Prop.
1993/94:197
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 10 mars 1994
Carl Bildt
Reidunn Laurén
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås en reform på fastighetspanträttens område som in-
nebär att pantbrev inte skall behöva utfärdas i skriftlig form. Utöver skrift-
liga pantbrev av det slag som förekommer i dag skall det också kunna utfär-
das datapantbrev. Ett datapantbrev skall utfärdas genom att den inteckning
som svarar mot pantbrevet registreras i ett särskilt register, pantbrevsregist-
ret, tillsammans med en uppgift om vem som har rätt att råda över registre-
ringen, pantbrevshavaren. Pantbrevshavaren skall rättsligt sett vara likställd
med innehavaren av ett skriftligt pantbrev. Uppgiften om vem som är pant-
brevshavare skall senare kunna ändras men enbart på pantbrevshavarens
egen begäran. Pantbrevshavaren skall också kunna begära att inteckningen
avförs från registret och att det i stället utfärdas ett skriftligt pantbrev.
Enligt förslaget skall Centralnämnden för fastighetsdata (CFD) ha hand
om pantbrevsregistret. Framställningar om registrering och avregistrering
skall i stor utsträckning kunna göras med hjälp av automatisk databehand-
ling. Även vid CFD:s prövning av framställningarna skall automatisk data-
behandling komma till användning.
I propositionen föreslås också att man i jordabalken inför en regel om att
ett pantbrev skall anses överlämnat till den som har blivit registrerad som
pantbrevshavare. Med detta förslag blir det möjligt att använda datapant-
brev som instrument vid pantsättning. Vidare föreslås ändringar i jordabal-
ken och utsökningsbalken, vilka innebär att skriftliga pantbrev inte behöver
visas upp i vissa slag av ärenden vid inskrivningsmyndigheten och kronofog-
demyndigheten.
1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 197
Prop. 1993/94:197
1 Förslag till riksdagsbeslut............................... 3
2 Lagtext............................................... 3
2.1 Förslag till lag om pantbrevsregister.................. 3
2.2 Förslag till lag om ändring i jordabalken.............. 7
2.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).. 10
2.4 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken......... 11
3 Ärendet och dess beredning............................. 13
4 Överväganden......................................... 14
4.1 Ett papperslöst inteckningssystem?................... 14
4.2 Pantbrevsregistret.................................. 19
4.3 Handläggande instans.............................. 21
4.4 Handläggningen av registreringsärenden ur offentligrätts-
ligt perspektiv..................................... 22
4.5 Kretsen av pantbrevshavare i det nya systemet........ 24
4.6 Registreringsåtgärder............................... 25
4.7 Panträttsfrågor.................................... 29
4.8 Uppvisande av pantbrev i samband med inteckningsåtgär-
der............................................... 31
4.9 Uppvisande av pantbrev i exekutiva sammanhang...... 33
4.10 Rättelse, omprövning och överklagande.............. 36
4.11 Frågor om offentlighet och sekretess................. 39
4.12 Datarättsliga frågor................................ 43
4.13 Elektronisk ingivning och ADB-stöd vid CFD:s prövning 46
4.14 Skadeståndsfrågor ................................. 49
4.15 Avgiftsfrågor...................................... 52
5 Kostnader............................................. 55
6 Ikraftträdande m.m..................................... 56
7 Specialmotivering......................................
7.1 Förslag till lag om pantbrevsregister..................
7.2 Förslag till lag om ändring i jordabalken..............
7.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)..
7.4 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken.........
Bilaga 1 Departementspromemorians lagförslag..............
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser....................
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag........................
Bilaga 4 Lagrådets yttrande................................
Bilaga 5 Inteckning och pantbrev i fast egendom.............
Bilaga 6 Olika skadeståndsrättsliga modeller.................
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1994.
Rättsdatablad..............................................
56
56
73
80
82
86
95
96
106
108
111
115
116
Prop. 1993/94:197
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om pantbrevsregister,
2. lag om ändring i jordabalken,
3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
4. lag om ändring i utsökningsbalken.
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Centralnämnden för fastighetsdata (nämnden) skall föra ett särskilt re-
gister över sådana inteckningar i fast egendom eller tomträtt för vilka det
inte finns utfärdat något skriftligt pantbrev (pantbrevsregister).
Av 6 kap. 1 § jordabalken följer att registrering av en inteckning i pant-
brevsregistret innebär att ett datapantbrev utfärdas.
2 § Pantbrevsregistret skall föras med hjälp av automatisk databehandling.
3 § Pantbrevsregistret får användas för följande ändamål
1. för registrering av inteckningar och pantbrevshavare enligt denna lag,
2. som underlag för beslut som får meddelas enligt denna lag, och
3. som underlag för underrättelser till pantbrevshavare om
a) innehållet i inskrivningsregistret och fastighetsregistret,
b) taxeringsvärden och andra vid fastighetstaxering fastställda uppgifter,
c) fastighetsägares och tomträttshavares postadresser.
Allmänna bestämmelser om registrering
4 § För att en inteckning skall få föras in i pantbrevsregistret fordras att den
är införd i inskrivningsregistret och att begäran om registrering framställs en-
ligt 5 eller 6 §.
Inteckningen får registreras i pantbrevsregistret endast om den förenas
med en uppgift om vem som har rätt att råda över registreringen (pantbrevs-
havare). Endast den som har fått tillstånd enligt 14 § får registreras som pant-
brevshavare.
Om en inteckning har varit föremål för beslut om utbyte enligt 22 kap. 8§
jordabalken, skall bestämmelserna i denna lag om inteckning i stället gälla
de genom utbytet beslutade pantbreven.
Registrering av nya inteckningar Prop. 1993/94:197
5 § På begäran av den som ger in en ansökan om inteckning till inskrivnings-
myndigheten skall nämnden föra in uppgift om inteckningen, om sådan be-
viljas, i pantbrevsregistret.
Bestämmelserna i första stycket tillämpas även i samband med ansök-
ningar om sådana inteckningsåtgärder som avses i 22 kap. 7-9 och 11 §§
jordabalken.
Registrering av tidigare beviljade inteckningar
6 § På begäran av en innehavare av ett skriftligt pantbrev skall nämnden
föra in uppgift om den inteckning som svarar mot pantbrevet i pantbrevsre-
gistret. En inteckning får föras in i pantbrevsregistret enligt bestämmelserna
i första stycket endast om det skriftliga pantbrevet har givits in till nämnden.
I samband med införandet i registret skall pantbrevet förstöras.
Bestämmelserna i andra stycket gäller inte pantbrev som avses i 22 kap.
5 b § andra meningen jordabalken.
I fråga om inteckningar som har beviljats före den 1 januari 1972 gäller
bestämmelserna i denna paragraf om pantbrev även sådana intecknings-
handlingar som avses i 24 § lagen (1970:995) om införande av nya jordabal-
ken. En sådan handling behöver dock inte förstöras om den förses med på-
skrift om att den inte längre medför någon rätt i den intecknade egendomen.
Byte av pantbrevshavare
7 § På begäran av den som är registrerad som pantbrevshavare skall nämn-
den registrera en ny pantbrevshavare för inteckningen. Om en ny pantbrevs-
havare registreras, skall uppgiften om den tidigare pantbrevshavaren tas
bort från pantbrevsregistret.
Avregistrering m. m.
8 § På begäran av den som är registrerad som pantbrevshavare skall nämn-
den utfärda ett skriftligt pantbrev som svarar mot inteckningen. Nämnden
skall också utfärda ett skriftligt pantbrev, om kronofogdemyndigheten har
utmätt pantbrevet hos den intecknade egendomens ägare och begär att ett
skriftligt pantbrev skall utfärdas.I samband med att det skriftliga pantbrevet
utfärdas skall inteckningen tas bort från pantbrevsregistret.
9 § Om en inteckning, som är införd i pantbrevsregistret, dödas eller blir
utan verkan, skall nämnden ta bort inteckningen från registret. Om en in-
teckning blir utan verkan endast till viss del eller blir föremål för åtgärd som
avses i 22 kap. 7-9 eller 11 § jordabalken, skall uppgift om detta föras in i
pantbrevsregistret.
Hinder mot avregistrering
10 § På begäran av pantbrevshavaren skall nämnden besluta att inteck-
ningen inte får tas bort från pantbrevsregistret enligt 8 §. 4
Ett beslut som avses i första stycket gäller till dess att inskrivningsmyndig- Prop. 1993/94:197
heten har avslutat ett ärende enligt 22 kap. 7-11 §§ jordabalken. Om pant-
brevshavaren begär det, får nämnden häva beslutet även dessförinnan.
11 § På begäran av en kronofogdemyndighet skall nämnden besluta att en
inteckning inte får tas bort från registret enligt 8 § och att någon ny pant-
brevshavare inte får registreras för den. Ett sådant beslut gäller till dess att
något annat har förordnats.
Rättelse
12 § En uppgift i pantbrevsregistret skall rättas, om uppgiften innehåller nå-
gon uppenbar oriktighet till följd av att nämnden eller någon annan har gjort
sig skyldig till skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende eller till följd av
något tekniskt fel. Den vars rätt berörs skall ges tillfälle att yttra sig.
Bevarande av borttagna uppgifter
13 § Uppgifter som har tagits bort från pantbrevsregistret enligt 7 - 9 §§ skall
bevaras i minst tio år.
Tillstånd att registreras som pantbrevshavare
14 § Tillstånd att bli registrerad som pantbrevshavare meddelas av nämn-
den.
Vid tillståndsprövningen skall nämnden särskilt beakta
1. att sökanden har tillgång till den tekniska utrustning och den tekniska
sakkunskap som fordras för pantbrevssystemets funktion,
2. att det finns tillfredsställande former för betalning av stämpelskatt, ex-
peditionsavgifter och registreringsavgifter, och
3. att sökanden även i övrigt uppfyller de krav på lämplighet som bör stäl-
las med hänsyn till pantbrevssystemets uppbyggnad och funktion.
15 § Tillstånd som avses i 14 § får återkallas om tillståndshavaren inte längre
uppfyller de krav som anges i 14 § andra stycket.
När ett beslut om återkallelse av tillstånd har vunnit laga kraft, skall nämn-
den självmant vidta de åtgärder som anges i 8 §, såvida det inte finns något
hinder mot detta enligt 10 eller 11 §.
Pantbrevshavarens rättigheter och skyldigheter
16 § En pantbrevshavare har på grund av registreringen de rättigheter och
skyldigheter som följer med innehavet av ett skriftligt pantbrev.
Ingivande av ansökningar m.m.
17 § Ansökningar om åtgärder som avses i 6, 7, 8 och 10 §§ samt framställ-
ningar om utlämnande av uppgifter i pantbrevsregistret får av den som har
fått tillstånd enligt 14 § ges in till nämnden genom ett elektroniskt dokument
eller på något annat sätt med hjälp av automatisk databehandling.
Ansökningar om åtgärder som avses i 8 och 11 §§ får av kronofogdemyn-
digheten ges in med hjälp av automatisk databehandling.
Med ett elektroniskt dokument avses en upptagning vars innehåll och ut-
ställare kan verifieras genom ett visst tekniskt förfarande.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nämnden får meddela
föreskrifter för det tekniska förfarandet.
Inhämtande av uppgifter till registret
18 § I samband med registreringsåtgärder enligt 5, 6 och 9 §§ får nämnden
hämta uppgifter om inteckningen från inskrivningsregistret med hjälp av au-
tomatisk databehandling.
Terminalåtkomst
19 § Den som har fått tillstånd enligt 14 § får ha terminalåtkomst till pant-
brevsregistret. Sådan terminalåtkomst får avse endast uppgifter om inteck-
ningar för vilka tillståndshavaren är registrerad som pantbrevshavare. Ter-
minalåtkomsten får dock avse även uppgifter om andra inteckningar om den
berörda pantbrevshavaren har medgivit det.
Även inskrivningsmyndigheter, kronofogdemyndigheter och fastighets-
bildningsmyndigheter får ha terminalåtkomst till pantbrevsregistret. Sådan
terminalåtkomst får dock avse endast uppgifter som enligt pantbrevshava-
rens medgivande får lämnas ut till myndigheten.
Överklagande
20 § Nämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos länsrätten.
Skadestånd
21 § Tillfogas någon skada genom oriktig eller missvisande uppgift i pant-
brevsregistret eller i annat fall genom fel i samband med uppläggning eller
förande av registret, har han rätt till ersättning av staten, om det inte visas
att felaktigheten beror på en omständighet utanför nämndens kontroll vars
följder nämnden inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Ersättningen enligt första stycket kan efter skälighet sättas ned eller falla
bort, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
Prop. 1993/94:197
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken1
dels att 6 kap. 1 och 2 §§ samt 22 kap. 5, 8 a och 13 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det i balken skall införas två nya paragrafer, 22 kap. 5 a och 5 b
§§, av följande lydelse.
Prop. 1993/94:197
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 kap.
1
Ägare av fastighet, som vill upp-
låta panträtt i denna till säkerhet för
fordran, har rätt att i den ordning
som anges i 22 kap. hos inskrivnings-
myndigheten erhålla inskrivning i
fastigheten av visst penningbelopp
(inteckning). Myndighetens bevis
om inskrivningen kallas pantbrev.
§
Ägare av en fastighet, som vill
upplåta panträtt i denna till säkerhet
för fordran, har rätt att i den ordning
som anges i 22 kap. hos inskrivnings-
myndigheten erhålla inskrivning i
fastigheten av visst penningbelopp
(inteckning). Bevis om inteckningen
kallas pantbrev. Ett pantbrev utfär-
das antingen i skriftlig form (skriftligt
pantbrev) eller genom registrering i
pantbrevsregistret enligt lagen
(1994:000) om pantbrevsregister (da-
tapantbrev).
Inteckning kan enligt 22 kap. beviljas i flera fastigheter (gemensam inteck-
ning). Gemensam inteckning kan också uppkomma genom att intecknad fas-
tighet delas.
2 §
Panträtten upplåtes genom att fastighetens ägare överlämnar pantbrevet
|
som pant för fordringen. |
Ett datapantbrev skall anses ha |
Bestämmelser om fastighetsägarens rätt när pantbrev icke alls eller delvis
utnyttjats för pantsättning (ägarhypotek) finns i 9 §.
Föreligger ej hinder enligt 3 eller 4
§, skall inskrivningsmyndigheten be-
vilja inteckning. På grund av ansö-
kan som förklarats vilande får detta
dock ske först sedan vilandebeviset
ingivits. När inteckning beviljats,
skall pantbrev utfärdas på grundval
av inteckningen.
Om skyldighet för inskrivnings-
myndigheten att utfärda nytt pant-
brev eller vilandebevis i stället för dö-
22 kap.
5 §
Om det inte finns hinder enligt 3
eller 4 §, skall inskrivningsmyndig-
heten bevilja inteckning. Om ansök-
ningen tidigare har förklarats vi-
lande, får den dock inte beviljas
förrän vilandebeviset har givits in.
Balken omtryckt 1971:1209.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
dad sädan handling samt att i visst
fall bevilja inteckning och utfärda
pantbrev när ersättning på grund av
brandförsäkringsavtal tillfallit borge-
när som har panträtt för sin fordran
gäller särskilda bestämmelser.
Har efter exekutiv försäljning me-
del nedsatts som motsvarar pantbrevs
belopp, skall inskrivningsmyndighe-
ten på ansökan av fastighetens nye
ägare utfärda nytt pantbrev på
grundval av inteckningen. Det förra
pantbrevet gäller därefter endast rät-
ten till de nedsatta medlen.
5a§ ’
När en inteckning har beviljats,
skall ett pantbrev utfärdas på grund-
val av inteckningen. Skriftliga pant-
brev utfärdas av inskrivningsmyn-
digheten, om inte annat följer av la-
gen (1994:000) om pantbrevsregister.
Datapantbrev utfärdas av Central-
nämnden för fastighetsdata.
Om ett datapantbrev utfärdas i
stället för ett tidigare utfärdat skrift-
ligt pantbrev, förlorar det skriftliga
pantbrevet sin giltighet. Utfärdas ett
skriftligt pantbrev i stället för ett tidi-
gare utfärdat datapantbrev, förlorar
datapantbrevet sin giltighet.
Det finns särskilda bestämmelser
om skyldighet för inskrivningsmyn-
digheten att utfärda nytt pantbrev el-
ler vilandebevis i stället för dödad så-
dan handling samt att i visst fall be-
vilja inteckning och utfärda pantbrev
när ersättning pä grund av brandför-
säkringsavtal tillfallit borgenär som
har panträtt för sin fordran.
5b§
Om det efter en exekutiv försälj-
ning har deponerats medel som mot-
svarar pantbrevs belopp, skall in-
skrivningsmyndigheten på ansökan
av fastighetens nya ägare utfärda nytt
pantbrev på grundval av inteck-
ningen. Det förra pantbrevet gäller
därefter endast rätten till de depone-
rade medlen.
Prop. 1993/94:197
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8a§2
Inteckningar som besvärar endast en fastighet får på ansökan av fastig-
hetsägaren och efter medgivande av pantbrevens innehavare sammanföras
till en inteckning (sammanföring). Denna inteckning skall gälla med den fö-
reträdesrätt som tillkommer den av de i sammanföringen ingående inteck-
ningarna som gäller med sämsta rätt.
Sammanföring får ske endast om inteckningarna besvärar hela fastigheten
och har inbördes lika rätt eller gäller omedelbart efter varandra eller efter
varandra med avbrott endast för inskrivning av rättighet.
Inteckningar som är införda i
pantbrevsregistret får sammanföras
endast om samtliga inteckningar som
omfattas av åtgärden är införda i re-
gistret och har samma pantbrevsha-
vare.
Inteckning som avses i första stycket skall förklaras gälla för ett lägre be-
lopp än det vartill de sammanförda inteckningarna sammanlagt uppgår, om
sökanden begär det och pantbrevens innehavare medger det.
Prop. 1993/94:197
13
När innehavare av pantbrev läm-
nar medgivande till åtgärd som an-
ges i 7-11 §, skall pantbrevet inges.
När en innehavare av pantbrev
lämnar sitt medgivande till sådana
åtgärder som anges i 7-11 ford-
ras att pantbrevet ges in eller, i fråga
om datapantbrev, att det finns hinder
mot avregistrering enligt 10 § lagen
(1994:000) om pantbrevsregister och
att någon begäran om att hindret
skall hävas inte har framställts.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2 Senaste lydelse 1977:160.
Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen (1980:100)3 skall införas en
ny paragraf, 8 kap. 22 §, av följande lydelse.
22 §
Sekretess gäller i verksamhet som avser förande av pantbrevsregistret en-
ligt lagen (1994:000) om pantbrevsregister för uppgift om pantbrevshavare,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör
lider skada.
Trots sekretessen får uppgift lämnas till lagfaren ägare av den fastighet
som uppgiften rör eller, om fastigheten är upplåten med tomträtt, till tomt-
rättshavare som har fått sitt förvärv inskrivet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
10
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 2 och 7 §§ samt 12 kap. 5 och 56 §§ utsök-
ningsbalken skall ha följande lydelse.
Prop. 1993/94:197
6 kap.
2§4
Pengar samt löpande skuldebrev och annan handling, vars företeende ut-
gör villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla fullgörande av annan för-
pliktelse, skall tagas i förvar.
Utmäts pantbrev i skepp eller fas-
tighet eller skuldebrev som är in-
tecknat i luftfartyg eller reservdelar
till luftfartyg hos den intecknade
egendomens ägare, skall pantbrevet
eller inteckningshandlingen tagas i
förvar.
Utmäts pantbrev i skepp eller fas-
tighet eller skuldebrev som är in-
tecknat i luftfartyg eller reservdelar
till luftfartyg hos den intecknade
egendomens ägare, skall pantbrevet
eller inteckningshandlingen tas i för-
var. Om beslutet om utmätning av
pantbrev avser ett datapantbrev, skall
kronofogdemyndigheten begära att
Centralnämnden för fastighetsdata
utfärdar ett skriftligt pantbrev enligt 8
§ lagen (1994:000) om pantbrevsre-
gister.
Kan det antagas att handling som avses i första eller andra stycket undan-
hålls eller har förkommit, skall i stället sekundogäldenären eller annan för-
pliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till annan än kronofog-
demyndigheten eller den som myndigheten anvisar.
Utmätning av en rättighet som är registrerad enligt aktiekontolagen
(1989:827) skall säkerställas genom registrering av utmätningen enligt den
lagen. Utmäts en rättighet som förvaltas enligt 8 kap. i sistnämnda lag skall
säkerställandet i stället ske genom underrättelse till förvaltaren om utmät-
ningen. Detsamma gäller om utmätningen avser en panträtt i en rättighet
som förvaltas enligt sistnämnda kap.
Egendom som är i tredje mans be-
sittning får tagas i förvar, förseglas
eller märkas, när sådan åtgärd före-
skrivs i 2-5 §§. I fråga om pantbrev
eller annan inteckningshandling som
är belånad tillämpas detta dock en-
dast om särskilda skäl föreligger. Tas
egendomen ej i förvar, skall förbud
meddelas innehavaren att utan kro-
nofogdemyndighetens tillstånd utge
egendomen eller vidtaga annan åt-
gärd med den till skada för sökan-
den.
Egendom som är i tredje mans be-
sittning får tas i förvar, förseglas el-
ler märkas, när en sådan åtgärd före-
skrivs i 2-5 §§. Om ett beslut om ut-
mätning av pantbrev avser ett data-
pantbrev och tredje man är registre-
rad som pantbrevshavare, får krono-
fogdemyndigheten begära att Cent-
ralnämnden för fastighetsdata beslu-
tar att inteckningen inte får tas bort
från pantbrevsregistret och att någon
ny pantbrevshavare inte får registre-
ras.
I fråga om pantbrev och andra in-
teckningshandlingar som är belå-
nade tillämpas bestämmelserna i
första stycket endast om det finns sär-
skilda skäl. Om egendomen inte tas i
4 Senaste lydelse 1989:842.
11
förvar eller ett sådant beslut som av-
ses i första stycket andra meningen
inte meddelas, skall i stället förbud
meddelas innehavaren att utan
kronofogdemyndighetens tillstånd
lämna ut egendomen eller vidta nå-
gon annan åtgärd med den till skada
för sökanden.
Om tredje man har handpanträtt eller retentionsrätt i egendom som tas i
förvar, innehar kronofogdemyndigheten egendomen för hans räkning.
Prop. 1993/94:197
12 kap.
5§
Pantbrev som gäller i fastigheten och ej är belånat får tagas i förvar av
kronofogdemyndigheten. Sedan pantbrevet har tagits i förvar, får det ej
pantförskrivas utan myndighetens tillstånd.
Ifråga om datapantbrev skall kro-
nofogdemyndigheten i stället begära
att Centralnämnden för fastighets-
data beslutarom att inteckningen inte
får tas bort från pantbrevsregistret
och att någon ny pantbrevshavare
inte får registreras. När ett sådant be-
slut har meddelats, får pantbrevet
inte användas för pantsättning utan
kronofogdemyndighetens tillstånd.
56 §5
Sådant förordnande av kronofogdemyndigheten om fortsatt intecknings-
ansvar som avses i 6 kap. 12 § jordabalken får meddelas på begäran av köpa-
ren.
Har fastighet sålts i fall som avses i 6 kap. 12 § andra stycket andra eller
tredje meningen jordabalken, får förordnande om fortsatt inteckningsansvar
meddelas beträffande gemensam inteckning som besvärar fastigheten endast
om fastigheten i förhållande till de andra gemensamt intecknade fastighe-
terna svarar för hela inteckningen och den fordran som är förenad med pant-
rätt på grund av inteckningen har blivit täckt. Om medel som har influtit
genom särskild försäljning av tillbehör utfaller på pantbrevets belopp, får
förordnande ej meddelas beträffande motsvarande del av inteckningen.
Begäran om förordnande enligt
denna paragraf skall framställas se-
nast vid sammanträdet för köpeskil-
lingens fördelning. Därvid skall
pantbrevet inges, om det ej förut är
tillgängligt för kronofogdemyndig-
heten.
Begäran om förordnande enligt
denna paragraf skall framställas se-
nast vid sammanträdet för köpeskil-
lingens fördelning. Därvid skall
pantbrevet ges in, om det inte redan
är tillgängligt för kronofogdemyn-
digheten eller om kronofogdemyn-
digheten i annat fall finner skäl att
medge undantag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
5 Ytterligare ändringar i paragrafen föreslagna i prop. 1993/94:191.
12
Pantsättning av fast egendom sker som huvudregel genom att fastighetsäga-
ren till borgenären överlämnar en särskild handling, ett pantbrev, till säker-
het för en fordran. Pantbrevet, som utfärdas av inskrivningsmyndigheten,
svarar mot en inteckning i fastigheten. Inteckningen gäller för ett visst pen-
ningbelopp. Genom pantsättningen får borgenären säkerhet i fastigheten,
upp till ett belopp som motsvarar inteckningens belopp (med vissa tillägg).
Innehavet av pantbrevet får på flera sätt betydelse för borgenärens möjlighe-
ter att vidmakthålla och göra gällande panträtten. Om pantbrevet lämnas
tillbaka till gäldenären, går panträtten normalt förlorad.
Den totala volymen pantbrev uppgår till ca 13 miljoner. Varje år tillkom-
mer uppskattningsvis ca 500 000 pantbrev, därav mer än 400 000 i det ADB-
baserade fastighetsdatasystemet. Det stora flertalet pantbrev förvaras hos
banker, mellanhandsinstitut och andra kreditinstitut. Beräkningar tyder på
att över 80 procent av de nytillkommande pantbreven tas om hand av något
kreditinstitut.
Omhändertagandet och förvaringen av pantbreven uppfattas av många
kreditinstitut som besvärligt och kostsamt. Önskemålen om att rationalisera
hanteringen föranledde regeringen att år 1990 bemyndiga chefen för Justitie-
departementet att tillkalla en utredare med uppgift att undersöka om det
fanns skäl att införa ett nytt panträttssystem på fastighetsrättens område. Ut-
redningsdirektiven (dir. 1990:35) angav följande grunddrag i ett nytt system:
1. Panträtt i en fastighet skulle uppkomma genom registrering i inskriv-
ningsregistret.
2. Inskrivningsmyndigheten skulle inte längre utfärda några pantbrev.
3. Inteckning och registrering av panträtt skulle normalt kunna utföras
med rättslig verkan av banker och andra kreditinstitut.
Utredningen, som antog namnet Panträttsutredningen, anmälde i februari
1992 att merparten av kreditinstituten hade förklarat att de inte var beredda
att delta i handläggningen av inskrivningsärenden. Utredningen konstate-
rade mot den bakgrunden att de ekonomiska vinsterna med ett nytt system
av det slag som skisserats i direktiven för närvarande inte kunde bedömas
vara så stora att en reform var motiverad. Med anledning därav entledigades
utredningen.
Centralnämnden för fastighetsdata (CFD) utarbetade i stället en rationali-
seringsmodell som var mindre långtgående än den som beskrevs i direktiven
till Panträttsutredningen. Denna rationaliseringsmodell syftade till att inom
ramen för det gällande panträttssystemet eliminera vissa arbetskrävande och
kostsamma rutiner. Den grundläggande tanken var att i största möjliga ut-
sträckning ersätta det pappersbaserade pantbrevet med en registrering på
elektroniskt medium förpanthavarens räkning, ”elektronisk pantbrevsförva-
ring". CFD och Domstolsverket (DV) hemställde i en skrivelse till rege-
ringen den 25 juni 1991 om de författningsändringar som ett sådant system
föranleder.
Med anledning av CFD:s och DV:s framställan har inom Justitiedeparte-
mentet upprättats departementspromemorian Ett papperslöst intecknings-
system m.m. (Ds 1993:14). I promemorian har föreslagits inrättandet av ett
Prop. 1993/94:197
13
särskilt inteckningsregister. Enligt förslaget skall banker och vissa andra kre- Prop. 1993/94:197
ditinstitut samt försäkringsföretag ges möjlighet att, om de så önskar, byta
ut pantbrev mot en registrering av inteckningen i det särskilda inteckningsre-
gistret. De rättigheter och befogenheter som i dag är knutna till innehavet
av ett pantbrev skall enligt förslaget i stället knytas till registreringen. Pro-
memorians lagförslag finns i bilaga 1.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna finns i bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgäng-
lig i Justitiedepartementet (dnr 91-1916).
Regeringen kommer i det följande att behandla promemorians förslag om
inrättandet av ett särskilt inteckningsregister. I promemorian föreslogs också
att kronofogdemyndigheterna skulle få behörighet att själva föra in uppgif-
ter om exekutiva åtgärder i inskrivningsregistret. Det förslaget kommer att
behandlas i annat sammanhang.
Datainspektionen har avgivit yttrande enligt 2 a § datalagen (1973:289)
över lagförslag som i huvudsakliga delar överensstämmer med de nu fram-
lagda förslagen.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 17 februari 1994 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 3.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.
Lagrådets synpunkter kommer att behandlas i specialmotiveringen till la-
gen om pantbrevsregister.
Regeringens förslag: Lagstiftningen utformas så att pantbrev inte bara
kan utfärdas i skriftlig form utan också alternativt som datapantbrev.
Ett datapantbrev utfärdas genom att inteckningen registreras i ett ny-
inrättat särskilt register, pantbrevsregistret. För vaije inteckning som
tas in i registret anges en pantbrevshavare. Denne anses som inneha-
vare av datapantbrevet.
Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i sak med regering-
ens förslag men bygger på en något annorlunda systematik och terminologi.
I departementspromemorian föreslås sålunda att något pantbrev inte skall
utfärdas för inteckningar som är införda i ett särskilt register, det särskilda
inteckningsregistret. För varje inteckning i registret skall anges en inteck-
ningshavare. Denne skall anses inneha ett pantbrev som svarar mot inteck-
ningen (se promemorian s. 12-19).
Remissinstanserna: Departementspromemorians förslag har avstyrkts av
Mäklarsamfundet. Även Malmö tingsrätt, Sveriges Allmänna Hypoteks- 14
bank och Statens Bostadskreditnämnd har uttalat tveksamhet till förslaget. Prop. 1993/94:197
Det stora flertalet remissinstanser har dock tillstyrkt ändringar av det slag
som föreslås i departementspromemorian fastän de i flera fall har haft in-
vändningar mot enskilda delar i förslaget. Några remissinstanser, bl.a. Svea
hovrätt, Malmö tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Finansinspektionen
och Centralnämnden för fastighetsdata, har förordat en annan terminologi.
Skälen för regeringens förslag: I bilaga 5 finns en redogörelse för hur det
svenska regelverket om pantsättning av fast egendom är uppbyggt. Av redo-
görelsen framgår att två centrala begrepp i regelverket är inteckning och
pantbrev. En inteckning utgör ett i fastigheten inskrivet penningbelopp (se 6
kap. 1 § jordabalken). Motvaije inteckning svarar ett pantbrev. Pantbrevet
utfärdas i dag alltid i skriftlig form. Man kan säga att pantbrevet utgör den
konkreta symbolen för inteckningen. Pantbrevet används som instrument
vid pantsättningen.
Systemet anses i och för sig fungera säkert och väl. Det är emellertid för-
enat med inte obetydliga kostnader för såväl olika myndigheter som en-
skilda. Det har därför funnits anledning att undersöka vilka möjligheter till
rationaliseringar som finns. Därvid har det varit naturligt att överväga en
vidareutveckling av den ADB-användning som numera är en integrerad del
av inskrivningsväsendet.
Från kreditinstitutens sida har man särskilt framhållit att det nuvarande
systemet ställer stora krav på en tidsödande och kostnadskrävande hantering
av pantbrev. Eftersom pantbrevet behandlas som en värdehandling, upp-
kommer särskilda kostnader för transporter, kontroller och arkivering.
Också hos CFD uppstår kostnader för utskrift och expediering av pantbre-
ven.
De kostnader som det nuvarande systemet sålunda är förenat med talar
för någon form av ”papperslöst” panträttssystem. En tänkbar modell för
detta är ett datorbaserat och helt pantbrevslöst system i vilket panträtten
uppkommer genom registrering. Såsom Panträttsutredningen konstaterade
skulle ett sådant system ligga väl i linje med den övergång från traditionell
pappershantering till förmån för datorbaserade system som pågår i övrigt i
samhället. Ett exempel på ett liknande, väl fungerande system är det som
regleras i aktiekontolagen (1989:827).
Det förslag som har lämnats i departementspromemorian Ett papperslöst
inteckningssystem m.m. är mindre långtgående. Förslaget, som strax skall
beskrivas närmare, innebär således inte något fullständigt avskaffande av
pantbreven utan ger endast en möjlighet att ersätta ett skriftligt pantbrev
med en elektronisk registrering. Denna registrering avser inte heller panträt-
ten som sådan utan endast vem som skall behandlas som innehavare av ett
fiktivt pantbrev. Förslaget innebär således att det nuvarande pantbrevssyste-
met delvis kommer att leva vidare.
Två remissinstanser, Mäklarsamfundet och Statens Bostadskreditnämnd,
har ansett att förslaget inte går tillräckligt långt och har hävdat att man i stäl-
let bör överväga ett helt pantbrevslöst panträttssystem.
Ett helt pantbrevslöst system förutsätter att varje särskild upplåtelse av
panträtt blir föremål för registrering. Detta ställer uppenbarligen mycket
större krav på den registerförande myndighetens arbetsinsatser och ansvar
15
än det nuvarande systemet gör. I det nuvarande systemet registrerar nämli-
gen inskrivningsmyndigheten endast själva inteckningen medan den egent-
liga pantupplåtelsen helt är en enskild angelägenhet. Enligt regeringens me-
ning bör det för närvarande inte komma i fråga att belasta inskrivningsväsen-
det med ytterligare uppgifter på fastighetspanträttens område. Ett panträtts-
system som bygger på registrering av panträtten får därför anses förutsätta
medverkan av kreditinstituten. De till Panträttsutredningen knutna bank-
representanterna har emellertid förklarat att bankerna för närvarande inte
är beredda att ta på sig någon del av denna verksamhet. Det finns därför
enligt regeringens bedömning för närvarande inte några förutsättningar för
att införa ett helt papperslöst inteckningssystem av det slag som utredningen
diskuterade. Det kan visserligen finnas anledning att ta upp frågan på nytt
vid en senare tidpunkt. Under alla förhållanden kan det emellertid antas
dröja innan en sådan mera långtgående reform kommer till stånd.
I avvaktan på en mera genomgripande reform av panträttssystemet finns
det anledning att överväga andra mindre långtgående förändringar, som kan
rationalisera systemet för pantsättning av fastigheter utan att minska säker-
heten i systemet. Det är därvid naturligt att söka efter en ”minimilösning”
som har sin grund i det nuvarande systemet och som samtidigt inte försämrar
förutsättningarna för en framtida mera genomgripande reform.
När en sådan minimilösning utformas finns det anledning att utgå från
pantbrevets funktion i dagens system. Att pantbrevet i dag har en så grund-
läggande betydelse beror ytterst på att innehavet och överlämnandet av
pantbrevet gör det möjligt att knyta den del av fastighetens värde som in-
teckningen representerar till en viss borgenär. Om inteckningen kan knytas
till borgenären på något annat sätt, skulle det pappersbaserade pantbrevet
inte längre fylla någon funktion.
En lösning av detta slag har prövats i den försöksverksamhet som CFD
sedan några år bedriver med s.k. elektronisk pantbrevsförvaring. Denna
verksamhet, som ännu så länge har bedrivits efter avtal med olika kreditgi-
vare, innebär att CFD för kreditgivarnas räkning registrerar pantbreven i
särskilda ”elektroniska arkiv”. Några skriftliga pantbrev skickas inte ut till
kreditgivarna förrän dessa särskilt har begärt det. Kreditgivarna kan med
hjälp av terminal ta del av innehållet i sina egna ”elektroniska arkiv”. Hittills
är ca tio procent av landets pantbrev registrerade på detta sätt. Ett kreditin-
stitut, Stadshypotek AB, har på detta vis lagt över i stort sett hela sin pant-
brevshantering på ADB. Flera ytterligare kreditinstitut har träffat avtal med
CFD om motsvarande registrering. - Med hänsyn till de krav på utfärdande
av pappersbaserade pantbrev som uppställs i gällande författningar skriver
dock CFD fortfarande ut de aktuella pantbreven och förvarar dem i sina
egna arkiv.
I nära anslutning till den modell som används i CFD:s försöksverksamhet
har i departementspromemorian föreslagits att det skall vara möjligt att regi-
strera en inteckning i ett särskilt register - enligt promemorians terminologi
det särskilda inteckningsregistret - tillsammans med uppgift om en inteck-
ningshavare. För de inteckningar som registreras i det särskilda intecknings-
registret skall, enligt promemorians förslag, något pantbrev inte utfärdas. I
stället skall det anses som att inteckningshavaren innehar ett mot inteck-
Prop. 1993/94:197
16
ningen svarande pantbrev. Den grundläggande pantsättningskonstruktionen Prop. 1993/94:197
i gällande rätt - pantutfästelse tillsammans med överlämnande av pantbrev -
behålls, men regelverket kompletteras med en bestämmelse om att överläm-
nande av pantbrev skall anses ha skett när borgenären har registrerats som
innehavare i det särskilda inteckningsregistret. Den rättsverkan som i dag
knyts till innehavet av ett pantbrev knyts i stället till registreringen i det sär-
skilda registret.
Flertalet remissinstanser har tillstyrkt promemorians förslag eller har i
vart fall varit positiva till dess väsentliga huvuddrag.
Enstaka remissinstanser, såsom Kammarrätten i Sundsvall och Sveriges
Allmänna Hypoteksbank, har dock ifrågasatt det praktiska värdet av den
föreslagna reformen. Det har därvid bl.a. framhållits att kreditinstituten
även i fortsättningen kommer att vara tvungna att ha hand om handlingar av
olika slag, såsom reverser och pantförskrivningar. Det stora flertalet av de
remissinstanser, som har uttalat sig om vilka rationaliseringsvinster förslaget
kan ge, har emellertid varit positiva. Särskilt kan framhållas att nästan samt-
liga hörda företrädare för banker och andra kreditinstitut, dvs. de som när-
mast kommer att beröras av det nya systemet, har tillstyrkt dess huvuddrag
och visat ett stort intresse för att systemet verkligen kommer till stånd. Vad
som har framkommit om den försöksverksamhet som CFD sedan några år
bedriver har också givit vid handen att ett system av detta slag möjliggör
goda rationaliseringsvinster, bl.a. genom minskade krav på valvutrymmen,
förenklade rutiner och ökad säkerhet. Regeringen gör därför den bedöm-
ningen att praktiska och ekonomiska skäl starkt talar för att man bör införa
ett system av i huvudsak det slag som anges i promemorian.
Det är givetvis väsentligt att det nya systemet kan förenas med den grund-
läggande strukturen i jordabalkens pantsättningsregler. I detta avseende har
Sveriges Allmänna Hypoteksbank riktat kritik mot departementspromemo-
rians förslag och har ifrågasatt om det bygger på en tillräckligt systematisk
grund. Banken har särskilt pekat på den osäkerhet som, enligt banken, kom-
mer att råda om vad som är föremål för pantsättning: fastigheten, pantbre-
vet, inteckningen eller den särskilda registreringen. Även några av de re-
missinstanser som i andra hänseenden har varit positiva till grundtankarna i
förslaget har riktat kritik mot den systematik och terminologi som används
i promemorian. Några har förordat att lagstiftningen utformas med utgångs-
punkt i begreppet ”elektroniskt pantbrev”. De invändningar och synpunkter
som framförts i dessa avseenden aktualiserar frågan om ett nytt system bör
bygga på existensen av ett pantbrev. Det väcker också frågan om ett nytt sy-
stem bör bygga på en annan systematik än den som har föreslagits i departe-
mentspromemorian.
Vad först gäller den fråga som Sveriges Allmänna Hypoteksbank har be-
rört - vad som egentligen pantsätts - kan det konstateras att jordabalken i sin
nuvarande lydelse inte är helt otvetydig. I 6 kap. 1 § sägs sålunda att panträtt
upplåts i fastigheten, medan det i 6 kap. 2 § anges att pantbrevet pantsätts.
På andra ställen i lagstiftningen kommer ofta det synsättet till uttryck att det
är pantbrevet som pantsätts, ett synsätt som också synes vara förhärskande
i den praktiska hanteringen (jfr Westerlind, Kommentar till 6 kap. jordabal-
ken s. 232). I litteraturen har framförts den uppfattningen att det är fråga 17
2 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 197
om två pantsättningar på samma gång, dels av själva pantbrevet, dels av fas- Prop. 1993/94:197
tigheten (se Olivecrona, Fastighetspant, 2 u. s. 71, och Walin, Panträtt s. 17).
