Regeringens proposition
1993/94:57
Vårdnadshavares skadeståndsansvar

Prop.
1993/94:57

Regeringen föreslår riksdagen att anta
det förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet
den 7 oktober 1993.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Reidunn Laurén

Propositionens huvudsakliga innehåll

En vårdnadshavare är skyldig att betala
skadestånd för skador som hans eller
hennes barn har orsakat, om vårdnadshava-
ren uppsåtligen eller av oaktsamhet har
brustit i sin plikt att utöva tillsyn
över barnet. Detta följer av den allmänna
culparegeln i 2 kap. 1 § skadeståndslagen
(1972:207), som föreskriver att var och
en som uppsåtligen eller av vårdslöshet
vållar person- eller sakskada skall
ersätta skadan, såvida inte annat följer
av skadeståndslagen. Den tillsyn som
vårdnadshavaren skall ha över barnet
regleras i 6 kap. 2 § föräldrabalken. Där
sägs att barnets vårdnadshavare svarar
för att barnet får den tillsyn som behövs
med hänsyn till barnets ålder, utveckling
och övriga omständigheter.
I propositionen föreslås att
tillsynsansvaret skall skärpas och
preciseras i skadeförebyggande syfte. En
vårdnadshavare skall sålunda i syfte att
hindra att barnet orsakar skada för någon
annan svara för att barnet står under
uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder
vidtas. Förslaget innebär att vårdnads-
havaren kan bli skadeståndsskyldig enligt
2 kap. 1 § skadeståndslagen, om han eller
hon uppsåtligen eller av oaktsamhet har
brustit i sin skyldighet att se till att
barnet står under uppsikt eller att andra
lämpliga åtgärder vidtas.Lagändringen
föreslås träda i kraft den 1 januari
1994.

Propositionens lagförslag

Förslag till
Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 2 §
föräldrabalken[1] skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.
2 §[2]
Barn står under vårdnad av båda
föräldrarna eller en av dem, om inte
rätten har anförtrott vårdnaden åt en
eller två särskilt förordnade förmyndare.
Vårdnaden om ett barn består till dess
att barnet fyller arton år eller
dessförinnan ingår äktenskap.
Den som har Den som har
vårdnaden om ett vårdnaden om ett
barn har ett ansvar barn har ett ansvar
för barnets för barnets
personliga personliga
förhållanden och förhållanden och
skall se till att skall se till att
barnets behov barnets behov enligt
enligt 1 § blir
1 § blir tillgodosedda.
tillgodosedda. Barnets
Barnets vårdnadshavare
vårdnadshavare svarar även för att
svarar även för att barnet får den
barnet får den tillsyn som behövs
tillsyn som behövs med hänsyn till dess
med hänsyn till ålder, utveckling
dess ålder, och övriga
utveckling och omständigheter samt
övriga skall bevaka att
omständigheter samt barnet får
skall bevaka att tillfredsställande
barnet får försörjning och
tillfredsställande utbildning. I syfte
försörjning och att hindra att
utbildning. barnet orsakar skada
för någon annan
skall
vårdnadshavaren
vidare svara för att
barnet står under
uppsikt eller att
andra lämpliga
åtgärder vidtas.
Om ansvaret i frågor som gäller barnets
ekonomiska förhållanden finns
bestämmelser i 9-16 kap.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994.

**FOOTNOTES**

[1] Balken omtryckt 1990:1526

[2] Senaste lydelse 1983:47

2
Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 7 oktober 1993

Närvarande: statsministern Bildt,
ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund,
Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck,
Davidson, Könberg, Odell, Lundgren,
Unckel, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Laurén

Proposition om vårdnadshavares
skadeståndsansvar

1 Inledning

I svensk rätt finns ingen uttrycklig
bestämmelse om vårdnadshavares
skadeståndsansvar för skador som har
orsakats av barn. Man får därför falla
tillbaka på den allmänna culparegeln i 2
kap. 1 § skadeståndslagen. Detta betyder
att en vårdnadshavare är skade-
ståndsskyldig för skador som barnet har
orsakat, om vårdnadshavaren uppsåtligen
eller av oaktsamhet har brustit i sin
plikt att utöva tillsyn över barnet. Den
tillsyn barnet skall få regleras i 6 kap.
2 § föräldrabalken. Enligt denna
bestämmelse svarar vårdnadshavaren för
att barnet får den tillsyn som behövs med
hänsyn till barnets ålder, utveckling och
övriga omständigheter.
I skilda sammanhang har det rests krav
på en skärpning av vårdnadshavares
skadeståndsansvar för skador som orsakats
av barn. I riksdagen har motioner väckts
med sådana förslag (se bet. 1987/88:LU4,
1988/89:LU4, 1988/89:LU25, 1989/90:LU25
och 1991/92:LU8). I motionerna har
anförts bl.a. att ett ökat
skadeståndsansvar skulle innebära en klar
markering från samhällets sida av
föräldrarnas ansvar för sina barn. Vid
sin behandling av motioner under våren
1990 uttalade lagutskottet att det under
senare år har blivit allt mer vanligt att
underåriga gör sig skyldiga till
skadegörelse och andra brott, som orsakar
skador som drabbar både enskilda personer
och det allmänna. Utskottet framhöll att
det är angeläget att olika vägar prövas i
syfte att motverka denna utveckling samt
att en lösning kan vara att
vårdnadshavare stimuleras att ta ett
större ansvar för sina barns handlande
(se bet. 1989/90:LU25 s. 13). Utskottet
har vidare hösten 1991 strukit under
vikten av att ungdomsbrottsligheten
motverkas genom olika åtgärder som bl.a.
är ägnade att hos vårdnadshavare inskärpa
det ansvar de har för sina barns
handlande (se bet. 1991/92:LU8).
Våren 1990 överlämnade
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) en rapport
(BRÅ-PM 1990-1) Barnens brott och
föräldrarnas ansvar till regeringen. I
rapporten föreslås att en bestämmelse om
ett beloppsbegränsat objektivt
skadeståndsansvar för föräldrar och andra
vårdnadshavare förs in i bestämmelsen om
barns skadeståndsskyldighet i 2 kap. 2 §
skadeståndslagen. I rapporten föreslås
dessutom andra åtgärder i syfte att
förbättra föräldrarnas möjligheter att ta
ansvar för sina barn, särskilt när dessa
är i tonåren.
Våldskommissionen biträdde i sitt
slutbetänkande (SOU 1990:92) Våld och
brottsoffer förslagen i BRÅ-rapporten
samt föreslog att det i 6 kap. 2 §
föräldrabalken skulle föras in en
bestämmelse om att barnets vårdnadshavare
svarar för att barnet får det skydd och
stöd barnet behöver, om det riskerar att
utvecklas ogynnsamt.
BRÅ-rapporten och Våldskommissionens
betänkande har remissbehandlats.
Remissyttrandena finns tillgängliga i
Justitiedepartementet (dnr 1990-1563 och
1990-2825). Så gott som alla
remissinstanser var positiva till tanken
att utvidga vårdnadshavares
skadeståndsansvar. De flesta
remissinstanserna motsatte sig dock
tanken på att vårdnadshavares
skadeståndsansvar skulle skärpas på det
sätt som föreslogs i BRÅ-rapporten. När
det gällde Våldskommissionens förslag
hade de flesta remissinstanserna inte
någon erinran mot kommissionens förslag
om en ändring i 6 kap. 2 § föräldrabalken
men några remissinstanser anförde att
förslaget inte innebär någon ändring i
förhållande till gällande rätt.
Mot bakgrund av de nämnda förslagen om
föräldrars och andra vårdnadshavares
ansvar för sina barn och de synpunkter
som har framförts av remissinstanserna
har inom Justitiedepartementet upprättats
departementspromemorian Vårdnadshavares
skadeståndsansvar (Ds 1993:11). I
promemorian föreslås att vårdnadshavares
ansvar för skador som orsakas av barn
skall utvidgas genom en skärpning av
tillsynsansvaret i föräldrabalken. De
förslag till andra åtgärder som lades
fram i i BRÅ-rapporten behandlas inte i
promemorian. Promemorian har remissbe-
handlats. Till protokollet i detta ärende
bör fogas en sammanfattning av pro-
memorian som bilaga 1, det lagförslag som
läggs fram i promemorian som bilaga 2 och
en förteckning över remissinstanserna som
bilaga 3. Remissyttrandena finns
tillgängliga i lagstiftningsärendet
(Justitiedepartementets dnr 93-621).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 9 september 1993
att inhämta Lagrådets yttrande över det
förslag som utarbetats i ärendet. Det
till Lagrådet remitterade förslaget bör
fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 4.
Lagrådet har godtagit den sakliga
lösningen i det remitterade förslaget men
föreslagit en omformulering av lagtexten
för att markera dels att vårdnadshavaren
inte alltid skall behöva ha en omedelbar
tillsyn över barnet, dels att
lagförslaget åsyftar en precisering av
det gällande tillsynsansvaret. Som
framgår av det följande ansluter jag mig
i stort till Lagrådets synpunkter men
förordar att lagtexten utformas på ett
annat sätt än vad Lagrådet har
föreslagit. Jag återkommer till Lagrådets
synpunkter och ändringsförslag i det
följande (avsnitten 2.2.4 och 2.2.5).
Lagrådets yttrande bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 5.

2 Allmän motivering

2.1 Gällande rätt

2.1.1 Barns skadeståndsansvar

Barns skadeståndsansvar regleras i 2 kap.
2 § skadeståndslagen. Enligt denna
bestämmelse skall den som inte har fyllt
arton år och som vållar person- eller
sakskada ersätta skadan i den mån det är
skäligt med hänsyn till hans ålder och
utveckling, handlingens beskaffenhet,
föreliggande ansvarsförsäkring och andra
ekonomiska förhållanden samt övriga
omständigheter.
Frågan om ett barn alls skall anses
skadeståndsskyldigt prövas utifrån
barnets beteende på liknande sätt som
sker vid en bedömning av om en vuxen
person har vållat en skada. Bedömningen
sker dock utifrån mer objektiva
kriterier, vilket torde innebära att man
fäster mindre vikt vid vad barnet insåg
eller borde inse (se Hellner, Skade-
ståndsrätt, fjärde upplagan, s. 220).
Barnets handlingssätt skall objektivt
sett avvika från vad man kan kräva av en
vuxen normalperson. När det gäller de
minsta barnen kommer skadeståndsansvar
nästan aldrig ifråga. De anses inte ha
nått en sådan mognad eller ha sådana
insikter som måste förutsättas för att
deras handlande skall kunna anses som
vållande (jfr Lagrådet i prop. 1972:5 s.
630 och NJA 1977 s. 186). När det gäller
större barn fastställs skadeståndet efter
en skälighetsbedömning där hänsyn tas
till samtliga de omständigheter som anges
i lagrummet. Detta ger möjlighet att
avpassa skadeståndet med hänsyn till
barnets intellektuella utveckling och
psykiska mognad. Vidare har handlingens
beskaffenhet betydelse för bedömningen.
Man tar t.ex. hänsyn till om barnet har
varit inriktat på att vålla skada eller
inte och till barnets uppfattning om
risken för skada (jfr NJA 1976 s. 121 och
1980 s. 670). Vid bedömningen av barnets
ekonomiska förhållanden fästs stor vikt
vid om ersättning för skadan kan betalas
ur en ansvarsförsäkring eller inte. Om
ansvarsförsäkring inte finns tas hänsyn
till barnets egen betalningsförmåga. Om
skadan täcks av en ansvarsförsäkring,
jämkas inte skadeståndet (jfr anf. prop.
s. 165). Ungdomar mellan femton och arton
år har i princip fullt skadeståndsansvar.
Den som har fyllt femton år anses
nämligen normalt ha nått full intellek-
tuell utveckling. Bedömningen bör därför
i de flesta fall kunna ske på samma sätt
som för en vuxen person och jämkning
förekommer endast i undantagsfall. Vid
bedömning av om jämkning bör ske när
skada har vållats av en person i den
åldern är det främst omständigheterna
kring skadefallet och skadevållarens
ekonomiska omständigheter som är av
betydelse.
Av bestämmelsen i 2 kap. 4 § skade-
ståndslagen följer att ett barn som
vållar ren förmögenhetsskada genom brott
kan bli skadeståndsskyldigt enligt vad
som föreskrivs i 2 kap. 2 §. Vad som
avses med brott definieras i
brottsbalken. Med brott menas en gärning
för vilken det stadgas straff i
brottsbalken eller i annan lag eller
författning (1 kap. 1 § brottsbalken). Om
inte annat sägs anses som brott enligt
brottsbalken endast gärningar som har
begåtts uppsåtligen (1 kap. 2 §
brottsbalken). En gärning som den som är
under femton år har begått uppsåtligen är
brott även om påföljd är utesluten enligt
1 kap. 6 § brottsbalken. Motsvarande
gäller vid oaktsamhet om gärningen är
brottslig om den begås av oaktsamhet.
Barns skadeståndsskyldighet kan i
princip också jämkas enligt den allmänna
jämkningsregeln i 6 kap. 2 §
skadeståndslagen men den regeln antas
sakna större praktisk betydelse eftersom
de billighetssynpunkter som regeln ger
uttryck för redan tillvaratas i bestäm-
melsen om barns skadeståndsskyldighet (se
prop. 1975:12 s. 179).

