Prop.
1993/94:142
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 24 februari 1994
Carl Bildt
Reidunn Laurén
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås den lagstiftning som krävs för att Sverige
skall kunna uppfylla de förpliktelser som följer av det av Förenta
nationernas säkerhetsråd den 25 maj 1993 fattade beslutet om att in-
rätta den internationella tribunalen för lagföring av personer som är
ansvariga för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt be-
gångna i f.d. Jugoslavien sedan 1991.
Säkerhetsrådet fattade sitt beslut, resolution 827 (1993), med hän-
visning till kapitel VII i FN-stadgan. Detta innebär att inrättandet av
tribunalen är en verkställighetsåtgärd som syftar till att motverka ett
av säkerhetsrådet konstaterat hot mot fred och säkerhet. Ett beslut om
en sådan åtgärd är omedelbart bindande för samtliga FN:s medlems-
stater.
FN:s medlemsstater är enligt resolutionen skyldiga att samarbeta
med tribunalen och se till att nationella myndigheter följer dess fram-
ställningar om rättsligt bistånd. En sådan framställning från tribunalen
kan bl.a. avse upptagning av vittnesmål eller annan bevisning, identi-
fiering och lokalisering av personer eller delgivning. Tribunalen har
1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 142
vidare rätt att begära att en stat skall utlämna eller överföra en Prop. 1993/94:142
misstänkt, tilltalad eller dömd person till tribunalen.
I propositionen föreslås att regler om Sveriges skyldighet att bistå
tribunalen med internationell rättshjälp tas in i en särskild lag som i
möjligaste utsträckning hänvisar till den befintliga lagstiftningen om
internationell rättshjälp på brottmålsområdet. Vidare föreslås att lagen
(1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall skall omfatta
tribunalen och till denna anknutna personer.
Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
Prop. 1993/94:142
1 Förslag till riksdagsbeslut................... 4
2 Lagtext.............................. 5
2.1 Förslag till lag med anledning av inrättandet av Inter-
nationella tribunalen för brott i f.d. Jugoslavien ..... 5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om
immunitet och privilegier i vissa fall............ 9
3 Ärendet och dess beredning ................. 10
4 Historisk bakgrund....................... 10
5 Tribunalens tillkomst ..................... 11
6 Tribunalens status ....................... 13
7 Närmare om innehållet i tribunalens stadgar........ 14
8 Lagstiftningsbehovet......................22
8.1 I vilka hänseenden krävs lagstiftning? ........22
8.2 Närmare om lagens utformning............28
9 Kostnader............................33
10 Ikraftträdande..........................34
11 Författningskommentar....................34
11.1 Förslaget till lag med anledning av inrättandet av
Internationella tribunalen för brott i f.d Jugoslavien ... 34
11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:661) om
immunitet och privilegier i vissa fall............41
Bilaga 1 Förenta nationernas säkerhetsråds resolution
827 (1993) i engelsk originaltext och i översättning
till svenska .......................42
Bilaga 2 Stadgan för den internationella tribunalen i engelsk
originaltext och i översättning till svenska.....48
Bilaga 3 Promemorians lagförslag ...............74
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag .............79
Bilaga 5 Lagrådets yttrande...................84
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 24 februari 1994 ....................... 85
Prop. 1993/94:142
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag med anledning av inrättandet av Internationella tribunalen
för brott i f.d. Jugoslavien,
2. lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier
i vissa fall.
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1993/94:142
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 §
Om den av Förenta nationernas säkerhetsråd inrättade internatio-
nella tribunalen för lagföring av personer som är ansvariga för
allvarliga brott mot internationell humanitär rätt begångna på f.d.
Jugoslaviens territorium sedan 1991 begär att det i Sverige skall
vidtas en åtgärd i anledning av ett sådant brott, skall den begärda
åtgärden vidtas enligt vad som sägs i denna lag.
2 §
En framställning om åtgärd som avses i 1 § görs av någon av tribu-
nalens dömande instanser eller av dess åklagare. Framställningen
skall ges in till Utrikesdepartementet.
Utlämning
3 §
En person som vid tribunalen är misstänkt, tilltalad eller dömd för
brott som omfattas av tribunalens behörighet och som uppehåller sig
i Sverige får utlämnas till tribunalen efter beslut av regeringen.
Ett beslut om häktning eller en dom som tribunalen meddelat i be-
hörig ordning skall godtas som grund för ett beslut om utlämning, om
det inte framgår att häktningsbeslutet eller domslutet är uppenbart
oriktigt.
4 §
En begäran om att en person som avses i 3 § första stycket skall
överlämnas till tribunalen skall sändas vidare till Riksåklagaren.
Denne skall avge yttrande till regeringen. Till grund för sitt yttrande
skall Riksåklagaren låta verkställa nödvändig utredning enligt vad
som är föreskrivet om förundersökning i brottmål. Sedan utredningen Prop. 1993/94:142
avslutats skall Riksåklagaren överlämna ärendet tillsammans med sitt
yttrande till regeringen.
Innan regeringen avgör ärendet skall den, om det finns särskilda
skäl, inhämta yttrande från Högsta domstolen.
5 §
Om tvångsmedel i ett ärende om utlämning gäller vad som i allmän-
het är föreskrivet för brottmål. Beslut av rätten gäller tills vidare till
dess ärendet har avgjorts eller, när utlämning beslutats, tills denna
har verkställts. Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det
att utlämning har beslutats.
Den som är häktad i ett utlämningsärende får begära att ny förhand-
ling hålls inom tre veckor från det att beslut senast meddelats.
6 §
Den som kan komma att utlämnas enligt denna lag får på begäran
av tribunalen, eller på grund av efterlysning som har utfärdats på
grund av beslut av tribunalen, omedelbart anhållas eller åläggas
reseförbud eller anmälningsskyldighet av en åklagare enligt vad som
i allmänhet gäller om brottmål.
Beslutas det om tvångsmedel enligt första stycket, skall 23 § andra -
fjärde styckena lagen (1957:668) om utlämning för brott tillämpas.
7 §
I fråga om utlämning till tribunalen gäller i övrigt 25 §, 26 § första
stycket samt 26 a § lagen (1957:668) om utlämning för brott.
8 §
Ett beslut om utlämning till tribunalen skall verkställas av polismyn-
digheten. Om den som skall utlämnas är på fri fot, far polismyndig-
heten omhänderta honom, dock längst under tjugofyra timmar.
Beslag
9 §
I fråga om beslag gäller bestämmelserna i 1 och 2 §§, 6 § första
meningen samt 7 § lagen (1975:295) om användning av vissa tvångs-
medel på begäran av främmande stat. Sedan utredningen avslutats
skall Riksåklagaren överlämna ärendet tillsammans med sitt yttrande
till regeringen. I beslag tagen egendom överlämnas till tribunalen
efter beslut av regeringen.
Har beslag verkställts, får den som drabbats av åtgärden begära att
rätten prövar beslaget. Rätten skall så snart det kan ske hålla förhand- Prop. 1993/94:142
ling i frågan. Om förhandlingen gäller bestämmelserna i 24 kap. 17 §
andra stycket rättegångsbalken.
Bevisupptagning m.m.
10 §
I fråga om bevisupptagning gäller bestämmelserna i 1 § första
stycket första meningen, 2 §, 3 § första och andra styckena samt 4 -
10 och 12 §§ lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk dom-
stol.
11 §
På begäran av tribunalen får förhör hållas enligt bestämmelserna i
23 kap. rättegångsbalken.
En framställning om förhör skall av Utrikesdepartementet över-
lämnas till Riksåklagaren för de åtgärder som påkallas av fram-
ställningen. Ärendet skall därefter redovisas till Utrikesdepartementet.
Överförande av frihetsberövade personer för vittnesmål m. m.
12 §
En person i Sverige som är berövad friheten far efter beslut av
regeringen föras över till tribunalen för förhör eller konfrontation i
samband med förundersökning eller vid rättegång, om förhöret eller
konfrontationen avser annat än den frihetsberövades egen brottslighet.
Överförande får ske endast om den frihetsberövade lämnat sitt sam-
tycke till åtgärden.
I fråga om överförande eller transport av en frihetsberövad person
till tribunalen gäller i övrigt 3 § andra stycket, 5 § samt 7 § första
stycket lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt
samarbete på brottmålsområdet.
Övriga bestämmelser
13 §
På begäran av tribunalen skall en i Sverige pågående lagföring
överföras till tribunalen. Om en sådan begäran görs far åtal inte
väckas för brottet. Förs lagföringen över efter det att åtal har väckts,
utgör detta rättegångshinder i brottmålet.
Har frågan om ansvar för en viss gärning prövats vid tribunalen, får
åtal för samma gärning inte väckas i Sverige.
14 § Prop. 1993/94:142
Om tribunalen begär att en åtgärd skall vidtas beträffande den som
misstänks eller har åtalats eller dömts för brott, skall denne, om han
begär det, biträdas av en offentlig försvarare. I fråga om sådan gäller
rättegångsbalkens bestämmelser.
Vidtas en åtgärd enligt 10 eller 11 § beträffande en målsägande
skall ett särskilt biträde för denne (målsägandebiträde) förordnas, om
det kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde vid för-
höret eller bevisupptagningen. I övrigt tillämpas bestämmelserna i 3 §
första meningen, 4 och 5 §§ samt 7 § första meningen lagen
(1988:609) om målsägandebiträde.
15 §
Ett vittne eller en målsägande eller sakkunnig i Sverige som har
kallats för att höras av tribunalen har rätt till ersättning för sin
inställelse enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.
16 §
Ersättning av allmänna medel till offentlig försvarare eller till annan
samt övriga kostnader för åtgärder som vidtagits enligt denna lag
skall betalas av staten.
17 §
Bestämmelser i annan lag eller författning om rättshjälp åt domstol
eller myndighet i främmande stat tillämpas på framställningar från
tribunalen, om de inte strider mot bestämmelserna i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2.2 Förslag till Prop. 1993/94:142
Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen (1976:661) om
immunitet och privilegier i vissa fall1 skall ha följande lydelse.
Bilaga2
Immunitet och/eller privilegier gäller för
följande
Tillämplig internationell
överenskommelse
Internationella or-
gan
Fysiska personer
46 Internationella
tribunalen för
brott i f.d.
Jugoslavien
Tribunalens ledamö-
ter, åklagaren och
dennes personal, re-
gistratorn och dennes
personal samt personer
som på annat sätt med-
verkar i tribunalen
Stadga för Inter-
nationella tribunalen
för brott i f.d. Jugo-
slavien fastställd ge-
nom FN:s säkerhets-
råds resolution 827
den 25 maj 1993
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
1 Lagen omtryckt 1987:341.
2 Bilagans lydelse enligt prop. 1993/94:120.
Den 25 maj 1993 antog Förenta nationernas säkerhetsråd resolution
827 (1993) om att inrätta en internationell tribunal för att beivra brott
mot internationell humanitär rätt och krigets lagar som begåtts i f.d.
Jugoslavien. Rådet fastställde samtidigt en stadga för tribunalen.
Säkerhetsrådets resolution 827 (1993) i engelsk originaltext och i
svensk översättning finns i bilaga 1. Den av rådet beslutade stadgan
för den internationella tribunalen i engelsk originaltext och i översätt-
ning till svenska finns i bilaga 2.
Inom Justitiedepartementet har upprättats en promemoria med för-
slag till den lagstiftning som krävs för att Sverige skall kunna upp-
fylla de förpliktelser som följer av resolutionen. Promemorian har
upprättats i samråd med Utrikesdepartementet och efter överlägg-
ningar mellan justitiedepartementen i de nordiska länderna.
Säkerhetsrådets resolution har också varit föremål för diskussion
inom ramen för Europarådet. De lagförslag som lagts fram i
promemorian finns i bilaga 3.
Förslaget har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av Justitie-
kanslem, Domstolsverket, Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt, Malmö
tingsrätt, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Generaltullstyrelsen,
Riksskatteverket, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet,
Statens invandrarverk, Sveriges Advokatsamfund och Sveriges Do-
mareförbund. En sammanställning av remissyttrandena finns till-
gänglig i Justitiedepartementet (dnr 93-4843).
Regeringen beslutade den 3 februari 1994 att inhämta Lagrådets ytt-
rande över de lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande
finns i bilaga 5.
Vissa redaktionella ändringar har gjorts i lagtexten.
Frågan om att inrätta en internationell brottmålsdomstol är inte ny.
Redan 1919 förutskickade Versailles-traktaten en internationell brott-
målsdomstol för att lagfora första världskrigets krigsförbrytare.
Någon sådan tribunal inrättades emellertid inte.
Prop. 1993/94:142
10
Efter andra världskriget genomförde segrarmakterna krigsför- Prop. 1993/94:142
brytarrättegångar mot tyskar och japaner i Numberg respektive
Tokyo. Frågan om en permanent internationell brottmålsdomstol blev
då aktuell på nytt. FN:s generalförsamling tillsatte en kommitté med
uppgift att lagreglera brott mot fred och säkerhet (Offences against
the Peace and Security of Mankind) och utarbeta ett förslag till stad-
gar för en internationell domstol. Det stadgeförslag som lades fram
1951 bordlädes av generalförsamlingen. Ett reviderat förslag bord-
lädes två år senare. Frågan fördes därefter över till FN:s folkrätts-
kommission (ILC) som sedan dess har haft ärendet på dagordningen.
Generalförsamlingens utskott för juridiska frågor, sjätte utskottet, har
vid ett flertal tillfällen under åren diskuterat utformningen av dels en
internationell strafflag, dels en stadga för en permanent brottmåls-
domstol på grundval av förslag från ILC.
Skillnader i medlemsstaternas juridiska tradition och grund-
läggande olikheter i de nationella rättssystemen har komplicerat och
fördröjt ILC:s arbete. Under det kalla kriget fanns det inget stöd hos
säkerhetsrådets permanenta medlemmar för att inrätta en överstatlig
brottmålsdomstol i form av ett fristående organ underställt general-
församlingen. Uppfattningarna varierade också kraftigt bland övriga
medlemsstater om vilka brott som borde falla under en internationell
domstol. Genom det arbete som bedrivits inom ILC under senare år
har dock frågan om inrättandet av en permanent internationell brott-
målsdomstol och även arbetet med en internationell strafflag kommit
närmare sin lösning. Sverige har tillsammans med övriga nordiska
länder i olika sammanhang aktivt understött dessa strävanden.
Omvärlden har med stigande oro bevittnat hur befolkningen i f.d.
Jugoslavien har utsatts för övergrepp från de stridande parternas sida.
FN, Europeiska säkerhetskonferensen (ESK), Europeiska gemen-
skaperna (EG), Internationella röda korset (ICRC) och andra organ
har engagerat sig aktivt och i skarpa ordalag fördömt parternas
agerande.
FN:s säkerhetsråd konstaterade i resolution 764 (1992) den 13 juli
1992 att alla parter i konflikten i f.d. Jugoslavien är förpliktade att
följa sina åtaganden enligt internationell humanitär rätt och hänvisade
särskilt till Genévekonventionerna från den 12 augusti 1949. Vidare
fastslog rådet i samma resolution att personer som begår eller som
beordrar svåra överträdelser av konventionerna är personligt ansva-
11
riga för sådana överträdelser. Prop. 1993/94:142
I resolution 771 (1992) den 13 augusti 1992 uttryckte
säkerhetsrådet stark oro över de fortlöpande rapporterna om fortsatta
omfattande kränkningar av internationell humanitär rätt i f.d. Jugo-
slavien och pekade särskilt på situationen i Bosnien och Hercegovina.
Rådet krävde att alla parter i konflikten i f.d. Jugoslavien skulle
upphöra med och avstå från varje form av brott mot internationell
humanitär rätt. Stater och internationella humanitära organisationer
uppmanades att samla in information om sådana brott och lämna
denna information till rådet.
I resolution 780 (1992) den 6 oktober 1992 gav säkerhetsrådet
generalsekreteraren i uppdrag att tillkalla en opartisk expert-
kommission för att granska och analysera den information rådet
begärt i resolution 771. Kommissionen skulle undersöka om det fanns
bevis för att svåra överträdelser av Genévekonventionema och andra
kränkningar av internationell humanitär rätt förekommer i f.d. Jugo-
slavien.
I en rapport till säkerhetsrådet den 9 februari 1993 presenterade
generalsekreteraren kommissionens slutsatser. Svåra överträdelser och
andra kränkningar av internationell humanitär rätt hade ägt rum i f.d.
Jugoslavien. Kommissionen påtalade särskilt att det förekom avsiktligt
dödande, "etnisk rensning", massmord, tortyr, våldtäkt, plundring
och förstörelse av civil egendom, förstörelse av kulturell och religiös
egendom samt godtyckliga arresteringar.
Detta var bakgrunden till att säkerhetsrådet den 22 februari 1993
antog resolution 808 (1993). I resolutionen slås fast att de brott som
begås i f.d. Jugoslavien utgör ett hot mot internationell fred och
säkerhet. Rådet anför att det skall vidta effektiva åtgärder för att
förhindra att ytterligare brott begås och för att få ansvariga personer
ställda inför rätta. Rådet var övertygat om att under de särskilda
omständigheter som rådde i f.d. Jugoslavien skulle inrättandet av en
internationell tribunal bidra till att detta mål kunde nås och till att
fred skulle kunna återställas och upprätthållas. Man beslutade därför
att en internationell tribunal för lagföring av personer som är ansva-
riga för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt begångna i
f.d. Jugoslavien sedan 1991 skulle inrättas. Generalsekreteraren fick
i uppdrag att inom 60 dagar lägga fram ett konkret förslag till in-
rättande av en sådan tribunal.
Generalsekreteraren lade den 3 maj 1993 fram sin rapport för
säkerhetsrådet. Den 25 maj 1993 godkände rådet generalsekreterarens
rapport och antog resolution 827 (1993). I resolutionen anför rådet
att det godkänner generalsekreterarens rapport och beslutar att inrätta
en internationell tribunal med enda syfte att lagfora personer som är
12
ansvariga för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt i f.d. Prop. 1993/94:142
Jugoslavien sedan den 1 januari 1991. Rådet antog vidare den stadga
för den internationella tribunalen som föreslogs i generalsekreterarens
rapport. I rapporten finns det en kommentar till varje artikel. Rappor-
ten finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 93-4843).
FN:s generalförsamling utsåg i september 1993 tribunalens do-
mare. Dessa höll sin första session den 17-30 november 1993 i Haag.
Domarna beslutade att tribunalens officiella namn skall vara "The
International Tribunal for Crimes in former Yugoslavia". Vidare på-
börjades arbetet med att utforma tribunalens processordning.
Tribunalens andra session hölls den 17 januari - 11 februari 1994.
Enligt uppgift antog tribunalens domare då en processordning. Denna
har dock inte fått sin slutliga utformning. Processordningen blir enligt
uppgift offentlig tidigast i slutet av mars 1994.
Genom resolution 808 (1993) etablerade säkerhetsrådet den legala
grunden för att inrätta en internationell tribunal. Rådet slog fast att
de brott mot internationell humanitär rätt som äger rum i f.d. Jugo-
slavien utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. Därmed var
enligt rådet bestämmelserna i FN-stadgans kapitel VII tillämpliga.
Dessa ger säkerhetsrådet behörighet att vidta åtgärder för att upprätt-
hålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Beslut av säker-
hetsrådet som fattas enligt detta kapitel är bindande för alla
medlemsländerna. Rådet gjorde den bedömningen att inrättandet av
en internationell tribunal skulle bidra till att återställa och upprätthålla
internationell fred och säkerhet.
I resolution 827 (1993) anges att rådet har fattat sitt beslut i
enlighet med FN-stadgans kapitel VII. I resolutionen godkänner rådet
generalsekreterarens förslag till stadgar för tribunalen och fastställer
därmed stadgarna. Rådet anför vidare att alla stater skall samarbeta
till fullo med tribunalen och dess organ och att alla stater därför skall
vidta de åtgärder som behövs enligt nationell lag för att genomföra
vad som anges i resolution 827 och i tribunalens stadga. Rådet hän-
visar särskilt till artikel 29 i stadgan, som reglerar tribunalens möjlig-
heter att begära bistånd med rättshjälpsåtgärder från medlems-
länderna.
