Regeringens proposition
1993/94:118

Några rättegångsfrågor i tryckfrihets- och
yttrandefrihetsmål m.m.

Regeringen överlämnar denna proposition till
riksdagen.

Stockholm den 9 december 1993

Carl Bildt

Reidunn Laurén
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Mot bakgrund av att antalet tryckfrihets- och
yttrandefrihetsmål som handläggs vid Stockholms
tingsrätt har ökat och att målen numera kan vara av
betydande omfattning föreslås att antalet jurymän i
Stockholms län utökas från nuvarande 24 till 36.
Förslaget medför ändringar i tryckfrihetsför-
ordningen.
I fråga om den tid inom vilken åtal skall väckas
efter beslut om beslag i utredningssyfte
föreskriver tryckfrihetsförordningen att vad som i
allmänhet är föreskrivet om beslag skall gälla. I
propositionen föreslås att det i tryck-
frihetsförordningen skall föreskrivas att åtal
skall väckas inom en månad, om inte rätten efter
framställan från Justitiekanslern medger att tiden
förlängs.
Vidare föreslås att, när beslag i
konfiskeringssyfte har beslutats enligt ytt-
randefrihetsgrundlagen, rätten efter en framställ-
ning från Justitiekanslern skall kunna förlänga den
tid inom vilken det skall väckas åtal eller ansökas
om konfiskering. Tiden från beslut om beslag till
dess åtal väcks eller ansökan görs får enligt
förslaget dock aldrig överstiga fyra veckor utan
att beslaget hävs. Dessutom föreslås att
skyldigheten att på en film lämna uppgift om vem
som är utgivare skall straffsanktioneras. Förslagen
föranleder ändringar i yttrandefrihetsgrundlagen.
Den i lag angivna tiden för när dom senast skall
meddelas i mål som handlagts inför jury skall
enligt förslaget förlängas från en vecka till tre
veckor. Förslaget medför en ändring i lagen
(1991:1559) med före- skrifter på tryckfrihetsför-
ordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.
I samma lag föreslås också vissa ändringar av
reglerna om det yttrandefrihetsrättsliga ansvaret
för direktsända radioprogram m.m. Dessa ändringar
föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
Förslagen till ändringar i
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihets-grund-
lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut .......... 4
2 Lagtext.................................... 5
2.1 Förslag till lag om ändring i
tryckfrihetsförordningen....................... 5
2.2 Förslag till lag om ändring i
yttrandefrihetsgrundlagen...................... 7
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen
(1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihets-
grundlagens områden........................ 9
3 Ärendet och dess beredning.................11
4 Antalet jurymän i Stockholms län...........13
5 Tid för att väcka åtal efter beslut om beslag19
6 Tid för meddelande av dom..................24
7 Ansvaret för yttrandefrihetsbrott vid vissa
direktsända
radioprogram m.m. .................... 30
8 Straff för underlåtenhet att uppge utgivare på
filmer
och videogram ........................ 31
9 Författningskommentar......................34
9.1 Förslaget till lag om ändring i
tryckfrihets-
förordningen.......................... 34
9.2 Förslaget till lag om ändring i
yttrandefrihets-
grundlagen.................................35
9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihets-
grundlagens områden........................36

Bilaga 1 Lagförslag i Justitiedepartementets
promemoria
inför hearing..........................38
Bilaga 2Lagförslag i promemorian Några
rättegångsfrågor
i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål 40
Bilaga 3Justitiekanslerns lagförslag...........43
Bilaga 4Förteckning över remissinstanser som yttrat
sig 46
Bilaga 5Lagrådsremissens lagförslag............47
Bilaga 6Lagrådets yttrande ............... 52

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 9 december 1993............................53
1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,
2. lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen,
3. lag om ändring i lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden.

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i
tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 14 § och 12 kap.
3 och 10 §§ tryckfrihetsförordningen[1] skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

10 kap.
14 §
Exemplar av tryckt Exemplar av tryckt
skrift, vilket skäligen skrift, vilket skäligen
kan antagas äga kan antas äga betydelse
betydelse för utredning för utredning i
i tryckfrihetsmål, må tryckfrihetsmål, får tas
tagas i beslag. Därvid i beslag. Därvid gäller
gäller vad i 2 och 3 §§, vad i
5 § första stycket, 2 och 3 §§, 5 § första
6 §, 7 § första stycket stycket,
samt 9 § är stadgat. I 6 §, 7 § första stycket
övrigt skall i tillämp- samt 9 § är stadgat. I
liga delar gälla vad i övrigt skall i
allmänhet är föreskrivet tillämpliga delar gälla
om beslag. vad som i allmänhet är
föreskrivet om beslag.
Åtal skall dock alltid
väckas inom en månad från
det att beslut om beslag
meddelades, om inte
rätten på Justitie-
kanslerns framställning
medger att tiden
förlängs.

12 kap.
3 §

För varje län skall För varje län skall utses
utses jurymän, fördelade jurymän, fördelade i två
i två grupper med sexton grupper med sexton
jurymän i första gruppen jurymän i första gruppen
och åtta jurymän i andra och åtta jurymän i andra
gruppen. Jurymännen i gruppen. För Stockholms
den andra gruppen skall län skall dock första
vara eller ha varit gruppen omfatta tjugofyra
nämndemän vid allmän jurymän och andra gruppen
domstol eller allmän tolv jurymän. Jurymännen
förvaltningsdomstol. i den andra gruppen skall
vara eller ha varit
nämndemän vid allmän
domstol eller allmän
förvaltningsdomstol.

**FOOTNOTES**

[1] Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1991:1500.
Nuvarande lydelse Föreslagen
lydelse

12 kap.
10 §

Då mål vari jury skall Iett mål i vilket jury
deltaga förekommer, skall delta, skall rätten
skall rätten föredraga föredra jurymannalistan
jurymannalistan samt och behandla frågan, om
till behandling upptaga det föreligger jäv mot
frågan, huruvida jäv någon som är upptagen på
föreligger mot någon som listan. Om jäv mot jury-
finnes upptagen å man gäller vad som i lag
listan. Angående jäv mot är stadgat om domare.
juryman gälle vad i lag
är stadgat om domare. Därefter skall juryn
Därefter skall juryn bildas av de ojäviga
bildas av de ojäviga jurymännen på så sätt att
jurymännen sålunda att vardera parten får
vardera parten äger utesluta tre jurymän inom
utesluta tre jurymän den första gruppen och en
inom den första gruppen inom den andra samt att
och en inom den andra rätten genom lottning
samt rätten genom bland de övriga tar ut så
lottning bland de övriga många till suppleanter
uttager så många till att sex kvarstår i den
suppleanter att sex första gruppen och tre i
kvarstå i den första den andra.
gruppen och tre i den För jury i Stockholms
andra. län får vardera parten
utesluta fem jurymän inom
den första gruppen och
två inom den andra.

