Prop.
1993/94:24
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp
i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 30 september 1993.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Gun Hellsvik
I propositionen läggs fram förslag, som innebär att reglerna om
kroppsvisitation och kroppsbesiktning i rättegångsbalken får en ny
utformning.
Det föreslås en ny definition av begreppet kroppsvisitation, som
bl.a. innebär att inte bara ett genomsökande av någons kläder, utan
också genomsökande av vissa medhavda föremål, ryms inom begrep-
pet. Härvid föreslås en begränsning till väskor, paket och andra
föremål. Alla sådana föremål som någon har med sig, vare sig de är
öppna eller låsta, skall kunna genomsökas vid en kroppsvisitation.
Kroppsvisitation som enbart innebär att föremål som en kvinna har
med sig undersöks skall kunna utföras av män.
Kroppsbesiktning föreslås också få en ny definition. Denna innebär
att det inom begreppet kommer att rymmas inte bara undersökningar
av kroppens yttre och inre, utan även av människokroppens produkter
som har åtkommits vid provtagning. Förslaget innebär i den delen att
begreppet "annan undersökning" mönstras ut ur rättegångsbalken. I
princip skall alla typer av undersökningar och provtagningar falla
under begreppet kroppsbesiktning. Förslaget innehåller också en regel
om att den som skall genomgå en kroppsbesiktning skall kunna hållas
kvar en kortare tid, högst tolv timmar, för att kroppsbesiktningen
skall kunna genomföras.
Det föreslås att reglerna i lagen (1974:203) om kriminalvård i an-
stalt och lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna
1 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 24
m.fl. förtydligas så att det klart skall framgå att det vid genomför- Prop. 1993/94:24
andet av en kroppsbesiktning finns möjlighet att hålla den undersökte
avskild från andra.
Några ändringar föreslås inte beträffande förutsättningarna för att
kroppsvisitation respektive kroppsbesiktning skall få användas. Inte
heller föreslås några ändringar vad gäller beslutsordningen.
I propositionen föreslås vidare att tullen skall få möjlighet att under
vissa förutsättningar ta urinprov, för att kontrollera om vederbörande
har svalt narkotika och på så sätt försöker smuggla in den i landet.
I propositionen behandlas också vissa frågor som gäller restriktioner
för häktade. Det föreslås en uttrycklig regel om att åklagarens möjlig-
heter att besluta om inskränkningar i den häktades kontakter med om-
världen som huvudregel skall vara beroende av att rätten har givit
tillstånd till det.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1994.
Prop. 1993/94:24
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 24 kap. 21 §, 27 kap. 4 §, 28 kap. 11-13 §§, 49 kap. 4 §,
52 kap. 1 och 7 §§, 54 kap. 5 § och 56 kap. 1 § skall ha följande
lydelse,
dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 24 kap. 5 a §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
24 kap.
5 a §
Om rätten beslutar att häkta
någon eller förordnar att någon
skall kvarbli i häkte, skall den
samtidigt på begäran av åklaga-
ren pröva om den häktades kon-
takter med omvärlden skall få in-
skränkas. Tillstånd till sådana
restriktioner får meddelas endast
om det finns risk för att den
misstänkte undanröjer bevis eller
på annat sätt försvårar sakens
utredning.
Om det på grund av senare in-
träffade omständigheter är nöd-
vändigt, får åklagaren meddela
beslut som innebär inskränk-
ningar i den häktades kontakter
med omvärlden även om rätten
inte har meddelat tillstånd till re-
striktioner. Har åklagaren med-
delat ett sådant beslut skall han
samma dag eller senast dagen
därefter begära rättens prövning
enligt första stycket. När en så-
dan framställan kommit in till
rätten, skall rätten så snart det
kan ske och senast inom en
vecka hålla förhandling i frågan.
För handläggningen vid rätten
gäller vad som är föreskrivet om
häktningsförhandling.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:24
24 kap.
21
Döms den misstänkte för brot-
tet och är han häktad, skall
rätten, enligt de grunder som
anges i detta kapitel, pröva om
han skall stanna kvar i häkte till
dess domen vinner laga kraft.
Om den misstänkte inte är häk-
tad, får rätten förordna att han
skall häktas.
§
Döms den misstänkte för brot-
tet och är han häktad, skall
rätten, enligt de grunder som
anges i detta kapitel, pröva om
han skall stanna kvar i häkte till
dess domen vinner laga kraft.
Om den misstänkte inte är häk-
tad, får rätten förordna att han
skall häktas. 1 fråga om restrik-
tioner gäller bestämmelserna i
24 kap. 5 a §.
Vid tillämpning av första stycket skall bestämmelserna i detta kapi-
tel om häktning i de fall där det finns risk för att den misstänkte
undandrar sig straff, gälla även i de fall där det finns risk för att den
misstänkte undandrar sig utvisning. Förordnandet om häktning skall
dock inte gälla under den tid då den dömde avtjänar en frihetsbe-
rövande påföljd som han har dömts till i målet.
§'
Den som med laga rätt griper
eller anhåller en misstänkt eller
verkställer häktning, husrann-
sakan, kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning får ta föremål
som därvid påträffas i beslag.
27 kap.
4
Den som med laga rätt griper
eller anhåller misstänkt eller
verkställer häktning, husrann-
sakan eller kroppsvisitation får
lägga beslag på föremål, som
därvid påträffas.
Föremål, som i annat fall påträffas, tas i beslag efter beslut av
undersökningsledaren eller åklagaren. Vid fara i dröjsmål, får även
utan sådant beslut åtgärden vidtagas av polisman, om det inte är fråga
om försändelse som avses i 3 §.
Verkställs beslag av någon annan än undersökningsledaren eller
åklagaren och har denne inte beslutat beslaget, skall anmälan skynd-
samt göras hos honom, som har att omedelbart pröva, om beslaget
skall bestå.
Förekommer anledning, att
28 kap.
H §2
Om det finns anledning att anta
'Senaste lydelse 1993:602.
lenaste lydelse 1964:166.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:24
brott förövats, varå fängelse kan
följa, må kroppsvisitation före-
tagas för eftersökande av före-
mål, som är underkastat beslag,
eller eljest till utrönande av
omständighet, som kan äga bety-
delse för utredning om brottet.
Å annan än den som skäligen
kan misstänkas för brottet må
kroppsvisitation dock företagas,
allenast om synnerlig anledning
förekommer, att därigenom före-
mål, som är underkastat beslag,
skall anträffas eller annan ut-
redning om brottet vinnas.
12
A den som skäligen kan miss-
tänkas för brott, varå fängelse
kan följa, må för ändamål, som
sägs i 11 §, kroppsbesiktning fö-
retagas.
Vid kroppsbesiktning må, om
det erfordras, blodprov tagas så
ock annan undersökning, som
kan ske utan nämnvärt men, ut-
föras.
att ett brott har begåtts på vilket
fängelse kan följa, får kroppsvi-
sitation göras på den som skäli-
gen kan misstänkas för brottet
för att söka efter föremål som
kan tas i beslag eller annars för
att utröna omständigheter som
kan vara av betydelse för utred-
ning om brottet.
Annan än den som skäligen kan
misstänkas för brottet får kropps-
visiteras, om det finns synnerlig
anledning att anta att det därige-
nom kommer att anträffas före-
mål som kan tas i beslag eller att
det annars är av betydelse for
utredningen om brottet.
Med kroppsvisitation avses en
undersökning av kläder och an-
nat som någon bär på sig samt
av väskor, paket och andra före-
mål som någon har med sig.
§3
Den som skäligen kan miss-
tänkas för ett brott på vilket
fängelse kan följa, får kropps-
besiktigas för ändamål som an-
ges i 11 §.
Med kroppsbesiktning avses
undersökning av människo-
kroppens yttre och inre samt
tagande av prov från människo-
kroppen och undersökning av så-
dana prov. En kroppsbesiktning
får inte utföras så att den
undersökte riskerar framtida
ohälsa eller skada.
Den som skall kroppsbesiktigas
får hållas kvar for ändamålet
upp till sex timmar eller, om det
finns synnerliga skäl, ytterligare
sex timmar.
■^Senaste lydelse 1964:166.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:24
13 §4
Beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning skall i tillämpliga
delar gälla vad i 3 a, 4, 8 och 9 §§ är föreskrivet om husrannsakan.
Ar fara i dröjsmål, får kroppsvisitation och kroppsbesiktning beslutas
av polisman.
Förrättning, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas
inomhus och i avskilt rum. Verkställes den av annan än läkare, skall
såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne
närvara. Blodprov må ej tagas av annan än läkare eller legitimerad
sjuksköterska. Annan mer ingående undersökning må utföras endast
av läkare.
Beträffande kvinnor får kropps-
visitation inte verkställas eller
bevittnas av annan än kvinna,
läkare eller legitimerad sjuk-
sköterska. Detsamma gäller
kroppsbesiktning och annan un-
dersökning vid kroppsbesiktning
än tagande av blodprov.
Kroppsvisitation eller kropps-
besiktning av en kvinna får inte
verkställas eller bevittnas av
annan än kvinna, läkare eller le-
gitimerad sjuksköterska. Kropps-
visitation som enbart innebär att
föremål som en kvinna har med
sig undersöks och kroppsbesikt-
ning som enbart innebär blod-
provstagningfår dock verkställas
och bevittnas av en man.
49 kap.
4 §5
Talan mot underrätts beslut under rättegången skall föras särskilt,
om rätten
1. avvisat ombud, biträde eller försvarare eller ogillat ett yrkande
härom;
2. ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient deltaga i rätte-
gången;
3. förelagt en part eller någon annan att förete skriftligt bevis eller
att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller vid prövning
enligt 3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihetsförordningen eller
2 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det
vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vitt-
nesförhör eller förhör med en part under sanningsförsäkran;
4. utlåtit sig angående ådömande av förelagt vite eller häkte eller
om ansvar för förseelse i rättegången eller angående skyldighet för
någon, som ej är part eller intervenient, att gottgöra i rättegången
vållad kostnad;
5. utlåtit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel
till målsägande eller angående ersättning eller förskott till biträde,
‘‘Senaste lydelse 1989:650.
5Senaste lydelse 1992:374.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:24
försvarare, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller inter-
venient;
6. utlåtit sig i tvistemål
angående kvarstad eller annan
åtgärd enligt 15 kap. eller i
brottmål angående häktning, åt-
gärd som avses i 25-28 kap. eller
omhändertagande enligt 28 kap.
brottsbalken;
6. utlåtit sig i tvistemål
angående kvarstad eller annan
åtgärd enligt 15 kap. eller i
brottmål angående häktning, re-
striktioner enligt 24 kap. 5 a §,
åtgärd som avses i 25-28 kap.
eller omhändertagande enligt
28 kap. brottsbalken;
7. avslagit begäran om biträde eller försvarare eller till sådant
uppdrag förordnat annan än part föreslagit;
8. utlåtit sig i annat fall än som avses i 5 eller 7 i fråga som gäller
allmän rättshjälp; eller
9. avslagit begäran om rättshjälp åt misstänkt i brottmål eller om
ersättning eller förskott till part, som åtnjuter sådan förmån.
Särskild talan skall föras genom besvär. Ar fråga om beslut, som
avses i 1, 2, 3, 7, 8 eller 9, åligge den som vill föra talan att, om
beslutet meddelats vid sammanträde för förhandling, genast och eljest
inom en vecka från den dag, då han erhöll del därav, anmäla missnö-
je; försummas det, äge han ej vidare rätt till talan. Rätten pröve ge-
nast, om anmälan rätteligen gjorts.
I fråga om missnöjesanmälan av myndigheter, som enligt lag eller
förordnande med stöd av lag är behöriga att överklaga beslut som av-
ses i andra stycket, gäller följande. Har beslutet meddelats vid sam-
manträde för förhandling vid vilken myndigheten inte har varit före-
trädd, skall missnöje anmälas senast en vecka från dagen för beslutet.
52 kap.
1 §6
Vill någon överklaga en tingsrätts beslut, skall han ge in en be-
svärsinlaga till tingsrätten.
Inlagan skall ha kommit in till
tingsrätten inom tre veckor från
den dag då beslutet meddelades.
Om ett beslut under rättegången
inte har meddelats vid samman-
träde för förhandling och det inte
heller vid något sådant samman-
träde har tillkännagivits när
beslutet kommer att meddelas,
skall dock besvärstiden räknas
från den dag då klaganden fick
Inlagan skall ha kommit in till
tingsrätten inom tre veckor från
den dag då beslutet meddelades.
Om ett beslut under rättegången
inte har meddelats vid samman-
träde för förhandling och det inte
heller vid något sådant samman-
träde har tillkännagivits när
beslutet kommer att meddelas,
skall dock besvärstiden räknas
från den dag då klaganden fick
'Senaste lydelse 1990:443.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:24
del av beslutet. Klagan över
beslut om någons häktande eller
kvarhållande i häkte eller om
åläggande av reseförbud eller i
fråga, som avses i 49 kap. 6 §,
är inte inskränkt till viss tid.
I 49 kap. finns bestämmelser
beslut, i vissa fall först skall ann
del av beslutet. Klagan över be-
slut om någons häktande, kvar-
hållande i häkte, tillstånd till re-
striktioner enligt 24 kap. 5 a §,
om åläggande av reseförbud eller
i fråga, som avses i 49 kap. 6 §,
är inte inskränkt till viss tid.
i att den, som vill överklaga ett
a missnöje.
7 §7
Finnes motparten böra höras över besvären, skall besvärsinlagen
med därvid fogade handlingar delgivas motparten och föreläggande
meddelas honom att inkomma med skriftlig förklaring.
Ej må, med mindre tillfälle lämnats motparten att förklara sig,
ändring göras i underrättens beslut, såvitt angår hans rätt.
Har underrätten i tvistemål av-
slagit yrkande om kvarstad eller
annan åtgärd enligt 15 kap. eller
förordnat om hävande av sådan
åtgärd eller i brottmål avslagit
yrkande om åtgärd, som avses i
26-28 kap., eller förordnat om
hävande av sådan åtgärd, äge
hovrätten omedelbart bevilja åt-
gärden att gälla, till dess annor-
lunda förordnas. Har underrätten
beviljat åtgärd, som nu sagts,
eller förordnat, att beslut må
verkställas utan hinder av att det
icke äger laga kraft, äge hov-
rätten omedelbart förordna, att
vidare åtgärd för verkställighet ej
må äga rum. Ar fråga om häkt-
ning eller reseförbud, må hov-
rätten ock utan motpartens hö-
rande göra ändring i underrättens
beslut.
Har underrätten i tvistemål av-
slagit yrkande om kvarstad eller
annan åtgärd enligt 15 kap. eller
förordnat om hävande av sådan
åtgärd eller i brottmål avslagit
yrkande om åtgärd, som avses i
26-28 kap., eller förordnat om
hävande av sådan åtgärd, äge
hovrätten omedelbart bevilja åt-
gärden att gälla, till dess annor-
lunda förordnas. Har underrätten
beviljat åtgärd, som nu sagts,
eller förordnat, att beslut må
verkställas utan hinder av att det
icke äger laga kraft, äge hov-
rätten omedelbart förordna, att
vidare åtgärd för verkställighet ej
må äga rum. Är fråga om häkt-
ning, tillstånd till restriktioner
enligt 24 kap. 5 a § eller rese-
förbud, må hovrätten ock utan
motpartens hörande göra ändring
i underrättens beslut.
54 kap.
5 §8
Då hovrätten ogillat yrkande Då hovrätten ogillat yrkande
7Senaste lydelse 1981:828.
lenaste lydel se 1987:1211.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:24
om häktning eller reseförbud el-
ler hävt ett beslut om häktning
eller reseförbud, får talan mot
beslutet föras endast i samband
med talan mot hovrättens dom
eller slutliga beslut.
om häktning, tillstånd till re-
striktioner enligt 24 kap. 5 a §
eller reseförbud eller hävt ett
beslut om häktning, tillstånd till
restriktioner enligt 24 kap. 5 a §
eller reseförbud, får talan mot
beslutet föras endast i samband
med talan mot hovrättens dom
eller slutliga beslut.
56 kap.
1
Vill någon anföra besvär mot
hovrätts beslut, skall han inom
fyra veckor från den dag, då be-
slutet meddelades, till hovrätten
inkomma med besvärsinlaga.
Har beslut under rättegången
meddelats annorledes än vid
sammanträde för förhandling,
skall dock besvärstiden räknas
från den dag då klaganden erhöll
del av beslutet. Klagan över be-
slut om någons häktande eller
kvarhållande i häkte eller om
åläggande av reseförbud är inte
inskränkt till viss tid.
§’
Vill någon anföra besvär mot
hovrätts beslut, skall han inom
fyra veckor från den dag, då be-
slutet meddelades, till hovrätten
inkomma med besvärsinlaga.
Har beslut under rättegången
meddelats annorledes än vid
sammanträde för förhandling,
skall dock besvärstiden räknas
från den dag då klaganden erhöll
del av beslutet. Klagan över be-
slut om någons häktande, kvar-
hållande i häkte, tillstånd till
restriktioner enligt 24 kap. 5 a §
eller om åläggande av reseförbud
är inte inskränkt till viss tid.
Om skyldighet att anmäla missnöje mot hovrätts beslut i fråga, som
avses i 49 kap. 3 § eller 4 § första stycket 1, 2, 3, 7, 8 eller 9,
stadgas i 54 kap. 3 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
9Senaste lydelse 1981:1294.
2 Förslag till Prop. 1993/94:24
Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §*
Förekommer mot någon, som
anträffas vid gräns- eller kustort
eller ankommer till plats, där
förbindelse med utlandet äger
rum, anledning att han har på
sig gods, som enligt denna lag är
underkastat beslag, må för efter-
sökande av sådant gods tulltjän-
steman eller tjänsteman vid kust-
bevakningen företaga kroppsvisi-
tation och ytlig kroppsbesiktning
ä honom. Om vederbörande chef
för tull- eller gränsbevakning
finner skärpning av tullkon-
trollen å persontrafiken till eller
från utlandet med viss lägenhet
eller för viss tidrymd å någon
plats oundgängligen nödvändig,
må efter bevakningschefens för-
ordnande kroppsvisitation verk-
ställas å envar, som med lägen-
heten eller under tidrymden till
platsen ankommer från eller från
platsen avreser till utlandet.
Sådant förordnande skall oför-
dröjligen underställas general-
tullstyrelsens prövning men går
likväl genast i verkställighet.
Kroppsvisitation, som är av
mera väsentlig omfattning, och
ytlig kroppsbesiktning skall verk-
ställas inomhus i avskilt rum el-
Om det finns anledning att anta
att någon, som anträffas vid en
gräns- eller kustort eller an-
kommer till en plats, med förbin-
delse till utlandet, har på sig
gods som enligt denna lag är un-
derkastat beslag, får tull-
tjänstemän eller tjänstemän vid
Kustbevakningen för att söka
efter sådant gods hos honom ut-
föra kroppsvisitation, ytlig
kroppsbesiktning samt ta urin-
prov. Ingen får dock hållas kvar
för urinprovstagning. Om veder-
börande chef för tull- eller
gränsbevakning finner att skärp-
ning av tullkontrollen av person-
trafiken till eller från utlandet
med viss lägenhet eller för viss
tidrymd på någon plats är ound-
gängligen nödvändig, får efter
bevakningschefens beslut kropps-
visitation utföras på var och en
som med lägenheten eller under
tidrymden ankommer till platsen
från utlandet eller avreser från
platsen till utlandet. Sådant
beslut skall ofördröjligen under-
ställas Generaltullstyrelsens
prövning men skall likväl genast
verkställas.
Kroppsvisitation som är av
mera väsentlig omfattning, ytlig
kroppsbesiktning samt urinprovs-
tagning skall verkställas inomhus
‘Senaste lydelse 1988:431.
10
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:24
ler i lämpligt utrymme i fartyg
samt, om undersökningsman el-
ler den undersökte begär det och
det kan ske utan större omgång,
i vittnens närvaro. Kroppsvisi-
tation och ytlig kroppsbesiktning
av kvinnor får inte verkställas
eller bevittnas av annan än kvin-
na, läkare eller legitimerad sjuk-
sköterska.
Förande av protokoll och ut-
färdande av bevis om företagen
kroppsvisitation eller ytlig
kroppsbesiktning erfordras ej
med mindre den undersökte be-
gär det eller föremål, som på-
träffas, tages i beslag.
Bestämmelser om rätt för tullmyndighet att undersöka handresgods
samt resväskor och liknande som medförs av resande finns även i
i avskilt rum eller i lämpligt
utrymme i fartyg samt, om un-
dersökningsman eller den under-
sökte begär det och det kan ske
utan större omgång, i vittnens
närvaro. Kroppsvisitation, ytlig
kroppsbesiktning och urinprovs-
tagning beträffande kvinnor får
inte verkställas eller bevittnas
av annan än kvinna, läkare eller
legitimerad sjuksköterska.
Protokoll behöver inte föras
och bevis om utförd kroppsvisi-
tation, ytlig kroppsbesiktning
eller urinprovstagning behöver
inte utfördas om inte den under-
sökte begär det eller föremål
som påträffas tas i beslag.
tullagen (1987:1065).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
11
3 Förslag till Prop. 1993/94:24
Härigenom föreskrivs att 20 och 29 §§ lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §
En intagen får hållas avskild från andra intagna, om det är nöd-
vändigt
1. med hänsyn till rikets säkerhet eller föreliggande fara för den in-
tagnes eller annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig
skadegörelse på anstaltens egendom,
2. för att hindra att den intagne påverkar någon annan intagen att
allvarligt störa ordningen inom anstalten,
3. för att hindra att den intagne medverkar till att en annan intagen
får tillgång till berusningsmedel,
4. för att hindra att den intagne allvarligt ofredar en annan intagen,
5. för att verkställa beslut om
kroppsbesiktning.
Intagen som har dömts till fängelse i lägst två år och är placerad i
sluten anstalt får hållas avskild från andra intagna, om det kan befaras
att han planlägger rymning eller att annan planlägger fritagningsför-
sök och avskildheten är nödvändig för att hindra att sådan plan sättes
i verket samt det med hänsyn till den intagnes brottslighet eller an-
nars kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta en brottslig
verksamhet av allvarlig karaktär.
Ett beslut enligt första eller andra stycket skall omprövas så ofta det
finns anledning till det, dock minst var tionde dag.
29 §
Intagen får mottaga besök i den utsträckning det lämpligen kan ske.
Han får ej mottaga besök som är ägnat att äventyra säkerheten i an-
stalten eller som kan motverka hans anpassning i samhället eller eljest
vara till skada för honom eller annan. Om en intagen under utred-
ningen av ett disciplinärende hålls avskild från andra intagna, får han
också vägras besök i den mån det är oundgängligen nödvändigt för
att syftet med utredningen inte skall äventyras.
Till underlag för bedömningen av om den som är intagen i sluten
riksanstalt skall i ett särskilt fall få ta emot besök skall i förväg
undersökas om den besökande har dömts eller är misstänkt för allvar-
lig brottslig verksamhet. I den utsträckning det behövs och lämpligen
kan ske skall upplysningar också inhämtas om hans personliga för
'Lagen omtryckt 1990:1011.
12
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:24
hållanden i övrigt. Vad som har sagts nu gäller ej, i den mån det är
uppenbart obehövligt på grund av att den besökande är känd eller av
annat skäl.
Till underlag för bedömningen av om den som är intagen i annan
anstalt än sluten riksanstalt skall i ett särskilt fall få ta emot besök får
en sådan kontroll som avses i andra stycket göras i den mån det är
påkallat av säkerhetsskäl.
Tjänsteman vid anstalten skall vara närvarande vid besök, om det
är påkallat med hänsyn till säkerheten. Vid besök av advokat som bi-
träder den intagne i rättslig angelägenhet får tjänsteman närvara
endast om advokaten eller den intagne begär det.
Som villkor för besök kan av
säkerhetsskäl föreskrivas att den
besökande underkastar sig
kroppsvisitation eller ytlig
kroppsbesiktning eller medger
undersökning av väska, kasse
eller annat dylikt som han vill
medföra vid besöket.
Som villkor för besök kan det
av säkerhetsskäl föreskrivas att
den besökande underkastar sig
kroppsvisitation eller ytlig
kroppsbesiktning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
13
4 Förslag till Prop. 1993/94:24
Härigenom föreskrivs att 2 b och 16 §§ lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 b §*
Kroppsvisitation eller kropps-
besiktning får inte göras mer in-
gående än vad ändamålet med åt-
gärden kräver. All den hänsyn
som omständigheterna medger
skall iakttagas. Om möjligt skall
vittne närvara.
Kroppsvisitation eller kropps-
besiktning får inte göras mer in-
gående än vad ändamålet med åt-
gärden kräver. All den hänsyn
som omständigheterna medger
skall iakttagas. Om möjligt skall
vittne närvara. En häktad får
hållas avskild från andra häkta-
de, om det är nödvändigt för att
verkställa beslut om kroppsbe-
siktning.
Annan kroppsvisitation än som avses i 2 § tredje stycket eller
kroppsbesiktning får, när åtgärden gäller kvinna, ej verkställas eller
bevittnas av annan än kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska.
Föremål, som anträffas vid kroppsvisitation eller kroppsbesiktning
och som häktad enligt vad som följer av denna lag ej får inneha, skall
omhändertagas och förvaras för hans räkning, såvitt ej annat är sär-
skilt föreskrivet.
16 §
Beträffande den som är häktad på grund av misstanke om brott an-
kommer det på undersökningsledaren eller åklagaren att
1. avgöra om eller i vad mån hinder för medgivande enligt 3 §
första stycket första meningen eller 9-13 §§ eller för tillämpning av
3 § första stycket andra meningen möter på den grund att åtgärden
kan medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning om brott
eljest försvåras.
2. avgöra fråga om inskränkningar enligt 6 § tredje stycket.
Innebär avgörande enligt första
stycket hinder för medgivande
eller eljest inskränkning i häk-
tads rätt, skall avgörandet om-
prövas så ofta anledning därtill
uppkommer.
Ett beslut enligt första stycket
som innebär hinder för medgi-
vande eller på annat sätt in-
skränkning i en häktads rätt, får
meddelas endast om den häktade
får underkastas restriktioner
'Senaste lydelse 1978:903.
14
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:24
enligt 24 kap. 5 a § rättegångs-
balken. Sådana beslut skall om-
prövas så ofta det finns anled-
ning till det.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
15
Prop. 1993/94:24
Härigenom föreskrivs att 19 § polislagen (1984:387) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §>
En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar
eller avlägsnar någon får i anslutning till ingripandet kroppsvisitera
denne i den utsträckning som är nödvändig
1. av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall
kunna tas om hand, eller
2. för att hans identitet skall kunna fastställas.
En polisman får också kropps-
visitera i den utsträckning det
behövs för att söka efter vapen
eller andra farliga föremål som
är ägnade att användas vid brott
mot liv eller hälsa, om det med
hänsyn till omständigheterna kan
antas att ett sådant föremål kan
förklaras förverkat enligt 36 kap.
3 § brottsbalken. För detta ända-
mål får polismannen även under-
söka portfölj, handväska eller
annat liknande handbagage.
En polisman får också kropps-
visitera i den utsträckning det
behövs för att söka efter vapen
eller andra farliga föremål som
är ägnade att användas vid brott
mot liv eller hälsa, om det med
hänsyn till omständigheterna kan
antas att ett sådant föremål kan
förklaras förverkat enligt 36 kap.
3 § brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
'Senaste lydelse 1987:577.
16
Prop. 1993/94:24
Härigenom föreskrivs att 63 § tullagen (1987:1065) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
63 §
För kontroll av att anmälnings- och uppgiftsskyldighet enligt denna
lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen full-
gjorts riktigt och fullständigt får tullmyndigheten undersöka
1. transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor
kan förvaras vid införsel till eller utförsel från tullområdet,
2. områden för tullupplag, tullager, frihamnar och exportbutiker,
flygplatser och bangårdar, där varor som står under tullkontroll för-
varas, och även lokaler inom sådana områden, samt
3. handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor
och liknande som medförs av resande vid inresa till eller utresa från
tullområdet eller av person som kan anmanas stanna enligt 64 §.
Om rätt för tulltjänstemän att
undersöka vad resande bär i el-
ler innanför kläderna föreskrivs
i 19 § lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling.
Bestämmelser om kroppsvisi-
tation finns i 19 § lagen
(1960:418) om straff för varu-
smuggling.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
2 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 24
17
7 Förslag till Prop. 1993/94:24
Härigenom föreskrivs att 10-12 §§ lagen (1990:217) om skydd för
samhällsviktiga anläggningar m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10
Den som vill ha tillträde till ett
skyddsobjekt eller som uppehål-
ler sig invid ett skyddsobjekt är
skyldig att på begäran av den
som bevakar skyddsobjektet
- uppge namn, födelsetid och
hemvist,
- underkasta sig kroppsvisi-
tation och undersökning av med-
förd egendom som inte utgör
brev eller annan enskild
handling.
11
Den som bevakar ett skydds-
objekt får besluta om kroppsvisi-
tation och undersökning av egen-
dom, om det behövs för att be-
vakningsuppgiften skall kunna
fullgöras eller för att söka efter
föremål som kan tas i beslag
enligt denna lag.
12
Den som bevakar ett skydds-
objekt får också i den utsträck-
ning som krävs för att bevak-
ningsuppgiften skall kunna full-
göras avvisa, avlägsna eller, om
en sådan åtgärd inte är tillräck-
lig, tillfälligt omhänderta en per-
son inom eller vid skyddsobjek-
tet, om personen
- överträder något förbud som
gäller på grund av beslut enligt
denna lag,
- vägrar att på begäran lämna
§
Den som vill ha tillträde till ett
skyddsobjekt eller som uppehål-
ler sig invid ett skyddsobjekt är
skyldig att på begäran av den
som bevakar skyddsobjektet
- uppge namn, födelsetid och
hemvist,
- underkasta sig kroppsvisita-
tion som inte avser brev eller
annan enskild handling.
§
Den som bevakar ett skyddsob-
jekt får besluta om kroppsvisi-
tation, om det behövs för att be-
vakningsuppgiften skall kunna
fullgöras eller för att söka efter
föremål som kan tas i beslag en-
ligt denna lag.
§
Den som bevakar ett skydds-
objekt får också i den utsträck-
ning som krävs för att bevak-
ningsuppgiften skall kunna full-
göras avvisa, avlägsna eller, om
en sådan åtgärd inte är tillräck-
lig, tillfälligt omhänderta en per-
son inom eller vid skyddsobjek-
tet, om personen
- överträder något förbud som
gäller på grund av beslut enligt
denna lag,
- vägrar att på begäran lämna
18
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:24
uppgift om namn, födelsetid eller
hemvist eller lämnar uppgift
därom som skäligen kan antas
vara oriktig,
- vägrar att underkasta sig
kroppsvisitation eller under-
sökning av medförd egendom.
uppgift om namn, födelsetid eller
hemvist eller lämnar uppgift
därom som skäligen kan antas
vara oriktig,
- vägrar att underkasta sig
kroppsvisitation.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
19
Prop. 1993/94:24
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 september
1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B.
Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson,
Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson,
Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Hellsvik
I en framställning till regeringen den 16 februari 1990 har Justi-
tieombudsmannen (JO) hemställt att regeringen till övervägande tar
upp en fråga som rör möjligheterna att inom kriminalvården kon-
trollera misstänkta s.k. sväljare, dvs. personer som förvarar och
transporterar narkotika i kroppen. Under ärendets beredning inom
Justitiedepartementet har framkommit att de problem som JO pekar
på ingalunda är de enda när det gäller sväljare. Inte minst inom
tullens verksamhetsområde finns motsvarande problem. Framför allt
berörs dock utformningen av några av de centrala straffprocessuella
tvångsmedelsbestämmelsema i rättegångsbalken (RB). I promemorian
(Ds 1991:56) Ändrade regler om kroppsvisitation och kroppsbesikt-
ning, m.m. föreslås vissa ändringar av reglerna om kroppsvisitation
och kroppsbesiktning i rättegångsbalken och andra författningar.
Promemorian har remissbehandlats.
Jag tar i detta ärende upp de frågor som har behandlats i prome-
morian. Promemorians lagförslag bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 1. En förteckning över remissinstanserna bör fogas
till protokollet som bilaga 2. En sammanställning av remissvaren
finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 90-461).
Chefen för Justitiedepartementet förordnade i september 1990 f.d.
justitieombudsmannen Anders Wigelius att göra en översyn av förhål-
landena för anhållna och häktade m.fl. Syftet med översynen var att
försöka öka möjligheterna för de intagna att vistas i gemensamhet
eller att på annat sätt ha bättre kontakt med omvärlden. I rapporten
(Ds 1992:8) Häktades gemensamhet och kontakter med omvärlden fö-
20
reslår Wigelius en rad åtgärder som kan vidtas för att förbättra för- Prop. 1993/94:24
hållandena för häktade m.fl. Rapporten har remissbehandlats.
Jag tar i detta ärende upp några frågor om åklagarbeslut om häkta-
des kontakter med omgivningen som har behandlats i rapporten och
frågan om medborgarvittnen vid häkte. Rapportens lagförslag i denna
del bör fogas till protokollet som bilaga 3. En förteckning över re-
missinstanserna bör fogas till protokollet som bilaga 4. En samman-
ställning av remissvaren finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr
92-856).
Regeringen beslutade den 24 juni 1993 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som utarbetats i ärendet. De till Lagrådet
remitterade förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 5.
Lagrådet har haft synpunkter på flera av förslagen. Jag återkommer
till dessa synpunkter i anslutning till att jag behandlar de olika
förslagen. Jag vill redan här nämna att jag i allt väsentligt godtar de
av Lagrådet framförda synpunkterna. Lagrådets yttrande bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 6.
Det har under årens lopp - sedan de första fallen upptäcktes i början
av 1970-talet - blivit allt vanligare att personer som är inblandade i
illegal narkotikahantering döljer narkotikan inuti kroppen. Detta sker
både för att smuggla narkotika mellan olika länder och för att föra in
narkotika på fängelser och andra slutna institutioner. När det gäller
större förpackningar narkotika, döljs dessa i kroppen genom att place-
ras i ändtarmen eller vaginan, medan mindre förpackningar sväljs.
Narkotikan förpackas i kondomer, avklippta gummihandskfingrar el-
ler annat liknande emballage innan den stoppas upp eller sväljs ned.
En person kan svälja ett stort antal förpackningar; som exempel kan
nämnas fall där mer än 200 förpackningar har svalts, innehållande
sammanlagt upp till 1 000 gram narkotika. Det är framför allt amfeta-
min, heroin och kokain som smugglas på detta sätt. Personer som
sväljer narkotiska preparat för att förvara eller transportera dessa
brukar kallas för sväljare eller med en engelsk benämning, bodypack-
ers. Många gånger sväljs förpackningarna i olika omgångar, varvid
sväljaren äter en måltid mellan omgångarna. Om sväljaren blir före-
mål för "avföringskontroH", kan han härigenom lura dem som verk-
ställer kontrollen så att de avbryter kontrollen efter den första
avföringen, utan att de återstående förpackningarna upptäcks. Ibland
21
tar sväljaren också tarmförslappande medel och utsätter sig därefter Prop. 1993/94:24
för självsvält. På så sätt kan det dröja mycket lång tid innan samtliga
förpackningar har kommit ut den naturliga vägen.
Det förekommer också att kroppshåligheter, då särskilt munnen, an-
vänds vid den vanliga gatulangningen av narkotika. Detta kan gå till
så att säljaren förvarar ett mindre parti i munnen, vilket är emballerat
så att han snabbt kan svälja det om han misstänker att han är upptäckt
av polis. Vid överlåtelsen tar han ut förpackningarna ur munnen,
överlämnar dem till köparen, som i sin tur omedelbart stoppar för-
packningarna i sin mun. Även köparen har då möjlighet att snabbt
svälja narkotika om han misstänker upptäckt. Det förekommer också
att narkotikaförpackningar utväxlas mellan säljaren och köparen ge-
nom kyssar.
