Regeringens proposition
1993/94:142
Lagstiftning med anledning av den av Förenta nationerna inrättade tribunalen
för brott i f.d. Jugoslavien
Prop.
1993/94:142

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 24 februari 1994

Carl Bildt

Reidunn Laurén
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås den lagstiftning som krävs för att Sverige skall kunna
uppfylla de förpliktelser som följer av det av Förenta nationernas säkerhetsråd
den 25 maj 1993 fattade beslutet om att inrätta den internationella tribunalen
för lagföring av personer som är ansvariga för allvarliga brott mot
internationell humanitär rätt begångna i f.d. Jugoslavien sedan 1991.
Säkerhetsrådet fattade sitt beslut, resolution 827 (1993), med hänvisning till
kapitel VII i FN-stadgan. Detta innebär att inrättandet av tribunalen är en
verkställighetsåtgärd som syftar till att motverka ett av säkerhetsrådet
konstaterat hot mot fred och säkerhet. Ett beslut om en sådan åtgärd är
omedelbart bindande för samtliga FN:s medlemsstater.
FN:s medlemsstater är enligt resolutionen skyldiga att samarbeta med tribunalen
och se till att nationella myndigheter följer dess framställningar om rättsligt
bistånd. En sådan framställning från tribunalen kan bl.a. avse upptagning av
vittnesmål eller annan bevisning, identifiering och lokalisering av personer
eller delgivning. Tribunalen har vidare rätt att begära att en stat skall
utlämna eller överföra en misstänkt, tilltalad eller dömd person till
tribunalen.
I propositionen föreslås att regler om Sveriges skyldighet att bistå tribunalen
med internationell rättshjälp tas in i en särskild lag som i möjligaste
utsträckning hänvisar till den befintliga lagstiftningen om internationell
rättshjälp på brottmålsområdet. Vidare föreslås att lagen (1976:661) om
immunitet och privilegier i vissa fall skall omfatta tribunalen och till denna
anknutna personer.
Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.

1
Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 4
2 Lagtext 5
2.1 Förslag till lag med anledning av inrättandet av Inter-
nationella tribunalen för brott i f.d. Jugoslavien5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om
immunitet och privilegier i vissa fall 9
3 Ärendet och dess beredning 10
4 Historisk bakgrund 10
5 Tribunalens tillkomst 11
6 Tribunalens status 13
7 Närmare om innehållet i tribunalens stadgar14
8 Lagstiftningsbehovet 22
8.1 I vilka hänseenden krävs lagstiftning?22
8.2 Närmare om lagens utformning 28
9 Kostnader 33
10Ikraftträdande 34
11Författningskommentar 34
11.1 Förslaget till lag med anledning av inrättandet av
Internationella tribunalen för brott i f.d Jugoslavien34
11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:661) om
immunitet och privilegier i vissa fall 41

Bilaga 1Förenta nationernas säkerhetsråds resolution
827 (1993) i engelsk originaltext och i översättning
till svenska 42
Bilaga 2Stadgan för den internationella tribunalen i engelsk
originaltext och i översättning till svenska48
Bilaga 3Promemorians lagförslag 74
Bilaga 4Lagrådsremissens lagförslag 79
Bilaga 5Lagrådets yttrande 84

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 24 februari 1994 85

2
1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag med anledning av inrättandet av Internationella tribunalenför brott i
f.d. Jugoslavien,
2. lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegieri vissa fall.

3
2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till
Lag med anledning av inrättandet av Internationella tribunalen för brott i f.d.
Jugoslavien.

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1
Om den av Förenta nationernas säkerhetsråd inrättade internationella tribunalen
för lagföring av personer som är ansvariga för allvarliga brott mot
internationell humanitär rätt begångna på f.d. Jugoslaviens territorium sedan
1991 begär att det i Sverige skall vidtas en åtgärd i anledning av ett sådant
brott, skall den begärda åtgärden vidtas enligt vad som sägs i denna lag.

2
En framställning om åtgärd som avses i 1 görs av någon av tribunalens dömande
instanser eller av dess åklagare. Framställningen skall ges in till
Utrikesdepartementet.

Utlämning

3
En person som vid tribunalen är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott som
omfattas av tribunalens behörighet och som uppehåller sig i Sverige får utlämnas
till tribunalen efter beslut av regeringen.
Ett beslut om häktning eller en dom som tribunalen meddelat i behörig ordning
skall godtas som grund för ett beslut om utlämning, om det inte framgår att
häktningsbeslutet eller domslutet är uppenbart oriktigt.

4
En begäran om att en person som avses i 3 första stycket skall överlämnas
till tribunalen skall sändas vidare till Riksåklagaren. Denne skall avge
yttrande till regeringen. Till grund för sitt yttrande skall Riksåklagaren låta
verkställa nödvändig utredning enligt vad som är föreskrivet om förundersökning
i brottmål. Sedan utredningen avslutats skall Riksåklagaren överlämna ärendet
tillsammans med sitt yttrande till regeringen.
Innan regeringen avgör ärendet skall den, om det finns särskilda skäl, inhämta
yttrande från Högsta domstolen.

5
Om tvångsmedel i ett ärende om utlämning gäller vad som i allmänhet är
föreskrivet för brottmål. Beslut av rätten gäller tills vidare till dess ärendet
har avgjorts eller, när utlämning beslutats, tills denna har verkställts. Beslut
om tvångsmedel kan meddelas även efter det att utlämning har beslutats.
Den som är häktad i ett utlämningsärende får begära att ny förhandling hålls
inom tre veckor från det att beslut senast meddelats.

6
Den som kan komma att utlämnas enligt denna lag får på begäran av tribunalen,
eller på grund av efterlysning som har utfärdats på grund av beslut av
tribunalen, omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller
anmälningsskyldighet av en åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om
brottmål.
Beslutas det om tvångsmedel enligt första stycket, skall 23 andra -fjärde
styckena lagen (1957:668) om utlämning för brott tillämpas.

7
I fråga om utlämning till tribunalen gäller i övrigt 25 , 26 första stycket
samt 26 a lagen (1957:668) om utlämning för brott.

8
Ett beslut om utlämning till tribunalen skall verkställas av polismyndigheten.
Om den som skall utlämnas är på fri fot, får polismyndigheten omhänderta honom,
dock längst under tjugofyra timmar.

Beslag

9
I fråga om beslag gäller bestämmelserna i 1 och 2 , 6 första meningen samt
7 lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande
stat. Sedan utredningen avslutats skall Riksåklagaren överlämna ärendet
tillsammans med sitt yttrande till regeringen. I beslag tagen egendom överlämnas
till tribunalen efter beslut av regeringen.
Har beslag verkställts, får den som drabbats av åtgärden begära att rätten
prövar beslaget. Rätten skall så snart det kan ske hålla förhandling i frågan.
Om förhandlingen gäller bestämmelserna i 24 kap. 17 andra stycket
rättegångsbalken.

Bevisupptagning m.m.

10
I fråga om bevisupptagning gäller bestämmelserna i 1 första stycket första
meningen, 2 , 3 första och andra styckena samt 4 - 10 och 12 lagen
(1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol.

11
På begäran av tribunalen får förhör hållas enligt bestämmelserna i 23 kap.
rättegångsbalken.
En framställning om förhör skall av Utrikesdepartementet överlämnas till
Riksåklagaren för de åtgärder som påkallas av framställningen. Ärendet skall
därefter redovisas till Utrikesdepartementet.
Överförande av frihetsberövade personer för vittnesmål m.m.

12
En person i Sverige som är berövad friheten får efter beslut av regeringen
föras över till tribunalen för förhör eller konfrontation i samband med
förundersökning eller vid rättegång, om förhöret eller konfrontationen avser
annat än den frihetsberövades egen brottslighet. Överförande får ske endast om
den frihetsberövade lämnat sitt samtycke till åtgärden.
I fråga om överförande eller transport av en frihetsberövad person till
tribunalen gäller i övrigt 3 andra stycket, 5 samt 7 första stycket lagen
(1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på
brottmålsområdet.

Övriga bestämmelser

13
På begäran av tribunalen skall en i Sverige pågående lagföring överföras till
tribunalen. Om en sådan begäran görs får åtal inte väckas för brottet. Förs
lagföringen över efter det att åtal har väckts, utgör detta rättegångshinder i
brottmålet.
Har frågan om ansvar för en viss gärning prövats vid tribunalen, får åtal för
samma gärning inte väckas i Sverige.
4
14
Om tribunalen begär att en åtgärd skall vidtas beträffande den som misstänks
eller har åtalats eller dömts för brott, skall denne, om han begär det, biträdas
av en offentlig försvarare. I fråga om sådan gäller rättegångsbalkens
bestämmelser.
Vidtas en åtgärd enligt 10 eller 11 beträffande en målsägande skall ett
särskilt biträde för denne (målsägandebiträde) förordnas, om det kan antas att
målsäganden har behov av sådant biträde vid förhöret eller bevisupptagningen. I
övrigt tillämpas bestämmelserna i 3 första meningen, 4 och 5 samt 7
första meningen lagen (1988:609) om målsägandebiträde.

15
Ett vittne eller en målsägande eller sakkunnig i Sverige som har kallats för
att höras av tribunalen har rätt till ersättning för sin inställelse enligt
bestämmelser som meddelas av regeringen.

16
Ersättning av allmänna medel till offentlig försvarare eller till annan samt
övriga kostnader för åtgärder som vidtagits enligt denna lag skall betalas av
staten.

17
Bestämmelser i annan lag eller författning om rättshjälp åt domstol eller
myndighet i främmande stat tillämpas på framställningar från tribunalen, om de
inte strider mot bestämmelserna i denna lag.

________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

5
2.2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall

Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen (1976:661) om immunitet och
privilegier i vissa fall1 skall ha följande lydelse.

Bilaga2

Immunitet och/eller privilegier gäller förTillämplig internationell följande
överenskommelse

Internationella Fysiska personer
or-
gan

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - -
46 Tribunalens Stadga för Inter-
Internationella ledamö-ter, åkla- nationella
tribunalen garen och dennes tribunalen för
för personal, re- brott i f.d.
brott i gistratorn och Jugoslavien
f.d. dennes personal fastställd genom
Jugoslavien samt personer FN:s säkerhetsråds
som på annat sätt resolution 827
medverkar i den 25 maj 1993
tribunalen
____________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

1 Lagen omtryckt 1987:341.
2 Bilagans lydelse enligt prop. 1993/94:120.

6
3 Ärendet och dess beredning

Den 25 maj 1993 antog Förenta nationernas säkerhetsråd resolution 827 (1993) om
att inrätta en internationell tribunal för att beivra brott mot internationell
humanitär rätt och krigets lagar som begåtts i f.d. Jugoslavien. Rådet
fastställde samtidigt en stadga för tribunalen.
Säkerhetsrådets resolution 827 (1993) i engelsk originaltext och i svensk
översättning finns i bilaga 1. Den av rådet beslutade stadgan för den
internationella tribunalen i engelsk originaltext och i översättning till
svenska finns i bilaga 2.
Inom Justitiedepartementet har upprättats en promemoria med förslag till den
lagstiftning som krävs för att Sverige skall kunna uppfylla de förpliktelser som
följer av resolutionen. Promemorian har upprättats i samråd med
Utrikesdepartementet och efter överläggningar mellan justitiedepartementen i de
nordiska länderna. Säkerhetsrådets resolution har också varit föremål för
diskussion inom ramen för Europarådet. De lagförslag som lagts fram i
promemorian finns i bilaga 3.
Förslaget har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av Justitiekanslern,
Domstolsverket, Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt,
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Generaltullstyrelsen, Riksskatteverket,
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Statens invandrarverk,
Sveriges Advokatsamfund och Sveriges Domareförbund. En sammanställning av
remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 93-4843).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 3 februari 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 5.
Vissa redaktionella ändringar har gjorts i lagtexten.

4 Historisk bakgrund

Frågan om att inrätta en internationell brottmålsdomstol är inte ny. Redan 1919
förutskickade Versailles-traktaten en internationell brottsmålsdomstol för att
lagföra första världskrigets krigsförbrytare. Någon sådan tribunal inrättades
emellertid inte.
Efter andra världskriget genomförde segrarmakterna krigsförbrytarrättegångar
mot tyskar och japaner i Nürnberg respektive Tokyo. Frågan om en permanent
internationell brottmålsdomstol blev då aktuell på nytt. FN:s generalförsamling
tillsatte en kommitté med uppgift att lagreglera brott mot fred och säkerhet
(Offences against the Peace and Security of Mankind) och utarbeta ett förslag
till stadgar för en internationell domstol. Det stadgeförslag som lades fram
1951 bordlades av generalförsamlingen. Ett reviderat förslag bordlades två år
senare. Frågan fördes därefter över till FN:s folkrättskommission (ILC) som
sedan dess har haft ärendet på dagordningen. Generalförsamlingens utskott för
juridiska frågor, sjätte utskottet, har vid ett flertal tillfällen under åren
diskuterat utformningen av dels en internationell strafflag, dels en stadga för
en permanent brottmålsdomstol på grundval av förslag från ILC.
Skillnader i medlemsstaternas juridiska tradition och grundläggande olikheter
i de nationella rättssystemen har komplicerat och fördröjt ILC:s arbete. Under
det kalla kriget fanns det inget stöd hos säkerhetsrådets permanenta medlemmar
för att inrätta en överstatlig brottmålsdomstol i form av ett fristående organ
underställt generalförsamlingen. Uppfattningarna varierade också kraftigt bland
övriga medlemsstater om vilka brott som borde falla under en internationell
domstol. Genom det arbete som bedrivits inom ILC under senare år har dock frågan
om inrättandet av en permanent internationell brottmålsdomstol och även arbetet
med en internationell strafflag kommit närmare sin lösning. Sverige har
tillsammans med övriga nordiska länder i olika sammanhang aktivt understött
dessa strävanden.

5 Tribunalens tillkomst

Omvärlden har med stigande oro bevittnat hur befolkningen i f.d. Jugoslavien har
utsatts för övergrepp från de stridande parternas sida. FN, Europeiska
säkerhetskonferensen (ESK), Europeiska gemenskaperna (EG), Internationella röda
korset (ICRC) och andra organ har engagerat sig aktivt och i skarpa ordalag
fördömt parternas agerande.
FN:s säkerhetsråd konstaterade i resolution 764 (1992) den 13 juli 1992 att
alla parter i konflikten i f.d. Jugoslavien är förpliktade att följa sina
åtaganden enligt internationell humanitär rätt och hänvisade särskilt till
Genèvekonventionerna från den 12 augusti 1949. Vidare fastslog rådet i samma
resolution att personer som begår eller som beordrar svåra överträdelser av
konventionerna är personligt ansvariga för sådana överträdelser.
I resolution 771 (1992) den 13 augusti 1992 uttryckte säkerhetsrådet stark oro
över de fortlöpande rapporterna om fortsatta omfattande kränkningar av
internationell humanitär rätt i f.d. Jugoslavien och pekade särskilt på
situationen i Bosnien och Hercegovina. Rådet krävde att alla parter i konflikten
i f.d. Jugoslavien skulle upphöra med och avstå från varje form av brott mot
internationell humanitär rätt. Stater och internationella humanitära
organisationer uppmanades att samla in information om sådana brott och lämna
denna information till rådet.
I resolution 780 (1992) den 6 oktober 1992 gav säkerhetsrådet gene-
ralsekreteraren i uppdrag att tillkalla en opartisk expertkommission för att
granska och analysera den information rådet begärt i resolution 771.
Kommissionen skulle undersöka om det fanns bevis för att svåra överträdelser av
Genèvekonventionerna och andra kränkningar av internationell humanitär rätt
förekommer i f.d. Jugoslavien.
I en rapport till säkerhetsrådet den 9 februari 1993 presenterade
generalsekreteraren kommissionens slutsatser. Svåra överträdelser och andra
kränkningar av internationell humanitär rätt hade ägt rum i f.d. Jugoslavien.
Kommissionen påtalade särskilt att det förekom avsiktligt dödande, "etnisk
rensning", massmord, tortyr, våldtäkt, plundring och förstörelse av civil
egendom, förstörelse av kulturell och religiös egendom samt godtyckliga
arresteringar.
Detta var bakgrunden till att säkerhetsrådet den 22 februari 1993 antog
resolution 808 (1993). I resolutionen slås fast att de brott som begås i f.d.
Jugoslavien utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. Rådet anför att
det skall vidta effektiva åtgärder för att förhindra att ytterligare brott begås
och för att få ansvariga personer ställda inför rätta. Rådet var övertygat om
att under de särskilda omständigheter som rådde i f.d. Jugoslavien skulle
inrättandet av en internationell tribunal bidra till att detta mål kunde nås och
till att fred skulle kunna återställas och upprätthållas. Man beslutade därför
att en internationell tribunal för lagföring av personer som är ansvariga för
allvarliga brott mot internationell humanitär rätt begångna i f.d. Jugoslavien
sedan 1991 skulle inrättas. Generalsekreteraren fick i uppdrag att inom 60 dagar
lägga fram ett konkret förslag till inrättande av en sådan tribunal.
Generalsekreteraren lade den 3 maj 1993 fram sin rapport för säkerhetsrådet.
Den 25 maj 1993 godkände rådet generalsekreterarens rapport och antog resolution
827 (1993). I resolutionen anför rådet att det godkänner generalsekreterarens
rapport och beslutar att inrätta en internationell tribunal med enda syfte att
lagföra personer som är ansvariga för allvarliga brott mot internationell
humanitär rätt i f.d. Jugoslavien sedan den 1 januari 1991. Rådet antog vidare
den stadga för den internationella tribunalen som föreslogs i
generalsekreterarens rapport. I rapporten finns det en kommentar till varje
artikel. Rapporten finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 93-4843).
FN:s generalförsamling utsåg i september 1993 tribunalens domare. Dessa höll
sin första session den 17-30 november 1993 i Haag. Domarna beslutade att
tribunalens officiella namn skall vara "The International Tribunal for Crimes in
former Yugoslavia". Vidare påbörjades arbetet med att utforma tribunalens
processordning. Tribunalens andra session hölls den 17 januari - 11 februari
1994. Enligt uppgift antog tribunalens domare då en processordning. Denna har
dock inte fått sin slutliga utformning. Processordningen blir enligt uppgift
offentlig tidigast i slutet av mars 1994.

