Regeringens proposition
1993/94:186

Ändringar i arbetsmiljölagen

Prop.
1993/94:186

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 17 mars 1994

Carl Bildt

Börje Hörnlund
(Arbetsmarknadsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram vissa förslag som rör arbete som utförs på
arbetsställen över vilka den egna arbetsgivaren inte råder. Det
föreslås bl.a.
att samordningsansvaret på gemensamma arbetsställen preciseras.
Vidare föreslås
ett särskilt ansvar för den arbetsgivare som hyr in arbetskraft i sin
verksamhet
och ett i lagen preciserat ansvar för den som råder över ett
arbetsställe i för-
hållande till dem som arbetar där utan att vara anställda av honom.
Skyddsombud,
som företräder arbetstagare som utför arbete på arbetsställe över
vilket den
egna arbetsgivaren inte råder, föreslås få tillträdesrätt till ett
sådant
arbetsställe.
Åtagandena enligt EES-avtalet innebär att det finns ett behov av
förändringar
av kontrollen av produktsäkerheten. Mot bakgrund av detta föreslås
att det
införs en möjlighet att ålägga en leverantör att återkalla redan
levererade
produkter eller att lämna varningsinformation. Liknande regler finns
redan på
konsumentområdet i produktsäkerhetslagen (1988:1604) och de nu
föreslagna
reglerna på arbetsmiljöområdet anknyter till denna lag.
I propositionen föreslås införande av sanktionsavgifter.
Arbetsgivare som
bryter mot vissa föreskrifter beträffande bl.a. provning och kontroll
av
tekniska anordningar skall kunna åläggas en sanktionsavgift.
Förslaget bygger på
ett strikt ansvar för arbetsgivaren och avgiften skall påföras den
verksamhet
där överträdelsen skedde.
I propositionen föreslås också att det görs vissa klarlägganden
beträffande de
grundläggande bestämmelserna i 1-3 kap. arbetsmiljölagen.
I propositionen föreslås slutligen en komplettering av bemyndigan-
debestämmelserna i 4 kap. arbetsmiljölagen. Ändringarna är föranledda
av vissa
tillägg till EES-avtalet och avser införlivande av direktiv som
antagits efter
den 31 juli 1991.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut.............. 5

2 Lagtext.................................. 5
2.1 Förslag till lag om ändring i arbets-
miljölagen (1977:1160)............... 5
2.2 Förslag till lag om ändring i kommunal-
skattelagen (1928:370)............... 19

3 Ärendet och dess beredning............... 21

4 Grundläggande bestämmelser............... 22

5 Gemensamma arbetsställen................. 26
5.1 Ansvaret för samordning och samverkan
på gemensamma arbetsställen.......... 26
5.2 Ansvaret för den som råder över ett
arbetsställe......................... 30
5.3 Ansvar för den som hyr in arbetskraft 31
5.4 Ansvar för uppdragsgivare............ 35
5.5 Ansvaret för lokal- eller markupplå-
tare m.fl............................ 36
5.6 Tillträdesrätt för skyddsombud....... 37

6 Produktsäkerhet.......................... 40

7 Sanktioner............................... 46

8 Överklagande............................. 53

9 Arbetsställebegreppet.................... 54

10 Nya EG-regler på arbetsmiljöområdet...... 57
10.1Skyldighet att upprätta planer och
andra dokument....................... 57
10.2Ensamföretagares skyldigheter........ 59
10.3Direktivet om gravida kvinnor........ 61

11 Författningskommentarer.................. 63
11.1Arbetsmiljölagen (1977:1160)......... 63
11.2Kommunalskattelagen (1928:370)....... 76
Bilaga 1 Sammanfattning av Arbetsmiljölagsut-
redningens betänkande Översyn av ar-
betsmiljölagen (SOU 1993:81)......... 78
Bilaga 2 Arbetsmiljölagsutredningens författ-
ningsförslag......................... 87
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna .. 98
Bilaga 4 Sammanfattning av arbetsgruppens rap-
port Nya EG-regler på arbetsmiljöom-
rådet (Ds 1993:82)................... 99
Bilaga 5 Arbetsgruppens författningsförslag...101
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanserna ..102
Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag..........103
Bilaga 8 Lagrådets yttrande...................118

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 17 mars 1994..............................122

Rättsdatablad.................................123

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),
2. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen (1977:1160)[1]
dels att nuvarande 7 kap. 8 skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 3 kap. 1 skall betecknas 3 kap. 1 a , att
nuvarande 3
kap. 12 och 13 skall betecknas 3 kap. 13 respektive 14 samt att
nuvarande 7
kap. 9-11 skall betecknas 7 kap. 8-10 ,
dels att nya 3 kap. 13 och nya 7 kap. 9 och 10 skall ha
följande lydelse,
dels att 1 kap. 1 och 3 , 2 kap. 1 , 3 kap. 2 a och 5-7 , 4
kap. 8 och
10 , 6 kap. 10, 13 och 15 , 7 kap. 7 och 13 , 8 kap. 1 och 2
samt
rubriken till 8 kap. skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas nio nya paragrafer, 3 kap. 1 och
12 , 7
kap. 11 samt 8 kap. 5-10 samt närmast före 8 kap. 1 och 5 nya
rubriker
av följande lydelse,
dels att det i lagen närmast före 8 kap. 4 skall införas en ny
rubrik som
skall lyda "Förverkande"

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. Lagens ändamål och tillämpningsområde

1

Lagens ändamål är Lagens ändamål är att
1. att säkerställa en förebygga ohälsa och
arbetsmiljö som inte olycksfall i arbetet
utsätter arbetstagare samt att även i övrigt
för ohälsa eller uppnå en god
olycksfall och som är arbetsmiljö.
tillfredsställande med
hänsyn till arbetets
natur och den sociala
och tekniska utveck-
lingen i samhället, och
2. att främja att
arbetsgivare och
arbetstagare samverkar
för att åstadkomma en
god arbetsmiljö.

3

Vid tillämpning av 2 Vid tillämpning av
kap., 3 kap. 1-13 , 4 2-4 och 7-9 kap.
kap. 1-5 och 8-10 skall med arbetstagare
samt 7-9 kap. skall likställas
med arbetstagare 1. den som genomgår
likställas utbildning,
1. den som genomgår 2. den som under vård
utbildning, i anstalt utför anvisat
2. den som under vård arbete,
i anstalt utför anvisat 3. värnpliktig och
arbete, annan som fullgör i lag
3. värnpliktig och föreskriven tjänstgöring
annan som fullgör i lag eller som deltar i
föreskriven tjänstgöring frivillig utbildning
eller som deltar i för verksamhet inom
frivillig utbildning totalförsvaret.
för verksamhet inom
totalförsvaret.

Elever och vårdtagare som avses i första stycket 1 och 2 skall
likställas med
arbetstagare även vid tillämpning av 5 kap. 1 och 3 . I fråga om
elever finns
dessutom särskilda bestämmelser i 6 kap. 17 och 18 .
I fall som avses i första och andra styckena skall vad i lagen sägs
om
arbetsgivare gälla den som driver den verksamhet i vilken arbetet
utförs.

2 kap. Arbetsmiljöns beskaffenhet

1

Arbetsmiljön skall
vara tillfredsställande
med hänsyn till arbe-
tets natur och den
sociala och tekniska
utvecklingen i samhäl-
let.

Arbetsförhållandena skall anpassas till människors olika
förutsättningar i
fysiskt och psykiskt avseende.
Arbetstagaren skall ges möjlighet att medverka i utformningen av
sin egen
arbetssituation samt i förändrings- och utvecklingsarbete som rör
hans eget
arbete.
Teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall utformas så att
arbets-
tagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan
medföra
ohälsa eller olycksfall. Därvid skall även löneformer och förläggning
av
arbetstider beaktas. Starkt styrt eller bundet arbete skall undvikas
eller be-
gränsas.
Det skall eftersträvas att arbetet ger möjligheter till variation,
social
kontakt och samarbete samt sammanhang mellan enskilda
arbetsuppgifter.
Det skall vidare eftersträvas att arbetsförhållandena ger
möjligheter till
personlig och yrkesmässig utveckling liksom till självbestämmande och
yrkes-
mässigt ansvar.

3 kap. Allmänna skyldigheter

1

Bestämmelserna i detta
kapitel skall tillämpas
med beaktande av kra-
ven på arbetsmiljöns be-
skaffenhet enligt 2
kap.

2 a

Arbetsgivaren skall Arbetsgivaren skall
systematiskt planera, systematiskt planera,
leda och kontrollera leda och kontrollera
verksamheten på ett sätt verksamheten på ett sätt
som säkerställer att som leder till att
arbetsmiljön uppfyller arbetsmiljön uppfyller
kraven i denna lag och kraven i denna lag och
i föreskrifter som har i föreskrifter som har
meddelats med stöd av meddelats med stöd av
lagen. Han skall lagen. Han skall
utreda arbetsskador, utreda arbetsskador,
fortlöpande undersöka fortlöpande undersöka
riskerna i verksam- riskerna i verksam-
heten och vidta de heten och vidta de
åtgärder som föranleds åtgärder som föranleds av
därav. Åtgärder som inte detta. Åtgärder som inte
kan vidtas omedelbart kan vidtas omedelbart
skall tidsplaneras. skall tidsplaneras.

Arbetsgivaren skall i den utsträckning verksamheten kräver
dokumentera
arbetsmiljön och arbetet med denna. Handlingsplaner skall därvid
upprättas.

Arbetsgivaren skall Arbetsgivaren skall
vidare se till att det vidare se till att det
på arbetsställe i hans i hans verksamhet
verksamhet finns en på finns en på lämpligt sätt
lämpligt sätt organiserad ar-
organiserad betsanpassnings- och
arbetsanpassnings- och rehabilite-
rehabiliteringsverk- ringsverksamhet för
samhet för fullgörande fullgörande av de
av de uppgifter som uppgifter som enligt
enligt denna lag och denna lag och enligt
enligt 22 kap. lagen 22 kap. lagen
(1962:381) om allmän (1962:381) om allmän
försäkring vilar på ho- försäkring vilar på
nom. honom.

5

I fråga om arbete som arbetsgivare själv utför skall denna lag och
med stöd
därav meddelade föreskrifter iakttagas i tillämpliga delar. Detsamma
gäller när
två eller flera för gemensam räkning yrkesmässigt driver verksamhet
utan att ha
arbetstagare anställd, dock ej om verksamheten bedrives endast av
medlemmar av
samma familj.

Den som ensam eller Den som ensam eller
gemensamt med gemensamt med
familjemedlem driver familjemedlem driver
yrkesmässig verksamhet yrkesmässig verksamhet
utan anställd är skyldig utan anställd är skyldig
att följa vad i denna att följa vad i denna
lag och med stöd därav lag och med stöd av den
har föreskrivits i fråga har föreskrivits i fråga
om teknisk anordning om teknisk anordning
och ämne, som kan och ämne, som kan
föranleda ohälsa eller föranleda ohälsa eller
olycksfall, samt olycksfall, samt
beträffande gemensamt beträffande gemensamt
arbetsställe. arbetsställe.
Av 4 kap. 10 framgår
att föreskrifter får
meddelas om
skyldigheter även i
andra avseenden.

6

När två eller flera När två eller flera
samtidigt driver samtidigt driver
verksamhet på samma verksamhet på ett
arbetsställe, skall de gemensamt arbetsställe,
samråda och gemensamt skall de samråda och
verka för att åstadkomma gemensamt verka för att
tillfredsställande åstadkomma tillfreds-
skyddsförhållanden. ställande skyddsför-
hållanden.
Var och en av dem
skall också se till att
han inte genom sin
verksamhet eller sina
anordningar på det
gemensamma arbetsstäl-
let utsätter någon som
arbetar där för risk för
ohälsa eller
olycksfall.

7
Den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete är ansvarig
för sa-
mordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på
gemensamt arbets-
ställe för verksamheten. Om fast driftsställe är gemensamt
arbetsställe för
flera verksamheter, har den som råder över arbetsstället motsvarande
ansvar.
Ansvaret för samordningen kan överlåtas till någon av dem som
bedriver arbete på
arbetsstället.
I fråga om annat gemensamt arbetsställe än som avses i första
stycket kan de
som bedriver arbete där överenskomma att en av dem skall ha ansvar
för
samordningen.

Den som har ansvar Den som har ansvar
enligt denna paragraf enligt denna paragraf
skall se till att skall se till att
samordning sker av 1. arbetet med att
skyddsåtgärder på arbets- förebygga risker för
stället. Övriga ohälsa och olycksfall
arbetsgivare och de samordnas på det
som arbetar där skall gemensamma arbetsstäl-
följa de anvisningar let,
som han lämnar i detta 2. arbete
syfte. tidsplaneras på det sätt
som behövs för att före-
bygga risker för ohälsa
och olycksfall till
följd av att olika
verksamheter pågår på
arbetsstället,
3. allmänna
skyddsanordningar
inrättas och underhålls
och allmänna
skyddsregler för ar-
betsstället utfärdas,
4. ansvaret för de
speciella
skyddsanordningar som
kan behövas för ett
visst eller vissa
arbeten klargörs, och
5. personalutrymmen
och sanitära
anordningar inrättas på
arbetsstället i behövlig
omfattning.
Övriga arbetsgivare
och de som arbetar på
det gemensamma arbets-
stället skall följa de
anvisningar som den
samordningsansvarige
lämnar.

12

Den som råder över ett
arbetsställe skall se
till att det på
arbetsstället finns
sådana fasta
anordningar att den
som arbetar där utan
att vara arbetstagare
i förhållande till honom
inte utsätts för risk för
ohälsa eller
olycksfall. Han skall
även se till att andra
anordningar som finns
på arbetsstället kan an-
vändas utan sådan risk.
Den som anlitar
inhyrd arbetskraft för
att utföra arbete i sin
verksamhet skall vidta
de skyddsåtgärder som
behövs i detta arbete.

13

I 7 kap. 8 och 9 I 7 kap. 8 föreskrivs
föreskrivs om om skyddsansvar i
skyddsansvar i vissa vissa fall för den som
fall för den som råder upplåter en lokal, ett
över ett arbetsställe markområde eller ett
eller upplåter en utrymme under jord för
lokal, ett markområde arbete eller som
eller ett utrymme personalutrymme.
under jord för arbete
eller som persona-
lutrymme.

4 kap. Bemyndiganden

8

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande,
Arbetarskyddsstyrelsen kan med-
dela föreskrifter om skyldighet att göra anmälan eller lämna
uppgifter till en
tillsynsmyndighet eller att förvara handlingar som har betydelse från
skyddssynpunkt.

I samma ordning får
meddelas föreskrifter
om skyldighet att
upprätta handlingar som
har betydelse från
skyddssynpunkt.

10
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande,
Arbetarskyddsstyrelsen får
meddela de ytterligare föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffenhet och
om
allmänna skyldigheter i fråga om arbetsmiljön som behövs för att
förebygga
ohälsa och olycksfall i arbetet.

I samma ordning får
meddelas föreskrifter
om att den som ensam
eller gemensamt med
familjemedlem driver
yrkesmässig verksamhet
utan anställd skall
följa vad i denna lag
och med stöd av den har
föreskrivits om
skyldigheter i andra
avseenden än som framgår
av 3 kap. 5 andra
stycket.

6 kap. Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare m.m.

10
Skyddsombud får icke Skyddsombud får inte
hindras att fullgöra hindras att fullgöra
sina uppgifter. sina uppgifter.
Om ett skyddsombud
företräder en arbets-
tagare som utför arbete
på ett arbetsställe över
vilket dennes
arbetsgivare inte råder
är den arbetsgivare som
råder över arbetsstället
skyldig att låta
skyddsombudet få till-
träde dit i den om-
fattning som ombudet
behöver för att fullgöra
sitt uppdrag.

Skyddsombud får ej med anledning av sitt uppdrag ges försämrade
arbetsför-
hållanden eller anställningsvillkor. När uppdraget upphör skall
arbetstagaren
vara tillförsäkrad arbetsförhållanden och anställningsvillkor, vilka
överens-
stämmer med eller är likvärdiga med dem som skulle ha rått om han ej
hade haft
uppdraget.

13

Mål om tillämpning av Mål om tillämpning av
10 och 11 handlägges 10 och 11 handläggs
enligt lagen enligt lagen
(1974:371) om (1974:371) om
rättegången i rättegången i
arbetstvister. I fråga arbetstvister. I fråga
om talan mot om talan mot
arbetstagare gäller arbetstagare eller, i
dock vad som är fall som avses i 10
föreskrivet om rättegång andra stycket, mot den
i allmänhet. som råder över ett
arbetsställe gäller dock
vad som är föreskrivet
om rättegång i allmänhet.

15

Vad som sägs i 5 och Vad som sägs i 5 , 10
10-14 skall tillämpas första och tredje
på motsvarande sätt på styckena samt 11-14
ledamot av skall tillämpas på
skyddskommitté. motsvarande sätt på
ledamot av skyddskom-
mitté.

7 kap. Tillsyn

7

Yrkesinspektionen får Yrkesinspektionen får
gentemot den som har gentemot den som har
skyddsansvar enligt 3 skyddsansvar enligt 3
kap. 2 - 11 och 13 , 5 kap. 2 - 12 och 14 , 5
kap. 3 första stycket kap. 3 första stycket
eller 6 i detta eller 6 i detta
kapitel meddela de kapitel meddela de
förelägganden eller förelägganden eller
förbud som behövs för att förbud som behövs för att
denna lag eller denna lag eller
föreskrifter som har föreskrifter som har
meddelats med stöd av meddelats med stöd av
lagen skall efter- lagen skall efter-
levas. levas.

I beslut om föreläggande eller förbud kan Yrkesinspektionen sätta ut
vite.
Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt ett
föreläggande, får
Yrkesinspektionen förordna om rättelse på hans bekostnad.
Om ett föreläggande har meddelats beträffande någon åtgärd till
vilken det
krävs bygglov, rivningslov eller marklov enligt plan- och bygglagen
(1987:10)
men sådant lov inte beviljas, upphör föreläggandet att gälla såvitt
avser
åtgärden.

9
Även Även
Arbetarskyddsstyrelsen Arbetarskyddsstyrelsen
äger besluta om åtgärd får besluta om åtgärd
enligt 6-9 . enligt 6-8 .

10
För att säkerställa För att säkerställa
förbud enligt 7-9 kan förbud enligt 7 eller
tillsynsmyndighet med- 8 kan tillsynsmyndig-
dela beslut om förseg- het meddela beslut om
ling eller annan försegling eller annan
avstängning av avstängning av
anläggning, utrymme anläggning, utrymme
eller anordning. Sådant eller anordning. Sådant
beslut verkställes beslut verkställs genom
genom myndighetens myndighetens försorg.
försorg.

11

Den som har
skyddsansvar enligt 3
kap. 8-10 kan, om det
finns särskild risk från
arbetsmiljösynpunkt,
åläggas att lämna
varningsinformation
eller att återkalla en
produkt. Därvid skall
bestämmelserna i 7, 8
och 10-12 pro-
duktsäkerhetslagen
(1988:1604) tillämpas.
Vad som där sägs om
Marknadsdomstolen
skall dock i stället
avse Arbetarskyddssty-
relsen och vad som sägs
om näringsidkare i
stället avse den som
har skyddsansvar
enligt 3 kap. 8-10 .
Åläggandet skall förenas
med vite om det inte
av särskilda skäl är
obehövligt.

13
Den som har utsetts Den som har utsetts
till skyddssombud till skyddssombud
eller ledamot i eller ledamot i
skyddskommitté eller skyddskommitté eller
den som har deltagit i den som har deltagit i
arbetsanpassnings- och arbetsanpassnings- och
rehabilite- rehabilite-
ringsverksamhet på ringsverksamhet enligt
arbetsställe enligt denna lag får inte
denna lag får inte obehörigen röja eller
obehörigen röja eller utnyttja vad han under
utnyttja vad han under uppdraget har erfarit
uppdraget har erfarit om yrkeshemlighet,
om yrkeshemlighet, ar- arbetsförfarande,
betsförfarande, af- affärsförhållande,
färsförhållande, enskilds enskilds personliga
personliga förhållande förhållande eller förhål-
eller förhållande av be- lande av betydelse för
tydelse för landets landets försvar.
försvar.

Har ombudet, ledamoten eller deltagaren utsetts av sådan lokal
arbetstaga-
rorganisation som avses i 6 kap. 2 och 8 , får han utan hinder av
tystnads-
plikten i första stycket lämna uppgift vidare till en ledamot i
organisationens
styrelse eller till en sakkunnig i arbetsmiljöfrågor hos en central
arbetstaga-
rorganisation till vilken den lokala organisationen hör. Rätten att
lämna upp-
gift vidare gäller endast om uppgiftslämnaren underrättar mottagaren
om
tystnadsplikten. I sådant fall gäller tystnadsplikten också för
denne.

I fråga om arbetsställen I det allmännas verksam-
i det allmännas het tillämpas i stället
verksamhet tillämpas i bestämmelserna i 14 kap.
stället för vad som sägs i7, 9 och 10 sekretess-
första och andra lagen (1980:100).
styckena bestämmelserna
i 14 kap. 7, 9 och 10
sekretesslagen
(1980:100).

8 kap. Ansvar 8 kap. Påföljder

Ansvar

1

Till böter eller Till böter eller fängelse
fängelse i högst ett år i högst ett år döms den som
dömes den som uppsåtligenuppsåtligen eller av
eller av oaktsamhet oaktsamhet bryter mot
bryter mot föreläggande föreläggande eller förbud
eller förbud som har som har meddelats med
meddelats med stöd av 7 stöd av 7 kap. 7-9 .
kap. 7-10 . Detta gällerDetta gäller dock inte
dock ej om föreläggandet om föreläggandet eller för-
eller förbudet har budet har förenats med
förenats med vite. vite.

2 [2]

Den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
bryter mot föreskrifter
eller villkor som har
meddelats med stöd av 4
kap. 1, 2 eller 4 döms
till böter eller Till böter döms den som
fängelse i högst ett år.uppsåtligen eller av
Till böter döms den somoaktsamhet
uppsåtligen eller av 1. anlitar en
oaktsamhet minderårig i strid mot
1. anlitar en 5 kap. 2 första
minderårig i strid mot stycket eller mot
5 kap. 2 första föreskrifter som med-
stycket eller mot delats med stöd av 5
föreskrifter som med- kap. 2 tredje eller
delats med stöd av 5 fjärde stycket,
kap. 2 tredje eller 2. bryter mot
fjärde stycket, föreskrifter som har
2. bryter mot meddelats med stöd av
föreskrifter som har 4 kap. 1-8 eller 5
meddelats med stöd av 4 kap. 3 andra
kap. 3 eller 5-8 stycket, 4 eller 5 ,
eller 5 kap. 3 andra 3. lämnar oriktiga
stycket, 4 eller 5 , uppgifter om
3. lämnar oriktiga förhållanden av vikt,
uppgifter om när en
förhållanden av vikt, närtillsynsmyndighet har
en tillsynsmyndighet begärt upplysningar,
har begärt handlingar eller prov
upplysningar, eller begärt under-
handlingar eller prov sökningar enligt 7
eller begärt under- kap. 3 eller 4 ,
sökningar enligt 7 kap. 4. utan giltigt skäl
3 eller 4 , tar bort en
4. utan giltigt skäl skyddsanordning eller
tar bort en sätter den ur bruk.
skyddsanordning eller Till ansvar enligt
sätter den ur bruk. denna bestämmelse
skall inte dömas om
det för överträdelsen
har utfärdats
föreskrift om
sanktionsavgift
enligt 5 .

Sanktionsavgift

5

Regeringen eller,
efter regeringens
bestämmande, Arbe-
tarskyddsstyrelsen får
föreskriva att en
särskild avgift skall
betalas om överträdelse
har skett av en före-
skrift som har
meddelats med stöd av
ett bemyndigande i
något avseende som
anges i 4 kap. 1-3
eller 8 första
stycket. Avgiften
skall betalas även om
överträdelsen inte
skett uppsåtligen
eller av oaktsamhet.
En sådan föreskrift
skall ange hur
avgiften beräknas för
olika slag av
överträdelser. Avgifts-
beloppet skall kunna
fastställas direkt med
ledning av den an-
givna
beräkningsgrunden.
Avgiften skall vara
lägst 1 000 och högst
100 000 kronor.

6

Avgiften skall påföras
den fysiska eller
juridiska person som
drev den verksamhet där
överträdelsen skedde.
Avgiften får jämkas eller
efterges om det skulle
vara oskäligt att påföra
avgiften enligt angiven
beräkningsgrund.
Avgiften tillfaller
staten.

7

Frågor om påförande av
avgift prövas av länsrätten
efter ansökan av
Yrkesinspektionen eller
Arbetarskyddsstyrelsen.
Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till
kammarrätten.

8

Avgift får påföras bara om
ansökan har delgetts den
som anspråket riktas mot
inom fem år från den
tidpunkt då överträdelsen
skedde.
Ett beslut varigenom
någon påförs avgift skall
genast sändas till
länsstyrelsen. Avgiften
skall betalas till
länsstyrelsen inom två
månader från det att
beslutet vann laga
kraft. En upplysning om
detta skall tas in i
beslutet.
Om avgiften inte
betalas inom den tid som
anges i andra stycket,
skall dröjsmålsavgift tas
ut enligt 58 2-5 mom.
uppbördslagen (1953:272).
Den obetalda avgiften
och dröjsmålsavgiften
skall lämnas för in-
drivning. Bestämmelser om
indrivning finns i lagen
(1993:891) om indrivning
av statliga fordringar
m.m. Vid indrivning får
verkställighet enligt
utsökningsbalken ske.

9

Frågor om påförande av
avgift får prövas av
Yrkesinspektionen eller
Arbetarskyddsstyrelsen
genom avgiftsföreläggande.
Avgiftsföreläggande
innebär att den som antas
ha gjort sig skyldig
till en överträdelse före-
läggs avgiften till
godkännande omedelbart
eller inom viss tid.
Har föreläggandet
godkänts, gäller det som
domstols lagakraftvunna
avgörande varigenom
avgift påförts. Ett godkän-
nande som sker sedan den
i föreläggandet utsatta
tiden har gått ut är dock
utan verkan.

10

En påförd avgift
bortfaller om
verkställighet inte har
skett inom fem år från det
att avgörandet vann laga
kraft.

_____________________

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994.
De äldre bestämmelserna i 8 kap. 2 gäller fortfarande i fråga om
överträdelser som har skett före den 1 oktober 1994, dock får ej
dömas till
annan påföljd än böter.
Sanktionsavgift som avses i 8 kap. 5 denna lag får påföras endast
för
överträdelse som har skett efter lagens ikraftträdande.

**Fotnot**
[1]Lagen omtryckt 1991:677.

[2]Ändringen innebär bl.a. att första stycket
upphävs.
2.2 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 20 kommunalskattelagen (1928:370) skall ha
följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 [3]

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla
omkostnader
under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande
avräknas
från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt)
som har
influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.
Avdrag får inte göras för:
den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter,
så som vad
skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller
därmed
jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;
Sådana kostnader för hälsovård, sjukvård samt företagshälsovård som
anges i an-
visningarna;
kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar
eller kottar
till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är
skattefria enligt
19 ;
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet
utförts av den
skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges
barn som ej
fyllt 16 år;
ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans
för-
värvsverksamhet;
svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
ränta enligt 8 kap. 1 studiestödslagen (1973:349), 52, 52 a och 55
lagen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 32 och 49 4 mom.
uppbördslagen
(1953:272), 5 kap. 12 lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter, 13 och 14 lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare, 30 tullagen (1987:1065), 60
fordonsskattelagen (1988:327) och 16 kap. 12 och 13
mervärdesskattelagen
(1994:000) samt kvarskatteavgift och dröjsmålsavgift beräknad enligt
uppbördslagen;
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;
avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10);
avgift enligt 10 kap. 7 utlänningslagen (1989:529);

avgift enligt 8 kap. 5
arbetsmiljölagen
(1977:1160);

avgift enligt 26 arbetstidslagen (1982:673);
skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet
eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare,
när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;
företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;
straffavgift enligt 8 kap. 7 tredje stycket rättegångsbalken;
belopp för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75
uppbördslagen
(1953:272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger på grund
av
underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006) om avdrags-
och
uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;
avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;
kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig
parkering;
överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);
vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot vat-
tenförorening från fartyg;
avgift enligt 3 lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om
in- eller utförsel av varor;
lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja
och kol
eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet;
avgift enligt 18 lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om
elektriska anläggningar;
kapitalförlust m.m. i vidare mån än som särskilt föreskrivs;
avgift enligt 13 och 14 lagen (1992:1438) om dieseloljeskatt och
användning
av vissa oljeprodukter;
ingående skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:000) för vilken det
finns rätt
till avdrag enligt 8 kap. eller rätt till återbetalning enligt 10
kap. nämnda
lag.
(Se vidare anvisningarna.)

____________________

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994.

**Fotnot**
[3]Lydelse enligt prop. 1993/94:99.
3 Ärendet och dess beredning

Genom beslut den 22 augusti 1991 bemyndigade regeringen chefen för
Arbetsmarknadsdeparatementet att tillkalla en särskild utredare med
uppdrag att
göra en översyn av arbetsmiljölagen (1977:1160). Utredningen, som
antog namnet
Arbetsmiljölagsutredningen, avlämnade i mitten av september 1993
betänkandet
Översyn av arbetsmiljölagen (SOU 1993:81). Betänkandet innehåller
förslag till
ändringar av de grundläggande bestämmelserna i 1-3 kap., förslag till
vissa
förtydliganden och ändringar beträffande bestämmelserna om gemensamma
arbets-
ställen samt förslag att införa möjlighet för Arbetarskyddsstyrelsen
att ålägga
en skyddsansvarig att återkalla en produkt eller att lämna
varningsinformation.
Betänkandet innehåller vidare förslag till införande av
sanktionsavgifter,
förslag till en ändrad instansordning vid överklagande av beslut i
arbetsmil-
jöärenden samt vissa förslag som rör arbetsställebegreppet i
arbetsmiljölagen.
En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. De lagförslag
som läggs
fram i betänkandet finns i bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns
i bilaga 3. Remissyttrandena finns att tillgå i
Arbetsmarknadsdepartementet (dnr
A93/2182/AL).
Under hösten 1993 bildades en arbetsgrupp inom
Arbetsmarknadsdepartementet med
uppgift att göra en översyn av behovet av ändringar i lagstiftningen
med
anledning av de rättsakter på arbetsmiljöområdet som tillkommit efter
EES-avtalets "brytdatum" den 31 juli 1991.
Arbetsgruppen överlämnade i oktober 1993 rapporten Nya EG-regler på
arbetsmiljöområdet (Ds 1993:82). Rapporten innehåller förslag till
ändringar av
arbetsmiljölagens bemyndiganderegler.
Arbetsgruppens sammanfattning av förslagen finns i bilaga 4. De
lagförslag som
läggs fram i rapporten finns i bilaga 5.
Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i
bilaga 6. Remissyttrandena finns att tillgå i
Arbetsmarknadsdepartementet (dnr
A93/2653/AL).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 24 februari 1994 att inhämta Lagrådets
yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 7.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 8.
Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag. Dessutom
har vissa
redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Lagrådets synpunkter
behandlas i
avsnitt 7 samt i författningskommentaren till arbetsmiljölagen under
respektive
paragraf och under rubriken Övergångsbestämmelser.

4 Grundläggande bestämmelser

Regeringens förslag: I arbetsmiljölagens tredje
kapitel införs en ny bestämmelse som klargör att de
allmänna skyldigheter som anges där skall tillämpas
med beaktande av kraven på arbetsmiljöns beskaf-
fenhet. Ändamålsbestämmelsen ändras så att lagens
syfte kommer till uttryck på ett tydligare sätt. I
övrigt görs vissa redaktionella ändringar.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens
förslag (se be-
tänkandet s. 45-54).
Remissinstanserna: Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),
Arbetarskyddsstyrelsen samt
Kammarrätten i Stockholm har ställt sig i huvudsak positiva till de
föreslagna
ändringarna.
Flera remissinstanser, däribland Svenska Arbetsgivareföreningen
(SAF),
Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet har pekat på att det
av
lagtexten bör framgå att kravet på en god arbetsmiljö skall vägas mot
andra
viktiga intressen.
Landsorganisationen (LO) och Sveriges Akademikers
Centralorganisation (SACO)
har motsatt sig utredningens förslag om ett slopande av den del av
ändamålsparagrafen som anger att lagens ändamål är att främja att
arbetsgivare
och arbetstagare samverkar för att åstadkomma en god arbetsmiljö.
Bakgrunden till regeringens förslag: Arbetsmiljölagen innehåller de
grundläggande bestämmelserna för arbetsmiljöns utformning. Lagen är
en ramlag
och dess regler fylls ut av bestämmelser i arbetsmiljöförordningen
och i
föreskrifter som meddelas av Arbetarskyddsstyrelsen.
Arbetsmiljölagen är uppbyggd på följande sätt. I de tre första
kapitlen finns
bestämmelser om lagens ändamål och tillämpningsområde (kap. 1),
arbetsmiljöns
beskaffenhet (kap. 2) och allmänna skyldigheter för arbetsgivaren
m.fl. (kap.
3). Bestämmelserna i dessa kapitel kompletteras dels med föreskrifter
som
regeringen eller Arbetarskyddsstyrelsen kan meddela med stöd av
bemyndiganden
enligt 4 kap., dels genom föreläggande eller förbud som
tillsynsmyndigheten kan
meddela med stöd av 7 kap. 7-10 . Av detta följer att de
grundläggande bestäm-
melserna i 1-3 kap. främst skall bilda underlag för den
kompletterande
normgivning som kan ske enligt 4 kap. liksom för den i 7 kap. angivna
tillsynsverksamheten.
Vissa av de grundläggande bestämmelserna i 1-3 kap. fick sin
utformning genom
ändringar i arbetsmiljölagen 1991. I sitt yttrande över förslaget
framförde
Lagrådet viss kritik (prop. 1990/91:140 s. 191). Lagrådets kritik
gick ut på att
flera av dessa bestämmelser fått en alltför kategorisk utformning.
Lagrådet
pekade på att det i 1 kap. 1 sägs bl.a. att lagens ändamål är att
säkerställa
en arbetsmiljö som inte utsätter arbetstagare för ohälsa eller
olycksfall. Vid-
are pekade Lagrådet på att enligt 2 kap. 1 skall teknik,
arbetsorganisation
och arbetsinnehåll utformas så att arbetstagaren inte utsätts för
fysiska eller
psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller olycksfall.
Lagrådet tog
också upp 3 kap. 2 a varav framgår att arbetsgivaren bl.a. skall
systematiskt
planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som
säkerställer att
arbetsmiljön uppfyller kraven i arbetsmiljölagen och i föreskrifter
som kan ha
meddelats med stöd av lagen.
Lagrådet framhöll att flera viktiga samhällsfunktioner - exempelvis
trans-
porter, sjukvård och räddningstjänst - inte kan fullgöras utan att
arbetstagare
utsätts för någon form av risk för ohälsa eller olycksfall. Vidare
pekade
Lagrådet på att av förarbetena till arbetsmiljölagen framgår att det
är
nödvändigt med en nyanserad bedömning när man ställer kraven på
arbetsmiljön. De
insatser som krävs för att förbättra arbetsmiljön får inte vara
orimliga i för-
hållande till de resultat som kan uppnås (se prop. 1976/77:149 s.
253).
Enligt Lagrådet borde vissa av de grundläggande bestämmelserna ges
en något
mindre kategorisk utformning. Av lagtexten borde kunna utläsas att
kravet på en
god arbetsmiljö kan behöva vägas mot andra viktiga intressen.
Önskvärt vore att
lagtexten åtminstone gav någon antydan om vilken tyngd som skall
tillmätas olika
faktorer vid denna avvägning. Frågorna borde, enligt Lagrådet, tas
upp i samband
med en kommande översyn av arbetsmiljölagen.