I promemorian redovisas att det vid samtal med representanter för
olika myndigheter, såsom kriminalvården, polisen, tullen, åklagarna
och Socialstyrelsen, har kommit fram att behandlingen av sväljama
bereder en hel del problem av såväl rättslig som praktisk natur. De
straffprocessuella tvångsmedel som närmast berörs är reglerna om
kroppsvisitation och kroppsbesiktning i 28 kap. RB. Därjämte finns
i ett stort antal lagar regler om kroppsvisitation, kroppsbesiktning och
andra liknande undersökningsförfaranden. Grundlagsskyddet i 2 kap.
regeringsformen (RF) utgör den givna utgångspunkten när utform-
ningen av ifrågavarande tvångsmedel behandlas.
De problem som för närvarande finns hänger till inte obetydlig del
samman med de juridiska begreppen kroppsvisitation och kroppsbe-
siktning. Beträffande kroppsbesiktning är det t.ex. oklart vilka slags
undersökningar som får genomföras. Det är också oklart i vilken ut-
sträckning medhavda föremål får undersökas inom ramen för en
kroppsvisitation. Begreppsanvändningen bör därför klaras ut, så att
de oklarheter som för närvarande råder i görligaste mån försvinner.
Ett annat problem är att kriminalvårdslagstiftningen saknar klara
regler när det gäller förutsättningarna för att hålla en intagen avskild
från andra när en kroppsbesiktning skall genomföras.
Ett tredje problem är att tullens möjligheter att utföra kroppsbe-
siktningar är begränsade och resurskrävande. I promemorian redovi-
sas ett förslag som skulle ge tullen möjligheter att använda s.k.
urintestapparater. Detta förutsätter ändringar i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling (varusmugglingslagen).
Förutom de särskilda problem som jag nu har redogjort för finns
det också vissa problem vad gäller förutsättningarna för att få tillgripa
de olika tvångsmedlen, bl.a. kroppsvisitation och kroppsbesiktning.
Varken denna fråga eller frågan om vem som skall besluta om åtgär-
derna i olika fall tas upp i detta ärende. Dessa frågor omfattas av
Polisrättsutredningens uppdrag (dir. 1991:52 och dir. 1993:33).
22
2.2.1 Allmänt om kroppsvisitation och kroppsbesiktning
I 2 kap. RF finns bestämmelser som syftar till att skydda medbor-
garna från bl.a. kroppsliga ingrepp från det allmännas sida. Bestäm-
melserna innebär bl.a. att varje medborgare enligt 2 kap. 6 § RF mot
det allmänna är skyddad mot kroppsliga ingrepp, kroppsvisitation
samt husrannsakan och liknande ingrepp. Dessa grundläggande fri-
och rättigheter får enligt 2 kap. 12 § RF begränsas endast för att
tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och
begränsningarna får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt. Av re-
geringsformen framgår också att en begränsning av dessa fri- och
rättigheter endast lår ske i form av lag. Detta är ett uttryck för den
s.k. legalitetsprincipen. Till 2 kap. RF anknyter också tre principer
som anses gälla för all tvångsmedelsanvändning. Dessa principer är
ändamåls-, behovs- och proportionalitetsprincipema. Ändamålsprin-
cipen innebär att det allmännas befogenhet att använda tvångsmedel
är bundet till det ändamål för vilket tvångsmedlet har beslutats. Så
kan en domstol exempelvis inte häkta någon för att avhålla vederbö-
rande från att missbruka alkohol. Däremot är det möjligt att häkta nå-
gon därför att det finns risk för att han fortsätter med brottslig verk-
samhet. Behovsprincipen innebär att det allmänna får använda ett
tvångsmedel bara när det finns ett påtagligt behov av att använda just
det tvångsmedlet och en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig.
Är det exempelvis i ett enskilt fall tillräckligt att meddela ett beslut
om reseförbud, skall häktning inte tillgripas. Proportionalitetsprinci-
pen, slutligen, innebär att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka,
räckvidd och varaktighet skall stå i en rimlig proportion till vad som
står att vinna med åtgärden. Denna sistnämnda princip gäller uttryck-
ligen enligt rättegångsbalken samtliga straffprocessuella tvångsmedel,
således även kroppsvisitation och kroppsbesiktning (se 28 kap. 13 §
första stycket jämförd med 28 kap. 3 a § RB, samt prop.
1988/89:124, bet. 1988/89:JuU25, rskr. 1988/89:313). Beträffande
kroppsvisitation och kroppsbesiktning innebär det alltså att dessa
tvångsmedel får tillgripas endast om skälen för att de används upp-
väger det intrång eller men i övrigt som tvångsmedelsanvändningen
innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.
För att brottsbekämpningen skall vara effektiv innehåller rättegångs-
balken ett stort antal regler om straffprocessuella tvångsmedel. Dessa
delas regelmässigt in i två kategorier, reella och personella. Det sist-
nämnda rör ingrepp mot person, såsom gripande, anhållande, häkt-
ning, reseförbud, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. De förra rör
åtgärder beträffande framför allt egendom. Hit räknas beslag, hus-
rannsakan och telefonavlyssning. De nu i första hand aktuella tvångs-
medlen, kroppsvisitation och kroppsbesiktning regleras i 28 kap. RB.
Anmärkas kan att kroppsvisitation med den utformning tvångsmedlet
har, i systematiskt hänseende kan sägas utgöra ett såväl reellt som
Prop. 1993/94:24
23
personellt tvångsmedel. I det följande (särskilt avsnitt 2.4.2) kommer Prop. 1993/94:24
också gränsdragningen mellan kroppsvisitation och husrannsakan att
beröras.
Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får användas i brottsutre-
dande syfte endast när det finns misstankar om brott på vilket fängel-
se kan följa (28 kap. 11 § och 12 § RB). Beträffande graden av miss-
tanke skiljer sig förutsättningarna åt vad gäller möjligheterna att
använda respektive tvångsmedel. För kroppsvisitation är det tillräck-
ligt att det förekommer anledning att brott har förövats varå fängelse
kan följa, medan det för kroppsbesiktning krävs att någon skäligen
kan misstänkas för sådant brott. I det senare fallet krävs alltså dels en
högre grad av misstanke dels att den som är föremål för åtgärden
själv är misstänkt för brottet. Kroppsvisitation kan däremot göras på
såväl den som misstänks för brottet som på annan. Skall kroppsvisita-
tion göras på annan än den misstänkte krävs dock att synnerliga skäl
i vissa närmare angivna hänseenden är för handen.
Beslut om användande av något av ifrågavarande tvångsmedel fattas
av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten (28 kap. 13 § första
stycket jämförd med 4 § 1 stycket RB). Om det inte finns tid att in-
vänta ett beslut av någon av dessa, får enskild polisman fatta beslut
(28 kap. 13 § första stycket RB). Normalt fattas beslut av polisen
(undersökningsledare eller enskild polisman) eller åklagaren. Endast
undantagsvis fattas beslut av domstol.
Kroppsvisitation och kroppsbesiktning kan också komma i fråga för
andra än brottsutredande ändamål, exempelvis för att förhindra att
vapen, narkotika eller annat tas in på slutna institutioner av olika
slag. Reglerna finns då primärt i andra författningar än rättegångs-
balken. Regleringen i dessa andra författningar kan ibland överens-
stämma med utformningen av reglerna i rättegångsbalken, men ibland
är den annorlunda utformad. I sådana fall gäller ifrågavarande särbe-
stämmelser framför rättegångsbalkens generella reglering (se 28 kap.
15 § RB).
I fråga om förutsättningarna för att använda tvångsmedlen kropps-
visitation och kroppsbesiktning har den lagtekniska utformningen inte
medfört några särskilda tillämpningssvårigheter. Detsamma gäller be-
träffande beslutsformerna. I den praktiska tillämpningen är det nor-
malt inte några större problem att fastställa när kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning kan komma till användning. Vad som däremot har
ansetts oklart och därigenom berett vissa problem är vad som när-
mare avses med kroppsvisitation respektive kroppsbesiktning samt
hur respektive tvångsmedel får användas. Dessa oklarheter kan till
stor del tillskrivas det förhållandet att begreppen inte klart har
definierats i lag. Begreppen har dessutom givits skiftande innebörd i
olika motivuttalanden.
24
2.2.2 Begreppen kroppsvisitation och kroppsbesiktning i Prop. 1993/94:24
regeringsformen
Som nämnts skyddas i regeringsformen den enskildes kroppsliga inte-
gritet. Detta skydd kan under vissa omständigheter inskränkas genom
lag. Skyddet i 2 kap. 6 § RF är riktat mot påtvingade kroppsliga in-
grepp samt dessutom mot bl.a. kroppsvisitation. Begreppet kropps-
besiktning förekommer däremot inte i regeringsformen. Beträffande
uttrycket kroppsligt ingrepp sägs i motiven till regeringsformen
(prop. 1975/76:209 s. 147) att det avser främst våld mot människo-
kroppen. Dit hänförs vidare läkarundersökningar, smärre ingrepp som
vaccination och blodprovstagning samt "liknande företeelser som bru-
kar betecknas med ordet kroppsbesiktning". I motiven sägs vidare att
med kroppsvisitation avses undersökning av en persons kläder eller
av något som denne har med sig, t.ex. en handväska. Av det nu sag-
da framgår alltså att kroppsbesiktning är en form av kroppsligt in-
grepp, vilket kroppsvisitation inte är. I Rättighetsskyddsutredningens
betänkande (SOU 1978:34) Förstärkt skydd för fri- och rättigheter an-
gavs att de lagenliga inskränkningarna av det grundlagsenliga skyddet
kunde delas in i fyra olika grupper (se prop. 1978/79:195 bil. 1 s.
202-207), nämligen a) påtvingat kroppsligt ingrepp, som innebär våld
mot människokroppen, b) påtvingat kroppsligt ingrepp i annat fall,
dvs. kroppsbesiktning, främst läkarundersökning, samt smärre in-
grepp av typ vaccination, tagande av blodprov eller fingeravtryck, c)
kroppsvisitation eller således undersökning av någons kläder eller av
det som någon bär med sig, samt d) samhällets rätt att i andra fall
utöva våld mot enskilda personer, dvs. en mera generell rätt för det
allmännas verkställande organ till våldsutövning för genomförande av
vissa förvaltningsuppgifter.
Som exempel på ingrepp som hamnar i den första gruppen nämns
kastrering och transplantation. Bland ingrepp som hamnar i den andra
gruppen, dvs. ingrepp som skall anses utgöra kroppsbesiktning,
nämns läkarundersökning, smärre ingrepp av typ vaccination samt
tagande av blodprov och fingeravtryck. Däremot hänförs inte tagande
av fotografi eller alkoholutandningsprov till denna grupp. Till den
tredje gruppen, kroppsvisitation, hänförs undersökning av någons
kläder eller väska som någon bär med sig. Till den fjärde gruppen
hänförs bl.a. polismans rätt att bruka våld (se t.ex. 10 § polislagen
[1984:387]). Utredningen tilläde att gränsdragningen mellan de fyra
grupperna inte är entydig, utan t.o.m. i viss mån godtycklig, men att
gränsdragningsfrågoma inte var av intresse i sammanhanget, eftersom
grundlagsskyddet är detsamma för alla fyra grupperna.
En annan gränsdragningsfråga som har varit föremål för diskussion
är den mellan kroppsvisitation och husrannsakan, särskilt beträffande
undersökning av väskor och annan medförd egendom. Med husrann-
sakan förstås varje av myndighet företagen undersökning av hus, rum
eller slutet förvaringsställe (se avsnitt 2.2.3 och prop. 1975/76:209
s. 147). En undersökning av väskor och liknande som någon bär med
25
sig omfattas av begreppet kroppsvisitation och inte av husrannsakan Prop. 1993/94:24
(se prop. 1978/79:195 bil. 1 s. 97). I detta sammanhang har disku-
terats var gränsen skall dras för att man skall kunna säga att någon
bär något med sig. Det har också diskuterats vilket tvångsmedel som
skall tillgripas för att undersöka en låst väska; kroppsvisitation eller
husrannsakan. Dessa diskussioner återkommer jag till (avsnitt 2.4.2).
Redan nu kan dock nämnas att dessa gränsdragningsproblem inte är
av något större intresse ur regeringsformens perspektiv. I regerings-
formen är nämligen skyddet för frihetsinskränkningar utformat på
samma sätt för alla slags frihetsinskränkningar.
Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att regeringsformen och
dess förarbeten inte innehåller några skarpa gränsdragningar mellan
olika typer av integritetskränkningar och inte heller några klara
definitioner av begreppen kroppsbesiktning och kroppsvisitation. De
exemplifieringar som här har redovisats gör dock att begreppen kan
ringas in tämligen väl.
2.2.3 Begreppen kroppsvisitation och kroppsbesiktning i rätte-
gångsbalken
Kroppsvisitation behandlas i 28 kap. 11 § RB. Där sägs att det, då
det förekommer anledning att brott på vilket fängelse kan följa har
förövats, får företas kroppsvisitation i vissa syften. Kroppsbesiktning
behandlas i 28 kap. 12 § RB. Där sägs att det å den som skäligen kan
misstänkas för brott på vilket fängelse kan följa får företas kropps-
besiktning, för samma ändamål som för kroppsvisitation. I lagtexten
anges inte den närmare innebörden av begreppen kroppsvisitation re-
spektive kroppsbesiktning. Begreppen infördes i samband med till-
komsten av rättegångsbalken. Tidigare användes begreppet kropps-
rannsakan som en gemensam beteckning för kroppsvisitation och
kroppsbesiktning. I 28 kap. 13 § RB finns vissa gemensamma be-
stämmelser om verkställighet m.m. av beslut om kroppsvisitation och
kroppsbesiktning.
Kroppsvisitation
I förarbetena till rättegångsbalken (NJA II 1943 s. 373) anges att det
med kroppsvisitation avses undersökning av någons kläder eller vad
han eljest bär på sig. Man har i olika sammanhang diskuterat i vilken
mån undersökning av väskor och annat liknande bagage innefattas i
begreppet kroppsvisitation. Plånböcker och ryggsäckar utgör exempel
på vad någon kan bära på sig. Bestämmelserna om kroppsvisitation
kan därför bli tillämpliga beträffande sådana föremål. Hur förhåller
det sig då med väskor och liknande? Språkligt sett kan det vara svårt
att säga att man bär en väska på sig. En väska har eller bär man med
sig. Är då en undersökning av en medhavd väska att anse som en
kroppsvisitation eller som en husrannsakan? I doktrinen har hävdats
att uttalandena i förarbetena innebär att portföljer, resväskor, påsar
och liknande, som någon har med sig inte omfattas av bestämmelser-
26
na om kroppsvisitation. I stället skulle bestämmelserna om husrann- Prop. 1993/94:24
sakan vara tillämpliga i dessa fall. I 28 kap. 1 § RB föreskrivs att
husrannsakan under vissa närmare angivna förutsättningar tär ske i
hus, rum eller slutet förvaringsställe. I förarbetena till rättegångs-
balken (NJA II 1943 s. 369) anges att som slutet förvaringsställe bör
betraktas t.ex. stängd bil samt kassafack i bank. Undersökning av en
väska som någon bär på sig omfattas - oavsett om den är sluten eller
inte - alltså av bestämmelserna om kroppsvisitation. Undersökning av
en väska som någon bär med sig omfattas å andra sidan av bestäm-
melserna om husrannsakan; dock endast - har det hävdats - om den
är sluten (se Bylund i Ekelöf, Rättegång III s. 67). En icke sluten
väska som någon har med sig skulle således inte omfattas av vare sig
bestämmelserna om kroppsvisitation eller bestämmelserna om hus-
rannsakan. I kommentaren till rättegångsbalken (Fitger m.fl. 28:6-7)
hävdas däremot att husrannsakan kan ske även beträffande olåsta för-
varingsställen. Däremot synes även där upprätthållas ett krav på att
förvaringsstället (väskan) är sluten, eller med ett annat uttryck stängd,
för att husrannsakan skall kunna komma i fråga (jfr också JO 1974
s. 128 och 1977/78 s. 129 samt NJA 1974 s. 229).
Kroppsbesiktning
I förarbetena till rättegångsbalken (NJA II 1943 s. 373) anges att med
kroppsbesiktning avses undersökning av kroppen. I lagtexten i
28 kap. 12 § RB har lagts till att det vid en kroppsbesiktning, om så
erfordras, får tas blodprov och genomföras annan undersökning, som
kan ske utan nämnvärt men. I förarbetena (a.a. s. 374) anges som
exempel på "annan undersökning" undersökning för utrönande om
den misstänkte är behäftad med viss sjukdom eller röntgenundersök-
ning. Vad som närmare avses med "nämnvärt men" specificeras inte
i förarbetena. Kroppsbesiktningsbegreppet kan alltså i viss mån sägas
vara oklart i rättegångsbalken i det att den enda vägledning som ges
är att det avser undersökning av kroppen. Det anges inget om hur en
sådan besiktning får utföras, vilka delar av kroppen som avses, eller
hur omfattande eller ingående undersökningen får vara. Därtill har
det öppnats möjligheter till "annan undersökning", vilket inte heller
är någon klar avgränsning av vad som får göras. Det begränsande
rekvisitet "nämnvärt men" har inte heller önskvärd precision och
bidrar också till nämnda oklarheter.
2.2.4 Begreppen kroppsvisitation och kroppsbesiktning i annan
lagstiftning
Förutom i regeringsformen och rättegångsbalken förekommer begrep-
pen kroppsvisitation och kroppsbesiktning i ett stort antal andra lagar.
Här följer en kort översikt vad gäller själva den juridiska begrepps-
bildningen. De syften som bär upp de skilda lagarna kommer inte att
beröras. Inte heller de förutsättningar som gäller för användningen av
respektive tvångsmedel kommer att beröras i någon särskild utsträck-
27
ning.
Prop. 1993/94:24
Regler där såväl kroppsvisitation som kroppsbesiktning förekommer
som begrepp
Enligt 29 § femte stycket lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
(KvaL) kan det som villkor för besök föreskrivas att den besökande
underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning eller
medger undersökning av väska, kasse eller annat dylikt som han vill
medföra vid besöket. I samband med införandet av denna regel disku-
terades i förarbetena (Ds Ju 1973:9 s. 177 f. och prop. 1974:20
s. 143 f) inte innebörden av begreppet kroppsvisitation närmare. Av
såväl lagtext som förarbetsuttalanden framgår dock klart att undersök-
ningar av väskor m.m. faller utanför begreppet kroppsvisitation. I
detta sammanhang är regeln så konstruerad att undersökningar förut-
sätter frivillighet. Om samtycke inte lämnas innebär det att besöket
inte får äga rum.
Rätt att genomföra en form av kroppsbesiktning av besökande inför-
des genom en lagändring som trädde i kraft den 1 oktober 1982 (SFS
1982:401). I förarbetena till denna lagändring (prop. 1981/82:141
s. 44) sades i denna del, att förutom kroppsvisitation och under-
sökning av väskor och dylikt också ytlig kroppsbesiktning skulle
kunna föreskrivas som villkor för besök. Härom sades vidare. "Ytlig
kroppsbesiktning har införts som rättsligt begrepp genom ändringar
år 1981 i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling m.m. (se
närmare prop. 1981/82:2). En sådan besiktning anses inbegripa en
yttre granskning av kroppen. Undersökningen kan gå till så att den
besökande ombeds att ta av sig kläderna och stå upp, varefter den
tjänsteman som utför visitationen granskar de delar av kroppen som
är synliga samt fotsulorna. Även huvudhåret och armhålorna får gran-
skas. I övrigt är det emellertid inte tillåtet att be den som skall
undersökas att inta särskilda ställningar för att de för ögat dolda
delarna av kroppen skall kunna iakttas liksom inte heller att under-
söka munhåla eller annan hålighet eller beröra vederbörandes nakna
kropp för att undersöka delar av denna. I så fall blir det fråga om en
ordinär kroppsbesiktning." Några möjligheter till kroppsbesiktning i
egentlig mening av besökare - utöver nyss angivna ytliga variant - ges
inte i KvaL.
I 52 a - 52 c §§ KvaL finns regler om kroppsvisitation och kropps-
besiktning av den som är intagen i anstalt eller som skall tas in där.
I förarbetena (prop. 1978/79:62 s. 28) anges att regleringen borde
bygga på de redan förefintliga begreppen kroppsvisitation respektive
kroppsbesiktning mot bakgrund av att dessa begrepp "måste betraktas
som förhållandevis noggrant definierade". Vidare anges (a.a. s. 29)
att det med kroppsvisitation avses undersökning av en persons kläder
eller något som denne bär med sig, t.ex. en handväska. I detta sam-
manhang nämns också begreppet skyddsvisitation, som beskrivs som
en lindrigare variant av kroppsvisitation. En skyddsvisitation sägs
28
innebära att man genom att känna utanpå någons kläder undersöker Prop. 1993/94:24
om vederbörande bär på sig något tillhygge eller liknande.
I 2 - 2 b §§ lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och an-
hållna rn.fi. (behandlingslagen) regleras kroppsvisitation och kropps-
besiktning av personer intagna i häkte. Begreppen kroppsvisitation
respektive kroppsbesiktning har inte här givits några definitioner som
avviker från vad som har sagts i anslutning till behandlingen av mot-
svarande regler i KvaL (se prop. 1981/82:141 s. 50 f). Här nämns
också begreppen ytlig kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning. Det
förra torde helt motsvara det nyss nämnda begreppet skyddsvisitation
(se ang. detta begrepp prop. 1983/84:111 s. 118).
I 10 § polislagen regleras polismans befogenheter att bruka olika
slag av våld. I stadgandets första stycke, fjärde punkten anges att en
polisman under vissa förutsättningar har rätt att genomföra kroppsvi-
sitation respektive kroppsbesiktning. I förarbetena (se prop.
1983/84:111 s. 80 ff) ges inte begreppen någon närmare bestämd de-
finition.
I 19 § varusmugglingslagen och i 63 och 74 §§ tullagen
(1987:1065) regleras kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning samt
undersökning av bagage m.m. Förarbetena (prop. 1981/82:2) till
nämnda föreskrift i varusmugglingslagen är relativt utförliga när det
gäller att bestämma innebörden av begreppen kroppsvisitation och
kroppsbesiktning. Där sägs (a.a. s. 11) att gränsdragningen mellan de
båda begreppen är tämligen klar och att begreppens innebörd får
anses vara desamma oberoende av i vilket författningssammanhang
de förekommer. Varje undersökning eller granskning av kroppen, an-
tingen den är endast okulär eller mer ingående, är att betrakta som
kroppsbesiktning medan kontroll av kläder och andra persedlar utgör
kroppsvisitation. Vidare diskuteras begreppen ytlig kroppsvisitation
och ytlig kroppsbesiktning i dessa förarbeten. Ytlig kroppsvisitation
definieras (a.a. s. 39) i anslutning till vad som har sagts beträffande
detta begrepp i KvaL och i behandlingslagen, som en endast summa-
risk undersökning av någons kläder genom att känna utanpå dessa i
syfte att söka efter vapen eller andra farliga föremål. Ytlig kroppsbe-
siktning beskrivs som en lindrigare variant av kroppsbesiktning och
definieras (a.a. s. 12 och 24 ff) som en yttre granskning av någons
nakna kropp samt en undersökning av någons skägg, hår, peruk eller
arm- eller benprotes. I anslutning till denna definition anges att den
är avsedd att vara uttömmande, dvs. varje annan form av kroppsbe-
siktning faller utanför begreppet ytlig kroppsbesiktning. Vid det
praktiska genomförandet sägs det innebära bl.a. att den undersökte
kan uppmanas att exponera vissa dolda delar av kroppen såsom fot-
sulor och armhålor men inget ytterligare. Det bör inte komma i fråga
att be den undersökte att inta några särskilda kroppsställningar för att
underlätta besiktningen. Den undersökte får inte heller ombedjas att
ta av sig en protes. Varusmugglingsutredningen har inte föreslagit
några förändringar vad gäller denna begreppsbildning (se SOU
1991:84 s. 389 och s. 527 ff). Prop. 1993/94:24
I lagen (1991:572) om särskild kontroll av vissa utlänningar finns
i 18 - 22 §§ särskilda bestämmelser om tvångsmedel, däribland
kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Begreppen definieras inte när-
mare i förarbetena (prop. 1990/91:118). Inte heller i den numera
upphävda terroristlagen (1989:530) eller dess förarbeten (prop.
1988/89:86) angavs några närmare definitioner av tvångsmedlen
kroppsvisitation respektive kroppsbesiktning.
I 28 kap. 6 a § brottsbalken (BrB) föreskrivs att en behand-
lingsplan i samband med en dom på skyddstillsyn får innehålla be-
stämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning. I förarbetena
har den närmare innebörden av ifrågavarande begrepp inte berörts (se
prop. 1986/87:106 s. 91 f. och prop. 1987/88:120 s. 74 f.). Den be-
rörda bestämmelsen i 28 kap. 6 a § BrB har ändrats med ikraft-
trädande den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:142). I samband därmed har
begreppen kroppsvisitation och kroppsbesiktning utmönstrats ur para-
grafen.
I lagen (1985:12) om kontroll av berusningsmedel på sjukhus anges
i 3 § att det som villkor för att någon skall tas in på sjukhus för att
undergå vård för missbruk av beroendeframkallande medel lår upp-
ställas att vederbörande underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig
kroppsbesiktning. I förarbetena (prop. 1984/85:46 s. 29 f.) sägs att
kroppsvisitation är "kontroll av kläder och andra persedlar". Vad
gäller ytlig kroppsbesiktning hänvisas till vad som har uttalats i prop.
1981/82:2 (jfr ovan). Vidare anges att det skall "kunna krävas att
väskor, kassar och annat som den vårdsökande medför till sjukhuset
får undersökas". Samma sak skall gälla "paket eller dylikt" som kom-
mer till patienten under vistelsen på sjukhuset. I lagtexten anges inte
särskilt att väskor m.m. lår undersökas. Enligt uttalanden i förar-
betena anses emellertid en sådan undersökningsrätt i detta samman-
hang falla inom begreppet kroppsvisitation.
I lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) anges
i 32 § att den som vårdas enlig denna lag under vissa förutsättningar
får kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas. Ursprungligen tilläts
endast kroppsvisitation, vilket i förarbetena beskrivs som "undersök-
ning av någons kläder eller väska eller något annat han för med sig,
däremot inte av hans kropp” (se prop. 1981/82:8 s. 94). Genom en
lagändring som trädde i kraft den 1 oktober 1982 infördes i den nu
gällande lagens föregångare också möjlighet till ytlig kroppsbesikt-
ning. Någon avvikande definition av detta begrepp gavs inte i förar-
betena, utan hänvisning gjordes till vad som sagts om begreppet i an-
slutning till KvaL (se prop. 1981/82:141 s. 51). I förarbetena till nu
gällande lag (prop. 1987/88:147) har inte gjorts några anmärkningar
beträffande definitionerna av ifrågavarande begrepp.
I smittskyddslagen (1988:1472) anges i 46 § att den tvångsisolerade
under vissa förutsättningar får kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbe-
siktigas. Begreppsbildningen här ansluter sig till vad som gäller enligt
30
LVM (se prop. 1988/89:5 s. 137). Prop. 1993/94:24
I lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU) sägs i 17 § att den som intas på eller vistas på ett ungdomshem
under vissa förutsättningar får kroppsvisiteras eller ytligt kropps-
besiktigas. Begreppen kroppsvisitation och kroppsbesiktning har här
ingen annan innebörd än den som har redovisats beträffande LVM.
I lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård anges i 23 § att en
patient under vissa förutsättningar får kroppsvisiteras eller ytligt
kroppsbesiktigas. Definitionen av begreppen kroppsvisitation re-
spektive ytlig kroppsbesiktning sluter an till vad som gäller be-
träffande dessa begrepp i 17 § LVU och 32 § LVM (se prop.
1990/91:58 s. 263 f.).
I lagen (1979:1088) om gränsövervakningen i krig m.m. ges i 7 och
8 §§ möjligheter till kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Be-
greppen är i lagen eller dess förarbeten (se prop. 1978/79:215 s. 29
ff.) inte definierade på något särskilt sätt.
I lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering förekommer i
2 kap. 7 § en regel som med hänvisning till varusmugglingslagen
möjliggör kroppsvisitation och ytligt kroppsbesiktning. Några
uttalanden om begreppens innebörd har inte gjorts i förarbetena (se
prop. 1989/90:135 och 1992/93:126).
Regler där enbart begreppet kroppsvisitation förekommer
I 77 § behandlingslagen förekommer en regel, liknande den i 29 §
femte stycket KvaL, som möjliggör kroppsvisitation av en besökande
som villkor för att denne skall få besöka någon som är häktad eller
anhållen. Vid sidan av kroppsvisitation regleras rätten att undersöka
väska, kasse eller annat dylikt. Kroppsvisitation har varken i lagtext
eller i förarbeten definierats särskilt (se prop. 1975/76:90).
I 79 § polislagen stadgas att en polisman under vissa närmare an-
givna förutsättningar får kroppsvisitera en person och även undersöka
dennes portfölj, handväska eller liknande handbagage. Undersök-
ningen av medhaft bagage omfattas alltså här inte av begreppet
kroppsvisitation. I den ursprungliga lagtexten omnämndes inte ens un-
dersökning av portfölj, handväska eller liknande handbagage. I förar-
betena (prop. 1983/84:111 s. 120 ff.) poängteras att den kroppsvisi-
tation här är fråga om i regel skall begränsas till en summarisk under-
sökning av den undersöktes kläder i syfte att kontrollera att den
undersökte inte bär på sig vapen eller andra farliga föremål eller far-
liga ämnen. Beträffande medhavd egendom kan nämnas att det vidare
(a.a. s. 120) sägs att låst portfölj eller resväska eller på annat sätt
slutet förvaringsmedel (exempelvis ett med tejp eller snöre väl till-
slutet paket) med stöd av ifrågavarande lagrum inte far öppnas, om
inte förutsättningar för husrannsakan är för handen. Huruvida be-
greppet kroppsvisitation omfattar undersökning av medhavda väskor
och liknande som är öppna anges inte uttryckligen. Genom en änd-
ring i polislagen som trädde i kraft den 1 juli 1987 utvidgades 19 §
31
(se prop. 1986/87:115). Då tillädes att polisen i hithörande fall, Prop. 1993/94:24
förutom att genomföra kroppsvisitation, också skulle ha rätt att
undersöka väskor m.m. Nu nämnda lagändring föregicks inte enligt
förarbetena av några diskussioner eller överväganden beträffande här
diskuterade begrepp (jfr också prop. 1987/88:143). Förutom i 19 §
förekommer också i 22 § en regel om kroppsvisitation i polislagen.
I lagen (1970:926) om särskild kontroll på flygplats sägs i 3 § att
flygpassagerare får kroppsvisiteras. I förarbetena (prop. 1970:204)
definieras inte begreppet kroppsvisitation särskilt.
I lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar
finns bestämmelser om kroppsvisitation och undersökning av väskor
och andra föremål. I förarbetena (prop. 1980/81:114 s. 22 f.) anges
att kroppsvisitation i första hand innebär undersökning av en persons
kläder och av det denne i övrigt bär på sig. Vidare sägs att även un-
dersökning av det som någon bär med sig, t.ex. en väska, brukar
hänföras till kroppsvisitation. För tydlighetens skull anges dock i
lagtexten, förutom att kroppsvisitation får göras, att även väskor och
andra föremål får undersökas (jfr också a.a. s. 55 f. och s. 120 f.).
I lagen (1988:144) om säkerhetskontroll vid sammanträde med riks-
dagens kammare och utskott stadgas i 3 § att kroppsvisitation får
förekomma. Begreppet definieras inte närmare.
I lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.
finns regler som möjliggör kroppsvisitation och undersökning av
medförd egendom. Varken lagen eller dess förarbeten (prop.
1989/90:54) innehåller någon särskild definition av begreppet
kroppsvisitation.
I utlänningslagen (1989:529) finns i 5 kap. 2 § en regel som möj-
liggör att en utlänning får kroppsvisiteras samt att hans bagage,
handväskor och liknande får undersökas. I förarbetena (prop.
1988/89:86 s. 101) sägs beträffande kroppsvisitation att däri ingår en
undersökning av den undersöktes kläder.
I lagen (1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän, m.m. före-
skrivs i 45 § om kroppsvisitation under vissa förhållanden. I para-
grafens första stycke anges sålunda att kroppsvisitation får förekom-
ma för eftersökande av vissa närmare angivna föremål. I förarbetena
(prop. 1985/86:9 s. 119) sägs att i rättegångsbalkens mening "innebär
kroppsvisitation undersökning av den misstänktes kläder och vad han
i övrig bär på sig. Begreppet har samma innebörd i detta samman-
hang." I andra stycket av paragrafen har lagts till att det för
eftersökande av ifrågavarande föremål också får undersökas skåp,
väskor och annan egendom som tillhör eller disponeras av den som
undersöks. I förarbetena sägs (a.a. s. 119 f.) uttryckligen att
åtgärderna enligt detta stycke utgör andra undersökningar än kropps-
visitation.
I lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträ-
dare anges i 17 § att kroppsvisitation får förekomma. I bestämmelsen
hänvisas till regleringen i rättegångsbalken. Förarbetena till stad-
32
gandet (prop. 1983/84:187) innehåller ingen avvikande definition av Prop. 1993/94:24
begreppet kroppsvisitation.
I förslaget till ny ordningslag (prop. 1992/93:210) föreskrivs i 32 §
andra stycket att kroppsvisitation får ske i vissa fall för att söka efter
alkoholhaltiga drycker. Bestämmelsen har anpassats till förslaget i
promemorian (se a. prop. s. 272).
Regler där enbart begreppet kroppsbesiktning förekommer
I lagen (1988:1473) om undersökning beträffande HIV-smitta i brott-
mål föreskrivs i 2 § om kroppsbesiktning av den som skäligen kan
misstänkas för ett sexualbrott, varigenom infektion av HIV har
kunnat överföras till målsäganden. I stadgandet görs en allmän hän-
visning till rättegångsbalken. Helt följdriktigt förekommer inte heller
någon från rättegångsbalken avvikande definition av begreppet i lagen
eller dess förarbeten (se prop. 1988/89:5 s. 155 f.).
2.2.5 Sammanfattning - begreppen kroppsvisitation och kropps-
besiktning
Begreppen kroppsvisitation och kroppsbesiktning förekommer såväl
i regeringsformen och rättegångsbalken som i andra författningar. På
vissa håll förekommer också begreppen ytlig kroppsvisitation
(skyddsvisitation) och ytlig kroppsbesiktning. Sammanfattningsvis kan
beträffande dessa begrepp enligt gällande rätt följande sägas.
Kroppsvisitation: Med kroppsvisitation avses först och främst en
undersökning av de kläder som någon har på sig. Häri innefattas även
undersökning med metalldetektor. I vilken utsträckning en under-
sökning av medhavda väskor eller annat bagage och liknande är att
hänföra till kroppsvisitation är däremot inte helt klart. Begreppet
kroppsvisitation, liksom även ytlig kroppsvisitation, faller utanför
begreppet kroppsligt ingrepp, som det är att förstå enligt regerings-
formen.
Ytlig kroppsvisitation (skyddsvisitation): Med ytlig kroppsvisitation,
eller skyddsvisitation, avses en summarisk undersökning av någons
kläder, bestående i att kontrollanten känner utanpå kläderna.
Kroppsbesiktning: Med kroppsbesiktning avses en undersökning av
kroppen. Häri innefattas såväl en ytlig, okulär undersökning som en
ingående undersökning av kroppens inre. Även borttagande av ban-
dage och avlägsnande av proteser omfattas av begreppet kroppsbesikt-
ning. Viss oklarhet kan sägas råda om huruvida provtagningar av
olika slag, såsom exempelvis blodprovstagning, innefattas i begrep-
pet. Även i övrigt kan viss oklarhet sägas råda beträffande vilka
undersökningar som ryms inom begreppet, särskilt mot bakgrund av
att det i exempelvis 28 kap. 12 § RB jämte kroppsbesiktning också
talas om "annan undersökning". Begreppet kroppsbesiktning, liksom
även ytlig kroppsbesiktning, faller inom begreppet kroppsligt ingrepp,
som detta är att fatta enligt regeringsformen.
