Prop.
1993/94:27
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp
i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 30 september 1993.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Reidunn Laurén
Propositionen innehåller förslag till sådana ändringar i 3 kap.
fastighetsbildningslagen (1970:988) som skall göra det möjligt att
bilda mindre jordbruks- och skogsbruksfastigheter. Enligt förslaget
skall bedömningen av om en jordbruks- eller skogsbruksfastighet är
lämpad för sitt ändamål göras efter delvis nya kriterier. De regional-
politiska intressena skall tillmätas ökad vikt. Den särskilda skydds-
regeln för jordbruksnäringen mjukas upp, medan skyddsregeln för
skogsbruket jämkas så att skyddet för skogsnäringen och miljöintres-
sena förstärks.
I propositionen läggs också fram förslag till vissa ytterligare
ändringar i fastighetsbildning slagen. Bland annat föreslås att fastig-
hetsbildningsmyndigheten ges möjlighet att avvisa en ansökan om
fastighetsbildning om sökanden inte betalar ett förelagt förskott på
förrättningskostnaderna.
De föreslagna ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1994.
1 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 27
Prop. 1993/94:27
Förslag till
Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 5, 6 och 7 §§, 4 kap. 9 och 10 §§
samt 11 kap. 8§ fastighetsbildningslagen (1970:988)' skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3
l
En jordbruksfastighet skall för
att anses lämpad för sitt ändamål
ha sådan storlek, sammansättning
och utformning att den medger
att det företag som skall bedrivas
på fastigheten blir ekonomiskt
godtagbart. Vid bedömningen av
om företaget blir ekonomiskt
godtagbart skall hänsyn tas till
regionalpolitiska intressen och till
betydelsen av att vården av na-
tur- och kulturmiljön främjas.
Första stycket gäller även i
§
För att en jordbruksfastighet
skall anses lämpad för sitt ända-
mål skall den ha sådan storlek,
sammansättning och utformning
att den medger att det företag
som skall bedrivas på fastigheten
ger ett godtagbart ekonomiskt
utbyte. Vid bedömningen härav
skall hänsyn tas till möjligheterna
att kombinera företaget med
annan varaktig verksamhet på
orten. Särskild hänsyn skall tas
till intresset av att sysselsättning
och bosättning i glesbygd främ-
jas. Hänsyn skall också tas till
betydelsen av att vården av na-
tur- och kulturmiljön främjas.
i om en skogsbruksfastighet.
6
Fastighetsbildning som berör
jordbruksfastighet får äga rum
endast om åtgärden är till över-
vägande nytta för jordbruksnä-
ringen.
§2
Fastighetsbildning som berör en
jordbruksfastighet får inte äga
rum om åtgärden är ägnad att
medföra någon olägenhet av
betydelse för jordbruksnäringen.
‘Lagen omtryckt 1992:1212.
2Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:27
Åsyftas med fastighetsbildning-
en att nybilda eller förbättra
fastighet som är avsedd för annat
ändamål än jordbruk, får åtgär-
den dock ske om den icke medför
olägenhet av någon betydelse för
jordbruksnäringen.
7
Mark som är avsedd för skogs-
bruk får ej indelas på sådant sätt
att möjligheten att ekonomiskt
utnyttja skogen undergår försäm-
ring av någon betydelse.
§
Mark som är avsedd för skogs-
bruk får inte delas in på ett
sådant sätt att möjligheten att
ekonomiskt utnyttja skogen un-
dergår försämring av någon
betydelse. Fastighetsbildning som
berör sådan mark får inte heller
äga rum, om den innebär en
skadlig delning av en skogsbruks-
fastighet.
4 kap.
9 §
Uppfyller ansökan ej föreskrif-
terna i 8 § eller är den i övrigt
ofullständig, kan fastighetsbild-
ningsmyndigheten förelägga
sökanden att avhjälpa bristen.
Om ansökan inte uppfyller före-
skrifterna i 8 § eller i övrigt är
ofullständig, kan fastighetsbild-
ningsmyndigheten förelägga
sökanden att avhjälpa bristen.
Om fastighetsbildningsmyndig-
heten har beslutat att sökanden
skall betala förskott på förrätt-
ningskostnaderna innan ansökan
tas upp till prövning, kan sökan-
den också föreläggas att fullgöra
denna skyldighet.
10 §
Efterkommes ej föreläggande
att avhjälpa brist i ansökan och
är bristen så väsentlig att ansök-
ningen icke kan ligga till grund
för förrättning, får ansökningen
avvisas.
Följer sökanden inte ett före-
läggande enligt 9 § första styck-
et, får ansökan avvisas, om den
är så ofullständig att den inte kan
ligga till grund för en förrättning.
Ansökan får också avvisas om
sökanden, eller i förekommande
fall samtliga sökande, har under-
låtit att betala förskott som har
förelagts enligt 9 § andra stycket.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:27
Föreligger hinder mot att upp-
taga den väckta frågan till pröv-
ning, skall ansökningen avvisas.
Fråga om avvisande av
avgöras.
Om det finns hinder mot att ta
upp den väckta frågan till pröv-
ning, skall ansökan avvisas,
ansökan skall skyndsamt utredas
och
11 kap.
Bestämmelserna i 5 kap. om
ersättning mellan sakägare vid
fastighetsreglering och om till-
träde äger motsvarande tillämp-
ning vid klyvning.
§
Bestämmelserna i 5 kap. om
ersättning mellan sakägare vid
fastighetsreglering, om förbud
eller villkor för skogsavverkning
eller jord-, grus- eller sandtäkt
och om tillträde tillämpas även
vid klyvning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
Prop. 1993/94:27
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 september 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wes-
terberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg,
Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Laurén
I 3 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988) finns bestämmelser om
de allmänna villkoren för fastighetsbildning. Bestämmelserna innebär
att en fastighet som ny- eller ombildas genom fastighetsbildning skall
vara lämpad för sitt ändamål. Beträffande jordbruks- och skogsbruks-
fastigheter stadgas att fastigheten skall anses lämpad för sitt ändamål
om den har sådan storlek, sammansättning och utformning att den
medger att det företag som skall bedrivas på fastigheten blir ekono-
miskt godtagbart. Vid bedömningen av om så är fallet skall hänsyn tas
till regionalpolitiska intressen och till betydelsen av att natur- och
kulturvården främjas. Bestämmelserna anses innebära att fastigheten
måste vara så stor att den kan ge sin brukare hans huvudsakliga
utkomst. Det anses att kraven på fastigheten kan ställas lägre i
glesbygd.
De nu angivna lämplighetsvillkoren för jord- och skogsbruksfastig-
heter beslutades av riksdagen år 1990. Efter riksdagens beslut har en
ny livsmedelspolitik beslutats och omfattande förändringar har gjorts
i jordförvärvslagen (1979:230). Riksdagen har också nyligen fattat
beslut om en ny skogspolitik.
I en skrivelse som kom in till Justitiedepartementet den 17 augusti
1992 framhöll Statens lantmäteriverk att det är angeläget att fastig-
hetsbildningslagen snarast möjligt anpassas till rådande förhållanden
på landsbygden. Med anledning av Lantmäteriverkets skrivelse har det
inom Justitiedepartementet upprättats en departementspromemoria,
Fastighetsbildning för landsbygdsutveckling (Ds 1992:125), med
förslag till ändringar i bl.a. 3 kap. fastighetsbildningslagen. Pro-
memorian har remissbehandlats.
Jag ämnar nu ta upp de lagstiftningsfrågor som behandlas i departe-
mentspromemorian. I anslutning härtill kommer jag även att behandla
förslag som har lagts fram i en annan inom Justitiedepartementet
utarbetad promemoria, Avvisande av ansökan om fastighetsbildning
på grund av bristande betalning av förrättning skostnader. Även den
sistnämnda promemorian har remissbehandlats. Prop. 1993/94:27
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels lagförslagen i pro-
memoriorna som bilaga 1 och 2, dels förteckningar över remissin-
stanserna som bilaga 3 och 4.
Sammanställningar över remissyttrandena finns tillgängliga i
Justitiedepartementet (dm 92-4765 och 92-4037).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 26 augusti 1993 att inhämta Lagrådets
yttrande över det förslag som utarbetats inom Justitiedepartementet på
grundval av de båda promemoriorna. Lagrådsremissens lagförslag och
Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga
5 och 6.
Lagrådet har lämnat vissa allmänna synpunkter på lagförslaget och
har även föreslagit en omformulering i lagtexten. Jag återkommer till
Lagrådets synpunkter i det följande.
I förhållande till lagrådsremissen har några smärre ändringar av
redaktionell natur gjorts i lagtexten.
2.1 Villkoren för bildande av jordbruks- och skogsbruks-
fastigheter
2.1.1 Gällande rätt
Allmänna bestämmelser
Bestämmelser om ny- och ombildning av fastigheter finns i fastighets-
bildningslagen (1970:988). Nybildning av fastigheter kan komma till
stånd genom avstyckning, klyvning eller sammanläggning. Vidare kan
fastigheter ombildas genom fastighetsreglering. I 3 kap. fastighets-
bildningslagen finns vissa grundläggande villkor som gäller vid all
fastighetsbildning. Dessa bestämmelser kompletteras av särskilda
bestämmelser som gäller specifikt för de särskilda fastighetsbildnings-
instituten.
Grundprincipen är att varje fastighet skall vara "varaktigt lämpad för
sitt ändamål" med hänsyn till belägenhet, omfång och övriga förut-
sättningar (3 kap. 1 §). Hänsyn skall tas till planer och bestämmelser
som gäller för området (3 kap. 2 §).
I 3 kap. 5 - 7 §§ finns särskilda bestämmelser för fastighetsbildning
som rör jordbruk och skogsbruk. I 3 kap. 5 § stadgas sålunda att
jordbruks- och skogsbruksfastigheter för att anses lämpade för sitt
ändamål skall ha sådan storlek, sammansättning och utformning att de
medger att det företag som skall bedrivas på fastigheten blir "ekono-
miskt godtagbart" (i det följande benämnt det företagsekonomiska
villkoret). Vid bedömningen av om företaget blir ekonomiskt godtag-
bart skall hänsyn tas till regionalpolitiska intressen och betydelsen av
att vården av natur- och kulturmiljön främjas. Bestämmelsen fick sin Prop. 1993/94:27
nuvarande utformning år 1990 (se prop. 1989/90: 151, bet. 1990/91:
BoU3). Om fastighetsbildningen rör en jordbruksfastighet får den -
enligt 3 kap. 6 § - genomföras endast om den är till övervägande nytta
för jordbruksnäringen. Är syftet med fastighetsbildningen att nybilda
eller förbättra en fastighet som är avsedd för annat ändamål än
jordbruk, får åtgärden dock ske, om den inte medför olägenhet av
någon betydelse för jordbruksnäringen. Mark avsedd för skogsbruk får
enligt 3 kap. 7 § inte indelas på sådant sätt att möjligheterna att
ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse.
Enligt 3 kap. 9 § får en fastighet ny- eller ombildas även om den
inte blir varaktigt lämpad för sitt ändamål, såvida fastighetsindelningen
förbättras och en mera ändamålsenlig indelning inte motverkas.
Bestämmelsen ger således möjlighet att avvika från lämplighetskraven
i 3 kap. 1 och 5 §§. Vidare får - enligt 3 kap. 10 § - fastighets-
bildning som är till övervägande nytta från allmän synpunkt ske även
om den skulle stå i strid med bestämmelserna om skydd för jordbruk
och skogsbruk. Hänsynen till andra näringar och samhällsintressen kan
alltså föranleda att man gör avsteg från bestämmelserna i 3 kap. 6 och
7 §§•
Fastighetens storlek
En väsentlig fråga är givetvis vilken storlek en fastighet skall ha för
att anses lämplig. Såsom framgår av 3 kap. 1 § fastighetsbildnings-
lagen skall lämplighetsprövningen anknyta till fastighetens avsedda
användningssätt.
I fråga om jordbruksfastigheter gällde t.o.m. år 1990 att en sådan
enligt 3 kap. 5 § fastighetsbildningslagen i dess dåvarande lydelse
skulle anses lämpad för sitt ändamål endast om den medgav "tillfreds-
ställande lönsamhet hos det företag som skall bedrivas på fastigheten".
En motsvarande bestämmelse gällde för skogsbruksfastigheter. Dessa
bestämmelser var nära kopplade till äldre jordbrukspolitiska riktlinjer.
Bestämmelserna uppfattades ofta som ett principiellt förbud mot
bildandet av jordbruks- och skogsbruksfastigheter som inte gav sina
innehavare full sysselsättning och utkomst. Den ändring av 3 kap. 5 §
fastighetsbildningslagen som beslutades år 1990 avsåg att underlätta
bildandet av mindre jordbruksfastigheter. Det skedde mot bakgrund av
de förändrade jordbrukspolitiska riktlinjer som hade kommit till synes
under 1980-talet och bl.a. innebar att större vikt lades vid regionalpo-
litiska hänsyn. Genom ändringar i jordförvärvslagen (1979:230), som
trädde i kraft år 1987, hade lagstiftaren redan vidgat möjligheterna att
förvärva en jordbruksfastighet i avsikt att använda den för deltidsjord-
bruk. Ändringen i 3 kap. 5 § fastighetsbildningslagen var avsedd att
utgöra en anpassning till de jordbrukspolitiska riktlinjer som gällde då
lagstiftningen beslutades år 1990. Ändringen gjorde det möjligt att -
inom vissa ramar - bilda jordbruks- och skogsbruksfastigheter som
inte gav full utkomst till sin innehavare.
Numera gäller därför det kravet att det företag som skall bedrivas Prop. 1993/94:27
på den åsyftade jordbruks- eller skogsbruksfastigheten skall vara
ekonomiskt godtagbart. Härmed avses enligt förarbetena (se prop.
1989/90:151 s. 23 f.) att företaget måste kunna ge intäkter som täcker
kostnaderna samt rimlig ersättning för det arbete som läggs ner. Det
räcker att det är fråga om ett deltidsjordbruk. En väsentlig begräns-
ning är dock att företaget måste ge innehavaren hans huvudsakliga
utkomst, dvs. mer än 50 procent av hans försörjning. Företag som
endast ger mindre bidrag till brukarens försörjning skall alltså som
regel inte godtas.
Särskilda hänsyn skall emellertid kunnas tas där det är motiverat av
regionalpolitiska skäl. I lagtexten sägs sålunda att regionalpolitiska
intressen skall beaktas. Det innebär enligt förarbetena att, om det i ett
glesbygdsområde finns möjlighet att kombinera ett jordbruksföretag
med annan näring, det skall finnas utrymme att bilda även jordbruks-
fastigheter som inte ger brukaren ens hans huvudsakliga utkomst.
Även hänsynen till vården av natur- och kulturmiljön kan motivera att
vanliga lönsamhetskriterier inte tillämpas. - De särskilda hänsynstagan-
den som skall göras i glesbygdsområden har i fastighetsbildningspraxis
tillämpats i de kommuner och kommundelar som anses som "gles-
bygd" vid tillämpningen av jordförvärvslagen (se 1 § nämnda lag och
4 § jordförvärvsförordningen, SFS 1991:736).
Även om den år 1990 beslutade lagändringen har gjort det möjligt
att bilda mindre jordbruksfastigheter än tidigare gäller dock fort-
farande de särskilda skyddsreglerna i 3 kap. 6 och 7 §§. Fastighets-
bildningsåtgärden måste alltså fortfarande vara till övervägande nytta
för jordbruksnäringen och får inte innebära sådan indelning av
skogsmark att denna inte kan utnyttjas ekonomiskt. I förarbetena till
lagstiftningen underströks särskilt att bärkraftiga och utvecklingsbara
familjejordbruk alltjämt bör vidmakthållas (se bet. 1990/91 :BoU3
s. 6).
