidgas till en nivå som bättre överensstämmer med FN:s
barnkonvention.
Regeringen anser att vuxna asylsökande bör få den hälso- och sjukvård
som ges idag samt att statlig ersättning för hälso- och sjukvård för asyl-
sökande skall lämnas enligt den praxis som utvecklats. Det innebär att statlig
ersättning skall lämnas när det föreligger ett behov av omedelbar vård eller
vård som inte kan anstå. Vård som inte faller under dessa kriterier och där en
måttlig fördröjning inte medför allvarliga följder för patienten bör, liksom för
närvarande, inte ersättas av staten.
De asylsökande barnen får idag som regel en hälso- och sjukvård som är
betydligt mer omfattande än vad som ryms både inom det medicinska akut-
vårdsbegreppet och den sjukvård som ges åt vuxna asylsökande. Barnen ges
också barnhälsovård och vaccinationer i samma utsträckning som bam som är
bosatta i Sverige.
I fråga om asylsökande bam bör dessa enligt regeringens mening i princip
få tillgång till samma hälso- och sjukvård som de bam som är bosatta i
Sverige. Betydelsen av en god hälso- och sjukvård är särskilt stor hos bam
då de är stadda i snabb utveckling och en utebliven behandling kan få nega-
tiva konsekvenser på sikt. Vid bedömningen av vilken vård och behandling
som skall ges bör dock det förhållandet att det inte är klart om barnet kommer
att få stanna i Sverige vägas in. I detta sammanhang kan också asylärendets
förväntade handläggningstid vara av betydelse. Vård som kräver långvariga
behandlingstider och inte är av akut karaktär bör inte påbörjas när ett
avbrytande kan få negativa följder för en asylsökande som inte tillåts stanna i
Sverige.
Prop. 1993/94:94
55
Enligt regeringens mening förstärker den föreslagna principen de asyl-
sökande barnens rätt till en god vård och omsorg i Sverige. Principen över-
ensstämmer också med den av Sverige ratificerade FN-konventionen om
barnets rättigheter enligt vilken konventionsstatema skall sträva efter att
säkerställa att inget bam är berövat sin rätt att ha tillgång till hälso- och sjuk-
vård och att någon diskriminering mellan bam inte får ske när det gäller
konventionens rättigheter.
Det bör ankomma på Socialstyrelsen att med utgångspunkt i vad som nu
sagts revidera sina Allmänna råd för hälso- och sjukvården för flyktingar och
asylsökande. Den hälso- och sjukvård för asylsökande som ges i överens-
stämmelse med de Allmänna råden skall i princip ersättas av staten. Ersätt-
ningsförordningen bör ändras så att bestämmelserna bättre överensstämmer
med den vård som asylsökande idag i praktiken får och med de principer som
nu har angetts.
Regeringen bedömer för närvarande inte att några ändringar i hälso- och
sjukvårdslagen krävs för att asylsökande skall få den vård som här angetts.
Behovet av förändringar i hälso- och sjukvårdslagen vad gäller asylsökandes
rättigheter till sjukvård och landstingens ansvar bör övervägas i samband med
de förändringar i hälso- och sjukvårdslagen som måste göras som en följd av
EES-avtal och EG-anslutning.
Statens invandrarverk har föreslagit att verket inte skall ersätta landstingen
för akut vård som ges till andra tillståndssökande än asylsökande som vistas i
Sverige under utredningstiden. Det rör sig främst om personer som på grund
av att de har anhöriga i Sverige medges vistas i Sverige under utrednings-
tiden. Regeringen bedömer att de särskilda skäl som ligger bakom principen
om statligt kostnadsansvar för asylsökandes sjukvård inte gäller fullt ut för
andra tillståndssökande. Landstingens ansvar att ge omedelbar vård gäller
även dessa personer, men de kan till skillnad från många asylsökande få
fortsatt nödvändig sjukvård i sina hemländer. Det har vidare konstaterats att
det förekommer att personer med allvarlig och kostnadskrävande sjukdom
söker tillstånd för bosättning i Sverige med det huvudsakliga syftet att få
tillgång till svensk sjukvård.
Genom att inte betala statlig ersättning för sjukvård åt den här nämnda
kategorien utlänningar och i stället lägga det primära kostnadsansvaret hos
den enskilde bör risken för att utlänningar söker sig hit i huvudsakligt syfte
att få vård minska. Det kan samtidigt bli fråga om en viss ökning av kost-
naderna för sjukvårdshuvudmännen i de fall som en utlänning som saknar
egna medel ges akut sjukvård. Ersättningsreglerna bör trots detta ändras.
Regeringen har för avsikt att i samband med reglering av annan statlig ersätt-
ning till landstingen beakta den kostnadsökning för landstingen som kan bli
följden av förslaget.
Vad gäller hälsoundersökningar för asylsökande har riktlinjer redovisats i
regeringens proposition (1992/93:50) om åtgärder för att stabilisera den
svenska ekonomin. Riktlinjerna innebär att hälsoundersökningar av asyl-
sökande inte skall göras rutinmässigt och att de provtagningar som sker skall
anpassas efter behov. Socialstyrelsen håller för närvarande på med en revide-
Prop. 1993/94:94
56
ring av de allmänna råden om hälso- och sjukvård för flyktingar och asyl-
sökande varvid dessa riktlinjer skall beaktas. Det är angeläget att detta arbete
sker snabbt.
Prop. 1993/94:94
Regeringens bedömning: Målet bör vara att föra över ansvaret för
att de asylsökande ges sjukvård till landstingen, oavsett om den asyl-
sökande vistas på en förläggning eller har eget boende i en kommun.
Ansvaret bör gå över helt till landstingen när det bedöms möjligt att
införa en schablonersättning eller ett annat ersättningssystem som är
administrativt hanterbart och ger avsedd kostnadstäckning för lands-
tingen. Under en övergångsperiod bör Statens invandrarverk ha ett
fortsatt ansvar för förläggningssjukvården.
Enligt Utredningen om mottagandet av asylsökande och flyk-
tingar skall hälso- och sjukvård i första hand ges inom primärvården och
inte genom särskild förläggningsvård. Ansvarsfördelningen mellan Invand-
rarverket och Socialstyrelsen bör ses över. Den myndighet som har ansvar
för utformningen av innehållet i vården bör också bära kostnaderna.
Remissinstanserna: Meningarna är delade om förslaget att hälso- och
sjukvården för asylsökande i första hand skall ske inom primärvården. Bland
dem som förordar förslaget kan nämnas Stockholms läns landsting och
Invandrarverket. Ett flertal instanser har dock avstyrkt, bl.a. Landstinget i
Östergötlands län, Flyktingmedicinskt Centrum, Malmöhus läns landstings
Flyktingbamprojekt och Radius förvaltningsbolag. De anser att de asyl-
sökande inte kan omhändertas i primärvården på samma villkor som bofasta.
Orsaken är att de utgör en grupp med särskilda behov. Bl.a. behovet av tolk
gör att de kräver längre tid för varje vårdtillfälle än andra. Kompetensen hos
personalen inom förläggningsvården kommer dessutom att gå till spillo;
förslaget kommer därmed inte heller att leda till några besparingar.
Statens invandrarverk har efter en intern utredning i juni 1993 till
regeringen lämnat förslag till förändring av ansvaret för hälso- och sjuk-
vården till flyktingar och asylsökande. Invandrarverket föreslår att huvud-
mannaskapet för sjuk- och hälsovård till asylsökande överförs från Statens
invandrarverk till landsting och primärkommuner den 1 juli 1994 samtidigt
som den nuvarande förläggningssjukvården avvecklas. Invandrarverket
lämnar två förslag om hur vårdgivaren kan ersättas för sjukvårdande insatser.
Det ena är att landsting och kommun ersätts enligt en schablon som fastställs
årligen. Det andra är att samtliga asylsökande är sjukförsäkrade. Det senare
alternativet ses enligt verket som en möjlig lösning i avvaktan på resultatet av
den pågående utredningen om en ny ordning för sjuk- och arbetsskade-
försäkringama.
57
Skälen for regeringens förslag: Landstingen är som tidigare nämnts
skyldiga att erbjuda akut sjukvård åt asylsökande som vistas inom
landstinget. I praktiken svarar emellertid landstingen endast för en begränsad
del av hälso- och sjukvården för asylsökande. För asylsökande som vistas på
förläggning finns som regel en förläggningssjukvård på platsen för vilken
Invandrarverket är huvudman. Förläggningssjukvården har i de flesta fall
formen av att en sjuksköterska finns tillgänglig under normal kontorstid och
en läkare några timmar i veckan. För sjukvård på annan tid än kontorstid och
när det är fråga om ett vårdbehov som inte kan tillgodoses på förläggningen
hänvisas den asylsökande till landstingets sjukvård. Landstingen svarar också
för sluten vård.
Förläggningssjukvården upphandlas av Invandrarverket på entreprenad
genom anbudsförfarande. Såväl landsting som privata företag finns bland
entreprenörerna. Någon särskild reglering av förläggningssjukvården eller av
Invandrarverkets ansvar för denna finns inte.
Asylsökande som inte vistas på förläggning är alltid hänvisade till lands-
tingens sjukvård.
För den akutvård som landstingen lämnar till asylsökande genom sin
ordinarie organisation faktureras som regel för varje vårdinsats. Med vissa
landsting finns särskilda avtal som reglerar ersättningen för sådan vård. Om
det inte finns något sådant avtal lämnas ersättning som regel i enlighet med
det s.k. riksavtalet för hälso- och sjukvård.
Regeringen delar utredningens bedömning att hälso- och sjukvården för
asylsökande så långt möjligt bör organiseras på samma sätt som för befolk-
ningen i övrigt och anser principiellt att landstingen skall vara huvudman för
all hälso- och sjukvård för asylsökande. Staten skall ha kostnadsansvaret.
Ersättningssystemet måste utformas så att kostnaderna kan kontrolleras och
så att det är administrativt hanterbart. En schabloniserad ersättning bör efter-
strävas, kompletterad med någon form av särskild ersättning för vård som
ges asylsökande med behov av särskilt kostnadskrävande vårdinsatser.
Regeringen bedömer att det för närvarande inte är möjligt att föra över hela
ansvaret för hälso- och sjukvård för asylsökande till landstingen och att sam-
tidigt införa en schablonersättning eller andra generella taxelösningar utan risk
för att kostnadsfördelningen mellan staten och landstingen rubbas. En över-
föring av hela ansvaret och utformning av ett kostnadseffektivt system för
statlig ersättning kräver en närmare genomgång av bl.a. nuvarande kostnader
för förläggningssjukvården och landstingens kostnader för vård av asyl-
sökande. Det är också tveksamt att lägga över ansvaret för all hälso- och
sjukvård för förläggningsboende på landstingen vid en tidpunkt när en stor
del av Invandrarverkets förläggningsverksamhet står inför avveckling.
Landstingen skulle då kunna tvingas ta över ansvaret för verksamhet på vissa
orter för att sedan omedelbart avveckla den.
Mot den bakgrunden bör Invandrarverket under en övergångsperiod ha ett
fortsatt ansvar för hälso- och sjukvård för förläggningsboende, s.k. förlägg-
ningssjukvård. Under en övergångsperiod bör Invandrarverket på samma sätt
som nu upphandla förläggningssjukvård.
Prop. 1993/94:94
58
Ansvaret bör gå över helt till landstingen när det är möjligt att införa en
schablonersättning eller ett annat ersättningssystem som är kostnadsneutralt
jämfört med statens nuvarande sjukvårdskostnader för asylsökande. Ett
sådant ersättningssystem måste också vara administrativt enkelt och effektivt.
Inom regeringskansliet inleds inom kort ett arbete tillsammans med Lands-
tingsförbundet för att undersöka förutsättningarna för en schablonersättning
och att utveckla ett enkelt ersättningssystem som skall täcka all hälso- och
sjukvård för asylsökande. Inriktningen bör vara att en ny ordning skall kunna
träda i kraft den 1 januari 1996 eller senast den 1 januari 1997.
Under övergångsperioden kommer landstingen liksom i dag att ha det fulla
ansvaret för hälso- och sjukvård för asylsökande som bor i eget boende och
för sådan akutvård för förläggningsboende som inte kan tillgodoses genom
den sjukvård som Invandrarverket eller verkets entreprenör har upphandlat.
Statlig ersättning till landstingen för sådan sjukvård som inte är upphandlad
förläggningssjukvård ersätts enligt grunder som fastställs av regeringen.
Bestämmelserna i nu gällande förordning om statlig ersättning för flyk-
tingmottagande m.m. har som tidigare nämnts i vissa avseenden ansetts vaga
och vissa frågor har inte varit reglerade. Det gäller t.ex. ersättning för tolk-
kostnader och tandvård. Ersättningsbestämmelserna bör preciseras jämfört
med nuvarande ordning utan att detta får leda till alltför stor detaljreglering.
Överläggningar sker med Landstingsförbundet om hur ersättningen skall
utformas för att hanteringen skall bli enklare och för att samtidigt rymmas
inom nuvarande kostnadsnivå. Det bör ankomma på regeringen att efter
överläggningar med Landstingsförbundet fastställa grunderna för ersättning.
Prop. 1993/94:94
Regeringens förslag: Asylsökande skall betala en patientavgift för
sjukvårds- och tandvårdsbesök. Asylsökande skall även betala en egen
avgift för receptförskriven medicin. Asylsökande som behöver mer
omfattande vård eller medicin kan beviljas särskilt bidrag.
Utredningen om mottagandet av asylsökande och flyktingar
föreslår att en patientavgift skall införas för asylsökandes sjuk- och tandvård.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som uttalar sig i frågan
tillstyrker förslaget. Flera remissinstanser är emellertid tveksamma och anser
att förslaget kan tillstyrkas endast om avgiften sätts mycket lågt. Risken finns
annars att vårdbehövande drar sig för att söka hjälp. Avgiften måste stå i rim-
lig proportion till dagbidraget och det behövs dessutom ett generöst hög-
kostnadsskydd. Invandrarverket efterlyser en mer noggrann analys för att
klargöra om nivån på dagbidraget måste justeras med anledning av förslaget.
Statens invandrarverk har i en särskild skrivelse till regeringen före-
slagit att asylsökande skall betala patientavgift för sjuk- och tandvårdsbesök
samt att en asylsökande som ofta är i behov av akutvård skall kunna ansöka
59
om särskilt bidrag då han själv erlagt patientavgift motsvarande ett fastställt
belopp årligen.
Skälen för regeringens förslag: Asylsökande har som tidigare
nämnts rätt till akut sjuk- och tandvård, samt förlossningsvård. Sjukvården är
kostnadsfri för den asylsökande. När det gäller kostnaden för akut tandvård
och receptförskriven medicin kan asylsökande, som saknar tillgångar, efter
särskild ansökan beviljas särskilt bidrag för dessa kostnader.
Hälso- och sjukvårdskostnaderna för förläggningsboende asylsökande
uppgick budgetåret 1992/93 till 718 815 000 kronor. Genomsnittskostnaden
per individ var under budgetåret 9 290 kronor. Detta kan jämföras med
genomsnittskostnaden 10 000 kronor för hälso- och sjukvård för den som är
bosatt i landet och ges sjukvård utöver den vård som kommer asylsökande till
del. Det finns flera bidragande orsaker till detta. Många asylsökande är i dålig
fysisk eller psykisk kondition när de kommer till Sverige. De långa vänte-
tiderna i sig genererar behov av sjuk- och tandvård. Dessutom har tillgången
till sjukvård varit mycket god och därtill lättillgänglig. De flesta av Invandrar-
verkets anläggningar har, som tidigare nämnts, sjukvård på själva anlägg-
ningen eller i anslutning till den. Att sjukvården dessutom varit kostnadsfri
för den enskilde torde ytterligare ha ökat efterfrågan.
Mot den här bakgrunden bedömer regeringen att det kan vara lämpligt att
asylsökande i likhet med andra i samhället får betala för besök hos läkare eller
sjukvårdande behandling samt för tandvård och medicin. En patientavgift
skulle också kunna dämpa efterfrågan och ge en mer realistisk bild av vad det
kostar att leva i Sverige.
En patient- och egenavgift bör i princip vara lika för alla asylsökande oav-
sett var i landet de bor. Nivån på avgiften behöver däremot inte vara den-
samma som för bosatta. En utgångspunkt bör vara att nivån fastställs så att
kostnaden för normal vårdkonsumtion ryms inom ramen för nuvarande dag-
bidrag. Regeringen bedömer att det är rimligt att asylsökande får betala minst
50 kronor i egen avgift för besök hos läkare och tandläkare. Egenavgiften för
receptförskriven medicin bedöms också bli minst 50 kronor medan sjuk-
vårdande behandling bör kosta minst 25 kronor. Asylsökande som har ett
mer omfattande behov av akut vård eller medicin kan beviljas särskilt bidrag.
Närmare föreskrifter om nivån på avgifterna och att särskilt bidrag kan
lämnas till asylsökande när han själv har erlagt patientavgift motsvarande ett
fastställt belopp bör läggas fast av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer.
Prop. 1993/94:94
60
Prop. 1993/94:94
Regeringens bedömning: Kommunerna bör inte ha skyldighet att
erbjuda asylsökande svenskundervisning för invandrare (sfi). Asyl-
sökande bör i stället erbjudas svenskundervisning i annan form genom
Invandrarverkets försorg.
Förslaget från Utredningen om mottagandet av asylsökande och
flyktingar överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som kommenterat för-
slaget är positiva till det. Skolverket betonar dessutom att de asylsökande i
princip skall vara skyldiga att delta i den svenskundervisning som Invandrar-
verket svarar för. Endast Caritas och LO avstyrker förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: I 13 kap. skollagen (1985:1100)
finns bestämmelser om svenskundervisning för invandrare (sfi). Enligt 6 §
har bl.a. asylsökande som inte vistas i en statlig förläggning för asylsökande
rätt att delta efter en viss väntetid. Regeringen har fastställt att denna minsta
väntetid skall vara minst två månader. På motsvarande sätt har asylsökande
rätt att delta i viss kommunal och statlig vuxenutbildning.
Asylsökande som vistas på en statlig förläggning är i dag uttryckligen
undantagna från kommunernas skyldighet att erbjuda sfi. För dem som vistas
i eget boende i en kommun inträder rätten att delta efter nämnda väntetid.
Regeringen anser i likhet med utredningen att det inte längre finns anled-
ning att ha olika bestämmelser för asylsökande som vistas vid en mottag-
ningsförläggning och asylsökande som vistas i en kommun på egen hand.
Regeringen anser vidare att deltagande i den svenskundervisning och orien-
tering om det svenska samhället som på förläggningarna erbjuds genom
Invandrarverkets försorg eller på dess uppdrag bör vara obligatorisk för alla
vuxna asylsökande som inte uttryckligen befrias från denna skyldighet. I den
mån förläggningsverksamhet läggs ut på entreprenad bör avtal som sluts om-
fatta även svenskundervisning.
För asylsökande som vistas i eget boende i en kommun bör så långt som
möjligt ordnas svenskundervisning och annan organiserad verksamhet mot-
svarande den som erbjuds asylsökande på en förläggning. Vid eget boende på
en förläggningsort, eller på lämpligt pendlingsavstånd, bör de asylsökande
kunna delta i förläggningens organiserade verksamhet. I kommuner där det
inte finns någon förläggning bör Invandrarverket kunna anordna eller uppdra
åt annan att anordna svenskundervisning om det är fråga om viss volym. I
andra situationer kan det vara praktiskt och lämpligt att kommunen åtar sig att
anordna undervisning och annan organiserad verksamhet. I detta fall kan
kommunen också välja att låta de asylsökande delta i kommunens sfi, dock
med den skillnaden mot nuvarande ordning att det inte är någon formell
61
rättighet för den asylsökande att delta. Svenskundervisning bör kunna ordnas
även i annan lämplig form.
Som en följd av att kommunerna inte längre skall ha skyldighet att erbjuda
asylsökande sfi bör också deras skyldighet att ta emot asylsökande i annan
vuxenutbildning upphöra. Regeringen avser att ändra förordningarna om
respektive skolform i konsekvens med detta.
För att svenskundervisning och annan organiserad verksamhet skall kunna
ordnas bör Invandrarverket kunna lämna ersättning till anordnaren för vaije
sådan asylsökande i eget boende som inte deltar i organiserad verksamhet
genom en förläggnings direkta försorg. Regeringen återkommer till ersätt-
ningsfrågan i avsnitt 4.13.
Oavsett vilken anordnare som ges uppdraget att sköta svenskundervis-
ningen för asylsökande är det väsentligt att höga krav ställs på dess kvalitet.
Samtidigt är det viktigt att undervisningen anpassas efter deltagarnas bak-
grund och behov samt efter de lokala förutsättningarna. Om undervisningen
följer gällande mål för sfi - och i övrigt eftersträvar motsvarande kvalitet - är
det lättare för deltagarna att senare få tillgodoräkna sig utbildningen om de
tillåts att bosätta sig i Sverige.
I och med att kommunerna inte längre skall ha skyldighet att motta asyl-
sökande i sfi undviks också den situation som numera kan uppstå när asyl-
sökande tillåts att arbeta och, som utredningen påpekar, anställda asylsökande
skulle kunna få rätt till ledighet från arbetet för deltagande i sfi enligt den sär-
skilda lag som reglerar sådan ledighet. Någon komplikation av detta slag
kunde inte förutses när lagen om ledighet vid deltagande i sfi infördes. För
övrigt ingår översyn av denna lag i uppdraget till den särskilda utredare som
ser över ledighetslagama i samband med studier i syfte att samordna dessa
lagar.
Mot bakgrund av de förändringar som genomförts i styrelsen och stats-
bidragssystem för skolväsendet har Skolverket haft regeringens uppdrag att
utreda möjligheterna att förenkla regelverket för sfi. Efter remissbehandling,
som nu är avslutad, bereds förslagen inom Utbildningsdepartementet. En
proposition om sfi-frågor beräknas lämnas till riksdagen senare under detta
riksmöte. Regeringen föreslår därför inte nu någon ändring av skollagen när
det gäller asylsökandes rätt att delta i sfi utan avser att återkomma i den frågan
i propositionen om sfi.
Prop. 1993/94:94
Regeringens bedömning: Grundskoleundervisning för asylsökan-
de bam som vistas på utredningsslussar och mottagningsförläggningar
bör fortsätta i den nuvarande formen. Motsvarande undervisningsform
och motsvarande schablonberäknade ersättningar bör införas för under-
visning av asylsökande bam som vistas i en kommun.
62
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har den 24 juni
1993 meddelat särskilda föreskrifter om grundskoleundervisning av asyl-
sökande bam vid utredningsslussar och mottagningsförläggningar för
asylsökande. I regeringens förordning (SKOLFS 1993:21) anges de ämnen
och veckotimmar denna undervisning minst skall omfatta. Undervisningen,
som står under Skolverkets tillsyn, anordnas av kommunen men kan läggas
upp så att Statens invandrarverk svarar för en del av undervisningen inom
ramen för förläggningsverksamheten. Förordningen gäller från höstterminens
början 1993.
Allt fler bam till asylsökande föräldrar har kommit att vistas i kommunerna
utan direkt anknytning till viss förläggning. De förslag som regeringen nu
lämnar i syfte att underlätta eget boende utanför förläggning för asylsökande
kommer att innebära en ökande andel bam till asylsökande föräldrar som
kommer att vistas utanför förläggning. Barnen är inte skolpliktiga eftersom de
inte räknas som bosatta i Sverige. Däremot har kommunen skyldighet att
erbjuda dem grundskoleutbildning om de skulle haft vanlig skolplikt om de
hade varit bosatta i Sverige. De skall i dag enligt grundskoleförordningen
mottas i kommunens grundskola "så snart skolgång är lämplig för dem med
hänsyn till deras förhållanden".
Den grundskoleverksamhet som ordnas av kommunerna för asylsökande
bam vid utredningsslussar och mottagningsförläggningar ersätts av Invand-
rarverket enligt en särskild schablon för slussbamen respektive förläggnings-
bamen. Någon motsvarande ersättning för de asylsökande barns undervis-
ning i grundskolan som vistas i eget boende i en kommun lämnas inte i dag.
Endast om kommunen haft betydande merkostnader genom mottagande av
asylsökande kan den ansöka om särskilt statsbidrag från Invandrarverket.
Någon generell praxis om ersättningar av detta slag finns inte och ansökan
prövas från fall till fall.
Skolgången för de asylsökande bam som vistas i en kommun bör kunna
ordnas så att de antingen tas emot i kommunens grundskola eller, om en för-
läggning finns i den omedelbara närheten, i den särskilda grundskoleverk-
samhet som ordnas för de förläggningsboende barnen. Härvid är bestämmel-
serna i nämnda förordning om undervisningens omfattning och organisation
tillämplig.
Ersättning till kommunerna för de kommunboende asylbamens grund-
skoleundervisning bör kunna lämnas av Invandrarverket i huvudsak enligt
samma schablonberäknade grunder som skolgången för de förläggnings-
boende. Regeringen återkommer till denna fråga i avsnitt 4.13.
Prop. 1993/94:94
Regeringens bedömning: Det är angeläget att särskilt anpassad
studieverksamhet anordnas för ungdomar i företrädesvis åldern 16-18
år inom ramen för den organiserade verksamheten.
63
Skälen för regeringens bedömning: Asylsökande ungdomar i gym-
nasieåldern kan endast i ytterst få fall beredas plats i gymnasieskolan. Kom-
munerna har full frihet att låta dessa ungdomar skrivas in i gymnasieskolan
t.o.m. det första halvåret det år de fyller 20 år och i övrigt är behöriga. Det
finns däremot ingen skyldighet för kommunen att ta emot dem i gymnasie-
skolan på det sätt som gäller asylsökande bam i grundskolan. Eftersom ung-
domarna inte räknas som bosatta i Sverige ingår de inte i underlaget för det
kommunala utjämningsbidraget. Någon ersättning från Invandrarverket för
gymnasieundervisning lämnas i regel inte till kommunerna.
Vid ingången av höstterminen 1993 fanns i förläggningssystemet upp-
skattnignsvis sammanlagt ca 4 200 ungdomar i åldern 16-18 år. På samma
sätt som vuxna asylsökande har de erbjudits möjlighet att delta i den organise-
rade verksamheten vid förläggningarna, där svenskundervisning, fritidsverk-
samhet och idrott varit viktiga inslag. Enligt beslut av Invandrarverket skall
regionerna fr.o.m. oktober 1993 se till att särskilda insatser görs på förlägg-
ningarna för de bosniska asylsökandena samt för bosnier som fått eller får
uppehållstillstånd. För ungdomar i åldern 16-18 år är det fråga om undervis-
ning motsvarande den introduktionsutbildning som kan ges inom ramen för
individuella program i den reformerade gymnasieskolan. För andra grupper
än bosnier finns inte motsvarande verksamhet. De är också i fortsättningen
hänvisade till andra inslag inom ramen för den organiserade verksamheten.
Regeringens förslag i det föregående innebär att allt större andel av de
asylsökande ungdomarna i framtiden kommer att vistas i enskilt boende i
kommunerna. Redan i dag vistas ett betydande antal asylsökande ungdomar
särskilt i storstadskommunerna. Oavsett om de vistas på en förläggning eller i
en kommun är det angeläget att deras skolkunskaper, studierutiner och stu-
dievilja hålls vid liv genom att de erbjuds en möjlighet till meningsfulla stu-
dier. Genom aktiva studier under väntetiden blir det också lättare att senare
fortsätta studierna oavsett om det sker i Sverige eller i något annat land.
I en skrivelse till regeringen i juni 1993 har Skolstyrelsen i Stockholm
aktualiserat de asylsökande ungdomarnas behov av studier på det gymnasiala
stadiet. Stockholms stad är i och för sig beredd att erbjuda undervisning mot-
svarande de tidigare ITK-kursema. Kommunen är dock inte beredd att
bekosta dessa kurser. I skrivelsen anges att ca 120 asylsökande ungdomar
vistas i kommunen, varav 37 sökande till gymnasieskolan. Vid höstterminens
böljan hade antalet sökande ökat till ett 50-tal.
Synpunkter på skrivelsen från Skolstyrelsen i Stockholm har inhämtats
från Statens skolverk, Statens invandrarverk, Socialstyrelsen, Arbetsmark-
nadsstyrelsen och Svenska kommunförbundet. Samtliga anser att det är
angeläget att möjligheter skapas för meningsfull verksamhet för den aktuella
åldersgruppen. Socialstyrelsen hänvisar till sitt yttrande över PM med förslag
till reglering av massflyktsituationer, där styrelsen "anser det mycket ange-
läget att även ungdomar över 16 år med vistelsetillstånd får något menings-
fullt att göra som är konstruktivt och utvecklande för dem under deras tid i
Sverige och dessutom underlättar deras återvändande och förordar därför att
ungdomar får tillgång till undervisning eller annan lämplig sysselsättning".
Prop. 1993/94:94
64
Skolverket förordar en verksamhet som, utan att ingå i gymnasieskolans indi-
viduella program ändå anordnas av gymnasieskolan. Verket förklarar sig
berett att utarbeta förslag till innehåll och omfattning av en sådan kursverk-
samhet, som bör vara anpassad till ungdomarnas skiftande skolgång och
utbildningsbakgrund och som därtill inte skall vara bunden av viss kurslängd.
Skolverket anser att denna skolverksamhet bör utformas med liknande inne-
håll och på liknande sätt som grundskoleverksamheten för asylsökande bam
enligt förordningen (SKOLFS 1993:21) om grundskoleverksamhet för asyl-
sökande bam. Regeringen anser att meningsfull studieverksamhet för ung-
domar i företrädesvis åldern 16-18 år bör kunna inrymmas inom ramen för
den organiserade verksamheten både för de förläggningsboende och för de
kommunboende ungdomarna. Regeringen avser att ge Skolverket ett uppdrag
att tillsammans med Invandrarverket och med sikte på lägre kostnader än
kostnaden för hittillsvarande s.k. ITK-kurser utreda frågan om en lämplig
utformning av sådan undervisning.
I den mån den här avsedda undervisningen efter Skolverkets utredning kan
inrymmas i Invandrarverkets reguljära organiserade verksamhet vid förlägg-
ningarna bör den kunna bekostas på samma sätt som övrig organiserad verk-
samhet. I den mån annan anordnare får i uppdrag att svara för undervisningen
bör en schablonberäknad ersättning kunna lämnas av Invandrarverket. Rege-
ringen återkommer till ersättningsfrågan i avsnitt 4.13.
Regeringens bedömning: Det är önskvärt med medverkan från
ideella organisationer i mottagandet av asylsökande. Det gäller såväl
vid förläggningsboende som för asylsökande som ordnat bostad på
egen hand. De ideella organisationerna kan bl.a. stå för stödjande,
medmänskliga kontakter och svara för gemensamhetsaktiviteter vid
förläggningar. Organisationernas engagemang i mottagandet bör tas till
vara samt breddas och fördjupas oavsett om en förläggning drivs av
Invandrarverket eller av en entreprenör. Organisationer bör även på
uppdrag av Invandrarverket kunna svara för den totala driften av en
förläggning.
Utredningen om mottagandet av asylsökande och flyktingar
föreslår att Invandrarverket skall stimulera organisationer att lämna anbud på
drift av förläggningar. I övrigt har utredningen huvudsakligen behandlat
frågan om de ideella organisationernas roll i mottagandet av flyktingar i en
kommun.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig är positiva
till att ideella organisationer medverkar i mottagandet av asylsökande och till
förslaget att driften av förläggningar skall vara öppen för entreprenad.
Prop. 1993/94:94
65
5 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 94
Skäl för regeringens bedömning: De ideella organisationerna med- Prop. 1993/94:94
verkar i dag på en mängd olika sätt i mottagandet av asylsökande. Det gäller
såväl svenska organisationer som flykting- och invandrarorganisationer. I
anslutning till utredningsslussar och förläggningar svarar organisationer för
en rad aktiviteter. Bland de vanligaste verksamheterna kan nämnas
- kontakt- och fadderverksamhet
- studiecirklar
- anordning av studiebesök och utflykter
- rådgivning
- kaféverksamhet
- second hand shop.
