Regeringens proposition 
                    1993/94:57 
                    Vårdnadshavares skadeståndsansvar 
 
Prop. 
                    1993/94:57  
                    Regeringen  föreslår  riksdagen  att anta 
                    det   förslag   som  har  tagits  upp   i 
                    bifogade  utdrag ur  regeringsprotokollet 
                    den 7 oktober 1993. 
 
                    På regeringens vägnar  
                    Carl Bildt 
 
                                        Reidunn Laurén  
                    Propositionens huvudsakliga innehåll 
 
                    En vårdnadshavare  är  skyldig att betala 
                    skadestånd  för  skador  som  hans  eller 
                    hennes barn har orsakat, om vårdnadshava- 
                    ren  uppsåtligen eller av oaktsamhet  har 
                    brustit  i  sin  plikt  att utöva tillsyn 
                    över barnet. Detta följer av den allmänna 
                    culparegeln i 2 kap. 1 § skadeståndslagen 
                    (1972:207), som föreskriver  att  var och 
                    en  som  uppsåtligen eller av vårdslöshet 
                    vållar  person-   eller   sakskada  skall 
                    ersätta skadan, såvida inte  annat följer 
                    av  skadeståndslagen.  Den  tillsyn   som 
                    vårdnadshavaren   skall  ha  över  barnet 
                    regleras i 6 kap. 2 § föräldrabalken. Där 
                    sägs  att  barnets vårdnadshavare  svarar 
                    för att barnet får den tillsyn som behövs 
                    med hänsyn till barnets ålder, utveckling 
                    och övriga omständigheter. 
                     I     propositionen     föreslås     att 
                    tillsynsansvaret    skall   skärpas   och 
                    preciseras i skadeförebyggande  syfte. En 
                    vårdnadshavare skall sålunda i syfte  att 
                    hindra att barnet orsakar skada för någon 
                    annan  svara  för  att  barnet står under 
                    uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder 
                    vidtas. Förslaget innebär  att  vårdnads- 
                    havaren kan bli skadeståndsskyldig enligt 
                    2 kap. 1 § skadeståndslagen, om han eller 
                    hon  uppsåtligen eller av oaktsamhet  har 
                    brustit  i sin skyldighet att se till att 
                    barnet står under uppsikt eller att andra 
                    lämpliga   åtgärder   vidtas.Lagändringen 
                    föreslås träda  i  kraft  den  1  januari 
                    1994.  
                    Propositionens lagförslag  
                    Förslag till 
                    Lag om ändring i föräldrabalken 
 
                       Härigenom  föreskrivs  att 6 kap. 2  § 
                    föräldrabalken[1]   skall   ha   följande 
                    lydelse. 
 
                    Nuvarande lydelse    Föreslagen lydelse 
 
                                     6 kap. 
                                     2 §[2] 
                        Barn   står  under  vårdnad  av  båda 
                    föräldrarna  eller  en  av  dem,  om inte 
                    rätten  har  anförtrott  vårdnaden åt  en 
                    eller två särskilt förordnade förmyndare. 
                    Vårdnaden  om ett barn består  till  dess 
                    att   barnet  fyller   arton   år   eller 
                    dessförinnan ingår äktenskap. 
                        Den   som   har       Den   som   har 
                    vårdnaden   om  ett  vårdnaden   om   ett 
                    barn har ett ansvar  barn  har ett ansvar 
                    för         barnets  för          barnets 
                    personliga           personliga 
                    förhållanden    och  förhållanden     och 
                    skall  se  till att  skall  se  till  att 
                    barnets       behov  barnets behov enligt 
                    enligt               1       §       blir 
                    1       §      blir  tillgodosedda. 
                    tillgodosedda.       Barnets 
                    Barnets              vårdnadshavare 
                    vårdnadshavare       svarar  även för att 
                    svarar även för att  barnet    får    den 
                    barnet    får   den  tillsyn  som  behövs 
                    tillsyn  som behövs  med hänsyn till dess 
                    med   hänsyn   till  ålder,    utveckling 
                    dess         ålder,  och           övriga 
                    utveckling      och  omständigheter  samt 
                    övriga               skall   bevaka   att 
                    omständigheter samt  barnet           får 
                    skall   bevaka  att  tillfredsställande 
                    barnet          får  försörjning      och 
                    tillfredsställande   utbildning.  I syfte 
                    försörjning     och  att    hindra    att 
                    utbildning.          barnet orsakar skada 
                                         för    någon   annan 
                                         skall 
                                         vårdnadshavaren 
                                         vidare svara för att 
                                         barnet   står  under 
                                         uppsikt  eller   att 
                                         andra       lämpliga 
                                         åtgärder vidtas. 
                     Om  ansvaret i frågor som gäller barnets 
                    ekonomiska       förhållanden       finns 
                    bestämmelser i 9-16 kap. 
 
                     Denna  lag  träder i kraft den 1 januari 
                    1994. 
 
                    **FOOTNOTES** 
 
                    [1] Balken omtryckt 1990:1526 
 
                    [2] Senaste lydelse 1983:47  
       2 
                    Justitiedepartementet 
 
                    Utdrag       ur       protokoll       vid 
                    regeringssammanträde den 7 oktober 1993 
 
                    Närvarande:     statsministern     Bildt, 
                    ordförande, och statsråden B. Westerberg, 
                    Friggebo,  Johansson,  Laurén,  Hörnlund, 
                    Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, 
                    Thurdin,    Hellsvik,   Wibble,   Björck, 
                    Davidson,   Könberg,   Odell,   Lundgren, 
                    Unckel, P. Westerberg, Ask 
 
                    Föredragande: statsrådet Laurén  
                    Proposition      om       vårdnadshavares 
                    skadeståndsansvar  
                    1  Inledning 
 
                    I  svensk  rätt  finns  ingen  uttrycklig 
                    bestämmelse       om      vårdnadshavares 
                    skadeståndsansvar  för   skador  som  har 
                    orsakats  av barn. Man får  därför  falla 
                    tillbaka på  den allmänna culparegeln i 2 
                    kap. 1 § skadeståndslagen.  Detta betyder 
                    att    en    vårdnadshavare   är   skade- 
                    ståndsskyldig  för  skador som barnet har 
                    orsakat,  om vårdnadshavaren  uppsåtligen 
                    eller av oaktsamhet  har  brustit  i  sin 
                    plikt  att utöva tillsyn över barnet. Den 
                    tillsyn barnet skall få regleras i 6 kap. 
                    2   §   föräldrabalken.    Enligt   denna 
                    bestämmelse  svarar  vårdnadshavaren  för 
                    att barnet får den tillsyn som behövs med 
                    hänsyn till barnets ålder, utveckling och 
                    övriga omständigheter. 
                     I skilda sammanhang har  det  rests krav 
                    på   en   skärpning   av  vårdnadshavares 
                    skadeståndsansvar för skador som orsakats 
                    av barn. I riksdagen har  motioner väckts 
                    med sådana förslag (se bet.  1987/88:LU4, 
                    1988/89:LU4,  1988/89:LU25,  1989/90:LU25 
                    och   1991/92:LU8).   I  motionerna   har 
                    anförts     bl.a.     att     ett    ökat 
                    skadeståndsansvar skulle innebära en klar 
                    markering   från   samhällets   sida   av 
                    föräldrarnas  ansvar  för sina barn.  Vid 
                    sin  behandling av motioner  under  våren 
                    1990 uttalade  lagutskottet att det under 
                    senare år har blivit allt mer vanligt att 
                    underåriga   gör   sig    skyldiga   till 
                    skadegörelse och andra brott, som orsakar 
                    skador som drabbar både enskilda personer 
                    och det allmänna. Utskottet  framhöll att 
                    det är angeläget att olika vägar prövas i 
                    syfte att motverka denna utveckling  samt 
                    att    en    lösning    kan    vara   att 
                    vårdnadshavare  stimuleras  att  ta   ett 
                    större  ansvar  för  sina barns handlande 
                    (se bet. 1989/90:LU25  s.  13). Utskottet 
                    har  vidare  hösten  1991  strukit  under 
                    vikten   av   att   ungdomsbrottsligheten 
                    motverkas genom olika  åtgärder som bl.a. 
                    är ägnade att hos vårdnadshavare inskärpa 
                    det   ansvar   de  har  för  sina   barns 
                    handlande (se bet. 1991/92:LU8). 
                     Våren          1990          överlämnade 
                    Brottsförebyggande rådet (BRÅ) en rapport 
                    (BRÅ-PM   1990-1)   Barnens   brott   och 
                    föräldrarnas  ansvar  till  regeringen. I 
                    rapporten föreslås att en bestämmelse  om 
                    ett       beloppsbegränsat      objektivt 
                    skadeståndsansvar för föräldrar och andra 
                    vårdnadshavare  förs in i bestämmelsen om 
                    barns skadeståndsskyldighet  i 2 kap. 2 § 
                    skadeståndslagen.  I  rapporten  föreslås 
                    dessutom  andra  åtgärder   i  syfte  att 
                    förbättra föräldrarnas möjligheter att ta 
                    ansvar för sina barn, särskilt  när dessa 
                    är i tonåren. 
                     Våldskommissionen    biträdde   i   sitt 
                    slutbetänkande  (SOU  1990:92)  Våld  och 
                    brottsoffer  förslagen  i   BRÅ-rapporten 
                    samt  föreslog  att  det  i  6 kap.  2  § 
                    föräldrabalken   skulle   föras   in   en 
                    bestämmelse om att barnets vårdnadshavare 
                    svarar  för att barnet får det skydd  och 
                    stöd barnet  behöver, om det riskerar att 
                    utvecklas ogynnsamt. 
                     BRÅ-rapporten   och   Våldskommissionens 
                    betänkande      har     remissbehandlats. 
                    Remissyttrandena   finns  tillgängliga  i 
                    Justitiedepartementet  (dnr 1990-1563 och 
                    1990-2825).    Så    gott    som     alla 
                    remissinstanser  var positiva till tanken 
                    att        utvidga        vårdnadshavares 
                    skadeståndsansvar.        De       flesta 
                    remissinstanserna   motsatte   sig   dock 
                    tanken     på     att     vårdnadshavares 
                    skadeståndsansvar skulle skärpas  på  det 
                    sätt  som  föreslogs i BRÅ-rapporten. När 
                    det  gällde  Våldskommissionens   förslag 
                    hade  de  flesta  remissinstanserna  inte 
                    någon  erinran  mot kommissionens förslag 
                    om en ändring i 6 kap. 2 § föräldrabalken 
                    men  några  remissinstanser  anförde  att 
                    förslaget inte  innebär  någon  ändring i 
                    förhållande till gällande rätt. 
                     Mot  bakgrund av de nämnda förslagen  om 
                    föräldrars   och   andra  vårdnadshavares 
                    ansvar för sina barn  och  de  synpunkter 
                    som  har  framförts  av remissinstanserna 
                    har inom Justitiedepartementet upprättats 
                    departementspromemorian   Vårdnadshavares 
                    skadeståndsansvar    (Ds   1993:11).    I 
                    promemorian föreslås att  vårdnadshavares 
                    ansvar  för  skador som orsakas  av  barn 
                    skall  utvidgas  genom  en  skärpning  av 
                    tillsynsansvaret   i  föräldrabalken.  De 
                    förslag  till  andra åtgärder  som  lades 
                    fram i i BRÅ-rapporten  behandlas  inte i 
                    promemorian.  Promemorian  har  remissbe- 
                    handlats. Till protokollet i detta ärende 
                    bör   fogas  en  sammanfattning  av  pro- 
                    memorian som bilaga 1, det lagförslag som 
                    läggs fram i promemorian som bilaga 2 och 
                    en förteckning över remissinstanserna som 
                    bilaga    3.    Remissyttrandena    finns 
                    tillgängliga    i    lagstiftningsärendet 
                    (Justitiedepartementets dnr 93-621).  
                    Lagrådet 
 
                    Regeringen beslutade den 9 september 1993 
                    att inhämta Lagrådets  yttrande  över det 
                    förslag  som  utarbetats  i ärendet.  Det 
                    till  Lagrådet remitterade förslaget  bör 
                    fogas till protokollet i detta ärende som 
                    bilaga 4. 
                       Lagrådet   har  godtagit  den  sakliga 
                    lösningen i det remitterade förslaget men 
                    föreslagit en omformulering  av lagtexten 
                    för  att markera dels att vårdnadshavaren 
                    inte alltid  skall behöva ha en omedelbar 
                    tillsyn    över    barnet,    dels    att 
                    lagförslaget åsyftar  en  precisering  av 
                    det    gällande   tillsynsansvaret.   Som 
                    framgår  av det följande ansluter jag mig 
                    i  stort till  Lagrådets  synpunkter  men 
                    förordar  att  lagtexten  utformas på ett 
                    annat   sätt   än   vad   Lagrådet    har 
                    föreslagit. Jag återkommer till Lagrådets 
                    synpunkter   och  ändringsförslag  i  det 
                    följande (avsnitten 2.2.4 och 2.2.5). 
                       Lagrådets  yttrande   bör  fogas  till 
                    protokollet i detta ärende som bilaga 5.  
                    2  Allmän motivering 
 
                    2.1  Gällande rätt 
 
                    2.1.1  Barns skadeståndsansvar 
 
                    Barns skadeståndsansvar regleras i 2 kap. 
                    2   §   skadeståndslagen.  Enligt   denna 
                    bestämmelse  skall den som inte har fyllt 
                    arton  år och som  vållar  person-  eller 
                    sakskada  ersätta skadan i den mån det är 
                    skäligt med  hänsyn  till  hans ålder och 
                    utveckling,   handlingens   beskaffenhet, 
                    föreliggande ansvarsförsäkring  och andra 
                    ekonomiska   förhållanden   samt   övriga 
                    omständigheter. 
                     Frågan  om  ett  barn  alls  skall anses 
                    skadeståndsskyldigt     prövas    utifrån 
                    barnets  beteende  på liknande  sätt  som 
                    sker  vid en bedömning  av  om  en  vuxen 
                    person  har  vållat en skada. Bedömningen 
                    sker   dock   utifrån    mer    objektiva 
                    kriterier, vilket torde innebära  att man 
                    fäster  mindre  vikt vid vad barnet insåg 
                    eller  borde  inse  (se  Hellner,  Skade- 
                    ståndsrätt,  fjärde  upplagan,  s.  220). 
                    Barnets  handlingssätt   skall  objektivt 
                    sett avvika från vad man kan  kräva av en 
                    vuxen  normalperson.  När  det gäller  de 
                    minsta  barnen  kommer  skadeståndsansvar 
                    nästan aldrig ifråga. De  anses  inte  ha 
                    nått  en  sådan  mognad  eller  ha sådana 
                    insikter  som  måste förutsättas för  att 
                    deras handlande  skall  kunna  anses  som 
                    vållande  (jfr Lagrådet i prop. 1972:5 s. 
                    630 och NJA  1977 s. 186). När det gäller 
                    större barn fastställs skadeståndet efter 
                    en  skälighetsbedömning  där  hänsyn  tas 
                    till samtliga de omständigheter som anges 
                    i  lagrummet.  Detta  ger  möjlighet  att 
                    avpassa   skadeståndet  med  hänsyn  till 
                    barnets  intellektuella   utveckling  och 
                    psykiska  mognad. Vidare har  handlingens 
                    beskaffenhet  betydelse  för bedömningen. 
                    Man tar t.ex. hänsyn till  om  barnet har 
                    varit  inriktat på att vålla skada  eller 
                    inte  och  till  barnets  uppfattning  om 
                    risken för skada (jfr NJA 1976 s. 121 och 
                    1980 s. 670).  Vid bedömningen av barnets 
                    ekonomiska förhållanden  fästs  stor vikt 
                    vid om ersättning för skadan kan  betalas 
                    ur  en  ansvarsförsäkring eller inte.  Om 
                    ansvarsförsäkring  inte  finns tas hänsyn 
                    till  barnets egen betalningsförmåga.  Om 
                    skadan  täcks  av  en  ansvarsförsäkring, 
                    jämkas inte skadeståndet  (jfr anf. prop. 
                    s. 165). Ungdomar mellan femton och arton 
                    år har i princip fullt skadeståndsansvar. 
                    Den   som  har  fyllt  femton  år   anses 
                    nämligen  normalt  ha nått full intellek- 
                    tuell utveckling. Bedömningen  bör därför 
                    i de flesta fall kunna ske på samma  sätt 
                    som  för  en  vuxen  person  och jämkning 
                    förekommer  endast  i undantagsfall.  Vid 
                    bedömning  av  om jämkning  bör  ske  när 
                    skada har vållats  av  en  person  i  den 
                    åldern  är  det  främst  omständigheterna 
                    kring   skadefallet   och  skadevållarens 
                    ekonomiska  omständigheter   som   är  av 
                    betydelse. 
                     Av  bestämmelsen  i  2  kap.  4 § skade- 
                    ståndslagen  följer  att  ett  barn   som 
                    vållar  ren förmögenhetsskada genom brott 
                    kan  bli skadeståndsskyldigt  enligt  vad 
                    som föreskrivs  i  2  kap.  2  §. Vad som 
                    avses     med    brott    definieras    i 
                    brottsbalken.  Med brott menas en gärning 
                    för   vilken   det   stadgas   straff   i 
                    brottsbalken  eller  i  annan  lag  eller 
                    författning (1 kap. 1 § brottsbalken). Om 
                    inte  annat sägs anses som  brott  enligt 
                    brottsbalken  endast  gärningar  som  har 
                    begåtts    uppsåtligen    (1   kap.   2 § 
                    brottsbalken). En gärning som  den som är 
                    under femton år har begått uppsåtligen är 
                    brott även om påföljd är utesluten enligt 
                    1  kap.  6  §  brottsbalken.  Motsvarande 
                    gäller  vid  oaktsamhet  om gärningen  är 
                    brottslig om den begås av oaktsamhet. 
                     Barns   skadeståndsskyldighet    kan   i 
                    princip  också jämkas enligt den allmänna 
                    jämkningsregeln    i    6    kap.   2   § 
                    skadeståndslagen  men  den  regeln  antas 
                    sakna större praktisk betydelse  eftersom 
                    de  billighetssynpunkter  som regeln  ger 
                    uttryck för redan tillvaratas  i  bestäm- 
                    melsen om barns skadeståndsskyldighet (se 
                    prop. 1975:12 s. 179). 
 
