Regeringens proposition
1993/94:123
Skuldsaneringslag
Prop.
1993/94:123

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp
i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 10 februari 1994.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Gun Hellsvik

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en skuldsaneringslag.
Med skuldsanering enligt lagförslaget avses att en fysisk person
helt eller
delvis befrias från betalningsansvaret för sina skulder.
I förslaget läggs det fram en förfarandemodell som innehåller tre
steg. I det
första steget, som huvudsakligen lämnas utanför det lagreglerade
området, skall
en kraftigt skuldsatt gäldenär själv försöka träffa en uppgörelse med
samtliga
sina borgenärer. Gäldenären skall därvid kunna få råd och anvisningar
av
kommunen. Om detta inte lyckas, skall gäldenären hos
kronofogdemyndigheten i ett
andra steg kunna ansöka om frivillig skuldsanering. Med sådan
frivillig skuld-
sanering avses att gäldenären tillsammans med kronofogdemyndigheten
upprättar
ett förslag till skuldsanering som godtas av samtliga borgenärer. Om
någon
borgenär motsätter sig ett sådant förslag, skall
kronofogdemyndigheten överlämna
ärendet till tingsrätten som i ett tredje steg skall kunna besluta om
tvingande
skuldsanering.
För att komma i åtnjutande av skuldsanering skall man vara fysisk
person med
hemvist i Sverige och inte vara näringsidkare. Man får inte vara
ålagd
näringsförbud. Vidare krävs att gäldenären är insolvent och så
skuldsatt att han
inte inom överskådlig tid kan betala sina skulder. Slutligen krävs
det att det
vid en allmän bedömning framstår som skäligt att bevilja gäldenären
skuldsanering. Vid denna skälighetsbedömning skall särskilt beaktas
skuldernas
ålder, omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar
gäldenären har
gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att själv nå en
uppgörelse med
borgenärerna samt hur gäldenären har medverkat under handläggningen
av
skuldsaneringsärendet.
En skuldsanering som uppnås under steg 1 lämnas i huvudsak oreglerad
i
lagförslaget. Om en frivillig skuldsanering nås under steg 2 skall
den
fastställas av kronofogdemyndigheten. En tvingande skuldsanering i
steg 3
beslutas av rätten. En skuldsanering enligt lagen skall regelmässigt
vara
förenad med en betalningsplan för gäldenären, om hans
betalningsförmåga inte är
så dålig att det helt saknas betalningsmöjlighet. En sådan
betalningsplan skall
innebära att gäldenären under en period av som regel fem år skall
leva på
existensminimum och att betalningsförmågan därutöver skall komma
borgenärerna
till godo.
Genomgående ställs höga krav på gäldenärens egen aktiva medverkan.
Det innebär
bl.a. att det ställs mycket höga krav på att ansökan till
kronofogdemyndigheten
till sitt innehåll och sin utformning är sådan att den kan ligga till
grund för
ett fortsatt förfarande. En ansökan som inte uppfyller kraven skall
avvisas.
Kronofogdemyndigheten skall också ha möjligheter att på ett tidigt
stadium avslå
en ansökan som uppenbart inte kan leda till skuldsanering.
En skuldsanering skall i princip omfatta samtliga skulder som har
uppkommit
före en viss dag inklusive det allmännas fordringar på skatt och
avgifter. I
förslaget görs dock vissa andra undantag. Fordringar förenade med
panträtt,
fordringar på familjerättsliga underhållsbidrag och fordringar som
innebär ett
fortsatt ömsesidigt utväxlande av prestationer - t.ex. hyra -
omfattas sålunda
inte av en skuldsanering. Detsamma gäller tvistiga fordringar, dvs.
fordringar
som gäldenären bestrider. Det skall också i det enskilda fallet vara
möjligt att
beträffande vissa fordringar bestämma att de inte skall omfattas av
skuldsaneringen. De fordringar som omfattas av skuldsaneringen skall
i princip
också behandlas lika, dvs. alla borgenärer skall drabbas av en lika
stor
procentuell nedskrivning av sina fordringsbelopp. Från denna regel
finns
möjlighet att göra vissa undantag.
En skuldsanering enligt förslaget syftar till en definitiv reglering
av
gäldenärens samtliga skulder. De borgenärer som inte bevakar sin rätt
i
förfarandet drabbas av att deras rätt att få betalt för sina
fordringar helt och
hållet upphör. De borgenärer som på ett närmare bestämt sätt deltar i
förfarandet skall få betalt för sina fordringar i enlighet med vad
som har
bestämts i betalningsplanen. Vissa snävt formulerade möjligheter
skall finnas
att i efterhand upphäva eller ändra en skuldsanering.
Hur och när gäldenären skall fullgöra sina skyldigheter skall
bestämmas i
betalningsplanen. Någon offentlig kontroll av att planen fullföljs
föreslås
inte. Detta får bevakas av varje enskild borgenär.Det föreslagna
skuldsaneringsinstitutet är fristående från konkurs- och
ackordsinstituten.
I propositionen föreslås också vissa följdändringar i annan
lagstiftning.
Skuldsaneringslagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1
juli 1994.

1

1 Förslag till
Skuldsaneringslag

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 §

Med skuldsanering enligt denna lag avses sådan frivillig
skuldsanering som
fastställs av kronofogdemyndigheten och tvingande skuldsanering som
beslutas av
rätten. Kommunen skall inom ramen för socialtjänsten eller på annat
sätt lämna
råd och anvisningar till skuldsatta personer.

2 §

Skuldsanering innebär att en gäldenär helt eller delvis befrias från
ansvar för
betalningen av de skulder som omfattas av skuldsaneringen.
Om ackord och konkurs finns särskilda bestämmelser.

3 §

Vid skuldsanering enligt denna lag behöver hänsyn inte tas till
föreskrifter om
eftergift eller nedsättning i annan författning.
En borgenär får utan hinder av föreskrifter i någon annan
författning godta ett
förslag om skuldsanering enligt denna lag.

Allmänna villkor för skuldsanering

4 §

Skuldsanering får beviljas en gäldenär med hemvist i Sverige som är
fysisk
person och inte är näringsidkare, om
1. han är på obestånd och så skuldsatt att han inte kan antas ha
förmåga att
betala sina skulder inom överskådlig tid och
2. det är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och
ekonomiska
förhållanden att skuldsanering beviljas honom.
Den som är folkbokförd i Sverige skall vid tillämpningen av första
stycket anses ha hemvist i Sverige.
Vid tillämpningen av första stycket 2 skall särskilt beaktas
skuldernas ålder,
omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar gäldenären
har gjort för
att fullgöra sina förpliktelser och att på egen hand nå en uppgörelse
med sina
borgenärer samt det sätt på vilket gäldenären har medverkat under
handläggningen
av ärendet om skuldsanering.

5 §

En gäldenär som är ålagd näringsförbud enligt lagen (1986:436) om
näringsförbud
får inte beviljas skuldsanering. Detsamma gäller en gäldenär som
tidigare
beviljats skuldsanering, om det inte finns synnerliga skäl för
skuldsanering.
Skulderna

6 §

En skuldsanering omfattar, om inte annat föreskrivs i denna lag,
alla
fordringar på pengar mot gäldenären som har uppkommit före den dag då
beslut
meddelas enligt 13 § andra stycket att inleda skuldsanering.
Skuldsanering
medför att rätten till ränta på en sådan fordran bortfaller för tiden
efter
nämnda dag. Skuldsaneringen får dock inskränkas till att avse de
fordringar som
har uppkommit före viss tidigare dag, om det är skäligt med hänsyn
till
omständigheterna vid skuldernas uppkomst eller andra särskilda
omständigheter.
Vid skuldsaneringen får bestämmas att en fordran som avses i första
stycket och
som är beroende av villkor, inte är till beloppet fastställd eller
inte är
förfallen till betalning, inte skall omfattas av skuldsaneringen. I
fråga om en
sådan fordran får borgenären utan hinder av föreskrifter i annan
författning
bevilja anstånd med betalningen under den tid betalningsplanen enligt
8 § löper.
En skuldsanering omfattar inte
1. en fordran på familjerättsliga underhåll,
2. en fordran för vilken borgenären har panträtt eller annan
förmånsrätt enligt
6 eller 7 § förmånsrättslagen (1970:979) eller retentionsrätt, till
den del
säkerheten förslår till betalning av fordran,
3. en fordran för vilken borgenären, innan beslut om att inleda
skuldsanering
har meddelats, har fått förmånsrätt enligt 8 § förmånsrättslagen,
såvitt avser
egendom som har tagits i anspråk vid verkställigheten,
4. en fordran som inte är förfallen till betalning och som är
beroende av att
borgenären tillhandahåller en motprestation eller
5. en fordran som är tvistig.
Bestämmelsen i tredje stycket 1 gäller inte när försäkringskassan
eller ett
utländskt offentligt organ inträtt i den underhållsberättigades rätt
till
underhållsbidrag.

Innehållet i en skuldsanering

7 §

Alla fordringar som enligt 6 § omfattas av skuldsaneringen har lika
rätt.
Utan hinder av första stycket får
1. en fordran ges sämre rätt, om borgenären samtycker eller
2. en borgenär vars fordran är på mindre belopp ges full betalning,
om det är
skäligt med hänsyn till omfattningen av skulderna och övriga
omständigheter.
I 26 § föreskrivs vad som skall gälla i fråga om fordringar som inte
har
anmälts i ärendet.

8 §

Vid en skuldsanering skall bestämmas
1. vilka fordringar som enligt 6 § skall omfattas av skuldsaneringen
och vad
som enligt 7 § skall gälla för dem,
2. vilket belopp som skall fördelas mellan borgenärerna,
3. en betalningsplan som visar när och hur kvarstående belopp av
varje
borgenärs fordran skall betalas.
Belopp som avses i första stycket 2 skall bestämmas så att
skuldsaneringen tar
i anspråk gäldenärens samtliga tillgångar och inkomster efter avdrag
för vad som
skall förbehållas gäldenären för hans och hans familjs försörjning.
Därvid skall
bestämmelserna i 15 kap. 6 a § utsökningsbalken om förbehållsbelopp
vara
vägledande. Vid skuldsaneringen får bestämmas att förbehåll även
skall göras för
betalning av en fordran som, enligt 6 § tredje stycket eller beslut
som fattas
med stöd av 6 § andra stycket, inte omfattas av skuldsaneringen.
Av fördelningen enligt första stycket 2 skall framgå hur stor
procentandel av
fordringarnas belopp som skall kvarstå.
Den betalningsplan som skall bestämmas enligt första stycket 3 skall
löpa under
fem år, om det inte finns särskilda skäl att bestämma en längre eller
kortare
tid.

2
Ansökan om skuldsanering

9 §

En ansökan om skuldsanering skall göras skriftligen hos
kronofogdemyndigheten i
det län där gäldenären är bosatt. Är gäldenären inte bosatt i
Sverige, skall
ansökan göras hos Kronofogdemyndigheten i Stockholms län. Har ansökan
gjorts hos
en kronofogdemyndighet som inte är behörig, skall ärendet genast
lämnas över
till den kronofogdemyndighet som enligt vad handlingarna visar är
behörig.
Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av gäldenären.

10 §

Ansökan skall innehålla
1. uppgifter om gäldenären i de hänseenden som anges i 33 kap. 1 §
första
stycket rättegångsbalken samt uppgift som visar att han har hemvist i
Sverige,
2. en förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder med
uppgift om varje
borgenärs namn, person- eller organisationsnummer, postadress och
telefon,
3. uppgift om gäldenärens inkomster och utgifter,
4. uppgift om förhållanden som avses i 4 § tredje stycket,
5. de uppgifter om gäldenärens och hans familjs personliga och
ekonomiska
förhållanden som i övrigt är av betydelse för prövning av frågan om
skuldsanering skall inledas.
Uppgifterna enligt första stycket skall lämnas av gäldenären på
heder och
samvete.

Bristfällig ansökan

11 §

Om en ansökan är bristfällig, skall kronofogdemyndigheten förelägga
gäldenären
att avhjälpa bristen. Av föreläggandet skall framgå att ansökan kan
avvisas om
föreläggandet inte följs. Föreläggandet behöver inte delges.
Kronofogdemyndigheten skall avvisa en ansökan om skuldsanering, om
den är så
bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning i sak och
gäldenären
inte har följt ett föreläggande att avhjälpa bristen.

3
Avslag hos kronofogdemyndigheten

12 §

Om det av ansökan om skuldsanering eller annan tillgänglig utredning
framgår
att gäldenären inte uppfyller villkoren enligt 4 § eller inte kan
beviljas
skuldsanering på grund av 5 §, skall kronofogdemyndigheten avslå
ansökan.
Om det, sedan beslut har fattats enligt 13 § andra stycket om att
inleda
skuldsanering, framkommer att förutsättningarna för skuldsanering
enligt denna
lag inte är uppfyllda, skall kronofogdemyndigheten avslå ansökan.
Ansökan får
också avslås, om gäldenären inte inställer sig personligen vid ett
sammanträde
eller om han i övrigt inte medverkar vid ärendets handläggning.

Inledande av skuldsanering

13 §

Kronofogdemyndigheten skall i den utsträckning det behövs inhämta
upplysningar
om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden från andra
myndigheter.
Kronofogdemyndigheten får också om det finns särskilda skäl hålla
sammanträde
som avses i 16 § för att avgöra om skuldsanering skall inledas.
Om kronofogdemyndigheten inte enligt 11 § avvisar eller enligt 12 §
första
stycket avslår en ansökan om skuldsanering, skall myndigheten snarast
besluta
att skuldsanering skall inledas.

14 §

När beslut har meddelats om att inleda skuldsanering skall
kronofogde-
myndigheten genast genom en kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar
uppmana var
och en som har en fordran mot gäldenären att skriftligen anmäla sin
fordran till
kronofogdemyndigheten senast en månad från dagen för kungörelsens
införande. Om
det finns särskilda skäl, kan kronofogdemyndigheten införa
kungörelsen även i en
eller flera ortstidningar. Kronofogdemyndigheten kan också förlänga
fristen till
två månader om det finns särskilda skäl.

4
Utredningen hos kronofogdemyndigheten

15 §

Har skuldsanering inletts skall kronofogdemyndigheten se till att
ärendet blir
så utrett som dess beskaffenhet kräver.

16 §

Om det kan antas vara till fördel för utredningen, får
kronofogdemyndigheten
kalla gäldenären att inställa sig personligen vid ett sammanträde hos
myndigheten. Vid sammanträdet skall gäldenären lämna de ytterligare
upplysningar
som behövs för att avgöra frågan om skuldsanering.
Kallelsen skall sändas till gäldenären under den adress gäldenären
senast har
uppgivit i ärendet. Kallelsen behöver inte delges.
I kallelsen skall gäldenären upplysas om syftet med sammanträdet och
om att
hans ansökan kan avslås om han inte inställer sig personligen.

17 §

Om det finns skäl får kronofogdemyndigheten till sammanträde enligt
16 § kalla
även en borgenär, annan myndighet eller någon annan som kan bidra
till
utredningen av ärendet. Kallelsen behöver inte delges.

Frivillig skuldsanering

18 §

När det finns behövlig utredning, skall gäldenären tillsammans med
kronofogdemyndigheten upprätta ett förslag om skuldsanering som
innehåller de
uppgifter som anges i 8 §.

19 §

Förslaget om skuldsanering skall sändas till samtliga kända
borgenärer vilkas
fordringar omfattas av skuldsaneringen med föreläggande för dem att
yttra sig
över förslaget inom viss tid. I föreläggandet skall anges att
uteblivet yttrande
inte hindrar ett beslut om frivillig skuldsanering enligt förslaget.
Föreläggandet skall delges borgenärerna. Om en fordran som anmälts
enligt 14 §
inte omfattas av skuldsane-ringen skall borgenären underrättas om
detta.

20 §

Godtar samtliga borgenärer förslaget om skuldsanering, skall krono-
fogdemyndigheten genom beslut fastställa skuldsaneringen om den
uppfyller de
förutsättningar för skuldsanering som anges i denna lag.En borgenär
som inte har
yttrat sig inom den enligt 19 § förelagda tiden skall anses ha
godtagit
förslaget.
Ett beslut enligt första stycket skall genast kungöras i Post- och
Inrikes
Tidningar.

Överlämnande till domstol

21 §

Har någon borgenär motsatt sig förslaget skall
kronofogdemyndigheten, om
ansökan inte skall avslås enligt 12 § andra stycket, överlämna
ärendet till
tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt för vidare
handläggning där. Om
gäldenären inte är bosatt i Sverige skall ärendet överlämnas till
Stockholms
tingsrätt.
Om en tingsrätt då den tar emot ett ärende om skuldsanering finner
att den inte
är behörig, skall rätten överlämna ärendet till en tingsrätt som är
behörig.
Tingsrättens beslut om överlämnande får inte överklagas.

Tvingande skuldsanering

22 §

Rätten får besluta om skuldsanering även om någon borgenär motsatt
sig att
gäldenären helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av
borgenärens
fordran.
Om inte annat följer av denna lag, gäller för handläggningen lagen
(1946:807)
om handläggning av domstolsärenden. En tingsrätt skall vid
handläggningen alltid
bestå av en lagfaren domare.
Tingsrätten skall kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett
sammanträde
vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prövas. Kallelsen
skall
delges de kända borgenärerna. Kallelsen skall sändas till gäldenären
under den
adress han senast uppgivit i ärendet. Gäldenären behöver inte delges.
Till
sammanträdet får också företrädare för socialnämnden eller annan
kallas. Om
någon som har kallats till sammanträdet uteblir, utgör det inte
hinder för att
avgöra ärendet. Kallelsen skall innehålla en erinran om detta.

23 §

Ansökan om skuldsanering skall avslås av rätten, om
förutsättningarna för
skuldsanering enligt denna lag inte är uppfyllda. Ansökan får också
avslås, om
gäldenären inte inställer sig personligen vid ett sammanträde eller
om han i
övrigt inte medverkar vid ärendets handläggning.

24 §

Om rätten beslutar om skuldsanering, skall beslutet innehålla de
uppgifter som
anges i 8 §.
Ett beslut enligt första stycket skall genast kungöras i Post- och
Inrikes
Tidningar.

Förbud mot exekutiva åtgärder

25 §

Efter kronofogdemyndighetens beslut om att inleda skuldsanering får
utmätning
eller införsel för fordringar som uppkommit dessförinnan inte äga rum
innan
frågan om skuldsanering är avgjord, om inte, efter överlämnande eller
överklagande, rätten på begäran av en borgenär bestämmer annat. Om
utmätning
eller införsel ändå sker är åtgärden utan verkan.
Första stycket gäller inte fordringar, som enligt 6 § tredje stycket
inte
omfattas av skuldsaneringen.
Vad som sägs i denna paragraf tillämpas även i fråga om beslut om
betalningssäkring och verkställighet av sådant beslut.

Verkan av skuldsanering

26 §

En skuldsanering befriar gäldenären från ansvar för betalningen av
de skulder
som omfattas av skuldsaneringen i den utsträckning som dessa sätts
ned. Genom
skuldsaneringen befrias gäldenären från ansvar för betalningen av
fordringar som
inte är kända i ärendet, om inte fordringen är sådan som avses i 6 §
tredje
stycket.
Skuldsaneringen inverkar inte på den rätt en borgenär har mot en
borgensman
eller annan som förutom gäldenären svarar för fordringen.

Omprövning av skuldsanering
27 §

På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om
skuldsanering
enligt denna lag kan en tingsrätt som avses i 21 § upphäva eller, i
fall som
avses i 5, ändra beslutet om
1. gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer
eller i
hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på
skuldsaneringsfrågans
avgörande,
2. gäldenären i sin ansökan om skuldsanering eller annars under
ärendets
handläggning medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men för
borgenären,
3. gäldenären lämnat oriktig uppgift till ledning för myndighets
beslut i fråga
om skatt eller avgift som omfattas av skuldsaneringen eller
underlåtit att lämna
uppgift trots att han är uppgiftsskyldig och den oriktiga uppgiften
eller
underlåtenheten medfört att ett beslut blivit felaktigt eller inte
fattats,
4. gäldenären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte
är ringa
eller
5. gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter
skuldsaneringen.
I fall som avses i första stycket 5 skall ansökan ges in inom fem år
från dagen
för skuldsaneringen. Om betalningsplanen löper under längre tid
gäller i stället
den tiden.
Innan rätten prövar borgenärens ansökan skall gäldenären och de
borgenärer som
avses i 19 § höras. I övrigt tillämpas lagen (1946:807) om
handläggning av
domstolsärenden. En tingsrätt skall vid handläggningen alltid bestå
av en
lagfaren domare.
Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller annan
säkerhet som
tredje man har ställt för betalning av belopp som avses i 8 § första
stycket 3
ogiltig, om inte tredje mannen kände till eller borde känt till de i
27 § första
stycket 1 angivna omständigheterna eller medverkade till att
gäldenären
åsidosatt sina förpliktelser enligt 27 § första stycket 2.

28 §

På ansökan av gäldenären kan en tingsrätt som avses i 21 § ändra vad
kronofogdemyndigheten eller rätten har bestämt i en fråga som avses i
8 § första
stycket 3, om det efter beslutet om skuldsanering har inträffat
omständigheter
som inte då kunnat förutses eller om det finns synnerliga skäl. Vid
sådan
omprövning tillämpas 27 § tredje stycket.

Överklagande

29 §

Kronofogdemyndighetens beslut att avvisa eller avslå en ansökan om
skuldsanering, inleda skuldsanering eller fastställa en skuldsanering
överklagas
till den tingsrätt som avses i 21 §. Detsamma gäller
kronofogdemyndighetens
beslut att avskriva ett skuldsaneringsärende från vidare
handläggning.
Överklagandet skall ges in till kronofogdemyndigheten inom tre veckor
från dagen
för beslutet.
Kronofogdemyndighetens beslut om att överlämna ett
skuldsaneringsärende till
tingsrätt får inte överklagas. Detsamma gäller ett beslut varigenom
en ansökan
om skuldsanering förklaras vilande.

30 §

Om tingsrätten bifaller ett överklagande av gäldenären, skall den
återförvisa
ärendet till kronofogdemyndigheten eller, om kronofogdemyndigheten
avslagit
gäldenärens ansökan med tillämpning av 12 § andra stycket, besluta om
tvingande
skuldsanering.
Ett beslut av tingsrätten att återförvisa ett ärende till
kronofogdemyndigheten
får inte överklagas. Tingsrätten får dock tillåta att beslutet
överklagas till
hovrätten, om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd
skall ges
enligt 31 § första stycket.

31 §

Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en
tingsrätt, om
inte hovrätten meddelat prövningstillstånd.
Prövningstillstånd behövs inte, om överklagandet avser ett beslut
som rör någon
annan än en part, ett beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot
en domare
eller ett beslut genom vilket en missnöjesanmälan eller ett
överklagande har
avvisats.
I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje
stycket
rättegångsbalken tillämpas.

32 §

Prövningstillstånd får meddelas endast om
1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att
överklagandet prövas av
högre rätt,
2. anledning förekommer till ändring i tingsrättens beslut eller
3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.
Kan ett överklagande av tingsrättens beslut prövas av hovrätten
endast om denna
meddelat prövningstillstånd, skall tingsrätten i samband med
underrättelse om
vad som gäller i fråga om överklagande upplysa parterna om detta och
därvid
också ange innehållet i första stycket.
Om prövningstillstånd krävs skall klaganden i skrivelsen med
överklagandet ange
de omständigheter som åberopas till stöd för att sådant tillstånd
skall
meddelas.

Övriga bestämmelser

33 §

Om gäldenären försätts i konkurs, förfaller en av honom dessförinnan
gjord
ansökan om skuldsanering.
Om en ansökan om förhandling om offentligt ackord tas upp sedan
gäldenären har
ansökt om skuldsanering, skall skuldsaneringsärendet förklaras
vilande. Om
ackordet fastställs, förfaller ansökan om skuldsanering.
Om gäldenären avlider, förfaller en av honom gjord ansökan om
skuldsanering.

34 §

Återkallar gäldenären en ansökan om skuldsanering, skall ärendet
genast
avskrivas från vidare handläggning. Detsamma gäller om ansökan
förfaller enligt
33 §.

35 §

Avslås eller avvisas en ansökan om skuldsanering eller avskrivs
ärendet från
vidare handläggning sedan kungörelse har utfärdats enligt 14 §, skall
samtliga
kända borgenärer genast underrättas.

36 §

En överenskommelse varigenom gäldenären eller tredje man
tillförsäkrar någon
borgenär, vars fordran omfattas av skuldsaneringen, bättre villkor än
enligt
skuldsaneringen är ogiltig.

5
37 §

Socialnämnder och andra myndigheter skall till kronofogdemyndighet
eller
domstol som handlägger ett ärende om skuldsanering enligt denna lag
på begäran
överlämna sådana uppgifter om gäldenärens personliga och ekonomiska
förhållanden
som behövs för prövning av ärendet.

38 §

En skuldsanering som har fastställts eller beslutats enligt denna
lag får sedan
beslutet har vunnit laga kraft verkställas på samma sätt som en
lagakraftägande
dom.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

6
2 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 1 och 3 §§ brottsbalken skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.
1 §1

Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger
för att han
skall komma på obestånd, förstör eller genom gåva eller någon annan
liknande
åtgärd avhänder sig egendom av betydande värde, döms för o r e d l i
g h e t m
o t b o r g e n ä r e r till fängelse i högst två år. Detsamma
skall gälla om
någon genom sådant förfarande försätter sig på obestånd eller
framkallar
påtaglig fara för att han skall komma på obestånd.
Gäldenär, som vid Gäldenär, som vid
konkurs eller för- skuldsanering enligt
handling om offentligt skuldsaneringslagen
ackord förtiger tillgång,(1994:000), konkurs
uppgiver obefintlig eller förhandling om
skuld eller lämnar annan offentligt ackord
sådan oriktig uppgift, förtiger tillgång, upp-
skall ock, om ej upp- giver obefintlig skuld
giften rättas innan den eller lämnar annan sådan
beedigas eller eljest oriktig uppgift, skall
lägges till grund för ock, om ej uppgiften
förfarandet, dömas för rättas innan den
oredlighet mot beedigas eller eljest
borgenärer. Detsamma lägges till grund för
skall gälla, om gäldenär iförfarandet, dömas för
samband med annan oredlighet mot
exekutiv förrättning borgenärer. Detsamma
åberopar oriktig hand- skall gälla, om gäldenär
ling eller skenavtal i samband med annan
och därigenom hindrar exekutiv förrättning åbe-
att erforderlig egendom ropar oriktig handling
genom förrättning tages ieller skenavtal och
anspråk för att bereda därigenom hindrar att
borgenär betalning eller erforderlig egendom
säkerhet. genom förrättning tages
i anspråk för att bereda
borgenär betalning
eller säkerhet.
Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång
av betydande
värde med uppsåt att hålla den undan konkursen, eller

1Senaste lydelse 1986:43.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

gäldenär som i konkurs undandrar eller undanhåller
konkursförvaltningen
tillgång, döms likaledes för oredlighet mot borgenärer.

3 §2
Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger
för att han
skall komma på obestånd, fortsätter rörelse under förbrukande av
avsevärda medel
utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller
inlåter sig på
äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtar
annan sådan
åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försämrar
sin
förmögenhetsställning i avsevärd mån, döms för v å r d s l ö s h e t
m o t b
o r- g e n ä r e r till fängelse i högst två år. Vad som nu sagts
skall
gälla även om gärningsmannen inte insåg men hade skälig anledning
anta att han
var på obestånd eller att påtaglig fara förelåg för att han skulle
komma på
obestånd.
Gäldenär, som vid Gäldenär, som vid
konkurs eller skuldsanering enligt
förhandling om skuldsaneringslagen
offentligt ackord av (1994:000), konkurs
grov oaktsamhet förtiger eller förhandling om
tillgång, uppgiver offentligt ackord av
obefintlig skuld eller grov oaktsamhet för-
lämnar annan sådan orik- tiger tillgång,
tig uppgift, dömes uppgiver obefintlig
likaledes, om ej skuld eller lämnar
uppgiften rättas innan annan sådan oriktig
den beedigas eller uppgift, dömes
eljest lägges till grund likaledes, om ej
för förfarandet, för vårds-uppgiften rättas innan
löshet mot borgenärer. den beedigas eller
eljest lägges till
grund för förfarandet,
för vårdslöshet mot
borgenärer.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

2Senaste lydelse 1986:43.

7
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal

Härigenom föreskrivs att 117 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal
skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

117 §1
Försätts försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som har gjorts
innan tio
år förflutit från försäkringsavtalets ingående, och har han under de
tre senaste
åren före konkursansökningen eller senare till betalning av premie
för
försäkring, som enligt 116 § inte kan göras till föremål för
utmätning, använt
belopp, som vid den tid, då betalningen skedde, ej stod i skäligt
förhållande
till hans villkor, får konkursboet hos försäkringsgivaren utkräva vad
sålunda
har erlagts för mycket, i den mån tillgodohavandet hos denne förslår
till det.
Har inte försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke till
beloppets
utkrävande, åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt
väcka talan
mot försäkringstagaren. Beträffande sådan talan tillämpas
bestämmelserna i
4 kap. 19 och 20 §§ konkurslagen (1987:672).
Har konkursen föregåtts Har konkursen föregåtts
av förordnande av god av förordnande av god
man enligt ackordslagen man enligt
(1970:847) eller ackordslagen
förordnande av (1970:847), ansökan om
boutredningsman, skall skuldsanering enligt
vad som enligt första skuldsaneringslagen
stycket gäller om tiden (1994:000) eller
för konkursansökningen förordnande av boutred-
avse den i 4 kap. 2 § ningsman, skall vad
konkurslagen för sådant som enligt första
fall angivna stycket gäller om tiden
fristdagen. för konkursansökningen
avse den i 4 kap. 2 §
konkurslagen för sådant
fall angivna frist-
dagen.
Bestämmelserna i första och andra styckena om konkurs äga
motsvarande
tillämpning om i stället offentligt ackord fastställts. I fråga om
talan med
anledning av ackordsförhandling äga 17 och 18 §§ ackordslagen
(1970:847)
motsvarande tillämpning.
Ej må krav, varom nu är sagt, göras gällande till förfång för
förmånstagare
vars insättande jämlikt 102 § ej må återkallas.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

1Senaste lydelse 1987:692.

8
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1936:81) om skuldebrev skall ha
följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §1
Även om en ny borgenär är i god tro, får gäldenären mot honom göra
gällande att
skuldebrevet är förfalskat, att det på gäldenärens vägnar har
utfärdats av någon
som saknade behörighet till det eller att det är ogiltigt på grund av
att det
har kommit till under sådant tvång som anges i 28 § lagen (1915:218)
om avtal
och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
Vidare får gäldenären även mot en godtroende borgenär göra gällande
att
skuldebrevet har utfärdats av någon som var omyndig eller handlade
under
påverkan av en psykisk störning eller inte hade rätt att utfärda
skuldebrevet på
grund av att en förvaltare enligt föräldrabalken var förordnad för
honom.
Slutligen får gäldenären Slutligen får gäldenären
även mot en godtroende även mot en godtroende
borgenär åberopa att borgenär åberopa att
skuldebrevet har dödats skuldebrevet har dödats
eller att betalning har eller att betalning
fullgjorts genom att har fullgjorts genom
fordringsbeloppet har att fordringsbeloppet
satts ned i allmänt har satts ned i allmänt
förvar eller att förvar eller att
borgenären på grund av borgenären på grund av
preskription eller preskription eller
proklama har förlorat proklama har förlorat
sin talan eller att sin talan eller att
skuldförhållandet har skuldförhållandet har
ändrats genom ändrats genom
tvångsackord. tvångsackord eller
skuldsanering.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

1Senaste lydelse 1991:1552.

9
5 Förslag till
Lag om ändring i ackordslagen (1970:847)

Härigenom föreskrivs att 1 § ackordslagen (1970:847) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1
Med ackord avses i denna lag en ekonomisk uppgörelse utan konkurs
mellan en
gäldenär som är på obestånd och hans borgenärer.
Ackordsförfarande enligt lagen sker under medverkan av god man.
Ackord kommer
till stånd antingen genom överenskommelse eller också genom beslut
efter
förhandling i särskild ordning (offentligt ackord).
I konkurslagen (1987:672) finns bestämmelser om ackord i konkurs.
Om skuldsanering
föreskrivs i
skuldsaneringslagen
(1994:000).

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

1Senaste lydelse 1987:673.

10
6 Förslag till
Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 8 § rättshjälpslagen (1972:429) skall ha
följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §1
Allmän rättshjälp får ej beviljas
1. i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas
utom riket;
rättshjälp får dock beviljas en rättssökande som är bosatt här, om
saken gäller
ett brott mot honom eller henne som motsvarar brott enligt 6 kap.
brottsbalken
eller om det finns särskilda skäl för rättshjälp,
2. utlänningar som varken är eller tidigare varit bosatta här, om
det inte
finns särskilda skäl för rättshjälp,
3. den som är eller har varit näringsidkare i angelägenhet som har
uppkommit i
hans näringsverksamhet, om det inte finns skäl för rättshjälp med
hänsyn till
verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och
personliga
förhållanden och omständigheterna i övrigt,
4. i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om
överlåtelsen kan
antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av
begäran om
rättshjälp,
5. för upprättande av självdeklaration,
6. för upprättande av äktenskapsförord, testamente eller
gåvohandling,
7. i angelägenhet rörande bodelning, om det inte med hänsyn till
boets
beskaffenhet och makarnas eller sambornas personliga förhållanden
finns
särskilda skäl för rättshjälp,
8. om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig
angelägenhet,
vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund, har avgjorts
slutligt,
9. ägaren eller tidigare ägare av en fastighet eller en byggnad i
angelägenhet
som avser fastigheten eller byggnaden, om han har eller borde ha haft
rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som
omfattar
angelägenheten och något annat inte följer av
andra stycket,
10. i angelägenhet rörande trafikskadeersättning enligt
trafikskadelagen
(1975:1410) eller rörande skadestånd som kan betalas från en

1Lydelse enligt förslag i prop. 1993/94:26.

11
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

föreliggande ansvarsförsäkring; dock får rättshjälp beviljas den
skadelidande om
angelägenheten är anhängig vid domstol eller rör enbart
annan skada än personskada,
11. den som ej har 11. i angelägenhet
befogat intresse av att rörande skuldsanering
få sin sak behandlad. enligt skuldsane-
ringslagen (1994:000),
12. den som inte har
befogat intresse av
att få sin sak be-
handlad.
I fall som avses i första stycket 9 får rättshjälp beviljas när den
rättssökandes egna kostnader i angelägenheten har uppgått till minst
tre gånger
det basbelopp som anges i 6 § första stycket. Därvid beaktas endast
kostnader av
sådant slag som kan antas komma att betalas från den rättssökandes
rättsskydd
eller, om något sådant inte finns, kostnader som avses i 9 § andra
stycket.
I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och
normalt av
enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän rättshjälp ej
skall
beviljas.
Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att
medborgare i en
viss främmande stat och den som, utan att vara medborgare i den
staten, är
bosatt där skall vara likställd med svensk medborgare i fråga om
allmän
rättshjälp.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

12
7 Förslag till
Lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)

Härigenom föreskrivs att 7 § kreditupplysningslagen (1973:1173)
skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §1
Personupplysning får ej Personupplysning får
innehålla uppgift om inte innehålla uppgift
annan betalningsför- om annan betalningsför-
summelse än sådan som summelse än sådan som
fastslagits genom fastslagits genom
domstols eller annan domstols eller annan
myndighets avgörande el- myndighets avgörande
ler åtgärd eller som letteller åtgärd eller som
till betalningsin- lett till inledande av
ställelse, konkursansökanskuldsanering enligt
eller ackord. Uppgift skuldsaneringslagen
som enligt det sagda ej (1994:000) eller till
får lämnas ut får icke betalningsinställelse,
heller lagras. konkursansökan eller
ackord. Uppgift som
enligt det sagda inte
får lämnas ut får inte
heller lagras.
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Datainspektionen
får
föreskriva undantag från bestämmelserna i första stycket, om det
finns särskilda
skäl.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

1Senaste lydelse 1981:737.

13
8 Förslag till
Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen (1980:100)1 skall
införas en ny
paragraf, 7 kap. 35 §2, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.
35 §
Sekretess gäller hos
kommunal konsu-
mentvägledare,
kronofogdemyndighet
eller domstol i ärende
om skuldsanering för
uppgift om enskilds
personliga förhållanden,
om det kan antas att
den enskilde eller
någon honom närstående
lider men om uppgiften
röjs. Sekretessen gäller
dock inte beslut i
ärendet.
I fråga om uppgift i
allmän handling gäller
sekretessen i högst
femtio år.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

1Lagen omtryckt 1992:1474.
2Jfr prop. 1993/94:107.

14
9 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar
m.m.

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1982:188) om preskription av
skattefordringar m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §
Förordnas god man Förordnas god man
enligt ackordslagen enligt ackordslagen
(1970:847) innan (1970:847) innan
fordringen har fordringen har
preskriberats, preskriberats,
preskriberas den preskriberas den
tidigast två år efter tidigast två år efter
utgången av det utgången av det
kalenderår då förordnandetkalenderår då
meddelades eller, om förordnandet meddelades
ackord kommer till eller, om ackord
stånd, efter utgången av kommer till stånd,
det kalenderår då efter utgången av det
ackordet skall vara kalenderår då ackordet
fullgjort. skall vara fullgjort.
Inleds skuldsanering
enligt skuld-
saneringslagen
(1994:000) innan
fordringen har
preskriberats,
preskriberas den
tidigast två år efter
utgången av det ka-
lenderår då beslutet om
att inleda
skuldsanering
meddelades eller, om
skuldsanering
beslutas, då återstående
skuldbelopp senast
skulle ha betalats.
Första stycket gäller Första stycket gäller
inte om god man inte om god man
förordnas under tid då förordnas eller skuld-
preskriptionstiden är sanering inleds under
förlängd på grund av 9 §.tid då preskriptions-
tiden är förlängd på grund
av 9 §.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

15
10 Förslag till
Lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617)

Härigenom föreskrivs att 6, 7 och 11 §§ utsökningsregisterlagen
(1986:617)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §1
Utöver de uppgifter som anges i 4 och 5 §§ får utsökningsregistret,
i den
utsträckning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som
regeringen
bestämmer, innehålla uppgifter om
1. exekutionstitel, skuldens storlek, arbetsgivare eller annan
utbetalare av
ersättning som avses i 7 kap. 1 § eller 15 kap. 2 § utsökningsbalken,
medelsslag, dag när skulden fastställdes och när den förföll till
betalning,
influtna medel, den tidpunkt vid vilken skulden preskriberas samt
andra
förhållanden av betydelse för betalningsskyldigheten som framgår av
exeku-
tionstiteln eller av andra handlingar i målet,
2. de verkställighetsåtgärder som har begärts av sökanden,
3. den som sökt verkställigheten och vad som i övrigt behövs för
utbetalning av
influtna medel och annan redovisning,
4. ställd säkerhet, uppskov och avbetalningsplan,
5. utmätning, exekutiv försäljning, införsel, avräkning och
betalningssäkring,
6. kvarstad och återtagande av vara,
7. bötesförvandling,
8. betalningsinställelse och likvidation,
9. konkurs, ackord, 9. skuldsanering
näringsförbud och enligt skuldsa-
förordnande av god man neringslagen
enligt 2 § ackordslagen (1994:000), konkurs,
(1970:847), ackord, näringsförbud
och förordnande av god
man enligt 2 § ackords-
lagen (1970:847),
10. förhör eller annan åtgärd som har vidtagits för efterforskning
av
tillgångar,
10 a. förekomst av och tidpunkt för gäldenärsutredning enligt 6 §
lagen
(1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.,
11. redovisningen av verkställighetsuppdraget,
12. administrativa och tekniska uppgifter som behövs för registrets
användning.

7 §2
Riksskatteverket och kronofogdemyndigheterna får ha terminal-

1Senaste lydelse 1993:910.
2Senaste lydelse 1990:673.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

åtkomst till utsökningsregistret.
Terminalåtkomsten för en kronofogdemyndighet får avse endast
uppgifter om
1. den som är registrerad hos myndigheten som gäldenär i mål om
exekutiva
åtgärder,
2. den som i annat fall än som avses under 1 är gäldenär eller
svarande i mål
eller ärende som handläggs hos myndigheten,
3. make till person som avses under 1,
4. den som är gemensamt betalningsansvarig med person som avses
under 1,
5. fåmansföretag och fåmansägt handelsbolag som avses i punkt 14 av
anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen (1928:370) och delägare i
sådant
företag, om företaget eller delägare i detta är gäldenär som avses
under 1,
6. konkurs och 6. skuldsanering,
näringsförbud. konkurs och
näringsförbud.
I fråga om kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet i konkurs
gäller
terminalåtkomsten enligt andra stycket 1 också gäldenärer i annat
län, om detta
ingår i tillsynsområdet.

11 §3
Uppgift om Uppgift om
indrivningsuppdrag som indrivningsuppdrag som
avser böter får bevaras iavser böter får bevaras
utsökningsregistret till i utsökningsregistret
utgången av det år då fulltill utgången av det år
betalning skedde.Andra då full betalning
uppgifter som avses i skedde. Andra
6 § 1-11 får bevaras uppgifter som avses i
under högst tre år. Denna6 § 1-11 får bevaras
tid räknas för uppgifter under högst tre år.
om betalningssäkring, Denna tid räknas för
kvarstad, näringsförbud uppgifter om
och förordnande av god betalningssäkring,
man från utgången av det kvarstad, näringsförbud
år då åtgärden förföll elleroch förordnande av god
förlorade sin verkan man från utgången av det
samt för uppgifter om år då åtgärden förföll eller
konkurs och ackord från förlorade sin verkan
utgången av det år då samt för uppgifter om
förfarandet avslutades. skuldsanering, konkurs
För övriga uppgifter och ackord från utgången
räknas tiden från utgångenav det år då förfarandet
av det år under vilket avslutades. För övriga
målet avslutades. Upp- uppgifter räknas tiden
från utgången av det år
under vilket målet
avslutades.
3Senaste lydelse 1990:786.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

gifter enligt 4 och 5 §§ Uppgifter enligt 4 och
skall bevaras så länge 5 §§ skall bevaras så
annan uppgiftom länge annan uppgift om
personen förekommer i personen förekommer i
registret. registret.
Uppgift som inte längre får bevaras med stöd av bestämmelsen i
första stycket
skall gallras, om inte regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer
föreskriver något annat.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

16
11 Förslag till
Lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) skall ha
följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.
2 §
Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättande i
konkurs
kom in till tingsrätten.
Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) avses med
fristdag i
stället dagen för ansökningen om detta, såvida konkursansökningen har
gjorts
inom tre veckor från det att verkan av godmansförordnandet förföll
eller, när
förhandling om offentligt ackord har följt, ackordsfrågan avgjordes.
Har ansökan om
skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen
(1994:000) gjorts
avses med fristdag i
stället dagen för denna
ansökan, såvida
konkursansökningen har
gjorts inom tre veckor
från det att frågan om
skuldsanering
avgjordes.
Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses
med fristdag
dagen för ansökningen om detta, såvida boutredningsman har förordnats
senare än
tre månader före en dag som annars skulle anses som fristdag.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

17
12 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1993:892) om ackord rörande statliga
fordringar m.m.

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (1993:892) om ackord
rörande statliga
fordringar m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §
Beslut om att anta Beslut om att anta
förslag om ackord fattas förslag om ackord eller
av skattemyndigheten i godta förslag om
det län där gäldenärens frivillig
hemortskommun är belägen.skuldsanering fattas
Om gäldenären saknar av skattemyndigheten i
hemortskommun i landet det län där gäldenärens
fattas beslutet av hemortskommun är belä-
Skattemyndigheten i gen. Om gäldenären
Stockholms län. saknar hemortskommun i
landet fattas beslutet
av Skattemyndigheten i
Stockholms län.

3 §
Förslag om ackord får antas om det kan anses fördelaktigt för det
allmänna.
Ackordsförslag som inte framställts i konkurs eller enligt
ackordslagen
(1970:847) får antas endast om övriga borgenärer som ackordet angår
godkänner
det.
Förslag om frivillig
skuldsanering får
godtas om förutsätt-
ningarna för
skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen
(1994:000) är
uppfyllda.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

18
13 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1993:1539) om avdrag för underskott av
näringsverksamhet

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1993:1539) om avdrag för
underskott av
näringsverksamhet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §
Har en skattskyldig Har en skattskyldig
eller ett handelsbolag eller ett handelsbolag
som han är delägare i som han är delägare i
under beskattningsåret under beskattningsåret
erhållit ackord utan erhållit ackord utan
konkurs, medges inte konkurs eller
avdrag för underskott skuldsanering enligt
till den del skuldsaneringslagen
underskottet motsvarar (1994:000), medges
skulder som fallit bort inte avdrag för
genom ackordet. underskott till den
del underskottet
motsvarar skulder som
fallit bort genom
ackordet eller skuld-
saneringen.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994 och tillämpas första gången
vid 1995
års taxering.

19
Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 februari 1994

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B.
Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren,
Unckel, P.
Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Hellsvik

__________

Proposition om skuldsaneringslag

1 Inledning

I delbetänkandet Skuldsaneringslag (SOU 1990:74) presenterade Insol-
vensutredningen ett förslag till lag om skuldsanering.
Utredningens lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 1.
Förslaget har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna
bör fogas
till protokollet som bilaga 2.
Riksdagen gav den 7 juni 1993 regeringen tillkänna att riksdagen
förordar att
regeringen utarbetar ett förslag till skuldsaneringslag efter vissa
av riksdagen
angivna riktlinjer (bet. 1992/93:LU49, prot. 1992/93:122, rskr.
1992/93:412).
Justitiedepartementet har den 4 november 1993 hållit ett möte där
remiss-
instanserna (se bilaga 2) har givits tillfälle att lämna synpunkter
på ett
utkast till lagrådsremiss om skuldsaneringslag. Utskrifter av de
synpunkter som
då har lämnats samt synpunkter som har avgivits skriftligen i
anslutning till
mötet finns tillgängliga i ärendet (Dnr 90-2362). Datainspektionen
har också den
24 november 1993 i yttrande enligt 2 a § datalagen (1973:289)
tillstyrkt
förslaget vad avser ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617).
Jag föreslår i detta ärende att en skuldsaneringslag införs och att
vissa
följdändringar görs i annan lagstiftning.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 9 december 1993 att inhämta Lagrådets
yttrande över de
förslag som utarbetats i ärendet. De till Lagrådet remitterade
förslagen bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3. Remissen till
Lagrådet
omfattade dock inte förslaget 4. Detta ändringsförslag är en närmast
självklar
följdändring. Lagrådets hörande skulle därför sakna betydelse.
Lagrådet har haft synpunkter på utformningen av förslagen. Jag
återkommer till
dessa synpunkter i samband med att jag behandlar de olika förslagen
(avsnitt
4.4, 4.5.2, 4.6.8, 4.6.10, 4.7.4, 4.7.6, 4.8.2 och
specialmotiveringen). Jag
vill redan här nämna att jag, med några undantag, i allt väsentligt
godtar de av
Lagrådet framförda synpunkterna. Lagrådets yttrande bör fogas till
protokollet i
detta ärende som bilaga 4. Jag har gjort vissa redaktionella
ändringar i
lagtexten.

2 Bakgrund

2.1 Allmänt om privatpersoners skuldsituation

Under fram för allt senare hälften av 1980-talet uppmärksammades
hushålls-
ekonomiska frågor i många skilda sammanhang. Skuldkommittén avgav år
1988 sitt
betänkande Hushållens skuldsättning (SOU 1988:55) där bl.a.
utvecklingen av
hushållens finansiella situation analyserades. I betänkandet
redovisas statistik
bl.a. från Sveriges Riksbank som visar att hushållens nettoupplåning,
dvs.
bruttoutlåning med avdrag för dels lån som går till förtidsbetalning
av skulder,
dels amorteringar under 1980-talet, ökade kraftigt. I början av
decenniet var
hushållens disponibla inkomster ungefär lika stora som deras skulder.
Skuldsättningsgraden ökade långsamt fram till och med år 1985.
Därefter steg den
snabbt fram till år 1989. År 1985 var hushållens ökning av
nettoupplåningen
totalt 7,6 %, år 1986 24,5 %, år 1987 18,7 % och år 1988 20,1 %.
Under år 1989
vände utvecklingen. Då var ökningstakten 15 %, år 1990 var den 10 %,
år 1991 var
den 7,5 % och år 1992 var den 4 %. Hittills har den under år 1993
återigen ökat
något. Samma utveckling kan också läsas ut ur statistiken över
hushållens
skuldsättning i förhållande till deras disponibla inkomst. Under
1980-talets
första år fram till år 1985 hade hushållen lån på strax över 100 % av
den totala
disponibla inkomsten. Skuldsättningsgraden steg sedan snabbt för att
år 1988
ligga på drygt 130 %. Sedan har den sjunkit snabbt. År 1992 var den
tämligen
exakt 100 %. Under 1980-talet minskade också hushållens sparande.
Under i stort
sett hela 1970-talet låg hushållens sparande kring fyra procent av
deras
disponibla inkomster för att under 1980-talets inledande år sjunka
och år 1987
ha uppgått till endast 2,5 procent. Hushållens ränteutgifter mätt som
andel av
inkomsten ökade också kraftigt under hela 1980-talet. Först år 1993
har den
börjat att minska något. Den privata konsumtionen ökade alltså under
i stort
sett hela 1980-talet snabbare än de disponibla inkomsterna steg.
Under 1970-talet och långt in på 1980-talet var det förhållandevis
billigt att
låna pengar till konsumtion och till investeringar. Inflationen var
hög och
kombinationen av höga marginalskatter och möjligheter till
ränteavdrag
stimulerade skuldsättning, dvs. missgynnade sparandet. För hushållens
del
dominerades bilden av omfattande reala investeringar i småhus och
fritidshus.
Men även rena konsumtionskrediter beviljades i avsevärd utsträckning.
Skuldsätt-
ningen under 1980-talets senare hälft underlättades också påtagligt
av den
avreglering av kreditmarknaden som inleddes år 1985. Hushållen blev
en allt
viktigare kundgrupp för kreditinstituten, bl.a. därför att denna
grupp inte
visade samma räntekänslighet som större företag, kommuner och andra
"professionella" låntagare. Detta kom att innebära att
marknadsföringen av
krediter inriktad på privatpersoner blev allt intensivare.
Möjligheterna till
skuldsättning ökade också kraftigt som en följd av att värdet på
belåningsbara
tillgångar (främst fastigheter och aktier) under den aktuella
perioden gick upp
kraftigt.
Under senare år har en åtstramning skett på kreditmarknaden. Det är
inte lika
lätt att låna pengar som tidigare och många hushåll bedömer det
numera som
avsevärt mer riskfyllt att sätta sig i skuld jämfört med för några år
sedan.
Skattemässiga och andra fördelar av att investera med lånade pengar
är - om det
över huvud taget finns några - inte heller lika framträdande längre.
Trots att nyupplåningen under senare tid har gått ned kraftigt har
många
hushåll i dag stora skulder. Många av dessa hushåll är känsliga för
förändringar
i omvärlden, som exempelvis ränteuppgångar. Många drabbas också av
minskade
inkomster till följd av exempelvis arbetslöshet. För hushåll som inte
har någon
buffert i sin budget kan skuldsituationen snabbt försämras drastiskt.
Hushållens
problem till följd av alltför hög skuldsättning kan ta sig många
olika uttryck.
Uppgifter från Konsumentverket tyder på att efterfrågan på
budgetrådgivning har
ökat markant under senare år. Liknande rapporter kommer från
socialtjänsten och
från kronofogdemyndigheterna. Samhällsförlusterna är varje år stora
på grund av
obetalda skatter och avgifter.
Förutom de allmänna orsaker som antytts i det föregående pekar
Skuldkommittén
på fem olika typsituationer som kan orsaka att ett hushåll har blivit
"överskuldsatt", nämligen
- försämrade inkomster till följd av t.ex. arbetslöshet, sjukdom
eller studier,
- allmänt svåra sociala förändringar som gör att man inte orkar sköta
sin
ekonomi, t.ex. i samband med äktenskapsskillnad eller anhörigs
sjukdom,
- att man vill "köpa in sig" i någon social skiktning, skaffa sig
högre social
status,
- användning av kontokort för frekventa "småköp" när man inte kan
vänta och göra
planerade inköp,
- allmänt dåliga kunskaper om och ointresse för den egna ekonomin.
Skuldkommitténs betänkande är från år 1988, men det finns ingen
anledning att
anta att de angivna orsakerna inte skulle ha giltighet även i dag.
Möjligen
skulle man kunna lägga till en sjätte typsituation, nämligen
värdenedgången på
fastighetsmarknaden, som i vissa fall har medfört att kreditgivare
har sagt upp
lån med fastighetspant som säkerhet till förtida betalning.
Insolvensutredningen redovisar i sitt delbetänkande SOU 1990:74 (s.
57 ff och
bil. 2-3) också flera olika undersökningar som har gjorts beträffande
hushållens
skuldsituation. Resultatet av dessa undersökningar bekräftar i allt
väsentligt
det nu sagda.
Problemen för vissa hushåll med en alltför hög skuldsättning
uppmärksammades
också i samband med arbetet på den nya konsumentkreditlagen
(1992:830) som
trädde i kraft den 1 januari 1993. I förarbetena (prop. 1991/92:83 s.
21f.) Ny
konsumentkreditlag konstateras att mycket har hänt på kreditmarknaden
sedan den
tidigare konsumentkreditlagen (1977:981) trädde i kraft år 1979 och
att till
utvecklingen på konsumentkreditområdet hör att hushållens
skuldsättning ökade
kraftigt under 1980-talet fram till år 1989 då utvecklingen vände.
Den nya
konsumentkreditlagen innebär på flera plan ett förstärkt skydd för
konsumenterna. Kraven på de professionella kreditgivarna vad gäller
kreditprövning, information m.m. har höjts i och med lagens
ikraftträdande.
Detta kan förväntas bidra till att privatpersoner i större
utsträckning avstår
eller hindras ifrån att träffa oöverlagda kreditavtal.
Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att hushållen under
1980-talet har
ökat sin upplåning mycket kraftigt. Även om den utvecklingen nu sedan
några år
tillbaka har vänt, så är skuldsättningen i hushållssektorn alltjämt
ett stort,
och kanske alltjämt växande, problem. Situationen har dessutom
förvärrats av
värdenedgången på fastighetsmarknaden och av den tilltagande
arbetslösheten. Det
finns tecken som tyder på att de redovisade problemen i
hushållssektorn kommer
att bestå under överskådlig tid.

32
2.2 Skuldsaneringsfrågans tidigare behandling m.m.

Diskussioner kring skuldsanering och en skuldsaneringslag har pågått
under flera
år. På många håll i landet och under flera olika former har också
skuldsaneringsverksamhet förekommit, ofta i form av försöksprojekt.
Frågan om
skuldsanering har också uppmärksammats i riksdagen vid flera
tillfällen och av
olika statliga utredningar. Inte bara Skuldkommittén har
uppmärksammat frågan.
Också Skatteindrivningsutredningen behandlade frågan. Dess betänkande
Indrivningslag (SOU 1987:10) har lett till en ny indrivningslag
(1993:891), som
träder i kraft den 1 januari 1994 (prop. 1992/93:198). I
propositionen
diskuteras utredningens förslag om ett utvidgat eftergiftsinstitut
beträffande
det allmännas skatte- och avgiftsfordringar. Föredragande statsrådet
uttalar i
detta sammanhang att frågan om ett mer omfattande och generellt
eftergiftsinstitut får anstå till dess att frågan om en eventuell
skuldsaneringslag har nått sin lösning. Skuldkommitténs betänkande
tar upp
frågan om skuldsanering och skissar ett förslag till en
skuldsaneringslag.
Någon lagstiftning har inte följt på utredningens förslag i den
delen. Frågan om
budgetrådgivning och skuldsanering behandlas också i flera rapporter
från bl.a.
Konsumentverket. Här kan bl.a. nämnas Konsumentverkets rapporter
1989/90:1
Hushåll i ekonomisk kris, 1990/91:14 Aldrig förr har så många fått
låna så
mycket, 1991/92:7 Från minus till plus, 1992/93:2 Budgetrådgivning -
ett
positivt alternativ samt Konsumentverkets årsbok 1992/93 Hushållens
ekonomi.
Frågan om ekonomisk rehabilitering av gäldenärer har också som
nämnts
behandlats av riksdagen vid upprepade tillfällen. Vid riksmötet
1986/87
behandlades frågan i anledning av ett förslag från riksdagens
revisorer (förs.
1986/87:7). Förslaget hade föranletts av en granskningsrapport
1985/86:7 om
kronofogdemyndigheternas utnyttjande av personalresurser m.m.
Revisorerna fann
det mycket väsentligt att kronofogdemyndigheternas arbete också
inriktas mot
förbättrad information och aktiva insatser för ekonomisk
rehabilitering av
gäldenärerna. Revisorerna menade vidare att antalet mål hos
kronofogdemyndigheten därmed torde på ett verksamt sätt komma att
minskas och
antalet fall med långvariga gäldenärsförhållanden kunna begränsas. I
anledning
av revisorernas förslag uttalade riksdagen (bet. 1986/87:LU21, rskr.
1986/87:231) att det är angeläget att de möjligheter som finns att
förebygga en
ökad måltillströmning till kronofogdemyndigheterna och att eljest
effektivisera
den exekutiva verksamheten tas till vara. Riksdagen delade därför
revisorernas
uppfattning att det är viktigt att verka för ekonomisk rehabilitering
av
gäldenärerna.
Vid riksmötet 1987/88 väcktes ett flertal motioner i ämnet. Detta
föranledde
riksdagens lagutskott (bet. 1987/88:LU12, rskr 1987/88: 57) att
inhämta
remissynpunkter över vissa motioner som gällde just frågan om
skuldsanering.
Utskottet gjorde också i oktober 1987 ett studiebesök i Köpenhamn för
att på ort
och ställe studera de danska förhållandena eftersom man där sedan
några år
tillbaka hade en lagstiftning rörande skuldsanering. I sitt av
riksdagen
godkända betänkande anför lagutskottet att frågan om skuldsanering
bör bli
föremål för en allsidig och förutsättningslös översyn och att både
företagare
och privatpersoner kan ådra sig skulder som de inte någonsin kan
betala.
Utskottet uttalar vidare att "En enskild näringsidkare kan - hur
seriöst än
rörelsen bedrivits - av olika omständigheter som inte kan läggas
honom till last
bli tvungen att upphöra med sin verksamhet eller bli försatt i
konkurs. I båda
fallen kan hans betalningsskyldighet gentemot borgenärerna kvarstå.
Är skulderna
från rörelsen stora försätts han i en situation där hans framtida
inkomster
utöver existensminimum går åt till att betala borgenärerna. På
motsvarande sätt
kan andra seriösa och ansvarskännande fysiska personer av olika skäl
hamna i en
hopplös skuldsituation. Det ligger i sakens natur att en person som
ådragit sig
så stora skulder att han rimligen inte kan betala dem är föga
motiverad att
genom eget arbete skaffa sig inkomster och att han allmänt sett
befinner sig i
en svår social situation. Av hänsyn till både gäldenären och hans
familj finns
det enligt utskottets mening skäl för att han i ömmande fall bör
kunna få till
stånd en sanering av skuldförhållandena. För borgenärerna torde i
allmänhet en
skuldsanering sakna praktisk betydelse eftersom de inte kan räkna med
att
någonsin få full betalning. Utvecklingen visar också att det finns
behov av en
möjlighet till skuldsanering". Utskottet fortsätter: "Mot bakgrund av
det
anförda anser utskottet att tiden nu är mogen för att spörsmålet om
införandet i
Sverige av en möjlighet till skuldsanering blir föremål för en samlad
bedömning". Uskottet avslutar med att konstatera att utskottet inte
bör ta
ställning till hur förfarandet bör vara utformat, men att en viktig
utgångspunkt
är att regler om skuldsanering inte får leda till en allmän
uppluckring av
betalningsmoralen i samhället och att endast starka skäl bör ge en
gäldenär en
lättnad i skuldbördan. Utskottet understryker också att en sanering
bör omfatta
gäldenärens alla skulder och att den bör kunna komma till stånd
oavsett om
gäldenären varit försatt i konkurs eller ej.
Med anledning av riksdagens beslut i enlighet med utskottets
betänkande
tillsattes år 1988 Insolvensutredningen (Ju 1988:02) med uppdrag att
utreda ett
antal frågor på konkursrättens område. I enlighet med vad som sades i
direktiven
(dir. 1988:52) behandlade utredningen med förtur frågan om
skuldsanering för
fysiska personer. Utredningen presenterade sitt förslag till
lagstiftning i
delbetänkandet Skuldsaneringslag (SOU 1990:74). Betänkandet har
remissbehandlats. Remissutfallet är övervägande positivt.
Frågan om skuldsanering har också uppmärksammats inom det nordiska
samarbetet i
Nordiska rådet. I rådets rekommendation 10/1991 rekommenderar rådet
de nordiska
ländernas regeringar att förbereda lagstiftning rörande skuldsanering
för
privatpersoner (se Medlemsförslag A 922/j).
Frågan om skuldsanering för fysiska personer har också under senare
år kommit
upp i riksdagen vid flera tillfällen. Lagutskottet behandlade frågan
våren 1992
och uttalade då (se bet. 1991/92:LU28) att det är angeläget att en
möjlighet
till skuldsanering för fysiska personer införs i Sverige. Vidare
framhöll
utskottet, liksom man gjort tidigare, att en viktig utgångspunkt
måste vara att
regler om skuldsanering inte får leda till en allmän uppluckring av
betalningsmoralen i samhället. Utskottet avstod från att uttala sig
om
Insolvensutredningens förslag, men utgick ifrån att förslaget noga
övervägdes
inom regeringskansliet och att regeringen skulle återkomma till
riksdagen med
någon form av förslag till skuldsanering för fysiska personer. Något
tillkännagivande fann utskottet inte nödvändigt att göra.
Hösten 1992 behandlade lagutskottet återigen frågan om skuldsanering
i ett
yttrande till finansutskottet över en motion, som väckts med
anledning av
regeringens proposition 1992/93:50 om åtgärder för att stabilisera
den svenska
ekonomin (1992/93:LU2y).
I ett frågesvar i riksdagen den 19 januari 1993 (prot. 1992/93:53 s.
27-29)
anförde jag att jag för närvarande inte var beredd att lägga fram
något förslag
om en skuldsaneringslag. Jag hänvisade till att jag först ville
avvakta och se
vad olika frivilliga lösningar kunde leda till. Skulle det visa sig
att en
skuldsaneringslag är nödvändig uteslöt jag inte lagstiftning. Jag
framhöll också
i min anmälan till 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100,
bil. 3 s.
33-34) att jag förordade frivilliga lösningar på området, men att jag
inte var
beredd att helt avfärda tanken på att införa en skuldsaneringslag om
det, alla
frivilliga lösningar till trots, skulle komma att visa sig
nödvändigt.
I anledning av motioner som väckts i ämnet vid riksmötet 1992/93
yttrade sig
lagutskottet (1992/93:LU2y) till finansutskottet (1992/93:FiU1).
Lagutskottet
anförde därvid att behovet av möjligheter till skuldsanering för
fysiska
personer accentuerats under senare tid, varför vad utskottet tidigare
uttalat om
angelägenheten av införandet av en möjlighet till skuldsanering i
allra högsta
grad fortfarande har giltighet. Utskottet hälsade med
tillfredsställelse att det
igångsatts ett omfattande arbete såväl inom som utom
regeringskansliet med att
finna lämpliga lösningar. Utskottet fann att ett särskilt
tillkännagivande från
riksdagens sida knappast kunde påskynda det arbete som redan bedrevs
för att
finna lämpliga lösningar. Finansutskottet ställde sig bakom
lagutskottets
bedömningar. Riksdagen beslutade i enlighet med vad utskotten hade
uttalat.

2.3 Riksdagens tillkännagivande

Frågan om skuldsanering kom upp en gång till vid samma riksmöte. Den
7 juni 1993
beslutade riksdagen (prot. 1992/93:123, rskr. 1992/93:412) att ge
regeringen
tillkänna vad lagutskottet anfört i sitt betänkande 1992/93:LU49, att
regeringen
skall utarbeta former för en skuldsaneringsverksamhet i enlighet med
vissa av
utskottet angivna riktlinjer och med inriktning på ett ikraftträdande
den 1
januari 1994. I betänkandet, som avgivits i anledning av ett flertal
motioner
som väckts i frågan om skuldsanering, gjorde utskottet följande
överväganden.

"Utskottet kan konstatera att en möjlighet till skuldsanering för
fysiska
personer alltjämt är i högsta grad angelägen. Utskottet ser därför
mycket
positivt på den av regeringen initierade och nu igångsatta
försöksverksamheten
med frivilliga lösningar, och utskottet förutsätter att denna
verksamhet såväl
intensifieras som utvidgas. Den i Stockholm inrättade nämnden,
Skuldsaneringsnämnden, har därvid en viktig funktion att fylla som
rådgivande
organ.
Enligt utskottets mening finns det nu skäl att fortsätta på den
inslagna vägen
och skapa ännu bättre möjligheter till skuldsanering genom rättslig
reglering.
Ett alternativ härvidlag skulle kunna vara att, såsom utskottet
påpekade i sitt
förenämnda yttrande till finansutskottet, underlätta frivilliga
överenskommelser
genom att införa en lagreglerad möjlighet att helt eller delvis
efterge de
allmännas fordringar. En annan lösning som utskottet också pekade på
i sitt
yttrande skulle vara att införa ett särskilt skuldsaneringsinstitut
efter
mönster från andra nordiska länder. Såsom framgått av den ovan
lämnade
redogörelsen för nordiska förhållanden har numera en rättslig
reglering av
skuldsanering för fysiska personer trätt i kraft inte bara i Danmark
utan även i
Norge och Finland. Vid utskottets studiebesök i Norge framkom också
att alla
berörda parter var i huvudsak positiva till en sådan reglering samt
att politisk
enighet förelåg om behovet av lagstiftning på området.
Det anförda leder utskottet till slutsatsen att tiden nu är mogen
för att också
i Sverige införa en lagreglerad ordning med skuldsanering för fysiska
personer.
Enligt utskottets mening synes därvid den norska modellen med
erforderlig
anpassning till svenska förhållanden vara den lämpligaste vägen att
gå, detta
särskilt med beaktande av att den norska lagen också främjar en
frivillig
skuldsanering.
I likhet med den norska modellen bör således en svensk skuldsanering
innefatta
tre steg. För det första bör det ställas ett oeftergivligt krav på
att
gäldenären med alla rimliga medel försöker uppnå en överenskommelse
med sina
borgenärer. Endast om detta inte lyckas bör steg två med ett
lagreglerat
frivilligt förfarande kunna inledas efter en ansökan från gäldenären.
Först om
en överenskommelse därvid bedöms helt utsiktslös bör i steg tre en
tvingande
skuldsanering kunna komma till stånd. En viktig utgångspunkt är
enligt utskottet
att villkoren för en frivillig skuldsanering enligt steg två är
desamma som för
en tvingande ordning enligt steg tre. Huvudsyftet med den förordade
lagstiftningen är nämligen att i största möjliga utsträckning få till
stånd
frivilliga lösningar.
När det sedan gäller den närmare utformningen av lagregleringen vill
utskottet
endast framhålla vissa riktlinjer. Sålunda bör skuldsanering kunna
komma i fråga
endast för fysiska personer med allvarliga och varaktiga
skuldproblem. Vidare
bör lagregleringen möjliggöra en flexibel tillämpning. Ett viktigt
skäl härför
är att förhindra stötande resultat. Från rätten till skuldsanering
bör vissa
gäldenärer kunna undantas efter en individuell prövning.
Också andra förutsättningar måste enligt utskottet uppfyllas för att
en
skuldsaneringsverksamhet skall kunna fungera tillfredsställande.
Utskottet vill
därvid peka på att verksamheten måste vara tillgänglig i hela landet
på i
huvudsak likartade villkor. Den måste också bedriva så resurssnålt
som möjligt.
Vilken organisationsform som därvid är lämpligast bör ingående
övervägas. En
tänkbar lösning är enligt utskottet att verksamheten i steg två med
den
lagreglerade frivilliga skuldsaneringen kan handhas av
kronofogdemyndigheten.
Ett annat alternativ är att denna verksamhet handhas av en särskilt
utsedd
utredningsman på motsvarande sätt som gäller vid förordnande av en
skiftesman
enligt 23 kap. 5 § ärvdabalken eller av en bodelningsförrättare
enligt 17 kap.
äktenskapsbalken. Ytterligare alternativ bör dock kunna övervägas.
Skuldsaneringsförfarandet bör i huvudsak kunna vara skriftligt och
summariskt.
När det gäller den tvingande skuldsaneringen enligt steg tre bör
övervägas om
beslut härom skall kunna fattas av annan instans än domstol för att
sedan kunna
överklagas till domstol. Vad angår frågan om ändring av ett
skuldsanerings-
program anser utskottet att detta under vissa förutsättningar bör
kunna ske på
begäran av antingen gäldenären eller borgenärerna. En sådan ändring
bör kunna
komma till stånd vare sig det är fråga om frivillig skuldsanering
enligt steg
två eller tvingande enligt steg tre. Förutsättningar för en ändring
kan
exempelvis vara att nya omständigheter tillkommit eller att
gäldenären grovt
åsidosätter sina förpliktelser enligt programmet.
Beträffande frågan om vilka skulder som skall omfattas av en
skuldsanering
anser utskottet att i princip samtliga skulder bör omfattas, alltså
även skatte-
och avgiftsskulder. En viktig utgångspunkt är vidare att
fordringsägarna i
huvudsak skall vara likställda. Här bör dock beaktas sådana faktorer
såsom bl.a.
fordringens art och storlek. En fråga som särskilt bör prövas är hur
fastställda
underhållsbidrag och fordringar som är förenade med panträtt i någon
egendom
skall behandlas.
Utöver det anförda bör givetvis en rad andra spörsmål övervägas.
Utskottet vill
härvid endast nämna några av dessa. Frågan om en eventuell
borgensmans ställning
när gäldenären blir föremål för skuldsanering måste uppmärksammas. En
annan
fråga är förhållandet mellan ett skuldsaneringsförfarande och
konkurs.
Ytterligare ett spörsmål är vilka registrerings- och
kungörelseåtgärder som ett
skuldsaneringsförfarande bör föranleda. Vidare bör övervägas om en
skuldsaneringslag skall innehålla särskilda regler om gäldenärens
beneficium,
dvs. vad denne skall få behålla för sin och sitt hushålls existens.
Utskottet vill avslutningsvis understryka att en lagstiftning på
området bör
utformas så restriktivt som möjligt för att den allmänna
betalningsmoralen i
samhället inte skall rubbas. I detta sammanhang bör också framhållas
att en
kontinuerlig uppföljning bör ske av skuldsaneringsverksamheten. Det
måste också
övervägas att vidta förebyggande åtgärder i syfte att försvåra
överskuldsättning.
Sammanfattningsvis förordar utskottet att regeringen närmare
utarbetar formerna
för en skuldsaneringsverksamhet i enlighet med de riktlinjer som
utskottet ovan
skisserat och med inriktning på ett ikraftträdande den 1 januari
1994. Vad
utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av samtliga
motioner
(motionerna 1992/93:L302, 1992/93:L303, 1992/93:L308, 1992/93:L310,
1992/93:L311, 1992/93:L315, 1992/93:L321, 1992/93:L322, 1992/93:L327,
1992/93:L328, 1992/93:So289 yrkande 3 och 1992/93:Fi92 yrkande 16) i
ärendet som
sin mening ge regeringen tillkänna."

Riksdagen godtog den 7 juni 1993 vad utskottet sålunda anfört.

2.4 Ekonomisk rådgivning och frivillig skuldsaneringsverksamhet

Som jag redan har nämnt pågår försöksverksamhet med skuldsanering på
flera håll
i landet under olika former. Jag skall här redogöra för ett antal
verksamheter
med sådan inriktning. Redogörelsen gör inte anspråk på att vara
komplett, utan
skall ses mera som en exemplifiering.
Konsumentverket inledde på uppdrag av regeringen (C92/971/FOK) under
hösten
1992 en tidsbegränsad försöksverksamhet i Stockholm och i Skellefteå.
Försöksverksamheten, som skall pågå i två år, har till syfte att
finna former
för samarbete mellan kommunens budgetrådgivare (konsumentvägledare
och
socialsekreterare) och ackordscentralens jurister för hantering av
skuldsanering
med underhandsackord, att utarbeta kriterier för beviljande av
underhandsackord
och för en enhetlig handläggning av skuldsaneringsärenden samt att
undersöka
möjligheterna att finna finansiärer till ackordslikvider och andra
saneringslån.
Vidare har Konsumentverket tagit initiativ till och bildat en
rådgivande nämnd
på central nivå för hanteringen av övergripande frågor som rör
skuldsanering.
På kommunal nivå fanns det i januari 1993 konsumentverksamhet i 237
av landets
286 kommuner. Budgetrådgivning erbjuds i 179 och skuldsanering i 107
kommuner.
Hur många tjänstemän som deltar i denna verksamhet är svårt att få
något exakt
grepp om. Många konsumentvägledare sysslar med budgetrådgivning vid
sidan av
andra arbetsuppgifter. Och det kan variera mycket från kommun till
kommun hur
den konsumentvägledande verksamheten i stort är organiserad och
särskilt hur
arbetet med budgetrådgivning och skuldsanering bedrivs.
Inom socialtjänsten arbetar man också med budgetrådgivning och
skuldsanering.
Även här är det svårt att beräkna hur många som arbetar med dessa
frågor och hur
mycket arbete som läggs ned på detta. Det finns mycket sällan
särskilda tjänster
för denna typ av verksamhet. Det är dessutom något oklart vad som
verkligen
menas med budget- och skuldrådgivning. Många hjälpsökande människor
har en
komplex problembild där det kan vara svårt att skilja ut vad som är
ekonomiska
problem och vad som är relaterat till annat. I dessa sammanhang är
det också
ofta svårt att skilja vad som är orsak och vad som är verkan. Är det
exempelvis
i vissa fall ekonomiska problem som leder till alkoholmissbruk eller
är det
tvärtom?
Konsumentverket har under en följd av år förmedlat utbildning inom
ämnesområdet. Man beräknar att cirka 2 000 personer mellan år 1985
och 1992 har
deltagit i sådan utbildning och att nästan 1 000 personer har
deltagit i sådan
utbildning från den 1 januari till den 30 juni 1993. Den enda
utbildning på
högskolenivå som finns är en kurs i budget- och skuldrådgivning vid
Institutionen för Hushållsvetenskap vid Uppsala universitet. Enligt
vad som har
uppgivits från Konsumentverket är intresset för dessa frågor från
landets sju
socialhögskolor ringa.
Konsumentvägledningen i Göteborgs kommun tog år 1992 initiativ till
att starta
en skuldsaneringsbyrå. Skuldsaneringsbyrån har nu påbörjat sin
verksamhet, som
finansieras av banker och finansbolag med verksamhet i
Göteborgsregionen.
Verksamheten är avsedd att vara ett försöksprojekt under två år. Som
grund för
verksamheten finns ett ramavtal mellan Göteborgs kommun och
finansiärerna.
Finansiärerna förbinder sig, förutom att finansiera verksamheten,
också att
medverka vid handläggningen av de enskilda ärendena. Kommunen, genom
Konsument
Göteborg, är huvudman för hela verksamheten. Fem personer är
anställda för att
enbart syssla med denna verksamhet.
Ett annat exempel på verksamhet med frivillig skuldsanering är det
pilotprojekt
som Metalls avd. 12 och konsumentkontoret i Trollhättan i samverkan
med
Konsumentverket bedrev under perioden februari 1990 till juni 1992.
Hos Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohus län har det under
åren 1990 och
1991 bedrivits ett projekt med ekonomisk rådgivning. Projektet har
därefter
inlemmats med den ordinarie verksamheten. Vid Kronofogdemyndigheten i
Kristianstads län bedrevs under åren 1992 och 1993 ett projekt
benämnt
"Engångsgäldenären" med inriktning på ekonomisk rådgivning. Projektet
har
utvärderats av Pedagogiska institutionen vid Lunds universitet.
Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län har sedan år 1986 bedrivit
rådgivningsverk-
samhet för ekonomisk rehabilitering åt privatpersoner ("frivillig
skuld-
saneringsverksamhet"). Efter en organisationsförändring år 1988
tillskapades
bl.a. verksamhetsgrenen "Förebyggande verksamhet", som sysslar med
såväl extern
information i förebyggande syfte som rådgivning åt enskilda i och för
ekonomisk
rehabilitering. Parallellt med detta har myndigheten också drivit
frågor som
rört samverkansmodeller med andra myndigheter och offentliga
inrättningar.
Kronofogdemyndigheten i Gävleborgs län bedriver sedan juni 1991 en
för-
söksverksamhet med budgetrådgivning/skuldsanering för skuldsatta
hushåll med
betalningsproblem. Hos andra kronofogdemyndigheter bedrivs viss
rådgivningsverksamhet som ett naturligt led i indrivningsarbetet,
utan att det
har formulerats i några projekt eller liknande och utan att särskilda
tjänster
har skapats för just rådgivningsverksamhet med inslag av
skuldsanering.
Regeringen har - förutom uppdraget till Konsumentverket -
kontinuerligt följt
hushållens skuldutveckling och de åtgärder av frivillig natur som har
vidtagits
på området. En arbetsgrupp med företrädare för Justitiedepartementet,
Socialdepartementet, Finansdepartementet och Civildepartementet har
dessutom
bevakat utvecklingen i stort inom området med skuldsanering,
inklusive de
lagstiftningsåtgärder som vidtagits i våra nordiska grannländer. En
uttalad
önskan från bl.a. min sida har varit att avvakta de pågående
försöksprojekten på
området för att se om en utvärdering av dessa kan ge bättre underlag
för en
eventuell lagstiftning i ämnet. En utgångspunkt har därvid varit att
frivilliga
lösningar är att föredra framför lösningar med tvångsmässiga inslag.
En annan
utgångspunkt har varit att problemen med s.k. överskuldsättning inte
enbart bör
vältras över på det allmänna utan att även banker och andra
kreditgivare bör
kunna bidra till en lösning av problemen. De projekt och andra
verksamheter som
har bedrivits inom det aktuella området - och som här har redovisats
- utgör
givetvis en viktig källa till kunskap om problemen med den belastning
som en hög
skuldsättning kan utgöra hos hushållen. De lämnar också ett viktig
erfarenhetsbidrag till ett lagstiftningsarbete på området.

3 Utländska förhållanden

3.1 Allmänt

Lagstiftning om skuldsanering finns på många håll i världen.
Innehållet och
innebörden i dessa lagregleringar skiftar givetvis mellan olika
rättssystem och
olika rättsordningar. En grundläggande skillnad finns mellan de
kontinentala,
inklusive de nordiska, och de anglo-amerikanska rättssystemen. Denna
skillnad
bottnar i de olika synsätten på vad som bör hända med en gäldenärs
skulder efter
en konkurs. I England och USA gäller sedan länge, att en gäldenär
befrias från
ansvar för de skulder som inte har blivit betalda i konkursen. I
England har man
dessutom sedan år 1971 kontinuerligt arbetat med ett förhållandevis
ambitiöst
rådgivningsprogram för skuldsatta personer. I detta program ingår
särskilda
organ som sysslar med en brett upplagd rådgivning kring
privatekonomiska frågor
över huvud taget. Rådgivningsorganet kan också bistå gäldenären med
upprättandet
av en hushållsbudget och även biträda vid förhandlingar med
borgenärer. Den
engelska och fram för allt den amerikanska insolvensrätten har av
tradition
varit "gäldenärsorienterad". I amerikansk rätt brukar t.ex.
framhållas, att
konkursinstitutet tjänar två olka huvudsyften, nämligen dels att ge
borgenärerna
möjlighet till betalning på såvitt möjligt lika villkor och dels att
befria "den
ärlige, men mindre lyckosamma gäldenären" från hans skulder och ge
honom en
chans på nytt. I England och USA finns också regler om skuldsanering
utan
samband med konkurs.
Bland de kontinentaleuropeiska västländerna har tankegångar liknande
de
anglo-amerikanska börjat göra sig gällande under senare år. Det är
egentligen
endast i Italien, Spanien och Grekland som man inte betraktar
överskuldsättning
som något samhällsproblem. I dessa länder anses det i stället vara
något som
enbart rör den privata sfären. I de flesta övriga europeiska stater
är
överskuldsättning ett "erkänt" samhällsproblem. I flera länder finns
det
organiserad rådgivning i offentlig eller privat regi uppbyggd.
Förutom i England
finns rådgivningsprogram att tillgå i Tyskland, Frankrike,
Nederländerna och
sedan nyligen även Belgien. I Tyskland finns budgetrådgivning och
skuldsanering
sedan en tid som ett särskild område inom socialvården. Förhållandena
i
Nederländerna är värda ett särskilt omnämnande. Där finns sedan år
1986
organiserad budgetrådgivning och skuldsanering som bygger på en
överenskommelse
mellan banker och finansinstitut. Inom ramen för denna
överenskommelse kan
skuldsatta personer få hjälp av olika slag för att komma till rätta
med sina
ekonomiska problem. Det kan, förutom ren rådgivning, vara fråga om
betalningsanstånd och saneringslån. I anslutning till
överenskommelsen har det,
förutom allmänna råd och principer, utarbetats modeller för villkor
och
betalningsplaner för skuldsanering, anpassade för olika individuella
behov. I
Frankrike infördes rätt till skuldbefrielsen efter konkurs år 1985
och ett
skuldsaneringsinstiut fristående från konkurs infördes i mars 1990.
Den franska
riksbanken har byggt upp en regional organisation som sysslar med
skuldsanering.
Alla skuldsatta med en uppriktig vilja att lösa de ekonomiska problem
de inte
kan hantera på egen hand kan vända sig till organisationen för att få
hjälp.
Organisationen har inte tillgång till några maktmedel varken gentemot
gäldenären
eller hans borgenärer. Organisationen kan dock biträda gäldenären när
han vänder
sig domstol. Domstolen kan bestämma en avbetalningsplan, men den har
inte möj-
lighet att mot någon borgenärs vilja sätta ned skuldbelopp. Domstolen
kan också
förordna om anstånd samt bestämma att sätta ned storleken på den
dröjsmålsränta
gäldenären skall betala och även bestämma att avbetalningar skall
räknas av på
en kapitalskuld först. Den enda kapitalskuld domstolen kan sätta ned
mot en
borgenärs vilja är den restskuld som kvarstår sedan pantsatt egendom
har sålts.
Antalet frivilliga uppgörelser inom ramen för det franska systemet
som
innehåller moment av skuldsanering, dvs. nedsättning av skulderna,
visar att det
där varit en framkomlig väg för många med skuldproblem. I Tyskland
har nyligen
införts regler om skuldbefrielse (Restschuldbefreiung) efter konkurs.
Desssa
regler kan sägas vara en kombination av skuldbefrielse efter konkurs
och ett
fristående konkursinstitut. Även i Österrike har det lagts fram ett
lagförslag
om skuldsanering. Förslaget har behandlats i det österrikiska
parlamentet under
hösten 1993. Avsikten är att lagen skall träda i kraft under år 1995.
Bland våra nordiska grannländer har Danmark sedan år 1984 samt Norge
sedan den
1 januari och Finland sedan den 8 februari 1993 särskild lagstiftning
om
skuldsanering. Kännetecknande för dessa nordiska lagar är att de
samtliga kan
sägas utgöra ett alternativ till konkurs och att de är förhållandevis
långtgående när det gäller möjligheterna att mot borgenärernas vilja
skriva av
eller ned skulder. I den bemärkelsen har de inga motsvarigheter i
övriga Europa,
där tonvikten är lagd på frivilliga överenskommelser. Det är endast i
USA man
kan finna en lagstiftning som är så "generös" mot gäldenären som den
nordiska.
Problemem med överskuldsättning, som definieras som en
konsumentfråga, har
också uppmärksammats inom EU, bl.a mot bakgrund av det andra
bankdirektivet som
möjliggör en fri etablering för banker och finansinstitut inom EU,
vilket i sin
tur för med sig vissa problem rörande konsumentskyddet i allmänhet.
En studie
har gjorts av förhållandena på området bland EU:s medlemsstater.
Studien har
mynnat ut i ett utkast till ett EU direktiv. Vidare har det inom
ramen för
studien konstruerats en modell för hur problem med överskuldsättning
skall kunna
angripas. I modellen diskuteras övergripande frågor av
insolvensrättsligt slag
ur såväl gäldenärens som borgenärens perspektiv samt ur ett större
samhällsperspektiv. Men modellen behandlar också mer detaljerade
frågor, bl.a.
kring kriterier och villkor för skuldsanering.
I det följande skall jag översiktligt redogöra för huvuddragen i den
nordiska
ländernas lagstiftning om skuldsanering.

3.2 Danmark

Allmänt

I Danmark trädde regler om skuldsanering i kraft den 1 juli 1984.
Reglerna har
inarbetats i konkurslagen. Skuldsanering kan i Danmark ske såväl i
konkurs som
utom konkurs. Det senare är i praktiken den helt dominerande
varianten.
Lagstiftningen byggde på ett utredningsförslag, "Betaenkning om
Gaeldsanering
(nr. 957/1982) vilket i sin tur till stora delar anslöt sig till en
tidigare
publicerad rapport med titeln "Gaeldsanering - et begrundet forslag"
som en
grupp forskare och praktiker vid Universitetsforeningen for det
sydlige og
vestlige Jylland publicerat år 1974. Även om reglerna om
skuldsanering i Danmark
har flutit in i konkurslagen, så har det såväl under
lagstiftningsarbetet som
vid den praktiska tillämpningen uttalats att regleringen är att
hänföra till det
socialrättsliga området.
Den danska lagstiftningen om skuldsanering bygger på tre
grundkriterier. En
privatperson skall efter ansökan kunna erhålla skuldsanering om hans
skuldsitutation är hopplös, om det utifrån en konkret värdering är
skäligt med
skuldsanering och om beslut om detta träffas under betryggande
former. Det
danska systemet vilar därför på ett kvalificerat insolvenskriterium,
en allmän
skälighetsprövning och ett förfarande förlagt till domstol. I Danmark
finns, som
nämnts, skuldsanering i två former, dels i samband med konkurs och
dels utan
sådant samband. Den följande redogörelsen avser det från konkurs
fristående
skuldsaneringsinstitutet.

Gäldenärskretsen och skuldsituationen

Endast fysiska personer kan komma i fråga för skuldsanering. Det
framgår inte
uttryckligen av lagtexten att fysiska personer som driver rörelse
skulle vara
diskvalificerade att erhålla skuldsanering, men i den praktiska
tillämpningen
har man varit mycket återhållsam med att bevilja skuldsanering för
någon som vid
ansökningstillfället är att betrakta som näringsidkare. För denna
grupp av
gäldenär finns i stället en möjlighet att få skuldnedsättning genom
tvångsackord. Att en gäldenär tidigare har varit näringsidkare och
att skulderna
härrör från sådan verksamhet är däremot inte något hinder för att
erhålla
skuldsanering. Den situationen är tvärtom särskilt uppmärksammad av
den danska
lagstiftaren och i praxis finns ett inte obetydligt antal sådana
fall.
I den danska lagstiftningen uppställs alltså ett kvalificerat
insolvensrekvisit
för att en person skall komma i fråga för skuldsanering. Det
avgörande är att
gäldenärens ekonomiska situation skall bedömas vara så hopplös att
han varken i
nuläget eller under de närmaste åren har någon möjlighet att uppfylla
sina
skuldförbindelser. Den insolvensrättsliga bedömningen av nuläget görs
på ungefär
samma sätt som vid en konkursansökan. Avgörandet om gäldenärens
ekonomiska
situation med hänsyn till hans framtida betalningsförmåga skall anses
vara hopp-
lös måste däremot träffas på grundval av en mer osäker prognos. Denna
prognos
görs utifrån bedömningen huruvida gäldenären med hänsyn till
skuldernas storlek
samt gäldenärens ålder, anställning, utbildning och
familjeförhållanden har
någon utsikt till att kunna betala sina skulder. Bevisbördan för den
bristande
betalningsförmågan åvilar gäldenären. I förarbetena uppställs stränga
bevismässiga krav och det förordas restriktivitet vid tillämpningen.
Gäldenärens
tillgångar och sannolika inkomster för de närmaste åren skall vara
klart
otillräckliga för att täcka skulderna. De stränga villkor som sålunda
har
uppställts har också vunnit efterföljd vid tillämpningen. Det
uppställs i lagen
inget krav på att skuldbördan skall vara av viss storlek. Skuldbördan
skall
emellertid vara betydande, vilket är ett relativt kriterium. I praxis
har dock
ställts krav på att skulderna i absoluta tal uppnår viss storlek. För
förvärsarbetande är det normalt med en nettoskuldbörda om 230 000 -
300 000
danska kronor bland dem som beviljas skuldsanering. För pensionärer
och andra
som inte förvärvsarbetar förekommer att skuldsanering har beviljats
den som har
en nettoskuldbörda på ungefär 70 000 danska kronor. Den totala
skuldbördan bland
dem som har beviljats skuldsanering varierar dock i stor utsräckning.
Detta
hänger samman med att den totala skuldsättningen måste vägas samman
med andra
faktorer som exempelvis gäldenärens ålder och utbildning samt
familjeförhållanden. Om gäldenären har en hög inkomst måste
nettoskuldbördan
regelmässigt vara större än om gäldenären har en låg inkomst.
Skuldernas ålder har alltså en självständig och stor betydelse vid
bedömningen
om skuldsanering skall beviljas. Ju äldre skulderna är desto mer
uppenbar
framstår gäldenärens bristande betalningsförmåga. Det har också
betydelse om
skuldsättningen har uppkommit under andra förhållanden än de
nuvarande,
exempelvis vid en näringsverksamhets sammanbrott och påföljande
konkurs.
Vid rättens prövning tillmäts också omständigheterna vid skuldernas
tillkomst
stor betydelse. Skulder som gäldenären har ådragit sig genom
kriminellt beteende
av grövre beskaffenhet medför i allmänhet att möjligheten att erhålla
skuldsanering är liten, om än inte utesluten. Tidpunkten för
brottsligheten kan
härvid ha betydelse. Med grov kriminalitet har i detta sammanhang
likställts
lättsinnig, spekulativ och hänsynslös skuldsättning. Har gäldenären
ådragit sig
skulder i syfte att kvalificera sig för skuldsanering kan detta
hindra att
skuldsanering beviljas. Omständigheterna vid skuldernas tillkomst kan
också tala
för skuldsanering. Har gäldenären exempelvis genom borgensåtagande
för
familjemedlemmars skuld ådragit sig en betydande skuldbörda är
betänkligheterna
mot skuldsanering mindre.
Hur gäldenären har hanterat sin skuldsituation fram till ansökan om
skuldsanering är ytterligare en omständighet som rätten tillmäter
betydelse i
skuldsaneringsärendet. Rimliga amorteringar av skulden talar för
skuldsanering.
Har gäldenären däremot bringat sina tillgångar i säkerhet för
borgenärerna,
exempelvis genom äktenskapsförord till förmån för maken eller genom
att driva
rörelse i makens namn, får skuldsaneirng som regel anses utesluten.
Det
förhållandet att gäldenären har haft en hygglig nettoinkomst utan att
för den
skull ha avbetalat på skulden talar emot skuldsanering. Detsamma
gäller om
gäldenären har prioriterat avbetalningar på skulder som är säkrade
med annans
borgenåtagande. Har gäldenären trots ekonomiska svårigheter skuldsatt
sig
ytterligare, försvåras möjligheten för honom att erhålla
skuldsanering.
Vid rättens prövning skall dessutom beaktas gäldenärens intresse av
att erhålla
skuldsanering och hans sätt att förhålla sig under ärendets
handläggning. Om
gäldenären förtiger viktiga fakta eller döljer relevanta
omständigheter eller
tillgodoser någon speciell borgenär framför en annan, bör
skuldsanering inte
komma i fråga.
Även andra omständigheter än de nu redovisade kan beaktas i skuldsa-
neringsärendet. I förarbetena nämns näraliggande möjligheter till arv
eller
ekonomiskt bistånd från familj eller vänner. Det har emellertid
ansetts ligga
närmare till hands att borgenärerna får bära förlustrisken i stället
för
närstående som inte har haft någon fördel av skuldsättningen.
Det finns dock anledning att framhålla att rätten i
skuldsaneringsärendet gör
en totalbedömning, där alla relvanta omständigheter vägs samman.
Några i
praktiken vanligt förekommande orsaker till avslag är att gäldenären
har stora,
återkommande skatteskulder. Över huvud taget i de fall det finns
tecken på
skatteflykt eller andra illojala förfaranden försvåras möjligheterna
att erhålla
skuldsanering. Däremot anses ränta på gamla skatteskulder inte utgöra
något
hinder för att bevilja skuldsanering. Vidare fästs stor vikt vid hur
gäldenären
själv har försökt att klara upp sin ekonomsika situation. Har han
inte gjort
några allvarligt menade försök att lösa sina ekonomiska problem,
talar det för
att skuldsanering inte beviljas. En annan orsak till avslag kan vara
att
gäldenären är endast tillfälligt arbetslös. I ett sådant fall brister
det ofta i
kravet att situationen skall vara "hopplös". Även det förhållandet
att de
löpande utgifterna är större än de löpande inkomsterna talar emot
skuldsanering.
I flera fall utgör oklara boendeförhållanden, ofta i samband med
äktenskapsskillnad, hinder mot skuldsanering. I dessa fall går det
nämligen inte
att göra upp en tillräckligt säker budget, eftersom den viktiga post
boende-
kostnaden normalt utgör inte kan beräknas. Hinder mot skuldsanering
föreligger
över huvud taget i de fall det inte går att göra tillräckligt säkra
prognoser
beträffande gäldenärens framtida inkomster och utgifter. Att så är
fallet beror
oftast på bristande medverkan från gäldenärens sida. Slutligen är det
förhållandevis vanligt att skuldsanering inte beviljas därför att
skulderna är
för färska.
Gäldenärer med en betydande skuldsättning i form av studielån har
såväl i
lagstiftning som i praxis blivit föremål för särskilt intresse. Av
den
ursprungliga lagregleringen framgick inte klart hur studieskulder
skulle
behandlas i skuldsaneringsärendet. Formellt mötte inte något hinder
mot att ta
med även sådana skulder, men domstolarna ställde sig i regel
avvisande till
detta. Man hänvisade bl.a. till att det fanns möjlighet till f.d.
studerande att
få vissa räntebidrag och till att en akademisk utbildning är avsedd
att ge den
skuldsatte en hög inkomst i framtiden.
År 1987 gjordes vissa lagändringar som rörde gäldenärener med
studieskulder.
Det tillskapades då ett särskilt system på detta område med rätt till
antingen
bidrag till att betala studieskulden eller eftergift av skulden.
Syftet med den
senare regleringen är att en låntagare som har försökt att betala av
studieskulden men har misslyckats skall ges möjlighet - genom
nedskrivning av
skuldbeloppet - att kunna betala av den inom 15 år. Beslutsinstans är
Hypoteksbanken. Eftergift sker efter en individuell behovsprövning.
Man kan
tidigast komma i fråga för eftergift när tolv år gått sedan
utbildningen
avbrutits eller avslutats. Den resterande skulden skall betalas under
tre år.
Skäl till eftergift är bl.a. långvarig sjukdom eller arbetslöshet.
Vid sidan av detta särskilda eftergiftssystem blev det genom
reformen år 1987
också möjligt att erhålla skuldsanering även i de fall skuldmassan
innehöll
studieskulder. Vid prövningen av en sådan ansökan har domstolen att
på vanligt
sätt ta ställning till om det kvalificerade insolvensrekvisitet är
uppfyllt.
Därvid skall beaktas att en studieskuld är en skuld som påtas som en
långsiktig
investering för att senare i livet ge utdelning i form av exempelvis
hög lön. I
motiven till ändringarna påtalas att det därför inte alltid kan
förutsättas att
en sådan investering skall vara möjlig att avveckla inom fem år.