Eftersom tribunalen har inrättats som en verkställighetsåtgärd
under kapitel VII, ankommer det på säkerhetsrådet att avgöra hur
länge den skall fortsätta att fungera. När rådet bedömer att målet att
13
återställa och bevara fred och säkerhet i f.d. Jugoslavien har uppnåtts Prop. 1993/94:142
torde det inte längre finnas grund för att bibehålla tribunalen. En
indikation på tidsperspektivet ges i stadgarna, där det sägs att domar-
na, åklagaren och registratom skall utnämnas för en period av fyra
år med möjlighet till förlängning.
Ingressen anger att tribunalen har upprättats av FN:s säkerhetsråd en-
ligt kapitel VII i FN-stadgan och att tribunalen skall fungera enligt
vad som föreskrivs i dess stadga.
Artiklarna 1, 8 och 9 behandlar tribunalens behörighet. I artiklarna
2-5 definieras de brott som kan tas upp till prövning av tribunalen.
Artiklarna 6 och 7 behandlar frågan om straffansvar. I artikel 10 be-
handlas principen non-bis-in-idem. Artiklarna 11-17 redogör för tri-
bunalens organisation. I artiklarna 18-22 behandlas förundersökning
och rättegångsförberedelser. Artiklarna 23-26 reglerar dömande,
straffmätning, överklagande, resning och verkställighet. Artikel 29
behandlar frågor om s.k. internationell rättshjälp till tribunalen. Ar-
tiklarna 30-34 reglerar immunitet, budgetfrågor, årlig rapportering,
tribunalens arbetsspråk m.m.
I artikel 1 anges att tribunalen har behörighet att lagfora personer
som är ansvariga för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt
begångna på det f.d. Jugoslaviens territorium sedan år 1991.
I generalsekreterarens kommentar anförs följande i fråga om den
legala grunden för att vissa brott skall kunna lagforas inför tribu-
nalen. All internationell sedvanerätt är inte konventionsreglerad. All
central humanitär konventionsrätt utgör emellertid heller inte inter-
nationell sedvanerätt. I syfte att fullt ut respektera principen att ingen
skall dömas för andra gärningar än sådana som enligt en vid den ak-
tuella tidpunkten gällande rättsregel var att betrakta som brott får tri-
bunalen endast tillämpa sådana rättsregler som utom allt tvivel utgör
internationell sedvanerätt.
Den del av den internationella konventionsrätten som enligt kom-
mentaren anses utgöra internationell sedvanerätt är de rättsregler
tillämpliga vid väpnad konflikt som återges i Genévekonventionema
från den 12 augusti 1949 om skydd för krigsoffer, den fjärde Haag-
konventionen av den 18 oktober 1907 angående lagar och bruk i land-
krig och dess reglemente, folkmordkonventionen från den 9 december
1948 och Internationella militärdomstolens stadga från den 8 augusti
1945.
14
I de följande artiklarna anges med detta som utgångspunkt vilka Prop. 1993/94:142
typer av brott som tribunalen är behörig att lagfora.
I artikel 2 ges tribunalen behörighet att lagfora brott mot 1949 års
Genévekonventioner.
Konventionerna reglerar krigföring från ett humanitärt perspektiv
genom att föreskriva skydd för vissa kategorier av personer vid väp-
nad konflikt, bl.a. skadade och sjuka soldater, krigsfångar och civil-
befolkning. De humanitärrättsliga reglerna i dessa konventioner utgör
kärnan i den sedvanerätt som är tillämplig vid väpnad konflikt. Kon-
ventionerna specificerar vissa särskilt allvarliga kränkningar. Dessa
handlingar betecknas som svåra överträdelser eller krigsförbrytelser.
Artikeln återger åtta sådana handlingar, ordagrant formulerade i
enlighet med respektive konvention.
I artikel 3 ges tribunalen behörighet att lagfora brott mot krigets
lagar.
Många bestämmelser i 1907 års fjärde Haagkonvention och dess
reglemente ansågs revolutionerande när de antogs, men de hade vid
andra världskrigets utbrott kommit att accepteras av alla civiliserade
stater, vilket också erkändes vid Numbergrättegångama. I Haagkon-
ventionen slås fast att rätten för stridande part att föra krig inte är
obegränsad och att vissa former av krigföring är förbjudna enligt
landkrigets lagar. Den tolkning och tillämpning av dessa regler som
utvecklades vid Numbergrättegångama har enligt kommentaren till
artikeln legat till grund för formuleringarna i artikeln som innehåller
en exemplifierande uppräkning av sådana brott.
I artikel 4 ges tribunalen behörighet att lagfora folkmordsbrott.
Folkmord är, enligt 1948 års folkmordkonvention, ett brott för vil-
ket individer kan ställas inför rätta och straffas vare sig brottet be-
gåtts i krig eller under fredstid. De handlingar som i detta samman-
hang utgör folkmord anges i artikelns punkt 2. I punkten 3 anges
ytterligare ett antal handlingar som också är straffbara inför tribu-
nalen, bl.a. stämpling, förberedelse och medhjälp till folkmordsbrott.
Eftersom dessa handlingar nämns särskilt i artikel 4 kan viss oklarhet
uppstå om motsvarande handlingar är straffbara i samband med de
övriga brott som anges i artiklarna 2-5. Artikel 7.1 tyder emellertid
på att så även skall vara fallet.
I artikel 5 ges tribunalen behörighet att lagfora brott mot mänsklig-
heten.
I Numbergdomstolens stadga och domslut och i lag nummer 10 ut-
färdad av förvaltarskapsrådet för Tyskland erkändes för första gången
att vissa handlingar riktade mot civilbefolkningen utgör brott mot
mänskligheten. Sådana gärningar är förbjudna vare sig de utförs
under en internationell eller en intern väpnad konflikt. Med brott mot
15
mänskligheten avses särskilt inhumana handlingar av mycket allvarlig Prop. 1993/94:142
karaktär som avsiktligt dödande, tortyr eller våldtäkt, begångna som
ett led i en utbredd eller systematisk attack mot civilbefolkningen när
de är riktade mot en befolkningsgrupp och grundar sig på nationella,
politiska, etniska, rasistiska eller religiösa motiv.
Den uppräkning av brott mot mänskligheten som görs i artikeln
stämmer till sitt innehåll överens med artikel 3 i den fjärde Genéve-
konventionen, men är tydligare i och med att artikeln klart uttalar att
våldtäkt utgör en inhuman handling.
I artikel 6 anges att endast fysiska personer kan bli föremål för
straffansvar.
I kommentaren framhåller generalsekreteraren att det vore olämp-
ligt att i detta sammanhang ge tribunalen domsrätt över föreningar
eller organisationer. En sådan domsrätt vore enligt kommentaren me-
ningsfull endast om ett medlemsskap i en viss förening eller organisa-
tion i sig utgör ett brott som kunde tas upp av tribunalen. Samtliga
handlingar som tribunalen är behörig att döma över är emellertid
handlingar som begås av enskilda personer.
Artikel 7 reglerar frågan om personligt straffansvar.
Säkerhetsrådet har vid ett flertal tillfällen uttalat att personer som
begår allvarliga brott mot internationell humanitär rätt i f.d. Jugo-
slavien är personligt ansvariga för sina handlingar. I kommentaren
framhålls att även personer som deltar vid planering, förberedelse
eller då sådana handlingar utförs bidrar till att brottet begås och att
de därför är personligt ansvariga för brottet. Denna syn reflekteras
i punkten 1 i artikeln.
Den allmänna rättsuppfattningen har, efter andra världskriget, varit
att även statsöverhuvuden, regeringsföreträdare och personer som
uppträder i officiell kapacitet är personligt ansvariga för handlingar
som innebär allvarliga brott mot internationell humanitär rätt. Detta
synsätt återspeglas i punkten 2 i artikeln. Sådana personer bör således
inte få åberopa immunitet som försvar eller förmildrande om-
ständighet eller hänvisa till att en handling begåtts under tjänsteut-
övning. En person i ansvarig ställning skall enligt punkten 3 i denna
artikel hållas personligt ansvarig för att ha beordrat någon att utföra
en handling som utgör brott enligt tribunalens stadga. En sådan per-
son skall också hållas ansvarig för att ha underlåtit att förhindra att
sådana brott begås eller att stävja olagligt uppträdande bland sina
underlydande. Sådant indirekt ansvar eller brottslig underlåtenhet
skall föreligga om personen i högre ställning kände till eller hade an-
ledning att känna till att en underlydande stod i begrepp att begå eller
redan har begått brott och personen ändå underlät att vidta nödvän-
diga och rimliga åtgärder för att förhindra sådana brott eller straffa
16
den som begått dem.
Att ha agerat på order från en överordnad eller sin regering befriar
enligt punkten 4 i artikeln inte gärningsmannen från personligt ansvar
och får inte vara ett försvar. Tribunalen kan emellertid enligt artikeln
betrakta åtlydnad av en order från en överordnad som en förmildran-
de omständighet om den anser att rättviseskäl kräver detta. Den kan
enligt kommentaren t.ex. beakta att en person lytt order från en över-
ordnad som en förmildrande omständighet tillsammans med andra
faktorer såsom tvång eller avsaknad av moraliskt val. Enligt kom-
mentaren får tribunalen, mot bakgrund av generellt erkända och
accepterade rättsprinciper, ta ställning till om sådana faktorer som
den tilltalades ringa ålder eller psykiska hälsa skall tillåtas inskränka
det personliga straffansvaret.
I artikel 8 fastställs var och när ett brott skall ha begåtts för att
falla in under tribunalens behörighet. I artikeln görs den avgräns-
ningen att handlingarna skall vara begångna i f.d. Jugoslavien. Brott
som ägt rum utanför detta område kan således inte tas upp av tribu-
nalen. Med f.d. Jugoslavien avses det territorium som tidigare utgjor-
de den Socialistiska Federala Republiken Jugoslavien, inkluderande
landyta, territorialvatten och luftrum. F.d. Jugoslaviens yttre gränser
reglerades efter andra världskriget i förhållande till omkringliggande
stater.
I artikeln anges också tribunalens behörighet i förhållande till när
brottet begicks. I resolution 808 har säkerhetsrådet angivit att
tribunalen skall vara behörig att pröva brott begångna "sedan 1991".
Generalsekreteraren anför i sin rapport att detta bör anses innebära
brott begångna vid vilken som helst tidpunkt från och med den 1 ja-
nuari 1991 och därefter. Det angivna datumet anses inte ha någon
specifik betydelse i händelseförloppet i konfliktområdet, utan är en
neutralt vald tidpunkt. Den valda tidpunkten är således avsedd att
stärka uppfattningen att den i sig inte innebär någon värdering be-
träffande konfliktens internationella eller interna karaktär.
Artikel 9 reglerar frågor om förhållandet mellan tribunalens och
nationella domstolars behörighet.
Säkerhetsrådet hade, när det inrättade tribunalen, inte för avsikt att
omöjliggöra eller förhindra nationella domstolars behörighet i för-
hållande till de gärningar som kan tas upp av tribunalen. Nationella
domstolar borde snarast uppmuntras att utöva sina funktioner i enlig-
het med nationell lag. Enligt artikeln har tribunalen och nationella
domstolar en parallell behörighet. Tribunalen ges emellertid före-
träde. Den kan i vilket skede som helst under en pågående process
vid en nationell domstol formellt begära att domstolen skall lämna
över ärendet till tribunalen.
Prop. 1993/94:142
2 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 142
I artikel 10 behandlas principen om non-bis-in-idem. Enligt denna Prop. 1993/94:142
får en person inte lagforas två gånger för samma brott. I artikeln har
principen kommit till uttryck på så sätt att en person som lagförts av
tribunalen inte får lagforas för samma gärning inför en nationell dom-
stol. Tribunalen kan dock i två fall pröva en gärning som redan varit
föremål för prövning vid en nationell domstol, nämligen om den
nationella domstolens brottsrubricering av en handling inte överens-
stämmer med tribunalens stadga eller om kraven på opartiskhet,
oberoende och en effektivt förd talan inte har uppfyllts av den na-
tionella domstolen.
Om tribunalen beslutar sig för att lagföra en person som redan
dömts av en nationell domstol, skall den vid straffmätningen ta hän-
syn till i vilken utsträckning den dömde redan har avtjänat ett straff
som utdömts av en nationell domstol för handlingen i fråga.
Artikel 11 fastställer tribunalens organisation. Tribunalen skall be-
stå av tre funktioner, nämligen ett dömande organ organiserat i tre
kammare, en åklagarfunktion och ett sekretariat. Åklagaren har till
uppgift att utreda fall, förbereda mål och föra talan i en kammare mot
personer som är ansvariga för brott som kan tas upp av tribunalen.
De dömande instanserna består dels av två rättegångskammare som
skall pröva de mål som läggs fram, dels av en överklagandekammare
som skall överpröva rättegångskamramas domar. Ett sekretariat, regi-
stratorskontoret, skall betjäna både åklagarfunktionen och de döman-
de instanserna.
Artikel 12 föreskriver att de dömande instansernas kammare skall
bestå av sammanlagt 11 oberoende domare, som skall vara av olika
nationalitet. Vardera rättegångskammaren skall bestå av tre domare.
Fem domare skall bilda överklagandekammaren.
Artikel 13 fastställer vilka kvalifikationer domarna skall ha. De
skall väljas av FN:s generalförsamling för en period av fyra år.
Tjänstevillkoren skall vara desamma som för domare i Internationella
domstolen i Haag.
Om en vakans uppstår i en kammare skall generalsekreteraren i
samråd med säkerhetsrådets och generalförsamlingens ordförande utse
en ersättare för den återstående tjänstgöringsperioden.
Artikel 14 reglerar domarnas tjänstgöring i kamrarna. Tribunalens
domare skall välja en ordförande bland sig. Denne skall ingå i över-
klagandekammaren och presidera vid dess sammanträden. Ordföran-
den skall efter samråd fördela övriga domare mellan de två rätte-
gångskamrama och överklagandekammaren. En domare får endast
tjänstgöra i den kammare han eller hon har tilldelats. Ledamöterna i
varje rättegångskammare skall välja en chefsdomare som skall presi-
dera vid alla sammanträden med kammaren i dess helhet.
18
Artikel 15 föreskriver att tribunalens domare skall utforma och anta Prop. 1993/94:142
en processordning med de regler för förfarandet och för bevis-
föringen som behövs. Dessa regler skall avse skedet före rättegången,
förfarandet vid rättegång och överklagande, framläggandet av bevis,
skydd för vittnen och för dem som utsatts för brott samt övriga frågor
som behöver regleras.
Artikel 16 behandlar åklagarfunktionen. En oberoende åklagare
skall ansvara för alla brottsutredningar och föra talan mot personer
som åtalas för brott. Åklagaren skall utses av säkerhetsrådet på
förslag från generalsekreteraren. Förordnandet skall vara på fyra år,
med möjlighet till förlängning. Tjänstevillkoren skall vara desamma
som de som gäller för en undergeneralsekreterare i FN. Åklagaren
skall biträdas av personal som skall tillsättas av generalsekreteraren
på rekommendation från åklagaren. Personalen skall enligt komm-
entaren bestå av kvalificerade utredare, åklagare, straffrättsjurister,
verkställande personal samt medicinsk expertis. Den skall fördelas på
en utrednings- och en processavdelning. Med hänsyn till arten av de
brott som begåtts och till den utsatta position som offer för våldtäkt
och andra sexuella övergrepp befinner sig i, bör enligt kommentaren
uppmärksamhet fästas vid att kvalificerad kvinnlig personal anställs.
Artikel 17 behandlar registratorskontoret. Enligt vad som fastställts
i artikel 11 skall kontoret betjäna tribunalens samtliga organ. Regi-
stratom skall utses av generalsekreteraren på förslag från tribunalens
ordförande för en fyraårsperiod, med möjlighet till förlängning.
Tjänstevillkoren skall vara desamma som för en biträdande general-
sekreterare i FN. Registratorskontoret skall enligt kommentaren sköta
information till allmänheten och protokollära funktioner, samman-
ställa mötesprotokoll, ansvara för möteslokaler, tolkning och annan
mötesservice, sköta tryckning och publicering av dokument, ansvara
för all administration inklusive budget och personal samt fungera som
kommunikationskanal till och från tribunalen.
Artiklarna 18 och 19 reglerar förfarandet vid utredning, förunder-
sökning, åtal och prövning av stämningsansökan.
Åklagaren skall inleda utredningar på eget initiativ eller på grund-
val av information som erhållits från regeringar, FN-organ, mellan-
statliga eller icke-statliga organisationer eller från annat håll.
Åklagaren skall värdera tillgängliga uppgifter och avgöra om de
utgör tillräcklig grund för fortsatt utredning. I utredningsarbetet skall
åklagaren ha befogenhet att förhöra misstänkta, personer som utsatts
för brott samt vittnen, samla in bevismaterial och genomföra platsun-
dersökningar. Åklagaren kan även begära hjälp av nationella myndig-
heter för detta arbete. När en utredning har slutförts och åklagaren
fastställt att det finns tillräckliga skäl för åtal, skall en stämnings-
19
ansökan med kortfattad beskrivning av fakta i målet och angivande Prop. 1993/94:142
av de brott som den misstänkte anklagas för under tribunalens stadga
överlämnas till en domare i en av rättegångskamrarna. Domaren skall
granska stämningsansökan och fatta beslut om fallet skall avvisas eller
åtal skall väckas.
Om åklagarens utredningsarbete innefattar förhör av den miss-
tänkte skall denne ha rätt att biträdas av försvarare efter eget val och
ha rätt till rättshjälp, om han inte själv kan bekosta försvarare. Den
misstänkte är också berättigad till nödvändig översättning till och från
ett språk som han eller hon förstår.
När domaren beslutat att åtal skall väckas kan denne på åklagarens
begäran utfärda sådana beslut och handlingar som behövs för
gripande, häktning, överlämnande eller utlämning av personer eller
som i övrigt kan behövas för att en rättegång skall kunna inledas.
Artikel 20 reglerar formerna för väckande av åtal samt inledande
och genomförande av en rättegång.
Rättegångskamrarna skall säkerställa att förfarandet genomförs i
enlighet med tribunalens regler för process och bevisprövning och se
till att den tilltalades rättigheter såsom dessa fastställs i stadgan re-
spekteras. Rättegångskamrarna skall också tillhandahålla tillfreds-
ställande skydd för målsägande, dvs. de som utsatts för det åtalade
brottet, och för vittnen under processen. En person mot vilken åtal
väcks skall, efter det att åtalsbeslut fattats av tribunalen, omedelbart
informeras om innehållet i åtalspunkterna.
Den tilltalade skall utan onödigt dröjsmål föras inför en rättegångs-
kammare och där formellt åtalas. Rättegångskammaren skall läsa upp
åtalspunkterna, försäkra sig om att den tilltalades rättigheter re-
spekteras, få bekräftat att den tilltalade förstår åtalspunkterna och
uppmana denne att inkomma med en svarsinlaga. När inlagan kommit
in skall kammaren fastställa datum för förhandling. Rättegång i den
tilltalades frånvaro tillåts inte. Förhandlingen skall vara offentlig, om
inte rättegångskammaren beslutar om annat i enlighet med reglerna
i processordningen.
Artikel 21 fastställer den tilltalades rättigheter. I artikeln tillförsäk-
ras den tilltalade bl.a. rätt till försvarare och tolkhjälp, att få sin sak
prövad i sin närvaro och utan dröjsmål och att få åberopa egen bevis-
ning. Vidare föreskrivs att den tilltalade inte får tvingas att vittna mot
sig själv eller förklara sig skyldig.