Regeringen anser att de enskilda människomas engagemang i mottagandet
av asylsökande och flyktingar är av mycket stort värde. De olika aktiviteter
som frivilliga krafter, ideella organisationer och religiösa samfund anordnar
för asylsökande bidrar väsentligt till att att de asylsökande får möjlighet till en
meningsfull förläggningsvistelse. Genom dessa insatser skapas även ett nät-
verk mellan asylsökande och svenskar eller landsmän som redan är bosatta i
Sverige. Ideella organisationers verksamhet utgör också en grund för att
skapa en opinion och förståelse för förhållanden och händelser som sker i vår
omvärld och som gör att människor känner sig tvingade att lämna sina hem-
länder. Lokalt i kommunerna finns en rad olika aktiviteter som organisa-
tionerna direkt har utformat efter de behov som asylsökande har. Ett stort
antal organisationer har både centralt och lokalt särskilda personer som sam-
ordnar verksamheter för asylsökande och flyktingar.
Det finns även exempel på hur en eller flera organisationer på uppdrag av
Statens invandrarverk svarar för den totala driften av en förläggning. Rege-
ringen ser positivt på en utveckling i sådan riktning. I t.ex. Finspång har sex
vitt skilda folkrörelseorganisationer gått samman och svarat för förläggnings-
verksamhet för asylsökande.
Regeringen sätter högt värde på det djupa engagemang som genom de
ideella organisationernas och de religiösa samfundens arbete kommer asyl-
sökande och flyktingar till godo. Dessa insatser är av betydelse inte bara för
den enskilde asylsökanden utan bidrar också till att utveckla goda etniska
relationer i Sverige.
Det är mot denna bakgrund viktigt att de ideella organisationernas engage-
mang tas till vara av Invandrarverket som huvudman för mottagandet av
asylsökande samt breddas och fördjupas. Medverkan från och kontakter med
ideella organisationer i förläggningsverksamheten är viktig oavsett om en
förläggning drivs av Invandrarverket eller av en privat entreprenör och bör
beaktas vid entreprenadupphandling. Organisationerna och samfund bör
också kunna spela en viktig roll som stöd och kontaktnät för asylsökande
som ordnat eget boende utanför förläggning.
Regeringen är övertygad om att de förslag som regeringen här har lagt
fram för att skapa en större flexibilitet och mångfald i mottagandet av asyl-
sökande också kommer att underlätta för de frivilliga krafterna att ytterligare
fördjupa och utveckla sin medverkan i mottagandet av asylsökande.
66
Regeringens bedömning: Uppgifter som innefattar myndighets-
utövning bör inte ingå i avtal om förläggningsverksamhet på entrepre-
nad. Skyldighet för personal hos privata entreprenörer att iaktta tyst-
nadsplikt bör skrivas in i entreprenadavtalen.
Förslaget från Utredningen om mottagandet av asylsökande och
flyktingar överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyr-
ker genomgående utredningens förslag. Några anser att det är oklart hur
myndighetsutövningen kommer att fungera vid förläggningsverksamhet på
entreprenad och anser att denna fråga behöver analyseras ytterligare.
Skälen för regeringens bedömning: Av 11 kap. 6 § regeringsfor-
men framgår att förvaltningsuppgifter kan överlämnas till bolag, föreningar,
samfälligheter, stiftelser eller enskilda individer. Innefattar uppgiften myn-
dighetsutövning krävs att överlämnandet sker med stöd av lag.
Det finns inte någon klar och entydig definition av vad som skall anses
vara myndighetsutövning. Som myndighetsutövning brukar dock betraktas
befogenhet att för enskilda bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, dis-
ciplinär påföljd eller annat jämförbart förhållande.
Den myndighetsutövning som förekommer på en förläggning är av mycket
begränsad omfattning. Dessa uppgifter bör även i fortsättningen ankomma på
Invandrarverket. Något lagstöd som skulle göra det möjligt att låta myndig-
hetsutövning ingå i en entreprenad är enligt regeringens bedömning varken
lämpligt eller nödvändigt. En entreprenad bör inte innefatta sådana uppgifter.
De rena myndighetsuppgifterna vid en förläggning är således av begränsad
omfattning. Ett exempel på en sådan uppgift är beslut om dagersättning eller
särskilt bidrag. Dessa beslut bör som tidigare redovisats fattas av Invandrar-
verket.
Om Invandrarverkets beslut skall fattas vid en närliggande förläggning
som drivs i Invandrarverkets egen regi, vid något av Invandrarverkets
regionkontor, av en tjänsteman som reser runt mellan olika förläggningar eller
på något annat sätt, bör vara en fråga för Invandrarverket att självt avgöra.
Olika lösningar kan komma att tillämpas inom Invandrarverkets olika re-
gioner.
Ett annat exempel på myndighetsutövning är den registrering som sker av
en asylsökande när han första gången skrivs in på en utredningssluss. Den
registreringen sker i Invandrarverkets datasystem och förutsätter i praktiken
att någon på utredningsslussen också har behörighet att gå in och göra änd-
ringar i datasystemet. Hur denna registrering skall ske, genom att Invandrar-
verket har personal stationerad vid en utredningssluss som drivs på entrepre-
nad eller på något annat sätt, bör också vara en fråga för Invandrarverket att
avgöra.
Prop. 1993/94:94
67
Den ekonomiska utredning som föregår beslut om dagersättning och sär-
skilt bidrag kan däremot inte i sig anses vara en ren myndighetsutövning.
Dessa uppgifter skulle därför i och för sig kunna innefattas i en entreprenad.
Det är emellertid tänkbart att det kan vara praktiskt att den som gjort den eko-
nomiska utredningen också deltar när beslut sedan fattas. Det bör därför
överlåtas på Invandrarverket att avgöra om dessa utredningsuppgifter skall
ingå i en entreprenad eller inte.
När det gäller att svara för underrättelse om beslut i asylfrågan finns det
ingenting som hindrar att Invandrarverket uppdrar detta till en entreprenör om
man så skulle finna det lämpligt.
För Invandrarverkets personal gäller reglerna i förvaltningslagen när det
gäller skyldighet att anlita tolk vid kontakter med den som inte behärskar
svenska. Verkets personal är också skyldiga att följa de regler om sekretess
som följer av sekretesslagen. Dessa bestämmelser är inte tillämpliga på per-
sonal anställd hos en privat entreprenör.
Det är oundvikligt att personalen på en förläggning i viss utsträckning får
del av vissa personliga uppgifter om asylsökande. Personalen på förlägg-
ningen har visserligen inte tillgång till asylutredningen i ärendet. Däremot har
den tillgång till uppgifter om adresser m.m. som om de fanns hos Invandrar-
verket skulle omfattas av sekretess.
Motsvarande frågeställning har tidigare behandlats i samband med en änd-
ring i socialtjänstlagen som gör det möjligt för en kommun att sluta avtal med
någon annan om att utföra kommunens uppgifter enligt socialtjänstlagen. I
prop. 1992/93:43 Ökad konkurrens i kommunal verksamhet (s. 12) erinras
bl.a. om att det i tidigare lagstiftningsärenden konstaterats att olägenheterna
av att anställda hos en privat entreprenör inte är bundna av sekretesslagen kan
undvikas bl.a. genom att entreprenören sluter avtal med sina anställda om
tystnadsplikt. Lagrådet påpekade i sitt yttrande över förslaget att ett sådant
avtal inte innebär att tystnadsplikten blir straffsanktionerad enligt 20 kap. 3 §
brottsbalken. Lagrådet uttalade vidare att åtskilligt talar för att det behövs
effektivare bestämmelser om sekretess och tystnadsplikt för anställda som
faller utanför den i 1 kap. 6 § sekretesslagen angivna personkretsen och att
det synes motiverat att en översyn av sekretesslagstiftningen med denna
inriktning kommer till stånd. Lagrådet fann dock inget hinder möta mot att
förslagen genomfördes innan en sådan översyn slutförts.
I 71 a § socialtjänstlagen har införts en särskild bestämmelse (SFS
1993:390) om tystnadsplikt för den som är eller varit verksam inom yrkes-
mässigt bedriven verksamhet som avser insatser enligt den lagen. Med hän-
syn till att personalen på en förläggning endast i begränsad utsträckning får
del av integritetskänsliga uppgifter synes någon motsvarande bestämmelse i
vart fall för närvarande inte erforderlig i lagen om mottagande av asylsökande
m.m. Sekretessfrågorna bör - åtminstone tills vidare - kunna lösas genom att
de avtal som Invandrarverket träffar med privata entreprenörer föreskriver att
entreprenören skall träffa avtal om sekretess och tystnadsplikt med sina
anställda.
Prop. 1993/94:94
68
Prop. 1993/94:94
Regeringens förslag: Staten skall liksom i dag ha kostnadsansvaret
för mottagandet av asylsökande. Förläggningsverksamhet och organi-
serad verksamhet för asylsökande utanför förläggning som utförs på
uppdrag av Statens invandrarverk ersätts av Invandrarverket enligt
avtal mellan verket och den som svarar för verksamheten.
Ersättning lämnas därutöver till kommuner för kostnader för grund-
skoleundervisning samt för vissa kostnader för vård av bam och trans-
porter. Vidare ersätts kommuner för ekonomiskt bistånd enligt lagen
om mottagande av asylsökande m.fl. till andra utlänningar än asyl-
sökande som sökt uppehållstillstånd i Sverige och har rätt att vistas här
under den tid ansökan prövas. Extraordinära kostnader får också er-
sättas.
Utredningen om mottagandet av asylsökande och flyktingar
har föreslagit att kommunerna ersätts med schablonbelopp som beräknas i
efterhand per flyktingdygn. Vad gäller förläggningar som drivs på entrepre-
nad överensstämmer utredningens förslag med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens
förslag. Flera kommuner och Svenska kommunförbundet betonar starkt att
det inte får bli så att staten lägger över kostnaderna för mottagandet på kom-
munerna.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare framhållits bör staten
genom Invandrarverket liksom idag ha det primära ansvaret för mottagandet
av asylsökande. Förläggningar bör i ökad omfattning läggas ut på entrepre-
nad efter upphandling. Ersättning till den som driver en förläggning lämnas
då enligt det entreprenadavtal som upprättas. Detsamma gäller självfallet
också om delar av en förläggningsverksamhet eller annan verksamhet som
åvilar Invandrarverket som huvudman för mottagandet läggs ut på entrepre-
nad.
För att svenskundervisning och annan organiserad verksamhet skall kunna
ordnas för asylsökande i eget boende bör Invandrarverket kunna lämna er-
sättning till anordnaren för varje sådan asylsökande som inte deltar i organise-
rad verksamhet genom en förläggnings direkta försorg. Sådan ersättning bör
kunna lämnas genom särskild överenskommelse med varje anordnare eller
genom genom en schabloniserad ersättning för viss typ av verksamhet som
fastställs av Invandrarverket.
Regeringens förslag i denna proposition innebär att Invandrarverket - till
skillnad från idag - skall svara för ekonomiskt bistånd till asylsökande som
inte bor på förläggning. Det blir därmed inte längre aktuellt att lämna ersätt-
ning till kommunerna för bistånd till asylsökande. Däremot skall kommu-
nerna liksom i dag svara för bistånd åt andra utlänningar än asylsökande som
omfattas av lagen om mottagande av asylsökande m.fl. Kommunernas kost-
nader för detta bistånd bör liksom för närvarande ersättas av Invandrarverket.
69
Genom att Invandrarverket tar över den praktiska hanteringen från kom-
munerna av bistånd åt asylsökande som vistas utanför förläggning och även
skall ha ansvar för att i lämplig omfattning bereda dessa asylsökande
meningsfull sysselsättning kan inte som tidigare nämnts förslaget om scha-
blonersättning till kommunerna med ett schablonbelopp per flyktingdygn
genomföras. Kommunerna bör med det ansvar som Invandrarverket kommer
att ha för kommunboende överhuvudtaget inte få någon generell schablon-
ersättning.
Däremot bör staten ersätta kommunerna för de uppgifter avseende asyl-
sökande som man enligt lag har en skyldighet att utföra och som är kost-
samma. Det gäller i första hand grundskoleundervisning för bam. Ersättning
till kommunerna för kommunboende asylbams grundskoleundervisning bör,
som tidigare framhållits, kunna lämnas av Invandrarverket i huvudsak enligt
samma schablonberäknade grunder som skolgången för de förläggnings-
boende.
Vidare bör vård av bam som ges i annat hem än dess eget enligt social-
tjänstlagen och lagen om vård av unga samt eventuella kostnader för transport
av asylsökande till utredningsslussar och förläggningar ersättas enligt samma
principer som för närvarande.
I den mån kommuner kommer att ha andra extraordinära kostnader för
mottagande av asylsökande bör sådana kostnader på samma sätt som i dag
kunna ersättas i särskild ordning av Invandrarverket.
Frågor som gäller ersättning till landstingen för sjukvård åt asylsökande
har behandlats i avsnitt 4.9.
Statens invandrarverk skall träffa överenskommelser med kommunerna om
att de förbinder sig att ta emot flyktingar och vissa andra utlänningar. Kom-
munernas flyktingmottagande omfattar, förutom personer som beviljats asyl,
också personer som fått stanna av humanitära skäl och även vissa anhöriga till
flyktingar. Flyktingmottagandet bygger på att ett flertal av Sveriges kommu-
ner medverkar. På så sätt erhålls en spridning av flyktingar över landet och en
koncentration till storstadsområdena motverkas.
Kommunerna har ansvar för att de som får stanna i Sverige får goda
livsbetingelser och en bra introduktion i det svenska samhället. Fr.o.m. den 1
januari 1991 förutsätts kommunerna göra upp en introduktionsplan för
flyktingarnas introduktion i det svenska samhället. Planen skall alltid göras i
samråd med flyktingen själv och en samordning skall ske med de olika myn-
digheter som deltar i arbetet med flyktingar. Inte minst viktig är den lokala
arbetsförmedlingen. En samverkan bör också ske med ideella organisationer
och föreningsliv för att bl.a. skapa sociala nätverk.
En viktigt del av introduktionen i det svenska samhället är svenskunder-
visning. Kommunerna har skyldighet att ge svenskundervisning till en viss
Prop. 1993/94:94
70
kunskapsnivå. Av stor betydelse för flyktingens introduktion är också insat-
ser i övrigt inom utbildningsväsendet samt arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Under den första tiden i en kommun får flyktingar som regel sin försörj-
ning tillgodosedd genom socialbidrag. Bidrag lämnas i enlighet med den
socialbidragsnorm som varje kommun fastställt och som gäller för alla i
kommunen. När det gäller hemutrustning erbjuds flyktingar ett lån vilket
administreras av Centrala studiestödsnämnden.
Fr.o.m. den 1 januari 1993 har kommunerna genom lagen (1992:1068)
om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar gi-
vits möjlighet att bevilja introduktionsersättning i stället för socialbidrag
till flyktingar och vissa andra utlänningar som omfattas av det kom-
munala flyktingmottagandet (prop. 1991/92:172, bet. 1992/93:SfU01, rskr.
1992/93:9). Nivån på introduktionsersättningen bestäms av kommunen och
ett villkor för att ersättningen skall kunna beviljas är att flyktingen följer
introduktionsplanen.
Kommunerna får statlig ersättning för mottagandet av flyktingar och vissa
andra utlänningar enligt förordningen (1990:927) om statlig ersättning för
flyktingmottagande m.m. Kommunerna får bl.a. en schabloniserad ersättning
för varje mottagen flykting och annan utlänning som omfattas av flykting-
mottagandet. Vid sidan därav lämnas också viss annan ersättning.
Nuvarande ersättningssystem trädde i kraft den 1 januari 1991. Huvud-
syftet med konstruktionen av det nuvarande ersättningssystemet är att stimu-
lera kommunerna att vidta aktiva åtgärder för att flyktingarna snabbare skall
kunna bli självförsörjande.
Arbetsmarknadsverket skall svara för de arbetsmarknadspolitiska åtgärder
som erfordras för att flyktingarna skall komma ut i arbetslivet och bli själv-
försörjande.
Prop. 1993/94:94
Regeringens bedömning: Nuvarande riktlinjer och ansvarsfördel-
ning mellan stat och kommun bör ligga fast. Det innebär bl.a. att en
asylsökande som beviljats uppehållstillstånd så snart som möjligt bör
tas emot i en kommun för bosättning och att kommunen i samråd med
flyktingen själv bör göra upp en individuell plan för hans eller hennes
introduktion i det svenska samhället.
Asylsökande som har bott i eget boende i en kommun under den tid
asylansökan prövas bör om de beviljas uppehållstillstånd företrädesvis
kunna bo kvar i samma kommun och omfattas av den kommunens
flyktingmottagande.
Skälen för regeringens bedömning: Någon förändring av nuvarande
ansvarsfördelning mellan stat och kommun för flyktingmottagandet är inte
71
motiverad. Staten skall ha det övergripande kostnadsansvaret. Kommunerna
skall ha samma ansvar för introduktionsåtgärder som de har för närvarande.
Invandrarverket skall se till att kommunerna tar detta ansvar och ordnar
bostäder för flyktingar i tillräcklig omfattning. Arbetsmarknadsverket skall
svara för de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som erfordras för att flykting-
arna skall komma ut i arbetslivet och bli självförsöijande. Det program för att
underlätta för flyktingar att integreras som redovisades år 1990 i proposi-
tionen om samordnat flyktingmottagande och nytt system for ersättning till
kommunerna (prop. 1989/90:105, bet. 1989/90:SfU27, rskr. 1989/90:281)
skall ligga fast.
Det nuvarande systemet med frivilliga överenskommelser mellan Statens
invandrarverk och kommunerna om kommunplatser för flyktingar har hittills
visat sig vara effektivt. Invandrarverkets regionkontor har ett gott samarbete
med och en god kännedom om de kommuner som finns inom verksamhets-
området. Tillsammans med flyktingen och den mottagande kommunen söker
man finna lämplig kommunplacering där hänsyn så långt som möjligt tas till
den enskildes behov av närhet till släktingar samt utbildnings- och arbetsmöj-
ligheter.
I ett system där asylsökande i större omfattning än hittills kommer att
kunna bo utanför förläggningarna och ta ansvar för sitt eget liv, bör det vara
naturligt för den asylsökande att kunna bo kvar i den kommun han vistats i
under den tid ansökan prövats, om han får uppehållstillstånd. Flyktingen bör
då kunna avräknas från den överenskommelse om kommunplatser som
Statens invandrarverk träffat med kommunen och kommunen bör vara be-
rättigad till schablonersättning för en sådan person på samma sätt som för
andra flyktingar som tas emot inom ramen för det kommunala flyktingmot-
tagandet från en förläggning eller direkt från utlandet.
Prop. 1993/94:94
Regeringens bedömning: Ideella organisationer kan och bör spela
en viktig roll i det kommunala flyktingmottagandet. Lokala organisa-
tioners engagemang har en positiv effekt för såväl den enskilde
flyktingen som för omgivningens attityder.
Kommuner bör i stora delar kunna överlåta till en ideell organisation
att ta ansvar för den enskilde flyktingens introduktion i det svenska
samhället. De förvaltningsuppgifter som avser myndighetsutövning
skall fortfarande utövas av respektive myndighet.
Utredningen om mottagandet av asylsökande och flyktingar
har redovisat en uppfattning som i huvudsak överensstämmer med rege-
ringens bedömning.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrat sig över förslaget
att de ideella organisationerna kan och bör spela en viktig roll i det kommu-
72
nala flyktingmottagandet har de flesta varit positiva. Flera remissinstanser
delar i sina remissvar uppfattningen att myndigheterna även i framtiden bör ha
ansvaret för att flyktingar får samma sociala förmåner som svenska med-
borgare och att den modell som tillämpas i en del andra länder, dvs. att ideella
organisationer åtar sig hela ansvaret för en flykting till dess permanent arbete
och bostad ordnats, inte är helt möjlig i Sverige. I stället föreslås att alterna-
tiva modeller införs på försök.
Skälen för regeringens bedömning: Ideella organisationer och reli-
giösa samfund bör kunna spela en stor och viktig roll i det kommunala
flyktingmottagandet. Det måste emellertid vara en sak för vaije organisation
att avgöra på vilket sätt och i vilken utsträckning man kan och vill engagera
sig. Att lokala organisationer engagerar sig i flyktingmottagandet har en posi-
tiv effekt inte bara för den enskilde flyktingen utan även för omgivningens
attityder. Enskilda människors engagemang är oftast grunden för att skapa en
positiv opinion för solidaritet med flyktingar. Flyktingen bör på detta sätt
kunna erhålla sociala nätverk och komma in i det svenska samhället snabbare
och lättare än vad som annars skulle vara möjligt.
Ideella organisationer medverkar i dag på en mängd olika sätt i det kom-
munala flyktingmottagandet. Det gäller såväl svenska organisationer som
invandrar- och flyktingorganisationer. Bland de vanligaste verksamheterna
kan nämnas
- kontakt- och fadderverksamhet,
- studiecirklar,
- studiebesök och utflykter,
- rådgivning,
- kaféverksamhet och hemgårdsaktiviteter,
- hantverkskvällar.
När det gäller svenskundervisning (sfi) är det flera kommuner som upp-
drar åt någon annan, ofta ett studieförbund, att svara för sfi inom kommunen.
Det finns ingenting i nuvarande regelsystem som hindrar en kommun att
överlåta till organisationer att svara för större delar av flyktingmottagandet än
för närvarande. Myndighetsuppgifter, exempelvis att besluta om ekonomiskt
bistånd, kan dock inte läggas ut på en ideell organisation. Regeringen anser
inte att någon förändring bör ske i detta avseende. Att i likhet med vissa andra
länder överlåta hela ansvaret för en flykting till dess permanent arbete och
bostad ordnats genom att en organisation "adopterar flyktingen" är enligt
regeringens bedömning vare sig möjligt eller lämpligt.
De ideella organisationerna kan dock svara för en stor del av flyktingmot-
tagandet. I vilken omfattning och på vilket sätt detta sker måste vara en sak
för den ansvariga kommunen och de lokala organisationerna att komrna över-
ens om. Det kan ske både genom att de ideella organisationer genom överens-
kommelse med en kommun svarar för avgränsad verksamhet för samtliga
eller en större grupp flyktingar i kommunen och genom att en organisation tar
sig an enskilda eller en mindre grupp flyktingar och i princip svarar för hela
mottagandet för dem förutom sådant som kräver myndighetsbeslut, t.ex.
beviljande av ekonomiskt bistånd. Det kan i det senare fallet i vissa avseenden
Prop. 1993/94:94
73
bli samma närhet mellan organisationen och den enskilda flyktingen som i de
länder där organisationer har hand om hela mottagandet.
Det är enligt regeringens bedömning angeläget att nya initiativ stimuleras
och att erfarenheterna från verksamhet i organisationernas regi sprids.
Genom riksdagens beslut med anledning av 1993 års budgetproposition
har särskilda resurser avsatts för att inleda ett samlat utvecklingsarbete i avsikt
att öka den ideella sektorns roll i samhällslivet (prop. 1992/93:100, bil. 14).
Regeringen har också slagit fast att ett samlat utvecklingsarbete om den ideella
sektorn skall inledas. För detta ändamål har regeringen tillkallat en beredning
vars inriktning bör vara att ge den ideella sektorn ökade möjligheter att ta
ansvar för olika verksamheter där det allmännyttiga intresset och människors
egna behov kan förenas. Flyktingmottagandet är naturligtvis en verksamhet
som bör uppmärksammas i detta sammanhang.
Nivån på schablonersättningen
Schablonersättningen till kommuner för mottagande av flyktingar för år 1993
är 138 300 kr för vuxna och 84 800 kr för bam under 16 år. Beloppen juste-
ras årligen med hänsyn till bl.a. kostnadsutvecklingen. Som redovisades i
propositionen om samordnat flyktingmottagande och nytt system för er-
sättning till kommunerna m.m. (1989/90:105, bet. 1989/90:SfU21, rskr.
1989/90:281) kan nivån på schablonersättningen behöva höjas om social-
bidragskostnadema trots aktiva kommunala åtgärder ökar på grund av externa
faktorer.
Svenska kommunförbundet och flera kommuner har under det senaste året
framfört att kommunerna genom utvecklingen på arbetsmarknaden fått kraf-
tigt ökade socialbidragskostnader för flyktingar och att schablonersättningen
därför bör utökas för att kommunen skall få den kostnadstäckning som av-
sågs när nuvarande ersättningssystem infördes.
Kulturdepartementet analyserar för närvarande, i samråd med Statens
invandrarverk och Svenska kommunförbundet, resultaten av pågående upp-
följningar av kommunernas kostnader för flyktingmottagandet under de
senaste åren för att kunna bedöma om kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun överensstämmer med utgångspunkterna för det nu gällande nya er-
sättningssystemet. Regeringen kommer utifrån dessa bedömningar att ta
ställning till om det finns behov av en förstärkning av schablonersättningen. I
den mån uppföljningen visar att kommunerna på grund av arbetsmarknads-
situationen inte får den täckning av kostnaderna som varit avsedd kommer
regeringen att lämna förslag om utökad schablonersättning.
Utgångspunkten kommer att vara att staten även fortsättningsvis skall ha
det fulla ekonomiska ansvaret för de kostnader schablonersättningen är av-
sedd att täcka.
Prop. 1993/94:94
74
Tillfälligt stimulansbidrag
Prop. 1993/94:94
Regeringen fattade den 21 juni 1993 ett principbeslut att skyddsbehövande
bosnier som sökt asyl i Sverige skulle beviljas permanent uppehållstillstånd.
Som en konsekvens av detta beslut kommer stora krav att ställas på kommu-
nerna att öka sitt flyktingmottagande. Inriktningen bör vara att kommunerna
skall åta sig att ta emot ca 70 000 personer under år 1994. Regeringen har i
propositionen om överföring och mottagande av flyktingar från f.d. Jugosla-
vien, m.m. (1993/94:51) föreslagit riksdagen att det införs ett tillfälligt stimu-
lansbidrag som syftar till att flyktingar och andra utlänningar som omfattas av
det kommunala flyktingmotagandet snabbare skall kunna tas emot i en kom-
mun. Stimulansbidraget föreslås vara 25 000 kronor per mottagen flykting
och kunna ges till kommuner som träffar överenskommelser med Statens
invandrarverk om ett kraftigt utökat flyktingmottagande och till kommuner
som redan nu har ett avtal om att ta emot ett stort antal flyktingar men som
ändå ökar detta. Stimulansbidraget föreslås utformas och utbetalas så att det
stimulerar kommunerna till dels att snabbt träffa överenskommelser med
Statens invandrarverk om ett ökat mottagande, dels ta emot flyktingarna i så
nära anslutning som möjligt till att Invandrarverket fattar tillståndsbeslut.
Översyn av nuvarande ersättningsregler
En arbetsgrupp har sett över vissa regler i förordningen om statlig ersättning
för flyktingmottagande m.m. i syfte att skapa ökad kostnadseffektivitet och
större rättvisa mellan kommuner.
Bakgrund till behovet av en översyn av ersättningsreglerna var bl.a. att
Riksdagens revisorer i förslag angående invandrarpolitikens inriktning och
resultat (1992/93 RR 2) tagit upp frågan om utbetalning av schablonersättning
till kommunerna för flyktingmottagande. Revisorerna anför att de finner det
olämpligt att full schablonersättning kan utbetalas redan efter sex månader.
Normalt har då introduktionsplanen för flyktingar inte hunnit genomföras och
kommunen har normalt inte heller gjort av med motsvarande belopp på intro-
duktionsinsatser. Om flyktingen flyttar vidare till en annan kommun efter
drygt sex månader innebär detta, enligt Riksdagens revisorer, en ekonomisk
vinst för den första kommunen. Revisorerna finner det angeläget att rege-
ringen överväger hur utbetalning av schablonersättningen till kommunerna
bättre kan anpassas till de krav som bör kunna ställas på resultatuppfyllelse
och kostnadseffektivitet.
Arbetsgruppen har redovisat sina överväganden och förslag i departe-
mentspromemorian Översyn av vissa regler i förordningen (1990:927) om
statlig ersättning för flyktingmottagande m.m. (Ds 1993:75). I arbetet med
promemorian har arbetsgruppen inhämtat synpunkter på förslagen från 18
kommuner.
I promemorian föreslås bl.a. en förändring av utbetalningsreglema och en
fördelning av schablonersättningen mellan kommuner som bättre avspeglar
var i tiden de faktiska kostnaderna ligger. En sådan förändring bör syfta till
75
att skapa en bättre kostnadseffektivitet och en ökad rättvisa mellan kommu-
nerna.
I promemorian föreslås vidare att hel schablonersättning i stället för halv
bör utbetalas för handikappade, sjuka och äldre flyktingar och att ersättning
för faktiska kostnader för ekonomisk hjälp m.m. till sådana flyktingar bör
lämnas först efter ett år i stället för som nu efter fyra månader.
Arbetsgruppen föreslår också att Invandrarverket redan i samband med
överenskommelsen med kommunen om t.ex. mottagandet av vissa kostnads-
krävande grupper bör kunna meddela beslut om extra medel utöver scha-
blonersättningen. De medel som Invandrarverket förfogar över för ersättning
av extraordinära kostnader bör även kunna användas för att ersätta kommu-
ner som träffar överenskommelser med Invandrarverket om att ha en bered-
skap att ta emot flyktingar. Verket bör även fortsättningsvis kunna ha möjlig-
het att ersätta betydande merkostnader i efterhand för kostnadskrävande
grupper.
I promemorian föreslås slutligen att kravet på att kommuner skall upprätta
en introduktionsplan för flyktingars introduktion i det svenska samhället bör
gälla alla personer för vilka schablonersättning lämnas, dvs. även för
flyktingar som flyttar efter sex månader från det första mottagandet i en
kommun.
Arbetsgruppens förslag bereds nu inom regeringskansliet. Regeringen av-
ser att lämna förslag i budgetpropositionen om vissa regeländringar i syfte att
skapa ökad kostnadseffektivitet och större rättvisa mellan kommuner.
Prop. 1993/94:94
Regeringens förslag: Kommunerna skall lämna uppgifter om intro-
duktionsersättning till Statistiska centralbyrån för angelägna statistiska
ändamål.
Skälen för regeringens förslag: Riksdagen beslutade år 1992 att
införa en lag (1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa
andra utlänningar. Lagen innebär att kommunerna fr.o.m. den 1 januari 1993
ges möjlighet att under en introduktionsperiod bevilja introduktionsersättning
i stället för socialbidrag till flyktingar och andra utlänningar som omfattas av
det kommunala flyktingmottagandet. För närvarande är det ca 60 av Sveriges
kommuner som utvecklar eller har utvecklat ett system med introduktions-
ersättning.
I och med att kommunerna har fått möjlighet att bevilja introduktions-
ersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar kommer socialbidrags-
behovet för dessa grupper troligtvis att minska. Detta innebär att social-
bidragsstatistiken inte kommer att vara jämförbar över en längre tid och att
tillförlitlig statistik över kostnaderna för flyktingar kommer att saknas.
76
Socialstyrelsen har hemställt om att Statistiska centralbyrån (SCB) får i upp-
drag att samla in uppgifter om introduktionsersättning till flyktingar och vissa
andra utlänningar med samma uppgiftsinnehåll som den nuvarande person-
nummerbaserade socialbidragsstatistiken. Vidare har Socialstyrelsen hemställt
om att SCB dels får utvidga den nuvarande statistiken över kvartalsvis ut-
betalda socialbidragsbelopp med uppgifter om den summa av det totalt utbe-
talda bidragsbeloppet som betalas ut speciellt till flyktingar, dels att föra
kvartalsstatistik över introduktionsersättning till flyktingar och vissa andra
utlänningar med uppgiftsinnehåll motsvarande den nuvarande statistiken över
kvartalsvis utbetalda socialbidragsbelopp.