____________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har
Justitiekanslern före ikraftträdandet beslutat om
beslag enligt 10 kap. 14 § skall äldre bestämmelser
tillämpas för beslaget. I mål där juryn redan
bildats före ikraftträdandet skall äldre be-
stämmelser tillämpas även vid den fortsatta
handläggningen av målet.

2.2 Förslag till lag om ändring i
yttrandefrihetsgrundlagen

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 6 § och 7 kap. 3 §
yttrandefrihetsgrundlagen skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen
lydelse

4 kap.
6 §
Den som uppsåtligen Den som uppsåtligen eller
eller av oaktsamhet av oaktsamhet bryter mot
bryter mot 1 § skall 1 § skall dömas till
dömas till böter eller, böter eller, om om-
om omständigheterna är ständigheterna är
synnerligen försvårande, synnerligen försvårande,
till fängelse i högst till fängelse i högst ett
ett år. år. Den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
bryter mot 4 § första
stycket skall dömas till
penningböter.
I lag får föreskrivas straff för den som bryter
mot en föreskrift i lag som meddelats med stöd av 4
eller 5 §.

7 kap.
3 §

Vad som sägs i 10 kap. Vad som sägs i 10 kap.
tryckfrihetsförordningen tryckfrihetsförordningen
om beslag av tryckta om beslag av tryckta
skrifter på grund av skrifter på grund av
tryckfrihetsbrott skall tryckfrihetsbrott skall
gälla också i fråga om gälla också i fråga om
beslag av filmer och beslag av filmer och
ljudupptagningar på ljudupptagningar på grund
grund av av yttrandefrihetsbrott.
yttrandefrihetsbrott. I I stället för
stället för 10 kap. 6 § och 8 § andra
10 kap. 6 § och 8 § stycket gäller dock vad
andra stycket gäller som föreskrivs i andra
dock vad som föreskrivs och tredje styckena i
i andra och tredje denna paragraf. Om den
styckena i denna tid som avses i 10 kap. 4
paragraf. § tryckfrihetsförordning-
en med hänsyn till
beslagets om- fattning
eller någon annan om-
ständighet är otill-
räcklig, får rätten på
Justitiekanslerns fram-
ställning medge att tiden
förlängs. Förlängningen
får inte avse längre tid
än som är oundgängligen
nödvändig och får omfatta
sammanlagt högst två
veckor.

Nuvarande lydelse Föreslagen
lydelse

Varje beslut om beslag skall ange det eller de
avsnitt av framställningen som har föranlett
beslaget. Beslaget gäller endast de särskilda
skivor, rullar eller andra delar av upptagningen
där dessa avsnitt förekommer.
Bevis om att beslag har beslutats skall utan
kostnad tillställas den som beslaget verkställs hos
samt den som har låtit framställa filmen eller
ljudupptagningen. Beviset skall innehålla uppgift
om det eller de avsnitt i framställningen som har
föranlett beslaget.

___________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har
beslut om beslag meddelats före ikraftträdandet
skall äldre bestämmelser tillämpas för beslaget.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen
(1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihets-
grundlagens områden

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 17 och 20 §§ samt
10 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrande-
frihetsgrundlagens områden skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen
lydelse

3 kap.
17 §

Beträffande program som Beträffande program som
direktsänds får den som direktsänds får den som
skall utse utgivare be- skall utse utgivare be-
sluta att, i stället för sluta att, i stället för
utgivaren, var och en utgivaren, var och en som
som framträder i framträder i programmet
programmet själv skall själv skall svara för
svara för yttrande- yttrandefrihetsbrott som
frihetsbrott som han han begår. Ett sådant
begår. Den som bedriver beslut skall före sänd-
sändningsverksamheten ningen meddelas de
skall föra ett särskilt berörda och antecknas i
register över sådana ett särskilt register hos
förordnanden. Ett utdrag den som bedriver
ur registret skall sändningsverksamheten.
genast sändas till Anteckningen skall
patent- och innehålla uppgifter om
registreringsverket namn, födelsetid och bo-
varje gång ett beslut stadsadress för var och
har antecknats i det. en som avses med
beslutet. Om inte detta
sker, är beslutet utan
verkan.
Ett utdrag ur registret
skall genast sändas till
Patent- och registre-
ringsverket varje gång
ett beslut har antecknats
i det.

20 §
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot
vad som i detta kapitel föreskrivs om skyldighet
att anteckna eller anmäla utgivare skall dömas till
böter eller fängelse i högst ett år.
Den som uppsåtligen Den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet eller av oaktsamhet
bryter mot vad som i bryter mot vad som i
detta kapitel föreskrivs detta kapitel föreskrivs
om skyldighet att lämna om skyldighet att lämna
uppgift om utgivare uppgift om ställ-
eller ställföreträdare företrädare skall dömas
skall dömas till till penningböter.
penningböter.

Nuvarande lydelse Föreslagen
lydelse

10 kap.
3 §
Dom i tryckfrihetsmål Dom i tryckfrihetsmål och
och yttrandefrihetsmål yttrandefrihetsmål skall
skall meddelas senast på meddelas samma dag som
rättens första arbetsdag juryns svar har lämnats
efter det att juryns till rätten eller på
svar har överlämnats. Om rättens första arbetsdag
det är nödvändigt, får därefter. Om rådrum för
dock rätten besluta om domens beslutande eller
anstånd för att besluta avfattande är ound-
och avfatta domen. gängligen nödvändigt, får
Anståndet får vara högst rätten besluta att domen
en vecka. skall meddelas vid ett
senare tillfälle. Om inte
synnerligt hinder möter
skall dock domen skrift-
ligen avfattas och
meddelas, inom en vecka i
brottmål då den
tilltalade är häktad och
annars inom två veckor
efter det att juryn har-
lämnat sitt svar. Domen
skall dock alltid vara
Juryn behöver inte skriftligen avfattad och
vara närvarande när meddelad senast tre
domen avkunnas. veckor efter det att
juryn lämnat sitt svar.
Juryn behöver inte vara
närvarande när domen
meddelas.
När målet avgjorts
skall parterna snarast
underrättas skriftligen
om utgången i målet.

________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. Har ett
beslut enligt 3 kap. 17 § fattats före
ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas
för beslutet. I mål där juryn har lämnat sitt svar
till rätten före ikraftträdandet skall äldre
bestämmelser tillämpas.

