Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1993/94:195

om ny sjölag

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo­gade utdrag ur regeringsprotokoilet den 3 mars 1994,

På regeringens vägnar Cari Bildt

Reidunn Laurén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny sjölag som skall ersätta den nuvarande sjölagen från år 1891.

Förslaget innebär främst en anpassning av bestämmelsema som rör godsbefordran till dagens sjöfartsförhållanden.

Ett nytt kapitel om styckegodstransport till sjöss införs. Regelverket anpassas till den systematik och terminologi som används i 1978 års FN-konvention om sjötransport av gods (de s.k. Hamburgreglema) och konventionens ansvarsregler tas in i den omfattning så kan ske med hänsyn till Sveriges nuvarande konventionsförpliktelser. Detta innebär att ansvaret vid godsskada skärps i vissa avseenden. Ex­empelvis görs nuvarande bestämmelserom ansvarsperioden tvingande för hela den tid som en transportör har godset i sin vård. Reglema kompletteras också med särskilda processuella bestämmelser i mål som rör avtal om styckegodstransport.

På det traditionella befraktningsområdet föreslås att reglema moderniseras. En betydande utveckling har exempelvis ägt rum på tidsbefraktningsområdet. Sjötransportföretagen arbetar i dag i stor omfattning med inhyrt tonnage som s.k. operatörer. Reglema an­passas till sådana nya förhållanden. Förslaget innehåller också kompletterande bestämmelser för de nya kontraktstypema konsekuti va resor (avtal om flera på varandra följande resor) och kvantumkontrakt (volymkontrakt).

I övrigt föreslås några mindre ändringar. Sjölagens sjövärdighetsbe­grepp anpassas till sjövärdighetsbegreppet i de danska och norska sjölagarna. Vad gäller passagerarbefordran höjs de belopp som begränsar en bortfraktares ersättningsansvar vid skada på person eller

1  Riksdagen 1993194. I saml. Nr 195


resgods så att de kommer i nivå med de belopp som fastställts i 1990  Prop, 1993/94:195 års tilläggsprotokoll till Aténkonventionen.

Förslaget innefattar också en omfattande redaktionell översyn och systematisering av sjölagstiftningen med kapitelindelning och paragrafering enligt modem svensk lagstiftningsteknik. Reglerna i lagen (1993:103) om kvarstad på fartyg i internationella rättsför­hållanden har därvid förts över till ett särskilt kapitel i den nya sjölagen.

Den nya lagstiftningen har tillkommit i samarbete med Danmark, Finland och Norge. Den föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.


 


Propositionens lagförslag                       Pp. 1993/94:195

L Förslag till

Sjölag

Härigenom föreskrivs följande.

Avdelning I Fartyg

1 kap. Om fartyg

Nationalitet

1 § Ett fartyg anses som svenskt och är berättigat att föra svensk
flagg, om det till mer än hälften ägs av svensk medborgare eller
svensk juridisk person. Regeringen eller, efter regeringens bemyn­
digande, Sjöfartsverket fär medge att även annat fartyg, vars drift
står under avgörande svenskt inflytande eller vars ägare har fast
hemvist i Sverige, skall anses som svenskt och vara berättigat att
föra svensk flagg.

Regeringen fär meddela föreskrifter om nationalitetshandlingar för svenska fartyg och fär därvid bestämma vad som skall iakttas med sådana handlingar samt förbjuda att registreringspliktigt fartyg hålls i drift utan gällande nationalitetshandling.

Fartygsregister

2 § Fartyg, vars skrov har en största längd av minst tolv meter och
en största bredd av minst fyra meter, betecknas skepp. Annat fartyg
kallas båt.

Över svenska skepp förs ett skeppsregister. Över vissa båtar förs ett båtregister enligt bestämmelsema i lagen (1979:377) om registre­ring av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m. Över skepp under bygg­nad i Sverige förs ett skeppsbyggnadsregister.

Skeppsregistret, båtregistret och skeppsbyggnadsregistret förs av den myndighet som regeringen bestämmer (registermyndigheten). Registermyndigheten förestås av en lagfaren inskrivningsdomare. Efter regeringens förordnande fär registren föras med användning av automatisk databehandling.

Tillbehör till fartyg

3 § Till fartyg med dess skrov och styrinrättning hör fast inredning   3
och annan till stadigvarande bruk för fartyget ägnad utrustning samt


 


sådana reservdelar som varaktigt förvaras ombord, allt i den mån    Prop. 1993/94:195 fartyget är försett därmed i fartygsägarens intresse.

Utrustning för radiosamband eller navigering räknas dock inte som tillbehör, om den tillhör någon annan än fartygsägaren eller om någon annan än fartygsägaren har rätt till utmstningen på gmnd av äganderättsförbehåll eller villkor som är att jämställa med sådant förbehåll.

4   § Bestämmelsema i 3 § skall också tillämpas i fråga om fartyg under byggnad. Därvid anses ett registrerat skeppsbygge vara försett även med material, maskineri och annan utmstning som fmns på tillverkarens område och som genom märkning eller på annat sätt otvetydigt framstår som avsedd att införlivas med skeppet.

5   § Rätt till tillbehör till fartyg eller till fartyg under byggnad fär inte göras gällande särskilt. Detta gäller även i förhållande till fartygets eller byggets ägare.

Överlåtelse av utmstning som utgör tillbehör till fartyg eller till fartyg under byggnad gäller inte i något fall mot tredje man förrän utmstningen har skilts från fartyget eller bygget så att detta inte längre kan anses vara försett med utmstningen.

Identiflering

6 § Ett skepp som förs in i skeppsregistret skall ha ett namn. Nam­
net bestäms av ägaren. Det skall tydligt skilja sig från andra skepps­
namn i registret och får inte göra intrång i ett särpräglat namnskick,
som används av en annan skeppsägare.

Registermyndigheten får förelägga ägaren att inom en viss tid be­stämma ett namn som uppfyller kraven i första stycket. I före­läggandet får vite sättas ut.

Namnet får ändras endast om skeppet eller större andel i skeppet än hälften övergår till en ny ägare eller om det finns särskilda skäl för det.

7 § Ett svenskt fartyg skall ha en hemort i Sverige. Ägaren bestäm­
mer hemorten.

Om en hemort inte har anmälts till registermyndigheten, anses fartygets hemort vara den ort i Sverige där ägaren har sitt hemvist, eller Stockholm, om han saknar hemvist här eller fartyget ägs av flera.

8 § Ett fartyg som förs in i skepps- eller båtregistret skall ha en
igenkänningssignal. För skepp utgörs denna av signalbokstäver samt
för båtar av signalbokstäver och siffror. Beteckningen för ett fartygs


 


identifiering skall såvitt möjligt stämma överens med igenkännings-   Prop. 1993/94:195 signalen.

Regeringen meddelar närmare föreskrifter om identifiering och fär därvid bestämma om märkning av registrerade fartyg, deras båtar och redskap samt förbjuda att registrerat fartyg hålls i drift utan föreskriven märkning.

Sjövärdighet m.m.

9 § Ett fartyg skall, när det hålls i drift, vara sjövärdigt, vari också
innefattas att det är försett med nödvändiga anordningar till förebyg­
gande av ohälsa och olycksfall, bemannat på betryggande sätt, till­
räckligt provianterat och utmstat samt så lastat eller barlastat att
säkerheten för fartyg, liv eller gods inte äventyras.

Om säkerheten på fartyg finns särskilda bestämmelser.

10     § Ett fartyg som skadats skall anses vara icke iståndsättligt inte
bara när det är omöjligt att sätta fartyget i stånd eller, om en sådan
åtgärd måste vidtas på annan ort, fartyget inte kan föras dit, utan
även när fartyget inte är värt att sättas i stånd.

På begäran av ägaren skall ett fartyg som inte kan sättas i stånd säljas såsom efter utmätning för fordran med bästa rätt.

Bestämmelser om besiktning för att fastställa om ett fartyg skall anses kunna sättas i stånd finns i 18 kap.

2 kap. Om skeppsregistrering och inskrivning

Registrering

1 § Ett svenskt skepp skall vara infört i skeppsregistret. Regeringen
kan dock bestämma att skepp, som ägs av staten och som är avsett
uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift, inte skall vara
infört i registret.

Ett skepp som är under byggnad i Sverige får föras in i skepps­byggnadsregistret. Registrering fär ske även innan bygget har påbör­jats, fömtsatt att det kan identifieras genom byggnadsnummer, ritning eller på annat betryggande sätt.

Ett skepp skall registreras under sin igenkänningssignal. Ett skeppsbygge skall registreras under signalbokstäver. Dessa skall till­delas det fullbordade skeppet som igenkänningssignal om skeppet förs in i skeppsregistret. En tilldelad registerbeteckning fär inte ändras.

2 § Den som med äganderätt har förvärvat ett skepp som är registre­
ringspliktigt i hans hand men inte infört i skeppsregistret skall inom

en månad från förvärvet anmäla skeppet för registrering. Om för-    -


 


värvet har skett under villkor som innefattar äganderättsförbehåll   Prop. 1993/94:195 eller är att jämställa med ett sådant förbehåll, skall anmälan göras inom en månad från det att villkoret upphörde att gälla.

Ägaren av ett skepp som är svenskt och under byggnad skall anmäla skeppet för registrering i skeppsregistret inom sex månader från det att skeppet blivit sjösatt. Registermyndigheten kan medge uppskov om det finns särskilda skäl.

Ett skeppsbygge anmäls för registrering av ägaren.

Inskrivning

3 § Förvärv av skepp eller skeppsbygge skrivs in på gmndval av re­
gistrering enligt 1 §. Inskrivning och därmed sammanhängande in-
föring i skeppsbyggnadsregistret skall föras över till skeppsregistret
om bygget förs över dit som skepp.

Bestämmelsema i första stycket samt i 4 § och 8 - 28 §§ om skepp eller skeppsbyggen skall också tillämpas på andelar i sådan egen­dom.

4 § Den som med äganderätt har förvärvat ett skepp eller ett
registrerat skeppsbygge skall inom den tid som anges i 2 § första
stycket söka inskrivning av sin rätt. Ett skeppsbygge kan dock i
stället anmälas för avregistrering enligt 6 §. Den som gör
registreringsanmälan enligt 2 § anses också söka inskrivning av sin
rätt.

Ett dödsbo är inte skyldigt att söka inskrivning av sin rätt till ett skepp eller ett registrerat skeppsbygge, som har tillhört den avlidne, i annat fall än när boet överlåter egendomen. Sådan inskrivning skall sökas inom en månad från överlåtelsen eller, om bouppteckningen då inte har registrerats , från registreringen av denna. En make som har tillskiftats ett skepp eller ett registrerat skeppsbygge vid bodelning är skyldig att söka inskrivning av sin rätt endast om egendomen tidigare tillhörde den andra maken.

Den som har förvärvat ett skepp eller skeppsbygge under villkor som innefattar äganderättsförbehåll eller är att jämställa med ett sådant förbehåll har rätt till inskrivning av sin villkorliga äganderätt. Om förvärvaren förlorar sin rätt till egendomen på gmnd av att villkoret görs gällande, skall inskrivningen avföras ur registret på ansökan av överlåtaren eller förvärvaren.

Övergår i fall som avses i tredje stycket förvärvarens eller över­låtarens rätt till någon annan, skall vad som sägs där och vad som i övrigt föreskrivs i detta kapitel om inskrivning av förvärv och ver­kan därav tillämpas.

5 § Genom inskrivning i skeppsregistret kan ett skeppsnamn som
tydligt skiljer sig från andra skeppsnamn i registret på ansökan

förbehållas den som har behov av det. Om flera söker inskrivning    6


 


av förbehåll ofn skeppsnamn på samma inskrivningsdag och namnen   Prop. 1993/94:195 inte tydligt  skiljer  sig  från  varandra,  skall  registermyndigheten besluta om företräde efter vad som är skäligt.

Inskrivning av förbehåll om skeppsnamn skall avföras ur registret när ett skepp har registrerats med det namnet. Detta gäller också om den som har beviljats inskrivningen eller hans rättsinnehavare begär det eller om namnet inte inom fem år har tagits i bmk för ett regi­strerat skepp.

Avregistrering

6 § Ett registrerat skepp skall avregistreras om det

1.    förolyckats, huggits upp eller annars förstörts,

2.    försvunnit eller övergetts till sjöss och sedan inte hörts av under tre månader,

3.    upphört att vara svenskt, eller

4.    på gmnd av ombyggnad eller annan sådan ändring upphört att vara skepp eller, utan att ändring inträtt, inte anses utgöra skepp.

Ett registrerat skeppsbygge skall avregistreras om det som skepp förs över till skeppsregistret eller ägaren anmäler bygget för avregi­strering. Dessutom har första stycket 4 motsvarande tillämpning i fråga om skeppsbyggen.

1 fall som avses i första stycket eller andra stycket andra meningen skall ägaren inom en månad anmäla egendomen för avregistrering hos registermyndigheten. Om ett skepp till följd av överlåtelse har upphört att vara svenskt, svarar den tidigare ägaren jämte förvär­varen för att anmälan görs.

7 § Om ett skepp som skall avregistreras enligt 6 § första stycket 3
ägs av flera och skeppet kan bevaras som svenskt genom att deläga­
re utövar sin rätt enligt 5 kap. 13 eller 16 § mot meddelagare, får
det inte avföras ur skeppsregistret så länge sådan rätt kan utövas.
Bevaras skeppet som svenskt, skall det inte avföras ur registret. I
stället skall det förvärv skrivas in som föranlett anmälan för avregi­
strering.

Gäller inteckning i ett skepp eller skeppsbygge som skall avregi­streras, får egendomen inte avföras ur registret förrän borgenär, för vars fordran pantbrev på gmnd av inteckningen utgör säkerhet, ger in pantbrevet och skriftligen samtycker till åtgärden.

Ett skeppsbygge får dock avregistreras för att föras över till skeppsregistret utan samtycke enligt andra stycket. För avregistre­ring av ett skepp enligt 6 § första stycket 4 eller av ett skeppsbygge enligt 6 § andra stycket andra meningen fordras inte heller samtycke av en inteckningsborgenär som inte har sökt betalning ur egendomen inom en månad från det att registermyndigheten underrättat honom om avregistreringsgmnden.


 


Verkan av registrering och inskrivning             Prop. 1993/94:195

8 § Trots att registrering eller inskrivning har skett fär prövas om
den registrerade egendomen är av det slag som fömtsätts för åt­
gärden.

Fråga om ett förvärv, som ligger till gmnd för inskrivning eller avregistrering, är ogiltigt eller inte kan göras gällande eller om inskrivningen eller avregistreringen av annat skäl kränker någons rätt, fär prövas trots att åtgärden vidtagits.

9 § Om ett skepp eller skeppsbygge har överlåtits och inskrivning
har sökts för förvärvet, fär egendomen efter utgången av den in­
skrivningsdag då ansökningen gjordes inte tas i anspråk för en
annan fordran mot överlåtaren än sådan som är förenad med panträtt
eller retentionsrätt i egendomen.

10      § Om ett skepp eller skeppsbygge har förvärvats genom över­
låtelse från någon som inte var rätt ägare, skall förvärvet ändå gälla,
om överlåtarens åtkomst var inskriven när egendomen överläts och
förvärvaren sökt inskrivning och därvid varken insett eller bort inse
att överlåtaren inte var rätt ägare. Detsamma gäller förvärv genom
överlåtelse från någon som var rätt ägare men som på gmnd av
förvärvsvillkor saknade rätt att förfoga över egendomen genom
överlåtelsen.

Godtrosförvärv inträder dock inte, om det på samma inskrivnings­dag som inskrivning söks för förvärvet tas upp ett ärende om in­skrivning eller annan införing i registret av omständighet, varav bristen i överlåtarens förfoganderätt beror, eller om anteckning i registret, att talan väckts om hävning eller återgång av förvärv av egendomen eller om bättre rätt till egendomen.

Om förvärv genom exekutiv försäljning finns särskilda bestäm­melser.

11      § Talan om bättre rätt till ett skepp eller skeppsbygge kan med
laga verkan riktas mot den som senast beviljats eller sökt inskriv­
ning för sitt förvärv, även om denne före talans väckande överlåtit
egendomen till någon annan. Den till vilken överlåtelsen skett har i
rättegången samma ställning som om överiåtelsen skett under rätte­
gången.

Första stycket skall också tillämpas när någon vill söka betalning ur skepp eller skeppsbygge för fordran som är förenad med panträtt eller retentionsrätt i egendomen. Om en tvist som rör äganderätten är antecknad i registret, kan talan om betalning i stället riktas mot den som innehar skeppet eller bygget med äganderättsanspråk.

12      § Den rättsverkan som en sökt eller beviljad inskrivning medför
enligt 9 och 10 §§ består även efter avregistrering.


 


Den rättsverkan som en ansökan om inskrivning medför enligt 9   Prop. 1993/94:195 och 10 §§ förfaller om ansökningen avslås.

Bestämmelsema i 9 - 11 §§ och i denna paragraf om rättsverkan av en inskrivningsansökan skall också tillämpas i fråga om anmälan för avregistrering med anledning av förvärv.

13   § Införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret skall, efter utgången av den inskrivningsdag då ärendet om införingen togs upp, anses känd för var och en vars rätt till skepp eller skeppsbygge beror av god tro om en omständighet som införingen avser. Detta gäller dock inte i fall som avses i 3 kap. 10 §.

14   § Om äganderätt till ett fartyg, som är registrerat i en främmande stat, eller till ett fartyg under byggnad i en främmande stat har skrivits in i register i den främmande staten i enlighet med dess lag, skall äganderätten gälla i Sverige med den verkan som inskrivningen medför enligt lagen i den främmande staten.

Registrerings- och inskrivningsförfarandet

15      § Registerärenden är ärenden om

1.    registrering eller avregistrering av skepp eller skeppsbygge,

2.   inskrivning av förvärv av skepp eller skeppsbygge,

3.   inteckning i skepp eller skeppsbygge,

4.   inskrivning av förbehåll om skeppsnamn, och

5.   annan införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret som görs på gmnd av föreskrift i en lag eller annan författning.

Registerärenden tas upp på inskrivningsdag. Sådan hålls till klock­an tolv varje måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag, som inte är helgdag. Som helgdag anses även midsommarafton, julafton och nyårsafton. En anmälan eller ansökan som kommer in efter klockan tolv anses gjord följande inskrivningsdag.

För behandlingen av ett registerärende gäller bestämmelsema om tvistemål om inte annat följer av denna lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare före­skrifter om registrerings- och inskrivningsförfarandet och fär därvid föreskriva skyldighet för ägare av skepp samt tillverkare och ägare av registrerat skeppsbygge att till registermyndigheten anmäla förhållanden som myndigheten behöver känna till för en ändamåls­enlig registerföring.

16      § Hos registermyndigheten skall det föras dagbok över register­
ärendena. Handlingama i sådana ärenden skall föras samman i
akter.

Om sökanden eller någon annan har lämnat en uppgift eller avgett
en förklaring av betydelse för ärendets prövning eller om en särskild
utredning har verkställts i ärendet, skall anteckning om detta göras i
    9


 


dagboken eller i akten. I dagboken eller i akten skall även tas upp   Prop. 1993/94:195 kallelser, förelägganden och andra beslut som inte skall föras in i registret.

Vite som registermyndigheten förelägger med stöd av denna lag döms ut av myndigheten.

17      § Ett beslut, som innebär att en anmälan eller en ansökan i ett
registerärende bifalls, avslås eller förklaras förfallen eller att ärendet
skjuts upp, skall föras in i registret. Innebär beslutet att anmälan
eller ansökan inte bifalls, skall skälen för beslutet antecknas i dag­
boken eller i akten.

Ett beslut som skall föras in i registret meddelas genom en sådan införing och skall anses ha det innehåll som framgår av registret.

18      § Om ett beslut i ett registerärende har gått emot sökanden eller
någon annan som har hörts i ärendet, skall denne genast underrättas
om beslutet. En underrättelse om att ett förvärv har skrivits in skall
alltid lämnas till den som dessförinnan senast var inskriven som
ägare.

I underrättelsen skall anges de skäl för beslutet som har antecknats i dagboken eller i akten och vad den som vill överklaga beslutet skall göra.

19      § Beslut i registerärenden fär överklagas hos hovrätten. Skrivel­
sen med överklagandet skall ges in till registermyndigheten.

Ett slutligt beslut skall överklagas inom fyra veckor från den inskrivningsdag då beslutet fattades.

Ett överklagande av ett beslut som fmns infört i registret skall antecknas där. När ett slutligt beslut med anledning av ett överkla­gande har vunnit laga kraft, skall beslutets innehåll antecknas.

Om ett registerärende enligt beslut av högre rätt skall tas upp till ny handläggning av registermyndigheten, skall det ske utan dröjsmål efter det att beslutet kommit till myndigheten.

20      § En anmälan eller en ansökan i registerärenden skall göras
skriftligen om inte fängeshandling eller annan tjänlig handling visas
upp.

Fullgörs inte inom föreskriven tid skyldighet att anmäla skepp för registrering eller att anmäla skepp eller skeppsbygge för avregist­rering eller att söka inskrivning av förvärv av sådan egendom, skall registermyndigheten förelägga den som underlåtit detta att fullgöra sin skyldighet. I föreläggandet får vite sättas ut. Om det beträffande registrerat skepp eller skeppsbygge finns anledning till avregistre­ring enligt 6 §, får registermyndigheten självmant vidta åtgärder för avregistrering.

Om bifall till ansökan om inskrivning av förvärv är beroende av
att föregående ägare gör en registreringsanmälan eller en inskriv-
  1q


 


ningsansökan, får förvärvaren göra en sådan anmälan eller ansökan   Prop. 1993/94:195 på   den    föregående   ägarens    vägnar.    Denne   är   skyldig   att tillhandahålla de behövliga handlingar som han har. Vad som nu sagts om inskrivningsansökan skall också tillämpas i fråga om anmälan för avregistrering med anledning av ett förvärv.

21      § Om en anmälan eller en ansökan i ett registerärende inte ome­
delbart bör avslås enligt denna lag, får ärendet skjutas upp till en
viss senare inskrivningsdag, om det är nödvändigt för utredningen.

Om ärendet skjuts upp, får sökanden föreläggas att ge in den ut­redning som krävs eller att infinna sig personligen eller genom om­bud hos registermyndigheten. Även någon annan än sökanden får höras och kan föreläggas sådan inställelse. I föreläggandet fär vite sättas ut. Följer sökanden inte föreläggandet, kan hans anmälan eller ansökan förklaras förfallen. En upplysning om detta skall tas in i föreläggandet.

Ett registerärende fär vidare skjutas upp till en senare inskriv­ningsdag, om ärendet med hänsyn till dess art eller omfattning inte lämpligen kan tas upp till omedelbar prövning. Ett ärende som har skjutits upp på sådan gmnd skall tas upp till prövning senast andra inskrivningsdagen efter den inskrivningsdag då anmälan eller an­sökan gjordes.

22      § Om det kan antas att ett förvärv som åberopas i ett register­
ärende är ogiltigt eller på annan gmnd inte kan göras gällande eller
att en åtgärd som en anmälan eller ansökan avser på annat sätt
skulle kränka någons rätt, skall den vars rätt berörs ges tillfälle att
yttra sig. Detta gäller också om ovisshet råder i fråga om förvärvs­
villkor.

Om ett förvärv som åberopas i ett registerärende gmndas på testa­mente, dom eller förrättning som ännu inte vunnit laga kraft, eller om det pågår rättegång om hävning eller återgång av förvärv av den egendom som ärendet angår eller om bättre rätt till denna, skall ärendet skjutas upp till dess saken slutligt avgjorts.

Är i annat fall sökandens rätt tvistig, kan han föreläggas att inom en viss tid väcka talan vid domstol. Om han inte gör det, kan hans anmälan eller ansökan förklaras förfallen. En upplysning om detta skall tas in i föreläggandet.

23      § En anmälan av ett skepp eller skeppsbygge för registrering
eller ansökan om inskrivning av förvärv av sådan egendom skall
avslås om

1.   bestämmelsen i 20 § första stycket inte har iakttagits,

2.   egendomen inte kan registreras enligt 1 §,

3.   sökanden inte styrker sitt förvärv,

11


 


4.    fångesmannens rätt inte är inskriven i registret fastän den hade   Prop. 1993/94:195 kunnat skrivas in där och sökandens förvärv inte gmndas på exe­kutiv försäljning,

5.    den åberopade överlåtelsen står i strid med en mot överlåtaren på gmnd av förvärvsvillkor gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egendomen och överlåtarens åtkomst inte var inskriven när överlåtelsen ägde mm eller, om så var fallet, villkoret är infört i registret eller förs in i det samma inskrivningsdag som ansökan görs,

6.    egendomen av överlåtaren tidigare har överlåtits till någon annan och överlåtarens åtkomst inte var inskriven när sökandens förvärv ägde mm eller, om så var fallet, inskrivning söks samma inskrivningsdag för det tidigare förvärvet,

7.    egendomen har blivit föremål för kvarstad eller betalnings­säkring till säkerhet för ett anspråk mot överlåtaren och ett ärende som rör anteckning om åtgärden har tagits upp senast på den in­skrivningsdag då anmälan eller ansökan görs eller överlåtaren har försatts i konkurs före utgången av den inskrivningsdagen,

8.    egendomen har sålts exekutivt till någon annan än sökanden,

9.    förvärvet har skett genom en sådan gåva mellan makar som inte har registrerats enligt 16 kap. äktenskapsbalken, eller

10.  det är uppenbart att förvärvet av något annat skäl är ogiltigt
eller inte kan göras gällande.

Första stycket 5-7 utgör inte hinder mot inskrivning av förvärv, om inskrivning av villkorlig äganderätt redan har beviljats på gmnd av samma förvärv.

24     § En ansökan enligt 4 § att inskrivning av villkorlig äganderätt
skall avföras ur registret skall avslås om bestämmelsen i 20 § första
stycket inte har iakttagits eller om det inte visas att förvärvaren för­
lorat sin rätt.

En anmälan av ett skepp eller skeppsbygge för avregistrering skall avslås om bestämmelsen i 20 § första stycket inte har iakttagits eller om gmnd för åtgärden inte finns enligt 6 §. Vid avregistrering med. anledning av förvärv skall bestämmelsema i 23 § första stycket 4 -10 och andra stycket tillämpas.

En ansökan om att skeppsnamn skall skrivas in i eller avföras ur skeppsregistret skall avslås, om bestämmelsen i 20 § första stycket inte har iakttagits eller om det inte finns någon fömtsättning för åtgärden enligt 5 §.

25     § Om ett utländskt skepp har blivit svenskt, fär det föras in i
skeppsregistret endast om det visas att skeppet inte är infört i mot­
svarande register i sitt tidigare hemland eller att det kommer att
avföras ur ett sådant register med verkan från den dag då det regi­
streras här i landet.

Är skeppet nybyggt utomlands skall det dessutom visas att rätt till    12


 


skeppet inte är inskriven i skeppsbyggnadsregister i vederbörande   Prop. 1993/94:195 främmande stat eller att sådan rätt kommer att avföras med verkan från den dag då skeppet registreras här i landet. Detta gäller också i fråga om införing i det svenska skeppsbyggnadsregistret av skepp under byggnad som har förvärvats från utlandet.

Om ett skepp eller skeppsbygge skall avregistreras för att regist­reras utomlands, skall på sökandens begäran beslutas att egendomen skall avföras ur registret den dag då den förs in i det utländska registret. Avregistreringen fär verkan från dagen för den nya regi­streringen.

26     § Om det är nödvändigt för samordningen med en utländsk registermyndighets beslut, får registrering eller avregistrering ske trots att det utländska beslutet meddelas eller bevisning om detta lämnas först efter inskrivningsdagens utgång, fömtsatt att detta görs samma kalenderdag.

27     § Om registermyndigheten vid inskrivning av ett förvärv av ett skepp eller skeppsbygge eller rätt till sådan egendom finner att förvärvet beror av villkor som innefattar äganderättsförbehåll eller som är att jämställa med ett sådant förbehåll, skall även villkoret skrivas in.

Om registermyndigheten vid inskrivningen eller därefter finner att förvärvet är förenat med annat villkor som inskränker förvärvarens rätt att överlåta egendomen eller att söka inteckning eller upplåta panträtt i den eller att förvärvarens behörighet i ett sådant avseende är inskränkt genom någon annans rätt att nyttja egendomen på gmnd av testamente, skall detta antecknas i registret.

28 § I skepps- eller skeppsbyggnadsregistret skall antecknas när

1.    talan har väckts om hävning eller återgång av förvärv av ett registrerat skepp eller skeppsbygge eller om bättre rätt till sådan egendom eller om en annan fråga som angår inskrivning,

2.    mål som avses i 1 har avgjorts genom dom eller slutligt beslut som vunnit laga kraft,

3.    ägare av ett registrerat skepp eller skeppsbygge har försatts i konkurs,

4.    ett registrerat skepp eller skeppsbygge eller inskriven rätt till sådan egendom har blivit föremål för kvarstad, betalningssäkring eller utmätning, eller när en konkursförvaltare har begärt att ett registrerat skepp eller skeppsbygge skall säljas exekutivt, eller när ägaren enligt 1 kap. 10 § andra stycket har begärt att ett registrerat skepp skall säljas exekutivt eller egendomen har sålts exekutivt,

5.    beslut som avses i 3 eller 4 om konkurs, kvarstad, betalnings­säkring eller utmätning har upphävts eller återgått eller när fråga om exekutiv försäljning av ett registrerat skepp eller skeppsbygge eller

inskriven rätt till sådan egendom har förfallit av annan anledning,             13


 


6.   ett skepp eller skeppsbygge enligt 6 § skall avregistreras men    Prop. 1993/94:195 det finns hinder mot avregistreringen enligt 7 §, eller

7.   beslut har meddelats enligt 25 § att ett skepp eller skeppsbygge skall avföras ur registret den dag då registrering äger mm utom­lands.

Är det i en annan författning föreskrivet att ett visst förhållande skall antecknas i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret, skall detta gälla.

En anteckning i skeppsbyggnadsregistret skall föras över till skeppsregistret, om bygget förs över dit som skepp. En register­anteckning skall avföras, om den uppenbarligen inte längre är av betydelse.

29 § Om registermyndigheten finner att en införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret innehåller en uppenbar oriktighet till följd av myndighetens eller någon annans skrivfel eller liknande förbi­seende, skall införingen rättas. Detta gäller också i fråga om en uppenbar oriktighet i registret till följd av tekniskt fel. Kan rättelse bli till förfång för ägare eller för innehavare av pantbrev på gmnd av inteckning, skall det inbördes företrädet mellan berörda förvärv bestämmas efter vad som är skäligt. Tillfälle att yttra sig skall läm­nas de parter som berörs, om de är kända, samt den myndighet som avses i 22 kap. 6 §.

Beslut om rättelse skall meddelas genom införing i registret. Skä­len för beslutet skall antecknas i dagboken eller i akten. 1 stället för bevis eller handling som har utfärdats i enlighet med den tidigare införingen, skall en ny sådan handling utfärdas. Den tidigare hand­lingen skall återkrävas, göras obmkbar och behållas av register­myndigheten. Den som har handlingen är skyldig att ge in den för detta ändamål. I ett föreläggande att fullgöra en sådan skyldighet får vite sättas ut.

Ett beslut om rättelse fär överklagas även av den myndighet som avses i 22 kap. 6 §.

3 kap. Om skeppshypotek och sjöpanträtt

SKEPPSHYPOTEK

Upplåtelse av panträtt på grund av inteckning

1 § Ägaren av ett registrerat skepp eller skeppsbygge som vill upp­låta panträtt i skeppet eller bygget till säkerhet för en fordran, har rätt att i den ordning som anges i detta kapitel hos register­myndigheten fä inskrivning i egendomen av ett visst belopp (inteck­ning) i svenskt eller utländskt mynt eller i särskilda dragningsrätter

14


 


(SDR). Vad som förstås med SDR anges i 22 kap. 3 §. Myndig-   Prop. 1993/94:195 hetens bevis om inskrivningen kallas pantbrev.

Inteckning kan inte beviljas i en andel av ett skepp eller skepps­bygge och inte heller i flera skepp eller byggen gemensamt.

2 § Panträtt upplåts genom att skeppets eller skeppsbyggets ägare,
efter att ha sökt inskrivning för sitt förvärv, överlämnar pantbrevet
som pant för fordringen.

Bestämmelser om ägarens rätt när ett pantbrev inte alls eller endast delvis har utnyttjats för pantsättning (ägarhypotek) finns i 11 §.

3 § Panträtt som har upplåtits i ett skepp eller skeppsbygge omfattar
även ersättning som på gmnd av försäkring eller av annan anledning
utgår för skada på egendomen.

Innebörden av panträtt

4 § När en myndighet vid utsökning eller i något annat fall fördelar
medel mellan rättsägare i ett skepp eller skeppsbygge har en borge­
när rätt att för en fordran som är förenad med panträtt i egendomen,
med den företrädesrätt inteckningen medför enligt denna eller annan
lag, få betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. I den mån
detta inte räcker fär borgenären betalning ur medlen genom ett
tillägg. Detta fär inte överstiga femton procent av pantbrevets
belopp jämte räntan på detta belopp från den dag då egendomen
utmättes, konkursansökan gjordes eller de medel som av något annat
skäl skall fördelas sattes ned. Räntan beräknas för år enligt en
räntefot som motsvarar det av Riksbanken fastställda, vid varje tid
gällande diskontot ökat med fyra procentenheter. Förändringar i
diskontot som inträffar efter upprättandet av en sakägarförteckning
skall inte beaktas.

Om flera pantbrev har överlämnats som pant för en fordran och inteckningama har samma företrädesrätt eller gäller omedelbart efter varandra, skall bestämmelsema i första stycket om pantbrevets belopp avse pantbrevens sammanlagda belopp.

En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om pant­brevet har utmätts på ansökan av borgenären eller om pantbrevet är pantförskrivet till borgenären i andra hand.

5   § En borgenär har rätt att fä betalning enligt 4 § även om ford­ringen har preskriberats eller inte blivit anmäld efter kallelse på okända borgenärer.

6   § Om ett skepp eller skeppsbygge försämras till följd av vanvård eller sjöolycka eller av någon annan jämförlig orsak så att panträt­tens värde väsentligt minskas,  lär borgenären söka betalning ur

egendomen fastän fordringen inte är förfallen till betalning. Detta    15


 


gäller också om skeppet eller bygget skall avregistreras enligt 2 kap.   Prop. 1993/94:195

6 § utom när bygget skall föras över till skeppsregistret som skepp.

Panträttsupplåtelse i vissa fall

7   § Frångår ett skepp eller skeppsbygge innehavaren efter klander, är en upplåtelse av panträtt som skett efter det att egendomen kom ur rätte ägarens hand utan verkan, om inte annat följer av 9 §. Detta gäller också om förvärv av ett skepp eller skeppsbygge återgår som ogiltigt.

8   § Upplåts panträtt i ett skepp eller skeppsbygge i strid med en mot upplåtaren på gmnd av förvärvsvillkor gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egendomen är upplåtelsen utan verkan, om inte annat följer av 9 §.

9   § Om panträtt har upplåtits i ett skepp eller skeppsbygge av någon som inte var rätt ägare, skall upplåtelsen ändå gälla, om upplåtarens åtkomst var eller därefter på ansökan före upplåtelsen, blev in­skriven och borgenären vid upplåtelsen eller, när fordringen därefter överlåtits till någon annan, denne vid sitt förvärv varken insett eller bort inse att upplåtaren inte var rätt ägare. Detta gäller också i fråga om panträttsförvärv genom upplåtelse från någon som var rätt ägare men på gmnd av förvärvsvillkor saknade rätt att förfoga över egen­domen genom upplåtelsen.

10     § Om panträtt har upplåtits till säkerhet för en fordran som ännu
inte har uppkommit och om upplåtaren vid överlämnandet av pant­
brevet var behörig att upplåta panträtten eller om förhållandena då
var sådana som anges i 9 §, gäller panträtten till säkerhet för ford­
ringen även om upplåtaren när fordringen uppkommer inte längre är
ägare med rätt att förfoga över egendomen genom panträttsupplå­
telse. Detta gäller dock inte, om borgenären före fordringens upp­
komst har fått kännedom om att upplåtaren inte hade rätt att upplåta
panträtt.

Vad som sägs i första stycket gäller även när ett pantbrev utgör säkerhet för en fordran och fordringen därefter byts ut mot en annan fordran utan några andra ändringar än sådana som normalt före­kommer vid fordringsutbyten av det slag som det är fråga om.

Innebörden av ägarhypotek

11     § Om ett pantbrev inte har överlämnats som pant för en fordran,
är skeppets eller skeppsbyggets ägare berättigad att vid sådan fördel­
ning som avses i 4 § med den företrädesrätt inteckningen medför
enligt denna eller annan lag fä tilldelning ur medlen med pantbrevets
belopp. Har ett pantbrev överlämnats som pant för en fordran men


 


understiger fordringen pantbrevets belopp, är skeppets eller byggets   Prop. 1993/94:195 ägare berättigad att ur medlen få skillnaden.

Företräde mellan inteckningar

12    § En inteckning ger företräde i förhållande till en annan inteck­ning efter den tidsföljd i vilken inteckningama söks. Inteckningar som söks på samma inskrivningsdag ger lika rätt.

13    § Om möjlighet att bestämma företrädet mellan flera inteckningar som söks på samma inskrivningsdag på annat sätt än som angetts i 12 § samt om ändring i företrädesordningen genom nedsättning finns bestämmelser i 27 och 30 §§.

14    § Det företräde som en inteckning har i ett skeppsbygge består vid överföring till skeppsregistret.

15    § Om förmånsrätt som följer med en inteckning finns bestäm­melser i förmånsrättslagen (1970:979).

Vissa bestämmelser om giltigheten av inteckningar och pantbrev

16    § Om ett skepp skall avregistreras som förolyckat, upphugget eller annars förstört eller som försvunnet eller övergivet till sjöss, förfaller en inteckning i skeppet när tio år har förflutit från den dag anteckning gjordes enligt 2 kap. 28 § första stycket 6. En inteckning kan dock fömyas att gälla i ytterligare tio år om det medan inteckningen ännu gäller begärs av borgenären eller skeppsägaren och kan även därefter fömyas i samma ordning för tio år åt gången.

17    § Om ett skepp eller skeppsbygge säljs exekutivt i Sverige är en inteckning i detta, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskil­lingen har betalats, utan verkan till det belopp som inte tillåtits in-nestå i egendomen med anledning av att inteckningsborgenärens fordran räknats av på köpeskillingen.

Exekutiv försäljning i främmande stat av ett intecknat skepp eller skeppsbygge skall erkännas med den verkan som anges i första stycket, om egendomen fanns inom den statens jurisdiktionsområde och försäljningen verkställts i enlighet med den statens lag och i överensstämmelse med bestämmelsema i 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek.

18 § Om en inteckning blir helt eller delvis utan verkan är pant­
brevet utan verkan i motsvarande mån.

Dödning av förkommet pantbrev medför inte att inteckningen blir            ,-,

utan verkan.

2 Riksdagen 1993194. I samt. Nr 195


Främmande hypotek                                        Prop 1993/94:195

19 § En panträtt eller en annan sådan rättighet som har upplåtits i
ett utländskt fartyg gäller även i Sverige under fömtsättning att

1.     rättigheten upplåtits och skrivits in i enlighet med lagen i den stat där fartyget är registrerat,

2.     registret och de handlingar som skall förvaras i anslutning till detta enligt lagen i registreringsstaten är offentliga och såväl utdrag av registret som avskrift av handlingama kan fäs från registret, och

3.     registret eller i anslutning till detta förvarade handlingar inne­håller uppgift om rättighetshavarens namn och adress eller om att rättigheten upplåtits till förmån för ett pantbrevs eller en motsvaran­de handlings innehavare samt uppgift om det belopp rättigheten avser och om datum och övriga omständigheter som enligt lagen i registreringsstaten bestämmer rättighetens företräde i förhållande till andra rättigheter.

 

20    § En panträtt eller en annan sådan rättighet som har upplåtits i ett fartyg under byggnad i främmande stat gäller även i Sverige under fömtsättning att inskrivning skett i den främmande staten i enlighet med dess lag.

21    § En rättighet i fartyg eller fartygsbygge som enligt 19 eller 20 § gäller i Sverige medför här det företräde i förhållande till en annan inskriven rättighet och, om det är förenligt med 51 och 52 §§, i övrigt den verkan i förhållande till tredje man som rättigheten har enligt lagen i den stat där fartyget är registrerat eller bygget utförs.

Inteckningsförfarandet

22    § I inteckningsärenden anses som ägare av skeppet eller skeppsbygget den för vars förvärv inskrivning senast är sökt.

23    § En ansökan om inteckning skall göras skriftligen av ägaren av skeppet eller skeppsbygget. Den skall innehålla uppgift om det skepp eller det bygge som avses och det belopp på vilket inteckning­en skall lyda.

En begäran om inteckningsfömyelse skall göras skriftligen av skeppsägaren eller pantbrevets innehavare. Pantbrevet skall ges in om det inte är skeppsägaren som begär fömyelsen.

24 § En ansökan om inteckning skall avslås om

1.    bestämmelsema i 23 § första stycket inte har iakttagits,

2.    ansökan strider mot 1 §,

3.    ansökan strider mot sådan på gmnd av förvärvsvillkor mot sökanden gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egen­domen, som har förts in i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret


 


eller förs in i det samma inskrivningsdag som inteckningen söks,   Prop. 1993/94:195

och ansökan inte medgetts av den till vars förmån inskränkningen

gäller,

4.    skeppet eller skeppsbygget skall avregistreras,

5.    sökanden eller, om skeppet eller bygget ägs av flera, någon av sökandena är i konkurs eller försätts i konkurs samma inskrivnings­dag som inteckningen söks och det inte visas att skeppet, bygget eller andelen inte hör till konkursboet,

6.    skeppet, bygget eller en andel i eller en villkorlig äganderätt till sådan egendom har blivit föremål för kvarstad, betalningssäkring eller utmätning och ett ärende som rör anteckning om åtgärden har tagits upp senast på den inskrivningsdag då inteckningen söks, om inte i fråga om kvarstad ansökan har medgetts av kronofogdemyn­digheten, eller

7.    skeppet, bygget eller en andel i eller en villkorlig äganderätt till sådan egendom har frångått sökanden genom exekutiv försäljning.

Om ett ärende som rör inskrivning av sökandens förvärv har skju­tits upp, skall behandlingen av inteckningsansökan skjutas upp på motsvarande sätt.

25 § Om det inte finns något hinder enligt 24 §, skall inteckning
beviljas och pantbrev utfärdas på gmnd av inteckningen.

Bestämmelser om utfärdande av ett nytt pantbrev i stället för ett pantbrev som dödats finns i lagen (1927:85) om dödande av för­kommen handling.

26    § En begäran om inteckningsfömyelse skall avslås om 23 § andra stycket inte har iakttagits.

27    § En inteckning som skulle medföra lika företrädesrätt som en annan inteckning skall vid inskrivningen förklaras gälla efter den andra inteckningen, om sökanden begär det. En inteckning som sätts efter en annan skall gälla efter en inteckning med lika rätt som eller med bättre rätt än denna även om detta inte anges i beslutet.

28    § Ett pantbrev fär på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter medgivande av pantbrevets innehavare bytas ut mot två eller flera nya pantbrev (utbyte). På begäran skall därvid pant­brevens inbördes företrädesrätt bestämmas. Härvid skall 27 § andra meningen tillämpas.

29    § Inteckningar som gäller i samma myntslag och har inbördes lika rätt eller gäller omedelbart efter varandra fär på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter medgivande av pant­brevens innehavare föras samman till en inteckning (sammanföring). Denna inteckning skall gälla med den förmånsrätt som tillkommer

19


 


den av de i sammanföringen ingående inteckningama som har säm-  Prop. 1993/94:195 sta rätt.

En inteckning som avses i första stycket skall förklaras gälla för ett lägre belopp än det som de sammanförda inteckningama sam­manlagt uppgår till, om sökanden begär det och pantbrevens inneha­vare medger det.

30   § En inteckning fär på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter medgivande av pantbrevets innehavare sättas ned efter en annan inteckning (nedsättning). En inteckning som sätts ned efter en annan gäller efter inteckning med lika rätt som eller bättre rätt än denna även om detta inte anges i beslutet.

31   § På ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter medgivande av pantbrevets innehavare fär en inteckning dödas (dödning).

Bestämmelser om dödning av inteckning när pantbrevet har för­kommit finns i lagen (1927:85) om dödande av förkommen hand­ling.

32   § När en innehavare av pantbrev lämnar medgivande till åtgärd som avses i 28 - 31 §§ skall pantbrevet ges in.

33   § På ansökan av ett pantbrevs innehavare skall innehavet anteck­nas i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret. Är någon annan anteck­nad som innehavare skall registermyndigheten, sedan det nya inne­havet har antecknats, avföra den tidigare anteckningen och under­rätta den vars innehav var antecknat. Om det kan antas att sökanden inte har pantbrevet, skall föreläggande meddelas honom att visa upp detta.

Anmäler den vars innehav antecknats att innehavet har upphört, skall anteckningen avföras.

Om en ansökan enligt första stycket inte har gjorts när ett pantbrev skall utfärdas eller det inte finns en ny sådan ansökan när anteck­ning om innehav avförs, skall skeppets eller skeppsbyggets ägare antecknas som innehavare.

34      § Om en inteckning har förfallit enligt 16 §, skall det antecknas
i skeppsregistret.

I registret skall anteckning göras om inverkan på inteckning av exekutiv försäljning.

35     § Om ett skeppsbygge avförs ur skeppsbyggnadsregistret och i
stället förs in i skeppsregistret som skepp, skall en inteckning som
gäller i bygget och en införing som rör inteckningen föras över till
skeppsregistret.

20


 


SJÖPANTRÄTT                                                              Prop. 1993/94:195

sjöpanträtt i fartyg

36 § Sjöpanträtt i fartyg gäller till säkerhet för en sådan fordran mot
redaren som kan hänföras till fartyget och som  avser

1.  lön och annan gottgörelse till befälhavaren eller någon annan
ombordanställd på gmnd av dennes anställning på fartyget,

2.    hamn-, kanal- och annan vattenvägsavgift samt lotsavgift,

3.    ersättning med anledning av personskada som uppkommit i omedelbart samband med fartygets drift,

4.    ersättning med anledning av sakskada som uppkommit i omedel­bart samband med fartygets drift, fömtsatt att fordringen inte kan gmndas på avtal, och

5.    bärgarlön, ersättning för avlägsnande av vrak och bidrag till ge­mensamt haveri.

Första stycket 3 och 4 gäller inte i fråga om en fordran på ersätt­ning för atomskada.

Sjöpanträtt gäller även om fordringen riktar sig mot sådan farty­gets ägare som inte är redare, eller mot den som i egenskap av befraktare eller i annan egenskap har hand om fartygets drift i reda­rens ställe.

37 § Om förmånsrätt som följer med sjöpanträtt finns bestämmelser
i förmånsrättslagen (1970:979).

De fordringar som har tagits upp i 36 § första stycket har inbördes företräde till betalning efter nummerordningen där. En fordran som avses i 5 har dock företräde framför en fordran som avses i 1 - 4 och som har uppkommit tidigare.

Fordringar under samma punkt har inbördes lika rätt om inte annat följer av andra stycket. En fordran som avses i 5 går dock före en annan sådan fordran som har uppkommit tidigare.

38    § Utom i fall som avses i 41 § häftar sjöpanträtt vid fartyget med oförändrad förmånsrätt även om fartyget övergår till en ny ägare eller dess registrering ändras.

39    § Den som bygger, bygger om eller reparerar ett fartyg åt någon annan fär hålla kvar egendomen till säkerhet för sin fordran på köpeskillingen eller annan ersättning.

I fråga om rätt att i vissa fall sälja egendomen, att ta ut fordringen ur köpeskillingen och att bortskaffa egendomen finns bestämmelser i lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats. Dessa bestämmelser skall tillämpas även på övriga fall som avses i första stycket.

Om förmånsrätt som följer med rätten att hålla kvar egendomen
finns bestämmelser i förmånsrättslagen (1970:979).
                              21


 


40 § Sjöpanträtt i fartyg upphör när ett år har förflutit från det att  Prop. 1993/94:195
fordringen uppkom, om inte före utgången av denna tid kvarstad

eller utmätning, som sedermera åtföljs av exekutiv försäljning av fartyget, blivit säkerställd. Preskriptionstiden fär inte förlängas eller avbrytas men skall inte löpa medan det finns laga hinder mot att fartyget beläggs med kvarstad eller utmäts för borgenärens fordran.

Vad i första stycket sägs om verkan av en säkerställd utmätning gäller också när ett fartyg skall säljas exekutivt under konkurs eller enligt 1 kap. 10 § andra stycket, om försäljning har begärts och fartyget har tagits ur drift.

För en fordran som är förenad med sjöpanträtt i ett fartyg får domstol besluta om kvarstad på fartyget enligt 15 kap. 1 § rätte­gångsbalken även om det inte finns risk för att motparten undandrar sig att betala skulden.

41 § Om ett fartyg säljs exekutivt i Sverige, upphör sjöpanträtt och
retentionsrätt i fartyget sedan försäljningen har vunnit laga kraft och
köpeskillingen har betalats.

Borgenärema har rätt till betalning ur köpeskillingen i den ordning som gäller för utmätt egendom. En fordran som är förenad med sjöpanträtt får därvid bevakas till fullt belopp trots bestämmelserna i 9 kap. om ansvarsbegränsning men ger inte utdelning över det belopp som högst skall  betalas enligt dessa bestämmelser.

En exekutiv försäljning av fartyg i en främmande stat skall erkän­nas med den verkan som anges i första stycket, om fartyget fanns inom den statens jurisdiktionsområde samt försäljningen har verk­ställts i enlighet med den statens lag och i överensstämmelse med bestämmelsema i 1967 års intemationeUa konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek.

42 § Bestämmelsema om sjöpanträtt i fartyg skall också tillämpas på
fartyg under byggnad sedan bygget sjösatts.

sjöpanträtt i last

43 § Sjöpanträtt i inlastat gods gäller till säkerhet för

1.    fordran på bärgarlön och på bidrag till gemensamt haveri eller annan kostnad som skall fördelas enligt samma gmnd (13 kap. 15 § tredje stycket, 14 kap. 40 § och 17 kap. 6 §),

2.    fordran på gmnd av att en transportör, bortfraktare eller befäl­havare med stöd av behörighet enligt denna lag har slutit avtal eller vidtagit någon annan åtgärd för lastens behov samt en lastägares fordran på ersättning för gods som sålts för någon annan lastägares räkning, och

3.    en transportörs eller bortfraktares fordran på gmnd av frakt­avtalet om den kan göras gällande mot den som kräver att godset

skall lämnas ut.                                                                                22


 


44 § Om förmånsrätt som följer med sjöpanträtt finns bestämmelser   Prop. 1993/94:195
i förmånsrättslagen (1970:979).

De fordringar som har tagits upp i 43 § har inbördes företräde till betalning efter nummerordningen där. Fordringar under samma punkt har inbördes lika rätt. En fordran som avses i 1 eller 2 går dock före en fordran under samma punkt som härrör av en annan händelse och som har uppkommit tidigare.

45 § Utlämnas gods som utgör säkerhet för en fordran eller säljs
gods för fartygets eller lastens behov, upphör sjöpanträtten i godset.

Om gods säljs exekutivt upphör sjöpanträtten i godset sedan försäljningen har vunnit laga kraft och köpeskillingen har betalats.

Den som utan borgenärens tillstånd har lämnat ut gods som enligt vad han insett eller bort inse utgjorde säkerhet för en fordran, sva­rar för vad som till följd av detta inte kan ersättas ur godset. Sådan ansvarighet har även mottagaren, för en fordran för vilken han annars inte skulle svara personligen, om han hade kännedom om fordringen när godset lämnades ut.

46 § Sjöpanträtt i inlastat gods upphör när ett år har förflutit från
det att fordringen uppkom, om inte före utgången av denna tid
antingen talan väckts i laga ordning eller kvarstad eller utmätning,
som sedermera åtföljs av exekutiv försäljning av godset, blivit sä­
kerställd. Preskriptionstiden skall inte löpa medan det finns laga
hinder mot att godset beläggs med kvarstad eller utmäts för borge­
närens fordran.

Om en fordran har kommit under behandling av dispaschör, anses att talan om fordringen har blivit väckt.

Vad i första stycket sägs om verkan av en säkerställd utmätning gäller också när gods skall säljas exekutivt under konkurs, om för­säljning har begärts och godset har tagits om hand, förseglats eller märkts av kronofogdemyndigheten.

Gemensamma bestämmelser om sjöpanträtt

47 § Om en borgenär har sjöpanträtt i flera panter, utgör varje pant
säkerhet för fordringens hela belopp.

Får borgenären betalt ur en pant för större del av sin fordran än som belöper på den panten efter det inbördes förhållandet mellan pantemas värden vid tiden för panträttens uppkomst, inträder pant­ägaren för överskottet i den rätt borgenären hade till övriga panter. I pantägarens ställe och med företräde framför honom inträder den borgenär, för vars fordran panten utgjorde säkerhet särskilt, i den mån panten på gmnd av den andre borgenärens krav inte räcker till betalning av hans fordran.

23


 


48      § Sjöpanträtt består även om fordringen överlåts eller tas i an-   Prop. 1993/94:195
språk genom utmätning eller införsel eller på annat sätt övergår till

någon annan.

49      § Sjöpanträtt omfattar inte ersättning som på gmnd av försäkring
eller av någon annan anledning utgår för skada på fartyg eller last.

Rätt till betalning som är förenad med retentionsrätt enligt 39 § fär göras gällande i ersättning som på gmnd av försäkring eller av någon annan anledning utgår för skada på det fartyg eller det far­tygsbygge som är föremål för retentionsrätten.

50   § Talan om betalning ur fartyg eller last för en fordran som är förenad med sjöpanträtt fär väckas mot pantägaren eller befäl­havaren. Vad gäller last fär sådan talan dock inte väckas mot befäl­havaren av fartygets ägare eller redare eller den söm i egenskap av befraktare eller i annan egenskap har hand om fartygets drift i reda­rens ställe.

51   § När en sådan sjöpanträtt eller retentionsrätt i fartyg som avses i detta kapitel åberopas inför svensk myndighet skall svensk lag tillämpas.

Om en annan sjöpanträtt, retentionsrätt eller liknande rättighet i fartyg åberopas, skall den prövas enligt lagen i den stat där fartyget är registrerat. Rättigheten skall dock stå tillbaka för sjöpanträtt eller retentionsrätt enligt detta kapitel eller hypotek som överensstämmer med 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och fartygs­hypotek. Rättigheten får i övrigt inte medföra bättre rätt än den rättighet enligt detta kapitel som den närmast motsvarar.

52      § Bestämmelsema i 51 § skall också tillämpas på fartyg under
byggnad sedan bygget sjösatts. För tiden innan dess gäller lagen i
den stat där fartyget byggs.

4 kap. Om kvarstad på fartyg i internationella rätts­förhållanden

1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller kvarstad på fartyg för anspråk som i Sverige eller ett annat land är eller kan bli föremål för rättegång i tvistemål eller för talan om enskilt anspråk i brott­mål. Bestämmelsema gäller dock inte kvarstad för fordringar som avser skatter eller avgifter till stat eller kommun.

Bestämmelsema gäller för fartyg som är införda i det svenska skeppsregistret eller ett motsvarande utländskt fartygsregister. Be­stämmelserna gäller dock inte för svenska skepp, om sökanden har hemvist eller sitt huvudsakliga driftställe i Sverige.

I lagen (1938:470) med vissa bestämmelser om främmande stats-  24

fartyg m.m. finns bestämmelser om att kvarstad inte fär läggas på


 


vissa fartyg. Kvarstad fär inte heller läggas på fartyg som ägs eller   Prop. 1993/94:195 uteslutande används av svenska staten.

2 § Vad som i allmänhet gäller om kvarstad på fartyg gäller också
för kvarstad enligt detta kapitel, om något annat inte föreskrivs i
kapitlet.

3      § Ett fartyg får beläggas med kvarstad endast för en sjöfordran.
Med sjöfordran avses i detta kapitel ett anspråk som gmndar sig

på någon av följande omständigheter:

1.    skada som har orsakats av ett fartyg genom sammanstötning eller på något annat sätt,

2.    dödsfall eller personskada som har orsakats av ett fartyg eller som har inträffat i samband med driften av ett fartyg,

3.    bärgning,

4.    skeppslegoavtal,

5.    avtal som rör befordran av gods med ett fartyg på gmndval av certeparti, konossement eller liknande,

6.    förlust av eller skada på gods inklusive resgods under befordran med fartyg,

7.    gemensamt haveri,

8.    bodmeri,

9.    bogsering,

10.   lotsning,

11.  leverans av varor eller materiel för ett fartygs drift eller under­
håll,

12.   byggande, reparation eller utmstande av ett fartyg eller kost­nader för dockning,

13.   lön eller annan gottgörelse till befälhavaren eller annan om­bordanställd på gmnd av dennes anställning på fartyget,

14.   befälhavares utlägg samt utlägg som gjorts av avsändare, be­fraktare eller avlastare eller agenter för fartygets eller dess ägares räkning,

15.   tvist om äganderätten till ett fartyg,

16.   tvist mellan delägare till ett fartyg om äganderätten eller besitt­ningen till fartyget eller driften av eller intäktema från detta,

17.   panträtt på gmnd av inteckning eller annan på avtal gmndad panträtt i fartyg.

4      § Kvarstad fär läggas på det fartyg som sjöfordran hänför sig till.
Om en sjöfordran gmndar sig på någon omständighet som avses i

3 § andra stycket 1-14, ifår kvarstad i stället läggas på ett annat fartyg som tillhör den som vid tiden för sjöfordrans uppkomst var ägare av det fartyg som sjöfordran hänför sig till.

Om någon annan än fartygets ägare är ansvarig för en sjöfordran enligt andra stycket, får kvarstad i stället läggas antingen på det

25


 


fartyg som sjöfordran hänför sig till eller på ett annat fartyg som   Prop. 1993/94:195 tillhör gäldenären.