Skuldsaneringsbeslutets innehåll och rättsverkningar m.m.

Ett beslut av rätten som tillmötesgår gäldenärens begäran om
skuldsanering,
skall klargöra vilken del av gäldenärens skulder som berörs av
skuldsaneringsbeslutet, med angivande av den procentsats vartill
skulderna sätts
ned. Beslutet kan också innebära att gäldenären får anstånd viss tid
med att
betala den skuld som återstår efter ett beslut om skuldsanering.
Vidare skall av
beslutet framgå storleken av, och förfallotiden för,
avbetalningsbeloppen.
Nedsättningsprocenten skall vara densamma för samtliga skulder som
omfattas av
beslutet. Nämnas kan att rätten inte kan fastställa en annan, högre
procentsats
än den som gäldenären själv har förklarat sig beredd att godta.
Rättens
möjlighet enligt lagen att delvis tillmötesgå gäldenärens begäran tar
sikte på
de fall där rätten förordnar att skuldsaneringsbeslutet skall avse
skulder som
har uppkommit före viss tidigare tidpunkt än den normala. Det normala
är annars
att beslutet omfattar alla skulder som har uppkommit före rättens
beslut om
inledande av skuldsanering (fristdagen). De skulder som har uppkommit
före
fristdagen skall dock behandlas lika, dvs. samma procentuella
nedsättning skall
tillämpas för samtliga skulder. Det saknas alltså möjlighet att
besluta om
totalt bortfall av vissa skulder, exempelvis äldre sådana och
samtidigt
nedsättning av andra skulder, exempelvis färskare sådana. Det är inte
heller
möjligt att inom ramen för ett skuldsaneringsbeslut bestämma att
vissa
fordringar, t.ex. fordringar som endast uppgår till smärre belopp
("småfordringar"), helt skall undantas eller att fordringar med
hänsyn till sin
karaktär skall särbehandlas. Någon skillnad mellan prioriterade och
oprioriterade fordringar görs över huvud taget inte. Det allmännas
fordringar på
skatter och avgifter omfattas av skuldsaneringsbeslutet på samma sätt
som andra
fordringar. Likabehandlingsprincipen är således konsekvent genomförd
i lagen.
Ett undantag görs dock i det att skuldsaneringsbeslutet inte omfattar
fordringar
med panträtt som säkerhet i den utsträckning panten förslår till
betalning av
fordringen. Uppstår det efter realisation en "restskuld" omfattas
däremot den av
skuldsaneringsbeslutet. Fordringar som gäldenären har bestritt
behandlas i
skuldsaneringsärendet som om de inte vore bestridda.
Skuldsaneringslagstiftningen inrymmer alltså inte några möjligheter
till
tvistelösning. Sådant får i förekommande fall lösas inom den vanliga
tvistemålsprocessen. Lagen innehåller också en regel om att
gåvolöften
bortfaller. Detsamma gäller ränteanspråk på de av beslutet omfattade
fordringarna för tiden efter det att skuldsaneringförfarandet har
inletts.
Huvudregeln vad gäller nedsättningen är att skulden skall sättas ned
till ett
belopp, som gäldenären med återhållsam livsföring klarar av att
betala under en
femårsperiod. Undantagsvis kan en längre eller en kortare tidsperiod
fastställas. I förarbetena till lagen förutsätts att nedsättning till
noll, dvs
totalt skuldbortfall endast undantagsvis skall förekomma. I praktiken
har det
emellertid visat sig att nedsättning till noll förekommer i cirka en
tredjedel
av alla de fall där skuldsanering beviljas. Totalt skuldbortfall
förekommer dock
i stort sett endast i sådana fall där gäldenärens livssituation
radikalt har
förändrats sedan skulderna uppkom. De månatliga betalningarna som
gäldenären gör
ligger i genomsnitt på 500 - 3 000 danska kronor. Månatliga
avbetalningar på
endast några hundratal kronor förekommer knappast i praktiken.
Efter det att ett skuldaneringsförfarande har inletts kan exekutiva
åtgärder i
form av kvarstad och utmätning inte äga rum för fordringar som
omfattas av
skuldsaneringsförfarandet. För fordringar som inte omfattas av
förfarandet,
exempelvis fordringar med pant som säkerhet eller fordringar som har
uppkommit
efter ett beslut om att inleda skuldsanering, möter däremot - med
vissa
inskränkningar - inte något hinder mot exekutiva åtgärder. Ett
skuldsaneringsförfarande påverkar inte möjligheterna att erhålla
införsel i
gäldenärens lön för exempelvis underhållsbidrag och böter.
Den omständigheten att gäldenären har ansökt om skuldsanering utgör
inte något
hinder mot att rätten på vanligt sätt prövar en konkursansökan mot
denne. En
sådan prövning kan ske även sedan skuldsaneringsbeslut har meddelats.
Som nämnts
innehåller den danska lagstiftningen också en möjlighet till
skuldsanering i
konkurs; ett förfarande som dock - tvärtemot lagstiftarens
intentioner - har
kommit att tillämpas endast i ett fåtal fall. De grundläggande
förutsättningarna
för att uppnå skuldsanering i konkurs är desamma som för
skuldsanering utan
konkurs. Även rättsverkningarna av en skuldsanering i konkurs är
desamma som en
skuldsanering utan konkurs. Lagstiftningen innehåller också en
specialreglering
som innebär att konkurslagens återvinningsbestämmelser har gjorts
tillämpliga
även på skuldsaneringsförfarandet utan konkurs.
Till skillnad mot vad som gäller vid konkurs förlorar en gäldenär
som har
ansökt om skuldsanering inte i något skede under ärendets
handläggning
rådigheten över sin egendom eller över sin ekonomi.
Ett skuldsaneringsbeslut har samma rättsverkningar som en stadfäst
förlikning.
Det innebär bl.a. att ett i beslutet angivet avbetalningsbelopp, som
inte
erläggs i rätt tid, genast kan bli föremål för exekutiva åtgärder hos
gäldenären.
Genom skuldsaneringsbeslutet befrias alltså gäldenären helt eller
delvis från
betalningsansvaret för de skulder som omfattas av beslutet. Beslutet
är bindande
även för de borgenärer som inte är kända vid den tidpunkt då beslutet
fattas.
Beslutet gäller inte bara mellan gäldenären och hans primära
fordringsägare,
utan även mellan gäldenären och eventuella borgensmän och andra
medgäldenärer.
Det innebär att de senare inte till den del betalningsansvaret har
fallit bort
kan göra regresskrav gällande mot gäldenären. Skuldsaneringsbeslutet
utgör inte
något hinder för borgenärerna att utkräva betalning enligt den
ursprungliga
förbindelsen av en borgensman eller annan solidariskt ansvarig
medgäldenär.

Omprövning av ett skuldsaneringsbeslut

Ett skuldsaneringsbeslut skall i största möjliga utsträckning vara
definitivt.
När särskilda hänsyn gör sig gällande kan dock gäldenären i rena
undantagsfall
efter ansökan få till stånd en omprövning. Det som då kan ändras är
avbetalningsbestämmelserna och eventuella anståndsbestämmelser.
Däremot kan
nedskrivningsprocenten inte ändras. En ändring av
avbetalningsbestämmelserna
måste omfatta alla berörda fordringar; likabehandlingsprincipen får
alltså
alltjämt verka. Det finns inte någon motsvarande möjlighet att ändra
ett beslut
om skuldsanering om gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen
skulle
förbättras i förhållande till de beräkningar som gjordes vid
prövningen i
skuldsaneringsärendet.
Ett skuldsaneringsbeslut kan dock omprövas också på begäran av en
berörd
borgenär. Så är fallet om det visar sig att gäldenären under
skuldsaneringsbehandlingen gjort sig skyldig till någon form av svek
eller om
denne på annat sätt grovt åsidosätter vad som åligger honom enligt
skuldsaneringsbeslutet. Enbart det förhållandet att gäldenären inte
förmår
fullgöra sina åligganden enligt avbetalningsplanen är dock inte
tillräckligt för
att upphäva beslutet.

Förfarandets gång m.m.

Ansökan om skuldsanering görs vid den skifteret (ett till domstol i
första
instans knutet judiciellt organ motsvarande det tidigare svenska
konkursdomarinstitutet) där gäldenären har sitt hemvist. Lagen
innehåller inte
något krav på att sökanden är dansk medborgare, men ett visst krav på
anknytning
till landet finns.
Ansökan skall göras på en för ändamålet särskilt utarbetad blankett.
I ansökan
skall gäldenären redogöra för sin familjesituation, sin utbildning
och sina
arbetsförhållanden. Inkomster och utgifter samt tillgångar och
skulder skall
utförligt redovisas i ansökan. Kopior av de senaste
självdeklarationerna samt
skattsedlar för de senaste tre åren skall ges in tillsammans med
ansökan. Detta
gäller även lönebesked och pensionsbesked för de senaste tre
månaderna. För den
som är gift eller sambo skall motsvarande uppgifter lämnas för
partnern. Gälde-
nären undertecknar sin ansökan under straffansvar och försäkrar på
heder och
samvete att de lämnade uppgifterna är korrekta. Om det under ärendets
handläggning kommer fram att ansökan innehåller medvetna
oriktigheter, medför
detta att ansökan avslås. Ansökan kan också komma att avvisas direkt
om den har
formella brister eller det framstår som utsiktslöst för sökanden att
erhålla
skuldsanering.
Om ansökan inte avvisas skall rätten snarast möjligt kalla till ett
sammanträde. Detta första sammanträde har en utredande karaktär. Vid
sammanträdet får gäldenären tillfälle att komplettera sin ansökan.
Rätten har en
skyldighet att vägleda gäldenären på detta stadium. Det är också
relativt
vanligt att gäldenären biträtts av företrädare för de sociala
myndigheterna vid
upprättandet av sin ansökan. Sammanträdet utmynnar inte sällan i att
gäldenären
får viss tid på sig att komplettera sin ansökan. Sammanträdet kan
emellertid
också utmynna i att rätten direkt avvisar ansökan. Avvisning kan
också ske efter
det att gäldenären har kompletterat sin ansökan och ett nytt
sammaträde med
gäldenären har satts ut. Vid detta första sammanträde, eller
sammanträden,
deltar alltså endast gäldenären, även om borgenärssynpunkter redan då
kan finnas
tillgängliga. Här sker den första sållningen av ärendena. Om
avvisning inte
sker, kan rätten vägra att inleda skuldsanering under förutsättning
att det inte
finns någon rimligt utsikt för gäldenären att erhålla skuldsanering,
gäldenären
uteblir från ett sammanträde eller gäldenären inte ställer begärd
säkerhet för
kostnaderna i ärendet.
Om rätten beslutar att inleda skuldsanering, skall detta kungöras i
viss
ordning. I kungörelsen skall okända borgenärer uppmanas att ge sig
till känna.
Rätten beslutar också att lämna ärendet över till en särskilt
förordnad rättens
medhjälpare. Ungefär tjugofem procent av alla ansökningar når så
långt. För
storstäderna är andelen lägre. I Storköpenhamn beviljas skuldsanering
i ungefär
15 - 20 procent av alla skuldsaneringsärenden, dvs. i nära nog alla
ärenden där
skuldsanering har inletts). Rättens medhjälpare utses bland
advokater,
företrädesvis - enligt vad som upplysts - bland sådana som inte
sysslar med
konkursförvaltning. Rättens medhjälpare skriver vanligen ett brev
till
gäldenären, socialmyndigheten och skattemyndigheten. Några
sekretessproblem
finns inte. Domstolen kan hämta in alla erforderliga uppgifter från
andra
myndigheter och kan lämna fullmakt till rättens medhjälpare att göra
detsamma.
Trots att det inte är något krav i lagen inhämtas dock regelmässigt
gäldenärens
samtycke till att sådana uppgifter hämtas in. Skulle gäldenären vägra
att
medverka på denna punkt, kan ansökan komma att avslås. Rättens
medhjäpare kon-
taktar också skriftligen alla kända borgenärer. Rättens medhjäpare
har också ett
eller flera sammanträffanden med gäldenären. Det är inte ovanligt att
något
sådant sammanträffande äger rum i gäldenärens hem. Vid dessa
sammanträffanden
gås gäldenärens familjesituation liksom sociala förhållanden i övrigt
igenom och
en familjebudget görs upp. Rättens medhjälpare avslutar sitt arbete
med att
tillsammans med gäldenären upprätta ett förslag till skuldsanering. I
förslaget
anges bl.a. nedsättningsprocenten och hur mycket gäldenären
månatligen skall
betala till ett särskilt bankkonto. Förslaget tillställs rätten, som
sätter ut
ett sammaträde till vilket gäldenären och samtliga borgenärer kallas.
Det är
dock mycket ovanligt att någon borgenär inställer sig till
sammanträdet. Vid
sammanträdet går man igenom gäldenärens förslag till skuldsanering.
Tillfälle
ges att ställa frågor till gäldenären. Vid sammanträdet kan också
någon
representant för de sociala myndigheterna vara närvarande. I
anslutning till
detta sammanträde avgör rätten ärendet. På detta stadium avslås ett
ärende
ytterst sällan.
Eftersom ett meddelat skuldsaneringsbeslut oftast innehåller en av-
betalningsuppgörelse är det nödvändigt med någon form av reglering
även av det
forsatta förfarandet. I och med att ärendet är avslutat är dock
rätten och
rättens medhjälpare hindrade från att medverka. I regel innehåller
därför
skuldsaneringsbeslutet en anvisning om att ett visst månatligt belopp
skall
sättas in på ett konto i en bank. Medhjälparen tillställer banken en
fördelningslista, av vilken det framgår vilket belopp varje borgenär
skall
påföras. De medel som sätts in på kontot görs oåtkomliga för såväl
gäldenärens
som borgenärernas dispositioner. Den kontoförande banken skall inte
heller
kvittningsvis kunna göra gällande någon rätt till medlen på kontot.
En gång per
år fördelas sedan de insatta medlen bland de berättigade
borgenärerna. Banken är
berättigad till ersättning för sin hantering av kontot. Denna
ersättning skall
erläggas av gäldenären, som i gengäld tillgodoförs ränta på
behållningen. Enligt
vad som har upplysts är det emellertid vanligt att kontot görs
räntelöst och att
gäldenären som kompensation härför befrias från hanteringsavgiften.

Kostnader och statistik m.m.

Det till folketinget framlagda förslaget om en skuldsaneringslag
innehöll en
regel om att gäldenären skulle betala en ansökningsavgift på 1 500
danska
kronor. Den delen av förslaget kritiserades dock starkt under
behandlingen av
lagförslaget i folketinget och regeln om ansökningsavgift kom inte
att inflyta i
den lag som antogs av folketinget.
De kostnader som uppstår i ett skuldsaneringsärende kan sägas vara
av tre slag.
Det är kostnader hos domstolen och andra myndigheter,
kungörelsekostnader och
ersättning till rättens medhjälpare. Det är naturligtvis svårt att
exakt beräkna
kostnaderna för förfarandet hos domstolen och andra myndigheter. Den
personal
som vid domstolarna sysslar med skuldsaneringsärenden har också med
andra
arbetsuppgifter. Detsamma torde gälla förhållandena hos de sociala
instanser och
skattemyndigheter som är inblandade i ett skuldsaneringsförfarande.
Försiktiga
beräkningar som har gjort inom Justitiedepartementet på grundval av
vad som
upplysts från S_ - og Handelsretten pekar mot att förfarandet kräver
fem
årsarbetskrafter vad gäller domarpersonal och två vad gäller övrig
personal. En
årskostnad (siffrorna är från år 1991) för dessa tjänster kan mycket
ungefärligt
uppskattas till två miljoner danska kronor. Rättens medhjälpare
ersätts normalt
med 8 - 10 000 danska kronor per ärende, ibland upp mot 15 000 kr.
Denna kostnad
uppkommer emellertid endast i cirka 25 procent av alla ärenden,
eftersom ungefär
75 procent av alla ansökningar avvisas eller avslås innan någon
medhjälpare har
förordnats. Med en årlig ärendevolym om ungefär 2 200 ärenden i vilka
skuld-
sanering beviljas och där således rättens medhjälpare har förordnats
blir
årskostnaden för rättens medhjälpare 27,5 miljoner danska kronor
(genomsnittskostnaden har då satts till 12 500 danska kronor). Den
totala
årskostnaden för danska staten är alltså cirka 30 miljoner danska
kronor plus
kostnaderna för kungörelseannonsering.
Antalet ansökningar det första året (1984) lagen var i kraft uppgick
till 2
760. Då skall observeras att lagen trädde i kraft först den 1 juli
det året.
Äret därpå uppgick antalet ansökningar till 5 546. För åren 1986 och
1987
uppgick antalet ansökningar till 3 797 respektive 4 000. Härefter har
antalet
ansökningar och antalet beviljade skuldsaneringar fördelat sig som
följer.

År ansökningar beviljade ansökningar

1988 4 394 1 415
1989 5 690 1 363
1990 6 661 2 016
1991 7 745 2 161

3.3 Finland

Allmänt

I Finland trädde lag om skuldsanering för privatpersoner i kraft den
8 februari
1993. Samma dag trädde också lag om företagssanering i kraft. De två
lagarna kan
sägas utgöra en helhet avsedd att, åtminstone till viss del, ersätta
konkurs.
Som lagarnas namn anger avser den ena rekonstruktion av
privatpersoners ekonomi
och den andra rekonstruktion av företag med ekonomiska problem.
Målsättningen med reformen är enligt propositionen med förslag till
lag om
skuldsanering för privatpersoner att det nya regelkomplexet på ett
balanserat
sätt skall trygga de intressen som parterna har i en situation med
skuldproblematik. Gäldenären skall få en möjlighet att rätta till sin
ekonomiska
situation, samtidigt som borgenärerna skall tryggas en rättmätig
andel av
gäldenärens nuvarande och framtida inkomster. De olägenheter och
sociala
kostnader som samhället förorsakas till följd av "överskuldsättning"
skall
hållas så små som möjligt.

Gäldenärskretsen och skuldsituationen

Alla privatpersoner kan komma i fråga för skuldsanering. Regleringen
bygger på
att gäldenären själv skall ansöka om skuldsanering. Enligt lagen är
det möjligt
för makar, solidariskt betalningsansvariga gäldenärer samt gäldenär
och
borgensman att gemensamt ansöka om skuldsanering. Förutsättningarna
för att
erhålla skuldsanering är att gäldenären är insolvent. Insolvens är
dock inte en
tillräcklig förutsättning för att erhålla skuldsanering. Betydelse
skall
därutöver tillmätas å ena sida orsakerna till insolvensen samt å
andra sidan
graden av insolvens, orsakerna till skuldsättningen och andra
omständigeter
beträffande gäldenären. Med beaktande av behovet av skuldsanering
utgör sådan
insolvens som beror på sjukdom, arbetslöshet eller liknande och som
inte beror
på gäldenären själv en förutsättning för skuldsanering. I den
finländska lagen
ingår också en allmän skälighetsprövning vid bedömningen om en
ansökan om
skuldsanering skall bifallas. Även näringsidkare kan erhålla
skuldsanering
enligt lagen. I dessa fall föreskrivs emellertid vissa
tilläggsförutsättningar.
Sålunda får skulderna inte alls, eller endast till mindre del,
härröra från den
näringsverksamhet gäldenären nu bedriver. Skuldsanering kan dock
beviljas trots
att sådana skulder finns om dessa skulder fortlöpande kan betalas ur
verksamheten. Är gäldenären delägare i ett rörelsedrivande
"handelsbolag", får
han beviljas skuldsanering endast om bolaget är solvent och inte
heller hotas av
insolvens, eller om bolaget är föremål för företagssanering enligt
den särskilda
lagen därom.
I förarbetena till lagen framhålls att det är viktigt att sådana
personer vars
skuldsättning präglas av ur allmän samhälls- och betalningsmoralisk
synvinkel
tvivelaktiga drag inte kommer att omfattas av systemet. I lagen
ställs därför
upp en rad allmänna hinder för en skuldsanering. Sådana allmänna
hinder är att
en person har dömts för - eller till och med endast är misstänkt för
- brott
genom vilka han har försökt uppnå ekonomisk vinning och att skulderna
härrör
från denna brottsliga verksamhet. Vidare utgör det förhållandet att
skulderna
har uppkommit i näringsverksamhet i vilken gäldenären har förfarit
grovt
otillbörligt mot borgenärerna hinder mot skuldsanering. Ett annat
hinder är att
gäldenären försvagat sin ekonomiska ställning genom transaktioner som
kan vara
återvinningsgrundade i ett konkurssammanhang eller att gäldenären
undanhållit
egendom i samband med exekutiva åtgärder mot honom. Ytterligare ett
hinder är
att gäldenären på visst sätt har förfarit bedrägligt vid
kreditgivning till
honom. I lagen finns dessutom uppräknat ett antal hinder som mer
direkt har med
själva skuldsaneringsförfarandet att skaffa. Således utgör det hinder
mot
skuldsanering att gäldenären inte medverkar lojalt i förfarandet, att
det finns
anledning att anta att gäldenären inte kommer att iaktta det
betalningsprogram
(avbetalningsplan) som skall fastställas i skuldsaneringsbeslutet
eller att
gäldenären har erhållit skuldsanering tidigare. De nu uppräknade
hindren är dock
inte absoluta hinder mot skuldsanering. Trots att något eller några
av dessa
hinder föreligger är det alltså inte otänkbart att ändå bevilja en
gäldenär
skuldsanering. Det krävs då, som det uttrycks i lagen, "särskilda
motskäl".
Den finländska lagstiftningen om skuldsanering innehåller också en
alternativ
möjlighet för den som har tvingats att infria ett borgensåtagande och
därigenom
blivit insolvent. En sådan gäldenär kan i särskild ordning få till
stånd en
reglering av borgensansvaret utan skuldsanering. Man skulle kunna
benämna detta
som en form av partiell skuldsanering. Förutsättningarna för detta
alternativa
förfarande är att borgensmannen för att infria borgen måste realisera
sin ägda
bostad eller annan egendom som han behöver för att tillgodose sin
egen eller
familjens bastrygghet. Dessutom gäller vissa andra allmänna
förutsättningar
liknande dem som gäller för skuldsanering.

Skuldsaneringsbeslutets innehåll och rättsverkningar

Om en gäldenär beviljas skuldsanering skall rätten fastställa ett
betalningsprogram som motsvarar gäldenärens betalningsförmåga. Ett
sådant
betalningsprogram skall fastställas individuellt för varje gäldenär,
även i de
fall flera gäldenärer har ansökt gemensamt. Det är dock möjligt att
fastställa
ett gemensamt betalningsprogram för medgäldenärer som är solidariskt
betalningsansvariga för en säkerhetsskuld och som har ansökt om
skuldsanering
gemensamt. Med säkerhetsskuld avses en skuld för vilken säkerhet
finns i form av
exempelvis pant eller borgen.
I lagen anges ett antal olika skuldsaneringsmetoder. Med detta avses
olika sätt
att reglera den framtida betalningsskyldigheten. De metoder som anges
är att
ändra tidtabellen för betalning av en skuld, bestämma att amortering
skall
betalas före ränta, bestämma att skyldigheten att betala
kreditkostnader minskas
samt att sätta ned skuldbeloppet eller helt lyfta av
betalningsansvaret.
Säkerhetsskulder kan inte inom ramen för skuldsaneringen ned- eller
avskrivas.
Skuldsaneringen omfattar alltså rent principiellt även sådana
skulder, men de
särbehandlas inom ramen för skuldsaneringsförfarandet i
förhållandevis stor ut-
sträckning. För vanliga skulder, dvs. sådan skulder för vilka ingen
säkerhet har
ställts, gäller likabehandlingsprincipen. Dessa skulder skall erhålla
lika stor
relativ andel av gäldenärens betalningar. Detta kan endast frångås om
den
berörde borgenären samtycker till det. Offentligrättsliga borgenärer
särbehandlas inte. Sådanas fordringar omfattas av skuldsaneringen
enligt samma
regeler som andra fordringar. I den finländska lagen har det
uttryckligen
föreskrivits att innehavaren av en offenträttslig fordran utan hinder
av annan
lag har rätt att samtycka till en skuldsanering som till sitt
innehåll motsvarar
de principer som föreskrivs i lagen. Den myndighet som fattar beslut
om sådant
samtycke är den som har befogenhet att driva in fordran.
I lagen räknas i tretton punkter upp en mängd uppgifter som skall
anges i
betalningsprogrammet. Hit hör vilka säkerhetsskulder respektive
vanliga skulder
som finns, vilka delar av gäldenärens förmögenhet som skall
realiseras,
gäldenärens förväntade framtida inkomster, vad som gäldenären behöver
förbehålla
sig för egen och familjens levnadsomkostnader, gäldenärens
avbetalningsförmåga
per månad samt skuldsaneringens innehåll, betalningstidtabell och
betalnings-
programmets varaktighet m.m. Normalt skall betalningsprogrammet gälla
i fem år.
Den finländska lagen innehåller också ett flertal särregler för
sådana skulder
där gäldenärens bostad utgör säkerhet för lånen.
Beträffande skulder som är oklara (tvistiga) till sitt belopp eller
sin grund
innehåller lagen en föreskrift som säger att domstolen i
skuldsaneringsärendet
skall bestämma till vilket belopp skulden skall tas upp i
betalningsprogrammet.
Det är i sista hand domstolen som avgör om det är möjligt utan att
försena eller
komplicera skuldsaneringsförfarandet att inom ramen för detta
förfarande pröva
en tvistig fordran. Om domstolen anser att sådan prövning inte är
möjlig, har
domstolen att anvisa endera gäldenären eller borgenären att inom viss
tid väcka
talan. Görs sådan anvisning hindrar det inte att skulden tas upp -
till av
domstolen fastställt belopp - i betalningsprogrammet. Det belopp som
tas upp i
betalningsprogrammet beträffande en tvistig fordran har ingen
betydelse i en i
särskild ordning anhängiggjord rättegång beträffande samma fordran.
Om skulden
sedermera i en vanlig tvistemålsprocess fastställs till ett annat
belopp kan
detta utgöra grund för att ändra betalningsprogrammet. Är en
betydande skuld
oklar kan detta också utgöra hinder för att bevilja skuldsanering.
När betalningsprogrammet har fastställts regleras förhållandet
mellan
gäldenären och hans borgenärer av programmet i stället för av de
ursprungliga
förbindelserna. En överenskommelse vid sidan av programmet mellan
gäldenären och
någon av borgenärerna som omfattas av programmet är ogiltig.
Betalningsprogrammet får dock inte rättskraft på så sätt att ett
fastställt
betalningsprogram absolut och slutgiltigt bestämmer innehållet i de
rättsförhållanden som omfattas av det. Programmets rätteverkningar
kan t.ex.
förfalla om gäldenären försummar att följa det. Programmet kan också
under vissa
särskilda förutsättningar ändras. Som tidigare nämnts hindrar
programmet inte
heller att en fordran som omfattas av det prövas i vanligt tvistemål.
Betalningsprogrammet utgör inte heller en verkställighetsgrund, dvs.
en
borgenär som omfattas av programmet kan inte med programmet som grund
begära
verkställighet, om gäldenären har försummat sina förpliktelser enligt
det.
Borgenären kan i en sådan situation i stället hos domstolen begära
att den skall
bestämma att betalningsprogrammet förfaller.
Att betalningsprogrammet förfaller är den huvudsakliga påföljden av
att
gäldenären försummar att iaktta vad som åligger honom enligt
programmet. Verkan
av att programmet förfaller är med vissa undantag, att förhållandet
mellan
gäldenären och hans borgenär återgår till vad som gällde innan
skuldsaneringen
fastställdes. Det finns emellertid vissa undantag som medger att
gäldenärens
slipper drabbas av den nämnda påföljden. Det gäller exempelvis om
hans
försummelse är ringa och den har rättats, om försummelsen har rättats
och det är
sannolikt att den inte upprepas eller om huvudparten av programmet
redan har
fullgjorts. Detsamma gäller om det finns grund för ändring av
programmet.

Ändring av betalningsprogrammet

Betalningsprogrammet kan ändras på ansökan av gäldenären eller en
borgenär.
Ändringen kan innebära att programmet ändras i någon eller några
delar,
exempelvis betalningstidtabellen eller nedskrivningsprocenten. Men en
ändring
kan också innebära att hela betalningsprogrammet förfaller.
Grund för ändring av betalningsprogrmmet är att gäldenärens
betalningsförmåga
väsentligt har förändrats sedan programmet fastställdes. Förändringen
kan vara
såväl en förbättring som en försämring av betalningsförmågan.
Betalningsprogrammet kan alltså ändras åt båda hållen. En annan grund
för
ändring är att en väsentlig omständighet har framkommit först efter
det att
programmet faställdes. Betalningsprogrammet kan också ändras då det
efter det
att programmet fastställdes har framkommit en skuld som tidigare var
okänd.
Slutligen kan ändring ske om det föreligger skäl för återvinning
eller om en
tidgare oklar (tvistig) skuld i en tvistemålsprocess har fastställts
till ett
belopp som avviker från det belopp varmed skulden togs upp i betal-
ningsprogrammet.

Förfarandets gång

Som redan har nämnts förutsätts att gäldenären ger in en ansökan för
att ett
ärende om skuldsanering skall tas upp. Ansökan görs hos domstol
(allmän
underrätt). Behörig domstol är gäldenärens hemvistforum eller om
flera ansöker
gemensamt den domstol som är hemvistforum för någon av dem. Ansökan
skall göras
på en för ändamålet särskilt fastställd blankett. Till ansökan skall
fogas en
fyllig utredning beträffande gäldenärens ekonomiska och personliga
förhållanden
och hans betalningsförmåga. I en till lagen knuten förordning om
skuldsanering
för privatpersoner anges tämligen detaljerat vilka krav som ställs på
innehållet
i gäldnärens ansökan. Dessa krav får sägas vara genomgående höga. I
gäldenärens
ansökan skall också finnas en redogörelse för hur han har försökt att
nå en
uppgörelse med borgenärerna. I ansökan skall gäldenären också
presentera ett
förslag till betalningsprogram samt förslag till utredare. De höga
kraven på an-
sökans innehåll följs också upp med höga krav på gäldenärens
medverkan under
handläggningen av ärendet.
Domstolen kan innan den beslutar om skuldsanering skall inledas,
muntligen
eller skriftligen höra en eller flera av de berörda borgenärerna.
Detta gäller
även för en eventuell medgäldenär. Domstolen har vidare en viss
allmän
utredningsskyldighet. Därvid har domstolen möjlighet att införskaffa
upplysningar från straffregistret och registret över meddelade
näringsförbud
samt från utmätningsmannen (kronofogdemyndigheten), varvid den senare
av rätten
kan ges tillstånd att bryta banksekretess m.m.
När en fullständig ansökan föreligger och rätten har inhämtat viss
utredning
skall rätten ta ställning till om skuldsanering skall inledas. Rätten
skall
besluta att skuldsanering skall inledas om de allmänna
förutsättningarna är för
handen och inget av de uppräknade allmänna hindren föreligger. Det är
också ett
formellt krav att gäldenären kan visa att han försökt att nå en
uppgörelse med
sina borgenärer.
I beslutet om att inleda skuldsanering skall rätten sätta ut en
senaste dag som
gäldenären skall ge in ett förslag till betalningsprogram om sådant
inte har
fogats till ansökan. Vidare skall borgenärerna och vissa myndigheter
underrättas
om beslutet. Beslutet skall dock inte kungöras offentligt. Om en
utredare inte
förordnas, skall beslutet innehålla uppgift om en sista dag då
borgenärerna
skall yttra sig över ansökan. Rätten skall också, om det är
nödvändigt för att
utreda gäldenärens ekonomiska situation, för att realisera egendom
eller i
övrigt för att genomföra skuldsaneringen, förordna en utredare. En
utredare kan
också förordnas senare under ärendets handläggning. I propositionen
sägs att
rätten vid sin bedömning av om det föreligger behov av att förordna
en utredare
särskilt skall beakta antalet borgenärer, hur pass täckande och
pålitlig
gäldenärens egen utredning är och om det kan bli aktuellt att
realisera
gäldenärens bostad.
Förordnas en utredare skall han vara myndig och känd som en hederlig
man. Han
skall inte stå i något sådant förhållande till gäldenären eller någon
av
borgenärerna att hans opartiskhet kan ifrågasättas. Han skall vidare
inneha den
förmåga, skicklighet och erfarenhet som uppdraget kräver. I lagen
anges särskilt
att utmätningsman (kronofogde) eller biträdande sådan kan förordnas
till
utredare. Det framhålls i propositionen att om en utmätningsman tar
emot ett
sådant uppdrag, så gör han det inte som ett tjänsteåliggande.
Utredarens uppgift är att utarbeta ett förslag till
betalningsprogram. För
förslag till betalningsprogram har utarbetats särskilda formulär.
Hans första
uppgift är sålunda att sammanställa en utredning över gäldenärens
betalningsförmåga och ekonomiska situation om inte gäldenärens
ansökan och de
bifogade handlingarna utreder situationen tillräckligt. Utredningen
är nödvändig
framför allt därför att borgenärerna skall få nödvändiga upplysningar
för att
kunna bedöma förslaget till betalningsprogram. På basis av
utredningen skall
utredaren göra upp ett förslag till betalningsprogram. Då han
utarbetar
förslaget skall han förhandla med gäldenären och borgenärerna.
Utredaren skall
till sitt förslag foga ett sammandrag av gäldenärens och
borgenärernas
utlåtanden över gäldenärens ansökan och det förslag som utredaren
gjort upp. Han
kan också få rättens uppdrag att ombesörja försäljning av gäldenären
tillhörig
egendom. Utredaren är också skyldig att till rätten rapportera om han
får
kännedom om något förhållande som bör medföra att skuldsanering inte
skall
beviljas.
Utredaren har rätt till ett skäligt arvode och rätt att få
ersättning för
nödvändiga kostnader för skötseln av sitt uppdrag. Utredarens arvode
och
kostnadsersättning skall betalas ur statsmedel och dess belopp
fastställs av
domstolen. Beslutet om arvodet och kostnadsersättningen intas i det
betalningsprogram som fastställs för gäldenären. Om utredaren har
förordnats att
ombesörja försäljning av egendom tillhörig gäldenären, tas dock
utredarens
arvode och kostnadsersättning för detta uppdrag ur egendomens
försäljningspris.
Har ett allmänt rättsbiträde verkat som utredare, betalas arvodet och
ersättningen åt kommunen. Justitieministeriet fastställer grunderna
för arvodet
och ersättningarna.
När utredaren har fullgjort sitt uppdrag, eller om en komplett
utredning
föreligger ändå, skall rätten ta ställning till om det föreslagna
betalningsprogrammet skall fastställas. Domstolen har därvid
möjlighet att sätta
ut ett sammanträde till vilket gäldenären, utredaren och borgenärerna
kallas.
Rätten fastställer betalningsprogrammet om förutsättningarna för
skuldsanering
föreligger och inget hinder finns. Den som har erhållit skuldsanering
registreras i ett centralt register.
Den finländska lagen innehåller ett antal särskilda regler om över-
klagandeförbud. Dessutom gäller generellt att processuella beslut
under ärendets
handläggning inte får överklagas. I stort sett är det enbart det
slutliga
beslutet att faställa betalningsprogrammet eller att i stället vägra
skuldsanering som går att överklaga till en högre instans.

Rådgivning

I det lagförslag som föregick propositionen som innehåller det
slutliga
lagförslaget föreslogs att kommunerna genom lag skulle åläggas att
anordna
skuldrådgivning i kommunerna. Enligt detta förslag skulle man i den
kommunala
skuldrådgivningen ge en i kommunen bosatt person upplysningar och råd
rörande
skötseln av ekonomin och skulderna, ge hjälp i planeringen av
hushållningen,
utreda möjligheterna att lösa de problem som har att göra med
gäldenärens
ekonomi och biträda gäldenären i förhandlingar med borgenärerna.
Vidare skulle
gäldenären få hjälp med att upprätta sin ansökan om skuldsanering
liksom med att
utarbeta ett förslag till betalningsprogram. Skuldrådgivningen skulle
enligt
förslaget kunna ordnas som en uppgift för kommunens egna tjänstemän,
som
samarbete mellan flera kommuner eller genom köp av
rådgivningstjänster från
någon sammanslutning som har kunskaper på området. Staten skulle
delta genom att
bidra till kostnaderna för verksamheten. De remissinstanser som
yttrade sig över
propositionsförslaget tillstyrkte förslaget i dessa delar.
I propositionen stannade man dock för att inte föreslå att
kommunerna skall
åläggas en lagstadgad skyldighet att ordna skuldrådgivning. I
propositionen
framhålls att kommunerna enligt lag (lag om anordnade av
konsumentrådgivning i
kommunerna 72/92) är skyldiga att tillhandahålla konsumentrådgivning.
Inom ramen
för denna lagstiftning kan kommunernas tjänstemän bli tvungna att
syssla med
olika slag av ekonomisk rådgivning till privatpersoner. Samma sak
gäller
tjänstemän inom socialtjänsten. Det påtalas emellertid att ett
problem med
skuldrådgivningen är att sådan inte står till buds på ett jämlikt
sätt i olika
delar av landet och att resurserna inte är tillräckliga. Det påtalas
vidare att
det finns ett inte obetydligt utbildningsbehov för dem som skall
syssla med
praktisk skuldrådgivning. Samtidigt framhålls att det är mycket
viktigt med en
fungerande rådgivningsverksamhet så att man kan nå frivilliga
lösningar utan att
domstol behöver medverka. Justitieministeriet har också satt i gång
olika
utbildnings- och informationsprojekt inför ikraftträdandet av
skuldsaneringslagen.

33
Kostnader m.m.

Domstol beslutar i ärenden om skuldsanering ibland med ensamdomare,
ibland i
annan, större sammansättning. I propositionen anges att det är svårt
att beräkna
den årliga ärendevolymen, men den uppskattas till 6 000 - 8 000
ärenden per år.
Det framhålls också i propositionen att det är av stor vikt att
ärendena är väl
förberedda när de väl når domstol och att domstolen när ett ärende
väl är
anhängiggjort har möjligheter att anlita externa utredare. I
propositionen antas
att antalet fordringsmål (inklusive vad som närmast motsvarar mål om
betal-
ningsföreläggande) kommer att minska i och med att en
skuldsaneringslag införs.
Sammantaget beräknar man att de finländska domstolarna behöver ett
resurstillskott på 7,2 miljoner mark, vilket motsvarar en
personalökning (domare
och kanslipersonal) om 32 personer för att handlägga ärenden enligt
skuldsaneringslagen och enligt lagen om företagssanering som trädde i
kraft
samtidigt med skuldsaneringslagen.
Vidare har man beräknat att de statliga kostnaderna för
utredarfunktionen och
för allmän rättshjälp som beviljas i skuldsaneringsärenden kommer att
bli 10
miljoner mark. Slutligen antar man att skuldsaneringslagen inte
kommer att få
någon inverkan på kommunernas ekonomi.

3.4 Norge

Allmänt

I september 1990 tillsattes av Familie- og forbrukerdepartement och
Justits- og
politidepartement en arbetsgrupp för att utreda möjligheterna att
skapa en
ordning där personer med akuta och allvarliga betalningsproblem
skulle kunna få
hjälp. Bakgrunden var att utlåningen till hushållen i Norge hade ökat
dramatiskt
under 1980-talet för att år 1988 uppgå till 450 miljarder norska
kronor.
Arbetsgruppen presenterade i början av år 1991 resultatet av sitt
arbete i NOU
1991:16. Efter remissbehandling och ytterligare beredning inom Barne-
og
familiedepartement antogs den 17 juli 1992 Lov om frivillig og
tvungen
gjeldsordning for privatpersoner (gjeldsordningsloven). Motiven till
lagen finns
i Ot.prp. nr. 81 (1991/92). Lagen trädde i kraft den 1 januari 1993.

Gäldenärskretsen och skuldsituationen

De grundläggande kraven för att erhålla skuldsanering är att
gäldenären är
varaktigt ur stånd att infria sina förpliktelser, att det inte kan
uppfattas som
stötande gentemot andra gäldenärer eller samhället i övrigt, att
gäldenären inte
tidigare har beviljats skuldsanering och att skulderna som huvudregel
inte har
anknytning till näringsverksamhet.
Lagen avser enbart fysiska personer, också den som är näringsidkare.
Som
huvudregel får emellertid inte skulderna ha anknytning till
näringsverksamhet,
om skuldsanering (gjeldsordning) skall kunna komma i fråga. Från
denna
huvudregel görs i lagen två undantag. Om näringsverksamheten har
upphört och det
inte finns ouppklarade förhållanden som har samband med den tidigare
bedrivna
näringsverksamheten som skulle kunna äventyra en skuldsanering, så
kan
skuldsanering komma i fråga. Det andra undantaget avser det fall att
de skulder
som är knutna till näringsverksamheten relativt sett utgör en
obetydlig del av
den totala skuldbördan. Även i ett sådant fall är skuldsanering
möjlig enligt
lagen.
Om konkursförfarande har inletts, kan ett skuldsaneringsförfarande
inte
inledas. Och om ett skuldsaneringsförfarande har inletts är detta
inte hinder
för att inleda ett konkursförfarande. I det senare fallet förfaller
skuldsaneringsförfarandet.
Det huvudsakliga grundkravet för skuldsanering utgörs av ett
kvalificerat
insolvensrekvisit. Gäldenären skall varaktigt vara ur stånd att
infria sina
förpliktelser. I motiven framhålls att det är viktigt att knyta an
till invanda
insolvensrättsliga begrepp. Detta bidrar till att allmänheten får
klart för sig
att skuldsaneringsförfarandet inte är något lättillgängligt system
som innebär
att ens skulder bara "försvinner" utan vidare. Det framhålls vidare
att det
måste göras en konkret bedömning i varje enskilt fall om kriteriet är
uppfyllt.
När det gäller kravet på varaktighet konstateras i motiven att om
gäldenären har
blivit arbetsoförmögen så torde kriteriet regelmässigt vara uppfyllt.
Är
gäldenären däremot tillfälligt arbetslös, är kriteriet inte uppfyllt.
Arbetslösheten kan dock med hänsyn till gäldenärens ålder,
arbetslivserfarenhet
m.m. vara sådan att man i ett enskilt fall kan komma till att
kriteriet om
varaktighet är uppfyllt.
Ett annat grundkrav för att erhålla skuldsanering är att en sådan
inte får
uppfattas som stötande bland andra gäldenärer eller hos allmänheten i
stort.
Typexempel härvidlag är att gäldenären medvetet har agerat på ett
sådant sätt
att han skall komma att falla in under lagen, att han undanhåller
tillgångar
eller att han håller inne med relevanta upplysningar. Ett annat
exempel som
nämns i motiven är att gäldenären fört över sina tillgångar på maken
eller
makan. Skuldsanering kan också vägras i de fall en stor del av
skulden härrör
från exempelvis böter. Ytterligare ett hinder för skuldsanering kan
vara att
huvuddelen av skulderna har tillkommit förhållandevis nära inpå en
ansökan om
skuldsanering. Skuldernas storlek i absoluta tal skall emellertid
inte ha någon
självständig betydelse. I motiven framhålls att en skuldbörda på 100
000 norska
kronor i en familj med två inkomster inte kan sägas vara särskilt
stor, medan
motsvarande skuld för en ensamstående pensionär kan vara det. Så
länge
gäldenärens ekonomiska situation är sådan att han inte kan betala
sina skulder
vartefter de förfaller till betalning, spelar den totala skuldbördan
ingen roll.
Det nämns dock i motiven att det kan tänkas situationer där den
uppgivna totala
skuldbördan är så liten att man kan misstänka att
betalningssvårigheterna mer
beror på att vederbörande inte har ordning och reda på sina
ekonomiska
förhållanden. I sådana fall är det ett tecken på att man bör
undersöka
förhållandena närmare.
Slutligen är det ett formellt krav för att en ansökan om
skuldsanering skall
tas upp att gäldenären kan visa att han har försökt nå en uppgörelse
på egen
hand med sina borgenärer.

Ansökan om skuldsanering m.m.

Den norska modellen kan sägas vara en modell i fyra steg. Som redan
har nämnts
är det ett krav att gäldenären själv har försökt nå en uppgörelse med
sina
borgenärer för att ett skuldsaneringsförfarande skall kunna inledas.
Detta kan
sägas utgöra det första steget. Det andra steget är att gäldenären
ansöker om
skuldsanering. En sådan ansökan görs hos namsmannen
(utmätningsmannen, dvs.
närmast motsvarande vår kronofogdemyndighet). Namsmannen kan avslå en
ansökan om
skuldsanering eller överlämna ärendet till namsretten (ungefär
tingsrätt i
särskild "utsökningssammansättning"). Hos namsretten kan frivillig
skuldsanering
uppnås som ett tredje steg i förfarandet. Som ett sista och fjärde
steg kan
namsretten besluta om en tvingande skuldsanering.
Ansökan om skuldsanering skall alltså ställas till namsmannen på den
ort där
gäldenären är bosatt. Personer med gemensamt hushåll kan ansöka om
skuldsanering
gemensamt, men endast om de väsentligen är solidariskt ansvariga för
varandras
skulder. Huvudregeln är alltså att en ansökan skall avse endast en
person.
I ansökan skall gäldenären ange sina inkomster, sin förmögenhet,
sina skulder,
sina levnadsomkostnader och annat som kan vara av betydelse i
ärendet. Uppgifter
i alla dessa hänseenden skall också lämnas beträffande äkta maka
eller make
eller sambo. Ansökan skall upprättas på en för ändamålet särskilt
utarbetad
blankett.
Vad gäller inkomster skall dessa uppges fullständigt. Det kan
förutom lön från
en anställning vara fråga om pensioner och olika slags bidrag som
gäldenären tar
emot. Beträffande förmögenhet skall all fast såväl som lös egendom
uppges. När
det gäller fast egendom eller andel däri skall upplysningar lämnas om
egendomens
art, storlek, belägenhet, standard m.m. Ansökan skall också innehålla
uppgifter
om försörjningsbörda och om gäldenärens själv eller någon annan
hushållsmedlem
har särskilda behov på grund av sjukdom eller liknande. Hyra och
andra fasta
levnadsomkostnader skall också anges i ansökan. I ansökan skall även
lämnas
uppgifter om gäldenärens sociala situation. Särskilt skall anges om
gäldenären
förväntar sig att den kan komma att ändras inom den närmaste
framtiden
exempelvis genom en förestående äktenskapsskillnad, kommande
arbetslöshet eller
annat som kan påverka den framtida ekonomiska situationen. I ansökan
skall också
anges om gäldenären under de senaste två åren har överfört egendom
till någon
honom närstående person.
I ansökan skall skulderna redovisas så utförligt och komplett som
möjligt.
Namnet på varje enskild borgenär, skuldbeloppet, räntesatser,
lånevillkor m.m.
skall anges. Det skall också redovisas i vilken utsträckning det
finns
säkerheter i form av pant eller borgen för skulderna. Vidare skall
gäldenären
ange, om han själv har gått i borgen för andras skulder och om man i
så fall kan
anta han skall behöva infria sådana förpliktelser.
I ansökan skall gäldenären avge en förklaring att namsmyndigheterna
(utmätningsmannen och tingsrätten) får inhämta upplysningar om
gäldenären från
myndigheter och andra som kan ha upplysningar att lämna utan hinder
av deras
eventuella tystnadsplikt. Genom gäldenärens förklaring upphävs
nämligen
tystnadsplikten. Regeln medför inte någon skyldighet för en
privatperson att
lämna uppgifter om gäldenären, men den ger honom en rätt att lämna
uppgifter.
Ett motiv för regeln är att säkra att skuldsaneringen beviljas endast
den som
öppet och ärligt redovisat sin ekonomiska situation. Regeln har också
en
processekonomisk funktion i det att man på detta sätt kan se till att
utredningen blir komplett på ett så tidigt stadium som möjligt och
att
handläggningen av ärendet inte störs av ständigt nytillkommande
uppgifter.
Ansökan skall slutligen undertecknas av gäldenären tillsammans med en
förklaring
om att uppgifterna i ansökan är lämnade efter bästa förmåga och att
de så vitt
gäldenären känner till är riktiga och fullständiga. Gäldenären skall
också (på
ansökningsblanketten) erinras om att uppgifterna lämnas under
straffansvar.
Namsmannen har en allmän skyldighet att vägleda gäldenären. Denna
skyldighet
kan vara omfattande i de fall gäldenären själv saknar förmåga att
exempelvis
utarbeta ett förslag till hur hans ekonomiska situation skall kunna
lösas.
Namsmannen har också en allmän utredningsskyldighet. Namsmannen skall
kontrollera att ansökan formellt är i sin ordning och skall också se
till att
gäldenären dokumenterar påståenden i sin ansökan samt i övrigt
komplettrar
ansökan om så behövs. Namsmannen har också rätt att höra andra
personer för att
på så sätt kontrollera riktigheten av de uppgifter som gäldenären har
lämnat. I
motiven sägs också att namsmannen oanmäld skall kunna göra hembesök
hos
gäldenären för att kontrollera vilken egendom som finns hos
gäldenären och
vilken levnadsstandard han har.
Namsmannen kan också förordna en medhjälpare. En sålunda förordnad
medhjälpare
skall känna till skuldsaneringslagen och det förfarande som
föreskrivs där och
han skall kunna hjälpa gäldenären med att utarbeta ett förslag till
skuldsanering. Det framhålls i motiven att medhjälparen är
namsmannens
medhjälpare och att han skall förhålla sig neutral i förhållandet
mellan
gäldenären och hans borgenärer. Medhjälparen är berättigad till
ersättning av
allmänna medel för sitt arbete och sina utlägg. I motiven förutsätts
att
advokater i inte ringa utsträckning kommer att förordnas som
medhjälpare.
Avsikten är dock inte att advokater eller andra jurister skall ha
någon sorts
förtur till dessa uppdrag. Det anges att även andra yrkeskategorier
kan komma i
fråga som medhjälpare, exempelvis revisorer och andra ekonomer.
Namsmannen kan också besluta om att egendom som tillhör gäldenären
skall säljas
och också genomföra sådan försäljning. Detta gäller också gäldenärens
bostad om
den är realiserbar. För dessa fall innehåller lagen särskilda regler.
Dessa går
i korthet ut på att gäldenären är skyldig att låta sälja sin bostad
om bostadens
standard överstiger gäldenärens och hans familjs rimliga behov.
Lagens
förarbeten innehåller vissa beskrivningar av hur detta skall bedömas.
Namsmannen kan avslå gäldenärens ansökan i tre fall. För det första
kan avslag
medelas om det är uppenbart att de grundläggande förutsättningarna
för att
erhålla skuldsanering inte är uppfyllda. För det andra kan ansökan
avslås om
gäldenären inte medverkar till utredningen i ärendet. För det tredje
slutligen
kan ansökan också avslås om gäldenären inte medverkar till att
egendom säljs som
namsmannen ålagt gäldenären att sälja.
För det fall namsmannen inte avslår ansökan skall namsmannen när han
anser
ärendet vara tillräckligt utrett överlämna ärendet till namsretten
(tingsrätten). Namsmannen kan alltså inte själv besluta om
skuldsanering. Inget
hindrar dock att gäldenären själv under tiden ärendet ligger hos
namsmannen
träffar en uppgörelse med sina borgenärer.

Det fortsatta förfarandet

När namsmannen har överlämnat ärendet till namsretten skall
namsretten pröva om
skuldsanering skall inledas. Skuldsanering skall inledas om de
grundläggande
förutsättningarna för skuldsanering är för handen. Här krävs inte att
det är
uppenbart att dessa förutsättningar är uppfyllda. Namsretten kan
ställa vissa
villkor för att besluta om att inleda skuldsanering. Det kan
exempelvis vara
fråga om att viss gäldenären tillhörig egendom först skall säljas. I
sådant fall
återsänder namsretten ärendet till namsmannen som har att ombesörja
ifrågavarande försäljning för att sedan åter lämna över ärendet till
rätten. Ett
beslut om att inleda skuldsanering kan inte överklagas.
Om namsretten beslutar att inleda skuldsanering, skall namsmannen -
alltså inte
namsretten - ombesörja att beslutet kungörs i Norsk Lysingsblad
(motsvarar Post-
och Inrikes Tidningar) och också om det är behövligt i ortstidning.
Kungörelsen
skall innehålla en uppmaning till envar som har en fordran mot
gäldenären att
inom viss tid (normalt tre veckor) anmäla sitt krav till namsmannen.
Kända
borgenärer skall erhålla kopia av kungörelsen. Över huvud taget har
namnsmannen
en viktig roll även efter det att namsretten har beslutat att inleda
skuldsanering. Namsmannen kan sålunda säkra viss egendom som skall
säljas och
kan också se till att visst avdrag sker på gäldenärens lön.
Namsmannen skall
dessutom skydda gäldenären mot att en enskild borgenär försöker kräva
ut sin
fordran medan skuldsaneringsförfarandet pågår. Har skuldsanering
inletts, är
gäldenären under en tremånadersperiod skyddad mot borgenärerna. Under
denna
period får borgenärerna inte framställa krav på betalning och inte
heller ta
emot betalning från gäldenären. Det finns i lagen också regler som
förhindrar
att borgenären i vissa fall kvittar en fordran han har mot gäldenären
mot ett
krav gäldenären har mot honom. En borgenär får inte heller under
denna tid göra
gällande förfalloklausuler och liknande mot gäldenären. Ränta löper
under
perioden, men förfaller inte till betalning under tremånadersfristen.
I det norska systemet faller det allmännas skatte- och avgiftskrav
utanför en
skuldsanering. I stället finns det inom skattesystemet regler om av-
och
nedskrivning av sådana fordringar. I skuldsaneringsärendet skall
därför skatte-
eller avgiftsmyndigheten - om sådana skulder föreligger - inom sex
veckor
meddela om det har beslutats om av- eller nedskrivning av skatte-
eller
avgiftsfordran. Skatte- eller avgiftsmyndighetens beslut kan sedan
läggas till
grund för förhandlingarna med övriga borgenärer.
Under den aktuella tremånadersperioden - som kallas för
förhandlingsperioden -
är gäldenären skyldig att avsätta den del av lönen som inte behövs
för det
omedelbara livsuppehället, att säga upp hyresavtal och andra avtal
som innebär
framtida förpliktelser, att inte sälja eller pantsätta egendom som
tillhör honom
och att inte ingå nya skuldförbindelser.
När tremånadersperioden har löpt till ända skall gäldenären så snart
som
möjligt presentera ett förslag till skuldsanering. Förslaget skall
ges in till
namsmannen som skall granska att förslaget inte strider mot
innehållet i
skuldsaneringslagen. Om förslaget inte stämmer överens med lagens
krav, kan
namsmannen uppmärksamma gäldenären på detta så att gäldenären får
tillfälle att
korrigera sitt förslag. Namsmannen kan inte själv göra ändringar i
förslaget.
Förslaget skall bygga på en realistisk bedömning av gäldenärens
betalningsförmåga. Det står annars gäldenären till viss del fritt att
ge
förslaget det innehåll han tror att borgenärerna kan godta. Avsikten
på detta
stadium är nämligen att gäldenären och borgenärerna skall kunna
träffa en
frivillig överenskommelse om skuldsanering. Om en överenskommelse
inte nås utom
rätta, är dock frivilligheten inte total. Lagen innehåller ett antal
regler
beträffande skuldsaneringens innehåll som måste följas om man skall
nå en
frivillig skuldsanering enligt skuldsaneringslagen.
Det förslag om frivillig skuldsanering enligt lagen som borgenärerna
skall få
ta ställning till skall innehålla all den information som
borgenärerna behöver
för att kunna avgöra om de skall lämna sitt samtycke till
skuldsaneringen. Bland
annat skall i förslaget anges vilka fordringar som omfattas av
skuldsaneringen,
uppgift om med vilket procenttal fordringarna skall betalas, hur
mycket
gäldenären skall betala varje enskild borgenär varje månad, vilken
egendom
gäldenären skall sälja respektive behålla och hur lång
skuldsaneringsperioden
skall vara (normalt fem år). Lagen innehåller också en möjlighet till
att på
detta stadium inför namsmannen hålla sammanträde med gäldenären och
borgenärerna.
Samtliga berörda borgenärer skall få del av skuldsaneringsförslaget.
De skall
föreläggas viss tid (tre veckor) inom vilken de skall ta ställning
till
förslaget. Om en borgenär inte hör av sig, anses han ha godtagit
förslaget. I
fall en borgenär motsätter sig förslaget, skall han ange grunden för
detta. Om
samtliga borgenärer godtar förslaget eller inte hör av sig är
skuldsaneringsförslaget antaget och en frivillig skuldsanering enligt
lagen är
uppnådd.
Kan erforderliga samtycken inte erhållas för en frivillig
skuldsanering kan
gäldenären hos namsmannen begära tvingande skuldsanering. En sådan
begäran, som
skall åtföljas av ett förslag till tvingande skuldsanering, skall
vara
namsmannen tillhanda inom tremånadersperioden. Namsmannen skall
genast överlämna
ärendet till namsretten. Tremånadersfristen förlängs automatiskt i
ett sådant
fall med en månad. När särskilda skäl föreligger kan namsretten
förlänga
perioden ytterligare. I motiven framhålls emellertid att denna
möjlighet skall
utnyttjas endast i rena undantagsfall. I motiven nämns vidare att
gäldenärens
möjlighet att föra ärendet vidare med en begäran om tvingande
skuldsanering bör
medverka till att det blir lättare att nå en frivillig skuldsanering.
Tvångsmöjligheten skall alltså utgöra en press på borgenärerna att gå
med på en
frivillig skuldsanering.
När namsretten har fått en begäran om tvingande skuldsanering skall
rätten göra
en preliminär bedömning av gäldenärens förslag. Det är två syften med
denna
preliminära bedömning: dels kan rätten ge gäldenären tillfälle att
komplettera
och justera sitt förslag och dels kan rätten härigenom konstatera att
det är
klart att skuldsanering inte kan komma i fråga. I det senare fallet
kan begäran
om tvingande skuldsanering avslås. Begäran kan också avslås om
gäldenären inte
efterkommer en begäran från rätten om komplettering. Före ett
eventuellt avslag
skall gäldenären få tillfällle att yttra sig. Om begäran inte avslås,
skall
rätten kalla gäldenären och samtliga kända borgenärer till en muntlig
förhandling. Till kallelsen skall gäldenärens förslag fogas.
Borgenärerna kan
under vissa förutsättningar höra av sig skriftligen i stället för att
deltaga
vid förhandlingen. Vid förhandlingen skall förslaget gås igenom och
det kan
göras ändringar i förslaget. Om en sålunda vidtagen ändring är till
nackdel för
någon borgenär som inte deltar vid förhandlingen, skall den
borgenären få
tillfälle att skriftligen komma med synpunkter på förslaget i ändrat
skick.
Namsretten skall efter det att förhandlingen och eventuell
skriftväxling har
avslutats ta ställning till om tvingande skuldsanering skall beviljas
eller
inte. Beviljas skuldsanering stadfäster domstolen förslaget i ett
beslut. Om
skuldsanering inte beviljas träffas beslut härom. I det senare fallet
kan
gäldenären överklaga beslutet till högre instans. Förslaget till
tvingande
skuldsanering skall stadfästas om dels de grundläggande villkoren för
skuldsanering är uppfyllda och dels också vissa särskilda villkor som
har att
göra med innehållet i skuldsaneringen är uppfyllda. Trots att dessa
förutsättningar är uppfyllda kan namsretten vägra att fastställa
förslaget i
vissa särskilt uppräknade fall. Dessa är att det skulle vara stötande
att
fastställa förslaget, att det föreligger något uppenbart fel vid
ärendets hand-
läggning som har påverkat förslaget eller att ett stort antal av
fordringarna är
tvistiga. Dessa förutsättningar för avslag är alternativa; föreligger
någon av
dem skall förslaget inte stadfästas. Det finns anledning att
observera att det
förhållandet att gäldenären inte själv har försökt nå en
överenskommelse med
sina borgenärer på detta stadium inte är skäl för avslag. Som
tidigare angivits
är ju detta annars ett formellt krav för att
skuldsaneringsförfarandet skall
kunna inledas.

Innehållet i en skuldsanering och rättsverkningarna av en sådan m.m.

En skuldsanering - såväl en frivillig som en tvingande sådan - kan gå
ut på att
skulderna helt eller delvis sätts ned, att betalningstiden för
skulderna
förskjuts, att ränte- och avgiftskrav faller bort eller sätts ned
eller en
kombination av dessa åtgärder.
Skuldsaneringen skall omfatta gäldenärens samtliga skulder med
undantag för
vissa skulder som utgör betalning för framtida motprestationer. De
fordringar
som omfattas av saneringen skall behandlas lika, dvs. skall erhålla
del av
gäldnärens betalningsförmåga i relation till sin storlek. En
nedsättning av
fordringsbeloppet skall alltså vara procentuellt lika för alla. Från
denna
huvudregel finns ett stort antal undantag.
Fordringar som har säkerhet i form av pant i gäldenärens bostad
undantas från
likabehandlingsprincipen. Om gäldenären behåller sin bostad, skall
dessa
fordringar hållas utanför skuldsaneringen till den del pantens värde
förslår med
ett tillägg om tio procent för att under den femåriga
betalningsperioden täcka
borgenärens krav på ränta. Amortering skall inte betalas under denna
period, men
kapitalfordran består. Lagen innehåller särskilda regler om hur
bostaden skall
värderas i detta sammanhang. Andra fordringar som är säkrade med pant
i
bostaden, men där pantens värde inte räcker till betalning behandlas
som
fordringar utan pantsäkerhet. Vad som nu sagts om fordringar med pant
i bostaden
gäller i huvudsak även för fordringar säkrade med pant i annan
egendom.
Skatte- och avgiftskrav särbehandlas också. I lagen anges att dessa
krav
behandlas i enlighet med föreskrifter givna av Konungen. Innebörden
av denna
reglering är att skatte- och avgiftskrav helt faller utanför
skuldsaneringsförfarandet. De myndigheter som har att bevaka dessa
krav får
emellertid kännedom om det pågående skuldsaneringsförfarandet.
Lagstiftarens
tanke är att dessa myndigheter skall utnyttja de möjligheter till
nedsättning
och eftergift som finns i särskilda författningar inom skatte- och
avgiftsområdet. Offentliga låneinstitut särbehandlas däremot inte i
skuldsaneringslagen. De behandlas som vilken enskild borgenär som
helst.
Fordringar på underhållsbidrag enligt den familjerättsliga
lagstiftningen skall
ges full utdelning i skuldsaneringen. Detta gäller dock inte det
allmännas
regresskrav när det allmänna har betalat bidragsförskott till den
underhållsberättigade.
Mindre fordringar kan betalas fullt ut när det underlättar skuld-
saneringsförfarandet. Vad som avses med mindre fordringar preciseras
inte i
lagtexten. I motiven nämns dock som exempel på en mindre fordran ett
konsumtionslån på 1 000 kr.
Krav på räntor och kreditkostnader kan ges sämre rätt i
skuldsaneringen. Som
exempel på tillämpning av denna regel nämns i motiven att någon
borgenär kräver
särskilt hög ränta.
Slutligen finns en allmän undantagsregel som möjliggör att
särbehandla en
fordran om synnerliga skäl föreligger för det. Det framhålls i
motiven att denna
möjlighet bör utnyttjas mycket varsamt.
De nu genomgångna reglerna gäller såväl vid frivillig som tvingande
skuldsanering enligt lagen. Överenskommelser utanför lagens ramar får
naturligtivs ha ett annat innehåll. För tvingande skuldsanering
tillkommer det
kravet att betalningsperiodens längd som huvudregel skall vara fem
år. Det är
dock tillåtet att bestämma en kortare eller längre period. Detta
tillkommande
krav för tvingande skuldsanering torde inte ha någon större
självständig
betydelse, eftersom riktlinjen även vid frivillig skuldsanering
enligt lagen är
att betalningsperioden normalt skall vara fem år.

Omprövning av en skuldsanering

Såväl en frivillig som en tvingande skuldsanering kan under vissa
bestämda
förutsättningar omprövas av namsretten. För det första kan gäldenären
begära
omprövning om det efter skuldsaneringen inträffar omständigheter som
gäldenären
inte hade bort förutse eller om andra särskilda skäl föreligger som
påverkar
gäldenärens möjligheter att fullgöra sina skyldigheter enligt
skuldsaneringen.
En borgenär som har berörts av skuldsaneringen kan begära
omprövning, om
gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet i samband med
skuldsaneringsförfarandet eller om han grovt har åsidosatt sina
förpliktelser
enligt skuldsaneringen. Ändring kan också begäras av en borgenär, om
det
inträffar en väsentlig förbättring av gäldenärens ekonomiska
situation under
betalningsperioden efter en skuldsanering. Får gäldenären ta emot ett
större
belopp under denna period, kan detta belopp fördelas bland
borgenärerna utan att
skuldsaneringen i övrigt berörs. Dessutom kan - på en borgenärs
begäran -ändring
göras upp till fem år efter att betalningsperioden har löpt till ända
om
gäldenären under denna tid tar emot arv, lotterivinst eller liknande
till ett
betydande belopp. I motiven sägs att ändring med stöd av denna regel
endast
skall kunna ske i extraordinära fall.

Kostnader m.m.

I propositionen beräknas den totala årliga kostnaden för staten för
skuldsaneringslagen till 70 miljoner norska kronor. Det framhålls att
det är
mycket svårt att exakt beräkna denna kostnad. Till grund för
beräkningarna
ligger ett antagande om att det kommer att göras 10 000 ansökningar
per år. I
propositionen görs också alternativa beräkningar baserade på andra
ärendemängder. Det antas i dessa sammanhang att den årliga kostnaden
ökar med
4,4 miljoner norska kronor per 1 000-tal ärenden. Man bedömer också
att
skuldsaneringslagen för med sig en initial engångskostnad på ungefär
30 miljoner
norska kronor.
Kostnaderna för namsmannen och namsretten utgör en betydande del av
de totala
kostnaderna. Det framhålls att namsmannen är den organisation som
kommer att
belastas hårdast i och med att huvudansvaret för utredningen i
ärendena kommer
att ligga där. Även namsretterna kommer att få ökade kostnader. Dessa
domstolar
skall avgöra frågor om inledande av skuldsanering, handlägga den
tvingande
skuldsaneringen och pröva överklaganden av vissa av namsmannens
beslut. Vid
beräkningarna har antagits att cirka 30 procent av alla ansökningar
leder fram
till endera en frivilllig eller en tvingande skuldsanering. Vidare
har antagits
att namsmannen lägger ned 5,5 timmars arbete på de ansökningar som
inte leder
fram till en skuldsanering. I de fall skuldsanering kommer att ske
har man
antagit att namsmannen måste lägga ned 10 timmmars arbete i de
ärenden där
gäldenärens bostad inte skall värderas och 12 timmars arbete i de
fall bostad
skall värderas. Slutligen antas att domstolen i genomsnitt måste
lägga ned
hälften så mycket tid på varje ärende som namsmannen. Under dessa
förutsättningar räknar man med att namsmansorganisationen och
domstolarna
tillsammans behöver totalt 71,5 nya tjänster till en årlig kostnad om
22,8
miljoner norska kronor. Vissa kostnader har också budgeterats för
rekrytering
till dessa nya tjänster. Man har dessutom budgeterat cirka 2,6
miljoner norska
kronor för ytterligare 9 tjänster hos namsmannen. Dessa tjänster
skall
tillsättas i de områden där behovet av skuldsanering kan antas vara
störst.
Dessa personer skall syssla med information, vägledning och
rådgivning till
allmänheten utan att det behöver ha anknytning till enskilda ärenden.
Dessa
personer skall också fungera som något slags kontaktpersoner mellan
namsmannen
och de sociala myndigheterna.
Namsmannen skall också kunna förordna en medhjälpare vars arvode
skall betalas
av allmänna medel. Här har man antagit att medhjälparen kommer att
lägga ned i
genomsnitt 2 timmars arbete i de fall skuldsanering inte kommer till
stånd och
10 arbetstimmar i de fall som leder till skuldsanering. Den totala
årliga
kostnaden för medhjälparsystemet har beräknats till 14,2 miljoner
norska kronor.
Beräkningarna synes utgå ifrån att medhjälparen förordnas i samtliga
inkommande
ärenden.
Kostnader kommer också att uppstå till följd av att kungörelse skall
ske i
vissa fall och för porton m.m. Dessutom kommer upprättandet av ett
centralt
register över de som har erhållit skuldsanering att medföra vissa
kostnader.
Vissa allmänna administrativa kostnader är också förbundna med den
nya lagen.
Man har beräknat alla dessa kostnader till 1 000 norska kronor per
ärende för de
ärenden som inte leder till skuldsanering och till 4 000 norska
kronor per
ärende för de ärenden som leder till skuldsanering. Totalt beräknar
man dessa
kostnader till 19 miljoner norska kronor.
För anskaffande av datautrustning har man beräknat 10,3 miljoner
norska kronor
och för utbildning 3,1 miljoner norska kronor. Vissa
inventariekostnader i
anslutning till datoriseringen beräknas till 6,5 miljoner norska
kronor.
Man har också utgått ifrån att det föreligger ett stort behov av
information
till allmänheten om den nya lagstiftningen. För upptryckning av
informationsmaterial, annonsering i dagspress m.m. har man beräknat
3,1 miljoner
norska kronor. För utbildning av den personal som på socialkontor och
liknande
skall vägleda konsumenter med ekonomiska problem har avsatts 1,9
miljoner norska
kronor. Slutligen har budgterats en mindre summa för uppföljning och
utvärdering
av lagen.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att man i Norge gjort
beräkningar som
pekar mot ett förhållandevis kostnadskrävande förfarande. Det är
givetvis
alldeles för tidigt att sia om hur väl dessa beräkningar kommer att
stämma med
det verkliga utfallet. Efter det att lagen har varit i kraft drygt
ett halvt år
har det visat sig att antalet ansökningar som kommit in är betydligt
lägre än
vad man har beräknat. Enligt vad som upplysta beror det bl.a. på att
lagen inte
är helt lätt att tillämpa och att de ansökningsblanketter som används
upplevs
som svåra att fylla i. I den allmänna norska debatten i massmedia har
det också
beskrivits som mycket svårt att erhålla skuldsanering. Om nu antalet
ansökningar
har överskattats på förhand, så har å andra sidan arbetsåtgången för
varje
enskilt ärende underskattats. Varje ärende har hitills visat sig vara
avsevärt
mer arbetskrävande än vad som har antagits i propositionen. Man måste
givetvis
vara mycket försiktig med att dra några mer bestämda slutsatser av
dessa in-
ledande erfarenheter. Det finns t.ex. anledning att anta att
arbetstiden per
ärende kan bringas ned i betydande omfattning när rutiner och annat
kring den
nya lagen har fått stadga och inblandad personal har fått egna
praktiska
erfarenheter av handläggningen. Hur antalet ansökningar kan komma att
utvecklas
på sikt är däremot betydligt svårare att sia om.

4 Allmänna överväganden

4.1 Huvuddragen i ett skuldsaneringsförfarande

Insolvensutredningen: Utredningens förslag stämmer i stora delar
överens med
mitt eget, framför allt i de materiella delarna. Den stora skillnaden
gäller
förfarandet där utredningens förslag innebär att domstolarna tar
större
befattning med ett skuldsaneringsärende. Utredningen framhåller inte
lika klart
vikten av frivilliga lösningar på skuldsaneringsområdet.
Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker
eller
lämnar utredningens förslag om införandet av en skuldsaneringslag
utan erinran.
Flera instanser som företräder exekutionsväsendet förespråkar att
kronofogdemyndigheten ges en mer aktiv roll i förfarandet. I övrigt
framförs
från remissinstanserna en hel del synpunkter vad gäller enskildheter
i
förslaget.
Skälen för mitt förslag: När man talar om skuldsanering kan man
givetvis tänka
sig olika system, vilket också belyses av att det i vår omvärld finns
skilda
system för skuldsanering (se avsnitt 3). Dessa skillnader beror ofta

varierande rättstraditioner och rättskulturer, men också på olika
utgångspunkter
i själva problemformuleringen. Det kan dock sägas utkristallisera sig
tre
principiellt olika system. Ett system (det anglo-amerikanska) kan
sägas vara en
utlöpare av konkursinstitutet. Ett sådant system innehåller
möjligheter till
skuldbefrielse efter konkurs. Ett annat system (det nordiska) har en
mycket
svagare koppling till konkursinstitutet. Det bygger i och för sig på
en del
insolvensrättsliga principer och använder sig av olika
insolvensrättsliga
begrepp. Men formellt sett finns inget direkt samband med
konkursförfarandet.
Den skuldbefrielse som kan uppnås inom detta system förutsätter inte
ett
konkursförfarande. Båda de nu nämnda systemen förutsätter myndighets
medverkan i
någon form och innehåller också moment - mer eller mindre
framträdande - av
tvångsmässighet, eller med andra ord myndighetsutövning. Ett tredje
system är
ett där det saknas inslag av tvångsmässighet. I stället bygger ett
sådant system
på att skuldbefrielse skall kunna erhållas inom ramen för
överenskommelser
mellan enskilda. Även i ett sådant system kan det givetvis finnas
inslag av
lagstiftning som på olika sätt främjar tillkomsten av sådana
överenskommelser
och även reglerar verkningarna av sådana överenskommelser. Det är
givet att alla
de nu skisserade systemen har vissa för- och nackdelar. I viss
utsträckning kan
man tänka sig kombinationer av de olika systemen för att på så vis
uppnå en
ordning som totalt sett är så effektiv som möjligt och som också
tillgodoser de
olika krav man kan ställa på en lagreglerad ordning med
skuldbefrielse.
Riksdagen har i sitt tillkännagivande till regeringen uttalat att
regeringen
skall utarbeta former för en skuldsaneringsverksamhet i enlighet med
vissa av
lagutskottet angivna riktlinjer. Dessa riktlinjer innehåller bl.a.
att den
norska modellen med erforderlig anpassning till svenska förhållanden
synes vara
den lämpligaste vägen att gå, detta särskilt med beaktande av att den
norska
lagen också främjar en frivillig skuldsanering. Detta innebär bl.a.
att
skuldsaneringssystemet bör ha inslag av såväl frivillighet som
tvångsmässighet
med tonvikt på det förstnämnda och att förfarandet bör bestå av tre
olika steg.
För mig är frivillighet något som man i första hand bör bygga på, men
inslag av
tvångsmässighet måste dock finnas. En viktig sak är då att det i
skuldsaneringssystemet finns en väl avvägd balans mellan frivillighet
och tvång.
Detta är viktigt av flera skäl. Det är viktigt för det ekonomiska
livet i stort,
det är också viktigt för tilltron till systemet och det främjar det
allmänna
accepterandet av det. Sist men inte minst är det även viktigt för att
systemet
skall bli effektivt och tjäna sina syften.
Det huvudsakliga syftet med ett skuldsaneringssystem kan sägas vara
rehabiliterande på så vis att svårt skuldsatta människor kan få en
möjlighet att
lösa sina ekonomiska problem och därigenom kan få en ny chans till
ett
drägligare och mer samhällsnyttigt liv. I dag återstår ingen annan
möjlighet än
att begära att en överskuldsatt gäldenär försätts i konkurs. Det
utpräglat
insolvensrättsligt utformade konkursinstitutet är till sin karaktär
särskilt
anpassat för att i ordnade former hantera insolvensproblem med
anknytning till
näringslivets villkor. Det är däremot inte anpassat för att lösa
privatpersoners
skuldproblem och andra problem med anknytning till överskuldsättning.
För detta
behövs ett institut som är mer inriktat på den enskilde gäldenärens
behov av
rehabilitering. För närvarande saknas ett sådant institut, vilket
ofta kan leda
till personliga problem av skilda slag, som i förlängningen orsakar
inte bara
den enskilde och hans närmaste lidande, utan även förorsakar
samhället kostnader
i form av produktionsbortfall, vård m.m. Ett skuldsaneringsinstitut
bör därför
enligt min mening utformas så att det rehabiliterande syftet
framträder klart.
Samtidigt måste detta rehabiliterande syfte vägas mot de enskilda
borgenärernas
berättigade intresse av att få behålla sin fordringsrätt ograverad.
Även detta
är i förlängningen ett samhällsintresse. Av det sagda följer att det
är av
största vikt att skuldsaneringsinstitutet utformas med rekvisit som
på ett
balanserat sätt tillgodoser dessa i viss mån motstående intressen.
Ett annat syfte är att ett skuldsaneringssystem kan verka preventivt
i så måtto
att färre människor hamnar i situationer med övermäktig
skuldbelastning i och
med att det inte blir lika lätt att erhålla krediter. Ytterligare ett
syfte kan
sägas vara att ett skuldsaneringssystem skall gynna
borgenärskollektivet på så
sätt att gäldenären kan komma att betala åtminstone någon del av sina
skulder.
Ett skuldsaneringssystem bör alltså utformas så att det i realiteten
ger
borgenärerna vinst jämfört med vad som är fallet i dag. Med en riktig
konstruktion gynnar ett skuldsaneringssystem alltså både gäldenären
och hans
borgenärer. Och därmed samhället i stort som kan besparas kostnader
på olika om-
råden.
Från de utgångspunkter jag nu har redovisat bör ett
skuldsaneringssystem i
huvudsak vara uppbyggt på följande sätt.
Ett skuldsaneringssystem bör genomgående bygga på gäldenärens eget
agerande.
Det är gäldenären själv som primärt bör ta initiativ till att lösa
sina
ekonomiska problem. Det är viktigt att gäldenären visar en uppriktig
vilja att
komma till rätta med problemen och att han aktivt bidrar till den
utredning som
kan krävas på olika stadier av förfarandet. I gengäld skall det
allmänna
tillhandahålla de instrument som behövs för att en skuldsanering
skall kunna
genomföras under ordnade former. I ett första steg bör det allmänna
bidra med
information, vägledning och rådgivning kring privatekonomiska frågor
i allmänhet
och kring frågor om skuldsanering i synnerhet. Om gäldenären inte
uppfyller
lagens kriterier för skuldsanering bör han kunna få upplysning om
detta redan i
detta första steg. Om gäldenären däremot bedöms uppfylla
skuldsaneringslagens
kriterier bör syftet vara att gäldenären och borgenärerna redan i
detta skede
skall kunna komma överens om en skuldsanering och att ärendet över
huvud taget
inte skall behöva gå vidare. Detta första steg, med inriktning på
rådgivning och
frivillighet, bör i huvudsak falla utanför en lagreglering. Det bör
dock i
skuldsaneringslagen införas ett åläggande för kommunerna att lämna
skuldsatta
personer råd och anvisningar i frågor rörande skuldsanering. I den
delen kan man
arbeta vidare med vad som redan pågår i olika kommuner med
budgetrådgivning inom
socialtjänsten eller inom den konsumentvägledande verksamheten.
I ett andra steg bör en insolvent och kraftigt skuldsatt gäldenär
kunna ansöka
om skuldsanering hos en myndighet. Jag återkommer snart till frågan
om valet av
prövningsmyndighet men kan redan nu nämna att jag har stannat för
kronofogdemyndigheten som prövningsmyndighet i detta andra steg. Där
skall
tillhandahållas ett lagreglerat system som underlättar för
gäldenärerna att nå
frivilliga överenskommelser med sina borgenärer. Förhållandevis
stränga rekvisit
bör gälla för att ett skuldsaneringsförfarande skall kunna inledas
hos
kronofogdemyndigheten. I denna fas skall gäldenären under en period
vara skyddad
mot indrivningsåtgärder och då ges tillfälle att reda ut sin totala
ekonomiska
situation under kronofogdemyndighetens överinseende. Detta steg skall
kunna
mynna ut i att gäldenären träffar en överenskommelse med samtliga
sina
borgenärer om en betalningsplan som löper under normalt fem år. Om
gäldenären
fullföljer betalningsplanen, skall han därefter i princip vara
befriad från sina
gamla skulder. Förfarandet skall kunna avslutas med att
kronofogdemyndigheten
fastställer parternas överenskommelse i ett beslut.
Kronofogdemyndigheten skall
emellertid inte kunna fastställa en skuldsanering mot gäldenärens
eller någon
borgenärs vilja. Kronofogdemyndigheten skall också under vissa i
lagen närmare
angivna förutsättningar kunna avslå en ansökan.
För det fall inte samtliga borgenärer godtar en skuldsanering, men
de i lagen
grundläggande förutsättningarna ändå är för handen, bör domstol i ett
tredje
steg mot någon eller några borgenärers vilja kunna beslut om
skuldsanering.
Rättssäkerhetsskäl kräver att ett sådant tvångsmässigt ingrepp i
parternas
inbördes förhållanden sker under de betryggande former som ett
domstolsförfarande utgör.
Av effektivitets- och kostnadsskäl samt med hänsyn till
rättssäkerheten är det
av största vikt att de tre stegen är väl integrerade i varandra.
Således bör de
grundläggande kriterierna för att erhålla skuldsanering genomgående
vara
desamma. Visserligen står det gäldenären fritt att utanför det
reglerade
skuldsaneringsförfarandet träffa överenskommelser med sina borgenärer
av i
princip vilket innehåll som helst. Men vid den rådgivning som ges
under
medverkan av myndigheter och vid den prövning som görs hos
kronofogdemyndigheten
och i nästa fas domstolen bör enhetliga kriterier tillämpas. Dessa
kriterier bör
vara att gäldenären själv medverkar till en fullständig och korrekt
utredning
(lojalitetskriterium), att han är insolvent och inte under
överskådlig tid
bedöms kunna infria sina förpliktelser (ett kvalificerat
insolvenskriterium) och
att en skuldsanering inte kan verka stötande (allmänt
skälighetskriterium).
Enligt svensk rätt gäller att en gäldenär - i vart fall om han är en
fysisk
person - efter konkurs, som inte avslutas genom ackord, alltjämt
svarar för
hela det belopp av skulderna som inte har betalats. En gäldenär som
vill uppnå
en definitiv eftergift från borgenärernas sida måste med nuvarande
ordning få
till stånd ett ackord. Den insolvensrättsliga behandlingen av
privatpersoner är
alltså förhållandevis sträng enligt svensk rätt. Den i amerikansk och
engelsk
rätt förekommande formen av skuldbefrielse (discharge) i konkurs
(avsnitt 3.1)
står i klar motsättning till den i Sverige erkända principen om
konkursgälde-
närens ansvar för kvarstående skulder. Det kan inte gärna komma i
fråga att
endast beträffande en viss grupp av insolventa gäldenärer överge en
grundläggande insolvensrättslig princip. Detta talar för att en
skuldsaneringslag bör vara fristående från konkursinstitutet. Vidare
finns det
en annan viktig skillnad mellan skuldsanering och konkurs; den förra
och
rehabiliteringsinriktade ordningen tar sikte på gäldenärens framtida
inkomster
och tillgångar som underlag för betalning av en viss skuldmassa,
medan den
senare och exekutionsinriktade syftar till att göra det möjligt för
borgenärerna
att vid ett tillfälle ta i anspråk gäldenärens samtliga då befintliga
tillgångar
för betalning av fordringarna. Denna skillnad talar också för att
hålla i sär
konkurs- och skuldsaneringsinstituten. Även det förhållandet att
likabehand-
lingsprincipen, dvs. principen om att alla fordringar som omfattas av
en
skuldsanering skall behandlas lika, bör gälla vid skuldsanering talar
mot att
förena skuldsanering och konkurs i ett och samma förfarande. Man kan
t.ex. inte
gärna tillämpa förmånsrättslagens regler vid fastställande av
utdelning i den
"egentliga" konkursen och därefter förklara att lagens förmånsordning
inte alls
eller endast delvis skall tillämpas såvitt gäller restskulderna. Ett
skuld-
saneringsförfarande bör alltså vara fristående från konkurs- och
ackords-
instituten. Vissa regler behövs givetvis för förhållandet mellan
dessa institut
och ett skuldsaneringsinstitut, men skuldsaneringsförfarandet bör
inte vara
kopplat till exempelvis konkursförfarandet. Jag instämmer i denna del
helt i
Insolvensutredningens överväganden. Ett skuldsaneringsinstitut bör
alltså
regleras i en särskild från regleringen av konkurs och ackord
fristående lag.
För att ett skuldsaneringssystem skall kunna tjäna sina syften bör
skuldsaneringsinstitutet vara generellt, dvs. en skuldsanering bör i
görligaste
mån omfatta alla gäldenärens skulder. Det bör alltså vara präglat av
en totalsyn
och vara utformat som en totalreglering av gäldenärens ekonomiska
situation.
Detta innebär bl.a. att det allmännas fordringar på skatter och
avgifter bör
omfattas av en skuldsanering. Det kan dock behöva göras undantag för
vissa
fordringar. I så fall bör starka skäl tala för att undantag görs.
Exempelvis bör
familjerättsliga underhållsbidrag inte omfattas av en skuldsanering.
Fordringar
förenade med säkerhet i form av pant bör inte heller omfattas av en
skuldsanering till den del panten förslår till betalning av
fordringen. Vissa
andra undantag bör också göras. Så många typer av fordringar som
möjligt bör
dock omfattas och de fordringar som omfattas av en skuldsanering bör
i
allmänhet behandlas lika. Det skall alltså som huvudregel inte spela
någon roll
vilken karaktär en fordran har eller på vilket sätt den har
uppkommit.
Likabehandlingsprincipen bör med andra ord så långt som möjligt vara
vägledande
för förhållandet mellan de fordringar som omfattas av en
skuldsanering. En
konsekvens av likabehandlingsprincipen är att en överenskommelse
mellan
gäldenären och någon borgenär som tillförsäkrar borgenären bättre
villkor än som
följer av skuldsaneringen bör vara ogiltig. Det finns nämligen ingen
anledning
att rättsordningen skall ställa sig bakom sådana illojala
sidoöverenskommelser.
Ett skuldsaneringssystem innebär att ingrepp görs i bestående
rättsliga
relationer i det att betalningsförpliktelser ändras. I övrigt bör ett
skuldsaneringsinstitut enligt min mening utformas så att olika
rättsliga
institut inte rubbas. Man bör i stället anpassa ett
skuldsaneringssystem till
befintliga institut och exempelvis låta den civilrättsliga
systematiken och
allmänna civilrättsliga principer få slå igenom även i
skuldsaneringssammanhang.
I det följande kommer jag, utan anspråk på fullständighet, att
redovisa hur den
föreslagna skuldsaneringslagen förhåller sig till vissa delar av
civilrätten.
Det får i övrigt ankomma på de rättstillämpande organen att i
enskildheter
avgöra hur skuldsaneringsinstitutet skall passas in i det
civilrättsliga
regelsystemet. En aspekt på frågan om ett skuldsaneringsinstituts
förhållande
till exempelvis det civilrättsliga systemet är hur en skuldsanering
förhåller
sig till skilda ogiltighets- och jämkningsregler. En rättshandling
som
konstituerar en förpliktelse för gäldenären och som är ogiltig kan
naturligtvis
inte heller göras gällande i ett skuldsaneringsammanhang. Om
ogiltigheten skulle
fastställas efter det att gäldenären har erhållit skuldsanering,
innebär det
givetvis att vad gäldenären har betalt borgenären enligt den
betalningsplan som
kan vara förenad med en skuldsanering skall gå åter. En fordran som
gäldenären
anser vara ogiltig bör han bestrida. Som jag senare kommer att
utveckla (avsnitt
4.6.10) bör en sådan fordran inte omfattas av en skuldsanering.
Skuld-
saneringssystemets förhållande till civilrättsliga ogiltighetsregler
erbjuder
därför inga särskilda problem.
Några ord bör dock sägas om civilrättsliga jämkningsregler och hur
ett
skuldsaneringsinstitut förhåller sig till sådana. Inom civilrätten
finns olika
regler om jämkning av förpliktelser, dvs. regler om att innehållet i
en
förpliktelse i efterhand kan justeras under vissa förutsättningar,
som inte
nödvändigtvis behöver vara knutna till ändrade förhållanden. En sådan
regel är
generalklausulen inom förmögenhetsrätten i 36 § avtalslagen. Regler
av nu nämnt
slag har kommit till för att man i vissa särskilda fall skall kunna
korrigera
tidigare uppkomna förpliktelser. Det förhållandet att en tillämpning
av en
jämkningsregel och en skuldsanering kan leda till samma resultat
beträffande en
viss fordran får inte skymma att det är en grundläggande skillnad
mellan
instituten. Ett skuldsaneringsinstitut syftar till en bedömning av
hur en
"överskuldsatt" gäldenär skall på längre sikt kunna göra rätt för sig
i fråga om
samtliga förpliktelser. Det är alltså snävt insolvensrättsligt till
sin
karaktär. Jämkningsreglerna har inte alls den karaktären. I stället
möjliggör de
- som exempelvis generalklausulen i 36 § avtalslagen - justering av
enskilda
förpliktelser på grund av helt andra omständigheter än gäldenärens
bristande
betalningsförmåga. Jämkningsreglerna i den familjerättsliga
lagstiftningen möj-
liggör normalt inte jämkning på grund av att gäldenären har en stor
total
skuldbörda. Som jag återkommer till bör ett skuldsaneringsinstitut
inte
innehålla några bestämmelser som möjliggör en prövning och därmed
förenad
särbehandling av enstaka fordringsförhållanden. Ett
skuldsaneringsinstitut och
de civilrättsliga jämkningsreglerna har alltså initierats med helt
olika syften
och är avsedda att verka i helt olika sammanhang. I ett vidare
perspektiv är det
fråga om två helt olika komponenter i rättssystemet.
Det finns anledning att betona att ett skuldsaneringssystem inte får
skada den
allmänna betalningsmoralen. Systemet måste utformas så att det klart
framgår att
en skuldsanering är något extraordinärt som kan tillgripas endast i
situationer
med extrema skuldsättningsproblem. Det måste också klargöras att en
skuldsanering är förenad med omfattande uppoffringar från den som
erhåller
skuldsanering. Det nu sagda bör visa sig på bl.a. följande två sätt.
En
lagreglerad skuldsanering bör för det första inte få ske om det
skulle verka
stötande från allmän synpunkt. Att i en författning närmare precisera
vad som är
stötande från allmän synpunkt går dock knappast att göra generellt.
Regleringen
skulle riskera att bli alldeles för stel om man i lag lade fast
bestämda
kriterier för detta. Det bör därför bli fråga om en bedömning som i
sista hand
domstol har att göra i det enskilda fallet. För det andra bör
möjligheterna till
omprövning av ett beslut om skuldsanering vara begränsade. Det finns
givetvis
ett starkt intresse av att regleringen är så slutgiltig som möjligt
och att ett
beslut om skuldsanering inte skall kunna rivas upp hur som helst. Ett
skuld-
saneringsinstitut bör med andra ord till sin karaktär i huvudsak vara
definitivt. Trots detta bör det i vissa fall finnas möjlighet till
omprövning.
En annan aspekt som jag något vill beröra i detta sammanhang är hur
ett
skuldsaneringsinstitut förhåller sig till den europeiska konventionen
den 4
november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande
friheterna (Europakonventionen). I artikel 1 i det första
tilläggsprotokollet
till konventionen skyddas den enskilda äganderätten. Det skyddet
innebär bl.a.
att ingen må berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse
och under de
förutsättningar som anges i lag. Skyddet omfattar såväl fysiska som
juridiska
personer. Med egendom avses t.ex. fordringar. En skuldsanering enligt
mitt
förslag innebär inte att den enskilde borgenären berövas äganderätten
till sin
fordran utan innebär att hans möjlighet att göra den gällande
begränsas eller
upphör. Rätten att göra en fordran gällande i de fall gäldenären är
kvalificerad
för skuldsanering är emellertid till övervägande del enbart av
formell natur,
eftersom borgenären i dessa fall regelmässigt inte kan påräkna att
någonsin få
betalt för sin fordran. Däremot kan en skuldsanering bidra till att
han
åtminstone får någon del av fordran betald. En skuldsaneringslag
utformad på det
sätt jag föreslår kommer därför inte i konflikt med
Europakonventionens
bestämmelser om skydd för den enskilda äganderätten.
I det följande skall jag redovisa mina överväganden på olika
punkter. Redan
Insolvensutredningen påpekar emellertid svårigheterna med att
diskutera en
isolerad fråga utan att samtidigt komma in på andra frågor av
betydelse.
Gränserna mellan de olika avsnitten kan därför inte iakttas till
fullo när jag
går närmare in på de olika komponenterna i ett skuldsaneringssystem.

