Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp
i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 7 oktober 1993.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Reidunn Laurén
En vårdnadshavare är skyldig att betala skadestånd för skador som
hans eller hennes barn har orsakat, om vårdnadshavaren uppsåtligen
eller av oaktsamhet har brustit i sin plikt att utöva tillsyn över barnet.
Detta följer av den allmänna culparegeln i 2 kap. 1 § skadestånds-
lagen (1972:207), som föreskriver att var och en som uppsåtligen
eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan,
såvida inte annat följer av skadeståndslagen. Den tillsyn som
vårdnadshavaren skall ha över barnet regleras i 6 kap. 2 § föräldra-
balken. Där sägs att barnets vårdnadshavare svarar för att barnet får
den tillsyn som behövs med hänsyn till barnets ålder, utveckling och
övriga omständigheter.
I propositionen föreslås att tillsynsansvaret skall skärpas och
preciseras i skadeförebyggande syfte. En vårdnadshavare skall
sålunda i syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan
svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga
åtgärder vidtas. Förslaget innebär att vårdnadshavaren kan bli skade-
ståndsskyldig enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen, om han eller hon
uppsåtligen eller av oaktsamhet har brustit i sin skyldighet att se till
att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1994.
1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 57
Prop. 1993/94:57
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 2 § föräldrabalken1 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
2 §2
Barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om
inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade
förmyndare. Vårdnaden om ett barn består till dess att barnet fyller
arton år eller dessförinnan ingår äktenskap.
Den som har vårdnaden om ett
barn har ett ansvar för barnets
personliga förhållanden och skall
se till att barnets behov enligt
1 § blir tillgodosedda. Barnets
vårdnadshavare svarar även för
att barnet får den tillsyn som
behövs med hänsyn till dess
ålder, utveckling och övriga
omständigheter samt skall bevaka
att barnet får tillfredsställande
försörjning och utbildning.
Den som har vårdnaden om ett
barn har ett ansvar för barnets
personliga förhållanden och skall
se till att barnets behov enligt
1 § blir tillgodosedda. Barnets
vårdnadshavare svarar även för
att barnet får den tillsyn som
behövs med hänsyn till dess
ålder, utveckling och övriga
omständigheter samt skall bevaka
att barnet får tillfredsställande
försörjning och utbildning. I
syfte att hindra att barnet orsa-
kar skada för någon annan skall
vårdnadshavaren vidare svara
för att barnet står under uppsikt
eller att andra lämpliga åtgärder
vidtas.
Om ansvaret i frågor som gäller barnets ekonomiska förhållanden
finns bestämmelser i 9-16 kap.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
1 Balken omtryckt 1990:1526
2 Senaste lydelse 1983:47
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 oktober 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B.
Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson,
Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck,
Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Laurén
I svensk rätt finns ingen uttrycklig bestämmelse om vårdnadshavares
skadeståndsansvar för skador som har orsakats av barn. Man får
därför falla tillbaka på den allmänna culparegeln i 2 kap. 1 §
skadeståndslagen. Detta betyder att en vårdnadshavare är skade-
ståndsskyldig för skador som barnet har orsakat, om vårdnadshavaren
uppsåtligen eller av oaktsamhet har brustit i sin plikt att utöva tillsyn
över barnet. Den tillsyn barnet skall få regleras i 6 kap. 2 § föräldra-
balken. Enligt denna bestämmelse svarar vårdnadshavaren för att
barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till barnets ålder,
utveckling och övriga omständigheter.
I skilda sammanhang har det rests krav på en skärpning av
vårdnadshavares skadeståndsansvar för skador som orsakats av barn.
I riksdagen har motioner väckts med sådana förslag (se bet.
1987/88:LU4, 1988/89:LU4, 1988/89:LU25, 1989/90:LU25 och
1991/92:LU8). I motionerna har anförts bl.a. att ett ökat
skadeståndsansvar skulle innebära en klar markering från samhällets
sida av föräldrarnas ansvar för sina barn. Vid sin behandling av
motioner under våren 1990 uttalade lagutskottet att det under senare
år har blivit allt mer vanligt att underåriga gör sig skyldiga till
skadegörelse och andra brott, som orsakar skador som drabbar både
enskilda personer och det allmänna. Utskottet framhöll att det är
angeläget att olika vägar prövas i syfte att motverka denna utveckling
samt att en lösning kan vara att vårdnadshavare stimuleras att ta ett
större ansvar för sina barns handlande (se bet. 1989/90:LU25 s. 13).
Utskottet har vidare hösten 1991 strukit under vikten av att ung-
domsbrottsligheten motverkas genom olika åtgärder som bl.a. är
1* Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 57
ägnade att hos vårdnadshavare inskärpa det ansvar de har för sina Prop. 1993/94:57
barns handlande (se bet. 1991/92:LU8).
Våren 1990 överlämnade Brottsförebyggande rådet (BRÅ) en
rapport (BRA-PM 1990-1) Barnens brott och föräldrarnas ansvar till
regeringen. I rapporten föreslås att en bestämmelse om ett beloppsbe-
gränsat objektivt skadeståndsansvar för föräldrar och andra vårdnads-
havare förs in i bestämmelsen om barns skadeståndsskyldighet i
2 kap. 2 § skadeståndslagen. I rapporten föreslås dessutom andra
åtgärder i syfte att förbättra föräldrarnas möjligheter att ta ansvar för
sina barn, särskilt när dessa är i tonåren.
Våldskommissionen biträdde i sitt slutbetänkande (SOU 1990:92)
Våld och brottsoffer förslagen i BRÅ-rapporten samt föreslog att det
i 6 kap. 2 § föräldrabalken skulle föras in en bestämmelse om att
barnets vårdnadshavare svarar för att barnet får det skydd och stöd
barnet behöver, om det riskerar att utvecklas ogynnsamt.
BRA-rapporten och Våldskommissionens betänkande har remissbe-
handlats. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet
(dnr 1990-1563 och 1990-2825). Så gott som alla remissinstanser var
positiva till tanken att utvidga vårdnadshavares skadeståndsansvar. De
flesta remissinstanserna motsatte sig dock tanken på att vårdnadsha-
vares skadeståndsansvar skulle skärpas på det sätt som föreslogs i
BRA-rapporten. När det gällde Våldskommissionens förslag hade de
flesta remissinstanserna inte någon erinran mot kommissionens
förslag om en ändring i 6 kap. 2 § föräldrabalken men några
remissinstanser anförde att förslaget inte innebär någon ändring i
förhållande till gällande rätt.
Mot bakgrund av de nämnda förslagen om föräldrars och andra
vårdnadshavares ansvar för sina barn och de synpunkter som har
framförts av remissinstanserna har inom Justitiedepartementet
upprättats departementspromemorian Vårdnadshavares skadeståndsan-
svar (Ds 1993:11). I promemorian föreslås att vårdnadshavares
ansvar för skador som orsakas av barn skall utvidgas genom en
skärpning av tillsynsansvaret i föräldrabalken. De förslag till andra
åtgärder som lades fram i i BRA-rapporten behandlas inte i pro-
memorian. Promemorian har remissbehandlats. Till protokollet i detta
ärende bör fogas en sammanfattning av promemorian som bilaga 1,
det lagförslag som läggs fram i promemorian som bilaga 2 och en
förteckning över remissinstanserna som bilaga 3. Remissyttrandena
finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Justitiedepartementets dnr 93-
621).
Regeringen beslutade den 9 september 1993 att inhämta Lagrådets
yttrande över det förslag som utarbetats i ärendet. Det till Lagrådet
remitterade förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 4.
Lagrådet har godtagit den sakliga lösningen i det remitterade Prop. 1993/94:57
förslaget men föreslagit en omformulering av lagtexten för att
markera dels att vårdnadshavaren inte alltid skall behöva ha en
omedelbar tillsyn över barnet, dels att lagförslaget åsyftar en
precisering av det gällande tillsynsansvaret. Som framgår av det
följande ansluter jag mig i stort till Lagrådets synpunkter men
förordar att lagtexten utformas på ett annat sätt än vad Lagrådet har
föreslagit. Jag återkommer till Lagrådets synpunkter och ändringsför-
slag i det följande (avsnitten 2.2.4 och 2.2.5).
Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 5.
Barns skadeståndsansvar regleras i 2 kap. 2 § skadeståndslagen. En-
ligt denna bestämmelse skall den som inte har fyllt arton år och som
vållar person- eller sakskada ersätta skadan i den mån det är skäligt
med hänsyn till hans ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet,
föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden
samt övriga omständigheter.
Frågan om ett barn alls skall anses skadeståndsskyldigt prövas ut-
ifrån barnets beteende på liknande sätt som sker vid en bedömning av
om en vuxen person har vållat en skada. Bedömningen sker dock ut-
ifrån mer objektiva kriterier, vilket torde innebära att man fäster
mindre vikt vid vad barnet insåg eller borde inse (se Hellner, Skade-
ståndsrätt, fjärde upplagan, s. 220). Barnets handlingssätt skall ob-
jektivt sett avvika från vad man kan kräva av en vuxen normalperson.
När det gäller de minsta barnen kommer skadeståndsansvar nästan
aldrig ifråga. De anses inte ha nått en sådan mognad eller ha sådana
insikter som måste förutsättas för att deras handlande skall kunna
anses som vållande (jfr Lagrådet i prop. 1972:5 s. 630 och NJA 1977
s. 186). När det gäller större barn fastställs skadeståndet efter en
skälighetsbedömning där hänsyn tas till samtliga de omständigheter
som anges i lagrummet. Detta ger möjlighet att avpassa skadeståndet
med hänsyn till barnets intellektuella utveckling och psykiska mog-
nad. Vidare har handlingens beskaffenhet betydelse för bedömningen.
Man tar t.ex. hänsyn till om barnet har varit inriktat på att vålla
skada eller inte och till barnets uppfattning om risken för skada (jfr
NJA 1976 s. 121 och 1980 s. 670). Vid bedömningen av barnets eko-
nomiska förhållanden fästs stor vikt vid om ersättning för skadan kan
betalas ur en ansvarsförsäkring eller inte. Om ansvarsförsäkring inte
finns tas hänsyn till barnets egen betalningsförmåga. Om skadan täcks
av en ansvarsförsäkring, jämkas inte skadeståndet (jfr anf. prop.
s. 165). Ungdomar mellan femton och arton år har i princip fullt ska- Prop. 1993/94:57
deståndsansvar. Den som har fyllt femton år anses nämligen normalt
ha nått full intellektuell utveckling. Bedömningen bör därför i de
flesta fall kunna ske på samma sätt som för en vuxen person och
jämkning förekommer endast i undantagsfall. Vid bedömning av om
jämkning bör ske när skada har vållats av en person i den åldern är
det främst omständigheterna kring skadefallet och skadevållarens
ekonomiska omständigheter som är av betydelse.
Av bestämmelsen i 2 kap. 4 § skadeståndslagen följer att ett barn
som vållar ren förmögenhetsskada genom brott kan bli skadestånds-
skyldigt enligt vad som föreskrivs i 2 kap. 2 §. Vad som avses med
brott definieras i brottsbalken. Med brott menas en gärning för vilken
det stadgas straff i brottsbalken eller i annan lag eller författning
(1 kap. 1 § brottsbalken). Om inte annat sägs anses som brott enligt
brottsbalken endast gärningar som har begåtts uppsåtligen (1 kap. 2 §
brottsbalken). En gärning som den som är under femton år har begått
uppsåtligen är brott även om påföljd är utesluten enligt 1 kap. 6 §
brottsbalken. Motsvarande gäller vid oaktsamhet om gärningen är
brottslig om den begås av oaktsamhet.