Ytlig kroppsbesiktning: Med ytlig kroppsbesiktning avses en okulär
3 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 24
33
besiktning av den nakna kroppen inklusive förekommande proteser. Prop. 1993/94:24
Den som undersöks får uppmanas att visa upp fotsulorna och lyfta
upp armarna så att armhålorna kan kontrolleras. Kontrollanten får
inte vidröra kroppen eller anmoda den undersökte att inta speciella
ställningar. Kontroll av kroppens hålrum genom att den undersökte
anmodas att gapa eller att sära på skinkorna får inte ske. Huvudhår
och eventuell peruk får dock vidröras vid undersökningen.
I skilda sammanhang förekommer också begreppen fullständig
kroppsvisitation och fullständig kroppsbesiktning samt ren kropps-
undersökning. Dessa begrepp torde inte ha någon självständig rättslig
betydelse, utan används endast för att göra avgränsningar mot vad
som här har kallats ytlig kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning.
Dessa begrepp förekommer inte heller i författningstext.
Tvångsmedlen kroppsvisitation och kroppsbesiktning är juridiska be-
grepp som förekommer i ett flertal författningar. Begreppen har givits
skiftande innebörd i skilda lagstiftningsärenden. Det finns enligt min
mening ett klart intresse av att respektive begrepp ges en enhetlig och
konsekvent samt, så långt som möjligt, klar och tydlig avgränsning.
Detta är angeläget såväl av principiella skäl, eftersom det rör sig om
inskränkningar i grundlagsskyddet, som av praktiska skäl, eftersom
tvångsmedlen används inom olika verksamhetsområden och tillämpas
av många olika befattningshavare på skilda nivåer. De problem som
är förknippade med den i viss mån rådande begreppsförvirringen har
också uppmärksammats av bl.a. JO vid ett flertal tillfällen. Det är
också JO som initierat detta lagstiftningsärende.
Smugglingen av narkotika mellan olika länder har, som jag redan
har varit inne på (avsnitt 2.1), under senare år allt mer kommit att
ske genom s.k. intracorporala transporter, dvs. genom att narkotika
förvaras och transporteras i kroppen. Detsamma gäller narkotikain-
förseln till anstalter och andra slutna institutioner. Denna form av
narkotikasmuggling är av naturliga skäl mycket svår att upptäcka. I
kampen mot narkotikabrottsligheten är det därför viktigt att de regler
som står till buds är så lätthanterliga och effektiva som möjligt och
att det inte råder någon tveksamhet kring vilka åtgärder den straff-
processuella regleringen medger. Samtidigt är det givetvis av största
vikt att reglerna är utformade på ett sådant sätt att de uppfyller kra-
ven på rättssäkerhet.
Ett problem med den nuvarande utformningen av reglerna om
kroppsbesiktning är att det i 28 kap. 12 § andra stycket RB sägs att
det vid kroppsbesiktning får tas blodprov och utföras annan undersök-
ning. Lagtextens utformning kan ge upphov till tveksamhet om vilka
åtgärder som ryms inom begreppet kroppsbesiktning. Utformningen
kan ge intryck av att blodprovstagning och andra undersökningar är
egna former av tvångsmedel, som får utföras i samband med kropps-
34
besiktning men som inte utgör kroppsbesiktning. I KvaL sägs endast Prop. 1993/94:24
att en intagen under vissa förutsättningar får kroppsbesiktigas.
Detsamma gäller även beträffande behandlingslagen. Någon reglering
om "annan undersökning" motsvarande den i 28 kap. 12 § andra
stycket RB förekommer inte i dessa två lagar. Den oklarhet som nu
har redovisats kan i och för sig lösas genom förtydligande lagändrin-
gar i de båda lagarna. Det finns dock en rad andra oklarheter och
tillämpningsproblem när det gäller den nuvarande regleringen be-
träffande tvångsmedlet kroppsbesiktning, som jag har påpekat tidigare
(se avsnitt 2.1). Allt detta talar för att bestämmelserna om kropps-
besiktning i rättegångsbalken nu ses över.
Utvecklingen synes gå mot ett allt större behov av provtagningar av
kroppsvätskor och andra kroppsprodukter i brottsutredande syfte. Det
gäller t.ex. urinprov och avföringsprov för att avslöja bl.a. sväljare.
Också blodprov och andra slags prov, såsom sperma-, saliv-, hår-
och hudprov, kan förväntas få ökad användning i många olika sam-
manhang, och då bl.a. i samband med brottsutredningar, allteftersom
DNA-tekniken utvecklas och förfinas. I nuvarande lagstiftning sägs -
som jag har nämnt - endast att vid kroppsbesiktning får, om så er-
fordras, blodprov tas och annan undersökning utföras. Vad som när-
mare avses med "annan undersökning" är inte preciserat i lagtext
eller förarbeten. Däremot har provtagningar reglerats i andra sam-
manhang, såsom t.ex. utandningsprov enligt lagen (1976:1090) om
alkoholutandningsprov och urinprov enligt KvaL. Det behövs alltså
förnyade överväganden när det gäller provtagningar, både i fråga om
vilket slags ingrepp en provtagning utgör och i viss mån hur själva
provtagningsförfarandet skall vara utformat. I detta ligger bl.a. frågan
om den som skall undersökas skall kunna hållas kvar en kortare tid
för att provtagningen skall kunna genomföras samt möjligheterna att
hålla en intagen avskild från övriga intagna i samband med
provtagning.
I dag gäller beträffande kroppsbesiktning i 28 kap. 12 § andra
stycket RB att annan undersökning endast får utföras om det kan ske
utan nämnvärt men. Vad som närmare avses med det begränsande
rekvisitet "nämnvärt men" är inte helt klart. Det är enligt min mening
önskvärt att detta får en tydligare utformning.
Tullens möjligheter att utföra urinprovstagning utan att de allmänna
förutsättningarna för kroppsbesiktning är uppfyllda, bör också över-
vägas.
För närvarande är det något oklart i vilken utsträckning det inom
ramen för tvångsmedlet kroppsvisitation är möjligt att undersöka
medhaft bagage och liknande. Som jag tidigare har nämnt har det
bl.a. hävdats att en undersökning av medhavda, slutna väskor inte
skulle utgöra kroppsvisitation, utan i stället husrannsakan. Det har
vidare hävdats att det skulle vara skillnad mellan att bära en väska på
sig och att bära den med sig. Det skulle t.o.m. kunna vara så - har
det hävdats - att en undersökning av en icke sluten väska som någon
35
bär med sig inte skulle omfattas av vare sig bestämmelserna om krop- Prop. 1993/94:24
psvisitation eller husrannsakan. Frågan är om antydda skillnader är
sakligt motiverade. I vart fall föreligger ett klart behov av förtyd-
liganden i dessa hänseenden.
Det är också av vikt att terminologin beträffande de olika tvångs-
medlen och de skilda undersökningar som kan komma i fråga är än-
damålsenlig, konsekvent och enhetlig, och att lagstiftningen ger klart
besked om vilka åtgärder som får företas med stöd av bestämmelser-
na om kroppsvisitation respektive kroppsbesiktning. Det kan exempel-
vis ifrågasättas om de åtgärder som kan komma i fråga med stöd av
kroppsvisitationsbestämmelser - terminologiskt sett - överensstämmer
med ordet kroppsvisitation, eftersom reglerna inte medger någon kon-
troll av själva kroppen. Förekomsten av begreppen ytlig kroppsvisi-
tation och ytlig kroppsbesiktning - som förekommer i vissa lagar -
förtjänar också uppmärksamhet i detta sammanhang.
Förutom vad jag har tagit upp hittills i detta avsnitt kan det finnas
ett behov av att reformera tvångsmedelsreglema, bl.a. kroppsvisita-
tion och kroppsbesiktning, även ur andra aspekter, främst vad gäller
förutsättningarna för att åtgärderna skall få tillgripas. Jag kommer
dock inte att beröra den frågan i detta ärende. Regeringen har den
18 mars 1993 gett Polisrättsutredningen (JU 1991:05) tilläggsdirektiv
(dir. 1993:33) att se över behovet av att ändra reglerna i rättegångs-
balken om beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesikt-
ning. Enligt direktiven bör utredningens översyn i princip inte om-
fatta de frågor som nu behandlas. Jag utesluter likväl inte att
utredningen på enstaka punkter kan ha anledning att komma in på
frågor som behandlas i detta ärende.
Sammanfattningsvis kan sägas att det inom ramen för vad som tas
upp i detta ärende föreligger behov av ändrade regler på ifråga-
varande område av flera skäl. Begreppsbildning och terminologi bör
vara konsekvent och enhetlig. Reglerna bör vara klara, tydliga och
entydiga. Det är också givet att reglerna måste svara mot högt ställda
krav på rättssäkerhet. Översynen bör utgå ifrån det skydd den en-
skilde i regeringsformen har tillförsäkrats gentemot det allmänna.
Begreppsbildning och definitioner bör i övrigt utgå ifrån det centrala
regelverket på området, nämligen rättegångsbalken.
36
2.4.1 Allmänna synpunkter
Prop. 1993/94:24
Min bedömning: De straffprocessuella tvångsmedlen kroppsvisita-
tion och kroppsbesiktning bör definieras och avgränsas tydligare
i rättegångsbalken. Av 28 kap. 11 och 12 §§ RB bör framgå vad
som avses med respektive tvångsmedel och vilka åtgärder som får
vidtas när de används. Däremot bör inga motsvarande enhetliga
definitioner av begreppen ytlig kroppsvisitation respektive ytlig
kroppsbesiktning tas in i rättegångsbalken eftersom dessa institut
inte finns där. Det bör inte heller inforas någon allmän reglering
av frågan om samtycke från den som står i begrepp att utsättas för
kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Några ändringar beträffan-
de förutsättningarna för att kroppsvisitation respektive kroppsbe-
siktning skall få användas eller beträffande beslutsordningen bör
inte göras.
Promemorians bedömning: I huvuddragen överensstämmer prome-
morians bedömningar med mina. I en rad detaljfrågor förekommer
dock avvikelser.
Remissinstanserna: Remissutfallet är - vad gäller huvuddragen -
odelat positivt. Sålunda delar samtliga remissinstanser bedömningen
att innebörden av begreppen kroppsvisitation och kroppsbesiktning
behöver förtydligas. Några remissinstanser pekar, särskilt med
hänsyn till legalitetsprincipen, på vikten av uttömmande definitioner.
Promemorians förslag att inte generellt definiera begreppen ytlig
kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning tillstyrks eller lämnas utan
erinran av remissinstanserna. Några remissinstanser efterlyser en för-
djupad analys och reglering av frågorna om frivillighet och samtycke
i samband med tvångsmedelsanvändning. Ett antal remissinstanser be-
rör frågorna om förutsättningarna för att tvångsmedlen skall få an-
vändas och beslutsordningen. Ett par remissinstanser pekar också på
att termerna, kroppsvisitation och kroppsbesiktning, mindre väl anger
vad det verkligen är frågan om.
Skälen för min bedömning: I promemorian betonas vikten av en
enhetlig definition av begreppen kroppsvisitation respektive kropps-
besiktning. Där föreslås att enhetliga definitioner skall tas in i
rättegångsbalken. Remissinstanserna har överlag välkomnat grund-
tanken i promemorian; att begreppen i rättegångsbalken ges enhetliga
definitioner, som också får återverkningar för annan lagstiftning. Jag
ansluter mig till denna bedömning och föreslår därför att begreppen
kroppsvisitation och kroppsbesiktning förtydligas och preciseras i
rättegångsbalken. Lagrådet har instämt vad gäller behovet av en över-
syn. Jag återkommer senare till innebörden av respektive begrepp och
olika terminologiska frågor som har väckts (avsnitt 2.4.2 och 2.4.3).
37
Min avsikt med att införa en enhetlig definition av begreppen Prop. 1993/94:24
kroppsvisitation och kroppsbesiktning är att det i rättegångsbalken
skall ges uttömmande definitioner av dessa begrepp. Mot bakgrund
av att det krävs lagstöd för ingrepp i ett grundlagsskyddat område, är
det av stort värde om detta lagstöd är enhetligt i så stor utsträckning
som möjligt. Detta innebär med nödvändighet att dessa definitioner
var och en kommer att täcka ett stort antal konkreta undersöknings-
åtgärder av inbördes olika karaktär. Det väsentligaste är att det i
varje enskilt fall går att avgöra om en tänkt åtgärd är förenlig med
någon av definitionerna eller inte. I viss speciallagstiftning - däremot
inte i rättegångsbalken - förekommer, som jag tidigare har redovisat
(avsnitt 2.2.4) begreppen ytlig kroppsvisitation och ytlig kroppsbe-
siktning. I promemorian föreslås inte någon allmän legal definition av
dessa begrepp. Remissinstanserna har i allmänhet instämt i promemo-
rians ställningstagande i denna del, eller lämnat det utan erinran.
Ytlig kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning är två begrepp som
i de fall de i dag förekommer i lagstiftningen ryms under de defi-
nitioner som jag här föreslår beträffande kroppsvisitation respektive
kroppsbesiktning. Jag kan inte finna något behov av att i rättegångs-
balken ge dessa begrepp en enhetlig definition. En sådan reglering
skulle kunna medföra att den eftersträvade enhetligheten och tydlig-
heten äventyras. Huvudtanken i mitt förslag är ju att det i baslagen
på området, dvs. rättegångsbalken, skall finnas en enda definition av
respektive begrepp. De olika undersökningsåtgärder, inklusive ytlig
kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning, som faller under någon
av dessa definitioner behöver inte i sin tur definieras i rättegångs-
balken. Detta skulle inte bara vara onödigt, utan också kunna vara
förvillande och skapa osäkerhet. Vad jag nu sagt hindrar givetvis inte
att begreppen ytlig kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning - lik-
som för närvarande - används i annan lagstiftning. Innebörden av be-
greppen får då vid behov bestämmas inom ramen för den lagstiftning
de förekommer. Jag bedömer det alltså inte som nödvändigt att de nu
diskuterade begreppen ges någon särskild definition i rättegångs-
balken.
För att kroppsvisitation skall få tillgripas krävs för närvarande att
det förekommer anledning att det har förövats ett brott på vilket
fängelse kan följa. Syftet med åtgärden skall vara att söka efter
föremål som är underkastat beslag eller att utröna omständighet som
kan ha betydelse för utredningen om brottet. Annan än den som skä-
ligen kan misstänkas för brottet får kroppsvisiteras endast under vissa
närmare angivna omständigheter. Kroppsbesiktning kan vidtas endast
beträffande den som skäligen kan misstänkas för brott på vilket
fängelse kan följa. Någon annan än den misstänkte kan överhuvud-
taget inte bli föremål för kroppsbesiktning enligt rättegångsbalken.
I promemorian föreslås inga ändringar beträffande dessa grund-
läggande förutsättningar för att respektive tvångsmedel skall få an-
vändas. Där redogörs emellertid i anslutning till kroppsbesiktning
38
bl.a. för motsvarande reglering i Danmark, där man sedan en tid har Prop. 1993/94:24
olika förutsättningar för skilda undersökningsåtgärder. Några remiss-
instanser har också tagit upp dessa frågor och bl.a. ifrågasatt om det
inte vore lämpligt att kräva strängare förutsättningar för vissa mer
ingripande undersökningsåtgärder. Dessa frågor tas inte upp i detta
lagstiftningsärende. Polisrättsutredningen har genom tilläggsdirektiv
fått i uppdrag att göra en översyn av bl.a. dessa frågor. Samma sak
gäller frågor beträffande beslutsordningen, som jag alltså inte heller
tar upp i detta ärende.
I rättegångsbalken regleras inte generellt frågan, om samtycke från
den som skall undersökas innebär att undersökningen får genomföras.
Annorlunda uttryckt är det frågan om huruvida samtycke kan ersätta
de förutsättningar som ges i rättegångsbalken för tvångsmedelsan-
vändningen. Med visst fog kan man i sådant fall påstå att det över-
huvudtaget inte är fråga om någon tvångsmedelsanvändning, eftersom
tvångsmomentet saknas. Grundlagsskyddet avser ju också enbart på-
tvingade ingrepp. Så snart ingreppet inte är påtvingat, eller m.a.o.
frivilligt, är det inte frågan om någon inskränkning i det grundlags-
enliga skyddet. Den förhärskande uppfattningen är också att samtycke
innebär att en åtgärd, som utan samtycke vore grundlagsstridig, får
genomföras. Någon remissinstans har dock hävdat att den misstänktes
samtycke inte kan ersätta de förutsättningar som gäller för använ-
dande av tvångsmedel. Så förhåller det sig exempelvis uttryckligen
beträffande husrannsakan (28 kap. 1 § tredje stycket RB). Frågor om
samtycke i hithörande hänseenden kan vara komplicerade och mång-
fasetterade. Sådana frågor har inte behandlats i promemorian och
faller utanför ramen för detta lagstiftningsärende. Jag föreslår därför
inte i detta sammanhang någon allmän reglering i rättegångsbalken av
detta. Jag återkommer senare till en närliggande fråga i ett särskilt
avseende, nämligen i anslutning till frågan om tullens möjligheter att
föranstalta om urinprovstagning (avsnitt 2.4.8). Nämnas kan också att
Polisrättsutredningens uppdrag omfattar frågor om samtycke i sam-
band med tvångsmedelsanvändning.
2.4.2 Kroppsvisitation enligt 28 kap. 11 § RB
Mitt förslag: Begreppet kroppsvisitation ges i 28 kap. 11 § RB en
grundläggande definition. Av definitionen framgår att det med
kroppsvisitation avses även en undersökning av väskor, paket och
andra föremål som någon har med sig. Huruvida den medhavda
egendomen är sluten eller inte skall inte ha någon betydelse.
Promemorians förslag: Överensstämmer i stort med mitt. Prome-
morians förslag är dock annorlunda utformat.
Remissinstanserna: Förslaget i denna del tillstyrks i allmänhet.
Några remissinstanser efterlyser emellertid en ännu klarare reglering
39
av gränsdragningen mellan tvångsmedlen kroppsvisitation och hus- Prop. 1993/94:24
rannsakan. Några remissinstanser efterlyser också en tydligare
reglering av vilket slag av egendom som får undersökas vid en
kroppsvisitation, samt påpekar att det klarare bör framgå att även
slutna föremål kan undersökas. Några remissinstanser påtalar den
bristande överensstämmelsen mellan begreppets språkliga innebörd
och den föreslagna definitionen.
Skälen för mitt förslag: När det gäller tvångsmedlet kroppsvisita-
tion har det - som jag tidigare har redovisat - länge rått oklarhet om
i vilken omfattning tvångsmedlet kan användas. Klart är att kroppsvi-
sitation innebär att den undersöktes kläder kan sökas igenom i när-
mare angivna syften. Detta innebär att man kan känna såväl utanpå
kläderna som i fickor och liknande. Det råder heller ingen tvekan om
att kroppsvisitation kan användas för att söka igenom väskor och lik-
nande, som den undersökte bär på sig. Det är däremot oklart i vilken
utsträckning egendom, som den undersökte inte bär på sig, utan i
stället med sig, kan undersökas, vilket jag tidigare har berört (avsnitt
2.2.3). I viss annan lagstiftning har det som jag tidigare har redovisat
(avsnitt 2.2.4) särskilt angivits att det förutom kroppsvisitation också
är möjligt att undersöka medhavda väskor och annan medhavd egen-
dom.
I promemorian föreslås att begreppet kroppsvisitation skall innebära
en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av
väskor, paket och liknande som någon har med sig. Remissinstanser-
na har inte haft något att erinra mot att det klargörs att kroppsvi-
sitation får avse såväl egendom som någon bär på sig som egendom
som någon har med sig. Enligt min mening är det också sakligt omo-
tiverat att i hithörande hänseenden skilja på väskor, exempelvis
ryggsäckar och axelremsväskor, som man bär på sig och väskor man
bär med sig, exempelvis en ordinär resväska. Det är också sakligt
omotiverat att skilja på fall där man bär resväskan i handen och fall
där man tillfälligt ställt ned den på marken. De syften som bär upp
tvångsmedlet skulle förfelas om den ena, men inte den andra, skulle
kunna undersökas. Starka skäl talar enligt min mening för att kropps-
visitation skall få omfatta en undersökning av såväl egendom som
man bär på sig, som egendom man bär med sig. Skyddet för den per-
sonliga integriteten kan knappast sägas urholkas genom förtydligandet
att också medhavda föremål får undersökas vid en kroppsvisitation.
En annan fråga är vilka objekt, eller föremål, som skall få under-
sökas inom ramen för en kropppsvisitation. I promemorian föreslås
som sagt att undersökning skall få göras av "väskor, paket och lik-
nande som någon har med sig". Vad som avses med väskor respekti-
ve paket torde inte kräva någon närmare förklaring. Däremot kan en
viss osäkerhet inställa sig beträffande uttrycket "och liknande" som
används i promemorian. Med uttrycket "och liknande" menas i detta
sammanhang föremål avsedda att förvara andra föremål i, så länge de
liknar väskor eller paket. Förutom väskor och paket i egentlig mening
40
kan exempelvis plånböcker, skrin, kartonger, lådor, fordral och för- Prop. 1993/94:24
varingskärl av skilda slag omfattas av uttryckssättet. Detta torde med
tillräcklig tydlighet framgå av den i promemorian föreslagna lydelsen.
Flera remissinstanser har emellertid efterlyst en ännu klarare avgräns-
ning av det område inom vilket kroppsvisitation kan förekomma. Med
uttrycket "och liknande" blir enligt min mening möjligheten till
kroppsvisitation på ett inte önskvärt sätt knuten till enbart väsk-
liknande föremål (eller paketliknande föremål). Behov av att kunna
undersöka även andra medhavda föremål än väskliknande sådana fö-
religger inte sällan. Ett alternativ kunde vara att i lagtexten knyta an
till begreppet lösa saker som förekommer inom civilrättslig lagstift-
ning. Med lösa saker avses emellertid nära nog varje slag av rörligt
fysiskt föremål, t.ex. kläder, väskor, paket, ryggsäckar, påsar, ba-
gagevagnar, barnvagnar, bilar och båtar (jfr prop. 1989/90:89 s. 28
ff. och s. 59 ff.). Det är alltså en betydligt vidare krets av föremål än
vad som i dag kan undersökas med stöd av ett beslut om kroppsvisita-
tion. Enligt min mening skulle det föra för långt att knyta an till "lösa
saker". Exempelvis bör inte bilar och båtar kunna undersökas inom
ramen för en kroppsvisitation. Inte bara rent språkliga skäl utan även
sakliga skäl talar emot ett så vidsträckt tillämpningsområde. De flesta
föremål som omfattas av begreppet "lösa saker" bör dock kunna bli
föremål för en kroppsvisitation. Om man i lagtexten i stället anger att
det med kroppsvisitation avses en undersökning av kläder och annat
någon bär på sig samt av väskor och andra föremål får man enligt
min mening en så tydlig avgränsning som är möjlig att göra. Genom
att använda ordet "föremål" utesluter man enligt min mening tillräck-
ligt klart sådana lösa saker som t.ex. bilar, båtar och andra större
transportfordon. Däremot omfattas sådana saker som väskor, paket,
bagagelådor, barnvagnar m.m. av begreppet föremål.
Det innebär alltså en viss begränsning att använda ordet föremål i
lagtexten. Den mest betydelsfulla begränsningen kommer dock i för-
sta hand, i stället för att utgöras av objektets karaktär, att utgöras av
att det skall finnas en viss anknytning mellan föremålet och den som
skall undersökas. De föremål som kan undersökas inom ramen för en
kroppsvisitation bör i enlighet med vad som föreslås i promemorian
vara sådana föremål som den som skall undersökas har med sig. Det
är enligt min mening här viktigt att konstatera att den enskildes
integritetsskydd egentligen inte är betjänt av en snäv bestämning av
vilka föremål som får undersökas. Det avgörande från integritets-
skyddssynpunkt är i stället hur förutsättningarna för tvångsmedels-
användningen är utformade. Trots detta är det ofrånkomligt att det är
av värde att juridiska begrepp ges en så klar avgränsning som möj-
ligt. Detta är ju också ett av de huvudsakliga syftena med denna
reform. Detta utesluter från kroppsvisitationsområdet inte bara fasta
föremål utan även sådana lösa saker som skåp, containers och andra
större transportlägenheter. Ett alternativ till föremål som någon har
med sig vore att bestämma kretsen av föremål till sådana som någon
41
bär med sig. En sådan avgränsning riskerar dock att bli för snäv och Prop. 1993/94:24
orsaka oönskade gränsdragningsproblem. Exempelvis skulle det då
kunna råda tvekan om t.ex. en barnvagn eller en shoppingvagn skulle
kunna bli föremål för kroppsvisitation. Jag föreslår därför att alla
föremål som någon har med sig skall kunna undersökas inom ramen
för en kroppsvisitation.
För att man skall kunna säga att någon har med sig ett föremål
krävs att vederbörande har egendomen under sin fysiska kontroll. Att
han tillfälligt ställt ned exempelvis ett paket på marken utesluter inte
tillämpning av bestämmelsen om kroppsvisitation. Herrelösa föremål
kan dock inte bli föremål för kroppsvisitation. Inte heller föremål där
det är osäkert vem - av flera tänkbara - som föremålet tillhör, kan un-
dersökas inom ramen för en kroppsvisitation. Det krävs att man alltid
kan peka ut en bestämd person som innehavare av föremålet. Ägan-
derätten till föremålet har dock ingen betydelse i sammanhanget.
I promemorian föreslås vidare att begreppet kroppsvisitation skall
omfatta undersökning av medhavda föremål, oavsett om föremålen är
öppna, stängda, låsta eller på annat sätt tillslutna. Remissinstanserna
har inte haft något att erinra mot detta, med det påpekandet i ett fall
att legalitetsprincipen kräver att det klart framgår av lagtext att även
slutna föremål får undersökas inom ramen för kroppsvisitation. Min
uppfattning är också att det saknas skäl att göra skillnad mellan med-
havd egendom som är öppen och sådan som är sluten eller låst. I vis-
sa fall kan det också vara svårt att avgöra när exempelvis en väska
är öppen eller stängd. Det kan också vara en ren tillfällighet om
bäraren stängt sin väska eller inte. Att det rent praktiskt i vissa fall
kan vara besvärligare att genomföra en kroppsvisitation om ett låst
föremål skall undersökas är inte något som bör få påverka utform-
ningen av regleringen. Eftersom begreppet kroppsvisitation enligt mitt
förslag uttryckligen omfattar undersökning av väskor, paket och
andra föremål utan någon begränsning framgår det enligt min mening
klart att kroppsvisitation får ske inte bara av öppna utan även av låsta
eller på annat sätt slutna föremål.
En bestämning av ifrågavarande begrepp i enlighet med vad jag nu
har sagt medför att begreppet kommer att överlappa vad som för när-
varande kan ske inom ramen för tvångsmedlet husrannsakan. Så länge
förutsättningarna för att dessa båda tvångsmedel överhuvudtaget skall
få användas är desamma, bör dock en sådan överlappning inte föror-
saka några tillämpningsproblem. Det kan i vissa fall tvärtom vara en
fördel med en sådan överlappning. I praktiken kan det nämligen vara
önskvärt att kunna undersöka en persons kläder och låsta väskor som
han har ställt ifrån sig. Det är då en fördel om detta kan ske inom ra-
men för ett beslut, nämligen ett beslut om kroppsvisitation. På mot-
svarande sätt kan det vara en fördel att man inom ramen för ett beslut
om husrannsakan i exempelvis en lägenhet kan undersöka även väs-
kor som påträffas i lägenheten som genomsöks. Lagrådet har också
påpekat att gränsdragningen mellan kroppsvisitation och husrannsakan
42
inte spelar någon större roll eftersom förutsättningarna är desamma Prop. 1993/94:24
för de båda tvångsmedlen. Enligt Lagrådet får det ankomma på rätts-
tillämpningen att lösa gränsdragningsfrågoma eftersom det knappast
är möjligt att mer i detalj lagreglera gränsdragningen. Lagrådet pekar
dock på möjligheten att slå samman de två instituten till ett institut,
som ett sätt att komma ifrån de nu diskuterade gränsdragningspro-
blemen.
Mitt förslag innebär alltså att alla föremål, oavsett art, som man har
med sig skall kunna undersökas inom ramen för tvångsmedlet kropps-
visitation. Härigenom får man - så långt som det är möjligt - en klar,
tydlig och uttömmande beskrivning av när kroppsvisitation får före-
komma. Som jag redan har nämnt innebär en sådan utvidgning av
kretsen av saker som kan bli föremål för kroppsvisitation, inte att den
enskildes integritetsskydd påverkas. Den föreslagna utvidgningen in-
nebär ju endast att sådana saker som i dag kan bli föremål för en hus-
rannsakan med mitt förslag också kan bli föremål för en kroppsvisita-
tion.
Den föreslagna definitionen av begreppet kroppsvisitation kan sägas
innebära att begreppet har kommit att fjärma sig från den rent språk-
liga innebörden av ordet kroppsvisitation. Detta har också påpekats
såväl i promemorian som av några remissinstanser. Lagrådet har ock-
så påpekat att begreppet kroppsvisitation med den utformning insti-
tutet nu får blir missvisande med hänsyn till att undersökning kan ske
av såväl en person som den egendom personen har med sig. Lagrådet
föreslår därför att att institutet betecknas personvisitation. Med en ny
beteckning klargörs enligt Lagrådet dessutom att nya bestämmelser
gäller, något som kan ha ett pedagogiskt värde för den personal som
skall fatta beslut om visitation. Jag kan hålla med om det som har
sagts och även lägga till att det enligt mitt förslag också tydligare
kommer att framgå att kroppsvisitation i systematiskt hänseende kan
hänföras till såväl de personella som reella tvångsmedlen. Det är
också olyckligt med en bristande överensstämmelse mellan den inne-
börd ordet kroppsvisitation har i dagligt språkbruk och den innebörd
begreppet har rent juridiskt-tekniskt och det finns därför skäl att
överväga en annan benämning för ifrågavarande tvångsmedel. Mot att
införa en ny benämning talar dock att fråga är om ett vedertaget och
väl inarbetat begrepp. Begreppet ges i detta sammanhang inte heller
någon helt ny innebörd. Fråga är i stället om en precisering och ett
förtydligande, även om definitionen i vissa delar innebär en utvidg-
ning. Ett införande av en ny beteckning kräver också förnyade, och
delvis andra, överväganden än vad som har gjorts inom ramen för
detta lagstiftningsärende. Sammantaget är de sist nämnda skälen av
sådan betydelse att jag har stannat för att inte nu föreslå någon annan
benämning. På sikt kan det emellertid finnas anledning att ta upp
frågan om hur institutet bör benämnas.
Som jag redan har redovisat (avsnitt 2.4.1) föreslår jag inga
ändringar beträffande de grundläggande förutsättningarna för att en
43
kroppsvisitation skall få genomföras eller beträffande beslutsord- Prop. 1993/94:24
ningen.
2.4.3 Kroppsbesiktning enligt 28 kap. 12 § RB
Mitt förslag: Begreppet kroppsbesiktning ges i 28 kap. 12 § RB
en grundläggande definition. De nuvarande begreppen "annan un-
dersökning" och "nämnvärt men" utmönstras. Det senare ersätts
av ett nytt begränsande skaderekvisit.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag med i
huvudsak två undantag. I promemorian föreslås att en möjlighet till
tvångsmedicinering skall införas. I promemorian föreslås också att det
begränsande rekvisitet "nämnvärt men" skall utmönstras utan att er-
sättas.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget om att
tydligare definiera begreppet kroppsbesiktning och att i samband
därmed utmönstra begreppet "annan undersökning". Flera remissin-
stanser har emellertid synpunkter på utformningen av definitionen i
ett flertal detaljer. Ett antal remissinstanser avstyrker ett införande av
möjligheter till tvångsmedicinering i samband med kroppsbesiktning.
Några remissinstanser kan inte heller tillstyrka ett utmönstrande av
begreppet "nämnvärt men", i vart fall inte utan att det i stället ställs
upp ett annat begränsande rekvisit i motsvarande hänseende.
Skälen för mitt förslag: Av liknande skäl som jag har redovisat
beträffande begreppet kroppsvisitation är begreppet kroppsbesiktning
i rättegångsbalken i behov av en klarare definition. Jag föreslår inga
sakliga ändringar när det gäller vilka undersökningar som får göras
vid en kroppsbesiktning. Däremot föreslår jag vissa ändringar som in-
nebär att det klarare framgår vilka undersökningsåtgärder som ryms
inom begreppet. Detta påverkar själva begreppsbildningen. Som jag
redan har redovisat (avsnitt 2.4.1) föreslår jag inga ändringar be-
träffande förutsättningarna för att en kroppsbesiktning överhuvudtaget
skall få göras. Inte heller när det gäller beslutsordningen föreslår jag
några ändringar.
Undersökningar av själva kroppen
Av definitionen bör inledningsvis framgå att kroppsbesiktning innebär
att kroppen får undersökas; såväl dess yttre som dess inre. Så långt
är begreppet kroppsbesiktning väl inarbetat redan i dag och det täcker
i terminologiskt hänseende väl olika åtgärder som innebär en besikt-
ning och en undersökning av kroppen. Begreppet omfattar alltså alla
former av kroppsliga undersökningar; utvärtes såväl som invärtes.
Detta bör klart och tydligt framgå av lagtexten. Vad gäller under-
sökning av kroppens yttre innefattas naturligtvis en okulär besiktning
av den nakna kroppen. Vid undersökningen är det då också tillåtet att
44
anmoda den undersökte att inta vissa ställningar, så att annars dolda Prop. 1993/94:24
delar av kroppen blir åtkomliga för besiktning. Det är också tillåtet
att röra vid kroppen, exempelvis att med händerna undersöka hår-
botten. Med undersökningar av kroppens inre avses undersökning av
kroppens håligheter, såsom ändtarmen, vaginan och munnen.
Undersökning av kroppsprodukter m.m.
För närvarande gäller beträffande kroppsbesiktning att det vid en
sådan får tas blodprov och genomföras annan undersökning. Rent de-
finitionsmässigt är det alltså tveksamt om blodprovstagning och andra
undersökningar innefattas i begreppet kroppsbesiktning. Regler om
kroppsbesiktning har i allmänhet också tillämpats som om provtag-
ningar och liknande har fallit utanför begreppet kroppsbesiktning. En
sådan ordning är enligt min mening otillfredsställande. Ett sätt att
komma till rätta med detta är att låta begreppet kroppsbesiktning om-
fatta alla undersökningar och provtagningar som kan komma i fråga.
Provtagningar av kroppsutsöndringar och andra kroppsprodukter
faller enligt min mening sakligt sett väl in under begreppet kroppsbe-
siktning. I dessa fall är det inte själva människokroppen som granskas
eller undersöks, utan innehållet i någon kroppsprodukt. För att få
fram ett prov krävs endera att produkten tas från kroppen, t.ex. i
form av ett blodprov, eller att kroppen själv levererar produkten,
vilket är fallet när det gäller exempelvis avföringsprov. Exempel på
andra typer av prov som kan bli aktuella är urin-, saliv-, hår-, sekret-
och hudprov liksom utandningsprov.
De åtgärder som nu har nämnts kan vara av mycket skiftande ka-
raktär men det är i samtliga fall fråga om provtagningar av olika
slag. En möjlighet skulle därför kunna vara att i rättegångsbalken
införa begreppet provtagning och reglera det som ett självständigt
tvångsmedel. Med hänsyn till de skiftande situationer som kan upp-
komma i praktiken är det dock inte möjligt att i lag göra en uppdel-
ning mellan lindriga och mer ingripande provtagningar. Det är rent
allmänt inte heller önskvärt att införa en ny typ av straffprocessuellt
tvångsmedel vid sidan av de befintliga.
Jag föreslår därför den först nämnda lösningen, nämligen att be-
greppet kroppsbesiktning skall omfatta även undersökningar och
provtagningar.