Det kan alltså konstateras att förekomsten av ett pantbrev, som på en och
samma gång utgör instrument och objekt för pantsättning, är en grundläg-
gande princip i gällande rätt. Starka skäl talar för att denna princip inte bör
frångås.
Ett sätt att förena den i promemorian angivna rationaliseringsmodellen
med jordabalkens systematik är att, såsom flera remissinstanser har för-
ordat, betrakta registreringen i det särskilda registret som ett pantbrev.
Denna möjlighet har diskuterats i promemorian men har där förkastats. Skä-
len för detta har väsentligen varit att ett pantbrev i jordabalkens mening
måste vara skriftligt och att det har ansetts vara förvillande att använda be-
greppet pantbrev i sådana fall då det inte finns något pantbrev i jordabalkens
bemärkelse.
Det kan inte förnekas att det skulle innebära ett avsteg från det synsätt
som fanns vid jordabalkens tillkomst att kalla en registrering, dvs. på elek-
troniskt medium lagrad information, för pantbrev. Samtidigt har emellertid
begreppet pantbrev vunnit sådan hävd i lagstiftning och praxis att det finns
skäl att behålla det inom ramen för den nu angivna lösningen. De senaste
årens ADB-utveckling och den ökade användningen av elektronisk lagring
av olika slag av uppgifter har också gjort det mera naturligt att i systematiskt
hänseende likställa en på elektroniskt medium gjord registrering med tradi-
tionella pantbrev. Något som särskilt talar för en lösning efter dessa linjer
är att - såsom kommer att beskrivas närmare längre fram - de traditionella
pantbreven förutsätts finnas kvar i stor omfattning även efter det nya syste-
mets införande. Med två delvis skilda, parallellt fungerande system marke-
ras enhetligheten och de grundläggande principerna på ett bättre sätt än i
promemorians förslag om man begreppsmässigt utgår från att det utfärdas
pantbrev även i det nya systemet.
Regeringen finner alltså att övervägande skäl talar för att även det nya
systemet bör bygga på att det för vatje inteckning finns ett pantbrev. Pant-
brevet skall inte bara kunna utformas som ett pappersbaserat dokument
(”skriftligt pantbrev”} utan det bör också alternativt kunna komma till ut-
tryck som en registrering av inteckningen i ett särskilt register som förs med
hjälp av ADB-teknik (”datapantbrev”). Om systemet utformas på detta sätt,
är det naturligt att det särskilda registret får benämningen ”pantbrevsregis-
ter” och att den som skall anses inneha ett sådant pantbrev kallas ”pantbrevs-
havare”.
Mot en sådan ordning kan möjligen invändas att den minskar överskådlig-
heten i det inskrivningsrättsliga systemet. Det finns dock enligt regeringens
mening inte anledning att fästa större vikt vid detta, eftersom det föreslagna
systemet torde få mera påtagliga verkningar endast för ett fåtal väl insatta
aktörer på kreditmarknaden.
Sammanfattningsvis finner regeringen att det bör vidtas reformer på fas-
tighetspanträttens område men att dessa reformer för närvarande bör ske
inom ramen för det gällande systemet med inteckningar och pantbrev. Lag-
stiftningen bör öppna möjlighet att byta ut ett skriftligt pantbrev mot en regi-
strering i ett särskilt register (pantbrevsregister). Med en sådan registrering
18
skall följa enbart att den registrerade pantbrevshavaren anses som inneha- Prop. 1993/94:197
vare av ett mot inteckningen svarande pantbrev.
En särskild fråga är vilka ändringar i lagstiftningen som ett system med
datapantbrev fordrar. I promemorian har uttalats att det för att en registre-
ring i det särskilda inteckningsregistret skall kunna likställas med traditio-
nella pantbrev under alla förhållanden fordras att saken kommer till uttryck
i lagstiftningen. Regeringen delar denna uppfattning. Pantbrevsregistret bör
sålunda författningsregleras i en särskild lag om pantbrevsregister. I den la-
gen bör regleras under vilka förutsättningar en inteckning skall kunna tas
in i registret, när den skall kunna avföras därifrån och när en uppgift om
pantbrevshavare skall kunna ändras. Dessa frågor skall beröras närmare i de
följande avsnitten.
Regeringens förslag: Pantbrevsregistret byggs upp som ett särskilt re-
gister vid sidan av inskrivningsregistret och fastighetsdatasystemet.
Inskrivningsregistret behålls i huvudsak oförändrat.
Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag (se promemorian s. 12-19).
Remissinstanserna: Några remissinstanser, bl.a. Malmö tingsrätt och
Domstolsverket, har förordat att det särskilda inteckningsregistret integre-
ras i inskrivningsregistret. Flertalet remissinstanser har dock tillstyrkt försla-
get eller lämnat det utan invändning.
Bakgrund: Enligt jordabalkens regler om inskrivning i fast egendom och
tomträtt sker inskrivning i manuellt förda fastighetsböcker och tomträtts-
böcker. Det pågår emellertid sedan länge ett arbete med att föra över fastig-
hetsböckernas och tomträttsböckemas uppgifter till ett ADB-baserat in-
skrivningsregister. Denna s.k. fastighetsdatareform har i dag genomförts för
omkring 90 procent av landets fastigheter. Reformen kommer att vara helt
genomförd hösten 1995.
I de delar av Sverige där fastighetsdatareformen har genomförs registreras
beslut om lagfarter och inteckningar i inskrivningsregistret. Inskrivningsre-
gistret innehåller - med vissa mindre undantag - en fullständig redovisning
av gällande inteckningar. Däremot saknar inskrivningsregistret en fullstän-
dig redovisning av innehav av pantbrev. En innehavare av ett pantbrev har
emellertid rätt att i inskrivningsregistret få antecknat att han innehar pant-
brevet, s.k. innehavsanteckning (se 22 kap. 12 § jordabalken). Syftet med
sådana anteckningar är att innehavaren skall garanteras att få underrättelse
om vissa förfaranden som berör pantbrevet eller fastigheten och som är av
betydelse för hans rätt, t.ex. kallelser enligt lagen (1927:85) om dödande av
förkommen handling eller kallelser till exekutiv auktion. Anteckningar av
detta slag har i övrigt inte några särskilda rättsverkningar. I inskrivningsre-
gistret förs också andra anteckningar om särskilda förhållanden av betydelse
för fastigheten (se 3-9 §§ inskrivningsregisterkungörelsen, 1974:1061).
19
Inskrivningsregistret ingår tillsammans med bl.a. fastighetsregistret och
ett nyinrättat byggnadsregister i det s.k. fastighetsdatasystemet (se fastighets-
datakungörelsen, 1974:1058). För fastighetsdatasystemet gäller för närva-
rande en generell möjlighet till sambearbetning mellan de olika register som
ingår i systemet.
Skälen för regeringens förslag: Ett system med datapantbrev, utfärdade
genom registrering i pantbrevsregistret, förutsätter inte några ändringar i nu-
varande bestämmelser om förande av inskrivningsregister. Några sådana för-
ändringar synes inte heller önskvärda i avvaktan på en mera genomgripande
reform av systemet för pantsättning av fast egendom. Inskrivningsregistret
bör alltså bestå i sin nuvarande form och skötas av inskrivningsmyndighe-
terna på det sätt som sker i dag. Det innebär bl.a. att samtliga inteckningar -
oavsett om de också skall komma till uttryck i pantbrevsregistret - även fort-
sättningsvis skall registreras i inskrivningsregistret. Även bestämmelserna
om innehavsanteckningar i inskrivningsregistret bör bestå och kunna tilläm-
pas på inteckningar som är införda i pantbrevsregistret. Visserligen torde be-
hovet av innehavsanteckningar minska i det nu föreslagna systemet men det
kommer inte att försvinna helt, framför allt inte i fråga om sådana inteck-
ningar som inte registreras i pantbrevsregistret.
Det skulle i och för sig vara tänkbart att integrera pantbrevsregistret i in-
skrivningsregistret. Vad som framför allt talar för en sådan integration är att
det i flera avseenden finns ett nära samband mellan de båda registren. De
inteckningar som registreras i pantbrevsregistret måste alltid finnas i inskriv-
ningsregistret. Med två separata register fordras alltså en viss dubbelregistre-
ring. Till detta kommer att inskrivningsmyndigheten vid handläggningen av
vissa typer av inskrivningsåtgärder måste ha möjlighet att ta del av uppgifter
om pantbrevsinnehav. Inskrivningsmyndigheten kan alltså ha ett visst behov
av insyn i pantbrevsregistret. Med två olika register kan skillnaderna i hand-
läggning av respektive register leda till en del samordningsproblem.
Betydelsen av att det finns vissa samband mellan inskrivningsverksamhe-
ten och de uppgifter som skall finnas i pantbrevsregistret bör emellertid inte
överskattas. Uppläggandet av pantbrevsregistret kräver inte annan teknisk
samordning med inskrivningsregistret än en tekniskt förhållandevis okom-
plicerad sambearbetning med inskrivningsregistret. I stället finns det anled-
ning att peka på skillnaderna mellan inskrivningsverksamheten och den regi-
strering som skall göras i pantbrevsregistret. Inskrivningsverksamheten vän-
der sig utåt och syftar framför allt till att sprida offentlighet om ägar- och
inteckningsförhållanden i fastigheten. Uppläggandet och förandet av pant-
brevsregistret syftar i stället till att tillgodose behovet av en rationell säker-
hetshantering hos framför allt banker och andra kredinstitut. Dessa skillna-
der mellan de båda registren motiverar olikheter också i fråga om t.ex. of-
fentlighet och handläggningsrutiner, något som regeringen återkommer till
i det följande (avsnitten 4.6, 4.11 och 4.13).
De samordningsproblem som kan uppkomma - främst i samband med att
inskrivningsmyndigheten vidtar olika slag av inskrivningsåtgärder (se nedan
avsnitt 4.7) - kan inte heller lösas enbart genom att pantbrevsregistret och
inskrivningsregistret läggs samman till ett enda register. Därutöver måste
förutsättas en långtgående integration av handläggningen av respektive upp-
Prop. 1993/94:197
20
gifter. Det skulle bl.a. vara nödvändigt att utföra registreringarom pantbrev-
sinnehav enbart på de inskrivningsdagar som inskrivningsmyndigheten till-
lämpar. Det finns skäl som talar mot detta. Anknytningen till inskrivningsda-
gar som justeras först med en eller flera dagars fördröjning skulle ge hela
systemet en viss tröghet. Vidare är det önskvärt att det ADB-baserade pant-
brevssystemet så långt möjligt kan bygga på användandet av elektronisk in-
givning, något som kan bidra till ökad effektivitet och minskade kostnader
men som för närvarande inte är möjligt vid handläggningen av inskrivnings-
ärenden.
Mot denna bakgrund finner regeringen det vara mest naturligt att pant-
brevsregistret utformas som ett särskilt register vid sidan av inskrivningsre-
gistret.
Även om pantbrevsregistret läggs upp som ett separat register skulle det
givetvis vara möjligt att infoga det i fastighetsdatasystemet. Mot detta talar
emellertid bl.a. att det för närvarande råder en generell möjlighet till sam-
bearbetning av uppgifter som ingår i fastighetsdatasystemet. I regeringskan-
sliet pågår en översyn av fastighetsdatasystemets författningsreglering. I av-
vaktan på att denna slutförs bör pantbrevsregistret inte integreras i fastig-
hetsdatasystemet. Regeringen återkommer i följande avsnitt till frågor om i
vilken utsträckning sambearbetning mellan fastighetsdatasystemet och pant-
brevsregistret bör vara tillåten.
Redovisningen av inteckningar i inskrivningsregistret bör alltså ske på
samma sätt som tidigare. I ett avseende bör emellertid inskrivningsregistret
kompletteras. Som några remissinstanser har påpekat talar kontroll- och sä-
kerhetsskäl för att inskrivningsregistret innehåller uppgift om huruvida en
inteckning är införd i pantbrevsregistret eller inte. Det bör därför av inskriv-
ningsregistret framgå om det pantbrev som svarar mot inteckningen är ett
skriftligt pantbrev eller ett datapantbrev, t.ex. genom en enklare markering
i inskrivningsregistret. Däremot bör inskrivningsregistret inte innehålla nå-
gon redovisning av pantbrevshavare utan enbart redovisa frivilliga innehavs-
anteckningar av det slag som förekommer redan i dag.
Regeringens forslag: Pantbrevsregistret skall skötas av CFD.
Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag (se promemorian s. 36 och 37).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller
lämnat det utan invändning. Malmö tingsrätt och Domstolsverket har dock
förordat att registreringsuppgiftcrna läggs på inskrivningsmyndigheterna.
Även Juridiska fakultetsnämndcn vid Stockholms universitet har pekat på
denna möjlighet.
Skälen för regeringens förslag: Panträttsutredningens arbete gällde frågan
om vissa delar av inskrivningsverksamheten borde överlämnas till kreditin-
stituten, dvs. till andra än myndigheter. På samma sätt skulle det kunna över-
Prop. 1993/94:197
21
vägas om inte hanteringen av pantbrevsregistret skulle kunna överlåtas till Prop. 1993/94:197
kreditinstitut och försäkringsbolag under Finansinspektionens tillsyn. Arbe-
tet inom panträttsutredningen gav emellertid vid handen att det för närva-
rande saknas förutsättningar för att överlämna någon del av inskrivningsvä-
sendet till något från staten fristående organ. Detta talar för att staten bör
svara även för pantbrevsregistret. Det kan också - som flera remissinstanser
har framhållit - hävdas att verksamheten är av sådan art att en myndighet
bör ha hand om den.
Som har redovisats i det föregående anser regeringen att pantbrevsregist-
ret bör byggas upp som ett särskilt fristående register. Det är då naturligt att
CFD har hand om registret. Nämnden har sedan länge en betydande kun-
skap i fråga om ADB-hantering på fastighetsrättens område. Den har sedan
år 1990 bedrivit en omfattande försöksverksamhet med ”elektronisk pant-
brevsförvaring” och har därigenom samlat värdefull erfarenhet av ett ADB-
baserat pantbrevssystem. Dessa omständigheter talar med styrka för att
nämnden bör anförtros skötseln av registret. Det kan visserligen även an-
föras skäl för att inskrivningsmyndigheterna bör ha hand om verksamheten,
eftersom de redan handlägger ärenden på ett näraliggande område. Hand-
läggningen vid inskrivningsmyndigheterna bygger emellertid bl.a. på att
ärenden tas upp på inskrivningsdagar efter skriftliga ansökningar. Inskriv-
ningsmyndigheterna tillämpar alltså rutiner som skiljer sig väsentligt från
dem som ett databaserat pantbrevssystem bör bygga på. Också detta talar
för att CFD bör ha hand om uppbyggandet och skötseln av det nya systemet.
Regeringen delar därför den i departementspromemorian gjorda bedöm-
ningen att CFD bör ha hand om registret.
Den s.k. Ll-utredningen har på regeringens uppdrag gjort en översyn av
organisationen för lantmäteri-, fastighetsdata- och inskrivningsverksamhet
m.m. Utredningen har i delbetänkandet Kart- och fastighetsverksamhet i
myndighet och bolag (SOU 1993:99) lämnat ett principförslag till en fram-
tida organisation. Enligt förslaget bör verksamheten vid Statens lantmäteri-
verk, Centralnämnden för fastighetsdata och en viss mindre del av Dom-
stolsverket samlas i en central organisation, Kart- och fastighetsverket. Re-
gionalt och lokalt bedrivna myndighetsuppgifter för fastighetsbildning, fas-
tighetsregistrering, inskrivning m.m. skall enligt förslaget skötas av regio-
nala myndigheter för kartor och fastigheter. Om detta förslag genomförs,
finns det givetvis anledning att integrera uppgiften att föra pantbrevsregist-
ret i den nya organisationen.
Regeringens bedömning: Handläggningen av registreringsärenden bör
ses som myndighetsutövning och ske enligt förvaltningsrättsliga reg-
ler.
Departementspromemorians bedömning överensstämmer med regering-
ens bedömning (se promemorian s. 37-40).
Remissinstanserna har inte gjort några invändningar i denna fråga. Prop. 1993/94:197
Skälen för regeringens bedömning: Av grundläggande betydelse för ut-
formningen av det nya systemet är om den verksamhet som CFD skall be-
driva på detta område bör anses som myndighetsutövning eller uppdrags-
verksamhet och om verksamheten kommer att falla inom förvaltningslagens
(1986:223) tillämpningsområde.
Dessa frågor måste bedömas bl.a. med utgångspunkt i det förhållandet att
CFD är en förvaltningsmyndighet. För förvaltningsmyndigheters ”handlägg-
ning av ärenden” gäller förvaltningslagens regler såvida inte annan lag eller
förordning innehåller avvikande bestämmelser (se 1 och 3 §§ förvaltningsla-
gen). De flesta av lagens bestämmelser är inte tillämpliga på en myndighets
handläggning av sådant som inte utgör ärenden, ”faktiskt handlande”.
För frågan om CFD:s handläggning av registreringsärenden utgör ”hand-
läggning av ärende” lär det sakna avgörande betydelse om myndighetens
verksamhet har skett på grundval av ett uppdrag eller ej. Av större vikt vid
bedömningen är om CFD:s verksamhet innefattar beslut som är av rättslig
betydelse för de berörda.
Vid bedömningen av denna fråga måste man ta hänsyn till att CFD vid
skötseln av registret kommer att vara skyldig att fatta skilda slag av beslut
och göra bedömningar på grundval av bl.a. innehållet i olika författningar.
CFD skall bl.a. pröva om det finns förutsättningar för att föra in uppgifter i
registret eller för att ta bort uppgifter från registret. CFD:s beslut i dessa
frågor kan få påtaglig rättslig betydelse för de berörda. CFD:s kommande
verksamhet på detta område måste därför i sina väsentliga delar anses som
handläggning av ärende.
Några av förvaltningslagens bestämmelser gäller endast vid ”myndighets-
utövning mot någon enskild” (se 14 § första stycket, 15-17 §§, 18 § tredje
stycket, 20 och 21 §§ samt 26 § andra meningen). Med ”enskild” avses här
annan än myndighet (jfr Hellners m.fl, Nya förvaltningslagen, 3 u. 1991, s.
157). Begreppet omfattar således även exempelvis kreditinstitut. ”Myndig-
hetsutövning” syftar på beslut eller andra åtgärder som ytterst är ett uttryck
för samhällets maktbefogenheter i förhållande till medborgarna (jfr prop.
1971:30 s. 330-335). Det kan vara fråga om beslut som innebär förpliktelser
för den enskilde. Även gynnande beslut kan utgöra myndighetsutövning un-
der förutsättning att den enskilde befinner sig i ett beroendeförhållande till
myndigheten. Utanför begreppet faller ärenden som avgörs genom att myn-
digheten träffar avtal med någon enskild, t.ex. statens affärsverksamhet.
Förekomsten av ett avtal utesluter emellertid inte att det kan förekomma
myndighetsutövning i ärenden som har anknytning till avtalsförhållandet.
Enligt regeringens mening talar övervägande skäl för att den registrerings-
verksamhet som CFD kommer att bedriva blir att anse som myndighetsutöv-
ning i förvaltningslagens mening. Skälen för det är bl.a. verksamhetens art,
den rättsliga innebörden i de dokument som verksamheten kommer att be-
röra, den rättsliga betydelsen av de åtgärder som CFD kommer att få behö-
righet att vidta och det förhållandet att CFD på detta område kommer att
inta ett slags monopolställning.
CFD:s skötsel av pantbrevsregistret kommer alltså i väsentliga delar att
utgöra handläggning av förvaltningsärende samt myndighetsutövning. 23
Handläggningen kommer att styras av viss författningsreglering. Det är där-
för naturligt att verksamheten integreras i CFD:s myndighetsverksamhet.
Det innebär att skötseln av registret inte bör utgöra uppdragsverksamhet
utan att det bör vara en skyldighet för CFD att - inom de ramar som författ-
ningarna anger - vidta de registreringar som ingivarna begär. Detta bör
komma till uttryck i instruktionen för CFD.
Regeringens förslag: Som pantbrevshavare i registret får anges endast
fysisk eller juridisk person som har fått CFD:s tillstånd att registreras
som pantbrevshavare.
I departementspromemorian har föreslagits att endast banker och vissa
andra kreditinstitut samt försäkringsföretag skall kunna registreras som in-
teckningshavare (se promemorian s. 19 och 20).
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt depar-
tementspromemorians förslag eller har lämnat det utan invändning. Några
remissinstanser, däribland Riksrevisionsverket, Statskontoret och Mäklar-
samfundet, har emellertid ställt sig negativa till att kretsen av pantbrevsha-
vare skall vara så begränsad.
Skälen för regeringens förslag: De rationaliseringsvinster som systemet
kan ge kommer i första hand att komma dem till del som har möjlighet att
vara pantbrevshavare i registret. Det är därför en väsentlig fråga hur kretsen
av pantbrevshavare bör avgränsas.
Störst värde kommer systemet att ha för de institutioner som i dag förvarar
stora mängder pantbrev, dvs. kreditinstitut och försäkringsbolag. Det är där-
för naturligt att sådana institut och bolag ges möjlighet att bli registrerade
som pantbrevshavare, under förutsättning att de har tillgång till den ADB-
teknik som systemet förutsätter.
En del omständigheter talar för att kretsen av pantbrevshavare inte bör
göras vidare än så. För andra rättssubjekt än de nyss nämnda torde systemet
inte medföra några mera betydande rationaliseringsvinster. Vidare är det
vanligtvis endast kreditinstitut och försäkringsföretag som har den tekniska
utrustning som fordras för att utnyttja de ADB-fördelar som systemet skulle
ge. Ett pantbrevsregister där endast ett fåtal intressenter uppträder som
pantbrevshavare kan dessutom antas vara enklare att hantera för CFD i
fråga om t.ex. den datatekniska uppbyggnaden och sättet för uppbörd av de
avgifter som systemet måste vara förenat med. Tillsynen över systemet och
dess aktörer skulle också underlättas. Vidare skulle de nuvarande formerna
för uppbörd av expeditionsavgifter och stämpelskatt vid inskrivningsmyndig-
heterna kunna behållas.
Mot en sådan begränsning talar emellertid att det även utanför kreditinsti-
tutens och försäkringsbolagens krets kan finnas företag och institutioner som
har tekniska möjligheter och intresse av att utnyttja de möjligheter som regi-
strering i pantbrevsregistret skulle innebära. Att förvägra dem den möjlighe-
Prop. 1993/94:197
24
ten skulle kunna leda till att de drabbades av konkurrensnackdelar. Även en
del myndigheter kan ha anledning att utnyttja systemet. Till detta kommer
att reformen får större genomslag om kretsen av pantbrevshavare inte be-
gränsas så hårt. Mot den bakgrunden framstår den i departementspromemo-
rian gjorda begränsningen som alltför snäv.
Vissa begränsningar bör emellertid uppställas. De rationaliseringsvinster
som systemet kan medföra är beroende av att registrering kan ske efter an-
mälan på elektronisk väg. En förutsättning för att någon skall registreras
som pantbrevshavare bör därför vara att han har tekniska förutsättningar för
terminalanslutning till systemet och att en sådan terminalanslutning medger
tillfredsställande teknisk säkerhet. Dessutom bör krävas att det går att finna
tillfredsställande former för betalning av expeditionsavgifter och stämpel-
skatt samt att det inte finns anledning att anta att vederbörande kommer att
missköta sin ställning som pantbrevshavare. Det bör överlämnas till CFD
att pröva om dessa förutsättningar är uppfyllda. För att någon skall kunna
registreras som pantbrevshavare bör alltså krävas att han dessförinnan har
prövats och blivit godkänd som sådan av CFD.
Regeringens förslag: Om ingivaren av en inteckningsansökan begär
det, skall ett datapantbrev kunna utfärdas genom registrering i pant-
brevsregistret redan i samband med att inteckningsansökan beviljas.
Om ett skriftligt pantbrev redan har utfärdats, skall detta på inne-
havarens begäran kunna bytas ut mot ett datapantbrev, dvs. en regi-
strering i pantbrevsregistret. I så fall skall det skriftliga pantbrevet
makuleras.
Om ett pantbrev har utfärdats genom registrering i pantbrevsregist-
ret, skall CFD senare på pantbrevshavarens begäran kunna utfärda
ett skriftligt pantbrev. I samband med det skall inteckningen tas bort
från pantbrevsregistret.
Om inteckningen är införd i pantbrevsregistret, skall CFD - om
pantbrevshavaren begär det - kunna registrera en ny pantbrevsha-
vare.
Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med re-
geringens förslag (se promemorian s. 20-28).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allt väsentligt tillstyrkt försla-
gen eller lämnat dem utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: En utgångspunkt för den närmare utform-
ningen av systemet bör vara att reglerna görs så enkla som möjligt att till-
lämpa. Regelverket bör lämna största möjliga utrymme för samordning med
den ADB-användning som förekommer hos kreditinstituten, inskrivnings-
myndigheterna och CFD. I princip måste visserligen varje registreringsåt-
gärd föregås av något slag av myndighetsprövning. I stor utsträckning kan
emellertid denna prövning göras schematisk och ske med hjälp av ADB-tek-
nik (jfr avsnitt 4.13).
Prop. 1993/94:197
25
En annan utgångspunkt är att bestämmelserna måste utformas så att de Prop. 1993/94:197
ger en tillfredsställande säkerhet för såväl borgenärer som fastighetsägare.
Det medför bl.a. att systemet måste vara uppbyggt så att en inteckning inte
samtidigt kan komma till uttryck både i ett datapantbrev och i ett skriftligt
pantbrev. Det skulle nämligen innebära en risk för dubbelpantsättning.
Registrering i samband med nyinteckning
Givetvis bör systemet vara utformat så att inteckningen redan från början
kan komma till uttryck i en registrering i pantbrevsregistret.
En fråga som därvid uppkommer är vem som skall kunna initiera att in-
teckningen kommer till uttryck i ett skriftligt pantbrev eller i ett datapant-
brev. Övervägande skäl talar här för att initiativrätten bör tillkomma den
som i dagens system har rätt att få tillgång till pantbrevet. Enligt gällande
praxis expedieras det utfärdade pantbrevet till ingivaren eller till den som
denne har angivit. I enlighet därmed bör rätten att begära att pantbrevet ut-
färdas genom registrering i pantbrevsregistret förbehållas ingivaren av in-
teckningsansökan.
Ingivaren av inteckningsansökan bör emellertid kunna begära att annan
än han själv registreras som pantbrevshavare. Detta kan ofta vara av prak-
tiskt värde, särskilt då en och samma ingivare har givit in en ansökan om
flera inteckningar och de blivande pantbreven har pantförskrivits till olika
kreditinstitut. Det kan diskuteras om en sådan registrering bör föregås av att
den avsedde pantbrevshavaren lämnar sitt samtycke till registreringen.
Detta kan synas befogat eftersom pantbrevshavaren kommer att belastas av
samma skyldigheter som åvilar en innehavare av ett skriftligt pantbrev, bl.a.
en skyldighet att ta emot denuntiationer om pantsättning. Att uppställa krav
på sådant samtycke skulle emellertid tynga handläggningen av registrerings-
ärendet. Det får därför anses lämpligare med en ordning där pantbrevshava-
ren aviseras om åtgärden i efterhand. Om han anser registreringen vara fel-
aktig, har han möjlighet att begära att uppgiften om pantbrevshavare änd-
ras.
Det föreslagna systemet bör kunna fungera på följande sätt.
På ansökningen om inteckning uppger ingivaren om han vill att inteck-
ningen skall komma till uttryck i ett skriftligt pantbrev eller i en registrering
i pantbrevsregistret (datapantbrev). I det senare fallet uppger han också vem
som skall registreras som pantbrevshavare. Dessa uppgifter kan lämnas ge-
nom användande av särskilda ingivarnummer, som inskrivningsmyndigheten
sedan vidarebefordrar till CFD. Sådana ingivarnummer används redan i dag
när inteckningsansökningar ges in till inskrivningsmyndigheten och är då av-
görande för vart det sedermera utfärdade pantbrevet skall expedieras.
Inskrivningsmyndigheten handlägger i övrigt inskrivningsärendet på
samma sätt som i dag. Inteckningsbeslutet skall alltså liksom i dag fattas ge-
nom en registrering i inskrivningsregistret. Via fastighetsdatasystemet un-
derrättar inskrivningsmyndigheten CFD om ingivarens begäran om att pant-
brevet skall utfärdas genom registrering i pantbrevsregistret. Inskrivnings-
myndigheten tar inte själv ställning till ingivarens begäran. Om CFD finner
att det finns förutsättningar för registrering i pantbrevsregistret, utfärdas
26
inte något skriftligt pantbrev. I stället förs uppgifter om inteckningen och Prop. 1993/94:197
om pantbrevshavare in i pantbrevsregistret. Såsom kommer att behandlas
närmare längre fram kan CFD:s prövning oftast göras schematiskt och med
hjälp av ADB-teknik och integreras med den verksamhet som CFD redan i
dag bedriver på inskrivningsväsendets område. I praktiken kommer registre-
ringen i inskrivningsregistret och pantbrevsregistret att kunna ske i omedel-
bart samband med varandra.
Dagen efter det att dessa registreringsåtgärder har vidtagits kan den som
har registrerats som pantbrevshavare ta del av registreringen på sin egen ter-
minalutrustning. På samma sätt som i dag skickas en underrättelse om in-
teckningsbeslutet till ingivaren. Något skriftligt pantbrev expedieras dock gi-
vetvis inte. I stället lämnas en skriftlig uppgift om att inteckningen har regi-
strerats i pantbrevsregistret. Om den som har registrerats som pantbrevsha-
vare är någon annan än ingivaren, skickas en underrättelse även till honom.
Betalning av expeditionsavgift och stämpelskatt sker med hjälp av autogiro.
I departementspromemorian har uttalats att det inte finns skäl att avisera
fastighetsägaren om vidtagna registreringsåtgärder. Detta har kritiserats av
några remissinstanser. Enligt regeringens bedömning skulle emellertid en
avisering till fastighetsägaren inte fylla något egentligt syfte. Som jämförelse
kan nämnas att inskrivningsmyndigheterna i dag inte skickar någon särskild
underrättelse till fastighetsägaren i olika slag av inskrivningsärenden, såvida
inte fastighetsägaren själv har givit in ärendet till myndigheten. Aviseringar
till fastighetsägaren skulle också leda till ytterligare kostnader. Några sådana
aviseringsrutiner bör därför inte föreskrivas.
Konvertering av redan beviljade inteckningar
Intresset av rationalisering talar för att också tidigare beviljade inteckningar,
för vilka det redan har utfärdats ett skriftligt pantbrev, bör kunna registreras
i pantbrevsregistret. I annat fall skulle banker och andra kreditinstitut under
lång tid framåt vara tvungna att förvara stora mängder skriftliga pantbrev.
En inteckning bör därför kunna föras in i pantbrevsregistret inte enbart i
anslutning till beviljandet av inteckningen utan även i ett senare skede. Det
blir då fråga om att omvandla det skriftliga pantbrevet till en registrering i
pantbrevsregistret. Förfarandet kommer i det följande att benämnas konver-
tering.
En sådan konvertering innebär inte att redovisningen av inteckningen i
inskrivningsregistret förändras. Konverteringsärendet kommer att sakna allt
samband med pågående inskrivningsärenden. Det är därför mest naturligt
att systemet utformas så att den som vill ha till stånd en konvertering av pant-
brevet vänder sig direkt till CFD.
Det är också naturligt att konvertering skall kunna komma till stånd en-
dast efter begäran av innehavaren av det skriftliga pantbrevet. Givetvis
måste det skriftliga pantbrevet därvid ges in till CFD, som måste kontrollera
att pantbrevet överensstämmer med inskrivningsregistrets uppgifter.
Registreringen i pantbrevsregistret bör vid konvertering kunna ges samma
utformning som vid registrering som sker i anslutning till inteckningsbeslu-
tet, dvs. den bör innehålla en uppgift om inteckningen och pantbrevshava-
27
ren. Även annan än ingivaren bör kunna registreras som pantbrevshavare.
I samband med att inteckningen förs in i pantbrevsregistret makuleras det
skriftliga pantbrevet. Som en särskild säkerhetsåtgärd bör pantbrevet mikro-
filmas före makuleringen.
Om någon annan än ingivaren av pantbrevet har blivit registrerad som
pantbrevshavare bör denne aviseras om åtgärden. Inte heller vid konverte-
ring finns det, enligt regeringens mening, någon anledning att föreskriva avi-
sering till fastighetsägaren.
Särskilda bestämmelser gäller i dag beträffande inteckningshandlingar
som är utfärdade före år 1972 (se 23 - 25 §§ lagen /1970:995/ om införande
av nya jordabalken). Sådana inteckningshandlingar är utformade som skul-
debrev. De skall, om inteckning har beviljats, anses som pantbrev på belopp
som motsvarar inteckningarnas kapitalbelopp (se 23 § nämnda lag). En bor-
genär kan i princip fortfarande göra gällande personligt betalningsansvar för
den i inteckningshandlingen angivne gäldenären (jfr 29 § nämnda lag). Det
finns anledning att fråga sig om dessa äldre inteckningshandlingars särskilda
karaktär förhindrar att de blir föremål för konvertering och därmed sam-
manhängande makulering.
För borgenären kan handlingens skuldebrevsegenskap undantagsvis fort-
farande vara värdefull. Detta talar mot en fullständig förstöring av hand-
lingen. Ett annat skäl att undvika förstöring av äldre inteckningshandlingar
är att de representerar ett kulturellt och historiskt värde.
Övervägande skäl talar emellertid för att även sådana äldre intecknings-
handlingar skall kunna bli föremål för konvertering. I det fåtal fall där in-
teckningshandlingen fortfarande har egenskap av skuldebrev ligger det gi-
vetvis i borgenärens eget intresse att inte lämna handlingen ifrån sig. Han
kan låta bli att konvertera inteckningshandlingen. Hänsynen till borgenären
motiverar därför inte att äldre inteckningshandlingar i detta sammanhang
särbehandlas. Intresset av att det kulturhistoriska värde som intecknings-
handlingar av detta slag kan representera inte går förlorat kan tillgodoses
genom att viss del av handlingarna arkiveras av CFD med påskrift om att de
inte längre är giltiga. Det bör överlämnas till CFD att i samråd med Riksarki-
vet bestämma urvalet av de handlingar som bör bevaras.
Byte av pantbrevshavare
Ett pantbrev byter vanligen innehavare flera gånger. När det lån för vilket
pantbrevet ursprungligen tjänade som säkerhet har blivit slutbetalat, lämnas
pantbrevet tillbaka till fastighetsägaren eller översänds till andrahandspant-
havaren. När fastighetsägaren har fått tillbaka pantbrevet kan han använda
det för att upplåta ny panträtt i fastigheten. Pantbrevet kan också byta inne-
havare i samband med omläggning av ett lån eller vid en överlåtelse av den
fordran för vilken pantbrevet utgör säkerhet. Även i det nu förordade syste-
met kommer det att finnas behov av att ibland ”flytta över” registreringen i
pantbrevsregistret från den som dittills har varit registrerad som pantbrevs-
havare till någon annan. För att systemet skall fungera så smidigt som möjligt
är det önskvärt att en sådan åtgärd kan vidtas genom en enkel ändring av
registrets uppgift om pantbrevshavare.
Prop. 1993/94:197
28
En sådan ändring i pantbrevsregistret kominer rättsligt att få samma ver- Prop. 1993/94:197
kan som ett överlämnande av ett skriftligt pantbrev. Med hänsyn till att inne-
havet av pantbrevet oftast är förenat med en panträtt i fastigheten bör endast
den registrerade pantbrevshavaren ha behörighet att begära att uppgiften
om pantbrevshavare ändras.
Formerna för en sådan begäran om byte av pantbrevshavare kommer att
behandlas närmare i följande avsnitt. Redan här bör dock framhållas att an-
sökan och prövningen av ansökan bör kunna göras med hjälp av ADB-tek-
nik. Den nye pantbrevshavaren bör i efterhand underrättas om åtgärden.
Som en ytterligare säkerhetsåtgärd bör, såsom en remissinstans har påpekat,
även den tidigare registrerade pantbrevshavaren aviseras om åtgärden.
När uppgiften om den nye pantbrevshavaren väl har förts in i registret fyl-
ler uppgiften om den tidigare pantbrevshavaren inte längre någon funktion.
Den bör därför tas bort från registret. Det kan emellertid finnas behov av
att senare ta reda på vad registret tidigare har innehållit och vilka tidigare
åtgärder som har vidtagits. Från registret avförda uppgifter bör därför under
en tid av minst tio år lagras i ett ”historikregister”.
Utskrift av pantbrev
Med tiden kan det uppkomma behov av att byta registreringen i pantbrevsre-
gistret (datapantbrevet) mot ett skriftligt pantbrev. Så blir fallet om fastig-
hetsägaren efter inteckningslånets betalning vill ha tillbaka den lämnade sä-
kerheten men inte vill eller kan ha inteckningen registrerad i pantbrevsre-
gistret med sig själv som pantbrevshavare. Så blir också fallet om pantbrevet
skall belånas hos någon som inte tillhör den krets som kan registreras som
pantbrevshavare eller som föredrar att inneha ett skriftligt pantbrev.
Även åtgärder av detta slag bör kunna initieras enbart av pantbrevshava-
ren. I annat fall skulle åtgärden uppenbarligen kunna äventyra hans rätt. I
samband med utskriften av det skriftliga pantbrevet måste givetvis inteck-
ningen tas bort från pantbrevsregistret. Även i detta fall bör uppgifter om
den avförda registreringen under en tid av minst tio år bevaras i ett historik-
register. Den tidigare pantbrevshavaren bör, om det skriftliga pantbrevet
inte expedieras till honom, i efterhand aviseras om åtgärden.
Enligt gällande rätt är det inskrivningsmyndigheten som utfärdar pant-
brev. På fastighetsdataområdet saknar denna bestämmelse reell betydelse
eftersom alla åtgärder om utskrift och expedition av pantbrev sköts av CFD.
Med hänsyn till detta bör skriftliga pantbrev i de nu aktuella fallen utfärdas
av CFD i myndighetens eget namn.
Regeringens förslag: Jordabalkens regler om pantsättning komplette-
ras så att det klargörs att en giltig panträtt kan uppkomma även på
grund av inteckningar som är införda i pantbrevsregistret.
29
Departementspromemorians forslag: Överensstämmer med regeringens Prop. 1993/94:197
förslag (se promemorian s. 28-31).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller
lämnat det utan invändning. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet har dock föreslagit att reglerna ges en annan utformning.
Skälen för regeringens förslag: Såsom regeringen har framhållit i före-
gående avsnitt bör det nya registret inte redovisa om det finns någon pant-
rätt. Att en bank registreras som pantbrevshavare i registret behöver alltså
inte innebära att banken också ärpanthavare. Registreringen kan också vara
en följd av att fastighetsägaren eller panthavaren har velat ”deponera pant-
brevet” hos pantbrevshavaren. Likväl torde syftet med att registrera någon
som pantbrevshavare vanligen bli att åstadkomma eller vidmakthålla pant-
rätt i fastigheten. Reglerna måste därför utformas så att detta blir möjligt.
Enligt bestämmelserna om pantsättning i 6 kap. 2 § jordabalken uppkom-
mer panträtt genom att fastighetsägaren ”överlämnar” pantbrevet som pant
för fordran. Bestämmelsen innefattar dels ett obligationsrättligt moment,
dels ett sakrättsligt moment. Det obligationsrättsliga momentet utgörs av
förekomsten av ett fordringsförhållande och ett avtal om pantsättning, me-
dan det sakrättsliga momentet består i överlämnandet av pantbrevet. Det
kan ifrågasättas om det senare momentet, kravet på överlämnande, kan
uppfyllas så länge pantbrevet inte existerar annat än som en registrering på
ADB-medium. Att i bokstavlig mening ”överlämna” en sådan registrering
är naturligtvis inte möjligt.
Det skulle visserligen kunna hävdas att kravet på överlämnande i 6 kap.
2 § jordabalken inte är så kategoriskt som paragrafens lydelse ger sken av
och att det väsentliga inte är ett överlämnande i bokstavlig bemärkelse utan
att fastighetsägaren avskärs från möjligheten att förfoga över pantbrevet. I
gällande rätt anses sålunda panträtt i ett par fall kunna uppkomma innan
något överlämnande i bokstavlig bemärkelse har kommit till stånd. Så är fal-
let vid s.k. förtida pantförskrivning (se NJA 1981 s. 507) samt vid sådan pant-
sättning då pantbrevet befinner sig i tredje mans besittning (främst vid an-
drahandspantsättning; se lagen /1936:88/ om pantsättning av lös egendom
som innehaves av tredje man). Det gemensamma för dessa båda fall är dels
att innehavaren av pantbrevet har fått uppgift om att fastighetsägaren har
gjort en pantförskrivning och dels att fastighetsägaren saknar möjlighet att
själv förfoga över pantbrevet.