                    2.1.2   Vårdnadshavares skadeståndsansvar 
                    för bristande tillsyn över barn 
 
                    Vårdnaden  om  ett  barn består till dess 
                    barnet fyller arton år eller dessförinnan 
                    ingår   äktenskap.   Vårdnadshavare    är 
                    antingen  barnets  båda  föräldrar, en av 
                    föräldrarna eller en eller  två  särskilt 
                    förordnade   förmyndare   (6   kap.  2  § 
                    föräldrabalken). Den som har vårdnaden om 
                    ett  barn  har  ett  ansvar  för  barnets 
                    personliga förhållanden och skall se till 
                    att  barnets behov blir tillgodosedda.  I 
                    vårdnaden    ingår    också   ett   visst 
                    tillsynsansvar  och ett  ansvar  för  att 
                    barnet får tillfredsställande försörjning 
                    och utbildning. 
                     Vårdnadshavares   skadeståndsansvar  för 
                    skador som barnet orsakar regleras inte i 
                    någon     särskild     bestämmelse      i 
                    skadeståndslagen eller i någon annan lag. 
                    Ansvaret följer i stället av den allmänna 
                    culparegeln      i     2     kap.     1 § 
                    skadeståndslagen.  För  att  en vårdnads- 
                    havare skall kunna förpliktas  att betala 
                    skadestånd      krävs     således     att 
                    vårdnadshavaren  uppsåtligen   eller   av 
                    oaktsamhet  har  brustit i sin skyldighet 
                    att utöva tillsyn över barnet. 
                     Den tillsyn barnet skall få regleras i 6 
                    kap.  2  § föräldrabalken.  Enligt  denna 
                    bestämmelse  skall barnets vårdnadshavare 
                    se till att barnet  får  den  tillsyn som 
                    behövs  med  hänsyn  till barnets  ålder, 
                    utveckling  och  övriga   omständigheter. 
                    Tillsynsansvaret  avser  i  första   hand 
                    barnets bästa. Vårdnadshavaren är skyldig 
                    att skydda barnet så att det inte åsamkar 
                    sig  själv  skada  eller  skadas av någon 
                    annan  eller något annat. Tillsynsplikten 
                    innebär  emellertid  också  en skyldighet 
                    att  se  till att barnet inte åstadkommer 
                    skada   för   någon   annan   (se   prop. 
                    1981/82:168 s. 23 och 61). 
                     I     tillsynsplikten     ligger     att 
                    vårdnadshavaren   skall   förebygga   och 
                    avvärja    skadegörande   handlingar   av 
                    barnet.    Vårdnadshavaren     kan    bli 
                    skadeståndsskyldig    vid    en   konkret 
                    försummelse  av  tillsynsplikten  som  är 
                    uppsåtlig eller oaktsam.  Det  kan  gälla 
                    t.ex.   underlåtenhet   att   ge   barnet 
                    erforderliga   instruktioner  när  barnet 
                    använder ett farligt  föremål,  bristande 
                    övervakning  av  barnet  i samband därmed 
                    eller   underlåtenhet   att  avvärja   en 
                    konkret    skadegörande   handling.    De 
                    åtgärder som  vårdnadshavaren skall vidta 
                    för att uppfylla  sin  tillsynsplikt  och 
                    undgå    skadeståndsskyldighet   varierar 
                    beroende på  bl.a.  vilket föremål barnet 
                    använder, vad barnet sysselsätter sig med 
                    och    vårdnadshavarens    kännedom    om 
                    aktiviteten.   Även  om  tillsynsansvaret 
                    består till dess  barnet  fyller arton år 
                    eller   dessförinnan   ingår   äktenskap, 
                    förändras den tillsyn som krävs alltefter 
                    barnets  ålder  och mognad. Det ligger  i 
                    sakens natur att  det  ställs större krav 
                    på tillsynen när det gäller  små  barn än 
                    när  det gäller ungdomar. Ett litet  barn 
                    kan  behöva  ständig  övervakning,  medan 
                    tillsynsansvaret i fråga om ungdomar ofta 
                    kan anses  uppfyllt  genom  att vårdnads- 
                    havaren     ger    instruktioner    eller 
                    förmaningar (jfr  NJA  1954  s.  450, NJA 
                    1970   s.   463,  NJA  1976  s.  458  och 
                    underinstanserna i NJA 1977 s. 186). 
                     Vårdnadshavarens       skadeståndsansvar 
                    förutsätter inte att barnet  kan  åläggas 
                    någon      skadeståndsskyldighet.     För 
                    skadeståndsskyldighet              enligt 
                    skadeståndslagen  krävs  att  skadan  har 
                    orsakats    uppsåtligen    eller    genom 
                    vårdslöshet. Om ett barn orsakar en skada 
                    genom  en  ren  olyckshändelse, är barnet 
                    således inte skadeståndsskyldigt. Däremot 
                    kan  vårdnadshavaren   bli   skadestånds- 
                    skyldig i ett sådant fall, om  han  eller 
                    hon   har  brustit  i  sin  tillsyn  över 
                    barnet. 
                     Den  omedelbara  tillsynen  över  barnet 
                    behöver  inte  utövas  av vårdnadshavaren 
                    personligen utan den kan  överlämnas till 
                    någon annan person. Om barnet  då orsakar 
                    en skada, kan den person som har  hand om 
                    barnet bli skadeståndsskyldig på grund av 
                    bristande   tillsyn   över   barnet.   Om 
                    vårdnadshavaren har varit vårdslös på det 
                    sättet     att    tillsynsansvaret    har 
                    överlämnats till en person som inte själv 
                    kan ha erforderlig  tillsyn  över barnet, 
                    t.ex. till ett annat barn, kan  vårdnads- 
                    havaren bli skadeståndsskyldig. 
                     Vårdnadshavare kan också ha ett särskilt 
                    ansvar  för  att se till att barnet  inte 
                    begår  brott. Ett  exempel  på  detta  är 
                    bestämmelsen   i   34   §   körkortslagen 
                    (1977:477). Enligt den bestämmelsen  kan, 
                    om  ett  barn  under  femton år för moped 
                    eller    terrängskoter,   vårdnadshavaren 
                    dömas till  dagsböter, om vårdnadshavaren 
                    har underlåtit  att göra vad som ankommer 
                    på  honom  eller  henne  för  att  hindra 
                    förseelsen. Den som döms för brott enligt 
                    denna  bestämmelse  kan   förpliktas  att 
                    betala  skadestånd  enligt  den  allmänna 
                    principen att den som begår en  brottslig 
                    gärning  som  orsakar skada skall ersätta 
                    skadan. 
                     I detta sammanhang vill jag också erinra 
                    om  bestämmelserna   i   23   kap.   6  § 
                    brottsbalken.   Första   stycket   i  den 
                    bestämmelsen  stadgar  en  skyldighet för 
                    envar att avslöja vissa grövre  brott.  I 
                    andra stycket finns en särskild regel för 
                    föräldrar,  andra  uppfostrare eller för- 
                    myndare  om  skyldighet   att   förhindra 
                    brott.  Dessa  personer  kan  dömas  till 
                    straff,  om  de underlåter att hindra den 
                    som står under  deras  vård  eller lydnad 
                    från att begå brott. En förutsättning för 
                    att underlåtenheten skall vara  straffbar 
                    är att brottet kan hindras utan fara  för 
                    dem  själva eller deras närmaste och utan 
                    anmälan  till myndighet. Skyldigheten att 
                    hindra brott  gäller inte bara den som är 
                    vårdnadshavare   utan   även   den  andre 
                    föräldern  och en förmyndare eller  någon 
                    annan som har  en  roll  som  uppfostrare 
                    t.ex.  fosterföräldrar  och, under  vissa 
                    förhållanden, lärare. Enligt  2  kap. 5 § 
                    skadeståndslagen  utgår  inte  ersättning 
                    för  skada  som har vållats genom  under- 
                    låtenhet  att  avslöja  brott  enbart  på 
                    grund av att  straff  för underlåtenheten 
                    kan  följa  enligt  23 kap.  6  §  första 
                    stycket    brottsbalken.    Enbart    den 
                    omständigheten  att  straff  kan följa på 
                    underlåtenheten medför alltså  inte  utan 
                    vidare    skadeståndsskyldighet    enligt 
                    skadeståndslagen.     För    skadestånds- 
                    skyldighet  förutsätts en  längre  gående 
                    handlingsplikt.  Ett  exempel på en sådan 
                    handlingsplikt     är     vårdnadshavares 
                    skyldighet  att ge barnet tillsyn.  Till- 
                    synsskyldigheten   sträcker  sig  sålunda 
                    längre     än     den     straffrättsliga 
                    skyldigheten   att   hindra   brott.    I 
                    tillsynsskyldigheten  ligger nämligen att 
                    vårdnadshavaren är skyldig  att  på  alla 
                    sätt  vara  verksam för att förhindra att 
                    barnet begår brott. Ibland kan en anmälan 
                    till myndighet  eller annat avslöjande av 
                    pågående brott vara  den  enda  vägen som 
                    står  till buds. Om vårdnadshavaren  inte 
                    uppfyller  krav  av detta slag, kan denne 
                    bli  skadeståndsansvarig  för  skada  som 
                    uppkommer  genom brottet (se prop. 1972:5 
                    s. 592). 
                     Om en vårdnadshavares eller någon annans 
                    skyldighet   att   utge   skadestånd   är 
                    oskäligt betungande  med  hänsyn till den 
                    skadeståndsskyldiges           ekonomiska 
                    förhållanden,   kan  skadeståndet  jämkas 
                    efter vad som är skäligt, varvid även den 
                    skadelidandes behov  av  skadeståndet och 
                    övriga omständigheter skall beaktas, se 6 
                    kap. 2 § skadeståndslagen. 
 
                    2.1.3  Försäkringsförhållanden 
 
                    Som jag tidigare har anfört  (se  avsnitt 
                    2.1.1)  tas  hänsyn  till  om ansvarsför- 
                    säkring finns när det belopp som ett barn 
                    skall   betala   som   skadestånd   skall 
                    bestämmas  (2 kap. 2 § skadeståndslagen). 
                    När det gäller  vuxna personer tas hänsyn 
                    till om ansvarsförsäkring  finns  på  det 
                    sättet   att   jämkning  av  skadeståndet 
                    enligt  6 kap. 2  §  skadeståndslagen  då 
                    inte kommer i fråga. 
                     Enligt villkoren för ansvarsförsäkringar 
                    utbetalas    försäkringsersättning    för 
                    skador   som   har  orsakats  av  försäk- 
                    ringstagaren  och  personer  som  tillhör 
                    dennes hushåll.  Detta  innebär att det i 
                    de  allra flesta fall är vårdnadshavarens 
                    ansvarsförsäkring  som  tas i anspråk för 
                    att    betala   ett   barns   skadestånd. 
                    Ansvarsförsäkringen      täcker     också 
                    skadestånd som vårdnadshavaren skall utge 
                    på   grund  av  bristande  tillsyn   över 
                    barnet. Från försäkringsersättningen dras 
                    en självrisk, normalt  1 000 kr. 
                     Enligt     försäkringsbolagens    praxis 
                    ersätts  även   skador   som   inte   kan 
                    föranleda  skadeståndsansvar  för  barnet 
                    därför  att  det är så litet att det inte 
                    anses kunna vålla  en  skada  uppsåtligen 
                    eller  av  oaktsamhet.  Skador  som   har 
                    orsakats  uppsåtligen  av  någon  som har 
                    fyllt tolv år ersätts inte, jfr 32 och 33 
                    §§  konsumentförsäkringslagen  (1980:38). 
                    Om  en  vårdnadshavare av oaktsamhet  har 
                    brustit i  sin tillsyn över ett barn över 
                    tolv   år,   gäller   ansvarsförsäkringen 
                    däremot                  vårdnadshavarens 
                    skadeståndsansvar  även  om   barnet  har 
                    orsakat skadan uppsåtligen. 
                     Enligt  BRÅ-rapporten  (s.  104)   torde 
                    80-90 procent av alla medborgare ha skydd 
                    av  ansvarsförsäkring.  Sådan  försäkring 
                    ingår      i      de      hemförsäkringar 
                    (villahemförsäkringar)    som    vanligen 
                    förekommer på marknaden. 
                     Även    om    det   inte   finns   någon 
                    ansvarsförsäkring     på    den    skade- 
                    ståndsskyldiges     sida,     kan     den 
                    skadelidande   i   åtskilliga   fall   få 
                    ersättning ur sin egen försäkring. Förut- 
                    seende  människor  brukar  t.ex.  ha   en 
                    försäkring  som  täcker skador på, i vart 
                    fall     värdefull,     egendom.      Ett 
                    försäkringsbolag   som   har  betalat  ut 
                    ersättning enligt en sådan försäkring kan 
                    i sin tur kräva ersättning  av den som är 
                    skadeståndsskyldig             (regress). 
                    Regressrätten är dock begränsad  bl.a. på 
                    det   sättet   att   regressanspråk   vid 
                    skadeförsäkring  får  framställas  endast 
                    mot   den   som   har   vållat  en  skada 
                    uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, 
                    se 25 § försäkringsavtalslagen (1927:77). 
                    Bestämmelsen är dispositiv  och frågan om 
                    regressrätt  kan  regleras  annorlunda  i 
                    försäkringsvillkoren. 
                     I  de fall då skadebeloppet inte  uppgår 
                    till  hälften av basbeloppet enligt lagen 
                    (1962:381)     om    allmän    försäkring 
                    framställs ofta inte något regressanspråk 
                    mot den som har ansvarsförsäkring. Enligt 
                    en     regressöverenskommelse      mellan 
                    försäkringsbolag,  som gäller regresskrav 
                    mot   ansvarsförsäkring,    får   regress 
                    nämligen  utövas  endast om skadebeloppet 
                    är högre än ett halvt basbelopp. 
 