I promemorian anges att det är angeläget att lagstiftningen inte låses
till undersökningsformer som är kända i dag. Någon remissinstans
har tvärtom hävdat att en sådan låsning bör göras. I likhet med vad
som sägs i promemorian föreslår jag att bestämmelsen om kroppsbe-
siktning utformas så att den inte knyter an endast till vissa under-
sökningsformer. Enligt min mening bör alltså alla typer av undersök-
ningar och provtagningar i brottsutredande syfte hänföras till be-
greppet kroppsbesiktning. Som jag strax kommer till innebär detta
givetvis inte att fältet är fritt fram för vilka undersökningar och
provtagningar som helst. Begränsningar måste finnas, vilket jag strax
45
skall redovisa, men dessa begränsningar bör inte utformas så att en- Prop. 1993/94:24
dast vissa typer av undersökningar och provtagningar faller under be-
greppet kroppsbesiktning. Av lagtexten bör alltså klart framgå att en
undersökning av kroppens produkter får göras och att provtagning då
får genomföras. Det är som jag redan har påpekat knappast möjligt
att i lagtexten räkna upp alla de undersökningsmetoder och provtag-
ningar som skulle kunna genomföras med stöd av stadgandet. Risken
skulle vara överhängande att en sådan reglering inte blev tillräckligt
följsam och effektiv. I det till Lagrådet remitterade förslaget föreslog
jag att med kroppsbesiktning skall avses "undersökning och provtag-
ning av människokroppens yttre och inre samt av dess produkter".
Lagrådet har beträffande detta uttalat följande. Definitionen synes
innebära att begreppet blir alltför vittomfattande. Även provtagningar
som inte görs från människokroppen torde sålunda komma att om-
fattas. Som exempel kan nämnas provtagningar av kroppsprodukter
som anträffas på en brottsplats. Undersökningar av kroppsprodukter
som görs utan samband med provtagning torde med den föreslagna
definitionen också komma att utgöra kroppsbesiktning. En sådan vid
omfattning av begreppet har såvitt framgår inte varit avsedd och kan
inte heller anses lämplig. Bestämmelsen bör därför formuleras om.
Lagrådet föreslår att begreppet ges följande definition. "Med
kroppsbesiktning avses undersökning av människokroppens yttre och
inre samt tagande av prov från människokroppen och undersökning
av sådana prov".
Jag är ense med Lagrådet. Avsikten är att begreppet kroppsbesikt-
ning skall omfatta såväl själva provtagningen som undersökningen av
de kroppsprodukter som åtkoms genom eller vid provtagningen. Hu-
ruvida kroppsprodukterna har lämnat kroppen på ett naturligt sätt,
exempelvis ett avföringsprov, eller genom ett ingrepp, exempelvis
genom blodprovstagning skall däremot inte ha någon betydelse. I
båda fallen skall undersökningen av kroppsprodukten omfattas av det
juridiska begreppet kroppsbesiktning. Däremot skall inte undersök-
ning av kroppsprodukter som påträffas utan samband med någon
provtagning omfattas av begreppet kroppsbesiktning. Jag föreslår där-
för att definitionen utformas i enlighet med Lagrådets förslag.
Menrekvisitet m.m.
Jag vill till att börja med framhålla att den föreslagna lösningen, som
innebär att alla former av undersökningar och provtagningar faller
under begreppet kroppsbesiktning, medför att de krav legalitetsprin-
cipen ställer väl tillgodoses. Skyddet för den enskilde är också väl
tillgodosett genom den numera i 28 kap. 3 a § RB, vartill 28 kap.
13 § RB hänvisar, lagfästa proportionalitetsprincipen. Även ända-
måls- och behovsprincipema innebär som jag tidigare har sagt (avsnitt
2.2) att den enskilde skyddas mot för långt gående ingrepp i hans
kroppsliga integritet. I detta sammanhang vill jag också betona att de
nu nämnda principerna skall beaktas vid all tvångsmedelsanvändning
46
och att de gör sig påminda med särskild styrka då olika former av in- Prop. 1993/94:24
gående kroppsbesiktning aktualiseras. Enligt min uppfattning är emel-
lertid inte detta skydd tillräckligt. Min uppfattning är att det är nöd-
vändigt med någon form av begränsning i rättegångsbalkens bestäm-
melse om kroppsbesiktning. I promemorian föreslås att det begrän-
sande rekvisitet "nämnvärt men" mönstras ut. Flera remissinstanser
har ställt sig tveksamma till det.
För närvarande gäller att annan undersökning inte får genomföras
vid en kroppsbesiktning om den inte kan ske utan nämnvärt men för
den undersökte. Som framgår av promemorian har denna begränsning
vållat en del problem i den praktiska tillämpningen. Osäkerheten har
därvid gällt hur begreppet "nämnvärt men" skall tolkas. I förarbetena
till rättegångsbalken (NJA II 1943 s. 374) har rekvisitet inte för-
klarats. Det är också oklart om rekvisitet tar sikte på undersöknings-
metoden som sådan, eller om det är undersökningen i det enskilda
fallet som avses. Rent språkligt är ordet "men" inte heller helt
entydigt. Det kan betyda, och betyder vanligtvis, framtida lidande i
form av fysisk eller psykisk ohälsa eller skada. Men det kan också
betyda lidande i form av övergående smärta eller obehag. För all
tvångsmedelsanvändning gäller att våld får användas, men bara i den
utsträckning det behövs. Den som utsätts för ett tvångsmedel skall
alltså inte åsamkas större obehag än nödvändigt. I förarbetena till
smittskyddslagen (se prop. 1988/89:82) uttalades att det är självklart
att den undersökningsmetod skall väljas som innebär minst obehag för
den undersökte och att frågan om vilka undersökningar och vilka
prov som skall göras respektive tas i en viss situation får avgöras från
fall till fall. Ingrepp som kan riskera den enskildes hälsa eller i övrigt
förorsaka annat än obetydligt men bör dock inte få förekomma. I
ärendet nämndes blodprov och avföringsprov som exempel på åtgär-
der som utgör endast obetydliga ingrepp. Vidare uttalades att prov-
tagning av saliv, urin, avföring och liknande kroppsutsöndringar,
liksom blodprov, utgör sådant som en patient rimligen måste tåla,
medan undersökningar och provtagningar som innebär större opera-
tiva ingrepp, t.ex. ryggmärgsprov och vissa vävnadsprov, inte bör få
utföras mot patientens vilja.
Motsvarande synpunkter kan enligt min mening i stort anläggas på
kroppsbesiktning med stöd av bestämmelserna i rättegångsbalken. Just
de tidigare angivna ändamåls-, behovs- och proportionalitetsprin-
cipema innebär att större operativa ingrepp överhuvudtaget inte kan
komma ifråga i samband med en kroppsbesiktning. Också andra min-
dre operativa ingrepp hindras i ett stort antal fall av nämnda prin-
ciper. Jag anser emellertid, som jag redan har sagt, att dessa prin-
ciper är otillräckliga som skydd för den enskilde, detta alldeles sär-
skilt mot bakgrund av mitt förslag om att undersökningar och prov-
tagningar skall få genomföras utan inskränkningar till vissa typer.
Även om det i sista hand alltid är den läkare som utför kroppsbesikt-
ningen, som avgör vilka ingrepp som skall få göras, bör den yttersta
47
gränsen för vilka undersökningar och provtagningar som får göras Prop. 1993/94:24
inom ramen för kroppsbesiktningsinstitutet framgå av rättegångs-
balken. En sådan begränsning bör enligt min mening knytas an till
vad tidigare sagts om "men" i betydelsen framtida lidande i form av
ohälsa eller skada. Kroppsbesiktning i form av undersökningar och
provtagningar skall således enligt mitt förslag aldrig få utföras så att
det finns risk för att den undersökte därigenom kan drabbas av fram-
tida ohälsa eller skada. Detta utesluter alla större operativa ingrepp
från området för kroppsbesiktning. Att en undersökning eller en
provtagning kan medföra övergående obehag eller besvär och föror-
saka kortvarig smärta är däremot något som inte i och för sig skall
få hindra genomförandet. Vad gäller den våldsanvändning som får fö-
rekomma för att en beslutad kroppsbesiktning skall kunna verkställas
finns regler i polislagen.
Medicinering
I promemorian föreslås att den misstänkte mot sin egen vilja skall
kunna medicineras om det påtagligt underlättar möjligheterna att ut-
föra en kroppsbesiktning och medicinska skäl inte föranleder annat.
I promemorian sägs att det i dag förekommer medicinering i vissa fall
och att det till skydd för den misstänkte och i klarläggande syfte bör
regleras i rättegångsbalken under vilka förutsättningar medicinering
skall få ske. Flera remissinstanser har påtalat att tvångsmedicinering
går utöver vad som kan anses vara tillåtet med hänsyn till det kropps-
liga integritetsskyddet i regeringsformen.
Det är ett mycket allvarligt ingrepp i den kroppsliga integriteten att
mot någons vilja utsätta honom för tvångsmedicinering. Det krävs
därför mycket starka skäl för att i rättegångsbalken införa en möj-
lighet till tvångsmedicinering. Vid en sådan bedömning måste enligt
min mening brottsbekämpande effektivitetshänsyn få träda tillbaka.
Den allmänna inställningen i svensk rätt till tvångsmässiga ingrepp
har länge varit återhållsam. Jag föreslår därför att det inte införs
någon möjlighet till tvångsmässig medicinering i samband med en
kroppsbesiktning enligt rättegångsbalken.
Som framgår av promemorian förekommer det emellertid i dag att
medicinering sker i vissa fall. Det kan vara nödvändigt för att en
undersökning överhuvudtaget skall kunna genomföras. Några remiss-
instanser anser att det krävs lagstöd även för medicinering grundad
på samtycke med hänsyn till att fråga är om en tvångsmedelsregle-
ring. Det är naturligt att den som skall kroppsbesiktigas erbjuds me-
dicinering om det är påkallat av medicinska skäl. Jag är emellertid på
det föreliggande beredningsunderlaget inte beredd att i rättegångs-
balken ge någon föreskrift om medicinering grundad på samtycke.
Frågor om samtycke i samband med tvångsmedelsanvändning utreds
av Polisrättsutredningen och jag vill avvakta utredningens resultat på
denna punkt.
48
2.4.4 Undersökningar av kvinnor och män
Mitt förslag: Reglerna om i vilken utsträckning män och kvinnor
kan utföra en kroppsvisitation eller en kroppsbesiktning på det
motsatta könet ändras inte på annat sätt än att det i rättegångs-
balken förs in en föreskrift om undersökning av föremål, t.ex. en
väska, som en kvinna har med sig. Sådana föremål skall få under-
sökas även av män.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att undersökning
av väskor, paket och liknande, liksom blodprovstagning och andra
mindre ingripande undersökningsåtgärder avseende kvinnor, skall
kunna utföras av såväl män som kvinnor.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslaget i prome-
morian utan erinran. Några remissinstanser påtalar inkonsekvensen
med att endast kvinnor har ett särskilt integritetsskydd.
Skälen för mitt förslag: Kroppsbesiktning och kroppsvisitation får
enligt gällande ordning utföras av läkare och legitimerade sjuk-
sköterskor. Vilket kön dessa tillhör saknar betydelse. Utöver sådan
sjukvårdspersonal föreskrivs att kroppsbesiktning och kroppsvisitation
av kvinna i huvudsak endast får utföras och bevittnas av kvinna.
Kroppsbesiktning och kroppsvisitation av män kan däremot utföras
och bevittnas av såväl män som kvinnor. I promemorian föreslås en
ändring av de regler som gäller för kroppsvisitation av kvinnor. Det
föreslås att undersökning av väskor, paket och liknande, liksom blod-
provstagning och andra mindre ingripande undersökningsåtgärder,
skall kunna utföras av såväl kvinnor som män. Remissinstanserna har
i allmänhet lämnat förslaget utan erinran. Några remissinstanser har
dock kritiserat den olikhet i behandlingen av kvinnor och män som
den gällande ordningen innebär genom att endast kvinnor tillförsäkras
ett särskilt integritetsskydd.
Enligt min mening finns det starka skäl som talar för att män bör
ha samma integritetsskydd som kvinnor. Jag har, som jag redovisat
i en av riksdagens frågestunder (se riksdagens protokoll 1992/93:20
s. 3 f.), också uttalat mig i den riktningen. Under ärendets beredning
har det emellertid kommit fram att en sådan ordning skulle medföra
en mängd praktiska problem, fram för allt inom polisväsendet, men
också inom kriminalvården och tullväsendet. Dessa praktiska problem
som i första hand gäller arbetsförhållandena och rekryteringen inom
polisen, kriminalvården och tullen måste man ta hänsyn till. Särskilt
strävandena mot ökad jämställdhet mellan kvinnor och män i arbets-
livet måste ges stor vikt. Här står man alltså inför en svår avvägning
mellan två viktiga intressen. Det gäller att tillgodose en viktig princip
om integritetsskydd. Å andra sidan måste man värna om verksamhe-
ter och personal med viktiga uppgifter inom rättsväsendet och inte
försämra det som har uppnåtts i fråga om jämställdhet mellan könen
4 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 24
Prop. 1993/94:24
49
inom dessa verksamheter. Jag är därför inte beredd att utan ytter- Prop. 1993/94:24
ligare beredningsunderlag förorda någon ändring av nuvarande regler
i detta hänseende. De ytterligare överväganden som behövs kan göras
inom ramen för Polisrättsutredningens arbete.
I promemorian föreslås en smärre ändring av de regler som gäller
för kroppsvisitation och kroppsbesiktning av kvinnor. Det föreslås att
undersökning av väskor, paket och liknande, liksom blodprovstagning
och andra mindre ingripande undersökningsåtgärder, skall kunna ut-
föras av såväl kvinnor som män. Det är fråga om undersökningar
som till sin natur kan sägas vara integritetskränkande endast i mindre
utsträckning. I vart fall kan integritetskränkningen inte sägas bli
större bara därför att åtgärden utförs eller bevittnas av någon av
motsatt kön. Redan enligt gällande ordning finns beträffande blod-
provstagning ett sådant undantag. Det finns också i vissa lagar,
exempelvis KvaL, regler som tillåter att män undersöker kvinnors
väskor och liknande. Behovet av sådana undantagsregler kvarstår. En
generell reglering i rättegångsbalken av undersökning av medhavda
föremål, t.ex. väskor, är också nödvändig för att uppnå en enhetlig
begreppsbildning. Innebörden bör vad gäller kroppsvisitation vara att
alla föremål som någon har med sig skall få undersökas av såväl
kvinnor som män. Allt som den som skall undersökas bär på sig om-
fattas däremot av huvudregeln. Det innebär alltså att väskor och
andra föremål som en kvinna har med sig får undersökas även av
män.
Däremot är jag inte beredd att nu gå fram med promemorians för-
slag såvitt gäller kroppsbesiktning i denna del.
2.4.5 Frågor om kvarhållande
Mitt förslag: En bestämmelse om att den som skall kroppsbesikti-
gas kan hållas kvar en kortare tid, införs i rättegångsbalken. Den
tid någon sålunda skall kunna hållas kvar föreslås begränsad till
sex timmar eller, då det finns synnerliga skäl, i tolv timmar. Nå-
gon motsvarande regel i samband med att en kroppsvisitation skall
genomföras föreslås inte.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås en regel om att den
som inte är anhållen skall få hållas kvar för provtagning i högst sex
timmar.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har efterlyst ett förtyd-
ligande av promemorians förslag i denna del, samt i något fall också
ifrågasatt om utformningen av regeln i promemorian verkligen ger
stöd för ett frihetsberövande. Andra instanser har också påtalat att
behovet av en regel om kvarhållande inte bara gäller vissa fall av
kroppsbesiktning, utan även ibland vid kroppsvisitation och dessutom
ibland då alkoholutandningsprov skall tas. I några fall har påpekats
50
att sex timmar kan vara en for kort tid för att syftet med regeln skall Prop. 1993/94:24
kunna uppnås. I detta sammanhang har erinrats om utformningen i
23 kap. 9 § RB av regeln om skyldigheten att stanna kvar för förhör.
Några har också påpekat att det är oklart från vilken tidpunkt sextim-
marsfristen skall beräknas.
Skälen för mitt förslag: I de flesta fall när kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning skall genomföras torde det inte vara nödvändigt med
ett kvarhållande under någon längre tid, utöver den tid själva under-
sökningen tar. I vissa fall kan dock förhållandena vara sådana att
ytterligare tid krävs för att erforderliga åtgärder skall hinna att vidtas.
I många fall torde andra regler, såsom de om anhållande och häktning
då vara tillämpliga. I ett mindre antal fall kan det dock finnas ett
behov av att en person stannar kvar för att en kroppsvisitation eller
en kroppsbesiktning skall kunna genomföras, trots att vederbörande
inte kan, eller bör, berövas friheten.
I promemorian föreslås en regel som tillåter att någon som skall
kroppsbesiktigas hålls kvar i sex timmar. Regeln föreslås dock inte
få generell tillämplighet, utan föreslås gälla endast då provtagning
skall genomföras inom ramen för en kroppsbesiktning. Remissinstan-
serna har i vissa fall ansett den föreslagna regeln vara för snäv och
i några fall har också påpekats att sex timmar ibland är för kort tid.
Bestämmelserna i 28 kap. 13 § RB och även i övrigt medicinska
och etiska skäl gör att det ibland då en kroppsbesiktning skall genom-
föras kan krävas längre transporter, tillgång till särskild utrustning
och särskilda läkare som gör att förfarandet drar ut på tiden. Även
själva undersökningen kan ibland vara tidskrävande. Jag anser att det
finns behov av en självständig regel om en skyldighet för den som
skall undersökas att stanna kvar i bestämmelsen om kroppsbesiktning,
även om den undersökte många gånger kan hållas kvar med stöd av
andra regler. Några skäl att begränsa skyldigheten till endast vissa
former av kroppsbesiktningar finns enligt min mening inte. Jag anser
att möjligheten skall stå öppen i alla de fall det finns ett beslut om
kroppsbesiktning. I det till Lagrådet remitterade förslaget föreslog jag
att en regel härom skulle utformas efter mönster från regeln i 23 kap.
9 § RB om skyldigheten att stanna kvar för förhör. Jag uttalade i an-
slutning till detta att det fanns anledning att påpeka att en regel
utformad på ett sådant sätt inte grundar någon rätt att frihetsberöva
den som skall undersökas. Bl.a. detta gjorde att jag kunde göra den
bedömningen att regeln inte kom i konflikt med artikel 5 i den
europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättig-
heterna och de grundläggande friheterna. Jag erinrade i det remittera-
de förslaget också om att det ofta torde vara så att andra regler,
exempelvis de om gripande och anhållande, kan tillåta frihetsbe-
rövanden i dessa fall.
Lagrådet, som inte har något att invända mot förslaget i sak,
förordar dock en annan utformning av regeln. Lagrådet uttalar att
regeln bör ges en positiv formulering och inte som i remissförslaget
51
utformas som en begränsning i en redan förutsatt befogenhet. Lag- Prop. 1993/94:24
rådet framhåller också att bestämmelsen bör utformas så att det
tydligare framgår att den misstänkte tvångsvis kan hållas kvar för
kroppsbesiktning under den angivna tiden. Lagrådet framhåller
vidare, i anslutning till mitt påpekande att den i lagrådsremissen
föreslagna regeln inte grundar någon rätt att frihetsberöva den som
skall undersökas, att bestämmelsen måste innebära att den misstänkte
med tvång kan hållas kvar i och för kroppsbesiktningen. Det ligger
enligt Lagrådets mening närmast till hands att språkligt beteckna den
begränsning av den misstänktes rörelsefrihet som blir följden som ett
frihetsberövande, om begränsningen inte är helt kortvarig. I två
nyligen meddelade domar (DB 416 och 417/1993) har Högsta dom-
stolen också konstaterat att - de närbesläktade - bestämmelserna i
23 kap. 8 och 9 §§ RB om hämtning till förhör och kvarstannande för
förhör "ger lagstöd för frihetsberövande". Lagrådet påpekar dock att
betydelsen av denna rubricering som Högsta domstolen har gjort är
begränsad och att slutsatsen att den misstänkte som skall kroppsbe-
siktigas skulle få placeras i arrestlokal inte kan dras. I de nämnda
domarna har Högsta domstolen beträffande dem som är skyldiga att
stanna kvar för förhör enligt 23 kap. 9 § RB uttalat att det i undan-
tagsfall kan vara försvarligt att den som skall höras placeras i arrest.
Lagrådet uttalar vidare att det är önsvärt att placeringsfrågan i båda
de aktuella fallen, alltså av den som skall kroppsbesiktigas respektive
av den som skall höras, lagregleras. I avvaktan på en sådan reglering
anser Lagrådet att de principer som gäller för placeringen av den som
kvarhålls för förhör bör tillämpas också i kroppsbesiktningsfallet.
Lagrådet konstaterar också att övervägande skäl talar för att den
föreslagna regeln inte kommer i konflikt med artikel 5 i den euro-
peiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna oavsett hur man enligt svenskt be-
traktelsesätt vill karaktärisera frihetsinskränkningen.
Jag instämmer i Lagrådets synpunkter i denna fråga. För egen del
vill jag framhålla att europadomstolen i anslutning till tillämpningen
av artikel 5 i europakonventionen har givit begreppet "frihetsberövan-
de" en viss kvalificerad betydelse. Den nu föreslagna regeln är inte
avsedd att utgöra ett stöd för en sådan åtgärd i konventionens me-
ning. (Angående innebörden av begreppet frihetsberövande, se Polis-
rättsutredningens delbetänkande [SOU 1993:60] Polisens rättsliga
befogenheter s. 69 ff.) Jag håller med om vad Lagrådet uttalar i
anslutning till de två domarna från Högsta domstolen, bl.a. att ett
kvarhållande även en kortare tid i språkligt hänseende är att beteckna
som ett frihetsberövande. Den antydda oklarheten i terminologin bör
dock inte skymma innebörden i mitt förslag, nämligen att det i
samband med en kroppsbesiktning skall vara möjligt att under en
kortare tid med användande av tvång hålla en misstänkt kvar för att
åtgärden skall kunna genomföras.
Några remissinstanser har påtalat att det också i samband med en
52
kroppsvisitation kan finnas behov av en självständig regel om Prop. 1993/94:24
kvarhållande av den som skall undersökas. Promemorian innehåller
inte något förslag härom. Jag anser att läget är något annorlunda i
dessa fall. Visserligen kan tänkas fall där det finns behov av att ha en
regel om att den som skall kroppsvisiteras kan hållas kvar en viss tid.
Behovet av en sådan regel bedömer jag emellertid inte som särskilt
stort. I dessa fall kan man i stället kräva att den avskildhet m.m. som
krävs enligt 28 kap. 13 § RB, går att ordna i omedelbar anslutning
till den plats där åtgärden aktualiseras. Jämfört med kroppsbesiktning
kan kraven på avskildhet för att genomföra en kroppsvisitation inte
heller sättas lika höga. Vid en kroppsvisitation krävs inte heller
deltagande eller närvaro av läkare eller motsvarande eller normalt
tillgång till särskild utrustning. Sammantaget kan behovet av en regel
om kvarhållande av den som skall kroppsvisiteras enligt min mening
inte sägas vara av det slaget att det med hänsyn till motstående
integritetshänsyn motiverar en särskild regel därom.
Vad gäller frågan om kvarhållande av den som skall lämna ett
alkoholutandningsprov, torde en sådan möjlighet följa av den av mig
föreslagna regeln i 28 kap. 12 § tredje stycket RB. I enlighet med
den av mig föreslagna definitionen av kroppsbesiktning, utgör ett
tagande av alkoholutandningsprov kroppsbesiktning. Någon särskild
regel i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov behövs därför
inte. I brist på sådan särskild reglering gäller den allmänna
regleringen i rättegångsbalken (se 28 kap. 15 § RB).
2.4.6 Undersökning av icke misstänkta personer
Min bedömning: Nu gällande regler om kroppsvisitation av andra
än misstänkta bör behållas. Detsamma gäller den nuvarande
regleringen som inte tillåter kroppsbesiktning av andra än
misstänkta.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med min bedömning.
Remissinstanserna: Några remissinstanser har påtalat det otill-
fredsställande med den nuvarande ordningen beträffande undersök-
ningar som utgör kroppsvisitation och kroppsbesiktning av andra än
misstänkta.
Skälen för min bedömning: Av 28 kap. 11 § andra stycket RB
framgår att kroppsvisitation får ske beträffande icke-misstänkta
personer under en viss, tämligen snäv, förutsättning; nämligen om
synnerlig anledning förekommer att visitationen kommer att ge po-
sitivt resultat. Kroppsbesiktning får överhuvudtaget inte ske beträffan-
de annan än den som är misstänkt. I promemorian föreslås ingen
ändring av denna ordning. Några remissinstanser framhåller att det
ibland finns behov av att använda kroppsliga tvångsmedel beträffande
andra än den misstänkte i större utsträckning än vad som tillåts i dag.
53
Det kan exempelvis gälla olika undersökningar på en målsägande i Prop. 1993/94:24
samband med vålds- eller sexualbrott.
När det gäller frågan om påtvingade kroppsliga ingrepp beträffande
målsägande sades uttryckligen i förarbetena till rättegångsbalken
(NJA II 1943 s. 373) att det inte var lämpligt att stadga någon skyl-
dighet för målsäganden att underkasta sig kroppsbesiktning. Detsam-
ma torde gälla andra icke-misstänkta. Även om det i vissa fall finns
ett befogat intresse från brottsutredande utgångspunkter att möjlighet
ges till att tvångsmässigt underkasta målsägande och kanske även
andra kroppsundersökningar av skilda slag, finns det enligt min me-
ning inte tillräckliga skäl att nu frångå vad som uttalades vid till-
komsten av rättegångsbalken. Jag föreslår därför inga ändringar av
reglerna i detta hänseende.
2.4.7 Regleringen inom kriminalvården m.m.
Mitt förslag: I lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och i
lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
skall det uttryckligen anges att en intagen får hållas avskild under
den tid som en kroppsbesiktning verkställs.
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag.
Remissinstanserna: Förslaget har i huvudsak tillstyrkts eller läm-
nats utan erinran. Från Kriminalvårdsstyrelsen påtalas behovet av att
utöka möjligheterna till att i vissa sammanhang genomföra kroppsvisi-
tationer.
Skälen för mitt förslag: Enligt nu gällande bestämmelser i KvaL
och i behandlingslagen finns möjlighet att under vissa förutsättningar
genomföra kroppsbesiktning i samband med intagning eller på redan
intagna. Det saknas emellertid regler om hur sådana kroppsbesikt-
ningar närmare skall genomföras. Genom mina nu framlagda förslag
till definition av begreppet kroppsbesiktning vinner man till vissa
delar klarhet härvidlag, eftersom definitionen i rättegångsbalken
gäller även annan lagstiftning, exempelvis KvaL och behandlings-
lagen. Det finns dock ett behov av att i dessa båda lagar uttryckligen
reglera frågan om möjligheten att hålla en intagen avskild under den
tid kroppsbesiktningen verkställs. Det kan vara frågan om förhållan-
devis långa tidsrymder, exempelvis vid genomförandet av ett avfö-
ringsprov och ibland även vid urinprov. För att sådana kroppsbesikt-
ningar skall kunna uppfylla kraven på effektivitet är det av största
vikt att den som skall kontrolleras kan hållas avskild från övriga
intagna och andra. Jag föreslår således att det i de båda lagarna
uttryckligen anges, att en intagen får hållas avskild under den tid ett
beslut om kroppsbesiktning verkställs. Vad gäller behandlingslagen
föreslås i promemorian att regeln placeras i 2 a §. Jag har emellertid
valt att placera regeln i 2 b §, eftersom denna paragraf även i övrigt
54
reglerar frågor om verkställighet.
Från någon remissinstans har efterfrågats en utvidgning av möjlig-
heterna att kroppsvisitera personer intagna på anstalt. I promemorian
har denna fråga inte behandlats och jag finner inte anledning att nu
föreslå några ändringar vad gäller detta.
2.4.8 Tullens möjligheter att ta urinprov
Prop. 1993/94:24
Mitt förslag: Tullen föreslås få möjlighet att genomföra urinprov-
stagningar om den som skall undersökas frivilligt medverkar till
detta under de förutsättningar som för närvarande gäller enligt
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling gäller för kroppsvi-
sitation och ytlig kroppsbesiktning.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak för-
slaget eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser avstyrker
förslaget. Motivet härför är huvudsakligen att frivillighet inte kan
berättiga en användning av tvångsmedel. Någon remissinstans påtalar
vikten av att regleringen utformas så att det tydligt framgår att det är
frågan om ett förfarande som bygger på frivillighet.
Skälen för mitt förslag: För närvarande har tullen möjlighet att
enligt varusmugglingslagen under vissa förutsättningar genomföra
kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning. Tullen saknar däremot
möjligheter att i dessa sammanhang genomföra kroppsbesiktningar
som går utöver vad som avses med ytlig kroppsbesiktning (se avsnitt
2.2.4). I stort sett all provtagning faller utanför begreppet ytlig
kroppsbesiktning. I promemorian beskrivs erfarenheterna från andra
länder av s.k. urintestapparater. Urintestapparatema fungerar så att
urinprovet placeras i apparaten, som ger utslag efter 90 sekunder. Ett
negativt utslag visar att personen inte har narkotika i kroppen, medan
ett positivt utslag visar att personen endera har narkotika förvarad i
kroppen eller nyligen har använt narkotika. För att få besked om det
positiva utslaget har berott på missbruk eller inte måste man ta ett
nytt prov inom några timmar. Visar det nya utslaget ett högre eller
ett lika högt värde som det föregående utslaget, har personen narko-
tika förvarad i kroppen. För en missbrukare sjunker värdet efter
några timmar. Enligt min uppfattning kan man alltså förhållandevis
rationellt och snabbt med urintestapparaternas hjälp få ett besked om
någon har narkotika förvarad i kroppen eller inte. Metoden är inte
helt säker, men ändå så pass bra att man på goda grunder kan göra
den bedömningen att metoden skulle vara ett värdefullt tillskott till
tullens möjligheter att bekämpa narkotikasmugglingen (se ang. till-
förlitligheten SOU 1991:45 s. 270-273). Urintestapparater kan med
stöd av de regler om kroppsbesiktning som finns i rättegångsbalken
och inom kriminalvårdslagstiftningen användas i den brottsutredande
55
verksamheten. Tullen har däremot ingen möjlighet att med stöd av Prop. 1993/94:24
varusmugglingslagen använda urintestapparatema, eftersom den lagen
inte tillåter att urinprov tas. Lagen tillåter som jag redan har påpekat
endast ytlig kroppsbesiktning. Tagande av urinprov är att betrakta
som kroppsbesiktning i enlighet med den definition av detta begrepp
som jag tidigare har redovisat (avsnitt 2.4.3). I promemorian har
föreslagits att tullen skall få möjlighet att med stöd av varusmugg-
lingslagen ta urinprov. Förfarandet föreslås förutsätta frivillighet.
Flera remissinstanser redovisar invändningar mot förslaget. Bl.a. an-
förs att det av principiella skäl inte bör införas en tvångsmedelsregel
som bygger på frivillighet. Det påpekas också att den föreslagna
utformningen gör att frivilligheten endast är formell, eftersom en
"vägran" enligt promemorian skall kunna få en viss presumtionsver-
kan, dvs. om en person inte medverkar till att ett urinprov får tas kan
detta i sig anses utgöra skäl för misstanke om narkotikasmuggling.
Slutligen påtalas också att promemorians förslag innebär att urinprov
kan tas redan vid en mycket låg grad av misstankar, vilket ökar
risken för att helt oskyldiga personer kan komma att utsättas för
urinprovstagning.
Enligt min mening krävs det att tullen ges rationella möjligheter att
upptäcka smugglingsförsök för att man kraftfullt skall kunna mot-
verka narkotikasmugglingen. Som tidigare nämnts är det inte ovanligt
att smuggling av narkotika sker av s.k. sväljare. Ett sätt att upptäcka
sådana personer är att analysera urinprov. Effektivitetsskäl talar så-
ledes för att tullen skall ges möjligheten att ta urinprov i dessa sam-
manhang för att kunna göra en första sållning av misstänkta smuggla-
re. Visar ett test positivt utslag träder de vanliga tvångsmedels-
reglema in, dvs. ledningen av förundersökningen tas vanligtvis över
av åklagaren enligt bestämmelserna i 13 § varusmugglingslagen.
Vägrar den anmodade att medverka, får i stället prövas om förutsätt-
ningarna är uppfyllda för att använda andra tvångsmedel såsom gri-
pande, anhållande eller beslut om kroppsbesiktning. Denna prövning
ankommer också på åklagare att göra.
Integritetsfrågoma gör sig dock starkt påminda, särskilt som det
med nuvarande ordning inte krävs särskilt hög grad av misstanke för
att tvångsåtgärderna kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning skall
kunna komma ifråga. Vid den avvägning som måste göras har jag lik-
väl stannat för att föreslå att tullen skall ges möjlighet att genomföra
urinprovskontroll i sållningssyfte. För att regeln överhuvudtaget skall
få någon självständig betydelse bör urinprov kunna tas under de för-
utsättningar som i dag gäller för genomförande av kroppsvisitation
och ytlig kroppsbesiktning, nämligen att det finns anledning anta att
någon har på sig smuggelgods. Om man skulle kräva strängare förut-
sättningar - exempelvis att vederbörande är skäligen misstänkt -
skulle en sådan reglering vid sidan av rättegångsbalkens regler inte
få någon större självständig betydelse.
I det till Lagrådet remitterade förslaget betonade jag att be-
56
stämmelsema bör utformas så att det otvetydigt framgår att det är Prop. 1993/94:24
fråga om ett förfarande som förutsätter medverkan av den som skall
undersökas och att tullen inte skall kunna genomdriva en under-
sökning med tvång. Jag framhöll vidare att tullen inte bör ha
möjlighet att hålla kvar den som vägrar att medverka, bl.a. med
hänsyn till den relativt låga grad av misstanke som föreslås vara
tillräcklig för att urinprovstagning skall kunna ske.
Lagrådet har i princip inte haft något att invända mot att det införs
en rätt för tullen att ta urinprov som bygger på frivillig medverkan
från den anmodades sida. Lagrådet framhåller dock att man bör vara
försiktig när det gäller att dra slutsatser av att en person vägrar
medverka till urinprovstagning och att en vägran knappast kan få
någon nämnvärd presumtionsverkan. Lagrådet har vidare haft syn-
punkter på utformningen av regeln om urinprovstagning, bl.a. inne-
bärande att det remitterade förslaget inte tillräckligt klart ger uttryck
för den frivillighet som avses.
Jag ansluter mig till Lagrådets synpunkter i denna del. Regeln bör
därför utformas i enlighet med Lagrådets förslag. Detta innebär att
tullen ges en möjlighet att ta urinprov i sållningssyfte vid en relativt
låg grad av misstankar. Förfarandet bör vara frivilligt så till vida att
ingen skall kunna hållas kvar mot sin vilja för att lämna urinprov.
Den nya regleringen bör så snart den har varit i kraft en tid bli
föremål för en utvärdering.
2.4.9 Lagändringar i övrigt
Mitt förslag: Ändringar föreslås i de lagregler där det jämte
kroppsvisitation anges att det finns en undersökningsrätt av väskor
m.m. En följdändring föreslås också i 27 kap. 4 § RB, så att det
framgår att föremål som påträffas vid en kroppsbesiktning skall
kunna tas i beslag.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag, med un-
dantag av att det i promemorian inte föreslås någon ändring av
27 kap. 4 § RB.
Remissinstanserna: Några remissinstanser förordar att hänvisningar
görs till rättegångsbalken i samtliga de fall begreppen kroppsvisitation
respektive kroppsbesiktning förekommer i andra författningar. En re-
missinstans påtalar behov av en följdändring i 27 kap. 4 § RB. En
annan remissinstans anser att promemorians förslag till ändring i 63 §
tullagen är onödig.
Skälen för mitt förslag: De föreslagna ändringarna i 28 kap. 11
och 12 §§ RB aktualiserar också frågan om ändringar i annan lagstift-
ning där begreppen kroppsvisitation respektive kroppsbesiktning före-
kommer. Rent allmänt anser jag det vara av stort värde att åstadkom-
ma en enhetlighet vad gäller begreppsbildningen. Detta är i själva
57
verket en av utgångspunkterna i detta lagstiftningsärende. Med de av Prop. 1993/94:24
mig föreslagna definitionerna av kroppsvisitation och kroppsbesikt-
ning åstadkommer man också - jämfört med i dag - en avsevärt högre
grad av överensstämmelse och konsekvens i begreppsbildningen.