2.1.2 Jordpolitiska målsättningar
Lämplighetskraven för jordbruks- och skogsbruksfastigheter kom länge
att präglas av de riktlinjer för jordbrukspolitiken som fastlades år
1967. Dessa riktlinjer syftade bl.a. till jordbrukets rationalisering och
till uppbyggandet av effektiva jordbruksföretag. Detta har givetvis
kommit till uttryck i fastighetsbildningspraxis och har bidragit till den
omfattande strukturrationalisering av svenskt jordbruk som har skett
under de senaste decennierna. De jord- och planpolitiska målsätt-
ningarna har emellertid under de senaste åren genomgått betydelsefulla
förändringar. Dessa förändringar kännetecknas bl.a. av ökade hänsyn
till regionalpolitiska intressen och till natur- och kulturvårdens
intressen.
Den nya livsmedelspolitiken
År 1985 beslutade riksdagen om riktlinjer för en samlad livsme-
delspolitik. Dessa innebar vissa förändringar i förhållande till tidigare Prop. 1993/94:27
jordbrukspolitiska beslut. Huvudmålet för livsmedelspolitiken angavs
vara att trygga Sveriges livsmedelsförsörjning under kriser och krig.
En ytterligare målsättning var att främja en god regional balans. Det
underströks också att jordbruket och livsmedelsproduktionen måste ta
hänsyn till kravet på en god miljö och till behovet av en långsiktig och
planerad hushållning med Sveriges naturresurser.
1985 års livsmedelspolitiska beslut följdes av ändringar i jordför-
värvslagen. Dessa trädde i kraft den 1 juli 1987. Lagens ursprungliga
syfte hade varit att åstadkomma rationaliseringar inom jord- och
skogsbruket. De nyajordförvärvsreglerna kännetecknades av minskade
ambitioner när det gällde rationaliseringen inom jordbruket. De
kännetecknades också av ett ökat hänsynstagande till regionala
förutsättningar, av ökade möjligheter att ta jordbruksmark ur jord-
bruksproduktion samt av vissa hänsynstaganden till landskapsvården.
Fortfarande ansågs det dock vara ett övergripande mål att familjelant-
bruket skulle vidmakthållas. Det borde särskilt eftersträvas att det
bildades företag som var ändamålsenliga från regionalpolitisk synpunkt
(se prop. 1986/87:122 s. 12 och 13).
Våren 1990 beslutade riksdagen om en ny livsmedelspolitik. I
regeringens proposition till riksdagen konstaterade föredragande
departementschefen att den dittills gällande livsmedelspolitiken hade
kännetecknats av dålig måluppfyllelse med bl.a. kostsam överpro-
duktion, stigande livsmedelspriser, negativa miljöeffekter och en
negativ regionalpolitisk utveckling (se prop. 1989/90:146 s. 29-35).
Departementschefen ansåg att en utgångspunkt för livsmedelsproduk-
tionen fortsättningsvis borde vara att denna i princip skulle vara
underkastad samma villkor som andra näringar. Han föreslog därför
en ny målformulering för livsmedelspolitiken. Denna - som riksdagen
sedermera godtog (se bet. 1989/90:JoU25 s. 141 och rskr. 1989/90:
327) - innebar väsentligen följande.
- Det övergripande målet för livsmedelspolitiken bör vara en god
hushållning med samhällets totala resurser.
- Prisutvecklingen på livsmedel skall vara rimlig i förhållande till
prisutvecklingen på övriga varor och tjänster. Konsumenternas val
skall styra produktionen.
- Landets livsmedelsförsörjning under kriser och i krig skall tryggas.
- Vid val av markanvändning och brukningsmetoder måste hänsyn tas
till kraven på en god miljö och långsiktig hushållning med naturresur-
serna. Miljömålet skall vara att slå vakt om ett rikt och varierat
odlingslandskap och att minimera jordbrukets miljöbelastning.
- Producenterna skall få en skälig ersättning för varor och tjänster.
- Livsmedelspolitiken bör bidra till regional utjämning av sysselsätt-
ning och välfärd.
Den nya livsmedelspolitiken innebär att de interna marknadsreglering- Prop. 1993/94:27
arna avskaffas. Produktionen förutsätts därigenom kunna anpassas till
vad som kan avsättas på kommersiella villkor. En följd av detta blir
att sysselsättningen inom jordbruket kommer att minskas. Detta
kommer emellertid, menade den dåvarande departementschefen, till
stor del att uppvägas av ett ökat inslag av kompletterande sysselsätt-
ning, såsom självsysselsättning i skogen, annat företagande eller tjänst
utanför företaget (prop. 1989/90:146 s. 53-55).
Den regionala utjämning som livsmedelspolitiken skall bidra till
borde enligt departementschefen åstadkommas genom riktade åtgärder.
Bl.a. skall jordbruksnäringen i norra Sverige ges särskilt stöd (prop.
s. 91).
Samtidigt med beslutet om den nya livsmedelpolitiken beslutade
riksdagen om ändringar i bl.a. lagen (1979:425) om skötsel av
jordbruksmark. Den tidigare skötselplikten för jordbruksmark
avskaffades. Numera gäller som huvudregel att jordbruksmark får tas
ur jordbruksproduktion åtta månader efter det att anmälan därom har
gjorts till länsstyrelsen (4 § lagen om skötsel av jordbruksmark).
De skogspolitiska målen
Den skogspolitik som har gällt hittills beslutades år 1979. Det
övergripande målet för skogsbruket formuleras i 1 § skogsvårdslagen
(1979:429):
Skogsmark och skog på sådan mark skall genom lämpligt utnyttjande
av markens virkesproducerande förmåga skötas så att den varaktigt
ger en hög och värdefull virkesavkastning. Hänsyn skall tas även till
naturvården och andra allmänna intressen.
I förarbetena betonades att man med hänsyn till skogens stora
betydelse för landets ekonomi och sysselsättning bör eftersträva en väl
avvägd hushållning med skogarna som gör det möjligt att kontinuerligt
utnyttja det virke som skogarna kan ge. Vidare framhölls att pro-
duktionsförutsättningarna hos den mark som står till förfogande för
skogsproduktion bör utnyttjas på bästa sätt. Stor vikt borde läggas vid
att skogsskötseln inriktas på en hög volymproduktion av värdefullt
virke. Dessutom underströks att omsorgen om sysselsättningen även
i fortsättningen bör få spela en väsentlig roll i skogspolitiken. Hänsyn
skall tas till naturvårdens intressen.
I flera därpå följande riksdagsbeslut har betydelsen av naturvårds-
hänsyn understrukits. 1 1991 års miljöpolitiska beslut framhölls att
man bör slå vakt om den biologiska mångfalden och nyttja naturre-
surserna på ett långsiktigt hållbart sätt (se prop. 1990/91:90 s. 422 f.).
Den ökade betoningen av naturvårdshänsyn har också tagit sig uttryck
i statligt stöd till olika skogsvårdsåtgärder.
Riksdagen har nyligen beslutat om en ny skogspolitik (prop.
1992/93:226, bet. 1992/93:JoU15, rskr. 1992/93:352). Den nya
skogspolitiken gäller från den 1 januari 1994. I beslutet jämställs
10
produktionsmålet för skogsbruket med ett nytt miljömål. Produktions- Prop. 1993/94:27
målet för skogsbruket preciseras på följande sätt.
"Skogen och skogsmarken skall nyttjas effektivt och ansvarsfullt så
att den ger en uthålligt god avkastning. Skogsproduktionens
inriktning skall ge handlingsfrihet i fråga om användningen av vad
skogen producerar" (prop. s. 32).
Som miljömål anges i propositionen bevarandet av skogsmarkens
naturgivna produktionsförmåga. Biologisk mångfald och genetisk
variation i skogen skall säkras. Skogen skall brukas så att växt- och
djurarter som naturligt hör hemma i skogen ges förutsättningar att
fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Skogens
kulturmiljövärden samt dess estetiska och sociala värden skall värnas
(prop. s. 27).
I den skogspolitiska propositionen framhåller föredragande departe-
mentschefen även sambandet mellan å ena sidan en effektiv skogspro-
duktion och å andra sidan sysselsättning och försörjning. Det
framhålls också att arbete i skogsbruk på många håll är nödvändigt
som komplement till sysselsättning inom andra sektorer (prop. s. 34).
I propositionen behandlas emellertid inte frågor rörande lämplig
företags- och fastighetsstruktur inom skogsbruket.
Jordförvärvslagen
1990 års beslut om en ny livsmedelspolitik följdes av ytterligare
ändringar i jordförvärvslagen. De nya reglerna trädde i kraft den 1 juli
1991.
Före den 1 juli 1991 gällde som huvudregel att det för förvärv av
lantbruksegendom fordrades förvärvstillstånd från lantbruksnämnden.
Bakom denna regel låg bl.a. syftet att göra det möjligt för lant-
bruksnämnden att verka för jordbrukets rationalisering.
I det nyssnämnda lagstiftningsärendet uttalades att jordförvärvslagen
inte har varit något effektivt instrument för att uppnå de uppställda
målen (se prop. 1990/91:155 s. 17). Det framhölls också att det är
viktigt att den lagstiftning som gäller för jordbruket inte utformas så
att en marknadsanpassning av näringen försvåras. Rationaliserings-
strävandena bör därför i fortsättningen i princip överlåtas till näringen.
Detta är också, menade departementschefen, en logisk följd av att
brukningsplikten för jordbruksmark slopats. Mot den bakgrunden finns
det inte längre behov av någon generell förvärvsprövning med hänsyn
till jordbrukets rationalisering (prop. s. 22). Prövningen enligt
jordförvärvslagen, såvitt avser rationalisering av jord- och skogs-
bruket, bör i stället begränsas till arronderingsförbättringar i starkt
ägosplittrade områden, bl.a. i Dalarna.
Däremot ansåg departementschefen att möjligheterna att genom
bestämmelser i jordförvärvslagen beakta glesbygdsintressena borde
förstärkas så att bestämmelserna kan användas som ett självständigt
regionalpolitiskt instrument (prop. s. 18). Lagen borde användas för
att främja inte bara sysselsättningen utan också bosättningen i glesbygd Prop. 1993/94:27
(prop. s. 27).
Enligt jordförvärvslagen gäller numera i huvudsak följande.
Om en lantbruksegendom, dvs. fast egendom som är taxerad som
lantbruksenhet, förvärvas genom köp, byte eller gåva eller vissa andra
särskilt angivna fång, fordras förvärvstillstånd i tre särskilda situatio-
ner (se 3 a §).
För det första fordras förvärvstillstånd om förvärvet avser egendom
i glesbygd. Detta gäller dock inte för den som i minst ett halvår har
varit bosatt i glesbygd inom den kommun där egendomen är belägen.
Kravet på tillstånd gäller inte heller den som i ett särskilt åtagande har
förbundit sig att vara bosatt på fastigheten i fem år (3 b §). Om
förvärvstillstånd fordras, kan sådant tillstånd vägras om egendomen
behövs för att främja sysselsättningen eller bosättningen på orten (4 §
första stycket jordförvärvslagen). Regeringen har bemyndigats att ange
vilka kommuner eller delar av kommuner som skall anses som
glesbygd (se jordförvärvsförordningen, SFS 1991:736). Förteckningen
över dessa områden upptar framför allt kommuner och församlingar
i norra Sverige men också ett betydande antal enstaka församlingar i
Svealands och Götalands skogs- och mellanbygder.
För det andra fordras förvärvstillstånd om förvärvet avser egendom
i ett s.k. omarronderingsområde, dvs. ett område med mycket stark
ägosplittring för vilket länsstyrelsen har fastställt en plan för rationali-
sering av ägostrukturen. Även dessa områden finns förtecknade i en
bilaga till jordförvärvsförordningen. Förteckningen upptar främst
områden i Kopparbergs län men även vissa områden i Skaraborgs och
Gävleborgs län. Inom dessa områden kan förvärvstillstånd vägras om
förvärvet skulle försvåra ett genomförande av planen (4 § andra
stycket jordförvärvslagen).
För det tredje fordras förvärvstillstånd om förvärvaren är juridisk
person.
Vissa typer av förvärv är undantagna från lagens tillämpningsom-
råde, bl.a. förvärv från nära släktingar (se 2 § jordförvärvslagen).
Sammanfattningsvis kan ändringarna i jordförvärvslagen sägas
innebära att de rationaliseringssträvanden som tidigare utgjorde lagens
viktigaste syfte nu har skjutits i bakgrunden och att lagen numera
syftar framför allt till att främja bosättning och sysselsättning på
landsbygden.
2.1.3 Allmänna utgångspunkter
Mitt förslag: Det skall bli möjligt att bilda mindre jordbruks- och
skogsbruksfastigheter.
Departementspromemorians förslag överensstämmer med mitt
förslag (se promemorian s. 16 - 20).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har ställt sig positiva
till förändringar i den föreslagna riktningen. Lantbrukarnas Riksför-
12
bund (LRF), Statens naturvårdsverk, Skogsstyrelsen och Överlant- Prop. 1993/94:27
mätarmyndigheten i Gotlands län har dock avstyrkt förslaget, medan
Göta hovrätt har ifrågasatt behovet av lagändringar.
Skälen för mitt förslag: De ändringar i fastighetsbildningslagen,
som beslutades år 1990, kan sägas ha inneburit en anpassning till de
ändringar i jordförvärvslagen som trädde i kraft år 1987. När förslaget
till ändringar i fastighetsbildningslagen var föremål för riksdagens
prövning, var den nya livsmedelspolitiken redan beslutad och förslaget
till ändringar i jordförvärvslagen hade förelagts riksdagen. Bostadsut-
skottet uttalade med anledning härav att när den nya livsmedelspoliti-
ken fått fullt genomslag och jordförvärvslagen fått en annan inriktning
det kunde finnas skäl att åter överväga frågan om vilka villkor som
skall ställas vid fastighetsbildning för jordbruks- och skogsbruksända-
mål (se bet. 1990/91: BoU3 s. 6). Enligt departementspromemorian är
det därför motiverat att nu på nytt överväga frågan vilka allmänna
villkor som skall gälla vid fastighetsbildning på landsbygden.
Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har motsatt sig departements-
promemorians förslag, bl.a. med hänvisning till att det är för tidigt att
ta upp frågan om ändringar i fastighetsbildningslagen.
Enligt min mening är det angeläget att fastighetsbildningslagen är
utformad så att man vid tillämpningen kan beakta gällande jord- och
regionalpolitik. De allmänna villkoren vid bildande av lantbruks-
fastigheter framstår efter den nya livsmedelspolitikens tillkomst som
alltför restriktiva. Detta innebär en hämsko för utvecklingen på
landsbygden. Jag anser därför att en översyn av 3 kap. fastighets-
bildningslagen inte bör skjutas på framtiden.
Det svenska jordbruket har under lång tid rationaliserats kraftigt.
Företagsstrukturen har förändrats och antalet sysselsatta inom näringen
har minskat.