6 Tribunalens status

Genom resolution 808 (1993) etablerade säkerhetsrådet den legala grunden för att
inrätta en internationell tribunal. Rådet slog fast att de brott mot
internationell humanitär rätt som äger rum i f.d. Jugoslavien utgör ett hot mot
internationell fred och säkerhet. Därmed var enligt rådet bestämmelserna i
FN-stadgans kapitel VII tillämpliga. Dessa ger säkerhetsrådet behörighet att
vidta åtgärder för att upprätthålla eller återställa internationell fred och
säkerhet. Beslut av säkerhetsrådet som fattas enligt detta kapitel är bindande
för alla medlemsländerna. Rådet gjorde den bedömningen att inrättandet av en
internationell tribunal skulle bidra till att återställa och upprätthålla
internationell fred och säkerhet.
I resolution 827 (1993) anges att rådet har fattat sitt beslut i enlighet med
FN-stadgans kapitel VII. I resolutionen godkänner rådet generalsekreterarens
förslag till stadgar för tribunalen och fastställer därmed stadgarna. Rådet
anför vidare att alla stater skall samarbeta till fullo med tribunalen och dess
organ och att alla stater därför skall vidta de åtgärder som behövs enligt
nationell lag för att genomföra vad som anges i resolution 827 och i tribunalens
stadga. Rådet hänvisar särskilt till artikel 29 i stadgan, som reglerar
tribunalens möjligheter att begära bistånd med rättshjälpsåtgärder från medlems-
länderna.
Eftersom tribunalen har inrättats som en verkställighetsåtgärd under kapitel
VII, ankommer det på säkerhetsrådet att avgöra hur länge den skall fortsätta att
fungera. När rådet bedömer att målet att återställa och bevara fred och säkerhet
i f.d. Jugoslavien har uppnåtts torde det inte längre finnas grund för att
bibehålla tribunalen. En indikation på tidsperspektivet ges i stadgarna, där det
sägs att domarna, åklagaren och registratorn skall utnämnas för en period av
fyra år med möjlighet till förlängning.

7 Närmare om innehållet i tribunalens stadgar

Ingressen anger att tribunalen har upprättats av FN:s säkerhetsråd enligt
kapitel VII i FN-stadgan och att tribunalen skall fungera enligt vad som
föreskrivs i dess stadga.
Artiklarna 1, 8 och 9 behandlar tribunalens behörighet. I artiklarna 2-5
definieras de brott som kan tas upp till prövning av tribunalen. Artiklarna 6
och 7 behandlar frågan om straffansvar. I artikel 10 behandlas principen
non-bis-in-idem. Artiklarna 11-17 redogör för tribunalens organisation. I
artiklarna 18-22 behandlas förundersökning och rättegångsförberedelser.
Artiklarna 23-26 reglerar dömande, straffmätning, överklagande, resning och
verkställighet. Artikel 29 behandlar frågor om s.k. internationell rättshjälp
till tribunalen. Artiklarna 30-34 reglerar immunitet, budgetfrågor, årlig
rapportering, tribunalens arbetsspråk m.m.
I artikel 1 anges att tribunalen har behörighet att lagföra personer som är
ansvariga för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt begångna på det
f.d. Jugoslaviens territorium sedan år 1991.
I generalsekreterarens kommentar anförs följande i fråga om den legala grunden
för att vissa brott skall kunna lagföras inför tribunalen. All internationell
sedvanerätt är inte konventionsreglerad. All central humanitär konventionsrätt
utgör emellertid heller inte internationell sedvanerätt. I syfte att fullt ut
respektera principen att ingen skall dömas för andra gärningar än sådana som
enligt en vid den aktuella tidpunkten gällande rättsregel var att betrakta som
brott får tribunalen endast tillämpa sådana rättsregler som utom allt tvivel
utgör internationell sedvanerätt.
Den del av den internationella konventionsrätten som enligt kommentaren anses
utgöra internationell sedvanerätt är de rättsregler tillämpliga vid väpnad
konflikt som återges i Genèvekonventionerna från den 12 augusti 1949 om skydd
för krigsoffer, den fjärde Haagkonventionen av den 18 oktober 1907 angående
lagar och bruk i landkrig och dess reglemente, folkmordkonventionen från den
9 december 1948 och Internationella militärdomstolens stadga från den 8 augusti
1945.
I de följande artiklarna anges med detta som utgångspunkt vilka typer av brott
som tribunalen är behörig att lagföra.
I artikel 2 ges tribunalen behörighet att lagföra brott mot 1949 års
Genèvekonventioner.
Konventionerna reglerar krigföring från ett humanitärt perspektiv genom att
föreskriva skydd för vissa kategorier av personer vid väpnad konflikt, bl.a.
skadade och sjuka soldater, krigsfångar och civilbefolkning. De
humanitärrättsliga reglerna i dessa konventioner utgör kärnan i den sedvanerätt
som är tillämplig vid väpnad konflikt. Konventionerna specificerar vissa
särskilt allvarliga kränkningar. Dessa handlingar betecknas som svåra
överträdelser eller krigsförbrytelser. Artikeln återger åtta sådana handlingar,
ordagrant formulerade i enlighet med respektive konvention.
I artikel 3 ges tribunalen behörighet att lagföra brott mot krigets lagar.
Många bestämmelser i 1907 års fjärde Haagkonvention och dess reglemente ansågs
revolutionerande när de antogs, men de hade vid andra världskrigets utbrott
kommit att accepteras av alla civiliserade stater, vilket också erkändes vid
Nürnbergrättegångarna. I Haagkonventionen slås fast att rätten för stridande
part att föra krig inte är obegränsad och att vissa former av krigföring är
förbjudna enligt landkrigets lagar. Den tolkning och tillämpning av dessa regler
som utvecklades vid Nürnbergrättegångarna har enligt kommentaren till artikeln
legat till grund för formuleringarna i artikeln som innehåller en
exemplifierande uppräkning av sådana brott.
I artikel 4 ges tribunalen behörighet att lagföra folkmordsbrott.
Folkmord är, enligt 1948 års folkmordkonvention, ett brott för vilket
individer kan ställas inför rätta och straffas vare sig brottet begåtts i krig
eller under fredstid. De handlingar som i detta sammanhang utgör folkmord anges
i artikelns punkt 2. I punkten 3 anges ytterligare ett antal handlingar som
också är straffbara inför tribunalen, bl.a. stämpling, förberedelse och medhjälp
till folkmordsbrott. Eftersom dessa handlingar nämns särskilt i artikel 4 kan
viss oklarhet uppstå om motsvarande handlingar är straffbara i samband med de
övriga brott som anges i artiklarna 2-5. Artikel 7.1 tyder emellertid på att så
även skall vara fallet.
I artikel 5 ges tribunalen behörighet att lagföra brott mot mänskligheten.
I Nürnbergdomstolens stadga och domslut och i lag nummer 10 utfärdad av
förvaltarskapsrådet för Tyskland erkändes för första gången att vissa handlingar
riktade mot civilbefolkningen utgör brott mot mänskligheten. Sådana gärningar är
förbjudna vare sig de utförs under en internationell eller en intern väpnad
konflikt. Med brott mot mänskligheten avses särskilt inhumana handlingar av
mycket allvarlig karaktär som avsiktligt dödande, tortyr eller våldtäkt,
begångna som ett led i en utbredd eller systematisk attack mot civilbefolkningen
när de är riktade mot en befolkningsgrupp och grundar sig på nationella,
politiska, etniska, rasistiska eller religiösa motiv.
Den uppräkning av brott mot mänskligheten som görs i artikeln stämmer till
sitt innehåll överens med artikel 3 i den fjärde Genèvekonventionen, men är
tydligare i och med att artikeln klart uttalar att våldtäkt utgör en inhuman
handling.
I artikel 6 anges att endast fysiska personer kan bli föremål för
straffansvar.
I kommentaren framhåller generalsekreteraren att det vore olämpligt att i
detta sammanhang ge tribunalen domsrätt över föreningar eller organisationer. En
sådan domsrätt vore enligt kommentaren meningsfull endast om ett medlemsskap i
en viss förening eller organisation i sig utgör ett brott som kunde tas upp av
tribunalen. Samtliga handlingar som tribunalen är behörig att döma över är
emellertid handlingar som begås av enskilda personer.
Artikel 7 reglerar frågan om personligt straffansvar.
Säkerhetsrådet har vid ett flertal tillfällen uttalat att personer som begår
allvarliga brott mot internationell humanitär rätt i f.d. Jugoslavien är
personligt ansvariga för sina handlingar. I kommentaren framhålls att även
personer som deltar vid planering, förberedelse eller då sådana handlingar
utförs bidrar till att brottet begås och att de därför är personligt ansvariga
för brottet. Denna syn reflekteras i punkten 1 i artikeln.
Den allmänna rättsuppfattningen har, efter andra världskriget, varit att även
statsöverhuvuden, regeringsföreträdare och personer som uppträder i officiell
kapacitet är personligt ansvariga för handlingar som innebär allvarliga brott
mot internationell humanitär rätt. Detta synsätt återspeglas i punkten 2 i
artikeln. Sådana personer bör således inte få åberopa immunitet som försvar
eller förmildrande omständighet eller hänvisa till att en handling begåtts under
tjänsteutövning. En person i ansvarig ställning skall enligt punkten 3 i denna
artikel hållas personligt ansvarig för att ha beordrat någon att utföra en
handling som utgör brott enligt tribunalens stadga. En sådan person skall också
hållas ansvarig för att ha underlåtit att förhindra att sådana brott begås eller
att stävja olagligt uppträdande bland sina underlydande. Sådant indirekt ansvar
eller brottslig underlåtenhet skall föreligga om personen i högre ställning
kände till eller hade anledning att känna till att en underlydande stod i
begrepp att begå eller redan har begått brott och personen ändå underlät att
vidta nödvändiga och rimliga åtgärder för att förhindra sådana brott eller
straffa den som begått dem.
Att ha agerat på order från en överordnad eller sin regering befriar enligt
punkten 4 i artikeln inte gärningsmannen från personligt ansvar och får inte
vara ett försvar. Tribunalen kan emellertid enligt artikeln betrakta åtlydnad av
en order från en överordnad som en förmildrande omständighet om den anser att
rättviseskäl kräver detta. Den kan enligt kommentaren t.ex. beakta att en person
lytt order från en överordnad som en förmildrande omständighet tillsammans med
andra faktorer såsom tvång eller avsaknad av moraliskt val. Enligt kommentaren
får tribunalen, mot bakgrund av generellt erkända och accepterade
rättsprinciper, ta ställning till om sådana faktorer som den tilltalades ringa
ålder eller psykiska hälsa skall tillåtas inskränka det personliga
straffansvaret.
I artikel 8 fastställs var och när ett brott skall ha begåtts för att falla in
under tribunalens behörighet. I artikeln görs den avgränsningen att handlingarna
skall vara begångna i f.d. Jugoslavien. Brott som ägt rum utanför detta område
kan således inte tas upp av tribunalen. Med f.d. Jugoslavien avses det
territorium som tidigare utgjorde den Socialistiska Federala Republiken
Jugoslavien, inkluderande landyta, territorialvatten och luftrum. F.d.
Jugoslaviens yttre gränser reglerades efter andra världskriget i förhållande
till omkringliggande stater.
I artikeln anges också tribunalens behörighet i förhållande till när brottet
begicks. I resolution 808 har säkerhetsrådet angivit att tribunalen skall vara
behörig att pröva brott begångna "sedan 1991". Generalsekreteraren anför i sin
rapport att detta bör anses innebära brott begångna vid vilken som helst
tidpunkt från och med den 1 januari 1991 och därefter. Det angivna datumet anses
inte ha någon specifik betydelse i händelseförloppet i konfliktområdet, utan är
en neutralt vald tidpunkt. Den valda tidpunkten är således avsedd att stärka
uppfattningen att den i sig inte innebär någon värdering beträffande konfliktens
internationella eller interna karaktär.
Artikel 9 reglerar frågor om förhållandet mellan tribunalens och nationella
domstolars behörighet.
Säkerhetsrådet hade, när det inrättade tribunalen, inte för avsikt att
omöjliggöra eller förhindra nationella domstolars behörighet i förhållande till
de gärningar som kan tas upp av tribunalen. Nationella domstolar borde snarast
uppmuntras att utöva sina funktioner i enlighet med nationell lag. Enligt
artikeln har tribunalen och nationella domstolar en parallell behörighet.
Tribunalen ges emellertid företräde. Den kan i vilket skede som helst under en
pågående process vid en nationell domstol formellt begära att domstolen skall
lämna över ärendet till tribunalen.
I artikel 10 behandlas principen om non-bis-in-idem. Enligt denna får en
person inte lagföras två gånger för samma brott. I artikeln har principen kommit
till uttryck på så sätt att en person som lagförts av tribunalen inte får
lagföras för samma gärning inför en nationell domstol. Tribunalen kan dock i två
fall pröva en gärning som redan varit föremål för prövning vid en nationell
domstol, nämligen om den nationella domstolens brottsrubricering av en handling
inte överensstämmer med tribunalens stadga eller om kraven på opartiskhet,
oberoende och en effektivt förd talan inte har uppfyllts av den nationella
domstolen.
Om tribunalen beslutar sig för att lagföra en person som redan dömts av en
nationell domstol, skall den vid straffmätningen ta hänsyn till i vilken
utsträckning den dömde redan har avtjänat ett straff som utdömts av en nationell
domstol för handlingen i fråga.
Artikel 11 fastställer tribunalens organisation. Tribunalen skall bestå av tre
funktioner, nämligen ett dömande organ organiserat i tre kammare, en
åklagarfunktion och ett sekretariat. Åklagaren har till uppgift att utreda fall,
förbereda mål och föra talan i en kammare mot personer som är ansvariga för
brott som kan tas upp av tribunalen. De dömande instanserna består dels av två
rättegångskammare som skall pröva de mål som läggs fram, dels av en
överklagandekammare som skall överpröva rättegångskamrarnas domar. Ett
sekretariat, registratorskontoret, skall betjäna både åklagarfunktionen och de
dömande instanserna.
Artikel 12 föreskriver att de dömande instansernas kammare skall bestå av
sammanlagt 11 oberoende domare, som skall vara av olika nationalitet. Vardera
rättegångskammaren skall bestå av tre domare. Fem domare skall bilda
överklagandekammaren.
Artikel 13 fastställer vilka kvalifikationer domarna skall ha. De skall väljas
av FN:s generalförsamling för en period av fyra år. Tjänstevillkoren skall vara
desamma som för domare i Internationella domstolen i Haag.
Om en vakans uppstår i en kammare skall generalsekreteraren i samråd med
säkerhetsrådets och generalförsamlingens ordförande utse en ersättare för den
återstående tjänstgöringsperioden.
Artikel 14 reglerar domarnas tjänstgöring i kamrarna. Tribunalens domare skall
välja en ordförande bland sig. Denne skall ingå i överklagandekammaren och
presidera vid dess sammanträden. Ordföranden skall efter samråd fördela övriga
domare mellan de två rättegångskamrarna och överklagandekammaren. En domare får
endast tjänstgöra i den kammare han eller hon har tilldelats. Ledamöterna i
varje rättegångskammare skall välja en chefsdomare som skall presidera vid alla
sammanträden med kammaren i dess helhet.
Artikel 15 föreskriver att tribunalens domare skall utforma och anta en
processordning med de regler för förfarandet och för bevisföringen som behövs.
Dessa regler skall avse skedet före rättegången, förfarandet vid rättegång och
överklagande, framläggandet av bevis, skydd för vittnen och för dem som utsatts
för brott samt övriga frågor som behöver regleras.
Artikel 16 behandlar åklagarfunktionen. En oberoende åklagare skall ansvara
för alla brottsutredningar och föra talan mot personer som åtalas för brott.
Åklagaren skall utses av säkerhetsrådet på förslag från generalsekreteraren.
Förordnandet skall vara på fyra år, med möjlighet till förlängning.
Tjänstevillkoren skall vara desamma som de som gäller för en
undergeneralsekreterare i FN. Åklagaren skall biträdas av personal som skall
tillsättas av generalsekreteraren på rekommendation från åklagaren. Personalen
skall enligt kommentaren bestå av kvalificerade utredare, åklagare,
straffrättsjurister, verkställande personal samt medicinsk expertis. Den skall
fördelas på en utrednings- och en processavdelning. Med hänsyn till arten av de
brott som begåtts och till den utsatta position som offer för våldtäkt och andra
sexuella övergrepp befinner sig i, bör enligt kommentaren uppmärksamhet fästas
vid att kvalificerad kvinnlig personal anställs.
Artikel 17 behandlar registratorskontoret. Enligt vad som fastställts i
artikel 11 skall kontoret betjäna tribunalens samtliga organ. Registratorn skall
utses av generalsekreteraren på förslag från tribunalens ordförande för en
fyraårsperiod, med möjlighet till förlängning. Tjänstevillkoren skall vara
desamma som för en biträdande generalsekreterare i FN. Registratorskontoret
skall enligt kommentaren sköta information till allmänheten och protokollära
funktioner, sammanställa mötesprotokoll, ansvara för möteslokaler, tolkning och
annan mötesservice, sköta tryckning och publicering av dokument, ansvara för all
administration inklusive budget och personal samt fungera som
kommunikationskanal till och från tribunalen.
Artiklarna 18 och 19 reglerar förfarandet vid utredning, förundersökning, åtal
och prövning av stämningsansökan.
Åklagaren skall inleda utredningar på eget initiativ eller på grundval av
information som erhållits från regeringar, FN-organ, mellanstatliga eller
icke-statliga organisationer eller från annat håll.
Åklagaren skall värdera tillgängliga uppgifter och avgöra om de utgör
tillräcklig grund för fortsatt utredning. I utredningsarbetet skall åklagaren ha
befogenhet att förhöra misstänkta, personer som utsatts för brott samt vittnen,
samla in bevismaterial och genomföra platsundersökningar. Åklagaren kan även
begära hjälp av nationella myndigheter för detta arbete. När en utredning har
slutförts och åklagaren fastställt att det finns tillräckliga skäl för åtal,
skall en stämningsansökan med kortfattad beskrivning av fakta i målet och
angivande av de brott som den misstänkte anklagas för under tribunalens stadga
överlämnas till en domare i en av rättegångskamrarna. Domaren skall granska
stämningsansökan och fatta beslut om fallet skall avvisas eller åtal skall
väckas.
Om åklagarens utredningsarbete innefattar förhör av den misstänkte skall denne
ha rätt att biträdas av försvarare efter eget val och ha rätt till rättshjälp,
om han inte själv kan bekosta försvarare. Den misstänkte är också berättigad
till nödvändig översättning till och från ett språk som han eller hon förstår.
När domaren beslutat att åtal skall väckas kan denne på åklagarens begäran
utfärda sådana beslut och handlingar som behövs för gripande, häktning,
överlämnande eller utlämning av personer eller som i övrigt kan behövas för att
en rättegång skall kunna inledas.
Artikel 20 reglerar formerna för väckande av åtal samt inledande och
genomförande av en rättegång.
Rättegångskamrarna skall säkerställa att förfarandet genomförs i enlighet med
tribunalens regler för process och bevisprövning och se till att den tilltalades
rättigheter såsom dessa fastställs i stadgan respekteras. Rättegångskamrarna
skall också tillhandahålla tillfredsställande skydd för målsägande, dvs. de som
utsatts för det åtalade brottet, och för vittnen under processen. En person mot
vilken åtal väcks skall, efter det att åtalsbeslut fattats av tribunalen,
omedelbart informeras om innehållet i åtalspunkterna.
Den tilltalade skall utan onödigt dröjsmål föras inför en rättegångskammare
och där formellt åtalas. Rättegångskammaren skall läsa upp åtalspunkterna,
försäkra sig om att den tilltalades rättigheter respekteras, få bekräftat att
den tilltalade förstår åtalspunkterna och uppmana denne att inkomma med en
svarsinlaga. När inlagan kommit in skall kammaren fastställa datum för
förhandling. Rättegång i den tilltalades frånvaro tillåts inte. Förhandlingen
skall vara offentlig, om inte rättegångskammaren beslutar om annat i enlighet
med reglerna i processordningen.
Artikel 21 fastställer den tilltalades rättigheter. I artikeln tillförsäkras
den tilltalade bl.a. rätt till försvarare och tolkhjälp, att få sin sak prövad i
sin närvaro och utan dröjsmål och att få åberopa egen bevisning. Vidare
föreskrivs att den tilltalade inte får tvingas att vittna mot sig själv eller
förklara sig skyldig.
Artikel 22 reglerar frågan om skydd för vittnen och för dem som utsatts för
brott. Där föreskrivs att tribunalen i sin processordning skall reglera frågan
om skydd för brottsoffer och vittnen. Sådana skyddsåtgärder skall innefatta, men
inte begränsas till, förhandlingar inom stängda dörrar och skydd av
brottsoffrets identitet.
Artikel 23 och 24 behandlar dom och straff.
En dom skall avkunnas av en majoritet av kammarens domare och meddelas vid en
offentlig förhandling. Domen skall vara skriftlig och innehålla en motivering.
Skiljaktiga eller separata meningar får fogas till domen.
Tribunalen får som påföljd endast döma till fängelse. Tribunalen har sålunda
inte behörighet att utdöma dödsstraff. Vid straffmätningen bör
rättegångskamrarna beakta sådana faktorer som brottets allvar och den
tilltalades personliga omständigheter i det enskilda fallet. Vid fastställande
av fängelsestraffets längd skall rättegångskamrarna enligt kommentaren följa
allmän praxis i f.d. Jugoslavien beträffande strafftidens längd. Förutom
fängelsestraff kan tribunalen besluta att egendom och tillgångar som den
skyldige skaffat sig genom en brottslig handling skall återställas till dess
rättmätiga ägare.
Artikel 25 reglerar möjligheten till överklagande. En dom kan överklagas om
den rättstillämpning som legat till grund för domslutet varit felaktig eller om
ett faktafel har lett till felaktig dom. Såväl den dömde som åklagaren kan
överklaga på dessa grunder.
Artikel 26 behandlar möjligheten till resning i ett mål som avgjorts av
tribunalen.
Om det, efter det att en dom har meddelats, kommer fram nya fakta som inte var
kända vid tiden för målet och som kunde ha haft en avgörande inverkan på
avgörandet, kan den dömde eller åklagaren begära resning i målet. Några närmare
bestämmelser om vad en sådan begäran skall innehålla eller hur den skall
behandlas anges inte i stadgan utan torde få regleras närmare i tribunalens
processordning.
Artikel 27 anger att straff skall avtjänas i den stat som tribunalen bestäm-
mer, i enlighet med tillämplig lag i denna stat och under tribunalens
överinseende. Tribunalen avgör i varje enskilt fall i vilken stat den dömde
skall avtjäna sitt straff. Tribunalen förväntas anvisa var straffet skall
avtjänas i samband med att den meddelar domen.
Som skäl för att strafftiden skall avtjänas utanför f.d. Jugoslavien anför
generalsekreteraren i kommentaren att det rör sig om en mycket speciell typ av
brott och att tribunalen har en internationell karaktär. Säkerhetsrådet
förväntas uppmana FN:s medlemsstater, utanför f.d. Jugoslavien, att meddela att
de är beredda att ställa fängelseplatser till förfogande. Dessa besked skall
vidarebefordras till registratorn som sedan upprättar en lista över tillgängliga
fängelseplatser.
Artikel 28 anger att en person som förklarats skyldig till brott skall kunna
komma i fråga för nåd eller straffomvandling i enlighet med tillämplig lag i den
stat där straffet avtjänas. I sådana fall skall staten i fråga underrätta
tribunalen, som skall besluta i saken i enlighet med intresset av rättvisa och
allmänna rättsprinciper.
Artikel 29 reglerar samarbetet mellan tribunalen och nationella rättsliga
instanser och rättsligt bistånd från nationella myndigheter.
FN:s medlemsstater är skyldiga att vidta nödvändiga åtgärder så att rådets
beslut kan genomföras. Staterna är skyldiga att samarbeta med tribunalen, att
vara den behjälplig i alla stadier av ett ärende och att säkerställa att
nationella myndigheter lämnar tribunalen rättsligt bistånd vid insamlande av
bevis, hörande av vittnen, misstänkta och experter, identifiering och
lokalisering av personer och delgivning. Medlemsstaterna skall vidare bistå
tribunalen med att gripa eller häkta personer och överlämna eller överföra en
tilltalad till tribunalen.
Artikel 30 behandlar privilegier och immunitet. Artikeln föreskriver att 1946
års FN-konvention om privilegier och immunitet skall vara tillämplig på
tribunalen, dess domare, dess åklagare och åklagarens personal samt på dess
registrator och registratorns personal. Domarna, åklagaren och registratorn
jämställs med diplomatiska sändebud. Åklagarens och registratorskontorets
personal jämställs med FN-tjänstemän och skall behandlas i enlighet med
artiklarna V och VII i den nämnda konventionen.
Övriga personer vars närvaro behövs vid tribunalen, inklusive den tilltalade,
skall enligt artikeln ges sådan behandling som är nödvändig för att tribunalen
skall fungera tillfredsställande.
Artikel 31 anger att tribunalen skall ha sitt säte i Haag i Nederländerna.
Artikel 32 anger att kostnaderna för tribunalen skall bekostas av FN:s
reguljära budget i enlighet med artikel 17 i FN-stadgan.
Artikel 33 anger att tribunalens officiella språk skall vara engelska och
franska. Detta innebär att simultantolkning till och från dessa två språk alltid
skall vara tillgänglig vid förhandlingar i kammare och vid andra möten och
överläggningar. Stora delar av tribunalens dokumentation torde också behöva
översättas till något eller båda språken.
Enligt artikel 34 skall tribunalens ordförande årligen rapportera om verk-
samheten till säkerhetsrådet och till generalförsamlingen.