Artikel 22 reglerar frågan om skydd för vittnen och för dem som
utsatts för brott. Där föreskrivs att tribunalen i sin processordning
skall reglera frågan om skydd för brottsoffer och vittnen. Sådana
skyddsåtgärder skall innefatta, men inte begränsas till, förhandlingar
inom stängda dörrar och skydd av brottsoffrets identitet.
20
Artikel 23 och 24 behandlar dom och straff. Prop. 1993/94:142
En dom skall avkunnas av en majoritet av kammarens domare och
meddelas vid en offentlig förhandling. Domen skall vara skriftlig och
innehålla en motivering. Skiljaktiga eller separata meningar får fogas
till domen.
Tribunalen får som påföljd endast döma till fängelse. Tribunalen
har sålunda inte behörighet att utdöma dödsstraff. Vid straffmätningen
bör rättegångskamrarna beakta sådana faktorer som brottets allvar och
den tilltalades personliga omständigheter i det enskilda fallet. Vid
fastställande av fängelsestraffets längd skall rättegångskamrarna enligt
kommentaren följa allmän praxis i f.d. Jugoslavien beträffande straff-
tidens längd. Förutom fängelsestraff kan tribunalen besluta att egen-
dom och tillgångar som den skyldige skaffat sig genom en brottslig
handling skall återställas till dess rättmätiga ägare.
Artikel 25 reglerar möjligheten till överklagande. En dom kan
överklagas om den rättstillämpning som legat till grund för domslutet
varit felaktig eller om ett faktafel har lett till felaktig dom. Såväl den
dömde som åklagaren kan överklaga på dessa grunder.
Artikel 26 behandlar möjligheten till resning i ett mål som avgjorts
av tribunalen.
Om det, efter det att en dom har meddelats, kommer fram nya
fakta som inte var kända vid tiden för målet och som kunde ha haft
en avgörande inverkan på avgörandet, kan den dömde eller åklagaren
begära resning i målet. Några närmare bestämmelser om vad en
sådan begäran skall innehålla eller hur den skall behandlas anges inte
i stadgan utan torde få regleras närmare i tribunalens processordning.
Artikel 27 anger att straff skall avtjänas i den stat som tribunalen
bestämmer, i enlighet med tillämplig lag i denna stat och under tribu-
nalens överinseende. Tribunalen avgör i varje enskilt fall i vilken stat
den dömde skall avtjäna sitt straff. Tribunalen förväntas anvisa var
straffet skall avtjänas i samband med att den meddelar domen.
Som skäl för att strafftiden skall avtjänas utanför f.d. Jugoslavien
anför generalsekreteraren i kommentaren att det rör sig om en mycket
speciell typ av brott och att tribunalen har en internationell karaktär.
Säkerhetsrådet förväntas uppmana FN:s medlemsstater, utanför f.d.
Jugoslavien, att meddela att de är beredda att ställa fängelseplatser till
förfogande. Dessa besked skall vidarebefordras till registratorn som
sedan upprättar en lista över tillgängliga fängelseplatser.
Artikel 28 anger att en person som förklarats skyldig till brott skall
kunna komma i fråga för nåd eller straffomvandling i enlighet med
tillämplig lag i den stat där straffet avtjänas. I sådana fall skall staten
i fråga underrätta tribunalen, som skall besluta i saken i enlighet med
intresset av rättvisa och allmänna rättsprinciper.
21
Artikel 29 reglerar samarbetet mellan tribunalen och nationella Prop. 1993/94:142
rättsliga instanser och rättsligt bistånd från nationella myndigheter.
FN:s medlemsstater är skyldiga att vidta nödvändiga åtgärder så
att rådets beslut kan genomföras. Staterna är skyldiga att samarbeta
med tribunalen, att vara den behjälplig i alla stadier av ett ärende och
att säkerställa att nationella myndigheter lämnar tribunalen rättsligt
bistånd vid insamlande av bevis, hörande av vittnen, misstänkta och
experter, identifiering och lokalisering av personer och delgivning.
Medlemsstaterna skall vidare bistå tribunalen med att gripa eller
häkta personer och överlämna eller överföra en tilltalad till tribu-
nalen.
Artikel 30 behandlar privilegier och immunitet. Artikeln före-
skriver att 1946 års FN-konvention om privilegier och immunitet
skall vara tillämplig på tribunalen, dess domare, dess åklagare och
åklagarens personal samt på dess registrator och registratoms perso-
nal. Domarna, åklagaren och registratom jämställs med diplomatiska
sändebud. Åklagarens och registratorskontorets personal jämställs
med FN-tjänstemän och skall behandlas i enlighet med artiklarna V
och VII i den nämnda konventionen.
Övriga personer vars närvaro behövs vid tribunalen, inklusive den
tilltalade, skall enligt artikeln ges sådan behandling som är nödvändig
för att tribunalen skall fungera tillfredsställande.
Artikel 31 anger att tribunalen skall ha sitt säte i Haag i Neder-
länderna.
Artikel 32 anger att kostnaderna för tribunalen skall bekostas av
FN:s reguljära budget i enlighet med artikel 17 i FN-stadgan.
Artikel 33 anger att tribunalens officiella språk skall vara engelska
och franska. Detta innebär att simultantolkning till och från dessa två
språk alltid skall vara tillgänglig vid förhandlingar i kammare och vid
andra möten och överläggningar. Stora delar av tribunalens dokumen-
tation torde också behöva översättas till något eller båda språken.
Enligt artikel 34 skall tribunalens ordförande årligen rapportera om
verksamheten till säkerhetsrådet och till generalförsamlingen.
Regeringens bedömning: Lagstiftning krävs för att Sverige skall
kunna uppfylla förpliktelserna enligt artiklarna 9, 10, 29 och 30
i stadgan för den av Förenta nationerna inrättade internationella
tribunalen för brott i f.d. Jugoslavien. I övrigt synes för när-
varande inte krävas några lagstiftningsåtgärder.
22
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Prop. 1993/94:142
Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanserna tillstyrker pro-
memorians bedömning av lagstiftningsbehovet eller lämnar den utan
erinran. En remissinstans anmärker att det saknas en regel som möj-
liggör verkställighet av beslut om återlämnande av egendom eller in-
täkter som förvärvats genom brott.
Skälen för regeringens bedömning: Tribunalen har inrättats med
stöd av bestämmelserna i kapitel VII i FN-stadgan vilket innebär att
beslutet är omedelbart bindande för samtliga FN:s medlemsstater.
Dessa är därför skyldiga att vidta de åtgärder som är nödvändiga för
att syftet med beslutet skall kunna uppnås.
De flesta av artiklarna i tribunalens stadga reglerar frågor som
gäller endast tribunalen. De kräver därför inte några lagstift-
ningsåtgärder från svensk sida. Innehållet i artikel 29 kräver dock
lagstiftning, liksom föreskrifterna i artiklarna 9, 10 och 30.
Stadgans artikel 29 innehåller föreskrifter om internationell rätts-
hjälp. Enligt denna skall FN:s medlemsstater bistå tribunalen med att
identifiera och lokalisera personer, ta upp vittnesmål och annan bevis-
ning samt med att delge handlingar. Medlemsstaterna skall vidare
bistå tribunalen med att gripa eller häkta personer och överlämna
eller överföra en tilltalad till tribunalen. Av artikeln framgår att upp-
räkningen inte är uttömmande. Det kan därför inte uteslutas att tribu-
nalen kommer att begära bistånd med andra former av internationell
rättshjälp. Man bör räkna med att närmare föreskrifter om tillämp-
ningen av artikel 29 kommer att meddelas i den processordning som
enligt artikel 15 i stadgan skall utformas och antas av domarna i tri-
bunalen. Det går därför inte att i dag fastslå exakt vilka åtgärder som
medlemsstaterna är skyldiga att lämna rättshjälp med.
Det kan förutsättas att tribunalens dömande instanser har behörig-
het att begära bistånd med alla typer av åtgärder enligt artikel 29. Det
går däremot inte att utläsa ur artikeln vilka särskilda åtgärder som tri-
bunalens åklagare är behörig att begära bistånd med. Av artikel 18,
som innehåller regler om förundersökning och åtal, kan dock den
slutsatsen dras att åklagarens roll kommer att i mycket likna den som
gäller för en svensk åklagare. Man får därför utgå från att tribunalens
åklagare kommer att begära bistånd med olika åtgärder som aktua-
liseras i samband med en förundersökning.
Sverige lämnar sedan gammalt sådan internationell rättshjälp i
brottmål som regleras i artikel 29. Rättshjälp lämnas i princip både
till stater som Sverige har träffat en överenskommelse med om inter-
nationell rättshjälp och sådana stater som inte kan stödja en framställ-
ning om rättshjälp på en särskild överenskommelse. Samarbetet med
främmande stater om internationell rättshjälp i brottmål bygger främst
23
på konventioner och bilaterala avtal.
Tribunalen är ett av FN inrättat organ och den hör inte under nå-
gon enskild stat. Eftersom den svenska lagstiftningen om interna-
tionell rättshjälp förutsätter att en begäran om rättshjälp kommer från
en domstol eller myndighet i en främmande stat, är lagstiftningen inte
direkt tillämplig i förhållande till tribunalen. För att Sverige skall
kunna bistå tribunalen med alla de åtgärder som anges i artikel 29
krävs det därför lagstiftningsåtgärder.
Vid utformningen av den lagstiftning som krävs måste vissa spe-
ciella omständigheter beaktas. En enskild stats åtagande om att lämna
internationell rättshjälp grundar sig ofta på att staten tillträtt en
konvention eller att den slutit ett bilateralt avtal. När det gäller bila-
terala avtal har den enskilda staten haft ett inflytande över i vilken ut-
sträckning rättshjälp skall ges och på vilka villkor det skall ske.
Multilaterala konventioner på området lämnar oftast utrymme för en
enskild stat att göra vissa förbehåll, t.ex. att en viss form av rätts-
hjälp inte kommer att ges. En enskild stat kan vidare i sin interna lag-
stiftning föreskriva att olika former av internationell rättshjälp skall
lämnas utan att det ställs krav på ömsesidighet. Staten förfogar då
helt över frågan om vilka åtgärder som man ger bistånd med och
vilka villkor som skall gälla för att en viss åtgärd skall vidtas.
Regler om internationell rättshjälp åt tribunalen kommer att bygga
på andra förutsättningar. Föreskriften i artikel 29 i stadgan att med-
lemsstaterna skall bistå tribunalen med internationell rättshjälp
grundar sig inte på ett avtal mellan de enskilda staterna utan är när-
mast att se som ett påbud till medlemsländerna att se till att
respektive inhemsk rättsordning ger möjlighet till sådant bistånd.
Detta innebär att Sverige och övriga medlemsstater vid utformningen
av den interna lagstiftningen har begränsade möjligheter att inskränka
biståndet till att avse endast vissa rättshjälpsåtgärder eller att ställa
upp villkor för biståndet.
De svenska bestämmelserna om internationell rättshjälp återfinns
i en mängd olika författningar. I lagen (1975:295) om användning av
vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat (tvångsmedelslagen)
finns bestämmelser om beslag och husrannsakan för bevisändamål
och om beslag eller kvarstad för att säkerställa ett förverkande. Ge-
nom reglerna i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk
domstol (bevisupptagningslagen) kan alla sorters bevis som är tillåtna
enligt svensk rätt tas upp på begäran av en utländsk domstol. I lagen
(1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på
brottmålsområdet finns bl.a. regler om överförande av en i Sverige
frihetsberövad person till främmande stat för förhör eller kon-
frontation som avser annat än den frihetsberövades egen brottslighet.
Prop. 1993/94:142
24
Beträffande utlämning för lagföring eller straffavtjänande i främ- Prop. 1993/94:142
mande stat gäller bestämmelserna i lagen (1957:668) om utlämning
för brott (utlämningslagen). Kungörelsen (1909:24 s 1.) ang. del-
givning av handling på begäran av utländsk myndighet gör det möj-
ligt att bistå utländska myndigheter med delgivning av handlingar.
De aktuella lagarna har en i grunden likartad uppbyggnad. I sär-
skilda bestämmelser finns regler om vilka åtgärder som Sverige läm-
nar bistånd med. I anslutning till dessa finns föreskrifter om vilka
villkor som gäller för att aktuellt bistånd skall ges. Ett exempel på
mer allmänna villkor är att gärningen, som är föremål för utredning
eller lagföring i den främmande staten, skall motsvara brott enligt
svensk lag eller att brottet skall vara av viss svårhet eller att det inte
får röra sig om ett politiskt brott. I de olika författningarna kan det
också förekomma särskilda villkor. Enligt utlämningslagen får t.ex.
en svensk medborgare inte utlämnas. De olika villkoren är oftast
tvingande; om något av dem föreligger kan den begärda åtgärden inte
vidtas. Författningarna innehåller även regler om själva förfarandet.
I förhållande till stater utanför Norden som Sverige inte träffat sär-
skild överenskommelse med gäller så gott som genomgående att
framställningen skall ges in till Utrikesdepartementet. Normalt skall
framställningen ges in på diplomatisk väg, såvida det inte finns en
överenskommelse om att direkt kommunikation är tillåten. I fråga om
förfarandet inom Sverige gäller i stort sett samma regler som när
motsvarande åtgärd vidtas i samband med en inhemsk utredning av
eller lagföring för brott. Beträffande vissa åtgärder av mer ingripande
natur, såsom utlämning för brott, överförande av frihetsberövad per-
son eller beslag och överlämnade av egendom till främmande stat, har
det lagts i regeringens händer att fatta det slutliga beslutet om den
begärda åtgärden skall bifallas eller inte.
Den typ av åtgärd som kan antas bli den mest aktuella i förhållan-
de till tribunalen är begäran om förhör under förundersökningen. För
sådana åtgärder saknas det dock regler i den svenska lagstiftningen.
Sådana regler torde inte heller behövas så länge några tvångsmedel
inte är aktuella. Det finns emellertid inga regler som gör det möjligt
för svenska åklagare att bistå en åklagare i främmande stat med för-
hör på förundersökningsstadiet om tvångsmedel måste tillgripas. I en
promemoria från Justitiedepartementet angående Sveriges tillträde till
Europarådets förverkandekonvention (Ds 1993:17) föreslås emellertid
att regler införs som gör ett sådant bistånd möjligt. Promemorian har
remissbehandlats och förslagen bereds för närvarande inom Justitie-
departementet.
Artiklarna 9 och 10 i stadgan behandlar andra frågor som har ett
visst samband med reglerna om internationell rättshjälp och som ock-
25
så kräver lagstiftning. Prop. 1993/94:142
Enligt artikel 9 i stadgan är tribunalen parallellt behörig med natio-
nella domstolar, men tribunalen kan alltid begära att en lagföring förs
över till tribunalen. Vidare får enligt artikel 10 en gärning, som
prövats av tribunalen, inte bli föremål för prövning av en nationell
domstol. Däremot kan tribunalen under vissa förutsättningar pröva en
gärning som redan prövats av en nationell domstol. Om den natio-
nella domstolens bedömning av brottet inte stämmer överens med vad
gärningen är att bedöma som enligt stadgan, eller om handläggningen
vid den nationella domstolen inte varit opartisk, oberoende eller en-
dast genomfördes för skens skull, kan tribunalen ändå komma att ta
upp gärningen till prövning.
Tribunalen kommer enbart att pröva gärningar som har ägt rum i
f.d. Jugoslavien. Den svenska rättsordningen tillerkänner svenska
domstolar en vidsträckt domsrätt. Exempelvis kan en gärning - oav-
sett var den har begåtts - bli föremål för lagföring i Sverige om det
lindrigaste straffet som är föreskrivet för brottet i svensk lag är
fängelse i fyra år (2 kap. 3 § 7 brottsbalken). Under förutsättning att
gärningen var straffbar också där den begicks gäller vidare generellt
svensk domsrätt beträffande svenska medborgare och andra med hem-
vist här (2 kap. 2 § brottsbalken). Det kan därför inte uteslutas att en
gärning som omfattas av tribunalens behörighet kan komma att bli fö-
remål för lagföring i Sverige. Enligt 2 kap. 5 a § brottsbalken får un-
der vissa förutsättningar en gärning som prövats genom lagakraft-
ägande dom, som meddelats i främmande stat, inte bli föremål för
lagföring i Sverige. Denna regel är inte tillämplig beträffande tribu-
nalens domar. I detta hänseende krävs därför lagstiftning.
En sak som inte berörs i stadgan är frågan om immunitet för vitt-
ne, sakkunnig eller annan som skall vittna eller på annat sätt med-
verka vid det rättsliga förfarandet inför tribunalen. Normalt skyddas
en sådan person genom regler om att denne inte får åtalas, frihetsbe-
rövas, straffas osv. för handlingar som hänför sig till tiden före ut-
resan från den andra statens territorium. Stadgan reglerar inte heller
frågan om tribunalen får begära att vittnen eller andra som skall höras
skall tvingas att infinna sig inför tribunalen. Varken de multilaterala
överenskommelserna på området eller den svenska lagstiftningen om
internationell rättshjälp tillåter ett sådant förfarande. Det finns därför
inte några skäl att nu föreslå en regel som gör det möjligt att tvångs-
vis överföra andra än tilltalade till tribunalen.
I stadgan ges inte några regler för den situationen att någon gett
en osann utsaga inför tribunalen. Med hänsyn till det sätt på vilket
tribunalens behörighet har avgränsats i stadgan är det tveksamt om
tribunalen har domsrätt över en sådan gärning. Det kan därför förut-
26
ses att eventuella menedsbrott inför tribunalen i stället skall tas upp Prop. 1993/94:142
vid nationella domstolar. För att detta skall vara möjligt i Sverige
krävs det lagstiftning, dels för att gärningen som sådan skall vara
straffbar och dels för att den skall omfattas av svensk domsrätt. Vid
införandet av sådan lagstiftning bör den nyligen genomförda krimina-
liseringen av osann respektive ovarsam utsaga inför EFTA-domstolen
kunna tjäna som förebild (prop. 1992/93:81, bet. 1992/93:JuU14,
rskr. 1992/93:74, SFS 1993:83). För att närmare kunna ange
gränserna kring det straffbara området och för att kunna precisera
kretsen av de personer i processen (parter, vittnen, sakkunniga etc.)
som skall omfattas av straffansvaret, måste emellertid tribunalens
processordning vara känd, i vart fall i de delar som reglerar
skyldigheten att avlägga vittnesmål och sanningsplikten hos dem som
yttrar sig. Det är därför inte möjligt att i detta sammanhang föreslå
nödvändig lagstiftning. Det kan därför finnas anledning för
regeringen att återkomma i denna fråga sedan tribunalens
processordning fastställts.
Stadgan innehåller inte någon förpliktelse för medlemsländerna att
bistå med verkställandet av beslut enligt artikel 24 att egendom eller
intäkter som förvärvats genom brott skall återlämnas. Sådana beslut
torde främst komma att avse egendom som finns i f.d. Jugoslavien.
Saken kan tänkas bli närmare reglerad i processordningen. Den bör
därför inte lagregleras innan processordningen blivit fastställd. Om
medlemsländerna blir förpliktade att verkställa sådana beslut är en
möjlig lösning att, såsom en remissinstans påpekat, införa en regel
som ger kronofogdemyndigheten behörighet att verkställa sådana be-
slut. I den mån det handlar om egendom i Sverige som frånhänts
annan genom brott finns det bestämmelser i tvångsmedelslagen om att
sådan kan tas i beslag och överlämnas till främmande stat. Denna
möjlighet bör kunna ställas till tribunalens förfogande.
I artikel 30 finns bestämmelser om tribunalens status och privi-
legie- och immunitetsbestämmelser för domare, åklagare och regi-
strator samt annan personal i tribunalens tjänst. Enligt artikeln skall
övriga personer vars närvaro behövs vid tribunalen ges sådan behand-
ling som är nödvändig för att tribunalen skall fungera tillfreds-
ställande. Denna reglering kräver lagstiftning.