5   § Ett fartyg får beläggas med kvarstad endast om fartyget i Sverige kan utmätas för sjöfordran. Avser sjöfordran någon annan förpliktelse än betalningsskyldighet, skall vad som nu sagts om utmätning i stället gälla annan verkställighet än verkställighet av kvarstad på fartyget.

6   § Kvarstad på ett fartyg får beviljas endast en gång för en och samma sjöfordran.

Om borgen eller någon annan säkerhet för en sjöfordran har ställts till befrielse från kvarstad, får kvarstad inte beviljas för samma sjö­fordran. Kvarstad fär dock beviljas, om borgenären visar att den ställda säkerheten har upphört att gälla eller att det annars finns särskilda skäl för kvarstad.

7     § Ett fartyg som är belagt med kvarstad skall hindras att avgå.
Om kvarstad har beviljats för en sjöfordran som gmndar sig på

sådana omständigheter som avses i 3 § andra stycket 15 eller 16, får domstolen dock

1.  tillåta den som har fartyget i sin besittning att mot borgen eller
annan säkerhet nyttja fartyget, eller

2.    bestämma om fartygets användning på andra villkor.

8 § Om kvarstad på egendom som en ombordanställd fört ombord
på ett fartyg finns bestämmelser i 22 kap. 1 §.

Avdelning II Rederi

5 kap. Om partrederi

1 § Ett partrederi föreligger om flera har kommit överens om att under delad ansvarighet gemensamt driva sjöfart med ett eget fartyg. Anmälan om ett partrederiavtal får göras hos registermyndigheten, som skall anteckna anmälningen i det register där fartyget är infört eller, om det inte är registrerat, genast kungöra den. Närmare före­skrifter om anmälnings- och kungörelseförfarandet meddelas av regeringen.

För de förpliktelser som uppkommer för partrederiet efter det att
rederiavtalet har anmälts till registermyndigheten svarar varje redare
endast i förhållande till sin andel i fartyget om han inte har åtagit
sig större ansvarighet. För tidigare uppkomna rederiförpliktelser
svarar redarna solidariskt. I fråga om betalningsansvar för vatten­
föroreningsavgift enligt 8 kap. lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg gäller 8 kap. 2 § andra stycket nämnda
    26


 


lag. I fråga om betalningsansvar enligt lagen (1986:371) om flytt-  Prop. 1993/94:195 ning av fartyg i allmän hamn gäller 5 § andra stycket andra me­ningen den lagen.

I fråga om redarnas inbördes rättigheter och skyldigheter gäller bestämmelsema i 2 - 18 §§ i den mån något annat inte har avtalats.

2    § För ett partrederi får en huvudredare väljas. Till huvudredare får utses en här i landet bosatt svensk, dansk, finsk eller norsk med­borgare eller en svensk juridisk person.

3    I Huvudredaren är behörig att på samtUga redares vägnar företa de rättshandlingar som rederirörelsen vanligen medför, att väcka och utföra talan i sak som rör rederiet samt att i övrigt företräda redarna inför domstolar och andra myndigheter i sådan sak. Huvudredaren får inte utan medredamas samtycke överlåta fartyget eller upplåta panträtt i det eller bortfrakta det för en längre tid än ett år.

Om en huvudredare inte är vald, kan vilken som helst av redarna sökas att svara även för de övriga i sak som rör rederiet.

4    § Huvudredaren skall på lämpligt sätt hålla redama underrättade om rederiets verksamhet. Han skall rådgöra med dem i alla viktiga angelägenheter.

5    § Beslut i partrederiets angelägenheter fattas vid allmänt samman­träde, till vilket var och en av redama har kallats minst en vecka i förväg genom rekommenderat brev eller telegram eller telexmed­delande under sin senast kända adress. Kallelsen skall innehålla upplysning om vad som skall behandlas på sammanträdet.

Allmänt sammanträde krävs inte för ett beslut som samtliga redare biträder eller som är så brådskande att det inte kan anstå till dess ett sådant sammanträde kan hållas.

6    § På en redares begäran skall protokoll föras över vad som före­kommer av vikt vid ett allmänt sammanträde. En redare, som har uteblivit från ett allmänt sammanträde eller av någon annan anled­ning inte har deltagit i ett beslut, skall underrättas om vad som beslutats.

7    § Vid omröstning räknas varje redares röstetal efter hans andel i fartyget. Om något annat inte följer av tredje stycket, gäller som beslut den mening som har fått det högsta röstetalet. Vid lika röste­tal gäller den mening som huvudredaren biträder. Val av huvud­redare skall dock avgöras genom lottning, om flera fått lika röstetal.

Ett beslut vid allmänt sammanträde är bindande för en redare som har uteblivit från sammanträdet.

Ett beslut, som har fattats i en annan ordning än vid ett allmänt
sammanträde eller som innebär att rederiet skall upplösas, gäller
              27


 


endast om det biträds av redare som tillsammans äger mer än hälf-   Prop. 1993/94:195 ten i fartyget. Ett beslut, som strider mot rederiavtalet eller på något annat sätt mot rederiets ändamål och som inte avser rederiets upp­lösning, gäller endast om samtliga redare är eniga.

8   § Huvudredaren kan när som helst skiljas från sitt uppdrag genom ett beslut enligt 5 och 7 §§. En huvudredare som själv äger minst hälften i fartyget kan på en medredares talan av domstol skiljas från uppdraget, om det finns giltig anledning.

9   § Huvudredaren svarar för att rederiets bokföring fullgörs enligt lag och annan författning. Han skall inför redama redovisa sin förvaltning av rederiets angelägenheter. Redovisningen skall avse kalenderår och avges inom två månader efter årets utgång.

Redovisningen skall avges skriftligen till varje redare. För gransk­ning av redovisningen har redare rätt att ta del av rederiets räken­skapshandlingar.

Om en redare vill klandra redovisningen, skall han väcka talan vid domstol inom sex månader från det att han fått del av den. En reda­re som försummar detta har förlorat sin rätt till klander, om inte hu­vudredaren har förfarit svikligt.

10    § Varje redare skall bidra till utgiftema för rederiets verksamhet i förhållande till sin andel i fartyget. Om en redare trots uppmaning inte betalar sitt bidrag till beslutad utgift och huvudredaren eller en annan redare lägger ut beloppet, skall den betalningsskyldige reda­ren betala ränta på det förskotterade beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635).

11    § Vinst och förlust av rederiets verksamhet fördelas mellan redama i förhållande till deras andelar. Ett överskott som inte be­hövs för rederiets utgifter skall delas ut.

Den som enligt 10 § förskotterat bidrag för en annan har rätt att i avräkning på sin fordran lyfta utdelning som belöper på den andres andel.

12 § Om en andel i fartyget övergår till någon annan, skall förvär­
varen eller hans fängesman genast underrätta huvudredaren och
övriga redare om detta.

Om en redare har blivit medborgare i en främmande stat, skall han genast underrätta huvudredaren och övriga redare om detta.

13 § En redare har rätt att lösa till sig en andel i fartyget som på
något annat sätt än genom förvärv vid en exekutiv försäljning eller
offentlig auktion har övergått till någon annan än en medredare.
Lösningsrätten gäller dock inte mot en medredares make, avkomling

eller avkomlings make. En redare som vill utöva sin lösningsrätt                 28


 


skall meddela förvärvaren detta inom en månad från det att han   Prop. 1993/94:195 underrättades om förvärvet. Försummas detta är lösningsrätten för­fallen.

Om flera redare gör sin lösningsrätt gällande, skall den utövas i förhållande till deras andelar.

Lösensumman skall motsvara andelens fulla värde.

14 § En redare, vars andel i fartyget har övergått till någon annan,
blir inte fri från ansvarighet mot de övriga redama för de förpliktel­
ser som han hade vid övergången. Inte heller blir han fri från an­
svarighet mot dem för därefter uppkommande rederiförpliktelser
förrän huvudredaren eller samtliga redare har underrättats om över­
gången.

Förvärvaren av andelen inträder i förhållande till de övriga redar­na genast i en redares alla rättigheter och skyldigheter. Han är på samma sätt som sin fängesman bunden av de beslut som har träffats och de åtgärder som vidtagits före övergången. De övriga redama fär från hans utdelning räkna av en sådan fordran på bidrag till rederiets verksamhet som gäller mot fångesmannen.

Den nye redaren svarar i förhållande till tredje man endast för de rederiförpliktelser som uppkommer efter andelsövergången. Innan inskrivning har sökts för förvärvet eller anmälan har gjorts om detta svarar även hans fångesman för sådana rederiförpliktelser i för­hållande till tredje man som varken kände till eller borde ha känt till andelsövergången. Bestämmelsema i 1 § första stycket andra och tredje meningama har motsvarande tillämpning.

15 § Om inte annat följer av 16 §, skall rederiet upplösas sex måna­
der efter det att en redare begärt det hos medredama.

På begäran av en redare skall rederiet omedelbart upplösas om

1.   fartyget utan redarens åtgärd eller samtycke har upphört att vara
svenskt och lösningsrätt inte kan utövas enligt 13 §,

2.    huvudredaren har skilts från sitt uppdrag av domstol,

3.    en medredare inte kan fullgöra sina förpliktelser som redare, eller

4.    rederiet förvaltas på ett sådant sätt att redarens rätt kränks.

16 § En redare har rätt att lösa ut en medredare som enligt 15 §
första stycket har begärt att rederiet skall upplösas eller till vilken
en upplösningsgmnd enligt 15 § andra stycket hänför sig. Den som
vill utöva sin utlösningsrätt skall meddela medredaren detta inom en
månad från det att han fått del av dennes begäran om upplösning
enligt 15 § första stycket eller han fått kännedom om att en upplös­
ningsgmnd enligt samma paragraf andra stycket hade inträtt. För­
summas detta är utlösningsrätten förfallen.

Bestämmelsema i 13 § andra och tredje styckena skall också till-
lämpas.
                                                                                         29


 


17                                                                           § Vid upplösning av ett partrederi skall fartyget säljas.                                                         Prop. 1993/94:195
Om redama inte enas om försäljningsorten, bestäms den av en god

man som utses enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt. Enas de inte om sättet för försäljningen, skall denna ske på offentlig auk­tion. Därvid skall lagen om samäganderätt tillämpas, om försäljning­en skall ske i Sverige.

När lagen om samäganderätt tillämpas skall tingsrätten i fartygets hemort vara laga domstol.

18     § Den som har en större andel i fartyget än hälften har rätt att
träda in som fartygets befälhavare, om han är behörig till det.

Är den som har större andel i fartyget än hälften befälhavare, skall rätten på en annan delägares talan skilja honom från befattningen, om det finns giltig anledning.

6 kap. Om befälhavare

1 § Befälhavaren skall innan en resa påbörjas se till att fartyget är
sjövärdigt enligt 1 kap. 9 §.

Under resan skall befälhavaren vaka över att fartyget hålls i sjö­värdigt skick efter vad som nu sagts.

Om fel eller brist i sjövärdigheten inte kan avhjälpas genast, skall befälhavaren omedelbart underrätta redaren eller den som i redarens ställe har befattning med fartyget.

2 § Befälhavaren skall se till att fartyget framförs och handhas på
ett sätt som är förenligt med gott sjömanskap.

Han skall känna till de påbud och föreskrifter om sjöfarten som gäller för de farvatten som fartyget skall trafikera och på de orter som det skall anlöpa.

3   § Om ett fartyg prejas av en behörig svensk civil eller militär myndighet, är befälhavaren skyldig att lyda prejningen. Om det efter prejning eller annars begärs av en behörig myndighet, är befälhavaren också skyldig att låta fartyget visiteras. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om prejning och visitering.

4   § Befälhavaren är ansvarig för att föreskrivna dagböcker förs på fartyget. Bestämmelser om dagböcker finns i 18 kap.

Befälhavaren är skyldig att på fartyget medföra andra skeppshand­lingar och ett exemplar av denna lag enligt föreskrifter som med­delas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande. Sjöfarts­verket.

5 § Befälhavaren skall se till att lastning och lossning sker och att
resan utförs med tillbörlig skyndsamhet.


 


Innan befälhavaren påbörjar bärgning av ett fartyg eller av gods,   Prop. 1993/94:195 skall han noga överväga om detta är förenligt med hans skyldigheter mot dem vilkas intressen han skall bevaka.

6 § Om fartyget råkar i sjönöd, är befälhavaren skyldig att göra allt
som står i hans makt för att rädda de ombordvarande och bevara
fartyget och lasten. Han skall, om det är möjligt, se till att dagböck­
er och andra skeppshandlingar förs i säkerhet samt vidta åtgärder
för bärgning av fartyg och gods. Så länge som det finns rimlig
utsikt att fartyget kan räddas fär befälhavaren inte överge det utan
att hans liv är i allvarlig fara.

Anträffar befälhavaren någon i sjönöd är han skyldig att lämna all hjälp som är möjlig och behövlig för att rädda den nödställde, om det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget eller de ombord­varande. Om befälhavaren i annat fall fär kännedom om att någon är i sjönöd eller om han får kännedom om någon fara som hotar sjötra­fiken, är han under de fömtsättningar som nyss angetts skyldig att vidta åtgärder för att rädda den nödställde eller avvärja faran i enlig­het med de föreskrifter som regeringen meddelat för sådana fall.

7 § Om befälhavaren är frånvarande eller har förfall, meddelar den
främste av de närvarande styrmännen de avgöranden som inte tål
uppskov.

Lämnar befålhavaren fartyget skall han underrätta den främste av de närvarande styrmännen eller, om någon styrman inte är närvaran­de, någon annan av besättningen och ge de föreskrifter som behövs. När fartyget inte ligger förtöjt i hamn eller på en säker ankarplats fär befälhavaren inte lämna fartyget utan att det är nödvändigt. Om fara hotar, får han inte vara borta från fartyget.

Avlider befälhavaren eller blir han på gmnd av sjukdom eller någon annan tvingande anledning ur stånd att föra fartyget eller överger han tjänsten, träder den främste av styrmännen i hans ställe till dess en ny befälhavare har utsetts. I dessa fall skall redaren ge­nast underrättas.

8 § Befälhavaren är behörig att på redarens vägnar

1.   företa rättshandlingar som avser bevarandet av fartyget eller utförandet av resan,

2.   träffa avtal om att på resan ta med gods och, på ett fartyg som är avsett för det, passagerare, samt

3.   väcka talan i mål soni rör fartyget och utföra denna talan.

Medel för sådana ändamål som avses i första stycket får befäl­havaren vid behov skaffa genom lån eller genom att pantsätta eller sälja gods som tillhör redaren eller, i nödfall, gods som ingår i lasten. Om rättshandlingen inte var nödvändig är den ändå bindande om tredje man var i god tro.

31


 


Befälhavaren skall underrätta redaren om åtgärder av vikt som han Prop. 1993/94:195 ansett nödvändiga för fartygets eller de ombordvarandes säkerhet, om resans förlopp, om de rättshandlingar som företagits under resan och om allt annat som kan vara till nytta för redaren att känna till. Innan en åtgärd av vikt vidtas bör befälhavaren inhämta föreskrifter av redaren eller det ombud som denne har anvisat. Om medel be­hövs för fartyget och redarens föreskrifter inte kan avvaktas, skall befälhavaren skaffa medlen på det sätt som är billigast för redaren.

9 § Befälhavaren skall under resan noggrant vårda lasten och i
övrigt bevaka lastägarens intressen.

Befälhavaren är behörig att, i enlighet med vad som gäller för en' transportör eller bortfraktare, företa rättshandlingar på lastägarens vägnar samt väcka talan i mål som rör lasten och utföra denna talan.

10    § Befälhavaren svarar inte för de förbindelser som han har ingått på redarens eller lastägarens vägnar.

11    § Befälhavaren skall ersätta den skada som han genom fel eller försummelse i tjänsten orsakar redaren, lastägaren eller någon annan vars intressen han skall bevaka.

Skadestånd som befälhavaren enligt första stycket eller i övrigt skall betala kan sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till beskaffenheten av det fel eller den försummelse som ligger honom till last, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt. I fråga om skadeståndsansvaret för en befälhavare som är arbetstagare gäller dock 4 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).

12 § När redaren begär det skall befälhavaren avge redovisning. Om
redaren vill klandra redovisningen, skall han väcka talan inom sex
månader efter det att redovisningen mottogs. Klandras inte redovis­
ningen inom denna tid, har redaren förlorat sin talan, om inte befäl­
havaren har förfarit svikligt.

1 redovisningen skall befälhavaren tillgodoräkna redaren all särskild ersättning som han har fått av avsändare, befraktare, lastägare, leverantörer eller andra med vilka han har haft att göra i egenskap av befälhavare.

13 § Om fartyget beläggs med kvarstad eller utmäts av en utländsk
myndighet, skall befälhavaren genast underrätta närmaste svenska
utlandsmyndighet i den främmande staten och, i fråga om skepp,
registermyndigheten. Den utländska myndighetens bevis om åtgär­
den skall, om det är möjligt, snarast sändas till registermyndigheten.

Första stycket tillämpas också när kvarstaden eller utmätningen hävs.

32


 


14 § Befälhavaren på ett svenskt handelsfartyg, fiskefartyg eller   Prop. 1993/94:195
statsfartyg skall genast rapportera till den myndighet regeringen

föreskriver

1.   när någon i samband med fartygets drift har eller kan antas ha
avlidit eller har fatt svår kroppsskada,

2.   när någon ombordanställd i annat fall har eller kan antas ha
avlidit eller har fått svår kroppsskada,

3 ■ när någon i annat fall än som avses i 1 och 2 har eller kan antas ha dmnknat från fartyget eller avlidit ombord och begravts i sjön,

4.    när allvarlig förgiftning har eller kan antas ha inträffat ombord,

5.    när fartyget har sammanstött med ett annat fartyg eller stött på gmnd,

6.    när fartyget har övergetts i sjön,

7.    när i samband med fartygets drift skada av någon betydelse har eller kan antas ha uppkommit på fartyget eller lasten eller på egen­dom utanför fartyget, eller

8. när förskjutning av någon betydelse har inträffat i lasten.
Regeringen får föreskriva att rapportering av händelser som är av

betydelse för sjösäkerheten skall ske också i andra fall än som anges i första stycket.

Befälhavaren skall rapportera till Sjöfartsverket när, i anledning av en händelse som har eller kan antas ha inträffat i samband med fartygets drift, sjöförklaring skall hållas enligt 18 kap. 7 §.

Bestämmelser om befälhavarens skyldigheter vid sjöförklaring finns i 18 kap.

15    § Bestämmelser om befälhavarens skyldigheter vid sammanstöt­ning mellan fartyg finns i 8 kap. 4 §.

16    § Bestämmelser om befälhavarens skyldighet att ta med sjöman ombord på fartyget finns i 22 kap. 2 §.

Avdelning III Ansvar

7 kap. Allmänna bestämmelser om ansvar

1 § Redaren är ansvarig för skada som befälhavaren, en medlem av besättnihgen eller en lots orsakar genom fel eller försummelse i tjänsten. Redaren är också ansvarig, om skada vållas av någon an­nan, när denne på redarens eller befälhavarens uppdrag utför arbete i fartygets tjänst.

Skadestånd enligt första stycket som redaren har betalat har han rätt att kräva tillbaka av den som vållat skadan.

Bestämmelser om inskränkning av en redares ansvarighet finns i 9 och 13 - 15 kap.

33 3 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 195


8 kap. Om skada genom fartygs sammanstötning     Prop 1993/94:195

1 § Om två fartyg sammanstöter så att skada uppstår på det ena
fartyget eller på personer eller gods som finns ombord och sam­
manstötningen är orsakad genom vållande på endera sidan, skall den
sidan ersätta skada och förlust som uppkommer därav.

Har sammanstötningen orsakats genom vållande på båda sidor, skall dessa utge ersättning enligt förhållandet mellan de på ömse sidor gjorda felen. Om omständighetema inte ger stöd för någon viss fördelning skall vardera sidan ersätta hälften av skadan.

Vardera sidan svarar endast för sin del av ersättningen. För skada på person svarar dock båda sidor solidariskt.

Om den ena sidan har betalat mer än sin del, lär den sidan kräva den andra på det överskjutande beloppet. Mot ett sådant krav kan göras gällande samma rätt till befrielse från eller begränsning av ansvarighet som hade kunnat åberopas mot den skadelidande enligt denna lag eller en motsvarande främmande lag eller enligt förbehåll som är förenligt med den tillämpliga lagen. Ett förbehåll får dock inte åberopas till befrielse från eller begränsning av ansvarighet utöver vad som följer av bestämmelsema i 13 - 15 kap. eller motsvarande bestämmelser i den främmande lagen.

Vid bedömandet av frågan om vållande till en sammanstötning skall särskilt beaktas om tiden medgav övervägande eller inte.

2   § Om en sammanstötning har inträffat genom en olyckshändelse eller om det inte kan utredas att den orsakats av vållande på endera sidan, svarar vardera sidan för sin skada.

3   § Bestämmelsema i denna lag om sammanstötning mellan fartyg skall tillämpas även när till följd av ett fartygs manövrering eller på liknande sätt skada orsakas på ett annat fartyg eller på personer eller gods som finns ombord på det, utan att fartygen sammanstöter.

4   § Om ett fartyg har sammanstött med ett annat fartyg är det befäl­havarens skyldighet att lämna det andra fartyget och de ombordva­rande där all behövlig och möjlig hjälp för räddning ur den uppkomna faran, om det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget och de ombordvarande. Han skall också för det andra fartygets befälhavare uppge namnet på det egna fartyget och dess hemort samt den ort eller den hamn varifrån det kommer och den dit det skall gå.

9 kap. Om ansvarsbegränsning

1 § Redaren har rätt att enligt bestämmelserna i detta kapitel be­
gränsa sin ansvarighet. Samma rätt har en sådan ägare av ett fartyg
       34


 


som inte är redare, den som i redarens ställe har hand om fartygets   Prop. 1993/94:195 drift, fartygets befiraktare, godsets avsändare samt var och en som utför tjänster i omedelbart samband med bärgning. Med bärgning avses även åtgärder enligt 2 § första stycket 4, 5 och 6.

Om ansvar görs gällande mot någon för vilken redaren eller någon annan person som avses i första stycket svarar, har även denne rätt att begränsa sin ansvarighet enligt bestämmelsema i detta kapitel.

Den som på gmnd av ansvarighetsförsäkring svarar för en fordran som är föremål för begränsning har rätt att begränsa sin ansvarighet i samma utsträckning som försäkringshavaren.

2 § Om inte annat följer av bestämmelserna i detta kapitel, före­
ligger rätt till ansvarsbegränsning, oavsett gmnden för ansvarig­
heten, beträffande fordringar med anledning av

1.   person- eller sakskada, om skadan har uppkommit ombord på
fartyget eller i omedelbart samband med fartygets drift eller med
bärgning,

2.    skada på gmnd av dröjsmål vid befordran till sjöss av gods, passagerare eller deras resgods,

3.    annan skada, om den har orsakats av inträng i en rättighet som inte gmndar sig på avtal och den har uppkommit i omedelbart sam­band med fartygets drift eller med bärgning,

4.    åtgärder för att lyfta, avlägsna, förstöra eller oskadliggöra ett fartyg, inbegripet allt som finns eller har funnits ombord, som har sjunkit, strandat, övergetts eller blivit vrak,

5.    åtgärder för att avlägsna, förstöra eller oskadliggöra fartygets last, och

6.    åtgärder för att avvärja eller begränsa skada för vilken ansvars­begränsning gäller, och skada som har orsakats av sådana åtgärder.

Har den som fär begränsa sitt ansvar en motfordran mot borge­nären och gmndar sig fordringen och motfordringen på en och samma händelse, skall begränsningen avse endast den del av ford­ringen som överstiger motfordringen.

3 § Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte beträffande

1.    en fordran på bärgarlön, bidrag till gemensamt haveri eller på avtal gmndad ersättning för åtgärder som avses i 2 § första stycket 4, 5 eller 6,

2.    en fordran med anledning av oljeskada som omfattas av 1 § och 2 § första stycket lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss,

3.   en fordran som är underkastad en intemationeU konvention eller
en nationell lag som reglerar eller förbjuder begränsning av ansva­
righet för atomskada,

4.    en fordran med anledning av atomskada orsakad av atomfartyg,

5.    en fordran med anledning av skada som har drabbat en lots

eller den som är anställd hos någon som avses i 1 § första stycket           35


 


och vars skyldigheter står i samband med fartygets drift eller med   Prop. 1993/94:195 bärgningen, och 6. en fordran på ränta eller ersättning för rättegångskostnader.

4    § Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte för den som visas själv ha vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.

5    § Om rätt till ansvarsbegränsning föreligger, skall ansvarsbelop­pen bestämmas på följande sätt.

1.   För fordringar med anledning av personskada som har tillfogats
fartygets egna passagerare är ansvarsgränsen 46 666 särskilda
dragningsrätter (SDR) multiplicerat med det antal passagerare som
fartyget enligt sitt certifikat har tillstånd att befordra, dock högst
25 miljoner SDR.

2.   För andra fordringar med anledning av personskada är ansvars­
gränsen 333 000 SDR, om fartygets dräktighet inte överstiger 500.
Är dräktigheten högre, höjs ansvarsgränsen

för varje dräktighetstal från 501 till 3 000 med 500 SDR, för varje dräktighetstal från 3 001 till 30 000 med 333 SDR, för varje dräktighetstal från 30 001 till 70 000 med 250 SDR, och för varje dräktighetstal över 70 000 med 167 SDR.

3.   För andra slag av fordringar samt fordringar som avses i 2, i
den mån de inte tillgodoses med de belopp som anges där, är
ansvarsgränsen 167 000 SDR, om fartygets dräktighet inte över­
stiger 500. Är dräktigheten högre, höjs ansvarsgränsen

för varje dräktighetstal från 501 till 30 000 med 167 SDR,

för varje dräktighetstal från 30 001 till 70 000 med 125 SDR, och

för varje dräktighetstal över 70 000 med 83 SDR.

4.   Ansvarsgränserna i 1 - 3 gäller summan av alla fordringar som
på gmnd av en och samma händelse har uppkommit mot redaren,
ägare av fartyg som inte är redare, den som i redarens ställe har
hand om fartygets drift, fartygets befraktare, godsets avsändare samt
mot någon för vilken dessa svarar.

5.      Ansvarsgränserna för bärgare som inte utför bärgning från fartyg eller som uteslutande arbetar från det fartyg som bärgningen avser, skall motsvara de ansvarsgränser som gäller för fartyg med en dräktighet av 1 500. Ansvarsgränsema gäller summan av alla fordringar som på gmnd av en och samma händelse har uppkommit mot en sådan bärgare och mot någon för vilken denne svarar.

6.      Med fartygets dräktighet avses bmttodräktigheten beräknad enligt bestämmelsema om skeppsmätning i bilaga 1 till 1969 års intemationeUa skeppsmätningskonvention. Vad som avses med SDR anges i 22 kap. 3 §.

36


 


6 § Varje ansvarsbelopp skall fördelas mellan borgenärema i för-  Prop. 1993/94:195
hållande till storleken av de styrkta fordringar av det slag som
ansvarsgränsen avser.

Om det belopp som avses i 5 § 2 inte räcker till för betalning av de fordringar som anges där, skall återstoden av dessa fordringar betalas ur det belopp som nämns i 5 § 3 med samma rätt som övriga där angivna fordringar.

Har redaren eller någon annan, innan ansvarsbeloppet fördelats, helt eller delvis betalat en fordran, inträder han i borgenärens rätt intill det belopp som han har betalat.

Visar redaren eller någon annan att han senare kan bli skyldig att helt eller delvis betala en fordran som han, om den hade betalats före ansvarsbeloppets fördelning, skulle ha kunnat kräva åter ur ansvarsbeloppet enligt tredje stycket, skall medel tills vidare avsättas för att han senare skall kunna göra sin rätt gällande.

7 § Om det med anledning av en fordran av det slag som är föremål
för ansvarsbegränsning här i landet har väckts talan eller framställts
begäran om kvarstad eller andra rättsliga åtgärder, kan en begräns­
ningsfond upprättas. Fonden skall upprättas hos den domstol där
talan har väckts eller hos sjörättsdomstolen för den ort där kvarstad
eller andra rättsliga åtgärder har begärts.

En begränsningsfond anses upprättad med verkan för alla personer som kan åberopa samma ansvarsgräns. Den är avsedd för betalning endast av fordringar av det slag som ansvarsgränsen avser.

Sedan en begränsningsfond har upprättats i Sverige, fär här i landet talan om en fordran av det slag som är föremål för ansvarsbe­gränsning väckas endast i begränsningsmål. Detta gäller också talan om frågan humvida den som har upprättat begränsningsfonden har rätt till ansvarsbegränsning och om frågan om fördelning av fonden.

Behörig att väcka talan i ett begränsningsmål är den som har upp­rättat fonden, dennes försäkringsgivare och den som gör gällande en fordran av det slag som är föremål för ansvarsbegränsning.

Närmare bestämmelser om begränsningsfond och begränsningsmål finns i 12 kap.

8 § Den som har gjort gällande en fordran mot en begränsningsfond
som har upprättats i Sverige eller i en annan konventionsstat, kan
inte med anledning av denna fordran erhålla säkerhetsåtgärd eller
utmätning avseende fartyg eller någon annan egendom, som tillhör
någon som fonden har verkan för enligt 7 § andra stycket och som
har rätt till ansvarsbegränsning.

Sedan en begränsningsfond har upprättats här i landet eller i Dan­
mark, Finland eller Norge, kan säkerhetsåtgärd eller utmätning
avseende fartyg eller någon annan egendom som tillhör någon som
fonden har verkan för enligt 7 § andra stycket och som har rätt till
ansvarsbegränsning inte ske med anledning av en fordran som kan
           37


 


göras gällande mot fonden. Har säkerhetsåtgärd eller utmätning   Prop. 1993/94:195 redan skett, skall åtgärden hävas. Säkerhet som har ställts för att avvärja säkerhetsåtgärd eller utmätning eller för att fä en sådan åtgärd hävd skall friges.

Har fonden upprättats i en annan konventionsstat än som avses i andra stycket, kan rätten eller kronofogdemyndigheten avslå en begäran om säkerhetsåtgärd eller utmätning, häva en säkerhetsåtgärd eller utmätning som redan har skett eller frige en säkerhet som har ställts. En begäran om säkerhetsåtgärd eller utmätning skall alltid avslås och, om fonden har upprättats innan en sådan åtgärd vidtagits eller säkerhet ställts, åtgärden hävas och säkerheten friges, när fonden upprättats i

a)    den hamn där den händelse har inträffat på vilken fordringen gmndas eller, om händelsen inte har ägt mm i hamn, den första hamn som fartyget har anlöpt efter händelsen, eller

b)   landstigningshamnen, om fordringen avser personskada som har drabbat en person ombord på fartyget, eller

c) lossningshamnen, om fordringen avser skada på fartygets last.
Första och tredje styckena kan även tillämpas om det visas att en

fond som har upprättats i en stat som inte är konventionsstat är jämställbar med en sädan begränsningsfond som avses i 7 §.

Denna paragraf gäller endast om borgenären kan framställa krav mot begränsningsfonden vid den domstol eller myndighet som för­valtar fonden och han har möjlighet att av fondens medel fä ut vad som belöper på hans fordran och föra över det till ett annat land.

9 § Ansvarsbegränsning kan åberopas även om en begränsningsfond
inte upprättas.

Har talan väckts om en fordran som är föremål för ansvarsbe­gränsning, skall rätten, om någon begränsningsfond inte har upprät­tats, vid tillämpningen av bestämmelsema i detta kapitel endast beakta den fordran som målet gäller. Vill svaranden att även en annan fordran, för vilken samma ansvarsbelopp gäller, skall beaktas vid ansvarsbegränsningen, skall förbehåll om detta tas in i domen.

En dom som inte innehåller förbehåll enligt andra stycket fär verk­ställas trots bestämmelsema i 8 §. Innehåller domen ett sådant för­behåll kan den ändå verkställas, såvida inte en begränsningsfond upprättas och kronofogdemyndigheten med tillämpning av 8 § finner art ansökningen om verkställighet skall avslås.

Om en begränsningsfond inte har upprättats, kan partema hän-skjuta frågan om ansvarsbeloppets storlek och fördelning till utred­ning och avgörande genom dispasch. Bestämmelser om talan mot dispasch finns i 21 kap.

10 § Ansvarsgränsema för örlogsfartyg och andra fartyg, som vid
tiden för händelsen ägs eller bmkas av en stat och används uteslu­
tande för statsändamål och inte för affärsdrift, får inte i något fall
           3g


 


understiga de gränser som gäller för ett fartyg med en dräktighet av Prop. 1993/94:195 5 000. Om en fordran avser ersättning för skada som har orsakats av ett sådant fartygs särskilda egenskaper eller användning, förelig­ger dock inte någon rätt till ansvarsbegränsning. Bestämmelsema i detta stycke gäller inte fartyg som huvudsakligen används för isbryt­ning eller bärgning.

Ansvarsgränserna för ett fartyg som är byggt eller anpassat för borrning efter havsbottnens naturtillgångar skall vara 12 miljoner SDR för fordringar som avses i 5 § 2 och 20 miljoner SDR för fordringar som avses i 5 § 3, om fordringama gäller skada som har orsakats medan fartyget används i borrnings verksamhet. För fordran pä ersättning för oljeskada gäller särskilda bestämmelser.

Flyttbara plattformar som är avsedda för utforskning eller utvin­ning av havsbottnens naturtillgångar anses som fartyg vid tillämp­ningen av bestämmelsema i detta kapitel. Ansvarsgränserna för sådana plattformar skall dock alltid motsvara de belopp som anges i andra stycket.

11 § När begränsning av ansvarighet åberopas inför svensk domstol, skall 1 - 10 §§ tillämpas. Om det finns en fordran som avses i 3 § 5 och är lagen i någon annan konventionsstat tillämplig på tjänste­avtalet, skall dock frågan om och till vilket belopp ansvarigheten är begränsad avgöras enligt den lagen.

Bestämmelsema i 1 - 10 §§ hindrar inte tillämpningen av i övrigt gällande regler om jämkning av en skadevållares ansvar.

Med konventionsstat förstås i detta kapitel en stat som är bunden av 1976 års konvention om begränsning av sjörättsligt skadestånds­ansvar.

10  kap. Om ansvar för oljeskada

1 § Om oljeskada finns särskilda bestämmelser i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss.

11  kap. Om ansvar för atomskada

1 § Om atomskada finns särskilda bestämmelser i atomansvarighets­lagen (1968:45).

12  kap. Om begränsningsfond och begränsningsmål

1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller begränsningsfond som upprättas enligt 9 kap. 7 § (globalfond).

Bestämmelsema i 3 - 15 §§ tillämpas också i vissa delar i fråga
om begränsningsfond som upprättas enligt 6 § lagen (1973:1198) om
         T,g

ansvarighet för oljeskada till sjöss.


 


2 § En globalfond skall motsvara                                 Prop. 1993/94:195

1.  summan av de belopp som enligt 9 kap. 5 § utgör ansvarsgräns
för de fordringar beträffande vilka ansvarsbegränsning görs gällande
och som har uppkommit på gmnd av en och samma händelse, och

2.  ränta på belopp som avses i 1, beräknad enligt 6 § räntelagen
(1975:635), för tiden från dagen för händelsen till dagen för fondens
upprättande.

3 § Den som ansöker om upprättande av en begränsningsfond skall
betala fondbeloppet till rätten eller ställa tillfredsställande säkerhet
för detta.

I ansökningen, som skall vara skriftlig, skall sökanden redogöra för omständigheterna i saken och lämna uppgift om namn och adress på dem som kan antas vilja anmäla fordringar mot fonden.

I ärenden om begränsningsfond gäller lagen (1946:807) om hand­läggning av domstolsärenden, om inte annat sägs i detta kapitel.

4 § Rätten skall fastställa fondens storlek och avgöra om erbjuden
säkerhet kan godtas.

Om det inte finns särskilda skäl mot det, skall rätten även besluta att sökanden till rätten skall betala in eller ställa tillfredsställande säkeriiet för ett tilläggsbelopp avsett att täcka ersättning till förvalta­re i fonden, rättegångskostnader och andra kostnader med anledning av fondens upprättande och fördelning samt ansvaret för ränta för tiden efter fondens upprättande.

Framgår det av beslutet att tillräcklig inbetalning har gjorts eller att tillfredsställande säkerhet har ställts, anses fonden upprättad den dag då beslutet har meddelats. I annat fall anses fonden upprättad den dag då inbetalning har skett eller säkerheten har ställts.

Beslut som avses i första och andra styckena gäller till dess annat förordnas eller frågan om fondens fördelning avgörs. Innefattar ett sådant beslut att ett högre belopp skall betalas eller ytterligare säker­het ställas, skall rätten förelägga den som har upprättat fonden att inom en viss tid betala in felande belopp eller ställa ytterligare säkerhet. Om föreläggandet inte följs, förordnar rätten att fonden inte längre skall ha sådan verkan som avses i 9 kap. 8 § och 8 § i detta kapitel.   En upplysning om detta skall tas in i föreläggandet.

Beslut som avses i första och andra styckena och förordnande enligt fjärde stycket överklagas särskilt.

5 § När en begränsningsfond har upprättats, skall rätten genast låta
kungöra detta. I kungörelsen skall samtliga borgenärer uppmanas att
skriftligen anmäla sina fordringar hos rätten inom en viss tid (an­
mälningsfrist), som inte fär understiga två månader. En upplysning
om bestämmelsema i 9 kap. 7 § tredje stycket och i 8 och 15 §§ i
detta kapitel skall tas in i kungörelsen.

40


 


Kungörelsen skall införas i Post- och Inrikes Tidningar och i en   Prop. 1993/94:195 ortstidning. Om det finns skäl till det skall kungörelse ske även i annan stat.

Den som har upprättat fonden och alla kända borgenärer skall underrättas om kungörelsen genom särskilt meddelande.

6 § Om det är lämpligt med hänsyn till sakens beskaffenhet eller
omständigheterna i övrigt, skall rätten när en begränsningsfond har
upprättats förordna förvaltare i fonden. Förvaltaren skall, fömtom
vad som anges i
II § andra stycket, ha till uppgift att biträda vid
handläggningen av fondärendet eller begränsningsmålet och vid
förhandlingar mellan partema. En förvaltare skall vara lagfaren och
ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver.

Ersättning till förvaltaren fastställs av rätten.

7   § En borgenär som anmäler en fordran skall lämna rätten uppgift om fordringens storlek och gmnden för denna. Har dom meddelats angående fordringen eller pågår särskild rättegång om denna, skall uppgift lämnas om detta.

8   § För en fordran, som inte har anmälts till rätten innan handlägg­ningen av frågan om fondens fördelning avslutas vid tingsrätten, kan ersättning endast betalas ut enligt 14 § andra stycket.

9   § Fonden kan inte upplösas förrän anmälningsfristen har gått ut och såväl den som har upprättat fonden som de borgenärer vilka har gjort gällande fordringar mot fonden samtycker till det.

10      § Med begränsningsmål avses ett mål i vilket frågor om ansvar
och dess begränsning och om anmälda fordringar avgörs samt fon­
den fördelas. Ett begränsningsmål inleds genom att talan väcks
genom stämning vid den domstol där fonden är upprättad. Sedan
målet har inletts kan talan väckas utan stämning.

Om inte annat sägs i detta kapitel, gäller i begränsningsmål rätte­gångsbalkens regler om tvistemål vari förlikning om saken är till­låten.

11      § I begränsningsmål skall rätten, sedan den anmälningsfrist som
anges i 5 § har gått ut, hålla fondsammanträde. Till sammanträdet
skall rätten kalla förvaltaren, den som har upprättat fonden, den som
har inlett begränsningsmålet och borgenärema. Även annan person,
vars rätt är berörd, skall kallas. Vid fondsammanträdet skall behand­
las frågor om ansvar och dess begränsning, om ansvarsbeloppets
storlek och om anmälda fordringar.

Före fondsammanträdet skall förvaltaren granska anmälda ford­
ringar samt, om det kan ske, upprätta förslag till fondens fördel­
ning. Förslaget skall översändas till dem som har kallats till sam-
    41


 


manträdet. Har någon förvaltare inte förordnats skall rätten vidta   Prop. 1993/94:195 dessa åtgärder.

Om någon invändning mot förslaget, med de ändringar som kan ha gjorts vid fondsammanträdet, inte kvarstår när detta avslutas, skall förslaget läggas till gmnd för fondens fördelning.

Kvarstår någon invändning när fondsammanträdet avslutas, skall rätten bestämma en viss tid, inom vilken den som har framställt invändningen skall ange om han vidhåller den och begär rättens prövning av tvisten. Har en sädan begäran inte framställts i rätt tid, anses invändningen förfallen. Om den vidhålls skall rätten så snart som möjligt pröva tvisten.

Parter i en sådan tvist som anges i Qärde stycket är den som har framställt en invändning och den mot vilken invändningen riktas.

12     § Ett fondsammanträde är att jämställa med muntlig förberedelse,
om inte annat sägs i detta kapitel.

Tredskodom fär inte meddelas vid utevaro från ett fondsammanträ­de. Uteblir någon som har kallats till ett sådant sammanträde, fär målet handläggas och avgöras trots utevaron. Detta skall anges i kallelsen till sammanträdet.

13     § Efter utgången av anmälningsfristen kan rätten förordna att en
viss del av de fordringar som har visats föreligga skall betalas
omedelbart.

Tingsrättens beslut i frågor som avses i första stycket överklagas särskilt. Hovrättens beslut i sådana frågor får inte överklagas.

14     § När samtliga tvister är avgjorda skall rätten besluta om fördel­
ning av fonden. Om huvudförhandling inte behövs med hänsyn till
utredningen, fär målet avgöras utan sådan förhandling.

Rätten kan avsätta ett visst belopp till att täcka fordringar som inte har anmälts innan handläggningen av frågan om fondens fördelning har avslutats vid tingsrätten. Detta belopp fördelas när samtliga anmälda fordringar har behandlats och det kan antas att ytterligare fordringar inte kommer att anmälas.

Fördelning av fonden skall ske även om den som har upprättat fonden inte har rätt till ansvarsbegränsning. I ett sådant fall kan rätten på yrkande meddela dom avseende den del av en fordran som inte fär utdelning ur fonden.

15     § Ett lagakraftvunnet avgörande i begränsningsmålet i frågor om
ansvar, rätten till ansvarsbegränsning, ansvarsbeloppets storlek,
anmälda fordringar och fondens fördelning gäller mot alla som kan
göra gällande fordringar mot fonden, oavsett om de har anmält sina
fordringar eller inte.

42


 


Avdelning IV Avtal om befordran          Prop. 1993/94:195

13 kap. Om styckegodstransport Inledande bestämmelser

Definitioner

1 § I detta kapitel avses med

transportör: den som ingår avtal med en avsändare om transport av styckegods till sjöss,

undertransportör: den som till följd av ett uppdrag av transpor­tören utför transporten eller en del av den,

avsändare: den som ingår avtal med en transportör om transport av styckegods till sjöss,

avlastare: den som avlämnar godset för transport,

transportdokument: ett konossement eller ett annat dokument som utfärdas till bevis om transportavtalet,

konventionen: 1924 års internationella konvention rörande konos­sement med de ändringar som skett genom 1968 och 1979 års till-läggsprotokoll (Haag-Visbyreglema), och

konventionsstat: en stat som är bunden av konventionen.

Tillämpningsområde

2 § Bestämmelsema i detta kapitel är tillämpliga på avtal om sjö­
transport i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark,
Finland och Norge. Beträffande avtal om sjötransf)ort i inrikes fart i
Danmark, Finland och Norge gäller lagen i det land där transporten
utförs.

I annan fart gäller bestämmelsema på avtal om sjötransport mellan två stater när

1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat,

2.    den avtalade lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge,

3.    flera lossningshamnar anges i avtalet och en av dessa är den faktiska lossningshamnen samt denna ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge,

4.    transportdokumentet har utfärdats i en konventionsstat, eller

5.    i transportdokumentet bestäms att konventionen eller lag som gmndas på konventionen skall gälla.

Om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller
faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller
Norge får dock avtalas att avtalet om sjötransport skall vara
underkastat lagen i en annan bestämd konventionsstat.
                        43


 


Certepartifart                                                             Prop. 1993/94:195

3 § Bestämmelserna i detta kapitel är inte tillämpliga på certepartier
för hel- eller delbefraktning av fartyg. Om ett konossement har
utfärdats enligt ett certeparti, skall emellertid bestämmelsema till-
lämpas på konossementet när detta bestämmer förhållandet mellan
transportören och innehavaren av konossementet.

Om ett avtal gäller transport med fartyg av gods fördelat på flera resor under en angiven tidsrymd, skall bestämmelsema i detta kapi­tel tillämpas på varje resa. Utförs resan enligt ett certeparti gäller dock första stycket.

Avtalsbestämmelser

4 § En bestämmelse i ett transportavtal eller ett transportdokument
är ogiltig i den mån den avviker från bestämmelsema i detta kapitel
eller från bestämmelsema i 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde
stycket. Ogiltigheten påverkar inte giltigheten av avtalet eller doku­
mentet i övrigt. En bestämmelse som ger transportören rätt till för­
säkringsersättning för godset eller annan liknande bestämmelse är
ogiltig.

Första stycket gäller dock inte 5, 8 - 11 §§ och 14 - 23 §§ och utgör inte heller hinder mot att det tas in bestämmelser i transport­avtalet om gemensamt haveri. Transportören fär även utöka sitt ansvar och sina förpliktelser enligt detta kapitel.

Om transportavtalet är underkastat konventionen eller på denna gmndad lag i en konventionsstat, skall transportdokumentet innehål­la uppgift om detta samt om att villkor som avviker från konventionens eller lagens bestämmelser till avsändarens, avlastarens eller mottagarens nackdel är ogiltiga.

Är det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller till­stånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka trans­porten skall utföras, skäligt att genom avtal inskränka transportörens ansvarighet eller utvidga hans rättigheter enligt detta kapitel, skall ett sådant avtal gälla.

Avlämnande och mottagande av godset för transport

Avlämnande av godset

5 § Avlastaren skall avlämna godset på den plats och inom den tid
som transportören har angett. Det skall avlämnas på ett sådant sätt
och i ett sådant skick att det bekvämt och säkert kan tas ombord,
stuvas, transporteras och lossas.

Undersökning av packningen                                                         44

6 § Transportören skall i skälig omfattning undersöka om godset är
förpackat på ett sådant sätt att det inte skadas eller kan orsaka skada


på person eller egendom. Om godset avlämnas i container eller lik-   Prop. 1993/94:195 nande transportanordning, är transportören dock inte skyldig att undersöka den invändigt utom när det finns anledning att misstänka att transportanordningen är bristfälligt packad.

Transportören skall underrätta avsändaren om de brister som han har upptäckt. Han är inte skyldig att transportera godset, om han inte genom skäliga åtgärder kan göra det lämpat för transport.

Farligt gods

7 § Utöver vad som följer av särskilda föreskrifter gäller att farligt
gods skall vara märkt som farligt på lämpligt sätt. Avsändaren skall
i god tid underrätta transportören och den undertransportör till
vilken godset avlämnas om godsets farliga beskaffenhet och ange de
säkerhetsåtgärder som kan vara nödvändiga.

Om avsändaren i annat fall känner till att godset är av sådan be­skaffenhet att transporten kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för person, fartyg eller last, skall han även upplysa om detta.

Gods som fordrar särskild vård

8 § Om godset fordrar särskild vård skall avsändaren i god tid upp­
lysa om detta och ange de åtgärder som kan vara nödvändiga. God­
set skall vid behov märkas på lämpligt sätt.

Kvitto på mottagandet av godset

9 § Avlastaren har rätt att fä kvitto på mottagandet av godset allt­
eftersom det avlämnas.

Bestämmelser om utfärdande av konossement och andra transport­dokument finns i 42 - 59 §§.

Frakt

10     § Om inte annat är avtalat, skall den frakt betalas som är gängse
när godset avlämnas för transport. Frakten skall betalas när godset
tas emot.

För gods som inte finns i behåll vid transportens slut, skall frakt betalas endast om godset har gått förlorat till följd av sin egen be­skaffenhet, bristfällig förpackning eller fel eller försummelse på avsändarens sida eller om transportören har sålt godset för ägarens räkning eller lossat, oskadliggjort eller förstört det enligt 41 §.

Eriagd frakt skall betalas tillbaka om transportören enligt andra stycket inte har rätt till frakt.

45


 


Frånträdande och avtalsbrott                            Prop. 1993/94:195

11      § Frånträder avsändaren transportavtalet innan transporten börjat,
har transportören rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada.

Om godset inte avlämnas i rätt tid får transportören häva trans­portavtalet om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott. Om trans­portören vill häva avtalet, skall han meddela detta inom skälig tid efter det att avsändaren har gjort en förfrågan därom, dock senast när godset tas emot för transport. Gör han inte det går hävningsrätten förlorad. Hävs avtalet har transportören rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada.

Om avsändaren eller mottagaren begär att transporten skall avbrytas och godset lämnas ut på annan plats än bestämmelseorten, har trans­portören rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada. Trans­porten får dock inte avbrytas om avbrottet skulle medföra väsentlig skada eller olägenhet för transportören eller någon annan avsändare. Bestämmelsema i 14 kap. 32 § andra - fjärde styckena skall ha motsvarande tillämpning.

Transporten

Transportörens plikt att ta till vara lastägarens intressen

12      § Transportören skall utföra transporten med tillbörlig omsorg
och skyndsamhet, vårda godset och även i övrigt ta till vara last­
ägarens intressen från mottagandet till utlämnandet av godset.

Transportören skall se till att det fartyg som används för trans­porten är sjövärdigt, vari också innefattas att det är behörigen be­mannat och utmstat och att lastmm, kyl- och frysmm samt övriga utrymmen i fartyget, i vilka godset lastas, är i gott skick för att godset skall kunna tas emot, transporteras och bevaras.

Om gods har gått förlorat, skadats eller försenats, skall transpor­tören snarast lämna underrättelse om detta till den som avsändaren har angett. Kan sådan underrättelse inte lämnas, skall lastägaren eller, om denne inte är känd, avsändaren underrättas. Detsamma gäller om transporten inte kan fiillföljas på avsett sätt.

Däckslast

13      § Gods fär transporteras på däck endast om detta är tillåtet enligt
transportavtalet, följer av handelsbmk eller sedvänja i den fart det
gäller eller krävs enligt lag eller annan författning.

Om godset enligt avtalet skall eller får transporteras på däck, skall
detta anges i transportdokumentet. Har så inte skett skall transpor­
tören visa att transport på däck har avtalats. Transportören får inte
åberopa   ett   sådant   avtal   mot   tredje   man   som   har   förvärvat
       46

konossement i god tro.

Särskilda bestämmelser om ansvar för däckslast finns i 34 §.


Transportörens avtalsbrott                                         Prop. 1993/94:195

14 § Avsändaren fär häva transportavtalet pä gmnd av dröjsmål
eller annat avtalsbrott på transportörens sida om avtalsbrottet är
väsentligt. Sedan godset har avlämnats fär avsändaren inte häva
avtalet om utlämnande av godset skulle medföra väsentlig skada
eller olägenhet för någon annan avsändare.

Om avsändaren vill häva avtalet, skall han meddela detta inom skälig tid efter det att han måste antas ha fått kännedom om avtals­brottet. Gör han inte det går hävningsrätten förlorad.

Transportavbrott och avståndsfrakt

15 § Går det fartyg som transporterar eller som skall transportera
godset förlorat eller förklaras det efter skada inte kunna sättas i
stånd, bortfaller på gmnd därav inte transportörens skyldighet att
fullfölja transporten.

Om det uppkommer ett hinder som medför att fartyget inte kan anlöpa lossningshamnen och lossa godset eller om detta inte kan ske utan oskäligt uppehåll, fär transportören i stället välja en annan lämplig lossningshamn.

I fråga om frånträdande av transportavtalet på gmnd av krigsfara tillämpas bestämmelsema i 14 kap. 38 och 40 §§.

Har en del av transporten utförts när avtalet hävs eller faller bort eller när godset av någon annan anledning lossas i en annan hamn än den avtalade lossningshamnen, har transportören rätt till av­ståndsfrakt enligt bestämmelsema i 14 kap. 21 §.

Transportörens behörighet att handla på lastägarens vägnar

16 § Blir det nödvändigt att vidta särskilda åtgärder för att bevara
eller transportera godset eller i övrigt ta till vara lastägarens intres­
sen, skall transportören inhämta anvisning från lastägaren.

Om tiden eller omständigheterna i övrigt inte medger att anvisning inhämtas eller kommer anvisning inte fram i tid, fär transportören på lastägarens vägnar vidta nödvändiga åtgärder och företräda denne i frågor som rör godset. Även om åtgärden inte var nödvändig är lastägaren bunden om tredje man var i god tro.

Underrättelse om de åtgärder som har vidtagits skall lämnas enligt bestämmelserna i 12 § tredje stycket.

Lastägarens ansvar för transportörens åtgärder

17 §  Lastägaren svarar för de åtgärder som  transportören har
vidtagit och de utgifter denne har haft för godsets behov.  Om
transportören har handlat utan anvisning svarar lastägaren dock inte
        47
med högre belopp än värdet vid transportens början av det gods som


 


åtgärdema eller utgiftema avsåg.                                Prop. 1993/94:195

Utlämnande av godset Transportörens utlämnande av godset

18      § Mottagaren skall på bestämmelseorten ta emot godset på den
plats och inom den tid som transportören har angett. Godset skall
lämnas ut på ett sådant sätt att det kan tas emot bekvämt och säkert.

Den som är behörig att ta emot godset har rätt att besiktiga det före mottagandet.

Mottagarens skyldighet att betala frakt och andra fordringar

19      § Lämnas godset ut mot konossement blir mottagaren genom att
ta emot godset skyldig att betala frakt och andra fordringar som
transportören har enligt konossementet.

Om godset har lämnats ut på något annat sätt än mot konossement, är mottagaren skyldig att betala frakt och andra fordringar enligt transportavtalet endast om han har underrättats om fordringama vid utlämnandet eller han ändå insåg eller borde ha insett att trans­portören inte hade fått betalt.

Rätt att hålla inne godset

20      § Har transportören fordringar enligt 19 § eller andra fordringar
för vilka säkerhet finns genom sjöpanträtt i godset enligt 3 kap. 43 §,
är han inte skyldig att lämna ut godset förrän mottagaren antingen har
betalt fordringarna eller ställt säkerhet för dem.

Uppläggning av gods

21      § Avhämtas inte godset inom den tid transportören har angett eller
annars inom skälig tid, får det läggas upp i säkert förvar för mot­
tagarens räkning.

Underrättelse om att godset har lagts upp skall lämnas enligt be­stämmelsema i 12 § tredje stycket. I underrättelsen skall anges en skälig frist efter vars slut försäljning av godset eller annat förfogande över detta kan ske enligt 22 §.

Transportörens förfogande över gods som inte har avhämtats

22      § Sedan fristen enligt 21 § andra stycket har löpt ut, har trans­
portören rätt att sälja upplagt gods i den omfattning det är nödvändigt
för att täcka kostnadema vid försäljningen och fordringar som nämns

i 20 §.                                                                                          48


 


Transportören skall förfara med omsorg vid försäljningen.        Prop. 1993/94:195

Om godset inte kan säljas eller om det är uppenbart att kostnadema

vid en försäljning inte skulle täckas av försäljningssumman, fär

transportören förfoga över godset på något annat försvarligt sätt.

Avsändarens ansvar för fordringar

23      § Lämnas godset ut till mottagaren utan betalning av en sådan
fordran mot avsändaren som mottagaren skulle ha betalt, kvarstår
avsändarens ansvar, om inte utlämnandet medför skada för av­
sändaren och transportören måste ha insett detta.

Transportören är inte skyldig att sälja upplagt gods för att få betalt för en sädan fordran mot avsändaren som mottagaren skulle ha betalt. Om försäljning ändå sker utan att fordringarna täcks, är avsändaren ansvarig för bristen.

Transportörens skadeståndsansvar

Ansvarsperioden

24      § Transportören är ansvarig för godset medan det är i hans vård
i lastningshamnen, under transporten och i lossningshamnen.

Transportören anses ha godset i sin vård enligt första stycket från den tidpunkt då han tar emot godset från avlastaren eller från myn­dighet eller någon annan till vilken godset måste överlämnas enligt lag eller bestämmelser som gäller i lastningshamnen.

Transportören anses inte längre ha godset i sin vård enligt första stycket

1.   när han har lämnat ut godset till mottagaren,

2.   om mottagaren inte tar emot godset från transportören, när detta har lagts upp för mottagarens räkning i enlighet med avtalet eller enligt lag eller vad som är bmkligt i lossningshamnen, eller

3.   när han har överlämnat godset till en myndighet eller någon
annan till vilken godset måste överlämnas enligt lag eller bestämmel­
ser som gäller i lossningshamnen.

Ansvar för sakskada

25      § Transportören är ansvarig för skada till följd av att godset går
förlorat eller skadas medan det är i hans vård ombord eller i land, om
han inte visar att varken fel eller försummelse av honom själv eller
någon som han svarar för har orsakat eller medverkat till skadan.

Transportören är inte ansvarig för skada som beror på åtgärder för att rädda personer eller på skäliga åtgärder för att bärga fartyg eller annan egendom till sjöss.

Om fel eller försummelse på transportörens sida tillsammans med     49

någon annan orsak har föranlett skada,  är transportören endast

4 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195


ansvarig i den mån skadan kan hänföras till felet eller försummelsen.   Prop. 1993/94:195 Transportören skall visa i vilken utsträckning skadan inte är att hänföra till fel eller försummelse på hans sida.

Ansvar för skada på grund av oaktsam navigering och brand

26      § Transportören är inte ansvarig om han visar att skadan beror på

1.  fel eller försummelse som befälhavaren, medlem av besättningen,
lots eller någon annan som har utfört arbete i fartygets tjänst har gjort
sig skyldig till vid navigeringen eller handhavandet av fartyget, eller

2.   brand som inte har orsakats genom fel eller försummelse av
honom själv.