8 Lagstiftningsbehovet

8.1 I vilka hänseenden krävs lagstiftning?

7
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanserna tillstyrker promemorians
bedömning av lagstiftningsbehovet eller lämnar den utan erinran. En
remissinstans anmärker att det saknas en regel som möjliggör verkställighet av
beslut om återlämnande av egendom eller intäkter som förvärvats genom brott.
Skälen för regeringens bedömning: Tribunalen har inrättats med stöd av
bestämmelserna i kapitel VII i FN-stadgan vilket innebär att beslutet är
omedelbart bindande för samtliga FN:s medlemsstater. Dessa är därför skyldiga
att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att syftet med beslutet skall kunna
uppnås.
De flesta av artiklarna i tribunalens stadga reglerar frågor som gäller endast
tribunalen. De kräver därför inte några lagstiftningsåtgärder från svensk sida.
Innehållet i artikel 29 kräver dock lagstiftning, liksom föreskrifterna i
artiklarna 9, 10 och 30.
Stadgans artikel 29 innehåller föreskrifter om internationell rättshjälp.
Enligt denna skall FN:s medlemsstater bistå tribunalen med att identifiera och
lokalisera personer, ta upp vittnesmål och annan bevisning samt med att delge
handlingar. Medlemsstaterna skall vidare bistå tribunalen med att gripa eller
häkta personer och överlämna eller överföra en tilltalad till tribunalen. Av
artikeln framgår att uppräkningen inte är uttömmande. Det kan därför inte
uteslutas att tribunalen kommer att begära bistånd med andra former av
internationell rättshjälp. Man bör räkna med att närmare föreskrifter om
tillämpningen av artikel 29 kommer att meddelas i den processordning som enligt
artikel 15 i stadgan skall utformas och antas av domarna i tribunalen. Det går
därför inte att i dag fastslå exakt vilka åtgärder som medlemsstaterna är
skyldiga att lämna rättshjälp med.
Det kan förutsättas att tribunalens dömande instanser har behörighet att
begära bistånd med alla typer av åtgärder enligt artikel 29. Det går däremot
inte att utläsa ur artikeln vilka särskilda åtgärder som tribunalens åklagare är
behörig att begära bistånd med. Av artikel 18, som innehåller regler om
förundersökning och åtal, kan dock den slutsatsen dras att åklagarens roll
kommer att i mycket likna den som gäller för en svensk åklagare. Man får därför
utgå från att tribunalens åklagare kommer att begära bistånd med olika åtgärder
som aktualiseras i samband med en förundersökning.
Sverige lämnar sedan gammalt sådan internationell rättshjälp i brottmål som
regleras i artikel 29. Rättshjälp lämnas i princip både till stater som Sverige
har träffat en överenskommelse med om internationell rättshjälp och sådana
stater som inte kan stödja en framställning om rättshjälp på en särskild
överenskommelse. Samarbetet med främmande stater om internationell rättshjälp i
brottmål bygger främst på konventioner och bilaterala avtal.
Tribunalen är ett av FN inrättat organ och den hör inte under någon enskild
stat. Eftersom den svenska lagstiftningen om internationell rättshjälp
förutsätter att en begäran om rättshjälp kommer från en domstol eller myndighet
i en främmande stat, är lagstiftningen inte direkt tillämplig i förhållande till
tribunalen. För att Sverige skall kunna bistå tribunalen med alla de åtgärder
som anges i artikel 29 krävs det därför lagstiftningsåtgärder.
Vid utformningen av den lagstiftning som krävs måste vissa speciella
omständigheter beaktas. En enskild stats åtagande om att lämna internationell
rättshjälp grundar sig ofta på att staten tillträtt en konvention eller att den
slutit ett bilateralt avtal. När det gäller bilaterala avtal har den enskilda
staten haft ett inflytande över i vilken utsträckning rättshjälp skall ges och
på vilka villkor det skall ske. Multilaterala konventioner på området lämnar
oftast utrymme för en enskild stat att göra vissa förbehåll, t.ex. att en viss
form av rättshjälp inte kommer att ges. En enskild stat kan vidare i sin interna
lagstiftning föreskriva att olika former av internationell rättshjälp skall
lämnas utan att det ställs krav på ömsesidighet. Staten förfogar då helt över
frågan om vilka åtgärder som man ger bistånd med och vilka villkor som skall
gälla för att en viss åtgärd skall vidtas.
Regler om internationell rättshjälp åt tribunalen kommer att bygga på andra
förutsättningar. Föreskriften i artikel 29 i stadgan att medlemsstaterna skall
bistå tribunalen med internationell rättshjälp grundar sig inte på ett avtal
mellan de enskilda staterna utan är närmast att se som ett påbud till
medlemsländerna att se till att respektive inhemsk rättsordning ger möjlighet
till sådant bistånd. Detta innebär att Sverige och övriga medlemsstater vid
utformningen av den interna lagstiftningen har begränsade möjligheter att
inskränka biståndet till att avse endast vissa rättshjälpsåtgärder eller att
ställa upp villkor för biståndet.
De svenska bestämmelserna om internationell rättshjälp återfinns i en mängd
olika författningar. I lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på
begäran av främmande stat (tvångsmedelslagen) finns bestämmelser om beslag och
husrannsakan för bevisändamål och om beslag eller kvarstad för att säkerställa
ett förverkande. Genom reglerna i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt
utländsk domstol (bevisupptagningslagen) kan alla sorters bevis som är tillåtna
enligt svensk rätt tas upp på begäran av en utländsk domstol. I lagen (1991:435)
med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet finns
bl.a. regler om överförande av en i Sverige frihetsberövad person till främmande
stat för förhör eller konfrontation som avser annat än den frihetsberövades egen
brottslighet. Beträffande utlämning för lagföring eller straffavtjänande i främ-
mande stat gäller bestämmelserna i lagen (1957:668) om utlämning för brott
(utlämningslagen). Kungörelsen (1909:24 s 1.) ang. delgivning av handling på
begäran av utländsk myndighet gör det möjligt att bistå utländska myndigheter
med delgivning av handlingar.
De aktuella lagarna har en i grunden likartad uppbyggnad. I särskilda
bestämmelser finns regler om vilka åtgärder som Sverige lämnar bistånd med. I
anslutning till dessa finns föreskrifter om vilka villkor som gäller för att
aktuellt bistånd skall ges. Ett exempel på mer allmänna villkor är att
gärningen, som är föremål för utredning eller lagföring i den främmande staten,
skall motsvara brott enligt svensk lag eller att brottet skall vara av viss
svårhet eller att det inte får röra sig om ett politiskt brott. I de olika
författningarna kan det också förekomma särskilda villkor. Enligt
utlämningslagen får t.ex. en svensk medborgare inte utlämnas. De olika villkoren
är oftast tvingande; om något av dem föreligger kan den begärda åtgärden inte
vidtas. Författningarna innehåller även regler om själva förfarandet. I
förhållande till stater utanför Norden som Sverige inte träffat särskild
överenskommelse med gäller så gott som genomgående att framställningen skall ges
in till Utrikesdepartementet. Normalt skall framställningen ges in på
diplomatisk väg, såvida det inte finns en överenskommelse om att direkt
kommunikation är tillåten. I fråga om förfarandet inom Sverige gäller i stort
sett samma regler som när motsvarande åtgärd vidtas i samband med en inhemsk
utredning av eller lagföring för brott. Beträffande vissa åtgärder av mer
ingripande natur, såsom utlämning för brott, överförande av frihetsberövad per-
son eller beslag och överlämnade av egendom till främmande stat, har det lagts i
regeringens händer att fatta det slutliga beslutet om den begärda åtgärden skall
bifallas eller inte.
Den typ av åtgärd som kan antas bli den mest aktuella i förhållande till
tribunalen är begäran om förhör under förundersökningen. För sådana åtgärder
saknas det dock regler i den svenska lagstiftningen. Sådana regler torde inte
heller behövas så länge några tvångsmedel inte är aktuella. Det finns emellertid
inga regler som gör det möjligt för svenska åklagare att bistå en åklagare i
främmande stat med förhör på förundersökningsstadiet om tvångsmedel måste
tillgripas. I en promemoria från Justitiedepartementet angående Sveriges
tillträde till Europarådets förverkandekonvention (Ds 1993:17) föreslås
emellertid att regler införs som gör ett sådant bistånd möjligt. Promemorian har
remissbehandlats och förslagen bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.
Artiklarna 9 och 10 i stadgan behandlar andra frågor som har ett visst samband
med reglerna om internationell rättshjälp och som också kräver lagstiftning.
Enligt artikel 9 i stadgan är tribunalen parallellt behörig med nationella
domstolar, men tribunalen kan alltid begära att en lagföring förs över till
tribunalen. Vidare får enligt artikel 10 en gärning, som prövats av tribunalen,
inte bli föremål för prövning av en nationell domstol. Däremot kan tribunalen
under vissa förutsättningar pröva en gärning som redan prövats av en nationell
domstol. Om den nationella domstolens bedömning av brottet inte stämmer överens
med vad gärningen är att bedöma som enligt stadgan, eller om handläggningen vid
den nationella domstolen inte varit opartisk, oberoende eller endast genomfördes
för skens skull, kan tribunalen ändå komma att ta upp gärningen till prövning.
Tribunalen kommer enbart att pröva gärningar som har ägt rum i f.d.
Jugoslavien. Den svenska rättsordningen tillerkänner svenska domstolar en
vidsträckt domsrätt. Exempelvis kan en gärning - oavsett var den har begåtts -
bli föremål för lagföring i Sverige om det lindrigaste straffet som är
föreskrivet för brottet i svensk lag är fängelse i fyra år (2 kap. 3 7
brottsbalken). Under förutsättning att gärningen var straffbar också där den
begicks gäller vidare generellt svensk domsrätt beträffande svenska medborgare
och andra med hemvist här (2 kap. 2 brottsbalken). Det kan därför inte
uteslutas att en gärning som omfattas av tribunalens behörighet kan komma att
bli föremål för lagföring i Sverige. Enligt 2 kap. 5 a brottsbalken får under
vissa förutsättningar en gärning som prövats genom lagakraftägande dom, som
meddelats i främmande stat, inte bli föremål för lagföring i Sverige. Denna
regel är inte tillämplig beträffande tribunalens domar. I detta hänseende krävs
därför lagstiftning.
En sak som inte berörs i stadgan är frågan om immunitet för vittne, sakkunnig
eller annan som skall vittna eller på annat sätt medverka vid det rättsliga
förfarandet inför tribunalen. Normalt skyddas en sådan person genom regler om
att denne inte får åtalas, frihetsberövas, straffas osv. för handlingar som
hänför sig till tiden före utresan från den andra statens territorium. Stadgan
reglerar inte heller frågan om tribunalen får begära att vittnen eller andra som
skall höras skall tvingas att infinna sig inför tribunalen. Varken de
multilaterala överenskommelserna på området eller den svenska lagstiftningen om
internationell rättshjälp tillåter ett sådant förfarande. Det finns därför inte
några skäl att nu föreslå en regel som gör det möjligt att tvångsvis överföra
andra än tilltalade till tribunalen.
I stadgan ges inte några regler för den situationen att någon gett en osann
utsaga inför tribunalen. Med hänsyn till det sätt på vilket tribunalens
behörighet har avgränsats i stadgan är det tveksamt om tribunalen har domsrätt
över en sådan gärning. Det kan därför förutses att eventuella menedsbrott inför
tribunalen i stället skall tas upp vid nationella domstolar. För att detta skall
vara möjligt i Sverige krävs det lagstiftning, dels för att gärningen som sådan
skall vara straffbar och dels för att den skall omfattas av svensk domsrätt. Vid
införandet av sådan lagstiftning bör den nyligen genomförda kriminaliseringen av
osann respektive ovarsam utsaga inför EFTA-domstolen kunna tjäna som förebild
(prop. 1992/93:81, bet. 1992/93:JuU14, rskr. 1992/93:74, SFS 1993:83). För att
närmare kunna ange gränserna kring det straffbara området och för att kunna
precisera kretsen av de personer i processen (parter, vittnen, sakkunniga etc.)
som skall omfattas av straffansvaret, måste emellertid tribunalens
processordning vara känd, i vart fall i de delar som reglerar skyldigheten att
avlägga vittnesmål och sanningsplikten hos dem som yttrar sig. Det är därför
inte möjligt att i detta sammanhang föreslå nödvändig lagstiftning. Det kan
därför finnas anledning för regeringen att återkomma i denna fråga sedan tri-
bunalens processordning fastställts.
Stadgan innehåller inte någon förpliktelse för medlemsländerna att bistå med
verkställandet av beslut enligt artikel 24 att egendom eller intäkter som
förvärvats genom brott skall återlämnas. Sådana beslut torde främst komma att
avse egendom som finns i f.d. Jugoslavien. Saken kan tänkas bli närmare reglerad
i processordningen. Den bör därför inte lagregleras innan processordningen
blivit fastställd. Om medlemsländerna blir förpliktade att verkställa sådana
beslut är en möjlig lösning att, såsom en remissinstans påpekat, införa en regel
som ger kronofogdemyndigheten behörighet att verkställa sådana beslut. I den mån
det handlar om egendom i Sverige som frånhänts annan genom brott finns det
bestämmelser i tvångsmedelslagen om att sådan kan tas i beslag och överlämnas
till främmande stat. Denna möjlighet bör kunna ställas till tribunalens
förfogande.
I artikel 30 finns bestämmelser om tribunalens status och privilegie- och
immunitetsbestämmelser för domare, åklagare och registrator samt annan personal
i tribunalens tjänst. Enligt artikeln skall övriga personer vars närvaro behövs
vid tribunalen ges sådan behandling som är nödvändig för att tribunalen skall
fungera tillfredsställande. Denna reglering kräver lagstiftning.