2.1.2 Vårdnadshavares skadeståndsansvar
för bristande tillsyn över barn

Vårdnaden om ett barn består till dess
barnet fyller arton år eller dessförinnan
ingår äktenskap. Vårdnadshavare är
antingen barnets båda föräldrar, en av
föräldrarna eller en eller två särskilt
förordnade förmyndare (6 kap. 2 §
föräldrabalken). Den som har vårdnaden om
ett barn har ett ansvar för barnets
personliga förhållanden och skall se till
att barnets behov blir tillgodosedda. I
vårdnaden ingår också ett visst
tillsynsansvar och ett ansvar för att
barnet får tillfredsställande försörjning
och utbildning.
Vårdnadshavares skadeståndsansvar för
skador som barnet orsakar regleras inte i
någon särskild bestämmelse i
skadeståndslagen eller i någon annan lag.
Ansvaret följer i stället av den allmänna
culparegeln i 2 kap. 1 §
skadeståndslagen. För att en vårdnads-
havare skall kunna förpliktas att betala
skadestånd krävs således att
vårdnadshavaren uppsåtligen eller av
oaktsamhet har brustit i sin skyldighet
att utöva tillsyn över barnet.
Den tillsyn barnet skall få regleras i 6
kap. 2 § föräldrabalken. Enligt denna
bestämmelse skall barnets vårdnadshavare
se till att barnet får den tillsyn som
behövs med hänsyn till barnets ålder,
utveckling och övriga omständigheter.
Tillsynsansvaret avser i första hand
barnets bästa. Vårdnadshavaren är skyldig
att skydda barnet så att det inte åsamkar
sig själv skada eller skadas av någon
annan eller något annat. Tillsynsplikten
innebär emellertid också en skyldighet
att se till att barnet inte åstadkommer
skada för någon annan (se prop.
1981/82:168 s. 23 och 61).
I tillsynsplikten ligger att
vårdnadshavaren skall förebygga och
avvärja skadegörande handlingar av
barnet. Vårdnadshavaren kan bli
skadeståndsskyldig vid en konkret
försummelse av tillsynsplikten som är
uppsåtlig eller oaktsam. Det kan gälla
t.ex. underlåtenhet att ge barnet
erforderliga instruktioner när barnet
använder ett farligt föremål, bristande
övervakning av barnet i samband därmed
eller underlåtenhet att avvärja en
konkret skadegörande handling. De
åtgärder som vårdnadshavaren skall vidta
för att uppfylla sin tillsynsplikt och
undgå skadeståndsskyldighet varierar
beroende på bl.a. vilket föremål barnet
använder, vad barnet sysselsätter sig med
och vårdnadshavarens kännedom om
aktiviteten. Även om tillsynsansvaret
består till dess barnet fyller arton år
eller dessförinnan ingår äktenskap,
förändras den tillsyn som krävs alltefter
barnets ålder och mognad. Det ligger i
sakens natur att det ställs större krav
på tillsynen när det gäller små barn än
när det gäller ungdomar. Ett litet barn
kan behöva ständig övervakning, medan
tillsynsansvaret i fråga om ungdomar ofta
kan anses uppfyllt genom att vårdnads-
havaren ger instruktioner eller
förmaningar (jfr NJA 1954 s. 450, NJA
1970 s. 463, NJA 1976 s. 458 och
underinstanserna i NJA 1977 s. 186).
Vårdnadshavarens skadeståndsansvar
förutsätter inte att barnet kan åläggas
någon skadeståndsskyldighet. För
skadeståndsskyldighet enligt
skadeståndslagen krävs att skadan har
orsakats uppsåtligen eller genom
vårdslöshet. Om ett barn orsakar en skada
genom en ren olyckshändelse, är barnet
således inte skadeståndsskyldigt. Däremot
kan vårdnadshavaren bli skadestånds-
skyldig i ett sådant fall, om han eller
hon har brustit i sin tillsyn över
barnet.
Den omedelbara tillsynen över barnet
behöver inte utövas av vårdnadshavaren
personligen utan den kan överlämnas till
någon annan person. Om barnet då orsakar
en skada, kan den person som har hand om
barnet bli skadeståndsskyldig på grund av
bristande tillsyn över barnet. Om
vårdnadshavaren har varit vårdslös på det
sättet att tillsynsansvaret har
överlämnats till en person som inte själv
kan ha erforderlig tillsyn över barnet,
t.ex. till ett annat barn, kan vårdnads-
havaren bli skadeståndsskyldig.
Vårdnadshavare kan också ha ett särskilt
ansvar för att se till att barnet inte
begår brott. Ett exempel på detta är
bestämmelsen i 34 § körkortslagen
(1977:477). Enligt den bestämmelsen kan,
om ett barn under femton år för moped
eller terrängskoter, vårdnadshavaren
dömas till dagsböter, om vårdnadshavaren
har underlåtit att göra vad som ankommer
på honom eller henne för att hindra
förseelsen. Den som döms för brott enligt
denna bestämmelse kan förpliktas att
betala skadestånd enligt den allmänna
principen att den som begår en brottslig
gärning som orsakar skada skall ersätta
skadan.
I detta sammanhang vill jag också erinra
om bestämmelserna i 23 kap. 6 §
brottsbalken. Första stycket i den
bestämmelsen stadgar en skyldighet för
envar att avslöja vissa grövre brott. I
andra stycket finns en särskild regel för
föräldrar, andra uppfostrare eller för-
myndare om skyldighet att förhindra
brott. Dessa personer kan dömas till
straff, om de underlåter att hindra den
som står under deras vård eller lydnad
från att begå brott. En förutsättning för
att underlåtenheten skall vara straffbar
är att brottet kan hindras utan fara för
dem själva eller deras närmaste och utan
anmälan till myndighet. Skyldigheten att
hindra brott gäller inte bara den som är
vårdnadshavare utan även den andre
föräldern och en förmyndare eller någon
annan som har en roll som uppfostrare
t.ex. fosterföräldrar och, under vissa
förhållanden, lärare. Enligt 2 kap. 5 §
skadeståndslagen utgår inte ersättning
för skada som har vållats genom under-
låtenhet att avslöja brott enbart på
grund av att straff för underlåtenheten
kan följa enligt 23 kap. 6 § första
stycket brottsbalken. Enbart den
omständigheten att straff kan följa på
underlåtenheten medför alltså inte utan
vidare skadeståndsskyldighet enligt
skadeståndslagen. För skadestånds-
skyldighet förutsätts en längre gående
handlingsplikt. Ett exempel på en sådan
handlingsplikt är vårdnadshavares
skyldighet att ge barnet tillsyn. Till-
synsskyldigheten sträcker sig sålunda
längre än den straffrättsliga
skyldigheten att hindra brott. I
tillsynsskyldigheten ligger nämligen att
vårdnadshavaren är skyldig att på alla
sätt vara verksam för att förhindra att
barnet begår brott. Ibland kan en anmälan
till myndighet eller annat avslöjande av
pågående brott vara den enda vägen som
står till buds. Om vårdnadshavaren inte
uppfyller krav av detta slag, kan denne
bli skadeståndsansvarig för skada som
uppkommer genom brottet (se prop. 1972:5
s. 592).
Om en vårdnadshavares eller någon annans
skyldighet att utge skadestånd är
oskäligt betungande med hänsyn till den
skadeståndsskyldiges ekonomiska
förhållanden, kan skadeståndet jämkas
efter vad som är skäligt, varvid även den
skadelidandes behov av skadeståndet och
övriga omständigheter skall beaktas, se 6
kap. 2 § skadeståndslagen.

2.1.3 Försäkringsförhållanden

Som jag tidigare har anfört (se avsnitt
2.1.1) tas hänsyn till om ansvarsför-
säkring finns när det belopp som ett barn
skall betala som skadestånd skall
bestämmas (2 kap. 2 § skadeståndslagen).
När det gäller vuxna personer tas hänsyn
till om ansvarsförsäkring finns på det
sättet att jämkning av skadeståndet
enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen då
inte kommer i fråga.
Enligt villkoren för ansvarsförsäkringar
utbetalas försäkringsersättning för
skador som har orsakats av försäk-
ringstagaren och personer som tillhör
dennes hushåll. Detta innebär att det i
de allra flesta fall är vårdnadshavarens
ansvarsförsäkring som tas i anspråk för
att betala ett barns skadestånd.
Ansvarsförsäkringen täcker också
skadestånd som vårdnadshavaren skall utge
på grund av bristande tillsyn över
barnet. Från försäkringsersättningen dras
en självrisk, normalt 1 000 kr.
Enligt försäkringsbolagens praxis
ersätts även skador som inte kan
föranleda skadeståndsansvar för barnet
därför att det är så litet att det inte
anses kunna vålla en skada uppsåtligen
eller av oaktsamhet. Skador som har
orsakats uppsåtligen av någon som har
fyllt tolv år ersätts inte, jfr 32 och 33
§§ konsumentförsäkringslagen (1980:38).
Om en vårdnadshavare av oaktsamhet har
brustit i sin tillsyn över ett barn över
tolv år, gäller ansvarsförsäkringen
däremot vårdnadshavarens
skadeståndsansvar även om barnet har
orsakat skadan uppsåtligen.
Enligt BRÅ-rapporten (s. 104) torde
80-90 procent av alla medborgare ha skydd
av ansvarsförsäkring. Sådan försäkring
ingår i de hemförsäkringar
(villahemförsäkringar) som vanligen
förekommer på marknaden.
Även om det inte finns någon
ansvarsförsäkring på den skade-
ståndsskyldiges sida, kan den
skadelidande i åtskilliga fall få
ersättning ur sin egen försäkring. Förut-
seende människor brukar t.ex. ha en
försäkring som täcker skador på, i vart
fall värdefull, egendom. Ett
försäkringsbolag som har betalat ut
ersättning enligt en sådan försäkring kan
i sin tur kräva ersättning av den som är
skadeståndsskyldig (regress).
Regressrätten är dock begränsad bl.a. på
det sättet att regressanspråk vid
skadeförsäkring får framställas endast
mot den som har vållat en skada
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet,
se 25 § försäkringsavtalslagen (1927:77).
Bestämmelsen är dispositiv och frågan om
regressrätt kan regleras annorlunda i
försäkringsvillkoren.
I de fall då skadebeloppet inte uppgår
till hälften av basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
framställs ofta inte något regressanspråk
mot den som har ansvarsförsäkring. Enligt
en regressöverenskommelse mellan
försäkringsbolag, som gäller regresskrav
mot ansvarsförsäkring, får regress
nämligen utövas endast om skadebeloppet
är högre än ett halvt basbelopp.