4.2 Förfarandets tre steg - handläggande myndigheter

Insolvensutredningen: Insolvensutredningen föreslår att tingsrätten
skall vara
handläggande myndighet och att rätten vid behov skall kunna förordna
en god man
att bistå gäldenären med att utreda dennes personliga och ekonomiska
förhållanden och att upprätta ett förslag till hur skulderna skall
avvecklas.
Utredningens förslag innehåller inte någon regel som uttryckligen
hindrar att
det beviljas allmän rättshjälp i ett skuldsaneringsärende, även om
utredningen
utgår ifrån att sådan rättshjälp inte kan beviljas.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag
eller lämnar det utan erinran i denna del. Många remissinstanser
förordar dock
att kronofogdemyndigheten skall vara handläggande myndighet. Av dessa
instanser
är det flera som gärna ser en uppdelning mellan kronofogdemyndighet
och domstol
vad gäller handläggningsansvaret. Den huvudsakliga tanken bakom dessa
synpunkter
är att kronofogdemyndigheten på ett effektivt sätt kan bära ansvaret
för
utredningen i ärendet, medan domstolen fattar de avgörande besluten.
En instans
föreslår att det inrättas regionala skuldsaneringsnämnder som i
administrativt
hänseende är knutna till kronofogdemyndigheten.
Skälen för mitt förslag: Som har framgått av min tidigare
redogörelse har
utformningen av ett skuldsaneringsförfarande diskuterats i olika
sammanhang. I
dessa diskussioner har valet av handläggande myndighet stått i
centrum för
diskussionen. Skuldkommittén tecknade i sitt betänkande Hushållens
skuldsättning
(SOU 1988:55) en skiss till hur ett skuldsaneringsförfarande skulle
kunna vara
organiserat. I denna skiss hade kronofogdemyndigheten en central roll
som hand-
läggande myndighet av skuldsaneringsärenden. Insolvensutredningens
förslag
bygger i stället på att förfarandet är koncentrerat till allmän
underrätt, dvs.
tingsrätt. I ett större perspektiv ges dock såväl
kronofogdemyndigheten som de
sociala myndigheterna viktiga uppgifter i förfarandet.
Det är flera krav som måste ställas på den myndighet som skall fatta
beslut i
ärenden om skuldsanering. Även om ett skuldsaneringsförfarande inte
innebär
rättskipning, så innefattar det förändringar i civilrättsliga
förhållanden och i
relationer mellan det allmänna och en skattskyldig. Bedömningarna som
skall
göras kräver också erfarenhet av insolvensrättsliga problem. Av vikt
är dessutom
att den handläggande myndigheten uppfattas som opartisk. Slutligen
bör den hand-
läggande myndigheten vara lokalt förankrad och vara organiserad så
att den kan
lösa uppgiften utan alltför stora påfrestningar resursmässigt.
Insolvensutredningen går igenom dessa krav och konstaterar att såväl
kronofogdemyndigheterna som tingsrättsorganisationen svarar mot dessa
krav.
Utredningens val faller dock på domstolen, framför allt därför att
den anses
bäst svara mot kravet på opartiskhet och vara bäst skickad att
handlägga ärenden
med inslag av ingrepp i civilrättsliga förhållanden. Utredningen
framhåller dock
att detta val inte utesluter kronofogdemyndigheten från att ha en
aktiv roll att
spela i ett skuldsaneringsförfarande. Utredningen nämner också som en
tredje
möjlighet att falla tillbaka på de uppgifter som åvilar socialnämnd
inom ramen
för dess funktion enligt socialtjänstlagen. Utredningen säger även
att man kan
tänka sig kombinationer av dessa olika myndigheter som handläggande
instans i
skuldsaneringsärenden. I de nordiska grannländerna har
alla de nu
nämnda myndigheternas motsvarigheter aktiva roller i
skuldsaneringsförfarandet.
Regelsystemen i Danmark, Finland och Norge uppvisar dock inbördes
skillnader. I
Danmark är beslutsfunktionen helt och hållet förbehållen domstol,
medan
utredningsfunktionen i praktiken vilar på den gode mannen som
domstolen
förordnar. I Finland är systemet snarlikt det danska. I Norge däremot
är
beslutsfunktionen delad mellan kronofogdemyndigheten (namsmannen) och
domstolen
(namsretten). Där har kronofogdemyndigheten en framträdande roll vad
gäller
utredningsfunktionen, även om det också i det norska systemet är
möjligt att
anlita en god man som utredare. Den norska lagen är den enda av de
nordiska
lagarna som har en tydlig uppdelning i en frivillig och en tvingande
form av
skuldsanering.
I riksdagens tillkännagivande anges att den norska modellen med
erforderlig
anpassning till svenska förhållanden synes vara den lämpligaste vägen
att gå,
särskilt med tanke på att den norska lagen främjar en frivillig
skuldsanering.
Utgångspunkten för mig är givetvis vad riksdagen har uttalat. Som
jag tidigare
har sagt ger riksdagens uttalande också stort utrymme för att
tillvarata vad
Insolvensutredningen föreslår även vad gäller organisationen av
förfarandet och
enskildheter i det. Jag anser att det i allra högsta grad är en
framkomlig väg
att utgå ifrån den principiella uppdelningen i den norska modellen
mellan en
frivillig och en tvingande form av skuldsanering. Härigenom markeras
tydligt att
det primärt är fråga om att komma fram till en uppgörelse mellan
borgenärerna
och gäldenären. Med utgångspunkt från denna uppdelning och de krav
Insolvensutredningen ställer upp kan man sedan välja handläggande
myndighet. Det
som då kan konstateras är att att Insolvensutredningen anser att
såväl
kronofogdemyndigheten som tingsrätten är väl skickad att handha ett
skuldsaneringsförfarande och att sociala instanser kan ha en funktion
att fylla.
Jag gör samma bedömning. De sociala myndigheternas medverkan i någon
form torde
ofta vara motiverad. Dessa myndigheter kan dock inte handha ett
skuldsa-
neringsförfarande i dess helhet då de saknar nödvändig juridisk
kompetens och
erfarenhet av insolvensrättsliga frågor. Kommunen har emellertid
enligt
socialtjänstlagen (1980:620) ett övergripande ansvar för att ge den
enskilde
rätt till stöd och hjälp i olika situationer. Att ett sådant stöd
finns för dem
som behöver det utgör dock en förutsättning för de följande stegen i
förfarandet. Som jag återkommer till bör det nämligen ställas höga
krav på
innehållet i de ansökningar om skuldsanering som skall kunna ges in i
steg två
av förfarandet. Den kommunala budgetrådgivningen inom socialtjänsten
och inom
konsumentvägledningen bör också i övrigt ha en central roll att spela
i
skuldsaneringsförfarandet. Genom olika former av ekonomisk rådgivning
kan de
kommunala myndigheterna bidra till att förebygga "överskuldsättning".
I de fall
där det redan har gått så långt att en gäldenär inte klarar av sin
skuldbörda är
det ofta naturligt att gäldenären etablerar kontakt med någon
rådgivande
myndighet för att få bistånd av olika slag. I dessa sammanhang bör
dessa
myndigheter aktivt kunna medverka till att en skuldsanering
aktualiseras. Redan
på detta stadium kan ett inte obetydligt antal gäldenärer med
skuldproblem få
sådan hjälp att deras problem finner en lösning. Det kan dessutom
vara
värdefullt om det finns någon myndighet som kan vara behjälplig med
råd och
annat bistånd vid en ansökan om skuldsanering. Ett åliggande för
kommunerna att
lämna skuldsatta personer råd och stöd bör därför införas. Härigenom
preciseras
det generella ansvar kommunerna bär enligt socialtjänstlagen. Det bör
dock stå
en kommun fritt att avgöra om socialnämnden, konsumentvägledare eller
någon
annan skall svara för denna uppgift.
Både kronofogdemyndigheterna och tingsrätterna har erforderlig
juridisk
kompetens och erfarenhet av insolvensrättsliga frågor. Båda
organisationerna har
personella och andra resurser att handlägga ett
skuldsaneringsförfarande. Även
lokal förankring finns i båda organisationerna. Såväl
kronofogdemyndigheten som
tingsrätten har redan vissa grundläggande regelsystem för
förfarandet. Jag
syftar då främst på förvaltningslagen (1986:223) respektive lagen
(1946:807) om
handläggning av domstolsärenden (ärendelagen). Dessa grundläggande
regelsystem
måste givetvis kompletteras med ett flertal förfaranderegler för just
ett
skuldsaneringsförfarande. Frågan blir egentligen hur man skall kunna
utnyttja
olika organisationer på bästa sätt. Jag gör därvid följande
överväganden.
För att man skall kunna åstadkomma ett på lång sikt effektivt skuld-
saneringssystem är det av största vikt att människor med ekonomiska
problem på
det lokala planet har tillgång till kvalificerad privatekonomisk
rådgivning. Det
är därför viktigt att de kommunala budgetrådgivarna inom
socialtjänsten och
konsumentvägledningen får kunskaper beträffande skuldsanering och
lagen därom
och ges resurser för att organisera sådan verksamhet. Sådan
verksamhet pågår
redan på många håll i landet. Detta är en nödvändig förutsättning för
att
systemet totalt sett skall kunna fungera och för att inriktningen på
frivillighet skall vara framträdande. Detta inledande skede, dvs. det
första
steget i skuldsaneringssystemet, bör emellertid inte omfattas av en
skuldsaneringslag mer än indirekt. Målet bör vara att det stora
flertalet fall
av skuldsanering skall kunna lösas under detta stadium, antingen
genom att
gäldenären själv kommer överens med sina borgenärer eller att han får
klart för
sig att han inte uppfyller kriterierna för skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen. Förekomsten av en skuldsaneringslag torde här
bli
betydelsefull för den verksamhet med budgetrådgivning som äger rum i
det första
steget. En lag torde sålunda utgöra ett viktigt instrument för
budgetrådgivarnas
arbete såtillvida att enhetliga kriterier finns att hålla sig till
och att det i
förlängningen finns en tvångsmöjlighet.
Kronofogdemyndigheterna har stor erfarenhet av insolvensrättsliga
problem. Både
som verkställande myndighet enligt utsökningsbalken och som
tillsynsmyndighet i
konkurs kommer kronofogdemyndigheterna dagligen i nära kontakt med
frågor som
har med skuldsanering att göra. Kronofogdemyndigheterna är vidare
statens
borgenärsföreträdare i många fall, vilket också bidrar till att de
har kunskaper
om problematiken. Även i denna funktion får kronofogdemyndigheterna
syssla med
frågor som är närbesläktade med sådana som blir aktuella i ett
skuldsaneringsförfarande. Vid flera kronofogdemyndigheter har också
förekommit
projekt avseende skuldsanering i olika former. Det nu sagda gör att
kronofogdemyndigheterna passar mycket bra för att ha hand om det
andra steget i
ett skuldsaneringsförfarande. Mycket talar också för att tyngdpunkten
i
förfarandet bör ligga här. Detta steg i förfarandet bör innefatta
huvuddelen av
utredningen i förfarandet och de huvudsakliga borgenärskontakterna.
Förfarandet
i detta steg bör syfta till att en frivillig skuldsanering kan nås.
Härigenom
markeras att gäldenärens skuldproblem i första hand skall lösas på
frivillighetens väg.
En särskild fråga är om kronofogdemyndigheten kan anses som olämplig
att handha
skuldsaneringsärenden mot den bakgrunden att kronofogdemyndigheten i
vissa fall
företräder det allmänna som kan vara en av flera borgenärer som
deltar i ett
skuldsaneringsförfarande. Frågan är om kronofogdemyndigheten
därigenom kan anses
inta något slag av motpartsställning till gäldenären eller de övriga
borge-
närerna. Enligt min mening kan man inte bortse från att så faktiskt
kan vara
fallet. Jag är däremot inte beredd att därav dra slutsatsen att det
föreligger
risk för att kronofogdemyndigheten på ett otillbörligt sätt skulle
verka för att
det allmänna tillskansas förmåner i förfarandet. Det åligger alltid
en myndighet
att i sin verksamhet iaktta objektivitet och opartiskhet. Det finns
särskild
anledning att beakta att förfarandet hos kronofogdemyndigheten inte
mot någon
annan borgenärs vilja kan leda till att en skuldsanering fastställs
hos
kronofogdemyndigheten. Jag anser alltså att kronofogdemyndigheten
inte kan anses
olämplig att av det nu diskuterade skälet handha ett andra steg i ett
skuldsaneringsförfarande utformat som jag har skisserat, där bl.a.
likabehandlingsprincipen, dvs. att samtliga fordringar skall
behandlas lika, har
en framträdande plats. Som jag senare återkommer till (avsnitt 4.8.2)
bör
dessutom skattemyndigheten - och inte kronofogdemyndigheten -
företräda det
allmänna när det gäller krav på skatter och avgifter.
Bl.a. i samband med det möte om en skuldsaneringslag som
Justitiedepartementet
höll den 4 november 1993 framfördes från vissa håll farhågor om att
det kan bli
svårt för kronofogdemyndigheterna att hantera sina olika roller om de
får ett
större ansvar för skuldsaneringsärendena. De skall då fullgöra
uppgifter dels
som verkställande, dels som skuldsanerande myndighet. Dessa uppgifter
kan komma
att hamna i ett motsatsförhållande till varandra. Exempel på sådana
problem kan
hämtas från kronofogdemyndigheternas roller som tillsynsmyndighet i
konkurs och
som handläggande myndighet när det gäller den summariska processen.
Det sades
också att det för allmänheten kan vara svårt att skilja på
kronofogdemyndigheternas olika roller. Enligt min mening finns det
all anledning
att vara uppmärksam på dessa farhågor. Men jag kan inte se att man av
dessa skäl
skall behöva avstå ifrån att välja kronofogdemyndigheterna som
handläggande
myndighet av steg två i skuldsaneringsförfarandet. De skäl i övrigt
som jag
tidigare har redovisat talar med sådan styrka för att låta
kronofogdemyndigheterna handha det andra steget i ett
skuldsaneringsförfarande.
Vid mötet den 4 november framhöll också vissa företrädare för
kronofogdemyndigheterna att uppgiften faller väl in under vad
kronofogdemyndigheterna skall syssla med. Jag förordar av dessa skäl
att
kronofogdemyndigheterna skall handha det andra steget i
skuldsaneringsförfarandet.
Om någon frivillig skuldsanering hos kronofogdemyndigheten inte kan
komma till
stånd vidtar det tredje steget, som kan mynna ut i ett beslut om
tvingande
skuldsanering, dvs. ett beslut varigenom fordringar mot borgenärernas
vilja
sätts ned eller helt faller bort. Detta är ett mycket allvarligt och
långtgående
ingrepp i parternas mellanhavanden. Jag anser i likhet med många
remissinstanser
att beslut om sådana ingrepp inte bör fattas av någon annan instans
än domstol
(jfr artikel 6 i Europakonventionen).
En mycket framträdande plats i Insolvensutredningens förslag intar
den av
Insolvensutredningen föreslagna gode mannen. Utredningen föreslår att
rätten vid
behov skall kunna förordna en god man att bistå gäldenären med att
utreda dennes
personliga och ekonomiska förhållanden och att upprätta förslag till
hur
skulderna skall avvecklas. Enligt förslaget bör den gode mannen vara
lagfaren.
Detta är dock inget absolut krav. Utredningen förutsätter emellertid
att
uppdraget som god man regelmässigt anförtros en advokat. Enligt
förslaget skall
den gode mannen arvoderas av allmänna medel enligt en särskild taxa.
Utredningen
poängterar att förordnande av god man inte bör vara obligatoriskt.
Det skall -
enligt utredningen - föreligga ett konkret behov för att god man
skall
förordnas. Den gode mannen skall enligt förslaget kunna förordnas på
olika
stadier av förfarandet.
Många remissinstanser lämnar utredningens förslag vad gäller den
gode mannen
utan erinran. I våra nordiska grannländer finns också i samtliga fall
en
motsvarande funktion. I Danmark intar den gode mannen en mycket
central roll i
förfarandet. I Finland och Norge är den gode mannens roll nedtonad. I
Norge
ligger en stor del av utredningsansvaret i stället på det som närmast
motsvarar
vår kronofogdemyndighet. Några remissinstanser ifrågasätter om inte
den gode
mannen kan ersättas av kronofogdemyndigheten. Skälet härtill är
huvudsakligen
att kronofogdemyndigheten under alla förhållanden kommer att ha en
viktig
uppgift att fylla vid utredningen i ett skuldsaneringsärende och att
det därför
kan vara rationellt att ta steget fullt ut och låta
kronofogdemyndigheten få det
huvudsakliga ansvaret för utredningen. Riksdagen har i sitt beslut
också antytt
att kronofogdemyndigheten bör kunna ges en mer framträdande roll i
förfarandet.
Jag har redan redovisat mina skäl för att låta kronofogdemyndigheten
handha det
huvudsakliga ansvaret som prövningsmyndighet. En starkt bidragande
orsak till
detta val är just att myndigheten med sin särskilda kompetens och sin
organisation är mycket lämpad att handha själva utredningen i ett
skuldsaneringsärende. Enligt min mening är det inte nödvändigt att
skapa en
ytterligare funktion, exempelvis i form av en god man. Bl.a. kan det
verka
resurssplittrande. Det förefaller vara bättre om man kan koncentrera
utredningsansvaret på en hand. Det bör kunna medföra att förfarandet
blir såväl
effektivare som billigare. Jag föreslår därför att det övergripande
utrednings-
ansvaret bör ligga på kronofogdemyndigheten. Det bör dock i det
sammanhanget
påpekas att gäldenären själv bör bära en betydande del av
utredningsbördan. Som
jag tidigare har redovisat bör gäldenären därvid kunna påräkna visst
stöd från
de kommunala myndigheter som sysslar med budgetrådgivning innan en
ansökan om
skuldsanering ges in. De råd och den hjälp gäldenären därvid erhållit
bör
givetvis kunna komma utredningen hos kronofogdemyndigheten tillgodo.
Jag vill
också tillägga att det sagda innebär att kronofogdemyndigheten i
varje enskilt
fall får bedöma hur mycket utredningsansvar som kan läggas på
gäldenären själv.
Det säger sig självt att alla gäldenärer inte har samma
förutsättningar att
själva bidra till utredningen på ett effektivt sätt.
En annan fråga som aktualiseras i detta sammanhang är om en gäldenär
som
ansöker om skuldsanering i ett sådant ärende bör kunna beviljas
allmän
rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429). Utredningen
konstaterar att
allmän rättshjälp enligt praxis inte beviljas för skuldsanering. Den
praxis som
utredningen hänvisar till innebär att behov av allmän rättshjälp vid
prövningen
enligt 6 § rättshjälpslagen i vissa fall inte har ansetts föreligga i
rättsliga
angelägenheter som har gällt uppgörelser med borgenärer om
underhandsackord.
Utredningen konstaterar vidare att det inte synes särskilt väl
förenligt med
innehållet i rättshjälpslagen att föra in regler om allmän rättshjälp
i
skuldsaneringsärenden. Enligt utredningen rimmar det inte heller
särskilt väl
med de reformer som de senaste åren har skett på rättshjälpsområdet
att föreslå
en utvidgning av detta system för skuldsaneringsärenden. Utredningen
påtalar
också att den av utredningen föreslagna gode mannen i de allra flesta
fall
onödiggör en tillämpning av rättshjälpslagen. Utredningens slutsats
blir att
inte föreslå några regeländringar över huvud taget i rättshjälpslagen
i
anledning av att en skuldsaneringslag införs.
Som jag redan har anfört anser jag att en skuldsaneringslag inte bör
ha någon
motsvarighet till den av utredningen föreslagna funktionen med en god
man. Mitt
ställningstagande i den delen gör att frågan om allmän rättshjälp bör
kunna
beviljas i ett ärende enligt skuldsaneringslagen kommer i ett något
annorlunda
läge. Mitt förslag bygger emellertid genomgående på principen om
gäldenärens
egen aktiva medverkan. De råd och anvisningar som gäldenären kan vara
i behov av
för att upprätta en ansökan om skuldsanering m.m. bör kunna erhållas
genom de
kommunala instanser som sysslar med budgetrådgivning och liknande.
Jag har flera
gånger framhållit vikten av sådan verksamhet. Mitt förslag vilar
dessutom på
förutsättningen att sökande gäldenärer erhåller vägledning av
skriftligt
informationsmaterial, särskilt framtagna ansökningsblanketter m.m.
Till detta
kommer att i första hand kronofogdemyndigheten, men även rätten om
ett ärende
når dit, har ett allmänt ansvar för utredningen i ett
skuldsaneringsärende. Jag
föreslår dessutom - vilket jag strax återkommer till - att gäldenären
skall
upprätta förslaget till skuldsanering tillsammans med
kronofogdemyndigheten. Det
nu sagda innebär enligt min mening att behovet av annat eller
ytterligare
bistånd inte är särskilt framträdande. Till detta kommer - vilket
också
utredningen har varit inne på - att en utvidgning av den allmänna
rättshjälpen
av statsfinansiella skäl är nära nog utesluten. Rättshjälpslagen är
för
närvarande föremål för en omfattande översyn (dir. 1993:77) av 1993
års
rättshjälpsutredning (Ju1993:08), vilket utgör ytterligare ett skäl
för att inte
nu föreslå några förändringar som direkt eller indirekt innebär att
tillämpningsområdet för rättshjälpslagen förändras. Tvärtom bör det i
rättshjälpslagen uttryckligen föreskrivas att allmän rättshjälp inte
kan
beviljas i skuldsaneringsärenden.
Jag föreslår alltså ett skuldsaneringsförfarande uppbyggt med tre
olika steg i
förfarandet.
I det första steget - som huvudsakligen inte lagregleras - bör
gäldenären
försöka nå frivilliga uppgörelser med sina borgenärer. Till stöd och
hjälp bör
gäldenären ha tillgång till vägledning och rådgivning från de
kommunala
myndigheter som sysslar med budgetrådgivning, dvs. socialtjänsten och
konsumentvägledningen.
I det andra steget skall gäldenären kunna ansöka om en lagreglerad,
frivillig
skuldsanering. Den utredning och de beslut som krävs på detta stadium
bör ske i
ordnade former hos kronofogdemyndigheterna.
I ett sista, tredje steg kan det bli aktuellt med tvingande
skuldsanering som
beslutas av domstol.

34
4.3 Allmänna villkor för skuldsanering

4.3.1 Gäldenärskretsen

Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överensstämmer
med mitt
förslag. Utredningens förslag när det gäller personer som är ålagda
näringsförbud är dock något annorlunda utformat.
Remissinstanserna: De flesta instanserna godtar utredningens
avgränsning av
personkretsen. Några instanser ifrågasätter emellertid om inte
avgränsningen
beträffande näringsidkare bör göras mer flexibel så att även
näringsidkare som
bedriver näringsverksamhet endast i mindre omfattning skall kunna
komma i fråga
för skuldsanering enligt lagen. Brottsförebyggande rådet påtalar
vikten av att
det i lagen markeras att personer som ägnat sig åt s.k. ekonomisk
brottslighet
inte kan komma i fråga för skuldsanering.
Skälen för mitt förslag: När det gäller att bestämma vilken
personkrets som
skall omfattas av en skuldsaneringslag inställer sig flera frågor.
Det
förefaller helt givet att ett skuldsaneringsförfarande skall stå
öppet enbart
för fysiska personer. Hur aktiebolag och andra juridiska personer
skall lösa
ekonomiska problem som kan uppkomma bör inte vara föremål för
reglering i detta
sammanhang. Denna avgränsning är vedertagen i olika utländska system
och även
Insolvensutredningens förslag bygger på en sådan. Ingen av
remissinstanserna har
haft något att invända mot den föreslagna avgränsningen. Riksdagens
tillkännagivande är också klart på denna punkt; en skuldsaneringslag
bör inte
omfatta andra än fysiska personer.
En svårighet i sammanhanget är emellertid att begreppet fysisk
person
innesluter såväl privatpersoner som näringsidkare. Ytterligare
avgränsningar kan
därför vara nödvändiga. Personkretsen måste avgränsas så att gränsen
mellan å
ena sidan skuldsanering och å andra sidan konkurs och ackord blir
tydlig. De två
senare förfarandena är typiskt sett inriktade på hantering av
kommersiella
förhållanden, även om såväl konkurs som ackord, framför allt det
förstnämnda,
kan komma ifråga även när det gäller insolvens som enbart grundar sig

privatekonomiska misslyckanden. Ett skuldsaneringsförfarande bör i
stället vara
ett institut som är renodlat för just privatekonomiska förhållanden.
Det nu
sagda talar för att utesluta näringsidkare från skuldsaneringslagens
tillämpningsområde. En annan svårighet är att begreppet näringsidkare
är
vidsträckt. Med näringsidkare avses enligt konsumentlagstiftningen
varje fysisk
eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk natur och av
sådan
karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig (se bl.a. prop.
1984/85:110 s.
141 och prop. 1989/90:89 s. 60). Detta innebär inte att det ställs
några krav på
verksamhetens omfattning och det är inget krav att verksamheten
bedrivs med
vinstsyfte. När begreppet näringsidkare förekommer i processrättsliga
sammanhang
har det samma innebörd (se Fitger, Kommentaren till Rättegångsbalken
I 10:22).
Under begreppet näringsidkare faller alltså inte bara den som driver
och livnär
sig på en industriell rörelse, en jordbruksrörelse eller ett
hantverk, utan även
den som jämsides med en anställning i mindre skala driver någon form
av rörelse.
Näringsidkarbegreppet såsom det här har presenterats är exempelvis
mer
vidsträckt än vad som följer av det skatterättsliga begreppet
näringsverksamhet.
De nordiska lagarna på området visar upp en del skillnader i sättet
att se på
näringsidkare. I Danmark anger inte lagen uttryckligen att
näringsidkare är
uteslutna från lagens tillämpningsområde. I dansk praxis har man
emellertid
varit mycket restriktiv med att låta näringsidkare omfattas av lagen.
I Finland
gäller lagen främst för privatpersoner, men näringsidkare kan också
under vissa
särskilda förutsättningar komma i fråga för skuldsanering. I Norge,
slutligen,
gäller lagen uttryckligen endast privatpersoner. Varken i Danmark
eller Norge
utgör det däremot något hinder mot skuldsanering att en fysisk
persons
skuldsättning är relaterad till en tidigare bedriven
näringsverksamhet. Vissa
begränsningar finns dock i den norska lagen. Insolvensutredningens
förslag går
ut på att en skuldsaneringslag endast skall omfatta fysiska personer
som inte
driver näringsverksamhet. Däremot skall det enligt utredningens
förslag inte i
och för sig finnas några hinder för en före detta näringsidkare att
erhålla
skuldsanering.
Vissa skäl talar - vilket några remissinstanser också påtalar - för
att låta en
del näringsidkare omfattas av en skuldsaneringslag. Vad jag närmast
har i åtanke
är näringsidkare vilkas näringsverksamhet har mycket blygsam
omfattning och som
har en ekonomi som till stor del är integrerad i den privata
ekonomin. Den
kategorin av näringsidkare skulle i och för sig lika väl som en
privatperson
kunna komma i fråga för en skuldsanering. Vid den avvägning som måste
göras
anser jag för min del emellertid att det mesta talar för att aktiva
näringsidkare inte bör kunna komma i fråga för skuldsanering.
Härigenom blir
skuldsanering ett institut med annat tillämpningsområde än andra in-
solvensrättsliga institut, såsom exempelvis konkursinstitutet.
Skuldsanering bör
vara ett renodlat "privatekonomiskt" institut, medan konkursinstituet
har ett
vidare tillämpningsområde. Till mitt ställningstagande bidrar i inte
ringa mån
också det förhållandet att man därigenom slipper att dra en annan
gräns. Skulle
man öppna ett skuldsaneringsförfarande för vissa näringsidkare - alla
sådana kan
knappast omfattas - måste man i lagen precisera vilka näringsidkare
som avses.
En sådan gränsdragning förefaller vara mycket svår att göra på ett
tydligt sätt.
Den skulle också kräva att man i en skuldsaneringslag reglerade hur
en
näringsverksamhet skall avvecklas, vilket skulle komplicera
institutet.
Något allmänt hinder för en före detta näringsidkare att erhålla
skuldsanering
bör däremot inte ställas upp. Som senare kommer att beröras bör dock
skuldernas
art och omständigheterna kring deras tillkomst ha betydelse vid
prövningen av
ett skuldsaneringsärende. Det förhållandet att en betydande del av en
persons
skuldsättning härrör från en tidigare bedriven näringsverksamhet kan
då till och
med tala för att skuldsanering bör beviljas. Jag återkommer senare
till just
denna fråga (avsnitt 4.3.3). I ett hänseende anser jag emellertid att
det finns
anledning att ställa upp en uttrycklig begränsning för en före detta
näringsidkare att erhålla skuldsanering. Har gäldenären meddelats
näringsförbud,
är det enligt min mening mindre lämpligt att
skuldsaneringsförfarandet utan
vidare skulle stå öppet för honom. Är gäldenären ålagd näringsförbud
bör han
därför inte kunna beviljas skuldsanering. I motsats till utredningen
anser jag
emellertid det inte vara nödvändigt att ställa upp något hinder att
beviljas
skuldsanering för en gäldenär som tidigare har varit ålagd
näringsförbud.
Hindret i skuldsaneringslagen bör med andra ord anpassas till den
flexibilitet
som gäller enligt lagen (1986:436) om näringsförbud.
Det kan naturligtvis också diskuteras om inte ett uttryckligt hinder
mot
skuldsanering borde gälla även den som har gjort sig skyldig till
grövre
brottslighet utan att han samtidigt har meddelats näringsförbud. I
Danmark finns
inte något sådant uttryckligt hinder. I Norge finns inte heller någon
regel som
uttryckligen diskvalificerar den som dömts för brott att erhålla
skuldsanering.
I Finland finns däremot vissa begränsningar för personer som har
dömts till
ansvar för brott. Insolvensutredningen förordar att det inte införs
någon regel
som uttryckligen hindrar en person som har gjort sig skyldig till
brott från att
beviljas skuldsanering. Även om det i motsvarande nordiska lagar
saknas regler
som uttryckligen diskvalificerar brottslingar från att erhålla
skuldsanering,
aktualiseras ändå den omständigheten ibland vid handläggningen av
skuldsaneringsärenden. I Danmark utgör i praxis grövre brottslighet i
allmänhet
hinder för skuldsanering, vilket har att göra med den allmänna
skälighetsprövning domstolen där skall göra. I Norge får
skuldsanering inte
beviljas om det skulle vara stötande. Detta tar enligt de norska
motiven sikte
bl.a. på fall där gäldenären är dömd för grova brott. I Finland utgör
vissa slag
av brottsligt förflutet i allmänhet hinder för skuldsanering. Några
remiss-
instanser, främst Brottsförebyggande rådet, poängterar att det är
viktigt att
samhället markerar att personer som har ägnat sig åt s.k. ekonomisk
brottslighet
inte skall kunna erhålla skuldsanering. I detta sammanhang framhåller
Brottsförebyggande rådet att svårigheter att lagtekniskt avgränsa
kretsen av
brottslingar som bör uteslutas från möjligheten att erhålla
skuldsanering inte
får avhålla samhället från att göra den önskade markeringen.
Enligt min mening finns det all anledning att ta allvarligt på den
nu
diskuterade frågan. Det allmänna förtroendet för ett
skuldsaneringsinstitut
skulle riskera att rubbas om den som dömts för exempelvis omfattande
bedrägerier
eller gäldenärsbrott skulle kunna erhålla skuldsanering. Det finns å
andra sidan
allvarliga brott som inte har någon ekonomisk anknytning och
beträffande vilka
samma synsätt inte gör sig gällande fullt ut. Starka skäl talar
därför för att
man så långt det är möjligt bör ha ett regelsystem som saknar hinder
av absolut
karaktär. Då ökar möjligheterna att i tillämpningen bedöma varje fall
efter dess
särart. Jag har alltså stannat för att en person som ådömts ansvar
för brott
inte automatiskt skall vara förhindrad att erhålla skuldsanering. Ett
brottsligt
förflutet bör därför enligt min mening i sig inte vara ett absolut
hinder mot
att bevilja någon skuldsanering. Det förhållandet att en sökande
gjort sig
skyldig till brott, kanske svår och omfattande brottslighet, bör
emellertid vara
något som vägs in i den totalbedömning som bör göras i ett
skuldsaneringsärende.
Vid denna allmänna skälighetsbedömning - som jag strax återkommer
till (avsnitt
4.3.3) - bör ett brottsligt förflutet, särskilt om det avser s.k.
ekonomisk
brottslighet, givetvis vara en omständighet som starkt talar mot att
ifrågavarande person skall beviljas skuldsanering. Med en sådan
utformning av
regelsystemet i detta hänseende uppnås också ett flexibelt system där
hänsyn kan
tas till egenarten av varje enskilt fall.
En annan kategori som man kan diskutera om den inte bör hållas
utanför
skuldsaneringsförfarandet är personer som en gång tidigare har
beviljats
skuldsanering. Skuldsaneringsinstitutets extraordinära karaktär gör
att det
normalt bör vara något som en person skall kunna komma i åtnjutande
av endast en
gång i livet. I den norska lagen finns också ett uttryckligt förbud
att inleda
ett skuldsaneringsförfarande beträffande den som tidigare har
beviljats
skuldsanering. Har man fått avslag på en tidigare ansökan, är det
dock inget
hinder att komma igen med en ny ansökan vid en senare tidpunkt. I den
danska
lagen finns inget uttryckligt hinder av detta slag, men det framhålls
i motiven
att skuldsanering är något som en person i allmänhet endast skall
kunna erhålla
en gång. Jag anser för min del att en person bör kunna beviljas
skuldsanering
endast en gång. Enligt min mening finns det dock skäl som talar för
att inte
göra detta hinder absolut. För det fall det föreligger synnerliga
skäl anser jag
- i likhet med Insolvensutredningen - att man skall kunna tänka sig
att någon
beviljas skuldsanering en andra gång. Ett tänkbart fall är att någon
i yngre år
erhåller skuldsanering och sedan i en helt annorlunda livssituation
åter blir
aktuell långt senare. Det bör dock vara endast i sällsynta
undantagsfall som
någon skall kunna erhålla skuldsanering en andra gång. En annan sak
är att en
sådan gäldenär utanför den lagreglerade skuldsaneringen naturligtvis
är
oförhindrad att träffa frivilliga uppgörelser med sina borgenärer om
skuldsanering.
Slutligen bör det ställas upp ett krav på anknytning till Sverige
för att en
person skall beviljas skuldsanering. Medborgarskapet bör inte ha
någon
självständig betydelse, men flera skäl talar för att skuldsanering
endast bör
komma i fråga för den som har en fast anknytning till vårt land. Det
bör därför
vara ett uttryckligt krav att gäldenären har hemvist i Sverige. Även
om detta
krav uppfylls kan det förekomma situationer där gäldenärens
anknytning till
Sverige är så svag att skuldsanering inte bör beviljas med hänsyn
till det all-
männa skälighetskravet. Jag återkommer till denna fråga senare i
samband med att
jag redogör för mina överväganden angående den allmänna
skälighetsprövning som
bör föregå en skuldsanering (avsnitt 4.3.3).
För att komma i fråga för skuldsanering enligt lagen bör gäldenären
alltså vara
fysisk person, han skall inte vara näringsidkare och han skall ha
hemvist i
Sverige. Gäldenären får inte heller vara ålagd näringsförbud. Det är
alltså fyra
absoluta krav som tar sikte på gäldenärens person som bör ställas
upp. Krav som
regelmässigt bör vara uppfyllda är att skuldsanering inte tidigare
har beviljats
och att gäldenären inte har begått allvarligare brott, särskilt av
ekonomisk
art.

4.3.2 Ett kvalificerat insolvensrekvisit

35
Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överensstämmer
med mitt
förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar överlag utredningens
förslag.
Några instanser har synpunkter på utformningen av
insolvensrekvisitet.
Skälen för mitt förslag: I alla de nordiska skuldsaneringslagarna
-likaväl som
i andra länders rättsordningar - har som grundläggande krav för
skuldsanering
(eller motsvarande) ställts upp ett kvalificerat insolvensrekvisit.
Så gör också
Insolvensutredningen i sitt förslag. Samtliga remissinstanser
tillstyrker
förslaget i den delen. I riksdagens tillkännagivande framhålls också
att
skuldsanering bör kunna komma i fråga endast för fysiska personer med
allvarliga
och varaktiga skuldproblem. Jag har ingen annan uppfattning.
Vad som avses med insolvens (obestånd) framgår av 1 kap. 2 §
konkurslagen. Med
insolvens avses att gäldenären inte kan rätteligen betala sina
skulder
allteftersom de förfaller och att denna oförmåga inte endast är
tillfällig (se
t.ex. prop. 1986/87:90 s. 400). Det led i beskrivningen av insolvens
som säger
att betalningsoförmågan "inte får vara tillfällig" fördes in i
lagtexten vid
1975 års reform av konkurslagstiftningen. Detta led innebär
emellertid inte att
man får betrakta en person som solvent om betalningsoförmågan bedöms
bestå under
någon längre tid (se SOU 1970:75 s. 75 och prop. 1975:6 s. 116).
Samma
insolvenskriterium bör gälla även vid tillämpning av
skuldsaneringslagen.
En nödvändig förutsättning för att komma i fråga för skuldsanering
bör alltså
vara att gäldenären är insolvent, men denna förutsättning bör inte
vara
tillräcklig. Det bör komma till något ytterligare, nämligen att
insolvensen
bedöms bestå även längre in i framtiden. I den danska lagen har
markerats att
bedömningen skall avse de närmaste åren. Så är även fallet för
finländskt och
norskt vidkommande. Det finns enligt min mening ingen anledning att
för svensk
del göra någon annan bedömning. Insolvensutredningen har också i sitt
förslag
anslutit sig till den danska bestämningen av insolvensrekvisitet. Det
kvali-
ficerade insolvensrekvisitet bör därför uttryckas som att gäldenären
är
insolvent och att han inte förmår betala sina skulder inom
överskådlig tid.
Genom uttrycket "överskådlig tid" markeras att prognosen skall
sträcka sig långt
fram i tiden. Det skall i princip inte gå att se att insolvensen
någonsin kommer
att upphöra. Det kvalificerade insolvensrekvisitet skall alltså vara
uppfyllt
för att skuldsanering skall kunna komma i fråga. Det innebär att
skuldsanering
inte kan beviljas bl.a. då det inte är möjligt, eller i vart fall
förenat med
större svårigheter, att göra en någorlunda säker prognos. Ett
typexempel då
sådana svårigheter torde föreligga är när gäldenären har drabbats av
en
konjunkturbetingad arbetslöshet.
Det har i anslutning till dansk praxis och även i den allmänna
debatten
diskuterats kring beloppsfrågor i samband med skuldsanering. Frågan
som då ofta
har ställts har varit hur stor skuldbörda man måste ha för att kunna
erhålla
skuldsanering. Ingen av de nordiska lagarna har några fasta
beloppsgränser. Inte
heller förarbetena till de nordiska lagarna innehåller några klara
uttalanden om
beloppsgränser. I tidig dansk praxis uttalades att en nettoskuldbörda
om 250 000
danska kronor skulle kunna tjäna som ett riktmärke för en gäldenär
med fast och
regelbunden förvärvsinkomst. Om den totala skuldbördan var lägre,
skulle
skuldsanering inte beviljas. I Danmark har i tillämpningen betydande
avvikelser
från denna beloppsgräns emellertid gjorts åt båda hållen. Enligt min
mening är
det varken önskvärt eller ens möjligt att i lag fastställa en
beloppsgräns. Det
som är en orimligt stor skuldbörda för den ene är inte en
anmärkningsvärt stor
skuld för den andre. Varje fall måste, utifrån de rekvisit som anges
i lagen,
bedömas individuellt. Det kvalificerade insolvensrekvisitet torde
dock normalt
innebära att en nettoskuldbörda som inte uppgår till mer än ett par
hundratusen
kronor för en person med fast och regelbunden arbetsinkomst är för
liten för att
skuldsanering skall kunna komma i fråga. För personer med mycket låg
eller
oregelbunden inkomst kan dock det kvalificerade insolvensrekvisitet
vara upp-
fyllt även vid förhållandevis låg nettoskuldsättning. Vad som däremot
enligt min
mening finns anledning att ta fasta på är att det som skall beaktas
är
nettoskuldbördan. Det är alltså den återstående skuldbördan efter det
att
gäldenären har realiserat egendom som han och hans familj inte är i
oundgängligt
behov av som skall beaktas. Det är exempelvis inte rimligt att den
som vill
komma i fråga för skuldsanering behåller dyrare bostad, sommarhus,
bil, båt
eller liknande. I de allra flesta fall torde emellertid gäldenären
redan ha
realiserat det mesta av sin egendom som är möjlig att avyttra innan
frågan om
skuldsanering aktualiseras. I detta sammanhang vill jag nämna en
annan aspekt på
detta med skuldsanering. Som namnet säger skall det vara frågan om
sanering av
skulder. Det innebär alltså att det skall vara så att det förekommer
skuldsättning av viss grad. Om en person har besvär med att med
tillgängliga
medel betala sina löpande utgifter utan att skuldsättning förekommer,
är det
inte någon situation där skuldsanering kan bli aktuell.

36
4.3.3 En allmän skälighetsbedömning

Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överensstämmer i
stort med
mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar överlag utredningens
förslag. Många
instanser har emellertid synpunkter av skilda slag på vilka
omständigheter som
särskilt skall beaktas och hur dessa omständigheter skall beaktas vid
den
allmänna skälighetsbedömningen.
Skälen för mitt förslag: Förutom ett kvalificerat insolvensrekvisit
ställs i de
nordiska lagarna på området och även i Insolvensutredningens förslag
ytterligare
ett grundläggande krav för att skuldsanering skall kunna beviljas.
Det kravet är
ett generellt formulerat skälighetskriterium. Tanken är att man,
efter att i ett
första steg ha konstaterat att det kvalificerade insolvensrekvisitet
är
uppfyllt, skall gå vidare och undersöka om det i det enskilda fallet
är skäligt
att bevilja gäldenären skuldsanering med hänsyn till hans personliga
och
ekonomiska förhållanden. Om det är alldeles klart att en gäldenär i
ett enskilt
fall inte uppfyller kraven vid den allmänna skälighetsbedömningen, är
det
givetvis inte nödvändigt att först göra insolvensprövningen. Ansökan
skall ju
under sådana omständigheter ändå inte leda till bifall. De två
grundläggande
rekvisiten, det kvalificerade insolvensrekvisitet och det allmänna
skälighetsrekvisitet, är nämligen tänkta att vara kumulativa, dvs.
båda
rekvisiten måste vara uppfyllda för att skuldsanering skall kunna
beviljas.
Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot
Insolvensutredningens
förslag i denna del. I sitt tillkännagivande nämner också riksdagen
att
lagregleringen bör vara flexibel bl.a. för att förhindra stötande
resultat. I
det till Lagrådet remitterade förslaget ingick också ett generellt
utformat
skälighetsrekvisit. Rekvisitet var där utformat som ett positivt
kriterium, dvs.
det skulle krävas att det vid en samlad bedömning i varje enskilt
fall framstod
som skäligt att bevilja skuldsanering i just det fallet. Lagrådet har
beträffande detta uttalat att det bör vara tillfyllest med en regel
som
föreskriver att skuldsanering inte skall beviljas om det framstår som
oskäligt.
Enligt Lagrådet skulle en sådan regel ge möjlighet till en friare
skälighetsbedömning som skulle kunna leda till att skuldsanering
beviljades i
ytterligare ett antal angelägna fall samtidigt som regeln i förening
med det
kvalificerade insolvensrekvisitet och kravet på femårigt
existensminimum för-
hindrar att institutet får negativa effekter på betalningsmoralen.
Även vid
mötet den 4 november 1993 framfördes synpunkter på de i
lagrådsremissen angivna
kriterierna för den allmänna skälighetsbedömningen. Dessa synpunkter
gick
huvudsakligen ut på att kriterierna var för vagt angivna. Beträffande
Lagrådets
synpunkter och synpunkterna från mötet den 4 november 1993 vill jag
anföra
följande.
De erfarenheter som vunnits på olika håll i samband med att
försöksverksamhet
med skuldsanering har bedrivits visar entydigt att sanering av
fysiska personers
skulder är en verksamhet som bjuder på många svårigheter. Detta inte
minst
därför att den enes skuldsituation inte är den andres lik. I mycket
stor
utsträckning måste varje fall behandlas efter sin särart. Skall ett
skuldsaneringsinstitut kunna bli ändamålsenligt och effektivt, måste
enligt min
mening kriterierna vara angivna på ett sådant sätt att inte någon
utesluts från
lagens tillämpningsområde på grund av någon enstaka omständighet. Det
är dess-
utom viktigt att skuldsaneringsinstitutet utformas så att det vinner
allmänhetens förtroende. Det innebär bl.a. att det inte får vara
utformat med så
stela kriterier att skuldsanering tvunget måste beviljas eller vägras
så snart
vissa lätt avläsbara fakta är för handen. Detta skulle kunna medföra
risk för
att systemet upplevs som orättvist och kan leda till att hela
systemet hamnar i
vanrykte. Jag vill också erinra om att den största delen av
skuldsaneringsverksamheten skall bestå av frivilliga uppgörelser
utanför lagens
ram mellan gäldenären och hans borgenärer. Även om borgenärerna i
dessa fall
säkert beaktar möjligheten av att i ett senare led kunna tvingas till
att
medverka i en skuldsanering kommer frågan endast att ställas på sin
spets vid
kronofogdemyndighetens eller domstolens prövning enligt lagen. Enligt
min mening
återstår ingen annan möjlighet än att falla tillbaka på att ange
kriterierna för
den allmänna skälighetsbedömningen i generella ordalag, kombinerat
med att det
anges ett antal omständigheter som särskilt bör beaktas. Dessa
särskilt utpekade
omständigheter torde i de allra flesta fall ge de tillämpande
myndigheterna
tillräcklig vägledning, även om det förtjänar att framhållas att det
skall vara
frågan om en allmän totalbedömning.
Nästa fråga är om det allmänna skälighetskriteriet skall anges i
positiva
termer i enlighet med det till Lagrådet remitterade förslaget eller
om det skall
formuleras i enlighet med Lagrådets förslag. Våra nordiska
grannländers
skuldsaneringslagar innehåller samtliga allmänna skälighetsrekvisit.
De är dock
formulerade på något olika sätt. I Danmark är rekvisitet positivt
utformat.
Skuldsanering kan där beviljas om "gäldenärens förhållanden och
övriga
omständigheter talar för det". Detta mycket allmänt hållna rekvisit
har också
tjänat som förebild för Insolvensutredningens förslag. I Norge har
man däremot
valt ett negativt formulerat skälighetsrekvisit. Där sägs att
skuldsanering inte
kan beviljas om det "skulle verka stötande för andra gäldenärer eller
för
samhället i övrigt". I Finland kan skuldsanering beviljas om "det i
övrigt
föreligger vägande skäl" för det. I Finland ställs i lagen dessutom
upp ett
antal "Allmänna hinder för skuldsanering" där det anges att
skuldsanering i ett
flertal konkreta fall inte kan beviljas utan att det föreligger
"särskilda
motskäl".
Avsikten är inte att valet mellan ett positivt eller negativt
formulerat
skälighetsrekvisit skall få någon större betydelse för den praktiska
tillämpningen. Det kvalificerade insolvensrekvisitet och de särskilda
omständigheterna som skall beaktas vid prövningen är normalt
tillräckligt för
att skilja de fall där det bör beviljas skuldsanering från de där
skuldsanering
inte bör beviljas. Enligt min mening markerar dock ett positivt
formulerat
skälighetsrekvisit på ett tydligare sätt att en överskuldsättning
inte ensamt är
tillräckligt för att skuldsanering skall beviljas. Därutöver bör det
alltså
krävas att det i det enskilda fallet är skäligt att vederbörande
beviljas
skuldsanering. Detta betyder att en avvägning måste göras mellan de
inblandade
intressena. Även om det är viktigt att skuldsaneringsinstitutet vid
denna
avvägning får en restriktiv tillämpning, får detta givetvis inte
innebära att
kraven på skälighet ställs alltför högt. För att institutet skall
kunna tjäna
sitt rehabiliterande syfte är det viktigt att de avvägningar som görs
i
tillämpningen görs på ett verkligt nyanserat sätt, så att
skuldsanering
verkligen kommer till stånd i de fall som uppfyller kraven.
I lagen bör därför enligt min mening ställas upp ett krav på att
skuldsanering
får beviljas endast om det är skäligt med hänsyn till gäldenärens
personliga och
ekonomiska förhållanden. Det skall då som framgått vara frågan om en
total-
bedömning där samtliga omständigheter som rör gäldenärens ekonomi och
hans
personliga förhållanden skall beaktas.
En viktig punkt att beakta vid den allmänna skälighetsprövningen är
naturligtvis gäldenärens behov av ekonomisk rehabilitering. Detta
knyter nära an
till det kvalificerade insolvensrekvisitet. Behovet av skuldsanering
framgår
tydligast när det är ett uppenbart missförhållande mellan å ena sidan
gäldenärens totala skuldbörda och å andra sidan hans tillgångar och
förvärvsförmåga. Om en gäldenär som har en skuldbörda på åtskilliga
100 000-tal
kronor och som i stort sett saknar omsättningsbara tillgångar, till
följd av
sjukdom blir arbetsoförmögen är detta missförhållande uppenbart. Av
det sagda
följer att det som regel inte kan bli tal om skuldsanering med mindre
gälde-
närens totala skuldbörda är betydande i förhållande till hans
tillgångar och
förvärvsförmåga, vilket följer redan av kravet på ett kvalificerat
insolvensrekvisit. Som tidigare har framhållits är det inte möjligt
att
därvidlag ange några bestämda belopp till vilka skuldbördan bör uppgå
(se
avsnitt 4.3.2). Det är i stället frågan om att sätta skuldbördan i
relation till
den nuvarande och framtida betalningsförmågan. Vidare bör det
förhålla sig så,
att en skuldsanering medför positiva effekter för gäldenären inte
bara på det
viset att han blir kvitt sin skuldbörda helt eller delvis, utan också
på det
sättet att han motiveras att förbättra sin ekonomiska situation över
huvud
taget.
I detta sammanhang kan det finnas anledning att något beröra den
situationen
att gäldenären själv är kraftigt skuldsatt och själv saknar
tillgångar samt har
låg eller ingen inkomst, men att en annan hushållsmedlem är skuldfri
och har
stora tillgångar och kanske också goda inkomster. Ett typfall kan
vara att
gäldenären själv är utblottad men exempelvis hans maka eller sambo är
välbeställd. Frågan är om en allmän skälighetsbedömning skall hindra
en sådan
gäldenär från att erhålla skuldsanering. Enligt min mening är svaret
givet.
Skuldsanering bör inte komma i fråga i ett sådant fall. Är det
exempelvis så att
två makar eller därmed jämställda medvetet har planerat en sådan
skevhet, är det
uppenbart att skuldsanering inte kan komma i fråga. Men även utan att
en sådan
medveten planering ligger bakom bör den allmänna
skälighetsbedömningen medföra
att skuldsanering inte beviljas.
Det bör understrykas att en skuldsanering måste bygga på ett
ekonomiskt
betraktelsesätt. Den bedömning som kronofogdemyndigheten och, i sista
hand,
domstolen skall göra träder till stor del i stället för det
klarläggande av
gäldenärens skuldsituation som annars sker genom ackord eller
konkurs.
Gäldenären skall inte kunna "tjäna på" att direkt begära
skuldsanering i stället
för att först gå igenom ett konkursförfarande. Borgenärerna måste
tillförsäkras
ett utbyte av skuldsaneringen som åtminstone motsvarar vad som skulle
ha
tillfallit dem, om gäldenären i stället hade försatts i konkurs.
Det nu sagda hindrar inte att man också anlägger ett socialt
perspektiv på
skuldsaneringen. En skuldsanering kan rent allmänt bidra till att
gäldenären får
ett bättre fotfäste i sin tillvaro. Som en bieffekt till en
skuldsanering kan
man tänka sig att olika sociala problem också får sin lösning. Man
bör
emellertid inte gå den motsatta vägen och använda skuldsanering som
någon sorts
universalmedel mot sociala problem. Redan hänsyn till den allmänna
betalningsmoralen talar emot att skuldsanering används på det sättet.
Trots att det således bör vara fråga om en totalbedömning anser jag
i likhet
med utredningen att det i lagen bör anges ett antal omständigheter
som särskilt
skall beaktas vid skälighetsprövningen.
Det är givetvis en rad detaljfrågor som inställer sig vid en
skälighetsprövning
av nu angivet slag. Med beaktande av lagens syften och förfarandets
karaktär
utkristalliserar sig dock tämligen snabbt vissa omständigheter som
man bör fästa
särskilt avseende vid när skälighetsbedömningen görs. Det är då först
viktigt
att framhålla att hela skuldsaneringsförfarandet och tankarna bakom
lagen bygger
på en aktiv medverkan från gäldenärens sida. Detta ger sig till känna
på åt-
minstone två sätt. Det bör krävas dels att gäldenären innan ett mer
organiserat
skuldsaneringsförfarande inleds på olika sätt själv har försökt reda
ut sina
ekonomiska problem, dels att gäldenären lojalt medverkar till sakens
riktiga
belysning när väl ett skuldsaneringsförfarande har inletts. Dessa
krav kan inte
sägas vara orimliga, särskilt med tanke på det stöd som bör finnas
att få från
kommunala organ vad gäller vägledning och rådgivning. I lagen bör
därför anges
att det vid den allmänna skälighetsprövningen särskilt skall beaktas
vilka
ansträngningar gäldenären har gjort för att fullgöra sina
förpliktelser och att
själv försöka nå en uppgörelse med sina borgenärer och dessutom hur
han har
medverkat under handläggningen av ett skuldsaneringsärende. Brister
gäldenären i
något av dessa hänseenden, kan detta medföra att han inte erhåller
skuldsanering, även om förutsättningarna i övrigt kanske är
uppfyllda. Har
gäldenären t.ex. aktivt försökt att hålla sig undan krav från
borgenärerna,
överlåtit egendom på närstående eller på något annat illojalt sätt
försökt att
"skydda sig" mot betalningskrav, talar detta naturligtvis emot att
han skall
erhålla skuldsanering. Även mindre flagranta förhållningssätt kan få
samma
effekt; ibland kan det helt enkelt stå klart att gäldenären inte har
gjort vad
han kunnat för att betala - kanske åtminstone en del - av sina
skulder. Har
gäldenären å andra sidan i samband med tidigare vidtagna
indrivningsåtgärder
öppet redovisat sina tillgångar och inkomster m.m., finns det
anledning att se
mer positivt på hans ansökan om skuldsanering. Ett liknande synsätt
kan anläggas
på gäldenärens försök att på egen hand reda upp sin ekonomiska
situation. Har
han exempelvis på ett icke acceptabelt sätt försökt att "spela ut"
borgenärerna
mot varandra, kan detta verka hindrande för skuldsanering. Har han
däremot
hållit borgenärerna underrättade om sin situation och fortlöpande
informerat dem
om förändringar av den, kan detta tala för att skuldsanering skall
beviljas.
En annan omständighet som bör tillmätas särskild betydelse vid den
allmänna
skälighetsbedömningen är skuldernas ålder. Ju äldre skulderna är,
desto mer kan
de tynga gäldenärens ekonomi. Härrör exempelvis en större del av
skuldbördan
från en tidigare bedriven näringsverksamhet som har resulterat i
konkurs kan
skuldernas ålder få särskild betydelse på det viset att en stor
kvarstående
skuldmassa i sig är ett väsentligt argument för att medge
skuldsanering. Att
närmare ange hur gammal skuldsättningen skall vara låter sig inte
göras. Normalt
måste det dock, för att skuldsanering skall komma i fråga, ha
förflutit ett
antal år från det att problemen med "överskuldsättning" först visade
sig. Omvänt
bör alltför färsk skuldsättning verka i hindrande riktning. Skulle
merparten av
skulderna inte vara äldre än tre á fyra år, bör skuldsanering som
regel vara
utesluten. Det finns bl.a. anledning att erinra om att gäldenären ju
först skall
ha försökt att på egen hand lösa sina ekonomiska problem. Det får
inte heller
vara så att en skuldsanering får en allmänt sett demoraliserande
effekt på så
vis att vissa personer lockas till lättsinniga kreditåtaganden och
sedan sätter
sin lit till att mer eller mindre omgående erhålla skuldsanering.
En mycket viktig omständighet att beakta är också omständigheterna
vid
skuldernas tillkomst. Insolvensutredningen betonar i sitt betänkande
att
skuldsanering inte bör innefatta någon bedömning av det skäliga i
fordringshavarens anspråk. I stället skall ett insolvensrättsligt
betraktelsesätt anläggas. Ur denna synvinkel skulle det inte spela
någon roll
hur ett fordringsanspråk har uppkommit. Jag håller rent principiellt
med om
detta synsätt. Det är ett naturligt utflöde av
likabehandlingsprincipen. Ett
skuldsaneringsförfarande skall inte användas för att jämka eventuellt
oskäliga
avtalsvillkor eller för att tolka innebörden i gäldenärens
förpliktelser eller
liknande. Inte heller bör man inom ramen för ett
skuldsaneringsförfarande söka
värdera t.ex. betydelsen av hur pass noggrann kreditprövning
kreditgivaren har
gjort. Det finns annan lagstiftning som berör sådant, exempelvis
generalklausulen i 36 § avtalslagen och konsumentkreditlagen.
Innehållet i
gäldenärens förpliktelser skall alltså inte bedömas i ett
skuldsaneringsförfarande. Det är dock enligt min mening ofrånkomligt
att man i
ett skuldsaneringsförfarande också tar hänsyn till omständigheterna
vid
skuldernas tillkomst ur ett annat perspektiv. Vad jag avser är
omständigheterna
kring hur och varför en skuld har uppkommit. Redan tidigare har jag
nämnt det
förhållandet att en gäldenär har skuldsatt sig i betydande omfattning
alldeles
innan han ansöker om skuldsanering. Ett sådan skuldsättning - kanske
i syfte att
uppnå skuldsanering - kan givetvis verka diskvalificerande för
gäldenären. Man
kan inte heller bortse från sambandet mellan skuldernas ålder och
skuldsättningens karaktär. Det kan exempelvis finnas anledning att
inte se lika
negativt på en skuldsättning som härrör från "onödig lyxkonsumtion"
om den är
gammal jämfört med om den är färsk.
I detta sammanhang har bl.a. diskuterats hur skulder skall behandlas
som har
anknytning till en av gäldenären tidigare bedriven näringsverksamhet.
Som jag
redan har framållit bör ett skuldsaneringsinstitut avse enbart
fysiska personer
som inte är näringsidkare (avsnitt 4.3.1). Den som tidigare har varit
näringsidkare bör emellertid inte vara utesluten från möjligheten att
erhålla
skuldsanering. I direktiven till Insolvensutredningen (se dir.
1988:52 s. 6 f.)
angavs särskilt att ett skuldsaneringsinstitut för privatpersoner i
första hand
bör utformas med sikte på situationer där någon enskild person har
försökt
starta egen rörelse men har misslyckats och dragit på sig så stora
personliga
skulder att reell möjlighet saknas att genom eget arbete betala
dessa.
Inolvensutredningens förslag omfattar också sådana skulder. Att
skulderna är att
hänföra till denna kategori kan alltså vara en omständighet som vid
den allmänna
skälighetsbedömningen talar för att skuldsanering skall kunna
beviljas. I de
fall skulderna härrör från en tidigare bedriven näringsverksamhet kan
det också
ofta vara en ren tillfällighet om näringsverksamheten har bedrivits i
en sådan
form att det kvarstår ett personligt betalningsansvar för
näringsidkaren. Re-
missinstanserna har överlag inte haft något att erinra mot att ett
skuldsaneringsinstitut skall kunna omfatta skulder som hör till den
nu
diskuterade kategorin. Jag instämmer i utredningens slutsats. Det
innebär att
skulder som härrör från tidigare bedriven näringsverksamhet inte bara
bör
omfattas av ett skuldsaneringsinstitut, utan dessutom normalt bör
beaktas
positivt vid den allmänna skälighetsbedömningen. Det är dock viktigt,
vilket jag
redan har framhållit, att den tidigare bedrivna näringsverksamheten
inte har
anknytning till brottslig verksamhet. Har den det bör detta vid den
allmänna
skälighetsbedömningen givetvis tvärtom tala mot att skuldsanering
skall
beviljas.
En annan fråga är hur man skall ställa sig till
skadeståndsfordringar i ett
skuldsaneringssammanhang. När det gäller fordringar avseende
kontraktuella
skadestånd finns det inte skäl till någon särbehandling. Den typen av
skadeståndsfordringar torde bli sällsynta i detta sammanhang. När det
gäller
utomobligatoriska skadestånd kan det - även om sådana fordringar
också torde bli
sällsynt förekommande - finnas anledning till andra överväganden.
Utredningen
anser att det i vissa fall måste anses stötande att medge
skuldsanering
beträffande sådana skadeståndsfordringar som grundar sig på brott.
Som exempel
nämns att någon har dömts till ett flerårigt fängelsestraff för
uppsåtlig
ekonomisk brotttslighet och samtidigt har ålagts betydande skade-
ståndsskyldighet. I ett sådant fall anser utredningen att det normalt
inte bör
komma i fråga att tillämpa skuldsaneringsinstitutet. Utredningen
erinrar i detta
sammanhang också om jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen,
som innebär
att skadeståndsskyldigheten kan vara bestämd med hänsyn tagen till
den
skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden (se prop. 1975:12 s.
176).
Å andra sidan menar utredningen att det är svårt att hävda att de
allmänna
funktioner som ligger bakom skyldigheten att ersätta den skadelidande
alltid
skall leda till att gäldenären - oavsett hans ekonomiska möjligheter
- inte kan
komma i åtanke för skuldsanering. Utredningens resonemang leder fram
till att
man bör välja endera av två ståndpunkter beträffande på vilket sätt
skadeståndsfordringar skall behandlas i ett skuldsaneringssammanhang.
Den ena är
att förekomsten av skadeståndsfordringar (på grund av brott) kan
medföra att
skuldsanering efter omständigheterna vägras och den andra att sådana
fordringar
undantas och skuldsanering kan medges beträffande övriga fordringar.
Utredningen
förordar den förra ståndpunkten. Dess slutsats blir alltså att man
inte i lag
bör ange någon undantagsregel beträffande skadeståndsfordringar, utan
att det
får överlämnas till prövningsmyndigheten att avgöra, om det är
lämpligt att i
det enskilda fallet medge skuldsanering när det finns sådana
fordringar mot
gäldenären.
Utredningens slutsats beträffande skadeståndsfordringar
överensstämmer med vad
som gäller i Danmark. I Finland och Norge är synen på
skadeståndsfodringar på
grund av brott måhända något annorlunda i det att man där synes vara
restriktivare med att bevilja skuldsanering när sådana fordringar
ingår bland
fordringarna mot gäldenären. Det finns emellertid inte heller i dessa
båda
länder något absolut hinder mot att medge skuldsanering, när det
bland gälde-
närens skulder ingår skadestånd.
Jag har tidigare berört frågan om vilken betydelse ett brottsligt
förflutet bör
ha i dessa sammanhang (avsnitt 4.3.1). Mitt ställningstagande i denna
fråga är
att ett sådant förflutet inte automatiskt bör vara diskvalificerande
i ett
skuldsaneringssammanhang, men att man i tillämpningen av det allmänna
skälighetsrekvisitet bör vara restriktiv med att bevilja
skuldsanering i dessa
fall. Frågan hur skadestånd på grund av brott bör behandlas är i viss
mån
besläktad med frågan om hur den som tidigare har dömts för brott
skall behandlas
i ett skuldsaneringssammanhang. Även beträffande den förra frågan
instämmer jag
i utredningens slutsats. Skadeståndsfordringar som grundar sig på
brott bör
normalt hindra en skuldsanering. Det vore stötande om den som har
dömts för
allvarlig brottslighet, t.ex. våldtäkt, och då ålagts att betala
skadestånd
skulle kunna få skadeståndet nedsatt genom en skuldsanering. Å andra
sidan bör
skadeståndsfordringar inte generellt undantas från
skuldsaneringslagens
tillämpningsområde. Det kan tänkas undantagsfall där skuldsanering
bör kunna
beviljas trots att en sådan fordran ingår bland gäldenärens skulder.
Man kan
exempelvis tänka sig att frågan är om ett skadestånd av äldre datum
där gälde-
nären fullgjort en del av sin betalningsförpliktelse eller där den
skadelidande
är positivt inställd till en skuldsanering för gäldenären eller där
skadeståndet
utgör endast en mindre del av gäldenärens samtliga skulder. Över
huvud taget bör
här skuldens ålder tillmätas en avgörande betydelse. Ju äldre
skadeståndsfordran
är desto större bör möjligheterna vara för gäldenären att erhålla
skuldsanering.
I det sammanhanget bör också vägas in den omständigheten att en
skuldsanering
kan innebära att den skadelidande faktiskt får viss del av
skadeståndet betalt,
vilket annars kanske inte skulle bli fallet. Som regel bör dock
förekomsten av
en skadeståndsfordran på grund av brott vid den allmänna
skälighetsbedömningen
verka hindrande för skuldsanering.
Fordringar på utomobligatoriskt skadestånd som inte har uppkommit i
anledning
av brott bör behandlas i princip på samma sätt. Förekomsten av en
sådan fordran
mot gäldenären bör alltså inte utgöra något absolut hinder mot
skuldsanering,
men kan verka i hindrande riktning, dvs. tala emot skuldsanering.
Grunden för
skadeståndsansvaret bör inverka på bedömningen. Om ansvaret grundas
på ett grovt
vårdslöst handlande talar det mot skuldsanering i vidare mån än om
grunden är
strikt ansvar, t.ex. enligt lagen (1943:459) om tillsyn över hundar
och katter.
För det fall man i ett enskilt fall anser att det är skäligt att
bevilja en
gäldenär skuldsanering, trots förekomsten av en skadeståndsfordran,
bör
fordringen behandlas enligt likabehandlingsprincipen, dvs. den sätts
med samma
procenttal som övriga fordringar. Det bör alltså inte finnas någon
möjlighet att
särbehandla skadeståndsfordringar i ett skuldsaneringsförfarande.
Enligt min
mening talar intresset av att skapa ett ändamålsenligt och effektivt
institut
för en sådan ordning.
I likhet med vad utredningen uttalar anser jag också att man måste
räkna med
att även andra omständigheter än de hittills berörda kan få betydelse
vid en
skuldsaneringsprövning. Jag finner det angeläget att återigen påpeka
att det
måste vara fråga om en totalbedömning, där samtliga omständigheter
vägs samman,
när man avgör om skuldsanering skall beviljas. En omständighet som
utredningen
tar upp är den att gäldenären har utsikt att erhålla ett större arv.
I likhet
med utredningen anser jag att omständigheter av sådant slag för att
tillmätas
någon betydelse måste röra mycket närliggande och uppenbara
förhållanden. Enbart
en spekulation om att en sjuklig, välbeställd släkting till
gäldenären inom en
inte alltför avlägsen framtid skall avlida bör således inte hindra
skuldsanering. Hur situationen att en gäldenär som har beviljats
skuldsanering
efter beslutet erhåller ett större arv eller lotterivinst eller på
annat sätt
oväntat får en förstärkning av sin ekonomi skall hanteras återkommer
jag till
senare (avsnitt 4.7.7).

4.4 Den rättsliga innebörden av skuldsanering

Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överensstämmer i
huvudsak
med mitt.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker
eller lämnar
utan erinran utredningens förslag.
Skälen för mitt förslag: Ett skuldsaneringsinstitut bör alltså avse
privatpersoner som är insolventa och där man kan förvänta sig att
insolvensen
kommer att vara bestående såvida inga särskilda åtgärder vidtas.
Insolvenskriteriet är inget som särskiljer ett
skuldsaneringsinstitut. Tvärtom
gör ju detta kriterium att likheten med konkursinstitutet är slående.
Det
förhållandet att man vid en skuldsanering betonar
betalningsoförmågans
utsträckning i tiden förändrar i grunden inte denna likhet. Samma sak
gäller i
förhållande till ackordsinstitutet. Konkurs och ackord är generella
institut
genom att de avser att utnyttja gäldenärens samlade tillgångar för
att
tillgodose borgenärerna. Detsamma bör gälla för skuldsanering. En
betydelsefull
skillnad är emellertid att konkursinstitutet är statiskt såtillvida
att det inte
berör gäldenärens framtida inkomster och tillgångar. Ett
skuldsaneringsinstitut
är däremot dynamiskt i den bemärkelsen att inte bara gäldenärens
nuvarande, utan
också hans framtida inkomstmöjligheter berörs. I ett
skuldsaneringsförfarande
behövs, tvärtemot vad som gäller konkursinstitutet, inga regler om
rådighetsförlust för gäldenären under förfarandets gång. Även om det
i enskilda
fall ofta kan vara en ren lämplighetsfråga om ett konkurs- eller ett
skuldsaneringsförfarande bör äga rum är det naturligt att låta en
lagreglering
om skuldsanering vara fristående i förhållande till konkurs- och
ackords-
lagstiftningen. På det sättet har man också gjort i Norge och
Finland, medan
däremot Danmark har arbetat in skuldsaneringsregleringen i
konkurslagen. I
Danmark har man dock sedan tidigare en något annorlunda struktur på
sin
konkurslag vilket i deras fall kan vara ett särskilt skäl för den där
valda
lösningen. Enligt min mening bör alltså frågan om ett
skuldsaneringsinstitut
regleras separat från konkurslagstiftningen (jfr avsnitt 4.1).
Vad gäller innebörden av en skuldsanering kan man tänka sig en del
varianter.
De nordiska lagarna på området visar prov på detta. Enligt exempelvis
den norska
lagen kan en skuldsanering innebära att gäldenären såväl ges vissa
anstånd med
att betala sina fordringar som att skulderna helt eller delvis
efterges. Samma
sak gäller i Finland. I Danmark avses med skuldsanering enligt lagen
enbart
total eller partiell eftergift av gäldenärens skulder. Enligt
Insolvensutredningens förslag har skuldsaneringen den sistnämnda
innebörden.
Enligt min mening bör en skuldsanering ha den innebörd som
Insolvensutredningen
föreslår, dvs. att gäldenären befrias - helt eller delvis - från
betalningsansvaret för sina skulder. Den huvudsakliga rättsverkan av
en
skuldsanering bör med andra ord vara att de ursprungliga
förpliktelserna för
gäldenären förändras eller faller bort. Andra lösningar, exempelvis i
form av
förlängning av amorteringstider eller liknande bör inte komma i fråga
inom ramen
för en lagreglerad skuldsanering. I de fall gäldenären klarar av sina
skuldproblem om han erhåller vissa anstånd är det tveksamt om det
kvalificerade
insolvensrekvisit som bör gälla verkligen är uppfyllt. Jag vill
emellertid i
detta sammanhang framhålla att skuldsanering i vid mening är något
annat och
mycket mera än enbart av- eller nedskrivning av skulder. I den
allmänna debatten
har skuldsaneringsfrågan nära nog uteslutande koncentrerats på det
senare. Det
är också naturligt att göra det när ett lagreglerat förfarande som
innehåller
tvångsmoment skall skapas. Men skuldsaneringsverksamhet måste med
nödvändighet
innehålla även sådant som inte leder till, eller ens syftar till, att
skulder
skall skrivas ned eller av. Det är i stället frågan om att enskilda
genom
upplysning och annat skall bibringas insikt i och förståelse för
hushållsekonomiska sammanhang så att de själva blir bättre rustade
att sköta sin
egen hushållsbudget. Innebörden av skuldsanering enligt en ny
skuldsaneringslag
bör däremot, som sagt, vara en total eller partiell befrielse från
betalningsansvaret beträffande de skulder som omfattas av
skuldsaneringen. Med
hänsyn till denna rättsverkan är det givetvis viktigt att klart kan
avgränsa
vilka fordringar som omfattas av skuldsaneringen. Jag kommer strax
att utveckla
detta närmare (avsnitt 4.6).
Att borgenärens fordran på betalning procentuellt sätts ned eller
helt faller
bort genom en skuldsanering innebär enligt förslaget inte att det
avtal eller
motsvarande på vilket borgenären grundar sitt fordringsanspråk
upphävs.
Fordringsförhållandet förändras med andra ord genom skuldsaneringen
men det
upphör inte. Om exempelvis en borgenär drabbas av total preklusion,
dvs.
bortfall, av rätten att kräva betalt kan han fortfarande i princip i
efterhand
utnyttja exempelvis en kontraktsenlig återtaganderätt till en såld
vara.
Förslaget innebär att borgenären efter en skuldsanering endast har
rätt att få
betalt för sin fordran med den del av fordringsbeloppet som skall
betalas enligt
den betalningsplan som kan gälla för saneringen. Om en fordran som
omfattas av
skuldsanering ändå av någon anledning skulle betalas av gäldenären,
kan man göra
en jämförelse med vad som gäller för betalning av preskriberade
fordringar.
Betalas en preskriberad fordran, kan en sådan betalning inte med
rättsordningens
hjälp krävas åter. Om en bortsanerad fordran av någon anledning
skulle betalas,
bör detsamma gälla för en sådan betalning som för en betalning av en
preskriberad fordran. En sådan ordning har också godtagits av
Lagrådet. Någon
särskild förekrift härom är inte behövlig.
Den del av en fordran som omfattas av skuldsanering kan inte göras
gällande i
något sammanhang. Det innebär bl.a. att borgenären inte kan använda
den sanerade
delen av fordringen till exempelvis kvittning mot gäldenären, om man
inte i
skuldsaneringslagen ger någon särskild regel härom. Om en sådan
föreskrift inte
ges, kommer verkningarna av en skuldsanering att skilja sig från vad
som i vissa
fall kan gälla verkningarna av preskription och proklama (se 10 §
preskrip-
tionslagen [1981:130] och 8 § lagen [1981:131] om kallelse på okända
borgenärer). Lagrådet har i sitt yttrande, utan att framföra något
förslag,
uppmärksammat denna skillnad i innebörden av preklusionen enligt det
remitterade
förslaget till skuldsaneringslag och de nämnda lagarna. Enligt min
mening är
denna skillnad motiverad bl.a. av att skuldsaneringsinstituet till
sin karaktär
bör vara generellt och definitivt. Ett annat skäl för denna skillnad
är att
borgenären i det enskilda fordringsförhållandet disponerar över
frågan om
preskription och proklama. Han kan genom egna åtgärder förhindra att
en fordran
prekluderas i dessa sammanhang. Om gäldenären i dessa fall exempelvis
genom att
hålla sig undan hindrar borgenären från att utöva sin rätt i dessa
hänseenden är
borgenären i vissa fall bibehållen en viss kvittningsrätt.
Skuldsaneringsinstitutet däremot bör i sin tvingande form inte ge
någon
motsvarande dispositionsrätt. Det är tvärtom institutets syfte att
skuldsanering
skall kunna komma till stånd mot en borgenärs vilja. Detta motiverar
också en
strängare och mer slutgiltig preklusionsverkan i
skuldsaneringssammanhang. Även
det rehabiliterande syftet bakom en skuldsanering talar i viss mån
för den
diskuterade skillnaden. Skuldsaneringslagen bör därför inte innehålla
någon
motsvarighet till de nämnda lagarnas reglering i detta hänseende.
Om skuldsaneringen upphävs efter omprövning t.ex. därför att
gäldenären inte
betalar enligt planen (jfr avsnitt 4.7.7), återgår
fordringsförhållandet till
vad det var före skuldsaneringen, givetvis med undantag för vad som
kan ha
betalts. I de flesta fall blir dock innebörden i praktiken densamma
som om
fordringsförhållandet upphävdes. I alla de fall där gäldenären helt
saknar
betalningsförmåga utöver vad som behövs till hans omedelbara
försörjning kommer
borgenärernas fordringar att sättas ned till noll.
Fordringar som inte är kända i skuldsaneringsärendet bör alltid
drabbas av ett
totalt bortfall av rätten att få betalt. Även om de kända
borgenärerna erhåller
betalning med en viss procent drabbas alltså den okände borgenärens
fordran
alltid av nedsättning till noll. En sådan rättsverkan är en nödvändig
konsekvens
av att en skuldsanering syftar till en totalreglering av gäldenärens
samtliga
skulder. En annan ordning skulle medföra att skuldsaneringens
rehabiliterande
syfte och definitiva karaktär skulle äventyras. Rent praktiskt är det
också nöd-
vändigt med en sådan rättsverkan. Den betalningsplan som normalt bör
utgöra en
viktigt del av en skuldsanering, vilket jag återkommer till strax
(avsnitt
4.5.1), skulle nämligen inte annars kunna tjäna sitt syfte. Denna
preklusionsverkan gäller givetvis endast om den okända fordringen är
sådan att
den omfattas av en skuldsanering. Som jag återkommer till (avsnitt
4.6), är det
nödvändigt att låta vissa typer av fordringar falla utanför en
skuldsanering.
Sådana fordringar bör över huvud taget inte beröras av
skuldsaneringen och kan
följdriktigt inte heller komma att drabbas av några rättsverkningar i
samband
med en sådan.
En förutsättning för att gäldenären helt eller delvis skall befrias
från
betalningsskyldigheten för sina skulder bör som jag strax återkommer
till
regelmässigt vara att gäldenären fullföljer en i samband med
skuldsaneringen
uppgjord betalningsplan. Om gäldenären brister i sina skyldigheter
enligt
planen, kan skuldsaneringen upphävas. Mot den bakgrunden kan man säga
att
verkningarna av en skuldsanering inte blir definitiva förrän
gäldenären har
fullgjort sina skyldigheter enligt planen. Skuldbefrielsen kan med
andra ord
sägas vara villkorad under den tid betalningsplanen löper. Som jag
kommer att
utveckla längre fram (avsnitt 4.7.7) bör en skuldsanering också under
vissa
andra förutsättningar kunna omprövas, vilket ytterligare bidrar till
att man kan
säga att verkningarna av en skuldsanering inte inträder omedelbart.

4.5 Den praktiska innebörden av skuldsanering

4.5.1 Betalningsplanen

Insolvensutredningen: I sak överensstämmer utredningens förslag med
mitt.
Utredningens lagförslag innehåller dock inte någon regel om
betalningsperiodens
längd.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser betonar vikten av att en
skuldsanering
är förenad med en betalningsplan som löper under viss tid.
Skälen för mitt förslag: Innebörden av en skuldsanering enligt lagen
bör alltså
vara att gäldenären helt eller delvis befrias från betalningsansvaret
för sina
skulder. Ett viktigt moment i denna skuldbefrielse bör vara att
gäldenären under
en viss period tvingas leva på en nivå som innebär att så stor del
som möjligt
av hans inkomster går till borgenärerna. Skuldsaneringen bör med
andra ord
regelmässigt vara förenad med att gäldenären under en inte alltför
kort period
skall fullfölja en särskilt uppgjord betalningsplan. Av
betalningsplanen bör
framgå - förutom vilka fordringar som omfattas av skuldsaneringen -
med vilken
procentsats fordringarna sätts ned och även vad varje deltagande
borgenär skall
erhålla i kronor. Först när gäldenären har fullföljt en sådan
betalningsplan bör
han vara definitivt befriad från betalningsansvaret för de skulder
som omfattas
av skuldsaneringen. Ett moment av nu nämnt slag ingår i samtliga
nordiska
skuldsaneringslagar och också i Insolvensutredningens förslag. Många
remissinstanser betonar vikten av detta moment. Jag har ingen
avvikande
uppfattning i denna fråga, utan anser det tvärtom vara tämligen
självklart att
en skuldsanering skall vara förenad med en skyldighet att följa en
betalningsplan som löper under viss tid. Om en sådan betalningsplan
inte
fullföljs, bör det i en skuldsaneringslag finnas möjligheter att
upphäva
skuldsaneringen. För att den angivna rättsliga innebörden (se avsnitt
4.4) av en
skuldsanering skall bli definitiv bör det alltså krävas att
gäldenären
fullföljer den betalningsplan han kan vara ålagd. Man kan diskutera
längden på
en sådan period. Insolvensutredningen uttalar med hänvisning till vad
som gäller
i Danmark att en femårig betalningsperiod normalt bör gälla.
Utredningen
föreslår emellertid inte någon fast reglering av periodens längd i
lagen. Flera
remissinstanser ifrågasätter om perioden inte bör sträcka sig längre
än fem år.
Enligt min mening talar övervägande skäl för att inte i
skuldsaneringslagen
ange någon absolut bestämd tid som betalningsperioden skall löpa
under.
Intresset av en flexibel reglering och intresset av att kunna
behandla varje
fall efter dess särart talar för att låta denna fråga vara i viss mån
öppen.
Jag ansluter mig dock till utredningens uttalande om att
betalningsperioden
normalt bör sträcka sig över en tid av fem år. I motsats till
utredningen anser
jag att man också bör i lagen utryckligen föreskriva att
betalningsplanen skall
löpa under fem år, om inte särskilda skäl talar för att bestämma en
längre eller
kortare tid. Enligt min mening bör alltså en tid om fem år ses som en
huvudregel, som endast bör kunna frångås - åt någondera hållet - om
det i ett
enskilt fall finns särskilda skäl som talar för det. Inom ramen för
huvudregeln
bör "avrundningar" kunna göras till exempelvis ett kvartalsskifte,
eller till
och med ett halvårsskifte. Om man skall frångå huvudregeln mer än så
bör som
sagt särskilda skäl vara för handen. Ett frångående av huvudregeln
med flera år
bör emellertid bli mycket sällsynt förekommande. En tänkbar situation
kan vara
att borgenärerna beträffande en mycket stor skuldmassa går med på en
skuldsanering endast om betalningsplanen avser en längre tid och
detta är
rimligt med hänsyn till gäldenärens förhållanden.
En fråga som har diskuterats i samband med betalningsperiodens
utformning och
längd är om betalningsplanen bör formaliseras på något sätt och hur
det skall
kontrolleras att gäldenären uppfyller sina skyldigheter enligt
planen.
Av betalningsplanen skall givetvis framgå inte bara hur mycket varje
borgenär
skall erhålla utan även när och hur gäldenären skall erlägga
betalningarna
enligt planen. Enligt min mening bör gäldenären och borgenärerna samt
prövningsmyndigheten så långt som möjligt ha fria händer att bestämma
detta på
ett sätt som är anpassat till det enskilda fallet. Många olika
omständigheter
kan spela in när det gäller att bestämma detta. Exempelvis kan
antalet
borgenärer ha viss betydelse, liksom frågan hur stora belopp det i
absoluta tal
är som skall betalas. Ytterligare en omständighet att ta hänsyn till
är hur
gäldenärens inkomster är periodiserade. Man kan tänka sig allt från
månatliga
till årliga betalningar. Vissa borgenärer kan också tänkas få en
engångsbetalning, medan betalningarna till andra borgenärer delas upp
på flera
poster. Normalt skall dock de fordringar som omfattas av
skuldsaneringen
behandlas lika även i detta hänseende. I de allra flesta fall torde
också
betalningarna delas upp på flera poster som betalas jämnt fördelade
över hela
betalningsperioden. Gäldenären kan endera betala direkt till de olika
borgenärerna efter anvisningar från dem eller annars till någon
betalningsförmedlare som ombesörjer att gäldenärens inbetalning
fördelas på de
olika borgenärerna. Man kan tänka sig andra sätt också. I Danmark
exempelvis
betalar gäldenären regelmässigt månatligen ett belopp till en bank
som sedan en
gång per år betalar ut pengarna till varje borgenär. Banken sköter
detta
kostnadsfritt mot att kontot löper utan ränta. Enligt min mening
finns det inte
några skäl att i skuldsaneringslagen närmare föreskriva när och hur
betalningarna enligt planen skall fullgöras. Det väsentliga är att
det av
betalningsplanen klart och tydligt framgår när och hur betalningarna
skall
fullgöras.
Det sagda innebär bl.a. att det inte bör finnas någon offentlig
kontroll av att
betalningsplanen fullföljs. Visserligen kommer jag att föreslå att
skuldsaneringar skall registreras. Men någon bevakning eller
uppföljning från
något offentligt organ anser jag inte vara nödvändig. Det är en sak
för varje
enskild borgenär att bevaka att han får betalt enligt planen och att
agera om
gäldenären inte sköter betalningarna. Som jag kommer att återkomma
till bör en
skuldsanering kunna omprövas om gäldenären inte följer
betalningsplanen.
Initiativ till sådan omprövning bör enligt min mening tas av någon av
de berörda
borgenärerna.
En annan fråga som det finns anledning att ta upp i detta sammanhang
är hur det
jag nu har sagt ställer sig i de fall då gäldenären helt saknar
betalningsförmåga. Erfarenheterna från våra nordiska grannländer,
främst
Danmark, visar att det i många skuldsaneringsfall är så att
gäldenären över
huvud taget inte har någon förmåga att betala något alls till
borgnärerna.
Endera saknar han helt inkomster eller annars är de så låga att de
endast täcker
vad som går åt till hans och hans familjs omedelbara försörjning. Det
finns i
och för sig anledning att erinra om att enbart den omständigheten att
gäldenären
är tillfälligt arbetslös eller har tillfälligt nedsatt
förvärvsförmåga inte
utgör tillräckliga skäl för en skuldsanering. Bedömningen skall i
stället vara
långsiktig, vilket framgår av det kvalificerade insolvensrekvisitet.
Men det kan
ändå förekomma i ett förhållandevis stort antal fall att gäldenären
bedöms sakna
betalningsförmåga helt och hållet. Detta är givetvis inget som bör
hindra en
skuldsanering, tvärtom. Enligt min mening är det till och med viktigt
att dessa
fall inte faller utanför lagens tillämpningsområde. Detta har också
framhållits
av såväl Insolvensutredningen som ett flertal remissinstanser. I våra
nordiska
grannländer är det inte heller någon förutsättning för skuldsanering
att en viss
betalningsprocent kan uppnås. Riksdagen har inte heller gjort något
uttalande i
en sådan riktning. Skuldsanering bör därför kunna komma i fråga även
i de fall
gäldenärens framtida betalningsförmåga är så dålig att
betalningsutrymmet inte
förslår till att betala någon del av borgenärernas fordringar. Som
jag redan har
sagt krävs det då givetvis att man i skuldsaneringsärendet har
konstaterat att
den framtida betalningsförmågan verkligen är så dålig.
Skuldsaneringen kommer i
dessa fall att sakna en betalningsplan, vilket innebär att gäldenären
omedelbart
blir totalt befriad från betalningsansvaret för de skulder som
omfattas av
skuldsaneringen. Även för dessa fall bör det emellertid under vissa
förutsättningar finnas möjlighet att i efterhand få till stånd en
omprövning av
skuldsaneringen, exempelvis om gäldenären på något sätt har handlat
illojalt.
Jag återkommer senare till denna fråga (avsnitt 4.7.7).