8
8.2 Närmare om lagens utformning

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian
föreslås dock inte någon möjlighet att i ärenden om utlämning inhämta yttrande
från Högsta domstolen. Promemorian innehåller heller inte något förslag om att
målsägandebiträde skall kunna förordnas.
Remissinstanserna: Alla remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran
den modell för lagstiftningen som föreslagits. Justitiekanslern, Domstolsverket,
Göta hovrätt, Sveriges Advokatsamfund och Sveriges Domareförbund framför
synpunkter på att utlämningsfrågan enligt promemorians förslag inte skall prövas
av Högsta domstolen. Malmö tingsrätt anmärker att det saknas en generell regel
om verkställighet i Sverige av påföljder. Sveriges Advokatsamfund anser att den
som misstänks för eller är åtalad för brott skall vara berättigad till
rättshjälp enligt reglerna i rättshjälpslagen såväl vid förfarandet i Sverige
som inför tribunalen och att målsägande vid förfarandet inför tribunalen skall
ha samma rätt till rättshjälp enligt rättshjälpslagen som gäller för
angelägenhet som behandlas i Sverige.
Skälen för regeringens förslag: Det är, särskilt med hänsyn till att den
svenska lagstiftningen om internationell rättshjälp genomgående innehåller
villkor som inte kan tillämpas i förhållande till tribunalen, inte tillräckligt
att endast göra den svenska lagstiftningen på området generellt tillämplig på
tribunalen. De bestämmelser som krävs bör därför i stället tas in i en särskild
lag. Eftersom den svenska lagstiftningen omfattar de flesta åtgärder som kan bli
aktuella i förhållande till tribunalen, och dessutom ger förutsättningar för ett
enhetligt förfarande gentemot tribunalen, bör lagen i största möjliga
utsträckning bygga på hänvisningar till den befintliga lagstiftningen angående
internationell rättshjälp. Denna metod har också klara fördelar för de
tillämpande organen.
I lagen bör sålunda göras hänvisningar till vissa bestämmelser i
tvångsmedelslagen, bevisupptagningslagen, utlämningslagen och lagen (1991:435)
med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet.
Lagen bör därutöver innehålla en föreskrift som gör det möjligt för
tribunalens åklagare att begära att en svensk åklagare bistår med förhör på
förundersökningsstadiet efter mönster av förslaget i promemorian Ds 1993:17 (jfr
avsnitt 8.1). Vidare bör lagen innehålla en föreskrift om att bestämmelser i
andra svenska författningar som rör internationell rätthjälp skall tillämpas på
framställningar från tribunalen, om de inte strider mot bestämmelserna i denna
lag.
Därigenom torde de åtgärder som, såvitt i dag kan bedömas, kan bli aktuella
enligt stadgans artikel 29 täckas av lagen.
Enligt artikel 9 kan tribunalen begära att en i Sverige pågående lagföring
skall överföras till tribunalen. I lagen bör därför införas en bestämmelse som
innebär att en sådan begäran skall bifallas och att begäran innebär att åtal
inte får väckas i Sverige för brottet. Har åtal redan väckts, skall överföringen
utgöra rättegångshinder i brottmålet.
Enligt artikel 10 i stadgan får en gärning som prövats av tribunalen inte bli
föremål för prövning av en nationell domstol. I lagen bör därför införas en
bestämmelse att åtal inte får väckas vid svensk domstol för en gärning som varit
föremål för prövning av tribunalen.
Enligt FN:s beslut är medlemsstaterna - såsom framhållits i det föregående -
skyldiga att bistå tribunalen med rättsligt bistånd. Det innebär att lagen inte
bör innehålla några hänvisningar till de olika villkor som i den nu gällande
lagstiftningen om internationell rättshjälp ställs upp för att bistånd skall
lämnas.
När det är fråga om åtgärder av mer ingripande natur, såsom utlämning,
överförande av en frihetsberövad person för förhör eller konfrontation eller
beslag, bör dock lagen lämna ett visst utrymme för en prövning av om åtgärden
skall bifallas eller inte. Denna prövning måste dock vara ytterst begränsad och
inskränka sig till de fall då ett bifall till den aktuella åtgärden skulle vara
uppenbart stötande eller annars stå i uppenbar strid med den svenska rättsord-
ningen. Sådana prövningar görs normalt inom ramen för allt internationellt
samarbete utan att det finns några särskilda föreskrifter om detta. I de allra
flesta fall, t.ex. om förhållandena är sådana att en persons hälsotillstånd
hindrar en utlämning, kan man dessutom räkna med att frågor av detta slag kan
klaras ut genom underhandskontakter med tribunalen. Genom att framställningar om
utlämning, överförande av en frihetsberövad person för förhör eller
konfrontation eller om beslag slutligen prövas av regeringen finns det en
möjlighet att göra en diskretionär prövning. I denna ingår att besvara frågan om
den begärda åtgärden skulle vara uppenbart stridande mot den svenska rätts-
ordningen. Intresset av att ta hänsyn till svenska rättsprinciper måste
emellertid vägas mot den folkrättsliga skyldigheten att samarbeta med
tribunalen. En situation då det kan bli aktuellt att överväga om ett bifall till
en begäran skulle stå i uppenbar strid med den svenska rättsordningen är om
tribunalen begär att en person skall utlämnas för ett brott och personen i fråga
redan har dömts för den aktuella gärningen i Sverige (res judicata).
Tribunalens stadgar tillåter inte att utlämning vägras i fråga om det egna
landets medborgare. Regeringsformen innehåller inte något direkt förbud mot
utlämning av svenska medborgare. Någon hänvisning bör därför inte göras till
utlämningslagens förbud mot utlämning av svenska medborgare. Det skall därför i
och för sig vara möjligt att utlämna en svensk medborgare för lagföring inför
tribunalen. Däremot gäller enligt 2 kap. 7 regeringsformen att en svensk med-
borgare inte får landsförvisas. Enligt förarbetena till bestämmelsen innebär
detta också i praktiken ett visst skydd i fråga om utlämning. Skyddet mot
landsförvisning bör uppfattas så att det även avser det fall då utlämning av en
svensk medborgare på grund av brott skulle ge anledning till antagandet att den
utlämnade skulle bli berövad friheten under så lång tid att han knappast skulle
kunna någonsin återvända till Sverige (bet. 1975/76:KU 56 s. 32). Om denna fråga
aktualiseras, måste regeringen förvissa sig om att en utlämning inte får en
sådan verkan. En tänkbar lösning - som dock torde kräva lagstiftning - är att
det träffas en särskild överenskommelse för det enskilda fallet, som innebär att
ett eventuellt fängelsestraff helt eller delvis skall avtjänas i Sverige. För
närvarande saknas underlag för ett ställningstagande i denna fråga. Till bilden
hör att tribunalen inte torde ha någon möjlighet att hålla dömda personer
frihetsberövade efter det domen meddelats och att Nederländerna enligt uppgift
avser att omvandla tribunalens domar till nederländska domar så att verk-
ställighet kan påbörjas där. Detta förhållande kan, liksom den processordning
som tribunalens domare skall fastställa, bli av betydelse för hur frågan skall
lösas.
När det gäller de svenska myndigheternas hantering av de åtgärder som
tribunalen begär bistånd med bör såväl prövningen som förfarandet innefatta så
få inskränkande moment som möjligt. I vissa situationer kan det dock inte
undvikas att någon form av begränsning finns. Till exempel bör i fråga om beslag
handlingar som enligt 27 kap. 2 rättegångsbalken är skyddade mot en sådan
åtgärd ha ett sådant skydd även i detta sammanhang. Det är vidare så att en
person som anhållits med stöd av 23 utlämningslagen inte kan vara frihets-
berövad hur länge som helst utan att en begäran om utlämning görs. Regeln om att
en sådan begäran skall göras inom 40 dagar bör därför upprätthållas även i detta
sammanhang. Även kravet på samtycke från en i Sverige frihetsberövad person som
begärs överförd för vittnesförhör bör gälla eftersom det inte är aktuellt att nu
införa regler om att ett vittne kan tvingas inställa sig inför tribunalen.
Enligt utlämningslagen skall frågan om utlämning lagligen kan ske prövas av
Högsta domstolen, om inte den som avses med framställan samtycker till
utlämning. Om Högsta domstolen finner att det finns hinder mot utlämning med
hänsyn till vissa närmare angivna bestämmelser i utlämningslagen, får utlämning
inte ske. Som ovan nämnts kan de villkor, som enligt gällande lagstiftning
uppställts vad gäller möjligheten att tillmötesgå en framställan från främmande
stat, inte göras tillämpliga i förhållande till tribunalen. Av detta följer att
en laglighetsprövning i ett ärende om utlämning till tribunalen skulle bli högst
begränsad. Det kan därför ifrågasättas om det är meningsfullt att ha en
domstolsprövning i dessa frågor. I det remitterade förslaget föreslogs mot denna
bakgrund ingen regel om att Högsta domstolen skall pröva ärenden om utlämning.
Flera remissinstanser har ifrågasatt om inte en sådan prövning trots allt bör
ske. Även om en prövning av domstol måste bli mycket begränsad delar regeringen
remissinstansernas bedömning att det i vissa enskilda fall kan vara av värde om
Högsta domstolen yttrar sig innan regeringen fattar sitt beslut. Med hänsyn till
detta bör regeringen ha möjlighet att som underlag för sitt beslut inhämta ett
yttrande från Högsta domstolen i frågan om utlämning bör beviljas. En
bestämmelse om detta bör tas in i lagen.
När det gäller tvångsmedel i anledning av en begäran om utlämning till
tribunalen eller en internationell efterlysning måste däremot alltid en
domstolsprövning ske. Detta följer inte bara av regeringsformen utan även av
innehållet i artikel 5 i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna. Denna domstolsprövning bör
föreskrivas genom att det i lagen görs en hänvisning till 23 utlämninglagen.
Också beslagsfrågor bör kunna prövas av domstol.
Av lagen bör framgå att en begäran om rättshjälp kan göras av någon av
tribunalens dömande instanser eller av dess åklagare. Reglerna bör utformas så
att tribunalens framställningar skall ges in direkt till Utrikesdepartementet
och att den diplomatiska vägen inte behöver användas. I fråga om det inhemska
förfarandet vid verkställandet av framställningen bör i största möjliga
utsträckning hänvisning ske till de i respektive författning förekommande
reglerna.Enligt artiklarna 18 och 21 har den som misstänks eller har åtalats för
brott en ovillkorlig rätt till försvarare. De gärningar som kan prövas av
tribunalen är av mycket allvarlig natur. Enligt regeringens mening bör den som
är misstänkt, åtalad eller dömd för en sådan gärning ha rätt att biträdas av en
försvarare om tribunalen begär att en åtgärd vidtas i Sverige beträffande honom.
Även denna fråga bör lagregleras. Sveriges Advokatsamfund anför att reglerna om
rättshjälp åt misstänkt i brottmål bör göras tillämpliga och detta såväl i fråga
om förfarandet i Sverige som inför tribunalen. Samfundet uttalar att det måste
vara en självklar utgångspunkt för lagstiftningen att den som är misstänkt i mål
inför tribunalen har samma rättssäkerhet som den som är misstänkt i ett svenskt
brottmål. Det finns enligt regeringens mening inte anledning för Sverige att ge
regler om den misstänktes eller tilltalades rättigheter vid förfarandet inför
tribunalen. Den saken regleras genom stadgan för tribunalen. Kompletterande
regler kan komma att ges i processordningen. En regel om obligatorisk rätt till
offentlig försvarare torde utgöra ett fullgott skydd för den misstänkte eller
tilltalade vid förfarandet i Sverige.
En åtgärd som kan bli aktuell att vidta i Sverige är förhör med målsägande. I
det svenska brottmålsförfarandet kan vid vissa typer av brott ett
målsägandebiträde förordnas för målsäganden. Biträdet skall enligt 3 lagen
(1988:609) om målsägandebiträde ta till vara målsägandens intressen i målet och
lämna stöd och hjälp till målsäganden. Med hänsyn till att många av de brott som
kan komma under tribunalens prövning utgör mycket allvarliga kränkningar av
målsägandens person, bör motsvarande möjlighet till stöd och hjälp finnas vid
förhör som hålls i Sverige på begäran av tribunalen. Sveriges Advokatsamfund har
föreslagit att en regel införs i rättshjälpslagen av innebörd att förfarandet
inför tribunalen likställs med ett förfarande i Sverige. Syftet är att
målsägande skall kunna beviljas rättshjälp i större utsträckning än vad som
enligt gällande lagstiftning är möjligt för rättegång i brottmål utomlands.
Någon sådan bestämmelse bör enligt regeringens mening inte införas. Liksom i
fråga om misstänkta och tilltalade ankommer det på tribunalen att mot bakgrund
av stadgan fastställa målsägandenas rättigheter m.m. vid förfarandet inför
tribunalen.
Stadgan ger inte någon närmare anvisning om hur vittnen och andra som skall
höras inför tribunalen skall få ersättning för sin inställelse. Myndigheterna i
det land där den som skall höras bor kan rent praktiskt underlätta för denne att
infinna sig inför tribunalen. Frågan om förskott och ersättning till den som
skall höras av tribunalen bör därför lagregleras.
Lagen bör innehålla en uttrycklig föreskrift om att de kostnader som föranleds
av Sveriges bistånd till tribunalen skall betalas av staten; detta beroende
bl.a. på att det i stadgan inte finns några regler som tillåter medlemsstaterna
att begära ersättning från tribunalen för de kostnader som uppstår i samband med
att åtgärder vidtas i Sverige.
Den lagreglering som nu föreslås bygger i stor utsträckning på hänvisningar
till den befintliga lagstiftningen om internationell rättshjälp. De
sekretessbestämmelser som är tillämpliga i sådana ärenden blir därför också
tillämpliga i ärenden där Sverige bistår tribunalen med olika åtgärder.
Främst är det bestämmelsen om utrikessekretess i 2 kap. 1 sekretesslagen
(1980:100) som kan bli tillämplig. Enligt bestämmelsen gäller sekretess för
uppgift som rör bl.a. mellanfolklig organisation om ett röjande av uppgiften kan
störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skada landet.
Skaderekvisitet är hos regeringen och inom utrikesrepresentationen omvänt, dvs.
presumtionen är för sekretess. Hos övriga myndigheter är skaderekvisitet rakt,
dvs. offentlighet är huvudregeln. Bestämmelsen möjliggör att uppgifter
hemlighålls även efter det att ett ärende avslutats hos svenska myndigheter.
Även bestämmelserna i 5 kap. 1 första stycket punkterna 2 och 3, 7 kap. 14
och 9 kap. 17 sekretesslagen (1980:100) kan bli aktuella. I 5 kap. 1 och
9 kap. 17 finns regler om sekretess i vissa fall för uppgifter i bl.a.
brottsutredande och brottsbeivrande verksamhet. Att observera vid tillämpningen
av 5 kap. 1 är att skaderekvisitet endast omfattar svenska myndigheters
verksamhet. I 7 kap. 14 finns bestämmelser om sekretess till skydd för
utlänningar. Eftersom dessa bestämmelser tillgodoser det behov av sekretess som
finns i de aktuella ärendena krävs det inga lagstiftningsåtgärder på denna
punkt.
Frågor om immunitet och privilegier för internationella organ m.m. regleras
genom lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Enligt 4
denna lag åtnjuter vissa i bilagan till lagen uppräknade internationella organ
och personer med anknytning till sådana organ immunitet och privilegier enligt
vad som har bestämts i stadga eller avtal som är i kraft i förhållande till
Sverige. Bilagan bör kompletteras så att den omfattar även tribunalen och till
denna anknutna personer.

9 Kostnader

Det går i dag inte att bedöma i vilken omfattning tribunalen kommer att begära
bistånd från Sverige med olika åtgärder. Enligt regeringens bedömning torde dock
förslaget inte medföra några mer betydande kostnader. De torde därför kunna
rymmas inom ramen för de befintliga resurserna för rättsväsendet.

10 Ikraftträdande

De föreslagna författningsändringarna bör kunna träda i kraft den 1 juli 1994.
Några övergångsbestämmelser behövs inte.

11 Författningskommentar

11.1 Förslaget till lag med anledning av inrättandet av Internationella
tribunalen för brott i f.d. Jugoslavien

1

Av paragrafen framgår att lagens tillämpningsområde är begränsat till att gälla
framställningar från tribunalen. Framställningarna skall avse en begäran om att
en åtgärd i anledning av ett sådant brott som tribunalen enligt stadgan
inrättats för att lagföra skall vidtas här. Sverige är förpliktat att bistå med
dessa åtgärder. Det är tribunalens uppgift att utifrån stadgans bestämmelser
avgränsa vilka gärningar som kan lagföras inför tribunalen. Då en framställning
från tribunalen kommer får det förutsättas att en sådan prövning ägt rum. De
svenska myndigheterna skall därför normalt inte gå in på frågan om tribunalen är
behörig att pröva den gärning som framställningen avser.

2

Paragrafen, som riktar sig till de svenska myndigheterna, ger vissa anvisningar
om hur en framställan från tribunalen anhängiggörs.
Av bestämmelsen framgår att en framställning från tribunalen kan göras av
någon av de dömande instanserna eller av tribunalens åklagare. Av artikel 11 i
tribunalens stadga framgår att tribunalen består av såväl de dömande instanserna
som åklagaren. Av artikel 18 framgår att åklagaren har befogenhet att begära
bistånd från medlemsstaterna vid utförandet av sina uppgifter. I vissa fall, som
t.ex. beträffande beslag enligt tvångsmedelslagen, tillåter svensk lagstiftning
angående internationell rättshjälp i brottmål redan att en framställning görs av
åklagare i främmande stat. Detta är däremot inte möjligt beträffande vissa andra
åtgärder, t.ex. bevisupptagning vid domstol, som åklagaren kan tänkas begära
bistånd med. Därför behövs det en generell regel som klargör att åtgärder skall
vidtas i Sverige även på begäran av tribunalens åklagare. Av paragrafen framgår
vidare att en framställning från tribunalen alltid skall ges in till
Utrikesdepartementet.