2.1.4 Norsk rätt

BRÅ-rapporten innehåller en redogörelse
för vad som gäller i några andra länder
(se s. 55 f. i rapporten). Den norska
lagstiftningen på området anser jag vara
av särskilt intresse. I Norge har man
nämligen infört särskilda lagbestämmelser
om vårdnadshavares skadeståndsskyldighet.
I det följande redovisar jag därför
förhållandena beträffande norsk rätt.
Enligt norsk rätt är föräldrar och andra
vårdnadshavare skyldiga att betala
skadestånd för skador som orsakas av barn
under arton år, om föräldern eller
vårdnadshavaren har brustit i sin tillsyn
över barnet eller underlåtit att göra det
som rimligen kan krävas för att hindra
att barnet orsakar en skada. Vidare
svarar föräldrar som har vårdnaden och
bor tillsammans med barnet - oavsett egen
skuld - för skada som har vållats av
barnet uppsåtligen eller av oaktsamhet.
Ansvaret är begränsat till 1 000 kr för
varje skada. Ansvaret kan göras gällande
bara om barnet vistas hos vårdnadshav-
aren. När det gäller skador som har
orsakats av barn under sex till sju års
ålder, tillämpas det objektiva ansvaret
endast i undantagsfall.
Skadeståndsansvaret kan jämkas, t. ex. om
föräldrarna har nedsatt
betalningsförmåga.
Enligt förarbetena till den norska
bestämmelsen om ett objektivt ansvar
finns det flera fördelar med en sådan
regel (se 1965-66 Ot. prp. nr. 48 s. 18).
Reparationsintresset tillgodoses,
eftersom den skadelidande får större
möjligheter att få ersättning för sin
skada. En sådan regel är processekono-
miskt fördelaktig, eftersom småskador
regleras på ett enkelt sätt. Vidare får
bestämmelsen en preventiv effekt,
eftersom den stimulerar föräldrars
intresse för sina barns förehavanden och
ökar den allmänna förståelsen för att
skadegörande handlingar av barn och
ungdom bör motarbetas. Dessutom anses
regeln stämma med den allmänna
rättsuppfattningen.

2.2 Överväganden

2.2.1 Skall vårdnadshavares

skadeståndsansvar utvidgas?

Promemorians förslag: Överenstämmer med
mitt (se promemorian s. 17).
Remissinstanserna: Majoriteten av
remissinstanserna är positiva till att
vårdnadshavares ansvar för skador som
orsakas av deras barn utvidgas.
Skälen för mitt förslag: De nuvarande
reglernas utformning och deras
tillämpning medför i praktiken att
föräldrar i relativt få fall anses ha
försummat sin tillsynsplikt i samband med
att deras barn har orsakat en skada. Till
följd härav blir det skadeståndsansvar
som föräldrar har för sina barns
skadegörande handlingar inte särskilt
omfattande.
I BRÅ-rapporten anförs att den
samhällsomvandling som har ägt rum i
Sverige under det senaste seklet har
inneburit en kraftig förändring av
föräldrarnas förutsättningar att utöva
sitt föräldraskap, eftersom deras
uppgifter delvis har övertagits av skola,
barnomsorg och andra institutioner.
Vidare sägs att ökningen av ungdoms-
brottsligheten har avstannat sedan i
mitten av 1970-talet men att
ungdomsbrottsligheten fortfarande är
mycket omfattande och utgör ett
allvarligt problem i samhället. Enligt
BRÅ-rapporten bör föräldrarnas ansvar och
möjligheter när det gäller att förebygga
ett avvikande beteende bland de unga
förstärkas genom att en bättre juridisk
grund för deras agerande skapas.
I syfte att markera den vikt som
samhället bör tillskriva föräldrarnas
brottsförebyggande roll föreslås i
rapporten att det förs in en regel i 2
kap. 2 § skadeståndslagen om att
föräldrar och andra vårdnadshavare
oavsett eget vållande skall, jämte den
underårige, ansvara för skada som den
underårige skall ersätta. Ansvaret skall
vara begränsat till ett visst belopp och
inte kunna täckas av ansvarsförsäkring. I
rapporten föreslås också andra åtgärder i
syfte att förbättra föräldrarnas
möjligheter att ta ansvar för sina barn,
såsom en systematisk genomgång av
lagstiftningen och information om
reglernas innehåll i en lättillgänglig
publikation, en utvidgning av
föräldrarnas möjlighet att vara lediga
från arbetet för att delta i skolans
aktiviteter och lokala insatser för att
ge föräldrarnas engagemang en framskjuten
plats.
Enligt mitt synsätt är föräldrarna
centrala i barns och ungdomars liv och
betydelsefulla för deras utveckling. Inte
minst har de en avgörande betydelse när
det gäller att förmedla de normer som
samhället vilar på. Jag är övertygad om
att de flesta föräldrar är engagerade i
sina barn och vill deras bästa och att de
ser till att barnet får den tillsyn som
krävs enligt 6 kap. 2 § föräldrabalken.
Som BRÅ-rapporten beskriver är det ändå
inte ovanligt att barn orsakar skador.
Det sker i olika sammanhang, t.ex. under
lek och i trafiken, och i ett inte
obetydligt antal fall i samband med
brott. Det finns ingen statistik över hur
många skador barn orsakar som föranleder
skadeståndsansvar för barnet eller
vårdnadshavaren. När det gäller skador
som orsakas av ungdomar har åtminstone en
del av skadorna samband med att
skadevållaren begår ett brott. För
ungdomar över femton år kan därför
brottsstatistiken ge ett visst mått på
antalet skador. I promemorian (s. 18)
lämnas några statistiska uppgifter. Det
finns dock inga säkra uppgifter om i hur
många fall skador har orsakats. Ofta är
det dessutom så att skador uppkommer i
samband med brott där det inte kan
fastställas vem som har begått brottet.
Även om det inte finns några helt säkra
uppgifter om antalet skador i samband med
brott, visar likväl statistiken att
antalet är så stort att det måste
betraktas som ett samhällsproblem. I
många fall har skada orsakats uppsåtligen
av ett barn över tolv år, vilket betyder
att ansvarsförsäkringen inte ersätter
skadorna. Detta leder till att både
enskilda personer och det allmänna
orsakas ekonomiska förluster. Även när
barn orsakar skador utan samband med
brott medför det naturligtvis problem för
de skadelidande.
Som jag tidigare har anfört (se avsnitt
1) har riksdagen vid flera tillfällen
framhållit vikten av olika åtgärder som
är ägnade att hos vårdnadshavare inskärpa
det ansvar de har för sina barns
handlande (se bet. 1991/92:LU8 s. 5).
Enligt min åsikt är det vårdnadshavaren
som bör ha det största ansvaret när det
gäller att förebygga och förhindra skade-
görande handlingar av barnet. Om
vårdnadshavaren ges ett utvidgat skade-
ståndsansvar för barnets handlingar, kan
det också tjäna som ett stöd för
vårdnadshavaren när denne skall uppfostra
barnet till en ansvarskännande person.
Ett utvidgat ersättningsansvar för
föräldrar torde också ha ett gott stöd i
den allmänna opinionen. Enligt en
attitydundersökning som har redovisats i
BRÅ-rapporten ansåg en klar majoritet av
de tillfrågade att föräldrar och barn
gemensamt bör ansvara för barnens
skadegörelse (78,8 %). Även i andra
sammanhang har liknande synpunkter
framförts. Många föräldrar betalar redan
i dag frivilligt ersättning för skador
som deras barn orsakar. Även en majoritet
av remissinstanserna har ställt sig bakom
ett utvidgat ersättningsansvar.
Min slutsats blir därför att
vårdnadshavares skadeståndsansvar för
skador som har orsakats av deras barn bör
utvidgas.
Några remissinstanser framför att ett
utvidgat skadeståndsansvar för
vårdnadshavare inte ensamt kommer att få
den skadeförebyggande effekt som
eftersträvas. De efterlyser ytterligare
insatser och hänvisar till de förslag
till andra åtgärder som läggs fram i
BRÅ-rapporten. Jag är medveten om att ett
utökat skadeståndsansvar för vårdnads-
havare endast är ett av flera medel som
kan användas för att förebygga och
förhindra att barn åstadkommer skador för
andra. De förslag till andra åtgärder som
framförs i BRÅ-rapporten har emellertid
inte utvecklats närmare utan har karaktär
av uppslag för vidare bearbetning. De rör
både frågor som kräver lagstiftning och
frågor som kräver andra åtgärder. Enligt
min mening vore det inte ändamålsenligt
att behandla frågorna i detta
lagstiftningsärende. De får tas upp på
nytt i andra sammanhang.