3 Ärendet och dess beredning

I en rapport den 23 december 1992 till regeringen
om behovet av åtgärder som rör bestämmelserna om
olaga våldsskildring (Justitiedepartementets dnr
91-1811), berörde Justitiekanslern (JK) möjligheten
av att det vid ett och samma tillfälle kunde
förordnas om beslag av ett mycket stort antal
videogram med inte närmare känt innehåll (rapporten
s. 38). JK anförde att det i olika hänseenden
skulle kunna visa sig svårt att bemästra en sådan
situation. Främst mot bakgrund av att
yttrandefrihetsgrundlagen då tillämpats under
endast en kort tid fann dock JK att han inte då
hade grund för att föreslå några författningsänd-
ringar.
Härefter har det förekommit yttrandefrihetsmål
som föregåtts av omfattande beslag av videogram.
Vid den hearing som hölls av Justitiedepartementet
i maj 1993 (se nedan) framfördes det från före-
trädare för JK att den i grundlagen föreskrivna
tiden om två veckor för att väcka åtal efter beslag
i konfiskeringssyfte vid något tillfälle befunnits
vara orimligt kort i förhållande till det
omfattande material som JK hade att ta ställning
till. I remissyttrande över 1991 års JK-utrednings
betänkande En översyn av JK:s arbetsuppgifter m.m.
(SOU 1993:37) förordade även Riksåklagaren att det
övervägs en lagändring som innebär att tiden kan
förlängas.
När yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och lagen
(1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefri-
hetsgrundlagens områden (i det följande kallad
tillämpningslagen) varit i kraft under drygt ett år
höll Justitiedepartementet en hearing om den nya
grundlagen och tillämpningslagen. Inför hearingen
som hölls den 19 maj 1993 hade de som deltog fått
del av en inom Justitiedepartementet upprättad
promemoria om vissa frågor rörande yttrandefrihets-
grundlagen och tillämpningslagen. I promemorian
föreslogs vissa ändringar i tillämpningslagen,
nämligen att skyldigheten att uppge utgivare på
film skulle straffsanktioneras och vissa ändringar
av redaktionell art i lagens 3 kap. Lagförslagen i
promemorian finns i bilaga 1. Promemorian finns
tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 93-3481).
En sammanställning över de myndigheter, organisa-
tioner m.m. som deltog vid hearingen återfinns i
prop. 1992/93:256 (bil. 2). Med anledning av vad
som i övrigt framkom vid hearingen upprättades inom
Justitiedepartementet promemorian Några rättegångs-
frågor i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål (dnr
93-3481). I promemorian föreslås att antalet
jurymän i Stockholms län utökas, att Justitie-
kanslern efter ett av honom meddelat beslut om
beslag enligt YGL av rätten kan få medgivande att
väcka åtal eller ansöka om konfiskering efter
sammanlagt fyra veckor i stället för två veckor
samt att den absoluta tiden för när dom i tryck-
frihets- och yttrandefrihetsmål skall meddelas tas
bort. Promemorians lagförslag finns i bilaga 2.
Vid hearingen behandlades även en framställning
från JK om ändring i sekretesslagen (1980:100) i
syfte att skydda unga som utnyttjats vid brott.
Framställningen hade sin bakgrund i ett då vid
domstol anhängiggjort mål om bl.a. barnpornografib-
rott. JK:s framställning ledde till en av regering-
en framlagd proposition (prop. 1992/93:256) som
antogs av riksdagen (bet. 1992/93:KU40, rskr.
1992/93:364). I riksdagen antogs samtidigt
ytterligare en lagändring i sekretesslagen, vilken
initierats av konstitutionsutskottet på grundval av
en framställning från JK. Ändringarna trädde i
kraft den 3 juni 1993 (se SFS 1993:437) och innebär
dels att sekretess kan gälla i mål om barnpor-
nografibrott (9 kap. 16 §), dels att sekretess
skall gälla i syfte att förebygga brott som en vid-
arespridning av bl.a. beslagtagna handlingar inne-
fattande barnpornografi och olaga våldsskildringar
kan utgöra enligt bestämmelser i brottsbalken,
tryckfrihetsförordningen (TF) och YGL (5 kap. 6 §
och 12 kap.
3 §). Vid riksdagsbehandlingen anförde utskottet
att det inhämtat att en översyn av grundlagsbestäm-
melserna om allmänna handlingar och beslag m.m.
skulle göras och att det, bl.a. mot bakgrund av
Lagrådets yttrande i ärendet, förutsatte att
eventuella förslag till grundlagsändringar skulle
föreläggas riksdagen redan innevarande mandatperiod
inom den tid som anges i 8 kap. 15 § första stycket
regeringsformen (bet. 1992/93:KU40 s. 12).
Regeringen uppdrog den 24 juni 1993 åt JK att
analysera förhållandet mellan å ena sidan
tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rätten
att ta del av allmänna handlingar och å andra sidan
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrund-
lagens bestämmelser om tvångsmedel och konfiskering
samt att lägga fram de förslag till lagändringar
som kunde anses motiverade med anledning av
analysen (dnr 93-2553). Med anledning av detta
uppdrag avgav JK den 3 september 1993 rapporten Of-
fentlighetsprincipen, tillämpning vid beslag och
konfiskering med anledning av tryck- och yttrande-
frihetsbrott - förslag till lagändringar (dnr
93-3343). I rapporten föreslår JK ändringar i
tryckfrihetsförordningen som innebär en
inskränkning i rätten att få kopior av sådana
tryckta skrifter, videogram m.m. som tagits i
beslag eller konfiskerats i mål om tryck- eller
yttrandefrihetsbrott och som utgör allmänna
handlingar. JK föreslår även att 5 kap. 6 §
sekretesslagen och ändringen i dess 12 kap. 3 §
upphävs. Möjligheten att förordna om sekretess för
uppgift om barn i barnpornografisk skildring
föreslås dock kvarstå. De lagförslag som JK lagt
fram finns i bilaga 3.
Justitiekanslerns rapport och Justitiedepartemen-
tets promemoria har remissbehandlats. En förteck-
ning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En
sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 93-3481).
Remissinstanserna har till övervägande del ställt
sig positiva till JK:s förslag. Några instanser -
Svea hovrätt, Tidningsutgivareföreningen och
Svenska Journalistförbundet - har emellertid
avstyrkt att rapporten nu skall medföra ett förslag
till grundlagsändring. De har härvid hänvisat
främst till den korta beredningstiden. Många
remissinstanser har ifrågasatt omfattningen av den
föreslagna inskränkningen i rätten att få kopia av
framställningar. Några har pekat på det problem en
myndighet skulle ställas inför vid bedömningen av
om en person skall ha rätt att få en kopia eller
inte. Vidare har framhållits att en tilltalad har
en ovillkorlig rätt att få en kopia av förundersök-
ningen enligt rättegångsbalken. Det har ifrågasatts
att bestämmelserna skall vara tillämpliga även vid
beslag enligt TF, och vissa har hävdat att
inskränkningen endast skall gälla vid beslag på
grund av misstanke om yttrandefrihetsbrotten olaga
våldsskildring och barnpornografibrott. Fråga har
också uppstått om sanktioner mot den som tar kopia
utan rätt därtill och för den som tillåter sådan
kopiering. Vidare kan pekas på det förhållandet att
förslaget tar sikte på framställningar som är
föremål för beslag eller som har konfiskerats. När-
mast inställer sig då frågan om även s.k. utred-
ningsbeslag bör omfattas av bestämmelserna,
eftersom ett sådant beslag inte har till syfte att
förhindra vidare spridning av framställningen.
Nu redovisade frågeställningar kan jämföras med
den ordning som gäller efter de i juni 1993
beslutade lagändringarna. Den nya bestämmelsen i 5
kap. 6 § sekretesslagen innebär bl.a. att en myn-
dighet inte är skyldig att lämna ut kopior av
framställningar som givits in till rätten på grund
av att de anses innefatta tryckfrihets- eller
yttrandefrihetsbrotten olaga våldsskildring eller
barnpornografibrott. Detta gäller även om
framställningarna inte har tagits i beslag eller
konfiskerats. Sekretessbestämmelserna utgör därmed
i och för sig ett skydd mot att en situation
motsvarande den som uppstod i våras upprepas.
Emellertid kvarstår den övergripande frågan om
hur kollisionen mellan offentlighetsprincipen å ena
sidan och reglerna om beslag och konfiskering å den
andra skall lösas. Av såväl JK:s rapport som av
remissyttrandena över rapporten framgår att frågan
om en lösning av problemet är ytterst komplicerad
och att den kräver en fördjupad analys som inte
varit möjlig under den tid som stått till
förfogande. Regeringen anser därför att det på nu
tillgängligt underlag inte går att föreslå några
ändringar i grundlag som innebär inskränkningar i
rätten att ta del av allmänna handlingar av nu
avsett slag. Frågan bör i stället göras till före-
mål för en mera ingående beredning.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 25 november 1993 att
inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som
finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga
6. Vissa redaktionella ändringar har gjorts i
lagtexten i förhållande till de till Lagrådet
remitterade lagförslagen.