3

Första stycket, som innehåller regler om utlämning till tribunalen av en person
som misstänks eller är åtalad eller dömd för brott, motsvarar sakligt innehållet
i 1 utlämningslagen. Hänvisningen till tribunalens behörighet ersätter
utlämningslagens krav på straffbarhet i den främmande staten. Tribunalens
behörighet anges i dess stadga.
Innehållet i andra stycket motsvarar den ordning som för Sveriges del gäller
enligt den europeiska utlämningskonventionen (SÖ 1959:65) med hänsyn till det
förbehåll som Sverige gjort beträffande artikel 12 i konventionen. Således skall
en dom eller ett beslut om häktning godtas såsom grund för utlämning, om det
inte framgår att domslutet eller beslutet är uppenbart oriktigt, exempelvis
genom att det står klart att den som begärs utlämnad befunnit sig på annan plats
vid tiden för brottet (jfr prop. 1958:139 s.13 samt NJA II 1958 s.30).

4

Regleringen av förfarandet i ärenden om utlämning innebär att i stort sett samma
ordning skall gälla som enligt utlämningslagen. Den största skillnaden är att
prövningen av förutsättningarna för utlämning hos Högsta domstolen inte är
obligatorisk. Regeringen har i stället möjlighet att inhämta ett yttrande från
Högsta domstolen.
Första stycket motsvarar innehållet i 15 första meningen, 16 första
stycket och 17 utlämningslagen. Det är formulerat så att utlämningsförfarandet
blir tillämpligt oavsett hur tribunalen har formulerat sin begäran att en person
skall överlämnas dit för lagföring.
Av andra stycket framgår att regeringen, om det finns särskilda skäl, skall
inhämta ett yttrande från Högsta domstolen innan den avgör ärendet. Med hänsyn
till att det inte finns några egentliga vägransgrunder torde frågan om utlämning
skall medges normalt vara av tämligen okomplicerad natur. Som närmare redovisats
i avsnitt 8.2 kan en utlämning i vissa fall tänkas strida mot regeringsformens
förbud mot landsförvisning av svensk medborgare. Uppkommer fråga om att utlämna
en svensk medborgare eller framkommer det i övrigt i ett enskilt fall att en
utlämning kan strida mot en grundläggande princip för den svenska rättsordningen
kan det finnas särskilda skäl att inhämta ett yttrande från Högsta domstolen.

5

Första stycket motsvarar 16 andra stycket första och andra meningarna och 16
tredje stycket utlämningslagen. I konsekvens med att Högsta domstolen normalt
inte skall pröva förutsättningarna för en utlämning bör beslut om tvångsmedel
inte, såsom gäller enligt utlämningslagen, överklagas direkt till Högsta
domstolen. I detta avseende gäller i stället rättegångsbalkens bestämmelser.
Andra stycket motsvarar 16 femte stycket utlämningslagen.

6

Första stycket har sin förebild i 23 första stycket utlämningslagen med
undantag av bestämmelsen om beslag i utlämningslagen. Beslag på begäran av
tribunalen regleras i stället i 9 .
Genom andra stycket görs utlämningslagens bestämmelser om förfarandet i
samband med användande av tvångsmedel enligt första stycket direkt tillämpliga.
Vad som i de angivna bestämmelserna sägs om den främmande staten skall i stället
avse tribunalen. Även prövningen av sådana provisoriska åtgärder måste göras
under hänsynstagande till de långtgående förpliktelser som Sverige har gentemot
tribunalen. Utrymmet för att avslå begärda åtgärder är således avsevärt mer
begränsat än i vanliga utlämningsärenden.

7

I paragrafen föreskrivs att vissa övriga bestämmelser i utlämningslagen skall
tillämpas i förhållande till tribunalen, nämligen 25, 26 och 26 a .
Enligt 25 utlämningslagen får åtal inte väckas för det brott för vilket
utlämning har begärts, såvida inte begäran avslagits. Om utlämning beviljas
efter det att åtal väckts utgör detta förhållande rättegångshinder i brottmålet.
Chefen för Justitiedepartementet får enligt 26 utlämningslagen medge att den
som av främmande stat utlämnas till annan stat får föras genom landet, om han
inte är svensk medborgare och synnerliga skäl inte heller i annat hänseende
talar däremot. Bestämmelsen kan således inte tillämpas om en svensk medborgare
skall föras genom Sverige i samband med utlämning till tribunalen från ett annat
land. I ett sådant fall krävs ett beslut om utlämning även från Sverige.
I 26 a utlämningslagen ges föreskrifter om återförande av en person som
utlämnats till Sverige för rättegång här i landet på villkor att den utlämnade
senare överlämnas till en myndighet i den främmande staten. Denna bestämmelse
kan tänkas behöva tillämpas om en person, som är häktad vid tribunalen i
avvaktan på rättegång, har begått brott även i Sverige och tribunalen medger att
personen förs till Sverige för att närvara vid en rättegång här.

8

Paragrafen har sin närmaste motsvarighet i 20 andra stycket utlämningslagen.
Till skillnad från vad som gäller enligt utlämningslagen ankommer det på
polismyndigheten att verkställa beslutet om utlämning och således föra den som
skall utlämnas ut ur landet till en plats som bestäms i samråd med tribunalen.
Därvid bör i huvudsak samma ordning kunna tillämpas som gäller vid verk-
ställighet av beslut om utvisning.

9

Genom bestämmelsen blir vissa regler om beslag enligt tvångsmedelslagen gällande
i förhållande till tribunalen. Beslag får användas i fråga om föremål och
skriftlig handling som kan antas äga betydelse för utredning om gärningen eller
vara någon frånhänd genom denna eller egendom som skäligen kan antas vara
förverkad på grund av brott. I och med att ingen hänvisning görs till de
allmänna villkor som ställs upp i tvångsmedelslagens 3 blir myndigheternas
prövning tämligen begränsad. En förutsättning för att beslag eller husrannsakan
för eftersökande av föremål som är taget i beslag skall få ske är dock att
förutsättningar för åtgärden föreligger enligt reglerna om detta i 27 och 28
kap. rättegångsbalken. I fråga om förfarandet gäller i stort samma ordning som
enligt tvångsmedelslagen. Det innebär bl.a. att bestämmelserna i 27 kap. 9-13
och 28 kap. 4-10 rättegångsbalken är tillämpliga då beslaget skall
verkställas.
Paragrafens regler om domstolsprövning är annorlunda utformade än i
tvångsmedelslagen. Där gäller att rätten alltid skall pröva, förutom att
beslaget är förenligt med tillämpliga bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken,
om hinder möter mot den begärda åtgärden enligt reglerna i 3 tvångsmedelslagen
och om det är påkallat att föreskriva förbehåll enligt 4 . Dessa paragrafer är
inte tillämpliga i fråga om en begäran från tribunalen. Reglerna om
domstolsprövning har i stället utformats på det sättet att den som drabbas av
ett beslag kan påkalla rättens prövning av beslaget. Rättens prövning är in-
skränkt till frågan om beslaget är förenligt med tillämpliga bestämmelser i
rättegångsbalken.

10

Bevisupptagningslagen är utformad på det sättet att alla former av bevis som är
tillåtna enligt svensk rätt kan komma i fråga för bevisupptagning. Genom
bestämmelserna i denna paragraf blir detta möjligt även i förhållande till
tribunalen. Bestämmelsen hänvisar inte till de villkor som ställts upp i 1
bevisupptagningslagen. I fråga om förfarandet gäller att Utrikesdepartementet
skall förmedla tribunalens framställning till den domstol som har att genomföra
bevisupptagningen. Vid ärendets behandling är främst rättegångsbalkens regler
tillämpliga. Det innebär bl.a. att domstolen kan använda alla de tvångsmedel,
inklusive hämtning till förhör, som enligt rättegångsbalken står till buds i
samband med förhandling med bevisupptagning. Bestämmelserna i 5 - 8
bevisupptagningslagen gör det vidare möjligt att i vissa hänseenden anpassa
förfarandet efter tribunalens önskemål. Av 12 följer att domstolen, sedan
ärendet avslutats, alltid skall redovisa protokollet över vad som förekommit vid
bevisupptagningen till Utrikesdepartementet. Eftersom kostnaderna för åtgärder
som vidtagits enligt denna lag enligt 16 alltid skall stanna på staten är
regeln i 10 första stycket bevisupptagningslagen att domstolen skall bifoga en
skrivelse angående kostnader inte tillämplig vid bevisupptagning på begäran av
tribunalen.

11

Bestämmelsen, som inte har någon motsvarighet i gällande lagstiftning om
internationell rättshjälp i brottmål, gör det möjligt att bistå tribunalen - i
första hand dess åklagare - med förhör på förundersökningsstadiet. Det ställs
inte upp något krav på att förfarandet har nått ett visst stadium. Detta innebär
exempelvis att den begärda åtgärden kan vidtas även om förfarandet vid
tribunalen inte kommit så långt att det finns någon bestämd misstänkt person.
Förhöret skall hållas enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken. Det
innebär att förhör kan hållas såväl med en misstänkt person som med någon annan
som kan antas kunna lämna uppgifter av betydelse för utredningen. För förhöret
gäller samma regler om tvångsmedel, tidsfrister m.m. som för förhör under en
svensk förundersökning.
Av andra stycket framgår i vilken ordning framställningen skall handläggas.
Kan förhöret inte verkställas, t.ex. av den anledningen att vederbörande inte
går att få tag på, får Utrikesdepartementet underrätta tribunalen om detta.

12

Enligt första stycket får en i Sverige frihetsberövad person efter beslut av
regeringen överföras till tribunalen för förhör eller konfrontation om förhöret
eller konfrontationen avser annat än dennes egen brottslighet. Bestämmelsen
gäller alla typer av frihetsberövanden. Den omfattar både sådana som föranletts
av att personen i fråga har begått brott och sådana som beror på att personen på
grund av sitt psykiska tillstånd eller sina personliga förhållanden i övrigt har
ansetts vara i behov av ett omhändertagande. Den frihetsberövades medverkan
skall avse förhör eller konfrontation. Med förhör avses här både förhör under
förundersökning eller motsvarande och vittnesförhör eller förhör med målsägande
under rättegång. Detsamma gäller konfrontation. Utformningen av bestämmelsen
stämmer i dessa hänseenden överens med reglerna om överförande av en
frihetsberövad person i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om
internationellt samarbete på brottmålsområdet. I fråga om förutsättningarna för
att ett överförande skall ske skiljer sig dock bestämmelserna åt. Det enda
villkor som uppställs i denna paragraf är att den frihetsberövades samtycke
krävs för att överförande skall få ske (jfr avsnitt 8.2).
I andra stycket görs en hänvisning till de bestämmelser i lagen (1991:435) om
internationellt samarbete på brottmålsområdet som reglerar förfarandet rörande
en framställning om överförande av en frihetsberövad person. Det innebär bl.a.
att yttrande alltid skall begäras in från den myndighet som svarar för
omhändertagandet av den frihetsberövade och att regeringen, då den bifaller
framställningen, i beslutet skall ange när den frihetsberövade senast skall
återföras till Sverige, eller i förekommande fall, försättas på fri fot. Genom
hänvisningen till 7 öppnas vidare en möjlighet att ge tillstånd till transport
genom Sverige av en person som är frihetsberövad i en främmande stat och som
skall föras över till tribunalen.

13

Av första stycket framgår att en lagföring skall överföras till tribunalen om
den begär det. Vidare föreskrivs att en sådan begäran innebär att åtal inte får
väckas i Sverige för brottet eller, om åtal redan väckts, att överföringen utgör
rättegångshinder i brottmålet. Om en begäran om överföring av lagföringen även
består i en begäran om utlämning av den misstänkte eller tilltalade regleras
frågan om rättegångshinder även i 7 genom en hänvisning till 25 utläm-
ningslagen. Den bestämmelsen har dock betydelse även för de fall en begäran om
utlämning inte är förenad med en överföring av lagföringen.
I andra stycket föreskrivs att åtal inte får väckas i Sverige för en gärning
som prövats av tribunalen. Innebörden av denna bestämmelse är att svensk rätt, i
enlighet med vad som föreskrivs i artikel 10 i tribunalens stadga, tillerkänner
tribunalens avgöranden en absolut negativ rättskraft i förhållande till svensk
domsrätt. Om åtal skulle väckas i Sverige för en gärning som redan prövats av
tribunalen, skall rätten sålunda avvisa åtalet på grund av res judicata.

14

I första stycket anges att om tribunalen begär att en åtgärd skall vidtas
beträffande den som misstänks för eller har åtalats för brott som omfattas av
tribunalens behörighet har denne en ovillkorlig rätt att biträdas av en
offentlig försvarare. Ett förordnande lär i första hand bli aktuellt i de fall
då åtgärden avser ett utlämningsförfarande eller ett förhör med den aktuella
personen. Avser åtgärden förhör under förundersökning eller en annan åtgärd som
inte kommer under svensk domstols prövning utan uteslutande vidtas av t.ex.
åklagare kommer rättens handläggning normalt att bestå i ett förordnande av den
offentliga försvararen samt ett beslut om entledigande av och ersättning till
försvararen.
I andra stycket föreskrivs att en målsägande, som skall höras i Sverige, har
rätt att få ett målsägandebiträde förordnat för sig om målsäganden kan antas ha
behov av sådant biträde. Av paragrafen framgår att förordnandet för biträdet
endast omfattar förfarandet i Sverige. De brott som kan komma under tribunalens
prövning torde oftast vara av sådan art att det är befogat att ett
målsägandebiträde förordnas. Det kan emellertid tänkas att det ibland kan bli
fråga om brott som någon lidit skada av men som ändå inte kränkt målsäganden på
ett sådant sätt att denne har behov av ett målsägandebiträde. Med hänsyn till
detta har bestämmelserna om målsägandebiträde inte utformats som en obligatorisk
rätt till sådant biträde. Förfarandet vid förordnandet av målsägandebiträde samt
dennes uppgifter och rätt till ersättning regleras genom hänvisningar till lagen
(1988:609) om målsägandebiträde.

15

I paragrafen föreskrivs att vittnen, målsägande och sakkunniga i Sverige som
kallas till förhör inför tribunalen har rätt till ersättning för sin
inställelse. Närmare bestämmelser om ersättningen meddelas av regeringen.

16

I paragrafen föreskrivs att ersättning av allmänna medel till offentlig
försvarare eller annan och andra kostnader som uppstått på grund av åtgärd som
vidtagits enligt denna lag skall stanna på staten.

17

Paragrafen gör det möjligt att tillämpa även andra författningar som rör
internationell rättshjälp och som det inte hänvisas till i denna lag på en
begäran från tribunalen. Exempelvis kan härigenom bistånd ges med delgivning av
handling enligt reglerna i kungörelsen (1909:24 s. 1) ang. delgivning av
handling på begäran av utländsk myndighet.

11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och
privilegier i vissa fall

Förslaget har behandlats i avsnitt 8.2.

9
RESOLUTION 827 (1993)

Adopted by the Security Council at its 3217th meeting, on 25 May 1993

The Security Council,
Reaffirming its resolution 713 (1991) of 25 September 1991 and all subsequent
relevant resolutions,
Having considered the report of the Secretary-General (S/25704 and Add.1)
pursuant to paragraph 2 of resolution 808 (1993),
Expressing once again its grave alarm at continuing reports of widespread and
flagrant violations of international humanitarian law occurring within the
territory of the former Yugoslavia, and especially in the Republic of Bosnia and
Herzegovina, including reports of mass killings, massive, organized and
systematic detention and rape of women, and the continuance of the practice of
"ethnic cleansing", including for the acquisition and the holding of territory,
Determining that this situation continues to constitute a threat to
international peace and security,
Determined to put an end to such crimes and to take effective measures to bring
to justice the persons who are responsible for them,
Convinced that in the particular circumstances of the former Yugoslavia the
establishment as an ad hoc measure by the Council of an international tribunal
and the prosecution of persons responsible for serious violations of
international humanitarian law would enable this aim to be achieved and would
contribute to the restoration and maintenance of peace,
Believing that the establishment of an international tribunal and the
prosecution of persons responsible for the above-mentioned violations of
international humanitarian law will contribute to ensuring that such violations
are halted and effectively redressed,
Noting in this regard the recommendation by the Co-Chairmen of the Steering
Committee of the International Conference on the Former Yugoslavia for the
establishment of such a tribunal (S/25221),
Reaffirming in this regard its decision in resolution 808 (1993) that an
international tribunal shall be established for the prosecution of persons
responsible for serious violations of international humanitarian law committed
in the territory of the former Yugoslavia since 1991,
Considering that, pending the appointment of the Prosecutor of the

42
RESOLUTION 827 (1993)

Antagen av säkerhetsrådet vid dess 3217:e möte den 25 maj 1993.

