Prop.
1993/94:26
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp
i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 30 september 1993.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Gun Hellsvik
I propositionen behandlas frågor om utvidgad rätt till målsägande-
biträde och förbättrat rättsligt bistånd till brottsoffer utomlands.
Enligt förslaget skall målsägandebiträde, utöver vad som nu gäller,
kunna förordnas i samtliga mål om brott enligt brottsbalken, om
fängelse kan följa på brottet och om det med hänsyn till målsägandens
personliga förhållanden och andra omständigheter kan antas att måls-
äganden har ett särskilt starkt behov av biträde.
Målsägandebiträdets uppgifter skall kvarstå även om talan avskiljs
för att handläggas som ett särskilt tvistemål. Undantag gäller för det
fall tvistemålet handläggs som ett s.k. småmål enligt 1 kap. 3 d §
rättegångsbalken. Målsägandebiträdets uppgifter skall också kvarstå
när en fråga om enskilt anspråk överklagas till högre rätt. Slutligen
klargörs att målsägandebiträde får förordnas i högre rätt, om åkla-
garen eller den tilltalade överklagat domen i ansvarsdelen.
I propositionen föreslås också ändringar i reglerna om när allmän
rättshjälp skall kunna beviljas i angelägenhet som skall behandlas
utom riket. Om den rättssökande är bosatt i Sverige och saken gäller
ett brott mot honom eller henne som motsvarar brott enligt 6 kap.
brottsbalken skall det inte längre krävas att det finns särskilda skäl för
rättshjälp. Förmånerna i utlandsangelägenheter rörande brott utvidgas
till att också avse ersättning för resa och uppehälle. Vidare skall en-
ligt förslaget reglerna i lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till
svenska medborgare i utlandet m.m. omfatta även dem som i utlandet
1 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 26
Rättelse: S. 7 högerspalt Tillkommit de fyra sista raderna
blivit utsatt för våldsbrott. Det innebär att de skall ha rätt att få Prop. 1993/94:26
sådant ekonomiskt bistånd i anslutning till brottet som behövs för att
de skall kunna ta tillvara sin rätt.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 1994.
Prop. 1993/94:26
Härigenom föreskrivs beträffande rättshjälpslagen (1972:429)'
dels att 8 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 9 b §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8
Allmän rättshjälp får ej beviljas
1. i angelägenhet som skall
prövas eller på annat sätt
handlas utom riket, om ej
rättssökande är bosatt här
särskilda skäl föreligger
rättshjälp,
be-
den
och
för
1. i angelägenhet som skall
prövas eller på annat sätt be-
handlas utom riket; rättshjälp får
dock beviljas en rättssökande
som är bosatt här, om saken
gäller ett brott mot honom eller
henne som motsvarar brott enligt
6 kap. brottsbalken eller om det
finns särskilda skäl för rättshjälp,
2. utlänningar som varken är eller tidigare varit bosatta här, om det
inte finns särskilda skäl för rättshjälp,
3. den som är eller har varit näringsidkare i angelägenhet som har
uppkommit i hans näringsverksamhet, om det inte finns skäl för rätts-
hjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning,
hans ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna
i övrigt,
4. i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om över-
låtelsen kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid
prövning av begäran om rättshjälp,
5. för upprättande av självdeklaration,
6. för upprättande av äktenskapsförord, testamente eller gåvo-
handling,
7. i angelägenhet rörande bodelning, om det inte med hänsyn till
boets beskaffenhet och makarnas eller sambornas personliga för-
hållanden finns särskilda skäl för rättshjälp,
8. om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig an-
gelägenhet, vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund,
har avgjorts slutligt,
9. ägaren eller tidigare ägare av en fastighet eller en byggnad i
angelägenhet som avser fastigheten eller byggnaden, om han har eller
borde ha haft rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rätts-
'Lagen omtryckt 1993:9.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:26
skydd som omfattar angelägenheten och något annat inte följer av
andra stycket,
10. i angelägenhet rörande trafikskadeersättning enligt trafikskade-
lagen (1975:1410) eller rörande skadestånd som kan betalas från en
föreliggande ansvarsförsäkring; dock får rättshjälp beviljas den skade-
lidande om angelägenheten är anhängig vid domstol eller rör enbart
annan skada än personskada,
11. den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad.
I fall som avses i första stycket 9 får rättshjälp beviljas när den
rättssökandes egna kostnader i angelägenheten har uppgått till minst
tre gånger det basbelopp som anges i 6 § första stycket. Därvid be-
aktas endast kostnader av sådant slag som kan antas komma att be-
talas från den rättssökandes rättsskydd eller, om något sådant inte
finns, kostnader som avses i 9 § andra stycket.
I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och
normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän
rättshjälp ej skall beviljas.
Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att
medborgare i en viss främmande stat och den som, utan att vara med-
borgare i den staten, är bosatt där skall vara likställd med svensk
medborgare i fråga om allmän rättshjälp.
9b §
I fråga om kostnader för rätts-
hjälp i sådana rättsliga ange-
lägenheter rörande brott mot den
rättssökande som behandlas utom
riket gäller bestämmelserna i 9 §
andra stycket 1-4. Detta gäller
dock endast i den mån kostna-
derna inte täcks genom någon
försäkring eller ersätts av dom-
stol eller annan myndighet i den
främmande staten. Om den rätts-
sökande har kallats till en dom-
stol eller annan myndighet läm-
nas ersättning för resa och uppe-
hälle även om personlig inställel-
se inte ålagts.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1994.
2 Förslag till Prop. 1993/94:26
Härigenom föreskrivs beträffande lagen (1973:137) om ekonomiskt
bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m. att det i lagen skall
införas två nya paragrafer, 4 a och 5 a §§, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 4 a § En i Sverige bosatt svensk med- Bistånd enligt första stycket får 5 a § Den som fått bistånd enligt |
Denna lag träder i kraft den 1 april 1994.
3 Förslag till Prop. 1993/94:26
Härigenom föreskrivs att 1-3, 6 och 8 §§ lagen (1988:609) om
målsägandebiträde skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
1 §
I mål om brott enligt 6 kap.
brottsbalken skall, sedan för-
undersökning har inletts, ett
särskilt biträde för målsäganden
(målsägandebiträde) förordnas,
om det inte är uppenbart att
målsäganden saknar behov av
sådant biträde.
Om det med hänsyn till måls-
ägandens personliga relation till
den misstänkte eller andra om-
ständigheter kan antas att måls-
äganden har behov av biträde,
skall, sedan förundersökning har
inletts, målsägandebiträde för-
ordnas även i mål om
1. brott enligt 3 eller 4 kap.
brottsbalken, på vilket fängelse
kan följa,
2. brott enligt 8 kap. 5 eller 6
§ brottsbalken eller försök, för-
beredelse eller stämpling till
sådant brott.
2 §
Målsägandebiträde får inte för-
ordnas sedan åklagaren har be-
slutat att allmänt åtal inte skall
väckas eller att sådant åtal skall
Föreslagen lydelse
i
När förundersökning har inletts
skall ett särskilt biträde för
målsäganden(målsägandebiträde)
förordnas i mål om
1. brott enligt 6 kap. brotts-
balken, om det inte är uppenbart
att målsäganden saknar behov av
sådant biträde,
2. brott enligt 3 eller 4 kap.
brottsbalken, på vilket fängelse
kan följa, eller enligt 8 kap. 5
eller 6 § brottsbalken eller för-
sök, förberedelse eller stämpling
till sådant brott, om det med
hänsyn till målsägandens person-
liga relation till den misstänkte
eller andra omständigheter kan
antas att målsäganden har behov
av sådant biträde,
3. annat brott enligt brotts-
balken, på vilket fängelse kan
följa, om det med hänsyn till
målsägandens personliga för-
hållanden och övriga omständig-
heter kan antas att målsäganden
har ett särskilt starkt behov av
sådant biträde.
Målsägandebiträde får förord-
nas i högre rätt, om åklagaren
eller den tilltalade har över-
klagat domen i ansvarsdelen.
Målsägandebiträde får inte för-
ordnas sedan åklagaren har be-
slutat att allmänt åtal inte skall
väckas eller att sådant åtal skall
'Senaste lydelse 1990:999.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:26
läggas ned eller sedan åklagaren
avstått från att fullfölja talan mot
dom i målet.
Målsägandebiträdet skall ta till
vara målsägandens intressen i
målet samt lämna stöd och hjälp
till målsäganden. I målsägande-
biträdets uppgift ingår inte att
bistå målsäganden med att föra
talan om enskilt anspråk i an-
ledning av brottet, om detta görs
av åklagaren.
Om ett målsägandebiträde för-
ordnas, ersätts målsägandens
därefter uppkommande kostnader
för bevisning och utredning med
anledning av talan om enskilt
anspråk i samma utsträckning
som om målsäganden beviljats
allmän rättshjälp med anledning
av en sådan talan.
Bestämmelserna i 31 kap. rät-
tegångsbalken om skyldighet för
den tilltalade eller annan att till
staten återbetala kostnader som
läggas ned.
§
Målsägandebiträdet skall ta till
vara målsägandens intressen i
målet samt lämna stöd och hjälp
till målsäganden.
Målsägandebiträdet skall bistå
målsäganden med att föra talan
om enskilt anspråk i anledning
av brottet, om detta inte görs av
åklagaren. Målsägandebiträdets
uppgift kvarstår även om talan
avskilts enligt 22 kap. 5 § rätte-
gångsbalken för att handläggas
som särskilt mål enligt reglerna
för tvistemål, såvida inte målet
handläggs enligt 1 kap. 3 d §
rättegångsbalken. Målsägande-
biträdets uppgift kvarstår också
om tingsrättens dom överklagas
endast i fråga om enskilt
anspråk.
§
Om ett målsägandebiträde för-
ordnas, ersätts målsägandens
därefter uppkommande kostnader
för bevisning och utredning med
anledning av talan om enskilt
anspråk och, ifall där målsägan-
debiträdets uppgift kvarstår en-
ligt 3 § andra stycket, för resa
och uppehälle i samband med in-
ställelse inför domstol, i samma
utsträckning som om målsägan-
den beviljats allmän rättshjälp
med anledning av en sådan talan.
§
Bestämmelserna i 31 kap. rät-
tegångsbalken om skyldighet för
den tilltalade eller annan att till
staten återbetala kostnader
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:26
enligt rättens beslut betalats av
allmänna medel gäller även i
fråga om kostnader enligt denna
lag.
som enligt rättens beslut betalats
av allmänna medel gäller även i
fråga om kostnader enligt denna
lag. I mål där målsägandebiträ-
dets uppgift kvarstår enligt 3 §
andra stycket gäller beträffande
dessa kostnader bestämmelserna
i 18 kap. rättegångsbalken om
ansvar för motparts rättegångs-
kostnader.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1994.
Prop. 1993/94:26
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 september
1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B.
Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson,
Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson,
Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg och Ask
Föredragande: statsrådet Hellsvik
I promemorian Några brottsofferfrågor - utvidgad rätt till måls-
ägandebiträde och förbättrat rättsligt bistånd till brottsoffer utomlands
(Ds 1992:24) som upprättats inom Justitiedepartementet föreslås vissa
ändringar i lagen (1988:609) om målsägandebiträde, rättshjälpslagen
(1972:429, RHL) och lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till
svenska medborgare i utlandet m.m. Promemorian har remissbehand-
lats. Jag avser nu att ta upp de frågor som behandlas i promemorian.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av
promemorian som bilaga 1, dels promemorians lagförslag som bila-
ga 2, och dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 3.
En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i lagstiftnings-
ärendet (dnr 92-1404).
Regeringen beslutade den 9 september 1993 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som utarbetats i ärendet. De till Lagrådet
remitterade förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 4.
Lagrådet har beträffande förslaget att utvidga målsägandebiträdets
behörighet att ta tillvara målsägandens intressen i fråga om skade-
stånd förordat att nuvarande ordning behålls. Jag återkommer till Prop. 1993/94:26
Lagrådets synpunkter i min följande framställning (avsnitt 5.2 och
5.3). Lagrådet har i övrigt lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets
yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5. Jag har
gjort vissa redaktionella ändringar i lagtexten.
För många människor som utsätts för brott medför detta ingripande
verkningar av olika slag. Ett brott innebär ofta en omskakande per-
sonlig upplevelse och kan vålla både fysiska och psykiska skador
samt orsaka förluster både av ekonomisk art och av annat slag. För
ett brottsoffer kan det också vara påfrestande att medverka i det
rättsliga förfarandet hos polis, åklagare och domstol. Mera allmänna
integritetskränkningar uppstår också ofta.
Brottsoffrens situation har under senare år fått ökad uppmärksam-
het. Det har på olika sätt klarlagts att brottsoffrens situation många
gånger kan vara sådan att det krävs ett ökat engagemang från främst
samhällets sida. I den kriminalpolitiska debatten har, såväl i Sverige
som internationellt, efterhand ställts krav på olika åtgärder för att
förbättra brottsoffrens ställning. I Sverige har brottsofferfrågorna
aktualiserats i skilda sammanhang under de senaste åren. Riksdagen
har i olika sammanhang - som jag i det följande skall redovisa när-
mare - givit regeringen i uppdrag att se över lagstiftningen i olika
hänseenden. Vidtagna och planerade åtgärder finns också sedan ett
antal år tillbaka redovisade i budgetpropositionerna. Redovisningarna
handlar framför allt om det s.k brottsofferprogrammet från år 1988
och hur arbetet med detta fullföljts (prop. 1987/88:100 bil 4 s. 34 f,
prop. 1988/89:100 bil 4, s. 32 f, prop. 1989/90:100 bil 4, s. 36 f,
prop. 1990/91:100 bil 4, s. 35 f och prop. 1991/92:100 bil 3 s. 49
f). I år finns en motsvarande redovisning intagen i prop. 1992/93:100
bil 3, s. 44 f.
I såväl höstens som vårens regeringsförklaring sägs att brottsoffrens
ställning skall stärkas. I denna lagrådremiss tar jag upp ett par frågor,
nämligen frågor dels om utvidgad rätt till målsägandebiträde och
målsägandebiträdets uppgifter och processuella ställning, dels om
rättsligt bistånd till brottsoffer i angelägenheter som behandlas
utomlands. En omfattande kartläggning av vidtagna åtgärder på
brottsofferområdet har gjorts i departementspromemorian Brottsoffren
i blickpunkten - åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning (Ds
1993:29). Promemorian innehåller också förslag till ytterligare åtgär-
der för att stärka brottsoffrens ställning. Bl.a. föreslås att en s.k.
brottsofferfond skall inrättas. Remissbehandlingen av den prome-
morian har nyligen avslutats och förslagen bereds nu vidare inom
Justitiedepartementet med sikte på ställningstaganden av regeringen
snarast möjligt.
10
Begreppet brottsoffer förekommer inte i lagstiftningen. Där används
i stället termen målsägande. De två termerna är dock inte helt syno-
nyma. Av 20 kap. 8 § rättegångsbalken (RB) framgår att målsägande
är den mot vilken ett brott har blivit begånget eller som har blivit
förnärmad av brottet eller lidit skada av det.
Vem som i visst fall är att anse som målsägande har betydelse i
flera avseenden. Den enskilda åtalsrätten, rätten att ange vissa brott
till åtal liksom möjligheten att föra talan om enskilt anspråk i anled-
ning av brottet gäller i allmänhet endast för den som är att anse som
målsägande i förhållande till det begångna brottet. Målsäganden är i
formellt hänseende att anse som part i rättegången endast när han för
talan, dvs. framställer ett yrkande om ansvar eller skadestånd. Sedan
åklagaren väckt åtal, kan målsäganden biträda åtalet (20 kap. 8 §
RB). Det innebär att målsäganden inträder i processen som åklaga-
rens medpart och har vissa möjligheter att agera självständigt i rätte-
gången när det gäller ansvarsfrågan. Om åklagaren har beslutat att
inte väcka åtal kan målsäganden i allmänhet väcka enskilt åtal
(20 kap. 8 § RB). Om åklagaren lägger ned ett väckt åtal därför att
det enligt hans bedömning inte finns tillräckliga skäl för att den
misstänkte är skyldig till brottet, kan målsäganden ta över åtalet
(20 kap. 9 § RB). Målsäganden kan i mål om allmänt åtal på egen
hand överklaga ansvarsfrågan till högre rätt om åklagaren inte över-
klagar (20 kap. 8 § RB). Vidare kan målsäganden i anslutning till åtal
för brottet framställa yrkanden om enskilt anspråk i anledning av
brottet och få skadeståndstalan handlagd i brottmålet (22 kap. 1 §
RB). Målsäganden kan föra sin talan genom ombud eller med hjälp
av biträde (12 kap. 1 och 22 §§ RB).
Frågan om biträde åt målsäganden i samband med förundersökning
och rättegång kom i fokus i samband med de omfattande ändringar
i brottsbalkens regler om sexualbrott som trädde i kraft år 1984
(prop. 1983/84:105, bet. 1983/84:JuU25, rskr. 1983/84:332). Genom
en ny regel i rättegångsbalken infördes då en möjlighet för en måls-
ägande som behöver personligt stöd under rättegången att åtföljas av
en s.k. stödperson (numera 20 kap. 15 §). Stödperson får anlitas i
alla slags brottmål där målsäganden hörs. Förutsättningen är endast
att målsäganden med hänsyn till brottets art eller annars kan antas
vara i behov av ett personligt stöd. Möjligheten att anlita stödperson
infördes i första hand med tanke på mål om sexualbrott och vissa
andra våldsbrott. Stödpersonens uppgift är enbart att vara ett person-
ligt stöd åt målsäganden. I den promemoria (Ds 1993:29) om brotts-
offerjag nyss nämnt föreslås att 20 kap. 15 § RB ändras så att måls-
äganden i princip själv skall få bestämma om han eller hon vill åt-
följas av en stödperson.
I sammanhanget bör också nämnas de möjligheter som finns att en-
ligt socialtjänstlagen (1980:620) utse en särskild s.k. kontaktperson
11
med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga Prop. 1993/94:26
angelägenheter. I prop. 1983/84:105 (s. 42 f) anförs att det kan
finnas utrymme att utse en kontaktperson för t.ex. den som blivit ut-
satt för ett sexualbrott. Kontaktpersonens uppgifter bestäms av den
enskildes behov och kontaktpersonen kan också fungera som stödper-
son i samband med en rättegång.
I det lagstiftningsärende om sexualbrott som jag nämnt i det före-
gående framhölls från flera håll att det inte är tillräckligt med ett
personligt stöd åt målsäganden utan att det i många fall behövs också
juridisk hjälp under det rättsliga förfarandet i anledning av brottet.
Regeringen uppdrog i november 1984 åt Rättshjälpskommittén (Ju
1982:01) att ta upp frågan om formerna för utvidgad rättshjälp åt i
första hand kvinnor som utsatts för sexualbrott eller vissa andra
våldsbrott. Kommittén redovisade sina överväganden i slutbetänkan-
det Målsägandebiträde (SOU 1986:49). Förslagen ledde sedermera till
lagstiftning på området och lagen (1988:609) om målsägandebiträde
trädde i kraft den 1 juli 1988 (prop. 1987/88:107, bet.
1987/88:JuU33, rskr. 1987/88:318). Lagen, som innebar en prin-
cipiell nyordning, ger målsäganden möjlighet att på statens bekostnad
få ett eget juridiskt biträde - ett målsägandebiträde - vid förunder-
sökning och rättegång rörande vissa typer av brott.
En målsägande som behöver juridisk hjälp utöver den som polisen,
åklagaren, målsägandebiträdet eller domstolen bistår med kan enligt
bestämmelserna i rättshjälpslagen få juridisk rådgivning eller, under
vissa förutsättningar, allmän rättshjäp med biträdesförordnande. Råd-
givning i rättsliga angelägenheter enligt bestämmelserna i rättshjälps-
lagen lämnas av en jurist på advokatbyrå under högst en timme mot
en fast avgift som i vissa fall kan sättas ned eller efterges. Allmän
rättshjälp kan beviljas fysisk person i en rättslig angelägenhet, om
han behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst inte över-
stiger ett visst belopp, för närvarande 235 900 kronor för en person
utan försörjningsbörda. För att allmän rättshjälp skall kunna beviljas
måste det vara fråga om en rättslig angelägenhet. Detta krav anses
inte uppfyllt beträffande den som i egenskap av målsägande eller
vittne enbart skall höras i rättegången. Om målsäganden framställer
ett eget yrkande och därigenom blir part i rättegången, är emellertid
denna förutsättning uppfylld. Utöver det fallet att målsäganden väcker
talan om enskilt anspråk i brottmålet är det fråga om en rättslig ange-
lägenhet om målsäganden själv väcker åtal, biträder åklagarens talan,
fullföljer talan i brottmålet i högre rätt eller övertar väckt åtal.
Allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen kan i viss utsträckning
också beviljas den som har utsatts för brott utomlands. En förutsätt-
ning för detta är att det föreligger särskilda skäl för rättshjälp. Den
praxis som har utvecklats på området är mycket restriktiv och i enlig-
het med olika uttalanden i förarbetena har förmånerna begränsats till
biträdeshjälp och utomprocessuella utredningskostnader. Någon er-
sättning för målsägandens kostnader för inställelse vid den utländska
12
domstolen utgår inte. Prop. 1993/94:26
Om gärningsmannen inte kan betala skadestånd och det inte heller
finns någon försäkring som täcker skadan, kan brottsoffer i vissa fall
få ersättning från staten, s.k. brottsskadeersättning enligt bestäm-
melserna i brottsskadelagen (1978:413). Det är i första hand person-
skador som ersätts. Även om gärningsmannen är okänd kan ersättning
betalas, men då måste det finnas en utredning som visar att skadan
uppkommit till följd av brott och inte t.ex. genom en olyckshändelse.