27
Prop. 1993/94:142
Regeringens förslag: Regler om Sveriges skyldighet att bistå tri-
bunalen med internationell rättshjälp tas in i en särskild lag som
i möjligaste utsträckning hänvisar till den befintliga lagstiftningen
om internationell rättshjälp i brottmål. Lagen bör vidare innehålla
regler om att offentlig försvarare och målsägandebiträde kan
förordnas då åtgärder vidtas i Sverige.
Bilagan till 1976 års lag om immunitet och privilegier i vissa fall
kompletteras så att lagen även omfattar tribunalen och till denna
anknutna personer.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med re-
geringens. I promemorian föreslås dock inte någon möjlighet att i
ärenden om utlämning inhämta yttrande från Högsta domstolen.
Promemorian innehåller heller inte något förslag om att måls-
ägandebiträde skall kunna förordnas.
Remissinstanserna: Alla remissinstanser tillstyrker eller lämnar
utan erinran den modell för lagstiftningen som föreslagits. Justitie-
kanslern,Domstolsverket, Göta hovrätt, Sveriges Advokatsamfund och
Sveriges Domareförbund framför synpunkter på att utlämningsfrågan
enligt promemorians förslag inte skall prövas av Högsta domstolen.
Malmö tingsrätt anmärker att det saknas en generell regel om verk-
ställighet i Sverige av påföljder. Sveriges Advokatsamfund anser att
den som misstänks för eller är åtalad för brott skall vara berättigad
till rättshjälp enligt reglerna i rättshjälpslagen såväl vid förfarandet i
Sverige som inför tribunalen och att målsägande vid förfarandet inför
tribunalen skall ha samma rätt till rättshjälp enligt rättshjälpslagen
som gäller för angelägenhet som behandlas i Sverige.
Skälen för regeringens förslag: Det är, särskilt med hänsyn till
att den svenska lagstiftningen om internationell rättshjälp genom-
gående innehåller villkor som inte kan tillämpas i förhållande till
tribunalen, inte tillräckligt att endast göra den svenska lagstiftningen
på området generellt tillämplig på tribunalen. De bestämmelser som
krävs bör därför i stället tas in i en särskild lag. Eftersom den
svenska lagstiftningen omfattar de flesta åtgärder som kan bli aktuella
i förhållande till tribunalen, och dessutom ger förutsättningar för ett
enhetligt förfarande gentemot tribunalen, bör lagen i största möjliga
utsträckning bygga på hänvisningar till den befintliga lagstiftningen
angående internationell rättshjälp. Denna metod har också klara
fördelar för de tillämpande organen.
28
I lagen bör sålunda göras hänvisningar till vissa bestämmelser i Prop. 1993/94:142
tvångsmedelslagen, bevisupptagningslagen, utlämningslagen och lagen
(1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på
brottmålsområdet.
Lagen bör därutöver innehålla en föreskrift som gör det möjligt för
tribunalens åklagare att begära att en svensk åklagare bistår med
förhör på förundersökningsstadiet efter mönster av förslaget i prome-
morian Ds 1993:17 (jfr avsnitt 8.1). Vidare bör lagen innehålla en
föreskrift om att bestämmelser i andra svenska författningar som rör
internationell rätthjälp skall tillämpas på framställningar från tri-
bunalen, om de inte strider mot bestämmelserna i denna lag.
Därigenom torde de åtgärder som, såvitt i dag kan bedömas, kan
bli aktuella enligt stadgans artikel 29 täckas av lagen.
Enligt artikel 9 kan tribunalen begära att en i Sverige pågående
lagföring skall överföras till tribunalen. I lagen bör därför införas en
bestämmelse som innebär att en sådan begäran skall bifallas och att
begäran innebär att åtal inte får väckas i Sverige för brottet. Har åtal
redan väckts, skall överföringen utgöra rättegångshinder i brottmålet.
Enligt artikel 10 i stadgan får en gärning som prövats av tribunalen
inte bli föremål för prövning av en nationell domstol. I lagen bör där-
för införas en bestämmelse att åtal inte får väckas vid svensk domstol
för en gärning som varit föremål för prövning av tribunalen.
Enligt FN:s beslut är medlemsstaterna - såsom framhållits i det
föregående - skyldiga att bistå tribunalen med rättsligt bistånd. Det
innebär att lagen inte bör innehålla några hänvisningar till de olika
villkor som i den nu gällande lagstiftningen om internationell rätts-
hjälp ställs upp för att bistånd skall lämnas.
När det är fråga om åtgärder av mer ingripande natur, såsom ut-
lämning, överförande av en frihetsberövad person för förhör eller
konfrontation eller beslag, bör dock lagen lämna ett visst utrymme
för en prövning av om åtgärden skall bifallas eller inte. Denna
prövning måste dock vara ytterst begränsad och inskränka sig till de
fall då ett bifall till den aktuella åtgärden skulle vara uppenbart
stötande eller annars stå i uppenbar strid med den svenska rättsord-
ningen. Sådana prövningar görs normalt inom ramen för allt interna-
tionellt samarbete utan att det finns några särskilda föreskrifter om
detta. I de allra flesta fall, t.ex. om förhållandena är sådana att en
persons hälsotillstånd hindrar en utlämning, kan man dessutom räkna
med att frågor av detta slag kan klaras ut genom underhandskontakter
med tribunalen. Genom att framställningar om utlämning, överföran-
de av en frihetsberövad person för förhör eller konfrontation eller om
beslag slutligen prövas av regeringen finns det en möjlighet att göra
en diskretionär prövning. I denna ingår att besvara frågan om den
29
begärda åtgärden skulle vara uppenbart stridande mot den svenska Prop. 1993/94:142
rättsordningen. Intresset av att ta hänsyn till svenska rättsprinciper
måste emellertid vägas mot den folkrättsliga skyldigheten att samar-
beta med tribunalen. En situation då det kan bli aktuellt att överväga
om ett bifall till en begäran skulle stå i uppenbar strid med den
svenska rättsordningen är om tribunalen begär att en person skall
utlämnas för ett brott och personen i fråga redan har dömts för den
aktuella gärningen i Sverige (res judicata).
Tribunalens stadgar tillåter inte att utlämning vägras i fråga om det
egna landets medborgare. Regeringsformen innehåller inte något di-
rekt förbud mot utlämning av svenska medborgare. Någon hänvisning
bör därför inte göras till utlämningslagens förbud mot utlämning av
svenska medborgare. Det skall därför i och för sig vara möjligt att
utlämna en svensk medborgare för lagföring inför tribunalen. Där-
emot gäller enligt 2 kap. 7 § regeringsformen att en svensk med-
borgare inte får landsförvisas. Enligt förarbetena till bestämmelsen
innebär detta också i praktiken ett visst skydd i fråga om utlämning.
Skyddet mot landsförvisning bör uppfattas så att det även avser det
fall då utlämning av en svensk medborgare på grund av brott skulle
ge anledning till antagandet att den utlämnade skulle bli berövad
friheten under så lång tid att han knappast skulle kunna någonsin
återvända till Sverige (bet. 1975/76:KU 56 s. 32). Om denna fråga
aktualiseras, måste regeringen förvissa sig om att en utlämning inte
får en sådan verkan. En tänkbar lösning - som dock torde kräva
lagstiftning - är att det träffas en särskild överenskommelse för det
enskilda fallet, som innebär att ett eventuellt fängelsestraff helt eller
delvis skall avtjänas i Sverige. För närvarande saknas underlag för ett
ställningstagande i denna fråga. Till bilden hör att tribunalen inte
torde ha någon möjlighet att hålla dömda personer frihetsberövade
efter det domen meddelats och att Nederländerna enligt uppgift avser
att omvandla tribunalens domar till nederländska domar så att verk-
ställighet kan påbörjas där. Detta förhållande kan, liksom den
processordning som tribunalens domare skall fastställa, bli av
betydelse för hur frågan skall lösas.
När det gäller de svenska myndigheternas hantering av de åtgärder
som tribunalen begär bistånd med bör såväl prövningen som för-
farandet innefatta så få inskränkande moment som möjligt. I vissa
situationer kan det dock inte undvikas att någon form av begränsning
finns. Till exempel bör i fråga om beslag handlingar som enligt
27 kap. 2 § rättegångsbalken är skyddade mot en sådan åtgärd ha ett
sådant skydd även i detta sammanhang. Det är vidare så att en person
som anhållits med stöd av 23 § utlämningslagen inte kan vara frihets-
berövad hur länge som helst utan att en begäran om utlämning görs.
30
Regeln om att en sådan begäran skall göras inom 40 dagar bör därför Prop. 1993/94:142
upprätthållas även i detta sammanhang. Även kravet på samtycke från
en i Sverige frihetsberövad person som begärs överförd för vittnes-
förhör bör gälla eftersom det inte är aktuellt att nu införa regler om
att ett vittne kan tvingas inställa sig inför tribunalen.
Enligt utlämningslagen skall frågan om utlämning lagligen kan ske
prövas av Högsta domstolen, om inte den som avses med framställan
samtycker till utlämning. Om Högsta domstolen finner att det finns
hinder mot utlämning med hänsyn till vissa närmare angivna bestäm-
melser i utlämningslagen, får utlämning inte ske. Som ovan nämnts
kan de villkor, som enligt gällande lagstiftning uppställts vad gäller
möjligheten att tillmötesgå en framställan från främmande stat, inte
göras tillämpliga i förhållande till tribunalen. Av detta följer att en
laglighetsprövning i ett ärende om utlämning till tribunalen skulle bli
högst begränsad. Det kan därför ifrågasättas om det är meningsfullt
att ha en domstolsprövning i dessa frågor. I det remitterade förslaget
föreslogs mot denna bakgrund ingen regel om att Högsta domstolen
skall pröva ärenden om utlämning. Flera remissinstanser har ifråga-
satt om inte en sådan prövning trots allt bör ske. Även om en pröv-
ning av domstol måste bli mycket begränsad delar regeringen remiss-
instansernas bedömning att det i vissa enskilda fall kan vara av värde
om Högsta domstolen yttrar sig innan regeringen fattar sitt beslut.
Med hänsyn till detta bör regeringen ha möjlighet att som underlag
för sitt beslut inhämta ett yttrande från Högsta domstolen i frågan om
utlämning bör beviljas. En bestämmelse om detta bör tas in i lagen.
När det gäller tvångsmedel i anledning av en begäran om utläm-
ning till tribunalen eller en internationell efterlysning måste däremot
alltid en domstolsprövning ske. Detta följer inte bara av regerings-
formen utan även av innehållet i artikel 5 i Europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna. Denna domstolsprövning bör föreskrivas genom att det i
lagen görs en hänvisning till 23 § utlämninglagen. Också beslags-
frågor bör kunna prövas av domstol.
Av lagen bör framgå att en begäran om rättshjälp kan göras av
någon av tribunalens dömande instanser eller av dess åklagare.
Reglerna bör utformas så att tribunalens framställningar skall ges in
direkt till Utrikesdepartementet och att den diplomatiska vägen inte
behöver användas. I fråga om det inhemska förfarandet vid verk-
ställandet av framställningen bör i största möjliga utsträckning
hänvisning ske till de i respektive författning förekommande reglerna.
Enligt artiklarna 18 och 21 har den som misstänks eller har åtalats
för brott en ovillkorlig rätt till försvarare. De gärningar som kan
prövas av tribunalen är av mycket allvarlig natur. Enligt regeringens
31
mening bör den som är misstänkt, åtalad eller dömd för en sådan gär- Prop. 1993/94:142
ning ha rätt att biträdas av en försvarare om tribunalen begär att en
åtgärd vidtas i Sverige beträffande honom. Även denna fråga bör lag-
regleras. Sveriges Advokatsamfund anför att reglerna om rättshjälp
åt misstänkt i brottmål bör göras tillämpliga och detta såväl i fråga
om förfarandet i Sverige som inför tribunalen. Samfundet uttalar att
det måste vara en självklar utgångspunkt för lagstiftningen att den
som är misstänkt i mål inför tribunalen har samma rättssäkerhet som
den som är misstänkt i ett svenskt brottmål. Det finns enligt
regeringens mening inte anledning för Sverige att ge regler om den
misstänktes eller tilltalades rättigheter vid förfarandet inför
tribunalen. Den saken regleras genom stadgan för tribunalen. Kom-
pletterande regler kan komma att ges i processordningen. En regel
om obligatorisk rätt till offentlig försvarare torde utgöra ett fullgott
skydd för den misstänkte eller tilltalade vid förfarandet i Sverige.
En åtgärd som kan bli aktuell att vidta i Sverige är förhör med
målsägande. I det svenska brottmålsförfarandet kan vid vissa typer av
brott ett målsägandebiträde förordnas för målsäganden. Biträdet skall
enligt 3 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde ta till vara måls-
ägandens intressen i målet och lämna stöd och hjälp till målsäganden.
Med hänsyn till att många av de brott som kan komma under tribu-
nalens prövning utgör mycket allvarliga kränkningar av målsägandens
person, bör motsvarande möjlighet till stöd och hjälp finnas vid
förhör som hålls i Sverige på begäran av tribunalen. Sveriges Advo-
katsamfund har föreslagit att en regel införs i rättshjälpslagen av
innebörd att förfarandet inför tribunalen likställs med ett förfarande
i Sverige. Syftet är att målsägande skall kunna beviljas rättshjälp i
större utsträckning än vad som enligt gällande lagstiftning är möjligt
för rättegång i brottmål utomlands. Någon sådan bestämmelse bör en-
ligt regeringens mening inte införas. Liksom i fråga om misstänkta
och tilltalade ankommer det på tribunalen att mot bakgrund av
stadgan fastställa målsägandenas rättigheter m.m. vid förfarandet
inför tribunalen.
Stadgan ger inte någon närmare anvisning om hur vittnen och
andra som skall höras inför tribunalen skall få ersättning för sin
inställelse. Myndigheterna i det land där den som skall höras bor kan
rent praktiskt underlätta för denne att infinna sig inför tribunalen.
Frågan om förskott och ersättning till den som skall höras av tri-
bunalen bör därför lagregleras.
Lagen bör innehålla en uttrycklig föreskrift om att de kostnader
som föranleds av Sveriges bistånd till tribunalen skall betalas av
staten; detta beroende bl.a. på att det i stadgan inte finns några regler
som tillåter medlemsstaterna att begära ersättning från tribunalen för
32
de kostnader som uppstår i samband med att åtgärder vidtas i Prop. 1993/94:142
Sverige.
Den lagreglering som nu föreslås bygger i stor utsträckning på
hänvisningar till den befintliga lagstiftningen om internationell
rättshjälp. De sekretessbestämmelser som är tillämpliga i sådana
ärenden blir därför också tillämpliga i ärenden där Sverige bistår
tribunalen med olika åtgärder.
Främst är det bestämmelsen om utrikessekretess i 2 kap. 1 § sekre-
tesslagen (1980:100) som kan bli tillämplig. Enligt bestämmelsen
gäller sekretess för uppgift som rör bl.a. mellanfolklig organisation
om ett röjande av uppgiften kan störa Sveriges mellanfolkliga för-
bindelser eller på annat sätt skada landet. Skaderekvisitet är hos
regeringen och inom utrikesrepresentationen omvänt, dvs. presum-
tionen är för sekretess. Hos övriga myndigheter är skaderekvisitet
rakt, dvs. offentlighet är huvudregeln. Bestämmelsen möjliggör att
uppgifter hemlighålls även efter det att ett ärende avslutats hos
svenska myndigheter. Även bestämmelserna i 5 kap. 1 § första
stycket punkterna 2 och 3, 7 kap. 14 § och 9 kap. 17 § sekretess-
lagen (1980:100) kan bli aktuella. I 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § finns
regler om sekretess i vissa fall för uppgifter i bl.a. brottsutredande
och brottsbeivrande verksamhet. Att observera vid tillämpningen av
5 kap. 1 § är att skaderekvisitet endast omfattar svenska myndigheters
verksamhet. I 7 kap. 14 § finns bestämmelser om sekretess till skydd
för utlänningar. Eftersom dessa bestämmelser tillgodoser det behov
av sekretess som finns i de aktuella ärendena krävs det inga lagstift-
ningsåtgärder på denna punkt.
Frågor om immunitet och privilegier för internationella organ
m.m. regleras genom lagen (1976:661) om immunitet och privilegier
i vissa fall. Enligt 4 § denna lag åtnjuter vissa i bilagan till lagen
uppräknade internationella organ och personer med anknytning till
sådana organ immunitet och privilegier enligt vad som har bestämts
i stadga eller avtal som är i kraft i förhållande till Sverige. Bilagan
bör kompletteras så att den omfattar även tribunalen och till denna
anknutna personer.
Det går i dag inte att bedöma i vilken omfattning tribunalen kommer
att begära bistånd från Sverige med olika åtgärder. Enligt regeringens
bedömning torde dock förslaget inte medföra några mer betydande
kostnader. De torde därför kunna rymmas inom ramen för de befint-
3 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 142
liga resurserna för rättsväsendet.
Prop. 1993/94:142
De föreslagna författningsändringarna bör kunna träda i kraft den
1 juli 1994. Några övergångsbestämmelser behövs inte.
1 §
Av paragrafen framgår att lagens tillämpningsområde är begränsat till
att gälla framställningar från tribunalen. Framställningarna skall avse
en begäran om att en åtgärd i anledning av ett sådant brott som tri-
bunalen enligt stadgan inrättats för att lagföra skall vidtas här.
Sverige är förpliktat att bistå med dessa åtgärder. Det är tribunalens
uppgift att utifrån stadgans bestämmelser avgränsa vilka gärningar
som kan lagforas inför tribunalen. Då en framställning från tribunalen
kommer får det förutsättas att en sådan prövning ägt rum. De svenska
myndigheterna skall därför normalt inte gå in på frågan om tribunalen
är behörig att pröva den gärning som framställningen avser.
2 §
Paragrafen, som riktar sig till de svenska myndigheterna, ger vissa
anvisningar om hur en framställan från tribunalen anhängiggörs.
Av bestämmelsen framgår att en framställning från tribunalen kan
göras av någon av de dömande instanserna eller av tribunalens
åklagare. Av artikel 11 i tribunalens stadga framgår att tribunalen
består av såväl de dömande instanserna som åklagaren. Av artikel 18
framgår att åklagaren har befogenhet att begära bistånd från med-
lemsstaterna vid utförandet av sina uppgifter. I vissa fall, som t.ex.
beträffande beslag enligt tvångsmedelslagen, tillåter svensk lag-
stiftning angående internationell rättshjälp i brottmål redan att en
framställning görs av åklagare i främmande stat. Detta är däremot
inte möjligt beträffande vissa andra åtgärder, t.ex. bevisupptagning
vid domstol, som åklagaren kan tänkas begära bistånd med. Därför
34
behövs det en generell regel som klargör att åtgärder skall vidtas i Prop. 1993/94:142
Sverige även på begäran av tribunalens åklagare. Av paragrafen
framgår vidare att en framställning från tribunalen alltid skall ges in
till Utrikesdepartementet.
3 §
Första stycket, som innehåller regler om utlämning till tribunalen av
en person som misstänks eller är åtalad eller dömd för brott, mot-
svarar sakligt innehållet i 1 § utlämningslagen. Hänvisningen till
tribunalens behörighet ersätter utlämningslagens krav på straffbarhet
i den främmande staten. Tribunalens behörighet anges i dess stadga.
Innehållet i andra stycket motsvarar den ordning som för Sveriges
del gäller enligt den europeiska utlämningskonventionen (SÖ
1959:65) med hänsyn till det förbehåll som Sverige gjort beträffande
artikel 12 i konventionen. Således skall en dom eller ett beslut om
häktning godtas såsom grund för utlämning, om det inte framgår att
domslutet eller beslutet är uppenbart oriktigt, exempelvis genom att
det står klart att den som begärs utlämnad befunnit sig på annan plats
vid tiden för brottet (jfr prop. 1958:139 s.13 samt NJA II 1958 s.30).