Säkerhetsrådet,
som bekräftar sin resolution 713 (1991) av den 25 september 1991 och alla
senare relevanta resolutioner,
som har behandlat generalsekreterarens rapport (S/25704 och tillägg 1) avgiven
i enlighet med punkt 2 i resolution 808 (1993),
som än en gång uttrycker sin allvarliga oro över återkommande rapporter om
omfattande och flagranta kränkningar av internationell humanitär rätt begångna
inom f.d. Jugoslaviens territorium, och särskilt i Republiken Bosnien och
Hercegovina, däribland rapporter om massmord, massivt, organiserat och
systematiskt frihetsberövande och våldtäkt av kvinnor samt fortsatt "etnisk
rensning", även då detta sker i syfte att förvärva och behålla territorium,
som fastställer att denna situation fortsätter att utgöra ett hot mot
internationell fred och säkerhet,
som har föresatt sig att sätta stopp för sådana brott och vidta effektiva
åtgärder för att ställa dem som är ansvariga för dessa inför rätta,
som är övertygat om att, under de särskilda omständigheter som råder i f.d.
Jugoslavien, upprättandet av en internationell tribunal som en ad hoc-åtgärd
från säkerhetsrådets sida och lagföring av personer som är ansvariga för allvar-
liga kränkningar av internationell humanitär rätt skulle göra det möjligt att
uppnå detta syfte och bidra till att fred återställs och upprätthålls,
som hyser tron att upprättandet av en internationell tribunal och lagföring av
personer som är ansvariga för ovannämnda kränkningar av internationell humanitär
rätt kommer att bidra till att säkerställa att sådana kränkningar upphör och att
rättvisa skipas,
som noterar i detta sammanhang rekommendationen från viceordföranden i
styrkommittén för Internationella konferensen om f.d. Jugoslavien om
upprättandet av en sådan tribunal (S/25221),
som bekräftar i detta sammanhang sitt beslut i resolution 808 (1993) att en
internationell tribunal skall upprättas för lagföring av personer som är
ansvariga för allvarliga kränkningar av internationell humanitär rätt begångna
på f.d. Jugoslaviens territorium sedan 1991,
som anser, i avvaktan på utnämningen av Internationella tribunalens

43
International Tribunal, the Commission of Experts established pursuant to
resolution 780 (1992) should continue on an urgent basis the collection of
information relating to evidence of grave breaches of the Geneva Conventions and
other violations of international humanitarian law as proposed in its interim
report (S/25274),
Acting under Chapter VII of the Charter of the United Nations,
1. Approves the report of the Secretary-General;
2. Decides hereby to establish an international tribunal for the sole purpose
of prosecuting persons responsible for serious violations of international
humanitarian law committed in the territory of the former Yugoslavia between 1
January 1991 and a date to be determined by the Security Council upon the
restoration of peace and to this end to adopt the Statute of the International
Tribunal annexed to the above-mentioned report;
3. Requests the Secretary-General to submit to the judges of the International
Tribunal, upon their election, any suggestions received from States for the
rules of procedure and evidence called for in Article 15 of the Statute of the
International Tribunal;
4. Decides that all States shall cooperate fully with the International
Tribunal and its organs in accordance with the present resolution and the
Statute of the International Tribunal and that consequently all States shall
take any measures necessary under their domestic law to implement the provisions
of the present resolution and the Statute, including the obligation of States to
comply with requests for assistance or orders issued by a Trial Chamber under
Article 29 of the Statute;
5. Urges States and intergovernmental and non-governmental organizations to
contribute funds, equipment and services to the International Tribunal,
including the offer of expert personnel;
6. Decides that the determination of the seat of the International Tribunal is
subject to the conclusion of appropriate arrangements between the United Nations
and the Netherlands acceptable to the Council, and that the International
Tribunal may sit elsewhere when it considers it necessary for the efficient
exercise of its functions;
7. Decides also that the work of the International Tribunal shall be carried
out without prejudice to the right of the victims to seek, through appropriate
means, compensation for damages incurred as a result of violations of
international humanitarian law;
8. Requests the Secretary-General to implement urgently the present resolution
and in particular to make practical arrangements for the effective functioning
of the International Tribunal at the

44
åklagare, att den expertkommission som upprättats enligt resolution 780 (1992)
skyndsamt bör fortsätta insamlingen av bevismaterial om allvarliga överträdelser
av Genèvekonventionerna och andra kränkningar av internationell humanitär rätt
såsom föreslogs i dess interimsrapport (S/25274),
som agerar med stöd av kapitel VII i Förenta nationernas stadga och
1. godkänner generalsekreterarens rapport;
2. beslutar härmed att upprätta en internationell tribunal för det enda syftet
att lagföra personer som är ansvariga för allvarliga kränkningar av
internationell humanitär rätt begångna inom f.d. Jugoslaviens territorium från
och med den 1 januari 1991 och till ett datum som bestäms av säkerhetsrådet då
fred återupprättats, och att därför anta Internationella tribunalens stadga, som
är fogad till ovannämnda rapport;
3. anmodar generalsekreteraren att tillställa Internationella tribunalens
domare, när de valts, alla förslag till procedur- och bevisregler som erhållits
från staterna enligt artikel 15 i Internationella tribunalens stadga;
4. beslutar att alla stater skall samarbeta till fullo med Internationella
tribunalen och dess organ i enlighet med denna resolution och Internationella
tribunalens stadga och att följaktligen alla stater skall vidta nödvändiga
åtgärder med stöd av sin nationella lagstiftning för att uppfylla bestämmelserna
i denna resolution och i stadgan, däribland skyldighet för staterna att
efterkomma varje begäran om bistånd eller beslut utfärdat av en
rättegångskammare, enligt artikel 29 i stadgan;
5. uppmanar staterna och mellanstatliga och icke-statliga organisationer att
bidra med penningmedel, utrustning och tjänster till Internationella tribunalen,
däribland erbjudande om experter;
6. beslutar att fastställandet av Internationella tribunalens säte skall vara
avhängigt att överenskommelse om lämpliga arrangemang, godtagbara för
säkerhetsrådet, kan träffas mellan Förenta nationerna och Nederländerna, samt
att Internationella tribunalen får sammanträda på annan plats, när den finner
det nödvändigt för att effektivt kunna utöva sina uppgifter;
7. beslutar även att det arbete den Internationella tribunalen utför inte skall
inskränka offrens rätt att på lämpligt sätt söka ersättning för skada som de
lidit till följd av kränkningar av internationell humanitär rätt;
8. anmodar generalsekreteraren att skyndsamt genomföra denna resolution och att
i synnerhet vidta praktiska åtgärder för att Internationella tribunalen skall
kunna fungera effektivt så snart som

45
earliest time and to report periodically to the Council;
9. Decides to remain actively seized of the matter.

46
möjligt samt att periodiskt avlämna rapport till säkerhetsrådet;
9. beslutar att fortsättningsvis aktivt följa frågan.

47
Statute of the International Tribunal

Having been established by the Security Council acting under Chapter VII of the
Charter of the United Nations, the International Tribunal for the Prosecution of
Persons Responsible for Serious Violations of International Humanitarian Law
Committed in the Territory of the Former Yugoslavia since 1991 (hereinafter
referred to as "the International Tribunal") shall function in accordance with
the provisions of the present Statute.

Article 1

Competence of the International Tribunal

The International Tribunal shall have the power to prosecute persons
responsible for serious violations of international humanitarian law committed
in the territory of the former Yugoslavia since 1991 in accordance with the
provisions of the present Statute.

Article 2

Grave breaches of the Geneva Conventions of 1949

The International Tribunal shall have the power to prosecute persons committing
or ordering to be committed grave breaches of the Geneva Conventions of 12
August 1949, namely the following acts against persons or property protected
under the provisions of the relevant Geneva Convention:
a) wilful killing;
b) torture or inhuman treatment, including biological experiments;
c) wilfully causing great suffering or serious injury to body or health;
d) extensive destruction and appropriation of property, not justified by
military necessity and carried out unlawfully and wantonly;
e) compelling a prisoner of war or a civilian to serve in the forces of a
hostile power;
f) wilfully depriving a prisoner of war or a civilian of the rights of fair and
regular trial;
g) unlawful deportation or transfer or unlawful confinement of a civilian;
h) taking civilians as hostages.

48
Internationella tribunalens stadga

Efter att ha inrättats av säkerhetsrådet enligt kapitel VII i Förenta nationer-
nas stadga skall Internationella tribunalen för lagföring av personer som är
ansvariga för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt begångna på
f.d. Jugoslaviens territorium sedan 1991 (nedan kallad "Internationella tribu-
nalen") verka i enlighet med bestämmelserna i denna stadga.

Artikel 1

Internationella tribunalens behörighet

Internationella tribunalen skall ha behörighet att enligt denna stadga lagföra
personer som är ansvariga för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt
begångna på f.d. Jugoslaviens territorium sedan 1991.

Artikel 2

Allvarliga överträdelser av 1949 års Genèvekonventioner

Internationella tribunalen skall ha behörighet att lagföra personer som begår
eller beordrar allvarliga överträdelser av Genèvekonventionerna av den 12
augusti 1949, nämligen följande handlingar riktade mot personer eller egendom
som skyddas enligt bestämmelserna i tillämplig Genèvekonvention:
a) uppsåtligt dödande,
b) tortyr eller omänsklig behandling, inbegripet biologiska experiment,
c) att uppsåtligt förorsaka svårt lidande eller svår skada till kropp eller
hälsa,
d) omfattande förstörelse och tillägnelse av egendom som inte rättfärdigas av
militär nödvändighet och som skett olagligt och godtyckligt,
e) att tvinga en krigsfånge eller en civilperson att tjänstgöra i en fientlig
makts väpnade styrkor,
f) att uppsåtligt beröva en krigsfånge eller en civilperson rätten till en
opartisk rättegång i laga ordning,
g) olaglig deportation eller förflyttning eller olaglig inspärrning av en
civilperson,
h) tagande av civilpersoner som gisslan.

49
Article 3

Violations of the laws or customs of war

The International Tribunal shall have the power to prosecute persons violating
the laws or customs of war. Such violations shall include, but not limited to:
a) employment of poisonous weapons or other weapons calculated to cause
unnessary suffering;
b) wanton destruction of cities, towns or villages, or devastation not jus-
tified by military necessity;
c) attack, or bombardment, by whatever means, of undefended towns, villages,
dwellings, or buildings;
d) seizure of, destruction or wilful damage done to institutions dedicated to
religion, charity and education, the arts and sciences, historic monuments and
works of art and science;
e) plunder of public or private property.

Article 4

Genocide

1. The International Tribunal shall have the power to prosecute persons
committing genocide as defined in paragraph 2 of this article or of committing
any of the other acts enumerated in paragraph 3 of this article.
2. Genocide means any of the following acts committed with intent to destroy,
in whole or in part, a national, ethnical, racial or religious group, as such:
a) killing members of the group;
b) causing serious bodily or mental harm to members of the group;
c) deliberately inflicting on the group conditions of life calculated to bring
about its physical destruction in whole or in part;
d) imposing measures intended to prevent births within the group;
e) forcibly transferring children of the group to another group.
3. The following acts shall be punishable:
a) genocide;
b) conspiracy to commit genocide;
c) direct and public incitement to commit genocide;
d) attempt to commit genocide;
e) complicity in genocide.

50
Artikel 3

Kränkningar av krigets lagar eller sedvanerätt

Internationella tribunalen skall ha behörighet att lagföra personer som kränker
krigets lagar eller sedvanerätt. Sådana kränkningar skall innefatta men inte
vara begränsade till
a) användande av giftvapen eller andra vapen som beräknas förorsaka onödigt
lidande,
b) godtycklig förstörelse av städer eller byar eller ödeläggelse som inte rätt-
färdigas av militär nödvändighet,
c) anfall på eller bombardemang av oförsvarade städer, byar, bostäder eller
byggnader, oavsett med vilka medel,
d) beslagtagande eller förstörelse av eller uppsåtlig skada på institutioner
avsedda för religionsutövning, välgörenhet och utbildning, konst och vetenskap,
historiska minnesmärken samt konstverk och vetenskapliga arbeten,
e) plundring av offentlig eller privat egendom.

Artikel 4

Folkmord

1. Internationella tribunalen skall ha behörighet att lagföra personer som be-
går folkmord enligt definitionen i 2 eller någon av de andra handlingar som
uppräknas i 3.
2. Med folkmord avses vilken som helst av följande handlingar som begås i
avsikt att, helt eller delvis, förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd
eller religiös grupp, nämligen
a) att döda medlemmar av gruppen,
b) att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada,
c) att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor som är avsedda att medföra
dess fysiska undergång helt eller delvis,
d) att genomföra åtgärder som är avsedda att förhindra födslar inom gruppen,
e) att med våld överföra barn från gruppen till en annan grupp.
3. Följande handlingar skall vara straffbara:
a) folkmord,
b) stämpling till folkmord,
c) omedelbar och offentlig uppmaning till folkmord,
d) försök till folkmord,
e) delaktighet i folkmord.

51
Article 5

Crimes against humanity

The international Tribunal shall have the power to prosecute persons
responsible for the following crimes when committed in armed conflict, whether
international or internal in character, and directed against any civilian
population:
a) murder;
b) extermination;
c) enslavement;
d) deportation;
e) imprisonment;
f) torture;
g) rape;
h) persecutions on political, racial and religious grounds;
i) other inhumane acts.

Article 6

Personal jurisdiction

The International Tribunal shall have jurisdiction over natural persons
pursuant to the provisions of the present Statute.

Article 7

Individual criminal responsibility

1. A person who planned, instigated, ordered, committed or otherwise aided and
abetted in the planning, preparation or execution of a crime referred to in
articles 2 to 5 of the present Statute, shall be individually responsible for
the crime.
2. The official position of any accused person, whether as Head of State or
Government or as a responsible Government official, shall not relieve such
person of criminal responsibility nor mitigate punishment.
3. The fact that any of the acts referred to in articles 2 to 5 of the present
Statute was committed by a subordinate does not relieve his superior of criminal
responsibility if he knew or had reason to know that the subordinate was about
to commit such acts or had done so and the superior failed to take the necessary
and reasonable measures to prevent such acts or to punish the perpetrators
thereof.
4. The fact that an accused person acted pursuant to an order of a Government
or of a superior shall not relieve him of criminal respon-

52
Artikel 5

Brott mot mänskligheten

Internationella tribunalen skall ha behörighet att lagföra personer som är an-
svariga för följande brott när de begås under väpnad konflikt, vare sig denna är
av internationell eller nationell karaktär, och som riktas mot en civil-
befolkning:
a) mord,
b) utrotning,
c) förslavning,
d) deportering,
e) fängslande,
f) tortyr,
g) våldtäkt,
h) förföljelse på politiska, rasmässiga och religiösa grunder,
i) andra inhumana handlingar.

Artikel 6

Domsrätt över fysiska personer

Internationella tribunalen skall ha domsrätt över fysiska personer i enlighet
med bestämmelserna i denna stadga.

Artikel 7

Personligt straffansvar

1. Den som planerat, anstiftat, beordrat, begått eller på annat sätt medverkat
vid planering, förberedelse eller utförande av ett brott som avses i artiklarna
2 - 5 i denna stadga skall vara personligen ansvarig för brottet.
2. Den anklagades officiella ställning skall, oavsett om vederbörande är stats-
eller regeringschef eller en ansvarig statlig tjänsteman, inte frita honom från
straffansvar eller lindra straffet.
3. Den omständigheten att någon av de handlingar som avses i artiklarna 2 - 5 i
denna stadga begåtts av en underordnad fritar inte hans överordnade från
straffansvar, om denne känt till eller haft anledning att känna till att den
underordnade stod i begrepp att begå sådana handlingar eller redan hade gjort
detta och den överordnade underlåtit att vidta nödvändiga och rimliga åtgärder
för att förhindra sådana handlingar eller för att straffa dem som begått sådana
handlingar.
4. Den omständigheten att en anklagad person handlat enligt order

53
sibility but may be considered in mitigation of punishment if the International
Tribunal determines that justice so requires.

Article 8

Territorial and temporal jurisdiction

The territorial jurisdiction of the International Tribunal shall extend to the
territory of the former Socialist Federal Republic of Yugoslavia, including its
land surface, airspace and territorial waters. The temporal jurisdiction of the
International Tribunal shall extend to a period beginning on 1 January 1991.

Article 9

Concurrent jurisdiction

1. The International Tribunal and national courts shall have concurrent
jurisdiction to prosecute persons for serious violations of international
humanitarian law committed in the territory of the former Yugoslavia since 1
January 1991.
2. The International Tribunal shall have primacy over national courts. At any
stage of the procedure, the International Tribunal may formally request national
courts to defer to the competence of the International Tribunal in accordance
with the present Statute and the Rules of Procedure and Evidence of the
International Tribunal.

Article 10

Non-bis-in-idem

1. No person shall be tried before a national court for acts constituting
serious violations of international humanitarian law under the present Statute,
for which he or she has already been tried by the International Tribunal.
2. A person who has been tried by a national court for acts constituting
serious violations of international humanitarian law may be subsequently tried
by the International Tribunal only if:
a) the act for which he or she was tried was characterized as an ordinary
crime; or
b) the national court proceedings were not impartial or independent, were
designed to shield the accused from international criminal responsibility, or
the case was not diligently prosecuted.
3. In considering the penalty to be imposed on a person convicted

54
av regeringen eller av en överordnad skall inte frita honom från straffansvar
men kan beaktas såsom en förmildrande omständighet vid straffmätningen, om
Internationella tribunalen fastställer att rättvisan så kräver.

Artikel 8

Territoriell och temporal domsrätt

Internationella tribunalens territoriella domsrätt skall omfatta f.d. Jugosla-
viens territorium, innefattande dess landyta, luftrum och territorialvatten.
Internationella tribunalens temporala domsrätt skall sträcka sig från den 1
januari 1991.

Artikel 9

Jämlöpande domsrätt

1. Internationella tribunalen och nationella domstolar skall ha jämlöpande
domsrätt i fråga om att lagföra personer för allvarliga brott mot internationell
humanitär rätt begångna på f.d. Jugoslaviens territorium från den 1 januari
1991.
2. Internationella tribunalen skall ha företräde framför nationella domstolar.
I varje skede av förfarandet får Internationella tribunalen formellt anmoda
nationella domstolar att överföra lagföring till Internationella tribunalen i
enlighet med denna stadga och Internationella tribunalens förfaranderegler och
bevisregler.

Artikel 10

Non-bis-in-idem

1. Ingen får ställas inför rätta vid en nationell domstol för handlingar som
utgör allvarliga brott mot internationell humanitär rätt enligt denna stadga för
vilka han eller hon redan har dömts av Internationella tribunalen.
2. En person som har dömts av en nationell domstol för handlingar som utgör
allvarliga brott mot internationell humanitär rätt får senare dömas av
Internationella tribunalen endast om
a) den handling för vilken han eller hon har dömts har betecknats som ett
vanligt brott eller
b) den nationella rättegången inte har varit opartisk eller oberoende, om den
har syftat till att skydda den anklagade från internationellt straffansvar eller
målet inte handlades på ett omsorgsfullt sätt.
3. Vid övervägande av vilket straff som skall ådömas en person

55
of a crime under the present Statute, the International Tribunal shall take into
account the extent to which any penalty imposed by a national court on the same
person for the same act has already been served.
Article 11

Organization of the International Tribunal

The International Tribunal shall consist of the following organs:
a) The Chambers, comprising two Trial Chambers and an Appeals Chamber;
b) The Prosecutor, and
c) A Registry, servicing both the Chambers and the Prosecutor.

Article 12

Composition of the Chambers

The Chambers shall be composed of eleven independent judges, no two of whom may
be nationals of the same State, who shall serve as follows:
a) Three judges shall serve in each of the Trial Chambers;
b) Five judges shall serve in the Appeals Chamber.

Article 13

Qualifications and election of judges

1. The judges shall be persons of high moral character, impartiality and
integrity who possess the qualifications required in their respective countries
for appointment to the highest judicial offices. In the overall composition of
the Chambers due account shall be taken of the experience of the judges in
criminal law, international law, including international humanitarian law and
human rights law.
2. The judges of the International Tribunal shall be elected by the General
Assembly from a list submitted by the Security Council, in the following manner:
a) The Secretary-General shall invite nominations for judges of the
International Tribunal from States Members of the United Nations and non-member
States maintaining permanent observer missions at United Nations Headquarters;
b) Within sixty days of the date of the invitation of the Secretary-General,
each State may nominate up to two candidates meeting the qualifications set out
in paragraph 1 above, no two of whom shall be of the same nationality;

56
som förklarats skyldig till brott enligt denna stadga skall Internationella
tribunalen ta hänsyn till i vilken utsträckning ett straff som utmätts av en
nationell domstol för samma person och för samma gärning redan har avtjänats.

Artikel 11Internationella tribunalens organisationInternationella tribunalen
skall bestå av följande organ:
a) kamrarna, som omfattar två rättegångskammare och en kammare för över-
klagande,
b) åklagaren och
c) ett registratorskontor som utför tjänster till såväl kamrarna som åklagaren.

Artikel 12

Kamrarnas sammansättning

Kamrarna skall vara sammansatta av elva oberoende domare, som skall vara
medborgare i olika stater och som skall tjänstgöra enligt följande:
a) tre domare skall tjänstgöra i varje rättegångskammare,
b) fem domare skall tjänstgöra i kammaren för överklagande.

