Regeringens proposition
1993/94:27
om ändringar i fastighetsbildningslagen

Prop.

1993/94:27

Regeringen föreslår riksdagen att anta
det förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet
den 30 september 1993.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Reidunn Laurén

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till
sådana ändringar i 3 kap.
fastighetsbildningslagen (1970:988) som
skall göra det möjligt att bilda mindre
jordbruks- och skogsbruksfastigheter.
Enligt förslaget skall bedömningen av om
en jordbruks- eller skogsbruksfastighet
är lämpad för sitt ändamål göras efter
delvis nya kriterier. De regional-
politiska intressena skall tillmätas ökad
vikt. Den särskilda skyddsregeln för
jordbruksnäringen mjukas upp, medan
skyddsregeln för skogsbruket jämkas så
att skyddet för skogsnäringen och
miljöintressena förstärks.
I propositionen läggs också fram förslag
till vissa ytterligare ändringar i
fastighetsbildningslagen. Bland annat
föreslås att fastig-
hetsbildningsmyndigheten ges möjlighet
att avvisa en ansökan om
fastighetsbildning om sökanden inte
betalar ett förelagt förskott på
förrättningskostnaderna.
De föreslagna ändringarna föreslås träda
i kraft den 1 januari 1994.

1
Propositionens lagförslag

Förslag till
Lag om ändring i fastighetsbildningslagen
(1970:988)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 5, 6 och
7 §§, 4 kap. 9 och 10 §§ samt 11 kap. 8 §
fastighetsbildningslagen (1970:988)[1]
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.
5 §
En För att en
jordbruksfastighet jordbruksfastighet
skall för att anses skall anses lämpad
lämpad för sitt för sitt ändamål
ändamål ha sådan skall den ha sådan
storlek, storlek,
sammansättning och sammansättning och
utformning att den utformning att den
medger att det medger att det
företag som skall företag som skall
bedrivas på bedrivas på
fastigheten blir fastigheten ger ett
ekonomiskt godtagbart
godtagbart. Vid ekonomiskt utbyte.
bedömningen av om Vid bedömningen
företaget blir härav skall hänsyn
ekonomiskt tas till
godtagbart skall möjligheterna att
hänsyn tas till kombinera företaget
regionalpolitiska med annan varaktig
intressen och till verksamhet på orten.
betydelsen av att Särskild hänsyn
vården av natur- skall tas till
och kulturmiljön intresset av att
främjas. sysselsättning och
bosättning i
glesbygd främjas.
Hänsyn skall också
tas till betydelsen
av att vården av na-
tur- och
kulturmiljön
främjas.
Första stycket gäller även i fråga om en
skogsbruksfastighet.

6 §[2]
Fastighetsbildning Fastighetsbildning
som berör som berör en
jordbruksfastighet jordbruksfastighet
får äga rum endast får inte äga rum om
om åtgärden är till åtgärden är ägnad
övervägande nytta att medföra någon
för jordbruksnä- olägenhet av
ringen. betydelse för
jordbruksnäringen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Åsyftas med
fastighetsbildning-
en att nybilda
eller förbättra
fastighet som är
avsedd för annat
ändamål än
jordbruk, får åt-
gärden dock ske om
den icke medför
olägenhet av någon
betydelse för
jordbruksnäringen.

7 §
Mark som är avsedd Mark som är avsedd
för skogsbruk får för skogsbruk får
ej indelas på inte delas in på ett
sådant sätt att sådant sätt att
möjligheten att möjligheten att
ekonomiskt utnyttja ekonomiskt utnyttja
skogen undergår skogen undergår
försämring av någon försämring av någon
betydelse. betydelse. Fastig-
hetsbildning som
berör sådan mark får
inte heller äga rum,
om den innebär en
skadlig delning av
en skogsbruks-
fastighet.

4 kap.
9 §
Uppfyller ansökan Om ansökan inte
ej föreskrifterna i uppfyller före-
8 § eller är den i skrifterna i 8 §
övrigt eller i övrigt är
ofullständig, kan ofullständig, kan
fastighetsbild- fastighetsbild-
ningsmyndigheten ningsmyndigheten
förelägga sökanden förelägga sökanden
att avhjälpa att avhjälpa
bristen. bristen.
Om
fastighetsbildningsmyndig-
heten har beslutat
att sökanden skall
betala förskott på
förrätt-
ningskostnaderna
innan ansökan tas
upp till prövning,
kan sökanden också
föreläggas att
fullgöra denna
skyldighet.

10 §
Efterkommes ej Följer sökanden
föreläggande att inte ett före-
avhjälpa brist i läggande enligt 9 §
ansökan och är första stycket, får
bristen så ansökan avvisas, om
väsentlig att den är så
ansökningen icke ofullständig att den
kan ligga till inte kan ligga till
grund för grund för en för-
förrättning, får rättning. Ansökan
ansökningen får också avvisas om
avvisas. sökanden, eller i
förekommande fall
samtliga sökande,
har underlåtit att
betala förskott som
har förelagts enligt
9 § andra stycket.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Föreligger hinder Om det finns hinder
mot att upptaga den mot att ta upp den
väckta frågan till väckta frågan till
prövning, skall prövning, skall
ansökningen ansökan avvisas.
avvisas.
Fråga om avvisande av ansökan skall
skyndsamt utredas och avgöras.

11 kap.
8 §
Bestämmelserna i Bestämmelserna i
5 kap. om 5 kap. om ersättning
ersättning mellan mellan sakägare vid
sakägare vid fastighetsreglering,
fastighetsreglering om förbud eller
och om tillträde villkor för
äger motsvarande skogsavverkning
tillämpning vid eller jord-, grus-
klyvning. eller sandtäkt och
om tillträde
tillämpas även vid
klyvning.
____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994.

**FOOTNOTES**

[1]Lagen omtryckt 1992:1212.
[2]Ändringen innebär bl.a. att andra
stycket upphävs.

2
Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 30 september
1993

Närvarande: statsministern Bildt,
ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund,
Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin,
Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson,
Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P.
Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Laurén
__________

Proposition om ändringar i fastig-
hetsbildningslagen

1 Ärendet och dess beredning

I 3 kap. fastighetsbildningslagen
(1970:988) finns bestämmelser om de
allmänna villkoren för fastig-
hetsbildning. Bestämmelserna innebär att
en fastighet som ny- eller ombildas genom
fastighetsbildning skall vara lämpad för
sitt ändamål. Beträffande jordbruks- och
skogsbruksfastigheter stadgas att
fastigheten skall anses lämpad för sitt
ändamål om den har sådan storlek,
sammansättning och utformning att den
medger att det företag som skall bedrivas
på fastigheten blir ekonomiskt
godtagbart. Vid bedömningen av om så är
fallet skall hänsyn tas till
regionalpolitiska intressen och till
betydelsen av att natur- och kulturvården
främjas. Bestämmelserna anses innebära
att fastigheten måste vara så stor att
den kan ge sin brukare hans huvudsakliga
utkomst. Det anses att kraven på
fastigheten kan ställas lägre i glesbygd.
De nu angivna lämplighetsvillkoren för
jord- och skogsbruksfastigheter
beslutades av riksdagen år 1990. Efter
riksdagens beslut har en ny
livsmedelspolitik beslutats och
omfattande förändringar har gjorts i
jordförvärvslagen (1979:230). Riksdagen
har också nyligen fattat beslut om en ny
skogspolitik.
I en skrivelse som kom in till
Justitiedepartementet den 17 augusti 1992
framhöll Statens lantmäteriverk att det
är angeläget att fastighetsbildningslagen
snarast möjligt anpassas till rådande
förhållanden på landsbygden. Med
anledning av Lantmäteriverkets skrivelse
har det inom Justitiedepartementet
upprättats en departementspromemoria,
Fastighetsbildning för
landsbygdsutveckling (Ds 1992:125), med
förslag till ändringar i bl.a. 3 kap.
fastighetsbildningslagen. Promemorian har
remissbehandlats.
Jag ämnar nu ta upp de
lagstiftningsfrågor som behandlas i
departementspromemorian. I anslutning
härtill kommer jag även att behandla
förslag som har lagts fram i en annan
inom Justitiedepartementet utarbetad
promemoria, Avvisande av ansökan om
fastighetsbildning på grund av bristande
betalning av förrättningskostnader. Även
den sistnämnda promemorian har
remissbehandlats.
Till protokollet i detta ärende bör
fogas dels lagförslagen i promemoriorna
som bilaga 1 och 2, dels förteckningar
över remissinstanserna som bilaga 3 och
4.
Sammanställningar över remissyttrandena
finns tillgängliga i
Justitiedepartementet (dnr 92-4765 och
92-4037).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 26 augusti 1993
att inhämta Lagrådets yttrande över det
förslag som utarbetats inom
Justitiedepartementet på grundval av de
båda promemoriorna. Lagrådsremissens
lagförslag och Lagrådets yttrande bör
fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 5 och 6.
Lagrådet har lämnat vissa allmänna
synpunkter på lagförslaget och har även
föreslagit en omformulering i lagtexten.
Jag återkommer till Lagrådets synpunkter
i det följande.
I förhållande till lagrådsremissen har
några smärre ändringar av redaktionell
natur gjorts i lagtexten.

2 Allmän motivering

2.1 Villkoren för bildande av jordbruks-
och skogsbruksfastigheter

2.1.1 Gällande rätt

Allmänna bestämmelser

Bestämmelser om ny- och ombildning av
fastigheter finns i fastighets-
bildningslagen (1970:988). Nybildning av
fastigheter kan komma till stånd genom
avstyckning, klyvning eller
sammanläggning. Vidare kan fastigheter
ombildas genom fastighetsreglering. I 3
kap. fastighetsbildningslagen finns vissa
grundläggande villkor som gäller vid all
fastighetsbildning. Dessa bestämmelser
kompletteras av särskilda bestämmelser
som gäller specifikt för de särskilda
fastighetsbildningsinstituten.
Grundprincipen är att varje fastighet
skall vara "varaktigt lämpad för sitt
ändamål" med hänsyn till belägenhet,
omfång och övriga förutsättningar (3
kap. 1 §). Hänsyn skall tas till planer
och bestämmelser som gäller för området
(3 kap. 2 §).
I 3 kap. 5 - 7 §§ finns särskilda
bestämmelser för fastighetsbildning som
rör jordbruk och skogsbruk. I 3 kap. 5 §
stadgas sålunda att jordbruks- och
skogsbruksfastigheter för att anses
lämpade för sitt ändamål skall ha sådan
storlek, sammansättning och utformning
att de medger att det företag som skall
bedrivas på fastigheten blir "ekonomiskt
godtagbart" (i det följande benämnt det
företagsekonomiska villkoret). Vid
bedömningen av om företaget blir
ekonomiskt godtagbart skall hänsyn tas
till regionalpolitiska intressen och
betydelsen av att vården av natur- och
kulturmiljön främjas. Bestämmelsen fick
sin nuvarande utformning år 1990 (se
prop. 1989/90: 151, bet. 1990/91: BoU3).
Om fastighetsbildningen rör en jordbruks-
fastighet får den - enligt 3 kap. 6 § -
genomföras endast om den är till
övervägande nytta för jordbruksnäringen.
Är syftet med fastighetsbildningen att
nybilda eller förbättra en fastighet som
är avsedd för annat ändamål än jordbruk,
får åtgärden dock ske, om den inte medför
olägenhet av någon betydelse för
jordbruksnäringen. Mark avsedd för
skogsbruk får enligt 3 kap. 7 § inte
indelas på sådant sätt att möjligheterna
att ekonomiskt utnyttja skogen undergår
försämring av någon betydelse.
Enligt 3 kap. 9 § får en fastighet ny-
eller ombildas även om den inte blir
varaktigt lämpad för sitt ändamål, såvida
fastighetsindelningen förbättras och en
mera ändamålsenlig indelning inte motver-
kas. Bestämmelsen ger således möjlighet
att avvika från lämplighetskraven i 3
kap. 1 och 5 §§. Vidare får - enligt 3
kap. 10 § - fastighetsbildning som är
till övervägande nytta från allmän
synpunkt ske även om den skulle stå i
strid med bestämmelserna om skydd för
jordbruk och skogsbruk. Hänsynen till
andra näringar och samhällsintressen kan
alltså föranleda att man gör avsteg från
bestämmelserna i 3 kap. 6 och 7 §§.

Fastighetens storlek

En väsentlig fråga är givetvis vilken
storlek en fastighet skall ha för att
anses lämplig. Såsom framgår av 3 kap.
1 § fastighetsbildningslagen skall
lämplighetsprövningen anknyta till
fastighetens avsedda användningssätt.
I fråga om jordbruksfastigheter gällde
t.o.m. år 1990 att en sådan enligt 3 kap.
5 § fastighetsbildningslagen i dess
dåvarande lydelse skulle anses lämpad för
sitt ändamål endast om den medgav
"tillfredsställande lönsamhet hos det
företag som skall bedrivas på fastig-
heten". En motsvarande bestämmelse gällde
för skogsbruksfastigheter. Dessa
bestämmelser var nära kopplade till äldre
jordbrukspolitiska riktlinjer.
Bestämmelserna uppfattades ofta som ett
principiellt förbud mot bildandet av
jordbruks- och skogsbruksfastigheter som
inte gav sina innehavare full
sysselsättning och utkomst. Den ändring
av 3 kap. 5 § fastighetsbildningslagen
som beslutades år 1990 avsåg att
underlätta bildandet av mindre
jordbruksfastigheter. Det skedde mot
bakgrund av de förändrade
jordbrukspolitiska riktlinjer som hade
kommit till synes under 1980-talet och
bl.a. innebar att större vikt lades vid
regionalpolitiska hänsyn. Genom ändringar
i jordförvärvslagen (1979:230), som
trädde i kraft år 1987, hade lagstiftaren
redan vidgat möjligheterna att förvärva
en jordbruksfastighet i avsikt att
använda den för deltidsjordbruk.
Ändringen i 3 kap. 5 § fastig-
hetsbildningslagen var avsedd att utgöra
en anpassning till de jordbrukspolitiska
riktlinjer som gällde då lagstiftningen
beslutades år 1990. Ändringen gjorde det
möjligt att - inom vissa ramar - bilda
jordbruks- och skogsbruksfastigheter som
inte gav full utkomst till sin
innehavare.
Numera gäller därför det kravet att det
företag som skall bedrivas på den
åsyftade jordbruks- eller
skogsbruksfastigheten skall vara
ekonomiskt godtagbart. Härmed avses
enligt förarbetena (se prop. 1989/90:151
s. 23 f.) att företaget måste kunna ge
intäkter som täcker kostnaderna samt
rimlig ersättning för det arbete som
läggs ner. Det räcker att det är fråga om
ett deltidsjordbruk. En väsentlig
begränsning är dock att företaget måste
ge innehavaren hans huvudsakliga utkomst,
dvs. mer än 50 procent av hans
försörjning. Företag som endast ger
mindre bidrag till brukarens försörjning
skall alltså som regel inte godtas.
Särskilda hänsyn skall emellertid kunnas
tas där det är motiverat av
regionalpolitiska skäl. I lagtexten sägs
sålunda att regionalpolitiska intressen
skall beaktas. Det innebär enligt
förarbetena att, om det i ett
glesbygdsområde finns möjlighet att
kombinera ett jordbruksföretag med annan
näring, det skall finnas utrymme att
bilda även jordbruksfastigheter som inte
ger brukaren ens hans huvudsakliga
utkomst. Även hänsynen till vården av
natur- och kulturmiljön kan motivera att
vanliga lönsamhetskriterier inte
tillämpas. - De särskilda hänsynstaganden
som skall göras i glesbygdsområden har i
fastighetsbildningspraxis tillämpats i de
kommuner och kommundelar som anses som
"glesbygd" vid tillämpningen av
jordförvärvslagen (se 1 § nämnda lag och
4 § jordförvärvsförordningen, SFS
1991:736).
Även om den år 1990 beslutade
lagändringen har gjort det möjligt att
bilda mindre jordbruksfastigheter än
tidigare gäller dock fortfarande de
särskilda skyddsreglerna i 3 kap. 6 och
7 §§. Fastighetsbildningsåtgärden måste
alltså fortfarande vara till övervägande
nytta för jordbruksnäringen och får inte
innebära sådan indelning av skogsmark att
denna inte kan utnyttjas ekonomiskt. I
förarbetena till lagstiftningen
underströks särskilt att bärkraftiga och
utvecklingsbara familjejordbruk alltjämt
bör vidmakthållas (se bet. 1990/91:BoU3
s. 6).