Även skogsbruket har genomgått förändringar. Skogsdriften sköts nu
med hjälp av allt effektivare maskinsystem. Tekniken kan antas
komma att utvecklas ytterligare. Sannolikt kommer både plantering,
röjning och avverkning framdeles att kunna göras maskinellt med god
ekonomi. Utvecklingen går därför mot att en allt mindre andel av
skogsägarna får sin huvudsakliga sysselsättning och försörjning av
aktivt skogsbruk. Det finns visserligen fortfarande många skogsägare
som själva sköter sin skog och antalet skogsägare som arbetar deltid
i den egna skogen torde rentav ha ökat under de senaste åren. Såvitt
kan bedömas är det emellertid allt färre skogsägare som får sin
huvudsakliga utkomst av arbete i skogen. Däremot kvarstår kravet att
hålla kostnaderna nere så att hinder inte uppstår för ett aktivt
skogsbruk i skeden med pressade priser och stark konkurrens på
världsmarknaden. Det innebär att fastighetsstrukturens betydelse för
skogsbruket fortfarande är stor.
Rationaliseringen av jord- och skogsbruksnäringarna hade fram till
den senaste lagändringen ett starkt stöd i jordförvärvslagen. Den hade
också ett betydande stöd i fastighetsbildningslagen. Numera utgör
jordförvärvslagen inte längre något hinder för utveckling av nya
13
företag smönster på landsbygden. Även fastighetsbildningslagen har Prop. 1993/94:27
genom lagändringen år 1990 gjorts något mera flexibel. Fortfarande
innehåller dock lagen bestämmelser som begränsar flexibiliteten.
Syftet med dessa bestämmelser är främst att skydda jord- och
skogsbruksnäringarna. Idag är emellertid förhållandena på den svenska
landsbygden sådana att man knappast kan åstadkomma en positiv
utveckling enbart genom regleringsåtgärder som syftar till att skydda
och prioritera de traditionella lantbruksnäringarna i förhållande till
andra verksamheter. De traditionella lantbruksnäringarna kan inte
ensamma ge den sysselsättning och de ekonomiska tillskott som
fordras för att landsbygden skall kunna leva. Landsbygdens utveckling
beror i stället av flera andra faktorer.
Sålunda får kombinationer av olika verksamheter - jordbruk,
skogsbruk, annat eget företagande och tjänst - ökad betydelse för
landsbygden. Många väljer i dag att bo och bruka en mindre fastighet
på landsbygden samtidigt som de har sin huvudsakliga utkomst från
någon annan verksamhet inom rimligt avstånd från fastigheten. Denna
utveckling förutsätter dock att det finns tillgång till fastigheter som i
storlek och läge svarar mot de önskemål som människor har.
En annan tendens är att människor i högre grad än tidigare väljer
någon form av bosättning, där boende och arbete i en tätort kom-
bineras med fritidsboende på landsbygden. Ofta önskar den fritids-
boende bedriva visst fritidsjordbruk eller fritidsskogsbruk eller någon
annan form av markutnyttjande. Ett sådant fritidsboende behöver i och
för sig inte alltid vara positivt för bygden. Ibland kan det rentav
minska möjligheterna till åretruntboende. Där det råder konkurrens om
markresurserna bör därför - såsom riksdagen uttalade i 1990 års
lagstiftningsärende - helårsboende prioriteras framför fritidsboende (jfr
bet. 1990/91 :BoU3 s. 8). Men i andra fall kan fritidsboende och
fritidslantbruk bidra till att hålla landsbygden levande genom att det
lämnar ytterligare underlag för kommersiell och offentlig service.
Landsbygdsutveckling måste alltså i högre utsträckning än tidigare
bygga på människors boende och på åtgärder som gör det mera
attraktivt att bo på landsbygden. Detta kan åstadkommas genom att
den enskilde ges större möjlighet att självständigt äga och bruka mark
och genom att han får större frihet att anpassa sin fastighet till egna
särskilda önskemål. Den enskildes önskemål bör alltså ges större
spelrum vid fastighetsbildning.
Jordbrukets minskade markutnyttjande innebär samtidigt att det finns
mindre anledning än tidigare att av hänsyn till denna näring begränsa
möjligheterna att bilda mindre fastigheter. I stället torde ökade
möjligheter att bilda mindre fastigheter skapa bättre förutsättningar för
det slag av boende och kombinationsverksamhet som i framtiden kan
antas komma att dominera landsbygden.
Det finns sammanfattningsvis anledning att sträva efter en ordning
som ger utrymme för mera småskaliga och flexibla lösningar än som
hittills har ansetts kunna komma i fråga vid fastighetsbildning på
landsbygden. Det finns också anledning att anpassa fastighetsbildnings-
14
lagens regler närmare till vad som numera gäller enligt jordför- Prop. 1993/94:27
värvslagen. Sålunda bör det vara möjligt att tillmäta främjandet av
sysselsättning och bosättning i glesbygden ökad vikt.
Jag vill emellertid understryka att det fortfarande bör ställas stora
krav på fastighetsindelningens ändamålsenlighet. Det förhållandet att
rationaliseringsmålet har fått minskad betydelse på jordförvärvslagens
område bör sålunda inte föranleda lika långtgående förändringar i
fastighetsbildningslagstiftningen. En självklar utgångspunkt för denna
måste vara att den syftar till en med hänsyn till omständigheterna
rationell och varaktig fastighetsstruktur. Det är från såväl nationell
som enskild synpunkt väsentligt att fastighetsstrukturen ger möjlighet
till en rationell markanvändning. Detta intresse får sedan vägas mot
andra allmänna och enskilda intressen. I och med den nya livsme-
delspolitiken torde i och för sig myndigheterna ha mindre anledning
än tidigare att verka för rationaliseringar av fastighetsstrukturen med
hänsyn till jordbrukets intressen. Behovet av att rationalisera fastig-
hetsstrukturen kvarstår emellertid på flera håll och är särskilt påtagligt
i s.k. omarronderingsområden. Härtill kommer att fastighetsbildnings-
lagens regler också utgör ett skydd mot försämringar av fastig-
hetsstrukturen. Även efter det att den nya livsmedelspolitiken har
införts kvarstår ett behov av att förhindra sådana försämringar.
Jag finner det därför motiverat att även i fortsättningen ha mera
restriktiva regler för ny- och ombildning av fastigheter än vad som
svarar mot den kvarstående regleringen i jordförvärvslagen. Möjlig-
heterna att bilda mindre jordbruks- och skogsbruksfastigheter bör
emellertid vidgas, främst genom att regionalpolitiska intressen tilläggs
ökad vikt. Enligt min mening kan detta åstadkommas enbart genom
ändringar i lämplighets- och skyddsbestämmelserna i 3 kap. fastig-
hetsbildningslagen.
Ett par remissinstanser har menat att förslaget i departementspro-
memorian inte i tillräcklig utsträckning beaktar naturvårdens intressen.
Sålunda har Naturvårdsverket avstyrkt förslaget med hänvisning till
bl.a. effekterna för naturvården. Enligt verket kan det antas att en
uppsplittring av större skogsfastigheter kan få negativa konsekvenser
för naturvården. Verket har bl.a. hävdat att stora fastigheter ger bättre
möjligheter att bedriva ett flexibelt och naturvårdsanpassat skogsbruk.
Boverket har - utan att avstyrka det framlagda förslaget - framhållit att
lagstiftningen bör omprövas också med natur- och kulturvårdsintresse-
na som utgångspunkt.
Det är givetvis väsentligt att också natur- och kulturmiljövårdens
intressen vägs in i de nu aktuella bedömningarna. Naturvårdsverkets
uppfattning att stora fastigheter ger bättre förutsättningar för en god
naturvård kan i och för sig vara riktig. Å andra sidan skapar många
små fastigheter förutsättningar för en variation i skogslandskapet,
vilket gynnar en biologisk mångfald. Vad Naturvårdsverket har anfört
utgör därför enligt min mening inte skäl nog att avstå från ändringar
i fastighetsbildningslagstiftningen. Såsom jag längre fram återkommer
till anser jag emellertid att det skogspolitiska miljömålet bör beaktas
15
inom ramen för den särskilda skyddsregeln för skogsnäringen. Prop. 1993/94:27
LRF har hävdat att departementspromemorians förslag rubbar den
nuvarande balansen mellan å ena sidan näringarnas intressen och å
andra sidan regionalpolitiska intressen på ett sådant sätt att det
kommer att innebära men för näringarna. Förbundet har med
hänvisning härtill avstyrkt departementspromemorians förslag. För
egen del ser jag emellertid en viss förstärkning av de regionalpolitiska
intressena och en viss försvagning av skyddet för jordbruket som
naturliga konsekvenser av den nya livsmedelspolitiken och jordför-
värvslagens nya lydelse. Det är rimligt att detta återspeglas i fastig-
hetsbildningsverksamheten. Även i fortsättningen bör emellertid
lagstiftningen ge jordbruksnäringen ett särskilt skydd. Till den frågan
återkommer jag längre fram.
Göta hovrätt har under remissbehandlingen av departementspro-
memorian ifrågasatt behovet av lagändring. Hovrätten har hänvisat till
att fastighetsbildningslagen är en ramlag som redan i dag ger
tolkningsutrymme att beakta den vid varje tidpunkt rådande jord-
politiken. Jag delar uppfattningen att fastighetsbildningslagen är och
bör vara en ramlag. Det är inte lämpligt att tynga lagen med materiel-
la föreskrifter som ansluter till aktuella jordpolitiska riktlinjer. Det har
emellertid visat sig att tillämpningen av 3 kap. fastighetsbildningslagen
genom 1990 års lagändringar och de därvid gjorda förarbetsut-
talandena har låsts fast i en numera övergiven jordpolitik. Det gäller
i synnerhet de uttalanden som gjordes i förarbetena om att det företag
som skall bedrivas på en jordbruks- eller skogsbruksfastighet skall ge
brukaren hans "huvudsakliga utkomst". Det gäller också uttalandena
om i vilken omfattning s.k. kombinationsverksamhet skall kunna
beaktas.
På grund av det anförda är det enligt min mening nödvändigt att på
nytt ändra 3 kap. 5 § för att göra det möjligt att anpassa regelsyste-
mets tillämpning till rådande jordbruks- och skogspolitik. Även
bestämmelserna i 3 kap. 6 och 7 §§ bör ses över. Det är viktigt att
dessa ändringar sker med beaktande av att fastighetsbildningslagen
utgör en ramlag som ger utrymme för att beakta framtida ändrade
synsätt på jordbrukspolitikens eller skogspolitikens områden.
Lagrådet har - bl.a. med hänvisning till att mina förslag har sin
grund i en väsentligt annorlunda syn på jord- och skogsbrukspolitiken
än den som rådde vid fastighetsbildningslagens tillkomst - ifrågasatt
om inte förslagen borde ha föranlett en mer omfattande översyn av 3
kap. än som nu har genomförts. För egen del anser jag att en sådan
mer omfattande översyn inte är nödvändig. Det är visserligen riktigt
att den jordpolitik som gällde vid fastighetsbildningslagens tillkomst
var väsentligen annorlunda än den som gäller i dag. Lagen var
emellertid redan i sin ursprungliga lydelse avsedd att utgöra en ramlag
vars tillämpning skulle kunna anpassas till förändringar i jordpolitiken.
Den nya jordbruks- och skogspolitiken fordrar därför enligt min
mening inte någon genomgripande omarbetning av 3 kap. fastighets-
bildningslagen.
16
2.1.4 Jordbruksfastigheter; det företagsekonomiska villkoret
Mitt förslag: Huvudprincipen vid bedömningen av om en jord-
bruksfastighet är lämplig för sitt ändamål (se 3 kap. 5 § fastighets-
bildningslagen) skall vara att det företag som skall bedrivas på
fastigheten kan ge ett godtagbart ekonomiskt utbyte. Vad som är
"ett godtagbart ekonomiskt utbyte" skall bedömas mot bakgrund
av den vid varje tidpunkt gällande jordpolitiken.
Departementspromemorians förslag: I promemorian föreslås att
huvudprincipen vid prövningen av om en jordbruksfastighet är lämplig
för sitt ändamål liksom hittills skall vara att det företag som bedrivs
på fastigheten är "ekonomiskt godtagbart". Med "ekonomiskt
godtagbart" skall enligt promemorian förstås att fastigheten kan ge sin
brukare hans huvudsakliga utkomst (se promemorian s. 20 - 25).
Remissinstanserna: Förslaget om att det företagsekonomiska
villkoret skall bestå har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
flertalet remissinstanser. Tekniska högskolan i Stockholm (KTH) har
dock förordat att begreppet "ekonomiskt godtagbart" ersätts med
"godtagbart ur skötselsynpunkt", medan Lantmäteriverket har velat ge
begreppet "ekonomiskt godtagbart" en ny innebörd, nämligen att det
skall kunna "ge ett positivt bidrag till brukarens försörjning".
Jordbruksverket har hävdat att det företagekonomiska villkoret i 3
kap. 5 § inte längre fyller någon uppgift och att paragrafen därför bör
upphävas. Även Länsstyrelsen i Älvsborgs län och ett par lant-
mäterimyndigheter har ifrågasatt om inte 3 kap. 5 § bör upphävas.
Skälen för mitt förslag: Vid bedömningen av vilka begränsningar
som bör ställas upp i fråga om ny- eller ombildning av jordbruks-
fastigheter finns det anledning att väga in flera olika intressen. Bland
dessa märks främst intresset av att jordbruksmarken utnyttjas på ett
från nationell synpunkt lämpligt sätt. Fastighetsbildning bör sålunda
inte ske så att den motverkar intresset av en tryggad livsmedelsför-
sörjning, ett livskraftigt jordbruk inom landet och möjligheterna att
bygga upp konkurrenskraftiga företag. Dessutom bör fastighets-
bildningsreglerna rymma möjligheter att värna regionalpolitiska
intressen och beakta natur- och kulturvårdens intressen. Samtidigt
måste reglerna utformas så att fastighetsindelningen blir enkel och
lättöverskådlig.
Idag gäller som huvudregel att det jordbruksföretag som skall
bedrivas på fastigheten skall vara "ekonomiskt godtagbart" (3 kap.
5 §). Enligt förarbetena innebär det bl.a. att företaget skall kunna ge
brukaren hans "huvudsakliga utkomst".
Frågan om dessa ekonomiska lämplighetsvillkor bör behållas
behandlades av bostadsutskottet i samband med 1990 års ändringar i
fastighetsbildningslagen. Utskottet avstyrkte då två motioner enligt
vilka det särskilda lönsamhetskriteriet i 3 kap. 5 § skulle slopas. När
effekterna av den nya livsmedelspolitiken får fullt genomslag och
2 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 27
Prop. 1993/94:27
17
jordförvärvslagen ändrats kunde det, enligt utskottet, finnas anledning Prop. 1993/94:27
att åter överväga frågan vilka villkor som skall ställas vid fastighets-
bildning för jordbruks- och skogsbruksändamål.
Att en fastighet skall ha med hänsyn till sitt ändamål lämplig
utformning och lämpligt omfång följer i och för sig redan av be-
stämmelserna i 3 kap. 1 §. Dessa bestämmelser är emellertid allmänt
hållna och ger inte någon ledning beträffande vilka ekonomiska krav
som skall ställas på fastigheter som är särskilt avsedda för bedrivande
av rörelse. Visserligen finns det, såsom Jordbruksverket har fram-
hållit, inte längre några generella lönsamhetsmål för jordbruket. Jag
finner det emellertid naturligt att det fortfarande bör gälla vissa
ekonomiska kriterier för bildandet av fastigheter som är avsedda för
jord- eller skogsbruk, dvs. för aktivt, varaktigt markutnyttjande.
Sålunda bör det inte komma ifråga att genom ny- eller ombildning
tillskapa jordbruksfastigheter som inte har förutsättningar att ge ett
rimligt ekonomiskt överskott och som därför inte heller i någon
omfattning kan bidra till brukarens försörjning. Det är enligt min
mening av värde om det kommer till uttryck i lagtexten att sådana
ekonomiska överväganden måste göras. Därmed skapas bättre
förutsättningar för en enhetlig tillämpning av regelverket. Härtill
kommer att en ramlag av det slag som fastighetsbildningslagen utgör
bör vara utformad så att den ger möjlighet att beakta de ytterligare
krav som framtida jord- och livsmedelspolitiska ställningstaganden kan
föranleda.
