Prop.
1993/94:130
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 10 mars 1994
Carl Bildt
Gun Hellsvik
(Justitiedepartementet)
I propositionen läggs fram förslag som avser förstärkning av legalitets-
principen, förtydligande av de allmänna reglerna om ansvarsfrihet i 24 kap.
brottsbalken (BrB) och lagfästande av vissa hittills oskrivna ansvarsfrihets-
regler.
I propositionen föreslås att ett förbud mot analogisk tillämpning av straff-
bud skall införas. Vidare föreslås en generell reglering - dvs. en reglering
som gäller även för straffbestämmelser utanför BrB - av vad som skall gälla i
vissa centrala straffrättsliga hänseenden. Förslaget i denna del innebär att
BrB:s reglering av det subjektiva rekvisitet, dvs. vilket krav på uppsåt eller
oaktsamhet som skall uppställas vid olika brott, och av medverkansansvaret
blir tillämplig även inom specialstraffrätten. Den generella regeln om
medverkansansvar gäller dock endast för sådana brott för vilka föreskrivs
fängelse. Som en följd av förslaget om förbud mot analogisk tillämpning av
straffbud ändras skattebrottslagen (1971:69) så att förfaranden som hittills
ansetts straffbara endast analogivis uttryckligen omfattas av straffbe-
stämmelsen om skattebedrägeri.
I avsnittet om ansvarsfrihet innebär förslagen när det gäller de ansvars-
frihetsgrunder som nu är lagreglerade, dvs. nödvärn (24 kap. 1 § BrB), laga
befogenhet (24 kap. 2 och 3 §§ BrB), nöd (24 kap. 4 § BrB), excess
(nuvarande 24 kap. 5 § BrB) och förmans befallning (nuvarande 24 kap. 6 §
BrB), i huvudsak inga materiella ändringar utan endast förtydliganden. Dock
vidgas nödrätten något. Förtydligandena innebär bl.a. att både nödvärns- och
nödbestämmelsen får en ny utformning.
1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 130
Ansvarsfrihetsgrundema samtycke och straffrättsvillfarelse (egentlig rätts- Prop. 1993/94:130
villfarelse) föreslås lagreglerade. I huvudsak ansluter den föreslagna regle-
ringen till vad som får betraktas som gällande rätt på dessa områden. Dock
sker en försiktig utvidgning av området för ansvarsfrihet vid straffrätts-
villfarelse.
I propositionen tas också frågan, om det i BrB bör införas en motsvarighet
till den tryckfrihetsrättsliga s.k. instruktionen (1 kap. 4 § tryckfrihetsförord-
ningen och 1 kap. 5 § yttrandefrihetsgrundlagen), upp till behandling. Något
förslag till lagstiftning läggs dock inte fram i denna del.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
Innehållsförteckning
Prop. 1993/94:130
1 Förslag till riksdagsbeslut......................................................................... 4
2 Lagtext....................................................................................................... 4
2.1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken.......................................... 4
2.2 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)................. 10
3 Ärendet och dess beredning...................................................................... 11
3.1 Lagrådet............................................................................................. 12
4 Allmän motivering................................................................................... 12
4.1 Inledning............................................................................................ 12
4.2 Legalitetsprincipen............................................................................. 13
4.2.1 Förbud mot analogisk tillämpning av straffbud....................... 13
4.2.2 Det subjektiva rekvisitet inom specialstraffrätten................... 20
4.2.3 Medverkansansvaret inom specialstraffrätten......................... 24
4.3 Ansvarsfrihetsgrunder........................................................................ 28
4.3.1 Nödvärn................................................................................... 28
4.3.2 Laga befogenhet...................................................................... 32
4.3.3 Nöd.......................................................................................... 34
4.3.4 Samtycke................................................................................. 37
4.3.5 Excess...................................................................................... 44
4.3.6 Tillfällig sinnesförvirring ....................................................... 48
4.3.7 Straffrättsvillfarelse................................................................. 50
4.3.8 Övriga frågor........................................................................... 60
4.4 Parallellinstruktion............................................................................ 63
4.5 Kostnader och ikraftträdande............................................................ 66
5 Specialmotivering...................................................................................... 66
5.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken...................................... 66
5.2 Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)............... 75
Bilaga 1 Fängelsestraffkommitténs sammanfattning av betänkandet
Frihet från ansvar (SOU 1988:7).............................................. 76
Bilaga 2 Fängelsestraffkommitténs lagförslag....................................... 83
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna - Frihet från ansvar
(SOU 1988:7)........................................................................... 95
Bilaga 4 Sammanfattning av departementspromemorian
”PARALLELLINSTRUKTION” Om tillgodoseendet av yttran-
defrihetsintresset i vanliga brottmål (Ds 1991:78)................... 96
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanserna
”PARALLELLINSTRUKTION" Om tillgodoseendet av yttran-
defrihetsintresset i vanliga brottmål (Ds 1991:78)................... 98
Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag.................................................... 99
Bilaga 7 Lagrådets yttrande.................................................................... 105
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1994 .............. 110
3
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
Prop. 1993/94:130
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69).
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att nuvarande 24 kap. 5 § skall betecknas 24 kap. 6 § och nuvarande
24 kap. 6 § skall betecknas 24 kap. 8 §,
dels att de nya 24 kap. 6 och 8 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken till 24 kap. skall ha följande lydelse,
dels att 1 kap. 1 och 2 §§, 23 kap. 4 §, 24 kap. 1^1 §§ och 29 kap. 3 §
skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas tre nya paragrafer, 24 kap. 5, 7 och 9 §§,
av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1§
Brott är gärning, för vilken i den-
na balk eller i annan lag eller för-
fattning är stadgat straff som ne-
dan sägs.
Brott är en gärning som är be-
skriven i denna balk eller i annan
lag eller författning och för vilken
straff som sägs nedan är föreskri-
vet.
I denna balk beskriven gärning
skall, om ej annat sägs, anses som
brott endast då den begås uppsåt-
ligen.
Har gärningen begåtts under
självförvållat rus eller var gärnings-
mannen eljest genom eget vållande
tillfälligt från sina sinnens bruk, må
därav icke föranledas att gärningen
ej anses som brott.
En gärning skall, om inte annat
är särskilt föreskrivet, anses som
brott endast då den begås uppsåt-
ligen.
Har gärningen begåtts under
självförvållat rus eller var gärnings-
mannen på annat vis genom eget
vållande tillfälligt från sina sinnens
bruk, skall detta inte föranleda att
gärningen inte anses som brott.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:130
23 kap.
Ansvar som i denna balk är
stadgat för viss gärning skall ådö-
mas ej blott den som utfört gär-
ningen utan jämväl annan som
främjat denna med råd eller dåd.
Den som ej är att anse såsom gär-
ningsman dömes, om han förmått
annan till utförandet, för anstiftan
av brottet och eljest för medhjälp
därtill.
Envar medverkande bedömes
efter det uppsåt eller den oaktsam-
het som ligger honom till last. An-
svar som är stadgat för gärning av
syssloman, gäldenär eller annan i
särskild ställning skall ock drabba
den som jämte honom medverkat
till gärningen.
Vad i denna paragraf sägs skall
ej gälla, om annat följer av vad för
särskilda fall är stadgat.
4§
Ansvar som i denna balk är före-
skrivet för viss gärning skall ådö-
mas inte bara den som utfört gär-
ningen utan även annan som främ-
jat denna med råd eller dåd. Det-
samma skall gälla beträffande i
annan lag eller författning straff-
belagd gärning, för vilken fängelse
är föreskrivet.
Den som inte är att anse som
gärningsman döms, om han har
förmått annan till utförandet, för
anstiftan av brottet och annars för
medhjälp till det.
Varje medverkande bedöms ef-
ter det uppsåt eller den oaktsamhet
som ligger honom till last. Ansvar
som är föreskrivet för gärning av
syssloman, gäldenär eller annan i
särskild ställning skall ådömas
även den som tillsammans med ho-
nom medverkat till gärningen.
Vad som sägs i denna paragraf
skall inte gälla, om något annat
följer av vad för särskilda fall är
föreskrivet.
24 kap. Om nödvärn och annan
nödhandling
24 kap. Om allmänna grunder för
ansvarsfrihet
Gärning som någon begår i nöd-
värn skall icke medföra ansvar.
1 §
En gärning som någon begår i
nödvärn utgör brott endast om den
med hänsyn till angreppets beskaf-
fenhet, det angripnas betydelse och
omständigheterna i övrigt är up-
penbart oförsvarlig.
Rätt till nödvärn föreligger mot
1. ett påbörjat eller överhängan-
de brottsligt angrepp på person el-
ler egendom,
I nödvärn handlar den som söker
avvärja ett påböljat eller överhäng-
ande brottsligt angrepp på person
eller egendom,
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:130
betvinga den som med våld eller
hot om våld eller på annat sätt hin-
drar att egendom återtages på bar
gärning,
hindra någon att olovligen in-
tränga i rum, hus, gård eller fartyg,
eller
från rum, hus, gård eller fartyg
avlägsna någon, som inträngt olov-
ligen eller, om det är bostad, eljest
vägrar att på tillsägelse lämna den-
na,
allt såvitt ej handlingen med
hänsyn till angreppets beskaffenhet
och det angripnas betydelse är up-
penbart oförsvarlig.
2. den som med våld eller hot
om våld eller på annat sätt hindrar
att egendom återtas på bar gärning,
3. den som olovligen trängt in i
eller försöker tränga in i rum, hus,
gård eller fartyg, eller
4. den som vägrar att lämna en
bostad efter tillsägelse.
2 §'
Rymmer den som är intagen i
kriminalvårdsanstalt eller som är
häktad, anhållen eller annars berö-
vad friheten eller sätter han sig med
våld eller hot om våld till motvärn
eller gör han på annat sätt motstånd
mot någon under vars uppsikt han
står, då denne skall hålla honom till
ordningen, får det våld brukas som
med hänsyn till omständigheterna
kan anses försvarligt för att rym-
ningen skall hindras eller ordningen
upprätthållas. Detsamma skall gälla,
om någon annan än som nu har
nämnts gör motstånd i ett sådant
fall.
Rymmer den som är intagen i
kriminalvårdsanstalt eller som är
häktad, anhållen eller annars berö-
vad friheten eller sätter han sig med
våld eller hot om våld till motvärn
eller gör han på annat sätt motstånd
mot någon under vars uppsikt han
står, då denne skall hålla honom till
ordningen, får det våld brukas som
med hänsyn till omständigheterna dr
försvarligt för att rymningen skall
hindras eller ordningen upprätt-
hållas. Detsamma skall gälla, om
någon annan än som nu har nämnts
gör motstånd i ett sådant fall.
Om rätt för polismän och viss annan personal att bruka våld finns i övrigt
föreskrifter i polislagen (1984:387).
/ fall då någon enligt första
stycket eller enligt polislagen har
rätt att bruka våld har var och en
som kommer honom till hjälp sam-
ma rätt.
1 Senaste lydelse 1984:389.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:130
3
Vid myteri eller under strid, så
ock eljest vid tillfälle, då brott mot
krigslydnaden medför särskild fara,
må krigsman mot underlydande som
visar ohörsamhet bruka det våld
som är nödigt för att upprätthålla
krigslydnaden.
1 fall som nu avses skall vad i 2 §
tredje stycket sägs äga motsvarande
tillämpning.
4
Den som i annat fall än förut i
detta kapitel är sagt, för att avvärja
fara för liv eller hälsa, rädda vär-
defull egendom eller av annan så-
dan orsak handlar i nöd, skall ock
vara fri från ansvar, om gärningen
med hänsyn till farans beskaffen-
het, den skada som åsamkas annan
och omständigheterna i övrigt mås-
te anses försvarlig.
§2
Vid myteri eller under strid eller
vid annat tillfälle, då brott mot lyd-
naden medför särskild fara, får
militär förman mot underlydande
som inte lyder bruka det våld som
är nödvändigt för att lydnaden skall
kunna upprätthållas.
§
En gärning som någon, i annat
fall än som nämnts tidigare i detta
kapitel, begår i nöd utgör brott en-
dast om den med hänsyn till farans
beskaffenhet, den skada som åsam-
kas annan och omständigheterna i
övrigt är oförsvarlig.
Nöd föreligger när fara hotar
liv, hälsa, egendom eller något an-
nat viktigt av rättsordningen skyd-
dat intresse.
5 §
Om någon enligt 1-4 §§ detta
kapitel eller enligt 10 § polislagen
(1984:387) har rätt att begå en
annars straffbelagd handling, har
var och en som hjälper honom
samma rätt.
5§3
Har någon i fall som avses i 1-
4 §§ detta kapitel eller 10 § polis-
lagen (1984:387) gjort större våld
eller svårare skada än i varje fall
är medgivet, skall han likväl ej dö-
mas till ansvar, om omständighe-
terna var sådana att han svårligen
kunde besinna sig.
Finnes gärningen brottslig, må
dömas till lindrigare straff än för
brottet eljest är stadgat.
6§
Om någon i fall där 1-5 §§ detta
kapitel eller 10 § polislagen
(1984:387) är tillämplig har gjort
mer än vad som är medgivet, skall
han ändå vara fri från ansvar, om
omständigheterna var sådana att han
svårligen kunde besinna sig.
2 Senaste lydelse 1984:389.
3 Senaste lydelse 1984:389.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:130
6 §4
Gärning som någon begått på
order av den under vars lydnad han
står skall ej medföra ansvar för ho-
nom, om han med hänsyn till lyd-
nadsförhållandets art, gärningens
beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt hade att lyda ordern.
7§
En gärning som någon begär
med samtycke från den mot vilken
den riktas utgör brott endast om
gärningen, med hänsyn till den
skada, kränkning eller fara som
den medför, dess syfte och övriga
omständigheter, är oförsvarlig.
8§
En gärning som någon begår på
order av den under vars lydnad han
står skall inte medföra ansvar för
honom, om han med hänsyn till
lydnadsförhållandets art, gärning-
ens beskaffenhet och omständighe-
terna i övrigt har att lyda ordern.
9§
En gärning som någon begår i
villfarelse rörande dess tillåtlighet
(straffrättsvillfarelse) skall inte
medföra ansvar för honom om vill-
farelsen pä grund av att fel före-
kommit vid kungörandet av den
straffrättsliga bestämmelsen eller
av annan orsak var uppenbart ur-
säktlig.
29 kap.
3§5
Såsom förmildrande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet
skall, vid sidan av vad som är föreskrivet för vissa fall, särskilt beaktas
1. om brottet föranletts av någon annans grovt kränkande beteende,
2. om den tilltalade till följd av psykisk störning eller sinnesrörelse eller
av någon annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt hand-
lande,
3. om den tilltalades handlande
stått i samband med hans uppenbart
bristande utveckling, erfarenhet el-
ler omdömesförmåga eller
4. om brottet föranletts av stark
mänsklig medkänsla.
3. om den tilltalades handlande
stått i samband med hans uppenbart
bristande utveckling, erfarenhet el-
ler omdömesförmåga,
4. om brottet föranletts av stark
mänsklig medkänsla eller
5. om gärningen, utan att vara fri
från ansvar, är sådan som avses
24 kap.
4 Senaste lydelse 1986:645.
5 Senaste lydelse 1991:1138.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:130
Om det är uppenbart påkallat
med hänsyn till brottets straffvärde,
får dömas till lindrigare straff än
som är föreskrivet för brottet.
Om det är påkallat med hänsyn
till brottets straffvärde, får dömas
till lindrigare straff än som är före-
skrivet för brottet.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Före den 1 juli 1999 skall, såvitt avser straffbestämmelse i annan lag
eller författning än brottsbalken, 1 kap. 2 § första stycket i dess nya lydelse
tillämpas endast på straffbestämmelse som trätt i kraft efter utgången av juni
månad 1994 eller som ändrats i något avseende efter denna tidpunkt.
Härigenom föreskrivs att 2 § skattebrottslagen (1971:69) skall ha följan-
de lydelse.
Nuvarande lydelse
Den som till ledning för myn-
dighets beslut i fråga om skatt el-
ler avgift uppsåtligen avger hand-
ling med oriktig uppgift och däri-
genom föranleder att skatt eller
avgift påföres med för lågt belopp
eller tillgodoräknas med för högt
belopp dömes för skattebe-
drägeri till fängelse i högst två
år.
Detsamma gäller den som med
avsikt att skatt eller avgift skall på-
föras med för lågt belopp underlå-
ter att avge deklaration eller där-
med jämförlig handling och däri-
genom föranleder att för lågt be-
lopp påföres honom eller den han
företräder.
För skattebedrägeri skall också
den dömas som med avsikt att
skatt skall påföras med för lågt
belopp överenskommer med sin
arbetsgivare eller annan som är
skyldig att utan föreläggande läm-
na kontrolluppgift enligt 3 kap.
lagen (1990:325) om självdeklara-
tion och kontrolluppgifter, att den-
ne skall underlåta att fullgöra sin
uppgiftsskyldighet, och som däri-
genom föranleder att skatt på
grundval av förenklad självdekla-
ration påförs honom med för lågt
belopp.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
Föreslagen lydelse
§>
Den som till ledning för myn-
dighets beslut i fråga om skatt el-
ler avgift uppsåtligen avger hand-
ling med oriktig uppgift och däri-
genom föranleder att skatt eller
avgift inte påförs eller påförs med
för lågt belopp eller tillgodoräknas
med för högt belopp döms för
skattebedrägeri till fängelse i
högst två år.
Detsamma gäller den som med
avsikt att skatt eller avgift inte skall
påföras eller skall påföras med för
lågt belopp underlåter att avge de-
klaration eller därmed jämförlig
handling och därigenom föranleder
att han eller den han företräder inte
påförs skatt eller avgift eller påförs
skatt eller avgift med för lågt be-
lopp.
För skattebedrägeri skall också
den dömas som med avsikt att skatt
inte skall påföras eller skall påföras
med för lågt belopp överenskom-
mer med sin arbetsgivare eller
annan som är skyldig att utan före-
läggande lämna kontrolluppgift
enligt 3 kap. lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrollupp-
gifter, att denne skall underlåta att
fullgöra sin uppgiftsskyldighet, och
som därigenom föranleder att skatt
på grundval av förenklad självde-
klaration inte påförs eller påförs
honom med för lågt belopp.
1994.
1 Senaste lydelse 1990:360.
10
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för
Justitiedepartementet i maj 1979 en kommitté för att utreda vissa frågor om
bl.a. fängelse och kriminalvård i anstalt. Kommittén antog namnet Fängelse-
straffkommittén (Ju 1979:04).
Kommittén har avgett sammanlagt fyra betänkanden. De tre första - del-
betänkandena Fjorton dagars fängelse (SOU 1980:1) och Villkorlig frigiv-
ning samt nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården (SOU
1981:92) samt huvudbetänkandet Påföljd för brott (SOU 1986:13-15) - har
lett till lagstiftning beträffande bl.a. minimitiden för fängelsestraff, vill-
korlig frigivning (halvtidsfrigivning), regler för påföljdsval och straffmät-
ning, bötesstraffet samt utformningen av vissa straffskalor. Beträffande
dessa ändringar i brottsbalken (BrB) hänvisas till prop. 1980/81:44, bet.
1980/8l:JuU32, rskr. 1980/81:252, SFS 1981:331, prop. 1981/82:153, bet.
1981/82:JuU51, rskr. 1981/82:297, SFS 1982:363, prop. 1982/83:85, bet.
1982/83:JuU26, rskr. 1982/83:241, SFS 1983:240, prop. 1987/88:120, bet.
1987/88:JuU45, rskr. 1987/88:404, SFS 1988:942-948, prop. 1990/91:68,
bet. 1990/9l:JuU 10, rskr. 1990/91:155, SFS 1991:240-301 och prop.
1992/93:141, bet. 1992/93:JuU16, rskr. 1992/93:220, SFS 1993:207.
Fängelsestraffkommittén överlämnade i maj 1988 sitt slutbetänkande
Frihet från ansvar (SOU 1988:7). I arbetet med det betänkandet deltog som
ledamöter hovrättslagmannen Carl-Johan Cosmo, ordförande, riksdagsle-
damöterna Helge Klöver, Lars-Erik Lövdén och Jerry Martinger, f.d. riks-
dagsledamoten Lisa Mattson, fastighetsmäklaren Jan Nilsson och lands-
tingsrådet Kay-Vilhelm Winqvist.
I betänkandet behandlar kommittén den straffrättsliga legalitetsprincipen
och föreslår lagstiftningsåtgärder som syftar till att stärka denna princips in-
flytande inom svensk straffrätt. Kommittén gör också en genomgång av de
allmänna grunderna för ansvarsfrihet och föreslår dels en del ändringar i de
nuvarande reglerna, dels att vissa oskrivna ansvarsfrihetsgrunder lagfästs.
Betänkandet var enhälligt.
Kommitténs sammanfattning finns i bilaga 1 och kommitténs lagförslag i
bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna
finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i
Justitiedepartementet (dnr 88-2000).
Den nya yttrandefrihetsgrundlagen trädde i kraft den 1 januari 1992
(prop. 1990/91:64, bet. 1990/91 :KU21, rskr. 1990/91:254, bet.
1991/92:KU1, rskr. 1991/92:2). Under förarbetena till denna väcktes tanken,
att man skulle ge den tryckfrihetsrättsliga instruktionen ett vidgat
tillämpningsområde. Instruktionen föreskriver att alla som har att vaka över
tryckfrihetsförordningens efterlevnad skall ha i åtanke att tryckfriheten
utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa uppmärksamheten
mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, mera på syftet än
på framställningssättet samt i tvivelsmål hellre fria än fälla. Närmare
bestämt menade man från vissa håll att instruktionen borde vara direkt
Prop. 1993/94:130
11
tillämplig även i sådana brottmål som har tryckfrihetsrättslig eller
yttrandefrihetsrättslig anknytning men som inte handläggs som tryck-
frihetsmål eller yttrandefrihetsmål. Konstitutionsutskottet uttalade i sitt av
riksdagen godkända betänkande 1990/91 :KU21 att det finns skäl som talar
för att det i BrB bör föras in en motsvarighet till instruktionen i tryck-
frihetsförordningen och i yttrandefrihetsgrundlagen; en parallellinstruktion.
Enligt utskottet bör frågan övervägas i samband med att ställning tas till
Fängelsestraffkommitténs slutbetänkande.
Riksdagens ställningstagande föranledde att en departementspromemoria
- ”PARALLELLINSTRUKTION” Om tillgodoseendet av yttrandefrihets-
intresset i vanliga brottmål (Ds 1991:78) - utarbetades i ämnet. Promemo-
rian har remissbehandlats.
Promemorians sammanfattning finns i bilaga 4. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 5. En sammanställning av remissyttrandena
finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 91-1274).
Regeringen beslutade den 4 november 1993 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7.
På Lagrådets inrådan har vissa ändringar gjorts i 24 kap. 9 § BrB. Vidare
har 2 § skattebrottslagen (1971:69) givits den lydelse Lagrådet förordat.
Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i berörda avsnitt.
I Fängelsestraffkommitténs slutbetänkande behandlas frågor av central bety-
delse inom straffrätten. Flertalet gäller straffrättsliga problem som är svåra
att omformulera till en i alla stycken helt invändningsfri lagtext. Det gäller
särskilt de allmänna grunderna för ansvarsfrihet och i all synnerhet de som
hittills lämnats oreglerade. Rättsutvecklingen på dessa områden har därför i
stor utsträckning fått ske genom utveckling i praxis. Några mer betydande
olägenheter härav har heller i och för sig inte kunnat förmärkas. Å andra si-
dan, när nu frågan om ett ytterligare befästande av legalitetsprincipen upptas
till prövning, är det angeläget att undersöka förutsättningarna att - så långt
det är möjligt - i brottsbalken mer fullständigt reglera de allmänna förut-
sättningarna för straffrättsligt ansvar.
De förslag som lämnas i kommittébetänkandet ansluter i allt väsentligt
till gällande rätt. En sådan uppläggning av en reform är enligt regeringens
mening riktig. Det finns all anledning att tro att den praxisbildning som skett
på de behandlade områdena är väl förankrad i det allmänna rättsmedve-
tandet. Det kan tilläggas att försiktighet allmänt bör iakttas med att i större
utsträckning förändra regelsystemet i den mer centrala straffrätten.
Prop. 1993/94:130
12
De förslag som kommittén framlagt - och som regeringen i huvudsak
ansluter sig till - innebär således i stor utsträckning endast en kodifiering av
gällande rätt. Regeringen är medveten om att de föreslagna bestämmelserna,
exempelvis vad avser verkan av samtycke, inte har någon absolut exakthet
och att det även fortsättningsvis kommer att lämnas ett utrymme för tolkning
i de reglerade situationerna. Det är dock regeringens övertygelse att den fö-
reslagna lagstiftningen ändå kommer att medföra en ytterligare stadga och
enhetlighet i bedömningen av hithörande frågor.
Prop. 1993/94:130
Regeringens förslag: Ett förbud mot analogisk tillämpning av straff-
bud införs i brottsbalken. Samtidigt ändras skattebrottslagen så, att ett
sådant förfarande - varigenom skatt undandras - som ansetts
straffbart endast genom analogislut, blir uttryckligen straffbart.
Kommitténs förslag överensstämmer i sak med regeringens. Vi har
dock valt en något annorlunda utformning av lagtexten.
Remissinstanserna: Kommitténs förslag att lagfästa ett förbud mot
analogisk tillämpning av straffstadganden har fått ett starkt stöd av
remissinstanserna. Endast Föreningen Sveriges åklagare anser att det bör
finnas en möjlighet till analogislut. Enligt föreningen behövs detta för att
stötande resultat skall kunna undvikas. Eslövs tingsrätt, som ansluter sig till
principen om förbud mot analogisk tillämpning av straffbestämmelser,
menar att kommittéförslaget är ”mindre välbetänkt” eftersom det innebär
lagstiftning mot en ”viss teknisk rättsfigur”.
Vissa remissinstanser har haft synpunkter på utformningen av bestäm-
melsen. Bl.a. menar Riksåklagaren (RÅ) att bestämmelsen bör utgöra en
egen paragraf.
Bakgrund
För att en handling skall utgöra brott och således kunna leda till utdömande
av en straffrättslig påföljd krävs ett stadgande i lag eller i annan författning.
Denna grundsats benämns legalitetsprincipen och ingår som en väsentlig
beståndsdel i alla civiliserade länders rättssystem. Den har fått sitt klassiska
uttryck genom den latinska sentensen: nulla poena sine lege, nulla poena
sine crimine, nullum crimen sine poena legali, dvs. inget straff utan lag,
inget straff utan brott, inget brott utan kriminalisering genom lag.
Vad regeringen i detta sammanhang kommer att behandla är den straff-
rättsliga legalitetsprincipen. Det bör emellertid påpekas att en legalitetsprin-
13
cip gäller även inom andra delar av rättssystemet. Så kan legalitetsprincipen
sägas komma till uttryck i 2 kap. regeringsformen med dess reglering av
grundläggande fri- och rättigheter, vilka inte kan begränsas annat än genom
lagstiftning.
Ett exempel på legalitetsprincipens tillämpning utanför straffrätten som
kan nämnas är socialrätten. Administrativa frihetsberövanden får t.ex. inte
ske utan lagstöd. Också inom skatterätten är legalitetsprincipen av grund-
läggande betydelse. Sin största betydelse har den dock inom straffrätten.
Detta hänger samman bl.a. med att straffrättsliga ingripanden är ett uttryck
för en ensidig maktutövning och inte sker med hänvisning till personliga
behov hos den som utsätts för dem, utan äger rum därför att han har begått
ett brott.
Enligt 1 kap. 1 § brottsbalken (BrB) definieras brott som gärning för
vilken i BrB eller i annan lag eller författning är stadgat straff. Bestäm-
melsen kan ses som ett uttryck för legalitetsprincipen. Vidare gäller enligt
2 kap. 10 § första stycket regeringsformen att straff eller annan brottspåföljd
inte får åläggas för gärning som inte var belagd med brottspåföljd när den
förövades. Inte heller får svårare brottspåföljd åläggas för gärningen än den
som då var föreskriven. Vad som gäller om brottspåföljd gäller även
förverkande och annan särskild rättsverkan av brott.
Bestämmelsen i regeringsformen får i första hand anses vara riktad till
lagstiftaren och innebär att retroaktiv strafflagstiftning är förbjuden. Den
måste emellertid enligt sin ordalydelse även ses som en föreskrift för
domstolarna och övriga rättstillämpande myndigheter. I vilken utsträckning
som stadgandet är avsett att innefatta ett förbud mot analogisk tillämpning
av straffbestämmelser är dock osäkert. Visserligen torde dess ordalydelse
knappast lämna utrymme för någon annan uppfattning än att den inrymmer
ett sådant förbud, men frågan berördes inte i förarbetena. Där talas endast
om att avsikten varit att förhindra retroaktiv strafflagstiftning och enligt
brottsbalkskommentaren (Beckman m.fl., Brottsbalken III 3:e uppl. 1985
s. 469) är 2 kap. 10 § regeringsformen inte avsedd att helt utesluta ana-
logislut.
Grundlagsbestämmelsen i 2 kap. 10 § regeringsformen kompletteras av
en bestämmelse i vanlig lag, nämligen 5 § lagen (1964:163) om införande
av brottsbalken (BrP). Enligt denna får ingen dömas för gärning, för vilken
det inte var stadgat straff när den begicks. Vidare gäller att straff skall be-
stämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag
när dom meddelas, skall den lagen tillämpas, om den leder till frihet från
straff eller till lindrigare straff. Undantag från denna regel görs dock beträf-
fande gärning som under viss tid var straffbelagd på grund av då rådande
särskilda förhållanden.
Att 5 § BrP inte skall tolkas så att den innebär ett absolut förbud mot
analogisk tillämpning av straffbud framgår av förarbetena till BrB. I 1958
års lagrådsremiss med förslag till brottsbalk föreslogs ett stadgande om att
som brott skulle anses endast gärning som inryms under en i balken eller
eljest i lag eller i författning given brottsbeskrivning. Detta skulle kunna ses
som ett försök att lagfästa legalitetsprincipen. I remissen uttalades (prop.
Prop. 1993/94:130
14
1962:10 s. B 56) att principen att en gärning inte kan betraktas som brott
utan ett uttryckligt stöd i lag är allmänt omfattad i västerländska kulturstater
och även i Sverige djupt rotad i rättslivet. Dåvarande departementschefen
framhöll emellertid att när det gällde den för principen centrala frågan vad
lagen skall anses omfatta innebar det föreslagna stadgandet inte att det i
vaije särskilt fall måste finnas ett direkt stöd i själva bokstavslydelsen av la-
gen. Lagen skulle enligt honom i stället enligt vedertagna grundsatser tolkas
så att dess rätta mening utröntes, vilket åtminstone inom specialstraffrätten
torde innebära att även analogisk tillämpning skulle vara tillåten, fastän ”en-
dast inom mycket snäva gränser”. Bestämmelsen i 1 kap. 1 § BrB kan emel-
lertid ses som en erinran om legalitetsprincipens betydelse.
Gällande rätt
Någon helt säker beskrivning av hur svensk rätt numera ställer sig till
analogisk tilllämpning av straffbud går inte att ge. Detta gäller särskilt som
begreppet analogi, såsom framgår nedan, förefaller kunna tolkas på olika
sätt. En i doktrinen till synes allmänt omfattad uppfattning är att analogisk
lagtillämpning definitionsmässigt innebär att ett förfarande anses straffbart
trots att det står klart att det aktuella fallet inte ryms under det ifrågakomna
straffbudet (se t.ex. Agge, Straffrättens allmänna del, andra häftet, 1970, s.
230 och Beckman m.fl., Brottsbalken I 5:e uppl. 1987 s. 20 f.). Professorn
Stig Strömholm har i boken Rätt, Rättskällor och Rättstillämpning (4:e uppl.
1992 s. 407) uttryckt saken så att laganalogi förekommer när en rättsregel
tillämpas på ett fall som inte utan uppenbart våldförande på språket kan
pressas in under ens det vagt avgränsade ytterområdet av det aktuella
begreppets betydelseområde. Med denna definition står det klart att
utrymmet i rättstillämpningen för analogitolkning ansetts begränsat. I den
straffrättsliga doktrinen har läget också beskrivits så att det är tillåtet att
döma till ansvar i fall som ligger så nära dem som är uttryckligt straffbe-
lagda att det skulle framstå som alltför ”formalistiskt” att inte tillämpa
straffbudet. Detta har emellertid ansetts gälla endast om situationen samti-
digt är sådan att det inte möter några betänkligheter att göra avkall på kravet
att lagstiftaren skall ha tagit ställning för kriminalisering.
I rättspraxis finns ett par exempel på analogisk tillämpning av straffbud.
Det mest tydliga är Högsta domstolens dom i rättsfallet NJA 1978 s. 452,
som avsåg tillämpning av 2 § andra stycket skattebrottslagen (1971:69). I
domen uttalade Högsta domstolen bl.a. följande. ”För en analogisk tillämp-
ning ... av 2 § andra stycket skattebrottslagen talar ... synpunkterna med så-
dan styrka att de - även med beaktande av den i och för sig tungt vägande
legalitetsprincipen - måste anses utslagsgivande.” Domen innebar alltså att
en person fälldes till ansvar för skattebedrägeri trots att hans gärning inte
täcktes av det aktuella straffstadgandet.
Å andra sidan kan nämnas att även den uppfattningen framförts, att det
inte ens i det nyss angivna rättsfallet var fråga om analogitolkning utan
Prop. 1993/94:130
15
endast om en, låt vara fri, tolkning av den aktuella straffbestämmelsen
(Brottsbalken I s. 21).
I lagrådsremissen utgick regeringen, bl.a. mot bakgrund av vad som ovan
anförts, från att utrymmet för analogitolkning på straffrättens område är
starkt begränsat. Lagrådet har emellertid redovisat en delvis annorlunda upp-
fattning. I sitt yttrande har Lagrådet, i anslutning till beskrivningen av gäl-
lande rätt, anfört:
Lagrådet vill ifrågasätta om utrymmet verkligen är så begränsat som görs
gällande i remissen.
I själva verket synes det finnas ett stort rättsområde där analogisk
tillämpning av straffbestämmelserna förekommer. Det gäller det s.k. före-
tagaransvaret. Enligt svensk rätt kan, med undantag för företagsbot, endast
fysiska personer straffas. I många fall tar emellertid en straffbestämmelse
sikte på subjekt i viss ställning, t.ex. innehavare av rörelse eller ägare av viss
egendom.
Som exempel på sådan lagstiftningsteknik har Lagrådet angivit straff-
bestämmelser som riktar sig mot ”ägare”, ”arbetsgivare”, ”uppdragsgivare”
och ”tillståndshavare” och härvid hänvisat till 5 kap. 14 § tryckfrihets-
förordningen, 79 § vägtrafikskattelagen (1988:327), 8 kap. 11 § första
stycket andra meningen lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, 80 och
81 §§ uppbördslagen (1953:272) samt 21 § yrkestrafiklagen (1988:263).
Lagrådet fortsätter:
I svensk rättspraxis har fysiska personer sedan gammalt dömts till
straffansvar för brott mot bestämmelser som de nu angivna utan hinder av att
”ägaren”, ”arbetsgivaren”, ”tillståndshavaren” etc. varit en juridisk person
och gärningen begåtts som ett led i den juridiska personens verksamhet. Det
är tydligt att domstolarna därvid tillämpat bestämmelserna analogiskt eller
kvasianalogiskt och alltså utvidgat straffbudets gämingsinnehåll utöver dess
ordalydelse (se Thomstedt, Om företagaransvar, 1948, s. 113 f.).
I senare tiders författningar anges vanligen det rättssubjekt som skall
straffas vid brott mot en bestämmelse med det neutrala uttrycket ”den som”.
En så formulerad straffbestämmelse ger möjligheter att intolka ett
straffansvar för t.ex. styrelseledamöter vid brott som begås i ett aktiebolags
rörelse. Någon sådan tolkningsmöjlighet föreligger enligt Lagrådet knappast
om det ansvariga rättssubjektet betecknats ”ägaren” och denne är en juridisk
person.
Med den tolkning som Lagrådet givit åt begreppet analogisk tillämpning
av straffbud skulle utrymmet härför enligt gällande rätt uppenbarligen vara
betydande. Enligt regeringens mening är det dock tveksamt om de av
Lagrådet valda exemplen verkligen utgör analogisk tillämpning av straff-
bud. Regeringen återkommer härtill nedan i motiveringen för förslaget.
Beskrivningen av gällande rätt är således avhängig av hur begreppet
analogi definieras. Så mycket kan dock konstateras att det faktiska ut-
rymmet för att tillämpa ett straffbud, trots att det står klart att det aktuella
fallet inte ens efter tolkning i avsikt att utröna stadgandets rätta mening kan
inordnas därunder, är mycket begränsat. Om analogitolkning definieras på
detta sätt, vilket regeringen finner naturligt, torde, såvitt kan bedömas, det
enda mer allmänna exemplet härpå vara medverkansansvaret inom special-
straffrätten (jfr avsnitt 4.2.3).