Artikel 13

Domarnas kvalifikationer och val av domare

1. Domarna skall vara personer kända för hög moral, opartiskhet och integritet
och besitta de kvalifikationer som krävs i deras respektive länder för att
utnämnas till de högsta domarposterna. Vid sammansättningen av kamrarna i sin
helhet skall vederbörlig hänsyn tas till domarnas erfarenhet av straffrätt och
internationell rätt, innefattande internationell humanitär rätt och mänskliga
rättigheter.
2. Internationella tribunalens domare skall väljas på följande sätt av general-
församlingen från en lista som inlämnats av säkerhetsrådet:
a) generalsekreteraren skall uppmana Förenta nationernas medlemsstater och
icke-medlemsstater som upprätthåller permanenta observatörsdelegationer vid
Förenta nationernas högkvarter att nominera domare till Internationella
tribunalen,
b) varje stat får inom sextio dagar från dagen för generalsekreterarens upp-
maning nominera högst två kandidater som uppfyller de i 1 angivna
kvalifikationerna och som inte får vara av samma nationalitet,

57
c) The Secretary-General shall forward the nominations received to the Security
Council. From the nominations received the Security Council shall establish a
list of not less than twenty-two and not more than thirty-three candidates,
taking due account of the adequate representation of the principal legal systems
of the world;
d) The president of the Security Council shall transmit the list of candidates
to the President of the General Assembly. From that list the General Assembly
shall elect the eleven judges of the International Tribunal. The candidates who
receive an absolute majority of the votes of the States Members of the United
Nations and of the non-Member States maintaining permanent observer missions at
United Nations Headquarters, shall be declared elected. Should two candidates of
the same nationality obtain the required majority vote, the one who received the
higher number of votes shall be considered elected.
3. In the event of a vacancy in the Chambers, after consultation with the
Presidents of the Security Council and of the General Assembly, the
Secretary-General shall appoint a person meeting the qualifications of paragraph
1 above, for the remainder of the term of office concerned.
4. The judges shall be elected for a term of four years. The terms and
conditions of service shall be those of the judges of the International Court of
Justice. They shall be eligible for re-election.

Article 14

Officers and members of the Chambers

1. The judges of the International Tribunal shall elect a President.
2. The President of the International Tribunal shall be a member of the Appeals
Chamber and shall preside over its proceedings.
3. After consultation with the judges of the International Tribunal, the
President shall assign the judges to the Appeals Chamber and to the Trial
Chambers. A judge shall serve only in the Chamber to which he or she was
assigned.
4. The judges of each Trial Chamber shall elect a Presiding Judge, who shall
conduct all of the proceedings of the Trial Chamber as a whole.

58
c) generalsekreteraren skall vidarebefordra de mottagna nomineringarna till
säkerhetsrådet. Från de nomineringar som mottagits skall säkerhetsrådet upprätta
en lista med minst tjugotvå och högst trettiotre kandidater, varvid vederbörlig
hänsyn tas till en lämplig representation av de viktigaste rättssystemen i
världen,
d) säkerhetsrådets ordförande skall överlämna listan över kandidaterna till
generalförsamlingens ordförande. Från denna lista skall generalförsam-lingen
välja elva domare till Internationella tribunalen. De kandidater som erhåller en
absolut majoritet av rösterna från Förenta nationernas medlemsstater och de
icke-medlemsstater som upprätthåller permanenta observatörsdelegationer vid
Förenta nationernas högkvarter skall förklaras valda. Skulle två kandidater av
samma nationalitet få den nödvändiga röstmajoriteten, skall den som erhållit det
största antalet röster anses vald.
3. I händelse av att en plats blir ledig i kamrarna, skall generalsekreteraren,
efter samråd med säkerhetsrådets och generalförsamlingens ordförande, utse en
person som uppfyller de i punkt 1 angivna kvalifikationerna för den återstående
delen av den berörda tjänstgöringsperioden.
4. Domarna skall väljas för en fyraårsperiod. Tjänstgöringsvillkoren skall vara
desamma som för Internationella domstolens domare. De skall kunna omväljas.

Artikel 14

Tjänstemän och medlemmar av kamrarna

1. Internationella tribunalens domare skall välja en ordförande.
2. Internationella tribunalens ordförande skall vara medlem av kammaren för
överklagande och skall vara ordförande vid dess förhandlingar.
3. Efter samråd med Internationella tribunalens domare skall ordföranden utse
domarna till kammaren för överklagande och till rättegångskamrarna. En domare
får endast tjänstgöra i den kammare som han eller hon har utsetts till.
4. Domarna i varje rättegångskammare skall välja en domare som ordförande,
vilken skall leda alla förhandlingar i rättegångskammaren i dess helhet.

59
Article 15

Rules of procedure and evidence

The judges of the International Tribunal shall adopt rules of procedure and
evidence for the conduct of the pre-trial phase of the proceedings, trials and
appeals, the admission of evidence, the protection of victims and witnesses and
other appropriate matters.

Article 16

The Prosecutor

1. The Prosecutor shall be responsible for the investigation and prosecution of
persons responsible for serious violations of international humanitarian law
committed in the territory of the former Yugoslavia since 1 January 1991.
2. The Prosecutor shall act independently as a separate organ of the
International Tribunal. He or she shall not seek or receive instructions from
any Government or from any other source.
3. The Office of the prosecutor shall be composed of a prosecutor and such
other qualified staff as may be required.
4. The Prosecutor shall be appointed by the Security Council on nomination by
the Secretary-General. He or she shall be of high moral character and possess
the highest level of competence and experience in the conduct of investigations
and prosecutions of criminal cases. The Prosecutor shall serve for a four-year
term and be eligible for reappointment. The terms and conditions of service of
the Prosecutor shall be those of an Under-Secretary-General of the United
Nations.
5. The staff of the Office of the Prosecutor shall be appointed by the
Secretary-General on the recommendation of the Prosecutor.

Article 17

The Registry1.The Registry shall be responsible for the administration and ser-
vicing of the International Tribunal.
2. The Registry shall consist of a Registrar and such other staff as may be
required.
3. The Registrar shall be appointed by the Secretary-General after consultation
with the President of the International Tribunal. He or she shall serve for a
four-year term and be eligible for reappointment. The terms and conditions of
service of the Registrar shall be those of

60
Artikel 15

Förfaranderegler och bevisregler

Internationella tribunalens domare skall anta förfaranderegler och bevisregler
för det förberedande skedet inför en rättegång, rättegångar och överklaganden,
tillåtande av bevis, skydd av brottsoffer och vittnen samt beträffande andra
erforderliga frågor.

Artikel 16

Åklagaren

1. Åklagaren skall ansvara för undersökning och åtal av personer som är
ansvariga för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt begångna på
f.d. Jugoslaviens territorium från och med den 1 januari 1991.
2. Åklagaren skall handla självständigt som ett från Internationella tribunalen
åtskilt organ. Han eller hon får inte begära eller ta emot instruktioner från
någon regering eller från något annat håll.
3. Åklagarens sekretariat skall bestå av en åklagare och sådan annan kva-
lificerad personal som kan erfordras.
4. Åklagaren skall utnämnas av säkerhetsrådet efter nominering av gene-
ralsekreteraren. Han eller hon skall ha hög moral och vara ytterst kompetent och
erfaren i fråga om utredningar och åtal i brottmål. Åklagaren skall tjänstgöra
under en fyraårsperiod och skall kunna omväljas. Tjänstgöringsvillkoren för
åklagaren skall vara desamma som för en undergeneralsekreterare vid Förenta
nationerna.
5. Personalen vid åklagarens sekretariat skall utnämnas av generalsekreteraren
efter rekommendation av åklagaren.

Artikel 17

Registratorskontoret

1. Registratorskontoret skall ansvara för administration och tjänster till
Internationella tribunalen.
2. Registratorskontoret skall bestå av en registrator och sådan annan personal
som kan erfordras.
3. Registratorn skall utnämnas av generalsekreteraren efter samråd med Inter-
nationella tribunalens ordförande. Han eller hon skall tjänstgöra under en
fyraårsperiod och skall kunna omväljas. Tjänstevillkoren för registratorn skall
vara desamma som för en biträdande

61
an Assistant Secretary-General of the United Nations.
4.The staff of the Registry shall be appointed by the Secretary-General on
the recommendation of the Registrar.

Article 18

Investigation and preparation of indictment

1. The Prosecutor shall initiate investigations ex-officio or on the basis of
information obtained from any source, particularly from Governments, United
Nations organs, intergovernmental and non-governmental organizations. The
Prosecutor shall assess the information received or obtained and decide whether
there is sufficient basis to proceed.
2. The Prosecutor shall have the power to question suspects, victims and
witnesses, to collect evidence and to conduct on-site investigations. In
carrying out these tasks, the Prosecutor may, as appropriate, seek the assis-
tance of the State authorities concerned.
3. If questioned, the suspect shall be entitled to be assisted by counsel of
his own choice, including the right to have legal assistance assigned to him
without payment by him in any such case if he does not have sufficient means to
pay for it, as well as to necessary translation into and from a language he
speaks and understands.
4.Upon a determination that a prima facie case exists, the Prosecutor shall
prepare an indictment containing a concise statement of the facts and the crime
or crimes with which the accused is charged under the Statute. The indictment
shall be transmitted to a judge of the Trial Chamber.

Article 19

Review of the indictment

1. The judge of the Trial Chamber to whom the indictment has been transmitted
shall review it. If satisfied that a prima facie case has been established by
the Prosecutor, he shall confirm the indictment. If not so satisfied, the
indictment shall be dismissed.
2. Upon confirmation of an indictment, the judge may, at the requestof the
Prosecutor, issue such orders and warrants for the arrest, detention, surrender
or transfer of persons, and any other orders as may be required for the conduct
of the trial.

62
generalsekreterare vid Förenta nationerna.
4. Registratorskontorets personal skall utnämnas av generalsekreteraren efter
rekommendation av registratorn.Artikel 18

Förundersökning och förberedelse av stämningsansökan

1. Åklagaren skall inleda förundersökningar på eget initiativ eller på grundval
av information som erhållits från olika håll, särskilt från regeringar, Förenta
nationernas organ samt mellanstatliga och icke-statliga organisationer.
Åklagaren skall bedöma den mottagna eller erhållna informationen och avgöra om
det finns tillräcklig grund att gå vidare.
2. Åklagaren skall ha befogenhet att förhöra misstänkta, brottsoffer och vitt-
nen, att insamla bevis och att bedriva undersökningar på platsen. Vid utförandet
av dessa uppgifter får åklagaren på lämpligt sätt begära bistånd från de
statliga myndigheter som berörs.
3. Vid förhör skall den misstänkte ha rätt till en advokat som han själv ut-
sett, innefattande rätt att få sig anvisat ett rättegångsbiträde utan kostnader
för honom i varje sådant mål, om han inte har tillräckliga medel att betala för
ett sådant liksom rätt till nödvändig översättning till och från ett språk som
han talar och förstår.
4.Efter att ha fastställt att det finns tillräckliga skäl för åtal, skall
åklagaren förbereda en ansökan om stämning som innehåller en kortfattad redo-
görelse för omständigheterna och det eller de brott för vilka den misstänkte
anklagas enligt denna stadga. Åtalet skall överlämnas till en domare i
rättegångskammaren.

Artikel 19

Granskning av stämningsansökan

1. Den domare i rättegångskammaren till vilken åtalet har överlämnats skall
granska detta. Om han finner att åklagaren har presenterat tillräckliga skäl för
åtal skall han godkänna åtalet. Om han inte gör det, skall målet avskrivas.
2. Efter godkännande av åtalet får domaren, på begäran av åklagaren, utfärda
sådana order om gripande, häktning, överlämnande eller överförande av personer
samt sådana andra beslut som kan behövas för genomförandet av rättegången.

63
Article 20

Commencement and conduct of trial proceedings

1. The Trial Chambers shall ensure that a trial is fair and expeditious and
that proceedings are conducted in accordance with the rules of procedure and
evidence, with full respect for the rights of the accused and due regard for the
protection of victims and witnesses.
2. A person against whom an indictment has been confirmed shall, pursuant to an
order or an arrest warrant of the International Tribunal, be taken into custody,
immediately informed of the charges against him and transferred to the
International Tribunal.
3. The Trial Chamber shall read the indictment, satisfy itself that the rights
of the accused are respected, confirm that the accused understands the
indictment, and instruct the accused to enter a plea. The Trial Chamber shall
then set the date for trial.
4. The hearings shall be public unless the Trial Chamber decides to close the
proceedings in accordance with its rules of procedure and evidence.

Article 21

Rights of the accused

1. All persons shall be equal before the International Tribunal.

2. In the determination of charges against him, the accused shall be entitled
to a fair and public hearing, subject to article 22 of the Statute.
3. The accused shall be presumed innocent until proved quilty according to the
provisions of the present Statute.
4. In the determination of any charge against the accused pursuant to the
present Statute, the accused shall be entitled to the following minimum
quarantees, in full equality:
a) to be informed promptly and in detail in a language which he understands of
the nature and cause of the charge against him;
b) to have adequate time and facilities for the preparation of his defence and
to communicate with counsel of his own choosing;
c) to be tried without undue delay;
d) to be tried in his presence, and to defend himself in person or through
legal assistance of his own choosing; to be informed, if he does not have legal
assistance, of this right; and to have legal assistance assigned to him, in any
case where the interests of justice so require, and without payment by him in
any such case if he does

64
Artikel 20

Inledande och genomförande av rättegång

1. Rättegångskamrarna skall säkerställa en rättvis och snabb rättegång och att
förhandlingarna bedrivs i enlighet med förfaran-dereglerna och bevisreglerna med
full respekt för den anklagades rättigheter och med vederbörlig hänsyn till
skyddet av brottsoffer och vittnen.
2. En person mot vilken ett åtal har godkänts skall enligt ett beslut eller en
häktningsorder från Internationella tribunalen häktas, omedelbart informeras om
anklagelserna mot honom och överföras till Internationella tribunalen.
3. Rättegångskammaren skall läsa åtalspunkterna, försäkra sig om att den
anklagades rättigheter respekteras, få bekräftat att den anklagade förstår
åtalet och anmoda den anklagade att gå i svaromål. Rättegångskammaren skall
sedan fastställa datum för rättegången.
4. Rättegångarna skall vara offentliga, om inte rättegångskammaren beslutar att
förhandlingarna skall ske inom lyckta dörrar i enlighet med dess procedurregler
och bevisregler.

Artikel 21

Den tilltalades rättigheter

1. Alla skall vara lika inför Internationella tribunalen.
2. Vid prövning av anklagelser mot honom skall den tilltalade ha rätt till en
rättvis och offentlig rättegång, med förbehåll för vad som föranleds av artikel
22 i stadgan.
3. Den tilltalade skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld fastställts
i enlighet med bestämmelserna i denna stadga.
4. Vid prövning av varje anklagelse mot den anklagade enligt denna stadga skall
den tilltalade fullt ut ha rätt till följande minimigarantier:
a) att omedelbart och i detalj på ett språk som han förstår bli underrättad om
innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom,
b) att få tillräcklig tid och möjligheter att förbereda sitt försvar och att
rådgöra med advokat som han själv utsett,
c) att få sin sak prövad utan oskäligt dröjsmål,
d) att få sin sak prövad i sin närvaro och att försvara sig personligen eller
genom rättegångsbiträde som han själv utsett; om han inte har rättegångsbiträde,
att bli underrättad om sin rätt till sådant samt att i varje mål där rättvisans
intresse så kräver kostnadsfritt få sig anvisat ett rättegångsbiträde, om han
saknar medel att

65
not have sufficient means to pay for it;
e) to examine, or have examined, the witnesses against him and to obtain the
attendance and examination of witnesses on his behalf under the same conditions
as witnesses against him;
f) to have the free assistance of an interpreter if he cannot understand or
speak the language used in the International Tribunal;
g) not to be compelled to testify against himself or to confess guilt.

Article 22

Protection of victims and witnesses

The International Tribunal shall provide in its rules of procedure and evidence
for the protection of victims and witnesses. Such protection measures shall
include, but shall not be limited to, the conduct of in camera proceedings and
the protection of the victim''''s identity.

Article 23

Judgement

1. The Trial Chambers shall pronounce judgements and impose sentences and
penalties on persons convicted of serious violations of international
humanitarian law.
2. The judgement shall be rendered by a majority of the judges of the Trial
Chamber, and shall be delivered by the Trial Chamber in public. It shall be
accompanied by a reasoned opinion in writing, to which separate or dissenting
opinions may be appended.

Article 24

Penalties

1. The penalty imposed by the Trial Chamber shall be limited to imprisonment.
In determining the terms of imprisonment, the Trial Chambers shall have recourse
to the general practice regarding prison sentences in the courts of the former
Yugoslavia.
2. In imposing the sentences, the Trial Chambers should take into account such
factors as the gravity of the offence and the individual circumstances of the
convicted person.
3. In addition to imprisonment, the Trial Chambers may order the return of any
property and proceeds acquired by criminal conduct, including by means of
duress, to their rightful owners.

66
betala för ett sådant,
e) att förhöra eller låta förhöra de vittnen som åberopas mot honom och att för
egen räkning få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som
vittnen åberopade mot honom,
f) att kostnadsfritt få bistånd av en tolk, om han inte förstår eller talar det
språk som används i Internationella tribunalen,
g) att inte tvingas vittna mot sig själv eller erkänna sig skyldig.

Artikel 22

Skydd av brottsoffer och vittnen

Internationella tribunalen skall i sina förfaranderegler och bevisregler före-
skriva skydd för brottsoffer och vittnen. Sådana skyddsåtgärder skall innefatta,
men inte begränsas till, förhandlingar inom lyckta dörrar och skydd av
brottsoffrets identitet.

Artikel 23

Domar

1. Rättegångskamrarna skall döma, och utmäta straff för personer som förklarats
skyldiga till allvarliga brott mot internationell humanitär rätt.
2. Domen skall beslutas av en majoritet av rättegångskammarens domare och skall
meddelas offentligt av rättegångskammaren. Den skall åtföljas av en skriftlig
motivering, till vilken kan fogas separata eller skiljaktiga meningar.

Artikel 24

Straff

1. Det straff som utmäts av rättegångskammaren kan endast utgöras av
fängelsestraff. Vid fastställande av strafftiden skall rättegångskammaren följa
allmän praxis beträffande fängelsestraff i f.d Jugoslavien.
2. Vid straffmätning bör rättegångskamrarna ta hänsyn till sådana faktorer som
brottets svårhetsgrad och den dömdes personliga omständigheter.
3. Utöver fängelsestraff får rättegångskamrarna besluta om återlämnande av
egendom och intäkter som förvärvats genom brott, inbegripet olaga tvång, till de
rättmätiga ägarna.

67
Article 25

Appellate proceedings

1. The Appeals Chamber shall hear appeals from persons convicted by the Trial
Chambers or from the Prosecutor on the following grounds:
a) an error on a question of law invalidating the decision; or
b) an error of fact which has occasioned a miscarriage of justice.
2. The Appeals Chamber may affirm, reverse or revise the decisions taken by the
Trial Chambers.

Article 26

Review proceedings

Where a new fact has been discovered which was not known at the time of the
proceedings before the Trial Chambers or the Appeals Chamber and which could
have been a decisive factor in reaching the decision, the convicted person or
the Prosecutor may submit to the International Tribunal an application for
review of the judgement.

Article 27

Enforcement of sentences

Imprisonment shall be served in a State designated by the International
Tribunal from a list of States which have indicated to the Security Council
their willingness to accept convicted persons. Such imprisonment shall be in
accordance with the applicable law of the State concerned, subject to the
supervision of the International Tribunal.