                    2.1.4  Norsk rätt 
 
                    BRÅ-rapporten innehåller  en  redogörelse 
                    för  vad som gäller i några andra  länder 
                    (se s.  55  f.  i  rapporten). Den norska 
                    lagstiftningen på området  anser jag vara 
                    av  särskilt  intresse. I Norge  har  man 
                    nämligen infört särskilda lagbestämmelser 
                    om vårdnadshavares skadeståndsskyldighet. 
                    I  det  följande   redovisar  jag  därför 
                    förhållandena beträffande norsk rätt. 
                     Enligt norsk rätt är föräldrar och andra 
                    vårdnadshavare   skyldiga    att   betala 
                    skadestånd för skador som orsakas av barn 
                    under   arton   år,  om  föräldern  eller 
                    vårdnadshavaren har brustit i sin tillsyn 
                    över barnet eller underlåtit att göra det 
                    som rimligen kan  krävas  för  att hindra 
                    att   barnet  orsakar  en  skada.  Vidare 
                    svarar  föräldrar  som  har vårdnaden och 
                    bor tillsammans med barnet - oavsett egen 
                    skuld  -  för  skada som har  vållats  av 
                    barnet uppsåtligen  eller  av oaktsamhet. 
                    Ansvaret är begränsat till 1  000  kr för 
                    varje  skada. Ansvaret kan göras gällande 
                    bara om  barnet  vistas  hos vårdnadshav- 
                    aren.  När  det  gäller  skador  som  har 
                    orsakats av barn under sex  till  sju års 
                    ålder,  tillämpas  det objektiva ansvaret 
                    endast          i          undantagsfall. 
                    Skadeståndsansvaret kan jämkas, t. ex. om 
                    föräldrarna          har          nedsatt 
                    betalningsförmåga. 
                     Enligt   förarbetena   till  den  norska 
                    bestämmelsen  om  ett  objektivt   ansvar 
                    finns  det  flera  fördelar  med en sådan 
                    regel (se 1965-66 Ot. prp. nr. 48 s. 18). 
                    Reparationsintresset         tillgodoses, 
                    eftersom  den  skadelidande  får   större 
                    möjligheter  att  få  ersättning  för sin 
                    skada.  En  sådan  regel är processekono- 
                    miskt  fördelaktig,  eftersom   småskador 
                    regleras  på ett enkelt sätt. Vidare  får 
                    bestämmelsen    en    preventiv   effekt, 
                    eftersom   den   stimulerar    föräldrars 
                    intresse för sina barns förehavanden  och 
                    ökar  den  allmänna  förståelsen  för att 
                    skadegörande   handlingar   av  barn  och 
                    ungdom  bör  motarbetas.  Dessutom  anses 
                    regeln    stämma    med    den   allmänna 
                    rättsuppfattningen.  
                    2.2  Överväganden 
 
                    2.2.1         Skall       vårdnadshavares 
 
                    skadeståndsansvar utvidgas?  
                      Promemorians förslag: Överenstämmer med 
                    mitt (se promemorian s. 17). 
                     Remissinstanserna:     Majoriteten    av 
                    remissinstanserna  är positiva  till  att 
                    vårdnadshavares  ansvar  för  skador  som 
                    orsakas av deras barn utvidgas. 
                     Skälen  för mitt förslag:  De  nuvarande 
                    reglernas     utformning     och    deras 
                    tillämpning   medför   i  praktiken   att 
                    föräldrar i relativt få  fall   anses  ha 
                    försummat sin tillsynsplikt i samband med 
                    att deras barn har orsakat en skada. Till 
                    följd  härav  blir  det skadeståndsansvar 
                    som   föräldrar   har  för   sina   barns 
                    skadegörande  handlingar   inte  särskilt 
                    omfattande. 
                     I    BRÅ-rapporten   anförs   att    den 
                    samhällsomvandling  som  har  ägt  rum  i 
                    Sverige  under  det  senaste  seklet  har 
                    inneburit   en   kraftig   förändring  av 
                    föräldrarnas  förutsättningar  att  utöva 
                    sitt   föräldraskap,    eftersom    deras 
                    uppgifter delvis har övertagits av skola, 
                    barnomsorg   och   andra   institutioner. 
                    Vidare  sägs  att  ökningen  av  ungdoms- 
                    brottsligheten  har  avstannat  sedan   i 
                    mitten     av    1970-talet    men    att 
                    ungdomsbrottsligheten    fortfarande   är 
                    mycket    omfattande   och   utgör    ett 
                    allvarligt  problem  i  samhället. Enligt 
                    BRÅ-rapporten bör föräldrarnas ansvar och 
                    möjligheter när det gäller  att förebygga 
                    ett  avvikande  beteende  bland  de  unga 
                    förstärkas  genom att en bättre  juridisk 
                    grund för deras agerande skapas. 
                     I  syfte  att   markera   den  vikt  som 
                    samhället   bör  tillskriva  föräldrarnas 
                    brottsförebyggande    roll   föreslås   i 
                    rapporten att det förs  in  en  regel i 2 
                    kap.   2   §   skadeståndslagen   om  att 
                    föräldrar    och   andra   vårdnadshavare 
                    oavsett eget vållande  skall,  jämte  den 
                    underårige,  ansvara  för  skada  som den 
                    underårige skall ersätta. Ansvaret  skall 
                    vara begränsat till ett visst belopp  och 
                    inte kunna täckas av ansvarsförsäkring. I 
                    rapporten föreslås också andra åtgärder i 
                    syfte    att    förbättra    föräldrarnas 
                    möjligheter att ta ansvar för  sina barn, 
                    såsom   en   systematisk   genomgång   av 
                    lagstiftningen    och    information   om 
                    reglernas  innehåll  i  en lättillgänglig 
                    publikation,     en     utvidgning     av 
                    föräldrarnas  möjlighet att  vara  lediga 
                    från  arbetet för  att  delta  i  skolans 
                    aktiviteter  och  lokala insatser för att 
                    ge föräldrarnas engagemang en framskjuten 
                    plats. 
                     Enligt  mitt  synsätt   är   föräldrarna 
                    centrala  i barns och ungdomars  liv  och 
                    betydelsefulla för deras utveckling. Inte 
                    minst har de  en  avgörande betydelse när 
                    det  gäller att förmedla  de  normer  som 
                    samhället  vilar  på. Jag är övertygad om 
                    att de flesta föräldrar  är  engagerade i 
                    sina barn och vill deras bästa och att de 
                    ser  till att barnet får den tillsyn  som 
                    krävs enligt 6 kap. 2 § föräldrabalken. 
                     Som BRÅ-rapporten  beskriver är det ändå 
                    inte  ovanligt att barn  orsakar  skador. 
                    Det sker  i olika sammanhang, t.ex. under 
                    lek  och  i  trafiken,  och  i  ett  inte 
                    obetydligt  antal   fall  i  samband  med 
                    brott. Det finns ingen statistik över hur 
                    många skador barn orsakar  som föranleder 
                    skadeståndsansvar   för   barnet    eller 
                    vårdnadshavaren.  När  det  gäller skador 
                    som orsakas av ungdomar har åtminstone en 
                    del   av   skadorna   samband   med   att 
                    skadevållaren   begår   ett   brott.  För 
                    ungdomar   över   femton  år  kan  därför 
                    brottsstatistiken ge  ett  visst  mått på 
                    antalet  skador.  I  promemorian  (s. 18) 
                    lämnas  några statistiska uppgifter.  Det 
                    finns dock  inga säkra uppgifter om i hur 
                    många fall skador  har  orsakats. Ofta är 
                    det  dessutom så att skador  uppkommer  i 
                    samband   med  brott  där  det  inte  kan 
                    fastställas vem som har begått brottet. 
                     Även om det  inte finns några helt säkra 
                    uppgifter om antalet skador i samband med 
                    brott,  visar  likväl   statistiken   att 
                    antalet   är   så  stort  att  det  måste 
                    betraktas  som  ett   samhällsproblem.  I 
                    många fall har skada orsakats uppsåtligen 
                    av ett barn över tolv år,  vilket betyder 
                    att  ansvarsförsäkringen  inte   ersätter 
                    skadorna.   Detta  leder  till  att  både 
                    enskilda  personer   och   det   allmänna 
                    orsakas  ekonomiska  förluster. Även  när 
                    barn  orsakar  skador  utan  samband  med 
                    brott medför det naturligtvis problem för 
                    de skadelidande. 
                     Som jag tidigare har anfört  (se avsnitt 
                    1)  har  riksdagen  vid  flera tillfällen 
                    framhållit vikten av olika  åtgärder  som 
                    är ägnade att hos vårdnadshavare inskärpa 
                    det   ansvar   de   har  för  sina  barns 
                    handlande  (se  bet. 1991/92:LU8  s.  5). 
                    Enligt min åsikt  är  det vårdnadshavaren 
                    som bör ha det största  ansvaret  när det 
                    gäller att förebygga och förhindra skade- 
                    görande    handlingar   av   barnet.   Om 
                    vårdnadshavaren  ges  ett utvidgat skade- 
                    ståndsansvar för barnets  handlingar, kan 
                    det   också   tjäna  som  ett  stöd   för 
                    vårdnadshavaren när denne skall uppfostra 
                    barnet till en ansvarskännande person. 
                     Ett   utvidgat   ersättningsansvar   för 
                    föräldrar torde också  ha ett gott stöd i 
                    den   allmänna   opinionen.   Enligt   en 
                    attitydundersökning  som har redovisats i 
                    BRÅ-rapporten ansåg en  klar majoritet av 
                    de  tillfrågade  att föräldrar  och  barn 
                    gemensamt   bör   ansvara   för   barnens 
                    skadegörelse  (78,8   %).  Även  i  andra 
                    sammanhang   har   liknande    synpunkter 
                    framförts. Många föräldrar betalar  redan 
                    i  dag  frivilligt  ersättning för skador 
                    som deras barn orsakar. Även en majoritet 
                    av remissinstanserna har ställt sig bakom 
                    ett utvidgat ersättningsansvar. 
                        Min   slutsats   blir   därför    att 
                    vårdnadshavares   skadeståndsansvar   för 
                    skador som har orsakats av deras barn bör 
                    utvidgas. 
                     Några  remissinstanser  framför  att ett 
                    utvidgat       skadeståndsansvar      för 
                    vårdnadshavare inte  ensamt kommer att få 
                    den    skadeförebyggande    effekt    som 
                    eftersträvas.  De  efterlyser ytterligare 
                    insatser  och hänvisar  till  de  förslag 
                    till andra  åtgärder  som  läggs  fram  i 
                    BRÅ-rapporten. Jag är medveten om att ett 
                    utökat  skadeståndsansvar  för  vårdnads- 
                    havare  endast är ett av flera medel  som 
                    kan  användas   för   att  förebygga  och 
                    förhindra att barn åstadkommer skador för 
                    andra. De förslag till andra åtgärder som 
                    framförs i BRÅ-rapporten  har  emellertid 
                    inte utvecklats närmare utan har karaktär 
                    av uppslag för vidare bearbetning. De rör 
                    både  frågor som kräver lagstiftning  och 
                    frågor  som kräver andra åtgärder. Enligt 
                    min mening  vore  det inte ändamålsenligt 
                    att    behandla    frågorna    i    detta 
                    lagstiftningsärende.  De  får  tas upp på 
                    nytt i andra sammanhang. 
 