Skälen för regeringens förslag:

Intresseavvägningen

Andra kapitlet i arbetsmiljölagen, som handlar om arbetsmiljöns
beskaffenhet,
inleddes ursprungligen med en bestämmelse om att arbetsmiljön skall
vara
tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och
tekniska
utvecklingen i samhället. I förarbetena till arbetsmiljölagen (prop.
1976/77:149
s. 220) konstaterades att hänsyn måste tas till arbetets natur när
man ställer
kraven på arbetsmiljön och att det finns för samhället viktiga
verksamhetsfält
där förutsättningarna i arbetsmiljöhänseende skiljer sig radikalt
från andra
områden. Innebörden av bestämmelsen var således att en
intresseavvägning av den
art Lagrådet pekat på skulle kunna ske.
I samband med 1991 års ändringar överfördes ovan nämnda bestämmelse
från andra
kapitlet till en ny ändamålsparagraf som kom att inleda det första
kapitlet.
Utredningen har, i syfte att tydliggöra den intresseavvägning som i
vissa fall
skall ske, föreslagit att denna bestämmelse flyttas tillbaka till sin
ursprungliga plats. Dessutom föreslår utredningen, i samma syfte, att
sambandet
mellan 2 och 3 kap. görs tydligare än som hittills varit fallet.
I 3 kap. behandlas vem som har ansvaret för arbetsmiljön. Vidare
ges allmänna
handlingsmönster för att åstadkomma en god arbetsmiljö. Det ansvar
som
preciseras i 3 kap. skall ses mot de krav som enligt 2 kap. gäller
arbetsmiljöns
beskaffenhet. Någon hänvisning tillbaka till bestämmelserna i 2 kap.
finns dock
inte i 3 kap. Enligt utredningens mening skulle det vara klargörande
om det i 3
kap. förs in en bestämmelse som slår fast att skyldigheterna för
arbetsgivare
och andra enligt detta kapitel skall tillämpas med beaktande av
kraven på
arbetsmiljöns beskaffenhet enligt 2 kap. Hänvisningen kommer då också
att
omfatta den återflyttade bestämmelsen som uttrycker att en
intresseavvägning
skall ske i vissa fall.
Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller har inte haft något
att invända
mot förslaget i denna del.SAF, som anser att intresseavvägningen bör
komma till
direkt uttryck i lagtexten, har dock anfört att uttrycket "med hänsyn
till arbe-
tets natur" inte tillräckligt tydligt anger att en avvägning skall
göras mot
andra viktiga intressen. Inte heller anger uttrycket att kravet på en
insats i
arbetsmiljöhänseende skall stå i rimlig proportion till vad som kan
uppnås med
insatsen.
Regeringen har dock inte bedömt det som en framkomlig väg att i
lagtext
närmare ange alla de motstående intressen som skall kunna beaktas. En
sådan
bestämmelse skulle inte kunna ges annat än en mycket generell
utformning och
skulle knappast bli till någon ledning för tillämpningen. Svårigheten
att i
lagtext precisera andra legitima intressen än arbetsmiljöns medför
att det inte
heller är möjligt att ange vilka principer som bör gälla för
intresseavväg-
ningen. Det nu anförda talar för att det nuvarande sättet att
uttrycka
intresseavvägningen bör användas.
När det gäller rimligheten av behövliga insatser förutsätter
arbetsmiljölagen
att det sker en avvägning. En likartad syn finns i annan
säkerhetslagstiftning
utan att detta har gett upphov till en uttrycklig bestämmelse. Enligt
regeringens mening bör inte heller i arbetsmiljölagen införas någon
uttrycklig
bestämmelse om rimlighetsavvägning.
Regeringen delar således utredningens bedömning i ovan nämnda delar
och
förordar att ändringar sker i enlighet med utredningens förslag.

Ändamålsbestämmelsen

Genom 1991 års ändringar gavs första kapitlet i arbetsmiljölagen
rubriken
"Lagens ändamål och tillämpningsområde". Kapitlet kom genom ändringen
att
inledas med en ändamålsparagraf. Enligt denna är lagens ändamål 1.
att
säkerställa en arbetsmiljö som inte utsätter arbetstagare för ohälsa
eller
olycksfall och som är tillfredsställande med hänsyn till arbetets
natur och den
sociala och tekniska utvecklingen i samhället, och 2. att främja att
arbetsgivare och arbetstagare samverkar för att åstadkomma en god
arbetsmiljö.
Arbetsmiljökommissionen angav i sitt betänkande Arbete och hälsa
(SOU
1990:49) att arbetsmiljölagen saknade en uttrycklig
ändamålsbestämmelse. Dess
karaktär av ramlag, som i första hand syftar till att verka
handlingsdirigerande
på arbetsmarknadens parter, innebar - menade kommissionen - att detta
ändamål
behövde uttryckas klarare. Beträffande punkt 2 framhölls i
propositionen (prop.
1990/91:140 s. 132) att eftersom en god arbetsmiljö förutsätter en
ökad lokal
aktivitet har bestämmelsen ett pedagogiskt värde. Visserligen
föreskrivs i 3
kap. 1 arbetsmiljölagen att arbetsgivare och arbetstagare skall
samverka för
att åstadkomma en god arbetsmiljö. Den föreslagna lydelsen sades dock
ha ett
vidare innehåll. Den betonade nämligen att lagen skall ses som
parternas
hjälpmedel för att åstadkomma en god arbetsmiljö.
Regeringen delar alltjämt Arbetsmiljökommissionens bedömning att
lagens
ändamål bör komma till uttryck i en ändamålsparagraf. Emellertid
krävs vissa
förändringar av denna. Som tidigare nämnts har regeringen föreslagit
att den
andra delen av punkt 1, som rör att arbetsmiljön skall vara
tillfredsställande
med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska
utvecklingen i
samhället, återflyttas till kapitel två som rör arbetsmiljöns
beskaffenhet.
Regeringen vill här hänvisa till den motivering som givits ovan.
Beträffande ändamålsparagrafens punkt 2 bör följande framhållas. En
inriktning
i arbetsmiljölagstiftningen är att söka få fram garantier för ett
samspel mellan
parterna på arbetsmarknaden och den offentliga tillsynen i syfte att
åstadkomma
goda insatser för arbetarskyddet (prop. 1976/77:149 s.189).
Arbetsmiljölagen
bygger också på tanken att samarbete mellan arbetsgivare och
arbetstagare är en
förutsättning för att man skall kunna skapa goda arbetsförhållanden.
Utredningen
har emellertid framhållit att samverkan inte är lagens egentliga
ändamål utan
ett medel att få fram en god arbetsmiljö. Bland annat mot denna
bakgrund har ut-
redningen föreslagit att punkt två av ändamålsparagrafen bör utgå.
Tjänstemännen Centralorganisation (TCO) har här pekat på att det är
av vikt
att ändamålsparagrafen får kvarstå i oförändrat skick. TCO har bl.a.
framhållit
att samverkan varit ett bärande element i 1991 års ändringar i
arbetsmiljölagen
samt att ett slopande av denna punkt skulle innebära en tillbakagång
till ett
mer statiskt tänkande. Även LO och SACO har motsatt sig ett slopande
av denna
del av ändamålsparagrafen. De har framhållit att det är av vikt att
kravet på
samverkan skall gälla allt vad arbetsmiljölagen kan innefatta. Detta
förutsätter
att bestämmelsen finns med i ändamålsparagrafen.
Regeringen delar emellertid utredningens uppfattning att samverkan
ej kan
sägas vara lagens egentliga ändamål utan ett medel att nå fram till
en god
arbetsmiljö och föreslår därför ett slopande av denna bestämmelse.
Det är
dessutom en fördel om ändamålsbestämmelsen är utformad på ett enkelt
och
slagkraftigt sätt.
Med hänsyn till vad ovan sagts, och med beaktande av Lagrådets
kritik om
bestämmelsens alltför kategoriska utformning, föreslår regeringen att
ända-
målsparagrafen i 1 kap. 1 arbetsmiljölagen utformas så att den
uttrycker hela
syftet med lagen. Detta bör ske genom att lagens ändamål anges vara
att
förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet samt att även i övrigt
uppnå en god
arbetsmiljö.

Övrigt

I 3 kap. 2 a ställs krav på arbetsgivaren att han för att uppfylla
intentio-
nerna i lagstiftningen på ett genomtänkt sätt måste planera, styra
och
kontrollera arbetsmiljön och arbetsmiljöarbetet. Bestämmelsen rör den
så kallade
internkontrollen och kom till i samband med 1991 års ändringar. I ett
avseende
avviker bestämmelsens lydelse från terminologin i övriga delar av
tredje
kapitlet. Sålunda sägs det i bestämmelsens första stycke att
arbetsgivaren skall
systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt
som säker-
ställer att arbetsmiljön uppfyller kraven i
arbetsmiljölagstiftningen. Enligt
utredningen reser uttryckssättet bl.a. frågan om det med ordet
säkerställa avses
något annat än med de mindre garantiinriktade verb som används i
övriga delar av
3 kap. Detta menar utredningen inte torde vara fallet. Utredningen
föreslår
därför att stycket ändras på det sättet att det där i stället anges
att arbets-
givaren skall sytematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten
på ett sätt
som leder till att arbetsmiljön uppfyller kraven i denna lag och
föreskrifter
som meddelats med stöd av lagen.
LO och TCO har avvisat förslaget om en ändring av lagtexten. TCO
har
framhållit att det finns en risk för att den föreslagna ändringen
uppfattas som
en signal till en attitydförändring.
Regeringen delar inte LO:s och TCO:s farhågor. Någon materiell
ändring är ej
avsedd. I likhet med utredningen anser regeringen att den föreslagna
ändringen
gör att terminologin bättre står i överensstämmelse med terminologin
i övriga
delar av kapitlet. Regeringen föreslår därför att ordet
"säkerställer" i 3 kap.
2 a första stycket arbetsmiljölagen ersätts med orden "leder till".

5 Gemensamma arbetsställen

5.1 Ansvaret för samordning och samverkan på gemensamma arbetsställen

Regeringens förslag: Samordningsansvaret i 3 kap.
7 arbetsmiljölagen preciseras. Vidare förs det i 3
kap. 6 in en uttrycklig bestämmelse om
skyldigheten för dem som driver verksamhet på ett
gemensamt arbetsställe att se till att de inte
genom sin verksamhet utsätter någon som arbetar där
för risk för ohälsa eller olycksfall.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens
förslag (se
betänkandet s. 80 - 87).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller
har inte
haft något att invända mot utredningens förslag. SAF anser dock att
den tvek-
samhet som finns om var skiljelinjen mellan samordningsansvaret och
arbets-
givaransvaret går måste undanröjas. Liknande synpunkter har också
lämnats av
Byggentreprenörerna.
Bakgrunden till regeringens förslag: I arbetsmiljölagen finns flera
bestämmelser som tar sikte på arbete som utförs på arbetsställen där
flera
företag samtidigt är verksamma. Det gäller 3 kap. 6 och 7 om
samord-
ningsansvaret m.m. på gemensamma arbetsställen och 3 kap. 12
jämförd med 7
kap. 8 om ansvaret för den som råder över ett arbetsställe. Även 3
kap. 12
jämförd med 7 kap. 9 om ett ansvar för den som upplåter lokal m.m.
för arbete
kan vara tillämplig i sådana fall.
Det karaktäristiska i dessa fall är att arbetsgivarna för de
arbetstagare för
vilka arbetstället kan betraktas som ett "främmande arbetsställe"
saknar eller
har små möjligheter att påverka arbetsmiljöförhållandena på
arbetsstället.
Dessutom kan de olika verksamheterna sinsemellan påverka varandras
arbetsmiljöförhållanden.
De ursprungliga bestämmelserna om gemensamma arbetsställen infördes
genom 1973
års ändringar i den dåvarande arbetarskyddslagen (prop. 1973:130).
När
bestämmelserna överfördes till arbetsmiljölagen utvidgades
samordningsansvaret
även till den som råder över ett fast driftsställe (prop.
1976/77:149).
Arbetsmiljökommissionen pekade i sitt betänkande Arbete och hälsa
(SOU
1990:49) bl.a. på en utveckling som innebär att verksamheter delas
upp i
fristående resultatenheter samt att entreprenörer utnyttjas i större
utsträckning för arbeten som tidigare utfördes i egen regi.
Kommissionen
föreslog mot den bakgrunden att reglerna om samordningsansvar och
ansvar för den
som råder över ett arbetsställe, upplåter lokaler m.m. skulle ses
över. Enligt
kommissionen borde syftet med översynen vara att motverka att
arbetsmiljö-
ansvaret i praktiken tunnas ut så att arbetsmiljöförhållandena och
möjligheterna
att påverka försämras för dem som arbetar på ett gemensamt
arbetsställe eller på
ett arbetsställe som den egna arbetsgivaren inte råder över. En
strävan borde,
enligt kommissionens uppfattning, vara att jämställa en
uppdragsgivares ansvar
med arbetsgivaransvaret så att både uppdragsgivare och uppdragstagare
kan vara
adressater för förelägganden och förbud.

Skälen för regeringens förslag:

Samordningsansvaret

Samordningsansvaret innebär enligt 3 kap. 7 tredje stycket
arbetsmiljölagen
att den som har detta ansvar (i de obligatoriska fallen byggherre
eller den som
råder över ett fast driftsställe) skall se till att samordning sker
av
skyddsåtgärder på arbetsstället. Övriga arbetsgivare och de som
arbetar där
skall följa de anvisningar som han lämnar i detta syfte. Den närmare
innebörden
av ansvaret utvecklas inte i lagtexten utan istället i förarbetena
till
bestämmelsen i fråga.
När bestämmelsen om samordningsansvar infördes i arbetarskyddslagen
gjordes
sålunda vissa uttalanden i förarbetena, vilka har legat till grund
för
tillämpningen (se bl.a. prop. 1973:130 s. 105 - 106 och 174). Mot
bakgrund av
dessa uttalanden kan samordningsansvaret delas upp i följande
huvudsakliga
delar.

Den samordningsansvarige skall
- bygga upp och svara för en lämplig organisation för att bedriva
skyddsarbete i
samverkan,
- tidsmässigt planera de skilda verksamheterna så att hälso- och
olycksrisker
inte uppstår på grund av att olika verksamheter stöter samman,
- se till att allmänna ordnings- och skyddsregler för arbetsstället
utfärdas,
- själv låta ombesörja eller också se till att allmänna
skyddsanordningar utförs
och underhålls,
- göra klart vem som skall stå för de speciella skyddsanordningar som
kan
behövas för visst eller vissa arbeten,
- ha överinseende över att kontroll sker av att tekniska anordningar
är
behörigen besiktigade och provade och
- se till att nödvändiga personalutrymmen och sanitära anordningar
inrättas.
När ett samordningsansvar infördes även för fasta driftsställen vid
tillkomsten av arbetsmiljölagen framhölls såvitt gäller det ansvaret
skyldigheterna
- att bygga upp och svara för en lämplig organisation för
skyddsarbete i
samverkan,
- att tidsmässigt planera de skilda verksamheternas arbete och
- att göra klart vem som skall stå för olika slags skyddsanordningar

arbetsstället.
Utredningen har med utgångspunkt i uttalandena i förarbetena
föreslagit att
samordningsansvaret preciseras i lagtexten i följande fyra punkter.
Den
samordningsansvarige skall se till
1. att samordning sker av arbetet med att förebygga risker för
ohälsa och
olycksfall på det gemensamma arbetsstället,
2. att arbete tidsplaneras på sätt som behövs för att förebygga
ohälso- och
olyckfallsrisker till följd av att olika verksamheter pågår på
arbetsstället,
3. att de åtgärder vidtas som behövs från skyddssynpunkt med hänsyn
till att
flera bedriver verksamhet på arbetsstället,
4. att personalutrymmen och sanitära anordningar inrättas på
arbetsstället i
behövlig omfattning.
Enligt regeringens mening har samordningsansvaret en viktig
funktion att fylla
när det gäller att få till stånd ett skyddsarbete i samverkan på ett
gemensamt
arbetsställe och för att undanröja sådana risker som uppkommer på
grund av att
flera företag samtidigt bedriver verksamhet på ett sådant
arbetsställe. De
oklarheter som finns om vilka skyldigheter som ryms i detta ansvar
gör att det
inte är så effektivt som det kunde vara. Oklarheterna bör därför, som
utredningen föreslagit, undanröjas. Därvid bör det så långt som
möjligt skapas
en klar gränsdragning mellan vad varje arbetsgivare har för
skyldigheter
gentemot sina anställda när de arbetar på ett gemensamt arbetsställe
och de
skyldigheter som den samordningsansvarige har. Detta har också
påpekats av några
remissinstanser.
Genom en precisering av samordningsansvaret kommer klarheten
naturligen att
öka. Det är samtidigt uppenbart att det inte går att på ett rimligt
sätt i
detalj reglera ansvarsfördelningen i de olika situationer som
bestämmelsen
riktar sig mot. Utgångspunkten här liksom i övrigt när det gäller att
fördela
skyddsansvaret är att den som rättsligt och faktiskt har de största
möj-
ligheterna att vidta åtgärder också skall ha ansvaret för dem. En
viktig uppgift
i samordningen är just att tillsammans med samtliga arbetsgivare och
ensamföre-
tagare, som skall bedriva verksamhet på det gemensamma arbetsstället,
klara ut
vem som skall stå för olika åtgärder.
SAF har anfört att det med utredningens förslag fortfarande
kvarstår
tveksamhet om var skiljelinjen går mellan samordningsansvaret och ar-
betsgivaransvaret och att ett exempel på det är kravet att inrätta
persona-
lutrymmen och sanitära anordningar. Regeringen delar här utredningens
bedömning
att den samordningsansvarige bör ha ett bevakningsansvar för att
sådana
gemensamma behov tillgodoses. Detta överensstämmer med vad
föredraganden anförde
när samordningsansvaret introducerades vid 1973 års ändringar i arbe-
tarskyddslagen. Det är dessutom i regel endast den som råder över
arbetsstället
som kan disponera över utrymmen m.m. på ett sådant sätt att detta kan
ordnas på
ett tillfredsställande sätt.
Med anledning av vad Byggentreprenörerna har anfört om att
samordningsansvaret
endast skulle vara vad man kallar ett "organisatoriskt ansvar" vill
regeringen
framhålla att detta ansvar, som framgått av redogörelsen ovan, består
av olika
delar. Utöver ansvaret att se till att en organisation för
skyddsarbete i
samverkan byggs upp, att tidsmässigt planera de olika arbetena och
att klargöra
vem som skall stå för vissa anordningar m.m., har den
samordningsansvarige också
att svara för att vissa åtgärder vidtas, t.ex. att om det inte ordnas
på annat
sätt "själv ombesörja .... att allmänna skyddsanordningar utförs och
under-
hålls".
Det kan således konstateras att de skyldigheter som
samordningsansvaret består
av är av olika karaktär. Vissa av dessa skyldigheter innebär att
organisera och
planera samordningen och det gemensamma arbetsmiljöarbetet. Andra
skyldigheter
innebär att bevaka att åtgärder vidtas och att i vissa fall direkt
vidta åt-
gärder på det gemensamma arbetsstället. Utredningen har valt att
fördela an-
svaret på fyra punkter där de i de ursprungliga förarbetsuttalandena
angivna
skyldigheterna sammanförts på visst sätt. De två första punkterna
innehåller
skyldigheterna att organisera och planera. Den tredje punkten kan
sägas sam-
manfatta bevaknings- och åtgärdsskyldigheterna.
Regeringen instämmer i utredningens bedömning av behovet av ett
förtydligande
av bestämmelsen om samordningsansvaret med utgångspunkt från
uttalandena i
förarbetena. Även med den av utredningen föreslagna utbyggnaden av
lagtexten
kommer det emellertid att finnas behov av vissa förtydliganden, i
synnerhet om
innebörden i förslagets punkt 3. Mot den bakgrunden har vi funnit att
förtyd-
ligandet mer strikt bör följa förarbetsuttalandena och har utformat
förslaget
med hänsyn till detta. De skyldigheter som den samordningsansvarige
avsetts ha
att se till att allmänna skyddsanordningar inrättas och allmänna
skyddsregler
utfärdas har förts in i lagtexten. Vidare anges skyldigheten att
klargöra
ansvaret för de speciella skyddsanordningar som kan behövas för ett
visst eller
vissa arbeten. Om det finns behov av ytterligare förtydliganden för
den praktis-
ka tillämpningen bör Arbetarskyddsstyrelsen med stöd av befintliga
bemyndi-
ganden kunna utfärda de föreskrifter som behövs.

Ansvaret för dem som bedriver verksamhet på ett gemensamt arbetställe

Enligt 3 kap. 6 arbetsmiljölagen skall de som driver verksamhet på
det
gemensamma arbetstället samråda och gemensamt verka för att
åstadkomma
tillfredsställande skyddsförhållanden.
Enligt uttalanden i förarbetena när bestämmelsen infördes i
arbetarskyddslagen
avsågs att den skulle uttrycka en skyldighet för företagen på ett
gemensamt
arbetsställe att se till att de inte genom sin verksamhet eller
anordningarna
där utsätter någon som arbetar på arbetsstället för risk för ohälsa
eller
olycksfall.
Som har redogjorts för ovan skall, enligt 3 kap. 7 tredje stycket
arbetsmiljölagen, övriga arbetsgivare, dvs. andra arbetsgivare än den
samordningsansvarige, och de som arbetar på det gemensamma
arbetsstället följa
de anvisningar som den samordningsansvarige lämnar.
Vid en strikt tillämpning av bestämmelserna i fråga skulle
arbetsgivare på ett
gemensamt arbetsställe inte ha någon skyldighet att vidta
skyddsåtgärder till
förmån för andra än de egna arbetstagarna förrän den
samordningsansvarige har
lämnat anvisningar om sådana åtgärder. Detta kan inte överensstämma
med avsikten
med bestämmelserna vid deras tillkomst och ger inte ett tillräckligt
starkt lag-
stöd för nödvändiga åtgärder.
Regeringen instämmer i utredningens överväganden och föreslår att
det i den
aktuella paragrafen införs ett mer direkt ansvar för var och en som
bedriver
verksamhet på det gemensamma arbetsstället att inte utsätta någon som
arbetar på
arbetsstället för risker för ohälsa eller olycksfall.

5.2 Ansvaret för den som råder över ett arbetsställe

Regeringens förslag: Ett direkt skyddsansvar för
den som råder över ett arbetsställe förs in i 3 kap.
12 arbetsmiljölagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se
betänkandet
s. 87 - 89).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt
förslaget eller
lämnat det utan invändning.
Bakgrunden till regeringens förslag: Bestämmelsen om ett
skyddsansvar för den
som råder över ett arbetsställe finns i 7 kap. 8 arbetsmiljölagen.
Bestämmelsen kan sägas ange ett indirekt skyddsansvar. Den ger
nämligen endast
en möjlighet för tillsynsmyndighet att rikta föreläggande eller
förbud mot den
som råder över ett arbetsställe, när denne inte är arbetsgivare för
någon som
utsätts för en risk på arbetsstället.
Bestämmelsen tillkom vid 1973 års ändringar i den dåvarande
arbetar-
skyddslagen. Avsikten var att den skulle ge möjlighet att ingripa i
första hand
mot missförhållanden på fasta driftsställen vid lastkajer och dylikt
där t.ex.
transporter från andra företag tas emot, dvs. framför allt med sikte

distributionsarbetarnas arbetsförhållanden.
Arbetsmiljökommissionen har, som framgår av föregående avsnitt,
uppmärksammat
ansvaret för den som råder över ett arbetsställe.
Skälen för regeringens förslag: Det är angeläget att den som
faktiskt kan
påverka skyddsförhållandena för en arbetstagare som befinner sig
utanför
arbetsgivarens rådighet, har ett tydligt ansvar för dessa
förhållanden. Ansvaret
bör bl.a. vara tydligt avgränsat mot arbetsgivarens primära
skyddsansvar. Det
aktuella ansvaret för den som råder över ett arbetsställe bör därför,
som
utredningen föreslagit, utformas så att det kan tillämpas utan att
den avsedda
innebörden behöver förmedlas genom ett föreläggande eller förbud av
tillsyns-
myndigheten.
När skyddsansvaret skall framgå direkt av bestämmelsen i lagen
måste ansvaret
närmare avgränsas. Ansvarets omfattning måste begränsas till vad den
rådighetsansvarige kan råda över i de olika situationer i vilka
bestämmelsen
blir tillämplig. Det kan vara fråga om det tidigare nämnda typfallet
med att
lämna och hämta varor, men det kan också vara fråga om ett
entreprenadarbete av
kortare eller längre varaktighet eller verksamheter som bedrivs
jämsides med
varandra i gemensamma utrymmen. Bestämmelsen skall därvid också
tillämpas
jämsides med bestämmelsen om samordningsansvaret i 3 kap. 7 .
De skyldigheter som alltid bör åvila den som råder över ett
arbetsställe, där
personer från flera företag/verksamheter vid ett eller flera, längre
eller
kortare tillfällen utför arbete, är att svara för fasta anordningar
eller sådana
anordningar som tillhandahålls på arbetsstället. För
arbetsmiljöförhållandena i
övrigt svarar arbetsgivaren i den mån de inte faller under
samordningsansvaret
enligt 3 kap. 7 arbetsmiljölagen. Den som råder över ett
arbetsställe kan
följaktligen i flera fall ha att samtidigt fullgöra både
samordningsansvaret och
ansvaret enligt den nu föreslagna bestämmelsen.

5.3 Ansvar för den som hyr in arbetskraft

Regeringens förslag: Ett särskilt skyddsansvar förs
in i 3 kap. 12 arbetsmiljölagen för den som hyr in
arbetskraft.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se
betänkandet
s. 90 - 91).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft något
att invända
mot att det införs ett skyddsansvar för inhyrd arbetskraft.
Arbetarskyddsstyrelsen pekar emellertid på att med det synsätt som
ligger
bakom förslaget blir det svårt att upprätthålla hittillsvarande
praxis, som i
vissa fall lägger ett arbetsgivaransvar på den som utövar
arbetsledning över
andra trots att dessa inte är anställda av det arbetsledande
företaget.
LO anser att arbetsgivarbegreppet bör utvidgas till att omfatta
uppdragsgivare
som hyr in arbetskraft, oavsett om det gäller uthyrd personal eller
egenföreta-
gare. TCO har lämnat liknande synpunkter.
SAF anser att den avsedda fördelningen av ansvaret mellan
arbetsgivaren och
den som hyr in arbetskraft inte framgår av den föreslagna lagtexten.
Bakgrunden till regeringens förslag:Huvudansvaret för arbetsmiljön
ligger
enligt arbetsmiljölagen på arbetsgivaren. Lagens tillämpning blir
därför bero-
ende av vem som är att betrakta som arbetstagare och vem som är
arbetsgivare.
Vid arbetsmiljölagens tillkomst gjordes vissa uttalanden om
innebörden av
arbetsgivarbegreppet vid tillämpning av arbetsmiljölagen, bl.a. med
anledning av
vad utredningen uttalat om den situationen att ett företag från ett
annat hyr in
en grävmaskin med anställd förare. I propositionen (1976/77:149 s.
195 f.)
uttalade föredraganden bl.a. att det knappast var möjligt, och av
hänsyn till
begreppsbildningen i andra rättsliga sammanhang i varje fall inte
lämpligt, att
nå det åsyftade resultatet, skyddsbehovet i arbetsmiljölagen, genom
att tänja
begreppen arbetsgivare och arbetstagare. I stället hänvisades till
bestämmelsen
om ett särskilt skyddsansvar för den som råder över ett arbetsställe.
Det på-
pekades att den bestämmelsen gav tillsynsmyndigheten tillräckliga
möjligheter
att ingripa när "arbete bedrivs med hjälp av lånad personal och hyrd
utrust-
ning". Det inhyrande företaget ansågs även i förhållande till den
personalen
kunna få ett ansvar "för att arbetsplatsen och dess anordningar är
säkra liksom
för beskaffenheten av utrustning som har hyrts".
Enligt 1935 års lag med vissa bestämmelser om arbetsförmedling var
uthyrning
av arbetskraft en form av arbetsförmedling och omfattades därför av
lagens
arbetsförmedlingsförbud. Detta synsätt vilade då på föreställningen
att den
inhyrda arbetskraften var underställd inhyrarens arbetsledning och
även i övrigt
arbetade under förhållanden som inte avvek från vad som normalt
utmärker ett
anställningsförhållande.
Detta ändrades år 1991 genom lagen (1991:746) om privat
arbetsförmedling och
uthyrning av arbetskraft. Denna ersattes den 1 juli 1993 av lagen
(1993:440) om
privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft. De förändringar
som är av
betydelse i detta sammanhang gjordes redan i den förstnämnda lagen.
I 1991 års lagstiftning om uthyrning av arbetskraft (prop.
1990/91:124, bet.
1990/91:AU20, rskr. 1990/91:304) genomfördes bl.a. den förändringen
att uthyr-
ning av arbetskraft skildes ut ur arbetsförmedlingsbegreppet och
legaliserades.
Arbetsgivarbegreppet måste då klaras ut. För att åstadkomma detta
infördes i
lagen en definition på uthyrning av arbetskraft i vilken fastslogs
att det är
uthyraren och inte inhyraren som är arbetsgivare för den uthyrda
arbetskraften.
Med uthyrning av arbetskraft avses enligt lagen ett rättsförhållande
mellan en
beställare och en arbetsgivare som innebär att arbetsgivaren mot
ersättning
ställer arbetstagare till beställarens förfogande för att utföra
arbete som hör
till dennes verksamhet. Att ställa arbetskraft till beställarens
förfogande
innebär att denne disponerar över arbetskraften i olika hänseenden
inklusive den
direkta arbetsledningen. Trots att arbetsledningen ligger hos
beställaren och
detta vanligtvis brukar vara ett tungt kriterium på
anställningsförhållande
bygger lagen alltså på förutsättningen att uthyraren är den som är
arbetsgiva-
ren.
Det är emellertid inte uteslutet att det även med den nya lagen kan
inträffa
att exempelvis en domstol med hänsyn till omständigheterna i det
enskilda fallet
finner att inhyraren är att betrakta som arbetsgivare. Verksamheten
torde då
inte längre vara att betrakta som uthyrning utan som
arbetsförmedling. I
propositionen (s. 26) nämns som exempel det fallet att
anställningsförhållandet
är så uttunnat att det inte uppfyller de krav som måste kunna ställas
på en an-
ställning eller att det är fråga om en skenanställning. I
Arbetsmarknadsutskot-
tets betänkande (s. 20) tas som ett annat exempel enmansföretagare
"med kontoret
på fickan". Vidare gjorde utskottet följande uttalande:

"För att ett uthyrningsföretag skall kunna betraktas som
arbetsgivare - någon
avvikelse bör i detta hänseende inte göras från vad som allmänt
kännetecknar
ett anställningsförhållande - måste enligt utskottets mening krävas
att
företaget utövar den mer centrala arbetsgivarfunktionen, såsom
ledning och
fördelning av arbetet. Det är således detta företag som beslutar
t.ex. när och
till vem arbetskraften skall hyras ut. En annan sak är att
arbetstagaren när
han utför arbete hos en beställare tillfälligt kan vara underkastad
den
senares arbetsledning. Därutöver bör företaget uppfylla de krav som
i
allmänhet åvilar en arbetsgivare i förhållande till sina anställda
med
avseende på bl.a. anställningsförhållanden och anställningsvillkor.
Brister
det i detta hänseende är det inte fråga om uthyrning av arbetskraft
enligt
lagens definition."