Ersättningsbeloppen är maximerade och det görs ett visst avdrag för
självrisk. Ansökan om ersättning görs hos Brottsskadenämnden inom
två år från skadetillfället. Ersättning kan betalas ut även för det fall
att den brottsliga gärningen begåtts utomlands. Däremot kan inte er-
sättning för inställelsekostnader vid förundersökning och rättegång
utomlands betalas med stöd av lagen.
I Sverige finns en ideell rikstäckande organisation till stöd för
brottsoffer, Brottsoffer]ourernas riksförbund. Förbundet samarbetar
med den internationella organisationen The European Forum for
Victim Services. I vissa länder kan brottsoffer få stöd och praktiska
råd på platsen av de nationella brottsofferjourerna. Även Riksorga-
nisationen för kvinnojourer i Sverige, ROKS, samt lokala kvinno-
jourer kan ge stöd till kvinnor som utsatts för brott.
Jag vill i detta sammanhang också redovisa vissa internationella
åtaganden på brottsofferområdet.
Den 25 augusti 1988 ratificerade regeringen en inom Europarådet
utarbetad konvention om ersättning till offer för våldsbrott. Enligt
konventionen skall varje stat som tillträder konventionen utse en
central myndighet, som skall ta emot och handlägga ansökningar om
bistånd. Konventionen syftar till att harmonisera de skilda europeiska
staternas bestämmelser om ersättning till offer för våldsbrott och att
ge bestämmelserna bindande karaktär. En ytterligare målsättning är
att säkerställa samarbete mellan konventionsstatema i fråga om sådan
ersättning. Konventionsstatema skall särskilt verka för att personer
som skadas på ett främmande lands territorium får ersättning av det
landet. Konventionen har trätt i kraft såvitt avser nio stater (Dan-
mark, Nederländerna, Luxemburg, Sverige, Frankrike, Stor-
britannien, Finland, Norge och Schweiz). Ytterligare fyra stater har
undertecknat konventionen.
I sammanhanget kan också nämnas att FN i en rapport, Declaration
of Basic Principles of Justice for Victims of Crime and Abuse of
Power, Report of the Third Committee A/Res/40/881, har angivit
vilka grundläggande rättsprinciper som skall gälla för brottsoffer. Det
sägs bl.a. att offer bör behandlas med medkänsla och respekt. De
skall ha rätt till rättsordningens skydd och system bör skapas för att
ge offren gottgörelse på ett snabbt, rättvist och lättillgängligt sätt.
Offren skall informeras om sina rättigheter och få det stöd som be-
hövs under det rättsliga förfarandet. Om offret inte kan få fullt
skadestånd från gärningsmannen eller från annat håll bör staten betala
13
ekonomisk ersättning om offret fått betydande kroppsskada eller ned- Prop. 1993/94:26
satt hälsa till följd av allvarligt brott. Offren bör också få den
materiella, medicinska, psykologiska och sociala hjälp som behövs
genom regeringens försorg och genom andra frivilliga, samhälls-
baserade insatser. Berörd personal inom polis, rättsväsende, sjukvård
m.m. bör utbildas för att bättre förstå offrens behov.
Mitt förslag: Rätten till målsägandebiträde utvidgas så att sådant
biträde skall kunna förordnas även för andra brott enligt brotts-
balken, om fängelse kan följa på brottet och det med hänsyn till
målsägandens personliga förhållanden och andra omständigheter
kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av biträde.
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med mitt.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till för-
slaget. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter om det är mo-
tiverat att ställa upp olika kriterier för förordnande vid olika typer av
brott. Föreningen Sveriges åklagare har framfört kritik mot den lag-
tekniska utformningen. En remissinstans, Brottsofferjouremas riksför-
bund, anser att förslaget fått en alltför restriktiv utformning.
Skälen för mitt förslag:
Bakgrund
I 1 § lagen om målsägandebiträde anges i vilka mål om brott och un-
der vilka förutsättningar ett målsägandebiträde kan förordnas. Från
början medgav lagen rätt till målsägandebiträde i mål om allvarligare
sexuella övergrepp (brott enligt 6 kap. 1-6 §§ eller försök till brott
enligt 6 kap. 1-4 eller 6 § brottsbalken, BrB), om det inte på grund
av särskilda omständigheter kunde antas att målsäganden saknade be-
hov av sådant biträde. Vidare medgavs rätt till målsägandebiträde i
mål om en del andra typer av brott med inslag av våld eller annan
integritetskränkning, om det med hänsyn till målsägandens personliga
förhållanden och övriga omständigheter kunde antas att målsäganden
hade ett särskilt starkt behov av biträde. Det gällde t.ex. mål om
vissa andra - mindre grova - sexualbrott enligt 6 kap. BrB, brott en-
ligt 3 eller 4 kap. BrB - dvs. bl.a. misshandel och olaga hot - eller
försök till sådant brott, om fängelse kunde följa på brottet samt brott
enligt 8 kap. 5 eller 6 § BrB - dvs. rån eller grovt rån - eller försök
till sådant brott.
Riksdagen biföll den 12 december 1989 justitieutskottets hemställan
om målsägandebiträde i betänkandet Våldsbrott och brottsoffer (bet.
1989/90:JuU5, rskr. 65) och gav därmed regeringen i uppdrag att
14
skyndsamt lägga fram förslag till utvidgningar i rätten till måls- Prop. 1993/94:26
ägandebiträde. Den 1 januari 1991 utvidgades rätten till målsägande-
biträde (prop. 1989/90:158, bet. 1990/91 :JuU4, rskr. 1990/91:16,
SFS 1990:999).
Enligt 1 § första stycket i dess nuvarande lydelse gäller att måls-
ägandebiträde i mål om brott enligt 6 kap. BrB skall förordnas, sedan
förundersökning har inletts, om det inte är uppenbart att målsäganden
saknar behov av sådant biträde. Regeln är alltså utformad så att dom-
stolen i mål om sexualbrott i princip skall förordna biträde för alla
som önskar det. I lagstiftningsärendet uttalade dåvarande departe-
mentschefen (prop. 1989/90:158 s. 5) att ändringen i princip endast
innebar en anpassning av lagtexten till den praxis som hade utvecklat
sig.
Enligt 1 § andra stycket kan, från den 1 januari 1991, målsägande-
biträde förordnas även i mål om brott enligt 3 eller 4 kap. BrB, på
vilket fängelse kan följa, samt i mål om brott enligt 8 kap. 5 eller 6 §
BrB eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om det
med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte
eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av
biträde. Den ändrade lydelsen av 1 § andra stycket innebar även den
till stor del en anpassning av lagtexten till domstolspraxis.
Som jag nyss nämnt gällde före den 1 januari 1991 att målsägande-
biträde enligt 1 § andra stycket skulle förordnas om det med hänsyn
till målsägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter
kunde antas att målsäganden hade ett särskilt starkt behov av biträde.
I propositionen med förslag till lag om målsägandebiträde anförde
föredragande statsrådet (prop. 1987/88:107 s. 38) att förordnande i
dessa fall skulle ske med stor restriktivitet. Det räckte inte med att
det var fråga om ett sådant brott som ingick i uppräkningen, utan
brottet skulle i det enskilda fallet ha varit av kvalificerat slag och ha
inneburit en svår kränkning av offret. Därtill krävdes att bevisläget
och det processuella läget i övrigt var sådant att man kunde räkna
med att målsäganden skulle komma att utsättas för ingående eller
pressande förhör. Som en ytterligare förutsättning angavs att måls-
ägandens fysiska och/eller psykiska tillstånd skulle vara sådant att
denne kunde antas ha väsentlig nytta av ett juridiskt biträde.
I lagstiftningsärendet (prop. 1989/90:158 s. 6 ff) om en utvidgad
rätt till målsägandebiträde diskuterades bl.a. frågan om vilka typer av
brott, förutom misshandel, som en utvidgad rätt till målsägandebi-
träde borde omfatta. Det konstaterades bl.a. med anledning av vad
som kommit fram vid en hearing (en sammanfattning finns i a. prop.
bil 1) att en utvidgning inte borde omfatta bara misshandel utan även
de övriga i 1 § andra stycket uppräknade brotten eftersom det ansågs
vara minst lika angeläget för målsäganden att få hjälp av ett måls-
ägandebiträde när brottet rubricerats som t.ex. försök till mord eller
försök till dråp. Det uttalades vidare att de som blir utsatta för rån
ofta kan hamna i en djup kris efter det inträffade och då ha ett starkt
15
behov av ett juridiskt biträde för att orka med den efterföljande rätte- Prop. 1993/94:26
gången och konfrontationen med den tilltalade. Av dessa skäl angavs
att de i 1 § andra stycket angivna förutsättningarna borde mjukas upp
generellt för att markera att bedömningen inte skulle vara så restriktiv
som lagtextens tidigare utformning talade för. Men samtidigt konsta-
terades att lagtexten måste vara så utformad att den ger utrymme för
en verklig prövning av målsägandens behov av biträde i det enskilda
fallet och att det på intet sätt kan anses sakligt motiverat att mera
regelmässigt förordna målsägandebiträde i t.ex. mål om misshandel
eller olaga hot.
En ytterligare utvidgning av rätten till målsägandebiträde
Lagen om målsägandebiträde har nu varit i kraft i drygt fem år.
Redan i propositionen med förslag till lagen uttalades att det även i
mål om andra brott än de som angivits i 1 § kunde förekomma behov
av stöd och hjälp åt målsäganden och att den nya lagen skulle utvär-
deras så snart tillräckliga erfarenheter vunnits för att ge underlag för
att bedöma om rätten till målsägandebiträde borde utvidgas. Som jag
nyss redogjort för utvidgades också rätten till målsägandebiträde för
knappt tre år sedan. Nu har från olika håll påtalats behov av ytter-
ligare utvidgningar av lagen. Bland annat Våldskommissionen har fö-
reslagit en utvidgning (SOU 1990:92). Vidare har riksdagen med an-
ledning av ett par motioner begärt att regeringen ser över målsägan-
dens rätt till målsägandebiträde i mål om andra typer av brott än de
som i dag omfattas av bestämmelsen i 1 §.
Våldskommissionen föreslår i sitt slutbetänkande Våld och brotts-
offer (SOU 1990:92, s. 177) att det bör övervägas att utvidga rätten
till målsägandebiträde även till dem som utsätts för övergrepp i rätts-
sak och att det kan vara motiverat att förordna målsägandebiträde när
ett besöksförbud skall prövas av domstol i samband med brottmål där
åklagaren för talan. Enligt kommissionen bör det också övervägas att
utvidga rätten till målsägandebiträde i mål om våld eller hot mot
tjänsteman. I alla dessa fall kan enligt kommissionen förhållandena
vara sådana att det finns behov av målsägandebiträde.
Våldskommissionens betänkande har remissbehandlats. Majoriteten
av de remissinstanser som yttrat sig över kommissionens förslag i nu
aktuellt hänseende biträder kommissionens förslag i huvudsak eller
lämnar det utan erinran. Några avstyrker förslaget och ifrågasätter
behovet av målsägandebiträde i de fall kommissionen föreslagit
medan andra anser att en ytterligare utvidgning av rätten till måls-
ägandebiträde bör övervägas. Från något håll efterlyses en möjlighet
till behovsprövning utan detaljerade begränsningar.
Justitieutskottet förordade i sitt betänkande Anslag till brottsskade-
nämnden m.m. (bet. 1990/91 :JuU21) med anledning av ett antal mo-
tioner att rätten till målsägandebiträde utvidgas genom en ventil som
innebär att det skall vara möjligt att få målsägandebiträde även i
andra fall än som framgår direkt av lagen om det finns särskilda skäl
16
för det. Utskottet anför bl.a. följande (s. 17 f).
det finns några brottstyper där inslag av sexuellt eller annat våld
saknas men där integritetskränkningen likväl kan vara mycket bety-
dande. Utskottet tänker här t.ex. på utpressning och vissa fall av
bedrägeri (zsol-och-vårz).Härtill kommer att också våldskom-
missionen anser att det bör övervägas om rätten till målsägandebi-
träde behöver utvidgas till att avse t.ex. våld mot tjänsteman och
övergrepp i rättssak. Vissa sådana fall skulle utan tvekan kunna falla
in under en sådan ventil som förordas —".
"Utskottet vill dock understryka att en utgångspunkt för en översyn
bör vara de avgörande kriterierna för rätten till målsägandebiträde,
nämligen integritetskränkning resp, personlig relation till gärnings-
mannen. Regeringen bör få i uppdrag att göra förnyade överväganden
i saken och därefter lägga fram ett förslag till riksdagen. Vad ut-
skottet nu har anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna."
Riksdagen biföll den 25 april 1991 utskottets hemställan om
utvidgad rätt till målsägandebiträde (rskr. 1990/91:217).
I promemorian föreslås vissa utvidgningar i rätten till målsägande-
biträde. Förslaget har fått ett positivt mottagande under remiss-
behandlingen. Några remissinstanser har framfört synpunkter på be-
stämmelsens utformning. Enligt min mening finns det behov av måls-
ägandebiträde också i mål om brott som i dag inte omfattas av be-
stämmelsen i 1 §. Detta gäller, som justitieutskottet anfört, särskilt
vid vissa brottstyper där inslaget av sexuellt eller annat våld saknas
men där integritetskränkningen likväl kan vara mycket betydande,
vilket kan vara fallet i t.ex. vissa utpressnings- och bedrägerimål.
Men även de brottstyper som Våldskommissionen nämnt, bl.a. över-
grepp i rättssak samt våld och hot mot tjänsteman, kan i vissa fall
vara av sådan art att målsäganden har stort behov av det stöd och den
hjälp ett målsägandebiträde kan ge. Dessa brottstyper innefattar ju
gärningar - t.ex. misshandel och olaga hot - som utgör sådana brott
som redan nu kan medföra rätt till målsägandebiträde. Även i en del
andra mål om brott än de nu nämnda kan målsäganden i det enskilda
fallet tänkas ha behov av målsägandebiträde. Det kan gälla exempel-
vis stöld och då främst bostadsinbrott, vissa skadegörelsebrott samt
vissa brott enligt 13 kap. BrB.
En av de remissinstanser som avstyrkt Våldskommissionens förslag
hänvisar till att de brottstyper som kommissionen föreslår skall ge rätt
till målsägandebiträde inte generellt innebär en sådan påfrestning på
målsäganden att de motiverar biträde. Det ifrågasätts t.ex. om en po-
lisman eller en åklagare som har utsatts för våld i tjänsten har behov
av målsägandebiträde. Jag håller med om att det i många sådana fall
finns visst fog för att ifrågasätta ett sådant behov. Likväl anser jag att
lagen bör ändras och att ytterligare måltyper bör omfattas av lagen.
En ytterligare utvidgad rätt till målsägandebiträde måste emellertid
utformas så att det inte regelmässigt blir fråga om att förordna biträde
i vissa typer av mål. Bestämmelserna bör därför utformas så att för-
ordnanden i dessa fall skall ske med restriktivitet och efter en pröv-
2 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 26
Prop. 1993/94:26
17
ning av omständigheterna i det enskilda fallet. Det är viktigt att en Prop. 1993/94:26
ytterligare utvidgning verkligen täcker de fall där målsägandens be-
hov av biträde är särskilt starkt.
Beträffande den närmare utformningen av en sådan regel kan olika
alternativ tänkas. Det ena är att i lagtexten direkt räkna upp några
ytterligare brottstyper som skall kunna föranleda förordnande av
målsägandebiträde. En sådan lösning har Föreningen Sveriges åkla-
gare föreslagit i sitt remissvar över promemorians förslag. Med den
lösningen riskerar man emellertid att vissa fall som bör motivera
målsägandebiträde faller utanför tillämpningsområdet. Det är också
svårt att exakt ringa in de brottstyper där behov av biträde kan tänkas
föreligga i det enskilda fallet. En av de remissinstanser som yttrat sig
över Våldskommissionens förslag anser t.ex. att preciseringen till
vissa typer av mål ger en olycklig begränsning och föreslår i stället
att domstolarna ges möjlighet till behovsprövning utan detaljerade be-
gränsningar. En mera generell lösning är också enligt min mening att
föredra. En sådan lösning ligger dessutom i linje med justitieut-
skottets uttalanden i frågan.
När det gäller frågan om vilka brott som bör omfattas av en sådan
bestämmelse har i promemorians förslag gränsen satts vid mål om
brott enligt brottsbalken, på vilket fängelse kan följa. Jag delar
bedömningen att det är en ändamålsenlig avgränsning. Om man be-
gränsar brottstyperna till sådana på vilka fängelse kan följa, kommer
mindre kvalificerade brott att uteslutas från biträdesförordnande, en
ordning som för övrigt överensstämmer med den som redan gäller i
mål om brott enligt 1 § andra stycket. En begränsning till brott enligt
brottsbalken medför att de av Våldskommissionen föreslagna ärende-
na om besöksförbud i samband med talan i brottmål kommer att ham-
na utanför tillämpningsområdet. Det fåtal fall då besöksförbud prövas
av domstol i samband med åtal rör dock, som också påtalades vid re-
missbehandlingen av Våldskommissionens förslag, oftast sådana brott
för vilka det redan idag kan förordnas biträde. Den nu föreslagna
utvidgningen torde i praktiken innebära att målsägandebiträde kom-
mer att kunna förordnas i brottmålet i de fall det verkligen behövs
och att målsägandens behov av biträde på så sätt blir tillgodosett.
När det i övrigt gäller utformningen av en sådan regel är det en
lämplig ordning att - som det föreslagits i promemorian - knyta an till
de förutsättningar som gällde före den 1 januari 1991 i mål om brott
enligt 1 § andra stycket. Således bör gälla att målsägandebiträde skall
förordnas om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållan-
den och omständigheterna i övrigt kan antas att målsäganden har ett
särskilt starkt behov av biträde. För att målsägandebiträde skall få
förordnas i dessa fall bör, i enlighet med vad som uttalades vid
lagens tillkomst, krävas att brottet i det enskilda fallet har varit av
kvalificerat slag och inneburit en svår kränkning av offret. Vidare bör
bevisläget och det processuella läget i övrigt vara sådant att man
måste räkna med att målsäganden kommer att utsättas för ingående
18
eller pressande förhör. Ytterligare en förutsättning bör vara att måls- Prop. 1993/94:26
ägandens fysiska och/eller psykiska tillstånd är sådant att han eller
hon kan antas ha väsentlig nytta av ett juridiskt biträde. Detta innebär
att målsägandebiträde i de mål som omfattas av den nu föreslagna be-
stämmelsen inte skall förordnas regelmässigt utan bara när det är på-
kallat av sådana förhållanden i det enskilda fallet som nu angetts.
Tillämpningsområdet för en så utformad bestämmelse kommer att
i viss mån sammanfalla med vad som redan gäller för förordnande
enligt nu gällande lydelse av 1 § andra stycket, dvs. vid vissa särskilt
angivna brott enligt 3, 4 och 8 kap. BrB. Förutsättningarna för för-
ordnande av målsägandebiträde blir emellertid betydligt mer restrik-
tiva än de som nu gäller enligt andra stycket. Dessa är i sin tur mer
restriktiva än de som nu gäller för förordnande enligt första stycket
i mål om brott enligt 6 kap. BrB. Promemorieförslaget har i denna
del mött viss kritik under remissbehandlingen. Bl.a. har ifrågasatts
om det är motiverat att uppställa skilda kriterier för förordnande.
Enligt min mening har en sådan trappstegsliknande konstruktion
emellertid fördelar genom att den klart markerar att förutsättningarna
för att få ett målsägandebiträde skiftar beroende på brottets art.
För att den trappstegsliknande konstruktionen skall framgå tydligt
bör 1 § lagen om målsägandebiträde formuleras om och de tre grup-
perna tas in i var sin punkt i paragrafen.
Målsägandebiträde kan förordnas redan när förundersökning inletts.
Det är undersökningledarens skyldighet att informera målsäganden
om rätten till målsägandebiträde och anmäla till rätten om det finns
anledning att förordna sådant biträde. Genom den nya tredje punktens
restriktiva utformning kan de omständigheter som kan ge rätt till
målsägandebiträde oftare än i fall som avses i första och andra
punkterna komma fram först i ett senare skede av förundersökningen.
Det är inte möjligt att, som några remissinstanser efterlyst, närmare
ange när en anmälan till rätten skall göras. Detta måste avgöras efter
en bedömning i det enskilda fallet.
Jag vill också erinra om att målsäganden inte ställs helt utan stöd
i de mål där målsägandebiträde inte förordnas. Förutom det stöd åkla-
garen regelmässigt skall ge och möjligheterna till allmän rättshjälp
finns det enligt 20 kap. 15 § RB möjlighet för målsäganden att vid
rättegången åtföljas av en stödperson. Vidare vill jag påminna om
åklagarens skyldighet enligt 22 kap. 2 § RB att föra målsägandens
talan i skadeståndsdelen.
19
Mitt förslag: Ingen ändring föreslås i sak beträffande ansvars-
fördelningen mellan åklagaren och målsägandebiträdet när det
gäller enskilda anspråk som handläggs i brottmålet. Den språkliga
utformningen ändras för att tydligare markera att målsägandebi-
trädet skall bistå målsäganden med att föra talan om enskilda
anspråk.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: De få remissinstanser som har yttrat sig i den-
na del är positiva till förslaget. Från något håll föreslås att måls-
ägandebiträdet skall göras primärt ansvarig för frågan om skadestånd.