Barns skadeståndsskyldighet kan i princip också jämkas enligt den
allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen men den
regeln antas sakna större praktisk betydelse eftersom de billig-
hetssynpunkter som regeln ger uttryck för redan tillvaratas i bestäm-
melsen om barns skadeståndsskyldighet (se prop. 1975:12 s. 179).
Vårdnaden om ett barn består till dess barnet fyller arton år eller
dessförinnan ingår äktenskap. Vårdnadshavare är antingen barnets
båda föräldrar, en av föräldrarna eller en eller två särskilt förordnade
förmyndare (6 kap. 2 § föräldrabalken). Den som har vårdnaden om
ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och skall
se till att barnets behov blir tillgodosedda. I vårdnaden ingår också
ett visst tillsynsansvar och ett ansvar för att barnet får tillfredsställan-
de försörjning och utbildning.
Vårdnadshavares skadeståndsansvar för skador som barnet orsakar
regleras inte i någon särskild bestämmelse i skadeståndslagen eller i
någon annan lag. Ansvaret följer i stället av den allmänna culparegeln
i 2 kap. 1 § skadeståndslagen. För att en vårdnadshavare skall kunna
förpliktas att betala skadestånd krävs således att vårdnadshavaren
uppsåtligen eller av oaktsamhet har brustit i sin skyldighet att utöva
tillsyn över barnet.
Den tillsyn barnet skall få regleras i 6 kap. 2 § föräldrabalken.
Enligt denna bestämmelse skall barnets vårdnadshavare se till att
barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till barnets ålder,
utveckling och övriga omständigheter. Tillsynsansvaret avser i första
hand barnets bästa. Vårdnadshavaren är skyldig att skydda barnet så
att det inte åsamkar sig själv skada eller skadas av någon annan eller Prop. 1993/94:57
något annat. Tillsynsplikten innebär emellertid också en skyldighet att
se till att barnet inte åstadkommer skada för någon annan (se prop.
1981/82:168 s. 23 och 61).
I tillsynsplikten ligger att vårdnadshavaren skall förebygga och
avvärja skadegörande handlingar av barnet. Vårdnadshavaren kan bli
skadeståndsskyldig vid en konkret försummelse av tillsynsplikten som
är uppsåtlig eller oaktsam. Det kan gälla t.ex. underlåtenhet att ge
barnet erforderliga instruktioner när barnet använder ett farligt
föremål, bristande övervakning av barnet i samband därmed eller
underlåtenhet att avvärja en konkret skadegörande handling. De
åtgärder som vårdnadshavaren skall vidta för att uppfylla sin
tillsynsplikt och undgå skadeståndsskyldighet varierar beroende på
bl.a. vilket föremål barnet använder, vad barnet sysselsätter sig med
och vårdnadshavarens kännedom om aktiviteten. Även om tillsynsan-
svaret består till dess barnet fyller arton år eller dessförinnan ingår
äktenskap, förändras den tillsyn som krävs alltefter barnets ålder och
mognad. Det ligger i sakens natur att det ställs större krav på
tillsynen när det gäller små barn än när det gäller ungdomar. Ett litet
barn kan behöva ständig övervakning, medan tillsynsansvaret i fråga
om ungdomar ofta kan anses uppfyllt genom att vårdnadshavaren ger
instruktioner eller förmaningar (jfr NJA 1954 s. 450, NJA 1970 s.
463, NJA 1976 s. 458 och underinstanserna i NJA 1977 s. 186).
Vårdnadshavarens skadeståndsansvar förutsätter inte att barnet kan
åläggas någon skadeståndsskyldighet. För skadeståndsskyldighet
enligt skadeståndslagen krävs att skadan har orsakats uppsåtligen eller
genom vårdslöshet. Om ett barn orsakar en skada genom en ren
olyckshändelse, är barnet således inte skadeståndsskyldigt. Däremot
kan vårdnadshavaren bli skadeståndsskyldig i ett sådant fall, om han
eller hon har brustit i sin tillsyn över barnet.
Den omedelbara tillsynen över barnet behöver inte utövas av
vårdnadshavaren personligen utan den kan överlämnas till någon
annan person. Om barnet då orsakar en skada, kan den person som
har hand om barnet bli skadeståndsskyldig på grund av bristande
tillsyn över barnet. Om vårdnadshavaren har varit vårdslös på det
sättet att tillsynsansvaret har överlämnats till en person som inte själv
kan ha erforderlig tillsyn över barnet, t.ex. till ett annat barn, kan
vårdnadshavaren bli skadeståndsskyldig.
Vårdnadshavare kan också ha ett särskilt ansvar för att se till att
barnet inte begår brott. Ett exempel på detta är bestämmelsen i 34 §
körkortslagen (1977:477). Enligt den bestämmelsen kan, om ett barn
under femton år för moped eller terrängskoter, vårdnadshavaren
dömas till dagsböter, om vårdnadshavaren har underlåtit att göra vad
som ankommer på honom eller henne för att hindra förseelsen. Den
som döms för brott enligt denna bestämmelse kan förpliktas att betala
skadestånd enligt den allmänna principen att den som begår en
brottslig gärning som orsakar skada skall ersätta skadan.
I detta sammanhang vill jag också erinra om bestämmelserna i 23 Prop. 1993/94:57
kap. 6 § brottsbalken. Första stycket i den bestämmelsen stadgar en
skyldighet för envar att avslöja vissa grövre brott. I andra stycket
finns en särskild regel för föräldrar, andra uppfostrare eller för-
myndare om skyldighet att förhindra brott. Dessa personer kan dömas
till straff, om de underlåter att hindra den som står under deras vård
eller lydnad från att begå brott. En förutsättning för att underlåten-
heten skall vara straffbar är att brottet kan hindras utan fara för dem
själva eller deras närmaste och utan anmälan till myndighet. Skyldig-
heten att hindra brott gäller inte bara den som är vårdnadshavare utan
även den andre föräldern och en förmyndare eller någon annan som
har en roll som uppfostrare t.ex. fosterföräldrar och, under vissa
förhållanden, lärare. Enligt 2 kap. 5 § skadeståndslagen utgår inte
ersättning för skada som har vållats genom underlåtenhet att avslöja
brott enbart på grund av att straff för underlåtenheten kan följa enligt
23 kap. 6 § första stycket brottsbalken. Enbart den omständigheten
att straff kan följa på underlåtenheten medför alltså inte utan vidare
skadeståndsskyldighet enligt skadeståndslagen. För skadestånds-
skyldighet förutsätts en längre gående handlingsplikt. Ett exempel på
en sådan handlingsplikt är vårdnadshavares skyldighet att ge barnet
tillsyn. Tillsynsskyldigheten sträcker sig sålunda längre än den
straffrättsliga skyldigheten att hindra brott. I tillsynsskyldigheten
ligger nämligen att vårdnadshavaren är skyldig att på alla sätt vara
verksam för att förhindra att barnet begår brott. Ibland kan en
anmälan till myndighet eller annat avslöjande av pågående brott vara
den enda vägen som står till buds. Om vårdnadshavaren inte uppfyller
krav av detta slag, kan denne bli skadeståndsansvarig för skada som
uppkommer genom brottet (se prop. 1972:5 s. 592).
Om en vårdnadshavares eller någon annans skyldighet att utge
skadestånd är oskäligt betungande med hänsyn till den skadestånds-
skyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet jämkas efter vad
som är skäligt, varvid även den skadelidandes behov av skadeståndet
och övriga omständigheter skall beaktas, se 6 kap. 2 § skadestånds-
lagen.
Som jag tidigare har anfört (se avsnitt 2.1.1) tas hänsyn till om
ansvarsförsäkring finns när det belopp som ett barn skall betala som
skadestånd skall bestämmas (2 kap. 2 § skadeståndslagen). När det
gäller vuxna personer tas hänsyn till om ansvarsförsäkring finns på
det sättet att jämkning av skadeståndet enligt 6 kap. 2 § skadestånds-
lagen då inte kommer i fråga.
Enligt villkoren för ansvarsförsäkringar utbetalas försäkringsersätt-
ning för skador som har orsakats av försäkringstagaren och personer
som tillhör dennes hushåll. Detta innebär att det i de allra flesta fall
är vårdnadshavarens ansvarsförsäkring som tas i anspråk för att betala
ett barns skadestånd. Ansvarsförsäkringen täcker också skadestånd
som vårdnadshavaren skall utge på grund av bristande tillsyn över Prop. 1993/94:57
barnet. Från försäkringsersättningen dras en självrisk, normalt
1 OOO kr.
Enligt försäkringsbolagens praxis ersätts även skador som inte kan
föranleda skadeståndsansvar för barnet därför att det är så litet att det
inte anses kunna vålla en skada uppsåtligen eller av oaktsamhet.
Skador som har orsakats uppsåtligen av någon som har fyllt tolv år
ersätts inte, jfr 32 och 33 §§ konsumentförsäkringslagen (1980:38).
Om en vårdnadshavare av oaktsamhet har brustit i sin tillsyn över ett
barn över tolv år, gäller ansvarsförsäkringen däremot vårdnadshava-
rens skadeståndsansvar även om barnet har orsakat skadan uppsåt-
ligen.
Enligt BRÅ-rapporten (s. 104) torde 80-90 procent av alla medbor-
gare ha skydd av ansvarsförsäkring. Sådan försäkring ingår i de
hemförsäkringar (villahemförsäkringar) som vanligen förekommer på
marknaden.
Även om det inte finns någon ansvarsförsäkring på den skade-
ståndsskyldiges sida, kan den skadelidande i åtskilliga fall få
ersättning ur sin egen försäkring. Förutseende människor brukar t.ex.
ha en försäkring som täcker skador på, i vart fall värdefull, egendom.
Ett försäkringsbolag som har betalat ut ersättning enligt en sådan
försäkring kan i sin tur kräva ersättning av den som är skadestånds-
skyldig (regress). Regressrätten är dock begränsad bl.a. på det sättet
att regressanspråk vid skadeförsäkring får framställas endast mot den
som har vållat en skada uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, se
25 § försäkringsavtalslagen (1927:77). Bestämmelsen är dispositiv
och frågan om regressrätt kan regleras annorlunda i försäkrings-
villkoren.
I de fall då skadebeloppet inte uppgår till hälften av basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring framställs ofta inte
något regressanspråk mot den som har ansvarsförsäkring. Enligt en
regressöverenskommelse mellan försäkringsbolag, som gäller
regresskrav mot ansvarsförsäkring, får regress nämligen utövas
endast om skadebeloppet är högre än ett halvt basbelopp.
BRÅ-rapporten innehåller en redogörelse för vad som gäller i några
andra länder (se s. 55 f. i rapporten). Den norska lagstiftningen på
området anser jag vara av särskilt intresse. I Norge har man nämligen
infört särskilda lagbestämmelser om vårdnadshavares skadeståndsskyl-
dighet. I det följande redovisar jag därför förhållandena beträffande
norsk rätt.
Enligt norsk rätt är föräldrar och andra vårdnadshavare skyldiga att
betala skadestånd för skador som orsakas av barn under arton år, om
föräldern eller vårdnadshavaren har brustit i sin tillsyn över barnet
eller underlåtit att göra det som rimligen kan krävas för att hindra att
barnet orsakar en skada. Vidare svarar föräldrar som har vårdnaden
och bor tillsammans med barnet - oavsett egen skuld - för skada som
har vållats av barnet uppsåtligen eller av oaktsamhet. Ansvaret är
begränsat till 1 000 kr för varje skada. Ansvaret kan göras gällande
bara om barnet vistas hos vårdnadshavaren. När det gäller skador
som har orsakats av barn under sex till sju års ålder, tillämpas det
objektiva ansvaret endast i undantagsfall. Skadeståndsansvaret kan
jämkas, t. ex. om föräldrarna har nedsatt betalningsförmåga.