4 §
Regleringen av förfarandet i ärenden om utlämning innebär att i stort
sett samma ordning skall gälla som enligt utlämningslagen. Den
största skillnaden är att prövningen av förutsättningarna för utlämning
hos Högsta domstolen inte är obligatorisk. Regeringen har i stället
möjlighet att inhämta ett yttrande från Högsta domstolen.
Första stycket motsvarar innehållet i 15 § första meningen, 16 §
första stycket och 17 § utlämningslagen. Det är formulerat så att
utlämningsförfarandet blir tillämpligt oavsett hur tribunalen har
formulerat sin begäran att en person skall överlämnas dit för lag-
föring.
Av andra stycket framgår att regeringen, om det finns särskilda
skäl, skall inhämta ett yttrande från Högsta domstolen innan den
avgör ärendet. Med hänsyn till att det inte finns några egentliga
vägransgrunder torde frågan om utlämning skall medges normalt vara
av tämligen okomplicerad natur. Som närmare redovisats i avsnitt 8.2
kan en utlämning i vissa fall tänkas strida mot regeringsformens
förbud mot landsförvisning av svensk medborgare. Uppkommer fråga
om att utlämna en svensk medborgare eller framkommer det i övrigt
i ett enskilt fall att en utlämning kan strida mot en grundläggande
princip för den svenska rättsordningen kan det finnas särskilda skäl
35
att inhämta ett yttrande från Högsta domstolen. Prop. 1993/94:142
5 §
Första stycket motsvarar 16 § andra stycket första och andra
meningarna och 16 § tredje stycket utlämningslagen. I konsekvens
med att Högsta domstolen normalt inte skall pröva förutsättningarna
för en utlämning bör beslut om tvångsmedel inte, såsom gäller enligt
utlämningslagen, överklagas direkt till Högsta domstolen. I detta
avseende gäller i stället rättegångsbalkens bestämmelser.
Andra stycket motsvarar 16 § femte stycket utlämningslagen.
6 §
Första stycket har sin förebild i 23 § första stycket utlämningslagen
med undantag av bestämmelsen om beslag i utlämningslagen. Beslag
på begäran av tribunalen regleras i stället i 9 §.
Genom andra stycket görs utlämningslagens bestämmelser om
förfarandet i samband med användande av tvångsmedel enligt första
stycket direkt tillämpliga. Vad som i de angivna bestämmelserna sägs
om den främmande staten skall i stället avse tribunalen. Även pröv-
ningen av sådana provisoriska åtgärder måste göras under hänsyns-
tagande till de långtgående förpliktelser som Sverige har gentemot
tribunalen. Utrymmet för att avslå begärda åtgärder är således
avsevärt mer begränsat än i vanliga utlämningsärenden.
7 §
I paragrafen föreskrivs att vissa övriga bestämmelser i utläm-
ningslagen skall tillämpas i förhållande till tribunalen, nämligen 25,
26 och 26 a §§.
Enligt 25 § utlämningslagen får åtal inte väckas för det brott för
vilket utlämning har begärts, såvida inte begäran avslagits. Om ut-
lämning beviljas efter det att åtal väckts utgör detta förhållande
rättegångshinder i brottmålet.
Chefen för Justitiedepartementet får enligt 26 § utlämningslagen
medge att den som av främmande stat utlämnas till annan stat får
föras genom landet, om han inte är svensk medborgare och synner-
liga skäl inte heller i annat hänseende talar däremot. Bestämmelsen
kan således inte tillämpas om en svensk medborgare skall föras
genom Sverige i samband med utlämning till tribunalen från ett annat
land. I ett sådant fall krävs ett beslut om utlämning även från
Sverige.
36
I 26 a § utlämningslagen ges föreskrifter om återförande av en Prop. 1993/94:142
person som utlämnats till Sverige för rättegång här i landet på villkor
att den utlämnade senare överlämnas till en myndighet i den främ-
mande staten. Denna bestämmelse kan tänkas behöva tillämpas om en
person, som är häktad vid tribunalen i avvaktan på rättegång, har
begått brott även i Sverige och tribunalen medger att personen förs
till Sverige för att närvara vid en rättegång här.
8 §
Paragrafen har sin närmaste motsvarighet i 20 § andra stycket
utlämningslagen. Till skillnad från vad som gäller enligt
utlämningslagen ankommer det på polismyndigheten att verkställa
beslutet om utlämning och således föra den som skall utlämnas ut ur
landet till en plats som bestäms i samråd med tribunalen. Därvid bör
i huvudsak samma ordning kunna tillämpas som gäller vid verk-
ställighet av beslut om utvisning.
9 §
Genom bestämmelsen blir vissa regler om beslag enligt tvångsmedels-
lagen gällande i förhållande till tribunalen. Beslag får användas i
fråga om föremål och skriftlig handling som kan antas äga betydelse
för utredning om gärningen eller vara någon frånhänd genom denna
eller egendom som skäligen kan antas vara förverkad på grund av
brott. I och med att ingen hänvisning görs till de allmänna villkor
som ställs upp i tvångsmedelslagens 3 § blir myndigheternas prövning
tämligen begränsad. En förutsättning för att beslag eller husrannsakan
för eftersökande av föremål som är taget i beslag skall få ske är dock
att förutsättningar för åtgärden föreligger enligt reglerna om detta i
27 och 28 kap. rättegångsbalken. I fråga om förfarandet gäller i stort
samma ordning som enligt tvångsmedelslagen. Det innebär bl.a. att
bestämmelserna i 27 kap. 9-13 §§ och 28 kap. 4-10 §§ rättegångs-
balken är tillämpliga då beslaget skall verkställas.
Paragrafens regler om domstolsprövning är annorlunda utformade
än i tvångsmedelslagen. Där gäller att rätten alltid skall pröva,
förutom att beslaget är förenligt med tillämpliga bestämmelser i
27 kap. rättegångsbalken, om hinder möter mot den begärda åtgärden
enligt reglerna i 3 § tvångsmedelslagen och om det är påkallat att
föreskriva förbehåll enligt 4 §. Dessa paragrafer är inte tillämpliga i
fråga om en begäran från tribunalen. Reglerna om domstolsprövning
har i stället utformats på det sättet att den som drabbas av ett beslag
kan påkalla rättens prövning av beslaget. Rättens prövning är in-
37
skränkt till frågan om beslaget är förenligt med tillämpliga bestäm- Prop. 1993/94:142
melser i rättegångsbalken.
10 §
Bevisupptagningslagen är utformad på det sättet att alla former av
bevis som är tillåtna enligt svensk rätt kan komma i fråga för bevis-
upptagning. Genom bestämmelserna i denna paragraf blir detta möj-
ligt även i förhållande till tribunalen. Bestämmelsen hänvisar inte till
de villkor som ställts upp i 1 § bevisupptagningslagen. I fråga om
förfarandet gäller att Utrikesdepartementet skall förmedla tribunalens
framställning till den domstol som har att genomföra bevisupptag-
ningen. Vid ärendets behandling är främst rättegångsbalkens regler
tillämpliga. Det innebär bl.a. att domstolen kan använda alla de
tvångsmedel, inklusive hämtning till förhör, som enligt rättegångs-
balken står till buds i samband med förhandling med bevisupptagning.
Bestämmelserna i 5 - 8 §§ bevisupptagningslagen gör det vidare
möjligt att i vissa hänseenden anpassa förfarandet efter tribunalens
önskemål. Av 12 § följer att domstolen, sedan ärendet avslutats, alltid
skall redovisa protokollet över vad som förekommit vid bevisupptag-
ningen till Utrikesdepartementet. Eftersom kostnaderna för åtgärder
som vidtagits enligt denna lag enligt 16 § alltid skall stanna på staten
är regeln i 10 § första stycket bevisupptagningslagen att domstolen
skall bifoga en skrivelse angående kostnader inte tillämplig vid bevis-
upptagning på begäran av tribunalen.
U §
Bestämmelsen, som inte har någon motsvarighet i gällande lagstift-
ning om internationell rättshjälp i brottmål, gör det möjligt att bistå
tribunalen - i första hand dess åklagare - med förhör på förundersök-
ningsstadiet. Det ställs inte upp något krav på att förfarandet har nått
ett visst stadium. Detta innebär exempelvis att den begärda åtgärden
kan vidtas även om förfarandet vid tribunalen inte kommit så långt att
det finns någon bestämd misstänkt person. Förhöret skall hållas enligt
bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken. Det innebär att förhör
kan hållas såväl med en misstänkt person som med någon annan som
kan antas kunna lämna uppgifter av betydelse för utredningen. För
förhöret gäller samma regler om tvångsmedel, tidsfrister m.m. som
för förhör under en svensk förundersökning.
Av andra stycket framgår i vilken ordning framställningen skall
handläggas. Kan förhöret inte verkställas, t.ex. av den anledningen
att vederbörande inte går att få tag på, får Utrikesdepartementet
38
underrätta tribunalen om detta.
Prop. 1993/94:142
12 §
Enligt första stycket får en i Sverige frihetsberövad person efter beslut
av regeringen överföras till tribunalen för förhör eller konfrontation
om förhöret eller konfrontationen avser annat än dennes egen
brottslighet. Bestämmelsen gäller alla typer av frihetsberövanden.
Den omfattar både sådana som föranletts av att personen i fråga har
begått brott och sådana som beror på att personen på grund av sitt
psykiska tillstånd eller sina personliga förhållanden i övrigt har
ansetts vara i behov av ett omhändertagande. Den frihetsberövades
medverkan skall avse förhör eller konfrontation. Med förhör avses
här både förhör under förundersökning eller motsvarande och vittnes-
förhör eller förhör med målsägande under rättegång. Detsamma gäller
konfrontation. Utformningen av bestämmelsen stämmer i dessa hän-
seenden överens med reglerna om överförande av en frihetsberövad
person i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt
samarbete på brottmålsområdet. I fråga om förutsättningarna för att
ett överförande skall ske skiljer sig dock bestämmelserna åt. Det enda
villkor som uppställs i denna paragraf är att den frihetsberövades
samtycke krävs för att överförande skall få ske (jfr avsnitt 8.2).
I andra stycket görs en hänvisning till de bestämmelser i lagen
(1991:435) om internationellt samarbete på brottmålsområdet som
reglerar förfarandet rörande en framställning om överförande av en
frihetsberövad person. Det innebär bl.a. att yttrande alltid skall
begäras in från den myndighet som svarar för omhändertagandet av
den frihetsberövade och att regeringen, då den bifaller framställ-
ningen, i beslutet skall ange när den frihetsberövade senast skall
återföras till Sverige, eller i förekommande fall, försättas på fri fot.
Genom hänvisningen till 7 § öppnas vidare en möjlighet att ge till-
stånd till transport genom Sverige av en person som är frihetsberövad
i en främmande stat och som skall föras över till tribunalen.
13 §
Av första stycket framgår att en lagföring skall överföras till
tribunalen om den begär det. Vidare föreskrivs att en sådan begäran
innebär att åtal inte får väckas i Sverige för brottet eller, om åtal
redan väckts, att överföringen utgör rättegångshinder i brottmålet.
Om en begäran om överföring av lagföringen även består i en be-
gäran om utlämning av den misstänkte eller tilltalade regleras frågan
om rättegångshinder även i 7 § genom en hänvisning till 25 § utläm-
39
ningslagen. Den bestämmelsen har dock betydelse även för de fall en Prop. 1993/94:142
begäran om utlämning inte är förenad med en överföring av lag-
fö ringen.
I andra stycket föreskrivs att åtal inte får väckas i Sverige för en
gärning som prövats av tribunalen. Innebörden av denna bestämmelse
är att svensk rätt, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 10 i
tribunalens stadga, tillerkänner tribunalens avgöranden en absolut
negativ rättskraft i förhållande till svensk domsrätt. Om åtal skulle
väckas i Sverige för en gärning som redan prövats av tribunalen,
skall rätten sålunda avvisa åtalet på grund av res judicata.
14 §
1 första stycket anges att om tribunalen begär att en åtgärd skall vidtas
beträffande den som misstänks för eller har åtalats för brott som om-
fattas av tribunalens behörighet har denne en ovillkorlig rätt att bi-
trädas av en offentlig försvarare. Ett förordnande lär i första hand bli
aktuellt i de fall då åtgärden avser ett utlämningsförfarande eller ett
förhör med den aktuella personen. Avser åtgärden förhör under för-
undersökning eller en annan åtgärd som inte kommer under svensk
domstols prövning utan uteslutande vidtas av t.ex. åklagare kommer
rättens handläggning normalt att bestå i ett förordnande av den offent-
liga försvararen samt ett beslut om entledigande av och ersättning till
försvararen.
I andra stycket föreskrivs att en målsägande, som skall höras i
Sverige, har rätt att få ett målsägandebiträde förordnat för sig om
målsäganden kan antas ha behov av sådant biträde. Av paragrafen
framgår att förordnandet för biträdet endast omfattar förfarandet i
Sverige. De brott som kan komma under tribunalens prövning torde
oftast vara av sådan art att det är befogat att ett målsägandebiträde
förordnas. Det kan emellertid tänkas att det ibland kan bli fråga om
brott som någon lidit skada av men som ändå inte kränkt målsägan-
den på ett sådant sätt att denne har behov av ett målsägandebiträde.
Med hänsyn till detta har bestämmelserna om målsägandebiträde inte
utformats som en obligatorisk rätt till sådant biträde. Förfarandet vid
förordnandet av målsägandebiträde samt dennes uppgifter och rätt till
ersättning regleras genom hänvisningar till lagen (1988:609) om
målsägandebiträde.
15 §
I paragrafen föreskrivs att vittnen, målsägande och sakkunniga i
Sverige som kallas till förhör inför tribunalen har rätt till ersättning
för sin inställelse. Närmare bestämmelser om ersättningen meddelas Prop. 1993/94:142
av regeringen.
16 §
I paragrafen föreskrivs att ersättning av allmänna medel till offentlig
försvarare eller annan och andra kostnader som uppstått på grund av
åtgärd som vidtagits enligt denna lag skall stanna på staten.
17 §
Paragrafen gör det möjligt att tillämpa även andra författningar som
rör internationell rättshjälp och som det inte hänvisas till i denna lag
på en begäran från tribunalen. Exempelvis kan härigenom bistånd ges
med delgivning av handling enligt reglerna i kungörelsen (1909:24 s.
1) ang. delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet.
Förslaget har behandlats i avsnitt 8.2.
41
Adopted by the Security Council at its 3217th meeting, on 25 May
1993
The Security Council,
Reqfftrming its resolution 713 (1991) of 25 September 1991 and all
subsequent relevant resolutions,
Having considered the report of the Secretary-General (S/25704 and
Add.l) pursuant to paragraph 2 of resolution 808 (1993),
Expressing once again its grave alarm at continuing reports of
widespread and flagrant violations of intemational humanitarian law
occurring within the territory of the former Yugoslavia, and
especially in the Republic of Bosnia and Herzegovina, including
reports of mass killings, massive, organized and systematic detention
and rape of women, and the continuance of the practice of "ethnic
cleansing", including for the acquisition and the holding of territory,
Determining that this situation continues to constitute a threat to
intemational peace and security,
Determined to put an end to such crimes and to take effective
measures to bring to justice the persons who are responsible for
them,
Convinced that in the particular circumstances of the former
Yugoslavia the establishment as an ad hoc measure by the Council of
an intemational tribunal and the prosecution of persons responsible
for serious violations of intemational humanitarian law would enable
this aim to be achieved and would contribute to the restoration and
maintenance of peace,
Believing that the establishment of an intemational tribunal and the
prosecution of persons responsible for the above-mentioned violations
of intemational humanitarian law will contribute to ensuring that such
violations are halted and effectively redressed,
Noting in this regard the recommendation by the Co-Chairmen of
the Steering Committee of the Intemational Conference on the
Former Yugoslavia for the establishment of such a tribunal
(S/25221),
Reaffirming in this regard its decision in resolution 808 (1993) that
an intemational tribunal shall be established for the prosecution of
persons responsible for serious violations of intemational
humanitarian law committed in the territory of the former Yugoslavia
since 1991,
Considering that, pending the appointment of the Prosecutor of the
Prop. 1993/94:142
Bilaga 1
42
Bilaga 1
Antagen av säkerhetsrådet vid dess 3217:e möte den 25 maj 1993.
Säkerhetsrådet,
som bekräftar sin resolution 713 (1991) av den 25 september 1991
och alla senare relevanta resolutioner,
som har behandlat generalsekreterarens rapport (S/25704 och
tillägg 1) avgiven i enlighet med punkt 2 i resolution 808 (1993),
som än en gång uttrycker sin allvarliga oro över återkommande
rapporter om omfattande och flagranta kränkningar av internationell
humanitär rätt begångna inom f.d. Jugoslaviens territorium, och
särskilt i Republiken Bosnien och Hercegovina, däribland rapporter
om massmord, massivt, organiserat och systematiskt frihetsberövande
och våldtäkt av kvinnor samt fortsatt "etnisk rensning", även då detta
sker i syfte att förvärva och behålla territorium,
som fastställer att denna situation fortsätter att utgöra ett hot mot
internationell fred och säkerhet,
som har föresatt sig att sätta stopp för sådana brott och vidta
effektiva åtgärder för att ställa dem som är ansvariga för dessa inför
rätta,
som är övertygat om att, under de särskilda omständigheter som
råder i f.d. Jugoslavien, upprättandet av en internationell tribunal som
en ad hoc-åtgärd från säkerhetsrådets sida och lagföring av personer
som är ansvariga för allvarliga kränkningar av internationell
humanitär rätt skulle göra det möjligt att uppnå detta syfte och bidra
till att fred återställs och upprätthålls,
som hyser tron att upprättandet av en internationell tribunal och lag-
föring av personer som är ansvariga för ovannämnda kränkningar av
internationell humanitär rätt kommer att bidra till att säkerställa att
sådana kränkningar upphör och att rättvisa skipas,
som noterar i detta sammanhang rekommendationen från viceord-
föranden i styrkommittén för Internationella konferensen om f.d.
Jugoslavien om upprättandet av en sådan tribunal (S/25221),
som bekräftar i detta sammanhang sitt beslut i resolution 808 (1993)
att en internationell tribunal skall upprättas för lagföring av personer
som är ansvariga för allvarliga kränkningar av internationell
humanitär rätt begångna på f.d. Jugoslaviens territorium sedan 1991,
som anser, i avvaktan på utnämningen av Internationella tribunalens
43
Intemational Tribunal, the Commission of Experts established
pursuant to resolution 780 (1992) should continue on an urgent basis
the collection of information relating to evidence of grave breaches
of the Geneva Conventions and other violations of intemational
humanitarian law as proposed in its interim report (S/25274),
Acting under Chapter VII of the Charter of the United Nations,
1. Approves the report of the Secretary-General;
2. Decides hereby to establish an intemational tribunal for the sole
purpose of prosecuting persons responsible for serious violations of
intemational humanitarian law committed in the territory of the
former Yugoslavia between 1 January 1991 and a date to be
determined by the Security Council upon the restoration of peace and
to this end to adopt the Statute of the Intemational Tribunal annexed
to the above-mentioned report;
3. Requests the Secretary-General to submit to the judges of the
International Tribunal, upon their election, any suggestions received
from States for the rules of procedure and evidence called for in
Artide 15 of the Statute of the Intemational Tribunal;
4. Decides that all States shall cooperate fully with the Inter-
national Tribunal and its organs in accordance with the present
resolution and the Statute of the Intemational Tribunal and that conse-
quently all States shall take any measures necessary under their
domestic law to implement the provisions of the present resolution
and the Statute, including the obligation of States to comply with
requests for assistance or orders issued by a Trial Chamber under
Artide 29 of the Statute;
5. Urges States and intergovemmental and non-govemmental
organizations to contribute funds, equipment and services to the Inter-
national Tribunal, including the offer of expert personnel;
6. Decides that the determination of the seat of the Intemational
Tribunal is subject to the conclusion of appropriate arrangements
between the United Nations and the Netherlands acceptable to the
Council, and that the Intemational Tribunal may sit elsewhere when
it considers it necessary for the efficient exercise of its functions;
7. Decides also that the work of the Intemational Tribunal shall be
carried out without prejudice to the right of the victims to seek,
through appropriate means, compensation for damages incurred as a
result of violations of intemational humanitarian law;
8. Requests the Secretary-General to implement urgently the
present resolution and in particular to make practical arrangements
for the effective functioning of the Intemational Tribunal at the
Prop. 1993/94:142
Bilaga 1
44
åklagare, att den expertkommission som upprättats enligt resolution
780 (1992) skyndsamt bör fortsätta insamlingen av bevismaterial om
allvarliga överträdelser av Gené vekon ventio nema och andra kränk-
ningar av internationell humanitär rätt såsom föreslogs i dess
interimsrapport (S/25274),
som agerar med stöd av kapitel VII i Förenta nationernas stadga
och
1. godkänner generalsekreterarens rapport;
2. beslutar härmed att upprätta en internationell tribunal för det
enda syftet att lagfora personer som är ansvariga för allvarliga kränk-
ningar av internationell humanitär rätt begångna inom f.d.