Prop. 1993/94:130
16
Konventionsåtaganden
En fråga som är av betydelse i sammanhanget, och som också kommittén
tagit upp, är om svensk rätt - såsom den av regeringen redovisats ovan -
står i överensstämmelse med de internationella konventioner som Sverige
har ratificerat. Av särskilt intresse är den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I
konventionens artikel 7 stadgas att ingen får fällas till ansvar för en gärning
eller en underlåtenhet som vid tidpunkten för dess begående inte utgjorde
brott enligt inhemsk eller internationell rätt. Något fall av analogisk
tillämpning av straffbud har ännu inte underställts den europeiska dom-
stolens prövning. Frågan har emellertid aktualiserats vid flera tillfällen i
kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Härvid har kommissionen -
även om den inte kunnat konstatera att analogisk tillämpning förekommit -
klart uttalat att artikel 7 i konventionen skall ges den innebörden att den för-
bjuder analogislut på straffrättens område. Regeringen har i propositionen
1993/94:117 om inkorporering av Europakonventionen och andra fri- och
rättighetsfrågor föreslagit att konventionen skall införlivas med svensk rätt
och därigenom bli direkt tillämplig här i landet.
1993/94:130
Ett förbud mot analogisk tillämpning av straffbud bör införas i BrB
Den straffrättsliga legalitetsprincipen har på senare tid mera allmänt tagits
upp till diskussion. Man kan i denna diskussion se en klar strävan att tydli-
gare avgränsa det straffbelagda området. Förutom i det betänkande som lig-
ger till grund för detta lagstiftningsärende kan pekas på de förslag som 1983
lades fram av Förmögenhetsbrottsutredningen i betänkandet Översyn av
lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom gäldenärsbrott (SOU 1983:50).
Av intresse i sammanhanget är också propositionen 1984/85:32 om
riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet m.m. I denna
uttalas bl.a. (s. 39) att ambitionen vid ny eller ändrad strafflagstiftning bör
vara att det straffbara området om möjligt skall avgränsas på ett klarare sätt
än som är fallet vid vissa brott i BrB. (Se även bet. 1984/85:JuU28 s. 23 ff.)
Denna strävan att ytterligare hävda legalitetsprincipen på det straffrätts-
liga området har även kommit till uttryck i lagstiftningen. Främst gäller
detta införandet av särskilda och detaljerade regler för straffmätning och på-
följdsval (29 och 30 kap. BrB) efter förslag av Fängelsestraffkommittén i
dess huvudbetänkande Påföljd för brott (SOU 1986:13-15). Direktiven till
Straffsystemkommittén (Ju 1992:07, dir. 1992:47), vars arbete pågår, får
också betraktas som uttryck för en vilja att gå vidare i en riktning som
innebär att mindre utrymme lämnas för en tillämpning av det straffrättsliga
regelsystemet som går utöver vad som följer av en strikt läsning av givna
regler.
För regeringen är det naturligt att fullfölja den inriktning av reformarbetet
som nu beskrivits. Legalitetsprincipen är fundamental i ett rättssäkert straff-
system. Endast det som är tydligt straffbelagt i lag bör få föranleda straff-
rättsliga ingripanden. Visserligen präglas svensk straffrättskipning i hög grad
av de krav som legalitetsprincipen ställer. Enligt regeringens mening måste
2 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 130
17
det dock anses vara en brist att den straffrättsliga legalitetsprincipen inte fått
ett klart och entydigt uttryck i vår strafflagstiftning, inte minst med hänsyn
till de redovisade konventionsåtagandena.
I syfte att avhjälpa denna brist lades i lagrådsremissen fram förslag till en
bestämmelse som var avsedd att innefatta ett uttryckligt förbud mot
analogisk tillämpning av strafflag.
Lagrådet har riktat invändningar mot detta förslag och menat att det
sakligt sett får onöjaktiga och svåröverblickbara konsekvenser när det gäller
företagaransvaret.
Lagrådet anför med hänvisning till dess ovan redovisade uppfattning an-
gående gällande rätt, att företagaransvaret försvinner på en rad områden om
möjligheten till analogisk tillämpning försvinner. Lagrådet fortsätter:
Lagrådet kan inte överblicka i vilken omfattning straffbestämmelser av nu
angivet slag förekommer, men redan de exempel som har lämnats ovan ger
vid handen att sådana bestämmelser inte är ovanliga. Det inger be-
tänkligheter att upphöja den remitterade bestämmelsen till lag innan en
inventering av författningsbeståndet har skett och erforderliga för-
fattningsändringar företagits. I allt fall bör bestämmelsen inte träda i kraft
innan så skett.
Lagrådet har i sin kritik mot den föreslagna bestämmelsen inte angivit
några andra fall än de nu nämnda som reglerar företagaransvaret. Regeringen
har i och för sig uppfattningen att den exemplifierade lagstiftningsmetoden
från legalitetssynpunkt är mindre lämplig. Enligt regeringens mening kan
dock Lagrådets uppfattning att företagaransvaret i stor utsträckning förut-
sätter analogisk eller kvasianalogisk rättstillämpning starkt ifrågasättas,
särskilt mot bakgrund av senare års i olika sammanhang redovisade uppfatt-
ning av begreppet analogitolkning. Vad det i de av Lagrådet nämnda fallen i
stället får anses vara frågan om är närmast traditionell lagtolkning i avsikt att
utröna ett straffbuds reella innehåll, något som givetvis alltid är tillåtet.
Eftersom ett straffbud inte kan - och inte heller har kunnat - rikta sig mot en
juridisk person är det uppenbart att i exempelvis begreppet ägare måste, i
den mån det inte som i t.ex. 5 § yrkestrafiklagen (1988:263) är direkt reglerat
i lagen, tolkas in den som i en viss situation kan anses företräda ägaren. En
sådan tolkningsoperation måste det alltid stå domstolarna fritt att utföra och
kan knappast anses innebära att straffansvar åläggs utan stöd av bestäm-
melsens ordalydelse. Som ett annat exempel på en sådan, uppenbarligen
tillåten, tolkningsoperation kan nämnas att underlåtenhet i många fall anses
straffbar trots att själva straffbestämmelsen primärt beskriver ett aktivt
handlande (s.k. oäkta underlåtenhetsbrotf).
Avsikten med det i lagrådsremissen framlagda förslaget har naturligtvis
inte heller varit att inskränka straffbarheten i förhållande till dagens regler i
de fall som Lagrådet nämner. Av beskrivningen av gällande rätt framgår att
regeringen velat ge begreppet analogitolkning en avsevärt mer inskränkt
betydelse än den som Lagrådet ger uttryck för.
För att analogibegreppet skall kunna ges ett i detta sammanhang
meningsfullt innehåll är det också, enligt regeringens mening, naturligt att
använda det som ett åskådliggörande av en tolkningsmetod som ligger klart
Prop. 1993/94:130
18
utanför det som legalitetsprincipen inom straffrätten medger. Sedd i denna
mer inskränkta bemärkelse, vilken överensstämmer såväl med den upp-
fattning av gällande rätt som regeringen nyss redovisat som - såvitt kan
bedömas - med innebörden av den nämnda konventionen, är det uppenbart
att ett förbud mot analogisk lagtolkning inom straffrätten inte får de effekter
som Lagrådet befarar. Ett sådant förbud skulle för svensk rätts del till och
med kunna sägas få en mer symbolisk än praktisk betydelse. Det gäller
särskilt som det utrymme som hittills funnits i praxis för sådan lagtolkning
genom regeringens i det följande framlagda förslag i praktiken kommer att
undanröjas. Ett förbud skulle således närmast tjäna som en erinran om att
endast förfaranden som med tillämpande av vedertagna tolkningsmetoder
kan inordnas under en brottsbeskrivning i BrB eller i annan författning får
ligga till grund för utkrävande av straffrättsligt ansvar.
Mot bakgrund av det anförda finner regeringen att förbud mot analogisk
lagtillämpning, i den av regeringen angivna bemärkelsen, nu bör genom-
föras.
Den närmare utformningen av bestämmelsen
Kommittén har föreslagit att det till BrB:s inledningsparagraf skall fogas ett
nytt andra stycke enligt vilket en straffbestämmelse inte får ges en vidare
tillämpning än dess ordalydelse medger. Kommittén föreslår att inlednings-
bestämmelsen i 5 § BrP flyttas till detta stycke.
Som nämnts anser RÅ i sitt remissvar att den föreslagna bestämmelsen är
så viktig att den bör utgöra en särskild paragraf. Vidare ifrågasätter RÅ om
det är lämpligt att utforma bestämmelsen som en handlingsregel. Enligt
RÅ:s bedömning skulle det från lagteknisk och systematisk synpunkt vara
mer konsekvent om förbudet mot analogislut och mot retroaktiv strafflag-
stiftning utformas i anslutning till definitionen av brott i 1 kap. 1 § första
stycket BrB.
Justitieombudsmannen (JO) godtar kommitténs förslag men anser att
åtgärden att till 1 kap. 1 § BrB föra över endast första stycket i 5 § BrP är
ofullständig. Enligt hans mening bör även bestämmelsen i 5 § andra stycket
BrP om att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen
företogs, flyttas med. JO anser dessutom att föreskriften i 2 kap. 10 § första
stycket tredje meningen regeringsformen, om att vad som i dessa hän-
seenden gäller om brottspåföljder gäller även förverkande och annan
särskild rättsverkan av brott, skall tas med.
Regeringen kan för sin egen del i huvudsak ansluta sig till de synpunkter
som framförts av RÅ och JO. Konstruerar man bestämmelsen som en
handlingsregel och därvid även flyttar över inledningsbestämmelsen i 5 §
BrP bör man, i konsekvensens namn, i paragrafen även ta med de av JO
angivna bestämmelserna. Men detta behövs inte om man följer RÅ:s tanke
att knyta utformningen av legalitetsprincipen till den nuvarande föreskriften
i 1 kap. 1 § om vad som utgör brott. En sådan åtgärd skulle också stämma
bättre med innebörden av legalitetsprincipen. Enligt vår mening bör man
därför gå tillväga på det sättet. Därmed tillgodoser man även den av Eslövs
Prop. 1993/94:130
19
tingsrätt framförda åsikten att man bör undvika att lagstifta mot en viss Prop. 1993/94:130
teknisk rättsfigur.
Regeringen har stannat för att 1 kap. 1 § BrB bör ges följande lydelse.
Brott är en gärning som är beskriven i denna balk eller i annan lag eller
författning och för vilken straffsom sägs nedan är föreskrivet.
Lagrådet har mot detta förslag, vilket överensstämmer med det som upp-
togs i lagrådsremissen, invänt att det är svårt att av bestämmelsens orda-
lydelse förstå att det rör sig om ett förbud mot analogisk rättstillämpning
och att kommittéförslaget var klarare på denna punkt. Regeringen har i och
för sig förståelse för denna uppfattning. Fördelarna såväl lagtekniskt som
språkligt med att ge uttryck för förbudet i anslutning till definitionen av
brott är dock enligt regeringen så stora att den metoden trots allt bör väljas.
Förslaget medför att förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning och retro-
aktiv tillämpning av strafflag alltjämt regleras i 5 § BrP.
I samband med den nu föreslagna lagändringen bör även 2 § skatte-
brottslagen (1971:69) ändras så att också sådant förfarande, som dom-
stolarna för närvarande fäller till ansvar för genom analogitolkning, täcks av
bestämmelsens ordalydelse. Härvid bör det av Skattetilläggsutredningen ut-
arbetade förslaget läggas till grund för lagändringen (se avsnitt 4.3.8).
Denna lagstiftningsåtgärd, som är nödvändig för att inte det straffbara om-
rådet vid skattebedrägeri skall minskas, skall inte ses som ett föregripande
av 1993 års skattebrottsutrednings (Fi 1993:08) arbete. Den utredningen har
alltså fortfarande till uppgift bl.a. att göra en fullständig översyn av 2 §
skattebrottslagen.
Regeringens förslag: Stadgandet i 1 kap. 2 § BrB om att i balken be-
skriven gärning skall, om inte annat sägs, anses som brott endast om
den begås uppsåtligen görs generellt tillämpligt. Vissa övergångsbe-
stämmelser meddelas.
Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Även när det gäller förslaget att generellt lagreglera
det subjektiva rekvisitet inom specialstraffrätten har kommitténs förslag fått
ett kraftigt stöd av remissinstanserna. Ingen säger nej till förslaget. Från
flera håll påpekas emellertid att, som kommittén också framhållit, en ge-
nomgång av olika specialstraffrättsliga bestämmelser behövs och att denna
bör göras så snart som möjligt.
JO har synpunkter på hur övergångsbestämmelserna skall konstrueras
medan Föreningen Sveriges åklagare har invändningar mot den lagtekniska
lösningen. Föreningen menar att det, om inte annat sägs i straffbudet, inom
specialstraffrätten bör räcka med oaktsamhet.
20
Bakgrund
Prop. 1993/94:130
Frågan vad som utgör brott besvaras inte enbart av de objektiva rekvisit som
utgör brottsbeskrivning i de olika straffstadgandena. Även gärningsmannens
subjektiva förhållande till gärningen är av betydelse. Normalt krävs full
överensstämmelse mellan brottsbeskrivningamas objektiva och subjektiva
sidor. Detta innebär, för att ansvar skall kunna ådömas, att händelse-
förloppet i sina huvuddrag skall omfattas av den handlandes uppsåt eller
oaktsamhet (täckningsprincipen).
Det subjektiva rekvisitet i en brottsbeskrivning kan bestå i ett krav på
uppsåt (dolus). Härmed menas i princip att det för straffbarhet krävs att gär-
ningsmannen utfört den brottsliga handlingen med ”vett och vilja”. Av upp-
såt finns i svensk rätt tre olika former. I regel är det för straffbarhet likgiltigt
vilken form av uppsåt som gärningsmannen haft.
Inom uppsåtsläran skiljer man mellan uppsåt till effekten och uppsåt till
gärningsmoment. Den vanligast förekommande uppsåtsformen är direkt
uppsåt (dolus directus), som enkelt kan sägas innebära ett krav på att gär-
ningsmannen hade full vetskap om de föreliggande omständigheter, som
utgjorde gärningsmoment, och eftersträvade det brottsliga resultatet. En an-
nan uppsåtsform är indirekt uppsåt (dolus indirectus). Även här krävs att
gärningsmannen hade insikt i de föreliggande omständigheterna eller gär-
ningsmomenten. Det brottsliga resultatet är emellertid inte på samma sätt
som vid direkt uppsåt eftersträvat av gärningsmannen, men han skall ha
uppfattat det som nödvändigt förbundet med ett annat resultat som han ville
uppnå. Den tredje uppsåtsformen är eventuellt uppsåt (dolus eventualis).
Härmed avses att existensen av en viss omständighet, som utgjorde gär-
ningsmoment, för gärningsmannen tedde sig som oviss men möjlig. Sam-
tidigt skall förhållandena vara sådana att man kan utgå från att han skulle ha
företagit den brottsliga gärningen även om han varit fullt säker på att denna
omständighet förelåg. När det gäller det brottsliga resultatet behöver detta
inte vara eftersträvat av gärningsmannen och inte ens nödvändigt förbundet
med det resultat som han vill uppnå, men han skall ha uppfattat det som en
möjlig biverkan till den effekt han eftersträvade och omständigheterna skall
vara sådana att man kan hålla för visst att han, om han hade vetat att
effekten skulle inträda, inte skulle ha avstått från gärningen. Det utmärkande
för det eventuella uppsåtet är att domstolen på detta sätt skall göra ett
hypotetiskt prov avseende gärningsmannens handlande för det fall han hade
haft full visshet om samtliga gämingsomständigheter och effekter.
Vid åtskilliga brott krävs det inte uppsåt från gärningsmannens sida för
att straffbarhet skall inträda, utan det räcker med oaktsamhet (culpa). På
motsvarande sätt som i fråga om uppsåt skall brottsbeskrivningens olika
objektiva moment täckas av oaktsamheten.
Förutsättningen för att culparekvisitet skall vara uppfyllt är att gärnings-
mannen inte iakttagit tillräcklig aktsamhet. Det krav som i detta hänseende
ställs i olika sammanhang växlar. Vid flera brott gäller att ringa oaktsamhet
inte medför ansvar och ibland krävs det för att ansvar skall inträda att
21
vårdslösheten har varit grov. Men innebörden av culparekvisitet växlar Prop. 1993/94:130
även, och det utan att det direkt framgår av lagtexten, med de olika straff-
bestämmelsernas natur. Vid vissa ordningsförseelser, särskilt inom närings-
rättens område, har i rättspraxis kravet på aktsamhet ställts högt, vilket in-
neburit att en mycket lindrig grad av oaktsamhet föranlett ansvar. I andra
fall, speciellt vid något allvarligare brott, har culparekvisitet tolkats så att
oaktsamheten skall ha nått en viss nivå för att vara straffbar och detta även
om ansvarsfrihet vid ringa oaktsamhet inte är uttryckligen föreskrivet.
I de fall kravet på subjektivt rekvisit efterges och ansvar inträder även om
varken uppsåt eller oaktsamhet kan läggas gärningsmannen till last talar
man om strikt ansvar. Det är emellertid en omdiskuterad fråga, om strikt
ansvar förekommer inom straffrätten. Ett ansvar som liknar det strikta är det
som en utgivare enligt tryckfrihetsförordningen (TF) har för innehållet i en
periodisk skrift (8 kap. 1 § TF). Här gäller nämligen en legalpresumtion för
vetskap om innehållet i skriften.
Nuvarande reglering av det subjektiva rekvisitet
I 1 kap. 2 § BrB finns en generell bestämmelse rörande vad som, när det
gäller brottsstadgandena i balken, krävs i fråga om subjektivt rekvisit. Där
stadgas att vid brotten i BrB krävs uppsåt om inget annat sägs i straffstad-
gandet.
Bestämmelsen i 1 kap. 2 § BrB gäller alltså endast beträffande brotten i
BrB. Vad som inom specialstraffrätten krävs på den subjektiva sidan för att
brott skall föreligga är många gånger oklart. I modernare specialstraffrätts-
liga författningar klargörs i regel direkt i lagtexten vilket subjektivt rekvisit
som gäller men i äldre bestämmelser är frågan ofta oreglerad. Som exempel
på det sistnämnda kan pekas på bestämmelsen om olovlig köming i 3 §
trafikbrottslagen (1951:649). Det måste dock framhållas att det, i många fall
där en uttrycklig reglering saknas, framgår relativt klart av bestämmelsens
natur och dess syfte vad som skall gälla i subjektivt hänseende. Om så inte
är fallet blir frågan emellertid till sist beroende av domstolarnas tolkning av
bestämmelsen.
En generell reglering av det subjektiva rekvisitet bör ske även för brotten
utanför BrB
Regeringen har i föregående avsnitt redogjort för legalitetsprincipen och de
krav som denna uppställer i fråga om lagstöd på straffrättens område.
Lagstödet bör naturligtvis omfatta inte bara brottets objektiva sida utan även
det subjektiva rekvisitet. I varje straffstadgande bör därför anges vad som
krävs i fråga om uppsåt eller oaktsamhet.
Detta krav tillgodoses sedan ett antal år tillbaka regelmässigt även vid ny
lagstiftning på specialstraffrättens område. Sedan år 1969 gäller nämligen
av Statsrådsberedningen utfärdade riktlinjer, enligt vilka kravet i subjektivt
hänseende måste göras klart vid utformandet av straffbestämmelser. Men
beträffande äldre specialstraffrättsliga lagstiftningsprodukter är läget som vi
22
nyss angivit ett annat. Här saknas ofta en reglering av det subjektiva rekvi-
sitet.
Enligt vår mening är det angeläget att åstadkomma en förbättring på
denna punkt. Regeringen delar alltså, liksom remissinstanserna, kommitténs
uppfattning att en generellt verkande lagstiftning på området är önskvärd.
I fråga om utformningen av denna lagstiftning har regeringen ingen annan
uppfattning än kommittén. På samma sätt som i BrB bör utgångspunkten
vara att det för ansvar skall krävas uppsåt. Om lagstiftaren vill sträcka an-
svaret längre får det särskilt anges i straffstadgandet.
Regeln i 1 kap. 2 § BrB bör alltså göras generellt tillämplig. Men en så-
dan åtgärd kan inte gälla de specialstraffrättsliga straffbud som redan existe-
rar. Något sådant skulle nämligen få otillfredsställande konsekvenser genom
att straffansvaret vid många brott skulle inskränkas på ett sätt som inte är
lämpligt. Den nya 1 kap. 2 § BrB bör alltså göras tillämplig endast på straff-
bestämmelser som tillkommer samtidigt som eller efter lagändringen. Detta
ställer, som kommittén också framhållit, krav på åtgärder som tar sikte på
nu gällande straffbestämmelser. Enligt kommitténs mening bör en
genomgång i fråga om kravet på subjektivt rekvisit göras beträffande hela
specialstraffrätten. Kommittén anför att det är särskilt angeläget att de
centrala lagarna snarast ses över.
Flera remissinstanser har instämt i vad kommittén uttalat och för egen del
har regeringen i och för sig ingen avvikande uppfattning. Någon samlad
översyn finner vi dock för närvarande inte befogad. Det lämpligaste till-
vägagångssättet torde i stället vara att varje departement inom regerings-
kansliet granskar de straffbestämmelser som faller inom dess ansvarsområde
och utarbetar underlag till erforderlig lagstiftning. Det torde dock stå klart
att en genomgång av detta slag kommer att ta flera år i anspråk. Under en
övergångstid, som regeringen föreslår sätts till fem år, får man acceptera en
situation där nya straffbud omfattas av den generella subjektiva regleringen
medan för sådana straffbestämmelser som var i kraft vid lagändringen det
subjektiva rekvisitet i många fall tills vidare får kvarstå oreglerat.
Enligt de av kommittén föreslagna övergångsbestämmelserna skall den
nya avfattningen av 1 kap. 2 § första stycket BrB inte tillämpas på ett straff-
stadgande i annan lag eller författning än BrB som trätt i kraft före lag-
ändringens ikraftträdande. Har ett sådant straffstadgande ändrats i något
avseende efter lagändringens ikraftträdande skall dock enligt kommittén den
nya regeln tillämpas på straffstadgandet.
Kommittén tänkte sig alltså att varje ändring av en straffbestämmelse
skulle få till följd att den generella regleringen i 1 kap. 2 § BrB blev till-
lämplig på bestämmelsen. Tanken bakom detta är uppenbarligen att det
skall vara enkelt för de tillämpande myndigheterna att avgöra vad som är
gällande rätt.
Regeringen kan i huvudsak hålla med kommittén. Även om en ordning av
detta slag ställer stora krav på lagstiftaren är den nödvändig för att regle-
ringen skall motsvara de krav på tydlighet som det finns anledning att ställa
på all lagstiftning och i synnerhet på strafflagstiftning.
Prop. 1993/94:130
23
JO har emellertid uppmärksammat ett problem med den föreslagna över-
gångsregleringen. Den av kommittén föreslagna formuleringen ger enligt JO
utrymme för situationer där ett skenbart oreglerat tillstånd uppstår. Det kan
vara så att en översyn av det subjektiva rekvisitet i en äldre straffbestäm-
melse har skett i ett lagstiftningsärende efter ikraftträdandet men att detta
inte, och inte heller något annat, har föranlett något ingrepp i stadgandet.
Man har alltså kommit fram till att för straffbarhet skall krävas uppsåt. Trots
att således en prövning skett som borde ha lett till att 1 kap. 2 § första
stycket BrB blev direkt tillämplig, medför den av kommittén föreslagna
övergångsbestämmelsen att lagstöd saknas för tillämpning av BrB:s bestäm-
melse.
Det är enligt regeringens bedömning knappast möjligt att lösa det av JO
angivna problemet genom att konstruera övergångsbestämmelserna på ett
annorlunda sätt än kommittén föreslagit. I situationer som den angivna
måste därför lagstiftaren direkt i straffstadgandet sätta ut det krav på sub-
jektivt rekvisit som skall gälla. Med hänsyn till de varierande subjektiva
rekvisit som gäller inom specialstraffrätten ser regeringen det inte heller
som en nackdel att, i dessa fall och under övergångstiden, kravet på uppsåt
uttryckligen anges i lagtexten.
Brott begångna under berusning
I 1 kap. 2 § andra stycket BrB finns en bestämmelse om hur kravet på det
subjektiva rekvisitet skall tolkas vid fall av självförvållad berusning och lik-
nande tillstånd. Kommittén har inte föreslagit någon ändring av denna be-
stämmelse, även om kommittén kritiserat både utformningen och tillämp-
ningen av den. Inte heller regeringen anser att bestämmelsen skall ändras i
materiellt hänseende i detta sammanhang. I avsnitt 4.3.6 kommer vi att när-
mare utveckla vårt ställningstagande på denna punkt.
Prop. 1993/94:130
Regeringens förslag: Den allmänna medverkansregleringen i 23 kap.
4 § BrB utvidgas till att gälla även utanför balken straffbelagda
gärningar för vilka fängelse är föreskrivet.
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens. Dock föreslog
kommittén även dels en redaktionell förändring av medverkansbestämmel-
sen, dels den ändringen att den som medverkat i form av medhjälp alltid
skall anses ha medverkat endast i mindre mån.
Remissinstanserna: Inte heller när det gäller att lagreglera medverkans-
ansvaret inom specialstraffrätten har någon remissinstans motsatt sig
inriktningen på kommitténs förslag. Förslaget att omformulera medverkans-
bestämmelsen har emellertid kritiserats från vissa håll, bl.a. från JO.
24
Kritiken gäller särskilt förslaget att den som medverkat i form av medhjälp Prop. 1993/94:130
alltid skall anses ha medverkat endast mindre mån. Från flera håll har det
påpekats att en specialstraffrättslig genomgång avseende bl.a. medverkans-
ansvaret behövs.
Bakgrund
Straffansvar åvilar ofta inte endast den som i strikt mening är gärningsman.
Även den som på annat sätt medverkat i en straffbar gärning kan fällas till
ansvar. Man skiljer, vid sidan om gärningsmannaskap, mellan anstiftan till
brott och medhjälp till brott.
Att anstifta någon att göra något är att ”förmå” denne att utföra gärning-
en. Vad det är fråga om är alltså att genom psykisk påverkan orsaka den
andres gärning. Anstiftan förutsätter varken övertalning eller vilseledande.
Medhjälp till en brottslig gärning består i ett främjande som inte uppfyller
kraven för anstiftan. Medhjälp kan vara fysisk eller psykisk. Som exempel
på den förstnämnda formen av medhjälp kan nämnas vakthållning vid ett
inbrott. Psykisk medhjälp kan bestå i råd eller uppmuntran.
I vissa fall kan den som i formell mening endast anstiftat annans gärning
vara att bedöma som gärningsman. Detta kan vara fallet om den anstiftade
närmast varit ett viljelöst eller omdömeslöst redskap i anstiftarens händer.
Man talar här om medelbart gärningsmannaskap.
Gällande rätt
Bestämmelsen om medverkansansvar finns i 23 kap. 4 § BrB. Enligt denna
paragraf skall ansvar som i balken är stadgat för viss gärning ådömas inte
bara den som har utfört gärningen utan även den som har främjat denna med
råd eller dåd. Som nyss nämnts skall, om det inte är fråga om gärningsman-
naskap, dömas för anstiftan till brottet, om det är frågan om någon som har
förmått någon annan till brottet, och annars för medhjälp till det.
Bestämmelsen i 23 kap. 4 § BrB gäller, enligt paragrafens tredje stycke,
inte i de fall som annat är särskilt föreskrivet. Exempel på brott där inte alla
medverkande ådrar sig ansvar är ocker (9 kap. 5 § BrB) och koppleri (6 kap.
8 § BrB).
Straffet för övriga medverkande är i princip samma som för gär-
ningsmannen. I praktiken torde dock den som gjort sig skyldig endast till
medhjälp regelmässigt bli föremål för en mildare bedömning.
Vid brottsbalksbrotten gäller alltså ett generellt ansvar även för andra
medverkande än gärningsmannen. Vid brotten utanför BrB är läget dock
annorlunda. Bestämmelsen i 23 kap. 4 § BrB gäller nämligen endast brotten
i BrB.
I ett mindre antal specialstraffrättsliga lagar, t.ex. narkotikastrafflagen
(1968:64), finns det en uttrycklig reglering av medverkansansvaret. I dessa
fall är saken naturligtvis klar. Men finns ingen sådan reglering skall enligt
25
doktrin och praxis straffansvaret i specialstraffrätten för anstiftare och
medhjälpare behandlas enligt följande.
1. Lösningen kan framgå vid en tolkning av straffbudet. Ibland är straff-
bestämmelserna utformade så att det framgår hur frågan om ansvar för med-
verkan skall besvaras. Ofta rör det sig om slutledningar e contrario, dvs.
motsatsslut. När det t.ex. i en författning stadgas att viss medverkan är
straffbelagd får detta tolkas så att annan medverkan inte utgör brott (se 3 §
trafikbrottslagen [1951:649]).
2. BrB:s medverkansreglering kan vara att tillämpa analogiskt. I praxis
sker en sådan analogisk tillämpning i de fall straffskalan för det special-
straffrättsliga stadgandet innehåller fängelse. I fråga om brott som endast
har böter i straffskalan gäller olika regler beroende på om straffstadgandet
tillkommit före eller efter juni månad 1969. Då utfärdade nämligen Stats-
rådsberedningen anvisningar för författningsskrivning som innebär att, om
avsikten är att ansvar även för anstiftan och medhjälp skall förekomma,
detta klart skall utsägas i bestämmelsen. Detta innebär att man kan utgå från
att annan medverkan än gärningsmannaskap till rena bötesbrott som är till-
skapade efter juni 1969 inte skall föranleda ansvar om inget annat sägs i den
aktuella författningen. När det gäller äldre författningar är läget emellertid
oklart i den mån Högsta domstolen inte har haft frågan uppe till bedömande.
Så mycket torde man dock kunna säga som att någon analogisk tillämpning
av 23 kap. 4 § BrB inte sker beträffande helt bagatellartade brott.
Frågans tidigare behandling
Frågan om ett lagfästande av medverkansansvaret inom specialstraffrätten
har, som kommittén redovisat, tidigare varit föremål för diskussion vid ett
par tillfällen. En redogörelse för de synpunkter som lagts fram finns i betän-
kandet (s. 55 ff.). Här skall vi endast uppehålla oss vid de förslag som vid
olika tillfällen lagts fram.
Straffrättskommittén föreslog i betänkandet Förslag till brottsbalk (SOU
1953:14 s. 368) att medverkansansvar skulle föreligga vid specialstraff-
rättsliga brott vars straffskala innehåller fängelse. Enligt Straffrättskom-
mitténs mening saknas det ur kriminalpolitisk synvinkel i allmänhet anled-
ning att utsträcka medverkansansvaret längre.
Utredningen om specialstraffrätten ansåg i betänkandet Vissa special-
straffrättsliga problem (Ds Ju 1975:23) i första hand att någon lagstiftning
inte skulle ske. Utredningens huvudförslag skall ses mot bakgrund av de
riktlinjer som Statsrådsberedningen utfärdat år 1969. Utredningen lade
emellertid fram även ett alternativt förslag. Enligt detta skulle bestämmelsen
i 23 kap. 4 § BrB göras generellt tillämplig. Dock skulle anstiftan och med-
hjälp inte vara straffbar om endast penningböter var stadgat för brottet.
Det kan här tilläggas att frågan om innebörden av medverkansansvaret tas
upp i departementspromemorian Efter Lindome (Ds 1993:15). Beredningen
av de frågor som föranleds av innehållet i promemorian pågår för närvaran-
Prop. 1993/94:130
26
de inom Justitiedepartementet. De berörs därför inte vidare i detta samman- Prop. 1993/94:130
hang.
En generell reglering av medverkansansvaret bör ske även för brotten utan-
för BrB
Även i fråga om medverkansansvaret inom specialstraffrätten gör sig de
krav som legalitetsprincipen ställer gällande. Den nuvarande situationen
med ett på många håll inom specialstraffrätten oreglerat medverkansansvar
är inte godtagbar. Den torde även vara svår att förena med det förbud mot
analogisk tillämpning av straffbestämmelser som regeringen nyss förordat.
Liksom kommittén och remissinstanserna anser regeringen sålunda att en
lagreglering bör ske.
Någon kritik har från remissinstansernas sida inte riktats mot den av-
gränsning av medverkansansvaret inom specialstraffrätten som kommittén,
för övrigt i nära överensstämmelse med både Straffrättskommittén och
Utredningen om specialstraffrätten, förordat. Inte heller regeringen finner
anledning till någon anmärkning mot kommitténs förslag, som i själva
verket överensstämmer med vad som i stora delar redan nu får anses vara
gällande rätt. Genom förslaget blir den allmänna medverkansregleringen i
BrB, som alltså innebär att inte endast gärningsmannen ådrar sig straffrätts-
ligt ansvar utan även anstiftare och medhjälpare, uttryckligen tillämplig på
alla specialstraffrättsliga brott som har fängelse i straffskalan. Härigenom
kommer endast de rena bötesbrotten i specialstraffrätten att undantas från
medverkansregleringen.
Förslaget medför, som kommittén påpekat, att medverkansansvaret för
vissa äldre specialstraffrättsliga bötesbrott avskaffas. Regeringen ser ingen
nackdel i detta och några övergångsregler torde inte vara erforderliga.
Regeringen ställer sig alltså bakom detta förslag.
En lagstiftningsåtgärd i enlighet med kommitténs förslag innebär att för-
utsättningarna för en del av de särskilda reglerna om medverkansansvar i
specialstraffrätten i viss mån ändras. Denna fråga bör uppmärksammas i det
kommande lagstiftningsarbetet.
Som framgått föreslog kommittén även dels en redaktionell förändring av
medverkansbestämmelsen, dels den sakliga ändringen att den som medver-
kat bara som medhjälpare alltid skall anses ha medverkat endast i mindre
mån.
Förslaget till redaktionell ändring innebar ett avskaffande av den regel i
paragrafens andra stycke, andra meningen, som slår fast att ansvar som är
stadgat för någon i särskild ställning också skall drabba den som jämte ho-
nom medverkat till gärningen. Skälet för kommittéförslaget i denna del var
att regeln är onödig, eftersom detta medverkansansvar framgår redan av pa-
ragrafens första stycke.
För egen del kan regeringen visserligen hålla med kommittén om att den
aktuella regeln sakligt sett framstår som överflödig. I tydlighetens intresse
anser vi emellertid att den bör vara kvar. Regeringen är alltså inte beredd att
förorda att kommitténs förslag på denna punkt genomförs.
27
Det sagda gäller också förslaget att i materiellt hänseende ändra straffbe-
stämmelsen om medhjälp. Även om medhjälparen i regel gjort sig skyldig
till en mindre straffvärd gärning än den som är att bedöma som gärningsman
eller anstiftare, kan undantag förekomma. Domstolarna bör alltså även fort-
sättningsvis få bedöma detta från fall till fall.
Prop. 1993/94:130
Regeringens förslag: Nödvämsbestämmelsens materiella innehåll
ändras inte. Paragrafen redigeras emellertid om så att innebörden av
nödvärnsrätten kommer till klarare uttryck.
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens. Vi har dock ut-
format lagtexten något annorlunda.
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har redovisat någon an-
nan uppfattning än kommittén när det gäller det materiella innehållet i
nödvärnsbestämmelsen. Från något håll har framförts att domstolarnas
tillämpning av bestämmelsen är alltför restriktiv. Även behovet av infor-
mationsinsatser har berörts i remissvaren liksom frågan om vad som skall
krävas av en nödvärnsinvändning för att den skall godtas.
Sveriges domareförbund avstyrker att lagtexten ändras. RA är tveksam till
om den föreslagna lydelsen är bättre än den nuvarande. Brottsförebyggande
rådet (BRA) har starka invändningar mot den föreslagna texten. De flesta re-
missinstanserna godtar dock kommitténs förslag. Några åter, bl.a. Stock-
holms tingsrätt och JO, anser att lagtexten bör utformas på ett något
annorlunda sätt än som gjorts i betänkandet.
Gällande rätt
Bestämmelsen om nödvärn finns i 24 kap. 1 § BrB. Den innebär att en gär-
ning som någon begår i en nödvärnssituation och som håller sig inom grän-
serna för nödvärnsrätten inte skall medföra ansvar. Nödvämsrätt föreligger
enligt paragrafen i fyra olika situationer.