Den lagstiftning där begreppen kroppsvisitation och kroppsbesikt-
ning förekommer har redovisats i promemorian. Där diskuteras i vil-
ken utsträckning ändringar bör ske i dessa olika lagar. Slutsatsen i
promemorian är att ändringar endast bör göras i de lagar där de före-
slagna ändringarna i rättegångsbalken gör det absolut nödvändigt.
Några remissinstanser har förordat att ändringar görs i betydligt
större utsträckning. Som ett alternativ till promemorians förslag har
framförts att hänvisningar till rättegångsbalken bör göras i all annan
lagstiftning där begreppen kroppsvisitation och kroppsbesiktning före-
kommer.
Av skäl som jag skall redovisa i det följande ansluter jag mig till
promemorians förslag. Rent allmänt vill jag säga att syftena med
tvångsmedelsregleringen inte alltid är desamma i den övriga lagstift-
ning där begreppen förekommer. Den övriga lagstiftningen spänner
dessutom över ett brett område. De skilda lagarna har också till-
kommit vid vitt skilda tidpunkter och uppvisar inbördes inte obetyd-
liga skillnader vad gäller lagstiftningstekniken. Allt detta bidrar till
att en viss försiktighet bör iakttagas beträffande ändringar i de olika
lagarna. Som jag redan har påpekat intar rättegångsbalken en ställ-
ning av baslag även utan uttryckliga hänvisningar i annan lagstiftning,
vilket också är känt av dem som tillämpar regler om kroppsvisitation
och kroppsbesiktning. Även detta bidrar enligt min mening till att det
rent generellt inte behövs några hänvisningar till rättegångsbalken.
Jag föreslår i stället att ändringar i annan lagstiftning endast skall
göras i de fall där det är nödvändigt. I övrigt bör lagändringar und-
vikas. Med detta ställningstagande som utgångspunkt skall jag nu re-
dovisa i vilka lagar ändring bör göras och i vilka lagar ändringar inte
är nödvändiga.
Kroppsvisitation
Beträffande kroppsvisitation kan konstateras att avsikten med den av
mig föreslagna regleringen i 28 kap. 11 § RB är att klargöra vilka
åtgärder som ryms inom begreppet kroppsvisitation och som således
får vidtas med stöd av bestämmelsen. Den föreslagna definitionen in-
nefattar inte bara undersökning av någons kläder, utan också under-
sökning av föremål i övrigt som någon har med sig. Det föreslås där-
vid inte ha någon betydelse om det medhavda föremålet är låst, stängt
utan att vara låst, eller öppet. Beträffande lagregler där begreppet
kroppsvisitation förekommer utan att det därjämte finns särskilda
regler om att väskor och dylikt får undersökas uppkommer frågan
om man här skall hänvisa till rättegångsbalken för att markera att
rättegångsbalken intar ställningen av baslag beträffande tvångsmedels-
begreppen.
58
I viss lagstiftning finns redan sådan direkt hänvisning till rätte- Prop. 1993/94:24
gångsbalken. Sådan finns i 17 § lagen (1964:167) med särskilda be-
stämmelser om unga lagöverträdare och 19 § lagen (1991:572) om
särskild kontroll av vissa utlänningar. I dessa fall finns därför inte
något behov av lagändring i nu aktuellt hänseende.
I annan lagstiftning finns regler om kroppsvisitation som också
saknar kompletterande bestämmelser om undersökning av väskor
m.m., men där direkt hänvisning till rättegångsbalken saknas. Jag
syftar då på 52 a § KvaL, 2 § behandlingslagen, 7 och 8 §§ lagen
(1979:1088) om gränsövervakningen i krig m.m., 19 § varusmugg-
lingslagen, 32 § LVM, 46 § smittskyddslagen, 17 § LVU, 2 kap. 7 §
lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering och 23 § lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. I dessa fall finns det givetvis
goda skäl att ifrågasätta om inte bestämmelserna borde förses med en
uttrycklig hänvisning till rättegångsbalkens regler om kroppsvisi-
tation. Någon sådan hänvisning är emellertid inte nödvändig och bör
därför i enlighet med vad jag nyss har sagt inte göras.
I vissa lagar kompletteras bestämmelserna om kroppsvisitation med
bestämmelser som uttryckligen tillåter undersökning av väskor och
annan medförd egendom eller egendom i övrigt. De skilda lagregler-
na kan uppvisa vissa inbördes skillnader. De lagregler som åsyftas är
3 § lagen (1970:926) om särskild kontroll på flygplats, 5 § lagen
(1981:1064) om säkerhetskontroll vid domstolsförhandling, 3 § lagen
(1985:12) om kontroll av berusningsmedel på sjukhus, 45 § lagen
(1986:644) om disciplinförseelser för krigsmän, m.m., 74 § tullagen,
5 § lagen (1988:144) om säkerhetskontroll vid sammanträde med
riksdagens kammare och utskott och 5 kap. 2 § utlänningslagen
(1989:529). Undersökningsrätten beträffande väskor m.m. i dessa
regler skulle kunna sägas bli överflödig, när den föreslagna defini-
tionen kommer att flyta in i rättegångsbalken. I de nu nämnda regler-
na är emellertid undersökningsrätten i några fall vidare än som följer
av den föreslagna definitionen och i andra fall är den preciserad på
ett visst speciellt sätt. Det kan vara frågan om en rätt att undersöka
egendom som sänts till någon, skåp som disponeras av någon m.m.
Av detta skäl bör dessa regler bibehållas oförändrade.
Lagrådet har efterlyst en längre gående strävan efter enhetlighet och
ifrågasatt om inte begreppet kroppsvisitation utan några tillägg kan
användas också i samtliga de lagar i vilka bestämmelserna om
kroppsvisitation nu kompletteras med bestämmelser som uttryckligen
tillåter undersökning av väskor och annan medförd egendom eller
egendom i övrigt.
Jag kan instämma i Lagrådets synpunkt att värdet av en enhetlig
reglering i sig kan vara stort. Av de skäl som jag redan har redovisat
är jag emellertid för närvarande inte beredd att föreslå några
ändringar i de nyss nämnda bestämmelserna. Det fordrar nämligen
överväganden av andra slag än vad som har gjorts i detta ärende. På
sikt bör man givetvis verka för att fullfölja strävandena efter en-
59
hetlighet på området. Prop. 1993/94:24
I vissa andra lagar finns regler där den kompletterande undersök-
ningsrätten helt motsvarar den av mig föreslagna definitionen i
rättegångsbalken. Det gäller 29 § KvaL, 19 § polislagen, 10-12 §§
lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.
och även 63 § tullagen. I dessa lagar kommer alltså en komplettering
med en rätt att undersöka väskor m.m. att bli helt överflödig, efter-
som en sådan undersökningsrätt ju faller under definitionen av
kroppsvisitation. Dessa lagar bör därför ändras.
Kroppsbesiktning
Beträffande kroppsbesiktning kan konstateras att avsikten med den av
mig föreslagna definitionen av kroppsbesiktning i rättegångsbalken är
att klargöra vilka åtgärder som får företas med stöd av en bestämmel-
se om kroppsbesiktning. Det är alltså inte fråga om att utvidga till-
lämpningsområdet. Fråga är i vilken utsträckning justeringar i sådan
annan lagstiftning, som innehåller bestämmelser om kroppsbesiktning,
behöver göras för att markera att bestämmelsernas innebörd skall va-
ra densamma som i rättegångsbalken.
När det gäller sådana lagar som innehåller särskilda bestämmelser
om ytlig kroppsbesiktning är det knappast nödvändigt att ändra dessa,
eftersom den föreslagna bestämmelsen om kroppsbesiktning i rätte-
gångsbalken inte alls påverkar bestämmelserna om ytlig kroppsbesikt-
ning. Det finns inga sakliga skäl att nu utvidga möjligheterna till
kroppsbesiktning i de fall där det endast tillåts ytlig sådan. Den av
mig föreslagna bestämmelsen i rättegångsbalken innebär endast att det
direkt av lagtexten framgår att det finns olika former av kroppsbesikt-
ning. Som jag tidigare framhållit (avsnitt 2.4.1) är det inget som
hindrar att begreppet ytlig kroppsbesiktning används i annan lagstift-
ning, trots att jag inte har föreslagit någon enhetlig definition av detta
begrepp. Ytlig kroppsbesiktning är alltså endast en av flera former av
undersökningar som ryms under begreppet kroppsbesiktning. Anser
man det i vissa fall vara tillräckligt med regler om mindre ingripande
åtgärder skall man givetvis låta sig nöjas med det. Jag föreslår därför
inga ändringar i dessa lagar. Jag anser, av skäl som jag tidigare har
redovisat, det inte heller vara nödvändigt med någon hänvisning till
rättegångsbalken, där det för övrigt inte heller föreslås någon enhetlig
definition av begreppet ytlig kroppsbesiktning. De lagar där det så-
lunda inte behövs någon ändring i detta hänseende är 29 § KvaL, 3 §
lagen (1985:12) om kontroll av berusningsmedel på sjukhus, 19 § va-
rusmugglingslagen, 32 § LVM, 46 § smittskyddslagen (1988:1472),
17 § LVU, 13 § lagen (1990:749) om valutareglering och 23 § lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.
I vissa andra lagar som innehåller särskilda bestämmelser om
kroppsbesiktning finns redan en direkt hänvisning till rättegångs-
balkens bestämmelser om kroppsbesiktning. Därför behöver inte nå-
gon ändring nu göras i dessa lagar. De lagar som innehåller sådana
60
direkta hänvisningar är 10 § polislagen, 2 § lagen (1988:1473) om Prop. 1993/94:24
undersökning beträffande HIV-smitta i brottmål och 19 § lagen
(1991:572) om särskild kontroll av vissa utlänningar.
Slutligen finns i ett antal lagar bestämmelser om kroppsbesiktning
som saknar en direkt hänvisning till rättegångsbalken. Dessa bestäm-
melser är 52 b § KvaL, 2 a § behandlingslagen och 7-8 §§ lagen
(1979:1088) om gränsövervakningen i krig, m.m. Av skäl som jag
redan har redovisat föreslår jag att det i dessa lagar inte görs några
hänvisningar till rättegångsbalken.
Angående 27 kap. 4 § RB
I 27 kap. 4 § RB stadgas att den som verkställer häktning, husrann-
sakan eller kroppsvisitation får lägga beslag på de föremål som då på-
träffas. Av regeln framgår alltså inte att föremål påträffade genom
kroppsbesiktning får tas i beslag. Som jag tidigare har sagt (avsnitt
2.1) förekommer det att man påträffar narkotika vid kroppsbesikt-
ningar. I promemorian har inte föreslagits att några ändringar i
27 kap. 4 § RB görs. En remissinstans har dock anmärkt att ett så-
dant tillägg bör göras, så att det där framgår att även föremål åt-
komna genom kroppsbesiktning skall kunna tas i beslag. Narkotika
som påträffats vid en kroppsbesiktning kan givetvis tas i beslag med
stöd av andra regler. Även om så kan ske, bör det enligt min mening
av 27 kap. 4 § RB för tydlighetens skull framgå att beslag kan ske av
föremål som påträffats vid en kroppsbesiktning.
2.4.10 Kroppsvisitation för att söka efter klotterutrustning m.m.
Min bedömning: Något behov av att lagstifta särskilt om tvångs-
medelsåtgärder för att söka efter klotterutrustning finns inte.
Promemorians bedömning: Promemorians bedömning överens-
stämmer med min.
Remissinstanserna: Remissinstanserna delar i huvudsak prome-
morians bedömning.
Skälen för min bedömning: För att komma till rätta med vanda-
lisering i form av klotter och liknande skadegörelse föreslog
regeringen i en proposition (prop. 1987/88:143) om ändring i brotts-
balken m.m. en bestämmelse om förverkande av föremål som kan an-
vändas som hjälpmedel vid bl.a. skadegörelse. Vidare föreslogs en
regel om kroppsvisitation i polislagen, enligt vilken polisen under
vissa förutsättningar skulle ges rätt att söka efter sådana föremål.
Riksdagens beslut i ärendet (bet. 1988/89: JuUl 3, rskr.
1988/89:145) innebar bifall till propositionens förslag om en för-
verkanderegel, medan förslaget om kroppsvisitation genom ändring
i polislagen avslogs med hänvisning till det starka skydd som bör fin-
nas för den kroppsliga integriteten. Utskottet uttalade emellertid att
61
det inte var övertygat om att möjligheterna var uttömda att åstadkom-
ma en lagstiftning som å ena sidan erbjuder effektiva medel att ta
hand om sprayburkar och annan utrustning för klotter och som å
andra sidan inte skulle innebära en alltför långtgående kränkning av
den kroppsliga integriteten.
I promemorian behandlas reglerna om kroppsvisitation i olika lagar
mot bakgrund av bl.a. klotterproblematiken. Där konstateras samman-
fattningsvis att det inte är realistiskt eller ändamålenligt med en
särlösning beträffande kroppsvisitation för just klotterutrustning och
liknande. I promemorian sägs därför att det är tveksamt om man bör
gå vidare med ärendet. I det stora hela delas denna uppfattning av de
remissinstanser som har yttrat sig i denna del. Jag gör samma bedöm-
ning. Jag föreslår därför inte någon särskild lagstiftning i dessa
hänseenden. Jag kan också tillägga att de förslag jag här tidigare har
fört fram som berör det juridiska begreppet kroppsvisitation givetvis
är tillämpliga även vid eftersökande av klotterutrustning och liknande.
Prop. 1993/94:24
Frågan om behandlingen av personer som har dömts till fängelse är
en viktig fråga inom kriminalpolitiken sedan en lång tid tillbaka.
Behandlingen av häktade och anhållna har däremot inte tilldragit sig
samma intresse. Visserligen reviderades lagstiftningen i samband med
1974 års kriminal vårdsreform, men den innebar inte att behandlingen
i häkte förändrades i så stor utsträckning som var fallet när det gäller
behandlingen i fängelse. Vad detta beror på är inte så svårt att för-
stå. Anhållande och häktning är straffprocessuella tvångsmedel och
syftet med frihetsberövandet är i första hand att säkerställa förunder-
sökningen och rättegången. Frihetsberövandet är således egentligen
inte det primära utan en effekt av intresset att genomföra ett rättsligt
förfarande. I skilda sammanhang, bl.a. i anslutning till svenska inter-
nationella åtaganden, har emellertid behandlingen av häktade och an-
hållna uppmärksammats. Detta har varit utgångspunkten för det upp-
drag dåvarande justitieministern (Laila Freivalds) den 24 september
1990 gav f.d. justitieombudsmannen Anders Wigelius och som han
redovisar i rapporten (Ds 1992:8) Häktades gemensamhet och kon-
takter med omvärlden.
I rapporten konstateras att de svenska reglerna för behandlingen av
häktade i stort sett är väl avvägda med hänsyn till de olika intressen
som gör sig gällande. Enligt Wigelius är det häkteslokalema som ut-
gör det största hindret för en ökad gemensamhet och vidgad kontakt
med omvärlden. Han framhåller emellertid att andelen häktade med
inskränkningar av sina kontakter med omgivningen har en avgörande
62
betydelse för vilken verksamhet som kan bedrivas vid ett häkte. Ju Prop. 1993/94:24
större denna andel är desto mer tid måste personalen avsätta för att
öppna och stänga dörrar for toalettbesök och liknande samt föra de
häktade till promenadgård och till polisförhör m.m. I Sverige är
förhållandevis många häktade underkastade inskränkningar i sina kon-
takter med omgivningen. Detta medför också att häktade utan sådana
inskränkningar och andra intagna på häktet blir isolerade i större
utsträckning än vad som är nödvändigt för deras del, beroende på att
personalen inte har tid för dem. Kan andelen häktade med inskränk-
ningar minskas skulle, enligt rapporten, personalen i större utsträck-
ning kunna ägna tid åt att aktivera de intagna och skapa kontakter för
dem med omvärlden.
I rapporten redovisas två undersökningar som har utförts av Riks-
åklagaren och Kriminalvårdsstyrelsen. Enligt rapporten är det inte
möjligt att med utgångspunkt från dessa enkäter dra några säkra slut-
satser om hur motiverade inskränkningarna i detalj har varit eller om
eventuella variationer i restriktionsnivån mellan olika åklagare eller
olika åklagardistrikt.
I rapporten konstateras att länderna i Europa har starkt varierande
regler för behandlingen av häktade. I rapporten påpekas att det i de
flesta europeiska länder är domstol som beslutar om den häktade skall
få hållas isolerad. Intresset av att närma det svenska rättssystemet till
vad som gäller i jämförbara länder, bl.a. när det gäller rätten till
domstolsprövning av vissa myndighetsbeslut, talar enligt rapporten,
för att beslut om inskränkningar för de intagna vad gäller kontakter
med omgivningen under häktningstiden på grund av kollusionsfara
bör fattas av domstol i samband med beslut om häktning.
Enligt rapporten uppfyller Sverige sina internationella förpliktelser
när det gäller häktades möjligheter till gemensamhet och kontakter
med omvärlden. I det sammanhanget bör det nämnas att Europarådets
kommitté till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning besökte Sverige i maj 1991. Kommittén
besökte då bl.a. Kronobergshäktet och riksanstalterna Kumla och
Hinseberg. Efter besöket avgav kommittén en rapport. En av de frå-
gor som behandlas i rapporten gäller beslut om restriktioner för
häktade. Kommittén rekommenderar bl.a. att restriktioner bör be-
gränsas till ett minimum. De bör också enligt kommittén regelbundet
omprövas och de bör kunna bli föremål för överklagande till en obe-
roende instans.
Regler om behandlingen av häktade finns i behandlingslagen och
behandlingsförordningen (1976:376). Bestämmelserna om häktade har
enligt 17 § behandlingslagen motsvarande tillämpning på bl.a. den
som har anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott.
Enligt uttalanden i prop. 1975/76:90 ger bestämmelserna i behand-
63
lingslagen och behandlingsförordningen uttryck för strävanden att på Prop. 1993/94:24
olika sätt underlätta situationen för de personer som har berövats
friheten. De överväganden som ligger till grund för häktning och
andra jämförliga frihetsberövanden leder emellertid till att betydande
inskränkningar ibland måste göras i det intagnas möjligheter att ha
kontakter med omgivningen. I detta avseende kan alltså de intagnas
intressen vara uppenbart oförenliga med de intressen som åklagaren
företräder. Bestämmelserna syftar till att lösa denna intressemot-
sättning i en anda som är positiv för de intagna.
Av 1 § behandlingslagen framgår bl.a. att den som är häktad inte
får underkastas mera omfattande inskränkningar i sin frihet än som
påkallas av ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet. En
häktad skall vidare behandlas så att skadliga följder av frihetsbe-
rövandet motverkas.
Den myndighet (häkte, polismyndighet eller rättspsykiatrisk klinik)
som svarar för förvaringslokalen avgör frågor angående behandlingen
av den intagne, t.ex. frågor om kontakter med anhöriga och gemen-
samhet med övriga intagna. Av 16 § behandlingsförordningen fram-
går bl.a. att dessa myndigheters beslutanderätt kan begränsas genom
läkares anvisningar eller åklagares beslut. Enligt 16 § behandlings-
lagen är det åklagare eller förundersökningsledare som avgör om den
intagne skall få vistas tillsammans med andra, ta emot brev eller
besök, tala i telefon, läsa tidningar eller om andra inskränkningar
skall gälla för den intagnes kontakter med omgivningen. Dessa av-
göranden görs mot bakgrund av risken för kollusionsfara (se 16 §
behandlingslagen). Enligt uttalanden i förarbetena till behand-
lingslagen skall åklagaren vid sin prövning av om inskränkningar
skall åläggas den intagne vad gäller hans kontakter med omgivningen
i princip utgå ifrån om domstolen i sitt häktningsbeslut har funnit att
det föreligger kollusionsfara. Det kan dock inträffa att det under
brottsutredningens gång framkommer nya omständigheter som gör att
en åklagare har anledning att fatta beslut om inskränkningar, trots att
domstolen i sitt häktningsbeslut inte funnit att kollusionsfara
föreligger (prop. 1975/76:90 s. 54, jfr JO:s ämbetsberättelse 1978/79
s. 40 och RÅ:s cirkulär C 87 samt jfr också prop. 1986/87:112
s. 63). Det finns således en tydlig koppling mellan domstolens ställ-
ningstagande att kollusionsfara föreligger och åklagarens beslut om
inskränkningar.
Det är alltså i första hand åklagaren som avgör vilka kontakter den
intagne skall få ha med omgivningen. Den myndighet som svarar för
förvaringen av den intagne skall hållas underrättad om åklagarens
beslut i dessa hänseenden. I den mån åklagaren inte har beslutat om
inskränkningar är det häktesföreståndaren som i andra hand beslutar
om den intagnes kontakter med omgivningen.
Åklagarens beslut om inskränkningar kan inte överklagas till dom-
stol. Den intagne kan dock vända sig till överordnad åklagare, som
inom ramen för sin tillsynsfunktion kan överpröva och ändra beslut
64
om inskränkningar vad gäller den intagnes kontakter med omgiv- Prop. 1993/94:24
ningen. Har en häktesföreståndare beslutat om inskränkningar för en
häktad av ordnings- eller säkerhetsskäl kan den häktade överklaga
detta beslut till Kriminalvårdsstyrelsen och därefter till Kammarrätten
i Jönköping och eventuellt vidare till Regeringsrätten. Domstolsutred-
ningen föreslår i sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna inför
2000-talet Arbetsuppgifter och förfaranderegler, att den första dom-
stolsprövningen skall ske i länsrätt i stället för kammarrätt (a be-
tänkande s. 371). Förslaget bereds för närvarande inom Justitiede-
partementet.
Det är domstol som beslutar om häktning enligt reglerna i 24 kap.
RB. Om åtal inte har väckts förutsätter ett beslut om häktning att en
sådan åtgärd har begärts av åklagare. I korthet innebär dessa regler
att den som på sannolika skäl är misstänkt för brott, eller i vissa fall
endast är skäligen misstänkt för brott, för vilket är stadgat fängelse
ett år eller mer, får häktas om det föreligger flyktfara, kollusionsfara
eller recidivfara. Med flyktfara avses att det föreligger risk lör att
vederbörande undandrar sig lagföring eller straff. Kollusionsfara in-
nebär att det finns risk för att den misstänkte undanröjer bevis eller
på annat sätt försvårar brottsutredningen. Recidivfara, slutligen,
innebär att det finns risk för att den misstänkte fortsätter med sin
brottsliga verksamhet. Vid viss grövre brottslighet finns en presum-
tionsregel som säger att häktning skall ske om det inte är uppenbart
att skäl därtill saknas (ibland något oegentligt kallat för "obligatorisk"
häktning). Det finns också viss möjlighet att häkta någon oberoende
av brottets beskaffenhet bl.a. om vederbörande saknar känt hemvist.
Häktning kan i vissa fall enligt 24 kap. 3 § RB också ske vid en lägre
grad av misstanke. Samma grundförutsättningar som gäller för häkt-
ning gäller också för frihetsberövanden på de båda lägre nivåerna,
anhållande och gripande. Regelsystemet innehåller sedan ett stort
antal tidsfrister i de olika fallen. Häktning beslutas alltså av domstol,
medan anhållande beslutas av åklagare. Gripande beslutas av åkla-
gare, förundersökningsledare eller oftast av enskild polisman. När
tingsrätten häktar någon skall i beslutet anges vilken eller vilka av de
särskilda häktningsgrundema (flyktfara, recidivfara eller kollu-
sionsfara) som enligt tingsrätten är för handen. Tingsrätten har därvid
inte någon möjlighet att i sitt beslut ange en särskild häktningsgrund,
som åklagaren inte har åberopat i sin häktningsframställan.
För det fall tingsrätten i sitt beslut har funnit att kollusionsfara är
för handen öppnas som jag nyss redovisade möjligheterna för åklaga-
ren att i sin tur besluta om inskränkningar för den häktade vad gäller
hans kontakter med omgivningen. Tingsrättens häktningsbeslut kan
överklagas till hovrätten. Hovrätten överprövar därvid frågan om
vederbörande skall vara häktad eller inte. I samband därmed prövas
givetvis de särskilda häktningsgrundema. En person som har häktats
av tingsrätten kan emellertid inte överklaga enbart tingsrättens
ställningstagande att kollusionsfara föreligger. Han måste i sitt
5 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 24
65
överklagande till hovrätten begära att bli försatt på fri fot. Som grund Prop. 1993/94:24
för en sådan begäran kan han då åberopa att kollusionsfara (eller
någon annan särskild häktningsgrund) inte är för handen. Men hov-
rätten saknar möjlighet att uttala sig om de särskilda häktnings-
grundema, om inte själva frihetsberövandet som sådant har över-
klagats.
Det finns alltså ett mycket klart och tydligt samband mellan den
särskilda häktningsgrunden kollusionsfara och åklagarens möjligheter
att ålägga den häktade inskränkningar av olika slag i häktet. Förutom
möjligheten att vända sig till en överordnad åklagare har den häktade
inga möjligheter att angripa ett beslut om inskränkningar. Möjlighet
att få enbart frågor om inskränkningar beslutade av åklagare prövade
av domstol saknas helt. En sådan möjlighet finns endast indirekt, i
samband med att domstolen prövar en häktningsfråga.
Med det system för meddelande av inskränkningar som gäller i dag,
finns det - enligt rapporten - en viss risk för slentrian när det gäller
att pröva om kollusionsrisk föreligger, eftersom domstolen inte be-
höver fatta beslut om inskränkningar. I rapporten föreslås därför att
rätten, då den fattar beslut om häktning, även skall besluta om den
häktades kontakter med omvärlden skall vara underkastade s.k. åkla-
garkontroll. I stället för att som i dag enbart avgöra om det föreligger
kollusionsfara skall rätten även besluta om åklagaren skall få meddela
restriktioner under häktningstiden. Den häktade skall kunna överklaga
tingsrättens beslut om åklagarkontroll till hovrätten, liksom åklagaren
skall kunna överklaga ett för honom negativt beslut. Innebär rättens
beslut att s.k. åklagarkontroll inte skall få äga rum, får åklagaren
enligt rapportens förslag ändå förordna om sådan, om han på grunda
av nya omständigheter finner det oundgängligen påkallat. Den häk-
tade får begära rättens prövning av förordnandet. Det skall, enligt
förslaget, inte vara möjligt att överklaga de beslut om inskränkningar
som åklagaren fattar efter det att han har fått domstolens generella
tillstånd att ålägga vederbörande inskränkningar, beslut om åklagar-
kontroll, under häktningen.
Bland de remissinstanser som har yttrat sig över detta förslag finns
det olika uppfattningar. En majoritet tillstyrker förslaget eller lämnar
det utan erinran. Riksåklagaren anser inte att det är sakligt motiverat
med några förändringar av beslutsfunktionerna, men vill inte motsätta
sig att rätten att besluta om inskränkningar förs över till domstol.
Domstolsverket, Svea hovrätt och Sveriges Domareförbund, avstyrker
i huvudsak förslaget och för bl.a. fram tanken på att det nu bör över-
vägas om man skall införa en möjlighet att föra talan mot ett häkt-
ningsbeslut även såvitt avser de särskilda häktningsgrundema.
Enligt min mening bör kopplingen mellan åklagarens möjligheter att
besluta om restriktioner och domstolens ställningstagande att kollu-
66
sionsfara finns behållas. Det finns anledning att överväga om inte Prop. 1993/94:24
detta samband bör göras ännu tydligare. Samtidigt måste det sägas
vara en brist i lagstiftningen att en häktad inte kan få frågor om
inskränkningar vad gäller hans kontakter med omgivningen prövade
av domstol på ett mer direkt sätt. I det följande kommer jag att
närmare utveckla hur man kan komma till rätta med detta.
3.4.1 Förutsättningar för restriktioner
Mitt förslag: Det bör av lag uttryckligen framgå att åklagaren får
besluta om inskränkningar av den häktades kontakter med omgiv-
ningen endast om rätten i samband med sitt häktningsbeslut har gi-
vit tillstånd för åklagaren att besluta om detta. För att rätten skall
kunna ge sådant tillstånd krävs att rätten konstaterar att det finns
kollusionsfara, dvs. risk för att den misstänkte undanröjer
bevisning eller på annat sätt försvårar sakens utredning.
Rapportens förslag: I rapporten föreslås att domstolen i samband
med ett häktningsbeslut skall förordna om s.k. åklagarkontroll. Ett
sådant beslut skall enligt förslaget vara en nödvändig förutsättning för
att åklagaren skall få besluta om inskränkningar. Domstolens beslut
om åklagarkontroll föreslås endast i viss utsträckning vara knuten till
den särskilda häktningsgrunden kollusionsfara.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser avstyrker rapportens för-
slag om s.k. åklagarkontroll. Några remissinstanser anser att re-
striktioner endast skall kunna åläggas en häktad i de fall kollusions-
fara har konstaterats av domstol. Domstolsverket, Svea hovrätt och
Sveriges Domareförbund för fram tanken på att införa en möjlighet
att föra talan mot de särskilda häktningsgrundema. Några remissin-
stanser påpekar att rapportens förslag innehåller vissa inkonsekvenser
vad gäller utformningen.
Skälen för mitt förslag: Enligt 24 kap. 5 § RB skall i rättens häkt-
ningsbeslut anges det eller de brott som misstankarna avser och grun-
den för häktningen. Med grunden för häktningen avses i de allra fles-
ta fall en eller flera av de särskilda häktningsförutsättningar som
anges i 24 kap. 1 § RB, nämligen flyktfara, kollusionsfara eller
recidivfara.
I rapporten föreslås att domstolen i samband med att den beslutar
om häktning också skall pröva om den häktade skall få vara under-
kastad några inskränkningar vad gäller hans kontakter med omgiv-
ningen. Enligt förslaget i rapporten skall detta ske genom ett beslut
om åklagarkontroll. Genom ett sådant domstolsbeslut får åklagaren
en generell tillåtelse att förordna om inskränkningar för den intagne
67
av närmare bestämt slag. Det skall alltså fortfarande ankomma på Prop. 1993/94:24
åklagaren att närmare bestämma omfattningen och arten av inskränk-
ningar. I rapporten sägs att, om domstolen beslutar i frågan om den
häktade också skall vara underkastad åklagarkontroll, kommer frågan
om inskränkningar skall få åläggas den intagne att bli tydligare under
häktningsförhandlingen. Med det nuvarande systemet finns en risk för
slentrian när det gäller att pröva om kollusionsfara föreligger efter-
som domstolen inte behöver fatta beslut om inskränkningar. Det
framhålls också i rapporten att det ligger ett betydande värde i att den
misstänkte och hans försvarare vid häktningsförhandlingen får bemöta
åklagarens begäran om att få tillstånd till att meddela beslut om
inskränkningar vad gäller den intagnes kontakter med omgivningen.
Mot bakgrund av vad bl.a. regeringsformen föreskriver är det gi-
vetvis mycket viktigt att häktade personer underkastas inskränkningar
i sina kontakter med omgivningen endast i de fall det är absolut nöd-
vändigt. I rapporten har det konstaterats att Sverige vid en inter-
nationell jämförelse ligger på en förhållandevis hög nivå vad gäller
antalet meddelade beslut om inskränkningar av den häktades kontak-
ter med omgivningen. Det är därför önskvärt att försöka nedbringa
detta antal om det är möjligt.
Som jag tidigare har redovisat förutsätts att rätten har konstaterat
att kollusionsfara föreligger för att åklagaren skall få besluta om
inskränkningar. Denna förutsättning framgår emellertid inte direkt av
behandlingslagen, utan endast av uttalanden i förarbetena till lagen.
I senare lagstiftningsärenden (se prop. 1986/87:112 s. 63) har uttalats
att denna koppling skall behållas. Alltjämt saknas dock uttryckligt
lagstöd för denna ståndpunkt. Enligt min mening är detta en brist. Jag
anser att det finns starka skäl för kopplingen mellan domstolens ställ-
ningstagande att kollusionsfara finns och åklagarens möjligheter att
besluta om inskränkningar. Jag anser att denna koppling klart skall
framgå av rättegångsbalken och behandlingslagen. Denna koppling
bör utformas så att det tydligt framgår att det som huvudregel skall
vara en nödvändig förutsättning att domstolen i sitt häktningsbeslut
konstaterar att kollusionsfara finns för att åklagaren skall få besluta
om restriktioner.
Om möjligheterna för åklagaren att ålägga en frihetsberövad restrik-
tioner uttryckligen begränsas till de fall rätten i sitt häktningsbeslut
angivit att kollusionsfara finns får man alltså en klar koppling mellan
häktningsskäl och restriktionsmöjlighetema. Jag anser dock att det
finns skäl att ta ytterligare ett steg på denna väg för att i ännu större
utsträckning fästa uppmärksamheten på frågan om den intagnes möj-
ligheter till kontakter med omgivningen och för att göra domstolsin-
flytandet över den ännu tydligare. När det gäller att åstadkomma
detta kan man tänka sig olika sätt.
Ett sätt - vilket föreslås av flera remissinstanser - skulle kunna vara
att införa en möjlighet att föra talan mot ett häktningsbeslut även så-
vitt avser de särskilda häktningsgrundema. Svea hovrätt anser att en
68
sådan bestämmelse skulle få stor praktisk betydelse för såväl åklaga- Prop. 1993/94:24
ren som den häktade och också tillgodose ändamålet med de lagänd-
ringar som föreslås i denna del i rapporten. Domstolsverket uttalar att
förslaget om att ett beslut om åklagarkontroll skall kunna överklagas
i praktiken innebär att det införs en möjlighet att klaga på häkt-
ningsgrunden kollusionsfara. Med hänsyn till att häktningsgrunden
styr möjligheterna till att ålägga den intagne inskränkningar kan en
sådan ordning enligt verket i och för sig framstå som rimlig.
Det torde enligt gällande rätt inte vara möjligt att överklaga häkt-
ningsgrundema såvida inte häktningsbeslutet som sådant överklagas
samtidigt. I rättsfallet NJA 1980 s. 444 hade en person förklarats
häktad av tingsrätten på den grunden att det skäligen kunde befaras
att han skulle avvika (flyktfara). Riksåklagaren yrkade efter besvär
i Högsta domstolen att även kollusionsfara skulle anges som häkt-
ningsgrund av domstolen. Högsta domstolen avvisade Riksåklagarens
besvärstalan med motiveringen att tingsrätten genom det överklagade
beslutet hade bifallit åklagarens häktningsyrkande samt att talan inte
fick fullföljas endast i fråga om skälen för domstolens beslut. I
rättsfallet NJA 1989 s. 747 har på motsvarande sätt en person som
har häktats på grund av såväl kollusionsfara som recidivfara, inte
ansetts ha rätt att besvära sig över enbart grunden kollusionsfara.
Som en allmän processuell rättsgrundsats brukar sägas att man inte
enbart kan överklaga skälen för ett avgörande. I häktningsfallet är
beslutet om att vederbörande skall häktas själva beslutet. Domstolens
konstaterande av att en eller flera av de särskilda häktningsgrundema
finns är att se som (ett av flera) skäl för beslutet om att vederbörande
skall häktas. Det nu sagda framgår också av förarbetena till rätte-
gångsbalken där det sägs att en allmän förutsättning för parts rätt att
överklaga en dom eller ett beslut är att parten har ett rättsligt intresse
av att erhålla ändring i avgörandet. Ett sådant intresse torde, enligt
förarbetena, i regel inte finnas då parten är missnöjd endast med
skälen för avgörandet. Hänsyn måste emellertid i viss utsträckning tas
till motiveringen, om den inverkar på partens rättsliga ställning (se
NJA II 1943 s. 625 och jfr Welamson, Rättegång VI, 2 uppl. 1978
s. 26 ff. och Ekelöf/Boman, Rättsmedlen, 11 uppl. 1990 s. 34 f. samt
också Welamson i SvJT 1989 s. 553 ff.).
