Regeringens proposition
1993/94:208

Förändringar i lönegarantisystemet

Prop.
1993/94:208

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 24 mars 1994

Carl Bildt

Börje Hörnlund
(Arbetsmarknadsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar när det gäller omfattningen av de
lönefordringar som kan ersättas genom lönegarantin och att regler mot missbruk
tas in i lönegarantilagen (1992:497). Det föreslås vidare att ett register
upprättas över lönegarantiärenden. Förslag lämnas även om finansiering av
utbetalningar av lönegaranti och förande av registret.
Förändringarna avseende omfattningen av de ersättningsberättigade fordringarna
föreslås ske genom en förkortning av förmånsrätten för löne- och
pensionsfordringar enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979). Förmånsrätten för
lönefordringar föreslås således omfatta fordringar, som har förfallit till
betalning under de sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid hos
konkursgäldenären och inte tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom
in till tingsrätten.
En fordring på uppsägningslön skall enligt förslaget omfattas av förmånsrätt
längst för uppsägningstid, som har beräknats enligt 11 § lagen om
anställningsskydd (1982:80). Om arbetstagaren inte behöver utföra arbete för
konkursgäldenären under uppsägningstiden och inte heller arbetar för annan eller
driver egen rörelse, skall hans fordring på uppsägningslön omfattas av
förmånsrätt endast om han kan visa att han har anmält sig hos den offentliga
arbetsförmedlingen som arbetssökande. Kontrollen av att anmälningen har gjorts
skall göras av konkursförvaltaren i konkurser där lönegarantin inte kommer till
användning och i andra fall av länsstyrelsen.
För uppsägningstid föreslås vidare förmånsrätten omfatta endast lön eller
ersättning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren, under den tid lönen
eller ersättningen avser, har haft av egen rörelse eller har förvärvat eller
borde ha kunnat förvärva i en annan anställning.
Avseende lönefordringar, som har varit föremål för tvist, innebär förslaget
både vissa begränsningar av tidsfristerna och en viss utvidgning av
tillämpningsområdet. Tvistiga lönefordringar föreslås således omfattas av
förmånsrätt om de har förfallit till betalning tidigare än tre månader före
konkursansökningen, om talan har väckts, eller förhandling som föreskrivs i
kollektivavtal eller lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet har
begärts, inom fyra månader från förfallodagen och konkursansökningen har följt
inom tre månader från det att tvisten slutligt har avgjorts.
När det gäller semesterlön och semesterersättning, som är intjänad före
konkursansökningen, innebär förslaget att förmånsrätten begränsas till vad som
står inne för det löpande och föregående intjänandeåret. Även semester som har
sparats i den utsträckning som medges i 18 och 20 §§ semesterlagen (1977:480)
under denna tid omfattas av förmånsrätt. Det föreslås vidare att semesterlagens
huvudregel om att semesterersättning skall minskas med semesterlön som har
mottagits i förskott, skall gälla även om anställningen upphör på grund av
konkurs.
För pensionsfordringar föreslås en begränsning av förmånsrätten till sex
månader före konkursansökningen och därpå följande sex månader.
Arbetstagare som själv eller tillsammans med närstående senare än sex månader
före konkursansökningen har ägt minst en femtedel i konkursföretaget skall i
fortsättningen inte omfattas av förmånsrätt. Denna begränsning, som gäller
endast om konkursgäldenären är näringsidkare, avser även de fall att andelen har
ägts av närstående till arbetstagaren.
För att bekämpa missbruk av lönegarantin föreslås att två nya regler tas in i
lönegarantilagen. Den ena av dessa, den s.k. karensregeln, innebär att den som
inom två år före konkursbeslutet har för en fordring, som har uppstått i
huvudsakligen samma verksamhet, tiller- känts ersättning genom garantin, inte
har rätt till garantiersättning i den senare konkursen. Undantag görs dock för
de fall att arbetstagaren har anvisats anställningen av den offentliga
arbetsförmedlingen. Enligt den andra regeln skall garantin inte ersätta en
lönefordring, om det finns grundad anledning att anta att en av
förutsättningarna för den anställning eller det anställningsvillkor på vilket
fordringen grundar sig, har varit att betalning skulle utgå helt eller delvis
genom lönegarantin.
För att underlätta tillämpningen av karensregeln samt möjliggöra en
statistisk uppföljning av lönegarantiutbetalningar bör ett centralt register
över lönegarantiärenden upprättas. Kostnaden för registret och för länsstyrel-
sernas hantering av lönegarantiutbetalningarna föreslås belasta lönegaranti-
fonden, varför det föreslås en ändring i 4 kap. 10 § lagen (1981:691) om
socialavgifter.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut.............. 5

2 Lagtext.................................. 6
2.1 Förslag till lag om ändring i
förmånsrättslagen (1970:979).... 6
2.2 Förslag till lag om ändring i
lönegarantilagen (1992:497)..... 9
2.3 Förslag till lag om ändring i
semesterlagen (1977:480)........ 11
2.4 Förslag till lag om ändring i
lagen (1981:691) om socialav-
gifter.......................... 12

3 Ärendet och dess beredning............... 13

4 Utgångspunkter........................... 13

5 Fordringar som bör skyddas genom lönega-
ranti................................... 17
5.1 Lönegarantins koppling till för-
månsrätten bör behållas......... 17
5.2 En erinran om 5 kap. 2 § konkurs-
lagen (1987:672) bör tas in i
lönegarantilagen................ 20
5.3 Det garanterade löneskyddet bör
inte utvidgas................... 21
5.4 Förmånsrätten för löne- och pen-
sionsfordringar bör begränsas....23
5.5 Förmånsrätt endast för uppsäg-
ningstid enligt lagen (1982:80)
om anställningsskydd............ 27
5.6 Krav på anmälan till arbetsför-
medling......................... 30
5.7 Den s.k. avräkningsregeln i för-
månsrättslagen skärps........... 34
5.8 Delägares förmånsrätt för löne-
och pensionsfordringar.......... 39
5.9 Semesterlön som har betalats i
förskott........................ 43

6 Regler mot missbruk förs in i lönegaranti-
lagen.................................... 44
6.1 En regel om två års karenstid... 44
6.2 En allmän regel mot missbruk.... 48

7 Överväganden kring ett register över
lönegarantiärenden....................... 50

8 Länsstyrelserna bör handha utbetalnings-
funktionen även i fortsättningen......... 51

9 Kostnaderna för utbetalning m.m. skall
belasta lönegarantifonden................ 56

10 ILO:s konvention (nr 173) och rekommen-
dation (nr 180) om skydd av arbetstagares
fordringar i händelse av arbetsgivarens
insolvens................................ 57

11 Reformens genomförande................... 58
11.1 Kostnader och besparingar....... 58
11.2 Ikraftträdanden m.m............. 60

12 Författningskommentar.................... 60
12.1 Förslaget till lag om ändring i
förmånsrättslagen (1970:979).... 60
12.2 Förslaget till lag om ändring i
lönegarantilagen (1992:497)..... 65
12.3 Förslaget till lag om ändring i
semesterlagen (1977:480)........ 69
12.4 Förslaget till lag om ändring i
lagen (1981:691) om socialav-
gifter.......................... 69

Bilaga 1 Sammanfattning av 1993 års löne-
garantiutrednings betänkande.... 70
Bilaga 2 Förteckning över remissinstan-
serna........................... 72
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag..... 73
Bilaga 4 Lagrådets yttrande.............. 80

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 24 mars 1994.............................. 85
1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

2. lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497),

3. lag om ändring i semesterlagen (1977:480),

4. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs att 12 § förmånsrättslagen (1970:979)[1] skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §[2]

Allmän förmånsrätt följerAllmän förmånsrätt följer
därefter med arbetstaga- därefter med
res fordran på sådan lön arbetstagares fordran på
eller annan ersättning pålön eller annan ersättning
grund av anställningen på grund av anställningen.
som ej förfallit till Förmånsrätten omfattar
betalning tidigare än fordringar som har för-
ett år innan konkur- fallit till betalning
sansökningen gjordes och under de sista sex
på lön eller ersättning månaderna av arbetstaga-
under skälig uppsägnings-rens anställningstid hos
tid, högst sex månader. konkursgäldenären och inte
Har arbetstagaren under tidigare än tre månader
uppsägningstiden utfört innan konkursansökningen
arbete enligt anställ- kom in till tingsrätten.
ningsavtalet med gäldenä- Fordran på uppsägningslön
ren, gäller förmånsrättenom-fattas av förmånsrätt
all lön eller ersättning längst för uppsägningstid
för arbetet. I den mån som beräknats en- ligt 11 §
arbete ej utförts under lagen (1982:80) om
uppsägningstiden gäller anställningsskydd. Uppsäg-
förmånsrätten endast sådanningslön för tid under
lön eller ersättning som vilken arbetstagaren
överstiger inkomst inte utför arbete för
vilken arbetstagaren konkursgäldenären eller
under tid som lönen annan och inte heller
eller ersättningen avser driver egen rörelse,
förvärvat i annan anställ-omfattas av förmånsrätt
ning eller uppenbarli- endast om arbetstagaren
gen borde ha kunnat kan visa att han har
förvärva i anställning somanmält sig hos offentlig
han skäligen bort arbetsförmedling som
godtaga. Vid bestämmande arbetssökande. För uppsäg-
enligt vad nyss sagts i ningstid omfattar för-
vilken utsträckning månsrätten endast lön
fordran på lön eller eller ersättning som
ersättning under uppsäg- överstiger inkomst
ningstid är förenad med vilken arbetstagaren
förmånsrätt skall med under den tid lönen eller
samtidig inkomst i ersättningen avser har
annan anställning jäm- haft av egen rörelse
ställas utbild- eller har förvärvat eller
ningsbidrag som utgår av borde ha kunnat förvärva i
statsmedel vid arbets- en annan anställning. Vid
marknadsutbildning, i bestämmande av i vilken
den mån bidraget avser utsträckning fordran på lön
samma tid som lönen eller ersättning under
eller ersättningen och uppsägningstid omfattas
arbetstagaren har av förmånsrätt, skall med
blivit berättigad till samtidig inkomst i annan
bidraget efter uppsäg- anställning jämställas
ningen. Har lönefordran utbildningsbidrag som
som förfallit tidigare änutgår av statsmedel vid
ett år innan konkur- arbetsmarknads-
sansökningen gjordes utbildning, i den mån
varit föremål för tvist, bidraget avser samma tid
gäller förmånsrätten, om som lönen eller ersätt-
talan väckts eller sådan ningen och arbetstagaren
förhandling som före- har blivit berättigad
skrives i kollekti- till bidraget efter upp-
vavtal begärts inom sex sägningen.
månader från förfallodagenOm en lönefordran som
och konkursansökningen har förfallit tidigare än
följt inom sex månader tre månader före kon-
från det att tvisten kursansökningen har varit
blivit slutligt fö-remål för tvist,
avgjord. I fråga om omfattas den av förmånsrätt
semesterlön eller semes- om talan har väckts eller
terersättning som är in- förhandling som föreskrivs
tjänad innan kon- i kollektivavtal eller
kursansökningen gjordes, lagen (1976:580) om
gäller förmånsrätten vad medbestämmande i arbets-
som står inne för det livet har begärts inom
löpande och de närmast fyra månader från
föregående två intjänandeå-förfallodagen och
ren. Förmånsrätten gällerkonkursansökningen har
även innestående följt inom tre månader från
semesterlön eller det att tvisten slutligt
semesterersättning för har avgjorts.
semesterledighet som Semesterlön och semeste-
har sparats i den ut- rersättning som är intjänad
sträckning 18 och 20 §§ före konkursansökningen
semesterlagen omfattas av förmånsrätt för
(1977:480) medger. vad som står inne för det
löpande och det närmast
föregående intjänandeåret.

Förmånsrätt enligt förstaFörmånsrätt följer med for-
stycket följer även med dran på pension vilken
fordran på pension tillkommer arbetstagare
vilken tillkommer eller dennes efter-
arbetstagare eller levande för högst sex
dennes efterlevande för månader före konkursansök-
högst ett år innan ningen och därpå följande
konkursansökningen sex månader. Förmånsrätten
gjordes och nästföljande gäller även i fråga om
sex månader. Förmånsrättenpension, som intjänats
gäller även i fråga om hos föregående arbetsgi-
pension, som intjänats vare, om gäldenären över-
hos föregående arbetsgi-tagit ansvaret för
vare, om gäldenären över-pensionen under de
tagit ansvaret för betingelser som anges i
pensionen under de 23 och 26 §§ lagen
betingelser som anges i (1967:531) om tryggande
23 och 26 §§ lagen av pensionsutfästelse
(1967:531) om tryggande m.m.
av pensionsutfästelse Om konkursgäldenären är nä-
m.m. ringsidkare, skall
Om gäldenären är arbetstagare, som själv
näringsidkare, skall eller tillsammans med
arbetstagare, som själv närstående senare än sex
eller jämte närstående ägdemånader före
väsentlig andel i konkursansökningen har ägt
företaget och som hade minst en femtedel av
väsentligt inflytande företaget, eller hans
över dess verksamhet, efterlevande, inte ha
eller hans efterlevan- förmånsrätt enligt denna
de, ej ha förmånsrätt paragraf för lön eller
enligt denna paragraf pension. Detsamma gäller
för lön eller pension. även när andelen har ägts
Vad som nu sagts gäller av en närstående till
även om gäldenären är arbetstagaren.
juridisk person utan
att vara näringsidkare.

________________________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. Äldre föreskrifter gäller fort-
farande för fordran hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs före
ikraftträdandet.

**Fotnot**

[1]Lagen omtryckt 1975:1248.

[2]Senaste lydelse 1977:482.
2.2 Förslag till lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497)

Härigenom föreskrivs i fråga om lönegarantilagen (1992:497)
dels att 7 och 25 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 9a § och 9b §, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

Betalning enligt Betalning enligt
garantin lämnas för sådangarantin lämnas för sådan
fordran på lön eller fordran på lön eller annan
annan ersättning som har ersättning som har förmåns-
förmånsrätt enligt 12 § för-rätt enligt 12 § förmånsrätt-
månsrättslagen (1970:979)slagen (1970:979) och för
och för fordran på fordran på pension som
pension som har har förmånsrätt enligt 12
förmånsrätt enligt 12 eller 13 § samma lag.
eller 13 § samma lag. I vilken utsträckning
fordran på lön eller
pension får göras gällande
i konkurs framgår av 5
kap. 2 § konkurslagen
(1987:672).

9a §

Den som inom två år före
konkursbeslutet har
beviljats ersättning
genom garantin för en
fordran som har uppstått
i huvudsakligen samma
verksamhet, har inte
rätt till garantiersätt-
ning.
Garantin gäller dock, om
arbetstagaren av
offentlig arbetsförmed-
ling har anvisats an-
ställningen i vilken den
fordran som prövningen
avser har uppstått.

9b §

En lönefordran ersätts
inte om det finns
grundad anledning att
anta att en av förutsätt-
ningarna för den anställ-
ning eller det anställ-
ningsvillkor på vilket
fordran grundar sig har
varit att den skulle
betalas helt eller
delvis genom lönega-
rantin.

25 §

Innan garantibelopp Innan garantibelopp för
för fordran på fordran på uppsägningslön
uppsägningslön betalas utbetalas ut skall
skall arbetstagaren till länssty-
arbetstagaren till läns-relsen lämna en försäkran på
styrelsen lämna en heder och samvete om
försäkran på heder och sina anställnings- och
samvete om sina an- avlöningsförhållanden under
ställnings- och uppsägningstiden.
avlöningsförhållanden Om arbetstagaren under
under uppsägningstiden. uppsägningstiden inte
utför arbete för
konkursgäldenären eller
någon annan och inte
heller driver egen rörel-
se, får garantibelopp för
fordran på uppsägningslön
betalas ut endast om
arbetstagaren visar att
han för den tid fordran
avser har varit anmäld
som arbetssökande hos
offentlig arbets-
förmedling.

______________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Den äldre bestämmelsen i 25 § om utbetalning av garantibelopp skall
fortfarande gälla i fråga om fordringar mot arbetsgivare som har
försatts i konkurs före ikraftträdandet.

2.3 Förslag till lag om ändring i semesterlagen (1977:480)

Härigenom föreskrivs att 29 § semesterlagen (1977:480) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

29 §[1]

Semesterersättning bestämmes enligt grunderna för beräkning av semesterlön.
För arbetstagare, som har rätt till fri kost i arbetsgivarens hushåll, skall
kostersättning dock utgå endast för det antal dagar för vilka semesterersättning
skall beräknas.
För sparade semesterdagar skall semesterersättning beräknas som om de tagits
ut under det semesterår då anställningen upphörde.

Har arbetstagare Har arbetstagare
mottagit semesterlön i mottagit semesterlön i
förskott, minskas semes- förskott, minskas semes-
terersättningen med sådanterersättningen med sådan
semesterlön. Detta gällersemesterlön. Detta gäller
dock ej, om den för- dock ej, om den för-
skottsvis erhållna skottsvis erhållna semes-
semesterlönen har utgått terlönen har utgått mer än
mer än fem år före anställ-fem år
ningens upphörande eller före anställningens upphörande
om anställningen har eller om anställningen
upphört på grund av har upphört på grund av
1. arbetstagarens 1. arbetstagarens
sjukdom, sjukdom,
2. förhållande som avses 2. förhållande som avses
i 4 § tredje stycket i 4 § tredje stycket
första meningen lagen första meningen lagen
(1982:80) om anställ- (1982:80) om
ningsskydd eller anställningsskydd eller
3. uppsägning från 3. uppsägning från
arbetsgivarens sida, arbetsgivarens sida, som
som beror på förhållande beror på förhållande som ej
som ej hänför sig till hänför sig till
arbetstagaren arbetstagaren personli-
personligen. gen, utom när uppsägning
sker i samband med en
konkurs.

_______________________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 10 § lagen (1981:691) om socialavgifter skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.
10 §[1]

Lönegarantiavgifter förs Lönegarantiavgifter förs
till en fond, benämnd till en fond, benämnd
lönegarantifonden, med lönegarantifonden,
vars tillgångar kost- med vars tillgångar kost-
nader för ersättningar nader enligt lönegaran-
enligt lönegarantilagen tilagen (1992:497) skall
(1992:497) skall täckas. täckas.

_______________________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

**Fotnot**

[1]Senaste lydelse 1982:90.

[1]Senaste lydelse 1992:499.
3 Ärendet och dess beredning

Den 3 december 1992 bemyndigade regeringen chefen för Arbetsmark-
nadsdepartementet att tillkalla en särskild utredare (A 1993:02) med uppdrag att
analysera om lönegarantireglerna har en ändamålsenlig utformning när det gäller
vilka lönefordringar som skall ersättas av garantin samt föreslå de lagändringar
som en sådan granskning kan ge anledning till (dir. 1992:103). I uppdraget
ingick också att överväga och lämna förslag till hur utbetalningsfunktionen
skall vara utformad i framtiden.
Utredaren överlämnade sitt betänkande Förändringar i lönegarantisystemet (SOU
1993:96) i november 1993. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns
i bilaga 2. Yttrandena finns tillgängliga i Arbetsmarknadsdepartementet (dnr
A93/2687).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 24 februari 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.
Regeringen har i propositionen i huvudsak följt Lagrådets förslag. Dessutom
har vissa redaktionella ändringar gjorts. Lagrådets synpunkter behandlas i
avsnitt 5.4, 5.6, 5.7, 6.2, 7 och i författningskommentaren till 12 § andra
stycket, andra och tredje meningarna förmånsrättslagen (1970:979, FRL), samt 9b
och 25 §§ lönegarantilagen (1992:497, LGL).

4 Utgångspunkter

I svensk lagstiftning infördes i början av 1970-talet regler innebärande en
statlig garanti till skydd för arbetstagares lönefordringar vid arbetsgivarens
konkurs. Garantin uppgick ursprungligen till högst tre gånger det vid tiden för
konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Den maximala ersättningen höjdes därefter vid flera
tillfällen och uppgick från den 1 januari 1976 till 12 gånger basbeloppet. 1971
års lag om statlig lönegaranti vid konkurs (SFS 1970:741), som hade varit i
kraft sedan den 1 januari 1971, ersattes den 1 juli 1992 av den nu gällande
lönegarantilagen (prop. 1991/92:139, bet. 1991/92:LU37, rskr. 1991/92:318, SFS
1992:497). Den maximala ersättningen enligt garantin sänktes samtidigt till 100
000 kronor.
De förändringar i lönegarantisystemet som infördes genom 1992 års
lönegarantilag syftade emellertid främst till att reformera handläggningen av
lönegarantifrågor. Ändringarna innebar bl.a. att konkursförvaltaren prövar alla
lönegarantifrågor och att talan mot förvaltarens beslut skall föras genom
ansökan om stämning i tingsrätten. Sådan talan kan väckas inte bara av
arbetstagaren utan också av tillsynsmyndigheten i konkurs. Vidare reglerades vad
som skall gälla dels i de fall att konkursen har inträffat i ett annat land, men
arbetstagaren har haft sin sysselsättning i Sverige, dels i de fall där
arbetstagaren i en svensk konkurs har sysselsatts utomlands.
Utbetalningsfunktionen renodlades genom att frågor om avräkning för annan
inkomst enligt 12 § FRL i fortsättningen skall beslutas av förvaltaren. För att
effektivisera tillämpningen av avräkningsbestämmelsen infördes även en
upplysningsskyldighet för arbetstagaren avseende andra inkomster under
uppsägningstiden.
Förändringarna grundade sig på en översyn av lönegarantin som genomfördes av
Lönegarantiutredningen (A 1982:04) under första hälften av 1980-talet.
Lönegarantiutredningens första delbetänkande, Ändringar i lönegarantisystemet
(Ds A 1983:15), lämnades i november 1983 och innehöll bl.a. förslag till
förändringar i lönegarantins maximibelopp. Utredningens andra delbetänkande, Ny
lönegarantilag (SOU 1986:9), som lämnades i december 1985, innehöll förslag till
ändringar i handläggningsreglerna.
Slutbetänkandet, Lönegarantin och förmånsrättsordningen (SOU 1988:27),
innehöll överväganden och förslag med sikte bl.a. på lönegarantins användning
vid rekonstruktion. Det överlämnades till Insolvensutredningen (Ju 1988:02),
som har utrett frågan om ett lagreglerat rekonstruktionsförfarande utom konkurs,
att beaktas i dess utredningsarbete (dir. 1988:52).
Insolvensutredningen föreslår i sitt slutbetänkande Lag om företags-
rekonstruktion (SOU 1992:113) vissa ändringar i förmånsrättslagen, bl.a. i 12 §.
De förslag som läggs fram i denna proposition förändrar förutsättningarna för
företagsrekonstruktion enligt utredningens förslag. Insolvensutredningens be-
tänkande bereds för närvarande inom Justitiedepartementet. Det kan medföra att
frågan om hur reglerna skall vara utformade får prövas på nytt.
Som redan har framgått av det föregående innebar tillkomsten av 1992 års
lönegarantilag framför allt att lönegarantifrågornas handläggning reformerades.
Genom att bedömningen av lönegarantifrågor tilllades förvaltare tog man till
vara den kunskap om konkursboets förhållanden och arbetstagarnas löne- och andra
anställningsvillkor som förvaltare får genom handhavande av konkursboet. I syfte
att effektivisera kontrollen av att lönegaranti inte skulle utgå för
oberättigade fordringar infördes samtidigt en skyldighet för arbetstagare att
informera förvaltare om inkomster från annan anställning under uppsägningstiden.
Genom reformen avskaffades även den maximala garantiersättningens koppling
till basbeloppet. Till grund för denna ändring låg den oroväckande ökningen av
lönegarantifondens utgifter under senare år. Antalet företagskonkurser uppgick
under 1980-talet till ca 5 000 - 6 000 per år. År 1991 hade antalet stigit till
17 378 och år 1992 till 21 219. Lönegarantifondens utgifter ökade under samma
period från att ha uppgått till ca 600 mkr per budgetår under 1980-talet till
1,8 mdkr budgetåret 1990/91 och till 4,3 mdkr budgetåret 1991/92. Utgifterna
hade med andra ord sjudubblats under tre år. Ställd mot ökningen av antalet
företagskonkurser hade utgifterna från lönegarantifonden således ökat betydligt
mera.
Den högsta ersättningen för fordringar enligt 12 § FRL sänktes genom nämnda
lagändring från dåvarande 404 400 kronor till 100 000 kronor per arbetstagare.
Ersättningen kom därigenom att ligga på samma nivå som i de övriga nordiska
länderna. Enligt föredragande statsrådet var denna sänkning ofrånkomlig, om man
ville stävja lönegarantifondens utgifter och samtidigt bekämpa missbruk och icke
avsedd användning av garantin (prop. 1991/92:139 s. 22-23). Antalet arbetstagare
som skulle beröras av sänkningen uppskattades i lagstiftningsärendet till ca
10 % av antalet lönegarantiberättigade. Det statistiska material som har tagits
fram av 1993 års lönegarantiutredning tyder på att denna bedömning var riktig.
Ändringen berörde emellertid inte frågan vilka typer av lönefordringar som
borde vara berättigade till garantiersättning. Lönegarantins materiella
omfattning i denna mening hade i själva verket inte varit föremål för översyn
sedan lönegarantin infördes i början av 1970-talet.
Behovet av en sådan översyn har påtalats i ett flertal riksdagsmotioner under
senare år. Även riksdagens lagutskott har uttalat att en översyn av
lönegarantireglerna och förmånsrätten är motiverad och förutsatt att en sådan
kommer till stånd (bet. 1991/92:LU6 s. 17 och bet. 1991/92:LU37 s. 20). I den
livliga debatt om lönegarantin som har förekommit i massmedia har det riktats
kraftig kritik mot vad man har uppfattat som ett alltför omfattande skydd av
vissa lönefordringar och ett missbruk av garantin.
Frågan om en översyn av lönegarantin från dessa utgångspunkter togs upp redan
i 1992 års lagstiftningsärende. Föredragande statsrådet uttalade då att den
kraftiga ökningen av utbetalningar av lönegarantimedel motiverade att regelsys-
temet skulle ses över i syfte att effektivisera granskningen av att lönegarantin
användes på det sätt den är avsedd för (prop. 1991/92:139 s. 12).I direktiven
specificerades utredarens uppdrag till att analysera om lönegarantireglerna har
en ändamålsenlig utformning när det gäller vilka lönefordringar som skall
ersättas av garantin samt föreslå de lagändringar som en sådan granskning kan ge
anledning till (dir. 1992:103).
Syftet med arbetet skulle vara att åstadkomma regeländringar som sammantaget
begränsar utgifterna för garantin och effektiviserar granskningen av att
garantin används på det sätt den är avsedd för, allt under beaktande av att
arbetstagarnas löneskydd inte får urholkas på ett oacceptabelt sätt.
Den sänkning av maximibeloppet som företogs 1992 innebar ett steg i rätt
riktning för att sänka utgifterna för lönegarantin. Mot bakgrund av
lönegarantifondens fortsatt höga utgifter kan denna åtgärd emellertid inte anses
som tillräckligt långtgående. De förslag som vi lägger fram i det följande har
därför som ett av sina syften att nedbringa utgifterna ytterligare.
Antalet företagskonkurser uppgick år 1993 till 18 731. Företagskonkurserna
ökar således inte längre, även om antalet fortfarande är alarmerande högt.
Intäkterna till lönegarantifonden har minskat från 1,7 mdkr budgetåret 1991/92
till 1,2 mdkr budgetåret 1992/93. Intäkterna väntas ligga på denna nivå även
under innevarande budgetår. Utgifterna för lönegarantin är fortfarande mycket
höga och uppgick för budgetåret 1992/93 till över 4,4 mdkr. Den rörliga kredit
som är förenad med lönegarantifonden hos Riksgäldskontoret har från och med
budgetåret 1991/92 till innevarande budgetår höjts från ursprungliga 200 mkr
till 7 mdkr. Lönegarantifondens ackumulerade skuld hos Riksgäldskontoret kan be-
räknas uppgå till 3,7 mdkr vid utgången av detta budgetår. Det kan förutses att
det kommer att ta åtskilliga år innan denna skuld har återbetalats. Att söka
åstadkomma en minskning av lönegarantifondens utgifter är således fortfarande
nödvändigt. Utredningen har också lämnat ett flertal förslag till ändringar med
denna inriktning, till vilka vi återkommer i det följande.
På senare tid har en speciell form av lönegarantianvändning påtalats särskilt.
Det vi här tänker på är påståenden om att det förekommer s.k. handel med
lönegaranti.
Förfarandet kan i korthet sägas gå ut på att de anställda under uppsäg-
ningstiden utför arbete för förvärvaren av konkursboet mot en lägre lön än
normalt så länge de är berättigade till lönegaranti. Detta har beskrivits av
utredningen, som också har påpekat att förfaranden av detta slag kan påverka
konkurrensen mellan företagen. Den nya arbetsgivaren tillgodogör sig således en
subvention av sin verksamhet genom att en del av lönen, eller hela, för vissa
arbetstagare betalas av lönegarantin under den uppsägningstid som de har kvar
hos konkursgäldenären. Företeelsen har också beskrivits av Insolvensutredningen,
som även den framhöll att man i dessa fall kunde tala om en "osund konkurrens"
mellan företagen (Lag om företagsrekonstruktion [SOU 1992:113] s. 310 f.).
Utredningen har lämnat förslag till regeländringar som tar direkt sikte på att
hindra ovan nämnda handel med lönegarantin, men riktar sig även mot vissa andra
former av missbruk av garantin. För att kontrollen av hur lönegarantin brukas
skall kunna förbättras har utredningen vidare föreslagit att det upprättas ett
register över samtliga lönegarantiärenden.
Som utredningen har framhållit innebär konkursinstitutet i sig en viss
inverkan på konkurrensen. Samtidigt utgör det en nödvändig beståndsdel i en fri
marknadsekonomi. De regelsystem som kommer i tillämpning vid en konkurs bör
emellertid vara så utformade att inverkan på konkurrensen minimeras. Att
lönegarantireglerna har varit bristfälliga ur denna synpunkt har blivit tydligt
när antalet konkurser har ökat. Enligt vår mening är det en viktig uppgift att
utforma dessa regler så att deras grundläggande syfte, nämligen att ge ett
socialt motiverat skydd för arbetstagares lönefordringar vid en konkurs, uppnås
utan att man samtidigt försämrar konkurrenssituationen för andra företag i samma
bransch som det konkursdrabbade.
Det är också viktigt att lönegarantireglerna, som har tillkommit för att
skydda arbetstagare, inte är så utformade att de misskrediteras till följd av
möjligheterna att missbruka garantin.
Vi återkommer till utredningens förslag till lösningar av dessa frågor i det
följande.
Ytterligare en omständighet, som har framhållits i debatten om konkur-
sinstitutet och även har påpekats av utredningen, bör omnämnas här. I en
konkurssituation har de oprioriterade borgenärerna, såsom t.ex. leverantörerna,
ofta en utsatt ställning. Utdelning för deras fordringar utgår oftast med endast
någon procent av fordringarnas totalbelopp. Särskilt när det gäller mindre
företag kan utebliven betalning för leverans sätta även leverantörsföretagets
framtid i fara, med eventuell konkurs som följd.
Utredningen hade visserligen inte till uppgift att föreslå ändringar för att
förbättra de oprioriterade borgenärernas ställning, men vissa av förslagen
kommer ändå att få den positiva effekten att utdelningen till dessa borgenärer
kan öka.
Utredningen hade i uppdrag att även överväga och lämna förslag till hur
utbetalningsfunktionen skall vara utformad i framtiden. Beträffande denna fråga
har utredningen stannat för att föreslå att utbetalningsfunktionen även i
fortsättningen skall handhas av länsstyrelserna. Regeringen delar denna
bedömning.
Utredningen har föreslagit att kostnaderna för länsstyrelsernas hantering av
lönegarantifrågor skall ersättas av lönegarantifonden. Vi återkommer även till
denna fråga i det följande.