Först anges det fallet att någon söker avvärja ett påbörjat eller överhäng-
ande brottsligt angrepp på person eller egendom. Med brottsligt angrepp
menas ett angrepp som uppfyller rekvisiten för ett brott, däribland uppsåts-
eller oaktsamhetsrekvisitet. Däremot krävs inte att angriparen fyllt 15 år el-
ler att han är psykiskt normal. Även bam och psykiskt abnorma kan ju begå
brott enligt BrB. Eftersom en nödvämshandling inte är brottslig är nödvärn
inte medgivet mot en handling som är företagen i nödvärn. Att nödvämsrätt
föreligger vid ett påbörjat eller överhängande angrepp innebär att nödväms-
28
rätt inte föreligger när angreppet upphört om inte ett nytt angrepp är över-
hängande.
Som andra punkt i nödvämsparagrafen nämns den situationen att någon
söker betvinga den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hin-
drar att egendom återtas på bar gärning. Enligt punkten 3 i övergångsbe-
stämmelserna till lagen den 12 juni 1942 om ändring i vissa delar av straff-
lagen, som enligt 14 § BrP fortfarande äger tillämpning, får varje besitt-
ningsförhållande, som någon rubbat utan rätt, ”å färsk gärning” återställas.
Med ”bar gärning” i nödvämsparagrafen avses ett närmare samband med
gärningen. Detta innebär att den som med laga rätt skall återställa ett rubbat
besittningsförhållande inte i alla situationer har nödvämsrätt.
Som tredje nödvämssituation upptas att någon söker hindra någon att
olovligen tränga in i mm, hus, gård eller fartyg. Fallet svarar mot bestäm-
melsen i 4 kap. 6 § första stycket BrB, som stadgar att som hemfridsbrott
skall anses att olovligen intränga där annan har sin bostad vare sig det är
frågan om rum, hus, gård eller fartyg.
Slutligen stadgas att nödvämsrätt föreligger då någon söker att från ut-
rymmen av nyss nämnt slag avlägsna någon, som trängt in olovligen eller,
om det är bostad, annars vägrar att på tillsägelse lämna denna.
Som en förutsättning för att ansvarsfrihet skall föreligga i de angivna si-
tuationerna gäller att den gärning som begås inte med hänsyn till angreppets
beskaffenhet och det angripnas betydelse är uppenbart oförsvarlig. Det in-
nebär att nödvärnsrätten inte är knuten till vad som i det enskilda fallet kan
behövas för att avvärja det brottsliga angreppet. I vissa fall tillåter lagen
alltså den angripne att göra mer än vad som fordras för att förhindra den
brottsliga gärningen bara det inte är uppenbart oförsvarligt, medan det i
andra fall kan vara uppenbart oförsvarligt att göra vad som behövs. Det
senare kan gälla t.ex. vid angrepp av bam.
Nödvämsbestämmelsen, liksom för övrigt vissa andra objektiva ansvars-
frihetsgrunder, kompletteras av en regel i nuvarande 24 kap. 5 § BrB som
innebär att om någon, som varit i en nödvämsituation, gjort större våld eller
svårare skada än i varje särskilt fall är medgivet (excess) han likväl inte
skall dömas till ansvar, om förhållandena var sådana att han svårligen kunde
besinna sig. Denna paragraf innehåller också en regel om strafflindring om
det förelegat svårigheter till besinning men dessa svårigheter inte varit så
stora att ansvarsfrihet bör inträda.
Nödvärnsbestämmelsens innebörd bör inte ändras
Enligt kommittén måste nödvärnsrätten alltid bli beroende av en avvägning
mellan motstående intressen. På ena sidan finns intresset av att en person
som blir angripen skall ha möjlighet att försvara sig och sin egendom mot
angreppet. Som kommittén konstaterat är detta intresse naturligtvis starkt.
Det måste emellertid vägas mot det angelägna i att rättssystemet inte bäddar
för en upptrappning av våldet i samhället. Det är inte rimligt att brottsliga
angrepp får mötas av motåtgärder som inte står i proportion till angreppen.
Prop. 1993/94:130
29
Den nuvarande lagstiftningen innebär, i enlighet med vad som uttalas i
förarbetena till BrB (SOU 1953:14 s. 377), att det finns en relativt bred
marginal till förmån för den angripne vid bedömandet av om han hållit sig
inom gränserna för nödvärnsrätten. Detta har också kommit till uttryck i
Högsta domstolens praxis på området. Här kan pekas på rättsfallen NJA
1969 s. 425, 1970 s. 58, 1971 s. 442 och 1978 s. 356.
Under de senaste två decennierna har frågan om nödvämsrättens omfatt-
ning varit föremål för riksdagens bedömning vid flera olika tillfällen (se
bl.a. bet. 1LU 1970:6, bet. 1982/83:JuU3 och bet. 1986/87:JuU5). Detta har
haft sin grund i främst att det från vissa håll, bl.a. från Sveriges advokat-
samfund, påståtts att domstolarnas tillämpning av nödvämsbestämmelsen
varit alltför snäv. Riksdagen har vid varje tillfälle ansett att det saknats skäl
att vidta några ändringar i nödvärnsrätten. Med anledning av under senare år
väckta motioner angående förtydligande av nödvärnsrätten har dock Justitie-
utskottet hänvisat till det nu aktuella lagstiftningsärendet.
Kommitténs uppfattning när det gäller nödvämsrättens omfattning har
inte motsagts av någon av remissinstanserna. Inte heller regeringen har nå-
gon annan uppfattning än kommittén. Nödvärnsrätten innebär att det finns
ett förhållandevis stort utrymme för den som angrips att försvara sig och sin
egendom och så bör det också vara. Något skäl till förändring av nödvärns-
rätten föreligger således inte. Den osäkerhet som kan föreligga i praxis och
som måhända kan ligga till grund för kritiken att nödvämsbestämmelsen
ibland ges en för snäv tolkning, bör i stället föranleda att lagtexten utformas
på ett tydligare sätt.
I detta sammanhang kan det finnas skäl att något beröra den processuella
hanteringen av nödvämsbestämmelsen.
Den grundläggande principen är och skall vara att det är åklagaren som
skall styrka att den tilltalade inte handlat i nödvärn. Detta följer av allmän-
na regler om åklagarens bevisbörda i brottmål. I något remissvar har frågan
berörts vad man bör kräva av en invändning om nödvärn från den tilltalade i
en rättegång för att åklagaren skall behöva föra motbevisning. Spörsmålet
rör egentligen vilket beviskrav man bör ställa på åklagaren i detta läge.
Denna fråga behandlas i ett relativt nyligen avgjort rättsfall från Högsta
domstolen, NJA 1990 s. 210. Där uttalar Högsta domstolen att vad som bör
krävas av åklagaren är att han förebringar så mycket bevisning att
nödvämsinvändningen/rawstdr som obefogad. Det kan tilläggas att åklaga-
ren i många fall kan styrka sitt åtal även utan någon egentlig bevisning i
nödvämsfrågan. Detta gäller om den tilltalade framfört ett påstående om
nödvärn som inte till någon del konkretiserats eller som är så orimligt att det
kan lämnas utan avseende.
Lagtexten bör formuleras om
I sitt remissvar över den motion som låg till grund för Justitieutskottets be-
tänkande 1982/83:3 uttalade Sveriges advokatsamfund att det finns an-
ledning att ifrågasätta om inte en omarbetning av lagtexten är nödvändig
mot bakgrund av att underrätterna, trots vägledande avgöranden från Högsta
Prop. 1993/94:130
30
domstolen, fortsatt med en tillämpning som strider mot de tankegångar som
ligger till grund för bestämmelserna om nödvämsrätt. Om lagtexten är svår
för domstolar och åklagare att tillämpa enligt de tankegångar som ligger
bakom så är den, framhöll samfundet, närmast helt obegriplig för den
vanlige medborgaren. Samfundet pekade på att bestämmelsen, som väsent-
ligen innehåller en enda, nio rader lång mening, är svårläst och erbjuder
flera för lekmannen otillgängliga finesser. Samfundet menade att den med-
borgare, som har förmåga och vågar tänka sig att begagna sin nödvämsrätt,
inte kan hämta någon ledning ur lagtexten utan blir - om han värjer sig i en
nödvärnssituation - helt hänvisad till en efterhandsgranskning från
åklagarens och domstolens sida med ett mer eller mindre slumpartat
resultat.
Det är naturligtvis ett starkt önskemål att all lagtext är utformad på ett så-
dant sätt att var och en kan tillägna sig den och få en klar uppfattning om
vilka grundsatser som gäller. Detta gäller inte minst på straffrättens område
och när det, som här, är fråga om en central reglering. Regeringen delar ad-
vokatsamfundets och kommitténs åsikt att nödvämsparagrafens språkliga
utformning är något svårtillgänglig och att paragrafen skulle vinna på en
omredigering.
Det finns också ett annat skäl att ändra i bestämmelsen. Av den nuva-
rande lydelsen kan man, genom att det anges att ”i nödvärn handlar den som
söker avvärja, betvinga" etc., få intrycket att det för ansvarsfrihet krävs att
den som handlar har ett särskilt syfte med handlingen eller åtminstone att
han är medveten om att det är fråga om en nödvärnssituation. Något sådant
krav har emellertid inte satts upp. Även den som handlar i en nödvämssitu-
ation men som är omedveten om detta går alltså fri från ansvar om hans
gärning inte är uppenbart oförsvarlig. Detta hänger samman med att nöd-
värn är en objektiv ansvarsfrihetsgrund. Lagtexten är således på denna
punkt något vilseledande.
Även i ett annat hänseende är den nuvarande lagtexten något missvisan-
de. Det gäller i fråga om vilka omständigheter som skall beaktas vid
försvarlighetsbedömningen. För närvarande nämns endast angreppets be-
skaffenhet och det angripnas betydelse. Härigenom skiljer sig nödvämspara-
grafen från nödbestämmelsen, enligt vilken hänsyn skall tas bl.a. till ”om-
ständigheterna i övrigt”.
Det framstår som diskutabelt om bedömningen av om en nödvärns-
handling är uppenbart oförsvarlig strängt kan begränsas till de båda i nöd-
värnsparagrafen angivna omständigheterna. Frågan är alltså om inte även
andra omständigheter måste kunna tas i beaktande. Här kan hänvisas till
rättsfallet NJA 1970 s. 58 i vilket Högsta domstolen i domskälen åberopade
bl.a. just omständigheterna i övrigt. Förhållandena kan vara sådana att den
angripne i stället för att slå ned angriparen bör göra något annat, t.ex.
påkalla hjälp av en granne eller av polis. Vidare kan redan rop på hjälp
ibland vara tillräckligt för att hejda ett angrepp. När det är uppenbart att
angriparen handlar i villfarelse, t.ex. förväxlar den angripne med någon
annan, kan redan en upplysning om det rätta förhållandet få honom att avstå.
Hänsyn skall också tas till den angripnes egenskaper, främst hans
Prop. 1993/94:130
31
kroppskrafter. Det kan vara icke uppenbart oförsvarligt av en svag person
att försvara sig med ett tillhygge som en stark person inte skulle ha kunnat
använda utan att göra sig skyldig till uppenbart oförsvarlig handling. Helt
naturligt måste hänsyn också tas till angriparens egenskaper. Även om en
angripen i regel har rätt att stanna kvar och försvara sig, kan fall förekomma
där han förfar uppenbart oförsvarligt genom att inte ge vika. Exempel härpå
är angrepp av minderåriga och av psykiskt abnorma, mot vilka ju också
nödvämsrätt kan förekomma. Det motsatta gäller, dvs. kraftigare våld än
annars kan vara befogat, i de fall angriparen är stark eller upphetsad. I sist-
nämnda hänseende kan hänvisas till rättsfallet NJA 1971 s. 442.
Enligt regeringens mening kan det alltså, som också kommittén kommit
fram till, ifrågasättas om alla de faktorer som sålunda skall tas med i be-
dömningen verkligen kan inordnas under uttrycken ”angreppets beskaffen-
het” och ”det angripnas betydelse”. För egen del anser regeringen att så
knappast är möjligt.
Det nu sagda, liksom det förhållandet att ”omständigheterna i övrigt”
enligt vad som tidigare sagts uttryckligen skall beaktas vid den bedömning
som skall göras enligt nödbestämmelsen leder till att lagtexten i nödvärns-
bestämmelsen bör formuleras så att en gärning som någon begår i nödvärn
utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det
angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.
Men också i övrigt bör lagtexten förtydligas. De språkliga ändringarna i
paragrafen kommenteras i specialmotiveringen.
Prop. 1993/94:130
Regeringens förslag: Det materiella innehållet i bestämmelserna i
24 kap. 2 och 3 §§ BrB ändras i princip inte. Däremot moderniseras
lagtexten.
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: När det gäller 24 kap. 2 § BrB har ingen remissin-
stans haft några invändningar mot kommitténs förslag. I fråga om 24 kap.
3 § BrB har Överbefälhavaren (ÖB) och Sveriges domareförbund hållit med
kommittén om att bestämmelsen bör ses över. Domareförbundet har dock
inte godtagit kommitténs förslag. Övriga remissinstanser som yttrat sig i
denna del har tillstyrkt förslaget.
Gällande rätt
I 2 kap. 5-9 §§ regeringsformen finns bestämmelser som ger varje med-
borgare skydd mot ingripanden från det allmännas sida i form av kränkning
av den personliga integriteten. Det är emellertid givet att även en rättsstat
32
måste ha möjlighet att ta till tvång gentemot medborgarna i olika samman-
hang. Så är våld, frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder ibland nöd-
vändiga, t.ex. för att allmänheten skall kunna skyddas, ordning och säkerhet
kunna upprätthållas och brott kunna upptäckas och beivras. Att undantag
från straffbarheten gäller för den som med laga befogenhet företar sådana
åtgärder är naturligt. Bestämmelser härom finns bl.a. i 24 kap. 2 och 3 §§
BrB.
I 24 kap. 2 § BrB behandlas först det fallet att den som är intagen i krimi-
nalvårdsanstalt eller häktad, anhållen eller annars berövad friheten rymmer.
Mot rymlingen får det våld brukas som med hänsyn till omständigheterna
kan anses försvarligt för att rymningen skall hindras. Motsvarande gäller om
rymlingen med våld eller hot om våld sätter sig till motvärn eller om han på
annat sätt gör motstånd mot någon under vars uppsikt han står då denne
skall hålla honom till ordningen. I dessa fall får det våld brukas som med
hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt för upprätthållandet av
ordningen.
I paragrafens andra stycke hänvisas, när det gäller rätt för polismän och
viss annan personal att bruka våld, till bestämmelserna i polislagen
(1984:387). Slutligen anges i ett tredje stycke, att i de fall någon enligt para-
grafens första stycke eller enligt polislagen har rätt att bruka våld, var och
en som kommer honom till hjälp har samma rätt.
I 24 kap. 3 § BrB behandlas krigsmans rätt att bruka våld. I paragrafen
anges att krigsman mot underlydande som visar ohörsamhet får bruka det
våld som är nödigt för att upprätthålla krigslydnaden. Det sagda gäller dock
endast vid myteri (se 16 kap. 6 § BrB) eller under strid eller vid annat till-
fälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara. Bestämmelsen är i
princip tillämplig även i fredstid. Myteribestämmelsen t.ex. är ju inte be-
gränsad till krigsförhållanden. Att 24 kap. 3 § BrB blir aktuell för tillämp-
ning under fredsförhållanden torde dock vara mycket ovanligt. Om discipli-
nen äventyras i fred räcker det normalt att vidta andra åtgärder.
Vissa språkliga och redaktionella förändringar bör göras i lagtexten
Som kommittén kommit fram till saknas skäl att i sak ändra innehållet i de
aktuella bestämmelserna. Dock bör vissa språkliga och redaktionella för-
ändringar göras. I huvudsak hänvisas här till specialmotiveringen. I detta
sammanhang skall endast en fråga rörande 24 kap. 3 § BrB beröras.
Den som enligt paragrafen får bruka våld är ”krigsman”. Av definitionen
av detta begrepp i 21 kap. BrB och i 2 och 3 §§ lagen (1986:644) om disci-
plinförseelser av krigsmän, m.m. framgår att bl.a. yrkesofficerare under
fredstid normalt inte är krigsmän. Paragrafen innebär alltså enligt sin orda-
lydelse att det i fredstid inte är tillåtet för t.ex. yrkesofficerare att bruka våld
mot underlydande som visar ohörsamhet men att värnpliktiga befäl har rätt
att göra detta. Detta fel i lagtexten bör naturligtvis rättas till. Kommittén har
föreslagit att ordet krigsman byts ut mot ”militär förman”. Under remissbe-
handlingen har ingen erinran riktats häremot. Regeringen ansluter sig därför
till kommitténs förslag i denna del.
3 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 130
Prop. 1993/94:130
33
Det kan tilläggas att en definition av vad som avses med militär personal
finns i förordningen (FFS 1983:50) om försvarsmaktens personal. Frågan
vem som är att betrakta som förman regleras i förordningen (FFS 1983:31)
med tjänsteföreskrifter för försvarsmaktens personal.
Prop. 1993/94:130
Regeringens förslag: Nödbestämmelsens innebörd ändras så att ut-
rymmet att handla i nöd för att rädda egendom utvidgas. I övrigt redi-
geras nödparagrafen om på motsvarande sätt som nödvärnsbestäm-
melsen.
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens. Vi har dock ut-
format lagtexten något annorlunda.
Remissinstanserna: Sveriges domareförbund har tagit avstånd från kom-
mittéförslaget med åberopande av att det kan leda till en alltför stor ut-
vidgning av nödrätten. I övrigt har kommitténs förslag när det gäller det
materiella innehållet i nödbestämmelsen godtagits av remissinstanserna.
Ett par remissinstanser har haft synpunkter på utformningen av lagtexten.
Bl.a. vänder sig RA och JO mot det av kommittén föreslagna uttrycket ”är
att jämställa därmed”. Övriga remissinstanser har emellertid i huvudsak
godtagit kommitténs lagtextförslag.
Gällande rätt
Enligt 24 kap. 4 § BrB skall den som för att avvärja fara för liv eller hälsa,
rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak handlar i nöd vara fri
från ansvar, om gärningen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada
som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig.
Nödbestämmelsen är subsidiär i förhållande till 24 kap. 1-3 §§ BrB, dvs.
den skall tillämpas först om ansvarsfrihet inte skall inträda enligt dessa pa-
ragrafer. Bestämmelsen är avsedd att ge en regel för fall av intressekolli-
sion. Vad det är frågan om är att två intressen, som båda skyddas av rätts-
ordningen, kolliderar och att den fara som hotar det ena intresset kan
avvärjas endast genom ett intrång i det andra.
De av rättsordningen skyddade intressen som nödbestämmelsen uttryckli-
gen skyddar är liv, hälsa och egendom. Men en nödsituation kan föreligga
även när andra intressen är hotade. I paragrafen lämnas därför utrymme för
en nödhandling som företas av annan orsak. Vad som här syftas på är all-
männa intressen. För att en gärning skall vara fri från ansvar i ett sådant fall
bör dock i regel gälla att intresset skall vara av synnerlig vikt.
34
En skillnad i förhållande till nödvämsbestämmelsen är att det - för att
nödrätt skall föreligga - inte krävs att faran uppkommit genom ett brottsligt
angrepp.
En förutsättning för att ansvarsfrihet skall inträda för en gärning som be-
gås i nöd är som framgått att denna ”måste anses försvarlig”. Detta innebär
att utrymmet att företa nödhandlingar är snävare än det som finns för nöd-
värnshandlingar. Det åligger alltså en nödställd att i större utsträckning än
den som är i en nödvärnssituation sätta sina egna intressen åt sidan. I princip
gäller att den gärning som företas i nöd skall vara påkallad av ett intresse av
betydligt större vikt än det som offras. Nödbestämmelsen är enligt dess för-
arbeten (se prop. 1962:10 s. B 334) avsedd att tillämpas endast i undantags-
fall.
Liksom nödvämsbestämmelsen kompletteras nödbestämmelsen av en re-
gel i nuvarande 24 kap. 5 § BrB som innebär bl.a. att ansvarsfrihet kan in-
träda vid excess om den handlande svårligen kunde besinna sig.
Möjligheterna att handla i nöd för att rädda egendom bör öka
Som redogjorts för i det föregående skall nödbestämmelsen enligt gällande
rätt tillämpas endast i undantagsfall. Det krävs ett nödläge som innebär att
en fara hotar intressen av sådan vikt som liv, hälsa eller värdefull egendom
eller annat som klart är att jämställa härmed. I förarbetena har Straff-
rättskommittén uttalat bl.a. att, då fråga ej är om fara för liv eller hälsa utan
om ekonomiska värden, förutsättningarna för paragrafens tillämplighet
sällan kan anses uppfyllda.
Enligt Fängelsestraffkommitténs uppfattning bör nödbestämmelsens in-
nehåll i huvudsak kvarstå oförändrat. På en punkt anser emellertid kommit-
tén att den nuvarande lagstiftningen ger uttryck för en alltför restriktiv in-
ställning. Det gäller den situationen att fara hotar endast egendom. Enligt
kommittén är det inte befogat att kräva att egendom skall vara värdefull för
att nödrätt skall föreligga utan sådan rätt bör föreligga i princip i alla situa-
tioner när fara hotar egendom. Det sagda innebär naturligtvis inte att varje
nödhandling bör vara tillåten. Kommittén pekar på att en avvägning alltid
skall göras mellan den hotade egendomen och det uppoffrade intresset ge-
nom att ansvarsfrihet skall inträda endast när gärningen är försvarlig.
Härigenom är det, enligt kommittén, uppenbart att ju mindre värde egendo-
men har desto mindre är utrymmet för att medge ansvarsfrihet på grund av
nöd.
Regeringen delar kommitténs uppfattning. Också enligt regeringens me-
ning finns det situationer då en nödhandling, som i och för sig alltså faller
under ett brottsstadgande, kan vara befogad även om den egendom som den
gäller har ett mindre värde. I undantagsfall bör det inte heller vara uteslutet
med ansvarsfrihet trots att egendomen har endast affektionsvärde. Här kan
pekas på det av kommittén anförda exemplet att det bör vara tillåtet att
rädda även en gammal hund utan något egentligt ekonomiskt värde från att
dö av koloxidförgiftning genom att slå sönder en fönsterruta.
Prop. 1993/94:130
35
Det sagda leder till att kommitténs förslag att ur lagtexten i nödparagrafen
utmönstra ordet ”värdefull”, så att bestämmelsens innebörd blir att nödrätt
föreligger då fara hotar egendom i allmänhet, enligt regeringens mening bör
genomföras. Att inte vilken nödhandling som helst kan godtas och att egen-
domens värde - det ekonomiska värdet eller affektionsvärdet - får betydelse
för vilken nödhandling som är tillåten, kommer därefter att framgå endast
genom försvarlighetsrekvisitet.
Lagtexten bör formuleras om
Kommittén har, även om någon mera allmän kritik inte har riktats mot nöd-
bestämmelsens utformning, föreslagit att lagtexten omformuleras på
motsvarande sätt som nödvämsbestämmelsen. Detta har i huvudsak till-
styrkts av remissinstanserna och även regeringen anser att en omredigering
bör ske. Det är naturligt att nödparagrafen så långt som möjligt utformas på
ett sätt som ansluter till nödvämsparagrafen. Detta innebär bl.a. att paragra-
fen styckeindelas.
Men det finns också andra skäl att omformulera 24 kap. 4 § BrB. Ett så-
dant skäl är, som också angetts vid nödvämsbestämmelsen, att det är ange-
läget att utmönstra uttrycken ”för att avvärja” etc. ur lagtexten. Detta kan
nämligen ge det felaktiga intrycket att det för ansvarsfrihet vid nöd krävs att
den handlande haft ett särskilt syfte. Nöd är, på samma sätt som nödvärn, en
objektiv ansvarsfrihetsgrund och syftet med gärningen saknar därmed bety-
delse för den straffrättsliga bedömningen.
Med den av regeringen förordade omredigeringen av nödbestämmelsen
kommer en i nöd företagen gärning utgöra brott endast om den är oför-
svarlig. Ordalydelsen i paragrafen kommer alltså att, i motsats till för
närvarande, uttrycka en presumtion för ansvarsfrihet vid nöd. Detta anser
regeringen vara riktigt. Sakligt sett är dock denna ändring avsedd att vara av
redaktionell karaktär och är således inte uttryck för någon materiell förän-
dring av försvarlighetsbedömningen. Det kan emellertid inte uteslutas att
den nya formuleringen leder till att domstolarna friar från ansvar i nödsitua-
tioner i något fler fall än för närvarande. En sådan rättsutveckling finns det
enligt regeringens uppfattning inte anledning att ställa sig avvisande till.
Kommittén föreslog att uttrycket ”annan sådan orsak” skulle ersättas med
lokutionen ”annat som är att jämställa därmed” och att denna skulle syfta på
endast liv och hälsa. Att den nuvarande syftningen på egendom togs bort i
kommittéförslaget motiverades med att skyddsobjektet egendom hade blivit
så vidsträckt när rekvisitet ”värdefull” slopats och alltså att nödbestämmel-
sen annars hade fått en alltför vidsträckt utformning. Någon ändring i sak
var inte avsedd. Fortfarande skulle kravet på jämförbarhet med liv och hälsa
ställas högt och tillämpningen vara restriktiv. För egen del är regeringen
som framgått beredd att godta kommitténs uppfattning att någon ändring av
nödrättens omfattning inte behövs på denna punkt. Paragrafen kan emeller-
tid ges en ännu tydligare utformning om man låter uttrycket ”av annan
Prop. 1993/94:130
36
sådan orsak” ersättas med ”annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse”. Prop. 1993/94:130
Regeringens förslag har därför den innebörden.
Regeringens förslag: En lagregel om ansvarsfrihet vid samtycke in-
förs. Regeln får sin plats i 24 kap. 7 § BrB och innebär att en gärning
som någon företar med samtycke av den mot vilken den riktas skall
utgöra brott endast om gärningen med hänsyn till den skada, kränk-
ning eller fara som den medför, dess syfte och övriga omständigheter
är oförsvarlig. Vad avser tolkningen av bestämmelsen uttalas att vid
uppsåtligt tillfogande av kroppsskada gränsen för ansvarsfriande
verkan av samtycke bör dras på i princip samma sätt som gränsen
mellan ringa misshandel och normalgraden av misshandel. Regeln är
inte avsedd att ge utrymme för att samtycke vid grov misshandel eller
vid uppsåtligt dödande i något fall ska leda till ansvarsfrihet.
Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. En
betydande skillnad är dock att regeringen, i motsats till kommittén, inte un-
der några förhållanden kan acceptera att samtycke skall kunna leda till frihet
från ansvar för uppsåtligt dödande.
Remissinstanserna: Det övervägande antalet remissinstanser anser att en
lagregel om verkan av samtycke på det straffrättsliga området bör införas.
Bland dessa finns RA, BRA, Hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms och
Norrköpings tingsrätter, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms uni-
versitet och JO. Eslövs och Piteå tingsrätter ställer sig tvekande i frågan
medan bl.a. Domstolsverket, Svea hovrätt och Sveriges domareförbund
avstyrker kodifiering av ansvarsfrihetsgrunden samtycke.
När det gäller innehållet i den föreslagna regeln är det bara ett par re-
missinstanser som godtagit kommitténs förslag som det föreligger. En ge-
nomgående synpunkt är att ansvarsfrihet aldrig bör inträda vid uppsåtligt
dödande. Denna uppfattning har också med stort eftertryck framförts i de
spontana remissvar som kommit in. En synpunkt som flera remissinstanser
ger uttryck för är att lagtexten bör preciseras närmare.
Ett antal remissinstanser tar upp frågan om lek och idrott och om åtgärder
på det medicinska fältet. Vissa anser att den straffrättsliga regleringen på
detta område bör undantas från paragrafens tillämpningsområde och utredas
närmare, medan andra ifrågasätter om inte den föreslagna regeln kommer att
medföra att frågan får sin lösning.
De flesta godtar kommitténs förslag att hypotetiskt samtycke inte skall
kunna grunda ansvarsfrihet. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet anser dock att någon form av livets regel behövs och att frågan
således inte kan avfärdas på det sätt kommittén gjort. Centralorganisationen
SACO/SR menar att en regel om presumerat samtycke är nödvändig.
Bland dem som motsätter sig att kommitténs förslag i denna del läggs till
grund för lagstiftning anser Svea hovrätt att den föreslagna regeln skapar
37
fler problem än den löser, medan domareförbundet menar att avgränsnings-
problemen är för stora och att paragrafen är alltför svepande.
Allmänt
Någon lagregel om ansvarsfrihet vid samtycke finns inte i svensk straffrätt.
Däremot finns en oskriven regel som innebär att samtycke i vissa fall friar
från ansvar. Ansvarsfrihet på grund av samtycke förekommer ofta i det
praktiska livet men kommer sällan under domstols prövning. Därmed är
rättspraxis på området mycket sparsam. Högsta domstolen har dock i en den
26 oktober 1993 meddelad dom, DB 596, tagit upp en fråga om an-
svarsfrihet på grund av samtycke. För närmare kunskap om samtycke som
ansvarsfrihetsgrund är man emellertid hänvisad till den juridiska doktrinen.
Kommittén har relativt utförligt redovisat vad som kan bedömas vara
gällande rätt. Regeringen vill därför i huvudsak hänvisa till betänkandet
(s. 99 ff.) i detta avseende. En kortfattad beskrivning av rättsläget skall dock
lämnas i det följande.
Det bör påpekas att vad som i detta sammanhang behandlas är endast den
verkan som samtycke har när det gäller straffrättsligt ansvar. Detta innebär
inte att samtycke saknar betydelse på andra rättsområden. Det är emellertid
främst på straffrättens område som frågan aktualiseras och som det finns
tillräckligt underlag för lagstiftning.
Situationer vid vilka samtycke friar från ansvar
Betydelsen av samtycke vid de olika brotten
Samtycke som ansvarsfrihetsgrund har sin största betydelse vid brotten mot
person och då särskilt vid brotten mot liv och hälsa.
Samtycke torde aldrig kunna utesluta ansvar för den som berövat annan
livet. Detta innebär emellertid inte att samtycke saknar betydelse vid mord
(3 kap. 1 § BrB), dråp (3 kap. 2 § BrB) eller vållande till annans död (3 kap.
7 § BrB). Samtycke får nämligen betydelse på så sätt att gärningens straff-
värde regelmässigt minskar.
När det gäller misshandelsbrotten är rättsläget beträffande ansvarsfrihet
vid samtycke inte lika klart. Att med någons samtycke tillfoga denne smärta
eller ringa kroppsskada är dock normalt inte straffbart. Vid allvarligare ska-
dor är däremot huvudregeln att ansvarsfrihet inte inträder. Det finns dock
situationer där området för ansvarsfrihet sträcker sig in över området för till-
fogande av kroppsskada som inte är ringa. Ett sådant fall kan vara om gär-
ningen har ett godtagbart syfte. Det ansvarsfria området synes i huvudsak
kunna beskrivas så att om misshandeln med hänsyn till samtliga omständig-
heter - utom det förhållandet att samtycke förelåg - skulle ha bedömts som
ringa skall inte dömas till ansvar om den mot vilken gärningen riktades sam-
tyckte till den. Detta innebär att vid normalgraden av misshandel ett sam-
Prop. 1993/94:130
38
tycke i princip inte medför ansvarsfrihet liksom det inte heller gör det vid Prop. 1993/94:130
grov misshandel. I de fall samtycket inte leder till ansvarsfrihet kan det dock
medföra att straffvärdet hos gärningen minskar.
Det sagda har rört brotten mot liv och hälsa i 3 kap. BrB. Men även vid
andra brott mot person kan samtycke ha ansvarsfrihetsgrundande verkan. Så
kan samtycke utesluta ansvar för brott mot frihet och frid i 4 kap. BrB och
vid förtalsbrotten i 5 kap. BrB. Det kan tilläggas att avsaknaden av sam-
tycke är för vissa, men dock inte alla, av sexualbrotten i 6 kap. BrB en för-
utsättning för att brott skall föreligga.
Också vid andra typer av brott som riktar sig mot fysiska eller juridiska
personer har samtycke från den mot vilken gärningen riktas betydelse. Här
kommer främst förmögenhetsbrotten i 8-12 kap. BrB i åtanke, vilka för sin
tillämpning i de flesta fallen kräver att samtycke inte föreligger. När det
däremot gäller brotten mot allmänheten (13-15 kap. BrB) och brotten mot
staten (16-22 kap. BrB) liksom de specialstraffrättsliga brotten kan sam-
tycke endast i undantagsfall få betydelse som ansvarsfrihetsgrund.
Förutsättningarna för att ett samtycke skall vara giltigt
För att ett samtycke skall ha ansvarsfriande verkan i det enskilda fallet
måste vissa garantier föreligga för att samtycket verkligen innebär att den
enskilde har gett upp det straffskyddade intresse som det är frågan om.
Samtycket måste alltså vara giltigt. Detta innebär i första hand att det måste
ha lämnats av någon som är behörig att förfoga över det aktuella intresset.
Men det krävs också att samtycket lämnats av någon som är kapabel att för-
stå innebörden av det, att det är frivilligt och att det är allvarligt menat samt
att det givits med full insikt om relevanta förhållanden.
Samtycket måste, för att ha ansvarsfriande verkan, föreligga när den ak-
tuella annars straffbelagda gärningen företas. Vid gärningar utsträckta i
tiden måste samtycket föreligga under hela den tid som gärningsmannen har
skeendet under kontroll.
Något krav på att samtycket skall ha tagit sig något yttre uttryck finns
inte. Det är alltså tillräckligt med ett tyst inre samtycke. Om saken kommer
under rättslig prövning och samtycket förnekas får dock krävas att det finns
något som tyder på att ett samtycke förelegat. På detta sätt kan olika typer
av manifestationer av samtycket få betydelse för den rättsliga hanteringen,
även om sådana alltså egentligen inte krävs materiellt sett.
Hypotetiskt samtycke
Med hypotetiskt samtycke förstås att något samtycke inte föreligger, men att
omständigheterna är sådana att man objektivt sett kan anta att den som hade
förfoganderätten över intresset inte skulle ha haft något att invända mot in-
trånget om han, med full insikt om de relevanta förhållandena, varit i till-
fälle att ta ställning. Eventuellt kan man tala om hypotetiskt samtycke också
i fall där samtycke nekats, men där samtycke skulle ha givits om veder-
39
börande känt till samtliga relevanta omständigheter. De gärningar där frågan
om hypotetiskt samtycke aktualiseras är ofta bagatellartade. Som exempel
kan nämnas att någon lånar gräsklipparen av en bortrest granne eller tar sig
in i hans hus för att i all välmening se till något eller avhjälpa något fel, trots
att man inte kan tala om att en nödsituation föreligger.
Det är osäkert om svensk rätt godtar hypotetiskt samtycke som ansvars-
frihetsgrund. Samtidigt som man på många håll inom doktrinen tar avstånd
från det hypotetiska samtycket finns uppfattningen att det behövs en regel
av detta slag i det dagliga praktiska livet. Och i rättspraxis finns både fall
som talar för och fall som talar emot att hypotetiskt samtycke accepteras
som ansvarsfrihetsgrund i svensk rätt.
Åtgärder inom sjukvården samt lek och idrott
Inom sjukvården förekommer åtgärder som i och för sig uppfyller rekvisiten
för t.ex. misshandel. Det kan naturligtvis ifrågasättas om exempelvis en
operation verkligen bör tas in under begreppet misshandel. I doktrinen har
påpekats att en typisk misshandel sker i avsikt att tillfoga skada eller smärta
medan operationens syfte är det rakt motsatta. Häremot kan emellertid sägas
att även en otypisk handling som faller under rekvisiten i 3 kap. 5 § BrB en-
ligt lagens bokstav utgör misshandel. I vart fall torde en illa utförd eller
omotiverad operation kunna bestraffas som vållande till kroppsskada.
Samtycke från patienten är en grundläggande förutsättning för i princip
all sjukvård. Förekomsten av samtycke är emellertid inte det enda som styr
tillåtligheten när det gäller åtgärder på det medicinska fältet. Bl.a. kan också
nödbestämmelsen vara tillämplig. En grundprincip är att åtgärder av läkare
är tillåtna även utan lagstöd om de sker i överensstämmelse med vetenskap
och beprövad erfarenhet och patienten inte motsätter sig dem.
Inom lek och idrott godtas svårare misshandel än som i allmänhet accep-
teras på grund av enbart samtycke. I många sporter är det ofrånkomligt att
deltagarna utsätts för ett visst mått av både avsiktligt och oavsiktligt våld
under stridens hetta, t.ex. inom ishockey. I boxning utgör t.o.m. uppsåtlig
misshandel det centrala momentet i sporten.
Det är naturligtvis inte endast frågan om ansvar för misshandel som
skulle kunna aktualiseras när det gäller lek och idrott. Även rekvisiten för
exempelvis vållande till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 § BrB) och
ofredande (4 kap. 7 § BrB) kan ofta tänkas vara uppfyllda.