2.1.2 Jordpolitiska målsättningar

Lämplighetskraven för jordbruks- och
skogsbruksfastigheter kom länge att
präglas av de riktlinjer för
jordbrukspolitiken som fastlades år 1967.
Dessa riktlinjer syftade bl.a. till
jordbrukets rationalisering och till
uppbyggandet av effektiva
jordbruksföretag. Detta har givetvis
kommit till uttryck i
fastighetsbildningspraxis och har
bidragit till den omfattande
strukturrationalisering av svenskt
jordbruk som har skett under de senaste
decennierna. De jord- och planpolitiska
målsättningarna har emellertid under de
senaste åren genomgått betydelsefulla
förändringar. Dessa förändringar
kännetecknas bl.a. av ökade hänsyn till
regionalpolitiska intressen och till
natur- och kulturvårdens intressen.

Den nya livsmedelspolitiken

År 1985 beslutade riksdagen om riktlinjer
för en samlad livsmedelspolitik. Dessa
innebar vissa förändringar i förhållande
till tidigare jordbrukspolitiska beslut.
Huvudmålet för livsmedelspolitiken angavs
vara att trygga Sveriges
livsmedelsförsörjning under kriser och
krig. En ytterligare målsättning var att
främja en god regional balans. Det
underströks också att jordbruket och
livsmedelsproduktionen måste ta hänsyn
till kravet på en god miljö och till
behovet av en långsiktig och planerad
hushållning med Sveriges naturresurser.
1985 års livsmedelspolitiska beslut
följdes av ändringar i jordförvärvslagen.
Dessa trädde i kraft den 1 juli 1987.
Lagens ursprungliga syfte hade varit att
åstadkomma rationaliseringar inom jord-
och skogsbruket. De nya
jordförvärvsreglerna kännetecknades av
minskade ambitioner när det gällde
rationaliseringen inom jordbruket. De
kännetecknades också av ett ökat
hänsynstagande till regionala
förutsättningar, av ökade möjligheter att
ta jordbruksmark ur jordbruksproduktion
samt av vissa hänsynstaganden till
landskapsvården. Fortfarande ansågs det
dock vara ett övergripande mål att
familjelantbruket skulle vidmakthållas.
Det borde särskilt eftersträvas att det
bildades företag som var ändamålsenliga
från regionalpolitisk synpunkt (se prop.
1986/87:122 s. 12 och 13).
Våren 1990 beslutade riksdagen om en ny
livsmedelspolitik. I regeringens
proposition till riksdagen konstaterade
föredragande departementschefen att den
dittills gällande livsmedelspolitiken
hade kännetecknats av dålig
måluppfyllelse med bl.a. kostsam överpro-
duktion, stigande livsmedelspriser,
negativa miljöeffekter och en negativ
regionalpolitisk utveckling (se prop.
1989/90:146 s. 29-35). Departementschefen
ansåg att en utgångspunkt för
livsmedelsproduktionen fortsättningsvis
borde vara att denna i princip skulle
vara underkastad samma villkor som andra
näringar. Han föreslog därför en ny
målformulering för livsmedelspolitiken.
Denna - som riksdagen sedermera godtog
(se bet. 1989/90:JoU25 s. 141 och rskr.
1989/90: 327) - innebar väsentligen

följande.

- Det övergripande målet för
livsmedelspolitiken bör vara en god
hushållning med samhällets totala
resurser.

- Prisutvecklingen på livsmedel skall
vara rimlig i förhållande till
prisutvecklingen på övriga varor och
tjänster. Konsumenternas val skall styra
produktionen.

- Landets livsmedelsförsörjning under

kriser och i krig skall tryggas.

- Vid val av markanvändning och
brukningsmetoder måste hänsyn tas till
kraven på en god miljö och långsiktig
hushållning med naturresurserna.
Miljömålet skall vara att slå vakt om ett
rikt och varierat odlingslandskap och att
minimera jordbrukets miljöbelastning.

- Producenterna skall få en skälig

ersättning för varor och tjänster.

- Livsmedelspolitiken bör bidra till
regional utjämning av sysselsättning och

välfärd.

Den nya livsmedelspolitiken innebär att
de interna marknadsregleringarna
avskaffas. Produktionen förutsätts
därigenom kunna anpassas till vad som kan
avsättas på kommersiella villkor. En
följd av detta blir att sysselsättningen
inom jordbruket kommer att minskas. Detta
kommer emellertid, menade den dåvarande
departementschefen, till stor del att
uppvägas av ett ökat inslag av
kompletterande sysselsättning, såsom
självsysselsättning i skogen, annat
företagande eller tjänst utanför
företaget (prop. 1989/90:146 s. 53-55).
Den regionala utjämning som
livsmedelspolitiken skall bidra till
borde enligt departementschefen
åstadkommas genom riktade åtgärder. Bl.a.
skall jordbruksnäringen i norra Sverige
ges särskilt stöd (prop. s. 91).
Samtidigt med beslutet om den nya
livsmedelpolitiken beslutade riksdagen om
ändringar i bl.a. lagen (1979:425) om
skötsel av jordbruksmark. Den tidigare
skötselplikten för jordbruksmark
avskaffades. Numera gäller som huvudregel
att jordbruksmark får tas ur
jordbruksproduktion åtta månader efter
det att anmälan därom har gjorts till
länsstyrelsen (4 § lagen om skötsel av
jordbruksmark).

De skogspolitiska målen

Den skogspolitik som har gällt hittills
beslutades år 1979. Det övergripande
målet för skogsbruket formuleras i 1 §
skogsvårdslagen (1979:429):

Skogsmark och skog på sådan mark skall
genom lämpligt utnyttjande av markens
virkesproducerande förmåga skötas så att
den varaktigt ger en hög och värdefull
virkesavkastning. Hänsyn skall tas även
till naturvården och andra allmänna

intressen.

I förarbetena betonades att man med
hänsyn till skogens stora betydelse för
landets ekonomi och sysselsättning bör
eftersträva en väl avvägd hushållning med
skogarna som gör det möjligt att
kontinuerligt utnyttja det virke som
skogarna kan ge. Vidare framhölls att
produktionsförutsättningarna hos den mark
som står till förfogande för
skogsproduktion bör utnyttjas på bästa
sätt. Stor vikt borde läggas vid att
skogsskötseln inriktas på en hög
volymproduktion av värdefullt virke.
Dessutom underströks att omsorgen om
sysselsättningen även i fortsättningen
bör få spela en väsentlig roll i
skogspolitiken. Hänsyn skall tas till
naturvårdens intressen.
I flera därpå följande riksdagsbeslut
har betydelsen av naturvårdshänsyn
understrukits. I 1991 års miljöpolitiska
beslut framhölls att man bör slå vakt om
den biologiska mångfalden och nyttja
naturresurserna på ett långsiktigt
hållbart sätt (se prop. 1990/91:90 s.
422 f.). Den ökade betoningen av
naturvårdshänsyn har också tagit sig
uttryck i statligt stöd till olika
skogsvårdsåtgärder.
Riksdagen har nyligen beslutat om en ny
skogspolitik (prop. 1992/93:226, bet.
1992/93:JoU15, rskr. 1992/93:352). Den
nya skogspolitiken gäller från den 1
januari 1994. I beslutet jämställs
produktionsmålet för skogsbruket med ett
nytt miljömål. Produktionsmålet för
skogsbruket preciseras på följande sätt.

"Skogen och skogsmarken skall nyttjas
effektivt och ansvarsfullt så att den
ger en uthålligt god avkastning.
Skogsproduktionens inriktning skall ge
handlingsfrihet i fråga om användningen
av vad skogen producerar" (prop. s. 32).

Som miljömål anges i propositionen
bevarandet av skogsmarkens naturgivna
produktionsförmåga. Biologisk mångfald
och genetisk variation i skogen skall
säkras. Skogen skall brukas så att växt-
och djurarter som naturligt hör hemma i
skogen ges förutsättningar att fortleva
under naturliga betingelser och i
livskraftiga bestånd. Skogens
kulturmiljövärden samt dess estetiska och
sociala värden skall värnas (prop.
s. 27).
I den skogspolitiska propositionen
framhåller föredragande departe-
mentschefen även sambandet mellan å ena
sidan en effektiv skogsproduktion och å
andra sidan sysselsättning och
försörjning. Det framhålls också att
arbete i skogsbruk på många håll är
nödvändigt som komplement till
sysselsättning inom andra sektorer (prop.
s. 34). I propositionen behandlas
emellertid inte frågor rörande lämplig
företags- och fastighetsstruktur inom
skogsbruket.

Jordförvärvslagen

1990 års beslut om en ny
livsmedelspolitik följdes av ytterligare
ändringar i jordförvärvslagen. De nya
reglerna trädde i kraft den 1 juli 1991.
Före den 1 juli 1991 gällde som
huvudregel att det för förvärv av
lantbruksegendom fordrades
förvärvstillstånd från lantbruksnämnden.
Bakom denna regel låg bl.a. syftet att
göra det möjligt för lantbruksnämnden att
verka för jordbrukets rationalisering.
I det nyssnämnda lagstiftningsärendet
uttalades att jordförvärvslagen inte har
varit något effektivt instrument för att
uppnå de uppställda målen (se prop.
1990/91:155 s. 17). Det framhölls också
att det är viktigt att den lagstiftning
som gäller för jordbruket inte utformas
så att en marknadsanpassning av näringen
försvåras. Rationaliseringssträvandena
bör därför i fortsättningen i princip
överlåtas till näringen. Detta är också,
menade departementschefen, en logisk
följd av att brukningsplikten för
jordbruksmark slopats. Mot den bakgrunden
finns det inte längre behov av någon
generell förvärvsprövning med hänsyn till
jordbrukets rationalisering (prop.
s. 22). Prövningen enligt
jordförvärvslagen, såvitt avser
rationalisering av jord- och skogsbruket,
bör i stället begränsas till
arronderingsförbättringar i starkt
ägosplittrade områden, bl.a. i Dalarna.
Däremot ansåg departementschefen att
möjligheterna att genom bestämmelser i
jordförvärvslagen beakta
glesbygdsintressena borde förstärkas så
att bestämmelserna kan användas som ett
självständigt regionalpolitiskt
instrument (prop. s. 18). Lagen borde
användas för att främja inte bara
sysselsättningen utan också bosättningen
i glesbygd (prop. s. 27).
Enligt jordförvärvslagen gäller numera i
huvudsak följande.
Om en lantbruksegendom, dvs. fast
egendom som är taxerad som
lantbruksenhet, förvärvas genom köp, byte
eller gåva eller vissa andra särskilt
angivna fång, fordras förvärvstillstånd i
tre särskilda situationer (se 3 a §).
För det första fordras förvärvstillstånd
om förvärvet avser egendom i glesbygd.
Detta gäller dock inte för den som i
minst ett halvår har varit bosatt i
glesbygd inom den kommun där egendomen är
belägen. Kravet på tillstånd gäller inte
heller den som i ett särskilt åtagande
har förbundit sig att vara bosatt på
fastigheten i fem år (3 b §). Om
förvärvstillstånd fordras, kan sådant
tillstånd vägras om egendomen behövs för
att främja sysselsättningen eller
bosättningen på orten (4 § första stycket
jordförvärvslagen). Regeringen har
bemyndigats att ange vilka kommuner eller
delar av kommuner som skall anses som
glesbygd (se jordförvärvsförordningen,
SFS 1991:736). Förteckningen över dessa
områden upptar framför allt kommuner och
församlingar i norra Sverige men också
ett betydande antal enstaka församlingar
i Svealands och Götalands skogs- och
mellanbygder.
För det andra fordras förvärvstillstånd
om förvärvet avser egendom i ett s.k.
omarronderingsområde, dvs. ett område med
mycket stark ägosplittring för vilket
länsstyrelsen har fastställt en plan för
rationalisering av ägostrukturen. Även
dessa områden finns förtecknade i en
bilaga till jordförvärvsförordningen.
Förteckningen upptar främst områden i
Kopparbergs län men även vissa områden i
Skaraborgs och Gävleborgs län. Inom dessa
områden kan förvärvstillstånd vägras om
förvärvet skulle försvåra ett
genomförande av planen (4 § andra stycket
jordförvärvslagen).
För det tredje fordras förvärvstillstånd
om förvärvaren är juridisk person.
Vissa typer av förvärv är undantagna
från lagens tillämpningsområde, bl.a.
förvärv från nära släktingar (se 2 §
jordförvärvslagen).
Sammanfattningsvis kan ändringarna i
jordförvärvslagen sägas innebära att de
rationaliseringssträvanden som tidigare
utgjorde lagens viktigaste syfte nu har
skjutits i bakgrunden och att lagen
numera syftar framför allt till att
främja bosättning och sysselsättning på
landsbygden.