Enligt förarbetena till den norska bestämmelsen om ett objektivt
ansvar finns det flera fördelar med en sådan regel (se 1965-66 Ot.
prp. nr. 48 s. 18). Reparationsintresset tillgodoses, eftersom den
skadelidande får större möjligheter att få ersättning för sin skada. En
sådan regel är processekonomiskt fördelaktig, eftersom småskador
regleras på ett enkelt sätt. Vidare får bestämmelsen en preventiv
effekt, eftersom den stimulerar föräldrars intresse för sina barns
förehavanden och ökar den allmänna förståelsen för att skadegörande
handlingar av barn och ungdom bör motarbetas. Dessutom anses
regeln stämma med den allmänna rättsuppfattningen.
Prop. 1993/94:57
Mitt förslag: Vårdnadshavares ansvar för skador som har orsakats
av barn skall utvidgas.
Promemorians förslag: Overenstämmer med mitt (se promemorian
s. 17).
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är positiva
till att vårdnadshavares ansvar för skador som orsakas av deras barn
utvidgas.
Skälen för mitt förslag: De nuvarande reglernas utformning och
deras tillämpning medför i praktiken att föräldrar i relativt få fall
anses ha försummat sin tillsynsplikt i samband med att deras barn har
orsakat en skada. Till följd härav blir det skadeståndsansvar som
föräldrar har för sina barns skadegörande handlingar inte särskilt
omfattande.
I BRA-rapporten anförs att den samhällsomvandling som har ägt
rum i Sverige under det senaste seklet har inneburit en kraftig
förändring av föräldrarnas förutsättningar att utöva sitt föräldraskap,
eftersom deras uppgifter delvis har övertagits av skola, barnomsorg
och andra institutioner. Vidare sägs att ökningen av ungdoms-
brottsligheten har avstannat sedan i mitten av 1970-talet men att
ungdomsbrottsligheten fortfarande är mycket omfattande och utgör ett
allvarligt problem i samhället. Enligt BRÅ-rapporten bör föräldrarnas
ansvar och möjligheter när det gäller att förebygga ett avvikande
beteende bland de unga förstärkas genom att en bättre juridisk grund
för deras agerande skapas.
10
I syfte att markera den vikt som samhället bör tillskriva föräldrar- Prop. 1993/94:57
nas brottsförebyggande roll föreslås i rapporten att det förs in en
regel i 2 kap. 2 § skadeståndslagen om att föräldrar och andra
vårdnadshavare oavsett eget vållande skall, jämte den underårige,
ansvara för skada som den underårige skall ersätta. Ansvaret skall
vara begränsat till ett visst belopp och inte kunna täckas av ansvars-
försäkring. I rapporten föreslås också andra åtgärder i syfte att
förbättra föräldrarnas möjligheter att ta ansvar för sina barn, såsom
en systematisk genomgång av lagstiftningen och information om
reglernas innehåll i en lättillgänglig publikation, en utvidgning av
föräldrarnas möjlighet att vara lediga från arbetet för att delta i
skolans aktiviteter och lokala insatser för att ge föräldrarnas engage-
mang en framskjuten plats.
Enligt mitt synsätt är föräldrarna centrala i barns och ungdomars
liv och betydelsefulla för deras utveckling. Inte minst har de en
avgörande betydelse när det gäller att förmedla de normer som
samhället vilar på. Jag är övertygad om att de flesta föräldrar är
engagerade i sina barn och vill deras bästa och att de ser till att
barnet får den tillsyn som krävs enligt 6 kap. 2 § föräldrabalken.
Som BRÅ-rapporten beskriver är det ändå inte ovanligt att barn
orsakar skador. Det sker i olika sammanhang, t.ex. under lek och i
trafiken, och i ett inte obetydligt antal fall i samband med brott. Det
finns ingen statistik över hur många skador barn orsakar som
föranleder skadeståndsansvar för barnet eller vårdnadshavaren. När
det gäller skador som orsakas av ungdomar har åtminstone en del av
skadorna samband med att skadevållaren begår ett brott. För
ungdomar över femton år kan därför brottsstatistiken ge ett visst mått
på antalet skador. I promemorian (s. 18) lämnas några statistiska
uppgifter. Det finns dock inga säkra uppgifter om i hur många fall
skador har orsakats. Ofta är det dessutom så att skador uppkommer
i samband med brott där det inte kan fastställas vem som har begått
brottet.
Även om det inte finns några helt säkra uppgifter om antalet skador
i samband med brott, visar likväl statistiken att antalet är så stort att
det måste betraktas som ett samhällsproblem. I många fall har skada
orsakats uppsåtligen av ett barn över tolv år, vilket betyder att
ansvarsförsäkringen inte ersätter skadorna. Detta leder till att både
enskilda personer och det allmänna orsakas ekonomiska förluster.
Även när barn orsakar skador utan samband med brott medför det
naturligtvis problem för de skadelidande.
Som jag tidigare har anfört (se avsnitt 1) har riksdagen vid flera
tillfällen framhållit vikten av olika åtgärder som är ägnade att hos
vårdnadshavare inskärpa det ansvar de har för sina barns handlande
(se bet. 1991/92:LU8 s. 5). Enligt min åsikt är det vårdnadshavaren
som bör ha det största ansvaret när det gäller att förebygga och
förhindra skadegörande handlingar av barnet. Om vårdnadshavaren
ges ett utvidgat skadeståndsansvar för barnets handlingar, kan det
1** Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 57
11
också tjäna som ett stöd för vårdnadshavaren när denne skall Prop. 1993/94:57
uppfostra barnet till en ansvarskännande person.
Ett utvidgat ersättningsansvar för föräldrar torde också ha ett gott
stöd i den allmänna opinionen. Enligt en attitydundersökning som har
redovisats i BRA-rapporten ansåg en klar majoritet av de tillfrågade
att föräldrar och barn gemensamt bör ansvara för barnens skadegörel-
se (78,8 %). Även i andra sammanhang har liknande synpunkter
framförts. Många föräldrar betalar redan i dag frivilligt ersättning för
skador som deras barn orsakar. Även en majoritet av remissinstan-
serna har ställt sig bakom ett utvidgat ersättningsansvar.
Min slutsats blir därför att vårdnadshavares skadeståndsansvar för
skador som har orsakats av deras barn bör utvidgas.
Några remissinstanser framför att ett utvidgat skadeståndsansvar för
vårdnadshavare inte ensamt kommer att få den skadeförebyggande
effekt som eftersträvas. De efterlyser ytterligare insatser och hänvisar
till de förslag till andra åtgärder som läggs fram i BRÅ-rapporten.
Jag är medveten om att ett utökat skadeståndsansvar för vårdnads-
havare endast är ett av flera medel som kan användas för att
förebygga och förhindra att barn åstadkommer skador för andra. De
förslag till andra åtgärder som framförs i BRA-rapporten har
emellertid inte utvecklats närmare utan har karaktär av uppslag för
vidare bearbetning. De rör både frågor som kräver lagstiftning och
frågor som kräver andra åtgärder. Enligt min mening vore det inte
ändamålsenligt att behandla frågorna i detta lagstiftningsärende. De
får tas upp på nytt i andra sammanhang.
Min bedömning: En vårdnadshavare bör inte ha ett objektivt
ansvar för skador som har orsakats av hans eller hennes barn.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med min (se pro-
memorian s. 20).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna instämmer i
promemorians bedömning. Några remissinstanser anser att vårdnads-
havare bör ha ett till beloppet begränsat objektivt ansvar för skador
som vållas av deras barn.
Skälen för min bedömning: Mitt syfte med att föreslå ett utvidgat
skadeståndsansvar för vårdnadshavare är främst preventivt. Avsikten
är att föräldrar och andra vårdnadshavare skall förmås att i större
mån än nu förhindra att barnet orsakar skador.
Enligt BRA-rapporten uppnås detta syfte bäst genom att vårdnads-
havare åläggs ett strikt ansvar för skador som har vållats av deras
barn. Ansvaret föreslås gälla både uppsåtliga och vårdslösa hand-
lingar av barnet. Bedömningen av om en handling är vårdslös eller
inte skall ske med utgångspunkt i vad som kan krävas av ett barn i
den aktuella åldern. Det strikta ansvaret skall gälla vid sidan av det
12
tillsynsansvar som redan nu gäller för vårdnadshavare. Det innebär Prop. 1993/94:57
att om föräldern eller vårdnadshavaren åläggs skadeståndsansvar på
grund av bristande tillsyn över barnet, det strikta ansvaret inte har
någon betydelse. Ansvaret föreslås begränsat till ett belopp som
motsvarar en femtedel av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring. För att det preventiva syftet med regeln skall
uppnås föreslås att det strikta ansvaret inte skall kunna täckas av en
ansvarsförsäkring (se BRA-rapporten s. 110 f.).
Frågan om vårdnadshavare borde vara skadeståndsskyldiga
oberoende av egen vårdslöshet (objektivt ansvar) för skador som
orsakats av barn, diskuterades vid tillkomsten av den nu gällande
skadeståndslagen. Skadeståndskommittén ansåg att ett sådant ansvar
inte borde införas. Under remissbehandlingen framförde några
remissinstanser att en regel om objektivt ansvar borde övervägas.
Departementschefen anslöt sig emellertid till Skadeståndskommitténs
ståndpunkt. Han tilläde för egen del att ett objektivt ansvar skulle
rimma illa med en utveckling av skadeståndsrätten mot ersättning via
försäkringar och att, om ansvarsförsäkring finns, en tillämpning av
reglerna om barns skadeståndansvar ofta leder till samma resultat som
en regel om objektivt ansvar, eftersom föräldrarna betalar kostnaden
för den försäkring som tas i anspråk för att ersätta den skada som har
orsakats av barnet (se prop. 1972:5 s. 170 f.).
Frågan om man nu bör införa ett objektivt ansvar för vårdnads-
havare är enligt min mening huvudsakligen av rättspolitiskt slag. Den
allmänna debatten om ett skärpt skadeståndsansvar för föräldrar och
andra vårdnadshavare har framför allt tagit sikte på att skador som
uppkommer i samband med att barn begår brott, främst skadegörelse-
brott och andra egendomsbrott i större skala, bör motverkas. En regel
i enlighet med BRÅ-rapportens förslag om ett objektivt ansvar för
föräldrar och andra vårdnadshavare motiveras också i första hand av
en önskan att förebygga denna typ av skador. Några remissinstanser
delar detta synsätt och anför att den skadeförebyggande effekt som
man vill uppnå förutsätter att vårdnadshavaren är ansvarig oavsett
eget vållande. De förordnar dock att ansvaret skall vara belopps-
begränsat.
Även om syftet med ett utökat skadeståndsansvar för vårdnadshava-
re främst är brottspreventivt, bör ambitionen vara att i möjligaste mån
motverka att barn överhuvudtaget orsakar skador för andra. Jag tror
också att detta synsätt ligger nära den allmänna rättsuppfattningen.
Många föräldrar ersätter redan i dag skador som har orsakats av
deras barn oavsett hur skadan har uppkommit, antingen av det skälet
att de tror att de är ersättningsskyldiga eller på grund av att de
känner sig moraliskt förpliktade att ersätta skadan. Enligt min mening
bör därför utgångspunkten för resonemanget om hur vårdnadshavares
skadeståndsansvar bör utformas vara att ansvaret skall gälla oavsett
om barnet har orsakat skada i samband med brott eller inte.