Arbetarskyddsstyrelsen har till Arbetsmiljölagsutredningen
redovisat den
praxis som har tillämpats när det gäller arbetsgivarbegreppet
(betänkandet s. 74
- 76). Styrelsen har därvid uppgivit att i bl.a. de fall då en
arbetsgivare hyr
eller lånar ut en eller flera anställda så har stor betydelse fästs
vid vilket
företag som i praktiken utövat arbetsledningen och som därmed haft
störst
möjligheter att påverka arbetsmiljön. Detta har ibland medfört att
som
arbetsgivare i arbetarskyddslagens och senare arbetsmiljölagens
mening har
betraktats ett annat företag än det som egentligen har anställt
arbetstagarna.
Vid tillämpningen av denna praxis har styrelsen ansett att den som
betraktats
som arbetsgivare har det odelade arbetsgivaransvaret för de aktuella
arbetstagarnas arbetsmiljö.
Utredningen har redogjort för de EG-direktiv som anger skyldigheter
att vidta
vissa åtgärder till förmån för arbetstagare på främmande
arbetsställen. Dessa
direktiv ingår i EES-avtalet, som trädde i kraft den 1 januari 1994,
eller
tillhör de EG-rättsakter som skall tillföras EES-avtalet genom ett
tilläggsbeslut. Det gäller bl.a. EG:s s.k. ramdirektiv, 89/391/EEG,
som
innehåller bestämmelser om skyldigheter för den arbetsgivare som
råder över ett
arbetsställe mot utomstående företag och deras anställda när det
gäller
information och instruktioner. Ett annat EG-direktiv, om
arbetsförhållandena för
arbetstagare med tidsbegränsade eller tillfälliga
anställningsförhållanden,
91/383/EEG, reglerar förhållandena i vissa uthyrningssituationer.
Enligt detta
direktiv skall inhyrarföretaget ges ett relativt långtgående ansvar
för
arbetsförhållandena för den inhyrda arbetskraften, utan att det
inskränker det
ansvar som uthyrarföretaget har enligt varje medlemsstats nationella
lagstift-
ning. EG:s byggplatsdirektiv, 92/57/EEG, innehåller regler för
arbetsplatser för
byggnads- eller anläggningsarbete, bl.a. om samordningsansvar.
Som tidigare angivits har Arbetsmiljökommissionen uppmärksammat
skyddsansvaret
på arbetsställen över vilka den egna arbetsgivaren inte råder.
Skälen för regeringens förslag: Som har framgått ovan avsågs
bestämmelsen om
ansvar för den som råder över ett arbetsställe även gälla när
arbetstagare hyrts
eller lånats in för att utföra arbete i den verksamhet som bedrivs på
arbetsstället. Samtidigt har med den praxis som
arbetarskyddsmyndigheterna
tillämpat på arbetstagare som stått under ett främmande företags
arbetsledning,
som arbetsgivare vid tillämpning av arbetsmiljölagen ibland
betraktats det
arbetsledande företaget.
Med 1991 års arbetsförmedlingslagstiftning har emellertid ett nytt
rättsläge
uppstått. Som har framgått ovan skildes uthyrning av arbetskraft ut
ur
arbetsförmedlingsbegreppet och legaliserades genom denna
lagstiftning. Med
uthyrning av arbetskraft avses enligt lagen att en arbetsgivare mot
ersättning
ställer arbetstagare till beställarens förfogande för att utföra
arbete som hör
till dennes verksamhet. Det innebär att inhyraren disponerar över
arbetskraften
inklusive den direkta arbetsledningen. Uthyraren är dock hela tiden
arbetsgivare
för arbetstagarna, dvs. även när de är inordnade i verksamheten på
det främmande
arbetsstället och där står under direkt arbetsledning.
Arbetsgivarens ansvar enligt arbetsmiljölagen för uthyrd
arbetskraft kommer
mot bakgrund av vad som nu sagts alltid att ligga på det uthyrande
företaget.
Detta företag saknar dock i stor utsträckning rådighet över de
förhållanden som
gäller för arbetet på det främmande arbetsstället.
Arbetsgivaransvaret är därför
inte tillräckligt som grund för att ställa krav på dessa
förhållanden. Inte
heller rådighetsansvaret är tillräckligt för att skydda den som utför
arbete som
inhyrd arbetskraft.
Mot den här bakgrunden bör ett nytt skyddsansvar, i enlighet med
utredningens
förslag, föras in i arbetsmiljölagen. Inhyrd arbetskraft är inordnad
i
verksamheten och står under arbetsledning på ett sätt som gör att de
i mångt och
mycket är att jämställa med arbetstagare i denna verksamhet. Detta
skiljer dem i
många fall från entreprenadanställda som utför arbete på
arbetsstället. Sådant
arbete är typiskt sett inte inordnat i verksamheten på arbetsstället.
Ansvaret för inhyrd arbetskraft bör mot bakgrund av vad som sagts
vara så
utformat att det ger en vid grund för alla de åtgärder som avser
arbetet på det
främmande arbetsstället. Ansvaret bör motsvara arbetsgivarens
arbetsmiljöansvar,
dock begränsat till det aktuella arbetet på det främmande
arbetsstället. En
sådan begränsning är naturligtvis nödvändig, eftersom
arbetsgivaransvaret kommer
att gälla jämsides med inhyrarens ansvar. Krav mot arbetsgivaren kan
behöva
ställas när det bl.a. gäller långsiktiga åtgärder, såsom utbildning
och rehabi-
litering. Den nödvändiga avgränsningen av det föreslagna
skyddsansvaret framgår
av att det avser de arbetsmiljöåtgärder som behövs i det aktuella
arbetet. Det
bör naturligtvis så långt som möjligt klaras ut mellan uthyrare och
inhyrare
vilka skyldigheter var och en har, t.ex. när det gäller sådan
arbetsutrustning
som medförs av arbetstagaren.

5.4 Ansvar för uppdragsgivare

Regeringens bedömning: Ett särskilt skyddsansvar för
uppdragsgivare bör inte föras in i arbetsmiljölagen.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning
(se
betänkandet s. 91 - 92).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft något
att invända
mot utredningens bedömning. LO har emellertid ansett att
uppdragsgivare bör få
ett skyddsansvar för entreprenörer med anställningsliknande
förhållanden. LO
anser vidare att arbetsgivarbegrepppet bör utvidgas till att även
innefatta
uppdragsgivare som hyr in arbetskraft, oavsett om det gäller uthyrd
personal
eller egenföretagare. TCO har lämnat liknande synpunkter.
Bakgrunden till regeringens bedömning: Många arbeten utförs på
entreprenad,
dvs. någon har genom ett avtal uppdragit åt en entreprenör att själv
utföra ett
visst arbete hos uppdragsgivaren.
Arbetsmiljökommissionen ansåg att vid en översyn av
arbetsmiljölagens regler
om samordningsansvar och ansvar för den som råder över ett
arbetsställe,
upplåter lokaler m.m. bör det eftersträvas att jämställa en
uppdragsgivares
ansvar med arbetsgivaransvaret, så att både uppdragsgivare och
uppdragstagare
kan vara adressater för yrkesinspektionens förelägganden och förbud.
Skälen för regeringens bedömning: Som har redovisats under
föregående avsnitt
gjordes vissa uttalanden om arbetsgivar- och arbetstagarbegreppen i
samband med
arbetsmiljölagens tillkomst. Enligt uttalandena var det knappast
möjligt, och av
hänsyn till begreppsbildningen i andra rättsliga sammanhang i varje
fall inte
lämpligt, att nå det åsyftade resultatet, skyddsbehovet i
arbetsmiljölagen,
genom att tänja begreppen arbetsgivare och arbetstagare utöver deras
civilrättsliga innebörd.
Den hittillsvarande utvecklingen har gått mot en mer vidsträckt
tillämpning av
arbetstagarbegreppet (Jfr AD 1985 nr 57). För närvarande gör 1992 års
arbets-
rättskommitté en översyn av arbetstagarbegreppet.
Med de förslag som regeringen lämnar om ansvar för den som råder
över ett
arbetsställe och om samordningsansvaret kan ett tydligare ansvar
införas bl.a.
vad gäller förhållanden för dem som utför arbete inom ramen för en
entreprenad.
Här avses både entreprenadanställda och entreprenörer som är
ensamföretagare.
Regeringen anser inte att det är lämpligt att åstadkomma en ordning
där upp-
dragstagare förs in under arbetsgivaransvaret genom att
arbetstagarbegreppet
utsträcks utöver det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Bedömningen
av om
någon skall betraktas som arbetstagare skall emellertid göras på
grundval av
samtliga faktorer av betydelse för rättsförhållandet.
Regeringen anser det vidare inte lämpligt att föreslå ett särskilt
skydd-
sansvar för uppdragsgivare i denna deras egenskap. Som anfördes i
föregående
avsnitt finns det ofta en skillnad mellan den som är anlitad som
entreprenör och
den som är inhyrd arbetskraft. En inhyrd arbetstagare är fysiskt sett
inordnad i
verksamheten på det främmande arbetsstället och står där under direkt
arbetsled-
ning. Han arbetar där under liknande förhållanden som en som är
anställd i
verksamheten. Det är därför naturligt att i de fallen ha ett ansvar
som liknar
arbetsgivarens. En entreprenör däremot utför i många fall ett arbete
som inte
utgör ett led i denna verksamhet. Skälet till att en entreprenör
anlitas är ofta
att uppdragsgivaren själv saknar kunskaper om hur arbetet skall
utföras och om
vilken utrustning som behövs samt om nödvändiga skyddsåtgärder. Det
måste även
som utredningen framhållit finnas möjlighet för privatpersoner att
anlita
specialistföretag m.m. utan att därigenom få ett arbetsmiljöansvar i
förhållande
till den som anlitas.

5.5 Ansvaret för lokal- eller markupplåtare m.fl.

Regeringens bedömning: Ansvaret för den som upplåter
en lokal, ett markområde eller ett utrymme under
jord för arbete eller som personalutrymme bör inte
ändras.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning
(se
betänkandet s. 93 - 94).
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har haft något att
invända mot
bedömningen.
Bakgrunden till regeringens bedömning: Enligt nuvarande 7 kap. 9
(enligt
förslaget 7 kap. 8 ) kan Yrkesinspektionen, om det finns något
missförhållande
i skyddshänseende beträffande en lokal, ett markområde eller ett
utrymme under
jord som har upplåtits för arbete eller som personalutrymme, meddela
förbud mot
upplåtelse till dess angiven åtgärd har vidtagits med lokalen,
markområdet eller
utrymmet. Yrkesinspektionen kan också förelägga en sådan upplåtare
att undersöka
skyddsförhållandena på platsen.
Ansvaret enligt 7 kap. 9 utvidgades genom 1991 års ändringar i
ar-
betsmiljölagen (prop. 1990/91:140 s. 105 - 106). Bestämmelsen kom
därvid att
även omfatta upplåtelse av bergrum och andra utrymmen under jord.
Vidare
infördes möjligheten för tillsynsmyndighet att förelägga upplåtare
skyldighet
att undersöka skyddsförhållandena på platsen.
Arbetsmiljökommissionen föreslog som tidigare redovisats att även
ansvaret för
den som upplåter lokaler m.m. sågs över.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningen har övervägt om det
finns
anledning att, på liknande sätt som föreslås beträffande ansvaret för
den som
råder över ett arbetsställe, göra ansvaret för upplåtare oberoende av
ett beslut
av tillsynsmyndighet.
Som utredningen anger bygger regleringen i 7 kap. 9 på att beslut
om
positiva åtgärder i verksamheten riktas mot den som driver denna
samtidigt som
ett förbud meddelas mot fortsatt upplåtelse. Beslutet om förbud mot
upplåtaren
blir då ett komplement till kraven mot arbetsgivaren. På detta sätt
behöver
tillsynsmyndigheten inte utreda vilka åtgärder den ena eller andra
svarar för,
något som ofta innebär svåra ställningstaganden i avtalsrättsliga
frågor.
Utredningen har pekat på upplåtaransvarets omfattning och frågan om
det finns
möjlighet att ingripa med stöd av 7 kap. 9 när ett missförhållande
inte gäller
själva lokalen etc. utan tillträdesvägen dit. Regeringen instämmer i
utredningens bedömning att som missförhållande i skyddshänseende även
kan
betraktas att en tillträdesväg till en lokal m.m. inte är lämplig för
de
transporter som måste ske, och detta utan att det uttryckligen
behöver framgå av
lagtexten.
Regeringen delar sammanfattningsvis utredningens bedömning att det
inte finns
anledning att nu ytterligare förändra ansvaret för upplåtare.

5.6 Tillträdesrätt för skyddsombud

Regeringens förslag: Skyddsombud som företräder
arbetstagare som utför arbete på ett arbetsställe
över vilket den egna arbetsgivaren inte råder ges
tillträdesrätt dit.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår en förtydligande regel
som fastslår
att skyddsombud skall ha tillträde till de arbetsplatser som ombudet
behöver
besöka för att fullgöra sitt uppdrag. Detta skall även gälla i
sådana fall då
ombudet företräder en arbetstagare som utför arbete på ett
arbetsställe utan att
vara anställd av den som råder på arbetsstället. Tillträdesrätten
till främmande
arbetsställen skall inte gälla för ledamot av skyddskommitté och en
förutsättning för denna är att en underrättelse skett till den
arbetsgivare som
råder på arbetsstället. Tillträdesrätten skall vara
skadeståndssanktionerad och
beträffande talan mot den arbetsgivare som råder över ett
arbetsställe skall
gälla vad som är föreskrivet om rättegång i allmänhet (se betänkandet
s. 94 -
98).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt
förslaget eller
lämnat det utan invändning.
Statens Arbetsgivarverk och SAF har dock framhållit att
tillträdesrätten bör
göras beroende av att tillträdet inte medför betydande hinder för
arbetets
behöriga gång. SAF har därutöver tillagt att det måste klargöras att
tillträdesrätten inte är ovillkorlig såvitt avser hemliga eller på
annat sätt
känsliga anläggningar.
LO, TCO och SACO har anfört att de saknar ett förtydligande av att
ett
skyddsombud som finns på arbetsstället hos den arbetsgivare som råder
över
arbetsstället även skall ha rätt att stoppa arbetet.
Bakgrunden till regeringens förslag: Huvudregeln är att på
arbetsställe där
minst fem arbetstagare regelbundet sysselsätts skall bland
arbetstagarna utses
ett eller flera skyddsombud. Vanligtvis utses dessa skyddsombud av
den lokala
arbetstagarorganisation som är eller brukar vara bunden av
kollektivavtal med
arbetsgivaren. Möjlighet finns också att utse skyddsombud utanför
kretsen av
arbetstagare på arbetsstället (regionalt skyddsombud).
Skyddsombudet företräder arbetstagarna i skyddsfrågor och skall
verka för
tillfredsställande skyddsförhållanden. Skyddsombudets uppgifter - i
den mån de
inte begränsas genom särskild skyddsområdesindelning - spänner över
hela
arbetsstället med alla dess anordningar och ämnen.
Enligt arbetsmiljölagen får arbetsgivaren inte hindra skyddsombudet
att
fullgöra sina arbetsuppgifter. Med arbetsgivaren menas i detta
sammanhang den
som står i ett arbetsgivarförhållande till de arbetstagare som
skyddsombudet
företräder. Detta innebär bl.a. att skyddsombudet har en
tillträdesrätt till de
arbetsplatser som han har behov av att besöka inom arbetsstället.
Det problem som utredningen pekat på ser med ett enkelt exempel ut
på följande
sätt. Ett städföretag bedriver sin verksamhet på så sätt att de
anställda utför
städning på olika industrier. Den lokala arbetstagarorganisationen
har bland de
anställda utsett ett skyddsombud. För att kunna sköta sitt uppdrag
som
skyddsombud är denne i behov av att besöka de olika industriföretag
där städ-
ningen sker. Enligt vad utredningen har inhämtat har det då inträffat
att skydd-
sombudet vägrats tillträde.
Anledningen synes vara att arbetsmiljölagen endast anger att den
egna
arbetsgivaren inte får hindra skyddsombudet att fullgöra sina
uppgifter,
exempelvis vägra honom tillträde. Däremot sägs inte något om vad som
skall gälla
om en annan arbetsgivare hindrar skyddsombudet från att fullgöra sitt
uppdrag.
Utredningen har framhållit att samma problem uppstår när det gäller
inhyrd
arbetskraft under arbetsledning av annan än den egna arbetsgivaren.
Liknande
problem uppstår, enligt utredningen, också beträffande gemensamma
arbetsställen
där den arbetsgivare, vars arbetstagare skyddsombudet företräder,
inte råder
över arbetsstället.

Skälen till regeringens förslag:

Tillträdesrätt till det egna arbetsstället

Utredningen har föreslagit att det i lagtexten införs en regel om att
skyddsombud skall ha tillträde till de arbetsplatser inom ett
arbetsställe som
ombudet behöver besöka för att fullgöra sitt uppdrag. Utredningen har
framhållit
att visserligen får detta redan nu anses gälla beträffande det egna
arbetsst-
ället men att en markering kan vara värdefull inte minst med hänsyn
till
skyddsombudens behov av ledighet för att besöka olika arbetsplatser
inom ett
arbetsställe.
Regeringen instämmer inte i utredningens förslag i denna del. I
arbets-
miljölagen anges att ett skyddsombud inte får hindras att fullgöra
sina
uppgifter. I detta ligger att den egna arbetsgivaren inte får hindra
skyddsombudet från att besöka arbetsplatser inom det egna
arbetsstället. Någon
förtydligande regel i detta avseende, för att som utredningen
framhåller trygga
skyddsombudens behov av ledighet, anser regeringen därför inte vara
nödvändig.

Tillträdesrätt till främmande arbetsställe

Utredningen har vidare föreslagit att i de fall ombudet företräder
arbetstagare
som utför arbete på ett arbetsställe över vilket den egna
arbetsgivaren inte
råder så skall skyddsombudet ha tillträdesrätt till detta
arbetsställe.
Regeringen delar utredningens bedömning att det finns ett behov av
tillträdesrätt för skyddsombud i den nu nämnda situationen.
Regeringen vill
emellertid betona att det bara bör röra sig om en ren tillträdesrätt
som kan
utövas gentemot den arbetsgivare som råder över arbetsstället. I
övrigt skall
skyddsombudet agera i denna sin egenskap i förhållande till den
arbetsgivare
vars arbetstagare han företräder. Regeringen anser att det i 6 kap.
10 bör
införas ett nytt andra stycke av innebörd att om skyddsombudet
företräder en
arbetstagare som utför arbete på ett arbetsställe över vilket dennes
arbets-
givare inte råder är den arbetsgivare som råder över arbetsstället
skyldig att
låta skyddsombudet få tillträde dit i den omfattning som ombudet
behöver för att
fullgöra sitt uppdrag.

Skadestånd m.m.

Vad som sägs i 11 om att arbetsgivare som bryter mot 10 skall
ersätta
uppkommen skada träffar också den arbetsgivare som enligt det
föreslagna nya
andra stycket råder över ett arbetsställe och förvägrar skyddsombud
tillträde.
Utredningen har tagit upp frågan om också ledamot av skyddskommitté
skall
tillerkännas tillträdesrätt. Utredningen har ansett att det skulle
föra alltför
långt. Regeringen delar utredningens bedömning att tillträdesrätten
endast bör
avse skyddsombud.
Utredningen har föreslagit att skyddsombud skall få tillträdesrätt
först efter
det att en underrättelse skett till den som råder över arbetsstället.
Regeringen
anser inte denna bestämmelse behövlig. Tillträdesrätten bör gälla i
och med att
den egna arbetsgivaren underrättas om att skyddsombudet utsetts.
Skulle den ar-
betsgivare som råder över arbetsstället vara tveksam till att låta
ett skyddsom-
bud få tillträde kan han för säkerhets skull alltid ta kontakt med
skydd-
sombudets egen arbetsgivare eller den fackliga organisationen.
Utredningen har slutligen föreslagit att lagen (1974:371) om
rättegången i
arbetstvister inte skall vara tillämplig vid tvister beträffande
tillträdes-
rätten mellan skyddsombudet, eller dennes fackliga organisation, och
den arbets-
givare som råder över arbetsstället.
Lagen om rättegången i arbetstvister gäller för rättegången i
tvister om
kollektivavtal och andra tvister som rör förhållandet mellan
arbetsgivare och
arbetstagare. Den innebär i stort sett att talan förs vid
Arbetsdomstolen
antingen i första instans eller om målet fullföljs dit. Regeringen
instämmer i
utredningens bedömning att lagen om rättegången i arbetstvister inte
bör vara
tillämplig på en tvist som avser skyddsombuds tillträdesrätt enligt
10 andra
stycket eftersom tvisten inte gäller förhållandet arbetsgivare -
arbetstagare.
Talan i ett sådant fall mot den som råder över ett arbetsställe skall
i stället
prövas av allmän domstol.
SAF har uttryckt oro över att hemliga handlingar genom förslaget
kan komma i
obehörigas händer, att det kan utgöra en risk för känsliga
anläggningar samt att
tillträdesrätten av den anledningen inte bör göras ovillkorlig.
Enligt
regeringens uppfattning torde dock den sekretess som gäller för ett
skyddsombud
enligt 7 kap. 13 arbetsmiljölagen vara tillräcklig för att uppnå
det skydd som
SAF efterlyser.

6 Produktsäkerhet

Regeringens förslag: I arbetsmiljölagen införs en
möjlighet att ålägga den som har marknadsfört eller
levererat en produkt och som har skyddsansvar
enligt 3 kap. 8 - 10 att återkalla produkten
eller att lämna varningsinformation. Genom detta
kompletteras möjligheterna att ingripa i en kon-
troll av produkter på marknaden.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se
betänkandet
s. 107 - 110).
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt
förslaget eller
lämnat det utan invändning.

Bakgrunden till regeringens förslag:

Produktsäkerhet

Arbetsmiljölagen innehåller inte bara bestämmelser om
arbetsförhållandena på
arbetsställena utan även bestämmelser om produktsäkerhet, dvs. krav
på att pro-
dukter skall erbjuda betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall.
Produktsäkerhetsreglerna innebär ett leverantörsansvar för tekniska
anordningar
och s.k. farliga ämnen, dvs. kemiska ämnen eller produkter som kan
föranleda
ohälsa eller olycksfall. Arbetsmiljölagen har därmed en funktion som
produktsäkerhetslag på arbetsmiljöområdet.De grundläggande
bestämmelserna om
leverantörsansvaret finns i 3 kap. 8 och 9 . Bestämmelsen i 3 kap.
8 innebär
att den som tillverkar, importerar, överlåter eller upplåter en
teknisk
anordning skall se till att anordningen erbjuder betryggande säkerhet
mot ohälsa
och olycksfall när den släpps ut på marknaden, avlämnas för att tas i
bruk eller
när den ställs ut till försäljning. Bestämmelsen i 3 kap. 9 innebär
att den
som tillverkar, importerar eller överlåter ett farligt ämne skall
vidta de
åtgärder som behövs för att hindra eller motverka att ämnet vid
avsedd använd-
ning innebär risk från skyddssynpunkt.
Produktsäkerhetsreglerna har ett vidsträckt tillämpningsområde. De
gäller
varje produkt som kan användas yrkesmässigt oberoende av användningen
i det
enskilda fallet (prop. 1976/77:149 s. 385 och 396).
I samband med 1991 års ändringar i arbetsmiljölagen fördes det in
nya
bestämmelser om information vid marknadsföringen samt om
produktinformation vid
avlämnandet, bestämmelser som avsåg båda slagen av produkter. I
samband med de
ändringar som gjordes år 1992 som ett led i införlivandet av avtalet
om det
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES-avtalet (Ds 1992:82,
prop.
1991/92:170, bil. 9) fördes begreppet "släpps ut på marknaden" in i 3
kap. 8 .
Dessutom infördes en särskild bestämmelse om vilka villkor som skall
gälla när
en teknisk anordning ställs ut på mässor och liknande.
Produktsäkerhetsbestämmelserna i arbetsmiljölagen gäller framför
allt för
ledet fram till dess en produkt avlämnas till brukarledet eller
släpps ut på
marknaden. Genom 1991 års ändringar infördes emellertid också en
skyldighet för
leverantör att på en tillsynsmyndighets begäran lämna tillgängliga
upplysningar
om till vilka en produkt överlåtits eller upplåtits. Därigenom skall
tillsynsmyndigheten kunna förhindra att en bristfällig produkt sprids
vidare
eller genom information eller andra åtgärder mot dem som förvärvat
produkten
kunna förebygga att den medför skada i brukarledet. De angivna
ändringarna
avsågs sålunda ge ökade möjligheter att ingripa mot levererade
produkter.
Tillsammans med bestämmelserna om produktinformation skulle
möjligheterna att
ingripa i leverantörsledet närma sig dem som produktsäkerhetslagen
(1988:1604)
ger på konsumentområdet.
Möjligheterna att med stöd av arbetsmiljölagen ingripa med
tvångsåtgärder på
produktsäkerhetsområdet begränsar sig emellertid till att kunna
meddela förbud
eller föreläggande enligt 7 kap. 7 mot antingen leverantör eller
brukare. Det
kan handla om att förbjuda en leverantör att fortsätta leverera en
produkt eller
att förbjuda en eller flera arbetsgivare att använda produkten i
fråga. Det kan
vidare handla om föreläggande om märkning eller annan
produktinformation eller
föreläggande om information vid marknadsföringen.

Produktkontroll

Arbetsmiljölagen innehåller också bestämmelser om produktkontroll,
dvs.
bestämmelser om kontroll av att produkter uppfyller föreskrivna krav

produktsäkerhet. I 4 kap. 1 och 2 finns bemyndiganden att meddela
föreskrifter
om provning eller annan kontroll av tekniska anordningar eller
farliga ämnen
samt om godkännande eller annat bevis om överensstämmelse som krav
för
avlämnande eller marknadstillträde för en produkt. Generella
bestämmelser om
provning och kontroll m.m. finns dessutom i lagen (1992:1119) och
förordningen
(1993:1065) om teknisk kontroll. Denna lagstiftning innehåller bl.a.
bestämmel-
ser om riksprovplatser och andra organ som kan utföra föreskriven
provning och
kontroll.
Regelsystemet för produktkontroll utformades vid arbetsmiljölagens
tillkomst
med utgångspunkt från att krav på förhandsbedömning och
förhandsgodkännande
skulle kunna meddelas för vissa produkter. Med stöd av
arbetsmiljölagens och
även den tidigare arbetarskyddslagens produktkontrollbestämmelser har
ett
flertal föreskrifter meddelats om typgodkännande som förutsättning
för
avlämnande eller ibruktagande samt om godkännande vid s.k. första
besiktning av
individuella produkter som förutsättning för att de skall få tas i
bruk.
Godkännandeprövningen, som är en myndighetsuppgift, utförs av
Arbetarskyddssty-
relsen eller av en riksprovplats. Föreskrivna krav på typgodkännande
finns
beträffande flera slag av maskiner, byggnadsställningar m.m.
Godkännande vid
individuell första besiktning krävs bl.a. för vissa tryckkärl, hissar
och andra
lyftanordningar och entreprenadmaskiner.

EES-avtalet

Det hittillsvarande systemet med förhandskontroll av produkter som en
myndighetsuppgift håller nu på att omformas med anledning av
EES-avtalet, och
anpassningen till EG:s system för provning och kontroll.
EES-avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994. Genom avtalet
införlivas de
principer för fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital
som gäller
inom EG. Vidare har Sverige genom avtalet åtagit sig att införliva de
rättsakter
som avtalet hänvisar till. Bland dessa rättsakter finns ett flertal
s.k.
produktdirektiv, dvs. EG-direktiv som anger de krav som
medlemsstaterna måste
ställa på produkterna i fråga för att de skall få släppas ut på
marknaden.
För att skapa fri rörlighet för varor har EG inriktat sig på att ta
bort de
s.k. tekniska handelshindren, bl.a. skiljaktiga nationella krav på
produkter och
på förfarandet för kontroll av att produktkraven är uppfyllda.
Principen om varors fria rörlighet grundar sig på artikel 30 i
Romfördraget.
Principen, som efter ett rättsfall i EG-domstolen benämns Cassis de
Dijon-principen, innebär att en vara som lagligen får marknadsföras i
ett
EU-land även fritt skall få säljas och användas i övriga EU-länder,
om inte
särskilda skäl kan åberopas för motsatsen. Detta innebär att
särskilda
nationella krav får ställas upp om det är nödvändigt för att skydda
hälsa och
säkerhet m.m. (för i artikel 36 erkända intressen) och regleringen
inte är opro-
portionerlig i förhållande till det hinder för varurörligheten som
uppstår.
För vissa produkter har EG infört och kommer att införa gemensamma
regler som
skall införas inom hela gemenskapen eller numera unionen. Detta sker
normalt i
form av direktiv, som numera beslutas med majoritetsbeslut enligt
artikel 100 a
i Romfördraget. Genom en rådsresolution 1985 har det lagts fast en
metod, "the
new approach", för harmonisering av reglerna för produkter. I
produktdirektiv
enligt den "nya metoden" anges de krav som skall införas i de
nationella
reglerna för att en produkt skall få släppas ut på marknaden i form
av relativt
allmänt hållna "väsentliga säkerhetskrav". Direktiven är
totalharmoniserade,
dvs. de innehåller alla regler som skall gälla för en viss produkt
och en med-
lemsstat får inte tillämpa avvikande regler. Det överlåts sedan åt de
europeiska
standardiseringsorganen att utfärda harmoniserade standarder med
tekniska
specifikationer för produkterna. En produkt som tillverkats enligt en
sådan
standard skall förutsättas uppfylla de väsentliga säkerhetskraven.
Den som har
tillverkat produkten eller avser att släppa ut den på marknaden skall
om
produkten överensstämmer med direktivets krav förse den med ett
särskilt
EG-märke. Därigenom anges inte bara att produkten uppfyller
direktivets
säkerhetskrav utan också att den har genomgått föreskrivet förfarande
för
bedömning av överensstämmelse. En närmare beskrivning av bedömning av
överens-
stämmelse inom EG och EES finns i prop. 1991/92:170, bil 11, s. 39 f.
Produktdirektiv utformade enligt den nya metoden av särskild
betydelse för
arbetslivsområdet är direktiven om enkla tryckkärl (87/404/EEG), om
maskiner
(89/392/EEG), om personlig skyddsutrustning (89/686/EEG) och om
explosiva varor
(93/15/EEG). Det sistnämnda direktivet har ännu inte införts i
EES-avtalet.
Arbetarskyddsstyrelsen har införlivat direktiven om enkla
tryckkärl, maskiner
och personlig skyddsutrustning genom olika föreskrifter.
Utöver produktdirektiv enligt den nya metoden finns det alltjämt
äldre
produktdirektiv, som har en annan utformning med mer detaljerade
tekniska krav
och varierande bestämmelser om provning och kontroll. De är i
allmänhet
utformade på ett sådant sätt att medlemsländerna kan låta bli att
införa
nationella regler eller ha avvikande regler, så länge produkter som
uppfyller
direktivets krav inte hindras att få tillträde till marknaden (s.k.
optionella
regler).
Sverige överger således med införlivandet av EES-avtalet det
tidigare systemet
med förhandskontroll av produkter som en myndighetsuppgift. Den
provning och
certifiering som i vissa fall skall äga rum innan en produkt får
släppas ut på
marknaden är i EG:s ordning - och därmed i den ordning som skall
gälla i hela
EES - av privaträttslig karaktär. Den grundar sig på ett uppdrag
mellan till-
verkaren och det provande organet. Dessa organ för provning och
certifiering
skall i och för sig uppfylla vissa kompetenskrav m.m. men de skall
inte utföra
kontrollen å statens vägnar. De skall dessutom konkurrera med
varandra på en fri
marknad.