2.1.3 Allmänna utgångspunkter

Departementspromemorians förslag
överensstämmer med mitt förslag (se
promemorian s. 16 - 20).
Remissinstanserna: Flertalet
remissinstanser har ställt sig positiva
till förändringar i den föreslagna
riktningen. Lantbrukarnas Riksförbund
(LRF), Statens naturvårdsverk,
Skogsstyrelsen och Överlantmätar-
myndigheten i Gotlands län har dock
avstyrkt förslaget, medan Göta hovrätt
har ifrågasatt behovet av lagändringar.
Skälen för mitt förslag: De ändringar i
fastighetsbildningslagen, som beslutades
år 1990, kan sägas ha inneburit en
anpassning till de ändringar i
jordförvärvslagen som trädde i kraft år
1987. När förslaget till ändringar i
fastighetsbildningslagen var föremål för
riksdagens prövning, var den nya
livsmedelspolitiken redan beslutad och
förslaget till ändringar i
jordförvärvslagen hade förelagts
riksdagen. Bostadsutskottet uttalade med
anledning härav att när den nya
livsmedelspolitiken fått fullt genomslag
och jordförvärvslagen fått en annan
inriktning det kunde finnas skäl att åter
överväga frågan om vilka villkor som
skall ställas vid fastighetsbildning för
jordbruks- och skogsbruksändamål (se bet.
1990/91:BoU3 s. 6). Enligt departe-
mentspromemorian är det därför motiverat
att nu på nytt överväga frågan vilka
allmänna villkor som skall gälla vid
fastighetsbildning på landsbygden.
Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har
motsatt sig departementspromemorians
förslag, bl.a. med hänvisning till att
det är för tidigt att ta upp frågan om
ändringar i fastighetsbildningslagen.
Enligt min mening är det angeläget att
fastighetsbildningslagen är utformad så
att man vid tillämpningen kan beakta
gällande jord- och regionalpolitik. De
allmänna villkoren vid bildande av
lantbruksfastigheter framstår efter den
nya livsmedelspolitikens tillkomst som
alltför restriktiva. Detta innebär en
hämsko för utvecklingen på landsbygden.
Jag anser därför att en översyn av 3 kap.
fastighetsbildningslagen inte bör skjutas
på framtiden.
Det svenska jordbruket har under lång
tid rationaliserats kraftigt.
Företagsstrukturen har förändrats och
antalet sysselsatta inom näringen har
minskat.
Även skogsbruket har genomgått
förändringar. Skogsdriften sköts nu med
hjälp av allt effektivare maskinsystem.
Tekniken kan antas komma att utvecklas
ytterligare. Sannolikt kommer både
plantering, röjning och avverkning
framdeles att kunna göras maskinellt med
god ekonomi. Utvecklingen går därför mot
att en allt mindre andel av skogsägarna
får sin huvudsakliga sysselsättning och
försörjning av aktivt skogsbruk. Det
finns visserligen fortfarande många
skogsägare som själva sköter sin skog och
antalet skogsägare som arbetar deltid i
den egna skogen torde rentav ha ökat
under de senaste åren. Såvitt kan bedömas
är det emellertid allt färre skogsägare
som får sin huvudsakliga utkomst av
arbete i skogen. Däremot kvarstår kravet
att hålla kostnaderna nere så att hinder
inte uppstår för ett aktivt skogsbruk i
skeden med pressade priser och stark
konkurrens på världsmarknaden. Det
innebär att fastighetsstrukturens
betydelse för skogsbruket fortfarande är
stor.
Rationaliseringen av jord- och
skogsbruksnäringarna hade fram till den
senaste lagändringen ett starkt stöd i
jordförvärvslagen. Den hade också ett
betydande stöd i
fastighetsbildningslagen. Numera utgör
jordförvärvslagen inte längre något
hinder för utveckling av nya
företagsmönster på landsbygden. Även
fastighetsbildningslagen har genom
lagändringen år 1990 gjorts något mera
flexibel. Fortfarande innehåller dock
lagen bestämmelser som begränsar
flexibiliteten. Syftet med dessa
bestämmelser är främst att skydda jord-
och skogsbruksnäringarna. Idag är
emellertid förhållandena på den svenska
landsbygden sådana att man knappast kan
åstadkomma en positiv utveckling enbart
genom regleringsåtgärder som syftar till
att skydda och prioritera de
traditionella lantbruksnäringarna i för-
hållande till andra verksamheter. De
traditionella lantbruksnäringarna kan
inte ensamma ge den sysselsättning och de
ekonomiska tillskott som fordras för att
landsbygden skall kunna leva.
Landsbygdens utveckling beror i stället
av flera andra faktorer.
Sålunda får kombinationer av olika
verksamheter - jordbruk, skogsbruk, annat
eget företagande och tjänst - ökad
betydelse för landsbygden. Många väljer i
dag att bo och bruka en mindre fastighet
på landsbygden samtidigt som de har sin
huvudsakliga utkomst från någon annan
verksamhet inom rimligt avstånd från
fastigheten. Denna utveckling förutsätter
dock att det finns tillgång till
fastigheter som i storlek och läge svarar
mot de önskemål som människor har.
En annan tendens är att människor i
högre grad än tidigare väljer någon form
av bosättning, där boende och arbete i en
tätort kombineras med fritidsboende på
landsbygden. Ofta önskar den fritids-
boende bedriva visst fritidsjordbruk
eller fritidsskogsbruk eller någon annan
form av markutnyttjande. Ett sådant
fritidsboende behöver i och för sig inte
alltid vara positivt för bygden. Ibland
kan det rentav minska möjligheterna till
åretruntboende. Där det råder konkurrens
om markresurserna bör därför - såsom
riksdagen uttalade i 1990 års
lagstiftningsärende - helårsboende
prioriteras framför fritidsboende (jfr
bet. 1990/91:BoU3 s. 8). Men i andra fall
kan fritidsboende och fritidslantbruk
bidra till att hålla landsbygden levande
genom att det lämnar ytterligare underlag
för kommersiell och offentlig service.
Landsbygdsutveckling måste alltså i
högre utsträckning än tidigare bygga på
människors boende och på åtgärder som gör
det mera attraktivt att bo på
landsbygden. Detta kan åstadkommas genom
att den enskilde ges större möjlighet att
självständigt äga och bruka mark och
genom att han får större frihet att
anpassa sin fastighet till egna särskilda
önskemål. Den enskildes önskemål bör
alltså ges större spelrum vid
fastighetsbildning.
Jordbrukets minskade markutnyttjande
innebär samtidigt att det finns mindre
anledning än tidigare att av hänsyn till
denna näring begränsa möjligheterna att
bilda mindre fastigheter. I stället torde
ökade möjligheter att bilda mindre
fastigheter skapa bättre förutsättningar
för det slag av boende och
kombinationsverksamhet som i framtiden
kan antas komma att dominera landsbygden.
Det finns sammanfattningsvis anledning
att sträva efter en ordning som ger
utrymme för mera småskaliga och flexibla
lösningar än som hittills har ansetts
kunna komma i fråga vid
fastighetsbildning på landsbygden. Det
finns också anledning att anpassa
fastighetsbildningslagens regler närmare
till vad som numera gäller enligt
jordförvärvslagen. Sålunda bör det vara
möjligt att tillmäta främjandet av
sysselsättning och bosättning i
glesbygden ökad vikt.
Jag vill emellertid understryka att det
fortfarande bör ställas stora krav på
fastighetsindelningens ändamålsenlighet.
Det förhållandet att
rationaliseringsmålet har fått minskad
betydelse på jordförvärvslagens område
bör sålunda inte föranleda lika
långtgående förändringar i
fastighetsbildningslagstiftningen. En
självklar utgångspunkt för denna måste
vara att den syftar till en med hänsyn
till omständigheterna rationell och
varaktig fastighetsstruktur. Det är från
såväl nationell som enskild synpunkt
väsentligt att fastighetsstrukturen ger
möjlighet till en rationell
markanvändning. Detta intresse får sedan
vägas mot andra allmänna och enskilda
intressen. I och med den nya livsme-
delspolitiken torde i och för sig
myndigheterna ha mindre anledning än
tidigare att verka för rationaliseringar
av fastighetsstrukturen med hänsyn till
jordbrukets intressen. Behovet av att
rationalisera fastighetsstrukturen
kvarstår emellertid på flera håll och är
särskilt påtagligt i s.k. omarronderings-
områden. Härtill kommer att fastig-
hetsbildningslagens regler också utgör
ett skydd mot försämringar av fastig-
hetsstrukturen. Även efter det att den
nya livsmedelspolitiken har införts
kvarstår ett behov av att förhindra
sådana försämringar.
Jag finner det därför motiverat att även
i fortsättningen ha mera restriktiva
regler för ny- och ombildning av
fastigheter än vad som svarar mot den
kvarstående regleringen i jordförvärvs-
lagen. Möjligheterna att bilda mindre
jordbruks- och skogsbruksfastigheter bör
emellertid vidgas, främst genom att
regionalpolitiska intressen tilläggs ökad
vikt. Enligt min mening kan detta
åstadkommas enbart genom ändringar i
lämplighets- och skyddsbestämmelserna i 3
kap. fastighetsbildningslagen.
Ett par remissinstanser har menat att
förslaget i departementspromemorian inte
i tillräcklig utsträckning beaktar
naturvårdens intressen. Sålunda har
Naturvårdsverket avstyrkt förslaget med
hänvisning till bl.a. effekterna för
naturvården. Enligt verket kan det antas
att en uppsplittring av större
skogsfastigheter kan få negativa
konsekvenser för naturvården. Verket har
bl.a. hävdat att stora fastigheter ger
bättre möjligheter att bedriva ett
flexibelt och naturvårdsanpassat
skogsbruk. Boverket har - utan att
avstyrka det framlagda förslaget -
framhållit att lagstiftningen bör
omprövas också med natur- och
kulturvårdsintressena som utgångspunkt.
Det är givetvis väsentligt att också
natur- och kulturmiljövårdens intressen
vägs in i de nu aktuella bedömningarna.
Naturvårdsverkets uppfattning att stora
fastigheter ger bättre förutsättningar
för en god naturvård kan i och för sig
vara riktig. Å andra sidan skapar många
små fastigheter förutsättningar för en
variation i skogslandskapet, vilket
gynnar en biologisk mångfald. Vad
Naturvårdsverket har anfört utgör därför
enligt min mening inte skäl nog att avstå
från ändringar i
fastighetsbildningslagstiftningen. Såsom
jag längre fram återkommer till anser jag
emellertid att det skogspolitiska
miljömålet bör beaktas inom ramen för den
särskilda skyddsregeln för skogsnäringen.
LRF har hävdat att
departementspromemorians förslag rubbar
den nuvarande balansen mellan å ena sidan
näringarnas intressen och å andra sidan
regionalpolitiska intressen på ett sådant
sätt att det kommer att innebära men för
näringarna. Förbundet har med hänvisning
härtill avstyrkt departementspromemorians
förslag. För egen del ser jag emellertid
en viss förstärkning av de
regionalpolitiska intressena och en viss
försvagning av skyddet för jordbruket som
naturliga konsekvenser av den nya
livsmedelspolitiken och jordför-
värvslagens nya lydelse. Det är rimligt
att detta återspeglas i fastig-
hetsbildningsverksamheten. Även i
fortsättningen bör emellertid
lagstiftningen ge jordbruksnäringen ett
särskilt skydd. Till den frågan
återkommer jag längre fram.
Göta hovrätt har under
remissbehandlingen av departementspro-
memorian ifrågasatt behovet av
lagändring. Hovrätten har hänvisat till
att fastighetsbildningslagen är en ramlag
som redan i dag ger tolkningsutrymme att
beakta den vid varje tidpunkt rådande
jordpolitiken. Jag delar uppfattningen
att fastighetsbildningslagen är och bör
vara en ramlag. Det är inte lämpligt att
tynga lagen med materiella föreskrifter
som ansluter till aktuella jordpolitiska
riktlinjer. Det har emellertid visat sig
att tillämpningen av 3 kap. fastighets-
bildningslagen genom 1990 års
lagändringar och de därvid gjorda
förarbetsuttalandena har låsts fast i en
numera övergiven jordpolitik. Det gäller
i synnerhet de uttalanden som gjordes i
förarbetena om att det företag som skall
bedrivas på en jordbruks- eller
skogsbruksfastighet skall ge brukaren
hans "huvudsakliga utkomst". Det gäller
också uttalandena om i vilken omfattning
s.k. kombinationsverksamhet skall kunna
beaktas.
På grund av det anförda är det enligt
min mening nödvändigt att på nytt ändra 3
kap. 5 § för att göra det möjligt att
anpassa regelsystemets tillämpning till
rådande jordbruks- och skogspolitik. Även
bestämmelserna i 3 kap. 6 och 7 §§ bör
ses över. Det är viktigt att dessa
ändringar sker med beaktande av att
fastighetsbildningslagen utgör en ramlag
som ger utrymme för att beakta framtida
ändrade synsätt på jordbrukspolitikens
eller skogspolitikens områden.
Lagrådet har - bl.a. med hänvisning till
att mina förslag har sin grund i en
väsentligt annorlunda syn på jord- och
skogsbrukspolitiken än den som rådde vid
fastighetsbildningslagens tillkomst -
ifrågasatt om inte förslagen borde ha
föranlett en mer omfattande översyn av 3
kap. än som nu har genomförts. För egen
del anser jag att en sådan mer omfattande
översyn inte är nödvändig. Det är
visserligen riktigt att den jordpolitik
som gällde vid fastighetsbildningslagens
tillkomst var väsentligen annorlunda än
den som gäller i dag. Lagen var
emellertid redan i sin ursprungliga
lydelse avsedd att utgöra en ramlag vars
tillämpning skulle kunna anpassas till
förändringar i jordpolitiken. Den nya
jordbruks- och skogspolitiken fordrar
därför enligt min mening inte någon
genomgripande omarbetning av 3 kap.
fastighetsbildningslagen.
2.1.4 Jordbruksfastigheter; det
företagsekonomiska villkoret

Mitt förslag: Huvudprincipen vid
bedömningen av om en jordbruksfastighet
är lämplig för sitt ändamål (se 3 kap.
5 § fastighetsbildningslagen) skall
vara att det företag som skall bedrivas
på fastigheten kan ge ett godtagbart
ekonomiskt utbyte. Vad som är "ett
godtagbart ekonomiskt utbyte" skall
bedömas mot bakgrund av den vid varje
tidpunkt gällande jordpolitiken.

Departementspromemorians förslag: I
promemorian föreslås att huvudprincipen
vid prövningen av om en
jordbruksfastighet är lämplig för sitt
ändamål liksom hittills skall vara att
det företag som bedrivs på fastigheten är
"ekonomiskt godtagbart". Med "ekonomiskt
godtagbart" skall enligt promemorian
förstås att fastigheten kan ge sin
brukare hans huvudsakliga utkomst (se
promemorian s. 20 - 25).
Remissinstanserna: Förslaget om att det
företagsekonomiska villkoret skall bestå
har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av flertalet remissinstanser.
Tekniska högskolan i Stockholm (KTH) har
dock förordat att begreppet "ekonomiskt
godtagbart" ersätts med "godtagbart ur
skötselsynpunkt", medan Lantmäteriverket
har velat ge begreppet "ekonomiskt
godtagbart" en ny innebörd, nämligen att
det skall kunna "ge ett positivt bidrag
till brukarens försörjning".
Jordbruksverket har hävdat att det
företagekonomiska villkoret i 3 kap. 5 §
inte längre fyller någon uppgift och att
paragrafen därför bör upphävas. Även
Länsstyrelsen i Älvsborgs län och ett par
lantmäterimyndigheter har ifrågasatt om
inte 3 kap. 5 § bör upphävas.
Skälen för mitt förslag: Vid bedömningen
av vilka begränsningar som bör ställas
upp i fråga om ny- eller ombildning av
jordbruksfastigheter finns det anledning
att väga in flera olika intressen. Bland
dessa märks främst intresset av att
jordbruksmarken utnyttjas på ett från
nationell synpunkt lämpligt sätt.
Fastighetsbildning bör sålunda inte ske
så att den motverkar intresset av en
tryggad livsmedelsförsörjning, ett
livskraftigt jordbruk inom landet och
möjligheterna att bygga upp
konkurrenskraftiga företag. Dessutom bör
fastighetsbildningsreglerna rymma
möjligheter att värna regionalpolitiska
intressen och beakta natur- och
kulturvårdens intressen. Samtidigt måste
reglerna utformas så att
fastighetsindelningen blir enkel och
lättöverskådlig.
Idag gäller som huvudregel att det
jordbruksföretag som skall bedrivas på
fastigheten skall vara "ekonomiskt
godtagbart" (3 kap. 5 §). Enligt
förarbetena innebär det bl.a. att
företaget skall kunna ge brukaren hans
"huvudsakliga utkomst".
Frågan om dessa ekonomiska
lämplighetsvillkor bör behållas
behandlades av bostadsutskottet i samband
med 1990 års ändringar i
fastighetsbildningslagen. Utskottet
avstyrkte då två motioner enligt vilka
det särskilda lönsamhetskriteriet i
3 kap. 5 § skulle slopas. När effekterna
av den nya livsmedelspolitiken får fullt
genomslag och jordförvärvslagen ändrats
kunde det, enligt utskottet, finnas
anledning att åter överväga frågan vilka
villkor som skall ställas vid fastighets-
bildning för jordbruks- och
skogsbruksändamål.
Att en fastighet skall ha med hänsyn
till sitt ändamål lämplig utformning och
lämpligt omfång följer i och för sig
redan av bestämmelserna i 3 kap. 1 §.
Dessa bestämmelser är emellertid allmänt
hållna och ger inte någon ledning
beträffande vilka ekonomiska krav som
skall ställas på fastigheter som är
särskilt avsedda för bedrivande av
rörelse. Visserligen finns det, såsom
Jordbruksverket har framhållit, inte
längre några generella lönsamhetsmål för
jordbruket. Jag finner det emellertid
naturligt att det fortfarande bör gälla
vissa ekonomiska kriterier för bildandet
av fastigheter som är avsedda för jord-
eller skogsbruk, dvs. för aktivt,
varaktigt markutnyttjande. Sålunda bör
det inte komma ifråga att genom ny- eller
ombildning tillskapa jordbruksfastigheter
som inte har förutsättningar att ge ett
rimligt ekonomiskt överskott och som
därför inte heller i någon omfattning kan
bidra till brukarens försörjning. Det är
enligt min mening av värde om det kommer
till uttryck i lagtexten att sådana
ekonomiska överväganden måste göras.
Därmed skapas bättre förutsättningar för
en enhetlig tillämpning av regelverket.
Härtill kommer att en ramlag av det slag
som fastighetsbildningslagen utgör bör
vara utformad så att den ger möjlighet
att beakta de ytterligare krav som
framtida jord- och livsmedelspolitiska
ställningstaganden kan föranleda.
Jag anser alltså att 3 kap. 5 §
fastighetsbildningslagen bör innehålla
ett företagsekonomiskt villkor.
När man tar ställning till hur
långtgående ett sådant villkor skall vara
bör bl.a. följande beaktas. Ett
vidmakthållande av det företagsekonomiska
villkoret sådant det idag uppställs i
3 kap. 5 § och närmare har beskrivits i
förarbetena till 1990 års lagstiftning
torde fortfarande ha påtagliga positiva
effekter. En fastighetsstruktur som
medger bärkraftiga heltids- eller
deltidsjordbruk kan, särskilt i de
områden där jordbruksnäringen har stark
livskraft, skapa bättre förutsättningar
för bosättning och sysselsättning i
bygden.
Men det måste också beaktas att det i
vissa delar av landet saknas
förutsättningar för att bilda eller
vidmakthålla bärkraftiga bruknings-
enheter. I sådana områden finns det en
risk för att ett upprätthållande av det
nu gällande villkoret i 3 kap. 5 §,
framför allt det i förarbetena uppställda
kravet på "huvudsaklig utkomst",
förhindrar småskaliga lösningar som kan
främja sysselsättning och bosättning på
orten. Efter ändringarna i
jordförvärvslagen och skötsellagen är det
inte heller nödvändigt att låta
ekonomiska bedömningsgrunder och
rationaliseringsaspekter få den avgörande
betydelse i fastighetsbildningssammanhang
som de hittills har haft. Övervägande
skäl talar därför för att det
företagsekonomiska villkoret i 3 kap. 5 §
bör jämkas så att det i tillämpningen ges
större utrymme för ny- och ombildning av
mindre fastigheter.
I departementspromemorian har förordats
att huvudprincipen liksom hittills skall
vara att det företag som skall bedrivas
på fastigheten skall vara "ekonomiskt
godtagbart", dvs. ge brukaren hans huvud-
sakliga utkomst. Jag delar i och för sig
uppfattningen att det fortfarande finns
anledning att ha som utgångspunkt att en
ny- eller ombildad jordbruksfastighet
skall kunna ge brukaren hans huvudsakliga
utkomst. Enligt min mening har det
emellertid visat sig att det inte är
lämpligt att generellt knyta den
ekonomiska lämplighetsbedömningen till
ett sådant rekvisit. Det ger nämligen
inte tillräckliga möjligheter att anpassa
lagens tillämpning till ändringar i jord-
politiken.
Begreppet "ekonomiskt godtagbart" bör
därför jämkas. I lagtexten bör uppställas
ett krav på att det företag som skall
bedrivas på fastigheten kan ge ett
"godtagbart ekonomiskt utbyte". Den
närmare innebörden av detta bör enligt
min mening kunna bestämmas med hänsyn
till den vid varje tidpunkt gällande
jordpolitiken. Ett generellt minimikrav
bör dock, så som jag tidigare har antytt,
vara att fastigheten har förutsättningar
att ge ett visst överskott och att
verksamheten kan ge ett inte obetydligt
bidrag till brukarens försörjning.
Vid bedömningen av vad som är ekonomiskt
godtagbart bör hänsyn tas till
möjligheterna att kombinera verksamheten
på fastigheten med annan verksamhet.
Vidare bör särskilda hänsyn tas i
glesbygd. Till detta återkommer jag i det
följande.