Skälen för mitt förslag: Enligt 3 § lagen om målsägandebiträde
skall målsägandebiträdet ta till vara målsägandens intressen i målet
samt lämna stöd och hjälp till målsäganden. Målsägandebiträdet skall
alltså stödja och hjälpa målsäganden i olika hänseenden vid förunder-
sökning och rättegång i mål om allmänt åtal. Biträdet skall exempel-
vis upplysa målsäganden om förfarandet och de regler som gäller för
detta, framföra målsägandens önskemål rörande olika handläggnings-
frågor och bevaka att förhör med målsäganden sker på ett tillbörligt
sätt. I bestämmelsen anges att det inte ingår i målsägandebiträdets
uppgifter att bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk
i anledning av brottet, om detta görs av åklagaren. Enligt riksdagen
bör ansvarsfördelningen mellan biträdet och åklagaren i fråga om
skadeståndstalan övervägas i samband med översynen av en utvidgad
rätt till målsägandebiträde i övrigt (bet. 1990/91 :JuU21, s. 17 f, rskr.
1990/91:217).
Bestämmelser om förordnande, byte och entledigande av målsägan-
debiträde finns i 4 § första-tredje styckena i lagen om målsägande-
biträde. I fjärde stycket sägs att rättegångsbalkens regler om rätte-
gångsbiträde i övrigt skall tillämpas i fråga om målsägandebiträde.
I propositionen med förslag till lag om målsägandebiträde (prop.
1987/88:107 s. 25) diskuterades bl.a. frågan om biträdets respektive
åklagarens skyldigheter när det gällde målsägandens talan om enskilt
anspråk. Rättshjälpskommittén föreslog i sitt slutbetänkande Måls-
ägandebiträde (SOU 1986:49) att det skulle ingå i målsägandebi-
trädets uppgifter att biträda målsäganden med talan om sådant enskilt
anspråk som handläggs i samband med brottmålet. I propositionen
erinrades emellertid om de sedan den 1 februari 1988 gällande nya
reglerna i fråga om handläggningen av skadeståndsanspråk i anled-
ning av brott (jfr prop. 1987/88:1, bet. 1987/88:JuU14, rskr.
20
1987/88:81). Det påpekades att de nya reglerna betonar vikten av att Prop. 1993/94:26
polis och åklagare så långt möjligt hjälper målsäganden att utreda och
föra talan om enskilt anspråk i anledning av brott och att målsägan-
den därför med de nya reglerna normalt kunde antas få så mycket
hjälp från myndigheterna att det inte fanns något särskilt behov av
ytterligare insatser. Samtidigt konstaterades att det också fortsätt-
ningsvis kunde inträffa att det enskilda anspråket är av sådan om-
fattning att polis och åklagare inte har resurser att driva det men att
detta i sig inte hindrar att det enskilda anspråket ändå kan handläggas
i brottmålet (22 kap. 1 § RB). Målsäganden kunde i sådana fall få ju-
ridisk hjälp i målet genom att söka allmän rättshjälp med biträdes-
förordnande.
Det ansågs emellertid opraktiskt och processoekonomiskt att - om
ett målsägandebiträde redan hade förordnats - utse en annan person
till biträde i skadeståndsdelen eller att i denna del kräva ett särskilt
förordnande för målsägandebiträdet. I stället borde, om inte åklagaren
åtagit sig att förbereda och utföra målsägandens skadeståndstalan,
målsägandebiträdets behörighet att företräda målsäganden omfatta
även frågor om skadestånd som handläggs i samband med åtal för
brottet. De skäl av praktisk natur som kunde anföras för att måls-
ägandebiträdets behörighet omfattar även skadeståndsfrågan ansågs
dock gälla endast så länge denna handläggs samtidigt med ansvars-
frågan. Skulle skadeståndsfrågan avskiljas för att handläggas som ett
särskilt tvistemål, borde - liksom i fråga om den offentlige för-
svararens behörighet - vanliga regler om biträde enligt rättshjälps-
lagen träda in. Det anfördes att en motsatt ordning skulle innebära att
samhället prioriterar skadeståndsfordringar beträffande just vissa
typer av brott, något som ansågs principiellt olämpligt. Av samma
skäl borde biträdets behörighet inte heller i övrigt omfatta skade-
ståndsfrågor vid sidan av själva brottmålet. Som exempel på sådana
situationer nämndes talan hos Brottsskadenämnden eller krav mot för-
säkringsbolag. Denna begränsning av biträdets uppgifter ansågs också
ha praktiska fördelar. Exempelvis angavs att domstol kan fatta beslut
i alla frågor som rör målsägandebiträde om biträdets uppgifter läggs
helt inom ramen för brottmålet.
Vid den hearing som hölls i mars 1990 inför den utvidgade rätt till
målsägandebiträde som trädde i kraft den 1 januari 1991 (prop.
1989/90:158, bil 1) framhölls att det ibland i praktiken kan framstå
som oklart om det är åklagaren eller målsägandebiträdet som bör ut-
föra skadeståndstalan. Det uppgavs emellertid att bestämmelsen har
tillämpats så att målsägandebiträdet har utfört skadeståndstalan i
samtliga fall där biträdesförordnande har meddelats. I propositionen
om en utvidgad rätt till målsägandebiträde togs frågan om skade-
ståndstalan upp på nytt och dåvarande departementschefen uttalade
bl.a. följande (s. 8 f).
21
"Åklagarens skyldighet att utföra målsägandens talan i skadestånds- Prop. 1993/94:26
delen regleras uteslutande av 22 kap. 2 § RB. Förutsättningarna en-
ligt detta lagrum är att målsäganden begärt bistånd av åklagaren, att
uppgiften kan utföras utan väsentlig olägenhet och att anspråket inte
är uppenbart obefogat. Regeln i 3 § lagen om målsägandebiträde syf-
tar enbart till att förebygga att såväl åklagaren som målsägande-
biträdet för målsägandens talan i skadeståndsdelen. Biträdet skall
utföra uppgiften endast om åklagaren inte gör det. Om åklagaren och
målsäganden i samråd kommer fram till att det i ett enskilt fall är
mest praktiskt att biträdet utför talan i skadeståndsdelen, kan detta
lämpligen formellt sett manifesteras på så sätt att målsäganden avstår
från att framställa någon begäran respektive återkallar sin begäran om
att åklagaren skall utföra talan; i så fall bortfaller ju åklagarens
skyldigheter enligt 22 kap. 2 § RB."
I promemorian föreslås inga ändringar i reglerna om ansvarsfördel-
ningen mellan åklagaren och biträdet när det gäller enskilda anspråk
som handläggs i samband med brottmålet. När det gäller den lagtek-
niska utformningen av biträdets ansvar att bistå målsäganden i skade-
ståndsdelen föreslås dock att den justeras på så sätt att det uttryck-
ligen framgår att målsägandebiträdet skall bistå målsäganden med att
föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta inte
görs av åklagaren. En remissinstans vill gå längre och föreslår att det
i 22 kap. 2 § RB görs ett tillägg av innebörd att målsägandebiträdet,
när sådant förordnats, är primärt ansvarig för frågan om skadestånd.
I konsekvens härmed skulle i 3 § lagen om målsägandebiträde anges
att åklagaren är subsidiärt ansvarig för skadeståndsfrågan.
Den arbetsfördelning mellan åklagaren och biträdet som följer av
3 § syftar till att undvika att dubbelarbete uppstår på grund av att
både åklagaren och målsägandebiträdet engagerar sig i skadeståndsan-
språket. Denna ordning medför också att målsäganden inte riskerar
att ställas utan stöd eller hjälp vid utförandet av talan i skade-
ståndsdelen. En ordning som innebär att åklagarens skyldighet att
bistå målsäganden i skadeståndsdelen görs subsidiär i förhållande till
målsägandebiträdets skulle enligt min mening innebära ett steg till-
baka när det gäller det allmännas stöd till brottsoffren. Det torde
numera knappast råda några oklarheter i fråga om ansvarsfördel-
ningen mellan åklagaren och målsägandebiträdet när det gäller talan
om enskilt anspråk som handläggs i samband med brottmålet. Några
praktiska problem som sammanhänger med fördelningen av uppgifter-
na har heller inte rapporterats. Den ordning som normalt tillämpas,
nämligen att om målsägandebiträde har förordnats, denne förbereder
och utför skadeståndstalan och att målsäganden och biträdet i samråd
med åklagaren gör upp om vilken arbetsfördelning som bör gälla är
enligt min mening ändamålsenlig. Jag är därför inte beredd att ändra
i reglerna om ansvarsfördelningen mellan åklagaren och biträdet.
Däremot finns det, såsom föreslås i promemorian, skäl att formulera
om bestämmelsen så att målsägandebiträdets uppgifter i denna del
framgår tydligare. Omformuleringen innebär också att lagtexten
bättre speglar vad som i praktiken gäller.
22
Prop. 1993/94:26
Mitt förslag: Målsägandebiträdets behörighet att ta tillvara måls-
ägandens intressen i fråga om skadestånd vidgas. Om målsäganden
för talan om skadestånd i ett brottmål där målsägandebiträde har
förordnats, skall målsägandebiträdets förordnande också omfatta
målsägandens intressen i skadeståndsmålet, även om det avskilts
för att handläggas som ett särskilt mål enligt reglerna för
tvistemål. Undantag görs för mål som handläggs som förenklade
tvistemål enligt 1 kap. 3 d § RB.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till för-
slaget. En remissinstans anser dock att det är principiellt olämpligt att
skadeståndsfordringar beträffande vissa typer av brott prioriteras.
Från advokathåll har anförts att målsägandebiträdets uppgifter bör
omfatta också handläggningen inför Brottsskadenämnden och vid för-
säkringsbolag. Några har framfört lagtekniska synpunkter.
Skälen för mitt förslag: Enligt 22 kap. 5 § RB får rätten beträffan-
de talan om enskilt anspråk som tagits upp till behandling i samband
med åtalet förordna att talan skall handläggas som särskilt mål enligt
reglerna för tvistemål, om en fortsatt gemensam handläggning skulle
medföra väsentliga olägenheter.
Av formuleringen i 3 § lagen om målsägandebiträde följer att måls-
ägandebiträdet skall ta till vara målsägandens intressen "i målet", dvs.
brottmålet. Detta innebär att biträdet inte är behörigt att bistå
målsäganden med en skadeståndstalan i fall då en sådan talan förs i
särskild ordning enligt reglerna för tvistemål (prop. 1987/88:107
s. 38 f). Om ansvars- och skadeståndsfrågor från början har handlagts
gemensamt i ett mål där målsäganden har haft ett målsägandebiträde
och skadeståndstalan sedan avskiljs, blir alltså målsägandebiträdet
obehörigt att bistå målsäganden i den delen. Är målsäganden i behov
av juridisk hjälp även vid utförandet av skadeståndstalan kan måls-
ägandebiträdet emellertid, under de förutsättningar som anges i rätts-
hjälpslagen, förordnas till rättshjälpsbiträde i den fortsatta skade-
ståndsprocessen.
I promemorian föreslås att 3 § skall ändras så att målsäganden får
rätt till bistånd av målsägandebiträdet även i ett skadeståndsmål som
avskilts med stöd av 22 kap. 5 § RB. En sådan ändring innebär att
målsäganden inte behöver söka allmän rättshjälp för att få juridisk
hjälp i skadeståndsmålet och att det redan förordnade biträdet kan ta
tillvara målsägandens intressen även i detta mål utan att behöva för-
ordnande som rättshjälpsbiträde.
Promemorians förslag omfattar inte mål som handläggs som s.k.
småmål, dvs. när det yrkade beloppet uppenbart inte överstiger ett
halvt basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (för
23
närvarande 17 200 kr). Undantaget skall ses mot bakgrund av be- Prop. 1993/94:26
stämmelsen i 20 § andra stycket RHL. Enligt denna får rättshjälps-
biträde forordnas i s.k. småmål endast om särskilda skäl föreligger
med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller sakens
beskaffenhet.
Vid remissbehandlingen av promemorian har Hovrätten över Skåne
och Blekinge påpekat att promemorians argument för ändringen i det
väsentliga har bäring även på fall där målsäganden inte har möjlighet
att få ett biträde förordnat och att de inte är så tungt vägande att en
särbehandling är befogad. Hovrätten har också framhållit det prin-
cipiellt olämpliga i en prioritering av skadeståndsfordringar beträffan-
de vissa typer av brott och att det är tillräckligt att målsäganden efter
avskiljande har rätt till biträde enligt rättshjälpslagen.
Lagrådsremissens förslag överensstämde med promemorians.
Lagrådet förordar att den nuvarande ordningen i fråga om måls-
ägandebiträdets befogenheter behålls och anför:
"Den föreslagna ordningen medför att målsägandebiträdet mera tyd-
ligt än hittills kommer att få en funktion inom systemet för rättslig
hjälp. Det kan hävdas att avgränsningen av de fall då målsäganden får
biträdeshjälp med sitt skadeståndsanspråk inte är helt rationell. Mera
betänkligt är emellertid att målsägandens tillgång till biträde i de fall
då det enskilda anspråket skilts ut i processen leder till en viss
obalans mellan parterna i målet.
Så länge det enskilda anspråket handläggs tillsammans med ansvars-
frågan är situationen normalt den att målsägandebiträdet hjälper måls-
äganden och en offentlig försvarare bistår den tilltalade beträffande
det enskilda anspråket. Parterna är relativt jämställda även om den
tilltalade, om han förlorar, kan bli skyldig att betala staten kostnaden
för försvararen intill belopp som skulle svara mot grundavgift och
tilläggsavgift (rättshjälpsavgift) enligt rättshjälpslagen. Särbehandlas
det enskilda anspråket, kan den offentlige försvararen inte längre i
denna sin egenskap biträda svaranden. Denne kan visserligen ofta -
men inte alltid - erhålla allmän rättshjälp och rättshjälpsbiträde. I så
fall måste han emellertid i många fall bidra till kostnaderna genom att
betala en ibland inte obetydlig rättshjälpsavgift; denna tillkommer
utöver den tidigare nämnda återbetalningsskyldigheten. Detta kan leda
till att han i vissa fall drar sig för att anlita rättshjälpen. Genomförs
remissförslaget får däremot måls-äganden juridisk hjälp genom sitt bi-
träde och viss annan rättshjälp utan att - bortsett från helt udda fall -
behöva betala någon del av kostnaden för detta.
Enligt lagrådets mening kan det ifrågasättas om denna ordning är
förenlig med den viktiga principen om likställighet mellan parterna
i en rättegång. Det är att märka att förmånsbehandlingen av måls-
äganden är knuten till dennes processuella ställning som sådan och
inte tillkommer för att parera ett ekonomiskt underläge. Att det är
angeläget att stödja den som drabbats av brott bör inte få till konse-
kvens att han får en favör mot den som har begått brottet i en process
som gäller omfattningen av den kompensation som skall tillkomma
honom."
Lagrådet anger att en acceptabel - fastän alltså inte fullständig -
likställighet kan uppnås genom att den offentlige försvararen som
sådan får fortsätta att biträda svaranden även sedan det enskilda Prop. 1993/94:26
anspråket har kommit att handläggas separat. Närmare till hands
ligger emellertid enligt Lagrådet att behålla nuvarande ordning och
hänvisa målsäganden till att, liksom hans motpart, söka allmän rätts-
hjälp. I nästan alla fall kan man räkna med att målsägandebiträdet
förordnas till biträde enligt rättshjälpslagen.
Enligt min mening är det angeläget att ta tillvara alla möjligheter att
stärka brottsoffrens ställning och att den som utsatts för ett brott
verkligen får det stöd och den hjälp han eller hon behöver. Stödet bör
inte vara helt beroende av i vilken ordning målen handläggs vid dom-
stolen. Skadeståndsprocessen kan vara nog så påfrestande för den
som drabbats av brottet och som på nytt tvingas konfronteras med
gärningsmannen. När en talan om enskilt anspråk avskiljs av dom-
stolen på grund av att en fortsatt gemensam handläggning skulle med-
föra väsentliga olägenheter, beror det oftast på att ersättningsfrågan
inte är av enkel beskaffenhet. Att missgynna målsäganden just i de
mera komplicerade fallen är enligt min mening olämpligt. Det kan
vara av stor betydelse för den som fått ett målsägandebiträde förord-
nat för sig i brottmålet att få hjälp och stöd av ett sådant biträde även
i samband med utförandet av talan om enskilt anspråk i ett särskilt
tvistemål. Eftersom målsägandebiträde förordnas för målsägande som
utsatts för allvarliga brott och i mål där omständigheterna är sådana
att han eller hon har behov av särskilt stöd och hjälp är det såväl
rimligt som naturligt att stödet får omfatta även avskilda skadestånds-
anspråk. Detta särskilt som målsägandebiträdets uppgift i frågor om
skadestånd numera fått en alltmer framskjuten roll.
Jag håller med Lagrådet om att det uppstår en viss skillnad mellan
parterna om målsägandebiträdets uppgifter kvarstår även i avskilda
tvistemål genom att målsäganden - käranden - har kostnadsfritt
biträde medan svaranden är hänvisad till den allmänna rättshjälpen.
En sådan skillnad i fråga finns emellertid, som Lagrådet också kon-
staterar, redan när ett enskilt anspråk handläggs inom ramen för ett
brottmål. Målsägandebiträdet är ju i princip kostnadsfritt för måls-
äganden medan den tilltalade kan bli återbetalningsskyldig för för-
s vararkostnaderna.
Jag vill hävda att det remitterade förslaget inte innebär att en
målsägande får en starkare ställning i processen än motparten. Den
skillnad som uppstår är av ekonomisk art och är egentligen inte
annorlunda än den som uppstår mellan två parter i ett tvistemål där
den ena parten har allmän rättshjälp till en mycket låg avgift - därför
att hans ekonomi är svag - och den andra parten inte får rättshjälp
alls eller får betala en mycket hög avgift därför att hans ekonomi är
mycket god. Jag vill framhålla att det som motiverar den privilegi-
erade form av bistånd som rätten till målsägandebiträde faktiskt utgör
är utgångspunkten att målsäganden fått behov av juridiskt och annat
bistånd utan egen förskyllan, därför att han blivit offer för brott.
Jag vidhåller därför mitt förslag om att 3 § lagen om målsägande-
25
biträde skall ändras och att målsägandebiträdets uppgifter skall Prop. 1993/94:26
kvarstå i ett skadeståndsmål som avskiljs med stöd av 22 kap. 5 §
RB, dvs. på grund av att en fortsatt gemensam handläggning skulle
medföra väsentliga olägenheter. Undantag bör som promemorieför-
slaget angett göras för det fall det yrkade skadeståndsbeloppet inte
överstiger ett halvt basbelopp. Inte minst med hänsyn till bestäm-
melserna i 35 kap. 5 § RB som tillåter rätten att uppskatta en skada
till skäligt belopp torde det mera sällan bli fråga om att med stöd av
22 kap. 5 § RB avskilja anspråk som rör värden under ett halvt bas-
belopp. Att den nu föreslagna ändringen i 3 § lagen om målsägande-
biträde inte omfattar de s.k. småmålen innebär inte att målsäganden
alltid ställs utan biträde; om det finns särskilda skäl kan ett biträde
förordnas enligt 20 § RHL.
Den föreslagna ordningen bör gälla endast i de fall målsäganden
redan från början, dvs. i brottmålet, har ett målsägandebiträde
förordnat för sig, och där skadeståndstalan senare kommer att av-
skiljas med stöd av det nyss nämnda lagrummet i rättegångsbalken.
Någon ändring av biträdets processuella ställning eller uppgifter i
övrigt medför inte ändringen. Ändringen innebär inte att ett måls-
ägandebiträde kan förordnas i ett tvistemål om enskilt anspråk i an-
ledning av brott. I ett sådant fall får målsäganden i stället ansöka om
allmän rättshjälp med biträdesförordnande. Vid remissbehandlingen
av promemorieförslaget har Justitiekanslern framhållit att skillnaden
i behandlingen av målsäganden i dessa hänseenden är mindre till-
fredsställande och påpekat att rätten till biträde enligt rättshjälpslagen
innebär en skyldighet att betala rättshjälpsavgifter medan rätten till
målsägandebiträde inte innebär några kostnader för målsäganden.
Lagrådet har - som jag redan redovisat - påtalat att avgränsningen av
de fall då målsäganden får biträdeshjälp med sitt skadeståndsanspråk
inte är helt rationell.
Den avgränsning förslaget innebär är som jag ser det en ofrånkom-
lig följd av att de båda instituten är olika konstruerade. Rätten att få
bistånd i form av ett målsägandebiträde avgränsas enligt gällande rätt
av att det är fråga om ett brottmål. Den reglering som föreslås inne-
bär att denna rätt utvidgas på så sätt att ett förordnande av målsägan-
debiträde som gjorts i ett brottmål fortsätter att gälla också om skade-
ståndstalan avskiljs. I övrigt kan ett brottsoffer få bistånd i form av
allmän rättshjälp. Jag menar att den lösning som föreslås är en väl
avvägd gränsdragning mellan å ena sidan den privilegierade form av
bistånd som rätten till målsägandebiträde utgör och å den andra,
rätten till allmän rättshjälp. Jag är inte beredd att gå så långt som att
ge möjlighet till målsägandebiträde i alla tvistemål om skadestånd
som grundas på brott.
I enlighet med vad som föreslås i promemorian bör rätten till måls-
ägandebiträde inte omfatta skadeståndsmål som avskilts från brott-
målet på annan grund än den jag nyss angett, t.ex. på grund av att
åklagaren har lagt ned åtalet eller att domstolen har avvisat åtalet. Jag
26
anser vidare att det inte bör bli fråga om att frångå principen att dom- Prop. 1993/94:26
stol skall kunna fatta beslut i alla frågor som rör målsägandebiträde.