Enligt 63 § socialtjänstlagen (1980:620) är socialnämnden skyldig att,
enligt vad regeringen närmare föreskriver, ur personregister lämna uppgifter
till Statistiska centralbyrån för angelägna statistiska ändamål. Regeringen har i
förordningen (1981:1370) om skyldighet för socialnämnden att lämna statis-
tiska uppgifter föreskrivet i bl.a. att uppgift skall lämnas om ekonomiskt
bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen . Exakt vilka uppgifter som skall lämnas
regleras av föreskrifter som Statistiska centralbyrån enligt förordningen får
utfärda. Eftersom introduktionsersättning inte är en obligatorisk uppgift inom
socialtjänsten är den uppgiftsskyldighet som ålagts socialnämnderna enligt
63 § socialtjänstlagen inte tillräcklig. Regeringen anser därför att det behövs
en ändring i lagen om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra
utlänningar för att tillgodose behovet av statistik. Det bör ankomma på rege-
ringen att närmare ange vilka uppgifter som skall lämnas.
Som nämnts har Utredningen om översyn av vissa delar av utlänningslag-
stiftningen lagt fram förslag till en lag om vistelsetillstånd m.m. för skydds-
sökande utlänningar från konflikt- eller krisområden. Förslaget innebär i
korthet att en utlänning som rest in i Sverige från ett område där det råder
väpnad konflikt eller kris av synnerligen allvarlig art skall kunna beviljas ett
tillfälligt vistelsetillstånd här. Det skall ankomma på regeringen att avgöra när
ett sådant konflikt- eller kristillstånd skall anses ha inträtt eller upphört. En
asylansökan från en utlänning som beviljats vistelsetillstånd skall behandlas
först när vistelsetillståndet upphört att gälla. En utlänning med vistelsetillstånd
skall inte anses bosatt här i landet och skall i princip ha samma förmåner och
rättigheter som en asylsökande utlänning. När konflikt- eller kristillståndet
upphört skall rätten att vistas här i landet upphöra och en utlänning som då
inte frivilligt lämnar landet skall tvångsvis kunna avlägsnas härifrån.
Förslaget innebär vidare att fastigheter eller delar av fastigheter skall kunna
rekvireras för att tillgodose myndigheternas ofrånkomliga behov av utred-
nings- och inkvarteringslokaler för skyddssökande utlänningar.
Förslaget har remissbehandlats. De flesta remissinstanserna har ställt sig
positiva till en särskild lagstiftning rörande tillfälliga vistelsetillstånd i en
massflyktssituation. Samtidigt har allvarlig kritik riktats mot en rad enskild-
Prop. 1993/94:94
77
heter i förslaget. Det har bland annat ifrågasatts om det skulle stå i överens-
stämmelse med våra internationella åtaganden att skjuta upp behandlingen av
asylansökningar med hänvisning till att vistelsetillstånd beviljats liksom att
tvångsvis återsända en utlänning sedan vistelsetillståndet upphört att gälla och
utan att ett särskilt avlägsnandebeslut fattats i det enskilda fallet. Flera har
påpekat att det är oklart i vilka situationer det är tänkt att den föreslagna lagen
skulle tillämpas och att skillnad måste göras mellan situationer där människor
flyr på grund av hungersnöd och liknande och situationer där de flyr på grund
av krig m.m. och eventuellt kan vara att bedöma som konventionsflyktingar.
Det måste vidare regleras under hur lång tid som vistelsetillstånd skulle kunna
beviljas. Framför allt från ideella organisationernas sida har framhållits att det
måste föreligga möjlighet till familjeåterförening här i Sverige för den som
beviljats vistelsetillstånd. Några remissinstanser har ansett att frågan bör
lämnas över till den parlamentariska kommitté, som nyligen tillsatts för att se
över invandrarpolitiken samt invandrings- och flyktingpolitiken (dir. 1993:1).
Kommittén (Ku 1993:01) arbetar under namnet Invandrar- och flykting-
kommittén.
De flesta remissinstanser som yttrat sig över den del av förslaget som rör
rekvisition är kritiska. Bland annat har ifrågasatts om den föreslagna möjlig-
heten till rekvisition i fredstid står i överensstämmelse med våra interna-
tionella åtaganden. Det har också framförts att tvångsrekvisition kan leda till
negativa opinionsmässiga effekter som ytterst kommer att drabba de hjälp-
sökande.
Efter det att utredningen fick sitt uppdrag (april 1992) har ett mycket stort
antal asylsökande kommit hit - tidvis har mellan 80 000 och 90 000 samtidigt
vistats på Invandrarverkets olika slussar och förläggningar. Detta har skett
inom ramen för den normala organisationen med sedvanlig upphandling av
tjänster. Det har således visat sig vara möjligt att ta emot och inkvartera ett
mycket stort antal asylsökande genom normal upphandling och förhyrning av
lokaler.
Hithörande frågor har vidare behandlats i betänkandet Massflykt till
Sverige av asyl- och hjälpsökande (SOU 1993:89), som den 1 oktober 1993
avgivits av Hot- och riskutredningen (Fö 1993:03, dir. 1993:4). Ställnings-
tagande till förslagen i detta betänkande bör avvaktas. Med hänsyn härtill och
till vad som framkommit under remissbehandlingen bör förslaget såvitt avser
möjligheterna till rekvisition för närvarande inte leda till någon åtgärd.
Vad gäller huvudfrågan - om en särskild lag om vistelsetillstånd skall
införas - finner regeringen i likhet med remissinstanserna att en skillnad
måste göras mellan olika situationer. Samma regler kan knappast gälla för
stora grupper som kommer under en kort tidsrymd på grund av t.ex. en
naturkatastrof och i en situation där människor under en relativt lång tidsrymd
flyr undan inbördesstrider. För den förstnämnda situationen passar den
nuvarande lagstiftningen dåligt medan den senare kategorin ganska väl täcks
av det rådande regelsystemet. En särskild lag om vistelsetillstånd bör därför
inte införas utan ytterligare beredning. En sådan beredning ligger inom upp-
draget för den tidigare nämnda parlamentariska kommittén. Enligt utrednings-
Prop. 1993/94:94
78
uppdraget skall kommittén bl.a. göra en bedömning av behovet av mer
omfattande användning av tillfälliga skyddsanordningar.
I dag beviljas regelmässigt permanent uppehållstillstånd för alla olika kate-
gorier av asyl- och hjälpsökande som bedöms ha behov av skydd här. I vissa
situationer kan det dock vara lämpligt och önskvärt att bevilja ett tidsbegränsat
i stället för ett permanent uppehållstillstånd. I undantagsfall sker detta redan i
dag. Detta kan i och för sig ske inom ramen för nu gällande lagstiftning men
skulle - om det utvidgas att gälla större grupper - rimma dåligt med de ut-
talanden som gjorts i tidigare lagstiftningsärenden (se t.ex. prop.
1983/84:144 s. 86 f. och prop. 1988/89:86 s. 59). Eftersom dessa principer
följs i tillämpningen skulle det också medföra en förändring av praxis. Rege-
ringen återkommer i nästa avsnitt till fall där det kan vara lämpligt att bevilja
tidsbegränsat uppehållstillstånd även för större grupper. Begränsade lagänd-
ringar skulle vidare böra göras för att underlätta möjligheterna för de anhöriga
inom kärnfamiljen att också få tillstånd.
Med hänsyn till att endast begränsade ändringar behöver göras finns det
enligt regeringens mening inte anledning att på denna punkt avvakta resultatet
av den tidigare nämnda parlamentariska kommitténs arbete. Inom ramen för
det förslag som nu läggs fram torde en del av de situationer som avses täckas
in med lagen om vistelsetillstånd kunna tillgodoses.
Prop. 1993/94:94
Regeringens förslag: Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd skall
kunna beviljas för en skyddssökande som kan bedömas ha ett tillfälligt
behov av skydd här i landet. Arbetstillstånd bör beviljas för samma tid
som uppehållstillståndet.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att en utlänning som rest
in i Sverige från ett område där det råder väpnad konflikt eller kris av synner-
ligen allvarlig art skall kunna beviljas ett tillfälligt vistelsetillstånd. En asyl-
ansökan från en utlänning som beviljats vistelsetillstånd skall tas upp till
prövning när vistelsetillståndet upphör att gälla. Det skall ankomma på rege-
ringen att avgöra när ett sådant konflikt- eller kristillstånd inträtt att vistelse-
tillstånd skall beviljas. Vistelsetillståndet skall gälla under den tid som kon-
flikt- eller kristillståndet enligt regeringens beslut består. Har beslutet bestått i
nio månader skall frågan om en förlängning underställas riksdagens pröv-
ning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker att tillfälliga
vistelsetillstånd skall kunna beviljas i de situationer som utredningen angett.
Samtidigt är flertalet remissinstanser mycket kritiska till att det skall vara möj-
ligt att skjuta upp behandlingen av en asylansökan och till att lagen inte anger
någon längsta tid under vilken vistelsetillstånd kan beviljas.
79
Skälen för regeringens förslag: Av 2 kap. 2 § utlänningslagen Prop. 1993/94:94
(1989:529) framgår att uppehållstillstånd kan ges för viss tid, tidsbegränsat
uppehållstillstånd, eller utan tidsbegränsning, permanent uppehållstillstånd.
Riktlinjerna för när tidsbegränsat resp, permanent uppehållstillstånd bör
meddelas drogs upp år 1984 (prop. 1983/84:144, bet. 1983/84:SfU30, rskr.
1983/84:410). Dessa riktlinjer är alltjämt gällande (prop. 1988/89:86, bet.
1988/89:SfU19, rskr. 1988/89:325). Huvudregeln är att permanent uppe-
hållstillstånd beviljas när tillstånd ges för bosättning i Sverige. Permanent
uppehållstillstånd beviljas således för utlänningar som får stanna i Sverige på
någon form av asylrelaterade skäl. Det gäller konventionsflyktingar (3 kap. 1
§ 1 utlänningslagen), krigsvägrare (3 kap. 1 § 2 ), de factoflyktingar (3 kap.
1 § 3) och personer som får stanna av s.k. politisk-humanitära skäl (2 kap. 4
§ första stycket 2), dvs. tillstånd ges av humanitära skäl men dessa är i sin tur
relaterade till den politiska situationen i hemlandet. Detsamma gäller också när
någon beviljas tillstånd av allmänt humanitära skäl. Vidare ges permanent
uppehållstillstånd när tillstånd beviljas på grund av familjeanknytning - utom
vid s.k. uppskjuten invandringsprövning - eller annan anknytning eller inom
ramen för arbetskraftsinvandring. Med uppskjuten invandringsprövning
avses att flera tidsbegränsade uppehållstillstånd beviljas under en prövotid
och att förlängning vaije gång är beroende av att anknytningen fortfarande
består. Först efter prövotidens utgång tas ställning till om permanent tillstånd
skall beviljas. Tidsbegränsade tillstånd i andra fall beviljas främst vid vistelse
för gäststudier eller besök eller tidsbegränsat arbete.
Det är den myndighet som beviljar uppehållstillstånd - vanligen Invand-
rarverket - som avgör om tillstånd skall beviljas som tidsbegränsat eller per-
manent uppehållstillstånd, oberoende av på vilken grund tillstånd sökts.
Från tid till annan har frågan aktualiserats om det inte skulle vara lämpligt
att bevilja tidsbegränsat uppehållstillstånd även för personer som flytt undan
krig, inbördeskrig och andra allvarliga störningar i den allmänna ordningen.
Personer som flyr undan sådana konflikter och kriser har i regel själva för
avsikt att återvända till det land de lämnat så snart förhållandena där medger
det. Formerna för mottagandet, integrationsåtgärdema m.m. bör vara annor-
lunda om man med relativt stor säkerhet kan anta att utlänningen kommer att
återvända inom en snar framtid. Senast har frågan varit aktuell i samband med
att ett mycket stort antal skyddssökande kommit hit från f.d. Jugoslavien. I
flera europeiska länder tillämpas för övrigt en ordning som innebär att per-
soner som flytt från f.d. Jugoslavien beviljas temporära uppehållstillstånd.
En förutsättning för att det skall vara lämpligt att bevilja ett tidsbegränsat
uppehållstillstånd för skyddssökande måste vara att skyddsbehovet kan be-
dömas komma att bestå endast under en begränsad tid. En person som vistas
en längre tid i Sverige kommer i många fall att få sådan anknytning hit att ett
tvångsvis återsändande kan komma att framstå som inhumant. Detta gäller i
särskilt hög grad familjer med bam i skolåldern. I ett principbeslut rörande ett
par asylsökande från Bosnien-Hercegovina konstaterade regeringen i juni
1993 att någon snar lösning på denna konflikt inte var i sikte och sökandena
beviljades därför tillstånd för bosättning av humanitära skäl. Samma för-
80
hållande har rått när det gäller åtskilliga andra konflikter och inbördeskrig
under senare år; någon snar lösning har inte varit i sikte. I sådana fall framstår
knappast ett tidsbegränsat tillstånd som någon lösning utan permanent till-
stånd bör även i fortsättningen ges i liknande fall.
En ytterligare förutsättning för att en lösning med tidsbegränsat uppe-
hållstillstånd skall vara lämplig är att det är fråga om en person som inte har
rätt till asyl enligt bestämmelserna i 3 kap. 1 § utlänningslagen. För den som
har rätt till asyl torde skyddsbehovet regelmässigt inte vara av så kort varak-
tighet som förutsätts för ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Den av utred-
ningen föreslagna ordningen, som skulle innebära att handläggningen av
ansökningar om flyktingförklaring och resedokument skulle vila tills vidare
för personer som beviljats tidsbegränsade uppehållstillstånd, bör inte införas
inom ramen för de relativt begränsade ändringar som nu föreslås. En full-
ständig prövning av utlänningens skäl för ansökan om uppehållstillstånd bör
således göras även i fortsättningen.
Tidsbegränsade uppehållstillstånd bör främst användas då skyddssökande
flyr undan konflikter och kriser som kan bedömas ha en kortare varaktighet.
Det kan också vara fråga om en naturkatastrof eller en ekologisk katastrof. Att
i sådana situationer bevilja ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i stället för ett
permanent tillstånd för den som inte har rätt till asyl skulle kunna innebära
flera fördelar. Mottagandet av personer med sådana tidsbegränsade tillstånd
skulle kunna utformas i överensstämmelse i huvudsak med vad som gäller
beträffande asylsökande och inte med vad som gäller för personer som be-
viljats tillstånd för bosättning. Det skulle innebära att mer långtgående inte-
grationsinsatser inte skulle vidtas beträffande dem med tidsbegränsade till-
stånd. Sådana insatser måste te sig märkliga för den enskilde, som har för
avsikt att stanna här endast under en begränsad tid. Insatserna kan också bli
kostsamma för samhället. I stället skulle insatserna kunna inriktas på förbere-
delser för ett återvändande och till stöd på annat sätt där katastrofen inträffat.
Insatserna i Sverige skulle således i högre utsträckning kunna inriktas på de
särskilda behoven hos de enskilda individerna samtidigt som det sannolikt
skulle kunna ske till en lägre kostnad än i dag.
Kan skyddsbehovet hos hjälpsökande som kommer till Sverige bedömas
vara endast under en begränsad tid, bör det således vara möjligt att meddela
ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i ställer för ett permanent tillstånd. Efter-
som det skall vara fråga om skyddsbehov under en begränsad tid, torde det
ofta vara lämpligt att meddela det första tillståndet för en tid av högst sex
månader. Om skyddsbehovet skulle kvarstå efter denna tid bör tillståndet
kunna förlängas att gälla under ytterligare högst sex månader. Förlängs till-
ståndet ytterligare måste beaktas att den som får tillstånd att vistas här för
längre sammanlagd tid än ett år med nuvarande regelsystem kommer att bli
folkbokförd i Sverige. Folkbokföringen ligger till grund för en lång rad olika
rättigheter, som inte bör tillkomma den som endast vistas här tillfälligt. Det
skulle i och för sig vara möjligt att göra särskilda undantag när det gäller olika
rättigheter för personer som beviljats tidsbegränsade uppehållstillstånd. Det
skulle emellertid kräva relativt långtgående lagändringar som inte bör vidtas i
Prop. 1993/94:94
81
6 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 94
detta sammanhang. Resultatet av den parlamentariska kommitténs arbete bör
avvaktas. En ny regel om tidsbegränsade uppehållstillstånd bör tas in i utlän-
ningslagen, lämpligen efter 2 kap. 4 §.
Som regel torde det således komma att bli fråga om högst ett års vistelse
här i landet med tidsbegränsat uppehållstillstånd. Under denna tid kommer det
inte att bli fråga om några långtgående insatser för att integrera de skyddsbe-
hövande i det svenska samhället. De som beviljas tidsbegränsade uppehålls-
tillstånd bör därför inte omfattas av det kommunala flyktingmottagandet. De
bör i stället omfattas av den föreslagna lagen om mottagande av asylsökande
m.fl., vilket innebär att ansvaret för bistånd till dem som saknar egna medel
kommer att ligga på Invandrarverket.
Huvudregeln enligt 2 kap. 5 § utlänningslagen är att uppehållstillstånd
skall ha beviljats före utlänningens inresa i Sverige. Den som söker uppe-
hållstillstånd och har ett tillfälligt behov av skydd torde regelmässigt göra det
efter inresan i Sverige. Uppehållstillstånd bör då kunna beviljas med stöd av
undantagsregeln i 2 kap. 5 § andra stycket 3 utlänningslagen, som innebär att
uppehållstillstånd får beviljas efter inresan i Sverige om det föreligger sär-
skilda skäl härför.
Den som beviljas tidsbegränsat uppehållstillstånd bör ha rätt att arbeta.
Arbetstillstånd bör därför beviljas för samma tid som det tidsbegränsade
uppehållstillståndet. Någon författningsändring krävs inte för detta.
Regeringens förslag: Tidsbegränsat uppehållstillstånd skall även
kunna beviljas för medlemmar av kärnfamiljen som ansöker om att få
komma till Sverige för att förena sig med någon som beviljats tids-
begränsat uppehållstillstånd.
Utredningens förslag innebär att någon rätt till familjeåterförening inte
skall föreligga.
Remissinstanserna: Främst frivilligorganisationema men även några
myndigheter anser att rätt till familjeåterförening bör föreligga.
Skälen för regeringens förslag: När människor flyr undan krig,
inbördeskrig och andra konflikter eller katastrofer splittras ofta familjer.
Många som kommit hit känner stark oro för nära släktingar som finns kvar i
krigs- eller konfliktområdet. Det händer också att medlemmarna i en familj
hamnar i olika länder.
Av 2 kap. 4 § utlänningslagen framgår att uppehållstillstånd får ges till en
utlänning som är nära anhörig till en i Sverige bosatt person. För att bosätt-
ning skall anses föreligga krävs att vederbörande är folkbokförd här. Att
rätten till familjeåterförening utformats på detta sätt beror på att det inte ansetts
rimligt att bevilja tillstånd för en person att komma till Sverige för att kanske
mycket kort tid därefter tvångsvis avlägsna honom härifrån om den här-
Prop. 1993/94:94
82
varande släktingen vägras tillstånd. Eftersom de som beviljas tidsbegränsade
uppehållstillstånd inte kommer att folkbokföras kommer med nuvarande
regler heller ingen rätt till familjeåterförening att föreligga.
De motiv som gäller för att inte medge tillstånd till familjeåterförening
annat än för den som är bosatt här gäller i viss utsträckning också för den
som beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Förhållandena är emellertid
inte helt likartade. Den som beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd har en
legal rätt att vistas i Sverige och denna rätt kan sträcka sig åtskilliga månader
framåt i tiden. Samtidigt hyser många som flytt undan krig och oroligheter en
särskilt stark och befogad oro för kvarvarande släktingar. En viss möjlighet
till familjeåterförening bör därför finnas. Med hänsyn till de skäl som talar
emot att medge familjeåterförening för den som inte är bosatt här bör emeller-
tid möjligheten inskränkas till att avse medlemmar av kärnfamiljen, dvs.
make/maka och minderåriga bam samt föräldrar med minderåriga bam här
och minderåriga bam med föräldrar här. Har majoriteten av medlemmarna i
en familj fått skydd i ett annat land, bör vidare någon ovillkorlig rätt till famil-
jeåterförening här i landet inte föreligga.
Uppehållstillstånd för familjemedlemmar som får komma hit bör självfallet
inte beviljas för längre tid än tillståndet för den härvarande.
En regel om rätt till familjeåterförening enligt nu angivna riktlinjer bör tas
in i 2 kap. utlänningslagen.
Regeringens förslag: Kriterierna skärps för bifall till ny ansökan
om uppehållstillstånd efter lagakraftvunnet beslut om avvisning eller
utvisning. En sådan ansökan får bifallas endast om utlänningen har rätt
till asyl här eller om ett genomförande av verkställigheten skulle inne-
bära fara för hans liv eller bestående men för hans psykiska eller
fysiska hälsa.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att ett nytt institut
"särskild prövning" skall ersätta den nuvarande möjligheten att ge in en ny
ansökan. Utredningens förslag rörande kriterierna för bifall vid särskild
prövning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Det råder stor enighet bland remissinstanserna om
att det föreligger behov av att reformera institutet ny ansökan. Remissopi-
nionen är däremot mycket splittrad när det gäller frågan om hur detta skall
ske. De flesta myndigheter anser att kriterierna för bifall till ny ansökan måste
skärpas medan frivilligorganisationema i allmänhet anser att någon åtstram-
ning inte bör ske.
Prop. 1993/94:94
83
Bakgrund
Tidigare gällde att den verkställande myndigheten (polismyndigheten) var
skyldig att lämna över ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut till Invandrar-
verket för ny prövning om utlänningen på verkställighetsstadiet åberopade
nya, tidigare inte prövade politiska skäl. Invandrarverkets beslut i verkställig-
hetsärenden där nya politiska skäl åberopades kunde överklagas till rege-
ringen. Om nya skäl av humanitär art åberopades på verkställighetsstadiet
gällde att den verkställande myndigheten hade möjlighet men inte skyldighet
att lämna över ärendet till Invandrarverket. Invandrarverkets beslut i ett sådant
ärende kunde inte överklagas. Polismyndighetens skyldighet och rättighet att
på verkställighetsstadiet överlämna lagakraftvunna beslut om avvisning och
utvisning till Invandrarverket för ny prövning gällde även om ett verkställig-
hetsärende prövats tidigare. På så sätt kunde vissa ärenden komma att prövas
ett flertal gånger av högsta instans.
Genom 1989 års utlänningslag infördes nu gällande bestämmelser. Sam-
tidigt upphävdes bestämmelserna om överlämnande av verkställighetsären-
den. Gällande regler innebär att en utlänning kan få ett lagakraftvunnet beslut
om avvisning eller utvisning upphävt efter en ny ansökan om uppehållstill-
stånd till Statens invandrarverk. Ansökan får bara bifallas om den grundar sig
på omständigheter som inte har prövats förut i ärendet om utlänningens av-
visning eller utvisning och om han har rätt till asyl här eller det annars finns
synnerliga skäl av humanitär art. Invandrarverkets beslut i ett sådant ärende
kan inte överklagas.
Som motiv för ändringen genom 1989 års lag anförde föredragande stats-
rådet i prop. 1988/89:86 (s. 113 f.) bl.a. att den då gällande ordningen inne-
bar i det närmaste obegränsade möjligheter att få ett ärende prövat på nytt,
vilket med nödvändighet ledde till långa handläggningstider och därigenom
skapade rättsosäkerhet.
Enligt statistik från Invandrarverket gavs första halvåret 1993 ca 5 000 nya
ansökningar in till verket. Antalet individer är dock något lägre än antalet
ansökningar eftersom det förekommer att en och samma individ ger in flera
nya ansökningar. Mindre än fem procent av de nya ansökningarna ledde till
bifall. Som en jämförelse kan nämnas att Utlänningsnämnden under den
angivna tidsperioden avslog överklaganden rörande drygt 10 000 personer.
En mycket stor andel av dem som fått avslag på sina ansökningar hos Utlän-
ningsnämnden lämnar således in nya ansökningar.
Reformeringen av lagstiftningen år 1989 har uppenbarligen inte haft
avsedd effekt. Det förutsattes vid den nuvarande bestämmelsens tillkomst att
antalet ansökningar skulle bli mycket begränsat. Som framgått ges emellertid i
stor utsträckning en ny ansökan om uppehållstillstånd in då Utlänningsnämn-
den avslagit överklagande över ett beslut om avvisning eller utvisning.
Invandrarverket har kommit att uppfattas som en slags "tredje" instans. Det är
en utveckling som varken var förutsedd eller avsedd. Att ny ansökan ges in i
den omfattning som sker i dag innebär att många utlänningar invaggas i en
Prop. 1993/94:94
84
oftast helt orealistisk förhoppning om att de kommer att få stanna här. Det kan
medföra att såväl verkställigheten som hemkomsten blir svårare än vad som
hade varit nödvändigt. Det kan heller inte bortses från det faktum att en del
ansökningar ges in enbart för att förhala verkställigheten. De många ansök-
ningarna medför en stor arbetsbelastning för Invandrarverket och bidrar där-
med till längre handläggningstider i alla ärenden. Det innebär i sin tur stora
kostnader för samhället.
Behovet av ny ansökan
Trots att det alldeles övervägande antalet nya ansökningar avslås måste det
enligt regeringens uppfattning finnas en möjlighet att få ett tidigare meddelat
lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning upphävt. En revolution
eller liknande kan inträffa i hemlandet som gör att den som tidigare inte haft
tillräckliga politiska skäl nu måste bedömas som flykting på grund av hän-
delseutvecklingen i hemlandet. Trovärdiga och avgörande skriftliga bevis kan
komma fram efter det att beslut meddelats. En person kan bli svårt sjuk så att
en längre resa skulle kunna innebära fara för hans liv. I dessa och liknande
situationer måste det alltjämt finnas möjlighet att få ett lagakraftvunnet avlägs-
nandebeslut omprövat.
Det skulle i och för sig kunna diskuteras om inte de vanliga resningsmöj-
lighetema, som gäller alla förvaltningsärenden, skulle vara tillräckliga. Av 11
kap. 11 § regeringsformen framgår att det är Regeringsrätten som beslutar om
resning bl.a. i ärenden som avgjorts av en förvaltningsmyndighet som högsta
instans. För resning i förvaltningsärenden finns inte några kriterier angivna.
När det gäller brottmål finns däremot kriterier angivna i rättegångsbalken när
det gäller resning till förmån för den tilltalade. Resning får således enligt
58 kap. 2 § p. 4 rättegångsbalken bl.a. beviljas "om någon omständighet
eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess
förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att
brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats
eller om det, med hänsyn till vad som sålunda åberopas och i övrigt före-
kommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har
förövat det brott, för vilket han dömts".
Även om det finns vissa likheter mellan institutet ny ansökan och resning
får parallellen inte drivas för långt. Det normala förfarandet i förvaltnings-
ärenden när nya omständigheter kommit fram är att sökanden genom att ge in
en ny ansökan söker få rättelse. Det normala är också att denna ansökan
prövas av den instans som fattat det första beslutet i ärendet. De nu aktuella
ärendena skiljer sig emellertid från de flesta andra förvaltningsärenden genom
att de regelmässigt innefattar två olika typer av beslut; dels ett avslag på en
ansökan om uppehållstillstånd, dels ett lagakraftvunnet beslut om avvisning
eller utvisning. De skiljer sig också från de flesta andra ärendetyper genom att
vad som framstår som ett rimligt och rättvist beslut i så stor utsträckning
avgörs av förhållanden, händelser och utveckling i andra länder.
Prop. 1993/94:94
85
Självfallet bör en strävan vara att utlänningsärenden i så stor utsträckning
som möjligt kan handläggas och bedömas som andra förvaltningsärenden.
Deras speciella karaktär gör dock att särlösningar ibland måste sökas. Be-
hovet att kunna ändra ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut är ett exempel där
en särlösning framstår som lämpligast. Till skillnad från andra ärenden är det
nämligen mera sällan som behovet av rättelse eller senare ändring har sin
grund i en tidigare felaktig handläggning eller att nya bevis har tillkommit. I
de flesta fall är grunden för ändring i stället händelseutvecklingen i andra
länder eller humanitära skäl som hänger samman med sökandens hälsotill-
stånd. Dessa skäl talar mot att man i utlänningsärenden helt skulle förlita sig
till det reguljära resningsförfarandet. Härtill kommer den tungt vägande prak-
tiska och principiella invändningen att, om något "reguljärt" förfarande inte
finns, Regeringsrätten sannolikt skulle komma att belastas med ett mycket
stort antal ärenden där rätten måste göra en materiell prövning. Domstolens
roll som prejudikatinstans med uppgift att lägga fast praxis i olika förvalt-
ningsärenden skulle då hotas.
Liksom i dag bör således möjlighet finnas att - vid sidan av resningsför-
farande - få en ändring till stånd av ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut.
Denna möjlighet bör dock finnas endast i undantagsfall av den typ som nyss
angetts.
Redan av nu gällande lagtext och av förarbeten till lagen framgår att ett
lagakraftvunnet avlägsnandebeslut endast i undantagsfall skall upphävas.
Med hänsyn till lagtextens utformning framstår det mycket stora antalet an-
sökningar som något förvånande, särskilt som de flesta ansökningar avslås.
En bidragande orsak torde emellertid vara att den som har fått avslag på ett
överklagande av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut har allt att vinna och
inget att förlora på att lämna in en ny ansökan. Regeringen återkommer till
frågan om vilken betydelse reglerna när det gäller biträdesförordnanden i
ärenden enligt utlänningslagen kan ha i sammanhanget.
Möjligheten att genom en ny ansökan få ett lagakraftvunnet avvisnings-
eller utvisningsbeslut upphävt bör således finnas kvar. Det är emellertid
angeläget att söka nedbringa antalet ansökningar.
I uppdraget till utredningen om översyn av vissa delar av utlänningslag-
stiftningen förutsattes också att någon form av särskild prövning skulle finnas
kvar men utredaren skulle undersöka vad som kunde göras för att institutet
"ny ansökan" skulle komma till användning i den omfattning som förutsattes
när det introducerades.
Utredningen har - med resningsinstitutet som förebild - föreslagit att ett
nytt institut "särskild prövning" skall införas. Kammarrätten skall bifalla en
ansökan om särskild prövning om det åberopas en inte tidigare känd och
prövad omständighet och denna omständighet gör det övervägande sannolikt
att utlänningen är berättigad till asyl här eller om ett genomförande av avvis-
ningen eller utvisningen skulle innebära fara för utlänningens liv eller be-
stående men för hans eller hennes fysiska eller psykiska hälsa. Om ansökan
bifalles med stöd av det första kriteriet skall den myndighet som sist beslutade
Prop. 1993/94:94
86
i ärendet, dvs. i allmänhet Utlänningsnämnden, ta upp och avgöra ärendet. I
annat fall skall kammarrätten själv pröva om uppehållstillstånd skall beviljas.
Regeringen återkommer i nästa avsnitt till frågan vilken instans som lämp-
ligen bör pröva ärenden av nu angivet slag. Först bör emellertid ställning tas
till vilka kriterier som skall vara avgörande för att en ny ansökan skall prövas.
Som utredningen påpekat är det svårt att i lag- och motivtext beskriva de
angivna situationerna utan att använda ord som "uppenbar" och "synner-
ligen". Och det är inte så märkligt om den enskilde anser att det i just hans fall
föreligger "synnerliga" skäl. Man kan därför inte räkna med att enbart sådana
begränsningar i lag- och motivtext skall lösa problemet med det stora antalet
nya ansökningar.
Trots de svårigheter som uppkommer bör kriterierna för när en ny ansökan
bör bifallas anges i lagen. I motsats till vad flera ideella organisationer anfört
bedömer regeringen att en skärpning av kraven ligger också i den enskilde
sökandens intresse. Ingen kan vara betjänt av ett system som innebär en
prövning av ett stort antal ansökningar där det inte föreligger några som helst
förutsättningar för bifall. Det innebär endast större omställningssvårigheter
för sökandena när avslaget ändå slutligen kommer.
Regeringen bedömer att den ändring av lagtexten som utredningen före-
slagit tillgodoser de krav som kan ställas på ett förtydligande av kriterierna för
bifall. En ny ansökan bör således bifallas endast om utlänningen har rätt till
asyl här eller om ett genomförande av verkställigheten skulle innebära fara för
hans liv eller hälsa eller bestående men för hans psykiska eller fysiska hälsa.