2.1.5 Skogsbruksfastigheter; det
företagsekonomiska villkoret

Mitt förslag: Det företagsekonomiska
villkoret för skogsbruksfastigheter
jämkas på samma sätt som för
jordbruksfastigheter.

I departementspromemorian har
föreslagits att det företagsekonomiska
villkoret för skogsbruksfastigheter
utformas på samma sätt som har
föreslagits i fråga om
jordbruksfastigheter (se promemorian
s. 28 -31).
Remissinstanserna: Flertalet
remissinstanser har tillstyrkt departe-
mentspromemorians förslag eller har
lämnat det utan erinran. Länsstyrelserna
i Kopparbergs län och Jämtlands län har
förordat att 3 kap. 5 §
fastighetsbildningslagen upphävs såvitt
gäller skogsbruksfastigheter.
Skälen för mitt förslag: Även för
skogsbruksfastigheter gäller idag att det
företag som bedrivs på fastigheten skall
vara "ekonomiskt godtagbart". Ett sådant
kriterium har vissa fördelar. Det
understryker betydelsen av att vissa
företagsekonomiska bedömningar måste
göras vid fastighetsbildningen. Det
motverkar en långtgående splittring av
skogsbeståndet, vilket kan vara av
positiv betydelse för skogsnäringen. Det
garanterar ett bättre
försörjningsunderlag för den enskilde
skogsägaren. Det går emellertid knappast
att belägga något helt proportionellt
samband mellan storleken på en
skogbruksfastighet och fastighetens
avkastning. Här torde i stället - vid
sidan av markens skiftande naturliga
förutsättningar för skogstillväxt -
sådana förhållanden som ägarens
personliga engagemang och kunnighet samt
fastighetens arrondering vara av större
betydelse. Den förstnämnda av dessa
faktorer går givetvis inte att påverka i
fastighetsbildningssammanhang. Den andra
kan tillgodoses genom den skyddsregel som
för närvarande finns i 3 kap. 7 §. Mot
den bakgrunden kan det synas som att det
inte längre är nödvändigt att
upprätthålla det företagsekonomiska
villkoret vid bildandet av
skogsbruksfastigheter. Betydelsen av att
kriteriet upprätthålls får vägas mot
andra intressen.
Ett upprätthållande av det nuvarande
företagsekonomiska villkoret kan
visserligen också inom skogsbruket ha
positiva sysselsättningseffekter.
Betydelsen härav torde dock vara
begränsad. Antalet skogsägare som har
sitt huvudsakliga arbete i den egna
skogen torde, som tidigare har nämnts,
vara i avtagande. I en del fall framstår
fastighetsägarens inkomster av
skogsbruket snarast som en kapitalinkomst
från den förmögenhet som fastigheten
utgör. Den hittillsvarande tillämpningen
av fastighetsbildningslagen - som i stor
utsträckning knutit an till den i
förarbetena förordade principen om att
fastigheten skall kunna ge brukaren hans
huvudsakliga utkomst - utgör därför inte
någon garanti för sysselsättning och
bosättning i glesbygd. Tvärtom torde en
låsning vid denna princip försvåra en
sådan flexibel markanvändning som skulle
kunna gagna sysselsättning och bosätt-
ning.
Jag vill emellertid inte heller i fråga
om skogsbruksfastigheter gå så långt som
till att förorda att det
företagsekonomiska villkoret utmönstras
ur lagstiftningen. Jag finner det rimligt
att lagstiftningen även i fortsättningen
ger tydligt uttryck för att vissa
ekonomiska överväganden måste göras när
en skogsbruksfastighet ny- eller
ombildas. Det är sålunda naturligt att
sådana fastigheter inte bör få bildas som
inte har förutsättningar att ge ett visst
rimligt utbyte av fastigheten. Ett
ytterligare skäl för att behålla ett
företagsekonomiskt villkor i
lagstiftningen är att det ger möjlighet
att fånga upp eventuella nya framtida
skogspolitiska överväganden.
Det företagsekonomiska villkoret bör
emellertid enligt min mening inte längre
generellt knytas till begreppet
"ekonomiskt godtagbar" eller till frågan
om fastigheten kan ge sin brukare hans
"huvudsakliga utkomst". Det framstår i
fråga om rena skogsfastigheter över huvud
taget inte som vare sig realistiskt eller
lämpligt att fordra att de skall kunna ge
sina brukare deras huvudsakliga utkomst,
eftersom det skulle ställa mycket stora
krav på fastighetens areal. Härtill
kommer att - såsom jag redan betonat i
fråga om jordbruksfastigheter - det inte
är lämpligt att i en ramlag av
fastighetsbildningslagens slag anknyta
till ett så förhållandevis statiskt
begrepp som "huvudsaklig utkomst".
Jag förordar därför att det
företagsekonomiska villkoret i fråga om
skogsbruksfastigheter jämkas på samma vis
som jag har föreslagit i fråga om
jordbruksfastigheter. Det bör alltså
generellt krävas att det företag som
skall bedrivas på en ny- eller ombildad
skogsfastighet ger ett godtagbart
ekonomiskt utbyte. Jag avser att i
specialmotiveringen närmare redogöra för
min uppfattning om innebörden i detta
krav. Återigen vill jag emellertid
framhålla att en sådan bestämmelse bör
tolkas mot bakgrund av vid varje tidpunkt
gällande jord- och skogspolitik.
Lagstiftningen bör också i fråga om
skogsbruksfastigheter utformas så att det
finns utrymme att beakta
fastighetsägarens möjligheter att
kombinera skogsbruket med annan
verksamhet på orten. Vidare bör särskild
hänsyn tas till intresset av att
sysselsättning och bosättning i glesbygd
främjas. Detta kommer jag att ta upp i
följande avsnitt.

2.1.6 Kombinationsverksamhet

Mitt förslag: Vid bedömningen av om det
företag som skall bedrivas på en
jordbruks- eller skogsbruksfastighet
ger ett godtagbart ekonomiskt utbyte
skall man alltid kunna ta hänsyn till
möjligheterna att kombinera
verksamheten på fastigheten med annan
varaktig verksamhet på orten.

Enligt departementspromemorian bör det
vid bedömningen av vad som är "ekonomiskt
godtagbart" fästas större vikt vid
regionalpolitiska intressen, dvs.
främjandet av sysselsättning och
bosättning på landsbygden. Det föreslås
också att det generellt - och alltså inte
enbart i glesbygd - skall vara möjligt
att beakta fastighetsägarens möjligheter
att komplettera intäkterna av fastigheten
med intäkter av annan verksamhet (se
promemorian s. 21 - 25).
Remissinstanserna: Flertalet
remissinstanser har tillstyrkt departe-
mentspromemorians förslag eller lämnat
förslaget utan erinran. Kommunförbundet
har dock ansett att bestämmelserna bör
ges en mera allmän utformning. Andra
remissinstanser har uttryckt en liknande
uppfattning. Några remissinstanser, bl.a.
Gävle tingsrätt, har menat att förslaget
kan leda till en alltför individanknuten
fastighetsbildning för tillfälliga behov.
Det har också från lantmäterihåll hävdats
att förslaget kan leda till
tillämpningssvårigheter.
Skälen för mitt förslag: Enligt min
uppfattning bör lagstiftningen göra det
möjligt att mera generellt - och alltså
inte enbart i glesbygd -ta hänsyn till
möjligheterna att kombinera verksamheten
på fastigheten med annan verksamhet.
Samtidigt anser jag det vara väsentligt
att så inte sker annat än där det finns
långsiktiga förutsättningar för sådan
kombinationsverksamhet. Jag anser därför
att endast varaktig
kombinationsverksamhet bör beaktas, dvs.
sådan verksamhet som kan antas bestå
under en längre tid. Om bestämmelsen
utformas på det sättet, kommer den inte
heller i konflikt med det
varaktighetskrav som enligt 3 kap. 1 §
andra stycket första meningen fastighets-
bildningslagen gäller vid all
fastighetsbildning.
Några remissinstanser har menat att
bestämmelsen om beaktande av
kombinationsverksamhet kan leda till att
fastighetsbildningsmyndigheterna tvingas
pröva sökandens personliga
förutsättningar att driva verksamhet av
visst slag. De har bl.a. på grund härav
ansett att förslaget kan leda till
tillämpningssvårigheter.
När det gäller frågan i vad mån
sökandens personliga förutsättningar
skall prövas i fastighetsbildningsärendet
uttalas i departementspromemorian att
bedömningen så långt möjligt bör frigöras
från den nuvarande ägarens person. Det
sägs också att bedömningen måste ta sikte
på de allmänna förutsättningar som finns
för att bedriva en varaktig
kombinationsverksamhet, dvs. de
möjligheter som finns för någon som äger
fastigheten att finna kompletterande
sysselsättning på orten.
Jag delar den uppfattning som kommer
till uttryck i departementspromemorian.
Bedömningen av vilka möjligheter det
finns att bedriva kombinerande verksamhet
bör alltså inte göras med hänsyn till den
aktuelle fastighetsägarens individuella
förutsättningar. Om fastighetsägaren inte
avser att bedriva någon
kombinationsverksamhet, ligger det dock i
sakens natur att det inte finns anledning
att beakta möjligheterna till sådan
verksamhet i fastighetsbildningsärendet.
Föreligger det emellertid allmänna
förutsättningar att kombinera
jordbruksföretaget med annan varaktig
verksamhet på orten och påstår
fastighetsägaren att han ämnar göra det,
bör ett sådant påstående godtas såvida
det inte står klart att påståendet är
felaktigt. - Om prövningen sker utifrån
dessa riktlinjer, torde några påtagliga
tillämpningssvårigheter inte komma att
uppstå.
Lagrådet har i sitt yttrande berört
bestämmelsen i 3 kap. 1 § andra stycket
andra meningen. Där föreskrivs att
fastighetsbildning inte får äga rum om
ändamålet med hänsyn till sin art och
övriga omständigheter bör tillgodoses på
något annat sätt än genom
fastighetsbildning. Jag återkommer i
specialmotiveringen till förhållandet
mellan den bestämmelsen och den
föreslagna bestämmelsen om att man i
större utsträckning än för närvarande
skall beakta kombinationsverksamhet. Jag
vill emellertid redan här understryka att
den av Lagrådet aktualiserade
bestämmelsen enligt min mening även i
fortsättningen bör beaktas vid
fastighetsbildning som berör jordbruk och
skogsbruk.
Jag avser också att i
specialmotiveringen återkomma till vilken
inverkan den nu förordade lagändringen
bör få på dagens fastighetsbildning. Jag
vill emellertid redan här understryka att
dessa uttalanden gäller lagens avsedda
effekter med den jord- och regionalpo-
litik som gäller idag. Om jord- eller
regionalpolitiken ändras, bör de till-
lämpande myndigheterna ha möjlighet att
tolka lagtexten mot bakgrund av de
förändrade synsätten.

3
2.1.7 Glesbygdsförhållanden

Mitt förslag: I glesbygdsområden skall
kunna ställas lägre krav på en
jordbruks- eller skogsbruksfastighets
ekonomiska ändamålsenlighet. En
förutsättning för detta skall dock vara
att fastighetsbildningen främjar
bosättning och sysselsättning på orten.

Departementspromemorians förslag
överensstämmer med mitt förslag (se
promemorian s. 21, 25 och 26).
Remissinstanserna: Flertalet
remissinstanser har tillstyrkt departe-
mentspromemorians förslag eller lämnat
det utan erinran.
Skälen för mitt förslag: I glesbygd, där
behovet av regionalpolitiska hänsyn är
särskilt stort, kan det vara motiverat
att vara något mindre restriktiv i fråga
om bildandet av små fastigheter. I dessa
områden är det ofta särskilt svårt att
kombinera jordbruket med annan varaktig
förvärvsverksamhet inom pendlingsavstånd.
Att under sådana förhållanden uppehålla
samma företagsekonomiska kriterium som i
andra delar av landet skulle innebära att
möjligheterna att bilda mindre
fastigheter skulle vara mycket begränsade
i vissa glesbygdsområden. Detta skulle i
sin tur försvåra nyinflyttning. All
bosättning i glesbygd bör uppmuntras,
också då den inte direkt kan kopplas till
någon varaktig sysselsättning. I områden
där det råder god tillgång på mark kan
även bosättning under endast en del av
året, t.ex. fritidsboende som förenas med
"fritidsjordbruk", vara av positiv
betydelse för glesbygden.
Mot denna bakgrund bör man vid
fastighetsbildning i glesbygd ta särskild
hänsyn till intresset av att
sysselsättning och bosättning främjas.
Det rekvisit som här ställs upp
överensstämmer i huvudsak med det som
finns i jordförvärvslagen. I
departementspromemorian uttalas dock att
intresset av att befintlig
fastighetsstruktur inte försämras gör det
befogat att i detta sammanhang vara mer
restriktiv än vid den prövning som skall
göras i tillståndsärenden enligt
jordförvärvslagen. Enligt
jordförvärvslagen får - bortsett från i
omarronderingsområden - förvärvstillstånd
vägras endast om egendomen behövs för att
främja sysselsättning och bosättning på
orten. Vid fastighetsbildning finns det
anledning att avvika från sedvanliga
ekonomiska kriterier endast om
fastighetsbildningsåtgärden i det
särskilda fallet främjar sysselsättning
eller bosättning på orten. Jag ansluter
mig i denna del till
departementspromemorians bedömning.