Marknadskontroll

Med EG:s ordning kommer samhällets förhandskontroll att ersättas med
en
marknadskontroll. Denna kontroll tar sikte på kontroll av produkter
som släppts
ut på marknaden. Det förutsätts vara en statlig efterkontroll av att
tillverkare
och andra som har släppt ut produkter på marknaden har fullgjort sina
förpliktelser.
EG:s produktdirektiv enligt den nya metoden förutsätter att
medlemsländerna
utför marknadskontroll. Detta tar sig uttryck i dels det
grundläggande krav som
finns i direktiven att alla nödvändiga åtgärder skall vidtas för att
säkerställa
att endast produkter som uppfyller direktivets krav och är säkra
släpps ut på
marknaden och tas i bruk, dels i de s.k. säkerhetsklausuler som
direktiven
innehåller. Säkerhetsklausulerna ålägger varje medlemsstat att, om en
EG-märkt
produkt skulle kunna innebära en säkerhetsrisk, vidta de åtgärder som
behövs för
att produkten skall tas bort från marknaden och för att förbjuda
utsläppandet på
marknaden och fri rörlighet för den. Vid ett ingripande skall
EG-kommissionen
underrättas, varefter ett särskilt förfarande för information och
prövning av
ingripandet inleds.
I nyligen antagna riktlinjer för EG-märkningen (93/465/EEG) anges
en
skyldighet för medlemsstaterna att, om de upptäcker oriktigt
EG-märkta
produkter, se till att överträdelsen upphör. I sista hand kan
staterna även
enligt dessa riktlinjer bli skyldiga att vidta åtgärder för att
förbjuda
fortsatt utsläppande på marknaden och säkerställa att redan utsläppta
produkter
återkallas. Vissa ändringar har också gjorts i säkerhetsklausulerna
med
anledning av det angivna beslutet om EG-märket.
I EG:s allmänna produktsäkerhetsdirektiv (92/59/EEG) finns relativt
detaljerade bestämmelser om marknadskontroll som kan bli tillämpliga
i de fall
det saknas direktiv enligt den nya metoden. Detta direktiv gäller för
alla
produkter som är avsedda för eller sannolikt kommer att användas av
konsumenter
för privat bruk och skall tillämpas i den mån säkerhetsregler saknas
i de pro-
duktspecifika direktiven. Produktsäkerhetsdirektivet träder i kraft
inom EG den
29 juni 1994.
Vad som nu sagts om tillämpningen av EG:s produktdirektiv gäller
efter
EES-avtalets ikraftträdande samtliga stater inom EES. Det allmänna
produktsäkerhetsdirektivet kan antas bli infört i avtalet genom ett
tilläggsbeslut till avtalet.
Den svenska produktsäkerhetslagen (1988:1604) ses för närvarande
över av
produktsäkerhetsutredningen (dir. 1993:46) bl.a. med hänsyn till
produktsäkerhetsdirektivet. Ett delbetänkande om ändringar i pro-
duktsäkerhetslagen lämnades i september 1993 (SOU 1993:88). En
lagrådsremiss om
vissa ändringar i produktsäkerhetslagen har nyligen beslutats.
Regeringen har nyligen föreslagit vissa riktlinjer för
organisationen av en
marknadskontroll av produkter till skydd för liv, hälsa och miljö
(prop.
1993/94:161). Förslagen och bedömningarna omfattar allmänna
riktlinjer för bl.a.
kontrollen, fördelningen av ansvaret mellan olika myndigheter,
inrättandet av
ett centralt samordnings- och kontaktorgan, vilka befogenheter och
sanktioner
som bör finnas i marknadskontrollen samt finansieringen.
Skälen för regeringens förslag: Genom EES-avtalet har Sverige
åtagit sig att i
svensk rätt införliva bl.a. de produktdirektiv som avtalet hänvisar
till. Som
har framgått av redogörelsen ovan har Arbetarskyddsstyrelsen också
utfärdat
föreskrifter som bl.a. införlivar de direktiv som beslutats enligt
den nya
metoden. Nödvändiga lagändringar för införlivandet gjordes genom 1992
års
ändringar i arbetsmiljölagen efter förslag i EES-propositionen (prop.
1991/92:170, bil 9).
Som har redogjorts för ovan innehåller produktdirektiven enligt den
nya
metoden bestämmelser som förutsätter en kontroll av säkerheten hos
produkterna
sedan de släppts ut på marknaden. Genom EES-avtalet får därför
Sverige både en
rätt och en skyldighet att ingripa mot EG-märkta produkter som är
bristfälliga
från skyddssynpunkt. Av direktiven och avtalet följer också att de
åtgärder som
kan sättas in mot en bristfällig produkt måste vara tillräckliga för
att
undanröja säkerhetsriskerna.Genom övergång från förhandskontroll till
marknadskontroll kommer samhällets kontroll att förskjutas till ett
senare
produktled. Även detta talar för att de medel som finns för
ingripanden måste
vara tillräckligt kraftfulla.
Marknadskontrollen delas ofta in i två skeden - marknadsövervakning
och
påföljdsskedet. Marknadsövervakningen handlar om att spåra upp
bristfälliga och
farliga produkter. I påföljdsskedet skall ingripanden mot sådana
produkter
genomföras. Följande åtgärder, huvudsakligen hämtade från det
allmänna
produktsäkerhetsdirektivet, bör övervägas att ingå i påföljdsskedet
(se bl.a.
prop. 1993/94:161 s. 20):
- Krav på varning genom märkning
- Temporärt förbud mot tillhandahållande
- Krav på information till personer som kan utsättas för fara, t.ex.
genom
publicering av lämpliga varningar
- Förbud mot försäljning av en farlig produkt
- Krav på ett effektivt och omedelbart tillbakadragande av farliga
produkter och
om nödvändigt förstörande av produkterna.
Arbetsmiljölagen ger i sin nuvarande lydelse möjlighet att meddela
förelägganden och förbud som avser ingripanden enligt samtliga
punkter utom två.
Möjlighet att ingripa med krav på information till personer som kan
utsättas för
fara (varningsinformation) samt med krav på återkallelse saknas.
Arbetarskyddsstyrelsen har i yttrande till utredningen påvisat
behovet av
bestämmelser om varningsinformation och återkallelse även på
arbetsmiljöområdet.
Det kan till att börja med konstateras att de möjligheter att ingripa
med
varningsinformation och återkallelse som produktsäkerhetslagen
(1988:1604) ger
inte räcker till på arbetsmiljöområdet. De produkter som är avsedda
enbart för
yrkesmässig användning eller som endast i undantagsfall kan komma
till använd-
ning för enskilt bruk faller utanför den lagens tillämpningsområde.
Regeringen finner mot den här bakgrunden att bland de tvångsmedel
som skall
vara tillgängliga vid tillsynen enligt arbetsmiljölagen bör, som
utredningen har
föreslagit, införas möjlighet att kräva varningsinformation och
återkallelse. I
den utökade kontroll av leverantörer som marknadskontroll enligt EG:s
modell
innebär bör naturligtvis de tillsynsmedel användas som är mest
lämpliga. Även
med de nya tvångsmedlen till hands kan ett ingripande i många fall
ske genom
åtgärder hos brukaren.
Regeringen delar i övrigt utredningens bedömning om utformningen av
de före-
slagna tvångsmedlen. Bestämmelserna bör ansluta till bestämmelserna
om
varningsinformation och återkallelse i produktsäkerhetslagen med de
anpassningar
som behövs till leverantörsansvaret och tillsynen enligt
arbetsmiljölagen.
Som utredningen funnit ger en farlig produkt i de flesta fall
samtidigt upphov
till överväganden om säljförbud och om varningsinformation eller
återkallelse
och övervägandena måste grundas på samma säkerhetsmässiga bedömning.
Samtliga
tillsynsmedel måste därför ligga i en hand, dvs. hos en
tillsynsmyndighet enligt
arbetsmiljölagen. Beslut om varningsinformation och återkallelse bör
fattas av
Arbetarskyddsstyrelsen.
Hur marknadskontrollen skall bedrivas i praktiken bl.a. vad gäller
omfattningen av marknadsövervakningen och förfarandet när en farlig
produkt på-
träffas bör, mot bakgrund av de beslut som föranleds av propositionen
om Mark-
nadskontroll för produktsäkerhet m.m., avgöras inom ramen för de
tillsynsuppgifter som Arbetarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen
har.
Regeringen vill avslutningsvis beröra en fråga som avser
marknadskontroll av
maskiner. Som framgår ovan omfattar produktsäkerhetsbestämmelserna i
arbetsmiljölagen varje slag av produkt som kan användas yrkesmässigt
oberoende
av användningen i det enskilda fallet. För att t.ex. en maskin skall
falla
utanför dessa regler måste den vara så beskaffad att yrkesmässig
användning av
den är utesluten. Detta innebär att i princip alla maskiner omfattas
av
bestämmelserna om produktsäkerhet i 3 kap. 8 arbetsmiljölagen. Även
t.ex.
hushållsmaskiner kan användas i barnomsorgsverksamhet och i annan
yrkesmässig
verksamhet och faller därmed inom reglernas tillämpningsområde.
Vad som nu sagts innebär att marknadskontrollen enligt
arbetsmiljölagen i
princip kommer att kunna omfatta samtliga maskiner på marknaden. Vid
tillsyn och
kontroll av maskiner som även marknadsförs mot konsumenter bör
Yrkesinspektionen
och Arbetarskyddsstyrelsen samverka med Konsumentverket som central
för-
valtningsmyndighet på konsumentområdet. Den direkta
marknadsövervakningen när
det gäller maskiner som huvudsakligen är avsedda för privat bruk bör
i stor
utsträckning kunna fullgöras av Konsumentverket som vid behov av
åtgärder i
påföljdsskedet samråder med Arbetarskyddsstyrelsen.

7 Sanktioner

Regeringens förslag: Arbetarskyddsstyrelsen
bemyndigas att föreskriva att en särskild avgift
(sanktionsavgift) skall betalas om en överträdelse
har skett av en föreskrift av visst slag. Avgiften
skall påföras den verksamhet där överträdelsen skedde.
Om det för överträdelsen har utfärdats föreskrift om
sanktionsavgift skall straff inte kunna dömas ut.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag men
utredningen har, till skillnad från regeringen, föreslagit att det på
de områden
där sanktionsavgifter kommer att införas fortfarande skall vara
möjligt att
väcka åtal och att utkräva personligt ansvar. Åtal skall dock få
väckas endast
om det av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt (se
betänkandet s. 128 -
142).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller
har inte
haft något att invända mot förslaget.
LO, TCO och SACO, vilka alla tillstyrkt förslaget, har pekat på att
tillämpningsområdet för sanktionsavgifter på sikt måste kunna
utvidgas så att de
exempelvis kan tillämpas mot arbetsgivare som brister i sin s.k.
internkontroll.
SAF har avstyrkt förslaget. SAF har pekat på att utredningen inte
på ett
övertygande sätt undanröjt de invändningar som tidigare utredningar
rest
avseende främst svårigheterna att fastställa sanktionsavgiftens
storlek.
Byggentreprenörerna, vilka också avstyrkt förslaget, har pekat på
att med en
sanktionsavgift som bygger på strikt ansvar och som påförs i
verksamheten kan
det personliga ansvaret minska vilket kan få negativa konsekvenser ur
förebyggande synpunkt.
Bakgrunden till regeringens förslag: Huvudparten av föreskrifterna
i
arbetsmiljölagstiftningen är inte direkt straffsanktionerade. Ett
direkt
straffhot inträder i de flesta fall inte förrän Yrkesinspektionen
eller Arbe-
tarskyddsstyrelsen i det enskilda fallet har meddelat ett
föreläggande eller ett
förbud. Den som bryter mot ett föreläggande eller ett förbud kan
dömas till
böter eller fängelse i högst ett år. Endast fysiska personer kan
dömas till
straff.
Förelägganden och förbud kan förenas med vite som sätts ut på
förhand. Vite
kan riktas mot såväl fysiska som juridiska personer.
Yrkesinspektionen eller
Arbetarskyddsstyrelsen kan välja mellan att sätta ut vite eller att
meddela
föreläggande alternativt förbud utan vite. Har vite inte satts ut
inträder i
stället automatiskt straffhot enligt 8 kap. 1 arbetsmiljölagen. Om
vite har
satts ut kan å andra sidan inte dömas till straff.
I arbetsmiljölagen finns också bestämmelser om direkta
straffsanktioner som
inte förutsätter förelägganden eller förbud. Straffbestämmelserna
finns i 8 kap.
2 . Straffskalan är böter eller fängelse i högst ett år respektive
enbart böter
beroende på vilken föreskrift som avses. Liksom vid överträdelser av
förelägganden och förbud är det endast den fysiska person som har det
straffrättsliga ansvaret som kan dömas. Det rör sig här huvudsakligen
om
föreskrifter om vissa formella förfaranden och om preciserade villkor
eller
förbud som meddelats av Arbetarskyddsstyrelsen med stöd av 4 kap. 1-8

arbetsmiljölagen. Utmärkande för dessa föreskrifter är att det
föreskrivna
handlingsmönstret är så fixerat att det är förhållandevis lätt att
avgöra om en
överträdelse skett. Direkta straffpåföljder i
arbetsmiljölagstiftningen finns
också när det gäller vissa bestämmelser i lagen, t.ex. bestämmelser
om
minderåriga.
I utredningen har redogjorts för viss statistik. Uppgifterna har
hämtats från
bl.a. sammanställningar som gjorts vid Arbetarskyddsstyrelsen och
Yrkesinspektionen.När det gäller överträdelser av direkt
straffbelagda
bestämmelser i arbetsmiljölagen framgår att domstolsprövning under
1992 skett i
47 fall. I det alldeles övervägande antalet fall, där prövningen lett
till en
fällande dom, har påföljden stannat vid 40 dagsböter eller mindre.
Den
vanligaste typen av fall har här varit bristande besiktning av
tekniska
anordningar. Av statistiken framgår vidare att ett stort antal
anmälningar
rörande just besiktningar av tekniska anordningar inte lett till
annat än
åtalsunderlåtelse eller att åklagaren inte förmått styrka brott.
I början av åttiotalet infördes i brottsbalken en ny
förverkandebestämmelse
som angav att om det med anledning av ett brott begånget i utövningen
av
näringsverksamhet uppkommit en otillbörlig förtjänst eller besparing,
får värdet
därav förklaras förverkat. I propositionen (prop. 1981/82:142 s. 77)
angavs att
den nya bestämmelsen på vissa områden kunde behöva kompletteras med
sanktionsavgifter riktade mot företag.
Utan att lägga något lagförslag angavs i propositionen vissa
riktlinjer som
skulle gälla för ett sådant avgiftssystem. Enligt departementschefen
skulle
detta kunna användas på områden där regelöverträdelser var särskilt
frekventa
eller speciella svårigheter förelåg att beräkna storleken av den
vinst eller
besparing som uppnås i det enskilda fallet. Vidare angavs att
avgifter endast
borde få förekomma inom speciella klart avgränsade rättsområden, att
det skulle
vara möjligt att förutse hur stor avgiften skulle bli i det enskilda
fallet, att
ett strikt ansvar förutsatte att överträdelser på området inte kunde
ske på
annat sätt än som en följd av uppsåt eller oaktsamhet, att något
hinder inte
skulle föreligga att låta de straffrättsliga bestämmelserna vara kvar
vid sidan
om samt att man i viss utsträckning skulle kunna överlämna åt de
administrativa
myndigheter som var verksamma på området att ålägga
avgiftsskyldighet.
Departementschefen betonade också vikten av att avgiftssystem på nya
områden
infördes först efter noggranna överväganden om behov föreligger.
Sanktionsavgifter har införts i lagstiftningen på flera områden.
Exempel härpå
är miljöskyddsavgift enligt miljöskyddslagen (1969:387),
överlastavgift enligt
lagen (1972:345) om överlastavgift, byggnadsavgift och tilläggsavgift
enligt
plan- och bygglagen (1987:10) och skattetillägg enligt taxeringslagen
(1990:324). Från det arbetsrättsliga området kan nämnas
övertidsavgift enligt
arbetstidslagen (1982:673). Arbetsgivare som inte iakttar gällande
bestämmelser
beträffande övertid kan tvingas att betala en avgift som beräknas
utifrån hur
mycket otillåten övertid som tagits ut. Frågor om övertidsavgift
prövas av
allmän domstol efter ansökan av allmän åklagare.
Skälen för regeringens förslag: Straff, dvs. i första hand böter
och fängelse,
kan enligt svensk rätt endast fysiska personer dömas till. För brott
som begås i
näringsverksamhet kan sålunda endast den fysiska person som har det
straffrättsliga ansvaret dömas.
Överträdelser av arbetsmiljöbestämmelser görs ofta inom ramen för
verksamhet
där många människor medverkar. För att straffansvar skall kunna
utkrävas måste
utredning ske av den personliga skuld som en utpekad gärningsman har
till det
inträffade. Det är ofta svårt. Det kan t.ex. vara osäkert vilket
reellt
inflytande över händelseförloppet någon som varit formellt ansvarig
haft. Vidare
är det ofta uppenbart att bristen i arbetsmiljön är resultatet av att
någon inom
företaget har gjort sig skyldig till en vårdslöshet utan att man kan
peka på vem
som gjort det.
Från åklagarhåll har vidare framkommit att en klar överträdelse av
t.ex. ett
besiktningskrav kan kräva en tidsödande förundersökning om var inom
företaget
vårdslösheten ligger formellt och reellt. Straffrättsligt är detta
avgörande för
domstolens bedömning. Resultatet av det tidsödande arbetet kan, trots
att ett
fel uppenbarligen blivit begånget, bli att inget ansvar går att
utkräva. Ett på
detta sätt ineffektivt sanktionssystem riskerar att minska respekten
för de
sanktionerade reglerna.
Mot bakgrund av dessa synpunkter förordar regeringen att det i
arbetsmiljölagen införs en möjlighet att föreskriva sanktionsavgifter
för
överträdelser mot vissa föreskrifter. Härvid avses en konstruktion
med strikt
ansvar där avgifter kan påföras den verksamhet där överträdelsen
skedde.
Avgörande för regeringens förslag är den effektivisering av
sanktionssystemet
som kan vinnas om man kan begränsa erforderlig utredning till att
gälla endast
själva överträdelsen. Tanken är därvid att man inte skall behöva mer
eller
mindre resultatlöst satsa resurser på att belägga hos vem inom en
organisation
uppsåtet eller oaktsamheten bakom överträdelsen närmast är att söka.
Administrativt och processekonomiskt uppnås motsvarande lättnader.
Åklagarens
resurser kan mera användas på områden där större utsikter finns att
nå påtagliga
resultat.
Byggentreprenörerna har pekat på att med utredningens förslag till
en strikt
sanktionsavgift kan det personliga ansvaret i linjeorganisationen
minska, något
som kan få negativa konsekvenser ur förebyggande synpunkt.
Regeringen är medveten om att förslaget kan uppfattas som att det
personliga
ansvaret i någon mån minskar. Mot detta skall dock ställas att, såsom
reglerna
idag är utformade, saknas i många fall möjlighet att utkräva
personligt ansvar
trots att fel har blivit begångna. Med hänsyn härtill anser
regeringen att
övervägande skäl talar för ett införande av sanktionsavgifter.
Regeringen övergår härefter till frågan om på vilka områden
sanktionsavgifter
kan anses lämpliga. Regeringens bedömning är att effektivitetsvinster
och
motsvarande resursbesparing främst står att vinna när det gäller
överträdelser
av föreskrifter om formella förfaranden eller preciserade åtgärder.
Det rör sig
om överträdelser som är direkt straffbelagda i arbetsmiljölagen och
inte
förutsätter förelägganden eller förbud.
Enligt 4 kap. 1 och 2 får Arbetarskyddsstyrelsen, efter
regeringens bemyn-
digande, meddela föreskrifter om bl.a. produktkontroll beträffande
tekniska
anordningar samt krav på tillstånd i vissa fall. Enligt 3 samma
kapitel får
Arbetarskyddsstyrelsen efter bemyndigande av regeringen meddela
föreskrifter
bl.a. beträffande skyldighet att föra förteckning eller register.
Liknande be-
stämmelser finns i 8 samma kapitel beträffande föreskrifter om
skyldighet att
göra anmälan eller lämna uppgifter till en tillsynsmyndighet eller
att förvara
handlingar som har betydelse från skyddssynpunkt. Genom den ändring
som nu
föreslås beträffande denna paragraf (se avsnitt 10.1) skall
föreskrifterna också
kunna gälla upprättande av handlingar som har betydelse från
skyddssynpunkt.
Regeringen har i arbetsmiljöförordningen (1977:1166) givit Arbetar-
skyddsstyrelsen nödvändiga bemyndiganden beträffande dessa
paragrafer.
Regeringen anser att föreskrifter utfärdade med stöd av ovan nämnda
paragrafer
är lämpliga områden för sanktionsavgifter. När det gäller dessa
föreskrifter kan
man dessutom klart presumera att överträdelser inte förekommer annat
än som en
följd av uppsåt eller oaktsamhet. Om det exempelvis konstateras att
en ar-
betsgivare inte genomfört föreskriven kontroll av en teknisk
anordning bör han
alltså kunna påföras en sanktionsavgift.
LO, TCO och SACO, vilka alla tillstyrkt ett införande av
sanktionsavgifter,
har framhållit att det relativt begränsade området för
sanktionsavgifter på sikt
måste kunna utvidgas. LO och TCO har pekat på att sanktionsavgifterna
borde
kunna användas inom internkontrollområdet (3 kap. 2 a
arbetsmiljölagen)
beträffande bl.a. kravet på handlingsplaner m.m.
Arbetarskyddsstyrelsen har framhållit att de själva bör ges frihet
att avgöra
på vilka områden sanktionsavgifter skall få förekomma.
Regeringen anser det vara av vikt att sanktionsavgifter endast
införs på ett
avgränsat område där det relativt lätt kan fastställas om en
överträdelse skett
eller inte. Det nu angivna området uppfyller dessa krav. Att ge
Arbetarskyddsstyrelsen frihet att helt bestämma detta område skulle
enligt
regeringen föra för långt. Regeringen vill också framhålla att
sanktionsavgifter
framstår som mindre lämpliga när det gäller upprättande av
handlingsplaner och
andra krav som avser internkontroll. Om ett system med
sanktionsavgifter införs
med sikte på internkontrollen riskerar man att intresset förskjuts
från
innehållet i kontrollen som helhet till de direkt sanktionerade
förfarandena.
Genom den tidigare nämnda ändringen i 4 kap. 8 skall regeringen
eller, efter
regeringens bestämmande, Arbetarskyddsstyrelsen kunna meddela
föreskrifter om
skyldighet att upprätta handlingar som har betydelse från
skyddssynpunkt (se
avsnitt 10.1). Bestämmelsen tar sikte på annan skyddsansvarig än den
egna
arbetsgivaren. Av liknande skäl som anförts när det gäller
internkontrollen är
också detta ett mindre lämpligt område för sanktionsavgifter.
Lagrådet har före-
slagit att möjligheten att meddela föreskrifter om skyldighet att
upprätta hand-
lingar som har betydelse från skyddssynpunkt förs in i ett nytt andra
stycke i 4
kap. 8 . Vidare föreslår Lagrådet att det i kapitlet om
sanktionsavgifter
beträffande 4 kap. 8 endast görs en hänvisning till det första
stycket.
Därigenom kommer bemyndigandet att föreskriva om sanktionsavgifter
inte att
omfatta det nu nämnda området. Regeringen ansluter sig till Lagrådets
synpunkter
och har utformat lagförslaget i överensstämmelse med detta.
Regeringen föreslår mot bakgrund av vad som sagts att det i
arbetsmiljölagen
införs en möjlighet att föreskriva att en särskild avgift skall
betalas om
överträdelse har skett av en föreskrift som har meddelats med stöd av
ett
bemyndigande i något avseende som anges i 4 kap. 1-3 eller 8 första
stycket.
Avgiften skall betalas även om överträdelsen inte har skett
uppsåtligt eller av
oaktsamhet. Den skall påföras den verksamhet där överträdelsen
skedde.
Avgiften bör inte vara avdragsgill vid taxering. En kompletterande
bestämmelse
om detta bör införas i kommunalskattelagen (1928:370).
Enligt regeringens uppfattning bör det på arbetsmiljöområdet vara
ett
oavvisligt krav att avgiftsbeloppet kan beräknas på förhand och inte
fastställs
i efterhand med utgångspunkt från omständigheterna i det enskilda
fallet.
Regeringen förordar därför en bestämmelse om att
Arbetarskyddsstyrelsen, när
styrelsen väl föreskriver en särskild avgift, anger hur avgiften
skall beräknas.
Viktigt är, enligt regeringens mening, att avgiftsbeloppet skall
kunna
fastställas direkt med ledning av den angivna beräkningsgrunden.
SAF, som motsatt sig ett införande av sanktionsavgifter, har pekat
på de
svårigheter som kommer att finnas med att fastställa avgifterna.
Arbetarskyddsstyrelsen har också, trots att man tillstyrkt
förslaget,
framhållit att svårigheter kan komma att uppstå vid fastställande av
kriterier
för avgiftens beräkning.
Regeringen är medveten om att Arbetarskyddsstyrelsens arbete med
att utfärda
föreskrifter om sanktionsavgifter kan bli omfattande. Regeringen ser
det
emellertid som en fullt möjlig uppgift att på det begränsade område
som nu
föreslagits utforma föreskrifter om sanktionsavgifter.
Arbetarskyddsstyrelsens
tillstyrkande av förslaget måste också ses som en bekräftelse på att
fördelarna
med ett sådant system överväger nackdelarna.
Innan en avgift av förordat slag påförs behövs emellertid en
prövning av om en
överträdelse faktiskt har skett. Denna prövning bör i princip utföras
av
domstol. Eftersom avgiften ligger vid sidan om straffansvaret
förordar
regeringen att frågan om utdömande av sanktionsavgift prövas av
länsrätt.
Det åsyftade resultatet med förslaget är att man skall uppnå en
effek-
tivisering av sanktionssystemet och administrativa lättnader. Detta
resultat
nås, enligt regeringen, bäst om talan om påförande av avgiften förs
av
Yrkesinspektionen eller Arbetarskyddsstyrelsen. Regeringen förordar
att så sker.
Tillsynsmyndigheten får ju antas redan vara insatt i ärendet och
skulle under
alla förhållanden haft att initiera prövningen. För
åklagarmyndigheterna innebär
det förordade förfarandet en resursbesparing, eftersom antalet av
tillsynsmyndigheterna påkallade förundersökningar i
arbetsmiljöärenden samtidigt
kan antas minska.
Regeringen föreslog i remissen till Lagrådet att det i ett mål om
påförande av
sanktionsavgift skulle krävas prövningstillstånd för prövning i
kammarrätt.
Lagrådet har anfört att skälen för dispensprövning i de nu aktuella
målen
närmare bör övervägas och redovisas i propositionen.
Enligt ett förslag som föreslås träda i kraft den 1 oktober 1994
(prop.
1993/94:133) skall regler om prövningstillstånd i kammarrätt införas.
Av
propositionen framgår att det inte är fråga om att införa ett
generellt system
om prövningstillstånd. Frågan skall i stället prövas för varje
måltyp, under
beaktande av vissa allmänna principer. Ett krav på prövningstillstånd
bör
användas främst i de fall målet prövats av en förvaltningsmyndighet
innan det
prövats av länsrätt. Av propositionen framgår emellertid att det
finns måltyper
som lämpar sig väl för ett system med prövningstillstånd, även om det
inte
prövats av en förvaltningsmyndighet innan det når länsrätt.
Som tidigare nämnts skall frågor om påförande av sanktionsavgift
prövas av
länsrätten efter ansökan av Yrkesinspektionen eller
Arbetarskyddsstyrelsen. Som
regeringen senare kommer till skall en avgift kunna jämkas eller
efterges om det
skulle vara oskäligt att påföra avgiften enligt angiven
beräkningsgrund.
Förslaget innebär således att sedan tillsynsmyndigheten konstaterat
att en
överträdelse skett skall myndigheten ta ställning till om det finns
förutsättningar för att jämka eller efterge avgiften.
Numera krävs prövningstillstånd i hovrätten för bl.a. bötesmål. De
nu
föreslagna sanktionsavgifterna påminner om böter. Såvitt avser frågan
om
prövningstillstånd finns inte anledning att behandla mål om
sanktionsavgift på
annat sätt än bötesmål. Till detta kommer att det enligt regeringens
mening är
av stor vikt att reaktionen mot det företag som begår överträdelsen
kommer
relativt omgående vilket förutsätter ett lagakraftvunnet avgörande
med viss
snabbhet. Regeringen anser mot denna bakgrund att den nu aktuella
måltypen är
lämplig att omfattas av krav på prövningstillstånd i kammarrätt.
Frågor om påförande av sanktionsavgifter kan förutsättas bli enkla
ur
handläggningssynpunkt. Det får antas att en arbetsgivare, ställd
inför det
faktum att han brustit i exempelvis kontrollen av en tekniska
anordning, inte
kommer att ha några invändningar mot att han påförs avgiften.
Regeringen
förordar därför att avgift även skall kunna åläggas efter ett
föreläggande av
den handläggande tillsynsmyndigheten. Om föreläggandet godtas av den
som
föreläggandet riktar sig mot, skall detta gälla som lagakraftvunnet
avgörande
som meddelats av domstol.
Utredningen har föreslagit att de straffrättsliga sanktionerna
skall finnas
kvar även på de områden där det föreskrivits sanktionsavgifter. Åtal
ska dock få
väckas endast om det av särskilda skäl är påkallat ur allmän
synpunkt. En
sanktionsavgift skall också kunna efterges om det till följd av
straff,
företagsbot eller förverkande som följer på överträdelsen eller av
annan orsak
skulle vara oskäligt att påföra avgiften.
Arbetarskyddsstyrelsen har framhållit att man inte ser någon
anledning att
parallellt ha kvar möjligheten att döma till straff på sådana områden
där
sanktionsavgifter införs.
SAF, som visserligen avstyrkt ett införande av sanktionsavgifter,
har för det
fall sådana införs motsatt sig att det parallellt skall finnas kvar
en möjlighet
att döma till straff. Om ett sådant system införs bör åtal kunna
väckas endast
om det av synnerliga skäl är påkallat ur allmän synpunkt.
Regeringen finner anledning att först ta upp de direkt
straffsanktionerade
reglerna i sin helhet. Av 8 kap. 2 arbetsmiljölagen framgår att för
brott mot
vissa föreskrifter kan följa böter eller fängelse i högst ett år
medan det för
brott mot andra föreskrifter endast kan följa böter. Av den statistik
utredningen redovisat framgår att under den aktuella perioden har
aldrig dömts
till fängelsepåföljd för brott enbart mot en i arbetsmiljölagen
direkt straff-
sanktionerad föreskrift. Mot denna bakgrund framstår det inte
motiverat att ha
kvar fängelsepåföljden i straffskalan för brott mot nu aktuella
föreskrifter.
Regeringen föreslår därför att påföljden fängelse tas bort från
straffskalan.
När det gäller frågan om att ha kvar möjligheten att väcka åtal på
det område
där sanktionsavgifter kommer att gälla gör regeringen den bedömningen
att det
allmänt sett är mindre lämpligt att ha två parallella
sanktionssystem. När det
gäller det väl avgränsade område som regeringen nu föreslår att
sanktionsavgifter införs på får sanktionsavgiften anses vara en
tillräcklig
reaktion från samhällets sida. Avsikten är också att systemet med
sanktionsavgifter skall erbjuda ett effektivare sanktionssystem än de
nuvarande
straffrättsliga sanktionerna. Det bör i sammanhanget framhållas att
det alltid
finns en möjlighet för Yrkesinspektionen att rikta förelägganden
eller förbud
mot arbetsgivaren för att få denne att rätta sig efter sina
skyldigheter i
fortsättningen.
Regeringen delar utredningens uppfattning att det skall finnas en
möjlighet
att efterge avgiften. Utredningen har föreslagit att avgiften får
efterges om
det till följd av straff, företagsbot eller förverkande, som följer

överträdelsen, eller av någon annan orsak skulle vara oskäligt att
påföra
avgiften. Med hänsyn till att regeringen nu föreslår att det skall
ske en
avkriminalisering på de områden där det kommer att föreskrivas
sanktionsavgifter
måste den aktuella bestämmelsen ges en annan utformning. Möjlighet
att jämka
avgiften bör även införas. Regeringen föreslår därför att avgiften
får jämkas
eller efterges om det skulle vara oskäligt att påföra avgiften. Det
skall vara
möjligt att jämka eller efterge avgiften om det skulle leda till
uppenbart
obilligt resultat. Bestämmelsen gör det möjligt att beakta
arbetsgivarens goda
tro och övriga omständigheter, såsom motivet för handlandet.
Bestämmelsen bör
dock tillämpas varsamt så att den förebyggande effekten inte går
förlorad. En
viss ledning bör kunna hämtas i Arbetsdomstolens praxis såvitt gäller
jämkning
av allmänt skadestånd.

8 Överklagande

Regeringens bedömning: Reglerna om överklagande av
Arbetarskyddsstyrelsens beslut bör inte ändras nu.

Utredningens förslag: Möjligheten att överklaga till regeringen tas
bort.
Arbetarskyddstyrelsens beslut skall kunna överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningen skall börja i länsrätt.
Prövningstillstånd skall
krävas för prövning i kammarrätt (se betänkandet s. 152 - 168).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt att
möjligheten
att överklaga till regeringen ersätts med en domstolsprövning.

Arbetarskyddsstyrelsen, LO och TCO har dock ansett att nuvarande
regler på
detta område bör behållas.
Skälen till regeringens bedömning: År 1984 drogs riktlinjerna upp
för
regeringens befattning med besvärsärenden (prop. 1983/84:120, bet.
1983/84:KU23,
rskr. 1983/84:250). Enligt riktlinjerna bör regeringen i så stor
utsträckning
som möjligt avlastas sådana ärenden som inte kräver politiska
ställnings-
taganden.
Sedan 1952 är Sverige bundet av Europarådets konvention angående
skydd för de
mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Enligt
konventionen skall
envar, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och
skyldigheter, vara
berättigad till en opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid
och inför en
oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.
Mot bakgrund av konventionen och för att tillmötesgå dess krav
infördes den 1
juni 1988 lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut
(rättsprövningslagen). Lagen ger möjlighet att få ett ärende prövat
av
Regeringsrätten om vissa förutsättningar är uppfyllda.
Rättsprövningslagen
gällde från början till utgången av 1991 men har därefter förlängts
och gäller
nu till och med utgången av 1994.
Rättsprövningslagen ses för närvarande över av Fri- och
rättighetskommittén
(Ju 1992:01). Kommittén kommer att avge sitt betänkande vid
halvårsskiftet 1994.
Kommittén skall enligt sina direktiv (dir. 1991:119) ta ställning
till om den
svenska domstolskontrollen av förvaltningsbeslut bör förbättras så
att en
generell möjlighet till domstolsprövning införs. I uppdraget ingår
att överväga
hur en framtida reglering bör vara utformad på området.
Regeringen anser att de ärenden det nu är fråga om inte omedelbart
är av den
arten att de enligt 1984 års riktlinjer bör avlastas regeringen.
Regeringen
anser tvärtom att det är av värde att regeringen kan påverka
bedömningen av hur
olika intressen skall vägas mot varandra. Om man bara ser till
riktlinjerna från
1984 anser regeringen således att det inte finns anledning att ändra
reglerna om
överklagande.
Enligt regeringens uppfattning bör vidare Fri- och
rättighetskommitténs
kommande betänkande avvaktas innan en slutlig ställning tas till
frågan om en
omläggning till domstolsprövning av arbetsmiljöärendena.

9 Arbetsställebegreppet

Regeringens förslag: Någon förändrad avgränsning av
arbetsställebegreppet görs inte. Vissa
redaktionella ändringar görs dock.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se
betänkandet
s. 174 - 177).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft något
att invända
mot de begränsade förändringar som utredningen föreslår.
Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) har understrukit vikten av att den
naturliga
ramen för det övergripande arbetsmiljöarbetet ej bör begränsas till
arbetsstället utan bör omfatta företaget eller verksamheten i sin
helhet.
LO framhåller att 1992 års arbetsrättskommitté i sitt fortsatta
arbete nog-
grant skall pröva denna fråga i samband med översynen av
samverkansreglerna i
arbetsmiljölagen.
Bakgrunden till regeringens förslag: I första hand
samverkansbestämmelserna i
6 kap. arbetsmiljölagen, men även bestämmelserna i den under år 1991
införda 3
kap. 2 a om ett ansvar för arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet
samt vissa bestämmelser om tillsyn i 7 kap. arbetsmiljölagen, utgår
från ett ar-
betsställebegrepp.
Av 6 kap. 2 arbetsmiljölagen framgår att på arbetsställe, där
minst fem
arbetstagare regelbundet sysselsätts, skall bland arbetstagarna utses
ett eller
flera skyddsombud. Av 3 kap. 2 a tredje stycket framgår att
arbetsgivare skall
se till att det på arbetsställe i hans verksamhet finns en på
lämpligt sätt
organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet. Ett
ytterligare
exempel kan tas från 7 kap. 5 . Enligt denna paragraf har
tillsynsmyndighet
tillträde till arbetsställe och får där göra undersökningar och ta
prov.
Enligt förarbetena till arbetsmiljölagen skall med arbetsställe
förstås det
lokala avgränsade område inom vilket arbetsgivare i och för sin
verksamhet
bedriver arbete, oavsett om detta utförs i arbetslokal, i det fria
eller under
jord.
Arbetsmiljökommissionen anför i sitt betänkande Arbete och hälsa
(SOU 1990:49)
att det kan ifrågasättas om inte arbetsställebegreppet i
arbetsmiljölagen
behöver kompletteras och utvecklas. När det gäller arbetsgivares och
arbetstaga-
res möjligheter att lokalt avgränsa arbetsstället anser kommissionen
att det kan
finnas behov av att i lagstiftningen utveckla vissa grundkrav.
Arbetsställebeg-
reppet, bl.a. som ram för partssamverkan, bör därför enligt
kommissionen ses
över.
Arbetsmiljökommissionens synpunkter togs upp i den proposition som
följde på
kommissionens betänkande. I sitt förslag (prop. 1990/91:140 s. 49)
anknöt
departementschefen till den i arbetsmiljölagen befintliga
terminologin
beträffande arbetsställebegreppet. Departementschefen framhöll dock
särskilt att
när det gäller anpassnings- och rehabiliteringsarbetet är det viktigt
att
frågorna behandlas både lokalt och i ett övergripande sammanhang. Hur
man lyckas
hitta lämpliga möjligheter till omplacering beror t.ex. i stor
utsträckning på
vilka olika arbetsuppgifter som finns tillgängliga. Här är det
viktigt att inte
låta organisatoriska eller lokalmässiga gränser försvåra arbetet.
Finns det inom
en verksamhet arbetsställen som ligger nära varandra kan det ofta
vara naturligt
att de samverkar eller bedriver gemensamt anpassnings- och
rehabiliteringsarbe-
te. Drivs de gemensamt, framhöll departementschefen, kan det inte
anses
nödvändigt att varje arbetsställe har en separat uppbyggd
organisation.