Transportören är dock ansvarig för skada som beror på att han eller någon som han svarar för har bmstit i tillbörlig omsorg när det gällt att göra fartyget sjövärdigt före resans början. Transportören skall till befrielse från ansvar visa att sådan omsorg har iakttagits.

Ansvar för levande djur

27      § Transportören är inte ansvarig för förlust av eller skada på
levande djur som beror på de särskilda risker som är förenade med
sädana transporter.

Om transportören visar att han har följt de särskilda anvisningar som har lämnats beträffande djuren och att förlusten eller skadan kan vara att hänföra till sådana risker som angetts i första stycket, är han inte ansvarig för förlusten eller skadan, såvida det inte visas att förlusten eller skadan helt eller delvis har orsakats av fel eller försummelse av honom själv eller någon som han svarar för.

Ansvar för dröjsmålsskada

28      § Transportören är ansvarig enligt 25 - 27 §§ för skada till följd
av dröjsmål med utlämnandet av godset.

Dröjsmål med utlämnandet av godset föreligger när godset inte har lämnats ut i den lossningshamn som följer av transportavtalet inom avtalad tid eller, om någon frist inte har avtalats, inom den trans­porttid som det med hänsyn till omständigheterna är skäligt att begära av en omsorgsfull transportör.

Om godset inte har lämnats ut inom 60 dagar räknat från den dag då det enligt andra stycket skulle ha lämnats ut, får ersättning krävas såsom för förlust av godset enligt 25 §.

Beräkning av skadestånd vid sakskada

29     § Skadestånd på gmnd av att godset har gått förlorat eller skadats

beräknas med utgångspunkt i värdet av gods av samma slag på den   q

plats och vid den tid godset enligt avtal lämnades ut eller skulle ha


 


lämnats ut.                                                                  Prop. 1993/94:195

Värdet av godset bestäms efter börspriset eller, om ett sådant pris saknas, efter marknadspriset. Finns det varken börs- eller marknads­pris, bestäms värdet efter det gängse värdet på gods av samma slag och kvalitet.

Ansvarsgränser

30 § Transportörens ansvar är begränsat till 667 särskilda dragnings­
rätter (SDR) för varje kolli eller annan enhet av godset eller, om
ansvaret därigenom blir högre, till 2 SDR för varje kilo av det
berörda godsets bmttovikt. Vad som förstås med SDR anges i 22
kap. 3 §.

Ansvarsgränsen för enhetslastat gods

31 § Har en container, lastpall eller liknande transportanordning
använts för att sammanföra godset, skall vid tillämpning av 30 §
varje kolli eller annan enhet som enligt transportdokumentet har
förpackats i transportanordningen anses som ett kolli eller en enhet.
I övrigt skall godset i transportanordningen anses som en enhet. Har
själva transportanordningen gått förlorad eller skadats, skall deima
anses som en särskild enhet, om den inte ägs eller på annat sätt har
hållits till hända av transportören.

Ansvar som inte grundas på transportavtalet

32 § Bestämmelsema om frihet från och begränsning av transpor­
törens ansvar gäller även om talan mot honom inte gmndas på
transportavtalet.

Bestämmelsema om frihet från och begränsning av transportörens ansvar skall tillämpas, om talan förs mot någon som transportören svarar för och denne visar att han har handlat i tjänsten eller för uppdragets fiillgörande.

Det sammanlagda ansvaret som kan åläggas transportören och de personer som han svarar för får inte överstiga ansvarsgränsema enligt 30 §.

Förlust av rätten till ansvarsbegränsning

33 § Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte för den som visas
själv ha orsakat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med
insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.


 


Ansvar för däckslast                                        Prop. 1993/94:195

34      § Transporteras gods på däck i strid med 13 § är transportören,
oavsett bestämmelsema i 25 - 28 §§, ansvarig för skada som ute­
slutande är en följd av transporten på däck. I fråga om ansvarets
omfattning gäller 30 och 33 §§.

Om gods har transporterats på däck i strid med ett uttryckligt avtal om transport under däck, föreligger inte rätt till ansvarsbegränsning enligt detta kapitel.

Transportörens ansvar för undertransportör

35      § Utförs transporten helt eller delvis av en undertransportör,
förblir transportören ansvarig enligt bestämmelsema i detta kapitel
som om han själv hade utfört hela transporten.

Om det uttryckligen har avtalats att en bestämd del av transporten skall utföras av en namngiven undertransportör, fär transportören förbehålla sig frihet från ansvar för skada som orsakas av en händelse vilken inträffar medan godset är i undertransportörens vård. Trans­portören skall visa att skadan har orsakats av en sådan händelse.

Förbehåll enligt andra stycket är dock utan verkan om talan inte kan väckas mot undertransportören vid en domstol som anges i 60 §.

Undertransportörens ansvar

36      § Undertransportören är ansvarig enligt samma regler som
transportören för den del av transporten som han utför. Bestäm­
melsema i 32 och 33 §§ har motsvarande tillämpning.

Om transportören har åtagit sig ansvar utöver vad som följer av detta kapitel eller avstått från rättigheter enligt detta kapitel, är under­transportören bunden endast om han har lämnat skriftligt samtycke.

Gemensamt ansvar

37      § Är både transportören och undertransportören ansvariga svarar
de solidariskt.

Det sammanlagda ansvaret som kan åläggas transportören och undertransportören och de personer som de svarar för, får inte överstiga ansvarsgränsema enligt 30 §, om inte annat följer av 33 §.

Bestämmelsema i detta kapitel utgör inte hinder för avtal om regress mellan transportören och undertransportören.

Reklamation

38      § Har godset lämnats ut till mottagaren utan att denne skriftligen

underrättat transportören om förlust eller skada som han har eller 52


 


borde ha iakttagit, och om förlustens eller skadans allmänna art,   Prop. 1993/94:195 anses godset utlämnat sådant det har beskrivits i transportdokumentet, om annat inte visas. Om förlusten eller skadan inte kunde iakttas vid utlämnandet, gäller detsamma om sådan underrättelse inte har lämnats senast tre dagar därefter.

Skriftlig underrättelse behöver inte lämnas om förlust eller skada som har konstaterats vid gemensam besiktning av godset.

Transportören är inte ansvarig för skada till följd av dröjsmål med utlämnandet av godset om inte skriftlig underrättelse om skadan har lämnats till transportören inom 60 dagar efter det att godset överläm­nades till mottagaren.

Underrättelse fär lämnas till den undertransportör som har lämnat ut godset eller till transportören.

Bidrag vid gemensamt haveri m.m.

39 § Bestämmelserna i 24 - 38 §§ om transportörens ansvar för
förlust av eller skada på godset gäller även i fråga om mottagarens
rätt att vägra betala bidrag vid gemensamt haveri och transportörens
skyldighet att utge ersättning för ett sådant bidrag eller för bärgarlön
som mottagaren har betalt.

Avsändarens skadeståndsansvar

Allmän regel om skadeståndsansvaret

40 § Avsändaren är inte ansvarig för skada. Inbegripet skada på far­
tyget, som har uppkommit för transportören eller undertransportören
utan att skadan har orsakats av fel eller försummelse av honom själv
eller någon som han svarar för. Den för vilken avsändaren svarar är
inte heller ansvarig för skada som har uppkommit utan fel eller
försummelse av honom själv eller någon som han svarar för.

Farligt gods

41 § Har avsändaren överlämnat farligt gods till transportören eller
till en undertransportör utan att enligt 7 § upplysa om godsets farliga
beskaffenhet och om nödvändiga säkerhetsåtgärder och har den som
tar emot godset inte heller annars kännedom om dess farliga beskaf­
fenhet, är avsändaren ansvarig mot transportören och varje under­
transportör för kostnader och annan skada som uppkommer med
anledning av transporten av sådant gods. Transportören eller under­
transportören fär i sådant fall efter omständighetema lossa, oskad­
liggöra eller förstöra godset utan skyldighet att betala ersättning.

Den som från annan än avsändaren har tagit emot godset med
kännedom om dess farliga beskaffenhet fär inte åberopa bestäm-
             53

melserna i första stycket.


 


Gods som visar sig utgöra fara för person eller egendom får träns-   Prop. 1993/94:195 portören efter omständighetema lossa, oskadliggöra eller förstöra utan skyldighet att betala ersättning.

Konossement och andra transportdokument

Konossement

42      § Med konossement (biU of lading) förstås ett dokument som

1.  utgör bevis om ett avtal om sjötransport och om att transportören
har tagit emot eller lastat godset och

2.  betecknas med ordet konossement eller innehåller ett åtagande av
transportören att lämna ut godset endast mot att dokumentet återställs.

Konossement fär ställas till viss man, till viss man eller order eller till innehavaren. Ett konossement som är ställt till viss man anses som ett orderkonossement, om det inte har gjorts förbehåll mot överlåtelse genom uttrycket "icke till order" eller liknande.

Konossementet bestämmer villkoren för godsets transport och utlämnande, när det gäller förhållandet mellan transportören och en annan innehavare av konossementet än avsändaren. Bestämmelser i transportavtalet som inte har tagits in i konossementet får inte göras gällande mot en sådan innehavare, om inte konossementet innehåller en hänvisning till dem.

Genomgångskonossement

43      § Med genomgångskonossement förstås ett konossement i vilket
det anges att transporten av godset skall utföras av mer än en trans­
portör.

Den som utfärdar ett genomgångskonossement skall se till att det i ett särskilt konossement som utfärdas för en del av transporten anges att godset transporteras enligt genomgångskonossement.

Avlastarens rätt att få konossement

44      § När transportören har tagit emot godset skall han på avlastarens
begäran utfärda mottagningskonossement.

Sedan godset har lastats skall ombordkonossement utfärdas, om avlastaren begär det. Om mottagningskonossement har utfärdats skall det återlämnas när ombordkonossementet utfärdas. Ett mottagnings­konossement utgör ett ombordkonossement sedan det på dokumentet har antecknats namnet på det eller de fartyg som godset har lastats i samt tiden för lastningen.

Avlastaren har rätt att fä särskilda konossement för delar av godset, om det kan ske utan väsentlig olägenhet.

54


 


Befälhavarkonossement                                   Prop. 1993/94:195

45      § Ett konossement som har undertecknats av befälhavaren på det
fartyg som transporterar godset skall anses vara undertecknat på
transportörens vägnar.

Konossementets innehåll

46      § Ett konossement skall innehålla uppgift om

1.  godsets art, inbegripet dess farliga egenskaper, nödvändiga mär­
ken för att identifiera godset, kolli- eller stycketal samt godsets vikt
eller mängd uttryckt pä annat sätt, allt enligt avlastarens uppgifter,

2.   godsets och förpackningens synliga tillstånd,

3.   transportörens namn och orten där han har sitt huvudkontor,

4.   avlastarens namn,

5.   mottagaren, när denne har angetts av avlastaren,

6.   den i transportavtalet angivna lastningshamnen och den dag då transportören tog emot godset i denna hamn,

7.   den i transportavtalet angivna lossningshamnen och en eventuell överenskommelse om tiden för godsets utlämnande i denna hamn,

8.   antalet exemplar, om konossementet har utställts i mer än ett exemplar,

9.   orten där konossementet har utställts,

10.  fraktens storlek, om den skall betalas av mottagaren, eller upp­
gift om att frakt skall betalas av honom samt övriga villkor för
godsets transport och utlämnande,

11.  i vad mån transporten är underkastad konventionen (4 § tredje
stycket),

12.  att godset i förekommande fall skall eller fär transporteras på däck, och

13.  den högre ansvarsgräns som partema kan ha avtalat.

Ett ombordkonossement skall dessutom innehålla uppgift om far­tygets namn och nationalitet, platsen för lastningen samt dagen då lastningen avslutades.

Konossementet skall undertecknas av transportören eller någon som handlar på hans vägnar. Underskriften får framställas på mekanisk eller elektronisk väg.

Avsaknad av uppgifter i konossementet

47      § Ett dokument som uppfyller kraven enligt 42 § första stycket
utgör konossement även om uppgift som anges i 46 § saknas.

Transportörens undersökningsplikt

48                                                                                               §  Transportören skall  i  skälig omfattning undersöka att de                                                         ,c
uppgifter om godset som tas in i konossementet enligt 46 § första


 


stycket punkt 1 är riktiga. Om han har skälig anledning att betvivla    Prop. 1993/94:195 uppgifternas riktighet eller inte har haft rimlig möjlighet att under­söka riktigheten, skall han i konossementet göra förbehåll som ger uttryck för detta.

Konossementets bevisverkan

49      § Konossementet gäller som bevis om att godset har tagits emot
eller, om ombordkonossement har utfärdats, lastats såsom det har
beskrivits i konossementet, om annat inte visas eller förbehåll har
gjorts enligt 48 §. Saknas uppgift om godsets och förpackningens
synliga tillstånd i konossementet, skall i detta anses antecknat att
godset var i gott synligt tillstånd, om inte annat visas.

Ett konossement som inte utvisar att frakt skall betalas av mottagaren (46 § första stycket punkt 10) utgör, om annat inte visas, bevis om att frakt inte skall betalas av honom. Motsvarande gäller, om det belopp som skall betalas som ersättning för överliggetid inte har angetts i konossementet.

Om tredje man i god tro har löst in konossementet i förlitan på att uppgiftema i det är riktiga, är motbevisning enligt första och andra styckena inte tillåten. Om transportören insåg eller borde ha insett att en uppgift om godset var oriktig, fär han inte åberopa förbehåll som avses i 48 § om förbehållet inte innehåller en uttrycklig anmärkning om uppgiftens oriktighet.

Ansvar för vilseledande uppgifter

50      § Lider tredje man skada genom att lösa in konossement i förlitan
på att uppgifterna i det är riktiga, är transportören ansvarig om han
insåg eller borde ha insett att konossementet var vilseledande för
tredje man. Rätt till ansvarsbegränsning enligt detta kapitel föreligger
därvid inte.

Om godset inte motsvarar uppgiftema i konossementet, är transportören på mottagarens begäran skyldig att uppge om avlastaren har åtagit sig att hålla transportören skadeslös för oriktig eller ofullständig uppgift (indemnitetsförklaring) och att låta mottagaren fä del av en sådan förklaring.

Avlastarens garantiansvar

51      § Avlastaren ansvarar mot transportören för riktigheten av de
uppgifter om godset som på hans begäran har tagits in i konosse­
mentet.

Om avlastaren har åtagit sig att ersätta transportören för skada som uppkommer till följd av att konossement utfärdas med felaktiga uppgifter eller utan förbehåll, är han ändå inte ansvarig om detta har gjorts i syfte att vilseleda förvärvare av konossementet. I ett sådant


 


fall svarar avlastaren inte heller enligt första stycket.           Prop. 1993/94:195

Rätt att få ut godset

52 § Den som företer ett konossement och genom dess innehåll eller,
vid orderkonossement, genom en sammanhängande och till honom
fortgående följd av överlåtelser (indossament) eller överlåtelse in
blanco framträder som rätt innehavare av konossementet, är behörig
som mottagare av godset.

Om konossementet har utfärdats i flera exemplar är det för utläm­nande på bestämmelseorten tillräckligt att mottagaren visar sin behörighet genom att förete ett konossementsexemplar. Lämnas godset ut på en annan plats, måste dessutom övriga exemplar åter­lämnas eller säkerhet ställas för anspråk som innehavare av ute­löpande exemplar kan göra gällande mot transportören.

Flera konossementsinnehavare

53 § Anmäler sig flera mottagare, och företer de skilda exemplar av
konossementet, skall transportören lägga upp godset under säker vård
för rätt mottagares räkning. Underrättelse om åtgärden skall snarast
lämnas till dem som har anmält sig.

Utlämnande mot konossement

54 § Mottagaren har rätt att fä ut godset endast om han deponerar
konossementet och lämnar kvitto allteftersom godset lämnas ut.

Sedan allt gods har lämnats ut, skall konossementet med påtecknad kvittering återställas till transportören.

Utlämnande när konossementet har förkommit

55 § Har ansökan gjorts om dödande av ett förkommet konossement
fär sökanden, sedan offentlig stämning har utfärdats, fordra att godset
lämnas ut, om säkerhet ställs för ersättning som transportören kan
tvingas att betala på gmnd av det förkomna konossementet.

Förvärv av konossement i god tro

56 § Överlåter en konossementsinnehavare konossementsexemplar till
flera personer, har den som först tar emot ett exemplar i god tro rätt
till godset. Om godset har lämnats ut på bestämmelseorten till inne­
havaren av ett annat exemplar, är denne inte skyldig att lämna ifrån
sig vad han redan i god tro har fatt ut.

Den som i god tro har förvärvat ett order- eller innehavarkonosse-
ment är inte skyldig att lämna ut konossementet till den för vilken det
      57


 


har förkommit.                                                           Prop. 1993/94:195

Stoppningsrätt m.m.

57      § Den rätt en säljare har att hindra att det sålda godset utges eller
att kräva det tillbaka gäller även om konossement beträffande godset
har överlämnats till köparen.

Rätt enligt första stycket fär inte göras gällande mot tredje man som i god tro har förvärvat ett order- eller innehavarkonossement.

Sjöfraktsedel

58      § Med sjöfraktsedel (sea waybill) förstås ett dokument som

1.  utgör bevis om ett avtal om sjötransport och om att transportören
har tagit emot godset och

2.  innehåller ett åtagande av transportören att lämna ut godset till
den mottagare som anges i dokumentet.

Avsändaren fär, även sedan sjöfraktsedel har utfärdats, bestämma att godset skall lämnas ut till någon annan än den mottagare som anges i dokumentet, om han inte i förhållande till transportören har avstått från denna rätt eller mottagaren inte redan har gjort sin rätt gällande. Konossement fär begäras enligt 44 §, om avsändaren inte har avstått från sin rätt enligt andra stycket att utse en annan mottagare.

Sjöfraktsedelns innehåll och bevisverkan

59      § En sjöfraktsedel skall innehålla uppgift om det gods som har ta­
gits emot för transport, avsändaren, mottagaren och transportören,
transportvillkoren samt frakt och andra kostnader som skall betalas
av mottagaren. Bestämmelsema i 46 § tredje stycket och 48 § har
motsvarande tillämpning.

Om inte annat visas utgör sjöfraktsedeln bevis om transportavtalet och om att godset har tagits emot så som det har beskrivits i doku­mentet.

Tvister

Jurisdiktions- och skiljedomsklausuler

60 § Ett avtal som har ingåtts innan tvist har uppkommit och som in­skränker kärandens rätt att fä en tvist om transport av styckegods enligt detta kapitel prövad vid domstol är ogiltigt i den mån det begränsar kärandens rätt att enligt eget val väcka talan vid domstol


 


för den ort                                                                   Prop. 1993/94:195

1.   där svaranden har sitt huvudkontor eller, om huvudkontor
saknas, där svaranden har sin vanliga vistelseort,

2.    där transportavtalet ingicks, fömtsatt att svaranden där har drift­ställe för sin rörelse, filial eller företrädare, genom vars förmedling avtalet har ingåtts, eller

3.    där den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger.

Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket kan talan alltid väckas vid domstol för den ort som har angetts i transportavtalet. Efter det att tvist har uppkommit fär partema fritt avtala hur en tvist skall behandlas.

Om ett konossement har utfärdats enligt ett certeparti som innehåller bestämmelser om behörig domstol eller skiljedomsförfarande utan att konossementet uttryckligen anger att dessa bestämmelser är bindande för innehavaren av konossementet, fär transportören inte åberopa bestämmelsema mot en innehavare av konossementet som har för­värvat det i god tro.

Första stycket gäller inte om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller om annat följer av lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokon-ventionen.

Skiljedom

61 § Oavsett vad som föreskrivs i 60 § första stycket fär partema genom skriftligt avtal överenskomma att tvister skall hänskjutas till avgörande genom skiljedom. Som en del av skiljeavtalet gäller alltid att skiljeförfarandet efter kärandens val skall äga mm i en av de stater, där ort som anges i 60 § första stycket är belägen samt att skiljenämnden skall tillämpa bestämmelsema i detta kapitel.

Bestämmelsema i 60 § andra och tredje styckena har motsvarande tillämpning.

Första stycket gäller inte om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge.

14 kap. Om befraktning av fartyg INLEDANDE BESTÄMMELSER Tillämpningsområde och definitioner

1 § Bestämmelsema om befraktning gäller hel- och delbefraktning av

fartyg. Bestämmelsema om resebefraktning gäller också konsekutiva         59


 


resor när annat inte har angetts.                                  Prop. 1993/94:195

I detta kapitel avses med

bortfraktare: den som genom avtal för befordran av gods bortfraktar ett fartyg till annan, befraktaren,

avlastare: den som avlämnar godset för lastning,

resebefraktning: befraktning där frakten skall beräknas för resa,

konsekutiva resor: ett visst antal resor som utförs efter varandra enligt ett befraktningsavtal som avser ett bestämt fartyg,

tUisbefraktning: befraktning där frakten skall beräknas för tid,

delbefraktning: befraktning som gäller mindre än ett helt fartyg eller än en fiill last när certeparti används.

Bestämmelsema i detta kapitel är tillämpliga på avtal om be­fraktning av fartyg i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge. Vid avtal om befraktning i inrikes fart i Danmark, Finland eller Norge gäller lagen i det land där befordringen utförs.

Vid befraktning i fart som inte omfattas av tredje stycket gäller bestämmelsema i detta kapitel när svensk rätt skall tillämpas.

Avtalsfrihet

2 § Bestämmelsema i detta kapitel tillämpas inte i den mån annat
följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan partema eller av
handelsbmk eller annan sedvänja som måste anses bindande för
partema.

Vid resebefraktning i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge får bestämmelsema i 27 § inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare eller mottagare. Detsamma gäller bestämmelsema i 19 kap. 1 § första stycket 5 och ärde stycket. I befraktningsavtalet fär dock tas in bestämmelser om gemensamt haveri. Om begränsningar i avtals­friheten i inrikes fart i Danmark, Finland eller Norge gäller lagen i det land där befordringen utförs.

Vid befraktning i fart som avses i 13 kap. 2 § första och andra styckena fär bestämmelsema i 18 § om utfärdande av konossement inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren.

Att bestämmelsema i detta kapitel inte heller fär åsidosättas genom avtal  i vissa andra fall följer av 5 §.

Befraktning av ett bestämt fartyg m.m.

3 § Gäller befraktningsavtalet ett bestämt fartyg, får bortfraktaren inte
fullgöra avtalet med ett annat fartyg. Om avtalet ger bortfraktaren rätt
att efter eget val sätta in ett annat fartyg än det avtalade eller att i
övrigt använda andra fartyg, fär bortfraktaren endast sätta in fartyg
som är lika ändamålsenliga som det avtalade fartyget. Rätten kan

utövas flera gånger.                                                                     60


 


Om avtalet gäller ett helt fartyg eller en fiill last, fär bortfraktaren   Prop. 1993/94:195 inte ta med gods för någon annan än befraktaren. Detta gäller även om fartyget skall gä i ballast för att påbörja en ny resa.

Överlåtelse av befraktningsavtal

4 § överlåter befraktaren sina rättigheter enligt befraktningsavtalet till
någon annan eller vidarebortfraktar han fartyget, förblir han ändå
ansvarig för att avtalet fullgörs.

Bortfraktaren fär inte överlåta befraktningsavtalet utan samtycke från befraktaren. Har befraktaren samtyckt upphör bortfraktarens ansvar enligt avtalet.

Trampkonossement

5 § Utfärdar bortfraktaren konossement för gods som befordras med
fartyget, bestämmer konossementet villkoren för befordringen och
utlämnandet av godset när det gäller förhållandet mellan bortfraktaren
och tredje man som innehar konossementet. Bestämmelser i befrakt­
ningsavtalet som inte har tagits in i konossementet kan inte göras
gällande mot tredje man, om inte konossementet hänvisar till dem.

Bestämmelsema om konossement i 13 kap. 45 - 57 §§ gäller även konossement som avses i första stycket. När det följer av 13 kap. 3 § att bestämmelsema i kapitlet om transport av styckegods skall tilläm­pas på konossementet, bestäms bortfraktarens ansvar och rättigheter i förhållande till tredje man med motsvarande tillämpning av reglema i 13 kap. 4 och 24 - 40 §§.

RESEBEFRAKTNING Frakt

6 § Om inte annat är avtalat, skall den frakt betalas som var gängse
när avtalet ingicks.

Om annat eller mer gods än vad som följer av avtalet har inlastats, skall för detta gods betalas gängse frakt vid lastningen, dock inte lägre än den avtalade frakten.

Sjövärdighet

7 § Resebortfraktaren skall se till att fartyget är sjövärdigt, vari också
innefattas att det är behörigen bemannat och utmstat och att lastmm,
kyl-och frysmm samt övriga utrymmen i fartyget, i vilka gods lastas,
är i gott skick för att godset skall kunna tas emot, befordras och

bevaras.                                                                                      61


 


Resebefraktarens val av lastnings- och lossningshamn  Prop. 1993/94:195

8 § Ger befraktningsavtalet resebefraktaren rätt att välja lastnings-
eller lossningshamn, skall fartyget gå till den hamn som han anvisar,
om den är tillgänglig och fartyget kan ligga flott och säkert och utan
hinder gå in eller ut med lasten. Val av lossningshamn skall göras
senast vid lastningens slut.

Har resebefraktaren beordrat fartyget till en osäker hamn, är han ansvarig för skada som därigenom orsakas fartyget om han inte visar att fel eller försummelse inte föreligger hos honom själv eller någon som han svarar för.

Vid konsekutiva resor skall rätten att välja vilka resor som fartyget skall utföra utövas på ett sådant sätt att de sammanlagda längdema av lastresorna respektive ballastresoma enligt avtalet blir väsentligen desamma. I annat fall är resebefraktaren skyldig att betala ersättning för fraktförlust.

Resebefraktaren får inte ändra valet av hamn eller resa.

Lastningsplats

9 § Har bestämd lastningsplats inte avtalats, skall fartyget förläggas
till den lastningsplats som resebefraktaren anvisar, såvida denna är
tillgänglig och fartyget kan ligga flott och säkert och utan hinder gå
ut med lasten.

Om lastningsplats inte har anvisats i tid, skall fartyget förläggas till sedvanlig lastningsplats. Kan det inte ske, skall resebortfraktaren välja en plats där lastningen skäligen kan äga mm.

Vare sig bestämd lastningsplats har avtalats eller inte, har rese­befraktaren rätt att fä fartyget förhalat från en lastningsplats till en annan, om han svarar för kostnadema för detta.

Lastningstid m.m.

Lastningstid

10     § Resebortfraktaren är skyldig att låta fartyget ligga kvar för
lastning en viss lastningstid, som omfattar liggetui och överliggetid.
Vid befraktning på linjefartsvillkor (Jiner terms) ingår ingen över­
liggetid i lastningstiden.

Liggetidens längd

11     § Liggetid är den tid som skäligen kan påräknas för lastningen när
befraktningsavtalet ingås. Vid beräkningen av liggetiden skall hänsyn
tas till fartygets och lastens art och storlek, lastningsanordningama

ombord och i hamnen samt andra liknande omständigheter.          62


 


Liggetiden beräknas vid klausulema                                  Prop. 1993/94:195

1) fac (fast as can), med utgångspunkt från att lastningen skall utföras så snabbt som fartyget kan ta emot last med oskadade last­ningsanordningar,

2)faccop (fast as can custom of the port), med utgångspunkt från att lastningen skall utföras så snabbt som vanligt lastningssätt i hamnen tillåter,

3) liner terms (linjefartsvillkor) med utgångspunkt från att lastningen skall utföras så snabbt som vid vanlig lastning i hamnen av fartyg som går i linjefart, med tillägg för den tid som går förlorad vid trafikanhopning.

Om en gemensam tid har bestämts för lastning och lossning löper liggetiden inte ut förrän den gemensamma tiden har gått till ända.

Liggetiden beräknas i arbetsdagar och arbetstimmar. Som arbetsdag räknas varje vardag då arbete utförs det antal timmar som är vanligt i hamnen på vardagar. Som arbetstimme räknas varje timme som kan användas till lastning på vardagar. För de dagar då det arbetas mindre än på arbetsdagar räknas det antal timmar som vanligen används till lastning.

Liggetidens början

12 § Liggetiden Iwrjar inte löpa förrän fartyget ligger på lastnings­
platsen och är klart att börja ta in last och resebortfraktaren har gjort
anmälan om detta.

Anmälan fär göras i förväg men inte förrän fartyget har kommit fram till lastningshamnen. Visar det sig senare att fartyget inte var klart att börja ta in last, skall den tid som går förlorad för att göra fartyget klart inte räknas in i liggetiden.

Anmälan skall göras hos avlastaren eller, om denne inte kan anträf­fas, hos resebefraktaren. Kan varken avlastaren eller resebefraktaren anträffas, anses anmälan ha gjorts när den avsänts på ett ändamåls­enligt sätt.

Tiden räknas antingen från det klockslag då arbetet i hamnen van­ligen börjar på morgonen eller från middagsrastens slut. I det förra fallet skall anmälan vara gjord senast en timme före kontorstidens slut föregående dag och i det senare fallet senast klockan tio samma dag.

Hinder

13 § Kan fartyget inte förläggas till lastningsplatsen på gmnd av
hinder på resebefraktarens sida, får det ändå anmälas klart att börja
ta in last med verkan att liggetiden börjar löpa. Detsamma gäller vid
trafikanhopning och dessutom vid annat hinder som resebortfraktaren
inte skäligen kunnat räkna med när avtalet ingicks.

I liggetiden inräknas inte den tid som går förlorad på gmnd av
hinder på resebortfraktarens sida. Detsamma gäller den tid som går
          63


 


förlorad till följd av att fartyget har förlagts till annan än sedvanlig   Prop. 1993/94:195 lastningsplats av en anledning som resebortfraktaren skäligen kunnat räkna med när avtalet ingicks. Däremot inräknas uppehåll på gmnd av fartygets förhalning.

Överliggetid

14      § överliggetid är den tid som fartyget efter liggetidens utgång
måste ligga kvar för att bli lastat, om inte överliggetidens längd är
fastställd genom avtal.

Överliggetiden beräknas för löpande dagar och timmar från ligge­tidens utgång. Bestämmelsema i 13 § andra stycket har motsvarande tillämpning.

Ersättning för överliggetid

15      § Resebortfraktaren har rätt till särskild ersättning för över­
liggetid. Ersättningen bestäms med hänsyn till frakten och till den
ökning eller minskning av resebortfraktarens utgifter som följer av att
fartyget ligger stilla.

Ersättningen skall betalas vid anfordran.

Om ersättningen inte betalas eller säkerhet inte ställs för den, har resebortfraktaren rätt att göra anteckning om fordringen på konosse­mentet. Gör han inte det får han i stället förelägga resebefraktaren en bestämd tilläggstid för betalningen. Är tiden inte oskäligt kort och betalas fordringen inte inom tilläggstiden, fär resebortfraktaren häva befraktningsavtalet och kräva ersättning för förlust som beror på att resan inte kommer till stånd.

Lastning

Lastning och stuvning

16      § Följer inte något annat av vad som är bmkligt i hamnen, skall
resebefraktaren avlämna godset vid fartygets sida och resebort­
fraktaren ta det ombord. Vid klausulema

\)fio (free in and out), skall resebefraktaren sörja för lastningen,

2) liner terms (linjefartsvillkor), skall resebortfraktaren sörja för lastningen.

Resebortfraktaren skall sörja för underlag och annat som behövs för stuvningen samt utföra den.

I fråga om däckslast skall 13 kap. 13 § tillämpas.

Om fartyget av en anledning som resebortfraktaren skäligen kunnat
räkna med när avtalet ingicks har förlagts till annan än sedvanlig last­
ningsplats, är resebortfraktaren ansvarig för de ökade utgifter som
detta medför.
                                                                               54


 


Avlämnstnde av godset                                    Prop. 1993/94:195

17 § Godset skall avlämnas och lastas med tillbörlig skyndsamhet. Det skall avlämnas på ett sådant sätt och i sådant skick att det bekvämt och säkert kan tas ombord, stuvas, befordras och lossas. Bestämmelsema i 13 kap. 6 - 9 §§ har motsvarande tillämpning.


Ombordkonossement

18      § När godset har lastats skall resebortfraktaren eller befälhavaren
eller den som resebortfraktaren annars har bemyndigat, på avlastarens
begäran utfärda ombordkonossement, fömtsatt att nödvändiga hand­
lingar och uppgifter finns.

Avlastaren har rätt att få särskilda konossement för delar av godset, om det kan ske utan väsentlig olägenhet.

Utfärdas enligt befraktningsavtalet konossement med andra villkor än dem som avtalet föreskriver och medför detta ökat ansvar för resebortfraktaren, skall resebefraktaren hålla honom skadeslös.

Resan

Resebortfraktarens omsorgsplikt m.m.

19      § Resan skall utföras med tillbörlig skyndsamhet och i övrigt på
ett försvarligt sätt. Bestämmelsema i 13 kap. 12 § första och tredje
styckena samt 16 och 17 §§ har motsvarande tillämpning.

Deviation och substituthamn

20      § Deviation får endast företas för att rädda personer eller för att
bärga fartyg eller annan egendom till sjöss eller av någon annan
skälig anledning.

Om det uppkommer hinder som medför att fartyget inte kan anlöpa lossningshamnen och lossa lasten eller detta inte kan ske utan oskäligt uppehåll, fär resebortfraktaren i stället välja en annan lämplig lossningshamn.

Avståndsfrakt

21      § Har en del av resan utförts när befraktningsavtalet hävs eller
faller bort eller när godset av någon annan anledning lossas i en
annan hamn än den avtalade lossningshamnen, har resebortfraktaren
rätt till avståndsfrakt. Bestämmelsema i 24 § skall också tillämpas.

Avståndsfrakt är den avtalade frakten med avdrag för ett belopp som beräknas efter förhållandet mellan den återstående och den


65


5 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195


avtalade resans längd. Hänsyn skall även tas till varaktigheten av och   Prop. 1993/94:195 de särskilda kostnadema för sådana resor. Avståndsfrakten fär inte överstiga godsets värde.

Tvist om avståndsfrakt kan hänskjutas till utredning och avgörande genom dispasch. Därvid skall i tillämpliga delar gälla föreskriftema om dispasch vid gemensamt haveri.

Farligt gods

22      § Har farligt gods lastats utan att resebortfraktaren kände till dess
farliga beskaffenhet, fär han efter omständighetema lossa, oskadlig­
göra eller förstöra godset utan skyldighet att betala ersättning. Det­
samma gäller även om resebortfraktaren kände till godsets farliga
beskaffenhet och det senare uppstår en fara för person eller egendom
som gör det oförsvarligt att behålla godset ombord.

Lossning och utlämnande av godset

Lossningen

23      § I fråga om lossningsplats, lossningstid och lossning av godset
har 9 - 17 §§ motsvarande tillämpning. Därvid skall det som är be­
stämt om resebefraktaren i stället gälla mottagaren av godset.

Den som visar sin behörighet som mottagare har rätt att besiktiga godset innan han tar emot det.

Finns det flera mottagare av gods som befordras enligt samma befraktningsavtal, fär de endast gemensamt anvisa lossningsplats eller fordra att fartyget förhalas.

ökade kostnader till följd av att godset är skadat eller måste bort­skaffas på gmnd av en skada skall betalas av resebefraktaren, om skadan har orsakats av godsets egen beskaffenhet eller av fel eller försummelse av resebefraktaren eller någon som han svarar för. Vid klausulen fio (free in and out) skall resebefraktaren betala kost­nadema, om inte resebortfraktaren är ansvarig för skadan enligt 27 §.

Frakt för gods som inte finns i behåll

24      § För gods som inte finns i behåll vid resans slut, skall frakt
betalas endast om godset har gått förlorat till följd av sin egen
beskaffenhet, bristfällig förpackning eller fel eller försummelse av
resebefraktaren eller någon som han svarar för eller om resebort­
fraktaren har sålt godset för ägarens räkning eller har lossat,
oskadliggjort eller förstört det enligt 22 §.

Eriagd frakt skall betalas tillbaka om resebortfraktaren enligt första stycket inte har rätt till frakt.

66


 


Mottagarens och resebefraktarens ansvar för frakt m.m.        Prop. 1993/94:195

25 § Genom att ta emot godset blir mottagaren skyldig att betala frakt
och andra fordringar i enlighet med bestämmelserna i 13 kap. 19 §.

Resebortfraktaren kan under alla omständigheter kräva betalning av resebefraktaren i enlighet med bestämmelserna i 13 kap. 23 §.

Resebortfraktaren har rätt att hålla inne godset i enlighet med bestämmelsema i 13 kap 20 §.

Uppläggning av godset

26 § Underlåter mottagaren att uppfylla villkoren för utlämnandet av
godset eller fördröjer han lossningen så att denna inte hinner slutföras
inom avtalad tid eller i övrigt inom skälig tid, har resebortfraktaren
rätt att lossa godset och lägga upp det i säkert förvar för mottagarens
räkning. Mottagaren skall underrättas om uppläggningen.

Om mottagaren vägrar att ta emot godset eller inte är känd eller inte kan anträffas, skall resebortfraktaren så snart som möjligt underrätta resebefraktaren. Anmäler mottagaren sig inte så tidigt att lossningen kan slutföras i rätt tid, skall resebortfraktaren lossa och lägga upp godset i säkert förvar. Mottagaren och resebefraktaren skall underrättas om uppläggningen.

I underrättelsen enligt första eller andra stycket skall anges en skälig tidsfrist efter vars slut resebortfraktaren har rätt att sälja eller förfoga över upplagt gods. Vid försäljning av eller annat förfogande över godset har bestämmelsema i 13 kap. 22 § motsvarande tillämpning.

Lastskada och dröjsmål med utlämnandet

27 § Resebortfraktaren är ansvarig i enlighet med bestämmelsema i
13 kap. 24 - 35 och 37 - 39 §§ för skada till följd av att gods går
förlorat, skadas eller försenas medan det är i hans vård.
Bestämmelserna i 13 kap. 36 § har också motsvarande tillämpning.

En mottagare som inte är resebefraktaren har också rätt till ersätt­ning enligt första stycket. Om mottagaren innehar konossement som har utfärdats av resebortfraktaren fär han även åberopa reglema i 5 §.

Avtalsbrott och hinder på resebortfraktarens sida

Kancelleringstid

28 § Skall fartyget vara klart att börja ta in last senast viss tidpunkt
(kancelleringstid), fär resebefraktaren häva befraktningsavtalet, om
fartyget inte är klart att börja ta in last eller lastningsanmälan inte har
lämnats före fristens utgång.
                                                             67


 


Anmäler resebortfraktaren att fartyget kommer efter det att fristen   Prop. 1993/94:195 har löpt ut och uppger han när fartyget kommer att vara klart att börja ta in last, får resebefraktaren häva avtalet om det sker inom skälig tid. Hävs inte avtalet blir den angivna tidpunkten ny kancel­leringstid.

Dröjsmål och annat avtalsbrott

29      I Resebefraktaren fär häva befraktningsavtalet på gmnd av
dröjsmål eller annat avtalsbrott på resebortfraktarens sida, om
avtalsbrottet är väsentligt.

Sedan lastning har skett fär resebefraktaren inte häva avtalet om lossning av godset skulle medföra väsentlig skada eller olägenhet för annan befraktare. Vid konsekutiva resor får resebefraktaren inte häva i fråga om en enstaka resa, om inte utförandet av denna är oväsenligt för resebortfraktaren i förhållande till de återstående resoma.

Om resebefraktaren vill häva avtalet, skall han meddela detta inom skälig tid efter det att han måste antas ha fått kännedom om avtals­brottet. Gör han inte det går hävningsrätten förlorad.

Förlust av fartyget

30      § Avser befraktningsavtalet ett bestämt fartyg och går det förlorat
eller förklaras det efter skada inte kunna sättas i stånd, är resebort­
fraktaren inte skyldig att utföra resan. I sådant fall har han inte heller
rätt att utföra resan med ett annat fartyg, även om han enligt en
allmän bestämmelse i avtalet har rätt att sätta in ett annat fartyg än
det avtalade.

Resebortfraktarens skadeståndsansvar

31 § Uppkommer till följd av dröjsmål eller annat avtalsbrott på
resebortfraktarens sida skada som inte omfattas av 27 §, har 13 kap.
25 och 26 §§ motsvarande tillämpning.

Avtalsbrott och hinder på resebefraktarens sida

Frånträdande före lastningens slut

32 § Frånträder resebefraktaren befraktningsavtalet innan lastningen har börjat eller har han, efter att ha gett uttryck åt detta, vid lastningens slut inte lämnat allt det gods som avtalet gäller, har resebortfraktaren rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada. Vid konsekutiva resor kan frånträdande av en enstaka resa ske endast


 


om  utförandet  av  denna  är  oväsentligt  för  resebortfraktaren   i    Prop. 1993/94:195 förhållande till de återstående resoma.

Vid bestämmande av ersättningen skall hänsyn tas till om resebort­fraktaren utan skälig anledning har underlåtit att ta med annat gods.

Rätt till ersättning föreligger inte om möjligheten att avlämna, be­fordra eller föra in godset i bestämmelseorten måste anses utesluten till följd av omständigheter som resebefraktaren inte borde ha räknat med när avtalet ingicks, såsom utförsel- eller införselförbud eller någon annan åtgärd av myndighet, förstörelse av allt gods av det slag som avtalet avser eller en därmed jämförlig händelse. Detsamma gäller om avtalet avser bestämt gods som förstörts genom en olyckshändelse.

Om resebefraktaren vill åberopa en omständighet som avses i tredje stycket skall han inom skälig tid meddela motparten detta. Gör han inte det är han skyldig att ersätta den skada som kunde ha undvikits om meddelande hade lämnats inom sådan tid.

Hävningsrätt m.m.

33     § Får resebefraktaren frånträda befraktningsavtalet utan att skade­
ståndsansvar föreligger enligt 32 § tredje stycket, får även resebort­
fraktaren frånträda avtalet om han meddelar detta inom skälig tid.

Om resebefraktaren inte avlämnar allt det gods som avtalet gäller, fär resebortfraktaren förelägga resebefraktaren en bestämd tilläggstid inom vilken resebefraktaren skall betala ersättning eller ställa säker­het. Är tiden inte oskäligt kort och har ersättningen inte betalats eller säkerhet inte ställts inom tilläggstiden, fär resebortfraktaren häva avtalet. Han har även rätt till ersättning enligt 32 §.

Frånträdande efter lastning

34     § Sedan lastning har skett har resebefraktaren inte rätt att fä
godset lossat eller resan avbmten, om detta skulle medföra väsentlig
skada eller olägenhet för resebortfraktaren eller någon annan be­
fraktare. Bestämmelsema i 32 och 33 §§ har motsvarande
tillämpning.

Dröjsmål med lastning

35     § Har överliggetiden bestämts genom avtal och har resebefraktaren
vid lastningstidens utgång inte avlämnat godset eller endast en del av
det, har 32 och 33 §§ motsvarande tillämpning. Detsamma gäller när
befraktningsavtalet innehåller klausulen liner terms (linjefartsvillkor)
och liggetiden har löpt ut.

Om överliggetidens längd inte bar avtalats och lastningen blir så försenad att väsentlig skada eller olägenhet uppkommer för resebort­fraktaren även om ersättning för överliggetid betalas, fär han häva


 


avtalet eller, när gods redan har avlämnats, förklara lastningen   Prop. 1993/94:195 avslutad.  I ett sådant fall    har bestämmelserna i 32 och 33 §§ motsvarande tillämpning.

Annat dröjsmål

36 § Fördröjs fartyget efter lastningen eller under resan och beror
detta på ett förhållande på resebefraktarens sida, har resebortfraktaren
rätt till ersättning, om inte resebefraktaren visar att varken han själv
eller någon som han svarar för har ort sig skyldig till fel eller för­
summelse. Detsamma gäller om fartyget uppehålls under lossningen
därför att det inte är möjligt för resebortfraktaren att lägga upp godset
enligt 26 §.

Blir vid konsekutiva resor frakt, ersättning för överliggetid eller andra fordringar enligt befraktningsavtalet inte betalade i rätt tid, fär resebortfraktaren förelägga en bestämd tilläggstid för betalningen. Är tiden inte oskäligt kort och betalas fordringen inte inom tilläggstiden, fär resebortfraktaren ställa in fullgörelsen av avtalet eller häva det. Resebortfraktaren har rätt till ersättning för förlust som beror på att fullgörelsen ställs in eller, om avtalet hävs, att de återstående resoma faller bort.

Skada som godset har orsakat

37 I Har godset orsakat skada för resebortfraktaren eller skada på
fartyget, är resebefraktaren skyldig att betala ersättning, om han själv
eller någon som han svarar för har gjort sig skyldig till fel eller
försummelse. Detsamma gäller om godset vid delbefraktning orsakat
skada på annat gods ombord på fartyget.

Befraktningsavtalets bortfall

Krigsfara m.m.

38 § Visar det sig, sedan befraktningsavtalet har ingåtts, att resan
skulle vara förenad med fara för fartyget, personer ombord eller
lasten till följd av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller
annat väpnat våld, eller att en sådan fara har ökat väsentligt, fär såväl
resebortfraktaren som resebefraktaren frånträda avtalet utan skyldig­
het att betala ersättning även om resan har påbörjats. Den som vill
frånträda avtalet skall inom skälig tid meddela motparten detta. Gör
han inte det är han skyldig att ersätta den skada som kunde ha
undvikits om meddelande hade lämnats inom sådan tid.

Om faran kan avvärjas genom att en del av godset lämnas kvar eller
lossas, får avtalet frånträdas endast för denna del. Resebortfraktaren
har dock rätt att frånträda avtalet i dess helhet, om det kan ske utan
      7q

väsentlig skada eller olägenhet för någon annan befraktare, om det


 


inte, efter uppmaning, betalas ersättning eller ställs säkerhet för frakt-   Prop. 1993/94:195 förlust och annan skada.

Frånträdande vid konsekutiva resor

39      § Vid konsekutiva resor fär frånträdande enligt 38 § begränsas till
en enstaka resa endast om utförandet av deima är oväsentligt i förhål­
lande till de återstående resoma.

Ger befraktningsavtalet resebefraktaren rätt att välja vilka resor fartyget skall utföra, fär frånträdande enligt 38 § ske endast om faran är av väsentlig betydelse för ftillgörelsen av avtalet.

Kostnader för uppehåll

40      § Blir fartyget, sedan lastningen har börjat, på gmnd av fara som
avses i 38 § uppehållet i lastningshamnen eller i en annan hamn under
resan, skall kostnadema för uppehållet anses som kostnader för
gemensamt haveri och fördelas på fartyg, frakt och last enligt be­
stämmelsema om gemensamt haveri. Om befraktningsavtalet frånträds
gäller detta dock inte beträffande kostnader som hänför sig till tiden
efter frånträdandet.

Avtalsperiodens upphörande vid konsekutiva resor

41      § Har fartyget befraktats för så många resor som det kan utföra
inom en angiven tidsrymd och har resebefraktaren före avtals­
periodens slut fått anmälan om att fartyget är klart att börja ta in last,
skall resan utföras även om detta sker helt eller delvis efter det att
avtalsperioden har löpt ut.

Om det är uppenbart att fartyget inte kan nå lastningshamnen och vara klart att börja ta in last före avtalsperiodens slut, är resebort­fraktaren inte skyldig att sända fartyget till lastningshamnen.

Anmäler resebortfraktaren att fartyget kan komma för sent till last­ningshamnen och begär han anvisningar, fär resebefraktaren bestäm­ma antingen att resan skall utföras enligt befraktningsavtalet eller att avtalet skall upphöra. Avtalet upphör om resebefraktaren inte inom skälig tid efter det att han fatt anmälan begär att resan skall utföras.

KVANTUMKONTRAKT Tillämpningsområde

42 § Bestämmelserna om kvantumkontrakt gäller befordran med fartyg av en bestämd mängd gods fördelad på flera resor under en angiven tidsrymd.


 


Bestämmelsema tillämpas dock inte, om det är avtalat att resoma   Prop. 1993/94:195 skall utföras efter varandra med ett bestämt fartyg.

Val av godsmängd

43      § Ger avtalet utrymme för val av den totala mängden gods som
skall befordras, har befraktaren rätt att bestämma mängden.

Gäller valet mängden som skall befordras på en särskild resa, är det bortfraktaren som har rätt att bestämma mängden.

Skeppningsplaner

44      § Befraktaren skall utarbeta skeppningsplaner för lämpliga tids­
perioder i förhållande till den tidsrymd som avtalet avser och i god
tid underrätta bortfraktaren om planerna.

Befraktaren skall se till att den mängd gods som avtalet omfattar blir fördelad på lämpligt sätt över avtalsperioden. Därvid skall han beakta storleken av de fartyg som skall användas.

Anmälan om skeppning

45      § Befraktaren skall anmäla skeppning i skälig tid. I anmälan skall
anges när godset senast kommer att vara klart för lastning.

Nominering av fartyg

46      § När anmälan om skeppning har lämnats, skall bortfraktaren
tillhandahålla ett fartyg som är lämpat att utföra resan i rätt tid. Bort­
fraktaren skall inom skälig tid anmäla vilket fartyg som skall utföra
resan, fartygets lastförmåga och förväntade ankomst till lastnings­
hamnen.

Bortfraktaren är inte skyldig att tillhandahålla fartyg för gods som inte är klart för lastning före avtalsperiodens utgång, om inte över­skridandet beror på förhållanden utanför befraktarens kontroll och inte är väsentligt.

Utförandet av resoma

47      § När bortfraktaren har lämnat anmälan som avses i 46 § gäller
bestämmelsema om styckegodstransport eller resebefraktning för den
befordran som skall utföras.

Om bortfraktarens skyldighet att utföra en särskild resa bortfaller på gmnd av ett förhållande som bortfraktaren ansvarar för, har befraktaren rätt att begära att godset eller en motsvarande mängd nytt gods blir befordrat.

Ger bortfallet av resan anledning att räkna med att senare resor inte  72


 


kommer att bli utförda utan väsentligt dröjsmål, fär befraktaren häva    Prop. 1993/94:195 avtalet i fråga om den återstående delen.

Dröjsmål med anmälan om skeppning och skeppningsplaner

48      § Lämnar befraktaren inte i tid anmälan om en skeppning, fär
bortfraktaren förelägga en bestämd tilläggstid för aimiälan. Är tiden
inte oskäligt kort och har en skeppning inte anmälts inom tilläggs­
tiden, fär bortfraktaren antingen anmäla ett fartyg enligt 46 § i
överensstämmelse med gällande skeppningsplan eller häva avtalet i
fråga om den resan.

Ger dröjsmålet anledning att räkna med att det uppkommer väsentligt dröjsmål med anmälan av senare skeppningar, fär bort­fraktaren häva avtalet i fråga om den återstående delen.

Bortfraktaren har rätt till ersättning, om inte dröjsmålet beror på ett sådant förhållande som avses i 32 § tredje stycket.

Om befraktaren inte i tid underrättar bortfraktaren om skeppnings­planer, kan bortfraktaren förelägga en bestämd tilläggstid. Är tiden inte oskäligt kort och överskrids den, får bortfraktaren häva avtalet i fråga om den återstående delen. Tredje stycket har motsvarande tillämpning.

Dröjsmål med nominering av fartyg

49      § Lämnar bortfraktaren inte i tid anmälan om fartyg, fär befrak­
taren förelägga en bestämd tilläggstid. Är tiden inte oskäligt kort och
har anmälan inte lämnats inom tilläggstiden fär befraktaren häva
avtalet i fråga om den resa som tilläggstiden gäller.

Ger dröjsmålet anledning att räkna med att det uppkommer väsentligt dröjsmål med anmälan om fartyg även i fråga om senare skeppningar, fär befraktaren häva avtalet i fråga om den återstående delen.

Befraktaren har rätt till ersättning, om inte dröjsmålet beror på ett sådant hinder utanför bortfraktarens kontroll som denne inte skäligen kunde ha räknat med när avtalet ingicks och vars följder denne inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Dröjsmål med betalning av frakt

50      § Betalas inte frakt, ersättning för överliggetid eller andra
fordringar enligt avtalet i rätt tid, fär bortfraktaren förelägga en
bestämd tilläggstid för betalningen. Är tiden inte oskäligt kort och
betalas fordringen inte inom tilläggstiden, får bortfraktaren ställa in
ftillgörelsen av avtalet eller, om dröjsmålet utgör ett väsentligt
avtalsbrott, häva avtalet.

Bortfraktaren har rätt till ersättning för förlust som beror på att han ställer in ftillgörelsen av avtalet eller, om avtalet hävs, på att de


 


återstående resoma bortfaller.                                    Prop. 1993/94:195

Vid slutet av varje resa enligt avtalet har bortfraktaren rätt att hålla inne lasten till säkerhet för fordringar enligt avtalet. När konossement har utfärdats gäller vad nu sagts i förhållande till tredje man bara om fordringen har antecknats i konossementet.

Krigsfara

51      § Inträder det under avtalsperioden krig, krigsliknande för­
hållanden eller en väsentlig ökning av krigsfaran och är detta av
väsentlig betydelse för fullgörelsen av avtalet, fär såväl bortfraktaren
som befraktaren frånträda avtalet utan skyldighet att betala ersättning.

Den som vill frånträda avtalet skall inom skälig tid meddela mot­parten detta. Gör han inte det är han skyldig att ersätta den skada som kunde ha undvikits om meddelande hade lämnats inom sådan tid.

TIDSBEFRAKTNING Fartygets avlämnande

Fartygets skick och utrustning

52      § Tidsbortfraktaren skall ställa fartyget till tidsbefraktarens
förfogande pä den plats och vid den tidpunkt som har avtalats.

Vid avlämnandet skall tidsbortfraktaren se till att fartygets skick, föreskrivna handlingar, bemanning, proviantering och övrig utmst­ning uppfyller de krav som ställs i vanlig fraktfart i det fartområde som befraktningsavtalet anger.

Fartyget skall dessutom ha tillräckligt med bränsle för att kunna nå närmaste användbara bunkringshamn. Tidsbefraktaren skall överta bränslet och betala för det efter priset i denna hamn.

Besiktning

53     § Vid avlämnandet fär såväl tidsbortfraktaren som tidsbefraktaren
begära sedvanlig besiktning av fartyget, dess utmstning och kvar­
varande bränsle.

Kostnadema, inbegripet kostnader för tidsförlust som har föranletts av besiktningen, skall bäras av partema med hälften var.

Besiktningsutlåtandet utgör bevis om fartygets och utmstningens skick samt om omfattningen av kvarvarande bränsle, om annat inte visas.

Avlämnande av fartyget till sjöss

54                                                                                               § Har partema avtalat att fartyget skall avlämnas till sjöss, skall                                            "74


 


tidsbortfraktaren underrätta tidsbefraktaren om avlämnandet och upp-    Prop. 1993/94:195 ge fartygets position samt tidpunkten för avlämnandet.

Besiktning enligt 53 § företas i den första hamn som fartyget an-löper efter avlämnandet. Om det vid besiktningen konstateras att fel i fartyget föreligger, skall frakt inte betalas för den tid som går för­lorad för att avhjälpa felet. Om tidsbefraktaren häver befraktnings­avtalet enligt 56 §, bortfaller tidsbortfraktarens rätt till frakt från av­lämnandet.

Kancelleringstid och dröjsmål med avlämnandet av fartyget

55     § Skall fartyget enligt befraktningsavtalet vara klart att börja ta in
last senast viss tidpunkt (kancelleringstid), får tidsbefraktaren häva
avtalet om fartyget inte är klart att börja ta in last eller
lastningsanmälan inte har lämnats före fristens utgång. Om fartyget
i annat fall skall avlämnas senast viss tidpunkt, fär tidsbefraktaren
häva avtalet om tiden överskrids.

Anmäler tidsbortfraktaren att fartyget kommer för sent och uppger han när fartyget kommer att vara klart att börja ta in last eller att avlämnas, får tidsbefraktaren häva avtalet om det sker inom skälig tid. Hävs inte avtalet blir den angivna tidpunkten ny kancelleringstid.

Om fartyget i ett annat fall avlämnas för sent, får tidsbefraktaren häva avtalet om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott.

Fel i fartyget

56     § Föreligger det vid avlämnandet fel i fartyget eller i fartygets
utmstning, har tidsbefraktaren rätt till avdrag på frakten eller, om
avtalsbrottet är väsentligt, rätt att häva befraktningsavtalet. Detta
gäller inte om tidsbortfraktaren avhjälper felet utan en sådan
försening som enligt 55 § ger tidsbefraktaren rätt att häva avtalet.

Skadeståndsansvar

57     § Tidsbefraktaren har rätt till ersättning för förlust till följd av
dröjsmål eller fel vid avlämnandet. Om tidsbortfraktaren visar att
dröjsmålet eller felet inte beror på fel eller försummelse av honom
själv eller någon som han svarar för, föreligger inte rätt till sådan
ersättning. Tidsbefraktaren har också rätt till ersättning för skada till
följd av att fartyget vid avtalsslutet saknade en egenskap eller
utmstning som kan anses tillförsäkrad.

Utförandet av resorna

Tidsbefraktarens förfoganderätt

75

58     § Tidsbortfraktaren skall under befraktningsperioden utföra de
resor som tidsbefraktaren begär i överensstämmelse med befrakt-


ningsavtalet. Han skall därvid svara för att de krav som uppställs i 52    Prop. 1993/94:195 § andra stycket fortlöpande är uppfyllda.

Tidsbortfraktaren är inte skyldig att utföra en resa vid vilken far­tyget, personer omtxjrd eller lasten kan utsättas för fara till följd av krig eller krigsliknande tillstånd, is eller annan fara eller väsentlig olägenhet, som han inte skäligen kunde ha räknat med när avtalet ingicks.

Tidsbortfraktaren är inte skyldig att ta med gods av lättantändlig, brandfarlig eller frätande beskaffenhet eller annat farligt gods, om det inte avlämnas i sådant skick att det kan befordras och utlämnas i överensstämmelse med de krav och rekommendationer som ställs av myndighetema i det land där fartyget är registrerat, i det land där redaren har sitt huvudkontor och i de hamnar som ingår i resan. Tidsbortfraktaren är inte heller skyldig att ta med levande djur.