2.1.8 Skyddet för jordbruksnäringen

Mitt förslag: Skyddsregeln för
jordbruksnäringen i 3 kap. 6 §
fastighetsbildningslagen mjukas upp så
att den förhindrar endast sådan
fastighetsbildning som är ägnad att
medföra någon olägenhet av betydelse
för jordbruksnäringen.

Departementspromemorians förslag
överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran.
Skälen för mitt förslag: De ändringar
som jag har föreslagit i fråga om 3 kap.
5 § kan komma i konflikt med jordbrukets
intressen. Skadliga effekter, såsom
delning av bärkraftiga familjejordbruk
och ägosplittring, kan emellertid
förhindras genom bestämmelsen i 3 kap.
6 § fastighetsbildningslagen.
I dag gäller enligt 3 kap. 6 § att
fastighetsbildning som berör en
jordbruksfastighet normalt får genomföras
enbart om fastighetsbildningen är till
övervägande nytta för jordbruksnäringen.
Efter beslutet om en ny livsmedelspolitik
och de senaste ändringarna i
jordförvärvslagen är denna bestämmelse
enligt min mening alltför restriktiv och
den bör därför jämkas.
Fortfarande finns det dock skäl att
behålla vissa regler till skydd för
jordbruksnäringen. Detta gäller särskilt
om man i enlighet med mitt förslag till
ändringar i 3 kap. 5 § gör det möjligt
att bilda väsentligt mindre fastigheter.
Ett skäl för att regler till skydd för
jordbruksnäringen bör behållas är landets
behov av livsmedelsförsörjning under
kriser och i krig. Det bör inte komma i
fråga att dela upp bärkraftiga och
välarronderade familjejordbruk belägna i
landsdelar som är av särskild betydelse
för landets livsmedelsförsörjning. Det
gäller i synnerhet rationella
heltidsföretag i Götalands och Svealands
slättbygder och i vissa delar av
Norrland. Flera av dessa har byggts upp
med statligt stöd och de har ofta stor
betydelse för landets - eller,
beträffande norrländska företag,
landsdelens - livsmedelsförsörjning.
Vidare bör givetvis regelsystemet vara
utformat så att det förhindrar
ägosplittring och dålig skiftesindelning.
Det finns skäl att ställa särskilda krav
på redighet i fastighetsindelningen när
det är fråga om mindre fastigheter.
Någon form av yttersta spärr mot
fastighetsbildningsåtgärder som på ett
menligt sätt inverkar på
jordbruksnäringens intressen bör därför
enligt min mening finnas. En lämplig
begränsning kan vara att föreskriva att
fastighetsbildning som berör en
jordbruksfastighet inte får ske om
åtgärden är ägnad att medföra olägenhet
av någon betydelse för jordbruksnäringen.
Det motsvarar väsentligen det skydd som
jordbruksnäringen i dag åtnjuter vid
fastighetsbildning som syftar till
nybildning eller förbättring av fastighet
som är avsedd för annat ändamål än
jordbruk (se 3 kap. 6 § andra stycket
fastighetsbildningslagen).

4
2.1.9 Skyddet för skogsnäringen och
naturvården

Mitt förslag: Skyddsregeln i 3 kap. 7 §
fastighetsbildningslagen jämkas så att
den ger ökat skydd för skogsnäringen
och för skogsmiljön. Regeln utformas så
att den förhindrar bildandet av skogs-
bruksfastigheter som från
skogsnäringens eller naturvårdens syn-
punkt kan bedömas vara alltför små.

Departementspromemorians förslag
överensstämmer i huvudsak med mitt
förslag men tar inte upp skyddet för
skogsmiljön (se promemorian s. 28 och
31 - 33).
Remissinstanserna: Det stora flertalet
remissinstanser har tillstyrkt
departementspromemorians förslag till en
förstärkt skyddsregel för skogsnäringen
eller har lämnat förslaget utan erinran.
Lantmäteriverket har dock förordat att
skyddsregeln ges en annan utformning som
bl.a. ger möjlighet att vid tillämpningen
väga in regionalpolitiska intressen. Även
Länsstyrelsen i Västerbottens län har
förordat att skyddsregeln utformas på ett
sådant sätt.
Skälen för mitt förslag: Den ändrade
lydelse av 3 kap. 5 § som jag nu har
föreslagit (se avsnitt 2.1.5) kommer att
göra det lättare att bilda små
skogsfastigheter. Detta kan inverka
menligt på skogsnäringens och
naturvårdens intressen. Det är angeläget
att fastighetsbildningsreglerna inte står
i strid med rådande skogspolitiska mål.
Det gäller såväl intresset av att landets
skogstillgångar tas till vara på ett
rationellt sätt som intresset av att
olika miljöhänsyn inte eftersätts. Det
finns därför anledning att se över
skyddsregeln i 3 kap. 7 § fastighets-
bildningslagen, vilken innebär att mark
avsedd för skogsbruk inte får indelas på
sådant sätt att möjligheterna att
ekonomiskt utnyttja skogen undergår
försämring av betydelse.
Den nuvarande bestämmelsen i 3 kap. 7 §
är enligt min mening fortfarande
motiverad. Den tar emellertid
huvudsakligen sikte på fastighetsbildning
som medför dålig arrondering och
långtgående ägosplittring. Om det
företagsekonomiska villkoret tunnas ut på
det sätt som har föreslagits ovan, finns
det skäl att ytterligare förstärka
minimiskyddet för skogsnäringen.
Enligt min mening finns det anledning
att förhindra fastighetsbildningar som
innebär att befintliga skogsföretag delas
upp i alltför små enheter. En uppdelning
i små skogsbruksfastigheter kan - även om
de nya fastigheterna i och för sig är
välarronderade - innebära en fara för att
skogstillgångarna inte utnyttjas på ett
rationellt sätt. Det finns en risk för
att ägaren av en liten
skogsbruksfastighet inte har ett
tillräckligt ekonomiskt incitament att
bedriva ett rationellt skogsbruk. Det
finns också en risk för att värdefull
skogsmark i stället används endast som en
skyddszon kring bebyggelse eller enbart
blir föremål för extensivt nyttjande. En
uppdelning av en väl fungerande skogs-
bruksenhet kan också leda till andra
negativa konsekvenser, t.ex. därigenom
att investeringar som har gjorts i
företaget går till spillo.
Jag delar därför den i
departementspromemorian framförda upp-
fattningen att det är motiverat att
förstärka skyddet för skogsnäringen med
en särskild spärregel mot sådana
fastighetsbildningsåtgärder som innebär
en skadlig uppdelning av
skogsbruksfastigheter. En sådan spärregel
skulle sätta en gräns för hur pass små
skogsfastigheter som över huvud taget bör
kunna accepteras. Miniminivån bör inte
vara helt statisk utan vara beroende av
flera olika faktorer av det slag som är
av betydelse för det skogspolitiska
produktionsmålet. I enlighet med
riksdagens skogspolitiska beslut (prop.
1992/93:226, bet. 1992/93: JoU15, rskr.
1992//93:352), där det bl.a. uppställs
ett miljömål för skogspolitiken, är det
naturligt att bestämmelsen i 3 kap. 7 §
också ger möjlighet att i viss
utsträckning beakta även skyddet för
miljön.
Jag kommer i specialmotiveringen att
närmare redogöra för hur denna spärregel
enligt min mening bör tillämpas. Jag vill
emellertid redan här framhålla att jag -
i motsats till vad bl.a. Lantmäteriverket
har förordat - inte anser att
regionalpolitiska intressen bör tillmätas
någon självständig betydelse i detta
sammanhang. Det skulle riskera att rubba
balansen mellan skogsnäringens intressen
och de regionalpolitiska intressena. Den
eftersträvade förstärkningen av de
regionalpolitiska intressena kommer i
stället till stånd genom ändringarna i
3 kap. 5 § fastighetsbildningslagen. Med
den utformning som spärregeln enligt min
uppfattning bör ges är det emellertid
naturligt att regeln får mindre praktisk
betydelse i sådana glesbygdsområden där
det inte bedrivs något skogsbruk av

betydelse.

2.2 Förbud mot eller villkor för
skogsavverkning eller
annan åtgärd i samband med klyvning

Mitt förslag:
Fastighetsbildningsmyndigheten får
möjlighet att i samband med klyvning av
en fastighet meddela förbud eller
villkor för skogsavverkning eller
jord-, grus- eller sandtäkt.

Departementspromemorians förslag:
Överensstämmer med mitt förslag (se
promemorian s. 40 och 41).
Remissinstanserna: Förslaget har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Enligt 5 kap.
21 § fastighetsbildningslagen kan
fastighetsbildningsmyndigheten vid
fastighetsreglering förordna att
skogsavverkning eller jord-, grus- eller
sandtäkt inte får bedrivas på fastighet
som omfattas av regleringen eller att för
sådan åtgärd skall gälla särskilda
villkor som myndigheten bestämmer. Sådant
förordnande får meddelas om det kan
befaras att regleringen annars skulle
försvåras eller att oriktiga
ersättningsbelopp skulle fastställas.
Någon motsvarande bestämmelse finns inte
bland bestämmelserna om klyvning. Något
behov därav torde inte heller ha
förelegat så länge samtliga beslut
angående en samägd fastighet måste
godkännas av samtliga delägare. 1989 års
lag om förvaltning av vissa samägda
jordbruksfastigheter innebär emellertid
att flertalet beslut som rör fastighetens
nyttjande kan fattas genom
majoritetsbeslut. Vid klyvning av en
samägd fastighet kan därför en grupp
delägare - så länge tillträde inte har
skett - genom majoritetsbeslut besluta om
exempelvis skogsavverkning på en
styckningslott som tillkommer annan
delägare. Detta kan leda till att de
ersättningsbeslut som fattas vid
förrättningen blir felaktiga eller i vart
fall till att regleringen försvåras.
Fastighetsbildningsmyndigheten bör därför
ges möjlighet att tillämpa bestämmelserna
om förbud eller villkor rörande
skogsavverkning eller jord-, grus- eller
sandtäkt även vid klyvning. Jag föreslår
att ett stadgande om detta förs in i
11 kap. fastighetsbildningslagen.

2.3 Avvisande av ansökan på grund av
underlåtenhet att
betala förskott

Mitt förslag:
Fastighetsbildningsmyndigheten ges
möjlighet att avvisa en ansökan om
fastighetsbildning, om sökanden trots
föreläggande underlåter att betala ett
beslutat förskott på för-
rättningskostnaderna.

Promemorians förslag: Överensstämmer i
huvudsak med mitt förslag.
Remissinstanserna: Flertalet
remissinstanser har tillstyrkt pro-
memorians förslag eller lämnat det utan
erinran. Sveriges Lantmätareförening har
dock ställt sig tveksam till förslaget
och har i stället förordat att det införs
en ansökningsavgift samt en bestämmelse
om möjlighet att avvisa ansökan om
ansökningsavgiften inte erläggs.
Bakgrund: Kostnaderna för
fastighetsbildningsverksamheten
finansieras genom avgifter som tas ut för
de förrättningar som fastig-
hetsbildningsmyndigheten utför. I första
hand sker det genom s.k. taxeavgift (se
2 kap. 6 § fastighetsbildningslagen).
Bestämmelser om bestämmande och uttag av
sådana taxeavgifter finns i lant-
mäteritaxan (1971:1101).
Några ansökningsavgifter tas inte ut. I
stället består taxeavgiften av
sakersättning eller tidersättning.
Sakersättning utgår normalt med belopp
som finns angivna i en till
lantmäteritaxan fogad förteckning.
Tidersättning utgår efter tidsåtgången
för förrättningen och efter en timtaxa
som är beroende av resp. tjänstemans lön.
Som huvudregel skall taxeavgifterna
betalas först i efterskott. Enligt 12 §
andra stycket lantmäteritaxan får dock
Lantmäteriverket eller, efter verkets
bestämmande,
fastighetsbildningsmyndigheten för en
viss förrättning besluta att räkning för
utfört arbete skall upprättas innan
förrättningen har avslutats och att
förrättningskostnader skall betalas i
förskott. Belopp som har tagits upp i
räkning får enligt 16 § tas ut genom
utmätning.
När förrättningen avslutas skall
myndigheten ta ställning till hur
förrättningskostnaderna skall fördelas
mellan sakägarna (se 5 kap. 13 §, 10 kap.
10 §, 11 kap. 8 §, 12 kap. 14 § och
14 kap. 10 § fastighetsbildningslagen).
Fastighetsbildningslagen innehåller inte
några regler som ger
fastighetsbildningsmyndigheten möjlighet
att avvisa en ansökan eller ställa in en
förrättning om det kan befaras att
taxeavgifterna inte erläggs. Inte heller
om sökanden underlåter att erlägga ett
beslutat förskott kan
fastighetsbildningsmyndigheten avvisa
ansökan eller ställa in förrättningen.
Skälen för mitt förslag: Det har under
senare tid blivit allt vanligare att
sökanden i ett fastighetsbildningsärende
inte kan erlägga betalning för
kostnaderna för förrättningen. Detta
innebär förluster för staten. Särskilt
otillfredsställande är att
fastighetsbildningsmyndigheten kan vara
skyldig att fullfölja en förrättning,
trots att det på ett mycket tidigt
stadium står klart att sökanden saknar
medel att betala kostnaderna. Myndigheten
kan visserligen besluta om förskott och
även begära utmätning av förskottet. Men
detta innebär inte någon garanti för att
beloppet flyter in och begränsar inte
myndighetens skyldighet att fortsätta
förrättningsarbetet.
Lantmäteriverket har i en skrivelse till
Justitiedepartementet föreslagit att
fastighetsbildningsmyndigheten får
möjlighet att avvisa en ansökan om
fastighetsbildning om det finns skäl anta
att sökanden inte kommer att kunna betala
förrättningskostnaderna och det
föreligger särskilda skäl. Enligt
Lantmäteriverket bör sökandens
betalningsoförmåga kunna verifieras genom
att fastighetsbildningsmyndigheten begär
förskott på förrättningskostnaderna.
I Justitiedepartementets promemoria har
uttalats att det är mindre lämpligt att
knyta en avvisningsregel till bedömningen
av sökandens betalningsförmåga, eftersom
en sådan bedömning riskerar att bli
alltför skönsmässig och osäker. I
promemorian har i stället föreslagits att
fastighetsbildningsmyndigheten får rätt
att avvisa ansökningar i sådana fall då
sökanden, trots föreläggande, inte har
erlagt ett beslutat förskott.
Sveriges Lantmätareförening har under
remissbehandlingen av promemorian
förordat en något annorlunda ordning,
nämligen att det införs en
ansökningsavgift och att
avvisningsmöjligheten knyts till
underlåtenheten att betala denna.
Enligt min mening bör det finnas ett
visst utrymme för myndigheten att avvisa
ärenden i fall då det kan antas att
förrättningskostnaderna inte kommer att
bli betalda. Av rättssäkerhetsskäl bör
emellertid avvisning bara komma ifråga
när sökandens betalningsoförmåga har
verifierats genom underlåtenhet att
erlägga ett i ärendet förelagt belopp.
Detta belopp kan vara antingen - såsom
förutsatts i promemorian - ett förelagt
förskott på förrättningskostnader eller -
såsom förordats av Sveriges
Lantmätareförening - en förelagd
ansökningsavgift. För den lösning som har
förordats i promemorian talar att den
ansluter till det taxessystem som gäller
redan idag och att den ger utrymme för
att anknyta föreläggandet till ett belopp
som är lämpligt med hänsyn till
fastighetsbildningsärendets storlek. Jag
anser därför att promemorians lösning bör
väljas.
En sådan ordning förutsätter att
fastighetsbildningsmyndigheten redan
efter mottagandet av ansökan kan
förelägga sökanden att betala förskott.
Lagrådet har ansett att det i dag saknas
ett otvetydigt författningsstöd för att
besluta om att sökanden skall betala
förskott på förrättningskostnaderna innan
ansökan tas upp till prövning och att
förena ett sådant beslut med äventyr att
ansökan annars inte kommer att prövas.
Jag godtar Lagrådets uppfattning och
avser därför att ta initiativ till att
erforderligt författningsstöd kommer till
stånd genom en ändring i 12 §
lantmäteritaxan.
Enligt 4 kap. 9 §
fastighetsbildningslagen skall
fastighetsbildningsmyndigheten förelägga
sökanden att avhjälpa brister i ansökan.
På samma sätt bör enligt min mening
fastighetsbildningsmyndigheten, om den
har beslutat att förskott skall betalas
redan innan ansökan tas upp till
prövning, ha rätt att meddela sökanden
ett föreläggande om sådan betalning.
Om sökanden inte erlägger det förelagda
förskottet, bör fastighets-
bildningsmyndigheten ha möjlighet att
avvisa ansökningen på samma vis som om
sökanden har underlåtit att avhjälpa
någon brist i ansökan. Bestämmelsen om
avvisning bör dock vara fakultativ, dvs.
fastighetsbildningsmyndigheten bör i
varje enskilt fall avgöra om underlåten-
heten att betala förskott bör föranleda
avvisning eller ej.
På grund av de hänvisningar till
fastighetsbildningslagen som förekommer i
19 § anläggningslagen (1973:1149), 16 §
ledningsrättslagen (1973:1144) och 9 §
lagen (1987:11) om exploateringssamverkan
kommer de nu föreslagna bestämmelserna
att kunna tillämpas också vid
förrättningar enligt dessa lagar.
Bestämmelserna kommer också - till följd
av en hänvisning i 19 § lagen (1971:1037)
om äganderättsutredning och legalisering
- att kunna tillämpas vid legalisering.