Enligt regeringens mening framstår det som vanskligt att dra några säkra
slutsatser om hur domstolarna skulle bedöma frågor om panträtt i ett ”pap-
perslöst” system, utformat inom ramen för nu gällande pantsättningsregler.
1981 års rättsfall om förtida pantförskrivning ger lösningen på ett särskilt
problem, nämligen vad som skall gälla under den begränsade tiden mellan
inskrivningsdagens slut och den tidpunkt då det utskrivna pantbrevet kom-
mer i panthavarens besittning. Rättsfallet ger mindre vägledning om vad
som gäller när något pantbrev över huvud taget inte skall skrivas ut under
överskådlig tid. Det går inte heller att tillämpa bestämmelserna i 1936 års
lag om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man. Dessa
bestämmelser bygger bl.a. på att den egendom som pantsätts ”innehas” av
30
annan än panthavaren. Denna förutsättning saknas i det nu föreslagna syste-
met.
I departementspromemorian har mot den nu angivna bakgrunden föresla-
gits att bestämmelsen i 6 kap. 2 § jordabalken skall kompletteras med en
föreskrift om att pantbrev skall anses ha överlämnats om borgenären eller
någon som företräder honom har registrerats som inteckningshavare för in-
teckningen i det särskilda inteckningsregistret. Innebörden i förslaget är att
det sakrättsliga momentet i panträttsupplåtelsen, dvs. enligt gällande rätt
överlämnandet, skall kunna uppfyllas genom registreringen. Däremot avses
inte någon ändring i fråga om det obligationsrättsliga momentet. Registre-
ringen skall alltså inte ersätta eller bota brister i fordringsförhållandet eller
pantutfästelsen.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har ansett att den
föreslagna regeln ger intryck av att redan registreringen innebär att en full-
bordad panträtt har kommit till stånd. Fakultetsnämnden har menat att det
inte skulle innebära några praktiska problem om den föreslagna ändringen
inte genomförs. Bevis om att pantsättning skett skulle, enligt fakultetsnämn-
den, i stället få sökas på annat håll, t.ex. genom att ett skriftligt pantavtal
upprättats. Fakultetsnämnden, som i sammanhanget även har hänvisat till
1981 års rättsfall, har föreslagit att 6 kap. 2 § jordabalken endast komplette-
ras med en uppgift om att registrering av innehav av pantbrev kan ske enligt
bestämmelserna i lagen om särskilt inteckningsregister. Därmed skulle en
viss presumtion skapas för att innehavet är liktydigt med att pantsättning
skett, utan att jordabalken skulle behöva tyngas med bestämmelser om
detta.
Enligt regeringens mening måste en ordning där pantbrevet endast kom-
mer till uttryck i en registrering på elektroniskt medium föranleda en kom-
plettering av 6 kap. 2 § jordabalken. Då något ”överlämnande” av pantbre-
vet av naturliga skäl inte kan komma i fråga, bör lagtexten ange vad som i
stället fordras för att en pantupplåtelse skall fullbordas. Enbart en hänvis-
ning av det slag som Juridiska fakultetsnämnden har förordat ger inte något
besked om detta. Att lämna frågan oreglerad skulle leda till en oacceptabel
osäkerhet om rättsläget. Bestämmelsen i 6 kap. 2 § jordabalken bör därför
kompletteras på väsentligen det sätt som har förordats i departementspro-
memorian.
Regeringens förslag: I fråga om pantbrev som har utfärdats genom re-
gistrering i pantbrevsregistret avskaffas det nuvarande kravet på att
pantbrevet skall ges in i ärenden om inteckningsåtgärder enligt 22
kap. jordabalken. För att tillgodose de ändamål som ligger bakom
kravet på att pantbrevet skall ges in införs i stället regler om tillfälliga
spärrar i pantbrevsregistret (hinder mot avregistrering).
Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med re-
Prop. 1993/94:197
31
geringens förslag men avviker något i fråga om den tekniska utformningen Prop. 1993/94:197
av reglerna (se promemorian s. 31-34).
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har lämnat departe-
mentspromemorians förslag utan invändning. Några remissinstanser, såsom
Kammarrätten i Sundsvall, Domstolsverket och CFD, har dock menat att de
föreslagna reglerna om hinder mot avregistrering blir svåra att tillämpa.
Skälen för regeringens forslag: I 22 kap. 7-12 §§ jordabalken behandlas
olika s.k. inteckningsåtgärder, dvs. beslut som förändrar inteckningars
struktur eller företrädesrätt. Sådana åtgärder får normalt företas endast på
ansökan av fastighetsägaren. Åtgärderna kräver vanligtvis också medgi-
vande av den som innehar det pantbrev som hör till inteckningen. När en
innehavare av ett pantbrev lämnar sitt medgivande till en sådan åtgärd, skall
pantbrevet ges in (se 22 kap. 13 § jordabalken). Sedan inskrivningsmyndig-
heten har beslutat om åtgärden makuleras vanligen det gamla pantbrevet.
Om inskrivningsmyndighetens beslut innebär att inteckningen dödas, utfär-
das givetvis inte något nytt pantbrev. Vid övriga inteckningsåtgärder utfär-
dar inskrivningsmyndigheten nya pantbrev (se 28 § inskrivningsregister-
kungörelsen /1974:1061/). Liksom vid nyinteckning skrivs de nya pantbreven
ut genom CFD:s försorg (se 9 § fastighetsdatakungörelsen /1974:1058/).
I det nu förordade systemet kan ett pantbrev utgöras inte endast av ett
skriftligt pantbrev utan också av en registrering i pantbrevsregistret (data-
pantbrev). Det senare slaget av pantbrev kan givetvis inte innehas och visas
upp i bokstavlig bemärkelse. Ett system med sådana pantbrev låter sig därför
inte utan vidare förena med de nuvarande bestämmelserna om att pantbre-
vet alltid skall ges in i samband med en ansökan om en inteckningsåtgärd.
Att pantbrevet måste ges in har betydelse på två olika sätt (jfr prop.
1970:20 s. B 674). Dels ger uppvisandet garantier för att fastighetsägaren el-
ler den uppgivne innehavaren verkligen innehar pantbrevet. Dels blir det
genom kravet på ingivande möjligt att makulera pantbrevet efter det att in-
teckningsåtgärden har beslutats.
Ett sätt att tillgodose dessa behov skulle naturligtvis kunna vara att kräva
att det alltid visas upp ett skriftligt pantbrev. I så fall skulle det emellertid
bli nödvändigt att inför varje inteckningsåtgärd skriva ut ett pantbrev. Detta
skulle uppenbarligen inte vara rationellt, särskilt som pantbrevet normalt
ändå måste makuleras sedan inteckningsåtgärden har beslutats.
En mera ändamålsenlig ordning är att inskrivningsmyndigheten inhämtar
uppgift om vem som är registrerad som pantbrevshavare och att dennes
skriftliga samtycke visas upp i ärendet. Inskrivningsmyndigheten bör ha ter-
minalanslutning till pantbrevsregistret och bör, om pantbrevshavaren går
med på det, ha rätt att få åtkomst till registrets uppgift om pantbrevshavare.
Härigenom skulle det ena syftet bakom bestämmelsen om ingivande av pant-
brev vara tillgodosett.
Vad gäller det andra syftet med kravet på ingivande av pantbrev - säker-
ställande av makulering - kan sägas följande. Det är givetvis tänkbart att
ersätta inskrivningsmyndighetens makulering av pantbrevet med en före-
skrift om att CFD, efter avisering från inskrivningsmyndigheten, skall föra
in uppgifter om den vidtagna inteckningsåtgärden i pantbrevsregistret. Vid
beslut om dödning skulle CFD i stället ta bort inteckningen från registret.
32
Här uppkommer emellertid ett problem, som har att göra med samord- Prop. 1993/94:197
ningen mellan inskrivningsmyndigheten och CFD. Problemet består i att det
vid inskrivningsmyndighetens handläggning kan förflyta en tid mellan in-
skrivningsdagen och det slutliga godkännandet av inteckningsärendet. Vid
exempelvis dödning av inteckning kommer inteckningen att finnas kvar i
pantbrevsregistret hos CFD fram till dess att beslutet i dödningsärendet har
förts in i inskrivningsregistret. Under mellantiden kommer pantbrevshava-
ren att kunna begära hos CFD att ett nytt pantbrev skrivs ut. Detta skulle
kunna leda till att det finns ett pantbrev i omlopp trots att den inteckning,
som svarar mot pantbrevet, har dödats genom beslut av inskrivningsmyndig-
heten. Detta kan uppenbarligen vålla tredje man skada.
För att sådana konsekvenser skall förhindras har det i departementspro-
memorian föreslagits att undantag från kravet på att pantbrev skall ges in i
inskrivningsärendet endast skall få göra om det vid tiden för inskrivnings-
myndighetens handläggning finns ett beslut om att inteckningen inte får tas
bort från det särskilda inteckningsregistret. Ett sådan beslut skall, enligt de-
partementspromemorians förslag, kunna initieras av inteckningshavaren
(dvs. pantbrevshavaren).
Några remissinstanser, t.ex. Kammarrätten i Sundsvall, har påtalat att den
lösning som har föreslagits i promemorian blir komplicerad. Det kan inte
förnekas att lösningen innebär vissa svårigheter, främst genom att den gör
det nödvändigt för den som vill initiera en inteckningsåtgärd att även initiera
ett sådant beslut om hinder mot avregistrering. Dessa svårigheter bör emel-
lertid inte överdrivas och är under alla förhållanden klart mindre än det ar-
bete som i dag krävs för att ta fram och skicka in pantbrevet. Även behovet
av att kunna makulera pantbrevet kan alltså tillgodoses inom det nu före-
slagna systemet.
Med hänsyn till detta finner regeringen övervägande skäl tala för att kra-
vet på att pantbrev skall ges in i ärenden enligt 22 kap. 7-12 §§ jordabalken
avskaffas i fall då inteckningen är införd i pantbrevsregistret. En förutsätt-
ning för att något pantbrev inte skall behöva visas upp bör dock vara att in-
skrivningsmyndigheten får tillgång till uppgift om vem som är pantbrevsha-
vare. En ytterligare förutsättning bör vara att inteckningen vid tiden för in-
skrivningsmyndighetens handläggning inte kan avregistreras från pantbrevs-
registret. De nya bestämmelserna bör därför förenas med en regel om tillfäl-
ligt hinder mot avregistrering från pantbrevsregistret. Den närmare utform-
ningen av denna regel kommer att behandlas i specialmotiveringen.
Regeringens forslag: Om inteckningen är registrerad i pantbrevsre-
gistret och kronofogdemyndigheten ges tillgång till uppgift om vem
som är pantbrevshavare, behöver något pantbrev inte ges in eller visas
upp i samband med en begäran om exekutiv försäljning eller en begä-
ran om förordnande om fortsatt inteckningsansvar.
Departementspromemorian: Förslaget om att pantbrev inte behöver ges in
33
3 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 197
i samband med en begäran om fortsatt inteckningsansvar saknar motsvarig-
het i promemorian. I övrigt överensstämmer promemorians förslag med re-
geringens (se promemorian s. 34-36).
Remissinstanserna: Har tillstyrkt promemorians förslag eller lämnat det
utan invändning. Flera remissinstanser har tagit upp frågan om även det
motsvarande kravet på uppvisande av pantbrev i samband med redovisning
av influtna medel bör avskaffas. Detta har förespråkats av CFD, Riksskatte-
verket och Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohus län, medan Fi-
nansinspektionen och Kronofogdemyndigheten i Örebro län har redovisat
den motsatta uppfattningen.
Bakgrund: Om en gäldenär som har upplåtit säkerhet i sin fastighet inte
fullgör sina förpliktelser, kan fastigheten tas i anspråk enligt reglerna om ut-
mätning och exekutiv försäljning. Enligt gällande ordning måste borgenären
därvid i vissa skeden visa upp pantbrevet.
Om en kronofogdemyndighet eller en domstol har fastställt att en fordran
skall utgå med förmånsrätt i en fastighet, skall fastigheten anses utmätt (se
4 kap. 27 § utsökningsbalken). Ett sådant beslut medför inte utan vidare att
fastigheten försäljs exekutivt utan borgenären måste begära detta särskilt.
När en sådan begäran framställs, skall pantbrevet ges in tillsammans med
fordringsbeviset (se 2 kap. 7 § utsökningsförordningen). Bestämmelsen sä-
kerställer att den som begär försäljningen fortfarande är borgenär.
Vid själva den exekutiva försäljningen behöver något pantbrev inte visas
upp. En borgenär vars fordran skall avräknas på köpeskillingen behöver inte
heller efter försäljningen lämna igen pantbrevet. Han kan i stället göra gäl-
lande fordringen och panträtten mot den nye ägaren av fastigheten (jfr 12
kap. 45 § andra stycket utsökningsbalken). Däremot kan det vara nödvän-
digt för andra borgenärer att ge in eller visa upp pantbrevet i samband med
utbetalning (redovisning) av influtna medel.
Bestämmelser om redovisning av influtna medel finns i 13 kap. utsök-
ningsbalken. Bestämmelserna innebär bl.a. att när medel betalas ut, skall
iakttas vad som i allmänhet gäller om skyldighet för borgenär att återställa
säkerhet för fordran (se 13 kap. 17 § första stycket utsökningsbalken). Men
även en borgenär, som innehar ett pantbrev som han inte är skyldig att åter-
ställa, måste visa upp pantbrevet, såvida kronofogdemyndigheten inte finner
skäl att medge undantag (se andra stycket i den nyss angivna paragrafen).
Syftet med bestämmelsen är att kronofogdemyndigheten skall kunna kon-
trollera att borgenären innehar handlingen. Ibland kan dock en sådan kon-
troll vara klart obehövlig och kronofogdemyndigheten kan då medge undan-
tag från kravet på företeende. Om pantbrevet emellertid inte kan visas upp
och kronofogdemyndigheten inte efterger kravet på uppvisande, får peng-
arna inte betalas ut. Har borgenären inte visat upp pantbrevet inom ett år
från det att fördelningsbeslutet vann laga kraft, får myndigheten mot säker-
het betala ut pengarna till den som i andra hand är berättigad till dem, om
det inte finns särskilda skäl mot detta (se 13 kap. 18 § utsökningsbalken).
Ofta medger borgenärer, som i och för sig har rätt att få betalning av in-
flutna medel, att fordran avräknas på den kontanta köpeskillingen mot att
den nye fastighetsägaren övertar betalningsansvaret för lånet. I en sådan si-
tuation blir det normalt inte aktuellt att redovisa några medel till borgenären
Prop. 1993/94:197
34
och bestämmelserna i 13 kap. 17 § utsökningsbalken blir därför inte tillämp- Prop. 1993/94:197
liga. Det förekommer emellertid att borgenären och den nye fastighetsäga-
ren träffar överenskommelse om att avräkning skall ske beträffande en del
av fordran, t.ex. kapitalbeloppet, men att en annan del av fordran skall beta-
las kontant. I sådana fall har borgenären rätt att få del av influtna medel
samtidigt som han har rätt att behålla den tidigare lämnade säkerheten.
Borgenärer, vars fordringar inte till någon del skall avräknas på köpeskil-
lingen och som inte heller har rätt till någon utbetalning av influtna medel,
är inte skyldiga att lämna igen eller visa upp sina pantbrev. För dessa borge-
närer saknar pantbrevet å andra sidan värde. De kan inte längre göra gäl-
lande någon rätt i fastigheten (se 12 kap. 45 § jordabalken).
Enligt 6 kap. 12 § jordabalken gäller dessutom att inteckningarna efter
den exekutiva auktionen är utan verkan till den del de inte täcks av köpeskil-
lingen, behållen avkastning eller andra influtna medel. Denna bestämmelse
har emellertid ett mycket viktigt undantag. Enligt 12 kap. 56 § utsöknings-
balken kan nämligen kronofogdemyndigheten förordna att inteckningen
skall bli gällande. Sådana förordnanden meddelas regelmässigt. Ett förord-
nande av detta slag innebär inte att den tidigare borgenären behåller sin
panträtt i fastigheten. Det ger emellertid den nye fastighetsägaren möjlighet
att utnyttja inteckningen och pantbrevet för ny pantsättning. För att detta
skall vara praktiskt möjligt fordras dock att fastighetsägaren får tillgång till
pantbrevet. En begäran om förordnande om fortsatt inteckningsansvar skall
därför åtföljas av pantbrevet.
Skälen för regeringens förslag: Det finns enligt regeringens mening knap-
past några vägande skäl att generellt ålägga en borgenär, som är registrerad
som pantbrevshavare i pantbrevsregistret, att visa upp ett skriftligt pantbrev
i samband med en begäran om exekutiv försäljning. Om kronofogdemyndig-
heten i stället bereds tillfälle att ta del av pantbrevsregistrets uppgift om
pantbrevshavare, bör det inte krävas att pantbrevet visas upp. Bestämmel-
sen i 2 kap. 7 § utsökningsförordningen bör alltså ändras.
I fråga om kravet på att pantbrev ges in i samband med redovisning av
influtna medel är skälen för en författningsändring inte lika starka. När bor-
genären har fått full betalning, skall säkerheten - pantbrevet - normalt åter-
lämnas. Den nye fastighetsägaren har då rätt att få tillgång till pantbrevet
för att eventuellt förfoga över det genom ny pantsättning. I sådana fall bör
därför datapantbrevet omvandlas till ett skriftligt pantbrev. Annorlunda för-
håller det sig då borgenären har rätt till viss betalning men inte är skyldig att
återlämna pantbrevet. Så kan vara fallet om borgenären och fastighetsäga-
ren har träffat överenskommelse om att fordran till viss del skall avräknas
på köpeskillingen men till en annan del betalas omedelbart. Att i dessa fall
tvinga borgenären att låta skriva ut ett skriftligt pantbrev enbart för att
styrka sitt innehav är inte ändamålsenligt, i varje fall inte om borgenären
även i fortsättningen vill utnyttja pantbrevsregistret. I stället bör borgenären
ha möjlighet att styrka att han är pantbrevshavare genom att ge kronofogde-
myndigheten tillgång till pantbrevsregistrets uppgift om pantbrevshavare.
En sådan ordning fordrar dock inte någon ändring i 13 kap. 17 § utsöknings-
balken, eftersom denna bestämmelse redan i sin nuvarande lydelse (se andra
stycket) medger undantag från kravet på att pantbrev skall visas upp.
35
Ett ytterligare fråga är om det finns skäl att ändra bestämmelsen om att
pantbrev alltid måste ges in i samband med förordnande om fortsatt inteck-
ningsansvar. Skälet till att besluta om fortsatt inteckningsansvar är att fastig-
hetsägaren skall kunna utnyttja pantbrevet för ny pantsättning. Det är där-
för även i denna situation som huvudregel naturligt att inteckningen tas bort
från pantbrevsregistret så att fastighetsägaren kan få tillgång till ett skriftligt
pantbrev. Ibland kan omständigheterna emellertid tala emot en sådan ord-
ning. Så är fallet om den nye fastighetsägaren vid tiden för kronofogdemyn-
dighetens beslut om fortsatt inteckningsansvar redan har pantsatt pantbrevet
till den registrerade pantbrevshavaren. Om detta framgår av kronofogde-
myndighetens handlingar och pantbrevshavaren förklarar att han även i fort-
sättningen vill utnyttja pantbrevsregistret, är en utskrift av pantbrevet
uppenbarligen meningslös. I 12 kap. 56 § utsökningsbalken bör därför in-
föras en bestämmelse om att pantbrevet inte behöver ges in om kronofogde-
myndigheten finner skäl medge undantag.
Regeringens förslag: Uppenbara oriktigheter i pantbrevsregistret skall
kunna rättas genom beslut av CFD. Vidare skall förvaltningslagens
regler om omprövning och överklagande tillämpas på CFD:s registre-
ringsbeslut. CFD:s beslut skall kunna överklagas till länsrätt.
Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag (se promemorian s. 40 - 44).
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har lämnat förslaget
i denna del utan invändning. Kammarrätten i Sundsvall har emellertid ifrå-
gasatt om inte överklagande hellre borde ske till tingsrätt.
Skälen för regeringens förslag: I förvaltningslagen finns regler som gör det
möjligt att rätta, ompröva och överklaga en förvaltningsmyndighets beslut.
Handläggningen av registreringsärenden kommer, såsom har berörts i det
föregående, att falla in under förvaltningslagens tillämpningsområde. Det är
emellertid i och för sig möjligt att utforma lagstiftningen så att den avviker
från vad som gäller enligt förvaltningslagen.
Rättelse
I departementspromemorian har konstaterats att det är nödvändigt med
möjligheter till rättelse av felaktiga åtgärder. CFD kommer att bära ett myn-
dighetsansvar för att vidtagna åtgärder är riktiga och för att registeruppgifter
och senare utfärdade skriftliga pantbrev är korrekta. Felaktigheter i registre-
ringar och pantbrev kan orsaka borgenärer och tredje man skada och för
denna skada kan staten bli skadeståndsskyldig.
Enligt 26 § förvaltningslagen får ett beslut som innehåller en uppenbar
oriktighet till följd av myndighetens eller någon annans skrivfel, räknefel el-
ler liknande förbiseende rättas av den myndighet som har meddelat beslutet.
Prop. 1993/94:197
36
Innan rättelse sker skall myndigheten ge den som är part tillfälle att yttra sig, Prop. 1993/94:197
om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild och åtgärden inte
är obehövlig. De regler om rättelse som finns inom inskrivningsväsendet (se
19 kap. 17 § jordabalken och 8 § lagen /1973:98/ om inskrivningsregister) och
i aktiekontosystemet (se 4 kap. 11 § aktiekontolagen /1989:827/) överens-
stämmer nära med förvaltningslagens regel och ger inte möjlighet till rättelse
annat än i fråga om uppgifter som är uppenbart oriktiga.
Förvaltningslagens bestämmelser gäller dock inte om en annan lag eller
förordning innehåller någon avvikande bestämmelse. En sådan bestämmelse
finns i 8 § datalagen, som bl.a. föreskriver att oriktiga eller missvisande upp-
gifter skall rättas, ändras eller uteslutas, om det inte saknas anledning anta
att otillbörligt intrång i den registrerades personliga integritet skall upp-
komma. I denna rättelsebestämmelse saknas det krav som ställs upp i för-
valtningslagen, nämligen att rättelse kan ske endast om det är fråga om up-
penbar oriktighet. Bestämmelsen skulle, om inte annat föreskrivs, bli till-
lämplig i fråga om rättelse av uppgifter i pantbrevsregistret.
Enligt regeringens mening talar emellertid övervägande skäl för att rät-
telse av uppgifter i pantbrevsregistret bör kunna ske enbart i fråga om up-
penbara oriktigheter. Detta främsta skälet för detta är att en registrering i
pantbrevsregistret får viktiga rättsverkningar. Bland annat kommer registre-
ringen i många fall att vara avgörande för om en borgenär har panträtt i den
intecknade egendomen. Registreringen kan alltså ha mycket betydelsefulla
ekonomiska konsekvenser för de berörda. Av hänsyn till pantbrevshavarens
rättssäkerhet bör därför uppgifter som inte är uppenbart felaktiga få ändras
enbart efter en mera ingående rättslig prövning. För pantbrevsssystemet bör
alltså gälla en rättelseregel som nära överensstämmer med de rättelseregler
som finns i fastighetsdatasystemet och aktiekontosystemet.
Omprövning
127 § förvaltningslagen finns bestämmelser om omprövning av beslut. Enligt
dessa bestämmelser skall en myndighet, om den finner att ett beslut som den
har meddelat som första instans är uppenbart oriktigt på grund av nya om-
ständigheter eller av någon annan anledning, ändra beslutet, om det kan ske
snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part.
I likhet med vad som har förordats i departementspromemorian finner re-
geringen att även denna bestämmelse bör kunna tillämpas vid handlägg-
ningen av registreringsärenden. Det kan dock antas att frågor om ompröv-
ning blir aktuella enbart i rena undantagssituationer, t.ex. om CFD har väg-
rat att skriva ut ett pantbrev men i efterhand finner sin bedömning vara fel-
aktig.
Överklagande
I fråga om överklagande gäller enligt 22 § förvaltningslagen att ett beslut får
överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och be-
slutet kan överklagas. Lagen anger inte närmare vilka beslut som kan över-
klagas. I praxis synes man dock ha intagit den ställningen att ett beslut kan
37
överklagas inte endast när det har någon form av rättslig verkan utan också Prop. 1993/94:197
när det mera väsentligt påverkar någons personliga eller ekonomiska ställ-
ning.
CFD:s beslut om registrering eller avregistrering kan komma att vara av
väsentlig betydelse för den enskilde. Enligt regeringens mening måste det
bl.a. mot den bakgrunden vara möjligt att överklaga CFD:s beslut. Sådana
överklaganden bör ske med utgångspunkt i förvaltningslagens regler om
överklagande.
Enligt förvaltningslagen skall överklagande ske skriftligen. Det framstår
som naturligt att även överklagande av CFD:s beslut i ärende som rör pant-
brevsregistret görs skriftligen liksom att skrivelsen med överklagandet ges in
till CFD. Den besvärsfrist som anges i förvaltningslagen löper från det att
den enskilde skriftligen har fått del av beslutet. Övervägande skäl talar för
att den regeln bör gälla även vid överklagande av CFD:s beslut i nu aktuella
fall.
Besvärsinstans
I departementspromemorian har föreslagits att CFD:s beslut skall överkla-
gas till länsrätt och handläggas enligt förvaltningsprocesslagens regler. Det
har därvid hänvisats bl.a. till Domstolsutredningens förslag att all domstols-
prövning av förvaltningsbeslut skall bölja i länsrätt, en princip som rege-
ringen har ställt sig bakom i 1992/93 års budgetproposition (prop.
1992/93:100 bil. 3 s. 24 f.).
Under remissbehandlingen har det från ett håll gjorts gällande att den
starka kopplingen till inskrivningsväsendet motiverar att överprövningen av
CFD:s beslut görs av tingsrätt. CFD:s verksamhet på det aktuella området
kommer onekligen att ha ett inte oväsentligt samband med inskrivningsvä-
sendet. Det kan synas värdefullt om reglerna om överklagande, såvitt gäller
pantbrevsregistret, överensstämmer med vad som gäller i fråga om överkla-
gande av inskrivningsmyndigheternas beslut. Att, såsom i dag är fallet inom
inskrivningsväsendet, låta domstolsprövningen i dessa ärenden börja i hov-
rätt kan dock inte komma i fråga. Det finns då starkare skäl att, såsom en
remissinstans också har förordat, förlägga prövningen till tingsrätt. Skötseln
av pantbrevsregistret kommer emellertid inte att beröra sådana frågor som
normalt handläggs av en tingsrätt. Att överlämna frågor av det nu aktuella
slaget till tingsrätterna skulle därför stämma mindre väl överens med rå-
dande strävan att koncentrera de allmänna domstolarnas verksamhet till
tvistemål och brottmål. Den aktuella verksamheten kommer tvärtom att i
allt väsentligt vara av förvaltningsrättslig natur. Överklaganden av CFD:s
beslut bör därför handläggas av länsrätt.
Eftersom CFD:s verksamhet är förlagd till Gävle, bör de överklagade
ärendena prövas av Länsrätten i Gävleborgs län.
Det bör tilläggas att regeringen i direktiven till Ll-utredningen har givit
utredaren i uppgift att undersöka om det finns anledning att samordna in-
stansordningen vid överklagande av olika slag av beslut som fattas inom lant-
mäteri-, fastighetsdata- och inskrivningsverksamheten. Resultatet av denna
utredning kan komma att påverka den framtida instansordningen vid över- 38
klagande av beslut som rör pantbrevsregistret.
Regeringens förslag: Pantbrevsregistrets uppgifter om pantbrevsha-
vare skall få röjas enbart om det står klart att ett utlämnande av upp-
giften inte innebär skada för någon enskild. Motsvarande sekretess
skall gälla i fråga om ansökningar till CFD om registrering i pantbrevs-
registret. Sekretessen skall inte gälla mot pantbrevshavaren själv och
inte heller mot fastighetens lagfarne ägare.
Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i väsentliga delar
med regeringens förslag. I promemorian föreslås dock en särskild regel om
att sekretessen i vissa fall inte skall gälla gentemot inskrivningsmyndigheter
och kronofogdemyndigheter. I promemorian behandlas inte frågan om sek-
retess för uppgift i ansökan till CFD. Inte heller behandlas frågan om sekre-
tess i förhållande till fastighetsägaren (se promemorian s. 45-51).
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt pro-
memorians förslag eller har lämnat det utan invändning. Svea hovrätt har
dock avstyrkt förslaget om sekretess och förordat att registret görs helt of-
fentligt. Statens Bostadskreditnämnd har ansett att frågan om offentlighet
och sekretess bör övervägas ytterligare. Statens Bostadsfinansiering AB har
å sin sida förespråkat en mera långtgående sekretessregel. Sveriges Fastig-
hetsägareförbund och Villaägarnas Riksförbund har förordat att den före-
slagna sekretessregeln inte skall gälla gentemot fastighetsägaren.
Skälen för regeringens förslag: Med handling förstås enligt 2 kap. 3 § första
stycket tryckfrihetsförordningen framställning i skrift eller bild samt upptag-
ning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tek-
niskt hjälpmedel. Handlingen är allmän om den förvaras hos en myndighet
och enligt särskilda regler är att anse som inkommen till eller upprättad hos
myndigheten. En upptagning anses förvarad hos en myndighet om den är
tillgänglig för myndigheten med tekniskt hjälpmedel som myndigheten själv
utnyttjar för överföring i sådan form att den kan läsas, avlyssnas eller på an-
nat sätt uppfattas (se 2 kap. 3 § andra stycket tryckfrihetsförordningen).
Uppgifterna i pantbrevsregistret kommer att falla in under tryckfrihetsför-
ordningens handlingsbegrepp. Det är utan vidare klart att handlingen - upp-
tagningarna i registret - kommer att vara att anse som upprättad hos CFD
(jfr 2 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen). Nästa fråga är om upptagningen är
att anse som förvarad hos CFD. Svaret på denna fråga är beroende av om
CFD själv har insyn i registret. Att inskränka CFD:s egen insyn i registret
kan emellertid inte komma i fråga. Skälen för det är bl.a. att CFD:s hand-
läggning av registreringsärenden kommer att utgöra myndighetsutövning
och att CFD måste ha möjlighet att själv vidta rättelser av felaktiga infö-
ringar. Upptagningarna i pantbrevsregistret måste alltså anses förvarade hos
CFD.
Uppgifterna i registret får på grund därav anses vara allmänna handlingar
hos CFD.
Rätten att ta del av allmänna handlingar får begränsas enbart om det är
Prop. 1993/94:197
39
påkallat med hänsyn till vissa i tryckfrihetsförordningen angivna förhållan-
den. Begränsningarna fordrar stöd i lag. Offentligheten kan inte begränsas
enbart genom avtal mellan myndigheten och den som har lämnat myndighe-
ten uppgiften.
I 7 och 9 kap. sekretesslagen (1980:100) finns bestämmelser om sekretess
med hänsyn till enskildas personliga förhållanden. I begränsad utsträckning
kan vissa av dessa bestämmelser komma att bli tillämpliga på uppgifterna i
pantbrevsregistret. Något behov av mera långtgående sekretessbestämmel-
ser till skydd för enskildas personliga förhållanden kan inte anses finnas.
Det finns större skäl att överväga sekretessbestämmelser till skydd för en-
skildas ekonomiska förhållanden.
Bestämmelser om sekretess med hänsyn till enskildas ekonomiska förhål-
landen finns i 8 och 9 kap. sekretesslagen. Ingen av de nuvarande bestäm-
melserna i dessa kapitel blir direkt tillämpliga på uppgifter i pantbrevsregist-
ret. I den utsträckning sekretess till skydd för enskildas ekonomiska förhål-
landen anses nödvändig är det därför mest naturligt att skapa en särskild sek-
retessbestämmelse som omfattar uppgifter om pantbrevshavare.
I departementspromemorian föreslogs en sådan sekretessbestämmelse.
Förslaget innebar i sak att sekretess skall gälla för uppgifter om pantbrevsha-
vare. Som skäl för förslaget angavs att offentlighet skulle ge möjlighet för
konkurrerande kreditinstitut att ta del av omfattande sammanställningar av
varandras ”pantbrevsinnehav”. Sammanställningar av detta slag skulle re-
gelmässigt avspegla respektive kreditinstituts kundkrets. Om sådana uppgif-
ter röjs, skulle det kunna orsaka skada för de berörda kreditinstituteten.
Det stora flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan invändning.
Kammarrätten i Sundsvall har uttalat att den föreslagna sekretessbestäm-
melsen ger inteckningshavaren ett berättigat skydd mot konkurrenters in-
blick i affärsförhållanden. Svea hovrätt och Statens Bostadskreditnämnd har
däremot ifrågasatt om de i departementspromemorian angivna omständig-
heterna utgör tillräckliga skäl för att frångå principen om offentlighet. Sta-
tens Bostadskreditnämnd har menat att ett offentligt register skulle leda till
en ökad konkurrens på kreditmarknaden. Nämnden har framhållit att i de
flesta europeiska länder är panträttsregister offentliga. Nämnden har också
hänvisat till att användandet av innehavsanteckningar i inskrivningsregistret
hittills har fungerat utan invändningar.
Enligt regeringens mening måste utgångspunkten vid bedömningen av
sekretessfrågan vara att all offentlig verksamhet skall ske i öppna former,
såvida inte särskilda omständigheter talar för något annat (jfr 2 kap. 2 §
tryckfrihetsförordningen). Tryckfrihetsförordningen tillåter emellertid att
rätten att få tillgång till allmänna handlingar begränsas av hänsyn till enskil-
das ekonomiska förhållanden.
Ett helt offentligt pantbrevsregister skulle kunna medföra inte obetydliga
skador för pantbrevshavarna. Registreringarna kommer regelmässigt att
återspegla lån som pantbrevshavarna har lämnat till fastighetsägarna. Det
förhållandet att registret kommer att föras med hjälp av ADB gör det
mycket lätt att genom sökningar i registret ta fram sammanställningar över
en viss pantbrevshavares kundkrets. Det skulle därigenom bli möjligt för
konkurrenter att ganska väl kartlägga varandras affärskontakter.
Prop. 1993/94:197
40
Det skulle kunna invändas att liknande effekter kan uppkomma redan i
dag genom systemet med innehavsanteckningar i inskrivningsregistret. En
sådan jämförelse är emellertid inte rättvisande. Systemet med innehavsan-
teckningar är nämligen helt frivilligt och det utnyttjas därför inte heller av
alla kreditgivare. För den som över huvud taget vill utnyttja pantbrevsregist-
ret kommer däremot en uppgift om pantbrevshavare att vara obligatorisk.
Vid bedömningen av om det som nu har anförts utgör tillräckliga skäl att
frångå principen om offentlighet bör beaktas att det här är fråga om en verk-
samhet där intresset av offentlighet inte kan sägas väga särskilt tungt. Det
bör också beaktas att det är fråga om förhållanden som hitintills inte har an-
setts kräva offentlighet. Fullständig offentlighet skulle också stämma mindre
väl överens med syftet bakom bestämmelsen om banksekretess i 1 kap. 6 §
bankrörelselagen (1987:617), där det föreskrivs att enskildas förhållanden
till bank inte får röjas obehörigen.
Övervägande skäl talar därför enligt regeringens mening för att pantbrevs-
registrets uppgifter om pantbrevshavare ges ett sekretesskydd.
En sådan sekretess kan vara absolut, dvs. gälla generellt utan hänsyn till
den skada som röjandet av uppgiften skulle medföra. Men sekretessbestäm-
melsen kan också förenas med något slags skaderekvisit. Ett s.k. rakt skade-
rekvisit innebär i princip en presumtion för offentlighet. Sekretess gäller en-
dast om det kan antas att någon lider skada av att uppgiften röjs. Bedöm-
ningen skall, enligt förarbetena till sekretesslagen, göras med utgångspunkt
i själva uppgiften. Även andra omständigheter kan emellertid få betydelse.
Sålunda skall också de särskilda skaderisker som kan vara förenade med
massuttag kunna beaktas (se prop. 1979/80:2, del A, s. 79 f.). Ett s.k. omvänt
skaderekvisit innebär att en uppgift får yppas endast om det i det enskilda
fallet står klart att uppgiftens röjande inte medför någon skada.
I departementspromemorian har det ansetts att ett rakt skaderekvisit inte
skulle ge inteckningshavarna önskvärt skydd. Det skulle nämligen inte
kunna förhindra att konkurrenter genom upprepade mindre uttag av infor-
mation skapar sig en god bild av olika inteckningshavares kundkrets. Det
finns vidare, enligt departementspromemorian, anledning att befara att
också röjandet av enstaka uppgifter skulle kunna föranleda olägenheter för
inteckningshavaren. Sådana olägenheter skulle emellertid CFD som regel
inte ha kännedom om. Skälen för sekretess har dock inte bedömts vara så
tungt vägande att det skulle motivera en bestämmelse om absolut sekretess.
I promemorian har därför förordats en sekretessregel med ett omvänt skade-
rekvisit.
En remissinstans, Statens Bostadsfinansierings Aktiebolag (SBAB), har
ifrågasatt om det inte bör uppställas ett ännu starkare sekretesskydd. Enligt
SBAB råder det banksekretess för de uppgifter som kommer att registreras
i pantbrevsregistret. Låntagaren skall alltid kunna lita på långivarens diskre-
tion vad gäller dennes förhållande med långivaren. Uppgifterna bör därför
ha samma formella och reella skydd i registret som de har hos långivaren
själv.
SBAB synes förespråka en bestämmelse om absolut sekretess. En sådan
bör enligt regeringens mening komma till användning endast då det finns
Prop. 1993/94:197
41
mycket starka skäl för detta. Sådana starka skäl kan inte anses finnas beträf-
fande de nu aktuella uppgifterna.
Regeringen finner å andra sidan - på de skäl som har angivits i departe-
mentspromemorian - att en sekretessregel med ett rakt skaderekvisit inte
skulle ge ett tillfredsställande skydd för pantbrevshavarna. Sekretessregeln
bör därför utformas med ett omvänt skaderekvisit, dvs. en uppgift skall få
lämnas ut endast om det i det enskilda fallet står klart att röjandet inte skulle
medföra någon skada.
Såsom en remissinstans har påtalat utgör även till CFD inkomna framställ-
ningar om registrering allmänna handlingar. Dessa framställningar måste -
såsom kommer att beröras mera i avsnitt 4.14 - arkiveras i ADB-form under
viss tid. Även sådant arkivmaterial kan bli föremål för automatiska sök-
ningar. Det råder därför samma behov av sekretess beträffande innehållet i
dessa framställningar som i fråga om innehållet i pantbrevsregistret. Sekre-
tessregeln bör därför gälla inte bara för registeruppgifter om pantbrevsha-
vare utan också för sådana uppgifter om pantbrevshavare som anges i fram-
ställningar till CFD.
Av sekretesslagen följer att sekretess till skydd för enskild inte gäller i för-
hållande till honom själv (se 14 kap. 4 § sekretesslagen). Den föreslagna sek-
retessregeln kommer därför inte att hindra någon att få fullständiga uppgif-
ter om de inteckningar för vilka han själv är registrerad som pantbrevsha-
vare.
Ett par remissinstanser har tagit upp frågan om sekretessregeln bör gälla
även mot fastighetsägaren. Enligt regeringens mening är det rimligt att fas-
tighetsägaren alltid kan få uppgift om vem som är registrerad som pantbrevs-
havare. För pantbrevshavaren kan detta inte heller medföra någon olägen-
het. Det bör sålunda inte gälla någon sekretess gentemot fastighetens lag-
farne ägare. Detta ligger också i linje med bestämmelserna i 10 § datalagen
(1973:289) enligt vilken den enskilde har rätt till registerutdrag ur personre-
gister.
Såsom har berörts i avsnitten 4.8 och 4.9 kan inskrivningsmyndigheter och
kronofogdemyndigheter ha behov av att ta del av innehållet i pantbrevsre-
gistret i ärenden om inteckningsåtgärder respektive ärenden om exekutiv
försäljning för att kunna kontrollera uppgifter om pantbrevshavare. I depar-
tementspromemorian har det därför föreslagits att det i dessa fall skall gälla
ett undantag från sekretessregeln.