Skälen för regeringens förslag:

Arbetsställebegreppet i 6 kap. arbetsmiljölagen

Samverkansreglerna i 6 kap. arbetsmiljölagen skiljer sig på flera
sätt från
lagens regler i övrigt. De sanktioneras genom bestämmelser om förbud
mot att
hindra skyddsombuds och skyddskommittéledamots verksamhet och
anslutande regler
om skadeståndstalan. Föreläggande eller förbud från
tillsynsmyndigheten kan inte
användas för att genomdriva krav enligt 6 kap. Reglerna i kapitlet
kompletteras
genom avtal mellan arbetsmarknadens parter och alltså inte genom
myndighetsföre-
skrifter.
Enligt sina direktiv skall 1992 års arbetsrättskommitté se över
samver-
kansreglerna i arbetsmiljölagen och deras förhållande till
medbestämmandelagens
inflytanderegler samt föreslå de ändringar som föranleds av
översynen.
Arbetsmiljölagsutredningen har samrått med Arbetsrättskommittén om
översynen av
hithörande frågor.
I arbetsmiljölagsutredningens uppdrag har bl.a. ingått att utreda
en
avgränsning av arbetsställebegreppet. Att avgränsa
arbetsställebegreppet i 6
kap. arbetsmiljölagen berör emellertid det sakliga innehållet i
lagens
samverkansregler. En sådan avgränsning bör enligt regeringens mening
anknyta
till de ändringar som kan komma att bli följden av
Arbetsrättskommitténs
översyn. Ändringar bör således anstå till dess Arbetsrättskommittén
sett över
samverkansreglerna i arbetsmiljölagen och deras förhållande till med-
bestämmandelagens inflytanderegler. Regeringen lägger därför nu inte
fram något
förslag i denna del.

Redaktionella ändringar

Bestämmelserna i 3 kap. 2 a arbetsmiljölagen behandlar i första och
andra
styckena arbetsgivarens s.k. internkontroll (att systematiskt
planera, leda och
kontrollera verksamheten m.m.). Här används inte ordet arbetsställe,
utan det
talas om "riskerna i verksamheten". I tredje stycket, som behandlar
arbets-
givarens arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet, sägs
däremot att
sådan verksamhet skall finnas "på arbetsställe i hans verksamhet".
Denna
utformning av 3 kap. 2 a gör att användningen i tredje stycket av
ordet
arbetsställe kan föranleda tolkningssvårigheter. Det enligt
regeringens bedöm-
ning bästa sättet att undvika missförstånd vid tillämpningen är att
slopa ordet
arbetsställe i 3 kap. 2 a . Regeringen förordar att så sker.
I 7 kap. 13 arbetsmiljölagen ges regler om tystnadsplikt för den
som
deltagit i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på
arbetsställe. I
konsekvens med det ovan sagda förordar regeringen att ordet
arbetsställe tas
bort även ur denna paragraf.
I nuvarande 3 kap. 6 talas om när två eller flera samtidigt
driver
verksamhet på "samma arbetsställe". För att undvika att
sammanblandning sker med
arbetsställebegreppet i samverkansreglerna i 6 kap. förordar
regeringen att den
ändringen görs att man i paragrafen i stället anger att det rör sig
om en
situation där två eller flera samtidigt bedriver verksamhet på "ett
gemensamt
arbetsställe".
I nuvarande 3 kap. 7 tredje stycket talas det om att det bör ske
samord-
ning av skyddsåtgärder på "arbetsstället" samt att arbetsgivare m.fl.
skall
följa de anvisningar som den samordningsansvarige ger. Av samma skäl
som ovan
anförts bör det i stället anges att det är fråga om "ett gemensamt
arbetsställe".

10 Nya EG-regler på arbetsmiljöområdet

10.1Skyldighet att upprätta planer och andra dokument

Regeringens förslag: Bemyndigandet i 4 kap. 8
arbetsmiljölagen kompletteras för att göra det
möjligt att föreskriva om skyldighet för andra
skyddsansvariga än arbetsgivare att upprätta planer
och liknande dokument. Förslaget föranleds av be-
stämmelser i EG:s byggplatsdirektiv och EG:s
direktiv om utvinningsindustrin.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se
rapporten
s. 20-22).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt
förslaget eller
lämnat det utan invändning. SAF anser att det föreslagna
bemyndigandet bör
begränsas till byggarbetsplatser och utvinningsindustrin.
Bakgrunden till regeringens förslag: Arbetsgruppen har redovisat de
EG-rättsakter i form av direktiv som berör arbetsmiljöområdet och som
beslutats
av EG efter den 31 juli 1991. Rättsakterna skall tillföras
EES-avtalet, vilket
innebär att Sverige kommer att behöva införliva även dessa direktiv i
svensk
rätt (se om införlivande av produktdirektiv i avsnitt 6).
Utgångspunkten för införlivandet är att detta även i de nu aktuella
fallen
skall ske genom föreskrifter från Arbetarskyddsstyrelsen med stöd av
bemyndigandena i arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförordningen. De
flesta av de
direktiv som förutsätts läggas till EES-avtalet kan införlivas av
Arbetarskyddsstyrelsen utan att några lagändringar behöver göras. I
detta och
det följande avsnittet tas de direktiv upp för vilka lagändringar
krävs.
Rådets direktiv 92/57/EEG om minimikrav för säkerhet och hälsa vid
tillfälliga
eller rörliga byggarbetsplatser (byggplatsdirektivet) anger
minimikrav på
arbetsmiljön vid byggnads- och anläggningsarbete. Det föreskriver
skyldigheter
för den för vars räkning ett sådant arbete utförs, dvs. byggherren,
"project
supervisor", vilket närmast motsvarar ställföreträdare för
byggherren,
samordnare/samordningsansvarig, arbetsgivare, företagare utan
anställda samt
arbetstagare.
Enligt direktivets artikel 3.1 skall byggherren eller "the project
supervisor"
(byggledaren) utse en eller flera samordningsansvariga för hälsa och
säkerhet på
en sådan byggarbetsplats där det finns fler än en entreprenör.
Enligt direktivets artikel 3.2 skall byggherren eller byggledaren
se till att
"a safety and health plan" är upprättad i enlighet med artikel 5 b
innan
byggarbetsplatsen inrättas. Enligt artikel 5 b skall samordnaren
upprätta eller
låta upprätta en sådan plan, vilken skall innehålla reglerna för
bygg-
arbetsplatsen samt en beskrivning av de särskilda åtgärder som avser
särskilt
farliga arbeten. Dessa räknas upp i bilaga II till direktivet.Vidare
finns det
två direktiv om utvinningsindustrin. Det ena är rådets direktiv
92/91/EEG om
minimikrav för att förbättra skyddet för säkerhet och hälsa för
arbetstagare i
utvinningsindustrin med borrningsverksamhet. Det andra är rådets
direktiv
92/104/EEG om minimikrav för att förbättra skyddet för säkerhet och
hälsa för
arbetstagare i utvinningsindustrin med överjords- och
underjordsarbete. De två
direktiven har i stort sett likalydande innehåll.
I de två direktivens artikel 3.3 finns en identisk bestämmelse av
följande
innebörd. Den arbetsgivare, som i enlighet med nationell lagstiftning
eller
praxis råder över ett gemensamt arbetställe, skall samordna
genomförandet av
alla åtgärder som gäller arbetstagares säkerhet och hälsa. Denne
arbetsgivare
skall vidare i ett "safety and health document" redovisa syftet med
samordningen
samt åtgärderna och rutinerna för att genomföra dem. Samordningen
skall inte
påverka de enskilda arbetsgivarnas skyldigheter enligt ramdirektivet.
Skälen för regeringens förslag: De refererade artiklarna i dessa
tre direktiv
ställer således krav på att ett dokument av visst slag skall
upprättas, något
olika benämnt och med olika krav på innehåll i byggplatsdirektivet
respektive
direktiven om utvinningsindustrin. Skyldigheten att efterleva
dokumentationskravet har i byggplatsdirektivet lagts på byggherren,
ställföreträdaren för honom, respektive samordningsansvarig. I de två
andra
direktiven har skyldigheten lagts på den arbetsgivare som råder över
arbetsstället.
Krav av det här slaget, dvs. krav av mer formell natur att upprätta
dokument/handlingar, finns inte i arbetsmiljölagen för de nu aktuella
skyddsansvariga grupperna. Ett sådant krav finns endast för
arbetsgivare i
dennes egen verksamhet. Genom 1991 års ändringar i arbetsmiljölagen
(prop.
1990/91:140) infördes en ny bestämmelse i 3 kap. 2 a med krav på
vad som i
regel benämns arbetsgivarens internkontroll. Enligt denna skall
arbetsgivaren i
den utsträckning som verksamheten kräver dokumentera arbetsmiljön och
arbetet
med den. Därvid skall handlingsplaner upprättas.
Dokumentationskravet skall gälla för alla arbetsgivare i deras egen
verksamhet. Kravet har därför förts in som en generell föreskrift i
arbetsmiljölagens föreskrifter om arbetsgivarens skyldigheter. Läget
är
emellertid ett annat när det gäller de nu angivna EG-rättsakterna.
Doku-
mentationskravet har här inte samma generella räckvidd för de
skyddsansvariga
som berörs. De nu aktuella kraven gäller endast vid byggnadsarbeten
och arbeten
med mineralutvinning.
Det finns mot denna bakgrund inte någon grund för att införa ett
generellt
dokumentationskrav för de aktuella grupperna, dvs. för byggherren,
för den som
råder över ett arbetsställe respektive för samordningsansvarig eller
den sådant
ansvar överlåtits till. Det bör istället överlämnas till den
föreskrivande myn-
digheten att i sina föreskrifter ange när dokumentationskravet skall
gälla. Det
närmare införlivandet av rättsakterna i övrigt kommer dessutom att
ske genom
föreskrifter från Arbetarskyddsstyrelsen med stöd av lagens
bemyndiganden.Genom
att delegera normgivningen i detta fall till myndighetsnivån ges
också
förutsättningar för att på ett smidigt sätt införliva eventuella
kommande
dokumentationskrav i EG-direktiv.
Ett annat alternativ, som arbetsgruppen berör, är att i
arbetsmiljölagen föra
in ett dokumentationskrav för de aktuella grupperna begränsat till
byggnadsar-
bete och arbete i utvinningsindustrin, med möjlighet till
föreskrifter enligt
bemyndigandet i 4 kap. 10 . En sådan lösning, liksom den lösning som
SAF
förordar att begränsa bemyndigandet, kräver emellertid ändringar i
arbetsmil-
jölagen varje gång det tillkommer nya dokumentationskrav i
EG-direktiv som
tillförs EES-avtalet. Detta ter sig opraktiskt i förhållande till en
ren
bemyndigandebestämmelse.
Vad som sagts leder fram till att ett tillägg bör göras i
bemyndigandena i 4
kap. arbetsmiljölagen. Det som ligger närmast till hands är då att
komplettera 4
kap. 8 , som innehåller ett bemyndigande att meddela föreskrifter om
förvaring
av handlingar som har betydelse från skyddssynpunkt.
Arbetarskyddsstyrelsen kan
sedan utnyttja bemyndigandet med hänsyn till åtagandena i
EES-avtalet.

10.2Ensamföretagares skyldigheter

Regeringens förslag: Bemyndigandet i 4 kap. 10
arbetsmiljölagen kompletteras med ett nytt stycke
som gör det möjligt att föreskriva om utvidgade
skyldigheter för den som ensam eller gemensamt med
familjemedlem bedriver verksamhet utan anställd
(ensamföretagare). Förslaget föranleds av
bestämmelser i EG:s byggplatsdirektiv.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. (se
rapporten
s. 22-24).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt
förslaget eller
lämnat det utan invändning. SAF anser att det föreslagna
bemyndigandet bör
begränsas till byggarbetsplatser. Svea Hovrätt föreslår att
utvidgningen
istället görs i 3 kap. 5 arbetsmiljölagen.
Bakgrunden till regeringens förslag: I artikel 10 i
byggplatsdirektivet (se
även föregående avsnitt) anges skyldigheter för andra än
arbetsgivare. Enligt
artikelns punkt 1 skall "self-employed persons", dvs. ensamföretagare
följa de
krav som anges i vissa artiklar i byggplatsdirektivet, ramdirektivet,
rådets
direktiv 89/655/EEG om minimikrav för säkerhet och hälsa vid
arbetstagares
användning av arbetsutrustning i arbetet och rådets direktiv
89/656/EEG om
minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbetstagares användning av
personlig
skyddsutrustning på arbetsplatsen. Dessutom skall företagaren beakta
direktiv
från den samordningsansvarige.
Enligt 3 kap. 5 andra stycket arbetsmiljölagen är den som ensam
eller
gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan
anställd skyldig
att följa vad i denna lag och med stöd därav har föreskrivits i fråga
om teknisk
anordning och farligt ämne samt beträffande gemensamt arbetsställe.
I fråga om gemensamt arbetsställe gäller enligt 3 kap. 6
arbetsmiljölagen
att de som driver verksamhet på arbetsstället skall samråda och
gemensamt verka
för att åstadkomma tillfredsställande skyddsförhållanden.
Samordningsansvaret vid byggnads- eller anläggningsarbete samt vid
fast
driftsställe som är gemensamt arbetsställe för flera verksamheter
regleras i 3
kap. 7 arbetsmiljölagen. Enligt bestämmelsen skall de arbetsgivare
som inte är
samordningsansvariga och de som arbetar där följa de anvisningar som
den
samordningsansvarige lämnar i samordningssyfte (se i fråga om detta
ansvar även
avsnitt 5.1).
Skälen för regeringens förslag: Ensamföretagaren är således i
fråga om
skyldigheter liksom även i fråga om skydd på gemensamt arbetsställe i
nu angivna
hänseenden jämställd med arbetsgivare. Dessutom måste företagaren
följa vad som
föreskrivits i fråga om teknisk anordning och farligt ämne. De
skyldigheter som
följer av artikel 10 i byggplatsdirektivet är emellertid mer
långtgående än så.
De krav som ställs på skyddsåtgärder genom hänvisningen i artikel
10 innebär
att ensamföretagaren måste, vid ett införlivande av
byggplatsdirektivet, åläggas
ett direkt skyddsansvar vid byggnads- och anläggningsarbete på ett
gemensamt
arbetsställe för sin egen hälsa och säkerhet. Företagaren skall vara
skyldig att
bära personlig skyddsutrustning, använda endast sådan
arbetsutrustning som upp-
fyller vissa krav samt även i övrigt vidta direkta skyddsåtgärder (se
bl.a.
bilaga IV till byggplatsdirektivet).
Med hänsyn till att ett utvidgat skyddsansvar för ensamföretagare
för
närvarande endast är aktuellt för byggarbetsplatser men att det inte
är
uteslutet att det genom tillkommande EG-rättsakter kan bli aktuellt
även för
andra områden bör utvidgningen göras möjlig genom ett tillägg i en
relevant
bemyndigandebestämmelse. Genom en sådan lösning kan skyddsansvarets
omfattning
bl.a. anpassas till de åtaganden som Sverige gör i den fortsatta
utvecklingen av
EES-avtalet. Lösningen blir i princip densamma som valdes i
föregående avsnitt.
En sådan lösning överensstämmer med principen att det direkta
införlivandet av
EG-rättsakter på arbetsmiljöområdet bör ske på myndighetsnivån. Att
som Svea
Hovrätt föreslår göra den nödvändiga utvidgningen i 3 kap. 5 ter
sig mindre
lämpligt och gör det nödvändigt att ändra arbetsmiljölagen vid
tillkommande
direktiv med bestämmelser om ensamföretagare av liknande innebörd som
byggplatsdirektivet. Däremot bör det i denna paragraf göras en
hänvisning till 4
kap. 10 arbetsmiljölagen.
Regeringen föreslår i enlighet med vad som sagts att det införs ett
nytt
föreskriftsbemyndigande som ett andra stycke i 4 kap. 10
arbetsmiljölagen.
Bemyndigandet skall ge möjlighet att föreskriva att ensamföretagare
skall vara
skyldiga att följa arbetsmiljölagen och föreskrifter med stöd av
lagen även i
andra avseenden än som framgår av 3 kap. 5 andra stycket.
Arbetarskydds-
styrelsen förutsätts även i detta fall utnyttja bemyndigandet inom
ramen för
åtagandena i EES-avtalet.

10.3Direktivet om gravida kvinnor

Regeringens bedömning: De skyldigheter som åläggs
genom direktiv 92/85/EEG om gravida kvinnor, den
som nyligen fött barn och den som ammar föranleder
inte några ändringar i arbetsmiljölagen.

Arbetsgruppens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning
(se
rapporten s. 24-28).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat bedömningen
utan
invändning. LO anser dock att det kvarstår oklarheter om hur
arbetsmiljölagen
kan tillämpas på gravida kvinnor och deras foster.
Bakgrunden till regeringens bedömning: Rådets direktiv 92/85/EEG
om åtgärder
för att förbättra säkerhet och hälsa i arbetet för gravida
arbetstagare och
arbetstagare som nyligen fött barn eller ammar är ett minimidirektiv
och
innehåller till att börja med regler om arbetsgivarens kartläggning
och
bedömning samt krav på åtgärder när det gäller risker på grund av
exponering för
farliga ämnen m.m., processer och arbetsförhållanden i övrigt
(artikel 4 - 6).
Artikel 6 innehåller förbud för den som är gravid respektive den som
ammar att
utföra vissa i en bilaga till direktivet angivna arbetsuppgifter.
Direktivet innehåller vidare bestämmelser om begränsningar av
nattarbete
(artikel 7) samt i övrigt arbetsrättsliga bestämmelser om ledighet i
samband med
nedkomsten och ledighet för undersökningar under graviditeten
(artikel 8 och 9),
förbud mot uppsägning i samband med graviditeten (artikel 10) samt
regler om lön
och oförändrade anställningsförhållanden under ledighet och
omplacering m.m.
(artikel 11).
Direktivet träder inom EU i kraft i oktober 1994. Till den
tidpunkten skall
medlemsstaterna ha uppfyllt direktivets krav antingen genom
lagstiftning eller
genom att försäkra sig om att arbetsmarknadens parter för in
motsvarande
bestämmelser i kollektivavtal. I det sistnämnda fallet skall
medlemsstaten svara
för de bestämmelser som är nödvändiga för att garantera resultatet av
direktivets regler.
Som framgår av vad som sagts om innehållet i direktivet består det
av
bestämmelser av olika karaktär. Direktivet innehåller dels
skyddsbestämmelser
när det gäller säkerhet och hälsa, dels bestämmelser som rör
anställningsavtalet
och förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, dvs.
huvudsakligen rent
arbetsrättsliga bestämmelser.
Skälen för regeringens bedömning: Även direktivet om gravida
kvinnor förut-
sätts bli tillfört EES-avtalet genom ett tilläggsbeslut, varför det
måste kunna
införlivas i svensk rätt.
Införlivandet av direktivet berör, såvitt gäller
skyddsbestämmelserna,
arbetsmiljölagen. När det gäller de arbetsrättsliga bestämmelserna
berörs ett
flertal lagar, såsom lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård
av barn,
m.m. och lagen (1982:80) om anställningsskydd.
Regeringen delar arbetsgruppens bedömning att direktivets
skyddsbestämmelser,
inklusive bestämmelserna om nattarbete, är sådana att de kan
införlivas utan att
några ändringar i arbetsmiljölagen behöver göras. Arbetsgruppen har
emellertid
tagit upp en särskild fråga till diskussion i det här sammanhanget
nämligen
behovet av regler till skydd för fostret. Frågan har väckts av LO i
en skrivelse
till Arbetsmarknadsdepartementet den 21 oktober 1992 angående
arbetsmiljölagens
tillämpning på den gravida kvinnan och fostret (A92/2319/AL).
Övriga bestämmelser i direktivet avser i stor utsträckning rätt
till ledighet
eller omplacering och villkoren vid sådana åtgärder. Dessa frågor
behandlas för
närvarande i Utredningen om ledighetslagstiftningen (A 1993:01, dir.
1992:98).
LO har i den angivna skrivelsen hemställt att den då pågående
Arbets-
miljölagsutredningen skulle genom tilläggsdirektiv få i uppdrag att
förtydliga
arbetsmiljölagen så att det klart framgick att lagen omfattar gravida
kvinnor
och deras foster. LO framhöll att i uppdraget för utredaren även
borde ingå att
beakta EG-direktivet om gravida kvinnor.
Eftersom det aktuella direktivet finns bland de direktiv som skall
läggas till
EES-avtalet har den begärda översynen fått anstå till det nu aktuella
arbetet.
Regeringen delar arbetsgruppens bedömning att det inte kan råda
någon tvekan
om att arbetsmiljölagen ger möjligheter att ingripa mot alla de
risker som
innebär ett direkt hot mot en gravid kvinnas hälsa och säkerhet i den
mån hon är
sysselsatt i en verksamhet som omfattas av lagen.
Frågan om skydd för foster berördes i förarbetena vid
arbetsmiljölagens
tillkomst (prop. 1976/77:149 s. 248 - 249) med anledning av att ett
särskilt
bemyndigande om föreskrifter om skydd för särskilt utsatta grupper av
arbets-
tagare fördes in i arbetsmiljölagen. Enligt vad som därvid anfördes
borde risker
för foster beaktas inom ramen för detta bemyndigande. Bestämmelsen
finns numera
i 4 kap. 6 . Arbetarskyddsstyrelsen har med stöd av bemyndigandet
utfärdat
vissa föreskrifter, som bl.a. syftar till att skydda havande kvinnor
och deras
foster.
I EG-direktivet om gravida kvinnor anges i artikel 1.1 att syftet
med direkti-
vet är att införa åtgärder som stimulerar förbättringar av säkerhet
och hälsa i
arbetet för gravida arbetstagare och arbetstagare som nyligen fött
barn eller
som ammar. Av bestämmelserna i övrigt samt av ingressen till
direktivet framgår
inte direkt att direktivet skulle avse något annat än skydd för den
havande
kvinnan samt den nyblivna eller ammande modern. I bilaga I - som
anger sådana
faktorer, processer eller arbetsförhållanden som kräver
arbetsgivarens bedömning
och åtgärder - anges däremot sådana biologiska respektive kemiska
faktorer/ämnen
som "endanger the health of pregnant women and the unborn child".
Regeringen delar arbetsgruppens uppfattning att EG-direktivet bör
tolkas så
att den havande kvinnan och fostret skall ses som en enhet ur
risksynpunkt. Det
finns inte heller något i övrigt i direktivet som gör det nödvändigt
att föra in
några ytterligare regler i arbetsmiljölagen om skyldigheter att
skydda fostret.
Regeringen anser liksom arbetsgruppen med hänsyn till bl.a.
uttalandena i
förarbetena att det bör vara möjligt att med stöd av gällande lydelse
av ar-
betsmiljölagen utfärda föreskrifter till skydd för arbetstagare som
är gravida,
där föreskrifterna även tar hänsyn till riskerna för fostret. Det bör
därvid
också vara möjligt att beakta de synpunkter som framförts av LO.
Några
lagändringar behövs således inte.

11 Författningskommentarer

11.1Arbetsmiljölagen (1977:1160)

1 kap. Lagens ändamål och tillämpningsområde

1

Lagens ändamål är att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet
samt att även
i övrigt uppnå en god arbetsmiljö.

Paragrafen, som anger arbetsmiljölagens ändamål, har getts en ny
lydelse.
Motiven för detta finns i avsnitt 4.
I paragrafens första led uttrycks den grundläggande inriktningen i
ar-
betsmiljölagen, nämligen det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Lagens
ändamål i
denna del är således att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet.
Arbetsmiljölagen är emellertid inte bara inriktad på det
förebyggande
arbetsmiljöarbetet. En god arbetsmiljö förutsätter också att
mänskliga behov i
vid bemärkelse beaktas (prop. 1976/77:149 s. 220). I paragrafens
andra led sägs
därför att lagens ändamål är att även i övrigt uppnå en god
arbetsmiljö.

3

Vid tillämpning av 2-4 och 7-9 kap. skall med arbetstagare
likställas
1. den som genomgår utbildning,
2. den som under vård i anstalt utför anvisat arbete,
3. värnpliktig och annan som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring
eller som
deltar i frivillig utbildning för verksamhet inom totalförsvaret.
Elever och vårdtagare som avses i första stycket 1 och 2 skall
likställas med
arbetstagare även vid tillämpning av 5 kap. 1 och 3 . I fråga om
elever finns
dessutom särskilda bestämmelser i 6 kap. 17 och 18 .
I fall som avses i första och andra styckena skall vad i lagen sägs
om
arbetsgivare gälla den som driver den verksamhet i vilken arbetet
utförs.

Paragrafens första stycke har justerats med anledning av att
ytterligare en
paragraf tillförts lagens tredje kapitel. Stycket har utformats i
enlighet med
vad Lagrådet föreslagit.

2 kap. Arbetsmiljöns beskaffenhet

1

Arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets
natur och
den sociala och tekniska utvecklingen i samhället.
Arbetsförhållandena skall anpassas till människors olika
förutsättningar i
fysiskt och psykiskt avseende.
Arbetstagaren skall ges möjlighet att medverka i utformningen av
sin egen
arbetssituation samt i förändrings- och utvecklingsarbete som rör
hans eget
arbete.
Teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall utformas så att
arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar
som kan
medföra ohälsa eller olycksfall. Därvid skall även löneformer och
förläggning av
arbetstider beaktas. Starkt styrt eller bundet arbete skall undvikas
eller
begränsas.
Det skall eftersträvas att arbetet ger möjligheter till variation,
social
kontakt och samarbete samt sammanhang mellan enskilda
arbetsuppgifter.
Det skall vidare eftersträvas att arbetsförhållandena ger
möjligheter till
personlig och yrkesmässig utveckling liksom till självbestämmande och
yrkesmässigt ansvar.

Från 1 kap. 1 p. 1 har till denna paragraf, som ett nytt första
stycke,
flyttats bestämmelsen om att arbetsmiljön skall vara
tillfredsställande med
hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen
i
samhället. Skälen till denna omflyttning har angetts i avsnitt 4.

3 kap. Allmänna skyldigheter

1

Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas med beaktande av
kraven på
arbetsmiljöns beskaffenhet enligt 2 kap.

Bestämmelsen är ny. Den innehåller i sak ingen ny reglering.
Motiveringen
finns i avsnitt 4.
Kopplingen mellan å ena sidan de krav på arbetsmiljöns beskaffenhet
som ställs
upp i 2 kap. och å andra sidan bestämmelserna i detta kapitel om
arbetsgivares
med fleras skyldigheter när det gäller att skapa en god arbetsmiljö
klargörs
genom den nya bestämmelsen.

2 a

Arbetsgivaren skall systematiskt planera, leda och kontrollera
verksamheten på
ett sätt som leder till att arbetsmiljön uppfyller kraven i denna lag
och i
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Han skall utreda
arbetsskador,
fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten och vidta de åtgärder
som
föranleds av detta. Åtgärder som inte kan vidtas omedelbart skall
tidsplaneras.
Arbetsgivaren skall i den utsträckning verksamheten kräver
dokumentera
arbetsmiljön och arbetet med denna. Handlingsplaner skall därvid
upprättas.
Arbetsgivaren skall vidare se till att det i hans verksamhet finns
en på
lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet för
fullgörande av de uppgifter som enligt denna lag och enligt 22 kap.
lagen
(1962:381) om allmän försäkring vilar på honom.

I paragrafens första stycke har endast gjorts redaktionella
ändringar. Skälen
för detta finns i avsnitt 4.
I paragrafens tredje stycke har orden "på arbetsställe" strukits.
Som framgår
av motiveringen i avsnitt 9 är även den ändringen av redaktionell
natur.

5

I fråga om arbete som arbetsgivare själv utför skall denna lag och
med stöd
därav meddelade föreskrifter iakttagas i tillämpliga delar. Detsamma
gäller när
två eller flera för gemensam räkning yrkesmässigt driver verksamhet
utan att ha
arbetstagare anställd, dock ej om verksamheten bedrives endast av
medlemmar av
samma familj.
Den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig
verksamhet
utan anställd är skyldig att följa vad i denna lag och med stöd av
den har
föreskrivits i fråga om teknisk anordning och ämne, som kan föranleda
ohälsa
eller olycksfall, samt beträffande gemensamt arbetsställe.
Av 4 kap. 10 framgår att föreskrifter får meddelas om
skyldigheter även i
andra avseenden.

Paragrafen har tillförts ett nytt tredje stycke i vilket det
hänvisas till 4
kap. 10 . Motiveringen finns i avsnitt 10.2.

6

När två eller flera samtidigt driver verksamhet på ett gemensamt
arbetsställe,
skall de samråda och gemensamt verka för att åstadkomma
tillfredsställande
skyddsförhållanden.
Var och en av dem skall också se till att han inte genom sin
verksamhet eller
sina anordningar på det gemensamma arbetsstället utsätter någon som
arbetar där
för risk för ohälsa eller olycksfall.

I första stycket har den ändringen gjorts att uttrycket "samma
arbetsställe"
bytts ut till uttrycket "ett gemensamt arbetsställe". Bakgrunden till
detta ges
i avsnitt 9.
Andra stycket är nytt. Enligt ett propositionsuttalande (prop.
1973:130 s.172)
avsågs med den ursprungliga bestämmelsen, som överensstämmer med
nuvarande,
bl.a. att uttrycka en skyldighet för företagen på ett gemensamt
arbetsställe att
inte genom sin verksamhet eller anordningarna där utsätta någon som
arbetar där
för risk för ohälsa eller olycksfall. I förtydligande syfte har
därför nu ett
nytt andra stycke införts. Det bör framhållas att bestämmelsen
självfallet inte
inskränker varje arbetsgivares ansvar gentemot sina egna
arbetstagare.

7

Den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete är ansvarig
för
samordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på
gemensamt
arbetsställe för verksamheten. Om fast driftsställe är gemensamt
arbetsställe
för flera verksamheter, har den som råder över arbetsstället
motsvarande ansvar.
Ansvaret för samordningen kan överlåtas till någon av dem som
bedriver arbete på
arbetsstället.
I fråga om annat gemensamt arbetsställe än som avses i första
stycket kan de
som bedriver arbete där överenskomma att en av dem skall ha ansvar
för
samordningen.
Den som har ansvar enligt denna paragraf skall se till att
1. arbetet med att förebygga risker för ohälsa och olycksfall
samordnas på det
gemensamma arbetsstället,
2. arbete tidsplaneras på det sätt som behövs för att förebygga
risker för
ohälsa och olycksfall till följd av att olika verksamheter pågår på
arbets-
stället,
3. allmänna skyddsanordningar inrättas och underhålls och allmänna
skyddsregler för arbetsstället utfärdas,
4. ansvaret för de speciella skyddsanordningar som kan behövas för
ett visst
eller vissa arbeten klargörs, och
5. personalutrymmen och sanitära anordningar inrättas på
arbetsstället i
behövlig omfattning.
Övriga arbetsgivare och de som arbetar på det gemensamma
arbetsstället skall
följa de anvisningar som den samordningsansvarige lämnar.

Närmare motivering till ändringarna finns i avsnitt 5.1.
Tredje stycket är nytt. Det utgör ett förtydligande och har sitt
ursprung i
tidigare gjorda motivuttalanden (prop. 1973:130 s. 105 - 106 samt
prop.
1976/77:149 s. 263).
Det föreslagna fjärde stycket motsvaras av sista meningen i det
gällande
tredje stycket. Det ansluter till samtliga punkter i det föreslagna
tredje
stycket.

12

Den som råder över ett arbetsställe skall se till att det på
arbetsstället
finns sådana fasta anordningar att den som arbetar där utan att vara
arbetstagare i förhållande till honom inte utsätts för risk för
ohälsa eller
olycksfall. Han skall även se till att andra anordningar som finns på
ar-
betsstället kan användas utan sådan risk.
Den som anlitar inhyrd arbetskraft för att utföra arbete i sin
verksamhet
skall vidta de skyddsåtgärder som behövs i detta arbete.