Jugoslaviens territorium från och med den 1 januari 1991 och till ett
datum som bestäms av säkerhetsrådet då fred återupprättats, och att
därför anta Internationella tribunalens stadga, som är fogad till
ovannämnda rapport;
3. anmodar generalsekreteraren att tillställa Internationella tribu-
nalens domare, när de valts, alla förslag till procedur- och bevisregler
som erhållits från staterna enligt artikel 15 i Internationella
tribunalens stadga;
4. beslutar att alla stater skall samarbeta till fullo med Internatio-
nella tribunalen och dess organ i enlighet med denna resolution och
Internationella tribunalens stadga och att följaktligen alla stater skall
vidta nödvändiga åtgärder med stöd av sin nationella lagstiftning för
att uppfylla bestämmelserna i denna resolution och i stadgan,
däribland skyldighet för staterna att efterkomma varje begäran om
bistånd eller beslut utfärdat av en rättegångskammare, enligt artikel
29 i stadgan;
5. uppmanar staterna och mellanstatliga och icke-statliga organisa-
tioner att bidra med penningmedel, utrustning och tjänster till Inter-
nationella tribunalen, däribland erbjudande om experter;
6. beslutar att fastställandet av Internationella tribunalens säte skall
vara avhängigt att överenskommelse om lämpliga arrangemang,
godtagbara för säkerhetsrådet, kan träffas mellan Förenta nationerna
och Nederländerna, samt att Internationella tribunalen får
sammanträda på annan plats, när den finner det nödvändigt för att
effektivt kunna utöva sina uppgifter;
7. beslutar även att det arbete den Internationella tribunalen utför
inte skall inskränka offrens rätt att på lämpligt sätt söka ersättning för
skada som de lidit till följd av kränkningar av internationell
humanitär rätt;
8. anmodar generalsekreteraren att skyndsamt genomföra denna
resolution och att i synnerhet vidta praktiska åtgärder för att Inter-
nationella tribunalen skall kunna fungera effektivt så snart som
Prop. 1993/94:142
Bilaga 1
45
earliest time and to report periodically to the Council;
9. Decides to remain actively seized of the matter.
Prop. 1993/94:142
Bilaga 1
46
möjligt samt att periodiskt avlämna rapport till säkerhetsrådet;
9. beslutar att fortsättningsvis aktivt följa frågan.
Prop. 1993/94:142
Bilaga 1
47
Prop. 1993/94:142
Bilaga 2
Having been established by the Security Council acting under
Chapter VII of the Charter of the United Nations, the Intemational
Tribunal for the Prosecution of Persons Responsible for Serious
Violations of Intemational Humanitarian Law Committed in the
Territory of the Former Yugoslavia since 1991 (hereinafter referred
to as "the Intemational Tribunal") shall function in accordance with
the provisions of the present Statute.
Article 1
Competence of the International Tribunal
The Intemational Tribunal shall have the power to prosecute
persons responsible for serious violations of intemational
humanitarian law committed in the territory of the former Yugoslavia
since 1991 in accordance with the provisions of the present Statute.
Artide 2
Grave breaches of the Geneva Conventions of 1949
The Intemational Tribunal shall have the power to prosecute persons
committing or ordering to be committed grave breaches of the
Geneva Conventions of 12 August 1949, namely the following acts
against persons or property protected under the provisions of the
relevant Geneva Convention:
a) wilful killing;
b) torture or inhuman treatment, including biological experiments;
c) wilfully causing great suffering or serious injury to body or
health;
d) extensive destruction and appropriation of property, not justified
by military necessity and carried out unlawfully and wantonly;
e) compelling a prisoner of war or a civilian to serve in the forces
of a hostile power;
f) wilfully depriving a prisoner of war or a civilian of the rights
of fair and regular trial;
g) unlawful deportation or transfer or unlawful confinement of a
civilian;
h) taking civilians as hostages.
48
Prop. 1993/94:142
Bilaga 2
Efter att ha inrättats av säkerhetsrådet enligt kapitel VII i Förenta
nationernas stadga skall Internationella tribunalen för lagföring av
personer som är ansvariga för allvarliga brott mot internationell
humanitär rätt begångna på f.d. Jugoslaviens territorium sedan 1991
(nedan kallad "Internationella tribunalen") verka i enlighet med be-
stämmelserna i denna stadga.
Artikel 1
Internationella tribunalens behörighet
Internationella tribunalen skall ha behörighet att enligt denna stadga
lagfora personer som är ansvariga för allvarliga brott mot interna-
tionell humanitär rätt begångna på f.d. Jugoslaviens territorium sedan
1991.
Artikel 2
Allvarliga överträdelser av 1949 års Genévekonventioner
Internationella tribunalen skall ha behörighet att lagfora personer
som begår eller beordrar allvarliga överträdelser av Genévekonven-
tionema av den 12 augusti 1949, nämligen följande handlingar riktade
mot personer eller egendom som skyddas enligt bestämmelserna i
tillämplig Genévekonvention:
a) uppsåtligt dödande,
b) tortyr eller omänsklig behandling, inbegripet biologiska
experiment,
c) att uppsåtligt förorsaka svårt lidande eller svår skada till kropp
eller hälsa,
d) omfattande förstörelse och tillägnelse av egendom som inte rätt-
färdigas av militär nödvändighet och som skett olagligt och
godtyckligt,
e) att tvinga en krigsfånge eller en civilperson att tjänstgöra i en
fientlig makts väpnade styrkor,
f) att uppsåtligt beröva en krigsfånge eller en civilperson rätten till
en opartisk rättegång i laga ordning,
g) olaglig deportation eller förflyttning eller olaglig inspärrning av
en civilperson,
h) tagande av civilpersoner som gisslan.
4 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 142
Article 3
Violations of the laws or customs of war
The Intemational Tribunal shall have the power to prosecute
persons violating the laws or customs of war. Such violations shall
include, but not limited to:
a) employment of poisonous weapons or other weapons calculated
to cause unnessary suffering;
b) wanton destruction of cities, towns or villages, or devastation
not justified by military necessity;
c) attack, or bombardment, by whatever means, of undefended
towns, villages, dwellings, or buildings;
d) seizure of, destruction or wilful damage done to institutions
dedicated to religion, charity and education, the arts and Sciences,
historic monuments and works of art and Science;
e) plunder of public or private property.
Artide 4
Genocide
1. The Intemational Tribunal shall have the power to prosecute
persons committing genocide as defined in paragraph 2 of this article
or of committing any of the other acts enumerated in paragraph 3 of
this article.
2. Genocide means any of the following acts committed with intent
to destroy, in whole or in part, a national, ethnical, racial or religious
group, as such:
a) killing members of the group;
b) causing serious bodily or mental harm to members of the group;
c) deliberately inflicting on the group conditions of life calculated
to bring about its physical destruction in whole or in part;
d) imposing measures intended to prevent births within the group;
e) forcibly transferring children of the group to another group.
3. The following acts shall be punishable:
a) genocide;
b) conspiracy to commit genocide;
c) direct and public incitement to commit genocide;
d) attempt to commit genocide;
e) complicity in genocide.
Prop. 1993/94:142
Bilaga 2
50
Artikel 3
Kränkningar av krigets lagar eller sedvanerätt
Internationella tribunalen skall ha behörighet att lagfora personer
som kränker krigets lagar eller sedvanerätt. Sådana kränkningar skall
innefatta men inte vara begränsade till
a) användande av giftvapen eller andra vapen som beräknas föror-
saka onödigt lidande,
b) godtycklig förstörelse av städer eller byar eller ödeläggelse som
inte rättfärdigas av militär nödvändighet,
c) anfall på eller bombardemang av oförsvarade städer, byar,
bostäder eller byggnader, oavsett med vilka medel,
d) beslagtagande eller förstörelse av eller uppsåtlig skada på institu-
tioner avsedda för religionsutövning, välgörenhet och utbildning,
konst och vetenskap, historiska minnesmärken samt konstverk och
vetenskapliga arbeten,
e) plundring av offentlig eller privat egendom.
Artikel 4
Folkmord
1. Internationella tribunalen skall ha behörighet att lagföra personer
som begår folkmord enligt definitionen i 2 eller någon av de andra
handlingar som uppräknas i 3.
2. Med folkmord avses vilken som helst av följande handlingar
som begås i avsikt att, helt eller delvis, förinta en nationell, etnisk,
rasmässigt bestämd eller religiös grupp, nämligen
a) att döda medlemmar av gruppen,
b) att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig
skada,
c) att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor som är avsedda
att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis,
d) att genomföra åtgärder som är avsedda att förhindra födslar
inom gruppen,
e) att med våld överföra barn från gruppen till en annan grupp.
3. Följande handlingar skall vara straffbara:
a) folkmord,
b) stämpling till folkmord,
c) omedelbar och offentlig uppmaning till folkmord,
d) försök till folkmord,
e) delaktighet i folkmord.
Prop. 1993/94:142
Bilaga 2
51
Article 5
Crimes against humanity
Prop. 1993/94:142
Bilaga 2
The intemational Tribunal shall have the power to prosecute
persons responsible for the following crimes when committed in
armed conflict, whether intemational or intemal in character, and
directed against any civilian population:
a) murder;
b) extermination;
c) enslavement;
d) deportation;
e) imprisonment;
f) torture;
g) rape;
h) persecutions on political, racial and religious grounds;
i) other inhumane acts.
Article 6
Personal jurisdiction
The Intemational Tribunal shall have jurisdiction over natural
persons pursuant to the provisions of the present Statute.
Article 7
Individual criminal responsibility
1. A person who planned, instigated, ordered, committed or
otherwise aided and abetted in the planning, preparation or execution
of a crime referred to in artides 2 to 5 of the present Statute, shall
be individually responsible for the crime.
2. The official position of any accused person, whether as Head of
State or Government or as a responsible Government official, shall
not relieve such person of criminal responsibility nor mitigate
punishment.
3. The fact that any of the acts referred to in artides 2 to 5 of the
present Statute was committed by a subordinate does not relieve his
superior of criminal responsibility if he knew or had reason to know
that the subordinate was about to commit such acts or had done so
and the superior failed to take the necessary and reasonable measures
to prevent such acts or to punish the perpetrators thereof.
4. The fact that an accused person acted pursuant to an order of a
Government or of a superior shall not relieve him of criminal respon-
52
Artikel 5
Brott mot mänskligheten
Internationella tribunalen skall ha behörighet att lagfora personer
som är ansvariga för följande brott när de begås under väpnad kon-
flikt, vare sig denna är av internationell eller nationell karaktär, och
som riktas mot en civilbefolkning:
a) mord,
b) utrotning,
c) förslavning,
d) deportering,
e) fängslande,
f) tortyr,
g) våldtäkt,
h) förföljelse på politiska, rasmässiga och religiösa grunder,
i) andra inhumana handlingar.
Prop. 1993/94:142
Bilaga 2
Artikel 6
Domsrätt över fysiska personer
Internationella tribunalen skall ha domsrätt över fysiska personer i
enlighet med bestämmelserna i denna stadga.
Artikel 7
Personligt straffansvar
1. Den som planerat, anstiftat, beordrat, begått eller på annat sätt
medverkat vid planering, förberedelse eller utförande av ett brott som
avses i artiklarna 2 - 5 i denna stadga skall vara personligen ansvarig
för brottet.
2. Den anklagades officiella ställning skall, oavsett om
vederbörande är stats- eller regeringschef eller en ansvarig statlig
tjänsteman, inte frita honom från straffansvar eller lindra straffet.
3. Den omständigheten att någon av de handlingar som avses i
artiklarna 2 - 5 i denna stadga begåtts av en underordnad fritar inte
hans överordnade från straffansvar, om denne känt till eller haft
anledning att känna till att den underordnade stod i begrepp att begå
sådana handlingar eller redan hade gjort detta och den överordnade
underlåtit att vidta nödvändiga och rimliga åtgärder för att förhindra
sådana handlingar eller för att straffa dem som begått sådana
handlingar.
4. Den omständigheten att en anklagad person handlat enligt order
53
sibility but may be considered in mitigation of punishment if the Prop. 1993/94:142
International Tribunal determines that justice so requires. Bilaga 2
Article 8
Territorial and temporal jurisdiction
The territorial jurisdiction of the International Tribunal shall extend
to the territory of the former Socialist Federal Republic of
Yugoslavia, including its land surface, airspace and territorial waters.
The temporal jurisdiction of the International Tribunal shall extend
to a period beginning on 1 January 1991.
Article 9
Concurrent jurisdiction
1. The Intemational Tribunal and national courts shall have concur-
rent jurisdiction to prosecute persons for serious violations of
intemational humanitarian law committed in the territory of the
former Yugoslavia since 1 January 1991.
2. The Intemational Tribunal shall have primacy over national
courts. At any stage of the procedure, the Intemational Tribunal may
formally request national courts to defer to the competence of the
Intemational Tribunal in accordance with the present Statute and the
Rules of Procedure and Evidence of the Intemational Tribunal.
Article 10
Non-bis-in-idem
1. No person shall be tried before a national court for acts consti-
tuting serious violations of intemational humanitarian law under the
present Statute, for which he or she has already been tried by the In-
temational Tribunal.
2. A person who has been tried by a national court for acts
constituting serious violations of intemational humanitarian law may
be subsequently tried by the Intemational Tribunal only if:
a) the act for which he or she was tried was characterized as an
ordinary crime; or
b) the national court proceedings were not impartial or
independent, were designed to shield the accused from intemational
criminal responsibility, or the case was not diligently prosecuted.
3. In considering the penalty to be imposed on a person convicted
54
av regeringen eller av en överordnad skall inte frita honom från
straffansvar men kan beaktas såsom en förmildrande omständighet vid
straffmätningen, om Internationella tribunalen fastställer att rättvisan
så kräver.
Artikel 8
Territoriell och temporal domsrätt
Internationella tribunalens territoriella domsrätt skall omfatta f.d.
Jugoslaviens territorium, innefattande dess landyta, luftrum och terri-
torialvatten. Internationella tribunalens temporala domsrätt skall
sträcka sig från den 1 januari 1991.
Artikel 9
Jämlöpande domsrätt
1. Internationella tribunalen och nationella domstolar skall ha jäm-
löpande domsrätt i fråga om att lagfora personer för allvarliga brott
mot internationell humanitär rätt begångna på f.d. Jugoslaviens terri-
torium från den 1 januari 1991.
2. Internationella tribunalen skall ha företräde framför nationella
domstolar. I varje skede av förfarandet får Internationella tribunalen
formellt anmoda nationella domstolar att överföra lagföring till Inter-
nationella tribunalen i enlighet med denna stadga och Internationella
tribunalens förfaranderegler och bevisregler.
Artikel 10
Non-bis-in-idem
1. Ingen får ställas inför rätta vid en nationell domstol för
handlingar som utgör allvarliga brott mot internationell humanitär rätt
enligt denna stadga för vilka han eller hon redan har dömts av
Internationella tribunalen.
2. En person som har dömts av en nationell domstol för handlingar
som utgör allvarliga brott mot internationell humanitär rätt får senare
dömas av Internationella tribunalen endast om
a) den handling för vilken han eller hon har dömts har betecknats
som ett vanligt brott eller
b) den nationella rättegången inte har varit opartisk eller
oberoende, om den har syftat till att skydda den anklagade från
internationellt straffansvar eller målet inte handlades på ett
omsorgsfullt sätt.
3. Vid övervägande av vilket straff som skall ådömas en person
Prop. 1993/94:142
Bilaga 2
55
of a crime under the present Statute, the Intemational Tribunal shall Prop. 1993/94:142
take into account the extent to which any penalty imposed by a Bilaga 2
national court on the same person for the same act has already been
served.
Article 11
Organization of the International Tribunal
The Intemational Tribunal shall consist of the following organs:
a) The Chambers, comprising two Trial Chambers and an Appeals
Chamber;
b) The Prosecutor, and
c) A Registry, servicing both the Chambers and the Prosecutor.
Article 12
Composition of the Chambers
The Chambers shall be composed of eleven independent judges, no
two of whom may be nationals of the same State, who shall serve as
follows:
a) Three judges shall serve in each of the Trial Chambers;
b) Five judges shall serve in the Appeals Chamber.
Article 13
Qualifications and election of judges
1. The judges shall be persons of high moral character, impartiality
and integrity who possess the qualifications required in their
respective countries for appointment to the highest judicial offices. In
the overall composition of the Chambers due account shall be taken
of the experience of the judges in criminal law, intemational law,
including intemational humanitarian law and human rights law.
2. The judges of the Intemational Tribunal shall be elected by the
General Assembly from a list submitted by the Security Council, in
the following manner:
a) The Secretary-General shall invite nominations for judges of the
International Tribunal from States Members of the United Nations
and non-member States maintaining permanent observer missions at
United Nations Headquarters;
b) Within sixty days of the date of the invitation of the Secretary-
General, each State may nominate up to two candidates meeting the
qualifications set out in paragraph 1 above, no two of whom shall be
of the same nationality;
56
som förklarats skyldig till brott enligt denna stadga skall Prop. 1993/94:142
Internationella tribunalen ta hänsyn till i vilken utsträckning ett straff Bilaga 2
som utmätts av en nationell domstol för samma person och för samma
gärning redan har avtjänats.
Artikel 11
Internationella tribunalens organisation
Internationella tribunalen skall bestå av följande organ:
a) kamrarna, som omfattar två rättegångskammare och en kammare
för överklagande,
b) åklagaren och
c) ett registratorskontor som utför tjänster till såväl kamrarna som
åklagaren.
Artikel 12
Kamrarnas sammansättning
Kamrarna skall vara sammansatta av elva oberoende domare, som
skall vara medborgare i olika stater och som skall tjänstgöra enligt
följande:
a) tre domare skall tjänstgöra i varje rättegångskammare,
b) fem domare skall tjänstgöra i kammaren för överklagande.
Artikel 13
Domarnas kvalifikationer och val av domare
1. Domarna skall vara personer kända för hög moral, opartiskhet
och integritet och besitta de kvalifikationer som krävs i deras
respektive länder för att utnämnas till de högsta domarpostema. Vid
sammansättningen av kamrarna i sin helhet skall vederbörlig hänsyn
tas till domarnas erfarenhet av straffrätt och internationell rätt,
innefattande internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter.