Enligt min mening kan man ifrågasätta om ett objektivt ansvar
13
verkligen har så stor preventiv effekt. Som jag tidigare har framhållit Prop. 1993/94:57
är det min övertygelse att de flesta föräldrar redan i dag tar ansvar
för sina barn och betalar eventuella skador som barnen orsakar. I
socialt utsatta familjer däremot kan situationen vara sådan att det är
föga troligt att föräldrarna skulle fasta någon vikt vid ett ekonomiskt
ansvar eller ha förmåga att erlägga ett eventuellt skadestånd. Dessa
föräldrars uppfostran av och tillsyn över sina barn torde enligt min
mening inte påverkas av ett objektivt skadeståndsansvar.
Ett objektivt skadeståndsansvar skulle stå i strid med huvudregeln
inom svensk skadeståndsrätt att det krävs uppsåt eller vårdslöshet för
att någon skall anses vara skadeståndsskyldig. Ett objektivt skade-
ståndsansvar skulle innebära skadeståndsskyldighet i fall där vård-
nadshavaren inte har några praktiska möjligheter att påverka
händelseförloppet och därmed det egna skadeståndsansvaret. Enligt
min mening skulle det vara stötande om en vårdnadshavare skulle bli
skadeståndsskyldig trots att han eller hon har gjort allt som står i hans
eller hennes makt för att barnet inte skall vålla skada och således inte
har brustit i sin tillsynsplikt. Ansvaret kan då komma att framstå mer
som en påföljd för vårdnadshavaren än som en skyldighet att betala
ersättning till den skadelidande.
När det gäller skador som orsakas av barn genom oaktsamhet anser
jag att ett objektivt ansvar för barnets vårdnadshavare är alltför
strängt. För vårdnadshavare som har barn som orsakar skador till
stora belopp tillkommer aspekten att ett objektivt ansvar skulle kunna
leda till att vårdnadshavaren får betala betungande skadestånd trots
jämkningsmöjligheten i 6 kap. 2 § skadeståndslagen. I några fall kan
en sådan regel tänkas leda till att föräldern inte längre anser sig
kunna ha del i vårdnaden om ett barn som orsakar vårdnadshavaren
skadeståndsskyldighet till betydande belopp. Bestämmelsen skulle i
sådana fall få vidare och helt andra konsekvenser än avsett.
Också med tanke på vad som har rapporterats från Norge anser jag
att det kan ifrågasättas om ett till beloppet begränsat objektivt
skadeståndsansvar för vårdnadshavare är en lämplig lösning.
Erfarenheterna av motsvarande regel i norsk rätt har nämligen varit
blandade. Regeln om objektivt ansvar är relativt okänd och föräldrar
tror ofta att de har ett obegränsat ansvar för sina barns skador. Det
har visat sig att vissa problem är förenade med tillämpningen av
regeln. De föräldrar som har barn som orsakar många skador kan
ofta inte betala det skadestånd de åläggs. Om skadan har orsakats i
samband med att ett barn har begått en brottslig gärning, blir
föräldern part i brottmålsrättegången. Om skadeståndsanspråk mot
vårdnadshavaren skall handläggas tillsammans med brottmålet, leder
det till att tiden för förundersökningen utsträcks. Om den skadelidan-
de kräver mer än 1 000 kr i skadestånd av vårdnadshavaren, måste
det utredas om denne har varit vårdslös eller inte (se BRA-PM 1990-
1 s. 61 f.).
En remissinstans förordar ett beloppsbegränsat objektivt ansvar med
14
den ytterligare begränsningen att ansvaret bara skall gälla skador som Prop. 1993/94:57
barn mellan sju och femton års ålder har orsakat uppsåtligen. Det
anförs att barn över femton år är så vuxna att de i stor utstäckning
själva bestämmer sitt levnadssätt och att det kan vara svårt att skilja
mellan uppsåtliga och oaktsamma handlingar när det gäller barn
under sju års ålder.
För egen del vill jag, förutom de skäl som jag redan har anfört mot
ett objektivt ansvar, framhålla att en fixering av ett objektivt ansvar
till vissa åldersgränser kan medföra olyckliga konsekvenser eftersom
barn mognar i olika takt. Jag delar uppfattningen att det kan vara
svårt att skilja mellan ett barns uppsåtliga och oaktsamma handlingar
men anser för egen del att detta kan gälla även litet äldre barn. Det
syfte som avses med förslaget skulle i och för sig kunna åstadkommas
genom att man inför en möjlighet att göra undantag från ett objektivt
skadeståndsansvar när det är skäligt med hänsyn till omständigheterna
i det speciella fallet. Denna lösning kan dock leda till vissa kompli-
kationer i förhållande till den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 §
skadeståndslagen.
Sammantaget leder det jag har anfört till slutsatsen att ett objektivt
skadeståndsansvar för vårdnadshavare i många fall inte skulle få
avsedd verkan och i vissa fall få andra följder än vad som är avsett.
Liksom majoriteten av remissinstanserna anser jag därför att en sådan
bestämmelse inte bör införas utan att det i stället bör övervägas om
vårdnadshavares skadeståndsansvar kan utvidgas på något annat sätt.
Min bedömning: En vårdnadshavare bör inte ha ett presumerat
ansvar för skador som orsakas av hans eller hennes barn.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med min (se pro-
memorian s. 24 f.)
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna instämmer i
promemorians bedömning. En remissinstans anför att möjligheterna
att införa ett presumerat culpaansvar för vårdnadshavare bör
övervägas ytterligare.
Skälen för min bedömning: Ett sätt att skärpa vårdnadshavares
skadeståndsansvar är att införa ett presumerat ansvar. En bestämmel-
se om presumtionsansvar skulle kunna anknyta till tillsynsregeln i
6 kap. 2 § föräldrabalken på så sätt att vårdnadshavaren presumeras
ha brustit i sin tillsynsplikt, om inte annat visas. Ett sådant ansvar
innebär inte att kravet på den tillsyn som vårdnadshavaren skall ha
över barnet för att undgå skadeståndsansvar ändras. Det innebär i
stället att själva utgångspunkten ändras så att den tillsynsansvarige
anses ha varit oaktsam i sin tillsyn över barnet och att motsatsen
måste visas för att han skall undgå skadeståndsansvar. Oavsett hur
15
högt beviskravet ställs - styrkt, sannolikt eller antagligt - torde en Prop. 1993/94:57
presumtionsregel innebära att skadeståndsskyldighet inträder i fler fall
än enligt nuvarande regler, eftersom det kan vara svårt för en
vårdnadshavare att bevisa att han eller hon inte har varit vårdslös vid
sin tillsyn över barnet. En remissinstans anför att en sådan skade-
ståndsregel är att föredra eftersom den skulle stämma överens med
hur frågan om vårdnadshavares skadeståndsskyldighet är reglerad i
vissa andra europeiska länder.
När ett presumtionsansvar diskuterades i förarbetena till skade-
ståndslagen avvisade departementschefen denna tanke. Han hänvisade
bl.a. till Skadeståndskommitténs uttalande att rättspraxis knappast
hade givit belägg för att bevissvårigheterna för den skadelidande var
så stora att något behov av en omkastad bevisbörda förelåg och att
en regel om omvänd bevisbörda knappast kan inskränkas till att gälla
föräldrar som har tillsyn över sina barn. Han tilläde för egen del att
också de skäl som kan anföras mot ett objektivt ansvar gör sig
gällande vid bedömningen av om ett presumtionsansvar borde införas
(se prop. 1972:5 s. 132 och 171).
Jag anser att de synpunkter som har anförts mot ett presumtionsan-
svar i förarbetena till skadeståndslagen har beaktansvärd tyngd. En
betydande nackdel med ett presumtionsansvar ligger också i att ett
sådant ansvar skulle innebära att frågan om vårdnadshavares
skadeståndsansvar skulle regleras annorlunda än annan skadestånds-
skyldighet enligt skadeståndslagen. Det finns vidare anledning att
ifrågasätta om en regel om omkastad bevisbörda innebär någon större
saklig förändring. Även när utgångsläget i processen är att den
skadelidande har bevisbördan torde det nämligen i allmänhet bli
vårdnadshavarens sak att ange hur han eller hon anser att tillsynsplik-
ten har fullgjorts. Därmed får vårdnadshavaren ett så stort ansvar för
utredningen att bevisbördans formella placering minskar i betydelse.
Härtill kommer att syftet med ett utvidgat skadeståndsansvar för vård-
nadshavare inte i första hand är att tillförsäkra de skadelidande
ersättning för skada. Frågan om ett utvidgat skadeståndsansvar för
vårdnadshavare bör därför inte lösas på detta sätt.
Mitt förslag: I föräldrabalken skall införas en bestämmelse om
tillsynsplikt, som ger vårdnadshavaren ett ansvar för att barnet inte
orsakar skada för någon annan.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt (se
promemorian s. 24).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna godtar prome-
morians förslag. Flera remissinstanser anser dock att ett utvidgat till-
synsansvar bör kombineras med en regel i skadeståndslagen om
vårdnadshavares skadeståndsansvar.
16
Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har anfört (se avsnitt Prop. 1993/94:57
2.1.2) är vårdnadshavare skadeståndsansvariga för skador som har
orsakats av barnet, om vårdnadshavaren uppsåtligen eller av oaktsam-
het har brustit i sin tillsyn över barnet. Detta följer av de allmänna
skadeståndsreglerna i skadeståndslagen i förening med tillsynsreglerna
i föräldrabalken (2 kap. 1 § skadeståndslagen jämförd med 6 kap. 2 §
föräldrabalken). Vårdnadshavares skadeståndsansvar är således inte
reglerat särskilt i skadeståndslagen.
Syftet med ett utvidgat skadeståndsansvar är främst preventivt (se
avsnitt 2.2.1). Avsikten är att få vårdnadshavarna att mer aktivt verka
för att deras barn inte orsakar skador. Ett sätt att uppnå detta är att
skärpa och precisera kraven på den tillsyn som en vårdnadshavare
skall ha över sitt barn. Det preventiva syftet kan då uppnås genom att
vårdnadshavaren ges ett ekonomiskt incitament att i större utsträck-
ning än nu försöka förhindra att barnet orsakar skada. Lagrådet
ifrågasätter om det preventiva syftet kan uppnås när skada orsakas av
barn som kommer från hem med sociala och ekonomiska problem
men godtar förslaget och anför att den föreslagna bestämmelsen när
det gäller mera normala föräldraförhållanden kan tänkas bli ut-
gångspunkt för ett mer aktivt engagemang och ge föräldrarna stöd i
tillsynsrollen. Jag håller med Lagrådet om att man inte kan räkna
med att ett utvidgat skadeståndsansvar motverkar skador i alla
situationer. För de flesta familjer får det dock säkerligen en preventiv
effekt. Jag vill i detta sammanhang dock peka på ansvarsförsäkringar-
nas roll. I den mån vårdnadshavarens skadeståndsskyldighet täcks av
en ansvarsförsäkring begränsas hans eller hennes ekonomiska ansvar
till självrisken.
Även den skadelidandes intressen tas till vara genom ett skärpt
tillsynsansvar. Man kan anta att många av de skador som orsakas av
barn i samband med brott inte ersätts av ansvarsförsäkringen eftersom
det är skador som orsakas uppsåtligen av barn som är över tolv år.