Förslaget kommenteras närmare i specialmotiveringen.
Prop. 1993/94:94
Regeringens förslag: Ny ansökan om uppehållstillstånd efter laga-
kraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning skall prövas av Utlän-
ningsnämnden i stället för av Statens invandrarverk.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att ärenden om särskild
prövning skall prövas av kammarrätt.
Remissinstanserna: Flertalet myndigheter avstyrker bestämt att pröv-
ningen skall flyttas över till kammarrätt. De flesta frivilligorganisationema
tillstyrker däremot förslaget, främst därför att man tror att en prövning i
kammarrätt skulle vara en garanti för ett mera rättssäkert förfarande.
Skälen för regeringens förslag: Utredningen framhåller att många
utlänningar inte är beredda att acceptera ett avslagsbeslut från Invandrarverket
på en ny ansökan och att detta hänger samman med att det är den myndighet
som svarade för grundbeslutet i ärendet som prövar en ny ansökan och där-
med också överprövar den högre instansens, Utlänningsnämndens, beslut.
Prövningen bör därför enligt utredningen flyttas över till en domstol. Den
domstol som närmast bör komma i fråga är enligt förslaget kammarrätt. Som
87
motiv för att lägga prövningen hos kammarrätt har utredningen ytterligare
anfört att ny ansökan är en form av extraordinärt rättsmedel som lämpligen
och i principiell överensstämmelse med resningsinstitutet bör prövas av en
högre instans och med avsevärd fördel borde kunna anförtros en förvalt-
ningsdomstol. Utredning bedömer också att det förhållandet att saken
kommer att prövas av kammarrätt kommer att leda till att antalet ansökningar
kommer att gå ner.
Från de myndigheter som yttrat sig har emellertid tungt vägande invänd-
ningar förts fram mot en överflyttning till kammarrätt. De främsta invänd-
ningarna är att en prövning i kammarrätt skulle stå i strid med strävandena att
renodla domstolarnas arbetsuppgifter, att en överflyttning till redan starkt
arbetstyngda kammarrätter skulle innebära risk för längre handläggningstider
och därmed ökade kostnader, att kammarrätterna skulle ha svårt att skaffa sig
den nödvändiga internationella överblicken och att det skulle medföra avse-
värda kostnader för kammarrätterna att bygga upp den länderkunskap som
måste krävas. Ingen tror att en överflyttning till kammarrätt i sig skulle
minska antalet ansökningar. Några tror tvärtom att det finns risk för att antalet
ansökningar skulle komma att öka. Bland annat Domstolsverket har påpekat
att det är nödvändigt att avvakta att ställning tas till förslagen i betänkandet
Några frågor angående Regeringsrätten (SOU 1992:138) innan beslut fattas
om en överflyttning till kammarrätt. Förslagen i det nämnda betänkandet
innebär bl.a. att resning i förvaltningsärenden skall sökas hos kammarrätt i
stället för hos Regeringsrätten. En sådan ändring kräver emellertid grund-
lagsändring och kan därför inte snabbt genomföras. Statskontoret anser att
det bör övervägas om inte prövningen av nya ansökningar skulle kunna
anförtros Utlänningsnämnden.
Regeringen anser av främst de skäl som kommit fram under remissbe-
handlingen att någon överflyttning av prövningen av de aktuella ärendena till
kammarrätt inte bör ske för närvarande. En sådan överflyttning skulle stå i
strid med strävandena att renodla domstolarnas arbetsuppgifter, den skulle
medföra ökade kostnader och det är tveksamt vilka vinster som egentligen
skulle kunna uppnås. Vidare bör det pågående arbetet med anledning av
Domstolsutredningens förslag i betänkandet Domstolarna inför 2 OOO-talet
(SOU 1991:106) vägas in i sammanhanget. Förslaget innebär bl.a. att ären-
dena i normalfallet skall anhängiggöras i länsrätt. En domstolsprövning skulle
visserligen utgöra en garanti för en rättssäker prövning av ärendena. Rätts-
säkerheten kan emellertid tryggas även på andra sätt.
En rättssäker handläggning bör ärendena kunna få hos såväl Invandrar-
verket som Utlänningsnämnden. Hos båda myndigheterna finns hög juridisk
kompetens.
Invandrarverket anser att Utlänningsnämnden från rent principiella ut-
gångspunkter framstår som ett riktigare alternativ än verket. Invandrarverket
framhåller dock att praktiska och ekonomiska skäl talar för att prövningen
ligger kvar hos verket.
Invandrarverket pekar i sitt yttrande bl.a. på att de personakter, som ofta
krävs för att ställning skall kunna tas till en ny ansökan, i regel finns hos
Prop. 1993/94:94
88
verket. Man framhåller också att nya ansökningar kan ha samband med verk-
ställighetsfrågor som handläggs av verket samt att verket redan har en funge-
rande jour- och beredskapsorganisation som kan besluta om inhibition m.m.
Enligt regeringens bedömning kan som nämnts en rättssäker handläggning
ske såväl hos Invandrarverket som hos Utlänningsnämnden. Hos båda myn-
digheterna finns den juridiska kunskap samt den länderkunskap och den
erfarenhet som krävs. De praktiska svårigheter som skulle kunna uppstå hos
Utlänningsnämnden bör kunna lösas, exempelvis genom att nämnden inte
omedelbart återställer personaktema i ärenden där nämnden avslagit över-
klaganden eller genom att akterna kopieras. En jour- och beredskapsorgani-
sation som motsvarar den som finns hos Invandrarverket kan också ordnas
hos Utlänningsnämnden. Handläggningen torde kunna ske hos båda myn-
digheterna till samma kostnad. Som också utredningen framhållit talar starka
principiella skäl mot att en lägre instans, Invandrarverket, i realiteten skall
överpröva beslut som fattats av en högre instans, Utlänningsnämnden. Rege-
ringen anser därför att prövningen av ny ansökan bör anförtros Utlännings-
nämnden.
Av förordningen (1991:1817) med instruktion för Utlänningsnämnden
framgår att en ordförande ensam får avgöra ett ärende bl.a. om prövningen är
av enkelt slag. Likaså får frågor om inhibition avgöras av en ordförande
ensam. I överklagandeärenden som inte är av enkelt slag förutsätts att lek-
mannaledamöter deltar i avgörandet.
I ärenden rörande ny ansökan kan i åtskilliga fall utgången vara tämligen
självklar med hänsyn till den praxis som bildats. I en del fall kan ärendena
däremot vara ytterligt svårbedömda. Det rör sig emellertid i allmänhet om
ärenden som måste avgöras skyndsamt. Det torde därför ofta inte finnas tid
att avvakta ett sammanträde där lekmanna-ledamöter deltar utan det kommer
att bli nödvändigt att beslut fattas av en ordförande ensam. Instruktionen för
Utlänningsnämnden avses komma att ändras i enlighet härmed.
Det nu anförda innebär emellertid inte att något lekmannainflytande inte
bör finnas i denna typ av ärenden. Det är självfallet av vikt att ärenden som
rör ny ansökan avgörs med lekmmanaledamöter enligt samma principer som
gäller för andra ärenden hos nämnden. När tiden så medger bör således ären-
den av principiellt intresse följa huvudregeln och avgöras med deltagande av
lekmann aledamöter.
Prop. 1993/94:94
Regeringens förslag: Möjligheterna till rättshjälp genom offentligt
biträde i ärenden som rör ny ansökan inskränks. Rättshjälp skall kunna
beviljas endast om Utlänningsnämnden efter en ny ansökan meddelat
beslut om inhibition i ärendet om avvisning eller utvisning.
89
Utredningens förslag: Utredningens förslag innebär att rättshjälp
skulle kunna beviljas endast i de fall en ansökan om särskild prövning bifalls.
Remissinstanserna: Nästan samtliga myndigheter som har yttrat sig
tillstyrker eller har ingen erinran mot de föreslagna inskränkningarna när det
gäller möjligheterna till rättshjälp. Advokatsamfundet och de flesta frivillig-
organisationer avstyrker helt de föreslagna inskränkningarna.
Skälen för regeringens förslag: Tidigare gällde att ett biträdesför-
ordnande upphörde att gälla - förutom genom att utlänningen fick tillstånd att
stanna här - när ett avlägsnandebeslut vann laga kraft. I samband med att
1989 års utlänningslag trädde i kraft ändrades reglerna om rättshjälp så att ett
tidigare meddelat förordnande om offentligt biträde i ett ärende rörande av-
visning eller utvisning numera gäller till dess utlänningen får tillstånd att
stanna i Sverige eller verkställighet av avvisnings- eller utvisningsbeslutet
sker. I prop. 1988/89:86 (s. 136) anförde föredragande statsrådet att i detta
låg att det tidigare förordnandet borde gälla även vid ingivande av en ny an-
sökan.
Den omständigheten att ett förordnande om offentligt biträde gäller vid in-
givande av inte bara en ny ansökan utan för flera sådana har utan tvekan bi-
dragit till det stora antalet nya ansökningar. Nästan alla sökande som fått
avslag vill utnyttja vaije möjlighet att få beslutet ändrat och det är då naturligt
att biträdet tillmötesgår sin klients begäran.
Utredningens förslag om att rättshjälp skall beviljas endast i de fall en an-
sökan om särskild prövning bifallits skall ses mot bakgrund av utredningens
förslag att kammarrätt skulle medge prövning men att ansökan - i de fall den
grundades på politiska skäl - därefter skulle lämnas över till den myndighet
som sist fattat beslut i ärendet. I dag omfattar rätten till offentligt biträde i ett
ärende inte ansökan om resning (se R 1990:86).
Det kan knappast komma i fråga att, med den konstruktion som valts, dvs.
att institutet ny ansökan i princip skall bestå i sin nuvarande form, ha en regel
som innebär att rättshjälp skall beviljas endast om ansökan bifalls. En sådan
ordning skulle i hög grad avvika från vad som principiellt gäller inom områ-
det för rättshjälp i övrigt.
Däremot kan det ifrågasättas om skälen för att låta den beviljade rätts-
hjälpen omfatta tiden fram till verkställigheten är tillräckliga.
Det torde ytterst sällan finnas något behov av rättsligt biträde under tiden
mellan lagakraftvunnet beslut och verkställigheten - frånsett just fallet att
frågan om ny ansökan kommer upp.
I andra förvaltningsärenden gäller att ett förordnande av offentligt biträde
gäller fram till dess att lagakraftvunnet beslut föreligger i ärendet. Frågan är
då om det, när det gäller utlänningsärenden, finns anledning att ha en prin-
cipiellt annorlunda reglering.
Eftersom rättshjälp genom offentligt biträde inte kan förordnas i resnings-
ärenden talar detta i och för sig för att offentligt biträde inte heller skulle
kunna förordnas i ett ärende rörande ny ansökan - med hänsyn till den likhet
detta institut ändå har med resningsinstitutet. I ärenden rörande avvisning och
utvisning torde det emellertid förekomma i större utsträckning än i andra typer
Prop. 1993/94:94
90
av förvaltningsärenden att nya omständigheter kommer fram efter lagakraft-
vunnet beslut, vilka medför att det tidigare beslutet bör ändras i extraordinär
ordning. Denna omständighet i förening med att sökanden i ärenden rörande
ny ansökan ofta torde ha svårt att själv utveckla sin talan, talar för att möjlig-
heterna till rättshjälp genom offentligt biträde inte helt bör skäras av i denna
typ av ärenden.
Möjlighet till rättshjälp genom offentligt biträde bör dock inte föreligga i
samtliga ärenden rörande ny ansökan. För att undvika att som i dag rättshjälp
ges i ett stort antal ärenden där det redan från böljan står klart att några utsik-
ter till bifall egentligen inte föreligger, bör möjligheten inskränkas till de fall
där det framstår som angeläget. Regeringen anser att en lämplig avvägning är
att offentligt biträde får förordnas i de fall Utlänningsnämnden meddelar
beslut om inhibition av verkställigheten av det tidigare avvisnings- eller
utvisningsbeslutet. Ett sådant beslut innebär att ansökningen inte varit
grundlös utan åtminstone förtjänar närmare övervägande eller ytterligare ut-
redning.
Prop. 1993/94:94
Regeringens förslag: Ett utländskt barn vars far sedan tiden för
barnets födelse är svensk medborgare skall efter anmälan kunna erhålla
svenskt medborgarskap, om föräldrarna genom registrering hos skat-
temyndighet fått gemensam vårdnad om barnet.
Statens invandrarverks framställning överensstämmer med rege-
ringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 2 a § lagen (1950:382) om
svenskt medborgarskap kan ett utländskt bam, vars far sedan tiden för
barnets födelse är svensk medborgare, efter anmälan bli svensk medborgare
om fadern ensam eller tillsammans med modem har vårdnaden om barnet.
Anmälan skall göras av fadern, eller, vid gemensam vårdnad, av föräldrarna.
Anmälan skall göras innan barnet fyllt 18 år. Har barnet fyllt 15 år krävs
barnets samtycke. Anmälan skall göras hos Statens invandrarverk eller, om
barnet är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge, hos länsstyrel-
sen i det län där barnet är folkbokfört.
De nuvarande bestämmelserna i 2 a § trädde i kraft den 1 januari 1985
(SFS 1984:682). I lagrummet talas endast om "slutligt avgörande i svensk
domstol" som sättet för fadern att bli vårdnadshavare.
Sedan den 1 mars 1991 kan ogifta föräldrar, oavsett medborgarskap, få
gemensam vårdnad om bam genom registrering hos (numera) skattemyndig-
het om de anmäler sin önskan om detta till socialnämnden i samband med att
socialnämnden godkänner faderskapsbekräftelse ( 6 kap. 4 § andra stycket 1
91
föräldrabalken). Har föräldrarna fått gemensam vårdnad genom registrering
hos skattemyndighet kan domstolen inte senare förordna om gemensam vård-
nad eftersom sådan vårdnad redan föreligger. Barnet kan då således inte bli
svensk medborgare efter anmälan enligt 2 a §.
Regeringen bedömer att det, när det gäller möjligheterna att erhålla svenskt
medborgarskap efter anmälan, inte bör ha någon betydelse på vilket sätt den
svenske fadern till ett utländskt bam fått del i vårdnaden. Medborgarskaps-
lagen bör därför ändras i enlighet med de framställningar som gjorts. Änd-
ringen bör genomföras snarast.
Den föreslagna lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1994. Ändringen i
lagen om svenskt medborgarskap bör dock träda i kraft redan den 1 maj
1994. Övriga förslag som lämnas i propositionen bör i huvudsak också
genomföras den 1 juli 1994. Dock bör Statens invandrarverk under en över-
gångsperiod ha ett fortsatt ansvar för hälso- och sjukvård för förläggnings-
boende, s.k. förläggningssjukvård. Inriktningen bör vara att en ny ordning
med landstingen som huvudmän för hälso- och sjukvård för asylsökande bör
kunna träda i kraft den 1 januari 1996 eller senast den 1 januari 1997.
En utgångspunkt i regeringens förslag om ett reformerat mottagande av
asylsökande har varit att förslagen skall leda till minskade kostnader för mot-
tagandet. En del av förslagen bedöms medföra besparingar redan under
budgetåret 1994/95 medan andra förslag beräknas leda till ett minskat
anslagsbehov först på något längre sikt.
Förslaget att underlätta eget boende för asylsökande som själva kan ordna
en bostad förväntas leda till en betydande kostnadsminskning eftersom den
bostadsersättning som föreslås för den som själv ordnar sitt boende är
väsentligt lägre än boendekostnaden på förläggning. Hur stor kostnads-
minskningen blir bestäms av hur många som själva kommer att kunna ordna
bostad. Utredningen om mottagandet av asylsökande och flyktingar upp-
skattar att tio procent av de asylsökande själva kommer att kunna ordna
bostad hos släktingar eller vänner. Med nuvarande nivå på antalet asylsökan-
de skulle den årliga besparingen då bli 45-50 miljoner kronor. En sänkning
av nivån på dagersättningen till asylsökande flerbarnsfamiljer beräknas inne-
bära en kostnadsminskning i storleksordningen 10-15 miljoner kronor.
Förslaget om att driften av alla förläggningar skall vara öppen för entre-
prenad och att Invandrarverket aktivt bör arbeta för att skapa en marknad bör
på sikt också kunna leda till minskade kostnader. Detsamma gäller förslaget
om att i ökad omfattning engagera de asylsökande i skötseln av förläggning-
arna. Storleken på dessa kostnadsminskningar kan för närvarande inte upp-
skattas.
Regeringens förslag om att införa en egenavgift som asylsökande skall
betala vid läkar- och tandläkarbesök samt för receptförskriven medicin och
besök hos sjuksköterska innebär minskade statliga kostnader för den vård
Prop. 1993/94:94
92
som ges. En egenavgift förväntas också dämpa efterfrågan på vård jämfört
med idag när vård och medicin i praktiken varit kostnadsfria för den enskilde.
Den överflyttning av institutet från Invandrarverket till Utlänningsnämnden
som har föreslagits beräknas bli kostnadsneutral. Förslaget om inskränkning
av rättshjälp bedöms leda till kostnadsminskningar på anslaget Rättshjälps-
kostnader under andra huvudtiteln.
1 § I denna lag ges bestämmelser om sysselsättning för och bistånd till ut-
länningar som
1. har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige enligt 3 kap. 1 § utlännings-
lagen (1989:529) (asylsökande),
2. har beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av bestämmel-
serna i 2 kap. 4 a § utlänningslagen, eller
3. har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige och av särskilda skäl med-
getts rätt att vistas här medan ansökan prövas.
Den som omfattas av denna lag har inte rätt till bistånd enligt 6 § social-
tjänstlagen (1980:620) för förmåner av motsvarande karaktär.
Paragrafens första stycke motsvarar delvis 1 § lagen (1988:153) om
bistånd åt asylsökande m.fl. (LBA). Personkretsen som avses i punkten 3 är
densamma som den som avses i 3 § LBA. Ett tillägg har gjorts så att det
framgår att lagen gäller inte bara en utlänning som har rätt att vistas här under
den tid en ansökan om uppehållstillstånd prövas utan också den som beviljats
ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med hänsyn till förhållandena i det land
han kommer från samt nära anhörig till en sådan person. Vidare framgår att
den nya lagen innehåller bestämmelser även om sysselsättning för asylsökan-
de m.fl.
Andra stycket har ingen motsvarighet i LBA. Normalt bör den som om-
fattas av lagen inte kunna anses vara berättigad till bistånd till sin försörjning
enligt 6 § socialtjänstlagen. Behovet av bistånd får regelmässigt enligt
nämnda paragraf anses vara tryggat "på annat sätt".
Under remissbehandlingen har emellertid förts fram att även den som har
rätt till bistånd enligt LBA i vissa fall bör vara berättigad till bistånd enligt
socialtjänstlagen. Det skulle bl.a. kunna innebära att förslaget i 10 § om att
dagersättning får sättas ned för den som utan giltigt skäl vägrar att delta i ut-
bildning, arbete eller organiserad verksamhet skulle bli illusoriskt om veder-
börande i ett sådant fall skulle kunna bli berättigad till kompletterande bistånd
enligt socialtjänstlagen. Någon klar rättspraxis synes inte finnas när det gäller
möjligheten till bistånd enligt socialtjänstlagen för den som har rätt till bistånd
enligt LBA.
Prop. 1993/94:94
93
Det är inte möjligt att med säkerhet förutse hur rätten till bistånd enligt Prop. 1993/94:94
socialtjänstlagen för asylsökande m.fl. kommer att bedömas i rättstillämp-
ningen. Det bör därför av lagen framgå att rätt till bistånd till försötjning
enligt socialtjänstlagen inte föreligger för den som har rätt till bistånd enligt
lagen om mottagande av asylsökande m.fl.
Det bistånd enligt socialtjänstlagen som här avses är endast bistånd enligt
6 § som utfyllnad till vad en asylsökande kan erhålla enligt lagen om mot-
tagande av asylsökande m.fl. Andra former av bistånd enligt socialtjänstlagen
bör självfallet gälla även för asylsökande m.fl.
2 § Statens invandrarverk skall ha huvudansvaret för mottagandet av utlän-
ningar som avses i 1 § första stycket 1 och 2 och för detta ändamål driva för-
läggningar. Invandrarverket får uppdra åt andra att driva förläggningar.
Paragrafen har ingen motsvarighet i LBA. Här anges att Invandrarverket
har huvudansvaret för mottagande av asylsökande och av utlänningar som
meddelats tidsbegränsat uppehållstillstånd med hänsyn till situationen i hem-
landet samt deras nära anhöriga. För dessa grupper skall Invandrarverket
driva förläggningar. Det sägs också uttryckligen att Invandrarverket får upp-
dra åt annan att driva förläggningar.
Invandrarverket driver i dag ett stort antal förläggningar och uppdrar också
i viss utsträckning åt andra att göra det. Det sker emellertid utan uttryckligt
stöd av lag. Det framgår dock av förordningen (1988:429) med instruktion
för Statens invandrarverk att verket har till uppgift att driva förläggningar.
Mottagandet av asylsökande i förläggningar är den mest betydelsefulla
formen för bistånd åt asylsökande m.fl. Det bör därför framgå av denna lag
att Invandrarverket skall driva förläggningar.
3 § Utlänningar som avses i 1 § första stycket 1 och 2 skall av Invandrar-
verket erbjudas plats på en förläggning. En utlänning som inte önskar utnyttja
en erbjuden plats skall ändå registreras vid en förläggning. Invandrarverket
svarar sedan för att bistånd lämnas enligt bestämmelserna i denna lag.
För utlänningar som avses i 1 § första stycket 3 skall biståndet lämnas av
socialnämnden i den kommun där utlänningen vistas.
Paragrafen har ingen motsvarighet i LBA. Av första stycket framgår att
alla asylsökande och utlänningar som fått tidsbegränsat uppehållstillstånd med
hänsyn till situationen i hemlandet samt deras nära anhöriga skall erbjudas
plats på en förläggning och att Invandrarverket ansvarar för att så sker. Även
den som inte önskar vistas på en förläggning måste registreras vid en för-
läggning för att bistånd enligt denna lag skall utgå.
Bestämmelserna om mottagande och registrering vid förläggningar gäller
inte utlänningar som avses i 1 § första stycket 3. Det rör sig här i princip ute-
slutande om nära anhöriga till här bosatta personer som inte söker asyl. De
bör liksom hittills i normalfallet bo hos sina släktingar och socialnämnden i
kommunen bör svara för att bistånd lämnas. Deta framgår av andra stycket
som på förslag av lagrådet tagits in i denna paragraf. Inte heller bör någon
94
ändring ske när det gäller rätten för kommunerna att få ersättning för sådant Prop. 1993/94:94
bistånd.
4 § Invandrarverket skall i lämplig omfattning ge dem som avses i 1 § första
stycket 1 och 2 sysselsättning genom att de får tillfälle att delta i undervisning
i svenska språket, i skötseln av förläggningar och i annan verksamhet som
bidrar till att göra vistelsen meningsfull.
Som framgått av den allmänna motiveringen i avsnitt 4.7.2 är det väsent-
ligt att alla asylsökande kan beredas en meningsfull sysselsättning under
väntetiden genom deltagande i utbildning och i det gemensamma arbetet på en
förläggning eller genom någon annan form av organiserad verksamhet. I
paragrafen anges skyldigheten för Invandrarverket att på angivet sätt bereda
sysselsättning för asylsökande och personer som beviljats tidsbegränsade
uppehållstillstånd med stöd av 4 a § UtlL.
Sysselsättning skall beredas i "lämplig omfattning". Därmed avses att den
sysselsättning som erbjuds måste anpassas dels till den enskildes personliga
förutsättningar, dels till de praktiska möjligheter som föreligger att ordna
sysselsättning. Det torde exempelvis vara svårt att under den allra första tiden
efter ankomsten ge en asylsökande möjlighet att delta i någon mer organiserad
sysselsättning. Den tiden fylls ändå i stor utsträckning av information,
hälsoundersökningar och utredningar. För en asylsökande som själv ordnat
bostad på en mindre ort kan det likaså vara svårt för Invandrarverket att ordna
någon form av sysselsättning.
Det är Invandrarverket som har ansvaret för att asylsökande bereds syssel-
sättning. Inget hindrar dock att Invandrarverket träffar avtal om att någon
annan skall svara för sysselsättningen. Har Invandrarverket uppdragit åt
någon annan att driva en förläggning torde exempelvis regelmässigt ingå i
entreprenadavtalet att entreprenören skall svara för sysselsättningen.
5 § Utlänningar som deltar i verksamhet som avses i 4 § skall inte anses
som arbetstagare.
De skall dock likställas med arbetstagare vid tillämpning av 2 kap. 1-9 §§,
3 kap. 1-4 och 7-13 §§, 4 kap. 1^4- och 8-10 §§, 5 kap. 1-3 §§ samt
7-9 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160).
Därvid skall vad i arbetsmiljölagen sägs om arbetsgivare gälla den som
svarar för den verksamhet i vilken utlänningen deltar.
I paragrafens första stycke slås fast att en utlänning som deltar i verksam-
het som avses i 4 § inte är att anse som arbetstagare i arbetsrättslig mening.
Detta är nödvändigt för att undanröja eventuell osäkerhet om rättstillämp-
ningen.
Att de utlänningar som avses inte kommer att omfattas av lagen om an-
ställningsskydd, semesterlagen, ledighetslagama och lagen om medbestäm-
mande i arbetslivet ligger helt i linje med de grundläggande tankegångarna
95
bakom förslaget. Dessa lagar är inte avpassade till den speciella situation som
asylsökande och andra som avses i lagen befinner sig i. Särskilt viktigt är att
dessa utlänningar inte träffas av den rättsverkan som gällande kollektivavtal i
allmänhet har även för oorganiserad arbetskraft och som ofta skulle förhindra
en lägre ersättning än enligt avtalen.
Genom att inte anse dem som omfattas av lagen som arbetstagare blir det
nödvändigt att i särskild ordning lösa behovet av en tillfredsställande
arbetsmiljö för dem. Arbetsmiljölagens bestämmelser om främst arbetsmil-
jöns beskaffenhet bör sålunda gälla även för asylsökande som arbetar. Där-
emot är det inte nödvändigt att arbetsmiljölagens bestämmelser exempelvis
om vad som skall iakttas när två eller flera driver verksamhet utan anställda
eller om vissa riskfyllda arbeten görs tillämpliga. I ett andra stycke till para-
grafen finns en uppräkning av vilka lagrum i arbetsmiljölagen som är tillämp-
liga.
I tydlighetens intresse har i tredje stycket tillfogats en föreskrift hämtad
från arbetsmiljölagen om vem som skall betraktas som arbetsgivare.
6 § Om utlänningar skall delta i verksamhet som avses i 4 § och som drivs
av någon annan än Invandrarverket skall skriftligt avtal om villkoren för
verksamheten träffas mellan verket och den som driver verksamheten. In-
vandrarverket får uppdra åt andra att träffa sådana avtal.
Här föreskrivs att skriftligt avtal om villkor för deltagande i verksamhet
som drivs av någon annan än Invandrarverket skall träffas mellan verket och
den som driver verksamheten. Verket får överlåta till någon annan, exempel-
vis någon som driver en förläggning på entreprenad, att förhandla och träffa
avtal.
Ett avtal om deltagande i verksamhet som avses har karaktären av en
affärsuppgörelse och kan därmed få skiftande innehåll. Vissa grundläggande
krav måste dock ställas. Ett ovillkorligt krav måste vara att den som tillhanda-
håller arbete förbinder sig att inte betala någon lön eller annan ersättning för
arbetet direkt till den som utför det. Den föreslagna ordningen bygger på för-
utsättningen att ersättning skall utgå i form av dagersättning enligt 8 §. Det är
då nödvändigt att någon betalning vid sidan om inte förekommer.
Bestämmelser om vad Invandrarverket skall beakta då avtalen träffas bör
lämpligen meddelas i en särskild förordning.
Vad avtalen skall innehålla bör inte läggas fast i någon författning. Det
synes dock naturligt att avtalen innehåller kortfattade beskrivningar av arbets-
uppgifterna, tiden för deras utförande och hur många som kan få sysselsätt-
ning. Vidare bör framgå att deltagande inte får hindra behövlig utredning i ett
asylärende eller försena verkställigheten av ett avlägsnandebeslut eller bo-
sättning i kommun. Normalt förutsätts svenskundervisning varvas med
arbete. Generellt bör avtalen vila på förutsättningen av nära kontakter mellan
arbetsledning och förläggningspersonal för att man gemensamt skall kunna
lösa problem som kan komma upp. Den som tillhandahåller arbete bör vidare
normalt betala ersättning till Invandrarverket för det arbete han får utfört. I
vissa fall kan det dock framstå som rimligt att någon ersättning inte utgår,
Prop. 1993/94:94
96
exempelvis vid fomminnesvård eller liknande som kräver betydande insatser
av arbetsledning. Det bör dock inte förekomma att Invandrarverket betalar er-
sättning till den som tillhandahåller sysselsättning.
7 § Strider en överenskommelse mellan den som tillhandahåller sysselsätt-
ning och en utlänning mot ett avtal enligt 6 § är överenskommelsen ogiltig.
I denna paragraf föreskrivs att en överenskommelse mellan en utlänning
och den som tillhandahåller arbete är ogiltig om den strider mot ett avtal som
träffats mellan Invandrarverket och den som tillhandahåller arbetet. Bestäm-
melsen torde ha sin största praktiska betydelse när det gäller att hindra att en
överenskommelse träffas om lön eller annan ekonomisk ersättning för arbetet
vid sidan av dagersättningen.
8 § Bistånd enligt 13-19 §§ lämnas till utlänningar som avses i 1 § första
stycket 1 och 2 under förutsättning att de är registrerade vid en förläggning.
Utlänningar som vistas på förläggning har rätt till bistånd även efter det att
de har beviljats permanent uppehållstillstånd, om de inte anvisats eller kunnat
utnyttja en anvisad plats i en kommun.
Paragrafens första stycke motsvarar i huvudsak 2 § första stycket LBA.
Genom hänvisning till 1 § första stycket 2 framgår att rätt till bistånd före-
ligger även för den som beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd med hänsyn
till förhållandena i det land han kommer från samt nära anhörig till en sådan
person.
Innebörden av det förslag om mottagande av asylsökande m.fl. som nu
läggs fram är att den enskilde själv skall ha frihet att avgöra om han under
väntetiden vill vistas på en förläggning eller bo på egen hand. Bestämmel-
serna i 2 § första stycket 2—4 LBA har därför inte fått någon motsvarighet i
den nya lagen.
Paragrafens andra stycke motsvarar delvis 3 a § LBA. Vissa redaktionella
ändringar har gjorts eftersom det nya förslaget innebär att alla asylsökande
kommer att ha rätt till bistånd oberoende av om de vistas på en förläggning
eller bor på egen hand. Vidare har den ändringen gjorts att rätt till bistånd för
den som beviljats permanent uppehållstillstånd och som inte anvisats eller
kunnat utnyttja anvisad kommunplats skall gälla endast för den som vistas på
förläggning. Det skulle för dem som vistas på förläggning framstå som
märkligt om helt olika regler för bistånd skulle gälla före och efter det att till-
stånd beviljats. För asylsökande med eget boende föreligger däremot inte
samma skäl att inte låta dem omfattas av socialtjänstlagen efter det att per-
manent tillstånd beviljats.
Tredje stycket i 2 § LBA har inte fått någon motsvarighet i den nya lagen.
Det var föranlett av att före den 1 juli 1989, när nu gällande utlänningslag
trädde i kraft, bam under 16 år var undantagna från skyldigheten att ha uppe-
Prop. 1993/94:94
97
7 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 94
hållstillstånd om de hade vårdnadshavare här. De behövde således inte ge in
någon ansökan om uppehållstillstånd. Numera gäller att alla asylsökande,
oavsett ålder, måste ge in en egen ansökan. Detta gäller bam till asylsökande
som föds i Sverige.