4.5.2 Gäldenärens förbehållsbelopp

Insolvensutredningen: Utredningens förslag innehåller inte någon
uttrycklig
motsvarighet till mitt förslag.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser framhåller att det är
viktigt att en
gäldenär som beviljas skuldsanering tvingas leva på "existensminimum"
en inte
alltför kort tid.
Skälen för mitt förslag: Utredningen framhåller att ett beslut om
skuldsanering
bör utformas så att gäldenärens ekonomiska villkor efter beslutet
inte
understiger "existensminimum". Utredningens förslag innehåller
emellertid ingen
uttrycklig regel om vad som närmare bestämt skall avses med
"existensminimum".
Med hänvisning till 6 § socialtjänstlagen (1980:620) pekar
utredningen på att
gäldenären skall tillförsäkras en skälig levnadsnivå även efter ett
beslut om
skuldsanering. Utredningen anför att det varken i socialtjänstlagen
eller dess
förarbeten närmare har förklarats vad som menas med skälig
levnadsnivå.
Utredningen anser emellertid att det är rimligt att se begreppet som
ett uttryck
för uppfattningen att samhällets hjälp inte bara skall avse vad som
direkt
behövs till den enskildes mest elementära behov utan att hjälpen
också skall ha
en viss kvalitet. Den enskilde skall inte bara överleva på hjälpen,
han skall
också kunna leva hyggligt och ha möjlighet att välja hur han skall
kunna inrätta
sitt liv (se Allmänna råd från Socialstyrelsen 1985:1, socialbidrag,
s. 11. jfr
också Socialtjänstkommitténs delbetänkande Rätten till bistånd [SOU
1993:30] s.
193 ff). Utredningen redogör också för socialbidragets tre
komponenter (lev-
nadskostnadsnormen, skälig bostadskostnad och övriga kostnader) och
hur dessa
beräknas. Utredningen beskriver också systemet med beneficie- och
förbehållsregler i utsökningsbalken.
Remissinstanserna har inte i någon nämnvärd utsträckning lämnat
några
synpunkter på hur en skuldsaneringslag rent konkret skall bestämma
vad som skall
förstås med "existensminimum". Många instanser framhåller dock att
det är av
största vikt att en gäldenär som kommer i åtnjutande av skuldsanering
som
innebär av- eller nedskrivning av hans skulder också under en inte
alltför kort
tidsperiod tvingas leva på "existensminimum", vilket ju också är
innebörden av
utredningens förslag. En sådan uppoffring från gäldenärens sida skall
enligt
dessa synpunkter vara nödvändig för att skuldsaneringen skall kunna
rättfärdigas. Detta skulle - enligt flera remissinstanser - vara ett
mycket
viktigt bidrag till att den allmänna betalningsmoralen upprätthålls
trots
förekomsten av en skuldsaneringslag. Att det är viktigt att en
skuldsaneringslag
utformas så att den allmänna betalningsmoralen inte äventyras har
framhållits
också av riksdagen.
Jag vill för egen del anföra följande. Jag har inte bara i detta
lag-
stiftningsärende utan även i andra sammanhang betonat vikten av att
en
skuldsaneringslag får en sådan utformning att den allmänna
betalningsmoralen
inte hotas eller försvagas. Som jag redan vid upprepade tillfällen
har nämnt är
detta en avgörande utgångspunkt i sammanhanget. En fråga är givetvis
på vilken
nivå en gäldenär skall tillåtas leva efter ett skuldsaneringsbeslut
och om en
skuldsaneringslag skall innehålla någon reglering av en sådan nivå,
dvs. av vad
som skall avses med "existensminimum". Ingen synes på allvar
ifrågasätta att en
skuldsanering för gäldenären bör innebära en inte alltför kort
tidsperiod under
vilken han och hans hushåll bör leva på lägsta möjliga nivå vad
gäller
levnadsomkostnader. Jag delar denna uppfattning. Det förefaller då
rimligt att
det också i en skuldsaneringslag anges vad som avses med detta. En
skuldsaneringslag bör därför enligt min mening innehålla en reglering
av vad som
skall avses med "existensminimum" i detta sammanhang. Ytterligare
skäl härför är
önskvärdheten av klarhet, enkelhet och likformighet i tillämpningen.
Det kan
finnas anledning att betona att det som sägs i det följande avser de
gäldenärer
som har en regelbunden inkomst. Det är först om så är fallet det
finns anledning
att tala om att han skall få förbehålla sig något (av sin inkomst)
för egen del.
I de fall gäldenären saknar inkomst innebär det som här diskuteras
givetvis inte
att en gäldenär i skuldsaneringssammanhang skall tillförsäkras någon
viss
inkomst. Sådant regleras uteslutande i den sociala
skyddslagstiftningen.
Nästa fråga blir då hur det skall bestämmas vad som avses med
"existens-
minimum". Det är med andra ord frågan hur stor del av sin inkomst en
gäldenär i
skuldsaneringssammanhang skall få förbehålla sig för sitt eget och
sitt hushålls
uppehälle. I dag finns i skilda sammanhang på delvis olika
beräkningsgrunder
framtagna schabloner för vad som skall avses med "existensminimum",
eller med
andra ord vilket belopp en gäldenär skall få förbehålla sig för egen
del. De
schabloner jag åsyftar är i första hand Socialstyrelsens vägledande
norm för
socialbidrag (socialbidragsnormen), normalbeloppet vid införsel
enligt 15 kap. 6
a § utsökningsbalken, det utmätningsfria beloppet vid utmätning av
lön enligt 7
kap. 4 § utsökningsbalken samt Konsumentverkets förbehållsbelopp
grundade på
beräkningar för hushållsbudget som årligen publiceras i "Koll på
pengarna? - Råd
och tips från Konsumentverket (KOV-normen). Nämnas kan också att
utsök-
ningsbalken innehåller andra regler av beneficiekaraktär i 5 kap. De
nu nämnda
schablonerna är samtliga välkända och används inom de olika områden
de är
tillämpliga. Även om de alla har det gemensamt att de avser att
fastställa vad
som är rimligt för den enskildes uppehälle, uppvisar de skillnader
inbördes.
Dessa utgörs inte bara av skillnader i form av olika belopp, utan
även
beträffande beräkningsgrunderna. Det skall därvid hållas i minnet att
de olika
schablonerna är avsedda att användas i skilda sammanhang. Detta
motiverar givet-
vis vissa skillnader. Av de tre nämnda schablonerna kan KOV-normen
sägas vara
den som är mest generös mot den enskilde, medan socialbidragsnormen
är minst
generös. Det finns emellertid inga stora beloppsmässiga skillnader
mellan de
olika schablonerna.
Flera remissinstanser har - som jag redan har nämnt - framhållit
vikten av att
gäldenären verkligen tvingas att under en längre tid leva under
mycket knappa
omständigheter. Jag är benägen att med hänsyn till den allmänna
betalningsmoralen hålla med om ett sådant synsätt. Samtidigt tycker
jag att det
är angeläget att framhålla att detta synsätt måste balanseras. Det är
enligt min
mening nämligen också av stor vikt att den gäldenär som har beviljats
skuldsanering ges reella möjligheter att fullfölja den
avbetalningsplan som han
kan vara ålagd. För att skuldsaneringens rehabiliterande syfte skall
komma i
förgrunden måste också gäldenärer som kan vara i behov av en
skuldsanering ges
ett incitament till att först och främst ansöka om en sådan. Ett
sådant
incitament kan gå förlorat om en skuldsanering är förenad med en
alltför långt
gående åtstramning vad gäller möjligheterna att tillgodse vardagliga
behov. För
att man skall uppnå de samhällsekonomiska vinster som är förknippade
med ett
skuldsaneringsinstitut är denna aspekt på den nu diskuterade frågan
av stor
vikt. Det kan också tilläggas att en gäldenär, som har beviljats
skuldsanering,
under mycket lång tid, normalt fem år, skall leva på en nivå som
måste betecknas
som "existensminimum". De schabloner som här nämnts är avsedda för
förhållanden
av mer tillfällig karaktär, även om införsel i lön kan ske utan
tidsbegränsning.
Det nu sagda talar enligt min mening för att förbehållsschablonen
inte bestäms
alltför snävt i en skuldsaneringslag.
Enligt min mening är det naturligt att i en skuldsaneringslag knyta
an till
någon av de schabloner som redan existerar. För att tillämpningen av
skuldsaneringslagen skall kunna bli enkel och effektiv bör det i
lagen
uttryckligen anges vilken schablon som skall gälla. Frågan är vilken
av
schablonerna som bör väljas.
För närvarande pågår inom Justitiedepartementet beredning av vissa
förslag från
Riksskatteverket om en mera enhetlig löneexekution med enhetliga
förbehållsbelopp. Det är dock inte möjligt att i detta
lagstiftningsärende
avvakta resultatet av detta arbete. Jag stannar nu för att föreslå
att normen
enligt 15 kap. 6 a § utsökningsbalken skall tjäna som vägledning i
skuldsaneringssammanhang. Jag överväger att återkomma med förslag
till ändring i
denna bestämmelse i samband med att den enhetliga löneexekutionen
genomförs, så
att den norm som är vägledande vid skuldsanering är densamma som den
som skall
tillämpas vid löneexekution. Normen enligt 15 kap. 6 a §
utsökningsbalken ligger
högre än socialbidragsnormen men lägre än det utmätningsfria beloppet
vid
utmätning av lön och KOV-normen. Normen svarar mot de redan nämnda
motstående
kraven på att utgöra "existensminimum", utan att samtidigt i alltför
stor
utsträckning påverka gäldenärens lust och förmåga att fullfölja de
åligganden
som kan vara förenade med en skuldsanering. Normen är också välbekant
för de
instanser som skall tillämpa den.
Den nu angivna normen anger vad gäldenären skall få förbehålla sig
för sin och
familjens omedelbara försörjning. Normen bör emellertid inte vara
bindande utan
i stället vägledande. Därigenom ges utrymme för den flexibilitet som
är
nödvändig för att skuldsaneringsinstitutet skall kunna tjäna sin
syften. Att den
skall vara vägledande innebär att den normalt skall tillämpas, såvida
det inte i
det enskilda fallet finns särskild anledning att frångå den. Vad
gäller den del
av förbehållsbeloppet som svarar mot normalbeloppen för vanliga
levnadskostnader, dvs. kostnader för mat, kläder, hygien, telefon
m.m., torde
aldrig sådana särskilda skäl vara för handen. Beträffande
bostadskostnader, som
beräknas särskilt och läggs till normalbeloppen, kan det någon gång
finnas
anledning att i mindre utsträckning frångå schablonen (se avsnitt
4.6.5). I
vissa fall kan det också finnas anledning att förbehålla gäldenären
ett belopp
för betalning av skulder som inte omfattas av skuldsaneringen, men
som förfaller
till betalning under den tid som betalningsplanen löper.
I det till Lagrådet remitterade föreslaget föreslogs att det i en
skuldsanering
skulle bestämmas ett visst belopp som gäldenären skulle få förbehålla
sig för
sin och familjens försörjning (se bil. 3, 8 §), samtidigt som det
också skulle
bestämmas ett visst belopp som skulle betalas av skulderna. I
anledning av detta
har Lagrådet anfört.

I 8 § första stycket anges i fyra olika punkter vad som skall
bestämmas vid en
skuldsanering. Dit hör bl.a. det belopp som skall förbehållas
gäldenären för
hans och hans familjs försörjning (punkt 2), hur gäldenärens
tillgångar och
inkomster, utöver förbehållsbeloppet enligt punkt 2, skall fördelas
mellan
borgenärerna (punkt 3) och en betalningsplan som visar när och hur
kvarstående
belopp skall betalas (punkt 4). Av fjärde stycket framgår att
betalningsplanen
normalt skall löpa under fem år.
Det anförda får anses innebära att det i beslutet om skuldsanering
skall
bestämmas dels ett belopp som skall förbehållas gäldenären, dels ett
belopp som
denne skall betala av skulderna. Betalningsplanen skall som nämnts i
regel löpa
under fem år och förbehållsbeloppet måste uppenbarligen bestämmas för
samma
tidsperiod. Det innebär att förbehållsbeloppet - liksom det belopp
som skall
betalas enligt betalningsplanen - måste bygga på en prognos av
gäldenärens
framtida inkomster och utgifter. Om prognosen slår fel på så sätt att
inkomsterna blir lägre eller utgifterna högre än beräknat blir
konsekvensen att
beslutet om skuldsanering kan komma att innehålla sinsemellan
motstridande delar
genom att betalningsplanen inte kan fullgöras om förbehållsbeloppet
samtidigt
skall gälla.
Frågan måste tydligen lösas så att endast ett av de ifrågavarande
två beloppen
anges i beslutet om skuldsanering. Det väsentliga i sammanhanget är
uppenbarligen att bestämma det belopp som gäldenären skall betala av
skulderna
och detta belopp bör därför vara det som anges i beslutet. Samtidigt
är det
givet att man vid bestämmandet av detta belopp skall ta hänsyn till
vad
gäldenären behöver för sin och sin familjs försörjning. Enligt vad
som framgår
av remissen är det i själva verket meningen att det belopp som
gäldenären skall
betala skall bestämmas så att detta tar i anspråk gäldenärens
samtliga
tillgångar och inkomster efter avdrag för dels förbehållsbeloppet,
dels vad
gäldenären behöver till betalning av skulder som inte omfattas av
skuldsaneringen. Detta bör komma till klart uttryck i lagtexten.

Jag instämmer i Lagrådets synpunkter. Genom en sådan konstruktion
som Lagrådet
föreslår blir regleringen mer logisk och inte heller så stel. Den
principiella
utgångspunkten att gäldenären endast skall få förbehålla sig vad som
är absolut
nödvändigt för hans och hans familjs försörjning rubbas inte heller i
grunden.
Det förtjänar i detta sammanahang att framhållas att en skuldsanering
skall
bygga på en prognos av gäldenärens ekonomiska förhållanden under
flera år
framåt, inte bara på hans aktuella ekonomiska situation. I fall av
mer
väsentliga förändringar av gäldenärens ekonomiska förhållanden bör en
skuldsaneringslag innehålla möjligheter till omprövning, vilket jag
återkommer
till (avsnitt 4.7.7).

4.6 Skulderna

4.6.1 Huvudregeln om tidpunkten för en fordrans uppkomst som det
avgörande
kriteriet

Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överensstämmer i
sak med
mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har överlag inget att invända
mot den
föreslagna huvudregeln.
Skälen för mitt förslag: Utredningen föreslår i sitt betänkande att
alla
fordringar som har uppkommit före en viss närmare bestämd dag som
huvudregel
skall omfattas av ett beslut om skuldsanering. De övriga nordiska
ländernas
skuldsaneringslagstiftning innehåller också en sådan huvudregel.
Remissinstanserna har inte haft något att invända mot en sådan
huvudregel. I
sitt tillkännagivande uttalar sig inte riksdagen i denna fråga. Jag
har ingen
mot utredningen avvikande uppfattning; det förefaller lämpligt att
använda en
fordrans uppkomstdag som ett avgörande kriterium för om den skall
omfattas av en
skuldsanering eller inte. Detta är ytterst ett utflöde av den
likabehand-
lingsprincip som bör gälla. Jag föreslår därför att en skuldsanering
som
huvudregel skall omfatta alla fordringar som har uppkommit före en
viss närmare
bestämd dag. Den avgörande dagen bör vara den dag som det beslutas
att ett
skuldsaneringsförfarande skall inledas. En sådan huvudregel innebär
bl.a. att en
fordrans förfallodag regelmässigt saknar betydelse i
skuldsaneringssammanhanget.
Även en fordran som förfaller i framtiden bör alltså rent
principiellt omfattas
av skuldsaneringen. Jag återkommer strax till denna fråga (avsnitt
4.6.3, 4.6.4
och 4.6.8). En regel av nu nämnt slag stämmer också överens med vad
som enligt 5
kap. 1 § första stycket konkurslagen gäller i konkurssammanhang.
Med en huvudregel utformad som jag nyss har redogjort för spelar det
bl.a. inte
heller någon roll om borgenären är ett utländskt subjekt eller om
förpliktelsen
har uppkommit utomlands. Fordringar med internationell anknytning bör
alltså
omfattas av en skuldsanering på samma villkor som alla andra
fordringar. En
annan sak är att en svensk skuldsanering inte har någon rättsverkan i
ett annat
land och att gäldenären således inte kan freda sig mot indrivning
utomlands
under åberopande av den svenska skuldsaneringen (se t.ex. artikel 1
andra
stycket andra punkten i Luganokonventionen och lagen [1992:794] med
anledning av
Sveriges tillträde till Luganokonventionen).
En fråga som genast inställer sig är när fordringar av olika slag
skall anses
uppkomma. Denna fråga är - och har varit - föremål för diskussion i
den
juridiska litteraturen (se bl.a. Walin-Palmér, Konkurslagen s. 454)
och den har
i flera fall avgjorts av Högsta domstolen (se bl.a. NJA 1933 s. 234
och NJA 1990
s. 110). Det kan inte komma i fråga att i ett lagstiftningsärende som
detta
försöka sig på någon allmän reglering av sådana - ibland mycket
komplicerade -
frågor. Vid vilken tidpunkt olika typer av fordringar skall anses
uppkomma får
bedömas med ledning av allmänna principer. Ytterst får det även i
framtiden vara
en uppgift för rättstillämpningen att avgöra, i de enskilda fall som
den ställs
inför.
Huvudregeln om en fordrans uppkomstdag som det avgörande kriteriet
för om den
skall omfattas av en skuldsanering bör alltså gälla oavsett om
borgenären är ett
enskilt eller offentligt subjekt. De skäl som bär upp huvudregeln
talar givetvis
för att undantag bör göras från den endast då särskilda skäl talar
för det. I
det följande kommer jag att redovisa mina överväganden angående vilka
undantag
som bör göras från huvudregeln (avsnitt 4.6.3 - 4.6.10).

4.6.2 Skatter och avgifter m.m.

Insolvensutredningen: Utredningens förslag överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Vissa instanser framhåller att det är viktigt att
offentligrättsliga fordringar i form av skatter och avgifter inte
särbehandlas.
Andra instanser framhåller tvärtom att undantag i vissa hänseenden
bör göras för
sådana fordringar.
Skälen för mitt förslag: Utredningen har diskuterat om det allmännas
fordringar
på skatter och avgifter på något sätt skall särbehandlas. Sådana
fordringar
tilllhör de förmånsberättigade fordringarna (se 11 §
förmånsrättslagen
[1970:979]). De deltar inte i offentligt ackord i vidare mån än det
allmänna
avstår från förmånsrätten. Staten brukar i dessa sammanhang ställa
villkor för
att delta (se SOU 1979:91 s. 155 och prop. 1992/93:198 s. 74).
Utredningen anser
att det allmännas fordringar bör omfattas av ett
skuldsaneringsinstitut på samma
villkor som andra borgenärers fordringar. Flera remissinstanser som
företräder
det allmänna motsätter sig emellertid en sådan ordning, även om
somliga av dem
tillstyrker en ordning som innebär att även skatte- och
avgiftsfordringar
omfattas av ett skuldsaneringsinstitut och att dessa fordringar
deltar på samma
villkor som andra fordringar. I sitt tillkännagivande uttalar
riksdagen att
samtliga skulder, alltså även skatte- och avgiftsskulder, bör
omfattas av en
skuldsaneringslag. I det betänkande från lagutskottet som ligger till
grund för
riksdagens tillkännagivande har en minoritet i ett särskilt yttrande
angivit att
det bör prövas om vissa sådana skulder skall undantas på motsvarande
sätt som
sker enligt den norska modellen. I Norge är nämligen skatte- och
avgiftsskulder
generellt undantagna från skuldsaneringslagens tillämpningsområde.
Samtidigt har
man i de norska motiven betonat att det parallella system som där
finns för ned-
och avskrivning av skatteskulder m.m. bör tillämpas i samklang med de
principer
som bär upp skuldsaneringsförfarandet. I såväl Danmark som Finland
omfattas
däremot fordringar på skatter och avgifter utan undantag av en
skuldsanering.
Vilka skäl talar då för respektive mot att låta det allmännas
fordringar
avseende skatter och avgifter omfattas av ett skuldsaneringsinstitut?
Utredningen uttalar att det förhållandet att skatter och avgifter
ofta utgör en
inte ringa del av gäldenärens totala skuldbörda talar för att låta
dessa skulder
omfattas av en skuldsanering. När det gäller den rehabiliterande
aspekten anför
utredningen att staten står inför ett val. Antingen söker man på kort
sikt driva
in så mycket som möjligt av sina fordringar före övriga borgenärer
med den
risken att gäldenären i framtiden förblir en dålig betalare eller ser
man saken
mer långsiktigt och ger avkall på sin förmånsrätt för att ge
gäldenären en
bättre chans att göra rätt för sig i framtiden. Utredningen anser att
man
rimligen bör välja det senare. Utredningen påpekar också att det från
statsfinansiell synpunkt inte har någon större betydelse om staten
avstår från
sin förmånsrätt och deltar i en skuldsanering på samma villkor som
andra
borgenärer. Ett sådant synsätt rimmar också väl med den
likabehandlingsprincip
som utredningen anser bör gälla så långt som möjligt.
På de skäl utredningen har anfört anser jag att det allmännas
fordringar
avseende skatter och avgifter bör omfattas av en skuldsanering på
samma villkor
som andra borgenärers fordringar. Ett skuldsaneringsinstitut skulle
enligt min
mening annars inte kunna fylla sitt syfte på ett effektivt sätt.
Visserligen
skulle man som ett alternativ kunna tänka sig att man skapar ett
regelsystem
avseende skatte- och avgiftsfordringar parallellt med en
skuldsaneringslag.
Enligt min mening är det emellertid att föredra att ha ett enhetligt
skuldsaneringssystem som har en så vid omfattning som möjligt. Detta
är också i
linje med de principer som bör bära upp ett skuldsaneringssystem,
bl.a.
principerna om att systemet bör vara generellt och syfta till en
totalreglering
av gäldenärens ekonomiska problem. Det nu sagda bör enligt min mening
också i
och för sig gälla fordringar på böter. Att förekomsten av
bötesfordringar ibland
vid den allmänna skälighetsprövningen kan bidra till att hinder anses
föreligga
mot skuldsanering har jag tidigare berört (avsnitt 4.3.3).
Det allmännas skatte- och avgiftsfordringar bör alltså enligt min
mening
omfattas av en skuldsaneringslag och delta på samma villkor som andra
fordringar. Det innebär att det i skuldsaneringslagen bör tas in en
regel om att
de särskilda föreskrifter som finns i olika författningar om
eftergift och
nedsättning beträffande det allmännas fordringar inte behöver beaktas
vid den
lagreglerade skuldsaneringen. Detta innebär också att vissa ändringar
bör göras
i lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m. Som jag
strax
återkommer till (avsnitt 4.6.3 och 4.6.4) bör regeln i
skuldsaneringslagen också
gälla också för andra offentliga subjekt, t.ex. myndigheter som
administrerar
studielån och försäkringskassan. I vissa fall bör det också vara
möjligt för en
myndighet att utan hinder av andra föreskrifter bevilja anstånd med
betalningen
av en fordran som inte omfattas av en skuldsanering. Formellt behöver
en sådan
regel inte begränsas till offentliga subjekt.
Det som har sagts om svårigheterna att avgöra när en fordran har
uppkommit
gäller också skatter och avgifter. Allmänt kan sägas att vad gäller
inkomstskatt
fordringen i vart fall måste anses ha uppkommit när inkomståret har
gått ut. Ett
synsätt som förlägger uppkomsten så sent som till utgången av
inkomståret passar
bra i detta sammanahang. Det innebär nämligen att den inkomstskatt
som belöper
på det år under vilket skuldsaneringen inleds inte kommer att
omfattas av
skuldsaneringen. Frågan om hur skattefordringar som inte är till
beloppet
fastställda eller ännu inte förfallna till betalning vid tidpunkten
för
skuldsaneringens inledande tas upp i specialmotiveringen till 6 §
andra stycket
(jfr också avsnitt 4.6.8).
Några remissinstanser påtalar särskilda problem när det gäller
skattefordringar
som grundar sig på skönstaxeringar. En skönstaxering kan bl.a. vara
föranledd av
att den skattskyldige inte har fullgjort sin deklarationsskyldighet.
En sådan
försummelse talar vid den allmänna skälighetsbedömning mycket starkt
mot att
bevilja vederbörande skuldsanering. Regelmässigt bör därför krävas
att en
gäldenär som önskar ifrågakomma för skuldsanering först ordnar upp
sina
mellanhavanden med skattemyndigheten i den meningen att han ger in de
fullständiga och korrekta deklarationer som han resterar med. Först
därefter bör
ett skuldsaneringsförfarande bli aktuellt för hans del. Det finns
dock enligt
min mening ingen anledning att generellt utesluta den som är
skönstaxerad från
skuldsaneringsförfarandet. Det är återigen önskemålet om ett
generellt och
flexibelt system som talar för en sådan ordning. Detta önskemål väger
enligt min
mening så tungt att det inte bör införas någon särreglering för de nu
diskuterade fordringarna.
En annan fråga som har väckts av några remissinstanser är hur ett
beslut om
skuldsanering skall påverka gäldenärens möjlighet att vid taxering få
avdrag för
underskott av näringsverksamhet som hänför sig till tiden före
beslutet. Denna
situation torde bli ytterst ovanlig. Det kan dock ändå finnas
anledning att
uttryckligen reglera den. Enligt min mening är det då tämligen
självklart att
avdrag för underskott av näringsverksamhet inte bör medges för
skulder som
omfattas av ett beslut om skuldsanering. Jag återkommer till denna
fråga
(avsnitt 4.8.2).

4.6.3 Statliga studielån

Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överensstämmer i
sak med
mitt förslag.
Remissinstanserna: De flesta instanserna tillstyrker utredningens
förslag.
Några instanser anser att fordringar på återbetalning av studielån
skall lämnas
utanför en skuldsanering eller i vart fall särbehandlas på något
sätt.
Skälen för mitt förslag: Studiestöd regleras närmare i bl.a.
studiestödslagen
(1973:349). Studiemedel består främst av studiebidrag och studielån.
Studiemedelssystemet reformerades från och med den 1 januari 1989
(prop.
1987/88:116, bet. 1987/88:SfU26, rskr. 1987/88:328). Vid reformen
ändrades bl.a.
formerna för återbetalning av studielån. Den som fått studielån
enligt den gamla
ordningen skall återbetala lånet genom årliga avgifter. Dessa beror
på skuldens
storlek och antalet återbetalningsår samt räknas årligen upp med ett
särskilt
regleringstal. Enligt den nya ordningen skall ränta betalas på
studielånet.
Återbetalningen, inkusive ränta, skall göras med ett visst belopp
varje år.
Detta belopp - årsbeloppet - är fyra procent av låntagarens inkomst
enligt
senaste taxeringen. Särskilda regler finns både i det nya och gamla
systemet om
uppskov med eller nedsättning av det som skall återbetalas. Studielån
lämnas
även inom andra former av studiestöd än studiemedel, nämligen
särskilt
vuxenstudiestöd enligt 7 kap. studiestödslagen och enligt lagen
(1983:1030) om
särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa samt stöd enligt lagen
(1993:719) om
särskilt studielån för den som genomgår arbetsmarknadsutbildning.
Det bör erinras om att de fordringar som det här rör sig om avser
många
gäldenärer och utgör ofta en väsentlig del av dessa gäldenärers
skuldbörda. Den
1 januari 1993 var 762 261 personer i det äldre systemet
avgiftsskyldiga. För
det stora flertalet var skuldsättningen måttlig. Cirka 85 procent
hade skulder
under 100 000 kr. Av de avgiftsskyldiga hade cirka 78 000 personer en
skuld i
storleksklassen 100 000 - 150 000 kr, cirka 26 000 en skuld om 150
000 -
200000 kr och 8 900 en skuld på 200 000 kr och däröver. Antalet
betalnings-
skyldiga låntagare i det nya systemet var 1993 cirka 215 000. Av
dessa hade 85
procent skulder under 100 000 kr. Cirka 28 000 hade skulder i
storleksklassen
100 000 - 150 000 kr och cirka 6 300 hade skulder över 150 000 kr. I
november
1993 fanns totalt cirka en miljon låntagare registrerade hos Centrala
studiestödsnämnden och deras totala skuldbelopp uppgick till omkring
65
miljarder kronor.
Utredningen diskuterar i sitt betänkande om det finns skäl att
undanta
fordringar på återbetalning av statliga studielån från ett skuld-
saneringsförfarande. Utredningens slutsats blir att något sådant
undantag inte
bör göras. Som skäl för denna ståndpunkt anför utredningen följande.
Det är
viktigt att ett skuldsaneringsinstitut präglas av en totalsyn, så att
sikte tas
på gäldenärens samlade skuldbörda. Undantag bör endast komma i fråga
om det från
ett insolvensrättsligt betraktelsesätt finns bärande skäl. Sådana
skäl saknas
vad gäller studieskulder. Vidare innebär det förhållandet att så
många människor
har studieskulder ett starkt skäl för att låta studieskulder omfattas
av ett
skuldsaneringsförfarande. Ett undantag för dessa skulder skulle kunna
väsentligt
urholka effekten av ett skuldsaneringsinstitut. Visserligen får man
hålla i
minnet att en studieskuld är en skuld som påtas som en långsiktig
investering
för att senare i låntagarens liv ge utdelning i form av exempelvis
högre lön.
Detta är emellertid, enligt utredningen, inte något avgörande
argument mot att
låta fordringar avseende studiemedel ingå i ett
skuldsaneringsförfarande,
särskilt med tanke på skuldsaneringsinstitutets övergripande
rehabiliterande
syfte. Utredningen finner inte heller att studielånens konstruktion
skulle kunna
utgöra hinder mot att låta fordringar avseende studielån omfattas av
en
skuldsanering. Vad man därvid närmast har haft i åtanke är dels att
endast en
del av studielånet varje år förfaller till betalning och att de
studiesociala
myndigheterna inte lagligen kan säga upp resterande del till
omedelbar
betalning, dels att den studiesociala lagstiftningen i sig innehåller
särskilda
skyddsregler i form av möjligheter till anstånd och nedsättning.
Slutligen anför
utredningen att riskerna för missbruk av systemet med skuldsanering
inte
framträder på något särskilt vis i dessa fall. Utredningen pekar
också på att
kammarrätten i två domar från år 1986 har uttalat att statens
fordringar på
återbetalning av studiemedel i sin helhet skall omfattas av reglerna
om
offentligt ackord. Utredningens slutsats blir alltså att fordringar

återbetalning av studielån bör omfattas av ett
skuldsaneringsförfarande. Detta
ställningstagande gäller först och främst sådana poster som redan har
förfallit
till betalning. När det gäller poster som förfaller i framtiden
uttalar
utredningen som sin uppfattning att prövningsmyndigheten i varje
enskilt fall
måste pröva i vilken utsträckning dessa poster skall omfattas av en
skuldsanering. Anser prövningsmyndigheten att en skuldsanering blir
verkningslös
om inte förfallna poster tas med, bör det stå myndigheten fritt att
låta även
dessa omfattas av ett skuldsaneringsbeslut.
Mot vad utredningen sålunda har anfört har de flesta
remissinstanserna inte
haft några invändningar att redovisa. Några instanser anser dock att
fordringar
på återbetalning av studielån bör särbehandlas eftersom
likabehandlingsprincipen
inte gör sig påmind med någon särskild styrka i dessa fall. Dessa
instanser
betonar att dessa skulder har karaktären av en investering som
betalar sig på
sikt.
Jag kan i och för sig hålla med om vad de remissinstanser som vill
särbehandla
studieskulder har anfört. Till skillnad mot dessa instanser anser jag
emellertid
att önskemålet om en totalreglering av gäldenärens skuldsituation
medför att
även återbetalningskrav avseende studielån i princip bör omfattas av
en
skuldsanering. Även om man rent principiellt låter fordringar på
återbetalning
av studielån omfattas av en skuldsanering återstår frågan om detta
skall gälla
undantagslöst. Belopp som redan är förfallna bör enligt min mening
alltid
omfattas och dessa bör behandlas enligt likabehandlingsprincipen,
dvs. sättas
ned i samma utsträckning som övriga fordringar. Skälen härför är som
jag redan
har nämnt huvudsakligen desamma som för att studielånen principiellt
bör
omfattas av en skuldsanering, dvs. skuldsaneringens rehabiliterande
syfte.
När det gäller belopp som förfaller i framtiden - såväl under den
tid som
betalningsplanen gäller som därefter - bör det däremot vara möjligt
att hantera
dessa poster mer flexibelt. Å ena sidan kan skuldsaneringens
rehabiliterande
syfte motverkas om gäldenären efter skuldsaneringen fortfarande har
kvar en stor
studieskuld. Å andra sidan kan en gäldenär som genom en skuldsanering
blivit av
med alla sina förfallna skulder - inklusive den del av studielånet
som har
förfallit till betalning - mycket väl tänkas vara kapabel att betala
av åter-
stående del av studieskulden allteftersom den förfaller till
betalning.
Förhållandena är heller inte helt jämförbara med de när gäldenären
har tagit ett
vanligt "banklån", eftersom studielån beviljas utan att en
affärsmässig
kreditprövning föregår utbetalningen. Studiestödslagen tillåter inte
heller att
säkerhet ställs eller att lånet i dess helhet sägs upp till omedelbar
betalning.
Detta talar för att man bör kunna bestämma i det enskilda fallet om
återbetalningsskyldigheten avseende studielån som förfaller efter det
att
skuldsanering har inletts skall omfattas av skuldsaneringen eller
inte.
Enligt min uppfattning, som överensstämmer med utredningens, bör
därför även
den delen av skulden som förfaller i framtiden i princip omfattas av
en
skuldsanering men det bör i det enskilda fallet kunna bestämmas att
denna del
inte omfattas av skuldsaneringen. Med hänsyn till de skäl jag nyss
har redogjort
för bör man i de allra flesta fall utnyttja denna möjlighet till att
undanta den
del av studielånet som förfaller i framtiden från att omfatas av en
skuldsanering. Jag återkommer ytterligare till den frågan (avsnitt
4.6.8). I så
fall måste hänsyn tas till detta när man bestämmer vad gäldenären
skall få för-
behålla sig för egen del i samband med att betalningsplanen upprättas
(se
avsnitt 4.5.2); gäldenären måste ju i så fall förbehållas ett
särskilt belopp
för de studielån som förfaller till betalning under denna tid. I
mycket
sällsynta undantagsfall kan det dock mot bakgrund av
skuldsaneringsinstitutets
rehabiliterande syfte finnas skäl att låta även den del av
studielånet som
förfaller i framtiden omfattas av en skuldsanering. I så fall skall
även denna
del sättas ned med samma procentsats som övriga fordringar.
Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 4.6.2) bör det av
skuldsaneringslagen
uttryckligen framgå att offentliga subjekt, bl.a. de studiesociala
myndigheterna, skall ha möjlighet att medverka till en skuldsanering
enligt
skuldsaneringslagens bestämmelser utan hinder av vad som må vara
föreskrivet i
annan lagstiftning, exempelvis i studiestödslagen. Det kan nämligen
många gånger
främja en skuldsanering att gäldenären beviljas anstånd med
återbetalningen av
studielån under den tid en betalningsplan löper. På så sätt utökas
betalnings-
utrymmet och övriga borgenärer kan bättre tillgodoses. Det bör därför
finnas en
möjlighet för de studiesociala myndigheterna att bevilja en gäldenär
anstånd med
betalningen av en studielånsfordran som inte omfattas av
skuldsaneringen under
den tid en betalningsplan löper enligt skuldsaneringen. Ett sådant
anstånd bör
kunna beviljas även om andra föreskrifter inte skulle tillåta detta.
En sådan
möjlighet har också flera remissinstanser bl.a. Centrala
studiestödsnämnden
pekat ut som en framkomlig väg för att hantera studielån som
förfaller i
framtiden. Det är därför av vikt att kronofogdemyndigheten inom ramen
för de
regler som kommer att gälla för förfarandet inhämtar besked från den
myndighet
som administrerar återbetalningen av studielån i frågan om anstånd
har beviljats
eller kan komma att beviljas.
Mitt nu gjorda ställningstagande gör inte de regler som finns i
studiestödslagen om anstånd och avskrivning överflödiga.
Skuldsaneringslagen
kompletterar i stället dessa regler, eftersom de tar sikte på andra
förhållanden
än att gäldenären är överskuldsatt.

4.6.4 Familjerättsliga underhållsbidrag

Insolvensutredningen: Utredningen har ett annat principiellt synsätt
på hur
dessa fordringar skall behandlas. Konsekvenserna av detta synsätt
sammanfaller
dock i allt väsentligt med konsekvenserna av mitt förslag.
Remissinstanserna: Flera instanser förordar att dessa fordringar
hålls utanför
en skuldsanering eller, om de skall omfattas, särbehandlas på något
sätt. Vissa
instanser anser däremot att det är viktigt att även dessa fordringar
omfattas av
en skuldsanering.
Skälen för mitt förslag: Ett frågekomplex av stor praktisk betydelse
är hur
fordringar på familjerättsliga underhållsbidrag skall behandlas i en
skuldsaneringslag. Dessa fordringar är särpräglade på flera sätt.
Visserligen är
de till karaktären privaträttsliga, men reglerna på området är på
olika sätt
utformade med inslag av närmast socialrättslig art. Även rent
fordringsrättsligt
behandlas de på ett sätt som i flera fall skiljer sig från andra
fordringsslag.
De särbehandlas också i exekutionsrättsliga sammanhang.
Underhållsbidrag löper
dessutom vanligen under en lång period. Det kan också vara omöjligt
att räkna
fram ett "nuvärde" på dessa fordringar.
Insolvensutredningen uttalar att det inte är givet hur man bör
behandla
periodiskt förfallande fordringar, varav fordringar på
familjerättsliga
underhållsbidrag utgör en betydande grupp. Utredningen säger
beträffande just
fordringar på familjerättsliga underhållsbidrag att det synes
naturligast att se
det som att sådana fordringar uppkommer först i samband med att varje
post
förfaller. En konsekvens av utredningens synsätt är att
underhållsbidragsbelopp
som redan har förfallit till betalning då en skuldsanering inleds
skall omfattas
av skuldsaneringen. Den sålunda ackumulerade förfallna skulden
behandlas enligt
huvudregeln, dvs. skrivs ned med samma procenttal som övriga
fordringar.
Fordringar som avser poster som förfaller i framtiden skulle däremot
med
utredningens synsätt över huvud taget inte omfattas av en
skuldsanering. Det
innebär att den framtida delen av underhållsskulden inte alls berörs
av en
skuldsanering. De poster som förfaller i framtiden, såväl under som
efter
betalningsperioden, skall alltså betalas på vanligt sätt bortsett
från
skuldsaneringen.
Jag är för min del inte övertygad om det principiellt riktiga i
utredningens
synsätt i denna del, vilket delvis har att göra med den tveksamhet
som kan sägas
råda kring frågan när fordringar av olika slag uppkommer. Som jag
redan har sagt
är det inte lämpligt att i detta sammanhang generellt reglera den
frågan. Jag
håller däremot med om att utredningens synsätt i det stora hela får
praktiska
och ändamålsenliga konsekvenser i detta sammanhang. Enligt min mening
bör man
kunna lösa frågan om hur familjerättsliga underhållsbidrag skall
behandlas vid
en skuldsanering på följande sätt.
Det rehabiliterande syftet bakom skuldsaneringsinstitutet talar rent
allmänt
för att även fordringar på familjerättsliga underhållsbidrag bör
omfattas av en
skuldsanering enligt huvudregeln. Det gäller dock främst i fråga om
redan
förfallna poster. När det gäller poster som förfaller i framtiden är
det
rehabiliterande syftet inte ett lika framträdande skäl för att låta
dessa poster
omfattas av skuldsaneringen. Det är i stället övriga borgenärer som
kan ha ett
sådant intresse eftersom en annan lösning kan inskränka på deras
andel av
betalningsutrymmet.
Det finns emellertid starka sociala skäl som talar för en
särbehandling av de
familjerättsliga underhållsbidragen. Till detta kommer att den
familjerättsliga
lagstiftningen innehåller regler som gör att den underhållsskyldige i
viss mån
kan få sin betalningsskyldighet anpassad till sin betalningsförmåga.
En kraftigt
skuldsatt gäldenär, som är kvalificerad för skuldsanering, bör ha
utnyttjat
dessa regler för att minska sin totala skuldbörda. Detta ligger redan
i kravet
på att gäldenären skall ha uttömt sina egna möjligheter att lösa sina
ekonomiska
problem innan han kan beviljas skuldsanering. Det är också möjligt
för den
underhållsskyldige att erhålla jämkning avseende redan förfallna
underhållsbidrag som inte är betalda (7 kap. 10 § föräldrabalken).
Till detta
kommer att fordringar på underhållsbidrag preskriberas redan efter
tre år (7
kap. 9 § föräldrabalken). Det finns alltså regler som gör att
underhållsskyldigheten kan anpassas till den underhållsskyldiges
betalningsförmåga. Dessa regler tar dock endast i begränsad
utsträckning hänsyn
till gäldenärens totala skuldbörda. En sådan ordning är också, vilket
utredningen påpekar, mest förenlig med nuvarande exekutionsrättsliga
grundsatser. Med hänsyn till detta och till de sociala skäl som
ligger bakom
bestämmelserna om underhållsskyldighet bör fordringar avseende
familjerättsliga
underhållsbidrag över huvud taget inte omfattas av en skuldsanering.
Det bör
därför uttryckligen föreskrivas att sådana fordringar faller utanför
en
skuldsanering. Det innebär att såväl redan förfallna som framtida
fordringar på
underhållsbidrag faller utanför en skuldsanering.
Om bidragsförskott har betalats enligt lagen (1964:143) om
bidragsförskott
eller förlängt bidragsförskott enligt lagen (1984:1095) om förlängt
bidragsförskott för studerande, skall försäkringskassan kräva
tillbaka vad den
underhållsskyldige skulle ha betalat upp till ett belopp motsvarande
utbetalt
bidragsförskott. Det finns inte några sociala eller andra skäl att
låta dessa
fordringar falla utanför en skuldsanering. Som jag tidigare har
uttalat (avsnitt
4.6.2) bör en skuldsanering omfatta även det allmännas fordringar på
skatter och
avgifter. Det finns inte anledning att göra andra överväganden
beträffande
försäkringskassans återkrav av utgivna bidragsförskott. De bör därför
omfattas
av en skuldsanering i enlighet med huvudregeln. Också för dessa slags
fordringar
krävs en regel om att hänsyn inte behöver tas till de föreskrifter
som gäller i
fråga om av- och nedskrivning osv. (jfr avsnitt 4.6.2 och 4.6.3). Jag
vill
poängtera att jag här enbart syftar på sådana fordringar som har
förfallit till
betalning när skuldsaneringen inleddes. Försäkringskassans framtida
regresskrav
är inte en sådan villkorad fordran som omfattas av skuldsaneringen
(jfr avsnitt
4.6.8). Tvärtom följer av huvudregeln om att skuldsaneringen enbart
omfattar
fordringar som har uppkommit före den kritiska tidpunkten att dessa
fordringar
över huvud taget inte omfattas av en skuldsanering.
Efter det att Lagrådet har avgivit sitt yttrande har uppmärksammats
att
förslagets utformning i denna delm innebär att underhållsfordringar
som grundar
sig på utländsk lagstiftning skulle komma att särbehandlas på ett
icke önskvärt
sätt. Förslaget beträffande de familjerättsliga underhållen har
därför justerats
så att såväl underhållsberättigade i andra länder som utländska
offentliga organ
behandlas på samma sätt som deras svenska motsvarigheter.

4.6.5 Fordringar förenade med panträtt m.m.

Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överensstämmer i
huvudsak
med mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar i
huvudsak
utredningens förslag utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Jag har nyss (avsnitt 4.6.2) förordat att
staten inte
med åberopande av sin förmånsrätt avseende skatte- och avgiftskrav
bör ställa
sig vid sidan av ett skuldsaneringsinstitut. Hur förhåller det sig då
med andra
fordringar som har förmånsrätt? Jag skall nu behandla frågan hur
fordringar
förenade med panträtt och vissa närbesläktade säkerhetsrätter bör
behandlas i
ett skuldsaneringssammanhang.
Insolvensutredningen anser att det är självklart att fordringar som
är förenade
med panträtt i såväl lös som fast egendom liksom i tomträtt undantas
till den
del panten räcker till för betalning av fordringen. Retentionsrätt
jämställs i
förmånsrättshänseende med panträtt både vid utmätning och konkurs.
Motsvarande
bör enligt utredningen gälla vid skuldsanering.
Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot en sådan
ordning. Det har
inte jag heller. Det förefaller välövervägt att fordringar förenade
med pant-
och retentionsrätt hålls utanför en skuldsanering till den del
säkerheten
förslår till betalning av fordringen. Något annat skulle exempelvis
kunna rubba
villkoren för omsättningen av fastigheter och därmed också villkoren
för
kreditgivningen, vilket ytterst skulle drabba hela
låntagarkollektivet och också
kunna inverka menligt på hela samhällsekonomin. Det finns anledning
att betona
att en skuldsanering inte påverkar panträtten som sådan. Bortsett
från
skuldsaneringen kan pantborgenären givetvis tillgodogöra sig
betalning ur panten
enligt de regler som gäller därför. Detta innebär i sin tur att
skuldsaneringsgäldenärens pantsatta egendom kan säljas exekutivt,
eller under
hand, utan att någon särskild hänsyn behöver tas till ett eventuellt
inlett
skuldsaneringsförfarande. Över huvud taget har det - vad panträtten
beträffar -
ingen betydelse om en försäljning sker före, under eller efter en
skuldsanering.
Enligt min mening finns det inget uttalat behov av att i
skuldsaneringslagen ta
in några särskilda regler som främjar överlåtelser i dessa fall.
Omvänt bör det
inte heller i skuldsaneringslagen ställas upp några särskilda hinder
häremot.
Det sagda innebär emellertid inte att fordringar förenade med
säkerhetsrätt
lämnas utanför en skuldsanering till den del de inte täcks av
säkerheten.
Tvärtom bör enligt min mening fordringen till den del som den inte
täcks av
säkerheten omfattas av en skuldsanering enligt huvudregeln. Det nu
sagda gäller
alltså det personliga betalningsansvaret för fordringen. En felaktig
bedömning
av säkerhetens värde kommer därigenom att främst drabba den aktuella
långivaren,
i stället för övriga borgenärer. En sådan avvägning förefaller i
allra högsta
grad rimlig. Det överensstämmer också med vad som rent faktiskt
gäller redan i
dag. En borgenär med pantsäkerhet kan aldrig vara säker på att få ut
mer än vad
panten inbringar. Den resterande fordran han har mot gäldenären
personligen
efter realisation av panten är ofta värdelös. I praktiken innebär det
sagda att
en borgenär senast i samband med skuldsaneringen bör realisera
panten. Om så
inte sker vet man inte till hur stor del av fordringen panten
förslår, vilket i
sin tur innebär att såväl "pantfordran" som inte omfattas av
skuldsaneringen,
som "restfordran" är till beloppen okända. I ett sådant fall måste
man bestämma
om "restfordran" skall omfattas av skuldsaneringen eller inte. Jag
kommer
nämligen i det följande att föreslå att man i det enskilda fallet
skall kunna
bestämma att en fordran som är till beloppet obestämd inte skall
omfattas av
skuldsaneringen (avsnitt 4.6.8).
Av stort intresse är det att något beröra de praktiska
konsekvenserna av det
mycket vanliga fallet att den pantsatta egendomen utgör gäldenärens
bostadsfastighet eller bostadsrättslägenhet. Insolvensutredningens
förslag
bygger i denna del på den danska regleringen. Där har man inga
särskilda
bestämmelser om hur man skall hantera situationen att gäldenärens
bostad är
belastad med någon säkerhetsrätt. Enligt uppgift löser man detta från
fall till
fall i Danmark. Endera säljs gäldenärens bostad och ifrågavarande
borgenärer får
då betalt ur egendomen vid försäljningen. Eventuellt resterande
fordran saneras
på vanligt sätt. Eller så får gäldenären behålla sin bostad.
Betalningen av de
pantsäkrade fordringarna får då tas ur det belopp som gäldenären har
rätt att
förbehålla sig för bostadskostnader. Inte sällan bereder dessa
situationer vissa
problem i den praktiska hanteringen, bl.a. kan det under flera år
efter en
skuldsanering vara oklart vilka fordringar som har sanerats. Enligt
dansk praxis
är det heller inte möjligt att mot en pantborgenärs vilja sanera en
fordran som
är förenad med pantsäkerhet i fast egendom, om fastigheten inte
säljs. I Norge
har man valt att lagreglera frågan. Huvudregeln är att gäldenärens
ägda bostad
skall realiseras senast i samband med skuldsaneringen. Denna
huvudregel är
formulerad som en skyldighet för gäldenären att sälja bostaden. Den
norska lagen
innehåller också regler om värdering och försäljning av fastigheter
m.m. som ett
led i själva skuldsaneringsförfarandet. Undantag från skyldigheten
att sälja
bostaden kan göras i vissa fall. Exempelvis kan gäldenären få bo kvar
om
kostnaderna för bostaden (räntor m.m.) inte är större än vad det
skulle kosta
för honom att skaffa en ersättningsbostad. I praktiken innebär en
tillämpning av
en undantagsregel, liksom i Danmark, att borgenärer med pantsäkerhet
får betalt
inom ramen för gäldenärens förbehållsbelopp. I Finland har en i viss
mån
liknande lösning valts.
Mitt förslag innebär följande. I de fall gäldenärens fastighet har
sålts
frivilligt eller exekutivt innan ett skuldsaneringsförfarande inleds
har
pantborgenären fått betalt för sin fordran ur köpeskillingen vid
försäljningen.
Den eventuella restfodran som pantborgenären har - som ju då är till
beloppet
bestämd - behandlas vid en skuldsanering som vilken annan fordran som
helst. Om
fastigheten säljs under förfarandets gång gäller i princip detsamma.
I dessa
fall uppstår inga särskilda praktiska problem. I många fall torde
gäldenärens
boendekostnader överstiga vad som kan vara skäligt att förbehålla
honom för
boendet. I sådana fall bör givetvis egendomen realiseras innan det
kan bli
aktuellt för honom att ansöka om skuldsanering.
Även om man normalt bör realisera den pansatta fastigheten kan det i
många fall
emellertid vara lämpligt att gäldenären bor kvar i sin ägda bostad
efter en
skuldsanering. Inte bara sociala, utan även rent ekonomiska skäl kan
tala för en
sådan lösning. Även hänsyn till fastighets- och
bostadsrättsomsättningen i
allmänhet talar för att en sådan lösning bör vara möjlig. En
förutsättning för
att en sådan lösning skall bli aktuell är givetvis att gäldenärens
bostadsstandard inte överstiger vad som är nödvändigt för honom och
hans familj
och att den inte i någon mer nämnvärd utsträckning inkräktar på
betalnings-
utrymmet till nackdel för övriga borgenärer. Gäldenären bör alltid få
förbehålla
sig en viss del av sina inkomster för sin omedelbara försörjning. I
det ingår
skäliga bostadskostnader. Därvid bör de schabloner för
bostadskostnader som
följer av 15 kap. 6 a § utsökningsbalken tjäna som vägledning (se
avsnitt
4.5.2). Det bör dock vara möjligt att frångå dessa schabloner. Det
kan vara
motiverat om exempelvis det rehabiliterande syftet med en
skuldsanering skulle
riskera att gå om intet, om gäldenären inte kan behålla sitt hem. Av
hänsyn
bl.a. till övriga borgenärer kan man självfallet inte avvika från den
vägledande
schablonen i någon större utsträckning.
Om fastigheten sålunda är kvar hos gäldenären vid skuldsaneringen
uppstår
frågan hur den pantsäkrade fordringen skall behandlas. Till den del
panten
förslår omfattas fordringen inte av skuldsaneringen enligt mitt
förslag. Det
betyder att gäldenären med användande av det utrymme han bör få
förbehålla sig
för bostadskostnader skall kunna betala räntor och amorteringar
avseende den
delen till panthavaren och att dessa betalningar även i
fortsättningen kan göras
enligt vad som sedan tidigare har gällt mellan parterna. På något
sätt måste det
emellertid bestämmas hur stor fordran skall vara som inte omfattas av
skuldsaneringen. Det bör exempelvis vara möjligt att på grundval av
ett
värderingsintyg beträffande fastigheten bestämma hur stor del av
pantborgenärens
fordran som täcks av panten och hur stor hans restfordran, som då
omfattas av
skuldsaneringen, därmed skall anses vara. Kan man på detta sätt
bestämma hur
stora de två delarna av borgenärens fordran skall anses vara kan man
undvika en
"onödig" försäljning av fastigheten eller lägenheten. I sista hand
får det
ankomma på ifrågavarande borgenär att visa till vilket belopp panten
förslår.
Samma överväganden kan göras beträffande fordringar som innan
skuldsaneringen
inleddes har erhållit förmånsrätt genom utmätning eller genom
betalningssäkring.
Av detta följer att fordringar för vilka verkställighet har ägt rum
innan beslut
har fattats om att skuldsanering skall inledas bör undantas vid
skuldsanering i
den utsträckning som egendomen vari förmånsrätten gäller förslår till
att täcka
fordringen. Som jag kommer att redovisa senare bör det dock inte gå
att skaffa
sig sådan förmånsrätt när väl ett skuldsaneringsförfarande har
inletts.
De legala förmånsrätter som följer av 6 och 7 §§ förmånsrättslagen
(1970:979)
kan aktualiseras även vid privatpersoners insolvens. De legala
förmånsrätterna
utmärks av att säkerheten uppstår utan att fastighetsägaren eller
tomrättsinnehavaren pantsätter egendomen. Det krävs alltså ingen
pantförskrivning. Säkerheten belastar egendomen i fråga ändå, direkt
med stöd av
lag. Exempel på sådana legala förmånsrätter som nu nämnts, s.k.
reallaster, är
enligt 6 § 1 förmånsrättslagen förmånsrätt för fordringar enligt
lagen
(1966:701) om vissa gemensamhetsanläggningar och lagen (1970:990) om
förmånsrätt
för fordran på grund av fastighetsbildning och enligt 7 § 1
förmånsrättslagen
fordran på tomrättsavgäld. Legala förmånsrätter enligt 7 § 2
förmånsrättslagen
motsvarar 6 § 1 förmånsrättslagen men har ett betydligt snävare
tillämpningsområde. Enligt min mening finns det i och för sig inte
samma skäl
för särbehandling av de legala förmånsrätterna som när det gäller
fordringar som
är förenade med panträtt. Det är dock konsekvent att behandla
fordringar
förenade med legal förmånsrätt på samma sätt som fordringar förenade
med
panträtt. Om de förstnämnda fordringarna skulle särbehandlas på något
sätt
skulle det också kunna försvåra fastighetsförsäljningar i samband med
en
skuldsanering. Fordringar förenade med förmånsrätt enligt 6 och 7 §§
förmånsrättslagen bör därför samtliga falla utanför en
skuldsanering.Övriga
förmånsrätter synes - med undantag för borgen, som jag återkommer
till - inte ha
någon betydelse vid fysiska personers insolvens. Flertalet
förmånsrätter har
betydelse enbart i kommersiella sammanhang och rör därför inte
förhållandena vid
skuldsanering, som ju endast avser privatpersoner som inte är
näringsidkare. Det
är därför inte nödvändigt att införa några bestämmelser i
skuldsaneringslagen om
hur fordringar förenade med dessa förmånsrätter skall behandlas.
Avslutningsvis skall endast några ord sägas om det fall då tredje
man gör
gällande separationsrätt beträffande egendom som finns i gäldenärens
besittning.
Hur sådana konflikter mellan tredje man och borgenärskollektivet
skall lösas är
inte reglerat i den exekutionsrättsliga lagstiftningen, såsom
exempelvis
utsökningsbalken eller konkurslagen. Visserligen kan man tänka sig
att vissa
frågor om hur olika separationsanspråk skall hanteras i ett
skuldsaneringsförfarande skulle kunna lagregleras. I de fall det är
fråga om en
separat rätt till viss egendom, som inte är knuten till något anspråk

betalning, uppkommer inga särskilda problem i och med en
skuldsanering. Med den
utformning jag föreslår berörs nämligen inte anspråket på att få ut
egendomen av
att gäldenären erhåller skuldsanering. Eftersom en skuldsanering bör
innebära
att ett fordringsanspråk beloppsmässigt sätts ned eller helt faller
bort kan det
däremot vara av intresse att redovisa hur en med ett fordringsanspråk
i pengar
förenad säkerhet i form av separationsrätt skall behandlas. Ett
exempel är när
varor har sålts på avbetalning mot säkerhet i form av
återtagandeförbehåll. I
det stora flertalet fall torde i och för sig fordringshavaren redan
ha utnyttjat
sin återtaganderätt på grund av betalningsförsummelse från
gäldenärens sida. Det
behöver dock inte alltid vara så. När ett skuldsaneringsförfarande
inleds kan
man tänka sig att borgenären inte har haft rätt att göra sin
kontraktsenliga
återtaganderätt gällande (jfr 25 § konsumentkreditlagen), eller att
han av andra
skäl har avstått från detta. I det senare fallet får han naturligtvis
i
skuldsaneringsförfarandet göra sin återtaganderätt gällande enligt
kontraktet
och de regler som i övrigt kan gälla. Några regler om detta är inte
nödvändiga i
skuldsaneringslagen. Borgenärens eventuella restfordran omfattas
sedan av
skuldsaneringen enligt de regler som anges i skuldsaneringslagen. I
det fallet
att rätten till återtagande ännu inte har inträtt får man förutsätta
att
gäldenären frivilligt återlämnar varan och gör upp med borgenären.
Gäldenären
bör nämligen inte kunna hindra ett återtagande med att åberopa en
klausul i ett
kontrakt eller en regel av konsumentskyddande karaktär samtidigt som
han begär
att få förmånen av en skuldsanering. Ett sådant agerande från
gäldenärens sida
bör betraktas som ett klart fall av bristande medverkan, vilket bör
medföra att
en ansökan om skuldsanering avslås, till och med redan vid en initial
prövning
(jfr avsnitt 4.7).
Vad kommer då att gälla för det fall att en borgenärs
återtaganderätt av någon
anledning inte har uppmärksammas vid en skuldsanering? Visserligen
bör det inte
inträffa, eftersom gäldenären i sin ansökan om skuldsanering bl.a.
skall uppge
om innehar avbetalningsgods (se avsnitt 4.7.1). Men det kan inte
uteslutas att
det händer någon gång. Innebörden av skuldsaneringen är att
borgenärens fordran
i pengar har satts ned med en viss procent. Återtaganderätten som
sådan berörs
dock inte av skuldsaneringen. Vad blir då följden om borgenären i
detta läge
vill utnyttja sin återtaganderätt? Av 21 och 25 §§
konsumentkreditlagen följer
bl.a. att gäldenären måste vara i visst kvalificerat
betalningsdröjsmål för att
borgenären skall ha rätt att återta varan (se härom prop. 1991/92:83
och prop.
1976/77:123). När det efter en skuldsanering skall bedömas om
gäldenärens
betalningsdröjsmål är av det kvalificerade slag som anges i 21 §
konsumentkreditlagen får man givetvis utgå från lagens definitioner i
detta
hänseende. Skuldsaneringen innebär dock en väsentlig förändring i
förhållandet
mellan parterna. Själva innebörden av en skuldsanering är att
borgenärens
fordran i pengar sätts ned. Detta betyder i sin tur att borgenärens
penningfordran uppgår till det belopp den lyder på efter saneringen
minskat med
eventuella betalningar enligt betalningsplanen. Detta belopp, som
alltså är det
belopp som gäldenären resterar med, kommer i många fall vara så lågt
att ett
återtagande enligt konsumentkreditlagens regler inte kan komma i
fråga. Om ett
återtagande skulle vara möjligt enligt dessa regler innebär
avräkningsregeln i
27 § konsumentkreditlagen att ett återtagande blir mycket förmånligt
för
gäldenären, eftersom denne skall tillgodoräknas värdet av varan. Det
sagda
innebär att borgenärens återtaganderätt genom skuldsaneringen har
blivit i det
närmaste värdelös. Situationen är dock mer teoretisk än praktisk
eftersom denna
situation endast kan uppkomma i de fall -ganska osannolika - då
borgenären inte
har gjort sin återtaganderätt gällande senast vid skuldsaneringen.
Det finns
därför inte anledning att särskilt reglera denna fråga.
Jag återkommer i det följande (avsnitt 4.6.7) till vad som bör gälla
i de fall
gäldenärens betalningsskyldighet motsvaras av en skyldighet för
borgenären att
även i framtiden tillhandahålla en motprestation. Vad jag har närmast
har i
åtanke är hyresförhållanden av olika slag.

4.6.6 Fordringar förenade med borgen som säkerhet m.m.

Insolvensutredningen: Utredningens förslag överensstämmer med mitt
förslag.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har påtalat att fordringar
förenade
med borgen som säkerhet innebär särskilda problem i ett skuld-
saneringssammanhang.
Skälen för mitt förslag: Hur fordringar som är förenade med säkerhet
i form av
borgen bör behandlas i en skuldsaneringslag fordrar vissa närmare
överväganden.
Den försöksverksamhet som har bedrivits med skuldsaneringsverksamhet
visar att
dessa fordringar förorsakar inte obetydliga problem. Detta har att
göra med att
borgensåtagandet ofta har ingåtts av en nära anförvant eller vän till
gäldenären, som gjort sitt åtagande på icke-affärsmässiga grunder. I
stället har
den blivande borgensmannen känt sig mer eller mindre "tvingad" att
åta sig
borgensansvaret. Åtagandet beskrivs också ofta -såväl av långivare
som
huvudgäldenär - som enbart en formsak. De praktiska svårigheterna i
skuldsaneringsammanhang beror inte minst på att huvudgäldenären i det
längsta
prioriterar betalningen av de lån som är förenade med borgen som
säkerhet av
hänsyn till de vänner och släktingar som har gjort borgensåtagandet.
Det finns
med andra ord i många fall ett starkt känslomässigt incitament för
huvudgälde-
nären att gynna dessa fordringsägare framför andra. Huvudgäldenären
kan därför
ibland ha svårt att acceptera likabehandlingsprincipen, vilket medför
att han
avstår från att ansöka om skuldsanering.
Jag har full förståelse för den nu beskrivna problematiken. Trots
detta har jag
svårt att se hur man skulle kunna motivera att dessa fordringar
skulle undantas
från likabehandlingsprincipen. Det är inte möjligt att låta
borgensansvaret
falla bort enbart av det skälet att huvudgäldenären har ekonomiska
bekymmer som
kvalificerar honom för skuldsanering. Och om gäldenären försätts i
konkurs
faller borgensansvaret ut under alla förhållanden. Möjligheten att
utnyttja bor-
gen som säkerhet skulle rubbas i grunden om en skuldsanering skulle
få en sådan
verkan på borgensansvaret. Det är inte heller möjligt att låta
fordringar
säkrade med borgen falla utanför en skuldsanering. Det skulle på ett
otillbörligt sätt gynna en borgenär med en sådan fordran på bekostnad
av övriga
borgenärer. Jag har också vid upprepade tillfällen hävdat vikten av
att
likabehandlingsprincipen upprätthålls så långt det över huvud taget
är möjligt.
Tilltron till ett skuldsaneringsinstitut är i mångt och mycket
förbunden med att
undantag från principen endast görs då mycket starka skäl talar för
det. Den
redovisade problematiken innebär inte sådana skäl. Fordringar
förenade med
borgen som säkerhet bör därför omfattas av en skuldsanering enligt
huvudregeln.
Det sagda innebär att om det bland fordringarna mot en
skuldsaneringsgäldenär
finns en fordran som har borgen som säkerhet, så omfattas fordringen
av ett
skuldsaneringsbeslut enligt huvudregeln. Om borgenären inte alls vänt
sig mot,
eller inte fått ut något av borgensmannen, innebär det att borgenären
i
skuldsaneringsärendet har att bevaka sin fordran fullt ut. Det som
borgenären
erhåller genom betalningar enligt skuldsaneringsbeslutet påverkar
borgensmannens
ansvar såtillvida att borgensansvaret sätts ned i motsvarande mån.
Detta hänger
samman med huvudprincipen om borgens accessoriska karaktär. I övrigt
påverkar
skuldsaneringen inte förhållandet mellan borgenären och
borgensmannen.
Borgensmannen ansvarar alltså gentemot borgenären enligt sitt
ursprungliga
åtagande, trots att gäldenärens skuld har satts ned. Borgenären kan
alltså
därför driva in fordringen till den del gäldenären inte har betalt
hos borgens-
mannen utan hinder av gäldenärens skuldsanering.
Om det är så att det är skuldsaneringsgäldenären som bland sina
skulder har en
skuld som härrör från ett borgensåtagande, behandlas den skulden som
vilken
annan skuld som helst. Det som borgenären erhåller genom ett
skuldsaneringsbeslut påverkar på samma sätt som nyss beskrevs
huvudgäldenärens
betalningsansvar gentemot borgenären. Skillnaden mellan detta fall
och det förra
är att borgensmannen (skuldsaneringsgäldenären) här får ett
regresskrav gentemot
huvudgäldenären beträffande den del av fordringen han tvingas infria.
Detta
regresskrav får han att driva in hos huvudgäldenären på vanligt sätt.
Detta
regresskrav blir alltså en tillgång hos skuldsaneringsgäldenären. I
praktiken
torde den emellertid ofta vara värdelös.
Om huvudgäldenären är föremål för skuldsanering och borgensmannen
ännu inte har
infriat sitt borgensåtagande, uppstår frågan hur man bör behandla den
situationen. Borgensmannen vet ju inte då om han så småningom kan
tvingas att
infria sitt borgensåtagande. Man kan då säga att borgensmannen har
ett villkorat
regresskrav mot huvudgäldenären. Kravet är nämligen beroende dels av
hur
förhållandet mellan borgenären och huvudgäldenären utvecklar sig,
dels av hur
borgenären kommer att agera gentemot borgensmannen. Denna villkorade
fordran som
borgensmannen sålunda har mot huvudgäldenären bör i ett
skuldsaneringsförfarande
i princip behandlas på samma sätt som andra villkorade fordringar.
Jag
återkommer strax (avsnitt 4.6.8) till den situationen att ett
borgensansvar vid
tidpunkten för skuldsaneringen ännu inte är utlöst. Den vanligaste
situationen
torde ändå bli den att borgensansvaret redan har utlösts när en
skuldsanering
beträffande huvudgäldenären aktualiseras. I praktiken kan man
misstänka att det
i många fall kommer att leda till att en skuldsanering aktualiseras
för såväl
huvudgäldenären som borgensmannen. Som jag återkommer till är det
inget hinder
att handlägga flera skuldsaneringsärenden gemensamt när ett
tillräckligt starkt
samband finns, även om en ansökan aldrig bör kunna avse fler än en
gäldenär.

4.6.7 Ömsesidiga fordringsförhållanden

Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag innehåller inte
någon
direkt motsvarighet till mitt förslag.
Remissinstanserna: Några instanser framhåller att det kan medföra
problem om
man tillåter skuldsanering av borgenärens fordran i de fall hans rätt
till
betalning är beroende av att han tillhandahåller en motprestation
även i
framtiden.
Skälen för mitt förslag: En kategori av fordringar där det finns ett
klart
behov av särreglering är fordringar som är förenade med en löpande
utväxling av
prestationer. Hit hör först och främst hyresfordringar av olika slag.
Det kan
exempelvis vara fråga om hyra (leasing) av bilar eller andra lösa
saker. Det kan
visserligen förutsättas att sådana rättsförhållanden i allmänhet
redan är av-
vecklade när en skuldsanering aktualiseras. Är så inte fallet bör de
avvecklas
redan i en inledande fas av förfarandet. För en sådan avveckling
behövs inga
särskilda regler i skuldsaneringslagen. Avvecklingen får i stället
ske enligt
avtalen eller allmänna regler. Det finns anledning att påpeka att
gäldenären
även under ett skuldsaneringsförfarande behåller sin rådighet på det
civilrättsliga planet och att en förutsättning för att han över huvud
taget
skall erhålla skuldsanering är att han aktivt medverkar till att nu
diskuterade
rättsförhållanden avvecklas i enlighet med vad som må gälla i det
enskilda
fallet. Bristande medverkan härvidlag från gäldenärens sida bör kunna
medföra
att hans ansökan om skuldsanering avslås.
Det kan dock finnas fordringsförhållanden av nu diskuterat slag som
inte är
avvecklade när en skuldsanering aktualiseras och som kanske inte
heller bör
avvecklas. Ett exempel är bostadshyresförhållanden. En skuldsanering
bör
givetvis inte innebära att en hyresgäst i framtiden erhåller
rabatterad hyra för
den bostad han bor kvar i. Däremot finns det oftast ett intresse av
att
gäldenären kan bo kvar i sin hyrda lägenhet. En skuldsanering bör
normalt inte
motverka detta. Fordringsförhållanden som innebär en fortlöpande
utväxling av
prestationer bör därför inte omfattas av en skuldsanering såvitt
avser framtida
betalningar. Det finns ingen anledning att en sådan regel skall
begränsas till
enbart bostadshyresförhållanden. Det är däremot enligt min mening
inget som
hindrar att uthyrarens krav på redan förfallna hyresbelopp omfattas
av en
skuldsanering. I dessa fall har han redan tillhandahållit sin
prestation och kan
aldrig få den åter eller tillhandahålla den till någon annan. Kravet
är
beträffande dessa poster reducerat till ett ensidigt betalningskrav.
Skuldsaneringsinstitutets rehabiliterande syfte talar dessutom starkt
för att
låta dessa poster omfattas av en skuldsanering.
Den nu beskrivna ordningen inkräktar normalt inte heller på det
betal-
ningsutrymme som kan finnas. Bostadskostnad omfattas ju av vad
gäldenären skall
ha rätt att förbehålla sig för egen del. Om gäldenären innehar en
mycket dyr
bostadslägenhet kan dock den föreslagna lösningen inskränka
betalningsutrymmet
för övriga borgenärer. Denna situation skall emellertid inte behöva
uppstå. Om
en gäldenärer över huvud taget skall kunna komma i åtnjutande av
skuldsanering
skall han först ha reducerat sina bostadskostnader till vad om är
absolut
nödvändigt. Vägrar gäldenären att avveckla sitt dyra boende är det en
omständighet som regelmässigt bör medföra att en ansökan om
skuldsanering
avslås.
Fordringar som förutsätter ett ömsesidigt utväxlande av prestationer
bör alltså
inte omfattas av en skuldsanering vad avser belopp som ännu inte har
förfallit.
Redan förfallna belopp bör däremot omfattas av en skuldsanering på
samma villkor
som andra fordringar.
Att förfallna belopp omfattas av skuldsaneringen hindrar givetvis
inte
skuldsaneringsgäldenärens motpart från att göra gällande regler i
avtalet eller
regler som följer av det, som ger honom rätt att tillgripa sanktioner
på grund
av avtalsbrott från skuldsaneringsgäldenärens sida. En avtalsklausul
som
exempelvis ger motparten hävningsrätt vid betalningsförsummelse
berörs i sig
inte av en skuldsanering. Därvid är emellertid att beakta att den
sanerade delen
av ett fordringsbelopp inte kan behandlas som obetalt.

4.6.8 Villkorade fordringar m.m.

Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överensstämmer i
sak med
mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar i huvudsak utredningens
förslag
utan erinran.
Skälen för mitt förslag: När det gäller frågan om villkorade
fordringar och
fordringar som ännu inte är till beloppet fastställda eller förfallna
föreslår
utredningen att prövningsmyndigheten efter skälighet skall bestämma
vad som
skall gälla beträffande dem vid en skuldsanering. Inte någon av
remissinstanserna har haft något att invända mot detta.
Jag instämmer i utredningens förslag, men vill särskilt betona
följande.
Villkorade fordringar bör regelmässigt omfattas av en skuldsanering i
enlighet
med huvudregeln. Det innebär att även en sådan fordran omfattas av en
skuldsanering om den har uppkommit före den kritiska dagen, dvs. den
dag
kronofogdemyndigheten beslutar att inleda skuldsanering. Ett villkor
kan dock
ibland ha den innebörden att en fordran inte har uppkommit innan en
viss
händelse har inträffat. I sådant fall medför en tillämpning av
huvudregeln att
en sådan fordran inte kommer att omfattas av en skuldsanering. Det
kan dock
förekomma fall då villkoren är så komplicerade eller så
svåröverblickbara att
det är svårt att fastställa om en fordran redan har uppkommit eller
om det
enbart är så att en fordran - beroende på villkoret - kan komma att
uppstå i
framtiden. Även i de fall man anser att en fordran har uppkommit kan
ett villkor
vara så utformat att det inte alltid är givet att fordringen bör
omfattas av en
skuldsanering. Det bör därför finnas en möjlighet att bestämma att en
sådan
fordran inte skall omfattas av skuldsaneringen, vilket innebär att
borgenären
när villkoret väl uppfylls, skall få full betalning för sin fordran.
Givetvis
bör gäldenären inte i dessa fall få förbehålla sig någon del av sin
inkomst för
betalning av sådana fordringar som ännu inte har aktualiserats.
Möjligheten att
bestämma att en sådan fordran inte skall omfattas av skuldsaneringen
bör
utnyttjas i alla de fall där det inte framstår som helt klart att
villkoret inom
kort kommer att uppfyllas på ett sådant sätt att
betalningsskyldigheten
inträder. Om man väljer att låta en villkorad fordran omfattas av
skuldsaneringen skall den behandlas på samma sätt som övriga
fordringar. Det
innebär att det i skuldsaneringen skall anges vilken procentandel av
fordringen
som skall betalas och att det i betalningsplanen skall bestämmas när
och hur den
skall betalas.
I fråga om fordringar som är beroende av villkor bör särskilt nämnas
en
borgensmans villkorade regressfordran mot en skuldsaneringsgäldenär.
Ett sådant
regresskrav bör, som jag nyss har berört (avsnitt 4.6.6), behandlas
som vilken
fordran som helst i de fall borgensmannen redan har infriat sitt
åtagande.
Annorlunda kan det förhålla sig när borgensansvaret vid tidpunkten
för
skuldsaneringen ännu inte har gjorts gällande. Ett borgensåtagande
anses i
princip innebära att en villkorad regressfordran uppkommer i och med
att
borgensmannens åtagande gentemot borgenären görs. Fordran har alltså
uppkommit
då, men den är villkorad. Ett sådant synsätt bör med fördel kunna
användas i
skuldsaneringssammanhang. På vilket sätt den är villkorad kan
variera. Det beror
bl.a. på innehållet i det avtal i vilket borgensåtagandet har gjorts
och hur
rättsförhållandet mellan borgenären och huvudgäldenären har fortsatt
att
utveckla sig. Ofta är det dock beroende av huvudgäldenären om
borgensmannen
någonsin behöver infria sitt åtagande.
Om en borgensman efter en skuldsanering, men under den tid som en
betalningsplan löper, tvingas infria sitt borgensåtagande, innebär
det att
borgensmannen träder in i borgenärens rätt till betalning enligt
betalningsplanen. Det bör därför i skuldsaneringen erinras om
borgensmannens
villkorade regressanspråk. Om borgensmannen tvingas infria sitt
åtagande efter
det att en eventuell betalningsplan har löpt till ända, innebär det
att han över
huvud taget inte kan göra sitt regresskrav gällande. Å andra sidan
har då
borgenärens krav mot borgensmannen reducerats med vad borgenären fått
ut i
enlighet med betalningsplanen från gäldenären. Resultatet för
borgensmannen blir
på så sätt beloppsmässigt detsamma oavsett om han får infria sitt
åtagande under
den tid en betalningsplan löper eller först efter det att den tiden
löpt ut.
Resultatet blir också detsamma som om borgensmannen infriat sitt
åtagande före
skuldsaneringen och således har deltagit med sitt regresskrav enligt
huvudregeln.
Om skuldsaneringsgäldenären i stället är borgensman innebär det att
borgenären
har ett anspråk mot honom som är villkorat av att huvudgäldenären
brister i sina
skyldigheter gentemot borgenären. Huvudgäldenären har ingen
regressrätt mot
borgensmannen. I dessa fall får man bestämma om borgenärens
villkorade fordran
skall omfattas av skuldsaneringen eller inte. Om huvudgäldenären har
betalat och
alltjämt betalar till borgenären enligt de villkor som gäller finns
ingen
anledning att låta det villkorade borgenskravet omfattas av
skuldsaneringen. I
ett sådant fall talar nämligen mycket för att det aldrig skall behöva
aktualiseras. En sådan lösning medför också att borgenärens säkerhet
formellt
inte påverkas av borgensmannens skuldsanering.
Även fordringar som är obestämda till beloppet bör falla in under
den nu
diskuterade undantagsregeln, dvs. det bör vara möjligt att i det
enskilda fallet
bestämma om en sådan fordran skall omfattas av skuldsaneringen eller
inte.
Som jag tidigare (avsnitt 4.3.3) nämnt bör förekomsten av en
skadeståndsfordran
ofta utgöra hinder mot skuldsanering. Detta hinder bör emellertid
inte vara
absolut, vilket innebär att det är tänkbart att det i en
skuldsanering kan
förekomma till beloppet ännu ej bestämda skadeståndsfordringar. Den
föreslagna
regeln om att det i varje enskilt fall skall bestämmas om till
beloppet
obestämda fordringar skall omfattas av en skuldsanering, bör gälla
även sådana
skadeståndsfordringar. Osäkerhetsmomenten kan många gånger vara så
stora att en
tillämpning av regeln på en skadeståndsfordran leder till att den
helt bör
lämnas utanför skuldsaneringen. Det kan t.ex. uppstå svårigheter när
det gäller
att bestämma om och med vilket belopp en sådan fordran skall betalas.
Å andra
sidan riskerar man att skuldsaneringens rehabiliterande verkan skulle

förlorad om det inte vore möjligt att låta sådana fordringar
omfattas.
Förekomsten av en sådan fordran kan också medföra att gäldenärens
ekonomiska
förhållanden över huvud taget bedöms som så osäkra att skuldsanering
inte kan
beviljas.
Ytterligare en fråga som jag skall behandla i detta avsnitt är
frågan hur
fordringar som förfaller i framtiden bör behandlas. Jag har redan
redovisat hur
fordringar på studielån och bidragsförskott som ännu inte har
förfallit till
betalning bör behandlas (avsnitt 4.6.3 och 4.6.4).
Insolvensutredningen utgår
från det principiella synsättet att vissa fordringar som förfaller
successivt i
framtiden också uppkommer successivt i framtiden. Som jag redan har
uttalat är
jag tveksam till det riktiga i detta synsätt, i vart fall går det
enligt min
mening inte generellt att slå fast att det förhåller sig så.
Fordringar som
förfaller successivt i framtiden innebär dock vissa problem i ett
skuldsane-
ringssammanhang. Man måste beträffande sådana fordringar ta ställning
dels till
om de över huvud taget skall omfattas av en skuldsanering, dels hur
de i så fall
skall behandlas.
Det torde vara förhållandevis ovanligt att det förekommer ännu inte
förfallna
fordringar när en skuldsanering aktualiseras. Det kan dock inträffa
att sådana
fordringar finns. I enlighet med huvudregeln omfattas de av
skuldsaneringen i
och med att de har uppkommit före den kritiska tidpunkten, dvs. den
dag
skuldsanering inleddes. Det finns enligt min mening inte skäl att
generellt
undanta dessa fordringar från skuldsaneringen. Eftersom det kan röra
sig om så
skiftande förhållanden är det inte möjligt att i lagen ge några
närmare
föreskrifter om detta. Även beträffande dessa fordringar bör det
därför vara
möjligt att i varje enskilt fall bestämma om de skall omfattas av
skuld-
saneringen eller inte. Om man väljer att låta en sådan fordran
omfattas av
skuldsaneringen skall den normalt behandlas på samma sätt som övriga
fordringar,
dvs. den skall sättas ned procentuellt och det skall i
betalningsplanen anges
när och hur den skall betalas. Många gånger kan det dock finnas
anledning att
bestämma att en sådan fordran inte skall omfattas av skuldsaneringen.
Att så
regelmässigt bör bestämmas avseende krav på återbetalning av statliga
studielån
har berörts i avsnitt 4.6.3.
I det till Lagrådet remitterade förslaget behandlades inte frågan om
borgenärens kvittningsrätt i de fall hans fordran inte är förfallen

skuldsaneringsförfarandet inleds. Lagrådet har funnit detta
anmärkningsvärt med
hänsyn till att det såväl i 5 kap. konkurslagen som i 20 §
ackordslagen finns
bestämmelser som ger en borgenär rätt att kvitta i motsvarande fall
och anfört.

Frågan om borgenärens möjligheter att i samband med en skuldsanering
få kvitta
sin fordran mot en fordran som gäldenären har mot honom torde behöva
övervägas
ytterligare. Föreligger enligt allmänna civilrättsliga principer rätt
till
kvittning redan innan skuldsaneringsförfarandet inleds uppkommer i
regel inte
några problem. Mellanhavandet kan då klaras ut innan
skuldsaneringsförfarandet
inleds. Däremot blir saken mer komplicerad om borgenärens fordran
inte har
förfallit till betalning när förfarandet inleds. Han har då inte
möjlighet att
åstadkomma kvittning i förväg utan hans fordran skall i princip
omfattas av
skuldsaneringen. Han kan alltså få finna sig i att hans fordran sätts
ned
samtidigt som gäldenärens fordran mot honom kvarstår oförändrad och
utgör en
tillgång vid skuldsaneringen som kommer gäldenären och övriga
borgenärer
tillgodo. Visserligen kan en fordran som inte förfallit till
betalning när
förfarandet inleds undantas från skuldsaneringen, men någon rätt
härtill
föreligger inte för borgenären och i remissen sägs inte något som ger
stöd för
ett undantagande i ett fall av angivet slag. Den
likabehandlingsprincip som
enligt remissen normalt skall gälla synes inte utan vidare kunna
åberopas till
stöd för att några särregler inte behövs, eftersom undantag från
principen
förekommer bl.a. i 6 § tredje stycket med avseende på fordringar för
vilka
gäller panträtt och annan förmånsrätt. Mot denna bakgrund finns
anledning att
överväga om inte regler motsvarande de som finns i konkurslagen och
ackordslagen
bör införas i skuldsaneringslagen.

Som Lagrådet har påpekat finns det i konkurslagen och ackordslagen
regler som
ger en borgenär rätt att under vissa förutsättningar använda en icke
förfallen
eller på annat sätt villkorad fordran till kvittning mot en fordran
gäldenären
har mot honom. Borgenären kan alltså under vissa förutsättningar
befria sig från
sin egen förpliktelse genom att rikta en s.k. kvittningsförklaring
till
gäldenären. En sådan kvittningsförklaring är att jämställa med
betalning.
Kvittning kan ske enligt avtal mellan parterna (frivillig kvittning)
eller genom
en ensidig åtgärd från ena partens sida (tvångskvittning). Domstol
eller annan
myndighet behöver inte medverka. En domstol kan däremot förordna om
kvittning i
sitt avgörande i en rättegång (judiciell kvittning). Huruvida
kvittning är
tillåten kan alltså i sista hand avgöras av domstol. En part i ett
fordringsförhållande får alltså själv bedöma huruvida rättsläget
tillåter honom
att i ett givet fall genom en kvittningsförklaring befria sig från
sin
förpliktelse gentemot mot motparten i fordringsförhållandet. Gör han
en riktig
bedömning har han genom kvittningsförklaringen "betalat" sin skuld
med befriande
verkan. Har han gjort en felbedömning är han alltjämt i
betalningsdröjsmål.
Huruvida kvittningsrätt föreligger i olika situationer är inte sällan
något som
kräver ingående bedömningar av det civilrättsliga läget parterna
emellan i ett
fordringsförhållande. Vissa av de civilrättsliga reglerna som avgör
detta är
oskrivna, medan vissa andra är lagfästa. Särskilda regler om
kvittning finns i
skilda sammanhang där fordringens art utesluter kvittning. Detta
gäller
exempelvis arbetstagares fordran på lön och fordringar på
underhållsbidrag.
Sådana fordringar skall inte kunna "betalas" genom en
kvittningsförklaring. I 5
kap. 15-17 §§ konkurslagen och i 20 § ackordslagen finns, som
Lagrådet påpekat,
särskilda regler som tillåter att borgenären använder en icke
förfallen fordran
till kvittning. Frågan som Lagrådet har väckt är om
skuldsaneringslagen bör
innehålla en motsvarande reglering. I avsaknad av en sådan reglering
är det inte
möjligt för borgenären att utnyttja en icke förfallen fordran till
kvittning. Av
de allmänna civilrättsliga kvittningsförutsättningarna följer
nämligen att
fordran måste vara förfallen till betalning för att kunna användas
till
kvittning.
Enligt min mening är det inte utan vidare självklart att
konkurslagens och
ackordslagens regler i dessa hänseenden skall ges en motsvarighet i
en
skuldsaneringslag. Avgörande för om en särskild kvittningsmöjlighet
skall
införas i skuldsaneringslagen måste vara om det är sakligt befogat.
Frågan blir
då om den borgenär som gäldenären har en motfordan mot skall gynnas
på övriga
borgenärers bekostnad. Likabehandlingsprincipen talar med styrka mot
en sådan
särbehandling. Visserligen måste vissa undantag göras från denna
princip. Men
detta bör endast ske när det är absolut nödvändigt (se avsnitt 4.1).
Någon mer
detaljerad regel där olika omständigheter behandlas torde inte vara
möjlig att
utforma. Enligt min mening talar övervägande skäl för att hålla fast
vid
likabehandlingsprincipen. Jag föreslår därför inte någon särregel för
det fall
gäldenären har en motfordran mot en borgenär vars fordran inte är
förfallen vid
den kritiska tidpunkten. Rent teoretiskt kan avsaknaden av en sådan
regel leda
till fler konkurser. Det torde dock inte innebära några större
problem. För det
första kan man anta att det är endast i ett litet fåtal fall som
saken kommer
att bli aktuell. För det andra bör skuldsaneringsinstitutet, som jag
tidigare
har nämnt (avsnitt 4.1), vara underordnat konkursinstituet.
Konkursinstutet är
ett mer komplett insolvensrättsligt institut som bör väljas om
gäldenärens
ekonomiska förhållanden är mer svårutredda eller svåröverblickbara.
Förekomsten
av mer komplicerade och konnexa fordringsförhållanden kan utgöra skäl
för att en
eventuell skuldsanering bör föregås av en konkurs.

4.6.9 "Småfordringar" och borgenärs medgivande

Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överensstämmer
med mitt
förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar
utredningens
förslag utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Insolvensutredningen föreslår att
prövningsmyndigheten
skall få bestämma att vissa fordringar skall få full betalning, trots
att andra
fordringar sätts ned i ett skuldsaneringsbeslut. Vad utredningen
avser är
fordringar där det fordrade beloppet är mycket litet. I den danska
lagen finns
ingen sådan regel som utredningen föreslår. Erfarenheterna därifrån
visar att
det kan komplicera skuldsaneringsförfarandet. Den norska lagen
däremot inne-
håller en bestämmelse som tillåter att "småfordringar" särbehandlas
på så sätt
att de erhåller full betalning. Enligt min mening bör det i lagen tas
in en
bestämmelse av nu angivet slag. Intresset av en flexibel reglering
gör att det
inte är möjligt att i lagen ange en exakt beloppsgräns som bör gälla.
Enligt min
mening är det delvis avhängigt hur stor den totala skuldbördan är.
För att
omfattas av detta undantag skall alltså en fordran vara på ett mycket
litet
belopp jämfört med övriga fordringar i ärendet. Enligt min mening är
det
emellertid inte tillräckligt att så är fallet. För att omfattas av
undantaget
bör fordringen vara på ett lågt belopp även i absoluta tal. Det
innebär att
fordringar på flera tusen kronor normalt sett inte bör omfattas av
detta
undantag. Fordringar som understiger 1 000 kr bör dock i många fall
kunna falla
in under undantagsregeln för "småfordringar".
I övrigt föreslår utredningen att det i skuldsaneringsärendet skall
kunna
förordnas om en avvikelse till nackdel för en borgenär om den berörde
borgenären
själv medger det. En sådan regel förefaller mig tämligen självklar.

4.6.10 Tvistiga fordringar

Insolvensutredningen: Utredningen föreslår att tvistiga fordringar
skall
behandlas som otvistiga och alltså omfattas av en skuldsanering.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar i huvudsak utredningens
förslag
utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Insolvensutredningen föreslår att tvistiga
fordringar
i skuldsaneringsförfarandet skall behandlas som otvistiga. Om
gäldenären
bestrider en fordran skall detta bestridande så att säga inte beaktas
i
förfarandet enligt utredningen. Det innebär att även en bestridd
fordran
omfattas av skuldsaneringen och därmed får del av det
betalningsutrymme som kan
finnas. Som skäl för en sådan lösning anför utredningen att
skuldsaneringsinstitutets rehabiliterande syfte skulle kunna förfelas
om inte
också dessa fordringar omfattades av en skuldsanering. Utredningen
poängterar
också att man inom ramen för ett skuldsaneringsförfarande inte bör
avgöra
tvister som rör frågor om det föreligger en fordran och till vilket
belopp den i
så fall uppgår.
Frågan hur man skall behandla tvistiga - dvs. av gäldenären
bestridda -
fordringar har flera aspekter. En är, vilket också utredningen slår
fast, att
ett skuldsaneringsförfarande inte bör utformas så att det inom ramen
för ett
sådant ges utrymme för lösning av tvister huruvida det föreligger ett
fordringsförhållande eller om en förpliktelses innehåll. För sådana
konflikter
ställs andra förfaranden till förfogande. Att "bygga in"
tvistlösningsmöjligheter i ett skuldsaneringsförfarande kan inte
komma i fråga.
Det skulle bl.a. komplicera förfarandet och kunna äventyra
effektiviteten i hela
skuldsaneringsförfarandet.En tämligen självklar utgångspunkt är
alltså att
skuldsaneringsförfarandet inte skall innehålla regler för
tvistlösning. Då
återstår egentligen endast att välja om tvistiga fordringar, som
utredningen
föreslår, skall omfattas av skuldsaneringen och då behandlas som om
de var
ostridiga eller om tvistiga fordringar helt skall falla utanför en
skuldsanering.
Jag har flera gånger påpekat vikten av att ett skuldsaneringssystem
bygger på
en totalsyn på gäldenärens ekonomiska förhållanden. Detta talar för
att även
bestridda fordringar bör omfattas av förfarandet. Å andra sidan
medför en sådan
lösning vissa problem. Bl.a skulle oberättigade fordringar kunna
framställas och
ta i anspråk delar av gäldenärens betalningsutrymme. Detta skulle
givetvis
innebära att övriga borgenärer motsätter sig en frivillig
skuldsanering. Vidare
skulle en sådan lösning kräva särskilda regler när det gäller
betalningsplanen.
Gäldenären kan ju inte rimligen förpliktas att betala för en fordran
så länge
den är tvistig. Det skulle också krävas regler om hur man skall
förfara med de
belopp som avsätts för den aktuella fordringen om det sedermera visar
sig att
gäldenären inte hade någon skuld till den aktuella borgenären.
Det nu sagda gör att jag förordar att tvistiga fordringar helt och
hållet
lämnas utanför en skuldsanering. Det innebär att gäldenären
disponerar över
vilka fordringar som kommer att omfattas av skuldsaneringen. Jag kan
inte se
något hinder mot en sådan ordning. Gäldenären behåller sin rådighet
även under
ett skuldsaneringsförfarande. Han har inget att vinna på att utan
grund bestrida
de fordringar som anmäls i skuldsaneringsärendet. Tvärtom ligger det
i
gäldenärens intresse att verkligen alla hans skulder saneras. Skulle
han
bestrida en fordran som sedermera, efter rättslig prövning, visar sig
berättigad
kan förutsättningarna för skuldsaneringen nämligen rubbas. Det har
givetvis
gäldenären inget intresse av. Möjligen skulle man kunna tänka sig att
gäldenären
i samförstånd med någon medger - eller själv uppger - en påhittad
fordran i
skuldsaneringsförfarandet för att på så sätt krympa övriga
borgenärers andel av
betalningsutrymmet. Förutom att ett sådant förfaringsätt kan utgöra
grund för
att upphäva skuldsaneringen kan det också vara brottsligt. Den nu
nämnda risken
skall därför inte överdrivas. Det finns också anledning att påpeka
att risken
för otillbörliga förfaranden är lika stor eller lika liten även om
man skulle
välja att låta bestridda fordringar omfattas av en skuldsanering. Det
enda
sättet att effektivt stävja sådan förfaranden är att i
skuldsaneringsförfarandet
ha regler för tvistlösning med en förhållandevis långt gående
officialprövningsskyldighet för prövningsmyndigheten. Som jag
tidigare har sagt
kan något sådant inte komma i fråga. I detta sammanhang är det
angeläget att
påpeka att det förhållandet att det förekommer fordringar vilkas
ursprung är
svårförklarliga kan medföra att gäldenärens ansökan om skuldsanering
på grund av
den allmänna skälighetsprövningen avslås (jfr avsnitt 4.3.3).Jag
anser alltså
sammanfattningsvis att fordringar som gäldenären bestrider inte skall
omfattas
av skuldsaneringen. Detta bör uttryckligen framgå av lagen.
I detta sammanhang tar utredningen också upp frågan hur eventuella
kvittningsinvändningar från gäldenärens sida skall hanteras.
Borgenärens rätt
att använda en icke förfallen fordran mot gäldenären till kvittning
har redan
behandlats (se avsnitt 4.6.8).
Utredningen resonerar om hur en kvittningsgill motfordran från
gäldenären skall
behandlas i skuldsaneringsförfarandet. Någon särskild reglering
föreslås dock
inte. Frågan har i viss mån kommit i ett annat läge i och med att jag
förordar
att bestridda fordringar över huvud taget skall lämnas utanför en
skuldsanering.
Jag har redan anfört att en skuldsaneringslag bör anpassas till det
befintliga
civil- och processrättsliga systemet (se avsnitt 4.1). Det innebär i
detta
sammanhang för det första att skuldsaneringslagen inte bör innehålla
några
särskilda civilrättsliga regler om kvittning. Kvittningsfrågor får
således även
inom ramen för en skuldsanering lösas genom tillämpning av de
civilrättsliga
regler - skrivna som oskrivna - som redan finns. För det andra bör
skuldsaneringslagen inte heller innehålla några särregler för
kvittning just i
skuldsaneringsförfarandet. Nära till hands skulle annars ligga att i
en
skuldsaneringslag ta in regler som motsvarar de särregler som gäller
i
konkursförfarandet. Jag har dock - liksom utredningen - stannat för
att inte i
skuldsaneringslagen ta in några sådana regler över huvud taget. Det
innebär att
när en gäldenär grundar ett bestridande på att han anser sig ha en
kvittningsgill motfordran, så får detta avgöras enligt allmänna
regler. Ett
sådant avgörande skall dock inte kunna träffas inom ramen för
skuldsaneringsför-
farandet. Om borgenären inte godtar kvittningsförklaringen får hans
fordran
behandlas som vilken bestridd fordran som helst. Det innebär enligt
mitt förslag
- till skillnad från utredningens - att fordran inte omfattas av
skuldsaneringen. En eventuell tvist får avgöras i den för tvistemål
stadgade
ordningen. En sådan ordning kan visserligen tänkas uppmuntra
borgenären att utan
skäl vägra godta kvittningsinvändningen; han får ju i sådant fall
behålla sin
fordran ograverad. Å andra sidan riskerar han att
kvittningsinvändningen
accepteras efter rättegång. Det är som jag ser det uteslutet med en
ordning som
innebär att gäldenärens bestridande på den grunden att han har en
kvittningsgill
motfordran skall behandlas annorlunda än andra bestridanden. Om
borgenären
godtar kvittningsförklaringen innebär det att den fordran som
borgenären deltar
med i skuldsaneringsförfarandet lyder på ett i motsvarande mån lägre
belopp. Är
gäldenärens motfordran lika stor eller större än borgenärens fordran
innebär det
att borgenären inte alls skall delta i skuldsaneringsförfarandet; han
har ju då
redan fått full betalning för sin fordran.
Det finns även i detta sammanhang anledning att erinra om att
skuldsanering
inte bör komma i fråga om gäldenären har många oklara
fordringsförhållanden.
Kvittningsförklaringar från gäldenärens sida i förfarandet kan,
framför allt om
förklaringarna inte godtas, tyda på att gäldenärens skuldsituation
bör redas ut
på något annat sätt, exempelvis genom ett konkursförfarande.