2. Internationella tribunalens domare skall väljas på följande sätt
av generalförsamlingen från en lista som inlämnats av säkerhetsrådet:
a) generalsekreteraren skall uppmana Förenta nationernas medlems-
stater och icke-medlemsstater som upprätthåller permanenta observa-
törsdelegationer vid Förenta nationernas högkvarter att nominera
domare till Internationella tribunalen,
b) varje stat får inom sextio dagar från dagen för general-
sekreterarens uppmaning nominera högst två kandidater som uppfyller
de i 1 angivna kvalifikationerna och som inte får vara av samma
nationalitet,
57
c) The Secretary-General shall forward the nominations received
to the Security Council. From the nominations received the Security
Council shall establish a list of not less than twenty-two and not more
than thirty-three candidates, taking due account of the adequate
representation of the principal legal systems of the world;
d) The president of the Security Council shall transmit the list of
candidates to the President of the General Assembly. From that list
the General Assembly shall elect the eleven judges of the
Intemational Tribunal. The candidates who receive an absolute
majority of the votes of the States Members of the United Nations
and of the non-Member States maintaining permanent observer
missions at United Nations Headquarters, shall be declared elected.
Should two candidates of the same nationality obtain the required
majority vote, the one who received the higher number of votes shall
be considered elected.
3. In the event of a vacancy in the Chambers, after consultation
with the Presidents of the Security Council and of the General
Assembly, the Secretary-General shall appoint a person meeting the
qualifications of paragraph 1 above, for the remainder of the term of
office concemed.
4. The judges shall be elected for a term of four years. The terms
and conditions of service shall be those of the judges of the
Intemational Court of Justice. They shall be eligible for re-election.
Article 14
Officers and members of the Chambers
1. The judges of the Intemational Tribunal shall elect a President.
2. The President of the Intemational Tribunal shall be a member
of the Appeals Chamber and shall preside over its proceedings.
3. After consultation with the judges of the Intemational Tribunal,
the President shall assign the judges to the Appeals Chamber and to
the Trial Chambers. A judge shall serve only in the Chamber to
which he or she was assigned.
4. The judges of each Trial Chamber shall elect a Presiding Judge,
who shall conduct all of the proceedings of the Trial Chamber as a
whole.
Prop. 1993/94:142
Bilaga 2
58
c) generalsekreteraren skall vidarebefordra de mottagna Prop. 1993/94:142
nomineringarna till säkerhetsrådet. Från de nomineringar som Bilaga 2
mottagits skall säkerhetsrådet upprätta en lista med minst tjugotvå och
högst trettiotre kandidater, varvid vederbörlig hänsyn tas till en
lämplig representation av de viktigaste rättssystemen i världen,
d) säkerhetsrådets ordförande skall överlämna listan över
kandidaterna till generalförsamlingens ordförande. Från denna lista
skall generalförsam-lingen välja elva domare till Internationella
tribunalen. De kandidater som erhåller en absolut majoritet av
rösterna från Förenta nationernas medlemsstater och de icke-
medlemsstater som upprätthåller permanenta observatörsdelegationer
vid Förenta nationernas högkvarter skall förklaras valda. Skulle två
kandidater av samma nationalitet få den nödvändiga röstmajoriteten,
skall den som erhållit det största antalet röster anses vald.
3. I händelse av att en plats blir ledig i kamrarna, skall
generalsekreteraren, efter samråd med säkerhetsrådets och general-
församlingens ordförande, utse en person som uppfyller de i punkt 1
angivna kvalifikationerna för den återstående delen av den berörda
tjänstgöringsperioden.
4. Domarna skall väljas för en fyraårsperiod. Tjänstgörings-
villkoren skall vara desamma som för Internationella domstolens
domare. De skall kunna omväljas.
Artikel 14
Tjänstemän och medlemmar av kamrarna
1. Internationella tribunalens domare skall välja en ordförande.
2. Internationella tribunalens ordförande skall vara medlem av
kammaren för överklagande och skall vara ordförande vid dess
förhandlingar.
3. Efter samråd med Internationella tribunalens domare skall ord-
föranden utse domarna till kammaren för överklagande och till
rättegångskamrarna. En domare får endast tjänstgöra i den kammare
som han eller hon har utsetts till.
4. Domarna i varje rättegångskammare skall välja en domare som
ordförande, vilken skall leda alla förhandlingar i rättegångskammaren
i dess helhet.
59
Article 15
Rules of procedure and evidence
The judges of the Intemational Tribunal shall adopt rules of
procedure and evidence for the conduct of the pre-trial phase of the
proceedings, trials and appeals, the admission of evidence, the
protection of victims and witnesses and other appropriate matters.
Article 16
The Prosecutor
1. The Prosecutor shall be responsible for the investigation and
prosecution of persons responsible for serious violations of
intemational humanitarian law committed in the territory of the
former Yugoslavia since 1 January 1991.
2. The Prosecutor shall act independently as a separate organ of
the Intemational Tribunal. He or she shall not seek or receive
instructions from any Government or from any other source.
3. The Office of the prosecutor shall be composed of a prosecutor
and such other qualified staff as may be required.
4. The Prosecutor shall be appointed by the Security Council on
nomination by the Secretary-General. He or she shall be of high
moral character and possess the highest level of competence and
experience in the conduct of investigations and prosecutions of
criminal cases. The Prosecutor shall serve for a four-year term and
be eligible for reappointment. The terms and conditions of service of
the Prosecutor shall be those of an Under-Secretary-General of the
United Nations.
5. The staff of the Office of the Prosecutor shall be appointed by
the Secretary-General on the recommendation of the Prosecutor.
Article 17
The Registry
1. The Registry shall be responsible for the administration and ser-
vicing of the Intemational Tribunal.
2. The Registry shall consist of a Registrar and such other staff as
may be required.
3. The Registrar shall be appointed by the Secretary-General after
consultation with the President of the Intemational Tribunal. He or
she shall serve for a four-year term and be eligible for reappointment.
The terms and conditions of service of the Registrar shall be those of
Prop. 1993/94:142
Bilaga 2
60
Artikel 15
Förf ar anderegler och bevisregler
Internationella tribunalens domare skall anta förfaranderegler och
bevisregler för det förberedande skedet inför en rättegång, rätte-
gångar och överklaganden, tillåtande av bevis, skydd av brottsoffer
och vittnen samt beträffande andra erforderliga frågor.
Artikel 16
Åklagaren
1. Åklagaren skall ansvara för undersökning och åtal av personer
som är ansvariga för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt
begångna på f.d. Jugoslaviens territorium från och med den 1 januari
1991.
2. Åklagaren skall handla självständigt som ett från Internationella
tribunalen åtskilt organ. Han eller hon får inte begära eller ta emot
instruktioner från någon regering eller från något annat håll.
3. Åklagarens sekretariat skall bestå av en åklagare och sådan
annan kvalificerad personal som kan erfordras.
4. Åklagaren skall utnämnas av säkerhetsrådet efter nominering av
generalsekreteraren. Han eller hon skall ha hög moral och vara
ytterst kompetent och erfaren i fråga om utredningar och åtal i
brottmål. Åklagaren skall tjänstgöra under en fyraårsperiod och skall
kunna omväljas. Tjänstgöringsvillkoren för åklagaren skall vara
desamma som för en undergeneralsekreterare vid Förenta nationerna.
5. Personalen vid åklagarens sekretariat skall utnämnas av general-
sekreteraren efter rekommendation av åklagaren.
Prop. 1993/94:142
Bilaga 2
Artikel 17
Registratorskontoret
1. Registratorskontoret skall ansvara för administration och tjänster
till Internationella tribunalen.
2. Registratorskontoret skall bestå av en registrator och sådan
annan personal som kan erfordras.
3. Registratorn skall utnämnas av generalsekreteraren efter samråd
med Internationella tribunalens ordförande. Han eller hon skall
tjänstgöra under en fyraårsperiod och skall kunna omväljas. Tjänste-
villkoren för registratorn skall vara desamma som för en biträdande
61
an Assistant Secretary-General of the United Nations. Prop. 1993/94:142
4. The staff of the Registry shall be appointed by the Secretary- Bilaga 2
General on the recommendation of the Registrar.
Article 18
Investigation and preparation of indictment
1. The Prosecutor shall initiate investigations ex-officio or on the
basis of information obtained from any source, particularly from
Govemments, United Nations organs, intergovemmental and non-
govemmental organizations. The Prosecutor shall assess the
information received or obtained and decide whether there is
sufficient basis to proceed.
2. The Prosecutor shall have the power to question suspects,
victims and witnesses, to collect evidence and to conduct on-site
investigations. In carrying out these tasks, the Prosecutor may, as
appropriate, seek the assistance of the State authorities concerned.
3. If questioned, the suspect shall be entitled to be assisted by
counsel of his own choice, including the right to have legal assistance
assigned to him without payment by him in any such case if he does
not have sufficient means to pay for it, as well as to necessary
translation into and from a language he speaks and understands.
4.Upon a determination that a prima facie case exists, the
Prosecutor shall prepare an indictment containing a concise statement
of the facts and the crime or crimes with which the accused is
charged under the Statute. The indictment shall be transmitted to a
judge of the Trial Chamber.
Article 19
Review of the indictment
1. The judge of the Trial Chamber to whom the indictment has
been transmitted shall review it. If satisfied that a prima facie case
has been established by the Prosecutor, he shall confirm the
indictment. If not so satisfied, the indictment shall be dismissed.
2. Upon confirmation of an indictment, the judge may, at the
requestof the Prosecutor, issue such orders and warrants for the
arrest, detention, surrender or transfer of persons, and any other
orders as may be required for the conduct of the trial.
62
generalsekreterare vid Förenta nationerna. Prop. 1993/94:142
4. Registratorskontorets personal skall utnämnas av general Bilaga 2
sekreteraren efter rekommendation av registratorn.
Artikel 18
Förundersökning och förberedelse av stämningsansökan
1. Åklagaren skall inleda förundersökningar på eget initiativ eller
på grundval av information som erhållits från olika håll, särskilt från
regeringar, Förenta nationernas organ samt mellanstatliga och icke-
statliga organisationer. Åklagaren skall bedöma den mottagna eller
erhållna informationen och avgöra om det finns tillräcklig grund att
gå vidare.
2. Åklagaren skall ha befogenhet att förhöra misstänkta, brottsoffer
och vittnen, att insamla bevis och att bedriva undersökningar på
platsen. Vid utförandet av dessa uppgifter får åklagaren på lämpligt
sätt begära bistånd från de statliga myndigheter som berörs.
3. Vid förhör skall den misstänkte ha rätt till en advokat som han
själv utsett, innefattande rätt att få sig anvisat ett rättegångsbiträde
utan kostnader för honom i varje sådant mål, om han inte har
tillräckliga medel att betala för ett sådant liksom rätt till nödvändig
översättning till och från ett språk som han talar och förstår.
4.Efter att ha fastställt att det finns tillräckliga skäl för åtal,
skall åklagaren förbereda en ansökan om stämning som innehåller en
kortfattad redogörelse för omständigheterna och det eller de brott för
vilka den misstänkte anklagas enligt denna stadga. Åtalet skall
överlämnas till en domare i rättegångskammaren.
Artikel 19
Granskning av stämningsansökan
1. Den domare i rättegångskammaren till vilken åtalet har
överlämnats skall granska detta. Om han finner att åklagaren har
presenterat tillräckliga skäl för åtal skall han godkänna åtalet. Om
han inte gör det, skall målet avskrivas.
2. Efter godkännande av åtalet får domaren, på begäran av
åklagaren, utfärda sådana order om gripande, häktning, överlämnande
eller överförande av personer samt sådana andra beslut som kan
behövas för genomförandet av rättegången.
63
Article 20
Conunencement and conduct of trial proceedings
1. The Trial Chambers shall ensure that a trial is fair and
expeditious and that proceedings are conducted in accordance with
the rules of procedure and evidence, with full respect for the rights
of the accused and due regard for the protection of victims and
witnesses.
2. A person against whom an indictment has been confirmed shall,
pursuant to an order or an arrest warrant of the International
Tribunal, be taken into custody, immediately informed of the charges
against him and transferred to the Intemational Tribunal.
3. The Trial Chamber shall read the indictment, satisfy itself that
the rights of the accused are respected, confirm that the accused
understands the indictment, and instruct the accused to enter a plea.
The Trial Chamber shall then set the date for trial.
4. The hearings shall be public unless the Trial Chamber decides
to close the proceedings in accordance with its rules of procedure and
evidence.
Prop. 1993/94:142
Bilaga 2
Article 21
Rights of the accused
1. All persons shall be equal before the Intemational Tribunal.
2. In the determination of charges against him, the accused shall
be entitled to a fair and public hearing, subject to article 22 of the
Statute.
3. The accused shall be presumed innocent until proved quilty
according to the provisions of the present Statute.
4. In the determination of any charge against the accused pursuant
to the present Statute, the accused shall be entitled to the following
minimum quarantees, in full equality:
a) to be informed promptly and in detail in a language which he
understands of the nature and cause of the charge against him;
b) to have adequate time and facilities for the preparation of his
defence and to communicate with counsel of his own choosing;
c) to be tried without undue delay;
d) to be tried in his presence, and to defend himself in person or
through legal assistance of his own choosing; to be informed, if he
does not have legal assistance, of this right; and to have legal
assistance assigned to him, in any case where the interests of justice
so require, and without payment by him in any such case if he does
64
Artikel 20 Prop. 1993/94:142
Inledande och genomförande av rättegång Bilaga 2
1. Rättegångskamrarna skall säkerställa en rättvis och snabb
rättegång och att förhandlingarna bedrivs i enlighet med förfaran-
dereglema och bevisreglema med full respekt för den anklagades
rättigheter och med vederbörlig hänsyn till skyddet av brottsoffer och
vittnen.
2. En person mot vilken ett åtal har godkänts skall enligt ett beslut
eller en häktningsorder från Internationella tribunalen häktas, omedel-
bart informeras om anklagelserna mot honom och överföras till Inter-
nationella tribunalen.
3. Rättegångskammaren skall läsa åtalspunkterna, försäkra sig om
att den anklagades rättigheter respekteras, få bekräftat att den
anklagade förstår åtalet och anmoda den anklagade att gå i svaromål.
Rättegångskammaren skall sedan fastställa datum för rättegången.
4. Rättegångarna skall vara offentliga, om inte rättegångskammaren
beslutar att förhandlingarna skall ske inom lyckta dörrar i enlighet
med dess procedurregler och bevisregler.
Artikel 21
Den tilltalades rättigheter
1. Alla skall vara lika inför Internationella tribunalen.
2. Vid prövning av anklagelser mot honom skall den tilltalade ha
rätt till en rättvis och offentlig rättegång, med förbehåll för vad som
föranleds av artikel 22 i stadgan.
3. Den tilltalade skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld
fastställts i enlighet med bestämmelserna i denna stadga.
4. Vid prövning av varje anklagelse mot den anklagade enligt
denna stadga skall den tilltalade fullt ut ha rätt till följande
minimigarantier:
a) att omedelbart och i detalj på ett språk som han förstår bli
underrättad om innebörden av och grunden för anklagelsen mot
honom,
b) att få tillräcklig tid och möjligheter att förbereda sitt försvar och
att rådgöra med advokat som han själv utsett,
c) att få sin sak prövad utan oskäligt dröjsmål,
d) att fa sin sak prövad i sin närvaro och att försvara sig
personligen eller genom rättegångsbiträde som han själv utsett; om
han inte har rättegångsbiträde, att bli underrättad om sin rätt till
sådant samt att i varje mål där rättvisans intresse så kräver kostnads-
fritt få sig anvisat ett rättegångsbiträde, om han saknar medel att
5 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 142
not have sufficient means to pay for it; Prop. 1993/94:142
e) to examine, or have examined, the witnesses against him and to Bilaga 2
obtain the attendance and examination of witnesses on his behalf
under the same conditions as witnesses against him;
f) to have the free assistance of an interpreter if he cannot
understand or speak the language used in the Intemational Tribunal;
g) not to be compelled to testify against himself or to confess guilt.
Article 22
Protection ofvictims and witnesses
The International Tribunal shall provide in its rules of procedure
and evidence for the protection of victims and witnesses. Such
protection measures shall include, but shall not be limited to, the
conduct of in camera proceedings and the protection of the victim’s
identity.
Article 23
Judgement
1. The Trial Chambers shall pronounce judgements and impose
sentences and penalties on persons convicted of serious violations of
intemational humanitarian law.
2. The judgement shall be rendered by a majority of the judges of
the Trial Chamber, and shall be delivered by the Trial Chamber in
public. It shall be accompanied by a reasoned opinion in writing, to
which separate or dissenting opinions may be appended.
Article 24
Penalties
1. The penalty imposed by the Trial Chamber shall be limited to
imprisonment. In determining the terms of imprisonment, the Trial
Chambers shall have recourse to the general practice regarding prison
sentences in the courts of the former Yugoslavia.
2. In imposing the sentences, the Trial Chambers should take into
account such factors as the gravity of the offence and the individual
circumstances of the convicted person.
3. In addition to imprisonment, the Trial Chambers may order the
retum of any property and proceeds acquired by criminal conduct, in-
cluding by means of duress, to their rightful owners.
66
betala för ett sådant, Prop. 1993/94:142
e) att förhöra eller låta förhöra de vittnen som åberopas mot Bilaga 2
honom och att för egen räkning få vittnen inkallade och förhörda
under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom,
f) att kostnadsfritt få bistånd av en tolk, om han inte förstår eller
talar det språk som används i Internationella tribunalen,
g) att inte tvingas vittna mot sig själv eller erkänna sig skyldig.
Artikel 22
Skydd av brottsoffer och vittnen
Internationella tribunalen skall i sina förfaranderegler och
bevisregler föreskriva skydd för brottsoffer och vittnen. Sådana
skyddsåtgärder skall innefatta, men inte begränsas till, förhandlingar
inom lyckta dörrar och skydd av brottsoffrets identitet.
Artikel 23
Domar
1. Rättegångskamrarna skall döma, och utmäta straff för personer
som förklarats skyldiga till allvarliga brott mot internationell
humanitär rätt.
2. Domen skall beslutas av en majoritet av rättegångskammarens
domare och skall meddelas offentligt av rättegångskammaren. Den
skall åtföljas av en skriftlig motivering, till vilken kan fogas separata
eller skiljaktiga meningar.
Artikel 24
Straff
1. Det straffsom utmäts av rättegångskammaren kan endast utgöras
av fängelsestraff. Vid fastställande av strafftiden skall rättegångs-
kammaren följa allmän praxis beträffande fängelsestraff i f.d
Jugoslavien.
2. Vid straffmätning bör rättegångskamrarna ta hänsyn till sådana
faktorer som brottets svårhetsgrad och den dömdes personliga
omständigheter.
3. Utöver fängelsestraff får rättegångskamrarna besluta om återläm-
nande av egendom och intäkter som förvärvats genom brott,
inbegripet olaga tvång, till de rättmätiga ägarna.
67
Article 25
Appellate proceedings
Prop. 1993/94:142
Bilaga 2
1. The Appeals Chamber shall hear appeals from persons convicted
by the Trial Chambers or from the Prosecutor on the following
grounds:
a) an error on a question of law invalidating the decision; or
b) an error of fact which has occasioned a miscarriage of justice.
2. The Appeals Chamber may affirm, reverse or revise the
decisions taken by the Trial Chambers.
Article 26
Review proceedings
Where a new fact has been discovered which was not known at the
time of the proceedings before the Trial Chambers or the Appeals
Chamber and which could have been a decisive factor in reaching the
decision, the convicted person or the Prosecutor may submit to the
Intemational Tribunal an application for review of the judgement.
Article 27
Enforcement of sentences
Imprisonment shall be served in a State designated by the
Intemational Tribunal from a list of States which have indicated to
the Security Council their willingness to accept convicted persons.
Such imprisonment shall be in accordance with the applicable law of
the State concemed, subject to the supervision of the International
Tribunal.
Article 28
Pardon or commutation of sentences
If, pursuant to the applicable law of the State in which the
convicted person is imprisoned, he or she is eligible for pardon or
commutation of sentence, the State concemed shall notify the
Intemational Tribunal accordingly. The President of the Intemational
Tribunal, in consultation with the judges, shall decide the matter on
the basis of the interests of justice and the general principles of law.