                    2.2.2       Skall      det      utvidgade 
                    skadeståndsansvaret   utformas  som   ett 
                    objektivt ansvar?  
                     Promemorians  bedömning:  Överensstämmer 
                    med min (se promemorian s. 20). 
                     Remissinstanserna:       De       flesta 
                    remissinstanserna       instämmer       i 
                    promemorians       bedömning.       Några 
                    remissinstanser  anser att vårdnadshavare 
                    bör   ha  ett  till  beloppet   begränsat 
                    objektivt ansvar för skador som vållas av 
                    deras barn. 
                     Skälen för min bedömning: Mitt syfte med 
                    att  föreslå  ett  utvidgat  skadestånds- 
                    ansvar   för   vårdnadshavare  är  främst 
                    preventivt. Avsikten är att föräldrar och 
                    andra vårdnadshavare  skall  förmås att i 
                    större  mån  än  nu förhindra att  barnet 
                    orsakar skador. 
                     Enligt BRÅ-rapporten  uppnås detta syfte 
                    bäst genom att vårdnadshavare  åläggs ett 
                    strikt ansvar för skador som har  vållats 
                    av  deras  barn.  Ansvaret föreslås gälla 
                    både uppsåtliga och  vårdslösa handlingar 
                    av barnet. Bedömningen  av om en handling 
                    är  vårdslös  eller  inte skall  ske  med 
                    utgångspunkt i vad som  kan krävas av ett 
                    barn i den aktuella åldern.  Det  strikta 
                    ansvaret  skall  gälla  vid  sidan av det 
                    tillsynsansvar  som  redan nu gäller  för 
                    vårdnadshavare. Det innebär att om föräl- 
                    dern eller vårdnadshavaren  åläggs skade- 
                    ståndsansvar   på   grund   av  bristande 
                    tillsyn över barnet, det strikta ansvaret 
                    inte   har   någon   betydelse.  Ansvaret 
                    föreslås begränsat till  ett  belopp  som 
                    motsvarar   en  femtedel  av  basbeloppet 
                    enligt   lagen   (1962:381)   om   allmän 
                    försäkring. För att det preventiva syftet 
                    med regeln  skall uppnås föreslås att det 
                    strikta ansvaret  inte skall kunna täckas 
                    av en ansvarsförsäkring (se BRÅ-rapporten 
                    s. 110 f.). 
                     Frågan  om  vårdnadshavare   borde  vara 
                    skadeståndsskyldiga  oberoende  av   egen 
                    vårdslöshet (objektivt ansvar) för skador 
                    som  orsakats  av  barn, diskuterades vid 
                    tillkomsten    av    den   nu    gällande 
                    skadeståndslagen.    Skadeståndskommittén 
                    ansåg  att ett sådant ansvar  inte  borde 
                    införas.     Under     remissbehandlingen 
                    framförde  några remissinstanser  att  en 
                    regel   om   objektivt    ansvar    borde 
                    övervägas. Departementschefen anslöt  sig 
                    emellertid   till   Skadeståndskommitténs 
                    ståndpunkt. Han tillade  för egen del att 
                    ett  objektivt ansvar skulle  rimma  illa 
                    med en  utveckling  av  skadeståndsrätten 
                    mot ersättning via försäkringar  och att, 
                    om  ansvarsförsäkring  finns, en tillämp- 
                    ning  av  reglerna  om  barns  skadestån- 
                    dansvar  ofta  leder till samma  resultat 
                    som   en  regel  om   objektivt   ansvar, 
                    eftersom  föräldrarna  betalar  kostnaden 
                    för den försäkring som tas i anspråk  för 
                    att ersätta den skada som har orsakats av 
                    barnet (se prop. 1972:5 s. 170 f.). 
                     Frågan   om   man   nu  bör  införa  ett 
                    objektivt  ansvar  för vårdnadshavare  är 
                    enligt   min   mening  huvudsakligen   av 
                    rättspolitiskt   slag.    Den    allmänna 
                    debatten  om ett skärpt skadeståndsansvar 
                    för föräldrar  och  andra  vårdnadshavare 
                    har  framför  allt  tagit  sikte  på  att 
                    skador  som uppkommer i samband  med  att 
                    barn begår  brott,  främst  skadegörelse- 
                    brott  och andra egendomsbrott  i  större 
                    skala, bör motverkas. En regel i enlighet 
                    med   BRÅ-rapportens   förslag   om   ett 
                    objektivt  ansvar för föräldrar och andra 
                    vårdnadshavare  motiveras  också i första 
                    hand av en önskan att förebygga denna typ 
                    av  skador.  Några remissinstanser  delar 
                    detta   synsätt   och   anför   att   den 
                    skadeförebyggande  effekt  som  man  vill 
                    uppnå förutsätter att vårdnadshavaren  är 
                    ansvarig   oavsett   eget   vållande.  De 
                    förordnar  dock  att ansvaret skall  vara 
                    beloppsbegränsat. 
                     Även  om syftet med  ett  utökat  skade- 
                    ståndsansvar för vårdnadshavare främst är 
                    brottspreventivt, bör ambitionen vara att 
                    i möjligaste  mån motverka att barn över- 
                    huvudtaget orsakar  skador för andra. Jag 
                    tror också att detta  synsätt ligger nära 
                    den  allmänna  rättsuppfattningen.  Många 
                    föräldrar ersätter redan i dag skador som 
                    har orsakats av  deras  barn  oavsett hur 
                    skadan  har  uppkommit, antingen  av  det 
                    skälet att de tror att de är ersättnings- 
                    skyldiga eller  på grund av att de känner 
                    sig  moraliskt  förpliktade  att  ersätta 
                    skadan.  Enligt  min  mening  bör  därför 
                    utgångspunkten för  resonemanget  om  hur 
                    vårdnadshavares   skadeståndsansvar   bör 
                    utformas  vara  att  ansvaret skall gälla 
                    oavsett  om barnet har  orsakat  skada  i 
                    samband med brott eller inte. 
                     Enligt min mening kan man ifrågasätta om 
                    ett objektivt  ansvar  verkligen  har  så 
                    stor  preventiv  effekt. Som jag tidigare 
                    har framhållit är det min övertygelse att 
                    de  flesta  föräldrar  redan  i  dag  tar 
                    ansvar   för  sina   barn   och   betalar 
                    eventuella  skador  som barnen orsakar. I 
                    socialt  utsatta  familjer   däremot  kan 
                    situationen  vara sådan att det  är  föga 
                    troligt  att  föräldrarna   skulle  fästa 
                    någon  vikt  vid  ett  ekonomiskt  ansvar 
                    eller   ha   förmåga   att  erlägga   ett 
                    eventuellt  skadestånd. Dessa  föräldrars 
                    uppfostran av  och tillsyn över sina barn 
                    torde enligt min  mening inte påverkas av 
                    ett objektivt skadeståndsansvar. 
                     Ett  objektivt skadeståndsansvar  skulle 
                    stå i strid  med  huvudregeln inom svensk 
                    skadeståndsrätt  att   det  krävs  uppsåt 
                    eller  vårdslöshet  för att  någon  skall 
                    anses   vara   skadeståndsskyldig.    Ett 
                    objektivt     skadeståndsansvar    skulle 
                    innebära skadeståndsskyldighet i fall där 
                    vårdnadshavaren  inte har några praktiska 
                    möjligheter att påverka händelseförloppet 
                    och därmed det egna  skadeståndsansvaret. 
                    Enligt   min  mening  skulle   det   vara 
                    stötande om  en vårdnadshavare skulle bli 
                    skadeståndsskyldig  trots  att  han eller 
                    hon har gjort allt som står i hans  eller 
                    hennes  makt  för  att  barnet inte skall 
                    vålla skada och således inte  har brustit 
                    i  sin  tillsynsplikt.  Ansvaret  kan  då 
                    komma att framstå mer som en påföljd  för 
                    vårdnadshavaren  än som en skyldighet att 
                    betala ersättning till den skadelidande. 
                     När  det gäller skador  som  orsakas  av 
                    barn genom  oaktsamhet  anser jag att ett 
                    objektivt      ansvar     för     barnets 
                    vårdnadshavare är  alltför  strängt.  För 
                    vårdnadshavare  som  har barn som orsakar 
                    skador   till  stora  belopp   tillkommer 
                    aspekten att  ett objektivt ansvar skulle 
                    kunna leda till  att  vårdnadshavaren får 
                    betala betungande skadestånd  trots jämk- 
                    ningsmöjligheten    i    6   kap.   2   § 
                    skadeståndslagen.  I några  fall  kan  en 
                    sådan   regel   tänkas  leda   till   att 
                    föräldern inte längre  anser sig kunna ha 
                    del i vårdnaden om ett barn  som  orsakar 
                    vårdnadshavaren     skadeståndsskyldighet 
                    till   betydande   belopp.   Bestämmelsen 
                    skulle i sådana fall  få  vidare och helt 
                    andra konsekvenser än avsett. 
                     Också   med   tanke   på  vad  som   har 
                    rapporterats från Norge anser jag att det 
                    kan  ifrågasättas  om ett  till  beloppet 
                    begränsat objektivt skadeståndsansvar för 
                    vårdnadshavare  är  en  lämplig  lösning. 
                    Erfarenheterna  av  motsvarande  regel  i 
                    norsk rätt har nämligen  varit  blandade. 
                    Regeln  om  objektivt  ansvar är relativt 
                    okänd och föräldrar tror  ofta att de har 
                    ett  obegränsat  ansvar  för  sina  barns 
                    skador.  Det  har  visat  sig  att  vissa 
                    problem är förenade med tillämpningen  av 
                    regeln.  De  föräldrar  som  har barn som 
                    orsakar många skador kan ofta inte betala 
                    det  skadestånd de åläggs. Om skadan  har 
                    orsakats  i  samband med att ett barn har 
                    begått   en   brottslig   gärning,   blir 
                    föräldern part i brottmålsrättegången. Om 
                    skadeståndsanspråk   mot  vårdnadshavaren 
                    skall    handläggas    tillsammans    med 
                    brottmålet, leder det till  att tiden för 
                    förundersökningen   utsträcks.   Om   den 
                    skadelidande kräver mer  än  1  000  kr i 
                    skadestånd  av vårdnadshavaren, måste det 
                    utredas om denne har varit vårdslös eller 
                    inte (se BRÅ-PM 1990-1 s. 61 f.). 
                     En    remissinstans     förordar     ett 
                    beloppsbegränsat objektivt ansvar med den 
                    ytterligare  begränsningen  att  ansvaret 
                    bara  skall  gälla skador som barn mellan 
                    sju  och femton  års  ålder  har  orsakat 
                    uppsåtligen.  Det  anförs  att  barn över 
                    femton  år är så vuxna att de i stor  ut- 
                    stäckning  själva bestämmer sitt levnads- 
                    sätt  och att  det  kan  vara  svårt  att 
                    skilja  mellan  uppsåtliga  och oaktsamma 
                    handlingar när det gäller barn  under sju 
                    års ålder. 
                     För  egen del vill jag, förutom de  skäl 
                    som  jag   redan   har   anfört  mot  ett 
                    objektivt   ansvar,  framhålla   att   en 
                    fixering  av ett  objektivt  ansvar  till 
                    vissa åldersgränser kan medföra olyckliga 
                    konsekvenser eftersom barn mognar i olika 
                    takt. Jag delar uppfattningen att det kan 
                    vara svårt  att  skilja  mellan ett barns 
                    uppsåtliga  och oaktsamma handlingar  men 
                    anser för egen  del  att  detta kan gälla 
                    även  litet  äldre  barn. Det  syfte  som 
                    avses med förslaget skulle  i och för sig 
                    kunna åstadkommas genom att man  inför en 
                    möjlighet  att  göra  undantag  från  ett 
                    objektivt  skadeståndsansvar  när  det är 
                    skäligt  med hänsyn till omständigheterna 
                    i det speciella fallet. Denna lösning kan 
                    dock leda  till  vissa  komplikationer  i 
                    förhållande  till den allmänna jämknings- 
                    regeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen. 
                     Sammantaget leder  det  jag  har  anfört 
                    till   slutsatsen    att   ett  objektivt 
                    skadeståndsansvar  för  vårdnadshavare  i 
                    många fall inte skulle få  avsedd  verkan 
                    och i vissa fall få andra följder än  vad 
                    som  är  avsett.  Liksom  majoriteten  av 
                    remissinstanserna anser jag därför att en 
                    sådan  bestämmelse  inte bör införas utan 
                    att  det  i  stället  bör   övervägas  om 
                    vårdnadshavares   skadeståndsansvar   kan 
                    utvidgas på något annat sätt. 
 
                    2.2.3       Skall      det      utvidgade 
                    skadeståndsansvaret     bygga    på    en 
                    presumtion för ansvar? 
 
                     Promemorians  bedömning:  Överensstämmer 
                    med min (se promemorian s. 24 f.) 
                     Remissinstanserna:     Majoriteten    av 
                    remissinstanserna       instämmer       i 
                    promemorians bedömning. En  remissinstans 
                    anför  att  möjligheterna att införa  ett 
                    presumerat culpaansvar för vårdnadshavare 
                    bör övervägas ytterligare. 
                     Skälen för min  bedömning:  Ett sätt att 
                    skärpa  vårdnadshavares skadeståndsansvar 
                    är att införa  ett  presumerat ansvar. En 
                    bestämmelse  om presumtionsansvar  skulle 
                    kunna  anknyta   till   tillsynsregeln  i 
                    6 kap. 2 § föräldrabalken  på så sätt att 
                    vårdnadshavaren presumeras ha  brustit  i 
                    sin  tillsynsplikt,  om inte annat visas. 
                    Ett sådant ansvar innebär inte att kravet 
                    på den tillsyn som vårdnadshavaren  skall 
                    ha över barnet för att undgå skadestånds- 
                    ansvar ändras. Det innebär i stället  att 
                    själva  utgångspunkten  ändras så att den 
                    tillsynsansvarige anses ha  varit oaktsam 
                    i   sin  tillsyn  över  barnet  och   att 
                    motsatsen  måste  visas för att han skall 
                    undgå skadeståndsansvar. Oavsett hur högt 
                    beviskravet ställs  -  styrkt,  sannolikt 
                    eller   antagligt   -  torde  en  presum- 
                    tionsregel   innebära  att   skadestånds- 
                    skyldighet inträder i fler fall än enligt 
                    nuvarande regler,  eftersom  det kan vara 
                    svårt  för  en vårdnadshavare att  bevisa 
                    att han eller hon inte har varit vårdslös 
                    vid   sin   tillsyn   över   barnet.   En 
                    remissinstans  anför  att en sådan skade- 
                    ståndsregel är att föredra  eftersom  den 
                    skulle  stämma  överens med hur frågan om 
                    vårdnadshavares skadeståndsskyldighet  är 
                    reglerad i vissa andra europeiska länder. 
                     När ett presumtionsansvar diskuterades i 
                    förarbetena     till     skadeståndslagen 
                    avvisade departementschefen  denna tanke. 
                    Han       hänvisade       bl.a.      till 
                    Skadeståndskommitténs    uttalande    att 
                    rättspraxis  knappast hade  givit  belägg 
                    för att bevissvårigheterna för den skade- 
                    lidande var så  stora  att något behov av 
                    en omkastad bevisbörda förelåg  och   att 
                    en  regel  om  omvänd bevisbörda knappast 
                    kan inskränkas till  att  gälla föräldrar 
                    som  har  tillsyn  över  sina  barn.  Han 
                    tillade  för  egen del att också de  skäl 
                    som kan anföras  mot ett objektivt ansvar 
                    gör sig gällande vid  bedömningen  av  om 
                    ett  presumtionsansvar  borde införas (se 
                    prop. 1972:5 s. 132 och 171). 
                     Jag  anser  att  de synpunkter  som  har 
                    anförts   mot  ett  presumtionsansvar   i 
                    förarbetena   till  skadeståndslagen  har 
                    beaktansvärd tyngd.  En betydande nackdel 
                    med ett presumtionsansvar  ligger också i 
                    att ett sådant ansvar skulle innebära att 
                    frågan         om         vårdnadshavares 
                    skadeståndsansvar     skulle     regleras 
                    annorlunda än annan skadeståndsskyldighet 
                    enligt skadeståndslagen. Det finns vidare 
                    anledning att ifrågasätta om en regel  om 
                    omkastad  bevisbörda innebär någon större 
                    saklig förändring.  Även när utgångsläget 
                    i processen är att den  skadelidande  har 
                    bevisbördan    torde   det   nämligen   i 
                    allmänhet  bli vårdnadshavarens  sak  att 
                    ange  hur  han   eller   hon   anser  att 
                    tillsynsplikten  har  fullgjorts.  Därmed 
                    får vårdnadshavaren ett  så  stort ansvar 
                    för utredningen att bevisbördans formella 
                    placering  minskar  i betydelse.  Härtill 
                    kommer  att  syftet  med   ett   utvidgat 
                    skadeståndsansvar för vårdnadshavare inte 
                    i  första  hand  är  att tillförsäkra  de 
                    skadelidande ersättning för skada. Frågan 
                    om  ett  utvidgat  skadeståndsansvar  för 
                    vårdnadshavare bör därför  inte  lösas på 
                    detta sätt. 
 