9 § Bistånd enligt 17-19 §§ lämnas till utlänningar som avses i 1 § första
stycket 3. Bistånd lämnas dock inte, om ansökan om uppehållstillstånd avser
endast en förlängning av ett tidigare tillstånd på i övrigt oförändrade villkor.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 § LBA. I likhet med i 8 § har det sär-
skilda stadgandet i 3 § LBA om bam under 16 år inte fått någon motsvarighet
i den nya lagen.
10 § För den som fyllt 18 år och som utan giltigt skäl vägrar att delta i verk-
samhet som avses i 4 § eller som genom att hålla sig undan försvårar utred-
ningen i ärendet om uppehållstillstånd kan dagersättning enligt 17 § sättas
ned, dock inte till den del den är avsedd att täcka utgifter för egen mathåll-
ning.
Bestämmelsen, som har utformats i enlighet med vad Lagrådet föreslagit,
har behandlats närmare i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.8.3. Paragra-
fen har ingen motsvarighet i LBA. Här föreskrivs att dagersättningen får
sättas ned för den som fyllt 18 år och som utan giltigt skäl avvisar att delta i
någon form av organiserad verksamhet. Detsamma gäller den som genom att
hålla sig undan försvårar utredningen i asylärendet.
Dagersättningen torde i normalfallet böra sättas ned med det belopp som
utgår till den som inte har egen mathållning.
Giltigt skäl att inte delta kan exempelvis vara hög ålder eller sjukdom.
Rätten till dagersättning skall givetvis inte påverkas om organiserad verk-
samhet inte kan erbjudas. Ett erbjudande måste också vara realistiskt med
hänsyn tagen till vederbörandes färdigheter, kunskaper och förmåga.
Indragning av dagersättning torde i praktiken komma att ske endast om
asylsökanden mer systematiskt undandrar sig deltagande i sysselsättning eller
håller sig undan så att utredningen försvåras. Att dra in dagersättning för den
som vid något enstaka tillfälle inte deltar i organiserad verksamhet skulle
innebära svåra avvägningar och ett administrativt merarbete.
Invandrarverkets beslut kan enligt 22 § överklagas till länsrätt.
11 § Rätten till bistånd upphör
1. när uppehållstillstånd ges utom i fall som avses i 1 § första stycket 2
samt 8 § andra stycket,
2. när en ansökan om uppehållstillstånd har avslagits och ett beslut om
avvisning eller utvisning skall verkställas, eller
3. när utlänningen lämnar landet.
I fall som avses i första stycket 2 kvarstår dock rätten till bistånd för den
tid som skäligen behövs för verkställigheten av beslutet om avvisning eller
utvisning. Har Utlänningsnämnden meddelat beslut om inhibition med
anledning av en ansökan om uppehållstillstånd enligt 2 kap. 5 § tredje stycket
Prop. 1993/94:94
98
utlänningslagen (1989:529), räknas tiden från det Utlänningsnämnden med-
delat slutligt beslut i ärendet.
I andra stycket har ett tillägg gjorts. LBA trädde i kraft den 1 maj 1988,
dvs. drygt ett år tidigare än den nuvarande utlänningslagen (1989:529), som
trädde i kraft den 1 juli 1989. I LBA har därför inte reglerats om en s.k. ny
ansökan (ansökan om uppehållstillstånd enligt 2 kap. 5 § tredje stycket ut-
länningslagen) bör inverka på rätten till bistånd. Det framstår som rimligt att
anse utlänningen som asylsökande även under den tid en ny ansökan om
uppehållstillstånd prövas. Detta bör dock inte gälla om ansökan är helt ogrun-
dad. Rätten till bistånd bör därför inskränkas till de fall där Utlänningsnämn-
den funnit skäl att inställa verkställigheten av ett lagakraftvunnet avvisnings-
eller utvisningsbeslut. Om Utlänningsnämndens slutliga beslut innebär avslag
på ansökan bör, som Lagrådet påpekat, bistånd utgå även under den tid som
skäligen behövs för verkställigheten av det beslutet.
12 § Den som håller sig undan så att ett beslut om avvisning eller utvisning
inte kan verkställas har inte rätt till bistånd.
Paragrafen motsvarar 6 § LBA.
13 § Bistånd enligt denna lag lämnas i form av logi, bostadsersättning,
dagersättning och särskilt bidrag.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 7 § LBA. Eftersom en utlänning numera
i vissa fall skall betala för bostad om han har inkomster eller egna tillgångar
bör uttrycket "logi" användas i stället för "kostnadsfri bostad". Ett tillägg har
vidare gjorts så att det framgår att bostadsersättning kan utgå till den som
själv har ordnat bostad. Benämningen "dagbidrag" har ändrats till "dager-
sättning".
14 § Utlänningar som avses i 1 § första stycket 1 och 2 och som inte själva
ordnar bostad har rätt till logi på en förläggning.
Paragrafen motsvarar delvis 8 § LBA. Av bestämmelserna i 3 § följer att
rätt till logi endast föreligger för utlänning som registrerats vid en förlägg-
ning. Sådant logi skall tillhandahållas kostnadsfritt såvida inte utlänningen
enligt bestämmelserna i 15 § skall erlägga skäligt belopp som ersättning.
Bestämmelsen innebär också att en utlänning som på egen hand ordnat
bostad och som inte kan eller vill bo kvar där har rätt till logi på en förlägg-
ning. Denna rätt kan dock inte göras gällande vid en viss förläggning. Det
måste ankomma på Invandrarverket att anvisa en lämplig förläggning.
15 § Den som har inkomst av förvärvsarbete eller som har annan inkomst
eller egna tillgångar och som har logi på en förläggning skall betala ett skäligt
Prop. 1993/94:94
99
belopp som ersättning till Invandrarverket. När kost ingår i inkvarteringen på Prop. 1993/94:94
en förläggning skall skälig ersättning betalas även för detta.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 8 a § LBA. I dag gäller att den som har
inkomst av förvärvsarbete skall betala skälig ersättning till Invandrarverket
som ersättning för logi och i förekommande fall för kost. Ett tillägg har gjorts
som innebär att även den som har annan inkomst eller som har egna tillgångar
kan åläggas att betala för logi och kost.
16 § Utlänningar som avses i 1 § första stycket 1 och 2 och som på egen
hand ordnar bostad har rätt till bidrag till bostadskostnad (bostadsersättning).
Sådant bidrag får sättas ned helt eller delvis för den som har inkomst av för-
värvsarbete eller annan inkomst eller egna tillgångar.
Paragrafen har ingen motsvarighet i LBA. Av bestämmelsen framgår att en
utlänning som på egen hand ordnat bostad har rätt till särskilt bidrag till
bostadskostnaden. Analogt med vad som gäller enligt 15 § får bidraget redu-
ceras helt eller delvis för den som har inkomst av förvärvsarbete eller som har
annan inkomst eller egna tillgångar. Storleken på det särskilda bidraget avses
bli reglerad i förordningsform. Bidraget har benämnts bostadsersättning för
att någon förväxling inte skall ske med de olika former av bostadsstöd som
kan utgå till den som är bosatt i landet.
17 § En utlänning som omfattas av denna lag och som saknar egna medel har
rätt till bistånd för sin dagliga livsföring (dagersättning).
Paragrafen motsvarar i huvudsak 9 § LBA. Det tidigare uttrycket "dag-
bidrag” har ersatts med "dagersättning” för att markera att det i princip är
fråga om en form av bistånd som kräver en motprestation från sökandens
sida, nämligen deltagande i sysselsättning som avses i 4 §. Eftersom den nya
lagen innebär att någon rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen inte skall före-
ligga för den som omfattas av denna lag, bör också vad som sägs i 9 § LBA
om "skälig levnadsnivå" utgå. Detta uttryck innebär en direkt koppling till
socialtjänstlagens uttryck.
18 § Föreligger annat angeläget behov har utlänningen rätt till särskilt
bistånd för det (särskilt bidrag).
Paragrafen motsvarar i huvudsak 10 § första stycket LBA. Det har dock
inte ansetts nödvändigt att i lagtexten närmare ange i vilka fall särskilt bidrag
kan utgå. Som framgår av 19 § avses dessa frågor bli reglerade genom för-
ordning.
En närmare reglering i förordningsform avses komma att ge uttryck för att
en restriktiv tillämpning av bestämmelsen om rätt till särskilt bidrag är av-
sedd. Endast när behovet framstår som mycket starkt bör således bidrag utgå.
För den som vistats här lång tid och som beviljats permanent uppehållstill-
100
stånd men avvaktar plats i en kommun torde dock behoven regelmässigt få Prop. 1993/94:94
anses vara större än för andra som vistas på en förläggning.
19 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer fastställer
grunder för beräkning av de belopp som avses i 15-18 §§ samt meddelar
närmare föreskrifter om i vilka fall särskilt bidrag får beviljas.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 11 § LBA. Ett förtydligande har gjorts så
att det framgår att en närmare reglering genom förordning även bör avse i
vilka fall särskilt bidrag skall beviljas.
20 § Den som har fyllt 16 år har rätt att själv föra sin talan i mål eller ären-
den enligt denna lag.
Paragrafen motsvarar 13 § LBA. Bakgrunden till bestämmelsen är att god
man inte skall behöva förordnas för att den som fyllt 16 år och vistas här utan
vårdnadshavare skall kunna överklaga ett beslut om bistånd.
21 § I mål eller ärenden enligt denna lag får delgivning inte ske med till-
lämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428). I mål vid förvalt-
ningsdomstol får dock delgivning ske enligt 15 § första stycket samma lag,
om utlänningen har lämnat landet.
Paragrafen motsvarar 14 § LBA.
22 § Invandrarverkets eller socialnämndens beslut enligt denna lag får
överklagas hos länsrätten.
Invandrarverkets beslut får överklagas hos länsrätten i det län där utlän-
ningen vistades när beslutet fattades.
Beslut enligt denna lag får överklagas endast av den enskilde.
Beslut i fråga om bistånd enligt denna lag gäller omedelbart.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 15 § LBA. Av andra stycket framgår att
Invandrarverkets beslut får överklagas till länsrätten i det län där utlänningen
vistades när beslutet fattades. Ändringen i förhållande till ordningen enligt
LBA föranleds av att det enligt den nya lagen är Invandrarverket som beslutar
om bistånd åt alla utlänningar som avses i 1 § första stycket 1 och 2.
101
23 § En kommun som har lämnat bistånd enligt denna lag har rätt till er-
sättning från staten för biståndet.
Paragrafen motsvarar 12 § LBA.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994, då lagen (1988:153) om bistånd åt
asylsökande m.fl. skall upphöra att gälla. I fråga om beslut som har medde-
lats före den 1 juli 1994 skall dock den upphävda lagen gälla.
Ärenden där beslut fattats enligt LBA före den 1 juli 1994 bör handläggas
enligt den lagen. I övrigt kan den nya lagen tillämpas omedelbart samtidigt
som LBA upphör att gälla.
2 kap.
Paragrafen är ny. Den har behandlats i den allmänna motiveringen avsnitten
6.1 och 6.2.
I första stycket anges att tidsbegränsat uppehållstillstånd får ges när en ut-
länning söker tillstånd med stöd av 2 kap. 4 § första stycket 2 eller 3 kap.
I andra stycket meddelas bestämmelser om att uppehållstillstånd får ges till
nära anhöriga inom kärnfamiljen till den som beviljats ett tidsbegränsat uppe-
hållstillstånd enligt första stycket. Till skillnad från vad som gäller beträffande
andra anhöriga har möjligheten till familjeåterförening begränsats till vissa
angivna nära släktskapsförhållanden inom kärnfamiljen. Vårdnadshavare bör
i detta sammanhang kunna jämställas med föräldrar.
Självfallet bör nuvarande praxis för familjeåterförening i fråga om med-
lemmar av kärnfamiljen till en utlänning som är bosatt här tillämpas även när
det gäller anhöriga till utlänningar som beviljats tidsbegränsade uppehållstill-
stånd. Nuvarande praxis innebär bl.a. att tillstånd inte beviljas på grundval av
släktskap föräldrar - bam såvida barnen inte är ogifta. Någon ovillkorlig rätt
att komma hit föreligger heller inte för föräldrar till ett ensamt bam som fått
tillstånd här. En bedömning av samtliga omständigheter i ärendet görs i
sådana fall.
I tredje stycket har ändring gjorts i avsikt att söka närmare ange i vilka situa-
tioner en ny ansökan om uppehållstillstånd får beviljas i de fall utlänningen
skall avvisas eller utvisas enligt ett lagakraftvunnet beslut. Innebörden är -
liksom tidigare - att ansökan i ett sådant fall skall beviljas endast i undantags-
fall. Av styckets inledning framgår att det måste vara fråga om nya omstän-
Prop. 1993/94:94
102
digheter som inte har prövats tidigare. Har omständigheterna förelegat redan
tidigare men åberopats först i samband med den nya ansökningen torde i regel
anledning saknas att sätta tilltro till uppgifterna.
I första punkten som avser politiska skäl sägs att ansökan får beviljas
endast om utlänningen är berättigad till asyl här. Det räcker således inte med
att utlänningen eventuellt enligt rådande praxis skulle ha beviljats tillstånd av
politisk-humanitära skäl om skälen åberopats tidigare, innan lagakraftvunnet
avlägsnandebeslut förelegat. För att bedömningen skall kunna göras att ut-
länningen har rätt till asyl måste i regel också den utredning som eventuellt
åberopas finnas tillgänglig i det nya ärendet. En planerad verkställighet bör
således i regel inte skjutas upp därför att sökanden vill ha anstånd för att
kunna få fram och ge in ytterligare material såvida inte nya omständigheter
kommit fram som inte var för handen när ärendet prövades tidigare. Inhibi-
tion bör således som hittills inte meddelas om det inte är sannolikt att uppe-
hållstillstånd kommer att meddelas.
Enligt andra punkten får ansökan också bifallas om ett genomförande av
verkställigheten skulle innebära fara för utlänningens liv eller bestående men
för hans psykiska eller fysiska hälsa. Här avses inte fara för liv på grund av
de politiska förhållandena i det land dit verkställighet skall ske utan fara för
liv i medicinsk mening. För att bestämmelsen skall vara tillämplig krävs
vidare att det är själva det förhållandet att verkställighet sker som innebär fara
för livet eller risk för bestående men. Bristande vårdresurser i hemlandet,
eller i det land dit verkställighet skall ske, för en viss sjukdom medför inte i
sig att bestämmelsen är tillämplig.
Även här krävs att det är fråga om nya omständigheter som inte prövats
tidigare. Det behöver dock inte att vara fråga om en ny sjukdom. En sjukdom
kan under ärendets handläggning ha förvärrats så att vad som tidigare inte
utgjorde hinder mot verkställighet senare gör det.
Ändringen är en följdändring med anledning av att en ny paragraf, 7 kap.
17 §, införs.
7 kap.
Paragrafen är ny. Den har behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt
7.1.
I första stycket anges att det är Utlänningsnämnden som skall pröva en an-
sökan om uppehållstillstånd som ges in efter det att lagakraftvunnet beslut om
avvisning eller utvisning föreligger. Det är också till Utlänningsnämnden som
en sådan ansökan skall ges in.
I andra stycket anges bl.a. att i ansökan skall uppges de förhållanden som
ansökan grundas på och i tredje stycket att handlingar som åberopas skall bi-
fogas. Institutet ny ansökan är avsett att utgöra en garanti för att ett avlägs-
nandebeslut inte verkställs om tidigare inte kända eller prövade nya omstän-
Prop. 1993/94:94
103
digheter kommer fram. Det torde som tidigare framhållits i regel inte föreligga
skäl att efter lagakraftvunnet beslut ge sökanden ytterligare tid att komma in
med nytt material som borde ha kunnat åberopas tidigare. En ny ansökan som
inte innehåller fullständiga uppgifter torde därför i regel komma att avslås och
anledning saknas då också regelmässigt att ställa in verkställigheten.
8 kap.
I första stycket anges att det är Utlänningsnämnden i stället för Statens
invandrarverk som skall besluta om inhibition eftersom ansökan skall ges in
till Utlänningsnämnden (se 7 kap. 17 §).
En följdändring har gjorts i tredje stycket.
En hänvisning har här gjorts till lagen (1994:000) om mottagande av asyl-
sökande m.fl. Av den lagen framgår att den som omfattas av lagen inte har
rätt till förmåner av motsvarande karaktär enligt 6 § socialtjänstlagen.
Genom ändring i första stycket punkt 7 införs rätt till rättshjälp genom offent-
ligt biträde även i ärende rörande anmälningsplikt enligt lagen (1991:572) om
särskild utlänningskontroll. Ändringen är en följd av att ett förordnande om
rättshjälp föreslås upphöra att gälla när lagakraftvunnet beslut föreligger i ett
ärende om avvisning eller utvisning. Till skillnad mot vad som gäller vid av-
visning eller utvisning enligt utlänningslagen kan behov av offentligt biträde
föreligga även efter det att lagakraftvunnet beslut om utvisning enligt lagen
om särskild utlänningskontroll föreligger. Det gäller för det fall att beslutet
inte verkställts och utlänningen ålagts anmälningsplikt. Det är emellertid inte
rimligt att som i dag ett förordnande om offentligt biträde skall kunna kvarstå
latent under flera år. Offentligt biträde bör därför vid behov förordnas i
ärendet om anmälningsplikt.
Vidare införs i första stycket en ny punkt 8, som innebär att rättshjälp
genom offentligt biträde i vissa fall får beviljas i ärende angående ny ansökan.
Även denna ändring är en konsekvens av den ändring som föreslås i fråga om
43 § och som innebär att ett tidigare meddelat biträdesförordnande upphör att
gälla när lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning föreligger. Det
innebär att ny ansökan till skillnad mot i dag kommer att betraktas som ett nytt
ärende och att en ny ansökan om rättshjälp måste ges in. Eftersom det före-
Prop. 1993/94:94
104
slås att ny ansökan skall ges in till Utlänningsnämnden blir det också Utlän-
ningsnämnden som enligt 43 § andra stycket kommer att få ta ställning till en
ansökan om rättshjälp samt förordna biträde.
Förslaget i denna del innebär att rätt till rättshjälp skall föreligga endast om
Utlänningsnämnden meddelar beslut om inhibition i ärendet om avvis-
ning eller utvisning. En följd härav torde bli att Utlänningsnämnden i regel
kommer att besluta samtidigt om inhibition skall meddelas och rättshjälp be-
viljas.
Ändringen innebär att femte stycket utgår. I likhet med vad som gäller i alla
andra typer av ärenden kommer därmed ett förordnande om offentligt biträde i
ärenden rörande avvisning och utvisning att upphöra att gälla när lagakraft-
vunnet beslut föreligger i ärendet.
Förslaget har kommenterats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.
Förslaget har kommenterats i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.
Prop. 1993/94:94
105
Utredningens förslag innebär en utveckling av den verksamhet för menings-
full vistelse for asylsökande på förläggning som invandrarverket bedrivit de
senaste åren. För att en sådan utveckling skall bli möjlig har utredningen be-
dömt att man måste skapa nya arbetstillfällen utanför förläggningarna för
asylsökande på områden som av olika skal inte utnyttjas av den öppna arbets-
marknaden. Samverkan måste äga rum mellan förläggningarna, berörda lo-
kala fackliga organisationer och länsarbetsnämnden i syfte att få sådana
arbetstillfällen till stånd. Utredningen föreslår att verksamheten regleras i en
särskild lag, benämnd lagen om arbete for asylsökande som vistas på asylför-
läggning. I lagen slås fast, att arbetet skall godkännas av länsarbetsnämnd, att
asylsökande vid arbetets utförande inte skall anses som arbetstagare, att han
likval skall likställas med arbetstagare vid tillämpning av arbetsmiljölagen, att
avtal om åtagandet skall träffas mellan invandrarverket och den som tillhanda-
håller arbetet, att samråd före sådant avtal skall ske med berörd lokal facklig
organisation, att asylsökande som utför arbete har rätt till förhöjt dagbidrag
och att dagbidraget kan nedsättas för den som utan giltigt skäl avvisar er-
bjudet arbete. Invandrarverket förutsätts genom försäkring ansvara för arbets-
skador, medan den som tillhandahåller arbetet har ansvar enligt arbetsmiljö-
lagen och arbetsgivaransvar enligt skadeståndslagen för skador på tredje
man.
106
Prop. 1993/94:94
Bilaga 2
Riksdagen föreskriver följande.
Denna lag gäller asylsökande som åt invandrarverket utför arbete på en av
verket eller på dess uppdrag driven asylförläggning eller i samförstånd med
verket inom eller utom förläggningen åt annan utför arbete som länsarbets-
nämnden godkänner.
Asylsökande som utför arbete enligt denna lag skall inte anses som arbets-
tagare.
Sådana asylsökande skall dock likställas med arbetstagare vid tillämpning
av 2 kap. 1-9 §§, 3 kap. 1-4 och 7-13 §§, 4 kap. 1-4 och 8-10 §§, 5 kap.
1-3 §§ och 7-9 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160). Därvid skall vad i
arbetsmiljölagen sägs om arbetsgivare gälla den som driver den verksamhet i
vilken arbetet utförs.
Om asylsökande skall utföra arbete åt annan än invandrarverket skall skriftligt
avtal om villkoren för arbetet träffas mellan verket och den som tillhandahåller
detta.
Är arbetet reglerat i ett kollektivavtal som slutits av en central arbetstagar-
organisation skall, innan avtal träffas som avses i första stycket, samråd äga
rum med berörd lokal arbetstagarorganisation eller med centralorganisationen.
Strider en överenskommelse mellan en asylsökande och den som tillhanda-
håller arbetet mot ett avtal enligt 3 § första stycket är överenskommelsen
ogiltig.
För arbete enligt denna lag har asylsökande som fyllt 16 år rätt till särskild
ersättning. Denna skall likställas med dagbidrag enligt lagen om bistånd åt
asylsökande m.fl. (1988:153) och utgå oberoende av om den asylsökande har
rätt till sådant bidrag.
För asylsökande som fyllt 18 år och som utan giltigt skäl avvisar erbjudet
arbete enligt denna lag får dagbidraget sänkas.
Det ankommer på regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att
fastställa storleken av den särskilda ersättningen och sänkningen av dag-
bidraget enligt 5 §, att föreskriva villkor för sådana fall och att i övrigt
meddela tillämpningsföreskrifter till denna lag.
107
Enligt riksdagens beslut införs i 1 kap. 3 § arbetsmiljölagen ett fjärde stycke
av följande lydelse.
Vid tillämpning---inom totalförsvaret.
Elever och---och 18 §g.
I fall---arbetet utförs.
Att vissa av lagens bestämmelser är tillämpliga när asylsökande utför
arbete enligt lagen (1993:) om arbete för asylsökande som vistas på asylför-
läggning framgår av den lagen.
Prop. 1993/94:94
Bilaga 2
108
Enligt riksdagens beslut införs i 38 § medbestämmandelagen ett fjärde stycke
av följande lydelse.
Innan arbetsgivare---sådant arbete.
Första stycket---verkställer beslut.
Om synnerliga---motsvarande tillämpning Förhandlingsskyldighet
enligt första och andra stycket föreligger inte för arbetsgivare som bereder
asylsökande arbete enligt lagen om arbete för asylsökande som vistas på
asylförläggning (1993:)
Prop. 1993/94:94
Bilaga 2
109
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av Justitiekanslem, Göta
hovrätt, Kammarrätten i Jönköping, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen,
Riksskatteverket, Riksantikvarieämbetet, Skogsstyrelsen, Arbetsdomstolen,
Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen, Statens invandrarverk,
Utlänningsnämnden, Riksrevisionsverket, Statens arbetsgivarverk, Statens
naturvårdsverk, Svenska Röda korset, Länsstyrelsen i Östergötlands län,
Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Stockholms
läns landsting, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Tjänste-
männens Centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation,
Landsorganisationen, Arbetsgivaralliansen, Svenska kyrkans församlings-
nämnd, Sveriges frikyrkoråd, Svenska flyktingrådet och Utredningen om
mottagandet av asylsökande och flyktingar.
Prop. 1993/94:94
Bilaga 3
110
Prop. 1993/94:94
Bilaga 4
Utgångspunkter för mitt utredningsarbete har varit
- att varje asylsökande skall mötas med respekt,
- att varje asylsökande i mån av förmåga skall ta ansvar för sin och sin
familjs försörjning och boende under väntetiden,
- att varje asylsökande tar sin del av ansvaret för att utredningstiden blir så
kort som möjligt,
- att varje asylsökande har skyldighet att utnyttja väntetiden så effektivt
som möjligt för att främja sin egen framtid oberoende av om han kommer att
få stanna i Sverige eller inte,
- att mottagandet så långt möjligt skall vara individuellt anpassat med
särskilda hänsynstaganden till bam, handikappade och andra med särskilda
behov, samt
- att mottagandet av asylsökande skall kunna ske till en lägre kostnad för
samhället samtidigt som kvaliteten i mottagandet höjs.
Asylsökande har ett tidigare liv där de försörjt sig och sin familj, där de
tagit ansvar för sina barns fostran och utbildning, varit politiskt engagerade
osv. Genom sin flykt har de dessutom visat sig ha handlingskraft och initia-
tivförmåga. Dessa kunskaper och erfarenheter måste utnyttjas i mottagnings-
arbetet.
Av rent humanitära skäl skall huvudansvaret för väntetiden i Sverige ligga
på den enskilda asylsökanden. Av rent humanitära skäl skall krav ställas på
asylsökande. Passiv väntan är destruktiv för individen, skapar lätt misstro
och främlingsfientlighet hos allmänheten och medför onödiga kostnader för
samhället. En asylsökande som är aktiv och känner att han gör rätt för sig
behåller sin självrespekt och är bättre skickad att ta ansvar för sitt fortsatta liv,
antingen det blir i Sverige eller någon annanstans.
Det måste enligt min mening finnas en huvudman som har det över-
gripande ansvaret för en asylsökande från ankomsten till Sverige och fram till
dess att sökanden antingen får tillstånd eller lämnar landet. Det naturliga
synes då vara att denna huvudman liksom hittills skall vara Invandrarverket.
Det kan emellertid ifrågasättas om det är en effektiv och lämplig organisa-
tion att ha såväl tillståndsprövning som mottagande inom samma myndighet.
De båda uppgifterna rör visserligen samma människor men har helt olika
karaktär.
Det är enligt min mening tänkbart att man skulle kunna få en effektivare
organisation och en större tilltro bland allmänheten för beslut och åtgärder om
tillståndsfrågor, mottagande och integration inte låg inom samma myndighet.
Att föreslå någon ändrad organisation av Invandrarverket eller att några av
de frågor som nu handläggs där skall läggas på någon annan myndighet
ligger emellertid utanför mitt uppdrag. Jag anser dock att denna fråga bör
111
övervägas i annat sammanhang. I avvaktan härpå anser jag att det bör vara
Invandrarverket som har det fulla ansvaret för mottagandet av asylsökande.
En utgångspunkt enligt utredningens direktiv är att en asylsökande under
utredningstiden i normalfallet skall vistas på en utredningssluss. Det finns
enligt min mening flera skäl som talar för detta.
När utredningen är genomförd och sökanden inte längre skall vara kvar på
någon utredningssluss bör utgångspunkten vara att den asylsökande har en
skyldighet att ta ansvar för sig själv och för sin försörjning. Häri ingår då
rätten och skyldigheten att ta ansvar för sitt boende. Om den asylsökande
måste hänvisas till förläggningsboende är insprängda lägenheter i vanliga
bostadsområden att föredra ur såväl social som ekonomisk synvinkel.
Invandrarverket har hittills drivit de flesta förläggningar i egen regi och
med personal anställd av verket även om en del förläggningar även drivits på
entreprenad av organisationer eller företag. Det finns enligt min mening flera
skäl som talar för att Invandrarverket i framtiden i större utsträckning bör
köpa tjänster av entreprenörer; organisationer och privata företag.
Även kommunerna bör kunna delta i mottagandet av asylsökande. Det är
dock enligt min mening tveksamt om detta bör ske i nuvarande form, dvs. att
en kommun driver en förläggning på entreprenad från Invandrarverket. Det
bör i stället övervägas om inte kommuner som tar emot asylsökande skulle
kunna ersättas med en form av schablonbidrag.
En asylsökande som under väntetiden själv fått ta ansvar för sig och sin
familj och som fått leva aktivt kommer med stor sannolikhet att snabbare
kunna komma in i det svenska samhället. De förslag jag lägger rörande mot-
tagandet av asylsökande bör därför i hög grad underlätta det kommunala
mottagandet av flyktingar.
De allra flesta asylsökande har alldeles uppenbart behov av ekonomiskt
bistånd under väntetiden. Det är enligt min mening angeläget att formerna för
biståndet utformas så att sökandens förmåga att ta ansvar lyfts fram och så att
han får en realistisk bild av kostnaderna för att leva och bo i Sverige. En form
av lån i stället för bidrag skulle kunna fylla de krav som man bör ställa på ett
system för bistånd till asylsökande.
I riksdagen och i massmedia förs en debatt om kostnaderna för mottagandet
av asylsökande och flyktingar. Kritiska röster höjs om hanteringen av offent-
liga medel.
Allmänhetens uppfattning om vad mottagandet får kosta varierar högst
väsentligt. Vissa anser att det i princip får kosta hur mycket som helst. Andra
anser att det inte får kosta något alls. De allra flesta har en vag uppfattning om
att det får kosta, men vet vid närmare eftertanke inte vad som är rimligt.
Det är omöjligt att ge en god bild av vad en person kostar om man inte
beräknar de resurser som han tillför. Många försök har också gjorts under
åren inom den samhällsvetenskapliga forskningen att bevisa att asylsökande
och flyktingar är närande och/eller tärande. Jag vill inte gå in i ett sådant
Prop. 1993/94:94
Bilaga 4
112
resonemang. Mitt syfte är i stället att granska innehållet i de aktiviteter som
kan härledas till de mål som finns för mottagandet och se om målen och
därmed aktiviteterna bör förändras så att vi kan sänka kostnaderna. Jag utgår
från att de ekonomiska medlen används på ett effektivt sätt.
Min slutsats är att de mål som finns för ett värdigt och humant mottagande
av asylsökande och flyktingar bör stå fast. Jag kan dock se några områden
inom vilka kostnaderna borde kunna sänkas. Det gäller främst följande.
Ökad konkurrens när det gäller att driva förläggningar och utrednings-
slussar bör leda till minskade kostnader.
Den "meningsfulla vistelsen" måste fortsätta att utvecklas. Även om den
kräver personalresurser så genererar det arbete en asylsökande utför också
intäkter som tillfaller Invandrarverket. Erfarenheten visar att en utökad
möjlighet till arbete dessutom kommer att minska kostnaderna både för
sjukvård och socialt stöd.
Asylsökande måste bidra till sin egen försörjning. Jag föreslår att asyl-
sökande skall få arbeta så snart de kan och sådana ekonomiska incitament att
asylsökande tjänar på att hålla nere det ekonomiska biståndet.
Patientavgift vid sjuk- och tandvårdsbesök. Ett ekonomiskt incitament är
alldeles nödvändigt for att hålla nere kostnaderna.
Minskat professionellt, socialt stöd. Givetvis måste asylsökande även
framdeles ha det stöd som de behöver. Men vi måste göra stora ansträng-
ningar för att inte i all välvilja kväva den kreativitet och förmåga till ansvar
som en asylsökande tidigare visat. Vi måste, enligt min mening, fortsätta att
styra samhällets resurser från socialt stöd till hjälp till självhjälp.
Möjligheter för asylsökande att bo utanför förläggningssystemet. I ökad
utsträckning bör frivilliga krafter engageras som både kan erbjuda asylsökan-
de arbetsuppgifter och ge dem stöd på deras fritid.
Det är av central betydelse att vår invandringspolitik utformas så att vi ger rätt
"signaler" till omvärlden. Hur själva asylprövningen sker och att beslut kan
fattas snabbt är därvid av största vikt. Men också hur mottagningssystemet
utformas är av betydelse.