Underrättelseplikt

59     § Tidsbortfraktaren skall hålla tidsbefraktaren underrättad om alla
förhållanden som rör fartyget och resoma och som är av betydelse
för tidsbefraktaren. Tidsbefraktaren skall underrätta tidsbortfraktaren
om planerade resor.

Bränsle

60     § Tidsbefraktaren skall sörja för att det finns bränsle och vatten
till fartygets maskiner. Han svarar för att levererat bränsle är i
överensstämmelse med avtalade specifikationer.

Lastning och lossning

61     § Tidsbefraktaren skall sörja för mottagande, lastning, stuvning,
trimning, säkring, lossning och utlämnande av lasten. Stuvningen
skall utföras så att fartyget är betryggande stabiliserat och lasten
säkrad. Tidsbefraktaren skall följa anvisningar från tidsbortfraktaren
om lastens fördelning i den omfattning som hänsynen till fartygets
säkerhet och stabilitet kräver.

Tidsbefraktaren fär kräva sådan medverkan av befälhavaren och besättningen som är sedvanlig i den fart det gäller. Ersättning för övertidsarbete och annan särskild utgift till följd av sådan medverkan skall betalas av tidsbefraktaren.

Om tidsbortfraktaren är skyldig att ersätta skada till följd av last­ning, stuvning, trimning, säkring, lossning eller utlämnande av lasten, skall tidsbefraktaren hålla honom skadeslös, om inte skadan beror på medverkan av befälhavaren eller besättningen eller på något annat förhållande som tidsbortfraktaren svarar för.

76


 


Konossement                                                 Prop-1993/94:195

62      § Tidsbortfraktaren skall på begäran utfärda konossement för
inlastat gods för den resa han skall utföra, med de villkor som är
sedvanliga i den fart det gäller. Om han därigenom ådrar sig ansvar
i förhållande till innehavaren av konossementet utöver vad som följer
av befraktningsavtalet, skall tidsbefraktaren hålla honom skadeslös.

Tidsbortfraktaren är inte skyldig att på begäran av tidsbefraktaren lämna ut godset till en mottagare som inte visar sin behörighet eller i övrigt i strid mot konossementet, om han därigenom handlar i strid mot tro och heder. Tidsbortfraktaren får i andra fall alltid kräva säkerhet för den ersättning han kan bli skyldig att betala på gmnd av ett utlämnande.

Lastskada och dröjsmål med utlämnandet

63      § Tidsbortfraktaren är ansvarig i förhållande till tidsbefraktaren i
enlighet med bestämmelsema i 13 kap. 24 - 35 och 37 - 39 §§ för
skada till följd av att gods går förlorat, skadas eller försenas medan
det är i hans vård. Bestämmelsema i 13 kap. 36 § har också
motsvarande tillämpning.

En mottagare som inte är tidsbefraktaren har också rätt till ersätt­ning enligt första stycket. Om mottagaren innehar konossement som har utfärdats av tidsbortfraktaren fär han även åberopa reglema i 5 §.

Dröjsmål och annat avtalsbrott på tidsbortfraktarens sida

64      § Hålls fartyget inte i sjövärdigt eller annars avtalsenligt skick
eller utförs resoma för sent eller föreligger annat avtalsbrott på
tidsbortfraktarens sida, fär tidsbefraktaren häva befraktningsavtalet,
om det med avtalet avsedda ändamålet annars väsentligen skulle
förfelas. Om tidsbefraktaren vill häva avtalet skall han meddela detta
inom skälig tid efter det att han måste antas ha fått kännedom om
avtalsbrottet. Gör han inte det går hävningsrätten förlorad.

Tidsbefraktaren har rätt till ersättning för skada som har uppkommit på gmnd av att fartyget går förlorat eller efter skada förklaras inte kunna sättas i stånd eller inte hålls i sjövärdigt eller annars avtals­enligt skick, om skadan beror på fel eller försummelse av tidsbort­fraktaren eller någon som han svarar för. Detsamma gäller för skada som har uppkommit genom fel eller försummelse vid sådan med­verkan av befälhavaren eller besättningen som avses i 61 § andra stycket, vid utförande av tidsbefraktarens anvisning eller vid annat avtalsbrott än som avses i föregående mening.

Skada på fartyget

77

65      § Tidsbortfraktaren har rätt till ersättning för skada på fartyget

som beror på fel eller försummelse av tidsbefraktaren eller någon som denne svarar för.


Har tidsbefraktaren beordrat fartyget till en osäker hamn, är han   Prop. 1993/94:195 ersättningsskyldig för skada på fartyget som beror därpå om han inte visar att fel eller försummelse inte föreligger.

Gemensamt haveri och bärgning

66 § Fraktens bidrag till gemensamt haveri skall betalas av tidsbe­
fraktaren. Detsamma gäller bidrag till gemensamt haveri som skall
lämnas för bränsle och utmstning som tidsbefraktaren har ombord.
Om i gemensamt haveri ersättning betalas för utgift och förlust som
tidsbefraktaren har haft, tillfaller ersättningen honom.

Tidsbortfraktaren kan utan tidsbefraktarens samtycke rädda personer. Han fär även bärga fartyg eller annan egendom när detta inte är oskäligt för tidsbefraktaren. Av tidsbortfraktarens andel av återstoden av bärgarlönen enligt 16 kap. 6 § andra stycket (nettobär­garlönen) tillfaller en tredjedel tidsbefraktaren.

Utgifter för resoma

67 § Tidsbefraktaren skall bära de utgifter för resomas utförande som
inte enligt bestämmelsema i detta kapitel skall bäras av tidsbort­
fraktaren.

Återlämnande av fartyget

Återlämnande och besiktning

68 § Tidsbefraktaren skall återlämna fartyget till tidsbortfraktaren på
den plats och vid den tidpunkt som har avtalats.

Vid återlämnandet har bestämmelsema i 52 § tredje stycket, 53 § samt 54 § första stycket och andra stycket första meningen motsvarande tillämpning. Detta gäller även då befraktningsavtalet har hävts eller annars upphört före befraktningsperiodens slut.

Överskridande av befraktningsperioden

69 § Tidsbortfraktaren är skyldig att låta fartyget anträda en ny resa
trots att den avtalade tiden för återlämnandet därigenom överskrids.
Detta gäller inte när överskridandet går utöver vad som kan anses
skäligt eller om en tidsperiod för återlämnandet har avtalats.

För överskridande som är tillåtet enligt första stycket skall tidsbefraktaren betala den avtalade tidsfrakten. För annat överskridande skall han betala gängse tidsfrakt, dock minst den avtalade tidsfrakten, samt ersättning för skada som dröjsmålet medför för tidsbortfraktaren.

78


 


Tidsfrakt                                                                    Prop. 1993/94:195

Betalning av tidsfrakt

70    § Tidsfrakt skall betalas i förskott för 30 dagar i sänder.
Framställer tidsbefraktaren krav på avräkning med ett belopp som

är tvistigt, är han ändå skyldig att betala tidsfrakten, om tidsbort­fraktaren ställer säkerhet för kravet. Tidsbefraktaren kan dock inte kräva säkerhet för ett större belopp än den tidsfrakt han betalar.

Dröjsmål med betalning av tidsfrakt

71      § Betalas tidsfrakten inte i rätt tid, skall tidsbefraktaren betala
dröjsmälsränta enligt räntelagen (1975:635).

Har tidsfrakten inte betalats i rätt tid, skall tidsbortfraktaren meddela tidsbefraktaren detta. När meddelande har avsänts fär tidsbortfraktaren ställa in fullgörelsen av befraktningsavtalet, inbegripet vägra att lasta gods eller att utfärda konossement. Om betalning inte har tagits emot inom 72 timmar efter det att meddelandet har avsänts, fär tidsbortfraktaren häva avtalet.

Om tidsbortfraktaren har ställt in fullgörelsen av avtalet eller hävt det, har han rätt till ersättning, om inte tidsbefraktaren visar att dröjsmålet med betalningen beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller något annat liknande hinder som han inte skäligen kunde ha räknat med när avtalet ingicks och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Om tidsbefraktaren inte betalar förfallen tidsfrakt, får tidsbort­fraktaren begära att tidsbefraktaren till honom överlåter fordran på frakt som tidsbefraktaren har på gmnd av vidarebortfraktning av fartyget.

Bortfall av tidsfrakt

72      § Tidsfrakt skall inte betalas för den tid som går förlorad för
tidsbefraktaren på gmnd av bärgning, underhåll av fartyget och
avhjälpande av skada som tidsbefraktaren inte är ansvarig för eller i
övrigt på gmnd av förhållanden på tidsbortfraktarens sida.

Tidsbefraktarens skyldighet att svara för utgifter för fartygets drift är begränsad på motsvarande sätt.

Upphörande

Förlust av fartyget

73                                                                                               § Går fartyget förlorat eller förklaras det efter skada inte kuima                                             


 


sättas i stånd, bortfaller befraktningsavtalet även om tidsbortfraktaren   Prop. 1993/94:195 enligt en allmän bestämmelse i avtalet har rätt att sätta in ett annat fartyg än det avtalade. Detsamma gäller vid rekvisition av fartyget eller liknande ingripanden som är av väsentlig betydelse för full­görelsen av avtalet.

Om fartyget har gått förlorat utan att upplysning kan fäs om tiden för händelsen, skall tidsfrakt betalas för 24 timmar efter det att fartyget sist hördes av.

Krig

74 § Befinner sig fartyget i en hamn eller ett annat område där krig utbryter, krigsliknande förhållanden inträder eller faran för sådana förhållanden väsentligen ökar, fär tidsbortfraktaren omedelbart föra fartyget ut från området och i säkerhet.

Tidsbefraktaren skall utöver tidsfrakten ersätta tidsbortfraktaren för de merkostnader för krigsförsäkring av fartyget och för krigsrisk­tillägg till besättningen som följer av de resor som tidsbefraktaren kräver att fartyget skall utföra.

Inträder under avtalsperioden krig, krigsliknande förhållanden eller en väsentlig ökning av krigsfaran och är detta av väsentlig betydelse för fullgörelsen av befraktningsavtalet, får såväl tidsbortfraktaren som tidsbefraktaren frånträda avtalet utan skyldighet att betala ersättning.

Den som vill frånträda avtalet skall inom skälig tid meddela mot­parten detta. Gör han inte det är han skyldig att ersätta den skada som kunde ha undvikits om meddelande hade lämnats inom sådan tid.

15 kap. Om befordran av passagerare och resgods

Inledande bestämmelser

1 § I detta kapitel avses med

bortfraktare: den som genom avtal, yrkesmässigt eller mot ersätt­ning, åtar sig att med fartyg befordra passagerare eller passagerare och resgods,

passagerare: den som befordras eller skall befordras med fartyg enligt ett avtal om passagerarbefordran samt den som med bort­fraktarens samtycke följer med fordon eller levande djur som befordras enligt ett avtal om godsbefordran,

resgods: varje föremål, inbegripet fordon, som befordras för passagerarens räkning, under fömtsättning att befordringen inte sker enligt certeparti, konossement eller något annat dokument som bmkar användas vid godsbefordran, och

handresgods: resgods som passageraren bär med sig eller har i sin
hytt eller på annat sätt har i sin vård under resan, inbegripet vad han
har i eller på sitt fordon.
                                                                80


 


2 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte i den mån befordringen   Prop. 1993/94:195
är underkastad ett gällande intemationellt fördrag om befordran med

annat transportmedel.

3 § Om någon som varken är passagerare eller anställd hos bortfrakt­
aren eller utför arbete i fartygets tjänst följer med ett fartyg och
därvid åsamkas skada av det slag som avses i 17 eller 18 §, skall be­
stämmelsema i detta kapitel om befrielse från och begränsning av an­
svarighet för bortfraktare tillämpas till förmån för var och en på
redarens sida som kan hållas ansvarig för skadan.

Om befordringen

4 § Bortfraktaren skall se till att fartyget är sjövärdigt, vari också in­
nefattas att det är behörigen bemannat, provianterat och utmstat, samt
att passageraren och resgodset befordras skyndsamt och tryggt till
bestämmelseorten. Bortfraktaren skall även i övrigt tillgodose
passagerarens bästa.

Resgods fär inte befordras på däck.

Deviation får göras endast för att rädda personer eller bärga fartyg eller gods eller av någon annan skälig anledning.

5   § Gäller befordringsavtalet ett bestämt fartyg, fär bortfraktaren inte utföra befordringen med något annat fartyg.

6   § Avser befordringsavtalet en bestämd person, fär denne inte överlåta sin rätt enligt avtalet till någon annan. Sedan resan har påbörjats fär överlåtelse inte äga mm, även om avtalet inte avser en bestämd person.

Bestämmelsema i första stycket gäller inte när lagen (1992:1672) om paketresor är tillämplig på avtalet.

7 § Passageraren är skyldig att iaktta föreskrifter om ordning och
säkerhet under resan.

Bestämmelsema i 24, 53 och 54 §§ sjömanslagen (1973:282) om undersökning med anledning av brott ombord och tvångsmedel mot besättningsmedlem skall även tillämpas i fråga om passagerare.

8     § Passagerare fär föra med sig resgods i skälig omfattning.
Känner passageraren till att hans resgods kan medföra fara eller

väsentlig olägenhet för person eller egendom, skall han före resans början upplysa bortfraktaren om detta. Detsamma gäller om res­godset, handresgods undantaget, kräver särskild vård. Är resgods av sådan beskaffenhet som nu har sagts, skall detta om möjligt utmärkas på godset innan resan börjar.

9                                                                                                  § Bortfraktaren har rätt att vägra passageraren att föra med sig                                                       81

6 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195


resgods som kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för person    Prop. 1993/94:195 eller egendom.

Har sådant resgods tagits ombord utan att bortfraktaren kände till dess beskaffenhet, fär han efter omständighetema föra i land, oskadliggöra eller förstöra det utan skyldighet att ersätta skadan. Detsamma gäller, om resgodset, efter att ha tagits ombord med bortfraktarens kännedom om dess beskaffenhet, visar sig medföra sådan fara eller väsentlig olägenhet för person eller egendom att det inte är försvarligt att behålla det ombord.

10    § Har resgods orsakat skada för bortfraktaren eller skada på fartyget är passageraren ersättningsskyldig, om skadan beror på att han eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller försummelse.

11    § Bortfraktaren är inte skyldig att lämna ut annat resgods än hand­resgods förrän passageraren har betalt för resan och för kost eller annan tjänst under resan. Uteblir betalningen fär bortfraktaren lägga upp godset i säkert förvar och genom offentlig auktion eller på något annat betryggande sätt sälja så mycket av det att hans krav jämte för-varings- och försäljningskostnadema täcks.

12    § Om befordringsavtalet avser ett bestämt fartyg och detta före resans början går förlorat eller förklaras det efter skada inte kunna sättas i stånd, upphör bortfraktarens skyldighet att utföra befordring­en.

Blir fartygets avgång från den ort där resan skall börja väsentligt fördröjd, har passageraren rätt att häva avtalet.

13 § Om fartyget uppehålls under resan så att det inte skäligen kan
fordras att passageraren avvaktar att resan fortsätts, eller om fartyget
går förlorat eller förklaras efter skada inte kunna sättas i stånd, skall
bortfraktaren se till att passageraren och dennes resgods befordras till
bestämmelseorten på något annat lämpligt sätt och bära kostnaden för
detta. Underlåter bortfraktaren detta har passageraren rätt att häva
avtalet.

Måste passageraren uppehålla sig i land på gmnd av haveri eller någon annan omständighet som rör fartyget, skall bortfraktaren på lämpligt sätt sörja för hans uppehälle och bära kostnaden för detta.

14 § Påbörjar passageraren inte resan eller avbryter han den, skall det
avtalade biljettpriset ändå betalas. Om passageraren har insjuknat
eller det finns annan skälig anledning för passageraren att inte påbörja
eller fullfölja resan och bortfraktaren har underrättats om detta inom
rimlig tid, behöver dock biljettpriset inte betalas.

Är passageraren enligt första stycket skyldig att betala det avtalade
biljettpriset, skall detta dock sättas ned med ett skäligt belopp, om
          g


 


bortfraktaren har medfört en annan passagerare i hans ställe eller på   Prop. 1993/94:195

något annat sätt har begränsat eller borde ha kunnat begränsa sin

skada.

15   § Visar det sig, sedan ett befordringsavtal har träffats, att resan skulle vara förenad med fara för passageraren eller fartyget till följd av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld eller att en sådan fara har ökat väsentligt, har vardera parten rätt att frånträda avtalet. En sådan rätt föreligger även om resan har börjat. Frånträds avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och skada.

16   § Avbryter passageraren resan på gmnd av ett förhållande som avses i 14 § första stycket andra meningen eller hävs avtalet enligt 13 § eller, sedan resan har börjat, enligt 15 §, skall biljettpriset sättas ned. Därvid skall förhållandet mellan den avtalade och den åter­stående resans längd, tidsåtgång och kostnader beaktas.

Har bortfraktaren tagit emot betalning utöver vad som tillkommer honom enligt första stycket, skall han betala tillbaka överskottet.

Om ansvarighet på bortfraktarens sida

17   § Bortfraktaren är ansvarig för personskada som drabbar passa­geraren på gmnd av en händelse under resan, om skadan har vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon som han svarar för. Detsamma gäller skada på gmnd av att passagerare för­senas, även om förseningen inte beror på en händelse under resan.

18   § Bortfraktaren är ansvarig för skada till följd av att resgods går förlorat eller skadas på gmnd av en händelse under resan, om skadan har vållats genom fel eller försummelse av honom eller någon som han svarar för. Detsamma gäller skada till följd av att resgodset försenas, även om förseningen inte beror på en händelse under resan. Med försening jämställs dröjsmål med utlämning av resgodset på bestämmelseorten.

Bortfraktaren är inte skyldig att ersätta pengar, värdepapper, konstföremål eller andra dyrbarheter annat än om han har tagit emot egendomen för säker förvaring.

19   § Om vållande på passagerarens sida har medverkat till skada som avses i 17 eller 18 §, gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).

20   § För att gå fri från ansvarighet måste bortfraktaren visa att skada som avses i 17 eller 18 § inte har orsakats genom fel eller försum­melse av honom eller någon som han svarar för. I fråga om person­skada och förlust av eller skada på handresgods gäller dock det som

nu har sagts endast om skadan har inträffat vid eller i samband med    83


 


förlisning, sammanstötning, strandning, explosion eller brand eller   Prop. 1993/94:195 om den har uppkommit till följd av fel i fartyget.

21 § Bortfraktarens ansvarighet skall vid personskada inte överstiga
175 000 särskilda dragningsrätter (SDR) för varje passagerare. När
ersättningen skall betalas ut som livränta fär det kapitaliserade värdet
inte överstiga denna gräns. Vid försening av passagerare skall
ansvarigheten inte överstiga 4 150 SDR för varje passagerare.

Vid skada på eller förlust eller försening av resgods skall ansvarig­heten inte överstiga

1.     1 800 SDR för varje passagerare i fråga om handresgods,

2.     6 750 SDR för varje passagerare i fråga om dyrbarheter som bortfraktaren har tagit emot för säker förvaring,

3.     10 000 SDR för varje fordon, och

4. 2 700 SDR för varje passagerare i fråga om annat resgods.
Begränsningsbeloppen gäller för varje resa. De avser inte ränta och

rättegångskostnader.

Vad som avses med SDR anges i 22 kap. 3 §.

Bortfraktaren kan genom uttrycklig överenskommelse åta sig an­svarighet till högre belopp än som föreskrivs i denna paragraf.

22 § Bortfraktaren har rätt att från skadans belopp göra avdrag med
högst följande belopp, som utgör passagerarens självrisk, nämligen

1.    150 SDR för varje fordon som skadas,

2.    20 SDR för annan resgodsskada, och

3.    20 SDR för skada på gmnd av försening av passagerare eller resgods.

Avräkning enligt första stycket skall ske innan frågan om begräns­ning av ansvaret enligt 21 § prövas.

23 § Bortfraktaren har inte rätt att åberopa bestämmelsema i 21 och
22 §§ om begränsning av ansvarigheten eller avdrag för självrisk, om
det visas att han själv har vållat skadan uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt skulle upp­
komma.

24    § Bestämmelsema om frihet från eller begränsning av bort­fraktarens ansvarighet gäller även om talan mot honom inte gmndas på befordringsavtalet.

25    § Om befordringen helt eller delvis utförs av någon annan än bortfraktaren, är bortfraktaren dock ansvarig som om han själv hade utfört hela befordringen. Bestämmelsema i detta kapitel gäller därvid i tillämpliga delar.

Utför den andre befordringen med fartyg, är han ansvarig för sin
del av befordringen enligt samma regler som gäller för bortfraktaren.
Har bortfraktaren åtagit sig ansvar utöver vad som föreskrivs i detta
        g4


 


kapital, är den som utför befordringen inte bunden av detta, om han    Prop. 1993/94:195 inte skriftligen har samtyckt till det.

I den mån ansvar åvilar både bortfraktaren och en person som avses i andra stycket, svarar de solidariskt.

26 § Förs talan mot någon som bortfraktaren svarar för enligt 25 §
eller 7 kap. 1 §, är denne berättigad till samma befrielse från och
begränsning av ansvarighet som bortfraktaren. De ersättningsbelopp
som bortfraktaren och de personer som han svarar för skall betala fär
inte sammanlagt överstiga de gränser för ansvarigheten som före­
skrivs i 21 §.

Bestämmelsema i första stycket gäller inte till förmån för den som visas ha vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.

27    § Krav på ersättning för personskada eller försening av passa­gerare fär framställas endast av passageraren eller dennes rättsinneha­vare eller, vid dödsfall, den som har rätt till skadestånd enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207).

28   § Bestämmelser om laga domstol för tvister som rör ansvarighet på gmnd av avtal om befordran av passagerare och resgods samt om möjlighet att hänskjuta sådana tvister till skiljemän finns i 21 kap.

4§. Bestämmelser om preskription finns i 19 kap. 1 §.

Om avtalsvillkors giltighet

29    § Bestämmelsema i 7 § fär inte åsidosättas genom avtal.
Avtalsvillkor som inskränker passagerarens rättigheter enligt 10 -

27 §§, 19 kap. 1 § första stycket 6 och 7 och 21 kap. 4 § första och andra styckena är ogiltiga

1.  vid befordran inom Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller
till eller från någon av dessa stater, oavsett vilken lag som i övrigt är
tillämplig på befordringen;

2.  vid annan befordran om svensk lag är tillämplig på befordringen
enligt allmänna svenska lagvalsregler.

övriga bestämmelser i detta kapitel gäller endast om inte något annat är avtalat eller följer av sedvänja.

30 § Trots bestämmelsema i 29 § får bortfraktaren förbehålla sig
frihet från ansvarighet i fråga om passagerare för tiden innan denne
går ombord och efter det att han har gått i land. Ett sådant förbehåll
är dock inte tillåtet när det gäller sjötransporter mellan fartyg och
land som omfattas av biljettpriset eller som utförs med transportmedel
som bortfraktaren ställer till förfogande.

1 fråga om handresgods som inte finns i eller på ett av passageraren      85


 


medfört fordon kan twrtfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarig- Prop. 1993/94:195 het för tiden innan handresgodset förs ombord och efter det att det har förts i land. Förbehåll är dock inte tillåtet när det gäller sådan transport till eller från fartyget som avses i första stycket och inte heller för den tid då handresgodset har tagits om hand av bort­fraktaren medan passageraren vistas i en terminalbyggnad, på en kaj eller en annan hamnanläggning.

Om det är avtalat att en bestämd del av befordringen skall utföras av någon annan än bortfraktaren får, om den andre är namngiven, bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada orsakad av en händelse under den del av befordringen som utförs av den andre. Detsamma gäller, om passageraren enligt befordringsavtalet har rätt att helt eller delvis anlita någon annan än bortfraktaren för befordringen.

Avdelning V Sjöolyckor

16 kap. Om bärgning

1 § Den som bärgar ett fartyg, vilket förolyckats eller är i fara, eller
ombordvarande gods eller något som har hört till sådant fartyg eller
gods, samt var och en som medverkar vid bärgningen, har rätt till
bärgarlön. Andel i bärgarlön tillkommer även den, vilken under den
fara som föranlett bärgningen räddat någon från fartyget eller
medverkat vid räddningen.

Om någon har medverkat vid ett bärgningsföretag trots uttryckligt och befogat förbud av fartygets befälhavare, har han inte rätt till bärgarlön.

Bärgarlön skall, i den mån så krävs, betalas även om ett fartyg som bärgats av ett annat fartyg, har samma ägare som det andra fartyget.

Om någon enligt avtal är skyldig att verkställa bogsering eller lotsning eller att utföra liknande arbete för ett fartygs räkning och fartyget råkar i fara, har han rätt till bärgarlön för hjälp som han lämnar fartyget endast om hjälpen inte kan anses ingå i fullgörandet av avtalet.

Om gods eller något som har hört till gods har bärgats, svarar äg­aren med det bärgade men inte personligen.

2 § När bärgarlönens belopp bestäms skall följande omständigheter
beaktas

1. i första hand:

a)   i vad mån bärgningsföretaget lyckats,

b)  den kunnighet och skicklighet med vilken bärgningsarbetet utförts samt den tid och möda som använts,

c) den fara för vilken det bärgade fartyget,  dess passagerare,

besättning eller gods varit utsatta,                                                     86


 


d) den fara för vilken bärgama eller deras redskap har utsatts,   Prop. 1993/94:195

e)  den fara som bärgama utsatt sig för att bli ersättningsskyldiga
mot en lastägare eller någon annan eller att på annat sätt lida förlust,

f)   den skada som bärgama har lidit till liv, hälsa eller gods, den
utgift eller förlust som bärgama har haft för bärgningen samt värdet
av de redskap som använts vid bärgningen, och

g)  den omständigheten att det fartyg som använts vid bärgningen
varit särskilt utmstat för bärgningsarbete.

2. i andra hand:

det bärgades värde.

Om någon som deltagit i bärgning genom fel eller försummelse har orsakat den fara i vilken fartyget råkat eller om en sådan person vid bärgningen har gjort sig skyldig till stöld eller snatteri eller till undandöljande av bärgat gods eller till någon aiman sviklig handling, kan bärgarlönen förklaras förverkad eller sättas ned.

3 § Bärgarlönen fär inte sättas högre än till värdet av det bärgade. Vid
bestämmandet av detta värde skall frakt och passageraravgifter
inräknas samt avdrag göras för tull och övriga avgifter, som bör utgå
av det bärgade, och för kostnader för förvaring, värdering och
försäljning.

Med bärgarlön avses även ersättning för att föra det bärgade i säkerhet och för att fartyg eller andra redskap används för detta ändamål.

4 § Om ett avtal rörande bärgning är ingånget medan faran ännu
varade och under inflytande därav och om villkoren i avtalet inte är
skäliga, kan avtalet förklaras helt eller delvis ogiltigt.

Detsamma gäller i fråga om andra avtal om bärgning, om den bärgarlön som krävts står i uppenbart missförhållande till värdet av den tjänst som bärgaren lämnat.

Bestämmelsen i 2 § sista stycket skall också tillämpas om ett avtal om bärgning har träffats.

Om bärgarlön har betalats medan faran ännu varade, skall den som vill återkräva något av vad han har betalat väcka talan inom sex månader efter det att betalningen skedde. Gör han inte det har han förlorat sin rätt till återkrav.

5    § Om bärgare tvistar inbördes om bärgarlönens fördelning, bestäms denna med ledning av de omständigheter som anges i 2 §.

6    § Om ett fartyg har bärgat något under en resa skall av bärgarlönen först betalas

1.  ersättning för skada som bärgningen orsakat på fartyget, lasten
eller någon annan egendom ombord,

2. ersättning för sådana utgifter för bränsle samt löner och kost åt

befälhavaren och besättningen som uppkommit på gmnd av bärg-            g-


 


ningen,                                                                       Prop. 1993/94:195

3. särskild ersättning till sjöman vilken vid bärgningen gjort en synnerligen värdefull insats eller utsatt sig för synnerlig fara.

Av återstoden skall redaren fä tre femtedelar. Resten skall med en tredjedel tillfalla befälhavaren och med två tredjedelar den egentliga besättningen, att fördelas i förhållande till var och ens avlöning. Befälhavarens andel skall dock alltid vara minst det dubbla av den högst avlönade besättningsmannens andel. En lots på fartyget har rätt att ta del i bärgarlönen som om han var medlem av besättningen och, om han inte är anställd hos redaren, uppbar lön som främste styrman.

Om det finns särskilda skäl, exempelvis med hänsyn till ändamålet med fartygets resa eller sättet för beräknande av lön eller ersättning åt dem som arbetar i fartygets tjänst, fär bärgarlönen fördelas på annat sätt än enligt första och andra styckena.

Ett avtal om att en mindre andel av den bärgarlön som kan förtjänas med ett fartyg än som sägs i första och andra styckena skall tillfalla befälhavaren eller besättningen är endast giltigt, om fartyget driver bärgningsverksamhet och är särskilt utmstat för detta eller om avtalet har ingåtts i samband med påmönstringen och avser ett visst bärg­ningsföretag.

7 § Om bärgning har utförts av ett svenskt statsfartyg som används
uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift, kan staten utan
ansvarighet mot de ombordvarande avstå från bärgarlön.

8 § Ett anspråk på särskild ersättning enligt 6 § första stycket 3 skall
anmälas hos redaren eller befälhavaren inom tre månader efter det att
bärgningsföretaget har slutförts.

9 § Innan bärgarlönen har betalats eller säkerhet har ställts för den,
fär ett bärgat fartyg inte utan bärgamas samtycke lämna det ställe dit
det har förts efter bärgningen eller bärgat gods tas i besittning av
ägaren.

17 kap. Om haveri

1 § Om innebörden av gemensamt haveri och fördelningen på fartyg,
frakt och last gäller York-Antwerpenreglema 1974 i den mån något
annat inte är avtalat.

Regeringen tillkännager reglemas lydelse i engelsk text och svensk översättning.

2 § Utredning och fördelning av gemensamt haveri görs, om något
annat inte har avtalats, genom dispasch (generaldispasch) på den ort
som redaren bestämmer eller, om han inte bestämmer orten, på den
ort där dispasch vanligen görs för redarens hemort.

Dispasch görs här i landet av en dispaschör. Dispaschören förordnas


 


av regeringen. Han skall vara lagfaren.                              Prop. 1993/94:195

Rättegångsbalkens bestämmelser om jäv mot domare gäller i fråga om dispaschören.

3    § Bestämmelser om besiktning för utredning och värdering av skada eller kostnad som har drabbat ett fartyg eller gods meddelas i 18 kap.

4    § Begäran om dispasch skall utan dröjsmål göras av redaren eller den som i redarens ställe har befattning med fartyget eller av någon annan som har del i haveriet.

Var och en som haveriet rör skall genast till dispaschören lämna alla de handlingar som denne anser nödvändiga för utredningen och fördelningen samt i övrigt lämna honom upplysningar.

5 § Skall haveribidrag betalas av last eller annat gods, svarar ägaren
med godset men inte personligen.

Bestämmelser om redarens rätt att hålla inne gods för haveribidrag finns i 13 kap. 20 § och 14 kap. 25 §. Om godset lämnas ut utan att ägaren åtar sig personlig ansvarighet för haveribidraget och, om det framställs krav på det, utan att han ställer säkerhet för det, svarar redaren för haveribidraget i förhållande till övriga som har del i haveriet.

6 § Har en skada eller kostnad drabbat fartyg eller last till följd av
olyckshändelse och skall den varken hänföras till gemensamt haveri
eller enligt 13 kap. 15 § tredje stycket eller 14 kap. 40 § fördelas
efter samma gmnder, faller den som enskilt haveri på den egendom
som har drabbats av skadan eller orsakat kostnaden.

Om kostnader som skall hänföras till enskilt haveri avser fartyget och lasten eller fartyget och viss del av lasten eller avser delar av lasten tillhörande olika ägare, skall kostnadema fördelas på den egendom för vars nytta de blivit gjorda enligt de gmnder som gäller för gemensamt haveri. Kostnader för bärgning av last fördelas på dennas värde och den frakt som avser godset.

Utredning och fördelning av haveri som avses i andra stycket görs genom dispasch på begäran av någon som har del i haveriet. Bestäm­melsema i detta kapitel om generaldispasch gäller i tillämpliga delar.

7 § När dispasch begärs skall dispaschören så snart det kan ske på ett
ändamålsenligt sätt och i den omfattning han anser nödvändigt upp­
mana dem som har del i haveriet att skriftligen framställa sina
yrkanden och anföra de skäl och ge in de handlingar som de vill
åberopa. Kungörelse om uppmaningen skall införas i Post- och
Inrikes Tidningar, om det inte är uppenbart att någon okänd haveri­
delägare inte finns. Om en handling är ofullständig, skall dispaschör­
en snarast begära upplysningar av den som gett in handlingen.

Sedan fullständiga handlingar kommit in skall dispaschören upprätta        go


 


dispaschen så snart det kan ske. I dispaschen skall anges vad den Prop. 1993/94:195 skall göra som vill överklaga den. Av dispaschen skall ett exemplar lämnas till den som har begärt denna och till andra delägare i haveriet som är i behov av den. Övriga delägare skall genast på ett ändamåls­enligt sätt och i behövlig omfattning underrättas om att dispaschen är utgiven.

8   § Om en skada eller kostnad som har tagits upp till fördelning genom en dispasch senare blivit ersatt av den som är ersättnings­skyldig, skall dispaschen rättas genom tilläggsberäkning. Dispaschen fär inte fördröjas enbart på gmnd av att det kan finnas möjlighet att fä ersättning för en skada eller kostnad.

9   § Om tvist uppstår angående en försäkringsgivares ersättnings­skyldighet på gmnd av avtal om sjöförsäkring, skall saken hänskjutas till utredning och avgörande genom dispasch (partikulärdispasch). Har något annat inte avtalats, görs utredningen på den ort där försäkringen har tagits eller där sådan dispasch vanligen görs för den orten. Bestämmelsema i detta kapitel om generaldispasch gäller i tillämpliga delar.

18 kap. Om dagböcker, sjöförklaring, annan under­sökning av sjöolyckor och besiktning

Dagböcker

1 § På ett handelsfartyg med en bmttodräktighet av minst 20 skall,
när fartyget hålls i drift, föras skeppsdagbok och, om fartyget är
maskindrivet eller försett med hjälpmaskin, maskindagbok. Detta
gäller också i fråga om fiskefartyg med en bmttodräktighet av minst
80.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Sjöfartsverket får medge undantag från skyldigheten att föra dagbok. Särskilda bestämmelser gäller om annan dagbok på vissa fartyg.

2 § Dagbok upprättas enligt formulär som fastställs av Sjöfartsverket.
Med beaktande av fartygens art och användning kan olika formulär
fastställas.

Anteckningarna i dagboken skall göras i tidsföljd, i hamn för varje dygn och till sjöss för varje vakt. Vad som förekommer under en vakt fär antecknas i en kladd. En sådan anteckning skall föras in i dagboken så snart det kan ske.

Dagbok och kladd till dagbok skall föras med ordning och tydlighet.
Anteckningar fär inte utplånas, strykas över eller på något annat sätt
göras oläsliga. Om en felskrivning sker skall rättelse göras genom en
särskild anteckning.
                                                                      90


 


3                                                                             § Ett fartygs dagböcker förs under befälhavarens tillsyn.                                                Prop. 1993/94:195
Om skeppsdagboken inte förs av befälhavaren skall den föras av

den främste av styrmännen. I skeppsdagboken skall noggranna upp­gifter föras in om vad som inträffar under resan om kännedom om detta kan vara till nytta för redare, lastägare, försäkringsgivare eller någon annan vars rätt kan vara beroende av resans utgång.

Maskindagboken förs av maskinchefen eller, om denne så be­stämmer, av den främste av det övriga maskinbefälet. I maskindag­boken skall uppges förrådet vid fartygets avgång från hamn av de fömödenheter som behövs för maskineriets drift, förbmkningen av dessa för varje dygn samt allt aimat av vikt som rör maskineriets gång och skötsel. När tid anges skall samma ortstid användas som i skeppsdagboken.

4   § Ytterligare föreskrifter om dagböcker meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

5   § En dagbok förd på ett svenskt fartyg eller på ett danskt, finskt eller norskt fartyg som befinner sig i svensk hamn skall hållas tillgänglig för var och en som vill ta del av innehållet, om hans rätt är beroende av detta. I fråga om anteckningar som har samband med en sammanstötning med ett annat fartyg, till vars dagbok motsvaran­de tillgång inte finns, gäller detta dock inte förrän sjöförklaring eller undersökning enligt 20 § hålls offentligt eller talan väckts på gmnd av sammanstötningen.

En dagbok skall förvaras av redaren i minst tre år efter dess avslut­ning. Om talan väcks inom den tiden i anledning av en händelse om vilken en anteckning gjorts i dagboken, skall boken förvaras till dess målet har avgjorts genom lagakraftvunnen dom.

Bestämmelsema i första och andra styckena gäller även i fråga om kladd till dagbok samt på teknisk väg gjorda uppteckningar om ett fartygs navigering och gången av dess maskineri.

Sjöförklaring

6 § Sjöförklaring skall hållas för ett svenskt handelsfartyg eller
fiskefartyg

1.   när någon, medan fartyget var på väg, i samband med fartygets drift har eller kan antas ha avlidit eller fått svår kroppsskada,

2.   när i annat fall i samband med fartygets drift någon ombord­anställd eller någon annan som följer med fartyget har eller kan antas ha avlidit eller fått svår kroppsskada,

3.   när någon som avlidit ombord har begravts i sjön,

4.   när allvarlig förgiftning har eller kan antas ha inträffat ombord,

5.   när fartyget har sammanstött med ett annat fartyg eller stött på grund,

6.   när fartyget har försvunnit eller övergetts i sjön,                      91


 


7.   när i samband med fartygets drift skada av någon betydelse har   Prop. 1993/94:195
eller kan antas ha uppkommit antingen på fartyget eller, medan

fartyget var på väg, på egendom utanför fartyget, eller

8.   när brand, explosion eller förskjutning av någon betydelse har
inträffat i lasten.

Bestämmelser om vissa undantag från första stycket finns i 13 § tredje stycket och 17 §.

7 § Sjöförklaring skall vidare hållas för ett svenskt fartyg, när i
anledning av en händelse som har eller kan antas ha inträffat i
samband med fartygets drift Sjöfartsverket förordnar om detta eller
befälhavaren eller redaren finner det påkallat. Detsamma gäller när
en lastägare eller lastförsäkringsgivare i annat fall än som avses i
13 § tredje stycket eller 17 § andra stycket begär det för att fä
upplysning om orsaken till en skada av någon betydelse på godset,
vilken har eller kan antas ha uppkommit i samband med fartygets
drift.

Om Sjöfartsverket förordnar att sjöförklaring skall hållas, skall befälhavaren eller redaren underrättas om detta. En lastägares eller lastförsäkringsgivares begäran om sjöförklaring skall göras hos någon av dessa.

8 § Genom sjöförklaringen skall händelsen och dess orsaker om
möjligt klarläggas. Alla förhållanden som kan antas ha medverkat till
händelsen eller vara av betydelse från sjösäkerhetssynpunkt skall
utredas.

Utredningen sker genom förhör med fartygets befälhavare och de medlemmar av besättningen och andra personer som antas kunna lämna någon upplysning i saken. Handlingar eller föremål som antas kunna tjäna till upplysning skall granskas. I den mån det kan antas främja utredningen skall syn hållas på fartyget eller den plats där händelsen inträffat.

9 § Om det inte finns något hinder skall sjöförklaring hållas i den
hamn där händelsen har inträffat eller, om händelsen inträffat till
sjöss, i den första hamn till vilken fartyget eller befälhavaren därefter
anländer. Sjöförklaringen får dock anstå till dess fartyget anlöper en
annan hamn, om en avsevärd besparing i kostnadema för fartyget
eller någon annan väsentlig fördel därigenom kan uppnås utan att
syftet med sjöförklaringen åsidosätts. Befälhavaren eller redaren skall
genast skriftligen underrätta Sjöfartsverket om anståndet och
anledningen till det.

Medan fartyget befinner sig i en hamn som anges i första stycket kan sjöförklaringen hållas även på en annan ort, om särskilda skäl föranleder det.

Sjöförklaring med anledning av att ett fartyg har försvunnit eller med anledning av att befälhavaren och var och en som kunnat träda i hans ställe har omkommit, skall hållas på den ort som Sjöfartsverket


 


bestämmer.                                                                  Prop. 1993/94:195

10 § Sjöförklaring inom landet hålls av den tingsrätt som enligt
21 kap. 1 § utsetts att vara sjörättsdomstol. Behörig är den domstol
som är närmast den hamn eller ort där sjöförklaringen skall hållas
enligt 9 §. Regeringen kan dock för en viss hamn förordna att en
annan av sjörättsdomstolama skall vara behörig, om det är ändamåls­
enligt med hänsyn till trafikförbindelsema och övriga förhållanden.

Om annat inte följer av denna lag, gäller för sjöförklaring inför domstol lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden.

Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren domare som ordförande och två personer med kunskap om och erfarenhet av sjöfart. Åtminstone en av de senare bör ha gmndlig erfarenhet från tjänst som fartygs- eller maskinbefål på handelsfartyg och nyligen ha utövat en sådan tjänst. Rätten utser för varje sjöför­klaring de särskilda ledamöterna från en förteckning som Sjöfarts­verket årligen upprättar för varje sjöfartsinspektionsdistrikt. Förteck­ningen skall uppta minst tjugo personer. Om det är ändamålsenligt i ett visst fall att en person med särskild sakkunskap deltar, fär rätten tillkalla en sådan person att inträda som ytterligare ledamot i rätten även om han inte är upptagen i förteckningen. De särskilda ledamö­tema skall vara svenska medborgare. Den som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § för-äldrabalken fär inte vara ledamot. De särskilda ledamötema har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.

I Danmark, Finland och Norge hålls sjöförklaring för ett svenskt fartyg av den domstol som är behörig enligt det landets lag.

I övrigt hålls sjöförklaring utomlands av svensk utlandsmyndighet som enligt bemyndigande av Utrikesdepartementet har sådan behörig­het. Om det lämpligen kan ske skall vid sjöförklaringen delta två av myndigheten tillkallade, i sjöfart kunniga personer, helst svenska, danska, finska eller norska medborgare, mot vilka inte förekommer jäv som gäller mot domare. Är ett deltagande av person med särskild sakkunskap ändamålsenligt i ett visst fall, får myndigheten tillkalla även en sådan person. På en ort där behörig svensk utlandsmyndighet inte finns, hålls sjöförklaringen av behörig dansk, finsk eller norsk utlandsmyndighet.

1 fråga om sjöförklaring inför en utlandsmyndighet gäller bestäm­melsema om sjöförklaring vid domstol i tillämpliga delar. Utlands­myndigheten får dock inte ta upp ed eller utfärda vitesföreläggande.

11 § När sjöförklaring skall äga mm skall fartygets befälhavare
snarast möjligt göra anmälan om detta hos den domstol som skall
hålla sjöförklaringen. Om anmälan inte görs av befälhavaren svarar
redaren för att anmälan görs. Detta gäller också när redaren tagit

emot en underrättelse eller en begäran enligt 7 § andra stycket.             93

Anmälningen skall vara skriftlig med uppgift på hela besättningen


 


och på de personer, bland besättningen eller i övrigt, som antas   Prop. 1993/94:195 kunna lämna upplysning i saken och, om det kan ske, på sakägama och deras ombud. Den skall vara åtföljd av ett exemplar av rapporten enligt 6 kap. 14 §.

Om anmälningen görs efter ett förordnande eller en begäran enligt 7 § skall den även innehålla uppgift om detta.

12 § När anmälan har gjorts skall rätten sätta ut sammanträde för
sjöförklaring att äga mm så snart det kan ske. Om det är ändamåls­
enligt skall sammanträdet hållas ombord på fartyget.

Till sammanträdet kallar rätten på lämpligt sätt fartygets befälhavare och de övriga personer som skall höras. En medlem av besättningen kan kallas genom befälhavaren.

Befälhavaren skall föreläggas att till sammanträdet medföra fartygets dagböcker och kladdar till dem, om de finns i behäll. Befälhavaren eller någon annan kan föreläggas att vid sammanträdet visa även andra handlingar eller föremål som antas kunna tjäna till upplysning i saken. Föreläggandet fär meddelas vid vite.

Om det kan ske skall sakägarna genom särskilda meddelanden underrättas om tid och plats för sammanträdet samt var och när anmälningen om sjöförklaring med tillhörande handlingar finns tillgänglig. Sjöfartsverket skall alltid underrättas om tid och plats för sammanträdet.

De särskilda ledamötema skall ta del av anmälningshandlingama. Om det finns tid för det skall de för ordföranden före sammanträdet skriftligen ange de frågor som bör utredas från nautisk, teknisk eller någon annan synpunkt.

13 § Om sjöförklaringen gäller en sammanstötning med ett annat
fartyg, får rätten bevilja anstånd med sjöförklaringen om den därige­
nom kan hållas samtidigt med sjöförklaring eller motsvarande
utredning för det andra fartyget. Ett sådant anstånd får inte beviljas
för längre tid än som är oundgängligen nödvändigt.

Utöver vad som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken fär sjöför­klaring hållas inom stängda dörrar, om det vid förklaringen kommer att lämnas uppgifter för vilka sekretess gäller enligt 8 kap. 16 § sekretesslagen (1980:1(X)). Vid sjöförklaring inom stängda dörrar fär en annan enskild sakägare än redaren inte närvara utan redarens samtycke.

Har sammanstötning skett med ett utländskt fartyg, för vilket varken sjöförklaring eller motsvarande utredning skall hållas, behöver sjöför­klaring inte äga mm om Sjöfartsverket inte bestämmer något annat. Hålls sjöförklaring skall bestämmelsema i andra stycket om hand­läggning inom stängda dörrar ha motsvarande tillämpning.

14 §  Vid  sjöförklaringens  början skall  fartygets  dagböcker och

kladdar till dem jämföras med varandra och med det exemplar av              94

rapporten enligt 6 kap. 14 § som fogats till anmälningen. Av dem


 


som skall höras fär endast den som har tagit befattning med dagboks-   Prop. 1993/94:195 föringen närvara vid genomgången, om inte särskilda skäl föranleder något annat.

Annat skriftligt utredningsmaterial läggs fram och syn företas när det är lämpligt.

15 § Befälhavaren och övriga personer som har kallats skall höras var
för sig. Ingen av dem får närvara vid förhör med någon annan utan
att det finns särskilda skäl för det.

Förhöret hålls av rätten. Med rättens tillstånd kan förhöret hållas av företrädare för Sjöfartsverket eller av en sakägare. Var och en som har hörts skall bekräfta sin berättelse med ed, om inte laga hinder möter eller rätten i övrigt med hänsyn till omständighetema finner att ed inte bör avläggas. Rätten skall före förhöret upplysa den som skall höras om hans skyldighet att avlägga ed och om edens vikt.

Ed som avses i andra stycket har denna lydelse: "Jag N. N. be­kräftar och försäkrar på heder och samvete att jag har sagt hela sanningen och intet förtigit, tillagt eller förändrat. "

Andra än befälhavaren eller medlemmar av besättningen har rätt att för sin inställelse vid rätten få ersättning av allmänna medel i enlighet med bestämmelsema om ersättning till vittne. Ersättningen skall stanna på staten. I fråga om ersättning för inställelse till förhör inför en utlandsmyndighet meddelas bestämmelser av regeringen.

16    § Om en utredning som har skett genom sjöförklaring är ofullstän­dig i något avseende, kan Sjöfartsverket förordna att den skall fullständigas vid en ny sjöförklaring och bestämma på vilken ort den nya sjöförklaringen skall hållas. I ett sådant fall har bestämmelsema i 7 § andra stycket och 11 § motsvarande tillämpning.

17    § Om en tillfredsställande utredning av en händelse som avses i

6 § är eller kan väntas bli tillgänglig i någon annan ordning, fär
Sjöfartsverket medge att sjöförklaring enligt det lagmmmet underlåts
eller att den skjuts upp i avvaktan på en sådan utredning.

Regeringen får föreskriva att sjöförklaring enligt 6 § inte behöver hållas, om sjöolyckan eller händelsen är eller skall bli föremål för en sådan undersökning som avses i 20 §.

Regeringen fär föreskriva inskränkningar i Sjöfartsverkets rätt enligt

7 § första stycket, 13 § tredje stycket, 16 § och 18 § andra stycket att
förordna om sjöförklaring i fall då sjöolyckan eller händelsen är eller
skall bli föremål för en sådan undersökning som avses i 20 §.

18 § För fartyg hemmahörande i Danmark, Finland eller Norge skall
rätten hålla sjöförklaring när befälhavaren eller redaren eller behörig
myndighet i fartygets hemland finner det påkallat. För annat utländskt
fartyg hålls i ett sådant fall sjöförklaring om det finns skäl.

Om en utredning av en händelse som inträffat i samband med ett ut-      95

ländskt fartygs drift är nödvändig från sjösäkerhetssynpunkt och


 


fartyget befinner sig inom Sveriges sjöterritorium, får Sjöfartsverket   Prop. 1993/94:195 förordna att sjöförklaring skall äga mm.

Finner en myndighet som anges i första stycket att sjöförklaring är påkallad eller förordnar Sjöfartsverket om sjöförklaring, skall befäl­havaren eller redaren underrättas om detta. Anmälan om sjöförklaring görs därefter av befälhavaren eller redaren enligt 11 §.

19      § Sjöfartsverket, Kustbevakningen, Tullverket och polismyndighet
skall lämna en tingsrätt som håller sjöförklaring den medverkan tings­
rätten begär för utredningen. För polismyndighetemas utredningar
gäller bestämmelsema om fömndersökning i 23 kap. rättegångs­
balken.

Annan undersökning av sjöolyckor

20      § Om undersökning från säkerhetssynpunkt av sjöolyckor och
andra händelser som berör sjöfarten finns bestämmelser i lagen
(1990:712) om undersökning av olyckor.

Besiktning

21   § Sjöfartsverket skall varje år upprätta en förteckning över per­soner som är lämpliga att utföra uppdrag att besiktiga fartyg eller last. Förteckningen skall hållas tillgänglig hos de tingsrätter som Sjöfartsverket anger.

22   § Uppstår fråga humvida ett fartyg efter inträffad skada skall anses kunna sättas i stånd eller inte, skall yttrande om detta avges av minst tre besiktningsmän.

Besiktningsmännen förordnas på ansökan av fartygets ägare, redare eller befälhavare. Inom landet förordnar rätten på den ort där besikt­ningen skall äga mm besiktningsmän bland de personer som är upptagna på förteckningen enligt 21 §. Utomlands förordnas besikt­ningsmän av den myndighet som är behörig enligt lag eller sedvänja på besiktningsorten eller av en svensk utlandsmyndighet eller, där en sådan inte finns, av en dansk, finsk eller norsk utlandsmyndighet.

Vid besiktning inom landet skall besiktningsmännen avkräva befäl­havaren fartygets nationalitetshandling. Om fartyget förklaras vara icke iståndsättligt, skall de till Sjöfartsverket genast sända in nationalitetshandlingen, en avskrift av yttrandet och bevis om att de är behörigen förordnade. När en besiktning äger mm utomlands skall utlandsmyndigheten, om det kan ske, iaktta vad som nu sagts. Sjöfartsverket skall utan dröjsmål ge registermyndigheten del av besiktningsmännens yttrande, om det rör ett svenskt fartyg.

23      § Om skada har drabbat ett fartyg eller gods i gemensamt haveri,

får var och en som haveriet rör låta en eller flera besiktningsmän   96


 


utreda och värdera skadan. Detta gäller också i fråga om en skada i   Prop. 1993/94:195 enskilt haveri när utredning om skadan fordras för bestämmande av bidragsvärdet för fartyg eller gods.

Besiktningsmän utses av den som haveriet rör eller förordnas på hans ansökan av den myndighet som anges i 22 §.

24    § Om ägaren till ett fartyg eller redaren eller någon som i reda­rens ställe har befattning med fartyget eller befälhavaren vill anordna en annan besiktning av fartyg eller gods än som avses i 22 eller 23 § och han inte själv utser besiktningsmän, skall den myndighet som anges i 22 § pä hans ansökan förordna en eller flera besiktningsmän. £)etta gäller också, om en lastägare eller lastförsäkringsgivare vill låta besiktiga lasten i andra fall än som avses i 23 §.

25    § En besiktningsman fär inte vägras tillträde till fartyget och lasten för att utföra besiktningen utom när sådant tillträde skulle föranleda oskälig kostnad för fartyget eller någon annan väsentlig olägenhet.

Avdelning VI Avslutande bestämmelser

19 kap. Om preskription av vissa fordringar

1 § Följande fordringar upphör, vare sig ansvarigheten för dem är begränsad eller obegränsad, om talan inte väcks i laga ordning i fråga om

1.    fordran på bärgarlön: inom två är från det bärgningsföretaget slutfördes,

2.    fordran på andel i bärgarlön enligt 16 kap. 6 § andra stycket: inom ett år från det vederbörande av redaren fått underrättelse om bärgarlönens och andelens storlek,

3.    fordran på ersättning för sammanstötning: inom två år från den dag skadan inträffade,

4.    fordran på belopp som någon betalat utöver vad som belöper på honom enligt 8 kap. 1 §: inom ett år från det beloppet betalades,

5.    fordran på ersättning på gmnd av att gods har skadats, gått förlorat eller försenats vid befordran eller på gmnd av att det i konossement har lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter: inom ett år från det godset lämnades  ut eller skulle ha lämnats ut,

6.    fordran på ersättning för personskada eller försening vid
passagerarbefordran: inom två år från ilandstigningen eller, om
passageraren avlidit under befordringen, från den dag ilandstigning
skulle ha ägt mm, eller, om passageraren avlidit efter ilandstig­
ningen, inom två år från dödsfallet men inte senare än tre år från
ilandstigningen,

7. fordran på ersättning på gmnd av att resgods har skadats, gått

förlorat eller försenats vid befordran: inom två år från det godset            97

7 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195


fördes i land eller, om det har gått förlorat, skulle ha förts i land,       Prop. 1993/94:195

8. fordran på bidrag till gemensamt haveri eller en annan kostnad som skall fördelas enligt samma gmnd (13 kap. 15 § tredje stycket, 14 kap. 40 § och 17 kap. 6 §): inom ett år från den dag dispaschen vann laga kraft.

Svarar gäldenären i andra fall än som avses i första stycket för ersättning eller för någon annan fordran med begränsning av redareansvaret eller endast med inlastat gods upphör fordringen, om talan inte väcks i laga ordning, i fråga om en fordran på ersättning inom två år från den dag skadan inträffade och i fråga om någon annan fordran inom ett år efter det att fordringen förföll till be­talning. Om borgenären har rätt att för fordringen hålla sig även till redare, lastägare eller någon annan utan att begränsning av ansvarig­heten äger mm, gäller en sådan rätt under samma tid som för en fordran i allmänhet.

Har en fordran som avses i första eller andra stycket kommit under behandling av dispaschör, anses talan om fordringen väckt.

Den som infriat en fordran som avses i första stycket 5 får väcka återkrav mot tredje man efter utgången av den där angivna tiden; En sådan talan fär dock inte väckas senare än ett år från den dag huvudanspråket infriades eller talan väcktes om det.

Ett avtal om förlängning av preskriptionstid som avses i denna para­graf är giltigt endast om det har ingåtts efter fordringens tillkomst och har inte verkan för längre tid än tre år åt gången, räknat från dagen för avtalet. Preskriptionstiden fär dock inte i något fall genom avtal förlängas med sammanlagt mer än tio år eller, i fall som avses i första stycket 6 eller 7, med mer än tre år från det ilandstigning eller ilandföring har ägt mm eller skulle ha ägt mm. I 13 kap. 4 § första stycket och 14 kap. 2 § andra stycket finns föreskrifter om ogiltighet av avtalsvillkor som avviker från bestämmelsema i första stycket 5 och fjärde stycket. I 15 kap. 29 § andra stycket finns före­skrifter om ogiltighet av avtalsvillkor som inskränker en passagerares rättigheter enligt första stycket 6 och 7.

Frågor om preskription av en fordran som avses i denna paragraf bedöms här i landet enligt svensk lag även om utländsk lag i övrigt är tillämplig på rättsförhållandet.

20 kap. Straffbestämmelser

1 § Om en befälhavare försummar att enligt 6 kap. 1 § första och andra styckena se till att fartyget är sjövärdigt, döms han till böter eller fängelse i högst sex månader.

Till samma straff döms en redare som försummar att avhjälpa fel eller brist i sjövärdigheten enligt 1 kap. 9 §, om han ägt eller bort äga kännedom om felet eller bristen.

Om en redare underlåter att, trots att det är möjligt för honom,
hindra fartyget att gå till sjöss när en förestående resa på gmnd av fel
98


 


eller brist i sjövärdigheten kan bli förenad med allvarlig fara för de   Prop. 1993/94:195 ombordvarande, döms han till böter eller fängelse i högst två år.

2 § Den som brister i gott sjömanskap till förekommande av sjö­
olycka döms, om inte oaktsamheten är ringa, för vårdslöshet i
sjötrafik till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse i högst två år.

3   § Den som tar sådan färdväg, håller sådan hastighet eller annars med fartyg färdas sä att han i onödan stör omgivningen döms till penningböter.

4   § Den som framför ett fartyg eller i övrigt på fartyg fullgör en upp­gift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och då är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat medel, att det kan antas, att han inte på ett betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom, döms för sjöfylleri till böter eller fängelse i högst sex månader.

5   § Är ett brott som avses i 4 § att anse som grovt, skall dömas för grovt sjöfylleri till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om

1.  gärningsmannen varit avsevärt påverkad av alkohol eller något
annat medel,

2.  den uppgift som gärningsmannen haft att ftillgöra varit särskilt krävande med hänsyn till fartygets egenskaper eller andra omständig­heter, eller

3.  framförandet av fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss.