Jag anser alltså att 3 kap. 5 § fastighetsbildningslagen bör innehålla
ett företagsekonomiskt villkor.
När man tar ställning till hur långtgående ett sådant villkor skall
vara bör bl.a. följande beaktas. Ett vidmakthållande av det före-
tagsekonomiska villkoret sådant det idag uppställs i 3 kap. 5 § och
närmare har beskrivits i förarbetena till 1990 års lagstiftning torde
fortfarande ha påtagliga positiva effekter. En fastighetsstruktur som
medger bärkraftiga heltids- eller deltidsjordbruk kan, särskilt i de
områden där jordbruksnäringen har stark livskraft, skapa bättre
förutsättningar för bosättning och sysselsättning i bygden.
Men det måste också beaktas att det i vissa delar av landet saknas
förutsättningar för att bilda eller vidmakthålla bärkraftiga bruknings-
enheter. I sådana områden finns det en risk för att ett upprätthållande
av det nu gällande villkoret i 3 kap. 5 §, framför allt det i förarbetena
uppställda kravet på "huvudsaklig utkomst", förhindrar småskaliga
lösningar som kan främja sysselsättning och bosättning på orten. Efter
ändringarna i jordförvärvslagen och skötsellagen är det inte heller
nödvändigt att låta ekonomiska bedömningsgrunder och rationalise-
ringsaspekter få den avgörande betydelse i fastighetsbildningssamman-
hang som de hittills har haft. Övervägande skäl talar därför för att det
företagsekonomiska villkoret i 3 kap. 5 § bör jämkas så att det i
tillämpningen ges större utrymme för ny- och ombildning av mindre
fastigheter.
I departementspromemorian har förordats att huvudprincipen liksom
18
hittills skall vara att det företag som skall bedrivas på fastigheten skall Prop. 1993/94:27
vara "ekonomiskt godtagbart", dvs. ge brukaren hans huvudsakliga
utkomst. Jag delar i och för sig uppfattningen att det fortfarande finns
anledning att ha som utgångspunkt att en ny- eller ombildad jordbruks-
fastighet skall kunna ge brukaren hans huvudsakliga utkomst. Enligt
min mening har det emellertid visat sig att det inte är lämpligt att
generellt knyta den ekonomiska lämplighetsbedömningentill ett sådant
rekvisit. Det ger nämligen inte tillräckliga möjligheter att anpassa
lagens tillämpning till ändringar i jordpolitiken.
Begreppet "ekonomiskt godtagbart" bör därför jämkas. I lagtexten
bör uppställas ett krav på att det företag som skall bedrivas på
fastigheten kan ge ett "godtagbart ekonomiskt utbyte". Den närmare
innebörden av detta bör enligt min mening kunna bestämmas med
hänsyn till den vid varje tidpunkt gällande jordpolitiken. Ett generellt
minimikrav bör dock, så som jag tidigare har antytt, vara att fastig-
heten har förutsättningar att ge ett visst överskott och att verksamheten
kan ge ett inte obetydligt bidrag till brukarens försörjning.
Vid bedömningen av vad som är ekonomiskt godtagbart bör hänsyn
tas till möjligheterna att kombinera verksamheten på fastigheten med
annan verksamhet. Vidare bör särskilda hänsyn tas i glesbygd. Till
detta återkommer jag i det följande.
2.1.5 Skogsbruksfastigheter; det företagsekonomiska villkoret
Mitt förslag: Det företagsekonomiska villkoret för skogsbruks-
fastigheter jämkas på samma sätt som för jordbruksfastigheter.
I departementspromemorian har föreslagits att det företagsekono-
miska villkoret för skogsbruksfastigheter utformas på samma sätt som
har föreslagits i fråga omjordbruksfastigheter (se promemorians. 28 -
31).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt departe-
mentspromemorians förslag eller har lämnat det utan erinran.
Länsstyrelserna i Kopparbergs län och Jämtlands län har förordat att
3 kap. 5 § fastighetsbildningslagen upphävs såvitt gäller skogsbruks-
fastigheter.
Skälen för mitt förslag: Även för skogsbruksfastigheter gäller idag
att det företag som bedrivs på fastigheten skall vara "ekonomiskt
godtagbart". Ett sådant kriterium har vissa fördelar. Det understryker
betydelsen av att vissa företagsekonomiska bedömningar måste göras
vid fastighetsbildningen. Det motverkar en långtgående splittring av
skogsbeståndet, vilket kan vara av positiv betydelse för skogsnäringen.
Det garanterar ett bättre försörjningsunderlag för den enskilde
skogsägaren. Det går emellertid knappast att belägga något helt
proportionellt samband mellan storleken på en skogbruksfastighet och
fastighetens avkastning. Här torde i stället - vid sidan av markens
skiftande naturliga förutsättningar för skogstillväxt - sådana för-
19
hållanden som ägarens personliga engagemang och kunnighet samt Prop. 1993/94:27
fastighetens arrondering vara av större betydelse. Den förstnämnda av
dessa faktorer går givetvis inte att påverka i fastighetsbildnings-
sammanhang. Den andra kan tillgodoses genom den skyddsregel som
för närvarande finns i 3 kap. 7 §. Mot den bakgrunden kan det synas
som att det inte längre är nödvändigt att upprätthålla det företagseko-
nomiska villkoret vid bildandet av skogsbruksfastigheter. Betydelsen
av att kriteriet upprätthålls får vägas mot andra intressen.
Ett upprätthållande av det nuvarande företagsekonomiska villkoret
kan visserligen också inom skogsbruket ha positiva sysselsättnings-
effekter. Betydelsen härav torde dock vara begränsad. Antalet
skogsägare som har sitt huvudsakliga arbete i den egna skogen torde,
som tidigare har nämnts, vara i avtagande. I en del fall framstår
fastighetsägarens inkomster av skogsbruket snarast som en kapitalin-
komst från den förmögenhet som fastigheten utgör. Den hittillsvarande
tillämpningen av fastighetsbildningslagen - som i stor utsträckning
knutit an till den i förarbetena förordade principen om att fastigheten
skall kunna ge brukaren hans huvudsakliga utkomst - utgör därför inte
någon garanti för sysselsättning och bosättning i glesbygd. Tvärtom
torde en låsning vid denna princip försvåra en sådan flexibel markan-
vändning som skulle kunna gagna sysselsättning och bosättning.
Jag vill emellertid inte heller i fråga om skogsbruksfastigheter gå så
långt som till att förorda att det företagsekonomiska villkoret ut-
mönstras ur lagstiftningen. Jag finner det rimligt att lagstiftningen
även i fortsättningen ger tydligt uttryck för att vissa ekonomiska
överväganden måste göras när en skogsbruksfastighet ny- eller
ombildas. Det är sålunda naturligt att sådana fastigheter inte bör få
bildas som inte har förutsättningar att ge ett visst rimligt utbyte av
fastigheten. Ett ytterligare skäl för att behålla ett företagsekonomiskt
villkor i lagstiftningen är att det ger möjlighet att fånga upp eventuella
nya framtida skogspolitiska överväganden.
Det företagsekonomiska villkoret bör emellertid enligt min mening
inte längre generellt knytas till begreppet "ekonomiskt godtagbar" eller
till frågan om fastigheten kan ge sin brukare hans "huvudsakliga
utkomst". Det framstår i fråga om rena skogsfastigheter över huvud
taget inte som vare sig realistiskt eller lämpligt att fordra att de skall
kunna ge sina brukare deras huvudsakliga utkomst, eftersom det skulle
ställa mycket stora krav på fastighetens areal. Härtill kommer att -
såsom jag redan betonat i fråga om jordbruksfastigheter - det inte är
lämpligt att i en ramlag av fastighetsbildningslagens slag anknyta till
ett så förhållandevis statiskt begrepp som "huvudsaklig utkomst".
Jag förordar därför att det företagsekonomiska villkoret i fråga om
skogsbruksfastigheter jämkas på samma vis som jag har föreslagit i
fråga om jordbruksfastigheter. Det bör alltså generellt krävas att det
företag som skall bedrivas på en ny- eller ombildad skogsfastighet ger
ett godtagbart ekonomiskt utbyte. Jag avser att i specialmotiveringen
närmare redogöra för min uppfattning om innebörden i detta krav.
Återigen vill jag emellertid framhålla att en sådan bestämmelse bör
20
tolkas mot bakgrund av vid varje tidpunkt gällande jord- och skogs- Prop. 1993/94:27
politik.
Lagstiftningen bör också i fråga om skogsbruksfastigheter utformas
så att det finns utrymme att beakta fastighetsägarens möjligheter att
kombinera skogsbruket med annan verksamhet på orten. Vidare bör
särskild hänsyn tas till intresset av att sysselsättning och bosättning i
glesbygd främjas. Detta kommer jag att ta upp i följande avsnitt.
2.1.6 Kombinationsverksamhet
Mitt förslag: Vid bedömningen av om det företag som skall be-
drivas på en jordbruks- eller skogsbruksfastighetger ett godtagbart
ekonomiskt utbyte skall man alltid kunna ta hänsyn till möjlig-
heterna att kombinera verksamheten på fastigheten med annan
varaktig verksamhet på orten.
Enligt departementspromemorian bör det vid bedömningen av vad
som är "ekonomiskt godtagbart" fästas större vikt vid regionalpolitiska
intressen, dvs. främjandet av sysselsättning och bosättning på
landsbygden. Det föreslås också att det generellt - och alltså inte
enbart i glesbygd - skall vara möjligt att beakta fastighetsägarens
möjligheter att komplettera intäkterna av fastigheten med intäkter av
annan verksamhet (se promemorian s. 21 - 25).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt departe-
mentspromemorians förslag eller lämnat förslaget utan erinran.
Kommunförbundet har dock ansett att bestämmelserna bör ges en
mera allmän utformning. Andra remissinstanser har uttryckt en
liknande uppfattning. Några remissinstanser, bl.a. Gävle tingsrätt, har
menat att förslaget kan leda till en alltför individanknuten fastighets-
bildning för tillfälliga behov. Det har också från lantmäterihåll hävdats
att förslaget kan leda till tillämpningssvårigheter.
Skälen för mitt förslag: Enligt min uppfattning bör lagstiftningen
göra det möjligt att mera generellt - och alltså inte enbart i glesbygd -
ta hänsyn till möjligheterna att kombinera verksamheten på fastigheten
med annan verksamhet. Samtidigt anser jag det vara väsentligt att så
inte sker annat än där det finns långsiktiga förutsättningar för sådan
kombinationsverksamhet. Jag anser därför att endast varaktig
kombinationsverksamhet bör beaktas, dvs. sådan verksamhet som kan
antas bestå under en längre tid. Om bestämmelsen utformas på det
sättet, kommer den inte heller i konflikt med det varaktighetskrav som
enligt 3 kap. 1 § andra stycket första meningen fastighetsbildnings-
lagen gäller vid all fastighetsbildning.
Några remissinstanser har menat att bestämmelsen om beaktande av
kombinationsverksamhet kan leda till att fastighetsbildningsmyndig-
heterna tvingas pröva sökandens personliga förutsättningar att driva
verksamhet av visst slag. De har bl.a. på grund härav ansett att
förslaget kan leda till tillämpningssvårigheter.
21
När det gäller frågan i vad mån sökandens personliga förutsättningar Prop. 1993/94:27
skall prövas i fastighetsbildningsärendet uttalas i departementspro-
memorian att bedömningen så långt möjligt bör frigöras från den
nuvarande ägarens person. Det sägs också att bedömningen måste ta
sikte på de allmänna förutsättningar som finns för att bedriva en
varaktig kombinationsverksamhet, dvs. de möjligheter som finns för
någon som äger fastigheten att finna kompletterande sysselsättning på
orten.
Jag delar den uppfattning som kommer till uttryck i departements-
promemorian. Bedömningen av vilka möjligheter det finns att bedriva
kombinerande verksamhet bör alltså inte göras med hänsyn till den
aktuelle fastighetsägarens individuella förutsättningar. Om fastig-
hetsägaren inte avser att bedriva någon kombinationsverksamhet,
ligger det dock i sakens natur att det inte finns anledning att beakta
möjligheterna till sådan verksamhet i fastighetsbildningsärendet.
Föreligger det emellertid allmänna förutsättningar att kombinera
jordbruksföretaget med annan varaktig verksamhet på orten och påstår
fastighetsägaren att han ämnar göra det, bör ett sådant påstående
godtas såvida det inte står klart att påståendet är felaktigt. - Om
prövningen sker utifrån dessa riktlinjer, torde några påtagliga
tillämpningssvårigheter inte komma att uppstå.
Lagrådet har i sitt yttrande berört bestämmelsen i 3 kap. 1 § andra
stycket andra meningen. Där föreskrivs att fastighetsbildning inte får
äga rum om ändamålet med hänsyn till sin art och övriga omständig-
heter bör tillgodoses på något annat sätt än genom fastighetsbildning.
Jag återkommer i specialmotiveringen till förhållandet mellan den
bestämmelsen och den föreslagna bestämmelsen om att man i större
utsträckning än för närvarande skall beakta kombinationsverksamhet.
Jag vill emellertid redan här understryka att den av Lagrådet aktualise-
rade bestämmelsen enligt min mening även i fortsättningen bör beaktas
vid fastighetsbildning som berör jordbruk och skogsbruk.
Jag avser också att i specialmotiveringen återkomma till vilken
inverkan den nu förordade lagändringen bör få på dagens fastighets-
bildning. Jag vill emellertid redan här understryka att dessa uttalanden
gäller lagens avsedda effekter med den jord- och regionalpolitik som
gäller idag. Om jord- eller regionalpolitiken ändras, bör de till-
lämpande myndigheterna ha möjlighet att tolka lagtexten mot bakgrund
av de förändrade synsätten.
22
2.1.7 Glesby gdsförhållanden
Prop. 1993/94:27
Mitt förslag: I glesbygdsområden skall kunna ställas lägre krav på
en jordbruks- eller skogsbruksfastighets ekonomiska ändamålsen-
lighet. En förutsättning för detta skall dock vara att fastighets-
bildningen främjar bosättning och sysselsättning på orten.
Departementspromemorians förslag överensstämmer med mitt
förslag (se promemorian s. 21, 25 och 26).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt departe-
mentspromemorians förslag eller lämnat det utan erinran.
Skälen för mitt förslag: I glesbygd, där behovet av regionalpolitis-
ka hänsyn är särskilt stort, kan det vara motiverat att vara något
mindre restriktiv i fråga om bildandet av små fastigheter. I dessa
områden är det ofta särskilt svårt att kombinera jordbruket med annan
varaktig förvärvsverksamhet inom pendlingsavstånd. Att under sådana
förhållanden uppehålla samma företagsekonomiska kriterium som i
andra delar av landet skulle innebära att möjligheterna att bilda mindre
fastigheter skulle vara mycket begränsade i vissa glesbygdsområden.
Detta skulle i sin tur försvåra nyinflyttning. All bosättning i glesbygd
bör uppmuntras, också då den inte direkt kan kopplas till någon
varaktig sysselsättning. I områden där det råder god tillgång på mark
kan även bosättning under endast en del av året, t.ex. fritidsboende
som förenas med "fritidsjordbruk", vara av positiv betydelse för
glesbygden.