4.7 Förfarandet

4.7.1 Ansökan

Insolvensutredningen: Insolvensutredningen föreslår att ansökan
skall göras hos
tingsrätt. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i huvudsak
med mitt
förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser lämnar utredningens
förslag i
denna del utan erinran. Några remissinstanser påpekar att gäldenären
ofta torde
ha behov av bistånd med att upprätta en ansökan. Några instanser
framhåller
också vikten av att det finns tillgång till enhetliga
ansökningsblanketter och
liknande.
Skälen för mitt förslag: En skuldsanering skall förutsätta att
gäldenären själv
ansöker om det. Något behov av ett skuldsaneringsförfarande där andra
-
exempelvis en borgenär - kan ansöka om skuldsanering finns enligt min
mening
inte. Det är samma bedömning som utredningen oemotsagd av
remissinstanserna har
gjort. En skuldsanering kräver alltså initiativ av gäldenären själv.
Detta
hindrar givetvis inte att information och upplysning ges i olika
sammanhang om
vilka möjligheter lagen erbjuder.
En ansökan om skuldsanering bör kunna avse endast en person. Det är
också
utredningens ståndpunkt. Från några håll ifrågasätts om det inte kan
vara
lämpligt att tillåta exempelvis äkta makar att ansöka om
skuldsanering
gemensamt. Den möjligheten finns också i vissa fall i Norge. Ett krav
är då att
sökandena är solidariskt ansvariga för skulderna. Jag kan inte se
något bra skäl
att tillåta gemensamma ansökningar. Enligt min mening är det en
viktig
utgångspunkt att ansökan endast avser en person. Även om exempelvis
äkta makar
har en inbördes försörjningsskyldighet gentemot varandra är
huvudregeln ändå att
varje vuxen individ ansvarar för sin egen ekonomi (jfr 1 kap. 3 §
äktenskapsbalken). Detta ställningstagande hindrar på intet vis att
flera
ansökningar handläggs gemensamt. Det kan ofta vara rationellt att
handlägga
ansökningar från personer med hushållsgemenskap i ett sammanhang,
eftersom
utredningen i många stycken då torde vara densamma. Äkta makars och
även
exempelvis sambors ekonomier är ofta sammanflätade genom gemensamma
åtaganden
där t.ex. makarna är solidariskt ansvariga för vissa skulder. Detta
solidariska,
eller på annat sätt gemensamma, ansvar är då strikt juridiskt grundat
på andra
omständigheter än hushållsgemenskapen. Att gemensam handläggning är
möjlig,
eller till och med önskvärd i vissa fall, behöver inte anges i
skuldsaneringslagen, eftersom det följer av förvaltningslagen som
gäller för
kronofogdemyndighetens handläggning av skuldsaneringsärenden, såvida
inget annat
föreskrivs i skuldsaneringslagen. Om ett ärende överlämnas eller
överklagas till
tingsrätten följer av ärendelagen att gemensam handläggning kan komma
i fråga
hos tingsrätten.
En ansökan om skuldsanering bör vara skriftlig. Det finns inga skäl
att godta
muntliga ansökningar. Varken utredningen eller någon av
remissinstanserna har
heller varit inne på denna tanke. Skriftlighetskravet kan motiveras
bl.a. med
att den omfattande utredning som skall ges in måste vara skriftlig
och att
ansökan bör enligt utredningens förslag undertecknas på heder och
samvete. Ett
motsvarande krav finns i andra nordiska skuldsaneringslagar. Några
remissinstan-
ser framhåller också vikten av att gäldenären lämnar uppgifterna i
sin ansökan
på heder och samvete. Enligt min mening är det av vikt att betydelsen
av att
gäldenären fullständigt och sanningsenligt bidrar till att ansökan
ger en riktig
bild av hans ekonomiska situation framhålls på skilda sätt. Det
förhållandet att
gäldenären får lämna uppgifterna under straffansvar (se 15 kap. 10 §
brottsbalken) är enligt min mening ägnat att inskärpa vikten av det
sagda.
Som jag redan har utvecklat bör ansökan göras hos
kronofogdemyndigheten. Det är
därvid naturligt att ansökan ges in till kronofogdemyndigheten i det
län där
gäldenären är bosatt.
Gäldenärens ansökan är av grundläggande betydelse för utredningen i
ärendet.
Som jag tidigare har framhållit och vilket också nämns av utredningen
bör det
ställas vissa krav på ansökans innehåll. Jag skulle för min del vilja
hävda att
det bör ställas höga krav på innehållet. Alla uppgifter som är
relevanta för att
bedöma gäldenärens tidigare, nuvarande och framtida ekonomiska
förhållanden bör
noggrant uppges redan i ansökan. Det innebär bl.a. att tillgångar och
skulder
bör redovisas så exakt som möjligt. Lånehandlingar, saldobesked,
deklarationer
m.m. bör givetvis biläggas ansökan. Men jag bedömer det som viktigt
att det i
ansökan inte endast hänvisas till en mängd bilagda handlingar.
Ansökan skall
innehålla en ordentlig sammanställning i dessa hänseenden.
Omständigheterna
kring skuldernas uppkomst bör också anges. Vidare bör förväntade,
framtida in-
komster - för gäldenären och övriga hushållsmedlemmar - redovisas på
ett
tillförlitligt sätt. Utgifterna bör på motsvarande sätt beräknas och
redovisas
så detaljerat som möjligt. Även om en ansökan om skuldsanering är
personlig är
det självfallet viktigt att dessa beräkningar baseras på inkomster
och utgifter
i det hushåll gäldenären lever. Över huvud taget bör uppgifter i nu
diskuterade
avseenden lämnas beträffande alla som är medlemmar av gäldenärens
hushåll. Om
någon hushållsmedlem inte skulle vara villig att bidra med uppgifter
kan detta
medföra att gäldenärens ansökan måste avslås. Eftersom det åvilar
gäldenären ett
allmänt krav på medverkan ligger det närmare till hands att detta får
drabba
gäldenären i stället för någon annan.
I många fall kan man förmoda att gäldenären har haft kontakter med
budgetrådgivare inom konsumentvägledningen eller inom socialtjänsten
innan han
ansöker om skuldsanering. Som jag tidigare har uttalat förutsätts i
många fall
att gäldenären först har vänt sig till sociala myndigheter eller
motsvarande för
att få råd och hjälp med att lösa sina ekonomiska problem. Det är
givetvis av
intresse att den utredning som i sådana sammanhang kan ha gjorts
också kommer
kronofogdemyndigheten till del. Som jag kommer att återkomma till
förutsätter
jag att ansökningsblanketter och ett lättillgängligt
informationsmaterial finns
att tillgå för de gäldenärer som önskar att ansöka om skuldsanering.
När gäldenären lämnar in en ansökan om skuldsanering bör han alltså
först ha
försökt att lösa sina ekonomiska problem på egen hand, eventuellt med
bistånd
från de kommunala myndigheter som sysslar med budgetrådgivning. De
ansträngningar han har gjort för att betala sina skulder och därnäst
att nå en
uppgörelse med borgenärerna bör som jag nyss redovisade tas med vid
den allmänna
skälighetsbedömningen av om skuldsanering skall beviljas eller inte.
Gäldenären
bör därför i sin ansökan redovisa de försök som han har gjort och
redogöra för
varför de inte har lyckats.
Ansökan bör givetvis också vara komplett vad gäller personuppgifter
om
gäldenären och hans hushållsmedlemmar. De krav som bör ställas i
detta hänseende
kan jämställas med de krav som ställs på en parts första inlaga till
domstol i
en rättegång (jfr 33 kap. 1 § rättegångsbalken). Det innebär bl.a.
att ansökan
bl.a. skall innehålla uppgifter om gäldenärens namn, adress och
personnummer.
Motsvarande uppgifter bör också lämnas beträffande borgenärerna.
De höga kraven på ansökans innehåll innebär att en väsentlig del av
utredningsansvaret vilar på gäldenären själv. Som jag avser att
senare redogöra
för är det givetvis meningen att ett sådant ansvar också skall åvila
de
handläggande myndigheterna. Det bör dock betonas att det i första
hand är
gäldenären som skall införskaffa och sammanställa den utredning som
behövs och
att denna utredning skall finnas redan när ansökan ges in. Det är
däremot inte
nödvändigt att gäldenären redan i ansökan presenterar ett förslag
till hur
skulderna skall avvecklas. Något krav i det hänseendet bör därför
inte ställas
upp i lagen. Men det innebär inte att det skulle föreligga något
hinder för
gäldenären att redan på detta stadium ge in ett sådant förslag.
Gäldenären kan
exempelvis redan ha träffat preliminär uppgörelser eller liknande med
några av
sina borgenärer. Det kan vara värdefullt för kronofogdemyndigheten
att vid den
fortsatta utredningen ha tillgång till innehållet i en sådan.

4.7.2 Inledande av skuldsanering

37
Insolvensutredningen: Enligt utredningens förslag skall den
inledande
prövningen göras av tingsrätten som skall kunna avvisa en ansökan som
uppvisar
vissa bristfälligheter. Rätten skall också kunna avslå ansökan, om
det finns
skälig anledning att anta att skuldsanering inte kan komma till
stånd. Precis
som enligt mitt förslag är vissa rättsverkningar knutna till beslutet
om att
inleda skuldsanering.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna betonar vikten av att
det på ett
tidigt stadium kan äga rum en "sållning" av ansökningarna. I klara
fall bör en
ansökan enligt dessa instanser kunna avslås efter en materiell
prövning redan i
inledningsskedet.
Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har uttalat bör det
ställas höga krav
på ansökan och dess innehåll. Det gagnar intresset av ett snabbt
förfarande.
Dessa krav gör också att förfarandet hos kronofogdemyndigheten inte
skall behöva
bli så tungrott och omständligt som annars skulle kunna bli fallet.
Detta
innebär i sin tur att hela förfarandet kan bli förhållandevis billigt
och
enkelt. Alla inblandade -gäldenären, borgenären och
kronofogdemyndigheten - bör
ha nytta av en sådan ordning.
Trots det nyss sagda måste förfarandet ha inslag som garanterar att
utredningen
blir fullständig och tillförlitlig samt att alla berörda intressenter
får
möjlighet att komma till tals i ärendet.
Om man, som jag föreslår, lägger ett stort ansvar på gäldenären
själv vad
gäller innehållet i ansökan, bör det finnas förutsättningar för
kronofogdemyndigheten att på ett tidigt stadium göra en prövning av
om det finns
anledning att gå vidare med ärendet. Utredningen konstaterar - som en
kommentar
till danska förhållanden - att möjligheten att så snart som möjligt
"sortera
ut" de ansökningar som är grundlösa eller där det på grundval av
gäldenärens
egna upplysningar saknas anledning att anta att skuldsanering kan
komma till
stånd är eftersträvansvärd. Med en sådan första anhalt i förfarandet
koncen-
treras insatserna redan på ett tidigt stadium till de ansökningar där
det
verkligen finns skäl att gå vidare med ytterligare utredning, sägs
det också i
utredningens betänkande. Det är ingen som har haft några bärande
invändningar
mot detta. Även enligt min mening bör förfarandet vara utformat så
att
kronofogdemyndigheten i ett inledande skede kan göra en första
gallring av
ansökningarna. Utredningen föreslår att en ansökan som uppvisar
formella brister
skall kunna avvisas. Jag delar denna uppfattning. En ansökan som har
formella
brister som inte är bagatellartade bör kunna avvisas omedelbart, om
gäldenären
inte efter påstötning rättar till bristerna. Enligt utredningen skall
det inte
finnas någon möjlighet att avslå en ansökan efter en materiell
prövning
omedelbart efter det att ansökan har kommit in. Jag anser att man kan
gå längre.
Den inledande prövningen bör kunna vara av såväl formellt som
materiellt slag.
Det är av effektivitets- och kostnadsskäl viktigt att denna första
gallring kan
medföra att så många ärenden som möjligt verkligen gallras bort i ett
så tidigt
skede som möjligt. Det gör att tid och resurser kan koncentreras till
de ärenden
där det verkligen finns förutsättningar för att nå en skuldsanering.
Mitt
ställningstagande innebär följande.
Om en ansökan om skuldsanering uppvisar brister i formellt
hänseende, dvs.
ansökan inte är fullständig eller tillräckligt tydlig, skall
gäldenären
föreläggas att komplettera sin ansökan. Ett sådant föreläggande
behöver inte
delges gäldenären. Det bör vara tillräckligt att det sänds i vanligt
brev till
den adress som gäldenären har uppgett. Härigenom blir förfarandet
såväl enklare
som billigare. Gäldenären riskerar inte heller att drabbas av någon
rättsförlust. Följs inte ett sådant föreläggande och är ansökan så
bristfällig
att den inte kan läggas till grund för den fortsatta prövningen,
skall ansökan
kunna avvisas. Det förhållandet att en ansökan om skuldsanering har
avvisats
hindrar inte en gäldenär att ge in en ny ansökan och få den prövad.
När
kronofogdemyndigheten har att bedöma om en ansökan, som inte har
kompletterats
trots begäran om detta, kan ligga till grund för fortsatt prövning
finns det
anledning att beakta de höga krav som bör ställas på gäldenären och
hans
medverkan, inklusive vad gäller ansökans innehåll.
Förutom den nämnda initiala formella prövningen bör
kronofogdemyndigheten
enligt min mening också ha en möjlighet att sålla bort ansökningar,
som
visserligen är formellt i sin ordning men som uppenbart inte kan leda
till att
skuldsanering beviljas. Det är alltså fråga om en initial prövning av
materiellt
slag. Ansökan bör således redan i detta skede kunna avslås om det av
ansökan
framgår att de grundläggande förutsättningarna för skuldsanering inte
är
uppfyllda. Jag räknar med att det stora flertalet av de ansökningar
som inte bör
leda till skuldsanering kommer att kunna sållas bort redan i detta
skede. Som
jag strax återkommer till bör kronofogdemyndigheten även under det
fortsatta
förfarandet ha möjlighet - och skyldighet - att avslå ansökan så
snart det visar
sig att de i lagen angivna förutsättningarna för skuldsanering inte
är
uppfyllda.
Jag vill framhålla att varken ett avvisningsbeslut eller ett
avslagsbeslut
hindrar gäldenären från att komma in med en ny ansökan om
skuldsanering. Detta
markerar ytterligare att utredningsansvaret i första hand ligger på
gäldenären
och inte på kronofogdemyndigheten. Som jag strax återkommer till bör
dessutom
såväl avvisnings- som avslagsbeslut kunna överklagas till domstol
(avsnitt
4.7.6).
Om en ansökan inte avvisas eller avslås skall kronofogdemyndigheten
besluta att
skuldsanering skall inledas. Innan ett sådant beslut fattas bör
kronofogdemyndigheten vid behov kunna inhämta upplysningar om
gäldenären från
andra myndigheter, exempelvis socialnämnden. Inte sällan torde det
vara så att
gäldenären redan har varit i kontakt med de sociala myndigheterna,
exempelvis
för att där erhålla budgetrådgivning eller liknande. Vad som då har
framkommit
är naturligtvis av intresse då beslut skall fattas om skuldsanering
skall
inledas. Socialnämnden kan dessutom ha andra uppgifter om gäldenären
som är av
relevans vid bedömningen av skuldsaneringsfrågan. Jag skall strax
återkomma till
hur detta ställer sig till reglerna om sekretess (avsnitt 4.7.5).
Beslutet om att inleda skuldsanering bör alltså vara ett formligt
beslut som
fattas av kronofogdemyndigheten. Ett beslut att inleda skuldsanering
bör vara
ett viktigt steg i förfarandet och det bör meddelas bara om
utsikterna att
sedermera nå en skuldsanering kan anses vara goda. Givetvis är det
inget
definitivt ställningstagande till den frågan. Men ett riktmärke bör
vara att
skuldsanering endast skall inledas i de fall då det material som då
föreligger
pekar mot att ansökan kan leda till bifall. Det är viktigt att
borgenärerna får
kännedom om att ett skuldsaneringsförfarande har inletts och att de
får
tillfälle att anmäla sina fordringar. Det är därför ofrånkomligt att
förfarandet
måste innehålla någon form av publikt kungörelsemoment. Utredningen
föreslår att
beslutet att inleda skuldsanering kungörs i Post- och Inrikes
Tidningar.
Utredningen föreslår att det inte skall vara obligatoriskt att också
kungöra
beslutet i en ortstidning. Några remissinstanser framhåller att
annonsering bör
ske även i ortstidning. För min del anser jag att kungörelse måste
ske.
Avgörande rättsverkningar föreslås bli knutna till underlåtenheten
att anmäla
sin fordran i ärendet. Kungörande i ortstidning vid sidan av Post-
och Inrikes
Tidningar torde emellertid långt ifrån alltid vara nödvändigt. I
många fall
förekommer endast ett fåtal kreditgivare som bedriver sin verksamhet
yrkesmässigt. Man kan kräva att dessa kreditgivare bevakar vad som
kungörs i
Post- och Inrikes Tidningar. Gäldenären är dessutom skyldig - och har
ett klart
eget intresse av - att i sin ansökan lämna uppgift om samtliga
fordringsägare.
De fordringsägare som gäldenären har angett i sin ansökan gör
givetvis ingen
rättsförlust om de underlåter att anmäla sin fordran. Jag anser
därför att
kungörelse i ortstidning endast behöver ske i de fall
kronofogdemyndigheten
anser det vara nödvändigt, exempelvis därför att man kan anta att det
förekommer
ett stort antal kreditgivare som inte bedriver sådan verksamhet
yrkesmässigt.
Att det inte alltid krävs kungörelse även i ortstidning är ett sätt
att
nedbringa kostnaderna för annonsering. Det gör också förfarandet
totalt sett
enklare.
I och med att det material som bedömningen om inledande av
skuldsanering skall
grunda sig på bör vara tämligen fylligt och ett beslut om inledande
av
skuldsanering i sig innebär en viss prognos beträffande den slutliga
utgången av
ärendet är det rimligt att tillåta att vissa rättsverkningar knyts
till
beslutet. Utredningen föreslår att det till ett beslut om att inleda
skuldsanering knyts en regel om tillfälligt förbud mot vissa
exekutiva åtgärder.
Utredningen säger att det är nödvändigt för att göra det möjligt för
gäldenären
att reda upp sina ekonomiska förhållanden. Det fortsatta förfarandet
skall inte
"störas" av pågående verkställighet mot gäldenären. Remissinstanserna
har inte
haft något att invända mot detta. Vid mötet den 4 november 1993
påpekade några
instanser att verkställighetsförbudet bör gälla redan från tidpunkten
då ansökan
ges in. Andra instanser framhöll däremot att förbudet inte bör
inträda för
tidigt. Även jag instämmer i utredningens uppfattning att ett beslut
om att
inleda skuldsanering bör ha denna temporära rättsverkan. Lika med
utredningen
anser jag att regeln bör utformas så att åtgärder för verkställighet
i form av
införsel eller utmätning inte skall få äga rum efter det att beslutet
att inleda
skuldsanering har meddelats. Det finns inte anledning att låta ett
sådant förbud
inträda redan då ansökan ges in. En sådan ordning skulle lätt kunna
missbrukas.
Dessutom finns det inget egentligt behov av ett förbud förrän man har
preliminärt konstaterat att det finns förutsättningar för att bevilja
gäldenären
skuldsanering. Förbudet bör gälla även beslut om betalningssäkring
och
verkställighet av sådant beslut. Eftersom kvarstad och andra
säkerhetsåtgärder
enligt 15 kap. rättegångsbalken till skillnad från vad som gäller vid
utmätning
och betalningssäkring inte ger någon förmånsrätt bör något
motsvarande förbud
inte gälla för dessa åtgärder. Regeln bör - som utredningen uttalar -
enbart
avse verkställighet av fordringar som kan komma att omfattas av ett
beslut om
skuldsanering, dvs. enligt huvudregeln fordringar som har uppkommit
före det att
beslutet om att inleda skuldsanering fattas. Verkställighet avseende
fordringar
som uppkommer efter denna tidpunkt bör däremot kunna ske i vanlig
ordning.
Tilläggas kan att det inte synes nödvändigt att i lag föreskriva
hinder mot
verkställighet enligt 16 kap. utsökningsbalken, t.ex. avhysning, och
detta
oavsett om det rör sig om en hyresfordran som omfattas av
skuldsaneringen.
I likhet med vad som gäller i fråga om offentligt ackord bör
avräkning enligt
lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och
avgifter
(avräkningslagen) inte omfattas av förbudet.
Lagrådet har påpekat att utformningen av bestämmelserna om verk-
ställighetsförbud i 25 § i det remitterade förslaget är utformade så
att ett
verkställighetsförbud kan komma att gälla under mycket lång tid.
Enligt
Lagrådets mening bör bestämmelserna kunna mjukas upp något utan att
syftet
förfelas. Lagrådet föreslår att det absoluta hindret mot
verkställighet bara
skall gälla så länge frågan om skuldsanering prövas av
kronofogdemyndigheten och
att rätten i överklagade och överlämnande ärenden skall ha möjlighet
att i det
enskilda faller bestämma om hindret skall bestå. Jag instämmer i
Lagrådets syn-
punkter. Avsikten med verkställighetsförbudet är ju att det skall
vara
temporärt, så att skuldsaneringsförfarandet inte störs av säraktioner
från någon
borgenär. Av den anledningen bör hindret mot verkställighet vara
absolut under
den tid som kronofogdemyndigheten handlägger ärendet. Som Lagrådet
påpekar bör
det emellertid vara möjligt att efter överlämnande eller överklagande
ha en
flexiblare reglering. En sådan åstadkoms med den av Lagrådet
förordade
lösningen.

4.7.3 Allmänt om förfarandet

Insolvensutredningen: Insolvensutredningen föreslår att tingsrätten
som
handläggande myndighet skall ha ett övergripande ansvar för
utredningen i
ärendet. Som ett väsentligt inslag föreslås att tingsrätten skall
kunna förordna
en god man att bistå rätten/gäldenären med utredningen i ärendet.
Remissinstanserna: Många remissinstanser framhåller vikten av att
det skapas
möjligheter för att göra utredningen komplett och tillförlitlig.
Flera instanser
betonar också att gäldenären i många fall kan förmodas vara i behov
av
kvalificerat bistånd i ärendet. Några instanser anser att
Insolvensutredningens
förslag innebär att förfarandet blir onödigt tungrott och
kostnadskrävande. Från
flera håll förordas att kronofogdemyndigheterna får ett större
utredningsansvar.
Från några enstaka instanser sägs att den föreslagna gode mannen kan
ersättas av
kronofogdemyndigheten.
Skälen för mitt förslag: Det är angeläget att ärenden om
skuldsanering kan
handläggas på ett snabbt och enkelt sätt. Förfarandet måste samtidigt
rymma
garantier för att en eventuell nedskrivning av gäldenärens skulder
vilar på en
säker grund. Många remissinstanser framhåller vikten av att
utredningen i ett
skuldsaneringsärende kan göras effektivt och snabbt, utan att
tillförlitligheten
äventyras. Riksdagen har i sitt beslut särskilt nämnt att det är
viktigt att
skuldsaneringsverksamheten kan bedrivas resurssnålt och att
förfarandet i
huvudsak bör kunna vara skriftligt och summariskt.
Som jag redan har framhållit bör ett skuldsaneringsförfarande vila
på vissa
grundläggande principer. Förfarandet skall för det första vara enkelt
och
flexibelt. Detta bör gälla för såväl den enskilde gäldenären och
borgenärerna
som för de handläggande myndigheterna. Detta innebär att förfarandet
i minsta
möjliga utsträckning bör styras av detaljregler.
Vissa förfaranderegler bör tas in i skuldsaneringslagen. I övrigt
bör för
kronofogdemyndighetens handläggning gälla förvaltningslagens
bestämmelser. För
tingsrätten bör i enlighet med Insolvensutredningens förslag
ärendelagen
tillämpas. Förfarandet hos kronofogdemyndigheten bör präglas av
skriftlighet.
Som redan nämnts bör ansökan vara skriftlig och även i det fortsatta
förfarandet
bör skriftväxling i stor utsträckning kunna användas. Givetvis bör
telefon kunna
användas som ett alternativ till skriftväxling i många fall. Någon
särskild
regel om användande av telefon i dessa ärenden torde inte behövas.
Det bör
emellertid vara möjligt för kronofogdemyndigheten att hålla
sammanträden. Det
bör dock helt och hållet ligga i kronofogdemyndighetens hand att
bestämma om ett
sammanträde är behövligt i ett ärende. Sådant behov kan exempelvis
föreligga i
de fall många borgenärer är inblandade och gäldenärens skuldsättning
är mycket
stor. En borgenär eller gäldenären bör dock inte kunna framtvinga att
det hålls
ett sammanträde. I det sammanhanget finns anledning att erinra om att
varje
enskild borgenär genom att vägra godta skuldsaneringsförslaget kan
hindra att en
frivillig skuldsanering fastställs av hos kronofogdemyndigheten.
Skuldsaneringsförfarandet innebär inte heller för gäldenärens del att
han
riskerar någon rättighet som han redan har. Dessutom är han
oförhindrad att
efter ett eventuellt avslag komma in med en ny ansökan. Med hänsyn
till detta
och till de allmänna krav som bör ställas på gäldenärens medverkan
behöver en
kallelse till ett sådant sammanträde enligt min mening inte delges
gäldenären.
Det bör vara tillräckligt att sända kallelsen i ett vanligt brev till
den adress
gäldenären senast har uppgivit i ärendet. I de fall någon annan,
exempelvis en
borgenär, kallas till ett sammanträde hos kronofogdemyndigheten
behöver enligt
min mening inte heller en sådan kallelse delges. En borgenär drabbas
ju inte av
någon rättsförlust genom att utebli från ett sammanträde hos
kronofogdemyn-
digheten. Däremot måste, som jag strax återkommer till, borgenärerna
delges det
upprättade förslaget till skuldsanering.
Vid förfarandet hos tingsrätten efter ett överlämnande dit bör det
emellertid
vara obligatoriskt med sammanträde. Här är det ju fråga om att
borgenärerna
riskerar att deras fordringar skrivs ned eller helt faller bort mot
deras vilja.
Deras rättigheter berörs alltså i högsta grad. Bl.a. svenska
internationella
åtganden, främst artikel 6 i Europakonventionen gör det därför
ofrånkomligt att
förfarandet bör innehålla en föreskrift om muntlig handläggning i
dessa fall.
Sammanträde bör alltså hållas hos tingsrätten i alla
skuldsaneringsärenden. I
många fall kan man anta att flertalet borgenärer inte kommer att
inställa sig
till sammanträdet. Deras utevaro bör dock inte utgöra hinder mot att
ärendet
avgörs. Tvärtom bör deras utevaro kunna behandlas som ett godtagande
av
förslaget till skuldsanering. Borgenärernas inställning har ju på
detta stadium
formellt sett ingen betydelse, därför är det inte heller nödvändigt
att ge deras
utevaro någon formell verkan. Borgenärerna bör givetvis i kallelsen
erinras om
att ärendet kan komma att avgöras trots deras utevaro. Tingsrätten
måste
dessutom ha något underlag för sitt avgörande utöver vad som framgår
av det
skriftliga material som överlämnats från kronofogdemyndigheten. På
detta stadium
är ärendet regelmässigt tvistigt, eftersom åtminstone någon borgenär
har motsatt
sig skuldsaneringen. Det kan enligt min mening vara en lämplig
ordning att
tingsrätten inför sitt avgörande har ett sammanträde, vid vilket
samtliga
berörda ges möjlighet att komma till tals. Till detta sammanträde bör
borgenärerna delges kallelsen. Något delgivningskrav bör däremot inte
heller här
gälla för kallelsen till gäldenären.

4.7.4 Närmare om kronofogdemyndighetens och tingsrättens
handläggning

38
Insolvensutredningen: Utredningens förslag innebär att ett förslag
till
skuldsanering skall upprättas av den gode mannen tillsammans med
gäldenären.
Detta förslag skall tillställas borgenärerna varefter rätten har att
besluta om
skuldsanering.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar utredningens förslag i
dessa delar
i stort sett utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Utredningens förslag innebär att
förfarandet hos
rätten skall leda till att ett förslag om skuldsanering upprättas.
Förslaget
skall bl.a. innehålla uppgifter om vilka fordringar som omfattas,
vilken procent
av fordringarnas belopp som skall kvarstå samt när och hur
kvarstående belopp
skall betalas. Detta förslag skall sedan behandlas vid en muntlig
förhandling.
Härefter skall rätten fatta beslut om skuldsanering skall beviljas
eller inte.
Rätten kan därvid besluta enligt förslaget eller fatta ett beslut som
avviker
från förslaget. Rätten kan också på detta sena stadium avslå ansökan.
Om rätten
beslutar att bevilja skuldsanering, skall beslutet kungöras i Post-
och Inrikes
Tidningar.
Utredningens överväganden i dessa delar godtas i det stora hela av
samtliga
remissinstanser. Riksdagen framhåller i sitt tillkännagivande att det
bör
övervägas om inte utrymmet för frivillighet kan göras större och om
inte beslut
om skuldsanering i ett andra steg kan fattas av en annan instans än
domstol.
I enlighet med vad jag tidigare har framhållit bör
skuldsaneringsförfarandet
delas upp i tre steg, som i och för sig bör vara starkt integrerade i
varandra.
Förfarandet i steg två - där tyngdpunkten i det lagreglerade
förfarandet ligger
- bör kunna leda till att en frivillig skuldsanering nås. Själva
utredningsarbetet bör sträva mot att åstadkomma ett förslag till
skuldsanering
som kan godtas av borgenärerna. För att nå detta bör
kronofogdemyndigheten, som
sagt, ha möjlighet att agera flexibelt och i så liten utsträckning
som möjligt
vara bunden till vissa bestämda former.
Som jag nyss redovisade bör kronofogdemyndigheten kunna avslå en
ansökan om
skuldsanering redan vid den initiala prövningen. Den omständigheten
att
kronofogdemyndigheten inte avslagit en ansökan utan har beslutat
inleda
skuldsanering bör emellertid inte hindra kronofogdemyndigheten från
att på nytt
pröva om förutsättningarna för skuldsanering är uppfyllda och att i
förekommande
fall avslå ansökan under förfarandets gång. Det kan t.ex. inte
uteslutas att det
under utredningen kommer fram uppgifter om omständigheterna vid
skuldernas
tillkomst som innebär att det allmänna skälighetskravet för
skuldsanering inte
är uppfyllt. Kronofogdemyndigheten bör då kunna avslå ansökan. Det är
angeläget
att se till att förfarandet avbryts så snart det visar sig att
förutsättningarna
för skuldsanering brister och att kronofogdemyndigheten inte i onödan
ödslar
resurser på hopplösa fall. Detta ligger också i borgenärernas
intresse.
Som jag redan har påpekat torde den verkliga gallringen komma att
ske redan vid
kronofogdemyndighetens initiala prövning och de ärenden där
kronofogdemyndigheten beslutar inleda skuldsanering bör därför
normalt leda till
skuldsanering. Det är utgångspunkten också i de övriga nordiska
skuldsaneringslagarna. Jag räknar därför inte med att antalet
avslagsbeslut
under den fortsatta handläggningen kommer att bli särskilt stort. När
utredningen kommit så långt att ett förslag till skuldsanering har
utarbetats
torde det knappast bli aktuellt annat än i extrema undantagsfall.
Det förslag till skuldsanering som skall arbetas fram är alltså en
viktig
beståndsdel av hela förfarandet. Formellt sett är det gäldenären som
upprättar
förslaget. I lagen bör anges att det skall ske i samarbete med
kronofogdemyndigheten. I praktiken bör också borgenärerna involveras
i detta
arbete. På vilket sätt borgenärerna bör delta kan givetvis variera
från fall
till fall. Rent allmänt är det dock viktigt att förslaget utformas så
att
förutsättningarna för att det skall kunna godtas av samtliga
borgenärer är så
goda som möjligt. Det är också viktigt att förslaget är utformat så
att de
grundläggande villkoren för skuldsanering enligt lagen är uppfyllda.
I undantagsfall kan det inträffa att gäldenären och
kronofogdemyndigheten inte
kommer överens om vad förslaget bör innehålla och hur det bör vara
utformat.
Gäldenären bör i en sådan situation inte kunna lägga fram ett förslag
mot
kronofogdemyndighetens vilja. Det kan tvärtom inte heller komma i
fråga att
kronofogdemyndigheten lägger fram ett förslag mot gäldenärens vilja.
Skuldsaneringsförfarandet bygger ju på att gäldenären och
kronofogdemyndigheten
tillsammans skall utarbeta och presentera ett förslag för
borgenärerna. I den nu
beskrivna situationen torde det vid oenighet inte återstå annat än
att
kronofogdemyndigheten avslår ansökan med hänvisning till att
förutsättningarna
för skuldsanering inte är uppfyllda. En sådan förutsättning är ju att
gäldenären
på ett lojalt sätt medverkar i förfarandet. Ett sådant avslagsbeslut
bör
gäldenären kunna överklaga.
Frågan inställer sig då vad förslaget skall innehålla och hur det
skall vara
utformat. Förslaget bör enligt min mening innehålla en fullständig
redovisning
av gäldenärens ekonomiska situation. Det bör således anges vilka
skulder och
eventuella tillgångar gäldenären har, vilka inkomster han har och kan
påräkna
den närmaste framtiden samt vilka löpande utgifter som bedöms som
absolut
nödvändiga för gäldenärens och hans familjs försörjning. Innehållet i
förslaget
bör emellertid, av naturliga skäl, koncentreras på skuldsituationen.
Samtliga
skulder som omfattas av en skuldsanering måste sålunda noggrant
specificeras.
Det bör särskilt anges om någon villkorad, till beloppet obestämd
eller icke
förfallen fordran inte skall omfattas av skuldsaneringen (jfr avsnitt
4.6.8). I
förslaget bör sedan anges vilken procent av fordringarnas belopp
gäldenären kan
antas betala. Det bör också anges vad detta innebär i absoluta tal
för varje
fordran samt hur mycket gäldenären t.ex. månadsvis kan betala till
varje
borgenär. Som jag redan har nämnt bör likabehandlingsprincipen - med
vissa
smärre undantag - gälla för fördelningen av betalningsutrymmet mellan
de
fordringar som omfattas av skuldsaneringen. Det bör dessutom anges på
vilket
sätt gäldenärens betalningar skall ske. Som jag tidigare har
framhållit är det
viktigt att en kommande betalningsplan noggrant anger när och hur
betalningarna
skall ske. Det bör enligt min mening utarbetas särskilda blanketter
och
dataprogram för denna hantering.
När förslaget är utarbetat och klart bör det tillställas samtliga
borgenärer.
Så här långt har borgenärernas kontakt med ärendet normalt endast
varit att de
har anmält sina fordringar i ärendet. Som jag återkommer närmare till
i
specialmotiveringen är det i mer komplicerade ärenden lämpligt att
samråd sker
med borgenärerna på ett tidigare stadium, innan förslaget är
färdigställt.
Borgenärerna bör föreläggas att yttra sig över förslaget inom en viss
tid. Av
föreläggandet bör klart och tydligt framgå att ett uteblivet yttrande
inte
hindrar ett beslut om att fastställa förslaget. Passivitet blir
därigenom att
jämställa med ett godtagande av förslaget. Av detta följer att
föreläggandet
måste delges borgenärerna. Att passivitet under vissa förutsättningar
kan få
vissa rättsverkningar för den enskilde finns det exempel på såväl
inom civil-
som processrätten. Det är därför inte oförenligt med grundläggande
rättsprinciper att ge ett uteblivet yttrande sagda verkan i detta
sammanhang. På
detta stadium får kronofogdemyndigheten hålla ett sammanträde, om det
bedöms som
nödvändigt. Det bör dock inte på detta eller något annat stadium vara
obligatoriskt för kronofogdemyndigheten att hålla sammanträde i ett
skuldsaneringsärende. Om samtliga borgenärer godtar förslaget eller
inte yttrar
sig över det, bör det leda till att kronofogdemyndigheten fastställer
förslaget.
Enligt min mening talar flera skäl för att kronofogdemyndigheten
skall
fastställa skuldsaneringen i ett formligt beslut. Ett viktigt skäl
för detta är
att skuldsaneringen med vissa undantag bör omfatta alla skulder och
således vara
bindande inte bara för de kända utan också de okända borgenärerna.
Gäldenärens
ansvar för betalningen av de fordringar som inte är kända bör til och
med helt
falla bort (se avsnitt 4.4). Det förhållandet att ett uteblivet
yttrande från en
borgenär enligt vad jag nyss redovisade bör jämställas med ett
godtagande av
förslaget gör också att det blir nödvändigt med en ordning som
innebär att
kronofogdemyndigheten fastställer skuldsaneringen i ett formligt
beslut.
En fastställelse bör naturligtvis inte vara obligatorisk. Om
gäldenären och
borgenärerna av någon anledning skulle vara överens om att man inte
inte vill ha
skuldsaneringen fastställd av kronofogdemyndigheten, är det inget som
hindrar
att gäldenären återkallar sin ansökan varvid kronofogdemyndigheten
avskriver
ärendet från vidare handläggning. Skuldsaneringen kommer i så fall
att falla
utanför det lagreglerade området, trots att den således arbetats fram
inom ramen
för en lagreglerad skuldsanering. En sådan skuldsanering omfattar då
bara de
borgenärer som deltar, och uttryckligen godtar förslaget, och får
ingen
betydelse vare sig för de okända borgenärerna eller de borgenärer som
har
förhållit sig passiva under förfarandet inför kronofogdemyndigheten.
Kronofogdemyndighetens beslut blir att betrakta som ett slags
stadfästelse av
den överenskommelse som gäldenären och borgenärerna har träffat.
Kronofogdemyndigheten bör således inte vara fri att korrigera
förslaget utan
måste fastställa det som det är. Eftersom skuldsaneringen blir
bindande även för
de borgenärer som inte har hört av sig i ärendet kan dock beslutet
inte
jämställas med en stadfästelse av förlikning enligt 17 kap. 6 §
rättegångsbalken. Innan skuldsaneringen fastställs måste nämligen
kronofogdemyndigheten pröva om förslaget är i överensstämmelse med
skuldsaneringslagens bestämmelser. Normalt är detta fallet eftersom
kronofogdemyndigheten har deltagit i utarbetandet av förslaget; den
bör
naturligtvis inte medverka till att lägga fram ett förslag som inte
överensstämmer med reglerna i lagen. Den officialprövning som
kronofogdemyndigheten sålunda måste göra innan skuldsaneringen
fastställs kommer
därför inte att bli särskilt betungande; prövningen är i princip
redan gjord
under förfarandets gång.
Om kronofogdemyndigheten undantagsvis skulle finna att förslaget
strider mot
lagen, skall ansökan avslås. Alternativet vore här att
kronofogdemyndigheten
överlämnar ärendet till tingsrätten. Det är dock enligt min mening
inte rimligt
att kronofogdemyndigheten skall vara tvungen att överlämna ärenden
som enligt
kronofogdemyndighetens mening strider mot lagens bestämmelser. Den
som är
missnöjd med kronofogdemyndighetens beslut bör i stället, som jag
strax åter-
kommer till (avsnitt 4.7.6), kunna överklaga beslutet till tingsrätt.
Om någon borgenär motsätter sig att skuldsanering beviljas
gäldenären, bör
kronofogdemyndigheten vara förhindrad att besluta om skuldsanering.
Det innebär
att varje borgenär på detta stadium kan sägas ha en vetorätt. Det
spelar därvid
ingen roll av vilken anledning borgenären vägrar att delta. Han
behöver inte
ange några skäl alls. Om en borgenär på ett tidigare stadium
klargjort att han
tänker motsätta sig en skuldsanering utgör det emellertid inte skäl
för krono-
fogdemyndigheten att avbryta utredningen i ärendet. En borgenär som
vill hindra
en frivillig skuldsanering hos kronofogdemyndigheten måste som svar

myndighetens föreläggande i samband med att han tillställs förslaget
ange att
han motsätter sig förslaget. Det är, som nämnts, tillräckligt med ett
"blankt"
angivande att han motsätter sig skuldsanering, men det är också
nödvändigt att
han gör det på detta stadium. Ärendet bör i så fall, sedan
utredningen har
avslutats, överlämnas till tingsrätten.
Vid överlämnandet till tingsrätten bör all utredning i ärendet
bifogas.
Avsikten är att tingsrätten inte skall behöva inhämta några
ytterligare
upplysningar eller vidta några ytterligare förberedande
utredningsåtgärder.
Ärendet skall alltså vara i ett sådant skick att tingsrätten på det
överlämnade
materialet skall kunna fatta ett beslut om tvingande skuldsanering.
Tingsrätten
bör dock vara oförhindrad att inhämta ytterligare utredning om
tingsrätten
bedömer det som nödvändigt. Därvid bör det var möjligt för
tingsrätten att, på
samma sätt som för kronofogdemyndigheten, hålla sammanträde och
förordna om
skriftlig handläggning. Ett muntligt inslag vid tingsrättens
handläggning bör
som jag redan har utvecklat vara obligatoriskt (avsnitt 4.1 och
4.7.3). Så snart
tingsrätten har tagit emot ett skuldsaneringsärende bör den göra en
initial
prövning av om utredningen är komplett och korrekt. I så gott som
alla fall bör
den vara det. Tingsrätten bör också göra en preliminär granskning av
förslaget
till skuldsanering för att kontrollera om det är förenligt med de
grundläggande
villkor som ställs upp i lagen. Regelmässigt bör så vara fallet. Om
det vid
denna preliminära granskning inte kommer fram något anmärkningsvärt
som
föranleder tingsrätten att inhämta ytterligare utredning eller att
ändra
förslaget bör tingsrätten kalla till ett sammanträde. Till detta
sammanträde bör
gäldenären och samtliga borgenärer kallas. Om ytterligare utredning
har
införskaffats eller om förslaget har ändrats bör de nya uppgifterna
bifogas
kallelsen. Annars torde det vara tillräckligt att i kallelsen hänvisa
till
ärendet hos kronofogdemyndigheten. Sammanträdet vid tingsrätten kan
givetvis ge-
stalta sig på olika sätt alltefter ärendets karaktär i det enskilda
fallet. I
många fall kan man förvänta sig att inte någon kommer att hörsamma
kallelsen.
Sammanträdet blir då av tämligen expeditiv karaktär. Erfarenheterna i
Danmark
visar att det är mycket sällsynt att någon borgenär deltar vid
domstolens
sammanträden och att gäldenären endast undantagsvis deltar. Ärendena
är där
regelmässigt beredda på ett sådant sätt att de inblandades utevaro
inte
försvårar domstolens beslutsfattande. I vissa fall kan dock
sammanträden få
karaktären av en regelrätt förhandling där förhållandevis utförlig
utredning
förebringas och framför allt omfattande argumentation förekommer.
Tingsrätterna
torde genomgående ha goda möjligheter att i förväg bilda sig en
uppfattning om
hur ett sammanträde kan komma att gestaltas, vilket är av betydelse
för
planeringen.
Tingsrättens avgörande bör ges i form av ett beslut. Det är
nödvändigt och
självklart eftersom det här är fråga om en tvingande skuldsanering.
Verkan av
beslutet bör dock vara densamma, oavsett om det är
kronofogdemyndigheten eller
tingsrätten som har fattat beslutet om skuldsanering.
En annan fråga att behandla i detta avsnitt är hur tingsrätten skall
hantera
den situationen att samtliga borgenärer faktiskt godtar förslaget.
Det kan ju
inträffa att den eller de borgenärer som tidigare hos
kronofogdemyndigheten har
motsatt sig en skuldsanering har ändrat ståndpunkt och numera kan
tänka sig att
godta förslaget. I dessa fall kan det alltså inträffa att
samstämmighet
föreligger, så att förutsättningarna för frivillig skuldsanering
egentligen är
uppfyllda. I dessa fall bör givetvis tingsrätten besluta om
skuldsanering om
förutsättningarna enligt lagen är uppfyllda. Det förefaller inte
heller rimligt
att i dessa fall låta ärendet gå tillbaka till kronofogdemyndigheten.
Tingsrätten bör alltså på vanligt sätt avgöra om skuldsanering skall
beviljas
eller inte. Denna prövning blir i huvudsak inte annorlunda jämfört
med vad som
gäller då någon borgenär har motsatt sig att skuldsanering beviljas.
I den mån skuldsaneringslagen inte innehåller några förfaranderegler
kommer
alltså ärendelagens regler gälla för förfarandet vid tingsrätten. I
och med att
ärendelagen generellt hänvisar till vad som är föreskrivet om
handläggningen av
tvistemål i de fall ärendelagen inte reglerar en fråga innebär det
att även
många av rättegångsbalkens regler blir tillämpliga på
skuldsaneringsförfarandet
vid tingsrätten (se 11 § ärendelagen). Jag skall här ta upp några av
de
handläggningsfrågor som kan bli aktuella i ett skuldsaneringsärende.
Som jag redan har uttalat bör ärendena vara mer eller mindre
kompletta när de
kommer till tingsrätten. Det kan dock inte uteslutas att tingsrätten
ser sig
tvungen att förordna om komplettering från gäldenären, någon borgenär
eller från
annat håll innan man anser sig kunna sätta ut ett sammanträde. Hur en
sådan
eventuell komplettering skall inhämtas står det tingsrätten fritt att
välja så
att det passar det enskilda ärendet (jfr 4 § första stycket
ärendelagen). I de
flesta fall bör dock tingsrätten genast kunna sätta ut ärendet till
ett samman-
träde. Vid sammanträdet gäller i tillämpliga delar rättegångsbalkens
bestämmelser om huvudförhandling i tvistemål (se 5 § andra stycket
ärendelagen).
I många delar medför skuldsaneringsärendenas karaktär att avsteg
måste göras
från denna förhandlingsordning. Tingsrättens allmänna ansvar för
utredningen och
dess skyldighet att självmant pröva om förutsättningarna för
skuldsanering är
uppfyllda innebär att tingsrätten får en mycket aktiv roll vid dessa
sammanträden. Ett sammanträde kan exempelvis inledas med att
tingsrätten redogör
för det förslag som gäldenären tillsammans med kronofogdemyndigheten
har arbetat
fram samt för bakgrunden till det. Vidare får tingsrätten redogöra
för
anledningen till att ärendet har överlämnats från
kronofogdemyndigheten. Sedan
kan de närvarande ges tillfälle till att lämna eventuella
kompletteringar i sak.
Det är inte heller otänkbart att det kan bli fråga om att förebringa
bevisning
vid ett sammanträde i ett skuldsaneringsärende. Genom hänvisningen i
ärendelagen
får rättegångsbalken då i huvudsak tillämpas vad gäller formerna för
bevis-
ningens förebringande m.m. Därefter får de närvarande intressenterna
tillfälle
till argumentation. Sammanträdet avslutas sedan med att tingsrätten
ger besked
om när beslut kommer att meddelas. I överlämnade ärenden kan
tingsrättens beslut
innebära att man endera beslutar om tvingande skuldsanering eller att
man avslår
ansökan. Ärendet kan givetvis komma att avskrivas om exempelvis
gäldenären
återkallar sin ansökan. Någon möjlighet för tingsrätten att
återförvisa ärendet
till kronofogdemyndigheten bör emellertid inte finnas. Denna
möjlighet bör dock
finnas i vissa fall när tingsrätten handlägger ett från
kronofogdemyndigheten
överklagat avvisnings- eller avslagsbeslut. Jag återkommer senare
till detta
(avsnitt 4.7.6).
En fråga som berördes vid det möte som Justitiedepartementet höll
den 4
november 1993 är hur frågor om rättegångskostnader skall behandlas i
skuldsaneringsärenden. I avsaknad av någon särskild reglering kommer
rättegångsbalkens regler om fördelningen av kostnader i mål där
förlikning inte
är tillåten att bli tillämpliga. Dessa innebär som huvudregel att
vardera parten
får svara för sina egna kostnader i målet oavsett utgången. En sådan
ordning
förefaller ovanligt väl lämpad för skuldsaneringsärenden. I dessa
ärenden är det
inga anspråk som i och för sig är tvistiga (jfr avsnitt 4.6.10). Det
som kan
vara tvistigt är dels frågan om gäldenären är berättigad att erhålla
skuldsanering, dels frågan om vilken nedskrivningsprocent som skall
gälla och
hur betalningsplanen i övrigt bör vara utformad. Givetvis kan det
uppstå
kostnader för såväl gäldenären som enskilda borgenärer i dessa fall.
Att
gäldenären, inte minst med hänsyn till den hjälp han kan få från
olika instanser
under förfarandets gång, bör svara för sina egna kostnader är enligt
min mening
självklart. Att det allmänna skulle svara för någon del av
borgenärernas
kostnader, utöver att tillhandahålla förfarandet, är uteslutet. Att
ytterligare
belasta gäldenären med ett ansvar för dessa kostnader är inte
förenligt med de
syften som bär upp skuldsaneringsinstitutet. Det sagda gör enligt min
mening att
såväl gäldenären som borgenärerna bör svara för sina egna kostnader i
skuldsaneringsärendena.
I de fall kronofogdemyndigheten eller tingsrätten har beslutat att
bifalla en
ansökan om skuldsanering inställer sig bl.a. frågan hur ett sådant
beslut skall
behandlas i verkställighetshänseende.
Om gäldenären inte fullgör sina förpliktelser enligt den beslutade
skuldsaneringen bör - som jag strax återkommer till (avsnitt 4.7.7) -
borgenärerna kunna få till stånd en omprövning av hela
skuldsaneringen. Det är
emellertid inte sagt att en sådan omgång alltid är till fördel för
borgenärerna.
De bör ha möjlighet att tvångsvis få betalt enligt den beslutade
skuldsaneringen. Ett beslut om skuldsanering som vunnit laga kraft
bör därför -
oavsett om det har fattats av kronofogdemyndigheten eller rätten -
kunna
verkställas genom kronofogdemyndighetens försorg om gäldenären inte
betalar
enligt beslutet. Jag föreslår därför att ett skuldsaneringsbeslut
skall kunna
verkställas som en lagakraftvunnen dom. Verkställighet bör inte kunna
ske innan
beslutet vunnit laga kraft.

4.7.5 Sekretessfrågor

Insolvensutredningen: Utredningens betänkande innehåller inte något
motsvarande
förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte framfört några
synpunkter i dessa
delar på annat sätt än att några instanser har anfört att det bör ges
en
möjlighet att hos domstolen sekretessbelägga uppgifter i ett där
pågående eller
avslutat skuldsaneringsärende. Någon instans har påtalat vikten av
att
gäldenären upplyses om att borgenärerna - i egenskap av parter - kan
komma att
få del av sekretesskyddade uppgifter beträffande honom.
Skälen för mitt förslag: De uppgifter om en persons ekonomiska och
andra
personliga förhållanden som socialnämnden förfogar över i ett
biståndsärende
eller ärende om skuldsanering torde i de allra flesta fall vara
föremål för
sekretess enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100). Sekretessen
hos
socialnämnden gäller med ett omvänt skaderekvisit, dvs. det råder en
presumtion
för sekretess beträffande uppgifter där. Som jag tidigare har
framhållit är det
av stort värde om kronofogdemyndigheten kan ta del av de uppgifter
och den
utredning som kan ha förekommit tidigare hos sociala eller andra
kommunala
myndigheter. Själva idén med ett förfarande uppdelat i flera steg
bygger på att
man i ett följande steg skall kunna tillgodogöra sig vad som har
förekommit i
stegen innan. Detta bör också kunna ske utan någon större omgång.
Kronofogdemyndigheten bör alltså kunna få del av vad som kan ha
förekommit
tidigare hos andra myndigheter som sysslar med budgetrådgivning eller
motsvarande, liksom tingsrätten bör kunna få omedelbar del av vad som
förekommit
hos kronofogdemyndigheten. En bestämmelse om skyldighet för sociala
eller andra
myndigheter att till kronofogdemyndighet eller domstol överlämna
uppgifter om
gäldenären som kan vara av vikt i ett ärende om skuldsanering bör
därför tas in
i skuldsaneringslagen. Av 14 kap. 1 § sekretesslagen följer att
uppgift kan
lämnas till annan myndighet utan hinder av sekretess om
uppgiftsskyldigheten
följer av lag. Däremot bör skyldigheten att lämna uppgifter till
kronofogdemyndigheten eller domstolen inte omfatta uppgifter om
närstående till
gäldenären. För att sådana uppgifter skall kunna lämnas bör alltså
krävas
medgivande av den uppgiften rör.
Hos kronofogdemyndigheten gäller sekretess enligt 9 kap. 19 §
sekretesslagen i
ärende angående exekutiv verksamhet. Handläggningen av ett
skuldsaneringsärende
är emellertid inte att betrakta som sådan verksamhet. Enligt min
mening bör
emellertid även uppgift om en enskilds personliga förhållanden i ett
skuldsaneringsärende omfattas av sekretess. Det bör vara fallet såväl
hos
kronofogdemyndighet som hos domstol. Som ovan har nämnts omfattas
uppgifter i
ett budgetrådgivningsärende hos socialnämnden i de flesta fall av
sekretess.
Även de kommunala konsumentvägledarna lämnar råd till enskilda i
budgetfrågor. I
denna verksamhet förekommer ingen sekretess. De uppgifter som lämnas
till
konsumentvägledarna torde vara av samma slag som de som lämnas i
socialnämndens
rådgivningsverksamhet. Även uppgifter om en enskilds personliga
förhållanden som
förekommer i rådgivning som rör skuldsanering hos konsumentvägledarna
bör därför
omfattas av sekretess. I sekretesslagen bör därför föreskrivas att
sekretess
gäller i ärende om skuldsanering för uppgift om enskilds personliga
förhållanden
hos kommunal konsumentvägledare, kronofogdemyndighet eller domstol om
det kan
antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om
uppgiften röjs.
Med en sådan reglering skyddar man alla typiskt sett känsliga
uppgifter om den
enskilde. Under begreppet personliga förhållanden faller såväl
uppgifter om
t.ex. sjukdomstillstånd som uppgifter om en persons ekonomi. Beslut i
ett ärende
om skuldsanering bör dock inte omfattas av sekretess. Inte heller bör
någon
inskränkning av meddelarfriheten föreskrivas.

4.7.6 Frågor om överklagande, forum och tingsrätts sammansättning

Insolvensutredningen: Utredningen föreslår att tingsrätten i vissa
fall skall
kunna bestå av tre lagfarna domare i ett skuldsaneringsärende.
Utredningens
förslag innehåller inte några regler om prövningstillstånd eller om
den
särskilda regleringen av överklagande av beslut om återförvisning. I
övrigt
överensstämmer förslaget med mitt i de delar det innehåller
motsvarigheter till
mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar
utredningens
förslag utan erinran i dessa delar.
Skälen för mitt förslag: Enligt den modell som jag har skisserat här
kommer
såväl kronofogdemyndigheten som tingsrätten att fatta beslut av olika
slag under
handläggningen av ett skuldsaneringsärende. Det kan vara fråga om
beslut som
avser mer eller mindre självklara handläggningsåtgärder, som
exempelvis att
inhämta yttranden, kalla till sammanträden och bestämma om
kungörelser. Enligt
såväl min som utredningens, av remissinstanserna oemotsagda,
uppfattning finns
det ingen anledning att tillåta att sådana beslut överklagas
särskilt. Några
särskilda regler härom behövs inte i skuldsaneringslagen. Dessa
frågor regleras
nämligen i förvaltningslagen och ärendelagen. Av
handläggningsbesluten är det
egentligen endast kronofogdemyndighetens beslut om att inleda
skuldsanering som
man kan tänka sig att det finns ett behov av att kunna överklaga.
Detta hänger
naturligtvis samman med att det till ett sådant beslut är knutet
vissa
rättsverkningar av betydelse utanför själva skuldsaneringsärendet.
Vad jag
främst har i åtanke är att ett sådant beslut föreslås innebära att
åtgärder för
verkställighet under viss tid inte skall få äga rum.
Insolvensutredningen
föreslår också att ett beslut om att inleda skuldsanering skall få
överklagas
särskilt. Utredningen hänvisar till att vissa beslut av liknande slag
får
överklagas särskilt i konkurs- och ackordsärenden. Remissinstanserna
har inte
närmare berört denna fråga i sina remissvar. Liknande resonemang kan
föras
beträffande kronofogdemyndighetens beslut att överlämna ett ärende
till
tingsrätten eller ett beslut att förklara en ansökan vilande. Av
naturliga skäl
har det förstnämnda slaget av beslut inte berörts av utredningen
eller
remissinstanserna.
Naturligtvis gagnar det intresset av ett enkelt och snabbt
förfarande att det
endast ges möjligheter att överklaga beslut under handläggningen då
det av
rättssäkerhetsskäl är absolut påkallat. Enligt min mening är det över
huvud
taget av vikt att ärenden om skuldsanering kan handläggas skyndsamt.
Detta
skulle tala för att ett beslut att inleda skuldsanering inte skall få
överklagas. Enligt vad jag tidigare har uttalat bör
kronofogdemyndigheten ges
ordentliga möjligheter att på ett inledande stadium av förfarandet
göra, inte
bara en formell, utan också en materiell prövning av ansökningarna.
En sådan
ordning medför en förhållandevis långt gående preliminär prognos av
den slutliga
utgången i ärendet, eller med andra ord att i de flesta ärenden där
skuldsanering inleds kommer också skuldsanering så småningom att
beviljas. Detta
medför att behov av en separat överklagandemöjlighet av beslutet att
inleda
skuldsanering inte förefaller särskilt framträdande. De
rättsverkningar som är
knutna till ett beslut om att inleda skuldsanering är i och för sig
endast
temporära, men de är inte obetydliga. Detta talar trots allt för att
tillåta en
borgenär att kunna överklaga ett beslut om att inleda skuldsanering.
Jag
föreslår därför att ett beslut om att inleda skuldsanering skall
kunna
överklagas särskilt. Däremot bör kronofogdemyndighetens beslut att
överlämna ett
skuldsaneringsärende till tingsrätten inte kunna överklagas.
Andra slutliga avgöranden som kan komma att fattas i ett
skuldsaneringsärende
bör givetvis kunna överklagas. Om kronofogdemyndigheten avvisar en
ansökan om
skuldsanering, bör ett sådant beslut också kunna överklagas. I övrigt
kan såväl
kronofogdemyndigheten som tingsrätten komma att avslå en ansökan. Ett
avslagsbeslut kan enligt vad jag föreslår komma att meddelas på olika
stadier av
förfarandet. Oavsett på vilket stadium ett avslagsbeslut meddelas av
kronofogde-
myndigheten bör det kunna överklagas.
Vidare kan kronofogdemyndigheten komma att fastställa en frivillig
skuldsanering. Ett sådant beslut innebär emellertid inte bara ett
fastställande
av parternas överenskommelse om frivillig skuldsanering.
Kronofogdemyndigheten
skall göra en materiell prövning av att förutsättningarna för
skuldsanering
enligt lagen är uppfyllda och skuldsaneringen är bindande för såväl
okända
borgenärer som de borgenärer som är passiva. Enligt min mening bör
det därför
finnas en möjlighet att överklaga ett sådant beslut.
Kronofogdemyndighetens beslut bör överklagas till tingsrätt. En
naturlig
ordning är då att överklagandet prövas av tingsrätten i den ort där
gäldenären
är bosatt. Med en sådan lösning kommer skuldsaneringsärenden att
kunna prövas av
landets samtliga 97 tingsrätter. Det finns inte anledning att för
skuldsaneringsärendena välja att koncentrera dessa ärenden till vissa
tingsrätter, exempelvis till en tingsrätt i varje län (jfr prop.
1992/93:216 s.
73 f). Detsamma bör givetvis gälla i de fall ett ärende överlämnas
från
kronofogdemyndigheten till tingsrätten.
Om ett beslut av kronofogdemyndigheten överklagas till tingsrätten
uppstår
frågan vad tingsrättens prövning skall kunna mynna ut i. Om
kronofogdemyndigheten har avvisat en ansökan bör tingsrätten, förutom
att lämna
besvären utan bifall, kunna förordna att ärendet återförvisas till
kronofogdemyndigheten. Om kronofogdemyndigheten har avslagit ansökan
efter en
initial prövning, bör tingsrätten också vid bifall återförvisa
ärendet till
kronofogdemyndigheten. En sådan ordning rimmar bäst med den
föreslagna
uppdelningen där huvuddelen av utredningen föreslås bli gjord under
förfarandet
hos kronofogdemyndigheten. Något annorlunda förhåller det sig
emellertid när
kronofogdemyndigheten avslår en ansökan på ett sent stadium, när
utredningen har
avslutats och ett förslag till skuldsanering har upprättats. I sådana
fall bör
tingsrätten vid bifall till överklagandet kunna sätta ett eget beslut
i stället
för kronofogdemyndighetens, dvs. besluta om tvingande skuldsanering.
Om
kronofogdemyndigheten har avskrivit ett ärende från vidare
handläggning, bör
tingsrätten givetvis vid ett eventuellt bifall till ett överklagande
återförvisa
ärendet till kronofogdemyndigheten. I det remitterade förslaget
föreslog jag att
sådant återförvisningsbeslut inte skulle kunna överklagas. Lagrådet
har angående
detta uttalat.

Den ordning som föreslås i 29 § tredje stycket blockerar
möjligheterna till
prejudikatbildning. Det är att beklaga med hänsyn till att det är
fråga om en ny
lagstiftning som kan få betydelsefulla verkningar både för enskilda
och för
institutioner som sysslar med låneverksamhet. Lagrådet föreslår
därför, efter
mönster av bestämmelserna i 54 kap. 2 a § rättegångsbalken, att
tingsrätten får
tillåta att återförvisningsbeslut i skuldsaneringsärende överklagas,
om det
föreligger särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges
enligt 31 §
första stycket. I detta sammanhang skall påpekas att det endast
undantagsvis
blir aktuellt med återförvisning om det är borgenären som har
överklagat. Fråga
om återförvisning kan då bara komma upp när en borgenär för talan mot
ett beslut
att fastställa en skuldsanering och tingsrätten finner att
kronofogdemyndighetens utredning i ärendet behöver kompletteras. Att
återförvisning då kan ske följer av allmänna regler. Däremot blir det
som regel
aktuellt att återförvisa ärendet till kronofogdemyndigheten när
gäldenären har
överklagat myndighetens beslut att avvisa eller avslå hans ansökan
eller
avskriva ärende om skuldsanering. Det bör framgå av lagtexten.

Regler om överklagandeförbud med ventil infördes den 1 juli 1989
(SFS
1989:352-355, prop. 1988/89:78, bet. 1988/89JuU20, rskr.
1988/89:260). Dessa
bestämmelser avser överklagande av hovrättens beslut i vissa fall.
Enligt
bestämmelserna gäller som huvudregel ett förbud mot överklagande.
Hovrätten kan
dock tillåta att dess beslut överklagas om det föreligger särskilda
skäl för att
låta Högsta domstolen ta ställning till frågan om
prejudikatdispensprövning (se
prop. 1988/89:78 s. 32 ff). Lagrådets förslag innebär en nyhet så
till vida att
konstruktionen överklagandeförbud med ventil i ledet
tingsrätt-hovrätt
tillämpas. Jag kan dock inte se att detta utgör något hinder mot att
för de nu
diskuterade fallen införa en sådan konstruktion i detta led. Såsom
Lagrådet har
påpekat finns det ett intresse av att underlätta prejudikatbildningen
för det
nya skuldsaneringsinstitutet. Det torde inte finnas någon anledning
att formellt
begränsa möjligheten att tillåta ett överklagande enbart till
prejudikatfallen.
Jag godtar alltså Lagrådet förslag i denna del. Det innebär att
tingsrättens
beslut att återförvisa ett ärende till kronofogdemyndigheten som
huvudregel inte
kan överklagas. Tingsrätten skall dock kunna tillåta att ett sådant
beslut
överklagas till hovrätten. För att sådant tillstånd skall ges skall
det krävas
att det föreligger särskilda skäl för att låta hovrätten göra en
dispensprövning. Som jag nu kommer till föreslår jag nämligen också
regler om
prövningstillstånd.
Tingsrätten kan bevilja skuldsanering i form av ett beslut om
tvingande
skuldsanering eller avslå ansökningen. Båda dessa beslut bör kunna
överklagas.
Några inskränkningar i rätten att överklaga sådana
tingsrättsavgöranden i ett
skuldsaneringsärende bör inte förekomma. Däremot kan man fråga sig om
inte en
fullständig prövning i hovrätten skall förutsätta att hovrätten först
meddelar
prövningstillstånd. En sådan ordning gäller exempelvis från och med
år 1994 för
överklagande av utsökningsmål som först har prövats av
kronofogdemyndigheten och
sedan av tingsrätten (prop. 1992/93:216 s.75, bet. 1992/93:JuU34,
rskr.
1992/93:373). Intresset av att snabbt erhålla ett slutligt avgörande
och i viss
mån även intresset av att begränsa arbetsbördan för hovrätterna talar
för att ha
samma ordning även i skuldsaneringsärenden. Eventuellt kan frågan om
handlägg-
ningen av s.k. domstolsärenden och överklagande av sådana ärenden
från tingsrätt
inom en inte alltför avlägsen framtid få en generell lösning i
samband med att
ärendelagen revideras och hovrättsprocessen ses över. Jag anser ändå
att det är
angeläget att redan nu införa den ordningen att det för en
fullständig prövning
i hovrätten skall krävas att hovrätten först meddelar
prövningstillstånd. De
allmänna överväganden jag har gjort i det nämnda lagstiftningsärendet
om
överklagande av utsökningsmål och som riksdagen har godtagit har
giltighet även
i detta ärende. Eftersom det är fråga om att införa ett helt nytt
institut vill
jag betona att hovrätten skall meddela prövningstillstånd om ärendet
har ett
prejudikatintresse. Förutom sådan prejudikatdispens skall hovrätten
kunna
meddela prövningstillstånd då anledning förekommer att ändra
tingsrättens
avgörande eller om det annars föreligger synnerliga skäl att pröva
talan,
exempelvis om det har förekommit vissa formella brister vid
tingsrättens hand-
läggning av ärendet.
I den utsträckning det inte finns några särskilda regler i
skuldsaneringslagen
gäller allmänna regler i ärendelagen och rättegångsbalken för
överklagande till
hovrätten av tingsrättens beslut.
Enligt ärendelagen är tingsrätten domför med en lagfaren domare om
ärendet inte
är tvistigt. Om ärendet är tvistigt är tingsrätten domför med tre
lagfarna
domare eller i vissa fall av en lagfaren domare jämte nämnd. Ett
skuldsaneringsärende är regelmässigt tvistigt när det överlämnas från
kronofogdemyndigheten till tingsrätten. Om inget särskilt föreskrivs
innebär det
att tingsrätten skulle bestå av tre domare. En sådan ordning kan med
fog
ifrågasättas. Utredningen föreslår att tingsrätten som huvudregel i
ett
skuldsaneringsärende skall bestå av en lagfaren domare. Utredningen
föreslår
emellertid vidare att tingsrätten skall kunna bestå av tre lagfarna
domare i
vissa fall. Den föreslagna regeln är fakultativ, dvs. tingsrätten får
efter eget
bedömande välja att vara sammansatt med tre domare. Utredningen
förutsätter att
denna mer kvalificerade sammansättning förbehålls för mycket
komplicerade
skuldsaneringsärenden och ärenden där det är fråga om stora ingrepp i
rättsförhållandena mellan gäldenären och hans borgenärer, exempelvis
då det rör
sig om mycket betydande skuldbelopp. Remissinstanerna har inte haft
något att
erinra mot utredningens förslag i denna del.
Enligt min mening är det självklart att tingsrätten i ett
skuldsaneringsärende
skall kunna bestå av en ensam domare. Frågan är om en sådan
sammansättning bör
göras obligatorisk eller om man i en skuldsaneringslag skall ge ett
visst
utrymme för en mer kvalificerad sammansättning, exempelvis enligt
utredningens
förslag. Med hänsyn till den hittillsvarande och alltjämt pågående
utvecklingen
med ett ökat utrymme för endomarkompetens i tingsrätten anser jag att
regeln om
endomarsammansättning bör vara obligatorisk i dessa fall. Sådan
sammansättning
gäller också i de utsökningsmål som från och med den 1 januari 1994
överklagas
från kronofogdemyndighet till tingsrätt.

4.7.7 Omprövning av ett beslut om skuldsanering

Insolvensutredningen: Utredningens förslag innebär jämfört med mitt
en mer
begränsad rätt till omprövning på begäran av en borgenär.
Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar eller lämnar förslaget i
denna del
i huvudsak utan erinran. Några instanser efterlyser en möjlighet att
även ändra
ett beslut om skuldsanering till nackdel för gäldenären då det
inträffar för
gäldenären gynnsamma omständigheter efter beslutet.
Skälen för mitt förslag: Jag har flera gånger framhållit att ett
skuld-
saneringsinstitut bör vara definitivt till sin karaktär. Det innebär
att ett
beslut om skuldsanering slutgiltigt bör reglera en gäldenärs totala
skuldsituation. Trots att detta bör vara en bärande princip är det
enligt min
mening ofrånkomligt att vissa undantag måste göras ifrån den.
För det första bör det i likhet med vad utredningen har föreslagit
vara möjligt
att ompröva ett skuldsaneringsbeslut vid vissa illojala förfaranden
från
gäldenärens sida. Dessa illojala förfaranden kan vara vidtagna såväl
innan
skuldsaneringsärendet aktualiserades som under handläggningen av
ärendet. Med
illojala förfaranden avses att gäldenären på olika sätt har
undanhållit egendom
från borgenärerna. Ett sådant undanhållande kan gäldenären ha gjort
innan han
ansöker om skuldsanering, exempelvis i samband med tidigare
verkställighetsför-
sök mot honom. Alla förfaranden som kan utgöra oredlighet mot
borgenär enligt 11
kap. 1 § brottsbalken bör kunna föranleda omprövning. Dessutom bör
omprövning
kunna komma i fråga om gäldenären i hemlighet har gynnat någon eller
några
borgenärer framför andra för att därigenom kunna erhålla
skuldsanering. Alla
förfaranden av det slaget som gäldenären vidtagit för att inverka på
skuldsaneringsfrågans avgörande bör kunna medföra att ett beslut om
skuldsanering omprövas. Jag har i dessa delar samma uppfattning som
utredningen.
Dessutom bör det uttryckligen framgå att en skuldsanering skall kunna
omprövas
om gäldenären har lämnat oriktiga uppgifter i sin ansökan eller
förtigit
omständigheter av betydelse i ett skuldsaneringsärende. Ett exempel
är att
gäldenären medvetet utelämnar någon borgenär i sin ansökan, vilket
kan medföra
att den borgenären drabbas av skuldsaneringens preklusionsverkan. En
borgenär
som drabbas på detta sätt bör alltså kunna begära omprövning.
Omprövning bör
även kunna ske om gäldenären har lämnat oriktig uppgift till ledning
för
myndighets beslut om skatt eller avgift eller underlåtit att lämna
uppgift,
trots att han är uppgiftsskyldig och detta medför att ett beslut
blivit
felaktigt eller inte fattats.
För det andra bör en omprövning vara möjlig i de fall gäldenären
inte följer
den betalningsplan som kan vara förenad med skuldsaneringen, såvida
avvikelsen
inte är ringa. Vad som avses med det senare fallet är att gäldenären
medvetet
underlåter att följa den avbetalningsplan han kan vara ålagd enligt
skuldsaneringsbeslutet. Inte varje litet avsteg från vad som åligger
gäldenären
bör medföra att skuldsaneringen omprövas. Det bör därför krävas att
avvikelsen
inte är ringa. Det innebär bl.a. att enstaka, kortvariga
betalningsdröjsmål inte
bör kunna föranleda att skuldsaneringen upphävs. Hänsyn bör också tas
till
anledningen till ettt eventuellt betalningsdröjsmål. Ju mer
ursäktligt
dröjsmålet är desto svagare är skälen för att efter omprövning
upphäva en
skuldsanering.
Omprövning i dessa fall bör normalt innebära att beslutet om
skuldsanering
upphävs. Lika med utredningen finner jag inte utrymme för någon annan
rättsföljd
om domstolen finner att gäldenären har handlat illojalt eller annars
grovt
åsidosatt vad som åligger honom enligt skuldsaneringsbeslutet.
Domstolen bör i
så fall upphäva beslutet. Något "mellanting" som att ändra beslutet
på så sätt
att dess innehåll jämkas bör inte kunna bli aktuellt i dessa fall.
Det innebär
att gäldenärens ursprungliga förpliktelser blir gällande mot honom
eller med
andra ord att läget återställs till hur det var innan
skuldsaneringsbeslutet
meddelades. Givetvis skall dock eventuella betalningar och liknande
som ägt rum
efter beslutet avräknas.
För det fall gäldenärens ekonomiska förhållanden efter
skuldsaneringen
väsentligen har förbättrats bör omprövning också kunna ske. Det kan
vara fråga
om att gäldenären erhåller en betydande inkomstökning, en större
tipsvinst eller
liknande. Det skulle kunna uppfattas som stötande om skuldsaneringen
i sådana
fall inte skulle kunna omprövas. I detta fall bör det finnas utrymme
för att
ändra ett beslut om skuldsanering. Ofta är det inte motiverat med en

ingripande rättsföljd som ett upphävande innebär. Här är det i
stället fråga om
att korrigera exempelvis betalningsplanen så att borgenärerna kan få
del av det
ökade betalningsutrymmet. I detta fall bör det dock finnas en
tidsgräns inom
vilken en skuldsanering skall angripas av nu diskuterad anledning.
Denna tid bör
i överensstämmelse med vad som normalt bör gälla för betalningsplanen
vara fem
år eller den längre tid som betalningsplanen gäller. Efter utgången
av denna tid
bör en skuldsanering alltså inte kunna upphävas eller ändras, även om
gälde-
närens ekonomiska förhållanden väsentligen skulle förbättras.
Omprövning vid de nyss diskuterade förhållandena bör förutsätta att
ansökan
görs av en borgenär vars fordran omfattas av skuldsaneringsbeslutet
men även
gäldenären själv bör kunna ansöka om omprövning i de fall
omständigheterna
ändrats på ett för honom ogynnsamt sätt efter det att beslutet om
skuldsanering
meddelades. Det kan vara fråga om förändringar i gäldenärens sociala
eller
ekonomiska situation som inte kunde förutses vid beslutet om
skuldsanering. Det
är alltså fråga om situationer där gäldenären på grund av de nya,
oförutsedda
omständigheterna inte längre har förmåga att fullfölja sina
åligganden enligt
beslutet om skuldsanering. I dessa fall finns det normalt ingen
anledning att
upphäva hela beslutet om skuldsanering. I stället bör beslutet ändras
i dessa
fall, så att det anpassas till de nya omständigheterna. Det är alltså
fråga om
att korrigera ett beslut som i efterhand visar sig vara grundat på en
felaktig
prognos beträffande gäldenärens betalningsförmåga. För att omprövning
skall bli
aktuell enligt denna regel bör de nya omständigheterna vara av inte
obetydligt
slag. Det bör vara omständigheter som på ett avgörande sätt påverkar
gäldenärens
förmåga att på längre sikt fullfölja åliggandena enligt
skuldsaneringsbeslutet.
Såväl ett beslut av kronofogdemyndigheten om frivillig skuldsanering
som ett
beslut av rätten om tvingande skuldsanering bör kunna bli föremål för
omprövning. Oavsett vilken instans som meddelat beslutet bör dock
rätten
handlägga omprövningsärendet. Det kan i dessa fall många gånger bli
fråga om
förhållandevis ingående prövningar av rättskipande karaktär, vilket
medför att
handläggning vid domstol ter sig naturlig.
När jag här föreslår att en skuldsanering under vissa
förutsättningar skall
kunna omprövas avses alltså att gäldenären eller någon borgenär
vänder sig till
domstol med en sådan begäran. Grunden för detta är att något nytt har
inträffat
eller upptäckts sedan skuldsaneringen beslutades. Detta skall inte
förväxlas med
den möjlighet till omprövning som regleras i 27 och 28 §§
förvaltningslagen
(1986:223). Förvaltningslagen gäller för kronofogdemyndigheternas
handläggning
av skuldsaneringsärenden. Det innebär - formellt sett - att en
kronofogde-
myndighet efter det att den har fastställt en överenskommelse om
skuldsanering
skulle kunna ompröva beslutet om fastställelse, om de i
förvaltningslagen
angivna förutsättningarna föreligger. I praktiken kan detta dock inte
antas bli
fallet med hänsyn till de snäva förutsättningar som gäller för sådan
omprövning.
Jag anser därför att det inte finns behov av något uttryckligt
undantag i
skuldsaneringslagen beträffande nämnda regler i förvaltningslagen.

4.8 Förhållandet till annan lagstiftning

4.8.1 Förhållandet till konkurs och ackord

Insolvensutredningen: Utredningens förslag överensstämmer med mitt
förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar
utredningens
förslag utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare (avsnitt 4.1) framhållit
att ett
skuldsaneringsinstitut bör hållas isär från konkursinstitutet och
ackordsförfarandet. Det betyder inte att man kan undgå att ta
ställning till hur
en ansökan om skuldsanering skall förhålla sig till förfarandena vid
konkurs och
ackord. Regler om förhållandet mellan ackord och konkurs finns i 13 §
ackordslagen och i 12 kap. konkurslagen. Dessa regler ger inte någon
större
ledning vid bedömning av frågan hur ett skuldsaneringsförfarande
skall förhålla
sig till konkurs och ackord. Insolvensutredningen betonar att det med
hänsyn
till konkursens allmänna ändamål inte gärna kan komma i fråga att
låta en
ansökan om skuldsanering utgöra hinder mot konkurs. I de danska och
norska
lagarna utgör också en inledd skuldsanering inget hinder mot att ett
konkursförfarande inleds. I Finland har man emellertid valt en något
annorlunda
reglering. Där utgör en inledd skuldsanering hinder mot konkurs om
ansökan om
konkurs görs av en borgenär. Görs konkursansökan däremot av
gäldenären själv
leder ansökan till en konkursprocess. Enligt min mening är det helt
klart mest
ändamålsenligt att välja den av utredningen föreslagna lösningen. En
inledd
skuldsanering skall alltså inte få hindra ett konkursförfarande. Det
förefaller
därvid inte finnas någon anledning att göra skillnad på de fall att
ansökan görs
av en borgenär eller av gäldenären.
Liksom utredningen anser jag också att det är rimligt att en ansökan
som
gäldenären gör om förhandling om offentligt ackord (se 11 §
ackordslagen) får
inverka på en tidigare ingiven ansökan om skuldsanering på det sättet
att
skuldsaneringsansökan skall förklaras vilande. Om
ackordsförhandlingarna mynnar
ut i ett beslut om fastställelse av ackord, bör det innebära att en
tidigare
gjord ansökan om skuldsanering förfaller. En erinran om det nya
skuldsaneringssystemet bör för tydlighetens skull tas in i
ackordslagen. Innan
en gäldenär ansöker om förhandling om offentligt ackord har
regelmässigt en god
man förordnats enligt ackordslagen (se 2-6 §§ ackordslagen). Ett
sådant
förordnande bör enligt min mening inte verka hindrande för ett
skuldsaneringsförfarande. Än mindre bör en ansökan om ett sådant
förordnande
göra det. Någon bestämmelse om detta bedömer jag inte som nödvändig i
en
skuldsaneringslag. Lika med utredningen anser jag det nämligen vara
mindre
sannolikt att det i ett särskilt fall kan vara mer förenligt med
gäldenärens
intresse att försöka träffa en uppgörelse med borgenärerna i form av
ackord än
att fullfölja ett redan inlett skuldsaneringsförfarande.
Utredningen föreslår också en ändring i konkurslagen. Förslaget
innebär att
borgenärerna inte under pågående skuldsaneringsförfarande måste
begära att
gäldenären skall försättas i konkurs för att hindra att frister för
återvinning
löper ut. Visserligen bör, som sagts, ett skuldsaneringsförfarande
inte hindra
att en borgenär ansöker om att gäldenären skall försättas i konkurs.
Det
förefaller dock omotiverat att en konkursansökan skall behöva ges in
enbart
därför att återvinningsfristerna kräver det. Enligt min mening bör
därför det
tas in en regel i konkurslagen enligt utredningens förslag. Detta
föranleder
också en följdändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

4.8.2 Vissa frågor om förhållandet till annan lagstiftning i övrigt

Insolvensutredningen: Utredningens förslag överensstämmer i sak med
mitt
förslag vad gäller ändringarna i brottsbalken,
kreditupplysningslagen, lagen om
preskription av skattefordringar och utsökningsregisterlagen.
Konsekvensändringarna i skuldebrevslagen, rättshjälpslagen, i lagen
om ackord
rörande statliga fordringar m.m. och i lagen om avdrag för underskott
i
näringsverksamhet samt den nya paragrafen i sekretesslagen har ingen
motsvarighet i utredningens förslag. Utredningen föreslår också
ändringar i
äktenskapsbalken, föräldrabalken, skadeståndslagen och
utsökningsbalken som inte
har någon motsvarighet i mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar utredningens förslag i
huvudsak
utan erinran. Några instanser påpekar att det finns ett behov av att
göra vissa
ändringar i andra lagar.
Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare berört behovet av vissa
följdändringar i annan lagstiftning, såsom i konkurslagen,
ackordslagen och i
försäkringsavtalslagen (se avsnitt 4.8.1) samt i rättshjälpslagen (se
avsnitt
4.2) och sekretesslagen (se avsnitt 4.7.5). även i övrigt bör vissa
ändringar
göras i annan lagstiftning till följd av att en skuldsaneringslag
införs.

Straffrättsliga bestämmelser

Av brottsbalkens regler om brott mot borgenärer blir såväl 11 kap. 1
§ första
stycket brottsbalken om oredlighet mot borgenärer som bestämmelserna
i 11 kap. 3
§ första stycket brottsbalken om vårdslöshet mot borgenärer och i 11
kap. 4 §
första stycket brottsbalken om mannamån mot borgenärer tillämpliga
såvitt avser
förhållandena vid skuldsanering. Även andra straffrättsliga
bestämmelser kan
komma att aktualiseras i anslutning till skuldsaneringsförfarandet,
exempelvis
strafföreskrifterna om osann och vårdslös försäkran i 15 kap. 10 §
brottsbalken.
Lika med utredningen anser jag att 11 kap. 1 § andra stycket
brottsbalken bör
ändras så att den blir tillämplig även vid skuldsanering. Lagrådet
har
ifrågasatt om inte 11 kap. 3 § andra stycket brottsbalken och 11 kap.
4 § andra
stycket brottsbalken bör ändras på motsvarande sätt. Enligt min
mening är det
givet att motsvarande ändring bör göras i 11 kap. 3 § andra stycket
brottsbalken. Det är däremot inte givet att någon ändring också bör
göras i 11
kap. 4 § andra stycket brottsbalken. Där talas om att den som för att
främja
ackord hemligen lämnar eller utlovar betalning eller annan förmån kan
dömas för
mannamån mot borgenärer. Vid ackord är förhållandena sådana att en
gäldenär kan
ha medel till sitt förfogande vilka han kan disponera på ett sätt som
beskrivs i
det aktuella stycket. Vid skuldsanering är det däremot med tanke på
skuldsaneringsinstitutets konstruktion inte möjligt för en gäldenär
att ha några
medel, utöver vad han skall få förbehålla sig för sin omedelbara
försörjning,
att disponera på detta sätt. Om gäldenären har medel till sådan
disposition
innebär det att han har förfarit på ett sådant sätt som är straffbart
enligt
andra regeler i 11 kap. brottsbalken. Dessutom kan ett sådant
förfarande utgöra
grund för omprövning. I skuldsaneringslagen föreslås också en
ogiltighetsregel
som kan vara tillämplig i ett sådant fall. Enligt min mening finns
det därför
inte anledning att i 11 kap. 4 § andra stycket göra någon ändring i
anledning av
att en skuldsaneringslag införs.

Skatterättsliga bestämmelser m.m.

På området för skatter och allmänna avgifter finns bestämmelser om
bl.a.
eftergift av skatte- och avgiftsfordringar. Bestämmelserna om
eftergift på den
indirekta skattens område tar sikte på helt andra grunder för
eftergift än
gäldenärens trångmål i indrivningssituationen. Motsvarande gäller i
fråga om
arbetsgivaravgifter. Att dessa bestämmelser skall finnas kvar även om
en
skuldsaneringslag införs är klart. I fråga om direkt inkomst- och
förmögenhetsskatt finns inga bestämmelser om eftergift, bortsett från
vad som
gäller om s.k. dödsbobefrielse, varför det inte heller här uppkommer
något
ändringsbehov.
Det är bara på bötesområdet som det finns eftergiftsbestämmelser med
ett
tillämpningsområde som helt eller delvis sammanfaller med det som bör
gälla för
skuldsanering. Frågan är då om behovet av dessa bestämmelser
bortfaller om en
skuldsaneringslag införs eller om det rentav skulle medföra några
svårigheter
att låta bestämmelser finnas kvar parallellt med
skuldsaneringsinstitutet. Ett
skäl till att eftergift kan bli aktuell vid sidan av en möjlighet
till
skuldsanering är att det kan finnas fall där det bara finns en enda
borgenär,
eller åtminstone bara en borgenär som har så stor fordran att denna
har någon
egentlig betydelse för möjligheterna att sanera gäldenärens ekonomi.
Skuldsanering framstår i den situationen som ett onödigt tidsödande
och
resurskrävande förfarande. Det är inte ovanligt att staten som
borgenär i fråga
om offentligrättsliga fordringar befinner sig i den nu beskrivna
situationen.
Det som nu har sagts visar att även sådana eftergiftsbestämmelser som
tar sikte
på indrivningssituationen bör få finnas kvar vid sidan av ett
skuldsaneringsinstitut.
I fråga om eftergiftsbestämmelser som inte alls har med
indrivningssituationen
att göra behövs inte någon särskild reglering.
Skatteindrivningsutredningen föreslår i sitt betänkande (SOU
1987:10) att det
skall införas utvidgade möjligheter att inom skatte- och
avgiftsområdet efterge
fordringar (betänkandet s. 377 ff). Förslaget har inte i den delen
lett till
lagstiftning. I prop. 1992/93:198 om indrivning av statliga
fordringar m.m. har
föredragande statsrådet i stället valt att avvakta vad som händer med
den
fortsatta beredningen av Insolvensutredningens förslag om
skuldsaneringslag. Det
är inte aktuellt att i det här sammanhanget föreslå en generell regel
om
eftergift. Däremot föreslår jag att lagen om ackord rörande statliga
fordringar
m.m. kompletteras med en bestämmelse om att skattemyndighet får godta
ett
förslag om frivillig skuldsanering om förutsättningarna för
skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen är uppfyllda.
Som jag tidigare har sagt bör en skuld som har skrivits ned eller
fallit bort
genom ett beslut om skuldsanering inte kunna utnyttjas för att göra
avdrag för
underskott av näringsverksamhet. Flera remissinstanser har framhållit
att detta
bör framgå uttryckligen av kommunalskattelagen. I prop. 1993/94:50
har
regeringen föreslagit att kommunalskattelagens bestämmelser om avdrag
för
underskott av näringsverksamhet flyttas till en särskild lag, lagen
(1993:1539)
om avdrag för underskott av näringsverksamhet. Enligt min mening bör
en regel om
att avdrag inte medges för underskott till den del underskottet
motsvarar
skulder som har fallit bort genom beslut om skuldsanering. Enligt
mitt förslag
till skuldsaneringslag kan endast fysiska personer komma i fråga för
skuldsanering. Eftersom det däremot enligt mitt förslag inte är något
hinder för
en före detta näringsidkare att erhålla skuldsanering kan fall
emellertid tänkas
då ett skuldsaneringsbeslut ändå omfattar skulder som har uppkommit i
näringsverksamhet.

Preskriptionsregler

Införandet av en skuldsaneringslag föranleder också överväganden
beträffande
enskildheter i en del andra rättsliga regleringar, t.ex. reglerna om
preskription av fordringar. Någon ändring behöver enligt min mening
inte göras i
preskriptionslagens (1981:130) bestämmelser om preskriptionsavbrott.
I 5 §
tredje punkten preskriptionslagen sägs att preskription avbryts
temporärt (jfr 7
§ preskriptionslagen) genom att borgenären väcker talan mot
gäldenären eller
annars åberopar fordringen gentemot gäldenären vid domstol, hos
exekutiv
myndighet eller i skiljeförfarande, konkursförfarande eller
förhandling om
offentligt ackord. I förarbetena (se prop. 1979/80:119 s. 97) nämns
bl.a. att en
anmälan av en fordran efter kallelse på okända borgenärer skall
omfattas av
regeln i 5 § tredje punkten preskriptionslagen. Om en borgenär
anmäler sin
fordran i ett skuldsaneringsförfarande inför kronofogdemyndigheten
eller rätten
blir en sådan åtgärd preskriptionsavbrytande enligt den redovisade
föreskriften
i preskriptionslagen. Någon ändring i preskriptionslagen behövs inte
i detta
eller andra hänseenden. I avsnitt 4.4 har jag berört frågan om det i
skuld-
saneringslagen bör införas någon motsvarighet till regeln i 10 § pre-
skriptionslagen.
I fråga om skattefordringar m.m. gäller den särskilda lagen
(1982:188) om
preskription av sådana fordringar. I denna lag finns en bestämmelse
om
framskjutet preskriptionsinträde för den händelse god man enligt
ackordslagen
förordnas innan den för skattefordringar o.dyl. gällande femårstiden
gått ut (se
5 §). I detta fall preskriberas fordringen tidigast två år efter
utgången av det
kalenderår då förordnandet meddelades eller, om ackord kommer till
stånd, efter
utgången av det kalenderår då ackordet skall vara fullgjort. Enligt
paragrafens
andra stycke gäller dock inte regeln om förlängning av
preskriptionstiden om god
man förordnas under den tid preskriptionstiden är förlängd på grund
av särskilt
beslut om preskriptionsförlängning (9 §). Med hänsyn till sitt
förslag om att
skattefordringar bör omfattas av en skuldsaneringslag föreslår
utredningen att
en ändring bör göras även i 1982 års lag. Jag instämmer i denna
bedömning.

Skuldebrevsrättsliga frågor

Varken Insolvensutredningens förslag eller det till Lagrådet
remitterade
förslaget innehåller något förslag om ändring i skuldebrevslagen.
I ett avseende kan det emellertid vara befogat att för tydlighetens
skull göra
ett tillägg i skuldebrevslagen. Om ett löpande skuldebrev efter en
skuldsanering
kommer i en godtroende förvärvares hand bör förvärvaren givetvis inte
på grund
av skuldebrevet kunna göra någon rätt gällande mot gäldenären. Detta
torde följa
av grunderna för 17 § skuldebrevslagen utan att skuldsanering där
uttryckligen
räknas upp bland de bestående invändningarna. Med hänsyn till att
regleringen i
17 § skuldebrevslagen är avsedd att vara uttömmande bör dock en
ändring göras så
att det, liksom i den danska skuldebrevslagen, uttryckligen
föreskrivs att en
skuldsanering får verkan även mot en godtroende förvärvare av ett
löpande
skuldebrev.

Registerfrågor

En särskild fråga är i vad mån beslut rörande skuldsanering bör bli
föremål för
registrering, utöver den diarieföring som sker hos den handläggande
myndigheten.
I de nordiska lagarna om skuldsanering finns bestämmelser om
registrering
utformade på skilda sätt. Med hänsyn till det skydd mot säraktioner
från
borgenärernas sida som jag i det föregående har föreslagit i en
skuldsaneringslag är det nödvändigt att beslutet om att inleda
skuldsanering
registreras i utsökningsregistret. Bara på det sättet kan man
motverka att
exekutiva åtgärder felaktigt vidtas under handläggningen av en
ansökan om skuld-
sanering. En registrering är av betydelse också från en annan
synpunkt, nämligen
med tanke på att kronofogdemyndigheten i fråga om böter m.m. kan
besluta om
eftergift. Enligt utredningen bör det nu sagda föranleda en ändring i
bl.a. 6 §
utsökningsregisterlagen (1986:617). Jag instämmer i den bedömningen.
Lika med utredningen anser jag att en ändring bör göras även i
kreditupplysningslagen (1973:1173) så att det framgår att en
personupplysning
får innehålla uppgift även om betalningsförsummelse som lett till
inledande av
skuldsanering (se 7 §).
De handläggande myndigheterna kan dessutom ha behov av att kunna
använda sig av
databaserade register för att på ett rationellt sätt kunna handlägga
skuldsaneringsärenden. Detta bör närmare regleras i förordningsform.

Övrigt

Enligt mitt förslag omfattas inte fordringar på familjerättsliga
underhållsbidrag av en skuldsanering. Några ändringar behöver därför
inte, som
Insolvensutredningen föreslår, göras i äktenskapsbalken eller
föräldrabalken.
Utredningen föreslår att en ändring också görs i regeln om jämkning
av
skadestånd i 6 kap. 2 § skadeståndslagen, så att det i denna paragraf
tas in en
hänvisning till vad som kommer att gälla beträffande skuldsanering.
Enligt min
mening är en sådan hänvisning inte nödvändig.

5 Reformens genomförande

Införandet av en skuldsaneringslag kommer att medföra att nya rutiner
m.m. måste
tillskapas hos flera olika myndigheter. Detta gäller i första hand
kronofogdemyndigheterna, men även domstolsväsendet och olika
kommunala instanser
berörs på ett påtagligt sätt av att en skuldsaneringslag införs
enligt
förslaget. Flera andra myndigheter, företag och andra
sammanslutningar berörs
också indirekt. En ny skuldsaneringslag kommer också att innebära att
det
uppstår ett inte obetydligt utbildningsbehov. Det gäller all den
personal med
budgetrådgivande funktioner inom den kommunala sektorn och personal
hos
kronofogdemyndigheter och domstolar. Som jag redan har antytt kommer
också
införandet av en skuldsaneringslag att kräva att allmänheten får en
bred och
lättillgänglig information om villkoren för att erhålla skuldsanering
och om hur
förfarandet är reglerat. Det kommer också krävas att blanketter för
ansökan om
skuldsanering, dataprogram för hantering av ärendena m.m. utarbetas
och
utvecklas. Det är alltså i huvudsak tre olika
frågor som
gör sig starkt påminda i samband med att en ny skuldsaneringslag
införs,
nämligen organisations-, utbildnings- och informationsfrågor. För att
den nya
lagen skall kunna fylla sin funktion redan från början är det viktigt
att allt
detta förbereds väl inför ikraftträdandet. Detta underströks kraftigt
vid mötet
den 4 november 1993. Berörda myndigheter, dvs. Konsumentverket,
Riksskatte-
verket, Socialstyrelsen och Domstolsverket, kommer därför i dag att

regeringens uppdrag att vidta de åtgärder som krävs för ett
genomförande av den
nya lagen.
Riksdagen har uttryckt önskemål som innebär att skuldsaneringslagen
bör träda i
kraft tämligen omgående. Å andra sidan torde den förberedelsetid som
krävs för
att det nya institutet skall fungera bra redan från början vara
relativt lång,
enligt företrädare för kronofogdemyndigheterna - vilkas insatser ju
är centrala
- uppåt ett år. Riksskatteverket har också i en skrivelse till
regeringen (Ju
Dnr 94-200) hemställt att genomförandetidpunkten i detta förslag
bestäms till
den 1 november 1994. För min del ser jag det som svårt att vänta så
länge. Det
synes dock inte vara försvarligt att låta den nya lagen träda i kraft
tidigare
än den 1 juli 1994.