I de flesta sporter, som innefattar handgripligt beteende, finns det regler
som har karaktär av säkerhetsföreskrifter. I huvudsak torde man kunna utgå
från att den som följer dessa inte skall fällas till ansvar för brott, även om
hans förfarande i och för sig ryms under ett straffstadgande. Men inte heller
om dessa regler överträds är det givet att ansvar skall inträda. Det finns
sporter som allmänt bedrivs på ett sådant sätt att regelöverträdelser, som
ibland leder till personskador, är oundvikliga. Som exempel kan, förutom
ishockey, nämnas fotboll, handboll, bandy och rugby. Den som frivilligt
deltar i sporter av denna typ är medveten om skaderisken. Detta innebär
dock inte att man generellt kan säga att han godtar skadan i det enskilda
Prop. 1993/94:130
40
fallet. Att använda samtycke som grund för ansvarsfrihet är därför inte
möjligt i alla situationer. Ansvarsfriheten följer här i stället av att vissa
regelöverträdelser är allmänt godtagna i samhället.
En lagregel om ansvarsfrihet vid samtycke bör införas
Som framgår av Fängelsestraffkommitténs slutbetänkande Frihet från
ansvar (SOU 1988:7 s. 111 ff.) har frågan, om en lagregel om ansvarsfrihet
vid samtycke till brottslig gärning skall införas, varit aktuell vid flera
tillfällen och under en lång följd av år. Flera olika förslag har lagts fram.
Lagstiftaren har dock inte ansett sig böra lagstifta på grundval av något av
dessa. Nu har frågan åter kommit på dagordningen genom Fängelse-
straffkommitténs förslag.
Kommittén anser att starka skäl talar för att den ansvarsfriande verkan
som samtycke har bör lagfästas. Främst pekar kommittén på de krav som le-
galitetsprincipen ställer. Enligt kommittén bör i den mån det är möjligt varje
omständighet som inverkar på frågan, om en handling utgör brott eller ej,
regleras i lag. Vidare antar kommittén att en lagstiftning på området skulle
medföra en del effektivitetsvinster inom rättsväsendet. Härvid pekar kom-
mittén på att samtyckesfrågor ibland är komplicerade och att deras lösande
skulle underlättas av en lagreglering samt på att en lagregel skulle ge
säkrare avgöranden i mål där samtyckesfrågan är aktuell och således en
större stadga på området.
De flesta remissinstanserna har anslutit sig till uppfattningen att ansvars-
frihetsgrunden samtycke bör lagregleras. Även regeringen har denna upp-
fattning. Främst vill regeringen peka på att det är angeläget att, så långt det
går, undvika att straffrättsliga frågor får sin lösning utanför lagen. Det är,
även om det inte går att undvika att en del frågor får sin lösning i rättspraxis,
lagstiftaren som skall dra gränsen kring det straffbara området. Med hänsyn
till den betydelse som samtyckesproblematiken har för bedömningen av
många brott talar således starka principiella skäl för att en reglering av sam-
tycke som ansvarsfrihetsgrund bör införas. Endast om det skulle varit omöj-
ligt att skapa en sådan lagregel, som tillgodoser de krav som man bör ställa
på straffrättsliga regleringar, hade frågan bort lämnas åt doktrin och praxis
att lösa.
Kommittén har även åberopat effektivitetsskäl för en lagstiftning. Det är
klart att en lagreglering för med sig ett bättre underlag för domstolarnas och
andra myndigheters bedömningar av samtyckesfrågor och därmed säkrare
avgöranden. Detta är naturligtvis av godo och talar för lagstiftning. För egen
del tror regeringen dock knappast att en lagreglering i övrigt medför några
märkbara effektivitetsvinster.
Även om vi således tar ställning för ett införande av en lagregel om an-
svarsfrihet vid samtycke vill vi framhålla att vi inte föreställer oss att man
med en ny sådan regel kan ge domstolarna heltäckande anvisningar för hur
olika samtyckessituationer skall lösas. Den oklarhet som nu i viss utsträck-
ning råder beträffande samtyckets ansvarsfriande verkan kommer alltså inte
att helt kunna undanröjas genom lagstiftning. Detta innebär att det i inte
Prop. 1993/94:130
41
ringa utsträckning även fortsättningsvis blir en sak för domstolarna att när-
mare pröva var gränserna för ansvarsfrihet på grund av samtycke går.
Kraven för att ett samtycke skall ha ansvarsfriande verkan
Regeringen har i det föregående redogjort för vad som får anses vara gäl-
lande rätt i fråga om de krav som man bör ställa på ett samtycke för att det
skall ha verkan som ansvarsfrihetsgrund. Kommittén har inte föreslagit att
några ändringar skall vidtas i detta hänseende. Inte heller har några önske-
mål i den vägen framförts av remissinstanserna.
Även regeringen ansluter sig till kommitténs ställningstagande i detta av-
seende. En lagreglering bör alltså innebära endast en kodifiering av vad som
redan nu kan bedömas vara gällande rätt, med de förtydliganden som anges
i det följande.
Särskilt om hypotetiskt samtycke
Som framgått är rättsläget när det gäller hypotetiskt samtycke oklart även
om man inom doktrinen kan finna stöd för ett avvisande av sådant samtycke
som ansvarsfrihetsgrund. Kommitténs slutsats är att hypotetiskt samtycke
inte bör accepteras som ansvarsfrihetsgrund i svensk rätt. I detta avseende
får kommittén stöd av de flesta remissinstanserna. Dock är Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Centralorganisationen
SACO/SR, som nyss nämnts, mera tvekande.
Också regeringen anser att det i och för sig finns skäl att inta en reserve-
rad hållning till hypotetiskt samtycke. En regel som direkt slår fast hypote-
tiskt samtycke som en ansvarsfrihetsgrund skulle kunna uppfattas som en
minskning av det skydd som strafflagstiftningen ger den enskilde mot an-
grepp av andra. Dessutom skulle en regel av detta slag innebära tillämp-
ningsproblem.
Den av regeringen föreslagna regeln om ansvarsfrihet vid samtycke om-
fattar därför enligt sin ordalydelse inte hypotetiskt samtycke. Detta innebär
emellertid inte att ansvarsfrihet i dessa och liknande fall skall vara helt ute-
sluten. I praktiken torde den oskrivna ansvarsfrihetsgrund som ibland till-
lämpas i mera bagatell artade mål, och som har formen av en hänvisning till
”livets regel” eller ”social adekvans” eller liknande i litteraturen använda ut-
tryck, ofta kunna åberopas i sådana situationer.
Gränsen för ansvarsfriande verkan av samtycke till kroppsskada
Kommitténs slutsats - som regeringen ansluter sig till - beträffande gällan-
de rätt är att gränsen för ansvarsfriande verkan av samtycke till kroppsskada
normalt går mellan vad som, med bortseende från samtycke, skulle anses
som ringa misshandel och - med motsvarande förbehåll - normalgraden av
misshandel. Av naturliga skäl kan samtycke inte heller leda till ansvarsfrihet
från gärningar som utgör grov misshandel.
Prop. 1993/94:130
42
Förslaget från kommittén innebär inte heller i detta avseende någon
avvikelse från vad som kan bedömas vara gällande rätt. Gränsen för an-
svarsfrihet vid samtycke går alltså enligt förslaget i princip mellan ringa
misshandel och normalgraden av misshandel. En absolut gränsdragning har
kommittén dock inte velat göra. Enligt kommittén bör det i undantagsfall
vara tillåtet att sträcka ansvarsfriheten något längre än till övre gränsen för
ringa misshandel. Någon närmare precisering i detta avseende innehåller
betänkandet emellertid inte.
Också regeringen anser att det är ett riktigt ställningstagande att ansluta
till gällande rätt i fråga om hur långt området för ansvarsfrihet bör sträcka
sig vid samtycke till kroppsskada. Vidare håller regeringen med kommittén
om att en absolut gränsdragning är svår att göra och att utrymme bör ges till
domstolarna att i vissa fall gå längre än till övre gränsen för ringa misshan-
del. Fall kan finnas där gärningen i och för sig är att bedöma som normal-
graden av brottet men omständigheterna ändå är sådana att ett samtycke bör
medföra ansvarsfrihet. I detta ligger emellertid att om misshandeln i sig är
att bedöma som grov, samtycke inte bör ges ansvarsfriande verkan.
Det bör poängteras att, om gärningen befinns brottslig, dess straffvärde i
de fall samtycke förelegat ofta är betydligt lägre än om samtycke inte före-
legat. Likaså bör framhållas att frågan om misshandelsbrottet är sådant att
samtycket leder till ansvarsfrihet i princip bör bedömas innan denna straff-
värdereduktion har gjorts.
Samtycke medför inte ansvarsfrihet vid uppsåtligt dödande
En bred majoritet av remissinstanserna har motsatt sig kommitténs förslag
att den som med samtycke berövat någon livet, låt vara i extrema undan-
tagssituationer, skall kunna gå fri från ansvar. Denna inställning utgör också
det dominerande inslaget i de många spontana remissvar som avgivits.
De gärningar som det här är frågan om är så allvarliga att det förhållan-
det, att samtycke förelegat eller rent av att dödandet skett på uppmaning
från någon som inte längre vill leva, inte i något fall bör leda till frihet från
ansvar. Det är fullt tillräckligt med det hänsynstagande till gärningsmannens
avsikter och motiv som skall ske enligt 29 kap. 1 § andra stycket BrB och
den reducering av straffvärdet som enligt 29 kap. 3 § BrB blir följden av att
en gärning föranletts av stark mänsklig medkänsla och att samtycke
förelegat (se förslaget till ändrad lydelse av 29 kap. 3 § BrB).
Åtgärder pä det medicinska fältet samt lek och idrott
En allmän regel om ansvarsfrihet vid samtycke kommer att omfatta även åt-
gärder på det medicinska fältet samt förhållandena när det gäller lek och
idrott. Såsom framgår av beskrivningen av gällande rätt är emellertid svårig-
heterna att applicera vedertagna straffrättsliga resonemang här uppenbara.
På dessa områden måste en annorlunda gränsdragning göras än på privat-
livets område i övrigt. Att så är förhållandet är såväl nödvändigt som
Prop. 1993/94:130
43
naturligt med hänsyn till bl.a. syftet med handlingar inom dessa områden.
Även om sålunda bestämmelsen i och för sig är tillämplig också här måste
inte minst försvarlighetsbedömningen i dessa fall göras från andra utgångs-
punkter. Det innebär att bestämmelsen i praktiken torde få begränsad
betydelse på dessa områden. Någon förändring av vad som i dag kan anses
vara gällande rätt är heller inte avsedd.
Lagregelns utformning
Kommittén har föreslagit att lagregeln om ansvarsfrihet på grund av sam-
tycke ges en allmänt hållen utformning. Som framgått anser några re-
missinstanser att lagtexten bör preciseras närmare. För egen del kan rege-
ringen instämma i den tankegång som ligger bakom dessa remissynpunkter,
vilka ligger väl i linje med ett hävdande av legalitetsprincipen på straffrät-
tens område. Det är emellertid uppenbart att det möter stora svårigheter att
utforma en ansvarsfrihetsregel avseende samtycke, som är avsedd att kunna
tillämpas i flera olika typer av situationer, på ett mera detaljerat sätt. Med
hänsyn till de tidigare redovisade motiven för införandet av en bestämmelse
om den straffrättsliga verkan av samtycke, låter sig enligt regeringens me-
ning en mer allmänt hållen bestämmelse försvaras. Av det som tidigare an-
förts framgår också att utrymmet för ansvarsfrihet på grund av samtycke i
inte oväsentlig grad även fortsättningsvis kommer att bestämmas genom
domstolarnas praxis. Regeringen förordar därför att lagtexten i huvudsak får
den utformning som kommittén föreslagit.
Regeringen föreslår således att en gärning, som någon begår med sam-
tycke från den mot vilken den riktas, skall utgöra brott endast om gärningen
med hänsyn till den skada, kränkning eller fara som den medför, dess syfte
och övriga omständigheter är oförsvarlig.
Prop. 1993/94:130
Regeringens förslag: Excessbestämmelsen ändras så att den blir di-
rekt tillämplig i alla de situationer i vilka ansvarsfrihet kan inträda en-
ligt nuvarande 24 kap. 1-4 §§ BrB och 10 § polislagen (1984:387)
och inte bara när en situation av sådant slag som anges i dessa
paragrafer objektivt sett föreligger. Detta innebär att ansvarsfrihet kan
inträda även vid s.k. putativ excess. Straffnedsättningsregeln i
excessbestämmelsens andra stycke flyttas till 29 kap. 3 § BrB.
Kommitténs förslag överensstämmer till innebörden med regeringens.
Kommittén föreslår dock en uttrycklig föreskrift angående verkan av putativ
excess, dvs. när någon handlat i exempelvis en inbillad nödvärnssituation
och därvid vidtagit en åtgärd som - även om den inbillade situationen varit
verklig - skulle ha varit uppenbart oförsvarlig men där den handlande i den
inbillade situationen svårligen kunde besinna sig.
44
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker kom-
mitténs förslag. Dock framhåller en del av dessa att det kan uppstå
bevisproblem vid tillämpningen och att det bör krävas att den tilltalade hade
befogad anledning att uppfatta situationen på det sätt han gjorde.
Förslaget avstyrks av RA, Domstolsverket, Sveriges domareförbund och
Föreningen Sveriges åklagare.
Enligt RÅ synes den föreslagna regleringen ge ett alltför stort utrymme
för ansvarsfrihet vid invändningar om putativ excess. Läget måste vara
sådant att han med hänsyn till omständigheterna kan sägas ha haft fog för
sin uppfattning. RÅ ifrågasätter för övrigt starkt om någon reglering av den
angivna situationen över huvud taget är erforderlig, särskilt som det inte
ansetts nödvändigt att reglera vad som i subjektivt hänseende i övrigt gäller
beträffande nödvärn och nöd.
Domstolsverket menar att det inte föreligger några sakliga skäl för en ut-
vidgning av excessbestämmelsen medan Sveriges domareförbund befarar att
förslaget kan leda till svårigheter i rättstillämpningen och att det inte heller
behövs för att man skall nå ett rimligt resultat. Domareförbundet har även
synpunkter på den nuvarande lydelsen av excessbestämmelsen.
Föreningen Sveriges åklagare anser att bestämmelsen inte behövs och
dessutom, om den skall införas, att ”fog” för uppfattningen måste ha funnits.
Gällande rätt
Om någon i fall som avses i 24 kap. 1-4 §§ BrB - dvs. i en nödvärns- eller
nödsituation eller då personen i fråga haft laga befogenhet - eller i 10 §
polislagen (1984:387) har gjort större våld eller svårare skada än i varje fall
är medgivet skall han enligt nuvarande 24 kap. 5 § första stycket BrB vara
fri från ansvar om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde be-
sinna sig. Vidare gäller enligt paragrafens andra stycke att han, om gär-
ningen vid denna prövning bedöms som brottslig, kan få strafflindring.
Detta hänger samman med att fall, där den handlande svårligen kunde be-
sinna sig, utan någon bestämd gräns går över i fall där det mötte svårigheter
för honom att besinna sig. Straffet får i dessa fall sättas under straffskalans
minimum och lägst till allmänna bötesminimum.
Vid bedömande av om gärningsmannen svårligen kunde besinna sig bör
beaktas dels farans art och den tid som stått till förfogande för en adekvat
reaktion, dels gärningsmannens individuella egenskaper. Särskild vikt bör
läggas vid om faran var stor eller överhängande eller om angreppet kom
plötsligt eller på ett oväntat sätt. I synnerhet gäller detta i nödvämssituatio-
ner. Om gärningsmannen snabbt måste fatta beslut om hur han skall bete
sig, kan man inte begära lika mycket av honom som om han hade tid till
övervägande. Det bör beaktas, att förhållandena i den aktuella typen av situ-
ationer mycket ofta är sådana att de ställer stora krav på sinnesnärvaro och
självbehärskning. Som exempel på individuella egenskaper som bör beaktas
Prop. 1993/94:130
45
kan nämnas nervositet, lättskrämdhet och häftigt lynne men också mera till- Prop. 1993/94:130
fälliga subjektiva tillstånd, t.ex. akut rädsla eller panikkänsla.
Excessbestämmelsen behandlar endast det fallet att en situation som
anges i 24 kap. 1-4 §§ BrB eller 10 § polislagen rent faktiskt förelegat. Den
som trott sig vara i exempelvis en nödsituation, dvs. den som felaktigt upp-
fattat omständigheterna så att han skulle ha befunnit sig i nöd om den inbil-
lade situationen varit verklig, anses i doktrinen inte enligt paragrafens orda-
lydelse kunna gå fri från ansvar vid fall av excess där han svårligen kunde
besinna sig. Han kan inte heller med stöd av lagtexten få strafflindring.
Enligt doktrinen bör excessbestämmelsen emellertid inte tillämpas på
detta sätt. En författare menar att ansvarsfrihet och strafflindring enligt
excessbestämmelsen bör inträda på samma sätt vid inbillade situationer som
vid verkliga (Jareborg, Brottsbalken kap. 23-24 m.m. s. 89). Även brotts-
balkskommentaren (Beckman m.fl., Brottsbalken II 6:e uppl. 1990 s. 691 f.)
intar denna hållning. Detta innebär att också den som trott sig vara angripen
bör få åtnjuta åtminstone straffnedsättning enligt paragrafen, om han över-
skrider den rätt han skulle ha haft om hans föreställning var riktig. Kom-
mentaren framhåller att även denne lätt kan göra en felbedömning av vad
situationen, i hans fall den inbillade situationen, ger honom rätt att göra.
Någon stadgad praxis avseende dessa situationer torde inte föreligga.
Verkan av putativ excess bör omfattas av excessbestämmelsen
Kommittén har föreslagit att den som svårligen kunde besinna sig i en inbil-
lad nöd- eller nödvärnssituation eller i en situation där han inbillat sig ha
laga befogenhet, uttryckligen skall omfattas av excessbestämmelsen.
Kommitténs redovisade uppfattning att putativ excess för närvarande inte
omfattas av excessbestämmelsen är enligt regeringens mening i viss mån
diskutabel. Skäl kan anföras för att det redan av den vanliga uppsåtsbedöm-
ningen följer att fall av inbillade - putativa - nödvämssituationer och nöd-
situationer på samma sätt som verkliga sådana situationer omfattas av
excessbestämmelsen. För dennas tillämpning skulle det således inte krävas
att det rent faktiskt förelegat en situation som beskrivs i 24 kap. 1^4 §§ BrB
eller 10 § polislagen och det skulle alltså i de angivna fallen inte vara frågan
om någon analogisk tillämpning.
Oavsett hur det förhåller sig härmed är det dock angeläget att den osäker-
het som föreligger i denna fråga undanröjs. Den lösning som då väljs bör
klargöra att ansvarsfrihet i enlighet med kommitténs förslag bör inträda vid
putativexcess. Detta har också tillstyrkts av en majoritet av remissinstan-
serna. Regeringen är därför beredd att godta innebörden av kommitténs för-
slag i denna del.
Som redovisats i det föregående har vissa remissinstanser hävdat att
kommittéförslaget innebär en utvidgning av gällande rätt. Av vad som nyss
sagts framgår att det är osäkert om denna uppfattning är riktig. I detta avse-
ende kan man för övrigt peka på RÅ:s remissvar, där det uttalats att det är
tveksamt om någon lagreglering av den aktuella situationen är nödvändig
och om alltså ansvarsfriheten inte följer redan av gällande lagtext. En enligt
46
regeringens mening ändamålsenlig lösning är då att, i stället för den av
kommittén föreslagna modellen med en uttrycklig föreskrift om vad som
skall gälla om den handlande trodde att han var i en situation av det aktuella
slaget, ändra inledningen av excessbestämmelsen så att det redan där fram-
går att fallen av putativ excess omfattas av ansvarsfrihetsregeln i paragrafen.
Detta blir läget om man, i stället för att inskränka paragrafens tillämpnings-
område till fall som avses i 1^4 §§ etc., anger detta till fall där de angivna
paragraferna är tillämpliga. Regeringens förslag har den innebörden.
Några instanser för i sina remissvar rörande excessbestämmelsen fram
åsikten att det bör krävas att den som handlat i t.ex. putativt nödvärn haft
fog för sin uppfattning om att han befann sig i en nödvärnssituation för att
han skall beviljas ansvarsfrihet vid excess. Denna inställning är dock svår
att förena med gällande principer för uppsåtsbedömningen. Täckningsprin-
cipen inom straffrätten, som innebär att det subjektiva rekvisit som gäller
enligt en straffbestämmelse skall täcka de objektiva gämingsmomenten eller
den effekt som straffbestämmelsen tar sikte på för att ansvar skall kunna
ådömas, gäller även ansvarsfrihetsreglema. Detta innebär att den som begått
en gärning måste - om det är fråga om ett uppsåtligt brott - ha haft insikt
bl.a. om att det inte varit fråga om en nödvärnssituation för att han skall
kunna straffas. Trodde han, ehuru felaktigt, att ett brottsligt angrepp var
överhängande är den gärning som han begick fri från ansvar om hans
handlande i förhållande till den inbillade situationen inte var uppenbart oför-
svarlig.
I nu angivet fall spelar det alltså, förutsatt att det rört sig om ett brott för
vilket det för straffbarhet krävs uppsåt, ingen roll om den som handlade
hade fog för sin missuppfattning eller ej. Hur det än förhöll sig med detta
skall han gå fri från ansvar. Det är då inte logiskt att kräva av den som gjort
sig skyldig till excess, dvs. som gått längre i sin nödvärnshandling än
tillåtet, att han skall ha haft fog för sin uppfattning om ett överhängande
brottsligt angrepp. En sådan ordning påverkar för övrigt inte bara tillämp-
ningen av förevarande paragraf utan också täckningsprincipens tillämpning
över huvud taget på de objektiva ansvarsfrihetsgrundemas område och leder
fel. Något krav på att den som handlat i putativ excess skall ha haft fog för
sin uppfattning om den situation som han befann sig i skall alltså inte upp-
ställas.
Det sagda skall inte förväxlas med det krav på bevisningens styrka som
bör gälla. Ett blankt påstående att man handlat i putativt nödvärn och därför
skall gå fri från ansvar kan naturligtvis inte godtas. Det måste föreligga så-
dana omständigheter att invändningen inte framstår som obefogad. Detta är
redan gällande rätt och att föreslå någon ändring härav är inte aktuellt.
Prop. 1993/94:130
47
Prop. 1993/94:130
Regeringens förslag: Någon lagstiftning beträffande verkan av till-
fällig sinnesförvirring föreslås inte. Frågan härom, liksom frågan om
den straffrättsliga regleringen av brott begångna under berusning, får i
stället bli föremål för fortsatta överväganden.
Kommitténs förslag går ut på att en särskild lagregel om ansvarsfrihet
vid tillfällig sinnesförvirring skall införas. Kommittén anser vidare att de
regler som gäller för brott som begåtts under berusning bör bli föremål för
översyn.
Remissinstanserna: Remissutfallet är splittrat. Antalet remissinstanser
som tillstyrker kommittéförslaget är ungefär lika många som de som anser
att det inte bör genomföras.
De remissinstanser som avstyrker förslaget är RA, Domstolsverket,
Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Svea hovrätt, Hovrätten för
Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, en minoritet i Norrköpings tingsrätt,
JO och Föreningen Sveriges åklagare. En genomgående synpunkt som förs
fram är att det är oacceptabelt med olika regler för gärningar som begås av
tillfälligt förvirrade personer och för sådana som begås av personer som är
mera permanent förvirrade.
De som tillstyrker förslaget är ÖB, majoriteten i Norrköpings tingsrätt,
Piteå tingsrätt, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet,
Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges
polischefer, Centralorganisationen SACO/SR och Svenska Arbetsgivare-
föreningen. Av dessa sistnämnda anser domareförbundet att endast hög-
gradiga omtöckningstillstånd bör leda till ansvarsfrihet. Förbundet ifråga-
sätter om inte frågan bör lösas i samband med att man tar ställning till hur
psykiskt störda lagöverträdare skall behandlas straffrättsligt.
Flera remissinstanser delar den av kommittén framförda uppfattningen att
de regler som gäller för brott som begåtts under berusning bör bli föremål
för översyn.
Bakgrund
Kommitténs förslag tar sikte på tillfällig sinnesförvirring som någon råkat i
utan egen skuld. Som exempel på sådan kan nämnas förvirring på grund av
feber, chock eller slag mot huvudet samt omtöckning på grund av medicine-
ring enligt läkares anvisningar. Vidare kan nämnas fall då narkotika, alkohol
eller något annat ämne ofrivilligt tillförts kroppen och förvirring i samband
med uppvaknande ur sömn, narkos eller hypnos.
1 BrB saknas en bestämmelse om ansvarsfrihet för den som begått en
brottslig gärning i ett tillstånd av tillfällig sinnesförvirring som han råkat i
utan egen skuld. Däremot finns i 1 kap. 2 § andra stycket BrB en regel, som
48
innebär att om en gärning begåtts under självförvållat rus eller om
gärningsmannen annars genom eget vållande tillfälligt var från sina sinnens
bruk, så skall detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott.
Regeln avser alltså det fallet att gärningsmannen själv på ett icke ursäkt-
ligt sätt försatt sig i det förvirrade sinnestillståndet. Har han gjort det skall
förvirringen inte verka till hans förmån i straffrättsligt hänseende. Härav
skulle man kunna dra slutsatsen att lagrummet innebär att om gärningsman-
nen utan egen skuld blivit förvirrad så skall hans gärning inte anses som
brott. Detta är emellertid inte avsikten med bestämmelsen. Men meningen
var inte heller att denna kategori, som hade varit fri från ansvar enligt en ut-
trycklig bestämmelse i strafflagen, i och med införandet av BrB skulle fällas
till ansvar. Man ansåg endast att en bestämmelse om detta var onödig då
ansvarsfrihet följer av den allmänna uppsåtsregleringen.
Någon lagregel om ansvarsfrihetsgrundande verkan av tillfällig sinnesför-
virring bör inte införas nu
Uppfattningen att det inte behövs någon ansvarsfrihetsregel som tar sikte på
fall av tillfällig sinnesförvirring utan egen skuld är i och för sig diskutabel.
Från flera håll har gjorts gällande att den tolkning av uppsåtsrekvisitet som
gjordes i förarbetena till BrB är felaktig. Osäkerheten i detta hänseende
föranledde också departementschefen att i förarbetena till BrP (prop.
1964:10 s. 107) uttala att de som var fria från ansvar enligt strafflagens be-
stämmelse om tillfällig sinnesförvirring även enligt BrB skulle gå fria från
ansvar.
Frågan, om det finns något behov av en regel om verkan av tillfällig sin-
nesförvirring, har efter införandet av BrB diskuterats i den juridiska
doktrinen. Bl.a. professorn Ivar Strahl har ifrågasatt om en bestämmelse i
ämnet verkligen är obehövlig. Och kommittén har ansett det klart att ett
sådant behov föreligger.
För egen del är också regeringen närmast av den uppfattningen att en re-
gel om ansvarsfrihet vid fall av tillfällig sinnesförvirring utan egen skuld
skulle fylla en funktion i BrB. Frågan om synen på de tillfälligt sinnesför-
virrade kan emellertid inte behandlas isolerad från den om straffrättsliga in-
gripanden mot psykiskt störda lagöverträdare dvs. mot dem som är mera
permanent förvirrade. Detta har kommittén också påpekat. Enligt kom-
mitténs mening ligger det närmast till hands att även för denna kategori ge
ansvarsfrihet och sedan, utanför det straffrättsliga systemet, tillgodose det
behov av psykiatrisk vård, ofta i form av tvångsvård, som föreligger.
Detta sistnämnda spörsmål, dvs. frågan om vilka regler som bör gälla för
psykiskt störda lagöverträdare, har nyligen varit föremål för riksdagens be-
slut (prop. 1990/91:58, bet. 1990/91 :JuU34, rskr. 1990/91:330). Detta beslut
innebär bl.a. ett konfirmerande av den linje som BrB bygger på, nämligen
att de psykiskt störda lagöverträdarna straffrättsligt skall svara för sina gär-
ningar och att den hänsyn som bör tas till deras psykiska tillstånd skall tas
genom begränsningar på påföljdssidan. Någon ändring av denna ordning bör
inte ske nu. Att i detta läge föreslå att en ansvarsfrihetsregel införs för dem
Prop. 1993/94:130
49
4 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 130
som, utan eget vållande, tillfälligt är från sina sinnens bruk - en regel som
skulle befästa skiljelinjen mellan ansvaret vid tillfälliga och vid permanenta
förvirringstillstånd - är enligt regeringens mening inte lämpligt. Regeringen
anser alltså att kommitténs förslag i denna del inte bör genomföras.
Som antytts innebär det sagda inte att den nuvarande ordningen går helt
fri från kritik. Även fortsättningsvis kan de tillfälligt sinnesförvirrade, på
grund av förarbetsuttalandet år 1964, gå fria från ansvar medan de psykiskt
sjuka kommer att fällas till ansvar för brott. Detta är i och för sig en ologisk
ordning. Det stämmer också dåligt överens med legalitetsprincipen att an-
svarsfrihetsregeln för tillfälligt sinnesförvirrade är oskriven. På sikt skulle
således en annan ordning vara önskvärd. Regeringen överväger därför att i
annan ordning låta undersöka denna fråga och för övrigt också en del andra
allmänstraffrättsliga problem.
I detta sammanhang vill regeringen också ta upp vad kommittén anfört
rörande den straffrättsliga regleringen av gärningar som begås av berusade
personer. Enligt kommitténs uppfattning är det nuvarande rättsläget när det
gäller behandlingen av det subjektiva rekvisitet i fall av självförvållad be-
rusning, som innebär att kravet på uppsåt eller oaktsamhet i sådana fall i
princip skall efterges, orimligt. Kommittén anser att det naturliga skulle vara
att upprätthålla de vanliga reglerna om uppsåt och oaktsamhet även när gär-
ningsmannen är berusad. Något förslag i detta avseende lägger kommittén
emellertid inte fram. Detta hänger samman med att frågan om den straff-
rättsliga verkan av berusning är av sådan art att den - för att ett lagstift-
ningsprojekt skall kunna genomföras - kräver ett omfattande förarbete, nå-
got som legat utanför kommitténs direktiv. Det är emellertid kommitténs be-
stämda uppfattning att det nuvarande rättsläget är otillfredsställande och att
en ändring snarast bör komma till stånd.
Kommitténs uppfattning i detta avseende delas av flera remissinstanser.
Vad kommittén uttalar om den straffrättsliga regleringen av brott be-
gångna under berusning kan inte lämnas utan avseende. Nuvarande regle-
ring förefaller ibland kunna leda till otillfredsställande resultat, åtminstone
vid en strikt tillämpning. Något underlag för en förändring av lagstiftningen
föreligger emellertid inte. Däremot förtjänar även denna fråga uppmärksam-
het i framtiden.
Prop. 1993/94:130
Regeringens förslag: En lagregel om ansvarsfrihet vid straffrättsvill-
farelse införs. Denna ansluter i huvudsak till vad som är gällande rätt,
men är avsedd att i vissa begränsade avseenden leda till en försiktig
utvidgning.
Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: En bred majoritet av remissinstanserna tillstyrker att
det införs en lagregel om ansvarsfrihet vid rättsvillfarelse. Endast Dom-
50
stolsverket och Eslövs tingsrätt anser det tveksamt om kommitténs förslag
bör genomföras.
Riksskatteverket, vars remissvar får tolkas så att man inte motsätter sig en
lagstiftning på området, framhåller bl.a. att förslaget kan medföra betydande
svårigheter i det att det kommer att bli svårt för åklagaren att, när det är
frågan om råd från en skattemyndighet, vederlägga vad den misstänkte
uppger om vad han fått för råd.
Även om således förslaget att införa en lagregel om ansvarsfrihet vid
rättsvillfarelse tillstyrkts över lag av remissinstanserna har många av dem
haft synpunkter på lagregelns utformning. En mera allmän uppfattning är att
bestämmelsen bör vara tydligare och alltså mera utförlig än kommittén
föreslagit. Ett par remissinstanser motsätter sig en utvidgning av området
för ansvarsfrihet vid straffrättsvillfarelse. En synpunkt som förs fram är att
gränsen mellan olika slag av rättsvillfarelse bör klargöras, dvs. att det i lag
bör framgå vilka typer av rättsvillfarelse som den aktuella bestämmelsen är
avsedd att reglera.
Olika typer av villfarelse
Straffrättslig villfarelse brukar delas in i tre olika typer, nämligen faktisk
villfarelse, oegentlig rättsvillfarelse och egentlig rättsvillfarelse.
Med faktisk villfarelse, eller - bättre uttryckt - villfarelse om faktum, av-
ses den situationen att en person har en felaktig uppfattning om ett visst
faktiskt förhållande. Ett klassiskt och av kommittén anfört exempel rör till-
lämpningen av straffbestämmelsen i 7 kap. 1 § BrB om tvegifte. Enligt
denna straffas bl.a. den som är gift men som trots detta ingår nytt äktenskap.
Den omständigheten att äktenskap föreligger skall vara subjektivt täckt för
att ansvar skall kunna utdömas, vilket i det här fallet innebär ett krav på
uppsåt. För att ansvar skall inträda måste man alltså inse att man redan är
gift. Detta innebär exempelvis att ansvar inte inträder om den som gifte sig
felaktigt trodde att hans hustru hade dött i samband med en drunknings-
olycka. Han svävade då i en faktisk villfarelse som utesluter uppsåt. Inte ens
om vederbörande kan sägas ha varit grovt vårdslös när det gäller hans upp-
fattning om att hustrun var död inträder ansvar. Läget i detta sistnämnda
hänseende hade dock varit ett annat om gärningen varit brottslig även vid
oaktsamhet. I sådana fall skall nämligen också den vars misstag kan tillskri-
vas vårdslöshet eller, som man brukar uttrycka det, är oursäktligt, dömas till
ansvar.
Med rättsvillfarelse avses en villfarelse rörande innehållet i vissa rätts-
regler eller rättsliga förhållanden.
Oegentlig rättsvillfarelse består i missuppfattning - inte om att ett visst i
en straffbestämmelse angivet förfarande är brottsligt - utan om en bakom-
liggande rättsregel eller någon annan typ av rättsnorm eller något rättsfak-
tum som har betydelse för tillämpningen av straffbudet. För att ta exemplet
med tvegifte föreligger oegentlig rättsvillfarelse om den som tidigare gift sig
Prop. 1993/94:130
51
i Sverige gifter om sig i den felaktiga tron att en äktenskapsskillnad avse-
ende det gamla äktenskapet som beslutats utomlands är giltig enligt svensk
internationell privaträtt. Oegentlig rättsvillfarelse skall straffrättsligt
behandlas på samma sätt som faktisk villfarelse. Detta innebär att frågan,
om ansvar skall ådömas eller inte, får sin lösning inom ramen för
hanteringen av det subjektiva rekvisitet. Vad det är frågan om är helt enkelt
en tillämpning av den inom straffrätten gällande täckningsprincipen, dvs. att
brottets objektiva sida - i det här fallet ett gärningsmoment - i princip skall
vara fullständigt subjektivt täckt för att ansvar skall kunna utkrävas. I
exemplet skall den som gifter sig inte fällas till ansvar, vilket här gäller även
om han varit vårdslös i fråga om att inte bättre ta reda på vad som gällde.
Ett annat av kommittén anfört exempel på faktisk villfarelse och oegent-
lig rättsvillfarelse rör äganderätten vid stöld. Enligt 8 kap. 1 § BrB skall för
stöld dömas den som olovligen tar vad annan tillhör med uppsåt att tillägna
sig det. Den som tar något som han tror tillhör honom själv skall gå fri från
ansvar vare sig misstaget beror på att han förväxlat föremål (faktisk villfa-
relse) eller på att han har en felaktig uppfattning om reglerna beträffande
äganderättens omfattning (oegentlig rättsvillfarelse).
Med egentlig rättsvillfarelse eller, som kommittén valt att benämna denna
typ av villfarelse, straffrättsvillfarelse avses villfarelse om innehållet i
strafflag. Egentlig rättsvillfarelse är utan betydelse för den vanliga uppsåts-
eller vårdslöshetsbedömningen. Behandlingen av denna typ av rättsvill-
farelse gäller i stället frågan, huruvida en person skall gå fri från ansvar eller
få ett lägre straff om han inte insett att han överträtt en straffbestämmelse.
Kommittén har som exempel anfört det fallet att en person kommer till
Sverige och gifter sig här trots att han redan har en eller flera hustrur i hem-
landet. Det förhållandet att han trodde att månggifte var tillåtet i Sverige in-
nebär att han svävade i egentlig rättsvillfarelse. I princip påverkar egentlig
rättsvillfarelse inte den straffrättsliga bedömningen, utan den som gjort ett
misstag av detta slag skall fällas till ansvar på samma sätt som om han hade
förstått att hans gärning var brottslig.