Mot denna bakgrund bör man vid fastighetsbildning i glesbygd ta
särskild hänsyn till intresset av att sysselsättning och bosättning
främjas. Det rckvisit som här ställs upp överensstämmer i huvudsak
med det som finns i jordförvärvslagen. I departementspromemorian
uttalas dock att intresset av att befintlig fastighetsstruktur inte
försämras gör det befogat att i detta sammanhang vara mer restriktiv
än vid den prövning som skall göras i tillståndsärenden enligt
jordförvärvslagen. Enligt jordförvärvslagen får - bortsett från i
omarronderingsområden - förvärvstillstånd vägras endast om egen-
domen behövs för att främja sysselsättning och bosättning på orten.
Vid fastighetsbildning finns det anledning att avvika från sedvanliga
ekonomiska kriterier endast om fastighetsbildningsåtgärden i det
särskilda fallet främjar sysselsättning eller bosättning på orten. Jag
ansluter mig i denna del till departementspromemorians bedömning.
2.1.8 Skyddet för jordbruksnäringen
Mitt förslag: Skyddsregeln för jordbruksnäringen i 3 kap. 6 §
fastighetsbildningslagen mjukas upp så att den förhindrar endast
sådan fastighetsbildning som är ägnad att medföra någon olägenhet
av betydelse för jordbruksnäringen.
23
Departementspromemorians förslag överensstämmer med mitt för- Prop. 1993/94:27
slag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran.
Skälen för mitt förslag: De ändringar som jag har föreslagit i fråga
om 3 kap. 5 § kan komma i konflikt med jordbrukets intressen.
Skadliga effekter, såsom delning av bärkraftiga familjejordbruk och
ägosplittring, kan emellertid förhindras genom bestämmelsen i 3 kap.
6 § fastighetsbildningslagen.
I dag gäller enligt 3 kap. 6 § att fastighetsbildning som berör en
jordbruksfastighet normalt får genomföras enbart om fastighets-
bildningen är till övervägande nytta för jordbruksnäringen. Efter
beslutet om en ny livsmedelspolitik och de senaste ändringarna i
jordförvärvslagen är denna bestämmelse enligt min mening alltför
restriktiv och den bör därför jämkas.
Fortfarande finns det dock skäl att behålla vissa regler till skydd för
jordbruksnäringen. Detta gäller särskilt om man i enlighet med mitt
förslag till ändringar i 3 kap. 5 § gör det möjligt att bilda väsentligt
mindre fastigheter.
Ett skäl för att regler till skydd för jordbruksnäringen bör behållas
är landets behov av livsmedelsförsörjning under kriser och i krig. Det
bör inte komma i fråga att dela upp bärkraftiga och välarronderade
familjejordbruk belägna i landsdelar som är av särskild betydelse för
landets livsmedelsförsörjning. Det gäller i synnerhet rationella
heltidsföretag i Götalands och Svealands slättbygder och i vissa delar
av Norrland. Flera av dessa har byggts upp med statligt stöd och de
har ofta stor betydelse för landets - eller, beträffande norrländska
företag, landsdelens - livsmedelsförsörjning.
Vidare bör givetvis regelsystemet vara utformat så att det förhindrar
ägosplittring och dålig skiftesindelning. Det finns skäl att ställa
särskilda krav på redighet i fastighetsindelningen när det är fråga om
mindre fastigheter.
Någon form av yttersta spärr mot fastighetsbildningsåtgärder som på
ett menligt sätt inverkar på jordbruksnäringens intressen bör därför
enligt min mening finnas. En lämplig begränsning kan vara att
föreskriva att fastighetsbildning som berör en jordbruksfastighet inte
får ske om åtgärden är ägnad att medföra olägenhet av någon
betydelse för jordbruksnäringen. Det motsvarar väsentligen det skydd
som jordbruksnäringen i dag åtnjuter vid fastighetsbildning som syftar
till nybildning eller förbättring av fastighet som är avsedd för annat
ändamål än jordbruk (se 3 kap. 6 § andra stycket fastighetsbildnings-
lagen).
24
2.1.9 Skyddet för skogsnäringen och naturvården
Prop. 1993/94:27
Mitt förslag: Skyddsregeln i 3 kap. 7 § fastighetsbildningslagen
jämkas så att den ger ökat skydd för skogsnäringen och för skogs-
miljön. Regeln utformas så att den förhindrar bildandet av skogs-
bruksfastigheter som från skogsnäringens eller naturvårdens syn-
punkt kan bedömas vara alltför små.
Departementspromemorians förslag överensstämmer i huvudsak
med mitt förslag men tar inte upp skyddet för skogsmiljön (se
promemorian s. 28 och 31 - 33).
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt
departementspromemorians förslag till en förstärkt skyddsregel för
skogsnäringen eller har lämnat förslaget utan erinran. Lantmäteriver-
ket har dock förordat att skyddsregeln ges en annan utformning som
bl.a. ger möjlighet att vid tillämpningen väga in regionalpolitiska
intressen. Även Länsstyrelsen i Västerbottens län har förordat att
skyddsregeln utformas på ett sådant sätt.
Skälen för mitt förslag: Den ändrade lydelse av 3 kap. 5 § som jag
nu har föreslagit (se avsnitt 2.1.5) kommer att göra det lättare att bilda
små skogsfastigheter. Detta kan inverka menligt på skogsnäringens
och naturvårdens intressen. Det är angeläget att fastighetsbildnings-
reglerna inte står i strid med rådande skogspolitiska mål. Det gäller
såväl intresset av att landets skogstillgångar tas till vara på ett
rationellt sätt som intresset av att olika miljöhänsyn inte eftersätts. Det
finns därför anledning att se över skyddsregeln i 3 kap. 7 § fastighets-
bildningslagen, vilken innebär att mark avsedd för skogsbruk inte får
indelas på sådant sätt att möjligheterna att ekonomiskt utnyttja skogen
undergår försämring av betydelse.
Den nuvarande bestämmelsen i 3 kap. 7 § är enligt min mening
fortfarande motiverad. Den tar emellertid huvudsakligen sikte på
fastighetsbildning som medför dålig arrondering och långtgående
ägosplittring. Om det företagsekonomiska villkoret tunnas ut på det
sätt som har föreslagits ovan, finns det skäl att ytterligare förstärka
minimiskyddet för skogsnäringen.
Enligt min mening finns det anledning att förhindra fastighets-
bildningar som innebär att befintliga skogsföretag delas upp i alltför
små enheter. En uppdelning i små skogsbruksfastigheter kan - även
om de nya fastigheterna i och för sig är välarronderade - innebära en
fara för att skogstillgångarna inte utnyttjas på ett rationellt sätt. Det
finns en risk för att ägaren av en liten skogsbruksfastighet inte har ett
tillräckligt ekonomiskt incitament att bedriva ett rationellt skogsbruk.
Det finns också en risk för att värdefull skogsmark i stället används
endast som en skyddszon kring bebyggelse eller enbart blir föremål
för extensivt nyttjande. En uppdelning av en väl fungerande skogs-
bruksenhet kan också leda till andra negativa konsekvenser, t.ex.
därigenom att investeringar som har gjorts i företaget går till spillo.
25
Jag delar därför den i departementspromemorian framförda upp- Prop. 1993/94:27
fattningen att det är motiverat att förstärka skyddet för skogsnäringen
med en särskild spärregel mot sådana fastighetsbildningsåtgärder som
innebär en skadlig uppdelning av skogsbruksfastigheter. En sådan
spärregel skulle sätta en gräns för hur pass små skogsfastigheter som
över huvud taget bör kunna accepteras. Miniminivån bör inte vara helt
statisk utan vara beroende av flera olika faktorer av det slag som är
av betydelse för det skogspolitiska produktionsmålet. I enlighet med
riksdagens skogspolitiska beslut (prop. 1992/93:226, bet. 1992/93:
JoU15, rskr. 1992//93:352), där det bl.a. uppställs ett miljömål för
skogspolitiken, är det naturligt att bestämmelsen i 3 kap. 7 § också
ger möjlighet att i viss utsträckning beakta även skyddet för miljön.
Jag kommer i specialmotiveringen att närmare redogöra för hur
denna spärregel enligt min mening bör tillämpas. Jag vill emellertid
redan här framhålla att jag - i motsats till vad bl.a. Lantmäteriverket
har förordat - inte anser att regionalpolitiska intressen bör tillmätas
någon självständig betydelse i detta sammanhang. Det skulle riskera
att rubba balansen mellan skogsnäringens intressen och de regionalpo-
litiska intressena. Den eftersträvade förstärkningen av de regionalpoli-
tiska intressena kommer i stället till stånd genom ändringarna i 3 kap.
5 § fastighetsbildningslagen. Med den utformning som spärregeln
enligt min uppfattning bör ges är det emellertid naturligt att regeln får
mindre praktisk betydelse i sådana glesbygdsområden där det inte
bedrivs något skogsbruk av betydelse.
Mitt förslag: Fastighetsbildningsmyndigheten får möjlighet att i
samband med klyvning av en fastighet meddela förbud eller villkor
för skogsavverkning eller jord-, grus- eller sandtäkt.
Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med mitt
förslag (se promemorian s. 40 och 41).
Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran.
Skälen för mitt förslag: Enligt 5 kap. 21 § fastighetsbildningslagen
kan fastighetsbildningsmyndighetenvid fastighetsreglering förordna att
skogsavverkning eller jord-, grus- eller sandtäkt inte får bedrivas på
fastighet som omfattas av regleringen eller att för sådan åtgärd skall
gälla särskilda villkor som myndigheten bestämmer. Sådant för-
ordnande får meddelas om det kan befaras att regleringen annars
skulle försvåras eller att oriktiga ersättningsbelopp skulle fastställas.
Någon motsvarande bestämmelse finns inte bland bestämmelserna
om klyvning. Något behov därav torde inte heller ha förelegat så
länge samtliga beslut angående en samägd fastighet måste godkännas
26
av samtliga delägare. 1989 års lag om förvaltning av vissa samägda Prop. 1993/94:27
jordbruksfastigheter innebär emellertid att flertalet beslut som rör
fastighetens nyttjande kan fattas genom majoritetsbeslut. Vid klyvning
av en samägd fastighet kan därför en grupp delägare - så länge till-
träde inte har skett - genom majoritetsbeslut besluta om exempelvis
skogsavverkning på en styckningslott som tillkommer annan delägare.
Detta kan leda till att de ersättningsbeslut som fattas vid förrättningen
blir felaktiga eller i vart fall till att regleringen försvåras. Fastighets-
bildningsmyndigheten bör därför ges möjlighet att tillämpa be-
stämmelserna om förbud eller villkor rörande skogsavverkning eller
jord-, grus- eller sandtäkt även vid klyvning. Jag föreslår att ett
stadgande om detta förs in i 11 kap. fastighetsbildningslagen.
Mitt förslag: Fastighetsbildningsmyndigheten ges möjlighet att
avvisa en ansökan om fastighetsbildning, om sökanden trots
föreläggande underlåter att betala ett beslutat förskott på för-
rättningskostnaderna.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt för-
slag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt pro-
memorians förslag eller lämnat det utan erinran. Sveriges Lant-
mätareförening har dock ställt sig tveksam till förslaget och har i
stället förordat att det införs en ansökningsavgift samt en bestämmelse
om möjlighet att avvisa ansökan om ansökningsavgiften inte erläggs.
Bakgrund: Kostnaderna för fastighetsbildningsverksamheten
finansieras genom avgifter som tas ut för de förrättningar som fastig-
hetsbildningsmyndigheten utför. I första hand sker det genom s.k.
taxeavgift (se 2 kap. 6 § fastighetsbildningslagen). Bestämmelser om
bestämmande och uttag av sådana taxeavgifter finns i lantmäteritaxan
(1971:1101).
Några ansökningsavgifter tas inte ut. I stället består taxeavgiften av
sakersättning eller tidersättning. Sakersättning utgår normalt med
belopp som finns angivna i en till lantmäteritaxan fogad förteckning.
Tidersättning utgår efter tidsåtgången för förrättningen och efter en
timtaxa som är beroende av resp, tjänstemans lön. Som huvudregel
skall taxeavgifterna betalas först i efterskott. Enligt 12 § andra stycket
lantmäteritaxan får dock Lantmäteriverket eller, efter verkets
bestämmande, fastighetsbildningsmyndigheten för en viss förrättning
besluta att räkning för utfört arbete skall upprättas innan förrättningen
har avslutats och att förrättningskostnader skall betalas i förskott.
Belopp som har tagits upp i räkning får enligt 16 § tas ut genom
utmätning.
27
När förrättningen avslutas skall myndigheten ta ställning till hur Prop. 1993/94:27
förrättningskostnaderna skall fördelas mellan sakägarna (se 5 kap.
13 §, 10 kap. 10 §, 11 kap. 8 §, 12 kap. 14 § och 14 kap. 10 §
fastighetsbildningslagen).
Fastighetsbildningslagen innehåller inte några regler som ger
fastighetsbildningsmyndigheten möjlighet att avvisa en ansökan eller
ställa in en förrättning om det kan befaras att taxeavgifterna inte
erläggs. Inte heller om sökanden underlåter att erlägga ett beslutat för-
skott kan fastighetsbildningsmyndigheten avvisa ansökan eller ställa
in förrättningen.
Skälen för mitt förslag: Det har under senare tid blivit allt
vanligare att sökanden i ett fastighetsbildningsärende inte kan erlägga
betalning för kostnaderna för förrättningen. Detta innebär förluster för
staten. Särskilt otillfredsställande är att fastighetsbildningsmyndigheten
kan vara skyldig att fullfölja en förrättning, trots att det på ett mycket
tidigt stadium står klart att sökanden saknar medel att betala kost-
naderna. Myndigheten kan visserligen besluta om förskott och även
begära utmätning av förskottet. Men detta innebär inte någon garanti
för att beloppet flyter in och begränsar inte myndighetens skyldighet
att fortsätta förrättningsarbetet.
Lantmäteriverket har i en skrivelse till Justitiedepartementet
föreslagit att fastighetsbildningsmyndigheten får möjlighet att avvisa
en ansökan om fastighetsbildning om det finns skäl anta att sökanden
inte kommer att kunna betala förrättningskostnaderna och det
föreligger särskilda skäl. Enligt Lantmäteriverket bör sökandens
betalningsoförmåga kunna verifieras genom att fastighetsbildnings-
myndigheten begär förskott på förrättningskostnaderna.
I Justitiedepartementets promemoria har uttalats att det är mindre
lämpligt att knyta en avvisning sregel till bedömningen av sökandens
betalningsförmåga, eftersom en sådan bedömning riskerar att bli
alltför skönsmässig och osäker. I promemorian har i stället föreslagits
att fastighetsbildningsmyndigheten får rätt att avvisa ansökningar i
sådana fall då sökanden, trots föreläggande, inte har erlagt ett beslutat
förskott.
Sveriges Lantmätareförening har under remissbehandlingen av
promemorian förordat en något annorlunda ordning, nämligen att det
införs en ansökningsavgift och att avvisningsmöjligheten knyts till
underlåtenheten att betala denna.
Enligt min mening bör det finnas ett visst utrymme för myndigheten
att avvisa ärenden i fall då det kan antas att förrättningskostnaderna
inte kommer att bli betalda. Av rättssäkerhetsskäl bör emellertid
avvisning bara komma ifråga när sökandens betalningsoförmåga har
verifierats genom underlåtenhet att erlägga ett i ärendet förelagt
belopp. Detta belopp kan vara antingen - såsom förutsatts i pro-
memorian - ett förelagt förskott på förrättningskostnader eller - såsom
förordats av Sveriges Lantmätareförening - en förelagd ansökningsav-
gift. För den lösning som har förordats i promemorian talar att den
ansluter till det taxessystem som gäller redan idag och att den ger
28
utrymme för att anknyta föreläggandet till ett belopp som är lämpligt Prop. 1993/94:27
med hänsyn till fastighetsbildningsärendets storlek. Jag anser därför
att promemorians lösning bör väljas.