4 Antalet jurymän i Stockholms län

Regeringens förslag: För Stockholms län skall utses
36 jurymän i stället för 24 som i dag.

Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att
antalet jurymän ökades till 48.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat
sig i denna del har i huvudsak tillstyrkt förslaget
eller förklarat att de inte har något att erinra
mot det. Stockholms tingsrätt har tillagt att det
är möjligt att en ökning till 36 jurymän skulle
vara tillräcklig och en lämpligare avvägning. Även
Sveriges Advokatsamfund och Kammarrätten i
Sundsvall har ifrågasatt om en dubblering av
antalet jurymän är nödvändig. Kammarrätten har även
framfört att det möjligen skulle vara för-
delaktigare om antalet jurymän delades upp i två
huvudgrupper om 24 personer med en alternerande
tjänstgöring. Malmö tingsrätt har tillagt att det
kan ifrågasättas om det inte borde jämställas med
laga förfall att en juryman har ingått i juryn i
det närmast föregående målet.
Bakgrund: Bestämmelser om jury finns i
tryckfrihetsförordningen (TF),
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och i lagen
(1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrande-
frihetsgrundlagens områden (tillämpningslagen). Vad
som sägs i 12 kap. TF om rättegången i tryck-
frihetsmål skall gälla också i motsvarande mål -
yttrandefrihetsmål - som avser radioprogram, filmer
och ljudupptagningar. De som utsetts till jurymän
för tryckfrihetsmål är även jurymän för yttran-
defrihetsmål (9 kap. 1 § YGL).
I tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål där talan
förs om ansvar skall en jury om nio medlemmar pröva
frågan om det föreligger ett brott. Om parterna
förklarar att de i stället önskar hänskjuta målet
direkt till rättens avgörande skall saken prövas
utan att jury medverkar. Det krävs att minst sex
jurymän är eniga om att det föreligger brott för
att detta skall bli juryns utslag. Om juryn finner
att brott inte föreligger, skall den tilltalade
frikännas. Juryns uppgift är alltså att pröva om
innehållet i framställningen är brottsligt. Alla
andra frågor såsom ansvarighetsfrågor enligt 8 kap.
TF och 6 kap. YGL, bestämmande av straff och
skadestånd avgörs av rätten som består av tre
lagfarna domare. Rätten skall pröva fällande jury-
utslag och får då fria eller göra en mildare
bedömning men inte en strängare. Om tingsrättens
dom överklagas får överinstansen inte frångå juryns
bedömning i vidare mån än rätten vid tingsrätten
fick.
En jury skall medverka även där talan inte förs
om ansvar, såsom t.ex. när det gäller konfiskering
eller skadestånd (12 kap. 14 § andra stycket TF).
För att en sådan talan skall kunna bifallas krävs
nämligen att det visats att skriften, filmen eller
ljudupptagningen innefattar tryckfrihets- respekti-
ve yttrandefrihetsbrott (11 kap. 1 § TF och 8 kap.
1 § YGL).
I TF anges hur jurymännen utses (12 kap. 3-4 §§).
Jurymännen utses för en tid av fyra år. Valet för-
rättas av landstinget och i vissa fall även av kom-
munfullmäktige. Jurymännen skall fördelas på två
grupper om sammanlagt 24 personer; 16 jurymän i den
första gruppen och 8 i den andra. I den andra grup-
pen skall jurymännen vara eller ha varit nämndemän
vid allmän domstol eller allmän förvaltnings-
domstol.
En juryman skall vara svensk medborgare och
bosatt inom länet. Därutöver ställs det i
grundlagen inte upp andra krav på en juryman än att
han skall vara känd för "omdömesgillhet,
självständighet och rättrådighet". Han får inte
heller vara underårig eller ha förvaltare enligt
särskilda bestämmelser i lag. Det anges att det
bland jurymännen bör vara företrädda skilda
samhällsgrupper och meningsriktningar samt olika
delar av länet (12 kap. 5 § TF).
De som är utsedda till jurymän tas upp på en
jurymannalista. I denna skall varje grupp tas upp
särskilt. När det förekommer mål i vilket jury
skall delta, skall rätten vid ett sammanträde med
parterna (jfr 8 kap.
6 § andra stycket tillämpningslagen) föredra listan
och ta upp frågan om det föreligger jäv mot någon
som är upptagen på listan. Om jäv mot juryman
gäller vad som i rättegångsbalken är föreskrivet om
jäv mot domare (12 kap. 10 § första stycket). Juryn
bildas sedan av de ojäviga jurymännen. Av dessa får
varje part utesluta tre inom den första gruppen (om
sexton) och en inom den andra (om åtta). Om det på
ena sidan finns flera parter och de vill utesluta
olika jurymän, får rätten företa uteslutningen
genom lottning. Gäller målet endast konfiskering
skall all uteslutning av jurymännen göras av rätten
(12 kap. 14 § andra stycket sista meningen). Rätten
tar bland de övriga ut genom lottning så många till
suppleanter, att det kvarstår sex i den första
gruppen och tre i den andra. Juryn består således
av nio jurymän, därav minst tre nämndemän eller
personer som tidigare har varit nämndemän.
Den som har utsetts att tjänstgöra i juryn skall
kallas till huvudförhandlingen av rätten. Har en
juryman visat att han har laga förfall och alltså
inte kan tjänstgöra, skall det kallas in en supple-
ant från samma grupp av jurymän. Suppleanterna kal-
las i den ordning som de lottats till suppleanter.
Om det på grund av jäv eller laga förfall för jury-
männen inte finns tillräckligt antal ledamöter i
någon av grupperna, utser rätten för varje juryman
som behövs, tre behöriga personer (12 kap. 12 §
andra stycket). Vardera parten får utesluta en av
dessa. Om rätten skulle finna att en juryman inte
har laga förfall, skall jurymannen underrättas om
det. En juryman som inte har laga förfall, men som
ändå inte kommer till huvudförhandlingen kan bli
skyldig att ersätta staten och parterna för
kostnader om förhandlingen har måst ställas in.
När juryn är fulltalig skall den avlägga en i
lagtexten angiven försäkran (9 kap. 5 §
tillämpningslagen). Under huvudförhandlingen har
juryn rätt att ställa frågor till parter, vittnen,
sakkunniga m.m. efter rättens tillstånd till detta
(9 kap. 6 §).
I förarbetena till nuvarande TF framhöll 1944 års
tryckfrihetssakkunniga (se SOU 1947:60) att det med
hänsyn till den ringa förekomsten av jurymål var
uppenbart svårt att tillgodose det i direktiven
framförda önskemålet på större domstolserfarenhet
hos juryns ledamöter. I denna del anförde de sak-
kunniga bl.a. följande (s. 196 f.).