Någon sådan regel om undantag från sekretessen torde emellertid inte be-
hövas. I regeringens förslag finns därför inte heller någon sådan undantags-
regel. I det stora flertalet fall har pantbrevshavaren och inskrivningsmyndig-
heten eller i förekommande fall kronofogdemyndigheten ett gemensamt in-
tresse av att uppgift om pantbrevshavare lämnas ut till myndigheten. Pant-
brevshavaren kan då efterge sekretessen i förhållande till myndigheten (jfr
14 kap. 4 § sekretesslagen). Ett sådant eftergivande kan med föreliggande
ADB-teknik ske i nära anslutning till de enskilda ärenden där uppgiften be-
hövs. En sådan ordning blir också lättare att tillämpa för CFD. CFD:s pröv-
ning vid utlämnande av uppgiften i dessa fall kan därigenom inskränkas till
en kontroll av att pantbrevshavaren har lämnat sitt medgivande.
Med hänsyn till intresset av att få till stånd snabba och smidiga rutiner bör
Prop. 1993/94:197
42
inskrivningsmyndigheten, kronofogdemyndigheten och fastighetsbildnings- Prop. 1993/94:197
myndigheten ha möjlighet att ta del av uppgifter om pantbrevshavare med
hjälp av terminal. Terminalanvändning torde i praktiken bli den vanligaste
formen för inhämtande av information om innehållet i pantbrevsregistret.
Myndigheternas rätt till terminalåtkomst bör dock inte vara vidare än vad
som följer av reglerna om sekretess. Rätten att via terminal ta del av uppgif-
ter om pantbrevshavare bör därför vara beroende av pantbrevshavarens
medgivande.
Enligt regeringens mening finns det inte något behov av sekretesskydd för
uppgifter som har lämnats ut till en inskrivningsmyndighet, en kronofogde-
myndighet eller annan myndighet. Den nya sekretessbestämmelsen bör där-
för utformas så att den inte blir tillämplig på uppgifter om pantbrevshavare
som förekommer hos andra myndigheter än CFD.
Regeringens förslag: Pantbrevsregistret skall föras med hjälp av auto-
matisk databehandling. CFD skall vara registeransvarig. Uppgifter
om de inteckningar som skall ingå i registret skall få hämtas från in-
skrivningsregistret med hjälp av automatisk databehandling. Regist-
rets ändamål fastställs i lag.
Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i väsentliga delar
med regeringens förslag (se promemorian s. 51 -56).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller
lämnat det utan invändning. CFD har dock förespråkat vidare möjligheter
till sambearbetning med fastighetsdatasystemet.
Skälen för regeringens förslag: Det är naturligt att pantbrevsregistret förs
med användande av ADB-teknik. Detta aktualiserar flera datarättsliga frå-
gor. En grundläggande fråga blir därvid i vad mån datalagens bestämmelser
skall tillämpas på registret.
Pantbrevsregistret - ett personregister?
Enligt datalagen (1973:289) skall personregister inrättas och föras så att inte
otillbörligt intrång i de registrerades personliga integritet uppkommer. Med
personregister avses enligt 1 § datalagen register, förteckning eller andra an-
teckningar som förs med hjälp av ADB och som innehåller personuppgift
som kan hänföras till den som avses med uppgiften. En personuppgift defi-
nieras som en upplysning som avser och kan hänföras till en enskild person.
Med enskild person avses i detta sammanhang endast fysisk person.
Pantbrevsregistret kommer att innehålla uppgifter om fastigheter. Med
hjälp av sådana uppgifter kommer det att vara möjligt att koppla samman
pantbrevsregistrets uppgifter med namnet på ägaren av fastigheten. Regist-
ret kommer alltså att förmedla uppgifter som i det stora flertalet fall ger en
bild av hur en enskild person har pantsatt sin fastighet. Detta är en upplys-
43
ning som rör en enskild person och kan hänföras till denne. Pantbrevsregist- Prop. 1993/94:197
ret kommer därför att utgöra ett personregister i datalagens mening och
alltså omfattas av den lagen.
Registeransvar
För varje personregister skall det finnas en registeransvarig. Enligt 1 § data-
lagen är den för vars verksamhet personregistret förs registeransvarig. En
förutsättning för detta är dock att han förfogar över registret. För att någon
skall anses förfoga över registret fordras att han har möjlighet att påverka
registrets innehåll. Även om han har sådan möjlighet är han inte registeran-
svarig om han enbart utför en osjälvständig teknisk databehandling (jfr
prop. 1973:33 s. 119 f). Först om han har både befogenhet och praktisk möj-
lighet att åstadkomma upptagningen, bestämma över registerinnehållet och
överföra det till läsbar form är han registeransvarig.
Frågan är då vem som blir att bedöma som registeransvarig för pantbrevs-
registret. Förslaget innebär att besluten om registrering i pantbrevsregistret
formellt fattas av CFD. I realiteten torde visserligen - såsom kommer att
behandlas i följande avsnitt (avsnitt 4.13) - många framställningar som sker
med hjälp av ADB inte att bli föremål för någon egentlig manuell prövning
från CFD:s sida. Det föreslagna systemet bygger emellertid på att det alltid
kommer att vara CFD som slutligen avgör om en uppgift skall föras in i re-
gistret eller ej. Med hänsyn till detta bör CFD ensam anses vara registeran-
svarig.
Sambearbetning
En annan fråga är i vilken utsträckning sambearbetning mellan pantbrevsre-
gistret och andra ADB-baserade register skall vara tillåten. Med begreppet
sambearbetning avses på datarättens område en maskinell bearbetning av
uppgifter i ett personregister med uppgifter i ett annat personregister hos
den registeransvarige eller hos annan registeransvarig (se prop. 1981/82:189
s. 53). Vid sambearbetning mellan två register uppkommer i princip ett nytt
register på vilket datalagens bestämmelser kan bli tillämpliga. För att inrätta
och föra ett personregister som tillförs uppgifter genom sambearbetning
fordras Datainspektionens tillstånd, såvida inte registreringen sker med stöd
av författning, Datainspektionens beslut eller den registrerades medgivande
(jfr 2 § första stycket 4 datalagen).
Av rationalitets- och säkerhetsskäl kan sambearbetning uppenbarligen
vara av värde när en uppgift om en inteckning skall föras in i pantbrevsregist-
ret. Det är därför naturligt att grunduppgifterna i pantbrevsregistret, dvs.
uppgifterna om inteckningen, hämtas från inskrivningsregistret. Samtidigt
innebär emellertid sambearbetning ofta särskilda risker för intrång i person-
lig integritet. Möjligheterna till sambearbetning bör därför inte göras vidare
än vad det finns fog för.
Mot denna bakgrund har det i departementspromemorian förordats att
rätt till sambearbetning mellan pantbrevsregistret och fastighetsdatasyste-
met skall finnas enbart i fråga om inskrivningsregistrets uppgifter om inteck-
44
ningar och att annan sambearbetning skall få ske enbart enligt datalagens Prop. 1993/94:197
bestämmelser, dvs. efter tillstånd från Datainspektionen.
CFD har under remissbehandlingen riktat viss kritik mot en sådan ordning
och menat att den skulle innebära ett avsevärt merabete vid användningen
av pantbrevsregistret.
Regeringen delar bedömningen i departementspromemorian att sambear-
betning med fastighetsdatasystemet generellt bör tillåtas såvitt gäller inhäm-
tande av uppgifter om inteckningar. Det är också naturligt att sådan sam-
bearbetning generellt får ske som ett led i återkommande avstämningar mel-
lan de båda systemen. Såsom CFD har påpekat kan sambearbetning vara
av värde även vid s.k. åtgärdsavisering. Med åtgärdsavisering avses att CFD
tillhandahåller banker och andra kreditinstitut löpande uppgifter om de in-
skrivningar och andra uppgifter som har förts in i inskrivningsregistret och de
andra register som ingår i fastighetsdatasystemet. Pantbrevssystemet skulle
därvid kunna fungerande selekterande, dvs. det skulle med hjälp av pant-
brevsregistret vara lätt att få fram uppgifter om de fastigheter som berör en
viss pantbrevshavare. Sådan åtgärdsavisering skulle avsevärt underlätta för
pantbrevshavarna att bevaka sina säkerheter. Mot detta får visserligen vägas
de risker för integritetsintrång som sambearbetningar kan innebära. Rege-
ringen bedömer dock att dessa risker är synnerligen små, särskilt som de
uppgifter som man skulle få fram genom sådan sambearbetning är av det slag
som redan är tillgängliga i fastighetsdatasystemet. Det finns därför anledning
att generellt tillåta sådan sambearbetning mellan fastighetsdatasystemet och
pantbrevsregistret som fordras för en fungerande åtgärdsavisering. Närmare
föreskrifter om detta bör meddelas av regeringen.
Ändamålsbestämmelser
Ett personregister skall föras för ett bestämt ändamål (se 7 § datalagen).
Lagstiftningen bör därför innehålla en ändamålsbestämmelse för pantbrevs-
registret. Av den bestämmelsen bör framgå bl.a. att registret får användas
som underlag för ett system med åtgärdsavisering.
Särskilda föreskrifter
I fråga om personregister finns det anledning att ta ställning till om det bör
gälla några särskilda föreskrifter om bl.a. utförande av den automatiska da-
tabehandlingen och bearbetning av personuppgifter (jfr 6 § datalagen). Be-
hovet av sådana föreskrifter skall bedömas med hänsyn till risken för otill-
börligt intrång i personlig integritet. Som redan har konstaterats måste ris-
ken för sådant intrång bedömas vara mycket liten. Det finns därför inte nå-
got behov av att i författning meddela sådana särskilda föreskrifter. Skulle
behov uppstå har Datainspektionen enligt 6 a § datalagen möjlighet att be-
sluta om sådana föreskrifter.
Andra förhållanden som bör beaktas vid inrättandet och förandet av ett
personregister är vilken teknisk utrustning som kommer till användning
jämte möjligheterna att få till stånd terminalanslutning till systemet. Enligt
regeringens mening bör både inskrivningsmyndigheterna, kronofogdemyn-
45
digheterna och fastighetsbildningsmyndigheterna ha terminalanslutning till
registret. Myndigheternas rätt att med hjälp av terminal ta del av uppgifter
om pantbrevshavare bör dock vara beroende av pantbrevshavarens medgi-
vande. Vidare bör alla företag, myndigheter och enskilda som har fått till-
stånd att uppträda som pantbrevshavare i systemet ha rätt till terminalanslut-
ning. Den rätten bör innefatta en rätt att med hjälp av ADB ta del av uppgif-
ter om ”egna” inteckningar. I den prövning som CFD skall göra innan den
ger någon tillstånd att vara pantbrevshavare bör, såsom har framhållits tidi-
gare, beaktas bl.a. om vederbörande har de tekniska förutsättningarna för
terminalanslutning med tillfredsställande teknisk säkerhet.
Regeringens förslag: En begäran om ändring i registret, utskrift av
pantbrev och utfående av uppgifter ur registret skall i viss utsträckning
kunna ske via terminal. CFD:s prövning skall göras med hjälp av
ADB-teknik.
Departementspromemorians förslag överensstämmer med regeringens
förslag (se promemorian s. 56-60).
Remissinstanserna: Har lämnat förslaget utan invändning. Ett par remiss-
instanser har dock velat få klargjort vilka krav som skall ställas på ansök-
ningar som sker på elektronisk väg.
Skälen för regeringens förslag:
Elektronisk ingivning
De ansökningar som kommer att göras till CFD inom ramen för det före-
slagna systemet kommer normalt att ha en mycket enkel struktur. Det kom-
mer därför att finnas tekniska förutsättningar att överföra ansökningarna
från ingivarna till CFD på elektronisk väg.
En förebild för en sådan överföring är det system med ”elektroniska doku-
ment” som numera finns i tullagen (1987:1065). ”Elektroniskt dokument”
har i 12 a § andra stycket tullagen definierats som ”en upptagning vars inne-
håll och utställare kan verifieras genom ett visst tekniskt förfarande”. I moti-
ven har understrukits att en grundläggande förutsättning för att det elektro-
niska uppgiftslämnandet skall kunna fogas in i gällande regelmönster är att
det elektroniska meddelandet kan jämställas med ett pappersdokument.
Kraven på säkerhet måste alltså ställas höga, men det har överlämnats till
Generaltullstyrelsen att fastställa säkerhetsnivån på ”lås” för ett elektroniskt
dokument. Tulldatasystemet medger även att uppgifter lämnas ”på annat
sätt med hjälp av automatisk databehandling”, dvs. utan användande av
”lås” (jfr prop. 1989/90:40 s. 27).
Även på andra områden har det under de sista åren öppnats möjlighet att
ge in en ansökan med hjälp av datateknik. Ett exempel finns i förordningen
(1988:1108) om direktregistrering i bilregistret. Enligt den bestämmelsen får
Prop. 1993/94:197
46
Trafiksäkerhetsverket medge att uppgifter för registrering i bilregistret får Prop. 1993/94:197
lämnas till verket på medium för automatisk databehandling eller genom da-
takommunicering (1 §). Frågor om ägarbyte skall i sådant fall prövas av Tra-
fiksäkerhetsverket. Andra exempel finns i 2 kap. 1 § utsökningsbalken, som
öppnar vissa möjligheter att göra en ansökan om verkställighet på medium
för automatisk databehandling, och i 7 § förordningen (1991:1339) om betal-
ningsföreläggande och handräckning, som medger att ansökan i vissa fall ges
in på medium för automatisk databehandling. I dessa senare fall fordras att
ansökan kan ges in på ett ”betryggande och tekniskt ändamålsenligt sätt”.
I fråga om pantbrevsregistret har det i departementspromemorian uttalats
att ingivarna bör ges möjlighet att ge in bl.a. ansökningar om registrering
genom datakommunikation på i huvudsak samma vis som enligt tullagen.
Det har förutsatts att ett sådant ingivande skall kunna ske genom att uppgif-
ten överförs med hjälp av ADB. Uppgifterna skall förmedlas direkt från in-
givarens terminal till en ”elektronisk brevlåda” hos CFD.
Under remissbehandlingen har inte riktats några invändningar mot försla-
get att ansökningar skall kunna ges in genom elektronisk ingivning. Datain-
spektionen och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har
dock tagit upp frågor om vad som närmare bör krävas av en på elektronisk
väg gjord ansökan. Datainspektionen har ifrågasatt om det är befogat att i
detta sammanhang ställa samma höga krav på den elektroniska överföringen
som i tullagen ställs på ”elektroniska dokument”. Juridiska fakultetsnämn-
den har efterlyst en samlad reglering av elektronisk meddelandeöverföring
i rättsliga sammanhang.
Enligt regeringens mening finns det skäl att så långt möjligt ta till vara de
rationaliseringsmöjligheter som ADB-tekniken erbjuder på detta område.
Elektronisk ingivning skulle innebära en förenkling för ingivarna och även
underlätta för CFD som därigenom skulle slippa att själv utföra en del av
beredningen av ärendet. Detta talar för att uppgifter bör kunna lämnas till
CFD på elektronisk väg. Samtidigt ställer givetvis den aktuella verksamhe-
tens art stora krav på säkerhet i hanteringen. Formerna för den elektroniska
överföringen måste anpassas till detta. Att generellt nöja sig med den säker-
hetsnivå som uppställs för ansökningar om betalningsföreläggande eller ut-
mätning är därför inte lämpligt. Beträffande sådana framställningar som får
betydelse för registrets uppgifter om pantbrevshavare framstår det som na-
turligt att den elektroniska överföringen sker på ett sådant sätt att meddelan-
det kan jämställas med ett pappersdokument. Så måste t.ex. systemet utfor-
mas så att det går att verifiera att en ansökan om byte av pantbrevshavare
härrör från den registrerade pantbrevshavaren. Olika slag av uppgiftsöverfö-
ring ställer emellertid olika krav på säkerhetsnivå.
Det finns därför skäl att på detta område ställa samma krav och tillämpa
samma terminologi som på tulldataområdet. Det innebär att framställningar
bör få göras genom användande av ”elektroniskt dokument”. Med elektro-
niskt dokument bör därvid förstås en upptagning vars innehåll och utställare
kan verifieras genom ett visst tekniskt förfarande. I vissa fall bör det emeller-
tid vara möjligt att göra framställan med hjälp av automatisk databehandling
med en lägre säkerhetsnivå, ”på annat vis med hjälp av automatisk databe-
handling”. Enligt regeringens uppfattning bör lagstiftningen inte definiera
47
säkerhetsnivån närmare än så. Det bör i stället överlämnas till Centralnämn- Prop. 1993/94:197
den för fastighetsdata att fastställa den säkerhetsnivå som skall gälla för olika
slag av framställningar.
Om ansökan sker med hjälp av ADB, kräver det - oavsett om ansökan
bifalls eller ej - att innehållet i det elektroniska meddelandet till CFD sparas
hos CFD. Detta är en förutsättning för att man i efterhand skall kunna kon-
trollera om de åtgärder som har vidtagits har varit korrekta. Arkiveringen
bör av praktiska skäl ske på ADB-medium. Tiden för arkiveringen bör inte
sättas kortare än vad som motsvarar normal preskriptionstid, tio år. Därefter
bör uppgifterna kunna gallras enligt arkivlagens (1990:782) bestämmelser.
ADB-stöd vid CFD:s prövning
En annan fråga som har diskuterats i departementspromemorian är i vad
mån handläggningen av registreringsärendena skulle kunna ske med hjälp
av ADB-teknik. Det konstateras i promemorian att de beslut som CFD har
att fatta inom ramen för det föreslagna systemet normalt kommer att vara
okomplicerade. I många fall kräver de inte annan prövning än en kontroll
av att ingivaren är behörig att begära den sökta åtgärden. Om ansökan sker
på maskinell väg, kan en sådan prövning i huvudsak ske med hjälp av ADB-
teknik. Även här kan hänvisas till tulldatasystemet där initialkontrollen sker
på automatisk väg med hjälp av i systemet inbyggda mekaniska spärrar (jfr
prop. 1989/90:40 s. 13 f.). Sådana spärrar förekommer även i fastighetsdata-
systemet. Om ansökan inte uppfyller vissa grundläggande krav, reagerar sy-
stemet och ger varningssignaler till handläggaren. På samma sätt skulle
CFD:s kontroll av om sökanden är behörig att ansöka om registreringsåtgär-
den kunna utföras maskinellt, t.ex. såsom en kontroll av att ansökan har
gjorts på en terminal till vilken sökanden har ensam dispositionsrätt. Den
manuella prövningen skulle därigenom i flertalet fall bli helt obetydlig och
i praktiken komma till uttryck huvudsakligen i en kontroll av att systemet
fungerar. I departementspromemorian har dock betonats att CFD alltid
måste ha möjlighet att råda över om en begäran skall leda till registrering
eller någon annan åtgärd. Systemet får därför utformas så att framställningar
som görs med hjälp av ADB samlas i en s.k. ”elektronisk brevlåda”. Fram-
ställningarna får alltså inte påverka innehållet i registret eller leda till annan
åtgärd förrän de har passerat de rutiner som har uppställts för godkännande
hos CFD.
Under remissbehandlingen har inte riktats några invändningar mot att ru-
tinerna för prövning och kontroll utformas på det vis som har föreslagits i
departementspromemorian. Regeringen ansluter sig till promemorians för-
slag.
Det bör tilläggas att den elektroniska prövningen i några typer av ärenden
måste kombineras med vissa manuella insatser från CFD:s sida. Vid konver-
tering måste sålunda CFD - innan myndigheten vidtar den egentliga regi-
streringsåtgärden - ta emot och granska de skriftliga pantbrev som ges in till
myndigheten.
I departementspromemorian har föreslagits att även CFD:s handläggning
av frågor om utlämnande av uppgifter ur registret bör kunna ske med hjälp
48
av ADB. Regeringen delar denna bedömning. Eftersom en begäran från en Prop. 1993/94:197
pantbrevshavare att få tillgång till uppgifter om eget innehav regelmässigt
skall beviljas (jfr 14 kap. 4 § sekretesslagen), bör systemet utformas så att
sådana uppgifter alltid kan lämnas ut om begäran härrör från pantbrevshava-
rens egen terminal. Systemet bör också utformas så att inskrivningsmyndig-
heter, kronofogdemyndigheter och fastighetsbildningsmyndigheter får till-
gång till uppgifter om pantbrevshavare i de fall då pantbrevshavaren på elek-
tronisk väg har lämnat sitt medgivande till detta. I de nu nämnda fallen kom-
mer det därför normalt inte att fordras någon manuell prövning från CFD:s
sida. Även andra framställningar att få ta del av uppgifter i registret bör få
framställas med hjälp av ADB. I sådana fall måste emellertid frågan om upp-
giften skall lämnas ut prövas av en handläggare.
Regeringens förslag: För felaktigheter som uppkommer i samband
med uppläggning eller förande av pantbrevsregistret skall staten bära
ett s.k. kontrollansvar. Det innebär att den skadelidande skall ha rätt
till ersättning, om det inte visas att felaktigheten beror på en omstän-
dighet utanför CFD:s kontroll vars följder CFD inte skäligen kunde
ha undvikit eller övervunnit. Ersättningen skall kunna jämkas om den
skadelidande har medverkat till skadans uppkomst.
Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag (se promemorian s. 61-69).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan in-
vändning. Några remissinstanser - däribland Svenska Bankföreningen och
Industriförbundet - har förordat att staten åläggs ett strikt skadeståndsan-
svar. Kammarrätten i Sundsvall har ansett att frågan om ett strikt skade-
ståndsansvar för staten bör analyseras närmare. Datainspektionen har - un-
der hänvisning till att förslaget ger den enskilde ett sämre skydd än 23 § data-
lagen - avstyrkt förslaget såvitt gäller skadestånd till enskilda. Även Villa-
ägarnas Riksförbund har uttalat sig i den riktningen.
Skälen för regeringens förslag: Det går inte att helt bortse från risken för
att det vid förandet av pantbrevsregistret uppkommer skador för pantbrevs-
havare eller tredje man. Sådana skador kan bero på felaktig handläggning,
tekniska fel eller obehöriga intrång. Detta aktualiserar frågor om skade-
stånd.
Man kan tänka sig i huvudsak tre olika möjligheter att reglera frågor om
skadestånd. En möjlighet är att tillämpa skadeståndslagens regler, främst
dess principer om statens skadeståndsansvar på grund av myndighetsutöv-
ning. En annan möjlighet är att överlämna skadeståndsfrågorna till en av-
talsmässig reglering. En tredje möjlighet är att reglera skadeståndsfrågor en-
ligt en specialreglering som tar sikte på den särskilda typ av verksamhet som
det här är fråga om.
En kortfattad redovisning av hur skadeståndsfrågor regleras på olika rätts-
områden finns i bilaga 6.
4 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 197
De skador som kan uppkomma till följd av felaktigheter vid uppläggandet Prop. 1993/94:197
och förandet av pantbrevsregistret kan i enstaka fall bli omfattande. Rättig-
hetshavama blir på ett särskilt sätt beroende av att datorsystemet fungerar
riktigt. Det kan tänkas uppstå tekniska fel utan att någon skuld kan konstate-
ras på något håll. Mot den bakgrunden anser regeringen att skadeståndsla-
gens regler om skadestånd på grund av fel eller försummelse vid myndighets-
utövning inte utgör en lämplig reglering av de ersättningsfrågor som kan ak-
tualiseras vid förandet av pantbrevsregistret.
Den verksamhet som det här är fråga om utgör myndighetsutövning. Det
är därför av principiella skäl inte lämpligt att överlämna frågor om skade-
stånd till att regleras genom avtal mellan CFD och pantbrevshavarna. Vi-
dare är det givetvis uteslutet att tillämpa kontraktsrättsliga principer på för-
hållandet mellan CFD och en utomstående som inte har haft något infly-
tande på beslutet att registrera inteckningen i pantbrevsregistret.
Regeringen anser att det i stället är lämpligast att i lag uppställa skade-
ståndsrättsliga regler som är särskilt avpassade för den aktuella verksamhe-
ten.
I departementspromemorian har förordats att staten skall åläggas ett s.k.
kontrollansvar. Det innebär att, om någon tillfogas skada genom att registret
innehåller en oriktig eller missvisande uppgift eller genom annat fel i sam-
band med registrets uppläggande och förande, han skall vara berättigad till
ersättning av staten, såvida inte staten visar att felaktigheten beror på en om-
ständighet utanför CFD:s kontroll vars följder CFD skäligen inte kunnat
övervinna eller undvika. En sådan skadeståndsregel skulle - till skillnad från
skadeståndslagens regler - ge den skadelidande ett skadeståndsskydd även
i de fall då det inte kan konstateras vad felaktigheten beror på. Den skadeli-
dande skulle dessutom som regel kunna få skadestånd även om felaktigheten
inte beror på vårdslöshet från CFD:s sida. Staten skulle å andra sidan inte
kunna åläggas skadeståndsskyldighet för sådana skador som CFD inte haft
någon möjlighet att förhindra.
Flera remissinstanser har förespråkat en mera långtgående skadeståndsre-
gel. Ett skäl för att ålägga staten ett strikt skadeståndsansvar är givetvis att
det kan ge dem som berörs av systemet ett ännu starkare skadeståndsskydd
än kontrollansvarsregeln ger. Ett strikt skadeståndsansvar förekommer re-
dan på ett näraliggande område, nämligen för tekniska fel i inskrivningsre-
gistret.
Det finns skäl som talar för att det i detta sammanhang är lämpligast att
reglera skadeståndsfrågor genom en bestämmelse om kontrollansvar. Det
bör först noteras att redan en regel om kontrollansvar är mycket långtgående
och ger den skadelidande ett omfattande skydd. Det är enbart i sådana situa-
tioner då det visas dels att skadeorsaken har legat utanför CFD:s kontroll
dels att CFD inte skäligen hade kunnat göra något för att undvika skadan
som något skadestånd inte kommer att utgå. Skillnaden mellan de båda
skadeståndsprinciperna gäller väsentligen om staten skall svara även för ska-
dor som det i praktiken har varit omöjligt att förhindra.
Felaktigheter i det nya systemet lär typiskt sett medföra skador i första
hand för pantbrevshavare. Från deras synpunkt kommer systemet att ersätta
traditionell förvaring av pantbrev. Sådan förvaring har hittills skett på pant-
50
havarens eget ansvar. Att i ett ADB-baserat pantbrevssystem ålägga staten
ett strikt ansvar skulle innebära att pantbrevshavaren ges ett starkare skydd
än vad han hittills har haft. Det skulle möjligen kunna hävdas att detta är
motiverat med hänsyn till registreringsverksamhetens karaktär och särskilda
risker. Här är det emellertid fråga om ett frivilligt system. Mot denna bak-
grund är det knappast befogat att ålägga staten ett ansvar för skador som det
inte har varit möjligt att förhindra.
Såsom några remissinstanser har påpekat kan visserligen situationen fram-
stå som annorlunda om skador drabbar en tredje man, t.ex. den enskilde
fastighetsägaren. Denne kommer inte att ha något inflytande över beslutet
att registrera inteckningen i pantbrevsregistret. En regel om kontrollansvar
skulle också ge den enskilde ett något sämre skydd än den skadeståndsregel
som finns i 23 § datalagen. Den sistnämnda bestämmelsen innebär att den
registeransvarige har ett strikt ansvar för skador som beror på oriktiga eller
missvisande uppgifter i ett personregister.
De fall där ekonomiska skador kan tänkas drabba en fastighetsägare torde
emellertid bli ovanliga och skadorna kan antas bli mycket begränsade. Det
torde främst bli fråga om situationer där fastighetsägaren till följd av den
uppkomna felaktigheten, fram till dess felet rättas till, inte kan utnyttja ett
eller flera datapantbrev som säkerhet och därför förhindras att ta upp ett
nytt lån. Till det nu anförda kommer att det inte heller finns anledning att
anta att risken för skador ökar jämfört med de motsvarande risker som finns
i dagens system. En bestämmelse om kontrollansvar ger inte heller fastig-
hetsägaren sämre skydd än det skadeståndsskydd (presumtionsansvar för
pantbrevets innehavare) som han har i dag.
Det finns också anledning att beakta att principen om kontrollansvar un-
der senare år har fått ökad användning inom skadeståndsrätten. Ett exempel
på detta är aktiekontolagen. Aktiekontosystemets skadeståndsregler bygger
på att staten bär ett kontrollansvar. Pantbrevssystemet uppvisar väsentliga
likheter med aktiekontosystemet. Detta utgör ett tungt skäl att utforma ska-
deståndsreglerna på samma sätt i pantbrevssystemet.
Sammantaget anser regeringen därför att rätten till skadestånd på grund
av felaktigheter i pantbrevssystemet bör bygga på principen om ett kontroll-
ansvar för staten.
Bestämmelsen om kontrollansvar bör omfatta felaktigheter i register och
registerutdrag, oriktig makulering av pantbrev, felaktigheter i nya pantbrev
m.m. Vissa skador bör dock falla utanför kontrollansvaret. Det gäller t.ex.
skada på grund av felaktigt utlämnande av sekretesskyddade uppgifter. På
sådan skada bör i stället skadeståndslagens regler om ansvar vid myndighets-
utövning tillämpas. En särskild fråga är om bestämmelsen om kontrollansvar
bör gälla även fel i de terminaler och den övriga tekniska utrustning som
pantbrevshavarna kommer att använda för att på elektronisk väg begära
byte av pantbrevshavare, utskrift av pantbrev m.m. samt fel i telelinjer mel-
lan dessa terminaler och CFD. I aktiekontosystemet omfattar kontrollansva-
ret även fel som beror på de kontoförande institutens utrustning, fel i telelin-
jer m.m.
I analogi med vad som gäller på aktiekontolagens område kan det synas
ligga nära till hands att låta staten bära ett kontrollansvar även för skador
Prop. 1993/94:197
51
som kan ha sin orsak i ingivarnas utrustning eller i överföringen mellan ingi-
varnas terminaler och CFD. Det finns emellertid en principiell skillnad mel-
lan aktiekontolagen och det föreslagna systemet. Aktiekontolagen bygger
på att registreringsåtgärden vidtas av det kontoförande institutet. I det före-
slagna systemet skulle däremot registreringsåtgärden vidtas av CFD efter be-
gäran från pantbrevshavaren. Det är i det senare fallet naturligt att tillämpa
vad som allmänt gäller om att befordran av en ansökan eller underrättelse
sker på avsändarens risk. Felaktigheter i ingivarnas terminaler och i telelin-
jerna från ingivarna till CFD bör därför ligga utanför kontrollansvarsregeln.
I likhet med vad som gäller på fastighetsdataområdet bör staten inte heller
svara för fel i s.k. presentationsterminaler hos anslutna användare. Det-
samma bör gälla skrivare som används för att få utdrag från registret. Beror
emellertid en felaktig uppgift som presentationsterminalen eller skrivaren
återger på ett felaktigt registerinnehåll eller på ett tekniskt fel hos CFD skall
givetvis statens kontrollansvar kunna aktualiseras.
En annan särskild fråga är om den skadelidande skall ha rätt till ersättning
för ideell skada. Sådan ersättning kan i dag lämnas enligt 23 § datalagen.
Däremot ersätts ideell skada inte enligt aktiekontolagens kontrollansvarsbe-
stämmelse. I förarbetena till aktiekontolagen (se prop. 1988/89:152 s. 85)
ansågs att det inte finns behov av någon regel om ersättning för ideell skada.
Sådan skada bedömdes vara så pass opraktisk vid de rent ekonomiska trans-
aktioner som aktiekontolagen gäller. Enligt regeringens mening finns det
inte anledning att göra någon annan bedömning på det nu aktuella området.
Det bör därför inte uppställas några särskilda regler om skadestånd för ideell
skada.
I överensstämmelse med vad som gäller i den allmänna skadeståndsrätten
(se 6 kap. 1 § skadeståndslagen) och på aktiekontolagens område (se 7 kap.
4 § nämnda lag) bör kontrollansvarsregeln förenas med en bestämmelse om
jämkning vid medvållande.
Regeringens forslag: Pantbrevsregistret bör finansieras med avgifter.
Avgifterna bör tas ut i samband med registrering och avregistrering.
De bör bestämmas av regeringen och sättas till en sådan nivå att de
ger full kostnadstäckning. Härutöver bör CFD ges möjlighet att inom
ramen för sin uppdragsverksamhet ta ut avgifter för att uppgifter i re-
gistret tillhandahålls med hjälp av terminal.
Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med re-
geringens förslag (se promemorian s. 69 - 74).
Remissinstanserna: Har i väsentliga delar lämnat förslaget utan invänd-
ning. Svenska Bankföreningen och CFD har dock förordat en annan avgifts-
konstruktion. CFD har vidare förordat att nämnden ges bemyndigande att
själv bestämma avgifternas storlek.
Bakgrund: I avgiftsförordningen (1992:191) finns bestämmelser om rätt
Prop. 1993/94:197
52
för myndigheter att ta ut avgifter för sin verksamhet. Förordningen grundar Prop. 1993/94:197
sig på de principer som lades fram i prop. 1989/90:138 och som senare god-
kändes av riksdagen (bet. 1989/90:FiU38, rskr. 1989/90:289).
Enligt 3 § i förordningen får en myndighet ta ut avgifter för varor och
tjänster som den tillhandahåller bara om det följer av lag eller förordning
eller av ett särskilt beslut av regeringen. Härutöver har myndigheter enligt
4 § en generell rätt att ta ut avgifter i vissa särskilt angivna fall, bl.a. för upp-
tagning av automatisk databehandling som utgör allmän handling. Om inget
annat ekonomiskt mål för verksamheten har beslutats, skall avgifter beräk-
nas så att full kostnadstäckning uppnås (se 5 §). Intäkterna skall således
täcka samtliga med verksamheten direkt eller indirekt förenade kostnader.
För att myndigheten själv skall få bestämma ersättningens storlek måste den
dock - utom i fråga om avgifter som avses i 4 § - ha ett särskilt bemyndigande
(se 6 §). Också om den har ett sådant bemyndigande skall myndigheten vid
avgiftssättningen utgå från det ekonomiska mål som har angetts för verksam-
heten. Myndigheten skall vaije år samråda med Riksrevisionsverket om de
avgifter som myndigheten tar ut eller avser att ta ut för de varor eller tjänster
som myndigheten tillhandahåller.
Avgiftsförordningen skall tillämpas endast om det inte följer något annat
av en lag eller förordning eller av ett särskilt beslut av regeringen. En sådan
särbestämmelse finns i 2 § förordningen (1988:278) med instruktion för Cen-
tralnämnden för fastighetsdata. Enligt denna bestämmelse äger nämnden
inom sin uppdragsverksamhet ta ut ersättning enligt de grunder som nämn-
den själv bestämmer efter samråd med Riksrevisionsverket.
Skälen för regeringens förslag: Det föreslagna systemet syftar väsentligen
till att tillgodose de enskilda användarnas behov. Det är därför naturligt att
kostnaderna för att bygga upp och driva systemet täcks genom avgifter från
användarna.
Den registreringsverksamhet som CFD kommer att bedriva inom ramen
för det föreslagna systemet måste, såsom tidigare har konstaterats, anses
som myndighetsutövning. Avgifter för myndighetsutövande verksamhet bör
som huvudregel fastställas av regeringen. På detta område framstår denna
ordning som naturlig. Givetvis bör regeringens beslut om avgifter föregås av
att CFD ger in beräkningar och förslag till regeringen.
När avgifterna bestäms bör de principer som har kommit till uttryck i
prop. 1989/90:138 vara vägledande. Avgifterna bör alltså sättas så att full
kostnadstäckning uppnås. Avgifterna måste sammanlagt motsvara de beräk-
nade kostnaderna för handläggningen av ansökningarna, för registerfö-
ringen och för andra därmed sammanhängande uppgifter. Å andra sidan bör
avgifterna inte sättas så att verksamheten ger någon vinst.
Svenska Bankföreningen och CFD har förespråkat ett avgiftssystem där
det tas ut såväl en fast anslutningsavgift som en transaktions- och volymbe-
roende registreringsavgift. Mot en sådan avgiftskonstruktion kan invändas
att den skulle leda till att kostnaderna för den enskilde användaren av syste-
met blev beroende av i vilken omfattning han utnyttjar systemet. Detta
skulle stämma mindre väl överens med uttalanden i prop. 1989/90:138. Där
framhölls att en framräknad kostnadsschablon borde bilda underlag för en
saktaxa där avgifterna bestäms så att de i princip motsvarar den handläggar-
53
kostnad som ett normalärende av respektive ärendeslag föranleder. Det Prop.
finns mot denna bakgrund knappast något utrymme för andra fasta avgifter
än sådana som motsvarar CFD:s kostnader i samband med själva den tek-
niska anslutningen till systemet (terminaluppkopplingen). Att ta ut avgifter
för terminalanslutning framstår emellertid som olämpligt. Terminalanslut-
ning gör det nämligen möjligt för CFD att ta emot ansökningar på elektro-
nisk väg, vilket även för CFD medför ökad rationalitet och minskade kostna-
der. Till detta kommer att uttag av fasta avgifter skulle riskera att snedvrida
konkurrensen mellan stora och små aktörer på marknaden. För de åtgärder
som CFD skall vara skyldig att vidta bör det därför inte tas ut några fasta
avgifter. Avgifter bör i stället enbart tas ut i det enskilda registreringsären-
det.
Det är naturligt att registreringsavgifter tas ut när en inteckning förs in i
pantbrevssystemet och när en ny pantbrevshavare registreras. Övervägande
skäl talar också för att en avgift bör tas ut i samband med att en inteckning
avförs från registret och ett skriftligt pantbrev utfärdas. Avgifterna bör av-
passas så att de täcker även de kostnader för driften av systemet som inte
kan hänföras till särskilda registreringsåtgärder. Något utrymme för diffe-
rentierade avgifter inom ett och samma ärendeslag bör inte finnas.
I 10-12 §§ avgiftsförordningen finns särskilda bestämmelser om uttag av
ansökningsavgifter. Dessa bestämmelser gäller dock endast när det är sär-
skilt föreskrivet. Bestämmelserna, som bl.a. innebär att avgiften skall beta-
las in när ansökan ges in, är mindre väl lämpade för det nya systemet. De
bör därför inte gälla här. I stället bör den avgift som bör tas ut för registre-
ringsåtgärden kunna betalas i efterskott. Det finns anledning att sträva efter
enklast möjliga uppbördsordning. En av förutsättningarna för anslutning till
systemet bör sålunda vara att det enligt CFD:s bedömning finns tillfredsstäl-
lande möjligheter att få till stånd en betalning i efterhand. Den förutsätt-
ningen kan vara uppfylld om den, som begär anslutning till systemet, medger
att betalning får ske genom autogiro.
En annan fråga är vilka avgifter som skall tas ut för tillhandahållandet av
uppgifter i registret. En framställan om att få ut en uppgift från pantbrevsre-
gistret utgör en begäran att få ta del av allmän handling. En sådan begäran
kan i och för sig inte avgiftsbeläggas. Däremot kan avgift tas ut för kopia
eller avskrift av den allmänna handlingen (jfr 2 kap. 13 § tryckfrihetsförord-
ningen; se också 16 § avgiftsförordningen). Avgift kan också tas ut för upp-
tagning av automatisk databehandling som utgör allmän handling (jfr 4 §
första stycket 9 avgiftsförordningen).
Det är rimligt att CFD har möjlighet att förbehålla sig viss ersättning för
att uppgifter i pantbrevsregistret tillhandahålls användarna med hjälp av
ADB. Situationen skiljer sig i detta avseende knappast från den där CFD
tillhandahåller uppgifter genom att göra dem tillgängliga i fastighetsdatasys-
temet. Tillhandahållandet av uppgifter med hjälp av ADB anses i det sam-
manhanget som uppdragsverksamhet och CFD kan därför själv bestämma
dessa avgifter med stöd av 2 § i nämndens instruktion. Avgifterna utgörs dels
av fasta anslutnings- och månadsavgifter, dels av s.k. transaktionsavgifter,
vars storlek beror på terminalanvändningens omfattning. Avgifterna som
fastställs efter samråd med Riksrevisionsverket syftar till kostnadstäckning.
1993/94:197
54
CFD bör alltså ges rätt att ta ut avgifter för att nämnden med hjälp av Prop. 1993/94:197
ADB tillhandahåller information om innehållet i pantbrevsregistret. Då det
i dessa fall får anses vara fråga om uppdragsverksamhet bör nämnden - inom
ramen för principen om full kostnadstäckning och efter samråd med Riksre-
visionsverket - själv få bestämma avgiftskonstruktionen och storleken på av-
gifterna.
