Prop
1993/94:133
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 13 januari 1994
Bengt Westerberg
Gun Hellsvik
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås att det införs en möjlighet att ha prövningstill-
stånd vid överklagande till kammarrätt, att första domstolsinstans för
studiestödsmål och kriminalvårdsmål skall vara länsrätt i stället för som
nu kammarrätt, att den första prövningen av körkortsingripanden skall
göras av länsstyrelsen och inte som för närvarande av länsrätt samt att
prövningstillstånd hädanefter skall krävas för sekretessmål i Rege-
ringsrätten och Högsta domstolen. Ändringarna avseende prövningstill-
stånd för sekretessmål föreslås träda i kraft den 1 juli 1994. Övriga
ändringar föreslås träda i kraft den 1 oktober 1994.
1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 133
1 Förslag till riksdagsbeslut ...................... 4
2 Lagtext ................................. 5
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m.m............ 5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar ................ 6
2.3 Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocess-
lagen (1971:291) ......................... 9
2.4 Förslag till lag om ändring i studiestödslagen
(1973:349)............................. 12
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid m.m................... 13
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt ...................... 14
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandling av häktade och anhållna m.m.......... 15
2.8 Förslag till lag om ändring i körkortslagen
(1977:477)............................. 16
2.9 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)............................. 19
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen om ändring
(1993:1298) i sekretesslagen (1980:100) .......... 21
3 Ärendet och dess beredning ..................... 23
4 Bakgrund ................................ 24
4.1 Nuvarande instansordning ................... 24
4.2 Domstolsutredningen ...................... 26
4.3 Allmänt om förfarandet i de allmänna förvaltnings-
domstolarna ............................ 28
5 Instansordningen m.m......................... 29
5.1 Nedflyttning av mål i instanskedjan m.m.......... 29
5.2 Forumregler............................ 31
5.3 Prövningstillstånd i kammarrätt ................ 33
5.3.1 Dispensprövning infors hos kammarrätterna ....... 33
5.3.2 Kammarrättens sammansättning vid dispensprövning . 35
6 Studiestödsmålen ........................... 36
7 Kriminalvårdsmålen.................. 39
8 Körkortsmålen ............................. 42
8.1 Körkortsmålen flyttas inte till allmän domstol ....... 42
8.2 Överflyttning av körkortsmål till länsstyrelse........ 44
8.3 Domstolsprövning av länsstyrelsens beslut i länsrätt,
m.m................................. 49
8.4 Frågor om luftfartscertifikat och elevtillstånd, m.m. ... 50
9 Sekretessmålen ............................. 51
10 Kostnader ................................ 54
11 Ikraftträdande m.m........................... 54
|
12 Specialmotivering ........................... |
55 Prop. 1993/94:133 | |
|
12.1 |
Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om |
. 55 |
|
12.2 |
Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om |
55 |
|
12.3 |
Förslaget till lag om ändring i forvaltningsprocess- |
56 |
|
12.4 |
Förslaget till lag om ändring i studiestödslagen | |
|
(1973:349) ........................... |
57 | |
|
12.5 |
Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om |
57 |
|
12.6 |
Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om |
57 |
|
12.7 |
Förslaget till lag (1976:371) om behandlingen av |
58 |
|
12.8 |
Förslaget till lag om ändring i körkortslagen |
58 |
|
12.9 |
Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen |
59 |
|
Bilaga 1 |
Utredningens lagförslag avseende körkortslagen |
60 |
|
Bilaga 2 |
Sammanfattning av promemorian Prövningstillstånd i kammarrätt .......................... |
63 |
|
Bilaga 3 Bilaga 4 |
Promemorians lagförslag .................. |
64 |
|
Remissammanställning av promemorian ......... |
68 | |
|
Bilaga 5 Bilaga 6 |
Lagrådsremissens lagförslag ................ |
70 |
|
Lagrådets yttrande ...................... |
88 | |
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 januari 1994.
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
Prop. 1993/94:133
1. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,
2. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom-
stolar,
3. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
4. lag om ändring i studiestödslagen (1973:349),
5. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.,
6. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
7. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandling av häktade och
anhållna m.m.,
8. lag om ändring i körkortslagen (1977:477),
9. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
10. lag om ändring i lagen om ändring (1993:1298) i sekretesslagen
(1980:100).
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom forskrivs att 26 § lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff
m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:133
26 §
Talan mot kriminalvårdsstyrelsens
beslut enligt denna lag föres hos
kammarrätten genom besvär.
Om ej annorlunda förordnas, skola
kriminalvårdsstyrelsens och kam-
marrätts beslut omedelbart lända
till efterrättelse.
Kriminalvårdsstyrelsens beslut
enligt denna lag överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.
Kriminalvårdsstyrelsens och doms-
tols beslut gäller omedelbart om
inte annat förordnas.
Prövningstillstånd krävs vid över-
klagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994. Beslut som meddelats av
Kriminalvårdsstyrelsen före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
1 Senaste lydelse 1973:127.
Härigenom föreskrivs att 12 och 14 §§ lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar1 skall ha följande lydelse.
Prop. 1993/94:133
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 §2
Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra lagfarna
ledamöter får ej sitta i rätten.
När det är särskilt föreskrivet att nämndemän skall ingå i rätten, är
kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler
än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i sådant fall ej sitta i
rätten. Kammarrätt är dock domför utan nämndemän
1. vid prövning av besvär över beslut som ej innebär att målet avgöres,
2. vid förordnande rörande saken i avvaktan på målets avgörande samt
vid annan åtgärd som avser endast måls beredande,
3. vid beslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att detta
prövats i sak.
Handlägges mål som avses i andra stycket gemensamt med annat mål,
får nämndemän deltaga vid handläggningen även av det senare målet.
Om domförhöret vid behandling av vissa mål finns bestämmelser i
fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och lagen (1990:886) om granskning
och kontroll av filmer och videogram. Bestämmelser om domförhet vid
behandling av kommunalbesvärsmål finns i 13 a §.
Vid behandling av frågor om
prövningstillstånd är kammarrätten
domför med två ledamöter, om de
är ense om slutet.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är kammarrätten
domför med en lagfaren domare.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en
lagfaren ledamot i kammarrätten eller, om de inte är av sådant slag att
de bör förbehållas lagfarna ledamöter, av en annan tjänsteman i
kammarrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare
bestämmelser om detta meddelas av regeringen.
14
Länsrätt prövar
1. mål enligt skatte-, taxerings-,
uppbörds-, folkbokförings- och
bilregisterforfattningama samt
§3
Om det i lag eller annan författ-
ning föreskrivs att talan skall väck-
as vid eller överklagas till allmän
förvaltningsdomstol, skall det
1 Lagen omtryckt 1981:1323.
2 Senaste lydelse 1993:513.
3 Senaste lydelse 1993:759.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:133
lagen (1989:479) om ersättning för
kostnader i ärenden och mål om
skatt, m.m. i den utsträckning som
är föreskrivet i dessa författningar,
2. mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, lagen
(1988:153) om bistånd åt asylsö-
kande m.fl., lagen (1993:387) om
stöd och service till vissa funk-
tionshindrade, lagen (1993:387)
om införande av lagen (1993:387)
om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade, lagen (1992:1574)
om bostadsanpassningsbidrag
m.m., lagen (1991:1128) om psyki-
atrisk tvångsvård, lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård, smittskyddslagen
(1988:1472), karantänslagen
(1989:290), lagen (1970:375) om
utlämning till Danmark, Finland,
Island eller Norge för verkställig-
het av beslut om vård eller be-
handling, körkortslagen (1977:477)
och lagen (1989:14) om erkännan-
de och verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m. m. och om
överflyttning av barn, allt i den
utsträckning som är föreskrivet i
dessa lagar samt mål enligt 6 kap.
21 § och 21 kap. föräldrabalken,
3. mål som avses i 24 § lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksam-
het,
4. mål som avses i 6 § första
stycket lagen (1985:206) om viten,
5. mål som överklagas från all-
män försäkringskassa i den ut-
sträckning som är särskilt föreskri-
vet,
6. mål som enligt bestämmelse i
annan lag skall prövas av länsrätt.
Mål som överklagas från Riksför-
säkringsverket med tillämpning av
göras vid en länsrätt.
Ett beslut skall överklagas till den
länsrätt inom vars län ärendet först
prövats, om inte regeringen för ett
visst slag av mål föreskriver något
annat.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:133
20 kap. 11 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring prövas av läns-
rätten i Stockholms län.
Mål som enligt telelagen
(1993:597) och lagen (1993:599)
om radiokommunikation skall
prövas av länsrätt prövas av Läns-
rätten i Stockholms län.
Länsrätten i Östergötlands län
prövar mål enligt luftfartslagen
(1957:297) i den utsträckning som
är föreskrivet i den lagen.
Mål som överklagas från Arbets-
marknadsstyrelsen enligt lagen
(1973:370) om arbetslöshetsför-
säkring och lagen (1973:371) om
kontant arbetsmarknadsstöd prövas
av länsrätten i det län i vilket den
arbetslöshetskassa eller den län-
sarbetsnämnd som beslutat i första
instans är belägen.
Förekommer vid mer än en läns-
rätt flera mål enligt skatte-, taxe-
rings- eller uppbördsförfattningar-
na som har nära samband med
varandra, får målen handläggas vid
en av länsrätterna, om det kan ske
utan avsevärd olägenhet för någon
enskild. Närmare föreskrifter om
överlämnande av mål mellan läns-
rätter meddelas av regeringen.
Förekommer det vid mer än en
länsrätt flera mål som har nära
samband med varandra, får målen
handläggas vid en av länsrätterna
om det kan göras utan avsevärd
olägenhet för någon enskild. När-
mare föreskrifter om överlämnande
av mål mellan länsrätter meddelas
av regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994.
Härigenom föreskrivs i fråga om forvaltningsprocesslagen (1971:291)
dels att 4, 31, 33, 35 och 37 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 35 § skall lyda "Prövningstillstånd i
Regeringsrätten och Försäkringsöverdomstolen",
dels att det i lagen skall inforas en ny paragraf, 34 a §, samt närmast
före denna en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
I ansöknings- eller besvärshand-
ling eller därmed jämförlig hand-
ling skall anges vad som yrkas
samt de omständigheter som åbero-
pas till stöd härför. I besvärshand-
ling anges dessutom det beslut mot
vilket talan föres.
I en ansökan eller ett överklagan-
de eller en därmed jämförlig hand-
ling skall anges vad som yrkas
samt de omständigheter som åbero-
pas till stöd för yrkandet. I över-
klagandet anges dessutom det
beslut som överklagas. Om pröv-
ningstillstånd krävs, skall även
anges de omständigheter som
åberopas till stöd for att ett sådant
tillstånd skall meddelas.
Sökande eller klagande bör vidare uppge bevis som han vill åberopa
och vad han vill styrka med varje särskilt bevis.
31 §*
Beslut, varigenom rätten avgör målet, skall tillställas part genom
handling som fullständigt återger beslutet och skiljaktig mening, där
sådan förekommit. Beslut som kan överklagas skall dessutom innehålla
upplysning om vad den skall iakttaga som vill anföra besvär över
beslutet.
Kräves särskilt tillstånd för pröv-
ning av besvär till regeringsrätten
eller försäkringsöverdomstolen,
skall kammarrättens eller försäk-
ringsrättens beslut innehålla upp-
gift härom och om de grunder på
vilka sådant tillstånd meddelas.
Krävs särskilt tillstånd för pröv-
ning i högre rätt, skall beslutet
innehålla uppgift om det och om de
grunder på vilka ett sådant tillstånd
meddelas.
33 §2
Mot länsrätts beslut förs talan hos kammarrätt. Mot kammarrätts beslut
förs talan hos Regeringsrätten, om inte annat följer av särskilda
bestämmelser. Talan förs genom besvär.
1 Senaste lydelse 1982:125.
2 Senaste lydelse 1991:211 (jfr 1991:363).
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:133
Talan får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot.
Kammarrättens beslut att med-
dela prövningstillstånd får inte
överklagas.
Prövningstillstånd i kammarrätt
34 a §
I de fall det är särskilt föreskrivet
får kammarrätten pröva ett över-
klagande från länsrätten endast om
kammarrätten har meddelat pröv-
ningstillstånd.
Prövningstillstånd meddelas om
1. det är av vikt för ledning av
rättstillämpningen att överklagan-
det prövas av högre rätt,
2. anledning förekommer till
ändring i det slut vartill länsrätten
kommit eller
3. det annars finns synnerliga
skäl att pröva överklagandet.
Meddelas inte prövningstillstånd,
står länsrättens beslut fast. En
upplysning om detta skall tas in i
kammarrättens beslut.
35 §3
Besvär över kammarrättens beslut
i ett mål som har anhängiggjorts
hos kammarrätten genom över-
klagande eller underställning prö-
vas av regeringsrätten endast om
regeringsrätten har meddelat pröv-
ningstillstånd.
Meddelas ej prövningstillstånd,
står kammarrättens beslut fast.
Erinran därom skall intagas i
regeringsrättens beslut.
Vad som sägs i första stycket
gäller ej
1. talan i mål om utlämnande av
allmän handling,
Ett överklagande av kammarrät-
tens beslut i ett mål som har väckts
hos kammarrätten genom över-
klagande eller underställning prö-
vas av Regeringsrätten endast om
Regeringsrätten har meddelat
prövningstillstånd.
Meddelas inte prövningstillstånd,
står kammarrättens beslut fast. En
upplysning om detta skall tas in i
Regeringsrättens beslut.
Vad som sägs i första stycket
gäller inte
1. talan som Riksdagens ombuds-
män eller Justitiekanslem för i mål
3 Senaste lydelse 1990:486.
10
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:133
2. talan som riksdagens ombuds-
män eller justitiekanslem for i mål
om disciplinansvar eller om åter-
kallelse eller begränsning av be-
hörighet att utöva yrke inom hälso-
och sjukvården, tandvården eller
detaljhandeln med läkemedel eller
om återkallelse av behörighet att
utöva veterinäryrket,
3. talan som justitiekanslem for i
mål enligt lagen (1990:484) om
övervakningskameror m.m.
om disciplinansvar eller om åter-
kallelse eller begränsning av be-
hörighet att utöva yrke inom hälso-
och sjukvården, tandvården eller
detaljhandeln med läkemedel eller
om återkallelse av behörighet att
utöva veterinäryrket,
2. talan som Justitiekanslem för
i mål enligt lagen (1990:484) om
övervakningskameror m.m.
37 §4
I mål, vari prövningstillstånd kräves, får omständighet eller bevis, som
klaganden åberopar först i Regeringsrätten, beaktas endast om det
föreligger särskilda skäl.
Föreskrifter om hinder mot att beakta eller anföra nya omständigheter
i vissa mål finns i 10 kap. 10 § kommunallagen (1991:900) och 22 kap.
1 § tredje stycket kyrkolagen (1992:300).
Klaganden bör i besvärshand-
lingen ange de skäl som han åbe-
ropar till stöd för sin begäran om
prövningstillstånd.
Denna lag träder i kraft, i fråga om 35 § den 1 juli 1994 och i övrigt
den 1 oktober 1994. Äldre lydelse av 35 § gäller fortfarande i fråga om
mål som avgjorts av kammarrätt före den 1 juli 1994.
4 Senaste lydelse 1992:343. Ändringen innebär att tredje stycket
upphävs.
11
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 25 § studiestödslagen (1973:349)’
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
Prop. 1993/94:133
25
Centrala studiestödsnämndens
beslut i ärenden om återbetalning
av studielån får överklagas hos
kammarrätt.
Nämndens beslut skall dock gä
bestämmer något annat.
§2
Centrala studiestödsnämndens
beslut i ärenden om återbetalning
av studielån får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
la omedelbart, om nämnden inte
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994. Beslut som meddelats av
Centrala studiestödsnämnden före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
1 Lagen omtryckt 1987:303.
2 Senaste lydelse 1988:877.
12
Härigenom föreskrivs att 29 § lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m.m.1 skall ha följande ydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:133
29 §
Talan mot kriminalvårdsstyrel-
sens beslut enligt denna lag föres
hos kammarrätten genom besvär.
Mot kammarrättens beslut i fråga
som avses i 12 § får talan inte
föras.
Kriminalvårdsstyrelsens beslut
enligt denna lag får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994. Beslut som meddelats av
Kriminalvårdsstyrelsen före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
Lagen omtryckt 1990:1010.
13
Prop. 1993/94:133
Härigenom föreskrivs att 59 § lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
59 §
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
särskilt fall enligt denna lag får
överklagas hos kammarrätt. Beslut
i fråga om vistelse utom anstalt för
en intagen beträffande vilken rege-
ringen har meddelat förordnande
enligt 31 § överklagas dock hos
regeringen. Detsamma gäller andra
beslut av styrelsen enligt denna lag
än som nu har angetts.
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
särskilt foll enligt denna lag får
överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol. Beslut i fråga om vistelse
utom anstalt för en intagen be-
träffande vilken regeringen har
meddelat förordnande enligt 31 §
överklagas dock hos regeringen.
Detsamma gäller andra beslut av
styrelsen enligt denna lag än som
nu har angetts.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994. Beslut som meddelats av
Kriminalvårdsstyrelsen före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
1 Lagen omtryckt 1990:1011.
14
Härigenom föreskrivs att 16 b § lagen (1976:371) om behandlingen av
Prop. 1993/94:133
häktade och anhållna m.fl.1 skall ha
Nuvarande lydelse
16
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
särskilda fall enligt denna lag
överklagas hos kammarrätten
genom besvär. Andra beslut av
styrelsen enligt denna lag över-
klagas hos regeringen genom be-
svär.
följande lydelse.
Föreslagen lydelse
> §
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
särskilda fall enligt denna lag får
överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol. Andra beslut av styrelsen
enligt denna lag överklagas hos
regeringen.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994. Beslut som meddelats av
Kriminalvårdsstyrelsen före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
1 Senaste lydelse 1981:1301.
15
2.8 Förslag till lag om ändring i körkortslagen (1977:477) Prop. 1993/94:133
Härigenom föreskrivs i fråga om körkortslagen (1977:477)'
dels att 40 och 48 §§ skall upphöra att gälla,
dels att i 24 § ordet "mål" skall bytas ut mot "ärende”,
dels att nuvarande 47 a § skall betecknas 46 a §,
dels att 39, 41-44, 46, 47 och 49 §§ skall ha följande lydelse,
dels att den nya 46 a § skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 39 § skall lyda "Förfarandet i körkorts-
ärenden m.m.”.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
39 §
Länsstyrelsen prövar frågor om
meddelande av körkortstillstånd
och utfärdande av traktorkort.
Länsstyrelsen prövar också andra
frågor om körkort. Dessa framgår
av föreskrifter som regeringen
beslutar.
Länsstyrelsen prövar frågor om
återkallelse av körkort, körkortstill-
stånd eller traktorkort, om nedsätt-
ning av spärrtid efter återkallelse
och om vägran att godkänna ett ut-
ländskt körkort.
Länsstyrelsen prövar också frågor
om meddelande av körkortstillstånd
och utfärdande av traktorkort samt
de andra frågor om körkort som
regeringen föreskriver.
Om länsstyrelsen finner anledning anta att någon inte bör ha körkort
eller traktorkort på grund av sina nykterhets förhållanden, får länsstyrel-
sen höra socialnämnden, om nämndens yttrande har betydelse for
ärendets avgörande.
41
Mål som avses i 40 § anhängig-
görs i länsrätten genom ansökan.
Om ett körkort eller ett traktor-
kort är omhändertaget enligt 23 §,
skall länsrätten utan dröjsmål
pröva om körkortet eller traktor-
kortet skall återkallas tills vidare
eller återställas.
§
Om ett körkort eller traktorkort
är omhändertaget enligt 23 § första
stycket 1-3, skall länsstyrelsen utan
dröjsmål pröva om körkortet eller
traktorkortet skall återkallas tills
vidare eller lämnas tillbaka.
42
I mål enligt denna lag får rätten
förelägga den enskilda parten att
ge in läkarintyg eller bevis om
godkänt förarprov. Rätten får
också, under de förutsättningar
§
I ett ärende enligt denna lag får
länsstyrelsen förelägga den enskil-
da parten att ge in läkarintyg eller
bevis om godkänt förarprov.
1 Lagen omtryckt 1980:977. Senaste lydelse av 40 § 1985:431.
16
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:133
som anges i 39 § tredje stycket,
höra socialnämnden.
43 §
Beslutar rätten om återkallelse,
får rätten samtidigt förordna att ett
godkänt förarprov skall avläggas
innan körkort eller traktorkort
lämnas ut. Om det begärs, skall
rätten också pröva frågan om ett
sådant medgivande som avses i 2 §
tredje stycket.
44
Om rätten i ett mål om återkallel-
se av körkort, körkortstillstånd
eller traktorkort beslutar att åter-
kallelse inte skall ske, får rätten
meddela särskilda villkor för kör-
kortet eller traktorkortet eller
besluta att en förnyad personutred-
ning skall göras vid en senare
tidpunkt. Gäller målet återkallelse
av ett körkortstillstånd, får rätten
förlänga giltighetstiden för till-
ståndet.
Beslutar länsstyrelsen om åter-
kallelse, får länsstyrelsen samtidigt
förordna att ett godkänt förarprov
skall avläggas innan körkort eller
traktorkort lämnas ut. Om det
begärs, skall länsstyrelsen också
pröva frågan om ett sådant med-
givande som avses i 2 § tredje
stycket.
§
Om länsstyrelsen i ett ärende om
återkallelse av körkort, körkorts-
tillstånd eller traktorkort beslutar
att återkallelse inte skall ske, får
länsstyrelsen meddela särskilda
villkor för körkortet eller traktor-
kortet eller besluta att en förnyad
personutredning skall göras vid en
senare tidpunkt. Gäller ärendet
återkallelse av ett körkortstillstånd,
får länsstyrelsen förlänga giltig-
hetstiden för tillståndet.
Ett föreläggande som avses i 42
§ får överklagas endast i samband
med talan mot det beslut varige-
nom målet avgörs.
Ett beslut i fråga om förlängning
stånd får inte överklagas.
§
Ett föreläggande som avses i 42
§ får överklagas endast till-
sammans med det beslut genom
vilket ärendet avgörs.
v giltighetstiden för ett körkortstill-
46 a §
Om det allmänna ombudet anser
att varning är en tillräcklig åtgärd,
får ombudet utfärda ett föreläggan-
de om varning för godkännande
inom viss tid.
Har ett föreläggande utfärdats,
får ansökan enligt 41 § inte göras
förrän tiden för godkännande har
gått ut. Ett godkännande är utan
Om länsstyrelsen anser att var-
ning är en tillräcklig åtgärd, får
länsstyrelsen utfärda ett preliminärt
beslut om varning för godkännande
inom viss tid.
Har ett preliminärt beslut utfär-
dats, får länsstyrelsen inte avgöra
ärendet förrän tiden för godkän-
nande har gått ut. Ett godkännande
17
2 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 133
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:133
verkan om det sker sedan en sådan
ansökan har avsänts.