3 Upprättat lagförslag m.m.

I enlighet med det anförda har inom
Justitiedepartementet upprättats förslag
till lag om ändring i
fastighetsbildningslagen.
Förslaget har granskats av Lagrådet.
De föreslagna lagändringarna bör kunna
träda i kraft den 1 januari 1994. Några
särskilda övergångsbestämmelser har inte
bedömts vara nödvändiga.
Lagändringarna torde inte föranleda
några kostnader för det allmänna.

5
4 Specialmotivering

Förslaget till
Lag om ändring i fastighetsbildningslagen
(1970:988)

3 kap. 5 §

För att en jordbruksfastighet skall
anses lämpad för sitt ändamål skall den
ha sådan storlek, sammansättning och
utformning att den medger att det
företag som skall bedrivas på
fastigheten ger ett godtagbart
ekonomiskt utbyte. Vid bedömningen härav
skall hänsyn tas till möjligheterna att
kombinera företaget med annan varaktig
verksamhet på orten. Särskild hänsyn
skall tas till intresset av att
sysselsättning och bosättning i glesbygd
främjas. Hänsyn skall också tas till
betydelsen av att vården av natur- och
kulturmiljön främjas.
Första stycket gäller även i fråga om
en skogsbruksfastighet.

Paragrafen innehåller det
företagsekonomiska villkoret (se första
stycket första meningen). Vid bedömningen
av om en jord- eller skogsbruksfastighet
är lämpad för sitt ändamål skall
utgångspunkten vara att den medger att
det företag som skall bedrivas på
fastigheten ger ett godtagbart ekonomiskt
utbyte. Detta innebär att det företag som
skall bedrivas på fastigheten alltid
måste lämna ett visst positivt bidrag
till brukarens försörjning. Vad som
härutöver skall krävas för att företaget
skall anses vara ekonomiskt godtagbart
måste bestämmas med hänsyn till bland
annat de jordbrukspolitiska och
skogspolitiska riktlinjer som
statsmakterna har beslutat om. Det
innebär att innebörden i begreppet kan
förändras från en tid till en annan.
Härtill kommer att gällande
regionalpolitiska synsätt jämte hänsynen
till natur- och kulturvården måste vägas
in i bedömningen.
Enligt paragrafen uppställs alltså inte
något allmänt krav på att det företag som
bedrivs på fastigheten skall kunna ge
brukaren hans huvudsakliga utkomst. För
jordbruksfastigheter torde det dock
fortfarande vara naturligt att ha detta
som utgångspunkt. Denna utgångspunkt bör
det vara möjligt att avvika från när det
finns förutsättningar för att kombinera
verksamheten på fastigheten med annan
verksamhet på orten eller när
regionalpolitiska intressen talar för
det. När det gäller rena
skogsbruksfastigheter torde det däremot -
utifrån idag gällande förhållanden - inte
vara meningsfullt att söka bibehålla en
liknande utgångspunkt. Intresset av att
förhindra en alltför långtgående
uppsplittring av skogsbeståndet kan i
sådana fall tillgodoses genom
skyddsregeln i 3 kap. 7 §. Vid
bedömningen av om en skogsbruksfastighet
kan anses lämpad för sitt ändamål bör
hänsyn kunna tas inte enbart till den
virkesavkastning som fastigheten kan ge
utan därjämte bör även möjligheterna att
erhålla annan avkastning av fastigheten,
t.ex. genom jakt, fiske eller
bärplockning, beaktas.
Bedömningen kan alltså utfalla olika
beroende på om fastigheten anses som
jordbruksfastighet eller
skogsbruksfastighet. Detta kan i vissa
fall aktualisera frågan om en fastighet
som består av både jordbruksmark och
skogsmark är att anse som
jordbruksfastighet eller
skogsbruksfastighet. Den frågan bör
liksom hittills (se prop. 1969:128
s. B 152) i första hand bedömas med
hänsyn till vilket ändamål som är det för
fastigheten dominerande. En fastighet på
vilken det bedrivs ett kombinerat jord-
och skogsbruk bör bedömas som
jordbruksfastighet om jordbruksdelen har
sådan omfattning och effektivitet att
jordbruket kan anses som bärkraftigt
eller utvecklingsbart. Om så inte är
fallet, får fastigheten anses som
skogsbruksfastighet.
I lagtexten (se första stycket, andra
meningen) har också tagits in en särskild
föreskrift om att möjligheterna till
kombinationsverksamhet generellt skall
beaktas vid bedömningen av om ett företag
ger ett godtagbart ekonomiskt utbyte.
Hänsyn skall sålunda generellt tas till
förutsättningarna att kombinera jord-
eller skogsbruket med annan verksamhet på
orten. Sådan hänsyn skall redan i dag tas
där särskilda regionalpolitiska intressen
föranleder det, dvs. främst i glesbygd.
Enligt förevarande förslag skall
omständigheter av detta slag beaktas även
i annan landsbygd. Den verksamhet som
företaget på fastigheten kan kombineras
med kan - såsom anfördes redan i prop.
1989/90:151 s. 24 - vara
entreprenadrörelse, hantverk, hemslöjd,
stuguthyrning, turistverksamhet,
småindustri m.m. Även inkomst av tjänst
skall räknas hit.
Endast kompletterande verksamhet "på
orten" skall beaktas. Begreppet "på
orten" bör här ges en ganska vid
innebörd. Således bör hänsyn kunna tas
även till verksamhet som äger rum på ett
visst avstånd, t.ex. i en tätort i samma
kommun eller i en intilliggande kommun
inom rimligt pendlingsavstånd.
Bedömningen av om ett företag kan ge ett
godtagbart ekonomiskt utbyte eller om
skötseln av fastigheten kan kombineras
med annan verksamhet på orten måste göras
i ett längre tidsperspektiv. Fastigheten
skall kunna ge ett visst
försörjningsunderlag under en följd av
år. Också eventuell
kombinationsverksamhet skall vara sådan
att den kan antas bestå under en längre
tid.
En förutsättning för att
kombinationsverksamhet skall beaktas är
givetvis att sökanden påstår att han
eller hon avser att bedriva sådan
verksamhet. Ett sådant påstående skall
normalt godtas. Det kan dock undantagsvis
förekomma fall då myndigheten har
anledning att ifrågasätta påståendet,
t.ex. då sökanden är bosatt i en annan
del av landet.
Fastighetsbildningsmyndigheten måste
självständigt bedöma om det finns
realistiska möjligheter att kombinera
verksamheten på fastigheten med annan
verksamhet. Vad som skall prövas är om
det allmänt sett finns förutsättningar
att kombinera jord- eller skogsbruket med
annan verksamhet. Det medför att
myndigheten inte behöver göra någon
särskild prövning av sökandens lämplighet
och förmåga att driva viss verksamhet.
Det medför å andra sidan också att det
finns endast ett mycket begränsat utrymme
för att beakta utpräglat individanknuten
kombinationsverksamhet, t.ex.
författarverksamhet.
Vid bedömningen av om ett företag ger
ett godtagbart ekonomiskt utbyte skall de
regionalpolitiska intressena tillmätas
särskild betydelse i glesbygd.
Författningstexten har jämkats och
konkretiserats för att åstadkomma bättre
överensstämmelse med jordförvärvslagens
regler (se första stycket, tredje
meningen). Det anges sålunda att särskild
hänsyn skall tas till intresset av att
sysselsättning och bosättning i glesbygd
främjas (jfr 4 § jordförvärvslagen). Med
glesbygd avses här sådana kommuner och
församlingar som enligt regeringens
föreskrift skall anses som glesbygd vid
tillämpningen av jordförvärvslagen (se
bilaga till jordförvärvsförordningen,
SFS 1991:736). Sysselsättnings- och
bosättningsaspekten bör dock kunna
tillmätas betydelse även i andra områden
med utpräglad glesbygdskaraktär.
I glesbygd bör det således finnas
möjlighet att bedöma ett jordbruks- eller
skogsbruksföretag som ekonomiskt
godtagbart även om det inte uppfyller de
krav som annars bör ställas upp i fråga
om ekonomiskt utbyte och även om det inte
finns förutsättningar att kombinera det
med annan varaktig verksamhet på orten.
En förutsättning för detta är dock att
fastighetsbildningen främjar de regional-
politiska intressena, dvs. sysselsättning
och bosättning. Att de regionalpolitiska
intressena främjas kan presumeras vara
fallet om ägarna av de berörda fastig-
heterna sedan lång tid är folkbokförda på
orten eller om de har gjort sådana
åtaganden om bosättning som anges i
jordförvärvslagen.
Hänsynen till regionalpolitiska
intressen kan också ge utrymme för
bildande av små jord- eller
skogsbruksfastigheter som är avsedda
huvudsakligen för bosättning och brukande
under endast en del av året. Det är
emellertid naturligt att avsteg från de
riktlinjer som bör gälla på annan
landsbygd får göras bara då
fastighetsbildningen främjar utvecklingen
på orten. Det bör därför inte vara
möjligt att bilda små, ej bärkraftiga
jordbruks- eller skogsbruksfastigheter
för säsongsboende eller deltidsbruk, om
det finns risk för att detta skulle
försämra möjligheterna att åstadkomma
eller vidmakthålla stadigvarande
bosättning på orten.
De allmänna förutsättningarna för
fastighetsbildning som anges i 3 kap. 1 §
andra stycket gäller även i
fastighetsbildningsärenden där det finns
skäl att väga in möjligheterna till
kombinationsverksamhet eller särskilda
glesbygdsintressen. Den ny- eller
ombildade fastigheten måste sålunda vara
varaktigt lämpad för sitt ändamål. Vidare
får fastighetsbildningen inte genomföras
om ändamålet med hänsyn till sin art och
övriga omständigheter bör tillgodoses på
något annat sätt än genom
fastighetsbildning. I fråga om den
sistnämnda bestämmelsen underströks vid
fastighetsbildningslagens tillkomst att
t.ex. extensivt utnyttjande av ett
markområde för friluftsliv inte var ett
ändamål som normalt borde tillgodoses
genom fastighetsbildning (se prop.
1969:128 s. B 1103 och B 1156 samt bet.
3LU 1970:35 s. 126). Någon ändring i
fråga om tillämpningen av denna
bestämmelse är inte avsedd. Även om en
planerad kombinationsverksamhet kan ge
anledning att ställa lägre krav på
fastighetens storlek, skall fastighets-
bildningsmyndigheten alltså fortfarande
se till att ändamålet med
fastighetsbildningen inte är sådant som
hellre bör tillgodoses på annat sätt. Den
senare frågan måste
fastighetsbildningsmyndigheten ta
ställning till innan den går in på frågan
om den ny- eller ombildade fastigheten
kan ge ett godtagbart ekonomiskt utbyte.
En allmän princip vid fastighetsbildning
är att fastighetsbildningsmyndigheten
skall beakta och väga samman olika
allmänna och enskilda intressen. Det
åligger myndigheten att självmant utreda
vilka allmänna intressen som berörs. När
myndigheten bedömer om det finns skäl att
ta särskilda regionalpolitiska intressen,
bör den därför som regel samråda med
berörda regionala och kommunala myndig-
heter. Hänsyn bör givetvis också tas till
de planer och riktlinjer som kommunen och
länsstyrelsen har utarbetat. Detta får
anses följa av den allmänna skyldighet
till samråd som föreligger enligt 4 kap.
25 § fastighetsbildningslagen. Att sådant
samråd kommer till stånd är särskilt
viktigt när de regionalpolitiska
intressena skall vägas mot något enskilt
intresse, såsom kan bli fallet när någon
sakägare motsätter sig
fastighetsbildningsåtgärden. När det
gäller avvägningen mellan allmänna och
enskilda intressen bör i övrigt de
uttalanden som gjordes vid
fastighetsbildningslagens tillkomst
fortfarande kunna tjäna till ledning (jfr
prop. 1969:128 s. B 56 f.).
En fråga som har aktualiserats under
remissbehandlingen av departe-
mentspromemorian är i vad mån de vidgade
möjligheterna att bilda mindre
fastigheter kan komma till användning då
samtliga berörda sakägare inte är överens
om åtgärden. Frågor om tvångsvis
fastighetsbildning får aktualitet vid
klyvning och fastighetsreglering.
En delägare i en samägd fastighet har en
obetingad rätt att få sin andel i
fastigheten utbruten genom klyvning under
förutsättning att en sådan
fastighetsbildning står i
överensstämmelse med de allmänna
villkoren för fastighetsbildning i 3 kap.
fastighetsbildningslagen och vissa i 11
kap. 3 § samma lag angivna villkor. Detta
kommer att gälla även fortsättningsvis.
När de allmänna villkoren för fastighets-
bildning ändras så att det blir lättare
att bilda mindre fastigheter, får det
därför omedelbar återverkan också i
sådana klyvningsärenden där delägarna
inte är ense om att fastigheten skall
klyvas.
Även fastighetsreglering kan i viss
utsträckning ske mot en berörd
fastighetsägares bestridande. För detta
fordras dock enligt 5 kap. 4 § första
stycket fastighetsbildningslagen att
regleringen leder till lämpligare
fastighetsindelning eller eljest till en
mera ändamålsenlig markanvändning samt
att fördelarna härav överväger de
kostnader och olägenheter som regleringen
medför (det s.k. båtnadsvillkoret). Vid
prövningen av om båtnadsvillkoret är
uppfyllt skall man beakta endast sådana
fördelar som är att hänföra till
fastighetsindelningen eller
markanvändningen. Hänsyn skall inte tas
till andra omständigheter, t.ex.
befolkningspolitiska skäl. Någon
förändring av innebörden i
båtnadsvillkoret är inte avsedd. I sådana
fall då båtnadsvillkoret hittills har
utgjort hinder mot tvångsvis fastighets-
reglering kommer det alltså även i
fortsättningen att förhindra att en
fastighetsreglering genomförs mot någon
fastighetsägares bestridande.
Liksom tidigare skall avsteg från det
företagsekonomiska villkoret också kunna
göras om det föranleds av hänsynen till
vården av natur- eller kulturmiljön (se
första stycket, fjärde meningen; jfr
prop. 1989/90:151 s. 19-21 och 25).