Att föreslå några ändrade regler för asylprövningen ligger utanför denna
utrednings uppdrag. Jag vill emellertid framhålla vikten av att även smärre
brott föranleder någon reaktion från samhällets sida. Asylsökanden kan
annars få en felaktig uppfattning om vad som är tillåtet och inte tillåtet i det
svenska samhället. Brottslighet bland asylsökande kan även påverka den
svenska allmänhetens attityder mot utlänningar och invandrare i allmänhet och
asylsökande i synnerhet.
Det brottsförebyggande arbetet bland de asylsökande måste vidare priori-
teras. Polisen bör delta med information om de regler som gäller. Konsek-
venserna av att någon begår brott måste tas upp. Inom ramen för polisens
brottsförebyggande arbete bör förläggningar och polis samverka när miss-
Prop. 1993/94:94
Bilaga 4
113
8 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 94
tanke uppkommer om brott begångna av asylsökande som finns på
förläggning.
Att se till att asylsökande har en meningsfull sysselsättning, att ge dem ett
så bra omhändertagande som omständigheterna medger och att skapa en
positiv stämning på förläggningarna har också brottsförebyggande effekter.
Att indraget bistånd liksom avslag på asylansökan blir konsekvenser för
den som inte inställer sig för utredning måste den asylsökande upplysas om
redan i samband med grundutredningen.
Genom de asylsökandes egna utsagor vet vi att många säger sig ha valt
Sverige som asylland därför att det råder fred och frihet här, men också för
det stöd av både praktiskt och ekonomiskt slag som de kan förvänta sig under
väntetiden. Kommunernas mottagande av flyktingar nämns också ofta i
positiva termer. Detta är något som vi kan vara stolta över samtidigt som vi
inte kan ha ett mottagningssystem som medför att människor reser till Sverige
för att söka asyl i stället för att använda möjligheten till skydd i ett land som är
första asylland. Men å andra sidan bör vi av humanitära skäl heller inte ha en
orimligt låg standard i vårt mottagande av asylsökande och flyktingar.
Invandrarverket har hittills drivit de flesta förläggningar i egen regi. Verksam-
het i egen regi riskerar att medföra vissa problem, nämligen
- att det blir en betydande likriktning av centralplanerad verksamhet,
- att verksamheten tenderar att bli övervägande producentstyrd,
- att icke konkurrensutsatt verksamhet blir dyrare än konkurrensutsatt,
samt
- att kreativiteten riktas mot organisatoriska förändringar i stället för strate-
giförändringar.
Det finns flera skäl som talar för att man dels skall ändra organisationen så
att fler tjänster köps av entreprenörer, företag och föreningar, dels främja
alternativa boendeformer.
Ett första mål måste vara att skapa mångfald genom införande av privata
producenter.
Ett andra mål är att utveckla verksamheten genom att utsätta den för
konkurrens.
Ett tredje mål är att uppnå ett mer effektivt utnyttjande av offentliga medel
genom att utsätta verksamheten för konkurrens.
Driften av alla förläggningar bör vara öppen för entreprenad; förläggningar
såväl som utredningsslussar.
Invandrarverket fastställer grundprinciperna för vad entreprenaden skall
innehålla, dvs. agerar alltid som köpare.
Eftersom förläggningsverksamheten i dag huvudsakligen drivs av Invand-
rarverket i egen regi finns det ingen öppen marknad. Invandrarverket måste
därför aktivt arbeta för att skapa en marknad. Det kan man göra efter i
huvudsak två metoder
Prop. 1993/94:94
Bilaga 4
114
- stimulera befintliga organisationer och företag att lämna anbud, eller
- stödja egna anställda som vill starta egna företag och driva förläggning
på entreprenad.
Det är tveksamt om en kommun enligt kommunallagen har rätt att på
entreprenad för Invandrarverkets räkning driva en förläggning för asylsökan-
de som saknar anknytning till kommunen.
Det är samtidigt enligt min mening angeläget att kommuner har möjlighet
att ta emot asylsökande. Inom kommunerna finns ofta personal med kom-
petens och erfarenhet när det gäller mottagande av flyktingar. Många kom-
muner har vidare möjlighet att genom de kommunala bostadsstiftelsema eller
på annat sätt erbjuda bostäder för asylsökande. Att så långt möjligt utnyttja
vanliga hyreslägenheter är det för Invandrarverket mest kostnadseffektiva
sättet att hysa asylsökande.
En bättre metod för Invandrarverket att ersätta kommuner som tar emot
asylsökande skulle kunna vara att verket betalar en schablonersättning till
kommuner som efter överenskommelse med verket tar emot asylsökande - på
liknande sätt som kommuner som tar emot flyktingar i dag ersätts med ett
schablonbelopp.
En sådan ordning skulle enligt min mening innebära flera fördelar. Om
kommunen åtar sig att ta emot ett visst antal asylsökande och ersättningen
utgår i form av ett schablonbelopp vars storlek regleras i en förordning kan
det inte råda någon tvekan om att kommunen har rätt att svara för de
asylsökandes vistelse under väntetiden. De asylsökande har genom överens-
kommelsen fått anknytning till kommunen och genom konstruktionen med ett
schablonbelopp vars storlek regleras i en förordning kan något vinstintresse
för kommunen inte anses föreligga. Jag ser det också som en fördel om ett
sådant schablonbelopp är lika för alla kommuner.
Av 11 kap. 6 § regeringsformen framgår att förvaltningsuppgifter kan
överlämnas till bolag, föreningar, samfälligheter, stiftelser eller enskilda indi-
vider. Innefattar uppgiften myndighetsutövning krävs att överlämnandet sker
med stöd av lag.
Den myndighetsutövning som förekommer på en förläggning är av mycket
begränsad omfattning. Någon lag som skulle göra det möjligt att låta myndig-
hetsutövning ingå i en entreprenad är enligt min mening inte lämplig eller
nödvändig. En entreprenad bör inte innefatta rena myndighetsuppgifter.
Det är oundvikligt att personalen på en förläggning får del av sekretess-
belagda uppgifter om asylsökande. Det kan delvis lösas genom att skyldighet
för personalen att iaktta tystnadsplikt skrivs in i entreprenadavtalen. Lagrådet
har i annat sammanhang tagit upp denna problematik och uttalat att åtskilligt
talar för att det behövs effektivare regler om sekretess och tystnadsplikt för
anställda hos privata entreprenörer och att det därför synes motiverat att en
översyn av sekretesslagstiftningen med denna inriktning kommer till stånd.
En översyn av sekretesslagstiftningen bör uppmärksamma även de speciella
problem som kan vara förknippade med drift av förläggningar för asyl-
sökande i privat regi.
Prop. 1993/94:94
Bilaga 4
115
För att motverka de negativa effekter som förläggningsboende kan ge, menar
jag att vi måste bygga upp en organisation som i första hand främjar att asyl-
sökande bor utanför förläggningsorganisationen och att de tar ansvar för sitt
eget liv. Ett sådant system följer också den samhällsutveckling vi haft i övrigt;
de flesta andra institutioner har "öppnats upp" för att vi vet att människor mår
bäst när de får leva ett vanligt liv. Jag kan därför inte se att andra förhållanden
skall råda för asylsökande i detta avseende. De asylsökande är i de flesta fall
människor med en betydande egen initiativkraft och, som regel, vid god
fysisk vigör.
En asylsökande har i dag rätt att bo var han vill i landet. För att han skall få
någon form av ekonomiskt bistånd krävs dock att såväl Invandrarverket som
kommunen ställer sig positiva till det. Allmänheten utgår ofta ifrån att asyl-
sökande på grund av någon lag, som inte har med ekonomiskt bistånd att
göra, är tvingade att bo på en förläggning. Detta kan innebära att många
människor, som egentligen är intresserade av att hjälpa enskilda asylsökande
med logi avstår från detta.
Enligt min mening bör en asylsökande alltid ha samma rätt till ekonomiskt
bistånd vare sig han vistas på en förläggning eller har ordnat bostad på egen
hand. De som upplåter sin bostad åt asylsökande bör få viss kompensation.
Jag föreslår därför att ett särskilt bidrag utbetalas till den asylsökande som
ordnar eget boende. Bidraget bör utgå med två belopp; ett belopp för ett
ensamhushåll, förslagsvis 500 kronor per månad, och ett belopp för med-
lemmar i en familj, förslagsvis 1 000 kronor per månad sammanlagt. Beslut
om bidrag bör som för andra särskilda bidrag fattas av Invandrarverket.
Någon annan form av hyresbidrag bör inte utgå.
En person som får asyl och som redan bor i en kommun kommer sannolikt
att vilja bo kvar där han själv valt att bo. Som jag ser det bör alla tjäna på
detta. Den asylsökande har redan ett etablerat nätverk, kommunen kan lägga
mer resurser på vidare integrationsåtgärder och staten behöver sannolikt inte
betala extra bidrag för sekundäromflyttning.
De kommuner som jag har varit i kontakt med har uttryckt oro över att jag
skall föreslå ett system som medför att en liknande situation skall uppstå som
den före år 1985, dvs. att staten ånyo lägger över ansvaret för asylsökande på
kommunerna.
Jag har en stor förståelse för deras oro och delar deras mening om att mot-
tagning av asylsökande måste vara ett statligt åtagande och inte ett åtagande
för i första hand kommuner med inreseorter och/eller storstadskommuner.
Huvudmannaskapet skall således, enligt min mening, även i fortsättningen
ligga hos en myndighet.
Prop. 1993/94:94
Bilaga 4
116
En passiv väntan är destruktiv för individen, den skapar lätt misstro och
främlingsfientlighet hos allmänheten och medför onödiga kostnader för sam-
hället. Min utgångspunkt är därför att den asylsökande har skyldighet att efter
förmåga söka försörja sig och sin familj, att alla ges möjlighet att delta i
undervisning i svenska och att skolgång ordnas för barnen. Den som inte får
sin dag fylld i någon sådan form bör beredas andra möjligheter till en
meningsfull sysselsättning. Av min ståndpunkt att vaije asylsökande har
skyldighet att efter förmåga försörja sig och sin familj följer att jag anser att
rätten att arbeta bör inträda omedelbart efter det att ansökan om asyl gjorts.
Den som vistas på förläggning och som inte får arbete på den öppna
arbetsmarknaden måste för det första vara skyldig att delta i arbetet på för-
läggningen, exempelvis när det gäller städning och smärre reparationer. Det
måste göras klart att det gemensamma arbetet är att betrakta som ersättning för
mat och husrum. Asylsökande arbetar inte gratis på förläggningen, de bidrar
till sin egen försörjning.
En asylsökande måste för det andra vara skyldig att delta i den
svenskundervisning som han får tillgång till via förläggningen. Därutöver
måste Invandrarverket söka ordna andra former för meningsfull syssel-
sättning för asylsökande. Målsättningen måste vara att asylsökande skall ha
meningsfull sysselsättning under normal arbetstid, dvs. åtta timmar per dag
eller fyrtio timmar per vecka. Detta kan ske i olika former.
Den som utan giltiga skäl vägrar att delta i meningsfull sysselsättning
enligt ovan bör erhålla ett reducerat ekonomiskt bistånd till sitt uppehälle.
Giltiga skäl att inte delta kan vara exempelvis ålder, sjukdom eller vårdnad
och tillsyn av bam. När några valmöjligheter finns bör asylsökandens egna
synpunkter beaktas. I samband med inskrivning på en förläggning bör en
plan läggas upp för vaije asylsökande rörande deltagande i olika aktiviteter.
En asylsökande som inte kan erbjudas meningsfull sysselsättning i den om-
fattning som skisserats ovan skall givetvis inte drabbas av några reducerade
bidrag.
Alla asylsökande har rätt till en hälsoundersökning och till akut sjuk- och
tandvård.
Den utveckling vi haft när det gäller utnyttjandet av vården och därmed i
fråga om kostnaderna är högst alarmerande men inte ägnad att förvåna.
De långa handläggningstidema i sig genererar sjuk- och tandvård. Oro i
väntan på asyl kan ge psykosomatiska sjukdomar och under en period på
kanske ett och ett halvt år är det inte onormalt att få någon akut åkomma som
behöver kureras.
Majoriteten av de flyktingproducerande länderna har en sjuk- och tandvård
som i första hand de välsituerade har tillgång till. Har landet en utbyggd
Prop. 1993/94:94
Bilaga 4
117
allmän sjukvård, är den som regel resursknapp. Allmän tandvård är ovanlig.
De som kommer har därför inte sällan ett uppdämt behov av vård.
Asylsökande inom Invandrarverkets mottagningsorganisation har en god
tillgång till sjukvård, många gånger en större tillgång än människor i det
omkringliggande samhället. De flesta anläggningar har sjukvård på själva
anläggningen eller i anslutning till den. Jag anser att asylsökande även fort-
sättningsvis skall ha tillgång till akut sjuk- och tandvård. Tillgången skall
dock inte vara större än för befolkningen i övrigt. Den tillgång till sjukvård
som redan finns i det svenska samhället är tillräcklig för att täcka också de
asylsökandes behov. Asylsökande bör i första hand ges sjukvård på vanliga
vårdcentraler etc.
Inom all verksamhet medför fria tjänster en stor efterfrågan. Är tillgången
på tjänsterna dessutom god ökar efterfrågan. För att dämpa efterfrågan och
för att ge en realistisk bild av vad det kostar att leva i Sverige, anser jag att
asylsökande skall betala för sina sjuk- och tandvårdsbesök på samma sätt
som övriga i samhället gör. Nivån på det ekonomiska biståndet torde även
efter den 1 december 1992 vara tillräckligt hög för att täcka dessa utgifter. Om
en asylsökande ofta är i behov av akut vård, torde han kunna få ett särskilt
bidrag enligt liknande system, typ 15-kort, som redan finns för den del av
allmänheten som ofta behöver uppsöka t.ex. läkare.
När en kommun i dag överlåter till någon annan att ta hand om någon del av
det kommunala flyktingmottagandet sker det alltid i den formen att en
begränsad del av mottagandet för en viss grupp överlåts på annan. Det nu-
varande regelsystemet hindrar emellertid inte en kommun att överlåta till en
frivilligorganisation att ta ansvar för introduktionen av en viss flykting som
tagits emot i kommunen - frånsett de sociala förmåner av olika slag som
flyktingen kan vara berättigad till.
Min uppfattning är att frivilligorganisationema kan och bör spela en stor
och viktig roll i det kommunala flyktingmottagandet. Att lokala frivillig-
organisationer engagerar sig i flyktingmottagandet har en positiv effekt inte
bara för den enskilde flyktingen utan även för omgivningens attityder.
Flyktingen bör på så sätt kunna komma in i det svenska samhället snabbare
och lättare än vad som annars skulle vara möjligt.
Jag kan emellertid inte se att det skulle vara min uppgift att närmare ange
vilka uppgifter som organisationerna bör svara för. Det måste vara en sak för
vaije enskild organisation att avgöra på vilket sätt och i vilken utsträckning
man kan och vill engagera sig. Jag är också övertygad om att de lokala
förutsättningarna kan variera starkt mellan olika kommuner. Vad en frivillig-
organisation kan uträtta beror i stor utsträckning på viljan och engagemanget
hos de enskilda medlemmarna i en lokal förening.
Prop. 1993/94:94
Bilaga 4
118
Enligt mina direktiv bör jag överväga villkoren för olika former av bistånd åt
asylsökande samt nivån på förmånerna. Frågan om nivån på det generella
biståndet får numera anses vara överspelad. Regeringen har på denna punkt
föregripit utredningen och beslutat om en sänkning från den 1 december 1992
av nivån på de hittillsvarande dagbidragen. Någon ytterligare generell sänk-
ning är enligt min bedömning inte motiverad eller lämplig.
För att undvika eventuella konflikter mellan lagen om bistånd åt asyl-
sökande och socialtjänstlagen föreslår jag att socialtjänstlagen ändras så att det
klart framgår att rätt till bistånd enligt denna lag inte föreligger för den som
har rätt till bistånd enligt lagen om rätt till bistånd åt asylsökande m.fl. Där-
emot bör självfallet socialtjänstlagens övriga bestämmelser, exempelvis om
kommunens ansvar för omsorger om bam och ungdomar, gälla även för
asylsökande.
Utredningen om arbete för asylsökande har i sitt betänkande (SOU
1992:69) föreslagit att den som deltar i meningsfull sysselsättning skall
erhålla ett förhöjt dagbidrag och att den som utan giltiga skäl vägrar att delta
skall erhålla ett reducerat bidrag, vilket i realiteten skulle innebära tre olika
nivåer på bidragen.
Själv anser jag inte att den som deltar i meningsfull sysselsättning skall
erhålla något förhöjt bidrag. Min utgångspunkt är att vaije asylsökande i mån
av förmåga skall bidra till sin egen försörjning under väntetiden. Att delta
måste vara det normala som inte skall behöva premieras särskilt. Att betala ut
ett förhöjt bidrag till de asylsökande som deltar måste också enligt min me-
ning innebära en inte oväsentlig ökning av kostnaderna för mottagandet av
asylsökande.
Efter den sänkning av dagbidragen som genomförts med verkan från den 1
december 1992 är utrymmet för en reduktion av bidragen självfallet begrän-
sat. Jag anser det ändå vara viktigt att göra en klar markering av att vägran att
delta medför ekonomiska konsekvenser för sökanden. Min bedömning är att
bidraget bör kunna reduceras med cirka 10 kronor per dag för den som utan
giltiga skäl vägrar att delta i meningsfull sysselsättning.
I detta sammanhang vill jag också framhålla att det enligt min mening är
otillfredsställande att rätt till fritt logi föreligger för alla asylsökande med
undantag endast för den som har inkomst av förvärvsarbete. Enligt min
mening bör också den som har andra tillgångar eller inkomster kunna åläggas
att betala för logi på en förläggning.
Dagbidrag betalas i regel ut var fjortonde dag. Själva utbetalningen är för
Invandrarverket en både personalkrävande och kostsam procedur. Alla bidrag
betalas ut kontant. Det innebär också stora kostnader för transport och bevak-
ning av betydande penningsummor. Man har inom Invandrarverket upp-
skattat de totala kostnaderna till ca 22-27 miljoner kronor årligen. Ju fler
asylsökande och ju fler förläggningar som finns desto högre blir kostnaderna.
En enklare form för utbetalning av dagbidragen skulle kunna innebära inte
obetydliga besparingar. Jag har därför ansett att jag bör behandla denna fråga
i mina överväganden.
Prop. 1993/94:94
Bilaga 4
119
Det kan i och för sig tyckas naturligt att Invandrarverket svarar för
utbetalningen. Det finns dock en annan myndighet som har stor erfarenhet av
utbetalning av pengar nämligen Centrala studiestödsnämnden (CSN). CSN
svarar inte bara för utbetalning av studiemedel utan också av hemutrustnings-
lån till flyktingar. De allra flesta asylsökande som får stanna i landet kommer
därför så småningom att få utbetalning från CSN i samband med att man
söker hemutrustningslån. Mot denna bakgrund har jag kontaktat CSN i
frågan. CSN har därvid förklarat sig villig att ta över själva utbetalningen
medan beslut om lånets storlek skulle fattas av Invandrarverket.
När det gäller kostnaderna räknar CSN med en investering i ADB-system
och utrustning på ca 3,5 miljoner kronor och en årlig driftskostnad på ca 8
miljoner kronor. Det skulle således innebära en avsevärd besparing i för-
hållande till nuvarande årskostnader på ca 22-27 miljoner kronor.
De flesta asylsökande har alldeles uppenbart behov av ekonomiskt bistånd,
antingen på grund av att de är utblottade eller på grund av att de inte kan för-
foga över de tillgångar de faktiskt äger. Samtidigt finns det anledning att anta
att en del asylsökande skulle kunna svara för sin egen försötjning om de var
tvungna till det, antingen genom tillgångar som de fört med sig hit eller
genom släktingar. Det antagandet styrks av den ekonomiska levnadsnivå som
asylsökande ibland har och som inte skulle vara möjlig om de levde endast på
de bidrag de erhåller från det svenska samhället.
Arbete är basen för försötjning i Sverige liksom i alla andra länder. Detta
måste så långt möjligt gälla även asylsökande. Jag har lämnat förslag till åt-
gärder för att få så många asylsökande som möjligt att arbeta eller att delta i
någon form av meningsfull sysselsättning. Därutöver krävs enligt min me-
ning att asylsökande på ett bättre sätt än i dag redan från böljan får klart för
sig vad det kostar att leva i Sverige. Det skulle underlätta omställningen till ett
liv utanför förläggningen där man måste ta det fulla ansvaret för den egna
ekonomin. Reglerna måste utformas så att den asylsökandes kreativitet och
förmåga att ta ansvar lyfts fram, så att han får en realistisk bild av kostnader-
na för att leva och bo i Sverige och så att icke önskade effekter som bidrags-
beroende och bidragsfusk minimeras.
Att ge asylsökande lån i stället för bidrag har diskuterats i flera samman-
hang tidigare. Frågan har alltid fallit. Det har ansetts orimligt att den som får
asyl skall komma ut i samhället med en skuld vars storlek han inte kunnat
påverka och som skulle bli högre ju längre handläggningstidema är. Vidare
har man pekat på att den som avvisas eller utvisas sannolikt aldrig skulle
komma att betala tillbaka något lån.
De argument mot lån som anförts väger givetvis tungt. Samtidigt menar
jag ett system med lån i stället för bidrag skulle kunna fylla de krav som bör
kunna ställas på ett biståndssystem. Det förutsätter då att lånesystemet ut-
formas så att en asylsökande själv kan välja att vara skuldfri när asylärendet
är avgjort, oavsett hur lång tid detta tar. Det skulle då ske i den formen att den
asylsökande ges möjlighet att "betala av" lånet under väntetiden. Den som har
ett arbete på den öppna marknaden eller som deltar i meningsfull syssel-
sättning skulle då inte ha någon skuld kvar när väntetiden är slut. Den som av
Prop. 1993/94:94
Bilaga 4
120
olika skäl inte kan delta i någon form av meningsfull sysselsättning skulle
heller inte ha någon skuld kvar. En skuld skulle då föreligga endast för den
som utan giltiga skäl vägrar att delta i meningsfull sysselsättning.
Beslut om lån bör alltid fattas av Invandrarverket. Asylsökande som inte
vistas på utredningssluss får vända sig till närmaste sluss för hjälp med an-
sökan. Detta kan ske i samband med att sökanden hänvisas till utrednings-
slussen för utredning i asylärendet.
Lånet skall i princip motsvara nuvarande dagbidrag. Det innebär att bostad
liksom hittills tillhandahålls utan kostnad - utom för den som har inkomster
eller tillgångar av viss storlek liksom för den som väljer att bo på egen hand
och får särskilt bidrag för det.
Gemensamt för alla asylsökande bam är att de i första hand är bam och att de
därför måste behandlas av myndigheterna på ett sådant sätt att deras möjlighet
till en god start i livet inte försämras genom de vuxnas beslut om uppbrott och
val av asylland.
Socialtjänstlagen gäller för alla bam, även asylsökande bam. Detta innebär
bl.a. att de har samma skydd mot t.ex. vanvård som fast boende bam och att
den kommun de vistas i har det yttersta ansvaret. Asylsökande barn i
grundskoleåldern omfattas av skollagen och skall erbjudas skolgång. Skol-
plikt råder dock inte. För bam utan vårdnadshavare gäller att god man om-
gående skall förordnas. Enligt min mening skall asylsökande bam även
framdeles ha detta skydd och dessa rättigheter.
Särskild uppmärksamhet måste riktas på bam som kommer hit utan vård-
nadshavare. Från tid till annan kritiseras Invandrarverket för att människor
som är intresserade av att ta hand om de ensamma barnen nekas detta. Det är
förståeligt att den som vill engagera sig blir irriterad om engagemanget inte
uppmuntras. Samtidigt är det synnerligen viktigt att samma regler gäller vid
familjehemsplacering av asylsökande bam som vid familjehemsplacering av
bofasta bam. De asylsökande barnen är särskilt utsatta då de både saknar
språk och svensk kulturkompetens, vilket bl.a. ger dem en minskad möjlighet
att "läsa av" sina välgörare. Om det blir problem i en familj, där ett asyl-
sökande bam vistas, är detta bam extra utlämnat.
Jag anser att de ensamma asylsökande barnen skall ha ett lika omfattande
skydd som de bofasta barnen. Samtidigt anser jag att bam mår bäst om de får
bo i vanliga familjer. Invandrarverket bör därför sträva efter att hitta familjer
som uppfyller de krav som sociala myndigheter normalt ställer och också
anlita dessa myndigheter vid sin bedömning. Familjerna bör tala barnets
språk och bör ha kunskap om barnets kultur men det är familjens sociala
kompetens som skall komma i första hand.
De bam som kommer till landet utan vårdnadshavare representerar som
regel ett fåtal länder. Det borde enligt min mening gå att ha en buffert av
intresserade familjer med särskild skolning i asylsökande barns utsatta
Prop. 1993/94:94
Bilaga 4
121
situation och, vid behov, kultur. En sådan ordning torde dessutom innebära
en större flexibilitet i mottagningsorganisationen.
Som jag tidigare framhållit anser jag det vara av största vikt att en asyl-
sökande under väntetiden ges en meningsfull sysselsättning och att deltagan-
de i svenskundervisning är en mycket lämplig form av sysselsättning. Det
behöver emellertid inte innebära att en asylsökande bör ha rätt att delta i en
kommuns sfi. Genom den koppling som finns mellan rätten till sfi och rätten
till ledighet för att delta kan rätten till sfi komma att direkt motverka
asylsökandes möjligheter att få ett arbete. Jag finner det dessutom omotiverat
att upprätthålla den skillnad som finns i dag när det gäller rätten till sfi för den
som bor på en förläggning och den som vistas i en kommun.
Jag vill understryka att det enligt min mening bör föreligga skyldighet för
alla asylsökande att delta i svenskundervisning. Men denna undervisning bör
inte ske inom ramen för den lagbundna undervisningen utan i annan form.
En utgångspunkt för mitt utredningsarbete har varit att förslagen skall leda till
minskade kostnader för mottagandet av asylsökande och flyktingar. Mina
förslag bör också på flera punkter medföra besparingar. Det gäller framför allt
förslagen att förläggningsverksamheten i större utsträckning skall läggas ut på
entreprenad och att asylsökande skall ges större möjligheter att bo utanför för-
läggningssystemet. Även förslagen om att asylsökande skall betala vanlig
patientavgift vid läkarbesök samt att dagbidrag och särskilt bidrag skall be-
talas ut som lån i stället för bidrag bör ge vissa besparingar.
Det är dock inte möjligt att göra någon exakt beräkning av storleken på be-
sparingarna. Den största verkliga besparingen skulle man uppnå om vänte-
iden för asylsökande minskas.
Prop. 1993/94:94
Bilaga 4
122
Prop. 1993/94:94
Bilaga 5
Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om lagen (1988:153) om bistånd åt
asylsökande m.fl.
dels att 2, 4, 5, 8 a, 10, 12 och 15 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 12 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2§
Bistånd lämnas till en utlänning
som enligt bestämmelserna om
asyl i 3 kap. 1 § utlänningslagen
(1989:529) ansöker om uppehålls-
tillstånd (asylsökande), om den
asylsökande
1. vistas på en statlig förläggning
för asylsökande,
2. vistas i en kommun som har
träffat överenskommelse med
Statens invandrarverk om att ta emot
asylsökande och där den asyl-
sökande har anvisats plats av In-
vandrarverket,
3. tillfälligt vistas i en kommun
som den asylsökande har stark
familjeanknytning till eller har andra
synnerliga skäl att vistas i.
Rätt till bistånd enligt första
stycket har också den asylsökandes
medföljande bam under 16 år.
Bistånd lämnas till en utlänning
som enligt bestämmelserna om
asyl i 3 kap. 1 § utlänningslagen
(1989:529) ansöker om uppehålls-
tillstånd (asylsökande).
Rätt till bistånd enligt första
stycket har också den asylsökandes
medföljande bam under 16 år.
4§
För utlänningar som vistas på en Bistånd beslutas av Invandrar-
statlig förläggning, skall biståndet verket.
beslutas och lämnas av Invandrar-
verket. För andra utlänningar skall
biståndet beslutas och lämnas av
socialnämnden i den kommun där
han eller hon vistas.
123
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5§
Prop. 1993/94:94
Bilaga 5
Rätten till bistånd upphör
1. om utlänningen, innan beslut
har meddelats i frågan om uppe-
hållstillstånd, inte längre vistas så
som sägs i 2 §,
2. när uppehållstillstånd ges utom
i fall som avses i 3 a §,
3. när en ansökan om uppehålls-
tillstånd har avslagits och ett beslut
om avvisning eller utvisning skall
verkställas; dock kvarstår rätten till
bistånd även för den tid som skä-
ligen behövs för verkställigheten,
eller
4. när utlänningen lämnar landet.
Rätten till bistånd upphör
1. när uppehållstillstånd ges utom
i fall som avses i 3 a §,
2. när en ansökan om uppe-
hållstillstånd har avslagits och ett
beslut om avvisning eller utvisning
skall verkställas; dock kvarstår
rätten till bistånd även för den tid
som skäligen behövs för verk-
ställigheten, eller
3. när utlänningen lämnar landet.
8a§
Den som har inkomst av för-
värvsarbete skall erlägga skäligt
belopp som ersättning till Invandrar-
verket om han eller hon har tillfälligt
logi på en statlig förläggning, eller
till kommunen om han eller hon
anvisats plats i en kommun
När kost ingår i inkvarteringen på
en förläggning skall skälig ersätt-
ning erläggas för detta.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om ersättningens stor-
lek.
Den som har inkomst av för-
värvsarbete eller som eljest har in-
komst eller egna tillgångar skall
erlägga skäligt belopp som ersätt-
ning till Invandrarverket om han
eller hon har tillfälligt logi på en
förläggning eller till kommunen om
han eller hon anvisats plats i en
kommun.
När kost ingår i inkvarteringen
på en förläggning skall skälig er-
sättning erläggas för detta.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer med-
delar föreskrifter om ersättningens
storlek.
10 §
Utöver kostnadsfri bostad och
dagbidrag har utlänningen rätt till bi-
stånd för särskilda behov (särskilt
bidrag). Sådant bidrag skall lämnas
endast om det är nödvändigt för
utlänningens livsföring.
Särskilt bidrag kan också lämnas
för att täcka utlänningens kostnader
för resor i vissa fall.
Utöver kostnadsfri bostad och
dagbidrag har utlänningen rätt till
bistånd för särskilda behov (särskilt
bidrag). Sådant bidrag skall lämnas
endast om det är nödvändigt för
utlänningens livsföring.
Utlänning som på egen hand
ordnat bostad har vidare rätt till
särskilt bidrag som bidrag till
bostadskostnad.
Särskilt bidrag kan också läm-
nas för att täcka utlänningens kost-
nader för resor i vissa fall.
124
Nuvarande lydelse
Statlig ersättning
12
En kommun som har lämnat bi-
stånd enligt denna lag har rätt till
ersättning från staten for biståndet.
Föreslagen lydelse
Utbetalning av bistånd
Bistånd enligt denna lag betalas
ut av Invandrarverket
1. till ensamstående minderåriga
bam,
2. till minderåriga bam vars
vårdnadshavare inte erhåller
bistånd enligt denna lag.
Bistånd i form av dagbidrag och
särskilt bidrag enligt denna lag i
övriga fall betalas ut av Centrala
studiestödsnämnden i form av lån
(biståndslån) efter beslut av In-
vandrarverket.
Prop. 1993/94:94
Bilaga 5
12 a §
15
Invandrarverkets eller social-
nämndens beslut får överklagas hos
länsrätten.
Invandrarverkets beslut överkla-
gas hos länsrätten i det län där ut-
länningen vistades på förläggning
när beslutet fattades.
Beslut enligt denna lag får över-
klagas endast av den enskilde.
Beslut i fråga om bistånd enligt
denna lag gäller omedelbart.
Lån som lämnats enligt 12 §
skrivs av när rätten till bistånd
enligt denna lag upphör
Utlänning som utan giltiga skäl
vägrat att delta i program för
meningsfull sysselsättning är dock
skyldig att återbetala lån sedan
rätten till bistånd upphört.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer med-
delar föreskrifter om avskrivning
och återbetalning av lån.