Article 28

Pardon or commutation of sentences

If, pursuant to the applicable law of the State in which the convicted person
is imprisoned, he or she is eligible for pardon or commutation of sentence, the
State concerned shall notify the International Tribunal accordingly. The
President of the International Tribunal, in consultation with the judges, shall
decide the matter on the basis of the interests of justice and the general
principles of law.

68
Artikel 25

Överklagande

1. Kammaren för överklagande skall behandla överklaganden från personer som
förklarats skyldiga av rättegångskamrarna eller från åklagaren på följande
grunder:
a) ett fel i en rättsfråga som gör domen ogiltig eller
b) ett fel i en sakfråga som har förorsakat en felaktig dom.
2.Kammaren för överklagande får fastställa, upphäva eller revidera de av
rättegångskamrarna fattade besluten.

Artikel 26

Omprövning

Då en ny omständighet har upptäckts, som inte var känd vid tidpunkten för
förfarandet i rättegångskamrarna eller i kammaren för överklagande och som kunde
ha avgörande betydelse för utgången, får den som förklarats skyldig eller
åklagaren inlämna en ansökan om omprövning av domen till Internationella
tribunalen.

Artikel 27

Straffverkställighet

Fängelsestraff skall avtjänas i en stat som utsetts av Internationella
tribunalen från en lista över stater vilka för säkerhetsrådet uppgivit att de är
villiga att ta emot personer som förklarats skyldiga till brott. Sådant
fängelsestraff skall avtjänas i enlighet med tillämplig lag i den berörda
staten, under överinseende av Internationella tribunalen.

Artikel 28

Nåd eller förvandling av straff

Om, enligt tillämplig lag i den stat där den dömde är fängslad, han eller hon
kan komma i fråga för nåd eller straffnedsättning, skall den berörda staten
underrätta Internationella tribunalen om detta. Internationella tribu- nalens
ordförande skall i samråd med domarna avgöra saken på grundval av intresset av
rättvisa och allmänna rättsprinciper.

69
Article 29

Cooperation and judicial assistance

1. States shall cooperate with the International Tribunal in the investigation
and prosecution of persons accused of committing serious violations of
international humanitarian law.
2. States shall comply without undue delay with any request for assistance or
an order issued by a Trial Chamber, including, but not limited to:
a) the identification and location of persons;
b) the taking of testimony and the production of evidence;
c) the service of documents;
d) the arrest or detention of persons;
e) the surrender or the transfer of the accused to the International Tribunal.

Article 30

The status, privileges and immunities of the International Tribunal

1. The Convention on the Privileges and Immunities of the United Nations of 13
February 1946 shall apply to the International Tribunal, the judges, the
Prosecutor and his staff, and the Registrar and his staff.
2. The judges, the Prosecutor and the Registrar shall enjoy the privileges and
immunities, exemptions and facilities accorded to diplomatic envoys, in
accordance with international law.
3. The staff of the Prosecutor and of the Registrar shall enjoy the privileges
and immunities accorded to officials of the United Nations under articles V and
VII of the Convention referred to in paragraph 1 of this article.
4. Other persons, including the accused, required at the seat of the
International Tribunal shall be accorded such treatment as is necessary for the
proper functioning of the International Tribunal.

Article 31

Seat of the International Tribunal

The International Tribunal shall have its seat at The Hague.

70
Artikel 29

Samarbete och rättsligt bistånd

1. Staterna skall samarbeta med Internationella tribunalen vid utredning och
lagföring av personer som anklagats för allvarliga brott mot humanitär rätt.
2. Staterna skall utan onödigt dröjsmål uppfylla varje begäran om bistånd eller
beslut utfärdat av en rättegångskammare, innefattande men inte begränsat till
a) identifiering och lokalisering av personer,
b) upptagande av vittnesmål och företeende av bevis,
c) delgivning,
d) gripande eller kvarhållande av personer,
e) överlämnande eller överföring av den anklagade till Internationella
tribunalen.

Artikel 30

Internationella tribunalens status, privilegier och immunitet

1. Konventionen den 13 februari 1946 rörande Förenta nationernas privilegier
och immuniteter skall tillämpas på Internationella tribunalen, domarna,
åklagaren och dennes personal samt på registratorn och dennes personal.
2. Domarna, åklagaren och registratorn skall åtnjuta de privilegier och den
immunitet, de befrielser och de lättnader som medges diplomatiska sändebud i
enlighet med internationell rätt.
3. Åklagarens och registratorns personal skall åtnjuta de privilegier och den
immunitet som medges Förenta nationernas tjänstemän enligt artiklarna V och VII
i den konvention som avses i punkt 1 i denna artikel.
4. Andra personer, innefattande den tilltalade, som behövs vid Internationella
tribunalens säte skall medges den behandling som är nödvändig för att
Internationella tribunalen skall fungera tillfredsställande.

Artikel 31

Internationella tribunalens säte

Internationella tribunalen skall ha sitt säte i Haag.

71
Article 32

Expenses of the International Tribunal

The expenses of the International Tribunal shall be borne by the regular budget
of the United Nations in accordance with Article 17 of the Charter of the United
Nations.

Article 33

Working languagesThe working languages of the International Tribunal shall be
English and French.

Article 34

Annual report

The President of the International Tribunal shall submit an annual report of
the International Tribunal to the Security Council and to the General Assembly.

72
Artikel 32

Internationella tribunalens utgifter

Internationella tribunalens utgifter skall finansieras över Förenta nationernas
ordinarie budget enligt artikel 17 i Förenta nationernas stadga.

Artikel 33

Arbetsspråk

Internationella tribunalens arbetsspråk skall vara engelska och franska.

Artikel 34

Årlig rapport

Internationella tribunalens ordförande skall till säkerhetsrådet och general-
församlingen inlämna en årlig rapport om Internationella tribunalen.

73
Promemorians lagförslag

2.1 Förslag till
Lag med anledning av inrättandet av Internationella tribunalen för brott i f.d.
Jugoslavien

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1
Om den av Förenta nationernas säkerhetsråd inrättade internationella tribunalen
för lagföring av personer som är ansvariga för allvarliga brott mot
internationell humanitär rätt begångna på f.d. Jugoslaviens territorium sedan
1991 begär att det i Sverige skall vidtas en åtgärd för utredning av eller
lagföring för sådana brott, skall den begärda åtgärden vidtas enligt vad som
sägs i denna lag.

2
En framställning om åtgärd som avses i 1 görs av någon av tri-
bunalens dömande instanser eller av dess åklagare. Framställningen skall ges in
till Utrikesdepartementet.

Utlämning

3
En person som är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott som omfattas av
tribunalens behörighet och som uppehåller sig i Sverige, får utlämnas till
tribunalen efter beslut av regeringen.
Ett av tribunalen i behörig ordning fattat beslut om häktning eller en meddelad
dom skall godtas som grund för ett beslut om utlämning, om det inte framgår att
häktningsbeslutet eller domslutet är uppenbart oriktigt.

4
En begäran om att en person som avses i 3 första stycket skall överföras till
tribunalen skall lämnas över till Riksåklagaren. Denne skall avge yttrande till
regeringen. Till grund för sitt yttrande skall Riksåklagaren låta verkställa
nödvändig utredning enligt vad som är föreskrivet om förundersökning i brottmål.
Sedan utredningen avslutats skall Riksåklagaren överlämna ärendet tillsammans
med sitt yttrande till regeringen.
Om tvångsmedel gäller vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Beslut
av rätten gäller tills vidare intill dess ärendet har avgjorts eller, när
utlämning beslutats, tills denna har verkställts. Beslut om tvångsmedel kan
meddelas även efter det att utlämning har beslutats.
Den som är häktad i ett utlämningsärende får påkalla att ny förhandling hålls
inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

5
Den som kan antas bli föremål för utlämning enligt denna lag får på begäran av
tribunalen, eller på grund av efterlysning som har utfärdats på grund av beslut
av tribunalen, omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller
anmälningsskyldighet av en åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om
brottmål.
Beslutas det om tvångsmedel enligt första stycket, skall 23 andra -fjärde
styckena lagen (1957:668) om utlämning för brott tillämpas.

6
I fråga om utlämning till tribunalen gäller i övrigt 25 , 26 första stycket
samt 26 a lagen (1957:668) om utlämning för brott.

7
Ett beslut om utlämning till tribunalen skall verkställas av polismyndigheten.
Om den som skall utlämnas är på fri fot, får polismyndigheten omhänderta honom,
dock längst under tjugofyra timmar.

Beslag

8
I fråga om beslag gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 1 och
2 , 5 första stycket, 6 första meningen samt 7 och 8 lagen (1975:295)
om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat.

Bevisupptagning m.m.

9
I fråga om bevisupptagning gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 1
första stycket första meningen, 2 , 3 första och andra styckena samt 4 - 10
och 12 lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol.

10
På begäran av tribunalen får förhör hållas enligt bestämmelserna i 23 kap.
rättegångsbalken.
En framställning om förhör skall av Utrikesdepartementet överlämnas till
Riksåklagaren för de åtgärder som påkallas av framställningen. Ärendet skall
därefter redovisas till Utrikesdepartementet.
Överförande av frihetsberövade personer för vittnesmål m.m.

11
En person i Sverige som är berövad friheten får efter beslut av regeringen
föras över till tribunalen för förhör eller konfrontation i samband med
förundersökning eller vid rättegång, om förhöret eller konfrontationen avser
annat än den frihetsberövades egen brottslighet. Överförande får ske endast om
den frihetsberövade lämnat sitt samtycke till åtgärden.
I fråga om överförande eller transport av en frihetsberövad person till
tribunalen gäller i övrigt i tillämpliga delar 3 andra stycket, samt 4, 5 och
7 lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på
brottmålsområdet.

Övriga bestämmelser

12
Har frågan om ansvar för viss gärning prövats vid tribunalen, får åtal för
samma gärning inte väckas i Sverige.

13
Vidtas enligt denna lag en åtgärd beträffande den som misstänks eller har
åtalats eller dömts för brott som omfattas av tribunalens behörighet, skall
denne, om han begär det, vid förfarandet biträdas av en offentlig försvarare som
utses av rätten. I fråga om ersättning till offentlig försvarare skall
bestämmelserna i 21 kap. 10 rättegångsbalken tillämpas.

14
Ett vittne eller en målsägande eller sakkunnig som från Sverige har kallats för
att höras av tribunalen har rätt till ersättning för sin inställelse enligt
bestämmelser som meddelas av regeringen.

15
Ersättning av allmänna medel till offentlig försvarare eller till annan samt
övriga kostnader för åtgärd som vidtagits enligt denna lag skall stanna på
staten.

16
Bestämmelser i annan lag eller författning om rättshjälp åt domstol eller
myndighet i främmande stat tillämpas på framställningar från tribunalen, om de
inte strider mot bestämmelserna i denna lag.

________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

74
2.2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall

Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen (1976:661) om immunitet
och privilegier i vissa fall1 skall ha följande lydelse.

Bilaga

Immunitet och/eller privilegier gäller förTillämplig internationell följande
överenskommelse

Internationella Fysiska personer
or-
gan

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - -
43. Tribunalens Stadga för Inter-
Internationella ledamö-ter, åkla- nationella
tribunalen garen och dennes tribunalen för
för personal, re- brott i f.d.
brott i gistratorn och Jugoslavien
f.d. dennes personal fastställd genom
Jugoslavien samt personer FN:s säkerhetsråds
som på annat sätt resolution 827
medverkar i den 25 maj 1993
tribunalen
____________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

1Senaste lydelsen av bilagan 1993:550.

75
Lagrådsremissens lagförslag

2.1 Förslag till
Lag med anledning av inrättandet av Internationella tribunalen för brott i f.d.
Jugoslavien.

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1
Om den av Förenta nationernas säkerhetsråd inrättade internationella tribunalen
för lagföring av personer som är ansvariga för allvarliga brott mot
internationell humanitär rätt begångna på f.d. Jugoslaviens territorium sedan
1991 begär att det i Sverige skall vidtas en åtgärd i anledning av ett sådant
brott, skall den begärda åtgärden vidtas enligt vad som sägs i denna lag.

2
En framställning om åtgärd som avses i 1 görs av någon av tribunalens dömande
instanser eller av dess åklagare. Framställningen skall ges in till
Utrikesdepartementet.

Utlämning

3
En person som är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott som omfattas av
tribunalens behörighet och som uppehåller sig i Sverige, får utlämnas till
tribunalen efter beslut av regeringen.
Ett beslut om häktning eller en dom som tribunalen meddelat i behörig ordning
skall godtas som grund för ett beslut om utlämning, om det inte framgår att
häktningsbeslutet eller domslutet är uppenbart oriktigt.

4
En begäran om att en person som avses i 3 första stycket skall överlämnas
till tribunalen skall sändas vidare till Riksåklagaren. Denne skall avge
yttrande till regeringen. Till grund för sitt yttrande skall Riksåklagaren låta
verkställa nödvändig utredning enligt vad som är föreskrivet om förundersökning
i brottmål. Sedan utredningen avslutats skall Riksåklagaren överlämna ärendet
tillsammans med sitt yttrande till regeringen.
Innan regeringen avgör ärendet skall den, om det finns särskilda skäl, begära
in yttrande från Högsta domstolen.

5
Om tvångsmedel i ett ärende om utlämning gäller vad som i allmänhet är
föreskrivet för brottmål. Beslut av rätten gäller tills vidare till dess ärendet
har avgjorts eller, när utlämning beslutats, tills denna har verkställts. Beslut
om tvångsmedel kan meddelas även efter det att utlämning har beslutats.
Den som är häktad i ett utlämningsärende får begära att ny förhandling hålls
inom tre veckor från det att beslut senast meddelats.

6
Den som kan komma att utlämnas enligt denna lag får på begäran av tribunalen,
eller på grund av efterlysning som har utfärdats på grund av beslut av
tribunalen, omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller
anmälningsskyldighet av en åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om
brottmål.
Beslutas det om tvångsmedel enligt första stycket, skall 23 andra - fjärde
styckena lagen (1957:668) om utlämning för brott tillämpas.

7
I fråga om utlämning till tribunalen gäller i övrigt 25 , 26 första stycket
samt 26 a lagen (1957:668) om utlämning för brott.

8
Ett beslut om utlämning till tribunalen skall verkställas av polismyndigheten.
Om den som skall utlämnas är på fri fot, får polismyndigheten omhänderta honom,
dock längst under tjugofyra timmar.

Beslag

9
I fråga om beslag gäller bestämmelserna i 1 och 2 , 6 första meningen, samt
7 lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande
stat. Sedan utredningen avslutats skall Riksåklagaren överlämna ärendet
tillsammans med sitt yttrande till regeringen. I beslag tagen egendom överlämnas
till tribunalen efter beslut av regeringen.
Har beslag verkställts, får den som drabbats av åtgärden begära att rätten
prövar beslaget. Rätten skall så snart det kan ske hålla förhandling i frågan.
Om förhandlingen gäller bestämmelserna i 24 kap. 17 andra stycket
rättegångsbalken.
Bevisupptagning m.m.

10
I fråga om bevisupptagning gäller bestämmelserna i 1 första stycket första
meningen, 2 , 3 första och andra styckena samt 4 - 10 och 12 lagen
(1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol.

11
På begäran av tribunalen får förhör hållas enligt bestämmelserna i 23 kap.
rättegångsbalken.
En framställning om förhör skall av Utrikesdepartementet överlämnas till
Riksåklagaren för de åtgärder som påkallas av framställningen. Ärendet skall
därefter redovisas till Utrikesdepartementet.
Överförande av frihetsberövade personer för vittnesmål m.m.

12
En person i Sverige som är berövad friheten får efter beslut av regeringen
föras över till tribunalen för förhör eller konfrontation i samband med
förundersökning eller vid rättegång, om förhöret eller konfrontationen avser
annat än den frihetsberövades egen brottslighet. Överförande får ske endast om
den frihetsberövade lämnat sitt samtycke till åtgärden.
I fråga om överförande eller transport av en frihetsberövad person till
tribunalen gäller i övrigt 3 andra stycket, 5 samt 7 första stycket lagen
(1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på
brottmålsområdet.

Övriga bestämmelser

13
På begäran av tribunalen skall en i Sverige pågående lagföring överföras till
tribunalen. Om en sådan begäran görs får åtal inte väckas för brottet. Förs
lagföringen över efter det att åtal har väckts, utgör detta rättegångshinder i
brottmålet.
Har frågan om ansvar för en viss gärning prövats vid tribunalen, får åtal för
samma gärning inte väckas i Sverige.
79
14
Vidtas enligt denna lag en åtgärd beträffande den som misstänks eller har
åtalats eller dömts för brott, skall denne, om han begär det, biträdas av en
offentlig försvarare. I fråga om sådan gäller rättegångsbalkens bestämmelser.
Vidtas en åtgärd enligt 10 eller 11 beträffande en målsägande skall ett
särskilt biträde för denne (målsägandebiträde) förordnas, om det kan antas att
målsäganden har behov av sådant biträde vid förhöret eller bevisupptagningen. I
övrigt tillämpas bestämmelserna i 3 första meningen, 4 och 5 samt 7
första meningen lagen (1988:609) om målsägandebiträde.

15
Ett vittne eller en målsägande eller sakkunnig som från Sverige har kallats för
att höras av tribunalen har rätt till ersättning för sin inställelse enligt
bestämmelser som meddelas av regeringen.

16
Ersättning av allmänna medel till offentlig försvarare eller till annan samt
övriga kostnader för åtgärder som vidtagits enligt denna lag skall betalas av
staten.

17
Bestämmelser i annan lag eller författning om rättshjälp åt domstol eller
myndighet i främmande stat tillämpas på framställningar från tribunalen, om de
inte strider mot bestämmelserna i denna lag.

________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

80
2.2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall

Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen (1976:661) om immunitet och
privilegier i vissa fall1 skall ha följande lydelse.

Bilaga2

Immunitet och/eller privilegier gäller förTillämplig internationell följande
överenskommelse

Internationella Fysiska personer
or-
gan

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - -
46. Tribunalens Stadga för Inter-
Internationella ledamö-ter, åkla- nationella
tribunalen garen och dennes tribunalen för
för personal, re- brott i f.d.
brott i gistratorn och Jugoslavien
f.d. dennes personal fastställd genom
Jugoslavien samt personer FN:s säkerhetsråds
som på annat sätt resolution 827
medverkar i den 25 maj 1993
tribunalen
____________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

1Lagen omtryckt 1987:341.
2Bilagans lydelse enligt prop. 1993/94:120.

81
Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-02-14

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo Svensson,
regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 3 februari 1994 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag med
anledning av inrättandet av Internationella tribunalen för brott i f.d.
Jugoslavien, m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Lars-Johan
Eklund och Anders Perklev.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

84
Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 februari 1994

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Wibble,
Björck, Davidson, Könberg, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Laurén

______________

Regeringen beslutar proposition 1993/94:142 Lagstiftning med anledning av den av
Förenta nationerna inrättade tribunalen för brott i f.d. Jugoslavien.

85