                    2.2.4       Skall      det      utvidgade 
                    skadeståndsansvaret bygga på ett 
                    skärpt och preciserat tillsynsansvar?  
                     Promemorians  förslag:  Överensstämmer i 
                    huvudsak med mitt (se promemorian s. 24). 
                     Remissinstanserna:       De       flesta 
                    remissinstanserna   godtar   promemorians 
                    förslag. Flera remissinstanser anser dock 
                    att   ett  utvidgat  tillsynsansvar   bör 
                    kombineras     med     en     regel     i 
                    skadeståndslagen    om    vårdnadshavares 
                    skadeståndsansvar. 
                     Skälen   för   mitt  förslag:  Som   jag 
                    tidigare har anfört (se avsnitt 2.1.2) är 
                    vårdnadshavare  skadeståndsansvariga  för 
                    skador  som har orsakats  av  barnet,  om 
                    vårdnadshavaren   uppsåtligen   eller  av 
                    oaktsamhet har brustit i sin tillsyn över 
                    barnet.   Detta  följer  av  de  allmänna 
                    skadeståndsreglerna  i skadeståndslagen i 
                    förening    med    tillsynsreglerna     i 
                    föräldrabalken   (2   kap.   1  §  skade- 
                    ståndslagen   jämförd   med  6 kap.   2 § 
                    föräldrabalken).          Vårdnadshavares 
                    skadeståndsansvar    är   således    inte 
                    reglerat särskilt i skadeståndslagen. 
                     Syftet med ett utvidgat  skadeståndsans- 
                    var  är  främst  preventivt  (se  avsnitt 
                    2.2.1).  Avsikten  är  att  få  vårdnads- 
                    havarna  att  mer  aktivt  verka för  att 
                    deras barn inte orsakar skador.  Ett sätt 
                    att   uppnå   detta  är  att  skärpa  och 
                    precisera kraven  på  den  tillsyn som en 
                    vårdnadshavare skall ha över  sitt  barn. 
                    Det preventiva syftet kan då uppnås genom 
                    att  vårdnadshavaren  ges  ett ekonomiskt 
                    incitament  att i större utsträckning  än 
                    nu försöka förhindra  att  barnet orsakar 
                    skada.  Lagrådet  ifrågasätter   om   det 
                    preventiva  syftet  kan  uppnås när skada 
                    orsakas av barn som kommer  från  hem med 
                    sociala och ekonomiska problem men godtar 
                    förslaget  och  anför  att den föreslagna 
                    bestämmelsen när det gäller  mera normala 
                    föräldraförhållanden kan tänkas  bli  ut- 
                    gångspunkt  för ett mer aktivt engagemang 
                    och ge föräldrarna stöd i tillsynsrollen. 
                    Jag håller med  Lagrådet  om att man inte 
                    kan    räkna   med   att   ett   utvidgat 
                    skadeståndsansvar motverkar skador i alla 
                    situationer.  För  de flesta familjer får 
                    det dock säkerligen  en preventiv effekt. 
                    Jag vill i detta sammanhang  dock peka på 
                    ansvarsförsäkringarnas  roll. I  den  mån 
                    vårdnadshavarens    skadeståndsskyldighet 
                    täcks  av en ansvarsförsäkring  begränsas 
                    hans eller  hennes ekonomiska ansvar till 
                    självrisken. 
                     Även  den  skadelidandes  intressen  tas 
                    till     vara    genom     ett     skärpt 
                    tillsynsansvar. Man kan anta att många av 
                    de skador  som  orsakas av barn i samband 
                    med  brott  inte ersätts  av  ansvarsför- 
                    säkringen  eftersom  det  är  skador  som 
                    orsakas uppsåtligen  av  barn som är över 
                    tolv      år.     Om     vårdnadshavarnas 
                    tillsynsansvar skärps, kommer vårdnadsha- 
                    varna  att  i   större  utsträckning  bli 
                    skadeståndsskyldiga.  I  de  allra flesta 
                    fall  torde vårdnadshavarnas skadestånds- 
                    skyldighet   bero   på   oaktsamhet   vid 
                    tillsynen  över barnet. Detta innebär att 
                    det skadestånd  som vårdnadshavaren skall 
                    utge täcks av ansvarsförsäkringen. Därmed 
                    ökar den skadelidandes möjligheter att få 
                    ersättning. 
                     Några    remissinstanser    ifrågasätter 
                    värdet av ett  skärpt  tillsynsansvar och 
                    anför   att  den  skadelidande   kan   ha 
                    avsevärda svårigheter att skaffa fram den 
                    bevisning  som behövs och att detta torde 
                    leda   till   att    en   vårdnadshavares 
                    påstående  om  att  tillsynen  har  varit 
                    tillräcklig måste godtagas. Även Lagrådet 
                    pekar på risken för bevissvårigheter  och 
                    anför  att det kan vara besvärligt för en 
                    skadelidande     att    visa    att    en 
                    vårdnadshavare har  varit oaktsam när det 
                    gäller andra typer av  tillsyn  än direkt 
                    uppsikt  samt  att  det  torde  föreligga 
                    svårigheter  att  visa att det råder  ett 
                    adekvat samband mellan t.ex. en utebliven 
                    förmaning och en inträffad skada. 
                      För egen del anser  jag  att risken för 
                    bevissvårigheter   inte  bör  överdrivas. 
                    Visserligen följer av allmänna regler att 
                    det åligger den skadelidande  att  bevisa 
                    att en vårdnadshavare genom att brista  i 
                    sin   tillsyn   över  barnet  har  vållat 
                    skadan.  Likaså  torde   det   vara   den 
                    skadelidandes sak att bevisa omfattningen 
                    av  sina skador. Vad jag nu har anfört är 
                    dock endast ett par av flera faktorer som 
                    måste   beaktas   vid  en  diskussion  om 
                    bevisbördan i ett mål  om vårdnadshavares 
                    skadeståndsansvar. Redan  det  faktum att 
                    en   skada  har  inträffat  kan  i  vissa 
                    situationer   vara   bevis  nog  för  att 
                    vårdnadshavaren   inte   har    haft   en 
                    tillräcklig  beredskap  för att förebygga 
                    skada.  I  andra  situationer   kan   den 
                    skadelidande  behöva bevisa att vårdnads- 
                    havaren  borde  ha   vidtagit   särskilda 
                    åtgärder för att förhindra skada. Som jag 
                    har  varit  inne  på tidigare (se avsnitt 
                    2.2.3) bör det dock  i  allmänhet  åligga 
                    vårdnadshavaren     att     bidra    till 
                    utredningen med närmare uppgifter  om vad 
                    han   har  gjort  för  att  fullgöra  sin 
                    tillsynsplikt.  Ett  blankt  påstående om 
                    att   tillsynen   har  varit  tillräcklig 
                    behöver inte godtas  utan  vidare. Och om 
                    vårdnadshavaren  vill åberopa  ursäktande 
                    omständigheter torde  han  ha bevisbördan 
                    för dem. Det jag nu har anfört  talar för 
                    att  frågan  om  vållande  måste  bedömas 
                    nyanserat  med  hänsyn  till  många olika 
                    faktorer.  Min  åsikt  är därför att  man 
                    inte  redan  utifrån  ett  resonemang  om 
                    bevisbördans   placering   kan  dra   den 
                    slutsatsen    att    den    skadelidandes 
                    möjligheter  till ersättning skulle  vara 
                    otillräckliga,   om   skadeståndsreglerna 
                    bygger på ett tillsynsansvar. 
                     Ett  skärpt tillsynsansvar  har,  utöver 
                    vad jag  tidigare har nämnt, den fördelen 
                    att den rättstekniska  lösningen ansluter 
                    till  hur vårdnadshavares  skadeståndsan- 
                    svar nu  är  reglerat  i  lagstiftningen. 
                    Lagrådet godtar också, som  jag  tidigare 
                    har  nämnt,  den  rättstekniska lösningen 
                    och anför att det kan  vara av värde från 
                    informationssynpunkt att  det i lagtexten 
                    uttryckligen  anges  att  vårdnadshavaren 
                    har  ett  ansvar  för  att  barnet   inte 
                    orsakar skada för någon annan. Jag är  av 
                    samma  uppfattning. Det preventiva syftet 
                    tillgodoses  på  ett  bättre  sätt om det 
                    direkt  i  den  lagstiftning som reglerar 
                    den omsorg och tillsyn som ett barn skall 
                    få   anges  på  ett  tydligt   sätt   vad 
                    samhället  förväntar  sig  av vårdnadsha- 
                    varna  när  det gäller vilka åtgärder  de 
                    skall vidta för  att  förhindra att deras 
                    barn orsakar skador. Jag  anser därför, i 
                    likhet   med   flertalet   av   remissin- 
                    stanserna, att den bästa lösningen är att 
                    i 6 kap. 2 § föräldrabalken lägga till en 
                    bestämmelse om ett skärpt tillsynsansvar, 
                    som  innebär att vårdnadshavaren har  ett 
                    ansvar  för att barnet inte orsakar skada 
                    för någon annan. 
                     Några  remissinstanser   anser  att  ett 
                    utvidgat       tillsynsansvar      enligt 
                    föräldrabalken bör  kombineras med en be- 
                    stämmelse    i    skadeståndslagen     om 
                    vårdnadshavares   skadeståndsansvar.  Man 
                    menar  att det preventiva  syftet  skulle 
                    tillgodoses    bättre   eftersom   själva 
                    skadeståndsfrågan  får  en mer uttrycklig 
                    reglering. En remissinstans  förordar att 
                    man  direkt i skadeståndslagen  inför  en 
                    culparegel   om   vårdnadshavares  skade- 
                    ståndsskyldighet. 
                     Mot  en  sådan  lösning   talar  att  en 
                    särskild  culparegel  i  skadeståndslagen 
                    inte skulle innebära någon  ändring i sak 
                    i  förhållande till den vållandebedömning 
                    som   skall  göras  enligt  den  allmänna 
                    culparegeln          i         2 kap. 1 § 
                    skadeståndslagen. Och att utan skillnad i 
                    sakligt   hänseende   ha   en    särskild 
                    culparegel    för    vissa    typer    av 
                    skadevållare  anser  jag  inte vara någon 
                    lämplig  ordning.  Tvärtom  skulle  detta 
                    kunna  leda  till oklarheter om  vad  som 
                    gäller. Jag är  därför  inte  beredd  att 
                    föreslå  någon  särskild  culparegel  för 
                    vårdnadshavares skadeståndsansvar. 
                     Även i Våldskommissionens slutbetänkande 
                    föreslås   en   ändring   i  6 kap.  2  § 
                    föräldrabalken. Kommissionen föreslår att 
                    det i den paragrafen skall  föras  in  en 
                    bestämmelse om att barnets vårdnadshavare 
                    skall  svara för att barnet får det skydd 
                    och stöd  barnet behöver, om det riskerar 
                    att         utvecklas          ogynnsamt. 
                    Ändringsförslaget      innebär      ingen 
                    utvidgning  i  förhållande  till gällande 
                    rätt, utan syftar till att lyfta fram och 
                    definiera  föräldrars  ansvar att  skydda 
                    och stödja barnet (se SOU 1990:92 s. 86). 
                     Våldskommissionens förslag  är  inriktat 
                    på  barnets behov och är inte avsett  att 
                    ålägga   vårdnadshavaren  något  utvidgat 
                    ansvar gentemot tredje man. Att förslaget 
                    inte syftar  till  någon  ändring  i  sak 
                    begränsar  enligt  min  mening dess värde 
                    (jfr prop. 1991/92:100 bil. 3 s. 40). Mot 
                    förslagets utformning kan dessutom riktas 
                    den    anmärkningen    att   bestämmelsen 
                    inbjuder till olämpliga  motsatsslut  när 
                    den  inskränks  till  att  gälla  fall då 
                    barnet  riskerar att utvecklas ogynnsamt. 
                    Jag anser  därför  att Våldskommissionens 
                    förslag  till  ändring   i  6  kap.  2  § 
                    föräldrabalken inte bör genomföras. 
 
                    2.2.5    Innebörden   av   ett   utvidgat 
                    skadeståndsansvar m.m. 
 
                     Promemorians  förslag: Överensstämmer  i 
                    sak med mitt förslag  (se  promemorian s. 
                    24). 
                     Remissinstanserna:       De       flesta 
                    remissinstanserna     tillstyrker    pro- 
                    memorieförslaget eller  lämnar  det  utan 
                    erinran.   Några  remissinstanser  lämnar 
                    synpunkter   på   bestämmelsens   närmare 
                    utformning. 
                     Skälen för mitt  förslag:  Det nuvarande 
                    tillsynsansvaret i 
                    6 kap. 2 § föräldrabalken har  tillkommit 
                    i första hand för att barnets bästa skall 
                    främjas.   Men  tillsynsansvaret  innebär 
                    också en skyldighet  för  vårdnadshavaren 
                    att  se till att barnet inte  åstadkommer 
                    skada  för  tredje  man.  Flera remissin- 
                    stanser   ifrågasätter   om  promemorians 
                    förslag   om  ett  skärpt  tillsynsansvar 
                    innebär någon skillnad i detta hänseende. 
                    Enligt min  mening  är  det svårt att med 
                    ledning  av  doktrin  och  praxis   exakt 
                    bestämma  var gränsen för vårdnadshavares 
                    skadeståndsansvar   går  enligt  gällande 
                    rätt.  Till skillnad från  den  nuvarande 
                    tillsynsregeln  tar  promemorians förslag 
                    direkt sikte på skyddet  för  tredje man. 
                    Även om man kan vara tveksam om vad detta 
                    innebär i förhållande till gällande rätt, 
                    är  en  bestämmelse  med denna inriktning 
                    enligt   min   mening   av   värde   från 
                    brottsförebyggande  synpunkt.  I  bestäm- 
                    melsen  slås  nämligen fast att vårdnads- 
                    havaren har ett  uttryckligt  ansvar  för 
                    att   barnet   inte  skadar  tredje  man. 
                    Bestämmelsen kan  därigenom  -  som  Göta 
                    hovrätt   har   framhållit  -  tjäna  som 
                    utgångspunkt  för   vidare  rättsbildning 
                    genom  rättspraxis  i  riktning  mot  ett 
                    längre gående skadeståndsansvar för vård- 
                    nadshavarna. 
                     När  det  gäller  bestämmelsens  närmare 
                    utformning     har    promemorieförslaget 
                    kritiserats  av  några   remissinstanser. 
                    Bl. a. har det hävdats att den föreslagna 
                    lagtexten  inte  ger  ett helt  träffande 
                    uttryck  för de krav som  avses  ligga  i 
                    tillsynsplikten.  Jag  finner  kritiken i 
                    viss   mån  berättigad  och  vill  därför 
                    allmänt framhålla följande om vad som bör 
                    vara tillsynspliktens innebörd. 
                     I tillsynsansvaret  ingår  naturligtvis, 
                    liksom   enligt   gällande   rätt,    att 
                    vårdnadshavaren  skall  ha  en skyldighet 
                    att  i  en  konkret situation avvärja  en 
                    skadegörande    handling    av    barnet. 
                    Innebörden  av det utvidgade ansvaret  är 
                    dock framför  allt  att vårdnadshavaren i 
                    större mån än enligt  gällande rätt skall 
                    vara skyldig att ge barnet vägledning och 
                    ha uppsikt över barnet  för att förebygga 
                    skadegörande handlingar. Därav följer att 
                    det  kan  ställas  mer bestämda  krav  på 
                    aktivt  handlande  från  vårdnadshavarens 
                    sida. På vilket sätt föräldern skall vara 
                    verksam för att fullgöra tillsynsansvaret 
                    beror bl.a. på barnets  ålder  och mognad 
                    samt på vad barnet sysselsätter  sig med. 
                    Vissa  typer  av  skador torde inte kunna 
                    förhindras på annat  sätt  än  genom  att 
                    barnet  står  under  direkt tillsyn eller 
                    genom att det förhindras  att  företa sig 
                    vissa saker. I andra situationer  kan det 
                    räcka  med  att  barnet  får  förmaningar 
                    eller  förhållningsorder  eller på  annat 
                    sätt får hjälp med att handla på lämpligt 
                    sätt. 
                       Naturligtvis  bör ansvaret  inte  vara 
                    obegränsat utan hänsyn  bör  tas till vad 
                    som är möjligt för vårdnadshavaren, bl.a. 
                    måste   beaktas   vilka   förutsättningar 
                    vårdnadshavaren  har  att förutse  skade- 
                    görande  handlingar  av barnet.  Givetvis 
                    bör skadeståndsansvaret vara begränsat av 
                    vad  som  följer av reglerna  om  adekvat 
                    kasualitet.  Skadeståndsansvar torde bara 
                    kunna bli aktuellt  när vårdnadshavaren i 
                    en konkret situation  har  brustit  i sin 
                    skyldighet att ge barnet vägledning eller 
                    i  skyldigheten  att  se  till att barnet 
                    står under uppsikt. 
                       Lagrådet  kritiserar  lagrådsremissens 
                    lagförslag  och  ifrågasätter   om  ordet 
                    uppsikt  bör  ingå  i lagtexten. Lagrådet 
                    menar  att  detta  kan  vara  missvisande 
                    genom  att  det ger intryck  av  att  det 
                    krävs att vårdnadshavaren  i  första hand 
                    har  en  omedelbar  tillsyn  över barnet, 
                    vilket inte är avsikten när det  gäller i 
                    vart  fall  äldre  barn. Lagrådet erinrar 
                    också om att ordet uppsikt  tidigare  har 
                    använts      som      beteckning      för 
                    vårdnadshavares tillsynsansvar (jfr prop. 
                    1981/82:168  s.  23) och anför att det nu 
                    inte bör komma ifråga att åter införa den 
                    termen  med  den betydelse  som  anges  i 
                    detta   lagförslag.   Lagrådet   förordar 
                    därjämte att en bestämmelse om ett utökat 
                    tillsynsansvar  formuleras så att den ger 
                    ett uttryck för att  att  det  främst  är 
                    fråga  om en precisering av en del av det 
                    nuvarande tillsynsansvaret. 
                      Ordet uppsikt i mitt förslag tar direkt 
                    sikte på  att  barnet  skall  övervakas i 
                    syfte att det inte skall orsaka skada för 
                    någon annan. Enligt min mening  beskriver 
                    ordet uppsikt väl den grad av tillsyn som 
                    i    vissa    fall    kan    krävas    av 
                    vårdnadshavaren.  När  det  gäller  äldre 
                    barn    innebär   tillsynsansvaret,   som 
                    Lagrådet  har  påpekat,  i de flesta fall 
                    inte i första hand en skyldighet  att  ha 
                    direkt uppsikt över barnet utan främst en 
                    skyldighet   att   svara  för  att  andra 
                    lämpliga     åtgärder    vidtas.     Även 
                    beträffande barn  i  den  åldern  kan det 
                    dock som jag tidigare har nämnt bli fråga 
                    om  direkt  tillsyn. Jag förordar sålunda 
                    en   bestämmelse    som    innebär    att 
                    vårdnadshavaren   skall   svara  för  att 
                    barnet står under uppsikt eller att andra 
                    lämpliga åtgärder vidtas. 
                       Lagförslaget innebär visserligen,  som 
                    Lagrådet  har  framhållit, en precisering 
                    av det tillsynsansvar  som vårdnadshavare 
                    har   enligt  nu  gällande  lagstiftning. 
                    Syftet  med  lagförslaget  är dock att ge 
                    vårdnadshavare  ett särskilt  ansvar  för 
                    att  barnet  inte  skadar   någon  annan. 
                    Vårdnadshavaren skall därvid ha en längre 
                    gående handlingsplikt än enligt nuvarande 
                    lagstiftning. Jag anser att lagtexten bör 
                    utformas på ett sätt som markerar detta. 
                      Mot bakgrund av vad jag nu  har  anfört 
                    bör  bestämmelsen  kunna  utformas så att 
                    vårdnadshavaren  i syfte att  hindra  att 
                    barnet  orsakar  skada  för  någon  annan 
                    skall  svara för att  barnet  står  under 
                    uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder 
                    vidtas. 
                      Flera  av  remissinstanserna efterlyser 
                    också en mer ingående redogörelse för vad 
                    ett  skärpt  tillsynsansvar   innebär   i 
                    praktiken.   Jag   har   i  och  för  sig 
                    förståelse för önskemål om en precisering 
                    av  vilka  åtgärder som en vårdnadshavare 
                    bör företa för  att  tillgodose kravet på 
                    en utvidgad tillsyn. Barn  kan emellertid 
                    orsaka skador i en rad olika  situationer 
                    och huruvida vårdnadshavaren har uppfyllt 
                    sin tillsynsplikt måste enligt min mening 
                    bedömas  i  varje  fall  för  sig. Sådana 
                    frågor  får  därför  i  stor utsträckning 
                    överlämnas till rättstilllämpningen.  Jag 
                    återkommer          emellertid          i 
                    specialmotiveringen       till      vissa 
                    tillämpningsfrågor. 
                     Flera remissinstanser har  synpunkter  i 
                    frågan     om     vem     det     skärpta 
                    tillsynsansvaret skall gälla. En synpunkt 
                    som   framförs   är   att  det  utvidgade 
                    ansvaret  inte  bör gälla  föräldrar  som 
                    visserligen har del  i  vårdnaden men som 
                    inte   varaktigt   bor  tillsammans   med 
                    barnet. Det anförs att tillsynsansvaret i 
                    dessa fall bör gälla endast den vårdnads- 
                    havare  som  med  hänsyn   till   barnets 
                    faktiska  vistelseort  har möjlighet  att 
                    direkt    eller   indirekt   utöva    sin 
                    tillsynsskyldighet. En annan synpunkt som 
                    framförs  är   att   umgängesföräldrar  i 
                    samband  med  umgänge  med  barnet  skall 
                    anses  åta sig att ha tillsyn  i  stället 
                    för  vårdnadshavaren  och  således  under 
                    denna  tid ha samma skadeståndsansvar som 
                    vårdnadshavaren. 
                     Jag anser  att det skärpta ansvaret bör, 
                    liksom  är  fallet   med   det  nuvarande 
                    tillsynsansvaret, gälla endast  föräldrar 
                    som   har  del  i  vårdnaden  om  barnet. 
                    Umgängesföräldrar   bör,   liksom  enligt 
                    nuvarande regler, inte ha någon  lagstad- 
                    gad tillsynsplikt. Om ett barn orsakar en 
                    skada när det vistas hos en förälder  som 
                    inte   har   del  i  vårdnaden,  får  den 
                    förälderns   skadeståndsansvar    bedömas 
                    enligt    allmänna   skadeståndsrättsliga 
                    regler. 
                     Föräldrar  som  har  gemensam vårdnad om 
                    sitt  barn har ett gemensamt  ansvar  för 
                    allt som rör barnet, även om de bor isär. 
                    Ett  skärpt   tillsynsansvar  bör  därför 
                    gälla alla vårdnadshavare  oavsett  om de 
                    bor  tillsammans  med  barnet eller inte. 
                    Vilka närmare skyldigheter  som  ansvaret 
                    medför  för en vårdnadshavare får bedömas 
                    efter  förhållandena   i   det   enskilda 
                    fallet. För en vårdnadshavare som normalt 
                    inte    bor    tillsammans   med   barnet 
                    aktualiseras   det   skärpta    tillsyns- 
                    ansvaret    framför    allt    när    den 
                    vårdnadshavaren  har  hand om barnet. Jag 
                    behandlar dessa frågor  mer  utförligt  i 
                    specialmotiveringen. 
                     Ett   skärpt   tillsynsansvar  kommer  i 
                    första hand att bli  aktuellt  under  den 
                    tid som barnet inte tillbringar i skolan, 
                    på daghem eller fritidshem. Anställda vid 
                    skolor,  fritidshem  och  daghem  har ett 
                    tillsynsansvar   under   den  tid  barnet 
                    vistas  där. Om den anställde  brister  i 
                    tillsynen  över barnet, kan arbetsgivaren 
                    bli skadeståndsskyldig  (jfr prop. 1972:5 
                    s.  171  f.  och  NJA 1984 s.  764).  Det 
                    skärpta       tillsynsansvaret        för 
                    vårdnadshavare   är   inte   avsett   att 
                    innebära  någon  förändring  i det ansvar 
                    som dessa institutioner kan ha.- 
                     Några      remissinstanser     uttrycker 
                    osäkerhet    om     vilka    skador    en 
                    vårdnadshavare   kan  bli   skyldig   att 
                    ersätta.  Jag  föreslår   inga  särskilda 
                    regler  om  detta.  Av  skadeståndslagens 
                    allmänna regler kommer därför  att framgå 
                    vilka slag av skador som omfattas  av det 
                    utvidgade skadeståndsansvaret. Det gäller 
                    i första hand person- och sakskada (se  2 
                    kap.  1  §  skadeståndslagen). Ersättning 
                    för  ren  förmögenhetsskada   torde   mer 
                    sällan     komma     i    fråga.    Sådan 
                    ersättningsskyldighet         förutsätter 
                    nämligen       normalt       att      den 
                    ersättningsskyldige  har  orsakat  skadan 
                    genom    brott    (se    2   kap.   4   § 
                    skadeståndslagen),   och  tillsynsplikten 
                    enligt 6 kap. 2 § föräldrabalken  är inte 
                    straffsanktionerad.   Däremot  torde  ett 
                    skadeståndskrav för ren förmögenhetsskada 
                    kunna grundas på brott mot bestämmelsen i 
                    26  kap.  6 § andra stycket  brottsbalken 
                    (se avsnitt 2.1.2). 
                     Det  utvidgade  skadeståndsansvaret  kan 
                    bli   ekonomiskt    betungande   för   en 
                    vårdnadshavare vars barn orsakar en skada 
                    till ett stort ekonomiskt  värde.  Liksom 
                    nu kan i ett sådant fall vårdnadshavarens 
                    skadeståndsskyldighet    jämkas    enligt 
                    bestämmelsen  i  6  kap. 2 § skadestånds- 
                    lagen. Jämkning kommer  dock inte i fråga 
                    om   ansvaret  täcks  av  en  ansvarsför- 
                    säkring.  
                    2.2.6  Ansvarsförsäkring m.m. 
 