2.2.2 Skall det utvidgade
skadeståndsansvaret utformas som ett
objektivt ansvar?

Promemorians bedömning: Överensstämmer
med min (se promemorian s. 20).
Remissinstanserna: De flesta
remissinstanserna instämmer i
promemorians bedömning. Några
remissinstanser anser att vårdnadshavare
bör ha ett till beloppet begränsat
objektivt ansvar för skador som vållas av
deras barn.
Skälen för min bedömning: Mitt syfte med
att föreslå ett utvidgat skadestånds-
ansvar för vårdnadshavare är främst
preventivt. Avsikten är att föräldrar och
andra vårdnadshavare skall förmås att i
större mån än nu förhindra att barnet
orsakar skador.
Enligt BRÅ-rapporten uppnås detta syfte
bäst genom att vårdnadshavare åläggs ett
strikt ansvar för skador som har vållats
av deras barn. Ansvaret föreslås gälla
både uppsåtliga och vårdslösa handlingar
av barnet. Bedömningen av om en handling
är vårdslös eller inte skall ske med
utgångspunkt i vad som kan krävas av ett
barn i den aktuella åldern. Det strikta
ansvaret skall gälla vid sidan av det
tillsynsansvar som redan nu gäller för
vårdnadshavare. Det innebär att om föräl-
dern eller vårdnadshavaren åläggs skade-
ståndsansvar på grund av bristande
tillsyn över barnet, det strikta ansvaret
inte har någon betydelse. Ansvaret
föreslås begränsat till ett belopp som
motsvarar en femtedel av basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring. För att det preventiva syftet
med regeln skall uppnås föreslås att det
strikta ansvaret inte skall kunna täckas
av en ansvarsförsäkring (se BRÅ-rapporten
s. 110 f.).
Frågan om vårdnadshavare borde vara
skadeståndsskyldiga oberoende av egen
vårdslöshet (objektivt ansvar) för skador
som orsakats av barn, diskuterades vid
tillkomsten av den nu gällande
skadeståndslagen. Skadeståndskommittén
ansåg att ett sådant ansvar inte borde
införas. Under remissbehandlingen
framförde några remissinstanser att en
regel om objektivt ansvar borde
övervägas. Departementschefen anslöt sig
emellertid till Skadeståndskommitténs
ståndpunkt. Han tillade för egen del att
ett objektivt ansvar skulle rimma illa
med en utveckling av skadeståndsrätten
mot ersättning via försäkringar och att,
om ansvarsförsäkring finns, en tillämp-
ning av reglerna om barns skadestån-
dansvar ofta leder till samma resultat
som en regel om objektivt ansvar,
eftersom föräldrarna betalar kostnaden
för den försäkring som tas i anspråk för
att ersätta den skada som har orsakats av
barnet (se prop. 1972:5 s. 170 f.).
Frågan om man nu bör införa ett
objektivt ansvar för vårdnadshavare är
enligt min mening huvudsakligen av
rättspolitiskt slag. Den allmänna
debatten om ett skärpt skadeståndsansvar
för föräldrar och andra vårdnadshavare
har framför allt tagit sikte på att
skador som uppkommer i samband med att
barn begår brott, främst skadegörelse-
brott och andra egendomsbrott i större
skala, bör motverkas. En regel i enlighet
med BRÅ-rapportens förslag om ett
objektivt ansvar för föräldrar och andra
vårdnadshavare motiveras också i första
hand av en önskan att förebygga denna typ
av skador. Några remissinstanser delar
detta synsätt och anför att den
skadeförebyggande effekt som man vill
uppnå förutsätter att vårdnadshavaren är
ansvarig oavsett eget vållande. De
förordnar dock att ansvaret skall vara
beloppsbegränsat.
Även om syftet med ett utökat skade-
ståndsansvar för vårdnadshavare främst är
brottspreventivt, bör ambitionen vara att
i möjligaste mån motverka att barn över-
huvudtaget orsakar skador för andra. Jag
tror också att detta synsätt ligger nära
den allmänna rättsuppfattningen. Många
föräldrar ersätter redan i dag skador som
har orsakats av deras barn oavsett hur
skadan har uppkommit, antingen av det
skälet att de tror att de är ersättnings-
skyldiga eller på grund av att de känner
sig moraliskt förpliktade att ersätta
skadan. Enligt min mening bör därför
utgångspunkten för resonemanget om hur
vårdnadshavares skadeståndsansvar bör
utformas vara att ansvaret skall gälla
oavsett om barnet har orsakat skada i
samband med brott eller inte.
Enligt min mening kan man ifrågasätta om
ett objektivt ansvar verkligen har så
stor preventiv effekt. Som jag tidigare
har framhållit är det min övertygelse att
de flesta föräldrar redan i dag tar
ansvar för sina barn och betalar
eventuella skador som barnen orsakar. I
socialt utsatta familjer däremot kan
situationen vara sådan att det är föga
troligt att föräldrarna skulle fästa
någon vikt vid ett ekonomiskt ansvar
eller ha förmåga att erlägga ett
eventuellt skadestånd. Dessa föräldrars
uppfostran av och tillsyn över sina barn
torde enligt min mening inte påverkas av
ett objektivt skadeståndsansvar.
Ett objektivt skadeståndsansvar skulle
stå i strid med huvudregeln inom svensk
skadeståndsrätt att det krävs uppsåt
eller vårdslöshet för att någon skall
anses vara skadeståndsskyldig. Ett
objektivt skadeståndsansvar skulle
innebära skadeståndsskyldighet i fall där
vårdnadshavaren inte har några praktiska
möjligheter att påverka händelseförloppet
och därmed det egna skadeståndsansvaret.
Enligt min mening skulle det vara
stötande om en vårdnadshavare skulle bli
skadeståndsskyldig trots att han eller
hon har gjort allt som står i hans eller
hennes makt för att barnet inte skall
vålla skada och således inte har brustit
i sin tillsynsplikt. Ansvaret kan då
komma att framstå mer som en påföljd för
vårdnadshavaren än som en skyldighet att
betala ersättning till den skadelidande.
När det gäller skador som orsakas av
barn genom oaktsamhet anser jag att ett
objektivt ansvar för barnets
vårdnadshavare är alltför strängt. För
vårdnadshavare som har barn som orsakar
skador till stora belopp tillkommer
aspekten att ett objektivt ansvar skulle
kunna leda till att vårdnadshavaren får
betala betungande skadestånd trots jämk-
ningsmöjligheten i 6 kap. 2 §
skadeståndslagen. I några fall kan en
sådan regel tänkas leda till att
föräldern inte längre anser sig kunna ha
del i vårdnaden om ett barn som orsakar
vårdnadshavaren skadeståndsskyldighet
till betydande belopp. Bestämmelsen
skulle i sådana fall få vidare och helt
andra konsekvenser än avsett.
Också med tanke på vad som har
rapporterats från Norge anser jag att det
kan ifrågasättas om ett till beloppet
begränsat objektivt skadeståndsansvar för
vårdnadshavare är en lämplig lösning.
Erfarenheterna av motsvarande regel i
norsk rätt har nämligen varit blandade.
Regeln om objektivt ansvar är relativt
okänd och föräldrar tror ofta att de har
ett obegränsat ansvar för sina barns
skador. Det har visat sig att vissa
problem är förenade med tillämpningen av
regeln. De föräldrar som har barn som
orsakar många skador kan ofta inte betala
det skadestånd de åläggs. Om skadan har
orsakats i samband med att ett barn har
begått en brottslig gärning, blir
föräldern part i brottmålsrättegången. Om
skadeståndsanspråk mot vårdnadshavaren
skall handläggas tillsammans med
brottmålet, leder det till att tiden för
förundersökningen utsträcks. Om den
skadelidande kräver mer än 1 000 kr i
skadestånd av vårdnadshavaren, måste det
utredas om denne har varit vårdslös eller
inte (se BRÅ-PM 1990-1 s. 61 f.).
En remissinstans förordar ett
beloppsbegränsat objektivt ansvar med den
ytterligare begränsningen att ansvaret
bara skall gälla skador som barn mellan
sju och femton års ålder har orsakat
uppsåtligen. Det anförs att barn över
femton år är så vuxna att de i stor ut-
stäckning själva bestämmer sitt levnads-
sätt och att det kan vara svårt att
skilja mellan uppsåtliga och oaktsamma
handlingar när det gäller barn under sju
års ålder.
För egen del vill jag, förutom de skäl
som jag redan har anfört mot ett
objektivt ansvar, framhålla att en
fixering av ett objektivt ansvar till
vissa åldersgränser kan medföra olyckliga
konsekvenser eftersom barn mognar i olika
takt. Jag delar uppfattningen att det kan
vara svårt att skilja mellan ett barns
uppsåtliga och oaktsamma handlingar men
anser för egen del att detta kan gälla
även litet äldre barn. Det syfte som
avses med förslaget skulle i och för sig
kunna åstadkommas genom att man inför en
möjlighet att göra undantag från ett
objektivt skadeståndsansvar när det är
skäligt med hänsyn till omständigheterna
i det speciella fallet. Denna lösning kan
dock leda till vissa komplikationer i
förhållande till den allmänna jämknings-
regeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen.
Sammantaget leder det jag har anfört
till slutsatsen att ett objektivt
skadeståndsansvar för vårdnadshavare i
många fall inte skulle få avsedd verkan
och i vissa fall få andra följder än vad
som är avsett. Liksom majoriteten av
remissinstanserna anser jag därför att en
sådan bestämmelse inte bör införas utan
att det i stället bör övervägas om
vårdnadshavares skadeståndsansvar kan
utvidgas på något annat sätt.

2.2.3 Skall det utvidgade
skadeståndsansvaret bygga på en
presumtion för ansvar?

Promemorians bedömning: Överensstämmer
med min (se promemorian s. 24 f.)
Remissinstanserna: Majoriteten av
remissinstanserna instämmer i
promemorians bedömning. En remissinstans
anför att möjligheterna att införa ett
presumerat culpaansvar för vårdnadshavare
bör övervägas ytterligare.
Skälen för min bedömning: Ett sätt att
skärpa vårdnadshavares skadeståndsansvar
är att införa ett presumerat ansvar. En
bestämmelse om presumtionsansvar skulle
kunna anknyta till tillsynsregeln i
6 kap. 2 § föräldrabalken på så sätt att
vårdnadshavaren presumeras ha brustit i
sin tillsynsplikt, om inte annat visas.
Ett sådant ansvar innebär inte att kravet
på den tillsyn som vårdnadshavaren skall
ha över barnet för att undgå skadestånds-
ansvar ändras. Det innebär i stället att
själva utgångspunkten ändras så att den
tillsynsansvarige anses ha varit oaktsam
i sin tillsyn över barnet och att
motsatsen måste visas för att han skall
undgå skadeståndsansvar. Oavsett hur högt
beviskravet ställs - styrkt, sannolikt
eller antagligt - torde en presum-
tionsregel innebära att skadestånds-
skyldighet inträder i fler fall än enligt
nuvarande regler, eftersom det kan vara
svårt för en vårdnadshavare att bevisa
att han eller hon inte har varit vårdslös
vid sin tillsyn över barnet. En
remissinstans anför att en sådan skade-
ståndsregel är att föredra eftersom den
skulle stämma överens med hur frågan om
vårdnadshavares skadeståndsskyldighet är
reglerad i vissa andra europeiska länder.
När ett presumtionsansvar diskuterades i
förarbetena till skadeståndslagen
avvisade departementschefen denna tanke.
Han hänvisade bl.a. till
Skadeståndskommitténs uttalande att
rättspraxis knappast hade givit belägg
för att bevissvårigheterna för den skade-
lidande var så stora att något behov av
en omkastad bevisbörda förelåg och att
en regel om omvänd bevisbörda knappast
kan inskränkas till att gälla föräldrar
som har tillsyn över sina barn. Han
tillade för egen del att också de skäl
som kan anföras mot ett objektivt ansvar
gör sig gällande vid bedömningen av om
ett presumtionsansvar borde införas (se
prop. 1972:5 s. 132 och 171).
Jag anser att de synpunkter som har
anförts mot ett presumtionsansvar i
förarbetena till skadeståndslagen har
beaktansvärd tyngd. En betydande nackdel
med ett presumtionsansvar ligger också i
att ett sådant ansvar skulle innebära att
frågan om vårdnadshavares
skadeståndsansvar skulle regleras
annorlunda än annan skadeståndsskyldighet
enligt skadeståndslagen. Det finns vidare
anledning att ifrågasätta om en regel om
omkastad bevisbörda innebär någon större
saklig förändring. Även när utgångsläget
i processen är att den skadelidande har
bevisbördan torde det nämligen i
allmänhet bli vårdnadshavarens sak att
ange hur han eller hon anser att
tillsynsplikten har fullgjorts. Därmed
får vårdnadshavaren ett så stort ansvar
för utredningen att bevisbördans formella
placering minskar i betydelse. Härtill
kommer att syftet med ett utvidgat
skadeståndsansvar för vårdnadshavare inte
i första hand är att tillförsäkra de
skadelidande ersättning för skada. Frågan
om ett utvidgat skadeståndsansvar för
vårdnadshavare bör därför inte lösas på
detta sätt.