Ett godkänt föreläggande gäller
som ett domstolsbeslut vilket har
vunnit laga kraft.
är utan verkan, om det lämnas
sedan ärendet avgjorts.
Ett godkänt preliminärt beslut
gäller som ett slutligt beslut vilket
har vunnit laga kraft.
47
Det allmännas talan i sådana mål
som avses i 40 § fors av allmänt
ombud. Det allmänna ombudet har
samma utredningsbefogenheter som
rätten har enligt denna lag.
Det allmänna ombudet får fora
talan även till den enskilda partens
förmån.
49
Besvär av det allmänna ombudet
skall anföras inom tre veckor från
den dag då det överklagade be-
slutet meddelades.
Länsstyrelsens beslut enligt 39 §
första stycket får överklagas till
allmän förvaltningsdomstol. Läns-
styrelsen för det allmännas talan i
ett sådant mål. Den får föra talan
även till förmån för den enskilda
parten.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
§2
Om allmän förvaltningsdomstols
beslut överklagas av länsstyrelsen,
skall överklagandet ha kommit in
inom tre veckor från den dag då
det överklagade beslutet meddela-
des.
Denna lag träder i kraft den 1
oktober 1994. Mål som väckts i
länsrätten före ikraftträdandet prövas enligt äldre bestämmelser.
2 Senaste lydelse 1985:431.
18
Härigenom föreskrivs att 15 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100)' skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 1
7
Beslut varigenom myndighet har
avslagit enskilds begäran att få ta
del av handling eller lämnat ut
allmän handling med förbehåll,
som inskränker sökandens rätt att
yppa dess innehåll eller annars
förfoga över den, får överklagas av
sökanden. Om inte annat följer av
andra - fjärde styckena, överklagas
beslutet hos kammarrätten eller,
såvitt gäller kammarrätts beslut i
där väckt ärende, hos Regerings-
rätten. Har beslutet meddelats av
organ som avses i 1 kap. 8 § andra
stycket tillämpas bestämmelserna i
23 - 25 §§ och 30 § första me-
ningen förvaltningslagen
(1986:223) om överklagande. Att
prövningstillstånd inte behövs när
kammarrätts beslut överklagas
framgår av 35 § forvaltningspro-
cesslagen (1971:291).
Har beslut som avses i första
stycket meddelats av tingsrätt och
rör det handling i domstols rätts-
skipande eller rättsvårdande verk-
samhet, överklagas det hos hovrät-
ten. Motsvarande beslut av hovrätt
i där väckt eller dit överklagat
ärende överklagas hos Högsta
domstolen. Vid överklagande av
tingsrätts eller hovrätts beslut
tillämpas i övrigt bestämmelserna
i rättegångsbalken om besvär. Vid
överklagande av hovrätts beslut
skall dock reglerna om prövnings-
tillstånd inte tillämpas.
Första och andra styckena gäller ir
§
Beslut varigenom myndighet har
avslagit enskilds begäran att få ta
del av handling eller lämnat ut
allmän handling med förbehåll,
som inskränker sökandens rätt att
yppa dess innehåll eller annars
förfoga över den, får överklagas av
sökanden. Om inte annat följer av
andra - fjärde styckena, överklagas
beslutet hos kammarrätten eller,
såvitt gäller kammarrätts beslut i
där väckt ärende, hos Regerings-
rätten. Har beslutet meddelats av
organ som avses i 1 kap. 8 § andra
stycket tillämpas bestämmelserna i
23 - 25 §§ och 30 § första me-
ningen förvaltningslagen
(1986:223) om överklagande.
Har beslut som avses i första
stycket meddelats av tingsrätt och
rör det handling i domstols rätts-
skipande eller rättsvårdande verk-
samhet, överklagas det hos hovrät-
ten. Motsvarande beslut av hovrätt
i där väckt eller dit överklagat
ärende överklagas hos Högsta
domstolen. Vid överklagande av
tingsrätts eller hovrätts beslut
tillämpas i övrigt bestämmelserna
i rättegångsbalken om besvär.
för beslut av riksdagen, regering-
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
19
en, Högsta domstolen eller Regeringsrätten. Prop. 1993/94:133
Att beslut av statsråd skall överklagas hos regeringen föreskrivs i 2
kap. 15 § tryckfrihetsförordningen.
Angående rätt att överklaga beslut av myndighet som lyder under
riksdagen är särskilt föreskrivet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. Beslut som meddelats av
kammarrätt och hovrätt före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
20
Härigenom föreskrivs att 15 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100)1 skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 kap.
7 §
Prop. 1993/94:133
Beslut varigenom myndighet har
avslagit enskilds begäran att få ta
del av handling eller lämnat ut
allmän handling med förbehåll,
som inskränker sökandens rätt att
yppa dess innehåll eller annars
förfoga över den, får överklagas av
sökanden. Om inte annat följer av
andra-fjärde styckena, överklagas
beslutet hos kammarrätten eller,
såvitt gäller kammarrätts beslut i
där väckt ärende, hos Regerings-
rätten. Har beslutet meddelats av
organ som avses i 1 kap. 8 § andra
stycket eller 9 § tillämpas bestäm-
melserna i 23-25 §§ och 30 §
första meningen förvaltningslagen
(1986:223) om överklagande. Att
prövningstillstånd inte behövs när
kammarrätts beslut överklagas
framgår av 35 § förvaltningspro-
cesslagen (1971:291).
Har beslut som avses i första
stycket meddelats av tingsrätt och
rör det handling i domstols rättski-
pande eller rättsvårdande verksam-
het, överklagas det hos hovrätten.
Motsvarande beslut av hovrätt i
där väckt eller dit överklagat ären-
de överklagas hos Högsta dom-
stolen. Vid överklagande av tings-
rätts eller hovrätts beslut tillämpas
i övrigt bestämmelserna i rätte-
gångsbalken om besvär. Vid över-
klagande av hovrätts beslut skall
dock reglerna om prövningstill-
Beslut varigenom myndighet har
avslagit enskilds begäran att få ta
del av handling eller lämnat ut
allmän handling med förbehåll,
som inskränker sökandens rätt att
yppa dess innehåll eller annars
förfoga över den, får överklagas av
sökanden. Om inte annat följer av
andra-fjärde styckena, överklagas
beslutet hos kammarrätten eller,
såvitt gäller kammarrätts beslut i
där väckt ärende, hos Regerings-
rätten. Har beslutet meddelats av
organ som avses i 1 kap. 8 § andra
stycket eller 9 § tillämpas bestäm-
melserna i 23-25 §§ och 30 §
första meningen förvaltningslagen
(1986:223) om överklagande.
Har beslut som avses i första
stycket meddelats av tingsrätt och
rör det handling i domstols rättski-
pande eller rättsvårdande verksam-
het, överklagas det hos hovrätten.
Motsvarande beslut av hovrätt i
där väckt eller dit överklagat ären-
de överklagas hos Högsta dom-
stolen. Vid överklagande av tings-
rätts eller hovrätts beslut tillämpas
i övrigt bestämmelserna i rätte-
gångsbalken om besvär.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
21
stånd inte tillämpas. Prop. 1993/94:133
Första och andra styckena gäller inte för beslut av riksdagen, regering-
en, Högsta domstolen eller Regeringsrätten.
Att beslut av statsråd skall överklagas hos regeringen föreskrivs i 2
kap. 15 § tryckfrihetsförordningen.
Angående rätt att överklaga beslut av myndighet som lyder under
riksdagen är särskilt föreskrivet.
22
År 1989 tillkallades en parlamentariskt sammansatt kommitté for att se
över domstolarnas uppgifter, arbetssätt och organisation (dir. 1989:56).
Kommittén antog namnet Domstolsutredningen (Ju 1989:06). Utred-
ningens uppdrag begränsades 1991 genom tilläggsdirektiv till att inte
längre omfatta domstolarnas organisation (dir. 1991:94).
Domstolsutredningen överlämnade i januari 1992 betänkandet Dom-
stolarna infor 2000-talet Arbetsuppgifter och förfaranderegler (SOU
1991:106). Förslagen i betänkandet tar sikte på arbetsfördelningen mellan
domstolar och förvaltningsmyndigheter och mellan de allmänna dom-
stolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna. Utredningen tar också
upp frågor om omprövning, överklagande och instansordningen samt
vissa processrättsliga frågor. När det gäller instansordningen i de
allmänna förvaltningsdomstolarna borde enligt Domstolsutredningen en
principiell utgångspunkt vara att den första domstolsprövningen av ett
förvaltningsärende alltid sker i länsrätt.
Regeringen har i 1993 års budgetproposition ställt sig bakom principen
om att den första domstolsprövningen skall ligga i länsrätt (prop.
1992/93:100 bil. 3, s. 24 f och s. 93). Riksdagen har godkänt de i pro-
positionen angivna riktlinjerna (bet. 1992/93:JuU24, rskr. 1992/93:289).
Såvitt gäller de allmänna förvaltningsdomstolarna föreslog utredningen
bl.a. följande. Instansordningen borde ändras på ett antal områden så att
den första domstolsprövningen av vissa mål - kriminalvårdsmål,
kommunalbesvärsmål, mål från Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd,
sekretessmål, studiestödsmål och vissa länsstyrelsemål - sker i länsrätt i
stället för kammarrätt. Utredningen förordade även att körkortsingripan-
den skall beslutas av länsstyrelse som första instans i stället för som nu
av länsrätt, att länsstyrelsens beslut skall kunna överklagas till länsrätten
och vidare att de allmänna ombuden i körkortsmål avskaffas och att
länsstyrelsen skall vara den enskildes motpart i domstolsprocessen.
Beträffande sekretessmålen föreslog utredningen att länsrätt som första
domstolsinstans skall pröva de sekretessmål som i dag överprövas av
kammarrätt. Vidare skulle prövningstillstånd införas i Regeringsrätten
och Högsta domstolen i sekretessärenden som härrör från länsrätt
respektive tingsrätt.
Betänkandet har remissbehandlats. Utredningens lagförslag såvitt gäller
körkortslagstiftningen finns som bilaga 1. I övriga delar är utredningens
lagförslag inte av intresse i detta sammanhang. En förteckning över
remissinstanserna finns intagen i Ds 1993:5 (i bilaga l), liksom en
sammanställning av remissvaren.
Beträffande prövningstillstånd i kammarrätt fann utredningen många
faktorer som talade för att ett dispenssystem skulle införas i kammarrätt.
Emellertid borde införandet av ett sådant system avvakta tills erfarenheter
vunnits av de reformer som berör de allmänna förvaltningsdomstolarna.
I en promemoria som upprättats inom Justitiedepartementet under år
1993, Prövningstillstånd i kammarrätt, föreslås att regler om prövnings-
tillstånd i kammarrätt tas in i forvaltningsprocesslagen (1971:291).
Promemorian har remissbehandlats.
Prop. 1993/94:133
23
En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. De lagförslag som Prop. 1993/94:133
läggs fram i promemorian finns i bilaga 3. En förteckning över remissin-
stanserna och en sammanställning av remissyttrandena finns i bilaga 4.
Som en första etapp i genomförandet av Domstolsutredningens förslag
beträffande de allmänna förvaltningsdomstolarna tar regeringen i denna
lagrådsremiss upp vissa allmänna frågor - bl.a. frågan om prövningstill-
stånd i kammarrätt - som har samband med en ändrad instansordning.
Vidare behandlas frågan om länsrätt skall vara första domstolsinstans för
studiestödsmålen och kriminalvårdsmålen samt frågorna om instansord-
ningen vid körkortsingripanden och om prövningstillstånd i de två högsta
instanserna i sekretessmål. I en andra etapp under år 1994 avser
regeringen att ta upp ytterligare måltyper som bör flyttas ner från
kammarrätt till länsrätt när det gäller domstolsprövningen i första instans.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 9 december 1993 att inhämta Lagrådets
yttrande över de förslag som finns i bilaga 5.
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 6.
Före 1971 års förvaltningsreform fanns det egentligen bara två för-
valtningsdomstolar, nämligen Regeringsrätten samt den dåvarande
Kammarrätten i Stockholm for vissa måltyper med hela riket som
domkrets. Vid reformen inrättades två slags länsdomstolar, länsrätter och
länsskatterätter. Dessa domstolar var organisatoriskt knutna till länsstyrel-
serna, från vilka de tog över vissa uppgifter. Länsskatterättema ersatte
de tidigare prövningsnämndema. Genom reformen år 1971 byggdes
kammarrättsorganisationen ut kraftigt och kammarrätterna blev allmänna
förvaltningsdomstolar. Kammarrätternas målområde ändrades så att det
i stort blev detsamma som Regeringsrättens.
Genom länsrättsreformen år 1979 tillskapades de nuvarande fristående
länsrätterna. Först därigenom blev organisationen av allmänna för-
valtningsdomstolar komplett. Förutom uppgiften att vara besvärsinstans,
har länsrätten från år 1979 och senare även fått uppgiften att besluta som
första instans i en rad förvaltningsfrågor: vissa administrativa frihetsbe-
rövanden, vissa säkerhetsåtgärder, ingripande mot innehavare av körkort,
körkortstillstånd, flygcertifikat och elevtillstånd, verkställighet av allmän
domstols dom i vissa fall, utdömande av vite, återbetalning av utgivet
socialbidrag samt vissa rättshjälpsfrågor m.m. I andra målgrupper har
länsrätterna till uppgift att pröva överklaganden av beslut som har fattats
av förvaltningsmyndigheter. I princip kan alla beslut som fattas av
länsrätt överklagas till kammarrätt (utan krav på prövningstillstånd).
Emellertid överklagas alltjämt många förvaltningsmyndigheters beslut inte
till en överordnad myndighet eller till länsrätt utan direkt till kammarrätt.
24
Inom denna grupp finns ärenden av vitt skilda slag. Om man räknar
antalet måltyper kan denna ärendegrupp sägas vara dominerande i
förvaltningsrättskipningen.
Frågan om vilka mål som skall tas upp av kammarrätt respektive
länsrätt som första domstolsinstans behandlas i 8 och 14 §§ lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar (AFDL).
I 8 § första stycket AFDL förskrivs att kammarrätt prövar 1. besvär
som enligt lag eller annan författning anförs hos domstolen, 2. mål som
underställs domstolen enligt folkbokföringslagen (1967:198), 3. mål
enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål
om skatt, m.m. i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.
Enligt 11 kap. 4 § regeringsformen skall föreskrifter om domstolarnas
rättskipningsuppgifter, om huvuddragen av deras organisation och om
rättegången meddelas i lag. Frågan om bestämmelsen i 8 § första
stycket 1 AFDL är i överensstämmelse med denna bestämmelse i
regeringsformen har varit föremål för diskussion. (Se bl.a. Håkan
Strömberg, FT 1976 s. 58 f). Frågan togs upp i förarbetena till
regeringsformen. Justitieministern uttalade därvid att kravet på lagform
enligt hans mening borde omfatta bara de bestämmelser som avsåg
domstolarnas rättskipande uppgifter. I detta sammanhang påpekade han
att en grundlagsbestämmelse av detta innehåll inte hindrade att det i en
författning som utfärdats av regeringen föreskrevs att besvär i vissa
ärenden skulle anföras hos kammarrätt. Lagkravet fick nämligen anses
vara uppfyllt därigenom att i 8 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar angavs att kammarrätt prövar besvär över beslut
i förvaltningsärende som enligt lag eller annan författning anförs hos
domstolen, (prop. 1973:90 s. 388).
För länsrätternas del har i 14 § AFDL valts en annan metod. Genom
en uppräkning anges vilka mål som skall prövas av länsrätt som första
domstolsinstans. Denna metod är helt i överensstämmelse med regerings-
formens ordalydelse.
Målområdet för länsrätterna har i stort varit detsamma sedan dom-
stolarna inrättades. Vid bildandet övertog länsrätterna arbetsuppgifter
som tidigare hade utförts av länsdomstolama. En av anledningarna till att
länsrätternas målområde inte ökades i samband med omorganisationen
var att man ansåg att de nya domstolarna skulle utgöra bärkraftiga
enheter med befintligt målområde.
Länsrätternas målområde har efter tillkomsten utretts och diskuterats.
Länsdomstolskommittén föreslog i sitt slutbetänkande Länsrätternas
målområde - Administrativ tvåpartsprocess (SOU 1981:75) att läns-
rätterna skulle överta länsstyrelsernas besvärsfunktion i vissa typer av
mål, bl.a. hälsovårdsmål och vapenmål. Kommittén fäste därvid stor vikt
vid att inslaget av rättsfrågor var stort i dessa ärenden och att det därför
var viktigt att prövningsinstansen i fråga om opartiskhet åtnjöt allmän-
hetens förtroende. Kommittén ansåg att det därför var lämpligt att
besvärsprövningen låg hos ett fristående organ samt att det från den
enskilde medborgarens synpunkt var viktigt med en ökad insyn i
beslutsfattandet.
Kommitténs förslag fick ett blandat mottagande vid remissbehandlingen.
Föredragande statsrådet anförde i prop. 1983/84:100 (bil. 15 s. 49f) att
kommitténs förslag i och för sig kunde ses som ett naturligt fullföljande
av reformarbetet inom förvaltningsrättskipningen. Han ansåg dock att det
Prop. 1993/94:133
25
var nödvändigt att ta mer praktiska hänsyn när det gällde valet av Prop. 1993/94:133
besvärsinstans på länsplanet. Kommitténs forslag ledde därför inte till
någon ändrad instansordning.
Länsrätternas målområde utökades dock den 1 juli 1991 genom att
Riksförsäkringsverkets och allmän försäkringskassas beslut i ärenden om
socialförsäkring sedan dess skall överklagas till länsrätt (prop.
1990/91:80).
I 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 3 s. 24) uttalade
föredragande statsrådet bl.a. att tyngdpunkten i rättskipningen bör ligga
i första instans också inom de allmänna förvaltningsdomstolarna. I
enlighet därmed har flera måltyper förts till länsrätt som första dom-
stolsinstans, såsom exempelvis mål enligt ordningslagen (efter förslag i
prop. 1992/93:210) och mål enligt tobakslagen (efter förslag i prop.
1992/93:185).
Som nämnts ovan kan i princip alla beslut som fattats av länsrätt
överklagas till kammarrätt. Domstolen är skyldig att pröva alla mål som
överklagas till den. Kammarrätterna handlägger i dag omkring 250
måltyper. Kammarrättens prövning är fullständig. Kammarrättens av-
göranden kan i allmänhet överklagas till Regeringsrätten. Fram till den
1 juli 1995 överklagas dock socialförsäkringsmål till Försäkrings-
överdomstolen. Regeringsrätten och Försäkringsöverdomstolen tar till
skillnad från kammarrätterna inte upp alla överklaganden till fullständig
prövning. För att Regeringsrätten eller Försäkringsöverdomstolen skall
pröva besvär över en kammarrätts beslut i ett mål, som har anhängig-
gjorts i kammarrätten genom överklagande eller underställning, krävs att
domstolen meddelar prövningstillstånd.
Prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rätts-
tillämpningen att målet prövas (prejudikatdispens) eller om det finns syn-
nerliga skäl för sådan prövning, såsom att grund för resning finns eller
att målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt för-
biseende eller grovt misstag (extraordinär dispens). Prövningstillstånd i
Regeringsrätten krävs dock inte om det gäller mål om utlämnande av
allmän handling (sekretessmål) eller vissa måltyper där JO eller JK för
talan.
Bakgrunden till Domstolsutredningens uppdrag var att domstolarna under
senare år utsatts för stora påfrestningar. Ett väsentligt skäl är den allt
större arbetsbelastningen. Utvecklingen inom samhället har tillfört
domstolarna fler och alltmer komplicerade uppgifter. De resurser som
tillförts domstolarna motsvarar inte den faktiska ökningen av antalet
inkomna mål och ärenden. Från en situation där man i allmänhet har haft
goda möjligheter att lägga ned tid och omsorg på varje uppgift har man,
trots ett fortlöpande rationaliseringsarbete, på sina håll hamnat i en
situation som med fog kan beskrivas som besvärlig. Balanserna har ökat
och önskvärda handläggningstider kan inte hållas. Från en del håll har
man till och med sagt att domstolarna befinner sig i kris.
Mot den bakgrunden inledde Justitiedepartementet under år 1988 en 26
diskussion om domstolsväsendet. Som ett led i diskussionen utarbetades Prop. 1993/94:133
promemorian Domstolarna i framtiden - en idéskiss (Ds 1989:2).
Idéskissen utgick från att domstolarnas svårigheter inte kunde mötas
enbart genom resursförstärkningar. Det behövdes djupare och djärvare
grepp; mera grundläggande frågor om domstolarnas framtida arbetsupp-
gifter och organisation måste övervägas. Målet var att bevara ett
kvalitativt högtstående domstolsväsende med fortsatt starkt lekmannain-
flytande och god lokal förankring. Med de utgångspunkterna tecknades
i idéskissen en bild av ett framtida domstolsväsende.
Under remissbehandlingen blev idéskissen föremål för en omfattande
diskussion, inte bara bland remissinstanserna utan också i den allmänna
debatten. En del av uppslagen i idéskissen mötte kritik medan andra vann
en god uppslutning. Många konstruktiva forslag och synpunkter kom
fram.
Idéskissen och resultatet av remissbehandlingen var utgångspunkten för
Domstolsutredningen. I direktiven till utredningen (dir. 1989:56) uttalas
att en mera beständig lösning av domstolsväsendets problem fordrar att
man åtminstone på en del punkter överväger ganska genomgripande
ändringar.
Domstolsutredningens uppdrag omfattade enligt dessa direktiv ett antal
frågor som är av grundläggande betydelse for det framtida dom-
stolsväsendet. Det gällde för det första vilka frågor som över huvud taget
bör anses vara sådana att de måste prövas av så kvalificerade organ som
domstolarna utgör. Framför allt ingick i denna del av uppdraget att se
över de uppgifter utanför det egentliga rättskipningsområdet som i dag
handhas av domstolarna. Avsikten var att domstolsverksamheten borde
renodlas. För det andra skulle utredningen se över arbetsfördelningen
mellan de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomsto-
larna. För det tredje skulle utredningen se över reglerna om omprövning,
överklagande och instansordning. Häri ingick att utvärdera omprövnings-
reglema inom förvaltningen, att överväga arbetsfördelningen mellan de
olika domstolsinstansema och att utreda vissa frågor om prövningstill-
stånd i hovrätt och kammarrätt. För det fjärde skulle utredningen se över
vissa viktigare förfaranderegler, i första hand de bestämmelser som
reglerar förvaltningsdomstolarnas handläggning samt förfarandereglema
i tingsrätt för frågor som ligger utanför det traditionella tvistemåls- och
brottmålsområdet.
En femte uppgift var enligt direktiven att ta ställning till vilken
organisation som är den från olika synpunkter mest ändamålsenliga för
de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna. År
1991 utfärdade emellertid regeringen tilläggsdirektiv (dir. 1991:94)
genom vilka regeringen begränsade utredningens uppdrag på så sätt att
det inte längre omfattade en översyn av domstolarnas organisation.