Om vårdnadshavarnas tillsynsansvar skärps, kommer vårdnadshavarna
att i större utsträckning bli skadeståndsskyldiga. I de allra flesta fall
torde vårdnadshavarnas skadeståndsskyldighet bero på oaktsamhet vid
tillsynen över barnet. Detta innebär att det skadestånd som vårdnads-
havaren skall utge täcks av ansvarsförsäkringen. Därmed ökar den
skadelidandes möjligheter att få ersättning.
Några remissinstanser ifrågasätter värdet av ett skärpt tillsynsansvar
och anför att den skadelidande kan ha avsevärda svårigheter att skaffa
fram den bevisning som behövs och att detta torde leda till att en
vårdnadshavares påstående om att tillsynen har varit tillräcklig måste
godtagas. Även Lagrådet pekar på risken för bevissvårigheter och
anför att det kan vara besvärligt för en skadelidande att visa att en
vårdnadshavare har varit oaktsam när det gäller andra typer av tillsyn
än direkt uppsikt samt att det torde föreligga svårigheter att visa att
det råder ett adekvat samband mellan t.ex. en utebliven förmaning
och en inträffad skada.
17
För egen del anser jag att risken för bevissvårigheter inte bör Prop. 1993/94:57
överdrivas. Visserligen följer av allmänna regler att det åligger den
skadelidande att bevisa att en vårdnadshavare genom att brista i sin
tillsyn över barnet har vållat skadan. Likaså torde det vara den
skadelidandes sak att bevisa omfattningen av sina skador. Vad jag nu
har anfört är dock endast ett par av flera faktorer som måste beaktas
vid en diskussion om bevisbördan i ett mål om vårdnadshavares
skadeståndsansvar. Redan det faktum att en skada har inträffat kan i
vissa situationer vara bevis nog för att vårdnadshavaren inte har haft
en tillräcklig beredskap för att förebygga skada. I andra situationer
kan den skadelidande behöva bevisa att vårdnadshavaren borde ha
vidtagit särskilda åtgärder för att förhindra skada. Som jag har varit
inne på tidigare (se avsnitt 2.2.3) bör det dock i allmänhet åligga
vårdnadshavaren att bidra till utredningen med närmare uppgifter om
vad han har gjort för att fullgöra sin tillsynsplikt. Ett blankt påstående
om att tillsynen har varit tillräcklig behöver inte godtas utan vidare.
Och om vårdnadshavaren vill åberopa ursäktande omständigheter
torde han ha bevisbördan för dem. Det jag nu har anfört talar för att
frågan om vållande måste bedömas nyanserat med hänsyn till många
olika faktorer. Min åsikt är därför att man inte redan utifrån ett
resonemang om bevisbördans placering kan dra den slutsatsen att den
skadelidandes möjligheter till ersättning skulle vara otillräckliga, om
skadeståndsreglerna bygger på ett tillsynsansvar.
Ett skärpt tillsynsansvar har, utöver vad jag tidigare har nämnt, den
fördelen att den rättstekniska lösningen ansluter till hur vårdnadsha-
vares skadeståndsansvar nu är reglerat i lagstiftningen. Lagrådet
godtar också, som jag tidigare har nämnt, den rättstekniska lösningen
och anför att det kan vara av värde från informationssynpunkt att det
1 lagtexten uttryckligen anges att vårdnadshavaren har ett ansvar för
att barnet inte orsakar skada för någon annan. Jag är av samma
uppfattning. Det preventiva syftet tillgodoses på ett bättre sätt om det
direkt i den lagstiftning som reglerar den omsorg och tillsyn som ett
barn skall få anges på ett tydligt sätt vad samhället förväntar sig av
vårdnadshavarna när det gäller vilka åtgärder de skall vidta för att
förhindra att deras barn orsakar skador. Jag anser därför, i likhet med
flertalet av remissinstanserna, att den bästa lösningen är att i 6 kap.
2 § föräldrabalken lägga till en bestämmelse om ett skärpt tillsynsan-
svar, som innebär att vårdnadshavaren har ett ansvar för att barnet
inte orsakar skada för någon annan.
Några remissinstanser anser att ett utvidgat tillsynsansvar enligt
föräldrabalken bör kombineras med en bestämmelse i skadeståndsla-
gen om vårdnadshavares skadeståndsansvar. Man menar att det
preventiva syftet skulle tillgodoses bättre eftersom själva skadestånds-
frågan får en mer uttrycklig reglering. En remissinstans förordar att
man direkt i skadeståndslagen inför en culparegel om vårdnadshava-
res skadeståndsskyldighet.
Mot en sådan lösning talar att en särskild culparegel i skadestånds-
18
lagen inte skulle innebära någon ändring i sak i förhållande till den Prop. 1993/94:57
vållandebedömning som skall göras enligt den allmänna culparegeln
i 2 kap. 1 § skadeståndslagen. Och att utan skillnad i sakligt
hänseende ha en särskild culparegel för vissa typer av skadevållare
anser jag inte vara någon lämplig ordning. Tvärtom skulle detta
kunna leda till oklarheter om vad som gäller. Jag är därför inte
beredd att föreslå någon särskild culparegel för vårdnadshavares
skadeståndsans var.
Även i Våldskommissionens slutbetänkande föreslås en ändring i
6 kap. 2 § föräldrabalken. Kommissionen föreslår att det i den
paragrafen skall föras in en bestämmelse om att barnets vårdnads-
havare skall svara för att barnet får det skydd och stöd barnet
behöver, om det riskerar att utvecklas ogynnsamt. Ändringsförslaget
innebär ingen utvidgning i förhållande till gällande rätt, utan syftar
till att lyfta fram och definiera föräldrars ansvar att skydda och stödja
barnet (se SOU 1990:92 s. 86).
Våldskommissionens förslag är inriktat på barnets behov och är inte
avsett att ålägga vårdnadshavaren något utvidgat ansvar gentemot
tredje man. Att förslaget inte syftar till någon ändring i sak begränsar
enligt min mening dess värde (jfr prop. 1991/92:100 bil. 3 s. 40).
Mot förslagets utformning kan dessutom riktas den anmärkningen att
bestämmelsen inbjuder till olämpliga motsatsslut när den inskränks till
att gälla fall då barnet riskerar att utvecklas ogynnsamt. Jag anser
därför att Våldskommissionens förslag till ändring i 6 kap. 2 §
föräldrabalken inte bör genomföras.
Mitt förslag: Alla vårdnadshavare skall i syfte att hindra att
deras barn orsakar skada för någon annan svara för att barnet
står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag (se
promemorian s. 24).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker pro-
memorieförslaget eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser
lämnar synpunkter på bestämmelsens närmare utformning.
Skälen för mitt förslag: Det nuvarande tillsynsansvaret i
6 kap. 2 § föräldrabalken har tillkommit i första hand för att barnets
bästa skall främjas. Men tillsynsansvaret innebär också en skyldighet
för vårdnadshavaren att se till att barnet inte åstadkommer skada för
tredje man. Flera remissinstanser ifrågasätter om promemorians
förslag om ett skärpt tillsynsansvar innebär någon skillnad i detta
hänseende. Enligt min mening är det svårt att med ledning av doktrin
och praxis exakt bestämma var gränsen för vårdnadshavares skade-
ståndsansvar går enligt gällande rätt. Till skillnad från den nuvarande
tillsynsregeln tar promemorians förslag direkt sikte på skyddet för
19
tredje man. Även om man kan vara tveksam om vad detta innebär i Prop. 1993/94:57
förhållande till gällande rätt, är en bestämmelse med denna inriktning
enligt min mening av värde från brottsförebyggande synpunkt. I be-
stämmelsen slås nämligen fast att vårdnadshavaren har ett uttryckligt
ansvar för att barnet inte skadar tredje man. Bestämmelsen kan
därigenom - som Göta hovrätt har framhållit - tjäna som utgångspunkt
för vidare rättsbildning genom rättspraxis i riktning mot ett längre
gående skadeståndsansvar för vårdnadshavarna.
När det gäller bestämmelsens närmare utformning har promemorie-
förslaget kritiserats av några remissinstanser. Bl. a. har det hävdats
att den föreslagna lagtexten inte ger ett helt träffande uttryck för de
krav som avses ligga i tillsynsplikten. Jag finner kritiken i viss mån
berättigad och vill därför allmänt framhålla följande om vad som bör
vara tillsynspliktens innebörd.
I tillsynsansvaret ingår naturligtvis, liksom enligt gällande rätt, att
vårdnadshavaren skall ha en skyldighet att i en konkret situation
avvärja en skadegörande handling av barnet. Innebörden av det utvid-
gade ansvaret är dock framför allt att vårdnadshavaren i större mån
än enligt gällande rätt skall vara skyldig att ge barnet vägledning och
ha uppsikt över barnet för att förebygga skadegörande handlingar.
Därav följer att det kan ställas mer bestämda krav på aktivt handlande
från vårdnadshavarens sida. På vilket sätt föräldern skall vara
verksam för att fullgöra tillsynsansvaret beror bl.a. på barnets ålder
och mognad samt på vad barnet sysselsätter sig med. Vissa typer av
skador torde inte kunna förhindras på annat sätt än genom att barnet
står under direkt tillsyn eller genom att det förhindras att företa sig
vissa saker. I andra situationer kan det räcka med att barnet får
förmaningar eller förhållningsorder eller på annat sätt får hjälp med
att handla på lämpligt sätt.
Naturligtvis bör ansvaret inte vara obegränsat utan hänsyn bör tas
till vad som är möjligt för vårdnadshavaren, bl.a. måste beaktas vilka
förutsättningar vårdnadshavaren har att förutse skadegörande
handlingar av barnet. Givetvis bör skadeståndsansvaret vara begränsat
av vad som följer av reglerna om adekvat kasualitet. Skadeståndsan-
svar torde bara kunna bli aktuellt när vårdnadshavaren i en konkret
situation har brustit i sin skyldighet att ge barnet vägledning eller i
skyldigheten att se till att barnet står under uppsikt.
Lagrådet kritiserar lagrådsremissens lagförslag och ifrågasätter om
ordet uppsikt bör ingå i lagtexten. Lagrådet menar att detta kan vara
missvisande genom att det ger intryck av att det krävs att vårdnadsha-
varen i första hand har en omedelbar tillsyn över barnet, vilket inte
är avsikten när det gäller i vart fall äldre barn. Lagrådet erinrar också
om att ordet uppsikt tidigare har använts som beteckning för
vårdnadshavares tillsynsansvar (jfr prop. 1981/82:168 s. 23) och
anför att det nu inte bör komma ifråga att åter införa den termen med
den betydelse som anges i detta lagförslag. Lagrådet förordar
därjämte att en bestämmelse om ett utökat tillsynsansvar formuleras
20
så att den ger ett uttryck för att att det främst är fråga om en Prop. 1993/94:57
precisering av en del av det nuvarande tillsynsansvaret.
Ordet uppsikt i mitt förslag tar direkt sikte på att barnet skall
övervakas i syfte att det inte skall orsaka skada för någon annan.
Enligt min mening beskriver ordet uppsikt väl den grad av tillsyn
som i vissa fall kan krävas av vårdnadshavaren. När det gäller äldre
barn innebär tillsynsansvaret, som Lagrådet har påpekat, i de flesta
fall inte i första hand en skyldighet att ha direkt uppsikt över barnet
utan främst en skyldighet att svara för att andra lämpliga åtgärder
vidtas. Även beträffande barn i den åldern kan det dock som jag
tidigare har nämnt bli fråga om direkt tillsyn. Jag förordar sålunda en
bestämmelse som innebär att vårdnadshavaren skall svara för att
barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.