5 Fordringar som bör skyddas genom lönegaranti

5.1 Lönegarantins koppling till förmånsrätten bör behållas

Regeringens bedömning: Lönegarantin bör även
fortsättningsvis vara kopplad till löne- och
pensionsfordringarnas förmånsrätt på så sätt att
ersättning enligt garantin skall kunna lämnas för
samma slag av löne- och pensionsfordringar som har
förmånsrätt enligt 12 och 13 §§ förmånsrättslagen
(1970:979).

Utredarens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har tillstyrkt att lönegarantins
nuvarande koppling till förmånsrättslagen behålls. Riksskatteverket och vissa
kronofogdemyndigheter har förordat att kopplingen behålls, men att bl.a. fri
bil, fri lunch och liknande förmåner ändå undantas från lönegarantins skydd.
Skälen för regeringens bedömning: Lönegarantins koppling till förmånsrätten
framgår av 7 § lönegarantilagen (1992:497, LGL). I paragrafen stadgas att
betalning enligt garantin lämnas för en sådan fordring på lön eller annan
ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § FRL och för en fordring på pension
som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 §§ samma lag.
Regeln innebär, att för att en fordring skall kunna ersättas av lönegarantin,
måste den omfattas av förmånsrätt. Av regeln följer att lönegaranti, inom ramen
för maximibeloppet, kan lämnas för alla slag av lönefordringar som omfattas av
förmånsrätt.
Denna koppling har under senare tid ifrågasatts under påstående att vissa
typer av lönefordringar borde uteslutas ur garantins skydd. De fordringar som
vanligtvis har nämnts i detta sammanhang är löneförmåner som utgår vid sidan om
den egentliga lönen, såsom fri bil, fri lunch samt olika former av provision,
tantiem och gratifikationer.
Att lönebegreppet i lönegarantilagen och förmånsrättslagen har samma
omfattning har sin grund i att båda lagarna syftar till att skydda arbetstagares
fordringar vid samma situation, nämligen arbetsgivarens konkurs.
Förmånsrätten för lönefordringar, liksom det s.k. löneprivilegiet enligt 17
kap. 4 § handelsbalken på sin tid, vilar på grundtanken att vid en
generalexekution av en arbetsgivares tillgångar förtjänar arbetstagare, såsom
tillhörande de svagaste i borgenärskollektivet, ett särskilt skydd. Vid tiden
för lönegarantireglernas tillkomst hade löneprivilegiet i princip fått den
omfattning som senare kodifierades genom förmånsrättslagen (1970:979), som
trädde i kraft den 1 januari 1972. Lönefordringarna hade vid denna tid också
förmånsrätt före de flesta andra fordringar, t.ex. före en fordring förenad med
panträtt i fast egendom och en fordring förenad med säkerhet i form av
företagsinteckning.
För att ett löneskydd genom förmånsrätt skall vara verksamt fordras emellertid
att det finns tillgångar i arbetsgivarens konkursbo, som medger utdelning till
de berättigade. Genom regler om lönegaranti skapades ett system varigenom
arbetstagare garanterades viss "utdelning", oberoende av om det fanns tillgångar
i konkursboet. Mot denna bakgrund var det följdriktigt att garantin kom att
omfatta samma slag av löne- och pensionsfordringar, som skyddades genom
förmånsrätten. En begränsning av det statliga åtagandet gjordes i stället i
form av en övre gräns för garantiersättningen, det s.k. maximibeloppet.
Som utredningen har framhållit, talar flera starka skäl för att man bör
behålla denna koppling även i fortsättningen.
Ett sådant skäl är att inskränkningar i lönegarantins lönebegrepp i för-
hållande till vad som gäller enligt förmånsrättslagen skulle kunna äventyra
möjligheterna till en ordnad avveckling av konkursbonas verksamhet.
Av 4 § tredje stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd följer, att en
arbetstagare får frånträda sin anställning med omedelbar verkan, om
arbetsgivaren i väsentlig mån åsidosätter sina åligganden mot arbetstagaren.
I det helt övervägande antalet konkursbon saknas tillgångar till betalning av
arbetstagares lönefordringar. I dessa konkurser skyddas arbetstagarnas
fordringar endast genom lönegarantin. Detta innebär i praktiken, att
arbetstagarna står till konkursboets förfogande så länge lönegarantilagens
maximibelopp täcker deras lönefordringar. Även det nuvarande maximibeloppet om
100 000 kronor torde vara tillräckligt högt för att medge en avveckling, som tar
till vara konkursboets tillgångar på det ekonomiskt mest fördelaktiga sättet.
Om lönegarantins lönebegrepp förändrades så, att vissa typer av lönefordringar
inte skulle omfattas av garantin, skulle arbetstagare till följd av
anställningsskyddslagens regler kunna lämna sina anställningar omedelbart efter
en konkurs under hänvisning till att alla deras lönefordringar inte skulle komma
att ersättas. Det är lätt att förutse att sådana förändringar skulle kunna
medföra betydande problem att avveckla konkursbona på ett ordnat sätt.
Mot framställningar om att fordringar på t.ex. fri bil och fri lunch m.m. inte
bör omfattas av lönegarantin kan riktas även principiella invändningar.
Om en kostnadsersättning för fri bil överstiger arbetstagares utgifter, kan
den anses som en form av löneförstärkning. Detsamma gäller värdet av att en
arbetstagare får disponera en tjänstebil för privat bruk och värdet av en fri
lunch. Det är inte helt lätt att se varför just dessa former av
löneförstärkningar borde behandlas annorlunda i lönegarantihänseende än lönen i
övrigt. En sådan särbehandling skulle vidare endast komma att drabba
arbetstagare inom vissa branscher, där dessa avtalstyper är vanligt
förekommande.
Liknande invändningar kan riktas även mot tanken att från lönegarantin
utesluta olika former av provision, tantiem och gratifikationer.
På samma sätt som vid ackordslön skiljer sig en provisionslön från en "vanlig"
månadslön endast genom sättet att beräkna ersättningen. Det skulle synas som en
märklig och knappast särskilt rättsvis ordning, om lönefordringens
beräkningssätt skulle tillåtas att bli avgörande för om den skulle kunna
ersättas genom lönegarantin.
Även provisionslöneavtal ingås främst inom vissa branscher. Om lönegarantin
inte omfattade denna typ av lönefordringar riskerade man att dessa arbetstagare
skulle bli helt utan löneskydd. En sådan situation vore inte acceptabel.
Som utredningen har konstaterat, är avtal om tantiem, dvs. viss andel i vinst,
relativt ovanliga i Sverige. Frågan om ersättning för tantiem torde vara än
ovanligare i konkurssituationer, som ju utmärks av att företaget har haft en
dålig lönsamhet under en längre tid. Även frågan om ersättning avseende utlovad
gratifikation torde vara ytterligt sällan förekommande. I en undersökning
avseende lönegarantiutbetalningar, som på utredningens uppdrag har utförts av
Statistiska Centralbyrån, SCB, har inte någon sådan fordring påträffats.
Från vissa håll har det invänts att de här ifrågavarande fordringarna tar lång
tid att utreda och att man därför skulle göra en effektivitetsvinst om de
undantogs från lönegarantin. I detta sammanhang bör man emellertid komma ihåg
att utredningsskyldigheten i och för sig inte faller bort genom att fordringarna
utesluts från garantins tillämpning. I den konkursbouppteckning som förvaltaren
upprättar skall boets tillgångar och skulder upptas med belopp. Beträffande
skulderna skall det också anges i vad mån de avser lön eller pension. Någon
effektivitetsvinst av det påstådda slaget skulle således inte kunna uppnås.
Som skäl för att de här diskuterade avlöningsformerna borde undantas från
lönegarantin har det vidare framhållits att dessa typer av lönefordringar
innebär höga utgifter för garantin.
Enligt SCB:s undersökning har emellertid av totalt utbetalt lönegarantibelopp
endast 0,5 % avsett bilersättning, 1,2 % avsett traktamenten och 0,1 % avsett
kostförmån. Några utbetalningar avseende gratifikationer har inte förekommit.
Lönegaranti för tantiem har utgått med 0,1 % av totalt utbetalt belopp.
Dessa siffror tyder alltså på, att även om alla här omnämnda fordringsslag
undantogs från garantins omfattning, skulle man endast uppnå en synnerligen
måttlig besparing.
Inte heller av detta skäl är det därför motiverat att kopplingen mellan
lönegarantilagens och förmånsrättslagens lönebegrepp frångås.

5.2 En erinran om 5 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) bör tas in i löne-
garantilagen

Regeringens förslag: En erinran om innehållet i 5
kap. 2 § konkurslagen (1987:672) tas in i
lönegarantilagen.

Utredarens förslag: Utredaren har inte berört denna fråga.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har lyft fram betydelsen av
stadgandet i 5 kap. 2 § konkurslagen (1987:672, KL). Sveriges Advokatsamfund har
föreslagit att en erinran om innehållet i stadgandet tas in i lönegarantilagen.
Skälen för regeringens förslag: Som har framgått av det föregående, krävs det
för att en lönefordring skall kunna ersättas genom lönegarantin, att den
omfattas av förmånsrätt. För att en fordring skall kunna omfattas av
förmånsrätt, måste den emellertid kunna göras gällande i konkursen. En generell
begränsning avseende vilka lönefordringar som kan göras gällande i en konkurs
finns i 5 kap. 2 § KL.
Av detta stadgandes första stycke framgår att i en konkurs får inte en
fordring på lön, arvode eller pension göras gällande i den mån fordringen
uppenbarligen överstiger vad som kan anses skäligt med hänsyn till gjord
arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt.
I stadgandets andra stycke begränsas rätten att göra gällande en lönefordring
i en konkurs ytterligare när det gäller personer, som kan anses som närstående
till konkursgäldenären på sätt som anges i 4 kap. 3 § KL. Sådana personer får
inte göra gällande en fordring på lön, arvode eller pension i vidare mån än som
kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet
och omständigheterna i övrigt och aldrig för längre tid tillbaka än ett år innan
konkursansökningen kom in till tingsrätten.
Som framgår av lagtextens lydelse är skälighetsbedömningen, när det gäller
andra än närstående, begränsad till uppenbara fall. I allmänhet finns ju inte
heller något misstänkt med en obetald lön i en konkurs.
När det gäller närstående till konkursgäldenären är det däremot tillräckligt
att fordringen framstår som oskälig. I dessa fall gäller även en tidsbegränsning
bakåt på ett år före konkursansökningen.
Prövningen skall avse om lönefordringen är skälig med hänsyn till den nytta
konkursgäldenären har haft av det arbete som kravet avser och på grundval av en
helhetsbedömning av föreliggande omständigheter. Som Högsta domstolen har
konstaterat i rättsfallet NJA 1986 s. 10, är den anställdes insikt i företagets
eventuellt dåliga lönsamhet ovidkommande vid skälighetsbedömningen.
Som Advokatsamfundet framhållit är det viktigt att understryka, att de här
berörda begränsningarna avseende vilka lönefordringar som får göras gällande i
en konkurs bör observeras även vid prövning av lönegarantifrågor. Vi föreslår
därför att lönegarantilagen förtydligas på denna punkt och att en erinran om
denna bestämmelse tas in i lagen.

5.3 Det garanterade löneskyddet bör inte utvidgas

Regeringens bedömning: Lönegarantins omfattning bör
inte utvidgas genom att nya fordringar görs
ersättningsberättigade eller genom att garantin
utökas.

Utredarens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Endast TCO och SACO har kommenterat de här ifrågavarande
avsnitten i utredningsbetänkandet. TCO har föreslagit att vederlagstimmar, som
ombordanställda har innestående vid konkursbeslutet, skall omfattas av
lönegaranti utan någon beloppsbegränsning. Både TCO och SACO har framhållit att
om en arbetsgivare går i konkurs efter att talan har väckts mot honom på grund
av en tvistig lönefordring, borde det inte behöva vara nödvändigt att fullfölja
rättegången för att fordringen skall kunna omfattas av förmånsrätt och
lönegaranti. De har vidare anfört att lönegarantilagens maximibelopp bör höjas
till att motsvara 7,5 basbelopp.
Skälen för regeringens bedömning: I utredningens uppdrag ingick att överväga
om det var motiverat att utvidga lönegarantins omfattning i vissa avseenden.
En sådan fråga var, om allt intjänat men inte förfallet vederlag, som
ombordanställda kan ha vid ett konkursbeslut, bör omfattas av lönegarantin utan
att avräknas från garantins maximibelopp. Önskemål om en sådan ändring hade
framställts av de ombordanställdas fackliga organisationer, som också hade
framhållit att sådana krav på vederlag, som i normala fall utgår som
kompensationsledighet för bl.a. förlängd ordinarie arbetstid, övertid och
jourtjänstgöring, ofta kan överstiga en eller flera årslöner.
De ombordanställdas lönefordringar skyddas i dag, förutom av lönegarantin,
även genom att deras fordringar omfattas av sjöpanträtt enligt 4 § FRL. Av
bestämmelserna i sjölagen (1891:35 s. 1, omtryckt 1985:176) framgår, att de
ombordanställdas lönefordringar har, med vissa undantag, bästa rätt i fartyget.
Undantagen avser bl.a. bärgarlön och ersättning för avlägsnande av vrak. I detta
sammanhang bör nämnas att vi avser att under våren lämna förslag om en ny sjölag
till riksdagen. Förslaget kommer inte att innebära några ändringar såvitt avser
innehållet i de regler som omnämns här.
Sjöpanträtten gäller vidare även om fordringen riktar sig mot fartygets ägare,
som inte är redare, eller mot den som i egenskap av befraktare eller eljest
handhar fartygets drift i redarens ställe. Inte ens om fartyget övergår till en
ny ägare eller dess registrering ändras upphör sjöpanträtten att gälla i
fartyget.
Som utredningen har konstaterat, innebär de nu berörda reglerna att en
ombordanställd vid en konkurs i allmänhet får full betalning för hela sin
lönefordring. Vid en försäljning av fartyget, vilket regelmässigt torde komma
till stånd efter en konkurs, skall lönefordringarna i princip betalas först.
De ombordanställda har sålunda ett längre gående löneskydd än vad som gäller
för andra arbetstagargrupper. Vi delar utredningens bedömning att en ytterligare
utvidgning av löneskyddet för de ombordanställda därför inte är motiverat.
När det gäller lönefordringar som har varit föremål för tvist, har utredningen
föreslagit vissa begränsningar, till vilka vi återkommer i det följande.
Utredningen har därvid inte berört frågan, om lönegarantins omfattning
beträffande tvistiga fordringar även borde utvidgas på bl.a. det sätt, som har
påpekats i TCO:s och SACO:s remissyttrande.
Det förslag som TCO och SACO har framfört, nämligen att en rättegång om en
tvistig lönefordring inte borde behöva fullföljas om arbetsgivaren går i konkurs
efter att talan har väckts, har visserligen skäl för sig i så måtto att domen i
målet inte blir avgörande för om fordringen också skall omfattas av lönegaranti.
En regel med det föreslagna innehållet skulle emellertid utvidga möjligheterna
att få ersättning för lönefordringar som är för gamla för att omfattas av
förmånsrätt enligt huvudregeln i 12 § FRL.
Mot bakgrund av lönegarantifondens höga utgifter bör en utvidgning av det
garanterade skyddet komma till stånd endast där det är verkligt motiverat. Det
här diskuterade förslaget framstår enligt vår mening inte som så angeläget att
det bör genomföras.
Vi delar även utredningens bedömning att det inte finns skäl att utvidga
lönegarantins omfattning till att avse försäkringsinrättningars fordringar på
premier för pensionsförsäkringar med kollektivavtalsgaranti.
Med hänsyn till vad vi tidigare har sagt om lönegarantifondens fortsatt höga
utgifter och då det nuvarande maximibeloppet om 100 000 kronor per arbetstagare
får anses väl fylla kraven på ett socialt grundskydd för lönefordringar vid en
konkurs, finns det inte heller skäl att överväga en höjning av lönegarantilagens
maximibelopp.

5.4 Förmånsrätten för löne- och pensionsfordringar bör begränsas

Regeringens förslag: Förmånsrätten för lönefordringar
begränsas till vad som har förfallit till betalning
under de sista sex månaderna av arbetstagarens
anställningstid hos konkursgäldenären och inte
tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom
in till tingsrätten.
Om en lönefordring, som har förfallit till
betalning tidigare än tre månader före
konkursansökningen har varit föremål för tvist skall
den omfattas av förmånsrätt om talan har väckts,
eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal
eller lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet har begärts, inom fyra månader från för-
fallodagen och konkursansökningen har följt inom
tre månader från det att tvisten slutligt har av-
gjorts.
Förmånsrätten för semesterlön och semesterersättning
som är intjänad före konkursansökningen begränsas till
vad som står inne för det löpande och närmast
föregående intjänandeåret.
Förmånsrätten för en fordring på pension avseende
tiden före konkursansökningen begränsas till sex
månader.