2.2.4 Skall det utvidgade
skadeståndsansvaret bygga på ett
skärpt och preciserat tillsynsansvar?

Promemorians förslag: Överensstämmer i
huvudsak med mitt (se promemorian s. 24).
Remissinstanserna: De flesta
remissinstanserna godtar promemorians
förslag. Flera remissinstanser anser dock
att ett utvidgat tillsynsansvar bör
kombineras med en regel i
skadeståndslagen om vårdnadshavares
skadeståndsansvar.
Skälen för mitt förslag: Som jag
tidigare har anfört (se avsnitt 2.1.2) är
vårdnadshavare skadeståndsansvariga för
skador som har orsakats av barnet, om
vårdnadshavaren uppsåtligen eller av
oaktsamhet har brustit i sin tillsyn över
barnet. Detta följer av de allmänna
skadeståndsreglerna i skadeståndslagen i
förening med tillsynsreglerna i
föräldrabalken (2 kap. 1 § skade-
ståndslagen jämförd med 6 kap. 2 §
föräldrabalken). Vårdnadshavares
skadeståndsansvar är således inte
reglerat särskilt i skadeståndslagen.
Syftet med ett utvidgat skadeståndsans-
var är främst preventivt (se avsnitt
2.2.1). Avsikten är att få vårdnads-
havarna att mer aktivt verka för att
deras barn inte orsakar skador. Ett sätt
att uppnå detta är att skärpa och
precisera kraven på den tillsyn som en
vårdnadshavare skall ha över sitt barn.
Det preventiva syftet kan då uppnås genom
att vårdnadshavaren ges ett ekonomiskt
incitament att i större utsträckning än
nu försöka förhindra att barnet orsakar
skada. Lagrådet ifrågasätter om det
preventiva syftet kan uppnås när skada
orsakas av barn som kommer från hem med
sociala och ekonomiska problem men godtar
förslaget och anför att den föreslagna
bestämmelsen när det gäller mera normala
föräldraförhållanden kan tänkas bli ut-
gångspunkt för ett mer aktivt engagemang
och ge föräldrarna stöd i tillsynsrollen.
Jag håller med Lagrådet om att man inte
kan räkna med att ett utvidgat
skadeståndsansvar motverkar skador i alla
situationer. För de flesta familjer får
det dock säkerligen en preventiv effekt.
Jag vill i detta sammanhang dock peka på
ansvarsförsäkringarnas roll. I den mån
vårdnadshavarens skadeståndsskyldighet
täcks av en ansvarsförsäkring begränsas
hans eller hennes ekonomiska ansvar till
självrisken.
Även den skadelidandes intressen tas
till vara genom ett skärpt
tillsynsansvar. Man kan anta att många av
de skador som orsakas av barn i samband
med brott inte ersätts av ansvarsför-
säkringen eftersom det är skador som
orsakas uppsåtligen av barn som är över
tolv år. Om vårdnadshavarnas
tillsynsansvar skärps, kommer vårdnadsha-
varna att i större utsträckning bli
skadeståndsskyldiga. I de allra flesta
fall torde vårdnadshavarnas skadestånds-
skyldighet bero på oaktsamhet vid
tillsynen över barnet. Detta innebär att
det skadestånd som vårdnadshavaren skall
utge täcks av ansvarsförsäkringen. Därmed
ökar den skadelidandes möjligheter att få
ersättning.
Några remissinstanser ifrågasätter
värdet av ett skärpt tillsynsansvar och
anför att den skadelidande kan ha
avsevärda svårigheter att skaffa fram den
bevisning som behövs och att detta torde
leda till att en vårdnadshavares
påstående om att tillsynen har varit
tillräcklig måste godtagas. Även Lagrådet
pekar på risken för bevissvårigheter och
anför att det kan vara besvärligt för en
skadelidande att visa att en
vårdnadshavare har varit oaktsam när det
gäller andra typer av tillsyn än direkt
uppsikt samt att det torde föreligga
svårigheter att visa att det råder ett
adekvat samband mellan t.ex. en utebliven
förmaning och en inträffad skada.
För egen del anser jag att risken för
bevissvårigheter inte bör överdrivas.
Visserligen följer av allmänna regler att
det åligger den skadelidande att bevisa
att en vårdnadshavare genom att brista i
sin tillsyn över barnet har vållat
skadan. Likaså torde det vara den
skadelidandes sak att bevisa omfattningen
av sina skador. Vad jag nu har anfört är
dock endast ett par av flera faktorer som
måste beaktas vid en diskussion om
bevisbördan i ett mål om vårdnadshavares
skadeståndsansvar. Redan det faktum att
en skada har inträffat kan i vissa
situationer vara bevis nog för att
vårdnadshavaren inte har haft en
tillräcklig beredskap för att förebygga
skada. I andra situationer kan den
skadelidande behöva bevisa att vårdnads-
havaren borde ha vidtagit särskilda
åtgärder för att förhindra skada. Som jag
har varit inne på tidigare (se avsnitt
2.2.3) bör det dock i allmänhet åligga
vårdnadshavaren att bidra till
utredningen med närmare uppgifter om vad
han har gjort för att fullgöra sin
tillsynsplikt. Ett blankt påstående om
att tillsynen har varit tillräcklig
behöver inte godtas utan vidare. Och om
vårdnadshavaren vill åberopa ursäktande
omständigheter torde han ha bevisbördan
för dem. Det jag nu har anfört talar för
att frågan om vållande måste bedömas
nyanserat med hänsyn till många olika
faktorer. Min åsikt är därför att man
inte redan utifrån ett resonemang om
bevisbördans placering kan dra den
slutsatsen att den skadelidandes
möjligheter till ersättning skulle vara
otillräckliga, om skadeståndsreglerna
bygger på ett tillsynsansvar.
Ett skärpt tillsynsansvar har, utöver
vad jag tidigare har nämnt, den fördelen
att den rättstekniska lösningen ansluter
till hur vårdnadshavares skadeståndsan-
svar nu är reglerat i lagstiftningen.
Lagrådet godtar också, som jag tidigare
har nämnt, den rättstekniska lösningen
och anför att det kan vara av värde från
informationssynpunkt att det i lagtexten
uttryckligen anges att vårdnadshavaren
har ett ansvar för att barnet inte
orsakar skada för någon annan. Jag är av
samma uppfattning. Det preventiva syftet
tillgodoses på ett bättre sätt om det
direkt i den lagstiftning som reglerar
den omsorg och tillsyn som ett barn skall
få anges på ett tydligt sätt vad
samhället förväntar sig av vårdnadsha-
varna när det gäller vilka åtgärder de
skall vidta för att förhindra att deras
barn orsakar skador. Jag anser därför, i
likhet med flertalet av remissin-
stanserna, att den bästa lösningen är att
i 6 kap. 2 § föräldrabalken lägga till en
bestämmelse om ett skärpt tillsynsansvar,
som innebär att vårdnadshavaren har ett
ansvar för att barnet inte orsakar skada
för någon annan.
Några remissinstanser anser att ett
utvidgat tillsynsansvar enligt
föräldrabalken bör kombineras med en be-
stämmelse i skadeståndslagen om
vårdnadshavares skadeståndsansvar. Man
menar att det preventiva syftet skulle
tillgodoses bättre eftersom själva
skadeståndsfrågan får en mer uttrycklig
reglering. En remissinstans förordar att
man direkt i skadeståndslagen inför en
culparegel om vårdnadshavares skade-
ståndsskyldighet.
Mot en sådan lösning talar att en
särskild culparegel i skadeståndslagen
inte skulle innebära någon ändring i sak
i förhållande till den vållandebedömning
som skall göras enligt den allmänna
culparegeln i 2 kap. 1 §
skadeståndslagen. Och att utan skillnad i
sakligt hänseende ha en särskild
culparegel för vissa typer av
skadevållare anser jag inte vara någon
lämplig ordning. Tvärtom skulle detta
kunna leda till oklarheter om vad som
gäller. Jag är därför inte beredd att
föreslå någon särskild culparegel för
vårdnadshavares skadeståndsansvar.
Även i Våldskommissionens slutbetänkande
föreslås en ändring i 6 kap. 2 §
föräldrabalken. Kommissionen föreslår att
det i den paragrafen skall föras in en
bestämmelse om att barnets vårdnadshavare
skall svara för att barnet får det skydd
och stöd barnet behöver, om det riskerar
att utvecklas ogynnsamt.
Ändringsförslaget innebär ingen
utvidgning i förhållande till gällande
rätt, utan syftar till att lyfta fram och
definiera föräldrars ansvar att skydda
och stödja barnet (se SOU 1990:92 s. 86).
Våldskommissionens förslag är inriktat
på barnets behov och är inte avsett att
ålägga vårdnadshavaren något utvidgat
ansvar gentemot tredje man. Att förslaget
inte syftar till någon ändring i sak
begränsar enligt min mening dess värde
(jfr prop. 1991/92:100 bil. 3 s. 40). Mot
förslagets utformning kan dessutom riktas
den anmärkningen att bestämmelsen
inbjuder till olämpliga motsatsslut när
den inskränks till att gälla fall då
barnet riskerar att utvecklas ogynnsamt.
Jag anser därför att Våldskommissionens
förslag till ändring i 6 kap. 2 §
föräldrabalken inte bör genomföras.

2.2.5 Innebörden av ett utvidgat
skadeståndsansvar m.m.

Promemorians förslag: Överensstämmer i
sak med mitt förslag (se promemorian s.
24).
Remissinstanserna: De flesta
remissinstanserna tillstyrker pro-
memorieförslaget eller lämnar det utan
erinran. Några remissinstanser lämnar
synpunkter på bestämmelsens närmare
utformning.
Skälen för mitt förslag: Det nuvarande
tillsynsansvaret i
6 kap. 2 § föräldrabalken har tillkommit
i första hand för att barnets bästa skall
främjas. Men tillsynsansvaret innebär
också en skyldighet för vårdnadshavaren
att se till att barnet inte åstadkommer
skada för tredje man. Flera remissin-
stanser ifrågasätter om promemorians
förslag om ett skärpt tillsynsansvar
innebär någon skillnad i detta hänseende.
Enligt min mening är det svårt att med
ledning av doktrin och praxis exakt
bestämma var gränsen för vårdnadshavares
skadeståndsansvar går enligt gällande
rätt. Till skillnad från den nuvarande
tillsynsregeln tar promemorians förslag
direkt sikte på skyddet för tredje man.
Även om man kan vara tveksam om vad detta
innebär i förhållande till gällande rätt,
är en bestämmelse med denna inriktning
enligt min mening av värde från
brottsförebyggande synpunkt. I bestäm-
melsen slås nämligen fast att vårdnads-
havaren har ett uttryckligt ansvar för
att barnet inte skadar tredje man.
Bestämmelsen kan därigenom - som Göta
hovrätt har framhållit - tjäna som
utgångspunkt för vidare rättsbildning
genom rättspraxis i riktning mot ett
längre gående skadeståndsansvar för vård-
nadshavarna.
När det gäller bestämmelsens närmare
utformning har promemorieförslaget
kritiserats av några remissinstanser.
Bl. a. har det hävdats att den föreslagna
lagtexten inte ger ett helt träffande
uttryck för de krav som avses ligga i
tillsynsplikten. Jag finner kritiken i
viss mån berättigad och vill därför
allmänt framhålla följande om vad som bör
vara tillsynspliktens innebörd.
I tillsynsansvaret ingår naturligtvis,
liksom enligt gällande rätt, att
vårdnadshavaren skall ha en skyldighet
att i en konkret situation avvärja en
skadegörande handling av barnet.
Innebörden av det utvidgade ansvaret är
dock framför allt att vårdnadshavaren i
större mån än enligt gällande rätt skall
vara skyldig att ge barnet vägledning och
ha uppsikt över barnet för att förebygga
skadegörande handlingar. Därav följer att
det kan ställas mer bestämda krav på
aktivt handlande från vårdnadshavarens
sida. På vilket sätt föräldern skall vara
verksam för att fullgöra tillsynsansvaret
beror bl.a. på barnets ålder och mognad
samt på vad barnet sysselsätter sig med.
Vissa typer av skador torde inte kunna
förhindras på annat sätt än genom att
barnet står under direkt tillsyn eller
genom att det förhindras att företa sig
vissa saker. I andra situationer kan det
räcka med att barnet får förmaningar
eller förhållningsorder eller på annat
sätt får hjälp med att handla på lämpligt
sätt.
Naturligtvis bör ansvaret inte vara
obegränsat utan hänsyn bör tas till vad
som är möjligt för vårdnadshavaren, bl.a.
måste beaktas vilka förutsättningar
vårdnadshavaren har att förutse skade-
görande handlingar av barnet. Givetvis
bör skadeståndsansvaret vara begränsat av
vad som följer av reglerna om adekvat
kasualitet. Skadeståndsansvar torde bara
kunna bli aktuellt när vårdnadshavaren i
en konkret situation har brustit i sin
skyldighet att ge barnet vägledning eller
i skyldigheten att se till att barnet
står under uppsikt.
Lagrådet kritiserar lagrådsremissens
lagförslag och ifrågasätter om ordet
uppsikt bör ingå i lagtexten. Lagrådet
menar att detta kan vara missvisande
genom att det ger intryck av att det
krävs att vårdnadshavaren i första hand
har en omedelbar tillsyn över barnet,
vilket inte är avsikten när det gäller i
vart fall äldre barn. Lagrådet erinrar
också om att ordet uppsikt tidigare har
använts som beteckning för
vårdnadshavares tillsynsansvar (jfr prop.
1981/82:168 s. 23) och anför att det nu
inte bör komma ifråga att åter införa den
termen med den betydelse som anges i
detta lagförslag. Lagrådet förordar
därjämte att en bestämmelse om ett utökat
tillsynsansvar formuleras så att den ger
ett uttryck för att att det främst är
fråga om en precisering av en del av det
nuvarande tillsynsansvaret.
Ordet uppsikt i mitt förslag tar direkt
sikte på att barnet skall övervakas i
syfte att det inte skall orsaka skada för
någon annan. Enligt min mening beskriver
ordet uppsikt väl den grad av tillsyn som
i vissa fall kan krävas av
vårdnadshavaren. När det gäller äldre
barn innebär tillsynsansvaret, som
Lagrådet har påpekat, i de flesta fall
inte i första hand en skyldighet att ha
direkt uppsikt över barnet utan främst en
skyldighet att svara för att andra
lämpliga åtgärder vidtas. Även
beträffande barn i den åldern kan det
dock som jag tidigare har nämnt bli fråga
om direkt tillsyn. Jag förordar sålunda
en bestämmelse som innebär att
vårdnadshavaren skall svara för att
barnet står under uppsikt eller att andra
lämpliga åtgärder vidtas.
Lagförslaget innebär visserligen, som
Lagrådet har framhållit, en precisering
av det tillsynsansvar som vårdnadshavare
har enligt nu gällande lagstiftning.
Syftet med lagförslaget är dock att ge
vårdnadshavare ett särskilt ansvar för
att barnet inte skadar någon annan.
Vårdnadshavaren skall därvid ha en längre
gående handlingsplikt än enligt nuvarande
lagstiftning. Jag anser att lagtexten bör
utformas på ett sätt som markerar detta.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört
bör bestämmelsen kunna utformas så att
vårdnadshavaren i syfte att hindra att
barnet orsakar skada för någon annan
skall svara för att barnet står under
uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder
vidtas.
Flera av remissinstanserna efterlyser
också en mer ingående redogörelse för vad
ett skärpt tillsynsansvar innebär i
praktiken. Jag har i och för sig
förståelse för önskemål om en precisering
av vilka åtgärder som en vårdnadshavare
bör företa för att tillgodose kravet på
en utvidgad tillsyn. Barn kan emellertid
orsaka skador i en rad olika situationer
och huruvida vårdnadshavaren har uppfyllt
sin tillsynsplikt måste enligt min mening
bedömas i varje fall för sig. Sådana
frågor får därför i stor utsträckning
överlämnas till rättstilllämpningen. Jag
återkommer emellertid i
specialmotiveringen till vissa
tillämpningsfrågor.
Flera remissinstanser har synpunkter i
frågan om vem det skärpta
tillsynsansvaret skall gälla. En synpunkt
som framförs är att det utvidgade
ansvaret inte bör gälla föräldrar som
visserligen har del i vårdnaden men som
inte varaktigt bor tillsammans med
barnet. Det anförs att tillsynsansvaret i
dessa fall bör gälla endast den vårdnads-
havare som med hänsyn till barnets
faktiska vistelseort har möjlighet att
direkt eller indirekt utöva sin
tillsynsskyldighet. En annan synpunkt som
framförs är att umgängesföräldrar i
samband med umgänge med barnet skall
anses åta sig att ha tillsyn i stället
för vårdnadshavaren och således under
denna tid ha samma skadeståndsansvar som
vårdnadshavaren.
Jag anser att det skärpta ansvaret bör,
liksom är fallet med det nuvarande
tillsynsansvaret, gälla endast föräldrar
som har del i vårdnaden om barnet.
Umgängesföräldrar bör, liksom enligt
nuvarande regler, inte ha någon lagstad-
gad tillsynsplikt. Om ett barn orsakar en
skada när det vistas hos en förälder som
inte har del i vårdnaden, får den
förälderns skadeståndsansvar bedömas
enligt allmänna skadeståndsrättsliga
regler.
Föräldrar som har gemensam vårdnad om
sitt barn har ett gemensamt ansvar för
allt som rör barnet, även om de bor isär.
Ett skärpt tillsynsansvar bör därför
gälla alla vårdnadshavare oavsett om de
bor tillsammans med barnet eller inte.
Vilka närmare skyldigheter som ansvaret
medför för en vårdnadshavare får bedömas
efter förhållandena i det enskilda
fallet. För en vårdnadshavare som normalt
inte bor tillsammans med barnet
aktualiseras det skärpta tillsyns-
ansvaret framför allt när den
vårdnadshavaren har hand om barnet. Jag
behandlar dessa frågor mer utförligt i
specialmotiveringen.
Ett skärpt tillsynsansvar kommer i
första hand att bli aktuellt under den
tid som barnet inte tillbringar i skolan,
på daghem eller fritidshem. Anställda vid
skolor, fritidshem och daghem har ett
tillsynsansvar under den tid barnet
vistas där. Om den anställde brister i
tillsynen över barnet, kan arbetsgivaren
bli skadeståndsskyldig (jfr prop. 1972:5
s. 171 f. och NJA 1984 s. 764). Det
skärpta tillsynsansvaret för
vårdnadshavare är inte avsett att
innebära någon förändring i det ansvar
som dessa institutioner kan ha.-
Några remissinstanser uttrycker
osäkerhet om vilka skador en
vårdnadshavare kan bli skyldig att
ersätta. Jag föreslår inga särskilda
regler om detta. Av skadeståndslagens
allmänna regler kommer därför att framgå
vilka slag av skador som omfattas av det
utvidgade skadeståndsansvaret. Det gäller
i första hand person- och sakskada (se 2
kap. 1 § skadeståndslagen). Ersättning
för ren förmögenhetsskada torde mer
sällan komma i fråga. Sådan
ersättningsskyldighet förutsätter
nämligen normalt att den
ersättningsskyldige har orsakat skadan
genom brott (se 2 kap. 4 §
skadeståndslagen), och tillsynsplikten
enligt 6 kap. 2 § föräldrabalken är inte
straffsanktionerad. Däremot torde ett
skadeståndskrav för ren förmögenhetsskada
kunna grundas på brott mot bestämmelsen i
26 kap. 6 § andra stycket brottsbalken
(se avsnitt 2.1.2).
Det utvidgade skadeståndsansvaret kan
bli ekonomiskt betungande för en
vårdnadshavare vars barn orsakar en skada
till ett stort ekonomiskt värde. Liksom
nu kan i ett sådant fall vårdnadshavarens
skadeståndsskyldighet jämkas enligt
bestämmelsen i 6 kap. 2 § skadestånds-
lagen. Jämkning kommer dock inte i fråga
om ansvaret täcks av en ansvarsför-
säkring.