Av denna redogörelse kan man få intrycket att det skulle vara möjligt att i
förväg bedöma hur olika typer av rättslig villfarelse, när det gäller en straff-
rättslig reglering, skall behandlas, dvs. vilka fall som utgör oegentlig rätts-
villfarelse och som leder till ansvarsfrihet i vart fall för uppsåtliga brott och
vilka som utgör egentlig rättsvillfarelse och som i de allra flesta fallen inte
har någon straffrättslig betydelse. Så är emellertid inte fallet. Visserligen har
man viss hjälp av de typfall som nämnts i det föregående men det finns ex-
empel på situationer som, om man skulle gå efter dessa typfall, borde
behandlas som oegentlig rättsvillfarelse men som - på grund av uttalanden i
lagförarbeten eller genom domstolspraxis - förts till gruppen egentlig rätts-
villfarelse. Som exempel kan nämnas den vanliga formen av varusmuggling
(se NJA 1985 s. 281 I och II). Detta innebär att, när en fråga om rättsvillfa-
relse inställer sig, tolkningsproblemen i fråga om vilken typ av rättsvillfarel-
se det rör sig om för främst domstolarna inte sällan är betydande.
Prop. 1993/94:130
52
Terminologin på området
Kommittén har föreslagit att egentlig rättsvillfarelse fortsättningsvis skall
benämnas straffrättsvillfarelse. Tanken bakom detta förslag är att det här-
med skall bli lättare att skilja mellan de båda typerna av rättsvillfarelse.
Någon invändning mot kommitténs förslag i detta hänseende har inte
framförts av remissinstanserna. Regeringen delar bedömningen att benäm-
ningen straffrättsvillfarelse kan underlätta förståelsen för regelsystemet. I
fortsättningen kommer vi följaktligen att i stället för det nuvarande begrep-
pet egentlig rättsvillfarelse använda termen straffrättsvillfarelse.
Närmare om straffrättsvillfarelse
Någon lagregel om verkan av straffrättsvillfarelse finns inte. I praxis har
emellertid straffrättsvillfarelse i vissa undantagsfall godtagits som ansvars-
frihetsgrund. Rättsläget kan beskrivas på följande sätt.
Den allmänna uppfattningen är att man av kriminalpolitiska skäl inte kan
gå så långt i kravet på subjektiv täckning att man kräver att gärningsmannen
hade kännedom om att gärningen var brottslig för att han skall kunna dömas
för brottet. Ett sådant krav skulle leda till att en orimlig bevisbörda lades på
åklagaren. Inte minst gäller detta i fråga om den stora massan av special-
straffrättsliga brott. Att visa att den tilltalade kände till straffbestämmelsen
skulle många gånger bli ogörligt. Även vid oaktsamhetsbrott skulle - låt
vara inte i samma utsträckning - bevissvårigheter inställa sig.
Det sagda innebär att principen är att en felaktig uppfattning eller okun-
nighet om straffbud inte friar från ansvar. Men denna princip gäller inte utan
undantag. I vissa fall bedömer domstolarna en gärning som mindre straff-
värd när gärningsmannen trodde att den var tillåten eller inte förstod att den
var straffbelagd. Ibland leder också straffrättsvillfarelse till ansvarsfrihet.
Som utförligt redovisas i betänkandet (s. 165 ff.) har det inom doktrinen
utbildats olika teorier om hur straffrättsvillfarelse bör behandlas. Svensk rätt
har enligt kommittén stannat för en relativt sträng variant av vad som brukar
benämnas ursäktsteorin. Enligt denna teori är huvudregeln att straffrätts-
villfarelse saknar relevans. Undantag bör dock göras i särskilda fall där gär-
ningsmannens villfarelse framstår som ursäktlig.
Enligt ursäktsteorin blir hänsynen till rättskipningens effektivitet tillräck-
ligt tillgodosedd om det för ansvarsfrihet krävs att något klander inte kan
riktas mot gärningsmannen i anledning av gärningen. Men teorin förutsätter
att var och en är skyldig att sätta sig in i de regler som gäller för honom i det
dagliga livet, t.ex. när det gäller hans yrke, och att straffrättsvillfarelse alltså
inte kan fria från ansvar när någon har försummat dessa skyldigheter.
Ursäktsteorin innebär att domstolen kan sätta ned straffet eller lämna gär-
ningen helt utan straff. Det sistnämnda sker genom att domstolen meddelar
en frikännande dom och således ogillar åtalet. Innan de nuvarande påföljds-
bestämningsreglerna infördes kunde rätten i dessa situationer även meddela
påföljdseftergift.
De fall i vilka domstolarna friat från ansvar på grund av straffrättsvillfa-
relse är följande.
Prop. 1993/94:130
53
1. Det har varit frågan om en felaktigt publicerad författningsbestäm-
melse eller fall där gärningsmannen, trots en formellt sett fullständigt riktig
publicering, inte haft möjlighet att få kännedom om innehållet i en
rättsregel.
2. Det har varit fråga om ett synnerligen otydligt straffbud.
3. Offentlig myndighet har genom någon ämbetsåtgärd gett gärningsman-
nen anledning att anta att det överträdda straffbudet haft ett annat innehåll
än det i verkligheten haft.
4. Privata sakkunniga eller enskilda personer med auktoritativ ställning
har lämnat felaktiga upplysningar.
De uppräknade situationerna är ovanliga. Särskilt gäller detta fallen under
1 och 2. De exempel som finns på punkten 1 härrör i huvudsak från tiden
under eller omedelbart efter första världskriget och har avsett överträdelser
av författningar som trätt i kraft strax innan gärningen begicks och som
gärningsmannen inte hunnit få vetskap om. Även ansvarsfrihet enligt punk-
ten 2 är något exceptionellt. Vad beträffar punkten 4 torde där nämnda
omständigheter i regel ha beaktats endast i mildrande riktning vid påföljds-
bestämningen och således inte ha föranlett ansvarsfrihet.
En lagregel om ansvarsfrihet i vissa undantagsfall vid straffrättsvillfarelse
bör införas
Som Fängelsestraffkommittén redovisat (s. 168 ff.) har frågan om en lag-
reglering av verkan av straffrättsvillfarelse, liksom den i det föregående
behandlade frågan om en lagstiftning rörande verkan av samtycke, tidigare
varit föremål för lagstiftarens intresse. I förarbetena till BrB (prop. 1962:10
s. B 61) uttalade emellertid departementschefen att det bör få ankomma på
rättstillämpningen att bedöma spörsmålet med beaktande av de förhållanden
som föreligger i varje särskilt fall.
Kommittén anser att starka skäl talar för att verkan av straffrättsvillfarelse
lagfästs. I princip anlägger kommittén samma synpunkter som på frågan hu-
ruvida verkan av samtycke bör lagregleras. Som framgått har kommittén här
fått stöd av en så gott som enig remissopinion. Lagrådet har, med hänvis-
ning till svårigheterna att formulera en invändningsfri lagtext, ställt sig
tvekande till lämpligheten av en lagreglering. Lagrådet har dock uttalat för-
ståelse för önskemålet att brottsbalken skall innehålla en bestämmelse om
straffrättsvillfarelse.
Enligt regeringens mening har den uppfattning som kommittén och
remissinstanserna redovisat starkt fog för sig. Ett lagfästande av verkan av
straffrättsvillfarelse ligger väl i linje med den bedömning regeringen tidi-
gare har gjort av värdet av ett ytterligare befästande av legalitetsprincipen. I
fråga om straffrättsvillfarelse gäller även, på samma sätt som i fråga om
samtycke, att det rör sig om ett komplicerat område av straffrätten och att en
lagstiftning redan av detta skäl är angelägen. Någon risk för att en uttrycklig
regel, om att ansvarsfrihet i vissa undantagsfall inträder vid straffrätts-
villfarelse, skulle minska de straffrättsliga bestämmelsernas effektivitet kan
regeringen inte se. Som kommittén har uttalat kan rättsordningen inte
Prop. 1993/94:130
54
förlora i auktoritet på att den klart talar om att den avstår från att behandla Prop- 1993/94:130
medborgarna på ett orättfärdigt sätt.
Allmänt om regelns innehåll
Från några remissinstanser har framhållits att en lagstiftning på området inte
endast bör klargöra i vilka fall som straffrättsvillfarelse skall leda till an-
svarsfrihet utan också i vilka situationer en rättsvillfarelse skall behandlas
som en straffrättsvillfarelse. Kommittén har inte föreslagit någon sådan
reglering utan ansett att denna fråga liksom hittills skall överlämnas åt
praxis. Dock har kommittén pekat på det principiellt otillfredsställande i
detta och framhållit att lagstiftaren framdeles bör ägna spörsmålet en ökad
uppmärksamhet.
Regeringen kan instämma i att det skulle vara önskvärt med ett klar-
görande av när en rättsvillfarelse skall behandlas som en straffrättsvill-
farelse - och leda till frihet från ansvar endast i rena undantagsfall - och när
den utgör en oegentlig rättsvillfarelse och därmed skall behandlas på samma
sätt som en faktisk villfarelse. En lagstiftning som reglerar denna fråga
kräver emellertid ingående överväganden. Det kan till och med diskuteras
om det över huvud taget är möjligt att skapa en lagregel som täcker alla
olika fall och som samtidigt är tillräckligt instruktiv. Genom den artrika
flora av straffbestämmelser med mycket varierande utformning, som finns
inom specialstraffrätten, föreligger nämligen uppenbara svårigheter att
skapa en regel som har en tillräcklig grad av precision. Betydelsen av gräns-
dragningen mellan de olika villfarelseformerna kan dock tonas ned något
genom att straffrättsvillfarelser som till sin natur inte skiljer sig så mycket
från oegentliga rättsvillfarelser men som inte leder till ansvarsfrihet, i ökad
utsträckning beaktas vid straffvärdebedömningen.
En särskild fråga i detta sammanhang är hur begreppet villfarelse skall
tolkas. Med villfarelse avses språkligt sett en oriktig uppfattning. Enligt
kommittén är därför okunnighet inte synonymt med villfarelse. Detta leder
kommittén till att som princip bör gälla att den som inte känner till en
straffbestämmelse inte skall kunna åberopa straffrättsvillfarelse. Enligt kom-
mittén bör det alltså, åtminstone i normalfallet, krävas att personen i fråga
aktivt tror att hans handlingssätt är tillåtet.
Enligt regeringens uppfattning kan det sättas frågetecken för denna
språkliga slutledning. Detta gäller särskilt som kommittén sedan föreslår att
okunnighet i vissa fall skall kunna leda till ansvarsfrihet inom ramen för
regleringen av straffrättsvillfarelse. Rättsläget är för övrigt redan nu sådant
att ren okunnighet om straffbestämmelser i vissa, låt vara synnerligen
sällsynta, fall leder till ansvarsfrihet. Som regeringen ser det kan man
mycket väl tala om villfarelse i situationer då någon över huvud taget inte
känner till en straffbestämmelse. Detta gäller om en person av någon
anledning inte kunnat få reda på innehållet i ett nytt straffbud lika väl som
om han över huvud taget inte reflekterat över att ett förfarande kunde utgöra
brott. Det kan i sammanhanget påpekas att om en lagöverträdelse skall
55
behandlas enligt reglerna för oegentlig rättsvillfarelse, ren okunnighet leder
till ansvarsfrihet, i de fall det för ansvar krävs uppsåt.
När det gäller utformningen av regeln om straffrättsvillfarelse vill rege-
ringen inledningsvis slå fast att den grundläggande principen även i fort-
sättningen bör vara att missuppfattningar och okunnighet rörande straffbe-
stämmelser inte fritar från ansvar. Motsatsen är otänkbar. En sådan ordning
skulle innebära att den som höll sig i okunnighet skulle premieras framför
den som känner lagen. Vidare skulle åklagarens bevisbörda på den subjek-
tiva sidan bli mycket tung, särskilt på specialstraffrättens område.
Kommitténs förslag till materiellt innehåll i bestämmelsen om straff-
rättsvillfarelse ansluter i huvudsak till det nuvarande rättsläget. Dock fö-
reslår kommittén på ett par punkter att utrymmet för ansvarsfrihet skall vid-
gas något. Detta innebär emellertid inte annat än att ansvarsfrihet även fort-
sättningsvis skall inträda endast i rena undantagsfall.
Kommittén pläderar även för att den s.k. skuldteorin skall ersätta den en-
ligt kommittén nu förhärskande ursäktsteorin. Enligt kommittén, som ingå-
ende redovisar den framställning av olika teoribildningar när det gäller an-
svarsfrihet på grund av straffrättsvillfarelse som gjorts i den straffrättsliga
doktrinen, innebär skuldteorin att det - för att ett brott skall föreligga - for-
dras att gärningsmannen haft möjlighet att inse gärningens otillåtlighet och
att det skall kunna läggas honom till last att han inte gjort det. Det sagda in-
nebär att det, utöver de vanliga objektiva och subjektiva rekvisiten, för an-
svar skall krävas ytterligare ett moment på den subjektiva sidan som inte har
med det vanliga uppsåts- eller vårdslöshetsrekvisitet att göra. I stället är det
alltså frågan om ett fristående subjektivt rekvisit, ett culparekvisit, som in-
nebär att gärningsmannen skall fällas till ansvar endast om han haft möjlig-
het att förstå att gärningen var otillåten och hans bristande kännedom om
straffbestämmelsen beror på oaktsamhet.
Regeringen kan ansluta sig till det synsätt som skuldteorin representerar.
Regeringen vill emellertid framhålla, vilket för övrigt kommittén påpekar,
att skillnaden mellan ursäktsteorin och en på detta sätt definierad skuldteori
inte är särskilt stor. Detta gäller i synnerhet som en lagreglering på grundval
av ursäktsteorin inte skulle se mycket annorlunda ut än en som grundar sig
på skuldteorin.
Den grundläggande principen för ansvarsfrihet på grund av straffrättsvill-
farelse bör alltså kunna formuleras så att ansvarsfrihet skall inträda i de fall
gärningsmannen inte haft möjlighet att förstå att gärningen var otillåten och
i de fall hans bristande kännedom om straffbestämmelsen inte beror på oakt-
samhet. Det förtjänar dock att betonas att kravet på aktsamhet måste ställas
mycket högt. Vad det är frågan om är situationer där villfarelsen är uppen-
bart ursäktlig.
En lagregel om verkan av straffrättsvillfarelse bör, i fråga om de krav
som bör ställas på den enskilde beträffande kunskap om innehållet i gällan-
de rätt, i huvudsak ansluta till den ståndpunkt som svensk rätt får anses ha
intagit. Det är emellertid regeringens uppfattning att domstolarna i vissa fall
medgett ansvarsfrihet på grund av straffrättsvillfarelse i alltför liten ut-
sträckning. Regeringen delar därför kommitténs och de flesta remissin-
Prop. 1993/94:130
56
stansernas uppfattning att området för ansvarsfrihet vid straffrättsvillfarelse
bör utvidgas något.
Det i lagrådsremissen framlagda förslaget avsågs ge uttryck härför. På
Lagrådets inrådan har emellertid bestämmelsen omformulerats. Lydelsen är
dock något annorlunda än den Lagrådet förordade. Bestämmelsen har i
propositionen följande lydelse.
En gärning som någon begår i villfarelse rörande dess tillåtlighet (straff-
rättsvillfarelse) skall inte medföra ansvar för honom om villfarelsen på
grund av att fel förekommit vid kungörandet av den straffrättsliga bestäm-
melsen eller av annan orsak var uppenbart ursäktlig.
Under följande rubriker kommer vi mera i detalj att redogöra för vår
uppfattning rörande de olika situationer i vilka ansvarsfrihet på grund av
straffrättsvillfarelse bör kunna komma i fråga.
Felaktig publicering
Enligt gällande rätt inträder ansvarsfrihet på grund av straffrättsvillfarelse
om den aktuella författningsbestämmelsen var felaktigt publicerad.
Om det är frågan om överträdelse av en felaktigt publicerad författnings-
bestämmelse och felaktigheten påverkat möjligheten att få kännedom om
bestämmelsens rätta innebörd står det enligt regeringens mening klart att
ansvar inte skall ådömas. För att någon skall kunna fällas till ansvar måste
krävas att den aktuella straffbestämmelsen publicerats på ett riktigt sätt.
Lagrådet har i anslutning härtill anfört att det i lagrådsremissen framlagda
förslaget kunde ge intryck av att varje formell brist i kungörelseförfarandet
leder till ansvarsfrihet utan avseende på om bristen varit kausal till
straffrättsvillfarelsen eller ej. Detta torde emellertid enligt Lagrådet inte vara
avsett. Lagrådet fortsätter:
Villfarelsen skall ha berott på felaktigheten i fråga om kungörandet
samtidigt som villfarelsen skall ha varit uppenbart ursäktlig. Härav torde
följa att inte vilket obetydligt fel som helst kan leda till ansvarsfrihet. Det
måste vara fråga om en mera väsentlig felaktighet. De fall som närmast
kommer i åtanke är att kungörandet inte har ägt rum innan den straffbelagda
gärningen begicks eller att kungörandet av successiva ändringar som träder i
kraft samtidigt gjorts på ett sådant sätt att betydande svårigheter förelegat att
klarlägga den slutliga lydelsen av ett straffstadgande.
Regeringen ansluter sig till vad Lagrådet anfört.
Med felaktig publicering avses främst brister i kungörelseförfarandet och
feltryck i svensk författningssamling. En likartad omständighet som inte är
direkt jämställd med felaktig publicering men som kan medföra att en
villfarelse är uppenbart ursäktlig är tryckfel i lagboken av sådan art att en
författnings rätta innebörd inte går att utläsa. Ett specialfall av sådant slag
är det att ett straffsanktionerat förbud gäller endast inom ett begränsat
mindre område. Det kan vara fråga om ett naturskyddsområde eller ett
militärt skyddsområde. Här gäller ofta att förbudet skall vara tillkännagivet
genom skyltar eller anslag på platsen. Om dessa skyltar eller anslag
antingen saknas eller är så skadade att deras innebörd inte framgår bör, som
Prop. 1993/94:130
57
också skett i praxis i vissa fall, ansvarsfrihet inträda för den som överträder
förbudet.
Gärningsmannen saknade av någon annan anledning möjlighet att få
kännedom om innehållet i en straffbestämmelse, m.m.
Enligt gällande rätt medges ansvarsfrihet på grund av straffrättsvillfarelse
om gärningsmannen, trots en formellt sett riktig publicering, inte haft möj-
lighet att få kännedom om innehållet i en viss straffbestämmelse.
Den grundläggande regeln när det gäller författningar som publicerats på
ett riktigt sätt bör liksom nu vara att okunnighet om innehållet i en författ-
ning inte leder till ansvarsfrihet. Endast i de fall okunnigheten, i enlighet
med vad som nyss anförts, inte kan läggas gärningsmannen till last som för-
summelse bör ansvarsfrihet inträda. Mycket stora krav måste emellertid stäl-
las på den enskilde. Principen måste vara att bestämmelser som är intagna i
författningssamling eller som på annat sätt kungjorts i rättsenlig ordning
betraktas som allmänt kända.
I detta sammanhang kan pekas på att vissa myndighetsföreskrifter för att
få bindande verkan gentemot allmänheten, t.ex. lokala trafikföreskrifter, i
regel skall kungöras genom vägmärken. Av 167 § vägtrafikkungörelsen
(1972:603) följer att brister i detta avseende leder till att ansvar inte skall
ådömas.
Liksom enligt gällande rätt bör ansvarsfrihet enligt denna grund inträda
endast i mycket udda situationer. Det bör framhållas att den som medvetet
håller sig i okunnighet, t.ex. genom att bosätta sig på en ensligt belägen
plats och avskärma sig från yttervärlden, inte bör medges ansvarsfrihet på
grund av okunnighet om ett straffbud.
Ett särskilt fall är det att en utlänning kommer till Sverige och begår ett
brott mot en straffbestämmelse som för honom framstår som helt främ-
mande mot bakgrund av rättsuppfattningen i hans eget land. Utan tvekan
kan det förekomma situationer av detta slag där straffrättsvillfarelsen bör
kunna leda till ansvarsfrihet även om huvudregeln är den motsatta. Det bör
dock, i enlighet med det tidigare anförda, för ansvarsfrihet krävas att det rör
sig om fall där personen i fråga inte kan lastas för att han inte kände till
existensen av en lagreglering. Av den utlänning som kör bil i Sverige måste
man kräva kunskap om de svenska trafikreglerna. Och av den som för in
varor i landet är det rimligt att förutsätta kunskap om tull- och andra in-
förselbestämmelser. I vart fall får det i de allra flesta fallen anses som klart
oaktsamt att inte förvissa sig om vad som gäller. Självklart är det, som
Lagrådet påpekar, inte heller meningen att främmande rättsuppfattningar om
tillåtligheten av våld, tvång eller hot mot person skall godtas som ansvars-
frihetsgrund.
Otydligt straffbud
Även ansvarsfrihet på grund av otydlighet i ett straffbud bör behandlas med
mycket stor restriktivitet. Med otydlighet förstås här språklig oklarhet. För
Prop. 1993/94:130
58
att frågan om ansvarsfrihet enligt denna punkt över huvud taget skall bli
aktuell förutsätts helt naturligt att den spärr, när det gäller vad som omfattas
av en straffbestämmelse, som reses enligt 1 kap. 1 § BrB - och som
förstärks enligt den nya lydelsen - har passerats och gärningen alltså befinns
straffbar. Detta innebär att området för ansvarsfrihet på grund av otydlighet
i straffbudet blir mycket litet.
I detta sammanhang bör, som kommittén också gjort, påpekas att man vid
bedömningen av vad en straffbestämmelse omfattar måste beakta - inom de
gränser som legalitetsprincipen ställer upp - både motivuttalanden och rätts-
praxis. Det kan i vissa fall vara svårt att avgöra om en handling, som ligger
nära periferin av beskrivningen av det straffbara området, är brottslig eller
inte. Ett förfarande, vars egenskap av brott skulle kunna vara något tvek-
samt om man ser endast till lagtexten, kan därför inte leda till ansvarsfrihet
på grund av straffrättsvillfarelse om den lösts i lagförarbeten eller i praxis på
ett sätt som täcks av lagtexten.
Felaktiga besked från myndighet m.m.
De i praktiken vanligaste fallen av ansvarsfrihet på grund av straffrättsvillfa-
relse är de där den handlande på olika sätt har försökt att ta reda på innehål-
let i gällande rätt men misslyckats och till följd av detta överträtt ett straff-
bud. I första hand är det här frågan om fall där någon vänt sig till en myn-
dighet för att få besked om hur han skall skall förfara i en viss situation.
Med den detaljerade och ofta komplicerade lagstiftning som vi har på
många områden framstår det inte sällan som naturligt för enskilda personer
att vända sig till olika myndigheter för att få råd för sitt handlande. Och i de
fall en myndighet fattat ett beslut som rör den aktuella frågan utgör detta för
de flesta ett auktoritativt besked som man rättar sig efter. Liksom kommittén
anser regeringen att det är naturligt, att den som följer ett felaktigt råd eller
ett beslut från en myndighet och inte förstår att han begår en straffbar gär-
ning, skall gå fri från ansvar på grund av straffrättsvillfarelse.
De råd eller beslut som avses kan framgå av skriftligt informationsmate-
rial från myndigheten. Men det kan också röra sig om muntliga besked. Här
bör emellertid vissa krav ställas på den enskilde. Grundläggande är natur-
ligtvis att gärningsmannen vänt sig till rätt myndighet och att han lämnat ett
riktigt och fullständigt underlag för det svar han önskat få. En förutsättning
är vidare, som Lagrådet påpekar, att den enskilde måste ha haft något
särskilt skäl för att vända sig till myndigheten. Omständigheterna måste
också ha varit sådana att myndigheten haft möjlighet och behörighet att ge
ett auktoritativt besked.
Det sagda har avsett felaktig information från offentlig myndighet. En
annan typ av fall är de där ett lagstridigt handlande föregåtts av kontakt med
någon privat sakkunnig eller med en enskild person med auktoritativ
ställning och där denne gett ett, som det visat sig, felaktigt besked. För
närvarande torde dessa fall i princip inte kunna leda till ansvarsfrihet utan
endast till en mildare påföljdsbestämning.
Prop. 1993/94:130
59
Liksom kommittén anser regeringen att, även om dörren inte helt bör
stängas till ansvarsfrihet pä grund av straffrättsvillfarelse i dessa fall,
mycket stor restriktivitet här bör iakttas. Endast i de fall det rör sig om ett
förhållandevis lindrigt brott, det inte finns någon naturlig myndighet att vän-
da sig till, rådgivaren har specialkunskaper och i övrigt är seriös samt det
råd han gett framstår som väl övervägt och rimligt, bör ansvarsfrihet kunna
inträda.
En tredje typ av fall är de där den handlande på egen hand försökt att ta
reda på gällande bestämmelser. Även här bör man som kommittén föreslagit
kunna medge ansvarsfrihet på grund av straffrättsvillfarelse i vissa fall. Det
bör emellertid krävas både att personen i fråga har förutsättningar att tillgo-
dogöra sig innehållet i de aktuella bestämmelserna och att tillräckliga efter-
forskningar gjorts. Den övergripande principen bör ju vara att det misstag
som gjorts inte får framstå som oaktsamt om ansvarsfrihet skall inträda.
Behandlingen av en invändning om straffrättsvillfarelse
På samma sätt som i fråga om övriga ansvarsfrihetsgrunder är det åklagaren
som har bevisbördan för att straffrättsvillfarelse inte förelegat. Men om
inget tyder på att sådan villfarelse förelegat och om den tilltalade inte heller
aktualiserar frågan behöver åklagaren självfallet inte beröra saken. Inte
heller ett blankt påstående om straffrättsvillfarelse bör godtas. I stället bör
krävas att den tilltalade, i de fall han påstår sig ha inhämtat besked från en
myndighet, på ett trovärdigt sätt anger vem han har varit i kontakt med, när
kontakten togs och vilket råd han fått. När det gäller av gärningsmannen
själv gjorda efterforskningar måste dessa kunna redovisas detaljerat. Blir
inte uppgifterna på detta sätt preciserade har åklagaren ingen möjlighet att
vederlägga dem, vilket, om de ändå skulle godtas, i praktiken många gånger
skulle innebära att även obefogade invändningar om straffrättsvillfarelse
skulle leda till ansvarsfrihet.
Frivilligt tillbakaträdande och frivillig rättelse
Regeringens förslag: De nuvarande reglerna om frivilligt tillbakaträ-
dande och frivillig rättelse ändras inte.
Prop. 1993/94:130
Kommitténs förslag innebär att frivilligt tillbakaträdande och frivillig
rättelse, i de fall som för närvarande leder till ansvarsfrihet, i stället skall
leda till obligatorisk påföljdseftergift.
Remissinstanserna: En majoritet av de remissinstanser som yttrat sig i
frågan tillstyrker, utan att närmare gå in på frågan, kommitténs förslag.
Flera remissinstanser ställer sig emellertid avvisande.
60
Enligt RÅ känns regler om obligatorisk påföljdseftergift i vissa fall
främmande och leder till svårigheter vid åtalsbeslut. Överåklagaren i
Malmö anser att de teoretiska skälen för en lagändring saknar tillräcklig
tyngd medan de praktiska följderna av förslagen enligt honom synes leda till
försämringar vad gäller ärendenas rationella handläggning. Enligt Stats-
åklagarmyndigheten för speciella mål ter det sig föga rationellt att av skäl
som förefaller påfallande teoretiska införa lagregler som inte har till syfte att
leda till andra och bättre resultat än sådana som kan nås med redan
befintliga regler. BRA, som anser att den av kommittén angivna principen i
och för sig är tilltalande, framhåller att de praktiska konsekvenserna av för-
slaget är mindre lyckade. Norrköpings tingsrätt menar att förslaget är tvek-
samt från rättspraktisk synpunkt och tror att de nuvarande reglerna, som
bygger på ansvarsfrihet i dessa situationer, i större utsträckning talar för att
gärningsmannen besinnar sig. Enligt Sveriges domareförbund, som påpekar
att det i rättstillämpningen inte finns något behov av en ändring, känns
kommitténs resonemang konstlat och främmande. Föreningen Sveriges
åklagare, som inte heller anser att det finns något behov av en lagändring på
området, finner att kommittén inte har redovisat några bärande skäl för för-
slaget.
Skälen för regeringens förslag: Såsom påpekats från flera remissin-
stanser grundar sig förslagen i denna del inte på något praktiskt behov utan
vilar endast på kommitténs uppfattning att frivilligt tillbakaträdande och
frivillig rättelse är omständigheter som av teoretiska skäl inte bör kunna
leda till ansvarsfrihet och att man bör göra skillnad på omständigheter som
bör leda till denna rättsföljd och sådana som i stället bör leda till påföljds-
eftergift. Visserligen torde det från det av kommittén anlagda straffrätts-
teoretiska perspektivet inte finnas något att invända mot kommitténs tanke-
gångar eller förslag. Med hänsyn till vad som främst från åklagarhåll
framförts om praktiska svårigheter vid ett genomförande och till de invänd-
ningar som kan göras mot ett system med obligatorisk påföljdseftergift i
vissa fall, bör kommitténs förslag i denna del inte genomföras.
En allmän regel om sänkt straffvärde i de fall situationer enligt 24 kap. BrB
föreligger
Prop. 1993/94:130
Regeringens förslag: En allmän regel införs om sänkt straffvärde när
situationer enligt 24 kap. BrB föreligger men ansvarsfrihet inte skall
inträda.
Kommittén föreslår en regel om sänkt straffvärde när situationer enligt
24 kap. BrB föreligger men ansvarsfrihet inte skall inträda.
Remissinstanserna: Av remissinstanserna är det endast Sveriges doma-
reförbund som funnit anledning att gå närmare in på förslaget. Enligt
domareförbundet blir det svåröverskådligt när man på detta sätt särar straff-
nedsättningsregler och ansvarsfrihetsregler som sakligt sett hör samman.
61
Dessutom blir enligt förbundet reglerna om straffvärde, som redan är
komplicerade, än mer svåröverskådliga.
Skälen för regeringens förslag: Om en ansvarsfrihetsregel är tillämplig
innebär detta att den gärning som företagits inte utgör brott. Om gränsen för
vad som tillåts enligt en ansvarsfrihetsregel passerats föreligger å andra
sidan en straffbar gärning. För denna skall, om inte excessbestämmelsen i
24 kap. BrB leder till annat, påföljd bestämmas på vanligt sätt.
I många fall skulle detta emellertid bli orimligt. Om exempelvis omstän-
digheterna vid en gärning som företagits med samtycke visserligen inte kan
leda till ansvarsfrihet men gränsen härför precis överskridits är det inte
rimligt att bestämma påföljden helt med bortseende från att samtycke fak-
tiskt förelåg. Hänsyn måste tas till det förhållandet att en gärnings straff-
värde, även om det inte försvinner helt såsom när en ansvarsfrihetsregel
skall tillämpas, påverkas i minskande riktning av att den företagits i en si-
tuation och på ett sätt som liknar vad som beskrivs i en ansvarsfrihetsregel.
Så torde också ske i rättspraxis.
Detta är bakgrunden till kommitténs förslag att det i 29 kap. BrB bör
införas en bestämmelse som innebär att om det föreligger omständigheter
som kan föranleda ansvarsfrihet enligt 24 kap. BrB men gärningen ändå är
brottslig, så skall omständigheterna beaktas vid bedömningen av straff-
värdet. Rätten skall härvid enligt förslaget få döma till lindrigare straff än
som är föreskrivet för brottet. Samtidigt har kommittén föreslagit att regeln i
nuvarande 24 kap. 5 § andra stycket BrB om straffnedsättning i fall av
excess skall upphöra att gälla.
För egen del vill regeringen först slå fast att vi delar kommitténs uppfatt-
ning att straffvärdet typiskt sett påverkas i minskande riktning i de aktuella
situationerna. Detta är för övrigt redan gällande rätt i de fall anledningen till
att ansvarsfrihet inte skall inträda enligt bestämmelserna i 24 kap. BrB om
nödvärn, laga befogenhet och nöd eller enligt 10 § polislagen är att den
handlande gjort mer än som varit tillåtet men det samtidigt varit så att situa-
tionen inneburit svårigheter för honom att besinna sig (se nuvarande 24 kap.
5 § andra stycket BrB). Det är därför helt följdriktigt att föreslå en mera ge-
nerell lagregel om detta. Såsom ett speciellt exempel på när en regel av detta
slag får tillämpning kan nämnas straffrättsvillfarelser som till sin natur
ligger nära gränsen till oegentlig rättsvillfarelse.
Det bör framhållas att den aktuella regeln naturligtvis skall tillämpas med
urskillning. Fall kan förekomma där man knappast kan tala om en minsk-
ning av straffvärdet. Som exempel kan nämnas att den tilltalade, som hand-
lade uppenbart oförsvarligt i en nödvärnssituation, över huvud taget inte var
medveten om att han hade rätt att handla i nödvärn.
Regeln är till sin natur en straffmätningsregel och hör enligt regeringens
bedömning hemma i 29 kap. BrB som behandlar frågor härom. Bestämmel-
sen kan naturligt anknytas till de regler i 29 kap. 3 § BrB som upptar
förmildrande omständigheter vid straffvärdebedömningen. Härigenom kan
också åstadkommas en regel som avser samtliga ansvarsfrihetsgrunder i
24 kap. BrB. således även de nytillkomna straffrättsvillfarelse och sam-
Prop. 1993/94:130
62
tycke. Enligt regeringens mening blir regelsystemet härigenom mer logiskt Prop. 1993/94:130
och lättöverskådligt.
Ändring i skattebrottslagen
Regeringens förslag: Skattebrottslagen (1971:69) ändras så att även
fall där något skattebeslut inte har fattats uttryckligen omfattas av
bestämmelsen om skattebedrägeri.
Skattetilläggsutredningen (Fi 1975:06) föreslår i sitt betänkande Över-
syn av det skatteadministrativa sanktionssystemet 2 (SOU 1982:54), bl.a. en
ändring av lagtexten avseende skattebedrägeri så att även de fall där inget
skattebeslut fattats uttryckligen blir straffbara som skattebedrägeri. Fäng-
elsestraffkommittén menade att detta förslag bör genomföras i samband
med att analogisk rättstillämpning av straffbestämmelser förbjuds (se 1 kap.
1 § BrB).
Någon remissbehandling av denna del av Skattetilläggsutredningens
förslag har inte genomförts. Riksskatteverket har dock i sitt remissvar i det
nu aktuella lagstiftningsärendet tillstyrkt att 2 § skattebrottslagen ändras i
enlighet med Skattetilläggsutredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Skattetilläggsutredningen har alltså, mot
bakgrund av Högsta domstolens rättstillämpning i rättsfallet NJA 1978 s.
452, föreslagit att 2 § skattebrottslagen skall ändras. Förslaget går i detta av-
seende ut på att även fall där en underlåtenhet att avge allmän själv-
deklaration inte föranleder något skattebeslut, uttryckligen skall utgöra
skattebedrägeri. En lagstiftning i enlighet med förslaget ligger väl i linje
med de övriga förslagen i remissen och är nödvändig vid den ändring av 1
kap. 1 § BrB som regeringen nyss föreslagit. Med hänsyn härtill och då
inget framkommit som talar mot att förslaget genomförs bör så ske.
Som nämnts i avsnitt 4.2.1, är ändringen temporär i avvaktan på resultatet
av 1993 års skattebrottsutrednings arbete.
4.4 Parallellinstruktion
Regeringens förslag: Något förslag om införande av en s.k. parallell-
instruktion i BrB läggs inte fram.
Departementspromemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna, däribland
Justitiekanslern, RA och samtliga sex hovrätter samt av ett flertal av tings-
rätterna, delar den uppfattning som förs fram i promemorian. Vidare
ansluter sig bl.a. JO och Pressombudsmannen till bedömningarna i pro-
63
memorian. I stor utsträckning instämmer de nu angivna remissinstanserna
helt i de överväganden som redovisas. De remissinstanser som går emot
slutsatsen i promemorian är bl.a. Stockholms tingsrätt, Svenska Tidnings-
utgivareföreningen, Svenska Journalistförbundet och Teatrarnas Riksför-
bund. En genomgående inställning hos dessa instanser är att uppfattningen
att det inte är möjligt att skapa en regel av det ifrågasatta slaget är felaktig.
Bakgrund
I 1 kap. 4 § första stycket tryckfrihetsförordningen (TF) finns en bestäm-
melse som föreskriver att alla som har att vaka över TF:s efterlevnad skall
ha i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid
fästa uppmärksamheten mera på ämnets och tankens än på uttryckets
lagstridighet, mera på syftet än på framställningssättet samt i tvivelsmål
hellre fria än fälla. Denna, den tryckfrihetsrättsliga s.k. instruktionen, har på
sina håll ansetts vara en av de viktigaste bestämmelserna i TF. I yttran-
defrihetsgrundlagen finns en motsvarande bestämmelse (1 kap. 5 §).