Utredarens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Utredaren har dock föreslagit att den tid under vilken lönefordringarna kan ha
förfallit till betalning före konkursansökningen bestäms till sex månader.
Remissinstanserna: Den helt övervägande majoriteten av remissinstanserna har
ställt sig positiva till att förmånsrätten för löne- och pensionsfordringar
begränsas på det sätt utredningen har föreslagit. Länsstyrelsen i Stockholms
län, TCO och SACO har förordat att förmånsrätten för lönefordringar bestäms till
12 månader. NUTEK och LO har velat behålla lönefordringarnas nuvarande
förmånsrätt om maximalt 18 månader. NUTEK, LO och TCO har vidare velat behålla
förmånsrätten för semesterlön och semesterersättning för tiden före
konkursansökningen oförändrad. När det gäller lönefordringar som har varit
föremål för tvist, har TCO och SACO framhållit att även förhandling som förs
enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet bör godtas i
förmånsrättssammanhang, på samma sätt som i dag sker med förhandling som förs på
grund av en föreskrift i kollektivavtal. Göteborgs tingsrätt och LO har påpekat
att tiden för att väcka talan eller begära förhandling inte bör understiga fyra
månader med hänsyn till preskriptionsbestämmelserna i lagen (1982:80) om
anställningsskydd.
Skälen för regeringens förslag: Vi har i det föregående gjort bedömningen, att
det även i fortsättningen bör gälla samma lönebegrepp inom lönegarantin som inom
förmånsrätten. Det har sålunda inte varit en framkomlig väg, att försöka minska
lönegarantifondens utgifter och samtidigt motverka missbruk och icke önskvärda
effekter på konkurrensen genom att från löneskyddet utesluta vissa slag av
lönefordringar. Den väg som utredningen har anvisat har i stället varit att
förmånsrätten för löne- och pensionsfordringar förkortas.
Förmånsrätten omfattar i dag lönefordringar som inte har förfallit till
betalning tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes samt under skälig
uppsägningstid, högst sex månader. Vi återkommer i det följande till frågan om
hur lång uppsägningstid som bör omfattas av löneskydd.
Förmånsrätten, och därmed lönegarantin, avser alltså fordringar förfallna till
betalning under en så lång tidsperiod som ett och ett halvt år. Oftast blir
tidsperioden ännu längre på grund av tidsåtgång från det att konkursansökningen
görs till att ett konkursbeslut, som är en förutsättning för att arbetstagarna
skall kunna sägas upp, meddelas. Fördröjningen mellan ansökningen och beslutet
kan bero på många olika orsaker, t.ex. svårigheter att sätta ut målet till
förhandling i tingsrätten, delgivningssvårigheter, uppskov m.m.
Utredningen har föreslagit att förmånsrätten för lönefordringar begränsas till
vad som har förfallit till betalning under de senaste sex månaderna av arbets-
tagarens anställningstid hos konkursgäldenären och inte tidigare än sex månader
före konkursansökningen.
Av SCB:s undersökning kan emellertid utläsas att ca 90 % av fordringar
avseende innestående lön har gällt fordringar som har förfallit inom de senaste
tre månaderna före konkursansökningen. Den av utredningen föreslagna tiden under
vilken lönefordringar kan ha förfallit till betalning före konkursansökningen
synes därför omotiverat lång. Som Lagrådet har påpekat bör det även komma till
tydligt uttryck i lagtexten att uppsägningstiden ingår i den anställningstid för
vilken lönefordringar kan omfattas av förmånsrätt. Förmånsrätten bör således be-
stämmas till att omfatta lönefordringar som har förfallit till betalning under
de sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären
och inte tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till tings-
rätten. Förslaget innebär att den längsta möjliga uppsägningstiden enligt lagen
(1982:80) om anställningsskydd (LAS), nämligen sex månader vid fyllda 45 år,
omfattas av förmånsrätt.
Av SCB:s undersökning framgår, att uppemot hälften av fordringarna på
uppsägningslön avser en uppsägningstid om högst två månader och mer än två
tredjedelar en uppsägningstid om högst fyra månader. Mot bakgrund av dessa
siffror innebär vårt förslag att för det stora flertalet arbetstagare kommer
förmånsrätten att omfatta en till två månaders innestående lön samt lön under
uppsägningstid. De sociala skyddssynpunkter, som kan anläggas på
lönefordringarnas förmånsrätt, får anses väl tillgodosedda därigenom.
När det gäller lönefordringar, som har varit föremål för en tvist, har
förmånsrätten i dag än vidare omfattning. I sådana fall kan lönefordringen ha
förfallit till betalning t.o.m. flera år innan konkursansökningen gjordes, om
endast talan har väckts eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal har
begärts inom sex månader från fordringens förfallodag och konkursansökningen har
följt inom sex månader från det att tvisten har slutligt avgjorts.
Vi delar utredningens uppfattning att dessa tidsfrister om sex månader går
utöver vad som är socialt motiverat. Det kan med fog anses, att om en
arbetstagare är i verkligt behov av att få betalning för sin lönefordring, kan
han inte låta det gå uppemot ett halvt år innan han bestämmer sig för att väcka
talan eller begära förhandling i saken. Han kan knappast heller, efter att
tvisten slutligt har avgjorts till hans fördel, återigen vänta i flera månader
innan han kräver arbetsgivaren på betalning.
I lagrådsremissen föreslog vi att dessa tidsfrister skulle förkortas till fyra
respektive två månader. Som Lagrådet har anfört kan en frist om två månader
ibland vara för kort för att arbetstagaren skall hinna ansöka arbetsgivaren i
konkurs. Tidsfristerna bör sålunda förkortas på ett sådant sätt att ett en
lönefordring omfattas av förmånsrätt, om den har varit föremål för tvist, och
talan har väckts eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal har begärts
inom fyra månader från förfallodagen och konkursansökningen har följt inom tre
månader från det att tvisten har slutligt avgjorts.
Genom att bestämma den första tidsfristen till fyra månader har vi beaktat
tiden för underättelseskyldighet enligt 41 § första stycket LAS. Som bl.a. LO
påpekat, skulle den av utredningen föreslagna fristen om tre månader komma i
konflikt med denna regel.
Vidare bör, på sätt som har anförts av TCO och SACO, även förhandling som förs
enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet godtas på samma sätt som
förhandling enligt föreskrift i kollektivavtal vid bedömningen om fordringen kan
omfattas av förmånsrätt.
Fordringar på semesterlön och semesterersättning, som är intjänade före
konkursansökningen, omfattas i dag av förmånsrätt för vad som står inne för det
löpande och de två föregående intjänandeåren samt allt vad som har sparats i den
utsträckning som 18 och 20 §§ semesterlagen (1977:480) medger. Vidare omfattar
förmånsrätten semesterlön och semesterersättning avseende uppsägningslön.
Enligt SCB:s undersökning avser 28,6 % av alla utbetalda lönegarantimedel
fordringar på innestående semester och semester under uppsägningstid.
Datamaterialet avseende lönegarantiutbetalningar, som Länsstyrelsen i Stockholms
län har tillhandahållit SCB, visar på liknande resultat. Detta betyder att
närmare en tredjedel av de totala utgifterna för lönegarantin kan avse dessa
typer av fordringar. Även om vi skulle anta, att fordringar på semesterlön och
semesterersättning svarar endast för ca 25 % av lönegarantiutbetalningarna,
innebär detta att av lönegarantifondens totala utgifter om 4,4 mdkr under
budgetåret 1992/93 har ca 1,1 mdkr avsett sådana fordringar.
Den kraftiga ökningen av lönegarantifondens utgifter som vi har bevittnat
under senare år motiverar enligt vår mening att förmånsrätten begränsas även för
fordringar på semesterlön och semestersättning. Vi föreslår därför att
förmånsrätten för semesterlön och semesterersättning som är intjänad före
konkursansökningen bestäms till vad som står inne för det löpande och närmast
föregående intjänandeåret. Detta innebär, att även vad som har sparats på det
sätt som medges i 18 och 20 §§ semesterlagen (1977:480) under nämnda tidsperiod,
omfattas av förmånsrätten.
Även en på detta sätt bestämd förmånsrätt för semesterlön och semeste-
rersättning innebär ett mycket gott skydd för arbetstagarna. Samtidigt kommer
denna förkortning, med hänsyn till att dessa fordringar står för en betydande
andel av de totala utgifterna för lönegarantin, att innebära en inte oväsentlig
minskning av utgifterna för garantin.
En fordring på pension, vilken tillkommer arbetstagare eller dennes
efterlevande, omfattas i dag av förmånsrätt för högst ett år före kon-
kursansökningen och nästföljande sex månader. Det är naturligt att förmånsrätten
för pensionsfordringar i princip följer lönefordringarnas förmånsrätt. Vi
föreslår därför att förmånsrätten enligt 12 § FRL skall omfatta pen-
sionsfordringar avseende högst sex månader före konkursansökningen och därpå
följande sex månader.
De flesta remissinstanser har hälsat utredningens förslag att inskränka löne-
och pensionsfordringarnas förmånsrätt med tillfredställelse.
Som utredningen har konstaterat, vilket även har lyfts fram av ett flertal
remissinstanser, medför en förkortning av förmånsrätten för lönefordringar att
utrymmet för obehöriga förfaranden och spekulationer på lönegarantins bekostnad
minskar. Genom att kraftigt begränsa den tid, under vilken ett företag kan
drivas med en ackumulerande löneskuld till de anställda under förvissning om att
dessa så småningom kommer att få betalt genom lönegarantin, minimeras också
lönegarantins negativa inverkan på andra företag. De konkurrenssnedvridande
effekter som lönegarantin kan ha i vissa fall neutraliseras.
Men förslagen har även andra positiva effekter. När tidsfristerna för hur
gamla lönefordringar som kan göras gällande för förmånsrätt förkortas, förenklas
utredningsarbetet vid prövning av lönegarantifrågor. Det är allmänt omvittnat av
såväl personal från kronofogdemyndigheter som av förvaltare att äldre
lönefordringar ofta orsakar mycket tidsödande utredningsarbete. Detta är lätt
att förstå. Om en lönefordring avser förhållanden som kanske ligger ett år eller
mer tillbaka är det naturligtvis svårare att reda ut vad som har inträffat.
Handlingar kan ha försvunnit och personer som då verkade i företaget kan ha
slutat. Som flera av remissinstanserna har framhållit är det en stor fördel för
lönegarantihanteringen om man kan undvika tidsödande utredningar av detta slag.
En annan viktig följd av förslagen är, att de medför positiva effekter även
för konkursföretagens oprioriterade borgenärer. Som utredningen har påpekat kan
det särskilt i mindre leverantörsföretag vara avgörande för att verksamheten
skall kunna drivas vidare, att betalningarna inflyter såsom förutsatts. Uteblir
betalningarna, kan även leverantörsföretagets framtid vara i fara, med eventuell
konkurs som följd. Genom att förmånsrätten för lönefordringar avkortas skapas
samtidigt ökat utrymme för utdelning till de oprioriterade borgenärerna. Mot
bakgrund av den kraftiga ökningen av antalet företagskonkurser som har skett
under de senaste åren är det inte oväsentligt, om utdelningen till dessa
borgenärsgrupper kan öka och i sin tur bidra till att hindra ytterligare företag
att gå i konkurs.
Genom förslagen närmar sig vår lagstiftning vad som gäller för löne-
fordringarnas förmånsrätt i de övriga nordiska länderna. I Norge har man från
den 1 juli 1992 begränsat förmånsrätten för lönefordringar till sammanlagt sex
månader, varvid fordringarna inte får ha förfallit till betalning tidigare än
tre månader före fristdagen. I Danmark är förmånsrätten i princip begränsad till
sådana lönefordringar, som har förfallit till betalning inom sex månader före
fristdagen. Finland har gått ännu längre och med två års övergångsperiod helt
avskaffat lönefordringarnas förmånsrätt från den 1 januari 1993.
Beträffande internationella förhållanden kan här omnämnas det av Europeiska
gemenskapernas råd den 20 oktober 1980 antagna direktivet om tillnärmning av
medlemsstaternas lagstiftning rörande skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens
insolvens (80/987/EEG). Direktivet innehåller regler till skydd för
arbetstagares lönefordringar när arbetsgivaren är på obestånd och hör till de
rättsakter, som till följd av EES-avtalet är bindande även för Sverige. Enligt
direktivet uppgår den minimitid, för vilken lönefordringar skall skyddas genom
lönegarantin, till åtta veckor.
I ILO:s konvention nr 173 om skydd av arbetstagares fordringar i händelse av
arbetsgivarens insolvens krävs, att förmånsrätten omfattar lönefordringar för en
period om tre månader före tidpunkten för insolvens eller före det att
anställningen upphörde. Vidare skall förmånsrätten omfatta fordringar på
semesterlön, som har intjänats genom arbete under det år insolvensen inträffade
eller anställningen upphörde och under föregående år. När det gäller löneskydd
genom lönegaranti föreskrivs att dessa tidsfrister skall vara minst åtta veckor
respektive sex månader före tidpunkten för insolvens eller före det att
anställningen upphörde.
Även efter det att de nu föreslagna ändringarna har genomförts kommer vi
sålunda att såvitt avser tidsfrister för förmånsrätt och lönegaranti väl
uppfylla kraven i berörda internationella instrument för ett socialt acceptabelt
löneskydd vid konkurs.
Till frågan om Sverige bör ratificera konventionen nr 173 återkommer vi i
avsnitt 10.

5.5 Förmånsrätt endast för uppsägningstid enligt lagen (1982:80) om an-
ställningsskydd

Regeringens förslag: En fordring på uppsägningslön
skall omfattas av förmånsrätt längst för uppsägningstid
som har beräknats enligt lagen (1982:80) om
anställningsskydd, LAS.

Utredarens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstansserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt
utredningens förslag. NUTEK, LO, TCO och SACO har anfört att även uppsägningstid
som föreskrivs i kollektivavtal bör godtas. Kronofogdemyndigheten i Göteborgs
och Bohus län har föreslagit att arbetstagare, som inte omfattas av LAS, skall
ha förmånsrätt för en uppsägningstid om två månader.
Skälen för regeringens förslag: Förmånsrätten - och därmed lönegarantin -
omfattar i dag lön eller annan ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex
månader.
Förmånsrätten för uppsägningslön har haft denna omfattning sedan
förmånsrättslagens tillkomst år 1970. Vid denna tidpunkt saknade vi ännu
lagstiftning om anställningsskydd med vissa minimikrav på uppsägningstid. Regeln
om förmånsrätt för uppsägningslön kom därför att formas i enlighet med vad som
hade gällt redan tidigare enligt praxis. Enligt förmånsrättslagens förarbeten
borde vid bedömande av vad som är skälig uppsägningstid hänsyn tas till
anställningens längd och art. Om föreskrift om uppsägningstid var intagen i
tjänsteavtalet borde den godtas även i konkurs, om inte särskilda skäl talade
däremot (Utsökningsrätt IX [SOU 1969:5] s.49, prop. 1970:142 s. 90).
Redan innan förmånsrättslagen trädde i kraft den 1 januari 1972 hade vi
emellertid fått vår första lagstiftning om anställningsskydd. Lagen (1971:199)
om anställningsskydd för vissa arbetstagare trädde i kraft år 1971 och
garanterade en uppsägningstid från två till sex månader beroende på
arbetstagarens ålder för arbetstagare som var 45 år och äldre. År 1974 ersattes
denna lag av vår första generella lag om anställningsskydd, SFS 1974:12. Lagen,
som trädde i kraft den 1 juli 1974, var med vissa undantag tillämplig på alla
arbetstagare i allmän eller enskild tjänst.
Lagen innehöll bl.a. regler om vissa uppsägningstider. För både arbetsgivare
och arbetstagare skulle gälla en minsta uppsägningstid om en månad.
Arbetstagare, som vid uppsägningen hade varit anställd hos arbetsgivaren de
senaste sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader under de senaste två
åren skulle ha rätt till en uppsägningstid av
två månader vid fyllda 25 år,
tre månader vid fyllda 30 år,
fyra månader vid fyllda 35 år,
fem månader vid fyllda 40 år och
sex månader vid fyllda 45 år.
Motsvarande regler gäller enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd, som
trädde i kraft den 1 april 1982.
Dessa regler om vilka uppsägningstider som bör gälla enligt lag har inte
medfört några förändringar beträffande förmånsrättens omfattning avseende
fordringar på lön under uppsägningstid. I rättspraxis har man visserligen ansett
anställningsskyddslagens regler om uppsägningstid normerande när annat inte
visats. Även uppsägningstider enligt kollektivavtal och enskilda tjänsteavtal
har emellertid godtagits inom sexmånadersgränsen.
En betydande del av den kritik, som i den allmänna debatten har riktats mot
lönegarantisystemet, har gått ut på att lönegarantin har negativa effekter på
konkurrensen. Vad som särskilt påtalats har varit, att företag kan drivas vidare
efter en konkurs under sex månaders uppsägningstid med hjälp av lönegarantin.
Lagen om anställningsskydd medger i och för sig, såsom har framgått ovan, sex
månaders uppsägningstid endast till arbetstagare som har fyllt 45 år och
uppfyller kvalifikationskravet avseende anställningstid. Av SCB:s undersökning
framgår också att cirka hälften av fordringarna på uppsägningslön har avsett en
uppsägningstid om högst två månader.
Som utredningen har anfört kan det emellertid inte uteslutas att det
förhållandet, att en i ett enskilt tjänsteavtal bestämd uppsägningstid godtas i
förmånsrättshänseende, i vissa fall har uppmuntrat till spekulation på garantins
bekostnad. Om en rörelse har dålig lönsamhet och riskerar att gå i konkurs, kan
de nuvarande reglerna underlätta för arbetstagare att få gehör för krav på sex
månaders uppsägningstid. Företagaren behöver ju kanske inte betala
uppsägningslönen utan den kommer att ersättas genom lönegarantin. I den allmänna
debatten har det även förekommit påståenden om att företagare ibland hjälper
arbetslösa bekanta eller släktingar genom att anställa dessa med god lön och
sex månaders uppsägningstid strax före en förväntad konkurs.
Enligt vår mening är det viktigt att lönegarantisystemet är så konstruerat,
att det inte inbjuder till spekulation på garantins bekostnad. De
uppsägningstider som stadgas i anställningsskyddslagen får anses väl fylla de
minimikrav som ur social synpunkt kan ställas på uppsägningstidens längd. Det
saknas anledning att ställa högre krav på det skydd förmånsrätten eller
lönegarantin för fordringar på uppsägningslön är avsedd att trygga.
Vi föreslår därför att förmånsrätten endast skall omfatta fordringar på
uppsägningslön för uppsägningstid som har beräknats enligt 11 § LAS.
Den valda formuleringen avviker något från utredningens förslag. Enligt vår
mening saknas det skäl att, såsom en av remissinstanserna har föreslagit,
begränsa den förmånsrättsgrundande uppsägningstiden för arbetstagare som står
utanför LAS:s tillämpningsområde ytterligare. Genom den valda formuleringen har
vi velat ge klart uttryck åt att förslaget sålunda innebär, att reglerna i 11 §
LAS blir bestämmande för uppsägningstidens längd i förmånsrättshänseende även
för de arbetstagare, som står utanför anställningsskyddslagens
tillämpningsområde.
Genom den föreslagna ändringen uppnås en förenkling av reglerna. Samtidigt
utgör den nya regeln ett effektivt hinder mot spekulationer genom att en
arbetstagare, som inte uppfyller kvalifikationskravet beträffande
anställningstid som föreskrivs i 11 § LAS, aldrig kan få en längre
uppsägningstid än en månad i förmånsrätts- eller lönegarantihänseende.

5.6 Krav på anmälan till arbetsförmedling

Regeringens förslag: En fordring på uppsägningslön för
tid under vilken arbetstagaren inte utför arbete
för konkursgäldenären eller annan och inte heller
driver egen rörelse, bör omfattas av förmånsrätt
endast om arbetstagaren kan visa att han har
anmält sig hos den offentliga arbetsförmedlingen
som arbetssökande.
En regel som hindrar att garantibelopp betalas
ut innan anmälningsskyldigheten har fullgjorts tas
in i lönegarantilagen.

Utredarens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har yttrat sig i frågan om
en arbetstagare bör vara skyldig att anmäla sig som arbetssökande hos
arbetsförmedling för att hans fordring på uppsägningslön skall omfattas av
förmånsrätt. De flesta har yttryckligen tillstyrkt förslaget, medan de
återstående, däribland LO och SACO, har lämnat det utan erinran. Sveriges
Ackordscentral har invänt att förslaget i denna del torde motsvara vad som redan
gäller. KFM i Västerbottens län har framfört att begreppet "utan dröjsmål" kan
medföra tolkningssvårigheter samt efterlyst ett klargörande avseende om en i
efterhand gjord anmälan kan bota lönefordringens brist på förmånsrätt.
Skälen för regeringens förslag: När en arbetstagare sägs upp från sin
anställning på grund av arbetsgivarens konkurs är han, liksom under
uppsägningstid utom konkurs, skyldig att stå till arbetsgivarens förfogande
under uppsägningstiden. Vid en konkurs är emellertid situationen ofta den, att
verksamheten avvecklas långt innan alla anställdas uppsägningstider har gått ut.
Oftast torde verksamheten upphöra redan inom någon vecka efter konkursbeslutet
eller senast en eller två månader därefter. Det är också sällan som hela
arbetskraften behövs för att uppehålla verksamheten under avvecklingstiden.
Således kan en stor del av personalstyrkan i princip få stanna hemma från
arbetet redan när endast någon vecka av deras uppsägningstid har förflutit.
Förmånsrätten och lönegarantin omfattar i dag lön under skälig uppsägningstid,
dock högst sex månader. Om det förslag som vi har lämnat i föregående avsnitt
genomförs, kommer förmånsrätten att omfatta fordringar för uppsägningstid
beräknad enligt reglerna i 11 § LAS. För arbetstagare, som uppfyller
kvalifikationskravet beträffande anställningstid, uppgår uppsägningstiden
emellertid även enligt dessa regler till mellan två och sex månader beroende på
arbetstagarens ålder. De flesta arbetstagare kommer därför även i fortsättningen
ha längre förmånsrättsgrundande uppsägningstid än vad som i allmänhet motiveras
av konkursgäldenärens behov av arbetskraft och den sysselsättning som
arbetstagarna kan beredas under verksamhetens avveckling.
Enligt de regler som gäller i dag för lönegarantin fordras det inte att en
arbetstagare, som inte kan sysselsättas i konkursgäldenärens verksamhet under
uppsägningstiden, försöker begränsa den tid då han uppbär garantimedel genom att
aktivt söka en annan anställning. Han kan således avvakta till dess
uppsägningstiden har gått ut, dvs. maximalt i sex månader, innan han anmäler sig
på arbetsförmedlingen och under denna tid uppbära lönegarantimedel som
ersättning för sin fordring på uppsägningslön.
Såsom utredningen har anfört, kan det med fog ifrågasättas, om denna ordning
är rimlig. Särskilt mot bakgrund av de kraftigt ökade utgifterna för
lönegarantin under senare år framstår det som otillfredställande att
lönegarantisystemet saknar regler, som motiverar arbetstagare att försöka
begränsa den tid då lönegarantiersättning utgår. Det är ett centralt mål för
svensk arbetsmarknadspolitik, att aktivera den som saknar sysselsättning att
försöka på nytt finna sin plats i arbetslivet. Denna målsättning bör gälla även
beträffande arbetstagare som förlorar sin anställning till följd av att
arbetsgivaren går i konkurs.
I både norsk och dansk lagstiftning gäller som villkor för att lönegaran-
tiersättning skall utgå att arbetstagare, som inte sysselsätts av konkurs-
gäldenären under uppsägningstiden, aktivt söker annat arbete. I Norge framgår
regeln direkt av lönegarantilagstiftningen. I Danmark är en bestämmelse av
motsvarande innehåll intagen i konkurslagstiftningen.
Vi anser att ett sådant villkor nu bör införas även i det svenska re-
gelsystemet. Som utredningen föreslagit, bör regeln lämpligtvis tas in i 12 §
FRL som villkor för att en arbetstagares fordring på uppsägningslön skall
omfattas av förmånsrätt. Då lönegaranti endast utgår för lönefordringar som
omfattas av förmånsrätt, kommer fordringar på uppsägningslön i de fall villkoret
inte är uppfyllt att automatiskt även utestängas från betalning enligt garantin.
Beträffande frågan, hur kontrollen av att arbetstagaren har anmält sig hos
arbetsförmedlingen skall ske, vill vi emellertid välja en något annorlunda
lösning än den som utredningen har förordat. I betänkandet har man föreslagit
att kontrollen skall göras av förvaltaren på det sätt att han i de här
ifrågavarande fallen skall dröja med att meddela beslut om lönegaranti för
uppsägningslön i avvaktan på att arbetstagaren har besökt arbetsförmedlingen.
Anmälan bör vidare enligt utredningsförslaget ske "utan dröjsmål".
En regel, som innebär att förmånsrätten för en fordring på uppsägningslön blir
beroende av att arbetstagaren har anmält sig som arbetssökande hos
arbetsförmedling kommer att gälla i alla konkurser, således även i de fall där
konkursboets medel räcker till utdelning även för fordringar enligt 12 § FRL och
ingen lönegaranti utgår.
I sådana fall är det naturligt att kontrollen av att anmälningsskyldigheten
har fullgjorts åvilar förvaltaren. Utdelning avseende uppsägningslön blir alltså
beroende av om arbetstagaren kan för konkursförvaltaren visa att han har
fullgjort anmälningsskyldigheten. Har anmälningsskyldigheten inte fullgjorts och
det är fråga om en konkurs utan bevakningsförfarande, bör fordringen på
uppsägningslön inte tas med som förmånsrättsberättigad i utdelningsförslaget.
Anordnas ett bevakningsförfarande i konkursen får förvaltaren i stället anmärka
mot fordringens förmånsrätt.
Utredningen har föreslagit att anmälan skall ske "utan dröjsmål". Som
Kronofogdemyndigheten i Västerbottens län har anfört är en sådan tidsbestämning
ägnad att medföra tolkningssvårigheter. Kronofogdemyndigheten har vidare
efterlyst ett klarläggande av om en för sent gjord anmälan kan bota fordringens
brist på förmånsrätt. Enligt vår mening är en tidsbestämning av det slag som
utredningen har föreslagit inte behövlig, då den omständighet att
anmälningsskyldigheten fullgörs, utgör en förutsättning för förmånsrätten. Detta
innebär, att för varje dag som arbetstagaren dröjer med att anmäla sig minskar
hans förmånsrättsberättigade fordring för sådan uppsägningstid.
Med hänsyn till det sagda vill vi, när det gäller konkurser i vilka löne-
garantin kommer till användning, föreslå en något annorlunda lösning än den
utredningen har föredragit. Enligt vår mening bör kontrollen avseende om
anmälningsskyldigheten har fullgjorts sålunda handhas av länsstyrelsen. Enklast
sker detta genom att länsstyrelsen samtidigt med en försäkran enligt 25 § LGL
infordrar ett bevis om att arbetstagaren har anmält sig hos arbetsförmedling. På
samma sätt som när det gäller en försäkran, bör garantibelopp för en fordring på
uppsägningslön inte betalas ut innan ett sådant bevis har inkommit.
Genom denna ordning undviker man, att förvaltare tvingas att göra flera
bedömningar avseende lönegaranti i samma ärende, nämligen först avseende
innestående lön och lön under tiden arbetstagaren utför arbete för
konkursgäldenären och därefter avseende uppsägningslön för tiden därefter.
När förvaltaren gör sin bedömning om en fordring på uppsägningslön skall
ersättas genom lönegaranti, får han alltså förutsätta att anmälningsskyldigheten
kommer att fullgöras. Inkommer arbetstagaren inte med bevis till länsstyrelsen
om att så också har skett, saknas en materiell förutsättning, nämligen
förmånsrätten, för att utbetala ersättningen.
Framgår det av beviset från arbetsförmedlingen att arbetstagaren har dröjt med
anmälan, bör länsstyrelsen sända ärendet åter till förvaltaren för en ny
bedömning av lönegarantifrågan. I praktiken kommer detta att innebära, att den
förmånsrättsberättigade lönefordringen som skall ersättas av garantin kommer att
minskas med belopp motsvarande de antal dagar arbetstagaren inte har varit
anmäld hos arbetsförmedlingen.
Den arbetstagare, som vill försäkra sig om att hela hans fordring på
uppsägningslön kommer att omfattas av förmånsrätt och därmed kommer att kunna
ersättas från lönegarantin, bör sålunda anmäla sig hos arbetsförmedling snarast
efter att han har sagts upp från sin anställning.
När det gäller konkurser, där lönegaranti inte kommer till användning, innebär
det nu sagda att utdelningen för en fordring på uppsägningslön minskar på
motsvarande sätt för varje dag som anmälningsskyldigheten inte har fullgjorts.
Anmälningsskyldighet till arbetsförmedling skall enligt förslaget vara en
förutsättning för förmånsrätt avseende en fordring på uppsägningslön endast i de
fall, att arbetstagaren inte utför arbete för konkursgäldenären eller annan och
inte heller driver egen rörelse. Vi kommer i det följande att föreslå en
skärpning av avräkningsregeln i 12 § FRL på så sätt att avräkning skall ske inte
endast för vad arbetstagaren har förvärvat i en annan anställning, utan också
för vad han borde ha kunnat förvärva i en annan anställning och för inkomst som
han har haft av egen rörelse. Gör arbetstagaren en invändning om att han inte
har fullgjort anmälningsskyldigheten på grund av sådana omständigheter skall
sålunda avräkning ske för de inkomster han har eller borde ha kunnat förvärva.
För att arbetstagarens skyldighet att anmäla sig hos arbetsförmedlingen skall
falla bort på grund av en annan anställning eller sysselsättning i en egen
rörelse bör naturligtvis, såsom Lagrådet strukit under, sysselsättningsgraden i
den nya anställningen eller den egna rörelsen vara i huvudsak lika stor som i
arbetstagarens anställning hos konkursgäldenären.
En del remissinstanser, däribland RSV, RRV och Länsstyrelsen i Stockholms län,
har väckt frågan om arbetsförmedlingen borde ha skyldighet att rapportera att
arbetstagaren har fått ett arbetserbjudande genom förmedlingen. En sådan
rapporteringsskyldighet skulle emellertid fordra regeländringar som gav
arbetsförmedlingarna möjlighet att lämna dessa uppgifter vidare. Den skulle
även, för att vara effektiv, fordra en kontrollapparat för att följa upp regeln.
Arbetstagaren är inte skyldig att anta en anställning som är olämplig för
honom. Det skulle således bli nödvändigt att i varje enskild fall undersöka
vilka skäl arbetstagaren har haft för att avvisa ett arbetserbjudande. Om skälen
skulle bedömas som inte godtagbara, fick det vidare undersökas vilken inkomst
arbetstagaren hade kunnat få i den erbjudna anställningen för att avräkning
skulle kunna ske med rätt belopp. Utredningen har inte ansett att en sådan
rapporteringsskyldighet är nödvändig. Även enligt vår mening bör man, med hänsyn
till omfattningen av den kontrollapparat som en sådan regel skulle föra med sig,
avvakta till dess erfarenheter har vunnits beträffande effekterna av den nu
föreslagna regeln om anmälningskyldighet. Man bör nämligen kunna utgå ifrån att
en arbetstagare normalt antar ett arbetserbjudande som han får genom
förmedlingen. I så fall har arbetstagaren även skyldighet att upplysa både
förvaltaren enligt 10 § LGL och länsstyrelsen i enlighet med vad som framgår av
25 § LGL om den nya anställningen och vilka inkomster han uppbär därifrån, så
att avräkning kan ske.
Som Lagrådet har påpekat ligger det i sakens natur att en arbetstagare, som
har anmält sig till arbetsförmedlingen, också skall stå till arbetsmarknadens
förfogande. I enlighet med vad Lagrådet har anfört bör bedömningen av om
arbetstagaren står till arbetsmarknadens förfogande ske med ledning av den
praxis som har utbildats vid tillämpningen av lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring.

5.7 Den s.k. avräkningsregeln i förmånsrättslagen skärps

Regeringens förslag: Avräkningsregeln i 12 § FRL
utsträcks till att omfatta även inkomst som
arbetstagaren har haft av egen rörelse eller borde
ha kunnat förvärva i en annan anställning.