Biträdets behörighet bör därför inte heller omfatta skadeståndsfrågor
i övrigt, t.ex. vid talan hos Brottsskadenämnden eller krav mot för-
säkringsbolag, vilket under remissbehandlingen föreslagits från advo-
kathåll.
Jag föreslår alltså en utvidgning av målsägandebiträdes behörighet
enligt vad som föreslås i promemorian. Jag förordar emellertid en
formulering som närmare anknyter till förslaget i 6 §.
Mitt förslag: Målsägandebiträdets uppgift kvarstår också om
målsäganden 'fullföljer skadeståndstalan till högre rätt. Ett
målsägandebiträde får förordnas i högre rätt om talan fullföljts av
den tilltalade i ansvarsdelen. Förslaget innebär att förbudet att
förordna målsägandebiträde i vissa fall förtydligas.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt i fråga om ska-
deståndstalan i högre rätt. Promemorian innehåller inga förslag när
det gäller förbudet att förordna målsägandebiträde i högre rätt.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till
promemorians förslag.
Skälen för mitt förslag: I 2 § lagen om målsägandebiträde sägs att
målsägandebiträde inte får förordnas i vissa situationer. Detta gäller
om åklagaren har beslutat att inte väcka åtal eller att lägga ned åtalet
eller när åklagaren har avstått från att fullfölja talan mot dom i målet.
Av 4 § fjärde stycket framgår att rättegångsbalkens regler om rätte-
gångsbiträde skall tillämpas i fråga om målsägandebiträde. Det för-
hållandet att ett målsägandebiträde i princip har samma ställning som
ett rättegångsbiträde enligt rättegångsbalken medför bl.a. att biträdet
kan överklaga domstolens avgörande endast efter fullmakt från måls-
äganden.
Om ett mål går vidare till högre rätt genom att åklagaren eller den
tilltalade överklagar tingsrättens dom i skuld- eller påföljdsfrågan,
gäller målsägandebiträdets förordnande även processen i högre rätt
(se prop. 1987/88:107 s. 26). Åklagaren kan inte överklaga ett mål
vad gäller det enskilda anspråket, om han inte samtidigt överklagar
även i ansvarsdelen. Om målsäganden inte är nöjd med underrättens
dom får han självständigt föra talan mot denna. Om emellertid
åklagaren avstår från att föra målet vidare i ansvarsdelen och
överklagande bara sker såvitt gäller frågan om skadestånd, upphör
målsägandebiträdets behörighet. Den som har varit biträde kan
emellertid fortsätta att ta tillvara målsägandens intressen i egenskap
av ombud eller eventuellt, efter särskilt förordnande, som biträde
27
enligt rättshjälpslagen. Denna ordning överensstämmer med vad som Prop. 1993/94:26
gäller för en offentlig försvarare. Om åklagaren inte för målet vidare
men den tilltalade överklagar och vill bli frikänd eller få ändring i
påföljdsdelen, kvarstår däremot målsägandebiträdets behörighet i
överinstansen.
I betänkandet Anslag till brottsskadenämnden m.m. (bet.
1990/91 :JuU21) behandlar justitieutskottet en motion med förslag om
utvidgning av rätten till målsägandebiträde till att avse även över-
klagande av en dom i skadeståndsdelen. Utskottet uttalar (s. 17) att
syftet med motionsönskemålet synes vara att få till stånd en ordning
där staten betalar biträdesersättningen om domen överklagas av måls-
äganden. Utskottet - som hänvisar till sitt uttalande i betänkandet
1990/91 :JuU4 - anför (s. 18):
"Frågan om målsägandebiträdets processuella ställning behandlades
också i höstens lagstiftningsärende med anledning av ett motions-
önskemål om ett förtydligande uttalande om ansvarsfördelningen
mellan åklagaren och målsägandebiträdet i fråga om skadestånds-
talan."
"Utskottet uttalade i den fråga som då behandlades och som måste
sägas ha en viss anknytning till det nu aktuella motionsspörsmålet, att
utskottet saknade underlag för en bedömning av om en lagändring be-
hövs. Utskottet utgick från att frågan skulle övervägas vidare inom
regeringskansliet och avstyrkte bifall till motionen. Sådana över-
väganden bör lämpligen kunna ske i samband med den översyn som
utskottet nyss ställt sig bakom. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen
— som sin mening ge regeringen till känna."
Riksdagen biföll den 25 april 1991 utskottets hemställan i denna del
(rskr. 1990/91:217).
I den motion (mot. 1990/91 :Ju821) som justitieutskottet hänvisat till
anförs bl.a. följande.
"Målsägandebiträdets uppgift är att stödja och hjälpa brottsoffret
samt ta tillvara offrets intressen i domstolsprocessen. Biträdets upp-
gifter är dock begränsade till själva rättegången. Målsägandebiträde
ersätts enligt rättshjälpslagen.
Målsäganden har rätt att överklaga domen i högre instans. I 20 kap.
8 § andra stycket RB stadgas: Har åklagaren väckt talan, äger måls-
äganden biträda åtalet; han må ock i högre rätt fullfölja talan.
Av lagen om målsägandebiträde 2 § framgår dock att målsägandebi-
träde ej får förordnas i det fall åklagaren beslutar att avstå från att
fullfölja talan. I dom 1989-11-14 från hovrätten över Skåne och
Blekinge framgår också att målsäganden i dessa fall inte kan före-
trädas av sitt biträde eftersom målsägandebiträdets uppdrag inte anses
omfatta fullföljd av talan vare sig i skadeståndsdel eller ansvarsdel.
Om målsäganden fullföljer talan svarar han därmed själv för biträdets
kostnader. Rättshjälp utgår inte. Om domslutet i högre rätt går måls-
äganden emot skall han dessutom ersätta motpartens rättegångskost-
nader. "
"— är det rimligt att målsäganden har möjligheter att fullfölja talan,
i vart fall avseende skadeståndsdelen."
I promemorian föreslås att målsägandebiträdets uppgifter utvidgas
28
på sätt att biträdet får ta till vara målsägandens intressen även i ett Prop. 1993/94:26
mål om skadestånd som överklagas till högre rätt.
De begränsningar som följer av 3 § bör enligt promemorian gälla
också i fortsättningen när ett överklagande i skadeståndsdelen hand-
läggs i samband med brottmålet. Biträdet skall alltså bistå måls-
äganden med att föra skadeståndstalan endast om detta inte görs av
åklagaren. I praktiken innebär dock detta att det så gott som ute-
slutande är biträdet som bistår målsäganden med det enskilda an-
språket.
Någon ändring när det gäller biträdets processuella ställning som
rättegångsbiträde är inte avsedd med promemorieförslaget. Ett över-
klagande måste precis som tidigare göras av målsäganden själv eller
av biträdet med stöd av fullmakt från målsäganden. Det är vidare
endast de fall där målsägandebiträde redan från början har varit
förordnad i brottmålet som den föreslagna ändringen tar sikte på. Det
blir alltså inte fråga om att i högre rätt, i samband med fullföljd av
talan om enskilt anspråk i anledning av brott, förordna biträde för en
målsägande som inte tidigare haft målsägandebiträde. Har målsägan-
debiträde förordnats behövs inte något nytt förordnande för att bi-
trädet skall vara behörigt att tillvarata målsägandens intressen även
i fråga om det överklagade målet. Någon ändring i 2 § lagen om
målsägandebiträde föreslås därför inte. Ändringen framgår i stället av
ett tillägg till 3 §.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har framfört samma principiella
invändningar mot förslaget som beträffande utvidgningen av rätten till
målsägandebiträde i avskilda tvistemål.
Enligt min mening gör sig samma skäl som redovisats till stöd för
att målsägandebiträdet får fortsätta att ta till vara målsägandens
intressen vid talan om enskilt anspråk som skall handläggas som
särskilt tvistemål enligt 22 kap. 5 § RB gällande även i dessa fall. Jag
vill nämna att Lagrådets yttrande i den delen (avsnitt 5.2) också avser
nu aktuellt förslag. Jag gör samma överväganden här som de jag re-
dogjort för i anslutning till förslaget beträffande avskilda tvistemål
och föreslår således en ändring i 3 § i enlighet med förslaget i lag-
rådsremissen.
Förslaget innebär att målsägandebiträdets behörighet kvarstår i
högre rätt i de fall tingsrättens dom överklagas beträffande det
enskilda anspråket vare sig skadeståndsfrågan har handlagts i brott-
målet eller som ett särskilt mål enligt reglerna för tvistemål. Måls-
ägandebiträdets uppgifter kvarstår dock inte om skadeståndstalan har
handlagts som ett förenklat tvistemål i tingsrätten.
Man skulle i och för sig kunna ifrågasätta om det inte vore lämpligt
att i högre rätt göra ett motsvarande undantag för mål om små värden
som i tingsrätten har handlagts inom ramen för ett brottmål. I annat
fall får man en ordning som innebär att rätt till målsägandebiträde
inte finns när en skadeståndstalan avseende ett lägre belopp avskiljs
redan i tingsrätten, men där en sådan rätt finns om talan först i högre
29
rätt behandlas skilt från brottmålet. Om man å andra sidan undantar Prop. 1993/94:26
småmålsfallen från rätten till målsägandebiträde i fall där endast det
enskilda anspråket överklagas, får man ett system där rätten till måls-
ägandebiträde inte överensstämmer med rätten till biträde enligt rätts-
hjälpslagen. Begränsningen av möjligheten att förordna ett rättshjälps-
biträde gäller enligt 20 § andra stycket RHL endast i småmål. En
skadeståndstalan som fullföljs genom att tingsrättens dom i ett brott-
mål överklagas endast beträffande ett enskilt anspråk skall i hovrätten
handläggas som ett ordinärt tvistemål och inte som ett småmål. Detta
följer av att målet i tingsrätten inte har handlagts av en lagfaren
domare enligt 1 kap. 3 d § RB, (49 kap. 12 § RB). Jag har i detta
lagstiftningsärende inte underlag för att bedöma om rätten till biträde
enligt rättshjälpslagen i högre rätt bör begränsas. Eftersom målsägan-
dens motpart har rätt till rättshjälpsbiträde utan några inskränkningar
får mål om små värden bör även behörigheten för målsägandebiträdet
kvarstå utan inskränkningar. Jag stannar alltså för promemorians lös-
ning i denna del, nämligen att målsägandebiträdet får fortsätta att ta
tillvara målsägandens intressen i högre rätt i mål om skadestånd som
i tingsrätten har handlagts inom ramen för ett brottmål, och detta
oavsett tvisteföremålets värde.
I detta sammanhang vill jag ta upp en fråga som inte behandlas i
promemorian. Det råder nämligen en olycklig brist på överensstäm-
melse mellan omfattningen av behörigheten för ett målsägandebiträde
som förordnats i underinstansen och möjligheten att förordna ett bi-
träde först i högre rätt. Sistnämnda fråga regleras som jag inled-
ningsvis nämnde i 2 § lagen om målsägandebiträde. Där anges bl.a.
att målsägandebiträde inte får förordnas sedan åklagaren avstått från
att fullfölja talan mot dom i målet. Omfattningen av förbudet är
emellertid inte helt klar. I prop. 1987/88:107 uttalades (s. 38) att av
förbudet följer att det inte ingår i målsägandebiträdets uppgifter att
hjälpa målsäganden att överklaga i ansvarsdelen. Vad som gäller i en
situation där domen överklagas i ansvarsdelen av den tilltalade men
inte av åklagaren berörs inte. Av ett annat uttalande (a prop. s. 26)
framgår att målsägandebiträdets behörighet omfattar fall där den till-
talade eller åklagaren överklagar i skuld- eller påföljdsfrågan, vilket
starkt talar för att målsägandebiträde också bör kunna förordnas i
högre rätt i dessa situationer, om det inte skett tidigare. Några sak-
skäl för att det skall förhålla sig på motsatt sätt finns inte. Svea
hovrätt har dock i ett brottmål där endast de tilltalade överklagat
ansett sig, med hänvisning till 2 § lagen om målsägandebiträde, lag-
ligen förhindrad att förordna målsägandebiträde för målsäganden (RH
1993:29).
Denna oklarhet rörande innebörden och omfattningen av förbudet
enligt 2 § att förordna målsägandebiträde i vissa fall bör undanröjas.
Jag förordar därför att ett förtydligande görs av innebörd att måls-
ägandebiträde får förordnas i högre rätt om åklagaren eller den till-
talade fullföljt talan mot dom i målet i ansvarsdelen. Ändringen, som
30
bör framgå av lagens 1 och 2 §§, innebär att möjligheten att i brott- Prop. 1993/94:26
mål förordna ett målsägandebiträde harmonierar med omfattningen av
den behörighet som gäller för ett målsägandebiträde som förordnats
i underrätten.
Mitt förslag: Målsäganden får rätt till reseersättning och trakta-
mente i samband med inställelse inför domstol i tvistemål där
målsägandebiträdets uppgift kvarstår. Bestämmelserna om ansvar
för motparts rättegångskostnader i 18 kap. RB skall gälla be-
träffande kostnaderna för målsägandebiträde i sådana mål.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: Några remissinstanser har haft synpunkter på
vissa detaljer.
Skälen för mitt förslag: Enligt bestämmelsen i 6 § lagen om måls-
ägandebiträde ersätts målsägandens uppkommande kostnader för be-
visning och utredning med anledning av talan om enskilt anspråk i
samma utsträckning som om målsäganden beviljats allmän rättshjälp
med anledning av sådan talan. Bestämmelsen reglerar alltså inte
målsägandens inställelsekostnader. Sådana kostnader ersätts i stället
enligt 6 och 7 §§ förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna
medel till vittnen, m.m. Enligt dessa bestämmelser får reseersättning,
traktamente och ersättning för tidsspillan tillerkännas en målsägande
som skall höras i brottmål med anledning av åklagarens talan. En part
som har beviljats rättshjälp får tillerkännas reseersättning och
traktamente.
I promemorian föreslås att målsäganden i tvistemål med målsägan-
debiträde får rätt till ersättning för sin inställelse i samma
utsträckning som den som har fått allmän rättshjälp. Remissin-
stanserna har inte framfört några invändningar och jag har ingen
annan uppfattning. Jag föreslår därför att 6 § lagen om målsägan-
debiträde ändras i enlighet med promemorians förslag. Jag förordar
dock, med anledning av vissa påpekanden under remissbehandlingen,
en något annorlunda formulering. Den föreslagna ändringen innebär
att målsäganden i mål som handläggs som tvistemål där målsägande-
biträdets uppgift kvarstår enligt den föreslagna ändringen i 3 § andra
stycket, har rätt till reseersättning och traktamente i samband med
inställelse inför domstol.
När det gäller frågan om ansvar för rättegångskostnader kan jag
först konstatera att biträdeshjälp enligt lagen om målsägandebiträde
i princip är kostnadsfri för målsäganden. Undantag görs endast om
målsäganden utan giltigt skäl föranlett förundersökning och rättegång
eller annars varit försumlig. Detta framgår av den hänvisning till
31
31 kap. RB som görs i 8 § lagen om målsägandebiträde. Beträffande Prop. 1993/94:26
den misstänkte görs på motsvarande sätt en hänvisning till 31 kap.
RB i 8 § lagen om målsägandebiträde. Det innebär att den misstänkte
skall ersätta staten dess kostnader för målsägandebiträdet enligt
reglerna i 31 kap. RB, om han döms förbrottet. Ersättningsskyldig-
heten är såsom framgår av 31 kap. 1 § andra och tredje stycket RB
begränsad med hänsyn till den dömdes ekonomiska och personliga
förhållanden.
Frågan om hur ansvaret för andra kostnader i skadeståndsdelen än
dem som avser målsägandebiträdet skall fördelas när det enskilda
anspråket handläggs i samband med brottmålet behandlades i propo-
sitionen om målsägandebiträde (prop. 1987/88:107 s. 32 f). Bl.a.
ansåg man att praktiska skäl talade för att behandla dessa kostnader
på samma sätt som övriga kostnader för målsägandebiträdet. Därvid
beaktades särskilt att det i allmänhet torde uppstå endast begränsade
utredningskostnader i skadeståndsdelen. Den lösning som valdes inne-
bär alltså att den tilltalade - om han förlorar målet - kan bli skyldig
att återbetala kostnaderna i den delen i enlighet med reglerna i
31 kap. 11 § tredje stycket RB. Den målsägande som förlorar målet
i skadeståndsdelen kan enligt samma lagrum bli skyldig att ersätta den
tilltalades kostnader till den del de hänför sig till skadeståndsfrågan.
Jag delar den uppfattning som framförs i promemorian om att den
ordning som gäller beträffande kostnaderna i skadeståndsmål som
handläggs tillsammans med brottmålet bör behållas oförändrade.
Remissinstanserna har, med något undantag, inte gett uttryck för
någon annan uppfattning.
I fråga om fördelningen av rättegångskostnader i ett tvistemål med
målsägandebiträde gäller inte 31 kap. 11 § RB. I stället blir reglerna
i 18 kap. RB direkt tillämpliga. I promemorian föreslås att på samma
sätt som förlorande part enligt 18 kap. RB åläggs att betala mot-
partens rättegångskostnader (jfr 31 § RHL) bör svaranden, om han
förlorar skadeståndsmålet, kunna förpliktas att återbetala kostnaderna
enligt lagen om målsägandebiträde.
Brottsofferjouremas riksförbund har invänt att förslaget innebär en
ökad kostnadsrisk för brottsoffer. Jag vill mot detta framhålla att en
ändring enligt förslaget inte innebär någon försämring för målsägan-
den i förhållande till vad som nu gäller. Den nya ordningen innebär
inte att målsäganden i fall där skadeståndstalan lämnas utan bifall blir
betalningsskyldig för kostnader för sitt målsägandebiträde. Reglerna
i 18 kap. RB handlar ju enbart om ansvar för motpartens kostnader.
För svaranden blir det däremot en skillnad i återbetalningsskyldighet
beroende på om talan om skadestånd handläggs separat eller tillsam-
mans med brottmålet. I det sistnämnda fallet är återbetalningsskyl-
digheten begränsad genom hänvisningen i 31 kap. 1 § tredje stycket
RB till vad som skulle utgått i grundavgift och tilläggsavgift vid
allmän rättshjälp. Aterbetalningsskyldigheten kan också jämkas eller
efterges enligt fjärde och femte stycket (jfr prop. 1987/88:107,
32
s. 43). Några motsvarande begränsningar kommer inte att gälla om Prop. 1993/94:26
talan om skadestånd handläggs separat som ett särskilt mål. Detta är
i överensstämmelse med vad som gäller enligt rättshjälpslagstift-
ningen; om en målsägande har allmän rättshjälp blir svaranden - om
skadeståndstalan bifalls - således enligt gällande rätt skyldig att
återbetala hela kostnaden för rättshjälpen.
Jag förordar att ett kostnadsansvar enligt promemorieförslaget in-
förs. Jag föreslår dock med anledning av vissa påpekanden under re-
missbehandlingen en något annorlunda formulering.
Frågor om rättsligt bistånd till brottsoffer i angelägenheter som
behandlas utomlands har på senare tid uppmärksammats på olika håll.
I riksdagen har exempelvis frågor om allmän rättshjälp i angelägen-
heter utomlands behandlats med anledning av motioner som väckts i
ämnet. Justitieutskottet har vid dessa tillfällen (se bl.a. bet.
1987/88:JuU21, bet. 1988/89:JuU19 och bet. 1989/90:JuU26) redo-
gjort för gällande ordning och praxis men inte funnit skäl att ta
initiativ till någon ändring i gällande reglering. Utskottet har dock
särskilt framhållit att det är väl förenligt med gällande rätt att
rättshjälp beviljas i ärenden som visserligen skall handläggas utom-
lands men där det föreligger starka humanitära skäl för den rätts-
sökande att fa sin sak prövad. När det gäller frågan om brottsoffrens
situation i utlandsärenden har riksdagen gett regeringen i uppdrag att
utreda frågan (bet. 1990/91 :JuU4, rskr. 1990/91:16 och bet.
1990/91 :JuU27, rskr. 1990/91:260).
Debatten i fråga om brottsoffrens situation i utlandsangelägenheter
har framför allt gällt i vilken utsträckning bistånd kan lämnas enligt
rättshjälpslagen. Men även annan lagstiftning, t.ex. lagen (1973:137)
om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m., har
uppmärksammats när det har gällt möjligheterna till stöd och hjälp på
platsen för brottet.
Rättshjälpslagstiftningen
Utgångspunkten för allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen är att den
skall stå öppen för den som är bosatt här i riket i angelägenhet som
behandlas här. Enligt rättshjälpslagen kan dock den som är bosatt i
Sverige i vissa fall få allmän rättshjälp i angelägenheter som skall
prövas eller på annat sätt behandlas utom riket, nämligen om det
finns särskilda skäl för rättshjälp (8 § första stycket 1 RHL). Detta
gäller oavsett om den rättssökande är svensk eller utländsk med-
3 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 26
33
borgare, statslös eller politisk flykting. Praxis har här varit mycket Prop. 1993/94:26
restriktiv. De fall där rättshjälp har beviljats kan delas in i två
grupper. Den ena gruppen gäller ärenden som rör statusfrågor, dvs.
frågor om äktenskapsskillnad, vårdnad om barn, medborgarskap
m.m. I sådana ärenden har särskilda skäl ansetts föreligga främst då
det varit fråga om att tillvarata barns intressen. Den andra gruppen
utgörs av ärenden med humanitärt inslag, t.ex. ärenden som gällt
skadestånd på grund av nazistisk förföljelse eller återförening av
familjemedlemmar.