Såsom tidigare har framhållits bör lagstiftningen lämna utrymme för CFD
att använda pantbrevsregistret som grundval för avisering som rör nya upp-
gifter i fastighetsdatasystemet (s.k. åtgärdsavisering). På detta område bör
CFD få ta ut avgifter enligt vad i övrigt gäller om avgifter för uppdragsverk-
samhet på fastighetsdataområdet.
Systemet med pantbrevsregister kan antas innebära vissa besparingar för
inskrivningsväsendet. När det nya systemet har varit i drift en tid, finns det
anledning att se över expeditionsavgifterna inom inskrivningsväsendet så att
de kan anpassas till de nya förhållandena.
Såsom regeringen redan har framhållit bör pantbrevsregistret finansieras ge-
nom avgifter som ger full kostnadstäckning.
CFD har i stor utsträckning redan tagit fram de systemtekniska lösningar
som det föreslagna systemet kräver. Det har skett på uppdragsbasis inom
ramen för den pågående försöksverksamheten. De taxor som därvid har till-
lämpats har bestämts med utgångpunkt från att avgifterna skall täcka såväl
systemutveckling som systemets drift. I de hittills gjorda kalkylerna har
också vägts in de extra kostnader som belastar verksamheten så länge ut-
skrivna pantbrev lagras. När lagstiftningen träder i kraft kan dessa kostnader
elimineras. Initialkostnaderna i form av investeringar i system, utrustning,
lokaler m.m. är till största delen redan gjorda och finansierade genom intäk-
ter.
Det nya systemet medför vissa besparingar för CFD i dess verksamhet på
fastighetsdataområdet. CFD har beräknat dessa till ca 2,5 milj kr per år. Det
innebär att de anslagsfinansierade investeringarna för det totalt utbyggda sy-
stemet kan återbetalas på cirka 1,5 år. För inskrivningsmyndigheterna kom-
mer systemet att innebära att myndigheterna får vissa ytterligare arbetsruti-
ner. Dessa kommer dock att vara av liten omfattning. Det kan dessutom an-
tas att systemet också leder till vissa besparingar för inskrivningsväsendet till
följd av den minskade pappershanteringen, t.ex. genom minskade pappers-
och portokostnader. Sammantaget torde därför reformen få positiva ekono-
miska effekter även för inskrivningsväsendet.
Det nya systemet innebär att det tillkommer en ny målkategori för förvalt-
ningsdomstolarna. Antalet överklaganden kan dock antas bli mycket be-
gränsat och merkostnaderna för domstolsväsendet lär därför bli marginella.
Det är framför allt inom kreditväsendet som det nya systemet kommer att
leda till besparingar och rationaliseringsvinster. Det är svårt att beräkna stor-
leken på dessa vinster. Storleken på besparingarna blir givetvis beroende av
de avgiftsnivåer som tillämpas. Dessa blir i sin tur beroende av hur många
55
kreditinstitut som ansluter sig till systemet och hur stora ärendevolymerna Prop. 1993/94:197
blir.
De nya reglerna bör kunna träda i kraft den 1 juli 1994.
Vid de nya reglernas ikraftträdande kommer CFD redan att ha registrerat
ett stort antal ”pantbrev” i olika ”kundarkiv”. Det har skett på uppdrag av
olika kreditinstitut och inom ramen för CFD:s uppdragsverksamhet. Det
kan antas att kreditinstituten har avsett att dessa registreringar skall bestå i
det nya systemet. Detta kan synas motivera särskilda övergångsbestämmel-
ser. Om kreditinstituten önskar att de redan gjorda registreringarna skall
flyta in i pantbrevsregistret, torde det emellertid i praktiken kunna ske smi-
digt genom att vaije kreditinstitut - efter att ha fått tillstånd att vara pant-
brevshavare - ger in en ansökan som omfattar samtliga dittills registrerade
inteckningar. Några särskilda övergångsbestämmelser har därför inte ansetts
nödvändiga.
Pantbrevsregistrets grundläggande syfte är att utgöra bas för ett system med
s.k. datapantbrev. Ett datapantbrev är - på samma vis som ett skriftligt pant-
brev - ett bevis om en inteckning. Det anses utfärdat genom att inteckningen
registreras i pantbrevsregistret. Definitionen av datapantbrev är upptagen i
6 kap. 1 § jordabalken. En erinran om sambandet mellan pantbrevsregistret
och datapantbreven finns i 1 § andra stycket lagen om pantbrevsregister. I
övrigt saknar denna lag uttryckliga bestämmelser om datapantbrev.
Lagen om pantbrevsregister innehåller i stället i första hand bestämmelser
om hur pantbrevsregistret skall föras. Där finns bestämmelser om att regist-
ret skall föras av CFD med hjälp av automatisk databehandling för vissa be-
stämda ändamål (1-3 §§). Där anges vidare under vilka förutsättningar en
inteckning får föras in i registret (4-6 §§), när den skall tas bort därifrån
(8 - 11 §§) och när registeruppgifter kan rättas (12 §). Krav på bevarande av
avförda uppgifter finns i 13 §.
Av lagens bestämmelser följer att det för varje inteckning som förs in i
pantbrevsregistret också skall föras in en uppgift om pantbrevshavare. I 7 §
finns bestämmelser om under vilka förutsättningar en sådan uppgift skall
kunna ändras. För att någon skall kunna bli registrerad som pantbrevshavare
fordras att han i förväg har fått tillstånd från CFD. Bestämmelser om detta
finns i 14 och 15 §§. En pantbrevshavare skall enligt 16 § likställas med inne-
havaren av ett skriftligt pantbrev.
I lagen finns också regler om s.k. elektronisk ingivning, om sambearbet-
ning med inskrivningsregistret och om terminalåtkomst (17-19 §§). Slutli-
gen innehåller lagen bestämmelser om överklagande (20 §) och om skade-
stånd (21 §).
56
Lagen avser inte att reglera alla frågor som kan uppkomma vid förandet
av pantbrevsregistret. Bestämmelser om de närmare rutinerna vid register-
föringen bör tas upp i särskilda tillämpningsföreskrifter som meddelas av re-
geringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Vidare kommer för-
valtningslagens regler om omprövning m.m. att gälla för registermyndighe-
tens verksamhet. Slutligen kan datalagens regler om skydd för personlig in-
tegritet vara att tillämpa.
Inledande bestämmelser
1§
Centralnämnden för fastighetsdata (nämnden) skall föra ett särskilt register
över sådana inteckningar i fast egendom eller tomträtt för vilka det inte finns
utfärdat något skriftligt pantbrev (pantbrevsregister).
Av 6 kap. 1 § jordabalken följer att registrering av en inteckning i pant-
brevsregistret innebär att ett datapantbrev utfärdas.
(Jfr 1 § i promemorians förslag)
Paragrafens/örata stycke innehåller en definition av begreppet ”pantbrevsre-
gister”.
Definitionen anger bl.a. att det är fråga om ett register över vissa inteck-
ningar i fast egendom och tomträtt. Formuleringen innebär att det måste
vara fråga om beviljade inteckningar. Sådana inteckningsansökningar som
endast har föranlett vilandebeslut får således inte föras in i registret.
De inteckningar som kan tas upp i pantbrevsregistret skall vara sådana för
vilka det inte finns något skriftligt pantbrev utfärdat. Ett ”skriftligt pant-
brev” är, såsom framgår av den föreslagna nya lydelsen av 6 kap. 1 § jorda-
balken, ett pantbrev som har utfärdats i skriftlig form. Att något skriftligt
pantbrev inte finns utfärdat kan bero på att den som har givit in intecknings-
ansökan har begärt att inteckningen i stället skall föras in i pantbrevsregistret
(se 5 §). Det kan också bero på att ett skriftligt pantbrev visserligen har utfär-
dats tidigare men att detta pantbrev sedermera har konverterats och därvid
har makulerats (se 6 §). Det är i dessa båda fall som inteckningen kan föras
in i pantbrevsregistret. Den angivna definitionen täcker däremot inte det fal-
let då ett skriftligt pantbrev har kommit bort eller förstörts av våda och där
en ny handling inte kan utfärdas annat än efter det att det förkomna eller
förstörda pantbrevet har dödats enligt lagen (1927:85) om dödande av för-
kommen handling.
Av paragrafen framgår vidare att registret skall föras av CFD. Denna
fråga har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.3.
De uppgifter som skall redovisas i registret kommer delvis att vara av
samma slag som de uppgifter som redovisas i inskrivningsregistret. Registret
skall emellertid utgöra ett helt självständigt register, skilt från inskrivnings-
registret.
Andra stycket innehåller en erinran om sambandet mellan pantbrevsre-
gistret och datapantbreven.
2§
Pantbrevsregistret skall föras med hjälp av automatisk databehandling.
Prop. 1993/94:197
57
(Jfr 2 § första stycket i promemorians förslag) Prop. 1993/94:197
I paragrafen anges att registret skall föras med hjälp av ADB. Frågor om
ADB-användning har behandlats i avsnitt 4.12 i den allmänna motiveringen.
Där har bl.a. konstaterats att pantbrevsregistret är att anse som ett personre-
gister i datalagens mening.
3§
Pantbrevsregistret får användas för följande ändamål
1. för registrering av inteckningar och pantbrevshavare enligt denna lag,
2. som underlag för beslut som får meddelas enligt denna lag, och
3. som underlag för underrättelser till pantbrevshavare om
a) innehållet i inskrivningsregistret och fastighetsregistret,
b) taxeringsvärden och andra vid fastighetstaxering fastställda uppgifter,
c) fastighetsägares och tomträttshavares postadresser.
(Jfr 2 § andra stycket i promemorians förslag)
En viktig princip i datalagen är att varje personregister skall föras för ett be-
stämt ändamål (se 7 § datalagen). I förevarande paragraf har därför tagits in
en bestämmelse om vilka ändamål registret får användas för. Av datalagens
bestämmelser (se 7 § första stycket) följer att i registret inte får tas in andra
uppgifter än sådana som står i överensstämmelse med registrets ändamål och
att uppgifterna i registret inte heller får användas på ett sätt som strider mot
registrets ändamål.
Av de tre punkterna i ändamålsbeskrivningen avser de båda första verk-
samhet som regleras i lagen om pantbrevsregister.
Punkten 3, som innebär en utvidgning i jämförelse med promemorians
förslag, ger möjlighet att använda pantbrevsregistret som underlag för s.k.
åtgärdsavisering. Det är här fråga om att utnyttja pantbrevsregistret som
medel för att välja ut de uppgifter i bl.a. inskrivningsregistret och fastighets-
registret som en panthavare kan ha intresse av att få löpande information
om. Genom pantbrevsregistret blir det sålunda möjligt att på ett enkelt sätt
identifiera de fastigheter och tomträtter som berör en viss pantbrevshavare.
På grundval av denna identifikation kan pantbrevshavaren sedan tillställas
löpande information om vad som har förts in i inskrivnings- och fastighetsre-
gistren, t.ex. ägarbyten, utmätningsanteckningar och inteckningsåtgärder.
I det till Lagrådet remitterade förslaget avgränsades bestämmelsen i före-
varande punkt genom en hänvisning till ”fastighetsdatasystemet”, dvs. de in-
formationssystem som anges i fastighetsdatakungörelsen (1974:1058). I fas-
tighetsdatasystemet ingår inskrivningsregistret och fastighetsregistret men
där redovisas även vissa ytterligare uppgifter, bl.a. uppgifter från fastighets-
längden samt uppgifter om byggnader. Lagrådet har uttalat att det torde vara
tillräckligt och tydligare att i paragrafen hänvisa endast till inskrivningsre-
gistret och fastighetsregistret. Propositionens lagtext har utformats med
beaktande av Lagrådets uttalande. Det har emellertid ansetts att möjlighe-
ten att använda pantbrevsregistret som underlag för åtgärdsavisering inte
bör begränsas till underrättelser om innehållet i inskrivningsregistret och fas-
tighetsregistret. Starka praktiska skäl talar nämligen för att pantbrevsregist-
ret bör kunna ligga till grund även för avisering om de taxeringsuppgifter
58
och adressuppgifter som finns redovisade i fastighetsdatasystemet. Detta har Prop. 1993/94:197
kommit till uttryck i propositionens lagtext.
I lagrådsremissen innehöll paragrafen även en bestämmelse om att regist-
ret får användas för tillhandahållande av sådana uppgifter ur registret för
vilka det inte råder sekretess. Lagrådet har förordat att denna bestämmelse
utgår. Lagrådet har tillagt att detta inte synes leda till någon inskränkning i
möjligheterna att tillhandahålla uppgifter ur registret. Upptagningen är en-
ligt 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen allmän handling och uppgifter ur re-
gistret kan därför lämnas ut, i den mån hinder härför inte föreligger enligt
sekretesslagen (1980:100). Med anledning av Lagrådets uttalande har be-
stämmelsen fått utgå.
Allmänna bestämmelser om registrering
4§
För att en inteckning skall få föras in i pantbrevsregistret fordras att den är
införd i inskrivningsregistret och att begäran om registrering framställs enligt
5 eller 6 §.
Inteckningen får registreras i pantbrevsregistret endast om den förenas
med en uppgift om vem som har rätt att råda över registreringen (pantbrevs-
havare'). Endast den som har fått tillstånd enligt 14 § får registreras som pant-
brevshavare.
Om en inteckning har varit föremål för beslut om utbyte enligt 22 kap. 8
§ jordabalken, skall bestämmelserna i denna lag om inteckning i stället gälla
de genom utbytet beslutade pantbreven.
(Jfr 3 § och 4 § första stycket andra meningen i promemorians förslag)
I första stycket anges att en inteckning får föras in i pantbrevsregistret endast
om den är införd i inskrivningsregistret. För att det nya systemet skall fun-
gera smidigt och den manuella hanteringen bli så liten som möjligt måste
nämligen förutsättas en viss samverkan med fastighetsdatasystemet. Denna
begränsning innebär att det nya systemet inte kan användas i de delar av
landet där fastighetsdatareformen fortfarande inte är genomförd och inteck-
ningar därför fortfarande generellt redovisas i fastighetsbok eller tomträtts-
bok. Men begränsningen kan även få betydelse i områden där fastighetsdata-
reformen är slutförd. I sådana områden kan det nämligen förekomma en-
staka fastigheter eller tomträtter som till följd av oklara inskrivningsförhål-
landen även i fortsättningen kommer att redovisas i fastighetsbok eller tomt-
rättsbok.
Av andra stycket följer att registreringen av inteckningen måste förenas
med en uppgift om en pantbrevshavare. Pantbrevshavaren beskrivs i lagtex-
ten som den ”som har rätt att råda över registreringen”. Denna definition
sammanhänger med att sådana ändringar i registreringen som inte beror på
förändringar i inskrivningsregistret endast kan komma till stånd efter en be-
gäran från pantbrevshavaren. Från denna regel finns ett mindre undantag i
8 § första stycket andra meningen.
Pantbrevshavaren har enligt 16 § samma rättigheter och skyldigheter som
innehavaren av ett skriftligt pantbrev. Huruvida han också är panthavare be-
stäms av jordabalkens regler om pantsättning.
59
En förutsättning för att någon skall kunna registreras som pantbrevsha-
vare är att han i förväg har fått tillstånd till detta av CFD. Bestämmelser om
förutsättningarna för sådant tillstånd finns i 14 §. Om en begäran om regi-
strering inte åtföljs av uppgift om vem som skall registreras som pantbrevs-
havare eller om den angivne pantbrevshavaren inte har tillstånd enligt 14 §,
skall begäran avslås. Någon prövning av pantbrevshavarens materiella rätt
skall däremot inte göras i registreringsärendet.
I tredje stycket finns ett särskilt stadgande om inteckningar som har varit
föremål för utbyte enligt 22 kap. 8 § jordabalken. En sådan åtgärd innebär
enligt lagens ordalydelse att pantbrevet byts ut mot två eller flera pantbrev.
Trots ordalydelsen innebär en sådan åtgärd snarast att en inteckning byts ut
mot flera sådana (jfr Lagrådets yttrande i prop. 1970:20 s. A 301). Formellt
är det dock även efter utbytet fråga om en enda inteckning. I inskrivningsre-
gistret redovisas den också på det sättet, fastän med anmärkning om den be-
slutade utby tesåtgärden.
I huvudsak bör redovisningen i pantbrevsregistret läggas upp på samma
sätt som redovisningen i inskrivningsregistret. När det gäller inteckningar,
som har varit föremål för utbytesbeslut, är emellertid denna redovisning inte
ändamålsenlig. Mot inteckningen kommer att svara två eller flera pantbrev.
Dessa kan ha olika innehavare. Någon av innehavarna vill kanske besitta ett
skriftligt pantbrev, medan de andra vill utnyttja pantbrevsregistret. Det har
därför ansetts mera lämpligt att i pantbrevsregistret redovisa de genom utby-
tesbeslutet tillkomna inskrivningarna var för sig och att till dem knyta samma
regler som i övrigt knyts till de inteckningar som är redovisade i registret.
De ”pantbrev” som har kommit till genom utbytesbeslutet likställs därför
med inteckningar.
Registrering av nya inteckningar
5§
På begäran av den som ger in en ansökan om inteckning till inskrivningsmyn-
digheten skall nämnden föra in uppgift om inteckningen, om sådan beviljas,
i pantbrevsregistret.
Bestämmelserna i första stycket tillämpas även i samband med ansök-
ningar om sådana inteckningsåtgärder som avses i 22 kap. 7-9 och 11 §§
jordabalken.
(Jfr 4 § i promemorians förslag)
En inteckning kan föras in i pantbrevsregistret antingen i samband med att
inteckningen beviljas eller blir föremål för någon inteckningsåtgärd eller ge-
nom s.k. konvertering av tidigare beviljade inteckningar. I denna paragraf
behandlas de båda förstnämnda fallen.
För att en inteckning skall få föras in i pantbrevsregistret i anslutning till
inteckningsbeslutet fordras att en därtill behörig person har framställt en be-
gäran om detta och därvid också har angivit vem som skall registreras som
pantbrevshavare. Behörighet att framställa begäran har endast den som ger
in ansökan om inteckning till inskrivningsmyndigheten, dvs. den som enligt
gällande praxis bestämmer till vem pantbrevet skall expedieras. Ingivaren
Prop. 1993/94:197
60
behöver inte vara-och torde i praktiken vanligen inte heller bli-densamme Prop. 1993/94:197
som sökanden i ärendet, dvs. fastighetsägaren.
En framställan om registrering måste av praktiska skäl ges in till inskriv-
ningsmyndigheten. Den skall vara skriftlig och innehålla uppgift om vem
som skall registreras som pantbrevshavare. Den måste bifogas ansökan om
inteckning och kan alltså inte ges in efter inskrivningsdagens slut. Inskriv-
ningsmyndigheten är skyldig att förmedla framställningen till CFD. Detta
kan ske på elektronisk väg i anslutning till att inskrivningsmyndighetens be-
slut i inskrivningsärendet överförs till CFD. Närmare bestämmelse i dessa
avseenden får meddelas av regeringen.
Av föreskriften i andra stycket framgår att en inteckning också kan föras
in i pantbrevsregistret i anslutning till att inskrivningsmyndigheten fattar be-
slut om olika inteckningsåtgärder. Enligt den ordning som hittills har gällt
skall inskrivningsmyndigheten i samband med utsträckning, sammanföring,
utbyte, relaxation och nedsättning utfärda nya pantbrev (se 28 § inskriv-
ningsregisterkungörelsen). De gamla pantbreven skall makuleras (30 §
nämnda kungörelse). Sådana nya pantbrev har hittills framställts och expe-
dierats på samma sätt som de pantbrev som utfärdas vid nyinteckning. Det
innebär att utskrift och expedition har skett genom CFD:s försorg efter an-
visning från inskrivningsmyndigheten (9§ fastighetsdatakungörelsen).
Det har ansetts att den som ger in en ansökan om en inteckningsåtgärd av
de nu nämnda slagen bör ha möjlighet att, om han så önskar, få inteckningen
införd i pantbrevsregistret omedelbart efter inskrivningsmyndighetens be-
slut. Formerna för framställningen och kraven på framställningens innehåll
blir därvid desamma som om framställan hade gjorts i samband med ansökan
om nyinteckning.
Registrering av tidigare beviljade inteckningar
6§
På begäran av en innehavare av ett skriftligt pantbrev skall nämnden föra in
uppgift om den inteckning som svarar mot pantbrevet i pantbrevsregistret.
En inteckning får föras in i pantbrevsregistret enligt bestämmelserna i
första stycket endast om det skriftliga pantbrevet har givits in till nämnden.
I samband med införandet i registret skall pantbrevet förstöras.
Bestämmelserna i andra stycket gäller inte pantbrev som avses i 22 kap.
5 b § andra meningen jordabalken.
I fråga om inteckningar som har beviljats före den 1 januari 1972 gäller
bestämmelserna i denna paragraf om pantbrev även sådana intecknings-
handlingar som avses i 24 § lagen (1970:995) om införande av nya jordabal-
ken. En sådan handling behöver dock inte förstöras om den förses med på-
skrift om att den inte längre medför någon rätt i den intecknade egendomen.
(Jfr 5 § i promemorians förslag)
I paragrafen behandlas s.k. konvertering. Detta förfarande innebär att tidi-
gare beviljade inteckningar, för vilka skriftliga pantbrev redan är utfärdade,
förs in i registret och att de motsvarande skriftliga pantbreven samtidigt för-
störs. Även i dessa fall måste registreringen av inteckningen i pantbrevsre-
gistret förenas med en uppgift om vem som är pantbrevshavare (se 4 §) och
61
denne måste ha CFD:s tillstånd att registreras som pantbrevshavare (se Prop. 1993/94:197
13§).
En ansökan om konvertering har inte något samband med något pågående
inskrivningsärende. Ansökningen skall därför ges in direkt till CFD.
Konvertering får ske endast om pantbrevet ges in (se andra stycket i para-
grafen). Det är CFD som skall kontrollera att ett korrekt pantbrev har givits
in i ärendet, att det svarar mot en inteckning som förekommer i inskrivnings-
registret och att den som skall registreras som pantbrevshavare har sådant
tillstånd som anges i 13 §. När CFD registrerar inteckningen, skall nämnden
samtidigt förstöra pantbrevet. Såsom anförts i den allmänna motiveringen
bör den registrerade pantbrevshavaren i efterhand aviseras om åtgärden om
han inte själv har varit sökande. Närmare föreskrifter om detta bör meddelas
av regeringen.
Enligt tredje stycket gäller inte bestämmelserna om ingivande och makule-
ring av pantbrev beträffande ett särskilt slag av pantbrev. Om det efter en
exekutiv försäljning har flutit in betalning på ett pantbrevs belopp utan att
någon har lyft beloppet, kan fastighetens nye ägare begära att inskrivnings-
myndigheten utfärdar ett nytt pantbrev på grund av samma inteckning (se
den nya 22 kap. 5 b § jordabalken). Det förra pantbrevet gäller därefter en-
dast rätten till de nedsatta pengarna. Bestämmelsen har motiverats av för-
värvarens befogade anspråk på att komma i besittning av pantbrevet (jfr
prop. 1970:20 A s. 417). Om en inteckning, för vilken det på detta vis finns
två pantbrev, skall föras in i pantbrevsregistret, måste det pantbrev som kan
användas för pantsättning förstöras. Däremot saknas det anledning att för-
störa det pantbrev som gäller rätten till de nedsatta medlen.
I fjärde stycket behandlas frågan om konvertering av inteckningar som har
beviljats före 1972 och som inte kommer till uttryck i ett pantbrev utan i en
särskild inteckningshandling. Frågan har behandlats i den allmänna motive-
ringen, avsnitt 4.6. Bestämmelsen i detta stycke innebär att även dessa hand-
lingar kan konverteras till datapantbrev men att handlingen inte behöver
förstöras under den förutsättning som anges i stycket.
Byte av pantbrevshavare
7§
På begäran av den som är registrerad som pantbrevshavare skall nämnden
registrera en ny pantbrevshavare för inteckningen.
Om en ny pantbrevshavare registreras, skall uppgiften om den tidigare
pantbrevshavaren tas bort från pantbrevsregistret.
(Jfr 6 § i promemorians förslag)
Paragrafen behandlar möjligheterna att ändra en i registret intagen uppgift
om pantbrevshavare. En sådan förändring förutsätter först och främst en be-
gäran från den som dittills har varit registrerad som pantbrevshavare. Av be-
gäran måste framgå vem som skall registreras som ny pantbrevshavare.
Även den nye pantbrevshavaren måste ha CFD:s tillstånd att registreras som
pantbrevshavare.
Samtidigt med att den nye pantbrevshavaren registreras skall uppgiften
62
om den tidigare pantbrevshavaren tas bort från registret. Uppgiften skall Prop. 1993/94:197
dock bevaras under en tid av minst tio år efter det att den togs bort (se 13 §).
Registrering av ny pantbrevshavare förutsätter inte att något medgivande
dessförinnan har lämnats av vare sig fastighetsägaren eller den nye pant-
brevshavaren. Såväl den dittillsvarande som den nye pantbrevshavaren bör
dock i efterhand aviseras om den beslutade registreringen. Bestämmelser
om sådan avisering kan tas in i en särskild tillämpningsförordning.
Avregistrering m.m.
8§
På begäran av den som är registrerad som pantbrevshavare skall nämnden
utfärda ett skriftligt pantbrev som svarar mot inteckningen. Nämnden skall
också utfärda ett skriftligt pantbrev, om kronofogdemyndigheten har utmätt
pantbrevet hos den intecknade egendomens ägare och begär att ett skriftligt
pantbrev skall utfärdas.
I samband med att det skriftliga pantbrevet utfärdas skall inteckningen tas
bort från pantbrevsregistret.
(Jfr 9 § i promemorians förslag)
Bestämmelsen i första stycket första meningen ger pantbrevshavaren rätt att
hos CFD begära att det utfärdas ett skriftligt pantbrev. Det ligger i sakens
natur att den som senast har varit registrerad som pantbrevshavare har rätt
att bestämma till vem pantbrevet skall expedieras.
CFD:s prövning kan i dessa fall begränsas till att avse en kontroll av att
registret innehåller en inteckning som svarar mot det begärda skriftliga pant-
brevet samt att sökanden är registrerad som pantbrevshavare.
I första stycket andra meningen regleras en undantagssituation då nämn-
den är skyldig att utfärda ett skriftligt pantbrev utan att det finns någon begä-
ran från pantbrevshavarens sida. Enligt 6 kap 2 § utsökningsbalken skall kro-
nofogdemyndigheten efter utmätning av pantbrev som har utmätts hos den
intecknade egendomens ägare ta pantbrevet i förvar. Bestämmelsen får, så-
vitt gäller datapantbrev, betydelse enbart när den intecknade fastighetens
eller tomträttens ägare själv är registrerad som pantbrevshavare. Även om
denna situation torde bli ovanlig har det ansetts att lagstiftningen måste ut-
formas så att syftet bakom bestämmelserna kan tillgodoses också i detta fall.
Ett förvarstagande förutsätter att det finns ett skriftligt pantbrev. Det har
därför föreskrivits att kronofogdemyndigheten i detta fall skall ha möjlighet
att initiera en utskrift av ett skriftligt pantbrev.
Om CFD utfärdar ett pantbrev efter begäran från kronofogdemyndighe-
ten skall pantbrevet, som ju är utmätt, givetvis sändas till kronofogdemyn-
digheten. Någon särskild föreskrift om detta har inte ansetts nödvändig.
Det skriftliga pantbrevet skall utfärdas i CFD:s namn.
Samtidigt med att pantbrevet utfärdas skall inteckningen tas bort från
pantbrevsregistret (se andra stycket).
9§
Om en inteckning, som är införd i pantbrevsregistret, dödas eller blir utan
verkan, skall nämnden ta bort inteckningen från registret. Om inteckningen
63
blir utan verkan endast till viss del eller blir föremål för åtgärd som avses i Prop. 1993/94:197
22 kap. 7 - 9 eller 11 § jordabalken, skall uppgift om detta föras in i registret.
(Jfr 10 § i promemorians förslag)
Paragrafen har i redaktionellt hänseende utformats huvudsakligen i enlighet
med Lagrådets förslag.
Om en inteckning dödas eller av annan anledning blir utan verkan, bör
den givetvis inte finnas kvar i pantbrevsregistret. I första meningen av denna
paragraf har därför föreskrivits att inteckningen i sådana fall skall tas bort
från registret.
I första hand får bestämmelsen betydelse när inskrivningsmyndigheten
har beslutat om dödning av en inteckning enligt 22 kap. 10 § jordabalken.
Den får också betydelse i de andra fall då en inteckning helt blir utan verkan,
t.ex. efter exekutiv försäljning eller efter expropriation (se 6 kap. 12 - 15 §§
jordabalken).
Nu angivna förhållanden skall redan enligt gällande ordning antecknas i
fastighetsboken eller inskrivningsregistret (se 19 kap. 21 § andra stycket jor-
dabalken). Uppgifterna kan vidarebefordras till pantbrevsregistret genom
sambearbetning av pantbrevsregistret och fastighetsdatasystemet.
I andra meningen anges att det på motsvarande sätt skall antecknas i pant-
brevsregistret om en inteckning har blivit utan verkan endast till viss del eller
blir föremål för andra inteckningsåtgärder än dödning, dvs. utsträckning, ut-
byte, sammanföring, nedsättning eller relaxation.
Åtgärder av detta slag skall registermyndigheten vidta självmant utan
pantbrevshavarens hörande.
Hinder mot avregistrering
10 §
På begäran av pantbrevshavaren skall nämnden besluta att inteckningen inte
får tas bort från pantbrevsregistret enligt 8 §.
Ett beslut som avses i första stycket gäller till dess att inskrivningsmyndig-
heten har avslutat ett ärende enligt 22 kap. 7-11 §§ jordabalken. Om pant-
brevshavaren begär det, får nämnden häva beslutet även dessförinnan.
(Jfr 11 § i promemorians förslag)
1 paragrafen finns en bestämmelse som tillfälligt förhindrar att en inteckning
tas bort från registret. Bestämmelsen, som har berörts i den allmänna moti-
veringen, avsnitt 4.8, sammanhänger med bestämmelsen i 22 kap. 13 § jorda-
balken.
I den sistnämnda bestämmelsen finns sedan tidigare bestämmelser om att
pantbrev skall ges in i samband med ansökningar om inteckningsåtgärder.
Det har emellertid ansetts att något krav på att ett pantbrev skall ges in inte
bör uppställas om inteckningen är införd i pantbrevsregistret. Det ena syftet
bakom kravet på ingivande - att kontrollera att den uppgivne innehavaren
verkligen innehar pantbrevet - kan i stället tillgodoses genom att inskriv-
ningsmyndigheten ges möjlighet att ta del av uppgift om vem som är registre-
rad som pantbrevshavare. Det andra syftet - att möjliggöra makulering av
64
pantbrevet - kan tillgodoses genom att inskrivningsmyndigheten efter beslu-
tet i ärendet aviserar CFD om åtgärden för registrering i pantbrevsregistret.
22 kap. 13 § jordabalken föreslås därför få en ny lydelse som innebär att nå-
got pantbrev inte behöver ges in om inteckningen är införd i pantbrevsregist-
ret. I paragrafen har dock uppställts en särskild förutsättning för detta, näm-
ligen att det finns ett beslut om att inteckningen inte får tas bort från pant-
brevsregistret. Syftet med denna bestämmelse är att förhindra att ett skrift-
ligt pantbrev utfärdas enligt bestämmelserna i lagen om pantbrevsregister
under inskrivningsmyndighetens handläggning av inskrivningsärendet.
I förevarande paragraf har tagits in en bestämmelse om att pantbrevshava-
ren kan utverka ett sådant beslut genom en ansökan hos CFD. Beslutet kan
normalt komma till stånd på ett enkelt sätt efter elektronisk ingivning.
Av bestämmelsen följer att beslutet om hinder mot avregistrering som hu-
vudregel består fram till dess att inskrivningsmyndigheten har avslutat ett
ärende om en inteckningsåtgärd enligt 22 kap. 7-11 §§ jordabalken. Hind-
ret kommer alltså att hävas automatiskt i och med att inskrivningsmyndighe-
tens beslut i ett sådant ärende flyter in i inskrivningsregistret och därigenom
också påverkar innehållet i pantbrevsregistret.
Det har emellertid ansetts att det bör finnas ett utrymme för pantbrevsha-
varen att utverka ett hävande av hindret utan samband med avslutandet av
ett inteckningsåtgärdsärende. Det kan finnas ett behov av detta om det -
efter det att hindret mot avregistrering har kommit till stånd - visar sig att
den planerade ansökningen om inteckningsåtgärd inte kommer till stånd.
Hindret bör därför kunna hävas efter det att pantbrevshavaren har begärt
detta.
Denna pantbrevshavarens möjlighet att själv initiera ett hävande av hind-
ret skulle i och för sig kunna utnyttjas för att kringgå syftet bakom bestäm-
melserna om hinder mot avregistrering. I förslaget till ny lydelse av 22 kap.
13 § jordabalken har tagits in en ytterligare förutsättning för att något skrift-
ligt pantbrev inte skall behöva ges in i inteckningsåtgärdsärendet, nämligen
att någon begäran om hävande av hindret mot avregistrering inte har fram-
ställts. För att inskrivningsmyndigheten skall få kännedom om en sådan be-
gäran så tidigt som möjligt bör en begäran om att hindret skall hävas ges in
dit. Inskrivningsmyndigheten bör därefter avisera CFD om begäran. Före-
skrifter om detta bör meddelas av regeringen.
11 §
På begäran av en kronofogdemyndighet skall nämnden besluta att en inteck-
ning inte får tas bort från registret enligt 8 § och att någon ny pantbrevsha-
vare inte får registreras för den. Ett sådant beslut gäller till dess att något
annat har förordnats.
(Jfr 12 § i promemorians förslag)
Bestämmelsen är avsedd att komplettera utsökningsbalkens bestämmelser
om att pantbrev, som är utmätta eller belagda med kvarstad, kan tas i förvar.
I 6 kap. 7 § utsökningsbalken finns bestämmelser om att utmätta pantbrev
som innehas av tredje man kan tas i förvar om det finns särskilda skäl, t.ex.
risk för illojala förfaranden. Bestämmelsen gäller enligt 16 kap. 13 § utsök-
Prop. 1993/94:197
65
5 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 197
ningsbalken också vid verkställighet av beslut om kvarstad. En sådan be- Prop. 1993/94:197
stämmelse kan emellertid uppenbarligen inte tillämpas om inteckningen
kommer till uttryck enbart i ett datapantbrev, dvs. en registrering i pant-
brevsregistret. Ett motsvarande säkerställande av utmätning eller kvarstads-
beslut som gäller ett datapantbrev kan emellertid åstadkommas genom att
kronofogdemyndigheten ges möjlighet att initiera ett hinder mot att inteck-
ningen avförs från pantbrevsregistret eller registreras på en ny pantbrevsha-
vare. En bestämmelse om detta har tagits in i 6 kap. 7 § utsökningsbalken.
Det bör dock vara registermyndigheten som fattar det formella beslutet om
en sådan spärr. I denna paragraf har därför upptagits en bestämmelse om att
CFD på kronofogdemyndighetens begäran skall besluta att en inteckning
inte får tas bort från registret eller registreras på annan pantbrevshavare. Ett
sådant beslut gäller tills vidare. Det ligger i sakens natur att det inte bör hä-
vas annat än om kronofogdemyndigheten - eller, efter överklagande av kro-
nofogdemyndighetens beslut, domstolen - har beslutat att det inte längre
finns skäl för åtgärden.
Rättelse
12 §
En uppgift i pantbrevsregistret skall rättas, om uppgiften innehåller någon
uppenbar oriktighet till följd av att nämnden eller någon annan har gjort sig
skyldig till skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende eller till följd av nå-
got tekniskt fel. Den vars rätt berörs skall ges tillfälle att yttra sig.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om rättelse. Bestämmelsen har sin fö-
rebild i bl.a. den bestämmelse om rättelse som finns i 4 kap. 11 § aktiekonto-
lagen (1989:827).
Det är CFD som beslutar om rättelse. Nämnden kan ta upp frågan om
rättelse självmant eller efter påpekande.
Bevarande av borttagna uppgifter
13 §
Uppgifter som har tagits bort från pantbrevsregistret enligt 7-9 §§ skall be-
varas i minst tio år.
(Paragrafen saknar motsvarighet i promemorians förslag)
Paragrafen innehåller en arkiveringsregel. Den syftar till att ge möjlighet att
i efterhand, t.ex. vid en rättstvist, ta reda på vad som har varit registrerat i
pantbrevsregistret och vilka åtgärder som har vidtagits. En motsvarande re-
gel om att avförda uppgifter skall bevaras i minst tio år finns i 4 kap. 13 §
aktiekontolagen (1989:827).
Efter den i paragrafen angivna periodens utgång kan uppgifterna gallras
enligt arkivlagens (1990:782) bestämmelser.
De avförda uppgifterna kommer att omfattas av de föreslagna sekretess-
bestämmelserna i 8 kap. 22 § sekretesslagen. Uppgifter om tidigare pant-
brevshavare kommer således att ha ett sekretesskydd med ett s.k. omvänt
skaderekvisit. Uppgift om pantbrevshavare kommer dock alltid att kunna
66
lämnas ut till pantbrevshavaren själv eller till den som pantbrevshavaren Prop. 1993/94:197
medger skall få del av uppgiften.
Bestämmelserna i 19 § om terminalåtkomst blir inte tillämpliga på uppgif-
ter som har tagits bort från registret.
Tillstånd att registreras som pantbrevshavare
14 §
Tillstånd att bli registrerad som pantbrevshavare meddelas av nämnden.
Vid tillståndsprövningen skall nämnden särskilt beakta
1. att sökanden har tillgång till den tekniska utrustning och den tekniska
sakkunskap som fordras för pantbrevssystemets funktion,
2. att det finns tillfredsställande former för betalning av stämpelskatt, ex-
peditionsavgifter och registreringsavgifter, och
3. att sökanden även i övrigt uppfyller de krav på lämplighet som bör stäl-
las med hänsyn till pantbrevssystemets uppbyggnad och funktion.
(Jfr 7 § i promemorians förslag)
Frågan om vem som skall kunna registreras som pantbrevshavare har be-
handlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.5.
Bestämmelserna har utformats så att endast den som i förväg har fått till-
stånd av CFD kan registreras som pantbrevshavare. Med tillståndet följer
också rätt att ge in ansökningar genom elektronisk ingivning (se 17 §) och
att ha viss terminalåtkomst till registret (se 19 §).
Det har inte ansetts lämpligt att i lagtexten uttömmande ange vad som
skall beaktas vid CFD:s tillståndsprövning. Några väsentliga förutsättningar
har dock angivits. Sökanden måste ha tillgång till tillfredsställande teknisk
utrustning och teknisk sakkunskap. Det måste också finnas förutsättningar
för en väl fungerande uppbörd av stämpelskatt och avgifter, t.ex. genom att
avtal träffats om att dessa avgifter får tas ut genom autogiro. Slutligen har
uppställts ett mera generellt krav på lämplighet som ger möjlighet att vägra
tillstånd i sådana fall då det finns skäl att anta att sökanden kommer att miss-
sköta eller missbruka sin ställning som pantbrevshavare eller sin terminalåt-
komst till registret.
De nu angivna kriterierna är inte avsedda att vara uttömmande. Bedöm-
ningen av tillståndsfrågan måste emellertid vara konkurrensneutral och får
inte vara diskriminerande mot rättssubjekt i andra EES-länder. CFD bör in-
nan den avgör ett tillståndsärende inhämta synpunkter från Finansinspektio-
nen. Bestämmelser om detta bör tas upp i särskilda tillämpningsföreskrifter.
Beslut i tillståndsfrågor kan, liksom andra frågor enligt denna lag, över-
klagas till länsrätten.
15 §
Tillstånd som avses i 14 § får återkallas om tillståndshavaren inte längre upp-
fyller de krav som anges i 14 § andra stycket.
När ett beslut om återkallelse av tillstånd har vunnit laga kraft, skall nämn-
den självmant vidta de åtgärder som anges i 8 §, såvida det inte finns något
hinder mot detta enligt 10 eller 11 §§.
(Paragrafen saknar motsvarighet i promemorians förslag)
67
Denna paragraf innehåller bestämmelser om återkallelse av tillstånd. Möj- Prop. 1993/94:197
ligheten till återkallelse är avsedd att tillämpas i sådana fall då tillståndshava-
ren har visat sig olämplig, t.ex. på grund av misskötsamhet eller bristande
teknisk utrustning.