3 kap. 6 §

Fastighetsbildning som berör en
jordbruksfastighet får inte äga rum om
åtgärden är ägnad att medföra någon
olägenhet av betydelse för

jordbruksnäringen.

Förevarande paragraf behandlar skyddet
för jordbruksnäringen. Den har fått sin
slutliga avfattning i enlighet med
Lagrådets förslag.
Ändringen innebär att första stycket får
en ny lydelse och att det hittillsvarande
andra stycket utgår. Dessa förändringar
medför en viss försvagning av skyddet för
jordbruksnäringen. Hittills har
fastighetsbildning som regel fått ske
endast om den har varit till nytta för
jordbruksnäringen. Bestämmelsens nya
avfattning innebär att hinder mot
fastighetsbildningen föreligger först om
den är ägnad att medföra någon olägenhet
av betydelse för jordbruksnäringen. Med
hänsyn till uttunningen av det
företagsekonomiska villkoret i 5 § torde
förevarande bestämmelse likväl komma att
få större praktisk betydelse än den
hittills har haft.
Vad som är ägnat att medföra olägenhet
av betydelse för jordbruksnäringen kan
givetvis inte anges generellt utan måste
bedömas med hänsyn till rådande
jordbrukspolitiska riktlinjer och till
omständigheterna i det särskilda fallet.
I några särskilda situationer ligger det
emellertid särskilt nära till hands att
tillämpa bestämmelsen.
Sålunda får sådana
fastighetsbildningsåtgärder som slår
sönder bärkraftiga och utvecklade
lantbruksenheter ofta anses vara ägnade
att medföra olägenhet av betydelse för
jordbruksnäringen. Detta gäller särskilt
i sådana fall då en klyvning eller en
avstyckning skulle innebära att i jord-
eller skogsbruksföretaget nedlagda
resurser går till spillo. Så kan vara
fallet om klyvningen eller avstyckningen
medför att ett befintligt byggnadsbestånd
inte skulle kunna utnyttjas fullt ut.
Klyvning och liknande
fastighetsbildningsåtgärder som rör
sådana rationella heltidsföretag som har
byggts upp i Götalands och Svealands
slättbygder och i delar av Norrland och
som är av betydelse för landets eller
landsdelens livsmedelsförsörjning torde
nästan undantagslöst innefatta betydande
olägenhet för jordbruksnäringen.
Även sådana mera ingripande
avstyckningar som försämrar förut-
sättningarna för jordbruksdrift på
bärkraftiga jordbruksenheter bör som
regel anses ägnade att medföra olägenhet
av betydelse för jordbruksnäringen.
Detsamma gäller t.ex. avstyckning av
bostadsbyggnaden på sådana
jordbruksenheter. Mindre avstyckningar
som inte på något avgörande sätt
förändrar förutsättningarna för jord-
bruksdrift bör däremot inte stå i strid
med bestämmelsen.
Vidare får sådan fastighetsbildning som
medför ägosplittring eller väsentligt
försämrad arrondering ofta anses ägnad
medföra olägenhet av betydelse för
jordbruksnäringen. Klyvningar av det slag
som innebär att varje delägare får små
och smala skiften bör givetvis inte
förekomma. Tvärtom måste man särskilt
eftersträva bra behandlingsytor och
tydligt redovisade fastighetsgränser.

3 kap. 7 §

Mark som är avsedd för skogsbruk får
inte delas in på sådant sätt att
möjligheten att ekonomiskt utnyttja
skogen undergår försämring av någon
betydelse. Fastighetsbildning som berör
sådan mark får inte heller äga rum, om
den innebär en skadlig delning av en
skogsbruksfastighet.

Paragrafen innehåller regler om skydd för
skogsbruket. Den grundläggande tanken
bakom bestämmelsen är att
fastighetsbildning inte bör få ske om den
riskerar att minska avkastningsnivån inom
skogsbruket eller på annat vis kommer i
konflikt med de grundläggande skogspoli-
tiska målen.
Liksom tidigare skall det - enligt
första meningen - i princip inte komma
ifråga att dela in skogsmark på ett
sådant sätt att möjligheterna att
ekonomiskt utnyttja skogen undergår
försämring av någon betydelse. Regeln
ställer vissa krav på behandlingsytornas
utformning och storlek. Hur små
behandlingsytor som i detta sammanhang
kan accepteras blir givetvis beroende av
flera faktorer, såsom terrängför-
hållandena i det särskilda fallet samt
den teknik som används inom skogsbruket.
Paragrafen har i förslaget utvidgats så
att den nu utgör en spärr också mot
fastighetsbildning som innebär skadlig
delning av en skogsbruksfastighet. Detta
kommer till uttryck i andra meningen.
Bedömningen av om en delning är skadlig
skall göras med hänsyn till de
skogspolitiska målen, produktionsmålet
och miljömålet. Skadlighetsprövningen
skall i första hand förhindra att
fastigheter delas upp i mindre
skogsbruksenheter, som visserligen
uppfyller kraven på lämplig arrondering
men som skulle bli så små att de typiskt
sett kan bli ekonomiskt mindre
intressanta att sköta. Men även
naturvårdshänsyn skall vägas in i
skadlighetsbedömningen.
Det går inte att ange några bestämda
mått för hur stor skogsareal de
fastigheter som ny- eller ombildas i det
enskilda fallet måste ha. Givetvis måste
fastigheterna vara så stora att de lämpar
sig för ett rationellt bedrivet
skogsbruk. De måste också ha den
omfattningen att skogsägaren kan antas
lägga ner rimliga resurser och rimligt
intresse på att sköta skogen. Detta får
bedömas mot bakgrund av de förhållanden
som råder inom skogsnäringen vid tiden
för fastighetsbildningen. För närvarande
kan det finnas anledning att utgå från
det riktmärke som rekommenderas i
departementspromemorian, nämligen att den
nybildade fastigheten kan ge en årlig
tillväxt om 200 - 250 kubikmeter skog.
Minimistorleken på en skogsbruksfastighet
blir då till stor del avhängig av markens
förmåga att producera virke, boniteten.
Denna växlar starkt mellan olika
landsdelar. I Malmöhus län uppgår således
medelboniteten för privatägd skog till
ca 12 kubikmeter skog per hektar och år,
medan motsvarande siffra för Norrbottens
län är ca 3.
Men tillämpningen av bestämmelsen bör
inte låsas vid någon bestämd siffra, låt
vara att de nu angivna talen kan utgöra
en lämplig utgångspunkt för bedömningen.
Vid prövningen av vad som från
skogsbrukssynpunkt är en tillräckligt
stor enhet måste även andra
omständigheter beaktas. Hit hör sådana
faktorer som skiftesstorlek och
skiftesform, topografi och befintliga
vägssystem. Om en fastighets-
bildningsåtgärd innebär att en väl
fungerande skogsbruksenhet slås sönder
kan det uppstå skadliga verkningar för
skogsbruket även om den årliga tillväxten
på de nybildade fastigheterna överstiger
250 kubikmeter skog. Om det å andra sidan
i det särskilda fallet kan antas att
skogen på den delade fastigheten efter
delningen kommer att vårdas bättre än
tidigare, kan detta vara ett skäl att
acceptera även något mindre lotter. Så
kan t.ex. någon gång vara fallet vid
klyvning av sedan länge samägda
fastigheter med eftersatt skogsskötsel. -
Bedömningen av vad som är en skadlig
delning av en skogsbruksfastighet kan
också påverkas av vilka konsekvenser en
delning skulle få på miljön.
Vad som utgör en skadlig delning av en
skogsbruksfastighet får alltså avgöras
genom en sammanvägd bedömning av samtliga
omständigheter.
De regionalpolitiska intressena skall,
såsom anförts i den allmänna
motiveringen, inte tillmätas självständig
betydelse vid tillämpningen av 3 kap.
7 §. Men det är naturligt att
bestämmelsen i 3 kap. 7 § får mindre
betydelse i sådana glesbygdsområden där
det inte förekommer något skogsbruk av
betydelse. I sådana fall bör det finnas
ett begränsat utrymme att väga in även
intresset av att sysselsättning och
bosättning främjas.
Det bör slutligen understrykas att
prövningen av vad som utgör skadlig
delning av en skogsbruksfastighet måste
göras mot bakgrund av den ekonomiska och
tekniska utvecklingen inom skogsnäringen.
Detta innebär att det i framtiden kan
finnas anledning att tillämpa andra
riktmärken än sådana som nu har angetts.

4 kap. 9 §

Om ansökan inte uppfyller föreskrifterna
i 8 § eller i övrigt är ofullständig,
kan fastighetsbildningsmyndig-
heten förelägga sökanden att avhjälpa
bristen.
Om fastighetsbildningsmyndigheten har
beslutat att sökanden skall betala
förskott på förrättningskostnaderna
innan ansökan tas upp till prövning, kan
sökanden också föreläggas att fullgöra
denna skyldighet.

Ändringarna i denna och följande paragraf
innebär att det skapas möjligheter att
avvisa en ansökan om fastighetsbildning i
fall då sökanden har underlåtit att
betala ett förelagt förskott (jfr den
allmänna motiveringen, avsnitt 2.3).
I förevarande paragraf har införts ett
nytt andra stycke. Det nya stycket ger
fastighetsbildningsmyndigheten möjlighet
att förelägga sökanden att erlägga
förskott på förrättningskostnaderna redan
innan ansökan tas upp till prövning. Ett
sådant föreläggande är inte
obligatoriskt. Även om
fastighetsbildningsmyndigheten har beslutat
att förskott skall erläggas redan innan
ansökan tas upp till prövning, kan det i
många fall räcka att sökanden underrättas
om detta i vanligt brev. För att
underlåtenheten att erlägga beslutat
förskott skall kunna leda till avvisning
(se 4 kap. 10 §) är det emellertid
nödvändigt att ett föreläggande har
lämnats. Det är naturligt att detta medel
utnyttjas framför allt när det finns
särskild anledning att befara att
förrättningskostnaderna inte kommer att
bli betalda, t.ex. på grund av uppgifter
om tidigare betalningsförsummelser från
sökandens sida. Det är också naturligt -
som Advokatsamfundet har påpekat i sitt
remissvar - att storleken på förskottet
bestäms med hänsyn till arten av den för-
rättning som det är fråga om. Förskottet
bör sålunda inte bestämmas till högre
belopp än vad den enskilde sökanden kan
antas få svara för. Vidare bör tiden för
betalning anpassas till förskottets
storlek.
Föreläggandet bör innehålla en erinran
om risken för avvisning.
I paragrafen har vidare vidtagits vissa
redaktionella ändringar (jfr 42 kap. 3 §
rättegångsbalken).

4 kap. 10 §

Följer sökanden inte ett föreläggande
enligt 9 § första stycket, får ansökan
avvisas, om den är så ofullständig att
den inte kan ligga till grund för en
förrättning. Ansökan får också avvisas
om sökanden, eller i förekommande fall
samtliga sökande, har underlåtit att
betala förskott som har förelagts enligt
9 § andra stycket.
Om det finns hinder mot att ta upp den
väckta frågan till prövning, skall
ansökan avvisas.
Fråga om avvisande av ansökan skall
skyndsamt utredas och avgöras.

Ändringen i första stycket innebär att en
ansökan kan avvisas om sökanden, trots
föreläggande, inte erlägger förskott på
förrättningskostnader. För att avvisning
skall kunna komma ifråga på grund av
underlåtenhet att erlägga förskott
fordras att fastighetsbildnings-
myndigheten innan den har tagit upp
ansökan till prövning har beslutat om att
förskott skall erläggas, att sökanden har
förelagts att betala sådant förskott samt
att sökanden trots detta har underlåtit
att inom den förelagda tiden betala
förskottet.
I ett fastighetsbildningsärende kan det
ibland finnas flera sökande. Så kan vara
fallet när den fastighet som närmast
berörs av den sökta åtgärden ägs av flera
personer. Så kan också vara fallet när
åtgärden berör flera fastigheter och
ägarna till dessa gör en gemensam
ansökan. Sökandena har i dessa fall inte
något solidariskt ansvar för förrätt-
ningskostnaderna. Om
fastighetsbildningsmyndigheten beslutar
om att förskott skall erläggas, måste
detta förskott för den enskilde sökanden
bestämmas med beaktande av vad han kan
antas få betala slutligen.
Det är i sådana situationer självfallet
möjligt att somliga sökande betalar ett
förelagt förskott medan andra inte gör
det. Det har inte ansetts rimligt att en
sökande som själv fullgör sin
betalningsskyldighet skall drabbas av att
andra sökande inte fullgör sin. Lagtexten
har därför utformats så att ansökningen i
dessa fall kan avvisas på grund av
bristande betalning av förskott endast om
samtliga sökande har underlåtit att följa
givna förelägganden.
Avvisningsregeln är inte obligatorisk.
Även om förskott av det aktuella slaget
inte har erlagts inom förelagd tid, kan
förhållandena vara sådana att avvisning
inte bör ske. Så kan vara fallet om
förskottet visserligen erläggs för sent
men innan avvisning har skett. En annan
situation då det kan vara befogat att
inte tillämpa avvisningsregeln är då
fastighetsbildningsmyndigheten - eller,
vid överklagande av avvisningsbeslutet,
domstolen - finner att förskottet borde
ha bestämts till ett lägre belopp.
Bestämmelsen kan bara tillämpas i
förfarandets inledningsskede. Om
ansökningen tas upp till prövning och
sökanden underlåter att betala de
förskott som
fastighetsbildningsmyndigheten därefter
beslutar om, kan alltså avvisning inte
längre komma ifråga.
Paragrafen har också genomgått viss
redaktionell jämkning (jfr 42 kap. 4 §
rättegångsbalken).

11 kap. 8 §

Bestämmelserna i 5 kap. om ersättning
mellan sakägare vid fastighetsreglering,
om förbud eller villkor för
skogsavverkning eller
jord-, grus- eller sandtäkt och om
tillträde tillämpas även vid klyvning.

Ändringen i förevarande paragraf innebär
att fastighetsbildningsmyndigheten får
möjlighet att vid en klyvningsförrättning
meddela förbud mot eller villkor för
vissa slag av utnyttjanden av
fastigheten. Ändringen har behandlats i
den allmänna motiveringen, avsnitt 2.2.

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört
hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslaget till lag om
ändring i fastighetsbildningslagen
(1970:988).

6 Beslut

Regeringen ansluter sig till
föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen
att anta det förslag som föredraganden
har lagt fram.

6

Lagförslaget i departementspromemorian
Fastighetsbildning för landsbygdsutveck-
ling (Ds 1992:125),

Förslag till
Lag om ändring i fastighetsbildningslagen
(1970:988)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 5, 6 och
7 §§ samt 11 kap. 8 §
fastighetsbildningslagen (1970:988)[3]
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.
5 §[4]
En En
jordbruksfastighet jordbruksfastighet
skall för att anses skall för att anses
lämpad för sitt lämpad för sitt
ändamål ha sådan ändamål ha sådan
storlek, storlek,
sammansättning och sammansättning och
utformning att den utformning att den
medger att det medger att det
företag som skall företag som skall
bedrivas på fastig- bedrivas på fastig-
heten blir heten blir
ekonomiskt ekonomiskt
godtagbart. Vid godtagbart. Vid
bedömningen av om bedömningen av om
företaget blir företaget blir
ekonomiskt god- ekonomiskt
tagbart skall godtagbart skall
hänsyn tas till hänsyn tas till
regionalpolitiska företagarens
intressen och till möjligheter att
betydelsen av att kombinera jordbruket
vården av natur- med annan verksamhet
och kulturmiljön på orten. I glesbygd
främjas. skall särskild
hänsyn tas till
intresset av att
sysselsättning och
bosättning på orten
främjas. Hänsyn
skall också tas till
betydelsen av att
vården av natur- och
kulturmiljön
främjas.
Första stycket gäller även i fråga om en
skogsbruksfastighet.