§
Invandrarverkets beslut får över-
klagas hos länsrätten i det län där
utlänningen vistades när beslutet
fattades.
Beslut enligt denna lag får över-
klagas endast av den enskilde.
Beslut i fråga om bistånd enligt
denna lag gäller omedelbart.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
125
Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 6 § socialtjänstlagen (1980:620) skall
ha följande lydelse.
Prop. 1993/94:94
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
6§
Den enskilde har rätt till bistånd
av socialnämnden för sin försörj-
ning och sin livsföring i övrigt, om
hans behov inte kan tillgodoses på
annat sätt.
Den enskilde skall genom bi-
ståndet tillförsäkras en skälig lev-
nadsnivå. Biståndet skall utformas
så att det stärker hans resurser att
leva ett självständigt liv.
Föreslagen lydelse
Den enskilde har rätt till bistånd
av socialnämnden för sin försörj-
ning och sin livsföring i övrigt, om
hans behov inte kan tillgodoses på
annat sätt.
Den enskilde skall genom bi-
ståndet tillförsäkras en skälig lev-
nadsnivå. Biståndet skall utformas
så att det stärker hans resurser att
leva ett självständigt liv.
Rätt till bistånd föreligger inte
för den som har rätt till bistånd
enligt lagen (1988:153) om bistånd
åt asylsökande m.fl.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
126
Prop. 1993/94:94
Bilaga 6
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av Justitiekanslem, Göta
hovrätt, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län,
Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, Riksskatteverket, Statskontoret, Riks-
revisionsverket, Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund, Statens
arbetsgivarverk, Statens skolverk, Centrala studiestödsnämnden, Arbets-
marknadsstyrelsen, Statens invandrarverk, Utlänningsnämnden, Svenska
Röda korset, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Västerbottens
län, Stockholms läns landsting, Östergötlands läns landsting, Svenska
kommunförbundet, Landstingsförbundet, Stockholms kommun, Finspångs
kommun, Gävle kommun, Landskrona kommun, Lycksele kommun, Malmö
kommun, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Akademikers
Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska kyrkans
centralstyrelse, Rädda Barnens riksförbund, Sveriges advokatsamfund,
Socialtjänstkommittén, Sveriges frikyrkoråd, Svenska flyktingrådet, Caritas
Sverige, Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer och flyktingmot-
tagningar och Tollare folkhögskola.
Yttranden har vidare inkommit från Statens invandrarverks oberoende
expertgrupp, Bammiljörådet, Malmöhus läns landstings flyktingbamprojekt,
Flyktingmedicinskt centrum, Radius Förvaltningsbolag och Kerstin Envall
Ryman.
127
Sammanfattning av PM med förslag till Legal
reglering av massflyktssituationer, avgiven i oktober
1992 av utredningen om översyn av vissa delar av
utlänningslagstiftningen m.m. (Ku 1992:05)
En utlänning som rest in i Sverige från ett område där det råder väpnad
konflikt eller kris av synnerligen allvarlig art skall kunna beviljas ett tillfälligt
vistelsetillstånd här. Det skall ankomma på regeringen att avgöra när ett
sådant konflikt- eller kristillstånd som nu angetts skall anses ha inträtt eller
upphört.
En asylansökan från en skyddssökande utlänning som beviljats ett
vistelsetillstånd skall tas upp till prövning när vistelsetillståndet upphör att
gälla om utlänningen då ansöker om eller upprepar en tidigare gjord ansökan
om asyl.
Ett vistelsetillstånd gäller under den tid som ett konflikt- eller kristillstånd
enligt regeringens beslut består. Har beslutet bestått i nio månader skall
frågan om en förlängning av beslutet underställas riksdagens prövning inom
en månad efter utgången av den tiden, eller om riksmöte inte pågår, från
början av närmast följande riksmöte.
Ett vistelsetillstånd får återkallas bl.a. om utlänningen lämnat oriktiga
uppgifter om sin identitet eller gjort sig skyldig till brott av allvarligare
karaktär. Har ett vistelsetillstånd återkallats eller har det upphört att gälla
därför att regeringen förklarat att konflikt- eller kristillståndet upphört får
utlänningen inte längre vistas här. Lämnar han inte landet frivilligt får han
tvångsvis avlägsnas härifrån utan att något särskilt avlägsnandebeslut behöver
fattas.
En utlänning med vistelsetillstånd skall ha rätt till bistånd enligt bestämmel-
serna i lagen (1988:153) om bistånd till asylsökande m.fl. Han skall vidare ha
rätt att arbeta inom sådana branscher och yrken som Arbetsmarknadsstyrelsen
bestämmer efter samråd med sammanslutningar av arbetsgivare och arbets-
tagare. Han skall inte ha rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen (1980:620)
och inte heller kunna folkbokföras här eller skrivas in i försäkringskassa.
Rättshjälp genom offentligt biträde får förordnas i ärende enligt lagen
endast om det föreligger synnerliga skäl.
En utlänning som avses i lagen skall så snart som möjligt efter inresan
registreras som skyddssökande. I avvaktan på registrering får utlänningen
förbjudas att lämna lokal där han inkvarterats eller annars uppehåller sig.
Sådant förbud får inte avse längre tid än som är oundgängligen nödvändig för
att registreringen skall kunna ske och får inte i något fall överstiga 48 timmar.
Förbud får inte meddelas ensamstående bam under 16 år.
Fastighet eller del av fastighet skall genom rekvisition få tas i anspråk med
nyttjanderätt under begränsad tid för att tillgodose myndigheternas ofrån-
komliga behov av utrednings- och inkvarteringslokaler för skyddssökande
utlänningar. Rekvisition förutsätter tillstånd av regeringen. Har någon fastig-
het, del av fastighet eller särskild rätt till fastighet tagits i anspråk under längre
Prop. 1993/94:94
Bilaga 7
128
tid än nio månader skall frågan om förlängning underställas riksdagen.
Därvid skall samma tidsfrister gälla som vid förlängning av tiden för ett
vistelsetillstånd. Den vars fastighet eller särskilda rätt tas i anspråk har rätt till
skälig ersättning från staten för den förlust, skada eller intrång som han
härigenom lider.
Prop. 1993/94:94
Bilaga 7
129
9 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 94
Härigenom förordnas som följer
Utlänning, som är medborgare eller som, utan att vara medborgare, stadig-
varande har vistats i land eller område, där det råder väpnad konflikt eller av
annan orsak än sådan konflikt förorsakad kris av synnerlig allvarlig art och
som reser in i Sverige från det landet eller området, skall antas ha lämnat
landet eller området på grund av konflikten eller krisen. Sådan utlänning är att
anse som skyddssökande och får, som sådan, stanna här i landet under den
tid och på de villkor som anges i denna lag eller med stöd av lagen meddelade
föreskrifter (vistelsetillstånd), om inte utlänningen till följd av medborgarskap
eller på annan grund åtnjuter skydd i annat land eller annars särskilda skäl
talar mot att utlänningen medges rätt att stanna här.
En utlänning från land eller område som sägs i första stycket och som före
inresan i Sverige uppehållit sig i ett tredje land omfattas inte av denna lag. I
fråga om honom eller henne tillämpas bestämmelserna i utlänningslagen
(1989:529).
Regeringen avgör när sådant konflikt- eller kristillstånd som avses i 1 § skall
anses ha inträtt eller upphört. Bedömer regeringen att förhållandena i det
aktuella landet eller området generellt sett inte är sådana att de rymmer risker
av den art som förutsätts för asyl enligt 3 kap. utlänningslagen (1989:529),
skall detta anges i beslutet.
Gör utlänning, som avses i 1 § första stycket, gällande att han eller hon är
berättigad till asyl enligt 3 kap. 1 § utlänningslagen (1989:529), eller till
uppehållstillstånd på annan grund enligt 2 kap. 4 § samma lag, skall frågan
om uppehållstillstånd här tas upp till prövning när vistelsetillståndet upphör
att gälla, om utlänningen då ansöker om eller upprepar en tidigare gjord
ansökan om asyl eller om uppehållstillstånd på annan grund. Därvid tillämpas
bestämmelserna i 15 §.
Underlåter utlänningen att upprepa en tidigare gjord ansökan är denna
förfallen.
Innehåller lag eller annan författning bestämmelser som avviker från före-
skrifterna i denna lag så gäller denna lag.
Prop. 1993/94:94
Bilaga 8
130
Utlänning som omfattas av denna lag skall så snart som möjligt efter inresan
registreras som skyddssökande. Registreringen utgör beslutet om vistelse-
tillståndet. Utlänningen skall få bevis på tillståndet.
Bedöms det beträffande utlänning som kommer från land eller område som
sägs i 1 § första stycket föreligga sådana förhållanden som avses i det
styckets sista mening skall detta skyndsamt anmälas till Statens invandrar-
verk. Sådan anmälan påverkar inte registreringen.
Statens invandrarverk meddelar de närmare föreskrifter om registreringen
som behövs.
Vistelsetillstånd enligt denna lag gäller under tid som i 1 § avsett konflikt-
eller kristillstånd består enligt regeringens beslut.
Har beslut som avses i 2 § för ett visst land eller område bestått i nio
månader skall frågan om en förlängning av beslutets bestånd underställas
riksdagen inom en månad efter utgången av den tiden eller om riksmöte inte
pågår från början av närmast följande riksmöte. Sker inte underställning eller
bestämmer inte riksdagen inom två månader från det underställning skedde att
beslutet skall förlängas upphör beslutet att gälla.
Upphör beslutet att gälla enligt andra stycket skall utlänning som befinner
sig här med vistelsetillstånd anses som asylsökande, varvid den dag då regi-
strering skedde anses som den dag då ansökan om asyl gjordes.
Ett vistelsetillstånd tår etter anmälan enligt 5 § andra stycket eller då anledning
annars förekommer att ta upp frågan återkallas om
- utlänningen har lämnat oriktiga uppgifter om sin identitet,
- utlänningen tidigare har gjort eller här gör sig skyldig till brott av allvar-
ligare karaktär eller
- det, till följd av vad som är känt om hans eller hennes tidigare
verksamhet kan antas att han eller hon kommer att bedriva sabotage spioneri
eller annan olovlig underrättelseverksamhet här eller i något annat nordiskt
land,
- utlänningen till följd av medborgarskap eller på annan grund åtnjuter
skydd i annat land.
Frågan om återkallelse av tillstånd prövas av Statens invandrarverk.
En utlänning, vars vistelsetillstånd upphört att gälla antingen till följd av
beslut enligt 2 § eller därför att tillståndet återkallats enligt 7 §, får inte längre
vistas har i landet och skall, om han eller hon inte lämnar landet frivilligt,
tvångsvis avlägsnas härifrån. För verkställigheten, som skall ske så snabbt
som möjligt, gäller bestämmelserna i 16 §.
När en vistelsetillstånd har upphört att gälla och verkställighet skall ske,
äger bestämmelserna i 13 och 14 §§ motsvarande tillämpning, dock att
förbudet får bestämmas att gälla till dess verkställigheten kan genomföras.
Prop. 1993/94:94
Bilaga 8
131
Ansöker utlänning, vars vistelsetillstånd gått ut eller återkallats, om asyl
eller görs det gällande att han eller hon av annat skäl bör få stanna här gäller
bestämmelserna i 15 §
En utlänning med vistelsetillstånd enligt denna lag får arbeta under till-
ståndstiden inom sådana branscher och yrken som Arbetsmarknadsstyrelsen
bestämmer efter samråd med sammanslutningar av arbetsgivare och arbets-
tagare.
En utlänning med vistelsetillstånd kan under vistelsen här vid behov få
ekonomiskt och annat bistånd. Därvid äger reglema i lagen (1988:153) om
bistånd till asylsökande m.fl. motsvarande tillämpning. Bistånd i form av
dagbidrag och särskilt bidrag får dock utgå även till utlänning som vistas
utanför förläggning som drivs av staten eller, på statens uppdrag, av annan
fysisk eller juridisk person
Bistånd enligt socialtjänstlagen (1980:620) utgår inte till en utlänning med
vistelsetillstånd enligt denna lag.
Offentligt biträde får förordnas i ärende enligt denna lag endast om det
föreligger synnerliga skäl för ett sådant förordnande.
En utlänning med vistelsetillstånd enligt denna lag skall inte anses bosatt har.
Han eller hon skall inte heller folkbokföras här eller på annan grund inskrivas
hos allmän försäkringskassa.
Den tid under vilken utlänning vistats har med vistelsetillstånd kan inte
åberopas vid en ansökan om svenskt medborgarskap.
Utlänning som avses i 1 § får i avbidan på att registrering enligt 5 § sker
förbjudas att lämna lokal där han eller hon inkvarterats eller annars uppehåller
sig.
Förbud enligt första stycket får inte avse längre tid än som är oundgäng-
ligen nödvändigt för att registreringen skall kunna genomföras och inte i
något tall överstiga 48 timmar. Förbud får inte meddelas ensamstående bam
under 16 år.
Bryter någon mot förbud enligt första stycket tillämpas bestämmelserna
om förvar i 6 kap. utlänningslagen (1989:529).
Förbud enligt 13 § får meddelas att gälla samtliga utlänningar från land eller
område som sägs i beslut enligt 2 § vilka anländer hit med en och samma för-
bindelse eller som annars vid ankomsten hit utgör en sammanhållen grupp
(kollektivt förbud).
Prop. 1993/94:94
Bilaga 8
132
En utlänning som anser sig behöva skydd även efter det att hans vistelse-
tillstånd upphört eller återkallats eller som annars anser sig böra få stanna här,
har att hos Statens invandrarverk ansöka om eller upprepa en ansökan om
asyl eller uppehållstillstånd på annan grund enligt utlänningslagen
(1989:529). Ansökan som nu sagts hindrar inte verkställighet enligt 8 §, om
inte Invandrarverket förordnar annat (inhibition). Förordnande om inhibition
får meddelas endast om det är sannolikt att ansökan om uppehållstillstånd
kommer att bifallas.
När ett avlägsnande enligt 8 § skall verkställas äger bestämmelserna i 8 kap.
1-5 samt 13 och 14 §§ utlänningslagen (1989:529) motsvarande tillämpning.
För de åtgärder som tillämpningen av denna lag förutsätter svarar kommun,
länsstyrelse, Statens invandrarverk och polismyndighet. I bilaga till lagen an-
ges hur ansvaret för åtgärdernas vidtagande och genomförande fördelas
mellan kommun och övriga ansvariga.
Regeringen får bestämma annan ansvarsfördelning myndigheterna emellan
än som följer av första stycket dock att beslut om återkallelse av vistelse-
tillstånd enligt 7 § alltid skall fattas av Statens invandrarverk och beslut om
förbud enligt 13 § av polismyndighet som därvid har att samråda med
Invandrarverket.
Kommun och annan än statlig myndighet med uppgifter enligt denna lag har
rätt till ersättning av staten för de insatser som görs enligt lagen. Grunderna
för ersättningens beräknande fastställs av regeringen.
Fastighet eller del av fastighet som tillhör annan än staten får genom
rekvisition tas i anspråk med nyttjanderätt under begränsad tid för det
ändamål som anges i 20 §. Genom rekvisition får även särskild rätt till fastig-
het eller del av fastighet för samma tid upphävas eller begränsas, om rättig-
heten tillkommer annan än staten. Med särskild rätt, som nu sagts, avses
nyttjanderätt och servitut och liknande rätt. Om sådan rätt rubbas genom
rekvisition gäller bestämmelserna om rekvisition av fastighet i tillämpliga
delar.
Rekvisition riktas mot fastighetens ägare eller innehavaren av fastigheten
eller särskild rätt till denna
Bestämmelserna i denna lag om fastighet äger motsvarande tillämpning i
fråga om byggnad på annans mark.
Prop. 1993/94:94
Bilaga 8
133
Rekvisition får, när andra åtgärder eller lösningar inte utan avsevärd olägen-
het kan komma i fråga, ske för att tillgodose kommuns, polismyndighets eller
Statens invandrarverks ofrånkomliga behov av lämpligt belägna och utforma-
de utrednings- och inkvarteringslokaler så att de uppgifter som enligt denna
lag åvilar kommun eller myndighet kan fullgöras på ett riktigt sätt och att
enlighet med intresset att bereda de skyddssökande ett så värdigt och mänsk-
ligt mottagande och vistelse här som möjligt.
Fastighet, del av fastighet eller särskild rätt till fastighet, som oundgäng-
ligen behövs för någons förvärvsverksamhet får inte utan absolut tvingande
skäl tas i anspråk genom rekvisition.
Ägare eller innehavare av egendom, som tas i anspråk enligt 19 §, är skyldig
att, i förekommande fall mot särskild ersättning, godta att inredning eller
utrustning som hör till egendomen flyttas eller ändras och att även i övrigt tåla
de åtgärder i fråga om egendomen som befinns nödvändiga för att egendomen
skall kunna användas för ändamål som sägs i 20 §.
När rekvisitionen upphör, skall egendomen genom statens försorg eller på
dess bekostnad så långt möjligt återställas i sitt tidigare skick.
Rekvisition enligt denna lag förutsätter tillstånd av regeringen.
Framställning om tillstånd enligt första stycket får göras av berörd kom-
mun eller myndighet och skall innehålla
- uppgift om de omständigheter på vilket det grundas och det ändamål för
vilket rekvisition begärs,
- angivande av fastighet som berörs av rekvisitionen,
- namn och adress på samtliga kända sakägare.
I övrigt skall den som gör framställningen ombesörja den utredning som
kan anses behövlig för att framställningen skall kunna bedömas på en så full-
ständigt sätt som möjligt.
Den vars rätt avses skola tas i anspråk skall höras över framställningen.
I tillstånd till rekvisition skall anges den tid under vilken fastigheten får
disponeras. Tillståndet får förlängas.
Har någon fastighet, del av fastighet eller särskild rätt till fastighet tagits i
anspråk för längre tid än nio månader, skall frågan om meddelade tillstånd
fortsättningsvis skall gälla eller förlängas underställas riksdagen. Därvid äger
6 § andra stycket motsvarande tillämpning.
Meddelas tillstånd till rekvisition får, om inte regeringen bestämmer annat,
avsedd fastighet eller rätt till fastighet tas i anspråk utan hinder av att frågan
om ersättning och andra med rekvisitionen sammanhängande spörsmål inte
slutligt avgjorts.
Prop. 1993/94:94
Bilaga 8
134
Den vars fastighet eller särskilda rätt tas i anspråk genom rekvisition har rätt
till skälig ersättning av staten för den förlust, skada eller intrång som han eller
hon härigenom lider. När ersättningen skall bestämmas gäller ersättnings-
reglerna i 29- 36 §§ förfogandelagen (1978:262) i tillämpliga delar.
Är parterna oense om förlustens, skadans eller intrångets omfattning eller
om ersättningens skälighet, skall frågan avgöras av den domstol inom vars
domsområde egendomen är belägen på talan av den mot vilken rekvisitionen
riktar sig. Denne har dock alltid rätt att i avbidan på lösningen att den
uppkomna tvisten utan dröjsmål utfå den ersättning jämte ränta som staten för
sin del vitsordat som skälig.
Staten svarar, oavsett målets utgång, för samtliga kostnader som uppkommit i
tillståndsärendet och vid den domstolsprövning som avses i 25 § andra
stycket.
Beslut som fattas enligt denna lag får överklagas endast i de fall som anges i
28 och 29 §§.
Statens invandrarverks beslut varigenom vistelsetillstånd har återkallats får
överklagas till Utlänningsnämnden.
Polismyndighets beslut om förbud enligt 13 § får överklagas till kammar-
rätten i Jönköping. Kammarrättens beslut får överklagas enligt bestämmel-
serna i förvaltningsprocesslagen (1971:291).
Prop. 1993/94:94
Bilaga 8
Denna lag träder i kraft 1993-00-00.
I fråga om utlänning, som före denna lags ikraftträdande rest in i Sverige från
land eller område som regeringen genom beslut enligt 2 § efter ikraftträdandet
förklarat vara sådant som avses i 1 § i lagen och här har ansökt om asyl gäller
detta.
1. Registrerad ansökan om asyl skall anses som sådan registrering som
enligt 5 § medför rätt till vistelsetillstånd enligt denna lag.
2. Beslut om vistelsetillstånd enligt 1 fattas av Statens invandrarverk. Med
beslutet blir denna lag fullt ut tillämplig på den utlänning som beviljats
tillstånd.
135
3. Med beslutet om vistelsetillstånd upphävs, om inte annat föreskrivs,
meddelat förordnande av offentligt biträde för utlänningen.
4. Bestämmelserna i förordningen (1991:1999) om uppehållstillstånd i
vissa utlänningsärenden gäller inte den som meddelats vistelsetillstånd enligt
1.
Prop. 1993/94:94
Bilaga 8
136
Prop. 1993/94:94
Bilaga 9
Efter remiss har yttrande över förslaget avgivits av Justitiekanslem, Hov-
rätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Jönköping, Rikspolis-
styrelsen, Socialstyrelsen, Riksskatteverket, Skolverket, Arbetsmarknads-
styrelsen, Statens invandrarverk, Utlänningsnämnden, Riksrevisionsverket,
Svenska Röda korset, Länsstyrelsen i Gotlands län, Ystads kommun,
Trelleborgs kommun, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Svenska
arbetsgivareföreningen, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Sveriges advokatsamfund, Rädda Barnen, Svenska kyrkans församlings-
nämnd, Svenska flyktingrådet, Sveriges frikyrkoråd och Riksförbundet för
personal vid invandrarbyråer och flyktingmottagningar (RIB).
137
Det nuvarande institutet ny ansökan föreslås bli ersatt av ett nytt institut, sär-
skild prövning. Sådan prövning skall ankomma på kammarrätt.
Antalet nya ansökningar är i dag nästan lika stort som antalet av Ut-
länningsnämnden ogillade överklaganden. Det innebär att de allra flesta, vars
överklaganden över beslut om avvisning eller utvisning avslås av Utlännings-
nämnden, ger in en ny ansökan till Invandrarverket och gör gällande att nya
omständigheter har kommit fram som bör leda till att det lagakraftvunna
beslutet upphävs. Ny ansökan görs i en helt annan utsträckning än som
förutsattes när bestämmelserna kom till. Det stora antalet nya ansökningar
binder upp stora resurser hos Invandrarverket och bidrar därmed till längre
väntetider i alla typer av ärenden hos verket. Det är nödvändigt att minska
antalet nya ansökningar samtidigt som de inte helt kan tas bort.
Det är inte rimligt att Invandrarverket i realiteten skall överpröva beslut
som fattats av den högre instansen, Utlänningsnämnden. Det kan ifrågasättas
om det inte skulle vara tillräckligt med att resning enligt vanliga regler skulle
kunna sökas hos Regeringsrätten. Det stora antalet ansökningar gör emellertid
att detta inte är tänkbart. Prövningen bör därför i stället läggas på kammarrätt.
Man får då garantier för en rättssäker handläggning. Besluten kommer
säkerligen också att i större utsträckning respekteras av sökande och allmän-
het om de fattas av kammarrätt och inte av Invandrarverket. Det bör medföra
en minskning av antalet ansökningar.
Kammarrätten bör göra en fullständig prövning av ärenden där humanitära
skäl åberopas. Kammarrätterna har stor erfarenhet när det gäller att bedöma
humanitära skäl. Finner kammarrätten däremot att det är övervägande sanno-
likt att utlänningen är berättigad till asyl här skall ärendet återförvisas för
förnyad prövning hos den myndighet som senast handlagt det. Kammar-
rätterna kan inte förutsättas ha den länderkunskap som krävs för en full-
ständig prövning av åberopade nya politiska skäl.
Ansökan om särskild prövning måste göras inom tre månader från det
beslut ansökan avser vann laga kraft. Har mer än tre månader förflutit kvar-
står möjligheten att söka resning hos Regeringsrätten.
Förutsättningarna för bifall till särskild prövning måste stramas åt i jäm-
förelse med vad som i dag gäller beträffande ny ansökan. Ansökan om sär-
skild prövning bör få bifallas endast om någon tidigare inte känd och prövad
omständighet gör det övervägande sannolikt att utlänningen är berättigad till
asyl här eller om ett genomförande av avvisningen eller utvisningen skulle
innebära fara för utlänningens liv eller bestående men för hans fysiska eller
psykiska hälsa.
Möjligheterna till rättshjälp genom offentligt biträde i denna typ av ärenden
bör inskränkas kraftigt. Offentligt biträde bör få förordnas endast i de fall
ansökan om särskild prövning bifalls.
138
Härigenom förordnas i fråga om utlänningslagen (1989:529)
dels att 2 kap. 5 och 7 §§ och 7 kap. 15 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagens 7 kap. skall införas fem nya paragrafer 17-21 §§.
Prop. 1993/94:94
Bilaga 11
Nuvarande lydelse
2 Kap.
5§
Om utlänningen befinner sig i
Sverige när ansökan om uppe-
hållstillstånd görs eller prövas, får
ansökan inte bifallas.
Detta gäller dock inte om
1. utlänningen har rätt till asyl
här,
2. utlänningen skall återförena
sig med en nära familjemedlem
som är stadigvarande bosatt i
Sverige och som han tidigare har
sammanlevt med utomlands, eller
3. det annars finns särskilda
skäl.
Om utlänningen skall avvisas
eller utvisas enligt ett beslut som
har vunnit laga kraft, får dock en
ansökan om uppehållstillstånd från
honom bifallas bara om ansökan
grundar sig på omständigheter som
inte har prövats förut i ärendet om
hans avvisning eller utvisning och
om
1. utlänningen har rätt till asyl
här, eller
2. det annars finns synnerliga
skäl av humanitär art
Föreslagen lydelse
Om utlänningen befinner sig i
Sverige när ansökan om uppehålls-
tillstånd görs eller prövas, får
ansökan inte bifallas.
Detta gäller dock inte om
1. utlänningen har rätt till asyl
här,
2. utlänningen skall återförena
sig med en nära familjemedlem
som är stadigvarande bosatt i
Sverige och som han tidigare har
sammanlevt med utomlands, eller
3. det annars finns särskilda
skäl.
När en utlänning som genom ett
lagakraftvunnet beslut har vägrats
uppehållstillstånd här och till vilket
knutits ett förordnande om av-
visning eller utvisning ansöker om
uppehållstillstånd, gäller be-
stämmelserna om särskild prövning
i 7 kap.
7§
Beslut om visering, uppehålls-
tillstånd och arbetstillstånd med-
delas av Statens invandrarverk.
Beslut om visering och uppehålls-
tillstånd får meddelas också av ut-
rikesdepartementet.
Beslut om visering, uppehålls-
tillstånd och arbetstillstånd med-
delas av Statens invandrarverk, om
inte annat såvitt gäller uppehålls-
tillstånd i anledning av ansökan om
särskild prövning följer av tredje
stycket. Beslut om visering och
uppehållstillstånd får meddelas
också av utrikesdepartementet.
139
Nuvarande lydelse
Regeringen och, i den utsträck-
ning regeringen föreskriver, in-
vandrarverket får ge andra myn-
digheter rätt att besluta om sådana
tillstånd.
Föreslagen lydelse
Regeringen och, i den utsträck-
ning regeringen föreskriver, In-
vandrarverket får ge andra myndig-
heter rätt att besluta om sådana till-
stånd.
Att kammarrätten handlägger
ansökningar om särskild prövning
följer av 7 kap. 17 §.
Prop. 1993/94:94
Bilaga 11
7 Kap.
15 §
Om statens invandrarverk efter
omprövning eller på grund av en
ny ansökan beviljar en utlänning
uppehållstillstånd får verket sam-
tidigt upphäva ett beslut om avvis-
ning eller utvisning. Meddelar
Invandrarverket ett tidsbegränsat
uppehållstillstånd utan att upphäva
beslutet om avvisning eller utvis-
ning, får detta inte verkställas
medan tillståndet gäller
Invandrarverket får dock inte
upphäva en domstols dom eller
beslut om utvisning eller meddela
uppehållstillstånd för den som har
utvisats genom en sådan dom eller
ett sådant beslut.
Beviljas en utlänning uppehålls-
tillstånd efter omprövning enligt
10 § eller efter särskild prövning
enligt 20 §, får ett förordnande om
avvisning eller utvisning upphävas
samtidigt. Meddelas utlänningen ett
tidsbegränsat uppehållstillstånd
utan att sådant förordnande som nu
sagts upphävs får detta inte verk-
ställas medan tillståndet gäller.
Invandrarverket får dock inte
upphäva en domstols dom eller
beslut om utvisning eller meddela
uppehållstillstånd för den som har
utvisats genom en sådan dom eller
ett sådant beslut.
17 §
Särskild prövning
Ansökan om särskild prövning
enligt 2 kap. 5 § tredje stycket
prövas av kammarrätten. Ansökan
prövas av den kammarrätt inom
vars domkrets beslutet i första in-
stans har fattats, dock att Kammar-
rätten i Sundsvall prövar ansök-
ningar från en utlänning vars senast
kända adress återfinns inom dess
domkrets.
18 §
I ansökan enligt 17 § skall
sökanden uppge
1. det beslut ansökan avser,
140
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 1993/94:94 Bilaga 11 2. det förhållande som ansökan 3. de bevis som sökanden vill åberopa och vad han eller hon vill Skriftligt bevis skall bifogas an- |
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 19 § Ansökan om särskild prövning 1. det till stöd för denna åbe- 2. ett genomförande av av- Kammarrättens beslut får inte 20 § Bifalles ansökan med stöd av 21 § Ansökan om särskild prövning |
Denna nya lag träder i kraft 1993-00-00. En ansökan enligt 2 kap. 5 §
tredje stycket i dess äldre lydelse som före lagens ikraftträdande getts in till
Statens invandrarverk skall handläggas av verket enligt äldre bestämmelser.
141
Härigenom förordnas att 41 § utlänningslagen (1972:429) skall ha nedan
angiven lydelse.