Om ett tillstånd att vara pantbrevshavare återkallas, finns det inte längre
förutsättningar att ha kvar inteckningen i pantbrevsregistret. En förutsätt-
ning för registrering av inteckningen är nämligen att denna förenas med en
uppgift om pantbrevshavare (se 4 §). CFD har därför ålagts en skyldighet att
i denna situation självmant utfärda skriftliga pantbrev och samtidigt ta bort
de aktuella inteckningarna från registret. De skriftliga pantbreven får sedan
överlämnas till pantbrevshavaren. Finns det ett beslut om hinder mot avregi-
strering enligt 10 eller 11 §§, måste dock CFD avvakta med avregistreringen
till dess att hindret har hävts.
Pantbrevshavarens rättigheter och skyldigheter
16 §
En pantbrevshavare har på grund av registreringen de rättigheter och skyl-
digheter som följer med innehavet av ett skriftligt pantbrev.
(Jfr 8 § i promemorians förslag)
Det grundläggande syftet med pantbrevsregistret är, som tidigare har påpe-
kats, att utgöra grund för ett system med datapantbrev, dvs. pantbrev som
inte finns i skriftlig form utan endast utgörs av en registrering på data-
medium. Genom registreringen i pantbrevsregistret anses ett datapantbrev
vara utfärdat. Att så skall anses vara fallet framgår av den i detta lagstift-
ningsärende föreslagna lydelsen av 6 kap. 1 § jordabalken.
Av förevarande paragraf framgår att pantbrevshavaren har samma rätts-
liga ställning som innehavaren av ett skriftligt pantbrev.
Pantbrevshavaren har sålunda de rättigheter som följer med innehavet av
ett skriftligt pantbrev. Hans samtycke är nödvändigt för att en inteckningsåt-
gärd skall få vidtas (se 22 kap. 7-11 §§ jordabalken). I vissa fall av nedsätt-
ning och relaxation får han själv behörighet att ansöka om åtgärden (se 22
kap. 9 § fjärde stycket och 11 § första stycket jordabalken). Han blir vidare
behörig att begära innehavsanteckning i inskrivningsregistret (se 22 kap. 12
§ jordabalken). Det bör dock samtidigt betonas att registreringens legitime-
rande verkan inte är starkare än den legitimation som följer med innehavet
av ett skriftligt pantbrev. Att pantbrevshavaren inte nödvändigtvis har pant-
rätt i fastigheten har framhållits i tidigare sammanhang.
Av paragrafen framgår också att pantbrevshavaren har samma skyldighe-
ter som innehavaren till ett skriftligt pantbrev. I detta ligger bl.a. att han har
en ”vårdplikt” avseende datapantbrevet. Som innehavare av pantbrevet är
han sålunda skyldig att se till att fastighetsägarens rätt till pantbrevet inte
träds för när. Det innebär också att han kan bli skadeståndsskyldig om han
inte förmår att ge fastighetsägaren möjlighet att förfoga över pantbrevet när
denne har rätt att få tillgång till det. Pantbrevshavaren kan sålunda bli skyl-
dig att betala skadestånd till fastighetsägaren enligt kontraktsrättsliga regler
om han har medverkat till att någon helt utomstående har blivit registrerad 68
som ny pantbrevshavare och detta innebär skada för fastighetsägaren.
Bestämmelsen får vidare betydelse vid sådan pantsättning som sker enligt
lagen (1936:88) om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje
man.
Pantsättning enligt 1936 års lag fullbordas genom att den till vilken pant-
upplåtelsen har skett lämnar meddelande till pantbrevets innehavare om
pantförskrivningen. Meddelandet (denuntiationen) kan lämnas skriftligen.
Även andra former av meddelanden som ur bevissynpunkt är likvärdiga med
skriftlig underrättelse kan utgöra en giltig denuntiation (se lagtexten samt
prop. 1984/85:54 s.26). Vanligen utfärdar innehavaren efter mottagandet av
denuntiationen en panthavarförklaring, dvs. en bekräftelse på att han har
tagit emot meddelandet om pantsättningen, och lämnar dessutom uppgift
om eventuella andra denuntiationer som han har tagit emot. I och med att
pantbrevets innehavare tar emot denuntiationen om andrahandspantsätt-
ning anses hans skyldighet att vårda panten gälla också mot andrahandspant-
havaren. Det innebär bl.a. att innehavaren av pantbrevet (förstahandspant-
havaren) inte får lämna sitt samtycke till inteckningsåtgärder som kan skada
andrahandspanthavarens rätt utan att denne först har lämnat sitt medgi-
vande. När förstahandspanthavarens egen fordran är betalad, får han inte
lämna över pantbrevet till fastighetsägaren (jfr NJA II 1936 s. 161).
De nya bestämmelserna om datapantbrev syftar inte till någon förändring
av formerna för andrahandspantsättning. Sådan pantsättning skall alltså
även fortsättningsvis fullbordas genom denuntiation. Av bestämmelsen i
förevarande paragraf följer att, om inteckningen är registrerad i pantbrevs-
registret, denuntiationen skall göras till pantbrevshavaren.
Av paragrafen följer också att pantbrevshavaren även i andra samman-
hang där särskilda regler gäller för innehavaren av pantbrev skall behandlas
som sådan.
Ingivande av ansökningar m.m.
17 §
Ansökningar om åtgärder som avses i 6, 7, 8 och 10 §§ samt framställningar
om utlämnande av uppgifter i pantbrevsregistret får av den som har fått till-
stånd enligt 14 § ges in till nämnden genom ett elektroniskt dokument eller
på något annat sätt med hjälp av automatisk databehandling.
Ansökningar om åtgärder som avses i 8 och 11 §§ får av kronofogdemyn-
digheten ges in med hjälp av automatisk databehandling.
Med ett elektronisk dokument avses en upptagning vars innehåll och ut-
ställare kan verifieras genom ett visst tekniskt förfarande.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nämnden får meddela
föreskrifter för det tekniska förfarandet.
(Jfr 14 § i promemorians förslag)
Paragrafen behandlar frågor om användande av elektroniska dokument eller
andra former av datakommunikation. Dessa frågor har behandlats i den all-
männa motiveringen, avsnitt 4.13.
Prop. 1993/94:197
69
Inhämtande av uppgifter till registret
18 §
I samband med registreringsåtgärder enligt 5,6 och 9 §§ får nämnden hämta
uppgifter om inteckningen från inskrivningsregistret med hjälp av automa-
tisk databehandling.
(Jfr 16 § i promemorians förslag)
Paragrafen behandlar möjligheten till sambearbetning mellan pantbrevsre-
gistret och inskrivningsregistret. Frågan har behandlats i den allmänna moti-
veringen, avsnitt 4.12.
Av 2 § första stycket 4 datalagen (1973:289) följer att det för inhämtande
av uppgifter genom sambearbetning mellan personregister fordras tillstånd
av Datainspektionen, om inte registreringen av uppgifterna eller utlämnan-
det av dessa sker med stöd av författning, Datainspektionens beslut eller den
registrerades medgivande. Bestämmelsen är i princip tillämplig även på in-
hämtande av uppgifter till pantbrevsregistret. Förevarande paragraf innehål-
ler ett stöd för att uppgifter om inteckningar får hämtas till pantbrevsregist-
ret genom sambearbetning med inskrivningsregistret.
Terminalåtkomst
19 §
Den som har fått tillstånd enligt 14 § får ha terminalåtkomst till pantbrevsre-
gistret. Sådan terminalåtkomst får avse endast uppgifter om inteckningar för
vilka tillståndshavaren är registrerad som pantbrevshavare. Terminalåt-
komsten får dock avse även uppgifter om andra inteckningar om den be-
rörda pantbrevshavaren har medgivit det.
Även inskrivningsmyndigheter, kronofogdemyndigheter och fastighets-
bildningsmyndigheter får ha terminalåtkomst till pantbrevsregistret. Sådan
terminalåtkomst får dock avse endast uppgifter som enligt pantbrevshava-
rens medgivande får lämnas ut till myndigheten.
(Jfr 15 § i promemorians förslag)
I paragrafen finns bestämmelser om terminalåtkomst till pantbrevsregistret.
Med terminalåtkomst avses här endast en teknisk möjlighet att med använd-
ning av terminal ta del av de uppgifter som är införda i registret. Mot denna
möjlighet svarar en skyldighet för CFD att tillhandahålla uppgifterna.
För uppgifter i pantbrevsregistret uppställs i de föreslagna nya bestämmel-
serna i 8 kap. 22 § sekretesslagen särskilda sekretessbestämmelser med ett
s.k. omvänt skaderekvisit (se den allmänna motiveringen, avsnitt 4.11). Syf-
tena bakom dessa bestämmelser medför att en helt fri terminalåtkomst för
myndigheter och för enskilda inte kan komma i fråga. I denna paragraf har
därför uppställts vissa begränsningar i rätten till terminalåtkomst. Dessa be-
gränsningar ansluter nära till sekretessbestämmelserna.
I första stycket finns allmänna bestämmelser om i vilken utsträckning en-
skilda och myndigheter har rätt att ta del av pantbrevsregistret via terminal.
För det första måste vederbörande har tillstånd enligt 14 §, dvs. tillstånd att
bli registrerad som pantbrevshavare. Även om det finns ett sådant tillstånd,
Prop. 1993/94:197
70
har tillståndshavaren inte rätt att ta del av alla uppgifter i registret. Hans Prop. 1993/94:197
terminalåtkomst får nämligen inte omfatta annat än uppgifter om inteck-
ningar för vilka han själv är registrerad som pantbrevshavare. Med ”uppgift
om inteckning” avses här även den till inteckningen fogade uppgiften om
pantbrevshavare. Det skall som huvudregel inte finnas någon möjlighet att
via terminal ta del av uppgifter om andras innehav, uppgifter för vilka det ju
kan råda sekretess. Att uppgifter om eget innehav kan lämnas ut via termi-
nal - och alltså utan särskild sekretessprövning - sammanhänger med att sek-
retess till skydd för enskild enligt 14 kap. 4 § sekretesslagen inte gäller i för-
hållande till den enskilde själv.
I tredje meningen finns ett undantag från huvudregeln om att terminalåt-
komst inte får avse andras innehav. Eftersom sekretess till skydd för enskild
kan efterges av denne själv, har det ansetts att den som har tillstånd enligt
14 § skali kunna få terminalåtkomst även till uppgifter om inteckningar för
vilka han själv inte är registrerad som pantbrevshavare under den förutsätt-
ningen att den berörde pantbrevshavaren har medgivit det.
De krav som uppställs i första stycket gäller inte i fråga om inskrivnings-
myndigheter, kronofogdemyndigheter och fastighetsbildningsmyndigheter.
Deras rätt till terminalåtkomst regleras i stället i andra stycket. I departe-
mentspromemorian föreslogs att inskrivningsmyndigheterna och kronofog-
demyndigheterna skulle ha rätt till terminalåtkomst beträffande uppgift som
”berörs av ärende hos myndigheten”. Under remissbehandlingen har ifråga-
satts om inte detta skulle leda till att hela pantbrevsregistret blev att anse
som allmän handling hos de myndigheter som har terminalåtkomst. I para-
grafens slutliga utformning har därför myndigheternas befogenhet att via
terminal göra överföringar av uppgifter i registret avgränsats till sådana upp-
gifter som pantbrevshavaren har medgivit får lämnas ut till myndigheten.
Inskrivningsmyndighetens möjligheter att via terminal ta del av uppgifter
i pantbrevsregistret torde främst få betydelse i ärenden om inteckningsåtgär-
der enligt 22 kap. 7 - 11 §§ jordabalken. Det rör sig här om de situationer
då myndigheten enligt 22 kap. 13 § jordabalken måste kontrollera att den
uppgivne innehavaren är registrerad som pantbrevshavare. För kronofogde-
myndigheten torde möjligheten till terminalåtkomst främst få betydelse be-
träffande uppgifter som behövs i ärenden om exekutiv försäljning. En sådan
situation är då någon begär exekutiv försäljning av en fastighet utan att ge
in något pantbrev och kronofogdemyndigheten därför måste kontrollera att
sökanden är registrerad som pantbrevshavare. Möjligheten till terminalåt-
komst kan också få betydelse när kronofogdemyndigheten fullgör sin skyl-
dighet enligt 12 kap. 4 § utsökningsbalken att införskaffa utredning om de
rättigheter som belastar fastigheten. En ytterligare situation då kronofogde-
myndigheten kan ha intresse av att ta del av en uppgift om pantbrevshavare
är vid redovisningen av influtna medel, om borgenären visar upp en pantför-
skrivning från fastighetens nye ägare och begär att bli befriad från skyldighe-
ten att visa upp pantbrev. Förfastighetsbildningsmyndigheten kan tillgång till
uppgifter om pantbrevshavare vara av värde när myndigheten i samband
med bl.a. fastighetsregleringsförrättningar skall skaffa medgivanden till
vissa åtgärder från fordringshavare i fastigheten (se exempelvis 5 kap. 18 §
andra stycket fastighetsbildningslagen /1970:988/).
71
Det är emellertid inte myndighetens behov av uppgiften som avgör om Prop. 1993/94:197
det finns en rätt till terminalåtkomst. Rätten till terminalåtkomst är i stället
beroende av om pantbrevshavaren har medgivit att uppgiften skall få lämnas
ut. Ett sådant medgivande från pantbrevshavaren kan begränsas till vissa
fastigheter eller vissa inteckningar. Medgivandet kan också lämnas i anslut-
ning till ett särskilt ärende. I de rutiner som CFD har utvecklat inom ramen
för den pågående försöksverksamheten ger pantbrevshavaren inskrivnings-
myndigheten terminalåtkomst i samband med att pantbrevshavaren initierar
ett hinder mot avregistrering (se 10 §) och denna rätt till terminalåtkomst
består sedan så länge hindret kvarstår. Ett sådant förfarande får anses fören-
ligt med lagtexten. Det är CFD som skall pröva att pantbrevshavaren har
lämnat sitt medgivande till terminalåtkomsten. Medgivandet bör kunna läm-
nas på elektronisk väg och CFD:s prövning kunna ske genom i systemet in-
byggda mekaniska spärrar.
Överklagande
20 §
Nämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos länsrätten.
(Jfr 17 § i promemorians förslag)
I paragrafen stadgas att överklagande av CFD:s beslut enligt lagen skall prö-
vas av länsrätten. I fråga om överklagande gäller 22 - 25 §§ förvaltningslagen
(1986:223) samt, beträffande förfarandet i förvaltningsdomstolen, förvalt-
ningsprocesslagen (1971:291). Enligt 22 § förvaltningslagen får ett beslut
överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och be-
slutet kan överklagas. CFD:s beslut enligt 5 - 8 §§ får anses överklagbara
(jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 4.10). Till de beslut som kan över-
klagas hör även beslut enligt 14 och 15 §§ och beslut om föreskrifter enligt
17 § fjärde stycket.
Eftersom CFD är belägen i Gävle skall CFD:s beslut överklagas till Läns-
rätten i Gävleborgs län.
Paragrafen omfattar enbart överklagande av ”beslut enligt denna lag”.
Det får till följd att paragrafen inte reglerar överklagande av beslut att inte
lämna ut uppgift från registret. Här gäller i stället särskilda bestämmelser
om överklagande i 15 kap. 7 och 8 §§ sekretesslagen.
Skadestånd
21 §
Tillfogas någon skada genom oriktig eller missvisande uppgift i pantbrevsre-
gistret eller i annat fall genom fel i samband med uppläggning eller förande
av registret, har han rätt till ersättning av staten, om det inte visas att felak-
tigheten beror på en omständighet utanför nämndens kontroll vars följder
nämnden inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Ersättningen enligt första stycket kan efter skälighet sättas ned eller falla
bort, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
(Jfr 13 § i promemorians förslag)
72
Skadeståndsfrågan har behandlats i den allmänna motiveringen, se avsnitt
4.14. Regleringen i denna paragraf innebär att staten åläggs ett kontrollan-
svar för skada som beror på oriktig eller missvisande uppgift i pantbrevsre-
gistret eller på fel i samband med uppläggning eller förande av registret. Sta-
tens skadeståndsansvar inträder sålunda när de felaktigheter som har orsa-
kat skadan ligger inom CFD:s kontrollsfär. En motsvarande bestämmelse
om kontrollansvar finns i det kontobaserade aktiesystemet och kommer där
till uttryck i bestämmelserna i 7 kap. aktiekontolagen (1989:827). De utta-
landen som gjordes i prop. 1988/89:152 om innebörden i 7 kap. 2 § första
stycket nämnda lag (se s. 115 och 116) bör kunna tjäna som vägledning även
vid tillämpningen av förevarande bestämmelse.
Bestämmelsen innebär att, om en felaktighet ligger inom CFD:s kontroll-
sfär, ersättning lämnas för alla skador som beror på felaktigheten under för-
utsättning att det finns adekvat kausalitet mellan felaktigheten och skadan.
Ett exempel på en skada som kan komma att ersättas till följd av bestämmel-
sen är den förlust som en borgenär kan drabbas av genom att en felaktig
registrering försenar ett exekutivt förfarande samtidigt som fastighetspri-
serna sjunker. Beror felaktigheten på omständigheter inom CFD:s kontrolls-
fär, skall ersättning lämnas för förlusten.
I några avseenden skiljer sig dock bestämmelsen från skadeståndsbestäm-
melserna i aktiekontolagen. Kontrollansvaret enligt aktiekontolagen omfat-
tar även felaktigheter som har förekommit hos de s.k. kontoförande institu-
ten. Det innebär att VPC även kan komma att bära ett kontrollansvar för
felaktigheter hos kreditinstitut som är anslutna till systemet. I pantbrevssys-
temet kommer statens kontrollansvar att omfatta endast fel hos CFD. Det
kommer alltså inte att aktualiseras vid felaktigheter som beror på handlägg-
ningsfel hos terminalanslutna ingivare, tekniska fel i ingivarnas utrustning
eller fel vid överföringen mellan ingivarna och CFD.
Såsom har uttalats i den allmänna motiveringen kommer den nu angivna
skadeståndsregleringen inte heller att gälla för alla skador som har samband
med CFD:s verksamhet. Utanför bestämmelsen faller skada till följd av
oriktigt utlämnande av sekretesskyddade uppgifter liksom skada till följd av
fel vid CFD:s prövning av tillståndsfrågor enligt 14 och 15 §§. Det har ansetts
lämpligt att sådana skadeståndsfrågor i detta sammanhang bör bedömas en-
ligt samma regler som vid annan myndighetsverksamhet, dvs. skadeståndsla-
gens regler om skadestånd på grund av felaktig myndighetsutövning. Vidare
kommer skada som beror på oriktigheter i inskrivningsmyndighetens hand-
läggning att falla utanför bestämmelsen om kontrollansvar även när sådana
oriktigheter återspeglas i pantbrevsregistret.
I andra stycket har upptagits en bestämmelse om jämkning av skadestånd.
Bestämmelsen har en motsvarighet i 7 kap. 4 § aktiekontolagen.
6 kap.
1 §
Ägare av en fastighet, som vill upplåta panträtt i denna till säkerhet för ford-
Prop. 1993/94:197
73
ran, har rätt att i den ordning som anges i 22 kap. hos inskrivningsmyndighe-
ten erhålla inskrivning i fastigheten av visst penningbelopp (inteckning). Be-
vis om inteckningen kallas pantbrev. Ett pantbrev utfärdas antingen i skriftlig
form (skriftligt pantbrev) eller genom registrering i pantbrevsregistret enligt
lagen (1994:000) om pantbrevsregister (datapantbrev).
Inteckning kan enligt 22 kap. beviljas i flera fastigheter (gemensam inteck-
ning). Gemensam inteckning kan också uppkomma genom att intecknad fas-
tighet delas.
(Jfr 6 kap. 1 § i promemorians förslag)
Paragrafen innehåller sedan tidigare de grundläggande bestämmelserna om
inteckning och pantbrev. I paragrafens första stycke har skett vissa ändringar.
Pantbrev har hittills alltid utfärdats i form av pappersbaserade dokument.
Det nya systemet innebär emellertid att pantbrevet kan vara antingen ett
skriftligt pantbrev eller ett datapantbrev. Det skriftliga pantbrevet motsvarar
dagens pappersbaserade dokument. Datapantbrevet framträder enbart så-
som en särskild registrering i pantbrevsregistret och det anses utfärdat i och
med att uppgift om inteckningen förs in i detta register. Detta kommer till
uttryck i den nya lagtexten.
I hittills gällande rätt har inskrivningsmyndigheten alltid stått som utfär-
dare av pantbrev. Hädanefter kommer även CFD att ha viss behörighet att
utfärda pantbrev (se 22 kap. 5 a § jordabalken). Pantbrevet beskrivs därför
inte längre som ”inskrivningsmyndighetens bevis om inskrivning” utan som
”bevis om inteckning”.
2§
Panträtten upplåtes genom att fastighetens ägare överlämnar pantbrevet
som pant för fordringen.
Ett datapantbrev skall anses ha överlämnats till borgenären, när denne eller
någon som företräder honom har registrerats som pantbrevshavare i pant-
brevsregistret.
Bestämmelser om fastighetsägarens rätt när pantbrev icke alls eller delvis
utnyttjats för pantsättning (ägarhypotek) finns i 9 §.
(Jfr 6 kap. 2 § i promemorians förslag)
Paragrafen innehåller bl.a. bestämmelser om hur panträtt upplåts.
Enligt svensk rätt gäller sedan länge att en sakrättsligt giltig panträtt i fast
egendom har uppkommit först när tre bestämda förutsättningar är för han-
den. För det första måste det finnas en fordran. För det andra måste fastig-
hetsägaren avge en pantsättningsförklaring, dvs. en muntlig eller skriftlig
förklaring att han upplåter panträtt i fastigheten till säkerhet för fordran. För
det tredje skall fastighetsägaren överlämna pantbrevet till borgenären eller
någon som företräder borgenären. Dessa rekvisit sammanfattas i lydelsen av
6 kap. 2 § första stycket: ”Panträtten upplåtes genom att fastighetens ägare
överlämnar pantbrevet som pant för fordringen”.
De nya bestämmelserna om datapantbrev avser inte att åstadkomma nå-
gon förändring i den grundläggande strukturen av dessa pantsättningsregler.
Liksom tidigare kommer alltså en förutsättning för uppkomsten av en giltig
panträtt att vara att fastighetsägaren har pantförskrivit fastigheten till säker-
het för en fordran. Det har emellertid ansetts att kravet på ”överlämnande”
Prop.
1993/94:197
74
stämmer mindre väl överens med det nya pantbrevsbegrepp som nu införs.
I ett nytt andra stycke har därför tagits in en bestämmelse som avser att fast-
lägga vad som i fråga om datapantbrev fordras i stället för ”överlämnande”.
Syftet med bestämmelsen om överlämnande är att avskära fastighetsäga-
ren från möjligheten att förfoga över pantbrevet för ytterligare pantsättning.
Det har därför ansetts att i fråga om datapantbrev kravet på tradition av
pantbrevet skall anses uppfyllt om borgenären (dvs. den till vilken panträtt
har blivit utfäst) eller någon som företräder borgenären har registrerats som
pantbrevshavare i pantbrevsregistret. Genom en sådan registrering förhind-
ras nämligen fastighetsägaren från att förfoga över pantbrevet på egen hand.
Det bör understrykas att förekomsten av en sådan registrering inte utan
vidare innebär att det har uppkommit en giltig panträtt. Även om avsikten
med registreringen är att åstadkomma en panträtt för pantbrevshavaren -
något som i den enskilda situationen inte behöver vara fallet - uppkommer
inte någon panträtt så länge det inte också finns en fordran samt en giltig
pantförskrivning från fastighetsägarens sida (här bortses från de i 6 kap. 7
och 7 a §§ angivna godtrosfallen). Registreringen kan alltså tjäna som substi-
tut enbart för det sakrättsliga momentet i pantsättningen, dvs. för vad som
idag beskrivs som ”överlämnande”.
I hittills gällande rätt har det ansetts att panträtt kan uppkomma även på
andra sätt än det som beskrivs i 6 kap. 2 §. Vid s.k. förtida pantförskrivning
(dvs. pantförskrivning före inteckningens beviljande) har sålunda en sak-
rättsligt giltig panträtt ansetts ha uppkommit redan vid inskrivningsdagens
slut trots att det då ännu inte finns något pantbrev. Vidare har - enligt reg-
lerna i lagen (1936:88) om pantsättning av lös egendom som innehaves av
tredje man - panträtt ansetts uppkomma redan när borgenären denuntierar
tredje man som innehar pantbrevet om pantsättningen. Den nya lydelsen av
6 kap. 2 § avser inte att göra någon ändring i detta.
Registreringen kommer alltså inte att vara helt avgörande för frågan om
och när panträtt uppkommer. Den blir inte heller alltid avgörande för frågan
om panträttens bestånd. Om pantförskrivning har skett till en viss borgenär
och pantupplåtelsen har fullbordats genom att borgenären registrerats som
pantbrevshavare i registret, påverkas den sålunda uppkomna panträtten gi-
vetvis inte av att registreringen (datapantbrevet) senare byts ut mot ett
skriftligt pantbrev som översänds till borgenären. Inte heller påverkas pant-
rätten av att en registeruppgift faller bort genom ett tekniskt fel eller ett
handläggningsfel. Ett sådant fel får i stället samma verkan som uppkommer
när ett skriftligt pantbrev försvinner. Panträtten består men den kan inte
åberopas förrän särskilda rättelseåtgärder har vidtagits.
Vidare kan givetvis panträtten upphöra trots att registreringen består. Så
är fallet om den fordran, för vilken pantsättning har skett, betalas. Så är
också fallet om pantavtalet upphör att gälla till följd av överenskommelse
om detta eller på grund av att avtalet förklaras ogiltigt.
Redan tidigare har gällt att den som innehar ett pantbrev - antingen det
är på grund av pantsättning, förvaringsavtal eller på annan grund - är skyldig
att lämna tillbaka det till fastighetsägaren när det bakomliggande rättsförhål-
landet upphör. Har pantbrevet pantsatts i andra hand, skall innehavaren i
stället lämna pantbrevet till andrahandspanthavaren (beträffande skyldighe-
Prop. 1993/94:197
75
ten att lämna ut pantbrevet till andrahandspanthavaren, se NJA II 1936 s. Prop. 1993/94:197
161). Sker inte detta, kan fastighetsägaren - eller, vid andrahandspantsätt-
ning, andrahandspanthavaren - i sista hand väcka talan mot innehavaren. I
motsvarande situation är det pantbrevshavarens skyldighet att föranstalta
om utskrift av ett skriftligt pantbrev som kan bli föremål för sedvanlig tradi-
tion. Alternativt kan han ansöka om byte av pantbrevshavare (se 7 § lagen
om pantbrevsregister) så att den som har rätt till pantbrevet blir registrerad
som pantbrevshavare. Försummar han det, kan talan väckas vid domstol.
Av lagen om pantbrevsregister följer att registrering i pantbrevsregistret
(dvs. utfärdande av datapantbrev) kan ske såväl i anslutning till beviljandet
av inteckningen som i ett senare skede (se 5 och 6 §§ lagen om pantbrevsre-
gister).
I det första fallet torde panträtt i många fall redan ha uppkommit vid in-
skrivningsdagens slut enligt vad som gäller om s.k. förtida pantförskrivning
(se NJA 1981 s. 507). I annat fall fullbordas pantupplåtelsen när inteck-
ningen förs in i pantbrevsregistret med borgenären eller någon som företrä-
der denne som pantbrevshavare. Detta blir i praktiken vanligen i anslutning
till inskrivningsdagens godkännande.
Om det redan har utfärdats ett skriftligt pantbrev som lämnas in för kon-
vertering till datapantbrev (se 6 § lagen om pantbrevsregister), torde det
vanligen redan ha uppkommit en giltig panträtt som har fullbordats genom
sedvanlig tradition av ett skriftligt pantbrev.
Lagen om pantbrevsregister innehåller också regler om byte av pantbrevs-
havare (se 7 § lagen om pantbrevsregister). Om en sådan åtgärd har föregåtts
av en pantförskrivning till säkerhet för den nye pantbrevshavarens fordran,
kommer pantupplåtelsen att fullbordas senast i och med registreringen av
bytet. I många fall torde emellertid - såsom framgår av det följande - pant-
rätten ha uppkommit redan tidigare.
En situation då reglerna om byte av pantbrevshavare får särskild betydelse
är när den ursprungliga fordran har betalats och pantbrevet i omedelbar an-
slutning till detta används som säkerhet för en ny kredit hos en annan borge-
när. Den nye borgenären (B) kan därvid inte göra gällande den panträtt som
den förste borgenären (A) har haft. Ny pantsättning måste ske. En grundläg-
gande förutsättning är givetvis även i detta fall att det finns en pantförskriv-
ning från fastighetsägaren till säkerhet för B:s fordran. I hittills gällande sys-
tem har pantupplåtelsen till B fullbordats genom att denne tar emot det
skriftliga pantbrevet från A. Därigenom har tradition skett. I många fall har
pantupplåtelsen fullbordats ännu tidigare genom att B, medan A fortfarande
innehade pantbrevet, denuntierat A om den nya pantupplåtelsen i enlighet
med bestämmelserna i 1936 års lag. Genom denuntiationen uppkommer en
skyldighet för A att inte lämna över pantbrevet till fastighetsägaren eller nå-
gon annan. Strängt taget är det alltså inte nödvändigt att B efter en sådan
denuntiation kommer i besittning av pantbrevet, låt vara att detta är prak-
tiskt lämpligt och skyddar B mot risken för att A förfar med pantbrevet till
skada för B.
Om inteckningen är införd i pantbrevsregistret kommer pantupplåtelse till
B att fullbordas när B registreras som pantbrevshavare i registret. En sådan
registrering kan dock endast komma till stånd på ansökan av den tidigare
76
pantbrevshavaren, dvs. A. B måste alltså ta kontakt med A för att få till
stånd registreringsåtgärden. En sådan underrättelse torde ofta kunna utfor-
mas som en denuntiation enligt 1936 års lag. Eftersom A blir att anse som
innehavare av pantbrev (se 16 § lagen om pantbrevsregister), får en sådan
denuntiation till följd att pantupplåtelsen till förmån för B fullbordas redan
innan B registreras som pantbrevshavare. Uppfyller emellertid underrättel-
sen inte förutsättningarna i 1936 års lag, fullbordas pantupplåtelsen först i
och med att B eller någon som företräder denne registreras som pantbrevs-
havare i pantbrevsregistret.
I tredje stycket har upptagits det hittillsvarande andra stycket.
22 kap.
5§
Om det inte finns hinder enligt 3 eller 4 §, skall inskrivningsmyndigheten be-
vilja inteckning. Om ansökningen tidigare har förklarats vilande, får den
dock inte beviljas förrän vilandebeviset har givits in.
(Jfr 22 kap. 5 § första stycket i promemorians förslag)
I paragrafen har tidigare funnits bestämmelser om utfärdande av pantbrev.
Dessa har flyttats till de nya paragraferna 5 a och 5 b. Återstoden av paragra-
fen har genomgått vissa redaktionella ändringar.
5a§
När en inteckning har beviljats, skall ett pantbrev utfärdas på grundval av in-
teckningen. Skriftliga pantbrev utfärdas av inskrivningsmyndigheten, om inte
annat följer av lagen (1994:000) om pantbrevsregister. Datapantbrev utfärdas
av Centralnämnden för fastighetsdata.
Om ett datapantbrev utfärdas i stället för ett tidigare utfärdat skriftligt pant-
brev, förlorar det skriftliga pantbrevet sin giltighet. Utfärdas ett skriftligt pant-
brev i stället för ett tidigare utfärdat datapantbrev, förlorar datapantbrevet sin
giltighet.
Det finns särskilda bestämmelser om skyldighet för inskrivningsmyndighe-
ten att utfärda nytt pantbrev eller vilandebevis i stället för dödad sådan hand-
ling samt att i visst fall bevilja inteckning och utfärda pantbrev när ersättning
på grund av brandförsäkringsavtal tillfallit borgenär som har panträtt för sin
fordran.
(Jfr 22 kap. 5 § första och andra styckena i promemorians förslag)
Paragrafen innehåller bestämmelser om utfärdande av pantbrev.
I första stycket finns den tidigare i 5 § första stycket intagna bestämmelsen
om att pantbrev skall utfärdas på grundval av inteckningen.
Enligt hittills gällande bestämmelser har pantbrev alltid utfärdats av in-
skrivningsmyndigheten. I bestämmelsernas nya lydelse övertas befogenhe-
ten att utfärda pantbrev delvis av CFD. Sålunda skall datapantbrev alltid ut-
färdas av CFD. Skriftliga pantbrev skall däremot liksom tidigare utfärdas av
inskrivningsmyndigheten. I 8 § lagen om pantbrevsregister finns emellertid
bestämmelser som ger CFD befogenhet att i en speciell situation utfärda
skriftliga pantbrev, nämligen då en inteckning tas bort från pantbrevsregist-
ret. I förevarande stycke har därför föreskrivits att skriftliga pantbrev utfär-
das av inskrivningsmyndigheten, såvida inte annat följer av lagen om pant-
brevsregister.
Prop. 1993/94:197
77
Andra stycket innehåller regler om vad som gäller om det för en och Prop. 1993/94:197
samma inteckning skulle finnas både ett skriftligt pantbrev och ett datapant-
brev. Regelverket innehåller visserligen regler som skall förhindra att detta
inträffar. När CFD vid s.k. konvertering för in en inteckning i pantbrevsre-
gistret - och därigenom utfärdar ett datapantbrev - är nämnden sålunda
skyldig att makulera det skriftliga pantbrevet (se 6 § lagen om pantbrevsre-
gister). Vidare skall CFD, om nämnden senare utfärdar ett skriftligt pant-
brev, ta bort inteckningen från pantbrevsregistret (se 8 § lagen om pant-
brevsregister). Det senare kan anses som en slags makulering av datapant-
brevet. Det kan emellertid - såsom har påpekats under remissbehandlingen
av departementspromemorian - inte helt uteslutas att det trots dessa regler
någon gång kan förekomma att inteckningen kommer till uttryck i både ett
skriftligt pantbrev och ett datapantbrev. Det kan bero på tekniska fel eller
på felaktigheter i CFD:s eller inskrivningsmyndighetens handläggning.
Det har ansetts att det i en sådan situation bör vara det sist meddelade
beslutet som gäller. I detta stycke har därför föreskrivits att, om det utfärdas
ett datapantbrev i stället för ett skriftligt pantbrev (se 6 § lagen om pant-
brevsregister), det skriftliga pantbrevet skall vara ogiltigt. I den motsatta si-
tuationen - då CFD utfärdar ett skriftligt pantbrev i stället för ett datapant-
brev (se 8 § lagen om pantbrevsregister) - skall datapantbrevet vara ogiltigt.
Bestämmelsen i tredje stycket motsvarar den tidigare 5 § andra stycket.
5b§
Om det efter en exekutiv försäljning har deponerats medel som motsvarar
pantbrevs belopp, skall inskrivningsmyndigheten på ansökan av fastighetens
nya ägare utfärda nytt pantbrev på grundval av inteckningen. Det förra pant-
brevet gäller därefter endast rätten till de deponerade medlen.
(Jfr 22 kap. 5 § tredje stycket i promemorians förslag)
Paragrafen motsvarar den tidigare 5 § tredje stycket. Lagtexten har genom-
gått viss redaktionell omarbetning.
8a§
Inteckningar som besvärar endast en fastighet får på ansökan av fastighets-
ägaren och efter medgivande av pantbrevens innehavare sammanföras till en
inteckning (sammanföring). Denna inteckning skall gälla med den företrä-
desrätt som tillkommer den av de i sammanföringen ingående inteckning-
arna som gäller med sämsta rätt.
Sammanföring får ske endast om inteckningarna besvärar hela fastigheten
och har inbördes lika rätt eller gäller omedelbart efter varandra eller efter
varandra med avbrott endast för inskrivning av rättighet.
Inteckningar som är införda i pantbrevsregistret får sammanföras endast
om samtliga inteckningar som omfattas av åtgärden är införda i registret och
har samma pantbrevshavare.
Inteckning som avses i första stycket skall förklaras gälla för ett lägre be-
lopp än det vartill de sammanförda inteckningarna sammanlagt uppgår, om
sökanden begär det och pantbrevens innehavare medger det.
(Jfr 22 kap. 8 a § i promemorians förslag)
I 8 a § finns bestämmelser om sammanföring av inteckningar. Sammanföring
78
är en inteckningsåtgärd som innebär att två eller flera inteckningar slås ihop
till en enda inteckning. En ansökan om en inteckningsåtgärd får - enligt hit-
tillsvarande ordning - bifallas endast om pantbrevet ges in. Såsom har redo-
visats i den allmänna motiveringen och specialmotiveringen till 10 § lagen
om pantbrevsregister skall emellertid andra regler gälla om en inteckning är
införd i pantbrevsregistret. Då skall en ansökan om en inteckningsåtgärd
kunna beviljas utan att något skriftligt pantbrev ges in. Vidare skall uppgift
om den ombildade inteckningen omedelbart kunna föras in i pantbrevsre-
gistret efter avisering från inskrivningsmyndigheten. Särskilda problem kan
emellertid uppkomma vid sammanföring.
Om de berörda inteckningarna är införda i pantbrevsregistret med olika
pantbrevshavare, skulle en sammanföring leda till att den nybildade inteck-
ningen redovisas i pantbrevsregistret med två eller flera pantbrevshavare.
Bestämmelserna i lagen om pantbrevsregister bygger emellertid på att det
för vaije inteckning kan finnas endast en pantbrevshavare. Det har med hän-
syn till detta ansetts att sammanföring av inteckningar som är införda i pant-
brevsregistret bör kunna komma i fråga endast om samtliga inteckningar
som omfattas av åtgärden är införda i registret med en och samma pantbrevs-
havare. I ett nytt tredje stycke av denna paragraf har därför tagits in bestäm-
melser som förhindrar sammanföring i nu avsedda fall. Bestämmelsen
tvingar dem som berörs av sammanföringsärendet - fastighetsägaren och
borgenären - att redan före ansökan till inskrivningsmyndigheten åstad-
komma en likformig redovisning av inteckningarna i pantbrevsregistret.
Bestämmelsen i det nuvarande tredje stycket har tagits upp i ett nytt fiärde
stycke.
13 §
När en innehavare av pantbrev lämnar sitt medgivande till sådana åtgärder
som anges i 7 - 11 §§, fordras att pantbrevet ges in eller, i fråga om datapant-
brev, att det finns hinder mot avregistrering enligt 10 § lagen (1994:000) om
pantbrevsregister och att någon begäran om att hindret skall hävas inte har
framställts.
(Jfr 22 kap. 13 § i promemorians förslag)
Såsom har uttalats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.8, och i specialmo-
tiveringen till 10 § lagen om pantbrevsregister har det ansett att, om inteck-
ningen är införd i pantbrevsregistret, det inte bör krävas att något pantbrev
ges in i samband med handläggning av inskrivningsärenden enligt 22 kap. 7 -
11 §§ jordabalken. Inskrivningsmyndigheten skall i stället kunna ta del av
pantbrevsregistrets uppgift om pantbrevshavare. Detta har föranlett änd-
ringar i förevarande paragraf.
Ett syfte med bestämmelsen om att pantbrevet skall ges in är att ge myn-
digheten möjlighet att kontrollera att pantbrevets innehavare har lämnat sitt
medgivande till åtgärden. Hittills har ofta den kontrollen kunnat inskränkas
till ett konstaterande av att pantbrevet är ingivet. När det är fråga om data-
pantbrev måste inskrivningsmyndigheten ha tillgång til) annan utredning
som visar att pantbrevshavaren har medgivit åtgärden. Det förutsätter för
det första att inskrivningsmyndigheten kan få uppgift om vem som är regi-
Prop. 1993/94:197
79
strerad som pantbrevshavare. Vanligen torde detta kunna åstadkommas ge- Prop. 1993/94:197
nom att pantbrevshavaren medger att inskrivningsmyndigheten via terminal
tar del av den aktuella uppgiften. Vidare måste förutsättas att pantbrevsha-
varen har lämnat ett skriftligt medgivande till åtgärden. Om någon av dessa
förutsättningar brister, skall ansökan om inteckningsåtgärd lämnas utan bi-
fall.
Syftet bakom bestämmelsen om ingivande av pantbrev är också att säker-
ställa att pantbrevet kan makuleras i samband med att inskrivningsmyndig-
heten fattar beslut i ärendet. I det nya systemet kan samma verkan uppnås
genom att man låter inskrivningsmyndighetens beslut flyta in i och påverka
innehållet i pantbrevsregistret. Det förutsätter emellertid att det inte kan ut-
färdas något skriftligt pantbrev mellan inskrivningsmyndighetens faktiska
handläggning och den tidpunkt då inskrivningsmyndighetens beslut flyter in
i pantbrevsregistret. I denna paragraf har därför - som en förutsättning för
att något skriftligt pantbrev inte skall behöva ges in - tagits in en bestäm-
melse om att det vid tidpunkten för inskrivningsmyndighetens handläggning
skall finnas ett beslut om att inteckningen inte får tas bort från pantbrevsre-
gistret (hinder mot avregistrering). I lagen om pantbrevsregister har tagits in
bestämmelser om att pantbrevshavaren kan utverka ett sådant beslut genom
en ansökan hos CFD (se 10 § lagen om pantbrevsregister).