6 Ekonomiska konsekvenser

6.1 Inledning

Insolvensutredningen konstaterar att ett införande av en
skuldsaneringslag
oundvikligen drar med sig vissa kostnader för det allmänna.
Utredningen antar
samtidigt att ett skuldsaneringsinstitut också innebär att samhället
kan göra
vissa besparingar. Utredningens slutsats blir att ett
skuldsaneringsinstitut
inte utgör en samhällsekonomisk minuspost. Enligt utredningen uppstår
besparingar genom att indrivningskostnaderna hos de exekutiva
myndigheterna
minskar och genom att kostnaderna för socialbidrag minskar. Dessutom
utgår
utredningen ifrån att skattebortfallet blir mindre i och med att ett
skuldsane-
ringsinstitut medför att flera människor återkommer till ordnat
förvärvarbete.
Antalet konkurser kan också komma att minska enligt utredningen. De
samhällsekonomiska vinster som är förknippade med att en
skuldsaneringslag
införs är svåra att beräkna med någon större exakthet. Vissa
uppskattningar kan
dock göras, vilket jag återkommer till.
Utredningen beräknar den totala kostnaden för staten till 46,5 mkr.
Denna
kostnad fördelar sig på följande sätt. 24 mkr avser kostnader för den
gode
mannen, 5 mkr avser kostnader för kungörelser, cirka 12 mkr avser
ökade
personalkostnader m.m. hos domstolarna och 5,5 mkr avser ökade
kostnader hos de
exekutiva myndigheterna. Utredningen räknar inte med att några extra
kostnader
skall behöva uppstå hos socialnämnderna. Vad gäller personalkostnader
vid dom-
stol är den beräknade siffran en nettosiffra, dvs. utredningen utgår
ifrån att
en viss del av den tillkommande skuldsaneringsärendena kommer att
kunna
fullgöras av personal som frigörs i och med att antalet
konkursärenden minskar.
Utredningen använder därvid som en norm att 1 000 ärenden kräver en
domare, en
notarie och fem biträden. Kostnaden för dessa beräknas inklusive
lönekostnadspålägg till totalt 1 542 000 kr (376 700 kr för en
assessor, 213 500
kr för en notarie och 196 400 kr per biträde).
De förslag jag nu lägger fram avviker i vissa avseenden väsentligt
från
utredningens förslag. Det finns också anledning att ha i minnet att
utredningens
beräkningar bygger på siffror från år 1990. Utredningen räknar med
att antalet
ansökningar om skuldsanering inledningsvis åtminstone kan komma uppgå
till 8 000
- 10 000 per år.
Flera remissinstanser kritiserar förslaget utifrån
kostnadseffektivitets-
synpunkter. Ett system som innebär att gäldenären måste vända sig
till flera
olika instanser kan inte från kostnadsynpunkt vara försvarbart sägs
det bland
annat. Det framhålls också från flera håll att den föreslagna
modellen innebär
risker för dubbelarbete och därmed onödiga kostnader. Vad som främst
avses är
risken för att kronofogdemyndigheten och den gode mannen kommer att
utföra "sam-
ma" arbete. Utredningens förslag kritiseras också för att det inte
till fullo
anvisar hur det nya institutet skall finansieras. Några instanser har
också
synpunkter på utredningens beräkningar. I korthet kan dessa senare
synpunkter
sägas gå ut på att utredningen har underskattat kostnaderna för såväl
domstols-
som exekutionsväsendet. Domstolsverket och Stockholms tingsrätt
framhåller att
utredningens jämförelse med konkursmål inte är realistisk. Dessa
instanser utgår
ifrån att ett skuldsaneringsärende är mer arbetskrävande än ett
konkursmål.
Domstolsverket antar att årskostnaden för domstolsväsendets del
hamnar på cirka
21 mkr (i stället för cirka 12 mkr som utredningen antar). Därvid
utgår man
ifrån att 1 000 ärenden kräver 3 domare, 3 notarier och 4 biträden,
vilket är
ungefär dubbelt så personalkrävande som vad utredningen antar. Från
Stockholms
tingsrätt påpekas också att det på lönekostnaden bör göras ett
generellt påslag
om 15 procent för lokaler, utrustning, förbrukningsmaterial m.m.
Riksskatteverket beräknar att utredningens förslag kräver ett
resurstillskott
för exekutionsväsendets del motsvarande 100 årsarbetskrafter, vilket
är avsevärt
mer än vad utredningen utgår ifrån. Inklusive vissa påslag för
lokaler och
utrustning m.m. beräknas kostnaden för dessa 100 tjänster till cirka
29 mkr.
Detta skall jämföras med 5,5 mkr enligt utredningen.
Innan jag går vidare och presenterar mina beräkningar kan det finnas
anledning
att något uppehålla sig vid hur man i övriga nordiska länder beräknar
kostnaderna för sina förfaranden. Dessa beräkningar kan vara av visst
värde för
att man skall få en ungefärlig uppfattning om vilka bruttokostnader
ett
skuldsaneringsförfarande kan föra med sig.
I Danmark har ett skuldsaneringsinstitut varit i bruk sedan år 1984.
År 1991
anhängiggjordes totalt 7 745 ansökningar, varav 2 161 ledde till
skuldsanering.
Av vissa tillgängliga uppgifter från S_- og Handelsretten i Köpenhamn
kan
följande beräkningar göras för danska förhållanden. Av 1 389
ansökningar ledde
cirka 20 procent till skuldsanering. Domstolens arbete med dessa
ansökningar
beräknas till 2,5 timmar per ärende. Arbetet med resterande 80
procent av ansök-
ningarna beräknas till 1,5 timmar per ärende. Om man beräknar
domarens
årsarbetstid till 1 600 timmar innebär det att dessa ärenden vid
domstolen krävt
ungefär en och en halv domartjänst. Till detta kommer viss del av en
kontorists
arbetstid. Grovt avrundat kan man beräkna personalkostnaden vid denna
domstol
till två årsarbetsskrafter. Om man multiplicerar detta med sex skulle
man för
hela landet få en personalkostnad som motsvarar 12 årsarbeten eller 9
domar-
tjänster och tre kontoristtjänster. Mycket ungefärligt motsvarar
detta en
årskostnad på 5 mkr (12 x 12 x 35 000). Kostnaderna för den gode
mannen är hos
S_- og Handelsretten 5,1 mkr (4,3 miljoner DKK). På riksbasis skullde
detta
betyda 30,6 mkr. Bland de uppgifter jag har tillgång till från
Danmark saknas
uppgifter om kostnader för kungörelser, arbete hos exekutiva och
sociala myn-
digheter och kostnader för information, blanketter och administration
(exklusive
personal). Kostnaderna för skuldsaneringsförfarandet i Danmark torde
emellertid
med en årsvolym om knappt 8 000 ansökningar uppgå till åtminstone 50
mkr.
I Norge har skuldsaneringslagen trätt i kraft den 1 januari 1993.
Där har man
beräknat en initialkostnad på 26,7 mkr. Detta avser förberedande
arbete av olika
slag. Dessutom har man beräknat årskostnaden för 1993 till 64,3 mkr.
Det senare
under den förutsättningen att antalet ansökningar uppgår till 10 000.
Kostnaderna antas öka med 4,4 mkr per 1 000 ansökningar som
överstiger 10 000
ansökningar. De beräknade kostnaderna fördelar sig enligt följande:
22,8 mkr
avser lönekostnader m.m. för 71,5 nya tjänster inom exekutions- och
domstolsväsendet. 14,2 mkr avser ersättning till den gode mannen och
19 mkr
avser kostnader för kungörande, porto m.m. Därutöver beräknas cirka 1
mkr för
drift av ADB-register och 2,6 mkr för 9 tjänster hos namsmannen
(kronofogdemyndigheten) för att syssla med uppföljning, rådgivning
och kontakter
med de lokala socialkontoren. För information och utbildning m.m. på
kommunal
nivå har anslagits cirka 4,5 mkr.
I Finland beräknar man kostnaderna för skuldsaneringslagen till
omkring 17,2
miljoner finska mark. Av denna siffra avser 7,2 miljoner mark
personalkostnader
hos domstolarna och 10 miljoner mark kostnader för allmän rättshjälp
m.m.
Beräkningarna bygger på en uppskattning av ärendevolymen till 6 000 -
8 000
ärenden per år. I den finländska propositionen framhålls att
beräkningarna är
ungefärliga och att det är fråga om uppskattningar som är svåra, för
att säga
omöjliga i vissa fall, att göra.
Under beredningen av detta lagstiftningsärende har vissa beräkningar
gjorts av
såväl debet- som kreditsidan av att ett skuldsaneringsinstitut
införs. Som
alltid när det görs prognoser av det här slaget finns det flera
osäkerhetsmoment. Inte minst är det mycket svårt att uppskatta vilken
årlig
ärendevolym som kan förväntas. Det är också osäkert vilket uppdämt
behov som kan
finnas och därmed initialt föranleda ett stort antal ansökningar. Det
är även
svårt att beräkna hur stor andel av det totala antalet ansökningar
som kommer
att leda till att skuldsanering inleds respektive beviljas. Dessa
ärenden kommer
antagligen att bli väsentligt mycket mer arbetskrävande att handlägga
än de
ärenden som kan avgöras på ett tidigt stadium av förfarandet. De
senare ärendena
behöver inte blir särskilt arbetskrävande. Därmed kan de också bli
förhållandevis billiga att handlägga. Inte minst av det skälet är
mitt förslag
att kronofogdemyndigheten skall ha en reell möjlighet att tidigt
avslå
ansökningar som uppenbart inte kan leda till att skuldsanering
beviljas viktigt
när det gäller att begränsa kostnaderna.
I det följande skall jag redovisa de uppskattningar som har kunnat
göras
beträffande de ekonomiska konsekvenserna av en skuldsaneringslag.
Först skall
jag redovisa vilka kostnader som en skuldsaneringslag kan medföra för
staten.
Därefter redovisas de samhällsekonomiska vinster som man kan förvänta
sig i och
med att en skuldsaneringslag införs.

6.2 Kostnader för staten

I förhållande till Insolvensutredningens förslag är mitt förslag
annorlunda på
två väsentliga punkter. Funktionen med en god man finns inte i mitt
förslag.
Dessutom innebär mitt förslag att utredningsansvaret har placerats på
kronofogdemyndigheten som också ges vissa beslutsfunktioner.
Domstolarnas
befattning med skuldsaneringsärenden torde därmed bli avsevärt mindre
enligt
mitt förslag än Insolvensutredningens.
Införandet av en skuldsaneringslag kommer att medföra vissa
kostnader avseende
utbildning, information och framtagande av blanketter samt
utarbetande av vissa
ADB-rutiner. Flera av dessa poster kommer vara av engångskaraktär,
medan vissa
andra kommer att vara löpande. Initialt behövs vissa
utbildningsinsatser för den
personal som skall handlägga skuldsaneringsärenden vid olika
instanser. Det
gäller huvudsakligen personal verksam inom den kommunala sektorn och
vid
kronofogdemyndigheter och domstolar. Informationsmaterial riktat till
allmänheten behöver arbetas fram och tryckas upp samt distribueras.
Samma sak
gäller för ansökningsblanketter. Vissa ADB-rutiner kan också behöva
utvecklas.
Det är en viktig del av förberedelserna inför ikraftträdandet av
lagen att allt
detta ges tillräckliga resurser. I Norge har man inför
ikraftträdandet av en
skuldsaneringslag där anslagit drygt 26 mkr för detta. Av detta
belopp avser
drygt 10 mkr nyanskaffningar m.m. av persondatorer. Drygt 7 mkr avser
utbild-
ningsinsatser och 6,5 mkr avser nyanskaffning av inventarier m.m. 3
mkr avser
framtagande av informationsmaterial för allmänheten. Det är inte lätt
att
uppskatta vilket behov av motsvarande investeringar som föreligger
hos oss och
vad det i så fall skulle kunna komma att kosta. Ett rimligt antagande
är
emellertid att dessa initialkostnader hos oss inte behöver bli större
än vad man
har beräknat i Norge. Frågan är om de kan antas bli mindre. Särskilt
kronofogde-
myndigheterna är sedan tidigare förhållandevis väl tillgodosedda vad
gäller
datorstöd i olika former. Detta kan bidra till att den nu diskuterade
kostnaden
kan nedbringas avsevärt. En annan omständighet som kan bidra till att
hålla
kostnaderna nere är att det redan har pågått viss försöksverksamhet
på olika
håll i landet med skuldsanering. I vissa fall har sådan verksamhet
pågått i
flera år. Detta gäller inte bara hos kronofogdemyndigheterna utan
även inom den
sociala sektorn hos socialbyråer och den kommunala
konsumentvägledningen. De
kommunala instanser som sysslar med budgetrådgivning och liknande
behöver dock
initialt ett visst resurstillskott för att kunna effektivisera och
förstärka den
verksamheten.
Sammanfattningsvis kan sägas att de initiala kostnaderna av
engångskaraktär är
svåra att uppskatta till ett bestämt belopp. Mycket grovt kan de dock
för
införandet på alla plan uppskattas till cirka 25 mkr.
Jag skall nu övergå till att behandla vilka löpande kostnader som är
förbundna
med att en skuldsaneringslag införs. De största kostnaderna kommer
att uppkomma
hos kronofogdemyndigheterna. Dessa myndigheter skall ansvara för den
huvudsakliga utredningen i ärendena och också fatta de inledande
besluten samt i
vissa fall också slutligt avgöra ärendena. Kronofogdemyndigheterna
kommer också
att svara för nödvändig registrering.
För att över huvud taget kunna göra några uppskattningar måste man
utgå ifrån
en viss ärendevolym. I Danmark hade man år 1991 knappt 8 000
ansökningar. Med
hänsyn tagen till vår större folkmängd skulle detta för svenskt
vidkommande
betyda cirka 15 000 ärenden om året. Förhållandena i Danmark och
Sverige torde i
det stora hela vara likartade. Förhållandena har inte heller i någon
väsentlig
utsträckning ändrats från år 1991 fram till i dag. En stor skillnad
mellan det
danska systemet och det system som jag föreslår är att många
"ansökningar" hos
oss aldrig kommer att nå kronofogdemyndigheterna eftersom de inte
kommer vidare
ifrån det första steget hos de sociala myndigheterna och hos de
kommunala
budgetrådgivarna. Rådgivning hos budgetrådgivare och andra sociala
instanser
kommer att medföra att vissa personer kan reda ut sina ekonomiska
problem utan
att behöva ansöka om skuldsanering. För vissa andra personer är
förhållandena
sådana att de efter rådgivning bedömer det som utsiktslöst att ansöka
om
skuldsanering. Ett stort antal personer med ekonomiska problem kommer
dock
givetvis att göra ett försök med en ansökan om skuldsanering. Jag
uppskattar det
antal ansökningar som årligen kan komma in till
kronofogdemyndigheterna till
12 000. Dessa ansökningar kan delas in i tre kategorier; de som
kommer att
avvisas eller avslås efter en initial prövning, de som kommer att
avslås efter
en mer ingående prövning och de som kommer att leda till
skuldsanering hos
kronofogdemyndigheten eller ett överlämnade därifrån till tingsrätt.
Den första
kategorin kommer att vara avsevärt mindre arbetskrävande än de två
senare
kategorierna. De två senare kan antas vara inbördes likvärdiga vad
gäller kravet
på arbetsinsats från kronofogdemyndigheternas sida. Riksskatteverket
har i sitt
remissvar beräknat att kronofogdemyndigheterna behöver ett
resurstillskott
motsvarande 100 årsarbetskrafter (cirka 25,5 mkr) om organisationen
ges ett
utvidgat ansvar för utredningen i skuldsaneringsärendena. Denna
beräkning bygger
ett antagande om en årlig ärendemängd om 10 000 ärenden och en
arbetsinsats om
två arbetsdagar per ärende. En arbetsinsats om två dagar per ärende
förefaller
mig orimligt stor om man talar om en genomsnittlig arbetstidsåtgång.
Insolvensutredningens uppskattning för domstolarnas del att ett
skuld-
saneringsärende arbetsmässigt skulle motsvara ett konkursärende
förefaller å
andra sida alldeles för knappt tilltagen. En bättre måttstock torde
vara den
uppskattning som har gjorts av Domstolsverket och som i viss mån
torde vara
överförbar till förhållandena hos de exekutiva myndigheterna. Detta
skulle kunna
innebära följande.
Utgångspunkten är alltså att det årligen kommer in 12 000 ärenden
till
kronofogdemyndigheterna. I Danmark leder cirka 20-25 procent av
ansökningarna
till skuldsanering. Med ledning av detta förhållande kan man anta att
8 000 av
dessa kan avgöras efter en initial prövning. Att siffran inte sätts
högre (75
procent motsvarar ju 9 000 ärenden) beror på att man kan anta att den
första
sållningen hos de kommunala budgetrådgivarna inom socialtjänsten
eller inom
konsumentvägledningen medför att en större andel av de ansökningar
som når
kronofogdemyndigheterna också kan leda till att skuldsanering
beviljas eller att
ärendet lämnas över till tingsrätten. 4 000 beviljade skuldsaneringar
(härmed
avses såväl sådana som faktiskt beviljas som sådana som avslås efter
en mer
ingående prövning) stämmer också bra överens med de danska siffrorna
justerade
efter skillnaderna i folkmängd (i Danmark beviljades år 1991
skuldsanering i 2
161 fall).
I Norge beräknas ett ärende som inte leder till skuldsanering kräva
5,5 timmars
arbete hos namsmannen och 2 timmars arbete av den gode mannen, dvs.
totalt 7,5
timmars arbetsåtgång. Med hänsyn taget till att den av mig föreslagna
modellen
innehåller större möjligheter att avgöra ett ärende tidigt än den
norska
modellen kan man förmoda att arbetsåtgången hos oss kan bli mindre.
Nämnas kan
också att man i Danmark beräknar att en domare i genomsnitt sysslar
med ett
skuldsaneringsärende cirka 2,5 timmar. Denna genomsnittssiffra
innefattar även
de ärenden i vilka skuldsanering beviljas. Till detta kommer i
Danmark en inte
obetydlig arbetsinsats av den gode mannen.
Det nyss sagda skulle för svenska förhållanden kunna översättas till
följande.
8 000 ärenden som avgörs efter en initial prövning kan beräknas kräva
5 timmars
arbete hos kronofogdemyndigheten. Detta inkluderar arbete av såväl
kronofogde
som kontorspersonal. En mycket stor del av denna genomsnittliga
arbetsåtgång kan
man förmoda kommer att få ägnas åt att granska att ansökan är korrekt
och
komplett. Själva beslutsfattandet skall inte behöva vara särskilt
tidskrävande.
Totalt skulle detta bli 40 000 arbetstimmar. Om en ungefärlig
årsarbetstid om 1
600 timmar kan anses gälla skulle det innebära att dessa ärenden
kräver 25
årsarbetskrafter.
De resterande 4 000 ärendena kommer att bli avsevärt mer
arbetskrävande. För
dessa kan försiktigtvis följande beräkningar göras.
I Norge räknar man med att namsmannen skall syssla med sådana mer
arbetskrävande ärenden i 10-12 timmar och att dessutom den gode
mannen skall
lägga ned 10 timmars arbete i dessa fall, dvs totalt 20-22 timmars
arbete. Helt
klart är att dessa ärenden kommer att bli förhållandevis
arbetskrävande. Med
tanke på att dessa ärenden emellertid redan inledningsvis kommer att
vara väl
förberedda genom de höga krav som ställs på ansökans innehåll och
utformning kan
man emellertid utgå ifrån att det inte krävs riktigt så mycket
arbete.
Riksskatteverket har i sitt remissvar nämnt två dagar som
arbetsåtgång för
kronofogdemyndigheten i ett system med utvidgat ansvar för
myndigheten. Denna
arbetsåtgång bedömer jag, som jag nyss har nämnt, som alldeles för
högt beräknad
om man talar om en genomsnittlig arbetsåtgång för samtliga ärenden
som kommer
in. Siffran kan däremot bedömas som realistisk när det gäller den nu
diskuterade
kategorin av ärenden. Två arbetsdagar motsvarar 16 timmar. Med 4 000
ärenden
innebär det totalt 64 000 timmar vilket i sin tur motsvarar 40
årsarbetskrafter.
12 000 ärenden skulle alltså med dessa beräkningar kräva totalt 65
årsarbetskrafter hos kronofogdemyndigheterna. Dessa årsarbetskrafter
består av
såväl rättsbildad personal som kontorspersonal m.fl. Högt räknat kan
man
uppskatta årskostnaden för denna arbetskraft till 360 000 kr per år
inklusive
LKP. Totalt för 65 tjänster skulle det innebära 23,4 mkr. Som
jämförelse kan
nämnas att Kronofogdemyndigheten i Jönköpings län har gjort en
beräkning utifrån
liknande förutsättningar och kommit fram till ett personalbehov på 50
årsarbetskrafter motsvarande 20,75 mkr.
För domstolarna kan man anta att endast en mindre andel av de
ansökningar som
kan leda till skuldsanering når dit. Högt räknat kan det
uppskattningsvis bli
fråga om 1 000 ärenden per år. Enligt Stockholms tingsrätts remissvar
skulle 1
000 ärenden kräva 3 rådmän, 3 notarier och 4 biträden till en årlig
kostnad om
2,7 mkr. Denna uppskattning stämmer också med den beräkning
Domstolsverket redo-
visar i sitt remissvar. En omständighet som komplicerar bilden i
detta
sammanhang är svårigheten att fördela de antagna 1 000 ärendena på
97 tingsrätter. Denna komplikation torde medföra att det blir dyrare
för
domstolarnas del med en skuldsaneringslag jämfört med om samtliga
ärenden hade
handlagts på ett enda ställe.
Totalt för kronofogdemyndigheterna och domstolsväsendet skulle
resurstillskottet kunna beräknas till grovt avrundat uppåt cirka 30
mkr för nya
tjänster. Till detta kommer resurser för inventarier, datorstöd,
utbildning,
information m.m. Denna senare siffra är mycket svår att uppskatta.
Den norska
siffran förefaller - som jag har nämnt - mycket hög för svenska
förhållanden.
Schablonmässigt kan man på kostnaden för de nya tjänsterna beräkna
kostnaden för
utbildning, inventarier m.m. till 20 procent av lönekostnaden, vilket
skulle
betyda ytterligare 6 mkr och medföra en årskostnad på totalt 36 mkr.
En inte obetydlig kostnadspost är kostnaderna för kungörelser.
Enligt mitt
förslag skall kungörelse ske i Post- och Inrikes Tidningar i alla de
fall
kronofogdemyndigheten beslutar att inleda skuldsanering. Enligt
tidigare
uppskattningar är det 4 000 ärenden som skall kungöras i så fall.
Dessutom skall
kungörelse ske av alla beslut som innebär att skuldsanering beviljas.
Om man
antar att samtliga ärenden där ett skuldsaneringsförfarande inleds
också leder
till skuldsanering är det alltså frågan om totalt 8 000 kungörelser.
Annonskostnaden i Post- och Inrikes Tidningar är strax under 5 kr per
spaltmillimeter (inkl. moms). Ett ärende kan beräknas kräva 50
spaltmillimeter,
dvs. kostnaden per ärende blir 250 kr. Med 8 000 kungörelser blir det
totalt 2
mkr. Till det kan komma en mindre kostnad för annonsering i
ortstidning.
Sammanfattningsvis skulle man med de här gjorda beräkningarna kunna
uppskatta
de årliga löpande kostnaderna till 40 mkr. Till detta kommer
engångsutgifter för
vissa anskaffningar och utbildning m.m. på cirka 25 mkr.
Sammanfattningsvis
skulle införandet av en skuldsaneringslag innebära att staten det
första
budgetåret lagen är i kraft får ökade utgifter med ungefär 65 mkr.
För de
kommande åren blir de löpande utgifterna cirka 40 mkr per år.
Vid mötet den 4 november 1993 ansåg flera remissinstanser att de
beräkningar
som här har gjorts är för optimistiska. Beräkningarna bygger på en
ärendetillstömning om 12 000 ärenden per år till
kronofogdemyndigheterna i det
andra steget. En förutsättning för att ärendemängden som når steg två
skall
kunna stanna på denna nivå är att det nås frivilliga lösningar i det
första
steget. De budgetrådgivande instanserna på kommunal nivå har därvid
en mycket
viktig roll att spela. Utan ett väl fungerande första steg är risken
stor att
tillströmningen av ärenden till det andra steget blir större än vad
jag här har
förutsatt. De beräkningar som här har gjorts i övrigt, exempelvis av
arbetsåtgång per ärende hos kronofogdemyndighet och domstol, har inte
i någon
nämnvärd utsträckning ifrågasatts vid eller i anslutning till mötet.
Enligt min
mening är det viktigt att framhålla att dessa beräkningar utgår ifrån
att de
flexibla handläggningsreglerna utnyttjas på ett effektivt sätt. Det
är också
viktigt att den initiala bedömning som kronofogdemyndigheten skall
göra av varje
ansökan verkligen leder till ett avvisande eller ett avslag när
sådant beslut är
befogat och att skuldsanering endast inleds i de ärenden där det
föreligger en
god prognos för att gäldenären kan erhålla skuldsanering.
Regeringen föreslår i 1994 års budgetproposition (prop. 1993/94:100)
att ett
belopp på sammanlagt 50 mkr, varav 10 mkr som ett engångsbelopp
anvisat över
anslaget till Konsumentverket (prop. 1993/94:100, bil. 14 s. 55) och
40 mkr som
ett permanent tillskott, skall avsättas för att täcka kostnaderna för
det
föreslagna skuldsaneringsinstitutet. De 40 mkr som avser löpande
utgifter har
fördelats mellan kronofogdemyndigheterna med 36 mkr (prop.
1993/94:100, bil. 8
s. 42) och domstolarna med 4 mkr (prop. 1993/94:100, bil. 3 s. 128
där det anges
att 21 mkr bör tillföras domstolarna som kompensation bl.a. för den
ökade
måltillströmningen i anledning av införandet av ett
skuldsaneringsinstitut).
Regeringen avser att i kompletteringspropositionen återkomma om
ytterligare
medel (15 mkr) för kostnader i samband med införandet av en
skuldsaneringslag.

6.3 Samhällsekonomiska vinster

Införandet av en skuldsaneringslag ger odiskutabelt ett antal
samhällsekonomiska
vinster. Det är emellertid mycket svårt att ange dessa vinster i
några exakta
siffror. Vissa antaganden är dock möjliga att göra.
Vissa skattemässiga effekter är att förvänta om en skuldsaneringslag
införs. En
person som från att inte ha redovisat någon skattepliktig inkomst
alls skaffar
sig en redovisad inkomst på 12 000 kronor i månaden tillför det
allmänna, mycket
schablonmässigt beräknat, en skatteinkomst på 40 000 kr per år. Den
som höjer
sin redovisade inkomst från 10 000 kr till 15 000 kr i månaden
tillför ökade
skatteinkomster med cirka 18 000 kr per år. Om man antar att
skuldsanering
kommer att beviljas i 4 000 fall och att gäldenärer i hälften av
dessa fall tack
vare skuldsaneringen kan öka sin redovisade inkomst med 5 000 kr i
månaden
innebär det, grovt uppskattat, att det allmänna tillförs åtminstone
36 mkr i
årliga skatteintäkter. Denna uppskattning torde vara kraftigt i
underkant. I
huvdsak är det kommunsektorn som får de ökade inkomsterna. För staten
blir
vinsten mer blygsam.
Till de positiva effekterna av en skuldsaneringslag kan också räknas
den
minskning av arbetet med att handlägga mål om indrivning som kan
förväntas bli
ett av resultaten i de fall en ansökan leder till skuldsanering. De
gäldenärer
som i dag är mer eller mindre ständigt skuldsatta innebär en hel del
indrivningsarbete för kronofogdemyndigheterna. En skuldsaneringslag
torde
medföra att man kan göra vissa samhällsekonomiska vinster genom att
man sparar
kostnader för den s.k. rundgång det nuvarande indrivningsarbetet
innebär beträf-
fande dessa gäldenärer. Om man antar att antalet ansökningar är 10
000 per år
och att skuldsanering beviljas i 2 000 fall kan följande uppskattning
göras av
denna besparing. Man kan anta att varje skuldsaneringsfall medför att
kronofogdemyndigheterna avlastas tio mål om utmätning. Om dessa
endast avser
s.k. begränsad tillgångsundersökning kan man beräkna besparingen till
9,2 mkr
(2000x10x460 kr). Siffran 460 kr per mål är hämtad från
Riksrevisionsverket
rapport Grundavgift i allmänna mål m.m. hos kronofogdemyndigheterna.
Mot det nu
sagda kan invändas att de berörda gäldenärerna redan har hunnit
belasta
indrivningsfunktionen hos kronofogdemyndigheterna och att sökandena i
enskilda
mål fr.o.m. år 1993 betalar en grundavgift som i princip ger full
kostnadstäckning. Å andra sidan kan man förmoda att en skuldsanering
innebär att
gäldenären inte återkommer som föremål för framtida
indrivningsåtgärder.
Dessutom är vissa av de indrivningsmål som försvinner allmänna mål
där det inte
betalas någon grundavgift, om denna inte kan tas ut hos gäldenären.
Jag föredrar
att inte göra någon prognos vad det nu sagda kan innebära i form av
besparingar.
Jag nöjer mig med att påpeka att det finns besparingar att göra.
Att hamna i en ekonomisk kris kan jämföras med många andra stora
kriser i en
persons liv. Kraftigt skuldsatta personer är överrepresenterade inom
socialtjänsten och inom hälso- och sjukvården. En skuldsaneringslag
skulle kunna
bidra till att samhällets kostnader för olika slag av sociala
insatser kan
minskas i inte obetydlig omfattning. En person som med hjälp av en
skuldsaneringslag kan rehabiliteras ekonomiskt kan också komma att
belasta t.ex.
sjukvården i mindre utsträckning. Även en minskning av kostnaderna
för
socialbidrag kan förväntas med en skuldsaneringslag. Det är av
förklarliga skäl
svårt att uppskatta till vilket belopp dessa besparingar kan tänkas
uppgå. Den
totala samhällsekonomiska besparingen i denna del kan trots dessa
svårigheter
uppskattas till flera miljoner kronor. Minskningen av kostnaderna för
socialbidrag påverkas också av andra faktorer.
Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att införandet av en
skuldsaneringslag leder till samhällsekonomiska besparingar inom
olika områden
och på skilda nivåer. På goda grunder kan antas att dessa besparingar
klart
överstiger de kostnader för staten som är förknippade med en
skuldsaneringslag.
Det är dock omöjligt att med någon säkerhet uppskatta hur stora de
samhällsekonomiska besparingarna kan komma att bli med en
skuldsaneringslag.

7 Ikraftträdande

Den nya skuldsaneringslagen och övriga lagändringar bör tidigast
kunna träda i
kraft den 1 juli 1994, vilket jag tidigare har berört (jfr avsnitt
5). Några
övergångsbestämmelser behövs inte.

8 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Justitiedepartementet
upprättats
förslag till
1. skuldsaneringslag,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
4. lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev,
5. lag om ändring i ackordslagen (1970:847),
6. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
7. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),
8. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
9. lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av
skattefordringar m.m.,
10. lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617),
11. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),
12. lag om ändring i lagen (1993:892) rörande ackord av statliga
fordringar
m.m. samt
13. lag om ändring i lagen (1993:1539) om avdrag för underskott av
näringsverksamhet.
Förslagen 3, 4, 7 och 8 har upprättats i samråd med statsrådet
Laurén och
förslagen 9, 10, 12 och 13 i samråd med statsrådet Lundgren.

9 Specialmotivering

9.1 Förslaget till skuldsaneringslag

Insolvensutredningen föreslår att en ny lag benämns
skuldsaneringslag. Termen
skuldsanering förekommer inte i dag i svenskt lagspråk. Det har
emellertid ett
egenvärde att införa en ny term för detta institut. Det saknas också
några
lämpliga andra tänkbara benämningar. Termen skuldsaneringslag knyter
också an
till terminologin som förekommer i våra nordiska grannländer. Den nya
lagen har
därför benämnts skuldsaneringslag.

Allmänna bestämmelser

1 §

Med skuldsanering enligt dennna lag avses sådan frivillig
skuldsanering som
fastställs av kronofogdemyndigheten och tvingande skuldsanering som
beslutas av
rätten. Kommunen skall inom ramen för socialtjänsten eller på annat
sätt lämna
råd och anvisningar till skuldsatta personer.

I paragrafen anges i första meningen vad som avses med skuldsanering
enligt
lagen. Skuldsanering är ett begrepp som förekommer i flera sammanhang
och som
används i olika betydelser. I paragrafen avgränsas vad som avses med
skuldsanering enligt skuldsaneringslagen. Här framgår att
skuldsanering enligt
lagen kan vara frivillig eller tvingande. Dessa två former av
skuldsanering
regleras vidare särskilt i 18 - 20 §§ respektive 22 - 24 §§. Genom
att det här
talas om skuldsanering enligt denna lag indikeras också att det kan
finnas
former av skuldsanering som faller utanför lagen. Detta har
behandlats i den
allmänna motiveringen, bl.a. avsnitt 4.1 och 4.2.
Frivillig skuldsanering fastställs av kronofogdemyndigheten. Som har
framhållits i den allmänna motiveringen kan frivillig skuldsanering
ske utanför
lagens ram. Sådan frivillig skuldsanering behandlas inte i
skuldsaneringslagen.
Frivillig skuldsanering enligt skuldsaneringslagen bygger också på en
överenskommelse mellan de inblandade parterna, gäldenären och hans
borgenärer.
En överenskommelse mellan dessa parter kan dock fastställas av
kronofogdemyndigheten genom ett beslut. En skuldsanering som har
fastställts
enligt lagen får samma rättsverkningar som en skuldsanering som har
beslutats av
domstol enligt lagen. Bestämmelsen klargör att det är
kronofogdemyndighetens
beslut att fastställa parternas överenskommelse som utgör den
frivilliga
skuldsaneringen enligt lagen. Detta framgår vidare av 20 §. Angående
innebörden
av detta och förutsättningarna i övrigt hänvisas till
specialmotiveringen till
20 § och den allmänna motiveringen, avsnitt 4.5 och 4.7.4.
Tvingande skuldsanering kommer till stånd genom ett beslut av rätten
(se 22 och
24 §). En tvingande skuldsanering är - i motsats till den frivilliga
- inte en
uppgörelse mellan gäldenären och hans borgenärer utan en
skuldavveckling som
sker genom domstols beslut. Tvingande skuldsanering förutsätter inte
att berörda
borgenärer godtar att skuldsanering sker och inte heller att de
godtar villkoren
i skuldsaneringsbeslutet. Borgenärernas inställning är alltså här - i
motsats
till den frivilliga skuldsaneringen - formellt av underordnad
betydelse.
I paragrafen anges också i andra meningen att kommunerna, inom ramen
för
socialtjänsten eller på annat sätt, har en skyldighet att bistå
enskilda som har
skuldproblem med råd och anvisningar beträffande budget- och
skuldsaneringsfrågor. I paragrafen anges inte hur kommunerna skall
organisera
sin verksamhet med budgetrådgivningsfrågor. Sådana frågor faller
många gånger
inom socialtjänstens ansvarsområde, men inom många kommuner ingår
budgetrådgiv-
ningsfrågor också bland konsumentvägledningens arbetsuppgifter.
Regleringen i
denna paragraf innebär, att den skyldighet för kommunerna att sörja
för att de
som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver (jfr 3 §
socialtjänstlagen) preciseras vad gäller privatekonomisk rådgivning
till
skuldsatta personer.

2 §

Skuldsanering innebär att en gäldenär helt eller delvis befrias från
ansvar för
betalningen av de skulder som omfattas av skuldsaneringen.
Om ackord och konkurs finns särskilda bestämmelser.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.4
och 4.8.1.
I första stycket finns en övergripande bestämmelse som anger vad
skuldsanering
enligt lagen, såväl frivillig som tvingande sådan, innebär.
Bestämmelsen
preciseras sedan i 8, 20, 24 och 26 §§. Av bestämmelsen framgår att
en
skuldsanering enligt lagen endast berör den sökande gäldenärens
betalningsansvar
och inte det betalningsansvar som kan åvila någon annan vid sidan av
gäldenären,
exempelvis en borgensman (jfr 26 § andra stycket). Av bestämmelsen
framgår också
att ett beslut om skuldsanering kan vara partiellt i den meningen att
gäldenären
befrias från betalningsansvaret för samtliga sina skulder enbart till
en viss
del. I princip kan en skuldsanering däremot inte avse enbart vissa av
de skulder
som enligt 6 § omfattas av skuldsaneringen.
Paragrafen innehåller vidare i andra stycket en erinran om att det
finns
särskilda bestämmelser om ackord och konkurs, nämligen i ackordslagen
och
konkurslagen. Regeln är nödvändig därför att även dessa
insolvensrättsliga
institut kan sägas innebära ett slags "sanering" av gäldenärens
skuldsituation.
Vad gäller vissa frågor i förhållande till konkurs, ackord och
utmätning
hänvisas också till specialmotiveringen till 25 och 33 §§ och till
den allmänna
motiveringen, avsnitt 4.8.

3 §

Vid skuldsanering enligt denna lag behöver hänsyn inte tas till
föreskrifter om
eftergift eller nedsättning i annan författning.
En borgenär får utan hinder av föreskrifter i någon annan
författning godta ett
förslag om skuldsanering enligt denna lag.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Enligt paragrafens första stycke behöver vid prövning av en ansökan
om
skuldsanering hänsyn inte tas till sådana föreskrifter i annan
författning
enligt vilka en fordran mot gäldenären kan efterges eller sättas ned.
Detta
betyder att de eventuella hinder eller begränsningar som kan följa av
annan
lagstiftning vad gäller nedsättning eller eftergift inte gäller i
detta
sammanhang. Skuldsaneringslagen reglerar med andra ord exklusivt vad
som skall
gälla i ärenden om skuldsanering. Regeln riktar sig i första hand
till
domstolen, som med stöd av denna bestämmelse vid tvingande
skuldsanering kan
besluta om nedskrivning av skulder oavsett vad som gäller för detta
enligt andra
författningar. Av regeln följer också att gäldenären och
kronofogdemyndigheten
inte behöver iaktta vad som kan vara föreskrivet om nedsättning och
eftergift i
andra författningar när förslaget om frivillig skuldsanering
upprättas (se 18
§). Detsamma gäller för kronofogdemyndigheten när den skall
fastställa en
frivillig skuldsanering och för domstolen när den skall besluta om
tvingande
skuldsanering.
I andra stycket föreskrivs att en borgenär får medverka i en
skuldsanering
enligt lagen utan hinder av vad som kan vara föreskrivet i någon
annan
författning. Detta gäller endast vid frivillig skuldsanering enligt
denna lag
och inte vid annan frivillig skuldsanering. Någon motsvarande
bestämmelse är
inte nödvändig för den tvingande skuldsaneringen. Vid tvingande
skuldsanering
saknar ju borgenärernas, även de offentligas, inställning formellt
sett
betydelse (jfr 22 § första stycket). Alla borgenärer avses med
regeln, även om
den först och främst tar sikte på de borgenärer som företräder det
allmänna.
Innebörden av denna paragraf är att såväl frivillig som tvingande
skuldsanering
kan äga rum utan hinder av speciella eftergifts- och
nedsättningsregler. Det
innebär t.ex. att företrädare för det allmänna kan samtycka till en
frivillig
skuldsanering och till att det allmännas fordran sätts ned även om
förutsättningarna för nedsättning enligt andra regler inte är
uppfyllda.
Med uttrycket "annan författning" avses alla slag av författningar
där
bestämmelser finns som reglerar det allmännas ställning som borgenär.
Det gäller
t.ex. fordringar på skatter och avgifter (jfr avsnitt 4.6.2). Att det
allmänna
avseende fordringar på skatter och avgifter kan delta i en frivillig
skuldsanering anges uttryckligen genom det föreslagna tillägget i 3 §
tredje
stycket lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m.
Även krav på
återbetalning av studielån (jfr avsnitt 4.6.3) och på utgivna
bidragsförskott
(jfr avsnitt 4.6.4) omfattas.
I paragrafen regleras inte vilken myndighet som i ett
skuldsaneringsärende
företräder det allmänna. Normalt är det inget problem att fastställa
detta,
eftersom det regleras i annan ordning. Exemepelvis företräds det
allmänna av
Centrala studiestödsnämnden (se studiestödslagen [1973:349]) vad
avser eftergift
m.m. av studielån och av försäkringskassan vad gäller motsvarande
frågor
beträffande det allmännas återkrav av utgivna bidragsförskott (se
lagen
[1964:143] om bidragsförskott och lagen [1984:1095] om förlängt
bidragsförskott
för studerande). Av den föreslagna ändringen i 2 § lagen (1993:892)
om ackord
rörande statliga fordringar m.m. (avsnitt 9.11) framgår att
skattemyndigheten i
det län där gäldenärens hemortskommun är belägen företräder det
allmänna när det
gäller krav på skatt och avgift.

Allmänna villkor för skuldsanering

4 §

Skuldsanering får beviljas en gäldenär med hemvist i Sverige som är
fysisk
person och inte är näringsidkare, om
1. han är på obestånd och så skuldsatt att han inte kan antas ha
förmåga att
betala sina skulder inom överskådlig tid och
2. det är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och
ekonomiska
förhållanden att skuldsanering beviljas honom.
Den som är folkbokförd i Sverige skall vid tillämpningen av första
stycket
anses ha hemvist i Sverige.
Vid tillämpningen av första stycket 2 skall särskilt beaktas
skuldernas ålder,
omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar gäldenären
har gjort för
att fullgöra sina förpliktelser och att på egen hand nå en uppgörelse
med sina
borgenärer samt det sätt på vilket gäldenären har medverkat under
handläggningen
av ärendet om skuldsanering.

Paragrafen har behandlats bl.a. i avsnitt 4.3 i den allmänna
motiveringen.
I paragrafen, som till viss del har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag,
anges de grundläggande villkoren som samtliga måste vara uppfyllda
för att
skuldsanering skall kunna erhållas.
I första styckets ingress anges vissa villkor beträffande
gäldenärens person
som måste vara uppfyllda.
Gäldenären måste för det första ha hemvist i Sverige. Av paragrafens
andra
stycke framgår att den som är folkbokförd i Sverige skall anses ha
hemvist här.
Gäldenärens medborgarskap spelar i och för sig inte någon roll för
hans
behörighet att ansöka om skuldsanering. En fast anknytning till
Sverige är
emellertid nödvändig. Därför föreskrivs här som ett formellt krav att
gäldenären
skall ha hemvist i Sverige. Bortsett från detta formella krav kan
anknytningen
till Sverige ha betydelse vid den allmänna skälighetsbedömningen
enligt punkten
2, vilket har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.3.1 och
4.3.3.
Utöver hemvistkravet anges i ingressen att skuldsanering endast får
medges en
gäldenär som är fysisk person och som inte är näringsidkare. Av
lagtexten följer
direkt att skuldsanering inte får beviljas den som är näringsidkare.
Gäldenären
får alltså inte vara näringsidkare när en skuldsanering fastställs
enligt lagen.
Vad som avses med fysisk person är ingen svårighet att fastställa.
Hur aktie-
bolag, handelsbolag och andra juridiska personer skall klara
uppkommande
betalningssvårigheter regleras inte alls i skuldsaneringslagen.
Begreppet fysisk
person inbegriper emellertid såväl privatpersoner som näringsidkare.
Endast
fysiska personer som inte är näringsidkare kan komma i fråga för
skuldsanering.
Termen näringsidkare bör därvid fattas i vidsträckt mening och
omfatta var och
en som yrkesmässigt på hel- eller deltid driver någon verksamhet av
ekonomisk
art. Denna bestämning av näringsidkarbegreppet förekommer i andra
sammanhang,
vilket har utvecklats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.3.1.
Regeln om att
näringsidkare inte skall kunna komma i åtnjutande av skuldsanering
enligt denna
lag måste tillämpas strikt. Inte ens personer som är näringsidkare på
deltid
eller i blygsam omfattning kan komma i fråga för skuldsanering. Den
närmare av-
gränsningen blir ytterst en fråga för rättstillämpningen att lösa.
Om en fysisk person uppfyller kravet på att inte vara näringsidkare
är det dock
inget som hindrar att hans skulder härrör från näringsverksamhet som
han
tidigare har bedrivit. Skuldsanering enligt denna lag står med andra
ord öppen
för före detta näringsidkare. Det förhållandet att en gäldenär är
före detta
näringsidkare kan få betydelse vid den allmänna skälighetsprövningen
enligt
andra punkten, vilket har berörts i den allmänna motiveringen,
avsnitt 4.3.3.
I första stycket första punkten anges ytterligare en grundläggande
förutsättning som måste vara uppfylld för att en ansökan om
skuldsanering skall
kunna bifallas. Här finns ett kvalificerat insolvensrekvisit. För det
första
krävs att gäldenären är på obestånd. Obeståndsbegreppet är detsamma
som finns i
1 kap. 2 § konkurslagen. För det andra krävs dessutom att gäldenärens
obestånd
kan förväntas bestå under en längre tid. Det anges att gäldenären
skall vara så
skuldsatt att han inte förmår att betala skulderna inom överskådlig
tid. Det
kvalificerade insolvenskriteriet här utgår alltså från en mer
långsiktig prognos
beträffande gäldenärens betalningsförmåga än konkurslagens
insolvensrekvisit.
Det insolvenskriterium som gäller vid skuldsanering är alltså
detsamma som vid
konkurs men med den uttryckliga kvalifikationen att
betalningsoförmågan skall
förväntas bestå under en längre tid. Det sist nämnda innebär att
betalnings-
oförmågan kan antas vara - om än inte permanent - så bestående i ett
längre
tidsperspektiv. I princip skall det inte vara möjligt att se att
betalningsoförmågan någonsin upphör. Rekvisitet har behandlats i den
allmänna
motiveringen, avsnitt 4.3.2.
I första stycket andra punkten anges nästa led i prövningen. Först
om det kan
slås fast att förutsättningarna enligt de båda föregående punkterna
är uppfyllda
finns det anledning att gå in på detta tredje led, nämligen att det
är skäligt
att bifalla ansökan med hänsyn till gäldenärens personliga och
ekonomiska
förhållanden. Det är alltså här fråga om en allmän
skälighetsbedömning. Att
skälighetsbedömningen skall vara allmän betyder att hänsyn såväl kan
som skall
tas till alla omständigheter som kronofogdemyndigheten eller rätten
finner
relevanta. Detta har ingående berörts i den allmänna motiveringen,
avsnitt
4.3.3.
I andra stycket anges att den som är folkbokförd i Sverige skall
anses ha
hemvist här i riket. Det framgår av första punkten att det är ett
krav för att
erhålla skuldsanering att gäldenären har hemvist här i Sverige.
Innebörden av
legaldefinitionen i detta stycke är att detta krav är uppfyllt om
gäldenären är
folkbokförd här. Folkbokföringen saknar dock betydelse för valet av
forum, se 9
och 21 §§. I 10 § första stycket 1 anges att gäldenären i sin ansökan
skall
lämna uppgift om att han har hemvist i Sverige.
I det tredje stycket räknas vissa omständigheter upp som särskilt
skall beaktas
vid den allmänna skälighetsbedömningen enligt första stycket 2. Den
allmänna
skälighetsbedömningen och de särskilda omständigheterna som anges i
detta stycke
har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.3.3.
De förutsättningar som ställs upp i denna paragraf gäller generellt.
Det
innebär att dessa förutsättningar måste vara uppfyllda vid såväl
frivillig som
tvingande skuldsanering enligt lagen. I 12 § anges förutsättningarna
för
kronofogdemyndigheten att under olika skeden av handläggningen av ett
skuldsaneringsärende avslå en ansökan. Motsvarande regel för rättens
prövning
finns i 23 §.

5 §

En gäldenär som är ålagd näringsförbud enligt lagen (1986:436) om
näringsförbud
får inte beviljas skuldsanering. Detsamma gäller en gäldenär som
tidigare
beviljats skuldsanering, om det inte finns synnerliga skäl för
skuldsanering.

Beträffande gruppen före detta näringsidkare innehåller denna
paragraf en
inskränkning av möjligheten att erhålla skuldsanering. Är gäldenären
ålagd
näringsförbud får skuldsanering inte medges. Det spelar därvid inte
någon roll
hur lång tid näringsförbudet avser (jfr 5 § lagen [1986:436] om
näringsförbud).
Någon generell inskränkning av möjligheterna att erhålla
skuldsanering gäller
däremot inte för en gäldenär som dömts för brott utan att ha
meddelats
näringsförbud, vilket har berörts i den allmänna motiveringen,
avsnitt 4.3.1.
I paragrafen föreskrivs vidare att en gäldenär som tidigare har
erhållit
skuldsanering som huvudregel inte skall kunna erhålla sådan en gång
till. En
gäldenär skall med andra ord kunna erhålla skuldsanering endast en
gång under
sin livstid. Denna regel är dock inte helt undantagslös. Det kan
förekomma
speciella undantagssituationer där det trots allt framstår som
godtagbart att en
gäldenär erhåller skuldsanering en andra gång. För detta krävs dock
synnerliga
skäl. Tillämpningen av detta undantag förutsätts bli mycket
restriktiv. Ett
exempel kan vara att en person i yngre år har erhållit skuldsanering
och sedan
efter lång tid ånyo hamnar i en långvarig obeståndssituation, t.ex.
på grund av
allvarlig sjukdom, förtidspensionering eller långvarig arbetslöshet.
Vid en
prövning som föregår ett andra beslut om skuldsanering bör särskild
vikt läggas
vid huruvida gäldenären har uppfyllt sina förpliktelser enligt det
tidigare
skuldsaneringsbeslutet. Av 10 § första stycket 5 framgår att
gäldenären i sin
ansökan skall lämna sådana uppgifter som är av betydelse för
prövningen av
skuldsaneringsfrågan. En viktig sådan uppgift är givetvis om han
redan tidigare
har erhållit skuldsanering.
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt
4.3.1.

Skulderna

6 §

En skuldsanering omfattar, om inte annat föreskrivs i denna lag,
alla
fordringar på pengar mot gäldenären som har uppkommit före den dag då
beslut
meddelas enligt 13 § andra stycket att inleda skuldsanering.
Skuldsanering
medför att rätten till ränta på en sådan fordran bortfaller för tiden
efter
nämnda dag. Skuldsaneringen får dock inskränkas till att avse de
fordringar som
har uppkommit före viss tidigare dag, om det är skäligt med hänsyn
till
omständigheterna vid skuldernas uppkomst eller andra särskilda
omständigheter.
Vid skuldsaneringen får bestämmas att en fordran som avses i första
stycket och
som är beroende av villkor, inte är till beloppet fastställd eller
inte är
förfallen till betalning, inte skall omfattas av skuldsaneringen. I
fråga om en
sådan fordran får borgenären utan hinder av föreskrifter i annan
författning
bevilja anstånd med betalningen under den tid betalningsplanen enligt
8 § löper.
En skuldsanering omfattar inte
1. en fordran på familjerättsliga underhåll,
2. en fordran för vilken borgenären har panträtt eller annan
förmånsrätt enligt
6 eller 7 § förmånsrättslagen (1970:979) eller retentionsrätt, till
den del
säkerheten förslår till betalning av fordran,
3. en fordran för vilken borgenären, innan beslut om att inleda
skuldsanering
har meddelats, har fått förmånsrätt enligt 8 § förmånsrättslagen,
såvitt avser
egendom som har tagits i anspråk vid verkställigheten,
4. en fordran som inte är förfallen till betalning och som är
beroende av att
borgenären tillhandahåller en motprestation eller
5. en fordran som är tvistig.
Bestämmelsen i tredje stycket 1 gäller inte när försäkringskassan
eller ett
utländskt offentligt organ inträtt i den underhållsberättigades rätt
till
underhållsbidrag.

Paragrafen, som har utformats delvis i enlighet med Lagrådets
förslag,
innehåller regler om vilka fordringar som omfattas av ett beslut om
skuldsanering och har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt
4.6.
Första stycket första meningen anger som huvudregel att en
skuldsanering
omfattar alla gäldenärens penningskulder, som har uppkommit före
kronofogdemyndighetens beslut enligt 13 § andra stycket att inleda
skuldsanering, om det inte föreskrivs något annat i
skuldsaneringslagen. Från
denna huvudregel finns i tredje meningen ett undantag om att
kronofogdemyndigheten eller rätten kan bestämma att en skuldsanering
i ett givet
fall skall omfatta endast de skulder som har uppkommit före en viss
tidigare
dag. Ett exempel när denna möjlighet kan användas är när en konkurs
beträffande
gäldenären har avslutats kort tid innan han har ansökt om
skuldsanering. I ett
sådant fall kan fristdagen i konkursen i vissa fall vara lämplig som
fristdag
även i skuldsaneringsförfarandet. Något särskiljande av skulderna på
annan grund
än den här angivna är inte tillåtet enligt denna paragraf, utöver vad
som kan
följa av andra stycket. Det saknas alltså möjlighet att exempelvis
besluta om
totalt bortfall av äldre skulder och dessutom nedskrivning av nyare
skulder.
Huvudregeln knyter an till tidpunkten då kronofogdemyndigheten
beslutar att
skuldsanering skall inledas (13 § andra stycket). Även skulder som
har uppkommit
efter det att gäldenären har ansökt om skuldsanering men innan
kronofogdemyndigheten har förordnat om att skuldsanering skall
inledas omfattas
alltså av skuldsaneringen.
Enligt vad som har utvecklats i den allmänna motiveringen, avsnitt
4.6.1, får
vanliga civilrättsliga regler tillämpas beträffande frågor om vid
vilken
tidpunkt en privaträttslig fordran har uppkommit. Beträffande
offentligrättsliga
fordringar gäller samma regel som för privaträttsliga fordringar,
dvs.
fordringarna skall ha uppkommit före den kritiska tidpunkten för att
kunna
omfattas av ett beslut om skuldsanering (avsnitt 4.6.2). Det får
ankomma på
rättstillämpningen att precisera vad detta krav kan få för betydelse
för olika
slag av fordringar.
I andra meningen anges vad som gäller i fråga om ränta på en fordran
som
omfattas av en skuldsanering. Enligt lydelsen bortfaller rätten till
ränta på en
fordran för tiden efter den dag då det enligt
13 § andra stycket har förordnats om att skuldsanering skall inledas.
Detta
innebär omvänt att en borgenär i skuldsaneringsärendet på sin fordran
har rätt
till ränta som belöper på tiden fram till dagen för beslutet enligt
13 § andra
stycket. Borgenärens rätt till ränta är givetvis beroende av att han
enligt
civilrättsliga regler är berättigad att tillgodogöra sig ränta på sin
fordran.
Om det inledda skuldsaneringsförfarandet inte leder till ett beslut
om
skuldsanering påverkar denna paragraf inte borgenärens rätt att
tillgodogöra sig
ränta. Regeln är alltså enbart tillämplig i de fall en skuldsanering
nås, vilket
också framgår av ordalydelsen.
I andra stycket första meningen finns en bestämmelse som tar sikte

fordringar som är beroende av villkor, fordringar som ännu inte är
till beloppet
fastställda och fordringar som inte har förfallit till betalning. Vad
som skall
gälla för sådana fordringar får kronofogdemyndigheten eller rätten
bestämma i
varje enskilt fall. Bestämmelsen har kommenterats i huvudsakligen
avsnitt 4.6.8.
Som exempel på fordringar som är beroende av villkor kan nämnas
vissa
borgensåtaganden. Hur sådana fordringar bör behandlas har berörts i
den allmänna
motiveringen, avsnitt 4.6.8.
Som exempel på fordringar som inte är fastställda till beloppet kan
nämnas
skadeståndsfordringar. I den allmänna motiveringen har berörts att
det ofta är
anledning att bestämma att sådana fordringar inte skall omfattas av
skuldsaneringen. Det gäller i vart fall om det råder en mer betydande
osäkerhet
om till vilket belopp fordringen kan komma att uppgå till eller om
det är
osäkert när den kan komma att slutligt fastställas.
Fordringar som ännu inte är förfallna kan vara exempelvis fordringar

återbetalning av statligt studielån. Dessa typer av fordringar kan
ofta ha
uppkommit långt tillbaka i tiden. Förpliktelsen är dock utformad så
att
fordringen förfaller i olika poster, varav flera poster vid
tidpunkten för
inledandet av skuldsanering ännu inte har förfallit. Enligt
huvudregeln i 6 §
första stycket omfattas sådana fordringar av ett beslut om
skuldsanering om det
inte bestäms annorlunda. Poster som redan är förfallna då
skuldsaneringsförfarandet inleds behandlas givetvis enligt
huvudregeln, dvs. de
omfattas av skuldsaneringen. För poster som förfaller i framtiden får
det med
stöd av regeln i detta stycke bestämmas att dessa inte skall
omfattas. Det krävs
alltså ett uttryckligt ställningstagande i det enskilda fallet för
att en
fordran som avses i detta stycke skall falla utanför skuldsaneringen.
I annat
fall omfattas även dessa fordringar utan några begränsningar av
skuldsaneringen
(jfr specialmotiveringen till 8 § första stycket första punkten). För
återbetal-
ning av statliga studielån skall det regelmässigt bestämmas att dessa
poster
inte skall omfattas av skuldsaneringen, vilket har utvecklats i den
allmänna
motiveringen, avsnitt 4.6.3. Där har också berörts att hänsyn måste
tas till
detta när gäldenärens förbehållsbelopp fastställs (se vidare
specialmotiveringen
till 8 §).
Om bestämmelsen i andra stycket inte utnyttjas till att bestämma att
en viss
fordran inte skall omfattas av en skuldsanering får det bl.a. den
konsekvensen
att borgenären inte kan använda sin icke-förfallna fordran till
kvittning mot en
fordran gäldenären har på honom. I skuldsaneringslagen finns alltså
inte någon
motsvarighet till reglerna om kvittning i 5 kap. konkurslagen och 20
§
ackordslagen. Skälen härför har utvecklats i den allmänna
motiveringen, avsnitt
4.6.8.
Bestämmelsen i andra stycket kan också tänkas bli aktuell när det
gäller
skattefordringar som inte är till beloppet fastställda eller inte har
förfallit
till betalning vid tidpunkten för skuldsaneringens inledande (se
avsnitt 4.6.2).
I andra stycket andra meningen finns en regel som möjliggör för en
borgenär att
bevilja anstånd med betalningen av en fordran när det med stöd av
detta stycke
har bestämts att den inte skall omfattas av skuldsaneringen. Regeln
riktar sig
först och främst till offentliga borgenärer bl.a. de studiesociala
myndigheterna
som med stöd av denna bestämmelse kan bevilja anstånd med betalningen
av
studielån under den tid betalningsplanen löper i de fall det har
bestämts att
återbetalningen av studielån som förfaller i framtiden inte skall
omfattas av
skuldsaneringen (se avsnitt 4.6.3). Det är alltså helt och hållet i
den aktuella
borgenärens hand att bestämma om anstånd skall beviljas i dessa fall.
Gäldenären
och kronofogdemyndigheten bör dock under förfarandet ta kontakt med
en borgenär
vars fordran faller under regeln i andra stycket första meningen för
att
efterhöra om och under vilka förutsättningar anstånd kan komma att
beviljas. För
att kunna upprätta ett ändamålsenligt förslag till betalningsplan bör
gäldenären
och kronofogdemyndigheten skaffa sig en uppfattning om det kan bli
aktuellt med
anstånd i dessa fall.
Enligt tredje stycket gäller ett antal undantag från huvudregeln i
första
stycket. Här anges alltså vilka fordringar som inte omfattas av en
skuldsanering. Till skillnad mot regeln i andra stycket ger reglerna
i detta
stycke inte något utrymme för att i det enskilda fallet bestämma om
fordringen
skall omfattas eller inte.
I första punkten anges att en skuldsanering inte omfattar fordringar

familjerättsliga underhållsbidrag. Det som avses är främst
underhållsbidrag
enligt äktenskapsbalken eller föräldrabalken, oavsett om sådant
underhåll utgår
på grund av dom eller avtal. Men ordalydelsen medför att fordringar

familjerättsliga underhållsbidrag över huvud taget inte omfattas av
en
skuldsanering. Detta innebär exempelvis att fordringar som en
underhållsberättigad har på underhållsbidrag enligt utländsk
familjerättslig
lagstiftning inte omfattas av en skuldsanering. Det sagda gäller
sådana
fordringar över huvud taget, dvs. oavsett om de är förfallna eller
inte. Skälen
för detta undantag har redovisats i den allmänna motiveringen 4.6.4.
Försäkringskassans fordringar avseende utgivna bidragsförskott
omfattas däremot,
vilket framgår av sista stycket.
Enligt andra punkten omfattar en skuldsanering inte sådan fordran
som är
förenad med panträtt. All panträtt, såväl i fast som lös egendom,
omfattas av
regeln. Det är emellertid endast till den del panten förslår till
betalning av
fordringen som fordringen hålls utanför skuldsaneringsförfarandet. Av
paragrafen
framgår också att övriga fordringar som är förenade med förmånsrätt
enligt 6
eller 7 § förmånsrättslagen, liksom fordringar förenade med
retentionsrätt, i
detta hänseende jämställs med panträtt. Pantborgenärs eventuella
restfordran,
dvs. den del av borgenärens fordran som överstiger vad pantsäkerheten
har
inbringat eller kommer att inbringa vid en försäljning omfattas i
princip alltid
av en skuldsanering. En pant bör alltid realiseras innan
skuldsaneringsförfarandet inleds eller i samband med inledandet. Om
så har skett
är det inga svårigheter i de fall fordringen överstiger pantvärdet,
att avgöra
hur stor del av fordran som omfattas av skuldsaneringen och hur stor
del som
inte omfattas. Om någon realisation inte har skett får panten
värderas och
utifrån det får det bestämmas hur stor del av fordan som omfattas av
skuldsa-
neringen och hur stor en eventuell restfordran är. Den senare
omfattas i princip
alltid av skuldsaneringen enligt huvudregeln.
Det är endast då panten också utgör gäldenärens bostad som det i
vissa fall kan
finnas anledning att låta gäldenären behålla den pantsatta egendomen.
Detta har
berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.6.5. Även i dessa fall
måste man,
om fordringen överstiger pantvärdet, på något sätt bestämma hur stor
den del av
fordran skall anses vara som omfattas av skuldsaneringen. Detta kan
göras med
ledning av värderingsintyg. Enligt allmänna bevisbörderegler är det
vid en
tvingande skuldsanering i sista hand den borgenär som gör gällande en
fordran
med pantsäkerhet som har att visa till vilket belopp panten förslår.
Givetvis
svarar panten efter en skuldsanering för det återstående
fordringsbeloppet. Den
eventuella restfordran som man på sådant sätt kan få fram omfattas i
princip
alltid av skuldsaneringen.
I tredje punkten anges, att om en borgenär före
kronofogdemyndighetens beslut
att inleda skuldsanering har fått förmånsrätt enligt 8 §
förmånsrättslagen för
sin fordran till följd av utmätning eller betalningssäkring, inte
heller denna
fordran skall omfattas av ett skuldsaneringsbeslut, såvitt avser
egendom som har
tagits i anspråk vid verkställigheten. Denna regel är parallell till
regeln i
andra punkten. Undantaget avser alltså enbart fordringar för vilka
verk-
ställighet rent faktiskt har skett, såtillvida att viss egendom skall
ha
omhändertagits. Själva beslutet om utmätning grundar inte någon
undantagsrätt.
Enligt fjärde punkten omfattas inte fordringar, som är beroende av
att
borgenären tillhandahåller gäldenären en motprestation även i
framtiden, av en
skuldsanering. Detta gäller till den del fordran inte är förfallen
till
betalning. Förfallen del av en sådan fordran omfattas däremot av
skuldsaneringen
enligt huvudregeln. Skälen för detta undantag har redovisats i den
allmänna
motiveringen, avsnitt 4.6.7.
Enligt femte punkten omfattar en skuldsanering inte tvistiga
fordringar. Det
innebär att en fordran som gäldenären bestrider inte omfattas av
skuldsaneringen
oavsett på vilken grund den bestrids. Skälen härför har utvecklats i
den
allmänna motiveringen, avsnitt 4.6.10. Det ankommer alltså inte på
kronofogdemyndigheten eller rätten att fastställa huruvida det
föreligger ett
fordringsförhållande. Kronofogdemyndigheten eller rätten skall inte
heller i ett
skuldsaneringsärende avgöra frågor om innehållet i en förpliktelse.
I de fall gäldenären bestrider ett krav och gör en motfordran
gällande får det
avgöras enligt civilrättsliga regler om den är kvittningsgill. Någon
särskild
reglering härav görs alltså inte inom ramen för
skuldsaneringsförfarandet (se
den allmänna motiveringen, avsnitt 4.6.10 och jfr vad som har anförts
beträffande kvittning i övrigt i den allmänna motiveringen, avsnitt
4.4 och
4.6.8).
Av fjärde stycket framgår att undantaget i tredje stycket första
punkten för
familjerättsliga underhållsbidrag inte gäller för ett offentligt
organ som har
inträtt i den underhållsberättigades rätt till underhållsbidrag.
Härmed avses
främst försäkringskassans regresskrav enligt 15 § lagen (1964:143) om
bidragsförskott eller
12 § lagen (1984:1095) om förlängt bidragsförskott för studerande.
Ordalydelsen
innebär att dessutom motsvarande fordringar som görs gällande av ett
utländskt
offentligt organ innefattas. Dessa fordringar omfattas alltså av en
skuldsanering enligt huvudregeln i första stycket. Detta berör
emellertid inte
eventuella framtida regresskrav. Skälen för detta har berörts i den
allmänna
motiveringen, avsnitt 4.6.4.

Innehållet i en skuldsanering

7 §

Alla fordringar som enligt 6 § omfattas av skuldsaneringen har lika
rätt.
Utan hinder av första stycket får
1. en fordran ges sämre rätt, om borgenären samtycker eller
2. en borgenär vars fordran är på mindre belopp ges full betalning,
om det är
skäligt med hänsyn till omfattningen av skulderna och övriga
omständigheter.
I 26 § föreskrivs vad som skall gälla i fråga om fordringar som inte
har
anmälts i ärendet.

I första stycket slås grundsatsen fast att alla fordringar som
enligt 6 §
omfattas av skuldsaneringen har lika rätt vid den. Detta gäller såväl
vid
tvingande som frivillig skuldsanering enligt lagen. Denna
likabehandlingsprincip
har redovisats i den allmänna motiveringen, bl.a. avsnitt 4.1.
Från huvudregeln i första stycket ges i andra stycket möjligheter
till vissa
undantag. Dessa undantag har behandlats i den allmänna motiveringen,
avsnitt
4.6.9.
I första punkten i andra stycket klargörs att en fordran kan ges
sämre rätt om
borgenären samtycker till det. Det krävs alltså ett uttryckligt
samtycke från
den berörde borgenären enligt denna punkt. Det är inte tillräckligt
att
borgenären underlåter att höra av sig (jfr 20 § andra stycket) för
att tillämpa
denna undantagsregel. Det är inget som hindrar att
kronofogdemyndigheten eller
rätten tar initiativ till tillämpning av denna punkt. Ett sådant
initiativ
riktat till en viss borgenär faller innanför ramen för den allmänna
utredningsskyldighet som åvilar kronofogdemyndigheten respektive
rätten. Ett
fall då sådant initiativ kan vara tänkbart att ta är när behovet av
skuldsane-
ring är uppenbart men där det råder tveksamhet om huruvida gäldenären
verkligen
klarar av följderna av ett tänkt skuldsaneringsbeslut och man genom
avsteg från
likabehandlingsprincipen uppnår att gäldenären får bättre
förutsättningar att
klara av att rätta sig efter beslutet. Det är dock borgenären som har
det
avgörande inflytandet över regelns tillämpning, och det även vid
tvingande
skuldsanering.
I andra punkten i andra stycket föreskrivs att kronofogdemyndigheten
eller
rätten kan bestämma att borgenärer med en fordran som inte överstiger
ett visst
mindre belopp kan ges full utdelning i skuldsaneringsärendet trots
att andra
borgenärer får vidkännas nedskrivning av sina fordringar. Härmed
avses fall då
det i skuldsaneringsärendet förekommer "småfordringar". För att dessa
skall kun-
na få full utdelning i skuldsaneringsärendet skall det vara frågan om
verkligen
små fordringar. Fordringarna skall dels vara små i förhållande till
övriga
fordringar i ärendet och dels små även absolut sett.I tredje stycket
erinras
genom en hänvisning till 26 § om att de fordringar som inte har
anmälts i
ärendet drabbas av total preklusion, dvs. sådana fordringar kan inte
längre
göras gällande.
8 §

Vid en skuldsanering skall bestämmas
1. vilka fordringar som enligt 6 § skall omfattas av skuldsaneringen
och vad
som enligt 7 § skall gälla för dem,
2. vilket belopp som skall fördelas mellan borgenärerna,
3. en betalningsplan som visar när och hur kvarstående belopp av
varje
borgenärs fordran skall betalas.
Belopp som avses i första stycket 2 skall bestämmas så att
skuldsaneringen tar
i anspråk gäldenärens samtliga tillgångar och inkomster efter avdrag
för vad som
skall förbehållas gäldenären för hans och hans familjs försörjning.
Därvid skall
bestämmelserna i 15 kap. 6 a § utsökningsbalken om förbehållsbelopp
vara
vägledande. Vid skuldsaneringen får bestämmas att förbehåll även
skall göras för
betalning av en fordran som, enligt 6 § tredje stycket eller beslut
som fattas
med stöd av 6 § andra stycket, inte omfattas av skuldsaneringen.
Av fördelningen enligt första stycket 2 skall framgå hur stor
procentandel av
fordringarnas belopp som skall kvarstå.
Den betalningsplan som skall bestämmas enligt första stycket 3 skall
löpa under
fem år, om det inte finns särskilda skäl att bestämma en längre eller
kortare
tid.

Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, har
utförligt
behandlats i den allmänna motiveringen, särskilt avsnitt 4.5.
I paragrafens första stycke räknas i tre olika punkter upp vad som
skall
bestämmas i en skuldsanering. Detta gäller såväl en frivillig (se 20
§) som en
tvingande (se 24 §) skuldsanering. Av 18 § följer att de uppgifter
som anges i
denna paragraf skall framgå redan av det förslag till skuldsanering
som skall
upprättas.
Enligt första punkten skall anges vilka fordringar som enligt 6 §
omfattas av
skuldsaneringen. Vilka kända fordringar som omfattas måste alltså
räknas upp i
förslaget. Det skall också anges vad som enligt 7 § skall gälla för
de
fordringar som omfattas av skuldsaneringen. Det innebär att det skall
i beslutet
anges för vilka fordringar likabehandlingsprincipen tillämpas och för
vilka
fordringar något av undantagen i 7 § andra stycket tillämpas.
Finns det fordringar av det slag som avses i 6 § tredje stycket
skall det av
skuldsaneringen framgå att dessa helt eller delvis faller utanför
skuldsaneringen, även om det inte är någon förutsättning att detta
uttryckligen
anges i skuldsaneringen för att de materiella reglerna i 6 § tredje
stycket
skall gälla. Om en fordran som faller under 6 § andra stycket
förekommer bland
fordringarna mot gäldenären måste det vid skuldsaneringen anges om en
sådan
fordran skall omfattas eller inte av skuldsaneringen. I
skuldsaneringen skall
det alltså uttryckligen tas ställning till denna fråga. Om det
beträffande en
sådan fordran inte klart skulle anges att den inte omfattas innebär
det att
fordringen omfattas av skuldsaneringen.
Enligt andra punkten skall det anges vilket belopp som skall
fördelas mellan
borgenärerna. Gäldenären bör i regel inte ha några tillgångar att
fördela mellan
borgenärerna. Eventuella mer värdefulla tillgångar bör redan vara
realiserade
när gäldenären ansöker om skuldsanering. I praktiken är det endast
frågan om att
fördela gäldenärens framtida inkomster, efter avdrag för
förbehållsbeloppet,
mellan borgenärerna enligt vad som följer av 7 §. Det skall alltså
räknas fram
ett s.k. betalningsutrymme, dvs. i praktiken hur stor del av
gäldenärens
framtida inkomster som skall betalas till borgenärerna.
Enligt andra stycket skall beloppet enligt första stycket andra
punkten
bestämmas så att avdrag först görs för vad som skall förbehållas
gäldenären för
hans och hans familjs försörjning. Därvid skall reglerna i 15 kap. 6
a §
utsökningsbalken vara vägledande i tillämpliga delar. Dessa regler är
dock inte
absolut bindande. Det skall i en skuldsanering vara möjligt att
hantera även
denna fråga med ett visst mått av flexibilitet. När det gäller
vanliga levnads-
kostnader som mat och liknande hushållsutgifter finns det sällan
anledning att
frångå de schabloner som följer av regeln i utsökningsbalken. I den
allmänna
motiveringen, avsnitt 4.6.5 har berörts att det däremot i vissa fall
kan finnas
skäl att frångå schablonen avseende bostadskostnader. Det avser
främst de fall
där gäldenären bör få bo kvar i sin ägda bostad. Det kan emellertid
inte komma i
fråga att avvika från schablonen i någon vidare mån. Beträffande
betalning av
skatt och av underhållsbidrag innebär detta att gäldenären i princip
får
förbehålla sig vad han faktiskt skall betala. I den allmänna
motiveringen,
avsnitt 4.6.3, har utvecklats att det för de där behandlade skulderna
regelmässigt med stöd av regeln i 6 § andra stycket bör bestämmas att
de inte
skall omfattas av skuldsaneringen. Gäldenären måste då få förbehålla
sig ett
belopp för betalningen av sådana skulder.
Det är dock inte något absolut krav att betalningsutrymme ges för
fordringar
som avses i andra stycket. I många fall torde fordringar som nu avses
vara
sådana som inte kommer att aktualiseras under betalningsperioden.
Givetvis skall
de i så fall inte ges något betalningsutrymme. I vissa fall, som
exempelvis
framtida studielånsbetalningar, är det regelmässigt tvärtom så att de
helt klart
kommer att behöva ges utrymme för betalningar under
betalningsperioden i de fall
det bestäms att de inte skall omfattas av skuldsaneringen. Det är
endast till
fordringar av den klara karaktären som hänsyn bör tas när beloppet
enligt första
stycket andra punkten skall bestämmas. Om den aktuelle borgenären
beviljar
anstånd med betalningen enligt 6 § andra stycket andra meningen skall
naturligtvis inget belopp förbehållas gäldenären. Annorlunda kan det
förhålla
det sig med betalningen av skulder som enligt 6 § tredje stycket inte
omfattas
av skuldsaneringen. Beträffande vissa sådana fordringar måste
gäldenären alltid
få förbehålla sig ett belopp för betalning av dem. Det gäller
exempelvis
betalning av familjerättsliga underhållsbidrag. I de fall det
förekommer en
fordran som faller under 6 § tredje stycket 4 skall en sådan
regelmässigt också
beaktas när beloppet enligt första stycket 2 skall bestämmas. Däremot
bör
gäldenären aldrig få förbehålla sig något belopp för betalning av
tvistiga
fordringar (6 § tredje stycket 5). När det gäller fordringar som
faller under 6
§ tredje stycket 2 och 3, skall dessa betalas av säkerheten. Något
förbehåll för
betalning av sådana fordringar aktualiseras då inte. Endast i de fall
man valt
att låta gäldenären bo kvar i sin ägda bostad kan det bli aktuellt
att
förbehålla gäldenären ett belopp för betalning av den del av
pantfordringen till
vilken säkerheten förslår (se avsnitt 4.6.5).
Av tredje stycket följer att det för varje fordran som omfattas av
skuldsaneringen skall anges hur stor procentandel av det belopp som
annars
skulle ha betalats som skall betalas inom ramen för skuldsaneringen.
Det som här
skall anges är alltså hur mycket som gäldenären totalt skall betala
av varje
fordran som omfattas av skuldsaneringen. Är den totala skuldbördan av
de
fordringar som omfattas av skuldsaneringen på 750 000 kr och kan
gäldenären
betala 2 500 kr i månaden under fem år innebär det att
betalningsutrymmet är
150 000 kr, dvs. gäldenären kan då betala 20 procent av fordringarnas
belopp. Om
samtliga fordringar omfattas av likabehandlingsprincipen enligt 7 §
första
stycket innebär det att varje fordran också skall betalas med 20
procent.
Nedsättningsprocenten är då 80. Det bör i skuldsaneringen erinras om
att det
gäldenären skall betala inte löper med ränta (se 6 § första stycket
andra
meningen).
För de fordringar som omfattas av någon av undantagsreglerna i 7 §
andra
stycket bör för det första anges vilken undantagsregel som har
tillämpats och
vad den har medfört i varje enskilt fall. I de fall 7 § andra stycket
1
tillämpas skall det av beslutet framgå kvarstående procentandel och
återstående
belopp i enlighet med huvudregeln. När det gäller tillämpningen av 7
§ andra
stycket 2 på "småfordringar" finns det ingen anledning att ange någon
procentandel eftersom hela fordringen skall betalas i dessa fall.
Lämpligen bör
dessa fordringar också betalas till fullo vid ett enda tillfälle och
så snart
som möjligt.
En betydelsefull del av det som skall bestämmas i en skuldsanering
är den
betalningsplan som skall ange när och hur återstående belopp skall
betalas
vilket framgår av tredje punkten. Om gäldenären inte har något
utrymme för
betalning till borgenärerna är det givetvis inte aktuellt att
bestämma någon
betalningsplan. Av ordalydelsen framgår att det måste finnas något
kvarstående
belopp att fördela. Denna punkt har behandlats i den allmänna
motiveringen,
avsnitt 4.5.1.
Normalt bör en femårig betalningsperiod tillämpas. Några större
avvikelser
härifrån bör aldrig förekomma, vilket framgår av fjärde stycket. Det
är dock
tänkbart att "avrunda" perioden så att den löper till ända vid t.ex.
ett
halvårs- eller kvartalsskifte. I beslutet skall också klart anges hur
betalningsskyldigheten skall fullgöras. Detta är givetvis en viktig
del av
skuldsaneringen. Som har utvecklats i den allmänna motiveringen,
avsnitt 4.5.1,
är det ingen myndighet eller annan institution som administrerar
betalningarna
under betalningsperioden eller kontrollerar att gäldenären följer
sina
åligganden enligt planen. Det är i stället i första hand gäldenärens
och de
inblandade borgenärernas sak att bestämma hur betalningarna enligt
planen skall
fullgöras. Ibland kan det finnas anledning för kronofogdemyndigheten
att under
hand ta kontakt med en eller flera borgenärer i denna fråga. Hur
betalningsplanen skall utformas måste alltså bestämmas i varje
enskilt fall. Ett
sätt kan vara att ett visst belopp månatligen sätts in på ett
särskilt konto,
för att sedan exempelvis en gång per år fördelas mellan borgenärerna.
Ett annat
sätt är att gäldenären, med eller utan föregående avisering, varje
månad betalar
ett visst belopp direkt till varje borgenär. Naturligtvis är det
möjligt att i
betalningsplanen bestämma sig för någon annan lösning. Det som är
viktigt är att
lösningen kan förväntas bli ändamålsenlig i varje enskilt fall.

Ansökan om skuldsanering

9 §

En ansökan om skuldsanering skall göras skriftligen hos
kronofogdemyndigheten i
det län där gäldenären är bosatt. Är gäldenären inte bosatt i
Sverige, skall
ansökan göras hos Kronofogdemyndigheten i Stockholms län. Har ansökan
gjorts hos
en kronofogdemyndighet som inte är behörig, skall ärendet genast
lämnas över
till den kronofogdemyndighet som enligt vad handlingarna visar är
behörig.
Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av gäldenären.

Paragrafen innehåller vissa regler om ansökans form och om forum.
Regleringen
har redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.1.
I första stycket föreskrivs att ansökan skall vara skriftlig. Detta
är alltså
ett absolut formkrav från vilket några avsteg inte får förekomma.
Vidare anges
här vilken kronofogdemyndighet som är behörig att ta upp en ansökan
om
skuldsanering. Ansökan skall således ges in till
kronofogdemyndigheten i det län
där gäldenären är bosatt. Om gäldenären inte är bosatt i Sverige
skall ansökan
ges in till Kronofogdemyndigheten i Stockholms län. Bestämmelsen kan
t.ex. bli
tillämplig för en gäldenär som inte är bosatt i Sverige men som har
hemvist i
Sverige därför att han är folkbokförd här. Forumregeln överensstämmer
i sak till
stora delar med vad som gäller för utsökningsmål enligt 2 kap. 3 §
andra stycket
utsökningsbalken och i den summariska processen enligt 6 § lagen
(1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning. Om en ansökan har givits in
till en
kronofogdemyndighet som inte är behörig skall ärendet lämnas över
till den
myndighet som enligt vad ansökningshandlingarna visar är behörig.
Detta stämmer
överens med vad som enligt 2 kap. 4 § första stycket utsökningsbalken
gäller för
utsökningsmål och för den summariska processen enligt 8 § lagen
(1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning. I dessa fall skall
ansökningen alltså
inte avvisas eller avslås.
Av andra stycket framgår att ansökningen skall vara egenhändigt
undertecknad av
gäldenären. Detta innebär att det exemplar av ansökningen
(blanketten) som ges
in till kronofogdemyndigheten skall vara egenhändigt undertecknat av
gäldenären.
Härav följer bl.a. att telefax inte kan användas. Ansökan kan endast
undertecknas av gäldenären själv och inte av ett eventuellt ombud.
Detta krav på
ett undertecknande av gäldenären själv hänger samman med kravet i 10
§ andra
stycket att uppgifterna i ansökan skall lämnas på heder och samvete.

10 §

Ansökan skall innehålla
1. uppgifter om gäldenären i de hänseenden som anges i 33 kap. 1 §
första
stycket rättegångsbalken samt uppgift som visar att han har hemvist i
Sverige,
2. en förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder med
uppgift om varje
borgenärs namn, person- eller organisationsnummer, postadress och
telefon,
3. uppgift om gäldenärens inkomster och utgifter,
4. uppgift om förhållanden som avses i 4 § tredje stycket,
5. de uppgifter om gäldenärens och hans familjs personliga och
ekonomiska
förhållanden som i övrigt är av betydelse för prövning av frågan om
skuldsanering skall inledas.
Uppgifterna enligt första stycket skall lämnas av gäldenären på
heder och

samvete.

I paragrafen finns de huvudsakliga reglerna om vad en ansökan om
skuldsanering
skall innehålla.
I första stycket finns en katalog med fem punkter över uppgifter som
ansökan
skall innehålla. Det är alltså obligatoriskt för gäldenären att lämna
alla de
uppgifter som här föreskrivs. Vid brister härvidlag anges i 11 § vad
följderna
kan bli. Som har framhållits i den allmänna motiveringen, avsnitt
4.7.1, är det
av största vikt att gäldenären lämnar korrekta och fullständiga
uppgifter om sig
själv och sina ekonomiska förhållanden m.m. För att underlätta
ansökningsför-
farandet bör särskilda ansökningsblanketter med tillhörande
anvisningar
tillhandahållas.
Enligt den första punkten skall ansökan innehålla uppgifter om
gäldenären i de
hänseenden som anges i 33 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken.
Härmed avses
namn, adress, yrke, personnummer och telefonnummer m.m. Vidare anges
i denna
punkt att gäldenären skall lämna uppgift som visar att han har
hemvist i
Sverige. Hemvist i Sverige är ett villkor för skuldsanering, vilket
framgår av
4 §.
I andra punkten anges att gäldenären till ansökan skall foga en
förteckning
över sina tillgångar och skulder. Beträffande såväl tillgångar som
skulder skall
uppgifterna vara kompletta. Det innebär beträffande skulderna att
borgenär,
uppkomstdatum, belopp, förfallodag, räntesatser m.m. skall anges. Av
lydelsen
framgår uttryckligen att vissa bestämda uppgifter om borgenärerna
skall lämnas.
I de fall en fordran är förenad med någon form av säkerhetsrätt,
exempelvis pant
eller borgen, bör det också anges. Vidare krävs att uppgift i
förekommande fall
lämnas om borgensåtaganden som gäldenären själv har gjort, även om
borgensansvaret inte har utkrävts vid tidpunkten för ansökans
ingivande,
eftersom borgensansvaret kan komma att omfattas av ett eventuellt
skuldsa-
neringsbeslut (se 6 § andra stycket). Det är lämpligt att bifoga
kopior av
relevanta lånehandlingar och liknande. Vad tillgångssidan beträffar
skall all
fast egendom uppges, hel- eller delägd. Vad gäller lös egendom skall
bostads-
rätt, aktier och andra värdepapper, andelar i fonder och dödsbon,
banktillgodohavanden, fordringar och kontanter i den mån något sådant
finns
givetvis redovisas. Vad lös egendom som utgörs av lösa saker
beträffar skall
sådant som har ett inte obetydligt marknadsvärde uppges. Det innebär
att bilar,
båtar, mer värdefulla smycken och konst m.m. skall redovisas. Däremot
behöver
inte normala möbler, husgeråd och kläder och liknande redovisas. I de
fall lös
egendom är belastad med någon form av säkerhetsrätt bör detta anges.
I tredje punkten anges att gäldenären skall lämna uppgift om sina
inkomster och
utgifter. Med inkomster avses inkomst av tjänst (lön före
skatteavdrag) och
kapital, naturaförmåner, underhållsbidrag eller bidragsförskott för
hemmavarande
barn, barnbidrag, bostadsbidrag, andra sociala förmåner m.m. Med
utgifter avses
reskostnader till och från arbetet, underhållsbidrag,
barnomsorgskostnader,
bostadskostnad m.m. Inkomst av näringsverksamhet skall inte förekomma
eftersom
lagen inte avser näringsidkare. Övriga normala hushållsutgifter som
exempelvis
kostnader för kläder och mat behöver inte anges särskilt.
I den fjärde punkten, som har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag, anges
att gäldenären skall lämna uppgift om förhållanden som avses i 4 §
tredje
stycket. Härmed avses vilka ansträngningar gäldenären har gjort för
att fullgöra
sina förpliktelser. Om gäldenären inte har fullgjort sina
förpliktelser skall
det i ansökan anges vilka försök som gjorts för att nå en uppgörelse
med
borgenärerna och varför dessa försök har misslyckats. Såsom har
framhållits i
den allmänna motiveringen förutsätts att sådana försök har gjorts på
egen hand
eller under medverkan av t.ex. kommunala budgetrådgivare innan en
ansökan om
skuldsanering ges in till kronofogdemyndigheten. I de fall gäldenären
har tagit
emot budgetrådgivning eller motsvarande bör han till ansökan foga den
utredning
som därvid har gjorts. Denna punkt innebär vidare att gäldenären i
sin ansökan
skall redogöra för omständigheterna kring skuldernas uppkomst. Härmed
avses
sådant som anledningen till skuldsättningen m.m. Gäldenären skall
enligt denna
punkt även i övrigt lämna sådana uppgifter som kan vara av betydelse
vid den
allmänna skälighetsbedömningen som skall göras i varje
skuldsaneringsärende.
I femte punkten anges slutligen att gäldenären skall ange de
omständigheter i
övrigt beträffande sina egna och övriga familjemedlemmars personliga
och
ekonomiska förhållanden som kan vara av betydelse i
skuldsaneringsärendet. Detta
innebär normalt att gäldenären skall lämna uppgifter avseende övriga
familjemedlemmar i de hänseenden som anges i punkterna 1-4. Enligt
denna punkt
krävs också att gäldenären i övrigt lämnar upplysningar om sina och
andra
familjemedlemmars arbetsförhållanden, utbildning och yrkeserfarenhet.
Enligt andra stycket skall uppgifterna enligt första stycket lämnas
av
gäldenären själv på heder och samvete.
Bristfällig ansökan

11 §

Om en ansökan är bristfällig, skall kronofogdemyndigheten förelägga
gäldenären
att avhjälpa bristen. Av föreläggandet skall framgå att ansökan kan
avvisas om
föreläggandet inte följs. Föreläggandet behöver inte delges.
Kronofogdemyndigheten skall avvisa en ansökan om skuldsanering, om
den är så
bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning i sak och
gäldenären
inte har följt ett föreläggande att avhjälpa bristen.

Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
innehåller
regler om att en ansökan om skuldsanering i vissa fall skall avvisas.
Är ansökan bristfällig i något hänseende skall gäldenären föreläggas
att
komplettera den, vilket framgår av första stycket. Ett sådant
föreläggande skall
innehålla en upplysning om att ansökningen kan komma att avvisas om
nöjaktig
komplettering inte sker. Av paragrafen framgår uttryckligen att
föreläggandet
inte behöver delges. Det innebär att det kan sändas i ett vanligt
brev till den
adress som uppgetts i ansökan. Om gäldenären - trots föreläggandet -
inte
kompletterar ansökan föreskriver andra stycket att
kronofogdemyndigheten skall
avvisa ansökan om den är så bristfällig att den inte kan läggas till
grund för
prövning i sak. I förekommande fall bör ett sådant avvisningsbeslut
meddelas så
snart som möjligt. Innebörden av regeln är inte att varje liten brist
i ansökan
skall medföra omedelbart avvisande. Bristen måste vara av viss
väsentlighet,
vilket kommer till uttryck genom kravet på att bristen skall medföra
att ansökan
inte kan prövas i sak. Å andra sidan innebär ordalydelsen att det
inte behöver
vara uppenbart att bristerna är sådana att ansökan inte kan
sakprövas.
Förhållandevis höga krav kan alltså ställas på gäldenären i detta
hänseende. Det
finns också anledning att i detta sammanhang erinra om den allmänna
serviceskyldighet som åligger kronofogdemyndigheten enligt 4 och 5 §§
förvaltningslagen (jfr också förordningen [1980:900] om statliga
myndigheters
serviceskyldighet).
Ett avvisningsbeslut enligt denna paragraf kan överklagas, vilket
sägs i 29 §.

Avslag hos kronofogdemyndigheten

12 §

Om det av ansökan om skuldsanering eller annan tillgänglig utredning
framgår
att gäldenären inte uppfyller villkoren enligt 4 § eller inte kan
beviljas
skuldsanering på grund av 5 §, skall kronofogdemyndigheten avslå
ansökan.
Om det, sedan beslut har fattats enligt 13 § andra stycket om att
inleda
skuldsanering, framkommer att förutsättningarna för skuldsanering
enligt denna
lag inte är uppfyllda skall kronofogdemyndigheten avslå ansökan.
Ansökan får
också avslås, om gäldenären inte inställer sig personligen vid ett
sammanträde
eller om han i övrigt inte medverkar vid ärendets handläggning.