                    Ansvarsförsäkringen   täcker,   som   jag 
                    tidigare  har  nämnt, inte skador som har 
                    orsakats uppsåtligen  av  den som är över 
                    tolv  år  (se  avsnitt  2.1.3).   Om   en 
                    förälder    eller    vårdnadshavare    av 
                    oaktsamhet  har  underlåtit  att  ha  den 
                    uppsikt  över  barnet  som behövs för att 
                    förhindra  att barnet åstadkommer  skada, 
                    så gäller ansvarsförsäkringen däremot för 
                    förälderns     eller     vårdnadshavarens 
                    skadeståndsansvar   även  om  skadan  har 
                    orsakats  uppsåtligen   av   barnet.   Om 
                    ansvarsförsäkring  finns, blir resultatet 
                    i  de  flesta fall att  förälderns  eller 
                    vårdnadshavarens     ekonomiska    insats 
                    begränsas  till  att betala  premier  för 
                    försäkringen och självrisk. 
                     Eftersom samma ansvarsförsäkring  täcker 
                    både   barnets   och   förälderns   eller 
                    vårdnadshavarens  skadeståndsansvar, blir 
                    det inte fråga om någon  regressrätt från 
                    ansvarsförsäkringen. Om den  skadelidande 
                    har utnyttjat sin försäkring för  att  få 
                    ersättning   för   sin  skada,  kan  hans 
                    försäkringsbolag  ha  ett  regressanspråk 
                    mot en skadeståndsskyldig  vårdnadshavare 
                    eller mot dennes försäkringsbolag. Rätten 
                    att  göra  gällande regresskrav  är  dock 
                    begränsad  bl.a.  genom  överenskommelser 
                    mellan  försäkringsbolagen   (se  avsnitt 
                    2.1.3).  
                    2.3  Kostnader 
 
                    Den ändring av tillsynsansvaret  som  jag 
                    nu    föreslår    torde    innebära   att 
                    försäkringsersättning   enligt   ansvars- 
                    försäkring  kommer att utbetalas  i  fler 
                    fall än tidigare.  Å  andra sidan innebär 
                    det  att försäkringsersättningar  som  nu 
                    betalas  ut  genom den skadelidandes egen 
                    försäkring kommer  att  minska.  Den  nya 
                    ordningen  kan  också medföra att antalet 
                    svårbedömda  försäkringsfall  blir  något 
                    större. En remissinstans  anför att detta 
                    kan  medföra  vissa  skade-  och  drifts- 
                    kostnadsökningar  för  försäkringsbolagen 
                    samt     ökade    premiekostnader     för 
                    försäkringstagarna.       Enligt      min 
                    uppskattning  kan  ökningen  av   antalet 
                    svårbedömda  fall  inte antas bli mer  än 
                    marginell.   Efter   hand    som   praxis 
                    utvecklas  kan man också förutse  att  de 
                    svårbedömda  fallen  blir  färre i antal. 
                    Jag bedömer att förslaget inte kommer att 
                    medföra någon beaktansvärd kostnadsökning 
                    för    försäkringsbolagen    eller    för 
                    försäkringstagarna. 
                     I    den    mån    antalet   svårbedömda 
                    försäkringsfall ökar,  skulle  det  kunna 
                    tänkas  medföra fler tvister vid domstol. 
                    Risken   för    detta   bör   dock   inte 
                    överdrivas.  De  överväganden  som  skall 
                    göras för att konstatera  om  en förälder 
                    eller en annan vårdnadshavare har brustit 
                    i   sina  skyldigheter  enligt  den   nya 
                    bestämmelsen  skiljer  sig  inte nämnvärt 
                    från den motsvarande bedömning  som  görs 
                    enligt  gällande regler om skadeståndsan- 
                    svar på grund  av  bristande tillsyn över 
                    barnet.   Dessa  frågor   regleras   till 
                    största delen  av försäkringsbolagen utan 
                    att  tvisten  dras   inför  domstol.  Jag 
                    räknar  därför  inte  med   några   ökade 
                    kostnader för domstolsväsendet.  
                    2.4  Ikraftträdande m.m. 
 
                    Lagändringen  bör  träda i kraft så snart 
                    som möjligt. Ett lämpligt  datum kan vara 
                    den 1 januari 1994. 
                     Den  nya bestämmelsen blir tillämplig  i 
                    fråga  om  skadestånd  med  anledning  av 
                    skadefall     som     inträffar     efter 
                    ikraftträdandet,  medan  äldre  lag skall 
                    tillämpas  på skadefall som har inträffat 
                    dessförinnan.  Detta  följer  av allmänna 
                    rättsgrundsatser    och    behöver   inte 
                    regleras  i  några  övergångsbestämmelser 
                    (jfr prop. 1972:5 s. 593).  
                    3  Upprättat lagförslag 
 
                    I enlighet med vad jag  nu har anfört har 
                    inom   Justitiedepartementet   upprättats 
                    förslag    till    lag   om   ändring   i 
                    föräldrabalken. 
                     Lagrådet har granskat lagförslaget.  
                    4  Specialmotivering 
 
                    Förslag   till   lag   om    ändring    i 
 
                    föräldrabalken 
 
                    6 kap. 2 § 
 
                    Barn   står   under   vårdnad   av   båda 
                    föräldrarna  eller  en  av  dem,  om inte 
                    rätten  har  anförtrott  vårdnaden åt  en 
                    eller två särskilt förordnade förmyndare. 
                    Vårdnaden  om ett barn består  till  dess 
                    att   barnet  fyller   arton   år   eller 
                    dessförinnan ingår äktenskap. 
                     Den som  har  vårdnaden  om ett barn har 
                    ett   ansvar   för   barnets   personliga 
                    förhållanden   och   skall  se  till  att 
                    barnets   behov   enligt   1    §    blir 
                    tillgodosedda.   Barnets   vårdnadshavare 
                    svarar  även  för  att  barnet  får   den 
                    tillsyn  som  behövs med hänsyn till dess 
                    ålder,     utveckling      och     övriga 
                    omständigheter  samt  skall  bevaka   att 
                    barnet får tillfredsställande försörjning 
                    och  utbildning.  I  syfte att hindra att 
                    barnet  orsakar  skada  för  någon  annan 
                    skall  vårdnadshavaren vidare  svara  för 
                    att barnet  står  under uppsikt eller att 
                    andra lämpliga åtgärder vidtas. 
                     Om ansvaret i frågor  som gäller barnets 
                    ekonomiska       förhållanden       finns 
                    bestämmelser i 9-16 kap. 
 