De förmåner för vilka allmän rättshjälp kan utgå framgår av 9, 9 a
och 10 §§ RHL. I lagtexten finns inte några särskilda bestämmelser
som reglerar vilka förmåner som utgår i angelägenheter som skall be-
handlas utomlands. I förarbetena (prop. 1972:4 s. 419 f) uttalas dock
att de förmåner som kan bli aktuella i utlandsärenden hänför sig till
utomprocessuell utredningskostnad och biträdeshjälp. Det sägs också
att det ligger i sakens natur att en sådan biträdeshjälp måste få
begränsad omfattning. Som huvudregel gäller att biträdet får driva
ärendet från Sverige. Det bör alltså normalt inte komma i fråga att
biträdet företar resor utomlands för att inställa sig vid förhandlingar
inför domstol eller annan myndighet. Frågan får normalt lösas så att
biträdet uppdrar åt någon jurist på platsen att utföra arbetet.
I 1972 års lagstiftningsärende förordade Lagrådet att närmare före-
skrifter om förmånerna i utlandsärenden skulle meddelas av Ko-
nungen efter bemyndigande i rättshjälpslagen. Lagrådet anförde i
denna del följande (a. prop. s. 402).
"I lagtexten har ej direkt angivits vilka förmåner som rättshjälp i
angelägenhet utomlands närmare innebär." — "En genomgång av
uppräkningen i förevarande paragraf av förmånerna ger emellertid vid
handen, att åtskilliga av dem ej gärna kan ifrågakomma annat än i
angelägenheter som prövas eller eljest behandlas här i landet. Av
övriga förmåner - vilka sålunda i och för sig skulle kunna tänkas bli
ersatta i angelägenheter som behandlas utomlands - torde biträdes-
hjälpen bli den i praktiken mest betydelsefulla. Uppenbart är emeller-
tid att icke vilka åtgärder som helst bör kunna ersättas i nu ifråga-
varande slag av angelägenheter. Behövliga åtgärder, företagna inom
landet, torde utan vidare böra ersättas. Detsamma gäller smärre kost-
nader, exempelvis för läkarintyg utfärdade utomlands. Däremot kan
det knappast vara rimligt att exempelvis biträdets resor utomlands
samt arbete och tidsspillan i samband därmed alltid skall kunna er-
sättas. I vissa fall kan utan tvivel ett praktiskt och legitimt behov
föreligga att även mera kostsamma åtgärder utomlands ersättes. En
reglering i själva lagen av dylika frågor förefaller knappast möjlig.
Enligt lagrådets mening skulle det vara en lämplig ordning att i före-
varande paragraf, förslagsvis som ett nytt sista stycke, intages ett
bemyndigande för konungen att meddela närmare föreskrifter om
rättshjälpsförmåner i angelägenheter som behandlas utomlands."
I propositionen (s. 419 f) ansågs dock inte någon sådan reglering
om bemyndigande som föreslogs av Lagrådet erforderlig bl.a. mot
bakgrund av att de enda förmåner som kan bli aktuella hänför sig till
34
utomprocessuell utredningskostnad och biträdeshjälp. Prop. 1993/94:26
I sammanhanget vill jag också nämna att ett par olika utredningar
under årens lopp har sett över vissa frågor om rättshjälp i utlands-
angelägenheter. Rättshjälpsutredningen tog i sitt betänkande (SOU
1977:49 s. 174 ff) upp bl.a. frågan om expeditionsavgifter vid allmän
rättshjälp i angelägenhet som behandlas utomlands men lämnade av
kostnadsskäl inte några förslag om utvidgningar. Rättshjälp skom-
mittén skulle enligt sina direktiv undersöka regeln om rättshjälp i
angelägenheter utomlands och vid behov lägga fram förslag till
förändringar. Kommittén konstaterade i sitt betänkande (SOU
1984:66 s. 93) att en sträng praxis synes ha utbildats när det gäller
att bevilja allmän rättshjälp i angelägenheter utomlands och att det
därför saknades anledning för kommittén att överväga ytterligare in-
skränkningar. Det kunde inte heller bli fråga om att utvidga rätten till
sådan hjälp mot bakgrund av det dåvarande kravet på besparingar.
Man kan alltså konstatera att det inte finns några möjligheter enligt
svensk rätt att ersätta en svensk medborgare som kallats att inställa
sig utomlands för att vittna eller höras som målsägande i rättegång.
Om en målsägande däremot t.ex. för talan om skadestånd i en sådan
rättegång kan vederbörande söka rättshjälp för den saken här i landet,
men några möjligheter att få inställelsekostnader betalda via rätts-
hjälpen finns för närvarande inte heller i dessa fall.
Lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i
utlandet m. m.
I lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i
utlandet m.m. föreskrivs bl.a. att svensk medborgare, som är bosatt
i Sverige och som anhållits eller eljest berövats friheten genom beslut
av domstol eller annan myndighet i utlandet, är berättigad att av be-
skickning eller konsulat erhålla ekonomiskt bistånd i den utsträckning
som behövs för att han skall beredas ett tillfredsställande rättsskydd.
Rätten till bistånd enligt lagen gäller även lagföring för brott utan
frihetsberövande, om påföljden eller åtgärden skulle innebära ett all-
varligt ingrepp för honom. Bistånd får omfatta kostnad för utredning
och bevisning samt ersättning till försvarare, rättegångsbiträde, om-
bud eller tolk, om kostnaden uppkommit under förundersökning, i
rättegång eller i annat rättsligt förfarande. Finns det särskilda skäl får
biståndet avse även annan kostnad. Den som fått bistånd är återbetal-
ningsskyldig men jämkning kan ske i vissa fall.
Bestämmelserna omfattar således inte svenska medborgare som
utomlands blir utsatta för brott. Ett begränsat ekonomiskt bistånd kan
dock med stöd av lagen ges till en svensk medborgare som råkat i
nöd eller annan svårighet utomlands. Ambassader och konsulat kan
i första hand bistå nödställda svenskar genom att erbjuda hjälp till
självhjälp. Det kan gälla t.ex. att förmedla kontakter med anhöriga
eller att ge råd om banköverföringar. Det finns också möjlighet för
den som är nödställd att efter särskild ansökan få ett tillfälligt
35
ekonomiskt bistånd av utlandsmyndigheten. Med nödställd avses den Prop. 1993/94:26
som på grund av exempelvis stöld, rån, sjukdom eller annan olycklig
omständighet saknar medel till i första hand hemresa och vissa andra
utgifter i samband med denna. Den som blir sjuk eller skadas i ut-
landet kan också få bistånd för nödvändig läkar- och sjukhusvård, om
vederbörande själv inte kan betala för vården. Den som fått tillfälligt
bistånd är återbetalningsskyldig.
I förarbetena till lagen om ekonomiskt bistånd (prop. 1972:132
s. 200 ff) uttalas sammanfattningsvis bl.a. följande i fråga om bistånd
i utlandsärenden.
Den hjälp som svenska utlandsmyndigheter lämnar svenska med-
borgare innebär dels att bistånd lämnas dem vid frihetsberövande
samt vid åtal eller andra rättsliga förfaranden utomlands, dels att
begränsad ekonomisk hjälp ges i vissa nödsituationer. Den andra bi-
ståndsformen är avsedd att användas restriktivt och kan ofta gå ut på
att bereda tillfällig ekonomisk hjälp för hemresa när medel saknas
härför. När det gäller ekonomiskt bistånd i brottmål är det ett viktigt
rättssäkerhetskrav att den som anhålls, häktas eller i övrigt berövas
friheten ges möjlighet att försvara sig och att framföra sådana om-
ständigheter som talar till hans förmån. I den mån svenska medborga-
re utomlands saknar ett rimligt rättsskydd bör det därför ankomma på
de svenska utlandsmyndigheterna att tillse att de får detta. Biståndet
kan avse kostnader för utredning och bevisning samt arvode och an-
nan ersättning till försvarare, rättegångsbiträde, ombud eller tolk,
vare sig kostnaderna uppkommit under förundersökning, i rättegång
eller i annat rättsligt förfarande. Bestämmelsen innebären anpassning
till rättshjälpslagens bestämmelser. När det gäller möjligheten att
ålägga frikänd person återbetalningsskyldighet är det uppenbart att
kostnader som beror på vårdslöshet eller försummelse bör få krävas
åter även vid frikännande dom. En sådan ordning överensstämmer
också med vad som gäller enligt RB. Även i andra fall bör återbetal-
ningsskyldighet undantagsvis kunna komma i fråga, exempelvis om
utlandsmyndigheten erbjuder en försvarare som är fullt kompetent
och lämplig men den biståndsberättigade ändå kräver att få en långt
dyrare advokat. Samtidigt skall utlandsmyndigheterna självfallet
sträva efter att begränsa kostnaderna i görligaste mån.
Enligt lagens 8 § jämförd med 13 § i förordningen (1992:247) med
instruktion för utrikesrepresentationen gäller att flyktingar och
statslösa som är bosatta i Sverige är likställda med svenska med-
borgare i fråga om bistånd om inte särskilda skäl föranleder annat.
Reformönskemål
I december 1990 anordnade Justitiedepartementet en hearing om
rättshjälp i ärenden som handläggs utomlands. I hearingen deltog
bl.a. företrädare för Domstolsverket, Besvärsnämnden för rätts-
hjälpen, Rättshjälpsnämnden i Stockholm, Rättshjälpsmyndigheten,
Sveriges advokatsamfund, Brottsofferjourernas riksförbund, Riksorga-
nisationen för kvinnojourer, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Folksam samt Civil-, Utrikes- och Justitiedepartementen. Anteck-
36
ningar från hearingen finns tillgängliga i detta lagstiftningsärende. Prop. 1993/94:26
Vad frågan gällde var bl.a. om regleringen i rättshjälpslagen i den
praktiska tillämpningen kan ha medfört en alltför restriktiv bedöm-
ning av behovet av rättshjälp i angelägenheter som rör offer för
utomlands begångna brott på ett sådant sätt att en justering av
lagstiftningen är påkallad.
En allmän uppfattning vid hearingen var att det behövs ökat stöd till
personer som blir föremål för rättsliga förfaranden utomlands. De in-
bjudna var eniga om att det - vid sidan av rättshjälp - också behövs
andra former av bistånd till brottsoffer utomlands. Förbättrade möj-
ligheter till stöd, hjälp och annat bistånd från ambassader och konsu-
lat efterfrågades från flera håll. Vidare nämndes möjligheten att få
hjälp och stöd på platsen för brottet genom en stödperson. Det rådde
delvis delade meningar om utvidgad rättshjälp, men från flera håll
framhölls att reglerna kommit att tillämpas alltför restriktivt när det
gäller beviljandet av rättshjälp i angelägenheter utomlands. Från ad-
vokathåll påpekades att detta inte minst gäller i familjerättsliga
ärenden. Allmänt ansågs att de förmåner för vilka rättshjälp kan utgå
i utlandsärenden är alltför inskränkta. Rättshjälpen borde exempelvis
omfatta målsägandens inställelsekostnader. Frågan om i vilken ut-
sträckning rättsligt bistånd efterfrågats på grund av våldtäkt som ägt
rum utomlands, besvarades med att det såvitt känt gällde ett ytterst
fåtal fall.
I regeringens proposition (1990/91:78) om internationellt ungdoms-
utbyte konstateras (s. 15 f) mot bakgrund av den svåra situation som
uppstår för ungdomar som i samband med utlandsresor blir utsatta för
brott, t.ex. våldtäkt och rån, att en översyn skall göras av Utrikes-
departementets direktiv för omvårdnad av de svenska medborgare
som utsätts för brott i syfte att förbättra brottsoffrens ställning. Det
sägs vidare att en inventering av de problem utrikesförvaltningen
kommit i kontakt med när det gäller bl.a. våldsbrott mot ungdomar
skall ingå i översynen och att denna bör leda fram till att lämpliga
åtgärder vidtas för att ge brottsoffren utomlands ett bättre skydd.
En sådan översyn har gjorts i samarbete med Justitiedepartementet.
Under hösten 1991 gjordes en inventering vid de olika utlandsmyn-
digheterna angående rättsligt bistånd till offer för våldsbrott utom-
lands för att få en bild av i vilken utsträckning rättsligt och annat
bistånd efterfrågas, i vilken omfattning utlandsmyndigheterna kan ge
efterfrågad hjälp samt respektive lands regelsystem på området. En
sammanställning av frågorna och de inkomna frågesvaren finns som
bilaga till promemorian. Sammanfattningsvis kan konstateras att
knappt hälften av de ca 90 utlandsmyndigheter som svarade under de
senaste tolv månaderna hade erhållit begäran om hjälp i någon form
från svenska medborgare som blivit utsatta för våldsbrott. Samman-
lagt rörde det sig om 317 svenskar, till övervägande delen män. I de
flesta fall var det fråga om rån- eller stöldbrott, men av materialet
framgår också att några fall gällt misshandel, våldtäkt eller annat
37
sexualbrott. Mer än en tredjedel av utlandsmyndigheterna anser att de Prop. 1993/94:26
kunde lämna offret ett tillfredsställande stöd och bistånd, medan
andra lämnat förslag till förbättringar. Av inventeringen framgår att
variationerna länderna emellan är mycket stora när det gäller möjlig-
heterna att ersätta målsägandens kostnader för inställelse och juridiskt
bistånd enligt respektive lands lagstiftning.
Jag vill också påminna om att brottsoffrens ställning i utlandsären-
den har aktualiserats i riksdagen. Riksdagen biföll den 7 november
1990 en reservation i justitieutskottets betänkande 1990/91 :JuU4
(rskr. 1990/91:16). I reservationen uttalas följande beträffande offer
för våldsbrott i mål utomlands.
"Som framförs i motionen är svenska medborgare inte sällan utsatta
för grova våldsbrott utomlands och starka humanitära skäl talar
uppenbarligen för att målsägandena i många av dessa fall bör ges ett
effektivt ekonomiskt och personligt stöd vid rättegångar utomlands.
De frågor det närmast gäller är ersättning för egen inställelse vid
domstol utomlands, oavsett om målsäganden för egen talan i målet
eller ej, samt advokathjälp eller annat juridiskt stöd under rätte-
gången. Även reglerna om rättshjälp för en målsägande som för talan
i mål utomlands bör ses över. Enligt utskottets uppfattning torde
samtliga dessa frågor näppeligen kunna få en erforderlig behandling
vid den av regeringen aviserade hearingen. Regeringen bör därför ges
i uppdrag att snarast tillsätta en utredning med uppdrag att utreda
situationen för nu nämnda brottsoffer med sikte på en effektiv förbätt-
ring enligt de riktlinjer utskottet angett så att de ifrågavarande
målsägandena i görligaste mån skall tillförsäkras samma stöd som en
målsägande vid svensk domstol. Regeringen bör återkomma till
riksdagen med förslag om de åtgärder som behöver vidtas."
I betänkandet om anslag till rättshjälp m.m. (bet. 1990/91 :JuU27)
återkom utskottet till frågan om stöd till offer för brott utomlands och
uttalar därvid (s. 9).
"Utskottet kan konstatera att regeringen börjat vidta åtgärder med an-
ledning av riksdagens uttalanden i höstas. Hittills vidtagna mått och
steg är emellertid inte tillräckliga. Det är nödvändigt att fortsatta
åtgärder vidtas utan dröjsmål. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna."
Riksdagen biföll utskottets hemställan den 15 maj 1991 (rskr.
1990/91:260).
Mitt förslag: Möjligheterna till allmän rättshjälp åt brottsoffer i
angelägenheter som prövas eller på annat sätt behandlas utom riket
utökas. Förmånerna i sådana fall skall även avse ersättning för in-
ställelsekostnader.
38
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Prop. 1993/94:26
Remissinstanserna: Remissinstanserna är i huvudsak positiva till
förslaget. Några remissinstanser har synpunkter på den lagtekniska
utformningen av promemorians lagförslag.
Skälen för mitt förslag: Inte minst mot bakgrund av riksdagens ut-
talanden i fråga om rättsligt bistånd till offer för våldsbrott utomlands
är tiden nu mogen för förbättringar i skyddet för offer för brott som
begåtts utomlands. Det är särskilt angeläget med vissa förbättringar
i syfte att fånga upp de mest ömmande fallen. Rättsligt bistånd i
utlandsärenden bör framför allt kunna medges i större utsträckning
vid de mest integritetskränkande brotten.
Jag vill inledningsvis framhålla att varje land har sitt eget regel-
system på området och att många länder, precis som Sverige, har
regler som medger ersättning för olika kostnader som åsamkas måls-
äganden. Det är därför inte nödvändigt att gå så långt som att mer
generellt föreskriva att den svenska staten alltid skall ersätta
kostnader för advokat, tolk eller inställelse.
När det då gäller vilken metod som skall användas för att förbättra
det rättsliga biståndet i utlandsärenden är jag ense med den bedöm-
ning som görs i promemorian om att det inte är lämpligt att knyta an
till reglerna i lagen om målsägandebiträde eftersom den lagstiftningen
passar mindre väl in i ett system som också skulle omfatta mål om
brott som skall behandlas utomlands. Reglerna om målsägandebiträde
är alltför bundna till den svenska rättsordningen och andra inhemska
förhållanden. Målsägandebiträdets uppgift är att ta tillvara måls-
ägandens intressen under såväl förundersökning som rättegång. Ett
förordnande redan under förundersökningen i ett brottmål utomlands
torde endast undantagsvis kunna bli aktuellt. Därtill kommer sam-
hällsekonomiska aspekter in i bilden när det gäller kostnader för
biträdets resor. När det gäller advokat- eller biträdeshjälp utomlands
måste det även i fortsättningen i de flesta fall bli fråga om att
advokaten i princip får sköta ärendet från Sverige och i samband med
rättegång eller annan inställelse anlita ett platsombud. Det nu angivna
förhållandet gör att den roll målsägandebiträdet har, nämligen att vara
närvarande och stötta målsäganden i samband med förhör och rätte-
gång, inte går att upprätthålla i utlandsärendena. Enligt lagen om
målsägandebiträde är det domstol som beslutar i alla frågor med stöd
av lagen och den principen bör inte ändras utan tungt vägande skäl.
Någon behörig domstol i fråga om målsägandebiträden som skall för-
ordnas i utlandsärenden finns inte och inte heller är det lämpligt att
lägga beslutanderätten på Rättshjälpsmyndigheten. Jag kan således
inte biträda den uppfattning som framförts under remissbehandlingen
att rätt till målsägandebiträde bör finnas vid brott enligt 6 kap. BrB
oavsett om brottet begåtts inom eller utom riket.
I promemorian föreslås i stället att rätten till allmän rättshjälp i
angelägenheter som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom-
lands skall utvidgas. Förslaget har i allmänhet vunnit anslutning un-
39
der remissbehandlingen. Från något håll har dock mot denna lösning Prop. 1993/94:26
invänts att rätten till rättshjälp är beroende av den rättssökandes
inkomst.
Även jag förordar en lösning som innebär en utvidgning av rätten
till allmän rättshjälp. Den övre inkomstgränsen för erhållande av
allmän rättshjälp är 235 900 kr för år 1993, vilket innebär att flertalet
rättssökande kan antas komma att omfattas av möjligheten att få rätts-
hjälp. En sådan lösning är vidare tekniskt sett relativt okomplicerad.
En naturlig avgränsning blir därmed att det skall vara fråga om en
rättslig angelägenhet, vilket innebär att en målsägande som för talan
om skadestånd - eller ansvar - kommer att omfattas av bestämmelsen.
Det är rimligt att det allmänna i första hand bistår den som också för
talan med anledning av brottet. Man kan också i allmänhet utgå från
att målsäganden för talan vid allvarligare brottslighet.
En utvidgad möjlighet till rättshjälp bör främst avse offer för de
mest integritetskränkande och allvarliga brotten. En lämplig avgräns-
ning är, som också föreslås i promemorian, att medge allmän rätts-
hjälp till den som utomlands utsatts för ett sådant brott som motsvarar
brott enligt 6 kap. BrB, dvs. mål om sexualbrott. Under senare år har
i massmedia ett antal fall som gällt våldtäkt av flickor utomlands
uppmärksammats. Dessa och liknande fall skulle omfattas av en sådan
bestämmelse. I 6 kap. BrB finns ett antal brott av något mindre all-
varlig art än exempelvis våldtäkt och sexuellt utnyttjande, liksom
bestämmelser om försöksbrott m.m. Detta talar i och för sig för att
begränsa tillämpningsområdet genom att direkt i lagtexten räkna upp
de allvarligaste och mest integritetskränkande sexualbrotten. Med
sådana uppräkningar riskerar man emellertid alltid att utesluta vissa
nog så ömmande fall. Bl.a. mot den bakgrunden är en mer generellt
utformad regel att föredra. En sådan ordning är också i bättre
överensstämmelse med regleringen i lagen om målsägandebiträde när
det gäller mål om sexualbrott.
Promemorians lagförslag innebär att ett tillägg görs i 8 § första
stycket 1 RHL. Av tillägget framgår att rättshjälp får beviljas måls-
ägande i angelägenheter som skall prövas eller på annat sätt behand-
las utom riket om det gäller brott som motsvarar brott enligt 6 kap.
BrB. För sådana fall skall det således inte ställas krav på att det finns
särskilda skäl för allmän rättshjälp. I samband därmed föreslås en
ändrad lydelse av bestämmelsen i 8 § första stycket 1 för att det klart
skall framgå att allmän rättshjälp i andra fall får beviljas en rätts-
sökande som är bosatt här om det finns särskilda skäl för rättshjälp.
Utformningen av lagtexten har rönt viss kritik från remissinstanser-
na. Domstolsverket föreslår en reglering efter förebild av vad som
gäller för fastighetstvister enligt punkt 9 i 8 § och att således rätts-
hjälp skall beviljas brottsoffer endast om kostnaderna inte täcks av
försäkring eller utländsk myndighet.