Instruktionen gäller endast mål som handläggs enligt TF eller enligt ytt-
randefrihetsgrundlagen. Utanför TF och yttrandefrihetsgrundlagen finns det
för närvarande ingen uttrycklig allmän lagregel om rätt och skyldighet att
beakta yttrandefrihets- och informationsfrihetsintressena, om dessa kollide-
rar med något annat intresse som skyddas av rättsordningen. Exempel på
situationer där sådana kollisioner kan uppstå är mål om påstådda missbruk
av yttrandefriheten på teatrar, utställningar och vid demonstrationer. Vid
sidan av brottmålsområdet kan sådana situationer uppstå även i mål som
gäller åsidosättande av avtalad tystnadsplikt i meddelarsituationer.
Frågan, om en bestämmelse med samma innebörd som instruktionen, en
s.k. parallellinstruktion, behövs för att domstolarna även i vanliga brottmål
skall kunna ta hänsyn av det slag som instruktionen föreskriver, aktua-
liserades i samband med arbetet med yttrandefrihetsgrundlagen (prop.
1986/87:157 s. 163, prop. 1990/91:64 s. 109). I sitt av Riksdagen godkända
betänkande 1990/91:KU21 (s. 22) uttalade Konstitutionsutskottet att det
finns skäl som talar för att det bör finnas ett allmänt formellt stöd för
beaktande av de yttrandefrihetsintressen som kan finnas i vanliga brottmål.
Avsikten med en sådan bestämmelse skulle alltså vara att ge de rättstil-
lämpande organen ett uttryckligt stöd för att allmänt beakta yttrandefrihets-
och informationsfrihetsintressena och att inskärpa vikten av att så sker.
Enligt utskottets mening borde en eventuell sådan reglering tas in i den
allmänna strafflagstiftningen i samband med den översyn av ansvarsfri-
hetsreglerna som aktualiseras genom Fängelsestraffkommitténs slutbetän-
kande.
Prop. 1993/94:130
64
Departementspromemorian
Riksdagens ställningstagande ledde till att det inom regeringskansliet utar-
betades en promemoria ”PARALLELLINSTRUKTION” Om tillgodoseendet
av yttrandefrihetsintresset i vanliga brottmål (Ds 1991:78). I denna tecknas
en bakgrund till frågan och övervägs olika tänkbara vägar att gå fram.
Enligt promemorian finns det tre alternativ när det gäller att föra in regler
motsvarande instruktionen i BrB. Man skulle kunna omformulera instruk-
tionen till en ny allmän ansvarsfrihetsregel. Men det är också möjligt att låta
den aktuella tanken mynna ut i en straffmätningsregel. Slutligen kan man
för tillgodoseendet av det ifrågavarande syftet tänka sig en allmän tolk-
ningsregel för straffbestämmelser. I promemorian diskuteras sedan dessa
alternativ. Promemorians slutsats är emellertid att inget av dem uppfyller de
krav som man bör ställa på straffrättslig lagstiftning.
De överväganden som görs i promemorian leder alltså fram till att en
lagreglering om att yttrandefrihetsintresset skall beaktas i vanliga brottmål
inte låter sig konstrueras på ett sätt som tillgodoser de krav som man bör
ställa på lagstiftning av det aktuella slaget. Något förslag till en sådan lag-
stiftning läggs alltså inte fram. I promemorian framhålls emellertid att det
för domstolarna redan i dag finns stöd i lag för att ta hänsyn av det aktuella
slaget. Det pekas på att det i de fall där frågan typiskt sett blir aktuell finns
direkta lagbestämmelser som anger i vilken mån som yttrandefrihetsintres-
set skall beaktas. Vidare nämns i promemorian att det i 29 kap. 1 § andra
stycket BrB särskilt anges att gärningsmannens avsikter och motiv skall be-
aktas vid bestämmandet av ett brotts straffvärde och därmed vid både på-
följdsvalet och straffmätningen.
Promemorian avslutas med konstaterandet att de skäl som talar för en lag-
reglering på området inte är så starka som man i förstone kan tro. Man kan
enligt promemorian knappast, med hänsyn till att yttrandefrihetsintresset
och intresset av informationsfrihet även utan direkt lagstöd beaktas i rätts-
tillämpningen, påvisa något behov av lagstiftning.
En parallellinstruktion bör inte införas
Som framgått har både de skäl som anförs i promemorian och den slutsats
som dras i denna, och som innebär att en lagstiftning av det ifrågasatta sla-
get inte bör införas, mötts av instämmande från en stor majoritet av re-
missinstanserna. Även om regeringen helt ansluter sig till de tankegångar
om yttrandefrihetens stora betydelse för samhällslivet och för vårt demokra-
tiska system som föranledde det nyss nämnda uttalandet av Konstitutions-
utskottet, anser regeringen mot bakgrund härav att det inte nu är vare sig
behövligt eller lämpligt att genomföra en lagreglering av det slag som
ifrågasatts. Regeringen vill, liksom för övrigt görs i promemorian, peka på
vikten av att den straffrättsliga lagstiftningen utformas på ett sätt som till-
godoser de höga krav som man måste ställa på denna. Med hänsyn dels till
svårigheterna att hitta en tillfredsställande lösning, dels till att redan dagens
lagstiftning om ansvar, straffmätning och påföljdsval ger utrymme för att
beakta det angivna intresset, finner regeringen således inte skäl att lägga
5 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 130
Prop. 1993/94:130
65
fram något förslag om införande av parallellinstruktion i BrB. Regeringen
anser inte heller att det finns skäl att vidare utreda frågan. Det hindrar inte
att man uppmärksamt bör följa utvecklingen på området.
Förslagen torde inte medföra några kostnadskonsekvenser. Lagändringarna
bör lämpligen träda i kraft den 1 juli 1994.
1§
Bestämmelsen har ändrats i avsikt att markera att analogisk tillämpning av
straffbud inte skall vara tillåten. Med analogisk tillämpning menas i detta
sammanhang att ett förfarande anses straffbart trots att det inte med ve-
dertagna tolkningsmetoder kan inordnas under ett straffbuds ordalydelse.
Ändringen har utförligt kommenterats i den allmänna motiveringen i avsnitt
4.2.1.
2 § samt övergångsbestämmelserna till denna
Bestämmelsen i paragrafens första stycke innebär att, om inte annat är
föreskrivet, det uttryckliga krav på uppsåt som idag gäller för brott enligt
BrB, utvidgas till att gälla alla straffbestämmelser. Liksom ändringen i före-
gående paragraf grundar sig förslaget på en strävan att tydligare framhålla
legalitetsprincipen på det straffrättsliga området. Förslaget har kommen-
terats i allmänmotiveringen under avsnitt 4.2.2.
Ändringen innebär att BrB:s allmänna reglering av det subjektiva rekvisi-
tet blir tillämplig också på specialstrafffättens område och att det alltså ställs
upp en presumtion även när det gäller straffbestämmelser utanför BrB för
att uppsåt skall fordras för att straffrättsligt ansvar skall utkrävas. Om
således även oaktsamhet skall vara straffbart måste detta uttryckligen anges
i lagtexten.
Den nya lydelsen kräver en övergångsbestämmelse. Denna innebär att
1 kap. 2 § första stycket i sin nya lydelse inte skall tillämpas före den 1 juli
1999 på en straffbestämmelse i annan lag eller författning än BrB som trätt i
kraft före den 1 juli 1994. Har ett sådant straffstadgande ändrats i något
hänseende den 1 juli 1994 eller senare skall dock bestämmelsen även före
den 1 juli 1999 tillämpas på straffstadgandet. Den ändring som skett i ett
straffstadgande för att den nya regeln omedelbart skall bli tillämplig be-
höver inte röra de subjektiva förutsättningarna för att ett brott skall föreligga
och inte heller de objektiva rekvisiten, utan varje ändring i en specialstraff-
Prop. 1993/94:130
66
rättslig straffbestämmelse innebär att, om inte annat sägs, det härefter för
straffbarhet kommer att krävas uppsåt. Om detta inte är avsikten, vilket det
sannolikt ofta inte kommer att vara, får det i samband med ändringen direkt
1 straffbestämmelsen anges vilket subjektivt rekvisit som skall gälla.
Lagrådet har i anslutning härtill anfört:
Den föreslagna övergångsbestämmelsen gäller således endast special-
straffrätten. Bestämmelsen är lätt att tillämpa. Den som efter den 1 juli 1994
har att pröva om uppsåt eller vårdslöshet krävs för ansvar enligt en viss
specialstraffbestämmelse har endast att ta reda på om den lydelse av
bestämmelsen som skall tillämpas har trätt i kraft efter nämnda tidpunkt.
Det är likgiltigt om bestämmelsen ändrats i något avseende som är relevant
för den prövning som saken gäller. Innehåller exempelvis en paragraf med
straffbestämmelser flera punkter och har paragrafen ändrats med avseende
på en av dessa får det betydelse för tillämpningen också av de övriga
punkterna.
Så som övergångsregleringen är utformad gäller 1 kap. 2 § första stycket
brottsbalken i dess nya lydelse inte s.k. blankettstraffbud med mindre själva
straffbestämmelsen ändrats. Antag att en specialstraffbestämmelse lyder
”Den som bryter mot 7 § dömes till...” och att 7 § ändras efter utgången av
juni 1994. En sådan ändring leder inte till att uppsåtskravet i 1 kap. 2 §
första stycket brottsbalken i dess nya lydelse skall tillämpas på blankett-
straffbudet. Lagrådet förutsätter emellertid att man vid författningsändringar
av sist angivet slag, såsom också förutskickas i lagrådsremissen, följer upp
ärendet genom att i straffbestämmelsen skriva in ett uttryckligt krav på
uppsåt, om det är detta subjektiva rekvisit som man vill ha.
Regeringen har inget att erinra mot vad Lagrådet anfört. Det bör emel-
lertid i tydlighetens intresse påpekas att övergångsbestämmelsen i lagråds-
remissen hade en något annorlunda utformning. Med den i denna propo-
sition föreslagna lydelsen av övergångsbestämmelsen gäller alltså att 1 kap.
2 § första stycket skall tillämpas även på bestämmelser som trätt i kraft den
1 juli 1994.
I paragrafens andra stycke har endast språkliga förändringar gjorts.
4§
Paragrafens första stycke innehåller den centrala bestämmelsen om medver-
kan till brott enligt BrB. Den innebär att ansvar som är föreskrivet för en
viss gärning skall, om inte annat följer av något stadgande avseende
särskilda fall i BrB eller i annan lag eller författning, ådömas inte bara den
som utfört gärningen utan även annan som främjat denna med råd eller dåd.
Den som inte är att anse som gärningsman skall, om han förmått annan till
utförandet, dömas för anstiftan till brottet och annars för medhjälp därtill.
I likhet med regleringen av det subjektiva rekvisitet vid brottsliga gär-
ningar i 1 kap. 2 § innebär ändringen att det medverkansansvar som gäller i
fråga om brottsbalksbrotten görs generellt tillämpligt inom straffrätten.
Detta leder till att den nuvarande analogiska tillämpningen av paragrafen på
det specialstraffrättsliga fältet upphör. Även detta förslag hänger samman
med huvudinriktningen i lagstiftningsärendet, nämligen att värna om den
Prop. 1993/94:130
67
straffrättsliga legalitetsprincipen. Det har kommenterats i allmänmotive-
ringen i avsnitt 4.2.3.
Ändringen i paragrafen innebär att det medverkansansvar vid brottsliga
gärningar som enligt paragrafen drabbar anstiftare och medhjälpare till brott
får tillämpning, förutom beträffande brotten i BrB, på alla specialstraffrätts-
liga brott för vilka fängelse är föreskrivet. Dock gäller som framgått enligt
paragrafens fjärde stycke ett undantag för det fall något annat är särskilt
föreskrivet vid det speciella specialstraffrättsliga brottet. Det kan exem-
pelvis förekomma att medverkansansvar stadgas även för brott för vilket
endast böter är föreskrivet. Men det kan också vara så att det vid ett special-
straffrättsligt brott finns en särskild reglering av medverkansansvaret som
inte helt ansluter till utformningen av förevarande paragraf. Som exempel
kan tas brottet olovlig köming i 3 § lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott. Den uttryckliga medverkansreglering som gäller i fråga om
olovlig köming kommer alltså såsom lex specialis att gälla även i fortsätt-
ningen och inte påverkas av förslaget.
Ett annat undantag är det som anges i allmänmotiveringen dvs. att det för
att ett brott skall föreligga krävs flera aktörer men inte alla ådrar sig ansvar.
Finns inte någon nu angiven specialreglering av medverkansansvaret be-
träffande en straffbestämmelse utanför BrB gäller emellertid att straffansvar
för anstiftare och medhjälpare kan utdömas om brottets straffskala inne-
håller fängelse. Omvänt gäller att vid rena bötesbrott inom specialstraff-
rätten endast den som är att betrakta som gärningsman kan fällas till ansvar.
I paragrafen har en viss redaktionell förändring och en språklig moderni-
sering företagits.
Kapitlet, som för närvarande innehåller de allmänna objektiva ansvarsfri-
hetsreglema om nödvärn (1 §), laga befogenhet (2 och 3 §§), nöd (4 §) och
förmans befallning (föreslagna 8 §) samt den subjektiva ansvarsfrihetsregeln
vid excess (föreslagna 6 §), blir föremål för omfattande förändringar. Dessa
innebär främst dels att de nuvarande reglerna förtydligas, dels att de oreg-
lerade ansvarsfrihetsgrunderna samtycke och straffrättsvillfarelse lagreg-
leras (föreslagna 7 och 9 §§). I samband med utbyggnaden av kapitlet
ändras rubriken till Om allmänna grunder för ansvarsfrihet för att bättre än
den nuvarande täcka innehållet i kapitlet.
1§
I paragrafen regleras rätten till nödvämshandling. Ändringarna i paragrafen
är endast språkliga och redaktionella och har i allmänmotiveringen kom-
menterats i avsnitt 4.3.1.
I första stycket finns den centrala regeln om nödvämshandlingars tillåt-
lighet. De nuvarande dubbla negationerna, som framgår om man läser ihop
paragrafens inledning med dess slut, har bytts ut mot en språkligt sett rak
Prop. 1993/94:130
68
lagtext som innebär att en gärning som är begången i nödvärn utgör brott
endast om den är uppenbart oförsvarlig.
Förslaget leder till att innebörden av nödvämsbegreppet i viss mån än-
dras. Till skillnad från i dag skall en person anses handla i nödvärn även om
hans handlande är uppenbart oförsvarligt. En sådan handling medför dock
inte frihet från ansvar. Gränsen för det straffbara området ändras således
inte.
I förhållande till nuvarande lydelse har vidare den förändringen gjorts att
även omständigheterna i övrigt nämns bland det som skall beaktas vid be-
dömningen av om en nödvämshandling är uppenbart oförsvarlig och således
skall föranleda ansvar, om inte excessbestämmelsen i 6 § leder till ansvars-
frihet. Det aktuella tillägget har gjorts för att markera att försvarlighetsbe-
dömningen skall göras genom en sammanvägning av samtliga relevanta om-
ständigheter. Någon ändring i sak är det inte frågan om. Fortfarande gäller
alltså att det för den som handlar i nödvärn finns en relativt bred marginal
vid bedömandet av om han hållit sig inom gränserna för nödvärnsrätten.
Genom den nya lydelsen svarar lagtexten emellertid bättre mot de olika om-
ständigheter som skall beaktas vid bedömningen av var gränsen går för vad
som är uppenbart oförsvarligt.
I paragrafens andra stycke anges de olika nödvärnssituationema, nu i en
punktvis uppräkning. De olika nödvämsfallen skall tillämpas på samma sätt
som för närvarande. Andra stycket inleds med lokutionen Rätt till nödvärn
föreligger mot i stället för som nu med / nödvärn handlar den som söker.
Skälet till att ordet söker har tagits bort ur lagtexten tillsammans med
handlingsverben avvärja, betsinga, hindra och avlägsna är att dessa ord kan
ge det felaktiga intrycket att den som har nödvämsrätt dels måste utföra en
handling, dels måste ha ett visst syfte med denna och alltså vara medveten
om att en nödvärnssituation rent faktiskt föreligger. Ändringen innebär
naturligtvis inte att vilken handling som helst är tillåten. Ansvarsfrihet
inträder sålunda inte för handlingar som varken objektivt eller subjektivt sett
är ägnade att avvärja nödvämssituationen. Detta framgår av att rätten till
nödvärn föreligger mot ett angrepp eller mot en viss person och av kravet på
att handlingen inte får vara uppenbart oförsvarlig.
Paragrafens nuvarande lydelse innebär att en i nödvärn företagen gärning
inte skall medföra ansvar. För att det tydligare skall framgå att nödvärn är
en objektiv ansvarsfrihetsgrund anges i den nya lydelsen att en i nödvärn
begången gärning inte utgör brott. Till skillnad från vad som regelmässigt
gäller vid subjektiva ansvarsfrihetsgrunder, t.ex. straffrättsvillfarelse, har i
nödvärnsfallet inte heller andra eventuellt medverkande gjort sig skyldiga
till brott.
2§
Paragrafens första stycke, som innehåller bestämmelsen om våldsanvänd-
ning mot den som med stöd av lag är berövad friheten men som rymmer el-
ler gör motstånd, är i sak oförändrat. En språklig ändring har emellertid
vidtagits i det att uttrycket kan anses försvarligt har bytts ut mot är försvar -
Prop. 1993/94:130
69
ligt. Detta har skett för att kongruens skall uppnås med 10 § polislagen
(1984:387) som innehåller en motsvarande bestämmelse.
Paragrafens tredje stycke har utgått. Det har ersatts av en motsvarande be-
stämmelse i 5 § som gäller 1-4 §§ och 10 § polislagen. Någon ändring i sak
innebär detta inte.
3§
Paragrafens nuvarande första stycke innehåller en bestämmelse om det våld
som militär överordnad inom försvarsmakten får bruka mot underlydande i
samband med myteri eller under strid eller annars när brott mot krigslydna-
den medför särskild fara. I nuvarande andra stycket finns en regel om att
den som kommer till hjälp i en situation som avses i paragrafens första
stycke har samma rätt att bruka våld som den överordnade.
Bestämmelsen i första stycket har undergått ett antal språkliga förän-
dringar. I huvudsak består ändringarna i att termen krigslydnaden har bytts
ut mot lydnaden och att militär förman har ersatt krigsman. Sistnämnda än-
dring har i allmänmotiveringen kommenterats i avsnitt 4.3.2.
Att lydnaden har ersatt krigslydnaden beror på att bestämmelsen är
tillämplig även i fredstid och att det nuvarande ordvalet kan ge ett felaktigt
intryck i detta avseende.
Paragrafens andra stycke har utgått och har, liksom 2 § tredje stycket, er-
satts av en motsvarande bestämmelse i 5 §. Någon ändring i sak är det inte
frågan om.
4§
Paragrafen innehåller regeln om ansvarsfrihet på grund av nöd. Den har i
allmänmotiveringen kommenterats i avsnitt 4.3.3. 1 sak har endast den än-
dringen vidtagits att begränsningen till värdefull egendom har slopats. Detta
innebär en viss utvidgning av möjligheterna att ansvarsfritt handla i nöd när
fråga är om att rädda egendom.
Lagtexten har, i likhet med den i nödvämsbestämmelsen, undergått en
betydande förändring i språkligt och redaktionellt hänseende.
I ett nytt första stycke finns den centrala regeln om ansvarsfrihet för gär-
ningar som begås i nöd. På motsvarande sätt som vid nödvärn innebär re-
geln att en i nöd företagen gärning utgör brott endast om den som handlat i
nöd gått för långt och överskridit gränsen för nödrätten. För nödparagrafens
del innebär detta att han vidtagit en nödåtgärd som varit oförsvarlig med
hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omstän-
digheterna i övrigt. Ändringen av försvarlighetsrekvisitet är språklig och är
således i princip inte avsedd att leda till ändring i sak. Som angivits i all-
mänmotiveringen kan det emellertid inte uteslutas att den nya utformningen
även i detta hänseende leder till ett i domstolspraxis något vidgat område för
ansvarsfrihet vid nöd.
När det gäller den språkliga uppbyggnaden av bestämmelsen har ut-
trycken för att avvärja respektive rädda och handlar i nöd ersatts av formu-
Prop. 1993/94:130
70
leringar som varken antyder att den handlande behöver ha något särskilt
syfte med sin åtgärd - eller ens förstå att det är fråga om en nödsituation -
eller utföra någon egentlig handling. Det förstnämnda har kommenterats vid
nödvämsbestämmelsen. Här bör tilläggas att det för ansvarsfrihet alltså inte
uppställs något krav på ett aktivt handlande. Det är nämligen fullt möjligt
att gå fri från ansvar också för underlåtenhetsbrott som företas i nöd. Detta
gäller för övrigt generellt, t.ex. även för nödvämsfallens del, men är oftare
tillämpligt vid nöd.
Att handlingsverben avvärja och rädda har utgått ur lagtexten innebär inte
att vilka gärningar som helst ansvarsfritt får begås i en nödsituation. I prin-
cip gäller att en nödhandling objektivt eller subjektivt sett skall vara ägnad
att avhjälpa nöden. Detta ligger i uttrycket gärning som någon begår i nöd.
Dessutom skall en försvarlighetsbedömning göras. En i en nödsituation be-
gången gärning som inte kan och som inte heller är avsedd att kunna på-
verka den uppkomna situationen är naturligtvis - om den över huvud taget
kan anses begången i nöd - oförsvarlig och kan inte resultera i att gärningen
inte anses som brott.
Det nya andra stycket innehåller en beskrivning av i vilka situationer som
nöd föreligger. Denna är, som nämnts i det föregående, ändrad såtillvida
som det för nödrätt inte längre krävs att den egendom som är utsatt för fara
skall vara värdefull. I sak innebär detta en utvidgning. En avvägning skall
dock, liksom när det gäller fara för liv eller hälsa, göras mellan den hotade
egendomen och det uppoffrade intresset. Ju mindre värde egendomen har,
desto mera sällan kan ansvarsfrihet inträda för annars straffbelagd gärning.
Uttrycket av annan sådan orsak har av tydlighetsskäl ersatts av annat
viktigt av rättsordningen skyddat intresse. Någon förändring i sak är inte
avsedd.
5§
I paragrafen, som är ny, har införts en för 1-4 §§ och 10 § polislagen
(1984:387) gemensam bestämmelse som innebär att om någon har rätt att
enligt något av dessa lagrum företa en annars straffbelagd gärning, så har
var och en som kommer honom till hjälp samma rätt.
För närvarande förekommer en bestämmelse av detta slag endast vid 2
och 3 §§. Detta har ibland felaktigt uppfattats så att rätt att hjälpa till på den
angripnes eller nödställdes sida inte skulle finnas. I tydlighetens intresse har
därför en uttrycklig lagregel härom införts och sammanförts med den regel
som gäller för 2 och 3 §§. Någon ändring i sak innebär detta inte.
6§
I paragrafen finns ansvarsfrihetsregeln för fall av excess. Den innebär enligt
sin nuvarande ordalydelse att om någon har gjort mer än vad som är
medgivet i fall som avses i 1-4 §§ eller 10 § polislagen (1984:387) så skall
han ändå vara fri från ansvar om omständigheterna var sådana att han
svårligen kunde besinna sig.
Prop. 1993/94:130
71
Inledningen av paragrafen har ändrats. I stället för att syfta på fall som av-
ses i 1-4 §§ etc. tar lagtexten sikte på fall där 1-5 §§ etc. är tillämplig.
Ändringen är avsedd att markera att ansvarsfrihet enligt paragrafen kan in-
träda även om ett fall som avses i 1-5 §§ eller i 10 § polislagen objektivt
sett inte förelegat, nämligen om den handlande trott att han var i en situation
av det slag som anges i de nämnda paragraferna och han i denna inbillade
situation gjorde för mycket på grund av att han svårligen kunde besinna sig.
För gärningar som är straffbara redan vid oaktsamhet gäller att för an-
svarsfrihet krävs att missbedömningen av situationen inte är oaktsam.
Nuvarande andra stycket i paragrafen har ersatts av 29 kap. 3 § första
stycket 5.
7§
I bestämmelsen, som är ny, ges en regel om ansvarsfrihet på grund av sam-
tycke. I allmänmotiveringen har frågan behandlats i avsnitt 4.3.4.
En grundläggande förutsättning för att ansvarsfrihet skall inträda på
grund av samtycke är att ett giltigt samtycke föreligger. Vad som krävs i
detta hänseende har angivits i avsnitt 4.3.4.
Samtyckesregleringen tar sikte främst på brotten mot person och då sär-
skilt brotten mot liv och hälsa (3 kap.) och brotten mot frihet och frid
(4 kap.). Paragrafen berör inte de fall i vilka det redan i straffstadgandet
reglerats vilken inverkan samtycke har eller detta framgår på annat sätt. Det
innebär att flera brott mot person är undantagna från paragrafens till-
lämpningsområde. Som exempel kan nämnas en del av sexualbrotten, t.ex.
sexuellt umgänge med barn (6 kap. 5 §), samt tvegifte (7 kap. 1 §). I dessa
fall påverkas nämligen inte straffbarheten av om samtycke förelegat.
Bestämmelsen skall inte heller tillämpas vid tillgreppsbrotten, som ju för
ansvar kräver att samtycke inte förelegat, eller vid övriga förmögenhets-
brott. Av naturliga skäl har den i princip inte heller någon aktualitet när det
gäller brotten mot allmänheten (13-15 kap.) och i princip inte heller vid
brotten mot staten (16-22 kap.). Det bör emellertid nämnas att ansvar för
urkundsförfalskning (14 kap. 1 §) inte skall ådömas i fall då någon med
samtycke skrivit annans namn på t.ex. ett skuldebrev. Genom samtycket
anses nämligen en sådan urkund vara äkta.
Inte varje gärning som företas med giltigt samtycke undantas från det
straffbelagda området utan endast sådana som med hänsyn till den skada,
kränkning eller fara som gärningen innebär, dess syfte och övriga omstän-
digheter inte är oförsvarlig. En prövning skall alltså göras av försvarligheten
av gärningen.
Störst tillämpningsområde torde bestämmelsen ha vid misshandelsbrottet.
Som framgått i allmänmotiveringen dras gränsen mellan tillåtna och otill-
låtna misshandelsgämingar, som företagits med samtycke, för närvarande på
i huvudsak samma sätt som gränsen mellan normalgraden av misshandel
och ringa misshandel. I lagtexten har som nyss nämnts den prövning som
skall ske av ansvarsfrågan vid samtycke uttryckts så att en bedömning skall
göras av gärningens försvarlighet med hänsyn till den skada, kränkning eller
Prop. 1993/94:130
72
fara som den innebär, dess syfte och övriga omständigheter. Denna pröv-
ning torde kunna ske utifrån väsentligen samma utgångspunkter som skall
läggas till grund för gränsdragningen mellan ringa misshandel och normal-
graden av brottet. Regleringen bör i princip medföra att en med samtycke
företagen gärning, som, om samtycke inte förelegat, skulle ha varit att bedö-
ma som ringa misshandel, inte utgör brott.
Det sagda innebär emellertid inte att ansvarsfrihet är utesluten i alla de
situationer där misshandelsgämingen, med bortseende från samtycket, enligt
praxis hänförs till normalgraden av misshandel. Även gärningar som utgör
normalgraden av misshandel bör i vissa fall kunna bli fria från ansvar. Detta
gäller särskilt om de ligger nära gränsen för ringa brott. För detta krävs dock
att de omständigheter som talar för ansvarsfrihet, främst gärningens syfte, är
starka.
Vid gärningar som, med bortseende från samtycket, är att bedöma som
grov misshandel innebär regeln att samtycke inte leder till ansvarsfrihet.
Ansvarsfrihet på grund av samtycke är också uteslutet vid gärningar som
innebär uppsåtligt dödande.
Ett samtycke till att bli utsatt för fara, något som kan aktualiseras vid
vållande till annans död (3 kap. 7 §), vållande till kroppsskada eller sjukdom
(3 kap. 8 §) och framkallande av fara för annan (3 kap. 9 §), omfattar många
gånger även att faran förverkligas på ett typiskt sätt. Stor betydelse måste
dock härvid - i viss parallellitet med förhållandena vid misshandelsbrottet -
tillmätas den inträffade skadans omfattning. Är skadan allvarlig talar detta
mot att ett samtycke till att utsätta sig för den fara, som resulterat i skadan,
skall anses omfatta även skadefallet. Vid vållande till annans död torde
ansvarsfrihet aldrig kunna grundas på samtycke. Däremot bör detta kunna
komma i fråga i vissa fall av vållande till kroppsskada eller sjukdom. Även
vid framkallande av fara för annan bör samtycke kunna leda till att
gärningen inte utgör brott.
Det är uppenbart att en generellt sett annan försvarlighetsbedömning än
annars måste göras beträffande medicinska åtgärder samt när det är frågan
om lek och idrott. Frågan har diskuterats i allmänmotiveringen.
8§
I paragrafen finns en regel som innebär att ansvarsfrihet skall inträda för en
gärning som någon begår på order av den under vars lydnad han står, om
han med hänsyn till lydnadsförhållandets art, gärningens beskaffenhet och
omständigheterna i övrigt har att lyda ordern.
Ändringarna i paragrafen är endast språkliga.
9§
I bestämmelsen, som är ny, finns en regel om ansvarsfrihet på grund av
straffrättsvillfarelse. Förslaget har i allmänmotiveringen behandlats i avsnitt
4.3.7. För att markera undantagskaraktären av de omständigheter som kan
föranleda ansvarsfrihet har, på inrådan av Lagrådet, som exempel i lagtexten
Prop. 1993/94:130
73
valts felaktighet i samband med kungörandet av en straffrättslig bestäm-
melse.
Lagregeln behandlar endast ansvarsfrihet på grund av straffrättsvillfa-
relse. Frågan, huruvida en rättslig villfarelse i ett straffrättsligt sammanhang
skall behandlas som straffrättsvillfarelse eller som oegentlig rättsvillfarelse,
tas alltså inte upp i paragrafen. Liksom för närvarande överlämnas detta
spörsmål till rättspraxis.
Den grundläggande regeln i paragrafen är att en straffrättsvillfarelse skall
leda till ansvarsfrihet bara i de fall den är uppenbart ursäktlig. Detta innebär
att bestämmelsen är avsedd att tillämpas med stor restriktivitet. Endast om
gärningsmannen saknat möjlighet att förstå att gärningen var otillåten eller
hans bristande kännedom härom av annan orsak måste bedömas som uppen-
bart ursäktlig skall ansvarsfrihet inträda. Som anförts i allmänmotiveringen
- där bestämmelsens närmare tillämpning har kommenterats utförligt - skall
kravet på aktsamhet ställas mycket högt.
3§
En ny femte punkt har lagts till i paragrafens första stycke. Den innebär att
det som en förmildrande omständighet skall beaktas om det förelegat fall
som avses i 24 kap. men gärningen ändå är brottslig. Innebörden av än-
dringen har behandlats under avsnitt 4.3.9 i allmänmotiveringen.
En gärnings straffvärde påverkas av i vilken situation den har begåtts.
Som exempel kan nämnas det fallet att någon i en nödsituation tillgripit en
åtgärd, som i och för sig är straffbar genom att den varit oförsvarlig. I
jämförelse med att samma handling förekommer i en situation där nödrätt
inte föreligger har den förra gärningen regelmässigt ett lägre straffvärde. Ju
mer gärningmannen genom sitt handlande överskridit gränsen för an-
svarsfritt handlande, desto mindre förmildrande verkan har emellertid
förhållandet att gärningen företogs i en nödvärnssituation, ett nödläge, med
samtycke etc.
Den nya femte punkten är tillämplig beträffande alla objektiva och sub-
jektiva ansvarsfrihetsregler i 24 kap. Utrymmet att tillämpa den vid straff-
rättsvillfarelse torde dock, med hänsyn till den restriktivitet som gäller för
ansvarsfrihet på grund av sådan villfarelse, vara mindre än vid andra an-
svarsfrihetsgrunder.
I andra stycket har den förändringen gjorts att det inte längre skall finnas
ett uppenbarhetsrekvisit för att rätten skall få döma till lindrigare straff än
som är föreskrivet för brottet. Ändringen, som delvis föranletts av att straff-
nedsättningsregeln i nuvarande 24 kap. 5 § andra stycket flyttas till fö-
revarande paragraf, och som kommer att påverka samtliga i första stycket
uppräknade omständigheter, medför att den tröskeleffekt som uppenbar-
hetsrekvisitet inneburit undanröjs. Bestämmelsen i sin föreslagna lydelse
innebär en anpassning till principen att straffet alltid skall utmätas främst
efter brottets straffvärde.
Prop. 1993/94:130
74
2§
I paragrafens andra stycke har det tillägget gjorts att även de fall i vilka nå-
got beslut om påföring av skatt över huvud taget inte fattats täcks av lagtex-
ten. I förhållande till den rättstillämpning som Högsta domstolen slagit fast i
rättsfallet NJA 1978 s. 452 innebär den nya lagtexten ingen saklig ändring,
utan endast att skattebrottslagen uttryckligen kommer att omfatta även den i
det målet aktuella situationen.
Lagrådet har i anslutning härtill anfört:
Lagrådet har i och för sig inte någon erinran mot förslaget. Detta ger
emellertid anledning att överväga om inte motsvarande justeringar bör göras
av lagtexten i paragrafens första och tredje stycken. Något behov av att
ändra dessa lagrum på den grunden att de skall täcka även fall där skatte-
beslut inte fattas torde visserligen inte föreligga. Däremot kan tolknings-
problem uppkomma om man, i enlighet med förslaget, i andra stycket som
handlingseffekt anger såväl att den skattskyldige undgår att påföras skatt
som att han påförs skatt med för lågt belopp medan man i första och tredje
styckena anger endast det sistnämnda fallet. Det kan leda till ett motsatsslut
att första och tredje styckena inte täcker sådana fall där ett skattebeslut, t.ex.
ett taxeringsbeslut, visserligen fattas, men någon skattepåföring inte blir
aktuell eftersom inkomsterna understiger skattepliktsgränsen.
Med hänsyn till det anförda bör även första och tredje styckena av 2 §
justeras. I samband därmed bör en redaktionell ändring göras i andra
stycket. Något behov av att ändra också i 5 och 7 §§, där liknande uttryck
förekommer, torde inte föreligga, eftersom dessa paragrafer är uppbyggda
med ett farerekvisit.
Bestämmelsen har givits den lydelse som Lagrådet förordat.
Prop. 1993/94:130
75
I detta betänkande behandlar vi vad som återstår av vårt uppdrag, nämligen
de allmänna reglerna om ansvarsfrihet. Vi tar också upp den straffrättsliga
legalitetsprincipen till behandling. Förslagen i betänkandet skall delvis ses
mot bakgrund av förslagen i vårt huvudbetänkande Påföljd för brott (SOU
1986:13-15). Dels är det så att vi nu fullföljer vissa tankegångar från hu-
vudbetänkandet. Dels tar vi på nytt upp en del förslag som finns där och
som enligt vad vi har inhämtat inte är avsedda att genomföras inom den
allra närmaste framtiden.
När det gäller våra förslag i huvudbetänkandet har regeringen nu beslutat
en lagrådsremiss med förslag till regler för påföljdsval och straff mätning.
En proposition i ämnet är avsedd att föreläggas vårriksdagen. Vi har i vårt
arbete med detta betänkande beaktat innehållet i lagrådsremissen.
I betänkandet tar vi upp samtliga bestämmelser i 24 kap. brottsbalken (BrB)
till behandling. Vi behandlar således nödvärn (24 kap. 1 § BrB), laga befo-
genhet (24 kap. 2 och 3 §§ BrB), nöd (24 kap. 4 § BrB), excess (f.n 24 kap.
5 § BrB) och förmans befallning (f.n. 24 kap. 6 § BrB). Dessutom behandlar
vi utförligt de viktigaste oskrivna ansvarsfrihetsgrundema, nämligen sam-
tycke, tillfällig sinnesförvirring och rättsvillfarelse, beträffande vilka vi
föreslår lagstiftning. Vidare tar vi upp angrepp mot egen rättssfär samt
frivilligt tillbakaträdande och frivillig rättelse. Vi tar också upp vissa ytterli-
gare objektiva ansvarsfrihetsgrunder.
Innan vi i betänkandet kommer in på de olika allmänna ansvarsfrihets-
grunderna behandlar vi i ett avsnitt den straffrättsliga legalitetsprincipen.
Det ställningstagande som vi gör beträffande legalitetsprincipen genomsyrar
sedan resten av betänkandet.