Vissa av Domstolsutredningens förslag har lett till lagstiftning. Det
gäller förslagen om utvidgade regler om prövningstillstånd i hovrätt och
ändrad instansordning vid överklagande av beslut som har meddelats av
kronofogdemyndighet (prop. 1992/93:216, bet. 1992/93:JuU34, rskr.
1992/93:373). Regeringen har även föreslagit att vissa likvidationsären- 27
den skall flyttas från tingsrätt till Patent- och registreringsverket (prop.
1993/94:43). Prop. 1993/94:133
I förevarande ärende behandlas som nämnts frågor som rör de allmänna
förvaltningsdomstolarna.
Förfarandet i de allmänna förvaltningsdomstolarna regleras i första hand
av bestämmelserna i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
(AFDL) och forvaltningsprocesslagen (1971:291;FPL).
I lagen om allmänna förvaltningsdomstolar finns regler om bl.a.
organisation, behörighet, domförhet, ledamöter, nämndemän och
sakkunniga. Forvaltningsprocesslagen innehåller bl.a. bestämmelser om
måls anhängiggörande, handläggning, bevismedel och beslut. För-
valtningsprocesslagen hänvisar beträffande vissa processuella frågor till
bestämmelserna i rättegångsbalken.
Länsrätten är som regel domfor med en lagfaren domare och tre
nämndemän (17 § AFDL). Flertalet mål avgörs på handlingarna. Det
gäller t.ex mål om skatter, körkort och bistånd. Muntlig förhandling
förekommer dock i alla typer av mål, t.ex. mål om tvångsomhän-
dertagande av barn eller missbrukare samt taxeringsmål där det före-
kommer skattetillägg, om den enskilde har begärt att muntlig förhandling
skall hållas. Många mål kan även avgöras av en lagfaren domare ensam
(18 § AFDL). Detta gäller bl.a. i skattemål avseende ändring av taxerad
inkomst till ett belopp av högst 5 000 kr eller skattemål, där domslutet
kommer att överensstämma med parternas samstämmiga mening. En
lagfaren domare kan ensam även avgöra t.ex. mål enligt körkortslagen,
om beslutet innebär att något körkortsingripande inte skall ske eller att
varning meddelas eller om det är uppenbart att körkortet skall återkallas.
I kammarrätten avgörs enligt huvudregeln målen av tre lagfarna
ledamöter (12 § AFDL). Även vissa frågor som kommer upp under
beredningens gång i ett mål skall beslutas kollegialt. Det gäller t.ex.
avslag på en begäran om muntlig förhandling eller inhämtande av
yttranden från sakkunniga. I vissa typer av mål deltar två nämndemän.
Det gäller bl.a. mål om tvångsomhändertagande av barn eller miss-
brukare, verkställighet av allmän domstols dom beträffande vårdnad om
eller umgänge med barn samt socialförsäkring.
I Regeringsrätten avgörs målen normalt av fem regeringsråd. Dom-
stolen är dock domför med fyra regeringsråd, om tre av dessa är ense om
slutet.
Försäkringsöverdomstolen är domför med fem ledamöter. Av dem skall
tre vara lagfarna. Vissa beslut i både Regeringsrätten och Försäkrings-
överdomstolen kan avgöras i mindre sammansättningar. Frågor om
prövningstillstånd får avgöras av ett regeringsråd respektive (numera) en
försäkringsdomare.
28
Regeringens förslag: I enlighet med de principiella riktlinjer riksdagen
har beslutat för instansordningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna
skall det i lagstiftningen slås fast att länsrätten är första domstolsin-
stans inom de allmänna förvaltningsdomstolarna. En sådan principiell
ordning med länsrätt som första instans behöver dock inte gälla för
samtliga måltyper, eftersom det för vissa mål kan vara motiverat med
undantag.
Skälen för regeringens förslag: En av grundtankarna i det reformarbete
som under senare år har bedrivits på rättsväsendets område har varit att
tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i första instans, dvs. den första
domstolsprövningen skall ske i första instans. De högre domstolsinstan-
sema skall endast överpröva de domar som har överklagats från den
närmast lägre instansen. Det är inte försvarligt att en högt kvalificerad
domstolsinstans alltför mycket tas i anspråk för att bedöma mer
rutinartade mål.
Principen att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i första instans
samt att talan skall väckas i denna är praktiskt taget helt genomförd vid
de allmänna domstolarna. Så är däremot inte fallet när det gäller de
allmänna förvaltningsdomstolarna. Någon enhetlig instansordning
förekommer inte inom denna domstolsorganisation. Den största delen av
antalet mål prövas visserligen av länsrätt som första domstolsinstans men
merparten av de måltyper som prövas av kammarrätt får sin första
domstolsprövning där. Enligt Domstolsutredningen bör en principiell ut-
gångspunkt vara att den första domstolsprövningen i ett förvaltnings-
ärende alltid sker i länsrätt. Utredningen föreslår därför att den första
domstolsprövningen av vissa uppräknade mål skall ske i länsrätt i stället
för i kammarrätt. Det gäller bl.a. kriminalvårdsmål, kommunalbe-
svärsmål och vissa s.k. länsstyrelsemål som byggnadsmål och hälso-
skyddsmål. Den föreslår vidare - utan att lägga fram några lagförslag i
denna del - att länsrätt i princip skall vara den första domstolsinstansen
i samtliga måltyper där kammarrätt i dag har denna funktion. Förslaget
har genomgående fått ett positivt mottagande under remissbehandlingen.
Frågan om instansordningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna
behandlades som redan nämnts i 1993 års budgetproposition (prop.
1992/93: 100 bil. 3 s. 24 f och s. 93). Föredragande statsrådet uttalade
därvid att Domstolsutredningens principiella utgångspunkt är den riktiga
och att tyngdpunkten i rättskipningen borde ligga i första instans också
inom de allmänna förvaltningsdomstolarna. En ändrad instansordning
som innebär att förvaltningsdomstolsprövningen som regel startar i
länsrätt innebär att länsrätterna blir allmänna förvaltningsdomstolar i
ordets rätta bemärkelse och att förvaltningsrättsreformen därmed fullföljs.
En principiell ordning med länsrätt som första instans i de måltyper som
prövas av förvaltningsdomstolarna behöver dock inte gälla för samtliga
Prop. 1993/94:133
29
måltyper. Den fortsatta beredningen av Domstolsutredningens förslag får Prop. 1993/94:133
enligt föredraganden visa om det i fråga om vissa mål kan vara motiverat
med undantag.
Föredraganden anförde vidare att hon avsåg att senare presentera
regeringens förslag i dessa delar i en eller flera propositioner.
Enligt föredragandens mening var det emellertid av flera skäl angeläget
att redan då ta ställning till den principiella frågan om instansordningen
i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Genom propositionen föreslog
därför regeringen att riksdagen skulle godkänna de angivna riktlinjerna
för instansordningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Riksdagen
biföll regeringens förslag (bet. 1992/93 :JuU24, rskr. 1992/93:289).
I enlighet med det principiella ställningstagande som sålunda gjorts när
det gäller förvaltningsrättskipningen pågår i regeringskansliet ett arbete
med att genomföra omläggningen av instansordningen hos de allmänna
förvaltningsdomstolarna så att det normala skall vara att länsrätt skall
vara första dömande instans i målen. Som framgått är det en omfattande
uppgift att förverkliga den nya principen. Det är därför lämpligt att gå
fram etappvis. En första etapp bör omfatta frågan om sådana generella
regler i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar (AFDL)
som behövs för den nya ordningen med länsrätt som normal första
domstolsinstans, vilket innebär att nuvarande uppräkning av länsrättemas
måltyper bör ersättas av en generell regel i saken. Sedan får i likhet med
det som nu gäller regleringen av kammarrätternas kompetens i de olika
materiella författningarna anges var talan skall väckas eller vart
förvaltningsbeslutet skall överklagas. Det är då följdriktigt att det i
fortsättningen är så att det i dessa författningar föreskrivs att talan skall
väckas vid eller fullföljas hos allmän förvaltningsdomstol, med vilket
uttryckssätt enligt lagen om allmänna förvaltningsdomstolar skall menas
länsrätt. I de undantagsfall som kammarrätt skall vara första dom-
stolsinstans får detta anges särskilt genom att det sägs att talan skall
väckas där eller fullföljas dit.
Med det nu valda sättet att reglera länsrätternas behörighet uppkommer
mot bakgrund av 11 kap. 4 § regeringsformen frågan, om man skall
utforma regleringen efter mönster av nuvarande 8 § AFDL som ju
hänvisar till vad som föreskrivs i både lag och förordning om kammarrät-
ternas kompetens. Mot en sådan lösning talar den kritik som uttalats mot
den gällande lagstiftningen (se avsnitt 4.1) och som utgår från grund-
lagstexten. Å andra sidan finns de klara motivuttalanden som gjordes i
samband med just denna grundlagsparagrafs tillkomst. Med hänsyn till
att frågan om domstolsprövning av normbeslut och förvaltningsbeslut för
närvarande behandlas av Fri- och rättighetsutredningen (dir. 1991:119)
anser regeringen att den i 8 § AFDL använda tekniken bör kunna
användas i fortsättningen även för länsrätt till dess ett mer principiellt
ställningstagande skall göras.
30
Prop. 1993/94:133
Regeringens förslag: Ett beslut skall överklagas till den länsrätt
inom vars län ärendet först prövats. I de fall en central eller regio-
nal förvaltningsmyndighet har överprövat ett lokalt beslut skall den
länsrätt vara behörig att pröva ärendet, inom vars län det lokala
beslutet har fattats. Avvikelser från denna princip skall endast göras
om starka skäl talar för en annan ordning. En länsrätts avgörande i
de nya måltyperna skall överklagas till samma kammarrätt som
länsrättens övriga mål.
Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer med
regeringens utom såvitt avser den lagtekniska lösningen.
Remissinstanserna: Remissinstanserna uttalar sig inte särskilt i denna
fråga.
Skälen för regeringens förslag: Det finns en länsrätt i vatje län. Länet
utgör i princip länsrättens domkrets.
De nuvarande forumbestämmelserna för de allmänna förvaltningsdom-
stolarna utgår från principen att behörig domstol är den domstol inom vars
domkrets beslutsmyndigheten är belägen. I 14 § lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar anges som nämnts bl.a. genom uppräkning
vilka typer av mål som länsrätt prövar. Någon allmän forumregel för
länsrätterna finns inte utan det anses följa av att det finns en länsrätt i vaije
län. I nämnda lagrum fmns emellertid vissa särskilda forumregler (andra -
femte styckena).
En kammarrätts domkrets består av ett antal län. För Kammarrätten i
Göteborg tillkommer även överklagande av beslut fattade av svensk
myndighet utomlands. När bestämmelserna om kammarrätternas domkretsar
skulle utformas utgick man ifrån att beslutsmyndighetens geografiska
belägenhet skulle vara bestämmande för till vilken kammarrätt talan skulle
fullföljas. Det var emellertid inte givet vilken av beslutsmyndighetema i
flerinstansmål, dvs. mål där en regional eller en central förvaltningsmyndig-
het överprövat en underordnad myndighets beslut, som skulle vara
bestämmande i detta avseende. Om det i samtliga fall hade bestämts av
myndigheten omedelbart under kammarrätten, skulle följden ha blivit att de
flesta centrala ämbetsverks och myndigheters beslut skulle ha överklagats
till Kammarrätten i Stockholm. Detta beroende på den starka koncentration
av sådana myndigheter till stockholmsregionen i böijan av 1970-talet. Det
ansågs olämpligt att Kammarrätten i Stockholm skulle pröva de fall där det
ursprungliga beslutet hade fattats av en myndighet inom en arman kammar-
rätts domkrets. Av den anledningen kom kungörelsen (1971:1200) och
därefter förordningen (1977:937) om kammarrätternas domkretsar att
innehålla en bestämmelse om att det är den första beslutande instansens
belägenhet som avgör hos vilken kammarrätt besvär skall anföras. Från
denna huvudregel har undantag gjorts för vissa speciella måltyper.
Överklaganden av beslut fattade av Sjömansskattenämnden samt över-
klagande rörande ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet
31
anförs således till Kammarrätten i Göteborg. Kriminalvårdsstyrelsens beslut Prop. 1993/94:133
överklagas till Kammarrätten i Jönköping och Generaltullstyrelsens beslut
överklagas till Kammarrätten i Stockholm.
Vid nedflyttningen av mål från kammarrätt till länsrätt uppkommer i vissa
fall samma situation som idag gäller kammarrätt, nämligen att beslutsmyn-
digheten är belägen i en länsrätts domkrets och besvärsmyndigheten i en
annan. Några av remissinstanserna har i sina remissvar vid genomgången
av de olika måltypema och vid den fortsatta beredningen av frågan framfört
att det för vissa måltyper skulle vara önskvärt med en koncentration till
vissa länsrätter och att endast en kammarrätt skulle vara andra domstols-
instans. Som skäl härför har de i huvudsak anfört att det i vissa domstolar
blir så få mål av angivet slag att domarna inte får den erforderliga
kompetensen och rutinen när det gäller dessa mål samt att det kan leda till
att praxis blir varierande. Dessa problem är av samma art som kammarrät-
terna hade i böijan av 1970-talet. Regeringen anser, i likhet med Dom-
stolsutredningen, att problemen inte bör bli av samma omfattning som då.
I länsrätterna tjänstgör nämligen många domare som har erfarenheter av
kammarrättsarbete eller som har tjänstgjort som regeringsrättssekreterare i
Regeringsrätten. Dessutom bör det ske en viss omfördelning av resurser
från kammarrätterna till länsrätterna i samband med nedflyttningen av mål.
De måltyper som kan komma i fråga för en nedflyttning är inte heller
generellt sett svårare än de mål som i dag finns i länsrätterna. Skall man
sträva efter en principiell ordning där länsrätterna har generell kompetens
som första instans inom förvaltningsrättskipningen, är det mest följdriktigt
att så många måltyper som möjligt förekommer i alla länsrätter och att
"specialfora" bland dessa undviks så mycket som möjligt. Härtill kommer
att det uppnås en bättre lokal förankring om målen sprids på alla länsrätter.
De principer som hittills varit rådande skall därför gälla även när länsrätt
blir den första dom stolsinstansen. Huvudprincipen skall således vara att den
länsrätt är behörig inom vars domkrets beslutsmyndigheten är belägen eller
ärendet först prövats. I de fall en central eller regional förvaltningsmyndig-
het har överprövat ett lokalt fattat beslut är alltså den länsrätt behörig att
pröva ärendet, inom vars län det första beslutet har fattats. Denna huvud-
princip skall komma till uttryck i en ny 14 § i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar. Det är dock möjligt att den närmare studie
som skall föregå vaije nedflyttning av en målgrupp kan ge anledning till en
avvikelse i enstaka fall från denna princip. En förutsättning för detta bör
dock vara att starka skäl talar för en annan ordning. Enbart det förhållandet
att det rör sig om ett begränsat antal mål är inte ett sådant skäl. Regeringen
bör få behörighet att besluta avvikelser från huvudregeln.
Enligt 33 § forvaltningsprocesslagen (1971:291) förs talan mot länsrätts
beslut hos kammarrätt. Enligt den ovan nämnda förordningen (1977:937)
om kammarrätternas domkretsar skall den första beslutande instansens
belägenhet avgöra hos vilken kammarrätt besvär skall anföras. Regeringen
anser att det, på i huvudsak samma skäl som beträffande länsrätternas
behörighet, inte finns anledning att frångå denna princip och styra vissa
måltyper till någon viss kammarrätt.
32
5.3.1 Dispensprövning införs hos kammarrätterna
Regeringens förslag: Regler om prövningstillstånd i kammarrätt skall
införas. Dessa regler skall utformas efter mönster av vad som gäller
för prövningstillstånd i hovrätt. Det innebär att prövningstillstånd får
beviljas om det finns anledning att ändra länsrättens avgörande
(ändringsdispens), om det är av vikt för ledningen av rättstillämp-
ningen att överprövning görs (prejudikatdispens) eller om det annars
finns synnerliga skäl att pröva talan (extraordinär dispens).
De grundläggande bestämmelserna om prövningstillstånd i
kammarrätt skall tas in i forvaltningsprocesslagen (1971:291). Regler
om vilka mål eller målgrupper som skall omfattas av krav på pröv-
ningstillstånd skall inte tas in i forvaltningsprocesslagen utan tas in i
de materiella författningarna.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I anslutning till frågan om instansord-
ningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna tog Domstolsutredningen även
upp frågan om att införa regler om prövningstillstånd i ledet länsrätt-
kammarrätt. Domstolsutredningen, som anser att många skäl talar för att
regler om prövningstillstånd införs, lägger dock inte fram något lagförslag
om detta i betänkandet utan uttalar att frågan bör tas upp på nytt när
erfarenheter vunnits av genomförda och föreslagna reformer. Till be-
tänkandet har fogats två reservationer och ett särskilt yttrande angående
prövningstillstånd i kammarrätt. Enligt dessa bör prövningstillstånd i
kammarrätt - i vaije fall för vissa målgrupper - införas redan nu. Många
remissinstanser ansluter sig till de synpunkter som förs fram i reservationer-
na och det särskilda yttrandet och flertalet av dem som yttrat sig i frågan
anser att krav på prövningstillstånd i kammarrätt - i vaije fall för vissa
målgrupper - bör införas redan nu. Ett fåtal ansluter sig till Domstolsutred-
ningens bedömning och vill avvakta med en sådan reform.
Regeringen anser att bl.a. följande skäl talar för att regler om prövnings-
tillstånd införs. Generellt sett är instanskedjoma längre hos förvaltnings-
domstolarna än hos de allmänna domstolarna. Detta beror på att för-
valtningsdomstolarnas uppgift i de flesta fall är att öveipröva förvaltnings-
myndigheters beslut. Nedflyttningen av måltyper till länsrätt kommer att
leda till att denna funktion förstärks och att instanskedjoma därigenom
kommer att förlängas. Långa instanskedjor kan medföra att det dröjer länge
innan det finns ett slutligt avgörande i de mål som överklagas. För både
samhället och de enskilda är det en fördel att handläggningen av målen inte
drar ut för mycket på tiden. Detta talar för att ett dispenssystem införs även
i kammarrätt. Vidare är det otvivelaktigt så att ett dispenssystem även i
kammarrätt skapar möjligheter att bättre och mer effektivt utnyttja de
resurser som finns.
Regeringen anser därför att prövningstillstånd skall införas redan nu i ledet
länsrätt-kammarrätt.
Prop. 1993/94:133
33
3 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 133
Ett system med prövningstillstånd i kammarrätt kan inte göras helt Prop. 1993/94:133
generellt. Det måste prövas för vaije måltyp om prövningstillstånd skall
krävas vid överklagande till kammarrätt. Vissa allmänna principer bör dock
gälla. Till en böijan bör det understrykas att en förutsättning för prövnings-
tillstånd är att målet överklagats från länsrätt. Vidare bör prövningstillstånd
användas främst i de fall målet prövats av en förvaltningsmyndighet innan
det prövats av länsrätt. Men på motsvarande sätt som det i fråga om vissa
mål kan vara motiverat med ett undantag från regeln om att den första
domstolsprövningen skall ske i länsrätt, kan det finnas skäl för ett undantag
när det gäller krav på prövningstillstånd också för vissa typer av mål.
Frågan bör därför prövas målgrupp för målgrupp. En naturlig ordning är att
prövningen av frågan om prövningstillstånd skall införas eller inte för olika
måltyper görs parallellt med arbetet att flytta ner målen i instanskedjan. Det
kan emellertid inte uteslutas att det finns måltyper som lämpar sig väl för
ett system med prövningstillstånd, även om det inte prövats av en för-
valtningsmyndighet innan det når länsrätt.
Eftersom det inte är aktuellt att generellt införa krav på prövningstillstånd
för överklaganden från länsrätt till kammarrätt behövs det dels allmänna
regler om tillståndsprövningen, dels regler för vaije målkategori som skall
omfattas av ett sådant krav.
När det gäller hur nya generella regler om prövningstillstånd i kammarrätt
skall utformas är det naturligt att knyta an till de regler som gäller för
hovrätt. Det saknas anledning såväl att införa regler som är mer restriktiva
än dem som gäller för hovrätt som att ha vidare möjligheter till dispens.
Samma dispensgrunder som gäller för hovrätt skall därför gälla för
kammarrätt, dvs. ändringsdispens, prejudikatdispens och extraordinär
dispens.
I fråga om den lagtekniska lösningen bör det väljas en lösning som tillåter
att man måltyp för måltyp reglerar användandet av prövningstillstånd.
För de allmänna domstolarna finns de grundläggande bestämmelserna om
prövningstillstånd i rättegångsbalken. Där finns också bestämmelserna om
i vilka fall det ställs krav på prövningstillstånd i tvistemål och brottmål.
Regler om krav på prövningstillstånd i felparkering särenden och i ut-
sökningsmål har däremot tagits in i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
respektive utsökningsbalken.
För de allmänna förvaltningsdomstolarnas del bör den utformningen väljas
att de centrala, grundläggande bestämmelserna om prövningstillstånd i
kammarrätt tas in i forvaltningsprocesslagen i en ny paragraf, 34 a §. Vilka
mål eller målgrupper som skall omfattas av reglerna om prövningstillstånd
bör däremot inte anges i forvaltningsprocesslagen utan i stället framgå av
den särskilda lagen eller förordningen som reglerar de materiella reglerna.
Därigenom slipper man tynga forvaltningsprocesslagen med långa otympliga
bestämmelser som måste ändras allteftersom krav på prövningstillstånd
införs för nya målgrupper. Tekniken är alltså en som liknar den beträffande
de allmänna förvaltningsdomstolarnas kompetens som har förordats i avsnitt
5.1. Om det för någon enstaka målgrupp finns anledning att meddela
särskilda föreskrifter, kan också dessa tas in i den aktuella lagen (jfr 2 §
FPL).
Inom Justitiedepartementet pågår ett arbete med en översyn av för-
34
valtningsprocesslagen. I samband därmed kommer vissa bestämmelser i den Prop. 1993/94:133
lagen att ses över för att bättre anpassa den till ett system med prövningstill-
stånd.
5.3.2 Kammarrättens sammansättning vid dispensprövning
Regeringens förslag: Kammarrätten skall vid dispensprövningen vara
domför med två ledamöter om de är ense om slutet.
Promemorians förslag: I promemorian förslås att dispensprövningen skall
ske med tre ledamöter.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är starkt kritiska till att
dispensprövningen skall ske med tre ledamöter och anser att den skall ske
med två ledamöter för att några effektivitetsvinster skall uppstå.