Jag ansluter mig till den lösning som föreslås i promemorian. Dom-
stolsverkets förslag skulle enligt min mening medföra tillämpnings-
40
svårigheter, bl.a. på grund av att man när rättshjälp begärs inte alltid Prop. 1993/94:26
vet om vissa kostnader täcks av ersättning från myndighet i utlandet.
Rättshjälpsmyndigheten har haft invändningar mot promemorians
förslag när det gäller förutsättningarna för rättshjälp i andra
angelägenheter utomlands än som avser brott och hävdat att svåra
gränsdragningsproblem blir följden av att bestämmelsen formuleras
om utan att det tydligt anges vad som avses med ändringen. När det
gäller frågan om rättshjälp i dessa utlandsärenden har den nuvarande
bestämmelsen i 8 § första punkten RHL, som jag tidigare redogjort
för, i praxis tolkats mycket restriktivt och enligt min mening alltför
restriktivt. Det finns skäl för en något mer generös reglering. Be-
stämmelsen bör därför formuleras om för att tydligare markera att det
finns undantag från regeln om att rättshjälp endast får beviljas i
angelägenheter som skall behandlas vid svenska domstolar och myn-
digheter. Enligt min mening kan och bör begreppet särskilda skäl be-
hållas i paragrafen eftersom man med en mjukare formulering annars
riskerar en alltför generös tillämpning. För att rättshjälp skall beviljas
i utlandsärenden bör det alltså även i fortsättningen ställas krav på att
det finns särskilda skäl - i den betydelse begreppet normalt har i lag-
stiftningen - för rättshjälp. Den ändrade formulering jag föreslår bör
enligt min mening kunna medföra en mer nyanserad tillämpning än
den nuvarande lydelsen gör.
Jag föreslår således att 8 § första punkten RHL ändras i enlighet
med promemorians förslag. Jag har gjort några smärre justeringar i
förslaget till lagtext.
Jag vill med anledning av vissa påpekanden under remissbehand-
lingen framhålla att rätten till allmän rättshjälp i första hand regleras
i 6 § RHL och att en förutsättning för rättshjälp är att den rätts-
sökande har behov av det bistånd som tillhandahålls enligt rättshjälps-
lagen. Behovet skall således bedömas med utgångspunkt i de för-
måner som anges i 9, 9a och 10 §§ RHL. Vidare gäller att rättshjälp
inte får beviljas den som inte har befogat intresse av att få sin sak
behandlad. Någon tveksamhet om att prövningen av rätten till all-
män rättshjälp alltid skall ske efter en bedömning i det enskilda fallet
finns enligt min mening inte.
Promemorian innehåller också ett förslag om ändring i rättshjälps-
lagen beträffande de förmåner som kan utgå i angelägenheter utom-
lands. Biträdeshjälpen blir enligt förslaget även fortsättningsvis av
begränsad omfattning. Biträdet skall som huvudregel få sköta ärendet
från Sverige och i samband med inställelse för förhandling eller lik-
nande anlita ett ombud på platsen. I vissa fall kan det dock vara be-
rättigat för biträdet att själv företa resor utomlands för att inställa sig
till exempelvis förhandling i målet. Däremot skall den rättssökandes
egna kostnader för resor i samband med egen inställelse under förun-
dersökning och rättegång utgöra en sådan kostnad som ersätts av den
allmänna rättshjälpen. En förutsättning är enligt promemorians förslag
att målsäganden ålagts personlig inställelseskyldighet. Vidare föreslås
41
att ersättning för den rättssökandes kostnader i angelägenheten endast Prop. 1993/94:26
skall lämnas i den mån de inte ersätts av myndighet eller domstol i
det land där den rättsliga angelägenheten prövas eller på annat sätt
behandlas. Ersättning skall inte heller lämnas i den mån kostnaderna
täcks genom någon försäkring. Enligt förslaget skall bestämmelserna
tas in i en ny paragraf, 9 b §, i rättshjälpslagen.
Den föreslagna bestämmelsen har i promemorian utformats så att
de aktuella förmånerna inte bara omfattar den målsägande som fått
allmän rättshjälp i mål om sexualbrott med stöd av det nya tillägget
i 8 §, utan också den målsägande som annars fått allmän rättshjälp
beviljad i en rättslig angelägenhet rörande brott utomlands. Förslaget
innebär att en här i landet bosatt målsägande som för talan i ett mål
om rån utomlands fortsättningsvis kan få sina inställelsekostnader er-
satta, om de särskilda skälen för att få allmän rättshjälp är uppfyllda.
Däremot anses det föra för långt att i sammanhanget generellt utvidga
förmånerna till att avse också tvistemål och andra ärenden som be-
handlas utomlands.
Under remissbehandlingen har riktats invändningar mot att en förut-
sättning för ersättning för resa och uppehälle enligt förslaget skall
vara att målsäganden ålagts personlig inställelseskyldighet. Jag in-
stämmer i kritiken och förordar en formulering där rätten till er-
sättning inte blir beroende av hur den utländska domstolen formulerat
kallelsen till målsäganden. Man kan räkna med att utländska rätts-
ordningar har skiftande regler för när personlig närvaro vid förhand-
ling krävs och för hur kallelser utformas. Det bör enligt min mening
vara tillräckligt som förutsättning för rätt till ersättning för in-
ställelsekostnader att målsäganden kallats till förhandling.
En remissinstans har påpekat att det i rättshjälpslagen inte anges
vilka förmåner som rättshjälp i angelägenheter utomlands innebär och
att den föreslagna, nya bestämmelsen tar sikte enbart på angelägen-
heter rörande brott. Jag är för närvarande inte beredd att utöver det
område promemorians förslag omfattar lagreglera vilka förmåner som
kan bli aktuella i de fall rättshjälp beviljas för angelägenheter
utomlands. Mitt förslag innebär ingen annan förändring i förhållande
till vad som nu gäller än att inställelsekostnader ersätts i ange-
lägenheter rörande brott. När det t.ex. gäller ersättning för de
kostnader för tolk som kan uppkomma i utlandsärendena gäller att
tolkkostnader ersätts som ett utlägg för rättshjälpsbiträdet i enlighet
med den praxis som utbildats på området. Om kostnader för tolk upp-
står utan att de kan debiteras som ett utlägg för biträdet bör dessa
kunna ses som kostnader för inställelsen. Jag återkommer strax till
denna fråga.
Enligt promemorieförslaget skall regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Rättshjälpmyndigheten meddela närmare föreskrifter
om tillämpningen av de olika rättshjälpförmåner som kan bli aktuella.
Föreskrifterna skall bl.a. ange de närmare principerna för rättshjälps-
biträdets egna resor utomlands resp, anlitande av platsombud, (jfr
42
också Lagrådets uttalande i prop. 1972:4, se avsnitt 6.1). Såväl Dom- Prop. 1993/94:26
stolsverket som Rättshjälpsmyndigheten har ifrågasatt om Rättshjälps-
myndigheten bör utfärda föreskrifterna. Domstolsverket har invänt att
föreskrifter inte är erforderliga då beslutsfunktionen i första instans
endast tillkommer en myndighet. Inte heller jag anser det nödvändigt
med närmare föreskrifter när det gäller tillämpningen av bestämmel-
serna om förmåner i utlandsärenden. Den tillämpande myndigheten
kan utan ett bemyndigande tillgodose det behov av information och
liknande som kan finnas bland den rättssökande allmänheten.
Jag vill avslutningsvis erinra om att regeringen enligt 26 § RHL är
bemyndigad att meddela bestämmelser om ersättning för inställelse-
kostnader. Sådana bestämmelser har meddelats genom förordningen
(1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen m.m.
Kompletteringar i denna förordning bör göras med anledning av den
nu föreslagna ordningen. I den praktiska tillämpningen av de nya
bestämmelserna kan det t.ex. innebära en olägenhet för målsäganden
att inte förrän vid ärendets avslutande få besked huruvida kostsamma
resor kommer att ersättas som rättshjälpskostnader. Det bör därför
finnas en möjlighet att begära förskott. Också frågor om ersättning
för tolkkostnader bör regleras i denna ordning. Jag avser att åter-
komma till regeringen i denna del.
Mitt förslag: Den som blivit utsatt för våldsbrott i utlandet skall
ha rätt till ekonomiskt bistånd av beskickning eller konsulat.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i denna del
är huvudsakligen positiva till förslaget.
Skälen för mitt förslag: Det är en brist att ambassaderna i dag inte
kan erbjuda brottsoffer annan konsulär service än exempelvis hjälp
till kontakter med myndigheter och försäkringsbolag och ekonomiskt
bistånd för hemresa till Sverige. Bl.a. mot bakgrund av vad som
framkom vid den hearing Justitiedepartementet anordnade i december
1990 och resultatet av den inventering som gjordes vid utlands-
myndigheterna under hösten 1991 (jfr avsnitt 6.1.) bör offer för brott
som begåtts utomlands få en förstärkt rätt till ekonomiskt bistånd av
ambassader och konsulat.
En förbättring i brottsofferskyddet för detta område kan i enlighet
med vad som föreslogs i promemorian ske genom ändringar i lagen
om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m. Syftet
bör då i princip vara att jämställa brottsoffer med den personkrets,
framför allt frihetsberövade personer, som enligt gällande bestämmel-
ser i lagen ges rätt till ekonomiskt bistånd i den utsträckning som
43
behövs för att de skall beredas ett tillfredsställande rättsskydd. En Prop. 1993/94:26
följd av anknytningen till lagen om ekonomiskt bistånd blir att många
i Sverige bosatta utlänningar ställs utanför rätten till bistånd. Av
lagens 8 § följer emellertid att rätten till bistånd omfattar flyktingar
och personer som är statslösa om de är bosatta i Sverige.
När det gäller frågan om vilken kategori brottsoffer som bör om-
fattas av en sådan rätt till bistånd, bör i första hand de som utsatts för
allvarliga och integritetskränkande brott komma i fråga. En rimlig av-
gränsning är den som föreslås i promemorian, nämligen att bistånds-
regeln omfattar offer för våldsbrott. Därmed kommer exempelvis
offer för sexualbrott, misshandelsbrott och vissa rånbrott att få ett
förbättrat skydd.
Någon remisskritik mot promemorians förslag i dess huvuddrag har
inte framförts.
Jag föreslår därför att den som är bosatt i Sverige och i utlandet
blivit utsatt för våldsbrott, skall vara berättigad att av beskickning
eller konsulat erhålla ekonomiskt bistånd i anslutning till brottet om
det behövs för att denne skall kunna ta till vara sin rätt. Bestäm-
melsen bör tas in i lagen om ekonomiskt bistånd och kommer därmed
att omfatta svenska medborgare, flyktingar och statslösa, om de är
bosatta här.
Av bestämmelsen bör närmare framgå i vilken utsträckning bistånd
skall ges och vad biståndet skall omfatta. Överväganden i dessa
frågor måste göras bl.a. mot bakgrund av de ändringar i rättshjälps-
lagen jag föreslagit i det föregående. Bestämmelsen om ekonomiskt
bistånd till offer för våldsbrott i lagen om ekonomiskt bistånd bör
därför endast ta sikte på sådant biståndsbehov som uppstår i anslut-
ning till brottet, dvs. i ett inledande skede. Rätten till bistånd i
samband med det rättsliga efterspel som så småningom kan komma
att bli följden av det begångna brottet, t.ex. ett rättegångsförfarande,
följer i stället av reglerna i rättshjälpslagen.
Bistånd enligt lagen om ekonomiskt bistånd bör ges för att den som
blivit utsatt för våldsbrott skall kunna ta till vara sin rätt. För att i
detta hänseende ge offren för våldsbrott utomlands ett förstärkt
grundskydd bör direkt av lagtexten framgå att biståndet får omfatta
kostnader för utredning och bevisning samt för ersättning till ombud
eller tolk. Att bistånd skall lämnas om det behövs innebär också att
det inte föreligger någon skyldighet för utlandsmyndigheterna att
lämna bistånd med stöd av denna bestämmelse om biståndet kan fås
på annat sätt. Ett skäl att inte lämna bistånd kan t.ex. vara att
personen i fråga har en försäkring som täcker de aktuella kost-
naderna. Vidare framgår av lagens 9 § att bistånd inte skall lämnas
enligt lagen i den mån bistånd kan erhållas från annan stat. Jag vill
därför erinra om att offrets rättigheter många gånger kan bli helt
tillgodosedda inom ramen för den utländska statens rättssystem.
Det är inte enbart ekonomiskt bistånd som behövs för att förstärka
brottsoffrens situation i utlandsärenden. Detta framkom, som jag
44
tidigare redovisat, bl.a. vid Justitiedepartementets hearing den Prop. 1993/94:26
6 december 1990. Där efterlystes ett större engagemang från utlands-
myndigheternas sida och ökade möjligheter att få hjälp i form av
såväl personligt som juridiskt stöd. Man skulle kunna tänka sig att
ålägga ambassader och konsulat en större beredskap för att hjälpa
människor som utsatts för våldsbrott än som i dag torde vara fallet på
många håll. Dessa frågor, liksom andra närliggande frågor av mer
praktisk natur, lämpar sig dock inte för reglering i lag. Närmare
föreskrifter i dessa delar och om tillämpningen av den nya bestäm-
melsen kan meddelas av regeringen eller, efter regeringens bestäm-
mande, av Utrikesdepartementet.
Bistånd enligt lagen om ekonomiskt bistånd är i princip alltid
förenat med återbetalningsskyldighet. Återbetalningsskyldigheten får
dock enligt bestämmelser i lagen jämkas eller efterges. När det gäller
återbetalning av erhållet bistånd enligt 4 § för den som frikänns,
gäller enligt 5 § att återbetalning skall ske endast om det finns
särskilda skäl. På motsvarande sätt bör återbetalningsskyldighet för
den som fått bistånd med stöd av den nya bestämmelsen i 4 a § en-
dast komma i fråga om det föreligger särskilda skäl. Detta innebär att
biståndet i de allra flesta fall kommer att vara kostnadsfritt för den
som utomlands blivit utsatt för våldsbrott. Särskilda skäl som kan
föranleda återbetalningsskyldighet är t.ex. att de uppkomna kostna-
derna beror på den biståndberättigades egen vårdslöshet eller för-
summelse eller om den biståndsberättigade inte godtar ett kompetent
och lämpligt ombud som utlandsmyndigheten erbjuder utan i stället
kräver att få ett mycket dyrare ombud.
Ett målsägandebiträde är i princip kostnadsfritt för målsäganden.
Biträdet har rätt till ersättning av allmänna medel i enlighet med vad
som enligt rättshjälpslagen gäller för biträde vid allmän rättshjälp,
dvs. ersättning med skäligt belopp för arbete, tidsspillan och utlägg.
Det kan nämnas att timkostnadsnormen under tiden 1 juli 1993-30 ju-
ni 1994 är 910 kr inklusive moms. Den tilltalade kan i vissa fall bli
skyldig att helt eller delvis till staten återbetala kostnaderna för
målsägandebiträdet enligt reglerna i 31 kap. RB.
I samband med tillkomsten av målsägandebiträdeslagen uttalades i
propositionen (prop. 1986/87:107 s. 35 f) att reformen kunde - i
förening med andra föreslagna reformer på rättshjälpsområdet - ge-
nomföras inom ramen för oförändrade resurser. Man räknade med att
biträde skulle komma att förordnas i ca 1 500 mål årligen, varav ca
1 000 i ärenden om sexualbrott. Den ökade belastningen på rätts-
hjälpsanslaget uppskattades till 2,5 miljoner kr. Timkostnadsnormen
uppgick vid det tillfället till 490 kr.
I prop. 1989/90:158 om utvidgad rätt till målsägandebiträde, m.m.
konstaterades att förslagen om en utvidgad rätt till målsägandebiträde
45
i mångt och mycket utgjorde en anpassning av lagtexten till praxis. Prop. 1993/94:26
Av Domstolsverkets statistik över kostnadsutvecklingen kunde utläsas
att domstolarna hade blivit generösare i tillämpningen av lagen.
Kostnaderna under budgetåret 1988/89 - det första budgetåret under
vilket den nya lagen gällde - var drygt 4,7 miljoner kr, medan kost-
naderna under påföljande halvår var nära 3,4 miljoner kr. Mot bak-
grund av denna utveckling beräknades kostnaderna för hela budget-
året 1989/90 till knappt 7 miljoner kr. Bedömningen var att den
föreslagna utvidgningen skulle rymmas inom ramen för givna re-
surser.
Domstolsverket har i anslagsframställningen förbudgetåret 1994/95
beräknat belastningen på rättshjälpsanslaget för rättshjälp genom
målsägandebiträde till ca 17 miljoner kr.
I promemorian redovisas vissa kostnadsberäkningar som gjorts
inom Justitiedepartementet av hur stora kostnadsökningar den före-
slagna utvidgningen i 1 § lagen om målsägandebiträde kan förväntas
medföra. Befintlig statistik över lagen om målsägandebiträde är
emellertid mycket bristfällig och den hittillsvarande ärende- och
kostnadsutvecklingen, på vilken kostnadsberäkningarna måste baseras,
måste därför uppskattas. Uppskattningsvis uppgick antalet ärenden
med målsägandebiträde budgetåret 1988/89 till ca 650, medan mot-
svarande siffra för budgetåren 1989/90 och 1990/91 är ca 1 100 ären-
den. Den genomsnittliga ärendekostnaden uppskattas till knappt
10 000 kr exklusive moms.
När det först gäller frågan om i hur många ärenden det kan bli
aktuellt med förordnande av målsägandebiträde enligt den nya be-
stämmelsen uppskattas i promemorian, mot bakgrund av bestämmel-
sens restriktiva utformning, det ytterligare antal ärenden som kommer
att omfattas av utvidgningen till högst något hundratal ärenden per år.
Den årliga kostnadsökningen beräknas till ca 1 miljoner kr. När det
gäller den utvidgade rätten till målsägandebiträde i vissa mål om
enskilt anspråk som avskilts från den gemensamma handläggningen
samt i vissa av målsäganden överklagade mål om enskilt anspråk
anses i promemorian ett rimligt antagande vara att utvidgningarna inte
kommer att belasta rättshjälpsanslaget i någon större omfattning.
Denna bedömning grundar sig dels på att de enskilda anspråken
relativt sällan blir avskilda från den gemensamma handläggningen
med brottmålet och dels på att målsäganden enligt gällande rätt i
stället kan få allmän rättshjälp med biträdesförordnande beviljad i
tvistemålet. Ofta har det tidigare förordnande målsägandebiträdet
också förordnats till rättshjälpsbiträde i skadeståndsprocessen. Med
den nya ordningen slipper man ifrån denna omgång, vilket innebär en
viss besparing i administrativt hänseende. I de fall där så inte skett,
måste den nya ordningen innebära en processekonomisk vinst, efter-
som målsägandebiträdet redan är insatt i skadeståndsfrågan och därför
kan ta tillvara målsägandens rätt med en betydligt mindre arbetsinsats
än som annars vore fallet. Den nya ordningen innebär heller inga
46
ändringar när det gäller möjligheterna att förplikta förlorande part att Prop. 1993/94:26
ersätta statens kostnader för biträdet. I denna del torde därför den
föreslagna ordningen bli i det närmaste kostnadsneutral eller endast
förenad med mycket måttliga kostnadsökningar.
Den föreslagna ändringen i rättshjälpslagen av rätten till rättshjälp
i angelägenheter som behandlas utomlands innebär en ökad belastning
på rättshjälpsanslaget. Med den restriktiva utformning bestämmelsen
har kommer emellertid endast ett fåtal fall att omfattas. Vart och ett
av dessa kan dock antas föranleda relativt höga kostnader för staten
i jämförelse med de kostnader motsvarande ärenden skulle medfört
om de hade behandlats inom landet. Kostnadsökningen uppskattas i
promemorian till 0,5 - 1 miljoner kr.
Ändringen i lagen om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare
i utlandet m.m. innebär att konsulat och beskickningar i större ut-
sträckning än tidigare skall lämna ekonomiskt bistånd till svenska
medborgare som i utlandet utsatts för våldsbrott. Bl.a. mot bakgrund
av de uppgifter om antalet våldsbrott utomlands som framkommit vid
den inventering som gjorts vid utlandsmyndigheterna och den relativt
restriktiva utformning de ändrade bestämmelserna fått, bedöms i pro-
memorian de ökade kostnader som följer av lagförslaget bli måttliga.
Den årliga kostnadsökningen beräknas uppgå till högst 1 miljoner kr.
Några remissinstanser, bl.a. Domstolsverket och Rättshjälpsmyndig-
heten, har menat att de i promemorian redovisade kostnadsberäk-
ningarna är för låga. Det påtalas att kostnaderna i ärenden som
handläggs utomlands ofta är mycket höga och att inte minst tolknings-
och översättningsarbete kan bli mer kostsamt än vad som förutsetts.
För egen del vill jag framhålla att kostnaderna för den utvidgning
av rätten till målsägandebiträde och till rättshjälp som jag föreslår är
mycket svåra att förutse. De beräkningar som redovisats i promemo-
rian bör dock kunna ligga till grund för bedömningen. Kostnaderna
bör enligt min mening beräknas bli något högre än som förutsatts där
men torde kunna stanna vid storleksordningen 2,5 till 3 miljoner kr.
Kostnaderna bör finansieras genom besparingar på annat håll inom
Justitiedepartementets ansvarsområde.
Kostnadsökningen för ändringen i lagen om ekonomiskt bistånd till
svenska medborgare i utlandet m.m. är också den svår att beräkna.
Kostnaden kan möjligen bli något högre än det vad som anges i pro-
memorian. Reformen i denna del belastar Utrikesdepartementets
anslag. Anslaget har redan för innevarande budgetår höjts för att
finansiera reformen.