Lagförslaget innebär visserligen, som Lagrådet har framhållit, en
precisering av det tillsynsansvar som vårdnadshavare har enligt nu
gällande lagstiftning. Syftet med lagförslaget är dock att ge vårdnads-
havare ett särskilt ansvar för att barnet inte skadar någon annan.
Vårdnadshavaren skall därvid ha en längre gående handlingsplikt än
enligt nuvarande lagstiftning. Jag anser att lagtexten bör utformas på
ett sätt som markerar detta.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört bör bestämmelsen kunna
utformas så att vårdnadshavaren i syfte att hindra att barnet orsakar
skada för någon annan skall svara för att barnet står under uppsikt
eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.
Flera av remissinstanserna efterlyser också en mer ingående
redogörelse för vad ett skärpt tillsynsansvar innebär i praktiken. Jag
har i och för sig förståelse för önskemål om en precisering av vilka
åtgärder som en vårdnadshavare bör företa för att tillgodose kravet
på en utvidgad tillsyn. Barn kan emellertid orsaka skador i en rad
olika situationer och huruvida vårdnadshavaren har uppfyllt sin
tillsynsplikt måste enligt min mening bedömas i varje fall för sig.
Sådana frågor får därför i stor utsträckning överlämnas till rättstill-
lämpningen. Jag återkommer emellertid i specialmotiveringen till
vissa tillämpningsfrågor.
Flera remissinstanser har synpunkter i frågan om vem det skärpta
tillsynsansvaret skall gälla. En synpunkt som framförs är att det
utvidgade ansvaret inte bör gälla föräldrar som visserligen har del i
vårdnaden men som inte varaktigt bor tillsammans med barnet. Det
anförs att tillsynsansvaret i dessa fall bör gälla endast den vårdnads-
havare som med hänsyn till barnets faktiska vistelseort har möjlighet
att direkt eller indirekt utöva sin tillsynsskyldighet. En annan
synpunkt som framförs är att umgängesföräldrar i samband med
umgänge med barnet skall anses åta sig att ha tillsyn i stället för
vårdnadshavaren och således under denna tid ha samma skade-
ståndsansvar som vårdnadshavaren.
Jag anser att det skärpta ansvaret bör, liksom är fallet med det
nuvarande tillsynsansvaret, gälla endast föräldrar som har del i
21
vårdnaden om barnet. Umgängesföräldrar bör, liksom enligt Prop. 1993/94:57
nuvarande regler, inte ha någon lagstadgad tillsynsplikt. Om ett barn
orsakar en skada när det vistas hos en förälder som inte har del i
vårdnaden, får den förälderns skadeståndsansvar bedömas enligt
allmänna skadeståndsrättsliga regler.
Föräldrar som har gemensam vårdnad om sitt barn har ett gemen-
samt ansvar för allt som rör barnet, även om de bor isär. Ett skärpt
tillsynsansvar bör därför gälla alla vårdnadshavare oavsett om de bor
tillsammans med barnet eller inte. Vilka närmare skyldigheter som
ansvaret medför för en vårdnadshavare får bedömas efter förhållande-
na i det enskilda fallet. För en vårdnadshavare som normalt inte bor
tillsammans med barnet aktualiseras det skärpta tillsynsansvaret
framför allt när den vårdnadshavaren har hand om barnet. Jag
behandlar dessa frågor mer utförligt i specialmotiveringen.
Ett skärpt tillsynsansvar kommer i första hand att bli aktuellt under
den tid som barnet inte tillbringar i skolan, på daghem eller fritids-
hem. Anställda vid skolor, fritidshem och daghem har ett tillsyns-
ansvar under den tid barnet vistas där. Om den anställde brister i
tillsynen över barnet, kan arbetsgivaren bli skadeståndsskyldig (jfr
prop. 1972:5 s. 171 f. och NJA 1984 s. 764). Det skärpta till-
synsansvaret för vårdnadshavare är inte avsett att innebära någon
förändring i det ansvar som dessa institutioner kan ha.
Några remissinstanser uttrycker osäkerhet om vilka skador en
vårdnadshavare kan bli skyldig att ersätta. Jag föreslår inga särskilda
regler om detta. Av skadeståndslagens allmänna regler kommer
därför att framgå vilka slag av skador som omfattas av det utvidgade
skadeståndsansvaret. Det gäller i första hand person- och sakskada (se
2 kap. 1 § skadeståndslagen). Ersättning för ren förmögenhetsskada
torde mer sällan komma i fråga. Sådan ersättningsskyldighet
förutsätter nämligen normalt att den ersättningsskyldige har orsakat
skadan genom brott (se 2 kap. 4 § skadeståndslagen), och till-
synsplikten enligt 6 kap. 2 § föräldrabalken är inte straffsanktionerad.
Däremot torde ett skadeståndskrav för ren förmögenhetsskada kunna
grundas på brott mot bestämmelsen i 26 kap. 6 § andra stycket
brottsbalken (se avsnitt 2.1.2).
Det utvidgade skadeståndsansvaret kan bli ekonomiskt betungande
för en vårdnadshavare vars barn orsakar en skada till ett stort ekono-
miskt värde. Liksom nu kan i ett sådant fall vårdnadshavarens
skadeståndsskyldighet jämkas enligt bestämmelsen i 6 kap. 2 §
skadeståndslagen. Jämkning kommer dock inte i fråga om ansvaret
täcks av en ansvarsförsäkring.
Ansvarsförsäkringen täcker, som jag tidigare har nämnt, inte skador
som har orsakats uppsåtligen av den som är över tolv år (se avsnitt
2.1.3). Om en förälder eller vårdnadshavare av oaktsamhet har
22
underlåtit att ha den uppsikt över barnet som behövs för att förhindra Prop. 1993/94:57
att barnet åstadkommer skada, så gäller ansvarsförsäkringen däremot
för förälderns eller vårdnadshavarens skadeståndsansvar även om
skadan har orsakats uppsåtligen av barnet. Om ansvarsförsäkring
finns, blir resultatet i de flesta fall att förälderns eller vårdnadshava-
rens ekonomiska insats begränsas till att betala premier för för-
säkringen och självrisk.
Eftersom samma ansvarsförsäkring täcker både barnets och
förälderns eller vårdnadshavarens skadeståndsansvar, blir det inte
fråga om någon regressrätt från ansvarsförsäkringen. Om den
skadelidande har utnyttjat sin försäkring för att få ersättning för sin
skada, kan hans försäkringsbolag ha ett regressanspråk mot en
skadeståndsskyldig vårdnadshavare eller mot dennes försäkringsbolag.
Rätten att göra gällande regresskrav är dock begränsad bl.a. genom
överenskommelser mellan försäkringsbolagen (se avsnitt 2.1.3).
Den ändring av tillsynsansvaret som jag nu föreslår torde innebära att
försäkringsersättning enligt ansvarsförsäkring kommer att utbetalas i
fler fall än tidigare. A andra sidan innebär det att försäkringsersätt-
ningar som nu betalas ut genom den skadelidandes egen försäkring
kommer att minska. Den nya ordningen kan också medföra att antalet
svårbedömda försäkringsfall blir något större. En remissinstans anför
att detta kan medföra vissa skade- och driftskostnadsökningar för
försäkringsbolagen samt ökade premiekostnader för försäkringstagar-
na. Enligt min uppskattning kan ökningen av antalet svårbedömda fall
inte antas bli mer än marginell. Efter hand som praxis utvecklas kan
man också förutse att de svårbedömda fallen blir färre i antal. Jag
bedömer att förslaget inte kommer att medföra någon beaktansvärd
kostnadsökning för försäkringsbolagen eller för försäkringstagarna.
I den mån antalet svårbedömda försäkringsfall ökar, skulle det
kunna tänkas medföra fler tvister vid domstol. Risken för detta bör
dock inte överdrivas. De överväganden som skall göras för att
konstatera om en förälder eller en annan vårdnadshavare har brustit
i sina skyldigheter enligt den nya bestämmelsen skiljer sig inte
nämnvärt från den motsvarande bedömning som görs enligt gällande
regler om skadeståndsansvar på grund av bristande tillsyn över
barnet. Dessa frågor regleras till största delen av försäkringsbolagen
utan att tvisten dras inför domstol. Jag räknar därför inte med några
ökade kostnader för domstolsväsendet.
Lagändringen bör träda i kraft så snart som möjligt. Ett lämpligt
datum kan vara den 1 januari 1994.
23
Den nya bestämmelsen blir tillämplig i fråga om skadestånd med Prop. 1993/94:57
anledning av skadefall som inträffar efter ikraftträdandet, medan äldre
lag skall tillämpas på skadefall som har inträffat dessförinnan. Detta
följer av allmänna rättsgrundsatser och behöver inte regleras i några
övergångsbestämmelser (jfr prop. 1972:5 s. 593).
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i föräldrabalken.
Lagrådet har granskat lagförslaget.
6 kap. 2 §
Barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om inte
rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade
förmyndare. Vårdnaden om ett barn består till dess att barnet fyller
arton år eller dessförinnan ingår äktenskap.
Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets
personliga förhållanden och skall se till att barnets behov enligt 1 §
blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet
får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och
övriga omständigheter samt skall bevaka att barnet får tillfredsställan-
de försörjning och utbildning. I syfte att hindra att barnet orsakar
skada för någon annan skall vårdnadshavaren vidare svara för att
barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.
Om ansvaret i frågor som gäller barnets ekonomiska förhållanden
finns bestämmelser i 9-16 kap.
Paragrafen innehåller regler dels om vem som skall ha vårdnaden
om barn (första stycket), dels om vårdnadshavarens skyldigheter
(andra stycket). I tredje stycket hänvisas till andra kapitel i föräldra-
balken som gäller ansvaret för barnets ekonomiska förhållanden.
Bland vårdnadshavarens skyldigheter anges i andra stycket att
barnet skall få tillsyn. I tillsynsskyldigheten ligger att vårdnadshava-
ren skall skydda barnet så att det inte skadas men också att vårdnads-
havaren skall se till att barnet inte orsakar skada för någon annan.
I andra stycket har lagts till en bestämmelse om att vårdnadsha-
varen i syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan
svarar för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga
åtgärder vidtas. Avsikten med bestämmelsen är att vårdnadshavaren
skall ha ett särskilt ansvar för att se till att barnet inte orsakar någon
annan en skada. Om vårdnadshavaren försummar detta tillsynsansvar
uppsåtligen eller av vårdslöshet, kan det medföra skadeståndsskyldig-
het enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen. Vårdnadshavarens ansvar är
24
begränsat till vad som gäller enligt reglerna om adekvat kausalitet. Prop. 1993/94:57
Det innebär att vårdnadshavarens underlåtenhet att se till att barnet
står under uppsikt eller att vidta andra lämpliga åtgärder skall kunna
hänföras till en konkret situation i vilken barnet har orsakat skada och
att vårdnadshavaren genom sitt förhållningssätt skall kunna anses ha
vållat skadan.
Bestämmelsen innebär inte att vårdnadshavaren skall anses ha
försummat sin tillsynsplikt så snart barnet orsakar en skada. I
tillsynsansvaret ligger att vårdnadshavaren, inom ramen för vad som
är möjligt för honom, skall vidta de åtgärder som behövs för att
barnet inte skall orsaka skada. Om skada uppstår trots att vårdnads-
havaren har uppfyllt sin tillsynsplikt, blir vårdnadshavaren inte
skadeståndsskyldig. Vårdnadshavarens ansvar är alltså inte objektivt.