2.2.6 Ansvarsförsäkring m.m.

Ansvarsförsäkringen täcker, som jag
tidigare har nämnt, inte skador som har
orsakats uppsåtligen av den som är över
tolv år (se avsnitt 2.1.3). Om en
förälder eller vårdnadshavare av
oaktsamhet har underlåtit att ha den
uppsikt över barnet som behövs för att
förhindra att barnet åstadkommer skada,
så gäller ansvarsförsäkringen däremot för
förälderns eller vårdnadshavarens
skadeståndsansvar även om skadan har
orsakats uppsåtligen av barnet. Om
ansvarsförsäkring finns, blir resultatet
i de flesta fall att förälderns eller
vårdnadshavarens ekonomiska insats
begränsas till att betala premier för
försäkringen och självrisk.
Eftersom samma ansvarsförsäkring täcker
både barnets och förälderns eller
vårdnadshavarens skadeståndsansvar, blir
det inte fråga om någon regressrätt från
ansvarsförsäkringen. Om den skadelidande
har utnyttjat sin försäkring för att få
ersättning för sin skada, kan hans
försäkringsbolag ha ett regressanspråk
mot en skadeståndsskyldig vårdnadshavare
eller mot dennes försäkringsbolag. Rätten
att göra gällande regresskrav är dock
begränsad bl.a. genom överenskommelser
mellan försäkringsbolagen (se avsnitt
2.1.3).

2.3 Kostnader

Den ändring av tillsynsansvaret som jag
nu föreslår torde innebära att
försäkringsersättning enligt ansvars-
försäkring kommer att utbetalas i fler
fall än tidigare. Å andra sidan innebär
det att försäkringsersättningar som nu
betalas ut genom den skadelidandes egen
försäkring kommer att minska. Den nya
ordningen kan också medföra att antalet
svårbedömda försäkringsfall blir något
större. En remissinstans anför att detta
kan medföra vissa skade- och drifts-
kostnadsökningar för försäkringsbolagen
samt ökade premiekostnader för
försäkringstagarna. Enligt min
uppskattning kan ökningen av antalet
svårbedömda fall inte antas bli mer än
marginell. Efter hand som praxis
utvecklas kan man också förutse att de
svårbedömda fallen blir färre i antal.
Jag bedömer att förslaget inte kommer att
medföra någon beaktansvärd kostnadsökning
för försäkringsbolagen eller för
försäkringstagarna.
I den mån antalet svårbedömda
försäkringsfall ökar, skulle det kunna
tänkas medföra fler tvister vid domstol.
Risken för detta bör dock inte
överdrivas. De överväganden som skall
göras för att konstatera om en förälder
eller en annan vårdnadshavare har brustit
i sina skyldigheter enligt den nya
bestämmelsen skiljer sig inte nämnvärt
från den motsvarande bedömning som görs
enligt gällande regler om skadeståndsan-
svar på grund av bristande tillsyn över
barnet. Dessa frågor regleras till
största delen av försäkringsbolagen utan
att tvisten dras inför domstol. Jag
räknar därför inte med några ökade
kostnader för domstolsväsendet.

2.4 Ikraftträdande m.m.

Lagändringen bör träda i kraft så snart
som möjligt. Ett lämpligt datum kan vara
den 1 januari 1994.
Den nya bestämmelsen blir tillämplig i
fråga om skadestånd med anledning av
skadefall som inträffar efter
ikraftträdandet, medan äldre lag skall
tillämpas på skadefall som har inträffat
dessförinnan. Detta följer av allmänna
rättsgrundsatser och behöver inte
regleras i några övergångsbestämmelser
(jfr prop. 1972:5 s. 593).

3 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har
inom Justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i
föräldrabalken.
Lagrådet har granskat lagförslaget.

4 Specialmotivering

Förslag till lag om ändring i

föräldrabalken

6 kap. 2 §

Barn står under vårdnad av båda
föräldrarna eller en av dem, om inte
rätten har anförtrott vårdnaden åt en
eller två särskilt förordnade förmyndare.
Vårdnaden om ett barn består till dess
att barnet fyller arton år eller
dessförinnan ingår äktenskap.
Den som har vårdnaden om ett barn har
ett ansvar för barnets personliga
förhållanden och skall se till att
barnets behov enligt 1 § blir
tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare
svarar även för att barnet får den
tillsyn som behövs med hänsyn till dess
ålder, utveckling och övriga
omständigheter samt skall bevaka att
barnet får tillfredsställande försörjning
och utbildning. I syfte att hindra att
barnet orsakar skada för någon annan
skall vårdnadshavaren vidare svara för
att barnet står under uppsikt eller att
andra lämpliga åtgärder vidtas.
Om ansvaret i frågor som gäller barnets
ekonomiska förhållanden finns
bestämmelser i 9-16 kap.