                     Paragrafen innehåller regler dels om vem 
                    som skall ha vårdnaden  om  barn  (första 
                    stycket),    dels   om   vårdnadshavarens 
                    skyldigheter (andra  stycket).  I  tredje 
                    stycket  hänvisas  till  andra kapitel  i 
                    föräldrabalken  som gäller  ansvaret  för 
                    barnets ekonomiska förhållanden. 
                     Bland   vårdnadshavarens    skyldigheter 
                    anges i andra stycket att barnet skall få 
                    tillsyn.  I  tillsynsskyldigheten  ligger 
                    att vårdnadshavaren  skall  skydda barnet 
                    så  att  det  inte  skadas men också  att 
                    vårdnadshavaren skall  se till att barnet 
                    inte orsakar skada för någon annan. 
                     I  andra  stycket  har  lagts   till  en 
                    bestämmelse  om  att  vårdnadshavaren   i 
                    syfte att hindra att barnet orsakar skada 
                    för  någon  annan  svarar  för att barnet 
                    står   under  uppsikt  eller  att   andra 
                    lämpliga  åtgärder  vidtas.  Avsikten med 
                    bestämmelsen är att vårdnadshavaren skall 
                    ha  ett särskilt ansvar för att  se  till 
                    att barnet  inte  orsakar  någon annan en 
                    skada. Om vårdnadshavaren försummar detta 
                    tillsynsansvar   uppsåtligen   eller   av 
                    vårdslöshet,      kan     det     medföra 
                    skadeståndsskyldighet  enligt  2 kap. 1 § 
                    skadeståndslagen. Vårdnadshavarens ansvar 
                    är  begränsat till vad som gäller  enligt 
                    reglerna   om   adekvat  kausalitet.  Det 
                    innebär        att       vårdnadshavarens 
                    underlåtenhet att se till att barnet står 
                    under  uppsikt  eller   att  vidta  andra 
                    lämpliga  åtgärder  skall kunna  hänföras 
                    till en konkret situation i vilken barnet 
                    har orsakat skada och att vårdnadshavaren 
                    genom sitt förhållningssätt  skall  kunna 
                    anses ha vållat skadan. 
                     Bestämmelsen     innebär     inte    att 
                    vårdnadshavaren skall anses ha  försummat 
                    sin tillsynsplikt så snart barnet orsakar 
                    en  skada. I tillsynsansvaret ligger  att 
                    vårdnadshavaren,  inom  ramen för vad som 
                    är  möjligt  för  honom, skall  vidta  de 
                    åtgärder som behövs  för  att barnet inte 
                    skall  orsaka  skada.  Om  skada  uppstår 
                    trots  att  vårdnadshavaren har  uppfyllt 
                    sin tillsynsplikt,  blir  vårdnadshavaren 
                    inte skadeståndsskyldig. Vårdnadshavarens 
                    ansvar   är   alltså   inte  objektivt.En 
                    förutsättning   för  att  vårdnadshavaren 
                    skall  kunna  övervaka   barnet  för  att 
                    förebygga   och   förhindra  att   barnet 
                    orsakar  skada  är  att   vårdnadshavaren 
                    känner    till    barnets    aktiviteter. 
                    Vårdnadshavaren   måste  därför  på   ett 
                    aktivt sätt hålla sig  underrättad om vad 
                    barnet  företar sig och vara  beredd  att 
                    ingripa  i   den   utsträckning  som  kan 
                    behövas. 
                     De  åtgärder  som vårdnadshavaren  skall 
                    vidta måste bli olika beroende på barnets 
                    ålder   och   mognad   och   vad   barnet 
                    sysselsätter sig  med.  Ett  mycket litet 
                    barn fordrar i princip ständig  passning. 
                    Äldre barn behöver stå under viss uppsikt 
                    men de kan i större utsträckning tillåtas 
                    att   företa  sig  saker  på  egen  hand. 
                    Lämpliga  åtgärder kan då vara t.ex. råd, 
                    anvisningar   eller   förmaningar.  Dessa 
                    måste  anpassas  till  vad   barnet   har 
                    möjlighet att förstå och ta intryck av. 
                     Kravet  på  att vårdnadshavaren skall ha 
                    uppsikt över barnet  innebär inte att han 
                    eller hon ständigt måste  befinna  sig  i 
                    närheten  av  barnet. När det gäller barn 
                    som är så stora  att  de kan tillåtas att 
                    på egen hand lämna hemmet  kan  det  inte 
                    rimligen  krävas att föräldrarna i detalj 
                    känner  till   vad  barnet  företar  sig. 
                    Tillsynskravet  kan   dock   inte   anses 
                    uppfyllt  t.ex.  om  vårdnadshavaren  vet 
                    eller  har  anledning  att  misstänka att 
                    barnet  företar  sig  någonting  som  kan 
                    medföra en skada samt vårdnadshavaren har 
                    haft möjlighet att kontrollera hur barnet 
                    beter sig och därmed förebygga  skada men 
                    inte  gör  det.  Om  vårdnadshavaren  vet 
                    eller  har  anledning att  misstänka  att 
                    barnet  använder   ett  farligt  föremål, 
                    måste   det   i  allmänhet   krävas   att 
                    vårdnadshavaren  har  -  eller åtminstone 
                    försöker  skaffa  sig  -  en kontinuerlig 
                    uppsikt  över barnet. Om barnet  tidigare 
                    har gjort  sig skyldigt till skadegörande 
                    handlingar,  bör  det ställas större krav 
                    på den kontroll som vårdnadshavaren skall 
                    ha över vad barnet  företar  sig. När det 
                    gäller  ungdomar  i  tonåren blir  det  i 
                    allmänhet   inte   fråga   om   omedelbar 
                    tillsyn. Men direkt uppsikt  kan  i vissa 
                    situationer    vara    nödvändigt    även 
                    beträffande    tonåringar,    t.ex.   när 
                    tonåringen   tillåts   att  använda   ett 
                    farligt föremål. 
                     I den mån direkt uppsikt inte behövs kan 
                    det  vara nödvändigt att  vårdnadshavaren 
                    vidtar  andra  lämpliga  åtgärder för att 
                    kravet  på  tillsyn skall vara  uppfyllt. 
                    När det gäller tonåringar måste man räkna 
                    med att vårdnadshavarnas  inflytande över 
                    vad  ungdomarna  gör  utanför  hemmet  är 
                    ganska litet och det är  naturligtvis  en 
                    avvägningsfråga   hur   stor   frihet  en 
                    tonåring  skall  medges.  Likväl bör  det 
                    krävas  att  vårdnadshavaren  ger  barnet 
                    vägledning och aktivt bestämmer gränserna 
                    för barnets frihet. Det innebär att det i 
                    vissa  situationer   kan   föreligga   en 
                    skyldighet  att  ge  barnet förhållnings- 
                    order, förmaningar och  instruktioner för 
                    att   vårdnadshavaren  skall   anses   ha 
                    uppfyllt  kravet  på  att  vidta lämpliga 
                    åtgärder.  I  vissa  fall  kan det  också 
                    krävas   att   vårdnadshavaren   meddelar 
                    restriktioner  när  det gäller vad barnet 
                    tillåts att sysselsätta sig med. 
                     Om vårdnadshavaren känner till eller har 
                    anledning  att misstänka  att  tonåringen 
                    håller på med  något  som  kan  orsaka en 
                    skada, bör det krävas att vårdnadshavaren 
                    aktivt ingriper för att försöka förhindra 
                    skada. Är situationen sådan att det  inte 
                    kan     begäras    att    vårdnadshavaren 
                    personligen   ingriper   mot  tonåringens 
                    förehavanden,  bör vårdnadshavaren  vidta 
                    andra lämpliga åtgärder som kan förebygga 
                    skada,  t.ex.  att   söka  hjälp  hos  de 
                    sociala myndigheterna.  Detta  kan  också 
                    bli  nödvändigt  om  ett  barn  eller  en 
                    tonåring inte rättar sig efter de gränser 
                    som  vårdnadshavaren sätter. De uppgifter 
                    som vårdnadshavaren  lämnar  till sociala 
                    myndigheter  är  sekretessbelagda  i  den 
                    utsträckning     som     föreskrivs     i 
                    sekretesslagen (1980:100). 
                     Regeln  om  det skärpta tillsynsansvaret 
                    är utformad så  att  vårdnadshavaren inte 
                    åläggs   att  alltid  personligen   hålla 
                    barnet under uppsikt eller vidta de andra 
                    åtgärder  som  kan  anses  lämpliga.  Han 
                    eller hon får anförtro åt någon annan att 
                    göra det. Men vårdnadshavaren ansvarar då 
                    för att den  som  har  fått denna uppgift 
                    fullgör  uppgiften  på  ett   betryggande 
                    sätt. Vårdnadshavaren kan inte  genom ett 
                    uppdrag till någon annan befria sig  från 
                    sitt ansvar. Detta får särskild betydelse 
                    vid  bedömningen  av  tillsynsansvaret  i 
                    sådana   situationer   där   barnet   mer 
                    regelmässigt  vistas  hos  någon annan än 
                    vårdnadshavaren. 
                     Om   barnets  föräldrar  gemensamt   har 
                    vårdnaden   men   bor   i  sär,  är  båda 
                    ansvariga  för  att  barnet   står  under 
                    erforderlig uppsikt. Vilken av föräldrar- 
                    na  som  i  ett  sådant  fall kan åläggas 
                    skadeståndsskyldighet får  avgöras  efter 
                    vem  av  dem  som hade barnet hos sig när 
                    skadan  inträffade  och  som  därmed  kan 
                    anses ha  försummat sin tillsynsplikt. En 
                    förälder som  på  överenskommet  sätt har 
                    överlämnat    barnet   till   den   andra 
                    vårdnadshavaren får således normalt anses 
                    ha gjort vad som  ankommer på honom eller 
                    henne  för  att se till  att  barnet  får 
                    erforderlig     tillsyn.      Om      den 
                    vårdnadshavare   som  inte  har  hand  om 
                    barnet  får  kännedom   om,   eller   har 
                    anledning   att   misstänka,  att  barnet 
                    företar sig något som  kan  orsaka skada, 
                    är han eller hon dock skyldig  att  vidta 
                    åtgärder  även  om  barnet vistas hos den 
                    andre  vårdnadshavaren.  När  det  gäller 
                    andra  åtgärder,  t.ex.  förmaningar  och 
                    tillrättavisningar,  är  fördelningen  av 
                    ansvaret  mellan  vårdnadshavarna  inte i 
                    lika  hög  grad  beroende  av  var barnet 
                    vistas. 
                     Om  barnet vistas hos t.ex. en umgänges- 
                    förälder  och  därvid  orsakar skada, kan 
                    det normalt sett knappast  komma  i fråga 
                    att   vårdnadshavaren  skulle  kunna  bli 
                    ansvarig  för  den  skadan  på  grund  av 
                    bristande   tillsyn.   Genom  att  barnet 
                    överlämnas till umgängesföräldern för att 
                    barnet  skall få tillfälle  till  umgänge 
                    med denne  får det nämligen normalt anses 
                    att  vårdnadshavaren  har  uppfyllt  sitt 
                    ansvar.  Huruvida  umgängesföräldern  kan 
                    bli  ansvarig för skadan regleras inte av 
                    förevarande  bestämmelse utan får avgöras 
                    enligt   allmänna    skadeståndsrättsliga 
                    regler. I det sammanhanget bör observeras 
                    att  umgängesföräldern   inte  har  någon 
                    lagstadgad tillsynsplikt. Däremot får det 
                    möjligen   anses   att  umgängesföräldern 
                    genom att ta emot barnet  för utövande av 
                    umgänget    har   åtagit   sig   att    i 
                    vårdnadshavarens ställe ha en i vart fall 
                    begränsad tillsyn över barnet. 
                     Om    ett    barn     omhändertas    för 
                    samhällsvård, påverkas inte den rättsliga 
                    vårdnaden.   I   allmänhet  ändras   dock 
                    förhållandena  i  sådan   grad   att  det 
                    inverkar      på      bedömningen      av 
                    vårdnadshavarens tillsynsansvar. Ett barn 
                    kan  omhändertas för kortare eller längre 
                    tid.  Orsakar  ett  barn  skada  när  det 
                    vistas  i  ett särskilt ungdomshem enligt 
                    12  §  lagen  (1990:52)   med   särskilda 
                    bestämmelser om vård av unga eller  i ett 
                    hem    för   vård   eller   boende,   kan 
                    vårdnadshavaren  inte ställas till svars, 
                    om uppsikten över  barnet  har brustit. I 
                    ett sådant fall kan i stället  personalen 
                    i    hemmet,    eller   i   första   hand 
                    arbetsgivaren, bli skadeståndsskyldig, om 
                    barnet inte har stått under uppsikt i den 
                    utsträckning som  krävs. Vårdnadshavarens 
                    ansvar  bör bedömas  på  samma  sätt,  om 
                    barnet är placerat i familjehem. Huruvida 
                    de som tar  emot  barnet  i familjehemmet 
                    kan göras ansvariga för skada  som barnet 
                    orsakar  under  sin  vistelse får avgöras 
                    enligt    allmänna   skadeståndsrättsliga 
                    regler. 
                     Vårdnadshavarens       skadeståndsansvar 
                    gäller  fullt  ut,  om barnet  finns  hos 
                    vårdnadshavaren trots  att  det är omhän- 
                    dertaget    för    samhällsvård.   Vidare 
                    ansvarar vårdnadshavaren naturligtvis, om 
                    barnet vistas i ett  annat  enskilt hem i 
                    enlighet  med  vårdnadshavarens   önskan. 
                    Detsamma    gäller   om   vårdnadshavaren 
                    tillfälligtvis  låter  barnet bo på annan 
                    plats,  t.  ex.  på  ett läger  eller  en 
                    sommarkoloni. I de fall  då vårdnadshava- 
                    ren  placerar  barnet  hos  någon   annan 
                    avgörs  skadeståndsansvaret i första hand 
                    efter en  bedömning av om vårdnadshavaren 
                    har visat tillräcklig omsorg vid valet av 
                    placering. 
                     Vårdnadshavarens  ansvar  gäller oavsett 
                    om  barnet  är  skadeståndsskyldigt.   Om 
                    barnet  har  orsakat  en  skada  genom en 
                    olyckshändelse   och   därför   inte   är 
                    skadeståndsskyldigt,       kan       dess 
                    vårdnadshavare          ändå          bli 
                    skadeståndsskyldig   under  förutsättning 
                    att  han eller hon uppsåtligen  eller  av 
                    oaktsamhet  har  brustit  i  sin plikt se 
                    till att barnet får vägledning  och  står 
                    under uppsikt. 
                     Är   både   barnet  och  vårdnadshavaren 
                    skadeståndsskyldiga,       svarar      de 
                    solidariskt  för  skadeståndet,  om  inte 
                    annat följer av att  begränsning gäller i 
                    den  skadeståndsskyldighet   som   åvilar 
                    någon    av    dem    (6    kap.    3   § 
                    skadeståndslagen).  Det  kan inträffa att 
                    vårdnadshavarens   och   barnets   skade- 
                    ståndsskyldighet  fastställs  till  olika 
                    belopp beroende på  att förutsättningarna 
                    för jämkning är olika  i  2  kap. 2 § och 
                    6 kap. 2 § skadeståndslagen. 
                     Frågan om regressrätt mellan  barnet och 
                    vårdnadshavaren  torde  i de flesta  fall 
                    sakna  praktisk  betydelse.   Frågan  har 
                    behandlats     i     förarbetena     till 
                    skadeståndslagen  (se prop. 1972:5 s. 176 
                    f.). 
                     Om  barnet har orsakat  en  skada  genom 
                    brott,  kan  den skadelidandes anspråk på 
                    skadestånd prövas  i samband med åtal mot 
                    barnet  (22  kap. 1 §  rättegångsbalken). 
                    Hör  brottet  under   allmänt   åtal,  är 
                    åklagaren   skyldig  att  i  samband  med 
                    åtalet   förbereda    och    utföra   ett 
                    skadeståndsanspråk som riktas mot barnet, 
                    om  det kan ske utan väsentlig  olägenhet 
                    och den  skadelidandes  anspråk  inte  är 
                    uppenbart   obefogat   (22   kap.   2   § 
                    rättegångsbalken).     I     fråga     om 
                    skadeståndsanspråk  mot en vårdnadshavare 
                    gäller   delvis   andra  regler.   Skade- 
                    ståndsanspråket    mot    vårdnadshavaren 
                    grundas nämligen inte  enbart på brottet. 
                    Ett  sådant  anspråk  har åklagaren  inte 
                    någon skyldighet att förbereda eller föra 
                    talan om. Det kan emellertid tas upp till 
                    behandling i samband med  åtalet (22 kap. 
                    1 och 3 §§ rättegångsbalken).  
                    5  Hemställan 
 
                    Med hänvisning till vad jag nu har anfört 
                    hemställer  jag  att regeringen  föreslår 
                    riksdagen att anta  förslaget till lag om 
                    ändring i föräldrabalken.  
                    6  Beslut 
 
                    Regeringen     ansluter     sig      till 
                    föredragandens  överväganden och beslutar 
                    att genom proposition  föreslå  riksdagen 
                    att  anta  det  förslag som föredraganden 
                    har lagt fram.  
       3 
                    Sammanfattning av departementspromemorian 
                    1993:11    om   vårdnadshavares    skade- 
                    ståndsansvar 
 
                    En vårdnadshavare  är  skyldig att betala 
                    skadestånd  för  skador  som  hans  eller 
                    hennes barn har orsakat, om vårdnadshava- 
                    ren  uppsåtligen eller av oaktsamhet  har 
                    brustit  i sin tillsyn över barnet. Detta 
                    föl- 
                    jer av den  allmänna culparegeln i 2 kap. 
                    1  §  skadeståndslagen   (1972:207),  som 
                    föreskriver   att   var   och   en    som 
                    uppsåtligen  eller  av vårdslöshet vållar 
                    person-  eller  sakskada   skall  ersätta 
                    skadan,  såvida  inte  annat  följer   av 
                    skadeståndslagen.    Den    tillsyn   som 
                    vårdnadshavaren  skall  ha  över   barnet 
                    regleras i 6 kap. 2 § föräldrabalken. Där 
                    sägs  att  barnets  vårdnadshavare svarar 
                    för att barnet får den tillsyn som behövs 
                    med hänsyn till barnets ålder, utveckling 
                    och övriga omständigheter. 
                         I    promemorian    föreslås     att 
                    tillsynsansvaret    skall   skärpas   och 
                    preciseras i skadeförebyggande  syfte. En 
                    vårdnadshavare  skall  sålunda svara  för 
                    att  barnet  står  under  uppsikt  i  den 
                    utsträckning  som behövs för  att  barnet 
                    inte skall orsaka  skada för någon annan. 
                    Förslaget innebär att vårdnadshavaren kan 
                    bli skadeståndsskyldig  enligt 2 kap. 1 § 
                    skadeståndslagen,   om  han   eller   hon 
                    uppsåtligen  eller  av   oaktsamhet   har 
                    brustit  i sin skyldighet att se till att 
                    barnet står under uppsikt. 
                      Lagändringen föreslås träda i kraft den 
                    1 januari 1994.  
      29 
                    Promemorians lagförslag 
 
                    Förslag till 
                    Lag om ändring i föräldrabalken 
 
                      Härigenom  föreskrivs  att  6  kap. 2 § 
                    föräldrabalken skall ha följande lydelse. 
 