Skälen för regeringens förslag: I samband med att kravet på prövnings-
tillstånd i hovrätt den 1 juli 1993 utvidgades till att omfatta ytterligare
måltyper ändrades också reglerna om hovrättemas sammansättning vid
dispensprövningen. Hovrätt skall numera bestå av tre, i stället för två,
ledamöter. Som skäl för den ändrade ordningen - som avvek från Dom
stolsutredningens förslag - anfördes i propositionen bl. a. att en sådan
ordning är ägnad att skapa starka garantier för att prövningen görs under
mycket kvalificerade och rättssäkra former. Vidare anfördes att denna
ordning också är naturlig inte minst som huvudregeln när det gäller
hovrättens sammansättning är just tre lagfarna domare (prop. 1992/93:216
s. 65 f). Också kammarrätt är som huvudregel domför med tre lagfarna
ledamöter, 12 § första stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings-
domstolar.
När det gäller frågan om dispensprövning finns det emellertid en
avgörande skillnad i grundförutsättningarna mellan processen i hovrätt och
den i kammarrätt. I hovrätt är processen i stor utsträckning muntlig.
Huvudförhandlingen bygger på omedelbarhetsprincipen och blir av den
orsaken ofta mycket omfattande. Effektivitetsvinsten ligger därför framför
allt i att sådan förhandling inte behöver hållas.
I kammarrätt är antalet muntliga förhandlingar betydligt mindre än i
hovrätt. Vidare gäller att den muntliga förhandlingen i kammarrätt endast
är ett komplement till det skriftliga materialet. I de flesta fall kommer
därför hela det relevanta processmaterialet att vara tillgängligt vid dis-
pensprövningen. Om dispensprövningen då skulle ske med tre ledamöter,
skulle fördelen med tillståndsprövning i kammarrätt i stort sett inskränka sig
till att någon dom inte behöver skrivas när dispens vägras. Denna vinst blir
emellertid ytterst begränsad, eftersom domen i sådana fall normalt endast
går ut på att länsrättens dom inte ändras. För att det egentligen skall vara
meningsfullt med ett dispensprövningssystem i kammarrätt anser regeringen
att sådan prövning skall kunna ske av två ledamöter (jfr 4 a § 1 st lagen om
allmänna förvaltningsdomstolar). För att rättssäkerhetskraven inte skall vara
mindre skall det krävas att de två ledamöter som gör dispensprövningen är
ense om slutet. Om de inte är ense om slutet, bör huvudregeln om
kammarrättens sammansättning, dvs. att kammarrätt är domför med tre
35
lagfarna ledamöter, gälla. Prop. 1993/94:133
I praktiken tillgodoser den förordade ordningen ett lika stort rättssäker-
hetskrav som den som nu gäller i hovrätt, och den skillnad som skall finnas
betingas endast av de olika processformema i allmän domstol och allmän
förvaltningsdomstol.
Reglerna om dispensprövning i kammarrätt föranleder en ändring i 12 §
lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.
Regeringens förslag: Den första domstolsprövningen av mål om
återbetalning av studiestöd skall göras i länsrätt i stället för i kammar-
rätt.
Centrala studiestödsnämndens beslut skall överklagas till länsrätten
i det län där beslutet har fattats.
Prövningstillstånd införs för studiestödsmål i ledet mellan länsrätt
och kammarrätt.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att besvär över Centrala
studiestödsnämndens beslut skall prövas av Länsrätten i Västemorrlands län.
Utredningen lämnar inget förslag såvitt avser frågan om prövningstillstånd.
Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser godtar
utredningens förslag att studiestödsmålen skall flyttas ned från kammarrätt
till länsrätt. Centrala studiestödsnämnden (CSN) anser att en särskild över-
klagandenämnd bör inrättas eftersom en sådan nämnd även skulle kunna
överpröva sådana beslut som idag inte är överklagbara. Därigenom skulle
man bäst kunna fylla de behov och önskemål som både enskilda och CSN
kan ställa på överklaganderätt. En stor majoritet avstyrker förslaget att
Länsrätten i Västemorrlands län skall vara exklusivt forum. I stället
förordas att målen sprids på flera länsrätter. Centrala studiestödsnämnden
förordar att, om länsrätt kommer att vara instans i överklagandeärenden,
utöver Länsrätten i Västemorrlands län även länsrätterna i de sex län där
CSN:s regionkontor finns skall kunna pröva överklaganden i studiestödsmål.
Kammarrätten i Sundsvall anser att överklagande av länsrätts beslut skall
ske till Kammarrätten i Sundsvall, som i mål av detta slag också bör utgöra
slutinstans.
Bakgrunden till regeringens förslag: Studiestöd kan utgå i form av bl.a.
studiehjälp eller studiemedel. Studiehjälp utgår till elever som är under 20
år och som genomgår gymnasial utbildning. Studiehjälpen består dels av ett
generellt bidrag, dels vissa behovsprövade bidrag i form av inackorderings-
tillägg och extra tillägg. Vaije år utgår studiehjälp till ungefär 300 000
elever.
Studiemedel beviljas åt dels dem som studerar på högskola, dels de elever
som går i utbildning på gymnasial nivå och som är 20 år eller äldre.
En del av studiestödet utgörs av lån som skall betalas tillbaka till staten.
Under vissa förutsättningar kan det belopp som skall återbetalas sättas ned
eller avskrivas. Reglerna om återbetalning av studielån finns i 8 kap. 36
studiestödslagen (1973:349).
År 1989 genomgick studiemedelssystemet relativt omfattande förändringar Prop. 1993/94:133
(jfr prop. 1987/88:116). Reformen innebar bl.a. att subventionerna inom
systemet flyttades från lånesidan till bidragssidan samt att reglerna om
återbetalning förenklades. De nuvarande reglerna trädde i kraft den 1
januari 1989. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för studiestöd som avser
tiden före ikraftträdandet.
Centrala studiestödsnämnden (CSN) är central förvaltningsmyndighet för
studiesociala frågor. Nämndens huvudkontor är beläget i Sundsvall.
Dessutom finns sex regionkontor och 24 lokalkontor. De sex regionkontoren
är belägna i Umeå, Uppsala, Stockholm, Linköping, Göteborg och Lund.
Lokalkontor finns ett i vaije län, i allmänhet i residensstaden men i
Eskilstuna för Södermanlands län, i Borås för Älvsborgs län, i Lidköping
för Skaraborgs län och i Sundsvall för Västemorrlands län. Region- och
lokalkontoren är inte självständiga myndigheter.
Regionkontoren är tillika lokalkontor. Regionkontoren skiljer sig från
lokalkontoren på så sätt att de även ansvarar för vissa gemensamma
administrativa funktioner för lokalkontoren inom regionen. Vaije lokalkon-
tor (och regionkontor) är i princip ett s.k. fullservicekontor, dvs. de beviljar
studiestöd och beslutar om anstånd. De har dock för närvarande inte rätt att
besluta om avskrivning av studieskuld på grund av synnerliga skäl. Dessa
beslut fattas av CSN:s huvudkontor. CSN har ca 500 anställda varav ca 190
på huvudkontoret i Sundsvall.
Det är de till återbetalning av studielån hörande frågorna som kan
överklagas från CSN till kammarrätt. Andra beslut av CSN, exempelvis
beviljande av studiestöd kan inte överklagas. Enligt förordningen (1977:937)
om kammarrätternas domkretsar m.m. överklagas samtliga mål enligt
studiestödslagen till Kammarrätten i Sundsvall. Till kammarrätten har de
senaste åren inkommit följande antal studiestödsmål: år 1991 2211 st, år
1992 3097 st och det första halvåret 1993 3648 st. Prognosen för hela år
1993 är ca 5000 mål. Av de överklagade målen är det ett mindre antal som
är avgjorda av huvudkontoret i Sundsvall. Det stora flertalet mål som
kommer in till kammarrätten kommer direkt från lokal- eller regionkonto-
ren. Dessa beslut är fattade i CSN:s namn, men de passerar inte CSN:s
huvudkontor.
Kammarrättens avgöranden i studiestödsmål får överklagas till Regerings-
rätten där det dock krävs prövningstillstånd.
37
Tabell 1
Prop. 1993/94:133
Domstolsverket har utrett hur målen fördelar sig på de olika länen. Enligt
utredningen skulle 4 300 mål fördelas enligt följande.
|
Län |
Antal mål |
Län Antal mål | |
|
Stockholm |
1 200 |
Blekinge |
45 |
|
Gotland |
25 |
Kristianstad |
80 |
|
Uppsala |
215 |
Malmöhus |
500 |
|
Södermanland |
75 |
Halland |
60 |
|
Västmanland |
85 |
Göteborgs o Bohus |
510 |
|
Kopparberg |
120 |
Älvsborg |
140 |
|
Gävleborg |
110 |
Skaraborg |
95 |
|
Östergötland |
240 |
Värmland |
110 |
|
Jönköping |
110 |
Västernorrland |
80* |
|
Kalmar |
50 |
Jämtland |
65 |
|
Örebro |
105 |
Västerbotten |
155 |
|
Kronoberg |
90 |
Norrbotten |
105 |
*Till detta kommer ca 50 mål där beslut fattats av CSN centralt.
Skälen för regeringens förslag: Såsom redogjorts för ovan (avsnitt 5.1)
skall tyngdpunkten i rättskipningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna
ligga i första instans. De högre domstolsinstansema skall endast överpröva
de domar som har överklagats från den närmast lägre instansen. Den nu
aktuella måltypen, studiestödsmål, är mål av masskaraktär. De är inte heller
så särpräglade i förhållande till andra förvaltningsmål att de av det skälet
kräver en juristkollegial sammansättning vid den första domstolsprövningen.
Från juridisk synpunkt anses denna måltyp tvärtom som ganska enkel. Den
första domstolsprövningen bör därför ske i länsrätt.
Något alternativ till en överprövning i domstol finns inte, eftersom frågan
om inrättande av en överklagandenämnd saknar aktualitet.
Bakgrunden till Domstolsutredningens förslag synes ha varit att vid den
tidpunkten handlades flertalet av återbetalningsärendena av CSN centralt i
Sundsvall. Med de omorganisationer som gjorts av CSN handläggs
emellertid numera endast ett mindre antal ärenden centralt. De flesta
ärendena handläggs av lokal- eller regionalkontoren. Det är därför naturligt
att dessa mål fördelas enligt huvudprincipen, dvs. den länsrätt är behörig
inom vars domkrets det grundläggande beslutet har fattats. Länsrättens
beslut i studiestödsmål skall överklagas till samma kammarrätt som gäller
för länsrättens övriga mål.
Nedflyttningen av studiestödsmål från kammarrätt till länsrätt innebär att
instanskedjan förlängs med en domstolsinstans. Det innebär att det skulle bli
en för lång instanskedja med en obegränsad rätt till prövning i kammarrätt.
Innan ett mål anhängiggörs i länsrätt har ärendet redan prövats av CSN -
lokalt, regionalt eller centralt - och även omprövats av dem. Studiestöds-
38
målen är antalsmässigt en stor målgrupp och under årens lopp har en fast Prop. 1993/94:133
praxis utvecklats för målgruppen. Krav på prövningstillstånd bör därför
införas i ledet länsrätt - kammarrätt för studiestödsmålen. (Se även avsnitt
5.3.1.)
Regeringens förslag: Den första domstolsprövningen av kriminal-
vårdsmål skall göras i länsrätt i stället för i kammarrätt.
Den lokala eller regionala beslutsmyndighetens belägenhet skall
vara avgörande för vilken länsrätt som skall bli behörig att pröva ett
mål.
Prövningstillstånd skall införas för kriminalvårdsmål i ledet mellan
länsrätt och kammarrätt.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Utredningen
lämnar inget förslag såvitt avser frågan om prövningstillstånd.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag.
Några instanser tar upp frågan om man inte i vissa fall bör införa restriktio-
ner vad gäller möjligheterna att få Kriminalvårdsstyrelsens beslut över-
prövade av domstol. Beträffande forumregeln är dock några kritiska och
menar att en "utlokalisering" av dessa mål kan medföra svårigheter när det
gäller att bygga upp en enhetlig praxis.
Bakgrund till regeringens förslag: En stor målgrupp som prövas av
kammarrätt som första domstolsinstans är kriminalvårdsmålen, dvs. mål
avseende besvär över Kriminalvårdsstyrelsens beslut i vissa kriminalvårds-
ärenden.
Kriminalvårdens organisation utgörs av Kriminalvårdsstyrelsen, region-
myndigheter samt lokala myndigheter som utgörs av kriminalvårdsanstalter,
häkten och frivårdsmyndigheter. Från den 1 januari 1994 finns även en ny
myndighet benämnd Transporttjänsten direkt under Kriminalvårdsstyrelsen.
Kriminalvårdsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för kriminalvår-
den. Styrelsen är chefsmyndighet för ovannämnda regionmyndigheter,
anstalter, häkten och frivårdsmyndigheter.
Kriminalvårdsstyrelsen handlägger frågor av övergripande natur och
meddelar föreskrifter, råd och riktlinjer för verksamheten inom kriminalvår-
den. Enligt de lagar som närmare reglerar verkställigheten av fängelsestraff
tillkommer beslutanderätten Kriminalvårdsstyrelsen. Detsamma gäller vissa
beslut angående intagna i häkte. Kriminalvårdsstyrelsen har dock i stor
utsträckning delegerat beslutanderätten i klientärenden till regionala eller
lokala myndigheter. Styrelsen kan ändra beslut som har fattats av annan
myndighet efter delegation. I vissa frågor, framför allt rörande långtidsdöm-
da, fattas besluten direkt av Kriminalvårdsstyrelsen.
Kriminalvårdsverket har sju regionmyndigheter, som under Kriminal-
vårdsstyrelsen leder och har tillsyn över verksamheten i regionen. Region-
myndigheten leds av en kriminalvårdsdirektör som avgör myndighetens
ärenden, om inte annat är föreskrivet. Vid kriminalvårdsregionema prövas
bl.a. frågor om anstaltsplacering av dömda i vissa fall och om uppskov med
straffverkställighet. Prop. 1993/94:133
Anstalterna, som kan vara öppna eller slutna, indelas i riksanstalter och
lokalanstalter. På anstalterna fattas en mycket stor mängd beslut, t.ex.
beträffande permissioner, besök, rätt att ringa ut eller ta emot samtal,
granskning av brev eller andra försändelser. Antalet tillgängliga platser i
anstalterna varierar över tiden beroende på bl.a. ombyggnader och
semesterstängningar. Den 1 oktober 1993 fanns 74 anstalter, varav 18
riksanstalter och 56 lokalanstalter.
Beslut som har fattats av en regional eller lokal myndighet efter delegation
kan ändras av Kriminalvårdsstyrelsen. Den som beslutet angår får påkalla
styrelsens prövning av sådant beslut som går honom emot. Regionmyndig-
hetema överprövar alltså inte beslut från lokala myndigheter.
Vissa av Kriminalvårdsstyrelsens beslut i klientärenden enligt lagen
(1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m.m., lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m.m., lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och lagen
(1976:371) om behandling av häktade och anhållna m.fl. kan överklagas till
kammarrätt. Enligt förordningen (1977:937) om kammarrätternas domkret-
sar m.m. överklagas samtliga beslut av Kriminalvårdsstyrelsen mot vilka
talan får föras till Kammarrätten i Jönköping. Det gäller både beslut där
Kriminalvårdsstyrelsen har beslutat som första instans och beslut där
styrelsen har överprövat en underordnad myndighets beslut. De vanliga
forumreglema gäller således inte. (Se avsnitt 5.2 Forumregler m.m.) En
förutsättning är att beslutet avser ett särskilt fall. Beslut av mer generell
karaktär kan inte överklagas till domstol. Sådana ärenden prövas i sista hand
av regeringen.
Merparten av de beslut som kan överklagas till domstol avser uppskov
med straffverkställighet eller behandlingen av intagna under anstaltsvistel-
sen. Till Kammarrätten i Jönköping inkom år 1990 750 mål, år 1991 543
mål och år 1992 648 mål. Målen är i sig inte arbetskrävande. De handläggs
emellertid med förtur och blir på det sättet betungande för kammarrätten.
Mot kammarrättens avgörande i mål om uppskov med straffverkställighet
får talan inte föras (fullföljdsförbud). Övriga mål kan överklagas till
Regeringsrätten där dock prövningstillstånd krävs.
40
Tabell 2
Prop. 1993/94:133
Domstolsverket har utrett hur målen fördelar sig länsvis. Enligt utredningen
skulle ca 730 mål fördelas enligt följande.
|
Län |
Antal mål |
Län |
Antal mål |
|
Stockholm |
80 |
Örebro |
55 |
|
Uppsala |
15 |
Kristianstad |
10 |
|
Södermanland |
25 |
Malmöhus |
55 |
|
Gotland |
10 |
Halland |
10 |
|
Västmanland |
10 |
Göteborg o Bohus 60 | |
|
Östergötland |
245 |
Värmland |
5 |
|
Jönköping |
5 |
Kopparberg |
10 |
|
Kronoberg |
10 |
Gävleborg |
10 |
|
Kalmar |
15 |
Västernorrland |
35 |
|
Blekinge |
5 |
Västerbotten |
20 |
|
Skaraborg |
20 |
Norrbotten |
10 |
Vid denna fördelning går inget mål till Jämtlands län.
Skälen för regeringens förslag: Det finns inget som talar emot att
tillämpa huvudprincipen, om att den första domstolsprövningen skall ligga
i länsrätt, på kriminalvårdsmålen. Till detta kommer att kriminalvårdsmålen
anses från juridisk synpunkt som ganska enkla. Det är mängden mål och
deras förturskaraktär som gör dem arbetskrävande. Den första dom-
stolsprövningen bör därför ske i länsrätt.
Som nämnts är de kriminalvårdsmål som nu är i fråga ur juridisk
synvinkel av förhållandevis enkel karaktär. Det finns inga särskilda
omständigheter som talar mot att de skulle kunna handläggas av samtliga
länsrätter. Dessa handlägger bl.a. delvis liknande mål om psykiatrisk
tvångsvård. Huvudregeln bör därför gälla för dessa mål, dvs. att Kriminal-
vårdsstyrelsens beslut enligt lagen om kriminalvård i anstalt, lagen om
beräkning av strafftid m.m., lagen om behandling av anhållna och häktade
m.fl. samt nordiska verställighetslagen skall överklagas hos den länsrätt
inom vars domkrets den lokala eller regionala beslutsmyndigheten är
belägen. Har Kriminalvårdsstyrelsen beslutat som första instans, överklagas
beslutet till Länsrätten i Östergötlands län.
Inte heller finns det skäl att frångå huvudregeln om kammarrätternas
behörighet.
Nedflyttningen av kriminalvårdsmål från kammarrätt till länsrätt innebär
att instanskedjan förlängs med en domstolsinstans. Innan ett mål an-
hängiggörs i länsrätt har ärendet redan i de flesta fall prövats lokalt vid
anstalten och därefter omprövats där samt överprövats av Kriminalvårds-
styrelsen. Ett system med en obegränsad rätt till prövning i kammarrätt
skulle medföra en alltför lång instanskedja för dessa mål. Det bör därför
ställas upp ett krav på prövningstillstånd i ledet länsrätt - kammarrätt. (Se
även avsnitt 5.3.1)
41
Regeringens bedömning: En överflyttning av samtliga eller vissa
körkortsmål till tingsrätt bör inte ske.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Överåklagaren i
Linköping, Ronneby tingsrätt och Arvika tingsrätt har tillstyrkt eller lämnat
förslaget att domstolsprövningen av körkortsfrågor skall ske inom den
allmänna förvaltningsdomstolsorganisationen utan erinran. Överåklagaren
i Linköping anser att det finns anledning att, med beaktande av rättsäker-
hets- och tidsvinster, överväga om inte körkortsingripanden med anledning
av brott skall handläggas samtidigt med utfärdande av strafföreläggande
eller av tingsrätten i samband med handläggning av brottmålet. Ronneby
tingsrätt anser att en lösning bör införas där körkortsfrågan, om grunden för
körkortsingripandet är brott, handläggs samtidigt som ansvarsfrågan. Arvika
tingsrätt vill betona vikten av att även besluten om körkortsingripanden förs
över till de allmänna domstolarna eftersom dessa ingripanden oftast utgör
en mycket väsentlig del av en utdömd brottspåföljd och bör behandlas i ett
sammanhang.
Bakgrunden till regeringens bedömning: Före 1979 handlade först
länsstyrelserna och senare länsdomstolama alla frågor som rörde körkorts-
innehav och frågor om återkallelse av körkort och körkortstillstånd. Härefter
har länsrätterna som första instans beslutat i frågor som gäller ingripande
mot innehavare av körkort och körkortstillstånd. Länsrättens beslut
överklagas till kammarrätten samt till Regeringsrätten som slutinstans.
Frågan om vilken myndighet som skall handlägga dessa ärenden har tagits
upp i skilda sammanhang.
Trafikmålskommittén tillsattes år 1961 med uppdrag att undersöka
möjligheterna att förenkla handläggningen vid trafiköverträdelser och
därmed sammanhängande frågor. Utredningen föreslog i sitt slutbetänkande
Rätten till ratten (SOU 1972:70-72), att körkortsfrågor i anledning av
trafikbrott skulle avgöras vid allmän domstol. Regeringen avvisade i prop.
1975/76:155 kommitténs förslag om överflyttning av vissa körkortsmål till
tingsrätt. Vid riksdagsbehandlingen (bet. 1975/76:TU28, rskr. 1975/76:390)
biföll riksdagen en motion angående överflyttning av vissa körkortsmål till
allmän domstol. Riksdagen uttalade bl.a. att allmän domstol borde besluta
om körkortsåterkallelse vid sådana trafikbrott beträffande vilka domstolen
samtidigt dömer i saken. Med anledning av riksdagens beslut utvidgades
uppdraget för den år 1976 tillsatte särskilde utredaren, Körkortsutredningen,
med uppdrag att fullfölja reformarbetet beträffande körkortslagstiftningen
till att även omfatta frågor om de gränsdragningsproblem som kunde
uppkomma vid en överflyttning av vissa körkortsmål till allmän domstol.
Körkortsutredningen avlämnade under år 1978 betänkandet Fortsatt
körkortsreform (SOU 1978:27). Utredningens slutsats vad gällde frågan om
att flytta över vissa körkortsmål från länsrätt till tingsrätt var att nackdelarna
med en överflyttning var större än fördelarna. De nackdelar som ut-
Prop. 1993/94:133
42
redningen pekade på gällde främst att körkortsingripanden på grund av Prop. 1993/94:133
trafikbrott skulle splittras mellan länsrätter och tingsrätter med resp,
överinstanser. Utredningen befarade att detta skulle kunna leda till en
minskad enhetlighet i bedömningen samt att det skulle kunna uppstå
kompetenskonflikter samt informations- och samordningsproblem mellan de
olika domstolarna. Den dominerande uppfattningen bland remissinstanserna
var att den rådande ordningen med länsrättsprövning borde behållas.
Regeringen delade utredningens uppfattning att nackdelarna var större än
fördelarna med en partiell överflyttning av körkortsmål till allmän domstol.