I paragrafens första stycke, som har utformats i enlighet med
Lagrådets
förslag, föreskrivs att kronofogdemyndigheten skall avslå en ansökan
om
skuldsanering om det av gäldenärens ansökan framgår att de
grundläggande
förutsättningarna enligt 4 § inte är uppfyllda eller att hinder
föreligger
enligt 5 §. Det innebär att det är gäldenären som i sin ansökan har
att visa att
de nämnda villkoren är uppfyllda. Om gäldenären inte har lyckats att
göra det
skall kronofogdemyndigheten avslå ansökan. Kronofogdemyndigheten
skall i dessa
fall alltså inte införskaffa någon ytterligare utredning. Om annan
utredning
finns tillgänglig skall den dock givetvis beaktas. Det innebär att
det någon
gång kan framgå av ansökan sammantagen med annan utredning att
förutsättningarna
för skuldsanering brister så att ansökningen skall avslås. Men det
innebär också
att den övriga utredningen som kan finnas tillgänglig kan få
betydelse på det
sättet att det därigenom inte är möjligt att avslå ansökan med stöd
av denna
bestämmelse. Som har framhållits i den allmänna motiveringen, avsnitt
4.7.2 är
denna initiala materiella prövning ett viktigt moment. Det är
givetvis onödigt
att inleda ett skuldsaneringsförfarande om det redan från början
framstår som
klart att ansökningen inte kan leda till ett beslut om skuldsanering.
Denna
regel skall komma till tillämpning huvudsakligen i de fall då det
finns en
komplett ansökan att ta ställning till. Kompletteringsförfarandet
enligt 11 §
skall alltså i första hand användas vid bristfälliga ansökningar. Det
kan dock
förekomma att det med en gång framstår som uppenbart att ansökningen
inte under
några omständigheter kan komma att bifallas. I sådana fall är det av
flera skäl
onödigt att över huvud taget inleda ett kompletteringsförfarande. Det
kan
givetvis inträffa att det inte heller efter en komplettering enligt
11 § framgår
att förutsättningarna för skuldsanering enligt lagen är uppfyllda.
Ansökningen
skall då med tillämpning av denna regel avslås. Ett beslut om avslag
får också
meddelas om det av annan tillgänglig utredning, exempelvis ett
yttrande inhämtat
enligt 13 § första stycket, framgår att någon av förutsättningarna
för
skuldsanering enligt lagen brister. Ett avslagsbeslut kan överklagas
(se 29 §).
En gäldenär vars ansökan har avslagits är också oförhindrad att ge in
en ny
ansökan till kronofogdemyndigheten.
I paragrafens andra stycke föreskrivs att kronofogdemyndigheten när
som helst
under handläggningen av ett skuldsaneringsärende kan avslå ansökan.
Ett beslut
om avslag skall sålunda meddelas så snart det genom den fortsatta
utredningen
framgår att de i lagen angivna förutsättningarna för skuldsanering
inte är
uppfyllda. Den nu nämnda avslagsmöjligheten får betydelse efter det
att
kronofogdemyndigheten har beslutat att inleda skuldsanering (se 13 §
andra
stycket) fram till det att gäldenären tillsammans med
kronofogdemyndigheten har
upprättat ett förslag om skuldsanering (se 18 § första stycket), dvs.
under
utredningens gång hos kronofogdemyndigheten. Regeln medger dock
enligt sin
ordalydelse att ett avslagsbeslut meddelas även på ett senare
stadium, dvs.
efter det att ett förslag om skuldsanering har upprättats. Det
förutsätts
emellertid att det kommer att tillhöra de verkliga undantagen att
avslag
meddelas på detta sena stadium. Av sista meningen framgår att
bristande
medverkan från gäldenärens sida kan leda till att ansökningen avslås.

Inledande av skuldsanering

13 §

Kronofogdemyndigheten skall i den utsträckning det behövs inhämta
upplysningar
om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden från andra
myndigheter.
Kronofogdemyndigheten får också om det finns särskilda skäl hålla
sammanträde
som avses i 16 § för att avgöra om skuldsanering skall inledas.
Om kronofogdemyndigheten inte enligt 11 § avvisar eller enligt 12 §
första
stycket avslår en ansökan om skuldsanering, skall myndigheten snarast
besluta
att skuldsanering skall inledas.

Paragrafen, som har utformats delvis i enlighet med Lagrådets
förslag, har
behandlat i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.3 och 4.7.4.
I paragrafens första stycke anges att kronofogdemyndigheten är
skyldig att se
till att myndigheten har tillgång till den utredningen om gäldenärens
personliga
och ekonomiska förhållanden som är nödvändig, innan
kronofogdemyndigheten tar
ställning till om skuldsanering skall inledas. För det första skall
givetvis en
komplett och korrekt ansökan finnas (se 10 §). För det andra har
kronofogdemyndigheten i egenskap av såväl verkställande myndighet som
borgenärsföreträdare i vissa sammanhang regelmässigt tillgång till
relevant
information om gäldenärens personliga förhållanden. Denna information
skall
tillföras ärendet. I paragrafen föreskrivs att kronofogdemyndigheten
därutöver
normalt bör införskaffa upplysningar från vissa andra myndigheter,
exempelvis
sociala myndigheter (jfr 7 § förvaltningslagen). Sådana upplysningar
kan
lämpligen inhämtas från socialnämnden och bör då kunna avges av en
tjänsteman
inom socialtjänsten. Det ställs således inte något krav på att
socialnämnden som
sådan yttrar sig i ärendet. Omvänt är det givetvis inget som hindrar
att
socialnämden i vissa fall yttrar sig exempelvis i frågan om en
skuldsanerings
betydelse för gäldenärens sociala rehabilitering. Med uttrycket
"upplysningar" i
lagtexten avses att myndigheten lämnar information om gäldenärens
personliga och
ekonomiska förhållanden som redan är kända för myndigheten. En
myndighet som
tillfrågas om upplysningar av kronofogdemyndigheten skall alltså inte
göra någon
egen utredning i anledning av kronofogdemyndighetens förfrågan. I
många fall kan
dock en sådan utredning redan finnas, vilket har berörts i den
allmänna
motiveringen, bl.a. avsnitt 4.1. I sådana fall skall givetvis den
utredningen
överlämnas till kronofogdemyndigheten. I de flesta fall torde det
inte vara
nödvändigt att på detta stadium inhämta ytterligare upplysningar än
som nu
nämnts. De sekretessfrågor som kan uppkomma med anledning av detta
har berörts i
den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.5 och behandlas också i
specialmotiveringen till 37 §. Vidare föreskrivs här att
kronofogdemyndigheten
får hålla ett sammanträde inför ställningstagandet i frågan om
skuldsanering
skall inledas. Genom hänvisningen här till 16 § och hänvisningen i 17
§ till 16
§ kan såväl gäldenären som borgenärerna och andra kallas till ett
sådant
sammanträde. Det får förutsättas att det endast är verkliga
undantagsfall som
det skall vara nödvändigt att hålla ett sammanträde på detta stadium.
Normalt
skall beslutet att inleda skuldsanering kunna fattas efter en enbart
skriftlig
handläggning.
Av paragrafen framgår också att reglerna - såväl vad gäller
inhämtande av
upplysningar som att hålla sammanträde - i detta stycke är
fakultativa. Ibland
kan det vara så att kronofogdemyndigheten redan förfogar över all den
utredning
som behövs. I sådant fall behöver inte upplysningar begäras från
sociala eller
andra myndigheter eller sammanträde hållas.
Paragrafens andra stycke innehåller en anvisning för
kronofogdemyndigheten att
snarast pröva om skuldsanering skall inledas. Det är viktigt att
kronofogdemyndigheten så snart den intiala prövningen enligt 11 § och
12 §
första stycket har gjorts utan onödigt dröjsmål beslutar att
skuldsanering skall
inledas. Det är viktigt att ärenden om skuldsanering handläggs så
skyndsamt som
möjligt. Det är också viktigt att beslutet om att inleda
skuldsanering
dokumenteras i ett formligt beslut, eftersom beslutet och den dag det
har
fattats har stor betydelse i olika sammanhang (se bl.a. 6 och 25 §§).

14 §

När beslut har meddelats om att inleda skuldsanering skall krono-
fogdemyndigheten genast genom en kungörelse i Post- och Inrikes
Tidningar
uppmana var och en som har en fordran mot gäldenären att skriftligen
anmäla sin
fordran till kronofogdemyndigheten senast en månad från dagen för
kungörelsens
införande. Om det finns särskilda skäl, kan kronofogdemyndigheten
införa
kungörelsen även i en eller flera ortstidningar.
Kronofogdemyndigheten kan också
förlänga fristen till två månader om det finns särskilda skäl.

I paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
anges att
kronofogdemyndighetens beslut enligt 13 § andra stycket att inleda
skuldsanering
genast skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. I kungörelsen
skall
borgenärerna uppmanas att anmäla sina fordringar till
kronofogdemyndigheten inom
en månad från dagen för kungörelsens införande. Underlåtenhet från en
borgenärs
sida att i rätt tid anmäla sin fordran får proklamaeffekt, dvs.
fordringen
kommer i enlighet med vad som anges i 6 § att omfattas av ett
eventuellt beslut
om skuldsanering, men borgenären får ingen utdelning och kan inte
heller senare
i något annat sammanhang göra fordringen gällande. Av 26 § framgår
nämligen att
en fordran som omfattas av skuldsaneringen endera sätts ned eller
faller bort
helt. Om en borgenär inte är känd i skuldsaneringsärendet, innebär
det att hans
fordran alltid faller bort helt, dvs. gäldenärens
betalningsskyldighet för en
sådan fordran upphör i och med skuldsaneringen. Givetvis gäller detta
inte för
sådana fordringar som enligt 6 § tredje stycket inte omfattas av
skuldsaneringen. I motsats till vad som är fallet enligt lagen
(1981:131) om
kallelse på okända borgenärer tar denna paragraf sikte på samtliga
borgenärer,
inte enbart okända sådana. Beträffande redan kända borgenärer, dvs.
huvudsakligen sådana som har omnämnts i gäldenärens ansökan, inträder
dock ingen
proklamaeffekt, om de underlåter att anmäla sina fordringar (se
vidare
specialmotiveringen till 26 §). Rent formellt gäller denna regel
också
kronofogdemyndigheten i egenskap av borgenärsföreträdare för staten.
Det får
dock förutsättas att gäldenärens ansökan redan då beslut fattas om
att inleda
skuldsanering har kompletterats med sådana fordringar där
kronofogdemyndigheten
företräder staten eller något annat offentligt organ, om gäldenären
själv inte
angivit dessa fordringar. När det gäller det allmännas fordringar på
skatter och
avgifter företräds staten emellertid av skattemyndigheten (se det
föreslagna
tillägget i 2 § lagen (1993:892) om ackord rörande statliga
fordringar m.m.) och
inte av kronofogdemyndigheten, vilket innebär att det inte kommer att
bli
alltför vanligt förekommande att kronofogdemyndigheten i ett
skuldsaneringsärende uppträder som borgenärsföreträdare. I de fall
det allmänna
företräds av annan myndighet har den att på samma sätt som alla andra
borgenärer
bevaka sina intressen enligt vad som föreskrivs i denna paragraf.
Om särskilda skäl finns kan kronofogdemyndigheten låta införa
kungörelsen,
förutom i Post- och Inrikes Tidningar, även i en eller flera
ortstidningar. Det
torde dock endast undantagsvis vara så att detta bedöms som
nödvändigt. Alla
professionella kreditgivare, liksom statliga myndigheter och andra
företrädare
för stat och kommun kan förutsättas bevaka sina intressen genom att
regelmässigt
ta del av i Post- och Inrikes Tidningar införda kungörelser. I de
fall
kungörelse sker även i någon ortstidning bör kungörelsen införas
samma dag som
den införs i Post- och Inrikes Tidningar (jfr 5 § lagen [1977:654] om
kungörande
i mål och ärenden hos myndighet m.m.). Föreskrifterna om kungörande i
denna
paragraf är annars en från 1977 års kungörandelag avvikande
reglering. Vad som
sägs i 3 och 4 §§ i den lagen om den s.k. breda ortstidningsprincipen
och om
stödjande kungörande är alltså inte tillämpligt vid kungörande om
skuldsanering
enligt denna paragraf.
Kronofogdemyndigheten kan då särskilda skäl finns också förlänga
borgenärernas
anmälningsfrist från en till två månader. Det torde inte vara ofta en
sådan
förlängning behövs. Det är emellertid tänkbart att använda sig av
denna
möjlighet t.ex. när kronofogdemyndigheten under normal semestertid
har beslutat
att inleda skuldsanering beträffande en gäldenär som kan tänkas ha
många
leverantörer och privatpersoner bland sina borgenärer.

39
Utredningen hos kronofogdemyndigheten

15 §

Har skuldsanering inletts skall kronofogdemyndigheten se till att
ärendet blir
så utrett som dess beskaffenhet kräver.

I paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
anges rent
allmänt att kronofogdemyndigheten svarar för att
skuldsaneringsärendet i de fall
skuldsanering har inletts blir så utrett som dess beskaffenhet
kräver. För
kronofogdemyndighetens handläggning av skuldsaneringsärenden gäller,
utöver de
särskilda bestämmelser som anges i skuldsaneringslagen, de vanliga
bestämmelserna i förvaltningslagen (1986:223; jfr 3 § i den lagen). I
anslutning
till att kronofogdemyndigheten tar ställning till om skuldsanering
skall inledas
har en stor del av utredningen redan införskaffats och sammanställts
(jfr 13 §
första stycket). Till denna utredning skall fogas den utredning som
kan ha
kommit in från borgenärerna i anledning av kungörelseförfarandet.
Kronofogdemyndigheten kan också på annat sätt ha fått in ytterligare
utredning.
En avgörande skillnad mot regeln i 13 § första stycket är att den
regeln tar
sikte på att att kronofogdemyndigheten skall inhämta upplysningar i
den
utsträckning det behövs för att besluta om att inleda skuldsanering.
I denna
paragraf anges att utredningsskyldigheten, efter det att
skuldsanering har
inletts, är mer omfattande och tar sikte på att ärendet skall utredas
så att ett
förslag till skuldsanering skall kunna läggas fram. Det behöver inte
enbart
betyda att ärendet efter det att skuldsanering har inletts tillförs
ytterligare
underlag, utan också att det underlag som redan finns vidare
bearbetas och
analyseras.

16 §

Om det kan antas vara till fördel för utredningen, får
kronofogdemyndigheten
kalla gäldenären att inställa sig personligen vid ett sammanträde hos
myndigheten. Vid sammanträdet skall gäldenären lämna de ytterligare
upplysningar
som behövs för att avgöra frågan om skuldsanering.
Kallelsen skall sändas till gäldenären under den adress gäldenären
senast har
uppgivit i ärendet. Kallelsen behöver inte delges.
I kallelsen skall gäldenären upplysas om syftet med sammanträdet och
om att
hans ansökan kan avslås om han inte inställer sig personligen.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt
4.7.3.
Enligt paragrafens första stycke kan kronofogdemyndigheten, om det
bedöms vara
till fördel för utredningen i ärendet, kalla gäldenären till ett
sammanträde hos
myndigheten. Paragrafen gäller förfarandet hos kronofogdemyndigheten
över huvud
taget. Myndigheten kan alltså kalla till sammanträde enligt denna
paragraf på
vilket stadium som helst av handläggningen av ärendet. Det är också
tänkbart att
fler än ett sammanträde hålls i ett och samma ärende. Det är
emellertid vid två
tillfällen det närmast kan bli aktuellt att hålla sammanträde. Det är
dels då
ställning skall tas till om skuldsanering skall inledas (se 13 §),
dels då
ställning skall tas till om en frivillig skuldsanering skall
fastställas (se 18
- 20 §§). I det förra fallet torde det bli mycket sällan som det är
nödvändigt
att hålla ett sammanträde. I det senare fallet torde också borgenärer
och
eventuellt även andra kallas med stöd av bestämmelsen i 17 §. I de
flesta fall
torde det inte heller vara behövligt med ett sammanträde inför det
slutliga
ställningstagandet. Över huvud taget skall sammanträde endast
undantagsvis
förekomma hos kronofogdemyndigheten.
Det är alltså inte i något fall obligatoriskt för
kronofogdemyndigheten att
kalla till sammanträde. Det kan dock vara på sin plats att hålla ett
sammanträde, t.ex. om gäldenärens uppgifter är knapphändiga eller
motstridiga
eller om de inte går att förena med vad som har inhämtats från annat
håll. Som
har framhållits i den allmänna motiveringen är det viktigt att
kronofogdemyndigheten i sin handläggning kan vara flexibel.
I andra stycket sägs att kallelse till ett sammanträde som avses i
första
stycket skall sändas till gäldenären under hans i ärendet senast
uppgivna
adress. Gäldenären behöver alltså inte delges kallelsen. Detta har
kommenterats
i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.3.
I tredje stycket anges att gäldenären i kallelsen skall upplysas om
två saker,
dels om syftet med sammanträdet, dels om vad som kan hända om han
inte inställer
sig till ett sammanträde till vilket han har kallats. Eftersom ett
sammanträde
kan hållas på olika stadier av förfarandet kan syftet med
sammanträdet växla
från fall till fall. Därför skall kallelsen innehålla en kort
upplysning om
syftet med sammanträdet, bl.a. för att gäldenären skall kunna
förbereda sig.
Om gäldenären uteblir från ett sammanträde till vilket han har
kallats kan
detta medföra att hans ansökan avslås. Kallelsen måste innehålla en
erinran om
detta. Det är inte obligatoriskt för kronofogdemyndigheten att avslå
en ansökan
i dessa fall. I paragrafen sägs endast att ansökningen "kan" avslås
om
gäldenären uteblir från sammanträdet. Det normala bör dock vara att
en ansökan
avslås om gäldenären uteblir (jfr 12 § andra stycket). Ett
avslagsbeslut kan
överklagas (se 29 §). Det är dock inget som hindrar att sammanträdet
används i
utredande syfte även om gäldenären inte närvarar och att man således
låter bli
att använda sig av möjligheten att avslå ansökan.

17 §

Om det finns skäl får kronofogdemyndigheten till sammanträde enligt
16 § kalla
även en borgenär, annan myndighet eller någon annan som kan bidra
till
utredningen av ärendet. Kallelsen behöver inte delges.

I paragrafen anges att även en borgenär, företrädare för någon annan
myndighet
exempelvis socialnämnden eller någon annan som kan bidra till
utredningen av
ärendet kan kallas till sammanträde enligt 16 §. Paragrafen har
behandlats i den
allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.3. Paragrafen är fakultativ.
Kronofogdemyndigheten får avgöra från fall till fall vilka som bör
kallas till
ett sammanträde. Av paragrafens lydelse framgår att en kallelse
enligt
paragrafen inte behöver delges, eftersom det inte kan vara förenat
med någon
rättsförlust att utebli från ett sammanträde för någon av de
kategorier som
omfattas av denna paragraf.

Frivillig skuldsanering

18 §

När det finns behövlig utredning, skall gäldenären tillsammans med
kronofogdemyndigheten upprätta ett förslag om skuldsanering som
innehåller de
uppgifter som anges i 8 §.

Paragrafen reglerar det led som närmast föregår en frivillig
skuldsanering,
dvs. upprättandet av förslaget om frivillig skuldsanering. Motiven
för denna
ordning har ingående utvecklats i den allmänna motiveringen, avsnitt
4.7.4.
I paragrafen anges att gäldenären tillsammans med
kronofogdemyndigheten skall
upprätta ett förslag till hur skulderna skall avvecklas och när och
hur
återstoden av dessa skall betalas m.m. Förslaget skall innehålla alla
de
uppgifter som anges i 8 §. På detta stadium skall utredningen vara
fullständig.
Som utvecklats i den allmänna motiveringen är det gäldenären själv
som bär
huvudansvaret för att förslaget upprättas, men det är ofrånkomligt
att
kronofogdemyndigheten aktivt måste bidra till att ett realistiskt
förslag kommer
till stånd. Kronofogdemyndighetens aktiva medverkan krävs t.ex. när
det gäller
utformningen av ett förslag som innebär en tillämpning av regeln i 6
§ andra
stycket om att vissa fordringar inte skall omfattas av
skuldsaneringen eller
regeln i 7 § andra stycket om att vissa borgenärer skall
särbehandlas. Därför
har det i paragrafen angivits att förslaget skall upprättas av
gäldenären
tillsammans med kronofogdemyndigheten. Vidare anges i detta stycke
att upp-
rättandet av förslaget skall ske "när behövlig utredning föreligger".
Som redan
nämnts förutsätts givetvis att utredningen på detta stadium är
fullständig. Det
förutsätts också att anmälningsfristen enligt 14 § har löpt till
ända. Därefter
skall förslaget upprättas så snart som möjligt. Någon ytterligare
utredning
skall normalt sett inte behöva införskaffas, även om det undantagsvis
kan
förekomma att så är nödvändigt.
Som redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.7.4) får
krono-
fogdemyndigheten inte ändra i förslaget utan har att fastställa det
som det är
(se 20 §), att överlämna ärendet till tingsrätten (se 21 §) eller att
avslå
ansökan (se 12 §). Därav följer att kronofogdemyndigheten måste se
till att
förslaget utformas på ett nöjaktigt sätt. Kronofogdemyndigheten har
också stort
inflytande på hur förslaget slutligen utformas. Detta att förslaget
skall
utarbetas av gäldenären tillsammans med kronofogdemyndigheten torde i
mer
komplicerade och omfattande ärenden innebära att det egentliga
förslaget
utarbetas av myndigheten och godkänns av gäldenären. Det kan ofta
vara lämpligt
att förslaget utarbetas i samråd med borgenärerna. Särskilt i mer
komplicerade
fall torde detta vara en nödvändighet. Sådana borgenärskontakter kan
då tas
under hand genom skriftväxling eller per telefon. Borgenärerna kan
därvid ges
tillfälle att komma med synpunkter på utkast till förslag om
skuldsanering som
gäldenären och kronofogdemyndigheten har upprättat. I mer
komplicerade fall kan
kronofogdemyndigheten kalla till sammanträde enligt 16 §. Genom att
samråda med
borgenärerna kan kronofogdemyndigheten t.ex. på ett tidigt stadium få
klart för
sig om det ur borgenärernas synvinkel är acceptabelt att i det
aktuella ärendet
tillämpa undantagsregeln i 7 § andra stycket 2. Framförda synpunkter
kan
föranleda gäldenären och kronofogdemyndigheten att justera förslaget
för att på
det sättet skapa bättre förutsättningar för en frivillig
skuldsanering.
Det flexibla förfarandet som gäller för kronofogdemyndighetens
handläggning av
skuldsaneringsärendena innebär att synpunkter som framförs från en
borgenär
först sedan förslaget har delgivits enligt 19 § undantagsvis kan
beaktas på det
sättet att ett justerat förslag delges på nytt. Om detta leder till
att samtliga
borgenärer kan godta en frivillig skuldsanering är ett sådant
förfarande
naturligtvis att föredra jämfört med en mer stelbent tillämpning av
reglerna i
21 §, som innebär att kronofogdemyndigheten måste överlämna ärendet
till
tingsrätten, trots att det finns förutsättningar för att nå en
frivillig
skuldsanering om förslaget justeras på någon punkt.
Om gäldenären och kronofogdemyndigheten inte kan komma överens om
förslagets
utformning kan något förslag inte upprättas. Gäldenären kan alltså
inte lägga
fram ett förslag utan kronofogdemyndighetens medverkan. Omvänt kan
kronofogdemyndigheten inte lägga fram ett förslag som gäldenären inte
står
bakom. I sådana fall leder oenigheten till att det inte återstår
någon annan
möjlighet än att kronofogdemyndigheten avslår ansökan, eftersom det
inte
framstår som skäligt att bevilja en skuldsanering enligt gäldenärens
önskemål.
Ett sådant avslagsbeslut kan överklagas (se 29 §).

19 §

Förslaget om skuldsanering skall sändas till samtliga kända
borgenärer vilkas
fordringar omfattas av skuldsaneringen med föreläggande för dem att
yttra sig
över förslaget inom viss tid. I föreläggandet skall anges att
uteblivet yttrande
inte hindrar ett beslut om frivillig skuldsanering enligt förslaget.
Föreläggandet skall delges borgenärerna. Om en fordran som anmälts
enligt 14 §
inte omfattas av skuldsaneringen skall borgenären underrättas om
detta.

I denna paragraf, som har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag, anges att
det förslag som har upprättats enligt 18 § skall sändas till samtliga
kända
borgenärer vilkas fordringar omfattas av skuldsaneringen med
föreläggande för
dem att yttra sig över förslaget inom viss tid. Normalt bör det inte
sättas ut
allt för lång frist i dessa fall. En frist på tre veckor bör i de
flesta fall
vara tillräcklig. En längre frist kan vara nödvändig i de fall
ärendet rör
komplicerade förhållanden eller ett stort antal fordringar.
Föreläggandet skall
innehålla en erinran om att uteblivet yttrande inte hindrar att
förslaget
fastställs (jfr 20 §). Föreläggandet skall delges med borgenärerna.
Normalt får
förutsättas att s.k. ordinär delgivning skall kunna fungera utan
problem. Skulle
det förhålla sig så att det inte är fallet, får andra
delgivningsformer enligt
delgivningslagen, såsom exempelvis stämningsmanna- eller
kungörelsedelgivning
tillgripas. Av paragrafen framgår också att en borgenär som har
anmält en
fordran som inte omfattas av skuldsaneringen skall underrättas om att
hans
fordran inte omfattas.

20 §

Godtar samtliga borgenärer förslaget om skuldsanering, skall krono-
fogdemyndigheten genom beslut fastställa skuldsaneringen om den
uppfyller de
förutsättningar för skuldsanering som anges i denna lag.
En borgenär som inte har yttrat sig inom den enligt 19 § förelagda
tiden skall
anses ha godtagit förslaget.
Ett beslut enligt första stycket skall genast kungöras i Post- och
Inrikes

Tidningar.

Paragrafen har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen,
avsnitt 4.7.4.
Av paragrafens första stycke framgår att kronofogdemyndigheten kan
fastställa
förslaget och besluta om frivillig skuldsanering om samtliga
borgenärer har
godtagit förslaget. Denna förutsättning är tvingande för
kronofogdemyndigheten.
Så snart den brister, dvs. så snart någon borgenär motsätter sig
förslaget, kan
myndigheten inte besluta om att fastställa en frivillig skuldsanering
enligt
förslaget.
Av andra stycket framgår att en borgenär som inte har hört av sig i
anledning
av föreläggandet enligt 19 § skall anses ha godtagit förslaget. Denna
regel
innebär att kronofogdemyndigheten kan fastställa en frivillig
skuldsanering även
om en eller flera, eller till och med samtliga, borgenärer har
underlåtit att
höra av sig i anledning av föreläggandet enligt 19 §.
Eftersom kronofogdemyndigheten av egen drift måste förvissa sig om
att
förutsättningarna enligt lagen är uppfyllda kan borgenärernas
godtagande av
förslaget inte utan vidare leda till att förslaget om skuldsanering
fastställs.
Om samtliga borgenärer har godtagit förslaget kan
kronofogdemyndigheten ändå
avslå ansökan enligt regeln i 12 §. Det är dock endast i sällsynta
undantagsfall
som avslag skall behöva ske i detta läge. Normalt skall
kronofogdemyndigheten
fastställa överenskommelsen, dvs. det godtagna förslaget. Om parterna
är
överens, men det ändå skulle brista i någon av de grundläggande
förutsättningarna enligt 4 § eller hinder skulle föreligga enligt 5 §
är det
inget som hindrar att gäldenären återkallar sin ansökan i anledning
av att han
har nått en uppgörelse med sina borgenärer.
Paragrafens tredje stycke innehåller en föreskrift om att ett beslut
om att
fastställa en frivillig skuldsanering, skall kungöras i Post- och
Inrikes
Tidningar (jfr 24 § andra stycket). Det är tillräckligt att det av
kungörelsen
framgår vem som har erhållit skuldsanering och när det har skett samt
var
handlingarna i ärendet finns tillgängliga. Kungörande på annat sätt,
exempelvis
i ortstidning (jfr 4 § lagen [1977:654] om kungörande i mål och
ärenden hos
myndighet m.m.) föreskrivs inte i detta fall. Av 21 §
förvaltningslagen följer
att kända borgenärer och gäldenären normalt skall underrättas
individuellt om
beslutet.

Överlämnade till domstol

21 §
Har någon borgenär motsatt sig förslaget skall
kronofogdemyndigheten, om
ansökan inte skall avslås enligt 12 § andra stycket, överlämna
ärendet till
tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt för vidare
handläggning där. Om
gäldenären inte är bosatt i Sverige skall ärendet överlämnas till
Stockholms
tingsrätt.
Om en tingsrätt då den tar emot ett ärende om skuldsanering finner
att den inte
är behörig, skall rätten överlämna ärendet till en tingsrätt som är
behörig.
Tingsrättens beslut om överlämnande får inte överklagas.

Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
handlar om hur
kronofogdemyndigheten skall skilja sig ifrån ärendet i de fall
ansökan inte har
avslagits eller en frivillig skuldsanering inte har fastställs i ett
beslut. Den
har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.4.
I paragrafens första stycke anges att kronofogemyndigheten skall
överlämna
ärendet till rätten i de fall förslaget i och för sig uppfyller de
grundläggande
förutsättningarna för skuldsanering, men där någon borgenär har
motsatt sig
förslaget till frivillig skuldsanering. Har någon borgenär motsatt
sig förslaget
skall överlämnade ske till rätten. Någon ytterligare prövning skall
då inte
göras. Ärendet skall av kronofogdemyndigheten överlämnas till
tingsrätten i den
ort där gäldenären är bosatt eller om gäldenären inte är bosatt i
Sverige till
Stockholms tingsrätt (jfr 9 §).
I paragrafens andra stycke anges hur tingsrätten skall förfara då
den anser sig
inte vara behörig att handlägga ärendet. Bestämmelsen är utformad
efter vad som
gäller i den summariska processen (jfr prop. 1989/90:85 s. 141 f).
Bestämmelsen
är tillämplig när tingsrätten tar emot ärendet.

Tvingande skuldsanering

22 §

Rätten får besluta om skuldsanering även om någon borgenär motsatt
sig att
gäldenären helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av
borgenärens
fordran.
Om inte annat följer av denna lag, gäller för handläggningen lagen
(1946:807)
om handläggning av domstolsärenden. En tingsrätt skall vid
handläggningen alltid
bestå av en lagfaren domare.
Tingsrätten skall kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett
sammanträde
vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prövas. Kallelsen
skall
delges de kända borgenärerna. Kallelsen skall sändas till gäldenären
under den
adress han senast uppgivit i ärendet. Gäldenären behöver inte delges.
Till
sammanträdet får också företrädare för socialnämnden eller annan
kallas. Om
någon som har kallats till sammanträdet uteblir, utgör det inte
hinder för att
avgöra ärendet. Kallelsen skall innehålla en erinran om detta.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Av paragrafens första stycket framgår vad som avses med tvingande
skuldsanering, nämligen att rätten får besluta om skuldsanering även
om någon
borgenär har motsatt sig att gäldenären helt eller delvis befrias
från
betalningsansvaret för borgenärens fordran. Vid frivillig
skuldsanering krävs
däremot i princip att samtliga berörda borgenärer godtar ett
upprättat förslag
om skuldsanering. Vid tvingande skuldsanering krävs inte ett sådant
samtycke
från borgenärernas sida. Det är i stället förutsättningarna enligt 4
och 5 §§
som i princip är ensamt bestämmande för om rätten skall få besluta om
tvingande
skuldsanering.
I paragrafens andra stycke föreskrivs i fråga om tingsrättens
handläggning av
skuldsaneringsärenden att bestämmelserna i ärendelagen gäller, om
inte något
annat följer av skuldsaneringslagen. Vissa frågor angående
tingsrättens
handläggning har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.3
och 4.7.4.
Som har framhållits där skall det i normala fall inte göras någon
ytterligare
förberedande utredning hos tingsrätten. Ärendet skall vid
överlämnadet vara så
berett att tingsrätten omedelbart skall kunna sätta ut ärendet till
sammanträde. Undantagsvis kan dock utredningen behöva kompletteras
innan tings-
rätten håller sammanträde.
I paragrafen anges också att tingsrätten skall bestå av ensamdomare
då den
handlägger ett skuldsaneringsärende. Sådan sammansättning är alltså
obligatorisk
(se avsnitt 4.7.6).
I paragrafen föreskrivs i tredje stycket att det i ett
skuldsaneringsärende
skall hållas ett sammanträde hos tingsrätten. Som har nämnts i den
allmänna
motiveringen, avsnitt 4.7.4, kan ärendelagen förväntas bli reviderad
inom en
inte alltför avlägsen framtid. De krav artikel 6 i Europakonventionen
ställer på
muntlighet i förfarandet i vissa fall kan då förväntas få en generell
lösning.
Fram till dess är det dock, som framhållits i den allmänna
motiveringen,
nödvändigt att med hänsyn till såväl borgenärernas intressen som till
gäldenärens intresse ha en regel om att sammanträde alltid skall
hållas i de
fall borgenärernas rätt berörs inom ramen för ett system med
tvingande skuld-
sanering. I paragrafens tredje stycke anges därför att det är
obligatoriskt för
tingsrätten att hålla ett sammanträde i alla de fall ett
skuldsaneringsärende
skall prövas i sak. Till ett sammanträde skall borgenärerna delges
kallelse.
Övriga - inklusive gäldenären - som kallas till sammanträdet behöver
inte delges
kallelsen.
I tredje stycket anges också att det förhållandet att någon av dem
som
tingsrätten har kallat till ett sammanträde uteblir inte utgör hinder
för att
avgöra ärendet. Skulle gäldenären utebli kan det medföra att
ansökningen avslås
på grund av bristande medverkan från hans sida, se 23 § och den
allmänna
motiveringen, avsnitt 4.7.3. Det anges också att kallelsen skall
innehålla en
erinran om att ärendet kan avgöras trots den kallades utevaro.

23 §

Ansökan om skuldsanering skall avslås av rätten, om
förutsättningarna för
skuldsanering enligt denna lag inte är uppfyllda. Ansökan får också
avslås, om
gäldenären inte inställer sig personligen vid ett sammanträde eller
om han i
övrigt inte medverkar vid ärendets handläggning.

Paragrafen anger på vilka grunder en ansökan om skuldsanering skall
avslås av
rätten. Paragrafen har behandlats utförligt i den allmänna
motiveringen, avsnitt
4.7.4.
Enligt första meningen skall ansökan avslås, om förutsättningarna
för
skuldsanering enligt denna lag inte är uppfyllda. Härmed avses i
första hand de
villkor som ställs upp i 4 och 5 §§.
I andra meningen anges att rätten också får avslå en ansökan om
gäldenären inte
inställer sig personligen vid ett sammanträde till vilket han har
kallats eller
om han i övrigt inte medverkar vid ärendets handläggning (jfr också 4
§ andra
stycket). Regeln är alltså fakultativ. Det är inte tvunget för
tingsrätten att
avslå en ansökan i dessa fall (jfr 16 §).

24 §

Om rätten beslutar om skuldsanering, skall beslutet innehålla de
uppgifter som
anges i 8 §.
Ett beslut enligt första stycket skall genast kungöras i Post- och
Inrikes

Tidningar.

Frågan vad ett bifallande beslut om tvingande skuldsanering skall
innehålla har
behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.2, 4.7.3 och 4.7.4.
Av hänvisningen till 8 § i första stycket, som har utformats i
enlighet med
Lagrådets förslag, framgår att ett beslut om tvingande skuldsanering
skall ha
samma innehåll som en frivillig skuldsanering som har fastställts av
kronofogdemyndigheten.
Av andra stycket följer att ett beslut om tvingande skuldsanering
skall
kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Detta motsvarar vad som
gäller för ett
beslut om frivillig skuldsanering (se 20 § tredje stycket).

40
Förbud mot exekutiva åtgärder

25 §

Efter kronofogdemyndighetens beslut om att inleda skuldsanering får
utmätning
eller införsel för fordringar som uppkommit dessförinnan inte äga rum
innan
frågan om skuldsanering är avgjord, om inte, efter överlämnande eller
överklagande, rätten på begäran av en borgenär bestämmer annat. Om
utmätning
eller införsel ändå sker är åtgärden utan verkan.
Första stycket gäller inte fordringar, som enligt 6 § tredje stycket
inte
omfattas av skuldsaneringen.
Vad som sägs i denna paragraf tillämpas även i fråga om beslut om
betalningssäkring och verkställighet av sådant beslut.

Paragrafen, som har utformats delvis i enlighet med Lagrådets
förslag,
innehåller ett förbud mot exekutiva åtgärder mot gäldenären efter det
att
kronofogdemyndigheten har förordnat om att skuldsanering skall
inledas. I fråga
om skälen för förbudet hänvisas till den allmänna motiveringen,
avsnitt 4.7.2.
Förbudet avser utmätning och införsel för fordringar som kan komma
att omfattas
av ett beslut om skuldsanering. Skillnad görs sålunda mellan
fordringar som har
uppkommit före beslutet om att skuldsanering skall inledas och
fordringar som
har uppkommit efter beslutet. Det är bara den förra gruppen av
fordringar som
omfattas av förbudet. Har t.ex. en gäldenär ådragit sig en skuld
dagen efter
beslutet om inledande av skuldsanering, kan denna skuld aldrig komma
att inbe-
gripas i det slutliga beslutet om att bevilja skuldsanering (se 6
§).I
paragrafens första stycke föreskrivs således beträffande fordringar
som
uppkommit innan kronofogdemyndigheten beslutade att inleda
skuldsanering att
utmätning eller införsel inte får ske därefter och intill dess frågan
om
skuldsanering slutligt har avgjorts (jfr även 5 kap. 10 §
utsökningsbalken).
Skulle så ändå ske, är åtgärden utan verkan. Med fordringar avses
inte bara
"huvudfordran" eller "kapitalskulden" utan även räntefordringar och
andra
tilläggsförpliktelser som kan vara knutna till "huvudfordringen".
Med utmätning avses i paragrafen hela utmätningsförfarandet, dvs.
inte bara
själva utmätningsbeslutet. Skulle ett utmätningsbeslut ha fattats
efter det att
beslut har träffats om inledande av skuldsanering skall
verkställigheten gå
åter.
Verkställighetsförbudet gäller från det att skuldsanering har
inletts (se 13 §
andra stycket) och därefter under hela den tid som
kronofogdemyndigheten
handlägger skuldsaneringsärendet. Kronofogdemyndigheten har inte
någon möjlighet
att bestämma annat. Om ett skuldsaneringsärende överlämnas eller
överklagas till
rätten gäller verkställighetsförbudet alltjämt. Av ordalydelsen
framgår
emellertid att rätten har möjlighet att i det enskilda fallet
bestämma annat.
Rätten kan alltså häva verkställighetsförbudet. Denna möjlighet är
avsedd att
utnyttjas i de fall gäldenären har fört ett skuldsaneringsärende
vidare till
rätten, trots att det är mer eller mindre uppenbart att skuldsanering
inte kan
beviljas. I ett sådant fall finns det ingen anledning att gäldenären
under en
längre tid skall vara skyddad mot indrivningsåtgärder. Om det å andra
sida är en
borgenär som föranleder att ett ärende förs vidare till rätten trots
att det är
klart att förutsättningarna för skuldsanering är uppfyllda saknas det
regelmässigt skäl för att häva verkställighetsförbudet.
I andra stycket anges uttryckligen att fordringar som inte omfattas
av ett
beslut om skuldsanering är undantagna från verkställighetsförbudet i
första
stycket. Det kan vara frågan om fordringar som har uppkommit efter
beslutet att
inleda skuldsanering eller fordringar som är förenade med panträtt
och därför
enligt regeln i 6 § tredje stycket i viss utsträckning inte omfattas
av en
skuldsanering. Om viss egendom har utmätts och omhändertagits i
anledning därav
omfattas den enligt 6 § tredje stycket 4 inte av skuldsaneringen.
Sådan egendom
kan då säljas exekutivt utan hinder av det inledda
skuldsaneringsförfarandet.
Dessa fordringar kan följaktligen alltjämt läggas till grund för
exekutiva
åtgärder. Undantaget i andra stycket omfattar av naturliga skäl inte
fordringar
som faller utanför skuldsaneringen enligt 6 § första stycket tredje
meningen;
detta klargörs ju först i och med att skuldsaneringen beslutas och då
upphör
också förbudet mot exekutiva åtgärder enligt denna paragraf. Av samma
skäl
omfattas inte heller fordringar som kan komma att falla utanför
skuldsaneringen
till följd av ett beslut härom enligt 6 § andra stycket.
I tredje stycket anges att paragrafen skall tillämpas även i fråga
om beslut om
betalningssäkring och verkställighet av sådant beslut enligt lagen
(1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter (jfr 14 § andra
stycket
ackordslagen). En framställning om betalningssäkring som länsrätten
inte har
hunnit pröva när kronofogdemyndigheten fattar beslut om att inleda
skuldsanering
kan således inte bifallas av länsrätten. Om länsrätten redan har
hunnit att
besluta om betalningssäkring när kronofogdemyndigheten beslutar om
att skuld-
sanering skall inledas, utgör kronofogdemyndighetens beslut hinder
för
verkställighet av beslutet om betalningssäkring.
Paragrafen hindrar inte att ansökan om kvarstad eller om annan
åtgärd enligt 15
kap. rättegångsbalken ges in till och behandlas av tingsrätten. Inte
heller
verkställighet av ett beslut i ett sådant ärende hindras av denna
paragraf.

41
Verkan av skuldsanering

26 §

En skuldsanering befriar gäldenären från ansvar för betalningen av
de skulder
som omfattas av skuldsaneringen i den utsträckning som dessa sätts
ned. Genom
skuldsaneringen befrias gäldenären från ansvar för betalningen av
fordringar som
inte är kända i ärendet, om inte fordringen är sådan som avses i 6 §
tredje
stycket.
Skuldsaneringen inverkar inte på den rätt en borgenär har mot en
borgensman
eller annan som förutom gäldenären svarar för fordringen.

Paragrafen innehåller de centrala reglerna om en skuldsanerings
rätts-
verkningar. Motiven för paragrafen har utförligt utvecklats i den
allmänna
motiveringen, avsnitt 4.4 och 4.5.
Oavsett om fråga är om kronofogdemyndighetens beslut att fastställa
en
frivillig skuldsanering eller rättens beslut om tvingande
skuldsanering är
rättsverkningarna exakt desamma.
I paragrafens första stycke första mening klargörs att en
skuldsanering
innefattar en förändring av gäldenärens ursprungliga
betalningsförpliktelse
gentemot borgenären, i så måtto att det belopp gäldenären efter ett
beslut om
skuldsanering är skyldig att utge är reducerat i förhållande till vad
som gällde
innan beslutet fattades. Andra eventuella förpliktelser än
betalningsförpliktelser berörs inte direkt av en skuldsanering.
En fordran kan anmälas i ärendet genom att gäldenären har angett den
i sin
ansökan eller genom att borgenären anmäler den. En fordran kan
anmälas i ärendet
även på andra sätt. Om en fordran inte är känd i ärendet innebär
skuldsaneringen
alltid att den inte längre kan göras gällande, dvs.
betalningsansvaret
bortfaller helt och hållet (prekluderas), vilket framgår av första
stycket andra
meningen. Såsom har framhållits i den allmänna motiveringen och i
anslutning
till 14 § (jfr också 8 §) drabbas nämligen den okände borgenär som
underlåter
att anmäla sin fordran av en proklamaeffekt på så sätt att fordringen
i vad den
avser betalningsskyldighet helt och hållet prekluderas (jfr 6 § lagen
[1981:131]
om kallelse på okända borgenärer) om hans fordran inte på annat sätt
är känd.
Det innebär alltså att en sådan borgenär inte får någon utdelning
alls enligt
skuldsaneringsbeslutet och inte heller kan göra fordringen gällande i
ett annat
sammanhang efter det att beslutet har fattats. I 27 § finns regler
som ger en
borgenär vars fordran har prekluderats på detta sätt en möjlighet att
i vissa
fall på begäran få till stånd en omprövning av beslutet. Den
preklusionsverkan
som drabbar okända fordringar gäller givetvis endast sådana
fordringar som
enligt lagen omfattas av en skuldsanering (se 6 § första stycket).
Det innebär
att en fordran som faller in bland undantagen i 6 § tredje stycket
inte
prekluderas enligt regeln i 26 § andra meningen. Däremot drabbas en
fordran som
är av sådant slag att den faller in under regeln i 6 § andra stycket
alltid av
den preklusionsverkan som anges här, såvida det inte utryckligen har
förklarats
att den inte skall omfattas av skuldsaneringen.
En skuldsanering inverkar inte på det betalningsansvar som åvilar
borgensmän
eller andra som jämte gäldenären ansvarar för skulderna. Ett
skuldsaneringsbeslut avseende "huvudgäldenären" verkar alltså inte
till "förmån"
för en person som har gått i borgen för skuldsaneringsgäldenärens
skuld.
Detsamma gäller för annan medgäldenär. Detta har, i enlighet med
Lagrådets
förslag, uttryckligen föreskrivits i andra stycket (jfr 21 §
ackordslagen).
Innebörden av en skuldsanering är vidare att borgenären inte i något
sammanhang
kan utnyttja en "bortsanerad" penningfordran. En "bortsanerad"
fordran går
exempelvis inte att använda till kvittning på samma sätt som under
vissa
förutsättningar är möjligt när det beträffande fordringar som är
preskriberade
enligt Preskriptionslagen (se dess 10 §) eller prekluderade enligt
lagen
(1981:130) om kallelse på okända borgenärer (se dess 8 §). Om
gäldenären av
någon anledning betalar en "bortsanerad" fordran följer det däremot
av allmänna
regler att en sådan betalning inte med rättsordningens hjälp kan
återkrävas.

Omprövning av skuldsanering

27 §

På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om
skuldsanering
enligt denna lag kan en tingsrätt som avses i 21 § upphäva eller, i
fall som
avses i 5, ändra beslutet om
1. gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer
eller i
hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på
skuldsaneringsfrågans
avgörande,
2. gäldenären i sin ansökan om skuldsanering eller annars under
ärendets
handläggning medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men för
borgenären,
3. gäldenären lämnat oriktig uppgift till ledning för myndighets
beslut i fråga
om skatt eller avgift som omfattas av skuldsaneringen eller
underlåtit att lämna
uppgift trots att han är uppgiftsskyldig och den oriktiga uppgiften
eller
underlåtenheten medfört att ett beslut blivit felaktigt eller inte
fattats,
4. gäldenären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte
är ringa
eller
5. gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter
skuldsaneringen.
I fall som avses i första stycket 5 skall ansökan ges in inom fem år
från dagen
för skuldsaneringen. Om betalningsplanen löper under längre tid
gäller i stället
den tiden.
Innan rätten prövar borgenärens ansökan skall gäldenären och de
borgenärer som
avses i 19 § höras. I övrigt tillämpas lagen (1946:807) om
handläggning av
domstolsärenden. En tingsrätt skall vid handläggningen alltid bestå
av en
lagfaren domare.
Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller annan
säkerhet som
tredje man har ställt för betalning av belopp som avses i 8 § första
stycket 3
ogiltig, om inte tredje mannen kände till eller borde känt till de i
27 § första
stycket 1 angivna omständigheterna eller medverkade till att
gäldenären
åsidosatt sina förpliktelser enligt 27 § första stycket 2.

Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna
motiveringen, avsnitt
4.7.7.
Paragrafen innehåller bestämmelser om omprövning av ett beslut om
skuldsanering
på begäran av en borgenär. Paragrafen gäller beslut såväl om att
fastställa en
frivillig som om tvingande skuldsanering. Det är dock alltid rätten
som
handlägger ärenden om omprövning. Behörig domstol är en tingsrätt som
anges i 21
§. Omprövningen enligt denna paragraf kan med undantag för det fall
som regleras
i punkten 5, endast leda till att skuldsaneringen upphävs. Någon
annan
rättsföljd kan i dessa fall inte komma i fråga. I ett fall, nämligen

gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligt har förbättrats, kan
en
omprövning mynna ut i att skuldsaneringen inte upphävs utan ändras.
Omprövning
på begäran av gäldenären regleras inte i denna paragraf, utan i
stället i 28 §.
I första stycket anges att ansökan kan göras endast av borgenär vars
fordran
omfattas av skuldsaneringen. Det är alltså dels "känd" borgenär vars
fordran
enligt 26 § har satts ned eller fallit bort och dels "okänd" borgenär
vars
fordran enligt samma paragraf har drabbats av preklusion till följd
av
skuldsaneringsbeslutet som är behöriga att ansöka om omprövning
enligt denna
paragraf. Det förhållandet att endast borgenär är behörig att ansöka
om
omprövning innebär att även den som har gått i borgen för gäldenärens
skulder
och annan medgäldenär kan ha sådan behörighet, eftersom de är att
betrakta som
"regressborgenärer" i förhållande till gäldenären.
För omprövning enligt denna paragraf förutsätts att gäldenären har
agerat
illojalt mot syftena med skuldsaneringsförfarandet, åsidosatt sina
åligganden
enligt skuldsaneringsbeslutet eller efter det att skuldsaneringen
beslutades har
fått väsentligt förbättrade ekonomiska förhållanden.
Enligt första punkten kan omprövning medges om gäldenären gjort sig
skyldig
till oredlighet mot borgenärer eller i hemlighet har gynnat någon
borgenär för
att inverka på skuldsaneringsfrågans avgörande. Med oredlighet mot
borgenärer
avses sådana gärningar för vilka ansvar kan ådömas enligt 11 kap. 1 §
brottsbalken och som har samband med skuldsaneringen (se också
specialmotiveringen till ändringen i 11 kap. 1 § brottsbalken). Något
krav
uppställs inte på att gäldenären har fällts till ansvar i en
brottmålsrättegång,
att åtal har väckts mot honom eller att förundersökning har inletts.
I andra punkten anges uttryckligen att en skuldsanering kan omprövas
om
gäldenären medvetet har lämnat oriktiga uppgifter i sin ansökan eller
annars
under ärendets handläggning. Med detta avses också det fallet att
gäldenären
medvetet har förtigit något som skulle ha varit av betydelse i
ärendet. Ett
exempel är att gäldenären underlåter att uppge en fordran. För att
omprövning
skall kunna ske enligt denna punkt krävs att gäldenärens oriktiga
uppgifter
eller hans förtigande av vissa omständigheter har varit till men för
borgenären.
Det betyder exempelvis att omprövning inte kan aktualiseras enligt
denna punkt
om gäldenären förtiger en fordran som senare anmäls i ärendet.
Enligt tredje punkten kan en omprövning ske i de fall gäldenären har
lämnat
oriktig uppgift eller underlåtit att lämna uppgift trots att han är
uppgiftsskyldig och detta lett till att beslut om skatt eller avgift
blivit
felaktigt eller inte fattats. Rekvisiten motsvarar förutsättningarna
för
eftertaxering enligt taxeringslagen (1990:324). Ett sådant
förfaringssätt från
gäldenärens sida kan medföra att en fordran som omfattas av
skuldsaneringen har
upptagits till för lågt belopp där eller inte upptagits alls.
För att fjärde punkten skall bli tillämplig krävs enligt
ordalydelsen att
gäldenären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte är
ringa. Det
skall alltså vara fråga om ett förfarande från gäldenärens sida som
är i strid
med vad som åligger honom enligt skuldsaneringsbeslutet. Eftersom det
krävs att
avvikelsen inte är ringa måste det vara fråga om längre
betalningsdröjsmål eller
upprepade betalningsförsummelser för att skuldsaneringen med
tillämpning av
denna punkt skall kunna upphävas.
Enligt femte punkten kan en skuldsanering upphävas om gäldenärens
ekonomiska
förhållanden väsentligen har ändrats efter skuldsaneringen. Med detta
avses en
förändring till det bättre som är avsevärd, exempelvis att gäldenären
har
erhållit en betydande inkomstökning eller att han har fått en större
tipsvinst
eller liknande. Av inledningen till första stycket framgår att rätten
i dessa
fall, i stället för att upphäva beslutet, får ändra det.
Av andra stycket framgår att en borgenär som vill få en omprövning
till stånd
på den grunden att gäldenärens ekonomi har förbättrats

42
måste ge in en ansökan därom inom fem år från dagen för
skuldsaneringen. Med
dagen för skuldsaneringen avses endera den dag kronofogdemyndigheten
beslutade
att fastställa en överenskommelse om frivillig skuldsanering eller
annars den
dag rätten beslutade om tvingande skuldsanering. Vid tillämpningen av
denna
regel saknar det betydelse från vilken tidpunkt gäldenärens
ekonomiska
förhållanden har förbättrats, så snart förbättringen har inträtt
efter dagen för
skuldsaneringen. Om betalningsplanen skulle löpa under längre tid än
fem år
utsträcks talefristen i motsvarande mån.
Enligt tredje stycket skall rätten innan den fattar ett beslut i
ompröv-
ningsärendet höra gäldenären och övriga borgenärer som berörts av
skuld-
saneringsbeslutet. På förslag av Lagrådet sägs här uttryckligen att
ärendelagens
regler är tillämpliga på förfarandet i omprövningsärenden i den mån
inget annat
anges i skuldsaneringslagen. I konsekvens härmed anges också att
tingsrätten när
den skall handlägga ett omprövningsärende skall bestå av en lagfaren
domare.
I fjärde stycket anges vissa verkningar av att ett beslut om
skuldsanering
upphävs. Givetvis kvarstår gäldenärens "ursprungliga" skulder efter
ett beslut
om upphävande, eventuellt med ett på grund av avbetalning reducerat
skuldbelopp.

28 §

På ansökan av gäldenären kan en tingsrätt som avses i 21 § ändra vad
kronofogdemyndigheten eller rätten har bestämt i en fråga som avses i
8 § första
stycket 3, om det efter beslutet om skuldsanering har inträffat
omständigheter
som inte då kunnat förutses eller om det finns synnerliga skäl. Vid
sådan
omprövning tillämpas 27 § tredje stycket.

Paragrafen behandlar omprövning på ansökan av gäldenären. Den har
behandlats i
den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.7.
I 8, 20 och 24 §§ berörs frågan när och hur återstående del av
gäldenärens
skulder skall betalas. Även om denna fråga har ägnats avsevärd
uppmärksamhet i
skuldsaneringsärendet kan det efter det att beslutet fattats inträffa
oförutsedda händelser som gör att den bestämda betalningsordningen
inte längre
framstår som realistisk. Ett exempel kan vara att gäldenären efter
beslutet
blivit långvarigt arbetsoförmögen eller att hans inkomstsituation har
förändrats
märkbart till det sämre. I sådana fall kan förevarande paragraf bli
tillämplig.
Det förutsätts att en ansökan görs av gäldenären, någon annan är inte
behörig
att ansöka om omprövning enligt denna paragraf. Paragrafen är avsedd
att
tillämpas med försiktighet. Av lydelsen följer att den i första hand
avser fall
där det har inträffat något i tiden efter skuldsaneringsbeslutet, men
lagtextens
lydelse hindrar inte en omprövning även i andra fall då synnerliga
skäl
föreligger. Till skillnad mot vad som i de flesta fall gäller
beträffande
rättsföljden av en omprövning enligt 27 § innebär en tillämpning av
denna
paragraf att beslutet om skuldsanering ändras. Regeln i denna
paragraf kan
därför sägas vara en jämkningsregel. Det är alltså beslutets innehåll
i ett
visst avseende som ändras. I paragrafen hänvisas till 27 § tredje
stycket. Det
innebär att borgenärerna skall höras i dessa omprövningsärenden och
att
ärendelagen är tillämplig på förfarandet. Tingsrätten skall alltid
bestå av en
lagfaren domare när den handlägger ett omprövningsärende enligt denna
paragraf.

Överklagande

29 §

Kronofogdemyndighetens beslut att avvisa eller avslå en ansökan om
skuldsanering, inleda skuldsanering eller fastställa en skuldsanering
överklagas
till den tingsrätt som avses i 21 §. Detsamma gäller
kronofogdemyndighetens
beslut att avskriva ett skuldsaneringsärende från vidare
handläggning.
Överklagandet skall ges in till kronofogdemyndigheten inom tre veckor
från dagen
för beslutet.
Kronofogdemyndighetens beslut om att överlämna ett
skuldsaneringsärende till
tingsrätt får inte överklagas. Detsamma gäller ett beslut varigenom
en ansökan
om skuldsanering förklaras vilande.

Paragrafen, som har utformats delvis i enlighet med Lagrådets
förslag,
innehåller regler om överklagande av kronofogdemyndighetens
avgörande. I denna
paragraf föreskrivs att vissa beslut inte får överklagas och att
vissa av
kronofogdemyndighetens beslut överklagas till tingsrätt. Reglerna har
behandlats
i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.6. Förutom i denna paragraf
regleras
formella frågor beträffande överklaganden av kronofogdemyndighetens
beslut i
22-25 §§ förvaltningslagen.
I första stycket anges att vissa av kronofogdemyndighetens slutliga
beslut
överklagas till tingsrätt. Det är avvisnings- och avslagsbeslut
enligt 11 och 12
§§ samt beslut om att inleda skuldsanering enligt 13 § andra stycket
samt beslut
om att fastställa en frivillig skuldsanering enligt 20 § samt
dessutom
avskrivningsbeslut enligt 34 §. Även när en ansökan förfaller enligt
33 § fattar
kronofogdemyndigheten ett avskrivningsbeslut som kan överklagas
enligt denna
paragraf. Ett beslut av kronofogdemyndigheten enligt denna paragraf
skall
överklagas till den tingsrätt som är behörig enligt 21 §, dvs.
normalt
tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt. Överklagandet skall
ges in till
kronofogdemyndigheten inom tre veckor från dagen för beslutet.
I andra stycket anges att vissa beslut i ett skuldsaneringsärende
över huvud
taget inte får överklagas. Det är fråga om såväl slutliga som icke
slutliga
beslut. De slutliga beslut som inte får överklagas är beslut enligt
21 § första
stycket om överlämnande till rätten. Att en tingsrätts beslut att
överlämna ett
skuldsaneringsärende till en annan tingsrätt inte får överklagas
framgår av 21 §
andra stycket. De icke slutliga beslut som inte får överklagas är
kronofogdemyndighetens eller domstolens beslut om att ett
skuldsaneringsärende
enligt 33 § andra stycket förklaras vilande.

30 §

Om tingsrätten bifaller ett överklagande av gäldenären, skall den
återförvisa
ärendet till kronofogdemyndigheten eller, om kronofogdemyndigheten
avslagit
gäldenärens ansökan med tillämpning av 12 § andra stycket, besluta om
tvingande
skuldsanering.
Ett beslut av tingsrätten att återförvisa ett ärende till
kronofogdemyndigheten
får inte överklagas. Tingsrätten får dock tillåta att beslutet
överklagas till
hovrätten, om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd
skall ges
enligt 31 § första stycket.

Paragrafen, som delvis har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag, har
behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.6.
I första stycket anges hur tingsrätten skall förfara om den bifaller
ett
överklagande av gäldenären. Där sägs att ärendet som huvudregel skall
återförvisas till kronofogdemyndigheten om den bifaller
överklagandet. En sådan
regel är motiverad av att utredningen i huvudsak skall göras hos
kronofogdemyndigheten. Tingsrätten har dock möjlighet att i stället
besluta om
tvingande skuldsanering när kronofogdemyndigheten på ett sent stadium
har
avslagit gäldenärens ansökan. Detta framgår av hänvisningen till 12 §
andra
stycket. Det är enbart när gäldenären överklagar som det blir
aktuellt med
återförvisning till kronofogdemyndigheten enligt denna paragraf. Hur
rätten
skall förfara då ett överklagande av en borgenär bifalls regleras
inte i denna
paragraf. Allmänna regler får i stället tillämpas. Som Lagrådet har
påpekat
torde det endast vara i en situation som återförvisning kan bli
aktuell när en
borgenär har överklagat ett avgörande av kronofogdemyndigheten. Det
är när
kronofogdemyndigheten har fastställt en skuldsanering och rätten
anser att
utredningen behöver kompletteras. I en sådan situation kan rätten
enligt
allmänna regler återförvisa ärendet till kronofogdemyndigheten. När
en borgenär
överklagar ett beslut om att inleda skuldsanering är det inte
aktuellt för
rätten att vid

43
bifall återförvisa ärendet till kronofogdemyndigheten. Om
kronofogdemyndigheten
har avslagit ansökan med tillämpning av 12 § andra stycket och rätten
bedömer
att utredningen i ärendet tillåter det, kan rätten i stället beslutar
om
tvingande skuldsanering.
Ett beslut av tingsrätten att återförvisa ett ärende till
kronofogdemyndigheten
får i princip inte överklagas. Det föreskrivs i andra stycket. Där
föreskrivs
emellertid vidare att tingsrätten får tillåta att
återförvisningsbeslutet får
överklagas till hovrätten, om det finns särskilda skäl för en
dispensprövning i
hovrätten (se 31 § första stycket).

31 §

Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en
tingsrätt, om
inte hovrätten meddelat prövningstillstånd.
Prövningstillstånd behövs inte, om överklagandet avser ett beslut
som rör någon
annan än en part, ett beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot
en domare
eller ett beslut genom vilket en missnöjesanmälan eller ett
överklagande har
avvisats.
I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje
stycket
rättegångsbalken tillämpas.

I första stycket anges att det krävs att hovrätten meddelar
prövningstillstånd
för att ett överklagande skall prövas fullständigt av hovrätten.
I andra stycket anges ett antal undantag från kravet på
prövningstillstånd.
Dessa undantag svarar i sak mot de undantag som finns i 18 kap. 16 a
§
utsökningsbalken (jfr också 49 kap. 12 § rättegångsbalken och prop.
1992/93:216
s. 87 f och s.93 f).
I tredje stycket hänvisas till 54 kap. 11 § tredje stycket i fråga
om medelade
prövningstillstånd.

32 §

Prövningstillstånd får meddelas endast om
1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att
överklagandet prövas av
högre rätt,
2. anledning förekommer till ändring i tingsrättens beslut eller
3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.
Kan ett överklagande av tingsrättens beslut prövas av hovrätten
endast om denna
meddelat prövningstillstånd, skall tingsrätten i samband med
underrättelse om
vad som gäller i fråga om överklagande upplysa parterna om detta och
därvid
också ange innehållet i första stycket.
Om prövningstillstånd krävs skall klaganden i skrivelsen med
överklagandet ange
de omständigheter som åberopas till stöd för att sådant tillstånd
skall

meddelas.

I första stycket anges att prövningstillstånd får meddelas endast i
tre fall.
De fall som avses är att det är av vikt för ledning av
rättstillämpningen att
överklagandet prövas av högre rätt (prejudikatdispens), att det
förekommer
anledning till ändring i tingsrättens beslut (ändringsdispens) eller
att det
annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (extraordinär
dispens).
I andra stycket föreskrivs att tingsrätten i förekommande fall skall
upplysa
parterna om att det krävs prövningstillstånd för att ett överklagande
skall
prövas fullständigt av hovrätten och att det därvid skall anges under
vilka
förutsättningar sådant tillstånd kan meddelas.
Av tredje stycket framgår att klaganden i skrivelsen med
överklagandet skall
ange de omständigheter som åberopas till stöd för att
prövningstillstånd skall
meddelas, när sådant tillstånd krävs (se 31 §). I övrigt gäller 52
kap.
rättegångsbalken för handläggningen av det överklagade ärendet i
hovrätten.

Övriga bestämmelser

33 §

Om gäldenären försätts i konkurs, förfaller en av honom dessförinnan
gjord
ansökan om skuldsanering.
Om en ansökan om förhandling om offentligt ackord tas upp sedan
gäldenären har
ansökt om skuldsanering, skall skuldsaneringsärendet förklaras
vilande. Om
ackordet fastställs, förfaller ansökan om skuldsanering.
Om gäldenären avlider, förfaller en av honom gjord ansökan om
skuldsanering.

I paragrafen berörs i första stycket förhållandet mellan
skuldsanering och
konkurs. Så som har utvecklats i den allmänna motiveringen, avsnitt
4.8.1, bör
en ansökan om skuldsanering inte utgöra hinder mot konkurs. Omvänt
bör inte
heller handläggningen av ett skuldsaneringsärende fortgå efter det
att ett
konkursförfarande har inletts. I paragrafen föreskrivs därför att en
ansökan om
skuldsanering förfaller om gäldenären försätts i konkurs.
Underrättelse om att
ansökan om skuldsanering har förfallit bör därför lämnas till
utsökningsregistret. Att tingsrätten skall underrätta
kronofogdemyndigheten om
ett konkursbeslut följer av 12 § konkursförordningen.
I andra stycket regleras förhållandet mellan skuldsanering och
offentligt
ackord. I paragrafen föreskrivs att en ansökan om skuldsanering skall
förklaras
vilande om en ansökan om förhandling om offentligt ackord tas upp av
rätten (se
25 § ackordslagen). Vidare anges i paragrafen att en ansökan om
skuldsanering
förfaller om rätten fastställer ackordet (se 34 - 36 §§
ackordslagen). Det kan
erinras om att lagen inte reglerar hur ett förordnande av god man
enligt 2 §
ackordslagen förhåller sig till en ansökan om skuldsanering. Så som
har nämnts i
den allmänna motiveringen, avsnitt 4.8.1, föreligger inte något behov
av en
regel om detta.
I tredje stycket anges att en ansökan om skuldsanering förfaller om
gäldenären
avlider.

34 §

Återkallar gäldenären en ansökan om skuldsanering, skall ärendet
genast
avskrivas från vidare handläggning. Detsamma gäller om ansökan
förfaller enligt
33 §.

I paragrafen anges att ett skuldsaneringsärende genast skall
avskrivas från
vidare handläggning om det återkallas. Detta gäller oavsett på vilket
stadium av
handläggningen ärendet befinner sig. Regeln gäller såväl
kronofogdemyndigheten
som rätten. Gäldenären kan när helst han önskar återkalla sin ansökan
och få
ärendet avskrivet. Att avskrivning skall ske genast innebär bl.a. att
avskriv-
ningsbeslut skall fattas utan att borgenärerna eller andra först
hörs. Av
paragrafen framgår att skyldigheten att genast avskriva ärendet från
vidare
handläggning också gäller när ansökan förfaller enligt bestämmelserna
i 33 §.
Har skuldsanering inletts, skall underrättelse ske till
utsökningsregistret om
att ärendet har avskrivits. I dessa fall skall också samtliga
borgenärer
underrättas. Detta följer av 35 §.

35 §

Avslås eller avvisas en ansökan om skuldsanering eller avskrivs
ärendet från
vidare handläggning sedan kungörelse har utfärdats enligt 14 §, skall
samtliga
kända borgenärer genast underrättas.

Eftersom vissa rättsverkningar är knutna till beslutet att inleda
skuldsanering
(se 25 §) måste borgenärerna i vissa fall underrättas om att ärendet
avslutas på
annat sätt än genom ett beslut om skuldsanering. I paragrafen anges
därför att
samtliga kända borgenärer skall underrättas om att ett
skuldsaneringsärende
avslås, avvisas eller avskrivs. Underrättelsen behöver inte delges.
Bestämmelser
om avslag finns i 12 och 23 §§. I 34 § anges när en ansökan om
skuldsanering
skall avskrivas från vidare handläggning. Avskrivningsbeslut skall
också
meddelas när en ansökan förfaller. Beslut om avvisning kan meddelas
med stöd av
11 §. Underrättelseskyldigheten gäller endast i de fall ifrågavarande
beslut
meddelas efter det att kungörelse har skett enligt 14 §. För det fall
ett
skuldsaneringsärende avslås, avvisas eller avskrivs från vidare
handläggning
innan det enligt 14 § har kungjorts att skuldsanering har inletts,
skall någon
underrättelse inte lämnas till borgenärerna.

36 §

En överenskommelse varigenom gäldenären eller tredje man
tillförsäkrar någon
borgenär, vars fordran omfattas av skuldsaneringen, bättre villkor än
enligt
skuldsaneringen är ogiltig.

Paragrafen syftar till att förhindra att överenskommelser träffas
vid sidan av
beslutet om skuldsanering mellan gäldenären och någon eller några av
borgenärerna om att någon av dessa skall gynnas på ett särskilt sätt.
Paragrafen, som är ett utflöde av likabehandlingsprincipen, har
berörts i den
allmänna motiveringen, avsnitt 4.1.
Enligt allmänna processuella principer torde talan om ogiltighet
enligt denna
paragraf endast kunna föras av ifrågavarande borgenär eller dennes
motpart. Den
senare kan vara gäldenären eller någon annan. Övriga som kan beröras
av en
överenskommelse som omtalas i denna paragraf är hänvisade till att
ansöka om
omprövning enligt 27 §.

37 §

Socialnämnder och andra myndigheter skall till kronofogdemyndighet
eller
domstol som handlägger ett ärende om skuldsanering enligt denna lag
på begäran
överlämna sådana uppgifter om gäldenärens personliga och ekonomiska
förhållanden
som behövs för prövning av ärendet.

I paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
anges att
socialnämnder och andra myndigheter till kronofogdemyndigheten eller
rätten
skall överlämna uppgifter om gäldenären som behövs för prövningen av
skuldsaneringsärendet. Paragrafen har berörts i den allmänna
motiveringen,
avsnitt 4.7.5.

38 §

En skuldsanering som har fastställts eller beslutats enligt denna
lag får sedan
beslutet har vunnit laga kraft verkställas på samma sätt som en
lagakraftägande

dom.

I denna paragraf anges att ett beslut om skuldsanering som har
vunnit laga
kraft skall verkställas på samma sätt som en lagakraftägande dom.
Regleringen i
detta stycke har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.4.

Ikraftträdande

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994. Några
övergångs-
bestämmelser behövs inte.

9.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

11 kap.

1 §

I paragrafens andra stycke har i den inledande uppräkningen lagts
till att även
den gäldenär som i ett skuldsaneringsförfarande förtiger tillgång,
uppger
obefintlig skuld eller lämnar annan oriktigt uppgift som läggs till
grund för
förfarandet eller i ett skuldsaneringsärende, kan dömas till ansvar
för
oredlighet mot borgenärer. Ändringen har berörts i den allmänna
motiveringen,
avsnitt 4.8.2. Jfr också specialmotiveringen till 27 §
skuldsaneringslagen. Det
kan också erinras om att en gäldenär som ansöker om skuldsanering i
sin ansökan
på heder och samvete skall lämna uppgifterna om sina ekonomiska
förhållanden (se
10 § skuldsaneringslagen), vilket medför att oriktigheter i ansökan
kan
föranleda straffansvar för osann eller vårdslös försäkran enligt 15
kap. 10 §
brottsbalken. Detta har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt
4.7.1.
Paragrafen är i övrigt oförändrad.

3 §

I paragrafens andra stycke har ett tillägg motsvarande tillägget i 1
§ andra
stycket gjorts i uppräkningen. Paragrafen är i övrigt oförändrad.

9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal

117 §

I paragrafens andra stycke har en ändring gjorts, som är föranledd av
de
ändringar i fråga om fristdagen som föreslås i 4 kap. 2 §
konkurslagen.
Ändringen har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.8.1.
Innebörden av ändringen är att ett skuldsaneringsförfarande
likställs med bl.a.
ackordförfarandet i de hänseenden som regleras i paragrafen.
I övrigt är paragrafen oförändrad.

9.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev

17 §

I paragrafen har gjort ett tillägg i tredje stycket. I den uppräkning
som där
finns av bestående invändningar hänförliga till omständigheter som
har inträffat
efter det att ett löpande skuldebrev har utfärdats har lagts till den
omständigheten att skuldförhållandet har ändrats genom att gäldenären
har
erhålltit skuldsanering (jfr 26 § skuldsaneringslagen och den
allmänna
motiveringen, avsnitt 4.8.2).

9.5 Förslaget till lag om ändring i ackordslagen (1970:847)

1 §

I paragrafen har tagits in ett nytt fjärde stycke där det erinras om
förekomsten
av en skuldsaneringslag. Ändringen har berörts i den allmänna
motiveringen,
avsnitt 4.8.1.
Paragrafen är i övrigt oförändrad.

9.6 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

8 §

Det nuvarande första stycket punkten 11 har flyttats till en ny
punkt 12. I den
nya 11 punkten har tagits in en ny regel som uttryckligen anger att
allmän
rättshjälp inte får beviljas i ett ärende om skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen. Regeln har behandlats i den allmänna
motiveringen, avsnitt
4.7.3.
Paragrafen är i övrigt oförändrad.

9.7 Förslaget till lag om ändring i kreditupplysningslagen
(1973:1173)

7 §

I paragrafen har lagts till att en personupplysning får innehålla
uppgift även
om sådan betalningsförsummelse som har lett till att skuldsanering
har inletts
enligt skuldsaneringslagen. Ändringen har berörts i den allmänna
motiveringen,
avsnitt 4.8.2.

9.8 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

7 kap. 35 §

Paragrafen, som är ny, har behandlats i den allmänna motiveringen,
avsnitt
4.7.5.
Enligt paragrafen gäller sekretess hos kommunal konsumentvägledare,
kronofogdemyndighet eller domstol för uppgifter om enskilds
personliga
förhållanden i ärenden om skuldsanering. Enligt paragrafen är
skaderekvisitet
rakt, vilket innebär en presumtion för offentlighet. Eftersom det
finns ett
insynsintresse, framför allt i de fall tvingande skuldsanering har
kommit till
stånd, råder meddelarfrihet.
Att sekretess gäller för socialtjänstens befattning med
skuldsaneringsärenden
följer av 7 kap. 4 § sekretesslagen.

9.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription
av
skattefordringar

5 §

Ändringarna har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.8.2.
I paragrafens första stycke har ett tillägg gjorts. Ändringen
innebär att
preskriptionstiden kan förlängas även när ett förfarande enligt
skuldsaneringslagen har inletts på samma sätt som i dag gäller när
ett
ackordsförfarande inleds på närmare bestämt sätt.
I paragrafens andra stycke anges i den ändrade lydelsen att första
stycket inte
gäller i de fall då preskriptionstiden är förlängd på grund av 9 §.
Paragrafen är i övrigt oförändrad.

9.10 Förslaget till lag om ändring i utsökningsregisterlagen
(1986:617)

6 §

I paragrafens första stycke har i uppräkningen lagts till
skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen bland de uppgifter som enligt paragrafen får ingå
i
utsökningsregistret. Ändringen har berörts i den allmänna
motiveringen, avsnitt
4.8.2.
Paragrafen är i övrigt oförändrad

7 §

I paragrafens har i andra stycket 6 lagts till skuldsanering bland de
uppgifter
till vilka en kronofogdemyndighet får ha terminalåtkomst. Ändringen
har berörts
i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.8.2.
Paragrafen är i övrigt oförändrad.

11 §

I paragrafens första stycke har uppgifter om skuldsanering lagts till
i
uppräkningen. Det innebär att sådana uppgifter får bevaras i
utsökningsregistret
den tid som anges i paragrafen. Ändringen har berörts i den allmänna
motiveringen, avsnitt 4.8.2.
Paragrafen är i övrigt oförändrad.

9.11 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

4 kap. 2 §

I paragrafen har det nuvarande tredje stycket oförändrat flyttats
till ett nytt
fjärde stycke. I det nya tredje stycket föreskrivs att dagen för
ansökan om
skuldsanering är fristdag i de fall en ansökan om skuldsanering följs
av en
konkursansökan. Ändringen har berörts i den allmänna motiveringen,
avsnitt
4.8.1.
Paragrafen är i övrigt oförändrad.

44
9.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:892) om ackord
rörande
statliga fordringar m.m.

2 §

Genom tillägget klargörs att skattemyndigheten i det län där
gäldenärens
hemortskommun är belägen fattar beslut om att anta förslag om
frivillig
skuldsanering.

3 §

Skattemyndigheten får anta ett förslag om frivilligt skuldsanering om
förutsättningarna för skuldsanering enligt skuldsaneringslagen är
uppfyllda. Vid
bedömningen av om ett förslag om skuldsanering kan antas skall
skattemyndigheten
inte - som vid bedömningen av ackordsförslag - enbart se om det kan
vara
fördelaktigt för det allmänna att godta förslaget. Med en sådan grund
för
bedömningen skulle skattemyndigheten, främst på grund av det
företräde som genom
införselinstitutet ges skattefordringar vid exekution i lön, i många
fall
tvingas vägra att godta förslaget. Skattemyndigheten skall i stället
anlägga ett
vitt perspektiv i bedömningen av om förutsättningarna för
skuldsanering enligt
myndighetens mening föreligger. Detta följer av att det är
skuldsaneringslagens
kriterier som skall tillämpas. Föreligger förutsättningar skall
myndigheten
godta förslaget. Det säger sig självt att skattemyndighetens
bedömning normalt
kommer att sammanfalla med kronofogdemyndighetens.
Som har anförts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.2, bör
avräkning
enligt avräkningslagen kunna äga rum utan hinder av att skuldsanering
har
inletts. En annan fråga är vad som skall gälla beträffande avräkning
efter ett
beslut om skuldsanering. Vid ackord som omfattar skatte- och
avgiftsfordringar
är det vanligt med en s.k. restitutionsspärr, vilket innebär att
staten godtar
ackordet med det villkoret att gäldenären vid en återbetalning av
skatt eller
avgift skall ha rätt att få ut bara vad som överstiger fordringens
hela belopp,
dvs. även den del som har fallit bort genom ackordet.
Denna fråga torde i praktiken vara av mycket liten betydelse vad
gäller
skuldsanering. Finns det ouppklarade frågor som rör skatter och
avgifter skall
detta normalt utgöra hinder mot skuldsanering. Systemet med s.k.
restitutionsspärr bör inte tillämpas vid skuldsanering. Återbetalning
av mindre
belopp kommer även utan en sådan spärr att kunna tas i anspråk genom
avräkning
för den del av statens fordran som återstår efter skuldsaneringen.
Skulle det
uppkomma en fordran på återbetalning av ett betydande belopp kan
staten eller
någon annan borgenär ansöka om att beslutet om skuldsanering skall
upphävas med
stöd av bestämmelsen i 27 § första stycket 5 om väsentligt ändrade
förhållanden.

9.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:1539) om avdrag för
underskott
av näringsverksamhet

I paragrafen har gjorts ett tillägg som innebär att avdrag för
underskott inte
medges till den del en skuld som hänför sig till underskottet
omfattas av ett
skuldsaneringsbeslut. Ändringen har berörts i den allmänna
motiveringen, avsnitt
4.8.2.

10 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att
regeringen föreslår
riksdagen att anta förslagen till
1. Skuldsaneringslag
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
4. lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev
5. lag om ändring i ackordslagen (1970:847),
6. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
7. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),
8. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
9. lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av
skattefordringar m.m.,
10. lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617) samt
11. lag om ändring i konkurslagen (1987:672).
12. lag om ändring i lagen (1993:892) om ackord rörande statliga
fordringar
m.m. samt
13. lag om ändring i lagen (1993:1539) om avdrag för underskott av
näringsverksamhet.

11 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt
fram.

45

Bilaga 1

Insolvensutredningens lagförslag

1 Förslag till
Skuldsaneringslag

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 §

En gäldenär som är på obestånd (insolvent) kan hos rätten ansöka om
skuldsanering i enlighet med bestämmelserna i denna lag.
Om ackord och konkurs finns särskilda bestämmelser.

2 §

Skuldsanering kommer till stånd genom beslut av rätten.
Ett beslut om skuldsanering innebär att gäldenären helt eller
delvis befrias
från ansvar för betalning av sina skulder. Nedsätts skulderna anges
när och hur
återstoden skall betalas.

3 §

Försätts gäldenären i konkurs, förfaller en av honom dessförinnan
gjord ansökan
om skuldsanering.

4 §

Om rätten tar upp en ansökan om förhandling om offentligt ackord,
sedan
gäldenären ansökt om skuldsanering, skall det sist nämnda ärendet
förklaras
vilande. Fastställer rätten ackordet, förfaller ansökningen om
skuldsanering.

5 §

Vid prövningen av en ansökan om skuldsanering behöver hänsyn inte
tas till
sådana föreskrifter i annan författning enligt vilka någon fordran
mot
gäldenären kan efterges eller sättas ned.

246
Villkor för skuldsanering

6 §

Skuldsanering får medges gäldenär med hemvist i Sverige som är
fysisk person
och inte driver näringsverksamhet.
Har näringsförbud under de senaste fem åren före ansökningen om
skuldsanering
meddelats gäldenären, får skuldsanering inte medges denne. Detsamma
gäller om
denne tidigare medgetts skuldsanering och det inte finns synnerliga
skäl för att
pröva en ny ansökan härom.

7 §

En ansökan om skuldsanering får bifallas, om
1. gäldenären är så skuldsatt att han inte förmår att betala
skulderna inom
överskådlig tid och
2. det finns särskilda skäl med hänsyn till gäldenärens personliga
och
ekonomiska förhållanden.
Vid prövningen enligt första stycket 2 skall särskilt beaktas
gäldenärens behov
av ekonomisk rehabilitering, skuldernas ålder, omständigheterna vid
deras
tillkomst samt det sätt på vilket gäldenären sökt fullgöra sin
betalningsskyldighet och medverkat under handläggningen av ärendet om
skuldsanering.

8 §

Ett beslut om skuldsanering skall omfatta alla fordringar mot
gäldenären vilka
har uppkommit före den dag då rätten enligt 19 § andra stycket
förordnade om
inledande av skuldsanering. Beslutet får dock inskränkas till att
avse de
fordringar som uppkommit före viss tidigare dag, om rätten finner det
skäligt
med hänsyn till omständigheterna vid skuldernas tillkomst eller till
annan
särskild omständighet.
Beslutet gäller inte sådan fordran till säkerhet för vilken
borgenären har
panträtt, i den mån denna förslår till betalning av fordringen.
Detsamma gäller
om borgenären har rätt att hålla kvar lös egendom till säkerhet för
fordran
(retentionsrätt).
Har en borgenär före ett förordnande enligt 19 § andra stycket fått
förmånsrätt
för sin fordran enligt 8 § förmånsrättslagen (1970:979) omfattas inte
heller
denna fordran av beslutet, såvitt avser egendom som tagits i anspråk
vid
verkställigheten.

247
9 §

Vid skuldsanering har alla berörda borgenärer lika rätt.
Utan hinder av vad som sägs i första stycket får rätten
1. förordna om avvikelse till nackdel för någon borgenär, om denne
medger det,
2. bestämma att borgenären får full betalning intill visst belopp,
om
avvikelsen kan anses skälig med hänsyn till omfattningen av boet och
övriga
omständigheter eller
3. efter vad som är skäligt bestämma vad som skall gälla beträffande
fordringar
som är beroende av villkor, fordringar som ännu inte är till beloppet
fastställda och fordringar som inte förfallit till betalning.

10 §

Bestämmelserna i 5 kap. 13 § konkurslagen (1987:672) gäller i
tillämpliga delar
vid skuldsanering. Vad som föreskrivs där om den dag då
utdelningförslaget
upprättas gäller i stället dagen för beslutet om skuldsanering.
En borgenär som omfattas av ett beslut om skuldsanering har inte
rätt till
ränta för tiden efter den dag då rätten förordnade om inledande av
skuldsanering.

Ansökan om skuldsanering

11 §

Ansökan om skuldsanering görs skriftligen hos den tingsrätt där
gäldenären bör
svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet.
Ansökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av
gäldenären.

12 §

Ansökningshandlingen skall innehålla
1. en förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder med
uppgift om varje
borgenärs namn och postadress,
2. upplysningar om gäldenärens inkomster och utgifter samt
3. de uppgifter om gäldenären och hans familj som i övrigt är av
betydelse för
rättens prövning av frågan om skuldsanering skall inledas.

Uppgifterna enligt första stycket skall lämnas på heder och samvete.

13 §

Rätten kan vid behov förordna god man att bistå gäldenären med att
utreda
dennes personliga och ekonomiska förhållanden och att upprätta
förslag till hur
skulderna skall avvecklas.
God man bör vara lagfaren. Han skall i övrigt ha den insikt och
erfarenhet som
uppdraget kräver.
God man får inte vara underårig eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7
§
föräldrabalken. Till god man får inte förordnas någon som står
gäldenären nära
eller är beroende av honom. Till god man får inte heller förordnas
tjänsteman
vid domstol, kronofogdemyndighet eller socialnämnd.
God man skall entledigas, om han visar sig inte vara lämplig eller
av annan
särskild orsak bör skiljas från uppdraget.

14 §

Rätten skall genast avvisa ansökningen om skuldsanering, om den i de
avseenden
som anges i 12 § eller i övrigt är så bristfällig att den inte kan
läggas till
grund för prövning i sak och sökanden inte följer ett föreläggande
att avhjälpa
bristen.

Inledande av skuldsanering

15 §

Om rätten tar upp en ansökan om skuldsanering, skall rätten snarast
avgöra om
skuldsanering skall inledas.
Innan rätten fattar beslut om inledande av skuldsanering skall
rätten inhämta
yttrande angående gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden
från
kronofogdemyndigheten. Upplysningar i dessa hänseenden skall också
inhämtas från
socialnämnden.
Andra stycket gäller inte, om den utredning som avses därmed ändå är
tillgänglig för rätten eller det annars är obehövligt.
16 §

Rätten skall tillse att ärendet om skuldsanering blir så utrett som
dess
beskaffenhet kräver. Rätten skall särskilt undersöka
1. i vad mån gäldenärens egendom omfattas av panträtt eller annan
rätt som är
av betydelse i ärendet,
2. om gäldenären bestrider någon fordran,
3. vad som är orsaken till gäldenärens obestånd och
4. om det har förekommit något sådant förhållande som skulle kunna
föranleda
återvinning enligt bestämmelserna i 4 kap. konkurslagen (1987:672).

17 §

Om det kan antas vara till fördel för utredningen, får rätten kalla
gäldenären
att inställa sig personligen vid en förhandling inför rätten. Vid
förhandlingen
skall gäldenären lämna de ytterligare upplysningar som behövs för
avgörande av
frågan om skuldsanering skall inledas.
Kallelsen skall delges gäldenären. Kallelsen får delges enligt 12 §
delgivningslagen (1970:428) endast om det finns anledning anta att
gäldenären
har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.
I kallelsen skall gäldenären upplysas om syftet med förhandlingen
och erinras
om påföljden av att han inte inställer sig personligen.

18 §
Om det finns skäl till det får rätten till förhandlingen kalla även
företrädare
för myndighet som anges i 15 § andra stycket. Har god man utsetts
enligt 13 §
skall även denne kallas.

19 §

Ansökan om skuldsanering skall avslås, om
1. det inte finns skälig anledning anta att skuldsanering kan komma
till stånd
eller
2. gäldenären inte inställer sig personligen vid en förhandling till
vilken han
kallats enligt 17 §.
Avslås inte ansökningen, skall rätten förordna att skuldsanering
skall inledas.

20 §

Efter rättens förordnande om inledande av skuldsanering får
utmätning eller
införsel för fordringar som uppkommit dessförinnan inte äga rum,
innan frågan om
skuldsanering är avgjord. Om det ändå sker, är åtgärden utan verkan.
Första stycket gäller inte fordringar, som inte omfattas av ett
beslut om
skuldsanering.
Vad som sägs i denna paragraf tillämpas även i fråga om beslut om
be-
talningssäkring och verkställighet av sådant beslut.

21 §

När förordnande meddelats om inledande av skuldsanering, skall
tingsrätten
genast genom en kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar uppmana var
och en som
har en fordran mot gäldenären att skriftligen anmäla sin fordran till
tingsrätten senast en månad från dagen för kungörelsens införande.
Rätten kan,
om särskilda skäl föreligger, införa kungörelsen även i ortstidning
och förlänga
fristen till två månader.

22 §

Fordringar som bestrids av gäldenären behandlas i ärendet om
skuldsanering som
om de inte är bestridda. Borgenär vars fordran bestritts skall av
rätten
underrättas härom.

Beslut om skuldsanering

23 §

När behövlig utredning föreligger, skall rätten förelägga gäldenären
att inom
viss tid inkomma med förslag till hur skulderna skall avvecklas med
angivande av
när och hur återstoden av dessa skall betalas, om rätten meddelar
beslut om
skuldsanering. Vid förslaget skall fogas uppgift om någon ändring
skett i de
förhållanden som anges i 12 § första stycket.

24 §

Sedan gäldenärens förslag kommit in, skall rätten snarast kalla
gäldenären och
kända borgenärer till en förhandling inför rätten angående förslaget.
Förhandlingen får inte äga rum tidigare än två veckor från det att
rätten
utfärdat kallelse. Gäldenären skall kallas att inställa sig
personligen. Har god
man utsetts enligt 13 § skall även denne kallas.
Kallelserna skall delges gäldenären och borgenärerna.
I kallelsen skall upplysas om syftet med förhandlingen och erinras
om påföljden
av att gäldenären inte inställer sig personligen vid förhandlingen.
Vid
kallelsen skall fogas ett exemplar av gäldenärens förslag och av den
utredning
som avses i 23 §.

25 §

Vid förhandlingen genomgår rätten gäldenärens förslag och den
föreliggande
utredningen. Rätten skall uppmana dem som inställt sig att uttala sig
om
förslaget och utredningen samt att lämna de ytterligare upplysningar
som är av
betydelse för ärendets avgörande.
Gäldenären skall lämna rätten, borgenärerna och gode mannen de
upplysningar om
hans ekonomiska förhållanden som de begär.

26 §

Ansökan om skuldsanering skall avslås, om
1. gäldenären inte uppfyller de villkor för skuldsanering som är
angivna i
denna lag,
2. gäldenären inte inställer sig personligen vid en förhandling
enligt 24 §
eller
3. han i övrigt inte medverkar vid ärendets handläggning enligt vad
som är
föreskrivet i denna lag.

27 §

Bifaller rätten ansökan om skuldsanering helt eller delvis, skall i
beslutet
anges
1. vilka fordringar som omfattas,
2. vilken procent av fordringarnas belopp som skall kvarstå,
3. när och hur kvarstående belopp skall betalas samt
4. vad som skall gälla i fråga om fordringar som är beroende av
villkor,
fordringar som ännu inte är till beloppet fastställda och fordringar
som inte
förfallit till betalning.
I fråga om fordringar som avses i första stycket 4 kan rätten
förordna, att
gäldenären skall nedsätta betalningen hos länsstyrelsen enligt lagen
(1927:56)
om nedsättning av pengar hos myndighet.
Ett beslut enligt första stycket skall genast kungöras i Post- och
Inrikes
Tidningar.

28 §

Ett beslut om skuldsanering befriar gäldenären från ansvar för
betalningen av
hans skulder i den utsträckning som dessa genom beslutet sätts ned
eller faller
bort. Detta gäller såväl i förhållandet till borgenärerna som i
förhållandet
till borgensmän och andra som häftar för skulderna.
Beslutet är bindande också för borgenärer som inte anmält sin
fordran till
tingsrätten.
Beslutet inverkar inte på det betalningsansvar som åvilar borgensmän
eller
andra som jämte gäldenären häftar för skulderna.

29 §

En överenskommelse varigenom gäldenären eller tredje man
tillförsäkrar någon
borgenär större fördelar än enligt beslutet om skuldsanering är
ogiltig.

Omprövning av beslut om skuldsanering

30 §

På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om
skuldsanering
kan rätten upphäva beslutet, om
1. gäldenären gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller
i
hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på
skuldsaneringsfrågans
avgörande eller
2. gäldenären grovt åsidosatt vad som åvilar honom enligt beslutet.
Innan rätten prövar borgenärens ansökan skall gäldenären och övriga
berörda
borgenärer kallas till en förhandling. Härvid tillämpas
bestämmelserna i 24 §.
Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller säkerhet
som tredje
man ställt för betalning av det belopp som avses i 27 § första
stycket 3
ogi1tig, om inte tredje mannen kände till eller borde känna till de i
30 §
första stycket 1 angivna omständigheterna eller medverkade till att
gäldenären
åsidosatt sina förpliktelser enligt 30 § första stycket 2.

31 §

Vad rätten bestämt enligt 27 § första stycket 3 kan ändras på
begäran av
gäldenären, om det efter beslutet om skuldsanering inträffat
omständigheter som
inte kunnat förutses eller annars synnerliga skäl föreligger. Vid
sådan
omprövning tillämpas 30 § andra stycket.

Särskilda bestämmelser

32 §

Arvode och kostnadsersättning till gode mannen bestäms av rätten.
Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer taxa som
skall
tillämpas vid bestämmande av arvode till gode mannen.
Kostnad som avses i första stycket betalas av staten, om det inte på
grund av
något sådant förhållande som avses i 26 § 2 eller 3 eller i övrigt
finns
särskilda skäl för att ålägga gäldenären att svara för kostnaden.

33 §

Rättens beslut enligt 13 § fjärde stycket, 19 § andra stycket och 32
§ får
överklagas för sig. Talan mot ett sådant beslut förs inom tre veckor
från den
dag då beslutet meddelades.
Ett beslut om skuldsanering verkställs såsom lagakraftägande dom, om
ej annat
förordnas med anledning av talan mot beslutet. Övriga beslut i
ärenden enligt
denna lag går i verkställighet omedelbart, om inte något annat
förordnas eller
följer av tredje stycket.
Beslut under handläggningen av ett ärende om skuldsanering går i
verkställighet
först sedan det har vunnit laga kraft, om beslutet avser arvode eller
kostnadsersättning till god man.

34 §

Avslås ansökan om skuldsanering, återkallar gäldenären sin ansökan
eller
förfaller en sådan ansökan enligt 3 §, sedan kungörelse utfärdats
enligt 21 §,
skall tingsrätten inom en vecka efter ärendets avgörande underrätta
samtliga
kända borgenärer.

35 §

I fråga om tingsrättens handläggning av ärenden om skuldsanering
gäller
bestämmelserna i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden
i
tillämpliga delar, om inte något annat följer av denna lag.
En tingsrätt är vid handläggningen domför med en lagfaren domare.
Vid
förhandling enligt 24 § får dock rätten bestå av tre lagfarna domare.