En sådan ordning förutsätter att fastighetsbildningsmyndigheten
redan efter mottagandet av ansökan kan förelägga sökanden att betala
förskott. Lagrådet har ansett att det i dag saknas ett otvetydigt för-
fattningsstöd för att besluta om att sökanden skall betala förskott på
förrättningskostnaderna innan ansökan tas upp till prövning och att
förena ett sådant beslut med äventyr att ansökan annars inte kommer
att prövas. Jag godtar Lagrådets uppfattning och avser därför att ta
initiativ till att erforderligt författningsstöd kommer till stånd genom
en ändring i 12 § lantmäteritaxan.
Enligt 4 kap. 9 § fastighetsbildningslagen skall fastighetsbildnings-
myndigheten förelägga sökanden att avhjälpa brister i ansökan. På
samma sätt bör enligt min mening fastighetsbildningsmyndigheten, om
den har beslutat att förskott skall betalas redan innan ansökan tas upp
till prövning, ha rätt att meddela sökanden ett föreläggande om sådan
betalning.
Om sökanden inte erlägger det förelagda förskottet, bör fastighets-
bildningsmyndigheten ha möjlighet att avvisa ansökningen på samma
vis som om sökanden har underlåtit att avhjälpa någon brist i ansökan.
Bestämmelsen om avvisning bör dock vara fakultativ, dvs. fastighets-
bildningsmyndigheten bör i varje enskilt fall avgöra om underlåten-
heten att betala förskott bör föranleda avvisning eller ej.
På grund av de hänvisningar till fastighetsbildningslagen som
förekommer i 19 § anläggningslagen (1973:1149), 16 § lednings-
rättslagen (1973:1144) och 9 § lagen (1987:11) om exploateringssam-
verkan kommer de nu föreslagna bestämmelserna att kunna tillämpas
också vid förrättningar enligt dessa lagar. Bestämmelserna kommer
också - till följd av en hänvisning i 19 § lagen (1971:1037) om
äganderättsutredning och legalisering - att kunna tillämpas vid
legalisering.
I enlighet med det anförda har inom Justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen.
Förslaget har granskats av Lagrådet.
De föreslagna lagändringarna bör kunna träda i kraft den 1 januari
1994. Några särskilda övergångsbestämmelser har inte bedömts vara
nödvändiga.
Lagändringarna torde inte föranleda några kostnader för det allmän-
na.
29
3 kap. 5 §
För att en jordbruksfastighet skall anses lämpad för sitt ändamål
skall den ha sådan storlek, sammansättning och utformning att den
medger att det företag som skall bedrivas på fastigheten ger ett
godtagbart ekonomiskt utbyte. Vid bedömningen härav skall hänsyn
tas till möjligheterna att kombinera företaget med annan varaktig
verksamhet på orten. Särskild hänsyn skall tas till intresset av att
sysselsättning och bosättning i glesbygd främjas. Hänsyn skall också
tas till betydelsen av att vården av natur- och kulturmiljön främjas.
Första stycket gäller även i fråga om en skogsbruksfastighet.
Paragrafen innehåller det företagsekonomiska villkoret (se första
stycket första meningen). Vid bedömningen av om en jord- eller
skogsbruksfastighet är lämpad för sitt ändamål skall utgångspunkten
vara att den medger att det företag som skall bedrivas på fastigheten
ger ett godtagbart ekonomiskt utbyte. Detta innebär att det företag
som skall bedrivas på fastigheten alltid måste lämna ett visst positivt
bidrag till brukarens försörjning. Vad som härutöver skall krävas för
att företaget skall anses vara ekonomiskt godtagbart måste bestämmas
med hänsyn till bland annat de jordbrukspolitiska och skogspolitiska
riktlinjer som statsmakterna har beslutat om. Det innebär att in-
nebörden i begreppet kan förändras från en tid till en annan. Härtill
kommer att gällande regionalpolitiska synsätt jämte hänsynen till
natur- och kulturvården måste vägas in i bedömningen.
Enligt paragrafen uppställs alltså inte något allmänt krav på att det
företag som bedrivs på fastigheten skall kunna ge brukaren hans
huvudsakliga utkomst. För jordbruksfastigheter torde det dock
fortfarande vara naturligt att ha detta som utgångspunkt. Denna
utgångspunkt bör det vara möjligt att avvika från när det finns
förutsättningar för att kombinera verksamheten på fastigheten med
annan verksamhet på orten eller när regionalpolitiska intressen talar
för det. När det gäller rena skogsbruksfastigheter torde det däremot -
utifrån idag gällande förhållanden - inte vara meningsfullt att söka
bibehålla en liknande utgångspunkt. Intresset av att förhindra en alltför
långtgående uppsplittring av skogsbeståndet kan i sådana fall till-
godoses genom skyddsregeln i 3 kap. 7 §. Vid bedömningen av om
en skogsbruksfastighet kan anses lämpad för sitt ändamål bör hänsyn
kunna tas inte enbart till den virkesavkastning som fastigheten kan ge
utan därjämte bör även möjligheterna att erhålla annan avkastning av
fastigheten, t.ex. genom jakt, fiske eller bärplockning, beaktas.
Bedömningen kan alltså utfalla olika beroende på om fastigheten
anses som jordbruksfastighet eller skogsbruksfastighet. Detta kan i
vissa fall aktualisera frågan om en fastighet som består av både
Prop. 1993/94:27
30
jordbruksmark och skogsmark är att anse som jordbruksfastighet eller Prop. 1993/94:27
skogsbruksfastighet. Den frågan bör liksom hittills (se prop. 1969:128
s. B 152) i första hand bedömas med hänsyn till vilket ändamål som
är det för fastigheten dominerande. En fastighet på vilken det bedrivs
ett kombinerat jord- och skogsbruk bör bedömas som jordbruksfastig-
het om jordbruksdelen har sådan omfattning och effektivitet att
jordbruket kan anses som bärkraftigt eller utvecklingsbart. Om så inte
är fallet, får fastigheten anses som skogsbruksfastighet.
I lagtexten (se första stycket, andra meningen) har också tagits in en
särskild föreskrift om att möjligheterna till kombinationsverksamhet
generellt skall beaktas vid bedömningen av om ett företag ger ett
godtagbart ekonomiskt utbyte. Hänsyn skall sålunda generellt tas till
förutsättningarna att kombinera jord- eller skogsbruket med annan
verksamhet på orten. Sådan hänsyn skall redan i dag tas där särskilda
regionalpolitiska intressen föranleder det, dvs. främst i glesbygd.
Enligt förevarande förslag skall omständigheter av detta slag beaktas
även i arman landsbygd. Den verksamhet som företaget på fastigheten
kan kombineras med kan - såsom anfördes redan i prop. 1989/90:151
s. 24 - vara entreprenadrörelse, hantverk, hemslöjd, stuguthyrning,
turistverksamhet, småindustri m.m. Även inkomst av tjänst skall
räknas hit.
Endast kompletterande verksamhet "på orten" skall beaktas. Be-
greppet "på orten" bör här ges en ganska vid innebörd. Således bör
hänsyn kunna tas även till verksamhet som äger rum på ett visst
avstånd, t.ex. i en tätort i samma kommun eller i en intilliggande
kommun inom rimligt pendlingsavstånd.
Bedömningen av om ett företag kan ge ett godtagbart ekonomiskt
utbyte eller om skötseln av fastigheten kan kombineras med annan
verksamhet på orten måste göras i ett längre tidsperspektiv. Fastig-
heten skall kunna ge ett visst försörjningsunderlag under en följd av
år. Också eventuell kombinationsverksamhet skall vara sådan att den
kan antas bestå under en längre tid.
En förutsättning för att kombinationsverksamhet skall beaktas är
givetvis att sökanden påstår att han eller hon avser att bedriva sådan
verksamhet. Ett sådant påstående skall normalt godtas. Det kan dock
undantagsvis förekomma fall då myndigheten har anledning att
ifrågasätta påståendet, t.ex. då sökanden är bosatt i en annan del av
landet.
Fastighetsbildningsmyndigheten måste självständigt bedöma om det
finns realistiska möjligheter att kombinera verksamheten på fastigheten
med annan verksamhet. Vad som skall prövas är om det allmänt sett
finns förutsättningar att kombinera jord- eller skogsbruket med annan
verksamhet. Det medför att myndigheten inte behöver göra någon
särskild prövning av sökandens lämplighet och förmåga att driva viss
verksamhet. Det medför å andra sidan också att det finns endast ett
mycket begränsat utrymme för att beakta utpräglat individanknuten
kombinationsverksamhet, t.ex. författarverksamhet.
Vid bedömningen av om ett företag ger ett godtagbart ekonomiskt
31
utbyte skall de regionalpolitiska intressena tillmätas särskild betydelse Prop. 1993/94:27
i glesbygd. Författningstexten har jämkats och konkretiserats för att
åstadkomma bättre överensstämmelse med jordförvärvslagens regler
(se första stycket, tredje meningen). Det anges sålunda att särskild
hänsyn skall tas till intresset av att sysselsättning och bosättning i
glesbygd främjas (jfr 4 § jordförvärvslagen). Med glesbygd avses här
sådana kommuner och församlingar som enligt regeringens föreskrift
skall anses som glesbygd vid tillämpningen av jordförvärvslagen (se
bilaga till jordförvärvsförordningen, SFS 1991:736). Sysselsättnings-
och bosättningsaspekten bör dock kunna tillmätas betydelse även i
andra områden med utpräglad glesbygdskaraktär.
I glesbygd bör det således finnas möjlighet att bedöma ett jordbruks-
eller skogsbruksföretag som ekonomiskt godtagbart även om det inte
uppfyller de krav som annars bör ställas upp i fråga om ekonomiskt
utbyte och även om det inte finns förutsättningar att kombinera det
med annan varaktig verksamhet på orten. En förutsättning för detta är
dock att fastighetsbildningen främjar de regionalpolitiska intressena,
dvs. sysselsättning och bosättning. Att de regionalpolitiska intressena
främjas kan presumeras vara fallet om ägarna av de berörda fastig-
heterna sedan lång tid är folkbokförda på orten eller om de har gjort
sådana åtaganden om bosättning som anges i jordförvärvslagen.
Hänsynen till regionalpolitiska intressen kan också ge utrymme för
bildande av små jord- eller skogsbruksfastigheter som är avsedda
huvudsakligen för bosättning och brukande under endast en del av
året. Det är emellertid naturligt att avsteg från de riktlinjer som bör
gälla på annan landsbygd får göras bara då fastighetsbildningen
främjar utvecklingen på orten. Det bör därför inte vara möjligt att
bilda små, ej bärkraftiga jordbruks- eller skogsbruksfastigheter för
säsongsboende eller deltidsbruk, om det finns risk för att detta skulle
försämra möjligheterna att åstadkomma eller vidmakthålla stadigvar-
ande bosättning på orten.
De allmänna förutsättningarna för fastighetsbildning som anges i 3
kap. 1 § andra stycket gäller även i fastighetsbildningsärendendär det
finns skäl att väga in möjligheterna till kombinationsverksamhet eller
särskilda glesbygdsintressen. Den ny- eller ombildade fastigheten
måste sålunda vara varaktigt lämpad för sitt ändamål. Vidare får
fastighetsbildningen inte genomföras om ändamålet med hänsyn till sin
art och övriga omständigheter bör tillgodoses på något annat sätt än
genom fastighetsbildning. I fråga om den sistnämnda bestämmelsen
underströks vid fastighetsbildningslagens tillkomst att t.ex. extensivt
utnyttjande av ett markområde för friluftsliv inte var ett ändamål som
normalt borde tillgodoses genom fastighetsbildning (se prop. 1969:128
s. B 1103 och B 1156 samt bet. 3LU 1970:35 s. 126). Någon ändring
i fråga om tillämpningen av denna bestämmelse är inte avsedd. Även
om en planerad kombinationsverksamhet kan ge anledning att ställa
lägre krav på fastighetens storlek, skall fastighetsbildningsmyndigheten
alltså fortfarande se till att ändamålet med fastighetsbildningen inte är
sådant som hellre bör tillgodoses på annat sätt. Den senare frågan
32
måste fastighetsbildningsmyndighetenta ställning till innan den går in Prop. 1993/94:27
på frågan om den ny- eller ombildade fastigheten kan ge ett godtagbart
ekonomiskt utbyte.
En allmän princip vid fastighetsbildning är att fastighetsbildnings-
myndigheten skall beakta och väga samman olika allmänna och
enskilda intressen. Det åligger myndigheten att självmant utreda vilka
allmänna intressen som berörs. När myndigheten bedömer om det
finns skäl att ta särskilda regionalpolitiska intressen, bör den därför
som regel samråda med berörda regionala och kommunala myndig-
heter. Hänsyn bör givetvis också tas till de planer och riktlinjer som
kommunen och länsstyrelsen har utarbetat. Detta får anses följa av
den allmänna skyldighet till samråd som föreligger enligt 4 kap. 25 §
fastighetsbildningslagen. Att sådant samråd kommer till stånd är
särskilt viktigt när de regionalpolitiska intressena skall vägas mot
något enskilt intresse, såsom kan bli fallet när någon sakägare
motsätter sig fastighetsbildningsåtgärden. När det gäller avvägningen
mellan allmänna och enskilda intressen bör i övrigt de uttalanden som
gjordes vid fastighetsbildningslagens tillkomst fortfarande kunna tjäna
till ledning (jfr prop. 1969:128 s. B 56 f.).
En fråga som har aktualiserats under remissbehandlingen av departe-
mentspromemorian är i vad mån de vidgade möjligheterna att bilda
mindre fastigheter kan komma till användning då samtliga berörda
sakägare inte är överens om åtgärden. Frågor om tvångsvis fastighets-
bildning får aktualitet vid klyvning och fastighetsreglering.
En delägare i en samägd fastighet har en obetingad rätt att få sin
andel i fastigheten utbruten genom klyvning under förutsättning att en
sådan fastighetsbildning står i överensstämmelse med de allmänna
villkoren för fastighetsbildning i 3 kap. fastighetsbildningslagen och
vissa i 11 kap. 3 § samma lag angivna villkor. Detta kommer att gälla
även fortsättningsvis. När de allmänna villkoren för fastighetsbildning
ändras så att det blir lättare att bilda mindre fastigheter, får det därför
omedelbar återverkan också i sådana klyvningsärenden där delägarna
inte är ense om att fastigheten skall klyvas.
Även fastighetsreglering kan i viss utsträckning ske mot en berörd
fastighetsägares bestridande. För detta fordras dock enligt 5 kap. 4 §
första stycket fastighetsbildningslagen att regleringen leder till
lämpligare fastighetsindelning eller eljest till en mera ändamålsenlig
markanvändning samt att fördelarna härav överväger de kostnader och
olägenheter som regleringen medför (det s.k. båtnadsvillkoref). Vid
prövningen av om båtnadsvillkoret är uppfyllt skall man beakta endast
sådana fördelar som är att hänföra till fastighetsindelningen eller
markanvändningen. Hänsyn skall inte tas till andra omständigheter,
t.ex. befolkningspolitiska skäl. Någon förändring av innebörden i
båtnadsvillkoret är inte avsedd. I sådana fall då båtnadsvillkoret hittills
har utgjort hinder mot tvångsvis fastighetsreglering kommer det alltså
även i fortsättningen att förhindra att en fastighetsreglering genomförs
mot någon fastighetsägares bestridande.