Paragrafen innehåller regler dels om vem
som skall ha vårdnaden om barn (första
stycket), dels om vårdnadshavarens
skyldigheter (andra stycket). I tredje
stycket hänvisas till andra kapitel i
föräldrabalken som gäller ansvaret för
barnets ekonomiska förhållanden.
Bland vårdnadshavarens skyldigheter
anges i andra stycket att barnet skall få
tillsyn. I tillsynsskyldigheten ligger
att vårdnadshavaren skall skydda barnet
så att det inte skadas men också att
vårdnadshavaren skall se till att barnet
inte orsakar skada för någon annan.
I andra stycket har lagts till en
bestämmelse om att vårdnadshavaren i
syfte att hindra att barnet orsakar skada
för någon annan svarar för att barnet
står under uppsikt eller att andra
lämpliga åtgärder vidtas. Avsikten med
bestämmelsen är att vårdnadshavaren skall
ha ett särskilt ansvar för att se till
att barnet inte orsakar någon annan en
skada. Om vårdnadshavaren försummar detta
tillsynsansvar uppsåtligen eller av
vårdslöshet, kan det medföra
skadeståndsskyldighet enligt 2 kap. 1 §
skadeståndslagen. Vårdnadshavarens ansvar
är begränsat till vad som gäller enligt
reglerna om adekvat kausalitet. Det
innebär att vårdnadshavarens
underlåtenhet att se till att barnet står
under uppsikt eller att vidta andra
lämpliga åtgärder skall kunna hänföras
till en konkret situation i vilken barnet
har orsakat skada och att vårdnadshavaren
genom sitt förhållningssätt skall kunna
anses ha vållat skadan.
Bestämmelsen innebär inte att
vårdnadshavaren skall anses ha försummat
sin tillsynsplikt så snart barnet orsakar
en skada. I tillsynsansvaret ligger att
vårdnadshavaren, inom ramen för vad som
är möjligt för honom, skall vidta de
åtgärder som behövs för att barnet inte
skall orsaka skada. Om skada uppstår
trots att vårdnadshavaren har uppfyllt
sin tillsynsplikt, blir vårdnadshavaren
inte skadeståndsskyldig. Vårdnadshavarens
ansvar är alltså inte objektivt.En
förutsättning för att vårdnadshavaren
skall kunna övervaka barnet för att
förebygga och förhindra att barnet
orsakar skada är att vårdnadshavaren
känner till barnets aktiviteter.
Vårdnadshavaren måste därför på ett
aktivt sätt hålla sig underrättad om vad
barnet företar sig och vara beredd att
ingripa i den utsträckning som kan
behövas.
De åtgärder som vårdnadshavaren skall
vidta måste bli olika beroende på barnets
ålder och mognad och vad barnet
sysselsätter sig med. Ett mycket litet
barn fordrar i princip ständig passning.
Äldre barn behöver stå under viss uppsikt
men de kan i större utsträckning tillåtas
att företa sig saker på egen hand.
Lämpliga åtgärder kan då vara t.ex. råd,
anvisningar eller förmaningar. Dessa
måste anpassas till vad barnet har
möjlighet att förstå och ta intryck av.
Kravet på att vårdnadshavaren skall ha
uppsikt över barnet innebär inte att han
eller hon ständigt måste befinna sig i
närheten av barnet. När det gäller barn
som är så stora att de kan tillåtas att
på egen hand lämna hemmet kan det inte
rimligen krävas att föräldrarna i detalj
känner till vad barnet företar sig.
Tillsynskravet kan dock inte anses
uppfyllt t.ex. om vårdnadshavaren vet
eller har anledning att misstänka att
barnet företar sig någonting som kan
medföra en skada samt vårdnadshavaren har
haft möjlighet att kontrollera hur barnet
beter sig och därmed förebygga skada men
inte gör det. Om vårdnadshavaren vet
eller har anledning att misstänka att
barnet använder ett farligt föremål,
måste det i allmänhet krävas att
vårdnadshavaren har - eller åtminstone
försöker skaffa sig - en kontinuerlig
uppsikt över barnet. Om barnet tidigare
har gjort sig skyldigt till skadegörande
handlingar, bör det ställas större krav
på den kontroll som vårdnadshavaren skall
ha över vad barnet företar sig. När det
gäller ungdomar i tonåren blir det i
allmänhet inte fråga om omedelbar
tillsyn. Men direkt uppsikt kan i vissa
situationer vara nödvändigt även
beträffande tonåringar, t.ex. när
tonåringen tillåts att använda ett
farligt föremål.
I den mån direkt uppsikt inte behövs kan
det vara nödvändigt att vårdnadshavaren
vidtar andra lämpliga åtgärder för att
kravet på tillsyn skall vara uppfyllt.
När det gäller tonåringar måste man räkna
med att vårdnadshavarnas inflytande över
vad ungdomarna gör utanför hemmet är
ganska litet och det är naturligtvis en
avvägningsfråga hur stor frihet en
tonåring skall medges. Likväl bör det
krävas att vårdnadshavaren ger barnet
vägledning och aktivt bestämmer gränserna
för barnets frihet. Det innebär att det i
vissa situationer kan föreligga en
skyldighet att ge barnet förhållnings-
order, förmaningar och instruktioner för
att vårdnadshavaren skall anses ha
uppfyllt kravet på att vidta lämpliga
åtgärder. I vissa fall kan det också
krävas att vårdnadshavaren meddelar
restriktioner när det gäller vad barnet
tillåts att sysselsätta sig med.
Om vårdnadshavaren känner till eller har
anledning att misstänka att tonåringen
håller på med något som kan orsaka en
skada, bör det krävas att vårdnadshavaren
aktivt ingriper för att försöka förhindra
skada. Är situationen sådan att det inte
kan begäras att vårdnadshavaren
personligen ingriper mot tonåringens
förehavanden, bör vårdnadshavaren vidta
andra lämpliga åtgärder som kan förebygga
skada, t.ex. att söka hjälp hos de
sociala myndigheterna. Detta kan också
bli nödvändigt om ett barn eller en
tonåring inte rättar sig efter de gränser
som vårdnadshavaren sätter. De uppgifter
som vårdnadshavaren lämnar till sociala
myndigheter är sekretessbelagda i den
utsträckning som föreskrivs i
sekretesslagen (1980:100).
Regeln om det skärpta tillsynsansvaret
är utformad så att vårdnadshavaren inte
åläggs att alltid personligen hålla
barnet under uppsikt eller vidta de andra
åtgärder som kan anses lämpliga. Han
eller hon får anförtro åt någon annan att
göra det. Men vårdnadshavaren ansvarar då
för att den som har fått denna uppgift
fullgör uppgiften på ett betryggande
sätt. Vårdnadshavaren kan inte genom ett
uppdrag till någon annan befria sig från
sitt ansvar. Detta får särskild betydelse
vid bedömningen av tillsynsansvaret i
sådana situationer där barnet mer
regelmässigt vistas hos någon annan än
vårdnadshavaren.
Om barnets föräldrar gemensamt har
vårdnaden men bor i sär, är båda
ansvariga för att barnet står under
erforderlig uppsikt. Vilken av föräldrar-
na som i ett sådant fall kan åläggas
skadeståndsskyldighet får avgöras efter
vem av dem som hade barnet hos sig när
skadan inträffade och som därmed kan
anses ha försummat sin tillsynsplikt. En
förälder som på överenskommet sätt har
överlämnat barnet till den andra
vårdnadshavaren får således normalt anses
ha gjort vad som ankommer på honom eller
henne för att se till att barnet får
erforderlig tillsyn. Om den
vårdnadshavare som inte har hand om
barnet får kännedom om, eller har
anledning att misstänka, att barnet
företar sig något som kan orsaka skada,
är han eller hon dock skyldig att vidta
åtgärder även om barnet vistas hos den
andre vårdnadshavaren. När det gäller
andra åtgärder, t.ex. förmaningar och
tillrättavisningar, är fördelningen av
ansvaret mellan vårdnadshavarna inte i
lika hög grad beroende av var barnet
vistas.
Om barnet vistas hos t.ex. en umgänges-
förälder och därvid orsakar skada, kan
det normalt sett knappast komma i fråga
att vårdnadshavaren skulle kunna bli
ansvarig för den skadan på grund av
bristande tillsyn. Genom att barnet
överlämnas till umgängesföräldern för att
barnet skall få tillfälle till umgänge
med denne får det nämligen normalt anses
att vårdnadshavaren har uppfyllt sitt
ansvar. Huruvida umgängesföräldern kan
bli ansvarig för skadan regleras inte av
förevarande bestämmelse utan får avgöras
enligt allmänna skadeståndsrättsliga
regler. I det sammanhanget bör observeras
att umgängesföräldern inte har någon
lagstadgad tillsynsplikt. Däremot får det
möjligen anses att umgängesföräldern
genom att ta emot barnet för utövande av
umgänget har åtagit sig att i
vårdnadshavarens ställe ha en i vart fall
begränsad tillsyn över barnet.
Om ett barn omhändertas för
samhällsvård, påverkas inte den rättsliga
vårdnaden. I allmänhet ändras dock
förhållandena i sådan grad att det
inverkar på bedömningen av
vårdnadshavarens tillsynsansvar. Ett barn
kan omhändertas för kortare eller längre
tid. Orsakar ett barn skada när det
vistas i ett särskilt ungdomshem enligt
12 § lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga eller i ett
hem för vård eller boende, kan
vårdnadshavaren inte ställas till svars,
om uppsikten över barnet har brustit. I
ett sådant fall kan i stället personalen
i hemmet, eller i första hand
arbetsgivaren, bli skadeståndsskyldig, om
barnet inte har stått under uppsikt i den
utsträckning som krävs. Vårdnadshavarens
ansvar bör bedömas på samma sätt, om
barnet är placerat i familjehem. Huruvida
de som tar emot barnet i familjehemmet
kan göras ansvariga för skada som barnet
orsakar under sin vistelse får avgöras
enligt allmänna skadeståndsrättsliga
regler.
Vårdnadshavarens skadeståndsansvar
gäller fullt ut, om barnet finns hos
vårdnadshavaren trots att det är omhän-
dertaget för samhällsvård. Vidare
ansvarar vårdnadshavaren naturligtvis, om
barnet vistas i ett annat enskilt hem i
enlighet med vårdnadshavarens önskan.
Detsamma gäller om vårdnadshavaren
tillfälligtvis låter barnet bo på annan
plats, t. ex. på ett läger eller en
sommarkoloni. I de fall då vårdnadshava-
ren placerar barnet hos någon annan
avgörs skadeståndsansvaret i första hand
efter en bedömning av om vårdnadshavaren
har visat tillräcklig omsorg vid valet av
placering.
Vårdnadshavarens ansvar gäller oavsett
om barnet är skadeståndsskyldigt. Om
barnet har orsakat en skada genom en
olyckshändelse och därför inte är
skadeståndsskyldigt, kan dess
vårdnadshavare ändå bli
skadeståndsskyldig under förutsättning
att han eller hon uppsåtligen eller av
oaktsamhet har brustit i sin plikt se
till att barnet får vägledning och står
under uppsikt.
Är både barnet och vårdnadshavaren
skadeståndsskyldiga, svarar de
solidariskt för skadeståndet, om inte
annat följer av att begränsning gäller i
den skadeståndsskyldighet som åvilar
någon av dem (6 kap. 3 §
skadeståndslagen). Det kan inträffa att
vårdnadshavarens och barnets skade-
ståndsskyldighet fastställs till olika
belopp beroende på att förutsättningarna
för jämkning är olika i 2 kap. 2 § och
6 kap. 2 § skadeståndslagen.
Frågan om regressrätt mellan barnet och
vårdnadshavaren torde i de flesta fall
sakna praktisk betydelse. Frågan har
behandlats i förarbetena till
skadeståndslagen (se prop. 1972:5 s. 176
f.).
Om barnet har orsakat en skada genom
brott, kan den skadelidandes anspråk på
skadestånd prövas i samband med åtal mot
barnet (22 kap. 1 § rättegångsbalken).
Hör brottet under allmänt åtal, är
åklagaren skyldig att i samband med
åtalet förbereda och utföra ett
skadeståndsanspråk som riktas mot barnet,
om det kan ske utan väsentlig olägenhet
och den skadelidandes anspråk inte är
uppenbart obefogat (22 kap. 2 §
rättegångsbalken). I fråga om
skadeståndsanspråk mot en vårdnadshavare
gäller delvis andra regler. Skade-
ståndsanspråket mot vårdnadshavaren
grundas nämligen inte enbart på brottet.
Ett sådant anspråk har åklagaren inte
någon skyldighet att förbereda eller föra
talan om. Det kan emellertid tas upp till
behandling i samband med åtalet (22 kap.
1 och 3 §§ rättegångsbalken).

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört
hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslaget till lag om
ändring i föräldrabalken.

6 Beslut

Regeringen ansluter sig till
föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen
att anta det förslag som föredraganden
har lagt fram.

3
Sammanfattning av departementspromemorian
1993:11 om vårdnadshavares skade-
ståndsansvar

En vårdnadshavare är skyldig att betala
skadestånd för skador som hans eller
hennes barn har orsakat, om vårdnadshava-
ren uppsåtligen eller av oaktsamhet har
brustit i sin tillsyn över barnet. Detta
föl-
jer av den allmänna culparegeln i 2 kap.
1 § skadeståndslagen (1972:207), som
föreskriver att var och en som
uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar
person- eller sakskada skall ersätta
skadan, såvida inte annat följer av
skadeståndslagen. Den tillsyn som
vårdnadshavaren skall ha över barnet
regleras i 6 kap. 2 § föräldrabalken. Där
sägs att barnets vårdnadshavare svarar
för att barnet får den tillsyn som behövs
med hänsyn till barnets ålder, utveckling
och övriga omständigheter.
I promemorian föreslås att
tillsynsansvaret skall skärpas och
preciseras i skadeförebyggande syfte. En
vårdnadshavare skall sålunda svara för
att barnet står under uppsikt i den
utsträckning som behövs för att barnet
inte skall orsaka skada för någon annan.
Förslaget innebär att vårdnadshavaren kan
bli skadeståndsskyldig enligt 2 kap. 1 §
skadeståndslagen, om han eller hon
uppsåtligen eller av oaktsamhet har
brustit i sin skyldighet att se till att
barnet står under uppsikt.
Lagändringen föreslås träda i kraft den
1 januari 1994.