De föreslagna lagändringarna bör kunna träda i kraft den 1 april
1994. Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte. Det inne-
bär att målsägandebiträde kan förordnas efter ikraftträdandet även i
mål och ärenden som påbörjats dessförinnan.
47
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Justitiedepartementet
upprättats förslag till
1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
2. lag om ändring i lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till
svenska medborgare i utlandet m.m.,
3. lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde.
Förslaget 2 har upprättats i samråd med chefen för Utrikesdeparte-
mentet.
Förslagen har granskats av Lagrådet.
S§
Bestämmelsen i 8 § första stycket 1 har formulerats om. Genom ett
tillägg till bestämmelsen framgår att allmän rättshjälp också får
beviljas en rättssökande som är bosatt här, om saken gäller ett
utomlands begånget brott mot sökanden som motsvarar brott enligt
6 kap. BrB. Detta innebär att en målsägande som för talan i ett mål
om sexualbrott skall kunna beviljas allmän rättshjälp utan krav på att
det finns särskilda skäl för allmän rättshjälp. Den nya ordningen
torde framför allt få betydelse när det gäller våldtäktsbrott och andra
grova sexualbrott. Skälen för ändringen har redovisats i avsnitt 6.2.
Att rättshjälp i dessa fall endast kan beviljas om målsäganden för
talan följer av den allmänna bestämmelsen i 6 § RHL. Detta innebär
att en målsägande som för talan om skadestånd kommer att omfattas
av bestämmelsen, liksom en målsägande som för talan om ansvar. Av
reglerna i rättshjälpslagen följer vidare att det är Rättshjälpsmyndig-
heten som beviljar allmän rättshjälp i dessa fall. Myndighetens beslut
kan överklagas till Rättshjälpsnämnden.
Av bestämmelsen framgår också att allmän rättshjälp i utlandsären-
den får beviljas en rättssökande som är bosatt här, om det finns
särskilda skäl för rättshjälp. Bestämmelsen kommenteras i den all-
männa motiveringen, avsnitt 6.2 En sådan situation kan exempelvis
vara för handen när en målsägande vill föra talan utomlands i mål om
ett annat allvarligt och integritetskränkande brott som inte motsvarar
brott enligt 6 kap. BrB.
Prop. 1993/94:26
9b §
Paragrafen, som är ny, reglerar de förmåner som kan utgå i rättsliga
angelägenheter rörande brott mot den rättssökande som behandlas
48
utomlands. Bestämmelsen gäller alltså inte enbart de fall där rätts- Prop. 1993/94:26
hjälp beviljas i mål om sexualbrott med stöd av det nya tillägget i 8 §
första stycket 1, utan också i de fall allmän rättshjälp annars beviljas
i rättsliga angelägenheter utomlands som rör brott.
Enligt den nya bestämmelsen anses som kostnad för rättshjälpen den
rättssökandes kostnader enligt 9 § andra stycket 1-4. Detta innebär att
kostnader för biträde och utomprocessuell utredning kommer att om-
fattas i enlighet med gällande rätt men att också kostnader för den
rättssökandes resa och uppehälle fortsättningsvis kommer att kunna
ersättas i de nu aktuella ärendena. Däremot omfattas inte de kostna-
der eller den del av kostnaderna som täcks genom någon försäkring
eller som ersätts av domstol eller annan myndighet i det land där den
rättsliga angelägenheten prövas eller på annat sätt behandlas.
Av bestämmelsen framgår också att rätten till ersättning för resa
och uppehälle inte helt motsvaras av vad som gäller enligt 9 § andra
stycket 4. Där anges att rätt till ersättning förutsätter att personlig
inställelse ålagts den rättssökande. Som angetts i avsnitt 6.2 är en
sådan ordning mindre lämplig i fråga om inställelser vid utländska
domstolar. Förutsättningen för rätt till ersättning i dessa fall är i
stället att målsäganden kallats till domstol eller annan myndighet i
utlandet.
Som redovisats i avsnitt 6.2 förutsätts biträdesförordnanden, även
i de ärenden som berättigar till biträde med stöd av tillägget i 8 §
första stycket 1, vara av begränsad omfattning. Detta innebär att bi-
trädet som huvudregel får sköta ärendet från Sverige och i samband
med inställelse för förhandling eller liknande anlita ett ombud på
platsen. I vissa fall kan det dock vara berättigat att biträdet själv
företar resor utomlands. Ibland kan det t.ex. vara ekonomiskt fördel-
aktigare att biträdet själv inställer sig vid förhandling i målet. I andra
fall kan det visa sig omöjligt att hitta ett lämpligt platsombud som kan
tillvarata målsägandens intressen.
Det blir Rättshjälpsmyndigheten som kommer att besluta i de nu ak-
tuella ärendena. Enligt 25 § RHL får dock biträdet besluta om utred-
ning av mindre omfattning.
4 a §
Enligt den nya bestämmelsen har en i Sverige bosatt svensk med-
borgare, som i utlandet blivit utsatt för våldsbrott, rätt att av
beskickning eller konsulat få ekonomiskt bistånd i anslutning till
brottet om det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt.
I paragrafens första stycke avgränsas kretsen av biståndsberättigade
till offer för våldsbrott. Som tidigare nämnts omfattas därmed bl.a.
den som blivit utsatt för sexualbrott, misshandel eller rån. Av första
4 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 26
49
stycket följer också att ekonomiskt bistånd till offer för våldsbrott
endast ges för sådant biståndsbehov som uppstår i anslutning till
brottet. De situationer bestämmelsen närmast tar sikte på är det bi-
ståndsbehov som kan uppstå i samband med polisanmälan av brottet
och inledande polisförhör. I övrigt utgår rättsligt bistånd enligt
reglerna i rättshjälpslagen. Det finns inte någon skyldighet för
utlandsmyndigheterna att lämna bistånd med stöd av bestämmelsen
om biståndet kan fås på annat sätt. I övrigt hänvisas till vad som sagts
i avsnitt 6.3.
Av andra stycket framgår att biståndet får omfatta kostnader för ut-
redning och bevisning samt för ersättning till ombud eller tolk. Bi-
ståndet motsvarar i princip det bistånd som kan lämnas till bl.a. fri-
hetsberövade personer enligt 4 §.
5 a §
Enligt den nya paragrafen skall den som erhållit bistånd med stöd av
den nya bestämmelsen i 4 a § återbetala vad han mottagit endast i den
mån det finns särskilda skäl. Detta innebär, som framgår av den all-
männa motiveringen, att erhållet bistånd i princip är kostnadsfritt för
den som utomlands blivit utsatt för våldsbrott. Sådana särskilda skäl
som kan föranleda återbetalningsskyldighet finns exempel på i avsnitt
6.3.
Prop. 1993/94:26
1 §
Paragrafen har formulerats om och försetts med ett nytt stycke.
Första stycket har delats in i punkter. Paragrafens nuvarande första
och andra stycke motsvarar första och andra punkten. Ändringen är
endast av redaktionell art.
Tredje punkten, som har behandlats i avsnitt 4, är ny. Ändringen
innebär att målsägandebiträde skall kunna förordnas även i mål om
annat brott enligt brottsbalken än som tidigare angetts i bestämmel-
sen, om fängelse kan följa på brottet. Att rätten gäller även vid
försöksbrott och vid förberedelse och stämpling samt medverkan till
brott framgår av att inga brott enligt brottsbalken undantagits i
lagtexten.
De förutsättningar som gäller för att förordna biträde enligt den nya
bestämmelsen motsvarar de som gällde enligt 1 § andra stycket före
lagändringen den 1 januari 1991, nämligen om det med hänsyn till
målsägandens personliga förhållanden och andra omständigheter kan
antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av biträde. Förut-
sättningarna är således annorlunda formulerade än i andra punkten
där målsägandens personliga relation till den misstänkte ensam kan
50
motivera ett biträde.
Lagtextens utformning markerar att förordnande av biträde enligt
den nya punkten skall ske med restriktivitet. Brottet skall i det
enskilda fallet ha varit av kvalificerat slag och inneburit en svår
kränkning av offret. Vidare skall bevisläget och det processuella läget
i övrigt vara sådant att man kan räkna med att målsäganden kommer
att utsättas för ingående eller pressande förhör. Ytterligare gäller att
målsägandens fysiska eller psykiska tillstånd skall vara sådant att
målsäganden kan antas ha väsentlig nytta av ett juridiskt biträde (jfr
prop. 1987/88:107, s. 38). Om målsäganden har eller har haft en
nära relation till den misstänkte, är detta också en omständighet som
skall beaktas i sammanhanget. Andra omständigheter av personlig art
som kan ha betydelse för om målsägandebiträde skall förordnas kan
vara förståndshandikapp, sjuklighet, depressioner till följd av brottet,
beroende ställning i t.ex. arbetslivet eller i förhållandet mellan elev
och lärare eller att målsäganden är särskilt gammal eller ung (jfr
prop. 1989/90:158, s. 11). Exempel på typer av brott där det kan bli
aktuellt att förordna målsägandebiträde med stöd av den nya tredje
punkten är utpressning, bedrägeri, stöld, skadegörelse, övergrepp i
rättssak, våld och hot mot tjänsteman i vissa fall samt vissa brott
enligt 13 kap. BrB, såsom mordbrand.
Ändringen i andra stycket innebär att ett målsägandebiträde får
förordnas i högre instans om domen överklagats i ansvarsdelen, dvs.
i skuld- eller påföljdsfrågan, av åklagaren eller den tilltalade. Liksom
tidigare gäller att målsägandebiträde inte får förordnas i högre rätt,
om endast målsäganden överklagat domen. Ändringen har behandlats
1 avsnitt 5.3.
2 §
Det sista ledet i bestämmelsen har tagits bort och, med viss justering,
förts in i 1 § andra stycket.
•?§
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om målsägandebiträdets
uppgifter, har delats in i två stycken.
Första stycket motsvarar första meningen i nu gällande lydelse. I
andra stycket första meningen, som motsvarar andra meningen i nu-
varande lydelse, har en omformulering gjorts. Enligt denna skall
målsägandebiträdet bistå målsäganden med att föra talan om enskilt
anspråk i anledning av brottet, om detta inte görs av åklagaren. Den
nya formuleringen innebär ingen ändring i sak utan innebär endast en
markering av målsägandebiträdets skyldigheter i denna del. De är
också en anpassning till den tillämpning bestämmelsen fått, nämligen
att det huvudsakligen är målsägandebiträdet som bistår målsäganden
med skadeståndstalan i brottmålsrättegången. Bestämmelsen har be-
handlats i avsnitt 5.1.
Om målsägandens talan om enskilt anspråk avskilts enligt 22 kap.
Prop. 1993/94:26
51
5 § RB för att handläggas som särskilt mål enligt reglerna för Prop. 1993/94:26
tvistemål, skall målsägandebiträdet ta tillvara målsägandens intressen
även i det målet, om inte målet skall handläggas som ett s.k. småmål
enligt 1 kap. 3 d § RB. Detta framgår av andra stycket. Något sär-
skilt förordnande för biträdets behörighet i detta hänseende behövs
inte. Som framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 5.2, skall
målsägandens rätt till bistånd i det avskilda skadeståndsmålet gälla
endast i de fall målsäganden redan från början, dvs. i brottmålet, har
ett målsägandebiträde förordnat för sig, men där skadeståndstalan
senare avskiljs med stöd av det nyss nämnda lagrummet i rättegångs-
balken. Ändringen innebär alltså inte att det kan bli fråga om att
förordna målsägandebiträde i tvistemål om enskilt anspråk i anledning
av brott för den som inte har målsägandebiträde förordnat för sig i
brottmålet. I sistnämnda fall får målsäganden i stället ansöka om
allmän rättshjälp med biträdesförordnande. Ändringen omfattar inte
heller mål som avskilts från brottmålet på annan grund än den nyss
angivna, t.ex. på grund av att åklagaren har lagt ned åtalet eller att
domstolen har avvisat åtalet. Biträdets behörighet omfattar inte heller
skadeståndsfrågor i övrigt, t.ex. talan hos Brottsskadenämnden eller
krav mot försäkringsbolag. Därmed kan domstolen även fortsättnings-
vis besluta i alla frågor som rör målsägandebiträde. Tillägget innebär
ingen ändring av biträdets processuella ställning eller uppgifter i
övrigt.
Av tillägget i andra stycket framgår också att målsägandebiträdets
uppgifter kvarstår när en fråga om enskilt anspråk har överklagats till
högre rätt oberoende av vem som överklagat domen i skadestånds-
delen. Den nya bestämmelsen blir tillämplig såväl när tingsrättens
dom i ett brottmål överklagas endast beträffande enskilt anspråk som
när domen i ett sådant mål som avskilts med stöd av 22 kap. 5 § RB
överklagas. I sistnämnda fall gäller undantag för mål som i tingsrätten
handlagts som ett s.k. småmål. Ändringen tar sikte på de fall där
målsägandebiträde redan från början förordnats i brottmålet. I övrigt
hänvisas till avsnitt 5.3.
6§
Enligt bestämmelsen i 6 § lagen om målsägandebiträde ersätts måls-
ägandens uppkommande kostnader för bevisning och utredning med
anledning av talan om enskilt anspråk i samma utsträckning som om
målsäganden beviljats allmän rättshjälp med anledning av sådan talan.
Om målsäganden biträds av ett målsägandebiträde i ett tvistemål där
målsägandebiträdets uppgift kvarstår skall målsäganden enligt ett
tillägg till 6 § också ha rätt till ersättning för resa och uppehälle i
samband med inställelse inför domstol i samma utsträckning som om
målsäganden beviljats allmän rättshjälp med anledning av en sådan
talan.
52
S§
Den nuvarande bestämmelsen i 8 § lagen om målsägandebiträde om-
fattar inte sådana kostnader för målsägandebiträde som uppkommer
i ett tvistemål. Genom ett tillägg framgår att bestämmelserna i
18 kap. RB om ansvar för motparts rättegångskostnader också gäller
kostnader enligt lagen om målsägandebiträde i mål som handläggs
som tvistemål och där målsägandebiträdets uppgifter kvarstår enligt
3 § andra stycket. Frågan har behandlats i den allmänna
motiveringen, avsnitt 5.4.
Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
2. lag om ändring i lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till
svenska medborgare i utlandet m.m.,
3. lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden lagt fram.
Prop. 1993/94:26
53
I höstens regeringsförklaring sägs att brottsoffrens ställning skall
stärkas. Förslagen i denna promemoria är ett led i regeringens arbete
på detta område.
I promemorian föreslås att möjligheterna att få målsägandebiträde
utvidgas. Förutom de mål om brott som enligt gällande rätt berättigar
målsäganden till målsägandebiträde, bl.a. mål om sexualbrott, miss-
handel, olaga hot och rånbrott, föreslås nu att målsägandebiträde skall
kunna förordnas i mål om samtliga brott enligt brottsbalken, om
fängelse kan följa på brottet och om det med hänsyn till målsägandens
personliga förhållanden och andra omständigheter kan antas att måls-
äganden har ett särskilt starkt behov av biträde. Den föreslagna
regeln är avsedd att fånga upp sådana fall där det nu inte går att
förordna målsägandebiträde, men där brottet, förundersökningen och
rättegången i det enskilda fallet kan antas så påfrestande för måls-
äganden att det är rimligt att denne får stöd och hjälp av ett måls-
ägandebiträde.
Det föreslås också att målsägandebiträdets uppgifter att ta tillvara
målsägandens intressen i mål om skadestånd skall vidgas. Om måls-
äganden för talan om skadestånd i ett brottmål där målsägandebiträde
har förordnats, skall målsägandebiträdets förordnande också omfatta
målsägandens intressen i skadeståndsmålet, även om detta avskiljs av
domstolen för att handläggas som ett särskilt tvistemål. Undantag
görs endast för sådana mål som rör värden under ett halvt basbelopp
och som därför skall handläggas som s.k. förenklade tvistemål. Dess-
utom föreslås att målsägandebiträdet i större utsträckning skall kunna
bistå målsäganden om denne fullföljer skadeståndstalan till högre rätt.
En konsekvens av de nu föreslagna ändringarna blir att målsäganden,
om denne har fått målsägandebiträde förordnat för sig i brottmålet,
i vissa avskilda och överklagade mål om enskilt anspråk i anledning
av brottet inte längre blir hänvisad till att söka allmän rättshjälp för
att få stöd och hjälp i den rättsliga angelägenheten. I promemorian fö-
reslås vidare utökade möjligheter till allmän rättshjälp åt brottsoffer
i angelägenheter som prövas eller på annat sätt behandlas utom riket.
En målsägande som för talan i mål om brott som motsvarar brott en-
ligt 6 kap. brottsbalken, dvs. sexualbrott, skall i princip alltid kunna
få allmän rättshjälp i mål om sådant brott som behandlas utomlands.
I rättshjälpslagen föreslås också en helt ny paragraf, som reglerar
vilka förmåner som kan utgå i utlandsärenden som rör rättsliga ange-
lägenheter i mål om brott. Enligt gällande rätt ersätter rättshjälpen
endast kostnader för biträde och utomprocessuell utredning i utlands-
ärenden. Nu föreslås att också målsägandens inställelsekostnader skall
kunna ersättas. Rätten till ersättning görs dock subsidiär i så måtto att
kostnaderna skall ersättas endast i den mån de inte täcks av någon
försäkring eller ersätts av den utländska myndigheten eller domstolen.
Enligt förslaget skall de vidgade förmånerna inte enbart gälla de
målsägande som fått rättshjälp i mål om sexualbrott med stöd av det
Prop. 1993/94:26
Bilaga 1
54
nya tillägget, utan också omfatta andra som fått allmän rättshjälp, om
den rättsliga angelägenheten behandlas utomlands och rör mål om
brott.
För att stärka brottsoffrets ställning i samband med det inledande
förfarandet när brottet begås utomlands föreslås ändringar i lagen
(1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet
m.m. En i Sverige bosatt svensk medborgare, som i utlandet blivit
utsatt för våldsbrott, skall enligt förslaget ha rätt att av beskickning
eller konsulat få sådant ekonomiskt bistånd i anslutning till brottet
som behövs för att denne skall kunna ta till vara sin rätt. I lagtexten
nämns att biståndet får omfatta kostnader för utredning och bevisning
samt för ersättning till ombud eller tolk. Den närmare tillämpningen
av bestämmelsen förutsätts ske genom föreskrifter som senare med-
delas av utrikesdepartementet. Erhållet bistånd blir i princip kost-
nadsfritt för den drabbade.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 1993.
Prop. 1993/94:26
Bilaga 1
55
Lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde
Härigenom föreskrivs att 1, 3, 6 och 8 §§ lagen (1988:609) om
målsägandebiträde skall ha följande lydelse.
Prop. 1993/94:26
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
1
I mål om brott enligt 6 kap.
brottsbalken skall, sedan för-
undersökning har inletts, ett
särskilt biträde för målsäganden
(målsägandebiträde) förordnas,
om det inte är uppenbart att
målsäganden saknar behov av
sådant biträde.
Om det med hänsyn till måls-
ägandens personliga relation till
den misstänkte eller andra om-
ständigheter kan antas att måls-
äganden har behov av biträde
skall, sedan förundersökning har
inletts, målsägandebiträde för-
ordnas även i mål om
1. brott enligt 3 eller 4 kap.
brottsbalken, på vilket fängelse
kan följa,
2. brott enligt 8 kap. 5 eller
6 § brottsbalken eller försök,
förberedelse eller stämpling till
sådant brott.
Målsägandebiträde skall ta till-
vara målsägandens intressen i
målet samt lämna stöd och hjälp
till målsäganden. I målsägande-
Föreslagen lydelse
När förundersökning har inletts
skall ett särskilt biträde för
målsäganden(målsägandebiträde)
förordnas i mål om
1. brott enligt 6 kap. brotts-
balken, om det inte är uppenbart
att målsäganden saknar behov av
sådant biträde,
2. brott enligt 3 eller 4 kap.
brottsbalken, på vilket fängelse
kan följa, och brott enligt 8 kap.
5 eller 6 § brottsbalken eller
försök, förberedelse eller stämp-
ling till sådant brott, om det med
hänsyn till målsägandens person-
liga relation till den misstänkte
eller andra omständigheter kan
antas att målsäganden har behov
av sådant biträde,
3. annat brott enligt brottsbal-
ken, på vilket fängelse kan följa,
om det med hänsyn till måls-
ägandens personliga förhållan-
den och övriga omständigheter
kan antas att målsäganden har
ett särskilt starkt behov av
sådant biträde.
§
Målsägandebiträde skall ta till-
vara målsägandens intressen i
målet samt lämna stöd och hjälp
till målsäganden.
'Senaste lydelse 1990:999.
56
Nuvarande lydelse
biträdets uppgift ingår inte
attbistå målsäganden med att
föra talan om enskilt anspråk i
anledning av brottet, om detta
görs av åklagaren.
Föreslagen lydelse
Målsägandebiträdet skall bistå
målsäganden med att föra talan
om enskilt anspråk i anledning
av brottet, om detta inte görs av
åklagaren. Sådant bistånd skall
lämnas även om talan avskilts
för handläggning som tvistemål
med stöd av 22 kap. 5 § rätte-
gångsbalken, såvida inte målet
handläggs enligt 1 kap. 3 d §
rättegångsbalken. Målsägande-
biträdets uppgift kvarstår också
när en fråga om enskilt anspråk
överklagats till högre rätt.
Prop. 1993/94:26
Bilaga 2
Om ett målsägandebiträde för-
ordnas, ersätts målsägandens
därefter uppkommande kostnader
för bevisning och utredning med
anledning av talan om enskilt
anspråk i samma utsträckning
som om målsäganden beviljats
allmän rättshjälp med anledning
av en sådan talan.