                    Nuvarande lydelse    Föreslagen lydelse 
 
                                     6 kap. 
                                      2 § 
                        Barn   står  under  vårdnad  av  båda 
                    föräldrarna  eller  en  av  dem,  om inte 
                    rätten  har  anförtrott  vårdnaden åt  en 
                    eller två särskilt förordnade förmyndare. 
                    Vårdnaden  om ett barn består  till  dess 
                    att   barnet  fyller   arton   år   eller 
                    dessförinnan ingår äktenskap. 
                        Den   som   har       Den   som   har 
                    vårdnaden   om  ett  vårdnaden   om   ett 
                    barn har ett ansvar  barn  har ett ansvar 
                    för         barnets  för          barnets 
                    personliga           personliga 
                    förhållanden    och  förhållanden     och 
                    skall  se  till att  skall  se  till  att 
                    barnets       behov  barnets behov enligt 
                    enligt               1       §       blir 
                    1       §      blir  tillgodosedda. 
                    tillgodosedda.       Barnets 
                    Barnets              vårdnadshavare 
                    vårdnadshavare       svarar  även för att 
                    svarar även för att  barnet    får    den 
                    barnet    får   den  tillsyn  som  behövs 
                    tillsyn  som behövs  med hänsyn till dess 
                    med   hänsyn   till  ålder,    utveckling 
                    dess         ålder,  och           övriga 
                    utveckling      och  omständigheter  samt 
                    övriga               skall   bevaka   att 
                    omständigheter samt  barnet           får 
                    skall   bevaka  att  tillfredsställande 
                    barnet          får  försörjning      och 
                    tillfredsställande   utbildning.    Vård- 
                    försörjning     och  nadshavaren   svarar 
                    utbildning.          vidare    för    att 
                                         barnet   står  under 
                                         uppsikt    i     den 
                                         utsträckning     som 
                                         behövs    för    att 
                                         barnet   inte  skall 
                                         orsaka   skada   för 
                                         någon annan. 
                         Om  ansvaret  i  frågor  som  gäller 
                    barnets   ekonomiska  förhållanden  finns 
                    bestämmelser i 9-16 kap. 
                    ___________ 
                      Denna lag  träder i kraft den 1 januari 
                    1994.  
      30 
                    Förteckning över  de  remissinstanser som 
                    har    yttrat    sig   över   promemorian 
                    Vårdnadshavares   skadeståndsansvar   (Ds 
                    1993:11) 
 
                    Efter    remiss   har   yttranden    över 
                    promemorian   avgetts  av  Göta  hovrätt, 
                    Kammarrätten    i     Stockholm,    Malmö 
                    tingsrätt, Länsrätten i  Stockholms  län, 
                    Riksåklagaren,        Rikspolisstyrelsen, 
                    Brottsförebyggande      rådet      (BRÅ), 
                    Brottsskadenämnden,      Socialstyrelsen, 
                    Skolverket,      Statens      ungdomsråd, 
                    Stockholms     universitets     juridiska 
                    fakultetsnämnd,                 Juridiska 
                    fakultetsstyrelsen       vid      Uppsala 
                    universitet,  Riksdagens ombudsmän  (JO), 
                    Svenska    kommunförbundet,    Stockholms 
                    kommun, Sveriges  domareförbund, Sveriges 
                    advokatsamfund,   Sveriges   Försäkrings- 
                    förbund,   Folksam,  Försäkringsjuridiska 
                    föreningen,  Riksförbundet hem och skola, 
                    AB Storstockholms Lokaltrafik och Svenska 
                    lokaltrafikföreningen.  
      31 
                    Lagrådsremissens lagförslag 
 
                    Förslag till 
                    Lag om ändring i föräldrabalken 
 
                      Härigenom föreskrivs  att  6  kap.  2 § 
                    föräldrabalken[3]   skall   ha   följande 
                    lydelse. 
 
                    Nuvarande lydelse    Föreslagen lydelse 
 
                                     6 kap. 
                                     2 §[4] 
                        Barn   står  under  vårdnad  av  båda 
                    föräldrarna  eller  en  av  dem,  om inte 
                    rätten  har  anförtrott  vårdnaden åt  en 
                    eller två särskilt förordnade förmyndare. 
                    Vårdnaden  om ett barn består  till  dess 
                    att   barnet  fyller   arton   år   eller 
                    dessförinnan ingår äktenskap. 
                        Den   som   har       Den   som   har 
                    vårdnaden   om  ett  vårdnaden   om   ett 
                    barn har ett ansvar  barn  har ett ansvar 
                    för         barnets  för          barnets 
                    personliga           personliga 
                    förhållanden    och  förhållanden     och 
                    skall  se  till att  skall  se  till  att 
                    barnets       behov  barnets behov enligt 
                    enligt               1       §       blir 
                    1       §      blir  tillgodosedda. 
                    tillgodosedda.       Barnets 
                    Barnets              vårdnadshavare 
                    vårdnadshavare       svarar  även för att 
                    svarar även för att  barnet    får    den 
                    barnet    får   den  tillsyn  som  behövs 
                    tillsyn  som behövs  med hänsyn till dess 
                    med   hänsyn   till  ålder,    utveckling 
                    dess         ålder,  och           övriga 
                    utveckling      och  omständigheter  samt 
                    övriga               skall   bevaka   att 
                    omständigheter samt  barnet           får 
                    skall   bevaka  att  tillfredsställande 
                    barnet          får  försörjning      och 
                    tillfredsställande   utbildning.  I syfte 
                    försörjning     och  att    hindra    att 
                    utbildning.          barnet orsakar skada 
                                         för    någon   annan 
                                         skall 
                                         vårdnadshavaren 
                                         vidare svara för att 
                                         barnet   står  under 
                                         uppsikt  eller   att 
                                         andra       lämpliga 
                                         åtgärder vidtas. 
                     Om  ansvaret i frågor som gäller barnets 
                    ekonomiska       förhållanden       finns 
                    bestämmelser i 9-16 kap. 
 
                     Denna  lag  träder i kraft den 1 januari 
                    1994. 
 
                    **FOOTNOTES** 
 
                    [3] Balken omtryckt 1990:1526 
 
                    [4] Senaste lydelse 1983:47  
      32 
                    LAGRÅDET 
 
                    Utdrag  ur  protokoll   vid   sammanträde 
                    1993-09-30 
 
                    Närvarande:  justitierådet  Per Jermsten, 
                    justitierådet     Lars     Å.    Beckman, 
                    regeringsrådet Sigvard Holstad. 
 
                    Enligt protokoll vid regeringssammanträde 
                    den  9 september 1993, varvid  statsrådet 
                    Laurén varit föredragande, har regeringen 
                    för lagrådets yttrande överlämnat förslag 
                    till lag om ändring i föräldrabalken. 
 
                    Förslaget  har inför lagrådet föredragits 
                    av hovrättsassessorn Gudrun Antemar. 
 
                    Förslaget föranleder följande yttrande av 
                    lagrådet: 
 
                    En vårdnadshavare  är  skadeståndsskyldig 
                    för  skador  som hans eller  hennes  barn 
                    orsakar,  om vårdnadshavaren  uppsåtligen 
                    eller av oaktsamhet  har  brustit  i  sin 
                    plikt  att  utöva  tillsyn  över  barnet. 
                    Vårdnadshavarens  tillsynsansvar regleras 
                    närmare i 6 kap. 2 § föräldrabalken (FB). 
                    Enligt paragrafens  andra  stycke  svarar 
                    vårdnadshavaren  för  att  barnet får den 
                    tillsyn   som  behövs  med  hänsyn   till 
                    barnets  ålder,   utveckling  och  övriga 
                    omständigheter. I remissen  föreslås  att 
                    tillsynsansvaret  skärps  och  preciseras 
                    genom att det till andra stycket fogas en 
                    ny  mening av innehåll att vårdnadshavare 
                    skall  vidare  i  syfte  att  hindra  att 
                    barnet  orsakar  skada  för  någon  annan 
                    svara  för  att barnet står under uppsikt 
                    eller att andra lämpliga åtgärder vidtas. 
                    Avsikten med  förslaget anges vara att få 
                    till     stånd    en    utvidgning     av 
                    vårdnadshavarens skadeståndsansvar och då 
                    främst i preventivt syfte. 
 
                    Tillsynsansvaret      enligt     gällande 
                    bestämmelser avser i första  hand barnets 
                    bästa. Barnet skall sålunda skyddas  från 
                    att skada sig självt eller att skadas  av 
                    någon   annan.   Det   åvilar  emellertid 
                    vårdnadshavaren även en skyldighet att se 
                    till  att barnet inte orsakar  skada  för 
                    annan. Vårdnadshavaren är sålunda skyldig 
                    att förebygga  och  avvärja  skadegörande 
                    handlingar       av       barnet.       I 
                    tillsynsskyldigheten  ligger vidare - som 
                    framhålls     i     remissen    -     att 
                    vårdnadshavaren är skyldig  att  på  alla 
                    sätt  vara  verksam för att förhindra att 
                    barnet    begår    brott.    Brister    i 
                    vårdnadshavarens     tillsyn     har    i 
                    rättspraxis  föranlett  skadeståndsansvar 
                    framför allt när det gäller  små  barn. I 
                    fråga   om   tonåringar  är  det  däremot 
                    ovanligt    att    skadeståndskrav    mot 
                    föräldrar  vinner  bifall   (se  Hellner, 
                    Skadeståndsrätt, 4:e upplagan s. 225). En 
                    orsak härtill kan vara att föräldrabalken 
                    liksom    även    rättspraxis   har   som 
                    utgångspunkt   att   barns   omdöme   och 
                    insikter  utvecklas  successivt  och  att 
                    ansvaret för barnets förhållanden  därmed 
                    gradvis  förskjuts  från  vårdnadshavaren 
                    till  barnet  självt allteftersom  barnet 
                    blir äldre och mognar. 
 
                    Fråga  är  om  lagförslaget   kan   antas 
                    tillgodose det i remissen angivna syftet, 
                    vilket  flera  remissinstanser betvivlat. 
                    Behovet av en skärpt  tillsyn  över  barn 
                    gäller  i första hand de äldre barnen.  I 
                    fråga om  dem  kan  det emellertid sällan 
                    bli  tal  om  någon direkt  uppsikt  utan 
                    tillsynen torde oftast få inskränkas till 
                    förhållningsorder,     förmaningar    och 
                    instruktioner.   Att   en  vårdnadshavare 
                    varit  oaktsam  i något sådant  hänseende 
                    kan vara besvärligt  för  en skadelidande 
                    att   visa.   Svårigheter   torde   också 
                    föreligga  att  visa  att  det råder  ett 
                    adekvat  samband  mellan  exempelvis   en 
                    utebliven   förmaning  och  en  inträffad 
                    skada. Det går  inte  heller  att  bortse 
                    från att tonåringar som vållar omfattande 
                    skador  inte  sällan  kommer från hem med 
                    betydande sociala och ekonomiska problem. 
                    För dessa familjer torde det nu framlagda 
                    förslaget   knappast  få  någon   märkbar 
                    betydelse. 
 
                    Det   är   följaktligen    tveksamt    om 
                    remissförslaget   kommer   att   få   den 
                    preventiva  effekt  som åsyftats. När det 
                    gäller  mera normala föräldraförhållanden 
                    kan  dock   den  föreslagna  bestämmelsen 
                    tänkas  bli  utgångspunkt   för  ett  mer 
                    aktivt engagemang och ge föräldrarna  ett 
                    stöd i tillsynsrollen. Det kan också vara 
                    av värde från informationssynpunkt att  i 
                    lagtexten    uttryckligen    anges    att 
                    vårdnadshavaren  har  ett  ansvar för att 
                    barnet   inte  skadar  annan.  Som   Göta 
                    hovrätt framhållit  i  sitt remissvar kan 
                    bestämmelsen även tjäna  som utgångspunkt 
                    för   en   vidare   rättsbildning   genom 
                    rättspraxis  i riktning  mot  ett  längre 
                    gående ansvar för vårdnadshavare. 
 
                    Lagrådet anser  sig  med  hänsyn till det 
                    anförda  kunna  godta en lagreglering  av 
                    det slag som lagts  fram  i remissen. När 
                    det    gäller    bestämmelsens    närmare 
                    utformning   kan  konstateras  att  flera 
                    remissinstanser                kritiserat 
                    promemorieförslaget.   I  lagrådsremissen 
                    har bestämmelsen därför  getts  en  något 
                    annorlunda formulering. Inte heller denna 
                    lagtext   är  emellertid  invändningsfri. 
                    Ordet "uppsikt"  är  sålunda  missvisande 
                    genom  att  det  ger  intryck av att  det 
                    krävs att vårdnadshavaren  i  första hand 
                    har  en  omedelbar  tillsyn  över barnet, 
                    något som inte varit avsett, i  vart fall 
                    inte  när det gäller äldre barn. Lagrådet 
                    vill vidare erinra om att ordet "uppsikt" 
                    tidigare   använts   som  beteckning  för 
                    vårdnadshavarens   tillsyn.    Före   den 
                    lagändring  som  trädde  i  kraft  den  1 
                    januari  1983  gällde att vårdnadshavaren 
                    skulle utöva den  uppsikt över barnet som 
                    var erforderlig med  hänsyn  till barnets 
                    ålder och övriga omständigheter (6 kap. 3 
                    §    FB).   I   proposition   1981/82:168 
                    underströks  (s.  23)  att  den dåvarande 
                    bestämmelsen   omfattade  en  plikt   att 
                    tillse  både  att   barnet   självt  inte 
                    skadades  och  att  barnet  inte  skadade 
                    annan.  Föredragande  statsrådet uttalade 
                    att  han  ansåg  att  bestämmelsen  borde 
                    behållas men att termen  "uppsikt"  borde 
                    bytas  ut mot ordet "tillsyn", som enligt 
                    hans mening bättre angav vad skyldigheten 
                    gällde.   Att  nu  åter  föra  in  termen 
                    "uppsikt" med den betydelse som angetts i 
                    remissen anser  lagrådet  inte böra komma 
                    ifråga. 
 
                    Bestämmelsen kan också kritiseras från en 
                    annan    utgångspunkt,    nämligen    att 
                    ordalydelsen  ger  intryck  av   att   en 
                    skyldighet  att  hindra barnet att orsaka 
                    skador  är  något  som   inte  följer  av 
                    vårdnadshavarens           tillsynsplikt. 
                    Bestämmelsen bör där formuleras om så att 
                    den ger ett klarare uttryck  för  att det 
                    främst  är fråga om en precisering av  en 
                    del av tillsynsansvaret.  Förslagsvis bör 
                    bestämmelsen kunna ges följande lydelse. 
 
                    "Vid   tillsynen   skall  vårdnadshavaren 
                    genom  lämpliga åtgärder  verka  för  att 
                    barnet  inte   orsakar  skada  för  någon 
                    annan".  
      33 
                    INNEHÅLL 
 
                    Proposition                           1 
                    Propositionens huvudsakliga innehåll  1 
                    Propositionens lagförslag             2 
                    Utdrag ur protokoll vid regeringssam- 
                    manträde den 7 oktober 1993           3 
                    1 Inledning                           3 
                    2 Allmän motivering                   5 
                      2.1   Gällande rätt                 5 
                            2.1.1  Barns skadeståndsansvar5 
                            2.1.2             Vårdnadshavares 
                    skadeståndsansvar för 
                                bristande tillsyn över barn6 
                            2.1.3  Försäkringsförhållanden8 
                            2.1.4Norsk rätt               9 
                      2.2   Överväganden                 10 
                            2.2.1  Skall vårdnadshavares 
                                skadeståndsansvar utvidgas?10 
                            2.2.2Skall      det     utvidgade 
                    skadeståndsansvaret 
                                utformas  som  ett  objektivt 
                    ansvar?                              12 
                            2.2.3Skall     det      utvidgade 
                    skadeståndsansvaret 
                                bygga  på  en presumtion  för 
                    ansvar?                              15 
                            2.2.4Skall      det     utvidgade 
                    skadeståndsansvaret 
                                bygga  på  ett   skärpt   och 
                    preciserat till- 
                                synsansvar?              16 
                            2.2.5Innebörden av ett utvidgat 
                                skadeståndsansvar m.m.   19 
                            2.2.6Ansvarsförsäkring m.m.  22 
                      2.3   Kostnader                    23 
                      2.4   Ikraftträdande               23 
                    3 Upprättat lagförslag               24 
                    4 Specialmotivering                  24 
                    5 Hemställan                         28 
                    6 Beslut                             28  
                    Bilaga 1Sammanfattning av departements- 
                            promemorian 1993:11 om vårdnads- 
                            havares skadeståndsansvar.....29 
                    Bilaga 2Promemorians lagförslag.......30 
                    Bilaga 3Förteckning        över        de 
                    remissinstanser som 
                            har  yttrat  sig över promemorian 
                    Vårdnads- 
                            havares   skadeståndsansvar   (Ds 
                    1993:11)..............................31 
                    Bilaga 4Lagrådsremissens lagförslag...32 
                    Bilaga 5Utdrag ur protokoll vid lagrådets 
                            sammanträde den 30 september 1993 
                    33  
      36