Det är tydligt att lottning bland ett stort
antal personer är en bristfällig metod för att
nå kompetens och allsidig representation hos en
jury. Ju större jurymannakåren är, desto
ovissare blir utfallet av lottningen. Det är
inom juryn, ej i jurymannakåren, som repre-
sentationen bör vara allsidig, för att före-
liggande frågor genom diskussion mellan
personer i olika samhällsställning skola få ett
vidsyntare bedömande. Även om, såsom lagen
föreskriver, skilda samhällsgrupper bliva
representerade i jurymannakåren, kan lottningen
leda till att en ensidigt sammansatt jury
uttages.
Ur synpunkten av juryns lämpliga samman-
sättning synes alltså övervägande skäl tala för
att antalet för jurymannauppdraget utsedda per-
soner icke göres större än som kan anses
påkallat av processuella skäl.
Genom en sådan begränsning beredes i långt
högre grad än nu är fallet möjlighet att till
uppdraget utse dem som äro fullt skickade för
sin uppgift.

För att ytterligare tillgodose önskemålet att
juryn skulle utgöras av personer som inte alltför
sällan deltog i rättskipningen, fann tryckfrihets-
sakkunniga att vid val av jurymän, jurymannakåren
till viss del skulle utses bland dem som var eller
hade varit nämndemän vid allmän underrätt. Hur stor
del av jurymannakåren som skulle väljas ur nämn-
demännens krets kunde enligt tryckfrihetssakkunniga
vara föremål för skilda meningar, men de stannade
vid att förorda en tredjedel (SOU 1947:60 s. 197).
Tryckfrihetssakkunnigas förslag innebar sålunda,
att för varje rådhusrätt som var behörig att ta upp
tryckfrihetsmål, skulle finnas en jurymannakår om
24 personer, fördelade i två grupper med 16 jurymän
i den ena och 8 jurymän i den andra gruppen. I
gruppen om åtta personer skulle jurymännen vara
eller ha varit nämndemän vid allmän underrätt. I
propositionen anslöt sig departementschefen till de
sakkunnigas förslag och anförde bl.a. att det be-
gränsade antal jurymän som skulle väljas möjlig-
gjorde att kvalificerade och för uppdraget lämpliga
personer utsågs. Att jurymännen till viss del
skulle vara eller ha varit nämndemän torde enligt
departementschefen vara ägnat att verka i samma
riktning (prop. 1948:230 s. 99). Vid remissbehand-
lingen av tryckfrihetssakkunnigas förslag
ifrågasatte Svenska Stadsförbundet om det inte med
hänsyn till invånarantal och pressverksamhet i
Stockholm och Göteborg var motiverat med en något
större jurymannakår i dessa städer. Depar-
tementschefen anförde att det antal tryckfrihetsmål
som ditintills brukat förekomma inte varit så stort
att det fanns anledning att utvidga jurymannakårer-
na i dessa städer utöver vad de sakkunniga
föreslagit (propositionen s. 191).
TF:s nu gällande bestämmelser om juryn
överensstämmer i huvudsak med den av 1949 års
riksdag antagna lydelsen. De ändringar som be-
slutats därefter är främst särskilda bestämmelser
om val av jurymän i Gotlands län och följdändringar
på grund av tingsrättsreformen.
Bland annat sättet att utse jurymän har
aktualiserats i ett mål vid Europeiska domstolen
för de mänskliga rättigheterna (målet Holm ./.
Sverige). Europadomstolen har i en dom som
meddelats den 25 november 1993, förklarat att
kravet i artikel 6 i Europakonventionen om mänsk-
liga rättigheter och grundläggande friheter på rätt
till opartisk rättegång inför en oberoende och
opartisk domstol kränkts i ett tryckfrihetsmål vid
en svensk tingsrätt med hänsyn till juryns samman-
sättning i målet (fem av de nio jurymännen hade
politisk anknytning till svarandesidan i målet som
gällde förtal i en bok om politiska förhållanden).
Bestämmelserna om hur jurymännen utses behandlas
för närvarande av 1993 års domarutredning (Ju
1993:06, dir. 1993:47).