I paragrafen uppställs - till skillnad från vad som föreslogs i departements-
promemorian - inte något krav på att hinder mot avregistrering måste ha
utverkats på eller i viss nära anslutning till den aktuella inskrivningsdagen.
Det är tillräckligt att det finns ett beslut om hinder mot avregistrering vid
tidpunkten för inskrivningsmyndighetens faktiska handläggning av inskriv-
ningsärendet.
Ett beslut om hinder mot avregistrering består som huvudregel fram till
dess att inskrivningsmyndigheten har avslutat ett ärende om en intecknings-
åtgärd enligt 22 kap. 7 -11 §§ jordabalken (se 10 § lagen om pantbrevsregis-
ter). Hindret kan emellertid också hävas på pantbrevshavarens begäran.
Den sistnämnda bestämmelsen har gjort det nödvändigt att i förevarande
paragraf, som en ytterligare förutsättning för att något skriftligt pantbrev
inte skall behöva ges in i inskrivningsärendet, föreskriva att det vid tidpunk-
ten för inskrivningsmyndighetens handläggning inte heller har framställts
någon begäran om hävande av hindret mot avregistrering. Utan en sådan
föreskrift skulle syftet bakom bestämmelserna om hinder mot avregistrering
kunna kringgås. En begäran om att hindret skall hävas skulle nämligen
kunna framställas i sådan tid att hindret fortfarande finns när inskrivnings-
myndigheten tar del av uppgifterna i pantbrevsregistret men har hävts när
inskrivningsmyndighetens beslut förs in i inskrivningsregistret.
8 kap. 22 §
Sekretess gäller i verksamhet som avser förande av pantbrevsregistret enligt
lagen (1994:000) om pantbrevsregister för uppgift om pantbrevshavare, om
det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör lider
skada. 80
Trots sekretessen får uppgift lämnas till lagfaren ägare av den fastighet
som uppgiften rör eller, om fastigheten är upplåten med tomträtt, till tomt-
rättshavare som har fått sitt förvärv inskrivet.
(Jfr 8 kap. 21 § i promemorians förslag)
Bestämmelsen i första stycket ger sekretesskydd åt pantbrevsregistrets upp-
gifter om pantbrevshavare. Den syftar till att skydda pantbrevshavaren mot
sådan ekonomisk skada som kan uppkomma om utomstående får kännedom
om ekonomiska mellanhavanden mellan pantbrevshavaren och fastighets-
ägaren. Uppgifter om pantbrevshavare får därför inte röjas annat än om det
står klart att den som uppgiften rör inte lider skada av att uppgiften röjs. Det
innebär sålunda en presumtion för sekretess. I det enskilda fallet kan dock
förhållandena vara sådana att uppgiften kan lämnas ut. Så kan t.ex. ofta vara
fallet när en kronofogdemyndighet inför en exekutiv försäljning begär att få
ut en uppgift om pantbrevshavare för att ge denne tillfälle att ta tillvara sin
rätt vid försäljningen. Ett annat exempel då någon risk för skada ofta inte
finns är då en fastighetsbildningsmyndighet begär att få ut enstaka uppgifter
om pantbrevshavare i samband med en fastighetsreglering eller liknande för-
rättning. Sekretessfrågan måste dock prövas särskilt från fall till fall.
Sekretessregeln blir tillämplig inte enbart på de uppgifter om pantbrevsha-
vare som har förts in i pantbrevsregistret utan den omfattar även sådana upp-
gifter om pantbrevshavare som finns i ansökningar till CFD eller som har
bevarats hos CFD enligt 13 §.
Sekretessen gäller som huvudregel mot såväl myndigheter som enskilda.
Den begränsas dock i förhållande till andra myndigheter av bestämmelserna
i 14 kap. 1 - 3 §§ sekretesslagen. Sekretessen hindrar sålunda inte att uppgif-
terna i vissa fall lämnas till domstol eller till myndighet som bedriver förun-
dersökning (se 14 kap. 2 §). Sekretessregeln hindrar inte heller att uppgiften
lämnas till en annan myndighet, om det är uppenbart att intresset av att upp-
giften lämnas har företräde framför det intresse som regeln skall skydda (se
14 kap. 3 §). I det sistnämnda fallet måste alltså CFD göra en avvägning mel-
lan de olika intressen som talar för och emot ett utlämnande av uppgifter om
pantbrevshavare.
Förevarande paragraf förhindrar givetvis inte att pantbrevshavaren tar del
av uppgifter om sina egna innehav. Detta följer av bestämmelsen i 14 kap.
4 § första stycket sekretesslagen om att sekretess inte gäller mot den enskilde
själv. Pantbrevshavaren kan också efterge sekretessen. Detta får betydelse
för bl.a. inskrivningsmyndigheter och kronofogdemyndigheter. I princip gäl-
ler sekretessen även mot dessa myndigheter. I ärenden om inteckningsåtgär-
der och ärenden om exekutiv försäljning kan det emellertid finnas ett för
myndigheten och pantbrevshavaren gemensamt intresse av att myndigheten
kan få del av uppgift om vem som är pantbrevshavare. Pantbrevshavaren kan
då medge att myndigheten utan hinder av sekretessen får del av uppgiften.
Normalt torde ett sådant medgivande lämnas genom att pantbrevshavaren
ger myndigheten rätt till terminalåtkomst (se 19 § i förslaget till lag om pant-
brevsregister).
I andra stycket har tagits in en bestämmelse om att fastighetens eller tomt-
rättens ägare har rätt att trots sekretessen ta del av uppgiften om pantbrevs-
havare. Frågan har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.11.
Prop. 1993/94:197
81
6 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 197
Sekretessbestämmelsen i första stycket är utformad så att den enbart gäl-
ler hos CFD. När uppgifterna om pantbrevshavare lämnas till en inskriv-
ningsmyndighet, kronofogdemyndighet eller annan myndighet, sker inte nå-
gon överföring av sekretessen. Hos dessa andra myndigheter kommer upp-
gifterna därför att vara offentliga.
Det bör emellertid understrykas att allmänhetens rätt att ta del av uppgif-
ter i pantbrevsregistret hos annan myndighet än CFD enbart gäller sådana
uppgifter som myndigheten har fått del av eller, om myndigheten inte tagit
del av uppgiften, har befogenhet att överföra. Det är enbart dessa uppgifter
som anses förvarade hos myndigheten (jfr 2 kap. 3 § tryckfrihetsförord-
ningen). Andra uppgifter i pantbrevsregistret utgör inte allmän handling hos
myndigheten.
Ett pantbrev kan, i den utsträckning det inte utgör säkerhet för en fordran,
utmätas för fastighetsägarens skulder (se 4 kap. 2 § andra stycket utsöknings-
balken).
En utmätning av ett pantbrev kan inte leda till försäljning av pantbrevet.
Efter ett beslut om utmätning av pantbrev kan emellertid utmätningssökan-
den begära att fastigheten tas i anspråk för hans fordran enligt särskilda reg-
ler i utsökningsbalken. Om kronofogdemyndigheten beslutar att fastigheten
skall tas i anspråk, anses denna utmätt (se 9 kap. 14 § utsökningsbalken) och
ett exekutivt förfarande kan vidta. Om sökanden inte begär att fastigheten
skall tas i anspråk, skall i stället det utmätta pantbrevet pantförskrivas till
säkerhet för sökandens fordran. Kronofogdemyndigheten skall därvid över-
lämna pantbrevet eller, om annan än den intecknade fastighetens ägare inne-
har pantbrevet, skriftligen underrätta innehavaren om pantförskrivningen
(se 9 kap. 15 § utsökningsbalken).
Av 6 kap. 1 § jordabalken följer att när inteckningen har registrerats i
pantbrevsregistret skall ett datapantbrev anses utfärdat. Kronofogdemyn-
digheten kan därför även i fråga om inteckningar som är införda i pantbrevs-
registret meddela beslut om utmätning av pantbrev under de förutsättningar
som i övrigt gäller för sådana beslut. Någon komplettering av bestämmelsen
i 4 kap. 2 § utsökningsbalken har därför inte ansetts nödvändig. Det har inte
heller ansetts finnas behov av att ändra bestämmelserna i 9 kap. 14 och 15
§§. Bestämmelserna om pantförskrivning i 9 kap. 15 § bygger visserligen i
första hand på att ett pantbrev överlämnas till sökanden. Om annan än den
intecknade egendomens ägare innehar pantbrevet, kan emellertid överläm-
nandet ersättas med en underrättelse till innehavaren. I de nu aktuella fal-
len, då det inte finns något skriftligt pantbrev, bör kronofogdemyndigheten
därför underrätta den i pantbrevsregistret angivne pantbrevshavaren om
pantförskrivningen.
Förslaget innehåller däremot vissa ändringar i bestämmelserna i 6 kap.
och 12 kap. utsökningsbalken. Bestämmelserna avser i första hand åtgärder
som rör utmätt egendom men kan tillämpas även vid verkställighet av kvar-
stad (se 16 kap. 13 § utsökningsbalken).
Prop. 1993/94:197
82
6 kap. 2 §
Pengar samt löpande skuldebrev och annan handling, vars företeende utgör
villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla fullgörande av annan förplik-
telse, skall tagas i förvar.
Utmäts pantbrev i skepp eller fastighet eller skuldebrev som är intecknat
i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg hos den intecknade egendomens
ägare, skall pantbrevet eller inteckningshandlingen tas i förvar. Om beslutet
om utmätning av pantbrev avser ett datapantbrev, skall kronofogdemyndighe-
ten begära att Centralnämnden för fastighetsdata utfärdar ett skriftligt pant-
brev enligt 8 § lagen (1994:000) om pantbrevsregister.
Kan det antagas att handling som avses i första eller andra stycket undan-
hålls eller har förkommit, skall i stället sekundogäldenären eller annan för-
pliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till annan än kronofog-
demyndigheten eller den som myndigheten anvisar.
Utmätning av en rättighet som är registrerad enligt aktiekontolagen
(1989:827), skall säkerställas genom registrering av utmätningen enligt den
lagen. Utmäts en rättighet som förvaltas enligt 8 kap. i sistnämnda lag skall
säkerställandet i stället ske genom underrättelse till förvaltaren om utmät-
ningen. Detsamma gäller om utmätningen avser en panträtt i en rättighet
som förvaltas enligt sistnämnda kap.
(Paragrafen saknar motsvarighet i promemorians förslag)
Enligt andra stycket i paragrafen skall ett pantbrev tas i förvar om det utmäts
hos den intecknade egendomens ägare. Ett sådant beslut om förvarstagande
kan inte utan vidare verkställas på ett datapantbrev. För att ge kronofogde-
myndigheten möjlighet att verkställa beslutet har myndigheten givits befo-
genhet att begära att CFD utfärdar ett skriftligt pantbrev. Det skriftliga pant-
brevet skall givetvis sändas till kronofogdemyndigheten och kan därvid bli
föremål för förvarstagande.
6 kap.7 §
Egendom som är i tredje mans besittning får tas i förvar, förseglas eller mär-
kas, när en sådan åtgärd föreskrivs i 2 - 5 §§. Om ett beslut om utmätning av
pantbrev avser ett datapantbrev och tredje man är registrerad som pantbrevs-
havare, får kronofogdemyndigheten begära att Centralnämnden för fastig-
hetsdata beslutar att inteckningen inte får tas bort från pantbrevsregistret och
att någon ny pantbrevshavare inte får registreras.
I fråga om pantbrev och andra inteckningshandlingar som är belånade till-
lämpas bestämmelserna i första stycket endast om det finns särskilda skäl. Om
egendomen inte tas i förvar eller ett sådant beslut som avses i första stycket
andra meningen inte meddelas, skall i stället förbud meddelas innehavaren
att utan kronofogdemyndighetens tillstånd lämna ut egendomen eller vidta
någon annan åtgärd med den till skada för sökanden.
Om tredje man har handpanträtt eller retentionsrätt i egendom som tas i
förvar, innehar kronofogdemyndigheten egendomen för hans räkning.
(Jfr 6 kap. 7 § i promemorians förslag)
Om ett pantbrev i fast egendom utmäts hos annan än den intecknade egen-
domens ägare, gäller enligt denna paragraf särskilda bestämmelser om för-
varstagande. Även i sådana fall är huvudregeln att pantbrevet skall tas i för-
var. Men är pantbrevet belånat får detta inte ske annat än om det finns sär-
skilda skäl. Finns det inte sådana särskilda skäl - t.ex. risk för illojala trans-
Prop. 1993/94:197
83
aktioner - skall kronofogdemyndigheten i stället meddela innehavaren för- Prop. 1993/94:197
bud att utan tillstånd utge pantbrevet eller vidta annan åtgärd med det till
skada för utmätningssökanden.
Tillkomsten av det nya systemet med datapantbrev, vilka inte kan bli före-
mål för något faktiskt förvarstagande, har nödvändiggjort ett tillägg i första
stycket. Tillägget innebär att kronofogdemyndigheten ges möjlighet att i
fråga om datapantbrev initiera beslut som förhindrar att inteckningen tas
bort från pantbrevsregistret eller registreras på annan pantbrevshavare (jfr
11 § lagen om pantbrevsregister).
Paragrafen har också omarbetats redaktionellt. Bestämmelsen om för-
varstagande av belånade handlingar har därvid flyttats till andra stycket. Det
har medfört att det hittillsvarande andra stycket upptagits som ett nytt tredje
stycke.
12 kap. 5 §
Pantbrev som gäller i fastigheten och ej är belånat får tagas i förvar av krono-
fogdemyndigheten. Sedan pantbrevet har tagits i förvar, får det ej pantför-
skrivas utan myndighetens tillstånd.
I fråga om datapantbrev skall kronofogdemyndigheten i stället begära att
Centralnämnden för fastighetsdata beslutar om att inteckningen inte får tas
bort frän pantbrevsregistret och att någon ny pantbrevshavare inte får registre-
ras. När ett sådant beslut har meddelats, får pantbrevet inte användas förpant-
sättning utan kronofogdemyndighetens tillstånd.
(Jfr 12 kap. 5 § i promemorians förslag)
Sedan tidigare gäller beträffande en fastighet som har blivit utmätt att krono-
fogdemyndigheten får ta pantbrev som inte är belånade i förvar. När pant-
breven har tagits i förvar får de inte längre pantförskrivas utan myndighetens
tillstånd.
Bestämmelsen kan i dess hittills gällande lydelse inte tillämpas på data-
pantbrev. Ändringen innebär att kronofogdemyndigheten ges möjlighet att
initiera ett beslut om hinder mot avregistrering och byte av pantbrevshavare.
Genom en sådan spärr hindras fastighetsägaren från att använda datapant-
brevet för förstahandspantsättning.
12 kap.56 §
Sådant förordnande av kronofogdemyndigheten om fortsatt inteckningsan-
svar som avses i 6 kap. 12 § jordabalken får meddelas på begäran av köparen.
Har fastighet sålts i fall som avses i 6 kap. 12 § andra stycket andra eller
tredje meningen jordabalken, får förordnande om fortsatt inteckningsansvar
meddelas beträffande gemensam inteckning som besvärar fastigheten endast
om fastigheten i förhållande till de andra gemensamt intecknade fastighe-
terna svarar för hela inteckningen och den fordran som är förenad med pant-
rätt på grund av inteckningen har blivit täckt. Om medel som har influtit
genom särskild försäljning av tillbehör utfaller på pantbrevets belopp, får
förordnande ej meddelas beträffande motsvarande del av inteckningen.
Begäran om förordnande enligt denna paragraf skall framställas senast vid
sammanträdet för köpeskillingens fördelning. Därvid skall pantbrevet ges
in, om det inte redan är tillgängligt för kronofogdemyndigheten eller om kro-
nofogdemyndigheten i annat fall finner skäl att medge undantag.
(Paragrafen saknar motsvarighet i promemorians förslag)
84
Efter exekutiv auktion är inteckningar i den försålda egendomen utan ver-
kan till den del de inte täcks av köpeskillingen, behållen avkastning eller
andra influtna medel (se 6 kap. 12 § jordabalken). Kronofogdemyndigheten
har emellertid möjlighet att förordna att inteckningarna fortfarande skall
gälla i fastigheten. Syftet bakom bestämmelsen är att ge den nye fastighets-
ägaren möjlighet att använda inteckningarna vid en eventuell ny pantsätt-
ning av fastigheten. I denna paragraf behandlas förutsättningarna för att
kronofogdemyndigheten skall kunna förordna om fortsatt inteckningsan-
svar.
Enligt tredje stycket skall begäran om fortsatt inteckningsansvar framstäl-
las senast i samband med fördelningssammanträdet. I samband med det skall
pantbrevet ges in om det inte redan förut är tillgängligt för myndigheten. I
paragrafens nya lydelse har kronofogdemyndigheten givits möjlighet att av-
stå från kravet på ingivande av pantbrevet. Denna möjlighet är avsedd för
sådana fall då inteckningen kommer till uttryck i ett datapantbrev och det
inte finns anledning att tvinga fram en utskrift av ett skriftligt pantbrev. I
flertalet fall torde kronofogdemyndigheten fortfarande ha anledning att
kräva att ett skriftligt pantbrev ges in. Efter beslutet om fortsatt intecknings-
ansvar skall pantbrevet nämligen normalt överlämnas till den nye fastighets-
ägaren. Om det emellertid är utrett att den nye fastighetsägaren redan vid
tiden för beslutet om fortsatt inteckningsansvar har pantförskrivit pantbre-
vet till den registrerade pantbrevshavaren, bör kronofogdemyndigheten
kunna avstå från ingivandet av pantbrev.
Prop. 1993/94:197
85
Prop. 1993/94:197
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Centralnämnden för fastighetsdata skall föra ett särskilt register över så-
dana inteckningar i fast egendom eller tomträtt för vilka det inte finns något
pantbrev utfärdat (särskilt inteckningsregister).
2 § Det särskilda inteckningsregistret skall föras med hjälp av automatisk da-
tabehandling.
Registret får användas för följande ändamål
1. för registrering av inteckningar och inteckningshavare enligt denna lag,
2. som underlag för beslut som får meddelas enligt denna lag, och
3. för tillhandahållande av uppgifter ur registret.
3 § För att en inteckning skall få föras in i det särskilda inteckningsregistret
fordras att den är införd i inskrivningsregistret samt att de förutsättningar
som anges i 4 eller 5 § är uppfyllda.
Om en inteckning har varit föremål för beslut om utbyte enligt 22 kap. 8
§ jordabalken, skall bestämmelserna i denna lag om inteckning i stället gälla
de genom utbytet beslutade pantbreven.
Registrering av nya inteckningar
4 § På begäran av den som ger in en ansökan om inteckning till inskrivnings-
myndigheten skall nämnden föra in uppgift om inteckningen, om sådan be-
viljas, i det särskilda inteckningsregistret. I registret skall det i så fall även
föras in uppgift om vem som har rätt att förfoga över registreringen (inteck-
ningshavare).
Av 22 kap. 5 § första stycket jordabalken följer att något pantbrev inte
skall utfärdas för inteckning som förs in i det särskilda inteckningsregistret.
Bestämmelserna i denna paragraf tillämpas även i samband med ansök-
ningar om sådana inteckningsåtgärder som avses i 22 kap. 7 - 9 §§ och 11 §
jordabalken.
Registrering av tidigare beviljade inteckningar
5 § På begäran av en innehavare av ett pantbrev skall nämnden föra in upp-
gift om den inteckning som svarar mot pantbrevet i det särskilda intecknings-
registret. I registret skall det i så fall även föras in uppgift om en intecknings-
havare.
En inteckning får föras in i registret enligt bestämmelserna i första stycket
endast om det tidigare utfärdade pantbrevet har givits in till nämnden. I sam-
band med införingen i registret skall pantbrevet förstöras.
86
Bestämmelserna i andra stycket gäller inte pantbrev som avses i 22 kap.
5 § tredje stycket andra meningen jordabalken.
I fråga om inteckningar som har beviljats före den 1 januari 1972 skall be-
stämmelserna i denna paragraf om pantbrev i stället gälla sådana inteck-
ningshandlingar som avses i 24 § lagen (1970:995) om införande av nya jorda-
balken. En sådan handling får dock i stället för att förstöras förses med på-
skrift att den inte längre medför någon rätt i den intecknade egendomen.
Byte av inteckningshavare
6 § På begäran av den som är registrerad som inteckningshavare skall nämn-
den registrera en ny inteckningshavare för inteckningen.
Om en ny inteckningshavare registreras, skall uppgiften om den tidigare
inteckningshavaren avföras från registret.
Vilka som får registreras som inteckningshavare
7 § Som inteckningshavare får registreras
1. bankaktiebolag, sparbanker eller föreningsbanker,
2. kreditmarknadsbolag,
3. hypoteksinstitut,
4. utländska kredit- eller finansieringsinstitut som har rätt att bedriva
bankrörelse eller någon annan finansieringsverksamhet från en filial här i
landet, och
5. försäkringsföretag som har rätt att bedriva försäkringsrörelse här i
landet.
Rättsverkan av registrering
8 § Om en inteckning har förts in i det särskilda inteckningsregistret, skall
det anses att det finns ett pantbrev och att detta innehas av den som är regi-
strerad som inteckningshavare.
Avförande av registrering m.m.
9 § På begäran av den som är registrerad som inteckningshavare skall nämn-
den utfärda ett pantbrev som svarar mot inteckningen.
I samband med att pantbrevet utfärdas skall uppgiften om inteckningen
avföras från det särskilda inteckningsregistret.
10 § Om en inteckning dödas eller blir utan verkan, skall nämnden avföra
inteckningen från det särskilda inteckningsregistret.
Om en inteckning blir utan verkan endast till viss del, skall uppgift om
detta föras in i registret.Om en inteckning blir föremål för åtgärd som avses
i 22 kap. 7-9 och 11 §§ jordabalken, skall uppgift om detta föras in i det
särskilda inteckningsregistret.
Prop. 1993/94:197
Bilaga 1
87
Hinder mot avregistrering i samband med inteckningsåtgärder enligt 22
kap. jordabalken
11 § På begäran av den som är registrerad som inteckningshavare skall
nämnden besluta att inteckningen inte får avföras från registret förrän in-
skrivningsmyndigheten har avslutat handläggningen av den inskrivningsdag
som infaller två dagar efter nämndens beslut.
Hinder mot avregistrering m. m. i samband med beslut om utmätning av pant-
brev
12 § På begäran av en kronofogdemyndighet skall nämnden besluta att en
inteckning inte får avföras från registret och att någon ny inteckningshavare
inte får registreras för den. Ett sådant beslut gäller till dess något annat har
förordnats.
Skadestånd
13 § Tillfogas någon skada genom oriktig eller missvisande uppgift i det sär-
skilda inteckningsregistret eller i annat fall genom fel i samband med upp-
läggning eller förande av sådant register, har han rätt till ersättning av staten,
om det inte visas att felaktigheten beror på en omständighet utanför nämn-
dens kontroll vars följder nämnden inte skäligen kunde ha övervunnit eller
undvikit.
Ersättningen enligt första stycket kan efter skälighet sättas ned eller falla
bort, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
Ingivande av ansökningar
14 § Nämnden kan ge tillstånd till att ansökningar om åtgärder som avses i
5, 6, 9 och 11 §§ eller framställningar om utlämnande av uppgifter i det sär-
skilda inteckningsregistret får ges in till nämnden genom ett elektroniskt do-
kument till registret eller på något annat sätt med hjälp av automatisk data-
behandling. Ett sådant tillstånd får endast ges till institut som avses i 7 §.
Kronofogdemyndigheten får utan särskilt tillstånd ge in en ansökan som
avses i 12 § med hjälp av automatisk databehandling.
Med ett elektroniskt dokument avses en upptagning vars innehåll och ut-
ställare kan verifieras genom ett visst tekniskt förfarande.
Ett tillstånd enligt första stycket får förenas med villkor om det tekniska
förfarandet.
Terminalåtkomst
15 § Inskrivningsmyndigheten och kronofogdemyndigheten får ha terminal-
åtkomst till det särskilda inteckningsregistret. Terminalåtkomsten får avse
endast uppgifter om inteckningar som kan beröras av ärenden hos myndig-
heten.
Nämnden får även medge institut som avses i 7 § att ha terminalåtkomst
till registret. Sådan terminalåtkomst får endast avse uppgifter om inteck-
ningar för vilka institutet är registrerat som inteckningshavare.
Prop. 1993/94:197
Bilaga 1
88
Inhämtande av uppgifter till registret
16 § I samband med registreringsåtgärder enligt 4, 5 och 10 §§ får nämnden
hämta uppgifter om inteckningen från inskrivningsregistret med hjälp av au-
tomatisk databehandling. I övrigt gäller bestämmelserna i datalagen
(1973:289) om inhämtande av personuppgifter från annat personregister.
Prop. 1993/94:197
Bilaga 1
Skadestånd
17 § Nämndens beslut enligt denna lag överklagas hos länsrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
89
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 1 och 2 §§ samt 22 kap. 5, 8 a och 13 §§
jordabalken1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:197
Bilaga 1
6 kap.
1§
Ägare av fastighet, som vill upp-
låta panträtt i denna till säkerhet för
fordran, har rätt att i den ordning
som anges i 22 kap. hos inskrivnings-
myndigheten erhålla inskrivning i
fastigheten av visst penningbelopp
(inteckning). Myndighetens bevis
om inskrivningen kallas pantbrev.
Ägare av en fastighet, som vill
upplåta panträtt i denna till säkerhet
för fordran, har rätt att i den ordning
som anges i 22 kap. hos inskrivnings-
myndigheten erhålla inskrivning i
fastigheten av visst penningbelopp
(inteckning).
Inteckning kan enligt 22 kap. beviljas i flera fastigheter (gemensam inteck-
ning). Gemensam inteckning kan också uppkomma genom att intecknad fas-
tighet delas.
Bevis om inteckningen kallas pant-
brev. I lagen (1993:000) om särskilt
inteckningsregister finns bestämmel-
ser om inteckningar för vilka det inte
finns något pantbrev utfärdat.
2§
Panträtten upplåtes genom att fastighetens ägare överlämnar pantbrevet
som pant för fordringen.
/ fråga om inteckningar som har
registrerats i det särskilda inteck-
ningsregistret skall pantbrev anses ha
överlämnats om borgenären eller nå-
gon annan som företräder borgenä-
ren har registrerats som intecknings-
havare i registret.
Bestämmelser om fastighetsägarens rätt när pantbrev icke alls eller delvis
utnyttjats för pantsättning (ägarhypotek) finns i 9 §.
22 kap.
Föreligger ej hinder enligt 3 eller 4
§, skall inskrivningsmyndigheten be-
vilja inteckning. Pä grund av ansö-
kan som förklarats vilande får detta
dock ske först sedan vilandebeviset
ingivits. När inteckning beviljats,
skall pantbrev utfärdas på grundval
av inteckningen.
5§
Om det inte finns hinder enligt 3
eller 4 §, skall inskrivningsmyndig-
heten bevilja inteckning. Om ansök-
ningen tidigare har förklarats vilande
får den dock inte beviljas förrän vi-
landebeviset har givits in. När en in-
teckning har beviljats, skall ett pant-
brev utfärdas på grundval av inteck-
ningen. Pantbrev skall dock inte ut-
färdas om inteckningen registreras i
det särskilda inteckningsregistret en-
ligt lagen (1993:000) om särskilt in-
teckningsregister.
Balken omtryckt 1971:1209.
90
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om skyldighet för inskrivningsmyndigheten att utfärda nytt pantbrev eller
vilandebevis i stället för dödad sådan handling samt att i visst fall bevilja in-
teckning och utfärda pantbrev när ersättning på grund av brandförsäkrings-
avtal tillfallit borgenär som har panträtt för sin fordran gäller särskilda be-
stämmelser.
Har efter exekutiv försäljning medel nedsatts som motsvarar pantbrevs
belopp, skall inskrivningsmyndigheten på ansökan av fastighetens nye ägare
utfärda nytt pantbrev på grundval av inteckningen. Det förra pantbrevet gäl-
ler därefter endast rätten till de nedsatta medlen.
I lagen om särskilt inteckningsre-
gisterfinns bestämmelser om skyldig-
het för Centralnämnden för fastig-
hetsdata att utfärda pantbrev i sam-
band med att en inteckning avförs ur
detta register.
8a§2
Inteckningar som besvärar endast en fastighet får på ansökan av fastig-
hetsägaren och efter medgivande av pantbrevens innehavare sammanföras
till en inteckning (sammanföring). Denna inteckning skall gälla med den fö-
reträdesrätt som tillkommer den av de i sammanföringen ingående inteck-
ningarna som gäller med sämsta rätt.
Sammanföring får ske endast om inteckningarna besvärar hela fastigheten
och har inbördes lika rätt eller gäller omedelbart efter varandra eller efter
varandra med avbrott endast för inskrivning av rättighet.
Inteckningar som är införda i det
särskilda inteckningsregistret enligt
lagen (1993:000) om särskilt inteck-
ningsregister får sammanföras endast
om samtliga inteckningar som omfat-
tas av åtgärden är införda i registret
och har samma inteckningshavare.
Inteckning som avses i första stycket skall förklaras gälla för ett lägre be-
lopp än det vartill de sammanförda inteckningarna sammanlagt uppgår, om
sökanden begär det och pantbrevens innehavare medger det.
Prop. 1993/94:197
Bilaga 1
13
När innehavare av pantbrev läm-
nar medgivande till åtgärd som an-
ges i 7-11 §§, skall pantbrevet inges.
När en innehavare av ett pantbrev
lämnar sitt medgivande till en sådan
åtgärd som anges i 7-11 §§, skall
pantbrevet ges in. Något pantbrev
behöver dock inte ges in, om inteck-
ningen är införd i det särskilda in-
teckningsregistret enligt lagen
(1993:000) om särskilt inteckningsre-
gister och Centralnämnden för fastig-
hetsdata tidigast två vardagar före in-
skrivningsdagen har meddelat beslut
som avses i 11 § nämnda lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
2 Senaste lydelse 1977:160.
91
Härigenom föreskrivs att i sekretesslagen (1980:100)3 skall införas en ny
paragraf, 8 kap. 21 §, av följande lydelse.
21 §
Sekretess gäller i verksamhet som avser förande av det särskilda inteck-
ningsregistret enligt lagen (1993:000) om särskilt inteckningsregister för upp-
gift om inteckningshavare, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan
att den som uppgiften rör lider skada.
Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till inskrivningsmyndighe-
ten om uppgiften behövs i ett ärende om inteckning eller till kronofogde-
myndigheten om uppgiften behövs i ett ärende om exekutiv försäljning av
fast egendom eller tomträtt.
Prop. 1993/94:197
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
’ Lagen omtryckt 1989:713.
92
Prop. 1993/94:197
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 7 § och 12 kap. 5 § utsökningsbalken skall
ha följande lydelse.
6 kap.
7§
Egendom som är i tredje mans be-
sittning får tagas i förvar, förseglas
eller märkas, när sådan åtgärd före-
skrivs i 2-5 §§. / fråga om pantbrev
eller annan inteckningshandling som
är belånad tillämpas detta dock en-
dast om särskilda skäl föreligger. Tas
egendomen ej i förvar, skall förbud
meddelas innehavaren att utan kro-
nofogdemyndighetens tillstånd utge
egendomen eller vidtaga annan åt-
gärd med den till skada för sökan-
den.
Egendom som är i tredje mans be-
sittning får tas i förvar, förseglas el-
ler märkas, när en sådan åtgärd före-
skrivs i 2-5 §§. Om ett beslut om ut-
mätning av pantbrev avser en inteck-
ning som är införd i det särskilda in-
teckningsregistret med tredje man
som inteckningshavare, skall krono-
fogdemyndigheten begära att Cen-
tralnämnden för fastighetsdata beslu-
tar att inteckningen inte får avföras
från registret och att ny intecknings-
havare inte får registreras.
I fråga om pantbrev, andra inteck-
ningshandlingar eller i det särskilda
inteckningsregistret intagna inteck-
ningar som är belånade tillämpas be-
stämmelserna i första stycket endast
om det finns särskilda skäl. Om
egendomen inte tas i förvar eller ett
sådant beslut som avses i första
stycket andra meningen inte medde-
las, skall i stället förbud meddelas in-
nehavaren att utan kronofogdemyn-
dighetens tillstånd lämna ut egendo-
men eller vidta någon annan åtgärd
med den till skada för sökanden.
Om tredje man har handpanträtt eller retentionsrätt i egendom som tas i
förvar, innehar kronofogdemyndigheten egendomen för hans räkning.
12 kap.
5§
Pantbrev som gäller i fastigheten och ej är belånat får tagas i förvar av
kronofogdemyndigheten. Sedan pantbrevet har tagits i förvar, får det ej
pantförskrivas utan myndighetens tillstånd.
Om en inteckning i fastigheten är
införd i det särskilda inteckningsre-
gistret, skall kronofogdemyndighe-
ten i stället begära att Centralnämn-
den för fastighetsdata beslutar om att
inteckningen inte får avföras från re-
gistret och att en ny inteckningsha-
vare inte får registreras. Sedan ett så-
dant beslut har meddelats får inteck-
ningen inte användas för pantsätt-
ning utan kronofogdemyndighetens
93
tillstånd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
Prop. 1993/94:197
Bilaga 1
94
Remissyttrande har avgivits av Svea hovrätt, Malmö tingsrätt, Halmstads
tingsrätt, Karlstads tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Gävle-
borgs län, Datainspektionen, Domstolsverket, Finansinspektionen, Riks-
skatteverket, Kronofogdemyndigheten i Stockholms län, Kronofogdemyn-
digheten i Örebro län, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universi-
tet, Centralnämnden för fastighetsdata, Statens lantmäteriverk, Riksrevi-
sionsverket, Statskontoret, Svenska Bankföreningen, Stadshypotek Aktie-
bolag, Sveriges Allmänna Hypoteksbank, Sveriges Försäkringsförbund, Sta-
tens Bostadsfinansieringsaktiebolag, Finansbolagens Förening, Sveriges
Fastighetsägareförbund, Villaägarnas Riksförbund, Sveriges Allmännyttiga
Bostadsföretag SABO, Mäklarsamfundet, Fastighetsmäklarförbundet, Sve-
riges Industriförbund, Svenska Kommunförbundet, Föreningen Sveriges
Kronofogdar, Institutet för fastighetsrättslig forskning och Statens Bostads-
kreditnämnd. Riksskatteverket har bifogat yttranden från Kronofogdemyn-
digheten i Göteborgs och Bohus län och från RSV DataService.
Prop. 1993/94:197
Bilaga 2
95
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Centralnämnden för fastighetsdata (nämnden) skall föra ett särskilt re-
gister över sådana inteckningar i fast egendom eller tomträtt för vilka det
inte finns utfärdat något skriftligt pantbrev (pantbrevsregister).
Av 6 kap. 1 § jordabalken följer att registrering av en inteckning i pant-
brevsregistret innebär att ett datapantbrev utfärdas.
2 § Pantbrevsregistret skall föras med hjälp av automatisk databehandling.
3 § Pantbrevsregistret får användas för följande ändamål
1. för registrering av inteckningar och pantbrevshavare enligt denna lag,
2. som underlag för beslut som får meddelas enligt denna lag,
3. för tillhandahållande av sådana uppgifter i registret för vilka det inte
råder sekretess, och
4. som underlag för underrättelser till pantbrevshavare om innehållet i
fastighetsdatasystemet.
Allmänna bestämmelser om registrering
4 § För att en inteckning skall få föras in i pantbrevsregistret fordras att den
är införd i inskrivningsregistret och att begäran om registrering framställs en-
ligt 5 eller 6 §.
Inteckningen får registreras i pantbrevsregistret endast om den förenas
med en uppgift om vem som har rätt att råda över registreringen (pantbrevs-
havare). Endast den som har fått tillstånd enligt 14 § får registreras som pant-
brevshavare.
Om en inteckning har varit föremål för beslut om utbyte enligt 22 kap. 8
§ jordabalken, skall bestämmelserna i denna lag om inteckning i stället gälla
de genom utbytet beslutade pantbreven.
Registrering av nya inteckningar
5 § På begäran av den som ger in en ansökan om inteckning till inskrivnings-
myndigheten skall nämnden föra in uppgift om inteckningen, om sådan be-
viljas, i pantbrevsregistret.
Bestämmelserna i första stycket tillämpas även i samband med ansök-
ningar om sådana inteckningsåtgärder som avses i 22 kap. 7-9 och 11 §§
jordabalken.
Registrering av tidigare beviljade inteckningar
6 § På begäran av en innehavare av ett skriftligt pantbrev skall nämnden föra
in uppgift om den inteckning som svarar mot pantbrevet i pantbrevsregistret.
Prop. 1993/94:197
Bilaga 3
En inteckning får föras in i pantbrevsregistret enligt bestämmelserna i
första stycket endast om det skriftliga pantbrevet har givits in till nämnden.
I samband med införandet i registret skall pantbrevet förstöras.
Bestämmelserna i andra stycket gäller inte pantbrev som avses i 22 kap.
5b § andra meningen jordabalken.
I fråga om inteckningar som har beviljats före den 1 januari 1972 gäller
bestämmelserna i denna paragraf om pantbrev även sådana intecknings-
handlingar som avses i 24 § lagen (1970:995) om införande av nya jordabal-
ken. En sådan handling behöver dock inte förstöras om den förses med på-
skrift om att den inte längre medför någon rätt i den intecknade egendomen.
Byte av pantbrevshavare
7 § På begäran av den som är registrerad som pantbrevshavare skall nämn-
den registrera en ny pantbrevshavare för inteckningen.
Om en ny pantbrevshavare registreras, skall uppgiften om den tidigare
pantbrevshavaren tas bort från pantbrevsregistret.
Avregistrering m.m.
8 § På begäran av den som är registrerad som pantbrevshavare skall nämn-
den utfärda ett skriftligt pantbrev som svarar mot inteckningen. Nämnden
skall också utfärda ett skriftligt pantbrev, om kronofogdemyndigheten har
utmätt pantbrevet hos den intecknade egendomens ägare och begär att ett
skriftligt pantbrev skall utfärdas.
I samband med att pantbrevet utfärdas skall inteckningen tas bort från
pantbrevsregistret.
9 § Om en inteckning dödas eller blir utan verkan, skall nämnden ta bort
inteckningen från pantbrevsregistret. Om en inteckning blir utan verkan en-
dast till viss del, skall uppgift om detta föras in i registret.
Om en inteckning blir föremål för åtgärd som avses i 22 kap. 7-9 och 11 §§
jordabalken, skall uppgift om detta föras in i pantbrevsregistret.
Hinder mot avregistrering
10 § På begäran av pantbrevshavaren skall nämnden besluta att inteckningen
inte får tas bort från pantbrevsregistret enligt 8 §.
Ett beslut som avses i första stycket gäller till dess att inskrivningsmyndig-
heten har avslutat ett ärende enligt 22 kap. 7-11 §§ jordabalken. Om pant-
brevshavaren begär det, får nämnden häva beslutet även dessförinnan.
II § På begäran av en kronofogdemyndighet skall nämnden besluta att en
inteckning inte får tas bort från registret enligt 8 § och att någon ny pant-
brevshavare inte får registreras för den. Ett sådant beslut gäller till dess att
något annat har förordnats.
Rättelse
12 § En uppgift i pantbrevsregistret skall rättas, om uppgiften innehåller nå-
gon uppenbar oriktighet till följd av att nämnden eller någon annan har gjort
Prop. 1993/94:197
Bilaga 3
7 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 197
sig skyldig till skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende eller till följd av
något tekniskt fel. Den vars rätt berörs skall ges tillfälle att yttra sig.
Bevarande av avförda uppgifter
13 § Uppgifter som har tagits bort från pantbrevsregistret enligt 7 - 9 §§ skall
bevaras i minst tio år.
Tillstånd att registreras som pantbrevshavare
14 § Tillstånd att bli registrerad som pantbrevshavare meddelas av nämnden.
Vid tillståndsprövningen skall nämnden särskilt beakta
1. att sökanden har tillgång till den tekniska utrustning och den tekniska
sakkunskap som fordras för pantbrevssystemets funktion,
2. att det finns tillfredsställande former för betalning av stämpelskatt, ex-
peditionsavgifter och registreringsavgifter, och
3. att sökanden även i övrigt uppfyller de krav på lämplighet som bör stäl-
las med hänsyn till pantbrevssystemets uppbyggnad och funktion.