Prop. 1993/94:94
Bilaga 11
Nuvarande lydelse
41 §
Rättshjälp genom offentligt bi-
träde beviljas i mål eller ärende
1. hos allmän förvaltningsdom-
stol angående medgivande till fort-
satt tvångsvård enligt 7, 9, 12 eller
14 § lagen (1991:1128) om psykia-
trisk tvångsvård och vid överkla-
gande enligt 32 eller 33 § samma lag
av beslut om intagning för tvångs-
vård eller om avslag på en begäran
att tvångsvården skall upphöra, an-
gående medgivande till fortsatt vård
enligt 13 § lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård, angående upp-
hörande av sådan vård enligt 16 §
samma lag, vid överklagande av be-
slut om rättspsykiatrisk vård enligt
18 § första stycket 1 eller 2 samma
lag eller angående tillstånd eller åter-
kallelse av tillstånd att vistas utanför
vårdinrättningens område för den
som genomgår rättspsykiatrisk vård
med beslut enligt 31 kap. 3 § brotts-
balken om särskild utskrivnings-
prövning,
2. hos allmän förvaltningsdom-
stol angående inskrivning eller ut-
skrivning från vårdhem eller special-
sjukhus enligt 35 § lagen
(1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda,
3. angående beredande av vård
enligt 2 eller 3 §, omedelbart om-
händertagande enligt 6 §, upphö-
rande av vård enligt 21 §, flyttnings-
förbud enligt 24 § eller upphörande
av flyttningsförbud enligt 26 § lagen
(1990:52) med särskilda bestämmel-
ser om vård av unga eller hos allmän
förvaltningsdomstol vid överklagan-
de enligt 41 § första stycket 1
samma lag,
Föreslagen lydelse
Rättshjälp genom offentligt bi-
träde beviljas i mål eller ärende
1. hos allmän förvaltningsdom-
stol angående medgivande till fort
satt tvångsvård enligt 7, 9, 12 eller
14 § lagen (1991:1128) om psykia-
trisk tvångsvård och vid överkla-
gande enligt 32 eller 33 § samma lag
av beslut om intagning för tvångs-
vård eller om avslag på en begäran
att tvångsvården skall upphöra, an-
gående medgivande till fortsatt vård
enligt 13 § lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård, angående upp-
hörande av sådan vård enligt 16 §
samma lag, vid överklagande av be-
slut om rättspsykiatrisk vård enligt
18 § första stycket 1 eller 2 samma
lag eller angående tillstånd eller åter-
kallelse av tillstånd att vistas utan-
för vårdinrättningens område för den
som genomgår rättspsykiatrisk vård
med beslut enligt 31 kap. 3 § brotts-
balken om särskild utskrivnings-
prövning,
2. hos allmän förvaltningsdom-
stol angående inskrivning eller ut-
skrivning från vårdhem eller special-
sjukhus enligt 35 § lagen
(1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda,
3. angående beredande av vård
enligt 2 eller 3 §, omedelbart om-
händertagande enligt 6 §, upphö-
rande av vård enligt 21 §, flyttnings-
förbud enligt 24 § eller upphörande
av flyttningsförbud enligt 26 § lagen
(1990:52) med särskilda bestämmel-
ser om vård av unga eller hos allmän
förvaltningsdomstol vid överklagan-
de enligt 41 § första stycket 1
samma lag,
142
Nuvarande lydelse
4. hos allmän förvaltningsdom-
stol angående beredande av vård
enligt lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall eller an-
gående omedelbart omhändertagan-
de enligt 13 § samma lag,
5. angående avvisning enligt ut-
länningslagen (1989:529), dock inte
hos polismyndighet, såvida inte
utlänningen enligt 6 kap. 2 eller 3 §
utlänningslagen hållits i förvar
längre än tre dagar,
6. angående utvisning enligt
4 kap. 3 § utlänningslagen,
7. angående utvisning enligt la-
gen (1991:572) om särskild ut-
länningskontroll,
8. hos regeringen angående be-
slut enligt 11 § lagen om särskild
utlänningskontroll,
9. angående hemsändande av ut-
länning med stöd av 12 kap. 3 §
utlänningslagen,
10. angående förverkande av
villkorligt medgiven frihet enligt 26
kap. brottsbalken,
11. angående verkställighet
utomlands av frihetsberövande
påföljd enligt lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verk-
ställighet av brottmålsdom,
12. angående utlämning enligt
lagen (1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut
om vård eller behandling,
13. angående kastrering enligt
lagen (1944:133) om kastrering, om
giltigt samtycke till åtgärden ej
lämnats,
Föreslagen lydelse
4. hos allmän förvaltningsdom-
stol angående beredande av vård
enligt lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall eller an-
gående omedelbart omhändertagan-
de enligt 13 § samma lag,
5. angående avvisning enligt ut-
länningslagen (1989:529), hos
polismyndighet dock endast om
utlänningen till följd av myndig-
hetens beslut hållits i förvar längre
än tre dagar med stöd av 6 kap. 2
eller 3 § utlänningslagen och i an-
ledning av särskild prövning enligt
7 kap. 17 § utlänningslagen dock
endast om den särskilda ansökan
bifallits enligt 7 kap. 19 § samma
lag,
6. angående utvisning enligt
4 kap. 3 § utlänningslagen,
7. angående utvisning enligt la-
gen (1991:572) om särskild ut-
länningskontroll,
8. hos regeringen angående be-
slut enligt 11 § lagen om särskild
utlänningskontroll,
9. angående hemsändande av ut-
länning med stöd av 12 kap. 3 §
utlänningslagen,
10. angående förverkande av
villkorligt medgiven frihet enligt 26
kap. brottsbalken,
11. angående verkställighet
utomlands av frihetsberövande
påföljd enligt lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verk-
ställighet av brottmålsdom,
12. angående utlämning enligt
lagen (1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut
om vård eller behandling,
13. angående kastrering enligt
lagen (1944:133) om kastrering, om
giltigt samtycke till åtgärden ej
lämnats,
Prop. 1993/94:94
Bilaga 11
143
Nuvarande lydelse
14. hos allmän förvaltningsdom-
stol angående tillfälligt omhänder-
tagande enligt 37 §, tvångsisolering
enligt 38, 39 eller 41 § eller upp-
hörande av tvångsisolering enligt
42 § smittskyddslagen
(1988:1472).
Föreslagen lydelse
14. hos allmän förvaltningsdom-
stol angående tillfälligt omhänder-
tagande enligt 37 §, tvångsisolering
enligt 38, 39 eller 41 § eller upp-
hörande av tvångsisolering enligt 42
§ smittskyddslagen (1988:1472).
Prop. 1993/94:94
Bilaga 11
Denna lag träder i kraft 1993-00-00.
144
Efter remiss har yttrande över förslaget avgivits av Riksdagens ombudsmän,
Justitiekanslem, Domstolsverket, Hovrätten över Skåne och Blekinge,
Kammarrätten i Jönköping, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i
Göteborg, Kammarrätten i Sundsvall, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen,
Statskontoret, Riksskatteverket, Statens invandrarverk, Utlänningsnämnden,
Riksrevisionsverket, Svenska Röda korset, Sveriges advokatsamfund, Rädda
Barnen, Svenska kyrkans församlingsnämnd, Sveriges frikyrkoråd, Svenska
flyktingrådet och Caritas. Yttrande har vidare inkommit från Flyktinggrupper-
nas och Asylkommittéemas Riksråd (FARR).
Prop. 1993/94:94
Bilaga 12
145
10 Riksdagen 1993194. 1 sa ml. Nr 94
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna lag ges bestämmelser om sysselsättning för och bistånd till
utlänningar som
1. har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige enligt 3 kap. 1 § utlännings-
lagen (1989:529) (asylsökande),
2. har beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av bestämmel-
serna i 2 kap. 4 a § utlänningslagen, eller
3. har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige och av särskilda skäl får
vistas här medan ansökan prövas.
Den som omfattas av denna lag har inte rätt till bistånd enligt socialtjänst-
lagen (1980:620) för förmåner av motsvarande karaktär.
2 § Statens invandrarverk har huvudansvaret för mottagandet av utlänningar
som avses i 1 § första stycket 1 och 2. För detta ändamål driver Invandrar-
verket förläggningar. Invandrarverket får uppdra åt andra att driva förlägg-
ningar.
3 § Utlänningar som avses i 1 § första stycket 1 och 2 skall av Invand-
rarverket erbjudas plats på en förläggning. En utlänning som inte önskar
utnyttja erbjuden plats skall ändå registreras vid en förläggning. Invandrar-
verket svarar sedan för att bistånd lämnas enligt bestämmelserna i denna lag.
4 § Invandrarverket skall i lämplig omfattning ge dem som avses i 1 § första
stycket 1 och 2 sysselsättning genom undervisning i svenska språket,
deltagande i skötseln av förläggningar och annan verksamhet som bidrar till
att göra vistelsen meningsfull.
5 § Utlänningar som deltar i verksamhet som avses i 4 § skall inte anses som
arbetstagare.
De skall dock likställas med arbetstagare vid tillämpning av 2 kap. 1-9 §§,
3 kap. 1^4 samt 7-13 §§, 4 kap. 1-4 samt 8-10 §§, 5 kap. 1-3 §§ och
7-9 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160).
Därvid skall vad i arbetsmiljölagen sägs om arbetsgivare gälla den som
svarar för den verksamhet i vilken utlänningen deltar.
6 § Om utlänningar skall delta i verksamhet som drivs av någon annan än
Invandrarverket skall skriftligt avtal om villkoren för verksamheten träffas
mellan verket och den som driver verksamheten. Invandrarverket får uppdra
åt andra att träffa sådana avtal.
7 § Strider en överenskommelse mellan en utlänning och den som tillhanda-
håller sysselsättning mot ett avtal enligt 6 § är överenskommelsen ogiltig.
Prop. 1993/94:94
Bilaga 13
146
Rätt till bistånd
Prop. 1993/94:94
8 § Bistånd enligt 13-19 §§ lämnas till utlänningar som avses i 1 § första Bilaga 13
stycket 1 och 2 under förutsättning att de är registrerade vid en förläggning.
Utlänningar som vistas på förläggning har rätt till bistånd även efter det att
de har beviljats permanent uppehållstillstånd om de inte anvisats eller kunnat
utnyttja en anvisad plats i en kommun enligt en mellan Invandrarverket och
kommunen träffad överenskommelse.
9 § Bistånd enligt 17-19 §§ lämnas till utlänningar som avses i 1 § första
stycket 3. Bistånd lämnas dock inte, om ansökan avser endast en förlängning
av ett tidigare tillstånd på i övrigt oförändrade villkor.
10 § Den som fyllt 18 år och som utan giltigt skäl vägrar att delta i
verksamhet som avses i 4 § eller som genom att hålla sig undan försvårar
utredningen i asylärendet har inte rätt till dagersättning enligt 17 §.
11 § Rätten till bistånd upphör
1. när uppehållstillstånd ges utom i fall som avses i 1 § första stycket 2
samt 8 § andra stycket,
2. när en ansökan om uppehållstillstånd har avslagits och ett beslut om
avvisning eller utvisning skall verkställas,
3. när utlänningen lämnar landet.
Rätten till bistånd kvarstår dock för den tid som skäligen behövs för verk-
ställigheten av ett beslut om avvisning eller utvisning. Har Utlännings-
nämnden meddelat beslut om inhibition med anledning av en ansökan om
uppehållstillstånd enligt 2 kap. 5 § tredje stycket utlänningslagen, kvarstår
rätten till bistånd till dess Utlänningsnämnden meddelat slutligt beslut i
ärendet.
12 § Den som håller sig undan så att ett beslut om avvisning eller utvisning
inte kan verkställas har inte rätt till bistånd.
13 § Bistånd enligt denna lag lämnas i form av logi, bostadsersättning,
dagersättning och särskilt bidrag.
14 § Utlänningar som avses i 1 § första stycket 1 och 2 och som inte själva
ordnar bostad har rätt till logi på en förläggning.
15 § Den som har inkomst av förvärvsarbete eller som har annan inkomst
eller egna tillgångar skall betala ett skäligt belopp som ersättning till Invand-
rarverket om han har logi på en förläggning. När kost ingår i inkvarteringen
på en förläggning skall skälig ersättning betalas även för detta.
16 § Utlänningar som avses i 1 § första stycket 1 och 2 och som på egen
hand ordnar bostad har rätt till bidrag till bostadskostnad (bostadsersättning).
Sådant bidrag får reduceras helt eller delvis för den som har inkomst av
förvärvsarbete eller annan inkomst eller egna tillgångar.
17 § En utlänning som omfattas av denna lag och som saknar egna medel
har rätt till bistånd för sin dagliga livsföring (dagersättning).
147
18 § Utöver logi eller bostadsersättning och dagersättning har utlänningen
rätt till bistånd för särskilda behov (särskilt bidrag).
19 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer fastställer
grunder för de belopp som avses i 15-18 §§ samt grunderna för i vilka fall
särskilt bidrag får beviljas.
20 § Bistånd till den som är registrerad vid en förläggning beslutas och
betalas ut av Invandrarverket. Invandrarverket får uppdra åt någon annan att
svara för utbetalningen.
För utlänningar som avses i 1 § första stycket 3 skall biståndet beslutas
och betalas ut av socialnämnden i den kommun där utlänningen vistas.
21 § Den som har fyllt 16 år har rätt att själv föra sin talan i mål eller ärenden
enligt denna lag.
22 § I mål eller ärenden enligt denna lag får delgivning inte ske med
tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428). I mål vid förvalt-
ningsdomstol får dock delgivning ske enligt 15 § första stycket samma lag,
om utlänningen har lämnat landet.
23 § Invandrarverkets eller socialnämndens beslut enligt denna lag får över-
klagas hos länsrätten.
Invandrarverkets beslut får överklagas hos länsrätten i det län där utlän-
ningen vistades när beslutet fattades.
Beslut enligt denna lag får överklagas endast av den enskilde.
Beslut i fråga om bistånd enligt denna lag gäller omedelbart.
24 § En kommun som har lämnat bistånd enligt denna lag har rätt till ersätt-
ning från staten för biståndet.
Prop. 1993/94:94
Bilaga 13
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994, då lagen (1988:153) om bistånd åt
asylsökande m.fl. skall upphöra att gälla. I fråga om beslut som har med-
delats före den 1 juli 1994 skall dock lagen om bistånd åt asylsökande m.fl.
gälla.
148
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529)
dels att 2 kap. 5 och 8 §§ samt 8 kap. 10 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 kap. 4 a § och 7 kap.
17 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
4a§
Om en utlänning som söker
uppehållstillstånd med stöd av 2 kap.
4 § första stycket 2 eller 3 kap. be-
döms ha ett tillfälligt behov av skydd
här i landet får ett tidsbegränsat
uppehållstillstånd ges.
Om ett tidsbegränsat uppehållstill-
stånd har getts någon med stöd av
första stycket får ett tillstånd ges till
en utlänning som
1. är bam under 20 år,
2. är förälder till bam under 20
år, eller
3. är make eller maka
till den person som först beviljats
tillstånd.
5 g1
Om utlänningen befinner sig i Sverige när ansökan om uppehållstillstånd görs
eller prövas, får ansökan inte bifallas.
Detta gäller dock inte om
1. utlänningen har rätt till asyl här,
2. utlänningen skall återförena sig med en nära familjemedlem som är
stadigvarande bosatt i Sverige och som han tidigare har sammanlevt med
utomlands, eller
3. det annars finns särskilda skäl.
Om utlänningen skall avvisas eller utvisas enligt ett beslut som har vunnit
laga kraft, får dock en ansökan om uppehållstillstånd från honom bifallas bara
om ansökan grundar sig på omständigheter som inte har prövats förut i
ärendet om hans avvisning eller utvisning och om
1. utlänningen har rätt till asyl här, eller
'Senaste lydelse 1992:1165, som träder i kraft den dag regeringen
bestämmer. Ändringen enligt 1992:1165 förutsätts träda i kraft före den nu
föreslagna ändringen.
149
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2. det annars finns synnerliga 2. ett genomförande av avvis-
skäl av humanitär art. ningen eller utvisningen skulle inne-
bära fara för utlänningens liv eller
bestående men för hans psykiska
eller fysiska hälsa.
Regeringen får föreskriva att en ansökan om uppehållstillstånd får bifallas
även i andra fall än som anges i andra stycket, om det följer av en
överenskommelse med främmande stat.
Prop. 1993/94:94
Bilaga 13
8 §2
Att regeringen eller utlännings-
nämnden i vissa fall kan besluta om
tillstånd framgår av 7 kap. 5, 11 och
16§§.
Att regeringen eller Utlännings-
nämnden i vissa fall kan besluta om
tillstånd framgår av 7 kap. 5, 11, 16
och77§§.
7 kap.
17 §
Ansökan om uppehållstillstånd
enligt 2 kap. 5 § tredje stycket ges in
till och prövas av Utlännings-
nämnden.
1 ansökan skall sökanden uppge
1. det beslut ansökan avser,
2. de förhållanden som den grun-
das på, och
3. skälet till att uppgifterna inte
lämnats tidigare.
Handlingar som åberopas skall
bifogas ansökan.
8 kap.3
10 §
Vid prövning av en ansökan om
uppehållstillstånd från en utlänning
som skall avvisas eller utvisas enligt
ett beslut som har vunnit laga kraft,
får Statens invandrarverk besluta om
inhibition av det tidigare meddelade
beslutet.
Vid prövning av en ansökan om
uppehållstillstånd från en utlänning
som skall avvisas eller utvisas enligt
ett beslut som har vunnit laga kraft,
får Utlänningsnämnden besluta om
inhibition av det tidigare meddelade
beslutet.
Regeringen får, vid prövning av en fråga om upphävande av en domstols
dom eller beslut om utvisning, besluta om inhibition av det tidigare med-
delade beslutet.
2Senaste lydelse 1991:1573.
3Senaste lydelse 1991:573.
150
Nuvarande lydelse
Om det finns särskilda skäl, får
Invandrarverket också i andra fall än
som angetts i första stycket besluta
om inhibition.
Föreslagen lydelse prOp 1993/94:94
Bilaga 13
Om det finns särskilda skäl får
Invandrarverket i andra fall besluta
om inhibition.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. En ansökan enligt 2 kap. 5 § tredje stycket som före ikraftträdandet
getts in till Statens invandrarverk skall handläggas enligt äldre föreskrifter.
Härigenom föreskrivs att 3 § socialtjänstlagen (1980:620)' skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3§
Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får
det stöd och den hjälp som de behöver.
Detta innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvud-
män.
I fråga om den som omfattas av
lagen (1994:000) om mottagande av
asylsökande m.fl. finns särskilda be-
stämmelser i den lagen.
Prop. 1993/94:94
Bilaga 13
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
'Lagen omtryckt 1988:871.
152
Härigenom föreskrivs att 41 och 43 §§ rättshjälpslagen (1972:429)' skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:94
Bilaga 13
41 §
Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller ärende
1. hos allmän förvaltningsdomstol angående medgivande till fortsatt
tvångsvård enligt 7, 9, 12 eller 14 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård och vid överklagande enligt 32 eller 33 § samma lag av beslut om
intagning för tvångsvård eller om avslag på en begäran att tvångsvården
skall upphöra, angående medgivande till fortsatt vård enligt 13 § lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, angående upphörande av sådan vård
enligt 16 § samma lag, vid överklagande av beslut om rättspsykiatrisk vård
enligt 18 § första stycket 1 eller 2 samma lag eller angående tillstånd eller
återkallelse av tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område för den
som genomgår rättspsykiatrisk vård med beslut enligt 31 kap. 3 § brotts-
balken om särskild utskrivningsprövning,
2. hos allmän förvaltningsdomstol angående inskrivning i eller utskrivning
från vårdhem eller specialsjukhus enligt 35 § lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
3. angående beredande av vård enligt 2 eller 3 §, omedelbart omhänder-
tagande enligt 6 §, upphörande av vård enligt 21 §, flyttningsförbud enligt
24 § eller upphörande av flyttningsförbud enligt 26 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga eller hos förvaltningsdomstol vid
överklagande enligt 41 § första stycket 1 samma lag,
4. hos allmän förvaltningsdomstol angående beredande av vård enligt
lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller angående omedel-
bart omhändertagande enligt 13 § samma lag,
5. angående avvisning enligt utlänningslagen (1989:529), dock inte hos
polismyndighet, såvida inte utlänningen enligt 6 kap. 2 eller 3 § utlännings-
lagen hållits i förvar längre än tre dagar,
6. angående utvisning enligt 4 kap. 3 § utlänningslagen,
7. angående utvisning enligt
lagen (1991:572) om särskild utlän-
ningskontroll,
8. hos regeringen angående be-
slut enligt 11 § lagen om särskild
utlänningskontroll,
7. angående utvisning och anmäl-
ningsplikt enligt lagen (1991:572)
om särskild utlänningskontroll,
8. angående uppehållstillstånd
enligt 2 kap. 5 § tredje stycket utlän-
ningslagen, om Utlänningsnämnden
meddelat beslut om inhibition i
ärendet om avvisning eller utvisning,
9. hos regeringen angående be-
slut enligt 11 § lagen om särskild
utlänningskontroll,
'Lagen omtryckt 1993:9.
153
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9. angående hemsändande av
utlänning med stöd av 12 kap. 3 §
utlänningslagen,
10. angående förverkande av
villkorligt medgiven frihet enligt
26 kap. brottsbalken,
11. angående verkställighet
utomlands av frihetsberövande på-
följd enligt lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verk-
ställighet av straff m.m. eller lagen
(1972:260) om internationellt sam-
arbete rörande verkställighet av
brottmålsdom,
12. angående utlämning enligt
lagen (1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut
om vård eller behandling,
13. angående kastrering enligt
lagen (1944:133) om kastrering, om
giltigt samtycke till åtgärden ej läm-
nats,
14. hos allmän förvaltningsdom-
stol angående tillfälligt omhänder-
tagande enligt 37 §, tvångsisolering
enligt 38, 39 eller 41 § eller upp-
hörande av tvångsisolering enligt
42 § smittskyddslagen (1988:1472).
10. angående hemsändande av
utlänning med stöd av 12 kap. 3 §
utlänningslagen,
11. angående förverkande av
villkorligt medgiven frihet enligt
26 kap. brottsbalken,
12. angående verkställighet
utomlands av frihetsberövande på-
följd enligt lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verk-
ställighet av straff m.m. eller lagen
(1972:260) om internationellt sam-
arbete rörande verkställighet av
brottmålsdom,
13. angående utlämning enligt
lagen (1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut
om vård eller behandling,
14. angående kastrering enligt
lagen (1944:133) om kastrering, om
giltigt samtycke till åtgärden ej läm-
nats,
15. hos allmän förvaltningsdom-
stol angående tillfälligt omhänder-
tagande enligt 37 §, tvångsisolering
enligt 38, 39 eller 41 § eller upp-
hörande av tvångsisolering enligt
42 § smittskyddslagen (1988:1472).
Prop. 1993/94:94
Bilaga 13
43 §
Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas efter ansökan eller då annars
anledning föreligger. Ansökan får göras av den som kan beviljas rättshjälp
och i mål eller ärende som anges i 41 § 1 även av annan som får föra talan i
målet eller ärendet.
Rättshjälp beviljas och biträde
förordnas av den myndighet som
handlägger målet eller ärendet. Dock
ankommer prövningen i ärende hos
socialnämnd eller social distrikts-
Rättshjälp beviljas och biträde
förordnas av den myndighet som
handlägger målet eller ärendet. Dock
ankommer prövningen i ärende hos
socialnämnd eller social distrikts-
154
nämnd enligt 41 § 3 på länsrätten, i
ärende som avses i 41 § 13 på
Rättshjälpsmyndigheten, i ärende
hos polismyndighet enligt 41 § 5 på
Rättshjälpsmyndigheten, om an-
sökan om rättshjälp skall avslås, i
ärende hos polismyndighet enligt
41 § 12 på länsrätten samt i ärende
hos regeringen på departements-
tjänsteman som regeringen bestäm-
mer.
nämnd enligt 41 § 3 på länsrätten, i
ärende som avses i 41 § 14 på
Rättshjälpsmyndigheten, i ärende
hos polismyndighet enligt 41 § 5 på
Rättshjälpsmyndigheten, om an-
sökan om rättshjälp skall avslås, i
ärende hos polismyndighet enligt
41 § 13 på länsrätten samt i ärende
hos regeringen på departements-
tjänsteman som regeringen bestäm-
mer.
Prop. 1993/94:94
Bilaga 13
Har myndigheten skilt målet eller ärendet från sig, äger under tiden till
dess talan fullföljts eller tiden för fullföljd utgått andra stycket motsvarande
tillämpning.
Rättshjälp utgår även när talan fullföljs eller meddelat beslut underställs
annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighets
avgörande.
Har rättshjälp beviljats i ärende
vari beslutas om avvisning eller ut-
visning enligt utlänningslagen
(1989:529) eller om utvisning enligt
lagen (1991:572) om särskild utlän-
ningskontroll gäller rättshjälpen till
dess verkställighet av beslutet skett
eller frågan om verkställighet för-
fallit.
Ansökan om rättshjälp genom
offentligt biträde ges in till den myn-
dighet som handlägger målet eller
ärendet. Gäller ansökan ärende som
Ansökan om rättshjälp genom
offentligt biträde ges in till den myn-
dighet som handlägger målet eller
ärendet. Gäller ansökan ärende som
avses i 41 § 14, ges dock ansökan in
till Rättshjälpsmyndigheten.
avses i 41 § 73, ges dock ansökan
in till Rättshjälpsmyndigheten.
Myndighet som inte själv får bevilja rättshjälpen skall till behörig myndig-
het med eget yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade
handlingar eller anmäla behovet av offentligt biträde.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
155
Prop. 1993/94:94
Bilaga 14
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-11-08
Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justitierådet Lars Å. Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 14 oktober 1993, varvid
statsrådet Friggebo varit föredragande, har regeringen för Lagrådets yttrande
överlämnat förslag till
1. lag om mottagande av asylsökande m.fl.,
2. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),
3. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
4. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Bengt Ranland.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslag till lag om mottagande av asylsökande m.fl.
Enligt 8 § lämnas bistånd enligt 13-19 §§ åt vissa kategorier utlänningar. Av
17 § framgår att en utlänning som omfattas av lagen och som saknar egna
medel har rätt till bistånd för sin dagliga livsföring. Detta bistånd utgår i form
av dagersättning. I 1 § andra stycket föreskrivs att den som omfattas av lagen
inte har rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen (1980:620) för förmåner av
motsvarande karaktär.
Vid föredragningen inför Lagrådet har upplysts att det är avsett att dag-
ersättning skall utgå med olika belopp beroende bl.a. på om flyktingen själv
svarar för sin mathållning eller om han får fri kost genom Invandrarverkets
försorg. En sådan ordning tillämpas redan i dag enligt bestämmelser i lagen
om bistånd åt asylsökande m.fl. och den till den lagen knutna förordningen i
samma ämne. Enligt dessa bestämmelser utgår f.n. s.k. dagbidrag till ensam-
stående med 69 kronor per dag vid egen mathållning och med 23 kronor per
dag när utlänningen har fri kost.
1 10 § föreskrivs att den som fyllt 18 år och som utan giltigt skäl vägrar att
delta i verksamhet som avses i 4 § (sysselsättning i form av deltagande i
svenskundervisning m.m.) inte har rätt till dagersättning enligt 17 §. Det-
samma skall enligt 10 § gälla för den som genom att hålla sig undan försvårar
utredningen i asylärendet.
Av motiven framgår att beslut enligt förevarande paragraf om indragning
av dagersättning avses gälla för viss tid samt att denna tid är tänkt att
bestämmas med utgångspunkt i "tidigare frånvaro". Det har vid föredrag-
ningen inför Lagrådet upplysts att dagersättning liksom f.n. dagbidrag,
156
normalt skall utges förskottsvis för en tid av fjorton dagar eller en månad.
Som exempel på vad som skall kunna godtas som "giltigt skäl" nämns i
motiven "hög ålder, sjukdom eller omsorg om egna bam". Det framstår
emellertid som sannolikt att det inte sällan kan finnas delade meningar om
viss anbefalld sysselsättning eller verksamhet både är sådan som avses i 4 §
och därtill lämplig för den enskilde eller huruvida en åberopad bevekelse-
grund för att inte delta däri utgör "giltigt skäl". Eftersom det enligt ett annat
uttalande i motiven vidare kan antas, att ett beslut om indragning av dag-
ersättning främst kommer att bli aktuellt för den som mer systematiskt och
regelbundet undandrar sig att delta i sådan verksamhet, finns det samtidigt
skäl förutsätta att beslut om indragning inte sällan kommer att omfatta betyd-
ligt längre tid än några få dagar.
Redan för dem som är tillförsäkrade kost genom Invandrarverkets försorg
kan ett beslut enligt förevarande paragraf på grund av det anförda i allmänhet
väntas bli mycket kännbart. Enligt 17 § skall bidraget således utgöra ett
bistånd till vederbörandes dagliga livsföring. - Det finns här anledning hän-
visa till att det remitterade utredningsförslaget (SOU 1992:133), som i denna
del innebar att beslutet skulle gälla en reduktion av dagersättningen med om-
kring 10 kronor per dag, under remissbehandlingen utsattes för kritik i
samma riktning. - Beträffande dem som med sina dagersättningar också skall
svara för sin kost framstår förslaget - i kombination med bestämmelsen i 1 §
andra stycket som innebär att vederbörande samtidigt är utestängd från
bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen som helt oacceptabelt. Det utgör därtill en
anmärkningsvärd avvikelse från den grundläggande rättsprincipen, att i gör-
ligaste mån behandla alla lika.
På grund av det anförda avstyrker Lagrådet att förslaget i denna del läggs
till grund för lagstiftning. I den mån intentionerna bakom förslaget skall
tillgodoses bör en lösning i stället sökas i enlighet med det i betänkandet
framlagda förslaget, nämligen med en för alla berörda utlänningar i stort sett
lika kännbar sanktion.
Från nu angivna utgångspunkter skulle 10 § kunna ges t.ex. följande
lydelse.
"För den som fyllt 18 år och som utan giltigt skäl vägrar att delta i
verksamhet som avses i 4 § eller som genom att hålla sig undan försvårar
utredningen i ärendet om uppehållstillstånd kan dagersättning enligt 17 §
nedsättas, dock ej till den del den är avsedd att täcka utgifter för egen
mathållning."
I paragrafen som i huvudsak motsvarar 5 § lagen (1988:153) om bistånd åt
asylsökande m.fl. anges att rätten till bistånd upphör bl.a. när en ansökan om
uppehållstillstånd har avslagits och ett beslut om avvisning eller utvisning
skall verkställas. Rätten till bistånd kvarstår dock för den tid som skäligen be-
hövs för verkställigheten av beslutet. En nyhet är en föreskrift att, om
Utlänningsnämnden meddelat inhibition med anledning av en s.k. ny an-
Prop. 1993/94:94
Bilaga 14
157
sökan, rätten till bistånd kvarstår till dess Utlänningsnämnden meddelar
slutligt beslut i ärendet.
Vid föredragningen inför Lagrådet har upplysts att den tid som behövs för
verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut och för vilken rätten till
bistånd får kvarstå är en schablonmässigt bestämd tid; f.n. uppgår den till ca
fyra veckor. Det har i remissen ansetts rimligt att rätten till bistånd kvarstår
också när Utlänningsnämnden prövar en ny ansökan om uppehållstillstånd
under förutsättning att Utlänningsnämnden meddelat inhibition av verkställig-
heten Enligt Lagrådets mening bör i ett sådant fall rätten till bistånd gälla även
efter det att Utlänningsnämnden avgjort ärendet under den tid som skäligen
behövs för verkställighet av det nya beslutet om avvisning eller utvisning.
Paragrafens andra stycke bör utformas i enlighet härmed. Även en smärre
formell justering bör göras i lagtexten. Lagrådet förordar att paragrafen ges
följande lydelse.
"Rätten till bistånd upphör
1. när uppehållstillstånd ges utom i fall som avses i 1 § första stycket 2 samt
8 § andra stycket,
2. när en ansökan om uppehållstillstånd har avslagit och ett beslut om
avvisning eller utvisning skall verkställas,
3. när utlänningen lämnar landet.
I fall som avses i första stycket 2 kvarstår dock rätten till bistånd för den
tid som skäligen behövs för verkställigheten av beslutet om avvisning eller
utvisning. Har Utlänningsnämnden meddelat beslut om inhibition med
anledning av en ansökan om uppehållstillstånd enligt 2 kap. 5 § tredje stycket
utlänningslagen, räknas tiden från det Utlänningsnämnden meddelat slutligt
beslut i ärendet."
I första stycket anges att bistånd till den som är registrerad vid en förläggning
beslutas och betalas ut av Invandrarverket samt att verket får uppdra åt någon
annan att svara för utbetalningen. Andra stycket gäller utlänningar som avses
i 1 § första stycket 3. För dessa sägs att biståndet beslutas och betalas ut av
socialnämnden i den kommun där utlänningen vistas.
Såvitt gäller det väsentliga innehållet i första stycket, nämligen att
Invandrarverket skall besluta om bistånd för utlänningar som avses i 1 §
första stycket 1 och 2, så framgår detta redan av sista meningen i 3 §, i vilken
det anges att verket svarar för att biståndet lämnas enligt lagen till dessa
utlänningar. Det framstår vidare som onödigt att belasta lagen med särskilda
föreskrifter om hur utbetalning av bistånd enligt 15-18 §§ skall verkställas.
Mot bakgrund av det anförda synes första stycket i förevarande paragraf
kunna undvaras. Andra stycket kan med fördel få sin plats som ett andra
stycke i 3 §, med den justeringen att uttrycket "beslutas och betalas ut" ersätts
med ordet "lämnas".
Prop. 1993/94:94
Bilaga 14
158
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Vid protokollet
Justeras
Prop. 1993/94:94
Bilaga 14
159
Prop. 1993/94: 94
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 november 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden Friggebo,
Johansson, Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Wibble,
Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Friggebo
Regeringen beslutar proposition 1993/94: 94 Mottagande av asylsökande
m.m.
gotab 45387, Stockholm 1993
160