Forum vid tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål

Tryckfrihetsmål handläggs i princip vid den
tingsrätt inom vars domkrets länsstyrelsen har sitt
säte, men TF medger att regeringen förordnar att
även annan tingsrätt kan ta upp sådana mål (12 kap.
1 § TF). I förordningen (1991:1712) om behörighet
för vissa tingsrätter att ta upp tryckfrihetsmål
och yttrandefrihetsmål föreskrivs att även
Eskilstuna, Norrköpings, Helsingborgs och Borås
tingsrätter får ta upp tryckfrihets- och
yttrandefrihetsmål.
Av 7 kap. tillämpningslagen framgår hur forum be-
stäms vid tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål. Av-
görande för var tryckfrihetsmål skall tas upp i
fråga om periodiska skrifter är skriftens
utgivningsort och i fråga om andra skrifter den ort
där den som enligt 8 kap. TF är ansvarig för
skriften har sitt hemvist. För yttrandefrihetsmål
är det orten varifrån ett radioprogram har utgått
för sändning, där en film har lämnats ut för
spridning eller där brottet på annat sätt har
förövats som är avgörande för vilken tingsrätt som
skall ta upp målet.
Av detta följer att Stockholms tingsrätt är rätt
och enda behöriga forum i många tryckfrihets- och
yttrandefrihetsmål.
Skälen för regeringens förslag: Tryckfrihetsmålen
i framför allt Stockholms län har sedan TF började
tillämpas ökat i antal och i omfattning. Till-
komsten av YGL har också bidragit till en ökning av
antalet mål som handläggs inför jury. Som framgår
av en skrivelse från Stockholms tingsrätt till
Justitiedepartementet (dnr 91-567) medför det stora
antalet mål att de valda jurymännen inte har möj-
lighet att tjänstgöra i den omfattning som förut-
sätts och att tingsrätten därför ofta måste
utnyttja möjligheten att utse jurymän enligt 12
kap. 12 § andra stycket TF. Av motiven till TF
framgår som tidigare redovisats att det då ansågs
angeläget att inte ha för många jurymän, eftersom
juryn skulle utgöras av personer som inte alltför
sällan deltog i rättskipningen. Samtidigt anförde
tryckfrihetssakkunniga i specialmotiveringen till
12 kap. 12 § andra stycket att "det torde kunna an-
tagas att detta förfarande i praktiken ytterst
sällan kommer att tillämpas" (SOU 1947:60 s. 283).
I propositionen kommenteras inte bestämmelsen
särskilt (jfr prop. 1948:230 s. 99 och 191). Numera
synes förhållandena vid Stockholms tingsrätt
föranleda att bestämmelsen tillämpas betydligt
oftare än vad som varit avsett.
Det är givetvis mindre lämpligt att det ofta
förekommer att någon eller några av juryns
medlemmar inte har valts på sätt som huvudregeln i
TF förutsätter. Uppenbarligen har dagens situation
med fler och omfattande mål medfört att TF:s
bestämmelser om juryn inte räcker till för
Stockholms tingsrätt, som är den domstol i landet
som handlägger störst antal tryckfrihets- och
yttrandefrihetsmål. Det bör därför vidtas en
ändring i syfte att för Stockholms län återställa
förhållandena i så måtto att möjligheten att utse
ersättare enligt 12 kap. 12 § andra stycket inte
skall behöva utnyttjas annat än i undantagsfall.
I promemorian redovisades ett par olika vägar för
hur ändringen skulle kunna ske. Ett sätt vore att
ändra forumreglerna för tryckfrihets- och yttrande-
frihetsmål just när det gäller Stockholmsområdet,
och ge fler tingsrätter i Stockholms län än Stock-
holms tingsrätt behörighet att ta upp tryckfrihets-
och yttrandefrihetsmål. Ett annat sätt vore att be-
hålla Stockholms tingsrätt som enda behöriga
domstol och i stället föreskriva att det för Stock-
holms län skall väljas fler jurymän än det nu i
grundlagen angivna antalet 24. Det sistnämnda för-
ordades i promemorian och är även enligt
regeringens bedömning att föredra (jfr SOU 1983:70
s. 205). Som framhölls i promemorian vore det ur
många synpunkter sett ofördelaktigt att splittra
den kunskap och erfarenhet av tryckfrihetsmål och
numera även av yttrandefrihetsmål som finns vid
Stockholms tingsrätt. Det bör här särskilt
framhållas vikten av enhetlighet i
rättstillämpningen. Det är därför lämpligast att
tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål i Stockholms
län alltjämt skall handläggas endast vid Stockholms
tingsrätt. Däremot bör antalet jurymän i Stockholms
län ökas. Enligt regeringens uppfattning bör så ske
oavsett Europadomstolens dom, eftersom den ändring
som föreslås inte berör frågan hur jurymännen
väljs, utan i stället hur många jurymän som skall
väljas. Den ändring som här föreslås är därför
angelägen att nu vidta, även om det i framtiden kan
bli aktuellt med ytterligare förändringar med an-
ledning av nyss nämnda dom eller av vad 1993 års
domarutredning kommer att föreslå i detta avseende.
Bildandet av juryn regleras uttömmande i
grundlagen (se 12 kap. 9-12 §§). Som anförts i
promemorian är det inte lämpligt att genom ökningen
av antalet jurymän rucka på förfarandet med hur
jurymännen utses att tjänstgöra i de enskilda
målen. Ett tänkbart alternativ vore annars att
jurymännen fördes upp på två jurymannalistor, i
stället för som i dag på en (12 kap. 9 §), och att
juryn hämtades i vart annat mål från lista 1 och i
vart annat från lista 2. En sådan ordning skulle
dock innebära ett större ingrepp i jurysystemet än
som enligt regeringens bedömning är erforderligt
och lämpligt. Två jurymannalistor skulle kunna
medföra en skillnad i rättstillämpning vid en och
samma tingsrätt, vilket i sin tur skulle kunna med-
föra önskemål om att juryn hämtas från en viss
lista. Endast en liten sådan risk gör att det
enligt regeringens bedömning inte bör ske en
ändring av sådant slag. En lösning bör i stället
sökas enligt den väg promemorians förslag anvisar.
Några remissinstanser - Stockholms tingsrätt,
Kammarrätten i Sundsvall och Sveriges
Advokatsamfund - har som tidigare nämnts framfört
att en fördubbling av antalet jurymän kan vara en
onödigt stor ökning. Med ett så stort antal jurymän
kan det enligt tingsrätten bl.a. finnas risk för
att landstinget får svårt att hitta tillräckligt
många kvalificerade och för uppdraget lämpliga
personer. Advokatsamfundet har framhållit att en
negativ effekt kan bli att jurymännen får
tjänstgöra i liten utsträckning. Vidare har kammar-
rätten framfört att ett så stort antal kan bli
otympligt vid uttagandet av juryn i de enskilda
målen och att det kan i högre grad leda till en
sned fördelning mellan olika samhällsgrupper i
juryn.
Det får förutsättas att bland befolkningen
återfinns tillräckligt många personer som är
lämpade att vara jurymän även om antalet ökas. Det
synes emellertid finnas risk för att en sned
fördelning inom gruppen kan uppstå med så pass stor
jurymannakår. Vidare kunde förfarandet med hur
juryn skall utses i varje enskilt mål bli onödigt
svårhanterligt med en jurymannalista som upptar 48
personer. Vad som nu sagts leder till att en ökning
av antalet jurymän i Stockholms län till 36 är att
föredra framför promemorians förslag.
Regeringen finner i övrigt promemorians förslag
vara lämpligt. För Stockholms län bör det därför
utses ytterligare 12 jurymän, att fördelas med åtta
i den första gruppen och fyra i den andra. I konse-
kvens med detta borde även vardera parten få
utesluta ett större antal jurymän från varje grupp
jämfört med vad som gäller för bildandet av jury i
andra län där antalet jurymän är 24. Därför bör
vardera parten få utesluta fem i den första gruppen
och två i den andra. Med en sådan ordning återstår
- om samtliga är ojäviga - 14 jurymän i den första
gruppen, av vilka sex skall tjänstgöra i målet, och
åtta jurymän i den andra gruppen, av vilka tre
skall tjänstgöra.
Huruvida det förhållandet att en juryman som
skall tjänstgöra i juryn önskar avstå från
uppdraget på grund av att han eller hon ingått i
juryn i det närmast föregående målet skulle kunna
utgöra laga förfall bör inte särskilt anges i
grundlag eller lag. Rätten har i stället att pröva
frågan om laga förfall enligt 32 kap. 8 §
rättegångsbalken (RB) där det närmare anges vad som
utgör laga förfall (jfr SOU 1947:60 s. 282 f.).