6 § Avviker en befälhavare från tjänsten och överger fartyget, döms
han till böter eller fängelse i högst ett år.

Om en befålhavare försummar sina skyldigheter enligt 6 kap. 6 § första stycket eller i övrigt som god sjöman när fartyget är i fara, döms han till böter eller fängelse i högst två år.

7   § Försummar befälhavaren sina skyldigheter enligt 6 kap. 6 § andra stycket när någon annan är i sjönöd eller när fara hotar sjötrafiken eller enligt 8 kap. 4 § när fartyget sammanstött med ett annat fartyg, döms han till böter eller fängelse i högst två år.

8   § Om någon som med eller utan skuld har haft del i uppkomsten av en sjöolycka, genom att lämna olycksplatsen utan tvingande skäl eller på annat sätt, undandrar sig att vidta de åtgärder som skäligen kan krävas av honom eller om han undandrar sig att uppge namn och hemvist eller lämna upplysningar om händelsen, döms han, om gär­ningen inte är belagd med straff i 7 §, till böter eller fängelse i högst                                                                            99 ett år.


 


En befälhavare på ett fartyg som är infört i ett fartygsregister får i   Prop. 1993/94:195 stället för sitt namn och hemvist uppge fartygets namn och hemort.

9 § Försummar befälhavaren vad han enligt 6 kap. 3 §, eller enligt
föreskrifter meddelade med stöd av den paragrafen, är skyldig att
göra vid prejning eller visitering, döms han till böter eller fängelse
i högst sex månader.

10     § En befälhavare döms till böter,

1.  om han försummar att enligt 6 kap. 1 § tredje stycket underrätta
redaren om fel eller brist i sjövärdigheten,

2.  om han försummar att enligt 6 kap. 4 § andra stycket på fartyget medföra skeppshandlingar eller ett exemplar av denna lag,

3.  om han försummar att avge rapport enligt 6 kap. 14 § eller upp­såtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i en sådan rapport,

4.  om han vägrar att i fall som avses i 18 kap. 22 § överlämna fartygets nationalitetshandling till besiktningsmännen, eller

5.  om han utan laga hinder vägrar att i ett sådant fall som avses i 22 kap. 2 § på fartyget ta med en befälhavare eller en sjöman, hans aska eller efterlämnade effekter.

Till samma straff döms en befälhavare eller en redare om han för­summar att enligt 18 kap. 11 § göra anmälan om sjöförklaring eller om han uppsåtligen eller av oaktsamhet föranleder att en sjöförklaring skjuts upp, utan att fömtsättningar finns enligt 18 kap. 9 §.

11     § Försummar någon sin skyldighet enligt denna lag i fråga om
förande av dagbok eller kladd till dagbok eller lämnar han uppsåt­
ligen eller av oaktsamhet oriktig eller vilseledande uppgift i dagboken
eller kladden, döms han till böter.

Till samma straff döms

1.  en befälhavare eller en redare om han obehörigen vägrar någon
att ta del av en dagbok, en kladd till dagbok eller en på teknisk väg
gjord uppteckning rörande fartygets navigering och gången av dess
maskineri, samt

2.  en redare om han försummar sin skyldighet att förvara en sådan
handling.

12     § Har någon gjort sig skyldig till gäming som avses i 1, 2, 4, 5,
6,7,8 eller 9 § och därigenom visat sig olämplig att utöva en sådan
befattning på fartyg, för vilken särskilda behörighetsvillkor gäller,
skall domstolen besluta att han för viss tid eller för alltid skall fråntas
rätten att utöva befattningen. Beslutet fär även avse andra befattningar
än den i vilken gärningen begåtts.

Om ett sådant beslut meddelas, skall domstolen samma dag under­
rätta Sjöfartsverket. I fråga om radiooperatör skall även Post- och
telestyrelsen underrättas.
                                                            200

Vidtas åtgärder för att väcka åtal, fär Sjöfartsverket i uppenbara fall


 


meddela beslut enligt första stycket för tiden intill dess lagakraft-   Prop. 1993/94:195 ägande dom finns eller domstolen, sedan åtal väckts, förordnar annat. Om det inte längre finns fog för beslutet, skall detta omedelbart hävas. Rätten att överklaga Sjöfartsverkets beslut till regeringen är inte inskränkt till viss tid.

13   § Vid tillämpning av bestämmelsema i detta kapitel jämställs med befälhavare den som har trätt i (befälhavarens ställe och med redare den som i redarens ställe har haft befattning med fartyget.

14   § Om flera har medverkat till en gäming som avses i 1, 2, 4, 5, 6, 7, 8 eller 9 §, gäller 23 kap. brottsbalken.

Straff döms inte ut enligt denna lag om gämingen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

21 kap. Om laga domstol och rättegång i sjörättsmål

1 § Första domstol i tvistemål rörande ett förhållande som avses i
denna lag är den tingsrätt som regeringen utser (sjörättsdomstol).
Detta gäller också brottmål i fråga om en gäming som avses i denna
lag, även om gämingen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

Rör mål som anges i första stycket uteslutande en båt som inte hålls i drift yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte, fär målet tas upp även av en tingsrätt som är behörig enligt 10 eller 19 kap. rättegångs­balken.

2 § I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp tvistemål
som avses i 1 § första stycket skall bestämmelsema om laga domstol
i tvistemål i allmänhet tillämpas.

Talan fär även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget finns. Har säkerhet för en fordran ställts hos en myndighet till befrielse från kvarstad eller en annan säkerhetsåtgärd, fär talan väckas även vid sjörättsdomstolen för den ort där säkerheten har ställts. Talan angåendje en fordran som säkerheten har avsett fär väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol, även om säkerheten har upphört att gälla.

Finns inte sjörättsdpmstol på den ort där svaranden har kunnat sökas enligt första eller andra stycket, väcks talan vid den sjörätts­domstol som är närmast den orten.

Om flera är redare i ett fartyg skall fartygets hemort anses som rederiets hemvist.

Bestämmelsema i denna paragraf gäller inte om annat följer av lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Lugano-konventionen. Andra stycket gäller dock om fartyget är belagt med kvarstad.

3 § Talan om ansvarighet på gmnd av avtal om transport av stycke-   


 


gods fär väckas endast vid sjörättsdomstolen för den ort Prop. 1993/94:195

1.   där svaranden har sitt huvudkontor eller, om huvudkontor
saknas, där han har sin vanliga vistelseort,

2.   där transportavtalet ingicks, fömtsatt att svaranden där har drift­ställe för sin rörelse, filial eller företrädare, genom vars förmedling avtalet har ingåtts,

3.   där den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger, eller

4.   som för detta ändamål har angetts i transportavtalet.

Trots bestämmelserna i första stycket får talan även väckas vid domstol som anges i 2 § andra stycket.

Finns inte sjörättsdomstol pä den ort där svaranden har kunnat sökas enligt första eller andra stycket, väcks talan vid den sjörätts-domstol som är närmast den orten.

Bestämmelserna i 2 § fjärde och femte styckena har motsvarande tillämpning.

4 § Talan om ansvarighet på gmnd av avtal om befordran av passa­
gerare eller resgods fär väckas endast vid

1.  sjörättsdomstol för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller
har sin huvudsakliga rörelse,

2.  sjörättsdomstol för den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelse­orten,

3.  domstol i den stat där käranden har sitt hemvist eller annars är varaktigt bosatt, fömtsatt att svaranden har driftställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dess domsrätt, eller

4.  domstol i den stat där befordringsavtalet träffades, fömtsatt att svaranden har driftställe för sin rörelse i den staten och är under­kastad dess domsrätt.

Trots bestämmelsema i första stycket får talan även väckas vid domstol som anges i 2 § andra stycket.

Efter det att tvist har uppstått fär partema avtala att talan skall väckas vid en annan domstol eller att tvisten skall hänskjutas till skiljemän.

Finns inte sjörättsdomstol på den ort där svaranden har kunnat sökas enligt första stycket 1 eller 2 eller andra eller tredje stycket, väcks talan vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten.

Bestämmelsema i 2 § Qärde och femte styckena har motsvarande tillämpning.

5 § I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp brottmål
som avses i 1 § första stycket skall bestämmelsema om laga domstol
i brottmål i allmänhet tillämpas. Om sjörättsdomstol inte finns på den
ort där den misstänkte skall svara enligt dessa bestämmelser, väcks
åtal vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten.


6 § Talan mot dispasch förs genom klander hos tingsrätten för den ort där dispaschen är utgiven.


102


 


Om dispaschen inte klandras, skall den gälla.              Prop. 1993/94:195

7   § En tingsrätt är i dispaschmål domför med tre eller högst fyra lagfarna domare tillsammans med tre särskilda ledamöter utsedda enligt 8 §. Rätten är dock domför med en lagfaren domare när målet bereds samt vid prövning om klander skall avvisas och vid hand­läggning enligt 8 § .

8   § För en domsaga vars tingsrätt fär ta upp dispaschmål skall Sjöfartsverket varje år upprätta en förteckning, i vilken tas upp minst tolv personer som är kunniga i handel och sjöfart och som är lämpliga att tjänstgöra som särskilda ledamöter i dispaschmål. Bland dem som tagits upp i förteckningen utser rätten för varje mål tre för tjänstgöring som särskilda ledamöter. Om på gmnd av förfall eller något annat hinder föreskrivet antal ledamöter inte kan utses från förteckningen, utser rätten någon annan lämplig person att vara särskild ledamot.

En särskild ledamot skall vara svensk medborgare. Den som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken fär inte vara ledamot. E>en särskilda leda­moten har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.

9 § Om någon vill klandra en dispasch skall han inom fyra veckor
från dispaschens dag ge in en klanderinlaga till tingsrätten. Med de
avvikelser som följer av tredje stycket i denna paragraf har be­
stämmelsema i 52 kap. 2, 3, 5, 6, 8, 9 och 10 - 12 §§ rättegångs­
balken motsvarande tillämpning i mål om klander av dispasch.

Upptas klander av en dispasch har en motpart rätt att utan avgift fä del av klanderinlagan. Vill han bemöta klandret skall han senast fyra veckor efter fullföljdstidens utgång ge in en skriftlig förklaring till tingsrätten. Tingsrätten bör sända meddelanden till alla kända sakägare om rätten att fä del av klandret och att avge förklaring.

Rätten fär hålla förhör eller förhandling även för annat ändamål än som avses i 52 kap. 10 § rättegångsbalken. Rättens avgörande av saken sker genom utslag.

10   § Tingsrättens utslag eller beslut i dispaschmål överklagas genom besvär.

11   § Bestämmelsema om särskilda rättsmedel i 58 och 59 kap. rättegångsbalken skall tillämpas i fråga om dispasch. Vad som sägs i 58 kap. 10 a och 13 §§ och 59 kap. 4 a § rättegångsbalken om ftillföljd av talan gäller även klander av dispasch.

103


 


22 kap. Särskilda bestämmelser                      Prop. 1993/94:195

Vissa bestämmelser om sjömän m.m.

1    § Sedan ett fartyg utklarerats och i övrigt är färdigt att avgå fär en ombordanställd inte för en skuld hindras att avresa och inte heller något av vad han fört ombord för tjänsten tas i mät eller beläggas med kvarstad.

2    § På ett svenskt fartyg skall, till det antal och mot den ersättning som regeringen föreskriver, tas med sjöman, vilken har rätt till fri resa enligt 29, 31 eller 32 § sjömanslagen (1973:282) eller vars resa till hemorten en svensk utlandmyndighet på någon annan gmnd är skyldig att besörja, till bestämmelseorten eller någon annan hamn som fartyget skall anlöpa under resan. Utan betalning skall tas med urna innehållande askan efter en avliden svensk befälhavare eller sjöman och, om det kan ske utan olägenhet, hans efterlämnade egendom. Fartygets befälhavare är ansvarig för att dessa skyldigheter fullgörs.

Regeringen får förordna att bestämmelsema i första stycket om en avliden befälhavares eller sjömans aska eller efterlämnade egendom skall gälla även i fråga om en avliden befälhavare eller sjöman från ett annat land.

Särskilda dragningsrätter

3 § Med särskilda dragningsrätter avses de av IntemationeUa
valutafonden använda särskilda dragningsrätterna (SDR).

Omräkning av SDR till svenska kronor skall ske efter kursen den dag då betalning sker eller, om säkerhet ställs för betalningen, då säkerheten ställs. Kronans värde skall bestämmas i enlighet med den beräkningsmetod som IntemationeUa valutafonden den dagen tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner.

Statsansvar för vissa rättsförluster m.m.

4 § Kommer till följd av 2 kap. 10 § eller 3 kap. 9 § ett förvärv eller
en panträttsupplåtelse som avses där att gälla mot den rätte ägaren
eller mot någon till vars förmån rådighetsinskränkning gäller enligt
de paragrafema, har denne rätt till ersättning av staten för sin förlust
på gmnd av förvärvet eller upplåtelsen.

Om någon lider förlust till följd av ett tekniskt fel i skepps-eller
skeppsbyggnadsregistret vid användning av automatisk databehandling
eller i en anordning som hos registermyndigheten eller någon annan
statlig myndighet är ansluten till registret, har han rätt till ersättning
av staten.
                                                                                    104


 


Har den skadelidande medverkat till förlusten genom att utan skälig  Prop. 1993/94:195 anledning underlåta att vidta åtgärder för att bevara sin rätt eller har han på annat sätt medverkat till förlusten genom eget vållande, skall ersättningen efter vad som är skäligt sättas ned eller helt falla bort.

5   § Kommer till följd av beslut i ett ärende om rättelse förlust att drabba en rättsägare som avses i 2 kap. 29 §, har han rätt till ersättning av staten. Ersättning betalas dock inte om den skadelidande med hänsyn till felets beskaffenhet eller andra omständigheter bort inse att fel förekommit.

6   § Staten företräds i ett ärende om ersättning enligt 4 eller 5 § av den myndighet som regeringen bestämmer.

7   § Vill den som är part i ett mål om beståndet av en rätt till skepp eller skeppsbygge kräva ersättning enligt 4 §, om han förlorar målet, skall han antingen till gemensam handläggning med målet väcka talan mot staten om sitt ersättningskrav eller skriftligen underrätta den myndighet som avses i 6 § om rättegången.

Om förberedelsen i målet har avslutats utan att någon ersättnings­talan väckts eller underrättelse lämnats enligt första stycket, skall domstolen förelägga parten att vidta en av åtgärdema inom en viss tid. Iakttas inte tiden är ersättningskravet förfallet. En upplysning om detta skall tas in i föreläggandet.

8 § Har den som enligt 4 eller 5 § är berättigad till ersättning av
staten haft rätt att kräva beloppet av någon annan som skadestånd,
träder staten in i rätten mot denne.

Ersättning enligt 4 eller 5 § på gmnd av en domstols dom betalas ut sedan domen har vunnit laga kraft.

Underrättelser till och biträde åt registermyndigheten

9 § Väcks talan om hävning eller återgång av ett förvärv av ett regi­
strerat skepp eller skeppsbygge, en andel i eller villkorlig äganderätt
till sådan egendom eller om bättre rätt till egendomen eller annars i
en fråga som angår inskrivning i skepps- eller skeppsbyggnadsregi­
stret, skall rätten genast underrätta registermyndigheten. Under­
rättelsen skall, utöver uppgift om partema, innehålla sådana uppgifter
om egendomen att den kan identifieras i registret.

När dom eller slutligt beslut i målet har vunnit laga kraft, skall rätten genast sända domen eller beslutet till registermyndigheten.

10 § Sjöfartsverket, Kustbevakningen, Tullverket och polismyndig­
heterna skall biträda registermyndigheten med att vaka över att be­
stämmelser i lag eller annan författning om registrering och identifie­
ring av skepp oeh inskrivning av rätt till skepp och andel i sådan
       105


 


egendom efterievs. De har för detta ändamål rätt till tillträde till ett   Prop. 1993/94:195 skepp. De skall underrätta registermyndigheten om försummelser att efterleva bestämmelsema.

1.    Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Genom lagen upphävs, med de begränsningar som anges i 2, sjölagen (1891:35 s. 1) och lagen (1993:103) om kvarstad på fartyg i inter­nationella rättsförliällanden.

2.    Övergångsbestämmelsema till de lagar som anges i 1 eller till vidtagna ändringar däri skall fortfarande gälla i tillämpliga delar.

3.    Om det i en lag eller annan författning hänvisas till föreskrifter som har ersatts genom bestämmelser i denna lag, skall i stället de nya bestämmelsema tillämpas.

4.    I fråga om avtal om godsbefordran ingångna före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. Om ett konossement har utfärdats efter ikraftträdandet enligt ett sådant avtal skall dock de nya bestämmelser­na alltid tillämpas såvitt avser förhållandet till tredje man som innehar konossementet.

5.    I fråga om avtal om passagerarbefordran ingångna före ikraftträ­dandet gäller de äldre bestämmelsema i fall då den händelse som ansvarigheten gmndas på har inträffat före ikraftträdandet.

106


 


2. Förslag till                                                              P-P- 1993/94:195

Lag om ändring i utsökningsbalken (1981:774)

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 12 § utsökningsbalken skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


10 kap. 12 §


Fordran upptas med det belopp till vilket den beräknas uppgå den dag dä fördelningssamman­träde skall äga mm. Beträffande fordran med sjöpanträtt skall iakttagas vad som föreskrivs i 249 § andra stycket aruira me­ningen sjölagen (1891:35 s. 1). Panträtt på gmnd av inteckning fär ej åtnjutas för mer än pant­brevets belopp jämte tillägg enligt 264 § sjölagen. Under­stiger fordringen pantbrevets be­lopp, upptas återstoden som ägarhypotek.

Fordran upptas med det belopp till vilket den beräknas uppgå den dag då fördelningssamman­träde skall äga mm. Beträffande fordran med sjöpanträtt skall iakttagas vad som föreskrivs i 3 kap. 41 § andra stycket andra meningen sjölagen (1994:000). Panträtt på gmnd av inteckning får ej åtnjutas för mer än pant­brevets belopp jämte tillägg enligt 3 kap. 4 § sjölagen. Un­derstiger fordringen pantbrevets belopp, upptas återstoden som ägarhypotek.

Om i skeppet gäller pantbrev som ej innehas av ägaren och någon fordran för vilken pantbrevet utgör säkerhet ej har blivit anmäld, upptas pantbrevets belopp och ett till tio procent av detta belopp beräknat tillägg.

Ägarhypotek upptas utan till- Ägarhypotek upptas utan till-
lägg enligt 264 § sjölagen.
lägg enligt 3 kap. 4 § sjölagen.


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


107


 


3. Förslag till


Prop. 1993/94:195


Lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission

Härigenom föreskrivs att 37 § lagen (1914:45) om kommission skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


37 §'


Är gods, som inköpts för kom-mittentens räkning, försänt till honom, och försättes han i kon­kurs, eller fär han till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs, eller finnes han eljest vara på sådant obestånd, att det måste antagas, att fordran, var­för kommissionären skulle haft panträtt i godset, om det funnits hos honom, icke kommer att rätteligen gäldas, skall vad i 39 och 41 §§ lagen om köp och byte av lös egendom samt 766 § sjölagen är stadgat om säljares rätt att hindra godsets utgivande eller i visst fall kräva det åter från köparens borgenärer äga motsvarande tillämpning. Har kommissionären gjort bmk av den rätt, äge han göra sin pant­rätt i godset gällande såsom här ovan i 33 och 34 §§ sägs.

Är gods, som inköpts för kom-mittentens räkning, försänt till honom, och försättes han i kon­kurs, eller fär han till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs, eller finnes han eljest vara på sådant obestånd, att det måste antagas, att fordran, var­för kommissionären skulle haft panträtt i godset, om det funnits hos honom, icke kommer att rätteligen gäldas, skall vad i 39 och 41 §§ lagen om köp och byte av lös egendom samt 13 kap. 57 § och 14 kap. 5 § andra stycket sjölagen (1994:000) är stadgat om säljares rätt att hindra godsets utgivande eller i visst, fall kräva det åter från köparens borgenärer äga motsvarande tillämpning. Har kommissionären gjort bmk av den rätt, äge han göra sin panträtt i godset gällan­de såsom här ovan i 33 och 34 §§ sägs. Lag samma vare, där försäljningskommissionär sänt gods, som han haft till försäljning, tillbaka till kommittenten, och denne försättes i konkurs eller får till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller eljest finnes vara på sådant obestånd, som i första stycket sägs.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


'Senaste lydelse 1921:237


108


 


4. Förslag till


Prop. 1993/94:195


Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal

Härigenom föreskrivs att 61 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


61 §


För den ersättningsskyldighet, som kan komma att åligga för­säkringshavaren gent emot tredje man, vare försäkringsgivaren ansvarig i det fall, att fartyg eller frakt häftar för ersättning för skada, som uppkommit genom fartygs sammanstötning eller genom händelse, som enligt 223 a § sjölagen skall anses lika med sådan sammanstötning.

Föreligger underförsäkring skall å ersättning som här avses.


För den ersättningsskyldighet, som kan komma att åligga för­säkringshavaren gent emot tredje man, vare försäkringsgivaren ansvarig i det fall, att fartyg eller frakt häftar för ersättning för skada, som uppkommit genom fartygs sammanstötning eller genom händelse, som enligt 8 kap. 3 § sjölagen (1994:000) skall anses lika med sådan sam­manstötning, vad i 40 § stadgas äga tillämpning


 


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


109


 


5. Förslag till


Prop. 1993/94:195


Lag om ändring i lagen (1936:83 ) angående vissa utfästelser om gåva

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1936:83) angående vissa ut­fästelser om gåva skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


2§'


Är genom skuldebrev eller annorledes gåva utfäst i pen­ningar eller lösören, gälle den ej såsom fullbordad, med mindre det som utfäst är kommit i gåvo-tagarens besittning. I fråga om skepp eller skeppsbygge gäller i stället att gåva ej är att anse såsom fullbordad, med mindre inskrivning för förvärvet sökts enligt vad som stadgas därom i sjölagen (1891:35 s. 1). Har genom ett skuldebrev eller på annat sätt en gåva utlästs i en rättighet som registreras enligt aktiekontolagen (1989:827) eller lagen (1991:195) om penning­marknadskonton, fullbordas gåvan genom att rättigheten registreras för gåvotagaren enligt bestämmelsema i de lagama eller, om rättigheten förvaltas enligt 8 kap. aktiekontolagen eller 3 kap. 1 § andra stycket lagen om penningmarknadskon­ton, genom att förvaltaren under­rättas om utfästelsen.


Är genom skuldebrev eller annorledes gåva utfäst i pen­ningar eller lösören, gälle den ej såsom fullbordad, med mindre det som utfäst är kommit i gåvo-tagarens besittning. I fråga om skepp eller skeppsbygge gäller i stället att gåva ej är att anse såsom fullbordad, med mindre inskrivning för förvärvet sökts enligt vad som stadgas därom i sjölagen (1994:000). Har genom ett skuldebrev eller på annat sätt en gåva utfästs i en rättighet som registreras enligt aktiekontolagen (1989:827) eller lagen (1991:195) om penningmark­nadskonton, fullbordas gåvan ge­nom att rättigheten registreras för gåvotagaren enligt bestäm­melsema i de lagama eller, om rättigheten förvaltas enligt 8 kap. aktiekontolagen eller 3 kap. 1 § andra stycket lagen om penning­marknadskonton, genom att förvaltaren underrättas om ut­fästelsen.


 


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

'Senaste lydelse 1991:200


110


 


6. Förslag till


Prop. 1993/94:195


Lag om ändring i lagen (1940:176) med vissa bestäm­melser om fraktfart med svenska fartyg

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1940:176) med vissa be­stämmelser om fraktfart med svenska fartyg skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


2§'

I fråga om registreringspliktiga svenska fartyg fär regeringen, i den mån det prövas erforderligt, förordna, att resa med sådant fartyg må företagas allenast med tillstånd av regeringen eller den regeringen därtill bemyndigat och under iakttagande av de villkor, som må hava uppställts för tillståndet. Vad nu sagts skall dock ej äga tillämpning å fartyg, för vilket gällande passagerarfartygscertifikat är utfärdat och vars bmttodräktighet understiger 350.

För fortskaffande av proviant eller andra fömödenheter för fartyget, fömödenheter, tillhöriga passagerare eller å fartyget anställda personer, eller gods som bärgats ombord å fartyget må villkor icke uppställas.


Utan hinder av förordnande, varom i första stycket sägs, skola i sjölagen givna föreskrifter, som avse befogenhet för befälhavaren att sälja av redarens gods eller för befälhavaren eller bortfrak­taren att sälja av lasten eller vilka röra lossning av gods an­norstädes än i bestämmelseorten, äga tillämpning, ändå att därige­nom gods skiljes från fartyget å annan ort än som vul lämnande av tillstånd till resan bestämts; dock må ifall, som avses i 133 § sjölagen, lossning av gods icke utan medgivaruie av regeringen eller den regeringen därtill bemyndigat äga rum annorstädes än i lastningshamnen.


Trots förordnande enligt första stycket, skall / sjölagen (1994:000) givna föreskrifter, som avser befogenhet för en be­fälhavare att sälja av redarens gods eller för en befälhavare, transportör eller bortfraktare att sälja av lasten eller som rör lossning av gods på annan plats än på bestämmelseorten, tilläm­pas även om därigenom gods skiljs från fartyget på annan ort än som vid lämnande av tillstånd till resan bestämts; dock får i fall, som avses i 13 kap. 11 % tredje stycket och 14 kap. 34 § sjölagen, lossning av gods inte ske på annan plats än i last­ningshamnen utan medgivande av regeringen eller av den som


 


'Senaste lydelse 1982:261


111


 


Nuvarande lydelse              Föreslagen lydelse             Prop. 1993/94:195

regeringen därtill bemyndigat.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

112


 


7. Förslag till


Prop. 1993/94:195


Lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 2 § luftfartslagen (1957:297) skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


11 kap.

2§'


Den som bärgar ett luftfartyg som har förolyckats eller be­finner sig i nöd och alla som medverkar vid bärgningen har rätt till bärgarlön. E>etsamma gäller vid bärgning av gods om­bord på ett sådant fartyg eller av något som hör till fartyget eller godset. I fråga om bärgarlönen tillämpas bestämmelsema i 225-227 §§ sjölagen (1891:35 s. 1). Den som i en sådan nödsituation räddar människor från fartyget eller medverkar vid deras rädd­ning har också rätt till en del av bärgarlönen. De särskilda kost­nader som någon i övrigt har haft för bevarandet av ett luft­fartyg eller av gods skall också ersättas, om kostnadema har varit nödvändiga.

Den som bärgar ett luftfartyg som har förolyckats eller be­finner sig i nöd och alla som medverkar vid bärgningen har rätt till bärgarlön. Detsamma gäller vid bärgning av gods om­bord på ett sådant fartyg eller av något som hör till fartyget eller godset. I fråga om bärgarlönen tillämpas bestämmelserna i 16 kap. 2-4 §§ sjölagen (1994:000). Den som i en sådan nödsituation räddar människor från fartyget eller medverkar vid deras räddning har också rätt till en del av bärgarlönen. De särskilda kostnader som någon i övrigt har haft för bevarandet av ett luftfartyg eller av gods skall också ersättas, om kostnadema har varit nödvändiga. Om gods eller något som hör till gods har bärgats eller bevarats,

svarar ägaren inte personligen utan endast med det som har bärgats

eller bevarats. Den som deltar i en bärgning trots ett uttryckligt och befogat förbud

av fartygets befälhavare, ägare eller innehavare har inte rätt till

bärgarlön. Detsamma gäller i fråga om ersättning för kostnader för

bevarande av fartyg och gods.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


'Senaste lydelse 1986:166

8 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195


113


8. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.


Prop. 1993/94:195


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


!§'


Detsamma skall gälla om sådana drycker eller bemsningsmedel på­träffas hos den som medföljt vid tillfället, om bemsningsmedlen kan antas ha varit avsedda även för den som begått gämingen.

Medför någon i strid mot gällande bestämmelser spritdrycker, vin eller starköl vid en offentlig tillställning, skall dessa också förklaras förverkade, om det inte finns särskilda skäl mot det.


Alkoholhaltiga drycker eller andra bemsningsmedel, vilka påträffas hos den som bmtit mot 4 § eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 30 § järnvägssäkerhetslagen (1990:1157), 13 kap. 1 § luft­fartslagen (1957:297) eller 325 § eller 325 a § sjölagen (1891:35 s. 1) skall förklaras förverkade, om det inte finns särskilda skäl mot det.


Alkoholhaltiga drycker eller andra bemsningsmedel, vilka påträffas hos den som bmtit mot 4 § eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 30 § järnvägssäkerhetslagen (1990:1157), 13 kap. 1 § luft­fartslagen (1957:297) eller 20 kap. 4 § eller 5 § sjölagen (1994:000) skall förklaras för­verkade, om det inte finns sär­skilda skäl mot det.


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


'Senaste lydelse 1991:667


114


 


9. Förslag till


Prop. 1993/94:195


Lag om ändring i sjöarbetstidslagen (1970:105)

Härigenom föreskrivs att 11 § sjöarbetstidslagen (1970:105) skall ha följande lydelse.


Nuvararule lydelse


Föreslagen lydelse


11 §


Utöver skeppstjänst under den ordinarie arbetstid som är medgiven enligt 4-9 §§ eller den längre ordinarie arbetstid som är överenskom­men i kollektivavtal, vilket tillkommit i den ordning som anges i 2 § tredje stycket, fär skeppstjänst på övertid åläggas sjöman under högst 13 timmar i veckan och, om så medges i sådant kollektivavtal, ytter­ligare högst 5 timmar i veckan.

Övertidsarbete bör ej förekomma regelbundet.

Från den i första stycket före- Från den i första stycket före­skrivna begränsningen undanta-     skrivna begränsningen undanta-

ges skeppstjänst på övertid som är nödvändig för

a) att avvärja hotande fara för fartyg, liv eller gods,

b) att lämna hjälp enligt 62 § andra stycket, 222 eller 223 § sjölagen (1891:35 s. 1),

c) att deltaga i sådan övning med säkerhetsanordningar som skall företagas enligt lag eller annan författning,

d)     nödvändig vakttjänst i hamn,

e)  åtgärd som påkallas av myn­
dighet i hamn,

f)  åtgärd som föranledes av att
besättningen blivit minskad
under resan,

g)  annan åtgärd som ej kan tåla
uppskov och som ej kunnat pla­
neras att utföras på annan tid.


ges skeppstjänst pä övertid som är nödvändig för

a) att avvärja hotande fara för fartyg, liv eller gods,

b) att lämna hjälp enligt 6 kap. 6 § andra stycket och 8 kap. 3 eller 4 § sjölagen (1994:000)

c) att deltaga i sådan övning med säkerhetsanordningar som skall företagas enligt lag eller annan författning,

d)     nödvändig vakttjänst i hamn,

e)  åtgärd som påkallas av myn­
dighet i hamn,

f)  åtgärd som föranledes av att
besättningen blivit minskad
under resan,

g)  annan åtgärd som ej kan tåla
uppskov och som ej kunnat pla­
neras att utföras på annan tid.


 


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


115


 


10'. Förslag till                                                              Prop. 1993/94:195

Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs att 9 § förmånsrättslagen (1970:979) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

9§'

Särskilda förmånsrätter gäller inbördes efter paragrafemas följd och efter den i 4-7 §§ angivna numreringen.

Förmånsrätt enligt 4 § 3 har Förmånsrätt enligt 4 § 3 har
dock företräde framför förmåns- dock företräde framför förmåns­
rätt enligt 4 § 2 på gmnd av rätt enligt 4 § 2 på gmnd av
annan retentionsrätt än som annan retentionsrätt än som
avses i 247 § sjölagen (1891:35 avses i 3 kap. 39 § sjölagen
s. 1).
                                  (1994:000).

Förmånsrätt på gmnd av utmätning har företräde framför förmåns­rätt på gmnd av företagsinteckning, vilken har sökts samma dag som beslutet om utmätning meddelades eller senare, och framför förmåns­rätt på gmnd av annan inteckning, vilken har sökts samma inskriv­ningsdag som ett ärende angående anteckning om utmätningen har tagits upp eller senare.

Utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma egendom, om ej annat följer av 4 kap. 30 § andra stycket eller 7 kap. 13 § utsökningsbalken. Utmätning för flera fordringar på en gång ger lika rätt. Om det inbördes företrädet i övrigt mellan fordringar med samma slag av förmånsrätt finns för vissa fall särskilda bestämmelser.

Vad i denna paragraf föreskrives om förmånsrätt på gmnd av ut­mätning tillämpas även i fråga om förmånsrätt på gmnd av betal­ningssäkring.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


'Senaste lydelse 1981:806


116


 


11. Förslag till                                                               Prop. 1993/94:195

Lag om ändring i sjömanslagen (1973:282)

Härigenom föreskrivs att 1, 18 och 52 §§ sjömanslagen (1973:282) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

1 §

E>enna lag gäller arbetstagare, som är anställd för fartygsarbete på svenskt fartyg och som under den tid han tjänstgör ombord har befattning på fartyget.

I fråga om arbetstagare, som utför fartygsarbete på svenskt fartyg men ej har befattning ombord, äger 24, 26, 27, 36 §§, 37 § första och andra styckena, 41 §, 42 § första och andra styckena, 44, 45 §§, 47 § första stycket, 48, 51, 53-55, 59, 60, 65, 67-70 §§, 72 § andra stycket och 74-76 §§ motsvarande tillämpning.

I andra stycket angivna bestäm- I andra stycket angivna bestäm­
melser gäller även den som med- melser gäller även den som tas
tages ombord på svenskt fartyg med ombord på svenskt fartyg
enligt 346 § sjölagen enligt 22 kap. 2§ sjölagen
(1891 nr 35 s. 1).
                  (1994:000).

18 §

Befälhavaren fär skilja sjöman från hans befattning på fartyget, om sjömannen

1. är oduglig för befattningen,

2.    ej infinner sig ombord i rätt tid och fartyget skall avgå eller annan måste antagas i hans ställe,

3.    gör sig skyldig till svårare tjänsteförseelse, såsom upprepad vägran att åtlyda förmans order, våld mot överordnad eller misshan­del av andra ombordvarande,

4.    i tjänsten vid upprepade tillfällen uppträder påverkad av alkohol­haltiga drycker eller annat bemsningsmedel,

5.    gör sig skyldig till stöld eller annat svårare brott, döljer obehörig person ombord under omständigheter, som kan utsätta fartyget för äventyr, eller ombord döljer gods, som är tullpliktigt eller förbjudet till utförsel på avgångsorten eller införsel på bestämmelseorten, eller

6.    drar tvist om anställningsför- 6. drar tvist om anställningsför­hållandet inför utländsk myndig- hållandet inför utländsk myndig­het         het i strid med bestämmelserna i

14.
Om undersökning av fartygsnämnd i de fall där sådan skall finnas
             

gäller 22 eller 23 §.


 


Nuvarande lydelse              Föreslagen lydelse             Prop. 1993/94:195

52 §

Om befälhavares ansvarighet Om befälhavares ansvarighet
för skada finns bestämmelser i för skada finns bestämmelser /
sjölagen (1891 nr 35 s. 1).
sjölagen (1994:000).

I fråga om annan sjömans ansvarighet för skada, som han vållar i tjänsten, gäller l>estämmelsema i skadeståndslagen (1972:207) om arbetstagares skadeståndsansvar.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

118


 


12. Förslag till


Prop. 1993/94:195


Lag om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss

Härigenom föreskrivs att 6, 18 och 22 §§ lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


6§'


Begränsningsfond skall här i landet upprättas hos den domstol där talan om ersättning har väckts enligt 18 §.


Rätt till ansvarsbegränsning enligt 5 § första stycket före­ligger endast om ägaren, dennes försäkringsgivare eller annan på ägarens vägnar enligt denna lag eller motsvarande bestämmelser i en annan konventionsstats lag upprättar en begränsningsfond uppgående till det ansvarighets­belopp som gäller för ägaren och det tilläggsbelopp som fastställs enligt 353 § andra stycket sjöla­gen (1891:35 s. 1).

Ansvarighetsbeloppetomräknas till svenskt mynt med tillämpning av bestämmelsema i 369 § andra stycket sjölagen.

I fråga om förfarandet när begränsningsfond enligt denna lag upprättas och om förlust i vissa fall av möjligheten att erhålla ersättning för fordran som kan åberopas mot fonden skall bestämmelsema i 352-364 §§ sjölagen ha motsvarande


Rätt till ansvarsbegränsning enligt 5 § första stycket före­ligger endast om ägaren, dennes försäkringsgivare eller annan på ägarens vägnar enligt denna lag eller motsvarande bestämmelser i en annan konventionsstats lag upprättar en begränsningsfond uppgående till det ansvarighets­belopp som gäller för ägaren och det tilläggsbelopp som fastställs enligt 12 kap. 4 § andra stycket sjölagen (1994:000).

Ansvarighetsbeloppetomräknas till svenskt mynt med tillämpning av bestämmelsema i 22 kap. 3 § andra stycket sjölagen.

I fråga om förfarandet när begränsningsfond enligt denna lag upprättas och om förlust i vissa fall av möjligheten att erhålla ersättning för fordran som kan åberopas mot fonden skall bestämmelsema ( 12 kap. 3-15 §§ sjölagen ha motsvarande


 


'Senaste lydelse 1983:700


119


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1993/94:195


 


tillämpning. Betalning eller sä­kerhet som avses / 353 § andra stycket fär dock krävas också i fråga om ränta för tiden till dess fonden upprättas. Vad som sägs ' 353 _ffärde stycket om verkan som avses i 241 § sjölagen skall i stället gälla verkan som avses i 9 § förevarande lag. Följs inte föreläggande enligt 353 § ftärde stycket, skall i förordnande som där sägs tillkännages att rätt till ansvarsbegränsning inte längre föreligger.


tillämpning. Betalning eller sä­kerhet som avses / 12 kap. 4 § aruira stycket fär dock krävas också i fråga om ränta för tiden till dess fonden upprättas. Vad som sägs i 12 kap. 4 § ftärde stycket om verkan som avses i 9 kap. 8 § sjölagen skall i stället gälla verkan som avses i 9 § förevarande lag. Följs inte före­läggande enligt 12 kap. 4 § ftärde stycket, skall i förordnan­de som där sägs tillkännages att rätt till ansvarsbegränsning inte längre föreligger.


18 §


Talan om ersättning för oljeskada, som enligt 17 § fär tas upp i Sverige, väcks vid den sjörättsdomstol som är närmast den ort där skadan uppkom.

Har talan om ersättning för skada som uppkommit på gmnd av samma olycka väckts vid flera domstolar, skall regeringen förordna en av dessa domstolar att handlägga samtliga mål.

Har en begränsningsfond upp- Har en begränsningsfond upp­rättats här i landet enligt 6 §,     rättats här i landet enligt 6 §,

prövar den domstol, vid vilken fonden har upprättats, frågor om ansvarighetsbeloppets fördelning mellan de ersättningsberättigade. Denna prövning skall göras i begränsningsmål som avses i 15 kap. sjölagen (1891:35 s. 1).

prövar den domstol, vid vilken fonden har upprättats, frågor om ansvarighetsbeloppets fördelning mellan de ersättningsberättigade. Denna prövning skall göras i begränsningsmål som avses / 12 kap. sjölagen (1994:000).

22 §'

Denna lag gäller inte i fråga om oljeskada orsakad av örlogsfartyg eller annat fartyg som vid tiden för olyckan ägs eller bmkas av en stat och används uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift. Har ett sådant fartyg orsakat oljeskada genom förorening i Sverige eller har förebyggande åtgärder vidtagits för att förhindra eller begränsa sådan skada i Sverige, skall dock bestämmelsema il §, 2 §


 Senaste lydelse 1983:700. ' Senaste lydelse 1983:700.


120


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1993/94:195


 


tredje stycket, 3-5, 10 och 18 §§ Har ett fartyg som vid tiden för olyckan inte befordrade olja som bulklast orsakat oljeskada genom förorening i Sverige eller har förebyggande åtgärder vidtagits för att förhindra eller begränsa sådan skada i Sverige, tillämpas bestämmelsema i 1 §, 2 § tredje och femte styckena, 3, 10 och 18 §§. I fråga om ägarens rätt att begränsa sin ansvarighet gäller i sådant fall bestämmelsema i 10 kap. sjölagen (1891:35 s. 1).


tillämpas.

Har ett fartyg som vid tiden för olyckan inte befordrade olja som bulklast orsakat oljeskada genom förorening i Sverige eller har förebyggande åtgärder vidtagits för att förhindra eller begränsa sådan skada i Sverige, tillämpas bestämmelsema i 1 §, 2 § tredje och femte styckena, 3, 10 och 18 §§. I fråga om ägarens rätt att begränsa sin ansvarighet gäller i sådant fall bestämmelsema i 9 kap. sjölagen (1994:000).


 


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


121


 


13. Förslag till                                                            Prop. 1993/94:195

Lag om ändring i lagen (1979:377) om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ lagen (1979:377) om registre­ring av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

1§'

Registrering enligt denna lag Registrering enligt denna lag
sker i det båtregister som avses i sker i det båtregister som avses /
2 § andra stycket sjölagen 1 kap. 2 § andra stycket sjölagen
(1891:35 s. 1).
                  (1994:000).

Båtregisterärenden är ärenden om

1. registrering eller avregistrering av båt,

2.   anteckning av båtförvärv,

3.   annan införing i båtregistret, som sker på gmnd av föreskrift i lag eller annan författning.

3§

Registrering i båtregistret sker Registrering i båtregistret sker

under   igenkänningssignal   som under   igenkänningssignal   som

avses j  S § sjölagen  (1891:35 avses   i   1 kap.    8 §   sjölagen

s. 1).                                                    (1994:000).

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

122 'Senaste lydelse 1987:774


 


14. Förslag till


Prop. 1993/94:195


Lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 8 § lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening firån fartyg skall ha följande lydelse.


Nuvararule lydelse


Föreslagen lydelse


10 kap. 8§'


Mål om ansvar för brott som avses i denna lag eller om ersätt­ning för åtgärder som verkställts enligt 7 kap. 9 § handläggs av tingsrätt som är behörig domstol enligt rättegångsbalken eller enligt 336-338 §§ sjölagen (1891:35 s. 1).


Mål om ansvar för brott som avses i denna lag eller om ersätt­ning för åtgärder som verkställts enligt 7 kap. 9 § handläggs av tingsrätt som är behörig domstol enligt rättegångsbalken eller enligt 21 kap. 1, 2 och 5 §§ sjölagen (1994:000).


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


'Senaste lydelse 1985:217


123


 


15. Förslag till                                                            Prop. 1993/94:195

Lag om ändring i lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Fråga humvida särskild förmånsrätt äger mm i egendom som vid tiden för konkursbeslutet fanns i ett annat nordiskt land samt fråga om företrädet mellan flera särskilda förmånsrätter i sådan egendom avgörs enligt det landets lag. Särskild förmånsrätt har företräde framför allmän förmånsrätt när det gäller angiven egendom.

Beträffande förmånsrätt i fartyg Beträffande förmånsrätt i fartyg
och fartyg under byggnad gäller och fartyg under byggnad gäller
utan hinder av första stycket utan hinder av första stycket
25P, 260 och 280 §§ sjölagen 3 kap. 21, 51 och 52  sjölagen
(1891:35 s. 1). Detsamma gäller (1994:000). Detsamma gäller
beträffande annan verkan i för- beträffande annan verkan i för­
hållande till tredje man.
       hållande till tredje man.

Fråga humvida förmånsrätt äger mm för skatt eller avgift som pålagts i ett annat nordiskt land bedöms enligt det landets lag. Allmän förmånsrätt som sålunda skall gälla omfattar inte annan egendom än den som vid tiden för konkursbeslutet fanns i det andra landet. Ur denna egendom fär inte med den allmänna förmånsrätten tas ut mer än vad som återstår sedan från värdet av egendomen har frånräknats en andel av summan av fordringama mot konkursboet och konkurs­fordringar med annan allmän förmånsrätt än den som följer med skatt eller avgift. Den andel som skall frånräknas bestäms så, att den motsvarar förhållandet mellan egendomen i det andra landet och all den egendom som ingår i konkursboet. Skall finsk lag tillämpas enligt första meningen i detta stycke, gäller, utan hinder av första stycket andra meningen, vad som i finsk lag föreskrivs om företrädet mellan allmän förmånsrätt för skatt och särskild förmånsrätt för annan fordran.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

124


 


16. Förslag till                                                            Prop. 1993/94:195

Lag om ändring i mönstringslagen (1983:929)

Härigenom föreskrivs att 30 § mönstringslagen (1983:929) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

30 §

I mål om ansvar för brott enligt I mål om ansvar för brott enligt

denna lag skall 336 och 338 §§ denna lag skall 27 kap.  1 och

sjölagen (1891: 35 s. 1) tilläm- 5 §§  sjölagen   (1994:000)  till-

pas.                                                             lämpas.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

125


 


17. Förslag till


Prop. 1993/94:195


Lag om ändring i lagen (1983:1015) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 6 april 1974 om en uppförandekod för linjekonferenser

Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1983:1015) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 6 april 1974 om en uppföran­dekod för linjekonferenser skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


10 §


Mål enligt 7 § prövas av den tingsrätt som är behörig enligt 336-337% sjölagen (1891:35 s. 1). Finns inte behörig sjö­rättsdomstol, får talan väckas vid Stockholms tingsrätt.


Mål enligt 7 § prövas av den tingsrätt som är behörig enligt 21 kap. 1 och 2 §§ sjölagen (1994:000). Finns inte behörig sjörättsdomstol, fär talan väckas vid Stockholms tingsrätt.


 


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


126


 


18. Förslag till                                                            Prop. 1993/94:195

Lag om ändring i lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

3§

Inskrivningsmyndigheten är beskattningsmyndighet.

Med inskrivningsmyndighet Med inskrivningsmyfidighet
avses i denna lag också den i 2 § avses i denna lag också den i
sjölagen (1891:35 s. 1) angivna 1 kap. 2 § sjölagen (1994:000)
registermyndigheten.
          angivna registermyndigheten.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

127


 


19. Förslag till


Prop. 1993/94:195


Lag om ändring i lagen (1986:371) om flyttning av fartyg i allmän hamn

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1986:371) om flyttning av fartyg i allmän hamn skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


6§'


I fråga om fartyg som är in­förda i skepps- eller båtregistret enligt 2 § andra stycket sjölagen (1891:35 s. 1) eller i motsva­rande utländskt register skall vid tillämpningen av denna lag den som är antecknad i registret anses som ägare. Har ett förvärv av skepp skrivits in i skepps­registret med stöd av 14 § tredje stycket första meningen sjölagen, anses förvärvaren som ägare. Vad som sägs om ett fartygs ägare gäller i övrigt innehavaren i fråga om fartyg som innehas på gmnd av förvärv med förbehåll om återtaganderätt.


I fråga om fartyg som är in­förda i skepps- eller båtregistret enligt 1 kap. 2 § andra stycket sjölagen (1994:000) eller i mot­svarande utländskt register skall vid tillämpningen av denna lag den som är antecknad i registret anses som ägare. Har ett förvärv av skepp skrivits in i skepps­registret med stöd av 2 kap. 4 § tredje stycket första meningen sjölagen, anses förvärvaren som ägare. Vad som sägs om ett fartygs ägare gäller i övrigt innehavaren i fråga om fartyg som innehas på gmnd av förvärv med förbehåll om återtagande­rätt.


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


'Senaste lydelse 1992:1656


128


 


20. Förslag till


Prop. 1993/94:195


Lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (1988:49)

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 5 och 7 §§ samt 13 kap. 5 § fartygssäkerhetslagen (1988:49) skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse

Ingen fär dömas till ansvar enligt denna lag, om gämingen är belagd med strängare straff i brottsbalken eller sjölagen (1891:35 s. 1).


Föreslagen lydelse

12 kap. 5§

Ingen fär dömas till ansvar enligt denna lag, om gämingen är belagd med strängare straff i brottsbalken eller sjölagen (1994:000).


7§


Mål om ansvar och förver­kande enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har med­delats med stöd av lagen hand­läggs av domstol som är behörig enligt bestämmelsema / 336 och 338 §§ sjölagen (1891:35 s.l).

Mål om ansvar och förver­kande enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har med­delats med stöd av lagen hand­läggs av domstol som är behörig enligt bestämmelsema / 21 kap. 7 ocÄ 5 §§ sjölagen (1994:000).

13 kap. 5§

Bestämmelser om befälhava- Bestämmelser om befälhava­
rens skyldighet att anmäla vissa rens skyldighet att anmäla vissa
händelser ombord till sjöfarts- händelser ombord till sjöfarts­
verket finns / sjölagen (1891:35 verket finns i sjölagen
s. 1).
                                  (1994:000).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva skyldighet för redare och befälhavare att anmäla

1.   inträffade olycksfall eller olyckstillbud eller sjukdomsfall utöver
vad som anges i sjölagen,

2.   uppkomna skador eller vidtagna åtgärder som har betydelse för
ett fartygs sjövärdighet.


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


129


9 Riksdagen 1993/94. I saml. Nr 195


21. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1992:1672) om paketresor skall ha följande lydelse.


Prop. 1993/94:195


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


18 §


Skador som omfattas av be­stämmelserna / sjölagen (1891:35 s. 1), luftfartslagen (1957:297), jämvägstrafiklagen (1985:192) eller lagen (1985:193) om intemationeU järnvägstrafik ersätts enligt de lagama i stället för enligt denna lag. Arrangören är dock alltid skyldig att ersätta resenären för vad denne har rätt att fordra en­ligt de nämnda lagama.


Skador som omfattas av be­stämmelserna / sjölagen (1994:000), luftfartslagen (1957:297), jämvägstrafiklagen (1985:192) eller lagen (1985:193) om intemationeU jämvägstrafik ersätts enligt de lagama i stället för enligt denna lag. Arrangören är dock alltid skyldig att ersätta resenären för vad denne har rätt att fordra en­ligt de nämnda lagama.


 


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


130


 


Justitiedepartementet                             Prop. 1993/94:195

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 mars 1994.

Närvarande statsråd: statsministem Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hömlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck,  Könberg,  Lundgren, Unckel, P. Westerberg

Föredragande: statsrådet Laurén

Proposition om ny sjölag

1 Inledning

Bestämmelser om befordran av gods till sjöss finns i 5 kap. sjölagen. Dessa bestämmelser bygger i viktiga delar på 1924 års intemationeUa konvention rörande konossement i dess ändrade lydelse genom 1968 års tilläggsprotokoll (de s.k. Haag-Visby­reglema).

Genom tilläggsdirektiv den 27 november 1980 fick den då sittande sjölagsutredningen i uppdrag att göra en allmän översyn av reglema för godsbefordran med hänsyn till sjöfartens utveckling. Därvid skulle linjefartens ställning i systemet särskilt övervägas. Vidare skulle utredningen överväga om 1978 års FN-konvention om sjötransport av gods (de s.k. Hamburgreglema) kunde införlivas med den svenska sjölagstiftningen. Utredningen skulle i så fall lägga fram nödvändiga lagregler för ett tillträde till konventionen.

Sjölagsutredningen har i slutbetänkandet (SOU 1990:13) Översyn av sjölagen 2 behandlat de frågor som angavs i direktiven.

Utredningen har samarbetat med motsvarande kommittéer i Danmark, Finland och Norge. Samarbetet har resulterat i lagförslag som är i huvudsak likalydande. Det svenska betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga 7, dels utredningens lagförslag som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstansema som bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Justitiedepartementet dnr 90-1162).

Under lagstiftningsärendets beredning i Justitiedepartementet har
överläggningar hållits med företrädare för ansvariga departement i
       131

Danmark, Finland och Norge.


 


Lagrådet                                                                     Prop. 1993/94:195

Regeringen beslutade den 11 november 1993 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som utarbetats i ärendet. De till Lagrådet remitterade förslagen bör bifogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7.

Lagrådet har yttrat sig över förslagen. Yttrandet fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 8.

Lagrådet har i allt väsentligt godtagit lagförslagen. I sitt yttrande har Lagrådet dock föreslagit vissa ändringar i och justeringar av lagtexten. Förslagen till omformuleringar gäller till en stor del tekniska lösningar eller är av redaktionellt slag. I några avseenden har emellertid ändringsförslagen även materiell betydelse. Förslaget till en ny sjölag bygger, i likhet med tidigare stora reformer på det sjörättsliga området, på ett kommittéförslag som har tillkommit i nordiskt samarbete. Efter sedvanlig remissbehandling av kommittéförslaget har överläggningar ägt mm mellan företrädare för ansvariga departement i de nordiska ländema. I Danmark har en proposition redan lagts fram och i Finland och Norge kommer propositioner att läggas fram under våren 1994. Enligt min mening är det av stor betydelse för det omfattande samarbetet mellan de nordiska ländema på sjöfartsområdet att de sjörättsliga reglema i Norden är så enhetliga som möjligt. Jag har också med tillfredsställelse kunnat konstatera att det på alla punkter av betydelse har varit möjligt att finna gemensamma lösningar. Det remitterade förslaget om en ny sjölag överensstämmer därför i allt väsentligt med övriga nordiska förslag.

Mot bakgmnd av vad jag nu har anfört om värdet av likhet mellan de nordiska ländemas lagstiftning på ifrågavarande område måste det enligt min mening finnas starka skäl om man i Sverige skall välja lösningar som i sak skiljer sig från de regler som kommer att gälla i de andra nordiska ländema. Jag anser det också vara viktigt att den redaktionella utformningen av de enskilda bestämmelsema i sjölagama blir i huvudsak densamma.

I de flesta fall har jag ftinnit att jag kan godta de förslag till ändringar i lagtexten som Lagrådet har föreslagit. Även i övrigt har jag i allt väsentligt kunnat beakta vad lagrådet har anfört. Endast på några punkter anser jag mig inte kunna följa förslagen. Det rör synpunkter på bestämmelsema i 13 kap. 12 §, 14 kap. 7, 30, 37, 39, 51, 52, 62, 71, 73 och 74 §§ samt 15 kap. 4 §. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen till respektive paragraf.

Som en mera allmän synpunkt har Lagrådet satt i fråga om det är
motiverat med mbriker före varje enskild paragraf. Lagrådet har
därvid anfört att det finns en risk för att den goda vägledning som
mbriksättningen utlovar inte alltid infrias. Jag kan hålla med
Lagrådet om att sådana mbriker inte alltid ger en heltäckande bild
av vad den förestående paragrafen handlar om. Läsaren ges dock
    132

ändå en allmän bild som kan vara till stor hjälp vid sökandet efter en viss regel i lagen. Rubriksättningen är också, och inte minst, till


stor hjälp vid jämförelser mellan den svenska lagen och  andra   Prop. 1993/94:195 nordiska sjölagar. Jag är därför inte beredd att gå ifrån vad man tidigare i detta avseende enats om i det nordiska samarbetet. I övrigt har jag gjort vissa redaktionella ändringar.

133


 


2 Allmän motivering                              Prop. 1993/94:195

2.1 Allmänna utgångspunkter

2.1.1 Bakgrund

Den svenska sjölagen härrör från år 1891. Lagen tillkom efter samarbete mellan lagstiftningskommittéer i Sverige, Danmark och Norge och utgör ett av de äldsta exemplen på nordiskt lagstiftnings­samarbete. Också det arbete med att revidera sjölagen som därefter har förekommit har i allmänhet bedrivits gemensamt för Sverige, Danmark och Norge samt, från 1920-talet, även för Finland.

Sjölagens bestämmelser är i princip tillämpliga på all sjöfart men bestämmelsema är till stor del utformade med tanke främst på handelssjöfarten. E)e från praktisk synpunkt kanske viktigaste reglema i lagen är de om befordran av gods, vilka finns i lagens 5 kap. UrspmngUgen byggde det sjörättsliga transportansvaret på ett strikt ansvar med undantag för force majeure. Med tiden kom emellertid ansvaret att förlora det mesta av sitt innehåll genom att bestäm­melserna var dispx)sitiva. Friskrivningar tillämpades i stor utsträck­ning. Det rättstekniska hjälpmedlet för att stoppa denna utveckUng blev att införa tvingande rättsregler. Den privata intemationeUa föreningen av sjörättsjurister Comité Maritime Intemational (CMI) inledde ett arbete på att åstadkomma en internationell konvention i ämnet och en sådan antogs av CMI i Haag år 1922. Den antogs också vid en av den belgiska regeringen två år senare sammankallad diplomatkonferens. Denna konvention, 1924 års intemationeUa konvention rörande konossement, kallas allmänt för Haagreglema.

Konventionens främsta syfte var att stärka konossementets värde som omsättningspapper genom att trygga konossementförvärvarens rätt att fä ut det i konossementet angivna godset eller en rimlig ersättning för godset. En gmndtanke var att redama skulle ha ett presumtionsansvar för fartygets sjövärdighet liksom för den kom­mersiella hanteringen av godset. Däremot betraktades sjöresan alltjämt som ett gemensamt äventyr för fartyg och last och det blev lastägarens sak att genom vamförsäkring täcka de risker som var förenade med navigeringen och handhavandet av själva fartyget.

Haagreglema blev allmänt accepterade av världens stora sjö­
fartsnationer. Reglema infördes i svensk lagstiftning genom den
omfattande lagreform som bmkar kallas för 1936 års sjölagsändring­
ar. Då tillkom såväl ett nytt 5 kap. i sjölagen som den särskilda lagen
(1936:277) om konossement, den s.k. konossementlagen. Därigenom
skapades för svensk del en ganska svårhanterlig "dubbelspårighet"
genom att viss fart föll under konossementlagen, i princip sådan
konossementsfart som avsåg export från Sverige samt import från stat
som var ansluten till 1924 års konvention, medan annan fart föll
under sjölagen.
                                                                                              134

Trots den internationella framgången för Haagreglema medförde dessa inte åsyftad enhetlighet. Framför allt kom ansvarsbeloppen att


bli olika mellan olika länder. Framväxten av nya lasthanterings-   Prop. 1993/94:195 metoder  och   systemtransporter  medförde   också  svårigheter   att tillämpa regler som utgick från en annan verklighet.