Första stycket ersätter 7 kap 8 arbetsmiljölagen. Den som råder
över ett
arbetsställe har tidigare, med stöd av sistnämnda bestämmelse, kunnat
åläggas
ett ansvar först efter ett föreläggande eller förbud från
Yrkesinspektionen. Be-
stämmelsen i sin nya lydelse lägger ett direkt ansvar på den som
råder över ett
arbetsställe i dennes förhållande till arbetstagare som utför arbete
där utan
att vara anställda hos honom. Den närmare motiveringen finns i
avsnitt 5.2.
Bestämmelsen tar sikte på anordningar över vilka bara den som råder
över
arbetsstället disponerar. Det kan röra sig om fasta anordningar såsom
lastkajer
som används av distributionsarbetare vid avlämnande av varor till
butiker,
varuhus, restauranger eller lager. Det kan också gälla mobila
lastanordningar
som tillhandahålls arbetstagare som utför lossnings- eller
lastningsarbete utan
att vara arbetstagare i förhållande till den som råder på
arbetsstället. Ett
annat exempel utgör fasta tillbehör till byggnader såsom
utslagsvaskar, om dessa
exempelvis används av utifrån kommande städpersonal. Även mer lösa
föremål såsom
lastkärror som främmande personal måste använda som ett led i den
verksamhet som
bedrivs på arbetsstället hör hit.
Det ansvar som åläggs den som råder på ett arbetsställe i denna
bestämmelse är
dels att se till att ur skyddssynpunkt nödvändiga fasta anordningar
finns på ar-
betsstället dels att se till att dessa anordningar och de andra
anordningar som
tillhandahålls på arbetsstället är säkra från skyddssynpunkt.
Det finns här också anledning att framhålla att det finns ett
samband mellan
den nu föreslagna rådighetsbestämmelsen och bestämmelserna om
gemensamma
arbetsställen i 3 kap. 6 och 7 . Sistnämnda bestämmelser omfattar
skyldigheter
att se till att även sådan personal som nu avses, på arbetsstället
skyddas mot
risker för ohälsa och olycksfall.
Bestämmelsen i andra stycket är ny. Den tidigare gällande
möjligheten för
Yrkesinspektionen att med stöd av 7 kap. 8 arbetsmiljölagen rikta
föreläggande
eller förbud mot den som råder över ett arbetsställe har också
ansetts
tillämplig då någon hyrt in arbetskraft. Här görs nu en särskild
reglering
beträffande dessa fall med ett lite annorlunda direkt ansvar än vad
som avses i
första stycket.
Bestämmelsen innebär ett särskilt skyddsansvar för företag som
anlitar inhyrd
personal att utföra arbete i sin verksamhet. Regeln tar främst sikte
på sådan
uthyrning av arbetskraft som avses i lagen (1993:440) om privat
arbetsförmedling
och uthyrning av arbetskraft. Ibland används dock, t.ex. inom
byggbranschen,
uttryckssättet att låna arbetskraft. Därmed avses vanligen ett slags
uthyrning
av arbetskraft. Utryckssättet hänger samman med att "utlånaren" ofta
driver en
liknande verksamhet som "inlånaren". Ersättning behöver då inte
lämnas på annat
sätt än att arbetskraft tillhandahålls. Även dessa fall träffas av
bestämmelsen.
De långsiktiga arbetsmiljökraven ligger fortfarande kvar på
arbetsgivaren, det
vill säga den som hyr ut arbetskraften. När det gäller de
arbetsmiljöåtgärder
som behövs i det aktuella arbetet skall en rimlig fördelning göras
mellan den
arbetsgivare som hyrt in arbetskraften och den arbetsgivare som hyrt
ut
arbetskraften. Hur denna fördelning i detalj skall göras måste bli
beroende på
omständigheterna i det enskilda fallet. Bestämmelsen ger uthyrare och
inhyrare
anledning att precisera hur skyddsansvaret mellan dem skall vara
fördelat.

13

I 7 kap 8 föreskrivs om skyddsansvar i vissa fall för den som
upplåter en
lokal, ett markområde eller ett utrymme under jord för arbete eller
som
personalutrymme.

Som ovan anförts har det så kallade rådighetsansvaret i 7 kap.
slopats och
ersatts med ett direkt ansvar i 3 kap. 12 . Med hänsyn till detta är
det endast
nödvändigt med en hänvisning till 7 kap. då det gäller det så kallade
upplåtaransvaret. Denna hänvisning återfinns nu i denna bestämmelse.

4 kap. Bemyndiganden

8

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande,
Arbetarskyddsstyrelsen kan
meddela föreskrifter om skyldighet att göra anmälan eller lämna
uppgifter till
en tillsynsmyndighet eller att förvara handlingar som har betydelse
från
skyddssynpunkt.
I samma ordning får meddelas föreskrifter om skyldighet att
upprätta
handlingar som har betydelse från skyddssynpunkt.

Ändringen är föranledd av åtagandena enligt EES-avtalet och gör det
möjligt
att föreskriva om skyldighet att upprätta handlingar även för andra
skydd-
sansvariga än arbetsgivare. Motiveringen till ändringen finns i
avsnitt 10.1.
Regeringen har ansett att sanktionsavgifter är mindre lämpliga då
det gäller
en skyddsansvarigs skyldighet att upprätta handlingar som har
betydelse från
skyddssynpunkt (se avsnitt 7). Lagrådet har därför föreslagit att
möjligheten
att meddela föreskrifter om skyldighet att upprätta handlingar som
har betydelse
från skyddssynpunkt förs in i ett nytt andra stycke. Samtidigt
föreslår Lagrådet
att det i kapitlet om sanktionsavgifter beträffande 4 kap. 8 endast
görs en
hänvisning till första stycket. Därigenom kommer bemyndigandet i 8
kap. 5 inte
att omfatta föreskrifter om skyldighet att upprätta handlingar som
har betydelse
från skyddssynpunkt enligt denna paragraf. Regeringen ansluter sig
till Lagrå-
dets synpunkter och har utformat lagförslaget i enlighet med detta.

10

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande,
Arbetarskyddsstyrelsen får
meddela de ytterligare föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffenhet och
om
allmänna skyldigheter i fråga om arbetsmiljön som behövs för att
förebygga
ohälsa och olycksfall i arbetet.
I samma ordning får meddelas föreskrifter om att den som ensam
eller gemensamt
med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd skall
följa vad i
denna lag och med stöd av den har föreskrivits om skyldigheter i
andra
avseenden än som framgår av 3 kap. 5 andra stycket.

Den allmänna motiveringen till denna bestämmelse finns i avsnitt
10.2. Änd-
ringen är föranledd av åtagandena enligt EES-avtalet. Tillägget
behövs för att
kunna införliva de delar i byggplatsdirektivet (92/57/EEG) som avser
ensamföre-
tagares skyldigheter, vilka går längre än vad som följer av
arbetsmiljölagens
nuvarande bestämmelser. Företagaren skall bl.a. vara skyldig att bära
personlig
skyddsutrustning, använda endast sådan arbetsutrustning som uppfyller
vissa krav
samt även i övrigt vidta direkta skyddsåtgärder.

6 kap. Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare m.m.

10

Skyddsombud får inte hindras att fullgöra sina uppgifter.
Om ett skyddsombud företräder en arbetstagare som utför arbete på
ett
arbetsställe över vilket dennes arbetsgivare inte råder är den
arbetsgivare som
råder över arbetsstället skyldig att låta skyddsombudet få tillträde
dit i den
omfattning som ombudet behöver för att fullgöra sitt uppdrag.
Skyddsombud får ej med anledning av sitt uppdrag ges försämrade
arbetsförhållanden eller anställningsvillkor. När uppdraget upphör
skall
arbetstagaren vara tillförsäkrad arbetsförhållanden och
anställningsvillkor,
vilka överensstämmer med eller är likvärdiga med dem som skulle ha
rått om han
ej hade haft uppdraget.

Ändringen innebär att det i paragrafen införs ett nytt andra
stycke. Genom det
nya stycket ges skyddsombud rätt att få tillträde till främmande
arbetsställen.
Rätten skall gälla i förhållande till den som råder över
arbetsstället. Med "den
som råder" avses samma kategorier som i 3 kap. 7 och 12 . Det
behöver dock
inte här vara fråga om ett gemensamt arbetsställe. De arbetstagare
som avses är
nämligen inte bara anställda hos entreprenörer och liknande utan även
inhyrda
arbetstagare. I sistnämnda fall behöver det ju inte röra sig om ett
arbetsställe
där flera bedriver verksamhet.
Skyddsombudets befogenheter gentemot den som råder över
arbetsstället är i
paragrafen begränsad till en tillträdesrätt. Det är den ordinarie
arbetsgivaren
som skall svara för att skyddsombudet får underlag för sin verksamhet
i form av
deltagande i planering, utbildning, ledighet, information etc. Med
stöd därav
och sina iakttagelser på det främmande arbetsstället kan
skyddsombudet vidta de
åtgärder som står till buds enligt 6 kap., bl.a. hänvändelse till
Yrkesinspektionen enligt 6 a och avbrytande av arbete enligt 7 i
avvaktan på
yrkesinspektionens ställningstagande. Skyddsombuds hänvändelse till
arbetsgivare
enligt nämnda paragrafer skall ske till den ordinarie arbetsgivaren
även när det
gäller missförhållanden på främmande arbetsställen.
Skyddsombudets tillträdesrätt förutsätter inte någon särskild
underrättelse
till den som råder över arbetsstället. Det är tillräckligt att
skyddsombudet vid
sitt besök visar att han som skyddsombud företräder de arbetstagare
som utför
arbetet på det främmande arbetsstället.
Bryter en arbetsgivare som råder över arbetsstället mot den
skyldighet han har
att bereda skyddsombudet tillträde kan han ådra sig
skadeståndsskyldighet enligt
11 . Det som i den paragrafen sägs om arbetsgivare träffar också
den arbets-
givare som råder över ett arbetsställe.

13

Mål om tillämpning av 10 och 11 handläggs enligt lagen
(1974:371) om
rättegången i arbetstvister. I fråga om talan mot arbetstagare eller,
i fall som
avses i 10 andra stycket, mot den som råder över ett arbetsställe
gäller dock
vad som är föreskrivet om rättegång i allmänhet.

Lagen om rättegången i arbetstvister gäller för rättegången i
tvister om
kollektivavtal och andra tvister som rör förhållandet mellan
arbetsgivare och
arbetstagare. Den innebär att talan i vissa fall inleds i
Arbetsdomstolen som
första instans och i övriga fall inleds vid tingsrätt med rätt att
fullfölja
talan till Arbetsdomstolen. Lagen om rättegången i arbetstvister
skall inte
tillämpas på en tvist som avser skyddsombuds tillträdesrätt enligt 10
andra
stycket eftersom tvisten inte gäller förhållandet arbetsgivare -
arbetstagare.
Talan i ett sådant fall mot den som råder över ett arbetsställe skall
i stället
prövas av allmän domstol.

15

Vad som sägs i 5 , 10 första och tredje styckena samt 11-14
skall
tillämpas på motsvarande sätt på ledamot av skyddskommitté.

Ändringen är föranledd av att den tillträdesrätt som tillerkänns
skyddsombud i
10 andra stycket inte skall gälla också för ledamot av
skyddskommitté.

7 kap Tillsyn

7

Yrkesinspektionen får gentemot den som har skyddsansvar enligt 3
kap. 2-12 och
14 , 5 kap. 3 första stycket eller 6 i detta kapitel meddela de
förelägganden eller förbud som behövs för att denna lag eller
föreskrifter som
har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.
I beslut om föreläggande eller förbud kan Yrkesinspektionen sätta
ut vite.
Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt ett
föreläggande, får
Yrkesinspektionen förordna om rättelse på hans bekostnad.
Om ett föreläggande har meddelats beträffande någon åtgärd till
vilken det
krävs bygglov, rivningslov eller marklov enligt plan- och bygglagen
(1987:10)
men sådant lov inte beviljas, upphör föreläggandet att gälla såvitt
avser
åtgärden.

Ändringen är endast redaktionell och föranledd av det direkta
rådighetsansvar
som införs i 3 kap.

9

Även Arbetarskyddsstyrelsen får besluta om åtgärd enligt 6-8 .

Ändringen är föranledd av att nuvarande 8 upphävs samt de
redaktionella
förändringar det medfört. Dessutom har gjorts en språklig ändring.

10

För att säkerställa förbud enligt 7 eller 8 kan
tillsynsmyndigheten meddela
beslut om försegling eller annan avstängning av anläggning, utrymme
eller
anordning. Sådant beslut verkställs genom myndighetens försorg.

Ändringen är föranledd av att nuvarande 8 upphävs samt av vissa
redaktio-
nella förändringar.

11

Den som har skyddsansvar enligt 3 kap. 8-10 kan, om det finns
särskild risk
från arbetsmiljösynpunkt, åläggas att lämna varningsinformation eller
att
återkalla en produkt. Därvid skall bestämmelserna i 7, 8 och 10-12
produktsäkerhetslagen (1988:1604) tillämpas. Vad som där sägs om
Marknadsdomstolen skall dock i stället avse Arbetarskyddsstyrelsen
och vad som
sägs om näringsidkare i stället avse den som har skyddsansvar enligt
3 kap.
8-10 .
Åläggandet skall förenas med vite om det inte av särskilda skäl är
obehövligt.

Bestämmelsen är ny. Den allmänna motiveringen finns i avsnitt 6.
Första stycket innehåller en hänvisning till relevanta delar av
produktsäker-
hetslagen. Motiveringen till de paragrafer som det hänvisas till
finns i pro-
positionen till denna lag (prop. 1988/89:23 s. 88-99 och 102-108).
Vad som anges
där skall gälla också vid tillämpningen av denna paragraf.
Av andra stycket framgår att åläggandet skall förenas med vite om
det inte av
särskilda skäl är obehövligt. Avsikten är att utsättandet av vite bör
underlåtas
endast i undantagsfall. Ett exempel kan vara att det står helt klart
att
näringsidkaren lojalt kommer att följa vad som åläggs honom.

13

Den som har utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté
eller den
som har deltagit i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet
enligt denna
lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget
har erfarit
om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds
personliga
förhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar.
Har ombudet, ledamoten eller deltagaren utsetts av sådan lokal
arbets-
tagarorganisation som avses i 6 kap. 2 och 8 , får han utan hinder
av
tystnadsplikten i första stycket lämna uppgift vidare till en ledamot
i
organisationens styrelse eller till en sakkunnig i arbetsmiljöfrågor
hos en
central arbetstagarorganisation till vilken den lokala organisationen
hör.
Rätten att lämna uppgift vidare gäller endast om uppgiftslämnaren
underrättar
mottagaren om tystnadsplikten. I sådant fall gäller tystnadsplikten
också för
denne.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i 14
kap. 7, 9
och 10 sekretesslagen (1980:100).

Ordet arbetsställe har tagits bort ur paragrafens första och tredje
stycke.
Motiveringen finns i avsnitt 9.

8 kap. Påföljder

Ansvar

1

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen
eller av
oaktsamhet bryter mot föreläggande eller förbud som har meddelats med
stöd av 7
kap. 7-9 . Detta gäller dock inte om föreläggandet eller förbudet
har förenats
med vite.

Ändringen innebär att hänvisningen till vissa paragrafer i 7 kap.
har ändrats.
Bakgrunden är de redaktionella förändringar som har skett i 7 kap.
mot bakgrund
av att 8 har upphävts.

2

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. anlitar en minderårig i strid mot 5 kap. 2 första stycket
eller mot
föreskrifter som meddelats med stöd av 5 kap. 2 tredje eller fjärde
stycket,
2. bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap. 1-8
eller 5
kap. 3 andra stycket, 4 eller 5 ,
3. lämnar oriktiga uppgifter om förhållanden av vikt, när en
tillsynsmyndighet
har begärt upplysningar, handlingar eller prov eller begärt
undersökningar
enligt 7 kap. 3 eller 4 ,
4. utan giltigt skäl tar bort en skyddsanordning eller sätter den
ur bruk.
Till ansvar enligt denna bestämmelse skall inte dömas om det för
överträdelsen
har utfärdats föreskrift om sanktionsavgift enligt 5 .

I paragrafens första stycke har den ändringen gjorts att
möjligheten att för
brott mot vissa föreskrifter döma till fängelse borttagits. Närmare
motivering
finns i avsnitt 7.
I paragrafens andra stycke anges att om för överträdelsen har
utfärdats
föreskrift om sanktionsavgift skall det inte vara möjligt att döma
till ansvar
enligt bestämmelsen. Därigenom förhindras förekomsten av två
parallella
sanktionssystem.

Sanktionsavgift

5

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande,
Arbetarskyddsstyrelsen får
föreskriva att en särskild avgift skall betalas om överträdelse har
skett av en
föreskrift som har meddelats med stöd av ett bemyndigande i något
avseende som
anges i 4 kap. 1-3 eller 8 första stycket. Avgiften skall betalas
även om
överträdelsen inte skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.
En sådan föreskrift skall ange hur avgiften beräknas för olika slag
av
överträdelser. Avgiftsbeloppet skall kunna fastställas direkt med
ledning av den
angivna beräkningsgrunden. Avgiften skall vara lägst 1 000 och högst
100 000
kronor.

Paragrafen är ny. I avsnitt 7 finns den allmänna motiveringen.
I första stycket anges att regeringen eller, efter regeringens
bestämmande,
Arbetarskyddsstyrelsen får föreskriva att en särskild avgift skall
betalas om
överträdelse sker av föreskrifter på vissa områden. Avsikten är att
Arbetarskyddsstyrelsen genom föreskrifter efter hand skall införa
sanktionsavgifter på de områden som bemyndigandet omfattar.
De bemyndighetsbestämmelser som återfinns i 4 kap. 1-3 och 8
fanns tidigare
intagna i andra lagrum. Möjlighet bör finnas att avgiftsbelägga även
överträdelser av föreskrifter som har meddelats med stöd av äldre
bemyndiganden.
Lagrådet har föreslagit att det i bestämmelsen anges att det skall
röra sig om
föreskrifter som har meddelats med stöd av ett bemyndigande i något
avseende som
anges i paragraferna. Regeringen instämmer i Lagrådets förslag.
Lagtexten bör
därför förtydligas i förhållande till lagrådsremissens lagförslag så
att det
klart framgår att även äldre föreskrifter omfattas av bestämmelsen.
Lagrådet har också föreslagit att det beträffande 4 kap. 8 endast
görs en
hänvisning till första stycket i denna paragraf. Närmare motivering
ges i detta
avsnitt under 4 kap. 8 samt i avsnitt 7.
I andra stycket anges att en sådan föreskrift skall ange hur
avgiften beräknas
för olika slag av överträdelser. Underlåten besiktning, vilken utgör
ett av
områdena där sanktionsavgifter nu föreslås, utgör en förhållandevis
stor andel
av de brott mot direkt straffsanktionerade föreskrifter som i dag går
till
domstol. Kontroll är ofta förknippad med en avgift till det provande
organet. I
sådana fall kan exempelvis denna avgift tjäna som utgångspunkt för
beräkningen
av sanktionsavgiften.
Ett annat område utgör hanterande av asbest utan tillstånd. Den
hanterade
mängden kan i vissa fall utgöra en av utgångspunkterna för
beräkningen av
avgiften. I många fall kan det dock vara lämpligt att helt enkelt
föreskriva en
avgift för överträdelse av en föreskrift i visst avseende. Samtidigt
kan
föreskrivas exempelvis fördubbling av avgiften vid upprepad
överträdelse.
I fråga om avgiftsbeloppets föreslagna gränser erinras om att i
allvarliga
fall kommer andra sanktioner i form av straff och företagsbot att
kunna
tillämpas. Det är därför här inte motiverat med högre avgift än 100
000 kronor.
Härigenom indikeras också att vad som avses är relativt lindriga
förseelser.

6

Avgiften skall påföras den fysiska eller juridiska person som drev
den
verksamhet där överträdelsen skedde.
Avgiften får jämkas eller efterges om det skulle vara oskäligt att
påföra
avgiften enligt angiven beräkningsgrund.
Avgiften tillfaller staten.

Bestämmelsen är ny. I avsnitt 7 ges en allmän motivering.
I andra stycket anges att avgiften får jämkas eller efterges om det
skulle
vara oskäligt att påföra avgiften enligt angiven beräkningsgrund.
Sedan
tillsynsmyndigheten konstaterat att överträdelse skett skall
myndigheten ta
ställning till om det föreligger förutsättningar för att jämka eller
efterge
avgiften. Möjligheten att jämka eller efterge avgiften finns även för
länsrätten
i den prövning som sker där.

7

Frågor om påförande av avgift prövas av länsrätten efter ansökan av
Yrkesinspektionen eller Arbetarskyddsstyrelsen.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Paragrafen är ny. Ansökan om påförande av avgift kan göras antingen
av
Arbetarskyddsstyrelsen eller Yrkesinspektionen. Närmare regler härom
kan vid
behov meddelas av Arbetarskyddsstyrelsen. Länsrätten prövar frågan om
påförande
av avgift.
För prövning i kammarrätt krävs prövningstillstånd. Skälen för
detta anges i
avsnitt 7.

8

Avgift får påföras bara om ansökan har delgetts den som anspråket
riktas mot
inom fem år från den tidpunkt då överträdelsen skedde.
Ett beslut varigenom någon påförs avgift skall genast sändas till
länsstyrelsen. Avgiften skall betalas till länsstyrelsen inom två
månader från
det att beslutet vann laga kraft. En upplysning om detta skall tas in
i
beslutet.
Om avgiften inte betalas inom den tid som anges i andra stycket,
skall
dröjsmålsavgift tas ut enligt 58 2-5 mom. uppbördslagen (1953:272).
Den
obetalda avgiften och dröjsmålsavgiften skall lämnas för indrivning.
Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av
statliga
fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet enligt
utsökningsbalken ske.

Bestämmelsen är ny. Vissa förebilder finns i 27 arbetstidslagen
(1982:673)
och 10 kap. 28-29 plan- och bygglagen (1987:10).

9

Frågor om påförande av avgift får prövas av Yrkesinspektionen eller
Arbetarskyddsstyrelsen genom avgiftsförläggande.
Avgiftsföreläggande innebär att den som antas ha gjort sig skyldig
till en
överträdelse föreläggs avgiften till godkännande omedelbart eller
inom viss tid.
Har föreläggandet godkänts, gäller det som domstols lagakraftvunna
avgörande
varigenom avgift påförts. Ett godkännande som sker sedan den i
föreläggandet
utsatta tiden har gått ut är dock utan verkan.

Bestämmelsen är ny och har motiverats i avsnitt 7.

10

En påförd avgift bortfaller om verkställighet inte har skett inom
fem år från
det att avgörandet vann laga kraft.

Bestämmelsen är ny. Förebild vad gäller preskriptionstid finns i 27

arbetstidslagen (1982:673).

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994.
De äldre bestämmelserna i 8 kap. 2 gäller fortfarande i fråga om
överträdelser som har skett före den 1 oktober 1994, dock får ej
dömas till
annan påföljd än böter.
Sanktionsavgift som avses i 8 kap. 5 denna lag får påföras endast
för
överträdelse som har skett efter lagens ikraftträdande.

Lagrådet har anfört följande. I lagrådsremissen föreslås att i
arbets-
miljölagen införs en möjlighet att påföra sanktionsavgifter för
överträdelser av
vissa föreskrifter. Avgiften skall betalas även om överträdelsen inte
har skett
uppsåtligen eller av oaktsamhet. Den skall påföras den fysiska eller
juridiska
person som drev den verksamhet där överträdelse skedde. Har för
överträdelsen
utfärdats föreskrift om sådan sanktionsavgift skall straff inte kunna
dömas ut.
Administrativa påföljder av straffliknande art omfattas formellt
inte av
förbudet i 2 kap. 10 regeringsformen. Att ge retroaktiv verkan åt
regler om
sådana administrativa sanktioner som trätt i stället för
straffrättsliga
påföljder skulle emellertid enligt förarbetena utgöra ett klart
kringgående av
förbudet i nämnda lagrum (prop. 1975/76:209 s. 125). Bestämmelserna
om
sanktionsavgifter bör med hänsyn till vad som har anförts inte ges
retroaktiv
verkan.
För sådana överträdelser av straffsanktionerad föreskrift som skett
före den 1
oktober 1994 bör vidare endast böter kunna dömas ut (jfr 5 andra
stycket
brottsbalkens promulgationslag).
Mot den angivna bakgrunden har Lagrådet föreslagit en
övergångsbestämmelse.
Regeringen instämmer i Lagrådets bedömning och har utformat
övergångsbestäm-
melsen i huvudsaklig överensstämmelse med Lagrådets förslag.

11.2Kommunalskattelagen (1928:370)

20

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla
omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och
bibehållande
avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde
(bruttointäkt) som
har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.
Avdrag får inte göras för:
den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga
utgifter, så som
vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller
därmed
jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;
sådana kostnader för hälsovård, sjukvård samt företagshälsovård som
anges i
anvisningarna;
kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar
eller kottar
till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är
skattefria enligt
19 ;
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet
utförts av den
skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges
barn som ej
fyllt 16 år;
ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans
för-
värvsverksamhet;
svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
ränta enligt 8 kap. 1 studiestödslagen (1973:349), 52, 52 a och
55 lagen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 32 och 49 4 mom.
uppbördslagen
(1953:272), 5 kap. 12 lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter, 13 och 14 lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare, 30 tullagen (1987:1065), 60
fordonsskattelagen (1988:327) och 16 kap. 12 och 13
mervärdesskattelagen
(1994:000) samt kvarskatteavgift och dröjsmålsavgift beräknad enligt
uppbördslagen;
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;
avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10);
avgift enligt 10 kap. 7 utlänningslagen (1989:529);
avgift enligt 8 kap. 5 arbetsmiljölagen (1977:1160);
avgift enligt 26 arbetstidslagen (1982:673);
skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet
eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare,
när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;
företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;
straffavgift enligt 8 kap. 7 tredje stycket rättegångsbalken;
belopp för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75
uppbördslagen
(1953:272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger på grund
av
underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006) om avdrags-
och
uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;
avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;
kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid
olovlig
parkering;
överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);
vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg;
avgift enligt 3 lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om
in- eller utförsel av varor;
lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av
olja och kol
eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet;
avgift enligt 18 lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om
elektriska anläggningar;
kapitalförlust m.m. i vidare mån än som särskilt föreskrivs;
avgift enligt 13 och 14 lagen (1992:1438) om dieseloljeskatt och
användning
av vissa oljeprodukter;
ingående skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:000) för vilken
det finns
rätt till avdrag enligt 8 kap. eller rätt till återbetalning enligt
10 kap.
nämnda lag.
(Se vidare anvisningarna.)

Genom ett tillägg i andra stycket har angetts att avdrag inte får
göras för
sanktionsavgift. Därmed nås överensstämmelse med vad som gäller för
liknande
avgifter som förekommer på andra ställen i lagstiftningen.

Sammanfattning

De frågor, som Arbetsmiljölagsutredningen har behandlat, tas i
sammanfattningen
upp i den ordning de presenteras i betänkandet, som i sin tur följer
arbetsmiljölagens uppläggning.

Grundläggande bestämmelser

I lagstiftningsärendet (prop. 1990/91:140) Arbetsmiljö och
rehabilitering
kritiserade lagrådet utformningen av vissa av de grundläggande
bestämmelserna i
1-3 kap. arbetsmiljölagen. Lagrådets kritik ger enligt utredningen
anledning
till överväganden inte bara om bestämmelserna skall ges en mindre
kategorisk
utformning utan även om ändamålsparagrafen i 1 kap. 1 fått en
lämplig
utformning. Efter att ha ställt samman kritiken i ett antal punkter
föreslår
utredningen följande ändringar.

1. Bestämmelsen i 1 kap. 1 utformas så att den uttrycker hela
syftet med
arbetsmiljölagen. Detta sker genom att lagens ändamål anges vara
att
säkerställa att ohälsa och olycksfall i arbete förebyggs samt att
även i
övrigt en god arbetsmiljö uppnås.

2. Bestämmelsen om att arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med
vissa
hänsynstaganden flyttas tillbaka till 2 kap. där den åter får
inleda kapitlet
om arbetsmiljöns beskaffenhet.

3. Den nuvarande bestämmelsen i 3 kap. 1 flyttas till en ny 1 a .
Kapitlet
inleds i stället med en bestämmelse om sambandet mellan 2 och 3
kap.

4. En redaktionell ändring görs i 3 kap. 2 a första stycket så till
vida att
uttrycket "säkerställer" ersätts med "leder till". Ordet
"säkerställa"
används bara i ändamålsbestämmelsen i 1 kap. 1 .

Med de föreslagna ändringarna avses framför allt att fylla igen
luckor och
korrigera inkonsekvenser som uppstått i arbetsmiljölagen till följd
av 1991 års
ändringar.

Gemensamma arbetsställen m.m.

I avsnittet beskrivs arbetsmiljöproblem som anknyter till situationer
då arbete
utförs på främmande arbetsställe, dvs. ett arbetsställe över vilket
någon annan
råder än den arbetspresterande parten eller dennes arbetsgivare. I
huvudsak rör
det sig om följande olika slags fall.
Det kan vara fråga om entreprenadförhållanden.
Det kan gälla fall då någon annars i sitt arbete tillfälligt kommer
i kontakt
med arbetsställen, varöver den arbetspresterande parten eller hans
arbetsgivare
inte råder.
Det går inte att klart särskilja nämnda fall och inte heller de
förhållanden
under vilka vartdera arbetet bedrivs. I båda fallen utförs emellertid
arbetet på
ett arbetsställe som i större eller mindre utsträckning utgör
gemensamt arbets-
ställe för flera företag.
Vidare avses arbetssituationer för anställda hos en arbetsgivare
som hyr eller
lånar ut arbetskraft till ett annat företag. De anställda står där
till för-
fogande för att utföra arbetsuppgifter under det främmande företagets
arbetsled-
ning.
Efter en genomgång av de motivuttalanden, som ligger till grund för
be-
stämmelserna om gemensamma arbetsställen, konstaterar utredningen att
lagtexten
är svävande i förhållande till den tillämpning som avsetts. Det är
därför
naturligt att bestämmelserna kan upplevas som oklara och att detta
kan
förstärkas allteftersom åren går.
En ändamålsenlig reglering kan enligt utredningens mening
åstadkommas genom
att skyddsansvaret på gemensamma arbetsställen preciseras med
utgångspunkt i de
motiv som uttalades vid tillkomsten. Utredningen föreslår följande
förtydliganden i arbetsmiljölagens bestämmelser om gemensamma
arbetsställen.

1. Var och en som driver verksamhet på ett gemensamt arbetsställe
skall se till
att han inte genom sin verksamhet jämte anordningar utsätter någon
som
arbetar där för ohälsa eller olycksfall.

2. Den samordningsansvarige skall se till att samordning sker av
arbetet med att
förebygga risker för ohälsa och olycksfall på ett gemensamt
arbetsställe.

Av en bestämmelse med denna utformning framgår enligt utredningens
mening
klarare än för närvarande den samordningsansvariges skyldighet att
allt efter
behovet bygga upp och svara för en lämplig organisation för att
bedriva
skyddsarbete i samverkan.

3. Den samordningsansvarige skall se till att företagens verksamhet

arbetsstället tidsmässigt planeras så att hälso- och
olycksfallsrisker inte
uppstår på grund av att olika gruppers arbeten stöter samman.

4. Den samordningsansvarige skall se till att de åtgärder vidtas som
behövs
från skyddssynpunkt med hänsyn till att flera bedriver verksamhet

arbetsstället.

Inom samordningsansvaret enligt en bestämmelse av sistnämnda slag
faller bl.a.
gemensamma ställningar, tillträdesleder och transportvägar. Andra
exempel på
skyddsåtgärder, som utgår från gemensamma behov, är utfärdande av
allmänna
ordnings- och skyddsregler för arbetsstället, underhåll av
ställningar som
behövs i flera av verksamheterna på arbetsstället och sandning av
vägar inom
arbetsstället. I den föreslagna bestämmelsen innefattas också
bevakning av att
arbeten inte utförs på ett sätt som innebär risker för övriga på
arbets-
stället.

5. Den samordningsansvarige skall se till att personalutrymmen och
sanitära
anordningar inrättas i den omfattning som behövs med hänsyn till
dem som kan
antas uppehålla sig på arbetsstället.

Rådighetsansvaret

Utredningen tar därefter upp bestämmelsen i 7 kap. 8
arbetsmiljölagen om ett
särskilt skyddsansvar för den som råder över ett arbetsställe. Tanken
bakom den
bestämmelsen är att det behövs ett särskilt skyddsansvar med hänsyn
till att de
som arbetar på ett främmande arbetsställe kan vara beroende av
anordningar över
vilka bara den disponerar som råder på arbetsstället. Detta gäller i
huvudsak
anordningar som är fasta tillbehör till en byggnad, t.ex.
utslagsvasker för
städpersonal, eller till ett markområde, t.ex. lastkajer. Det kan
också gälla
t.ex. mobila lastanordningar som tillhandahålls dem som arbetar där
utan att
vara arbetstagare i förhållande till den som råder på arbetsstället.
Enligt utredningen är det angeläget att bestämmelsen i 7 kap. 8
preciseras
så att den kan tillämpas utan att den avsedda innebörden
nödvändigtvis förmedlas
av yrkesinspektionen via ett föreläggande eller förbud. Utredningen
föreslår att
bestämmelsen om ett särskilt rådighetsansvar får den utformningen att
den som
råder över ett arbetsställe åläggs se till att det på arbetsstället
finns sådana
fasta anordningar att den, som arbetar där utan att vara arbetstagare
i för-
hållande till honom, inte utsätts för risk för ohälsa eller
olycksfall. Han
skall också se till att andra tillhandahållna anordningar kan
användas utan
sådan risk.

Beroende arbetstagare

I betänkandets bakgrundsmaterial berörs även frågor om
uppdragstagares arbets-
miljö. I anslutning härtill hänvisar utredningen till att
rättstillämpningen
hittills kännetecknats av en fortgående utveckling mot en mer
vidsträckt till-
ämpning av det arbetstagarbegrepp som används bl.a. i
arbetsmiljölagen. Vidare
framhåller utredningen att de föreslagna, preciserade och utvecklade
bestäm-
melserna om gemensamma arbetsställen bör kunna förbättra arbetsmiljön
även för
uppdragstagare som är egenföretagare.

Inhyrd arbetskraft

När det gäller skyddsansvaret för inhyrd arbetskraft valde man vid
arbets-
miljölagens tillkomst att i motiven hänvisa till bestämmelsen om ett
skydd-
sansvar för den som råder över det arbetsställe där arbetet utförs.
Bestämmelsen
om rådighetsansvar har emellertid visat sig vara otillräcklig som
stöd för
arbetsmiljökrav till skydd för inhyrd arbetskraft. Utredningen
föreslår därför
att det i lagen införs ett särskilt skyddsansvar för den som hyr in
arbetskraft.
Den föreslagna bestämmelsen avser en skyldighet för den som i sin
verksamhet
anlitar uthyrd arbetskraft att vidta de skyddsåtgärder som behövs i
arbetet.

Lokalupplåtelser

I avsnittet tar utredningen också upp frågor om lokalupplåtares
ansvar för ar-
betsmiljön. Utredningen klarlägger med exempel omfattningen av
upplåtaransvaret
enligt arbetsmiljölagen men föreslår ingen ändrad konstruktion av
ansvaret.

EG-direktiv

Utredningen konstaterar avslutningsvis att inriktningen av
utredningens ovan
redovisade förslag överensstämmer med gällande EG-direktiv om inhyrd
och utlånad
arbetskraft samt arbete på gemensamma arbetsställen.