Utredarens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har yttrat sig över
förslaget att avräkningsregeln skärps på det föreslagna sättet. De övervägande
flertalet har tillstyrkt förslaget, varibland Kronofogdemyndigheten i Göteborgs
och Bohus län och Sveriges Köpmannaförbund särskilt understrukit att ändringen
är angelägen. Göteborgs tingsrätt, Kronofogdemyndigheten i Stockholms län och
Föreningen Sveriges Kronofogdar har påpekat att regeln kan bli svår att
tillämpa. NUTEK och TCO har avstyrkt förslaget att avräkning skall ske för
inkomst av egen rörelse under hänvisning till att det kunde hämma viljan att
starta egen rörelse. LO har avvisat förslaget i sin helhet. Sveriges Ackords-
central har, beträffande den del av förslaget som innebär att avräkning skall
ske för inkomst som en arbetstagare borde ha kunnat förvärva i en ny an-
ställning, invänt att redan gällande rätt innebär en avräkningsskyldighet i
ifrågavarande situationer.
Skälen för regeringens förslag: Om en arbetstagare inte behöver utföra arbete
för konkursgäldenären under uppsägningstiden, omfattar förmånsrätten enligt de
regler som gäller i dag lönefordring avseende uppsägningslön till den del
fordringen överstiger inkomst som arbetstagaren under den tid fordringen avser
har förvärvat i en annan anställning eller uppenbarligen borde ha kunnat
förvärva i en anställning som han skäligen borde ha godtagit (12 § första
stycket FRL). Med inkomst från annan anställning jämställs utbildningsbidrag som
utgår av statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning, om bidraget avser samma tid
som lönefordringen och har beviljats efter uppsägningen. I detta sammanhang bör
omnämnas att andra arbetsmarknadspolitiska bidrag, bl.a. enligt förordningen
(1984:523) om bidrag till arbetslösa m.fl. som startar egen näringsverksamhet,
är samordnade på ett sådant sätt att de inte kan utgå parallellt med inkomst
från anställning eller lönegaranti.
Förklaringen till att regeln har kommit att få denna utformning kan sökas i
det förhållandet att det har ansetts som önskvärt, att avräkningsregeln i
förmånsrättslagen följer motsvarande föreskrifter om avräkning i reglerna om
anställningsskydd.
I den lydelse förmånsrättslagen hade vid sitt ikraftträdande, föreskrevs
avräkning sålunda inte endast för inkomst som arbetstagare hade förvärvat i en
annan anställning, utan också för vad han uppenbarligen borde ha kunnat förvärva
i en annan anställning, genom uppdrag eller genom egen förvärvsverksamhet.
Avräkning skulle därmed ske i samma situationer som upptogs i 5 § tredje stycket
i lagen (1971:199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare.
Sin nuvarande lydelse fick avräkningsregeln i förmånsrättslagen genom en
lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1974, samtidigt med lagen (1974:12) om
anställningsskydd. Genom ändringen anpassades ordalydelsen beträffande avräkning
i förmånsrättslagen till motsvarande föreskrift om avräkning i 13 § i den nya
anställningsskyddslagen.
När den nu gällande anställningsskyddslagen trädde i kraft den 1 april 1982,
ändrades reglerna om avräkning i 13 § LAS inte i sak, men redigerades om i
förenklande syfte. Någon ändring gjordes inte i förmånsrättslagens
avräkningsregel vid detta tillfälle.
Som utredningen har lyft fram besväras den nuvarande avräkningsregeln i
förmånsrättslagen av vissa brister. Enligt paragrafens ordalydelse skall
avräkning ske i det fallet att en arbetstagare verkligen har haft inkomst från
en annan anställning, men även för en fiktiv inkomst i en fiktiv anställning,
nämligen för vad en arbetstagare "uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i
anställning som han skäligen bort godtaga".
Däremot synes paragrafen inte omfatta den situationen att en arbetstagare
visserligen har tagit anställning hos en ny arbetsgivare, men lönen har bestämts
till ett betydligt lägre belopp än vad som normalt gäller inom avtalsområdet i
vetskap om att lönegarantin täcker den resterande delen som ersättning för
arbetstagarens fordring på uppsägningslön mot sin föregående arbetsgivare. Inte
ens om arbetstagaren har överenskommit med arbetsgivaren att han skall arbeta
helt utan lön så länge lönegaranti utgår för hans fordringar mot tidigare
arbetsgivaren, synes någon avräkning enligt paragrafens ordalydelse böra komma
till stånd.
Som utredningen har påpekat, förklaras dessa brister till stor del av den
strävan som har funnits tidigare att behålla en parallellitet mellan av-
räkningsreglerna i anställningsskyddslagen och förmånsrättslagen. Det kan härvid
erinras att i det utredningsbetänkande, som låg till grund för 1974 års
anställningsskyddslag, föreslogs det inte någon avräkningsregel - inte ens för
faktisk inkomst från en annan anställning - från en fordring på uppsägningslön.
I propositionens förslag till lag om anställningsskydd upptogs emellertid den
regel om avräkning, som senare även fördes in i förmånsrättslagen. Enligt
departementschefen borde avräkning således ske för vad en arbetstagare hade
förtjänat i en annan anställning. Därjämte borde avräkning göras även för
inkomst som en arbetstagare uppenbarligen kunde ha förtjänat i en anställning
som han skäligen borde ha godtagit. För att denna senare regel skulle bli till-
lämplig måste arbetsgivaren emellertid kunna visa, att det under upp-
sägningstiden hade funnits gott om lämpligt arbete som arbetstagaren utan
olägenhet kunde ha åtagit sig (prop. 1973:129 s. 143).
Enligt vår mening kan det med fog ifrågasättas om denna parallellitet bör
behållas även för framtiden. I detta sammanhang bör man komma ihåg att
anställningsskyddslagens regler om avräkning i uppsägningslön är tillämpliga i
alla de fall som uppsägningslön enligt anställningsskyddslagen räknas ut.
Regelns tillämpningsområde är således betydligt vidare än vad som gäller för
avräkningsregeln i förmånsrättslagen. Den lydelse avräkningsregeln i
anställningsskyddslagen har kan visserligen vara berättigad, om man betraktar en
uppsägningssituation som inte har föregåtts av en konkurs. Omfattningen av en
förmånsrätt för arbetstagares lönefordringar efter en konkurs skall emellertid
utformas med hänsynstagande även till andra borgenärsgruppers intressen. Den
parallellitet, som råder mellan förmånsrättslagen och anställningsskyddslagen
såvitt gäller avräkning är för övrigt redan bruten i andra avseenden, t.ex.
såvitt avser den tid inom vilken en lönefordring måste ha förfallit till
betalning för att omfattas av förmånsrätt.
En avräkningsregel, som i och för sig kan vara berättigad när det gäller
regler om anställningsskydd kan således, om den tillämpas på samma sätt även
efter en konkurs, i vissa fall få sådana konsekvenser för andra borgenärer, att
de inte bör godtas. Dessa konsekvenser har enligt vår mening blivit allt
tydligare när antalet konkurser, på sätt som har skett under senare år, har ökat
kraftigt.
En sådan effekt är användningen av lönegarantin i de situationer som har
beskrivits ovan och som i dag inte omfattas av avräkningsregeln i
förmånsrättslagen. Det är också dessa situationer som i den allmänna debatten
ofta har brukat benämnas som "handel med lönegaranti".
De åsyftade situationerna karakteriseras av att arbetstagare under
uppsägningstiden tar anställning hos en ny arbetsgivare till en lägre lön än vad
som normalt gäller inom avtalsområdet eller helt utan lön så länge
arbetstagarens fordringar på uppsägningslön mot den tidigare arbetsgivaren
ersätts genom lönegarantin. Som utredningen har påpekat, torde konstruktionen
oftast komma till användning när den nya anställningen sker hos den som övertar
konkursgäldenärens verksamhet. Personerna bakom den nya arbetsgivaren kan i och
för sig vara desamma som drev den konkursdrabbade verksamheten. Det förekommer
emellertid också att den nya arbetsgivaren helt saknar tidigare anknytning till
konkursföretaget, men tillämpar denna lönekonstruktion vid övertagande av
konkursgäldenärens rörelse i vetskap om att de anställda på grund av
lönegarantin inte kommer att bli lidande.
Dessa företeelser har också beskrivits av Insolvensutredningen i betänkandet
Lag om företagsrekonstruktion (SOU 1992:113). I betänkandet görs bedömningen att
man i dessa fall kan tala om en "osund konkurrens" mellan företagen.
Insolvensutredningen föreslog dock ingen ändring av reglerna för att komma till
rätta med dessa situationer, utan ansåg att de kunde undvikas genom att
tillsynsmyndigheten i konkurs skärpte sin övervakning av lönegarantifrågor i
samband med vidaredrift och överlåtelse av konkursföretag.
Även vi gör bedömningen att de här ifrågavarande förfarandena kan påverka
konkurrensen mellan företagen. Den nya arbetsgivaren tillgodogör sig således en
subvention av sin verksamhet genom att en del av lönen, eller hela, för vissa
arbetstagare betalas av lönegarantin under den uppsägningstid som de har kvar
hos konkursgäldenären. Det kan med fog ifrågasättas om detta sätt att använda
lönegarantin är förenligt med garantins egentliga syfte, nämligen att
tillförsäkra arbetstagarna ett visst skydd om arbetsgivaren försätts i konkurs.
Enligt vår mening är en skärpt övervakning emellertid inte tillfyllest för
stävja förfaranden av detta slag. Som lönegarantiutredningen har påpekat är det
angeläget att allt icke avsett bruk av garantin förhindras. Vi föreslår därför
att avräkningsregeln i förmånsrättslagen ändras på ett sådant sätt att
förfaranden av detta slag inte längre blir möjliga. För uppsägningstid bör
förmånsrätten därför omfatta endast sådan lönefordring som överstiger inkomst,
som arbetstagaren under den tid fordringen avser har förvärvat eller borde ha
kunnat förvärva i en annan anställning.
Regeln kommer för de här beskrivna fallen att innebära att avräkning skall ske
för den inkomst från den nya arbetsgivaren som arbetstagaren har avstått från i
förlitan på att den kommer att betalas genom lönegarantin. Utför arbetstagaren i
sin nya anställning samma slags arbete som hos konkursgäldenären, bör hans
tidigare lön kunna användas som utgångspunkt vid bedömningen av vad han borde ha
kunnat tjäna hos den nya arbetsgivaren. Sysselsätter arbetsgivaren även andra
arbetstagare i liknande arbete, men med "full lön", bör denna lönenivå också
kunna tjäna till ledning vid bedömningen. Framför allt bör stöd för beräkningen
emellertid kunna hämtas i den genomsnittliga lönenivån inom avtalsområdet.
Arbetsmarknadens parter torde vidare föra statistik över löneutvecklingen inom
olika yrken.
Som även utredningen har anfört, är avsikten med denna regel inte att skapa
"millimeterrättvisa" i lönegarantihanteringen. Det ligger i sakens natur att
avräkning för en beräknad inkomst måste ske med viss försiktighet. Detta av
hänsyn både till arbetstagare och lönegarantins sociala syfte samt för att
undvika kostsamma och tidsödande tvister om avräkningsfrågor.
Regeln kommer emellertid att motverka de ovan berörda sätten att utnyttja
lönegarantin genom att arbetstagare, som går med på dylika konstruktioner, vet
att den del av lönen som de har avstått från kommer att avräknas såvitt gäller
förmånsrätt och lönegaranti för uppsägningslön. Den kommer också att klargöra
för alla berörda parter, att användning av lönegarantin för andra syften än vad
den är avsedd för inte kommer att accepteras.
Utredningen har vidare föreslagit att avräkning från en fordring på
uppsägningslön även skall ske för inkomst som arbetstagaren under den tid
fordringen avser har haft av egen rörelse. En sådan ändring ligger väl i linje
med förslaget som har lämnats ovan. Det förtjänar att strykas under att
lönegarantins syfte inte är att utgöra en subvention för företag, vare sig dessa
drivs av tidigare anställda eller andra. Det framstår därför som rimligt att
inkomst som en arbetstagare har från egen rörelse likställs med inkomst från en
ny anställning i förmånsrätts- och lönegarantisammanhang.
Enligt vår mening bör avräkning ske endast för faktiskt löneuttag från den
egna rörelsen. Är t.ex. arbetstagaren anställd av det egna aktiebolaget, bör
avräkning göras endast för lön som bolaget faktiskt har utbetalat.
Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län har ifrågasatt om avräkning inte borde
vara möjlig även i dessa fall för inkomster, som arbetstagaren borde ha kunnat
ta ut från den egna rörelsen. Enligt vår mening vore det emellertid att gå för
långt. En sådan regel skulle erfordra att förvaltaren, för att få tillräckligt
underlag för avräkningen, vore tvungen att göra en ingående värdering av
arbetstagarens rörelse, både dess drift och resultat. Han skulle också bli
tvungen att ta ställning till frågor av innebörd om en viss investering, som
förhindrat ett större löneuttag, har varit försvarlig. Utredningen i
avräkningsfrågan kunde därmed bli både tidsödande och kostsam, utan att man
nådde ett helt tillförlitligt resultat för bedömning av avräkningsfrågan.
Kronofogdemyndigheten i Västerbottens län har fört fram om avdrag inte borde
ske med ett schablonbelopp, t.ex. på nivån för beräknad existensminimum. Vi
anser att inte heller detta förslag är invändningsfritt. En sådan regel skulle
nämligen kunna anses som orättvis i den meningen, att den inte tog hänsyn till
rörelsens faktiska bärkraft. En arbetstagare, som gjorde stora faktiska
löneuttag från sin rörelse, skulle således vidkännas samma avräkning som en
arbetstagare, vars rörelse inte medgav något löneuttag alls. Regeln skulle också
kunna leda till otillfredställande resultat i sådana fall där rörelsen inte har
medgett något löneuttag och arbetstagaren därför har använt sig av sina bespa-
ringar eller har upptagit lån. Som Riksskatteverket har framhållit, är det
viktigt att avräkningsregeln beträffande inkomst från egen rörelse inte
uppfattas som så sträng, att den försvårar eller fördröjer initiativ som i och
för sig är önskvärda.
Lagrådet har menat att det i lagtexten uttryckligen bör anges att ett
avvisande av ett lämpligt arbetserbjudande kan medföra förlust av förmånsrätten
och därmed också av lönegarantin. Lagrådet har därför föreslagit att den
aktuella meningen i 12 § får följande lydelse, som enligt Lagrådet också bättre
tillgodoser syftet att förhindra den handel med lönegaranti som beskrivs i
remissen. "För uppsägningstid omfattar förmånsrätten endast lön eller ersättning
som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under den tid lönen eller
ersättningen avser har haft av egen rörelse eller har förvärvat eller borde ha
kunnat förvärva i den anställning han har innehaft eller i en annan anställning
som han skäligen bort godtaga."
Som Lagrådet framhåller skall avvisande av ett lämpligt arbetserbjudande kunna
medföra förlust av förmånsrätten och därmed också av lönegarantin. Som vi
tidigare varit inne på bör emellertid den tidigare parallelliteten mellan
förmånsrättslagens och anställningsskyddslagens regler brytas. Det är därför
inte lämpligt att behålla uttrycket "skäligen bort godtaga" i lagen. Detta
rekvisit har, i enlighet med det tidigare redovisade förarbetsuttalandet (prop.
1973:129 s. 143), medfört en mycket restriktiv tillämpning av bestämmelsen. I
fortsättningen bör större krav ställas på arbetstagaren när det gäller att godta
en erbjuden anställning.
Enligt regeringens mening ger den remitterade lagtexten ("borde ha kunnat
förvärva i en annan anställning") klart uttryck för att arbetstagaren måste
godta vissa arbetserbjudanden och att vad han kunnat förvärva annars avräknas
från förmånsrätten. Den remitterade texten har därtill den fördelen att den på
ett lagtekniskt effektivt sätt inrymmer såväl avräkning av en tänkt ersättning
från en fiktiv anställning som avräkning i vissa fall av ett större belopp än
arbetstagaren faktiskt förvärvat i en anställning.
Uttrycket "i den anställning han har innehaft" i Lagrådets förslag kan enligt
vår mening missuppfattas på det sättet att en avräkning inte skall ske för
inkomst av sådan anställning som arbetstagaren alltjämt har när beräkningen
görs. Behålls det remitterade förslaget i denna del finns det för övrigt inte
anledning att på det sätt Lagrådet föreslagit hålla isär faktisk och fiktiv
anställning i lagtexten.
Till följd av det anförda vidhåller regeringen i denna del det förslag till
lagtext som lagts fram i lagrådsremissen. Det bör för tydlighets skull
framhållas att uttrycket "annan anställning" självfallet omfattar även den
situationen att arbetstagaren efter konkursen nyanställs i samma verksamhet som
den konkursgäldenären bedrivit.
Som Lagrådet har anfört bör bedömningen av om arbetstagaren borde ha godtagit
anställningserbjudandet ske på samma sätt som om frågan hade gällt
arbetstagarens rätt till arbetslöshetsersättning.

5.8 Delägares förmånsrätt för löne- och pensionsfordringar

Regeringens förslag: En arbetstagare, som själv
eller tillsammans med närstående senare än sex
månader före konkursansökningen har ägt minst en
femtedel av företaget, eller hans efterlevande,
skall inte ha förmånsrätt för löne- eller
pensionsfordringar. Detsamma skall gälla även när
andelen har ägts av en närstående till arbets-
tagaren.

Utredarens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt förslaget.
RSV, Kronofogdemyndigheterna i Stockholms län, i Göteborgs och Bohus län och i
Västerbottens län samt Föreningen Sveriges Kronofogdar har föreslagit att regeln
skärps ytterligare på ett sådant sätt att tiden, då innehavet måste ha varit
avvecklat, utsträcks till ett år före konkursansökningen. Kronofogdemyndigheten
i Kronobergs län har föreslagit att även företagsledare, som inte äger någon
andel i företaget, skall uteslutas. Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län har
ansett en absolut tidsgräns för när avveckling skall senast ha skett som mindre
lämpligt och föreslagit att innehavet ställs i relation till tidpunkten för
obeståndets inträde eller då allvarlig risk för obestånd förelåg. Krono-
fogdemyndigheten har också ansett att personer i ledningen för ideella
föreningar och stiftelser inte bör ha förmånsrätt för lönefordringar. SAF har
framfört att lönegarantiavgiften beträffande de arbetstagargrupper som genom den
föreslagna regeln utesluts från förmånsrätt bör tas bort. Liknande synpunkter
har framförts även av Företagarnas Riksorganisation. NUTEK, TCO och SACO har
avstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Om konkursgäldenären är näringsidkare, krävs
enligt de regler som gäller i dag att arbetstagaren själv eller jämte närstående
äger en väsentlig andel av företaget och själv har ett väsentligt inflytande
över dess verksamhet, för att arbetstagaren skall vara utesluten från
förmånsrätt och lönegaranti för sin löne- eller pensionsfordring. Det sagda
gäller även om konkursgäldenären är juridisk person utan att vara näringsidkare,
t.ex. en stiftelse eller en ideell förening, 12 § tredje stycket FRL.
Som utredningen har framhållit har regeln, som i princip har varit oförändrad
sedan förmånsrättslagen trädde i kraft, varit utsatt för viss kritik alltsedan
sin tillkomst. Redan under remissbehandlingen av förslaget till förmånsrättslag
riktades sålunda kritik mot lagtextens utformning beträffande det här
ifrågavarande avsnittet. Uttrycken väsentlig andel och väsentligt inflytande
ansågs obestämda och man befarade att de skulle leda till skönsmässiga
bedömningar. Preciceringar ansågs därför önskvärda. På senare år har regeln
kritiserats från en annan utgångspunkt, nämligen att det borde anses
tillräckligt om en arbetstagare antingen själv eller genom närstående ägde en
väsentlig andel i företaget eller hade ett väsentligt inflytande över dess
verksamhet, för att han skulle vara utesluten från förmånsrätt.
Den genomgång av rättspraxis som finns i utredningsbetänkandet får anses visa,
att de som har kritiserat regeln för att innehålla uttryck som är obestämda har
fått rätt. Båda uttrycken "en väsentlig andel" och "ett väsentligt inflytande"
har således inneburit svårigheter vid tillämpningen. Av genomgången kan utläsas
att inte ens en så stor ägarandel som 29 % kan anses utgöra en väsentlig andel,
om andra aktieägare har aktieposter av samma storleksordning som
arbetstagarens. Vidare har kravet att arbetstagaren även måste ha ett väsentligt
inflytande i företaget i ett visst fall lett till att ett innehav om 40 % av
aktierna inte har uteslutit från förmånsrätt och lönegaranti.
I detta sammanhang kan omnämnas, att även den norska lagstiftningen tidigare
innehöll en begränsningsregel av liknande innebörd som den vi har. Enligt regeln
undantogs från förmånsrätt lönefordringar till arbetstagare som "ut_vde eller
kunne ut_ve en vesentlig innflytelse över skyldnerens forretning i kraft av sin
stilning som leder av forretningen eller i kraft av sin eller sine nærståendes
eierandel i forretningen". Regeln, som ansågs ha lett till problem i den
praktiska tillämpningen, har ändrats från den 1 juli 1992 till att avse bl.a.
arbetstagare som "selv eller sammen med sine nærstående har hatt eierandel i
virksomheten på minst 20 prosent" (Lov 8. juni 1984 nr. 59 om fordringshavernes
dekningsrett, § 9-3). Ägarandelen måste vidare ha avvecklats senast sex månader
före fristdagen för att fordringen skall komma i fråga för förmånsrätt.
Som utredningen har framhållit, kan man hävda att den nuvarande svenska
regelns utformning är lämplig ur den synpunkten att den medger stor frihet vid
bedömning av förhållandena i det enskilda fallet, en fördel som även har lyfts
fram i SACO:s remissyttrande. Samtidigt skapar en så utformad regel stor
osäkerhet. Det innehåll bestämmelsen har kommit att få genom rättspraxis har
vidare inneburit en relativt generös förmånsrätt för den kategori av
arbetstagare som både äger och leder företaget. De skäl som har motiverat att vi
i det föregående har föreslagit vissa begränsningar i förmånsrätten för
arbetstagares löne- och pensionsfordringar talar också för ytterligare
begränsningar i förmånsrätten för den här ifrågavarande personkategorin.
Vi ansluter oss också till utredningens bedömning att den som har en ledande
befattning i företaget, men inte har några ägarintressen i det, inte bör drabbas
av hårdare inskränkningar i förmånsrättshänseende än vad som gäller för andra
arbetstagare. Det kan visserligen anses, att de bedömningar som en person i
företagsledande ställning har gjort ibland kan ha bidragit till att företaget
har kommit på obestånd. Lika lite som andra arbetstagare bör han emellertid
"straffas" för eventuella felbedömningar genom att hans lönefordring utesluts
från förmånsrätt. Man bör också komma ihåg att den som inte äger någon andel i
företaget i allmänhet inte har någon fördel av att företaget försätts i konkurs,
utan förlorar sin anställning som alla andra. Med fördel åsyftar vi i detta
sammanhang bl.a. den sanering av skulder som ibland blir resultatet av en
konkurs och som i vissa fall kan anses som en fördel för ägarna av den
konkursdrabbade verksamheten.
Genom att denna kategori arbetstagare inte undantas från förmånsrätt riskeras
inte heller att personer i ledande befattningar lämnar företaget redan vid ett
hot om en framtida konkurs, vilket kunde få till följd att företagets ställning
förvärrades ytterligare.
Begränsningsregeln bör sålunda endast ta sikte på den kategori av arbetstagare
som har ägarintressen i företaget. Med hänsyn till de tillämpningssvårigheter
som den nuvarande regeln har gett upphov till, bör den nya bestämmelsen vidare
utformas så att storleken på den ägarandel som skall utesluta från förmånsrätt
klart framgår av lagtexten. Mot en sådan regel kan visserligen invändas att den
blir lätt att kringå genom att andelarna fördelas så att ingen uppnår den
erforderliga storleken. Som utredningen har påpekat, kan emellertid även den
regel som gäller i dag kringås på detta sätt. Genom den rättspraxis som numera
finns angående dess tillämpning kan den intresserade nämligen bilda sig en
relativt god uppfattning om hur stor andelen får vara utan att den anses som
väsentlig.
För att undvika all ovisshet om när begränsningsregeln skall vara tillämplig
bör av den vidare framgå när ägandet senast skall ha avvecklats för att
förmånsrätt för en löne- eller pensionsfordring skall komma i fråga. Om
konkursgäldenären är näringsidkare, bör förmånsrätten således inte omfatta
arbetstagare som själv eller tillsammans med närstående senare än sex månader
före konkursansökningen har ägt en femtedel eller mer i företaget. Som har
påpekats av Stockholms tingsrätt och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala
universitet bör det även tydligare än enligt utredningens förslag framgå av
lagtexten att, på sätt som gäller redan i dag, även närståendes ägande skall
vara diskvalificerande.
En på detta sätt utformad begränsningsregel innebär så stora fördelar för
förvaltare, tillsynsmyndigheter i konkurs och andra som skall tillämpa regeln,
att de enligt vår mening klart överväger de eventuella nackdelar som ett
angivande av en bestämd ägarandel i dessa sammanhang kan medföra. Samtidigt ökas
rättssäkerheten genom att en arbetstagare kommer att kunna förutse i vilka
situationer hans löne- eller pensionsfordring kan komma att bli utan det skydd
förmånsrätten och den därav beroende lönegarantin innebär.
Genom att den andel som utesluter från förmånsrätt bestäms till en femtedel
uppnås även en önskvärd begränsning av förmånsrätten för ägare av företag i för-
hållande till vad som gäller för närvarande. Som har framgått tidigare utesluter
sålunda vår nuvarande begränsningsregel inte arbetstagare med en ägarandel om
29 % eller, i vissa fall, t.o.m. 40 %, från förmånsrätt. Redan den som äger en
femtedel eller 20 % av ett företag får emellertid anses ha ett sådant intresse i
och inflytande över dess verksamhet, att han inte bör ha förmånsrätt eller
lönegaranti för sin löne- eller pensionsfordring mot företaget.
Mot den föreslagna regeln kan invändas att den i vissa fall kan komma att
drabba hårt t.ex. en familjemedlem med endast en underordnad befattning vid
företaget. Genom att själv eller tillsammans med en närstående äga en femtedel
av företaget skiljer sig emellertid även en sådan arbetstagares situation på ett
avgörande sätt från deras som endast är anställda vid företaget. Det torde också
ligga i sakens natur att anställningsförhållandena för en arbetstagare som
arbetar i ett företag som delvis ägs av honom själv eller nära släktingar till
honom sällan är helt jämförbara med vad som gäller för andra anställda.
Vidare kan mot regeln invändas att den kan få orimliga konsekvenser i
situationer där någon arbetstagare har en andel strax under gränsen och en annan
har en andel strax over. Sådana konsekvenser är emellertid närmast ofrånkomliga
om man vill skapa en begränsningsregel som är någorlunda lätt att tillämpa. Det
torde också vara så att de flesta regler som begränsar en krets personer som kan
komma ifråga för en viss förmån, kan leda till konsekvenser som kan synas
orimliga i det enskilda fallet. De administrativa och andra fördelar som regeln
medför överväger emellertid enligt vår mening stort dess eventuella nackdelar.
Enligt utredningsförslaget bör i regelns tillämpningsområde inte, såsom fallet
är i dag, innefattas även den situationen att konkursgäldenären är en juridisk
person utan att vara näringsidkare, dvs. i allmänhet en stiftelse eller en
ideell förening. Vi instämmer i denna bedömning. Som har påpekats av bl.a.
riksdagens lagutskott har det varit oklart vad den nuvarande regeln har
inneburit i fråga om personer i ledande ställning i stiftelser och ideella
föreningar (bet. 1991/92:LU6 s. 17 och 1991/92:LU37 s.20). På sätt som har
anmärkts saknar dessa typer av juridiska personer regelmässigt delägare. Den nu
gällande regelns krav på väsentlig andel har därför, trots att regeln enligt sin
lydelse skall tillämpas även i dessa fall, knappast någonsin varit uppfyllt.
Inte heller den av oss föreslagna regeln kommer att kunna tillämpas i dessa
situationer. På sätt som Riksskatteverket har anfört, bör det såvitt avser de
här ifrågavarande personkategorierna vara tillfyllest, att aktualisera
tillämpningen av den generella missbruksregeln i lönegarantilagen som vi kommer
att föreslå i det följande, när så kan vara påkallat.