CMI tog därför intitiativ till att utarbeta ett tilläggsprotokoll till Haagreglema varigenom dessa svårigheter skulle övervinnas med ett minimum av ändringar och tillägg till den urspmngliga texten. Ett förslag antogs vid CMI:s konferens i Stockholm år 1963 samt därefter vid en diplomatkonferens i Bryssel år 1968. Tilläggsreglema fick namnet Visbyreglema.

Visbyreglema införlivades i svensk rätt genom ändringar i sjölagen år 1973. De sammantagna konventionsreglema (Haag-Visbyreglema, se bilaga 4 till detta protokoll) arbetades in i 5 kap. sjölagen samtidigt som dåvarande regler om passagerarbefordran bröts ut till ett särskilt kapitel.

E)en genom Haagreglema etablerade balansen mellan berörda intres­sen vilade på den kompromiss som utarbetats av näringen själv, sär­skilt sådan den företräddes i de stora industriländerna. De mycket måttliga justeringar som gjordes genom Visbyreglema bibehöll denna balans. Bland utvecklingsländerna rådde därför den uppfattningen att Visbyreglema innebar en alldeles otillräcklig reform som i själva verket konserverade ett äldre rättstillstånd. I varje fall önskade utvecklingsländema sätta hela ansvarssystemet under debatt och själva vara företrädda från början i hela lagstiftningsprocessen.

Efter arbete i olika organ inom Förenta Nationema (FN) antog FN vid en konferens i Hamburg år 1978 en konvention om sjötransport av gods, allmänt kallad Hamburgreglema (se bilaga 5 till detta protokoll). Ansvarsprincipen enligt denna konvention bygger, liksom Haagreglema, på ett presumtionsansvar men till skillnad från Haagreglema omfattar ansvaret även sjöfartsmiljöns säregna faror vid navigeringen eller handhavandet av fartyget (s.k. nautiskt fel). Sver­ige har inte antagit Hamburgreglema. Konventionen har dock trätt i kraft den 1 november 1992. Frågan om en svensk anslutning till Hamburgreglema behandlas i avsnitt 2.1.5.

År 1985 upphävdes konossementslagen. Härigenom försvann den ovan berörda "dubbelspårigheten" ur den svenska sjölagstiftningen.

2.1.2 Sjölagens regler om godsbefordran

Bestämmelsema i 5 kap. sjölagen är uppdelade på fem huvudavdel­
ningar. Den första avdelningen (71-75 §§) är av inledande natur och
innehåller bestämmelser som är gemensamma för alla typer av avtal
om befordran av gods med fartyg. Därefter följer tre avsnitt som
behandlar i tur och ordning resebefraktning (76-136 §§), tidsbefrakt-
ning (137-150 §§) och konossement (151-167 §§). Kapitlet avslutas
med tre paragrafer (168-170 §§) som reglerar frågan i vilken ut­
sträckning kapitlets bestämmelser är tvingande och frågan om
tillämplig lag.
                                                                                 135

Avsnittet om resebefraktning innehåller huvudsakligen regler om hel- och delbefraktning av fartyg men i vissa bestämmelser har in-


tagits särskilda regler för styckegods. Blandningen av regler för olika Prop. 1993/94:195 befordringsslag har sin bakgmnd i en tidigare strävan inom både lagstiftning och doktrin efter att sammanhålla fraktavtalet som en enhetlig avtalstyp. Befraktning av helt fartyg eller del av fartyg fick stå i fokus och l)estämma utformningen av reglema. Men samtidigt blev det allt vanligare att en transportkund skickade ett kolli eller flera kollin med fartyg från en hamn till en annan, s.k. styckegodsbe-fraktning. Vid 1936 års sjölagsändringar, då linjefarten med stycke­gods redan tagit ansenliga proportioner, bibehölls dock den traditio­nella attityden att inte uppmärksamma linjefarten särskilt - med undantag för några mycket speciella stadganden om lastningstid, lossningstid och uppläggning av gods (79, 88, 106 och 115 §§ sjö­lagen). Styckegodsbefraktning ansågs således alltjämt vara ett särskilt slag av resebefraktning och följde därför resebefraktningsreglema, med undantag för några fä särbestämmelser.

Likaså behöll man vid 1973 års sjölagsreform det traditionella synsättet att linjefarten var en speciell form av resebefraktning. Inarbetningen av Haag-Visbyreglema i sjölagen innebar därför exempelvis att reglema för bortfraktarens lastskadeansvar innehålls­mässigt blev desamma för såväl resebefraktning som styckegodsbe­fraktning, dock att reglema gjordes tvingande i konventionsbunden fart. Om man bortser från inrikes och intemordisk fart, betyder detta i princip att transportansvaret är tvingande vid styckegodsbefraktning under konossement. I certepartifart, dvs hel- eller delbefraktning av ett fartyg, föreUgger avtalsfrihet.

Kapitlets bestämmelser om tidsbefraktning infördes genom 1936 års sjölagsändringar och är i stort sett oförändrade alltsedan dess. De valda lösningarna hämtades från dåtidens standardformulär. Reglema är fä och så allmänt hållna att de kommit att i det närmaste sakna betydelse vid sidan av de mer utförliga och detaljerade reglema enligt formulärrätten.

2.1.3 Behovet av en reform på godsbefordringsområdet

Utvecklingen i nordisk och internationell sjöfart under senare delen av 1900-talet innebär betydande förändringar i den sjöfartsstmktur som legat till gmnd för utformningen av sjölagens 5 kap. om gods­befordran och för de intemationeUa konventionsregler som är in­korporerade i vissa delar av kapitlets bestämmelser. Allt större och snabbare fartyg med ny kommunikations- och navigationsteknik har kommit till användning och skillnaden mellan linjefart och trampfart, dvs. mellan styckegodstransport och befraktning av fartyg, har på gmnd av världshandelns inriktning mot alltmer bearbetade industri­varor blivit väsentligt mer markant än tidigare.

På linjefartens område har framförallt nya lasthanteringsmetoder
tagits i bmk. "Containerrevolutionen", dvs. den kraftiga ökningen av
godsbehållare (containrar) till underlättande av lasthanteringen och
         136

godsets eventuella landtransport i anslutning till sjötransporten, har förändrat de kommersiella mönstren och systemtransportema har bli-


vit dominerande med  hjälp av  logistisk  planering.  De dyrbara   Prop. 1993/94:195 hamntidema för fartyg har därvid pressats ned till ett minimum. Vidare har den administrativa planeringen och dokumenthanteringen kunnat strömlinjeformas genom användning av datorer och nätverk för elektroniska förbindelser.

Regelbundenhet, snabbhet och annan förbättring av transport-tjänsternas kvalitet är nya viktiga element i hanteringen. Gods­terminaler både i inland och i hamnar har byggts upp som knut­punkter för multimodala transporter, dvs. transporter som fullgörs med olika transportmedel. Denna integration av sjö- och landtrans­portsystemen har också lett till att nya moderna transportdokument utarbetats. Som en följd av detta har den praktiska betydelsen av den intemationeUa regleringen av det tvingande bortfraktaransvaret, knutet till bmket av konossement, minskat betydligt och behovet av negotiabla dokument av detta slag kan antas minska ytterligare i framtiden. Dessa förhållanden har också blivit uppmärksammade vid utarbetandet av nya intemationeUa regler på området. Här åsyftas i första hand Hamburgreglema.

När det gäller befraktning av fartyg har det också skett åtskilliga förändringar, särskilt i avtalspraxis. Vanlig resebefraktning är minst berörd av utvecklingen men flera regler i sjölagen, exempelvis regler­na om lastnings- och lossningstid, fär i det närmaste anses som obso-leta. Vidare har en ny med resebefraktningen närstående kontrakts­form tillkommit, nämligen s.k. konsekutiva resor (avtal om flera på varandra följande resor med ett bestämt fartyg). Denna kontraktsform har utvecklats ur den fria farten, där ett fartyg uppsöker last där den finns och befraktas separat resa för resa. Genom att sluta avtal om konsekutiva resor i firåga om bulklaster till och från angivna hamnar har en redare emellertid möjlighet att söka sig till en mera regel­bunden och därmed stabil sysselsättning över en längre period. Några regler för att lösa denna kontraktsforms speciella problem finns dock inte i sjölagen. I stället har man alltsedan kontraktsformens uppkomst efter andra världskriget vanligtvis på ett ganska primitivt sätt skrivit ut ett flertal separata resebefraktningsformulär med tidsangivelser omedelbart efter varandra och häftat ihop dem till ett "sammanhäng­ande" kontrakt. Man har således från början byggt avtalet på resebefraktningsformulärens bestämmelser varvid frågor om ex­empelvis en hävningsrätt på gmnd av avtalsbrott skall omfatta endast en enskild resa eller samtliga återstående resor enligt kontraktet förblivit olösta.

En annan modem kontraktsform som inte regleras i nu gällande
sjölag är s.k. kvantumkontrakt (skeppningskontrakt, volymkontrakt).
Dessa avtal inriktar sig på transport av en viss mängd gods under en
längre tidsrymd, exempelvis ett företags årsproduktion av pappers­
massa eller bilar. Kontraktstypen förekommer inom både trampfart
och linjefart. Utmärkande för kvantumkontrakten är deras karaktär av
ramavtal för vad som så småningom kommer att utkristalliseras bit
   

för bit till en rad individuella transporter. Det förekommer ex­empelvis att separata resecertepartier utfärdas för varje individuell


 


resa under ett kvantumkontrakt, men ofta "avropar" man bara de Prop. 1993/94:195 individuella fartygen för varje särskild resa. Till skillnad från vad som är fallet vid konsekutiva resor anger kvantumkontraktet inte med vilka fartyg skeppningen skall företas och transportema kan även i övrigt vara ospecificerade. Genom kvantumkontraktet fär bort­fraktaren därför en vidsträckt frihet med avseende på val av lämpligt tonnage, vilket ger honom en jämnare sysselsättning utan att hans flotta binds upp alltför hårt. Samtidigt säkrar befraktaren sina transportbehov för en lång men överskådlig tid framåt tiU ett fast pris och han befrias frän olika problem rörande genomförandet av transportema.

Trots att kvantumkontraktet sålunda i princip är inriktat på själva lasten och dess förflyttning, företer denna kontraktstyp övervägande drag av befraktning av fartyg, närmast resebefraktning (någon gång av transportavtal i tidtabellsliknande fart). Detta medför att lösningar många gånger kan hämtas ur sjölagens dispositiva regler om rese­befraktning vid tolkningen av ett kvantumkontrakts olika bestäm­melser. Så länge en fråga angår utförandet av en redan konkretiserad resa erbjuder detta inga särskilda svårigheter. Men rör frågan kvantumkontraktet i dess helhet, lämnar sjölagens nuvarande regler om resebefraktning mindre eller ingen ledning.

På tidsbefraktningsområdet har en betydande utveckling ägt mm under senare år. Såväl i Sverige som i andra nordiska länder arbetar sjötransportföretagen i dag i mycket stor omfattning med inhyrt tonnage som s.k. operatörer. Detta innebär således att båda partema i ett tidsbefraktningsavtal är rederier. När 1936 års sjölagsändringar först införde dispositiva lagregler om tidsbefraktning var situationen däremot den helt motsatta, nämligen att nordiska redare huvudsak­ligen arbetade med egna fartyg och bara vid sysselsättningstoppar befraktade extra tonnage. Beaktar man tidsbefraktningens volym i dag och den utveckling som således skett genom sjötransportöremas exponering som huvudsakligen tidsbefraktare på världsmarknaden, ter sig sjölagens nuvarande regler för denna befraktningsform som helt föråldrade och därtill i sin utformning alltför fä och "uttunnade" för praktisk tillämpning.

Mot bakgmnd av den nu beskrivna utvecklingen kan det knappast
råda någon tvekan om att behov föreligger av nya modema regler för
godsbefordran. Det är nu också en lämplig tidpunkt att genomföra
mera långtgående och gmndläggande ändringar. 1973 års sjölagsänd­
ringar var nämligen medvetet begränsade i avvaktan på resultatet av
det internationella konventionsarbete som nu lett fram till 1978 års
FN-konvention om sjötransport av gods. I prop. 1973:137 s. 43 f.
uttalades att de begränsade ändringama, föranledda av Sveriges
anslutning till 1968 års tilläggsprotokoll, skulle ses som tillfälliga
förbättringar under en övergångsperiod och att man kunde anta att
framtida konventionstexter skulle komma att bättre överensstämma
med den nordiska lagstilen. Man betonade också att ett tillträde till
         3g

tilläggsprotokollet inte fick uppfattas som om Sverige gett efter i sin strävan efter modema, rättspolitiskt och rättstekniskt ändamålsenliga


 


regler i ämnet.                                                              Prop. 1993/94:195

Enligt min mening finns det således goda skäl för att nu göra en omfattande revision av godsbefordringsreglema. Remissinstansema har också nästan genomgående ställt sig bakom ett sådant synsätt. En viktig fråga är därvid om Sverige skall ansluta sig till Hamburgreg­lema.

2.1.4 1978 års FN-konvention om sjötransport av gods (Hamburg-rlerna)

Som framgått av föregående avsnitt lämnade 1968 års tilläggsproto­koll till Haagreglema medvetet väsentliga problem olösta trots ut­vecklingen på sjöfartsområdet med bl.a. nya lasthanteringsmetoder. Till följd härav har tilläggsprotokollet blivit ratificerat av förhållande­vis fä stater. Särskilt u-ländema, som inte själva bedriver sjöfart i någon större omfattning, har intagit en avvaktande hållning alltsedan slutet av 1960-talet, då en genomgripande revision av Haagreglema började diskuteras i regi av FN-organet UNCTAD (United Nations Conference on Trade and Development).

U-ländema har framför allt krävt en bättre balans mellan redar- och lastägarintressena. Enligt deras mening innebär Haagreglema nack­delar för länder som saknar egna handelsflottor av betydelse och som därför huvudsakligen är hänvisade till att anlita andra länders fartyg för sin handel med utlandet. Kritik har särskilt riktats mot att redama inte är skyldiga att ersätta skador som beror på fel eller försummelse vid ett fartygs navigering eller handhavande (s.k. nautiskt fel) eller som orsakas av brand, såvida egenfel (fel som beror av redaren själv) inte föreligger. Men även i andra hänseenden har kritik framförts. Som exempel har angetts att redarens ansvar inte gäller hela den tid godset är i hans vård utan endast från och med lastning till och med lossning.

Haagreglema omfattar inte heller däckslast och transport av levande djur. Vid sådana transporter har redaren därför enligt exempelvis gällande svensk rätt möjlighet att friskriva sig helt från ansvar oberoende av skadeorsak.

Ett annat problem rör de jurisdiktionsklausuler som vanligen före­kommer i standardkonossementen och som anger att talan bara fär fö­ras vid en viss domstol. Från lastägamas sida har framhållits att klausulema ofta innebär att tvister skall avgöras i en främmande stat, med stora kostnader som följd, eller att en oförmånlig förlikning måste godtas.

Ett flertal industriländer med dominerande lastägarintressen har
instämt i u-ländemas kritik av Haagreglema. Vissa länder, däribland
de nordiska, har också framhållit behovet av en gmndläggande
översyn av de sjötransporträttsliga reglema för att bringa dem i
överensstämmelse med utvecklingen, framför allt på andra transport­
områden. En del av de traditionella sjöfartsländema har däremot
             139
menat att en översyn borde göras med varsamhet eftersom det kan ta
lång tid innan en ny konvention fått en så vidsträckt anslutning och


stadga som Haagreglema har i dag.                                  Prop. 1993/94:195

Trots de delade meningar som funnits om hur långt en revision borde drivas har det dock från praktiskt taget alla håll vitsordats att Haagreglema företer åtskilliga brister såväl rättspolitiskt som rättstniskt. Man har också enats om att nya regler så långt möjligt borde bringa det sjörättsliga ansvaret på linje med de konventions­regler som gäller vid transport av gods med flyg, bil och järnväg.

1978 års konvention om sjötransport av gods (Hamburgreglema) behandlar väsentligen samma ämnen som Haag-Visbyreglema men betydelsefulla skillnader finns i både redaktionellt och sakligt hänseende. Rättstekniskt ligger Hamburgreglema nära nyare inter­nationella konventioner på transporträttens område, framför allt konventionen om vägtransport av gods (CMR). Innehållsmässigt har de nya reglema fått ett mer vidsträckt tillämpningsområde och trans­portörens ansvar har utvidgats. Men konventionen innehåller också bestammelser som saknar motsvarighet i Haag-Visbyreglema. I flera avseenden överensstämmer reglerna med dem som infördes i 5 kap. sjölagen redan i samband med att Haag-Visbyreglema införlivades med svensk rätt.

Vad avser reglemas tillämpningsområde gäller dessa som huvud­regel all sjötransport och inte som Haag-Visbyreglema endast transporter där konossement blivit utfärdade. Undantag görs dock för ren certepartifart och för sådana ramavtal som exempelvis rör fram­tida transporter av ett företags hela årsproduktion, s.k. kvantum­kontrakt. I det sistnämnda fallet kommer dock reglema att tillämpas på varje individualiserad transport, såvida denna inte skall regleras i enlighet med ett mellan partema upprättat certeparti.

Även det geografiska tillämpningsområdet har utökats. Haag-Vis­byreglema gäller bl.a. då en transport sker från en hamn i fördrags­slutande stat. Enligt Hamburgreglema skall dessa tillämpas även då lossningshamnen ligger i en konventionsstat.

Ansvarsperioden har utökats i jämförelse med Haag-Visbyreglemas "tackle-to-tackle"-princip, enligt vilken ansvaret bara omfattar tiden mellan lastningen och lossningen. Ansvaret enligt Hamburgreglema gäller hela den tid som transportören har godset i sin vård och be­stämmelsen härom kan inte avtalas bort.

De väsentligaste skillnaderna mellan Haag-Visbyreglema och Ham­
burgreglema avser dock ansvarssystemet och dess uppbyggnad.
Enligt Hamburgreglema skall som huvudregel gälla ett allmänt
presumtionsansvar för lastskador och dröjsmål med godsets utläm­
nande. Möjligheten att åberopa ansvarsfrihet på gmnd av s.k. nautiskt
fel har därför utgått och en ansvarsbedömning skall göras endast
utifrån den allmänna presumtionsregeln. Även den speciella ansvars-
frihetsgmnden brand har modifierats till lastägarintressenas förmån
men bevisbördan har kompromissvis lagts på den skadelidande. För
att i någon mån mildra de bevissvårigheter som kan uppstå för
lastägaren har dock bevisregeln kompletterats med en bestämmelse
         140

om rätt för såväl honom som transportören att begära besiktningsför­rättning i  enlighet med gällande sjöfartspraxis till  utrönande av


skadeorsaken.                                                           Prop. 1993/94:195

Genom införandet av det allmänna presumtionsansvaret för trans­portören har regelsystemet också kunnat förenklas avsevärt. Haag-Visbyreglemas karaktäristiska och detaljerade bestämmelser om bristande sjövärdighet har kunnat utgå. Likaså har den långa listan på olika ansvarsfrihetsgmnder, ofta kallad "katalogen", blivit fiinktio-' neUt överflödig.

Det allmänna presumtionsansvaret gäller som huvudregel även däckslast och transport av levande djur och annat gods av ovanlig beskaffenhet eller ovanligt tillstånd, viUcet inte är fallet enligt Haag-Visbyreglema. Bakgmnden härtill är att dagens konossement ofta innehåller alltför vittgående ansvarsfriskrivningar vid sådana trans­porter. Det pålagda ansvaret blir dock inte alltför betungande för transportören. Även om ett presumtionsansvar gäller för honom måste man ändå vid en ansvarsbedömning ta rimlig hänsyn till de särskilda risker som exempelvis däckslast och djur utsätts för under en sjö­transport. Vad gäller transport av djur finns också en särregel om ansvarsfrihet för skador till följd av de speciella risker som sådana transporter kan innebära.

Reglema om ansvarsbegränsning bygger på Haag-Visbyreglemas altemativa ersättningssystem där den skadelidande fär välja det mest fördelaktiga beräkningssättet. Begränsningsbeloppet är 835 särskilda dragningsrätter (SDR) - varje SDR motsvarar ungefär 11 kronor - per kolli eller 2,5 SDR för varje kilo av det skadade eller förlorade godset om ansvaret därigenom blir högre. I jämförelse med Haag-Visbyreglema innebär detta en förhöjning med 25 procent. Denna uppjustering kompenserar endast delvis den kraftiga penningvärde­försämring som ägt mm sedan tillkomsten av Haag-Visbyreglema men de moderata begränsningsbeloppen skall ses i sammanhang med det ökade transportansvar som det allmänna presumtionsansvaret medför.

Hamburgreglema innehåller också - till skillnad mot Haag-Vis­byreglema - en särskild begränsningsregel vid dröjsmål. Ansvaret skall inte överstiga 2,5 gånger frakten för det fördröjda godset; dock skall aldrig högre ersättning betalas än den totala frakten enligt trans­portavtalet. Denna bestämmelse är kompletterad med en regel om lastägarens rätt till ersättning såsom för totalförlust om dröjsmålet varar längre än 60 dagar (s.k. konvertering av dröjsmålsskada till totalförlust).

Enligt Hamburgreglema inträder ett obegränsat ansvar för trans­
portören i vissa fall. Han kan inte begränsa sitt ansvar vid s.k. grova
egenfel, något som överensstämmer med 1976 års konvention om
begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar; den s.k. globalbe-
gränsningskonventionen. Likaså är ansvaret obegränsat i fall då gods
transporteras på däck i strid mot en uttrycklig överenskommelse om
annat stuvningssätt samt då transportören insett eller borde ha insett
att innehållet i ett konossement var vilseledande för tredje man.
   ,j

Frågan om transportörens möjligheter att utan påföljd avvika från avtalad   eller   sedvanlig   resväg,   s.k.   deviation   eller   transport-


omläggning, regleras inte i Hamburgreglema. Om en vidtagen devia-   Prop. 1993/94:195

tion är ansvarsgmndande eller inte skall uteslutande bedömas utifrån

reglema om transportörens allmänna presumtionsansvar. Detta leder

till att konventionens bestämmelser om ansvarsbegränsning också

gäller deviationsansvaret såvida inte den vidtagna åtgärden är att anse

som ett grovt fel av transportören själv.

Haag-Visbyreglema innehåller inga bestämmelser rörande det fallet att transporten utförs av annan än den transportör som ingått trans­portavtalet. På gmnd av olika praxis intemationellt har regler om detta tagits in i Hamburgreglema. Transportören ansvarar enligt huvudregeln för hela transporten även om den helt eller delvis utförs av en undertransportör. Om det emellertid blivit uttryckligen avtalat att en bestämd del av transporten skall utföras av en namngiven undertransportör, har transportören rätt att friskriva sig från ansvar för den tid då godset är i den andres vård. För undertransportören gäller att han har samma tvingande ansvar som transportören för skador och förluster som uppstått på hans transportavsnitt.

En jämförelse mellan Hamburgreglema och motsvarande regler i de nordiska sjölagama utmynnar dock inte i så stora skillnader som ovan har redovisats. Detta beror på att de första utkasten till den nya konventionen blev utarbetade ungefär vid tiden för 1973 års sjölags­ändringar. Ett flertal av de lösningar som då infördes i de nordiska sjölagama blev också införda i Hamburgreglema, exempelvis de ovan nämnda reglema om transporter med flera transportörer. Även i övrigt har utformningen av Hamburgreglema påverkats av den nor­diska sjölagstiftningen, t.ex. vad gäller bestämmelsema om konosse­ment.

En närmare beskrivning av konventionens särskilda artiklar finns i utredningens betänkande under avsnitt 4.3.

2.1.5 Frågan om Sveriges anslutning till Hamburgreglerna

Av redogörelsen i föregående avsnitt framgår att 1978 års konven­
tionsarbete i första hand syftat till att skapa en annan balans mellan
redar- och lastägarintressena i jämförelse med vad som för närvaran­
de gäller enligt Haag-Visbyreglema. Men konventionsarbetet har
också syftat till att förbättra det sjörättsliga ansvarssystemet i
rättstekniskt avseende och bringa det i linje med de konventions­
regleringar som gäller på andra transportområden. Av särskild vikt
har därvid varit att anpassa reglema till modem styckegodshantering.
Sjölagsutredningen har haft som en central uppgift att överväga en
svensk anslutning till konventionen. Utredningen har därvid gjort den
bedömningen att ett tillträde bör ske vid lämplig tidpunkt. Hamburg­
reglema överensstämmer enligt utredningen väl med utvecklingen på
sjötransportemas område både rättspolitiskt och rättstekniskt. Enligt
utredningen finns det visserligen några från nordisk synpunkt mindre
lyckade kompromisser, exempelvis ansvarsreglema vid brand, men
     1"*

utredningen understryker att flertalet av konventionens lösningar är förenliga med nordisk rättsuppfattning. Utredningen framhåller också


att den nordiska sjölagstiftningen i flera avseenden utgjort en direkt   Prop. 1993/94:195 förebild vid reglernas utformning.

Som en konsekvens av den ansvarsförskjutning som Hamburgregler­na innebär har särskilt från försäkringsgivarhåll gjorts gällande att fördyrande effekter kommer att uppstå på försäkringsområdet, viUca effekter indirekt kan antas påverka kostnadema för de enskilda konsumenterna. En del av de risker som vamförsäkringen, dvs. den försäkring som lastägaren tecknar för godset, hittills svarat för kommer nämligen att i fortsättningen belasta redarens ansvarsför­säkring (den s.k. P&I-försäkringen). Det har till följd av detta gjorts gällande att premiema för ansvarsförsäkringen kommer att öka men att en motsvarande minskning av premiema för vamförsäkringen inte kan fömtses, bl.a. beroende på en förväntad ökning av regress- och skadehanteringskostnadema hos vamförsäkringsgivama.

Även utredningen har gjort den bedömningen att en övergång till ett nytt system med nödvändighet medför ökade kostnader. Man pekar på att nya regler kräver en ändrad administration och ny handlägg­ningsmetodik hos såväl ansvars- som vamförsäkringsgivama och att man också måste räkna med en ökning av dagens regressvolym, med därtill hörande processkostnader, till dess en ny rättspraxis vuxit fram kring det nya regelsystemet. Utredningen betonar dock att man på vamägarhåll anser att de i initialskedet ökade försäkringskostnaderna är av underordnad betydelse jämfört med den förbättrade ersättnings­situation för vamägama som en nyordning skulle innebära. Det är därför enligt utredningen önskvärt att Sverige ansluter sig till Hamburgreglema även om vissa ekonomiska effekter av negativ art skulle visa sig.

Angående de tidsmässiga fömtsättningama för ett tillträde har ut­redningen framhållit att en anslutning av kostnads- och konkur­renshänsyn bör ske först sedan konventionen fått en förhållandevis vidsträckt anslutning bland Sveriges viktigaste handelspartners, nämligen de nordiska ländema, EU-ländema och USA. Från norskt håll har emellertid framhållits att Hamburgreglema har ett begränsat geograflskt tillämpningsområde som för nordiskt vidkommande i första hand berör fart till och från Norden. Eftersom fartområdet är avgörande för konventionens tillämpning och inte ett fartygs nationa­litet skulle därför någon större snedvridning av konkurrensen till förmån för utomnordiska redare inte uppstå. På gmnd av de skillnader som föreligger i bedömningen av konventionens ekono­miska konsekvenser har emellertid även den norska kommittén förordat att tillträde sker vid en senare tidpunkt. Avgörande för detta ställningstagande har varit den stora betydelsen av likhet mellan de nordiska ländemas sjölagstiftning och de nordiska kommittéema har fömtsatt att ratifikationsfrågan blir föremål för fortsatta överlägg­ningar på ett nordiskt plan när den internationella utvecklingen ger anledning till detta.

Det helt övervägande antalet remissinstanser har uttalat sig positivt  .

om det nya regelsystemet och biträtt utredningens förslag att Ham­burgreglema bör tillträdas om dessa får en bred anslutning bland


 


Sveriges viktigaste handelspartners. Endast några enstaka instanser   Prop. 1993/94:195

har redovisat en rent negativ inställning. Sveriges ångfartygs assurans

förening (the Swedish Club), exempelvis, har med hänsyn till de

många och djupgående förändringar i handelsmönster, lasthantering

m.m. som man fömtser framöver förordat en helt fömyad och

fömtsättningslös prövning av Hamburgreglema om ett tillträde skulle

bli aktuellt i framtiden.

För egen del vill jag anföra följande i ratifikationsfrågan. De urspmngliga Haagreglema från år 1924 har över hela världen erkänts vara av stort värde genom att de ledde till att enhetliga regler kom att gälla för praktiskt taget all intemationeU konossementsfart. Reglema har emellertid sina rötter i äldre anglosaxisk rätt och ger numera i ett flertal avseenden uttryck för en ålderdomlig syn på problemen kring godsbefordran till sjöss. De uppvisar inte minst stora rättstekniska brister i jämförelse med exempelvis nordisk lagstil. Den revision av reglema som gjordes genom 1968 års tilläggsprotokoll var såsom tidi­gare nämnts begränsad och de sammantagna Haag-Visbyreglema har därför kommit att tillträdas av förhållandevis fä stater. Intemationellt sett kan man därför knappast längre tala om någon enhetlighet. Lagstiftningen i vissa betydelsefulla sjöfartsnationer bygger fort­farande på Haagreglema medan sjölagama i andra länder svarar mot Haag-Visbyreglema. En tredje gmpp av länder har helt egna nationella regler.

I likhet med utredningen anser jag att den nya konventionen inne­håller en modemare och mer ftillständig reglering av godstransporter­na till sjöss i jämförelse med Haag-Visby systemet. Även om konven­tionen, såsom andra intemationeUa konventioner, bygger på kompro­misser närmar den sig såväl innehållsmässigt som systematiskt andra intemationeUa konventioner på transportområdet, vilket är av stor betydelse med avseende på utvecklingen och harmoniseringen av dagens systemtransporter eller de s.k. multimodala transportema. Och vad gäller de påtalade kostnadsökningama vill jag framhålla att även om ansvarsgmndlaget vid godsskada utvidgas är de beloppsmässiga ansvarsgränsema reellt sett lägre än de gränser som blev fastställda genom Visbyreglema och den särskilda ansvarsgränsen för dröjsmål med utlämnandet av godset väsentligt lägre i jämförelse med exempelvis nu gällande nordisk rätt. I ett mer långsiktigt perspektiv behöver därför inte heller med hänsyn till P&I-försäkringens uppläggning ("non-profit" basis) de befarade kostnadsökningama på försäkringsområdet nödvändigtvis uppstå till nackdel för de enskilda konsumentema (jfr Sel vig, The Hamburg Rules, Marius nr. 31 s. 5-6).

Med hänsyn till det nu anförda och då det knappast finns något
annat altemativ med sådan intemationeU genomslagskraft att rätts­
utvecklingen på det sjörättsliga transportområdet därigenom kan föras
vidare kommer jag vid en samlad bedömning till uppfattningen att
Sverige bör ansluta sig till konventionen. Jag har vid detta ställnings-
    44

tagande särskilt beaktat att man även i de övriga nordiska ländema gjort en samlad värdering av Hamburgreglema och därvid gjort den


 


motsvarande bedömningen att konventionen bör tillträdas.    Prop. 1993/94:195

När det gäller tidpunkten för ett svenskt tillträde till konventionen anser jag liksom utredningen och flertalet remissinstanser att tillträde inte bör ske genast utan vid en lämplig framtida tidpunkt. Hamburg­reglema har hittills tillträtts av stater med vilka Sverige endast har ett begränsat handelsutbyte, nämligen Barbados, Botswana, Burkina Faso, Chile, Egypten, Guinea, Kenya, Lesotho, Libanon, Malawi, Marocko, Nigeria, Rumänien, Senegal, Sierra Leone, Tanzania, Tunisien, Uganda, Ungern och Zambia. Den svenska sjöfarten bör därför inte, så länge redarverksamheten inom i vart fall det övriga europeiska handelsområdet inte berörs, belastas med de "friktions-kostnader" som utredningen kunnat fömtse som nödvändiga vid en övergång till ett nytt ansvarssystem. Sverige bör således avvakta med ett tillträde till dess konventionen fått en förhållandevis vidsträckt anslutning från våra viktigaste handelspartners. Därvid bör uppmärk­sammas att längre fram en direkt samordning bör kunna ske inte bara med de andra nordiska ländema utan även med EU-ländema. I bl.a. Frankrike och Tyskland har såvitt jag erfarit förslag till ny lagstift­ning utarbetats och det finns tecken som tyder på att man kommer att göra överväganden i ratifikationsfrågan i flera europeiska stater.

Det svenska ställningstagandet som jag nu har förordat innebär att Sverige behåller Haag-Visbysystemet tills vidare. Det kan nämligen av politiska skäl vara olämpligt med hänsyn till nuvarande konven­tionsparter att upphöra att erkänna dessa regler. Någon annan ståndpunkt har inte heller intagits i något annat nordiskt land. Fråga uppkommer då om, med hänsyn till Hamburgreglemas ändamålsen­lighet och rättstekniska kvalitet, Sverige redan nu bör anpassa sin lagstiftning till konventionen så långt möjligt utan att Haag-Visby­reglemas ansvarförhållanden mbbas.

De nordiska sjölagskommittéema har gjort den bedömningen att det mesta av Hamburgreglema kan införas i nordisk rätt utan att Haag-Visbyreglema behöver sägas upp. Det är bara på några viktiga punkter som kommittéema har ansett att de två konventionema står i strid med varandra. De punkter där ett direkt motsatsförhållande skulle föreligga är 1) ansvaret för nautiskt fel och brand, 2) de beloppsmässiga ansvarsgränsema, 3) preskriptionstidens längd samt 4) det geografiska tillämpningsområdet.

145

Flera remissinstanser, däribland Svenska sjörättsföreningen och Sveriges advokatsamfund, har emellertid ifrågasatt om inte ytterligare ett antal bestämmelser kommer i konflikt med Haag-Visbysystemet eller i vart fall med dess motiv och syften. De regler man pekat på rör främst omfattningen av transportörens ansvar (ansvarsperiodens längd, dröjsmålsansvaret m.m.), förbudet mot vissa jurisdiktions- och skiljedomsklausuler samt överenskommelser om gemensamt haveri. I samband härmed har man också framhållit att ett direkt införlivande i svensk rätt av en konvention genom en särskild lag vore att föredra framför metoden att transformera konventionen till svensk lag eftersom man då undviker tveksamheter av nu berört slag.

För egen del hyser jag ingen tvekan om att den av utredningen

10 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195


föreslagna lagstiftningen är väl förenlig med Haag-Visbyreglema. De Prop. 1993/94:195 urspmngliga Haagreglema är till stor del en avskrift av Canadas Water Carriage Act av år 1910, vilken lag i sin tur i gmndläggande delar är hämtad från den amerikanska Harter Act av år 1893, och konventionens främsta syfte var att stärka konossementets värde som omsättningspapper genom att trygga konossementsförvärvarens rätt att fä ut det i konossementet angivna godset eller en rimlig ersättning därför. Begränsningen av de tvingande ansvarsreglemas tillämpnings­område är utformad på så sätt att dessa samtidigt begränsar själva konventionens tillämplighet. Eftersom Haag-Visbyreglema endast gäller för konossementsfart står det följaktligen en konventionsstat fritt att fastställa viUca regler som skall gälla för annan fart.

Förhållandet är detsamma för befordran av däckslast och levande djur som faller utanför Haag-Visbyreglemas ram samt även av annat gods vad avser tidsperiodema före lastning och efter lossning (se närmare NJA II 1936 s. 583 angående begränsningama av konven­tionens tillämpningsområde). En stor del av de föreslagna bestäm­melsema gäller dessutom områden som överhuvud inte berörs av Haag-Visbyreglema och som därför står öppna för nationell lagstift­ning. Detta gäller exempelvis genomgångstransporter, konossementet som negotiabelt dokument, jurisdiktion och skiljeförfarande m.m. Och när det gäller regler om transportörens tvingande ansvar vid dröjsmål med godsets utlämnande och vid skada orsakad av en under­transportör infördes uttryckliga bestämmelser därom i sjölagen redan vid 1973 års sjölagsändringar efter förordande av Sveriges advokat-samfiind och dåvarande Sjörättsföreningen i Göteborg. Problematiken kring dessa bestämmelser och deras förhållande till Haag-Visbyregler­na blev därvid väl belyst (se prop. 1973:137 s. 58 och 65) och jag finner inte skäl att i detta sammanhang göra någon annan bedömning än den som gjordes då. Rätten att träffa överenskommelser om upp­görandet av gemensamt haveri finns emellertid inskriven i såväl Haag-Visbyreglema som i Hamburgreglema varför den nuvarande ordningen med en uttrycklig lagregel om detta inte bör mbbas.

Vad sedan gäller frågan om lämplig metod för ett införlivande av intemationeUa sjörättsliga regler med svensk rätt vill jag erinra om att den i Norden traditionella tekniken i regel varit att transformera reglema till lag i nordisk stil. Ett avsteg från denna princip i förevarande fall skulle innebära att den i det föregående redovisade lösningen att som utredningen föreslagit anpassa sjölagen till Ham­burgreglema så långt som möjligt utan att Haag-Visbyreglema be­höver sägas upp inte skulle kunna genomföras. Det skulle i sin tur fä till följd att den svenska sjölagen fick en helt annan stmktur och terminologi än de andra nordiska ländemas sjölagar.

En sådan ordning kan jag inte förorda. Tvärtom vill jag för min del, i likhet med majoriteten av remissinstansema, ansluta mig tiU det synsätt som utredningen har gett uttryck för.

Min uppfattning är således att svensk rätt bör anpassas så långt          j4g

möjligt till Hamburgreglemas innehåll utan att ansvarsförhållandena enligt Haag-Visbyreglema blir mbbade. Vid ett tillträde till Ham-


 


burgsystemet kommer därvid endast begränsade ändringar att behöva   Prop. 1993/94:195 göras (se utredningens altemativa lagförslag om detta i bilaga 2). I princip rör det sig om gmndema och gränsema för ansvaret samt det geografiska tillämpningsområdet.

3 Allmänt om den föreslagna lagstiftningen

3.1 Lagtekniska frågor

Mitt forslag: Den nuvarande sjölagen ersätts med en ny sjölag där närliggande ämnesområden förs samman till särskilda block. I detta nya system delas det nuvarande 5 kap. om godsbefordran upp på två centrala kapitel som innehåller regler om stycke­godstransport respektive befraktning av fartyg. Lagen paragraferas enligt modem svensk lagstiftningsteknik.


Utredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag utom så till vida att sjölagens löpande paragrafering förslås bibehållen i ett visst reviderat skick (se betänkandet s. 79).

Remissinstanserna: Med något undantag tillstyrker remissinstan­sema utredningsförslaget om en ny stmktur av sjölagen eller lämnar förslaget utan invändning. Flera instanser anser dock att det nuvaran­de systemet med en löpande paragrafering bör överges.

Skälen för mitt .förslag: Sjölagen har i stort sett samma systematik som vid dess tillkomst under 1890-talet. Genom en rad partiella reformer har dock det urspmngliga innehållet nästan ftillständigt ändrats. Nya avsnitt har placerats in där luckor uppstått på gmnd av upphävda bestämmelser. Därvid har i flera fall "hål" uppkommit i paragraferingen genom att bestämmelser blivit upphävda utan att ersättas av andra regler. Andra oformligheter beror på att man inte haft plats att fördela den nya lagtexten på ett naturligt antal para­grafer. De partiella reformema har därför medfört att sjölagen med tiden blivit alltmer svåröverskådlig.

Som jag kommer att utveckla närmare under avsnitt 3.2.1. finns det skäl att uppdela reglema om styckegodstransport och befraktning av fartyg på två skilda regelverk. Detta kräver dock med nödvändighet att reglema redovisas i olika kapitel. Sjölagens nuvarande 5 kap. om godsbefordran innehåller cirka 100 paragrafer medan det föreliggande lagförslaget omfattar betydligt fler. Med hänsyn till det fortsatta behov av en löpande modemisering av sjölagens transport- och befraktningsregler som måste antas finnas kan därför de föreslagna reglema inte infogas i kapitlet på ett ändamålsenligt sätt. Jag delar därför utredningens uppfattning att sjölagen bör omarbetas även i formellt hänseende och att en ny kapitelindelning bör genomföras. De formella ändringama bör lämpligen genomföras i samband med nu


147


pågående revideringar av den nordiska sjölagstiftningen.       Prop. 1993/94:195

Den idéskiss rörande sjölagens diposition som utredningen lagt fram har diskuterats vid nordiska departementsöverläggningar. Därvid har utgångspunkten varit att de nordiska sjölagama görs så lika som möjligt till stmktur och innehåll genom att fristående bestämmelser som inte har någon motsvarighet i övriga nordiska lagar samlas i respektive lags avslutande kapitel. Mot bakgmnd härav har en gemensam huvudstmktur av sjölagama kunnat utarbetas med följande disposition och mbriker.

Del 1       Fartyg

1   kap.    Om fartyg

2   kap.    Om skeppsregistrering och inskrivning

3   kap.    Om skeppshypotek och sjöpanträtt

4   kap.    Om kvarstad på fartyg i intemationeUa rättsförhållanden

Del 11        Rederi

5   kap.       Om partrederi

6   kap.       Om befälhavare

Del 111  Ansvar

7   kap.    Allmänna bestämmelser om ansvar

8   kap.    Om skada genom fartygs sammanstötning

9   kap.    Om ansvarsbegränsning

 

10   kap.   Om ansvar för oljeskada

11   kap.   Om ansvar för atomskada

12   kap.   Om begränsningsfond och begränsningsmål

Del IV     Avtal om befordran

13   kap.   Om styckegodstransport

14   kap.   Om befraktning av fartyg

15   kap.   Om befordran av passagerare och resgods

Del V        Sjöolyckor

16   kap.      Om bärgning

17   kap.      Om haveri

18   kap.      Om dagböcker,  sjöförklaring,  annan undersökning av

sjöolyckor och besiktning

Del VI     Avslutande bestämmelser

19   kap.    Om preskription av vissa fordringar

20   kap.    Straffbestämmelser

21   kap.    Om laga domstol och rättegång i sjörättsmål

22   kap.    Särskilda bestämmelser

En särskild fråga i sammanhanget gäller paragraferingen. Denna har
alltsedan lagens tillkomst varit löpande. Med hänsyn till att man i
     148

Danmark anser sig bunden till en lagstiftningstradition med löpande numrering har utredningen föreslagit en fortsatt sådan numrering även


för svenskt vidkommande. För att uppnå den önskade likformigheten   Prop. 1993/94:195 av sjölagama skulle därvid vissa "stmkturella" hål göras i paragraf­följden.

Flera remissinstanser, bland dem Svea hovrätt, har uttalat att det framstår som i det närmaste uteslutet att behålla den nuvarande ordningen vid en genomgripande omredigering av sjölagen. I stället förordas att varje kapitel får börja med ny numrering i överens­stämmelse med den lagstiftningsteknik som tillämpas på andra rätts­områden, exempelvis skadeståndsrätten och bolagsrätten.

I anledning av den i Sverige framförda kritiken har även denna fråga diskuterats vid de nordiska departementsöverläggningama. Också från finsk sida har man under överläggningama varit intresse­rad av en sådan uppläggning som vissa svenska remissinstanser förordat. Danmark har därvid framlagt förslag om ett "modifierat" löpande numreringssystem, innebärande att ett antal paragrafer utan innehåll avsätts inom varje kapitel för framtida reformbehov. En sådan teknik har dock inte ansetts vara godtagbar enligt finsk och svensk lagstiftningstradition.

I det läget bör Sverige enligt min uppfattning välja ett paragraferingssystem med största möjliga flexibilitet så att framtida kompletteringar av sjölagen lätt kan infogas i sitt sammanhang. I Finland avser man enligt vad jag erfarit att välja samma lösning. Från norskt håll har man uppgett att man inte tagit slutlig ställning i frågan om paragraflndelningen.

Det nordiska sjölagssamarbetet har resulterat i en betydande grad av harmonisering av sjölagama. Inte bara de sakliga lösningarna utan också lagstmkturen med en gemensam nordisk kapitelindelning och i de flesta avseenden helt överensstämmande lagparagrafer i kapitlen leder till en hög grad av enhetlighet i nordisk sjörätt. Att paragrafnumreringen blir olika i de nordiska ländema är i detta sammanhang av helt underordnad betydelse. De lagförslag som nu läggs fram i respektive länder är således enligt min mening väl ägnade att ytterligare stärka likheten mellan de nordiska ländernas lagstiftning på det sjörättsliga området.

Under arbetet med att omdisponera sjölagens olika kapitel har även mindre justeringar gjorts i lagtexten i syfte att något modernisera språket. Detta redovisas i specialmotiveringen.

En närmare sammanställning av gällande bestämmelser i sjölagen med de bestämmelser som nu föreslås finns intagen i bilaga 6.

149


 


3.2 Styckegodstransport                                   Prop. 1993/94:195

3.2.1   Styckegodsreglernas   anpassning   till   dagens   transport-marknad

Mitt förslag: Bestämmelsema om styckegodstransport till sjöss anpassas till linjefartens speciella förhållanden och till nya kommersiella mönster på transportområdet. Hamburgkonvention­ens systematik och terminologi tas som förebild och dess ansvars-regler transformeras och arbetas in i ett nytt självständigt regel­verk i den omfattning så kan ske med hänsyn till Sveriges nuvarande konventionsförpliktelser.

Utredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag (se betänkandet s. 89).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker lagstiftning i enlighet med utredningens förslag. Ett par instanser finner dock förslaget mindre välbetänkt och avstyrker lagstiftning med hänsyn till den osäkerhet som råder om humvida en svensk ratifikation kommer att ske inom  överskådlig tid.

Skälen för mitt förslag: Reglema för befordran av styckegods sammanfaller i stora delar med nuvarande regler för resebefraktning. Endast några få regler är specifika för styckegodshanteringen. Utred­ningen har emellertid med hänsyn till linjefartens kraftiga utveckling under senare år funnit skäl att nu bryta ut styckegodsreglema till ett självständigt regelverk med sådan systematik och terminologi att be-fordringsformen inte längre sammanblandas med andra befordrings-former såsom exempelvis delbefraktning av fartyg.

Utredningen har granskat och kunnat konstatera att Hamburgregler­nas olika lösningar med några få undantag är väl förenliga med nordisk rättsuppfattning. Det märks enligt utredningen exempelvis på beskrivningen av ansvarsperiodens omfattning i artikel 4 i konven­tionen. Vad som där uttrycks anser utredningen i hög grad avspegla skandinaviska erfarenheter från containertrafikens och system­transportemas pionjärår. Sådana skrivningar kan därför övertas i svensk rätt även om Hamburgreglemas ansvarssystem i övrigt inte införs. Ett annat exempel som utredningen pekar på gäller artiklama 10 och 11 i Hamburgreglema rörande omlastnings- och genomgångs­transporter, vilka fått en motsvarande nordisk reglering redan vid 1973 års lagändringar. Utredningen har därför - med beaktande av de målsättningar och intryck med vilka Hamburgreglema är skrivna -funnit det naturligt att omarbeta de svenska styckegodsreglema gmndligt och bygga upp dem med Hamburgreglemas systematik som förebild.

Flertalet remissinstanser har ställt sig positiva till utredningens          150

förslag till en omarbetning av reglema om godsbefordran så långt 1968 års tilläggsprotokoll tillåter. Bland domstolama finner Svea


hovrätt mot bakgmnd av att 1973 års sjölagsändringar inte fullföljdes Prop. 1993/94:195 till en mer genomgripande reform i modemiserande riktning särskilda skäl föreligga för en anpassning till dagens förhållanden. Hovrätten framhåller dämtöver att det bl.a. med hänsyn till den framtida ut­vecklingen av de s.k. multimodala transportema finns fullgoda skäl att redan nu anpassa de nordiska sjölagama till Hamburgreglema.

Sveriges redareförening har anfört att lagförslaget i allt väsentligt är i överensstämmelse med dagens sjöfartsförhållanden. Redareföre­ningen uttalar vidare i anslutning härtill att förslaget fär ses som en acceptabel kompromiss mellan de intressen som förespråkar ett till­träde till Hamburgreglema och de som inte gör det även om enligt föreningen både sakliga och principiella invändningar kan göras mot att konventionen fått en så pass mönsterbildande fiinktion. Även Sveriges ångfartygs assurans förening (the Swedish Club), som i övrigt redovisat en negativ inställning till en ratifikation av Hamburg­konventionen, anser att utredningsförslagets uppläggning med ett första lagstiftningssteg bör tillfredsställa såväl redar- som vamägar-sidans önskemål och behov och ställer sig därför i princip positiv till förslaget.

Endast ett par remissinstanser uttalar sig direkt negativt om förslaget. Bl.a. Institutet för sjörätt och annan transporträtt vid Stockholms universitet anser att ett antagande av Hamburgkonven­tionen endast skulle störa funktionerna på en väl fungerande försäk­ringsmarknad och att Sverige därför inte bör göra något för att uppmuntra en framtida anslutning.

Som jag tidigare uttalat anser jag för egen del att Hamburgreglema i hög grad är ändamålsenliga. Såsom utredningen visat kan Hamburg­konventionens principer och lösningar knappast anses som något brott mot nuvarande ordning utan fastmer som en naturlig vidareutveckling av de sjörättsliga befordringsreglema. Genom att inarbeta Hamburg­konventionens systematik och terminologi i svensk rätt redan nu tas också ett ytterligare steg framåt i riktning mot en harmonisering av reglema för olika transportslag och möjlighetema att åstadkomma enhetliga lösningar på systemtransportemas område underlättas därigenom väsentligt. Men framförallt blir de sjötransporträttsliga reglema betydligt mer lättillgängliga och förståeliga än tidigare eftersom terminologin bättre svarar mot gängse benämningar på linjefartsområdet.

Jag förordar således att Hamburgreglema tas som förebild med avseende på systematik och terminologi på godsbefordringsområdet och att ett nytt kapitel om styckegodstransport införs i sjölagen.

151


 


3.2.2 Styckegodsreglernas tillämpningsområde


Prop. 1993/94:195


Mitt förslag: I förhållande tiU nu gällande bestämmelser i 169 och 170 §§ sjölagen skall reglema om styckegodstransport gälla alla typer av avtal om godstransport till sjöss oberoende av om konossement utfärdas eller inte. Vidare skall de svenska reglema tillämpas oberoende av transportens geografiska anknytning (lex fori). Undantag skall i förstnämnda avseende göras endast för ren certepartifart och för ramavtal av typen kvantumkontrakt. I geografiskt hänseende skall undantag göras för inrikes transporter i annat nordiskt land och för sådana sjötransporter där partema kommit överens att avtalet skall vara underkastat lagen i en annan stat ansluten till Haag-Visbyreglema och det transporterande fartyget inte anlöper någon nordisk hamn.


Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 121-125).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar förslaget men bl.a. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om utredningsförslaget i berörda avseenden är förenligt med Haag-Visbyreglema och Sveriges bundenhet till dessa regler.

Skälen för mitt förslag: Vid Haagreglemas tillkomst var det regel att utfärda konossement för all styckegodstransport. Reglemas tillämpningsområde är därför begränsat till att gälla bara när konossement eller Uknande åtkomsthandling används. På senare tid har emellertid bmket av konossement minskat, främst som en följd av att godset med nutidens snabba fartyg ofta anländer till destinationsorten före dokumentet. Eftersom godset, om konossement har utfärdats, bara får lämnas ut mot att detta företes, har man i stället övergått till att utfärda icke-negotiabla transportdokument "sea waybills". I viss utsträckning förekommer det också att för trans­porten nödvändiga uppgifter behandlas med ADB. Men även andra faktorer än de avkortade transporttidema har medverkat till denna utveckling.

Tidigare skedde transportema vanligen som ett led i ett köp och partema hade då behov av ett konossement för betalnings- och kreditändamål. Numera kan betalning och kredit ordnas på annat sätt. Dessutom förekommer i ökad utsträckning att avsändare och motta­gare är samma företag eller bolag inom samma koncem. Inte heller i dessa fall behövs ett transportdokument som har funktionen att vara bärare av rätten till godset. Mot bakgmnd av den utveckling som således skett i nu nämnda avseenden bör styckegodsreglemas tillämp­lighet utvidgas och reglema tillämpas på all transport till sjöss oavsett vilken typ av transportdokument som kommer till användning. Som tidigare framhållits under avsnitt 2.1.5 kan Haag-Visbyreglema inte anses utgöra hinder för detta. Däremot anser jag, liksom utredningen, att en begränsning av tillämpligheten bör göras gentemot olika slag av befraktning  där ett  fartyg disponeras  genom  certeparti  eller


152


gentemot vissa på marknaden förekommande ramavtal,exempel vis   Prop. 1993/94:195 s.k. kvantumkontrakt. Till dessa kontraktsformer återkommer jag i följande avsnitt.

Vid 1973 års sjölagsändringar, som huvudsakligen gällde inför­livandet av Haag-Visbyreglema i svensk rätt, diskuterades om domstolama i de nordiska ländema alltid skulle tillämpa reglema såsom de återgetts i det egna landets sjölag (lex foriprincipen) eller om de, på gmndval av vissa i lagen preciserade intemationellt privaträttsliga regler, ibland skulle använda de tvingande reglema såsom de kommit till uttryck i annan konventionsstats lagstiftning. Man valde den senare lösningen som en gemensam nordisk lösning. Av 169 § sjölagen följer därför att lagen i den stat där avgångsorten är skall tillämpas i nordisk och intemordisk fart. I annan fart tillämpas lagen i den konventionsstat där ett konossement blivit ut­färdat eller där lastningen ägt mm, eller, om transporten skett från icke-konventionsstat till Norden lagen i den stat där bestämmelseorten är. Av 170 § sjölagen följer vidare att en hänvisning i ett konosse­ment till annan stats konventionslagstiftning äger full giltighet.

Numera tillämpar emellertid domstolama i flertalet länder lex fori när det gäller konventionsbunden lagstiftning. I förevarande samman­hang torde olägenhetema med detta inte vara särskilt stora eftersom reservationer mot konventionsbestämmelseraa inte är tillåtna. Be­stämmelsema i de olika konventionsstateraa fär därför antas vara i allt väsentligt överensstämmande. Uppenbara nackdelar med nu­varande ordning är emellertid, vilket framhölls redan vid 1973 års ändringar, att domstolar och parter åläggs att undersöka var och hur reglema förekommer i annan konventionsstats lag och vilken tolkning av reglema som skett i rättspraxis, något som medför besvär och ökade kostnader. Och trots en sådan undersökning kvarstår alltid risken för att domstolama tillämpar den främmande rätten felaktigt på gmnd av otillräcklig information om dess innehåll och hur den skall tolkas.

övervägande skäl talar därför för att Sverige, i likhet med övriga nordiska länder, följer den intemationeUa utvecklingen och nu väljer en lex forilösning på styckegodstransportemas område. Några folk­rättsliga förpliktelser som hindrar detta torde inte finnas. För svenskt vidkommande har denna princip dessutom redan antagits på andra transporträttsliga områden såsom på luft- och vägtransportområdena. Undantag bör dock göras för inrikes transporter i annat nordiskt land med hänsyn till att man i bl.a. Norge överväger att införa ett mer enhetligt ansvarssystem för olika slag av inhemska transporter.

153

Vidare kan avtalspartema undantagsvis disponera över vilken kon­ventionsstats lag som skall tillämpas i de fall transporten inte berör Norden, exempelvis vid linjefart mellan två icke-nordiska kon­ventionsstater. Denna möjlighet till lagval är en rest av 170 § första stycket sjölagen och har föreslagits av de nordiska sjölagskommit­téema efter önskemål från Danmarks sida. Med hänsyn till önsk­värdheten av en så enhetlig nordisk lösning som möjligt även på denna punkt bör förslaget om möjlighet till lagval godtas.


Styckegodsreglema är inte tillämpliga på ett transportavtal som är   Prop. 1993/94:195 underkastat en internationell konvention om annan transport än sjö­transport. Ett uttryckligt förtydligande om detta i lagtexten såsom för närvarande är fallet i 72 § sjölagen kan inte anses vara nödvändigt.

Inte heller anser jag att det är nödvändigt att i lagtexten ta in regler om lagvalet vid fri fart, dvs. vid transporter som faller utanför Haag-Visbyreglemas tillämpningsområde. I fråga om sådana transporter får lagvalet liksom tidigare avgöras i enlighet med transportavtalets bestämmelser eller annars enligt allmänna intemationellt privat­rättsliga regler.

3.2.3 Transportörens skadeståndsansvar

Mitt förslag: Transportörens skadeståndsansvar skall vara tvingande för hela den tid under vilken godset är i hans vård i lastningshamnen, under transporten och i lossningshamnen.


Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 145-146).

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstansema tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Vissa instanser ifrågasätter emellertid om utredningsförslaget är i överensstämmelse med Sveriges anslutning till Haag-Visbyreglema.

Skälen för mitt förslag: Redan nu gäller att transportören bär ansvaret för godset medan det är i hans vård ombord eller i land. Enligt 168 § andra stycket sjölagen kan transportören dock förbehålla sig frihet från ansvar för tiden före lastningens början och efter lossningens slut. Det tvingande ansvaret omfattar således bara tiden mellan lastningen och lossningen (den s.k. tackle-to-tackleprincipen). Även om friskrivning har skett har dock i rättspraxis gränsen för det tvingande ansvaret inte dragits alltför snävt. Det finns nordiska domar (se exempelvis rättsfallet Selma Tordén NJA 1951 s. 130) som slår fast att ansvaret varar till dess godset blivit upplagt på ett försvarligt sätt efter lossningen och det kan antas att något liknande gäller be­träffande ansvaret vid lastningen. Problem finns således när det gäller att i det enskilda fallet fastställa transportörens ansvar.

Vid modem styckegodshantering sker mottagandet och avlämnandet av godset alltmer i terminal eller motsvarande, belägen i anslutning till det transpwrterande fartyget. Det är härvid naturligt, särskilt vad avser kombinerade transporter, att i samma mån låta godsansvaret omfatta även terminalperioden. På så sätt åstadkommer man att luckor i ansvarskedjan täpps till med ett enklare och effektivare försäkringssystem som följd. Avtalspartema har också alltmer anpassat sig till detta (se exempelvis konossementsformuläret Combi-conbill kl 1011]). Rättsutvecklingen i kombination med nya trans­portsystem talar således starkt för att man nu överger tackle-to-tackleprincipen vid styckegodstransport och anpassar transportörens


154


ansvar att gälla under hela den tid under vilken han har godset i sin   Prop. 1993/94:195 vård.  Därmed uppnår man också större enhetlighet med andra transportformer.