Tillträdesrätt för skyddsombud

I avsnittet om gemensamma arbetsställen behandlas även frågor om
skyddsombuds
tillträdesrätt till de arbetsplatser som omfattas av uppdraget. I
arbetsmiljölagen finns det ingen bestämmelse som uttryckligen ger
skyddsombud
denna rätt. Enligt utredningens mening bör denna lucka fyllas ut. Det
finns
härvid anledning att i arbetsmiljölagen ange att ett skyddsombud har
tillträde
till de arbetsplatser inom ett arbetsställe som ombudet behöver
besöka för att
fullgöra sitt uppdrag. Detta får redan nu anses följa av 6 kap. 10
såvitt
gäller det egna arbetsstället. Men en markering kan vara värdefull
inte minst
med hänsyn till skyddsombudens behov av ledighet för att besöka olika
arbetsplatser inom ett arbetsställe. Framför allt behövs en
grundläggande
bestämmelse som utgångspunkt för en motsvarande reglering i fråga om
främmande
arbetsställen.
Det är i princip två olika slags situationer som är aktuella när
det gäller
främmande arbetsställen. Det kan vara fråga om gemensamma
arbetsställen där den
egna arbetsgivaren inte råder. Det kan också vara fråga om ett
arbetsställe där
inhyrda eller inlånade arbetstagare utför arbete under lokal
arbetsledning. I
båda dessa situationer finns det i lika hög grad anledning att ge
skyddsombud en
särskild tillträdesrätt i förhållande till den som råder över
arbetsstället.
Utredningen föreslår att bestämmelser i dessa avseenden införs i
arbets-
miljölagen.

Produktsäkerhet

Arbetsmiljölagen innehåller i 3 kap. 8 - 10 vissa föreskrifter om
skyl-
digheter för leverantörer av tekniska anordningar och farliga ämnen.
Före-
skrifterna gäller varje produkt som kan användas yrkesmässigt.
Produktsäkerhetslagen (1988:1604) gäller varor och tjänster som
tillhandahålls
i näringsverksamhet och som konsumenter kan utnyttja för enskilt
bruk.
Produktsäkerhetslagen innehåller - förutom samma möjligheter som
arbetsmiljölagen att ingripa mot leverans och ställa krav på
information vid
marknadsföring - även möjligheter att ingripa mot redan levererade
produkter
genom krav på varningsinformation eller återkallelse.
Arbetarskyddsstyrelsen har påvisat att det finns ett praktiskt
behov av be-
stämmelser om varningsinformation och återkallelse även på
arbetsmiljöområdet.
Vidare följer av EG:s regler krav på marknadskontroll, dvs. hinder
mot att
farliga produkter släpps ut på marknaden och tas i bruk samt
möjlighet att
avlägsna sådana produkter från marknaden. Som en följd av EES-avtalet
kan den
omfattande förhandskontroll som finns i Sverige exempelvis i fråga om
maskiner
komma att försvinna och ersättas av ett tydligare ansvar för
tillverkaren eller
importören kombinerat med en marknadskontroll.
Utredningen föreslår mot denna bakgrund att instituten
varningsinformation och
återkallelse införs även på arbetsmiljöområdet. Det föreslås att
bestämmelser
härom i arbetsmiljölagen utformas i princip på samma sätt som i
produktsäkerhetslagen.

Sanktioner

En genomgång görs i betänkandet av hur olika sanktioner enligt
arbetsmiljölagen
används.
Utredningen konstaterar att systemet med förelägganden och förbud
ingår som en
naturlig del i arbetsmiljölagstiftningen och utgör en fast grund för
tillsynsmyndigheternas verksamhet. Det finns emellertid på
arbetsmiljöområdet
öveträdelser där föreläggande eller förbud inte är några
ändamålsenliga till-
synsinstrument. I arbetsmiljölagen finns därför ett antal
föreskrifter med
direkta straffsanktioner.
Överträdelser av arbetsmiljöbestämmelser begås ofta inom ramen för
en verk-
samhet där många människor medverkar. För att straffansvar skall
kunna ådömas
måste utredning ske av den personliga skuld som en utpekad
gärningsman har till
det inträffade. Det är ofta svårt.
Mot denna bakgrund behandlar utredningen andra sanktioner som kan
tillämpas
mot företag, främst företagsbot och särskilda sanktionsavgifter.
Bestämmelser om företagsbot finns i brottsbalken och kan tillämpas

arbetsmiljöområdet. Den redovisning av användningen av företagsbot
som lämnas i
betänkandet visar att bestämmelserna tillämpas ytterst sällan. I
allvarliga fall
av företagsunderlåtelser bör dock enligt Arbetsmiljölagsutredningens
uppfattning
företagsbot kunna bli ett verksamt sanktionsmedel på
arbetsmiljöområdet.
När det gäller brott mot bestämmelser om den yttre miljön har
Miljöskydd-
skommittén (SOU 1993:27 Del 1 s. 666 ff.) föreslagit att
lagstiftningen om
företagsbot ändras för att möjliggöra en vidgad tillämpning av
institutet.
Miljöskyddskommitténs överväganden har enligt
Arbetsmiljölagsutredningens
uppfattning bäring även på brott inom arbetsmiljöområdet. Arbetsmil-
jölagsutredningen biträder därför det förslag till ändring av
brottsbalkens
bestämmelser som har framlagts av Miljöskyddskommittén.
Arbetsmiljölagsutredningen föreslår vidare att möjlighet att
föreskriva sank-
tionsavgifter för företag införs i arbetsmiljölagen. Härvid avses en
konstruktion med strikt ansvar där avgifter kan dömas ut när
överträdelse har
skett av en föreskrift. Avgörande för utredningens ställningstagande
är den
effektivisering av sanktionssystemet som kan vinnas om man kan
begränsa
erforderlig utredning till att gälla endast själva överträdelsen.
Tanken är där-
vid att man inte skall behöva mer eller mindre resultatlöst satsa
resurser på
att belägga hos vem inom ett företag uppsåtet eller oaktsamheten
bakom
överträdelsen närmast är att söka. Administrativt och
processekonomiskt vinns
motsvarande lättnader, och åklagarnas resurser kan användas på
områden där
större utsikter finns att nå påtagliga resultat.
Utredningen föreslår att Arbetarskyddsstyrelsen bemyndigas att
föreskriva att
en särskild avgift skall betalas om överträdelse har skett av vissa
direkt
straffsanktionerade föreskrifter, bl.a. föreskrifter om provning,
kontroll,
produktinformation och anmälningsskyldighet. Avgiften skall betalas
även om
överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Den
skall påföras
den verksamhet där överträdelsen skedde. När Arbetarskyddsstyrelsen
föreskriver
en särskild avgift skall styrelsen ange hur avgiften skall beräknas.
Viktigt är
att avgiftsbeloppet skall kunna fastställas direkt med ledning av den
angivna
beräkningsgrunden.
Vad gäller förhållandet mellan sanktionsavgifter och företagsbot
framhåller
utredningen att utdömande av företagsbot förutsätter att ett brott av
allvarligt
slag uppsåtligen eller av oaktsamhet begåtts i näringsverksamhet.
Avgifterna å
andra sidan avses utgå med schablonbelopp som påförs när
överträdelsen är av
relativt lindrig art och någon utredning om det personliga ansvaret
och det
subjektiva rekvisitet inte är påkallad. Utredningen förordar mot
denna bakgrund
en lägsta gräns av 1.000 kronor och en högsta gräns av 100.000 kronor
för den
särskilda avgiften.
Innan en sanktionsavgift av förordat slag påförs behövs en prövning
om en
överträdelse faktiskt har skett. Utredningen föreslår att frågan
prövas av för-
valtningsdomstol på talan av yrkesinspektionen eller
Arbetarskyddsstyrelsen.
Utredningen föreslår att avgift även skall kunna påföras efter ett
föreläg-
gande av den handläggande tillsynsmyndigheten, om föreläggandet
godkänns av den
det riktar sig mot.
Åtal för en överträdelse, som omfattas av en föreskrift om avgift,
får enligt
förslaget väckas endast om det av särskilda skäl är påkallat ur
allmän synpunkt.

Överklagande

Yrkesinspektionens beslut får enligt gällande ordning överklagas hos
Arbe-
tarskyddsstyrelsen. Styrelsens beslut får i regel överklagas hos
regeringen.
Utredningens uppdrag har varit att pröva om det finns
förutsättningar att ta
bort möjligheten att överklaga till regeringen som tredje och sista
instans.
Utredningen har efter en genomgång av sådana besvärsärenden funnit
att ärendena
inte varit av den art eller omfattning att behovet av
regeringsprövning varit
särskilt framträdande. Utredningen anser därför att möjligheten att
överklaga
till regeringen som tredje eller sista instans bör tas bort.
Utredningen har
vidare funnit att beslut av Arbetarskyddsstyrelsen som första instans
bör be-
handlas på samma sätt som treinstansärendena. Möjligheten att
överklaga till
regeringen bör alltså enligt utredningen avskaffas även i dessa fall.
Beslut enligt arbetsmiljölagen som riktar sig mot enskilda faller
under
Europakonventionens tillämpningsområde. Detta innebär att det måste
finnas en
möjlighet att få ett sådant beslut prövat av domstol. Utredningen
föreslår att
domstolsprövningen sker hos allmän förvaltningsdomstol och att den
börjar i
länsrätten. En nackdel med en sådan ordning är att instanskedjan blir
lång, näm-
ligen yrkesinspektionen - Arbetarskyddsstyrelsen - länsrätten -
kammarrätten -
Regeringsrätten. Utredningen har därför övervägt olika möjligheter
till
begränsning i instanskedjan. Den begränsning som utredningen förordar
är att
prövningstillstånd införs i ledet länsrätt - kammarrätt. Utredningen
lägger
emellertid inte fram några konkreta förslag om prövningstillstånd.
Det närmare
utarbetandet av prövningstillståndsregler bör i stället samordnas med
det inom
regeringskansliet pågående arbetet att ta fram förslag om
prövningstillstånd för
vissa måltyper inom förvaltningsrättsskipningen.
Om ett system med prövningstillstånd i kammarrätten inte införs
förordar
utredningen att överklagande av Arbetarskyddsstyrelsens beslut får
ske direkt
hos kammarrätten.

Arbetsställebegreppet

I betänkandet redovisas de bestämmelser i arbetsmiljölagen där ordet
arbets-
ställe används samt källor med tillhörande motivuttalanden.
I fråga om organiserad arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet sägs i
3 kap. 2 a tredje stycket arbetsmiljölagen att sådan verksamhet
skall finnas
på arbetsställe i arbetsgivarens verksamhet. Enligt utredningen finns
det inte
något som tyder på att härmed avsetts någon begränsning av
arbetsgivarens
skyldigheter. Utredningen föreslår därför att ordet arbetsställe
slopas i
bestämmelsen liksom i en anslutande bestämmelse om tystnadsplikt i 7
kap. 13
arbetsmiljölagen.
Uttrycket gemensamt arbetsställe används i
arbetsmiljölagstiftningen för att
uttrycka att bestämmelsen i fråga gäller på ställen där arbete i
arbetsmiljö-
lagens mening utförs av flera företag. Det kan vara förvillande om
ordet arbets-
ställe samtidigt används i någon mera speciell betydelse i andra
bestämmelser i
arbetsmiljölagen. För att undvika oklarheter bör man emellertid
enligt ut-
redningens mening i så fall använda ett annat uttryck än arbetsställe
där en
speciell organisationsenhet eller liknande avses och bibehålla
uttrycket
gemensamt arbetsställe i 3 kap. 6 och 7 arbetsmiljölagen.
1992 års arbetsrättskommitté skall enligt sina direktiv bl.a. se
över sam-
verkansreglerna i arbetsmiljölagen och deras förhållande till
medbestämmande-
lagens inflytanderegler samt föreslå de ändringar som föranleds av
översynen. I
Arbetsmiljölagsutredningens uppdrag ingår bl.a. att utreda
avgränsningen av
arbetsställebegreppet. Att avgränsa arbetsställebegreppet i 6 kap.
arbets-
miljölagen berör emellertid det sakliga innehållet i lagens
samverkansregler. En
sådan avgränsning bör enligt utredningens mening anknyta till de
ändringar, som
kan bli aktuella i dessa regler och bör sålunda anstå till dess
Arbets-
rättskommittén avslutat sitt arbete i denna del.
Arbetsmiljölagsutredningen
lägger därför inte fram något förslag på denna punkt. Av samma skäl
bör enligt
utredningens mening en avgränsning av arbetsställebegreppet anstå
även när det
gäller övriga här ovan ej närmare berörda lagrum där ordet
arbetsställe används.

Författningsförslag

Förslag till
Lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen (1977:1160)

dels att nuvarande 3 kap. 1 skall betecknas 3 kap. 1 a ,
dels att 1 kap. 1 , 2 kap. 1 , 3 kap. 2 a, 6, 7 och 12 , 6 kap.
11, 13 och
14 , 7 kap. 7, 8 och 13 samt 9 kap. 1 och 2 skall ha följande
lydelse,
dels att rubriken till 8 kap. skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas nio nya paragrafer, 3 kap. 1 ,
6 kap.
7 a och 8 kap. 5-11 , av följande lydelse,
dels att i 8 kap. skall införas före 1 underrubriken Ansvar och
före 4
underrubriken Förverkande och före 5 underrubriken Sanktionsavgift.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. Lagens ändamål och tillämpningsområde

1

Lagens ändamål är
1. att säkerställa en arbetsmiljö som inte utsätter
arbetstagare för ohälsa eller olycksfall och som är
tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur
och den sociala och tekniska utvecklingen i
samhället, och
2. att främja att arbetsgivare och arbetstagare
samverkar för att åstadkomma en god arbetsmiljö.

Lagens ändamål är att säkerställa att ohälsa och
olycksfall i arbete förebyggs samt att även i övrigt
en god arbetsmiljö uppnås.

2 kap. Arbetsmiljöns beskaffenhet

1

Arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med
hänsyn till arbetets natur och den sociala och
tekniska utvecklingen i samhället.

Arbetsförhållandena skall anpassas till människors olika
förutsättningar i
fysiskt och psykiskt avseende.
Arbetstagaren skall ges möjlighet att medverka i utformningen av
sin egen
arbetssituation samt i förändrings- och utvecklingsarbete som rör
hans eget
arbete.
Teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall utformas så att
arbets-
tagaren inte utsätts för fysiska och psykiska belastningar som kan
medföra
ohälsa eller olycksfall. Därvid skall även löneförmåner och
förläggning av
arbetstider beaktas. Starkt styrt eller bundet arbete skall undvikas
eller be-
gränsas.
Det skall eftersträvas att arbetet ger möjligheter till variation,
social
kontakt och samarbete samt sammanhang mellan enskilda
arbetsuppgifter.
Det skall vidare eftersträvas att arbetsförhållandena ger
möjligheter till
personlig och yrkesmässig utveckling liksom till självbestämmande och
yrkes-
mässigt ansvar.

3 kap. Allmänna skyldigheter
1

De skyldigheter som avses i detta kap. gäller med
utgångspunkt i kraven på arbetsmiljöns beskaffenhet
enligt 2 kap.

2 a

Arbetsgivaren skall systematiskt planera, leda
och kontrollera verksamheten på ett sätt som
säkerställer att arbetsmiljön uppfyller kraven i
denna lag och i föreskrifter som har meddelats med
stöd av lagen. Han skall utreda arbetsskador,
fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten och
vidta de åtgärder som föranleds därav. Åtgärder som
inte kan vidtas omedelbart skall tidsplaneras.
Arbetsgivaren skall systematiskt planera, leda
och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder
till att arbetsmiljön uppfyller kraven i denna lag
och i föreskrifter som har meddelats med stöd av
lagen. Han skall utreda arbetsskador, fortlöpande
undersöka riskerna i verksamheten och vidta de
åtgärder som föranleds därav. Åtgärder som inte kan
vidtas omedelbart skall tidsplaneras.

Arbetsgivaren skall i den utsträckning verksamheten kräver
dokumentera
arbetsmiljön och arbetet med denna. Handlingsplaner skall därvid
upprättas.

Arbetsgivaren skall vidare se till att det på
arbetsställe i hans verksamhet finns en på lämpligt
sätt organiserad arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet för fullgörande av de
uppgifter som enligt denna lag och enligt 22 kap.
lagen (1962:381) om allmän försäkring vilar på honom.

Arbetsgivaren skall vidare se till att det i hans
verksamhet finns en på lämpligt sätt organiserad ar-
betsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet för
fullgörande av de uppgifter som enligt denna lag
och enligt 22 kap. lagen (1962:381) om allmän för-
säkring vilar på honom.

6

När två eller flera samtidigt driver verksamhet på
samma arbetsställe, skall de samråda och gemensamt
verka för att åstadkomma tillfredsställande
skyddsförhållanden.

När två eller flera samtidigt driver verksamhet på
ett gemensamt arbetsställe, skall de samråda och
gemensamt verka för att åstadkomma tillfreds-
ställande skyddsförhållanden.

Var och en av dem skall se till att han inte
genom sin verksamhet eller sina anordningar på det
gemensamma arbetsstället utsätter någon som arbetar
där för risk för ohälsa eller olycksfall.

7

Den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete är ansvarig
för sa-
mordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på
gemensamt
arbetsställe för verksamheten. Om fast driftställe är gemensamt
arbetsställe för
flera verksamheter, har den som råder över arbetsstället motsvarande
ansvar.
Ansvaret för samordningen kan överlåtas till någon av dem som
bedriver arbete på
arbetsstället.
I fråga om annat gemensamt arbetsställe än som avses i första
stycket kan de
som bedriver arbete där överenskomma att en av dem skall ha ansvar
för
samordningen.

Den som har ansvar enligt denna paragraf skall se
till att samordning sker av skyddsåtgärder på
arbetsstället. Övriga arbetsgivare och de som
arbetar där skall följa de anvisningar som han
lämnar i detta syfte.

Den som har ansvar enligt denna paragraf skall se
till

1. att samordning sker av arbetet med att
förebygga risker för ohälsa och olycksfall på det
gemensamma arbetsstället,

2. att arbete tidsplaneras på sätt som behövs för att
förebygga ohälso- och olycksfallsrisker till följd
av att olika verksamheter pågår på arbetsstället,

3. att de åtgärder vidtas som behövs från
skyddssynpunkt med hänsyn till att flera bedriver
verksamhet på arbetsstället,

4. att personalutrymmen och sanitära anordningar
inrättas på arbetsstället i behövlig omfattning.

Övriga arbetsgivare och de som arbetar på det
gemensamma arbetsstället skall följa de anvisningar
som den samordningsansvarige lämnar i samordnings-
syfte.

12

Den som råder över ett arbetsställe skall se till
att det på arbetsstället finns sådana fasta anord-
ningar att den, som arbetar där utan att vara
arbetstagare i förhållande till honom, inte utsätts
för risk för ohälsa eller olycksfall. Han skall även
se till att andra anordningar, som tillhandahålls
på arbetsstället, kan användas utan sådan risk.

Den som anlitar inhyrd arbetskraft för att utföra
arbete i sin verksamhet skall vidta de
skyddsåtgärder som behövs i detta arbete.

I 7 kap. 8 och 9 föreskrivs om skyddsansvar i
vissa fall för den som råder över ett arbetsställe
eller upplåter en lokal, ett markområde eller ett
utrymme under jord för arbete eller som persona-
lutrymme.

I 7 kap. 9 föreskrivs om skyddsansvar i vissa
fall för den som upplåter en lokal, ett markområde,
eller ett utrymme under jord för arbete eller som
personalutrymme.

6 kap

7 a

Ett skyddsombud skall ha tillträde till de
arbetsplatser inom ett arbetsställe som ombudet
behöver besöka för att fullgöra sitt uppdrag. Detta
gäller även i sådana fall då ombudet företräder en
arbetstagare som utför arbete på arbetsstället utan
att vara anställd av den som råder över arbetsstäl-
let.

11

Bryter arbetsgivare eller arbetstagare mot 10 , skall han ersätta
uppkommen
skada. Vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått skall hänsyn
tagas även
till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Om det med
hänsyn till
skadans storlek eller andra omständigheter är skäligt, kan
skadeståndet
nedsättas eller helt bortfalla.
Är flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten
fördelas mellan
dem efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Denna paragraf skall tillämpas också på den som råder
över ett arbetsställe och bryter mot 10 första
stycket jämfört med 7 a andra meningen.

13

Mål om tillämpning av 10 och 11 handlägges enligt
lagen (1973:371) om rättegången i arbetstvister. I
fråga om talan mot arbetstagare gäller dock vad som
är föreskrivet om rättegång i allmänhet.

Mål om tillämpning av 10 och 11 handläggs enligt
lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. I
fråga om talan mot arbetstagare eller, i fall som
avses i 11 tredje stycket, mot den som råder över
ett arbetsställe gäller dock vad som är föreskrivet
om rättegång i allmänhet.

14

I förhållande till arbetsgivare vinner 4-7 och 10-13 tillämpning
när den
organisation eller de arbetstagare, som har utsett skyddsombudet, har
un-
derrättat arbetsgivaren om valet eller, om arbetsgivaren icke har
kunnat nås,
sänt underrättelse om valet till arbetsstället.

Vad som sägs om underrättelse i första stycket skall
i fall, som avses i 7 a andra meningen, tillämpas
också på den som råder över ett arbetsställe.

7 kap.

7

Yrkesinspektionen får gentemot den som har
skyddsansvar enligt 3 kap. 2 - 11 och 13 , 5 kap.
3 första stycket eller 6 i detta kapitel meddela
de förelägganden eller förbud som behövs för att denna
lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd
av lagen skall efterlevas.

Yrkesinspektionen får gentemot den som har
skyddsansvar enligt 3 kap. 2 - 11 , 12 första
eller andra stycket eller 13 , 5 kap. 3 första
stycket eller 6 i detta kapitel meddela de
förelägganden eller förbud som behövs för att denna
lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd
av lagen skall efterlevas.

I beslut om föreläggande eller förbud kan yrkesinspektionen sätta ut
vite.

Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt ett
föreläggande, får
yrkesinspektionen förordna om rättelse på hans bekostnad.
Om ett föreläggande har meddelats beträffande någon åtgärd till
vilken det
krävs bygglov, rivningslov eller marklov enligt plan- och bygglagen
(1987:10)
men sådant lov inte beviljas, upphör föreläggandet att gälla såvitt
avser
åtgärden.

8
Föreligger på arbetsställe förhållande som innebär risk
för ohälsa eller olycksfall för någon som arbetar där,
kan yrkesinspektionen rikta föreläggande eller
förbud enligt 7 mot den som råder över arbetsstället
även när denne ej är arbetsgivare i förhållande till
den som utsättes för risken.

Den som har skyddsansvar enligt 3 kap. 8-10 kan,
om det föreligger någon särskild risk från arbets-
miljösynpunkt, åläggas att lämna varningsinformation
eller att återkalla en produkt enligt 7, 8 och
10-12 produktsäkerhetslagen (1988:1604). Härvid
skall vad som sägs om Marknadsdomstolen i stället
avse Arbetarskyddsstyrelsen och vad som sägs om
näringsidkare i stället avse den som har skydd-
sansvar enligt 3 kap. 8-10 .

Åläggandet skall förenas med vite om det inte av
särskilda skäl är obehövligt.

13

Den som har utsetts till skyddsombud eller
ledamot i skyddskommitté eller den som har
deltagit i arbetsanpassnings- och rehabilite-
ringsverksamhet på arbetsställe enligt denna lag får
inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under
uppdraget har erfarit om yrkeshemlighet,
arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds
personliga förhållande eller förhållande av betydelse
för landets försvar.

Den som har utsetts till skyddsombud eller
ledamot i skyddskommitté eller den som har
deltagit i arbetsanpassnings- och rehabilite-
ringsverksamhet enligt denna lag får inte
obehörigen röja eller utnyttja vad han under
uppdraget har erfarit om yrkeshemlighet, arbets-
förfarande, affärsförhållande, enskilds personliga
förhållande eller förhållande av betydelse för landets
försvar.

Har ombudet, ledamoten eller deltagaren utsetts av sådan lokal
arbetstaga-
rorganisation som avses i 6 kap. 2 och 8 , får han utan hinder av
tystnads-
plikten i första stycket lämna uppgift vidare till en ledamot i
organisationens
styrelse eller till en sakkunnig i arbetsmiljöfrågor hos en central
arbetstaga-
rorganisation till vilken den lokala organisationen hör. Rätten att
lämna upp-
gift vidare gäller endast om uppgiftslämnaren underrättar mottagaren
om
tystnadsplikten. I sådant fall gäller tystnadsplikten också för
denne.

I fråga om arbetsställen i det allmännas verksamhet
tillämpas i stället för vad som sägs i första och
andra styckena bestämmelserna i 14 kap. 7, 9 och
10 sekretesslagen (1980:100).

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället
bestämmelserna i 14 kap. 7, 9 och 10 sekre-
tesslagen (1980:100).

8 kap. Ansvar

8 kap. Påföljder

Sanktionsavgift

5 Regeringen eller, efter regeringens
bestämmande, Arbetarskyddsstyrelsen får föreskriva
att en särskild avgift skall betalas om överträdelse
har skett av en föreskrift som har meddelats med
stöd av 4 kap. 1-3 eller 8 . Avgiften skall
betalas även om överträdelsen ej skett uppsåtligen
eller av oaktsamhet.

En sådan föreskrift skall ange hur avgiften beräknas
för olika slag av överträdelser. Avgiftsbeloppet
skall kunna fastställas direkt med ledning av den
angivna beräkningsgrunden. Avgiften skall vara
lägst 1 000 och högst 100 000 kronor.

6 Avgiften skall påföras den fysiska eller
juridiska person som drev den verksamhet där över-
trädelsen skedde.

Avgiften får efterges om det till följd av straff,
företagsbot eller förverkande, som följer på över-
trädelsen, eller av någon annan orsak skulle vara
oskäligt att påföra avgiften.

Avgiften tillfaller staten.

7 Frågor om påförande av avgift prövas av länsrätten
efter ansökan av yrkesinspektionen eller Arbe-
tarskyddsstyrelsen.

8 Avgift får påföras bara om ansökan har delgetts
den som anspråket riktas mot inom fem år från den
tidpunkt då överträdelsen skedde.

Ett beslut varigenom någon påförs avgift skall
genast sändas till länsstyrelsen. Avgiften skall
betalas till länsstyrelsen inom två månader från det
att beslutet vann laga kraft. En upplysning om
detta skall tas in i beslutet.

Om avgiften inte betalas inom den tid som anges i
andra stycket, skall dröjsmålsavgift tas ut enligt
58 2-5 mom. uppbördslagen (1953:272). Den
obetalda avgiften och dröjsmålsavgiften skall lämnas
för indrivning.Bestämmelser om indrivning finns i
lagen (1993:891) om indrivning av statliga
fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet
enligt utsökningsbalken ske.

9 Frågor om påförande av avgift får prövas av yrke-
sinspektionen eller Arbetarskyddsstyrelsen genom
avgiftsföreläggande.

Avgiftsföreläggande innebär att den som antas ha
gjort sig skyldig till en överträdelse föreläggs av-
giften till godkännande omedelbart eller inom viss
tid.

Har föreläggandet godkänts, gäller det som domstols
lagakraftvunna dom varigenom avgift påförts. Ett
godkännande som sker sedan den i föreläggandet ut-
satta tiden har gått ut är dock utan verkan.

10 En påförd avgift bortfaller om verkställighet
inte har skett inom fem år från det att domen vann
laga kraft.

11 Åtal för en överträdelse, som omfattas av 5-10 ,
får väckas endast om det av särskilda skäl är påkallat
ur allmän synpunkt.

9 kap. Överklagande

1

Talan mot beslut av yrkesinspektionen föres hos
arbetarskyddsstyrelsen genom besvär.

Yrkesinspektionens beslut i frågor som avses i 8
kap. 7 eller 9 får inte överklagas.

Andra beslut av yrkesinspektionen får överklagas
hos Arbetarskyddsstyrelsen.

2
Arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärenden som avser
tillämpning av föreskrifter meddelade med stöd av 5
kap. 2 tredje och fjärde styckena, 3 andra
stycket eller 5 får inte överklagas.

Arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärenden som avser
tillämpning av föreskrifter meddelade med stöd av 5
kap. 2 tredje och fjärde styckena, 3 andra
stycket eller 5 eller i frågor som avses i 8 kap.
7 eller 9 får inte överklagas.

Andra beslut som arbetarskyddsstyrelsen i
särskilda fall har meddelat enligt denna lag eller
med stöd av regeringens förordnande enligt lagen,
får överklagas hos regeringen genom besvär.

Andra beslut som Arbetarskyddsstyrelsen i
särskilda fall har meddelat enligt denna lag eller
med stöd av ett bemyndigande från regeringen enligt
lagen, får överklagas hos länsrätten.

Arbetarskyddsstyrelsens beslut om föreskrifter till allmän
efterrättelse får
inte överklagas.

__________________

Denna lag träder i kraft den

Förteckning över remissinstanser avseende betänkandet (SOU 1993:81)
Översyn av
arbetsmiljölagen

Svea hovrätt, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms län,
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kommerskollegium, Statskontoret,
Riksrevisionsverket, Statens Arbetsgivarverk,
Arbetsmarknadsstyrelsen,
Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsmiljöinstitutet, Arbetsmiljöfonden,
Arbetslivscen-
trum, Arbetslivsfonden, ILO-kommittèn, Konsumentverket med
Konsumentombudsmannen, Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC),
Svenska
Arbetsgivareföreningen, Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation,
TCO, Sveriges
Akademikers Centralorganisation, SACO, Grossistförbundet Svensk
Handel, Bygg-
herreföreningen, Byggentreprenörerna, Arbetsgivareföreningen BOA,
Kooperationens
förhandlingsorganisation, Företagarnas Riksorganisation.

Sammanfattning

Inledning

Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet)
beräknas träda i
kraft den 1 januari 1994. Avtalet omfattar rättsakter (förordningar,
direktiv
m.m.) som har antagits av EG fram till och med den 31 juli 1991.
Efter EES-avtalets ikraftträdande kommer Gemensamma EES-kommittén
att ta
ställning till vilka EG-rättsakter, antagna efter den 31 juli 1991,
som skall
tillföras EES-avtalet. Ett beslut av Gemensamma EES-kommittén kommer
att
innebära en skyldighet för Sverige att införliva dessa rättsakter i
svensk rätt.
Arbetsgruppen har gått igenom de åtta direktiv som utgör de
hittills nytill-
komna rättsakter som berör arbetsmiljöområdet. Arbetsgruppen har
föreslagit de
lagändringar som gruppen anser nödvändiga för att det skall vara
möjligt att
införliva vissa av dessa direktiv. Förslagen avser
föreskriftsbemyndiganden i
arbetsmiljölagen. Arbetsmiljöbestämmelserna i övriga direktiv kan
enligt
gruppens bedömning införlivas genom myndighetsföreskrifter utan att
det behövs
några lagändringar.

Planer och dokument

Arbetsgruppen föreslår att det genom en komplettering av
bemyndigandebes-
tämmelsen i 4 kap. 8 arbetsmiljölagen blir möjligt att föreskriva
om skyl-
dighet att upprätta handlingar även för andra skyddsansvariga än
arbetsgivare.
Kompletteringen av bemyndigandet behövs för att kunna införliva
doku-
mentationskrav i EG:s byggplatsdirektiv (92/57/EEG) och direktiven om
utvinningsindustrin (92/91/EEG och 92/104/EEG). I dessa direktiv
finns krav på
att vissa närmare angivna planer och dokument skall upprättas. Kraven
riktar sig
mot bl.a. den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete, den
som råder
över ett arbetsställe och den som är samordningsansvarig. Med stöd av
arbetsmiljölagen i sin gällande lydelse kan krav att upprätta sådana
handlingar
inte riktas mot andra än arbetsgivare.

Ensamföretagares skyldigheter

Arbetsgruppen föreslår vidare att det genom ett nytt andra stycke i 4
kap. 10
arbetsmiljölagen blir möjligt att föreskriva om utvidgade
skyldigheter för den
som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig
verksamhet utan
anställd (ensamföretagare).
Tillägget behövs för att kunna införliva de delar i
byggplatsdirektivet som
avser ensamföretagares skyldigheter, vilka går längre än vad som
följer av
arbetsmiljölagens nuvarande bestämmelser. Företagaren skall bl.a.
vara skyldig
att bära personlig skyddsutrustning, använda endast sådan
arbetsutrustning som
uppfyller vissa krav samt även i övrigt vidta direkta skyddsåtgärder.

Direktivet om gravida kvinnor

Ett av de direktiv som har ingått i översynen är rådets direktiv nr
92/85/EEG om
åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa i arbetet för gravida
arbetstagare
och arbetstagare som nyligen fött barn eller som ammar. Direktivet är
ett
minimidirektiv och det innehåller dels skyddsbestämmelser som avser
säkerhet och
hälsa, dels arbetsrättsliga bestämmelser om rättigheter och
skyldigheter i
anställningsförhållandet, om ledighet och omplacering m.m.
Skyddsbestämmelserna består bl.a. av regler om arbetsgivarens
kartläggning och
bedömning samt åtgärder när det gäller risker på grund av exponering
för farliga
ämnen, processer och arbetsförhållanden i övrigt. Vidare ingår i
bestämmelserna
ett förbud att låta den som är gravid eller den som ammar utföra
vissa arbets-
uppgifter. Direktivet innehåller i den här delen också regler om
begränsningar
av nattarbete.
De arbetsrättsliga bestämmelserna innehåller regler om ledighet i
samband med
nedkomsten och för undersökningar under graviditeten, förbud mot
uppsägning i
samband med graviditeten samt regler om lön och andra
anställningsförhållanden
under ledighet och omplacering m.m.
Arbetsgruppen gör den bedömningen att det inte behövs några
ändringar i
arbetsmiljölagen för att kunna införliva de angivna
skyddsbestämmelserna.
Gruppen har i det här sammanhanget behandlat en av LO väckt fråga om
skydd för
fostret.
När det gäller övriga bestämmelser i direktivet har gruppen funnit
att det
finns ett behov av ytterligare översyn i vissa avseenden. Behovet
gäller rätten
till obligatorisk ledighet i samband med förlossning, rätten till
omplacering
eller till betald ledighet om förhållandena är sådana att gravida
kvinnor,
kvinnor som nyligen fött barn eller som ammar inte utan risk kan
fortsätta sitt
arbete samt rätten för dem att vara frånvarande från arbetet utan
löneavdrag för
undersökningar under graviditeten. En sådan översyn ligger inom ramen
för det
arbete som utförs av den särskilde utredare som tillsatts för att se
över
ledighetslagstiftningen (A 1993:01, dir. 1992:98).