Frågan om möjlighet att överklaga enbart skälen för ett häktnings-
beslut har tidigare diskuterats i olika lagstiftningssammanhang. Så
skedde under förarbetena till den år 1987 beslutade nya lagstiftningen
om anhållande och häktning. Med hänsyn till rättsfallet NJA 1980
s. 444 ansågs att en sådan talerätt inte kunde åstadkommas utan stöd
av en uttrycklig lagregel. Föredragande statsrådet avstod dock från
att föreslå en sådan regel. Som skäl angavs att behovet av en särskild
möjlighet att överklaga häktningsskäl inte var tillräckligt starkt för att
man för dessa fall skulle medge undantag från den generella principen
att det inte är möjligt att överklaga enbart skälen för ett beslut (prop.
1986/87:112 s. 61 ff.). Det kan nämnas att Riksåklagaren i sitt re-
69
missvar till 1983 års häktesutredning, som föregick det nämnda lag- Prop. 1993/94:24
stiftningsarbetet, ansåg att det fanns skäl för en lagregel om att talan
skulle kunna ske även enbart beträffande en särskild häktningsgrund.
Jag vill för egen del anföra följande. Som jag nyss har redogjort för
finns det ett klart och tydligt samband mellan häktningsgrunden
kollusionsfara och åklagarens möjligheter att besluta om restriktioner
för den häktade. Detta samband bör - som jag också nyss har anfört -
uttryckligen framgå av lag. Normalt sett finns ingen anledning att
tillåta ett överklagande av enbart skälen för ett avgörande. Som
framgår av redogörelsen för gällande rätt är detta en hävdvunnen
princip i det processuella systemet, även om undantag är tänkbara.
Jag anser emellertid att man i första hand bör lösa frågan på ett annat
sätt än att tillåta överklagande av häktningsskäl. Det är framförallt två
skäl som ligger bakom denna ståndpunkt. För det första har Europa-
rådets kommitté för förhindrande av tortyr och omänsklig eller för-
nedrande behandling i sin rapport av den 7 februari 1992 till re-
geringen angående det besök kommittén gjorde i Sverige den 5-14
maj 1991 rekommenderat Sverige att vidta vissa åtgärder för att till-
försäkra en frihetsberövad person möjligheten att till en oberoende
instans överklaga honom ålagda restriktioner (rapporten p. 68). För
att följa denna rekommendation bör man välja en annan lösning än
överklagande av häktningsskäl. För det andra är det enligt min
mening endast i trängande fall som man bör frångå grundläggande
processuella principer, i detta fall principen att skäl för en dom eller
ett beslut inte skall kunna överprövas separat.
I likhet med vad som sägs i rapporten anser jag att rätten uttryck-
ligen bör ta ställning till frågan om inskränkningar av den häktades
kontakter med omgivningen över huvud taget skall få förekomma.
Detta bör rätten ta ställning till i ett särskilt beslut. För att rätten skall
kunna ge ett sådant tillstånd bör krävas att rätten konstaterar att det
föreligger kollusionsfara. Det är också värt att notera att man i
jämförbara europeiska länder har en initial domstolsprövning i dessa
hänseenden. Rättens beslut bör ha karaktären av ett rambeslut som
skall utgöra en nödvändig förutsättning för åklagaren att sedan fatta
beslut om inskränkningar av den häktades kontakter med omgiv-
ningen. Det bör emellertid alltjämt ankomma på åklagaren att besluta
den närmare arten och omfattningen av inskränkningarna. På så sätt
lyfts frågan om inskränkningar fram på ett tydligt sätt under häkt-
ningsförhandlingen och domstolen får också ett avgörande och direkt
inflytande över frågan om restriktioner för den häktade. Samtidigt
behåller man i åklagarens hand att avgöra det närmare innehållet vad
gäller inskränkningarna.
I det remitterade förslaget föreslogs att möjligheterna att fatta ett
beslut om att tillåta restriktioner skulle vara öppen även i de fall
rätten konstaterar att det inte är uppenbart att kollusionsrisk saknas.
Förslaget slöt i den delen an till häktningsregeln i 24 kap. 1 § andra
stycket RB, som anger att den som på sannolika skäl är misstänkt för
70
vissa grövre brott kan häktas redan då det är uppenbart att det inte Prop. 1993/94:24
saknas något särskilt häktningsskäl. Rapporten innehåller inte något
motsvarande förslag.
Lagrådet har beträffande detta uttalat att det inte finns anledning att
på detta sätt låta presumtionsregeln om kollusionsfara öppna möjlig-
het för att meddela beslut om restriktioner. Enligt Lagrådet bör det
krävas att kollusionsfara föreligger enligt en bedömning som sker en-
ligt vanliga regler, dvs. ett positivt konstaterande av att kollusionfara
föreligger, för att ett beslut om att tillåta restriktioner skall få
meddelas.
Jag ansluter mig till Lagrådets bedömning och förslag. Med en så-
dan utformning kommer intentionerna med mitt förslag till ett tydli-
gare uttryck. Kopplingen mellan kollusionsfara och möjligheten att
meddela beslut som tillåter restriktioner framträder klarare och
domstolarnas inflytande över dessa frågor markeras på ett mer
uttryckligt sätt. Jag förordar därför att regeln utformas i enlighet med
Lagrådets förslag.
3.4.2 Beslut om inskränkningar utan föregående domstolsbeslut
Mitt förslag: Om det på grund av senare inträffade förhållanden
är nödvändigt får åklagaren besluta om inskränkningar av den häk-
tades kontakter med omgivningen, utan att rätten först har givit
sitt tillstånd. Ett sådant beslut skall åklagaren skyndsamt under-
ställa rättens prövning. Rätten skall avgöra en sålunda underställd
fråga vid en förhandling så snart det kan ske och senast inom en
vecka.
Rapportens förslag: Rapportens förslag överensstämmer med mitt,
utom vad gäller domstolsprövningen där rapporten föreslår en annan
reglering.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser påpekar vikten av att
åklagaren har en möjlighet att snabbt kunna besluta om inskränk-
ningar vid en förändrad utredningssituation. Flera instanser anser att
det skall finnas en möjlighet till domstolsprövning av dessa åklagar-
beslut. Det framförs från skilda håll olika synpunkter på hur ett så-
dant förfarande bör vara utformat.
Skälen för mitt förslag: Min tidigare intagna ståndpunkt måste
modifieras i ett fall, vilket också uppmärksammas i rapporten. Lik-
som i dag bör det finnas utrymme för åklagaren att fatta beslut om
inskränkningar i de fall det påkallas av vad som kommer fram under
brottsutredningens gång. I de fall någon redan är häktad utan att
rätten givit sitt tillstånd till åklagaren att fatta beslut om inskränk-
ningar av den häktades kontakter med omgivningen, men där det sker
betydelsefulla förändringar av utredningssituationen bör åklagaren
71
snabbt kunna besluta om restriktioner utan att först behöva vända sig
till domstol. Detta undantag bör också uttryckligen framgå av lag.
I rapporten föreslås att den häktade skall få begära rättens prövning
av ett beslut som åklagaren har meddelat på grund av förändringar i
utredningsläget. Mot bakgrund av vad jag tidigare har uttalat om be-
hovet av domstolsprövning anser jag att en sådan lösning inte är till-
räcklig. I dessa fall bör det i stället vara så gott som obligatoriskt
med en domstolsprövning. Detta kan åstadkommas genom att man
ålägger åklagaren att inom viss kortare tid underställa rätten sitt
beslut. Åklagaren bör samma dag han har meddelat ett beslut om re-
striktioner eller senast dagen därpå till rätten ge in en framställan om
prövning av beslutet. Rätten bör som huvudregel så snart det kan ske
vid en förhandling pröva framställningen. Det kan dock i vissa fall
finnas anledning att hålla förhandlingen något senare. Är exempelvis
en omhäktningsförhandling nära förestående kan det vara lämpligt att
vänta till den förhandlingen med att avgöra frågan, då ju frågan om
inskränkningar ändå skall prövas enligt huvudregeln. Den yttersta
tidsramen bör därför sättas till en vecka. Rätten kan också begränsa
antalet inställelser genom att tidigarelägga en planerad omhäktnings-
förhandling. I detta sammanhang finns också anledning att rent all-
mänt erinra om åklagarens skyldighet att genast häva beslut om med-
delade restriktioner så snart sådana inte längre är befogade.
3.4.3 Överklagande
Prop. 1993/94:24
Mitt förslag: Domstolsbeslut i frågor om inskränkningar av den
häktades kontakter med omvärlden skall kunna överklagas särskilt.
Rapportens förslag: I rapporten föreslås att tingsrättens beslut i
frågor om s.k. åklagarkontroll skall kunna överklagas i vanlig ord-
ning till hovrätt och Högsta domstolen.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar rapportens
förslag utan erinran i denna del. Några remissinstanser förordar ett
förbud mot överklagande av tingsrättsbeslut i frågor rörande restrik-
tioner eller i vart fall en begränsning av överklagandemöjlighetema.
Skälen för mitt förslag: I dag finns inga möjligheter att få en dom-
stolsprövning till stånd av beslut om inskränkningar av den häktades
kontakter med omgivningen. Genom vad jag här tidigare har anfört
föreslås nu att det införs regler som nära nog innebär obligatorisk
domstolsprövning i dessa fall. Som huvudregel föreslås att sådan
domstolsprövning skall ske initialt i samband med prövningen av
häktningsfrågan. I undantagsfall - när utredningsläget har förändrats -
föreslås domstolsprövning ske i efterhand. Redan detta gör att dom-
stolsinflytandet över restriktionsfrågoma ökar markant. Frågan är om
det finns något behov av att tillåta möjligheter till ytterligare dom-
stolsprövning av enbart restriktionsfrågor. I rapporten föreslås att
72
såväl den häktade som åklagaren skall kunna överklaga beslut medde- Prop. 1993/94:24
lade av tingsrätt i frågor om restriktioner. Några remissinstanser
förordar förbud mot överklagande till hovrätt eller i vart fall be-
gränsningar av överklagandemöjligheten.
I det till Lagrådet remitterade förslaget föreslog jag att de nu
diskuterade besluten inte skulle kunna överklagas. I den delen anförde
jag bl.a. att behovet av en överklagandemöjlighet är mycket litet.
Beslut om restriktioner har ofta kort livslängd och läget under
utredningens gång förändras många gånger snabbt. En överklagande-
möjlighet skulle därigenom innebära att hovrätterna skulle belastas
med överklaganden som dessutom i många fall riskerar att mista sin
aktualitet under ärendets handläggning. Även här finns det anledning
att erinra om åklagarens allmänna skyldighet att genast häva beslut
om inskränkningar som inte längre är befogade och dessutom om att
tingsrätten så länge vederbörande är häktad kontinuerligt har att
ompröva frågor om inskränkningar enligt huvudregeln vid omhäkt-
ningsförhandlingar eller då åklagaren vid förändringar i utrednings-
läget enligt undantagsregeln har underställt tingsrätten frågan om
inskränkningar. Jag ansåg sammantaget att det behov som må finnas
av en självständig möjlighet att överklaga dessa tingsrättsbeslut väger
mycket lätt jämfört med det merarbete, de komplikationer och de
kostnader som är förenade med en överprövningsmöjlighet. Jag drog
därför slutsatsen att någon möjlighet att överklaga ett tingsrätts-
avgörande som rör frågan om inskränkningar av den häktades kontak-
ter med omgivningen inte borde öppnas.
Lagrådet uttalar att förslaget om domstolsinflytande över frågan om
inskränkningar av den häktades kontakter med omvärlden inte är till-
räckligt långtgående bl.a. därför att det alltför hårt begränsar möjlig-
heterna att överklaga ett beslut rörande inskränkningar för en häktad.
Som skäl för fullföljdsförbudet anförs främst att behovet av att
överklaga domstolsbeslut i fråga om restriktioner är litet med hänsyn
till att besluten ofta har en kort livslängd och att åklagaren och tings-
rätten var för sig har en skyldighet att kontinuerligt ompröva sina be-
slut om restriktioner. Mot detta kan enligt Lagrådet anföras att om
restriktionsbesluten har en kort livslängd, risken för överklaganden
inte är så stor. Och det förhållandet att myndigheter har en skyldighet
att tillvarata också klienternas intressen brukar inte räcka som skäl
för att frånta klienten rätten att överklaga myndigheternas beslut.
Härtill fogar Lagrådet att det remitterade förslaget innebär att, om en
häktad överklagar själva häktningsbeslutet, han däremot automatiskt
för upp också frågan om restriktioner till högre rätt. Med en sådan
ordning kan man förutse praktiskt taget lika många överklaganden av
häktningsbeslut, där kärnfrågan rör restriktioner eller ej, som med en
ordning där restriktionsbeslut får överklagas särskilt. Med rätt att föra
särskild talan mot restriktionsbeslut vinner man att processen i över-
instansen inriktas på den egentliga tvistefrågan, och domstolen be-
sparas besväret att hantera restriktionsfrågor som om det gällde fri-
73
fotsyrkanden. Med en klagorätt skapas också förutsättningar för pre-
judikatbildning, någonting som kan vara värdefullt på ett område där
bestämmelserna lämnar stort utrymme för myndigheternas fria skön.
Jag vill i anledning av Lagrådets yttrande påpeka att det remitterade
förslaget i och för sig inte innebär att någon fråntas en klagorätt han
har i dag. I stället innebär ju förslaget att det tillskapas en domstols-
prövning på ett område där det i dag inte finns något domstolsin-
flytande. I det till Lagrådet remitterade förslaget begränsades dock
denna domstolsprövning till en instans och förslaget var därför att det
inte skulle finnas möjlighet att överklaga den instansens beslut i dessa
frågor. Lagrådet förordar att denna fullföljdsbegränsning utgår. Jag
är beredd att att ansluta mig till Lagrådets synpunkter i denna del.
Det finns också anledning att ta hänsyn till Lagrådets synpunkt att det
kan ha ett värde med fullföljdsmöjligheter med tanke på prejudikat-
bildningen. Jag kan också instämma i Lagrådets uppfattning att regle-
ringen med det i remissen föreslagna fullföljdsförbudet i vissa av-
seenden blir tekniskt komplicerat och svåröverskådligt. Det nu sagda
gör att jag föreslår att regleringen utformas i enlighet med Lagrådets
förslag och att vanliga fullföljdsregler för beslut under rättegången
skall gälla. Det innebär för de nu diskuterade besluten att de skall
kunna överklagas till hovrätt särskilt genom besvär och vidare till
Högsta domstolen enligt vanliga regler för överklagande dit. Försla-
get föranleder såsom Lagrådet har påpekat, vissa konsekvensänd-
ringar i andra paragrafer i RB.
3.4.4 Domstolarnas prövning av ålagda restriktioner i övrigt
Prop. 1993/94:24
Min bedömning: Någon möjlighet att vid domstol föra talan mot
åklagares beslut om restriktioner införs inte.
Rapportens förslag: Rapportens förslag överensstämmer i sak med
mitt.
Remissinstanserna: Utfallet bland de remissinstanser som har yttrat
sig särskilt i denna del är blandat. Från några instanser ifrågasätts om
det inte finns skäl att överväga en möjlighet till domstolsprövning av
åklagarens beslut om restriktioner. Några remissinstanser anser att
vissa tingsrättsbeslut inte bör kunna överklagas till högre instans.
Skälen för min bedömning: Åklagarens beslut om arten och om-
fattningen av de inskränkningar han har beslutat om kan i dag inte
överklagas till domstol. Den häktade kan dock vända sig till en över-
ordnad åklagare, som inom ramen för sin tillsynsfunktion kan över-
pröva och ändra beslutet om inskränkningar.
Frågan om domstolsprövning av åklagarens beslut om inskränk-
ningar har diskuterats tidigare. Utredningen angående översyn av
häktningsbestämmelserna föreslog i sitt betänkande Häktning och
anhållande (SOU 1977:50) att häktade och anhållna skulle ges rätt att
74
underställa åklagarens beslut om restriktioner allmän domstols pröv- Prop. 1993/94:24
ning. Förslaget fick ett blandat mottagande vid remissbehandlingen.
Flera remissinstanser avstyrkte förslaget med motiveringen att det vid
sidan av den nuvarande möjligheten till överprövning inte finns något
behov av en särskild besvärsordning. Det framhölls vidare att en
sådan ordning är kostsam och betungande samt att den i praktiken
knappast skulle fylla någon funktion med hänsyn till att åklagarens
beslut ofta kommer att vara ändrat innan rätten hinner ta upp det till
prövning. Man ansåg också att den misstänktes tilltro till rättens
opartiskhet minskar ju fler beslut domstolen har att fatta beträffande
den misstänkte under förundersökningen. I propositionen 1980/81:201
med förslag till ändring i rättegångsbalken m.m. uttalade föredragan-
de statsrådet (a.a. s. 27) att han ansåg att de möjligheter som finns
till överprövning fick anses tillfredsställande. Med hänsyn härtill och
till de olägenheter som den föreslagna ordningen skulle innebära bor-
de förslaget inte genomföras. Departementschefen valde således att
inte lägga fram något förslag om domstolsprövning av åklagarbeslut
om inskränkningar av den häktades kontakter med omgivningen.
I rapporten föreslås inte att det bör införas någon möjlighet att
överklaga de beslut som en åklagare fattar efter det att han har fått
domstolens tillstånd att genomföra åklagarkontroll under häktningen.
Det skulle enligt hans mening medföra alltför mycket detaljarbete i
domstolen om det öppnades en möjlighet för den häktade att över-
klaga varje åklagarens beslut.
Av behandlingslagen (se 1 § och 16 § sista stycket) framgår att
inskränkningar inte får åläggas någon i större utsträckning än vad
som är nödvändigt och att åklagaren så ofta anledning förekommer
skall ompröva sina beslut om inskränkningar. Regelmässigt hålls
också den häktade eller anhållne underrättad om skälen för de beslut
om restriktioner som gäller för honom (se Riksåklagarens cirkulär
C 87). I sitt remissvar redovisar Riksåklagaren en kartläggning som
visar att det inte finns någon grund för att påstå att åklagarna miss-
brukar sin rätt att ålägga häktade och anhållna inskränkningar. Av
kartläggningen framgår att restriktionsbeslut regelmässigt vilar på att
domstol har konstaterat att kollusionsfara föreligger. Det framgår
också av kartläggningen att åklagarna under en brottsutrednings gång
ofta minskar omfattningen av restriktionerna eller helt tar bort dem.
Gemenskap och kontakter med omgivningen är av största betydelse
för de häktade och anhållna. De restriktioner som meddelas dem in-
nebär betydande ingrepp i deras personliga integritet. Enligt min
mening är emellertid den gällande ordningen beträffande beslut om
restriktioner tillfredsställande såtillvida att åklagarna är väl skickade
att fatta beslut om vilka restriktioner som i varje enskilt fall är
nödvändiga att ålägga en häktad. Genom det förslag jag nyss har lagt
fram kommer också en domstol att ha givit sitt generella tillstånd till
inskränkningar av den häktades kontakter med omgivningen. Ett så-
dant tillstånd föreslås ju också alltid grunda sig på att det föreligger
75
kollusionsfara. I de fall sådant tillstånd inte finns föreslås också Prop. 1993/94:24
åklagaren att skyndsamt underställa frågan rättens prövning.
De förslag jag för fram i detta ärende och som jag har redogjort för
i detta och tidigare avsnitt medför enligt min mening att regelsystemet
förses med långt gående garantier för att häktade personer inte under-
kastas inskränkningar i sina kontakter med omgivningen om det inte
är absolut nödvändigt. Härmed tillgodoses också enligt min mening
de rekommendationer Europarådets kommitté avgivit i sin rapport av
den 7 februari 1992.
3.4.5 Medborgarvittnen vid häkte
Min bedömning: Någon utvidgning av tillämpningsområdet för
lagen (1981:324) om medborgarvittnen till att också omfatta sådan
verksamhet som innebär intagning direkt i häkte bör inte göras.
Rapportens bedömning: Rapportens bedömning överensstämmer
med min.
Remissinstanserna: Det stora flertalet av de remissinstanser som
har yttrat sig i denna del gör samma bedömning.
Skälen för min bedömning: Enligt lagen (1981:324) om medbor-
garvittnen får en kommun för att tillgodose allmänhetens intresse av
insyn i polisverksamheten utse trovärdiga personer att som medbor-
garvittnen följa polisens arbete i polisdistriktet. Lagens tillämp-
ningsområde är alltså begränsat till polisverksamhet, vilket bl.a.
innebär att den inte gäller för verksamheten vid häkten, för vilka
Kriminalvårdsstyrelsen är huvudman. Med anledning av en motion
behandlade riksdagen hösten 1989 frågan om medborgarvittnen vid
häkten. Justitieutskottet uttalade därvid bl.a. att en ordning med
medborgarvittnen inom polisverksamheten kunde medverka till att
trygga rättssäkerheten och stärka förtroendet för den verksamhet där
en sådan lekmannainsyn kommer till stånd (bet. 1989/90:JuU9s. 26).
Utskottet delade således motionärernas uppfattning att ett system med
utomstående, särskilt utvalda medborgarvittnen, som skall vara när-
varande vid intagningen av personer på häkte, skulle vara av värde
för såväl intagna som personal. Utskottet förordade att en sådan
ordning infördes. Frågan om hur ett system med lekmannainsyn på
häktena kan anordnas borde enligt utskottet övervägas av regeringen
i lämpligt sammanhang. Vad utskottet sålunda uttalat gav riksdagen
regeringen tillkänna (rskr. 1989/90:29).
I rapporten beskrivs erfarenheterna av lagen om medborgarvittnen.
Där konstateras att lagen används i mycket ringa omfattning, fram för
allt sedan det särskilda statsbidraget till verksamheten upphörde
fr.o.m. budgetåret 1986/87. Sedan dess får kommunerna själva finan-
siera verksamheten enligt lagen. I rapporten sägs vidare att det är
orealistiskt att tänka sig att en kommun beslutar om medborgarvittnen
76
enbart vid intagning i häkte. I rapporten säger också den särskilde Prop. 1993/94:24
utredaren att han numera är tveksam till om medborgarvittnen kan bli
en bra form för insyn vid intagningen i häkte. I rapporten förordas
därför andra åtgärder, som exempelvis stöd till Röda korset och
kyrkorna som bedriver viss socialt inriktad verksamhet vid häkten
och anstalter.
Jag instämmer i de bedömningar som har gjorts i rapporten. Re-
missinstanserna gör samma bedömning. Jag anser alltså att det inte
finns anledning att utvidga tillämpningsområdet för lagen om med-
borgarvittnen.
De ändrade reglerna beträffande kroppsvisitation och kroppsbesikt-
ning kommer inte att medföra några särskilda kostnader eller i övrigt
utökat resursbehov för staten.
De förslag som jag har lämnat i det föregående avsnitt 3 rörande
åklagarbeslut om inskränkningar av häktades kontakter med omgiv-
ningen kan komma att föranleda vissa ökade kostnader avseende
handläggningen hos åklagare och domstolar samt för bevakning och
transporter inom kriminalvården, främst genom att frågan om in-
skränkningar i den häktades kontakter med omgivningen i vissa fall
kan bli föremål för en särskild förhandling i domstol. Den situationen
torde dock inte bli särskilt vanligt förekommande och enligt min be-
dömning bör ändringarna inte föranleda några mer betydande kostna-
der. Effekterna av de föreslagna ändringarna bör utvärderas efter
någon tid.
De föreslagna ändringarna bör kunna träda i kraft den 1 januari 1994,
under förutsättning att det särskilda lagstiftningsförfarandet enligt
2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen inte blir aktuellt. Några
övergångsbestämmelser behövs inte.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Justitiedepartementet
upprättats förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling,
3. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
4. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade
och anhållna m.fl.,
5. lag om ändring i polislagen (1984:387),
6. lag om ändring i tullagen (1987:1065) och
77
7. lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga Prop. 1993/94:24
anläggningar m.m.
Förslagen 2 och 6 har upprättats i samråd med statsrådet Lundgren
och förslaget 7 i samråd med chefen för Försvarsdepartementet.
Förslagen har granskats av Lagrådet.
24 kap.
5 a §
Hela paragrafen är ny. Den har kommenterats i den allmänna motive-
ringen, avsnitt 3.4. I första stycket föreskrivs att rätten i samband
med att beslut fattas om att häkta någon eller att någon skall kvarbli
i häkte på åklagarens begäran skall ta ställning till om den häktade
skall få underkastas inskränkningar i sina kontakter med omvärlden
under vistelsen i häktet. Om rätten bifaller en sådan begäran från
åklagaren innebär det att åklagaren av rätten givits ett generellt
tillstånd att meddela beslut om inskränkningar. De efterföljande
åklagarbesluten regleras inte i denna paragraf utan i behandlings-
lagen. Rätten kan inte självmant fatta beslut i en sådan fråga utan det
krävs att åklagaren har begärt ett sådant beslut. Vad som föreskrivs
i detta stycke gäller alltid då en domstol prövar en häktningsfråga.
Det innebär att regeln är tillämplig fullt ut exempelvis även då någon
häktas med tillämpning av 24 kap. 3 § RB samt vid en omhäktnings-
förhandling och vid prövning i högre instans. Av stycket följer också
att rätten endast kan tillåta åklagaren att meddela beslut om in-
skränkningar i de fall rätten har motiverat sitt häktningsbeslut med att
det föreligger risk för att den misstänkte undanröjer bevis eller på
annat sätt försvårar sakens utredning. Även i de fall någon häktas
enligt 24 kap. 1 § andra stycket måste rätten konstatera att kollu-
sionsfara föreligger för att rätten skall kunna bifalla åklagarens
begäran om att få tillstånd till att meddela beslut om restriktioner för
den tilltalade. Om rätten i det sistnämnda fallet konstaterar att det inte
föreligger kollusionsfara kan en begäran från åklagaren om tillstånd
att meddela beslut om inskränkningar inte bifallas. Det innebär att
frågan om kollusionsfara föreligger eller inte får självständig be-
tydelse också i de fall häktning sker enligt 24 kap. 1 § andra stycket
RB. Regeln har förtydligats efter påpekande från Lagrådet.
I det andra stycket föreskrivs att åklagaren får meddela beslut om
inskränkningar även om rätten inte har givit sitt tillstånd till det. Det
gäller de fall när förändringar i utredningsläget gör det nödvändigt att
fatta sådana beslut. Med regeln avses såväl att rätten vid häktnings-
78
förhandlingen inte har haft anledning att ta ställning till frågan om Prop. 1993/94:24
inskränkningar som att rätten då har lämnat en begäran från åklaga-
ren utan bifall. Om åklagaren med stöd av denna regel har meddelat
beslut om inskränkningar skall han underställa beslutet rättens pröv-
ning enligt första stycket. Ett sådant underställande skall göras samma
dag eller senast dagen därpå räknat från den dag åklagaren fattade sitt
beslut. Rätten skall så snart det kan ske och senast inom en vecka vid
en förhandling pröva åklagarens framställan. Beträffande handlägg-
ningen vid rätten gäller vad som är föreskrivet om häktningsförhand-
ling (se 24 kap. 14 - 16 §§ RB). Regeln har formulerats om efter
påpekande från Lagrådet.
Vid prövningen enligt andra stycket gäller förutsättningarna enligt
första stycket. Det innebär bl.a. att rättens beslut skall vara av
generell karaktär, dvs. innebära att åklagaren tillåts eller inte tillåts
att rent allmänt meddela beslut om inskränkningar i den häktades
kontakter med omgivningen. För bifall krävs också att rätten finner
att kollusionsfara föreligger.
21 §
I paragrafens första stycke har i konsekvens med den nya 5 a § lagts
till att rätten när den dömer i ett brottmål i förekommande fall också
skall ta ställning till frågan om restriktioner. Detta innebär att rätten,
när den dömer någon som är häktad, skall ta ställning till såväl om
han skall kvarbli i häkte som om han i så fall skall kunna åläggas re-
striktioner. Om rätten beslutar att häkta någon som inte är häktad
måste rätten också ta ställning till frågan om restriktioner. Vid de
prövningar av frågan om restriktioner som kan bli aktuella enligt
denna paragraf gäller förutsättningarna i 5 a §.
27 kap. 4 §
I paragrafen som innehåller bestämmelser om att föremål, som på-
träffats då häktning, husrannsakan eller kroppsvisitation verkställs,
får tas i beslag har en komplettering gjorts i första stycket, som
innebär att också föremål åtkomna genom kroppsbesiktning kan tas
i beslag. Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen (av-
snitt 2.4.9). I övrigt är paragrafen i sak oförändrad.
28 kap. 11 §
Paragrafen som innehåller bestämmelser om kroppsvisitation har om-
redigerats och försetts med ett nytt tredje stycke. Paragrafen har
behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.2.
I paragrafens första stycke anges det uttryckligen att huvudregeln är
att kroppsvisitation får göras på den som skäligen kan misstänkas för
brott på vilket fängelse kan följa. Av nuvarande lydelse framgår detta
endast indirekt, av paragrafens andra stycke som innehåller bestäm-
melser om kroppsvisitation av annan än den som är misstänkt. Para-
79
grafen utgör det centrala stadgandet vad avser kroppsvisitation. Prop. 1993/94:24
Någon ändring såvitt gäller förutsättningarna för att få tillgripa
tvångsmedlet har inte gjorts. Inte heller beträffande beslutsordningen
har någon ändring skett.
I paragrafens andra stycke behålls bestämmelsen om kroppsvisita-
tion av annan än den som är misstänkt i sak oförändrad.
I paragrafens tredje stycke definieras innebörden av begreppet
kroppsvisitation. Bestämmelsen som är ny har behandlats i den all-
männa motiveringen (avsnitt 2.4.2). Definitionen i denna paragraf
kommer att vara vägledande för tolkning och tillämpning av be-
greppet även när det förekommer i annan lagstiftning. Detta följer av
rättegångsbalkens ställning som baslag på ifrågavarande område. Av
definitionen framgår att kroppsvisitation innebär undersökning av
kläder och annat någon såväl bär på sig som har med sig. Defini-
tionen omfattar också väskor, paket och andra föremål som den som
skall undersökas har med sig. Huruvida medhavda föremål är låsta,
stängda utan att samtidigt vara låsta eller öppna spelar ingen roll vad
gäller stadgandets tillämpning. Genom kroppsvisitation kan exempel-
vis väskor, paket, kassar, fordral, plånböcker och barnvagnar under-
sökas. Föremålets storlek, utseende eller det sätt på vilket man har
det med sig har ingen betydelse vid stadgandets tillämpning. Alla
föremål skall kunna undersökas genom en kroppsvisitation. Ett krav
är dock att någon person har föremålet med sig, vilket utesluter her-
relösa föremål eller sådana förvaringsutrymmen som inte är transpor-
tabla. Även större fordon, såsom bilar, faller utanför området för
kroppsvisitation.
En kroppsvisitation hindras dock inte av att någon tillfälligt har
ställt föremålet ifrån sig. Regleringen är avsedd att vara uttömmande
och några andra undersökningsåtgärder eller undersökningsobjekt än
sådana som täcks av paragrafens lydelse kan inte komma i fråga inom
ramen för en kroppsvisitation.
Med regleringen kommer området för de två tvångsmedlen kropps-
visitation och husrannsakan att i viss utsträckning överlappa varandra.
Lagrådet har påpekat att en tumregel för gränsdragningen mellan
tvångsmedlen kroppsvisitation och husrannsakan kan vara att egen-
dom som transporteras med handkraft kan bör föremål för kroppsvisi-
tation medan större saker som förflyttas eller kan förflyttas endast
med maskinkraft får undersökas enligt reglerna om husrannsakan.
12 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om kroppsbesiktning. Den har
behandlats i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.4.3). Paragrafen
har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
I paragrafens första stycke, som innehåller bestämmelsen om under
vilka förutsättningar kroppsbesiktning får göras, har inga sakliga
ändringar gjorts.
I paragrafens andra stycke definieras kroppsbesiktning. Här har
80
gjorts tydligt att kroppsbesiktning omfattar alla undersökningar av Prop. 1993/94:24
kroppen, såväl dess yttre som dess inre, samt även undersökningar
av olika kroppsprodukter som har åtkommits genom provtagning. Un-
dersökning av kroppsprodukter som har åtkommits på andra sätt,
exempelvis undersökning av blod som påträffats vid en brottsplats
omfattas inte av begreppet kroppsbesiktning. Däremot omfattas un-
dersökning av kroppsprodukter som har lämnat kroppen på ett natur-
ligt sätt, exempelvis ett avföringsprov, vid en särskilt anordnad
kontroll, som utgör provtagning och därmed är att betrakta som en
kroppsbesiktning enligt definitionen. Först och främst kan alltså
själva kroppen undersökas. Det omfattar inte bara en okulär besikt-
ning av kroppens yttre, utan även undersökning av kroppens hålig-
heter, hårbottnen och eventuella proteser. Någon begränsning till
vissa slag av kroppsprodukter har inte gjorts. Genom kroppsbesikt-
ning kan alltså kroppsprodukter av vilket slag som helst undersökas.
Medkroppsprodukter avses inte kroppsorgan. Att avlägsna kroppsliga
organ med stöd av denna bestämmelse om kroppsbesiktning kan
aldrig komma i fråga. Stadgandet innehåller inte heller någon be-
gränsning till olika typer av provtagningar. En kroppsbesiktning kan
alltså bestå av provtagningar av de mest skilda slag. Detta innebär
sålunda att alla provtagningar faller under begreppet kroppsbesikt-
ning. I detta stycke anges också att en kroppsbesiktning inte får
utföras så att den undersökte riskerar framtida ohälsa eller skada.
Detta innebär att man i dessa fall får avstå från att genomfora
undersökningen.
I paragrafens tredje stycke föreslås en helt ny regel som innebär att
den som skall kroppsbesiktigas får hållas kvar för att undersökningen
skall kunna genomföras. Tidsfristerna innebär att den som skall un-
dersökas får hållas kvar sex timmar, och om synnerliga skäl före-
ligger tolv timmar, från det att beslutet om kroppsbesiktning fattades.
13 §
Paragrafens första och andra stycken är oförändrade.
I tredje stycket, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
anges att kroppsvisitation som enbart innebär att egendom som en
kvinna har med sig undersöks får utföras och bevittnas även av män.
Föremål som en kvinna bär på sig får däremot endast undersökas och
bevittnas av kvinnor. I övrigt är stycket oförändrat. Ändringen har
berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.4).
49 kap. 4 §
I paragrafen har gjorts en konsekvensändring i anledning av
införandet av den nya 5 a §. Ändringen har berörts i den allmänna
motiveringen, avsnitt 3.4.3.
Den ändring som har gjorts är ett tillägg i paragrafens första stycke,
där det av sjätte punkten framgår att talan mot underrätts beslut om
restriktioner enligt 24 kap. 5 a § skall föras särskilt. Av det oför-
6 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 24
81
ändrade andra stycket framgår att sådan särskild talan förs genom Prop. 1993/94:24
besvär.
52 kap. 1 §
I paragrafens andra stycke har lagts till att klagan över beslut om
tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § inte är inskränkt i tiden.
Detta gäller alltså enbart de fall rätten har bifallit åklagarens begäran
om tillstånd till restriktioner. I de fall rätten har lämnat åklagarens
begäran därom utan bifall gäller huvudregeln om en treveckorsfrist.
Detta överensstämmer med vad som gäller överklagande av beslut i
häktningsfråga.
52 kap. 7 §
I paragrafens tredje stycke har en ändring gjorts som innebär att
hovrätten får göra ändring i ett underrättsbeslut i fråga om re-
striktioner utan att motparten först har hörts över besvären. Para-
grafen är i övrigt oförändrad.
54 kap. 5 §
I paragrafen har lagts till att ett beslut varigenom hovrätten har ogillat
ett yrkande om att få tillstånd till att meddela restriktioner enligt
24 kap. 5 a § endast får överklagas i samband med talan mot hov-
rättens dom eller slutliga beslut i målet. Det sagda gäller vid hand-
läggningen av ett vid hovrätten pågående brottmål. I 54 kap. 2 § an-
ges vad som gäller när restriktionsfrågan överklagats särskilt.