29
Promemorians lagförslag

Förslag till
Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 2 §
föräldrabalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.
2 §
Barn står under vårdnad av båda
föräldrarna eller en av dem, om inte
rätten har anförtrott vårdnaden åt en
eller två särskilt förordnade förmyndare.
Vårdnaden om ett barn består till dess
att barnet fyller arton år eller
dessförinnan ingår äktenskap.
Den som har Den som har
vårdnaden om ett vårdnaden om ett
barn har ett ansvar barn har ett ansvar
för barnets för barnets
personliga personliga
förhållanden och förhållanden och
skall se till att skall se till att
barnets behov barnets behov enligt
enligt 1 § blir
1 § blir tillgodosedda.
tillgodosedda. Barnets
Barnets vårdnadshavare
vårdnadshavare svarar även för att
svarar även för att barnet får den
barnet får den tillsyn som behövs
tillsyn som behövs med hänsyn till dess
med hänsyn till ålder, utveckling
dess ålder, och övriga
utveckling och omständigheter samt
övriga skall bevaka att
omständigheter samt barnet får
skall bevaka att tillfredsställande
barnet får försörjning och
tillfredsställande utbildning. Vård-
försörjning och nadshavaren svarar
utbildning. vidare för att
barnet står under
uppsikt i den
utsträckning som
behövs för att
barnet inte skall
orsaka skada för
någon annan.
Om ansvaret i frågor som gäller
barnets ekonomiska förhållanden finns
bestämmelser i 9-16 kap.
___________
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994.

30
Förteckning över de remissinstanser som
har yttrat sig över promemorian
Vårdnadshavares skadeståndsansvar (Ds
1993:11)

Efter remiss har yttranden över
promemorian avgetts av Göta hovrätt,
Kammarrätten i Stockholm, Malmö
tingsrätt, Länsrätten i Stockholms län,
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Brottsförebyggande rådet (BRÅ),
Brottsskadenämnden, Socialstyrelsen,
Skolverket, Statens ungdomsråd,
Stockholms universitets juridiska
fakultetsnämnd, Juridiska
fakultetsstyrelsen vid Uppsala
universitet, Riksdagens ombudsmän (JO),
Svenska kommunförbundet, Stockholms
kommun, Sveriges domareförbund, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges Försäkrings-
förbund, Folksam, Försäkringsjuridiska
föreningen, Riksförbundet hem och skola,
AB Storstockholms Lokaltrafik och Svenska
lokaltrafikföreningen.

31
Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till
Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 2 §
föräldrabalken[3] skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.
2 §[4]
Barn står under vårdnad av båda
föräldrarna eller en av dem, om inte
rätten har anförtrott vårdnaden åt en
eller två särskilt förordnade förmyndare.
Vårdnaden om ett barn består till dess
att barnet fyller arton år eller
dessförinnan ingår äktenskap.
Den som har Den som har
vårdnaden om ett vårdnaden om ett
barn har ett ansvar barn har ett ansvar
för barnets för barnets
personliga personliga
förhållanden och förhållanden och
skall se till att skall se till att
barnets behov barnets behov enligt
enligt 1 § blir
1 § blir tillgodosedda.
tillgodosedda. Barnets
Barnets vårdnadshavare
vårdnadshavare svarar även för att
svarar även för att barnet får den
barnet får den tillsyn som behövs
tillsyn som behövs med hänsyn till dess
med hänsyn till ålder, utveckling
dess ålder, och övriga
utveckling och omständigheter samt
övriga skall bevaka att
omständigheter samt barnet får
skall bevaka att tillfredsställande
barnet får försörjning och
tillfredsställande utbildning. I syfte
försörjning och att hindra att
utbildning. barnet orsakar skada
för någon annan
skall
vårdnadshavaren
vidare svara för att
barnet står under
uppsikt eller att
andra lämpliga
åtgärder vidtas.
Om ansvaret i frågor som gäller barnets
ekonomiska förhållanden finns
bestämmelser i 9-16 kap.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994.

**FOOTNOTES**

[3] Balken omtryckt 1990:1526

[4] Senaste lydelse 1983:47

32
LAGRÅDET

Utdrag ur protokoll vid sammanträde
1993-09-30

Närvarande: justitierådet Per Jermsten,
justitierådet Lars Å. Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde
den 9 september 1993, varvid statsrådet
Laurén varit föredragande, har regeringen
för lagrådets yttrande överlämnat förslag
till lag om ändring i föräldrabalken.

Förslaget har inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Gudrun Antemar.

Förslaget föranleder följande yttrande av
lagrådet:

En vårdnadshavare är skadeståndsskyldig
för skador som hans eller hennes barn
orsakar, om vårdnadshavaren uppsåtligen
eller av oaktsamhet har brustit i sin
plikt att utöva tillsyn över barnet.
Vårdnadshavarens tillsynsansvar regleras
närmare i 6 kap. 2 § föräldrabalken (FB).
Enligt paragrafens andra stycke svarar
vårdnadshavaren för att barnet får den
tillsyn som behövs med hänsyn till
barnets ålder, utveckling och övriga
omständigheter. I remissen föreslås att
tillsynsansvaret skärps och preciseras
genom att det till andra stycket fogas en
ny mening av innehåll att vårdnadshavare
skall vidare i syfte att hindra att
barnet orsakar skada för någon annan
svara för att barnet står under uppsikt
eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.
Avsikten med förslaget anges vara att få
till stånd en utvidgning av
vårdnadshavarens skadeståndsansvar och då
främst i preventivt syfte.

Tillsynsansvaret enligt gällande
bestämmelser avser i första hand barnets
bästa. Barnet skall sålunda skyddas från
att skada sig självt eller att skadas av
någon annan. Det åvilar emellertid
vårdnadshavaren även en skyldighet att se
till att barnet inte orsakar skada för
annan. Vårdnadshavaren är sålunda skyldig
att förebygga och avvärja skadegörande
handlingar av barnet. I
tillsynsskyldigheten ligger vidare - som
framhålls i remissen - att
vårdnadshavaren är skyldig att på alla
sätt vara verksam för att förhindra att
barnet begår brott. Brister i
vårdnadshavarens tillsyn har i
rättspraxis föranlett skadeståndsansvar
framför allt när det gäller små barn. I
fråga om tonåringar är det däremot
ovanligt att skadeståndskrav mot
föräldrar vinner bifall (se Hellner,
Skadeståndsrätt, 4:e upplagan s. 225). En
orsak härtill kan vara att föräldrabalken
liksom även rättspraxis har som
utgångspunkt att barns omdöme och
insikter utvecklas successivt och att
ansvaret för barnets förhållanden därmed
gradvis förskjuts från vårdnadshavaren
till barnet självt allteftersom barnet
blir äldre och mognar.

Fråga är om lagförslaget kan antas
tillgodose det i remissen angivna syftet,
vilket flera remissinstanser betvivlat.
Behovet av en skärpt tillsyn över barn
gäller i första hand de äldre barnen. I
fråga om dem kan det emellertid sällan
bli tal om någon direkt uppsikt utan
tillsynen torde oftast få inskränkas till
förhållningsorder, förmaningar och
instruktioner. Att en vårdnadshavare
varit oaktsam i något sådant hänseende
kan vara besvärligt för en skadelidande
att visa. Svårigheter torde också
föreligga att visa att det råder ett
adekvat samband mellan exempelvis en
utebliven förmaning och en inträffad
skada. Det går inte heller att bortse
från att tonåringar som vållar omfattande
skador inte sällan kommer från hem med
betydande sociala och ekonomiska problem.
För dessa familjer torde det nu framlagda
förslaget knappast få någon märkbar
betydelse.

Det är följaktligen tveksamt om
remissförslaget kommer att få den
preventiva effekt som åsyftats. När det
gäller mera normala föräldraförhållanden
kan dock den föreslagna bestämmelsen
tänkas bli utgångspunkt för ett mer
aktivt engagemang och ge föräldrarna ett
stöd i tillsynsrollen. Det kan också vara
av värde från informationssynpunkt att i
lagtexten uttryckligen anges att
vårdnadshavaren har ett ansvar för att
barnet inte skadar annan. Som Göta
hovrätt framhållit i sitt remissvar kan
bestämmelsen även tjäna som utgångspunkt
för en vidare rättsbildning genom
rättspraxis i riktning mot ett längre
gående ansvar för vårdnadshavare.

Lagrådet anser sig med hänsyn till det
anförda kunna godta en lagreglering av
det slag som lagts fram i remissen. När
det gäller bestämmelsens närmare
utformning kan konstateras att flera
remissinstanser kritiserat
promemorieförslaget. I lagrådsremissen
har bestämmelsen därför getts en något
annorlunda formulering. Inte heller denna
lagtext är emellertid invändningsfri.
Ordet "uppsikt" är sålunda missvisande
genom att det ger intryck av att det
krävs att vårdnadshavaren i första hand
har en omedelbar tillsyn över barnet,
något som inte varit avsett, i vart fall
inte när det gäller äldre barn. Lagrådet
vill vidare erinra om att ordet "uppsikt"
tidigare använts som beteckning för
vårdnadshavarens tillsyn. Före den
lagändring som trädde i kraft den 1
januari 1983 gällde att vårdnadshavaren
skulle utöva den uppsikt över barnet som
var erforderlig med hänsyn till barnets
ålder och övriga omständigheter (6 kap. 3
§ FB). I proposition 1981/82:168
underströks (s. 23) att den dåvarande
bestämmelsen omfattade en plikt att
tillse både att barnet självt inte
skadades och att barnet inte skadade
annan. Föredragande statsrådet uttalade
att han ansåg att bestämmelsen borde
behållas men att termen "uppsikt" borde
bytas ut mot ordet "tillsyn", som enligt
hans mening bättre angav vad skyldigheten
gällde. Att nu åter föra in termen
"uppsikt" med den betydelse som angetts i
remissen anser lagrådet inte böra komma
ifråga.

Bestämmelsen kan också kritiseras från en
annan utgångspunkt, nämligen att
ordalydelsen ger intryck av att en
skyldighet att hindra barnet att orsaka
skador är något som inte följer av
vårdnadshavarens tillsynsplikt.
Bestämmelsen bör där formuleras om så att
den ger ett klarare uttryck för att det
främst är fråga om en precisering av en
del av tillsynsansvaret. Förslagsvis bör
bestämmelsen kunna ges följande lydelse.

"Vid tillsynen skall vårdnadshavaren
genom lämpliga åtgärder verka för att
barnet inte orsakar skada för någon
annan".

33
INNEHÅLL

Proposition 1
Propositionens huvudsakliga innehåll 1
Propositionens lagförslag 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssam-
manträde den 7 oktober 1993 3
1 Inledning 3
2 Allmän motivering 5
2.1 Gällande rätt 5
2.1.1 Barns skadeståndsansvar5
2.1.2 Vårdnadshavares
skadeståndsansvar för
bristande tillsyn över barn6
2.1.3 Försäkringsförhållanden8
2.1.4Norsk rätt 9
2.2 Överväganden 10
2.2.1 Skall vårdnadshavares
skadeståndsansvar utvidgas?10
2.2.2Skall det utvidgade
skadeståndsansvaret
utformas som ett objektivt
ansvar? 12
2.2.3Skall det utvidgade
skadeståndsansvaret
bygga på en presumtion för
ansvar? 15
2.2.4Skall det utvidgade
skadeståndsansvaret
bygga på ett skärpt och
preciserat till-
synsansvar? 16
2.2.5Innebörden av ett utvidgat
skadeståndsansvar m.m. 19
2.2.6Ansvarsförsäkring m.m. 22
2.3 Kostnader 23
2.4 Ikraftträdande 23
3 Upprättat lagförslag 24
4 Specialmotivering 24
5 Hemställan 28
6 Beslut 28

Bilaga 1Sammanfattning av departements-
promemorian 1993:11 om vårdnads-
havares skadeståndsansvar.....29
Bilaga 2Promemorians lagförslag.......30
Bilaga 3Förteckning över de
remissinstanser som
har yttrat sig över promemorian
Vårdnads-
havares skadeståndsansvar (Ds
1993:11)..............................31
Bilaga 4Lagrådsremissens lagförslag...32
Bilaga 5Utdrag ur protokoll vid lagrådets
sammanträde den 30 september 1993
33

36