68
Artikel 25
Överklagande
1. Kammaren för överklagande skall behandla överklaganden från
personer som förklarats skyldiga av rättegångskamrarna eller från
åklagaren på följande grunder:
a) ett fel i en rättsfråga som gör domen ogiltig eller
b) ett fel i en sakfråga som har förorsakat en felaktig dom.
2. Kammaren för överklagande får fastställa, upphäva eller revidera
de av rättegångskamrarna fattade besluten.
Artikel 26
Omprövning
Då en ny omständighet har upptäckts, som inte var känd vid
tidpunkten för förfarandet i rättegångskamrarna eller i kammaren för
överklagande och som kunde ha avgörande betydelse för utgången,
får den som förklarats skyldig eller åklagaren inlämna en ansökan om
omprövning av domen till Internationella tribunalen.
Artikel 27
Straffverkställighet
Fängelsestraff skall avtjänas i en stat som utsetts av Internationella
tribunalen från en lista över stater vilka för säkerhetsrådet uppgivit
att de är villiga att ta emot personer som förklarats skyldiga till brott.
Sådant fängelsestraff skall avtjänas i enlighet med tillämplig lag i den
berörda staten, under överinseende av Internationella tribunalen.
Artikel 28
Nåd eller förvandling av straff
Om, enligt tillämplig lag i den stat där den dömde är fängslad, han
eller hon kan komma i fråga för nåd eller straffnedsättning, skall den
berörda staten underrätta Internationella tribunalen om detta.
Internationella tribu- nålens ordförande skall i samråd med domarna
avgöra saken på grundval av intresset av rättvisa och allmänna
rättsprinciper.
Prop. 1993/94:142
Bilaga 2
69
Article 29
Cooperation and judicial assistance
Prop. 1993/94:142
Bilaga 2
1. States shall cooperate with the Intemational Tribunal in the
investigation and prosecution of persons accused of committing
serious violations of intemational humanitarian law.
2. States shall comply without undue delay with any request for
assistance or an order issued by a Trial Chamber, including, but not
limited to:
a) the identification and location of persons;
b) the taking of testimony and the production of evidence;
c) the service of documents;
d) the arrest or detention of persons;
e) the surrender or the transfer of the accused to the Intemational
Tribunal.
Article 30
The status, privileges and immunities of the International Tribunal
1. The Convention on the Privileges and Immunities of the United
Nations of 13 February 1946 shall apply to the Intemational
Tribunal, the judges, the Prosecutor and his staff, and the Registrar
and his staff.
2. The judges, the Prosecutor and the Registrar shall enjoy the
privileges and immunities, exemptions and facilities accorded to
diplomatic envoys, in accordance with intemational law.
3. The staff of the Prosecutor and of the Registrar shall enjoy the
privileges and immunities accorded to officials of the United Nations
under artides V and VII of the Convention referred to in paragraph
1 of this article.
4. Other persons, including the accused, required at the seat of the
Intemational Tribunal shall be accorded such treatment as is
necessary for the proper functioning of the Intemational Tribunal.
Article 31
Seat of the International Tribunal
The Intemational Tribunal shall have its seat at The Hague.
70
Artikel 29 Prop. 1993/94:142
Samarbete och rättsligt bistånd Bilaga 2
1. Staterna skall samarbeta med Internationella tribunalen vid
utredning och lagföring av personer som anklagats för allvarliga brott
mot humanitär rätt.
2. Staterna skall utan onödigt dröjsmål uppfylla varje begäran om
bistånd eller beslut utfärdat av en rättegångskammare, innefattande
men inte begränsat till
a) identifiering och lokalisering av personer,
b) upptagande av vittnesmål och företeende av bevis,
c) delgivning,
d) gripande eller kvarhållande av personer,
e) överlämnande eller överföring av den anklagade till
Internationella tribunalen.
Artikel 30
Internationella tribunalens status, privilegier och immunitet
1. Konventionen den 13 februari 1946 rörande Förenta nationernas
privilegier och immuniteter skall tillämpas på Internationella
tribunalen, domarna, åklagaren och dennes personal samt på
registratorn och dennes personal.
2. Domarna, åklagaren och registratorn skall åtnjuta de privilegier
och den immunitet, de befrielser och de lättnader som medges
diplomatiska sändebud i enlighet med internationell rätt.
3. Åklagarens och registratoms personal skall åtnjuta de privilegier
och den immunitet som medges Förenta nationernas tjänstemän enligt
artiklarna V och VII i den konvention som avses i punkt 1 i denna
artikel.
4. Andra personer, innefattande den tilltalade, som behövs vid
Internationella tribunalens säte skall medges den behandling som är
nödvändig för att Internationella tribunalen skall fungera
tillfredsställande.
Artikel 31
Internationella tribunalens säte
Internationella tribunalen skall ha sitt säte i Haag.
71
Article 32
Expenses of the International Tribunal
The expenses of the Intemational Tribunal shall be bome by the
regular budget of the United Nations in accordance with Article 17
of the Charter of the United Nations.
Article 33
Working languages
The working languages of the Intemational Tribunal shall be
English and French.
Article 34
Annual report
The President of the Intemational Tribunal shall submit an annual
report of the Intemational Tribunal to the Security Council and to the
General Assembly.
Prop. 1993/94:142
Bilaga 2
72
Artikel 32
Internationella tribunalens utgifter
Prop. 1993/94:142
Bilaga 2
Internationella tribunalens utgifter skall finansieras över Förenta
nationernas ordinarie budget enligt artikel 17 i Förenta nationernas
stadga.
Artikel 33
Arbetsspråk
Internationella tribunalens arbetsspråk skall vara engelska och
franska.
Artikel 34
Årlig rapport
Internationella tribunalens ordförande skall till säkerhetsrådet och
generalförsamlingen inlämna en årlig rapport om Internationella
tribunalen.
73
6 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 142
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 §
Om den av Förenta nationernas säkerhetsråd inrättade interna-
tionella tribunalen för lagföring av personer som är ansvariga för
allvarliga brott mot internationell humanitär rätt begångna på f.d.
Jugoslaviens territorium sedan 1991 begär att det i Sverige skall
vidtas en åtgärd för utredning av eller lagföring för sådana brott,
skall den begärda åtgärden vidtas enligt vad som sägs i denna lag.
2 §
En framställning om åtgärd som avses i 1 § görs av någon av tri-
bunalens dömande instanser eller av dess åklagare. Framställningen
skall ges in till Utrikesdepartementet.
Utlämning
3 §
En person som är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott som
omfattas av tribunalens behörighet och som uppehåller sig i Sverige,
får utlämnas till tribunalen efter beslut av regeringen.
Ett av tribunalen i behörig ordning fattat beslut om häktning eller
en meddelad dom skall godtas som grund för ett beslut om utlämning,
om det inte framgår att häktningsbeslutet eller domslutet är uppenbart
oriktigt.
4 §
En begäran om att en person som avses i 3 § första stycket skall
överföras till tribunalen skall lämnas över till Riksåklagaren. Denne
skall avge yttrande till regeringen. Till grund för sitt yttrande skall
Riksåklagaren låta verkställa nödvändig utredning enligt vad som är
föreskrivet om förundersökning i brottmål. Sedan utredningen av-
slutats skall Riksåklagaren överlämna ärendet tillsammans med sitt
yttrande till regeringen.
Om tvångsmedel gäller vad som i allmänhet är föreskrivet för brott-
Prop. 1993/94:142
Bilaga 3
74
mål. Beslut av rätten gäller tills vidare intill dess ärendet har avgjorts
eller, när utlämning beslutats, tills denna har verkställts. Beslut om
tvångsmedel kan meddelas även efter det att utlämning har beslutats.
Den som är häktad i ett utlämningsärende får påkalla att ny för-
handling hålls inom tre veckor från det beslut senast meddelats.
5 §
Den som kan antas bli föremål för utlämning enligt denna lag får
på begäran av tribunalen, eller på grund av efterlysning som har ut-
färdats på grund av beslut av tribunalen, omedelbart anhållas eller
åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet av en åklagare enligt
vad som i allmänhet gäller om brottmål.
Beslutas det om tvångsmedel enligt första stycket, skall 23 § andra -
fjärde styckena lagen (1957:668) om utlämning för brott tillämpas.
6 §
I fråga om utlämning till tribunalen gäller i övrigt 25 §, 26 § första
stycket samt 26 a § lagen (1957:668) om utlämning för brott.
7 §
Ett beslut om utlämning till tribunalen skall verkställas av
polismyndigheten. Om den som skall utlämnas är på fri fot, får
polismyndigheten omhänderta honom, dock längst under tjugofyra
timmar.
Beslag
8 §
I fråga om beslag gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 1 och
2 §§, 5 § första stycket, 6 § första meningen samt 7 och 8 §§ lagen
(1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främ-
mande stat.
Bevisupptagning m. m.
9 §
I fråga om bevisupptagning gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna i 1 § första stycket första meningen, 2 §, 3 § första
och andra styckena samt 4-10 och 12 §§ lagen (1946:816) om
bevisupptagning åt utländsk domstol.
Prop. 1993/94:142
Bilaga 3
10 §
På begäran av tribunalen får förhör hållas enligt bestämmelserna i
75
23 kap. rättegångsbalken. Prop. 1993/94:142
En framställning om förhör skall av Utrikesdepartementet över- Bilaga 3
lämnas till Riksåklagaren för de åtgärder som påkallas av fram-
ställningen. Ärendet skall därefter redovisas till Utrikesdepartementet.
Överforande av frihetsberövade personer för vittnesmål m. m.
11 §
En person i Sverige som är berövad friheten får efter beslut av
regeringen föras över till tribunalen för förhör eller konfrontation i
samband med förundersökning eller vid rättegång, om förhöret eller
konfrontationen avser annat än den frihetsberövades egen brottslighet.
Överförande får ske endast om den frihetsberövade lämnat sitt sam-
tycke till åtgärden.
I fråga om överförande eller transport av en frihetsberövad person
till tribunalen gäller i övrigt i tillämpliga delar 3 § andra stycket,
samt 4, 5 och 7 §§ lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om in-
ternationellt samarbete på brottmålsområdet.
Övriga bestämmelser
12 §
Har frågan om ansvar för viss gärning prövats vid tribunalen, får
åtal för samma gärning inte väckas i Sverige.
13 §
Vidtas enligt denna lag en åtgärd beträffande den som misstänks
eller har åtalats eller dömts för brott som omfattas av tribunalens be-
hörighet, skall denne, om han begär det, vid förfarandet biträdas av
en offentlig försvarare som utses av rätten. I fråga om ersättning till
offentlig försvarare skall bestämmelserna i 21 kap. 10 § rättegångs-
balken tillämpas.
14 §
Ett vittne eller en målsägande eller sakkunnig som från Sverige har
kallats för att höras av tribunalen har rätt till ersättning för sin
inställelse enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.
15 §
Ersättning av allmänna medel till offentlig försvarare eller till annan
samt övriga kostnader för åtgärd som vidtagits enligt denna lag skall
stanna på staten.
76
16 §
Bestämmelser i annan lag eller författning om rättshjälp åt domstol
eller myndighet i främmande stat tillämpas på framställningar från
tribunalen, om de inte strider mot bestämmelserna i denna lag.
Prop. 1993/94:142
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
77
2.2 Förslag till Prop. 1993/94:142
Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen (1976:661) om immunitet
och privilegier i vissa fall1 skall ha följande lydelse.
Bilaga
Immunitet och/eller privilegier gäller för Tillämplig internationell
följande överenskommelse
|
Internationella or- gan |
Fysiska personer |
|
43. Internationella |
Tribunalens ledamö- Stadga för Inter- ter, åklagaren och nationella tribunalen dennes personal, re- för brott i f.d. Jugo- gistratorn och dennes slavien fastställd ge- som på annat sätt med- råds resolution 827 verkar i tribunalen den 25 maj 1993 |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
‘Senaste lydelsen av bilagan 1993:550.
78
Prop. 1993/94:142
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 §
Om den av Förenta nationernas säkerhetsråd inrättade internatio-
nella tribunalen för lagföring av personer som är ansvariga för
allvarliga brott mot internationell humanitär rätt begångna på f.d.
Jugoslaviens territorium sedan 1991 begär att det i Sverige skall
vidtas en åtgärd i anledning av ett sådant brott, skall den begärda
åtgärden vidtas enligt vad som sägs i denna lag.
2 §
En framställning om åtgärd som avses i 1 § görs av någon av tribu-
nalens dömande instanser eller av dess åklagare. Framställningen
skall ges in till Utrikesdepartementet.
Utlämning
3 §
En person som är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott som om-
fattas av tribunalens behörighet och som uppehåller sig i Sverige, får
utlämnas till tribunalen efter beslut av regeringen.
Ett beslut om häktning eller en dom som tribunalen meddelat i be-
hörig ordning skall godtas som grund för ett beslut om utlämning, om
det inte framgår att häktningsbeslutet eller domslutet är uppenbart
oriktigt.
4 §
En begäran om att en person som avses i 3 § första stycket skall
överlämnas till tribunalen skall sändas vidare till Riksåklagaren.
Denne skall avge yttrande till regeringen. Till grund för sitt yttrande
skall Riksåklagaren låta verkställa nödvändig utredning enligt vad
som är föreskrivet om förundersökning i brottmål. Sedan utredningen
avslutats skall Riksåklagaren överlämna ärendet tillsammans med sitt
yttrande till regeringen.
79
Innan regeringen avgör ärendet skall den, om det finns särskilda Prop. 1993/94:142
skäl, begära in yttrande från Högsta domstolen. Bilaga 4
5 §
Om tvångsmedel i ett ärende om utlämning gäller vad som i allmän-
het är föreskrivet för brottmål. Beslut av rätten gäller tills vidare till
dess ärendet har avgjorts eller, när utlämning beslutats, tills denna
har verkställts. Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det
att utlämning har beslutats.
Den som är häktad i ett utlämningsärende får begära att ny förhand-
ling hålls inom tre veckor från det att beslut senast meddelats.
6 §
Den som kan komma att utlämnas enligt denna lag får på begäran
av tribunalen, eller på grund av efterlysning som har utfärdats på
grund av beslut av tribunalen, omedelbart anhållas eller åläggas
reseförbud eller anmälningsskyldighet av en åklagare enligt vad som
i allmänhet gäller om brottmål.
Beslutas det om tvångsmedel enligt första stycket, skall 23 § andra -
fjärde styckena lagen (1957:668) om utlämning för brott tillämpas.
7 §
I fråga om utlämning till tribunalen gäller i övrigt 25 §, 26 § första
stycket samt 26 a § lagen (1957:668) om utlämning för brott.
8 §
Ett beslut om utlämning till tribunalen skall verkställas av polismyn-
digheten. Om den som skall utlämnas är på fri fot, får polismyndig-
heten omhänderta honom, dock längst under tjugofyra timmar.
Beslag
9 §
I fråga om beslag gäller bestämmelserna i 1 och 2 §§, 6 § första
meningen, samt 7 § lagen (1975:295) om användning av vissa tvångs-
medel på begäran av främmande stat. Sedan utredningen avslutats
skall Riksåklagaren överlämna ärendet tillsammans med sitt yttrande
till regeringen. I beslag tagen egendom överlämnas till tribunalen
efter beslut av regeringen.
Har beslag verkställts, får den som drabbats av åtgärden begära att
rätten prövar beslaget. Rätten skall så snart det kan ske hålla förhand-
ling i frågan. Om förhandlingen gäller bestämmelserna i 24 kap. 17 §
andra stycket rättegångsbalken.
80
Bevisupptagning m.m.
10 §
I fråga om bevisupptagning gäller bestämmelserna i 1 § första
stycket första meningen, 2 §, 3 § första och andra styckena samt 4 -
10 och 12 §§ lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk dom-
stol.
H §
På begäran av tribunalen får förhör hållas enligt bestämmelserna i
23 kap. rättegångsbalken.
En framställning om förhör skall av Utrikesdepartementet över-
lämnas till Riksåklagaren för de åtgärder som påkallas av fram-
ställningen. Ärendet skall därefter redovisas till Utrikesdepartementet.
Överförande av frihetsberövade personer för vittnesmål m.m.
12 §
En person i Sverige som är berövad friheten får efter beslut av
regeringen föras över till tribunalen för förhör eller konfrontation i
samband med förundersökning eller vid rättegång, om förhöret eller
konfrontationen avser annat än den frihetsberövades egen brottslighet.
Överförande får ske endast om den frihetsberövade lämnat sitt sam-
tycke till åtgärden.
I fråga om överförande eller transport av en frihetsberövad person
till tribunalen gäller i övrigt 3 § andra stycket, 5 § samt 7 § första
stycket lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt
samarbete på brottmålsområdet.
Övriga bestämmelser
13 §
På begäran av tribunalen skall en i Sverige pågående lagföring
överföras till tribunalen. Om en sådan begäran görs får åtal inte
väckas för brottet. Förs lagföringen över efter det att åtal har väckts,
utgör detta rättegångshinder i brottmålet.
Har frågan om ansvar för en viss gärning prövats vid tribunalen, får
åtal för samma gärning inte väckas i Sverige.
Prop. 1993/94:142
Bilaga 4
81
14 §
Vidtas enligt denna lag en åtgärd beträffande den som misstänks
eller har åtalats eller dömts för brott, skall denne, om han begär det,
biträdas av en offentlig försvarare. I fråga om sådan gäller rätte-
gångsbalkens bestämmelser.
Vidtas en åtgärd enligt 10 eller 11 § beträffande en målsägande
skall ett särskilt biträde för denne (målsägandebiträde) förordnas, om
det kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde vid för-
höret eller bevisupptagningen. I övrigt tillämpas bestämmelserna i 3 §
första meningen, 4 och 5 §§ samt 7 § första meningen lagen
(1988:609) om målsägandebiträde.
15 §
Ett vittne eller en målsägande eller sakkunnig som från Sverige har
kallats för att höras av tribunalen har rätt till ersättning för sin
inställelse enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.
16 §
Ersättning av allmänna medel till offentlig försvarare eller till annan
samt övriga kostnader för åtgärder som vidtagits enligt denna lag
skall betalas av staten.
17 §
Bestämmelser i annan lag eller författning om rättshjälp åt domstol
eller myndighet i främmande stat tillämpas på framställningar från
tribunalen, om de inte strider mot bestämmelserna i denna lag.
Prop. 1993/94:142
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
82
2.2 Förslag till Prop. 1993/94:142
Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen (1976:661) om
immunitet och privilegier i vissa fall1 skall ha följande lydelse.
Bilaga2
Immunitet och/eller privilegier gäller for
följande
Internationella or- Fysiska personer
gan
Tillämplig internationell
överenskommelse
46. Internationella
tribunalen för
brott i f.d.
Jugoslavien
Tribunalens ledamö-
ter, åklagaren och
dennes personal, re-
gistratorn och dennes
personal samt personer
som på annat sätt med-
verkar i tribunalen
Stadga för Inter-
nationella tribunalen
för brott i f.d. Jugo-
slavien fastställd ge-
nom FN:s säkerhets-
råds resolution 827
den 25 maj 1993
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
‘Lagen omtryckt 1987:341.
“Bilagans lydelse enligt prop. 1993/94:120.
83
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-02-14
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo
Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 3 februari 1994 (Justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
lag med anledning av inrättandet av Internationella tribunalen för
brott i f.d. Jugoslavien, m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna
Lars-Johan Eklund och Anders Perklev.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1993/94:142
Bilaga 5
84
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 februari 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B.
Westerberg, Friggebo, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkel-
spiel, Thurdin, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Lundgren,
Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Laurén
Regeringen beslutar proposition 1993/94:142 Lagstiftning med
anledning av den av Förenta nationerna inrättade tribunalen för brott
i f.d. Jugoslavien.
85
gotab 46071, Stockholm 1994