Bestämmelserna i 31 kap. rät-
tegångsbalken om skyldighet för
den tilltalade eller annan att till
staten återbetala kostnader som
enligt rättens beslut betalas av
allmänna medel gäller även i frå-
ga om kostnader enligt denna
lag.
§
Om ett målsägandebiträde för-
ordnas, ersätts målsägandens
därefter uppkommande kostnader
för bevisning och utredning med
anledning av talan om enskilt
anspråk och, i mål som enligt
3 § andra stycket handläggs som
tvistemål, för resa och uppehälle
i samband med inställelse inför
domstol, i samma utsträckning
som om målsäganden beviljats
allmän rättshjälp med anledning
av en sådan talan.
§
Bestämmelserna i 31 kap. rät-
tegångsbalken om skyldighet för
den tilltalade eller annan att till
staten återbetala kostnader som
enligt rättens beslut betalas av
allmänna medel, liksom bestäm-
melserna i 18 kap. rättegångs-
balken om ansvar för motparts
rättegångskostnader, gäller även
i fråga om kostnader enligt den-
na lag.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1993.
5 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 26
57
Härigenom föreskrivs beträffande rättshjälpslagen (1972:429)’
dels att 8 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 9 b §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:26
Bilaga 2
8 §2
Allmän rättshjälp fär ej beviljas
1. i angelägenhet som skall
prövas eller på annat sätt be-
handlas utom riket, om ej den
rättssökande är bosatt här och
särskilda skäl föreligger för
rättshjälp,
1. i angelägenhet som skall
prövas eller på annat sätt be-
handlas utom riket; rättshjälp får
dock beviljas en rättssökande
som är bosatt här, om sökanden
är målsägande och saken gäller
ett brott som motsvarar brott
enligt 6 kap. brottsbalken eller
om det annars finns särskilda
skäl för rättshjälp,
2. utlänningar som varken är eller tidigare varit bosatta här, om det
inte finns särskilda skäl för rättshjälp,
3. den som är eller har varit näringsidkare i angelägenhet som har
uppkommit i hans näringsverksamhet, om det inte finns skäl för rätts-
hjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning,
hans ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna
i övrigt,
4. i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om över-
låtelsen kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid
prövning av begäran om rättshjälp,
5. för upprättande av självdeklaration,
6. för upprättande av äktenskapsförord, testamente eller gåvohand-
ling,
7. i angelägenhet rörande bodelning, om det inte med hänsyn till
boets beskaffenhet och makarnas eller sambornas personliga förhål-
landen finns särskilda skäl för rättshjälp,
8. om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig
angelägenhet, vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund,
har avgjorts slutligt,
9. ägaren eller tidigare ägare av en fastighet eller en byggnad i
angelägenhet som avser fastigheten eller byggnaden, om han har eller
borde ha haft rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rätts
'Lagen omtryckt 1983:487.
lenaste lydelse 1989:360.
58
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
skydd som omfattar angelägenheten och något annat inte följer av
andra stycket, 10. i angelägenhet rörande trafikskadeersättning enligt
trafikskadelagen (1975:1410) eller rörande skadestånd som kan be-
talas från en föreliggande ansvarsförsäkring; dock får rättshjälp
beviljas den skadelidande om angelägenheten är anhängig vid domstol
eller rör enbart annan skada än personskada,
11. den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad.
I fall som avses i första stycket 9 får rättshjälp beviljas när den
rättssökandes egna kostnader i angelägenheten har uppgått till minst
tre gånger det basbelopp som anges i 6 § första stycket. Därvid beak-
tas endast kostnader av sådant slag som kan antas komma att betalas
från den rättssökandes rättsskydd eller, om något sådant inte finns,
kostnader som avses i 9 § andra stycket.
I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förkommande och
normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän
rättshjälp ej skall beviljas.
Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att
medborgare i en viss främmande stat och den som, utan att vara med-
borgare i den staten, är bosatt där skall vara likställd med svensk
medborgare i fråga om allmän rättshjälp.
9b §
I fråga om kostnader för rätts-
hjälp i sådana rättsliga ange-
lägenheter rörande brott som be-
handlas utom riket gäller be-
stämmelserna i 9 § andra stycket
1-4. Detta gäller dock endast i
den mån kostnaderna inte täcks
genom någon för- säkring eller
ersätts av någon utländsk myn-
dighet eller domstol.
Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, rätts-
hjälpsmyndigheten meddelar när-
mare föreskrifter om tillämp-
ningen av första stycket.
Prop. 1993/94:26
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 april 1993.
59
Härigenom föreskrivs beträffande lagen (1973:137) om ekonomiskt
bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m.
dels att 5 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 a §
En i Sverige bosatt svensk med-
borgare, som i utlandet blivit ut-
satt för våldsbrott, har rätt att av
beskickning eller konsulat få så-
dant ekonomiskt bistånd i anslut-
ning till brottet som behövs för
att han skall kunna ta till vara
sin rätt.
Bistånd enligt första stycket får
orrfatta kostnader för utredning
och bevisning samt för ersättning
till ombud eller tolk. Utrikes-
departementet meddelar närmare
föreskrifter om tillämpningen av
denna bestämmelse.
5 §*
Lämnas bistånd enligt 4 § för bestridande av kostnader i rättegång
eller under förundersökning om brott och dömes den som erhållit bi-
stånd för brottet, skall han till statsverket återbetala vad han mottagit.
Återbetalningsskyldigheten får dock jämkas eller efterges, om skäl
härtill föreligger med hänsyn till hans brottslighet eller personliga och
ekonomiska förhållanden.
Frikännes den som erhållit bistånd enligt 4 § för brottet skall han
till statsverket återbetala vad han mottagit endast i den mån särskilda
skäl föreligger.
Nedlägges rättegången eller förundersökningen om brott mot den
som erhållit bistånd enligt 4 § utan att skuldfrågan avgjorts genom
dom, skall den som erhållit bistånd, i den mån det med hänsyn till
omständigheterna är skäligt, till statsverket återbetala vad han
mottagit. Detsamma gäller om skuldfrågan i annat fall kan antagas ej
komma att avgöras genom dom därför att den som erhållit bistånd
håller sig undan.
'Senaste lydelse 1975:1303.
Prop. 1993/94:26
Bilaga 2
60
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Prop. 1993/94:26 Bilaga 2 Den som erhållit bistånd enligt 4 a § skall till statverket åter- |
Denna lag träder i kraft den 1 april 1993.
61
Remissyttranden har avgetts av Justitiekanslem, Riksdagens ombuds-
män, Riksåklagaren, Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrel-
sen, Brottsförebyggande rådet, Brottsskadenämnden, Hovrätten över
Skåne och Blekinge, Helsingborgs tingsrätt, Rättshjälpsmyndigheten,
Sveriges Advokatsamfund, Föreningen jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges åklaga-
re, Föreningen Sveriges polischefer, Svenska Polisförbundet, Juri-
diska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Sveriges Försäk-
ringsförbund, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS),
Brottsofferjouremas riksförbund (BOJ), Riksförbundet för sexuell
upplysning (RFSU), Sveriges ambassader i Athen, Bangkok och Rom
samt Sveriges generalkonsulat i New York.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagarna vid region-
åklagarmyndigheterna i Linköping, Jönköping, Göteborg och Gävle.
Ambassaden i Athén har bifogat yttrande från Generalkonsuln på
Kreta.
Prop. 1993/94:26
Bilaga 3
62
Härigenom föreskrivs beträffande rättshjälpslagen (1972:429)’
dels att 8 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 9 b §, av följande
lydelse.
Prop. 1993/94:26
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8
Allmän rättshjälp tär ej beviljas
1. i angelägenhet som skall
prövas eller på annat sätt
handlas utom riket, om ej
rättssökande är bosatt här
särskilda skäl föreligger
rättshjälp,
be-
den
och
för
1. i angelägenhet som skail
prövas eller på annat sätt be-
handlas utom riket; rättshjälp får
dock beviljas en rättssökande
som är bosatt här, om saken
gäller ett brott mot honom eller
henne som motsvarar brott enligt
6 kap. brottsbalken eller om det
finns särskilda skäl för rättshjälp,
2. utlänningar som varken är eller tidigare varit bosatta här, om det
inte finns särskilda skäl för rättshjälp,
3. den som är eller har varit näringsidkare i angelägenhet som har
uppkommit i hans näringsverksamhet, om det inte finns skäl för rätts-
hjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning,
hans ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna
i övrigt,
4. i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om över-
låtelsen kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid
prövning av begäran om rättshjälp,
5. för upprättande av självdeklaration,
6. för upprättande av äktenskapsförord, testamente eller gåvo-
handling,
7. i angelägenhet rörande bodelning, om det inte med hänsyn till
boets beskaffenhet och makarnas eller sambornas personliga för-
hållanden finns särskilda skäl för rättshjälp,
8. om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig an-
gelägenhet, vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund,
har avgjorts slutligt,
9. ägaren eller tidigare ägare av en fastighet eller en byggnad i
angelägenhet som avser fastigheten eller byggnaden, om han har eller
'Lagen omtryckt 1993:9.
63
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1993/94:26
Bilaga 4
borde ha haft rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rätts-
skydd som omfattar angelägenheten och något annat inte följer av
andra stycket,
10. i angelägenhet rörande trafikskadeersättning enligt trafikskade-
lagen (1975:1410) eller rörande skadestånd som kan betalas från en
föreliggande ansvarsförsäkring; dock får rättshjälp beviljas den skade-
lidande om angelägenheten är anhängig vid domstol eller rör enbart
annan skada än personskada,
11. den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad.
I fall som avses i första stycket 9 får rättshjälp beviljas när den
rättssökandes egna kostnader i angelägenheten har uppgått till minst
tre gånger det basbelopp som anges i 6 § första stycket. Därvid be-
aktas endast kostnader av sådant slag som kan antas komma att be-
talas från den rättssökandes rättsskydd eller, om något sådant inte
finns, kostnader som avses i 9 § andra stycket.
I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och
normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän
rättshjälp ej skall beviljas.
Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att
medborgare i en viss främmande stat och den som, utan att vara med-
borgare i den staten, är bosatt där skall vara likställd med svensk
medborgare i fråga om allmän rättshjälp.
9b §
1 fråga om kostnader för rätts-
hjälp i sådana rättsliga ange-
lägenheter rörande brott som be-
handlas utom riket gäller be-
stämmelserna i 9 § andra stycket
1-4. Detta gäller dock endast i
den mån kostnaderna inte täcks
genom någon försäkring eller er-
sätts av domstol eller annan
myndighet i den främmande sta-
ten. Om den rättssökande har
kallats till en domstol eller
annan myndighet lämnas ersätt-
ning för resa och uppehälle även
om personlig inställelse inte
ålagts.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1994.
64
2 Förslag till Prop. 1993/94:26
Härigenom föreskrivs beträffande lagen (1973:137) om ekonomiskt
bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m. att det i lagen skall
införas två nya paragrafer, 4 a och 5 a §§, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 4 a § En i Sverige bosatt svensk med- Bistånd enligt första stycket får 5a § Den som fått bistånd enligt |
Denna lag träder i kraft den 1 april 1994.
65
Lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde
Härigenom föreskrivs att 1-3, 6 och 8 §§ lagen (1988:609) om
målsägandebiträde skall ha följande lydelse.
Prop. 1993/94:26
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
1 §
I mål om brott enligt 6 kap.
brottsbalken skall, sedan för-
undersökning har inletts, ett
särskilt biträde för målsäganden
(målsägandebiträde) förordnas,
om det inte är uppenbart att
målsäganden saknar behov av
sådant biträde.
Om det med hänsyn till måls-
ägandens personliga relation till
den misstänkte eller andra om-
ständigheter kan antas att måls-
äganden har behov av biträde,
skall, sedan förundersökning har
inletts, målsägandebiträde för-
ordnas även i mål om
1. brott enligt 3 eller 4 kap.
brottsbalken, på vilket fängelse
kan följa,
2. brott enligt 8 kap. 5 eller 6
§ brottsbalken eller försök, för-
beredelse eller stämpling till
sådant brott.
2 §
Målsägandebiträde får inte för-
ordnas sedan åklagaren har be-
slutat att allmänt åtal inte skall
väckas eller att sådant åtal skall
Föreslagen lydelse
i
När förundersökning har inletts
skall ett särskilt biträde för
målsäganden (målsägandebiträde)
förordnas i mål om
1. brott enligt 6 kap. brotts-
balken, om det inte är uppenbart
att målsäganden saknar behov av
sådant biträde,
2. brott enligt 3 eller 4 kap.
brottsbalken, på vilket fängelse
kan följa, eller enligt 8 kap. 5
eller 6 § brottsbalken eller för-
sök, förberedelse eller stämpling
till sådant brott, om det med
hänsyn till målsägandens person-
liga relation till den misstänkte
eller andra omständigheter kan
antas att målsäganden har behov
av sådant biträde,
3. annat brott enligt brotts-
balken, på vilket fängelse kan
följa, om det med hänsyn till
målsägandens personliga för-
hållanden och övriga omständig-
heter kan antas att målsäganden
har ett särskilt starkt behov av
sådant biträde.
Målsägandebiträde får förord-
nas i högre rätt, om åklagaren
eller den tilltalade har över-
klagat domen i ansvarsdelen.
Målsägandebiträde får inte för-
ordnas sedan åklagaren har be-
slutat att allmänt åtal inte skall
väckas eller att sådant åtal skall
'Senaste lydelse 1990:999.
66
Nuvarande lydelse
läggas ned eller sedan åklagaren
avstått från att fullfölja talan mot
dom i målet.
3
Målsägandebiträdet skall ta till
vara målsägandens intressen i
målet samt lämna stöd och hjälp
till målsäganden. 1 målsägande-
biträdets uppgift ingår inte att
bistå målsäganden med att föra
talan om enskilt anspråk i an-
ledning av brottet, om detta görs
av åklagaren.
Om ett målsägandebiträde för-
ordnas, ersätts målsägandens
därefter uppkommande kostnader
för bevisning och utredning med
anledning av talan om enskilt
anspråk i samma utsträckning
som om målsäganden beviljats
allmän rättshjälp med anledning
av en sådan talan.
Bestämmelserna i 31 kap. rät-
tegångsbalken om skyldighet för
den tilltalade eller annan att till
staten återbetala kostnader som
Föreslagen lydelse
läggas ned.
§
Målsägandebiträdet skall ta till
vara målsägandens intressen i
målet samt lämna stöd och hjälp
till målsäganden.
Målsägandebiträdet skall bistå
målsäganden med att föra talan
om enskilt anspråk i anledning
av brottet, om detta inte görs av
åklagaren. Målsägandebiträdets
uppgift kvarstår även om talan
avskilts enligt 22 kap. 5 § rätte-
gångsbalken för att handläggas
som särskilt mål enligt reglerna
för tvistemål, såvida inte målet
handläggs enligt 1 kap. 3 d §
rättegångsbalken. Målsägande-
biträdets uppgift kvarstår också
om tingsrättens dom överklagas
endast i fråga om enskilt
anspråk.
§
Om ett målsägandebiträde för-
ordnas, ersätts målsägandens
därefter uppkommande kostnader
för bevisning och utredning med
anledning av talan om enskilt
anspråk och, ifall där målsägan-
debiträdets uppgift kvarstår en-
ligt 3 § andra stycket, för resa
och uppehälle i samband med in-
ställelse inför domstol, i samma
utsträckning som om målsägan-
den beviljats allmän rättshjälp
med anledning av en sådan talan.
§
Bestämmelserna i 31 kap. rät-
tegångsbalken om skyldighet för
den tilltalade eller annan att till
staten återbetala kostnader som
Prop. 1993/94:26
Bilaga 4
67
Nuvarande lydelse
enligt rättens beslut betalats av
allmänna medel gäller även i
fråga om kostnader enligt denna
lag.
Föreslagen lydelse
enligt rättens beslut betalats av
allmänna medel gäller även i
fråga om kostnader enligt denna
lag. 1 mål där målsägandebiträ-
dets uppgift kvarstår enligt 3 §
andra stycket gäller bestämmel-
serna i 18 kap. rättegångsbalken
om ansvar för motparts rätte-
gångskostnader.
Prop. 1993/94:26
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 april 1994.
68
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-09-21
Närvarande: hovrättspresidenten Bo Broomé, justitierådet Bo
Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 9 september 1993
har regeringen på hemställan av statsrådet Hellsvik beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag om utvidgad rätt till målsägandebiträde
och förbättrat rättsligt bistånd till brottsoffer utomlands.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Cecilia
Renfors.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebi-
träde
Förslaget i lagrådsremissen innebär bl.a. att ett målsägandebiträdes
uppgifter som huvudregel skall kvarstå även om målsägandens talan
om enskilt anspråk avskiljs för att handläggas som tvistemål. Måls-
ägandebiträdet skall också kunna fortsätta att biträda målsäganden när
en fråga om enskilt anspråk överklagas till högre rätt.
Den föreslagna ordningen medför att målsägandebiträdet mera tyd-
ligt än hittills kommer att få en funktion inom systemet för rättslig
hjälp. Det kan hävdas att avgränsningen av de fall då målsäganden får
biträdeshjälp med sitt skadeståndsanspråk inte är helt rationell. Mera
betänkligt är emellertid att målsägandens tillgång till biträde i de fall
då det enskilda anspråket har skilts ut i processen leder till en viss
obalans mellan parterna i målet.
Så länge det enskilda anspråket handläggs tillsammans med ansvars-
frågan är situationen normalt den att målsägandebiträdet hjälper måls-
äganden och en offentlig försvarare bistår den tilltalade beträffande
det enskilda anspråket. Parterna är relativt jämställda, även om den
tilltalade, om han förlorar, kan bli skyldig att betala staten kostnaden
för försvararen intill det belopp som skulle svara mot grundavgift och
tilläggsavgift (rättshjälpsavgift) vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen.
Särbehandlas det enskilda anspråket, kan den offentlige försvararen
inte längre i denna sin egenskap biträda svaranden. Denne kan visser-
ligen ofta - men inte alltid - erhålla allmän rättshjälp och rätts-
hjälpsbiträde. I så fall måste han emellertid i många fall bidra till
kostnaderna genom att betala en ibland inte obetydlig rättshjälpsav-
gift; denna tillkommer utöver den tidigare nämnda återbetalningsskyl-
digheten. Detta kan leda till att han i vissa fall drar sig för att anlita
rättshjälpen. Genomförs remissförslaget får däremot målsäganden ju-
ridisk hjälp genom sitt biträde och viss annan rättshjälp utan att -
bortsett från helt udda fall - betala någon del av kostnaden för detta.
Enligt lagrådets mening kan det ifrågasättas om denna ordning är
förenlig med den viktiga principen om likställighet mellan parterna
i en rättegång. Det är att märka att förmånsbehandlingen av måls-
Prop. 1993/94:26
Bilaga 5
69
äganden är knuten till dennes processuella ställning som sådan och
inte tillkommer för att parera ett ekonomiskt underläge. Att det är
angeläget att stödja den som har drabbats av brott bör inte få till
konsekvens att han får en favör i en process mot den som har begått
brottet i en tvist som gäller omfattningen av den kompensation som
skall tillkomma honom.
En acceptabel - fastän alltså inte fullständig - likställighet kan
uppnås genom att den offentlige försvararen som sådan får fortsätta
att biträda svaranden även sedan det enskilda anspråket har kommit
att handläggas separat - i första instans eller efter fullföljd till högre
rätt. Närmare till hands kan emellertid ligga att behålla nuvarande
ordning i fråga om målsägandebiträdets befogenheter och hänvisa
målsäganden till att, liksom hans motpart, söka allmän rättshjälp och
biträdesförordnande. I nästan alla fall kan man räkna med att måls-
ägandebiträdet förordnas till biträde enligt rättshjälpslagen. Lagrådet
förordar för sin del det senare alternativet.
Övriga förslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1993/94:26
Bilaga 5
70
Prop. 1993/94:26
Proposition............................. 1
Propositionens huvudsakliga innehåll.............. 1
Propositionens lagförslag..................... 3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 sep-
tember 1993 ............................ 9
1 Inledning ............................ 9
2 Bakgrund............................ 10
3 Översikt över gällande lagstiftning m.m.på brottsoffer-
området ............................. 11
4 Rätten till målsägandebiträde ................ 14
5 Målsägandebiträdets uppgifter och processuella ställning 20
5.1 Talan om skadestånd som förs i samband med
brottmålet............................ 20
5.2 Skadeståndstalan som avskiljs från brottmålet ... 23
5.3 Målsägandebiträdets upgifter vid överklagande av
dom ...............................27
5.4 Vissa frågor om rättegångskostnader m.m..... 31
6 Rättsligt bistånd till offer för brott som begåtts utomlands 33
6.1 Bakgrund till mina förslag .............. 33
6.2 Utvidgade möjligheter till allmän rättshjälp för
brottsoffer i utlandsangelägenheter............. 38
6.3 Utvidgad rätt till bistånd på platsen för brottet . . 43
7 Ekonomiska konsekvenser.................. 45
8 Ikraftträdande m.m....................... 47
9 Upprättade lagförslag..................... 48
10 Specialmotivering ....................... 48
10.1 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429) ........................... 48
10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:137) om
ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlan-
det m.m............................. 49
10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:609)
om målsägandebiträde .................... 50
11 Hemställan ........................... 53
12 Beslut .............................. 53
Bilagor
1 Sammanfattning av promemorian Ds 1992:24 ...... 54
2 Promemorians lagförslag................... 56
3 Förteckning av remissinstanser som yttrat sig över prome-
morian Ds 1992:24 ...................... 62
4 Lagrådsremissens lagförslag................. 63
5 Lagrådets yttrande....................... 69
71