5 Tid för att väcka åtal efter beslut om beslag

Regeringens förslag: I yttrandefrihetsgrundlagen
tas in en bestämmelse som innebär att rätten efter
en framställan från Justitiekanslern (JK) kan medge
förlängning av den tid inom vilken JK har att väcka
åtal eller ansöka om konfiskering på grund av ett
av JK beslutat beslag i konfiskeringssyfte. Tiden
kan förlängas med två veckor. Senast fyra veckor
från den dag JK fattade beslut om beslaget skall JK
alltid ha väckt åtal eller ha lämnat in en ansökan
om konfiskering. Annars faller tvångsåtgärden.
I tryckfrihetsförordningen tas in en bestämmelse
som innebär att efter ett beslut om beslag i
utredningssyfte åtal skall väckas inom en månad, om
inte rätten efter en framställan om det medger att
tiden förlängs.

Promemorians förslag överensstämmer med
regeringens såvitt avser den föreslagna ändringen i
yttrandefrihetsgrundlagen. Promemorians förslag
till lagtext skiljer sig dock till viss del från
regeringens. I promemorian gjordes bedömningen att
bestämmelsen i 27 kap. 7 § andra stycket
rättegångsbalken om beslag av egendom vars värde
understiger visst belopp inte var tillämplig vid
beslag i utredningssyfte enligt tryck-
frihetsförordningen (TF) eller
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Det lades i denna
del inte fram något förslag till lagstiftning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna
har tillstyrkt eller inte haft något att erinra mot
förslaget. Statens biografbyrå har anfört att den
med JK delar erfarenheten att det i fall av omfat-
tande beslag av videogram kan uppstå akut tidsnöd
för att hinna granska, bedöma och fatta beslut om
de aktuella filmerna. Biografbyrån har vidare
framhållit att tiden för åtal och konfiskering
måste vara begränsad av rättssäkerhetsskäl,
samtidigt som dessa skäl även gör sig gällande i
frågan om att göra en omsorgsfull bedömning av det
beslagtagna materialet. Institutionen för jour-
nalistik, medier och kommunikation vid Stockholms
universitet och Tidningsutgivareföreningen har
avstyrkt förslaget och anfört att problemet synes
ligga i att JK:s resurser inte räcker till vilket
inte skall läggas till grund för en
grundlagsändring. Riksåklagaren har framfört att
som en alternativ lösning kan tänkas att bestäm-
melsen endast skall omfatta brotten olaga
våldsskildring och barnpornografibrott och att
tiden då skall kunna förlängas med mer än två
veckor. Även JK har framfört att det bör övervägas
om bestämmelsen bör omfatta endast de sist nämnda
brotten.
Skälen för regeringens förslag: Beslag i syfte
att förhindra vidare spridning (här benämnt
konfiskeringsbeslag) av en skrift, en film eller en
ljudupptagning utgör ett betydande ingrepp i tryck-
och yttrandefriheten. Detta har bl.a. till följd
att det i grundlagarna anges en viss tid - två
veckor från beslut om beslag - inom vilken det
skall ha väckts åtal eller ansökts om konfiskering
(10 kap. 4 § TF och 7 kap. 3 § YGL). Om så inte
sker, faller beslaget. Beslaget syftar som nämnts
till att förhindra att framställningarna sprids
vidare och är en preliminär åtgärd inför ett
eventuellt yrkande om konfiskering. Konfiskering
medför i praktiken att ägarens rätt till framställ-
ningarna förverkas eftersom framställningarna i
princip skall förstöras. Institutet innebär således
ur olika synvinklar ett betydelsefullt ingrepp i en
enskilds rätt.
Den äldre tryckfrihetsförordningen föreskrev att
åtal skulle väckas inom åtta dagar från det att JK
fick skriften från chefen för Justitiedepar-
tementet, som tidigare var den som i första hand
beslutade om tvångsåtgärder. Tryckfrihetssakkunniga
föreslog emellertid att tiden skulle sättas till
två veckor, eftersom det "i praktiken visat sig att
nu föreskrivna åtta dagar är en väl kort tid för
att nödiga åtgärder skola medhinnas" (SOU 1947:60
s. 264). Två veckor från ett meddelat beslut om
beslag är den tid som har gällt allt sedan nuva-
rande TF:s tillkomst. Frågan om tiden för när åtal
skall väckas synes inte därefter ha varit föremål
för närmare överväganden från lagstiftarens sida.
När institutet utredningsbeslag (10 kap. 14 § TF)
infördes i TF konstaterade emellertid föredragande
departementschefen att tiden för när åtal skall
väckas efter konfiskeringsbeslag var för kort för
detta slag av beslag och förordade därför att det i
stället skulle hänvisas till vad som gällde om
beslag enligt rättegångsbalken (prop. 1975/76:204
s. 183 f.).
Frågan om den tid inom vilken åtal skall vara
väckt efter beslag togs inte upp särskilt i för-
arbetena till YGL. Lagstiftaren valde att i YGL
hänvisa till TF:s bestämmelser om beslag, dock med
vissa nödvändiga justeringar med hänsyn till
framställningarnas skilda utformning (7 kap. 3 §
YGL). Genom tillkomsten av YGL kom därmed ett nytt
slag av framställningar att kunna bli föremål för
beslag enligt TF:s regelsystem med bestämmelser