5.9 Semesterlön som har betalats i förskott

Regeringens förslag: Vid konkurs skall inte utgå
betalning för semesterlön som tidigare har erhållits
i förskott.

Utredarens förslag: Överenstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser, som har berört frågan, har tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Om en arbetstagare har mottagit semesterlön i
förskott gäller som huvudregel enligt 29 § semesterlagen (1977:480, SemL), att
sådan semesterlön skall dras av från arbetstagaren tillkommande
semesterersättning.
Regeln är emellertid försedd med vissa undantag. Förskottssemesterlön skall
sålunda inte dras av bl.a. om anställningen har upphört på grund av uppsägning
från arbetsgivarens sida, som beror på förhållande som inte hänför sig till
arbetstagaren personligen. Denna undantagsregel är tillämplig t.ex. vid en
uppsägning i samband med en konkurs och innebär då att en arbetstagares
lönefordring avseende semesterersättning beräknas utan avdrag för redan erhållen
förskottssemesterlön. Denna fordring kommer därigenom, om övriga förutsättningar
är för handen, att också ersättas genom lönegarantin.
Som har framgått tidigare synes enligt den undersökning avseende
lönegarantiutbetalningar, som SCB har utfört på utredningens uppdrag, över 25 %
av all utbetald lönegarantiersättning i dag avse fordringar på semesterlön och
semesterersättning. När vi tidigare har föreslagit vissa inskränkningar i
lönefordringarnas förmånsrätt har förslaget innefattat även begränsningar i
förmånsrätten för fordringar på semesterlön och semesterersättning.
Enligt vår mening bör man som utredningen har föreslagit även genomföra den
förändringen, att ovan nämnda undantag i semesterlagen inte skall tillämpas om
uppsägning sker till följd av konkurs. Det kan visserligen vara berättigat att
arbetstagare har rätt till semesterersättning utan avdrag för en redan tidigare
erhållen semesterlön, om anställningen upphör på grund av omständighet över
vilken arbetstagaren inte råder. Som framgår av 29 § tredje stycket SemL kan
detta vara fallet bl.a. om anställningen upphör på grund av arbetstagarens
sjukdom eller till följd av att arbetsgivaren i väsentlig mån har åsidosatt sina
åligganden mot arbetstagaren.
När anställningsavtal upphör till följd av en konkurs är situationen
emellertid något annorlunda. Anställningsavtalen bringas sålunda att upphöra för
samtliga arbetstagare. Men inte endast arbetstagarna drabbas, utan även
företagets övriga borgenärer. En stor del av arbetstagarnas fordringar i en
konkurs är skyddade genom reglerna om förmånsrätt och lönegaranti. För många
borgenärer innebär emellertid konkursen att de inte får någon utdelning för sina
fordringar.
Mot denna bakgrund synes det inte rimligt att arbetstagare skall kunna få
betalning för en fordring för vilken ersättning har utgått redan tidigare i form
av förskottssemesterlön. Semesterlagens huvudregel, nämligen att
semesterersätningen skall minskas med erhållen förskottssemesterlön, bör således
gälla även i dessa situationer. På detta sätt undviker man även att
lönegarantiersättning utgår för fordringen.

6 Regler mot missbruk förs in i lönegarantilagen

6.1 En regel om två års karenstid

Regeringens förslag: Lönegaranti skall kunna lämnas
endast en gång under en tidsperiod om två år för
lönefordringar som har uppstått i huvudsakligen
samma verksamhet. Denna karensregel skall inte
gälla, om arbetstagaren har anvisats anställningen
av den offentliga arbetsförmedlingen.

Utredarens förslag: Överensstämmer huvudsakligen, utom beträffande
karenstidens längd, med regeringens förslag. Utredaren har föreslagit att
karenstiden skall uppgå till ett år.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. RSV har framfört att det avgörande för regelns
tillämpning bör vara, om lönefordringen har uppstått i en verksamhet som bedrivs
av samma ägarkrets. Kronofogdemyndigheten i Stockholm har godtagit utredarens
förslag, men ansett att regeln bör utsträckas till att avse även fordringar som
har uppstått i en annan verksamhet som drivs av samma ägarintressen. Kronofog-
demyndigheten i Västerbottens län har föreslagit att karenstiden utsträcks till
två år. NUTEK har framhållit att regeln bör medge undantag för återanställning
efter en seriös rekonstruktion. Förslaget har avstyrkts av LO, TCO, SACO och
Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län som orättvist mot arbetstagare. Göteborgs
tingsrätt har avstyrkt förslaget på den grunden att regeln sannolikt skulle bli
svår att tillämpa. Både Kronofogdemyndigheten i Kronobergs län och
Konkursförvaltarkollegiernas Förening har avstyrkt förslaget under hänvisning
till att de förfaranden som regeln riktar sig mot i huvudsak endast förekommer i
storstadsområden och bara inom vissa branscher. Sveriges Ackordscentral har
förklarat att Ackordscentralen inte tror på värdet av bestämmelser av det
ifrågavarande slaget och avstyrkt från att regeln införs. Föreningen Sveriges
Kronofogdar har anmärkt att regeln komplicerar och fördyrar
lönegarantihanteringen.
Skälen för regeringens förslag: Flertalet av de förslag som vi har lämnat i de
föregående har tagit sikte på de problem med lönegarantin som har påtalats både
i riksdagsmotioner och i den allmänna debatten under senare år. Såväl
avkortningen av tiden för lönefordringarnas förmånsrätt som den föreslagna
skärpningen av avräkningsreglerna syftar således till att minska möjligheterna
till spekulation på garantins bekostnad, utan att arbetstagarnas grundskydd för
lönefordringar försämras på ett oacceptabelt sätt.
Dessa regler är emellertid avsedda att gälla generellt. För att komma till
rätta med vissa speciella former av användning av lönegarantin krävs det
dessutom regler som direkt tar sikte på de avsedda situationerna.
Under senare år har lönegarantisystemet kritiserats framför allt från den
utgångspunkten att garantin påverkar konkurrensen negativt. Exempel har anförts
på verksamheter som inom en tidsperiod av några år har gått i konkurs ett
flertal gånger och efter varje konkurs har rekonstruerats på nytt med i huvudsak
samma rörelseinriktning. Kritiken har gått ut på att rekonstruktionerna har
skett med användning av lönegarantin. Man har därvid anfört att förfaranden av
detta slag medför att konkurrensen snedvrids, dels genom att de ifrågavarande
företagen genom lönegarantin tillgodogör sig en subvention av sina
lönekostnader, dels också då upprepade rekonstruktioner av på sikt inte
livskraftiga företag bidrar till en överetablering inom branschen med eventuella
konkurser för andra företag inom samma verksamhetsområde som följd. Som
utredningen har konstaterat, är det också rimligt att anta att om en verksamhet,
t.ex. en taxirörelse, går i konkurs ett flertal gånger och rekonstrueras varje
gång med i huvudsak samma personal som får sina lönefordringar i allt fall
delvis ersatta genom lönegarantin, så påverkar detta konkurrenssituationen för
andra företag i branschen negativt.
Det förtjänar att strykas under, att lönegarantin inte är avsedd att användas
på detta sätt. Den är inte avsedd att utgöra ett stöd varigenom verksamheter med
dålig lönsamhet rekonstrueras, kanske upprepade gånger. Den bör inte heller
kunna användas för att förmå arbetstagare att stanna kvar i verksamheter, som
saknar lönsamhet på sikt.
En verksamhet som går i konkurs upprepade gånger, varvid lönefordringarna
betalas genom lönegarantin, innebär vidare en inte åsyftad belastning på
lönegarantifonden. Som Kronofogdemyndigheten i Kronobergs län och Konkurs-
förvaltarkollegiernas Förening har invänt är det säkerligen så att de här
berörda förfarandena ännu så länge är mest frekventa i storstadsområden och
endast inom vissa branscher. Om förfaranden av detta slag skulle accepteras,
kan det emellertid befaras att tillvägagångssättet kommer att sprida sig, med
kraftiga kostnadsökningar för lönegarantifonden som följd. En sådan utveckling
vore inte godtagbar.
Som utredningen har anfört kan de här ifrågavarande sätten att använda
garantin inte förhindras, utan att de arbetstagare, som arbetar i sådana
verksamheter, berörs. Lönegarantin är primärt en ersättning till arbetstagare.
Efterstävar man att denna ersättning inte skall kunna komma till användning i
vissa fall, är det sålunda arbetstagares möjligheter att få ut garantiersättning
för sina lönefordringar i de fallen som måste förändras. Det blir alltså
nödvändigt att begränsa arbetstagares möjligheter att få sina fordringar ersatta
genom lönegarantin vid upprepade konkurser av en verksamhet.
Vi föreslår därför, för att komma till rätta med de negativa effekterna för
bl.a. konkurrensen som de här beskrivna förfarandena utan tvekan medför, att det
i lönegarantilagen förs in en "karensregel" av det slag som utredningen har
föreslagit. Som Kronofogdemyndigheten i Västerbottens län har framhållit, torde
emellertid den av utredningen föreslagna karenstiden om ett år vara alltför kort
för att regeln skall få den effekt som åsyftas. Karenstiden bör sålunda
bestämmas till två år och bedömningen skall avse om arbetstagaren inom denna tid
har tillerkänts garantiersättning. Den av oss föreslagna regeln får då följande
innehåll. En arbetstagare som inom två år före konkursbeslutet har för en löne-
fordring, som har uppstått i huvudsakligen samma verksamhet, tillerkänts
ersättning genom garantin, skall inte ha rätt till garantiersättning.
Garantiersättning bör enligt vår mening emellertid kunna utgå även i sådana
fall, om arbetstagaren har anvisats anställningen av den offentliga
arbetsförmedlingen. Detta undantag hade inte föreslagits av utredningen.
Den karenstid som vi föreslår uppgår sålunda till två år. Både den finska och
den norska lönegarantilagstiftningen innehåller regler, som tar sikte på att
försöka begränsa lönegarantins användning vid likartade förfaranden som här är i
fråga. I båda dessa länder är den tid under vilken arbetstagaren utestängs från
lönegarantin bestämd till tre år. Enligt vår mening skulle en så lång karenstid
emellertid medföra en alltför stor inskränkning i arbetstagarnas löneskydd. Det
är vidare så, att de förfaranden, som det synes mest angeläget att stävja, är de
där samma verksamhet går i konkurs flera gånger under en relativt kort tid. Det
är också dessa förfaranden som kan sägas utgöra en oacceptabel belastning på
lönegarantifonden.
För att förvaltaren vid sin bedömning av lönegarantifrågan skall kunna
kontrollera, om arbetstagaren har tillerkänts garantiersättning inom två år före
konkursen, är det nödvändigt att alla lönegarantiärenden registreras. Vi
återkommer till denna fråga i det följande.
Med hjälp av de uppgifter om ett tidigare tillfälle då arbetstagaren har
tillerkänts garantiersättning, som förvaltaren kan inhämta från registret, bör
förvaltaren kunna avgöra om de lönefordringar, för vilka arbetstagaren nu vill
ha betalt enligt garantin, har uppstått i huvudsakligen samma verksamhet.
I förvaltarens handhavande av konkursboet ingår bl.a. att sätta sig in i
orsakerna till konkursgäldenärens obestånd. I allmänhet torde förvaltaren därvid
inte kunna undgå att sätta sig in i konkursgäldenärens förhållanden i vart fall
under det senaste året före konkursen, även om hans undersökningar härvidlag
oftast sträcker sig betydligt längre tillbaka. Visar det sig att
konkursgäldenärens verksamhet har påbörjats under de senaste två åren genom att
en rörelse som tidigare har gått i konkurs har rekonstruerats av gamla ägare
eller genom att ett konkursbos verksamhet har övertagits av annan, torde det
inte ställa till större svårigheter för förvaltaren att identifiera om den
verksamhet, i vilken lönefordringarna nu har uppstått, är huvudsakligen den
samma som den där arbetstagaren även tidigare har tillerkänts ersättning enligt
garantin.
Även här gäller det emellertid, på samma sätt som beträffande de föreslagna
skärpningarna av avräkningsreglerna, att rikta in sig på de förfaranden som
verkligen står i strid med lönegarantins syfte. Om ett konkursbos rörelse består
av flera enheter och en av dem utgörs av en tidigare konkursdrabbad verksamhet
som har övertagits, bör regeln sålunda inte komma till användning. Regeln bör
inte heller komma till användning i de fall att övertagandet har avsett en
konkursdrabbad rörelses maskinpark eller andra inventarier, som efter
övertagandet har använts till en annan typ av produktion än tidigare. En mindre
ändring av verksamhetsinriktningen, som t.ex. när en restaurangrörelse efter
övertagandet går över till att endast servera vegetarisk mat eller förvandlas
till salladsbar eller liknande, bör däremot inte utesluta att lönefordringarna
kan anses ha uppstått i huvudsakligen samma verksamhet.
Syftet med den nya regeln är sålunda inte att hindra sund rekonstruktion av
konkursföretag eller normala övertaganden av konkursboens inkråm. Vad regeln
riktar sig mot är de inledningsvis beskrivna förfarandena där rekonstruktion
efter en konkurs blivit en regel och vilka innebär att arbetstagare knuts med
användandet av lönegarantin till verksamheter som saknar livskraft på sikt.
Vissa remissinstanser, däribland RSV, har framfört att regelns tillämpning
borde anknytas till om verksamheten, där lönefordringarna har uppstått, har
samma ägarkrets. Mot en sådan lösning talar att den skulle erfordra, förutom en
registrering av lönegarantibeslut, även en registrering av ägarförhållandena i
de konkursdrabbade verksamheterna. Detta torde ställa krav på en betydligt mer
omfattande kontrollapparat än den begränsade registrering som vi kommer att
föreslå i det följande. En karensregel, knuten till vilka som har ägt företaget,
vore vidare lätt att kringå genom anlitande av bulvan.
Det avgörande skälet mot en sådan utformning av karensregeln är emellertid
regelns syfte, nämligen att hindra osund konkurrens. Det är verksamheterna som
konkurrerar med varandra på en marknad. Därför är det också en inte avsedd
subvention av en verksamhet med användning av lönegaranti som bör stävjas. En
konkursdrabbad rörelses ägare har i och för sig inte någon fördel av att
lönegarantin kommer till användning vid en eventuell rekonstruktion, om inte
hans rörelse, dvs. verksamheten, drar nytta därav. Regelns syfte är alltså att
hindra att en viss verksamhet drar otillbörlig nytta av garantin. Att regeln i
många fall kommer att drabba även ägarna är emellertid ofrånkomligt, då det
förhållandet att verksamheten drabbas i allmänhet torde medföra ekonomiska
följder även för ägarna.
Arbetstagarorganisationerna har i sina remissyttranden framhållit att den
föreslagna regeln kommer att slå orättvist mot arbetstagare, genom att deras
möjligheter att få lönegarantiersättning för sina lönefordringar som har
uppstått i en viss verksamhet begränsas.
Som redan har framgått av det föregående, gör vi i vårt förslag undantag för
de fall att anställningen har anvisats arbetstagaren av den offentliga
arbetsförmedlingen. I sådana fall skall lönegarantin alltså även
fortsättningsvis ersätta arbetstagares fordringar utan hinder av om de har
uppstått i huvudsakligen samma verksamhet som tidigare garantiersatta
fordringar.
I andra fall finns det enligt vår mening emellertid inte anledning att godta
att en arbetstagare, som redan har fått garantiersättning kanske med upp till
100 000 kronor för sina lönefordringar, skall kunna stanna kvar i den redan
konkursdrabbade verksamheten i förlitan på att han, även om verksamheten går i
konkurs på nytt inom två år, skall kunna få ytterligare fordringar ersatta genom
garantin. En sådan ordning binder arbetskraft i olönsamma verksamheter utan att
erbjuda någon trygghet för deras sysselsättning på sikt. Samtidigt innebär en på
detta sätt återkommande subvention av en verksamhets lönekostnader, att
konkurrensen snedvrids för övriga företag i samma bransch.

6.2 En allmän regel mot missbruk

Regeringens förslag: En allmän regel mot missbruk
av lönegarantin tas in i lönegarantilagen
(1992:497). Regeln innebär att en lönefordring inte
ersätts av garantin om det finns grundad anledning
att anta, att en av förutsättningarna för den an-
ställning eller det anställningsvillkor på vilket
fordringen grundar sig har varit att betalning
skulle ske helt eller delvis genom lönegarantin.

Utredarens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Sveriges Advokatsamfund har föreslagit att det
för dessa fall även stadgas om obligatorisk återbetalningsskyldighet av redan
erhållna lönegarantimedel. RSV och NUTEK har framfört att förslaget bör
omformuleras så att den blir tillämplig endast om det visas att de angivna
förhållandena föreligger. LO, TCO och SACO har avvisat förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Den regel som vi har föreslagit i det
föregående avsnittet tar sikte på en speciell form av lönegarantianvändning som
har påtalats under senare år. Enligt vår mening är det nödvändigt att
lönegarantireglerna dessutom kompletteras med en generell regel riktad mot
missbruk av garantin. Både den norska och den finska lönegarantilagstiftningen
innehåller regler avsedda att begränsa möjligheterna till obehörigt utnyttjande
av garantin. Sådana regler saknas däremot helt i vår lönegarantilag.
Förvaltaren kan redan i dag avslå en lönegarantiansökning, om han finner det
utrett att arbetstagaren inte har en lönefordring som berättigar till
garantiersättning. Med stöd av de nuvarande reglerna kan förvaltaren emellertid
inte komma åt förfaranden där han visserligen hyser starka misstankar om
missbruk, men saknar möjligheter att genom dokument eller på annat sätt visa att
sådant verkligen föreligger. De situationer som vi här tänker på är främst när
det t.ex. en kort tid före en konkurs har skett nyanställningar - måhända av
släktingar - eller när lönen till de anställda har höjts kraftigt före
konkursen.
Det är angeläget att alla former av missbruk av lönegarantin kan hindras så
långt som möjligt. I annat fall kan hela lönegarantisystemet komma att
misskrediteras. Lönegarantin utgör ett viktigt skydd för arbetstagarna vid
arbetsgivarens konkurs. Regelsystemet bör dock vara utformad så att man kan
komma till rätta med situationer där missbruk verkligen förekommer.
Vi föreslår därför att det i lönegarantilagen tas in en generell regel riktad
mot missbruk av garantin. En lönefordring bör således inte ersättas genom
garantin, om det kan antas att en av förutsättningarna för den anställning eller
det anställningsvillkoret på vilket fordringen grundar sig har varit att
betalning skulle utgå helt eller delvis genom lönegarantin. På sätt Lagrådet har
anfört bör det förhållandet, att det för paragrafens tillämpning erfordras att
omständigheterna beträffande löneanspråket med viss styrka talar för att det är
fråga om missbruk av det angivna slaget, komma till uttryck i lagtexten. I
enlighet med Lagrådets förslag bör lagtexten sålunda förtydligas på denna punkt
genom att det anges att det skall finnas grundad anledning att anta att det i
paragrafen angivna förhållandet föreligger.
Formulerad på detta sätt ger regeln förvaltaren möjlighet att avslå en
lönegarantiansökning i bl.a. sådana fall som har berörts ovan. Om arbetstagaren
för saken vidare till tingsrätt genom en ansökan om stämning mot staten, har han
på sedvanligt vis bevisbördan för att han har den fordring för vilken han yrkar
ersättning från lönegarantin. Finner tingsrätten att förhållandena är de i
regeln beskrivna, bör yrkandet avslås.
RSV och NUTEK har framfört att man i arbetstagares intresse borde fordra att
de nämnda förhållandena kunde visas föreligga. En så formulerad regel torde
emellertid inte medföra någon skillnad mot vad som gäller redan i dag. Som
tidigare har omnämnts kan förvaltaren nämligen redan enligt nu gällande regler
avslå en ansökning om lönegaranti om han finner det utrett att arbetstagaren
inte har en lönefordring som berättigar till garantiersättning. De
karakteristiska för bl.a. de former av lönegarantimissbruk som vi har avsett
här, är emellertid att arbetstagaren och arbetsgivaren har agerat i samförstånd.
Om en förvaltare skulle vara tvungen att visa att de angivna förhållandena
förelåg, kan man befara att regeln nästan aldrig kom till användning på grund av
bevissvårigheter.
Sveriges Advokatsamfund har aktualiserat frågan, om det inte för här
ifrågavarande fall borde föreskrivas en obligatorisk återbetalningsskyldighet av
redan erhållna lönegarantimedel. Enligt vår mening torde emellertid
återbetalningsregeln i 34 § LGL kunna komma i tillämpning även i dessa fall.

7 Överväganden kring ett register över lönegarantiärenden

Regeringens överväganden: Ett centralt register bör
upprättas över alla lönegarantiärenden.

Utredarens förslag: Utredaren har föreslagit att ett centralt register
upprättas över alla lönegarantiärenden.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. RSV har ifrågasatt om den nödvändiga kontrollen
inte kan ske med hjälp av intyg. Kronofogdemyndigheten i Kronobergs län och
Konkursförvaltarkollegiernas Förening har framhållit att registrering av
lönegarantiärenden kan komma att innebära en kostsam byråkrati.
Skälen för regeringens överväganden: Det finns i dag ingen central registre-
ring av samtliga lönegarantiärenden. Detta innebär att det saknas lättåtkomliga
uppgifter t.ex. om utbetalningarnas storlek per arbetstagare och vilka slag av
lönefordringar som är mer frekvent förekommande. På samma sätt saknas det
uppgifter om en arbetstagare har tillerkänts lönegarantiersättning i en tidigare
konkurs. Som utredningen har påpekat framstår avsaknaden av en central
registrering av lönegarantiärenden som en brist i lönegarantisystemet, då den
utan tvekan försvårar uppföljningen av utbetalningarna.
Vi har i det föregående föreslagit en karensregel som innebär, att lönegaranti
skall kunna utgå endast en gång under en tidsperiod om två år för lönefordringar
som har uppstått i huvudsakligen samma verksamhet. På sätt som därvid anfördes,
krävs det för regelns tillämpning att alla lönegarantiärenden registreras.
Som RSV har framhållit, kunde kontrollen av om arbetstagaren har tillerkänts
garantiersättning tidigare i och för sig ske med hjälp av ett intyg från
arbetstagaren. Förvaltaren behöver för sin utredning emellertid även ha besked
om bl.a. dagen då arbetstagaren tillerkändes garantiersättningen, arbetsgivarens
namn och andra uppgifter, vilka man knappast kan begära att arbetstagaren har
tillgång till. Ett av arbetstagaren avlämnat intyg är således inte tillräckligt
för att möjliggöra karensregelns tillämpning.
Ett centralt register över lönegarantiärenden bör således byggas upp.
Registeransvaret bör åvila RSV. Detta är naturligt redan av det skälet att RSV
är centralmyndighet för tillsynsmyndigheterna i konkurs. RSV är också den
myndighet som meddelar tillämpningsföreskrifter avseende vissa lönegarantifrågor
(14 § lönegarantiförordningen [1992:501]). Registerfunktionen kan i och för
sig med fördel lokaliseras utanför Stockholmsområdet. I så fall kan även den
myndighet som för registret blir registeransvarig.
De uppgifter som förvaltare behöver ha tillgång till för att tillämpa
karensregeln och som bör registreras av det skälet är uppgifter för identifie-
ring av arbetstagaren och arbetsgivaren, dvs. arbetstagarens respektive före-
tagets namn, adress och person- eller organisationsnummer, samt uppgift om datum
för när arbetstagaren tillerkändes lönegaranti. Registret kommer alltså att
utgöra ett personregister i datalagens (1973:289) mening.
Det är i och för sig inte nödvändigt för karensregelns tillämpning att även
registrera hur stort garantibelopp arbetstagaren har tillerkänts. För att
underlätta en allmän uppföljning i form av statistik över lönegarantiutbetal-
ningar är det emellertid lämpligt att även dessa uppgifter registreras. Som
utredningen har framhållit saknas det idag lättåtkomliga uppgifter om t.ex. ut-
betalningarnas storlek per arbetstagare och vilka slag av lönefordringar som är
oftast förekommande. Den nuvarande uppbyggnaden av lönegarantisystemet ger inte
heller någon möjlighet till att ta fram uppgifter om lönegarantiutbetalningarna
t.ex. inom en viss bransch. Som berörts i det föregående har utgifterna för
lönegarantin ökat kraftigt under senare år, jämförelsevis betydligt mer än
antalet konkurser, och det har förekommit ett icke avsett utnyttjande av garan-
tin. Vi anser att det mot denna bakgrund är angeläget att utforma regelsystemet
så att uppföljningen av utbetalningarna underlättas så mycket som möjligt.
Ett register som det nu beskrivna bör författningsregleras (jfr. prop.
1990/91:60 och bet. 1990/91:KU11). Lagrådet har ansett att en sådan författning
bör ha lagform.
Frågan om registrets närmare utformning är föremål för överväganden. Slutlig
ställning till hur registret bör författningsregleras får därför tas under den
fortsatta beredningen.

8 Länsstyrelserna bör handha utbetalnings- funktionen även i fortsättningen

Regeringens bedömning: Utbetalningsfunktionen bör
även i fortsättningen handhas av länsstyrelserna.