__________

Denna lag träder i kraft den

248
2 Förslag till
Lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken att 6 kap. 10 §
skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.
10 §

Rätten att kräva ut ett fastställt underhållsbidrag upphör tre år
efter den
förfallodag som ursprungligen gällde.
Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som
anges i första
stycket eller har den bidragsskyldige försatts i konkurs på grund av
en ansökan
som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordringen även
därefter
tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen.
Har ansökan om Har ansökan om
förordnande av god man förordnande av god man
enligt ackordslagen enligt ackordslagen
(1970:847) gjorts före (1970:847) gjorts före
den tidpunkt som anges den tidpunkt som anges
i första stycket, får i första stycket, får
underhållsbidraget krävasunderhållsbidraget
ut inom tre månader från krävas ut inom tre
det att verkan av månader från det att
förordnandet om god man verkan av förordnandet
förföll eller, när om god man förföll
förhandling om eller, när förhandling
offentligt ackord har om offentligt ackord
följt, ackordsfrågan av- har följt, ackordsfrågan
gjordes. Om ackord avgjordes. Om ackord
kommer till stånd, får kommer till stånd, får
fordringen krävas ut fordringen krävas ut
inom tre månader från detinom tre månader från
att ackordet skulle ha det att ackordet
fullgjorts. Har utmät- skulle ha fullgjorts.
ning för Har utmätning för
underhållsbidraget skett underhållsbidraget
eller konkursansökan skett eller
gjorts inom den tid som konkursansökan gjorts
nu har angetts, gäller inom den tid som nu
andra stycket. har angetts, gäller
andra stycket. Vad som
har sagts nu om verkan
av ett
ackordsförfarande
tillämpas även
beträffande
skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen
(1991:000), när ansökan
om skuldsanering
gjorts före den
tidpunkt som anges i
första stycket. Tremåna-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

naderstiden räknas i
detta fall från det att
frågan om skuldsanering
avgjordes eller från
det att kvarstående
skuldbelopp enligt
rättens beslut senast
skolat betalas.

Avtal som strider mot denna paragraf är ogiltiga.

__________

Denna lag träder i kraft den

249
3 Förslag till
Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken att 7 kap. 9 § skall
ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.
9 §1
Rätten att kräva ut fastställt underhållsbidrag går förlorad tre år
efter den
ursprungligen gällande förfallodagen, om inte annat följer av andra
eller tredje
stycket.
Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som
anges i första
stycket eller har den bidragsskyldige blivit försatt i konkurs på
grund av
ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för
fordringen tas ut
ur den utmätta egendomen eller er-
hållas i konkursen även därefter.
Har före den tidpunkt Har före den tidpunkt
som anges i första som anges i första
stycket ansökan gjorts stycket ansökan gjorts
om förordnande av god om förordnande av god
man enligt ackordslagen man enligt
(1970:847), får ackordslagen
underhållsbidraget krävas(1970:847), får
ut inom tre månader från underhållsbidraget
det att verkan av krävas ut inom tre må-
godmansförordnandet nader från det att
förföll eller, när verkan av
förhandling om godmansförordnandet
offentligt ackord har förföll eller, när
följt, ackordsfrågan förhandling om
avgjordes. Kommer offentligt ackord har
ackord till stånd, får följt, ackordsfrågan
fordringen krävas ut avgjordes. Kommer
inom tre månader från detackord till stånd, får
att ackordet skulle ha fordringen krävas ut
fullgjorts. Har utmät- inom tre månader från
ning för det att ackordet
underhållsbidraget eller skulle ha fullgjorts.
konkursansökan gjorts Har utmätning för
inom tid som nu har underhållsbidraget
angetts, gäller vad som eller konkursansökan
föreskrivs i andra gjorts inom tid som nu
stycket. har angetts, gäller vad
som föreskrivs i andra
stycket. Vad som har
sagts nu om verkan av
ett ackordsförfarande
tillämpas även
beträffande skuldsa-
nering enligt
skuldsaneringslagen

1Senaste lydelse 1978:853.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

(1991:000), när ansökan
om skuldsanering
gjorts före den tid-
punkt som anges i
första stycket.
Tremånaderstiden räknas
i detta fall från det
att frågan om skuld-
sanering avgjordes
eller från det att
kvarstående skuldbelopp
enligt rättens beslut
senast skolat betalas.
Avtal i strid mot denna paragraf är ogiltigt.

__________

Denna lag träder i kraft den

250
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1927:77) om försäkringsavtal
att 117 §
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

117 §1
Försätts försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som har gjorts
innan tio
år förflutit från försäkringsavtalets ingående, och har han under de
tre senaste
åren före konkursansökningen eller senare till betalning av premie
för
försäkring, som enligt 116 § inte kan göras till föremål för
utmätning, använt
belopp, som vid den tid, då betalningen skedde ej stod i skäligt
förhållande
till hans villkor, får konkursboet hos försäkringsgivaren utkräva vad
sålunda
har erlagts för mycket, i den mån tillgodohavandet hos denne förslår
till det.
Har inte försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke till
beloppets
utkrävande, åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt
väcka talan
mot försäkringstagaren. Beträffande sådan talan tillämpas
bestämmelserna i 4
kap. 19 och 20 §§ konkurslagen (1987:672).
Har konkursen föregåtts Har konkursen föregåtts
av förordnande av god av förordnande av god
man enligt ackordslagen man enligt
(1970:847) eller ackordslagen
förordnande av (1970:847), ansökan om
boutredningsman, skall skuldsanering enligt
vad som enligt första skuldsaneringslagen
stycket gäller om tiden (1991:000) eller
för konkursansökningen förordnande av boutred-
avse den i 4 kap. 2 § ningsman, skall vad
konkurslagen för sådant som enligt första
fall angivna stycket gäller om tiden
fristdagen. för konkursansökningen
avse den i 4 kap. 2 §
konkurslagen för sådant
fall angivna
fristdagen.
Bestämmelserna i första och andra styckena om konkurs äga
motsvarande
tillämpning om i stället offentligt ackord fastställts. I fråga om
talan med
anledning av ackordsförhandling äga 17 och 18 §§ ackordslagen
(1970:847)
motsvarande tillämpning.
Ej må krav, varom nu är sagt, göras gällande till förfång för
förmånstagare
vars insättande jämlikt 102 § ej må återkallas.

__________

Denna lag träder i kraft den

1Senaste lydelse 1987:692.

251
5 Förslag till
Lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Härigenom föreskrivs i fråga om skadeståndslagen (1972:207) att 6
kap. 2 §
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.
2 §1
Är skyldighet att utge Är skyldighet att utge
skadestånd oskäligt skadestånd oskäligt
betungande med hänsyn betungande med hänsyn
till den skadestånds- till den
skyldiges ekonomiska skadeståndsskyldiges
förhållanden, kan ekonomiska förhållanden,
skadeståndet jämkas efterkan skadeståndet jämkas
vad som är skäligt, efter vad som är
varvid även den skäligt, varvid även den
skadelidandes behov av skadelidandes behov av
skadeståndet och övriga skadeståndet och övriga
omständigheter skall omständigheter skall
beaktas. beaktas.
Vid skuldsanering
tillämpas i fråga om
fordran på skadestånd
vad som föreskrivs i
skuldsaneringslagen
(1991:000).
__________

Denna lag träder i kraft den

1Senaste lydelse 1975:404.

252
6 Förslag till
Lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672) att 4 kap. 2
§ skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.
2 §
Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättande
i konkurs
kom in till tingsrätten.
Har god man förordnats Har god man förordnats
enligt ackordslagen enligt ackordslagen
(1970:847) avses med (1970:847) avses med
fristdag i stället dagen fristdag i stället
för ansökningen om detta,dagen för ansökningen om
såvida konkursansökningendetta, såvida kon-
har gjorts inom tre kursansökningen har
veckor från det att ver- gjorts inom tre veckor
kan av från det att verkan av
godmansförordnandet för- godmansförordnandet för-
föll eller, när föll eller, när
förhandling om förhandling om
offentligt ackord har offentligt ackord har
följt, ackordsfrågan följt, ackordsfrågan
avgjordes. avgjordes.
Har ansökan om
skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen
(1991:000) gjorts
avses med fristdag i
stället dagen för denna
ansökan, såvida
konkursansökningen har
gjorts inom tre veckor
från det att frågan om
skuldsanering
avgjordes.
Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses
med fristdag
dagen för ansökningen om detta, såvida boutredningsman har förordnats
senare än
tre månader före den dag som annars skulle anses som fristdag.

__________

Denna lag träder i kraft den

253
7 Förslag till
Lag om ändring i ackordslagen (1970:847)

Härigenom föreskrivs i fråga om ackordslagen (1970:847) att 1 §
skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1
Med ackord avses i denna lag en ekonomisk uppgörelse utan konkurs
mellan en
gäldenär som är på obestånd och hans borgenärer.
Ackordsförfarande enligt lagen sker under medverkan av god man.
Ackord kommer
till stånd antingen genom överenskommelse eller också genom beslut
efter
förhandling i särskild ordning (offentligt ackord).
I konkurslagen (1987:672) finns bestämmelser om ackord i konkurs.
Om skuldsanering
föreskrivs i
skuldsaneringslagen
(1991:000).

__________

Denna lag träder i kraft den

1Senaste lydelse 1987:673.

254
8 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att 11 kap. 1 § skall
ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.
1 §1
Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger
för att han
skall komma på obestånd, förstör eller genom gåva eller någon annan
liknande
åtgärd avhänder sig egendom av betydande värde, döms för oredlighet
mot
borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla om
någon genom
sådant förfarande försätter sig på obestånd eller framkallar påtaglig
fara för
att han skall komma på obestånd.
Gäldenär, som vid Gäldenär, som vid
konkurs eller skuldsanering enligt
förhandling om skuldsaneringslagen
offentligt ackord (199l:000), konkurs
förtiger tillgång, eller förhandling om
uppgiver obefintlig offentligt ackord
skuld eller lämnar annan förtiger tillgång,
sådan oriktig uppgift, uppgiver obefintlig
skall ock, om ej skuld eller lämnar
uppgiften rättas innan annan sådan oriktig
den beedigas eller uppgift, skall ock, om
eljest lägges till grund ej uppgiften rättas
för förfarandet, dömas förinnan den beedigas
oredlighet mot eller eljest lägges
borgenärer. Detsamma till grund för
skall gälla, om gäldenär iförfarandet, dömas för
samband med annan oredlighet mot
exekutiv förrättning borgenärer. Detsamma
åberopar oriktig skall gälla, om gäldenär
handling eller i samband med annan
skenavtal och därigenom exekutiv förrättning
hindrar att erforderlig åberopar oriktig hand-
egendom genom förrättningling eller skenavtal
tages i anspråk för att och därigenom hindrar
bereda borgenär att erforderlig
betalning eller egendom genom
säkerhet. förrättning tages i
anspråk för att bereda
borgenär betalning
eller säkerhet.
Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång
av betydande
värde med uppsåt att hålla den undan konkursen eller gäldenär som i
konkurs
undandrar eller undanhåller konkursförvalt-

1Senaste lydelse 1986:43.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ningen tillgång, döms likaledes för oredlighet mot borgenärer.

__________

Denna lag träder i kraft den

255
9 Förslag till
Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken att 15 kap. 1 §
skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 kap.
1 §
Införsel får äga rum för
1. underhållsbidrag enligt äktenskapsbalken eller förädrabalken,
2. skatter och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrivs samt
böter och viten.
Om förbud mot införsel
i samband med
skuldsanering gäller
vad som därom är
föreskrivet i
skuldsaneringslagen
(1991:000).

__________

Denna lag träder i kraft den

1Senaste lydelse 1987:793.

256
10 Förslag till
Lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617)

Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsregisterlagen (1986:617)
att 6, 7 och
11 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §
Utöver de uppgifter som anges i 4 och 5 §§ får utsökningsregistret,
i den
utsträckning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som
regeringen
bestämmer, innehålla uppgifter om
1. exekutionstitel, skuldens storlek, medelsslag, dag när skulden
fastställdes
och när den förföll till betalning, influtna medel, den tidpunkt vid
vilken
skulden preskriberas samt andra förhållanden av betydelse för
betalningsskyldigheten som framgår av exekutionstiteln eller av andra
handlingar
i målet,
2. de verkställighetsåtgärder som har begärts av sökanden,
3. den som sökt verkställigheten och vad som i övrigt behövs för
utbetalning av
influtna medel och annan redovisning,
4. ställd säkerhet, uppskov och avbetalningsplan,
5. utmätning, exekutiv försäljning, införsel, avräkning och
betalningssäkring,
6. kvarstad och återtagande av vara,
7. bötesförvandling,
8. betalningsinställelse och likvidation,
9. konkurs, ackord, 9. skuldsanering
näringsförbud och enligt skuld-
förordnande av god man saneringslagen
enligt 2 § ackordslagen (1991:000), konkurs,
(1970:847), ackord, näringsförbud
och förordnande av god
man enligt 2 §
ackordslagen
(1970:847),
10. förhör eller annan åtgärd som har vidtagits för efterforskning
av
tillgångar,
11. redovisningen av verkställighetsuppdraget,
12. administrativa och tekniska uppgifter som behövs för registrets
användning.

7 §1
Riksskatteverket och kronofogdemyndigheterna får ha terminalåtkomst
till
utsökningsregistret.
Terminalåtkomsten för en kronofogdemyndighet får avse endast

1Senaste lydelse 1988:397.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

uppgifter om
1. den som är registrerad hos myndigheten som gäldenär i mål om
exekutiva
åtgärder,
2. den som i annat fall än som avses under 1 är gäldenär eller
svarande i mål
eller ärende som handläggs hos myndigheten,
3. make till person som avses under 1,
4. den som är gemensamt betalningsansvarig med person som avses
under 1,
5. fåmansföretag som avses i 35 § 1 a mom. sjunde stycket
kommunalskattelagen
(1928:370) och delägare i sådant företag, om företaget eller delägare
i detta är
gäldenär som avses under 1,
6. konkurs och 6. skuldsanering,
näringsförbud. konkurs och
näringsförbud.
I fråga om kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet i konkurs
gäller
terminalåtkomsten enligt andra stycket 1 också gäldenärer i annat
län, om detta
ingår i tillsynsområdet.

11 §
Uppgift om Uppgift om
indrivningsuppdrag som indrivningsuppdrag som
avser böter får bevaras iavser böter får bevaras
utsökningsregistret till i utsökningsregistret
utgången av det år då fulltill utgången av det år
betalning skedde. Andra då full betalning
uppgifter som avses i 6 §skedde. Andra
1-11 får bevaras under uppgifter som avses i
högst tre år. Denna tid 6 § 1-11 får bevaras
räknas för uppgifter om under högst tre år.
betalningssäkring, kvar- Denna tid räknas för
stad, näringsförbud och uppgifter om
förordnande av god man betalningssäkring,
från utgången av det år dåkvarstad, näringsförbud
åtgärden förföll eller och förordnande av god
förlorade sin verkan man från utgången av det
samt för uppgifter om år då åtgärden förföll eller
konkurs och ackord från förlorade sin verkan
utgången av det år då samt för uppgifter om
förfarandet avslutades. skuldsanering, konkurs
För övriga uppgifter och ackord från utgången
räknas tiden från utgångenav det år då förfarandet
av det år under vilket avslutades. För övriga
målet avslutades. uppgifter räknas tiden
Uppgifter enligt 4 och från utgången av det år
5 §§ skall bevaras så längeunder vilket målet
annan uppgift om avslutades. Uppgifter
personen förekommer i enligt 4 och 5 §§ skall
registret. bevaras så länge annan
uppgift om personen
förekommer i registret.
Uppgift som inte längre får bevaras skall gallras ur registret
senast

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tre månader efter bevaringstidens utgång.
Regeringen får föreskriva att vissa av de uppgifter som avses i 6 §
1-11 får
bevaras under högst fem år, om särskilda skäl föreligger.

__________

Denna lag träder i kraft den

257
11 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar
m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:188) om preskription av
skattefordringar m.m. att 5 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Förordnas god man Förordnas god man
enligt ackordslagen enligt ackordslagen
(1970:847) innan (1970:847) innan
fordringen har fordringen har
preskriberats, preskriberats,
preskriberas den preskriberas den
tidigast två år efter tidigast två år efter
utgången av det utgången av det
kalenderår då förordnandetkalenderår då
meddelades eller, om förordnandet meddelades
ackord kommer till eller, om ackord
stånd, efter utgången av kommer till stånd,
det kalenderår då efter utgången av det
ackordet skall vara kalenderår då ackordet
fullgjort. skall vara fullgjort.
Vad som har sagts nu
om verkan av ett
ackordsförfarande
tillämpas även vid
skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen
(1991:000), när ansökan
om skuldsanering
gjorts innan
fordringen har
preskriberats. Två-
årstiden räknas i detta
Första stycket gäller fall från utgången av
inte om god man det kalenderår då
förordnas under tid då förordnande om
preskriptionstiden är inledande av
förlängd på grund av 9 §.skuldsanering
meddelades eller då
återstående skuldbelopp
senast skolat betalas.

Första stycket gäller
inte om god man
förordnas eller
skuldsanering inleds
under tid då preskrip-
tionstiden är förlängd på
grund av 9 §.

_____________

Denna lag träder i kraft den

258
12 Förslag till
Lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)

Härigenom föreskrivs i fråga om kreditupplysningslagen (1973:1173)
att 7 §
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §1
Personupplysning får ej Personupplysning får
innehålla uppgift om ej innehålla uppgift om
annan betalnings- annan betal-
försummelse än sådan som ningsförsummelse än sådan
fastslagits genom som fastslagits genom
domstols eller annan domstols eller annan
myndighets avgörande el- myndighets avgörande
ler åtgärd eller som letteller åtgärd eller som
till lett till inledande av
betalningsinställelse, skuldsanering enligt
konkursansökan eller skuldsaneringslagen
ackord. Uppgift som (1991:000) eller till
enligt det sagda ej får betalningsinställelse,
lämnas ut får icke hellerkonkursansökan eller
lagras. ackord. Uppgift som
enligt det sagda ej får
lämnas ut får icke
heller lagras.
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, datainspektionen
får
föreskriva undantag från bestämmelserna i första stycket, om det
finns särskilda
skäl.

______________

Denna lag träder i kraft den

259
Bilaga 2

Förteckning över remissinstanser

Yttranden över Insolvensutredningens delbetänkande (SOU 1990:74) har
till
Justitiedepartementet avgetts av Justitiekanslern, Domstolsverket,
Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Brottsskadenämnden,
Bankinspektionen, Datainspektionen, Socialstyrelsen,
Riksförsäkringsverket,
Riksskatteverket, Skattemyndigheterna i Stockholms län, Malmöhus län,
Göteborgs
och Bohus län, Kronobergs län, Skaraborgs län, Västmanlands län och
Jämtlands
län, Kronofogdemyndigheterna i Stockholms län, Malmöhus län,
Kristianstads län,
Hallands län, Göteborg och Bohus län, Jönköpings län, Västmanlands
län och
Gävleborgs län, Centrala studiestödsnämnden, Konsumentverket,
Hovrätten för
Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Jönköpings
tingsrätt,
Luleå tingsrätt, Juridiska fakultetsstyrelsen i Uppsala, Sveriges
Riksbank,
Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Sveriges
Ackordscentral,
Ackordscentralen i Stockholm, Svenska bankföreningen, Svenska
sparbanks-
föreningen, Sverigens Föreningsbankers förbund, Finansbolagens
förening, Svenska
Inkassoföreningen, Svenska Kommunförbundet, Sveriges Köpmannaförbund,
Sveriges
Industriförbund, Sveriges Grossistförbund, Företagens Riksförbund,
Föreningen
för köpmannakonton, Kooperativa Förbundet, Svenska
Postorderföreningen, Svenska
Arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR, Verdandi,
Riksförbundet för
Hjälp åt Läkemedelsmissbrukare samt Konsumentvägledarna förening.
Följande remissinstanser deltog vid ett möte i Justitiedepartementet
den 4
november 1993 där instanserna bereddes tillfälle att lämna synpunkter
på ett
utkast till lagrådsremiss om en skuldsaneringslag:
Domstolsverket, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsskadenämnden,
Socialstyrelsen,
Riksförsäkringsverket, Riksskatteverket, Kronofogdemyndigheten i
Stockholms län,
Finansinspektionen (tidigare Bankinspektionen), Centrala
studiestödsnämnden,
Konsumentverket, Stockholms tingsrätt, Sveriges Advokatsamfund,
Sveriges
Domareförbund, Föreningen Sveriges kronofogdar, Sveriges
Ackordscentraler,
Ackordscentralen i Stockholm, Svenska Bankföreningen, Finansbolagens
förening,
Svenska Inkassoföreningen, Sveriges Industriförbund, Sveriges
Grossistförbund,
Företagens Riksförbund, Tjänstemännens Centralorganisation,
SACO/Jusek,
Landsorganisationen i Sverige, Konsumentvägledarnas förening,
Verdandi, Svenska
Postorderföreningen. Dessutom har deltagit representanter för
SE-banken, Nord-
banken, Svenska handelsbanken och Sparbanksgruppen. Vissa

271
av dessa instanser har också yttrat sig skriftligen i anslutning till
mötet.

272
Bilaga 3

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till
Skuldsaneringslag

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 §

Med skuldsanering enligt denna lag avses sådan frivillig
skuldsanering som
fastställs av kronofogdemyndigheten och tvingande skuldsanering som
beslutas av
rätten. Kommunen skall inom ramen för socialtjänsten eller på annat
sätt lämna
råd och anvisningar till skuldsatta personer.

2 §

Skuldsanering innebär att en gäldenär helt eller delvis befrias från
ansvar för
betalningen av de skulder som omfattas av skuldsaneringen.
Om ackord och konkurs finns särskilda bestämmelser.

3 §

Vid skuldsanering enligt denna lag behöver hänsyn inte tas till
föreskrifter om
eftergift, nedsättning eller anstånd i annan författning.
Det allmänna får utan hinder av föreskrifter i någon annan
författning godta
ett förslag om skuldsanering enligt bestämmelserna i denna lag.

Allmänna villkor för skuldsanering

4 §

Skuldsanering får beviljas en gäldenär
1. med hemvist i Sverige som är fysisk person och inte är
näringsidkare,
2. som är på obestånd och så skuldsatt att han inte förmår att
betala sina
skulder inom överskådlig tid och
3. om det är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och
ekonomiska
förhållanden.

Den som är folkbokförd i Sverige skall vid tillämpningen av första
stycket 1
anses ha hemvist i Sverige.
Vid tillämpningen av första stycket 3 skall särskilt beaktas
skuldernas ålder,
omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar gäldenären
har gjort för
att på egen hand nå en uppgörelse med sina borgenärer samt det sätt
på vilket
gäldenären har medverkat under handläggningen av ärendet om
skuldsanering.

5 §

En gäldenär som är ålagd näringsförbud enligt lagen (1986:436) om
näringsförbud
får inte beviljas skuldsanering. Detsamma gäller en gäldenär som
tidigare
beviljats skuldsanering, om det inte finns synnerliga skäl för
skuldsanering.

Skulderna

6 §

En skuldsanering omfattar, om inte annat föreskrivs i denna lag,
alla
fordringar på pengar mot gäldenären som har uppkommit före den dag då
beslut
meddelas enligt 13 § andra stycket att inleda skuldsanering. Ränta på
en sådan
fordran utgår inte för tiden efter nämnda dag. Skuldsaneringen får
dock
inskränkas till att avse de fordringar som har uppkommit före viss
tidigare dag,
om det är skäligt med hänsyn till omständigheterna vid skuldernas
uppkomst eller
andra särskilda omständigheter.
Vid skuldsaneringen får bestämmas att en fordran som avses i första
stycket och
som är beroende av villkor, inte är till beloppet fastställd eller
inte är
förfallen till betalning, inte skall omfattas av skuldsaneringen.
En skuldsanering omfattar inte
1. en fordran på underhåll enligt äktenskapsbalken eller
föräldrabalken,
2. en fordran för vilken borgenären har panträtt eller förmånsrätt
enligt 6
eller 7 § förmånsrättslagen (1970:979) eller retentionsrätt, till den
del
säkerheten förslår till betalning av fordran,
3. en fordran för vilken borgenären, innan beslut om att inleda
skuldsanering
har meddelats, har fått förmånsrätt enligt 8 § förmånsrättslagen
(1970:979),
såvitt avser egendom som har tagits i anspråk vid verkställigheten,
4. en fordran som inte är förfallen till betalning och som är
beroende av att
borgenären tillhandahåller en motprestation eller
5. en fordran som är tvistig.
Bestämmelsen i andra stycket 1 gäller inte en försäkringskassas
fordran enligt
15 § lagen (1964:143) om bidragsförskott eller 12 § lagen (1984:1095)
om
förlängt bidragsförskott för studerande.

Innehållet i en skuldsanering

7 §

Alla fordringar som enligt 6 § omfattas av skuldsaneringen har lika
rätt.
Utan hinder av bestämmelsen i första stycket får
1. en fordran ges sämre rätt, om borgenären samtycker eller
2. en borgenär vars fordran är på mindre belopp ges full betalning,
om det är
skäligt med hänsyn till omfattningen av skulderna och övriga
omständigheter
I 26 § föreskrivs vad som skall gälla i fråga om fordringar som inte
har
anmälts i ärendet.

8 §

I en skuldsanering skall bestämmas
1. vilka fordringar som enligt 6 § skall omfattas av skuldsaneringen
och vad
som enligt 7 § skall gälla för dem,
2. vilket belopp som skall förbehållas gäldenären för hans och hans
familjs
försörjning,
3. hur gäldenärens tillgångar och inkomster, utöver det belopp som
skall
förbehållas enligt 2, skall fördelas mellan borgenärerna enligt 7 §,
4. en betalningsplan som visar när och hur kvarstående belopp skall
betalas.
I fråga om det förbehållsbelopp som anges i första stycket skall
bestämmelserna
i 15 kap. 6 a § utsökningsbalken vara vägledande.
Av fördelningen enligt första stycket 3 skall framgå hur stor
procentandel av
fordringarnas belopp som skall kvarstå.
Den betalningsplan som skall bestämmas enligt första stycket 4 skall
löpa under
fem år, om det inte finns särskilda skäl att bestämma en längre eller
kortare
tid.

273
Ansökan om skuldsanering

9 §

En ansökan om skuldsanering skall göras skriftligen hos
kronofogdemyndigheten i
det län där gäldenären är bosatt. Är gäldenären inte bosatt i
Sverige, skall
ansökan göras hos Kronofogdemyndigheten i Stockholms län. Har ansökan
gjorts hos
en kronofogdemyndighet som inte är behörig, skall ärendet genast
lämnas över
till den kronofogdemyndighet som enligt vad handlingarna visar är
behörig.
Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av gäldenären.

10 §

Ansökan skall innehålla
1. uppgifter om gäldenären i de hänseenden som anges i 33 kap. 1 §
första
stycket rättegångsbalken samt uppgift som visar att han har hemvist i
Sverige,
2. en förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder med
uppgift om varje
borgenärs namn, person- eller organisationsnummer, postadress och
telefon,
3. uppgift om gäldenärens inkomster och utgifter,
4. uppgift om vilka försök att nå en uppgörelse med borgenärerna som
gäldenären
gjort och uppgift om varför en uppgörelse inte har kommit till stånd
samt
5. de uppgifter om gäldenären och hans familj som i övrigt är av
betydelse för
prövning av frågan om skuldsanering skall inledas.
Uppgifterna enligt första stycket skall lämnas av gäldenären på
heder och
samvete.

Bristfällig ansökan

11 §

Om en ansökan är bristfällig, skall kronofogdemyndigheten förelägga
gäldenären
att avhjälpa bristen. Av föreläggandet skall framgå att ansökan kan
avvisas om
föreläggandet inte följs. Ett sådant föreläggande behöver inte
delges.
Kronofogdemyndigheten skall genast avvisa en ansökan om
skuldsanering, om den
är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning i
sak och
gäldenären inte har följt ett föreläggande att avhjälpa bristen.

Avslag hos kronofogdemyndigheten

12 §

Om det av ansökan om skuldsanering eller annan tillgänglig utredning
framgår
att gäldenären inte uppfyller villkoren enligt 4 § eller inte kan
beviljas
skuldsanering på grund av innehållet i 5 §, skall
kronofogdemyndigheten genast
avslå ansökan.
Om det, sedan beslut har fattats enligt 13 § andra stycket om att
inleda
skuldsanering, framkommer att förutsättningarna för skuldsanering
enligt denna
lag inte är uppfyllda skall kronofogdemyndigheten avslå ansökan.
Ansökan får
också avslås, om gäldenären inte inställer sig personligen vid ett
sammanträde
eller om han i övrigt inte medverkar vid ärendets handläggning.

Om inledande av skuldsanering

13 §

Kronofogdemyndigheten skall i den utsträckning det behövs inhämta
upplysningar
om gäldenärens personliga förhållanden från andra myndigheter.
Om kronofogdemyndigheten inte enligt 11 § avvisar eller enligt 12 §
avslår en
ansökan om skuldsanering, skall myndigheten snarast besluta att
skuldsanering
skall inledas.

14 §

När beslut har meddelats om att inleda skuldsanering skall
kronofogde-
myndigheten genast genom en kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar
uppmana var
och en som har en fordran mot gäldenären att skriftligen anmäla sin
fordran till
kronofogdemyndigheten senast en månad från dagen för kungörelsens
införande. Om
särskilda skäl föreligger, kan kronofogdemyndigheten införa
kungörelsen även i
en eller flera ortstidningar eller förlänga fristen till två månader.

Utredningen hos kronofogdemyndigheten

15 §

Kronofogdemyndigheten skall se till att ärendet om skuldsanering
blir så utrett
som dess beskaffenhet kräver.

16 §

Om det kan antas vara till fördel för utredningen, får
kronofogdemyndigheten
kalla gäldenären att inställa sig personligen vid ett sammanträde hos
myndigheten. Vid sammanträdet skall gäldenären lämna de ytterligare
upplysningar
som behövs för att avgöra frågan om skuldsanering.
Kallelsen skall sändas till gäldenären under den adress gäldenären
senast har
uppgivit i ärendet. Kallelsen behöver inte delges.
I kallelsen skall gäldenären upplysas om syftet med sammanträdet och
om att
hans ansökan kan avslås om han inte inställer sig personligen.

17 §

Om det finns skäl får kronofogdemyndigheten till sammanträde enligt
16 § kalla
även en borgenär, annan myndighet eller någon annan som kan bidra
till
utredningen av ärendet. Kallelsen behöver inte delges.

Om frivillig skuldsanering

18 §

När behövlig utredning föreligger, skall gäldenären tillsammans med
kronofogdemyndigheten upprätta ett förslag om skuldsanering som
innehåller de
uppgifter som anges i 8 §.

19 §

Förslaget om skuldsanering skall tillställas samtliga kända
borgenärer vars
fordringar omfattas av skuldsaneringen med föreläggande för dem att
yttra sig
över förslaget inom viss tid. I föreläggandet skall anges att
uteblivet yttrande
inte hindrar ett beslut om frivillig skuldsanering enligt förslaget.
Föreläggandet skall delges borgenärerna. Borgenär som enligt 14 § har
anmält en
fordran som inte omfattas av skuldsaneringen skall underrättas om
detta.

20 §

Godtar samtliga borgenärer förslaget om skuldsanering, skall krono-
fogdemyndigheten genom beslut fastställa skuldsaneringen om den
uppfyller de
förutsättningar för skuldsanering som anges i denna lag.En borgenär
som inte har
yttrat sig inom den enligt 19 § förelagda tiden skall anses ha
godtagit
förslaget.
Ett beslut enligt första stycket skall genast kungöras i Post- och
Inrikes
Tidningar.

Om överlämnande till domstol

21 §

Har någon borgenär motsatt sig förslaget skall
kronofogdemyndigheten, om
ansökan inte skall avslås enligt 12 § andra stycket, överlämna
ärendet till
tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt för vidare
handläggning där. Om
gäldenären inte är bosatt i Sverige skall ärendet överlämnas till
Stockholms
tingsrätt.
Om en tingsrätt, till vilken ett ärende om skuldsanering
överlämnats, då den
tar emot ärendet, finner att den inte är behörig att handlägga
ärendet, skall
rätten överlämna ärendet till en tingsrätt som är behörig.
Tingsrättens beslut
om överlämnande får inte överklagas.

Om tvingande skuldsanering

22 §

För handläggningen vid tingsrätten gäller bestämmelserna i lagen
(1946:807) om
handläggning av domstolsärenden, om annat inte följer av denna lag.
En tingsrätt
skall vid handläggningen alltid bestå av en lagfaren domare.
Tingsrätten skall kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett
sammanträde
vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prövas. Kallelsen
skall
delges de kända borgenärerna. Kallelsen skall sändas till gäldenären
under den
adress han senast uppgivit i ärendet. Gäldenären behöver inte delges.
Till
sammanträdet får också företrädare för socialnämnden eller annan
kallas.
Om någon som har kallats till sammanträdet uteblir utgör det inte
hinder för
att avgöra ärendet. Kallelsen skall innehålla en erinran om detta.

23 §

Ansökan om skuldsanering skall avslås av rätten, om
förutsättningarna för
skuldsanering enligt denna lag inte är uppfyllda. Ansökan får också
avslås, om
gäldenären inte inställer sig personligen vid ett sammanträde eller
om han i
övrigt inte medverkar vid ärendets handläggning.

24 §

Om rätten bifaller ansökan om skuldsanering, skall beslutet
innehålla de
uppgifter som anges i 8 §.
Ett beslut enligt första stycket skall genast kungöras i Post- och
Inrikes
Tidningar.

Förbud mot exekutiva åtgärder

25 §

Efter kronofogdemyndighetens beslut om att inleda skuldsanering får
utmätning
eller införsel för fordringar som uppkommit dessförinnan inte äga
rum, innan
frågan om skuldsanering är avgjord. Om det ändå sker är åtgärden utan
verkan.
Första stycket gäller inte fordringar, som enligt 6 § inte omfattas
av ett
beslut om skuldsanering.
Vad som sägs i denna paragraf tillämpas även i fråga om beslut om
betalningssäkring och verkställighet av sådant beslut.

Verkan av skuldsanering

26 §

En skuldsanering befriar gäldenären från ansvar för betalningen av
de skulder
som omfattas av skuldsaneringen i den utsträckning som dessa sätts
ned. Genom
skuldsaneringen befrias gäldenären från ansvar för betalningen av
fordringar som
inte är kända i ärendet.

Omprövning av skuldsanering

27 §

På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om
skuldsanering
kan en tingsrätt som avses i 21 § upphäva eller, i fall som avses i
5, ändra
beslutet om
1. gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer
eller i
hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på
skuldsaneringsfrågans
avgörande.
2. gäldenären i sin ansökan om skuldsanering eller annars under
ärendets
handläggning medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men för
borgenären,
3. gäldenären lämnat oriktig uppgift till ledning för myndighets
beslut i fråga
om skatt eller avgift som omfattas av skuldsaneringen eller
underlåtit att lämna
uppgift trots att han är uppgiftsskyldig och den oriktiga uppgiften
eller
underlåtenheten medfört att ett beslut blivit felaktigt eller inte
fattats,
4. gäldenären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte
är ringa
eller
5. gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter
skuldsaneringen.
I fall som avses i första stycket 5 skall ansökan ges in inom fem år
från dagen
för skuldsaneringen. Om betalningsplanen löper under längre tid
gäller i stället
den tiden.
Innan rätten prövar borgenärens ansökan skall gäldenären och de
borgenärer som
avses i 19 § höras.
Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller annan
säkerhet som
tredje man har ställt för betalning av belopp som avses i 8 § första
stycket 4
ogiltig, om inte tredje mannen kände till eller borde känna till de i
27 §
första stycket 1 angivna omständigheterna eller medverkade till att
gäldenären
åsidosatt sina förpliktelser enligt 27 § första stycket 2.

28 §

På ansökan av gäldenären kan en tingsrätt som avses i 21 § ändra vad
kronofogdemyndigheten eller rätten har bestämt i fråga som avses i 8
§ första
stycket 4, om det efter beslutet om skuldsanering har inträffat
omständigheter
som inte kunnat förutses eller annars synnerliga skäl föreligger. Vid
sådan
omprövning tillämpas 27 § tredje stycket.

Överklagande

29 §

Kronofogdemyndighetens beslut att avvisa eller avslå en ansökan om
skuldsanering, inleda skuldsanering eller fastställa en skuldsanering
överklagas
till den tingsrätt som anges i 21 §. Detsamma gäller
kronofogdemyndighetens
beslut att avskriva ett skuldsaneringsärende från vidare
handläggning.
Skrivelsen med överklagandet skall ges in till kronofogdemyndigheten
inom tre
veckor från dagen för beslutet.
Ett beslut om att överlämna ett skuldsaneringsärende till tingsrätt
får inte
överklagas. Detsamma gäller ett beslut varigenom en ansökan om
skuldsanering
förklaras vilande.
Om tingsrätten bifaller ett överklagande skall ärendet återförvisas
till
kronofogdemyndigheten. Om kronofogdemyndigheten har avslagit ärendet
med
tillämpning av 12 § andra stycket får tingsrätten i stället besluta
om tvingande
skuldsanering. Tingsrättens beslut att återförvisa ett ärende till
kronofogdemyndigheten får inte överklagas.

30 §

Tingsrättens beslut att avvisa, avslå eller bevilja en ansökan om
skuldsanering
eller att avskriva ett ärende från vidare handläggning får överklagas
till
hovrätten. Detsamma gäller tingsrättens slutliga beslut i ett
omprövningsärende
enligt 27 eller 28 §§ samt beslut som avses i 31 § andra stycket.
Andra beslut
får inte överklagas.

31 §

Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en
tingsrätt, om
inte hovrätten meddelat prövningstillstånd.
Prövningstillstånd behövs inte, om överklagandet avser ett beslut
som rör någon
annan än part, ett beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en
domare
eller ett beslut genom vilket en missnöjesanmälan eller ett
överklagande har
avvisats.
I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje
stycket
rättegångsbalken gälla.

32 §

Prövningstillstånd får meddelas endast om
1. det är vikt för ledningen av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av
högre rätt,
2. det finns anledning till ändring i tingsrättens beslut eller
3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.
Kan ett överklagande av tingsrättens beslut prövas av hovrätten
endast om denna
meddelat prövningstillstånd, skall tingsrätten i samband med
underrättelse om
vad som gäller i fråga om överklagande upplysa parterna om detta och
därvid
också ange innehållet i närmast föregående stycke.
Om prövningstillstånd krävs skall klaganden i skrivelsen med
överklagandet ange
de omständigheter som åberopas till stöd för att sådant tillstånd
skall
meddelas.

Övriga bestämmelser

33 §

Om gäldenären försätts i konkurs, förfaller en av honom dessförinnan
gjord
ansökan om skuldsanering.
Om en ansökan om förhandling om offentligt ackord tas upp sedan
gäldenären har
ansökt om skuldsanering, skall skuldsaneringsärendet förklaras
vilande. Om
ackordet fastställs, förfaller ansökan om skuldsanering.
Om gäldenären avlider, förfaller en av honom gjord ansökan om
skuldsanering.

34 §

Återkallar gäldenären en ansökan om skuldsanering, skall ärendet
genast
avskrivas från vidare handläggning. Detsamma gäller om ansökan
förfaller enligt
33 §.

35 §

Avslås eller avvisas en ansökan om skuldsanering eller avskrivs
ärendet från
vidare handläggning sedan kungörelse har utfärdats enligt 13 §, skall
samtliga
kända borgenärer genast underrättas.

36 §

En överenskommelse varigenom gäldenären eller tredje man
tillförsäkrar någon
borgenär, vars fordran omfattas av skuldsaneringen, bättre villkor än
enligt
skuldsaneringen, är ogiltig.

37 §

Socialnämnder och andra myndigheter skall till kronofogdemyndighet
eller
domstol som handlägger ett ärende om skuldsanering enligt denna lag
på begäran
överlämna sådana uppgifter om gäldenärens personliga förhållanden som
behövs för
prövning av ärendet.

Verkställighet av skuldsanering

38 §

En skuldsanering som har fastställts eller beslutats enligt denna
lag får sedan
beslutet har vunnit laga kraft verkställas på samma sätt som en
lagakraftägande
dom.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

274
2 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 1 § brottsbalken skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.
1 §1

Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger
för att han
skall komma på obestånd, förstör eller genom gåva eller någon annan
liknande
åtgärd avhänder sig egendom av betydande värde, döms för oredlighet
mot
borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla om
någon genom
sådant förfarande försätter sig på obestånd eller framkallar påtaglig
fara för
att han skall komma på obestånd.
Gäldenär, som vid Gäldenär, som vid
konkurs eller för- skuldsanering enligt
handling om offentligt skuldsaneringslagen
ackord förtiger tillgång,(1994:000), konkurs
uppgiver obefintlig eller förhandling om
skuld eller lämnar annan offentligt ackord
sådan oriktig uppgift, förtiger tillgång, upp-
skall ock, om ej upp- giver obefintlig skuld
giften rättas innan den eller lämnar annan sådan
beedigas eller eljest oriktig uppgift, skall
lägges till grund för ock, om ej uppgiften
farandet, dömas för ored-rättas innan den
lighet mot borgenärer. beedigas eller eljest
Detsamma skall gälla, om lägges till grund för
gäldenär i samband med förfarandet, dömas för
annan exekutiv för- oredlighet mot
rättning åberopar oriktigborgenärer. Detsamma
handling eller skall gälla, om gäldenär
skenavtal och därigenom i samband med annan
hindrar att erforderlig exekutiv förrättning åbe-
egendom genom förrättningropar oriktig handling
tages i anspråk för att eller skenavtal och
bereda borgenär därigenom hindrar att
betalning eller säker- erforderlig egendom
het. genom förrättning tages
i anspråk för att bereda
borgenär betalning
eller säkerhet.
Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång
av betydande
värde med uppsåt att hålla den undan konkur-

1Senaste lydelse 1986:43.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

sen, eller gäldenär som i konkurs undandrar eller undanhåller kon-
kursförvaltningen tillgång, döms likaledes för oredlighet mot
borgenärer.
__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

275
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1927:77) om försäkringsavtal
att 117 §
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

117 §1
Försätts försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som har gjorts
innan tio
år förflutit från försäkringsavtalets ingående, och har han under de
tre senaste
åren före konkursansökningen eller senare till betalning av premie
för
försäkring, som enligt 116 § inte kan göras till föremål för
utmätning, använt
belopp, som vid den tid, då betalningen skedde, ej stod i skäligt
förhållande
till hans villkor, får konkursboet hos försäkringsgivaren utkräva vad
sålunda
har erlagts för mycket, i den mån tillgodohavandet hos denne förslår
till det.
Har inte försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke till
beloppets
utkrävande, åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt
väcka talan
mot försäkringstagaren. Beträffande sådan talan tillämpas
bestämmelserna i
4 kap. 19 och 20 §§ konkurslagen (1987:672).
Har konkursen föregåtts Har konkursen föregåtts
av förordnande av godman av förordnande av god
enligt ackordslagen man enligt
(1970:847) eller ackordslagen
förordnande av (1970:847), ansökan om
boutredningsman, skall skuldsanering enligt
vad som enligt första skuldsaneringslagen
stycket gäller om tiden (1994:000) eller
för konkursansökningen förordnande av boutred-
avse den i 4 kap. 2 § ningsman, skall vad
konkurslagen för sådant som enligt första
fall angivna stycket gäller om tiden
fristdagen. för konkursansökningen
avse den i 4 kap. 2 §
konkurslagen för sådant
fall angivna frist-
dagen.
Bestämmelserna i första
och andra styckena om
konkurs äga motsvarande
tillämpning om i stället
offentligt ackord
fastställts. I fråga om
1Senaste lydelse talan med anledning av
1987:692. ackordsförhand

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

ling äga 17 och 18 §§
ackordslagen
(1970:847) motsvarande
tillämpning.
Ej må krav, varom nu är sagt, göras gällande till förfång för
förmånstagare
vars insättande jämlikt 102 § ej må återkallas.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

276
4 Förslag till
Lag om ändring i ackordslagen (1970:847)

Härigenom föreskrivs i fråga om ackordslagen (1970:847) att 1 §
skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1
Med ackord avses i denna lag en ekonomisk uppgörelse utan konkurs
mellan en
gäldenär som är på obestånd och hans borgenärer.
Ackordsförfarande enligt lagen sker under medverkan av god man.
Ackord kommer
till stånd antingen genom överenskommelse eller också genom beslut
efter
förhandling i särskild ordning (offentligt ackord).
I konkurslagen (1987:672) finns bestämmelser om ackord i konkurs.
Om skuldsanering
föreskrivs i
skuldsaneringslagen
(1994:000).

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

1Senaste lydelse 1987:673.

277
5 Förslag till
Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 8 § rättshjälpslagen (1972:429)1
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §
Allmän rättshjälp får ej beviljas
1. i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas
utom riket;
rättshjälp får dock beviljas en rättssökande som är bosatt här, om
saken gäller
ett brott mot honom eller henne som motsvarar brott enligt 6 kap.
brottsbalken
eller om det finns särskilda skäl för rättshjälp,
2. utlänningar som varken är eller tidigare varit bosatta här, om
det inte
finns särskilda skäl för rättshjälp,
3. den som är eller har varit näringsidkare i angelägenhet som har
uppkommit i
hans näringsverksamhet, om det inte finns skäl för rättshjälp med
hänsyn till
verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och
personliga
förhållanden och omständigheterna i övrigt,
4. i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om
överlåtelsen kan
antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av
begäran om
rättshjälp,
5. för upprättande av självdeklaration,
6. för upprättande av äktenskapsförord, testamente eller
gåvohandling,
7. i angelägenhet rörande bodelning, om det inte med hänsyn till
boets
beskaffenhet och makarnas eller sambornas personliga förhållanden
finns
särskilda skäl för rättshjälp,
8. om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig
angelägenhet,
vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund, har avgjorts
slutligt,
9. ägaren eller tidigare ägare av en fastighet eller en byggnad i
angelägenhet
som avser fastigheten eller byggnaden, om han har eller borde ha haft
rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som
omfattar
angelägenheten och något annat inte följer av
andra stycket,
10. i angelägenhet rörande trafikskadeersättning enligt
trafikskadelagen
(1975:1410) eller rörande skadestånd som kan betalas från en

1Lydelse enligt förslag i prop. 1993/94:26.

278
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

föreliggande ansvarsförsäkring; dock får rättshjälp beviljas den
skadelidande om
angelägenheten är anhängig vid domstol eller rör enbart
annan skada än personskada,
11. den som ej har 11. i angelägenhet
befogat intresse av att rörande skuldsanering
få sin sak behandlad. enligt skuldsane-
ringslagen (1994:000),
12. den som inte har
befogat intresse av
att få sin sak be-
handlad.
I fall som avses i första stycket 9 får rättshjälp beviljas när den
rättssökandes egna kostnader i angelägenheten har uppgått till minst
tre gånger
det basbelopp som anges i 6 § första stycket. Därvid beaktas endast
kostnader av
sådant slag som kan antas komma att betalas från den rättssökandes
rättsskydd
eller, om något sådant inte finns, kostnader som avses i 9 § andra
stycket.
I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och
normalt av
enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän rättshjälp ej
skall
beviljas.
Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att
medborgare i en
viss främmande stat och den som, utan att vara medborgare i den
staten, är
bosatt där skall vara likställd med svensk medborgare i fråga om
allmän
rättshjälp.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

279
6 Förslag till
Lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)

Härigenom föreskrivs att 7 § kreditupplysningslagen (1973:1173) att
7 § skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §1
Personupplysning får ej Personupplysning får
innehålla uppgift om inte innehålla uppgift
annan betalningsför- om annan betalningsför-
summelse än sådan som summelse än sådan som
fastslagits genom fastslagits genom
domstols eller annan domstols eller annan
myndighets avgörande el- myndighets avgörande
ler åtgärd eller som letteller åtgärd eller som
till betalningsin- lett till inledande av
ställelse, konkursansökanskuldsanering enligt
eller ackord. Uppgift skuldsaneringslagen
som enligt det sagda ej (1994:000) eller till
får lämnas ut får icke betalningsinställelse,
heller lagras. konkursansökan eller
ackord. Uppgift som
enligt det sagda ej får
lämnas ut får icke
heller lagras.
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Datainspektionen
får
föreskriva undantag från bestämmelserna i första stycket, om det
finns särskilda
skäl.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

1Senaste lydelse 1981:737.

280
7 Förslag till
Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen1 skall införas en ny
paragraf, 7
kap. 35 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.
35 §
Sekretess gäller hos
kommunal konsu-
mentvägledare,
kronofogdemyndighet
eller domstol i ärende
om skuldsanering för
uppgift om enskilds
personliga förhållanden,
om det kan antas att
den enskilde eller
någon honom närstående
lider men om uppgiften
röjs. Sekretessen gäller
dock inte beslut i
ärendet.
I fråga om uppgift i
allmän handling gäller
sekretessen i högst
femtio år.
__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

1Lagen omtryckt 1992:1474.

281
8 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar
m.m.

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1982:188) om preskription av
skattefordringar m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §
Förordnas god man Förordnas god man
enligt ackordslagen enligt ackordslagen
(1970:847) innan (1970:847) innan
fordringen har fordringen har
preskriberats, preskriberats,
preskriberas den preskriberas den
tidigast två år efter tidigast två år efter
utgången av det utgången av det
kalenderår då förordnandetkalenderår då
meddelades eller, om förordnandet meddelades
ackord kommer till eller, om ackord
stånd, efter utgången av kommer till stånd,
det kalenderår då efter utgången av det
ackordet skall vara kalenderår då ackordet
fullgjort. skall vara fullgjort.
Beslutas att det skall
inledas skuldsanering
enligt skuld-
saneringslagen
(1994:000) innan
fordringen har
preskriberats,
preskriberas den
tidigast två år efter
utgången av det ka-
lenderår då beslutet om
att inleda
skuldsanering
meddelades eller då
återstående skuldbelopp
senast skulle ha
betalats.
Första stycket gäller Första stycket gäller
inte om god man inte om god man
förordnas under tid då förordnas eller skuld-
preskriptionstiden är sanering inleds under
förlängd på grund av 9 §.tid då preskriptions-
tiden är förlängd på grund
av 9 §.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

282
9 Förslag till
Lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617)

Härigenom föreskrivs att 6, 7 och 11 §§ utsökningsregisterlagen
(1986:617)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §1
Utöver de uppgifter som anges i 4 och 5 §§ får utsökningsregistret,
i den
utsträckning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som
regeringen
bestämmer, innehålla uppgifter om
1. exekutionstitel, skuldens storlek, arbetsgivare eller annan
utbetalare av
ersättning som avses i 7 kap. 1 § eller 15 kap. 2 § utsökningsbalken,
medelsslag, dag när skulden fastställdes och när den förföll till
betalning,
influtna medel, den tidpunkt vid vilken skulden preskriberas samt
andra
förhållanden av betydelse för betalningsskyldigheten som framgår av
exekutionstiteln eller av andra handlingar i målet,
2. de verkställighetsåtgärder som har begärts av sökanden,
3. den som sökt verkställigheten och vad som i övrigt behövs för
utbetalning av
influtna medel och annan redovisning,
4. ställd säkerhet, uppskov och avbetalningsplan,
5. utmätning, exekutiv försäljning, införsel, avräkning och
betalningssäkring,
6. kvarstad och återtagande av vara,
7. bötesförvandling,
8. betalningsinställelse och likvidation,
9. konkurs, ackord, 9. skuldsanering
näringsförbud och enligt skuldsa-
förordnande av god man neringslagen
enligt 2 § ackordslagen (1994:000), konkurs,
(1970:847), ackord, näringsförbud
och förordnande av god
man enligt 2 § ackords-
lagen (1970:847),
10. förhör eller annan åtgärd som har vidtagits för efterforskning
av
tillgångar,
10 a. förekomst av och tidpunkt för gäldenärsutredning enligt 6 §
lagen
(1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.,
11. redovisningen av verkställighetsuppdraget,
12. administrativa och tekniska uppgifter som behövs för registrets
användning.

7 §2
Riksskatteverket och kronofogdemyndigheterna får ha terminal-

1Senaste lydelse 1993:910.
2Senaste lydelse 1988:397.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

åtkomst till utsökningsregistret.
Terminalåtkomsten för en kronofogdemyndighet får avse endast
uppgifter om
1. den som är registrerad hos myndigheten som gäldenär i mål om
exekutiva
åtgärder,
2. den som i annat fall än som avses under 1 är gäldenär eller
svarande i mål
eller ärende som handläggs hos myndigheten,
3. make till person som avses under 1,
4. den som är gemensamt betalningsansvarig med person som avses
under 1,
5. fåmansföretag och fåmansägt handelsbolag som avses i punkt 14 av
anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen (1928:370) och delägare i
sådant
företag, om företaget eller delägare i detta är gäldenär som avses
under 1,
6. konkurs och 6. skuldsanering,
näringsförbud. konkurs och
näringsförbud.
I fråga om kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet i konkurs
gäller
terminalåtkomsten enligt andra stycket 1 också gäldenärer i annat
län, om detta
ingår i tillsynsområdet.

11 §3
Uppgift om Uppgift om
indrivningsuppdrag som indrivningsuppdrag som
avser böter får bevaras iavser böter får bevaras
utsökningsregistret till i utsökningsregistret
utgången av det år då fulltill utgången av det år
betalning skedde. då full betalning
skedde.
Andra uppgifter som Andra uppgifter som
avses i 6 § 1-11 får avses i 6 § 1-11 får
bevaras under högst tre bevaras under högst tre
år. Denna tid räknas för år. Denna tid räknas för
uppgifter om uppgifter om
betalningssäkring, kvar- betalningssäkring,
stad, näringsförbud och kvarstad, näringsförbud
förordnande av god man och förordnande av god
från utgången av det år dåman från utgången av det
åtgärden förföll eller år då åtgärden förföll eller
förlorade sin verkan förlorade sin verkan
samt för uppgifter om samt för uppgifter om
konkurs och ackord från skuldsanering, konkurs
utgången av det år då och ackord från utgången
förfarandet avslutades. av det år då förfarandet
För övriga uppgifter avslutades. För övriga
räknas tiden från utgångenuppgifter räknas tiden
av det år under vilket från utgången av det år
målet avslutades. Upp- under vilket målet
avslutades.
3Senaste lydelse
1970:786.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

gifter enligt 4 och 5 §§ Uppgifter enligt 4 och
skall bevaras så länge 5 §§ skall bevaras så
annan uppgift om länge annan uppgift om
personen förekommer i personen förekommer i
registret. registret.
Uppgift som inte längre får bevaras med stöd av bestämmelsen i
första stycket
skall gallras ur om inte regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer
föreskriver något annat.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

283
10 Förslag till
Lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) skall ha
följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.
2 §
Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättande i
konkurs
kom in till tingsrätten.
Har god man förordnats Har god man förordnats
enligt ackordslagen enligt ackordslagen
(1970:847) avses med (1970:847) avses med
fristdag i stället dagen fristdag i stället
för ansökningen om detta,dagen för ansökningen om
såvida konkursansökningendetta, såvida kon-
har gjorts inom tre kursansökningen har
veckor från det att gjorts inom tre veckor
verkan av från det att verkan av
godmansförordnandet godmansförordnandet
förföll eller, när förföll eller, när
förhandling om förhandling om
offentligt ackord har offentligt ackord har
följt, ackordsfrågan följt, ackordsfrågan
avgjordes. avgjordes.
Har ansökan om
skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen
(1994:000) gjorts
avses med fristdag i
stället dagen för denna
ansökan, såvida
konkursansökningen har
gjorts inom tre veckor
från det att frågan om
skuldsanering
avgjordes.
Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses
med fristdag
dagen för ansökningen om detta, såvida boutredningsman har förordnats
senare än
tre månader före en dag som annars skulle anses som fristdag.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

284
11 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1993:892) om ackord rörande statliga
fordringar m.m.

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (1993:892) om ackord
rörande statliga
fordringar m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §
Beslut om att anta Beslut om att anta
förslag om ackord fattas förslag om ackord eller
av skattemyndigheten i förslag om frivillig
det län där gäldenärens skuldsanering fattas
hemortskommun är belägen.av skattemyndigheten i
Om gäldenären saknar det län där gäldenärens
hemortskommun i landet hemortskommun är belä-
fattas beslutet av gen. Om gäldenären
Skattemyndigheten i saknar hemortskommun i
Stockholms län. landet fattas beslutet
av Skattemyndigheten i
Stockholms län.

3 §
Förslag om ackord får antas om det kan anses fördelaktigt för det
allmänna.
Ackordsförslag som inte framställts i konkurs eller enligt
ackordslagen
(1970:847) får antas endast om övriga borgenärer som ackordet angår
godkänner
det.
Förslag om frivillig
skuldsanering får antas
om förutsättningarna för
skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen
(1994:000) är
uppfyllda.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

285
12 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1993:000) om avdrag för underskott av
näringsverksamhet

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1993:000) om avdrag för
underskott av
näringsverksamhet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §1
Har en skattskyldig Har en skattskyldig
eller ett handelsbolag eller ett handelsbolag
som han är delägare i som han är delägare i
under beskattningsåret under beskattningsåret
erhållit ackord utan erhållit ackord utan
konkurs, medges inte konkurs eller
avdrag för underskott skuldsanering enligt
till den del skuldsaneringslagen
underskottet motsvarar (1994:000), medges
skulder som fallit bort inte avdrag för
genom ackordet. underskott till den
del underskottet
motsvarar skulder som
fallit bort genom
ackordet eller skuld-
saneringen.

__________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994 och tillämpas första gången
vid 1995
års taxering.

1Lydelse enligt prop. 1993/94:50.

286
Bilaga 4

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-01-25

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo
Svensson,
regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 9 december 1993 (justitiedepartementet)
har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
skuldsaneringslag, m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Mikael
Mellqvist.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till skuldsaneringslag

I remissen föreslås en lag som skall ge fysiska personer möjlighet
att helt
eller delvis bli befriade från betalningsansvaret för sina skulder.
Sådana
möjligheter har sedan lång tid efterlysts i den allmänna debatten och
förväntningarna på den nya lagen är stora. Det är många som i
fastighets- och
finanskrisens spår sitter fast i en skuldfälla som de på grund av
arbetslöshet
och andra omständigheter inte kan ta sig ur av egen kraft.
Kraven på den gäldenär som skall komma i åtnjutande av skuldsanering
är enligt
förslaget mycket höga. Det som kan antas avskräcka den skuldtyngde
mer än
någonting annat från att ansöka om skuldsanering är kravet på att han
skall
förbinda sig att under en så lång period som i regel fem år leva på
existensminimum medan hans betalningsförmåga därutöver kommer hans
borgenärer
till godo. Till detta kommer att gäldenären, även om han skulle
vara beredd
att underkasta sig existensminimum under fem år, ändå skall förvägras
skuldsanering, om en sådan sanering inte framstår som skälig med
hänsyn till
hans personliga och ekonomiska förhållanden. Som exempel på när
skuldsanering
inte bör komma i fråga anges i remissen bl a det fallet att skulderna
utgörs av
skadestånd på grund av brott. Det vore, anförs det, stötande om den
som har
dömts för allvarlig brottslighet, t ex våldtäkt, och då ålagts att
betala
skadestånd skulle kunna få skadeståndet nedsatt genom en
skuldsanering.
Att som regel förekomsten av en skadeståndsfordran på grund av brott
vid den
allmänna skälighetsbedömningen bör verka hindrande för skuldsanering
står i
motsats till det arbete som under lång tid bedrivits av bl.a.
Brottsförebyggande
rådet i syfte att underlätta saneringen av straffades skulder. Det är
också
svårt att frigöra sig från tanken att t ex ett mycket stort
skadestånd, som har
ålagts en ung, tidigare ostraffad människa för att han vid ett enda
tillfälle
anlagt brand eller förövat skadegörelse för stora värden, kan
allvarligt
försvåra hans sociala anpassning. Detsamma kan gälla en person som
under en
brottslig karriär ådragit sig stora skadestånd på grund av
förmögenhetsbrott men
som vid mogen ålder, efter avtjänade straff, vill bryta med sitt
förflutna och
börja ett nytt liv.
Lagrådet är medvetet om att det kan finnas fall där det skulle vara
stötande
att bevilja skuldsanering. Framför allt gäller det om en gäldenär
låtsas
underkasta sig kravet på ett femårigt existensminimum men har det så
ordnat att
betalningsplanen inte skulle få någon betydelse för den påkostade
livsföring
han är van vid. Med tanke på sådana och liknande fall bör det finnas
möjligheter
att vägra skuldsanering på grund av en allmän skälighetsbedömning.
Det bör
emellertid vara tillfyllest med en regel härom som föreskriver att
skuldsanering
inte skall beviljas om det framstår som oskäligt. En sådan möjlighet
till friare
skälighetsbedömning skulle ge möjligheter till skuldsanering i
ytterligare ett
antal angelägna fall samtidigt som regeln i förening med det
kvalificerade
insolvensrekvisitet och kravet på ett femårigt existensminimum
förhindrar att
institutet får negativa effekter på betalningsmoralen här i landet.
Lagrådet har vid sin genomgång av lagtexten därutöver funnit
anledning till
vissa påpekanden av både saklig och formell natur, som föranlett
omarbetning av
lagtexten i de hänseenden som i framgår av bilaga till Lagrådets
protokoll.
De föreslagna lagtextändringarna kommenteras i följande hänseenden.
Även ett
par andra frågor behandlas i det följande i anslutning till
vederbörande
paragraf.

3 och 6 §§
Första stycket i förslagets 3 § föreskriver att vid skuldsanering
hänsyn inte
behöver tas till föreskrifter i annan författning om bl.a. anstånd.
Enligt
uttalande i motiven är avsikten att studiesociala myndigheter med
stöd av denna
bestämmelse skall kunna medge anstånd med återbetalning av studielån
under den
tid som en betalningsplan vid skuldsanering löper.
Fråga är alltså om fordringar som inte är förfallna till betalning
vid tiden
för inledande av en skuldsanering. Detta slag av fordringar behandlas
i 6 §
andra stycket. En bestämmelse som tillgodoser det avsedda syftet med
att i 3 §
första stycket nämna att hänsyn inte behöver tas till särskilda
bestämmelser om
anstånd hör bättre samman med de angivna reglerna i 6 § andra stycket
och bör
tas in där samtidigt som hänvisningen till bestämmelser om anstånd i
3 § första
stycket får utgå.

4 §
Ändringen i första stycket har kommenterats i det föregående. I
tredje stycket
anges vissa omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen
av om det
är skäligt att bevilja skuldsanering med hänsyn till gäldenärens
personliga och
ekonomiska förhållanden. En sådan omständighet är "de ansträngningar
gäldenären
har gjort för att på egen hand nå en uppgörelse med sina borgenärer".
Motiven
till bestämmelsen ger emellertid närmast intryck av att det
väsentliga i samman-
hanget avsetts vara de ansträngningar som gäldenären gjort inte för
att nå en
uppgörelse utan för att fullgöra sina förpliktelser, dvs. i första
hand betala
så mycket som möjligt av skulderna. Enligt Lagrådets mening bör den
sistnämnda
omständigheten, dvs. de ansträngningar som gäldenären har gjort för
att
fullgöra sina förpliktelser, i vart fall ingå bland de omständigheter
som
särskilt skall beaktas i förevarande sammanhang. Lagrådet föreslår
därför att
tredje stycket ändras i enlighet härmed.

8 §
I paragrafens första stycke anges i fyra olika punkter vad som skall
bestämmas
vid en skuldsanering. Dit hör bl.a. det belopp som skall förbehållas
gäldenären
för hans och hans familjs försörjning (punkt 2), hur gäldenärens
tillgångar och
inkomster, utöver förbehållsbeloppet enligt punkt 2, skall fördelas
mellan
borgenärerna (punkt 3) och en betalningsplan som visar när och hur
kvarstående
belopp skall betalas (punkt 4). Av fjärde stycket framgår att
betalningsplanen
normalt skall löpa under fem år.
Det anförda får anses innebära att det i beslutet om skuldsanering
skall
bestämmas dels ett belopp som skall förbehållas gäldenären, dels ett
belopp som
denne skall betala av skulderna. Betalningsplanen skall som nämnts i
regel löpa
under fem år och förbehållsbeloppet måste uppenbarligen bestämmas för
samma
tidsperiod. Det innebär att förbehållsbeloppet - liksom det belopp
som skall
betalas enligt betalningsplanen - måste bygga på en prognos av
gäldenärens
framtida inkomster och utgifter. Om prognosen slår fel på så sätt att
in-
komsterna blir lägre eller utgifterna högre än beräknat blir
konsekvensen att
beslutet om skuldsanering kan komma att innehålla sinsemellan
motstridande delar
genom att betalningsplanen inte kan fullgöras om förbehållsbeloppet
samtidigt
skall gälla.
Frågan måste tydligen lösas så att endast ett av de ifrågavarande
två beloppen
anges i beslutet om skuldsanering. Det väsentliga i sammanhanget är
uppenbarligen att bestämma det belopp som gäldenären skall betala av
skulderna
och detta belopp bör därför vara det som anges i beslutet. Samtidigt
är det
givet att man vid bestämmandet av detta belopp skall ta hänsyn till
vad
gäldenären behöver för sin och sin familjs försörjning. Enligt vad
som framgår
av remissen är det i själva verket meningen att det belopp som
gäldenären skall
betala skall bestämmas så att detta tar i anspråk gäldenärens
samtliga till-
gångar och inkomster efter avdrag för dels förbehållsbeloppet, dels
vad
gäldenären behöver till betalning av skulder som inte omfattas av
skuld-
saneringen. Detta bör komma till klart uttryck i paragrafen.

18 §
Enligt paragrafen skall gäldenären tillsammans med
kronofogdemyndigheten
upprätta ett förslag om skuldsanering. I specialmotiveringen uttalas
bl.a. att
det är gäldenären själv som bär huvudansvaret för att förslaget
upprättas, men
att det är ofrånkomligt att kronofogdemyndigheten aktivt måste bidra
till att
ett realistiskt förslag kommer till stånd.
Föreskriften om att skuldsaneringsförslaget skall upprättas av
gäldenären
tillsammans med kronofogdemyndigheten får anses innebära att det
förutsätts att
gäldenären och kronofogdemyndigheten kommer överens för att ett
förslag skall
kunna upprättas. Fråga uppkommer då vad som skall ske om sådan
enighet inte kan
nås. Lagrådsremissen innehåller inte något uttalande härom. Enligt
vad som
upplysts vid föredragningen är det emellertid meningen att
kronofogdemyndigheten
i ett sådant fall skall avslå ansökningen om skuldsanering på den
grunden att
det inte framstår som skäligt att bevilja en skuldsanering enligt
gäldenärens
önskemål. Det blir då möjligt för gäldenären att överklaga avslaget
till
tingsrätten och därigenom få frågan överprövad.
Lagrådet har inte någon invändning mot den angivna ordningen och
anser inte att
det behövs några uttryckliga bestämmelser i saken.

22 §
Paragrafen är den första av tre under rubriken Tvingande
skuldsanering.
Paragraferna under den angivna rubriken innehåller inte någon
föreskrift som ger
ett direkt uttryck för vad som ligger i begreppet tvingande
skuldsanering.
Enligt Lagrådet bör en sådan föreskrift finnas och den bör lämpligen
tas in i
ett första stycke av 22 §. I detta bör sålunda anges att rätten får
bifalla en
ansökan om skuldsanering utan hinder av att någon borgenär motsatt
sig att
gäldenären helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av
borgenärens
fordran.

25 §
Bestämmelserna innebär att kronofogdemyndighetens beslut att inleda
ett
skuldsaneringsförfarande medför ett absolut hinder mot att utmäta
eller göra
införsel för fordringar som uppkommit dessförinnan. Hindret gäller
till dess
"frågan om skuldsanering är avgjord", dvs. till dess ett
lagakraftvunnet beslut
föreligger. Det betyder att om frågan förs ända till högsta instans
hindret kan
komma att gälla under mycket lång tid. Det är därvid att märka att
hindret
gäller även fordringar beträffande vilka enighet råder om att de inte
skall
omfattas av skuldsaneringen. Enligt Lagrådets mening bör
bestämmelserna kunna
mjukas upp något utan att syftet förfelas. En möjlighet är att låta
det absoluta
hindret gälla bara så länge frågan prövas av kronofogdemyndigheten
och att för
senare prövning låta rätten avgöra om hindret skall bestå.

26 §
I paragrafen beskrivs verkan av en skuldsanering. Bl.a. anges att en
sådan
befriar gäldenären från ansvar för betalningen av de skulder som
omfattas av
skuldsaneringen i den utsträckning som dessa sätts ned. I
specialmotiveringen
sägs att ett skuldsaneringsbeslut inte inverkar på det
betalningsansvar som
åvilar borgensmän eller andra som jämte gäldenären ansvarar för
skulderna. Detta
framgår, enligt vad som uttalas i specialmotiveringen, av att det i
paragrafen
talas om att en skuldsanering befriar gäldenären från
betalningsansvar.
En borgenär som efterger sin rätt mot gäldenären kan i regel inte
åberopa
borgen som kan ha ingåtts för fordringen. Om avsteg skall göras från
denna
princip bör detta komma till tydligare uttryck än enligt förslaget i
remissen.
Lagrådet föreslår därför - efter förebild av 21 § ackordslagen - att
det tas in
en uttrycklig bestämmelse i ett andra stycke av förevarande paragraf
om att
skuldsaneringen inte inverkar på den rätt som en borgenär har mot en
borgensman
eller annan som förutom gäldenären svarar för fordringen.
Beskrivningen i paragrafen av rättsverkan av en skuldsanering - att
gäldenären
befrias från ansvar för betalningen - aktualiserar också frågan om en
fordran
som omfattats av skuldsaneringen över huvud taget kan göras gällande
av
borgenären i något rättsligt sammanhang. Till att börja med bör
övervägas vad
som skall gälla om gäldenären efter en skuldsanering betalar en
fordran som omf-
attats av skuldsaneringen. Närmare bestämt uppkommer här två delvis
skilda
frågeställningar beroende på förhållandena i det enskilda fallet. Har
betalningen skett av misstag - gäldenären har t.ex. saknat kännedom
om att
fordringen inte var indrivningsbar - gäller frågan huruvida
gäldenären har rätt
att kräva tillbaka pengarna (s.k. condictio indebiti). Har
betalningen skett med
full vetskap om att fordringen inte var indrivningsbar gäller frågan
huruvida
betalningen är att betrakta som en gåva. Lagtextens utformning och
vissa ut-
talanden i lagrådsremissen ger närmast intryck av att en betalning i
de nämnda
fallen skall anses rätteligen gjord och att det således inte kan bli
fråga om
något återkrav eller någon gåva. Enligt Lagrådets mening är en sådan
ordning
lämplig.
Nästa fråga är då om borgenären kan använda en fordran som omfattats
av
saneringen till exemelvis kvittning på samma sätt som i vissa fall
gäller vid
preskription och proklama, se 10 § preskriptionslagen (1981:130) och
8 § lagen
(1981:131) om kallelse på okända borgenärer. Frågan har inte
behandlats i
remissen och lagtexten ger inte något klart besked i saken. Enligt
vad som
upplysts vid föredragningen skall avsaknaden av särregler i frågan
förstås så
att borgenären vid skuldsanering - till skillnad mot vad som gäller
vid
preskription och proklama - inte skall kunna åberopa en "sanerad"
fordran för
kvittning.
Frågan om borgenärens möjligheter att i samband med en skuldsanering
få kvitta
sin fordran mot en fordran som gäldenären har mot honom torde behöva
övervägas
ytterligare. Föreligger enligt allmänna civilrättsliga principer rätt
till
kvittning redan innan skuldsaneringsförfarandet inleds uppkommer i
regel inte
några problem. Mellanhavandet kan då klaras ut innan
skuldsaneringsförfarandet
inleds. Däremot blir saken mer problematisk om borgenärens fordran
inte har
förfallit till betalning när förfarandet inleds. Han har då inte
möjlighet att
åstadkomma kvittning i förväg utan hans fordran skall i princip
omfattas av
skuldsaneringen. Han kan alltså få finna sig i att hans fordran sätts
ned sam-
tidigt som gäldenärens fordran mot honom kvarstår oförändrad och
utgör en
tillgång vid skuldsaneringen som kommer gäldenären och övriga
borgenärer till
godo. Visserligen kan en fordran som inte förfallit till betalning
när för-
farandet inleds undantas från skuldsaneringen, men någon rätt härtill
föreligger
inte för borgenären och i remissen sägs inte något som ger stöd för
ett undan-
tagande i ett fall av angivet slag. Frågan om kvittning från
borgenärens sida
har över huvud taget inte behandlats i remissen, vilket kan synas
anmärkningsvärt med hänsyn till att det såväl i 5 kap. konkurslagen
(1987:672)
som i 20 § ackordslagen (1970:847) finns bestämmelser som ger en
borgenär rätt
att kvitta i motsvarande fall. Den likabehandlingsprincip som enligt
remissen
normalt skall gälla synes inte utan vidare kunna åberopas till stöd
för att
några särregler inte behövs, eftersom undantag från principen
förekommer bl.a. i
6 § tredje stycket med avseende på fordringar för vilka gäller
panträtt och
annan förmånsrätt. Mot denna bakgrund finns anledning att överväga om
inte
regler motsvarande de som finns i konkurslagen och ackordslagen bör
införas i
skuldsaneringslagen.

29 §
I 29 § tredje stycket föreslås att tingsrätten, när den bifaller ett
överklagande, som regel skall återförvisa ärendet till
kronofogdemyndigheten och
att ett sådant återförvisningsbeslut inte får överklagas.
De ärenden om skuldsanering som kan komma under tingsrättens
prövning är av
vitt skilda slag. Till att börja med kan gäldenären överklaga ett
beslut av
kronofogdemyndigheten om att avvisa eller avslå en ansökan om
skuldsanering. Han
kan också överklaga ett beslut om att avskriva ett
skuldsaneringsärende från
vidare handläggning. Borgenärerna å andra sidan kan överklaga
kronofogdemyndig-
hetens beslut om att inleda eller fastställa en skuldsanering. I
samtliga dessa
fall kan det vara av vikt till ledning av rättstillämpningen att
talan prövas av
hovrätt.
Den ordning som föreslås i 29 § tredje stycket blockerar
möjligheterna till
prejudikatbildning. Det är att beklaga med hänsyn till att det är
fråga om en ny
lagstiftning som kan få betydelsefulla verkningar både för enskilda
och för
institutioner som sysslar med låneverksamhet. Lagrådet föreslår
därför, efter
mönster av bestämmelserna i 54 kap. 2 a § rättegångsbalken, att
tingsrätten får
tillåta att återförvisningsbeslut i skuldsaneringsärende överklagas,
om det
föreligger särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges
enligt 31 §
första stycket. Bestämmelserna bör placeras i en särskild paragraf.
I detta sammanhang skall påpekas att det endast undantagsvis blir
aktuellt med
återförvisning om det är borgenären som har överklagat. Fråga om
återförvisning
kan då bara komma upp när en borgenär för talan mot ett beslut att
fastställa en
skuldsanering och tingsrätten finner att kronofogdemyndighetens
utredning i
ärendet behöver kompletteras. Att återförvisning då kan ske följer av
allmänna
regler. Däremot blir det som regel aktuellt att återförvisa ärendet
till
kronofogdemyndigheten när gäldenären har överklagat myndighetens
beslut att
avvisa eller avslå hans ansökan eller avskriva ärende om
skuldsanering. Det bör
framgå av lagtexten.

30 §
I förevarande paragraf i det remitterade förslaget ges vissa
fullföljdsregler
beträffande tingsrätts beslut i ärende om skuldsanering. De
föreslagna reglerna
följer emellertid redan av lagen (1946:807) om domstolsärenden, som
enligt 22 §
andra stycket skall tillämpas vid handläggningen i tingsrätt av
ärenden om
skuldsanering. Lagrådet föreslår därför att förevarande paragraf
utgår.
Lagrådsförslagets 30 § innehåller motsvarigheten till 29 § tredje
stycket i
remissförslaget.

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Lagrådet ifrågasätter om inte andra stycket i 11 kap. 3 och 4 §§ bör
ändras på
motsvarande sätt som andra stycket i 11 kap. 1 §.

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas utan erinran.

301
Bilaga till
Lagrådets protokoll 1994-01-25

Förslag till
SKULDSANERINGSLAG

Allmänna bestämmelser
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
3 §
Vid skuldsanering enligt denna lag behöver hänsyn inte tas till
föreskrifter om
eftergift eller nedsättning i annan författning.
En borgenär får utan hinder av föreskrifter i någon annan
författning godta ett
förslag om skuldsanering enligt denna lag.

Allmänna villkor för skuldsanering

4 §
Skuldsanering får beviljas en gäldenär med hemvist i Sverige som är
fysisk
person och inte är näringsidkare, om
1. han är på obestånd och så skuldsatt att han inte kan antas ha
förmåga att
betala sina skulder inom överskådlig tid och
2. det inte med hänsyn till hans personliga och ekonomiska
förhållanden eller
andra omständigheter är oskäligt att skuldsanering beviljas honom.
Den som är folkbokförd i Sverige skall vid tillämpningen av första
stycket
anses ha hemvist i Sverige.
Vid tillämpningen av första stycket 2 skall särskilt beaktas
skuldernas ålder,
omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar gäldenären
har gjort för
att fullgöra sina förpliktelser och att på egen hand nå en uppgörelse
med sina
borgenärer samt det sätt på vilket gäldenären har medverkat under
handläggningen
av ärendet om skuldsanering.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Skulderna

6 §
En skuldsanering omfattar, om inte annat föreskrivs i denna lag, alla
fordringar
på pengar mot gäldenären som har uppkommit före den dag då beslut
meddelas
enligt 13 § andra stycket att inleda skuldsanering. Skuldsanering
medför att
rätten till ränta på en sådan fordran bortfaller för tiden efter
nämnda dag.
Skuldsaneringen får dock inskränkas till att avse de fordringar som
har
uppkommit före viss tidigare dag, om det är skäligt med hänsyn till
omständigheterna vid skuldernas uppkomst eller andra särskilda
omständigheter.
Vid skuldsaneringen får bestämmas att en fordran som avses i första
stycket och
som är beroende av villkor, inte är till beloppet fastställd eller
inte är
förfallen till betalning, inte skall omfattas av skuldsaneringen. I
fråga om en
sådan fordran får borgenären utan hinder av föreskrifter i annan
författning
bevilja anstånd med betalningen under den tid betalningsplanen enligt
8 § löper.
En skuldsanering omfattar inte
1. en fordran på underhåll enligt äktenskapsbalken eller
föräldrabalken,
2. en fordran för vilken borgenären har panträtt eller annan
förmånsrätt enligt
6 eller 7 § förmånsrättslagen (1970:979) eller retentionsrätt, till
den del
säkerheten förslår till betalning av fordran,
3. en fordran för vilken borgenären, innan beslut om att inleda
skuldsanering
har meddelats, har fått förmånsrätt enligt 8 § förmånsrättslagen,
såvitt avser
egendom som har tagits i anpråk vid verkställigheten,
4. en fordran som inte är förfallen till betalning och som är
beroende av att
borgenären tillhandahåller en motprestation eller
5. en fordran som är tvistig.
Bestämmelsen i tredje stycket 1 gäller inte en försäkringskassas
fordran enligt
15 § lagen (1964:143) om bidragsförskott eller 12 § lagen (1984:1095)
om
förlängt bidragsförskott för studerande.

Innehållet i en skuldsanering
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
8 §
Vid en skuldsanering skall bestämmas
1. vilka fordringar som enligt 6 § skall omfattas av skuldsaneringen
och vad som
enligt 7 § skall gälla för dem,
2. vilket belopp som skall fördelas mellan borgenärerna,
3. en betalningsplan som visar när och hur kvarstående belopp av
varje borgenärs
fordran skall betalas.
Belopp som avses i första stycket 2 skall bestämmas så att
skuldsaneringen tar
i anspråk gäldenärens samtliga tillgångar och inkomster efter avdrag
för vad som
skall förbehållas gäldenären för hans och hans familjs försörjning.
Därvid skall
bestämmelserna i 15 kap. 6 a § utsökningsbalken om förbehållsbelopp
vara
vägledande. Vid skuldsaneringen får bestämmas att förbehåll även
skall göras för
betalning av en fordran som enligt 6 § tredje stycket eller beslut
som fattas
med stöd av 6 § andra stycket inte omfattas av skuldsaneringen.
Av fördelningen enligt första stycket 2 skall framgå hur stor
procentandel av
fordringarnas belopp som skall kvarstå.
Den betalningsplan som skall bestämmas enligt första stycket 3 skall
löpa under
fem år, om det inte finns särskilda skäl att bestämma en längre eller
kortare
tid.

Ansökan om skuldsanering
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
10 §
Ansökan skall innehålla
1. uppgifter om gäldenären i de hänseenden som anges i 33 kap. 1 §
första
stycket rättegångsbalken samt uppgift som visar att han har hemvist i
Sverige,
2. en förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder med uppgift
om varje
borgenärs namn, person- eller organisationsnummer, postadress och
telefon,
3. uppgift om gäldenärens inkomster och utgifter,
4. uppgift om förhållanden som avses i 4 § tredje stycket,
5. de uppgifter om gäldenärens och hans familjs personliga och
ekonomiska
förhållanden som i övrigt är av betydelse för prövning av frågan om
skuldsanering skall inledas.
Uppgifterna enligt första stycket skall lämnas av gäldenären på
heder och
samvete.

Bristfällig ansökan

11 §
Om en ansökan är bristfällig, skall kronofogdemyndigheten förelägga
gäldenären
att avhjälpa bristen. Av föreläggandet skall framgå att ansökan kan
avvisas om
föreläggandet inte följs. Föreläggandet behöver inte delges.
Kronofogdemyndigheten skall avvisa en ansökan om skuldsanering, om
den är så
bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning i sak och
gäldenären
inte har följt ett föreläggande att avhjälpa bristen.

Avslag hos kronofogdemyndigheten

12 §
Om det av ansökan om skuldsanering eller annan tillgänglig utredning
framgår att
gäldenären inte uppfyller villkoren enligt 4 § eller inte kan
beviljas
skuldsanering på grund av 5 §, skall kronofogdemyndigheten avslå
ansökan.
Om det, sedan beslut har fattats enligt 13 § andra stycket om att
inleda
skuldsanering, framkommer att förutsättningarna för skuldsanering
enligt denna
lag inte är uppfyllda skall kronofogdemyndigheten avslå ansökan.
Ansökan får
också avslås, om gäldenären inte inställer sig personligen vid ett
sammanträde
eller om han i övrigt inte medverkar vid ärendets handläggning.

Inledande av skuldsanering

13 §
Kronofogdemyndigheten skall i den utsträckning det behövs inhämta
upplysningar
om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden från andra
myndigheter.
Kronofogdemyndigheten får också om det finns särskilda skäl hålla
sammanträde
som avses i 16 § för att avgöra om skuldsanering skall inledas.
Om kronofogdemyndigheten inte enligt 11 § avvisar eller enligt 12 §
första
stycket avslår en ansökan om skuldsanering, skall myndigheten snarast
besluta
att skuldsanering skall inledas.

14 §
När beslut har meddelats om att inleda skuldsanering skall
kronofogdemyndigheten
genast genom en kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar uppmana var
och en som
har en fordran mot gäldenären att skriftligen anmäla sin fordran till
kronofogdemyndigheten senast en månad från dagen för kungörelsens
införande. Om
särskilda skäl föreligger, kan kronofogdemyndigheten införa
kungörelsen även i
en eller flera ortstidningar. Kronofogdemyndigheten kan också
förlänga fristen
till två månader om det finns särskilda skäl.

Utredningen hos kronofogdemyndigheten

15 §
Har skuldsanering inletts skall kronofogdemyndigheten se till att
ärendet blir
så utrett som dess beskaffenhet kräver.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Frivillig skuldsanering
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
19 §
Förslaget om skuldsanering skall tillställas samtliga kända
borgenärer vilkas
fordringar omfattas av skuldsaneringen med föreläggande för dem att
yttra sig
över förslaget inom viss tid. I föreläggandet skall anges att
uteblivet yttrande
inte hindrar ett beslut om frivillig skuldsanering enligt förslaget.
Föreläggandet skall delges borgenärerna. Om en fordran som anmälts
enligt 14 §
inte omfattas av skuldsaneringen skall borgenären underrättas om
detta.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Överlämnande till domstol
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
21 §
Har någon borgenär motsatt sig förslaget skall kronofogdemyndigheten,
om ansökan
inte skall avslås enligt 12 § andra stycket, överlämna ärendet till
tingsrätten
i den ort där gäldenären är bosatt för vidare handläggning där. Om
gäldenären
inte är bosatt i Sverige skall ärendet överlämnas till Stockholms
tingsrätt.
Om en tingsrätt då den tar emot ett ärende om skuldsanering finner
att den inte
är behörig skall rätten överlämna ärendet till en tingsrätt som är
behörig.
Tingsrättens beslut om överlämnande får inte överklagas.

Tvingande skuldsanering

22 §
Rätten får besluta om skuldsanering utan hinder av att någon borgenär
motsatt
sig att gäldenären helt eller delvis befrias från ansvar för
betalningen av
borgenärens fordran.
Om inte annat följer av denna lag gäller för handläggningen lagen
(1946:807) om
handläggning av domstolsärenden. En tingsrätt skall vid
handläggningen alltid
bestå av en lagfaren domare.
Tingsrätten skall kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett
sammanträde
vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prövas. Kallelsen
skall
delges de kända borgenärerna. Kallelsen skall sändas till gäldenären
under den
adress han senast uppgivit i ärendet. Gäldenären behöver inte delges.
Till
sammanträdet får också företrädare för socialnämnden eller annan
kallas. Om
någon som har kallats till sammanträdet uteblir, utgör det inte
hinder för att
avgöra ärendet. Kallelsen skall innehålla en erinran om detta.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

24 §
Om rätten beslutar om skuldsanering, skall beslutet innehålla de
uppgifter som
anges i 8 §.
Ett beslut enligt första stycket skall genast kungöras i Post- och
Inrikes
Tidningar.

Förbud mot exekutiva åtgärder

25 §
Efter kronofogdemyndighetens beslut om att inleda skuldsanering får
utmätning
eller införsel för fordringar som uppkommit dessförinnan och ränta på
sådana
fordringar inte äga rum, innan frågan om skuldsanering är avgjord, om
inte,
efter överlämnande eller överklagande, rätten på begäran av en
borgenär
bestämmer annat. Om utmätning eller införsel ändå sker är åtgärden
utan verkan.
Första stycket gäller inte fordringar, som enligt 6 § tredje
stycket inte
omfattas av skuldsaneringen.
Vad som sägs i denna paragraf tillämpas även i fråga om beslut om
betalningssäkring och verkställighet av sådant beslut.

Verkan av skuldsanering

26 §
En skuldsanering befriar gäldenären från ansvar för betalningen av de
skulder
som omfattas av skuldsaneringen i den utsträckning som dessa sätts
ned. Genom
skuldsaneringen befrias gäldenären från ansvar för betalningen av
fordringar som
inte är kända i ärendet, om inte fordringarna är sådana som avses i 6
§ tredje
stycket.
Skuldsaneringen inverkar inte på den rätt en borgenär har mot en
borgensman
eller annan som förutom gäldenären svarar för fordringen.

Omprövning av skuldsanering

27 §
På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om
skuldsanering
kan en tingsrätt som avses i 21 § upphäva eller, i fall som avses i
5, ändra
beslutet om
1. gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer
eller i
hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på
skuldsaneringsfrågans
avgörande.
2. gäldenären i sin ansökan om skuldsanering eller annars under
ärendets
handläggning medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men för
borgenären,
3. gäldenären lämnat oriktig uppgift till ledning för myndighets
beslut i fråga
om skatt eller avgift som omfattas av skuldsaneringen eller
underlåtit att lämna
uppgift trots att han är uppgiftsskyldig och den oriktiga uppgiften
eller
underlåtenheten medfört att ett beslut blivit felaktigt eller inte
fattats,
4. gäldenären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte är
ringa
eller
5. gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter
skuldsaneringen.
I fall som avses i första stycket 5 skall ansökan ges in inom fem år
från dagen
för skuldsaneringen. Om betalningsplanen löper under längre tid
gäller i stället
den tiden.
Innan rätten prövar borgenärens ansökan skall gäldenären och de
borgenärer som
avses i 19 § höras. I övrigt tillämpas lagen (1946:807) om
handläggning av
domstolsärenden.
Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller annan
säkerhet som
tredje man har ställt för betalning av belopp som avses i 8 § första
stycket 3
ogiltig, om inte tredje mannen kände till eller borde känna till de i
27 §
första stycket 1 angivna omständigheterna eller medverkade till att
gäldenären
åsidosatt sina förpliktelser enligt 27 § första stycket 2.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Överklagande

29 §
Kronofogdemyndighetens beslut att avvisa eller avslå en ansökan om
skuldsanering, inleda skuldsanering eller fastställa en skuldsanering
överklagas
till den tingsrätt som avses i 21 §. Detsamma gäller
kronofogdemyndighetens
beslut att avskriva ett skuldsaneringsärende från vidare
handläggning.
Skrivelsen med överklagandet skall ges in till kronofogdemyndigheten
inom tre
veckor från dagen för beslutet.
Ett beslut om att överlämna ett skuldsaneringsärende till tingsrätt
får inte
överklagas. Detsamma gäller ett beslut varigenom en ansökan om
skuldsanering
förklaras vilande.

30 §
Om tingsrätten bifaller ett överklagande av gäldenären, skall den
återförvisa
ärendet till kronofogdemyndigheten eller, om kronofogdemyndigheten
avslagit
gäldenärens ansökan med tillämpning av 12 § andra stycket, besluta om
tvingande
skuldsanering.
Ett beslut av tingsrätten att återförvisa ett ärende till
kronofogdemyndigheten
får inte överklagas. Tingsrätten får dock tillåta att beslutet
överklagas till
hovrätten, om det föreligger särskilda skäl för en prövning om
tillstånd skall
ges enligt 31 § första stycket.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Övriga bestämmelser
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
37 §
Socialnämnder och andra myndigheter skall till kronofogdemyndighet
eller domstol
som handlägger ett ärende om skuldsanering enligt denna lag på
begäran överlämna
sådana uppgifter om gäldenärens personliga och ekonomiska
förhållanden som
behövs för prövning av ärendet.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

302
INNEHÅLL

Propositionens huvudsakliga innehåll 1
Propositionens lagförslag 4
1 1nledning 32
2 Bakgrund 33
2.1 Allmänt om privatpersoners skuldsituation33
2.2 Skuldsaneringsfrågans tidigare behandling m.m.36
2.3 Riksdagens tillkännagivande 39
2.4 Ekonomisk rådgivning och frivillig skuldsaneringsverk-
samhet 41
3 Utländska förhållanden 44
3.1 Allmänt 44
3.2 Danmark 46
3.3 Finland 54
3.4 Norge 61
4 Allmänna överväganden 71
4.1 Huvuddragen i ett skuldsaneringsförfarande71
4.2 Förfarandets tre steg- handläggande myndigheter79
4.3 Allmänna villkor för skuldsanering 87
4.3.1 Gäldenärskretsen 87
4.3.2 Ett kvalificerat insolvensrekvisit91
4.3.3 En allmän skälighetsbedömning 94
4.4 Den rättsliga innebörden av skuldsanering103
4.5 Den praktiska innebörden av skuldsanering107
4.5.1 Betalningsplanen 107
4.5.2 Gäldenärens förbehållsbelopp 110
4.6 Skulderna 115
4.6.1 Huvudregeln om tidpunkten för en
fordrans uppkomst som det avgörande kriteriet115
4.6.2 Skatter och avgifter m.m. 116
4.6.3 Statliga studielån 119
4.6.4 Familjerättsliga underhållsbidrag123
4.6.5 Fordringar förenade med panträtt m.m..126
4.6.6 Fordringar förenade med borgen som
säkerhet m.m. 132
4.6.7 Ömsesidiga fordringsförhållanden134
4.6.8 Villkorade fordringar m.m. 136
4.6.9 "Småfordringar" och borgenärs med-
givande 141
4.6.10 Tvistiga fordringar 142
4.7 Förfarandet 145
4.7.1 Ansökan 145
4.7.2 Inledande av skuldsanering 148
4.7.3 Allmänt om förfarandet 153
4.7.4 Närmare om kronofogdemyndighetens
och tingsrättens handläggning 155
4.7.5 Sekretessfrågor 163
4.7.6 Frågor om överklagande, forum och tings-
rätts sammansättning 165
4.7.7 Omprövning av ett beslut om skuldsa-
nering................................170
4.8 Förhållandet till annan lagstiftning 173
4.8.1 Förhållandet till konkurs och ackord173
4.8.2 Vissa frågor om förhållandet till annan
lagstiftning i övrigt 175
5 Reformens genomförande 180
6 Ekonomiska konsekvenser 181
6.1 Inledning 181
6.2 Kostnader för staten 184
6.3 Samhällsekonomiska vinster 189
7 Ikraftträdande m.m. 191
8 Upprättade lagförslag 191
9 Specialmotivering 192
9.1 Förslaget till skuldsaneringslag 192
9.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken240
9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77)
om försäkringsavtal 240
9.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:81) om
skuldebrev 241
9.5 Förslaget till lag om ändring i ackordslagen (1970:847)241
9.6 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429)................................241
9.7 Förslaget till lag om ändring i kreditupplys-
ningslagen (1973:1173) 242
9.8 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) 242
9.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:188)
om preskription av skattefordringar m.m. 242
9.10 Förslaget till lag om ändring i utsökningsre-
gisterlagen (1986:617) 243
9.11 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen
(1987:672) 243
9.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:892)
om ackord rörande statliga fordringar m.m.244
9.13 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1993:1539) om avdrag för underskott av närings-
verksamhet 245
10 Hemställan 245
11 Beslut 245

Bilagor
1 Insolvensutredningens lagförslag 246
2 Förteckning över de remissinstanser som har
yttrat sig över utredningens lagförslag271
3 Lagrådsremissens lagförslag 273
4 Lagrådets yttrande 301

317