15 § Tillstånd som avses i 14 § får återkallas om tillståndshavaren inte längre
uppfyller de krav som anges i 14 § andra stycket.
När ett beslut om återkallelse av tillstånd har vunnit laga kraft, skall nämn-
den självmant vidta de åtgärder som anges i 8 §, såvida det inte finns något
hinder mot detta enligt 10 eller 11 §§.
Pantbrevshavarens rättigheter och skyldigheter
16 § En pantbrevshavare har på grund av registreringen de rättigheter och
skyldigheter som följer med innehavet av ett skriftligt pantbrev.
Ingivande av ansökningar m.m.
17 § Ansökningar om åtgärder som avses i 6, 7, 8 och 10 §§ samt framställ-
ningar om utlämnande av uppgifter i pantbrevsregistret får av den som har
fått tillstånd enligt 14 § ges in till nämnden genom ett elektroniskt dokument
eller på något annat sätt med hjälp av automatisk databehandling.
Ansökningar om åtgärder som avses i 8 och 11 §§ får av kronofogdemyn-
digheten ges in med hjälp av automatisk databehandling.
Med ett elektroniskt dokument avses en upptagning vars innehåll och ut-
ställare kan verifieras genom ett visst tekniskt förfarande.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nämnden får meddela
föreskrifter för det tekniska förfarandet.
Inhämtande av uppgifter till registret
18 § I samband med registreringsåtgärder enligt 5, 6 och 9 §§ får nämnden
hämta uppgifter om inteckningen från inskrivningsregistret med hjälp av au-
tomatisk databehandling.
Prop. 1993/94:197
Bilaga 3
98
Terminalåtkomst
19 § Den som har fått tillstånd enligt 14 § får ha terminalåtkomst till pant-
brevsregistret. Sådan terminalåtkomst får avse endast uppgifter om inteck-
ningar för vilka tillståndshavaren är registrerad som pantbrevshavare. Ter-
minalåtkomsten får dock avse även uppgifter om andra inteckningar om den
berörde pantbrevshavaren har medgivit det.
Även inskrivningsmyndigheter, kronofogdemyndigheter och fastighets-
bildningsmyndigheter får ha terminalåtkomst till pantbrevsregistret. Sådan
terminalåtkomst får dock avse endast uppgifter som enligt pantbrevshava-
rens medgivande får lämnas ut till myndigheten.
Överklagande
20 § Nämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos länsrätten.
Skadestånd
21 § Tillfogas någon skada genom oriktig eller missvisande uppgift i pant-
brevsregistret eller i annat fall genom fel i samband med uppläggning eller
förande av registret, har han rätt till ersättning av staten, om det inte visas
att felaktigheten beror på en omständighet utanför nämndens kontroll vars
följder nämnden inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Ersättningen enligt första stycket kan efter skälighet sättas ned eller falla
bort, om vållande pä den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
Prop. 1993/94:197
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
99
Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken1
dels att 6 kap. 1 och 2 §§ samt 22 kap. 5, 8 a och 13 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det i balken skall införas två nya paragrafer, 22 kap. 5 a och 5 b
§§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:197
Bilaga 3
Ägare av fastighet, som vill upp-
låta panträtt i denna till säkerhet för
fordran, har rätt att i den ordning
som anges i 22 kap. hos inskrivnings-
myndigheten erhålla inskrivning i
fastigheten av visst penningbelopp
(inteckning). Myndighetens bevis
om inskrivningen kallas pantbrev.
6 kap.
1§
Ägare av en fastighet, som vill
upplåta panträtt i denna till säkerhet
för fordran, har rätt att i den ordning
som anges i 22 kap. hos inskrivnings-
myndigheten erhålla inskrivning i
fastigheten av visst penningbelopp
(inteckning). Bevis om inteckningen
kallas pantbrev. Ett pantbrev utfär-
das antingen i skriftlig form (skriftligt
pantbrev) eller genom registrering i
pantbrevsregistret enligt lagen
(1994:000) om pantbrevsregister (da-
tapantbrev).
Inteckning kan enligt 22 kap. beviljas i flera fastigheter (gemensam inteck-
ning). Gemensam inteckning kan också uppkomma genom att intecknad fas-
tighet delas.
2§
Panträtten upplåtes genom att fastighetens ägare överlämnar pantbrevet
som pant för fordringen.
Ett datapantbrev skall anses ha
överlämnats till borgenären, när
denne eller någon som företräder ho-
nom har registrerats som pantbrevs-
havare i pantbrevsregistret.
Bestämmelser om fastighetsägarens rätt när pantbrev icke alls eller delvis
utnyttjats för pantsättning (ägarhypotek) finns i 9 §.
22 kap.
Föreligger ej hinder enligt 3 eller
4 §, skall inskrivningsmyndigheten
bevilja inteckning. På grund av an-
sökan som förklarats vilande får
detta dock ske först sedan vilandebe-
viset ingivits. När inteckning bevil-
jats, skall pantbrev utfärdas på
grundval av inteckningen.
Om skyldighet för inskrivnings-
myndigheten att utfärda nytt pant-
brev eller vilandebevis i stället för dö-
5§
Om det inte finns hinder enligt 3
eller 4 §, skall inskrivningsmyndig-
heten bevilja inteckning. Om ansök-
ningen tidigare har förklarats vilande
får den dock inte beviljas förrän vi-
landebeviset har givits in.
1 Balken omtryckt 1971:1209.
100
Nuvarande lydelse
dad sådan handling samt att i visst
fall bevilja inteckning och utfärda
pantbrev när ersättning på grund av
brandförsäkringsavtal tillfallit borge-
när som har panträtt för sin fordran
gäller särskilda bestämmelser.
Har efter exekutiv försäljning me-
del nedsatts som motsvarar pantbrevs
belopp, skall inskrivningsmyndighe-
ten på ansökan av fastighetens nye
ägare utfärda nytt pantbrev på
grundval av inteckningen. Det förra
pantbrevet gäller därefter endast rät-
ten till de nedsatta medlen.
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:197
Bilaga 3
5a§
När en inteckning har beviljats,
skall ett pantbrev utfärdas på grund-
val av inteckningen. Skriftliga pant-
brev utfärdas av inskrivningsmyn-
digheten, om inte annat följer av la-
gen (1994:000) om pantbrevs regis-
ter. Datapantbrev utfärdas av Cen-
tralnämnden för fastighetsdata.
Om ett datapantbrev utfärdas i
stället för ett tidigare utfärdat skrift-
ligt pantbrev, förlorar det skriftliga
pantbrevet sin giltighet. Utfärdas ett
skriftligt pantbrev i stället för ett tidi-
gare utfärdat datapantbrev, förlorar
datapantbrevet sin giltighet.
Det finns särskilda bestämmelser
om skyldighet för inskrivningsmyn-
digheten att utfärda nytt pantbrev el-
ler vilandebevis i stället för dödad så-
dan handling samt att i vissa fall be-
vilja inteckning och utfärda pantbrev
när ersättning på grund av brandför-
säkringsavtal tillfallit borgenär som
har panträtt för sin fordran.
5b§
Om det efter en exekutiv försälj-
ning har deponerats medel som mot-
svarar pantbrevs belopp, skall in-
skrivningsmyndigheten på ansökan
av fastighetens nya ägare utfärda nytt
pantbrev på grundval av inteck-
ningen. Det förra pantbrevet gäller
därefter endast rätten till de depone-
rade medlen.
101
8 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 197
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 a §2
Inteckningar som besvärar endast en fastighet får på ansökan av fastig-
hetsägaren och efter medgivande av pantbrevens innehavare sammanföras
till en inteckning (sammanföring). Denna inteckning skall gälla med den fö-
reträdesrätt som tillkommer den av de i sammanföringen ingående inteck-
ningarna som gäller med sämsta rätt.
Sammanföring får ske endast om inteckningarna besvärar hela fastigheten
och har inbördes lika rätt eller gäller omedelbart efter varandra eller efter
varandra med avbrott endast för inskrivning av rättighet.
Inteckningar som är införda i
pantbrevsregistret får sammanföras
endast om samtliga inteckningar som
omfattas av åtgärden är införda i re-
gistret och har samma pantbrevsha-
vare.
Inteckning som avses i första stycket skall förklaras gälla för ett lägre be-
lopp än det vartill de sammanförda inteckningarna sammanlagt uppgår, om
sökanden begär det och pantbrevens innehavare medger det.
Prop. 1993/94:197
Bilaga 3
13 §
När innehavare av pantbrev läm-
nar medgivande till åtgärd som an-
ges i 7-11 §, skall pantbrevet inges.
När en innehavare av pantbrev
lämnar sitt medgivande till sådana
åtgärder som anges i 7-11 §§, ford-
ras att pantbrevet ges in eller, i fråga
om datapantbrev, att det finns hinder
mot avregistrering enligt 10 § lagen
(1994:000) om pantbrevsregister och
att någon begäran om att hindret
skall hävas inte har framställts.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2 Senaste lydelse 1977:160.
102
Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen (1980:100)3 skall införas en
ny paragraf, 8 kap. 21 §, av följande lydelse.
21 §
Sekretess gäller i verksamhet som avser förande av pantbrevsregistret en-
ligt lagen (1994:000) om pantbrevsregister för uppgift om pantbrevshavare,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör
lider skada.
Trots sekretessen får uppgift lämnas till lagfaren ägare av den fastighet
som uppgiften rör eller, om fastigheten är upplåten med tomträtt, till tomt-
rättshavare som har fått sitt förvärv inskrivet.
Prop. 1993/94:197
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
3 Lagen omtryckt 1992:1474.
103
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 2 och 7 §§ samt 12 kap. 5 och 56 §§ utsök-
ningsbalken skall ha följande lydelse.
Prop. 1993/94:197
Bilaga 3
6 kap.
2§4
Pengar samt löpande skuldebrev och annan handling, vars företeende ut-
gör villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla fullgörande av annan för-
pliktelse, skall tagas i förvar.
Utmäts pantbrev i skepp eller fas-
tighet eller skuldebrev som är in-
tecknat i luftfartyg eller reservdelar
till luftfartyg hos den intecknade
egendomens ägare, skall pantbrevet
eller inteckningshandlingen tagas i
förvar.
Utmäts pantbrev i skepp eller fas-
tighet eller skuldebrev som är in-
tecknat i luftfartyg eller reservdelar
till luftfartyg hos den intecknade
egendomens ägare, skall pantbrevet
eller inteckningshandlingen tas i för-
var. Om beslutet om utmätning av
pantbrev avser ett datapantbrev, skall
kronofogdemyndigheten begära att
Centralnämnden för fastighetsdata
utfärdar ett skriftligt pantbrev enligt
8 § lagen (1994:000) om pantbrevsre-
gister.
Kan det antagas att handling som avses i första eller andra stycket undan-
hålls eller har förkommit, skall i stället sekundogäldenären eller annan för-
pliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till annan än kronofog-
demyndigheten eller den som myndigheten anvisar.
Utmätning av en rättighet som är registrerad enligt aktiekontolagen
(1989:827) skall säkerställas genom registrering av utmätningen enligt den
lagen. Utmäts en rättighet som förvaltas enligt 8 kap. i sistnämnda lag skall
säkerställandet i stället ske genom underrättelse till förvaltaren om utmät-
ningen. Detsamma gäller om utmätningen avser en panträtt i en rättighet
som förvaltas enligt sistnämnda kap.
Egendom som är i tredje mans be-
sittning får tagas i förvar, förseglas
eller märkas, när sådan åtgärd före-
skrivs i 2 - 5 §§. Ifråga om pantbrev
eller annan inteckningshandling som
är belånad tillämpas detta dock en-
dast om särskilda skäl föreligger. Tas
egendomen ej i förvar, skall förbud
meddelas innehavaren att utan kro-
nofogdemyndighetens tillstånd utge
egendomen eller vidtaga annan åt-
gärd med den till skada för sökan-
den.
Egendom som är i tredje mans be-
sittning får tas i förvar, förseglas el-
ler märkas, när en sådan åtgärd före-
skrivs i 2-5 §§. Om ett beslut om ut-
mätning av pantbrev avser ett data-
pantbrev och tredje man är registre-
rad som pantbrevshavare, får krono-
fogdemyndigheten begära att Cent-
ralnämnden för fastighetsdata beslu-
tar att inteckningen inte får tas bort
från pantbrevsregistret och att någon
ny pantbrevshavare inte får registre-
ras.
I fråga om pantbrev och andra in-
teckningshandlingar som är belå-
nade tillämpas bestämmelserna i
första stycket endast om det finns sär-
skilda skäl. Om egendomen inte tas i
Senaste lydelse 1989:842.
104
förvar eller ett sådant beslut som av-
ses i första stycket andra meningen
inte meddelas, skall i stället förbud
meddelas innehavaren att utan
kronofogdemyndighetens tillstånd
lämna ut egendomen eller vidta nå-
gon annan åtgärd med den till skada
för sökanden.
Om tredje man har handpanträtt eller retentionsrätt i egendom som tas i
förvar, innehar kronofogdemyndigheten egendomen för hans räkning.
12 kap.
5§
Pantbrev som gäller i fastigheten och ej är belånat får tagas i förvar av
kronofogdemyndigheten. Sedan pantbrevet har tagits i förvar, får det ej
pantförskrivas utan myndighetens tillstånd.
I fråga om datapantbrev skall kro-
nofogdemyndigheten i stället begära
att Centralnämnden för fastighets-
data beslutarom att inteckningen inte
får tas bort från pantbrevsregistret
och att någon ny pantbrevshavare
inte får registreras. När ett sådant be-
slut har meddelats, får pantbrevet
inte användas för pantsättning utan
kronofogdemyndighetens tillstånd.
Prop. 1993/94:197
Bilaga 3
56 §
Sådant förordnande av kronofogdemyndigheten om fortsatt intecknings-
ansvar som avses i 6 kap. 12 § jordabalken får meddelas på begäran av köpa-
ren.
Har fastighet sålts i fall som avses i 6 kap. 12 § andra stycket andra eller
tredje meningen jordabalken, får förordnande om fortsatt inteckningsansvar
meddelas beträffande gemensam inteckning som besvärar fastigheten endast
om fastigheten i förhållande till de andra gemensamt intecknade fastighe-
terna svarar för hela inteckningen och den fordran som är förenad med pant-
rätt på grund av inteckningen har blivit täckt. Om medel som har influtit
genom särskild försäljning av tillbehör utfaller på pantbrevets belopp, får
förordnande ej meddelas beträffande
Begäran om förordnande enligt
denna paragraf skall framställas se-
nast vid sammanträdet för köpeskil-
lingens fördelning. Därvid skall
pantbrevet inges, om det ej förut är
tillgängligt för kronofogdemyndig-
heten.
motsvarande del av inteckningen.
Begäran om förordnande enligt
denna paragraf skall framställas se-
nast vid sammanträdet för köpeskil-
lingens fördelning. Därvid skall
pantbrevet ges in, om det inte redan
är tillgängligt för kronofogdemyn-
digheten eller om kronofogdemyn-
digheten i annat fall finner skäl att
medge undantag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
105
Utdrag ur protokoll vid sammanträde den 3 mars 1994
Närvarande: f.d. justitierådet Ulf Gad, regeringsrådet Leif Lindstam och
justitierådet Bengt Lambe.
Enligt en lagrådsremiss den 17 februari 1994 om datapantbrev (Justitiede-
partementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över för-
slag till lag om pantbrevsregister m.fl. lagar.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Sten Andersson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslag till lag om pantbrevsregister
3§
I paragrafen anges för vilka ändamål pantbrevsregistret, som är ett personre-
gister enligt datalagen (1973:289), får användas. Bestämmelsen är enligt spe-
cialmotiveringen föranledd av att i datalagen anges bl.a. att ett personregis-
ter skall föras för ett bestämt ändamål och att uppgifter i registret endast får
användas på ett sätt som överensstämmer med registrets ändamål (7 §). Det
synes stå i mindre god överensstämmelse med dessa tankegångar att ange att
pantbrevsregistret får användas för att lämna ut sådana uppgifter ur registret
för vilka det inte råder sekretess. Punkt 3 i paragrafen bör därför utgå. Detta
synes inte leda till någon inskränkning i möjligheterna att tillhandahålla upp-
gifter ur registret. Upptagningen är enligt 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
allmän handling och uppgifter ur registret kan därför lämnas ut, i den mån
hinder härför inte föreligger enligt sekretesslagen (1980:100).
I paragrafens föreslagna lydelse används i punkt 4 ordet ”fastighetsdata-
systemet”. Ordet betecknar enligt lagrådsremissen ”fastighetsregistermyn-
digheternas och inskrivningsmyndigheternas informationssystem”, i vilket
ingår bl.a. inskrivningsregistret, fastighetsregistret och byggnadsregistret.
Med hänsyn till syftet med bestämmelsen torde det vara tillräckligt och tydli-
gare att hänvisa endast till inskrivningsregistret och fastighetsregistret. Lag-
rådet föreslår att 3 § får följande lydelse:
”Pantbrevsregistret får användas för följande ändamål
1. för registrering av inteckningar och pantbrevshavare enligt denna lag,
2. som underlag för beslut som får meddelas enligt denna lag, och
3. som underlag för underrättelser till pantbrevshavare om innehållet i in-
skrivningsregistret och fastighetsregistret.”
9§
I paragrafen bör för att skapa ökad tydlighet anges att den gäller inteck-
ningar som är införda i pantbrevsregistret. I samband därmed kan paragra-
fen föras samman i ett stycke. Lagrådet föreslår att 9§ får följande lydelse:
Prop. 1993/94:197
Bilaga 4
106
”Om en inteckning, som är införd i pantbrevsregistret, dödas eller blir
utan verkan, skall nämnden ta bort inteckningen från pantbrevsregistret.
Om inteckningen blir utan verkan endast till viss del eller blir föremål för
åtgärd som avses i 22 kap. 7-9 eller 11 § jordabalken, skall uppgift om detta
föras in i registret.”
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar övriga lagförslag utan erinran.
Prop. 1993/94:197
Bilaga 4
107
Inteckning och pantbrev i fast egendom
Bestämmelser om pantsättning av fast egendom finns i jordabalken. Regel-
systemet är uppbyggt på följande vis. På ansökan av den lagfarne ägaren till
fastigheten beviljar inskrivningsmyndigheten inskrivning i fastigheten av
visst penningbelopp. En sådan inskrivning kallas inteckning (se 6 kap. 1 §
jordabalken). Med inteckningen följer en viss företrädesrätt till betalning ur
fastigheten (se 17 kap. 6 § jordabalken). Mot varje inteckning svarar ett
pantbrev. Pantbrevet utfärdas av inskrivningsmyndigheten (se 22 kap. 5 §
jordabalken).
Pantbrevet är ett dokument som inte kan infogas i någon före jordabal-
kens tillkomst etablerad juridisk kategori. Det är inte något värdepapper el-
ler något förmögen hetsobjekt (jfr prop. 1970:20 del B s. 299). I 6 kap. 1 §
första stycket jordabalken definieras pantbrevet som inskrivningsmyndighe-
tens bevis om inskrivning. Denna definition ger emellertid en ofullständig
beskrivning av vad ett pantbrev är. För att förstå detta måste man, har det
sagts, komplettera definitionen med en redogörelse för de regler i jordabal-
ken och utsökningsbalken samt därtill anslutande lagstiftning som bestäm-
mer pantbrevets juridiska betydelse (se Olivecrona, Fastighetspant, 3:e
uppl., Lund 1988, s. 68).
Pantbrevets huvudsakliga funktion är att tjäna som instrument vid pant-
sättning av fastigheten. Genom pantsättningen förvärvar den borgenär, till
vilken pantsättning sker, den företrädesrätt till betalning ur fastigheten som
inteckningen ger. I den mån pantsättning inte har skett tillkommer företrä-
desrätten - med vissa begränsningar - fastighetsägaren själv (s.k. ägarhypo-
tek; se 6 kap. 9 § jordabalken).
Panträtt upplåts - enligt den modell som 6 kap. 2 § jordabalken anvisar -
genom att fastighetsägaren ”överlämnar pantbrevet”. Pantbrevet skall över-
lämnas som ”pant för fordringen”. Häri ligger ett krav på någon form av pan-
tutfästelse från fastighetsägarens sida liksom ett krav på att det föreligger en
fordran (eventuellt endast en villkorlig fordran), för vilken fastigheten skall
utgöra säkerhet. Panträtten blir enligt denna grundmodell knuten till borge-
närens innehav av pantbrevet. Om borgenären lämnar tillbaka pantbrevet
till gäldenären upphör i princip panträtten.
Panträtt anses också kunna uppkomma genom förfaranden som inte helt
ansluter till modellen i 6 kap. 2 § jordabalken och som inte heller på annat
vis kommer till explicit uttryck i jordabalken. Detta gäller vid pantsättning
då pantbrevet befinner sig i tredje man besittning och vid s.k. förtida pant-
förskrivning.
Har fastighetsägaren själv lämnat pantbrevet till tredje man för förvaring,
anses det i 6 kap. 2 § jordabalken föreskrivna överlämnandet av pantbrevet
kunna ersättas av en underrättelse (denuntiation) från borgenären till den
som innehar pantbrevet om att panträtt har blivit utfäst. Bestämmelser om
sådan underrättelse finns i lagen (1936:88) om pantsättning av lös egendom
som innehaves av tredje man.
Ett pantbrev som redan har blivit pantsatt kan också pantsättas i andra
hand. Den rätt som följer med en sådan andrahandspantsättning avser skill-
naden mellan inteckningens belopp och den fordran för vilken inteckningen
Prop. 1993/94:197
Bilaga 5
108
är pantsatt i första hand, dvs. ägarhypoteket. Eftersom pantbrevet i detta
fall redan är i förstahandspanthavarens - eller i annan tredje mans - besitt-
ning, måste överlämnandet av pantbrevet även i dessa fall ersättas med en
denuntiation enligt bestämmelserna i 1936 års lag. När förstahandspanthava-
rens fordran är betald, övergår andrahandspanthavaren till att vara första-
handspanthavare. Den tidigare förstahandspanthavaren är, om han innehar
pantbrevet, skyldig att lämna ut detta till den nye förstahandspanthavaren.
Även dennes rätt kommer därefter att vara knuten till innehavet av pantbre-
vet.
I de nu beskrivna fallen finns det ett pantbrev och panträtten är direkt eller
indirekt knuten till innehavet av pantbrevet. I ett i praktiken mycket vanligt
fall anses emellertid panträtt kunna uppkomma redan innan pantbrevet är
utskrivet. Detta gäller vid s.k. förtida pantförskrivning, dvs. när fastighets-
ägaren redan i samband med inteckningsansökan har undertecknat en pan-
tutfästelse till borgenären avseende den blivande inteckningen. I rättsfallet
NJA 1981 s. 507 behandlades frågan om vid vilken tidpunkt panträtten i så-
dana fall uppkommer. Domstolarna hade att pröva om ett pantbrev, som
före inteckningsansökan hade pantförskrivits till ett kreditinstitut, kunde be-
läggas med kvarstad till säkerhet för en annan borgenärs fordran. Vid tid-
punkten för kvarstadsbeslutet var inteckningen beviljad men pantbrevet
hade ännu inte översänts till borgenären. I sina skäl fastslog Högsta domsto-
len att panträtten hade uppkommit vid inskrivningsdagens slut. Det tillmät-
tes särskild betydelse att den av fastighetsägaren undertecknade intecknings-
ansökan var försedd med en anteckning om pantförskrivningen (jfr NJA
1983 s. 671, där utgången på grund av de i det fallet föreliggande omständig-
heterna blev den motsatta).
Gemensamt för den i 6 kap. 2 § jordabalken angivna grundmodellen och
övriga i praxis godtagna pantsättningsmodeller är att fastighetsägaren från-
händs möjligheten att förfoga över det pantförskrivna pantbrevet.
Innehavet av ett pantbrev kan också ha betydelse för borgenärens möjlig-
heter att göra gällande den panträtt som har upplåtits till honom. Det kan
sålunda vara nödvändigt att ge in pantbrevet inför en exekutiv försäljning av
fastigheten (se 2 kap. 7 § utsökningsförordningen, 1981:981). Det är i all-
mänhet också nödvändigt att förete pantbrevet för att kunna erhålla det be-
lopp som har utfallit på grund av inteckningen vid en exekutiv försäljning
(se 13 kap. 17 § andra stycket utsökningsbalken).
Även i andra fall måste pantbrevet kunna företes för myndighet. Så är fal-
let om en inteckning är föremål för någon inteckningsåtgärd, såsom död-
ning, sammanföring, nedsättning m.m. I samband med sådan åtgärd skall de
tidigare utfärdade pantbreven ges in till inskrivningsmyndigheten (se 22 kap.
13 § jordabalken). Genom att pantbreven ges in anses det styrkt att pantbre-
vens innehavare har lämnat sitt medgivande till den sökta åtgärden.
Pantbrevet kan mot den nu angivna bakgrunden sägas vara ett slags legiti-
mationspapper eller presentationshandling. Något självständigt förmögcn-
hetsobjekt utgör det däremot inte. Det kan inte överlåtas separat. Det kan
visserligen utmätas för fastighetsägarens skulder (se 4 kap. 2 § andra stycket
utsökningsbalken). En sådan utmätning kan emellertid inte leda till en för-
säljning av pantbrevet.
Prop. 1993/94:197
Bilaga 5
109
I det manuella inskrivningssystemet är det inskrivningsmyndigheten som
utfärdar, skriver ut och expedierar pantbreven. Även vid de inskrivnings-
myndigheter där fastighetsdatasystemet är genomfört är det formellt inskriv-
ningsmyndigheten som utfärdar pantbreven. I de senare fallen är det emel-
lertid Centralnämnden för fastighetsdata (CFD) som har hand om utskrift
och expedition av handlingarna. Inskrivningsmyndigheternas beslut förmed-
las därvid elektroniskt till CFD i Gävle. CFD:s hantering av utskrift och ut-
sändande av pantbrev sker på maskinell väg. När fastighetsdatasystemet är
genomfört i hela landet kommer således alla pantbrev att skrivas ut och ex-
pedieras genom CFD:s försorg.
Prop. 1993/94:197
Bilaga 5
110
Olika skadeståndsrättsliga modeller
Skadeståndsansvar på grund av myndighetsutövning
Enligt skadeståndslagen föreligger ersättningsskyldighet för person- eller
sakskada som har vållats uppsåtligen eller av vårdslöshet (se 2 kap. 1 §
skadeståndslagen). Skadeståndsskyldighet för ren förmögenhetsskada, dvs.
skada som saknar samband med person- eller sakskada, föreligger endast om
skadan har vållats genom brott (2 kap. 4 §). Härutöver är stat och kommun
skyldig att ersätta ren förmögenhetsskada som har vållats genom fel eller för-
summelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten
eller kommunen svarar (3 kap. 2 §). Att den enskilde vid skada till följd av
myndighetsutövning har givits en mera fördelaktig ställning än annars har
motiverats av bl.a. den beroendeställning som han intar i förhållande till det
allmänna och dess företrädare.
För att 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall kunna åberopas fordras alltså att
det är fråga om ”myndighetsutövning”. Begreppet förekommer på skilda
håll i lagstiftningen. Vanligen syftar det på beslut och åtgärder från det all-
männas sida som är ett uttryck för samhällets rätt att utöva makt över med-
borgarna. När begreppet används i skadeståndslagen omfattar det en mång-
fald olika företeelser. Främst rör det sig om sådana myndighetsbeslut som
grundar förpliktelser eller rättigheter för enskilda eller offentliga rättssub-
jekt. Som exempel på åtgärder som också kan anses som myndighetsutöv-
ning nämns i förarbetena till skadeståndslagen bl.a. utfärdande av legitima-
tionshandlingar och sådana registreringar som en myndighet författningsen-
ligt har att utföra, t.ex. registrering i mantalslängd eller handelsregister. Ser-
viceverksamhet, som allmänheten inte är tvungen att anlita, har ansetts vä-
sentligen falla utanför begreppet. Att en enskild person frivilligt har tagit det
allmännas tjänster i anspråk utesluter dock i och för sig inte att det är fråga
om myndighetsutövning. Enligt förarbetena till skadeståndslagen är det av-
görande i så fall om det allmännas befogenheter mot den enskilde vilar på
offentligrättsliga regler eller på avtalets villkor (se prop. 1972:5 s. 498 - 500,
Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I s. 68 f. och Bengtsson, Det
allmännas ansvar enligt skadeståndslagen s. 36 f.). Med uttrycket ”vid myn-
dighetsutövning” förstås inte endast beslut eller åtgärder som i sig innefattar
myndighetsutövning utan, enligt förarbetena till skadeståndslagen, också åt-
skilliga beslut och åtgärder som ingår endast som ett led i myndighetsutöv-
ningen men som är reglerade av offentligrättsliga föreskrifter och indirekt
kan få rättsliga konsekvenser för den enskilde, liksom även vissa andra hand-
lingar som står i ett mycket nära tidsmässigt och funktionellt samband med
myndighetsutövningen (se prop. 1972:5 s. 502).
En tillämpning av reglerna om statens ansvar vid myndighetsutövning in-
nnebär inte något strikt ansvar för staten. För det första kommer skade-
ståndsansvar att inträda enbart vid vållande. Skadevållaren måste ha handlat
vårdlöst i objektiv mening. Visserligen kan sådana subjektiva ursäkter som
kan frita en enskild från skadeståndsansvar, t.ex. sjukdom, inte åberopas.
Vidare kan ansvar också inträda även om någon bestämd person inte kan
pekas ut som felande (vid s.k. anonyma fel) och även om varje person som
har medverkat till skadan endast har gjort sig skyldig till mindre fel som inte
Prop. 1993/94:197
Bilaga 6
skulle kunna grunda personligt skadeståndsansvar för honom eller henne
(vid s.k. kumulerade fel). För skador som överhuvudtaget inte beror på fel
eller försummelse kan emellertid skadestånd inte utgå. Så kan tänkas vara
fallet vid exempelvis skador på grund av strömavbrott för vilket staten inte
kan lastas.
Frågor om skadeståndsansvar vid myndighetsutövning har nyligen utretts
av Kommittén för en översyn av det allmännas skadeståndsansvar. I kommit-
téns slutbetänkande Det allmännas skadeståndsansvar (SOU 1993:55) tas
flera olika frågor upp. Kommittén har ansett att den grundläggande bestäm-
melsen om det allmännas skadeståndsansvar i 3 kap. 2 § skadeståndslagen
bör kvarstå oförändrad. I stället har kommittén föreslagit bl.a. en ny regel
om ansvar för felaktig myndighetsinformation. Några förslag till ändringar i
regelsystemet vad gäller det allmännas skadeståndsansvar för datafel har
inte lagts fram.
Särskilda skadeståndsregler
För skada som uppstår inom inskrivningsväsendet finns särskilda bestäm-
melser i jordabalken och lagen (1973:98) om inskrivningsregister. Enligt 19
kap. 19 § jordabalken jämfört med 3 § lagen om inskrivningsregister gäller
således att den som lider förlust till följd av fel eller försummelse i fråga om
handläggning av eller beslut i inskrivningsärende eller vid utfärdande av
pantbrev har rätt till ersättning av staten.
Bestämmelsen i 19 kap. 19 § jordabalken skall enligt 9 § lagen om inskriv-
ningsregister tillämpas även på förlust som har uppkommit till följd av tek-
niskt fel i inskrivningsregister eller i anordning som är ansluten till registret
hos inskrivningsmyndighet, fastighetsbildningsmyndighet eller fastighetsre-
gistermyndighet. Medan skadeståndsregeln i 19 kap. 19 § jordabalken förut-
sätter vållande, har staten vid tekniskt fel ett strikt ansvar för de skador som
det tekniska felet orsakar (angående innebörden i begreppet tekniskt fel, se
prop. 1973:13 s. 48). Bestämmelsen äger dock inte direkt tillämpning på det
fallet att inskrivningsregistret har ett innehåll som avviker från det beslut
som inskrivningsmyndigheten avsett att meddela och detta beror på någon
utomståendes inverkan. Departementschefen anförde visserligen i förarbe-
tena till lagen att goda skäl talade för att staten också i sådana fall skulle
svara för registrets innehåll. Frågan överlämnades dock till rättstillämp-
ningen (se prop. 1973:13 s. 49). Bestämmelsen omfattar inte heller fel i s.k.
presentationsterminaler som är anslutna till inskrivningsregistret men place-
rade utanför inskrivningsmyndigheten.
Om den skadelidande har medverkat till förlusten genom eget vållande
eller genom att utan skälig anledning låta bli att vidta åtgärder för att bevara
sin rätt, skall skadeståndet efter en skälighetsprövning sättas ned eller helt
bortfalla (19 kap. 19 § första stycket andra meningen jordabalken).
Någon motsvarighet till 19 kap. 19 § första stycket jordabalken finns inte
i lagen (1984:649) om företagshypotek eller i sjölagen (1891:35 s. 1). En
skadelidandes rätt till ersättning av staten för fel eller försummelse i fråga
om handläggningen av inskrivningsärende på dessa områden regleras därför
av skadeståndslagen. Däremot innehåller lagen om företagshypotek och sjö-
Prop. 1993/94:197
Bilaga 6
112
lagen bestämmelser om skadestånd på grund av tekniskt fel motsvarande
den som finns i lagen om inskrivningsregister.
Även i datalagen (1973:289) finns särskilda bestämmelser om skadestånd.
Enligt 23 § första stycket skall den registeransvarige ersätta skada som en
registrerad tillfogas genom att ett personregister innehåller en oriktig eller
missvisande uppgift. Det skadeståndsansvar som här åläggs är ett strikt an-
svar. I förarbetena till lagen motiverades det strikta ansvaret med att den
som bedriver en verksamhet som är förbunden med felrisker, beroende på
missöden som inte kan läggas någon till last som vållande, är närmare att
bära uppkommen skåda än den enskilde som drabbas (se SOU 1972:46 s.
92). Skadeståndet torde kunna jämkas med stöd av bestämmelsen i 6 kap. 1
§ skadeståndslagen om jämkning på grund av den skadelidandes medvål-
lande (se prop. 1973:33 s. 149). Vid bedömandet om och i vad mån en skada
har uppstått skall man, enligt 23 § tredje stycket datalagen, ta hänsyn till
lidande och andra omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.
Ersättning kan således utgå även för ideell skada.
Den som bedriver kreditupplysningsverksamhet är enligt 21 § kreditupp-
lysningslagen (1973:1173) skyldig att ersätta sådana skador som tillfogas nå-
gon genom otillbörligt intrång i hans personliga integritet eller genom att
oriktiga uppgifter lämnas om honom. Det behöver inte visas att skadan har
orsakats uppsåtligen eller av vårdslöshet. Den som bedriver kreditupplys-
ningsverksamheten har dock möjlighet att exculpera sig, dvs. han går fri från
skadeståndsskyldighet om han visar att tillbörlig omsorg och varsamhet har
iakttagits (presumtionsansvar). Det stränga ansvaret motiverades i förarbe-
tena bl.a. med integritetsfrågornas stora betydelse för den enskilde (se prop.
1973:155 s.121).
En annan skadeståndsmodell återfinns i aktiekontolagen (1989:827). En-
ligt 7 kap. 2 § har den som tillfogas skada till följd av oriktig eller missvisande
uppgift genom fel i samband med uppläggning eller förande av sådant regis-
ter rätt till ersättning av värdepapperscentralen (VPC), om inte VPC visar
att felaktigheten beror på en omständighet utanför VPC:s kontroll vars följ-
der den inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit (kontrollansvar).
Ersättningen kan efter skälighet sättas ned delvis eller helt falla bort, om
vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan (7 kap. 4 §
samma lag). Skadeståndsregelns utformning är bl.a. betingad av att det i ett
kontobaserat system inte alltid är möjligt att konstatera vem som är skuld
till ett fel (se prop. 1988/89:152 s. 79 f.). De felaktigheter som omfattas av
bestämmelsen kan vara av olika slag. Själva registeruppgiften kan vara orik-
tig eller missvisande. Uppgiften kan också till följd av fel i telelinje m.m.
komma att saknas i VPC:s register. Vidare kan uppgiften ha hamnat på ett
oriktigt ställe och därför inte heller kommit med i ett registerutdrag (se prop.
1988/89:152 s. 115). Om VPC vill undgå att bli ersättningsskyldig, måste det
visas att felaktigheten beror på en omständighet som ligger utanför dess kon-
troll. För ersättningsansvar är det tillräckligt att felaktigheten beror på om-
ständigheter som i princip är kontrollerbara för VPC. Huruvida VPC:s
handlande i något avseende är klandervärt saknar däremot betydelse. Innan-
för VPCs kontrollsfär ligger typiskt sett sådant som kan hänföras till an-
ställda och till egna åtgärder eller handlingar. Kontrollsfären omfattar om-
Prop. 1993/94:197
Bilaga 6
113
ständigheter som direkt eller indirekt kan påverkas genom planeringen, or-
ganisationen, styrningen eller övervakningen av den egna verksamheten.
Ansvaret omfattar således felaktigheter som har sin orsak i interna förhål-
landen, oberoende vad de konkret beror på. De kan t.ex. bero på bristande
beräkning av datakapacitet eller på tekniska störningar i datorerna. Också
rena olyckshändelser omfattas av kontrollansvaret, såvida inte orsakerna lig-
ger utanför det som VPC kan kontrollera.
En ytterligare förutsättning för att VPC skall undgå ersättningsskyldighet
är att den inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit följderna av den
omständighet som orsakat skadan. Det är ofta möjligt att på förhand vidta
åtgärder för att avvärja att en omständighet inträffar. VPC torde ha att vidta
långtgående åtgärder för att motverka risken för strömavbrott, naturkata-
strofer m.m. Det anses t.ex. rimligt att VPC skall ha reservkraft för att för-
hindra omedelbara funktionsstörningar, att man fortlöpande tar säkerhets-
kopior m.m. (se prop 1988/89:152 s. 116).
Liknande regler om kontrollansvar finns numera också i den nya köplagen
(1990:931; 27 och 40 §§), den nya konsumentköplagen (1990:932; 14 och 30
§§) och konsumenttjänstlagen (1985:716; 31 och 32 §§).
Kontraktsrättsliga principer
I avtalsförhållanden får allmänna avtalsprinciper tillämpas även på skade-
ståndsfrågor. Vilka skadeståndsprinciper som gäller i kontraktsrättsliga för-
hållanden kan dock inte anges generellt. Utgångspunkten är dock givetvis
att parterna själva har möjlighet att träffa överenskommelse om hur fram-
tida skador skall regleras. Har de inte träffat någon sådan överenskommelse
eller omfattar denna inte den aktuella skadesituationen är det ofta naturligt
att uppdragstagaren blir skyldig att ersätta den skada som drabbar uppdrags-
givaren genom att uppdraget inte fullgörs ordentligt. Detta gäller emellertid
inte i alla situationer. Vid s.k. företagsuppdrag avseende immateriella tjäns-
ter har, i vart fall tidigare, i allmänhet förutsatts vållande (culpaansvar) för
att skadestånd skall utgå (jfr NJA 1930 s. 158). Vid vissa slag av uppdrag,
t.ex. förvaring, har dock culpaansvaret varit särskilt strängt, eftersom det
har utformats som ett presumtionsansvar. För skada som uppkommit under
förvaring har således förvararen fått svara om han inte kunnat visa att skadan
beror på annat än culpa från hans eller hans anställdas sida (jfr NJA 1951 s.
365). Detta torde gälla även vid förvaring av pantbrev (jfr Walin, Panträtt s.
285). I senare doktrin har dessutom uttalats att det i vissa situationer, särskilt
när vederlaget är betydande och skadan har uppstått inom den sfär där upp-
dragstagaren har ensam kontroll, kan föreligga skäl att ålägga ett rent strikt
ansvar (bortsett från fall av force majeure; se Hellner, Särskilda avtalstyper
I s. 201). Det kan tilläggas att principen om kontrollansvar (se ovan) på se-
nare tid har vunnit ytterligare insteg i den allmänna obligationsrätten genom
bl.a. den nya köplagen (se 27 och 40 §§ denna lag).
Prop. 1993/94:197
Bilaga 6
114
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Laurén, Hörnlund, Olsson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik,
Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Laurén
Prop. 1993/94:197
Bilaga 6
Regeringen beslutar proposition 1993/94:197 Datapantbrev
115
Prop. 1993/94:197
Bilaga 6
|
Författn ingsrubrik |
Bestämmelser |
Celexnummer för |
|
Lag om pantbrevs- |
17 § |
register (1994:000)
gotab 46165, Stockholm 1994
116