I anledning av den tveksamhet som föreligger hos flera remiss­instanser humvida en ordning som den nu beskrivna är förenlig med Haag-Visbyreglema har utredningsförslagets konventionsenlighet diskuterats vid nordiska departementsöverläggningar. Även från de övriga nordiska ländemas sida har man därvid uttalat som sin bestämda uppfattning att Haag-Visbyreglema, fömtom att de endast avser transporter under konossement, tidsmässigt endast reglerar transportörens ansvar från och med lastning till och med lossning av godset och att annan tid vamnder godset är i transportörens vård således står öppen för konventionsstatemas nationella reglering. Mot denna bakgmnd har man under departementsöverläggningama inte varit beredd att gå ifrån den ordning som de nordiska sjölagskommit­téema föreslagit.

För egen del har jag ingen annan uppfattning än den som kommit till uttryck under de nordiska departementsöverläggningama. Med hänsyn till den förändring som alltmer skett i avtalspraxis kunde en lösning i och för sig vara att även fortsättningsvis överlämna ansvars­problematiken i nu berört avseende åt rättstillämpningen i avvaktan på en svensk anslutning till Hamburgreglema. Mot bakgmnd av de övriga nordiska ländemas inställning förordar jag emellertid att utredningens förslag godtas och läggs till gmnd för lagstiftningen.

3.2.4 Transportörens ansvar för godsskada vid anlitande av undertransportör

Mitt förslag: Reglema om transportörens möjlighet till ansvarsfriskrivning för godsskada vid anlitande av undertransportör görs restriktivare i förhållande till nu gällande bestämmelser i 168 § tredje stycket sjölagen. Förbehåll godtas således inte alls, om undertransportören utför hela transporten. Vid s.k. genomgångstransport skall krävas för att friskrivning skall godtas dels att genomgångstransporten är uttryckligen avtalad och att undertransportören namngetts i transportavtalet, dels att transportkunden inte försätts i en försämrad processuell ställning vid inträffad godsskada.


Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 155-156).

Remissinstanserna: Förslaget godtas av flertalet remissinstanser. Institutet för sjörätt och annan transporträtt vid Stockholms universitet anser däremot att sakliga skäl inte föreligger för att utesluta möjlig­heten till friskrivning i fall då hela transporten utförs av en under­transportör. Sveriges redareförening anför att man vid tidpunkten för transportavtalets ingående ännu inte bestämt vilket rederi som skall


155


anlitas för deltransporten. Kravet på ett namngivande av undertrans-   Prop. 1993/94:195 portören redan i avtalet innebär därför enligt föreningen praktiska problem, vilka kan verka konkurrenshämmande.

Skälen för mitt förslag: Trots att Haag-Visbyreglema inte har några uttryckliga bestämmelser för transporter som helt eller delvis utförs av en undertransportör infördes genom 1973 års sjölagsänd­ringar regler om detta på nationell gmnd. Den avtalsslutande trans­portören ålades av rättspolitiska hänsyn ett kvardröjande ansvar om det inte uttryckligen avtalats eller blivit klart fömtsatt mellan partema att transporten helt eller delvis skulle utföras av en annan transportör. Motsvarande bestämmelser infördes i de övriga nordiska sjölagama. Frågan om reglemas närmare utformning ansågs dock inte vara helt okontroversiell. En framtida konventionsreglering skulle kunna föranleda en ändrad lagstiftning.

Frågan om transportörens ansvar i nu berört avseende har under utredningsarbetet åter varit föremål för nordiska överläggningar. Man har därvid varit enig& om att en transportör som åtar sig en transport och uppbär frakt för denna också skall vara ansvarig gentemot trans-fx)rtkunden. Sedan fär det bli hans sak att regressvis utkräva det eventuella skadestånd som han nödgats utge på gmnd av de skador som undertransportören vållat. Endast undantagsvis bör friskrivning fä förekomma om detta kan underlätta förfarandet vid s.k. genom­gångstransporter, dvs. två eller flera transporter med samma slag av transportmedel. Om huvudtransporten skall utföras av transportören men en lokal eftertransport av en undertransportör har transport­kunden ofta intresse av att transportören utfärdar ett genomgångs­konossement av utlämningstyp, dvs. ett konossement som täcker hela transportsträckan. I avsaknad av en bestämmelse om möjlighet till ansvarsbefrielse i dessa fall kan annars det inträffa att transportören inte anser sig kunna tillmötesgå avsändarens önskemål utan inskränk­er sig till att utfärda ett konossement för enbart transporten fram till omlastningshamnen.

I artiklama 10 och 11 i Hamburgreglema har införts ansvarsregler konstmerade under starkt intryck av den nordiska lagstiftningen. Som jag ser det framstår dessa regler som en lämplig avvägning av de intressen som här gör sig gällande. Utredningens förslag att utforma de nationella bestämmelsema om ansvarsfrihet i full över­ensstämmelse med konventionsreglema bör därför godtas. Syftet härmed är givetvis en önskan att effektivt förhindra ett kringgående av det tvingande transportansvaret. De praktiska olägenheter som påtalats från remisshåll kan inte heller anses vara alltför stora med det intemationeUa samarbete och de snabba telekommunikationssys­tem som finns idag.

156


 


3.2.5 Konossementets innehåll och dess rättsverkningar


Prop. 1993/94:195


Mitt förslag: Sjölagens regler om konossement anpassas så långt möjligt till internationella förhållanden. Vidare införs uttryckliga regler om s.k. befälhavarkonossement och indemnitetsförklaringar (back letters).


Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 161-166).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar utrednings­förslaget utan erinran. Några instanser, däribland Svenska sjörätts-föreningen, är dock kritiska vad avser nya regler rörande back letters. Man menar att reglema fatt en närmast "straffrättslig" karaktär som berikar en avtalspart på den andres bekostnad. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter förslagets förenlighet med Haag-Visbyreglema när det gäller befälhavarkonossement och back letters.

Skälen för mitt förslag: Som närmare berörts under avsnitt 3.2.2. skall tillämpligheten av styckegodsreglema inte vara beroende av att konossement eller liknande handling utfärdas. Detta motiveras främst med konossementets minskade betydelse vid sidan av andra transport­dokument, exempelvis sjöfraktsedlar, och dokumentlösa transporter där traditionella pappersmtiner ersätts med elektroniska mtiner (datorer och överföring på nätverk). Emellertid finns det fortfarande behov av konossementet som ett intemationellt pappersdokument. Detta bildar nämligen samtidigt utgångspunkten för en översättning till elektroniska funktioner. Syftet bör därför vara att stödja en inter­nationell strävan efter att göra konossementsdokumenten så standardi­serade och enheUiga som möjligt. Ett ytterligare steg i denna riktning har bl.a. tagits genom att det i artiklama 14-17 i Hamburgreglema upptagits bestämmelser om konossementets innehåll och dess rätts­verkningar.

Nämnda regler synes vara ändamålsenliga. Den strävan efter enhet­lighet som således finns bör Sverige därför biträda. Hamburgreglema är emellertid inte ftillständiga i dessa avseenden varför de måste kompletteras med olika regler gmndade på nationell rätt.

En särskild fråga är om ett konossement som utfärdas av befäl­havaren på det fartyg som transporterar godset skall anses utfärdat på transportörens vägnar. En sådan ordning syftar främst till att komma tillrätta med de oklarheter som ofta följer med bmket av s.k. identity-of-carrierklausuler (definitioner av lastansvarig motpart i transportför­hållandet) och innebär en ändring i förhållande till den traditionella uppfattningen att befälhavaren endast företräder fartygets ägare. Denna uppfattning avspeglas inte längre i den kommersiella verklig­heten, särskilt inte på styckegodstransportemas område. I modem linjefart föreligger inte längre den identifikation mellan den avtalande transportören och ägaren till det fartyg som transporterar godset på samma sätt som var vanligt tidigare. Bmket i konossement av identity-of-carrierklausuler   utpekande   endast   fartygsägaren   som


157


ansvarig för godset kan därför leda tiU orimliga resultat, i synnerhet   Prop. 1993/94:195

om fartyget är inchartrat från ett annat land än det där transportören

driver verksamhet. Jag förordar därför, i enlighet med utredningens

förslag, att det införs en uttrycklig regel om att ett konossement som

utfärdats av befälhavaren på det fartyg som transporterar godset skall

anses utfärdat på transportörens vägnar. Med en sådan regel sker en

uttrycklig anpassning av sjölagen till den rättsutveckling som ägt mm

(jfr det s.k. Lulu-målet NJA 1960 s. 742 samt SOU 1972:10 s. 54

f).

Utredningen har också föreslagit nya bestämmelser om indemnitets­förklaringar, dvs. en avlastares garantiförbindelser mot transportören rörande ansvaret för utfärdandet av konossement med oriktiga uppgifter. Förslaget innebär att sådana överenskommelser även fortsättningsvis fär civilrättslig giltighet mellan avtalspartema. Undantag från denna huvudregel skall dock enligt utredningen göras för de flagranta fall där en transportör handlar i ett direkt syfte att vilseleda tredje man och denne sedan vidtar åtgärder i förlitan på konossementets riktighet. I ett sådant fall kan transportören inte framställa krav mot avlastaren på gmnd av indemnitetsförklaringen.

Under remissbehandlingen har kritik framställts mot bestämmelsens innehåll. Det har sagts att en transportör kan känna sig pressad av kommersiella skäl att uppfylla en avlastares önskemål om ett "rent" konossement. Jag kan ha viss förståelse för kritiken. Emellertid måste framhållas att fråga är om ett brottsligt förfarande från transportörens sida med ett obegränsat skadeståndsansvar mot tredje man och att det i de flesta rättssystem är en allmän rättsgmndsats att handlingar av sådant slag inte kan åberopas som gmnd för ersättningsskyldighet. Ett sådant synsätt föreligger även i nordisk rätt. Jag anser därför att övervägande skäl - framförallt bevis- och omsättningshänsyn - talar för en uttrycklig regel enligt utredningens förslag. Motsvarande förslag kommer också att läggas fram i Danmark, Finland och Norge.

Angående de föreslagna reglemas förenlighet med Haag-Visby­reglema vill jag hänvisa till vad jag anfört i fråga om konventionens tillämpningsområde under avsnitt 2.1.5.

3.2.6 Jurisdiktions- och skiljedomsklausuler

Mitt förslag: Vid styckegodstransport som berör de nordiska ländema skall förhandsavtal om hur tvister skall prövas vara ogiltiga, om de begränsar en kärandes möjligheter att få tvisten prövad på en ort med naturlig anknytning till transportavtalet. Från denna princip skall undantag göras endast om något annat följer av den lagstiftning som gmndas på den s.k. Luganokonven-tionen.


Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 167-169).


158


Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstansema ställer sig Prop. 1993/94:195 bakom förslaget. Bl.a. Svea hovrätt väUcomnar utredningsförslaget som en ambition att stävja möjligheten att kringgå det tvingande transportansvaret. Sveriges speditörsförbund är däremot kritiskt till förslaget och menar att detta skulle allvarligt försvåra handläggningen av lastreklamationer, vilka bäst sker på den ort där transportören har sin verksamhet. Svenska sjörättsföreningen m.fl. anför att en mer in­gående analys av Luganokonventionens konsekvenser borde göras innan vissa förbud mot jurisdiktions- och skiljedomsklausuler införs i den svenska sjölagen på nationell gmnd.

Skälen för mitt förslag: Haag-Visbyreglema upptar inga direkta regler om jurisdiktion eller om skiljeförfarande. Linjekonossementen innehåller därför vanligen klausuler om att talan i anledning av godsskada eller liknande endast fär väckas vid domstol i den stat där transportören har sitt huvudsakliga driftställe. Om transportören opererar från ett land som inte har någon närmare anknytning till transporten, kan detta medföra kostnader och tidsspillan för den skadelidande som inte står i rimlig proportion till processföremålet; den skadelidande avstår då från att föra talan i saken. I enskilda fall kan det till och med vara svårt att utreda var transportören har sin huvudsakliga verksamhet.

Klausuler av sådant slag har i vissa länder, t.ex. USA och Austra­lien, ansetts ogiltiga just på den gmnden att de gynnar transportören på ett obehörigt sätt. Denna uppfattning avspeglas även i vissa trans­porträttsliga konventioner (t.ex. Warszawakonventionen, CMR och Aténkonventionen) där käranden erbjuds ett antal jurisdiktioner med rimlig anknytning till transporten. I Hamburgreglema har denna problematik lösts så att sådana klausuler är ogiltiga i den mån de hindrar en kärande att väcka talan vid vissa angivna domstolar eller att fä tvisten handlagd genom skiljeförfarande i viss stat. I övrigt får klausulema giltig verkan.

Vid de nordiska sjölagskommittéeraas överläggningar har man enats om att föreslå begränsningar i avtalsfriheten i enlighet med Ham­burgreglemas modell och syftet är givetvis en strävan efter att förhindra att det tvingande transportansvaret görs illusoriskt i det enskilda fallet. För egen del anser jag att den föreslagna ordningen framstår som ändamålsenlig. Jag förordar därför att Sverige, i likhet med de övriga nordiska ländema, inför regler i överensstämmelse härmed.

Undantag från reglema bör såsom utredningen föreslagit göras i fart som inte berör något nordiskt land så länge stöd saknas i några allmänt antagna intemationeUa regler.

De förslagna reglema avses få en generell tillämpning vid stycke­
godstransport med det undantag som beskrivits ovan. Ytterligare
undantag kan dock bli aktuellt om transporten även rör andra stater
inom Europaområdet. Bestämmelsema kan nämligen inte tillämpas
om annat följer av den lagstiftning som gmndas på Luganokonven-
     . -g

tionen. Enligt denna konvention är exempelvis ett prorogationsavtal på sjöfartens område i  princip giltigt om detta utpekar en  viss


domstol  inom konventionsområdet och en av avtalspartema har   Prop. 1993/94:195 hemvist i en konventionsstat.

3.2.7 Laga domstol i mål rörande avtal om styckegodstransport

Mitt förslag: Sjölagens bestämmelser om laga domstol i sjö­rättsmål kompletteras med exklusiva fommregler för styckegods­transport. Redaktionellt tas såväl dessa regler som reglerna för passagerarbefordran in i självständiga paragrafer.

Utredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag (se betänkandet s. 12 och 221).

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i frågan.

Skälen för mitt förslag: I föregående avsnitt har jag föreslagit att vissa förhandsavtal om hur tvister skall prövas skall vara ogiltiga om de begränsar en kärandes möjligheter att få tvisten prövad på ort med en viss naturlig anknytning till transportavtalet. Reglema om svensk domstols behörighet måste anpassas till detta.

I likhet med utredningen anser jag att de särregler som krävs för ändamålet av systematiska skäl bör tas in i en särskild paragraf. Även fommreglema för passagerarbefordran bör därvid - såsom utred­ningen föreslagit - brytas ut ur sjölagens allmänna bestämmelser om laga domstol och utformas som självständiga särbestämmelser.

Vissa ändringar har gjorts i utredningsförslaget till följd av Sveriges anslutning till Lugano- och arrestkonventionema (se närmare angå­ende dessa konventioner prop. 1991/92:128 s. 162 och prop. 1992/93:5 s. 28). Exempelvis behålls tills vidare sjölagens speciella förmögenhetsfomm i sin nuvarande form ("där fartyget finns") även för styckegodstransporter. Därmed uppnås att denna behörighetsregel tills vidare blir densamma oavsett den sjörättsliga tvistens karaktär. En översyn av bestämmelsens utformning bör dock ske vid en svensk anslutning till Hamburgreglema.

3.3 Befraktning av fartyg

3.3.1 Befraktningsreglernas anpassning till dagens befraktnings-marknad

Mitt förslag: Reglema om befraktning av fartyg moderniseras och kompletteras med regler för nya befraktningsformer.


Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. II och 89).

Remissinstanserna: Med några undantag tillstyrker remissinstans­ema utredningens förslag eller lämnar det utan invändning.


160


Skälen för mitt förslag: Såsom närmare redovisats under avsnitt Prop. 1993/94:195 2.1.3 föreligger ett klart behov av nya regler även på befraktnings­ området. De flesta bestämmelsema fick nämligen sin nuvarande lydelse under senare delen av 1930-talet och betydande förändringar har ägt mm i sjöfartsförhållandena sedan dess. Förändringama har varit särskilt påfallande i avtalspraxis rörande gängse befraktnings­former men även nya mönster har vuxit fram. Avtalsformer som kon­sekutiva resor och kvantumkontrakt har tillkommit och andra former, exempelvis de s.k. projekttransportema, tenderar att utvecklas alltmer. Dessa nya förhållanden har utredningen haft för ögonen vid översynen av nu gällande regler.

Som skäl för den modemisering och komplettering av lagstiftningen som utredningen föreslagit har angetts i första hand de dispositiva rättsreglemas ökade betydelse i samhället i takt med att avtalsfriheten som princip blivit alltmer kringskuren och övervakad. Man syftar härvid bl.a. på senare års regleringar i avtalslagen och i de s.k. avtalsvillkorslagama med möjlighet till prövning av oskäliga avtals­villkor där dispositiva rättsregler på olika områden fär bilda utgångs­punkt som rättspolitiskt godtagbara normallösningar. Men man har också i likhet med de övriga nordiska kommittéema framhållit den ökade betydelsen av de dispositiva rättsreglerna som bakgmndsrätt på nyutvecklade områden. Enligt utredningen kan på exempelvis tidsbe­fraktningsområdet genomtänkta och rekommenderade normallösning­ar, som tillsammans bildar ett balanserat helhetsmönster, visa sig värdeftilla för inrikes och intemordisk fart där man ofta bmkar kontrakt av betydligt enklare beskaffenhet än i oceanfart. Vidare kan existensen av ett nordiskt mönster enligt utredningen även antas få betydelse som tolkningsdatum. Befraktningsavtalen utvecklas efter­hand. Här kan analogier från de dispositiva regelverken göras med de gränser och justeringar som olikhetema motiverar. Genom en utbyggd bakgmndsrätt ger man också avtalspartema en ökad möjlighet att vid tvist få denna avgjord i något nordiskt land. De flesta certepartiema anger i dag London eller New York som orten för ett skiljeförfarande, något som med tiden kommit att bli alltmera kostsamt och tidsödande för partema.

Flertalet remissinstanser har ställt sig positiva till utredningens förslag men kritiska synpunkter saknas inte. Från ett par håll har det ifrågasatts om de föreslagna reglema kommer att motsvara något kommersiellt behov. Sjöassuradöremas förening påpekar exempelvis att standardavtal och en väl etablerad rättspraxis redan existerar på befraktningsområdet och att dispositiva lagregler snabbt kan bli för­åldrade. Från vissa håll görs också gällande att några rättspolitiska skäl för ett ingrepp i avtalsfriheten inte föreligger på ifrågavarande område, varför en utbyggd bakgmndsrätt av "halvtvingande" karaktär inte kan accepteras.

161

För egen del vill jag instämma i vad utredningen anfört om värdet av en modem och utbyggd bakgmndsrätt på befraktningsområdet. Lagstiftningen, som innehållsmässigt synes väl avvägd och förankrad i certepartipraxis och standardformulär, upptar gmndläggande regler

n  Riksdagen 1993/94. I .taml. Nr 195


om förhållandet mellan bortfraktare och befraktare samt ger dämtöver Prop. 1993/94:195 ändamålsenliga anvisningar om hur praktiskt viktiga problem under ett certepartis olika skeden bör lösas. Såsom utredningen framhållit kan därför anpassningen till moderna förhållanden antas minska be­hovet av särskilda avtalsvillkor i framförallt nordisk fart, vilket är ägnat att underiätta handeln mellan berörda länder. Och i de fall en särskild avtalsreglering behövs kan en modem nordisk bakgmndsrätt ändå ha ett pedagogiskt värde vid utarbetandet av såväl standard-certepartier som mer individuella befraktningsavtal. Det är därför tillfredsställande att i dessa avseenden det på alla punkter av någon betydelse har varit möjligt att finna gemensamma nordiska lösningar, vilka bör bevaras i största möjliga utsträckning.

Jag delar även utredningens uppfattning om de disi)ositiva reglemas ökade betydelse i de fall de utgör lagstiftarens genomtänkta och väl balanserade normallösningar. Befraktningsreglema bör i princip bygga på avtalsfrihet mellan partema men detta betyder inte att fullständig frihet råder. Fömtom enstaka tvingande regler, bl.a. till skydd för tredje man, ger bestämmelsema om oskäliga avtalsvillkor i 36 § avtalslagen möjlighet att i enskilda fall bortse från eller modifiera avtalsvillkor som på ett eller annat sätt missgynnar den ena parten. Likaså syftar de s.k. avtalsvillkorslagama till att tillgodose behovet av att mera generellt kunna ingripa mot standardformulär med oskäligt innehåll. Befraktningsreglema kommer härvid att utgöra en viktig jämförelsepunkt vid bedömningen utan att de av denna anledning fär en annan valör än andra dispositiva regler på civil­rättens område (jfr med avseende på köprätten prop. 1988/89:76 s. 23). Även på avtalstolkningens område får reglema givetvis en allt viktigare funktion i den mån de ger uttryck för ett rättspolitiskt ställningstagande från lagstiftarens sida.

Jag förordar därför i likhet med utredningen att reglema om be­fraktning av fartyg kompletteras med regler för nya befraktningsfor­mer och att de allmänt modemiseras.

3.3.2 Resebefraktning och konsekutiva resor

Mitt förslag: Reglema om resebefraktning begränsas termino­logiskt och systematiskt till sitt egentliga område. Föråldrade bestämmelser mönstras ut men det tvingande ansvaret vid last­skada m.m. behålls i inrikes och intemordisk fart. Vidare komp­letteras bestämmelsema med särregler för s.k. konsekutiva resor.


Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 11, 89 och 170).

Remissinstanserna: Med några undantag lämnar de remissinstanser som yttrat sig rörande det sakliga innehållet i utredningens förslag detta utan invändning.


162


 


Skälen för mitt förslag: Nuvarande regler för resebefraktning Prop. 1993/94:195 omfattar idag i princip all godsbefordran till sjöss. Genom utveck­lingen av nya avtalstyper och den lagstiftning som föreslås för dessa nya former måste reglema för resebefraktning renodlas och begränsas i sin tillämplighet. Principema för regleringen är dock välkända genom traditionen och endast i några fall har enligt utredningen helt nya lösningar befunnits nödvändiga. Exempelvis skiljer sig sjölagens bestämmelser om lastnings- och lossningstid väsentligt från intema­tioneU uppfattning och i synnerhet från engelsk rätt. Detta har lett till att reglema, som också varit besvärliga att tillämpa i praktiken, helt kommit ur bmk. En anpassning till den mönsterbildande engelska rätten bör därför ske i enlighet med utredningsförslaget.

Vad avser utredningens förslag om bibehållandet av vissa tvingande ansvarsregler vid inrikes och intemordisk resebefraktning har Sveriges redareförening ifrågasatt behovet av detta. Föreningen har vidare förordat att befraktarens ansvar för farligt gods utformas på samma sätt som vid styckegodstransport i syfte att hos befraktama inskärpa betydelsen av att upplysningsplikten ftillgörs på rätt sätt. Med anledning av detta vill jag erinra om att båda dessa frågor blev behandlade vid 1973 års sjölagsändringar. Med hänsyn till vad som nu har anförts finns inte skäl för andra bedömningar än de som gjordes då (se prop. 1973:137 s. 79 och 117). Vad dämtöver gäller den förstnämnda frågan har även under detta sjölagsarbete önskemål framställts från framförallt norsk sida om att behålla de tvingande ansvarsreglema. Man har därvid pekat på bl.a. den stora export och import med fartyg som sker till och från övriga nordiska länder och framhållit vikten av en fortsatt likhet mellan de nordiska ländemas lagstiftning på området. Jag kan ansluta mig till detta synsätt och förordar att utredningens förslag följs även i dessa hänseenden.

Utredningen har vidare föreslagit att nya särregler för s.k. konseku­tiva resor tas upp bland resebefraktningsreglema. Denna modema variant av resebefraktning avser flera resor efter varandra med ett bestämt fartyg. Resoma utförs vanligtvis under en längre tidsperiod, vilket kan föranleda juridiska problem om en stöming sker med avseende på en enstaka resa. Även om reglema om resebefraktning historiskt sett ligger i botten och bildar mönster krävs därför enligt utredningen speciella lösningar för en förtida kontraktsavveckling.

Remissinstansema har inte närmare berört förslaget om komplette­rande regler för konsekutiva resor, vare sig innehållsmässigt eller i systematiskt avseende. För egen del anser jag att reglema är ända­målsenliga och att utredningen visat att de kan infogas bland rese­befraktningsreglema på ett naturligt sätt där resomas inbördes sammanhang så kräver. I övrigt skall de givna bestämmelsema om resebefraktning tillämpas på kontraktsformen, såvida inte annat avtalats mellan kontraktspartema.

Jag tillstyrker därför utredningens förslag i nu berörda delar såsom
en välbehövlig anpassning till dagens befraktningsmarknad.
           .2


 


3.3.3 Kvantumkontrakt.                                             Prop. 1993/94:195

Mitt förslag: Ett samlat dispositivt regelverk om s.k. kvantum­kontrakt förs in i kapitlet om befraktning av fartyg.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 11 och 196).

Remissinstanserna: De fä remissinstanser som yttrat sig särskilt i denna del tillstyrker med vissa påpekanden utredningens förslag.

Skälen för mitt förslag: En kortare redogörelse för den modema kontraktsformen kvantumkontrakt och dess rättsliga karaktär har lämnats under avsnitt 2.1.3. Det rör sig om avtal om en viss mängd gods under en längre tidsrymd, exempelvis ett företags årsproduktion av bilar. Avtalstypen, som fått en ökad användning under senare år, företer övervägande drag av befraktningsavtal omfattande en längre tidsperiod men skiljer sig från den speciella resebefraktningsformen konsekutiva resor genom att resorna inte är på varandra följande och fartygen inte individuellt angivna. De befraktande fartygen är endast generiskt beskrivna, möjligen utpekas en viss gmpp av fartyg. Kon-traktsbestämmelsema tar inte heller sikte på de individuella resorna under kontraktet - här tillämpas i första hand gängse styckegods- eller resebefraktningsregler - utan på den kontrakterade godsmängden i dess helhet.

Med hänsyn till kvantumkontraktets gmndläggande karaktär av resebefraktning kan enligt utredningen sjölagens dispositiva regler i ämnet i många fall tjäna som bakgmndsrätt till det individuella kontraktets bestämmelser. Men när det rör frågor med avseende på kvantumkontraktet i dess helhet saknas ledning. Utredningen har där­för i likhet med övriga nordiska kommittéer föreslagit att ett antal dispositiva rättsregler om kvantumkontrakt samlas i ett särskilt avsnitt i anslutning till reglema om resebefraktning.

Jag delar utredningens uppfattning om värdet av en utfyllande bak­gmndsrätt även på detta område. Reglema synes ändamålsenliga och överensstämmer med huvuddragen i den avtalspraxis som utvecklats under senare år. Genom att reglema hålls samman i ett särskilt regel­verk infogat i befraktningskapitlet på sätt utredningen föreslagit framträder också kvantumkontraktets olika konkretiseringsmekanis­mer på ett tydligt och pedagogiskt värdefullt sätt.

Jag förordar därför att ett samlat dispositivt regelverk rörande kvantumkontrakt införs i kapitlet om befraktning av fartyg.

3.3.4 Tidsbefraktning


Mitt förslag: Reglema om tidsbefraktning anpassas till rådande internationell certepartipraxis och till den allt vanligare företeelsen att sjötransportföretagen arbetar med inhyrt tonnage som s.k. operatörer.


164


Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be-   Prop. 1993/94:195 tänkandet s. 200).

Remissinstanserna: Endast ett fätal remissinstanser har yttrat sig särskilt i denna fråga. Svea hovrätt anser att tidsbefraktningsreglema i utredningsförslaget har genomgått en gmndlig omarbetning och komplettering som väl motsvarar befraktningsformens ökade betydelse inte minst på den svenska befraktningsmarknaden. Sveriges advokatsamfund har däremot anfört att förslaget i viss utsträckning endast är en sammanställning av de vanligaste klausulema i mark­nadens standardformulär och har därför ifrågasatt behovet av en ny reglering på det sätt som utredningen föreslagit.

Skälen för mitt förslag: Såsom redovisats under avsnitten 2.1.2 och 2.1.3 är nuvarande bestämmelser om tidsbefraktning i stort sett oförändrade alltsedan 1936 års sjölagsändringar. Mot bakgmnd av de stmkturförändringar som skett inom sjöfarten under senare år ter de sig helt föråldrade. Utredningen pekar exempelvis på att en stor del av den norska handelsflottan numera opererar under tidsbefraktnings-kontrakt och att utvecklingen är densamma även vad avser svenska förhållanden. Framförallt pekar man på att sjötranspwrtföretagen idag ofta hyr in behövligt tonnage och exponerar sig utåt som operatörer. I certepartiförhållandet är tidsbefraktaren således inte längre lastägare i samma utsträckning som tidigare.

I likhet med Svea hovrätt finner jag att utredningens förslag är väl anpassat till dagens förhållanden. Bestämmelsema, som i allt väsent­ligt överensstämmer med motsvarande förslag i de övriga nordiska ländema, är i flera avseenden kompletterade med regler som ofta saknas i standardkontrakten eller som endast framgår indirekt av olika friskrivningsklausuler på ett svårtillgängligt sätt. Jag kan därför inte dela Sveriges advokatsamfunds uppfattning att det inte skulle finnas något behov av den föreslagna regleringen.

Av stort värde är att reglema har uppdelats efter en tidsaxel med en funktions- och ansvarsfördelning mellan partema för varje tidsskede av ett tidsbefraktningsavtal. Värdefullt och klargörande är också att ansvarsregler har inarbetats för de situationer då tidsbefraktaren uppträder som operatör gentemot andra lastägare. Jag förordar därför att utredningens förslag läggs till gmnd för en ny lagstiftning på tidsbefraktningens område.

Tidsbefraktningsreglema är som tidigare principiellt dispositiva oavsett fartområde. Undantag görs endast med avseende på ansvars­reglema i de fall en annan lastmottagare än tidsbefraktaren innehar konossement. Betydelsen av ett dispositivt regelverk som bakgmnds­rätt har jag behandlat närmare under avsnitt 3.3.1.

165


 


3.4 Övrigt

3.4.1 Sjövärdighetsbegreppet


Prop. 1993/94:195


Mitt förslag: Sjövärdighetsbegreppet utvidgas i förhållande till sjölagens nuvarande terminologi. Beroende på sammanhanget kan det på ett relativt sätt även omfatta fartygets inre säkerhet samt rese- och lastvärdigheten.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 135-136).

Remissinstanserna: Ete remissinstanser som berört frågan godtar utredningens förslag.

Skälen för mitt förslag: Uttrycket sjövärdighet används för när­varande i svensk sjörättsUg terminologi för att beteckna ett fartygs sjöduglighet i teknisk eller inskränkt mening. En ledning för bestämmandet av det sjövärdighetskrav som generellt gäller för fartyg finns i 2 kap. 1 och 5 §§ fartygssäkerhetslagen (1988:49). Däremot innefattas inte särskilda moment i fartygets skick såsom exempelvis bemanning och proviantering, den s.k. resevärdigheten, eller lastmm-mens lämplighet att föra last, den s.k. lastvärdigheten. Som över­ordnat begrepp används i stället termen fartygets "behöriga skick". I dansk och norsk terminologi omfattar däremot sjövärdighets­begreppet också rese- och last värdigheten.

I syfte att göra de nordiska sjölagarna innehållsmässigt så lika som möjligt anser jag i likhet med utredningen att det svenska sjövärdig­hetsbegreppet bör anpassas till den danska och norska metodiken. Detta innebär att sjövärdighetsbegreppet inte längre blir något absolut eller enhetligt begrepp. Sjövärdigheten blir i sjölagens mening relativ och bestämningen av begreppet måste fortsättningsvis göras utifrån det sammanhang eller den avtalstyp det är fråga om. Den ändrade terminologin innebär dock ingen materiell förändring med avseende på redarens skyldigheter.

Den nya terminologin innebär att konsekvensändringar måste göras i olika delar i sjölagen där regler rörande sjövärdighet förekommer. Sjövärdighetsbegreppet på säkerhetslagstiftningens område berörs dock inte.

3.4.2 Begränsningsbeloppen vid passagerarbefordran


Mitt rörslag: Beloppen som begränsar bortfraktarens ersättnings­ansvar för passagerare och resgods höjs så att de kommer i nivå med de begränsningsbelopp som fastställts i 1990 års tilläggs­protokoll till Aténkonventionen.


166


 


Skälen för mitt förslag: Bestämmelser om befordran av passagera- Prop. 1993/94:195 re och resgods finns i 6 kap. i 1891 års sjölag. Bestämmelsema fick sin nuvarande lydelse år 1985. De är inte konventionsbundna men överensstämmer i mycket stora delar med 1974 års Aténkonvention om befordran av passagerare och resgods till sjöss. Ett väsentligt undantag gäller de belopp som begränsar t)ortfraktarens ersättnings­ansvar. Dessa belopp är i sjölagen betydligt högre än de belopp som konventionen föreskriver.

När de nuvarande bestämmelsema om passagerarbefordran antogs övervägdes frågan om Sverige skulle tillträda Aténkonventionen. Främst på gmnd av konventionens låga begränsningsbelopp valde emellertid Sverige, i likhet med Danmark, Finland och Norge, att stå utanför konventionen (prop. 1982/83:159 s. 84). Det betonades dock att detta ställningstagande inte fick innebära att Sverige för all framtid skulle avstå från att tillträda konventionen. Denna har hittills tillträtts av 13 stater och trädde i kraft år 1987.

Vid en diplomatkonferens i London den 29 mars 1990 antogs ett tilläggsprotokoll till Aténkonventionen. Genom protokollet höjdes be­gränsningsbeloppen till en nivå som väsentligt överstiger de belopp som gäller enligt nuvarande svenska regler. Tilläggsprotokollet har ännu inte trätt i kraft. Hittills har endast Egypten tillträtt protokollet; för ett ikraftträdande krävs att 10 stater ansluter sig.

Som en följd av tilläggsprotokollet inleddes ett nordiskt samarbete i syfte att utreda kvarstående skillnader mellan bestämmelsema i Aténkonventionen i dess reviderade form och reglema i de nordiska sjölagama inför ett eventuellt tillträde till den reviderade konventio­nen. Som underlag för svenska ställningstaganden remissbehandlades Justitiedepartementets rapport från diplomatkonferensen. Flera instanser, däribland Sveriges redareförening, Svenska försäkrings­bolags riksförbund och Sveriges ångfartygs assurans förening (the Swedish Club), ställde sig positiva till protokoUet medan Sjöfartsver­ket och Konsumentombudsmannen ansåg att även tilläggsprotokollets begränsningsbelopp blivit för låga. (Remissyttrandena finns till­gängliga i lagstiftningsärendet Justitiedepartementet dnr 90-385).

Den 7 april 1990 inträffade brand ombord på passagerarfartyget Scandinavian Står i trafik mellan Norge och Danmark. Olyckan, som krävde 158 människoliv, väckte vissa principiella frågor om ansvaret vid passagerarbefordran. Det norska justitiedepartementet har därför påbörjat en utredning rörande möjlighetema att införa en obligatorisk olycksförsäkring altemativt ett strikt ansvar i kombination med en obligatorisk ansvarsförsäkring.

Frågan om de nordiska ländema skall tillträda Aténkonventionen i
dess reviderade form har efter olyckan med Scandinavian Står disku­
terats ytterligare vid skilda möten med företrädare för de respektive
departementen. Vid ett sådant möte i augusti år 1992 enades man om
att i avvaktan på resultatet av de utredningar och överväganden som
har berörts ovan undersöka möjligheten att som ett första steg höja
   -

begränsningsbeloppen i de nordiska sjölagama så att de kommer   i nivå med dem som föreskrivs i tilläggsprotokollet.


Enighet har numera uppnåtts om höjningar som innebär att begräns- Prop. 1993/94:195 ningsbeloppet vid personskada höjs från 100.(XX} särskilda dragnings­rätter (SDR) till 175.000 SDR för varje passagerare (en SDR motsvarar ungefär 11 kronor), att begränsningsbeloppet vid försening av passagerare höjs från 2.000 SDR till 4.150 SDR för varje passa­gerare samt att begränsningsbeloppet vid skada på eller förlust eller försening av resgods höjs från 1.300 SDR till 1.800 SDR för varje passagerare i fråga om handresgods, från 5.000 SDR till 6.750 SDR för varje passagerare i fråga om dyrbarheter som bortfraktaren har tagit emot för säker förvaring, från 8.000 SDR till 10.000 SDR för varje fordon och från 2.000 SDR till 2.700 SDR för varje passagera­re i fråga om annat resgods.

I Norge har ändringsförslagen antagits den 11 juni 1993 (nr 102). Enligt vad jag inhämtat avser man att även i Danmark och Finland införa motsvarande begränsningsbelopp.

Flertalet svenska remissinstanser har inte haft något att invända mot att motsvarande ändringar även görs i de svenska reglema som ett första lagstiftningssteg. Mot bakgmnd av det anförda förordar jag därför att begränsningsbeloppen i den nya sjölagen i berörda av­seenden bestäms till de angivna beloppen i avvaktan på ett slutligt ställningstagande i frågan om ett svenskt tillträde till Aténkonvention­en.

3.5 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Som jag tidigare har berört kommer det att föreslås nya sjölagar med i stort sett samma stmktur i Danmark, Finland, Norge och Sverige. På sätt som är vanligt när det gäller ny sjörättslig lagstiftning bör ' lagama träda i kraft samtidigt. I Danmark har en proposition lagts fram under december 1993 och i Finland och Norge avser man att lägga fram propositioner under våren 1994. Den nya lagstiftningen skulle därför kunna träda i kraft vid halvårsskiftet 1994 eller kort tid därefter. Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör det överlämnas åt regeringen att närmare bestämma dagen för ikraftträdandet.

Den nya sjölagen ersätter dels 1891 års sjölag, dels lagen (1993:103) om kvarstad på fartyg i intemationeUa rättsförhållanden, varför dessa lagar skall upphävas i samband med ikraftträdandet. Ett flertal övergångsbestämmelser till tidigare ändringar i sjölagen kommer emellertid fortfarande att ha betydelse efter det att den nya lagstiftningen trätt i kraft. Det kan inte heller uteslutas att detta även gäller övergångsbestämmelsen i kvarstadslagen. Undantag för tidigare givna övergångsregler måste därför göras i tillämpliga delar.

Det föreslås beträffande ett flertal lagar att hänvisningar till olika
bestämmelser i sjölagen skall bytas ut mot hänvisningar till motsva­
rande bestämmelser i den nya sjölagen. Emellertid kan det finnas
andra lagar som innehåller en hänvisning till den gamla lagen. Likaså
finns förordningar eller andra författningar som under en över-
       "

gångstid kommer att innehålla sådana hänvisningar. I dessa fall gäller att de nya bestämmelsema skall tillämpas om de ersatt äldre be-


stämmelser.                                                              Prop. 1993/94:195

I kapitlen om godsbefordran finns flera bestämmelser som innebär en viss skärpning av godsansvaret i förhållande till tidigare lag. Med hänsyn härtill samt till att avtal rörande godsbefordran ofta avser längre tidsperioder bör äldre bestämmelser gälla för avtal som har ingåtts före ikraftträdandet. Om ett konossement utfärdas enligt ett sådant avtal men efter ikraftträdandet skall dock de nya bestämmel­sema alltid tillämpas på förhållandet till tredje man som innehar konossementet.

I fråga om avtal om passagerarbefordran bör de äldre bestämmelser­na gälla endast i fall då den händelse som ansvarigheten gmndas på har inträffat före ikraftträdandet även om avtalet har ingåtts dessför­innan.

Bestämmelsema i kapitlen 4 och 21 om kvarstad respektive om laga domstol i sjörättsmål m.m. bör enligt allmänna principer tillämpas i mål som inleds efter ikraftträdandet. Någon uttrycklig föreskrift om detta behövs inte.

3.6 Kostnader och resursbehov

Den nya sjölagen kommer inte att medföra några större kostnads­ökningar för den svenska sjöfarten. Visserligen kan de höjda begräns­ningsbeloppen vid passagerarbefordran innebära något ökade utgifter för försäkringar om det visar sig att ersättningsutbetalningama skulle öka men kostnadema bedöms ändå som marginella. Samma be­dömning gör man i de övriga nordiska ländema.

Likaså på godsbefordringsområdet bör kostnadsökningama bli marginella genom att nuvarande ansvarssystem i stort sett behålls tills vidare. Här begränsas ökningen främst till vissa initialkostnader avseende översyn av standardavtal och information inom näringen om de nya reglema. Att sjölagens bestämmelser om godsbefordran anpassas till modema förhållanden bör annars vara till avsevärd nytta för svensk sjöfart.

Införandet av en ny sjölag medför ett visst informationsbehov också från det allmännas sida, vilket dock kan tillgodoses inom ramen för befintliga anslag. I övrigt finns inte anledning att räkna med att den nya lagstiftningen kommer att medföra andra kostnader för det all­männa som bör beaktas i detta sammanhang.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har det inom Justitiedepartemen­tet upprättats förslag till

1.   sjölag,                                                                                   

2.   lag om ändring i utsökningsbalken (1981:774),


 


1.   lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, Prop. 1993/94:195

2.   lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,

3.   lag om ändring i lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva,

4.   lag om ändring i lagen (1940:176) med vissa bestämmelser om firaktfart med svenska fartyg,

5.   lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),

6.   lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkohol­haltiga drycker m.m.,

7.   lag om ändring i sjöarbetstidslagen (1970:105),

 

10.  lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

11.  lag om ändring i sjömanslagen (1973:282),

12.  lag om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada tUl sjöss,

13.  lag om ändring i lagen (1979:377) om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m.,

14.  lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot vatten­förorening från fartyg,

15.  lag om ändring i lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land,

16.  lag om ändring i mönstringslagen (1983:929),

17.  lag om ändring i lagen (1983:1015) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 6 april 1974 om en uppförandekod för linjekonferenser,

18.  lag om ändring i lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskriv­ningsmyndigheter,

19.  lag om ändring i lagen (1986:371) om flyttning av fartyg i aUmän hamn,

20.  lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (1988:49),

21.  lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor.


Förslag 6, 7, 9, 11, 14, 16, 17, 19 och 20 har upprättats i samråd med chefen för Kommunikationsdepartementet och förslag 18 har upprättats i samråd med statsrådet Lundgren.


170


 


5 Specialmotivering                                       Prop. 1993/94:195

5.1 Förslaget till sjölag 5.1.1 1 kap. Om fartyg 1-8 §§ Nationalitet

1 §

Ett fartyg anses som svenskt och är berättigat att föra svensk flagg, om det till mer än hälften ägs av svensk medborgare eller svensk juridisk person. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande. Sjöfartsverket fär medge att även annat fartyg, vars drift står under avgörande svenskt inflytande eller vars ägare har fast hemvist i Sverige, skall anses som svenskt och vara berättigat att föra svensk flagg.

Regeringen får meddela föreskrifter om nationalitetshandlingar för svenska fartyg och får därvid bestämma vad som skall iakttas med så­dana handlingar samt förbjuda att registreringspliktigt fartyg hålls i drift utan gäUande nationalitetshandling.

Fartygsregister

Fartyg, vars skrov har en största längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra meter, betecknas skepp. Annat fartyg kallas båt.

Över svenska skepp förs ett skeppsregister. Över vissa båtar förs ett båtregister enligt bestämmelsema i lagen (1979:377) om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m. Över skepp under byggnad i Sverige förs ett skeppsbyggnadsregister.

Skeppsregistret, båtregistret och skeppsbyggnadsregistret förs av den myndighet som regeringen bestämmer (registermyndigheten). Registermyndigheten förestås av en lagfaren inskrivningsdomare. Efter regeringens förordnande får registren föras med användning av automatisk databehandling.

TiUbehör till fartyg

Till fartyg med dess skrov och styrinrättning hör fast inredning och annan till stadigvarande bmk för fartyget ägnad utmstning samt sådana reservdelar som varaktigt förvaras ombord, allt i den mån fartyget är försett därmed i fartygsägarens intresse.

Utmstning för radiosamband eller navigering räknas dock inte som tillbehör, om den tillhör någon annan än fartygsägaren eller om någon annan än fartygsägaren har rätt till utmstningen på gmnd av äganderättsförbehåll eller villkor som är att jämställa med sådant förbehåll.


4 §                                                                            Prop. 1993/94:195

Bestämmelsema i 3 § skall också tillämpas i fråga om fartyg under byggnad. Därvid anses ett registrerat skeppsbygge vara försett även med material, maskineri och annan utmstning som finns på tillverka­rens område och som genom märkning eller på annat sätt otvetydigt framstår som avsedd att införlivas med skeppet.

Rätt till tillbehör till fartyg eller till fartyg under byggnad fär inte göras gällande särskilt. Detta gäller även i förhållande till fartygets eller byggets ägare.

överlåtelse av utmstning som utgör tillbehör till fartyg eller till fartyg under byggnad gäller inte i något fall mot tredje man förrän utmstningen har skilts från fartyget eller bygget så att detta inte längre kan anses vara försett med utmstningen.

Identifiering

Ett skepp som förs in i skeppsregistret skall ha ett namn. Namnet bestäms av ägaren. E)et skall tydligt skilja sig från andra skeppsnamn i registret och fär inte göra intrång i ett särpräglat namnskick, som används av en annan skeppsägare.

Registermyndigheten får förelägga ägaren att inom en viss tid be­stämma ett namn som uppfyUer kraven i första stycket. I före­läggandet fär vite sättas ut.

Namnet får ändras endast om skeppet eller större andel i skeppet än hälften övergår till en ny ägare eller om det finns särskilda skäl för det.

                                         ...

Ett svenskt fartyg skall ha en hemort i Sverige. Ägaren bestämmer hemorten.

Om en hemort inte har anmälts till registermyndigheten, anses fartygets hemort vara den ort i Sverige där ägaren har sitt hemvist, eller Stockholm, om han saknar hemvist här eller fartyget ägs av flera.

Ett fartyg som förs in i skepps- eller båtregistret skall ha en igen­känningssignal. För skepp utgörs denna av signalbokstäver samt för båtar av signalbokstäver och siffror. Beteckningen för ett fartygs identifiering skall såvitt möjligt stämma överens med igenkännings­signalen.

Regeringen meddelar närmare föreskrifter om identifiering och får därvid bestämma om märkning av registrerade fartyg, deras båtar och redskap samt förbjuda att registrerat fartyg hålls i drift utan före­skriven märkning.


De första åtta paragrafema i 1 kap. överensstämmer i sak med 1-8 §§ i 1891 års sjölag. Endast språkliga ändringar har gjorts.


172


 


Sjövärdighet m.m.                                                         Prop. 1993/94:195

Ett fartyg skall, när det hålls i drift, vara sjövärdigt, vari också innefattas att det är försett med nödvändiga anordningar till förebyg­gande av ohälsa och olycksfall, bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och utmstat samt så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods inte äventyras.

Om säkerheten på fartyg finns särskilda bestämmelser.

(jft [9] § i utredningens förslag)

Den nya lydelsen av paragrafen innebär som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen under avsnitt 3.4.1 ingen saklig ändring utan är endast en anpassning till ett nytt relativt sjövärdighetsbegrepp inom sjölagen. Sjövärdighetsbegreppet på säkerhetslagstiftningens område berörs inte.

Paragrafen har avfattats enligt Lagrådets förslag.

10 §

Ett fartyg som skadats skall anses vara icke iståndsättligt inte bara när det är omöjligt att sätta fartyget i stånd eller, om en sådan åtgärd måste vidtas på annan ort, fartyget inte kan föras dit, utan även när fartyget inte är värt att sättas i stånd.

På begäran av ägaren skall ett fartyg som inte kan sättas i stånd säljas såsom efter utmätning för fordran med bästa rätt.

Bestämmelser om besiktning för att fastställa om ett fartyg skall anses kunna sättas i stånd finns i 18 kap.

Paragrafen överensstämmer i sak med 10 § i 1891 års sjölag. Endast språkliga ändringar har gjorts.

5.1.2 2 kap. Om skeppsregistrering och inskrivning

1-29 §§

Registrering

1 §

Ett svenskt skepp skall vara infört i skeppsregistret. Regeringen kan dock bestämma att skepp, som ägs av staten och som är avsett uteslu­tande för statsändamål och inte för affärsdrift, inte skall vara infört i registret.

Ett skepp som är under byggnad i Sverige får föras in i skepps­byggnadsregistret. Registrering får ske även innan bygget har påbörjats, fömtsatt att det kan identifieras genom byggnadsnummer, ritning eller på annat betryggande sätt.

Ett skepp skall registreras under sin igenkänningssignal. Ett skepps-       .3

bygge skall registreras under signalbokstäver. Dessa skall tilldelas det fullbordade skeppet som igenkänningssignal om skeppet förs in i skeppsregistret. En tilldelad registerbeteckning får inte ändras.


2 §                                                                            Prop. 1993/94:195

Den som med äganderätt har förvärvat ett skepp som är registre­ringspliktigt i hans hand men inte infört i skeppsregistret skall inom en månad från förvärvet anmäla skeppet för registrering. Om för­värvet har skett under villkor som innefattar äganderättsförbehåll eller är att jämställa med ett sådant förbehåll, skall anmälan göras inom en månad från det att villkoret upphörde att gälla.

Ägaren av ett skepp som är svenskt och under byggnad skall anmäla skeppet för registrering i skeppsregistret inom sex månader från det att skeppet blivit sjösatt. Registermyndigheten kan medge uppskov om det finns särskilda skäl. Ett skeppsbygge anmäls för registrering av ägaren.

Inskrivning

Förvärv av skepp eller skeppsbygge skrivs in på gmndval av re­gistrering enligt 1 §. Inskrivning och därmed sammanhängande in­föring i skeppsbyggnadsregistret skall föras över till skeppsregistret om bygget förs över dit som skepp.

Bestämmelsema i första stycket samt i 4 § och 8-28 §§ om skepp eller skeppsbyggen skall också tillämpas på andelar i sådan egendom.

Den som med äganderätt har förvärvat ett skepp eller ett registrerat skeppsbygge skall inom den tid som anges i 2 § första stycJcet söka inskrivning av sin rätt. Ett skeppsbygge kan dock i stället anmälas för avregistrering enligt 6 §. Den som gör registreringsanmälan enligt 2 § anses också söka inskrivning av sin rätt.

Ett dödsbo är inte skyldigt att söka inskrivning av sin rätt tiU ett skepp eller ett registrerat skeppsbygge, som har tillhört den avlidne, i annat fall än när boet överlåter egendomen. Sådan inskrivning skall sökas inom en månad från överlåtelsen eller, om bouppteckningen då inte har registrerats, från registreringen av denna. En make som har tillskiftats ett skepp eller ett registrerat skeppsbygge vid bodelning är skyldig att söka inskrivning av sin rätt endast om egendomen tidigare tillhörde den andra maken.

Den som har förvärvat ett skepp eller skeppsbygge under villkor som innefattar äganderättsförbehåll eller är att jämställa med ett sådant förbehåll har rätt till inskrivning av sin villkorliga äganderätt. Om förvärvaren förlorar sin rätt till egendomen på gmnd av att villkoret görs gällande, skall inskrivningen avföras ur registret på ansökan av överlåtaren eller förvärvaren.

övergår i fall som avses i tredje stycket förvärvarens eller över­låtarens rätt till någon annan, skall vad som sägs där och vad som i övrigt föreskrivs i detta kapitel om inskrivning av förvärv och verkan därav tillämpas.

Genom inskrivning i skeppsregistret kan ett skeppsnamn som tydligt
skiljer sig från andra skeppsnamn i registret på ansökan förbehållas
den som har behov av det. Om flera söker inskrivning av förbehåll
om skeppsnamn på samma inskrivningsdag och namnen inte tydligt
     1

skiljer  sig  från  varandra,   skall  registermyndigheten  besluta om företräde efter vad som är skäligt.


Inskrivning av förbehåll om skeppsnamn skall avföras ur registret   Prop. 1993/94:195 när ett skepp har registrerats med det namnet. Detta gäller också om den som har beviljats inskrivningen eller hans rättsinnehavare begär det eller om namnet inte inom fem år har tagits i bmk för ett regi­strerat skepp.

Avregistrering

6§ Ett registrerat skepp skall avregistreras om det

1.   förolyckats, huggits upp eller annars förstörts,

2.   försvunnit eller övergetts till sjöss och sedan inte hörts av under tre månader,

3.   upphört att vara svenskt, eller

4.   på gmnd av ombyggnad eller annan sådan ändring upphört att vara skepp eller, utan att ändring inträtt, inte anses utgöra skepp.

Ett registrerat skeppsbygge skall avregistreras om det som skepp förs över till skeppsregistret eller ägaren anmäler bygget för avregi­strering. Dessutom har första stycket 4 motsvarande tillämpning i fråga om skeppsbyggen.

1 fall som avses i första stycket eller andra stycket andra meningen skall ägaren inom en månad anmäla egendomen för avregistrering hos registermyndigheten. Om ett skepp till följd av överlåtelse har upphört att vara svenskt, svarar den tidigare ägaren jämte förvärvaren för att anmälan görs.

Om ett skepp som skall avregistreras enligt 6 § första stycket 3 ägs av flera och skeppet kan bevaras som svenskt genom att delägare utövar sin rätt enligt 5 kap. 13 eller 16 § mot meddelagare, fär det inte avföras ur skeppsregistret så länge sådan rätt kan utövas. Bevaras skeppet som svenskt, skall det inte avföras ur registret. I stället skall det förvärv skrivas in som föranlett anmälan för avregistrering.

Gäller inteckning i ett skepp eller skeppsbygge som skall avregi­streras, fär egendomen inte avföras ur registret förrän borgenär, för vars fordran pantbrev på gmnd av inteckningen utgör säkerhet, ger in pantbrevet och skriftligen samtycker till åtgärden.

Ett skeppsbygge fär dock avregistreras för att föras över till skepps­registret utan samtycke enligt andra stycket. För avregistrering av ett skepp enligt 6 § första stycket 4 eller av ett skeppsbygge enligt 6 § andra stycket andra meningen fordras inte heller samtycke av en inteckningsborgenär som inte har sökt betalning ur egendomen inom en månad från det att registermyndigheten underrättat honom om avregistreringsgmnden.

Verkan av registrering och inskrivning

Trots att registrering eller inskrivning har skett fär prövas om den registrerade egendomen är av det slag som fömtsätts för åtgärden.

Fråga om ett förvärv, som ligger tiU gmnd för inskrivning eller   

avregistrering, är ogiltigt eller inte kan göras gällande eller om inskrivningen eller avregistreringen av annat skäl kränker någons rätt, får prövas trots att åtgärden vidtagits.


9                                                                             §   Prop. 1993/94:195
Om ett skepp eller skeppsbygge har överlåtits och inskrivning har

sökts för förvärvet, fär egendomen efter utgången av den inskriv­ningsdag då ansökningen gjordes inte tas i anspråk för en annan fordran mot överlåtaren än sådan som är förenad med panträtt eller retentionsrätt i egendomen.

10       §

Om ett skepp eller skeppsbygge har förvärvats genom överlåtelse från någon som inte var rätt ägare, skall förvärvet ändå gälla, om överlåtarens åtkomst var inskriven när egendomen överläts och för­värvaren sökt inskrivning och därvid varken insett eller bort inse att överlåtaren inte var rätt ägare. Detsamma gäller förvärv genom överlåtelse från någon som var rätt ägare men som på gmnd av för­värvsvillkor saknade rätt att förfoga över egendomen genom överlåtelsen.

Godtrosförvärv inträder dock inte, om det på samma inskrivnings­dag som inskrivning söks för förvärvet tas upp ett ärende om inskriv­ning eller annan införing i registret av omständighet, varav bristen i överlåtarens förfoganderätt beror, eller om anteckning i registret, att talan väckts om hävning eller återgång av förvärv av egendomen eller om bättre rätt till egendomen.

Om förvärv genom exekutiv försäljning finns särskilda bestäm­melser.

n §

Talan om bättre rätt till ett skepp eller skeppsbygge kan med laga verkan riktas mot den som senast beviljats eller sökt inskrivning fSr sitt förvärv, även om denne före talans väckande överlåtit egendomen till någon annan. Den till vilken överlåtelsen skett har i rättegången samma ställning som om överlåtelsen skett under rättegången.

Första stycket skall också tillämpas när någon vill söka betalning ur skepp eller skeppsbygge för fordran som är förenad med panträtt eller retentionsrätt i egendomen. Om en tvist som rör äganderätten är antecknad i registret, kan talan om betalning i stället riktas mot den som innehar skeppet eller bygget med äganderättsanspråk.

12       §

Den rättsverkan som en sökt eller beviljad inskrivning medför enligt 9 och 10 §§ består även efter avregistrering.

Den rättsverkan som en ansökan om inskrivning medför enligt 9 och 10 §§ förfaller om ansökningen avslås.

Bestämmelsema i 9 - 11 §§ och i denna paragraf om rättsverkan av en inskrivningsansökan skall också tillämpas i fråga om anmälan för avregistrering med anledning av förvärv.

13     §

Införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret skall, efter utgången av den inskrivningsdag då ärendet om införingen togs upp, anses känd för var och en vars rätt till skepp eller skeppsbygge beror av god tro om en omständighet som införingen avser. Detta gäller dock inte i fall som avses i 3 kap. 10 §.

176

14 § Om äganderätt till ett fartyg, som är registrerat i en främmande stat,


eller till ett fartyg under byggnad i en främmande stat har skrivits in  Prop. 1993/94:195 i register i den främmande staten i enlighet med dess lag, skall äganderätten gälla i Sverige med den verkan som inskrivningen medför enligt lagen i den främmande staten.