Regeringen ansåg att frågor om körkortsingripande borde avgöras i ett
sammanhang och av samma myndighet. Riksdagen (bet. 1980/81 :TU1, rskr.
1980/81:29) anslöt sig till de överväganden regeringen hade gjort.
Utredningen Körkort 2000 överlämnade våren 1991 sitt slutbetänkande
Säkrare förare (SOU 1991:39). Utredningen hade i uppdrag att belysa frågor
med inriktning på åtgärder för att få ner olyckstalen i trafiken och öka
bilförarnas trafiksäkerhet. Utredningen hade däremot inte i uppdrag att
utreda vilken domstolsorganisation som skall handlägga körkortsärenden.
Frågan aktualiserades dock genom de förslag som utredningen lade fram.
Förutom omfattande förändringar i institutet körkortsingripande, föreslog
nämligen utredningen att en körkortsmyndighet skulle besluta om ingripande
mot den som har körkortsbehörighet och att detta beslut skulle kunna
överklagas till länsrätten. Utredningens förslag innebar således att länsrätten
inte längre skulle besluta som första instans i körkortsfrågor.
Domstolsutredningen hade i uppdrag att se över körkortsmålens hand-
läggning. Utredningen har bl.a. föreslagit att körkortsingripanden skall
beslutas av länsstyrelse i stället för av länsrätt och att länsstyrelsens beslut
skall kunna överklagas till länsrätten samt att länsstyrelsen skall vara den
enskildes motpart i domstolen.
Skälen för regeringens bedömning: I de överväganden som skall göras
i anslutning till Domstolsutredningens förslag ingår att se på fördelningen
av mål mellan allmänna domstolar och allmänna förvaltningsdomstolar.
Därvid bör diskuteras var körkortsmålen skall handläggas inom dom-
stolsorganisationen.
En fördel med att flytta över körkortsmål till allmän domstol vore att
frågan om ansvar för trafikbrott kunde avgöras vid samma tillfälle som
frågan om körkortsingripande på grund av detsamma. Merparten av
körkortsmålen grundar sig emellertid inte på en dom från allmän domstol
utan på ett godkänt föreläggande av ordningsbot eller strafföreläggande. Till
detta kommer att alla mål som gäller körkortsingripande inte grundar sig på
trafikbrott utan kan grunda sig på andra förhållanden t.ex. sjukdom.
Av en enkät som Domstolsutredningen gjorde avseende körkortsingripan-
den vid länsrätterna under en viss period år 1989 framkommer att merparten
av körkortsingripandena bygger på godkända förelägganden av ordningsbot
eller strafförelägganden utfärdade av polis resp, åklagare. I ca 18 procent
av målen grundade sig länsrättens avgörande enbart på en tingsrättsdom.
Antalet körkortsmål där avgörandet har samband med ett godkänt strafföre-
läggande utgjorde ca 32 procent medan motsvarande andel beträffande
godkända förelägganden av ordningsbot var ca 35 procent. 43
Körkortsmålens anknytning till mål i tingsrätt är uppenbarligen för-
hållandevis liten. Körkortsingripande till följd av trafikbrott är föranlett av Prop. 1993/94:133
trafiksäkerhetskäl och är inte en brottspåföljd, även om många uppfattar det
så. Att endast flytta över de körltortsmål som har anknytning till tingsrätten
skulle endast beröra en förhållandevis liten del av körkortsmålen. Det skulle
också medföra att en körkortshavare i vissa fall skulle kunna påverka vilken
domstol som skulle avgöra körkortsfrågan. Genom att godkänna ett
föreläggande blir det länsrätten som avgör frågan om körkortsingripande
medan en vägran att godkänna ett föreläggande skulle medföra att tings-
rätten skulle pröva inte bara frågan om ansvar för trafikbrott utan även
frågan om körkortsingripande på grund av detta. Detta skulle innebära att
både länsrätt och tingsrätt skulle kunna vara behöriga att pröva körkorts-
frågan vid samma typ av trafikbrott. Ett system där olika domstolsorganisa-
tioner är behöriga att pröva körkortsingripanden skulle kunna leda till olika
praxis och därigenom en minskad enhetlighet i bedömningen. Att låta
allmän domstol avgöra en viss kategori körkortsmål och allmän förvaltnings-
domstol en annan skulle även leda till att parallella processer skulle kunna
pågå i olika domstolar beroende på vad som är grunden för körkortsingri-
pandena. Vi anser att en sådan ordning där både allmän domstol och allmän
förvaltningsdomstol handlägger samma slags mål vore olämplig. I stället för
att söka dela upp handläggningen av körkortsfrågor på flera myndigheter
anser vi att strävan bör vara att begränsa antalet myndigheter som
handlägger körkortsärenden. Vi vill därför inte föreslå en partiell över-
flyttning av körkortsmål till allmän domstol.
Inte heller anser vi att det finns skäl för att föra över samtliga körkortsmål
till allmän domstol. Vi anser alltså att den domstolsprövning som bör göras
i körkortsmål även i fortsättningen skall ske i allmän förvaltningsdomstol.
Regeringens förslag: Länsstyrelse skall bli första beslutsinstans i de
körkortsmål som i dag beslutas av länsrätt som första instans.
Länsstyrelsen skall kunna förelägga den enskilde ett preliminärt beslut
om varning.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna är i allmänhet
positiva till förslaget. Några anser dock att körkortsmålen bör handläggas
i allmän förvaltningsdomstol som första instans. Länsstyrelsen i
Malmöhus län, anser att regleringen av ett summariskt förfarande i form
av vamingsföreläggande enligt 47 a § skall finnas kvar.
Bakgrunden till regeringens förslag: I körkortslagen (1977:477)
regleras bl.a. kraven för att erhålla körkort, i vilka fall ett körkort skall
återkallas och när varning skall meddelas. I körkortsförordningen finns
tilllämpningsföreskrifter till körkortslagen. I förordningen (1981:96) om
godkännande och utbyte av utländska körkort finns särskilda bestämmel-
ser om utländska körkort, bl.a. regleras i vilka fall ett utländskt körkort
inte längre skall godkännas i Sverige. Reglerna överensstämmer i stort
med vad som gäller återkallelse av körkort utfärdat i Sverige.
Vägverket (tidigare Trafiksäkerhets verket) är central körkortsmyndighet
44
och även central förvaltningsmyndighet för frågor om väghållning och Prop. 1993/94:133
säkerheten i vägtrafiken. Vägverket ansvarar bl.a. för bil- och körkorts-
registreringen, frågor om körkort, förarutbildning och förarprov.
Vägverket utfärdar också körkort.
Länsstyrelserna är regionala körkortsmyndigheter och prövar frågor om
meddelande av körkortstillstånd och utfärdande av traktorkort.
För att få fora vissa typer av fordon, t.ex. bil, krävs det att man har
körkort för fordonstypen. För att erhålla körkort krävs det dels att man
har ett gällande körkortstillstånd, dels att man avlagt ett godkänt
förarprov. Körkortstillstånd får endast meddelas den som med hänsyn till
sina personliga och medicinska förhållanden kan anses lämplig som
förare av körkortspliktigt fordon. Vid prövningen av de personliga
förhållandena skall särskilt beaktas om sökanden är känd för ett nyktert
levnadssätt och om det kan antas att han såsom förare av körkortspliktigt
fordon kommer att respektera trafikreglerna och visa hänsyn, omdöme
och ansvar i trafiken. Vid prövningen av de medicinska förhållandena
skall beaktas om sökanden har tillfredställande trafiksyn med eller utan
glasögon eller linser och tillräcklig hörselförmåga med eller utan
hörapparat för att föra fordon av det slag ansökan avser och om sökanden
även i övrigt uppfyller de medicinska krav som bör ställas med hänsyn
till trafiksäkerheten. Om en person inte längre bör inneha körkort,
körkortstillstånd eller traktorkort skall länsrätt pröva frågan om åter-
kallelse av detsamma. Målen anhängiggörs i länsrätt genom ansökan. Det
allmännas talan förs i dessa mål av ett allmänt ombud. För vaije län
förordnas ett eller flera allmänna ombud av länsstyrelsen. Det allmänna
ombudet är en tjänsteman vid länsstyrelsen och anställd i denna. Förutom
uppgiften att vara allmänt ombud i körkortsmål handlägger dessa
personer i många fall även andra uppgifter hos länsstyrelserna.
I 16 § körkortslagen (KKL) regleras i vilka fall ett körkort skall
återkallas. Grunderna för återkallelse av körkortstillstånd är desamma
som vid återkallelse av körkort. Ett körkort skall återkallas om körkorts-
havaren
- har fällts till ansvar för rattfylleri eller grovt rattfylleri eller grov
vårdlöshet i trafik (16 § 1 KKL),
- har fällts till ansvar för obehörigt avvikande från trafikolycksplats, s.k.
smitning, om överträdelsen inte kan anses som ringa (16 § 2 KKL),
- genom upprepade förseelser i väsentlig grad har visat bristande vilja
eller förmåga att rätta sig efter de bestämmelser som gäller i trafikens
eller trafiksäkerhetens intresse för förare av motordrivet fordon eller
spårvagn (16 § 3 KKL),
- i annat fall vid förandet av ett motordrivet fordon eller en spårvagn har
överskridit högsta tillåtna hastighet, kört mot rött ljus, underlåtit att iaktta
stopplikt, kört om vid övergångställe eller brutit mot någon annan från
trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig regel, allt om överträdelsen inte kan
anses som ringa (16 § 4 KKL),
- på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende inte bör ha körkort (16
§ 5 KKL),
- har gjort sig skyldig till brottslig gärning och det med hänsyn till detta
kan antas att han inte kommer att respektera trafikreglerna och visa
45
hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken eller om han på grund av sina Prop. 1993/94:133
personliga förhållanden i övrigt ej kan anses lämplig som förare av
körkortspliktigt fordon (16 § 6 KKL),
- genom sjukdom, skada eller dylikt har förutsättningar att föra kör-
kortspliktigt fordon som är så väsentligt begränsade att han från
trafiksäkerhetssynpunkt inte vidare bör ha körkort (16 § 7 KKL),
- ej följer föreläggande att ge in läkarintyg eller bevis om godkänt
förarprov (16 § 8 KKL),
- ej följer föreläggande att förnya körkortet (16 § 9 KKL)
eller
- begär att körkortet skall återkallas (16 § 10 KKL).
Om ett körkort eller ett körkortstillstånd återkallas med stöd av 16 § 1-
6, skall länsrätten bestämma en spärrtid på lägst en månad och högst tre
år. Under tid som spärrtid löper får körkortet inte lämnas ut. I stället för
återkallelse kan körkortsingripande ske i form av varning. Återkallelse
av körkort kan endast beslutas av domstol medan varning kan beslutas av
både domstol och det allmänna ombudet. Allmänna ombudet kan
emellertid inte besluta om varning sedan han ansökt om körkortsingri-
pande hos länsrätten.
Ett körkort skall återkallas tills vidare i avvaktan på slutligt avgörande
av återkallelsefrågan, om det på sannolika skäl kan antas att körkortet
kommer att återkallas slutligt på någon av de grunder som avses i 16 §
1 - 7 KKL.
Åklagare eller polismyndighet kan i vissa fall omhänderta ett körkort
eller traktorkort inför en prövning av domstol. Länsrätten skall i dessa
fall utan dröjsmål pröva om körkortet eller traktorkortet skall återkallas
eller återställas.
Antalet inkomna körkortsmål till länsrätterna har varierat under de
senaste åren. Från att år 1987 ha uppgått till ca 39 000 steg antalet år
1989 till ca 47 000 för att under år 1992 sjunka till ca 42 000. Prognosen
för år 1993 är att ca 38 000 körkortsmål inkommer till länsrätterna.
Antalet avgjorda mål i länsrätterna visar samma utveckling. Från att år
1987 ha uppgått till ca 37 600 steg antalet år 1989 till ca 44 000 för att
under år 1992 sjunka till ca 43 500.
Utvecklingen är densamma även för antalet balanserade körkortsmål i
länsrätterna. År 1987 var utgående balans av körkortsmål ca 14 900, år
1989 var balansen ca 18 400 mål medan balansen sjunkit till ca 16 000
mål vid utgången av år 1992. Prognosen för år 1993 är att det kommer
att finnas ca 14 900 balanserade körkortsmål vid årets utgång.
De balanserade målens medelålder har ökat avsevärt, från 3,6 månader
1987 till 5,7 månader år 1989 och till 8,8 månader år 1992. En
betydande del av länsrätternas resurser måste tas i anspråk för hand-
läggningen av körkortsmål. Visserligen är körkortsmålen ofta okomplice-
rade, men de är inte desto mindre krävande från handläggningssynpunkt.
I och med att målen är av förturskaraktär inkräktar de dessutom ofta på
planeringen av annat länsrättsarbete.
Även för kammarrätterna utgör körkortsmålen en relativt sett stor andel
av det totala målantalet. Under år 1992 kom det in ca 6 500 körkortsmål 46
från länsrätterna medan totala antalet inkomna mål uppgick till ca
33 000. Som jämförelse kan nämnas att antalet inkomna skattemål Prop. 1993/94:133
uppgick till ca 6 000. Det kommer således in ungefar lika många
körkortsmål som skattemål till kammarrätterna.
I både länsrätt och kammarrätt är processen enligt huvudregeln
skriftlig. Trots detta är handläggningen av körkortsmål både tidsödande
och resurskrävande. Förklaringen är dels den stora mängden mål, dels
handläggningsformema. Länsrätten fattar nämligen ofta ett interimistiskt
beslut innan den dömer slutligt i målet, eftersom ett körkort skall
återkallas tills vidare i avvaktan på slutligt avgörande av återkallelsefrå-
gan om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att slutligt
återkallas.
När länsrätten skall återkalla ett körkort på grund av brottslig gärning
är den i ansvarsfrågan bunden av den bedömning som allmän domstol
gjort eller den bedömning som blir följden av att körkortshavaren
godkänner ett strafföreläggande eller ett föreläggande av ordningsbot som
utfärdats av en åklagare resp, en polisman. Till grund för återkallelse av
körkort till följd av brottslig gärning skall nämligen läggas lagakraft-
vunnen dom eller visst beslut om åtalsunderlåtelse. Med lagakraftvunnen
dom jämställs ett godkänt föreläggande av ordningsbot eller strafföre-
läggande.
Skälen för regeringens förslag: Körkortsmålen utgör en betydande del
av länsrätternas arbetsbörda. Av de ca 119 000 mål som kom in till
länsrätterna under 1992 var ca 42 000 körkortsmål, vilket utgör
35 procent av det totala antalet inkomna mål.
Det är det allmänna ombudet som ansöker hos länsrätten om åter-
kallelse av körkort, körkortstillstånd, m.m. Det allmänna ombudet har
granskat och bedömt ärendet och är således väl insatt i detta innan det
kommer in till länsrätten. I länsrätten skall ärendet på nytt granskas och
bedömas. Det dubbelarbete som förekommer är enligt vår mening inte
försvarbart från resursekonomisk synpunkt. Körkortsmålen är sällan
komplicerade ur juridisk synvinkel. Frågan är då om beslutsfunktionen
i körkortsmål kan föras över till länsstyrelserna. Dessa prövar redan i
dag frågor om meddelande av körkortstillstånd och utfärdande av
traktorkort. Det ställs samma krav på en person för att han skall erhålla
körkortstillstånd som för att han inte skall få körkortet eller körkortstill-
ståndet återkallat. Den bedömning som skall göras är därför i princip
densamma som länsstyrelserna redan gör när de meddelar körkortstill-
stånd. Länsstyrelserna får därför anses väl skickade att även avgöra
frågor om återkallelse av körkort och körkortstillstånd. De personer i
länsstyrelserna som handlägger körkortsärenden har ofta stor erfarenhet
och besitter en god kompetens på området. Tillämpningen av för-
valtningslagen garanterar en rättsäker handläggning. Det bör därför inte
finnas något avgörande hinder från rättsäkerhetssynpunkt mot att
länsstyrelserna avgör dessa frågor.
Det har visserligen i olika sammanhang framförts synpunkter på att mål
som avser frågor om frihetsberövanden eller andra begränsningar i
enskilds rörelsefrihet eller utdömande av påföljder, av rättssäkerhetsskäl
skall avgöras i domstol som första instans. Körkortsmålen är att hänföra 47
till denna målkategori. Målen har på grund av sin för enskild ingripande
karaktär kommit att omgärdas med särskilda rättssäkerhetsgarantier. Prop. 1993/94:133
Domstolen meddelar aldrig ex officio ett betungande beslut utan tar
endast upp ett mål till prövning som har anhängiggjorts av det allmännas
representant. Den enskildes processuella ställning kan generellt anses
bättre i mål, där länsrätt beslutar som första instans, än i mål där
förvaltningsmyndighet innehar beslutanderätten.
Regeringen anser emellertid med hänsyn dels till det som framförts
ovan, dels till att det för körkortsmålen har utvecklats en fast praxis, att
rättssäkerhetskraven är tillräckligt tillgodosedda även om körkortsmålen
flyttas över till länsstyrelsen som första beslutsinstans. Genom att göra
länsstyrelsen till första beslutsinstans kommer förmodligen handlägg-
ningstidema för körkortsärenden att bli kortare än vad de är i dag, något
som är till fordel för både den enskilde och det allmänna. Överflyttningen
medför också att det blir en myndighet som prövar samtliga körkorts-
frågor vilket vi anser vara värdefullt.
I de fall en person inte är nöjd med länsstyrelsens beslut skall han ha
möjligheten att överklaga detta till länsrätt. Även genom möjligheten att
överklaga länsstyrelsens beslut till domstol ges goda garantier for
rättssäkerheten. Regeringen föreslår därför att frågor om körkortsåter-
kallelse m.m. skall prövas i första instans av länsstyrelsen.
Om det allmänna ombudet anser att varning är en tillräcklig åtgärd, har
ombudet i dag möjlighet att utfärda ett föreläggande om varning. Om
körkortshavaren godkänner föreläggandet, gäller detta som ett lagakraft-
vunnet domstolsbeslut. Om möjligheten att utfärda ett vamingsföre-
läggande försvinner utan att ersättas av något motsvarande förfarande,
skall länsstyrelsen i stället pröva och avgöra frågan om varning. Innan
länsstyrelsen meddelar beslut, skall den enskilde få tillfälle att yttra sig.
När beslut har fattats, skall den enskilde också underrättas om innehållet
i det. Detta förfarande kommer att medföra ett avsevärt merarbete för
länsstyrelserna. Antalet varningar uppgår till ca 22 000 per år varav
15 000 efter godkända vamingsförelägganden. Vi anser därför att det är
angeläget att det finns ett enkelt förfarande när länsstyrelsen anser att
varning är en tillräcklig åtgärd och föreslår därför att länsstyrelsen skall
ha möjlighet att förelägga den enskilde ett preliminärt beslut, i vilket
varning meddelas, för godkännande. Om den enskilde godkänner detta
preliminära beslut, skall det gälla som ett lagakraftvunnet beslut. Om det
däremot inte godkänns, skall länsstyrelsen i stället handlägga ärendet på
vanligt sätt.
48
Regeringens förslag: Länsstyrelsens beslut skall kunna överklagas till
länsrätt.
Det allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol skall föras av
länsstyrelsen. Funktionen med allmänt ombud i körkortsmål skall
upphöra.
Prövningstillstånd skall införas för körkortsmål i ledet länsrätt-
kammarrätt.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Betänkandet
innehåller emellertid inte något förslag om prövningstillstånd.
Remissinstanserna: Majoriteten av domstolar och övriga remissinstanser
är positiva till förslaget. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att ordningen
med länsstyrelsen som part i domstol är olämplig och ägnad att hos
allmänheten skada länsstyrelsens anseende som en opartisk myndighet.
Sveriges domareförbund anser, att länsstyrelsefunktionen i förvaltningspro-
cessen även i framtiden bör utföras av ett allmänt ombud.
Skälen för regeringens förslag: Enligt vårt förslag (se avsnitt 8.2) skall
länsstyrelsen överta länsrättens uppgift att som första instans besluta om
körkortsingripanden m.m. Länsstyrelsens beslut skall kunna överklagas till
länsrätten. Vid en överprövning av länsstyrelsens beslut hos länsrätt upp-
kommer frågan vem som skall föra det allmännas talan. De allmänna
ombuden har hittills haft denna funktion.
I dag gör allmänna ombudet en bedömning om en persons körkort,
traktorkort eller körkortstillstånd skall återkallas. Om så är fallet ansöker
det allmänna ombudet om återkallelse hos länsrätten. I framtiden bör
länsstyrelsen göra samma bedömning men i stället för att som allmänna
ombudet ansöka om körkortsåterkallelse hos länsrätten skall länsstyrelsen
fatta beslut i frågan.
Det har framförts synpunkter att det är viktigt att det allmännas talan förs
av en i förhållande till beslutsmyndigheten självständig processförare. I
fråga om de allmänna ombuden kan det ifrågasättas om dessa i förhållande
till länsstyrelserna kan anses som självständiga i och med att de förordnas
och avlönas av länsstyrelserna och arbetar där. De handlägger ofta även
andra ärenden än körkortsärenden hos länsstyrelserna.
Att beslutsmyndigheten skulle inta partsställning i domstolsprocessen är
ingen nyhet. Genom taxeringslagen (1990:324) fick skattemyndigheten, som
är första beslutsinstans i skattemål, sådan ställning.
Vi anser mot bakgrund av det sagda att ordningen med allmänna ombuden
som för det allmännas talan i länsrätt bör tas bort. Om ett ärende överklagas
till länsrätt, bör det allmännas talan föras av länsstyrelsen. Länsstyrelsen
blir på detta sätt den enskildes motpart i domstolsprocessen. På samma sätt
som det allmänna ombudet kan göra i dag skall länsstyrelsen kunna
överklaga domstolens beslut liksom föra talan till den enskilda partens
förmån.
Att länsstyrelsen för det allmännas talan i domstolen erbjuder betydande
Prop. 1993/94:133
49
4 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 133
fördelar inte minst från kostnadssynpunkt. Om ett fristående processförande Prop. 1993/94:133
organ skulle föras in, skulle stora kostnader uppstå och stora tidsutdräkter
skulle kunna uppstå i domstolshandläggningen.
Överflyttningen av körkortsmål från länsrätt till länsstyrelse innebär att
instanskedjan förlängs med en beslutsinstans. Innan ett mål anhängiggörs i
länsrätt, har ärendet således prövats av länsstyrelsen. Utan krav på
prövningstillstånd i kammarrätten skulle det bli en rätt till fullständig
prövning i länsstyrelsen samt i två domstolsinstanser. Körkortsmålen är för-
hållandevis okomplicerade, även om de innefattar avgöranden som för den
enskilde kan uppfattas som ingripande. För dessa mål har det utvecklats en
fast praxis. Dessa omständigheter sammantagna gör att körkortsmålen
lämpar sig väl för ett system med prövningstillstånd i ledet länsrätt-
kammarrätt.