Utredarens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Frågan om utbetalningsfunktionen har berörts av cirka en
tredjedel av remissinstanserna. Majoriteten av dessa, däribland RFV,
Statskontoret, RSV samt flertalet av hörda kronofogdemyndigheter och
länsstyrelser, har delat utredarens bedömning. RRV har ansett att alternativa
utbetalningsmyndigheter borde ha utretts bättre och därvid lyft fram
konkursförvaltarna som de som kunde ha hand om utbetalningarna. Även
Kronofogdemyndigheten i Kronobergs län och Kammarkollegiet har ansett att
utbetalningsfunktionen borde anförtros förvaltarna. Sveriges Ackordscentral har
förordat att utbetalningsfunktionen omhänderhas av kronofogdemyndigheterna.
Skälen för regeringens bedömning: Utbetalningarna av lönegaranti har alltsedan
lönegarantisystemet infördes handhafts av länsstyrelserna. Den reformering av
beslutsordning m.m., som genomfördes år 1992, medförde ingen ändring vad gäller
utbetalningsmyndighet. Däremot innebar reformen att utbetalningsfunktionen
renodlades genom att beslut i avräkningsfrågor i fortsättningen skall fattas av
förvaltare.
Ett av skälen till att lönegarantiutredningen fick i uppdrag att överväga hur
utbetalningsfunktionen skall vara utformad i framtiden var att länsstyrelserna i
dag saknar all anknytning till konkursförfarandet i övrigt. Det har därför
ifrågasatts om länsstyrelserna inte borde befrias även från uppgiften att
utbetala garantiersättning.
Att länsstyrelserna skulle handha utbetalningarna av lönegarantibelopp var
inte heller ett självklart val när lönegarantisystemet infördes i början av
1970-talet. I den promemoria, som låg till grund för propositionen med förslag
till lag om statlig lönegaranti vid konkurs, föreslogs i stället att
centralmyndigheten för administration och förvaltning av exekutionsväsendet,
Exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON) skulle ha utbetalningsuppgiften.
Vid remissbehandlingen lämnades förslaget visserligen utan erinran av många
remissinstanser, men flera förordade att uppgiften borde anförtros
länsstyrelserna. Till stöd härför framfördes att länsstyrelserna enligt den då
gällande länsstyrelseinstruktionen utövade den närmaste tillsynen över
kronofogdemyndigheterna och att det därför framstod som särskilt lämpligt att
länsstyrelserna även handhade uppgiften att utbetala lönegaranti. Det bör i
detta sammanhang erinras om att enligt 1970 års lag om statlig lönegaranti vid
konkurs fattades lönegarantibeslut i vad som då kallades fattigkonkurser, och
som nu närmast motsvaras av konkurser utan bevakning, av kronofogdemyndigheten.
I propositionen (prop. 1970:201 s. 73) konstaterade departementschefen att
länsstyrelserna, liksom i och för sig EON, hade ett nära samarbete med krono-
fogdemyndigheterna. Dessutom hade länsstyrelserna redan tidigare arbetsuppgifter
av liknande karaktär. Enligt departementschefen kunde en rationell ordning för
handläggning av lönegarantiutbetalningarna uppnås även om dessa fördelades på
länsstyrelserna. Genom denna lösning åstadkom man även en önskvärd
decentralisering av utbetalningarna, vilket skulle gagna samverkan mellan
utbetalningsmyndighet och konkursförvaltare.
Propositionens förslag blev därför, att utbetalning av garantibelopp och
därmed sammanhängande administrativa frågor skulle ombesörjas av
länsstyrelserna. Detta framgick endast indirekt av 1970 års lag om statlig
lönegaranti vid konkurs, men fastslogs i 1 § förordningen (1970:745) om statlig
lönegaranti vid konkurs. Efter 1992 års lagändring framgår förhållandet numera
direkt av lönegarantilagen.
Även i den översyn av lönegarantisystemet som företogs under första hälften av
1980-talet ingick bl.a. att överväga om utbetalningarna borde handhas av annan
myndighet än länsstyrelserna. Utredaren (A 1982:04) ansåg att
tillsynsmyndighetens granskning av lönegarantiärendena skulle effektiviseras om
myndigheten också hade hand om utbetalningen av garantimedel. Med hänsyn till
att kronofogdemyndigheterna saknade egen ekonomiadministration vid den tiden
ansåg sig utredaren emellertid förhindrad att lämna förslag i den delen.
Utredarens överväganden togs upp i 1991 års kompletteringsproposition. Efter
den omorganisation som hade kommit till stånd av kronofogdemyndigheterna fanns
det inte längre några formella hinder mot att genomföra en rationalisering av
lönegarantiutbetalningarna enligt de riktlinjer som hade framförts av utredaren.
I kompletteringspropositionen konstaterades därför att en omorganisation som
innebar att utbetalningsfunktionen fördes över från länsstyrelserna till
kronofogdemyndigheterna borde genomföras och att denna reform borde träda i
kraft senast den 1 juli 1993 (prop. 1990/91:150 bil. II:9 s.91 och bil. II:12 s.
110).
Som vi har berört ovan kom denna omorganisation emellertid inte till stånd i
samband med den förändring av lönegarantiärendenas beslutsordning m.m. som
genomfördes 1992. I propositionen gjorde föredragande statsrådet i stället den
bedömningen att utbetalningarna av lönegaranti tills vidare skulle handhas av
länsstyrelserna, men att dessa på grund av sin bristande anknytning till
konkursförfarandet i övrigt på sikt borde befrias från denna arbetsuppgift.
Beträffande frågan hur utbetalningsfunktionen borde ordnas för framtiden
gjorde statsrådet en annan bedömning än den som hade framförts i 1991 års
kompletteringsproposition. Resultatet av den utveckling som pågick avseende
samverkan mellan flera kronofogdemyndigheter och mellan kronofogdemyndigheter
och andra myndigheter i fråga om administrativa stödfunktioner kunde nämligen
förväntas leda till att endast vissa kronofogdemyndigheter i framtiden själva
skulle svara för löpande personal- och ekonomiadministrativa funktioner. Den i
kompletteringspropositionen angivna lösningen framstod mot denna bakgrund inte
längre som självklar utan även andra alternativ borde övervägas. Riksdagen
anslöt sig till denna bedömning (prop. 1991/92:139 s. 36-37, bet. 1991/92:LU37
s.15, rskr. 1991/92:318).
Länsstyrelserna har således haft hand om utbetalningsfunktionen sedan
lönegarantisystemets tillkomst, eller i över två decennier. Den osäkerhet som
under åren har rått beträffande frågan om funktionen skall bli kvar hos
länsstyrelserna kan visserligen antas ha inneburit en belastning när det gällt
deras möjligheter att planera verksamheten på sikt. Att utbetalningarna fungerar
väl har, som framhållits av utredningen, omvittnats både från förvaltarhåll och
av företrädare för arbetstagarorganisationer.
Vid övervägande av om utbetalningsfunktionen bör flyttas från länsstyrelserna,
har man således att utgå ifrån att en sådan omorganisation innebär, att en väl
fungerande verksamhet skall läggas ner för att byggas upp någon annanstans. De
vinster i form av besparingar och ökad effektivitet som en sådan reform medför,
måste därför vara betydande för att den skall framstå som motiverad.
Utredningen har övervägt flera alternativ till länsstyrelserna som ut-
betalningsmyndighet. Ett av dessa är de allmänna försäkringskassorna, som redan
i dag handhar stora mängder av utbetalningar till enskilda. Detta alternativ har
ibland även förts fram i den allmänna debatten under hänvisning till att den
skulle ge ökade möjligheter till kontroll av att lönegarantin inte missbrukas.
För de allmänna försäkringskassorna talar framför allt att utbetal-
ningsfunktionen skulle decentraliseras ytterligare, vilket skulle medföra en
ökad närhet mellan den utbetalande myndigheten och arbetstagarna. Däremot saknar
även de allmänna försäkringskassorna helt anknytning till konkursförfarandet.
Genom en sådan omorganisation skulle således ingen förbättring uppnås i detta
hänseende jämfört med vad som gäller i dag.
Det är också svårt att se att en sådan reform skulle kunna medföra några mer
påtagliga vinster i form av ökade kontrollmöjligheter. Som utredningen har
framhållit har t.ex. missbruk i form av samtidig ersättning från lönegarantin
och uppburen sjukpenning i princip omöjliggjorts genom reglerna om sjuklön.
Dessa innebär att ansvaret för sjukersättningen till arbetstagaren under de
första 14 dagarna av en sjukperiod normalt ligger hos arbetsgivaren
(sjuklöneperiod). För att arbetstagaren skall kunna få ersättning för denna
period fordras att han skriftligen anmäler sjukdomsfallet hos arbetsgivaren,
dvs. vid konkurs hos förvaltaren. Om sjukperioden varar utöver denna
14-dagarsperiod och arbetstagaren därför för tiden därefter blir berättigad till
sjukpenning som betalas ut av den allmänna försäkringskassan, skall förvaltaren
anmäla sjukdomsfallet till försäkringskassan. Förvaltaren måste då också göra en
omprövning av ett eventuellt tidigare fattat lönegarantibeslut beträffande den
del av arbetstagarens fordring som kommer att ersättas genom sjukpenningen.
Däremot omfattas den sjuklön som arbetsgivaren är skyldig att utge under
sjuklöneperioden av lönegarantin.
Det finns i dag totalt 25 allmänna försäkringskassor med sammanlagt ca 400
lokalkontor. Enligt uppgifter som utredningen har inhämtat från
Riksförsäkringsverket skulle försäkringskassornas resurskrav för handhavandet av
utbetalningarna av lönegaranti räknat i antal årsarbetskrafter betydligt
överstiga det antal, ca 45-50 årsarbetskrafter, som i dag handhar
utbetalningarna hos länsstyrelserna. En resursåtgång på flera hundra
årsarbetskrafter hos försäkringskassorna har nämnts. Att utbetalningsfunktionen
skulle komma att kräva ett större antal årsarbetskrafter hos försäkringskassorna
än hos länsstyrelserna vore också naturligt till följd av att en ökad
decentralisering av utbetalningsfunktionen skulle medföra, att utbetalningarna
kom att omhänderhas av ett flertal lokalkontor.
Även om en del av försäkringskassornas personalbehov för utbetal-
ningsfunktionen skulle tillgodoses genom att personal som arbetar med dessa
frågor hos länsstyrelserna kunde få anställning hos försäkringskassorna, kan det
förutses att utbildningsbehovet i vart fall i inledningsfasen skulle bli
betydande. De löpande kostnaderna för administrationen av utbetalningarna torde
vidare, med hänsyn till det starkt ökade personalbehovet, bli betydligt högre än
i dag.
Mot bakgrund av det sagda framstår en flyttning av utbetalningsfunktionen till
de allmänna försäkringskassorna inte som en framkomlig väg. En sådan reform
skulle således medföra starkt ökade kostnader för verksamheten utan andra
synbarliga vinster än en ökad decentralisering av utbetalningarna. Som har
framgått tidigare, har de arbetstagarorganisationer som utredningen har hört i
frågan inte haft någon kritik mot den nuvarande organisationen för bristande
tillgänglighet för arbetstagare. En flyttning av utbetalningarna till de
allmänna försäkringskassorna framstår därför inte som motiverad heller av det
skälet.
En annan alternativ utbetalningsmyndighet som utredningen har övervägt, är
kronofogdemyndigheterna. Som har framgått ovan har en reform med sådan
inriktning varit på förslag även tidigare. För denna lösning, som även har
förordats av Sveriges Ackordscentral, talar främst att kronofogdemyndigheterna
har den önskvärda anknytningen till konkurshanteringen genom att
tillsynsmyndigheten i konkurs är en del av kronofogdemyndigheterna. Det är
vidare tillsynsmyndigheten i konkurs som kan föra statens talan om ett
lönegarantibeslut är felaktigt.
Som utredningen har påpekat, bör man emellertid komma ihåg att ut-
betalningsfunktionen endast innebär just utbetalning av lönegarantimedel, dvs.
en praktisk hantering med utanordning av pengar till de berättigade. Hanteringen
innefattar sålunda ingen undersökning av att de bakomliggande besluten är
riktiga. Denna kontrollfunktion utövas i stället redan i dag av
tillsynsmyndigheten i konkurs. Det framstår inte som sannolikt att
förutsättningarna för denna kontrollfunktion skulle komma att påverkas nämnvärt
om kronofogdemyndigheterna också hade hand om utbetalningarna av lönegaranti.
Som framhölls redan i propositionen till 1992 års lönegarantilag pågår det
vidare en utveckling avseende samverkan i fråga om administrativa stödfunktioner
mellan kronofogdemyndigheterna och mellan kronofogdemyndigheter och andra
myndigheter. I dag står det än mera klart att löpande ekonomiadministrativa
funktioner inom en nära framtid kommer att koncentreras till endast ett mindre
antal kronofogdemyndigheter. Om utbetalningsfunktionen flyttas över till
kronofogdemyndigheterna är det bara dessa s.k. samordningsmyndigheter som kan
handha utbetalning av lönegarantimedel (jfr. prop. 1993/94:100 bil. 8 s. 37 och
41-42). De positiva effekter på tillsynsmyndighetens kontrollfunktion som refor-
men eventuellt kunde innebära skulle därmed gå förlorade på de flesta håll.
Samtidigt skulle utbetalningsmyndighetens tillgänglighet för berörda arbets-
tagare försämras.
Riksrevisionsverket, Kronofogdemyndigheten i Kronobergs län och
Kammarkollegiet har i sina remissyttranden lyft fram möjligheten att förlägga
utbetalningsfunktionen hos förvaltarna, som också beslutar om lönegaranti skall
utgå. Som utredningen har anfört skulle en sådan lösning i och för sig medföra
större närhet till betalningsmottagarna. Även möjligheterna att förbättra
kontrollen skulle sannolikt öka bl.a. genom att förvaltaren genast när han fick
anledning att ompröva ett tidigare meddelat lönegarantibeslut skulle kunna
stoppa vidare utbetalningar till arbetstagaren.
En sådan reform skulle emellertid medföra att kostnaderna för administrationen
av utbetalningarna i princip kom att övervältras på konkursbona genom att
kostnaderna kom att ingå i förvaltarnas arvoden. Detta skulle ytterst drabba
konkursgäldenärens borgenärer genom att de medel som är tillgängliga för
utdelning minskade. Med hänsyn till bl.a. leverantörernas utsatta ställning vid
en konkurs kan man ifrågasätta om en sådan ordning vore tillfredställande.
Vid en sammantagen bedömning framstår sålunda inget av de alternativ till
länsstyrelserna som har övervägts som invändningsfritt. Enligt vår mening
innebär inget av dem heller sådana fördelar att de motiverar att man ändrar på
den ordning som råder i dag.
Det sagda leder till slutsatsen att länsstyrelserna även i framtiden bör ha
hand om utbetalningarna av lönegaranti. Som vi redan tidigare har framhållit,
fungerar utbetalningsverksamheten hos länsstyrelserna redan i dag omvittnat väl.
Genom att funktionen kvarblir hos länsstyrelserna underlättas deras planering av
verksamheten för framtiden och möjligheterna till ytterligare rationaliseringar
i form av t.ex. fortsatt utveckling av ADB-stödet ökar. Denna utveckling kan
förväntas leda till ytterligare förbättringar i länsstyrelsernas effektivitet.
Utredningen har framhållit att det är angeläget att frågan om finansiering av
länsstyrelsernas verksamhet avseende utbetalningar löses. Vi återkommer till
denna fråga i det följande.

9 Kostnaderna för utbetalning m.m. skall belasta lönegarantifonden

Regeringens förslag: Kostnaderna för utbetalningar
av lönegaranti m.m. skall belasta
lönegarantifonden.

Utredarens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal av remissinstanserna har berört denna
fråga. Samtliga, utom Sveriges Ackordscentral som har avstyrkt förslaget, har
tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Statskontoret har framfört
att även kostnaderna för en central registrering av lönegarantiärenden bör
bekostas av fonden.
Skälen för regeringens förslag: Vi har i det föregående gjort den bedömningen,
att utbetalningarna av lönegaranti även fortsättningsvis bör handhas av
länsstyrelserna. Som utredningen har framhållit, är det angeläget att även
frågan om bl.a. utbetalningsverksamhetens finansiering nu får sin lösning.
Utredningen har föreslagit att kostnaderna för länsstyrelsernas verksamhet
avseende utbetalningarna av lönegarantin bör belasta lönegarantifonden. Även
enligt vår mening är detta ett rimligt sätt att lösa finansieringsfrågan.
Kostnaderna för administrationen av utbetalningarna kommer i så fall att åvila
företagen, som betalar lönegarantiavgifterna till lönegarantifonden. Det är
också dessa företag som ytterst kan anses ha fördel av lönegarantisystemet genom
att garantin ersätter lönefordringar för vilka betalningsskyldighet primärt
åvilar arbetsgivaren.
Kostnaderna för länsstyrelsernas administration av utbetalningarna uppgår i
dag till ca 20 mkr och är därmed obetydliga jämfört med kostnaderna för själva
garantin. Efter föregående lågkonjunktur, då lönegarantifonden liksom i dag
visade underskott, uppkom efter endast några år ett betydande överskott i fonden
som, när den nu pågående lågkonjunkturen inleddes, uppgick till över 3 mdkr. De
inskränkningar i lönegarantisystemet som vi har föreslagit i det föregående
kommer även de att bidra till att hålla nere kostnaderna för själva garantin.
Enligt vår mening kan man mot denna bakgrund våga utgå ifrån att lönegarantifon-
den, betraktad över en konjunkturcykel, väl kan bära kostnaderna för
administrationen av utbetalningarna utan att lönegarantiavgiften behöver höjas.
Som Statskontoret har föreslagit bör även kostnaderna för förandet av det
register över lönegarantiärenden, som senare bör inrättas, belasta
lönegarantifonden.
Utredningen har framfört tanken att ersättningen till länsstyrelserna borde
utgå i efterhand och baseras på ett standardpris per ärende multiplicerat med
antalet ärenden som har handlagts under året. Standardpriset borde vidare täcka
både direkta och indirekta kostnader och sättas så, att det medförde ett
rationaliseringstryck på länsstyrelserna.
Regeringen är inte beredd att i dag ta ställning till hur ersättningen till
länsstyrelserna skall vara utformad i detalj. Dessa frågor kräver ytterligare
överväganden.

10 ILO:s konvention (nr 173) och rekommendation (nr 180) om skydd av ar-
betstagares fordringar i händelse av arbetsgivarens insolvens

Regeringens bedömning: Sverige bör för närvarande
inte tillträda konventionen (nr 173) om skydd av
arbetstagares fordringar i händelse av
arbetsgivarens insolvens.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har i skrivelsen 1992/93:128
redogjort för konventionen (nr 173) och rekommendationen (nr 180) om skydd av
arbetstagares fordringar i händelse av arbetsgivarens insolvens, som antogs av
Internationella arbetsorganisationen (ILO) i juni 1992. I skrivelsen gjorde
regeringen den bedömningen att ett ställningstagande till frågan om Sveriges
ratifikation av konventionen nr 173 borde avvakta beredningen av bl.a.
lönegarantiutredningens förslag om förändringar i reglerna om lönefordringarnas
förmånsrätt och om statlig lönegaranti vid konkurs.
ILO-kommittén har i sitt remissyttrande i detta ärende framhållit att
utredningens förslag inte synes innebära några förändringar beträffande Sveriges
möjligheter att ratificera konventionen. Emellertid framhåller kommittén att
konventionen kan innehålla vissa bestämmelser, som saknar motsvarighet i svenska
förhållanden. Arbetsmarknadsdepartementet har därför tillskrivit Internationella
arbetsorganisationen i syfte att klarlägga om svenska förhållanden tillmötesgår
konventionens krav. Internationella arbetsorganisationen har ännu inte besvarat
skrivelsen.
ILO-kommittén har ännu inte tagit ställning i frågan om Sverige bör ratificera
konventionen nr 173.
Enligt vår bedömning kan slutgiltig ställning till ratifikationsfrågan inte
tas innan ILO-kommittén har färdigbehandlat ärendet. Frågan om Sverige bör
ratificera konventionen 173 får därför tas upp i ett senare sammanhang.

11 Reformens genomförande

11.1 Kostnader och besparingar

Ingen av de förändringar i reglernas materiella innehåll, som vi har föreslagit
i det föregående, innebär en utvidgning av lönegarantins omfattning. Förslagen
innebär alltså inte några ökade kostnader för själva garantin.
Flera av förslagen innebär däremot att fondens utgifter för garantin minskar.
Som utredningen har framhållit, blir alla försök att beräkna storleken av dessa
besparingar med nödvändighet endast uppskattningar, detta redan på grund av
bristfälligheter i det underlag som har kunnat insamlas för att bearbetas
statistiskt.
Några av våra förslag riktar sig vidare mot olika former av missbruk och icke
avsedd användning av lönegarantin. Hur stora besparingar som kan uppnås genom
dessa förslag beror på omfattningen av de förfaranden som reglerna riktar sig
mot. Uppgifterna om hur ofta sådana förfaranden förekommer går emellertid starkt
isär. I den allmänna debatten har det påståtts att dessa sätt att utnyttja
garantin är vanligt förekommande. Vid kontakter som utredningen har haft med
företrädare för kronofogdemyndigheter, tillsynsmyndigheter i konkurs,
länsstyrelser och förvaltare har dessa påståenden emellertid inte bekräftats.
Även företrädare för arbetstagarorganisationer har förnekat att något mera
omfattande missbruk av lönegarantin skulle förekomma.
Vid följande beräkning av de föreslagna besparingarna har vi utgått ifrån
siffrorna i den statistiska undersökning som SCB har utfört på utredningens
uppdrag och som finns bifogad till utredningsbetänkandet. För beräkningen av vad
procenttalen innebär i kronor har vi utgått ifrån lönegarantifondens utgifter om
ca 4,4 mdkr budgetåret 1992/93.
Vi har föreslagit att den sammanlagda tiden som lönefordringar skall omfattas
av förmånsrätt skall uppgå till sex månader inklusive uppsägningstid. Av det
statistiska materialet kan utläsas, att ca 24 % av all utbetald lönegaranti
avser innestående lön. Det framgår vidare, att ca 85 % av dessa fordringar inte
har stått inne längre tid än två månader. Om man utgår ifrån att de flesta
arbetstagare även i fortsättningen kommer att kräva ersättning för ca två
månaders innestående lön, kan besparingen i denna del således beräknas bli ca
15 % av all lönegarantiersättning för innestående lön, eller ca 155 mkr.
Det statistiska materialet visar vidare, att över 70 % av alla fordringar på
uppsägningslön avser en uppsägningstid om fyra månader eller kortare. Om man,
som vi utgått ifrån ovan, förutsätter att de flesta arbetstagare också har
fordringar på ett par månaders innestående lön, bör besparingen i denna del
kunna beräknas till ca 30 % av lönegarantiutbetalningarna avseende fordringar på
uppsägningslön. Utbetalningarna för uppsägningslön uppgår till över 46 % av de
totala utgifterna för lönegarantin, eller till ca 2 mdkr. Besparingen bör därför
kunna beräknas till ca 600 mkr.
Av all utbetald lönegaranti avser vidare ca 24 % innestående semester. Vi har
föreslagit bl.a. att semesterfordringarna avseende det andra året före
intjänandeåret inte skall omfattas av förmånsrätt. Det saknas statistik om på
vilket sätt semesterfordringar som ersätts genom lönegarantin fördelar sig i
tiden. Man torde emellertid kunna utgå ifrån att fordringar avseende året före
intjänandeåret är i klar majoritet. Andelen som belöper sig på det andra året
före intjänandeåret bör därför kunna uppskattas till ca 25 % av de totala
fordringarna på innestående semester. Besparingen i denna del skulle då bli ca
250 mkr.
Den sammanlagda besparingen till följd av förslagen kan således beräknas uppgå
till ca 1 mdkr beräknad med utgångspunkt från lönegarantifondens utgifter
budgetåret 1992/93. I kompletteringspropositionen gjordes bedömningen att
lönegarantifondens utgifter för innevarande budgetår skulle komma att uppgå till
4,7 mdkr (prop. 1992/93:150 bil.8 s.68). Med hänsyn till de uppgifter som nu
föreligger avseende lönegarantiutbetalningarna hittills under budgetåret 1993/94
synes lönegarantifondens utgifter bli lägre än vad som beräknats och stanna på
ca 2,4 mdkr. Besparingen skulle i så fall uppgå till ca 600 mkr.
Vid denna beräkning har vi emellertid inte medräknat de besparingar, som bör
bli följden av förslagen avseende skyldighet för arbetstagare att anmäla sig
till arbetsförmedling, skärpt avräkningsregel och regler som tar direkt sikte på
missbruk av lönegarantin.
Som vi tidigare har anfört, är besparingarna till följd av dessa regelän-
dringar betydligt svårare att beräkna med någon grad av säkerhet. Förslagen har
ju också delvis andra syften, nämligen att eliminera den inverkan på
konkurrensen som lönegarantin kan ha i vissa fall och att motverka spekulation
på garantins bekostnad. Att förslagen dessutom innebär avsevärda besparingar
torde dock kunna ställas utom allt tvivel.
Om arbetstagarnas förmånsberättigade fordringar minskar, innebär det att
utdelningen av konkursbonas medel till oprioriterade borgenärer, t.ex.
konkursföretagets leverantörer, kan öka. Storleken av denna ökning kan
emellertid inte uppskattas till belopp motsvarande den ovan beräknade
besparingen på grund av att även arbetstagare i konkursföretag som helt saknar
tillgångar för utdelning är berättigade till lönegaranti. Även vid en försiktig
bedömning kan man emellertid utgå ifrån att förslagen innebär att utdelningen
till de oprioriterade borgenärerna kan öka med ett par hundra miljoner kronor.
Enligt vår bedömning bör utbetalningsfunktionen även i fortsättningen handhas
av länsstyrelserna. Som har framgått av det föregående, har vi även föreslagit
att bl.a. länsstyrelsernas kostnader för administrationen av utbetalningarna av
lönegaranti skall belasta lönegarantifonden. Dessa kostnader torde i dag, trots
den kraftiga ökningen av ärendevolymen som har skett under de senaste åren, inte
överstiga ca 20 mkr. Under mera normala förhållanden är kostnaderna således
betydligt lägre och ryms inom de medelsramar som har anslagits för denna verk-
samhet.
Vi har föreslagit att även kostnaderna för förande av ett register över
lönegarantiärenden bör åvila lönegarantifonden. Enligt utredningen bör dessa
kostnader, när registret väl har upprättats, per budgetår inte överstiga ett
belopp motsvarande kostnaden för ett par årsarbetskrafter. Även detta belopp är
således försumbart i betraktande av fondens utgifter för själva lönegarantin.

11.2 Ikraftträdanden m.m.

Samtliga av våra förslag till lagändringar bör kunna träda i kraft den 1 juli
1994.
Ändringarna i 12 § FRL avseende inskränkningar i löne- och pensions-
fordringarnas förmånsrätt bör dock inte tillämpas, om arbetsgivaren har
försatts i konkurs före ikraftträdandet. Detsamma bör gälla den nya föreskriften
i 25 § andra stycket LGL avseende länsstyrelsernas utbetalning av garantibelopp.
Däremot finns det enligt vår mening inte anledning att göra några undantag när
det gäller övriga regeländringar i lönegarantilagen. De föreslagna reglerna
riktar sig mot olika former av inte avsedd användning och missbruk av garantin.
De bör därför träda i kraft utan några särskilda övergångsregler.