En förutsättning för att vårdnadshavaren skall kunna övervaka
barnet för att förebygga och förhindra att barnet orsakar skada är att
vårdnadshavaren känner till barnets aktiviteter. Vårdnadshavaren
måste därför på ett aktivt sätt hålla sig underrättad om vad barnet
företar sig och vara beredd att ingripa i den utsträckning som kan
behövas.
De åtgärder som vårdnadshavaren skall vidta måste bli olika
beroende på barnets ålder och mognad och vad barnet sysselsätter sig
med. Ett mycket litet barn fordrar i princip ständig passning. Äldre
barn behöver stå under viss uppsikt men de kan i större utsträckning
tillåtas att företa sig saker på egen hand. Lämpliga åtgärder kan då
vara t.ex. råd, anvisningar eller förmaningar. Dessa måste anpassas
till vad barnet har möjlighet att förstå och ta intryck av.
Kravet på att vårdnadshavaren skall ha uppsikt önqv barnet innebär
inte att han eller hon ständigt måste befinna sig i närheten av barnet.
När det gäller barn som är så stora att de kan tillåtas att på egen hand
lämna hemmet kan det inte rimligen krävas att föräldrarna i detalj
känner till vad barnet företar sig. Tillsynskravet kan dock inte anses
uppfyllt t.ex. om vårdnadshavaren vet eller har anledning att
misstänka att barnet företar sig någonting som kan medföra en skada
samt vårdnadshavaren har haft möjlighet att kontrollera hur barnet
beter sig och därmed förebygga skada men inte gör det. Om
vårdnadshavaren vet eller har anledning att misstänka att barnet
använder ett farligt föremål, måste det i allmänhet krävas att
vårdnadshavaren har - eller åtminstone försöker skaffa sig - en
kontinuerlig uppsikt över barnet. Om barnet tidigare har gjort sig
skyldigt till skadegörande handlingar, bör det ställas större krav på
den kontroll som vårdnadshavaren skall ha över vad barnet företar
sig. När det gäller ungdomar i tonåren blir det i allmänhet inte fråga
om omedelbar tillsyn. Men direkt uppsikt kan i vissa situationer vara
nödvändigt även beträffande tonåringar, t.ex. när tonåringen tillåts att
använda ett farligt föremål.
I den mån direkt uppsikt inte behövs kan det vara nödvändigt att
vårdnadshavaren vidtar andra lämpliga åtgärder för att kravet på
25
tillsyn skall vara uppfyllt. När det gäller tonåringar måste man räkna Prop. 1993/94:57
med att vårdnadshavarnas inflytande över vad ungdomarna gör
utanför hemmet är ganska litet och det är naturligtvis en avvägnings-
fråga hur stor frihet en tonåring skall medges. Likväl bör det krävas
att vårdnadshavaren ger barnet vägledning och aktivt bestämmer
gränserna för barnets frihet. Det innebär att det i vissa situationer kan
föreligga en skyldighet att ge barnet förhållningsorder, förmaningar
och instruktioner för att vårdnadshavaren skall anses ha uppfyllt
kravet på att vidta lämpliga åtgärder. I vissa fall kan det också krävas
att vårdnadshavaren meddelar restriktioner när det gäller vad barnet
tillåts att sysselsätta sig med.
Om vårdnadshavaren känner till eller har anledning att misstänka
att tonåringen håller på med något som kan orsaka en skada, bör det
krävas att vårdnadshavaren aktivt ingriper för att försöka förhindra
skada. Ar situationen sådan att det inte kan begäras att vårdnadshava-
ren personligen ingriper mot tonåringens förehavanden, bör vårdnads-
havaren vidta andra lämpliga åtgärder som kan förebygga skada, t.ex.
att söka hjälp hos de sociala myndigheterna. Detta kan också bli
nödvändigt om ett barn eller en tonåring inte rättar sig efter de
gränser som vårdnadshavaren sätter. De uppgifter som vårdnadshava-
ren lämnar till sociala myndigheter är sekretessbelagda i den
utsträckning som föreskrivs i sekretesslagen (1980:100).
Regeln om det skärpta tillsynsansvaret är utformad så att vårdnads-
havaren inte åläggs att alltid personligen hålla barnet under uppsikt
eller vidta de andra åtgärder som kan anses lämpliga. Han eller hon
får anförtro åt någon annan att göra det. Men vårdnadshavaren
ansvarar då för att den som har fått denna uppgift fullgör uppgiften
på ett betryggande sätt. Vårdnadshavaren kan inte genom ett uppdrag
till någon annan befria sig från sitt ansvar. Detta får särskild
betydelse vid bedömningen av tillsynsansvaret i sådana situationer där
barnet mer regelmässigt vistas hos någon annan än vårdnadshavaren.
Om barnets föräldrar gemensamt har vårdnaden men bor i sär, är
båda ansvariga för att barnet står under erforderlig uppsikt. Vilken
av föräldrarna som i ett sådant fall kan åläggas skadeståndsskyldighet
får avgöras efter vem av dem som hade barnet hos sig när skadan
inträffade och som därmed kan anses ha försummat sin tillsynsplikt.
En förälder som på överenskommet sätt har överlämnat barnet till den
andra vårdnadshavaren får således normalt anses ha gjort vad som an-
kommer på honom eller henne för att se till att barnet får erforderlig
tillsyn. Om den vårdnadshavare som inte har hand om barnet får
kännedom om, eller har anledning att misstänka, att barnet företar sig
något som kan orsaka skada, är han eller hon dock skyldig att vidta
åtgärder även om barnet vistas hos den andre vårdnadshavaren. När
det gäller andra åtgärder, t.ex. förmaningar och tillrättavisningar, är
fördelningen av ansvaret mellan vårdnadshavarna inte i lika hög grad
beroende av var barnet vistas.
Om barnet vistas hos t.ex. en umgängesförälder och därvid orsakar
26
skada, kan det normalt sett knappast komma i fråga att vårdnadshava- Prop. 1993/94:57
ren skulle kunna bli ansvarig för den skadan på grund av bristande
tillsyn. Genom att barnet överlämnas till umgängesföräldern för att
barnet skall få tillfälle till umgänge med denne får det nämligen
normalt anses att vårdnadshavaren har uppfyllt sitt ansvar. Huruvida
umgängesföräldern kan bli ansvarig för skadan regleras inte av
förevarande bestämmelse utan får avgöras enligt allmänna skade-
ståndsrättsliga regler. I det sammanhanget bör observeras att
umgängesföräldern inte har någon lagstadgad tillsynsplikt. Däremot
får det möjligen anses att umgängesföräldern genom att ta emot
barnet för utövande av umgänget har åtagit sig att i vårdnadshavarens
ställe ha en i vart fall begränsad tillsyn över barnet.
Om ett barn omhändertas för samhällsvård, påverkas inte den
rättsliga vårdnaden. I allmänhet ändras dock förhållandena i sådan
grad att det inverkar på bedömningen av vårdnadshavarens till-
synsansvar. Ett barn kan omhändertas för kortare eller längre tid.
Orsakar ett barn skada när det vistas i ett särskilt ungdomshem enligt
12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
eller i ett hem för vård eller boende, kan vårdnadshavaren inte ställas
till svars, om uppsikten över barnet har brustit. I ett sådant fall kan
i stället personalen i hemmet, eller i första hand arbetsgivaren, bli
skadeståndsskyldig, om barnet inte har stått under uppsikt i den
utsträckning som krävs. Vårdnadshavarens ansvar bör bedömas på
samma sätt, om barnet är placerat i familjehem. Huruvida de som tar
emot barnet i familjehemmet kan göras ansvariga för skada som
barnet orsakar under sin vistelse får avgöras enligt allmänna
skadeståndsrättsliga regler.
Vårdnadshavarens skadeståndsansvar gäller fullt ut, om barnet finns
hos vårdnadshavaren trots att det är omhändertaget för samhällsvård.
Vidare ansvarar vårdnadshavaren naturligtvis, om barnet vistas i ett
annat enskilt hem i enlighet med vårdnadshavarens önskan. Det-
samma gäller om vårdnadshavaren tillfälligtvis låter barnet bo på
annan plats, t. ex. på ett läger eller en sommarkoloni. I de fall då
vårdnadshavaren placerar barnet hos någon annan avgörs skadestånds-
ansvaret i första hand efter en bedömning av om vårdnadshavaren har
visat tillräcklig omsorg vid valet av placering.
Vårdnadshavarens ansvar gäller oavsett om barnet är skadestånds-
skyldigt. Om barnet har orsakat en skada genom en olyckshändelse
och därför inte är skadeståndsskyldigt, kan dess vårdnadshavare ändå
bli skadeståndsskyldig under förutsättning att han eller hon uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet har brustit i sin plikt se till att barnet får
vägledning och står under uppsikt.
Är både barnet och vårdnadshavaren skadeståndsskyldiga, svarar
de solidariskt för skadeståndet, om inte annat följer av att begräns-
ning gäller i den skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem (6
kap. 3 § skadeståndslagen). Det kan inträffa att vårdnadshavarens och
barnets skadeståndsskyldighet fastställs till olika belopp beroende på
27
att förutsättningarna för jämkning är olika i 2 kap. 2 § och 6 kap. 2 § Prop. 1993/94:57
skadeståndslagen.
Frågan om regressrätt mellan barnet och vårdnadshavaren torde i
de flesta fall sakna praktisk betydelse. Frågan har behandlats i
förarbetena till skadeståndslagen (se prop. 1972:5 s. 176 f.).
Om barnet har orsakat en skada genom brott, kan den skadelidan-
des anspråk på skadestånd prövas i samband med åtal mot barnet (22
kap. 1 § rättegångsbalken). Hör brottet under allmänt åtal, är
åklagaren skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra ett
skadeståndsanspråk som riktas mot barnet, om det kan ske utan
väsentlig olägenhet och den skadelidandes anspråk inte är uppenbart
obefogat (22 kap. 2 § rättegångsbalken). I fråga om skadestånds-
anspråk mot en vårdnadshavare gäller delvis andra regler. Skade-
ståndsanspråket mot vårdnadshavaren grundas nämligen inte enbart
på brottet. Ett sådant anspråk har åklagaren inte någon skyldighet att
förbereda eller föra talan om. Det kan emellertid tas upp till
behandling i samband med åtalet (22 kap. 1 och 3 §§ rättegångs-
balken) .
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att rege-
ringen föreslår riksdagen att anta förslaget till lag om ändring i
föräldrabalken.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som
föredraganden har lagt fram.
28
En vårdnadshavare är skyldig att betala skadestånd för skador som
hans eller hennes barn har orsakat, om vårdnadshavaren uppsåtligen
eller av oaktsamhet har brustit i sin tillsyn över barnet. Detta föl-
jer av den allmänna culparegeln i 2 kap. 1 § skadeståndslagen
(1972:207), som föreskriver att var och en som uppsåtligen eller av
vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan, såvida
inte annat följer av skadeståndslagen. Den tillsyn som vårdnadshava-
ren skall ha över barnet regleras i 6 kap. 2 § föräldrabalken. Där
sägs att barnets vårdnadshavare svarar för att barnet får den tillsyn
som behövs med hänsyn till barnets ålder, utveckling och övriga om-
ständigheter.
I promemorian föreslås att tillsynsansvaret skall skärpas och
preciseras i skadeförebyggande syfte. En vårdnadshavare skall
sålunda svara för att barnet står under uppsikt i den utsträckning som
behövs för att barnet inte skall orsaka skada för någon annan. Försla-
get innebär att vårdnadshavaren kan bli skadeståndsskyldig enligt
2 kap. 1 § skadeståndslagen, om han eller hon uppsåtligen eller av
oaktsamhet har brustit i sin skyldighet att se till att barnet står under
uppsikt.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1994.