Logiken skulle kräva att även överklaganden av länsstyrelsens beslut i
frågor om meddelande av körkortstillstånd och utfärdande av traktorkort,
som i dag överklagas direkt till kammarrätten, förs ned till länsrätt.
Detsamma gäller andra körkortsmål som för närvarande prövas av
kammarrätt i andra instans. Eftersom denna målkategori kräver ytterligare
överväganden och vi avser att i ett senare sammanhang ta upp den generella
frågan om länsstyrelsens roll i processen i allmänna förvaltningsdomstolar
där dess beslut i dag överklagas till kammarrätt, anser vi att det är mest
lämpligt att avvakta med nedflyttning av dessa måltyper.
Regeringens bedömning: Mål om ingripanden mot dem som innehar
luftfartscertifikat eller elevtillstånd bör inte i detta sammanhang flyttas
från länsrätt till Luftfartsverket.
Utredningens bedömning: Domstolsutredningen tar inte ställning till om
frågor om återkallelse av luftfartscertiFikat och elevtillstånd skall flyttas från
länsrätt till Luftfartsverket.
Remissinstanserna: Endast Justitiekanslem, Kammarrätten i Jönköping
och Luftfartsverket har kommenterat frågan. Justitiekanslem anser att det
kan ifrågasättas om inte också denna målgrupp kan flyttas över på myndig-
hetsnivå. Kammarrätten i Jönköping anser att beslut i första instans om
återkallelse av flygcertifikat och elevtillstånd bör handläggas av Luft-
fartsverket. Luftfartsverket anser att körkortsfrågor och frågor rörande
certifikat m.m. bör behandlas lika.
Skälen för regeringens bedömning: Bestämmelser om luftfartscertifikat
och elevtillstånd regleras i luftfartslagen (1957:297). Bestämmelserna
påminner i mycket om vad som gäller för körkort och körkortstillstånd.
Endast den som har luftfartscertifikat som är utfärdat eller godkänt i
Sverige är behörig att tjänstgöra som förare, navigatör eller flygmaskinist
på ett luftfartyg. Den som vill genomgå utbildning för luftfartscertifikat
skall ha elevtillstånd. Certifikat utfärdas eller godkänns av Luftfartsverket.
Även elevtillstånd utfärdas av verket. Luftfartscertifikat och elevtillstånd kan
återkallas. I stället för återkallelse kan innehavaren i vissa fall meddelas 50
varning. Ett certifikat kan även omhändertas.
Länsrätten i Östergötlands län prövar sedan år 1987 bl.a. frågor om
återkallelse av luftfartscertifikat och elevtillstånd samt frågor om varning.
Det är Luftfartsverket som ansöker om ingripande hos länsrätten. Tidigare
låg beslutsfunktionen i dessa frågor på Luftfartsverket.
Vi anser att det kan finnas skäl att behandla dessa frågor på samma sätt
som vi föreslår att körkortsfrågoma skall behandlas. Domstolsutredningen
har dock inte närmare utrett frågan. Innan ställning tas bör Luftfartsverket
få i uppdrag att närmare utreda frågan. Mot denna bakgrund vill vi inte nu
lämna något förslag om överflyttning av mål om luftfartscertifikat m.m. från
länsrätt till Luftfartsverket.
Regeringens förslag: Prövningstillstånd införs i Regeringsrätten och
Högsta domstolen i mål som utlämnande av allmän handling (sekretess-
mål) som fullföljs från kammarrätt eller hovrätt i de fall de sistnämnda
domstolarna överprövat en domstols eller annan myndighets beslut.
Inget formellt hinder finns mot att sekretessmål överklagas först till
länsrätt i stället för som nu kammarrätt, men frågan om en sådan
ändring kräver ytterligare överväganden.
Utredningens förslag: Länsrätt prövar som första domstolsinstans de
sekretessmål som idag öveiprövas av kammarrätt. Vidare föreslås att
prövningstillstånd införs i Regeringsrätten och Högsta domstolen i
sekretessmål som överklagas från länsrätt respektive tingsrätt.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Vissa instanser avstyrker
dock att sekretessmålen flyttas ned från kammarrätt till länsrätt. Justitie-
kanslem anser att en förändring av processordningen beträffande just
sekretessmålen bör föregås av en särskild utredning där problemen kan
genomlysas mer ingående. Andra anser att målen är aparta och den
materiella lagstiftningen komplicerad, vilket kräver den kvalificerade
prövning som kammarrätterna kan tillhandahålla. Flera instanser framhåller
vikten av att sekretessmålen handläggs med stor skyndsamhet och att
kammarrätterna torde vara bättre rustade att tillgodose detta krav. En fråga
som berörs av ett stort antal remissinstanser är frågan om länsrättemas
sammansättning i dessa mål. Utredningens förslag att målen skall avgöras
med ensamdomare utan något nämndemannaobligatorium vinner dock
gillande av de flesta, även om några instanser framhåller att det är tveksamt
om en sådan sammansättning kan sägas vara tillräckligt kvalificerad. När det
gäller frågan om prövningstillstånd i dessa mål för överprövning i
Regeringsrätten eller Högsta domstolen tillstyrks utredningens förslag av en
mycket stor majoritet. Flera instanser poängterar vikten av att en reform
genomförs skyndsamt, oavsett hur frågan om instansordningen löses.
Bakgrunden till regeringens förslag: Den svenska förvaltningen och
rättskipningen präglas av ålder av offentlighetsprincipen. Allmänheten och
massmedierna har en vidsträckt insyn i de offentliga organens verksamhet.
1993/94:133
51
Offentlighetsprincipen innebär bl.a. att den som begär det har rätt att ta del Prop. 1993/94:133
av allmänna handlingar hos statliga och kommunala myndigheter. Principen
att myndigheternas handlingar och beslut skall vara tillgängliga för envar
har i vårt land ansetts så viktig att den sedan länge är grundlagsfäst. I
princip har alla, både svenska medborgare och utlänningar, rätt att läsa de
handlingar som Finns hos myndigheterna. Denna rätt begränsas dock på två
sätt. För det första har allmänheten bara rätt att läsa sådana handlingar som
betecknas som allmänna handlingar. För det andra är vissa allmänna
handlingar hemliga.
Den som vill ta del av en allmän handling skall vända sig till den
myndighet som förvarar handlingen. En begäran att få ta del av en allmän
handling skall prövas skyndsamt av myndigheten. En myndighet har under
vissa förutsättningar möjlighet att lämna ut en handling med villkor, s.k.
förbehåll, som inskränker sökandens rätt att använda den information som
finns i handlingen. Den som har fått avslag på sin begäran att ta del av en
handling eller som har fått del av en handling med förbehåll har enligt
tryckfrihetsförordningen i många fall rätt att få saken prövad av domstol.
Däremot finns det inte någon möjlighet att överklaga en myndighets beslut
att lämna ut en allmän handling.
Den nuvarande instansordningen innebär att i princip alla beslut som har
fattats av andra myndigheter än regeringen, Högsta domstolen och
Regeringsrätten kan överklagas till domstol. Inte heller riksdagens beslut
kan överklagas till domstol.
De grundläggande reglerna om besvär över en myndighets beslut i ärenden
om utlämnande av allmän handling finns i 2 kap. 15 § tryckfrihetsför-
ordningen (TF). I princip får vaije beslut som innebär att en begäran att få
ta del av en handling avslås eller att en handling lämnas ut med förbehåll
överklagas. Det är bara den som begärt att få ta del av handlingen som får
överklaga. Den som anser sig bli lidande av att handlingen lämnas ut kan
däremot inte överklaga. Har regeringen eller riksdagen fattat ett beslut, kan
detta beslut inte överklagas. Av 11 kap. 1 § regeringsformen följer vidare
att beslut av Högsta domstolen och Regeringsrätten inte kan överklagas.
I 15 kap. 7 och 8 §§ sekretesslagen (1980:100) finns kompletterande
bestämmelser om överklagande. Rätten att överklaga gäller oavsett om
beslutet att vägra lämna ut en handling grundar sig på sekretesslagen, på att
handlingen inte är allmän eller på att en annan myndighet skall pröva
frågan. En förutsättning för att ett beslut skall kunns överklagas är dock att
det är myndigheten som har meddelat beslut i utlämnandefrågan. Om frågan
endast har prövats av en befattningshavare hos myndigheten finns inte något
överklagbart beslut.
Vid överklagande är huvudregeln att talan skall föras i kammarrätt eller,
såvitt gäller kammarrätts beslut i där väckt ärende, hos Regeringsrätten.
Undantag från denna regel finns för de allmänna domstolarnas rättskipande
och rättsvårdande verksamhet. Meddelar tingsrätt ett avslagsbeslut på detta
område, överklagas detta till hovrätt. En hovrätts beslut i ett där väckt eller
dit överklagat ärende av detta slag överklagas till Högsta domstolen.
Allmänna domstolars beslut som rör annat, t.ex. personalärenden,
överklagas däremot till kammarrätt. När det gäller beslut fattade av 52
specialdomstolar, t.ex Arbetsdomstolen och Försäkringsöverdomstolen
tillämpas fullföljdsordningen enligt huvudregeln, dvs. överklagandet skall Prop. 1993/94:133
ske till kammarrätt. För de myndigheter som lyder under riksdagen finns en
speciell ordning. Beslut av dessa myndigheter överklagas direkt till
Regeringsrätten. Beslut som har meddelats av JO kan dock inte överklagas.
Beslut av statsråd överklagas till regeringen.
Om en statlig myndighet vägrar att lämna ut en handling till en annan
statlig myndighet, kan detta beslut överklagas till regeringen. Om det är en
av riksdagens myndigheter som har meddelat beslutet, skall dock över-
klagandet ske till Riksdagens besvärsnämnd. Vid tvister mellan myndigheter
där en eller båda är kommunala fullföljs talan till kammarrätt.
Som framgår av redogörelsen ovan finns det olika vägar att överklaga
beroende på vilken myndighet som har fattat beslut i en fråga om utläm-
nande av allmän handling. Det stora flertalet ärenden överklagas dock till
kammarrätt.
Under år 1992 kom det in 302 sekretessmål till kammarrätterna varav ca
48 procent kom in till Kammarrätten i Stockholm. Till Regeringsrätten kom
det under samma tid in 112 mål.
Rent antalsmässigt utgör sekretessmålen inte någon större målgrupp.
Målen varierar dock i omfattning och svårighetsgrad. Under senare år har
de mycket omfångsrika sekretessmålen blivit flera. Som exempel kan
nämnas de sekretessmål som förundersökningen i anledning av mordet på
statsminister Olof Palme har gett upphov till. Sekretessmålen är resurskrä-
vande dels eftersom de har förturskaraktär och således skall handläggas
skyndsamt, dels eftersom de ofta omfattar en mängd handlingar som skall
gås igenom och bedömas från sekretessynpunkt. Det kan nämnas att man
vid sekretessprövningen i princip måste bedöma vaije uppgift i den handling
som begärs utlämnad. I många fall omfattas inte en hel handling av
sekretess utan vissa uppgifter i denna skall lämnas ut. De stora sekretess-
målen har inneburit att vissa kammarrättsledamöter har bundits upp under
lång tid för att pröva målen. Även för Regeringsrätten är sekretessmålen
mycket resurskrävande av samma skäl.
Skälen för regeringens förslag: När det gäller mål om utlämnande av
allmän handling (sekretessmål) finns de grundläggande principerna om detta
i tryckfrihetsförordningen. I samband med ändringen av tryckfrihetsför-
ordningen gjordes uttalanden om instansordningen vid domstolsprövningen
av sekretessmål (prop. 1975/76:160 s. 204). Även om övervägandena som
gjordes då måste beaktas, när det gäller frågan om en ändrad instansordning
för sekretessmålen, anser vi inte att dessa uttalanden i och för sig hindrar
att sekretessmålen flyttas ned till länsrätt. Emellertid kräver frågan om
instansordningen i sekretessmål ytterligare överväganden, bl.a. mot
bakgrund av det krav på snabbhet i avgörandet som grundlagen ställer.
Regeringen avser att under år 1994 ta ställning till denna fråga.
Att Regeringsrätten fullständigt prövar alla sekretessmål överensstämmer
inte med domstolens funktion som prejudikatinstans. Vidare är sekretess-
målen mycket resurskrävande för Regeringsrätten. I tidigare sammanhang
har det invänts att kammarrätterna inte har sådan kunskap i sekretessfrågor
att det är lämpligt att de i praktiken blir slutinstanser i denna typ av mål.
Emellertid har kammarrätterna nu tillägnat sig en bred erfarenhet av 53
sekretesslagstiftningen och måste därmed anses ha fått erforderlig kompe-
tens. Tiden är därför nu mogen för att införa prövningstillstånd i form av Prop. 1993/94:133
prejudikatdispens till Regeringsrätten i de fall kammarrätten har prövat
besvär över en annan myndighets beslut att inte lämna ut en allmän handling
(jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 364). Däremot bör det inte införas prövnings-
tillstånd i de fall kammarrätten som första instans vägrar att lämna ut en
handling. Inte heller finns det skäl att införa prövningstillstånd i de fall en
av riksdagens myndigheter har vägrat att lämna ut en handling. Om
prövningstillstånd införs i Regeringsrätten, bör man av samma skäl även
införa motsvarande krav på prövningstillstånd för fullföljd till Högsta
domstolen.
De föreslagna reformerna kommer såvitt avser överflyttning av körkortsmål
till länsstyrelserna att innebära en väsentligt minskad arbetsbörda för läns-
rätterna och för kammarrätterna. Även när det gäller nedflyttning av mål
från kammarrätt till länsrätt minskar arbetsbördan för de berörda kammar-
rätterna. Den motsvarande ökade arbetsbördan för vaije länsrätt blir
däremot tämligen marginell, avseende nu aktuella måltyper. När reformen
med nedflyttning av mål genomförts fullt ut kommer effekterna att bli
större. Det är dock i ett kort perspektiv inte möjligt att i någon större
omfattning omfördela resurser mellan kammarrätter och länsrätter.
Regeringen har med anledning av den förestående omorganisationen av de
allmänna förvaltningsdomstolarna den 17 juni 1993 i regleringsbrev avse-
ende andra huvudtitelns anslag Domstolarna m.m. för budgetåret 1993/94
föreskrivit att en ordinarie avdelning i vaije kammarrätt skall omvandlas till
en extra avdelning och att tjänster som kammarrättslagmän eller kammar-
rättsråd, tillika vice ordförande på avdelning vid uppkomna vakanser, skall
omvandlas till tidsbegränsade tjänster i den omfattning som motsvaras av
antalet extra avdelningar vid vaije kammarrätt. Det kan bli aktuellt att i
regleringsbrevet för budgetåret 1994/95 meddela liknande föreskrifter avse-
ende tjänster i länsrätterna.
Länsstyrelserna kommer att behöva tillföras ökade resurser om körkorts-
målen flyttas över dit. Regeringen har i 1994 års budgetproposition be-
handlat de anslagsfrågor som uppkommer (prop. 1993/94:100 bil. 3 s. 128f)
Reformförslagen kommer dock att på sikt totalt sett medföra relativt stora
besparingar jämfört med dagens förhållanden. Dessa besparingar bör an-
vändas där förstärkningar bäst behövs inom domstolsväsendet.
Förslaget avseende prövningstillstånd för sekretessmål bör träda i kraft den
1 juli 1994. Övriga förslag bör träda i kraft den 1 oktober 1994. Om beslut
meddelats av Kriminalvårdsstyrelsen, Centrala studiestödsnämnden, hovrätt,
kammarrätt eller länsrätt före ikraftträdandet, skall ärendet överklagas enligt
äldre bestämmelser.
54
26 §
Paragrafen reglerar möjligheten att överklaga Kriminalvårdsstyrelsens beslut
enligt lagen. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen,
avsnitt 7.2, skall Kriminalvårdsstyrelsens beslut överklagas till länsrätt i
stället för till kammarrätt. Ett nytt sista stycke har lagts till som anger att
det behövs prövningstillstånd för att få målet prövat i kammarrätt.
12 §
I ett nytt femte stycke föreskrivs att kammarrätten vid behandling av frågor
om prövningstillstånd skall vara domför med två ledamöter om de är ense
om slutet. Det innebär att ledamöterna kan ha olika meningar när det gäller
motiveringen av beslutet. Om ledamöterna inte är ense, gäller huvudregeln
om kammarrätts domförhet, dvs. att tre domare skall delta i beslutsfattandet.
14 §
I första stycket slås huvudregeln fast, att länsrätt skall vara första dom-
stolsinstans om ärendet skall prövas av allmän förvaltningsdomstol. I
respektive materiell författning behöver det sedan bara anges att myndig-
hetens beslutet kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Länsrättens
behörighet kan även regleras i särskilda lagar. Så är fallet med de lagrum
som anges i 14 § i dess nuvarande lydelse. Skall kammarrätt vara första
domstolsinstans skall det enligt 8 § första stycket 1 föreskrivas särskilt.
I andra stycket anges länsrätternas geografiska behörighet vid över-
klagande. Avgörande är här var det första beslutet fattas. (Se även avsnitt
5.2). För studiestödsmålen gäller att de flesta besluten fattas av region- eller
lokalkontoren i Centrala studiestödsnämndens namn.
I likhet med den huvudregel som idag gäller för kammarrätt, jfr för-
ordningen (1977:937) om kammarrätternas domkretsar m.m., skall i de fall
ärendet prövats av två förvaltningsmyndigheter den länsrätt vara behörig
inom vars län det första beslutet i ärendet har meddelats. Regeringen har
emellertid möjlighet att föreskriva avvikelser från denna huvudregel.
Slutligen har paragrafen ändrats så att möjligheten att flytta mål som har
nära samband med varandra mellan länsrätter, utvidgas till att avse samtliga
måltyper i länsrätterna.
Prop. 1993/94:133
55
4 §
Av ett tillägg i första stycket framgår vad en besvärshandling skall innehålla
om prövningstillstånd krävs. Tillägget gäller i alla instanser där prövnings-
tillstånd kan komma i fråga. En motsvarande bestämmelse, som dock enbart
gäller prövningstillstånd i Regeringsrätten och Försäkringsöverdomstolen,
finns i 37 § tredje stycket. Den bestämmelsen kan därför utmönstras.
31 §
En ändring har gjorts i andra stycket. Av den framgår att också länsrättens
beslut, och inte bara kammarrättens beslut, skall innehålla uppgift om den
grund på vilka ett prövningstillstånd meddelas.
Anmärkas kan att länsrätternas fullföljdshänvisning inte är avgörande för
om prövningstillstånd skall krävas eller inte. Det är en fråga som det
uteslutande ankommer på kammarrätterna att avgöra.
33 §
Av tredje stycket, som är nytt, framgår att kammarrättens beslut att meddela
prövningstillstånd inte får överklagas. En motsvarande bestämmelse om full-
följdsförbud över hovrätts beslut att meddela prövningstillstånd finns i 54
kap. 8 § RB. Motsatsvis följer att ett beslut om att inte meddela prövnings-
tillstånd får överklagas till Regeringsrätten (med sedvanlig dispensprövning).
34 a §
Paragrafen som är ny, liksom rubriken närmast före den, innehåller bestäm-
melser om prövningstillstånd i kammarrätt. Ändringen har behandlats i av-
snitt 5.3.1. I anslutning härtill har rubriken närmast före 35 § ändrats.
Enligt första stycket får kammarrätt om det är särskilt föreskrivet pröva
överklagande från länsrätt endast om kammarrätten har meddelat prövnings-
tillstånd. I forvaltningsprocesslagen regleras således inte närmare vilka mål
eller målgrupper som bör omfattas av krav på prövningstillstånd. Sådana
regler tas i stället in i de materiella författningarna (jfr t.ex. förslaget till lag
om ändring i studiestödslagen, avsnitt 12.4).
I andra stycket regleras förutsättningarna för att prövningstillstånd skall få
beviljas i kammarrätt. Dispensgrundema är desamma som dem som gäller
vid dispensprövning i hovrätt. (Jfr 49 kap. 13 § RB).
Av tredje stycket framgår att länsrättens beslut står fast om prövningstill-
stånd inte meddelas av kammarrätten och att kammarrättens beslut skall
innehålla en erinran om detta. Bestämmelsen motsvarar den som gäller be-
slut om prövningstillstånd som meddelas av Regeringsrätten (35 § andra
stycket FPL).
56
35 §
Av skäl som angetts i den allmänna motiveringen, avsnitt 9.3, har den
ändringen gjorts att prövningstillstånd krävs enligt första styckets huvudregel
i sekretessmål.
37 §
Bestämmelsen i tredje stycket kan utgå eftersom den omfattas av den
ändring som gjorts i 4 § första stycket.
8 kap. 25 §
Paragrafen reglerar möjligheterna att överklaga Centrala studiestödsnämn-
dens beslut. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen,
avsnitt 6.2, skall Centrala studiestödsnämndens beslut överklagas till länsrätt
i stället för till kammarrätt med fördelning mellan olika länsrätter beroende
på vilken ort beslutet har fattats på. I ett nytt andra stycke anges att det
krävs prövningstillstånd för att få målet prövat i kammarrätt.
29 §
Paragrafen reglerar möjligheterna att överklaga Kriminalvårdsstyrelsens
beslut enligt lagen. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motive-
ringen, avsnitt 7.2, skall Kriminalvårdsstyrelsens beslut överklagas till
länsrätt i stället för till kammarrätt. I ett nytt sista stycke anges att det krävs
prövningstillstånd för att få målet prövat i kammarrätt.
59 §
I paragrafen föreskrivs om möjligheterna att överklaga Kriminalvårdsstyrel-
sens beslut enligt lagen. I enlighet med vad som anförts i den allmänna
motiveringen, avsnitt 7.2, skall Kriminalvårdsstyrelsens beslut överklagas
till länsrätt i stället för till kammarrätt. I ett nytt sista stycke anges att det
krävs prövningstillstånd för att få målet prövat i kammarrätt.
Prop. 1993/94:133
57
16 b §
Prop. 1993/94:133
Paragrafen reglerar möjligheterna att överklaga Kriminalvårdsstyrelsens
beslut enligt lagen. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiver-
ingen, avsnitt 7.2, skall Kriminalvårdsstyrelsens beslut överklagas till läns-
rätt i stället för till kammarrätt. I ett nytt sista stycke anges att det krävs
prövningstillstånd för att få målet prövat i kammarrätt.
I 40 § finns för närvarande bestämmelser om i vilka fall länsrätten prövar
kökortsfrågor som första instans. I och med att länsstyrelserna tar över
dessa uppgifter kan paragrafen upphävas.
Det allmännas talan i länsrätt, kammarrätt och Regeringsrätten skall
föras av länsstyrelsen, jfr 47 §. Eftersom funktionen allmänt ombud tas
bort, skall 48 § upphöra att gälla.