12 Författningskommentar

12.1 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Ändringarna i 12 § förmånsrättslagen (1970:979, FRL), är både materiella och
redaktionella.
För att underlätta läsningen har antalet stycken i paragarafen ökats till sex.
De nya styckena följer innehållsmässigt den ordning i vilken de olika frågorna
behandlas i paragrafen i dess nuvarande lydelse.
Första stycket motsvaras i dag av 12 § första stycket, första meningen, FRL.
Den andra meningen i stycket anger tidsramarna för lönefordringarnas
förmånsrätt. Förmånsrätten omfattar således fordringar, som har förfallit till
betalning under de sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid hos
konkursgäldenären och inte tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom
in till tingsrätten.
Bestämmelsen innebär för en arbetstagare, som har t.ex. sex månaders
uppsägningstid, att hela hans fordring på uppsägningslön omfattas av
förmånsrätten. Är uppsägningstiden kortare, t.ex. fyra månader, omfattar
förmånsrätten även eventuella lönefordringar avseende de två senaste
anställningsmånaderna före uppsägningen. För en arbetstagare, som har sagts upp
redan före konkursansökningen, omfattar förmånsrätten på motsvarande sätt
eventuella lönefordringar för de sista sex månaderna av anställningstiden,
förutsatt att fordringarna inte har förfallit till betalning tidigare än tre
månader före det att konkursansökningen kom in till tingsrätten. Vid beräkning
av uppsägningslön för den som har sagts upp redan före konkursansökningen bör
observeras, att förmånsrätten även i det fallet omfattar endast uppsägningstid
som har beräknats i enlighet med vad som stadgas i 12 § andra stycket, första
meningen FRL. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.4.
Den nuvarande föreskriften i 12 § första stycket, andra meningen FRL, om att
förmånsrätten omfattar all lön eller ersättning för arbete som arbetstagaren
utför enligt anställningsavtalet under uppsägningstiden, har ansetts som
obehövlig och tagits bort.
Andra stycket, första meningen, är en ny bestämmelse, som begränsar
förmånsrätten för fordringar på uppsägningslön. Bestämmelsen har behandlats i
avsnitt 5.5.
En fordring på uppsägningslön skall i fortsättningen omfattas av förmånsrätt
längst för uppsägningstid som har beräknats enligt 11 § lagen (1982:80) om
anställningsskydd (LAS). Regeln är avsedd att tillämpas även beträffande de
arbetstagare, som enligt 1 § LAS inte omfattas av lagen om anställningsskydd.
En bestämmelse i ett enskilt anställningsavtal eller i ett kollektivavtal
skall vid bedömande av om fordringen på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt
lämnas utan avseende, om bestämmelsen innebär, att man har överenskommit om en
längre uppsägningstid än vad som skulle följt om den hade beräknats enligt 11 §
LAS. I ett sådant fall får arbetstagaren avseende den uppsägningstid som går
utöver vad som skulle ha följt enligt 11 § LAS en oprioriterad fordring mot
konkursgäldenären.
Innebär avtalet däremot, att man har överenskommit om en kortare
uppsägningstid än vad som skulle ha följt enligt 11 § LAS, blir detta gällande
även för förmånsrättens omfattning. I ett sådant fall har arbetstagaren normalt
inte heller en fordring på uppsägningslön för längre tid än ifrågavarande avtal
stadgar.
I andra meningen upptas ytterligare en begränsning i förmånsrätten för
fordringar på uppsägningslön. Denna begränsning har behandlats i avsnitt 5.6.
En fordring på uppsägningslön för tid under vilken arbetstagaren inte utför
arbete för konkursgäldenären eller annan, och inte heller driver egen rörelse,
omfattas av förmånsrätt endast om arbetstagaren kan visa att han har anmält sig
hos offentlig arbetsförmedling som arbetssökande. På sätt som framgår av avsnitt
5.6 och som har framhållits av Lagrådet följer av kravet att arbetstagaren skall
anmäla sig hos arbetsförmedlingen att arbetstagaren även skall stå till
arbetsmarknadens förfogande. Bedömningen av om detta är fallet bör ske med
ledning av den praxis som har bildats vid tillämpning av lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring.
Genom denna regel införs en skyldighet för arbetstagaren att försöka begränsa
den tid för vilken hans fordring på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt.
Denna skyldighet inträder dock endast i den utsträckning arbetstagaren under
uppsägningstiden inte behöver utföra arbete för konkursgäldenären och inte
heller utför arbete för annan eller driver egen rörelse.
I de konkurser, där lönegarantin inte kommer till användning till följd av att
konkursboets medel räcker till utdelning även för fordringar enligt 12 § FRL,
åvilar kontrollen av att denna föreskrift i förmånsrättslagen följs
konkursförvaltaren. Utdelning avseende en fordring på uppsägningslön blir
således beroende av om arbetstagaren kan för konkursförvaltaren visa att han har
fullgjort sin anmälningsskyldighet till arbetsförmedlingen. Har
anmälningsskyldigheten inte fullgjorts och det är fråga om en bevakningskonkurs,
bör förvaltaren anmärka mot fordringens förmånsrätt. Är det i stället fråga om
en konkurs utan bevakningsförfarande, bör fordringen inte tas upp som
förmånsrättsberättigad i utdelningsförslaget. Fordringen på uppsägningslön blir
i sådant fall oprioriterad.
När det gäller konkurser, i vilka lönegarantin kommer till användning,
fullgörs kontrollen av att arbetstagaren har anmält sig till arbetsförmedlingen
av länsstyrelsen, 25 § andra stycket lönegarantilagen (1992:497). Vid bedöm-
ningen av om en fordring på uppsägningslön skall ersättas genom lönegaranti, får
förvaltaren således förutsätta att anmälningsskyldigheten kommer att fullgöras.
Inkommer arbetstagaren inte med bevis till länsstyrelsen om att så också har
skett, saknas en materiell förutsättning, nämligen förmånsrätten, för att
utbetala ersättningen.
Framgår det av beviset från arbetsförmedlingen att arbetstagaren har dröjt med
sin anmälan, bör länsstyrelsen sända ärendet åter till förvaltaren för en ny
bedömning av lönegarantifrågan. Detta innebär i praktiken, att den
förmånsrättsberättigade lönefordringen som skall ersättas av garantin kommer att
minska med belopp motsvarande det antal dagar som arbetstagaren inte har varit
anmäld hos arbetsförmedlingen.
Har arbetstagaren dröjt med anmälan till arbetsförmedlingen i en konkurs, i
vilken lönegarantin inte kommer till användning, bör utdelningen för fordring på
uppsägningslön minskas på motsvarande sätt för varje dag som
anmälningsskyldigheten inte har fullgjorts.
Om en arbetstagare, som inte längre behöver utföra arbete för konkurs-
gäldenären, utför arbete för annan eller bedriver egen rörelse, bortfaller
skyldigheten att anmäla sig hos arbetsförmedlingen för att fordringen på
uppsägningslön skall omfattas av förmånsrätt. Som har påpekats i avsnitt 5.6
krävs det emellertid härför att den alternativa sysselsättningen är i huvudsak
av samma omfattning som arbetstagarens anställning hos konkursgäldenären.
I dessa fall gäller i stället i enlighet med vad som framgår av tredje
meningen att förmånsrätten omfattar endast sådan lön eller ersättning som
överstiger inkomst, som arbetstagaren under den tid lönen eller ersättningen
avser har haft av egen rörelse eller har förvärvat eller borde ha kunnat
förvärva i en annan anställning. Denna avräkningsregel har behandlats i avsnitt
5.7.
En motsvarande men mindre omfattande avräkningsregel finns i dag i 12 § första
stycket, tredje meningen, FRL.
Avräkning skall således ske för inkomst av egen rörelse och för inkomst av
annan anställning. Dessutom skall avräkning ske för inkomst som arbetstagaren
borde ha kunnat förvärva i en annan anställning. Genom denna formulering har
avräkningsregeln i förmånsrättslagen fått ett vidare tillämpningsområde än
motsvarande regel om avräkning i 13 § LAS. Detta kan i vissa fall få till följd
att arbetstagarens fordring avseende uppsägningslön beräknad enligt reglerna i
lagen om anställningsskydd uppgår till högre belopp än vad som omfattas av
förmånsrätt. Fordringen blir i sådana fall oprioriterad i den överskjutande
delen. Med uttrycket "annan anställning" åsyftas - liksom hittills - varje ny
anställning som arbetstagaren antar under den uppsägningstid som han har hos
konkursgäldenären. Personerna bakom den nya arbetsgivaren kan således i och för
sig vara desamma som drev den konkursdrabbade verksamheten. Detta kan bli fallet
t.ex. när ägare till en verksamhet som går i konkurs köper konkursboets inkråm
efter konkursen och startar samma verksamhet på nytt samt anställer den tidigare
personalen. Den nya arbetsgivaren kan också sakna all tidigare anknytning till
konkursföretaget men efter ett förvärv av dess rörelse driva konkursföretagets
verksamhet vidare och därvid anställa den personal som arbetade hos
konkursgäldenären. Slutligen omfattar begreppet "annan anställning" naturligtvis
det fallet att arbetstagaren tar anställning i en helt annan verksamhet än den
som bedrevs av konkursgäldenären, vare sig den nya verksamheten drivs av
personer som bedrev den konkursdrabbade verksamheten eller av andra.
När det gäller inkomst av egen rörelse och av annan anställning torde bestäm-
mandet av det belopp med vilket avräkning skall ske inte medföra några svårig-
heter. Beträffande inkomster av egen rörelse bör avräkning ske endast för
faktiskt löneuttag från den egna rörelsen. Är arbetstagaren t.ex. anställd av
det egna aktiebolaget, bör avräkning göras endast för lön som bolaget faktiskt
har utbetalat.
Bestämmelsen att avräkning skall ske även för inkomst som arbetstagaren borde
ha kunnat förvärva i en annan anställning tar sikte främst på de situationer,
att arbetstagaren under uppsägningstiden visserligen utför arbete för annan, men
utan lön eller för en lägre lön än vad som är normalt för arbete av det slaget.
Bakom sådana överenskommelser ligger oftast tanken att arbetstagaren, i stället
för lön från sin nya anställning, skall få ersättning genom lönegarantin så
länge hans uppsägningstid hos konkursgäldenären varar. I den allmänna debatten
har dessa förfaranden ofta benämnts som "handel med lönegaranti".
Avräkning skall i fortsättningen ske i dessa situationer för den inkomst som
arbetstagaren borde ha kunnat förvärva i den nya anställningen. Om arbetstagaren
fortsätter med huvudsakligen samma eller liknande arbetsuppgifter som han har
utfört hos konkursgäldenären, bör hans tidigare lönenivå kunna tjäna som
riktmärke för med vilket belopp avräkning bör ske. Ledning bör vidare kunna
hämtas i lönenivån för andra anställda med liknande arbetsuppgifter och i den
allmänna lönenivån inom avtalsområdet.
Förvaltare skall inte behöva ägna sig åt tidsödande utredningsarbete för att
försäkra sig om att avräkning sker med exakt rätt belopp. Regelns syfte är
sålunda inte att skapa "millimeterrättvisa". Det ligger också i sakens natur att
avräkning för en beräknad inkomst som arbetstagaren borde ha kunnat förvärva i
sin nya anställning bör ske med viss försiktighet. Några större avvikelser från
den allmänna lönenivån för det slags arbete som arbetstagaren faktiskt utför bör
emellertid inte godtas.
Avräkning enligt denna regel för den inkomst som arbetstagaren borde ha kunnat
förvärva i en annan anställning bör även kunna ske när det har kommit till
förvaltarens kännedom att arbetstagaren har avvisat en anställning som han har
anvisats av arbetsförmedlingen. På sätt som anmärkts i avsnitt 5.7 bör
bedömningen av om en arbetstagare borde ha godtagit anställningserbjudandet ske
på samma sätt som om frågan hade gällt arbetstagarens rätt till
arbetslöshetsersättning.
Bestämmelsen i fjärde meningen om avräkning för utbildningsbidrag motsvarar
vad som stadgas i dag i 12 § första stycket, fjärde meningen FRL.
Tredje stycket upptar en särskild regel om förmånsrätt för lönefordringar som
har varit föremål för tvist. En lönefordring, som har förfallit tidigare än tre
månader före konkursansökningen, omfattas av förmånsrätt om den har varit
föremål för tvist, om talan har väckts eller förhandling som föreskrivs i
kollektivavtal eller lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) har
begärts inom fyra månader från förfallodagen och konkursansökningen har följt
inom tre månader från det att tvisten slutligt har avgjorts.
Regeln, som har sin motsvarighet i 12 § första stycket, femte meningen FRL,
innebär således en skärpning i förhållande till den nuvarande såvitt gäller
tidsfristerna. Samtidigt ökas dess tillämpningsområde något genom att en
förhandling som föreskrivs i MBL likställs med förhandling enligt föreskrift i
kollektivavtal.
Fjärde stycket reglerar förmånsrätten för semesterlön och semesterersättning
som har intjänats före konkursansökningen. Bestämmelser om dessa frågor
återfinns i dag i 12 § första stycket, sjätte och sjunde meningarna FRL.
Ändringarna, som har behandlats i avsnitt 5.4, innebär en inskränkning av
förmånsrätten för dessa fordringar i förhållande till vad som gäller för
närvarande genom att semesterlön och semesterersättning, som är intjänad före
konkursansökningen, omfattas av förmånsrätt endast för vad som står inne för det
löpande och närmast föregående intjänandeåret. Även semesterdagar som har
sparats på det sätt som medges i 18 och 20 §§ semesterlagen (1977:480) under den
nu nämnda tidsperioden omfattas av förmånsrätten. Däremot omfattar förmånsrätten
inte längre dagar som har sparats under tidigare år.
Femte stycket innehåller en föreskrift om förmånsrätt för en fordring på
pension som tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande. Den nuvarande
regeln finns i 12 § andra stycket FRL. Ändringen innebär att förmånsrätten för
pensionsfordringar för tiden före konkursansökningen har inskränkts till sex
månader.
Sjätte stycket upptar en bestämmelse om begränsningar i förmånsrätten för
arbetstagare som själv eller tillsammans med närstående senare än sex månader
före konkursansökningen har ägt minst en femtedel av konkursföretaget. Enligt en
uttrycklig föreskrift gäller regeln även när andelen har ägts av en närstående
till arbetstagaren. Bestämmelser om begränsningar i förmånsrätten beträffande
arbetstagare, som äger del i konkursföretaget, finns i dag i 12 § tredje stycket
FRL.
Om andelen har innehafts senare än sex månader innan konkursansökningen kom in
till tingsrätten omfattas arbetstagarens fordring sålunda inte av förmånsrätt.
Den kan därmed inte heller ersättas genom lönegaranti.
Regeln, som har behandlats i avsnitt 5.8, inskränker förmånsrätten endast för
arbetstagare som på angivet sätt äger andel i konkursföretaget. Däremot
begränsar regeln inte förmånsrätten för de arbetstagare, som visserligen t.ex.
på grund av en ledande befattning vid företaget har utövat ett väsentligt
inflytande på dess verksamhet, men saknar på eget eller närståendes ägande
grundade ekonomiska intressen i företaget. I motsats till vad som gäller i dag
omfattar begränsningsregeln inte heller personer i ledningen för t.ex. ideella
föreningar och stiftelser.
Den andel som utesluter från förmånsrätt uppgår till en femtedel av
konkursföretaget. Syftet med att bestämma andelen till en viss kvotdel har varit
att underlätta bedömningen av när ägandet skall anses diskvalificerande i
förmånsrättshänseende. Samtidigt innebär ändringen i praktiken en viss
utvidgning av personkretsen som utesluts från förmånsrätt.
Regeln innebär ingen ändring beträffande bedömningen av vilka som skall anses
som närstående. Att sambo numera ingår bland dem som skall anses som närstående
synes självklart.

12.2 Förslaget till lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497)

Ändringarna innebär att det i vardera 7 och 25 §§ lönegarantilagen (1992:497,
LGL) har tillagts ett nytt andra stycke och att det i lagen har tagits in två
nya paragrafer, 9a § och 9b §.

7 §

Ändringen, som har behandlats i avsnitt 5.2, innebär att en erinran om 5 kap.
2 § konkurslagen (1987:672) tas in i lönegarantilagen.
Avsikten med ändringen är att stryka under, att lönegarantin endast ersätter
fordringar som enligt vad därom stadgas i konkurslagen kan göras gällande i
konkursen.

9a §

Genom denna regel, som har behandlats i avsnitt 6.1, har införts en
begränsning av möjligheterna att få en lönefordring ersatt genom lönegarantin.
Om en arbetstagare inom två år före konkursbeslutet har tillerkänts
garantiersättning för en fordring som har uppstått i huvudsakligen samma
verksamhet, föreligger inte rätt till garantiersättning i den senare konkursen.
Lönegarantiersättning kan sålunda tillerkännas en arbetstagare endast en gång
under en tidsperiod om två år för fordringar som har uppstått i huvudsakligen
samma verksamhet. Regeln gäller dock inte, om arbetstagaren har anvisats den
senaste anställningen av den offentliga arbetsförmedlingen.
Syftet med regeln är att begränsa det sätt att utnyttja lönegarantin som
innebär, att en verksamhet går i konkurs upprepade gånger och får en subvention
av sina lönekostnader genom att lönegarantin utgår för lönefordringar vid varje
konkurs. Den "karenstid" som regeln före-
skriver uppgår till två år före konkursbeslutet. Om arbetstagaren under denna
tid har tillerkänts lönegarantiersättning genom underrättelse enligt 11 eller 12
§§ LGL eller beslut enligt 16, 18 eller 21 §§ LGL, föreligger således inte rätt
till garantiersättning för lönefordringar i den senare konkursen om fordringarna
har uppstått i huvudsakligen samma verksamhet som de fordringar, för vilka han
har tillerkänts garantiersättning tidigare. Om lönegarantifrågan har varit
föremål för flera bedömningar i den föregående konkursen, bör det vara
tillräckligt om en av dessa bedömningar, som har lett till att arbetstagaren
tillerkänts garantiersättning, har fattats inom den angivna karenstiden, för att
regeln skall vara tillämplig.
Uppgift om arbetstagaren har tillerkänts garantiersättning tidigare kan fås
från det centrala lönegarantiregister, som bör upprättas. Intill dess att
registret kan användas för detta ändamål får uppgifterna inhämtas genom frågor
till arbetstagaren, hänvändelse till tillsynsmyndigheten i konkurs eller till
länsstyrelsen.
Regeln har till syfte att hindra, att lönegarantin kommer till användning vid
förfaranden som innebär, att en verksamhet går i konkurs upprepade gånger och
rekonstruktrueras gång på gång med i huvudsak samma rörelseinriktning. En
användning av lönegarantin vid upprepade konkurser i samma verksamhet strider
mot lönegarantins syfte och har negativa effekter på konkurrensen. Däremot avser
regeln inte att hindra sund rekonstruktion av konkursföretag eller normala över-
taganden av konkursboens inkråm.
Avsikten med regeln är således att förhindra att en viss verksamhet drar
otillbörlig nytta av lönegarantin. Bedömningen av om det är fråga om
huvudsakligen samma verksamhet bör ske utifrån denna utgångspunkt.
Om ett konkursbos rörelse består av flera enheter och en av dem utgörs av en
tidigare konkursdrabbad verksamhet, bör regeln sålunda inte komma till
användning. Utgör denna enhet däremot den huvudsakliga verksamheten i företaget,
bör motsatsen gälla. Regeln bör vidare inte komma till användning i de fall att
övertagandet har avsett en konkursdrabbad rörelses maskinpark eller andra
inventarier, som efter övertagandet har använts till en annan typ av produktion
än tidigare. En mindre ändring av verksamhetsinriktningen, som t.ex. när en
restaurangrörelse efter övertagandet går över till att endast servera vegetarisk
mat eller förvandlas till en salladsbar eller liknande, bör däremot inte
utesluta att lönefordringarna kan anses ha uppstått i huvudsakligen samma
verksamhet.
Det bör observeras, att en lönefordring för vilken garantiersättning förvägras
med stöd av denna regel, i och för sig behåller sin förmånsrätt enligt
förmånsrättslagen (1970:979).

9b §

Regeln, som har behandlats i avsnitt 6.2, syftar till att förhindra alla
sådana former av missbruk av lönegarantin som innebär att man, när ett
anställningsavtal ingås eller ett anställningsvillkor bestäms, har spekulerat i
att lönen i vart fall delvis kommer att betalas av garantin.
Genom denna regel öppnas en generell möjlighet att avslå en begäran om
lönegaranti, när det kan antas att en av förutsättningarna för den anställning
eller det anställningsvillkor på vilket fordringen grundar sig har varit att
betalning skulle utgå helt eller delvis genom lönegarantin. De åsyftade
situationerna utmärks således av att arbetsgivaren och arbetstagaren har handlat
i samförstånd i syfte att utnyttja garantin.
Fråga om regelns tillämpning kan uppkomma bl.a. när det har skett en
nyanställning kort före en konkurs utan att anställningen synes motiverad av
verksamhetens behov eller när lönen till någon anställd har höjts kraftigt före
en konkurs utan att man kan se att detta har motiverats av t.ex. ändrade
arbetsuppgifter.
Enligt de nuvarande reglerna kan en begäran om lönegaranti avslås i princip
endast om det kan anses utrett att arbetstagaren saknar en för-
månsrättsberättigad lönefordring.
Det kan emellertid många gånger vara svårt att påvisa att t.ex. en nyan-
ställning har varit helt obehövlig. Lika svårt kan det vara att visa, att en
löneförhöjning strax före en konkurs har varit omotiverad. Genom att
arbetsgivaren och arbetstagaren i de här åsyftade fallen i allmänhet handlar i
samförstånd kan de lätt göra gällande att anställningen eller löneförhöjningen
har varit befogad av ett eller annat skäl. De här ifrågavarande förfarandena har
därför varit i det närmaste omöjliga att komma åt med den nuvarande regleringen.
Med den nya regeln utvidgas möjligheterna att avslå en begäran om lönegaranti
i dessa och liknande fall genom att det i fortsättningen är tillräckligt om det
kan antas att ett av syftena med anställningen eller anställningsvillkoret på
vilket fordringen grundar sig har varit att spekulera på lönegarantins
bekostnad. Omständigheterna beträffande löneanspråket skall sålunda med viss
styrka tala för att det är fråga om missbruk av det slag som beskrivs i
paragrafen, utan att detta dock kan bevisas fullt ut. Efter Lagrådets påpekande
har detta kommit till uttryck i lagtexten genom att det krävs att det finns
"grundad anledning att anta" att den i paragrafen åsyftade situationen
föreligger. Om arbetstagaren för saken vidare till tingsrätt genom en ansökan om
stämning mot staten, har han där på sedvanligt vis bevisbördan för att han har
den fordring för vilken han yrkar ersättning enligt lönegarantin. Finner domsto-
len att förhållandena är de i regeln beskrivna, bör arbetstagarens talan lämnas
utan bifall.

25 §

Genom ändringen, som har behandlats i avsnitt 5.6, har i paragrafen införts
ett nytt andra stycke.
Av 12 § andra stycket, andra meningen FRL, följer att uppsägningslön för tid
under vilken arbetstagaren inte utför arbete för konkursgäldenären eller annan
och inte heller driver egen rörelse, omfattas av förmånsrätt endast om
arbetstagaren kan visa att han har anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som
arbetssökande. Denna regel gäller sålunda oavsett om lönefordringen skall
ersättas av lönegaranti.
När det gäller konkurser, i vilka lönegarantin kommer till användning,
fullgörs kontrollen av att arbetstagaren har anmält sig till den offentliga
arbetsförmedlingen av länsstyrelsen. Som framgår av andra stycket, får
länsstyrelsen i de fall arbetstagaren under uppsägningstiden inte utför arbete
för konkursgäldenären eller annan och inte heller bedriver egen rörelse, betala
ut garantibelopp för en fordring på uppsägningslön endast om arbetstagaren kan
visa att han för den tid fordringen avser har varit anmäld hos den offentliga
arbetsförmedlingen.
Framgår det av beviset från arbetsförmedlingen att arbetstagaren har dröjt med
sin anmälan, bör länsstyrelsen sända ärendet åter till förvaltaren för en ny
bedömning av lönegarantifrågan. I så fall måste den förmånsrättsberättigade
fordringen minskas avseende det antal dagar som arbetstagaren inte har varit
anmäld hos arbetsförmedlingen.
Om en arbetstagare, som inte längre behöver utföra arbete för konkurs-
gäldenären, utför arbete för annan eller driver egen rörelse, bortfaller
skyldigheten att anmäla sig hos arbetsförmedlingen för att fordringen på
uppsägningslön skall omfattas av förmånsrätt. På sätt som Lagrådet har anfört
bör sysselsättningsgraden i den nya anställningen eller i den egna rörelsen vara
i huvudsak av samma omfattning som i arbetstagarens anställning hos
konkursgäldenären för att skyldigheten att anmäla sig hos arbetsförmedlingen
skall falla bort.
Invänder arbetstagaren, att hans underlåtenhet att inte fullgöra anmäl-
ningsskyldigheten beror på sådana förhållanden, kan avräkningsregeln i 12 §
andra stycket, tredje meningen FRL, emellertid vara tillämplig.

12.3 Förslaget till lag om ändring i semesterlagen (1977:480)

29 §

Ändringen innebär att semesterlagens huvudregel om att semesterersättningen
skall minskas med i förskott mottagen semesterlön, skall tillämpas även när
uppsägningen sker i samband med en konkurs.
Den övervägande delen av alla lönefordringar vid konkurs ersätts genom statlig
lönegaranti. Syftet med ändringen är att undvika att garantin även ersätter en
lönefordring, för vilken betalning redan har utgått i förskott. Ändringen har
behandlats i avsnitt 5.9.

12.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

4 kap. 10 §

Ändringen innebär att den nuvarande begränsningen som innebär att lönegaran-
tifondens tillgångar kan användas endast för ersättningar enligt lönega-
rantilagen (1992:497) tas bort. Genom ändringen möjliggörs att fondens
tillgångar kan användas även för att finansiera utbetalningarna av lönegaranti
och kostnaderna för det centrala registret över lönegarantiärenden som bör
inrättas.

SOU 1993:96

Sammanfattning av 1993 års lönegarantiutrednings betänkande

Våra huvuduppgifter har varit

- att mot bakgrund av de kraftigt stigande kostnaderna för lönegarantin, från
ca 0,5 mdkr per år i slutet på 1980-talet till över 4,4 mdkr budgetåret
1992/93 och till beräknade 4,7 mdkr för innevarande budgetår, undersöka om
lönegarantins omfattning kan begränsas utan att arbetstagarnas löneskydd
urholkas på ett oacceptabelt sätt,

- att föreslå regeländringar som effektiviserar granskningen av att garantin
används på det sätt den är avsedd för, samt

- att överväga hur utbetalning av lönegaranti skall vara organiserad i fram-
tiden.