56 kap 1 §
I paragrafen har gjorts en konsekvensändring som helt motsvarar
ändringen i 52 kap. 1 §.
19 §
Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt
2.4.8.
Av paragrafens första stycke framgår av den nya lydelsen att tullen
skall få möjlighet att under samma förutsättningar som i dag gäller
för kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning, också kunna ta urin-
prov. På förslag av Lagrådet har i stycket också angivits att ingen får
hållas kvar av tullen för urinprovstagning. I andra stycket har bland
verkställighetsföreskriftema i den inledande uppräkningen lagts till
82
urinprovstagning. Prop. 1993/94:24
I övrigt har endast redaktionella ändringar gjorts i paragrafen.
20 §
I paragrafens första stycke har tagits in en femte punkt där det ut-
tryckligen anges att en intagen får hållas avskild från andra intagna
för att verkställa ett beslut om kroppsbesiktning. Vad gäller moti-
veringen härför hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt
2.4.7).
29 §
I paragrafens femte stycke har den nuvarande uttryckliga un-
dersökningsrätten beträffande medhavda väskor m.m. fått utgå. En
sådan undersökningsrätt ryms under den föreslagna regleringen av
begreppet kroppsvisitation i rättegångsbalken (jfr avsnitt 2.4.9).
2b §
I paragrafen har lagts till att en häktad som skall genomgå en kropps-
besiktning får hållas avskild från andra intagna. Regeln har behand-
lats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.7).
16 §
I paragrafen anges i den ändrade lydelsen av andra stycket uttryck-
ligen en nödvändig förutsättning för att inskränkningar skall få med-
delas vad gäller en häktads kontakter med omgivningen. Förutsätt-
ningen är att den häktade får underkastas sådana inskränkningar enligt
24 kap. 5 a § RB. Det nu sagda gäller inte den som är tagen i förvar
utan att vara häktad, eftersom regleringen i 24 kap. 5 a § RB endast
avser häktade personer.
Regeln att ett beslut om inskränkningar skall omprövas så snart det
finns anledning till det har behållits i andra stycket. Även första
stycket är oförändrat.
83
79 §
Den särskilda undersökningsrätten beträffande medhavda väskor m.m.
har utmönstrats, eftersom detta faller under den föreslagna bestäm-
ningen av begreppet kroppsvisitation i rättegångsbalken (se avsnitt
2.4.9).
63 §
I paragrafens sista stycke har hänvisningen till 19 § varusmugg-
lingslagen förenklats. Eftersom en undersökning av vad resande bär
i eller innanför kläderna utgör kroppsvisitation enligt den nya
definitionen i rättegångsbalken räcker det med en erinran om att det
i 19 § varusmugglingslagen finns regler om kroppsvisitation.
10 -12 §§
I dessa tre lagrum regleras kroppsvisitation och undersökningsrätt
beträffande medhavd egendom. På skäl som anförts i avsnitt 2.4.9
har den särskilda undersökningsrätten utmönstras, eftersom en sådan
undersökningsrätt ryms inom den föreslagna definitionen av kroppsvi-
sitation i rättegångsbalken. I 10 § har på Lagrådets inrådan en
redaktionell ändring gjorts.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att rege-
ringen föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling,
3. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
4. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade
och anhållna m.fl.,
5. lag om ändring i polislagen (1984:387),
6. lag om ändring i tullagen (1987:1065) samt
7. lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga
anläggningar m.m.
84
9 Beslut Prop. 1993/94:24
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som före-
draganden har lagt fram.
85
Prop. 1993/94:24
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 28 kap. 11-13 §§ rättegångsbalken skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 kap.
11 §’
Förekommer anledning, att
brott förövats, varå fängelse kan
följa, må kroppsvisitation före-
tagas för eftersökande av före-
mål, som är underkastat beslag,
eller eljest till utrönande av
omständighet, som kan äga be-
tydelse for utredning om brottet.
Å annan än den som skäligen
kan misstänkas för brottet må
kroppsvisitation dock företagas,
allenast om synnerlig anledning
förekommer, att därigenom före-
mål, som är underkastat beslag,
skall anträffas eller annan ut-
redning om brottet vinnas.
12
A den som skäligen kan
misstänkas för brott, varå
fängelse kan följa, md för
ändamål, som sägs i 11 §,
kroppsbesiktning företagas.
Vid kroppsbesiktning må, om det
erfordras, blodprov tagas så ock
Om det finns anledning att anta
att någon begått ett brott för
vilket fängelse kan följa, får en
undersökning göras av kläder
och annat som någon bär på sig
samt av väskor, paket och lik-
nande som någon har med sig
(kroppsvisitation) för att söka
efter föremål som kan tas i
beslag, eller annars för att
utröna omständigheter som kan
vara av betydelse för utred-
ningen om brottet.
Andra än den som skäligen kan
misstänkas för brottet får kropps-
visiteras bara om det finns syn-
nerlig anledning att anta att det
därigenom kommer att anträffas
föremål som kan tas i beslag,
eller att det annars är av be-
tydelse för utredningen om
brottet.
§2
Den som skäligen kan miss-
tänkas för ett brott för vilket
fängelse kan följa, får under-
kastas en undersökning av krop-
pens yttre eller inre och prov-
tagning (kroppsbesiktning)för att
söka efter föremål som kan tas i
beslag, eller annars för att
'Senaste lydelse 1964:166.
lenaste lydelse 1964:166.
86
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
annan undersökning, som kan utröna omständigheter som kan
ske utan nämnvärt men, utföras. vara av betydelse för utredningen
om brottet.
Om det påtagligt underlättar
möjligheterna att utföra en
kroppsbesiktning och medicinska
skäl inte föranleder annat, får
den misstänkte ges läkemedel och
annat liknande enligt anvisningar
av läkare.
Den som inte är anhållen får
hållas kvar för provtagning un-
der högst sex timmar.
Prop. 1993/94:24
Bilaga 1
13 §3
Beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning skall i tillämpliga
delar gälla vad i 3 a, 4, 8 och 9 §§ är föreskrivet om husrannsakan.
Är fara i dröjsmål, får kroppsvisitation och kroppsbesiktning beslutas
av polisman.
Förrättning, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas
inomhus och i avskilt rum. Verkställes den av annan än läkare, skall
såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne när-
vara. Blodprov må ej tagas av annan än läkare eller legitimerad sjuk-
sköterska. Annan mera ingående undersökning må utföras endast av
läkare.
Beträffande kvinnor får kropps-
visitation inte verkställas eller
bevittnas av annan än kvinna,
läkare eller legitimerad sjuk-
sköterska. Detsamma gäller
kroppsbesiktning och annan
undersökning vid kroppsbe-
siktning än tagande av blodprov.
Beträffande kvinnor får kropps-
visitation och kroppsbesiktning
inte verkställas eller bevittnas av
annan än kvinna, läkare eller le-
gitimerad sjuksköterska, om det
inte enbart är fråga om att un-
dersöka väskor, paket och lik-
nande som någon har med sig,
ta blodprov eller vidta andra
sådana mindre ingripande åtgär-
der.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
■Senaste lydelse 1989:650.
87
2 Förslag till Prop. 1993/94:24
Härigenom föreskrivs att 20 och 29 §§ lagen (1974:203) om kri-
minalvård i anstalt1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §
En intagen får hållas avskild från andra intagna, om det är nöd-
vändigt
1. med hänsyn till rikets säkerhet eller föreliggande fara för den
intagnes eller annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig
skadegörelse på anstaltens egendom,
2. för att hindra att den intagne påverkar någon annan intagen att
allvarligt störa ordningen inom anstalten,
3. för att hindra att den intagne medverkar till att en annan intagen
får tillgång till berusningsmedel,
4. för att hindra att den intagne allvarligt ofredar en annan intagen,
5. för att verkställa beslut om
kroppsbesiktning.
Intagen som har dömts till fängelse i lägst två år och är placerad i
sluten anstalt får hållas avskild från andra intagna, om det kan befaras
att han planlägger rymning eller att annan planlägger fritagningsför-
sök och avskildheten är nödvändig för att hindra att sådan plan sättes
i verket samt det med hänsyn till den intagnes brottslighet eller
annars kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta en brottslig
verksamhet av allvarlig karaktär.
Ett beslut enligt första eller andra stycket skall omprövas så ofta det
finns anledning till det, dock minst var tionde dag.
29 §
Intagen får mottaga besök i den utsträckning det lämpligen kan ske.
Han får ej mottaga besök som är ägnat att äventyra säkerheten i an-
stalten eller som kan motverka hans anpassning i samhället eller eljest
vara till skada för honom eller annan.
Till underlag för bedömningen av om den som är intagen i sluten
riksanstalt skall i ett särskilt fall få ta emot besök skall i förväg
undersökas om den besökande har dömts eller är misstänkt för allvar-
lig brottslig verksamhet. I den utsträckning det behövs och lämpligen
kan ske skall upplysningar också inhämtas om hans personliga förhål-
landen i övrigt. Vad som har sagts nu gäller ej, i den mån det är
uppenbart obehövligt på grund av att den besökande är känd eller av
annat skäl.
'Lagen omtryckt 1990:1011.
88
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Till underlag för bedömningen av om den som är intagen i annan
anstalt än sluten riksanstalt skall i ett särskilt fall få ta emot besök får
Prop. 1993/94:24
Bilaga 1
en sådan kontroll som avses i andra stycket göras i den mån det är
påkallat av säkerhetsskäl.
Tjänsteman vid anstalten skall vara närvarande vid besök, om det
är påkallat med hänsyn till säkerheten. Vid besök av advokat som
biträder den intagne i rättslig angelägenhet får tjänsteman närvara
endast om advokaten eller den intagne begär det.
Som villkor för besök kan av
säkerhetsskäl föreskrivas att den
besökande underkastar sig
kroppsvisitation eller ytlig
kroppsbesiktning eller medger
undersökning av väska, kasse
eller annat dylikt som han vill
medföra vid besöket.
Som villkor för besök kan av
säkerhetsskäl föreskrivas att den
besökande underkastar sig
kroppsvisitation eller ytlig
kroppsbesiktning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
89
3 Förslag till Prop. 1993/94:24
Härigenom föreskrivs att 2 a §
av häktade och anhållna m.fl. sk;
Nuvarande lydelse
2
I den mån det anses påkallat
får även kroppsbesiktning företas
i de fall som avses i 2 § första
och andra styckena.
Denna lag träder i kraft den 1 j
igen (1976:371) om behandlingen
ha följande lydelse.
Föreslagen lydelse
§*
I den mån det anses påkallat
får även kroppsbesiktning företas
i de fall som avses i 2 § första
och andra styckena. En häktad
får hållas avskild från andra
häktade, om det är nödvändigt
för att verkställa beslut om
kroppsbesiktning.
Ii 1992.
‘Senaste lydelse 1982:402.
90
Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §'
Prop. 1993/94:24
Bilaga 1
Förekommer mot någon, som
anträffas vid gräns- eller kustort
eller ankommer till plats, där
förbindelse med utlandet äger
rum, anledning att han har på
sig gods, som enligt denna lag är
underkastat beslag, md för efter-
sökande av sådant gods tull-
tjänsteman eller tjänsteman vid
kustbevakningen företaga
kroppsvisitation och ytlig
kroppsbesiktning å honom. Om
vederbörande chef för tull- eller
gränsbevakning finner skärpning
av tullkontrollen å persontrafiken
till eller från utlandet med viss
lägenhet eller för viss tidrymd å
någon plats oundgängligen nöd-
vändig, må efter bevaknings-
chefens förordnande kropps-
visitation verkställas å envar,
som med lägenheten eller under
tidrymden till platsen ankommer
från eller från platsen avreser till
utlandet. Sådant förordnande
skall ofördröjligen underställas
generaltullstyrelsens prövning
men går likväl genast i verk-
ställighet.
Kroppsvisitation, som är av
mera väsentlig omfattning, och
ytlig kroppsbesiktning skall
verkställas inomhus i avskilt rum
eller i lämpligt utrymme i
Finns det anledning att anta att
någon, som anträffas vid gräns-
eller kustort eller ankommer till
plats, där förbindelse med ut-
landet äger rum, har på sig gods,
som enligt denna lag är under-
kastat beslag, får tulltjänstemän
eller tjänstemän vid kustbevak-
ningen för att söka efter sådant
gods företa kroppsvisitation och
ytlig kroppsbesiktning på honom
samt anmoda honom att lämna
urinprov. Om vederbörande chef
för tull- eller gränsbevakning
finner skärpning av tullkon-
trollen på persontrafiken till eller
från utlandet med viss lägenhet
eller för viss tidrymd på någon
plats oundgängligen nödvändig,
får efter bevakningschefens
förordnande kroppsvisitation
verkställas på var och en som
med lägenheten eller under tid-
rymden till platsen ankommer
från eller från platsen avreser till
utlandet. Sådant förordnande
skall ofördröjligen underställas
generaltullstyrelsens prövning
men går likväl genast i verk-
ställighet.
Kroppsvisitation, som är av
mera väsentlig omfattning, ytlig
kroppsbesiktning samt urin-
provstagning skall verkställas
inomhus i avskilt rum eller i
'Senaste lydelse 1988:431.
91
Nuvarande lydelse
fartyg samt, om undersöknings-
man eller den undersökte begär
det och det kan ske utan större
omgång, i vittnens närvaro.
Kroppsvisitation och ytlig
kroppsbesiktning av kvinnor får
inte verkställas eller bevittnas av
annan än kvinna, läkare eller le-
gitimerad sjuksköterska.
Förande av protokoll och ut-
färdande av bevis om företagen
kroppsvisitation eller ytlig
kroppsbesiktning erfordras ej
med mindre den undersökte be-
Föreslagen lydelse Prop. 1993/94:24
Bilaga 1
lämpligt utrymme i fartyg samt,
om undersökningsman eller den
undersökte begär det och det kan
ske utan större omgång, i vitt-
nens närvaro. Kroppsvisitation
och ytlig kroppsbesiktning av
kvinnor sami urinprovstagning
på kvinnor får inte verkställas
eller bevittnas av annan än kvin-
na, läkare eller legitimerad sjuk-
sköterska, om det inte enbart är
fråga om att undersöka väskor,
paket och liknande som någon
har med sig eller vidta andra
sådana mindre ingripande
åtgärder.
Förande av protokoll och ut-
lärdande av bevis om företagen
kroppsvisitation, ytlig kropps-
besiktning och urinprovstagning
behövs inte med mindre den un-
gär det eller föremål, som på-
träffas, tages i beslag.
dersökte begär det eller föremål,
som påträffas, tas i beslag.
Bestämmelser om rätt för tullmyndighet att undersöka handresgods
samt resväskor och liknande som medförs av resande finns även i
tullagen (1987:1065).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
92
Prop. 1993/94:24
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 19 § polislagen (1984:387) skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §'
En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar
eller avlägsnar någon får i anslutning till ingripandet kroppsvisitera
denne i den utsträckning som är nödvändig
1. av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall
kunna tas om hand, eller
2. för att hans identitet skall kunna fastställas.
En polisman får också kropps-
visitera i den utsträckning det
behövs för att söka efter vapen
eller andra farliga föremål som
är ägnade att användas vid brott
mot liv eller hälsa, om det med
hänsyn till omständigheterna kan
antas att ett sådant föremål kan
förklaras förverkat enligt 36 kap.
3 § brottsbalken. För detta ända-
mål får polismannen även under-
söka portfölj, handväska eller
annat liknande handbagage.
En polisman får också kropps-
visitera i den utsträckning det
behövs för att söka efter vapen
eller andra farliga föremål som
är ägnade att användas vid brott
mot liv eller hälsa, om det med
hänsyn till omständigheterna kan
antas att ett sådant föremål kan
förklaras förverkat enligt 36 kap.
3 § brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
'Senaste lydelse 1987:577.
93
Härigenom föreskrivs att 10-12 §§ lagen (1990:217) om skydd för
Prop. 1993/94:24
Bilaga 1
samhällsviktiga anläggningar m.m.
Nuvarande lydelse
10
Den som vill ha tillträde till ett
skyddsobjekt eller som uppehål-
ler sig invid ett skyddsobjekt är
skyldig att på begäran av den
som bevakar skyddsobjektet
- uppge namn, födelsetid och
hemvist,
- underkasta sig kroppsvisi-
tation och undersökning av med-
förd egendom som inte utgör
brev eller annan enskild
handling.
11
Den som bevakar ett skyddsob-
jekt får besluta om kroppsvisi-
tation och undersökning av egen-
dom, om det behövs för att be-
vakningsuppgiften skall kunna
fullgöras eller för att söka efter
föremål som kan tas i beslag en-
ligt denna lag.
12
Den som bevakar ett skyddsob-
jekt får också i den utsträckning
som krävs för att bevakningsupp-
giften skall kunna fullgöras av-
visa, avlägsna eller, om en sådan
åtgärd inte är tillräcklig, till-
fälligt omhänderta en person
inom eller vid skyddsobjektet,
om personen
- överträder något förbud som
gäller på grund av beslut enligt
denna lag,
- vägrar att på begäran lämna
skall ha följande lydelse.
Föreslagen lydelse
§
Den som vill ha tillträde till ett
skyddsobjekt eller som uppehål-
ler sig invid ett skyddsobjekt är
skyldig att på begäran av den
som bevakar skyddsobjektet
- uppge namn, födelsetid och
hemvist,
- underkasta sig kroppsvisi-
tation som inte avser under-
sökning av brev eller annan
enskild handling.
§
Den som bevakar ett skyddsob-
jekt får besluta om kroppsvisi-
tation, om det behövs för att be-
vakningsuppgiften skall kunna
fullgöras eller för att söka efter
föremål som kan tas i beslag en-
ligt denna lag.
§
Den som bevakar ett skyddsob-
jekt får också i den utsträckning
som krävs för att bevakningsupp-
giften skall kunna fullgöras av-
visa, avlägsna eller, om en sådan
åtgärd inte är tillräcklig, till-
fälligt omhänderta en person
inom eller vid skyddsobjektet,
om personen
- överträder något förbud som
gäller på grund av beslut enligt
denna lag,
- vägrar att på begäran lämna
94
Nuvarande lydelse
uppgift om namn, födelsetid eller
hemvist eller lämnar uppgift
därom som skäligen kan antas
vara oriktig,
- vägrar att underkasta sig
kroppsvisitation eller under-
sökning av medförd egendom.
Föreslagen lydelse
uppgift om namn, födelsetid eller
hemvist eller lämnar uppgift
därom som skäligen kan antas
vara oriktig,
- vägrar att underkasta sig
kroppsvisitation.
Prop. 1993/94:24
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
95
Prop. 1993/94:24
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 63 § tullagen (1987:1065) skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
63 §
För kontroll av att anmälnings- och uppgiftsskyldighet enligt denna
lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen full-
gjorts riktigt och fullständigt får tullmyndigheten undersöka
1. transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor
kan förvaras vid införsel till eller utförsel från tullområdet,
2. områden för tullupplag, tullager, frihamnar och exportbutiker,
flygplatser och bangårdar, där varor som står under tullkontroll för-
varas, och även lokaler inom sådana områden, samt
3. handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor
och liknande som medförs av resande vid inresa till eller utresa från
tullområdet eller av person som kan anmanas stanna enligt 64 §.
Om rätt för tulltjänsteman att
undersöka vad resande bär i el-
ler innanför kläderna föreskrivs
i 19 § lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling.
Bestämmelser om kropps-
visitation finns i 19 § lagen
(1960:418) om straff för varu-
smuggling.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
96
Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig
över departementspromemorian (Ds 1991:56)
Ändrade regler om kroppsvisitation och kropps-
besiktning m.m.
Remissyttranden har avgetts av Justitiekanslern, Riksdagens
ombudsmän, Hovrätten för Västra Sverige, Solna tingsrätt, Hel-
singborgs tingsrätt, Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren, Kriminal-
vårdsstyrelsen, generaltullstyrelsen, Rättsmedicinalverket, Värn-
plikts verket, Sverigens Advokatsamfund, Sverigens domareförbund,
Föreningen Sveriges åklagare, Föreningens Sveriges polischefer och
Svenska Läkaresällskapet. Yttranden har dessutom avgetts av Tull-
Kust och Överbefälhavaren.
Rikspolisstyrelsen har bifogat yttranden från polismyndigheterna i
Stockholm, Göteborg och Malmö samt från Polishögskolan.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagaren vid Åklagar-
myndigheten i Stockholm och överåklagarna vid Regionåklagarmyn-
digheterna i Stockholm och Västerås.
Prop. 1993/94:24
Bilaga 2
7 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 24
97
Prop. 1993/94:24
Bilaga 3
9.1 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 49 kap. 4 §, 52 kap. 1 § och 56 kap- 1 § skall ha följande
lydelse,
dels att det skall införas en ny paragraf, 24 kap. 22 a §, av följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
24 kap. 22 a § I fråga om den som är tagen i 1. av rätten, när den beslutar 2. i övriga fall av åklagaren Innebär rättens beslut att åkla- |
98
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
begäran kommit in, skall rätten
så snart det kan ske, senast inom
en vecka hålla förhandling i
saken. Om handläggningen gäller
i tillämpliga delar vad som är
föreskrivet om häktnings-
förhandling.
Prop. 1993/94:24
Bilaga 3
49 kap.
4 §*
Talan mot underrätts beslut under rättegången skall föras särskilt,
om rätten
1. avvisat ombud, biträde eller försvarare eller ogillat ett yrkande
härom;
2. ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient deltaga i rätte-
gången;
3. förelagt en part eller någon annan att förete skriftligt bevis eller
att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller vid prövning
enligt 3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihetsförordningen eller
2 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det
vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vitt-
nesförhör eller förhör med en part under sanningsförsäkran;
4. utlåtit sig angående ådömande av förelagt vite eller häkte eller
om ansvar för förseelse i rättegången eller angående skyldighet för
någon, som ej är part eller intervenient, att gottgöra i rättegången
vållad kostnad;
5. utlåtit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel
till målsägande ellerangående ersättning eller förskott till biträde,
försvarare, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller inter-
venient;
6. utlåtit sig i tvistemål
angående kvarstad eller annan
åtgärd enligt 15 kap. eller i
brottmål angående häktning eller
åtgärd, som avses i 25-28 kap.;
6. utlåtit sig i tvistemål
angående kvarstad eller annan
åtgärd enligt 15 kap. eller i
brottmål angående häktning eller
beslut om åklagarkontroll enligt
i 24 kap. 22 a § eller åtgärd som
avses i 25-28 kap;
7. avslagit begäran om biträde eller försvarare eller till sådant
uppdrag förordnat annan än part föreslagit;
8. utlåtit sig i annat fall än som avses i 5 eller 7 i fråga som gäller
allmän rättshjälp; eller
9. avslagit begäran om rättshjälp åt misstänkt i brottmål eller om
ersättning eller förskott till part, som åtnjuter sådan förmån.
'Senaste lydelse 1991:1561.
99
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Särskild talan skall föras genom besvär. Är fråga om beslut, som
avses i 1, 2, 3, 7, 8 eller 9, åligge den som vill föra talan att, om
beslutet meddelats vid sammanträde för förhandling, genast och eljest
inom en vecka från den dag, då han erhöll del därav, anmäla miss-
nöje; försummas det, äge han ej vidare rätt till talan. Rätten pröve
genast, om anmälan rätteligen gjorts.
I fråga om missnöjesanmälan av myndigheter, som enligt lag eller
förordnande med stöd av lag är behöriga att överklaga beslut som
avses i andra stycket, gäller följande. Har beslutet meddelats vid
sammanträde för förhandling vid vilken myndigheten inte har varit
företrädd, skall missnöje anmälas senast en vecka från dagen för
beslutet.
Prop. 1993/94:24
Bilaga 3
52 kap.
1 §2
Vill någon överklaga en tingsrätts beslut, skall han ge in en
besvärsinlaga till tingsrätten.
Inlagan skall ha kommit in till
rätten inom tre veckor från den
Inlagan skall ha kommit in till
rätten inom tre veckor från den
dag då beslutet meddelades. Om
ett beslut under rättegången inte
har meddelats vid sammanträde
för förhandling och det inte hel-
ler vid något sådant sammanträ-
de har tillkännagivits när beslutet
kommer att meddelas, skall dock
besvärstiden räknas från den dag
då klaganden fick del av beslu-
tet. Klagan över beslut om nå-
gons häktande eller kvarhållande
i häkte eller om åläggande av re-
seförbud eller i fråga, som avses
i 49 kap. 6 §, är inte inskränkt
till viss tid.
I 49 kap. finns bestämmelser
beslut, i vissa fall först skall ann
dag då beslutet meddelades. Om
ett beslut under rättegången inte
har meddelats vid sammanträde
för förhandling och det inte hel-
ler vid något sådant sammanträ-
de har tillkännagivits när beslutet
kommer att meddelas, skall dock
besvärstiden räknas från den dag
då klaganden fick del av beslu-
tet. Klagan över beslut om nå-
gons häktande eller kvarhållande
i häkte eller beslut om åklagar-
kontroll enligt 24 kap. 22 a §
eller om åläggande av reseförbud
eller i fråga, som avses i 49 kap.
6 §, är inte inskränkt till viss tid.
i att den, som vill överklaga ett
a missnöje.
56 kap.
1 §3
Vill någon anföra besvär
hovrätts beslut, skall han
mot Vill någon anföra besvär mot
hovrätts beslut, skall han
lenaste lydelse 1990:443.
lenaste lydelse 1981:1294.
100
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1981:1294. inom fyra veckor från
den dag, då beslutet meddelades,
till hovrätten inkomma med be-
svärsinlaga. Har beslut under
rättegången meddelats annorledes
än vid sammanträde för förhand-
ling, skall dock besvärstiden
räknas från den dag då klagan-
den erhöll del av beslutet.
Klagan över beslut om någons
häktande eller kvarhållande i
häkte eller om åläggande av re-
seförbud är inte inskränkt till
viss tid.
inom fyra veckor från den dag,
då beslutet meddelades, till
hovrätten inkomma med besvärs-
inlaga. Har beslut under rätte-
gången meddelats annorledes än
vid sammanträde för förhand-
ling, skall dock besvärstiden
räknas från den dag då klagan-
den erhöll del av beslutet.
Klagan över beslut om någons
häktande eller kvarhållande i
häkte eller beslut om åklagar-
kontroll enligt 24 kap. 22 a §
eller om åläggande av reseförbud
är inte inskränkt till viss tid.
Prop. 1993/94:24
Bilaga 3
Om skyldighet att anmäla missnöje med hovrätts beslut i fråga, som
avses i 49 kap. 3 § eller 4 § första stycket 1, 2, 3, 7, 8 eller 9,
stadgas i 54 kap. 3 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Beträffande den som
då är häktad tillämpas dock de nya bestämmelserna inte förrän rätten
omprövar häktningen.
101
Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Riksåkla-
garen, Domstolsverket, Svea hovrätt, Kammarrätten i Jönköping,
Göteborgs tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Norrköpings tingsrätt,
Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Socialstyrelsen,
Rättsmedicinal verket, Byggnadsstyrelsen, Statens Invandrarverk,
Utlänningsnämnden, Landstingsförbundet, Sveriges domareförbund,
Sverigens Advokatsamfund, Föreningen styresmän och assistenter
m.fl. vid kriminalvårdsanstaltema, Svenska Fångvårdssällskapet,
Föreningen Sveriges åklagare, Riksförbundet frivilliga samhälls-
arbetare, Svenska Röda korset, Svenska kyrkans församlingsnämnd,
Sveriges frikyrkoråd och De fria kristna samfundens råd.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagaren vid Åklagar-
myndigheten i Göteborg och överåklagarna vid regionåklagarmyndig-
heterna i Gävle och Umeå.
Prop. 1993/94:24
Bilaga 4
102
Prop. 1993/94:24
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 27 kap. 4 §, 28 kap. 11-13 §§ och 49 kap. 7 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 24 kap. 5 a §, av
följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 24 kap. 5 a § Om rätten beslutar att häkta Om det på grund av senare in- |
103
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
i
§
Den som med laga rätt griper
eller anhåller en misstänkt eller
verkställer häktning, husrann-
sakan, kroppsvisitation eller
kroppsbesikining får ta föremål
som därvid påträffas i beslag.
Prop. 1993/94:24
Bilaga 5
27 kap.
4
Den som med laga rätt griper
eller anhåller misstänkt eller
verkställer häktning, husrann-
sakan eller kroppsvisitation får
lägga beslag på föremål, som
därvid påträffas.
Föremål, som i annat fall påträffas, tas i beslag efter beslut av
undersökningsledaren eller åklagaren. Vid fara i dröjsmål, får även
utan sådant beslut åtgärden vidtagas av polisman, om det inte är fråga
om försändelse som avses i 3 §.
Verkställs beslag av någon annan än undersökningsledaren eller
åklagaren och har denne inte beslutat beslaget, skall anmälan skynd-
samt göras hos honom, som har att omedelbart pröva, om beslaget
skall bestå.
28 kap.
H §2
Förekommer anledning, att
brott förövats, varå fängelse kan
följa, må kroppsvisitation före-
tagas för eftersökande av före-
mål, som är underkastat beslag,
eller eljest till utrönande av
omständighet, som kan äga bety-
delse för utredning om brottet.
•
A annan än den som skäligen
kan misstänkas för brottet må
kroppsvisitation dock företagas,
allenast om synnerlig anledning
förekommer, att därigenom före-
mål som är underkastat beslag,
skall anträffas eller annan ut-
redning om brottet vinnas.
Om det finns anledning att anta
att ett brott har begåtts på vilket
kan följa fängelse, får kroppsvi-
sitation göras på den som skäli-
gen kan misstänkas för brottet
för att söka efter föremål som
kan tas i beslag eller annars för
att utröna omständigheter som
kan vara av betydelse för utred-
ning om brottet.
Andra än den som skäligen kan
misstänkas för brottet får kropps-
visiteras, om det finns synnerlig
anledning anta att det därigenom
kommer att anträffas föremål
som kan tas i beslag eller att det
annars är av betydelse för
utredningen av brottet.
Med kroppsvisitation avses en
undersökning av kläder och an-
nat som någon bär på sig samt
av väskor, paket och andra före-
mål som någon har med sig.
'Senaste lydelse 1993:602.
lenaste lydelsel964:166.
104
Nuvarande lydelse
12
A den som skäligen kan miss-
tänkas för brott, varå fängelse
kan följa, må för ändamål, som
sägs i 11 §, kroppsbesiktning fö-
retagas.
Vid kroppsbesiktning må, om
det erfordras, blodprov tagas så
ock annan undersökning, som
kan ske utan nämnvärt men, ut-
föras.
Föreslagen lydelse
§3
Den som skäligen kan miss-
tänkas för ett brott på vilket
fängelse kan följa, får för än-
damål som sägs i 11 §, under-
kastas kroppsbesiktning.
Med kroppsbesiktning avses
undersökning och provtagning av
människokroppens yttre och inre
samt av dess produkter. En
kroppsbesiktning får inte utföras
så att den undersökte riskerar
framtida ohälsa eller skada.
Den som inte är frihetsberövad
i annan ordning är inte skyldig
att stanna kvar för kroppsbesikt-
ning längre än sex timmar. År
det av synnerlig vikt, att den som
kan misstänkas för brottet är till-
gänglig för fortsatt kroppsbesikt-
ning, är han skyldig att stanna
kvar ytterligare sex timmar.
Prop. 1993/94:24
Bilaga 5
13 §
Beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning skall i tillämpliga
delar gälla vad i 3 a, 4, 8 och 9 §§ är föreskrivet om husrannsakan.
Är fara i dröjsmål, får kroppsvisitation och kroppsbesiktning beslutas
av polisman.
Förrättning som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas
inomhus och i avskilt rum. Verkställes den av annan än läkare, skall
såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne
närvara. Blodprov må ej tagas av annan än läkare eller legitimerad
sjuksköterska. Annan mer ingående undersökning må utföras endast
av läkare.
Beträffande kvinnor får kropps-
visitation inte verkställas eller
bevittnas av annan än kvinna,
läkare eller legitimerad sjuk-
sköterska. Detsamma gäller
kroppsbesiktning och annan un-
dersökning vid kroppsbesiktning
än tagande av blodprov.
Beträffande kvinnor får kropps-
visitation eller kroppsbesiktning
inte verkställas eller bevittnas av
annan än kvinna, läkare eller le-
gitimerad sjuksköterska. Kropps-
visitation som enbart innebär att
medhavda föremål undersöks och
kroppsbesiktning som enbart in-
nebär blodprovstagningfår dock
lenaste lydelse 1964:166.
105
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
verkställas eller bevittnas av
Prop. 1993/94:24
Bilaga 5
annan.
49 kap.
Har tingsrätten förklarat en
domare jävig eller bifallit en
begäran om rättshjälp åt miss-
tänkt i brottmål eller förordnat
målsägandebiträde, får tings-
rättens beslut inte överklagas.
§
Har tingsrätten förklarat en
domare jävig eller bifallit en
begäran om rättshjälp åt miss-
tänkt i brottmål eller förordnat
målsägandebiträde eller beslutat
i fråga om inskränkningar i en
häktads kontakter med omgiv-
ningen enligt 24 kap. 5 a §, får
tingsrättens beslut inte över-
klagas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
106
2 Förslag till Prop. 1993/94:24
Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19
Förekommer mot någon, som
anträffas vid gräns- eller kustort
eller ankommer till plats, där
förbindelse med utlandet äger
rum, anledning att han har på
sig gods, som enligt denna lag är
underkastat beslag, må för efter-
sökande av sådant gods tulltjän-
steman eller tjänsteman vid kust-
bevakningen företaga kroppsvisi-
tation och ytlig kroppsbesiktning
å honom. Om vederbörande chef
för tull- eller gränsbevakning
finner skärpning av tullkon-
trollen å persontrafiken till eller
från utlandet med viss lägenhet
eller för viss tidrymd å någon
plats oundgängligen nödvändig,
må efter bevakningschefens för-
ordnande kroppsvisitation verk-
ställas å envar, som med lägen-
heten eller under tidrymden till
platsen ankommer från eller från
platsen avreser till utlandet.
Sådant förordnande skall oför-
dröjligen underställas general-
tullstyrelsens prövning men går
likväl genast i verkställighet.
Kroppsvisitation, som är av
mera väsentlig omfattning, och
ytlig kroppsbesiktning skall verk-
ställas inomhus i avskilt rum el-
§*
Om det finns anledning att anta
att någon, som anträffas vid en
gräns- eller kustort eller an-
kommer till en plats, där det
finns förbindelse med utlandet
har på sig gods som enligt denna
lag är underkastat beslag, får
tulltjänstemän eller tjänstemän
vid kustbevakningen för att söka
efter sådant gods hos honom ut-
föra kroppsvisitation, ytlig
kroppsbesiktning och urinprovs-
tagning. Om vederbörande chef
för tull- eller gränsbevakning
finner att skärpning av tull-
kontrollen av persontrafiken till
eller från utlandet med viss lä-
genhet eller för viss tidrymd på
någon plats är oundgängligen
nödvändig, får efter bevak-
ningschefens beslut kroppsvisita-
tion utföras på var och en som
med lägenheten eller under tid-
rymden ankommer till platsen
från, eller avreser från platsen
till, utlandet. Sådant förordnande
skall ofördröjligen underställas
generaltullstyrelsens prövning
men skall likväl genast verk-
ställas.
Kroppsvisitation som är av
mera väsentlig omfattning, ytlig
kroppsbesiktning samt urinprovs-
tagning skall verkställas inomhus
'Senaste lydelse 1988:431.
107
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
ler i lämpligt utrymme i fartyg
samt, om undersökningsman el-
ler den undersökte begär det och
det kan ske utan större omgång,
i vittnens närvaro. Kroppsvisi-
tation och ytlig kroppsbesiktning
av kvinnor får inte verkställas
eller bevittnas av annan än kvin-
na, läkare eller legitimerad sjuk-
sköterska.
i avskilt rum eller i lämpligt
utrymme i fartyg samt, om un-
dersökningsman eller den under-
sökte begär det och det kan ske
utan större omgång, i vittnens
närvaro. Bestämmelsen i 28 kap.