Prop. 1993/94:57
Bilaga 1
29
Prop. 1993/94:57
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 2 § föräldrabalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
2 §
Barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om
inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade
förmyndare. Vårdnaden om ett barn består till dess att barnet fyller
arton år eller dessförinnan ingår äktenskap.
Den som har vardnaden om ett
barn har ett ansvar för barnets
personliga förhållanden och skall
se till att barnets behov enligt
1 § blir tillgodosedda. Barnets
vårdnadshavare svarar även för
att barnet får den tillsyn som
behövs med hänsyn till dess
ålder, utveckling och övriga
omständigheter samt skall bevaka
att barnet får tillfredsställande
försörjning och utbildning.
Om ansvaret i frågor som gr
finns bestämmelser i 9-16 kap.
Den som har vardnaden om ett
barn har ett ansvar för barnets
personliga förhållanden och skall
se till att barnets behov enligt
1 § blir tillgodosedda. Barnets
vårdnadshavare svarar även för
att barnet får den tillsyn som
behövs med hänsyn till dess
ålder, utveckling och övriga
omständigheter samt skall bevaka
att barnet får tillfredsställande
försörjning och utbildning. Vård-
nadshavaren svarar vidare för
att barnet står under uppsikt i
den utsträckning som behövs för
att barnet inte skall orsaka skada
för någon annan.
barnets ekonomiska förhållanden
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
30
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Göta hovrätt,
Kammarrätten i Stockholm, Malmö tingsrätt, Länsrätten i Stockholms
län, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet
(BRA), Brottsskadenämnden, Socialstyrelsen, Skolverket, Statens
ungdomsråd, Stockholms universitets juridiska fakultetsnämnd,
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Riksdagens
ombudsmän (JO), Svenska kommunförbundet, Stockholms kommun,
Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Försäk-
ringsförbund, Folksam, Försäkringsjuridiska föreningen,
Riksförbundet hem och skola, AB Storstockholms Lokaltrafik och
Svenska lokaltrafikföreningen.
31
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 2 § föräldrabalken1 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
2 §2
Barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om
inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade
förmyndare. Vårdnaden om ett barn består till dess att barnet fyller
arton år eller dessförinnan ingår äktenskap.
Prop. 1993/94:57
Bilaga 4
Den som har vardnaden om ett
barn har ett ansvar för barnets
personliga förhållanden och skall
se till att barnets behov enligt
1 § blir tillgodosedda. Barnets
vårdnadshavare svarar även för
att barnet får den tillsyn som
behövs med hänsyn till dess
ålder, utveckling och övriga
omständigheter samt skall bevaka
att barnet får tillfredsställande
försörjning och utbildning.
Om ansvaret i frågor som gä
finns bestämmelser i 9-16 kap.
Den som har vardnaden om ett
barn har ett ansvar för barnets
personliga förhållanden och skall
se till att barnets behov enligt
1 § blir tillgodosedda. Barnets
vårdnadshavare svarar även för
att barnet får den tillsyn som
behövs med hänsyn till dess
ålder, utveckling och övriga
omständigheter samt skall bevaka
att barnet får tillfredsställande
försörjning och utbildning. 1
syfte att hindra att barnet orsa-
kar skada för någon annan skall
vårdnadshavaren vidare svara
för att barnet står under uppsikt
eller att andra lämpliga åtgärder
vidtas.
barnets ekonomiska förhållanden
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
1 Balken omtryckt 1990:1526
2 Senaste lydelse 1983:47
32
LAGRÅDET
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-09-30
Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justitierådet Lars Å.
Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 9 september 1993,
varvid statsrådet Laurén varit föredragande, har regeringen för
lagrådets yttrande överlämnat förslag till lag om ändring i
föräldrabalken.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Gudrun
Antemar.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:
En vårdnadshavare är skadeståndsskyldig för skador som hans eller
hennes barn orsakar, om vårdnadshavaren uppsåtligen eller av
oaktsamhet har brustit i sin plikt att utöva tillsyn över barnet.
Vårdnadshavarens tillsynsansvar regleras närmare i 6 kap. 2 §
föräldrabalken (FB). Enligt paragrafens andra stycke svarar
vårdnadshavaren för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn
till barnets ålder, utveckling och övriga omständigheter. I remissen
föreslås att tillsynsansvaret skärps och preciseras genom att det till
andra stycket fogas en ny mening av innehåll att vårdnadshavare skall
vidare i syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan
svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga
åtgärder vidtas. Avsikten med förslaget anges vara att få till stånd en
utvidgning av vårdnadshavarens skadeståndsansvar och då främst i
preventivt syfte.
Tillsynsansvaret enligt gällande bestämmelser avser i första hand
barnets bästa. Barnet skall sålunda skyddas från att skada sig självt
eller att skadas av någon annan. Det åvilar emellertid
vårdnadshavaren även en skyldighet att se till att barnet inte orsakar
skada för annan. Vårdnadshavaren är sålunda skyldig att förebygga
och avvärja skadegörande handlingar av barnet. I tillsynsskyldigheten
ligger vidare - som framhålls i remissen - att vårdnadshavaren är
skyldig att på alla sätt vara verksam för att förhindra att barnet begår
brott. Brister i vårdnadshavarens tillsyn har i rättspraxis föranlett
skadeståndsansvar framför allt när det gäller små barn. I fråga om
tonåringar är det däremot ovanligt att skadeståndskrav mot föräldrar
vinner bifall (se Hellner, Skadeståndsrätt, 4:e upplagan s. 225). En
orsak härtill kan vara att föräldrabalken liksom även rättspraxis har
som utgångspunkt att barns omdöme och insikter utvecklas successivt
och att ansvaret för barnets förhållanden därmed gradvis förskjuts
Prop. 1993/94:57
Bilaga 5
33
från vårdnadshavaren till barnet självt allteftersom barnet blir äldre
och mognar.
Fråga är om lagförslaget kan antas tillgodose det i remissen angivna
syftet, vilket flera remissinstanser betvivlat. Behovet av en skärpt
tillsyn över barn gäller i första hand de äldre barnen. I fråga om dem
kan det emellertid sällan bli tal om någon direkt uppsikt utan tillsynen
torde oftast få inskränkas till förhållningsorder, förmaningar och
instruktioner. Att en vårdnadshavare varit oaktsam i något sådant
hänseende kan vara besvärligt för en skadelidande att visa.
Svårigheter torde också föreligga att visa att det råder ett adekvat
samband mellan exempelvis en utebliven förmaning och en inträffad
skada. Det går inte heller att bortse från att tonåringar som vållar
omfattande skador inte sällan kommer från hem med betydande
sociala och ekonomiska problem. För dessa familjer torde det nu
framlagda förslaget knappast få någon märkbar betydelse.
Det är följaktligen tveksamt om remissförslaget kommer att få den
preventiva effekt som åsyftats. När det gäller mera normala
föräldraförhållanden kan dock den föreslagna bestämmelsen tänkas bli
utgångspunkt för ett mer aktivt engagemang och ge föräldrarna ett
stöd i tillsy nsrollen. Det kan också vara av värde från
informationssynpunkt att i lagtexten uttryckligen anges att
vårdnadshavaren har ett ansvar för att barnet inte skadar annan. Som
Göta hovrätt framhållit i sitt remissvar kan bestämmelsen även tjäna
som utgångspunkt för en vidare rättsbildning genom rättspraxis i
riktning mot ett längre gående ansvar för vårdnadshavare.
Lagrådet anser sig med hänsyn till det anförda kunna godta en
lagreglering av det slag som lagts fram i remissen. När det gäller
bestämmelsens närmare utformning kan konstateras att flera
remissinstanser kritiserat promemorieförslaget. I lagrådsremissen har
bestämmelsen därför getts en något annorlunda formulering. Inte
heller denna lagtext är emellertid invändningsfri. Ordet "uppsikt" är
sålunda missvisande genom att det ger intryck av att det krävs att
vårdnadshavaren i första hand har en omedelbar tillsyn över barnet,
något som inte varit avsett, i vart fall inte när det gäller äldre barn.
Lagrådet vill vidare erinra om att ordet "uppsikt" tidigare använts
som beteckning för vårdnadshavarens tillsyn. Före den lagändring
som trädde i kraft den 1 januari 1983 gällde att vårdnadshavaren
skulle utöva den uppsikt över barnet som var erforderlig med hänsyn
till barnets ålder och övriga omständigheter (6 kap. 3 § FB). 1
proposition 1981/82:168 underströks (s. 23) att den dåvarande
bestämmelsen omfattade en plikt att tillse både att barnet självt inte
skadades och att barnet inte skadade annan. Föredragande statsrådet
uttalade att han ansåg att bestämmelsen borde behållas men att termen
"uppsikt" borde bytas ut mot ordet "tillsyn", som enligt hans mening
Prop. 1993/94:57
Bilaga 5
34
bättre angav vad skyldigheten gällde. Att nu åter föra in termen
"uppsikt" med den betydelse som angetts i remissen anser lagrådet
inte böra komma ifråga.
Bestämmelsen kan också kritiseras från en annan utgångspunkt,
nämligen att ordalydelsen ger intryck av att en skyldighet att hindra
barnet att orsaka skador är något som inte följer av vårdnadshavarens
tillsynsplikt. Bestämmelsen bör där formuleras om så att den ger ett
klarare uttryck för att det främst är fråga om en precisering av en del
av tillsynsansvaret. Förslagsvis bör bestämmelsen kunna ges följande
lydelse.
"Vid tillsynen skall vårdnadshavaren genom lämpliga åtgärder verka
för att barnet inte orsakar skada för någon annan".
Prop. 1993/94:57
Bilaga 5
35
Prop. 1993/94:57
Proposition ........................... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll............. 1
Propositionens lagförslag.................... 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssam-
manträde den 7 oktober 1993 ................. 3
1 Inledning........................... 3
2 Allmän motivering..................... 5
2.1 Gällande rätt ................... 5
2.1.1 Barns skadeståndsansvar........ 5
2.1.2 Vårdnadshavares skadeståndsansvar för
bristande tillsyn över barn....... 6
2.1.3 Försäkringsförhållanden........ 8
2.1.4 Norsk rätt................. 9
2.2 Överväganden .................. 10
2.2.1 Skall vårdnadshavares
skadeståndsansvar utvidgas?...... 10
2.2.2 Skall det utvidgade skadeståndsansvaret
utformas som ett objektivt ansvar? . . 12
2.2.3 Skall det utvidgade skadeståndsansvaret
bygga på en presumtion för ansvar? . 15
2.2.4 Skall det utvidgade skadeståndsansvaret
bygga på ett skärpt och preciserat till-
synsansvar? ................ 16
2.2.5 Innebörden av ett utvidgat
skadeståndsansvar m.m......... 19
2.2.6 Ansvarsförsäkring m.m......... 22
2.3 Kostnader..................... 23
2.4 Ikraftträdande................... 23
3 Upprättat lagförslag .................... 24
4 Specialmotivering...................... 24
5 Hemställan ....................... 28
6 Beslut 28
Bilaga 1 Sammanfattning av departements-
promemorian 1993:11 om vårdnads-
havares skadeståndsansvar.............29
Bilaga 2 Promemorians lagförslag..............30
Bilaga 3 Förteckning över de remissinstanser som
har yttrat sig över promemorian Vårdnads-
havares skadeståndsansvar (Ds 1993:11) .... 31
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag............32
Bilaga 5 Utdrag ur protokoll vid lagrådets
sammanträde den 30 september 1993 33
gotab 45052, Stockholm 1993
36