Liksom tidigare skall avsteg från det företagsekonomiska villkoret
3 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 27
33
också kunna göras om det föranleds av hänsynen till vården av natur- Prop. 1993/94:27
eller kulturmiljön (se första stycket, fjärde meningen-, jfr prop.
1989/90:151 s. 19-21 och 25).
3 kap. 6 §
Fastighetsbildning som berör en jordbruksfastighet får inte äga rum
om åtgärden är ägnad att medföra någon olägenhet av betydelse för
jordbruksnäringen.
Förevarande paragraf behandlar skyddet för jordbruksnäringen. Den
har fått sin slutliga avfattning i enlighet med Lagrådets förslag.
Ändringen innebär att första stycket får en ny lydelse och att det
hittillsvarande andra stycket utgår. Dessa förändringar medför en viss
försvagning av skyddet för jordbruksnäringen. Hittills har fastighets-
bildning som regel fått ske endast om den har varit till nytta för
jordbruksnäringen. Bestämmelsens nya avfattning innebär att hinder
mot fastighetsbildningen föreligger först om den är ägnad att medföra
någon olägenhet av betydelse för jordbruksnäringen. Med hänsyn till
uttunningen av det företagsekonomiska villkoret i 5 § torde förevaran-
de bestämmelse likväl komma att få större praktisk betydelse än den
hittills har haft.
Vad som är ägnat att medföra olägenhet av betydelse för jord-
bruksnäringen kan givetvis inte anges generellt utan måste bedömas
med hänsyn till rådande jordbrukspolitiska riktlinjer och till om-
ständigheterna i det särskilda fallet. I några särskilda situationer ligger
det emellertid särskilt nära till hands att tillämpa bestämmelsen.
Sålunda får sådana fastighetsbildningsåtgärder som slår sönder
bärkraftiga och utvecklade lantbruksenheter ofta anses vara ägnade att
medföra olägenhet av betydelse för jordbruksnäringen. Detta gäller
särskilt i sådana fall då en klyvning eller en avstyckning skulle
innebära att i jord- eller skogsbruksföretaget nedlagda resurser går till
spillo. Så kan vara fallet om klyvningen eller avstyckningen medför
att ett befintligt byggnadsbestånd inte skulle kunna utnyttjas fullt ut.
Klyvning och liknande fastighetsbildningsåtgärder som rör sådana
rationella heltidsföretag som har byggts upp i Götalands och Svealands
slättbygder och i delar av Norrland och som är av betydelse för
landets eller landsdelens livsmedelsförsörjning torde nästan undantags-
löst innefatta betydande olägenhet för jordbruksnäringen.
Även sådana mera ingripande avstyckningar som försämrar förut-
sättningarna för jordbruksdrift på bärkraftiga jordbruksenheter bör
som regel anses ägnade att medföra olägenhet av betydelse för
jordbruksnäringen. Detsamma gäller t.ex. avstyckning av bostads-
byggnaden på sådana jordbruksenheter. Mindre avstyckningar som
inte på något avgörande sätt förändrar förutsättningarna för jord-
bruksdrift bör däremot inte stå i strid med bestämmelsen.
Vidare får sådan fastighetsbildning som medför ägosplittring eller
väsentligt försämrad arrondering ofta anses ägnad medföra olägenhet
av betydelse för jordbruksnäringen. Klyvningar av det slag som
34
innebär att varje delägare får små och smala skiften bör givetvis inte Prop. 1993/94:27
förekomma. Tvärtom måste man särskilt eftersträva bra behand-
lingsytor och tydligt redovisade fastighetsgränser.
3 kap. 7 §
Mark som är avsedd för skogsbruk får inte delas in på sådant sätt
att möjligheten att ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring
av någon betydelse. Fastighetsbildning som berör sådan mark får
inte heller äga rum, om den innebär en skadlig delning av en
skogsbruksfastighet.
Paragrafen innehåller regler om skydd för skogsbruket. Den grund-
läggande tanken bakom bestämmelsen är att fastighetsbildning inte bör
få ske om den riskerar att minska avkastningsnivån inom skogsbruket
eller på annat vis kommer i konflikt med de grundläggande skogspoli-
tiska målen.
Liksom tidigare skall det - enligt första meningen - i princip inte
komma ifråga att dela in skogsmark på ett sådant sätt att möjligheterna
att ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av någon
betydelse. Regeln ställer vissa krav på behandlingsytornas utformning
och storlek. Hur små behandlingsytor som i detta sammanhang kan
accepteras blir givetvis beroende av flera faktorer, såsom terrängför-
hållandena i det särskilda fallet samt den teknik som används inom
skogsbruket.
Paragrafen har i förslaget utvidgats så att den nu utgör en spärr
också mot fastighetsbildning som innebär skadlig delning av en
skogsbruksfastighet. Detta kommer till uttryck i andra meningen.
Bedömningen av om en delning är skadlig skall göras med hänsyn
till de skogspolitiska målen, produktionsmålet och miljömålet. Skad-
lighetsprövningen skall i första hand förhindra att fastigheter delas upp
i mindre skogsbruksenheter, som visserligen uppfyller kraven på
lämplig arrondering men som skulle bli så små att de typiskt sett kan
bli ekonomiskt mindre intressanta att sköta. Men även naturvårdshän-
syn skall vägas in i skadlighetsbedömningen.
Det går inte att ange några bestämda mått för hur stor skogsareal de
fastigheter som ny- eller ombildas i det enskilda fallet måste ha.
Givetvis måste fastigheterna vara så stora att de lämpar sig för ett
rationellt bedrivet skogsbruk. De måste också ha den omfattningen att
skogsägaren kan antas lägga ner rimliga resurser och rimligt intresse
på att sköta skogen. Detta får bedömas mot bakgrund av de för-
hållanden som råder inom skogsnäringen vid tiden för fastighets-
bildningen. För närvarande kan det finnas anledning att utgå från det
riktmärke som rekommenderas i departementspromemorian, nämligen
att den nybildade fastigheten kan ge en årlig tillväxt om 200 - 250
kubikmeter skog. Minimistorleken på en skogsbruksfastighet blir då
till stor del avhängig av markens förmåga att producera virke,
boniteten. Denna växlar starkt mellan olika landsdelar. I Malmöhus
län uppgår således medelboniteten för privatägd skog till ca 12
35
kubikmeter skog per hektar och år, medan motsvarande siffra för Prop. 1993/94:27
Norrbottens län är ca 3.
Men tillämpningen av bestämmelsen bör inte låsas vid någon
bestämd siffra, låt vara att de nu angivna talen kan utgöra en lämplig
utgångspunkt för bedömningen. Vid prövningen av vad som från
skogsbrukssynpunkt är en tillräckligt stor enhet måste även andra
omständigheter beaktas. Hit hör sådana faktorer som skiftesstorlek och
skiftesform, topografi och befintliga vägssystem. Om en fastighets-
bildningsåtgärd innebär att en väl fungerande skogsbruksenhet slås
sönder kan det uppstå skadliga verkningar för skogsbruket även om
den årliga tillväxten på de nybildade fastigheterna överstiger 250
kubikmeter skog. Om det å andra sidan i det särskilda fallet kan antas
att skogen på den delade fastigheten efter delningen kommer att vårdas
bättre än tidigare, kan detta vara ett skäl att acceptera även något
mindre lotter. Så kan t.ex. någon gång vara fallet vid klyvning av
sedan länge samägda fastigheter med eftersatt skogsskötsel. -
Bedömningen av vad som är en skadlig delning av en skogsbruks-
fastighet kan också påverkas av vilka konsekvenser en delning skulle
få på miljön.
Vad som utgör en skadlig delning av en skogsbruksfastighet får
alltså avgöras genom en sammanvägd bedömning av samtliga
omständigheter.
De regionalpolitiska intressena skall, såsom anförts i den allmänna
motiveringen, inte tillmätas självständig betydelse vid tillämpningen
av 3 kap. 7 §. Men det är naturligt att bestämmelsen i 3 kap. 7 § får
mindre betydelse i sådana glesbygdsområden där det inte förekommer
något skogsbruk av betydelse. I sådana fall bör det finnas ett begränsat
utrymme att väga in även intresset av att sysselsättning och bosättning
främjas.
Det bör slutligen understrykas att prövningen av vad som utgör
skadlig delning av en skogsbruksfastighet måste göras mot bakgrund
av den ekonomiska och tekniska utvecklingen inom skogsnäringen.
Detta innebär att det i framtiden kan finnas anledning att tillämpa
andra riktmärken än sådana som nu har angetts.
4 kap. 9 §
Om ansökan inte uppfyller föreskrifterna i 8 § eller i övrigt är
ofullständig, kan fastighetsbildningsmyndigheten förelägga sökanden
att avhjälpa bristen.
Om fastighetsbildningsmyndigheten har beslutat att sökanden skall
betala förskott på förrättningskostnaderna innan ansökan tas upp till
prövning, kan sökanden också föreläggas att fullgöra denna skyldig-
het.
Ändringarna i denna och följande paragraf innebär att det skapas
möjligheter att avvisa en ansökan om fastighetsbildning i fall då
sökanden har underlåtit att betala ett förelagt förskott (j fr den allmänna
motiveringen, avsnitt 2.3).
I förevarande paragraf har införts ett nytt andra stycke. Det nya
36
stycket ger fastighetsbildningsmyndigheten möjlighet att förelägga Prop. 1993/94:27
sökanden att erlägga förskott på förrättningskostnaderna redan innan
ansökan tas upp till prövning. Ett sådant föreläggande är inte
obligatoriskt. Även om fastighetsbildningsmyndigheten har beslutat
att förskott skall erläggas redan innan ansökan tas upp till prövning,
kan det i många fall räcka att sökanden underrättas om detta i vanligt
brev. För att underlåtenheten att erlägga beslutat förskott skall kunna
leda till avvisning (se 4 kap. 10 §) är det emellertid nödvändigt att ett
föreläggande har lämnats. Det är naturligt att detta medel utnyttjas
framför allt när det finns särskild anledning att befara att förrättnings-
kostnaderna inte kommer att bli betalda, t.ex. på grund av uppgifter
om tidigare betalningsförsummelser från sökandens sida. Det är också
naturligt - som Advokatsamfundet har påpekat i sitt remissvar - att
storleken på förskottet bestäms med hänsyn till arten av den för-
rättning som det är fråga om. Förskottet bör sålunda inte bestämmas
till högre belopp än vad den enskilde sökanden kan antas få svara för.
Vidare bör tiden för betalning anpassas till förskottets storlek.
Föreläggandet bör innehålla en erinran om risken för avvisning.
I paragrafen har vidare vidtagits vissa redaktionella ändringar (jfr
42 kap. 3 § rättegångsbalken).
4 kap. 10 §
Följer sökanden inte ett föreläggande enligt 9 § första stycket, får
ansökan avvisas, om den är så ofullständig att den inte kan ligga till
grund för en förrättning. Ansökan får också avvisas om sökanden,
eller i förekommande fall samtliga sökande, har underlåtit att betala
förskott som har förelagts enligt 9 § andra stycket.
Om det finns hinder mot att ta upp den väckta frågan till prövning,
skall ansökan avvisas.
Fråga om avvisande av ansökan skall skyndsamt utredas och
avgöras.
Ändringen i första stycket innebär att en ansökan kan avvisas om
sökanden, trots föreläggande, inte erlägger förskott på förrättnings-
kostnader. För att avvisning skall kunna komma ifråga på grund av
underlåtenhet att erlägga förskott fordras att fastighetsbildnings-
myndigheten innan den har tagit upp ansökan till prövning har beslutat
om att förskott skall erläggas, att sökanden har förelagts att betala
sådant förskott samt att sökanden trots detta har underlåtit att inom
den förelagda tiden betala förskottet.
I ett fastighetsbildningsärende kan det ibland finnas flera sökande.
Så kan vara fallet när den fastighet som närmast berörs av den sökta
åtgärden ägs av flera personer. Så kan också vara fallet när åtgärden
berör flera fastigheter och ägarna till dessa gör en gemensam ansökan.
Sökandena har i dessa fall inte något solidariskt ansvar för förrätt-
ningskostnaderna. Om fastighetsbildningsmyndighetenbeslutar om att
förskott skall erläggas, måste detta förskott för den enskilde sökanden
bestämmas med beaktande av vad han kan antas få betala slutligen.
Det är i sådana situationer självfallet möjligt att somliga sökande
4 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 27
37
betalar ett förelagt förskott medan andra inte gör det. Det har inte Prop. 1993/94:27
ansetts rimligt att en sökande som själv fullgör sin betalningsskyldig-
het skall drabbas av att andra sökande inte fullgör sin. Lagtexten har
därför utformats så att ansökningen i dessa fall kan avvisas på grund
av bristande betalning av förskott endast om samtliga sökande har
underlåtit att följa givna förelägganden.
Avvisningsregeln är inte obligatorisk. Även om förskott av det
aktuella slaget inte har erlagts inom förelagd tid, kan förhållandena
vara sådana att avvisning inte bör ske. Så kan vara fallet om förskottet
visserligen erläggs för sent men innan avvisning har skett. En annan
situation då det kan vara befogat att inte tillämpa avvisningsregeln är
då fastighetsbildningsmyndigheten - eller, vid överklagande av
avvisningsbeslutet, domstolen - finner att förskottet borde ha bestämts
till ett lägre belopp.
Bestämmelsen kan bara tillämpas i förfarandets inledningsskede. Om
ansökningen tas upp till prövning och sökanden underlåter att betala
de förskott som fastighetsbildningsmyndigheten därefter beslutar om,
kan alltså avvisning inte längre komma ifråga.
Paragrafen har också genomgått viss redaktionell jämkning (jfr 42
kap. 4 § rättegångsbalken).
11 kap. 8 §
Bestämmelserna i 5 kap. om ersättning mellan sakägare vid fastig-
hetsreglering, omförbud eller villkor för skogsavverkning eller
jord-, grus- eller sandtäkt och om tillträde tillämpas även vid
klyvning.
Ändringen i förevarande paragraf innebär att fastighetsbildnings-
myndigheten får möjlighet att vid en klyvningsförrättning meddela
förbud mot eller villkor för vissa slag av utnyttjanden av fastigheten.
Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.2.
Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslaget till lag om ändring i fastighets-
bildningslagen (1970:988).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som
föredraganden har lagt fram.
38
Förslag till
Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 5, 6 och 7 §§ samt 11 kap. 8 §
fastighetsbildningslagen (1970:988)' skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 1
5
En jordbruksfastighet skall för
att anses lämpad för sitt ändamål
ha sådan storlek, sammansättning
och utformning att den medger
att det företag som skall bedrivas
på fastigheten blir ekonomiskt
godtagbart. Vid bedömningen av
om företaget blir ekonomiskt
godtagbart skall hänsyn tas till
regionalpolitiska intressen och till
betydelsen av att vården av na-
tur- och kulturmiljön främjas.
Första stycket gäller även i
§2
En jordbruksfastighet skall för
att anses lämpad för sitt ändamål
ha sådan storlek, sammansättning
och utformning att den medger
att det företag som skall bedrivas
på fastigheten blir ekonomiskt
godtagbart. Vid bedömningen av
om företaget blir ekonomiskt
godtagbart skall hänsyn tas till
företagarens möjligheter att
kombinera jordbruket med annan
verksamhet på orten. I glesbygd
skall särskild hänsyn tas till
intresset av att sysselsättning och
bosättning på orten främjas.
Hänsyn skall också tas till be-
tydelsen av att vården av natur-
och kulturmiljön främjas.
i om en skogsbruksfastighet.