I betänkandet betonar vi de i straffrätten grundläggande intressena av legali-
tet, konsekvens, likformighet och förutsebarhet. Vi för fram legalitetsprin-
cipen och förstärker dess inflytande inom straffrätten genom en rad förslag
till ny lagstiftning. När det gäller ansvarsfrihetsgrundema fullföljer vi vår
tanke i huvudbetänkandet att ytterligare söka samla de allmänna ansvars-
frihetsreglema i 24 kap. BrB. Vi fullföljer även tanken att det är av vikt att
en klar gräns upprätthålls mellan ansvarsfrihet och påföljdseftergift.
Förslagen i betänkandet är, såvitt gäller ansvarsfrihetsreglema, inte revo-
lutionerande. Detta har sin grund i att vi anser att straffsystemets auktoritet
fordrar att de undantag som görs genom allmänna ansvarsfrihetsregler är väl
76
övervägda och väl motiverade. Utrymmet för en utvidgning av tillämp-
ningsområdet för de allmänna ansvarsfrihetsreglema är begränsat.
I huvudsak innebär våra förslag ett godtagande av den ståndpunkt som
gällande rätt intagit. På några punkter föreslår vi dock förändringar. Således
föreslår vi att möjligheterna att ansvarsfritt handla i nöd ökar. Vi föreslår
vidare en viss utvidgning av tillämpningsområdet för ansvarsfrihet vid rätts-
villfarelse. Vi föreslår också att excessbestämmelsen utvidgas i ett hän-
seende.
Nedan skall vi i korthet redovisa de viktigaste av våra förslag.
Legalitetsprincipen kan kortfattat sägas innebära att det måste finnas stöd i
lag eller annan författning för att en handling skall utgöra brott och kunna
leda till utdömande av en straffrättslig påföljd. Legalitetsprincipen uttrycks
ofta med den latinska satsen nulla poena sine lege dvs. inget straff utan lag.
I svensk straffrätt iakttas legalitetsprincipen. Trots detta anses det tillåtet, låt
vara i undantagsfall att tillämpa straffbud analogiskt dvs. att döma för en
gärning som inte omfattas av ordalydelsen av något straffstadgande men
som ligger så nära ett sådant att den anses straffvärd. Vidare anses analogisk
tillämpning av medverkansreglerna i BrB tillåten på specialstraffrättens
område i vissa fall.
Vi anser att en så långt möjligt strikt tillämpning av legalitetsprincipen är
av avgörande betydelse för att vårt straffrättssystem skall uppfattas som
legitimt. De nu nämnda undantag från legalitetsprincipen som görs i svensk
rätt anser vi vara oacceptabla. Analogisk tillämpning av straffbud strider
dessutom mot internationella konventioner som Sverige undertecknat, bl.a.
Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna. Vi föreslår därför
att ett absolut förbud mot analogisk tillämpning av straffbud införs i 1 kap.
1 § BrB. Vi föreslår också att tillämpningen av BrB:s medverkansregler
inom specialrättens område regleras i lag (23 kap. 4 § BrB).
F.n. är det subjektiva rekvisitet ofta oreglerat i specialstraffrättsliga be-
stämmelser. Detta innebär att det ofta inte framgår av straffbudet om det för
ansvar krävs uppsåt eller om det räcker med oaktsamhet. Även detta förhål-
lande strider mot de krav som legalitetsprincipen ställer. Vi föreslår att en
regel införs i 1 kap. 2 § BrB som på sikt avhjälper den brist som det oregle-
rade subjektiva rekvisitet utgör.
Vi anser att den nuvarande nödvärnsregleringen i 24 kap. 1 § BrB, som in-
nebär att den som angrips har en relativt bred marginal när det gäller mot-
åtgärder, ger uttryck för en lämplig avvägning mellan å ena sidan intresset
att den angripne skall ha möjlighet att försvara sig och sin egendom mot
angreppet och å andra sidan intresset att inte tillåta att våldet i samhället
trappas upp. Någon saklig ändring föreslår vi därför inte när det gäller nöd-
värnsrättens omfattning. Däremot föreslår vi en total omredigering av lag-
Prop. 1993/94:130
Bilaga 1
texten, som f.n. är något svårtillgänglig. Den nya formuleringen gör be-
stämmelsen mera lättläst. Den innebär också att nödvärnsrätten framhävs
tydligare.
Genom reglerna i BrB om laga befogenhet anges dels vilken rätt som finns
att bruka våld mot den som med laga rätt är berövad friheten men som för-
söker rymma eller sätta sig till motvärn mot den under vars uppsikt han står
(24 kap. 2 § BrB), dels rätten för militär förman att vid myteri och liknande
situationer bruka våld mot underlydande (24 kap. 3 § BrB). Vi föreslår inga
förändringar i sak när det gäller dessa bestämmelser.
Den nuvarande regleringen i 24 kap. 4 § BrB av rätten att handla i nöd anser
vi i huvudsak vara lämplig. Förutom redaktionella och språkliga ändringar
föreslår vi endast en förändring. Enligt vår uppfattning är rätten att i nöd-
situationer handla för att rädda egendom alltför inskränkt. F.n. krävs, för att
en i nöd företagen straffbelagd gärning skall vara fri från ansvar, att det i
princip skall ha varit fråga om att avvärja fara för liv eller hälsa eller att
rädda ”värdefull” egendom. Vi anser att kravet på att egendomen skall vara
värdefull uttrycker en alltför restriktiv linje. All typ av egendom, även sådan
som har ett lågt ekonomiskt värde eller endast affektionsvärde, bör i nödsi-
tuationer få räddas genom straffbelagd gärning. Självklart får en avvägning
göras mellan egendomens värde och gärningens svårhet. Nödhandlingen
skall ju vara försvarlig för att ansvarsfrihet skall inträda. Ju mindre värde
egendomen har desto större restriktivitet måste iakttas när det gäller nöd-
handlingens tillåtlighet.
Enligt 24 kap. 6 § BrB skall en gärning som någon begått på order av den
under vars lydnad han står inte medföra ansvar för honom om han med hän-
syn till lydnadsförhållandets art, gärningens beskaffenhet och omständighe-
terna i övrigt hade att lyda ordern. Vi har inte funnit skäl att vidta några
ändringar i sak i paragrafen (i förslaget 24 kap. 7 § BrB), som alltså kvarstår
med nuvarande innehåll.
Någon lagregel om ansvarsfrihet vid samtycke finns inte i svensk rätt. En
oskriven reglering finns emellertid. Vi föreslår att en regel om ansvarsfrihet
vid samtycke införs i BrB (24 kap. 8 §).
Prop. 1993/94:130
Bilaga 1
78
Ansvarsfrihet vid samtycke är något som förekommer ofta i det praktiska
livet. Den tankemässiga bakgrunden kan uttryckas i den romerskrättsliga
satsen volenti non fit iniuria dvs. den samtyckande sker ingen orätt.
Vi ansluter oss i vårt förslag i huvudsak till den ståndpunkt beträffande
samtyckes ansvarsfriande verkan som doktrin och praxis intagit.
Som förutsättning för att ansvarsfrihet skall inträda på grund av
samtycke gäller i första hand att samtycket är giltigt. Detta innebär att det
krävs att samtycket är frivilligt och att det lämnats med kännedom om alla
relevanta förhållanden. Det behöver inte manifesteras men det måste
föreligga vid tidpunkten för gärningen. Vi godtar inte s.k. hypotetiskt sam-
tycke, dvs. fall där samtycke inte lämnats men den mot vilken gärningen
riktade sig skulle ha samtyckt om han blivit tillfrågad.
Samtyckesregleringen tar främst sikte på brotten mot liv och hälsa
(3 kap. BrB) och mot frihet och frid (4 kap. BrB).
Inte varje gärning som företas med samtycke och som annars skulle ha
varit brottslig undantas från det brottsliga området. Vad som krävs är att
gärningen med hänsyn till den skada eller fara som den innebär, dess syfte
och övriga omständigheter är försvarlig. När det gäller misshandelsbrott
(3 kap. 5 § BrB) dras gränsen mellan försvarliga och oförsvarliga gärningar,
dvs. mellan icke brottsligt och brottsligt, i princip på samma sätt som
gränsen mellan ringa misshandel och normalgraden av misshandel. En med
samtycke företagen gärning, som om samtycke inte förelegat skulle för-
anlett ansvar för endast ringa misshandel, är alltså inte brottslig. Men även
något allvarligare misshandelsgämingar kan enligt vårt förslag i undantags-
fall gå fria från ansvar om samtycke förelegat.
Verkan av samtycke till straffbelagd gärning har betydelse även i sam-
band med lek och idrott och på det medicinska fältet. Vi behandlar dock
inte dessa områden i betänkandet.
Angrepp mot egen rättssfär nämns ibland som ett allmänt undantag från det
brottsliga området. Detta är också naturligt om man ser straffbuden som
riktade även mot den handlande själv. Han skall ju inte drabbas av ansvar
för en gärning som han riktar endast mot sig själv.
Vi anser att det saknas tillräckliga skäl för att ta upp angrepp mot egen
rättssfär som en särskild ansvarsfrihetsgrund. Praktiskt taget all strafflag-
stiftning är numera utformad så att det klart framgår vem eller vilka som är
avsedda att falla inom det straffbelagda området.
I 24 kap. BrB och även på en lång rad andra ställen i lagen har lagstiftaren
angett vilka undantag som skall göras från det annars brottsliga området.
Trots den stora mängd ansvarsfrihetsregler som finns kommer det, även
med ett genomförande av våra förslag till lagstiftning beträffande samtycke,
tillfällig sinnesförvirring och rättsvillfarelse, att kvarstå ett antal situationer
Prop. 1993/94:130
Bilaga 1
79
i vilka domstolarna måste medge ansvarsfrihet utan stöd av lag. I huvudsak
rör det sig om intressekollisioner där det av lagen straffskyddade intresset
överflyglas av ett annat viktigare intresse. Vi redovisar i avsnitt 10 närmare
vilka situationer det rör sig om.
De krav legalitetsprincipen ställer talar för att även dessa ytterligare
objektiva ansvarsfrihetsgrunder ges ett stöd i lag. Vi har emellertid inte fun-
nit det möjligt att på ett godtagbart sätt utforma en lagregel som täcker de
nu aktuella situationerna. Vi lägger därför inte fram något förslag till lag-
stiftning. Den genomgång av de olika situationerna som vi gör kan emeller-
tid, även utan lagstiftning, vara en vägledning för de rättstillämpande
organen.
1 nuvarande 24 kap. 5 § BrB finns en regel som innebär att om någon i en
nödvärns- eller nödsituation eller då han haft laga befogenhet enligt 24 kap.
2 eller 3 § eller enligt 10 § polislagen (1984:387) gör större våld eller
svårare skada än i varje fall är medgivet så skall han likväl inte dömas till
ansvar om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig.
Enligt vår uppfattning är denna regel lämpligt avpassad. Den har emellertid
en svaghet. Enligt ordalydelsen medger bestämmelsen ansvarsfrihet endast i
de fall en situation enligt 24 kap. 1-4 §§ eller 10 § polislagen rent objektivt
förelegat.Vi anser att detta är för snävt. Ansvarsfrihet bör inträda även för
den som svårligen kunde besinna sig i det fall han missuppfattat situationen
men trott att en nödvärns- eller nödsituation förelåg eller att han hade laga
befogenhet. Vi föreslår att excessbestämmelsen (i förslaget 24 kap. 6 § BrB)
kompletteras med en bestämmelse härom.
I 5 kap. 5 § strafflagen fanns en bestämmelse som uteslöt straffansvar för
den som begått en straffbelagd gärning när han - utan egen skuld - råkat i
en sådan sinnesförvirring att han ”ej till sig visste”. I BrB saknas en motsva-
rande regel. I stället finns i 1 kap. 2 § andra stycket BrB en bestämmelse
som innebär att om en gärning begåtts under självförvållat rus eller om gär-
ningsmannen annars genom eget vållande tillfälligt var från sina sinnens
bruk så skall detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott.
Vid förarbetena till BrB antog man att en regel om ansvarsfrihet i enlig-
het med 5 kap. 5 § strafflagen inte behövdes. Detta grundade man på att
gärningar begångna i det åsyftade tillståndet inte skulle anses som brott
eftersom uppsåt måste saknas. Det torde stå klart att detta antagande var
felaktigt. Även den som är tillfälligt sinnesförvirrad kan företa gärningar
med uppsåt. För att avhjälpa den brist som sålunda finns föreslår vi en
lagregel om ansvarsfrihet för gärning som någon företar då han, utan eget
vållande, tillfälligt är från sina sinnens bruk. I praktiken innebär förslaget
ingen förändring av gällande rätt.
Prop. 1993/94:130
Bilaga 1
80
Vi föreslår inte någon förändring av 1 kap. 2 § andra stycket BrB. I av-
snitt 12.2 påtalar vi emellertid de orimliga resultat bestämmelsen ger upp-
hov till. Vi föreslår där att den snarast blir föremål för en översyn som leder
till att det nuvarande otillfredsställande rättsläget ändras.
Under rubriken rättsvillfarelse tar vi upp och behandlar endast s.k. egentlig
rättsvillfarelse. Med egentlig rättsvillfarelse avses villfarelse om innehållet i
strafflag. För att lättare skilja denna typ av rättsvillfarelse från s.k. oegentlig
rättsvillfarelse föreslår vi benämningen straffrättsvillfarelse.
Straffrättsvillfarelse utgör, liksom t.ex. samtycke, en oreglerad ansvars-
frihetsgrund. Tanken bakom ansvarsfrihetsgrunden straffrättsvillfarelse är
att den som gjort vad som kan begäras av honom för att ta reda på innebör-
den av gällande rätt inte skall fällas till ansvar för gärning som han trodde
var tillåten. Vi föreslår att en lagreglering om straffrättsvillfarelse införs.
När det gäller de fall i vilka straffrättsvillfarelse skall föranleda ansvars-
frihet ansluter vi oss i stora delar till den praxis som råder. Störst praktisk
betydelse har de fall där den handlande på olika sätt före handlingen försökt
ta reda på innehållet i gällande rätt men misslyckats och på grund härav
överträtt ett straffbud. Ofta rör det sig om förfrågan hos myndigheter. Den
som följer ett felaktigt råd eller ett beslut från en offentlig myndighet, och
som därigenom begår en straffbelagd gärning, bör enligt vår uppfattning
med framgång kunna åberopa straffrättsvillfarelsen för att gå fri från ansvar.
F.n. kan felaktig information från privata sakkunniga eller enskilda per-
soner med auktoritativ ställning inte föranleda ansvarsfrihet. Vi delar i
princip den restriktiva ståndpunkt som gällande rätt intagit. Att helt stänga
dörren till ansvarsfrihet i dessa fall vill vi emellertid inte göra. Även om stor
återhållsamhet bör iakttas anser vi alltså att även felaktiga råd från andra än
offentliga myndigheter i vissa fall bör kunna leda till ansvarsfrihet.
En annan grupp av fall för vilka vi vill öppna en möjlighet till ansvars-
frihet på grund av straffrättsvillfarelse är de där gärningsmannen på egen
hand sökt ta reda på gällande rätt. Även här bör emellertid stor restriktivitet
iakttas.
Slutligen anser vi att det undantagsvis bör vara möjligt att frikänna på
grund av straffrättsvillfarelse även i fall då gärningsmannen är helt okunnig
om en viss straffbestämmelse. Det rör sig emellertid här om extrema undan-
tagsfall.
En av tankarna i vårt huvudbetänkande var att det är angeläget att skilja
mellan omständigheter som skall leda till ansvarsfrihet och sådana som
skall leda till påföljdseftergift. Vi fullföljer denna tanke i detta betänkande.
Detta tar sig bl.a. uttryck i att en del regler om ansvarsfrihet vid frivilligt
tillbakaträdande och frivillig rättelse, dvs. i fall där rent faktiskt ett brott
Prop. 1993/94:130
Bilaga 1
81
6 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 130
begåtts, ändras till att avse påföljdseftergift. För det praktiska rättslivet
torde ändringarna sakna betydelse.
Ett genomförande av våra förslag påverkar inte statens kostnader för rätts-
väsendet.
Prop. 1993/94:130
Bilaga 1
82
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att nuvarande 23 kap. 5 § samt 24 kap. 5 och 6 §§ skall betecknas
24 kap. 9, 6 resp. 7 §,
dels att nya 24 kap. 6, 7 och 9 §§ skall ha följande lydelse,
dels att 1 kap 1-2 §§, 9 kap. 11 §, 13 kap. 11 §, 14 kap. 11 §, 15 kap.
14 §, 23 kap. 3, 4 och 6 §§, 24 kap. 1^1 §§, 29 kap. 6 § samt rubriken till 24
kap. skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas fem nya paragrafer, 24 kap. 5, 8, 10 och
II §§ samt 29 kap. 2 a § av följande lydelse.
Prop. 1993/94:130
Bilaga 2
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
Brott är gärning, för vilken i denna balk eller i annan lag eller författning
är stadgat straff som nedan sägs.
En straffbestämmelse får inte ges
en vidare tillämpning än dess orda-
lydelse medger. Ingen får dömas för
en gärning som inte var ett brott när
den företogs.
1 denna balk beskriven gärning
skall, om ej annat sägs, anses som
brott endast då den begås uppsåtli-
gen.
En gärning som beskrivs i denna
balk eller i annan lag eller författ-
ning skall, om inte annat sägs, anses
som brott endast då den företas upp-
såtligen.
Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmannen
eljest genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk, må därav icke
föranledas att gärningen ej anses som brott.
9 kap.
U§
För försök eller förberedelse till bedrägeri, grovt bedrägeri, utpressning
eller ocker dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas; dock skall vad i
23 kap. 3 § sägs icke gälla i fråga om
Såsom för förberedelse till bedrä-
geri eller grovt bedrägeri dömes den
som för att bedraga försäkrings-
givare eller eljest med bedrägligt
uppsåt skadar sig eller annan till
person eller egendom. Detsamma
skall gälla, om någon med uppsåt
försök till utpressning.
Såsom för förberedelse till bedrä-
geri eller grovt bedrägeri döms den
som för att bedra försäkringsgivare
eller annars med bedrägligt uppsåt
skadar sig eller någon annan till
person eller egendom. Detsamma
skall gälla, om någon med uppsåt
83
Nuvarande lydelse
som nyss sagts söker åstadkomma
sådan skada. Har han innan skadan
inträtt frivilligt avstått från att full-
följa gärningen, skall han vara fri
från ansvar.
Föreslagen lydelse
som nyss sagts söker åstadkomma
sådan skada. Har han innan skadan
inträtt frivilligt avstått från att full-
följa gärningen, skall påföljdsefter-
gift meddelas.
Prop. 1993/94:130
Bilaga 2
13 kap1
11 §
Om någon som har ådragit sig
ansvar enligt 1,2, 3, 6, 7, 8, 8 a, 9
eller 10 § eller enligt 5 a § för luft-
fartssabotage, frivilligt har avvärjt
en sådan fara eller verkan som an-
ges där innan avsevärd olägenhet
har uppkommit, får han dömas till
lindrigare straff än vad som är före-
skrivet för gärningen. Var faran
ringa och är för gärningen ej före-
skrivet svårare straff än fängelse i
ett år, skall han ej dömas till ansvar.
Har någon, som ådragit sig an-
svar enligt 1, 2, 3, 6,7, 8, 8 a, 9 eller
10 § eller enligt 5 a § för luft-
fartssabotage, innan avsevärd olä-
genhet uppkommit frivilligt avvärjt
en sådan fara eller verkan som
anges där, får han dömas till lind-
rigare straff än vad som är stadgat
för gärningen. Var faran ringa och
är för gärningen inte stadgat svårare
straff än fängelse i ett år, skall på-
följdseftergift meddelas.
14 kap.
11 §
Har någon, som ådragit sig an-
svar enligt vad förut i detta kapitel
är sagt, innan avsevärd olägenhet
uppkommit frivilligt avvärjt den
fara i bevishänseende som gär-
ningen innebar, må dömas till lind-
rigare straff än för gärningen är
stadgat. Var faran ringa och är för
gärningen ej stadgat svårare straff
än fängelse i sex månader, skall ej
dömas till ansvar.
Har någon, som ådragit sig an-
svar enligt vad förut i detta kapitel
är sagt, innan avsevärd olägenhet
uppkommit frivilligt avvärjt den
fara i bevishänseende som gär-
ningen innebar, får han dömas till
lindrigare straff än vad som är stad-
gat för gärningen. Var faran ringa
och är för gärningen inte stadgat
svårare straff än fängelse i sex må-
nader, skall påföljdseftergift med-
delas.
15 kap.
14 §
Om någon, som ådragit sig ansvar
enligt vad förut i detta kapitel är
sagt, innan avsevärd olägenhet upp-
kommit frivilligt rättat felet eller på
annat sätt avvärjt fara för vidare
olägenhet, må dömas till lindrigare
straff än för gärningen är stadgat.
Var faran ringa och är för gärningen
Har någon, som ådragit sig an-
svar enligt vad förut i detta kapitel
är sagt, innan avsevärd olägenhet
uppkommit frivilligt rättat felet eller
på annat sätt avvärjt fara för vidare
olägenhet, får han dömas till lind-
rigare straff än vad som är stadgat
för gärningen. Var faran ringa och
1 Lydelse enligt lagrådsremiss.
84
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
ej stadgat svårare straff än fängelse är för gärningen inte stadgat svårare
i sex månader, skall ej dömas till straff än fängelse i sex månader,
ansvar. skall påföljdseftergift meddelas.
Prop. 1993/94:130
Bilaga 2
23 kap.
Ansvar för försök, förberedelse
eller stämpling till brott skall ej
ådömas den som frivilligt, genom
att avbryta gärningens utförande
eller annorledes, föranlett att brottet
ej fullbordats. Ändå att brottet full-
bordats må den som tagit olovlig
befattning med hjälpmedel ej på
den grund dömas till ansvar, om
han frivilligt förebyggt den brotts-
liga användningen av hjälpmedlet.
3§
För försök, förberedelse eller
stämpling till brott skall påföljdsef-
tergift meddelas om gärningsman-
nen frivilligt, genom att avbryta
gärningens utförande eller på annat
sätt, föranlett att brottet inte full-
bordats. Även om brottet fullbordats
skall påföljdseftergift meddelas den
som tagit olovlig befattning med
hjälpmedel, om han frivilligt före-
byggt den brottsliga användningen
av hjälpmedlet.
Ansvar som i denna balk är stad-
gat för viss gärning skall ådömas ej
blott den som utfört gärningen utan
jämväl annan som främjat denna
med råd eller dåd. Den som ej är att
anse såsom gärningsman dömes, om
han förmått annan till utförandet,
för anstiftan av brottet och eljest för
medhjälp därtill.
Envar medverkande bedömes ef-
ter det uppsåt eller den oaktsamhet
som ligger honom till last. Ansvar
som är stadgat för gärning av syss-
loman, gäldenär eller annan i sär-
skild ställning skall ock drabba den
som jämte honom medverkat till
gärningen.
Vad i denna paragraf sägs, skall
ej gälla, om annat följer av vad för
särskilda/a// är stadgat.
Ansvar som i denna balk är stad-
gat för viss gärning skall ådömas
inte bara den som utfört gärningen
utan även annan som främjat denna
med råd eller dåd. Detsamma skall
gälla beträffande utanför balken
straffbelagd gärning för vilken fäng-
else är stadgat. Den som inte är att
anse som gärningsman döms, om
han har förmått någon annan till ut-
förandet, för anstiftan av brottet och
annars för medhjälp till det.
Envar medverkande bedöms efter
det uppsåt eller den oaktsamhet som
ligger honom till last.
Den som medverkat i form av
medhjälp eller annars endast i
mindre män skall i ringa fall inte
dömas till ansvar.
Vad som sägs i denna paragraf
skall inte gälla, om något annat
följer av särskilda föreskrifter.
Underlåter någon att i tid anmäla
eller eljest avslöja brott som är å
färde, när det kan ske utan fara för
Underlåter någon att i tid anmäla
eller eljest avslöja brott som är å
färde, när det kan ske utan fara för
85
Nuvarande lydelse
honom själv eller någon av hans
närmaste, skall han i de fall särskilt
stadgande givits därom dömas för
underlåtenhet att avslöja brottet en-
ligt vad som är stadgat för den som
allenast i mindre mdn medverkat till
sådant brott; dock md ej i något fall
dömas till svårare straff än fängelse
i två år. I de fall då det är särskilt
föreskrivet skall för underlåtenhet
att avslöja brott ansvar enligt vad nu
sagts ådömas jämväl den som ej in-
sett men bort inse att brottet var å
färde.
Föreslagen lydelse
honom själv eller någon av hans
närmaste, skall han i de fall särskilt
stadgande givits därom dömas för
underlåtenhet att avslöja brottet. I
ringa fall skall dock inte dömas till
ansvar. Skall gärningen medföra
ansvar får straffet sättas under vad
som är stadgat för brottet. Inte i
något fall får dömas till svårare
straff än fängelse i två år. I de fall
då det är särskilt föreskrivet skall
för underlåtenhet att avslöja brott
ansvar enligt vad nu sagts ådömas
övezt den som inte insett men bort
inse att brottet var å färde.
Prop. 1993/94:130
Bilaga 2
Om föräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare, i annat fall än
första stycket avser, underlåta att från brott hindra den som står under deras
vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva eller deras
närmaste och utan anmälan till myndighet, dömes för underlåtenhet att
hindra brottet enligt vad i första stycket är stadgat.
Ej må för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott dömas, med
mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa därå.
24 kap. Om nödvärn och annan
nödhandling
24 kap. Om allmänna grunder för
ansvarsfrihet
Gärning som någon begår i nöd-
värn skall icke medföra ansvar.
I nödvärn handlar den som söker
avvärja ett påbörjat eller över-
hängande brottsligt angrepp på per-
son eller egendom,
betvinga den som med våld eller
hot om våld eller på annat sätt hind-
rar att egendom återtages på bar
gärning,
hindra någon att olovligen in-
tränga i rum, hus, gård eller fartyg,
eller
från rum, hus, gård eller fartyg
avlägsna någon, som inträngt olov-
ligen eller, om det är bostad, eljest
vägrar att på tillsägelse lämna den-
na,
allt såvitt ej handlingen med hän-
syn till angreppets beskaffenhet och
det angripnas betydelse är uppen-
bart oförsvarlig.
En gärning som någon företar i
nödvärn skall medföra ansvar en-
dast om den med hänsyn till
angreppets beskaffenhet, det angrip-
nas betydelse och omständigheterna
i övrigt är uppenbart oförsvarlig.
En nödvärnssituation föreligger
1. när någon påbörjat ett brottsligt
angrepp på person eller egendom el-
ler när ett sådant är överhängande,
2. när någon med våld eller hot
om våld eller på annat sätt hindrar
att egendom återtas på bar gärning,
3. när någon olovligen söker
tränga in eller har trängt in i rum,
hus, gård eller fartyg, eller
4. när någon vägrar att på tillsä-
gelse lämna en bostad.
86
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §2
Prop. 1993/94:130
Bilaga 2
Rymmer den som är intagen i
kriminalvårdsanstalt eller som är
häktad, anhållen eller annars berö-
vad friheten eller sätter han sig med
våld eller hot om våld till motvärn
eller gör han på annat sätt motstånd
mot någon under vars uppsikt han
står, då denne skall hålla honom till
ordningen, får det våld brukas som
med hänsyn till omständigheterna
kan anses försvarligt för att rym-
ningen skall hindras eller ordningen
upprätthållas. Detsamma skall gälla,
om någon annan än som nu har
nämnts gör motstånd i ett sådant
fall.
Rymmer den som är intagen i
kriminalvårdsanstalt eller som är
häktad, anhållen eller annars be-
rövad friheten eller sätter han sig
med våld eller hot om våld till
motvärn eller gör han på annat sätt
motstånd mot någon under vars
uppsikt han står, då denne skall
hålla honom till ordningen, får det
våld brukas som med hänsyn till
omständigheterna är försvarligt för
att rymningen skall hindras eller
ordningen upprätthållas. Detsamma
skall gälla, om någon annan än som
nu har nämnts gör motstånd i ett
sådant fall.
Om rätt för polismän och viss annan personal att bruka våld finns i övrigt
föreskrifter i polislagen (1984:387).
/ fall då någon enligt första
stycket eller enligt polislagen har
rätt att bruka våld har var och en
som kommer honom till hjälp sam-
ma rätt.
3 §3
Vid myteri eller under strid, så
ock eljest vid tillfälle, då brott mot
krigslydnaden medför särskild fara,
må krigsman mot underlydande
som visar ohörsamhet bruka det
våld som är nödigt för att upprätt-
hålla krigslydnaden.
I fall som nu avses skall vad i 2 §
tredje stycket sägs äga motsvarande
tillämpning.
Vid myteri eller under strid eller
vid annat tillfälle, då brott mot lyd-
naden medför särskild fara, får mili-
tär förman mot underlydande som
visar ohörsamhet bruka det våld
som är nödvändigt för att lydnaden
skall kunna upprätthållas.
Den som i annat fall än förut i
detta kapitel är sagt, för att avvärja
fara för liv eller hälsa, rädda värde-
full egendom eller av annan sådan
orsak handlar i nöd, skall ock vara
fri från ansvar, om gärningen med
hänsyn till farans beskaffenhet, den
skada som åsamkas annan och om-
ständigheterna i övrigt måste anses
försvarlig.
En gärning som någon, i annat
fall än som nämnts tidigare i detta
kapitel, företar i nöd skall medföra
ansvar endast om den med hänsyn
till farans beskaffenhet, den skada
som åsamkas annan och omständig-
heterna i övrigt är oförsvarlig.
En nödsituation föreligger vid
fara för liv eller hälsa eller för an-
nat som är att jämställa därmed
och vid fara för egendom.
- Senaste lydelse 1984:389.
3 Senaste lydelse 1984:389.
87
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5§4
Har någon i fall som avses i 1-
4 §§ detta kapitel eller 10 § polisla-
gen (1984:387) gjort större våld
eller svårare skada än i varje fall är
medgivet, skall han likväl ej dömas
till ansvar, om omständigheterna
var sådana att han svårligen kunde
besinna sig.
Finnes gärningen brottslig, må
dömas till lindrigare straff än för
brottet eljest är stadgat.
6 §5
Gärning som någon begått på or-
der av den under vars lydnad han
står skall ej medföra ansvar för ho-
nom, om han med hänsyn till lyd-
nadsförhållandets art, gärningens
beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt hade att lyda ordern.
5§
Om någon enligt 1^4 §§ detta
kapitel eller enligt 10 § polislagen
(1984:387) har rätt att företa en an-
nars straffbelagd gärning, sä har
var och en som kommer honom till
hjälp samma rätt.
6§
Om någon i fall som avses i 1-
5 §§ detta kapitel eller i 10 § polis-
lagen (1984:387) har gjort mer än
vad som är medgivet skall han likväl
vara fri från ansvar, om omstän-
digheterna var sådana att han svår-
ligen kunde besinna sig. Motsva-
rande skall gälla den som trodde att
han var i en situation som avses i
nämnda paragrafer.
23 kap. 5 §
Har någon förmåtts att medverka
till brott genom tvång, svek eller
missbruk av hans ungdom, oför-
stånd eller beroende ställning eller
ock medverkat allenast i mindre
mån, må straffet för honom sättas
7§
En gärning som någon företar på
order av den under vars lydnad han
står skall inte medföra ansvar för
honom, om han med hänsyn till lyd-
nadsförhållandets art, gärningens
beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt har att lyda ordern.
8§
En gärning som någon företar
med samtycke från den mot vilken
den riktas skall inte medföra ansvar
om den med hänsyn till den skada
eller fara som den innebär, dess
syfte och övriga omständigheter är
försvarlig.
9§
Den som har förmåtts att med-
verka till brott genom tvång, svek
eller missbruk av hans ungdom,
oförstånd eller beroende ställning
skall i ringa fall inte dömas till an-
svar.
4 Senaste lydelse 1984:389.
5 Senaste lydelse 1986:645.
Prop. 1993/94:130
Bilaga 2
88
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
under vad för brottet eljest är stad-
gat; i ringa fall skall ej dömas till
ansvar. Detsamma skall gälla, då
fråga är att ansvar som är stadgat
för någon i särskild ställning skall
ådömas annan medverkande.
10 §
En gärning som någon företar då
han, utan eget vållande, tillfälligt är
från sina sinnens bruk skall inte
medföra ansvar.
11 §
En gärning som någon företar i
uppenbart ursäktlig villfarelse rö-
rande dess tillåtlighet (straffrätts-
villfarelse) skall inte medföra an-
svar.
29 kap.
2 a §6
Föreligger det någon omständig-
het som nämns i 24 kap., men är
gärningen likväl brottslig, skall om-
ständigheten beaktas vid bedöm-
ningen av straffvärdet. Härvid får
dömas till lindrigare straff än som
är stadgat för brottet.
6 §7
Är det med hänsyn till någon sådan omständighet som avses i 5 § uppen-
bart oskäligt att döma till påföljd, skall rätten meddela påföljdseftergift.
Om andra fall där påföljdsefter-
gift skall meddelas finns särskilda
bestämmelser.
Prop. 1993/94:130
Bilaga 2
1. Denna lag träder i kraft den
2. Bestämmelsen i 1 kap. 2 § första stycket skall inte tillämpas på ett
straffstadgande i annan lag eller författning än brottsbalken som trätt i kraft
före 19 -00-00. Har ett sådant straffstadgande ändrats i något avseende efter
bestämmelsens ikraftträdande skall denna dock tillämpas på straffstad-
gandet.
6 Paragrafen skall ingå i 29 kap. enligt lagrådsremiss.
7 Paragrafen skall ingå i 29 kap. enligt lagrådsremiss.
89
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1964:163) om införande av brotts-
balken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5§
Ingen må dömas för gärning, för
vilken ej var stadgat straff när den
begicks.
Straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs.
Gäller annan lag när dom meddelas, skall den lagen tillämpas, om den leder
till frihet från straff eller till lindrigare straff; vad nu är sagt skall dock ej
gälla, när fråga är om gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund
av då rådande särskilda förhållanden.
Beträffande ådömande av annan påföljd för brott än straff skall vad i
brottsbalken stadgas äga tillämpning även å gärning som begåtts före deri 1
januari 1965; dock må i sådant fall för gärning, som någon begått under in-
flytande av sinnesbeskaffenhet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen, ej tilläm-
pas annan påföljd än överlämnande till särskild vård.
Vad i 36 kap. 1, 2, 4 och 5 §§ brottsbalken stadgas skall äga tillämpning
jämväl när fråga är om gärning, för vilken straff jämlikt andra stycket skall
bestämmas enligt äldre lag.
Prop. 1993/94:130
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den
90
Prop. 1993/94:130
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 12 § skattebrottslagen (1971:69) skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §
/ fall som avses i 2-9 §.§' skall på-
följd efterges för den som frivilligt
vidtar åtgärd som leder till att
skatten eller avgiften kan påföras
eller tillgodoräknas med rätt belopp.
Ansvar enligt 2-9 § inträder ej
för den som frivilligt vidtager åt-
gärd som leder till att skatten eller
avgiften kan påföras eller tillgodo-
räknas med rätt belopp.
Denna lag träder i kraft den
91
Härigenom föreskrivs att 31 § kupongskattelagen (1970:624) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:130
Bilaga 2
1 §‘
Den som uppsåtligen bryter mot 7 § andra stycket eller 14 § första
stycket dömes, om åtgärden kan medföra för låg kupongskatt för honom
eller den han företräder, till böter eller fängelse i högst två år eller, om
brottet rör verkligt betydande belopp eller är av särskilt farlig art eller om
annan synnerligen försvårande omständighet föreligger, till fängelse i högst
sex år.
I fall som avses i första stycket
eller andra stycket skall påföljd
efterges för den som frivilligt rättar
oriktig uppgift eller annars fullgör
underlåten uppgiftsskyldighet.
Den som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i första stycket
dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.
Ansvar enligt första eller andra
stycket inträder ej för den som fri-
villigt rättar oriktig uppgift eller el-
jest fullgör underlåten uppgiftsskyl-
dighet.
I ringa fall dömes ej till ansvar enligt andra stycket.
Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt andra
stycket ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för
brottet inom fem år från brottet.
Bestämmelserna i 14 § andra stycket skattebrottslagen (1971:69)
tillämpas på brott enligt denna paragraf. Bestämmelserna i 14 a-14 c §§
skattebrottslagen tillämpas också på brott enligt första stycket.
Denna lag träder i kraft den
1 Senaste lydelse 1985:111.
92
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1960:418) om straff för varusmugg-
ling skall ha följande lydelse.
Prop. 1993/94:130
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Den som av grov oaktsamhetför-
övar gärning som i 1 eller 4 § sägs,
dömes till böter eller fängelse i
högst två år. I ringa fall skall dock
ej till straff dömas.