39 §
Paragrafen anger i vilka körkortsfrågor länsstyrelsen beslutar. Tillägget
innebär att länsstyrelsen är behörig att pröva även frågor om återkallelse av
körkort, körkortstillstånd och traktorkort, om nedsättning av spärrtid efter
återkallelse och om vägran att godkänna ett utländskt körkort, allt i enlighet
med vad som anförts i avsnitt 8.2.
41 §
Paragrafens första stycke innehåller för närvarande regler om hur ett kör-
kortsmål anhängiggörs hos länsrätten. I och med att länsrätten skall bli över-
instans behövs inte första stycket.
Länsstyrelsen skall utan dröjsmål pröva om ett körkort eller traktorkort
skall återkallas tillsvidare eller återställas om det är omhändertaget enligt
23 § första stycket 1-3. Bestämmelsen gäller inte för de fall att körkortet
eller traktorkortet är omhändertaget på grund av att det är återkallat, jfr 23
§ första stycket 4. I 41 § andra stycket har därför gjorts ett förtydligande
i detta hänseende. I övrigt har i paragrafen ordet länsrätten bytts ut mot
länsstyrelsen.
42-44 §§
I paragraferna föreskrivs i dag om bl.a. rättens möjlighet att förelägga den
enskilda parten att ge in läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov, att
förordna om nytt förarprov samt att meddela särskilda villkor för körkortet.
Denna möjlighet som länsrätt, kammarrätt och Regeringsrätten nu har skall
i fortsättningen även länsstyrelse ha.
58
46 §
Prop. 1993/94:133
Eftersom länsstyrelsen skall ges utredningsbefogenheter enligt 42 § som
tidigare tillkommit rätten, har paragrafen ändrats så att länsstyrelsens beslut
enligt 42 § inte får överklagas särskilt utan endast i samband med talan mot
det beslut varigenom ärendet avgörs. Tidigare gällde motsvarande för
rättens förelägganden.
46 a §
I paragrafen (tidigare 47 a §) regleras för närvarande det allmänna ombudets
möjlighet att utfärda vamingsföreläggande. Ett förenklat handläggningsför-
farande skall alltjämt finnas för länsstyrelsen om denna anser att varning är
en tillräcklig åtgärd. I stället för vamingsföreläggande skall länsstyrelsen
kunna utfärda ett preliminärt beslut för godkännande.
47 §
Länsstyrelsens beslut i i frågor om återkallelse av körkort, körkortstillstånd
och traktorkort, nedsättning av spärrtid efter återkallelse och om vägran att
godkänna ett utländskt körkort överklagas till länsrätt i enlighet med vad
som anförts i avsnitt 8.3.
Länsstyrelsen har enligt 27 § förvaltningslagen (1986:223) möjlighet att
ändra beslut som den meddelat (omprövning) om den finner att beslutet är
uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan
anledning.
Länsstyrelsen skall föra det allmännas talan i domstol och funktionen med
allmänna ombud tas bort. Länsstyrelsen skall ha samma möjlighet att föra
talan även till den enskilda partens förmån som allmänna ombudet har i dag.
För att få målet prövat i kammarrätten skall det krävas prövningstillstånd.
49 §
Paragrafen har ändrats eftersom funktionen allmänt ombud försvinner och
det allmännas talan skall föras av länsstyrelsen. Den särskilda besvärstid
som tidigare tillkom de allmänna ombuden skall i stället länsstyrelsen ha när
den överklagar ett domstolsbeslut.
Även språkliga ändringar har gjorts.
Andra stycket i 15 kap. 7 § har ändrats, eftersom det i de flesta fall skall
krävas prövningstillstånd för att Regeringsrätten och Högsta domstolen skall
pröva sekretessmål som överklagats (se avsnitt 9 och den nya lydelsen av
35 § FPL).
59
Härmed föreskrivs i fråga om körkortslagen (1977:477)
dels att 39, 41, 42, 43, 44, 46, 47, 48 och 49 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att 40 och 47 a §§ skall upphöra att gälla.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:133
Bilaga 1
39 §
Länsstyrelsen prövar frågor om meddelande av körkortstillstånd och
utfärdande av traktorkort.
Länsstyrelsen prövar också andra
frågor om körkort. Dessa framgår
av föreskrifter som regeringen
beslutar.
Länsstyrelsen prövar vidare
frågor om återkallelse av körkort,
körkortstillstånd och traktorkort,
om nedsättning av spärrtid efter
återkallelse och om vägran att
godkänna ett utländskt körkort.
Länsstyrelsen prövar också andra
frågor om körkort. Dessa framgår
av föreskrifter som regeringen
beslutar.
Om länsstyrelsen finner anledning anta att någon inte bör ha körkort
eller traktorkort på grund av sina nykterhetsförhållanden, får länsstyrel-
sen höra socialnämnden, om nämndens yttrande har betydelse för
ärendets avgörande.
41
Mål som avses i 40 § anhängi-
görs i länsrätten genom ansökan.
Om ett körkort eller ett traktor-
kort är omhändertaget enligt 23 §,
skall länsrätten utan dröjsmål
pröva om körkortet eller traktor-
kortet skall återkallas tills vidare
eller återställas.
§
Om ett körkort eller traktorkort
är omhändertaget enligt 23 §, skall
länsstyrelsen utan dröjsmål pröva
om körkortet eller traktorkortet
skall återkallas tills vidare eller
återställas.
42
I mål enligt denna lag får rätten
förelägga den enskilda parten att
ge in läkarintyg eller bevis om
godkänt förarprov. Rätten får
§
I ärenden enligt denna lag får
länsstyrelsen förelägga den enskil-
da parten att ge in läkarintyg eller
bevis om godkänt förarprov.
1 Lagen omtryckt 1980:977.
60
också, under de förutsättningar
som anges i 39 § tredje stycket,
höra socialnämnden.
Prop. 1993/94:133
Bilaga 1
43 §
Beslutar rätten om återkallelse,
får rätten samtidigt forordna att ett
godkänt förarprov skall avläggas
innan körkort eller traktorkort
lämnas ut. Om det begärs, skall
rätten också pröva frågan om ett
sådant medgivande som avses i 2 §
tredje stycket.
44
Om rätten i ett mål om återkallel-
se av körkort, körkortstillstånd
eller traktorkort beslutar att åter-
kallelse inte skall ske, får rätten
meddela särskilda villkor för kör-
kortet eller traktorkortet eller
besluta att en förnyad personutred-
ning skall göras vid en senare
tidpunkt. Gäller målet återkallelse
av ett körkortstillstånd, får rätten
förlänga giltighetstiden för till-
ståndet.
Beslutar länsstyrelsen om åter-
kallelse, får länsstyrelsen samtidigt
förordna att ett godkänt förarprov
skall avläggas innan körkort eller
traktorkort lämnas ut. Om det
begärs, skall länsstyrelsen också
pröva frågan om ett sådant med-
givande som avses i 2 § tredje
stycket.
§
Om länsstyrelsen i ett ärende om
återkallelse av körkort, körkorts-
tillstånd eller traktorkort beslutar
att återkallelse inte skall ske, får
länsstyrelsen meddela särskilda
villkor för körkortet eller traktor-
kortet eller besluta att en förnyad
personutredning skall göras vid en
senare tidpunkt. Gäller ärendet
återkallelse av ett körkortstillstånd,
får länsstyrelsen förlänga giltig-
hetstiden för tillståndet.
46 §
Ett föreläggande som avses i 42
§ får överklagas endast i samband
med talan mot det beslut varige-
nom målet avgörs
Ett föreläggande som avses i 42
§ får överklagas endast i samband
med talan mot det beslut varige-
nom ärendet avgörs.
En fråga om förlängning av giltighetstiden för ett körkortstillstånd får
inte överklagas.
47 §
Det allmännas talan i sådana mål Länsstyrelsens beslut enligt denna
som avses i 40 § förs av allmänt lag får överklagas till länsrätten,
ombud. Det allmänna ombudet har
samma befogenheter som rätten
har enligt denna lag.
Det allmänna ombudet får fora
talan även till den enskilda partens
61
förmån.
Prop. 1993/94:133
Bilaga 1
48 §2
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer för-
ordnar för varje län en eller flera
personer att vara allmänt ombud
och ersättare för dem.
Om den enskilde överklagar ett
beslut, förs det allmännas talan i
länsrätten, kammarrätten och
regeringsrätten av länsstyrelsen.
49 §3
Besvär av det allmänna ombudet
skall anföras inom tre veckor från
den dag då det överklagade be-
slutet meddelades.
Om länsrättens och kammarrät-
tens beslut överklagas av länssty-
relsen, skall överklagandet ha
kommit in inom tre veckor från den
dag då det överklagade beslutet
meddelades.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Mål som har anhän-
giggjorts i länsrätten före ikraftträdandet prövas enligt äldre bestämmel-
ser.
2 Senaste lydelse 1986:373.
3 Senaste lydelse 1985:431.
62
I betänkandet Domstolarna inför 2000-talet Arbetsuppgifter och för-
faranderegler (SOU 1991:106) diskuterar Domstolsutredningen frågan om
att införa regler om prövningstillstånd i ledet länsrätt-kammarrätt. Tanken
på sådana regler har vunnit anslutning vid remissbehandlingen av
betänkandet. Detta innehåller dock inga lagförslag i denna del. I denna
promemoria lämnas förslag om hur generella regler om prövningstillstånd
i kammarrätt bör utformas utan att ställning tas till vilka målkategorier
som skall omfattas av en sådan ordning.
Enligt förslaget får prövningstillstånd beviljas i kammarrätten om det
finns anledning att ändra länsrättens avgörande (ändringsdispens), om det
är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överprövning sker
(prejudikatdispens) eller om det annars finns synnerliga skäl till
överprövning (extraordinär dispens). De nya bestämmelserna om
prövningstillstånd i kammarrätten skall enligt förslaget tas in i för-
valtningsprocesslagen och är i huvudsak utformade på samma sätt som
reglerna om prövningstillstånd i hovrätt.
Forvaltningsprocesslagen skall enligt förslaget inte innehålla närmare
bestämmelser om vilka mål eller målgrupper som skall omfattas av krav
på prövningstillstånd. Regler om detta skall i stället tas in i den
materiella lagstiftningen. Frågan om vilka målgrupper som skall omfattas
av krav på prövningstillstånd i kammarrätt skall övervägas målgrupp för
målgrupp parallellt med att olika målgrupper flyttas ner i instanskedjan.
Det föreslås att kammarrätten - liksom numera hovrätten - vid dis-
pensprövningen skall vara domför med tre lagfarna ledamöter. Förslaget
föranleder en ändring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
63
Härigenom föreskrivs i fråga om forvaltningsprocesslagen (1971:291)
dels att 4, 31, 33 och 37 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 35 § skall lyda "Prövningstillstånd i
Regeringsrätten och Försäkringsöverdomstolen",
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 34 a §, samt närmast
före denna en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:133
Bilaga 3
I ansöknings- eller besvärshand-
ling eller därmed jämförlig hand-
ling skall anges vad som yrkas
samt de omständigheter som åbero-
pas till stöd härför. I besvärshand-
ling anges dessutom det beslut mot
vilket talan föres.
I ansöknings- eller besvärshand-
ling eller därmed jämförlig hand-
ling skall anges vad som yrkas
samt de omständigheter som åbero-
pas till stöd härför. I besvärshand-
ling anges dessutom det beslut mot
vilket talan föres. Om prövnings-
tillstånd behövs, skall även anges
de omständigheter som åberopas
till stöd för att ett sådant tillstånd
skall meddelas.
Sökande eller klagande bör vidare uppge bevis som han vill åberopa
och vad han vill styrka med vaije särskilt bevis.
31 §*
Beslut, varigenom rätten avgör målet, skall tillställas part genom
handling som fullständigt återger beslutet och skiljaktig mening, där
sådana förekommit. Beslut som kan överklagas skall dessutom innehålla
upplysning om vad den skall iakttaga som vill anföra besvär över
beslutet.
Kräves särskilt tillstånd för pröv-
ning av besvär till Regeringsrätten
eller Försäkringsöverdomstolen,
skall kammarrättens eller försäk-
ringsrättens beslut innehålla upp-
gift härom och om de grunder på
vilka sådant tillstånd meddelas.
Krävs särskilt tillstånd för pröv-
ning i högre rätt, skall beslutet
innehålla uppgift om det och om de
grunder på vilka j sådant tillstånd
meddelas.
1 Senaste lydelse 1982:125.
64
33 §2
Mot länsrätts beslut förs talan hos kammarrätt. Mot kammarrätts beslut
förs talan hos Regeringsrätten, om inte annat följer av särskilda
bestämmelser. Talan förs genom besvär.
Talan får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot.
Kammarrättens beslut att med-
dela prövningstillstånd får inte
överklagas.
Prövningstillstånd i kammarrätt
34 a §
I de fall det är särskilt föreskrivet
får kammarrätt pröva överklagande
från länsrätt endast om kammarrät-
ten har meddelat prövningstill-
stånd.
Meddelas inte prövningstillstånd,
står länsrättens beslut fast. En
erinran om detta skall tas in i
kammarrättens beslut.
Prövningstillstånd meddelas om
1. det är av vikt for ledning av
rättstillämpningen att överklagan-
det prövas av högre rätt,
2. det finns anledning till ändring
i det slut vartill länsrätten kommit,
eller
3. det annars finns synnerliga
skäl att pröva överklagandet.
37 §3
I mål, vari prövningstillstånd kräves, får omständighet eller bevis, som
klaganden åberopar först i Regeringsrätten, beaktas endast om det
föreligger särskilda skäl.
Föreskrifter om hinder mot att beakta eller anföra nya omständigheter
i vissa mål finns i 10 kap. 10 § kommunallagen (1991:900) och 22 kap.
1 § tredje stycket kyrkolagen (1992:300).
Klaganden bör i besvärshand-
lingen ange de skäl som han åbe-
ropar till stöd for sin begäran om
2 Senaste lydelse 1991:211 (jfr 1991:363).
3 Senaste lydelse 1992:343. Ändringen innebär att tredje stycket
upphör.
Prop. 1993/94:133
Bilaga 3
5 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 133
prövningstillstånd.
Prop. 1993/94:133
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
66
Härigenom föreskrivs att 12 § (1971:289) om allmänna förvaltnings-
domstolar1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §2
Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra lagfarna
ledamöter får ej sitta i rätten.
När det är särskilt föreskrivet att nämndemän skall ingå i rätten, är
kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler
än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i sådant fall ej sitta i
rätten. Kammarrätt är dock domför utan nämndemän.
1. vid prövning av besvär över beslut som ej innebär att målet avgöres,
2. vid förordnande rörande saken i avvaktan på målets avgörande samt
vid annan åtgärd som avser endast måls beredande,
3. vid beslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att detta
prövats i sak.
Handlägges mål som avses i andra stycket gemensamt med annat mål,
får nämndemän deltaga vid handläggningen även av det senare målet.
Om domförhöret vid behandling av vissa mål finns bestämmelser i
fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och lagen (1990:886) om granskning
och kontroll av filmer och videogram. Bestämmelser om domförhet vid
behandling av kommunalbesvärsmål finns i 13 a §.
Vid behandling av frågor om
prövningstillstånd är kammarrätten
domför med tre lagfarna ledamö-
ter.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är kammarrätten
domför med en lagfaren domare.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en
lagfaren ledamot i kammarrätten eller, om de inte är av sådant slag att
de bör förbehållas lagfarna ledamöter, av en annan tjänsteman i
kammarrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare
bestämmelser om detta meddelas av regeringen.
Prop. 1993/94:133
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
1 Lagen omtryckt 1981:1323.
2 Senaste lydelse 1993:513.
67
Justitiedepartementets promemoria, Prövningstillstånd i kammarrätt,
sändes ut på remiss den 20 september 1993. Remisstiden gick ut den 22
oktober 1993.
Följande 16 instanser anmodades avge yttrande; Riksdagens ombudsmän,
Domstolsverket, Hovrätten över Skåne och Blekinge, samtliga kammar-
rätter och länsrätterna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Västemorrlands, Jämtlands, Norrbottens, Kalmar och Blekinge
län. Samtliga har avgivit yttrande.
Samtliga remissinstanser, utom Länsrätten i Malmöhus län, tillstyrker att
prövningstillstånd infors i kammarrätt. Länsrätten i Malmöhus län anser
att om kammarrätten skall vara domför med tre ledamöter vid dis-
pensprövning är det inte troligt att någon effektivisering kan erhållas.
Mot bakgrund bl.a. därav anser länsrätten inte att det för närvarande
föreligger skäl att i forvaltningsprocesslagen införa de nu föreslagna
reglerna om prövningstillstånd.
Samtliga remissinstanser tillstyrker att reglerna om prövningstillstånd i
kammarrätt utformas efter mönster av vad som gäller för prövningstill-
stånd i hovrätt, dvs. med ändringsdispens, prejudikatdispens och
extraordinär dispens.
Samtliga remissinstanser, utom Länsrätten Norrbottens län, anser att
de grundläggande bestämmelserna om prövningstillstånd i kammarrätt bör
tas in i forvaltningsprocesslagen samt att de regler om vilka mål eller
målgrupper som skall omfattas av krav på prövningstillstånd inte bör tas
in i forvaltningsprocesslagen utan tas in i den materiella lagstiftningen.
Länsrätten anser även att förslaget strider mot gällande författningsteknik
och medför en sämre överskådlighet och större textmassa än om alla
frågor om prövningstillstånd medtogs i forvaltningsprocesslagen eller i
bilaga till denna.
Endast Justitieombudsmannen, länsrätterna i Stockholms, Uppsala och
Jämtlands län tillstyrker förslaget med tre ledamöter vid dispenspröv-
ningen. Kammarrätten i Göteborg godtar förslaget men anser att
dispensprövningen skall kunna företas av två lagfarna ledamöter i enklare
mål av typen massmål. Övriga instanser avstyrker förslaget och förordar
att dispensprövningen skall ske med två ledamöter. Som skäl härför
Prop. 1993/94:133
Bilaga 4
68
betonas bl.a. skillnaden mellan hovrätts och kammarrätts handläggnings- Prop. 1993/94:133
regler med avseende på muntliga förhandlingar. I och med att den största Bilaga 4
delen av kammarrättsmålen idag avgörs av tre domare utan muntlig
förhandling uppstår inga rationaliseringsvinster om dispensprövningen
skall göras av tre domare. Från rättssäkerhetssynpunkt möter det inget
hinder att prövningen görs av två domare, eftersom målen normalt
kommer att vara prövade av både en förvaltningsmyndighet och länsrätt
innan det når kammarrätt. Bl.a. Kammarrätten i Stockholm förordar i
denna del att som en ytterligare rättssäkerhetsgaranti bör den ena
ledamoten vid dispensprövningen vara en kammarrättslagman eller ett
kammarrättsråd, tillika vice ordförande.
69
6 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 133
Prop. 1993/94:133
Bilaga 5
Härigenom förskrivs att 26 § lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff
m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
26
Talan mot kriminalvårdsstyrel-
sens beslut enligt denna lag föres
hos kammarrätten genom besvär.
Om ej annorlunda förordnas,
skola kriminalvårdsstyrelsens och
kammarrätts beslut omedelbart
lända till efterrättelse.
Föreslagen lydelse
§*
Kriminalvårdsstyrelsens beslut
enligt denna lag överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.
Kriminalvårdsstyrelsens och
domstols beslut gäller omedelbart
om inte annat förordnas.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994. Beslut som meddelats av
Kriminalvårdsstyrelsen före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
1 Senaste lydelse 1973:127.
70
Härigenom föreskrivs att 12 och 14 §§ lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:133
Bilaga 5
12 §2
Kammarrätt är domfor med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra lagfarna
ledamöter får ej sitta i rätten.
När det är särskilt föreskrivet att nämndemän skall ingå i rätten, är
kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler
än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i sådant fall ej sitta i
rätten. Kammarrätt är dock domfor utan nämndemän
1. vid prövning av besvär över beslut som ej innebär att målet avgöres,
2. vid förordnande rörande saken i avvaktan på målets avgörande samt
vid annan åtgärd som avser endast måls beredande,
3. vid beslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att detta
prövats i sak.
Handlägges mål som avses i andra stycket gemensamt med annat mål,
får nämndemän deltaga vid handläggningen även av det senare målet.
Om domförhöret vid behandling av vissa mål finns bestämmelser i
fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och lagen (1990:886) om granskning
och kontroll av filmer och videogram. Bestämmelser om domförhet vid
behandling av kommunalbesvärsmål finns i 13 a §.
Vid behandling av frågor om
prövningstillstånd är kammarrätten
domför med två ledamöter, om de
är ense om slutet.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är kammarrätten
domför med en lagfaren domare.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en
lagfaren ledamot i kammarrätten eller, om de inte är av sådant slag att
de bör förbehållas lagfarna ledamöter, av en annan tjänsteman i
kammarrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare
bestämmelser om detta meddelas av regeringen.
14 §3
Länsrätt prövar
1. mål enligt skatte-, taxerings-,
uppbörds-, folkbokförings- och
bilregisterförfattningama samt
Om det i lag eller annan för-
fattning föreskrivs att talan skall
väckas vid eller överklagas till all-
män förvaltningsdomstol, skall det
1 Lagen omtryckt 1981:1323.
2 Senaste lydelse 1993:513.
3 Senaste lydelse 1993:759.
71
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:133
Bilaga 5
lagen (1989:479) om ersättning för
kostnader i ärenden och mål om
skatt, m. m. i den utsträckning som
är föreskrivet i dessa författningar,
2. mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, lagen
(1988:153) om bistånd åt asylsö-
kande m.fl., lagen (1993:387) om
stöd och service till vissa funk-
tionshindrade, lagen (1993:387)
om införande av lagen (1993:387)
om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade, lagen (1992:1574)
om bostadsanpassningsbidrag
m.m., lagen (1991:1128) om psyki-
atrisk tvångsvård, lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård, smittskyddslagen
(1988:1472), karantänslagen
(1989:290), lagen (1970:375) om
utlämning till Danmark, Finland,
Island eller Norge för verkställig-
het av beslut om värd eller be-
handling, körkortslagen (1977:477)
och lagen (1989:14) om erkännan-
de och verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn, allt i den
utsträckning som är föreskrivet i
dessa lagar samt mål enligt 6 kap.
21 § och 21 kap. föräldrabalken,
3. mål som avses i 24 § lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksam-
het,
4. mål som avses i 6 § första
stycket lagen (1985:206) om viten,
5. mål som överklagas från all-
män försäkringskassa i den ut-
sträckning som är särskilt föreskri-
vet,
6. mål som enligt bestämmelse i
annan lag skall prövas av länsrätt.
Mål som överklagas från Riksför-
säkringsverket med tillämpning av
göras vid en länsrätt.
Ett beslut skall överklagas till den
länsrätt inom vars län ärendet först
prövats, om inte regeringen för ett
visst slag av mål föreskriver något
annat.
72
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:133
Bilaga 5
20 kap. 77 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring prövas av läns-
rätten i Stockholms län.