6 §
Fastighetsbildning som berör
jordbruksfastighet får inte äga
rum om åtgärden innebär olä-
genhet av betydelse för jord-
bruksnäringen.
Fastighetsbildning som berör
jordbruksfastighet får äga rum
endast om åtgärden är till över-
vägande nytta för jordbruksnä-
ringen.
Åsyftas med fastighetsbildning-
en att nybilda eller förbättra
fastighet som är avsedd för annat
'Omtryckt 1971:1035.
2Senaste lydelse 1990:1101.
39
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
ändamål än jordbruk, får åtgär-
den dock ske om den icke medför
olägenhet av någon betydelse för
jordbruksnäringen.
Prop. 1993/94:27
Bilaga 1
Mark som är avsedd för skogs-
bruk får ej indelas på sådant sätt
att möjligheten att ekonomiskt
utnyttja skogen undergår försäm-
ring av någon betydelse.
Mark som är avsedd för skogs-
bruk får inte indelas på sådant
sätt att möjligheten att ekono-
miskt utnyttja skogen undergår
försämring av någon betydelse.
Fastighetsbildning som berör
sådan mark får inte heller äga
rum om den innebär en skadlig
uppdelning av skogsbruksföretag.
11 kap.
Bestämmelserna i 5 kap. om
ersättning mellan sakägare vid
fastighetsreglering och om till-
träde äger motsvarande tillämp-
ning vid klyvning.
§
Bestämmelserna i 5 kap. om
ersättning mellan sakägare vid
fastighetsreglering, om förbud
eller villkor för skogsavverkning
eller jord-, grus- eller sandtäkt
om om tillträde tillämpas även
vid klyvning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
40
Förslag till
Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 9 och 10 §§ fastighetsbildningslagen
(1970:988) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:27
Bilaga 2
4 kap.
9 §
Uppfyller ansökan ej föreskrif-
terna i 8 § eller är den i övrigt
ofullständig, kan fastighetsbild-
ningsmyndigheten förelägga
sökanden att avhjälpa bristen.
Om ansökningen inte uppfyller
föreskrifterna i 8 § eller i övrigt
är ofullständig, kan fastighets-
bildningsmyndigheten förelägga
sökanden att avhjälpa bristen.
Har fastighetsbildningsmyndig-
heten beslutat att sökanden skall
erlägga förskott på förrättnings-
kostnaderna innan ansökan tas
upp till prövning, kan sökanden
också föreläggas att fullgöra
denna skyldighet.
10 §
Efterkommes ej föreläggande
att avhjälpa brist i ansökan och
är bristen så väsentlig att ansök-
ningen icke kan ligga till grund
för förrättning, får ansökningen
avvisas.
Följer sökanden inte ett före-
läggande enligt 9 §, får ansök-
ningen avvisas, om den är så
ofullständig att den inte kan ligga
till grund för en förrättning eller
om underlåtenheten avser be-
talning av förskott.
Föreligger hinder mot att upptaga den väckta frågan till prövning,
skall ansökningen avvisas.
Frågan om avvisande av ansökan skall skyndsamt utredas och
avgöras.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
41
Remissyttranden har avgivits av Göta hovrätt, Gävle tingsrätt,
Riksskatteverket, Riksantikvarieämbetet och statens historiska muséer,
Sveriges lantbruksuniversitet, Kungliga tekniska högskolan, Jord-
bruksverket, Skogsstyrelsen, Boverket, Statens lantmäteriverk,
Länsstyrelserna i Malmöhus, Kronobergs, Älvsborgs, Kopparbergs,
Jämtlands och Västerbottens län, Glesbygdsmyndigheten, Statens
naturvårdsverk, Svenska Kommunförbundet, Lantbrukarnas Riksför-
bund, Skogsägarnas Riksförbund, Sveriges Advokatsamfund och
Sveriges Lantmätareförening. Yttranden har även avgivits av MoDo
Skog, Sveriges Hembygdsförbund och Folkrörelserådet Hela Sverige
skall leva. Statens lantmäteriverk har bifogat yttranden från överlant-
mätarmyndigheterna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands,
Hallands, Skaraborgs, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län
samt från Lantmäteriet Västsverige.
Prop. 1993/94:27
Bilaga 3
42
Remissinstanser som yttrat sig över Justitiedepartemen-
tets promemoria Avvisande av ansökan om fastighets-
bildning på grund av bristande betalning av förrättnings-
kostnader
Hovrätten över Skåne och Blekinge, Karlstads tingsrätt, Statens
lantmäteriverk, Länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län,
Svenska Kommunförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges
Advokatsamfund och Sveriges Lantmätareförening.
Prop. 1993/94:27
Bilaga 4
43
Förslag till
Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 5, 6 och 7 §§, 4 kap. 9 och 10 §§
samt 11 kap. 8 § fastighetsbildningslagen (1970:988)* skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
Prop. 1993/94:27
Bilaga 5
En jordbruksfastighet skall för
att anses lämpad för sitt ändamål
ha sådan storlek, sammansättning
och utformning att den medger
att det företag som skall bedrivas
på fastigheten blir ekonomiskt
godtagbart. Vid bedömningen a v
om företaget blir ekonomiskt
godtagbart skall hänsyn tas till
regionalpolitiska intressen och till
betydelsen av att vården av na-
tur- och kulturmiljön främjas.
Första stycket gäller även i
§
För att en jordbruksfastighet
skall anses lämpad för sitt ända-
mål skall den ha sådan storlek,
sammansättning och utformning
att den medger att det företag
som skall bedrivas på fastigheten
ger ett godtagbart ekonomiskt
utbyte. Vid bedömningen härav
skall hänsyn tas till möjligheterna
att kombinera jordbruket med
annan varaktig verksamhet på
orten. 1 glesbygd skall särskild
hänsyn tas till intresset av att
sysselsättning och bosättning på
orten främjas. Hänsyn skall
också tas till betydelsen av att
vården av natur- och kulturmiljön
främjas.
om en skogsbruksfastighet.
6§2
Fastighetsbildning som berör
jordbruksfastighet får äga rum
endast om åtgärden är till över-
vägande nytta för jordbruksnä-
ringen.
Åsyftas med fastighetsbildning-
en att nybilda eller förbättra
fastighet som är avsedd för annat
ändamål än jordbruk, får åtgär-
Fastighetsbildning som berör en
jordbruksfastighet får inte äga
rum om åtgärden innebär olägen-
het av betydelse för jordbruks-
näringen.
'Lagen omtryckt 1992:1212.
2Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.
44
Nuvarande lydelse
den dock ske om den icke medför
olägenhet av någon betydelse för
jordbruksnäringen.
Mark som är avsedd för skogs-
bruk får ej indelas på sådant sätt
att möjligheten att ekonomiskt
utnyttja skogen undergår försäm-
ring av någon betydelse.
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:27
Bilaga 5
§
Mark som är avsedd för skogs-
bruk får inte delas in på ett
sådant sätt att möjligheten att
ekonomiskt utnyttja skogen un-
dergår försämring av någon
betydelse. Fastighetsbildning som
berör sådan mark får inte heller
äga rum, om den innebär en
skadlig uppdelning av en skogs-
bruksfastighet.
4 kap.
9 §
Uppfyller ansökan ej föreskrif-
terna i 8 § eller är den i övrigt
ofullständig, kan fastighetsbild-
ningsmyndigheten förelägga sö-
kanden att avhjälpa bristen.
Om ansökan inte uppfyller före-
skrifterna i 8 § eller i övrigt är
ofullständig, kan fastighetsbild-
ningsmyndigheten förelägga
sökanden att avhjälpa bristen.
Om fastighetsbildningsmyndig-
heten har beslutat att sökanden
skall betala förskott på förrätt-
ningskostnaderna innan ansökan
tas upp till prövning, kan sökan-
den också föreläggas att fullgöra
denna skyldighet.
10 §
Efterkommes ej föreläggande
att avhjälpa brist i ansökan och
är bristen så väsentlig att ansök-
ningen icke kan ligga till grund
för förrättning, får ansökningen
avvisas.
Föreligger hinder mot att upp-
taga den väckta frågan till pröv-
ning, skall ansökningen avvisas.
Följer sökanden inte ett före-
läggande enligt 9 § första styck-
et, får ansökan avvisas, om den
är så ofullständig att den inte kan
ligga till grund för en förrättning.
Ansökan får också avvisas om
samtliga sökande har underlåtit
att betala förskott som har före-
lagts enligt 9 § andra stycket.
Om det finns hinder mot att ta
upp den väckta frågan till pröv-
ning, skall ansökan avvisas.
45
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Fråga om avvisande av ansökan skall skyndsamt utredas och
avgöras.
Prop. 1993/94:27
Bilaga 5
11 kap.
Bestämmelserna i 5 kap. om
ersättning mellan sakägare vid
fastighetsreglering och om till-
träde äger motsvarande tillämp-
ning vid klyvning.
8 §
Bestämmelserna i 5 kap. om
ersättning mellan sakägare vid
fastighetsreglering, om förbud
eller villkor för skogsavverkning
eller jord-, grus- eller sandtäkt
och om tillträde tillämpas även
vid klyvning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
46
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-09-21
Närvarande: Justitierådet Per Jermsten, justitierådet Lars Å.
Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 26 augusti 1993 har
regeringen på hemställan av statsrådet Laurén beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i fastighetsbild-
ningslagen (1970:988).
Förslaget har inför lagrådet föredragits av kanslirådet Sten An-
dersson.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:
Allmänna synpunkter
Det remitterade förslaget innebär bl.a. att flera betydande förändringar
görs i bestämmelser angående de allmänna villkoren för nybildning
eller ombildning av jord- och skogsbruksfastigheter. Såvitt särskilt
gäller jordbruksfastigheter bör vidare noteras att redan den nyligen
genomförda ändringen av 3 kap. 5 § innebar en rätt påtaglig upp-
luckring av det förutvarande s.k. företagsekonomiska lämplighets-
villkoret (SFS 1990:1101). I det framlagda förslaget till ändring av
samma bestämmelse tas nu ytterligare ett steg i samma riktning.
Samtidigt föreslås att det nuvarande kravet i 3 kap. 6 § första stycket -
nämligen att en fastighetsbildning som berör jordbruksfastighet får äga
rum endast om åtgärden "är till övervägande nytta för jordbruksnä-
ringen" - ersätts av en regel som anger att prövningen skall ske med
så att säga motsatt bevisbörda, nämligen för att utröna huruvida
åtgärden "innebär olägenhet av betydelse för jordbruksnäringen".
Remissen innehåller en del tämligen utförliga redogörelser för hur
de nya bestämmelserna avses bli tillämpade i skilda sammanhang. Det
har därvid bl.a. anmärkts att hänsyn ständigt måste tas till det i 3 kap.
1 § intagna s.k. varaktighetskravet. En del av de anförda praktiska
exemplen, bl.a. angående fritidsjordbruk, visar också att frågan om
den vid indelningen aktuella brukarens personliga förhållanden även
aktualiserar en annan grundläggande bestämmelse i 3 kap. 1 §,
nämligen sista meningen i andra stycket. Där föreskrivs att fastighets-
bildning inte får äga rum om ändamålet med hänsyn till sin art och
övriga omständigheter bör tillgodoses på något annat sätt än genom
fastighetsindelning.
Det kan mot bakgrund av det anförda ifrågasättas om inte de nu
framlagda förslagen - som till en betydande del har sin grund i en
väsentligt annorlunda syn på jord- och skogsbrukspolitiken än som
rådde vid fastighetsbildningslagens tillkomst - lämpligen borde ha
föranlett en mer omfattande översyn av 3 kap. än som nu genomförts.
Prop. 1993/94:27
Bilaga 6
47
3 kap. 6 §
I förevarande paragaraf föreslås att fastighetsbildning som berör en
jordbruksfastighet inte får äga rum om åtgärden innebär olägenhet av
betydelse för jordbruksnäringen. Bestämmelsens ordalag kan ge
intryck av att förbudsregeln är avsedd att tillämpas mycket restriktivt.
För att bestämmelsens räckvidd, såsom denna beskrivits i specialmoti-
veringen, skall framgå klarare förordar lagrådet att ordalagen jämkas
så att förbudet mot fastighetsbildning anges inträda om åtgärden är
ägnad att medföra någon olägenhet av betydelse för jordbruksnäring-
en.
4 kap. 9 §
Den sakliga nyhet som föreslås här återfinns i andra stycket. I detta
anges att fastighetsbildningsmyndigheten kan förelägga en sökande att
fullgöra en skyldighet enligt ett annat beslut, nämligen ett beslut om
att sökanden skall betala förskott för förrättningskostnaderna innan
hans ansökan tas upp till prövning.
Av den inom justitiedepartementet utarbetade promemoria som ligger
till grund för detta förslag, framgår att det författningsmässiga stödet
för ett beslut om förskottsbetalning av förrättningskostnader nu finns
i 12 § andra stycket lantmäteritaxan (1971:1101). Avfattningen av
denna bestämmelse är inte otvetydig. Av stadgandet kan under alla
förhållanden inte utläsas att ett beslut om förskott kan förenas med det
äventyret, att en utebliven betalning leder till att den aktuella
ansökningen inte kommer att prövas.
Det har under föredragningen inför lagrådet upplysts, att avsikten är
att 12 § lantmäteritaxan skall ändras så att nyss nämnda brister
undanröjs. Vid sådant förhållande har lagrådet ingen erinran mot de
föreslagna ändringarna i förevarande paragraf.
Prop. 1993/94:27
Bilaga 6
48
INNEHÅLL
Prop. 1993/94:27
Proposition................................ 1
Propositionens huvudsakliga innehåll................. 1
Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988) 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 september
1993 .................................... 5
1 Ärendet och dess beredning .................... 5
2 Allmän motivering.......................... 6
2.1 Villkoren för bildande av jordbruks- och skogsbruks-
fastigheter ............................ 6
2.1.1 Gällande rätt...................... 6
2.1.2 Jordpolitiska målsättningar.............. 8
2.1.3 Allmänna utgångspunkter .............. 12
2.1.4 Jordbruksfastigheter; det företagsekonomiska
villkoret......................... 17
2.1.5 Skogsbruksfastigheter; det företagsekonomiska
villkoret......................... 19
2.1.6 Kombinationsverksamhet............... 21
2.1.7 Glesbygdsförhållanden................ 23
2.1.8 Skyddet för jordbruksnäringen........... 23
2.1.9 Skyddet för skogsnäringen och naturvården ... 25
2.2 Förbud mot eller villkor för skogsavverkning eller
annan åtgärd i samband med klyvning........... 26
2.3 Avvisande av ansökan på grund av underlåtenhet att
betala förskott ......................... 27
3 Upprättat lagförslag m.m...................... 29
4 Specialmotivering .......................... 30
5 Hemställan .............................. 38
6 Beslut ................................. 38
Bilaga 1 Lagförslaget i departementspromemorian Fastighets-
bildning för landsbygdsutveckling (Ds 1992:125) ... 39
Bilaga 2 Lagförslaget i Justitiedepartementets promemoria Av-
visande av ansökan om fastighetsbildning på grund
av bristande betalning av förrättningskostnader .... 41
Bilaga 3 Remissinstanser som yttrat sig över departements-
promemorian Fastighetsbildning för landsbygdsut-
veckling (Ds 1992:125) .................. 42
Bilaga 4 Remissinstanser som yttrat sig över Justitiedeparte-
mentets promemoria Avvisande av ansökan om fastig-
hetsbildning på grund av bristande betalning av
förrättningskostnader.................... 43
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag................ 44
Bilaga 6 Lagrådet............................ 47
49