Författningsförslag

Förslag till
lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 8 och 10 arbetsmiljölagen
(1977:1160) skall ha följande lydelse.

4 kap. Bemyndiganden

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
8

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande,
Arbetarskyddsstyrelsen kan meddela föreskrifter om
skyldighet att göra anmälan eller lämna uppgifter
till en tillsynsmyndighet eller att förvara hand-
lingar som har betydelse från skyddssynpunkt.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande,
Arbetarskyddsstyrelsen kan meddela föreskrifter om
skyldighet att göra anmälan eller lämna uppgifter
till en tillsynsmyndighet eller att upprätta eller
förvara handlingar som har betydelse från skydds-
synpunkt.

10

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande,
Arbetarskyddsstyrelsen får med-
dela de ytterligare föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffenhet och om
allmänna
skyldigheter i fråga om arbetsmiljön som behövs för att förebygga
ohälsa och
olycksfall i arbetet.

I samma ordning får meddelas föreskrifter om att
den som ensam eller gemensamt med familjemedlem
driver yrkesmässig verksamhet utan anställd skall
följa vad i denna lag och med stöd därav har
föreskrivits om skyldigheter i andra avseenden än
som framgår av 3 kap. 5 andra stycket.

Förteckning över remissinstanser avseende rapporten (Ds 1993:82) Nya
EG-regler
på arbetsmiljöområdet

Svea hovrätt, Kammarrätten i Stockholm, Kommerskollegium,
Statskontoret,
Riksrevisionsverket, Statens Arbetsgivarverk,
Arbetsmarknadsstyrelsen,
Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsmiljöinstitutet, Arbetsmiljöfonden,
Arbetslivscen-
trum, Arbetslivsfonden, ILO-kommittèn, Styrelsen för teknisk
ackreditering
(SWEDAC), Svenska Arbetsgivareföreningen, Landstingsförbundet,
Svenska Kommun-
förbundet, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
Centralorganisation,
TCO, Sveriges Akademikers Centralorganisation, SACO,
Byggherreföreningen,
Byggentreprenörerna, Arbetsgivareföreningen BOA, Kooperationens
förhandlingsorganisation, Företagarnas riksorganisation.

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen (1977:1160)[4]

dels att nuvarande 7 kap. 8 skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 3 kap. 1 skall betecknas 3 kap. 1 a , att
nuvarande 3
kap. 12-13 skall betecknas 3 kap. 13-14 samt att nuvarande 7
kap. 9-11
skall betecknas 7 kap. 8-10 ,

dels att nya 3 kap. 13 och nya 7 kap. 9-10 skall ha följande
lydelse,

dels att 1 kap. 1 och 3 , 2 kap. 1 , 3 kap. 2 a och 5-7 , 4
kap. 8 och
10 , 6 kap. 10, 13 och 15 , 7 kap. 7 och 13 , 8 kap. 1 och 2
samt
rubriken till 8 kap. skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen införs nio nya paragrafer, 3 kap. 1 och 12 ,
7 kap.
11 samt 8 kap. 5-10 samt närmast före 1 underrubriken Ansvar
och före 4
underrubriken Förverkande och före 5 underrubriken Sanktionsavgift.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. Lagens ändamål och tillämpningsområde

1

Lagens ändamål är Lagens ändamål är att
1. att säkerställa en förebygga ohälsa och
arbetsmiljö som inte olycksfall i arbetet
utsätter arbetstagare samt att även i övrigt
för ohälsa eller uppnå en god
olycksfall och som är arbetsmiljö.
tillfredsställande med
hänsyn till arbetets
natur och den sociala
och tekniska utveck-
lingen i samhället, och
2. att främja att
arbetsgivare och
arbetstagare samverkar
för att åstadkomma en
god arbetsmiljö.

3

Vid tillämpning av 2 Vid tillämpning av 2
kap., 3 kap. 1-13 , 4 kap., 3 kap. 1-14 , 4
kap. 1-5 och 8-10 kap. 1-5 och 8-10
samt 7-9 kap. skall samt 7-9 kap. skall
med arbetstagare med arbetstagare
likställas likställas
1. den som genomgår 1. den som genomgår
utbildning, utbildning,
2. den som under vård 2. den som under vård
i anstalt utför anvisat i anstalt utför anvisat
arbete, arbete,
3. värnpliktig och 3. värnpliktig och
annan som fullgör i lag annan som fullgör i lag
föreskriven tjänstgöring föreskriven tjänstgöring
eller som deltar i eller som deltar i
frivillig utbildning frivillig utbildning
för verksamhet inom för verksamhet inom
totalförsvaret. totalförsvaret.

Elever och vårdtagare som avses i första stycket 1 och 2 skall
likställas med
arbetstagare även vid tillämpning av 5 kap. 1 och 3 . I fråga om
elever finns
dessutom särskilda bestämmelser i 6 kap. 17 och 18 .
I fall som avses i första och andra styckena skall vad i lagen sägs
om
arbetsgivare gälla den som driver den verksamhet i vilken arbetet
utförs.

2 kap. Arbetsmiljöns beskaffenhet

1

Arbetsmiljön skall
vara tillfredsställande
med hänsyn till arbe-
tets natur och den
sociala och tekniska
utvecklingen i samhäl-
let.

Arbetsförhållandena skall anpassas till människors olika
förutsättningar i
fysiskt och psykiskt avseende.
Arbetstagaren skall ges möjlighet att medverka i utformningen av
sin egen
arbetssituation samt i förändrings- och utvecklingsarbete som rör
hans eget
arbete.
Teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall utformas så att
arbets-
tagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan
medföra
ohälsa eller olycksfall. Därvid skall även löneformer och förläggning
av
arbetstider beaktas. Starkt styrt eller bundet arbete skall undvikas
eller be-
gränsas.
Det skall eftersträvas att arbetet ger möjligheter till variation,
social kon-
takt och samarbete samt sammanhang mellan enskilda arbetsuppgifter.
Det skall vidare eftersträvas att arbetsförhållandena ger
möjligheter till
personlig och yrkesmässig utveckling liksom till självbestämmande och
yrkes-
mässigt ansvar.

3 kap. Allmänna skyldigheter

1

De skyldigheter som
avses i detta kapitel
skall tillämpas med
beaktande av kraven på
arbetsmiljöns beskaf-
fenhet enligt 2 kap.

2 a

Arbetsgivaren skall Arbetsgivaren skall
systematiskt planera, systematiskt planera,
leda och kontrollera leda och kontrollera
verksamheten på ett sätt verksamheten på ett sätt
som säkerställer att som leder till att
arbetsmiljön uppfyller arbetsmiljön uppfyller
kraven i denna lag och kraven i denna lag och
i föreskrifter som har i föreskrifter som har
meddelats med stöd av meddelats med stöd av
lagen. Han skall lagen. Han skall
utreda arbetsskador, utreda arbetsskador,
fortlöpande undersöka fortlöpande undersöka
riskerna i verksam- riskerna i verksam-
heten och vidta de heten och vidta de
åtgärder som föranleds åtgärder som föranleds av
därav. Åtgärder som inte detta. Åtgärder som inte
kan vidtas omedelbart kan vidtas omedelbart
skall tidsplaneras. skall tidsplaneras.

Arbetsgivaren skall i den utsträckning verksamheten kräver
dokumentera
arbetsmiljön och arbetet med denna. Handlingsplaner skall därvid
upprättas.

Arbetsgivaren skall Arbetsgivaren skall
vidare se till att det vidare se till att det
på arbetsställe i hans i hans verksamhet
verksamhet finns en på finns en på lämpligt sätt
lämpligt sätt organiserad ar-
organiserad betsanpassnings- och
arbetsanpassnings- och rehabilite-
rehabiliteringsverk- ringsverksamhet för
samhet för fullgörande fullgörande av de
av de uppgifter som uppgifter som enligt
enligt denna lag och denna lag och enligt
enligt 22 kap. lagen 22 kap. lagen
(1962:381) om allmän (1962:381) om allmän
försäkring vilar på ho- försäkring vilar på
nom. honom.

5

I fråga om arbete som arbetsgivare själv utför skall denna lag och
med stöd
därav meddelade föreskrifter iakttagas i tillämpliga delar. Detsamma
gäller när
två eller flera för gemensam räkning yrkesmässigt driver verksamhet
utan att ha
arbetstagare anställd, dock ej om verksamheten bedrives endast av
medlemmar av
samma familj.

Den som ensam eller Den som ensam eller
gemensamt med gemensamt med
familjemedlem driver familjemedlem driver
yrkesmässig verksamhet yrkesmässig verksamhet
utan anställd är skyldig utan anställd är skyldig
att följa vad i denna att följa vad i denna
lag och med stöd därav lag och med stöd av den
har föreskrivits i fråga har föreskrivits i fråga
om teknisk anordning om teknisk anordning
och ämne, som kan och ämne, som kan
föranleda ohälsa eller föranleda ohälsa eller
olycksfall, samt olycksfall, samt
beträffande gemensamt beträffande gemensamt
arbetsställe. arbetsställe. Av 4 kap.
10 framgår att
föreskrifter får
meddelas om
skyldigheter även i
andra avseenden.

6

När två eller flera När två eller flera
samtidigt driver samtidigt driver
verksamhet på samma verksamhet på ett
arbetsställe, skall de gemensamt arbetsställe,
samråda och gemensamt skall de samråda och
verka för att åstadkomma gemensamt verka för att
tillfredsställande åstadkomma tillfreds-
skyddsförhållanden. ställande skyddsför-
hållanden.
De skall också se till
att de inte genom sin
verksamhet eller sina
anordningar på det
gemensamma arbetsstäl-
let utsätter någon som
arbetar där för risk för
ohälsa eller
olycksfall.

7
Den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete är ansvarig
för sa-
mordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på
gemensamt arbets-
ställe för verksamheten. Om fast driftsställe är gemensamt
arbetsställe för
flera verksamheter, har den som råder över arbetsstället motsvarande
ansvar.
Ansvaret för samordningen kan överlåtas till någon av dem som
bedriver arbete på
arbetsstället.
I fråga om annat gemensamt arbetsställe än som avses i första
stycket kan de
som bedriver arbete där överenskomma att en av dem skall ha ansvar
för
samordningen.

Den som har ansvar Den som har ansvar
enligt denna paragraf enligt denna paragraf
skall se till att skall se till att
samordning sker av 1. arbetet med att
skyddsåtgärder på arbets- förebygga risker för
stället. Övriga ohälsa och olycksfall
arbetsgivare och de samordnas på det
som arbetar där skall gemensamma arbetsstäl-
följa de anvisningar let,
som han lämnar i detta 2. arbete
syfte. tidsplaneras på det sätt
som behövs för att före-
bygga risker för ohälsa
och olycksfall till
följd av att olika
verksamheter pågår på
arbetsstället,
3. allmänna
skyddsanordningar
inrättas och underhålls
och allmänna
skyddsregler för ar-
betsstället utfärdas,
4. det görs klart vem
som skall stå för de
speciella skyddsanord-
ningar som kan behövas
för ett visst eller
vissa arbeten, och
5. personalutrymmen
och sanitära
anordningar inrättas på
arbetsstället i behövlig
omfattning.
Övriga arbetsgivare
och de som arbetar på
det gemensamma arbets-
stället skall följa de
anvisningar som den
samordningsansvarige
lämnar i syfte att
samordna.

12

Den som råder över ett
arbetsställe skall se
till att det på
arbetsstället finns
sådana fasta
anordningar att den,
som arbetar där utan
att vara arbetstagare
i förhållande till
honom, inte utsätts för
risk för ohälsa eller
olycksfall. Han skall
även se till att andra
anordningar, som finns
på arbetsstället, kan
användas utan sådan
risk.
Den som anlitar
inhyrd arbetskraft för
att utföra arbete i sin
verksamhet skall vidta
de skyddsåtgärder som
behövs i detta arbete.

13

I 7 kap. 8 och 9 I 7 kap. 8 föreskrivs
föreskrivs om om skyddsansvar i
skyddsansvar i vissa vissa fall för den som
fall för den som råder upplåter en lokal, ett
över ett arbetsställe markområde eller ett
eller upplåter en utrymme under jord för
lokal, ett markområde arbete eller som
eller ett utrymme personalutrymme.
under jord för arbete
eller som persona-
lutrymme.

4 kap. Bemyndiganden

8

Regeringen eller, Regeringen eller,
efter regeringens efter regeringens
bestämmande, Arbetar- bestämmande, Arbetar-
skyddsstyrelsen kan skyddsstyrelsen kan
meddela föreskrifter om meddela föreskrifter om
skyldighet att göra skyldighet att göra
anmälan eller lämna upp- anmälan eller lämna upp-
gifter till en gifter till en
tillsynsmyndighet tillsynsmyndighet
eller att förvara eller att upprätta
handlingar som har be- eller förvara
tydelse från skyddssyn- handlingar som har
punkt. betydelse från
skyddssynpunkt.

10
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande,
Arbetarskyddsstyrelsen får
meddela de ytterligare föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffenhet och
om
allmänna skyldigheter i fråga om arbetsmiljön som behövs för att
förebygga
ohälsa och olycksfall i arbetet.

I samma ordning får
meddelas föreskrifter
om att den som ensam
eller gemensamt med
familjemedlem driver
yrkesmässig verksamhet
utan anställd skall
följa vad i denna lag
och med stöd av den har
föreskrivits om
skyldigheter i andra
avseenden än som framgår
av 3 kap. 5 andra
stycket.

6 kap. Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare m.m.

10
Skyddsombud får icke Skyddsombud får inte
hindras att fullgöra hindras att fullgöra
sina uppgifter. sina uppgifter.
Om ett ombud företräder
en arbetstagare som
utför arbete på ett
arbetsställe över vilket
den egna arbetsgivaren
inte råder är den
arbetsgivare som råder
över arbetsstället
skyldig att låta
skyddsombudet få till-
träde dit i den
omfattning som ombudet
behöver för att fullgöra
sitt uppdrag.

Skyddsombud får ej med anledning av sitt uppdrag ges försämrade
arbetsför-
hållanden eller anställningsvillkor. När uppdraget upphör skall
arbetstagaren
vara tillförsäkrad arbetsförhållanden och anställningsvillkor, vilka
överens-
stämmer med eller är likvärdiga med dem som skulle ha rått om han ej
hade haft
uppdraget.

13

Mål om tillämpning av Mål om tillämpning av
10 och 11 handlägges 10 och 11 handläggs
enligt lagen enligt lagen
(1974:371) om (1974:371) om
rättegången i rättegången i
arbetstvister. I fråga arbetstvister. I fråga
om talan mot om talan mot
arbetstagare gäller arbetstagare eller, i
dock vad som är fall som avses i 10
föreskrivet om rättegång andra stycket, mot den
i allmänhet. som råder över ett
arbetsställe gäller dock
vad som är föreskrivet
om rättegång i allmänhet.

15

Vad som sägs i 5 och Vad som sägs i 5 , 10
10-14 skall tillämpas första och tredje
på motsvarande sätt på stycket samt 11-14
ledamot av skall tillämpas på
skyddskommitté. motsvarande sätt på
ledamot av skyddskom-
mitté.

7 kap. Tillsyn

7

Yrkesinspektionen får Yrkesinspektionen får
gentemot den som har gentemot den som har
skyddsansvar enligt 3 skyddsansvar enligt 3
kap. 2 - 11 och 13 , 5 kap. 2 - 12 och 14 , 5
kap. 3 första stycket kap. 3 första stycket
eller 6 i detta eller 6 i detta
kapitel meddela de kapitel meddela de
förelägganden eller förelägganden eller
förbud som behövs för att förbud som behövs för att
denna lag eller denna lag eller
föreskrifter som har föreskrifter som har
meddelats med stöd av meddelats med stöd av
lagen skall efter- lagen skall efter-
levas. levas.

I beslut om föreläggande eller förbud kan yrkesinspektionen sätta ut
vite.
Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt ett
föreläggande, får
yrkesinspektionen förordna om rättelse på hans bekostnad.
Om ett föreläggande har meddelats beträffande någon åtgärd till
vilken det
krävs bygglov, rivningslov eller marklov enligt plan- och bygglagen
(1987:10)
men sådant lov inte beviljas, upphör föreläggandet att gälla såvitt
avser
åtgärden.

9
Även Även
Arbetarskyddsstyrelsen Arbetarskyddsstyrelsen
äger besluta om åtgärd får besluta om åtgärd
enligt 6-9 . enligt 6-8 .

10
För att säkerställa För att säkerställa
förbud enligt 7-9 kan förbud enligt 7-8 kan
tillsynsmyndighet med- tillsynsmyndigheten
dela beslut om förseg- meddela beslut om för-
ling eller annan segling eller annan
avstängning av avstängning av
anläggning, utrymme anläggning, utrymme
eller anordning. Sådant eller anordning. Sådant
beslut verkställs genom beslut verkställs genom
myndighetens försorg. myndighetens försorg.

11

Den som har
skyddsansvar enligt 3
kap. 8-10 kan, om det
finns särskild risk från
arbetsmiljösynpunkt,
åläggas att lämna
varningsinformation
eller att återkalla en
produkt. Därvid skall
bestämmelserna i 7, 8
och 10-12 pro-
duktsäkerhetslagen
(1988:1604) tillämpas.
Vad som där sägs om
Marknadsdomstolen
skall dock i stället
avse Arbetarskyddssty-
relsen och vad som sägs
om näringsidkare i
stället avse den som
har skyddsansvar
enligt 3 kap. 8-10 .
Åläggandet skall förenas
med vite om det inte
av särskilda skäl är
obehövligt.

13
Den som har utsetts Den som har utsetts
till skyddsombud eller till skyddsombud eller
ledamot i skydd- ledamot i skydd-
skommitté eller den som skommitté eller den som
har deltagit i har deltagit i
arbetsanpassnings- och arbetsanpassnings- och
rehabilite- rehabilite-
ringsverksamhet på ringsverksamhet enligt
arbetsställe enligt denna lag får inte
denna lag får inte obehörigen röja eller
obehörigen röja eller utnyttja vad han under
utnyttja vad han under uppdraget har erfarit
uppdraget har erfarit om yrkeshemlighet,
om yrkeshemlighet, ar- arbetsförfarande,
betsförfarande, af- affärsförhållande,
färsförhållande, enskilds enskilds personliga
personliga förhållande förhållande eller förhål-
eller förhållande av be- lande av betydelse för
tydelse för landets landets försvar.
försvar.

Har ombudet, ledamoten eller deltagaren utsetts av sådan lokal
arbetstaga-
rorganisation som avses i 6 kap. 2 och 8 , får han utan hinder av
tystnads-
plikten i första stycket lämna uppgift vidare till en ledamot i
organisationens
styrelse eller till en sakkunnig i arbetsmiljöfrågor hos en central
arbetstaga-
rorganisation till vilken den lokala organisationen hör. Rätten att
lämna upp-
gift vidare gäller endast om uppgiftslämnaren underrättar mottagaren
om
tystnadsplikten. I sådant fall gäller tystnadsplikten också för
denne.

I fråga om I det allmännas
arbetsställen i det verksamhet tillämpas i
allmännas verksamhet stället bestämmelserna i
tillämpas i stället för 14 kap. 7, 9 och 10
vad som sägs i första sekretesslagen
och andra styckena (1980:100).
bestämmelserna i 14
kap. 7, 9 och 10
sekretesslagen
(1980:100).

8 kap. Ansvar 8 kap. Påföljder

Ansvar

1

Till böter eller Till böter eller
fängelse i högst ett år fängelse i högst ett år
dömes den som döms den som uppsåtligen
uppsåtligen eller av eller av oaktsamhet
oaktsamhet bryter mot bryter mot föreläggande
föreläggande eller förbud eller förbud som har
som har meddelats med meddelats med stöd av 7
stöd av 7 kap. 7-10 . kap. 7-9 . Detta gäller
Detta gäller dock ej om dock inte om
föreläggandet eller för- föreläggandet eller för-
budet har förenats med budet har förenats med
vite. vite.

2 [5]

Den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
bryter mot föreskrifter
eller villkor som har
meddelats med stöd av 4
kap. 1, 2 eller 4 döms
till böter eller Till böter döms den som
fängelse i högst ett år.uppsåtligen eller av
Till böter döms den somoaktsamhet
uppsåtligen eller av 1. anlitar en
oaktsamhet minderårig i strid mot
1. anlitar en 5 kap. 2 första
minderårig i strid mot stycket eller mot
5 kap. 2 första föreskrifter som med-
stycket eller mot delats med stöd av 5
föreskrifter som med- kap. 2 tredje eller
delats med stöd av 5 fjärde stycket,
kap. 2 tredje eller 2. bryter mot
fjärde stycket, föreskrifter som har
2. bryter mot meddelats med stöd av
föreskrifter som har 4 kap. 1-8 eller 5
meddelats med stöd av 4 kap. 3 andra
kap. 3 eller 5-8 stycket, 4 eller 5 ,
eller 5 kap. 3 andra 3. lämnar oriktiga
stycket, 4 eller 5 , uppgifter om
3. lämnar oriktiga förhållanden av vikt,
uppgifter om när en
förhållanden av vikt, närtillsynsmyndighet har
en tillsynsmyndighet begärt upplysningar,
har begärt handlingar eller prov
upplysningar, eller begärt
handlingar eller prov undersökningar enligt
eller begärt 7 kap. 3 eller 4 ,
undersökningar enligt 7 4. utan giltigt skäl
kap. 3 eller 4 , tar bort en
4. utan giltigt skäl skyddsanordning eller
tar bort en sätter den ur bruk.
skyddsanordning eller Till ansvar enligt
sätter den ur bruk. denna bestämmelse
skall inte dömas om
det för överträdelsen
har utfärdats
föreskrift om
sanktionsavgift
enligt 5 .

Sanktionsavgift

5

Regeringen eller,
efter regeringens
bestämmande, Arbe-
tarskyddsstyrelsen får
föreskriva att en
särskild avgift skall
betalas om överträdelse
har skett av en
föreskrift som har
meddelats med stöd av
4 kap. 1-3 eller 8 .
Avgiften skall
betalas även om
överträdelsen inte
skett uppsåtligen
eller av oaktsamhet.
En sådan föreskrift
skall ange hur
avgiften beräknas för
olika slag av
överträdelser.
Avgiftsbeloppet skall
kunna fastställas
direkt med ledning av
den angivna
beräkningsgrunden.Av-
giften skall vara
lägst 1 000 och högst
100 000 kronor.

6

Avgiften skall påföras
den fysiska eller
juridiska person som
drev den verksamhet
där överträdelsen
skedde.
Avgiften får jämkas
eller efterges om det
skulle vara oskäligt
att påföra avgiften
enligt angiven
beräkningsgrund.
Avgiften tillfaller
staten.

7

Frågor om påförande av
avgift prövas av
länsrätten efter ansökan
av yrkesinspektionen
eller Arbe-
tarskyddsstyrelsen.
Prövningstillstånd
krävs vid överklagande
till kammarrätten.

8

Avgift får påföras bara
om ansökan har
delgetts den som
anspråket riktas mot
inom fem år från den
tidpunkt då över-
trädelsen skedde.
Ett beslut varigenom
någon påförs avgift
skall genast sändas
till länsstyrelsen.
Avgiften skall
betalas till
länsstyrelsen inom två
månader från det att
beslutet vann laga
kraft. En upplysning
om detta skall tas in
i beslutet.
Om avgiften inte
betalas inom den tid
som anges i andra
stycket, skall
dröjsmålsavgift tas ut
enligt 58 2-5 mom.
uppbördslagen
(1953:272). Den
obetalda avgiften och
dröjsmålsavgiften skall
lämnas för indrivning.
Bestämmelser om
indrivning finns i
lagen (1993:891) om
indrivning av
statliga fordringar
m.m. Vid indrivning
får verkställighet
enligt
utsökningsbalken ske.

9

Frågor om påförande av
avgift får prövas av
yrkesinspektionen
eller
Arbetarskyddsstyrelsen
genom
avgiftsföreläggande.
Avgiftsföreläggande
innebär att den som
antas ha gjort sig
skyldig till en
överträdelse föreläggs
avgiften till godkän-
nande omedelbart
eller inom viss tid.
Har föreläggandet
godkänts, gäller det
som domstols
laga-kraftvunna
avgörande varigenom
avgift påförts. Ett
godkännande som sker
sedan den i föreläg-
gandet utsatta tiden
har gått ut är dock
utan verkan.

10

En påförd avgift
bortfaller om
verkställighet inte
har skett inom fem år
från det att avgörandet
vann laga kraft.

_____________________

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994.

**Fotnot**
[4]Lagen omtryckt 1991:677.

[5]Senaste lydelse 1990:973.

Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 20 kommunalskattelagen (1928:370) skall ha
följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 [6]

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla
omkostnader
under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande
avräknas
från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt)
som har
influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.
Avdrag får inte göras för:
den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter,
så som vad
skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller
därmed
jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;
Sådana kostnader för hälsovård, sjukvård samt företagshälsovård som
anges i
anvisningarna;
kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar
eller kottar
till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är
skattefria enligt
19 ;
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet
utförts av den
skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges
barn som ej
fyllt 16 år;
ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans
för-
värvsverksamhet;
svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
ränta enligt 8 kap. 1 studiestödslagen (1973:349), 52, 52 a och 55
lagen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 32 och 49 4 mom.
uppbördslagen
(1953:272), 44 a och 46 lagen (1968:430) om mervärdeskatt, 5 kap.
12 lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, 13 och 14
lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, 30
tullagen
(1987:1065) och 60 fordonsskattelagen (1988:327) samt
kvarskatteavgift och
dröjsmålsavgift enligt uppbördslagen;
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;
avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10);
avgift enligt 10 kap. 7 utlänningslagen (1989:529);

avgift enligt 8 kap.
5 arbetsmiljölagen
(1977:1160);

avgift enligt 26 arbetstidslagen (1982:673);
skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet
eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare,
när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;
företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;
straffavgift enligt 8 kap. 7 tredje stycket rättegångsbalken;
belopp för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75
uppbördslagen
(1953:272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger på grund
av
underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006) om avdrags-
och
uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;
avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;
kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig
parkering;
överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);
vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot vat-
tenförorening från fartyg;
avgift enligt 3 lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om
in- eller utförsel av varor;
lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja
och kol
eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet;
avgift enligt 18 lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om
elektriska anläggningar;
kapitalförlust m.m. i vidare mån än som särskilt föreskrivs;
avgift enligt 13 och 14 lagen (1992:1438) om dieseloljeskatt och
användning
av vissa oljeprodukter.

____________________

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994.

**Fotnot**
[6]Senaste lydelse 1993:848.

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-03-10

Närvarande: f.d. justitierådet Ulf Gad, regeringsrådet Leif Lindstam
och
justitierådet Bengt Lambe.

Enligt en lagrådsremiss den 24 februari 1994
(Arbetsmarknadsdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag
om ändring
i arbetsmiljölagen (1977:1160), m.m.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av departementssekreteraren
Bo
Barrefelt och hovrättsassessorn Gösta Ihrfelt.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen

1 kap. 3

I paragrafen föreskrivs att vissa personkategorier skall likställas
med
arbetstagare vid tillämpning av särskilt angivna bestämmelser i
lagen. Vad som
föreskrivs i 4 kap. 6 och 7 , som inte ingår bland dessa
bestämmelser, synes
motivera att hänvisning görs även till dessa paragrafer.

1 kap. 3 första stycket kan då, eftersom hänvisningarna kommer att
avse
samtliga paragrafer i 4 kap. liksom för övrigt i 3 kap., utformas på
följande
sätt.

"Vid tillämpning av 2-4 och 7-9 kap. skall med arbetstagare
likställas
1. den som genomgår utbildning,
2. den som under vård i anstalt utför anvisat arbete,
3. värnpliktig och annan som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring
eller som
deltar i frivillig utbildning för verksamhet inom totalförsvaret."

4 kap. 8

I paragrafen föreslås den ändringen att föreskrift skall kunna
meddelas även om
skyldighet att upprätta handlingar som har betydelse från
skyddssynpunkt.
Överträdelse av sådan föreskrift faller under ansvarsbestämmelsen i
förslagets 8
kap. 2 första stycket 2.
Det sanktionsavgiftssystem som nu föreslås kan, efter vederbörligt
beslut,
omfatta även denna typ av överträdelser (8 kap. 2 och 5 ).

I den allmänna motiveringen sägs dock att visserligen har
Arbetarskyddsstyrelsen
formellt givits bemyndigande att utfärda föreskrift om
sanktionsavgift även när
det gäller upprättande av handlingar men detta är ett område som inte
lämpar sig
för sanktionsavgifter.

Mot bakgrund av detta uttalande bör överträdelse av en föreskrift att
upprätta
handlingar ej medtagas i den bestämmelse som utgör grund för
föreskrifter om
sanktionsavgifter (8 kap. 5 ).

Den föreslagna lagtexten föreslås jämkad enligt följande:

"Regeringen eller, efter regeringens bestämmande,
Arbetarskyddsstyrelsen kan
meddela föreskrifter om skyldighet att göra anmälan eller lämna
uppgifter till
en tillsynsmyndighet eller att förvara handlingar som har betydelse
från
skyddssynpunkt.

I samma ordning får meddelas föreskrifter om skyldighet att upprätta
handlingar
som har betydelse från skyddssynpunkt."

Av Lagrådets förslag till 8 kap. 5 framgår en följdändring i
anslutning till
Lagrådets förslag rörande 4 kap. 8 .

8 kap. 5

Enligt paragrafen skall kunna föreskrivas att en särskild avgift
skall betalas
om överträdelse har skett av en föreskrift som meddelats med stöd av
4 kap. 1-3
eller 8 . Även före den ändring i lagen som trädde i kraft den 1
juli 1991 (SFS
1991:677) fanns möjlighet att meddela föreskrifter av sådana slag men
bestämmel-
serna härom var intagna i andra lagrum. För att göra det möjligt att
avgiftsbelägga även överträdelser av föreskrifter som meddelats med
stöd av
äldre bemyndiganden bör 8 kap. 5 första stycket ändras. Därvid bör,
till följd
av den ändring av 4 kap. 8 som Lagrådet föreslagit, också
hänvisningen till
sistnämnda paragraf ändras så att den gäller endast paragrafens
första stycke. 8
kap. 5 första stycket kan då ges följande utformning.

"Regeringen eller, efter regeringens bestämmande,
Arbetarskyddsstyrelsen får
föreskriva att en särskild avgift skall betalas om överträdelse har
skett av en
föreskrift som har meddelats med stöd av ett bemyndigande i något
avseende som
anges i 4 kap. 1-3 eller 8 första stycket. Avgiften skall
betalas även om
överträdelsen inte skett uppsåtligen eller av oaktsamhet."

8 kap. 7

Enligt paragrafen krävs prövningstillstånd vid överklagande till
kammarrätten av
ett länsrättens beslut i mål som rör påförande av sanktionsavgift.

I lagrådsremissen redovisas icke några skäl varför ett krav på
prövningstillstånd uppställs. Under föredragningen i Lagrådet har
hänvisats till
att förslaget utgår från de allmänna principer om dispensprövning hos
kammarrätterna som upptagits i prop. 1993/94:133.

Av propositionen (s. 34) framgår att det inte är fråga om att införa
ett
generellt system om prövningstillstånd. Frågan skall i stället prövas
för varje
måltyp, under beaktande av vissa allmänna principer. Ett krav på
prövningstillstånd bör användas främst i de fall målet prövats av en
förvaltningsmyndighet innan det prövats av länsrätt.

Situationen är dock ej här den att länsrätten prövar besvär över ett
beslut om
sanktionsavgift. Länsrätten är första instans. Dispensprövning i
kammarrätten
bör alltså icke vara aktuell på angiven grund. I det allmänna
uttalande som
redovisas i ovannämnda proposition utesluts dock inte att det finns
måltyper som
lämpar sig väl för ett system med prövningstillstånd, även om det
inte prövats
av en förvaltningsmyndighet innan det når länsrätt.

Mot bakgrund av vad ovan redovisats är det påkallat att skälen för
dispensprövning i de nu aktuella målen närmare övervägs och redovisas
i
propositionen.

Övergångsbestämmelser

I lagrådsremissen föreslås att i arbetsmiljölagen införs en möjlighet
att påföra
sanktionsavgifter för överträdelser av vissa föreskrifter. Avgiften
skall
betalas även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av
oaktsamhet.
Den skall påföras den fysiska eller juridiska person som drev den
verksamhet där
överträdelsen skedde. Har för överträdelsen utfärdats föreskrift om
sådan
sanktionsavgift skall straff inte kunna dömas ut.

Administrativa påföljder av straffliknande art omfattas formellt inte
av
förbudet i 2 kap. 10 regeringsformen. Att ge retroaktiv verkan åt
regler om
sådana administrativa sanktioner som trätt i stället för
straffrättsliga
påföljder skulle emellertid enligt förarbetena utgöra ett klart
kringgående av
förbudet i nämnda lagrum (prop. 1975/76:209 s. 125). Bestämmelserna
om
sanktionsavgifter bör med hänsyn till vad som har anförts inte ges
retroaktiv
verkan.

För sådana överträdelser av straffsanktionerad föreskrift som skett
före den 1
oktober 1994 bör vidare endast böter kunna ådömas (jfr 5 andra
stycket
brottsbalkens promulgationslag).

Lagrådet föreslår att bestämmelserna ges följande lydelse:

"Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994.

De äldre bestämmelserna i 8 kap. 2 gäller fortfarande i fråga om
överträdelser
som skett före den 1 oktober 1994, dock får ej dömas till annan
påföljd än
böter.

Sanktionsavgift som avses i 8 kap. 5 denna lag får påföras endast
för
överträdelse som skett efter lagens ikraftträdande."

Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Arbetsmarknadsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 17 mars 1994

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B.
Westerberg,
Friggebo, Johansson, Hörnlund, Olsson, Svensson, Hellsvik, Wibble,
Björck, Da-
vidson, Könberg, Odell, Ask

Föredragande: statsrådet Hörnlund

Regeringen beslutar proposition 1993/94:186 Ändringar i
arbetsmiljölagen.

Rättsdatablad

Författningsrubrik Bestämmelser som Celexnummer för
inför, ändrar, upp-bakomliggande EG-
häver eller regler
upprepar ett
normgivnings-
bemyndigande

Lag om ändring i 4 kap. 8 och 10 392L0057
arbetsmiljölagen samt 8 kap. 5 392L0091
(1977:1160) 392L0104