Mål som enligt telelagen
(1993:597) och lagen (1993:599)
om radiokommunikation skall
prövas av länsrätt prövas av Läns-
rätten i Stockholms län.
Länsrätten i Östergötlands län
prövar mål enligt luftfartslagen
(1957:297) i den utsträckning som
är föreskrivet i den lagen.
Mål som överklagas från Arbets-
marknadsstyrelsen enligt lagen
(1973:370) om arbetslöshetsför-
säkring och lagen (1973:371) om
kontant arbetsmarknadsstöd prövas
av länsrätten i det län i vilket den
arbetslöshetskassa eller den län-
sarbetsnämnd som beslutat i första
instans är belägen.
Förekommer vid mer än en läns-
rätt flera mål enligt skatte-, taxe-
rings- eller uppbördsförfattningar-
na som har nära samband med
varandra, får målen handläggas vid
en av länsrätterna, om det kan ske
utan avsevärd olägenhet för någon
enskild. Närmare föreskrifter om
överlämnande av mål mellan läns-
rätter meddelas av regeringen.
Förekommer det vid mer än en
länsrätt flera mål som har nära
samband med varandra, får målen
handläggas vid en av länsrätterna
om det kan göras utan avsevärd
olägenhet for någon enskild. När-
mare föreskrifter om överlämnande
av mål mellan länsrätter meddelas
av regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994.
73
Härigenom föreskrivs i fråga om forvaltningsprocesslagen (1971:291)
dels att 4, 31, 33, 35 och 37 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 35 § skall lyda "Prövningstillstånd i
Regeringsrätten och Försäkringsöverdomstolen",
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 34 a §, samt närmast
före denna en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:133
Bilaga 5
I ansöknings- eller besvärshand-
ling eller därmed jämförlig hand-
ling skall anges vad som yrkas
samt de omständigheter som åbero-
pas till stöd härför. I besvärshand-
ling anges dessutom det beslut mot
vilket talan föres.
I en ansökan eller ett överklagan-
de eller en därmed jämförlig hand-
ling skall anges vad som yrkas
samt de omständigheter som åbero-
pas till stöd för yrkandet. I över-
klagandet anges dessutom det
beslut som överklagas. Om pröv-
ningstillstånd krävs, skall även
anges de omständigheter som
åberopas till stöd för att ett sådant
tillstånd skall meddelas.
Sökande eller klagande bör vidare uppge bevis som han vill åberopa
och vad han vill styrka med vaije särskilt bevis.
31 §*
Beslut, varigenom rätten avgör målet, skall tillställas part genom
handling som fullständigt återger beslutet och skiljaktig mening, där
sådan förekommit. Beslut som kan överklagas skall dessutom innehålla
upplysning om vad den skall iakttaga som vill anföra besvär över
beslutet.
Kräves särskilt tillstånd för pröv-
ning av besvär till regeringsrätten
eller försäkringsöverdomstolen,
skall kammarrättens eller försäk-
ringsrättens beslut innehålla upp-
gift härom och om de grunder på
vilka sådant tillstånd meddelas.
Krävs särskilt tillstånd för pröv-
ning i högre rätt, skall beslutet
innehålla uppgift om det och om de
grunder på vilka ett sådant tillstånd
meddelas.
33 §2
Mot länsrätts beslut förs talan hos kammarrätt. Mot kammarrätts beslut
förs talan hos Regeringsrätten, om inte annat följer av särskilda
bestämmelser. Talan förs genom besvär.
1 Senaste lydelse 1982:125.
2 Senaste lydelse 1991:211 (jfr 1991:363).
74
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Talan får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot.
Kammarrättens beslut att med-
dela prövningstillstånd får inte
överklagas.
Prövningstillstånd i kammarrätt
34 a §
I de fall det är särskilt föreskrivet
får kammarrätten pröva ett över-
klagande från länsrätten endast om
kammarrätten har meddelat pröv-
ningstillstånd.
Prövningstillstånd meddelas om
1. det år av vikt för ledning av
rättstillämpningen att överklagan-
det prövas av högre rätt,
2. anledning förekommer till
ändring i det slut vartill länsrätten
kommit eller
3. det annars finns synnerliga skäl
att pröva överklagandet.
Meddelas inte prövningstillstånd,
står länsrättens beslut fast. En
upplysning om detta skall tas in i
kammarrättens beslut.
Prop. 1993/94:133
Bilaga 5
35 §3
Besvär över kammarrättens beslut
i ett mål som har anhängiggjorts
hos kammarrätten genom över-
klagande eller underställning prö-
vas av regeringsrätten endast om
regeringsrätten har meddelat pröv-
ningstillstånd.
Meddelas ej prövningstillstånd,
står kammarrättens beslut fast.
Erinran därom skall intagas i
regeringsrättens beslut.
Vad som sägs i första stycket
gäller ej
1. talan i mål om utlämnande av
allmän handling,
Ett överklagande av kammarrät-
tens beslut i ett mål som har väckts
hos kammarrätten genom över-
klagande eller underställning prö-
vas av Regeringsrätten endast om
Regeringsrätten har meddelat
prövningstillstånd.
Meddelas inte prövningstillstånd,
står kammarrättens beslut fast. En
upplysning om detta skall tas in i
Regeringsrättens beslut.
Vad som sägs i första stycket
gäller inte
1. talan som Riksdagens ombuds-
män eller Justitiekanslem för i mål
3 Senaste lydelse 1990:486.
75
Nuvarande lydelse
2. talan som riksdagens ombuds-
män eller justitiekanslem for i mål
om disciplinansvar eller om åter-
kallelse eller begränsning av be-
hörighet att utöva yrke inom hälso-
och sjukvården, tandvården eller
detaljhandeln med läkemedel eller
om återkallelse av behörighet att
utöva veterinäryrket,
3. talan som justitiekanslem för i
mål enligt lagen (1990:484) om
övervakningskameror m.m.
Föreslagen lydelse
om disciplinansvar eller om åter-
kallelse eller begränsning av be-
hörighet att utöva yrke inom hälso-
och sjukvården, tandvården eller
detaljhandeln med läkemedel eller
om återkallelse av behörighet att
utöva veterinäryrket,
2. talan som Justitiekanslem för i
mål enligt lagen (1990:484) om
övervakningskameror m.m.
Prop. 1993/94:133
Bilaga 5
37 §4
I mål, vari prövningstillstånd kräves, får omständighet eller bevis, som
klaganden åberopar först i Regeringsrätten, beaktas endast om det
föreligger särskilda skäl.
Föreskrifter om hinder mot att beakta eller anföra nya omständigheter
i vissa mål finns i 10 kap. 10 § kommunallagen (1991:900) och 22 kap.
1 § tredje stycket kyrkolagen (1992:300).
Klaganden bör i besvärshand-
lingen ange de skäl som han åbe-
ropar till stöd för sin begäran om
prövningstillstånd.
Denna lag träder i kraft, i fråga om 35 § den 1 juli 1994 och i övrigt
den 1 oktober 1994. Äldre lydelse av 35 § gäller fortfarande i fråga om
mål som avgjorts av kammarrätt före den 1 juli 1994.
4 Senaste lydelse 1992:343. Ändringen innebär att tredje stycket
upphävs.
76
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 25 § studie stöd slagen (1973:349)*
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:133
Bilaga 5
8 kap.
25 §2
Centrala
studiestödsnämndens
Centrala
studiestödsnämndens
beslut i ärenden om återbetalning
av studielån får överklagas hos
kammarrätt.
Nämndens beslut skall dock g;
bestämmer något annat.
beslut i ärenden om återbetalning
av studielån får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
a omedelbart, om nämnden inte
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994. Beslut som meddelats av
Centrala studiestödsnämnden före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
1 Lagen omtryckt 1987:303.
2 Senaste lydelse 1988:877.
7 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 133
Härigenom föreskrivs att 29 § lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m.m.1 skall ha följande ydelse.
Prop. 1993/94:133
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
29
Talan mot kriminalvårdsstyrel-
sens beslut enligt denna lag föres
hos kammarrätten genom besvär.
Mot kammarrättens beslut i fråga
som avses i 12 § får talan inte
föras.
Föreslagen lydelse
§
Kriminalvårdsstyrelsens beslut
enligt denna lag får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994. Beslut som meddelats av
Kriminalvårdsstyrelsen före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
1 Lagen omtryckt 1990:1010.
78
Härigenom föreskrivs att 59 § lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:133
Bilaga 5
59 §2
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
särskilt fall enligt denna lag får
överklagas hos kammarrätt. Beslut
i fråga om vistelse utom anstalt för
en intagen beträffande vilken rege-
ringen har meddelat förordnande
enligt 31 § överklagas dock hos
regeringen. Detsamma gäller andra
beslut av styrelsen enligt denna lag
än som nu har angetts.
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
särskilt fall enligt denna lag får
överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol. Beslut i fråga om vistelse
utom anstalt för en intagen be-
träffande vilken regeringen har
meddelat förordnande enligt 31 §
överklagas dock hos regeringen.
Detsamma gäller andra beslut av
styrelsen enligt denna lag än som
nu har angetts.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994. Beslut som meddelats av
Kriminalvårdsstyrelsen före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
1 Lagen omtryckt 1990:1011.
2 Senaste lydelse 1988:622.
79
Härigenom föreskrivs att 16 b § lagen (1976:371) om behandlingen av
Prop. 1993/94:133
Bilaga 5
häktade och anhållna m.fl.1 skall ha
Nuvarande lydelse
16
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
särskilda fall enligt denna lag
överklagas hos kammarrätten
genom besvär. Andra beslut av
styrelsen enligt denna lag över-
klagas hos regeringen genom be-
svär.
följande lydelse.
Föreslagen lydelse
b§
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
särskilda fall enligt denna lag får
överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol. Andra beslut av styrelsen
enligt denna lag överklagas hos
regeringen.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994. Beslut som meddelats av
Kriminalvårdsstyrelsen före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
1 Senaste lydelse 1981:1301.
80
Härigenom föreskrivs i fråga om körkortslagen (1977:477)'
dels att 40 och 48 §§ skall upphöra att gälla,
dels att i 24 § ordet "mål" skall bytas ut mot "ärende",
dels att nuvarande 47 a § skall betecknas 46 a §,
dels att 39, 41-44, 46, 47 och 49 §§ skall ha följande lydelse,
dels att den nya 46 a § skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 39 § skall lyda "Förfarandet i körkorts-
ärenden m.m.".
Prop. 1993/94:133
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
39 §
Länsstyrelsen prövar frågor om
meddelande av körkortstillstånd
och utfärdande av traktorkort.
Länsstyrelsen prövar också andra
frågor om körkort. Dessa framgår
av föreskrifter som regeringen
beslutar.
Länsstyrelsen prövar frågor om
återkallelse av körkort, körkortstill-
stånd eller traktorkort, om nedsätt-
ning av spärrtid efter återkallelse
och om vägran att godkänna ett ut-
ländskt körkort.
Länsstyrelsen prövar också frågor
om meddelande av körkortstillstånd
och utfärdande av traktorkort samt
de andra frågor om körkort som
regeringen föreskriver.
Om länsstyrelsen finner anledning anta att någon inte bör ha körkort
eller traktorkort på grund av sina nykterhetsförhållanden, får länsstyrel-
sen höra socialnämnden, om nämndens yttrande har betydelse för
ärendets avgörande.
41
Mål som avses i 40 § anhängig-
görs i länsrätten genom ansökan.
Om ett körkort eller ett traktor-
kort är omhändertaget enligt 23 §,
skall länsrätten utan dröjsmål
pröva om körkortet eller traktor-
kortet skall återkallas tills vidare
eller återställas.
42
I mål enligt denna lag får rätten
förelägga den enskilda parten att
ge in läkarintyg eller bevis om
godkänt förarprov. Rätten får
också, under de förutsättningar
§
Om ett körkort eller traktorkort
är omhändertaget enligt 23 § första
stycket 1-3, skall länsstyrelsen utan
dröjsmål pröva om körkortet eller
traktorkortet skall återkallas tills
vidare eller lämnas tillbaka.
§
I ett ärende enligt denna lag får
länsstyrelsen förelägga den enskil-
da parten att ge in läkarintyg eller
bevis om godkänt förarprov.
Lagen omtryckt 1980:977.
81
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:133
Bilaga 5
som anges i 39 § tredje stycket,
höra socialnämnden.
43 §
Beslutar rätten om återkallelse,
får rätten samtidigt forordna att ett
godkänt förarprov skall avläggas
innan körkort eller traktorkort
lämnas ut. Om det begärs, skall
rätten också pröva frågan om ett
sådant medgivande som avses i 2 §
tredje stycket.
44
Om rätten i ett mål om återkallel-
se av körkort, körkortstillstånd
eller traktorkort beslutar att åter-
kallelse inte skall ske, får rätten
meddela särskilda villkor för kör-
kortet eller traktorkortet eller
besluta att en förnyad personutred-
ning skall göras vid en senare
tidpunkt. Gäller målet återkallelse
av ett körkortstillstånd, får rätten
förlänga giltighetstiden för till-
ståndet.
Ett föreläggande som avses i 42
§ får överklagas endast i samband
med talan mot det beslut varige-
nom målet avgörs.
Ett beslut i fråga om förlängning
stånd får inte överklagas.
Beslutar länsstyrelsen om åter-
kallelse, får länsstyrelsen samtidigt
förordna att ett godkänt förarprov
skall avläggas innan körkort eller
traktorkort lämnas ut. Om det
begärs, skall länsstyrelsen också
pröva frågan om ett sådant med-
givande som avses i 2 § tredje
stycket.
§
Om länsstyrelsen i ett ärende om
återkallelse av körkort, körkorts-
tillstånd eller traktorkort beslutar
att återkallelse inte skall ske, får
länsstyrelsen meddela särskilda
villkor för körkortet eller traktor-
kortet eller besluta att en förnyad
personutredning skall göras vid en
senare tidpunkt. Gäller ärendet
återkallelse av ett körkortstillstånd,
får länsstyrelsen förlänga giltig-
hetstiden för tillståndet.
§
Ett föreläggande som avses i 42
§ får överklagas endast till-
sammans med det beslut genom
vilket ärendet avgörs.
v giltighetstiden för ett körkortstill-
46 a §
Om det allmänna ombudet anser
att varning är en tillräcklig åtgärd,
får ombudet utfärda ett föreläggan-
de om varning för godkännande
inom viss tid.
Har ett föreläggande utfärdats,
får ansökan enligt 41 § inte göras
förrän tiden för godkännande har
gått ut. Ett godkännande är utan
Om länsstyrelsen anser att var-
ning är en tillräcklig åtgärd, får
länsstyrelsen utfärda ett preliminärt
beslut om varning för godkännande
inom viss tid.
Har ett preliminärt beslut utfär-
dats, får länsstyrelsen inte avgöra
ärendet förrän tiden för godkän-
nande har gått ut. Ett godkännande
82
Nuvarande lydelse
verkan om det sker sedan en sådan
ansökan har avsänts.
Ett godkänt föreläggande gäller
som ett domstolsbeslut vilket har
vunnit laga kraft.
Föreslagen lydelse
är utan verkan, om det lämnas
sedan ärendet avgjorts.
Ett godkänt preliminärt beslut
gäller som ett slutligt beslut vilket
har vunnit laga kraft.
Prop. 1993/94:133
Bilaga 5
47
Det allmännas talan i sådana mål
som avses i 40 § förs av allmänt
ombud. Det allmänna ombudet har
samma utredningsbefogenheter som
rätten har enligt denna lag.
Det allmänna ombudet får föra
talan även till den enskilda partens
förmån.
49
Besvär av det allmänna ombudet
skall anföras inom tre veckor från
den dag då det överklagade be-
slutet meddelades.
Länsstyrelsens beslut enligt 39 §
första stycket får överklagas till
allmän förvaltningsdomstol. Läns-
styrelsen för det allmännas talan i
ett sådant mål. Den får föra talan
även till förmån för den enskilda
parten.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
§2
Ozn allmän förvaltningsdomstols
beslut överklagas av länsstyrelsen,
skall överklagandet ha kommit in
inom tre veckor från den dag då
det överklagade beslutet meddela-
des.
Denna lag träder i kraft den 1
oktober 1994. Mål som väckts i
länsrätten före ikraftträdandet prövas enligt äldre bestämmelser.
2 Senaste lydelse 1985:431.
83
Härigenom föreskrivs att 15 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100)1 skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 kap.2
7§
Prop. 1993/94:133
Bilaga 5
Beslut varigenom myndighet har
avslagit enskilds begäran att få ta
del av handling eller lämnat ut
allmän handling med förbehåll,
som inskränker sökandens rätt att
yppa dess innehåll eller annars
förfoga över den, får överklagas av
sökanden. Om inte annat följer av
andra - fjärde styckena överklagas
beslutet hos kammarrätten eller,
såvitt gäller kammarrätts beslut i
där väckt ärende, hos regerings-
rätten. Har beslutet meddelats av
organ som avses i 1 kap. 8 § andra
stycket tillämpas bestämmelserna i
23 — 25 §§ och 30 § första me-
ningen förvaltningslagen
(1986:223) om överklagande. Att
prövningstillstånd inte behövs när
kammarrätts beslut överklagas
framgår av 35 § förvaltningspro-
cesslagen (1971:291).
Har beslut som avses i första
stycket meddelats av tingsrätt och
rör det handling i domstols rätts-
skipande eller rättsvårdande verk-
samhet, överklagas det hos hovrät-
ten. Motsvarande beslut av hovrätt
i där väckt eller dit överklagat
ärende överklagas hos Högsta
domstolen. Vid överklagande av
tingsrätts eller hovrätts beslut
tillämpas i övrigt bestämmelserna
i rättegångsbalken om besvär. Vid
överklagande av hovrätts beslut
skall dock reglerna om prövnings-
Beslut varigenom myndighet har
avslagit enskilds begäran att få ta
del av handling eller lämnat ut
allmän handling med förbehåll,
som inskränker sökandens rätt att
yppa dess innehåll eller annars
förfoga över den, får överklagas av
sökanden. Om inte annat följer av
andra - fjärde styckena överklagas
beslutet hos kammarrätten eller,
såvitt gäller kammarrätts beslut i
där väckt ärende, hos Regerings-
rätten. Har beslutet meddelats av
organ som avses i 1 kap. 8 § andra
stycket tillämpas bestämmelserna i
23 - 25 §§ och 30 § första me-
ningen förvaltningslagen
(1986:223) om överklagande.
Har beslut som avses i första
stycket meddelats av tingsrätt och
rör det handling i domstols rätts-
skipande eller rättsvårdande verk-
samhet, överklagas det hos hovrät-
ten. Motsvarande beslut av hovrätt
i där väckt eller dit överklagat
ärende överklagas hos Högsta
domstolen. Vid överklagande av
tingsrätts eller hovrätts beslut
tillämpas i övrigt bestämmelserna
i rättegångsbalken om besvär.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
2 Senaste lydelse 1989:118.
84
tillstånd inte tillämpas.
Första och andra styckena gäller inte för beslut av riksdagen, regering-
en, Högsta domstolen eller Regeringsrätten.
Att beslut av statsråd skall överklagas hos regeringen föreskrivs i 2
kap. 15 § tryckfrihetsförordningen.
Angående rätt att överklaga beslut av myndighet som lyder under
riksdagen är särskilt föreskrivet.
Prop. 1993/94:133
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. Beslut som meddelats av
kammarrätt och hovrätt före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
85
Härigenom föreskrivs att 15 kap. 7 § sekretesslagen (1980:10g)1 skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 kap.2
7 §
Beslut varigenom myndighet har
avslagit enskilds begäran att få ta
del av handling eller lämnat ut
allmän handling med förbehåll,
som inskränker sökandens rätt att
yppa dess innehåll eller annars
förfoga över den får överklagas av
sökanden. Om inte annat följer av
andra-fjärde styckena, överklagas
beslutet hos kammarrätten eller,
såvitt gäller kammarrätts beslut i
där väckt ärende hos Regerings-
rätten. Har beslutet meddelats av
organ som avses i 1 kap. 8 § andra
stycket eller 9 § tillämpas bestäm-
melserna i 23-25 §§ och 30 §
första meningen förvaltningslagen
(1986:223) om överklagande. Att
prövningstillstånd inte behövs när
kammarrätts beslut överklagas
framgår av 35 § förvaltningspro-
cesslagen (1971:291).
Har beslut som avses i första
stycket meddelats av tingsrätt och
rör det handling i domstols rättski-
pande eller rättsvårdande verksam-
het, överklagas det hos hovrätten.
Motsvarande beslut av hovrätt i
där väckt eller dit överklagat ären-
de överklagas hos Högsta doms-
tolen. Vid överklagande av tings-
räts eller hovrätts beslut tillämpas
i övrigt bestämmelserna i rätte-
gångsbalken om besvär. Vid över-
klagande av hovrätts beslut skall
Beslut varigenom myndighet har
avslagit enskilds begäran att få ta
del av handling eller lämnat ut
allmän handling med förbehåll,
som inskränker sökandens rätt att
yppa dess innehåll eller annars
förfoga över den, får överklagas av
sökanden. Om inte annat följer av
andra-fjärde styckena, överklagas
beslutet hos kammarrätten eller,
såvitt gäller kammarrätts beslut i
där väckt ärende, hos Regerings-
rätten. Har beslutet meddelats av
organ som avses i 1 kap. 8 § andra
stycket eller 9 § tillämpas bestäm-
melserna i 23-25 §§ och 30 §
första meningen förvaltningslagen
(1986:223) om överklagande.
Har beslut som avses i första
stycket meddelats av tingsrätt och
rör det handling i domstols rättski-
pande eller rättsvårdande verksam-
het, överklagas det hos hovrätten.
Motsvarande beslut av hovrätt i
där väckt eller dit överklagat ären-
de överklagas hos Högsta doms-
tolen. Vid överklagande av tings-
rätts eller hovrätts beslut tillämpas
i övrigt bestämmelserna i rätte-
gångsbalken om besvär.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
2 Senaste lydelse 1993:000.
86
dock reglerna om prövningstill-
stånd inte tillämpas.
Första och andra styckena gäller inte för beslut av riksdagen, regering-
en, Högsta domstolen eller Regeringsrätten.
Att beslut av statsråd skall överklagas hos regeringen föreskrivs i 2
kap. 15 § tryckfrihetsförordningen.
Angående rätt att överklaga beslut av myndighet som lyder under
riksdagen är särskilt föreskrivet.
Prop. 1993/94:133
Bilaga 5
87
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-12-16
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo
Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 9 december 1993 (Justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över forslag till lag
om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorerna
Thomas Rolén och Caroline Beck-Friis.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1993/94:133
Bilaga 6
88
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 januari 1994
Närvarande: Statsråden B. Westerberg, ordförande, Friggebo, Johansson,
Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin,
Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel,
P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Hellsvik
Regeringen beslutar propositionen 1993/94:133 Instansordningen m.m. i de
allmänna förvaltningsdomstolarna.
Ur protokollet:
Maud Melin
89
gotab 45579, Stockholm 1994