När det gäller frågan om lönegarantins omfattning har vi funnit att den
nuvarande kopplingen mellan lönegarantilagen (1992:497) och förmånsrättslagen
(1970:979) bör behållas även i fortsättningen.Däremot kan lönefordringarnas
förmånsrätt inskränkas med bibehållet grundskydd för lönefordringarna. En sådan
inskränkning minskar utgifterna för lönegarantin och ökar utdelningen till
oprioriterade borgenärer.
Våra förslag beträffande denna del kan sammanfattas enligt följande.

* Den tid för vilken lönefordringar omfattas av förmånsrätt begränsas till de
sex senaste anställningsmånaderna. I dag omfattar förmånsrätten lönefordringar
för ett år före konkursansökningen och för sex månaders uppsägningstid.

* Förmånsrätten för semesterlön och semesterersättning som är intjänad före
konkursansökningen inskränks till vad som står inne för det löpande och det
föregående intjänandeåret. I dag omfattar förmånsrätten två föregående
intjänandeår.

* Fordring på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt längst för uppsägningstid
som följer av 11 § LAS. I dag godtas uppsägningstid enligt enskilda
anställningsavtal och kollektivavtal.

* Krav på att arbetstagaren anmäler sig hos arbetsförmedlingen för att hans
fordring på uppsägningslön skall omfattas av förmånsrätt. I dag ställs inget
sådant krav.

* Inkomst av egen rörelse skall avräknas från förmånsrättsberättigad
lönefordring. I dag sker ingen avräkning för inkomst av egen rörelse.

* Arbetstagare som äger minst en femtedel av företaget utesluts från
förmånsrätt. I dag fordras att arbetstagaren äger väsentlig andel i företaget
och har ett väsentligt inflytande över dess verksamhet för att hans fordring
skall uteslutas från förmånsrätt.
När det gäller hur man skall effektivisera granskningen av att garantin används
på det sätt den är avsedd för har vi följande förslag.

* S.k. handel med lönegaranti omöjliggörs genom att avräkning skall ske för den
inkomst som arbetstagaren borde ha kunnat förvärva i sin nya anställning. I dag
sker ingen avräkning i dessa situationer.

* Upprepade konkurser vid vilka lönefordringarna betalas med lönegaranti
omöjliggörs genom införande av en regel om ett års karenstid i lönegarantilagen.
I dag finns ingen sådan begränsningsregel.

* En generell regel riktad mot missbruk och spekulation på lönegarantins
bekostnad införs i lönegarantilagen. I dag innehåller lönegarantilagen ingen
sådan regel.

Beträffande frågan hur utbetalning av lönegaranti skall vara organiserad i
framtiden har vi funnit att den även fortsättningsvis bör omhänderhas av
länsstyrelserna. Kostnaderna för utbetalningsfunktionen bör belasta
lönegarantifonden.

Vi har beräknat att våra förslag medför minskade utgifter för lönegarantifonden
om ca 1 mdkr.

Vi föreslår att det hos RSV skall upprättas ett register över alla lönega-
rantibeslut. Ett sådant är nödvändigt för att den av oss föreslagna karensregeln
skall kunna tillämpas. Det skulle vidare underlätta uppföljningen av
lönegarantiutbetalningar och förbättra kontrollen i lönegarantisystemet. Efter
uppbyggnadsskedet kan den årliga kostnaden för att föra registret uppskattas
motsvara kostnaden för högst ett par årsarbetskrafter.

Förteckning över remissinstanserna

Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt,
Riksförsäkringsverket, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket,
Kronofogdemyndigheten i Stockholms län, Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och
Bohus län, Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län, Kronofogdemyndigheten i
Kronobergs län, Kronofogdemyndigheten i Västerbottens län (krono-
fogdemyndigheterna i egenskap av tillsynsmyndighet i konkurs), Statens arbets-
givarverk, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Arbetsmark-
nadsstyrelsen, ILO-kommittén, Närings- och teknikutvecklingsverket, Konkurren-
sverket, Kammarkollegiet, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i
Älvsborgs län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Västerbottens
län, Sveriges Advokatsamfund, Konkursförvaltarkollegiernas Förening, Föreningen
Sveriges kronofogdar, Sveriges Ackordscentral, Svenska Bankföreningen, Svenska
arbetsgivareföreningen, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Företagarnas Riksorganisation, Sveriges Industriförbund, Sveriges
Köpmannaförbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Landsorganisationen i Sverige,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation,
Sveriges Arbetsledareförbund.

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs att 12 § förmånsrättslagen (1970:979)[2] skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §[3]

Allmän förmånsrätt följerAllmän förmånsrätt följer
därefter med arbetstaga- därefter med
res fordran på sådan lön arbetstagares fordran på
eller annan ersättning pålön eller annan ersättning
grund av anställningen på grund av anställningen.
som ej förfallit till Förmånsrätten omfattar
betalning tidigare än fordringar som har för-
ett år innan konkur- fallit till betalning
sansökningen gjordes och under de senaste sex
på lön eller ersättning månaderna av arbetstaga-
under skälig uppsägnings-rens anställningstid hos
tid, högst sex månader. konkursgäldenären och inte
Har arbetstagaren under tidigare än tre månader
uppsägningstiden utfört innan konkursansökningen
arbete enligt kom in till tingsrätten.
anställningsavtalet med Fordran på uppsägningslön
gäldenären, gäller förmåns-omfattas av förmånsrätt
rätten all lön eller längst för uppsägningstid
ersättning för arbetet. Isom beräknats enligt 11 §
den mån arbete ej utförtslagen (1982:80) om
under uppsägningstiden anställningsskydd. Uppsäg-
gäller förmånsrätten endastningslön för tid under
sådan lön eller ersättningvilken arbetstagaren
som överstiger inkomst inte utför arbete för
vilken arbetstagaren konkursgäldenären eller
under tid som lönen annan och inte heller
eller ersättningen avser driver egen rörelse,
förvärvat i annan anställ-omfattas av förmånsrätt
ning eller upp- endast om arbetstagaren
enbarligen borde ha kan visa att han har
kunnat förvärva i an- anmält sig hos offentlig
ställning som han arbetsförmedling som
skäligen bort godtaga. arbetssökande. För uppsäg-
Vid bestämmande enligt ningstid omfattar för-
vad nyss sagts i vilken månsrätten endast lön eller
utsträckning fordran på ersättning som överstiger
lön eller ersättning inkomst vilken arbets-
under uppsägningstid är tagaren under den tid
förenad med förmånsrätt lönen eller ersättningen
skall med samtidig avser har haft av egen
inkomst i annan anställ- rörelse eller har förvärvat
ning jämställas utbild- eller borde ha kunnat
ningsbidrag som utgår av förvärva i en annan an-
statsmedel vid arbets- ställning. Vid bestämmande
marknadsutbildning, i av i vilken utsträckning
den mån bidraget avser fordran på lön eller
samma tid som lönen ersättning under
eller ersättningen och upsägningstid omfattas av
arbetstagaren har förmånsrätt, skall med
blivit berättigad till samtidig inkomst i annan
bidraget efter uppsäg- anställning jämställas
ningen. Har lönefordran utbildningsbidrag som
som förfallit tidigare änutgår av statsmedel vid
ett år innan konkur- arbetsmark-
sansökningen gjordes nadsutbildning, i den mån
varit föremål för tvist, bidraget avser samma tid
gäller förmånsrätten, om som lönen eller
talan väckts eller sådan ersättningen och ar-
förhandling som före- betstagaren har blivit
skrives i kollekti- berättigad till bidraget
vavtal begärts inom sex efter uppsägningen.
månader från förfallodagenOm en lönefordran som
och konkursansökningen har förfallit tidigare än
följt inom sex månader tre månader före kon-
från det att tvisten kursansökningen har varit
blivit slutligt föremål för tvist, omfattas
avgjord. I fråga om den av förmånsrätt om talan
semesterlön eller semes- har väckts eller
terersättning som är förhandling som föreskrivs
intjänad innan kon- i kollektivavtal eller
kursansökningen gjordes, lagen (1976:580) om
gäller förmånsrätten vad medbestämmande i
som står inne för det arbetslivet har begärts
löpande och de närmast inom fyra månader från
föregående två intjänandeå-förfallodagen och
ren. Förmånsrätten gällerkonkursansökningen har
även innestående följt inom två månader från
semesterlön eller det att tvisten slutligt
semesterersättning för har avgjorts.
semesterledighet som Semesterlön och semeste-
har sparats i den ut- rersättning som är intjänad
sträckning 18 och 20 §§ före konkursansökningen
semesterlagen omfattas av förmånsrätt för
(1977:480) medger. vad som står inne för det
löpande och närmast före-
gående intjänandeåret.

Förmånsrätt enligt förstaFörmånsrätt följer med for-
stycket följer även med dran på pension vilken
fordran på pension tillkommer arbetstagare
vilken tillkommer eller dennes efter-
arbetstagare eller levande för högst sex
dennes efterlevande för månader före konkursansök-
högst ett år innan ningen och därpå följande
konkursansökningen sex månader. Förmånsrätten
gjordes och nästföljande gäller även i fråga om
sex månader. Förmånsrättenpension, som intjänats
gäller även i fråga om hos föregående arbetsgi-
pension, som intjänats vare, om gäldenären över-
hos föregående arbetsgi-tagit ansvaret för
vare, om gäldenären över-pensionen under de
tagit ansvaret för betingelser som anges i
pensionen under de 23 och 26 §§ lagen
betingelser som anges i (1967:531) om tryggande
23 och 26 §§ lagen av pensionsutfästelse
(1967:531) om tryggande m.m.
av pensionsutfästelse Om konkursgäldenären är nä-
m.m. ringsidkare, skall
Om gäldenären är arbetstagare, som själv
näringsidkare, skall eller tillsammans med
arbetstagare, som själv närstående senare än sex
eller jämte närstående ägdemånader före
väsentlig andel i konkursansökningen har ägt
företaget och som hade minst en femtedel av
väsentligt inflytande företaget, eller hans
över dess verksamhet, efterlevande, inte ha
eller hans efterlevan- förmånsrätt enligt denna
de, ej ha förmånsrätt paragraf för lön eller
enligt denna paragraf pension.
för lön eller pension. Detsamma gäller även när
Vad som nu sagts gäller andelen har ägts av en
även om gäldenären är närstående till
juridisk person utan arbetstagaren.
att vara näringsidkare.

________________________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. Äldre föreskrifter gäller fort-
farande för fordran hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs före
ikraftträdandet.

**Fotnot**

[2]Lagen omtryckt 1975:1248.

[3]Senaste lydelse 1977:482.
Förslag till lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497)

Härigenom föreskrivs i fråga om lönegarantilagen (1992:497)
dels att 7 och 25 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 9a § och 9b §, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

Betalning enligt Betalning enligt
garantin lämnas för sådangarantin lämnas för sådan
fordran på lön eller fordran på lön eller annan
annan ersättning som har ersättning som har förmåns-
förmånsrätt enligt 12 § för-rätt enligt 12 § förmånsrätt-
månsrättslagen (1970:979)slagen (1970:979) och för
och för fordran på fordran på pension som
pension som har har förmånsrätt enligt 12
förmånsrätt enligt 12 eller 13 §§ samma lag.
eller 13 §§ samma lag. I vilken utsträckning
fordran på lön eller
pension får göras gällande
i konkurs framgår av 5
kap. 2 § konkurslagen
(1987:672).

9a §

Den som inom två år före
konkursbeslutet har
beviljats ersättning
genom garantin för en
fordran som har uppstått
i huvudsakligen samma
verksamhet, har inte
rätt till garantiersätt-
ning.
Garantin gäller dock, om
arbetstagaren av
offentlig arbetsförmed-
ling har anvisats an-
ställningen i vilken den
fordran som prövningen
avser har uppstått.

9b §

En lönefordran ersätts
inte om det kan antas
att en av förutsättning-
arna för den anställning
eller det
anställningsvillkor på
vilket fordran grundar
sig har varit att den
skulle betalas helt
eller delvis genom löne-
garantin.

25 §

Innan garantibelopp Innan garantibelopp för
för fordran på fordran på uppsägningslön
uppsägningslön betalas utbetalas ut skall
skall arbetstagaren arbetstagaren till
till länsstyrelsen lämna länsstyrelsen lämna en
en försäkran på heder ochförsäkran på heder och
samvete om sina samvete om sina
anställnings- och anställnings- och
avlöningsförhållanden avlöningsförhållanden under
under uppsägningstiden. uppsägningstiden.
Om arbetstagaren under
uppsägningstiden inte
utför arbete för
konkursgäldenären eller
någon annan och inte
heller driver egen rörel-
se, får garantibelopp för
fordran på uppsägningslön
betalas ut endast om
arbetstagaren visar att
han eller hon för den tid
fordran avser har varit
anmäld som arbetssökande
hos offentlig arbets-
förmedling.

______________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Den äldre bestämmelsen i 25 § om utbetalning av garantibelopp skall
fortfarande gälla i fråga om fordringar mot arbetsgivare som har
försatts i konkurs före ikraftträdandet.
Förslag till lag om ändring i semesterlagen (1977:480)

Härigenom föreskrivs att 29 § semesterlagen (1977:480) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

29 §[1]

Semesterersättning bestämmes enligt grunderna för beräkning av semesterlön. För
arbetstagare, som har rätt till fri kost i arbetsgivarens hushåll, skall
kostersättning dock utgå endast för det antal dagar för vilka semesterersättning
skall beräknas.
För sparade semesterdagar skall semesterersättning beräknas som om de tagits ut
under det semesterår då anställningen upphörde.

Har arbetstagare Har arbetstagare
mottagit semesterlön i mottagit semesterlön i
förskott, minskas förskott, minskas
semesterersättningen med semesterersättningen med
sådan semesterlön. Detta sådan semesterlön. Detta
gäller dock ej, om den gäller dock ej, om den
förskottsvis erhållna förskottsvis erhållna
semesterlönen har utgått semesterlönen har utgått
mer än fem år före anställ-mer än fem år före
ningens upphörande eller anställningens upphörande
om anställningen har eller om anställningen
upphört på grund av har upphört på grund av
1. arbetstagarens 1. arbetstagarens
sjukdom, sjukdom,
2. förhållande som avses 2. förhållande som avses
i 4 § tredje stycket i 4 § tredje stycket
första meningen lagen första meningen lagen
(1982:80) om anställ- (1982:80) om
ningsskydd eller anställningsskydd eller
3. uppsägning från 3. uppsägning från
arbetsgivarens sida, arbetsgivarens sida, som
som beror på förhållande beror på förhållande som ej
som ej hänför sig till hänför sig till
arbetstagaren arbetstagaren personli-
personligen. gen, utom när uppsägning
sker i samband med en
konkurs.

_______________________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 10 § lagen (1981:691) om socialavgifter skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.
10 §[1]

Lönegarantiavgifter förs Lönegarantiavgifter förs
till en fond, benämnd till en fond, benämnd
lönegarantifonden, med lönegarantifonden, med
vars tillgångar kost- vars tillgångar kostnader
nader för ersättningar enligt lönegarantilagen
enligt lönegarantilagen (1992:497) skall täckas.
(1992:497) skall täckas.

_______________________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

**Fotnot**

[1]Senaste lydelse 1982:90.

[1]Senaste lydelse 1992:499.

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-03-15

Närvarande: regeringsrådet Stig Brink, justitierådet Inga-Britt Törnell och
presidenten i Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg.
Enligt en lagrådsremiss den 24 februari 1994 (Arbetsmarknadsdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring
i förmånsrättslagen (1970:979), lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497),
m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Tuula Tikkanen
Kihlgren.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

12 § första stycket
I lagrummet stadgas att arbetstagares fordran på lön och annan ersättning på
grund av anställningen omfattas av förmånsrätt om lönefordringen förfallit till
betalning under de senaste sex månaderna av anställningstiden och inte tidigare
än tre månader före konkursen.
För att det skall framgå tydligare att uppsägningstiden inräknas i de sex må-
naderna bör enligt Lagrådet ordet "senaste" bytas ut mot "sista".

12 § andra stycket andra meningen
Enligt paragrafen skall fordran på uppsägningslön i de fall, då en arbetstagare
inte behöver utföra arbete för konkursgäldenären under uppsägningstiden och
inte heller arbetar för annan eller driver egen rörelse, omfattas av förmånsrätt
endast om han kan visa att han har anmält sig hos den offentliga arbetsför-
medlingen som arbetssökande. Lagrådet förutsätter att det inte är tillräckligt
med endast en formell anmälan till arbetsförmedlingen. Det måste också krävas
att den anmälande står till arbetsmarknadens förfogande. Inskränker han sitt
arbetsutbud t.ex. genom krav på särskilda arbetstider eller på arbetsplatsens
belägenhet kan han ofta inte anvisas något arbete. Om han inte har sin
barnpassningsfråga ordnad kan han inte anta ett anvisat arbete. I samtliga dessa
fall kan den arbetssökande inte anses uppfylla förutsättningen att stå till
arbetsmarknadens förfogande. Till ledning för tolkningen av detta begrepp bör
den praxis kunna tjäna som utbildats vid tillämpningen av lagen om
arbetslöshetsförsäkring. Vad Lagrådet anfört bör komma till uttryck i
propositionen.
Lagrådet återkommer under kommentaren till 25 § lönegarantilagen till
spörsmålet huruvida ett till sin omfattning obetydligt arbete hos annan eller
ett obetydligt engagemang i egen rörelse bör kunna befria från skyldigheten att
anmäla sig hos den offentliga arbetsförmedlingen.

12 § andra stycket tredje meningen
Av denna bestämmelse framgår bl.a. att förmånsrätten för uppsägningstid är
avsedd att omfatta endast lön och ersättning som överstiger inkomst som
arbetstagaren borde ha kunnat förvärva i "en annan anställning". I nu gällande
bestämmelse talas det om inkomst som arbetstagaren uppenbarligen borde ha kunnat
förvärva i "anställning som han skäligen bort godtaga". I allmänmotiveringen
(avsnitt 5.6) sägs att en arbetstagare inte är skyldig att anta ett erbjudet
arbete som är olämpligt för honom men att det skulle föra för långt att i varje
enskilt fall undersöka vilka skäl en arbetstagare kan ha haft för att avvisa ett
arbetserbjudande. Samtidigt sägs i specialmotiveringen att avräkning enligt
denna regel bör kunna ske när det har kommit till förvaltarens kännedom att
arbetstagaren har avvisat en anställning som han har anvisats av arbetsför-
medlingen.
Nu redovisade uttalanden måste förstås så att det i princip skall krävas av en
arbetstagare att han antar ett anvisat lämpligt arbete men att det inte bör
införas ett mer generellt kontrollsystem beträffande bestämmelsens efterlevnad.
Lagrådet anser för sin del att det även i fortsättningen måste gälla att en
arbetstagare går förlustig sin förmånsrätt under uppsägningstiden om han inte
antar ett erbjudet lämpligt arbete. Även om man tills vidare vill avvakta
erfarenheter av den nya lagstiftningen innan man överväger att införa ett
generellt kontrollsystem bör det - inte minst till ledning för arbetstagarna
själva - i lagtexten anges att ett avvisande av ett lämpligt arbetserbjudande
kan medföra förlust av förmånsrätten och därmed också av lönegarantin. För att
klargöra detta och för att bättre tillgodose syftet att förhindra den handel med
lönegaranti som beskrivs i remissen föreslår Lagrådet att den aktuella meningen
i 12 § får följande lydelse:
"För uppsägningstid omfattar förmånsrätten endast lön eller ersättning som
överstiger inkomst vilken arbetstagaren under den tid lönen eller ersättningen
avser har haft av egen rörelse eller har förvärvat eller borde ha kunnat
förvärva i den anställning han har innehaft eller i en annan anställning som han
skäligen bort godtaga".

12 § tredje stycket
Lönefordran som varit föremål för tvist omfattas enligt stadgandet av
förmånsrätt även om fordringen förfallit till betalning mer än tre månader före
konkursansökningen. En förutsättning härför är att konkursansökningen har gjorts
inom två månader efter det att tvisten slutligt avgjorts.
I allmänmotiveringen (avsnitt 5.4) anförs att en sådan tidsfrist är fullt
tillräcklig för att arbetstagaren vid arbetsgivarens bristande betalning skall
kunna söka denne i konkurs t.ex. med stöd av presumtionsregeln i 2 kap. 9 §
konkurslagen (1987:672). Det kan emellertid inte uteslutas att det ibland kan
bli svårt för arbetstagaren att hinna delge arbetsgivaren betalningsanmaning,
avvakta betalning och ge in ansökan om konkurs inom den angivna tiden. Särskilt
gäller detta när domen eller beslutet har meddelats i nära anslutning till en
semesterperiod. Lagrådet föreslår därför att fristen ifråga utsträcks till tre
månader.

Granskningen av det remitterade lagförslaget har i övrigt föranlett förslag till
ändringar av redaktionell art.

Förslaget till lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497)

9 b §
Enligt paragrafen ersätts inte en lönefordran om det kan antas att en av
förutsättningarna för den anställning eller de anställningsvillkor på vilket
fordran grundar sig har varit att den skulle betalas helt eller delvis genom
lönegarantin. Regeln är avsedd att hindra alla sådana missbruk av lönegarantin
som innebär att man, när ett anställningsavtal ingås eller ett
anställningsvillkor bestäms, har spekulerat i att lönen i vart fall delvis
kommer att betalas genom garantin.
I allmänmotiveringen anförs att konkursförvaltaren redan i dag kan avslå en
lönegarantiansökan om han finner det utrett att arbetstagaren inte har en
lönefordran som berättigar till garantiersättning. Med stöd av de nuvarande
reglerna kan förvaltaren emellertid inte komma åt förfaranden där han hyser
starka misstankar om missbruk, men saknar möjligheter att genom dokument eller
på annat sätt visa att sådant verkligen föreligger. I remissen anges som exempel
härpå att det en kort tid före en konkurs har skett nyanställningar - måhända av
släktingar - utan att detta synes motiverat av något behov i verksamheten eller
när lönen till de anställda har höjts kraftigt före konkursen utan att man kan
se att detta har motiverats av t.ex. ändrade arbetsuppgifter. Eftersom de
åsyftade situationerna i allmänhet utmärkts av att arbetsgivaren och
arbetstagaren har handlat i samförstånd i syfte att utnyttja garantin kan de,
framhålls det i remissen, lätt göra gällande att anställningen eller
löneförhöjningen har varit befogad av ett eller annat skäl. De här ifrågavarande
förfarandena har därför varit i det närmaste omöjliga att komma åt med den
nuvarande regleringen.
I remissen framhålls att möjligheterna att avslå en begäran om lönegaranti i
angivna och liknande fall utvidgas genom att det enligt den föreslagna regeln är
tillräckligt om det kan antas att ett av syftena med anställningen eller
anställningsvillkoret på vilket fordringen grundar sig har varit att spekulera
på lönegarantins bekostnad.
Lagrådet vill framhålla att lönegarantin utgör ett viktigt skydd för ar-
betstagarna vid arbetsgivarens konkurs. För den enskilde löntagaren är det av
stor betydelse att hans krav på ersättning av lönegarantin inte kan avslås på
alltför lösa grunder. Lagrådet anser det tveksamt om den i paragrafen använda
formuleringen av beviskravet på ett rättvisande sätt anger graden av den
bevisning som anses böra krävas för att den enskildes skyddsintresse skall
tillgodoses.
I specialmotiveringen sägs att - för att ett ersättningsanspråk skall kunna
avslås - omständigheterna beträffande löneanspråket med viss styrka skall tala
för att det är fråga om missbruk av det slag som beskrivs i paragrafen, utan att
detta dock kan bevisas fullt ut. Det anförda tyder på att ett något högre
beviskrav än vad som kan utläsas av lagtexten avses. Enligt Lagrådets mening
skulle den åsyftade nivån på erforderlig bevisning komma till bättre uttryck i
paragrafen om orden "kan antas" byts ut mot uttrycket "finns grundad anledning
att anta". Lagrådet föreslår att en sådan omformulering görs.

25 § andra stycket
Bestämmelsen sammanhänger med den föreslagna bestämmelsen i 12 § andra stycket
andra meningen förmånsrättslagen. Den innebär att skyldigheten att anmäla sig
hos arbetsförmedlingen för att lönefordran på uppsägningslön skall omfattas av
förmånsrätt bortfaller, om en arbetstagare utför arbete för annan eller driver
egen rörelse. Vilken omfattning alternativsysselsättningen skall ha anges inte i
remissen. Så som lagtexten är utformad skulle redan en ganska blygsam
arbetsinsats hos en annan arbetsgivare eller i en egen rörelse kunna befria en
arbetstagare från skyldigheten att anmäla sig hos arbetsförmedlingen för att
bibehålla rätten till garantibelopp för uppsägningslönen. Detta kan knappast
vara avsikten med bestämmelsen. Det är inte ovanligt att en arbetstagare kan ta
ett arbete några timmar i veckan eller ett vikariat någon kortare tid. Det är
inte heller ovanligt att en arbetstagare vid sidan av sitt heltidsarbete har en
rörelse vilken han efter konkursen kan fortsätta att driva med en mycket
begränsad arbetsinsats. Inte desto mindre får förekomsten av en sådan rörelse
liksom en medverkan under några timmar i veckan i en närståendes rörelse där
arbetstagaren kanske är styrelseledamot och firmatecknare anses innebära att
vederbörande driver rörelse. För att syftet med bestämmelsen inte skall kunna
kringgås anser Lagrådet att sysselsättningsgraden i det alternativa arbetet,
dvs. den nya anställningen eller den egna rörelsen, bör vara i huvudsak lika
stor som i anställningen hos konkursgäldenären. Det torde vara tillräckligt om
detta klart framgår av propositionstexten.

Ett register över lönegarantiärenden

Enligt allmänmotiveringen (avsnitt 7) behövs ett centralt register över alla
lönegarantiärenden för att den i lagförslaget intagna karensregeln skall kunna
tillämpas. Ett register bör därför enligt remissen upprättas med alla de
uppgifter förvaltare behöver för att kunna identifiera arbetstagaren och
arbetsgivaren, dvs. arbetstagarens respektive företagets namn och adress,
person- och organisationsnummer samt datum för när arbetstagaren tillerkändes
lönegaranti. För att underlätta en allmän uppföljning av
lönegarantiutbetalningar är det enligt remissen vidare lämpligt att också
registrera hur stort belopp arbetstagaren har tillerkänts.
De uppgifter som enligt remissen skall föras in i registret får anses vara av
känslig natur. Antalet registrerade personer och företag kommer att vara stort
även om det kan förutsättas, att uppgifter som inte längre är aktuella kommer
att föras ut ur registret. Av remissen framgår vidare att innehållet i registret
kan komma att användas för andra ändamål än det i första hand avsedda; att
underlätta tillämpningen av karensregeln. Med hänsyn till det nu anförda anser
Lagrådet att det bör ankomma på riksdagen att besluta om utformningen av
registret. Vad Lagrådet anfört bör framgå av propositionen.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar övriga lagförslag utan erinran.

Arbetsmarknadsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 1994

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Lundgren, Unckel,
P. Westerberg,

Föredragande: statsrådet Hörnlund

Regeringen beslutar proposition 1993/94:208 Förändringar i lönegarantisystemet.