Registrerings- och inskrivningsförfarandet

15     §

Registerärenden är ärenden om

1.    registrering eller avregistrering av skepp eller skeppsbygge,

2.   inskrivning av förvärv av skepp eller skeppsbygge,

3.   inteckning i skepp eller skeppsbygge,

4.   inskrivning av förbehåll om skeppsnamn, och

5.   annan införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret som görs på gmnd av en föreskrift i en lag eller annan författning.

Registerärenden tas upp på inskrivningsdag. Sådan hålls till klockan tolv varje måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag, som inte är helgdag. Som helgdag anses även midsommarafton, julafton och nyårsafton. En anmälan eller ansökan som kommer in efter klockan tolv anses gjord följande inskrivningsdag.

För behandlingen av ett registerärende gäller bestämmelsema om tvistemål om inte annat följer av denna lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär meddela närmare före­skrifter om registrerings- och inskrivningsförfarandet och fär därvid föreskriva skyldighet för ägare av skepp samt tillverkare och ägare av registrerat skeppsbygge att till registermyndigheten anmäla förhållanden som myndigheten behöver känna till för en ändamålsen­lig registerföring.

16       §

Hos registermyndigheten skall det föras dagbok över register­ärendena. Handlingama i sådana ärenden skall föras samman i akter.

Om sökanden eller någon annan har lämnat en uppgift eller avgett en förklaring av betydelse för ärendets prövning eller om en särskild utredning har verkställts i ärendet, skall anteckning om detta göras i dagboken eller i akten. I dagboken eller i akten skall även tas upp kallelser, förelägganden och andra beslut som inte skall föras in i registret.

Vite som registermyndigheten förelägger med stöd av denna lag döms ut av myndigheten.

17     §

Ett beslut, som innebär att en anmälan eller en ansökan i ett registerärende bifalls, avslås eller förklaras förfallen eller att ärendet skjuts upp, skall föras in i registret. Innebär beslutet att anmälan eller ansökan inte bifalls, skall skälen för beslutet antecknas i dagboken eller i akten.

Ett beslut som skall föras in i registret meddelas genom en sådan införing och skall anses ha det innehåll som framgår av registret.

177

12 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195


18                                                                            §   Prop. 1993/94:195
Om ett beslut i ett registerärende har gått emot sökanden eller

någon annan som har hörts i ärendet, skall denne genast underrättas om beslutet. En underrättelse om att ett förvärv har skrivits in skall alltid lämnas till den som dessförinnan senast var inskriven som ägare.

I underrättelsen skall anges de skäl för beslutet som har antecknats i dagboken eller i akten och vad den som vill överklaga beslutet skall göra.

19 §

Beslut i registerärenden får överklagas hos hovrätten. Skrivelsen med överklagandet skall ges in till registermyndigheten.

Ett slutligt beslut skall överklagas inom fyra veckor från den inskivningsdag då beslutet fattades.

Ett överklagande av ett beslut som finns infört i registret skall antecknas där. När ett slutligt beslut med anledning av ett över­klagande har vunnit laga kraft, skall beslutets innehåll antecknas.

Om ett registerärende enligt beslut av högre rätt skall tas upp till ny handläggning av registermyndigheten, skall det ske utan dröjsmål efter det att beslutet kommit till myndigheten.

20       §

En anmälan eller en ansökan i registerärenden skall göras skriftligen om inte fångeshandling eller annan tjänlig handling visas upp.

Fullgörs inte inom föreskriven tid skyldighet att anmäla skepp för registrering eller att anmäla skepp eller skeppsbygge för avregist­rering eller att söka inskrivning av förvärv av sådan egendom, skall registermyndigheten förelägga den som underlåtit detta att fullgöra sin skyldighet. I föreläggandet får vite sättas ut. Om det beträffande registrerat skepp eller skeppsbygge finns anledning till avregistrering enligt 6 §, lär registermyndigheten självmant vidta åtgärder för avregistrering.

Om bifall till ansökan om inskrivning av förvärv är beroende av att föregående ägare gör en registreringsanmälan eller en inskrivningsan­sökan, får förvärvaren göra en sådan anmälan eller ansökan på den föregående ägarens vägnar. Denne är skyldig att tillhandahålla de behövliga handlingar som han har. Vad som nu sagts om inskriv­ningsansökan skall också tillämpas i fråga om anmälan för av­registrering med anledning av ett förvärv.

21 §

Om en anmälan eller en ansökan i ett registerärende inte omedelbart bör avslås enligt denna lag, får ärendet skjutas upp till en viss senare inskrivningsdag, om det är nödvändigt för utredningen.

Om ärendet skjuts upp, får sökanden föreläggas att ge in den ut­redning som krävs eller att infinna sig personligen eller genom ombud hos registermyndigheten. Även någon annan än sökanden fär höras och kan föreläggas sådan inställelse. 1 föreläggandet fär vite sättas ut. Följer sökanden inte föreläggandet, kan hans anmälan eller ansökan förklaras förfallen. En upplysning om detta skall tas in i föreläggandet.

Ett registerärende fär vidare skjutas upp till en senare inskriv­
ningsdag, om ärendet med hänsyn till dess art eller omfattning inte
          178
lämpligen kan tas upp till omedelbar prövning. Ett ärende som har
skjutits upp på sådan gmnd skall tas upp till prövning senast andra
inskrivningsdagen efter den inskrivningsdag då anmälan eller ansökan
gjordes.


22                                                                            §    Prop. 1993/94:195
Om det kan antas att ett förvärv som åberopas i ett registerärende

är ogiltigt eller på annan gmnd inte kan göras gällande eller att en åtgärd som en anmälan eller ansökan avser på annat sätt skulle kränka någons rätt, skall den vars rätt berörs ges tillfälle att yttra sig. Detta gäller också om ovisshet råder i fråga om förvärvsvillkor.

Om ett förvärv som åberopas i ett registerärende gmndas på testa­mente, dom eller förrättning som ännu inte vunnit laga kraft, eller om det pågår rättegång om hävning eller återgång av förvärv av den egendom som ärendet angår eller om bättre rätt till denna, skall ärendet skjutas upp till dess saken slutligt avgjorts.

Är i annat fall sökandens rätt tvistig, kan han föreläggas att inom en viss tid väcka talan vid domstol. Om han inte gör det, kan hans anmälan eller ansökan förklaras förfallen. En upplysning om detta skall tas in i föreläggandet.

23 §

En anmälan av ett skepp eller skeppsbygge för registrering eller ansökan om inskrivning av förvärv av sådan egendom skall avslås om

1.    bestämmelsen i 20 § första stycket inte har iakttagits,

2.    egendomen inte kan registreras enligt 1 §,

3.    sökanden inte styrker sitt förvärv,

4.    fängesmannens rätt inte är inskriven i registret fastän den hade kunnat skrivas in där och sökandens förvärv inte gmndas på exekutiv försäljning,

5.   den åberopade överlåtelsen står i strid med en mot överlåtaren på
gmnd av förvärvsvillkor gällande inskränkning i hans rätt att förfoga
över egendomen och överlåtarens åtkomst inte var inskriven när över­
låtelsen ägde mm eller, om så var fallet, villkoret är infört i registret
eller förs in i det samma inskrivningsdag som ansökan görs,

6.    egendomen av överlåtaren tidigare har överlåtits till någon annan och överlåtarens åtkomst inte var inskriven när sökandens förvärv ägde mm eller, om så var fallet, inskrivning söks samma inskriv­ningsdag för det tidigare förvärvet,

7.    egendomen har blivit föremål för kvarstad eller betalningssäkring till säkerhet för ett anspråk mot överlåtaren och ett ärende som rör anteckning om åtgärden har tagits upp senast på den inskrivningsdag då anmälan eller ansökan görs eller överlåtaren har försatts i konkurs före utgången av  den inskrivningsdagen,

8.    egendomen har sålts exekutivt till någon annan än sökanden,

9.    förvärvet har skett genom en sådan gåva mellan makar som inte har registrerats enligt 16 kap. äktenskapsbalken, eller

10.   det är uppenbart att förvärvet av något annat skäl är ogiltigt
eller inte kan göras gällande.

Första stycket 5-7 utgör inte hinder mot inskrivning av förvärv, om inskrivning av villkorlig äganderätt redan har beviljats på gmnd av samma förvärv.

24 §

En ansökan enligt 4 § att inskrivning av villkorlig äganderätt skall avföras ur registret skall avslås om bestämmelsen i 20 § första stycket inte har iakttagits eller om det inte visas att förvärvaren förlorat sin rätt.

En anmälan av ett skepp eller skeppsbygge för avregistrering skall         179

avslås om bestämmelsen i 20 § första stycket inte har iakttagits eller om gmnd för åtgärden inte finns enligt 6 §. Vid avregistrering med anledning av förvärv skall bestämmelsema i 23 § första stycket 4 -10 och andra stycket tillämpas.


En ansökan om att skeppsnamn skaU skrivas in i eller avföras ur   Prop. 1993/94:195 skeppsregistret skall avslås, om bestämmelsen i 20 § första stycket inte har iakttagits eller om det inte finns någon fömtsättning för åtgärden  enligt 5 §.

25 §

Om ett utländskt skepp har blivit svenskt, fär det föras in i skepps­registret endast om det visas att skeppet inte är infört i motsvarande register i sitt tidigare hemland eller att det kommer att avföras ur ett sådant register med verkan från den dag då det registreras här i landet.

Är skeppet nybyggt utomlands skall det dessutom visas att rätt till skeppet inte är inskriven i skeppsbyggnadsregister i vederbörande främmande stat eller att sådan rätt kommer att avföras med verkan från den dag då skeppet registreras här i landet. Detta gäller också i fråga om införing i det svenska skeppsbyggnadsregistret av skepp under byggnad som har förvärvats från utlandet.

Om ett skepp eller skeppsbygge skall avregistreras för att registreras utomlands, skall på sökandens begäran beslutas att egendomen skall avföras ur registret den dag då den förs in i det utländska registret. Avregistreringen får verkan från dagen för den nya registreringen.

26 §

Om det är nödvändigt för samordningen med en utländsk register­myndighets beslut, får registrering eller avregistrering ske trots att det utländska beslutet meddelas eller bevisning om detta lämnas först efter inskrivningsdagens utgång, fömtsatt att detta görs samma kalenderdag.

27 §

Om registermyndigheten vid inskrivning av ett förvärv av ett skepp eller skeppsbygge eller rätt till sådan egendom finner att förvärvet beror av villkor som innefattar äganderättsförbehåll eller som är att jämställa med ett sådant förbehåll, skall även villkoret skrivas in.

Om registermyndigheten vid inskrivningen eller därefter finner att förvärvet är förenat med annat villkor som inskränker förvärvarens rätt att överlåta egendomen eller att söka inteckning eller upplåta panträtt i den eller att förvärvarens behörighet i ett sådant avseende är inskränkt genom någon annans rätt att nyttja egendomen på gmnd av testamente, skall detta antecknas i registret.

28 §

I skepps- eller skeppsbyggnadsregistret skall antecknas när

1.   talan har väckts om hävning eller återgång av förvärv av ett
registrerat skepp eller skeppsbygge eller om bättre rätt till sådan
egendom eller om en annan fråga som angår inskrivning,

2.     mål som avses i 1 har avgjorts genom dom eller slutligt beslut som vunnit laga kraft,

3.     ägare av ett registrerat skepp eller skeppsbygge har försatts i konkurs,

4.     ett registrerat skepp eller skeppsbygge eller inskriven rätt till sådan egendom har blivit föremål för kvarstad, betalningssäkring eller

utmätning, eller när en konkursförvaltare har begärt att ett registrerat     IgO

skepp eller skeppsbygge skall säljas exekutivt, eller när ägaren enligt 1 kap. 10 § andra stycket har begärt att ett registrerat skepp skall säljas exekutivt eller egendomen har sålts exekutivt.


5.  beslut som avses i 3 eller 4 om konkurs, kvarstad, betalnings-   Prop. 1993/94:195
säkring eller utmätning har upphävts eller återgått eller när fråga om

exekutiv försäljning av ett registrerat skepp eller skeppsbygge eller inskriven rätt till sådan egendom har förfallit av annan anledning,

6.    ett skepp eller skeppsbygge enligt 6 § skall avregistreras men det finns hinder mot avregistreringen  enligt 7 §, eller

7.    beslut har meddelats enligt 25 § att ett skepp eller skeppsbygge skall avföras ur registret den dag då registrering äger mm utomlands.

Är det i en annan författning föreskrivet att ett visst förhållande skall antecknas i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret, skall detta gälla.

En anteckning i skeppsbyggnadsregistret skall föras över till skeppsregistret, om bygget förs över dit som skepp. En register­anteckning skall avföras, om den uppenbarligen inte längre är av betydelse.

29 §

Om registermyndigheten finner att en införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret innehåller en uppenbar oriktighet till följd av myndighetens eller någon annans skrivfel eller liknande förbiseende, skall införingen rättas. Detta gäller också i fråga om en uppenbar oriktighet i registret till följd av tekniskt fel. Kan rättelse bli till förfång för ägare eller för innehavare av pantbrev på gmnd av in­teckning, skall det inbördes företrädet mellan berörda förvärv be­stämmas efter vad som är skäligt. Tillfälle att yttra sig skall lämnas de parter som berörs, om de är kända, samt den myndighet som avses i 22 kap. 6 §.

Beslut om rättelse skall meddelas genom införing i registret. Skälen för beslutet skall antecknas i dagboken eller i akten. I stället för bevis eller handling som har utfärdats i enlighet med den tidigare inför­ingen, skall en ny sådan handling utfärdas. Den tidigare handlingen skall återkrävas, göras obmkbar och behållas av registermyndigheten. Den som har handlingen är skyldig att ge in den för detta ändamål. I ett föreläggande att fullgöra en sådan skyldighet får vite sättas ut.

Ett beslut om rättelse får överklagas även av den myndighet som avses i 22 kap. 6 §.

Paragrafema i 2 kap. överensstämmer med 11 - 39 §§ i 1891 års sjölag, dock att den anmälningsskyldighet som regeringen får föreskriva enligt 15 § tredje stycket preciserats till att avse normalt berörda personer, dvs. ägare och tillverkare av skepp. I övrigt har endast språkliga ändringar gjorts.

5.1.3 3 kap. Om skeppshypotek och sjöpanträtt

1-35 §§

SKEPPSHYPOTEK

Upplåtelse av panträtt på grund av inteckning


1 §

Ägaren av ett registrerat skepp eller skeppsbygge som vill upplåta panträtt i skeppet eller bygget till säkerhet för en fordran, har rätt att


181


i den ordning som anges i detta kapitel hos registermyndigheten få   Prop. 1993/94:195 inskrivning i egendomen av ett visst belopp (inteckning) i svenskt eller utländskt mynt eller i särskilda dragningsrätter (SDR). Vad som förstås med SDR anges i 22 kap.  3 §.  Myndighetens bevis om inskrivningen kallas pantbrev.

Inteckning kan inte beviljas i en andel av ett skepp eller skepps­bygge och inte heller i flera skepp eller byggen gemensamt.

Panträtt upplåts genom att skeppets eller skeppsbyggets ägare, efter att ha sökt inskrivning för sitt förvärv, överlämnar pantbrevet som pant för fordringen.

Bestämmelser om ägarens rätt när ett pantbrev inte alls eller endast delvis har utnyttjats för pantsättning (ägarhypotek) finns i 11 §.

Panträtt som har upplåtits i ett skepp eller skeppsbygge omfattar även ersättning som på gmnd av försäkring eller av annan anledning utgår för skada på egendomen.

Innebörden av panträtt

När en myndighet vid utsökning eller i något annat fall fördelar medel mellan rättsägare i ett skepp eller skeppsbygge har en borgenär rätt att för en fordran som är förenad med panträtt i egendomen, med den företrädesrätt inteckningen medför enligt denna eller annan lag, få betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. I den mån detta inte räcker fär borgenären betalning ur medlen genom ett tillägg. Detta får inte överstiga femton procent av pantbrevets belopp jämte räntan på detta belopp från den dag då egendomen utmättes, konkursansökan gjordes eller de medel som av något annat skäl skall fördelas sattes ned. Räntan beräknas för år enligt en räntefot som motsvarar det av Riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot ökat med fyra procentenheter. Förändringar i diskontot som inträffar efter upprät­tandet av en sakägarförteckning skall inte beaktas.

Om flera pantbrev har överlämnats som pant för en fordran och inteckningarna har samma företrädesrätt eller gäller omedelbart efter varandra, skall bestämmelsema i första stycket om pantbrevets belopp avse pantbrevens sammanlagda belopp.

En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om pant­brevet har utmätts på ansökan av borgenären eller om pantbrevet är pantförskrivet till borgenären i andra hand.

En borgenär har rätt att få betalning enligt 4 § även om fordringen har preskriberats eller inte blivit anmäld efter kallelse på okända borgenärer.

Om ett skepp eller skeppsbygge försämras till följd av vanvård eller        lg2

sjöolycka eller av någon annan jämförlig orsak så att panträttens värde väsentligt minskas, får borgenären söka betalning ur egen­domen fastän fordringen inte är förfallen till betalning. Detta gäller


också om skeppet eller bygget skall avregistreras enligt 2 kap. 6 §   Prop. 1993/94:195 utom när bygget skall föras över till skeppsregistret som skepp.

Panträttsupplåtelse i vissa fall

Frångår ett skepp eller skeppsbygge innehavaren efter klander, är en upplåtelse av panträtt som skett efter det att egendomen kom ur ratte ägarens hand utan verkan, om inte annat följer av 9 §. Detta gäller också om förvärv av ett skepp eller skeppsbygge återgår som ogiltigt.

Upplåts panträtt i ett skepp eller skeppsbygge i strid med en mot uppiåtaren på gmnd av förvärvsvillkor gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egendomen är upplåtelsen utan verkan, om inte annat följer av 9 §.

Om panträtt har upplåtits i ett skepp eller skeppsbygge av någon som inte var rätt ägare, skall upplåtelsen ändå gälla, om upplåtarens åtkomst var eller därefter på ansökan före upplåtelsen, blev inskriven och borgenären vid upplåtelsen eller, när fordringen därefter överlå­tits till någon annan, denne vid sitt förvärv varken insett eller bort inse att upplåtaren inte var rätt ägare. Detta gäller också i fråga om panträttsförvärv genom upplåtelse från någon som var rätt ägare men på gmnd av förvärvsvillkor saknade rätt att förfoga över egendomen genom upplåtelsen.

10 §

Om panträtt har upplåtits till säkerhet för en fordran som ännu inte har uppkommit och om upplåtaren vid överlämnandet av pantbrevet var behörig att upplåta panträtten eller om förhållandena då var sådana som anges i 9 §, gäller panträtten till säkerhet för fordringen även om upplåtaren när fordringen uppkommer inte längre är ägare med rätt att förfoga Över egendomen genom panträttsupplåtelse. Detta gäller dock inte, om borgenären före fordringens uppkomst har fatt kännedom om att upplåtaren inte hade rätt att upplåta panträtt.

Vad som sägs i första stycket gäller även när ett pantbrev utgör säkerhet för en fordran och fordringen därefter byts ut mot en annan fordran utan några andra ändringar än sådana som normalt före­kommer vid fordringsutbyten av det slag som det är fråga om.

Innebörden av ägarhypotek

11 §

Om ett pantbrev inte har överlämnats som pant för en fordran, är
skeppets eller skeppsbyggets ägare berättigad att vid sådan fördelning
som avses i 4 § med den företrädesrätt inteckningen medför enligt
denna eller annan lag få tilldelning ur medlen med pantbrevets
          183

belopp. Har ett pantbrev överlämnats som pant för en fordran men understiger fordringen pantbrevets belopp, är skeppets eller byggets ägare berättigad att ur medlen få skillnaden.


Företräde mellan inteckningar                                          Prop. 1993/94:195

12 §

En inteckning ger företräde i förhållande till en annan inteckning efter den tidsföljd i viUcen inteckningama söks. Inteckningar som söks på samma inskrivningsdag ger lika rätt.

13 §

Om möjlighet att bestämma företrädet mellan flera inteckningar som söks på samma inskrivningsdag på annat sätt än som angetts i 12 § samt om ändring i företrädesordningen genom nedsättning finns bestämmelser i 27 och 30 §§.

14 §

Det företräde som en inteckning har i ett skeppsbygge består vid överföring till skeppsregistret.

15 §

Om förmånsrätt som följer med en inteckning finns bestämmelser i förmånsrättslagen (1970:979).

Vissa bestämmelser om giltigheten av inteckningar och pantbrev

16 §

Om ett skepp skall avregistreras som förolyckat, upphugget eller annars förstört eller som försvunnet eller övergivet till sjöss, förfaller en inteckning i skeppet när tio år har förflutit från den dag anteckning gjordes enligt 2 kap. 28 § första stycket 6. En inteckning kan dock fömyas att gälla i ytterligare tio år om det medan inteckningen ännu gäller begärs av borgenären eller skeppsägaren och kan även därefter fömyas i samma ordning för tio år åt gången.

17§

Om ett skepp eller skeppsbygge säljs exekutivt i Sverige är en in­teckning i detta, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen har betalats, utan verkan till det belopp som inte tillåtits innestå i egendomen med anledning av att inteckningsborgenärens fordran räknats av på köpeskillingen.

Exekutiv försäljning i främmande stat av ett intecknat skepp eller skeppsbygge skall erkännas med den verkan som anges i första stycket, om egendomen fanns inom den statens jurisdiktionsområde och försäljningen verkställts i enlighet med den statens lag och i överensstämmelse med bestämmelsema i 1967 års intemationeUa konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek.

18 §

Om en inteckning blir helt eller delvis utan verkan är pantbrevet utan verkan i motsvarande mån.

Dödning av förkommet pantbrev medför inte att inteckningen blir
utan verkan.
                                                                                 .n


 


Främmande hypotek                                                       Prop. 1993/94:195

19 §

En panträtt eller en annan sådan rättighet som har upplåtits i ett ut­ländskt fartyg gäller även i Sverige under fömtsättning att

1.   rättigheten upplåtits och skrivits in i enlighet med lagen i den stat
där fartyget är registrerat,

2.    registret och de handlingar som skall förvaras i anslutning till detta enligt lagen i registreringsstaten är offentliga och såväl utdrag av registret som avskrift av handlingama kan fås från registret, och

3.    registret eller i anslutning till detta förvarade handlingar inne­håller uppgift om rättighetshavarens namn och adress eller om att rättigheten upplåtits till förmån för ett pantbrevs eller en motsvarande handlings innehavare samt uppgift om det belopp rättigheten avser och om datum och övriga omständigheter som enligt lagen i regist­reringsstaten bestämmer rättighetens företräde i förhållande till andra rättigheter.

20 §

En panträtt eller en annan sådan rättighet som har upplåtits i ett fartyg under byggnad i främmande stat gäller även i Sverige under fömtsättning att inskrivning skett i den främmande staten i enlighet med dess lag.

21 §

En rättighet i fartyg eller fartygsbygge som enligt 19 eller 20 § gäller i Sverige medför här det företräde i förhållande till en annan inskriven rättighet och, om det är förenligt med 51 och 52 §§, i övrigt den verkan i förhållande till tredje man som rättigheten har enligt lagen i den stat där fartyget är registrerat eller bygget utförs.

Inteckningsförfarandet

22       §

I inteckningsärenden anses som ägare av skeppet eller skeppsbygget den för vars förvärv inskrivning senast är sökt.

23       §

En ansökan om inteckning skall göras skriftligen av ägaren av skeppet eller skeppsbygget. Den skall innehålla uppgift om det skepp eller det bygge som avses och det belopp på vilket inteckningen skall lyda.

En begäran om inteckningsfömyelse skall göras skriftligen av skeppsägaren eller pantbrevets innehavare. Pantbrevet skall ges in om det inte är skeppsägaren som begär fömyelsen.

24       §

En ansökan om inteckning skall avslås om

1.    bestämmelsema i 23 § första stycket inte har iakttagits,

2.    ansökan strider mot 1 §,

3.    ansökan strider mot sådan på gmnd av förvärvsvillkor mot                 185 sökanden gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egen­domen, som har förts in i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret eller


Törs in i det samma inskrivningsdag som inteckningen söks, och   Prop. 1993/94:195 ansökan inte medgetts av den till vars förmån inskränkningen gäller,

4.    skeppet eller skeppsbygget skall avregistreras,

5.    sökanden eller, om skeppet eller bygget ägs av flera, någon av sökandena är i konkurs eller försätts i konkurs samma inskrivnings­dag som inteckningen söks och det inte visas att skeppet, bygget eller andelen inte hör till konkursboet,

6.    skeppet, bygget eller en andel i eller en villkorlig äganderätt till sådan egendom har blivit föremål för kvarstad, betalningssäkring eller utmätning och ett ärende som rör anteckning om åtgärden har tagits upp senast på den inskrivningsdag då inteckningen söks, om inte i fråga om kvarstad ansökan har medgetts av kronofogdemyndigheten, eller

7.    skeppet, bygget eller en andel i eller en villkorlig äganderätt till sådan egendom har frångått sökanden genom exekutiv försäljning.

Om ett ärende som rör inskrivning av sökandens förvärv har skjutits upp, skall behandlingen av inteckningsansökan skjutas upp på motsvarande sätt.

25 §

Om det inte finns något hinder enligt 24 §, skall inteckning beviljas och pantbrev utfärdas på gmnd av inteckningen.

Bestämmelser om utfärdande av ett nytt pantbrev i stället för ett pantbrev som dödats finns i lagen (1927:85) om dödande av för­kommen handling.

26 §

En begäran om inteckningsfömyelse skall avslås om 23 § andra stycket inte har iakttagits.

27 §

En inteckning som skulle medföra lika företrädesrätt som en annan inteckning skall vid inskrivningen förklaras gälla efter den andra inteckningen, om sökanden begär det. En inteckning som sätts efter en annan skall gälla efter en inteckning med lika rätt som eller med bättre rätt än denna även om detta inte anges i beslutet.

28 §

Ett pantbrev fär på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter medgivande av pantbrevets innehavare bytas ut mot två eller flera nya pantbrev (utbyte). På begäran skall därvid pantbrevens inbördes företrädesrätt bestämmas. Härvid skall 27 § andra meningen tillämpas.

29 §

Inteckningar som gäller i samma myntslag och har inbördes lika rätt eller gäller omedelbart efter varandra får på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter medgivande av pantbrevens innehavare föras samman till en inteckning (sammanföring). Denna inteckning skall gälla med den förmånsrätt som tillkommer den av de i samman­föringen ingående inteckningama som har sämsta rätt.

En inteckning som avses i första stycket skall förklaras gälla för ett
lägre belopp än det som de sammanförda inteckningama sammanlagt
        8

uppgår till,  om sökanden begär det och pantbrevens innehavare medger det.


30                                                                           §   Prop. 1993/94:195
En inteckning fär på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare

och efter medgivande av pantbrevets innehavare sättas ned efter en annan inteckning (nedsättning). En inteckning som sätts ned efter en annan gäller efter inteckning med lika rätt som eller bättre rätt än denna även om detta inte anges i beslutet.

31      §

På ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter med­givande av pantbrevets innehavare får en inteckning dödas (dödning). Bestämmelser om dödning av inteckning när pantbrevet har för­kommit finns i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling.

32 §

När en innehavare av pantbrev lämnar medgivande till åtgärd som avses i 28 - 31 §§ skall pantbrevet ges in.

33 §

På ansökan av ett pantbrevs innehavare skall innehavet antecknas i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret. Är någon annan antecknad som innehavare skall registermyndigheten, sedan det nya innehavet har antecknats, avföra den tidigare anteckningen och underrätta den vars innehav var antecknat. Om det kan antas att sökanden inte har pantbrevet, skall föreläggande meddelas honom att visa upp detta.

Anmäler den vars innehav antecknats att innehavet har upphört, skall anteckningen avföras.

Om en ansökan enligt första stycket inte har gjorts när ett pantbrev skall utfärdas eller det inte finns en ny sådan ansökan när an­teckning om innehav avförs, skall skeppets eller skeppsbyggets ägare antecknas som innehavare.

34 §

Om en inteckning har förfallit enligt 16 §, skall det antecknas i skeppsregistret.

I registret skall anteckning göras om inverkan på inteckning av exekutiv försäljning.

35      §

Om ett skeppsbygge avförs ur skeppsbyggnadsregistret och i stället förs in i skeppsregistret som skepp, skall en inteckning som gäller i bygget och en införing som rör inteckningen föras över till skepps­registret.

De första 35 paragrafema i 3 kap. överensstämmer i sak med 261-293 §§ (inklusive 269a och 287a §§) i 1891 års sjölag. Endast språkliga ändringar har gjorts.

187


 


36-52 §§                                                                   Prop. 1993/94:195

SJÖPANTRÄTT

Sjöpanträtt i fartyg

36      §

Sjöpanträtt i fartyg gäller till säkerhet för en sådan fordran mot redaren som  kan hänföras till fartyget och som avser

1.  lön och annan gottgörelse till befälhavaren eller någon arman
ombordanställd på gmnd av dennes anställning på fartyget,

2.   hamn-, kanal- och annan vattenvägsavgift samt lotsavgift,

3.   ersättning med anledning av personskada som uppkommit i omedelbart samband med fartygets drift,

4.   ersättning med anledning av sakskada som uppkommit i omedel­bart samband med fartygets drift, fömtsatt att fordringen inte kan gmndas på avtal, och

5.   bärgarlön, ersättning för avlägsnande av vrak och bidrag till ge­mensamt haveri.

Första stycket 3 och 4 gäller inte i fråga om en fordran på ersätt­ning för atomskada.

Sjöpanträtt gäller även om fordringen riktar sig mot sådan fartygets ägare som inte är redare, eller mot den som i egenskap av befraktare eller i annan egenskap har hand om fartygets drift i redarens ställe.

37 §

Om förmånsrätt som följer med sjöpanträtt finns bestämmelser i förmånsrättslagen (1970:979).

De fordringar som har tagits upp i 36 § första stycket har inbördes företräde till betalning efter nummerordningen där. En fordran som avses i 5 har dock företräde framför en fordran som avses i I - 4 och som har uppkommit tidigare.

Fordringar under samma punkt har inbördes lika rätt om inte annat följer av andra stycket. En fordran som avses i 5 går dock före en annan sådan fordran som har uppkommit tidigare.

38      §

Utom i fall som avses i 41 § häfitar sjöpanträtt vid fartyget med oförändrad förmånsrätt även om fartyget övergår till en ny ägare eller dess registrering ändras.

39      §

Den som bygger, bygger om eller reparerar ett fartyg åt någon annan får hålla kvar egendomen till säkerhet för sin fordran på köpe­skillingen eller annan ersättning.

I fråga om rätt att i vissa fall sälja egendomen, att ta ut fordringen ur köpeskillingen och att bortskaffa egendomen finns bestämmelser i lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats. Dessa bestämmelser skall tillämpas även på övriga fall som avses i första stycket.

Om förmånsrätt som följer med rätten att hålla kvar egendomen
finns bestämmelser i förmånsrättslagen (1970:979).
                    „„

40§ Sjöpanträtt i fartyg upphör när ett år har förflutit från det att förd-


ringen uppkom, om inte före utgången av denna tid kvarstad eller    Prop. 1993/94:195 utmätning, som sedermera åtföljs av exekutiv försäljning av fartyget, blivit säkerställd. Preskriptionstiden får inte förlängas eller avbrytas men skall inte löpa medan det finns laga hinder mot att fartyget beläggs med kvarstad eller utmäts för borgenärens fordran.

Vad i första stycket sägs om verkan av en säkerställd utmätning gäller också när ett fartyg skall säljas exekutivt under konkurs eller enligt 1 kap. 10 § andra stycket, om försäljning har begärts och fartyget har tagits ur drift.

För en fordran som är förenad med sjöpanträtt i ett fartyg får domstol besluta om kvarstad på fartyget enligt 15 kap. 1 § rättegångs­balken även om det inte finns risk för att motparten undandrar sig att betala skulden.

41     §

Om ett fartyg säljs exekutivt i Sverige, upphör sjöpanträtt och reten­tionsrätt i fartyget sedan försäljningen har vunnit laga kraft och köpe­skillingen har betalats.

Borgenärema har rätt till betalning ur köpeskillingen i den ordning som gäller för utmätt egendom. En fordran som är förenad med sjö­panträtt fär därvid bevakas till fullt belopp trots bestämmelsema i 9 kap. om ansvarsbegränsning men ger inte utdelning över det belopp som högst skall betalas enligt dessa bestämmelser.

En exekutiv försäljning av fartyg i främmande stat skall erkännas med den verkan som anges i första stycket, om fartyget fanns inom den statens jurisdiktionsområde samt försäljningen har verkställts i enlighet med den statens lag och i överensstämmelse med bestäm­melsema i 1967 års intemationeUa konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek.

42 §

Bestämmelsema om sjöpanträtt i fartyg skall också tillämpas på fartyg under byggnad sedan bygget sjösatts.


Sjöpanträtt i last

43 § Sjöpanträtt i inlastat gods gäller till säkerhet för

1.  fordran på bärgarlön och på bidrag till gemensamt haveri eller
annan kostnad som skall fördelas enligt samma gmnd (13 kap. 15 §
tredje stycket, 14 kap. 40 § och 17 kap. 6 §),

2.   fordran på gmnd av att en transportör, bortfraktare eller befäl­havare med stöd av behörighet enligt denna lag har slutit avtal eller vidtagit någon annan åtgärd för lastens behov samt en lastägares fordran på ersättning för gods som sålts för någon annan lastägares räkning, och

3.   en transportörs eller bortfraktares fordran på gmnd av frakt­avtalet om den kan göras gällande mot den som kräver att godset skall lämnas ut.

44§

Om förmånsrätt som följer med sjöpanträtt finns bestämmelser i förmånsrättslagen (1970:979).

De fordringar som har tagits upp i 43 § har inbördes företräde till betalning efter nummerordningen där. Fordringar under samma punkt


189


har inbördes lika rätt. En fordran som avses i 1 eller 2 går dock före   Prop. 1993/94:195 en fordran under samma punkt som härrör av en annan händelse och som har uppkommit tidigare.

45 §

Utlämnas gods som utgör säkerhet för en fordran eller säljs gods för fartygets eller lastens behov, upphör sjöpanträtten i godset.

Om gods säljs exekutivt upphör sjöpanträtten i godset sedan försälj­ningen har vunnit laga kraft och köpeskillingen har betalats.

Den som utan borgenärens tillstånd har lämnat ut gods som enligt vad han insett eller bort inse utgjorde säkerhet för en fordran, svarar för vad som till följd av detta inte kan ersättas ur godset. Sådan ansvarighet har även mottagaren, för en fordran för viUcen han annars inte skulle svara personligen, om han hade kännedom om fordringen när godset lämnades ut.

46 §

Sjöpanträtt i inlastat gods upphör när ett år har förflutit från det att fordringen uppkom, om inte före utgången av denna tid antingen talan väckts i laga ordning eller kvarstad eller utmätning, som seder­mera åtföljs av exekutiv försäljning av godset, blivit säkerställd. Preskriptionstiden skall inte löpa medan det finns laga hinder mot att godset beläggs med kvarstad eller utmäts för borgenärens fordran.

Om en fordran har kommit under behandling av dispaschör, anses att talan om fordringen har blivit väckt.

Vad i första stycket sägs om verkan av en säkerställd utmätning gäller också när gods skall säljas exekutivt under konkurs, om för­säljning har begärts och godset har tagits om hand, förseglats eller märkts av kronofogdemyndigheten.

Gemensamma bestämmelser om sjöpanträtt

47       §

Om en borgenär har sjöpanträtt i flera panter, utgör varje pant säkerhet för fordringens hela belopp.

Får borgenären betalt ur en pant för större del av sin fordran än som belöper på den panten efter det inbördes förhållandet mellan pantemas värden vid tiden för panträttens uppkomst, inträder pant­ägaren för överskottet i den rätt borgenären hade till övriga panter. I pantägarens ställe och med företräde framför honom inträder den borgenär, för vars fordran panten utgjorde säkerhet särskilt, i den mån panten på gmnd av den andre borgenärens krav inte räcker till betalning av hans fordran.

48 §

Sjöpanträtt består även om fordringen överlåts eller tas i anspråk genom utmätning eller införsel eller på annat sätt övergår till någon annan.

49 §

Sjöpanträtt omfattar inte ersättning som på gmnd av försäkring eller     190

av någon annan anledning utgår för skada på fartyg eller last.

Rätt till betalning som är förenad med retentionsrätt enligt 39 § fär göras gällande i ersättning som på gmnd av försäkring eller av någon


annan anledning utgår för skada på det fartyg eller det fartygsbygge    Prop. 1993/94:195 som är föremål för retentionsrätten.

50      §

Talan om betalning ur fartyg eller last för en fordran som är för­enad med sjöpanträtt fär väckas mot pantägaren eller befälhavaren. Vad gäller last fär sådan talan dock inte väckas mot befälhavaren av fartygets ägare eller redare eller den som i egenskap av befraktare eller i annan egenskap har hand om fartygets drift i redarens ställe.

51      §

När en sådan sjöpanträtt eller retentionsrätt i fartyg som avses i detta kapitel åberopas inför svensk myndighet skall svensk lag tillämpas.

Om en annan sjöpanträtt, retentionsrätt eller liknande rättighet i fartyg åberopas, skall den prövas enligt lagen i den stat där fartyget är registrerat. Rättigheten skall dock stå tillbaka för sjöpanträtt eller retentionsrätt enligt detta kapitel eller hypotek som överensstämmer med 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och fartygs­hypotek. Rättigheten fkr i övrigt inte medföra bättre rätt än den rättighet enligt detta kapitel som den närmast motsvarar.

52      §

Bestämmelsema i 51 § skall också tillämpas på fartyg under byggnad sedan bygget sjösatts. För tiden innan dess gäller lagen i den stat där fartyget byggs.

3 kap. 36 - 52 §§ överensstämmer i sak med 244 - 260 §§ i 1891 års sjölag. I 41 § andra stycket har lagtexten dock anpassats till nionde kapitlets nya mbrik och i 43 § 2 och 3 har genom införandet av begreppet "transportör" en anpassning skett till den nya terminolo­gin på styckegodstransporternas område. I övrigt har endast språkliga ändringar gjorts.

5.1.4 4 kap. Om kvarstad på fartyg i internationella rättsför­hållanden

1-7 §§

1 §

Bestämmelsema i detta kapitel gäller kvarstad på fartyg för anspråk som i Sverige eller ett annat land är eller kan bli föremål för rättegång i tvistemål eller för talan om enskilt anspråk i brottmål. Bestämmelsema gäller dock inte kvarstad för fordringar som avser skatter eller avgifter till stat eller kommun.

Bestämmelsema gäller för fartyg som är införda i det svenska skeppsregistret eller ett motsvarande utländskt fartygsregister. Be­stämmelsema gäller dock inte för svenska skepp, om sökanden har hemvist eller sitt huvudsakliga driftställe i Sverige.

1 lagen (1938:470) med vissa bestämmelser om främmande stats- ,„l

fartyg m.m. finns bestämmelser om att kvarstad inte far läggas på vissa fartyg. Kvarstad får inte heller läggas på fartyg som ägs eller uteslutande används av svenska staten.


2                                                                              §    Prop. 1993/94:195
Vad som i allmänhet gäller om kvarstad på fartyg gäller också för

kvarstad enligt detta kapitel, om något annat inte föreskrivs i kapitlet.

Ett fartyg fär beläggas med kvarstad endast för en sjöfordran.

Med sjöfordran avses i detta kapitel ett anspråk som gmndar sig på någon av följande omständigheter:

1.   skada som har orsakats av ett fartyg genom sammanstötning eller
på något annat sätt,

2.    dödsfall eller personskada som har orsakats av ett fartyg eller som har inträffat i samband med driften av ett fartyg,

3.    bärgning,

4.    skeppslegoavtal,

5.    avtal som rör befordran av gods med ett fartyg på gmndval av certeparti, konossement eller liknande,

6.    förlust av eller skada på gods inklusive resgods under befordran med fartyg,

7.    gemensamt haveri,

8.    bodmeri,

9.    bogsering,

10. lotsning,

11.   leverans av varor eller materiel för ett fartygs drift eller
underhåll,

12.   byggande, reparation eller utmstande av ett fartyg eller
kostnader för dockning,

13.  lön eller annan gottgörelse till befälhavaren eller annan ombord­
anställd på gmnd av dennes anställning på fartyget,

14.   befälhavares utlägg samt utlägg som gjorts av avsändare,
befraktare eller avlastare eller agenter för fartygets eller dess ägares
räkning,

15.    tvist om äganderätten till ett fartyg,

16.    tvist mellan delägare till ett fartyg om äganderätten eller besitt­ningen till fartyget eller driften av eller intäktema från detta,

17.    panträtt på gmnd av inteckning eller annan på avtal gmndad panträtt i fartyg.

4§ Kvarstad får läggas på det fartyg som sjöfordran hänför sig till. Om en sjöfordran gmndar sig pä någon omständighet som avses i

3 § andra stycket 1 - 14, får kvarstad i stället läggas på ett annat
fartyg som tillhör den som vid tiden för sjöfordrans uppkomst var
ägare av det fartyg som sjöfordran hänför sig till.

Om någon annan än fartygets ägare är ansvarig för en sjöfordran enligt andra stycket, får kvarstad i stället läggas antingen på det fartyg som sjöfordran hänför sig till eller på ett annat fartyg som tillhör gäldenären.

Ett fartyg fär beläggas med kvarstad endast om fartyget i Sverige kan utmätas för sjöfordran. Avser sjöfordran någon annan förpliktelse än betalningsskyldighet, skall vad som nu sagts om utmätning i stället gälla annan verkställighet än verkställighet av kvarstad på fartyget.

192

6§ Kvarstad på ett fartyg far beviljas endast en gång för en och samma


sjöfordran.                                                                   Prop. 1993/94:195

Om borgen eller någon annan säkerhet för en sjöfordran har ställts till befrielse från kvarstad, fär kvarstad inte beviljas för samma sjö­fordran. Kvarstad fär dock beviljas, om borgenären visar att den ställda säkerheten har upphört att gälla eller att det annars finns särskilda skäl för kvarstad.

Ett fartyg som är belagt med kvarstad skall hindras att avgå.

Om kvarstad har beviljats för en sjöfordran som gmndar sig på sådana omständigheter som avses i 3 § andra stycket 15 eller 16, får domstolen dock

1.   tillåta den som har fartyget i sin besittning att mot borgen eller
annan säkerhet nyttja fartyget, eller

2. bestämma om fartygets användning på andra villkor.

I detta kapitel överenstämmer 1 - 7 §§ i sak med 1 - 7 §§ lagen (1993:103) om kvarstad på fartyg i internationella rättsförhållanden. I 3 § andra stycket 14 om gjorda utlägg har genom införandet av orden "avsändare eller befraktare" en anpassning skett till den nya terminologin på styckegodstransportemas område.

Om kvarstad på egendom som en ombordanställd fört ombord på ett fartyg finns bestämmelser i 22 kap. 1 §.

Kvarstadsreglema i detta kapitel är särregler i förhållande till de allmänna reglema om kvarstad i 15 kap. rättegångsbalken. I denna paragraf, som är ny, lämnas en upplysning om att ytterligare särregler om kvarstad på egendom som en ombordanställd fört ombord på ett fartyg finns i 22 kap. 1 §.

S.l.5 5 kap. Om partrederi

1 - 18 §§

1 §

Ett partrederi föreligger om flera har kommit överens om att under delad ansvarighet gemensamt driva sjöfart med ett eget fartyg. An­mälan om ett partrederiavtal får göras hos registermyndigheten, som skall anteckna anmälningen i det register där fartyget är infört eller, om det inte är registrerat, genast kungöra den. Närmare föreskrifter om anmälnings- och kungörelseförfarandet meddelas av regeringen.

För de förpliktelser som uppkommer för partrederiet efter det att rederiavtalet har anmälts till registermyndigheten svarar varje redare endast i förhållande till sin andel i fartyget om han inte har åtagit sig större ansvarighet. För tidigare uppkomna rederiförpliktelser svarar redama solidariskt. I fråga om betalningsansvar för vattenförorenings­avgift enligt 8 kap. lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförore­ning från fartyg gäller 8 kap. 2 § andra stycket nämnda lag. I fråga om betalningsansvar enligt lagen (1986:371) om flyttning av fartyg i allmän hamn gäller 5 § andra stycket andra meningen den lagen.

I fråga om redamas inbördes rättigheter och skyldigheter gäller

13 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195


bestämmelsema i 2 - 18 §§ i den mån något annat inte har avtalats.    Prop. 1993/94:195

För ett partrederi får en huvudredare väljas. Till huvudredare fär utses en här i landet bosatt svensk, dansk, finsk eller norsk med­borgare eller en svensk juridisk person.

Huvudredaren är behörig att på samtliga redares vägnar företa de rättshandlingar som rederirörelsen vanligen medför, att väcka och utföra talan i sak som rör rederiet samt att i övrigt företräda redama inför domstolar och andra myndigheter i sådan sak. Huvudredaren får inte utan medredamas samtycke överlåta fartyget eller upplåta panträtt i det eller bortfrakta det för en längre tid än ett år.

Om en huvudredare inte är vald, kan vilken som helst av redama sökas att svara även för de övriga i sak som rör rederiet.

Huvudredaren skall på lämpligt sätt hålla redama underrättade om rederiets verksamhet. Han skall rådgöra med dem i alla viktiga angelägenheter.

Beslut i partrederiets angelägenheter fattas vid allmänt samman­träde, till vilket var och en av redama har kallats minst en vecka i förväg genom rekommenderat brev eller telegram eller telexmeddel­ande under sin senast kända adress. Kallelsen skall innehålla upplys­ning om vad som skall behandlas på sammanträdet.

Allmänt sammanträde krävs inte för ett beslut som samtliga redare biträder eller som är så brådskande att det inte kan anstå till dess ett sådant sammanträde kan hållas.

På en redares begäran skall protokoll föras över vad som före­kommer av vikt vid ett allmänt sammanträde. En redare, som har uteblivit från ett allmänt sammanträde eller av någon annan anledning inte har deltagit i ett beslut, skall underrättas om vad som beslutats.

Vid omröstning räknas varje redares röstetal efter hans andel i fartyget. Om något annat inte följer av tredje stycket, gäller som beslut den mening som har fått det högsta röstetalet. Vid lika röstetal gäller den mening som huvudredaren biträder. Val av huvudredare skall dock avgöras genom lottning, om flera fått lika röstetal.

Ett beslut vid allmänt sammanträde är bindande för en redare som har uteblivit från sammanträdet.

Ett beslut, som har fattats i en annan ordning än vid ett allmänt
sammanträde eller som innebär att rederiet skall upplösas, gäller
endast om det biträds av redare som tillsammans äger mer än hälften
i fartyget. Ett beslut, som strider mot rederiavtalet eller på något
annat sätt mot rederiets ändamål och som inte avser rederiets
upplösning, gäller endast om samtliga redare är eniga.
                   194


 


8 §                                                                            Prop. 1993/94:195

Huvudredaren kan när som helst skiljas från sitt uppdrag genom ett beslut enligt 5 och 7 §§. En huvudredare som själv äger minst hälften i fartyget kan på en medredares talan av domstol skiljas från upp­draget, om det finns giltig anledning.

Huvudredaren svarar för att rederiets bokföring fullgörs enligt lag och annan författning. Han skall inför redama redovisa sin för­valtning av rederiets angelägenheter. Redovisningen skall avse kalenderår och avges inom två månader efter årets utgång.

Redovisningen skall avges skriftligen till varje redare. För gransk­ning av redovisningen har redare rätt att ta del av rederiets räken­skapshandlingar.

Om en redare vill klandra redovisningen, skall han väcka talan vid domstol inom sex månader från det att han fått del av den. En redare som försummar detta har förlorat sin rätt till klander, om inte huvudredaren har förfarit svikligt.

10 §

Varje redare skall bidra till utgiftema för rederiets verksamhet i förhållande till sin andel i fartyget. Om en redare trots uppmaning inte t)etalar sitt bidrag till beslutad utgift och huvudredaren eller en annan redare lägger ut beloppet, skall den betalningskyldige redaren betala ränta på det förskotterade beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635).

11       §

Vinst och förlust av rederiets verksamhet fördelas mellan redarna i förhållande till deras andelar. Ett överskott som inte behövs för rederiets utgifter skall delas ut.

Den som enligt 10 § förskotterat bidrag för en annan har rätt att i avräkning på sin fordran lyfta utdelning som belöper på den andres andel.

12 §

Om en andel i fartyget övergår till någon annan, skall förvärvaren eller hans fängesman genast underrätta huvudredaren och övriga redare om detta.

Om en redare har blivit medborgare i en främmande stat, skall han genast underrätta huvudredaren och övriga redare om detta.

13 §

En redare har rätt att lösa till sig en andel i fartyget som på något annat sätt än genom förvärv vid en exekutiv försäljning eller offentlig auktion har övergått till någon annan än en medredare. Lösnings­rätten gäller dock inte mot en medredares make, avkomling eller avkomlings make. En redare som vill utöva sin lösningsrätt skall meddela förvärvaren detta inom en månad från det att han under­rättades om förvärvet. Försummas detta är lösningsrätten förfallen.

Om flera redare gör sin lösningsrätt gällande, skall den utövas i förhållande till deras andelar.

Lösensumman skall motsvara andelens fulla värde.                              195


 


14                                                                             §   Prop. 1993/94:195
En redare, vars andel i fartyget har övergått till någon annan, blir

inte fri från ansvarighet mot de övriga redama för de förpliktelser som han hade vid övergången. Inte heller blir han fri från ansvarighet mot dem för därefter uppkommande rederiförpliktelser förrän huvud­redaren eller samtliga redare har underrättats om övergången.

Förvärvaren av andelen inträder i förhållande till de övriga redama genast i en redares alla rättigheter och skyldigheter. Han är på samma sätt som sin fängesman bunden av de beslut som har träffats och de åtgärder som vidtagits före övergången. De övriga redama får från hans utdelning räkna av en såclan fordran på bidrag till rederiets verksamhet som gäller mot fängesmannen.

Den nye redaren svarar i förhållande till tredje man endast för de rederiförpliktelser som uppkommer efter andelsövergången. Innan in­skrivning har sökts för förvärvet eller anmälan har gjorts om detta svarar även hans fängesman för sådana rederiförpliktelser i för­hållande till tredje man som varken kände till eller borde ha känt till andelsövergången. Bestämmelsema i 1 § första stycket andra och - tredje meningama har motsvarande tillämpning.

15 §

Om inte annat följer av 16 §, skall rederiet upplösas sex månader efter det att en redare begärt det hos medredama. På begäran av en redare skall rederiet omedelbart upplösas om

1.   fartyget utan redarens åtgärd eller samtycke har upphört att vara
svenskt och lösningsrätt inte kan utövas enligt 13 §,

2.    huvudredaren har skilts från sitt uppdrag av domstol,

3.    en medredare inte kan ftillgöra sina förpliktelser som redare, eller

4.    rederiet förvaltas på ett sådant sätt att redarens rätt kränks.

16 §

En redare har rätt att lösa ut en medredare som enligt 15 § första stycket har begärt att rederiet skall upplösas eller till vilken en upplösningsgmnd enligt 15 § andra stycket hänför sig. Den som vill utöva sin utlösningsrätt skall meddela medredaren detta inom en månad från det att han fått del av dennes begäran om upplösning enligt 15 § första stycket eller han fått kännedom om att en upplös­ningsgmnd enligt samma paragraf andra stycket hade inträtt. För­summas detta är utlösningsrätten förfallen.

Bestämmelsema i 13 § andra och tredje styckena skall också tilläm­pas.

17 §

Vid upplösning av ett partrederi skall fartyget säljas.

Om redama inte enas om försäljningsorten, bestäms den av en god man som utses enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt. Enas de inte om sättet för försäljningen, skall denna ske på offentlig auktion. Därvid skall lagen om samäganderätt tillämpas, om för­säljningen skall ske i Sverige.

När lagen om samäganderätt tillämpas skall tingsrätten i fartygets hemort vara laga domstol.

18                                                                                             §     196
Den som har en större andel i fartyget än hälften har rätt att träda

in som fartygets befälhavare, om han är behörig till det.


Är den som har större andel i fartyget än hälften befälhavare, skall    Prop. 1993/94:195 rätten på en annan delägares talan slalja honom från befattningen, om det finns giltig anledning.

Paragrafema i detta kapitel överensstämmer i sak med 40 - 57 §§ i 1891 års sjölag. I 13 och 18 §§ har dock i förhållande till motsva­rande reglering i 1891 års sjölag den ändringen gjorts att föreskriften om avgörande genom skiljedom utgått. Tvister som här avses fär alltså prövas av domstol. Detta överensstämmer - där motsvarighet finns - med vad som gäller i Danmark, Finland och Norge. Inget hindrar naturligtvis partema från att i det enskilda fallet överenskom­ma att tvist skall avgöras genom skiljeförfarande. I övrigt har endast språkliga ändringar gjorts.

Bestämmelsema i 14 § tredje stycket har avfattats enligt Lagrådets förslag.

5.1.6 6 kap. Om befälhavare

1 §

Befälhavaren skall innan en resa påbörjas se till att fartyget är sjövärdigt enligt 1 kap. 9 §.

Under resan skall befälhavaren vaka över att fartyget hålls i sjövär­digt skick efter vad som nu sagts.

Om fel eller brist i sjövärdigheten inte kan avhjälpas genast, skall befälhavaren omedelbart underrätta redaren eller den som i redarens ställe har befattning med fartyget.

(jfr [58] § i utredningens förslag)

De ändringar som har gjorts i förhållande till den nuvarande bestämmelsen i 1891 års sjölag är av redaktionell och språklig art och hänger samman med införandet av ett nytt sjövärdighetsbegrepp (se närmare den allmänna motiveringen under avsnitt 3.4.1).

2-14 §§

Befälhavaren skall se till att fartyget framförs och handhas på ett sätt som är förenligt med gott sjömanskap.

Han skall känna till de påbud och föreskrifter om sjöfarten som gäller för de farvatten som fartyget skall trafikera och på de orter som det skall anlöpa.

Om ett fartyg prejas av en behörig svensk civil eller militär myndig­
het, är befälhavaren skyldig att lyda prejningen. Om det efter
prejning eller annars begärs av en behörig myndighet, är befäl-
  197

havaren också skyldig att låta fartyget visiteras. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om prejning och visitering.


4 §                                                                            Prop. 1993/94:195

Befälhavaren är ansvarig för att föreskrivna dagträcker förs på fartyget. Bestämmelser om dagböcker finns i 18 kap.

Befålhavaren är skyldig att på fartyget medföra andra skeppshand­lingar och ett exemplar av denna lag enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande. Sjöfartsverket.

Befälhavaren skall se till att lastning och lossning sker och att resan utförs med tillbörlig skyndsamhet.

Innan befälhavaren påbörjar bärgning av ett fartyg eller av gods, skall han noga överväga om detta är förenligt med hans skyldigheter mot dem vilkas intressen han skall bevaka.

Om fartyget råkar i sjönöd, är befälhavaren skyldig att göra allt som står i hans makt för att rädda de ombordvarande och bevara fartyget och lasten. Han skall, om det är möjligt, se till att dagböcker och andra skeppshandlingar förs i säkerhet samt vidta åtgärder för bärgning av fartyg och gods. Så länge som det finns rimlig utsikt att fartyget kan räddas fär befälhavaren inte överge det utan att hans liv är i aUvarlig fara.

Anträffar befälhavaren någon i sjönöd är han skyldig att lämna all hjälp som är möjlig och behövlig för att rädda den nödställde, om det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget eller de ombord­varande. Om befälhavaren i annat fall får kännedom om att någon är i sjönöd eller om han fär kännedom om någon fara som hotar sjötra­fiken, är han under de fömtsättningar som nyss angetts skyldig att vidta åtgärder för att rädda den nödställde eller avvärja faran i enlighet med de föreskrifter som regeringen meddelat för sådana fall.

Om befälhavaren är frånvarande eller har förfall, meddelar den främste av de närvarande styrmännen de avgöranden som inte tål uppskov.

Lämnar befälhavaren fartyget skall han underrätta den främste av de närvarande styrmännen eller, om någon styrman inte är närvaran­de, någon annan av besättningen och ge de föreskrifter som behövs. När fartyget inte ligger förtöjt i hamn eller på en säker ankarplats får befälhavaren inte lämna fartyget utan att det är nödvändigt. Om fara hotar, fär han inte vara borta från fartyget.

Avlider befälhavaren eller blir han på gmnd av sjukdom eller någon annan tvingande anledning ur stånd att föra fartyget eller överger han tjänsten, träder den främste av styrmännen i hans ställe till dess en ny befälhavare har utsetts. I dessa fall skall redaren genast underrättas.

8§ Befälhavaren är behörig att på redarens vägnar

1.    företa rättshandlingar som avser bevarandet av fartyget eller utförandet av resan,

2.    träffa avtal om att på resan ta med gods och, på ett fartyg som är avsett för det, passagerare, samt

3.   väcka talan i mål som rör fartyget och utföra denna talan.                198
Medel för sådana ändamål som avses i första stycket fär befäl­
havaren vid behov skaffa genom lån eller genom att pantsätta eller

sälja gods som tillhör redaren eUer, i nödfall, gods som ingår i


lasten. Om rättshandlingen inte var nödvändig är den ändå bindande   Prop. 1993/94:195 om tredje man var i god tro.

Befälhavaren skall underrätta redaren om åtgärder av vikt som han ansett nödvändiga för fartygets eller de ombordvarandes säkerhet, om resans förlopp, om de rättshandlingar som företagits under resan och om allt annat som kan vara till nytta för redaren att känna till. Innan en åtgärd av vikt vidtas bör befälhavaren inhämta föreskrifter av redaren eller det ombud som denne har anvisat. Om medel behövs för fartyget och redarens föreskrifter inte kan avvaktas, skall befäl­havaren skaffa medlen på det sätt som är billigast för redaren.