Första stycket gäller även när nå-
gon, genom att lämna oriktig upp-
gift i tulldeklaration eller medelst
annat vilseledande i samband med
tullbehandling av gods eller pröv-
ning som i 4 § 4 avses eller genom
underlåtenhet som i 4 § 5 sägs, av
grov oaktsamhet föranleder fara för
att tull eller annan allmän avgift
undandrages statsverket eller för att
gods införes eller utföres i strid mot
förbud. Vad nu sagts skall dock ej
gälla den som frivilligt vidtager åt-
gärd som leder till att faran ej längre
föreligger.
Föreslagen lydelse
§‘
Den som av grov oaktsamhet
företar en gärning som i 1 eller 4 §
sägs, döms till böter eller fängelse i
högst två år. I ringa fall skall dock
inte dömas till ansvar.
Första stycket gäller även när nå-
gon, genom att lämna oriktig upp-
gift i tulldeklaration eller meddelst
annat vilseledande i samband med
tullbehandling av gods eller pröv-
ning som i 4 § 4 avses eller genom
underlåtenhet som i 4 § 5 sägs, av
grov oaktsamhet föranleder fara för
att tull eller annan allmän avgift
undandrages statsverket eller för att
gods införes eller utföres i strid mot
förbud. / fall som nu sagts skall
dock den som frivilligt vidtar åtgärd
som leder till att faran inte längre
föreligger meddelas påföljdsefter-
gift-
Denna lag träder i kraft den
1 Senaste lydelse 1973:672.
93
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1962:120) om straff i vissa fall för
oriktig ursprungsdeklaration m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvaiande lydelse Föreslagen lydelse
2§
Den som frivilligt rättar oriktig Den som frivilligt rättar oriktig
uppgift skall vara/ri/rdw srrajjf uppgift skall meddelas påföljds-
eftergift.
Prop. 1993/94:130
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den
94
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Riksåklagaren (RÅ),
Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen (RPS), Kriminalvårdsstyrelsen (KVS),
Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Överbefälhavaren (ÖB), Socialstyrelsen,
Riksskatteverket (RSV), Svea hovrätt, Hovrätten för Nedre Norrland,
Stockholms tingsrätt, Norrköpings tingsrätt, Eslövs tingsrätt, Piteå tingsrätt,
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Justitieombuds-
mannen (JO), Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Fö-
reningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges polischefer, Tjänstemän-
nens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR och
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF).
RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna vid åklagarmyndighe-
terna i Stockholm och Malmö, från Statsåklagarmyndigheten för speciella
mål och från överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Kalmar medan
RPS har bifogat yttranden från polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg
och Malmö. Till RSV:s yttrande är bifogat yttranden från länsskattemyndig-
hetema i Stockholms län, Göteborgs- och Bohus län, Västmanlands län och
Norrbottens län. Yttrandet från Centralorganisationen SACO/SR har avfat-
tats av Sveriges läkarförbund.
Härutöver har inkommit en rad spontana yttranden från myndigheter, or-
ganisationer och privatpersoner.
Prop. 1993/94:130
Bilaga 3
95
I 1 kap. 4 § första stycket tryckfrihetsförordningen (TF) finns en bestäm-
melse som föreskriver att alla som har att vaka över TF:s efterlevnad skall
ha i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid
fästa uppmärksamheten mera på ämnets och tankens än på uttryckets
lagstridighet, mera på syftet än på framställningssättet samt i tvivelsmål
hellre fria än fälla. Bestämmelsen brukar kallas den tryckfrihetsrättsliga
instruktionen.
Instruktionen gäller endast i mål som handläggs enligt TF. Fråga har
väckts om inte en bestämmelse av samma innebörd, en s.k. parallell-
instruktion, behövs för att domstolarna även i vanliga brottmål skall ha stöd
i lag för att ta hänsyn av det slag som instruktionen föreskriver. Avsikten
med en sådan bestämmelse skulle också vara att hos de rättstillämpande
organen inskärpa vikten av att yttrandefrihets- och informationsfrihets-
intressena beaktas i rättstillämpningen.
I promemorian redogörs för den närmare innebörden av instruktionen.
Vidare ges en bakgrund till bestämmelsen, som är av gammalt datum. De
uttalanden som under senare tid gjorts i olika sammanhang beträffande
behovet av en utvidgning av instruktionens tillämpningsområde redovisas
också.
Instruktionen kan sägas vara en regel som innebär att intresset av
yttrandefrihet och informationsfrihet skall beaktas när detta kolliderar med
andra intressen som också värnas av lagstiftningen. Som en jämförelse finns
därför i promemorian ett avsnitt som mera allmänt behandlar intresse-
kollisioner inom straffrätten. En särskild redovisning görs även för de
regler - skrivna och oskrivna - som redan finns och som innebär att hänsyn
vid rättskipningen skall tas till just yttrande- och informationsfrihets-
intressena.
I promemorian finns som bakgrundsmaterial en kort beskrivning av de
allmänna regler som gäller för påföljdsbestämning samt en redovisning av
ett par rättsfall. Det ena belyser rättsläget i fråga om hänsynstagande vid
rättskipningen till yttrandefrihets- och informationsfrihetsintressena. Det
andra rör innebörden av instruktionen.
I övervägandeavsnittet anges tre olika modeller för att i lagstiftningen, dvs. i
brottsbalken (BrB), föra in en regel som innebär att instruktionens tillämp-
Prop. 1993/94:130
Bilaga 4
ningsområde utvidgas till att avse också vanliga brottmål. Det diskuteras
sedan huruvida någon av dessa är lämplig.
Den första modellen innebär att man låter innebörden av instruktionen få
formen av ytterligare en allmän ansvarsfrihetsregel. En sådan regel skulle
kunna innebära att en gärning som tillgodosett yttrande- eller informa-
tionsfriheten skall medföra ansvar endast om den med hänsyn till om-
ständigheterna är oförsvarlig.
Härefter resoneras kring den andra modellen. Denna innebär att man ger
instruktionen formen av en straffmätningsregel. Det exempel på utform-
ningen av en regel av detta slag som promemorian innehåller innebär att det
som en förmildrande omständighet särskilt skall beaktas om brottet för-
anletts av intresset av yttrandefrihet eller informationsfrihet.
Slutligen redovisas den tredje modellen. Enligt denna ges innebörden av
instruktionen formen av en allmän tolkningsregel i inledningen till BrB.
Lydelsen av en sådan regel skulle kunna vara att rätten, vid bedömande av
om en gäming skall anses som brott, särskilt skall beakta om syftet med
gärningen varit att tillgodose intresset av yttrande- eller informationsfrihet.
Slutsatsen i promemorian är att ingen av de tre tänkbara modellerna upp-
fyller de krav som man bör ställa på lagstiftning av ifrågavarande slag. De
överväganden som gjorts leder alltså fram till att en lagstiftning om att
yttrandefrihetsintresset och intresset av informationsfrihet skall beaktas i
vanliga brottmål inte låter sig konstruera på ett sätt som tillgodoser de krav
som man bör ställa på strafflagstiftning.
I promemorian framhålls emellertid att det för domstolarna redan i dag
finns stöd i lag för att ta hänsyn av det aktuella slaget. Dels finns det i de
fall där frågan typiskt sett blir aktuell direkta lagbestämmelser som anger i
vilken mån som yttrandefrihetsintresset skall beaktas. Dels anges i BrB:s
straffmätningskapitel särskilt att gärningsmannens avsikter och motiv skall
beaktas vid bestämmandet av ett brotts straffvärde och därmed vid både
påföljdsvalet och straffmätningen.
Detta innebär att de skäl som talar för en lagstiftning på området inte är så
starka som man i förstone kan tro.
7 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 130
Prop. 1993/94:130
Bilaga 4
97
Departementspromemorian har varit föremål för remissbehandling. Re-
missvar har inkommit från Justitiekanslem (JK), RÅ, RPS, Domstolsverket,
Svea hovrätt, Göta hovrätt. Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten
för Västra Sverige, Hovrätten för Nedre Norrland, Hovrätten för Övre Norr-
land, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Norrköpings tingsrätt,
Karlstads tingsrätt, ÖB, Styrelsen för psykologiskt försvar, Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet. Juridiska fakultetsnämnden
vid Uppsala universitet, Radiolagsutredningen (U1985:05), JO, TCO,
Sveriges Industriförbund, Sveriges Advokatsamfund, Föreningen Sveriges
åklagare, Föreningen Sveriges polischefer, Allmänhetens Pressombudsman
(PO), Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU), Svenska Journalistförbun-
det, Publicistklubben (PK), Sveriges författarförbund. Teatrarnas Riksför-
bund (TR) samt från Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbets-
nämnd (KLYS).
Sammanställningar över remissyttrandena har upprättats inom Justitiede-
partementet och finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr 88-2000 res-
pektive 91-1274).
98
Prop. 1993/94:130
Bilaga 6
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att nuvarande 24 kap. 5 § skall betecknas 24 kap. 6 § och nuvarande
24 kap. 6 § skall betecknas 24 kap. 8 §,
dels att nya 24 kap. 6 och 8 §§ skall ha följande lydelse,
dels att 1 kap. 1 och 2 §§, 23 kap. 4 §, 24 kap. 1-4 §§, 29 kap. 3 § och
rubriken till 24 kap. skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas tre nya paragrafer, 24 kap. 5,7 och 9 §§
av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
Brott är gärning, för vilken i den-
na balk eller i annan lag eller för-
fattning är stadgat straff som ne-
dan sägs.
I denna balk beskriven gärning
skall, om ej annat sägs, anses som
brott endast då den begås uppsåtli-
gen.
Har gärningen begåtts under
självförvållat rus eller var gärnings-
mannen eljest genom eget vållande
tillfälligt från sina sinnens bruk, må
därav icke föranledas att gärningen
ej anses som brott.
§
Brott är en gärning som är be-
skriven i denna balk eller i annan
lag eller författning och för vilken
straff som sägs nedan är föreskri-
vet.
§
En gärning skall, om inte annat
är särskilt föreskrivet, anses som
brott endast då den begås uppsåt-
ligen.
Har gärningen begåtts under
självförvållat rus eller var gärnings-
mannen på annat vis genom eget
vållande tillfälligt från sina sinnens
bruk, skall detta inte föranleda att
gärningen inte anses som brott.
23 kap.
4§
Ansvar som i denna balk är före-
skrivet för viss gärning skall ådö-
mas inte bara den som utfört gär-
ningen utan även annan som främ-
jat denna med råd eller dåd. Dets-
amma skall gälla beträffande i
annan lag eller författning straffbe-
lagd gärning, för vilken fängelse är
föreskrivet.
Ansvar som i denna balk är
stadgat för viss gärning skall ådö-
mas ej blott den som utfört gär-
ningen utan jämväl annan som
främjat denna med råd eller dåd.
Den som ej är att anse såsom gär-
ningsman dömes, om han förmått
annan till utförandet, för anstiftan
av brottet och eljest för medhjälp
därtill.
99
Nuvarande lydelse
Envar medverkande bedömes
efter det uppsåt eller den oaktsam-
het som ligger honom till last. An-
svar som är stadgat för gärning av
syssloman, gäldenär eller annan i
särskild ställning skall ock drabba
den som jämte honom medverkat
till gärningen.
Vad i denna paragraf sägs skall
ej gälla, om annat följer av vad för
särskilda fall är stadgat.
Föreslagen lydelse
Den som inte är att anse som
gärningsman döms, om han har
förmått annan till utförandet, för
anstiftan till brottet och annars för
medhjälp till det.
Varje medverkande bedöms ef-
ter det uppsåt eller den oaktsamhet
som ligger honom till last. Ansvar
som är föreskrivet för gärning av
syssloman, gäldenär eller annan i
särskild ställning skall drabba även
den som jämte honom medverkat
till gärningen.
Vad som sägs i denna paragraf
skall inte gälla, om något annat
följer av annan lag eller författ-
ning.
Prop. 1993/94:130
Bilaga 6
24 kap. Om nödvärn och annan
nödhandling
24 kap. Om allmänna grunder
for ansvarsfrihet
1§
En gärning som någon begår i
nödvärn utgör brott endast om den
med hänsyn till angreppets beskaf-
fenhet, det angripnas betydelse och
omständigheterna i övrigt är up-
penbart oförsvarlig.
Rätt till nödvärn föreligger mot
1. ett påböijat eller överhängan-
de brottsligt angrepp på person el-
ler egendom,
2. den som med våld eller hot
om våld eller på annat sätt hindrar
att egendom återtas på bar gärning,
3. den som olovligen trängt in i
eller försöker tränga in i rum, hus,
gård eller fartyg, eller
4. den som vägrar att lämna en
bostad efter tillsägelse.
Gärning som någon begår i nöd-
värn skall icke medföra ansvar.
I nödvärn handlar den som söker
avvärja ett påbörjat eller över-
hängande brottsligt angrepp på per-
son eller egendom,
betvinga den som med våld eller
hot om våld eller på annat sätt hin-
drar att egendom återtages på bar
gärning,
hindra någon att olovligen in-
tränga i rum, hus, gård eller fartyg,
eller
från rum, hus, gärd eller fartyg
avlägsna någon, som inträngt olov-
ligen eller, om det är bostad, eljest
vägrar att på tillsägelse lämna
denna,
allt såvitt ej handlingen med
hänsyn till angreppets beskaffenhet
och det angripnas betydelse är up-
penbart oförsvarlig.
100
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:130
Bilaga 6
Rymmer den som är intagen i
kriminalvårdsanstalt eller som är
häktad, anhållen eller annars berö-
vad friheten eller sätter han sig med
våld eller hot om våld till motvärn
eller gör han på annat sätt motstånd
mot någon under vars uppsikt han
står, då denne skall hålla honom till
ordningen, får det våld brukas som
med hänsyn till omständigheterna
kan anses försvarligt för att rym-
ningen skall hindras eller ordningen
upprätthållas. Detsamma skall gälla,
om någon annan än som nu har
nämnts gör motstånd i ett sådant
fall.
Rymmer den som är intagen i
kriminalvårdsanstalt eller som är
häktad, anhållen eller annars berö-
vad friheten eller sätter han sig med
våld eller hot om våld till motvärn
eller gör han på annat sätt motstånd
mot någon under vars uppsikt han
står, då denne skall hålla honom till
ordningen, får det våld brukas som
med hänsyn till omständigheterna är
försvarligt för att rymningen skall
hindras eller ordningen upprätt-
hållas. Detsamma skall gälla, om
någon annan än som nu har nämnts
gör motstånd i ett sådant fall.
Om rätt för polismän och viss annan personal att bruka våld finns i övrigt
föreskrifter i polislagen (1984:387).
I fall då någon enligt första
stycket eller enligt polislagen har
rätt att bruka våld har var och en
som kommer honom till hjälp sam-
ma rätt.
Vid myteri eller under strid, så
ock eljest vid tillfälle, då brott mot
krigslydnaden medför särskild fara,
må krigsman mot underlydande som
visar ohörsamhet bruka det våld
som är nödigt för att upprätthålla
krigslydnaden.
I fall som nu avses skall vad i 2 §
tredje stycket sägs äga motsvarande
tillämpning.
4
Den som i annat fall än förut i
detta kapitel är sagt, för att avvärja
fara för liv eller hälsa, rädda vär-
defull egendom eller av annan så-
dan orsak handlar i nöd, skall ock
vara fri från ansvar, om gärningen
med hänsyn till farans beskaffenhet,
den skada som åsamkas annan och
omständigheterna i övrigt måste an-
ses försvarlig.
Vid myteri eller under strid eller
vid annat tillfälle, då brott mot lyd-
naden medför särskild fara, får mi-
litärförman mot underlydande som
visar ohörsamhet bruka det våld
som är nödvändigt för att lydnaden
skall kunna upprätthållas.
§
En gärning som någon, i annat
fall än som nämnts tidigare i detta
kapitel, begår i nöd utgör brott en-
dast om den med hänsyn till farans
beskaffenhet, den skada som åsam-
kas annan och omständigheterna i
övrigt är oförsvarlig.
Nöd föreligger när fara hotar liv,
hälsa, egendom eller något annat
viktigt av rättsordningen skyddat
intresse.
1 Senaste lydelse 1984:389.
- Senaste lydelse 1984:389.
101
Nuvarande lydelse
5§3
Har någon i fall som avses i 1-
4 §§ detta kapitel eller 10 § polis-
lagen (1984:387) gjort större våld
eller svårare skada än i varje fall
är medgivet, skall han likväl ej dö-
mas till ansvar, om omständig-
heterna var sådana att han svårli-
gen kunde besinna sig.
Finnes gärningen brottslig, må
dömas till lindrigare straff än för
brottet eljest är stadgat.
Föreslagen lydelse
5§
Om någon enligt 1-4 §§ detta
kapitel eller enligt 10 § polis lagen
(1984:387) har rätt att begå en an-
nars straffbelagd gärning, har var
och en som kommer honom till
hjälp samma rätt.
6§
Om någon i fall där 1-5 §§ det-
ta kapitel eller 10 § polislagen
(1984:387) är tillämplig har gjort
mer än vad som är medgivet, skall
han ändå vara fri från ansvar, om
omständigheterna var sådana att
han svårligen kunde besinna sig.
Prop. 1993/94:130
Bilaga 6
6 §4
Gärning som någon begått på
order av den under vars lydnad han
står skall ej medföra ansvar för ho-
nom, om han med hänsyn till lyd-
nadsförhållandets art, gärningens
beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt hade att lyda ordern.
7§
En gärning som någon begår
med samtycke frän den mot vilken
den riktas utgör brott endast om
gärningen, med hänsyn till den
skada, kränkning eller fara som
den medför, dess syfte och övriga
omständigheter, är oförsvarlig.
8§
En gärning som någon begår på
order av den under vars lydnad han
står skall inte medföra ansvar för
honom, om han med hänsyn till
lydnadsförhållandets art, gärning-
ens beskaffenhet och omständig-
heterna i övrigt har att lyda ordern.
9§
En gärning som någon begår i
villfarelse om dess tillåtlighet
(straffrättsvillfarelse) skall inte
medföra ansvar om
Senaste lydelse 1984:389.
4 Senaste lydelse 1986:645.
102
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1. författningsbestämmelsen var
felaktigt publicerad eller gärnings-
mannen av någon annan anledning
saknade möjlighet att fä kännedom
om innehållet i den,
2. författningsbestämmelsen var
synnerligen otydlig och detta orsa-
kade villfarelsen,
3. en myndighet genom felaktiga
upplysningar eller på något annat
sätt orsakade villfarelsen, eller
4. villfarelsen av någon annan
anledning var uppenbart ursäktlig.
Prop. 1993/94:130
Bilaga 6
29 kap.
3 §5
Såsom förmildrande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet
skall, vid sidan av vad som är föreskrivet för vissa fall, särskilt beaktas
1. om brottet föranletts av någon annans grovt kränkande beteende,
2. om den tilltalade till följd av psykisk störning eller sinnesrörelse eller
av någon annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt hand-
lande.
3. om den tilltalades handlande
stått i samband med hans uppen-
bart bristande utveckling, erfaren-
het eller omdömesförmåga eller
4. om brottet föranletts av stark
mänsklig medkänsla.
Om det är uppenbart påkallat
med hänsyn till brottets straffvärde,
får dömas till lindrigare straff än
som är föreskrivet för brottet.
3. om den tilltalades handlande
stått i samband med hans uppenbart
bristande utveckling, erfarenhet el-
ler omdömesförmåga,
4. om brottet föranletts av stark
mänsklig medkänsla eller
5. om gärningen, utan att vara fri
från ansvar, är sådan som avses i
24 kap.
Om det är påkallat med hänsyn
till brottets straffvärde, får dömas
till lindrigare straff än som är före-
skrivet för brottet.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Före den 1 juli 1999 skall, såvitt avser straffstadgande i annan lag eller
författning än brottsbalken, bestämmelsen i 1 kap. 2 § första stycket tilläm-
pas endast på straffstadgande som trätt i kraft efter den 1 juli 1994 eller som
ändrats i något avseende efter denna dag.
5 Senaste lydelse 1991:1138.
103
Härigenom föreskrivs att 2 § skattebrottslagen (1971:69) skall ha följan-
de lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:130
Bilaga 6
2§1
Den som till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift
uppsåtligen avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder
att skatt eller avgift påföres med för lågt belopp eller tillgodoräknas med
för högt belopp dömes för skattebedrägeri till fängelse i högst två år.
Detsamma gäller den som med
avsikt att skatt eller avgift skall på-
föras med för lågt belopp underlå-
ter att avge deklaration eller där-
med jämförlig handling och däri-
genom föranleder att för lågt be-
lopp påföres honom eller den han
företräder.
Detsamma gäller den som med
avsikt att skatt eller avgift inte skall
påföras eller påföras med för lågt
belopp underlåter att avge deklara-
tion eller därmed jämförlig handling
och därigenom föranleder att han
eller den han företräder undgår att
påföras skatt eller avgift eller på-
förs skatt eller avgift med för lågt
belopp.
För skattebedrägeri skall också den dömas som med avsikt att skatt skall
påföras med för lågt belopp överenskommer med sin arbetsgivare eller
annan som är skyldig att utan föreläggande lämna kontrolluppgift enligt
3 kap. lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter, att
denne skall underlåta att fullgöra sin uppgiftsskyldighet, och som däri-
genom föranleder att skatt på grundval av förenklad självdeklaration påförs
honom med för lågt belopp.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
1 Senaste lydelse 1990:360.
104
Utdrag ut protokoll vid sammanträde 1993-12-06
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo Svensson,
regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 4 november 1993 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken, och
2. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rådmannen Martin Borgeke.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
I 1 kap. 1 § föreslås ett förbud mot analogisk tillämpning av straffbestäm-
melser. I Fängelsestraffkommitténs förslag, som ligger till grund för lag-
rådsremissen, uttrycktes förbudet genom en föreskrift om att en straff-
bestämmelse inte får ges en vidare tillämpning än dess ordalydelse innebär.
Regeringsförslaget uttrycker samma sak genom en påbyggnad av brottsde-
finitionen i 1 kap. 1 § brottsbalken. Brott är enligt sistnämnda förslag en
straffbelagd ”gärning som är beskriven i denna balk eller i annan lag eller
författning”. I kravet på att gärningen skall finnas beskriven i en författning
skall således ligga det nämnda förbudet mot analogisk rättstillämpning. Vid
en jämförelse framstår kommittéförslaget som klarare. I själva verket är det
svårt att av ordalydelsen i regeringsförslaget förstå att det rör sig om ett för-
bud mot analogisk rättstillämpning. Detta framgår först vid en läsning av
motiven till bestämmelsen.
I lagrådsremissen anförs att det inte går att ge någon helt säker beskriv-
ning av hur svensk rätt ställer sig till analogisk tillämpning av straffbud. Så
mycket står dock klart, fortsätter remissen, att det i rättstillämpningen an-
setts finnas ett begränsat utrymme för analogitolkning. Lagrådet vill ifråga-
sätta om utrymmet verkligen är så begränsat som görs gällande i remissen.
I själva verket synes det finnas ett stort rättsområde där analogisk
tillämpning av straffbestämmelserna förekommer. Det gäller det s.k. företa-
garansvaret. Enligt svensk rätt kan, med undantag för företagsbot, endast
fysiska personer straffas. I många fall tar emellertid en straffbestämmelse
sikte på subjekt i viss ställning, t.e.x innehavare av rörelse eller ägare av
viss egendom. Som exempel på denna författningsteknik vill Lagrådet
nämna följande.
Enligt 5 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen straffas ägaren till en perio-
disk skrift om han underlåter att fullgöra viss anmälningsskyldighet.
Bestämmelser om straffansvar för ägaren föreskrivs i 79 § vägtrafikskat-
telagen (1988:327) om hans fordon brukas i vissa fall.
Prop. 1993/94:130
Bilaga 7
105
1 8 kap. 11 § första stycket andra meningen lagen (1976:380) om arbets-
skadeförsäkring föreskrivs straff för arbetsgivare och uppdragsgivare som
underlåter att fullgöra viss uppgiftsskyldighet.
Arbetsgivaren är den som skall straffas enligt 80 och 81 §§ uppbördslagen
(1953:272) om han åsidosätter skyldighet att verkställa skatteavdrag m.m.
Tillståndshavaren skall straffas enligt 21 § yrkestrafiklagen (1988:263)
om han bryter mot villkor som meddelats i tillståndet.
I svensk rättspraxis har fysiska personer sedan gammalt dömts till straff-
ansvar för brott mot bestämmelser som de nu angivna utan hinder av att
”ägaren”, ”arbetsgivaren”, ”tillståndshavaren” etc. varit en juridisk person
och gärningen begåtts som ett led i den juridiska personens verksamhet. Det
är tydligt att domstolarna därvid tillämpat bestämmelserna analogiskt eller
kvasianalogiskt och alltså utvidgat straffbudets gärningsinnehåll utöver dess
ordalydelse (se Thomstedt, Om företagaransvar, 1948, s. 113 f).
I senare tiders författningar anges vanligen det rättssubjekt som skall
straffas vid brott mot en bestämmelse med det neutrala uttrycket ”den som”.
En så formulerad straffbestämmelse ger möjligheter att intolka ett straffan-
svar för t.ex. styrelseledamöter vid brott som begås i ett aktiebolags rörelse.
Någon sådan tolkningsmöjlighet föreligger enligt Lagrådet knappast om det
ansvariga rättssubjektet betecknats ”ägaren” och denne är en juridisk
person. Stängs möjligheterna till analogisk tillämpning av sådana straff-
bestämmelser, försvinner företagaransvaret på en rad områden.
Lagrådet kan inte överblicka i vilken omfattning straffbestämmelser av nu
angivet slag förekommer, men redan de exempel som har lämnats ovan ger
vid handen att sådana bestämmelser inte är ovanliga. Det inger betänklighe-
ter att upphöja den remitterade bestämmelsen till lag innan en inventering
av författningsbeståndet har skett och erforderliga författningsändringar
företagits. I allt fall bör bestämmelsen inte träda i kraft innan så skett.
Det remitterade förslaget har till syfte, förutom att ytterligare befästa le-
galitetsprincipen inom straffrätten, att i anslutning därtill lagfästa vissa av
de allmänna grunder för ansvarsfrihet som hittills lämnats oreglerade.
Inledningsvis uttalas i remissen att det i flertalet fall är fråga om problem
som är svåra att omformulera till en i alla stycken helt invändningsfri lag-
text.
Lagrådet har funnit anledning att kritisera de valda lösningarna endast
såvitt avser betydelsen av egentlig rättsvillfarelse i fråga om straffrättsliga
lagbud, i förslaget kallad straffrättsvillfarelse. En jämförelse mellan lag-
texten i den föreslagna 24 kap. 9 § å ena sidan och motiveringen, särskilt
den allmänna motiveringen i remissen, å andra sidan ger belägg för den
inledningsvis anmärkta svårigheten att ge uttryck för vad som avses i en helt
invändningsfri lagtext.
Av den allmänna motiveringen framgår att straffrättsvillfarelse skall - i
huvudsaklig anslutning till vad som får antas vara gällande rätt - ha an-
svarsbefriande verkan endast i undantagsfall, då villfarelsen är uppenbart ur-
säktlig. Den beskrivning som lagtexten innehåller av fall då ansvarsfrihet på
grund av straffrättsvillfarelse kan komma i fråga liksom något uttalande i
specialmotiveringen är dock av den natur att allmänhet och domstolar kan få
Prop. 1993/94:130
Bilaga 7
106
uppfattningen att ansvarsfrihet inträder i större utsträckning än lagstiftaren
avsett.
Även om den allmänna motiveringen i fråga om straffrättsvillfarelse ger
bättre besked om avsikten med den föreslagna bestämmelsen kan det dock
finnas anledning till ifrågasättande på vissa punkter. Vad som sägs om fel-
aktig publicering jämfört med lagtexten kan ge intryck av att varje formell
brist i kungörelseförfarandet leder till ansvarsbefrielse utan avseende på om
bristen varit kausal till straffrättsvillfarelsen eller ej. Detta torde inte vara
avsett. Villfarelsen skall ha berott på felaktigheten i fråga om kungörandet
samtidigt som villfarelsen skall ha varit uppenbart ursäktlig. Härav torde
följa att inte vilket obetydligt fel som helst kan leda till ansvarsfrihet. Det
måste vara fråga om en mera väsentlig felaktighet. De fall som närmast
kommer i åtanke är att kungörandet inte har ägt rum innan den straffbelagda
gärningen begicks eller att kungörandet av successiva ändringar som träder i
kraft samtidigt gjorts på ett sådant sätt att betydande svårigheter förelegat att
klarlägga den slutliga lydelsen av ett straffstadgande.
Med felaktigheter i kungörandet bör inte jämställas det i remissen om-
nämnda fallet av tryckfel i lagboken. Inte heller brister i fråga om lokal
skyltning bör - även om så i något fall skett i doktrinen - anses höra hit i
andra fall än då skyltning är av rättskonstitutiv art såsom fallet är enligt
167 § vägtrafikkungörelsen (1972:603). Härmed är inte sagt att publice-
ringsbrister av nu berört slag inte kan leda till straffrättsvillfarelse som med-
för ansvarsfrihet. Systematiskt bör dessa fall av villfarelse hänföras till den
kategori som i lagtextförslaget beskrivs som att ”villfarelsen av någon an-
nan anledning var uppenbart ursäktlig”.
Det sist sagda bör gälla även övriga i remissen särskilt beskrivna fall. Vad
särskilt avser utlänningars okunnighet om svensk lag måste understrykas
vad som sägs i remissens allmänna motivering om denna fråga. Det är t.ex.
inte meningen att främmande rättsuppfattning om tillåtligheten av våld,
tvång eller hot mot person skall kunna åberopas som ansvarsfrihetsgrund.
Lagrådet finner även skäl att uppehålla sig vid det som punkt 3 i den
föreslagna 24 kap. 9 § upptagna fallet att en myndighet genom felaktiga
upplysningar eller på annat sätt orsakat villfarelsen. Remissens motivering
till denna punkt synes kunna ge en felaktig föreställning om lagtextens
räckvidd i detta fall. En gärningsman kan inte befria sig från ansvar genom
att vända sig med en förfrågan till en myndighet om det inte finns särskilda
skäl att vända sig till myndigheten. Omständigheterna måste också ha varit
sådana att myndigheten haft möjlighet och behörighet att ge ett auktoritativt
besked.
Mot den angivna bakgrunden kan den frågan ställas om det inte vore bäst
att alltjämt lämna egentlig rättsvillfarelse som ansvarsfrihetsgrund utanför
det lagreglerade området, helst som detta alltjämt blir fallet med flera andra
av rättsordningen godtagna ansvarsfrihetsgrunder.
Lagrådet har dock förståelse för önskemålet att brottsbalken skall inne-
hålla en bestämmelse om straffrättsvillfarelse men finner att den av
Fängelsestraffkommittén valda metoden med en allmänt hållen regel vore
att föredra. Det kan dock finnas skäl att bestämmelsen innehåller ett
Prop. 1993/94:130
Bilaga 7
107
exempel på villfarelseanledningar som gör att undantagskaraktären av dessa
anledningar understryks. I Lagrådets lagtextförslag har som sådant exempel
valts felaktigheter i fråga om kungörandet, uttrycket taget i den bemärkelse
som framgår av det som anförts i det föregående. Lagrådet föreslår att
24 kap. 9 § får följande lydelse:
En gärning som någon begår i tro att den är tillåten (straffrättsvillfarelse)
skall inte medföra ansvar om villfarelsen var uppenbart ursäktlig på grund
av att en felaktighet förekommit i fråga om kungörandet av den straffrätts-
liga bestämmelsen eller på grund av någon annan sådan utomordentlig om-
ständighet.
I övergångsbestämmelserna föreslås en föreskrift som innebär att 1 kap.
2 § första stycket brottsbalken i dess föreslagna lydelse skall till utgången av
juni 1999 tillämpas endast på straffbestämmelse som trätt i kraft efter den
1 juli 1994 eller som ändrats i något avseende efter denna dag. Vad som
sagts nu gäller dock endast straffbestämmelse i annan lag eller författning
än brottsbalken.
Den föreslagna övergångsbestämmelsen gäller således endast special-
straffrätten. Bestämmelsen är lätt att tillämpa. Den som efter den 1 juli 1994
har att pröva om uppsåt eller vårdslöshet krävs för ansvar enligt en viss spe-
cialstraffbestämmelse har endast att ta reda på om den lydelse av bestäm-
melsen som skall tillämpas har trätt i kraft efter nämnda tidpunkt. Det är lik-
giltigt om bestämmelsen ändrats i något avseende som är relevant för den
prövning som saken gäller. Innehåller exempelvis en paragraf med straffbe-
stämmelser flera punkter och har paragrafen ändrats med avseende på en av
dessa får det betydelse för tillämpningen också av de övriga punkterna.
Så som övergångsregleringen är utformad gäller 1 kap. 2 § första stycket
brottsbalken i dess nya lydelse inte s.k. blankettstraffbud med mindre själva
straffbestämmelsen ändrats. Antag att en specialstraffbestämmelse lyder
”Den som bryter mot 7 § dömes till...” och att 7 § ändras efter utgången av
juni 1994. En sådan ändring leder inte till att uppsåtskravet i 1 kap. 2 §
första stycket brottsbalken i dess nya lydelse skall tillämpas på blankett-
straffbudet. Lagrådet förutsätter emellertid att man vid författningsändringar
av sist angivet slag, såsom också förutskickas i lagrådsremissen, följer upp
ärendet genom att i straffbestämmelsen skriva in ett uttryckligt krav på upp-
såt, om det är detta subjektiva rekvisit som man vill ha.
Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen
I 2 § andra stycket, som gäller skattebedrägeri vid underlåtenhet att avge
deklaration, föreslås att lagtexten ändras så att den täcker även fall där un-
derlåtenheten inte föranleder något skattebeslut. Nuvarande lagtext förutsät-
ter enligt ordalagen att ett sådant beslut fattas, men i praxis har lagrummet
genom analogisk lagtillämpning ansetts tillämpligt även om något skattebe-
slut inte fattas. Förslaget innebär således inte någon saklig ändring utan har
samband med införandet av förbudet mot analogisk tillämpning av straff-
bud.
Prop. 1993/94:130
Bilaga 7
108
Lagrådet har i och för sig inte någon erinran mot förslaget. Detta ger
emellertid anledning att överväga om inte motsvarande justeringar bör göras
av lagtexten i paragrafens första och tredje stycken. Något behov av att
ändra dessa lagrum på den grunden att de skall täcka även fall där skattebe-
slut inte fattas torde visserligen inte föreligga. Däremot kan tolknings-
problem uppkomma om man, i enlighet med förslaget, i andra stycket som
handlingseffekt anger såväl att den skattskyldige undgår att påföras skatt
som att han påförs skatt med för lågt belopp medan man i första och tredje
styckena anger endast det sistnämnda fallet. Det kan leda till ett motsatsslut
att första och tredje styckena inte täcker sådana fall där ett skattebeslut, t.ex.
ett taxeringsbeslut, visserligen fattas, men någon skattepåföring inte blir
aktuell eftersom inkomsterna understiger skattepliktsgränsen.
Med hänsyn till det anförda bör även första och tredje styckena av 2 §
justeras. I samband därmed bör en redaktionell ändring göras i andra
stycket. Något behov av att ändra också i 5 och 7 §§, där liknande uttryck
förekommer, torde inte föreligga, eftersom dessa paragrafer är uppbyggda
med ett farerekvisit.
Lagrådet föreslår att 2 § får följande lydelse:
Den som till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift upp-
såtligen avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder att
skatt eller avgift inte påförs eller påförs med för lågt belopp eller tillgodo-
räknas med för högt belopp dömes för skattebedrägeri till fängelse i högst
två år.
Detsamma gäller den som med avsikt att skatt eller avgift inte skall på-
föras eller påföras med för lågt belopp underlåter att avge deklaration eller
därmed jämförlig handling och därigenom föranleder att han eller den han
företräder inte påförs skatt eller avgift eller påförs skatt eller avgift med för
lågt belopp.
För skattebedrägeri skall också den dömas som med avsikt att skatt inte
sskall påföras eller påföras med för lågt belopp överenskommer med sin ar-
betsgivare eller annan som är skyldig att utan föreläggande lämna kontroll-
uppgift enligt 3 kap. lagen (1990:325) om självdeklaration och kontroll-
uppgifter, att denne skall underlåta att fullgöra sin uppgiftsskyldighet, och
som därigenom föranleder att skatt på grundval av förenklad självdeklara-
tion inte påförs eller påförs honom med för lågt belopp.
Prop. 1993/94:130
Bilaga 7
109
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Laurén, Hörnlund, Olsson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik,
Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P.Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Hellsvik
Prop. 1993/94:130
Regeringen beslutar proposition 1993/94:130 Ändringar i brottsbalken m.m.
(ansvarsfrihetsgrunder m.m.)
110
gotab 46173, Stockholm 1994