12 § tredje stycket rättegångs-
balken om skyldighet att stanna
kvar gäller inte vid tillämpningen
av denna paragraf. Kroppsvisita-
tion, ytlig kroppsbesiktning och
urinprovstagning beträffande
kvinnor får inte verkställas eller
Prop. 1993/94:24
Bilaga 5
bevittnas av annan än kvinna,
läkare eller legitimerad sjuk-
sköterska.
eller ytlig
undersökte be-
Protokoll behöver inte föras
och bevis om utförd kroppsvisi-
tation, ytlig kroppsbesiktning
eller urinprovstagning behöver
inte utfärdas med mindre den
undersökte begär det eller före-
mål, som påträffas, tas i beslag.
Förande av protokoll och ut-
färdande av bevis om företagen
kroppsvisitation
kroppsbesiktning erfordras ej
med mindre den
gär det eller föremål, som på-
träffas, tages i beslag.
Bestämmelser om rätt för tullmyndighet att undersöka handresgods
samt resväskor och liknande som medförs av resande finns även i
tullagen (1987:1065).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
108
3 Förslag till Prop. 1993/94:24
Härigenom föreskrivs att 20 och 29 §§ lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §
En intagen får hållas avskild från andra intagna, om det är nöd-
vändigt
1. med hänsyn till rikets säkerhet eller föreliggande fara för den in-
tagnes eller annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig
skadegörelse på anstaltens egendom,
2. för att hindra att den intagne påverkar någon annan intagen att
allvarligt störa ordningen inom anstalten,
3. för att hindra att den intagne medverkar till att en annan intagen
får tillgång till berusningsmedel,
4. för att hindra att den intagne allvarligt ofredar en annan intagen,
5. för att verkställa beslut om
kroppsbesiktning.
Intagen som har dömts till fängelse i lägst två år och är placerad i
sluten anstalt får hållas avskild från andra intagna, om det kan befaras
att han planlägger rymning eller att annan planlägger fritagningsför-
sök och avskildheten är nödvändig för att hindra att sådan plan sättes
i verket samt det med hänsyn till den intagnes brottslighet eller an-
nars kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta en brottslig
verksamhet av allvarlig karaktär.
Ett beslut enligt första eller andra stycket skall omprövas så ofta det
finns anledning till det, dock minst var tionde dag.
29 §
Intagen får mottaga besök i den utsträckning det lämpligen kan ske.
Han får ej mottaga besök som är ägnat att äventyra säkerheten i an-
stalten eller som kan motverka hans anpassning i samhället eller eljest
vara till skada för honom eller annan.
Till underlag för bedömningen av om den som är intagen i sluten
riksanstalt skall i ett särskilt fall få ta emot besök skall i förväg
undersökas om den besökande har dömts eller är misstänkt för allvar-
lig brottslig verksamhet. I den utsträckning det behövs och lämpligen
kan ske skall upplysningar också inhämtas om hans personliga för-
hållanden i övrigt. Vad som har sagts nu gäller ej, i den mån det är
uppenbart obehövligt på grund av att den besökande är känd eller av
'Lagen omtryckt 1990:1011.
109
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
annat skäl.
Till underlag för bedömningen av om den som är intagen i annan
anstalt än sluten riksanstalt skall i ett särskilt fall fä ta emot besök fär
en sådan kontroll som avses i andra stycket göras i den mån det är
påkallat av säkerhetsskäl.
Tjänsteman vid anstalten skall vara närvarande vid besök, om det
är påkallat med hänsyn till säkerheten. Vid besök av advokat som bi-
träder den intagne i rättslig angelägenhet får tjänsteman närvara
endast om advokaten eller den intagne begär det.
Som villkor för besök kan av
säkerhetsskäl föreskrivas att den
besökande underkastar
kroppsvisitation
kroppsbesiktning
undersökning av
eller annat dylikt
medföra vid besöket.
Prop. 1993/94:24
Bilaga 5
sig
eller ytlig
eller medger
väska, kasse
som han vill
Som villkor för besök kan det
av säkerhetsskäl föreskrivas att
den besökande underkastar sig
kroppsvisitation eller ytlig
kroppsbesiktning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
110
Härigenom föreskrivs att 2 b § lagen (1976:371) om behandlingen
av häktade och anhållna m.fl. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:24
Bilaga 5
2 b
Kroppsvisitation eller kropps-
besiktning får inte göras mer in-
gående än vad ändamålet med åt-
gärden kräver. All den hänsyn
som omständigheterna medger
skall iakttagas. Om möjligt skall
vittne närvara.
Annan kroppsvisitation än som
avses i 2 § treje stycket eller
kroppsbesiktning får, när åtgär-
den gäller kvinna, ej verkställas
eller bevittnas av annan än kvin-
na, läkare eller legitimerad sjuk-
sköterska.
Föremål, som anträffas vid
kroppsvisitation eller kroppsbe-
siktning och som häktad enligt
vad som följer av denna lag ej
får inneha, skall omhändertagas
och förvaras för hans räkning,
såvitt ej annat är särskilt
föreskrivet.
§*
Kroppsvisitation eller kropps-
besiktning får inte göras mer in-
gående än vad ändamålet med åt-
gärden kräver. All den hänsyn
omständigheterna medger skall
iakttagas. Om möjligt skall vittne
närvara. En häktad får hållas
avskild från andra häktade, om
det är nödvändigt för att verk-
ställa beslut om kroppsbesikt-
ning.
Annan kroppsvisitation än som
avses i 2 § tredje stycket eller
kroppsbesiktning får, när åtgär-
den gäller kvinna, ej verkställas
eller bevittnas av annan än kvin-
na, läkare eller legitimerad sjuk-
sköterska.
Föremål, som anträffas vid
kroppsvisitation eller kropps-
besiktning och som häktad enligt
vad som följer av denna lag ej
får inneha, skall omhändertagas
och förvaras för hans räkning,
såvitt ej annat är särskilt
föreskrivet.
16 §
Beträffande den som är häktad på grund av misstanke om brott an-
kommer det på undersökningsledaren eller åklagaren att
1. avgöra om eller i vad mån hinder för medgivande enligt 3 §
första stycket första meningen eller 9-13 §§ eller för tillämpning av
3 § första stycket andra meningen möter på den grund att åtgärden
kan medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning om brott
'Senaste lydelse 1978:903.
111
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:24
Bilaga 5
eljest försvåras,
2. avgöra fråga om inskränkningar enligt 6 § tredje stycket.
Innebär avgörande enligt första Ett beslut enligt första stycket
stycket hinder för medgivande
eller eljest inskränkning i häk-
tads rätt, skall avgörandet om-
prövas så ofta anledning därtill
förekommer.
som innebär hinder för medgi-
vande eller på annat sätt in-
skränkning i en häktads rätt, får
meddelas endast om den häktade
får underkastas inskränkningar i
sina kontakter med omgivningen
enligt 24 kap. 5 a § rättegångs-
balken. Sådana beslut skall om-
prövas så ofta det finns anled-
ning till det.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
112
Härigenom föreskrivs att 19 § polislagen (1984:387) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:24
Bilaga 5
19 §'
En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar
eller avlägsnar någon får i anslutning till ingripandet kroppsvisitera
denne i den utsträckning som är nödvändig
1. av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall
kunna tas om hand, eller
2. för att hans identitet skall kunna fastställas.
En polisman får också kropps-
visitera i den utsträckning det
behövs för att söka efter vapen
eller andra farliga föremål som
är ägnade att användas vid brott
mot liv eller hälsa, om det med
hänsyn till omständigheterna kan
antas att ett sådant föremål kan
förklaras förverkat enligt 36 kap.
3 § brottsbalken. För detta ända-
mål får polismannen även under-
söka portfölj, handväska eller
annat liknande handbagage.
En polisman får också kropps-
visitera i den utsträckning det
behövs för att söka efter vapen
eller andra farliga föremål som
är ägnade att användas vid brott
mot liv eller hälsa, om det med
hänsyn till omständigheterna kan
antas att ett sådant föremål kan
förklaras förverkat enligt 36 kap.
3 § brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
'Senaste lydelse 1987:577.
8 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 24
113
Härigenom föreskrivs att 63 § tullagen (1987:1065) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:24
Bilaga 5
63 §
För kontroll av att anmälnings- och uppgiftsskyldighet enligt denna
lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen full-
gjorts riktigt och fullständigt får tullmyndigheten undersöka
1. transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor
kan förvaras vid införsel till eller utförsel från tullområdet,
2. områden för tullupplag, tullager, frihamnar och exportbutiker,
flygplatser och bangårdar, där varor som står under tullkontroll för-
varas, och även lokaler inom sådana områden, samt
3. handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor
och liknande som medförs av resande vid inresa till eller utresa från
tullområdet eller av person som kan anmanas stanna enligt 64 §.
Om rätt för tulltjänstemän att
undersöka vad resande bär i el-
ler innanför kläderna föreskrivs
i 19 § lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling.
Bestämmelser om kroppsvisi-
tation finns i 19 § lagen
(1960:418) om straff för varu-
smuggling.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
114
Härigenom föreskrivs att 10-12 §§ lagen (1990:217) om skydd för
Prop. 1993/94:24
Bilaga 5
samhällsviktiga anläggningar m.m.
Nuvarande lydelse
10
Den som vill ha tillträde till ett
skyddsobjekt eller som uppehål-
ler sig invid ett skyddsobjekt är
skyldig att på begäran av den
som bevakar skyddsobjektet
- uppge namn, födelsetid och
hemvist,
- underkasta sig kroppsvisi-
tation och undersökning av med-
förd egendom som inte utgör
brev eller annan enskild
handling.
11
Den som bevakar ett skydds-
objekt får besluta om kroppsvisi-
tation och undersökning av egen-
dom, om det behövs for att be-
vakningsuppgiften skall kunna
fullgöras eller för att söka efter
föremål som kan tas i beslag
enligt denna lag.
12
Den som bevakar ett skydds-
objekt får också i den utsträck-
ning som krävs för att bevak-
ningsuppgiften skall kunna full-
göras avvisa, avlägsna eller, om
en sådan åtgärd inte är tillräck-
lig, tillfälligt omhänderta en per-
son inom eller vid skyddsobjek-
tet, om personen
- överträder något förbud som
gäller på grund av beslut enligt
denna lag,
- vägrar att på begäran lämna
skall ha följande lydelse.
Föreslagen lydelse
§
Den som vill ha tillträde till ett
skyddsobjekt eller som uppehål-
ler sig invid ett skyddsobjekt är
skyldig att på begäran av den
som bevakar skyddsobjektet
- uppge namn, födelsetid och
hemvist,
- underkasta sig kroppsvisita-
tion som inte avser undersökning
av brev eller annan enskild hand-
ling.
§
Den som bevakar ett skyddsob-
jekt får besluta om kroppsvisi-
tation, om det behövs för att be-
vakningsuppgiften skall kunna
fullgöras eller för att söka efter
föremål som kan tas i beslag en-
ligt denna lag.
§
Den som bevakar ett skydds-
objekt får också i den utsträck-
ning som krävs för att bevak-
ningsuppgiften skall kunna full-
göras avvisa, avlägsna eller, om
en sådan åtgärd inte är tillräck-
lig, tillfälligt omhänderta en per-
son inom eller vid skyddsobjek-
tet, om personen
- överträder något förbud som
gäller på grund av beslut enligt
denna lag,
- vägrar att på begäran lämna
115
Nuvarande lydelse
uppgift om namn, födelsetid eller
hemvist eller lämnar uppgift
därom som skäligen kan antas
vara oriktig,
- vägrar att underkasta sig
kroppsvisitation eller under-
sökning av medförd egendom.
Föreslagen lydelse
uppgift om namn, födelsetid eller
hemvist eller lämnar uppgift
därom som skäligen kan antas
vara oriktig,
- vägrar att underkasta sig
kroppsvisitation.
Prop. 1993/94:24
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
116
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-09-14
Närvarande: hovrättspresidenten Bo Broomé, justitierådet Bo
Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 24 juni 1993 har re-
geringen på hemställan av statsrådet Hellsvik beslutat inhämta lag-
rådets yttrande över förslag till ändrade regler om kroppsvisitation
och kroppsbesiktning m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Mikael
Mellqvist.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
I. Kroppsvisitation och kroppsbesiktning
I lagrådsremissen läggs fram förslag om en ny utformning av reglerna
om kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Det är bra att detta regel-
system nu har gåtts igenom och analyserats ordentligt. Särskilt
kroppsbesiktning kan upplevas som mycket kränkande av den som ut-
sätts för åtgärden. Reglerna måste därför stå i överensstämmelse med
grundlagens och Europakonventionens bestämmelser om individens
rätt till integritet. Samtidigt måste bestämmelserna vara utformade så
att de medger en effektiv brottsbekämpning. Med hänsyn till att be-
slut om kroppsvisitation och kroppsbesiktning inte sällan måste fattas
utan längre betänketid av tjänstemän som saknar en mera omfattande
juridisk utbildning måste reglerna dessutom vara enkla och klara.
Den nuvarande ordningen har kritiserats från bl a de nu nämnda syn-
punkterna. Genomförs de remitterade förslagen kommer kvalitén på
regelsystemet att höjas väsentligt. Det ligger ett stort värde i att defi-
nitionerna av kroppsvisitation och kroppsbesiktning blir enhetliga.
Det är bara att beklaga att strävandena efter enhetlighet inte sträckt
sig ännu längre. Lagrådet vill sålunda ifrågasätta om inte begreppet
kroppsvisitation utan några tillägg kan användas också i samtliga de
lagar i vilka bestämmelserna om kroppsvisitation nu kompletteras
med bestämmelser som uttryckligen tillåter undersökning av väskor
och annan medförd egendom eller egendom i övrigt (se 2.4.9 under
rubriken "Kroppsvisitation").
Att den föreslagna nyordningen har stora förtjänster innebär inte att
den är fri från problem. Nya gränsdragningsfrågor följer med de nya
bestämmelserna. Ett huvudintryck är ändå att nyordningen ger mindre
problem än den gamla. En tanke är att slå samman instituten kropps-
visitation och husrannsakan. En sådan åtgärd skulle minska gräns-
dragningsproblemen ytterligare men kan innebära andra svårigheter
som inte kan förutses utan en djupare analys.
Prop. 1993/94:24
Bilaga 6
117
Förslaget till ändring i rättegångsbalken
28 kap. 11 §
I paragrafen behandlas kroppsvisitation. Som lagrådet anfört inled-
ningsvis är det utmärkt att bestämmelserna ges en mera precis ut-
formning. Detta är särskilt viktigt med hänsyn till att bestämmelserna
i rättegångsbalken om kroppsvisitation styr visitationsreglema i andra
författningar.
Begreppet kroppsvisitation är med den utformning institutet nu får
missvisande med hänsyn till att undersökning kan ske av såväl en per-
son som den egendom personen har med sig. Och undersökningen av
personen tar inte främst sikte på hans kropp utan på föremål som han
bär på sig. Lagrådet föreslår därför att institutet betecknas person-
visitation. Med en ny beteckning klargörs dessutom att nya bestäm-
melser gäller, något som kan ha ett pedagogiskt värde för den per-
sonal som skall fatta beslut om visitation.
I tredje stycket föreslås en definition av "kroppsvisitation" som
innebär att undersökningen får avse dels vad någon bär på sig, dels
vad han har med sig. Vid tillämpningen av 28 kap. 11 § spelar gräns-
dragningen inte någon större roll eftersom förutsättningarna för hus-
rannsakan är desamma som för "kroppsvisitation". Om exempelvis
resväskor på takräcket på en bil inte anses vara något som bilföraren
har med sig i paragrafens mening, kan en undersökning av väskorna
därför i stället ske enligt bestämmelserna om husrannsakan. Dessa
gränsdragningsfrågor får lösas i rättstillämpningen. Som en tumregel
kan därvid gälla att egendom som transporteras med handkraft bör bli
föremål för "kroppsvisitation" medan större saker som förflyttas eller
kan förflyttas endast med hjälp av maskinkraft får undersökas enligt
reglerna om husrannsakan. Det är för närvarande knappast möjligt att
mera i detalj lagreglera gränsdragningen.
28 kap. 12 §
I andra stycket definieras kroppsbesiktning. Med sådan besiktning av-
ses "undersökning och provtagning av människokroppens yttre och
inre samt av dess produkter". Definitionen synes innebära att be-
greppet blir alltför vittomfattande. Även provtagningar som inte görs
från människokroppen torde sålunda komma att omfattas. Som exem-
pel kan nämnas provtagningar av kroppsprodukter som anträffas på
en brottsplats. Undersökningar av kroppsprodukter som görs utan
samband med provtagning torde med den föreslagna definitionen
också komma att utgöra kroppsbesiktning. En sådan vid omfattning
av begreppet har såvitt framgår inte varit avsedd och kan inte heller
anses lämplig. Bestämmelsen bör därför formuleras om.
Lagrådet föreslår att den ges följande lydelse: "Med kroppsbesikt-
ning avses undersökning av människokroppens yttre och inre samt
tagande av prov från människokroppen och undersökning av sådana
prov."
I tredje stycket föreskrivs att den misstänkte inte är skyldig att
Prop. 1993/94:24
Bilaga 6
118
stanna kvar för kroppsbesiktning längre än sex timmar, i vissa fall
ytterligare sex timmar.
Att den som skall kroppsbesiktigas får finna sig i att undersök-
ningen eller provtagningen kan ta en viss tid är en självklarhet.
Detsamma gäller i fråga om "kroppsvisitation." Möjligheten att hålla
den misstänkte kvar i upp till tolv timmar får emellertid anses gå
utöver vad som följer av tvångsmedlets egen natur. Lagrådet har inte
någon erinran mot förslaget i sak, låt vara att tillämpningsområdet för
bestämmelsen i praktiken torde bli smalt med tanke på möjligheten
att gripa och anhålla den misstänkte. Bestämmelsen bör emellertid ges
en positiv formulering och inte som i remissförslaget utformas som
en begränsning i en redan förutsatt befogenhet. Därigenom undviker
man också det inte avsedda motsatsslutet att någon i och för "kropps-
visitation" kan hållas kvar annat än under helt kortvarig tid. Av
bestämmelsen bör vidare tydligare framgå att den misstänkte tvångs-
vis kan hållas kvar för kroppsbesiktning under den angivna tiden.
I avsnitt 2.4.5 i den allmänna motiveringen påpekas att den före-
slagna regeln inte grundar någom rätt att frihetsberöva den som skall
undersökas. Som nyss framhölls måste bestämmelsen emellertid inne-
bära att den misstänkte med tvång kan hållas kvar i och för kropps-
besiktningen. Det ligger enligt lagrådets mening närmast till hands att
språkligt beteckna den begränsning av den misstänktes rörelsefrihet
som blir följden som ett frihetsberövande, om begränsningen inte är
helt kortvarig. I två nyligen meddelade domar (DB 416 och
417/1993) har Högsta domstolen också konstaterat att - de närbe-
släktade - bestämmelserna i 23 kap. 8 och 9 §§ rättegångsbalken om
hämtning till förhör och kvarstannande för förhör "ger lagstöd för
frihetsberövande". Betydelsen av en sådan rubricering är emellertid
begränsad.
Sålunda kan inte den slutsatsen dras att den misstänkte som skall
kroppsbesiktigas under väntetid få placeras i arrestlokal. Placerings-
frågan synes än så länge bli oreglerad i lag. Högsta domstolen har i
de nämnda domarna beträffande dom som är skyldiga att stanna kvar
för förhör enligt 23 kap. 9 § rättegångsbalken anlagt synpunkter på
motsvarande fråga och uttalat att det i undantagsfall kan vara försvar-
ligt att den som skall höras placeras i arrest. Enligt lagrådet är det
önskvärt att frågan om placering i båda de aktuella fallen, alltså av
den som skall kroppsbesiktigas resp, av den som skall höras, lag-
regleras. I avsaknad av en sådan reglering bör de principer som
gäller för placeringen av den som kvarhålls för förhör tillämpas också
i kroppsbesiktningsfallet.
Enligt 2 kap. 9 § regeringsformen skall en medborgare som med
anledning av misstanke om brott har berövats friheten av någon
annan myndighet än en domstol kunna få saken prövad av domstol
"utan oskäligt dröjsmål". Av förarbetena får emellertid anses framgå
att kravet på domstolsprövning inte aktualiseras om det finns en
föreskrift av innebörd att beslutet förfaller inom viss kort tid (se
Prop. 1993/94:24
Bilaga 6
119
Holmberg-Stjemquist, Grundlagarna s. 101).
Enligt lagrådets mening talar övervägande skäl för att den nya be-
stämmelsen inte kommer i konflikt med föreskrifterna om rätten till
personlig frihet och säkerhet i artikel 5 i den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggnade
friheterna, oavsett hur man enligt svenskt betraktelsesätt vill ka-
raktärisera frihetsinskränkningen.
Beträffande lagtextens närmare utformning verkar det överflödigt
att göra ett förbehåll för den som "är frihetsberövad i annan ord-
ning". Också i övrigt kan texten förenklas. Lagrådet föreslår att
tredje stycket får följande lydelse:
"Den som skall kroppsbesiktigas får hållas kvar för ändamålet upp
till sex timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare sex
timmar."
Lagen om straff for varusmuggling
19 §
I paragrafen införs bestämmelser som ger tullen möjlighet att ta urin-
prov. I den allmänna motiveringen framhålls att bestämmelserna bör
utformas så att det otvetydigt framgår att det är fråga om ett för-
farande som förutsätter medverkan av den som skall undersökas och
att tullen inte skall kunna genomdriva en undersökning med tvång.
Tullen bör således, enligt vad som vidare uttalas, inte ha möjlighet
att hålla kvar den som vägrar att medverka. I specialmotiveringen
sägs att regleringen bygger på att den som skall undersökas med-
verkar och tullen har inga möjligheter att använda tvång eller hålla
kvar den som skall undersökas. Detta framgår, sägs det vidare, av
paragrafens andra stycke.
Lagrådet har i princip inte något att invända mot att det införs en
rätt för tullen att ta urinprov som byger på frivillig medverkan från
den anmodades sida. En rätt av ifrågavarande slag bör sålunda lag-
regleras även om den bygger på frivillighet. Föredraganden tar - mot
bakgrund av viss kritik som framförts vid remissbehandlingen - upp
frågan om vad som skall hända om den anmodade vägrar att medver-
ka till urinprovstagning. Vad de kritiska remissinstanserna framfört
är att frivilligheten endast är formell, eftersom en "vägran" enligt
promemorian skall kunna få en viss presumtionsverkan, dvs. om en
person inte medverkar till att ett urinprov tas kan detta i sig anses
utgöra skäl för misstanke om narkotikasmuggling. Föredraganden an-
för att man vid en vägran i stället får pröva om förutsättningarna är
uppfyllda för att använda andra tvångsmedel såsom gripande, anhål-
lande eller beslut om kroppsbesiktning.
Lagrådet vill med anledning av det anförda framhålla att man bör
vara försiktig när det gäller att dra slutsatser av att en person vägrar
att medverka till urinprovstagning. Att lämna urinprov för en myn-
dighetskontroll av ifrågavarande slag torde av de flesta upplevas som
mycket integritetskänsligt. Det kan även finnas andra goda skäl
Prop. 1993/94:24
Bilaga 6
120
bakom en vägran att medverka till urinprovstagning. Det innebär att
en sådan vägran knappast får någon nämnvärd presumtionsverkan. In-
stitutet kan dock ändå få en viss betydelse som motiverar att det
införs.
När det sedan gäller lagregleringen av institutet har sålunda i
paragrafens andra stycke intagits en föreskrift om att bestämmelsen
i 28 kap. 12 § tredje stycket rättegångsbalken om skyldighet att
stanna kvar inte gäller vid tillämpningen av denna paragraf. Denna
föreskrift kan emellertid enligt lagrådets mening inte anses ge uttryck
för den frivillighet som enligt motiven skall vara en förutsättning,
dvs. att tullen inte skall kunna använda tvång eller hålla kvar den som
skall undersökas. Detta gäller i minst lika hög grad om 28 kap. 12 §
tredje stycket ändras på det sätt som lagrådet har föreslagit i det
föregående.
Det kan till att börja med konstateras att den nya föreskriften gäller
inte bara urinprovstagning utan också ytlig kroppsbesiktning. Regeln
i 28 kap. 12 § tredje strycket är över huvud taget inte tillämplig på
"kroppsvisitation". Bestämmelser som ger tullen befogenhet att an-
vända våld för att genomföra sådana åtgärder finns i 10 och 23 §§
polislagen (1984:387). Den omständigheten att det beträffande t.ex.
"kroppsvisitation" saknas en uttrycklig regel som ger myndigheterna
rätt att hålla kvar den misstänkte för att genomföra undersökningen
innebär givetvis inte att den misstänkte kan undandra sig denna ge-
nom att lämna platsen. Det får således anses ligga i sakens natur att
ett kvarhållande får ske så att undersökningen kan genomföras. Det
innebär i sin tur att enbart ett undantagande av en föreskrift av det
slag som enligt remissen intagits i 28 kap. 12 § tredje stycket - dvs.
som föreskriver skyldighet för den misstänkte att stanna kvar viss tid
för undersökningen - inte medför att tvångsåtgärder är uteslutna. Lag-
rådet föreslår att det i förevarande paragraf - i stället för den i re-
missen föreslagna undantagsbestämmelsen - tas in en föreskrift av
följande lydelse: "Ingen får dock hållas kvar för urinprovstagning".
Föreskriften bör placeras i första stycket direkt efter den föreskrift
som tillägger tullen rätten att ta urinprov och således bilda andra me-
ningen i stycket.
Övriga lagförslag
Dessa föranleder inte någon erinran från lagrådets sida.
II. Inskränkningar av häktades kontakter med omvärlden
I lagrådsremissen läggs också fram förslag om nya regler rörande
åklagarnas möjligheter att inskränka häktades kontakter med om-
världen. Den nuvarande ordningen har kritiserats av bl a Europa-
rådets kommitté till förhindrande av tortyr och omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning. Det är således en ange-
lägen fråga som nu förs till lagstiftning. Det remitterade förslaget är
Prop. 1993/94:24
Bilaga 6
121
förtjänstfullt i många avseenden och klart överlägset vad som i dag
gäller. Enligt lagrådets mening är förslaget emellertid inte tillräckligt
långtgående bl a därför att det alltför hårt begränsar möjligheterna att
överklaga ett beslut rörande inskränkningar för en häktad. I det föl-
jande föreslår lagrådet därför en delvis annan reglering med en rätt
att överklaga domstolsbeslut om restriktioner för häktade.
Förslaget till ändring i rättegångsbalken
24 kap.5 a §
I första stycket föreslås en bestämmelse som tar sikte på det fallet att
någon är på sannolika skäl misstänkt för ett brott på vilket inte kan
följa lindrigare straff än fängelse i två år. I så fall skall han enligt
24 kap. 1 § andra stycket häktas, om det inte är uppenbart att skäl till
häktning saknas. Bakom denna regel om s.k. obligatorisk häktning
ligger bl a erfarenheten att den misstänkte är benägen att fly undan
ett så långt straff. Det remitterade förslaget innebär att den som häk-
tas enligt den nämnda bestämmelsen också skall få underkastas re-
striktioner, om det inte är uppenbart att kollusionsrisk inte föreligger.
Enligt lagrådets mening finns det inte anledning att på detta sätt låta
presumtionsregeln om kollusionsfara öppna möjlighet för att meddela
beslut om restriktioner. För att restriktioner skall få meddelas bör
enligt lagrådets mening kollusionsfara föreligga enligt en bedömning
som sker enligt vanliga regler även när häktning har skett med stöd
av 24 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken.
I andra stycket behandlas den situationen att domstol inte har med-
delat tillstånd till restriktioner beträffande en häktad. Det kan t.ex.
bero på att häktningsbeslutet grundats inte på kollusionsrisk utan på
flyktfara eller risk för fortsatt brottslighet. Det kan också vara fråga
om häktning på grund av kollusionsfara, om åklagaren avstått från att
begära restriktionstillstånd eller rätten inte funnit skäl att bifalla hans
framställning härom. I nu angivna situationer bör åklagaren ha möj-
lighet att interimistiskt förordna om restriktioner, om det framstår
som nödvändigt med hänsyn till omständigheter som inträffar sedan
domstolen senast prövat häktningsfrågan. Detta framgår emellertid
inte tydligt av den föreslagna lagtexten.
Det remitterade förslaget innebär att en domstol som beslutar om
häktning eller förordnar att en misstänkt skall kvarbli i häkte måste
uttala sig i frågan om kollusionsfara är för handen, om åklagaren har
begärt tillstånd att meddela restriktioner. Domstolens uttalande måste
som förslaget är utformat hänföra sig till frågan om grund för häkt-
ning på grund av kollusionsfara föreligger. Ett sådant uttalande om
häktningsgrunden passar emellertid inte ihop med ett beslut om häkt-
ning som meddelas med stöd av 24 kap. 1 § andra stycket. Vidare
förordar lagrådet i det följande att beslut om tillstånd att meddela re-
striktioner skall få överklagas särskilt. Genomförs det förslaget bör
överrätten kunna pröva restriktionsfrågan frikopplad från häktnings-
frågan och då framstår det som olämpligt om överrättens beslut på
Prop. 1993/94:24
Bilaga 6
122
grund av bestämmelsens utformning måste innehålla en förklaring hu-
ruvida häktningsgrunden kollusionsfara är för handen eller ej.
På grund av det anförda föreslår lagrådet att paragrafen får följande
lydelse:
"Om rätten beslutar att häkta någon eller förordnar att någon skall
bli kvar i häkte, skall den samtidigt på begäran av åklagaren pröva
om den häktades kontakter med omvärlden skall få inskränkas. Till-
stånd till inskränkningar får meddelas endast om det finns risk för att
den misstänkte genom att undanröja bevis eller på något annat sätt
försvårar sakens utredning.
Om det på grund av senare inträffade omständigheter är nödvändigt,
får åklagaren meddela beslut som innebär inskränkningar i den häk-
tades kontakter med omvärlden även om rätten inte har meddelat till-
stånd till sådana inskränkningar. Har åklagaren meddelat ett sådant
beslut, skall han samma dag eller senast dagen därefter begära sådan
prövning som anges i första stycket. När framställningen kommit in
till rätten, skall rätten så snart det kan ske och senast inom en vecka
hålla förhandling i frågan. För handläggningen vid rätten gäller vad
som är föreskrivet om häktningsförhandling."
49 kap.7 §
I paragrafen föreslås ett fullföljdsförbud i fråga om beslut som gäller
inskränkningar i en häktads kontakter med omvärlden. Som skäl för
fullföljdsförbudet anförs (se under 3.4.3 Överklagande) främst att
behovet av att överklaga domstolsbeslut i fråga om restriktioner är
litet med hänsyn till att besluten ofta har en kort livslängd och att
åklagaren och tingsrätten var för sig har en skyldighet att kontinuer-
ligt ompröva sina beslut om restriktioner. Mot detta kan anföras att
om restriktionsbesluten har en kort livslängd, risken för överklagan-
den inte är så stor. Och det förhållandet att myndigheter har en skyl-
dighet att tillvarata också klienternas intressen brukar inte räcka som
skäl för att frånta klienterna rätten att överklaga myndigheternas be-
slut. Härtill kommer att det remitterade förslaget innebär att om en
häktad överklagar själva häktningsbeslutet, han därmed automatiskt
för upp också frågan om restriktioner till högre rätt. Med en sådan
ordning kan man förutse praktiskt taget lika många överklaganden av
häktningsbeslut, där kärnfrågan rör restriktioner eller ej, som med en
ordning där restriktionsbeslut får överklagas särskilt. Med rätt att föra
särkild talan mot restriktionsbeslut vinner man att processen i över-
instansen inriktas på den egentliga tvistefrågan, och domstolen be-
sparas besväret att hantera restriktionsfrågor som om de gällde fri-
fotsyrkanden. Med en klagorätt skapas också förutsättningar för
prejudikatbildning, någonting som kan vara värdefullt på ett område
där bestämmelserna lämnar stort utrymme för myndigheternas fria
skön.
På grund av det anförda föreslår lagrådet att den föreslagna 49 kap.
7 § utgår och att i stället 49 kap. 4 § rättegångsbalken får följande
lydelse:
Prop. 1993/94:24
Bilaga 6
123
"Talan mot underrätts beslut under rättegången skall foras särskilt, Prop. 1993/94:24
om rätten Bilaga 6
6. utlåtit sig i tvistemål angående kvarstad eller annan åtgärd enligt
15 kap. eller i brottmål angående häktning, restriktioner enligt
24 kap. 5 a §, åtgärd som avses i 25-28 kap. eller omhändertagande
enligt 28 kap. brottsbalken;
för beslutet.”
Genomförs lagrådets förslag föranleder det konsekvensändringar i
vart fall i 24 kap. 21 §, 52 kap. 1 §, 54 kap. 5 § och 56 kap. 1 §
rättegångsbalken.
124
Prop. 1993/94:24
Proposition............................. 1
Propositionens huvudsakliga innehåll.............. 1
Propositionens lagförslag..................... 3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 sep-
tember 1993 ............................ 20
1 Inledning ............................ 20
2 Kroppsvisitation och kroppsbesiktning........... 21
2.1 Bakgrund......................... 21
2.2 Gällande ordning .................... 23
2.2.1 Allmänt om kroppsvisitation och kropps-
besiktning ......................... 23
2.2.2 Begreppen kroppsvisitation och kroppsbesikt-
ning i regeringsformen................. 25
2.2.3 Begreppen kroppsvisitation och kroppsbesikt-
ning i rättegångsbalken................. 26
2.2.4 Begreppen kroppsvisitation och kroppsbesikt-
ning i annan lagstiftning................ 27
2.2.5 Sammanfattning - begreppen kroppsvisitation
och kroppsbesiktning.................. 33
2.3 Reformbehovet...................... 34
2.4 Överväganden och förslag............... 37
2.4.1 Allmänna synpunkter ............. 37
2.4.2 Kroppsvisitation enligt 28 kap. 11 § RB . . 39
2.4.3 Kroppsbesiktning enligt 28 kap. 12 § RB 44
2.4.4 Undersökningar av kvinnor och män .... 49
2.4.5 Frågor om kvarhållande............ 50
2.4.6 Undersökning av icke misstänkta personer . 53
2.4.7 Regleringen inom kriminalvården m.m. . . 54
2.4.8 Tullens möjligheter att ta urinprov ..... 55
2.4.9 Lagändringar i övrigt ............. 57
2.4.10 Kroppsvisitation för att söka efter klotter-
utrustning m.m...................... 61
3 Åklagarbeslut om inskränkningar av den häktades kon-
takter med omvärlden..................... 62
3.1 Bakgrund......................... 62
3.2 Gällande ordning .................... 63
3.3 Reformbehovet...................... 66
3.4 Överväganden och förslag............... 67
3.4.1 Förutsättningar för restriktioner....... 67
3.4.2 Beslut om inskränkningar utan föregående
domstolsbeslut...................... 71
3.4.3 Överklagande.................. 72
3.4.4 Domstolarnas prövning av ålagda restrik-
tioner i övrigt ...................... 74
3.4.5 Medborgarvittnen vid häkte.......... 76
125
4 Ekonomiska konsekvenser.................. 77
5 Ikraftträdande m.m....................... 77
6 Upprättade lagförslag..................... 77
7 Specialmotivering ....................... 78
7.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken . . 78
7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.......... 82
7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203)
om kriminalvård i anstalt................... 83
7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371)
om behandlingen av häktade och anhållna m.fl...... 83
Prop. 1993/94:24
7.5 Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387) 84
7.6 Förslaget till lag om ändring i tullagen( 1987:1065) 84
7.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:217) om
skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m....... 84
8 Hemställan ........................... 84
9 Beslut .............................. 85
Bilagor
1 Promemorians lagförslag................... 86
2 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över
departementspromemorian (Ds 1991:56) Ändrade regler
om kroppsvisitation och kroppsbesiktning......... 97
3 Rapportens förslag....................... 98
4 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över
rapporten (Ds 1992:8) Häktades gemensamhet och kon-
takter med omvärlden.....................102
5 Lagrådsremissens lagförslag.................103
6 Lagrådets yttrande.......................117
126