6 §
Fastighetsbildning Fastighetsbildning
som berör som berör
jordbruksfastighet jordbruksfastighet
får äga rum endast får inte äga rum om
om åtgärden är till åtgärden innebär
övervägande nytta olägenhet av
för jordbruksnä- betydelse för jord-
ringen. bruksnäringen.

Åsyftas med
fastighetsbildning-
en att nybilda Föreslagen lydelse
eller förbättra
fastighet som är
avsedd för annat
Nuvarande lydelse

ändamål än
jordbruk, får åt-
gärden dock ske om
den icke medför
olägenhet av någon
betydelse för
jordbruksnäringen.

7 §
Mark som är avsedd Mark som är avsedd
för skogsbruk får för skogsbruk får
ej indelas på inte indelas på
sådant sätt att sådant sätt att
möjligheten att möjligheten att
ekonomiskt utnyttja ekonomiskt utnyttja
skogen undergår skogen undergår
försämring av någon försämring av någon
betydelse. betydelse.
Fastighetsbildning
som berör sådan mark
får inte heller äga
rum om den innebär
en skadlig
uppdelning av
skogsbruksföretag.

11 kap.
8 §
Bestämmelserna i 5 Bestämmelserna i 5
kap. om ersättning kap. om ersättning
mellan sakägare vid mellan sakägare vid
fastighetsreglering fastighetsreglering,
och om tillträde om förbud eller
äger motsvarande villkor för
tillämpning vid skogsavverkning
klyvning. eller jord-, grus-
eller sandtäkt om om
tillträde tillämpas
även vid klyvning.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994.

**FOOTNOTES**

[3]Omtryckt 1971:1035.
[4]Senaste lydelse 1990:1101.

39
Lagförslaget i Justitiedepartementets
promemoria

Förslag till
Lag om ändring i fastighetsbildningslagen

(1970:988)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 9 och 10
§§ fastighetsbildningslagen (1970:988)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.
9 §
Uppfyller ansökan Om ansökningen inte
ej föreskrifterna i uppfyller före-
8 § eller är den i skrifterna i 8 §
övrigt eller i övrigt är
ofullständig, kan ofullständig, kan
fastighetsbild- fastighets-
ningsmyndigheten bildningsmyndigheten
förelägga sökanden förelägga sökanden
att avhjälpa att avhjälpa
bristen. bristen. Har
fastighetsbild-
ningsmyndigheten
beslutat att sökan-
den skall erlägga
förskott på för-
rättningskostnaderna
innan ansökan tas
upp till prövning,
kan sökanden också
föreläggas att
fullgöra denna
skyldighet.

10 §
Efterkommes ej Följer sökanden
föreläggande att inte ett före-
avhjälpa brist i läggande enligt 9 §,
ansökan och är får ansökningen
bristen så avvisas, om den är
väsentlig att så ofullständig att
ansökningen icke den inte kan ligga
kan ligga till till grund för en
grund för förrättning eller om
förrättning, får underlåtenheten
ansökningen avser betalning av
avvisas. förskott.
Föreligger hinder mot att upptaga den
väckta frågan till prövning, skall
ansökningen avvisas.
Frågan om avvisande av ansökan skall
skyndsamt utredas och avgöras.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1993.

40
Remissinstanser som yttrat sig över
departementspromemorian
Fastighetsbildning för landsbygd-
sutveckling (Ds 1992:125)

Remissyttranden har avgivits av Göta
hovrätt, Gävle tingsrätt,
Riksskatteverket, Riksantikvarieämbetet
och statens historiska muséer, Sveriges
lantbruksuniversitet, Kungliga tekniska
högskolan, Jordbruksverket, Skogssty-
relsen, Boverket, Statens lantmäteriverk,
Länsstyrelserna i Malmöhus, Kronobergs,
Älvsborgs, Kopparbergs, Jämtlands och
Västerbottens län, Glesbygdsmyndigheten,
Statens naturvårdsverk, Svenska
Kommunförbundet, Lantbrukarnas Riksför-
bund, Skogsägarnas Riksförbund, Sveriges
Advokatsamfund och Sveriges
Lantmätareförening. Yttranden har även
avgivits av MoDo Skog, Sveriges
Hembygdsförbund och Folkrörelserådet Hela
Sverige skall leva. Statens
lantmäteriverk har bifogat yttranden från
överlantmätarmyndigheterna i Uppsala,
Östergötlands, Kronobergs, Gotlands,
Hallands, Skaraborgs, Västmanlands,
Jämtlands och Västerbottens län samt från
Lantmäteriet Västsverige.

41
Remissinstanser som yttrat sig över
Justitiedepartementets promemoria
Avvisande av ansökan om fastighets-
bildning på grund av bristande betalning
av förrättningskostnader

Hovrätten över Skåne och Blekinge,
Karlstads tingsrätt, Statens
lantmäteriverk, Länsstyrelserna i
Malmöhus och Västerbottens län, Svenska
Kommunförbundet, Lantbrukarnas
Riksförbund, Sveriges Advokatsamfund och
Sveriges Lantmätareförening.

42
Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till
Lag om ändring i fastighetsbildningslagen

(1970:988)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 5, 6 och
7 §§, 4 kap. 9 och 10 §§ samt 11 kap. 8 §
fastighetsbildningslagen (1970:988)[1]
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.
5 §
En För att en
jordbruksfastighet jordbruksfastighet
skall för att anses skall anses lämpad
lämpad för sitt för sitt ändamål
ändamål ha sådan skall den ha sådan
storlek, storlek, sammansätt-
sammansättning och ning och utformning
utformning att den att den medger att
medger att det det företag som
företag som skall skall bedrivas på
bedrivas på fastig- fastigheten ger ett
heten blir godtagbart ekono-
ekonomiskt godtag- miskt utbyte. Vid
bart. Vid bedömningen härav
bedömningen av om skall hänsyn tas
företaget blir till möjligheterna
ekonomiskt godtag- att kombinera
bart skall hänsyn jordbruket med annan
tas till regional- varaktig verksamhet
politiska intressen på orten. I glesbygd
och till betydelsen skall särskild
av att vården av hänsyn tas till
natur- och intresset av att
kulturmiljön sysselsättning och
främjas. bosättning på orten
främjas. Hänsyn
skall också tas till
betydelsen av att
vården av natur- och
kulturmiljön
främjas.
Första stycket gäller även i fråga om en
skogsbruksfastighet.

6 §[2]
Fastighetsbildning Fastighetsbildning
som berör jord- som berör en
bruksfastighet får jordbruksfastighet
äga rum endast om får inte äga rum om
åtgärden är till åtgärden innebär
övervägande nytta olägenhet av
för jordbruksnä- betydelse för jord-
ringen. bruksnäringen.
Åsyftas med
fastighetsbildning-
en att nybilda
eller förbättra
fastighet som är
avsedd för annat Föreslagen lydelse
ändamål än
jordbruk, får åt-
gär-

Nuvarande lydelse

den dock ske om den
icke medför
olägenhet av någon
betydelse för
jordbruksnäringen.

7 §
Mark som är avsedd Mark som är avsedd
för skogsbruk får för skogsbruk får
ej indelas på inte delas in på ett
sådant sätt att sådant sätt att
möjligheten att möjligheten att
ekonomiskt utnyttja ekonomiskt utnyttja
skogen undergår skogen undergår
försämring av någon försämring av någon
betydelse. betydelse. Fastig-
hetsbildning som
berör sådan mark får
inte heller äga rum,
om den innebär en
skadlig uppdelning
av en skogs-
bruksfastighet.

4 kap.
9 §
Uppfyller ansökan Om ansökan inte
ej föreskrifterna i uppfyller föreskrif-
8 § eller är den i terna i 8 § eller i
övrigt övrigt är ofullstän-
ofullständig, kan dig, kan fastighets-
fastighetsbild- bildningsmyndigheten
ningsmyndigheten förelägga sökanden
förelägga sökanden att avhjälpa
att avhjälpa bristen.
bristen.
Om
fastighetsbildningsmyndig-
heten har beslutat
att sökanden skall
betala förskott på
förrättningskost-
naderna innan
ansökan tas upp till
prövning, kan sökan-
den också föreläggas
att fullgöra denna
skyldighet.

10 §
Efterkommes ej Följer sökanden
föreläggande att inte ett föreläggan-
avhjälpa brist i de enligt 9 § första
ansökan och är stycket, får ansökan
bristen så avvisas, om den är
väsentlig att så ofullständig att
ansökningen icke den inte kan ligga
kan ligga till till grund för en
grund för förrätt- förrättning. Ansökan
ning, får får också avvisas om
ansökningen samtliga sökande har
avvisas. underlåtit att
betala förskott som
har förelagts enligt
9 § andra stycket.
Föreligger hinder Om det finns hinder
mot att upptaga den mot att ta upp den
väckta frågan till väckta frågan till
prövning, skall prövning, skall
ansökningen ansökan avvisas.
avvisas. Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse

Fråga om avvisande av ansökan skall
skyndsamt utredas och avgöras.

11 kap.
8 §
Bestämmelserna i Bestämmelserna i
5 kap. om ersätt- 5 kap. om ersättning
ning mellan mellan sakägare vid
sakägare vid fastighetsreglering,
fastighetsreglering om förbud eller
och om tillträde villkor för
äger motsvarande skogsavverkning
tillämpning vid eller jord-, grus-
klyvning. eller sandtäkt och
om tillträde till-
ämpas även vid
klyvning.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994.

**FOOTNOTES**

[1]Lagen omtryckt 1992:1212.
[2]Ändringen innebär bl.a. att andra
stycket upphävs.

43
Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde

1993-09-21

Närvarande: Justitierådet Per Jermsten,
justitierådet Lars Å. Beckman, regerings-
rådet Sigvard Holstad.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde
den 26 augusti 1993 har regeringen på
hemställan av statsrådet Laurén beslutat
inhämta lagrådets yttrande över förslag
till lag om ändring i fastighetsbild-
ningslagen (1970:988).
Förslaget har inför lagrådet föredragits
av kanslirådet Sten Andersson.
Förslaget föranleder följande yttrande
av lagrådet:

Allmänna synpunkter

Det remitterade förslaget innebär bl.a.
att flera betydande förändringar görs i
bestämmelser angående de allmänna
villkoren för nybildning eller ombildning
av jord- och skogsbruksfastigheter.
Såvitt särskilt gäller
jordbruksfastigheter bör vidare noteras
att redan den nyligen genomförda
ändringen av 3 kap. 5 § innebar en rätt
påtaglig uppluckring av det förutvarande
s.k. företagsekonomiska lämplighets-
villkoret (SFS 1990:1101). I det
framlagda förslaget till ändring av samma
bestämmelse tas nu ytterligare ett steg i
samma riktning. Samtidigt föreslås att
det nuvarande kravet i 3 kap. 6 § första
stycket -nämligen att en
fastighetsbildning som berör
jordbruksfastighet får äga rum endast om
åtgärden "är till övervägande nytta för
jordbruksnäringen" - ersätts av en regel
som anger att prövningen skall ske med så
att säga motsatt bevisbörda, nämligen för
att utröna huruvida åtgärden "innebär
olägenhet av betydelse för jordbruksnä-
ringen".
Remissen innehåller en del tämligen
utförliga redogörelser för hur de nya
bestämmelserna avses bli tillämpade i
skilda sammanhang. Det har därvid bl.a.
anmärkts att hänsyn ständigt måste tas
till det i 3 kap. 1 § intagna s.k.
varaktighetskravet. En del av de anförda
praktiska exemplen, bl.a. angående
fritidsjordbruk, visar också att frågan
om den vid indelningen aktuella brukarens
personliga förhållanden även aktualiserar
en annan grundläggande bestämmelse i 3
kap. 1 §, nämligen sista meningen i andra
stycket. Där föreskrivs att fastighets-
bildning inte får äga rum om ändamålet
med hänsyn till sin art och övriga
omständigheter bör tillgodoses på något
annat sätt än genom fastighetsindelning.
Det kan mot bakgrund av det anförda
ifrågasättas om inte de nu framlagda
förslagen - som till en betydande del har
sin grund i en väsentligt annorlunda syn
på jord- och skogsbrukspolitiken än som
rådde vid fastighetsbildningslagens
tillkomst - lämpligen borde ha föranlett
en mer omfattande översyn av 3 kap. än
som nu genomförts.

44
3 kap. 6 §

I förevarande paragaraf föreslås att
fastighetsbildning som berör en
jordbruksfastighet inte får äga rum om
åtgärden innebär olägenhet av betydelse
för jordbruksnäringen. Bestämmelsens
ordalag kan ge intryck av att
förbudsregeln är avsedd att tillämpas
mycket restriktivt. För att bestämmelsens
räckvidd, såsom denna beskrivits i
specialmotiveringen, skall framgå klarare
förordar lagrådet att ordalagen jämkas så
att förbudet mot fastighetsbildning anges
inträda om åtgärden är ägnad att medföra
någon olägenhet av betydelse för
jordbruksnäringen.

4 kap. 9 §

Den sakliga nyhet som föreslås här
återfinns i andra stycket. I detta anges
att fastighetsbildningsmyndigheten kan
förelägga en sökande att fullgöra en
skyldighet enligt ett annat beslut,
nämligen ett beslut om att sökanden skall
betala förskott för
förrättningskostnaderna innan hans
ansökan tas upp till prövning.
Av den inom justitiedepartementet
utarbetade promemoria som ligger till
grund för detta förslag, framgår att det
författningsmässiga stödet för ett beslut
om förskottsbetalning av
förrättningskostnader nu finns i 12 §
andra stycket lantmäteritaxan
(1971:1101). Avfattningen av denna
bestämmelse är inte otvetydig. Av
stadgandet kan under alla förhållanden
inte utläsas att ett beslut om förskott
kan förenas med det äventyret, att en
utebliven betalning leder till att den
aktuella ansökningen inte kommer att
prövas.
Det har under föredragningen inför
lagrådet upplysts, att avsikten är att 12
§ lantmäteritaxan skall ändras så att
nyss nämnda brister undanröjs. Vid sådant
förhållande har lagrådet ingen erinran
mot de föreslagna ändringarna i
förevarande paragraf.

45
INNEHÅLL

Proposition 1
Propositionens huvudsakliga innehåll 1
Förslag till lag om ändring i
fastighetsbildningslagen (1970:988) 2
Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 30 september
1993. 5
1 Ärendet och dess beredning 5
2 Allmän motivering 6
2.1Villkoren för bildande av jordbruks-
och skogsbruks-
fastigheter 6
2.1.1 Gällande rätt 6
2.1.2 Jordpolitiska målsättningar 8
2.1.3 Allmänna utgångspunkter 12
2.1.4 Jordbruksfastigheter; det
företagsekonomiska
villkoret 17
2.1.5Skogsbruksfastigheter; det
företagsekonomiska
villkoret 19
2.1.6Kombinationsverksamhet 21
2.1.7Glesbygdsförhållanden 23
2.1.8Skyddet för jordbruksnäringen23
2.1.9Skyddet för skogsnäringen och
naturvården 25
2.2Förbud mot eller villkor för
skogsavverkning eller
annan åtgärd i samband med klyvning
26
2.3Avvisande av ansökan på grund av
underlåtenhet att
betala förskott 27
3 Upprättat lagförslag m.m. 29
4 Specialmotivering 30
5 Hemställan 38
6 Beslut. 38

Bilaga 1Lagförslaget i
departementspromemorian Fastighets-
bildning för landsbygdsutveckling
(Ds 1992:125) 39
Bilaga 2Lagförslaget i
Justitiedepartementets promemoria Av-
visande av ansökan om
fastighetsbildning på grund
av bristande betalning av
förrättningskostnader 41
Bilaga 3Remissinstanser som yttrat sig
över departements-
promemorian Fastighetsbildning för
landsbygdsut-
veckling (Ds 1992:125) 42
Bilaga 4Remissinstanser som yttrat sig
över Justitiedeparte-
mentets promemoria Avvisande av
ansökan om fastig-
hetsbildning på grund av bristande
betalning av
förrättningskostnader 43
Bilaga 5Lagrådsremissens lagförslag 44
Bilaga 6Lagrådet 47

46