såsom bl.a. den korta tidsfrist som gäller för kon-
fiskeringsbeslag. Och för att kunna ta del av de
framställningar som kan bli föremål för beslag
enligt YGL - filmer, videogram och ljudupptagningar
- krävs tekniska hjälpmedel som ändrar
förutsättningarna för hur en granskning av
framställningar kan utföras.
I promemorian gjordes den bedömningen att den nu
angivna tidsfristen om två veckor vid beslag enligt
TF i princip aldrig kan anses vara oacceptabelt
kort och att en eventuell ändring som innebär en
möjlighet att förlänga tiden för att väcka åtal
endast skulle omfatta beslag enligt YGL. JK och
Riksåklagaren som har erfarenhet från dessa frågor
har delat promemorians bedömning i den delen. Vid
beslag av t.ex. ett lager videofilmer kan den
situationen uppstå att det är omöjligt för JK att
ta del av och ta närmare ställning till innehållet
i samtliga filmer under den föreskrivna tvåveckors-
perioden. Visserligen finns numera möjligheter att
besluta om utredningsbeslag, men så snart fråga är
om konfiskeringsbeslag skall åtal väckas inom två
veckor. Under den angivna tiden skall JK kunna göra
noggranna överväganden i många svårbedömda frågor.
Vidare kan JK finna skäl att inhämta yttrande från
någon annan myndighet i ärendet, t.ex. från Statens
biografbyrå. Biografbyrån skall höras innan allmänt
åtal väcks för olaga våldsskildring
(16 kap. 19 § brottsbalken). Eftersom JK:s slutliga
bedömning i dessa frågor kan ha stor betydelse för
den som drabbats av beslaget är det även med hänsyn
till den enskildes rättssäkerhet viktigt att JK:s
bedömning inte har gjorts under en alltför stor
tidspress.
Denna tidspress låter sig inte motverkas endast
genom att JK vid stora arbetsanhopningar kan få
möjlighet att tillfälligt ta i anspråk ytterligare
personal. I de fall det nu är fråga om är det JK
själv som skall fatta besluten. Någon ändring
härvidlag är inte aktuell (jfr SOU 1993:37 s. 218
ff.).
Med hänsyn till vad som nu anförts finns det
starka skäl att ändra vad som nu gäller om när åtal
skall väckas och ansökan om konfiskering skall
göras efter JK:s beslut om beslag som inte har
skett i endast utredningssyfte. En sådan ändring
bör dock - såsom framförts i promemorian och som
ingen remissinstans invänt mot - inte omfatta
beslag enligt TF eftersom tidsfristen inte torde
vara alltför kort i något fall efter beslut om
konfiskeringsbeslag av en tryckt skrift. I andra
frågor har motsvarande avvikelser från TF:s regler
gjorts i YGL (se t.ex.
5 kap. 6 § första stycket och 7 kap. 1 § andra
stycket YGL), vilket gör att det inte finns hinder
mot en specialreglering i den senare grundlagen i
det nu aktuella hänseendet. Även om beslag av den
omfattning som det här är fråga om hittills endast
förekommit beträffande filmer som skäligen har
antagits innefatta barnpornografibrott eller olaga
våldsskildring, kan det komma att göras omfattande
beslag av filmer eller ljudupptagningar som kan
antas innefatta annat yttrandefrihetsbrott, såsom
t.ex. hets mot folkgrupp eller uppvigling. Det kan
också tänkas fall där det är fråga om olika brott i
en och samma upptagning. Eftersom det inte är
brotten som sådana utan i stället främst
möjligheten att faktiskt ta del av framställ-
ningarnas innehåll som kan föranleda att
tidsfristen om två veckor blir orimligt kort, är
det enligt regeringens bedömning inte lämpligt att
låta den föreslagna ändringen omfatta endast vissa
yttrandefrihetsbrott.
Vid rättens bedömning av en framställning från JK
om förlängd tid att väcka åtal eller ansöka om
konfiskering torde rätten normalt inte gå in och
göra en prövning av beslaget, utan den beaktar
främst vad JK anfört till stöd för att ytterligare
tid behövs innan åtal kan väckas.
Vill den som drabbats av beslaget att rätten
skall göra en fullständig bedömning av beslags-
frågan, har han möjlighet att begära beslagsför-
handling. Den som drabbats av ett beslag som
beslutats med stöd av TF eller YGL har nämligen
samma möjligheter att påkalla en domstolsprövning
av ett beslag såsom gäller vid beslag enligt
rättegångsbalken (RB). Han kan därför begära att
rätten tar ställning till beslaget även före det
att åtal har väckts eller ansökan om konfiskering
har gjorts. En sådan rätt till domstolsprövning
finns inte uttryckligen angiven i TF, YGL eller i
tillämpningslagen, men följer av grundlagarnas och
tillämpningslagens föreskrifter att om allt som
inte särskilt föreskrivs i TF och YGL eller som har
beslutats med stöd av grundlagarna, gäller vad som
är föreskrivet i vanlig lag eller annan författning
(14 kap. 5 § TF och 11 kap. 1 § YGL, jfr 11 kap. 3
§ tillämpningslagen).
När det gäller utredningsbeslag hänvisas direkt
till vanlig lag (se
10 kap. 14 § TF). Den bestämmelse som avses
beträffande tid för åtals väckande är 27 kap. 7 §
andra stycket RB, enligt vilken åtal enligt
huvudregeln skall väckas inom en månad från det att
beslaget verkställdes. Det finns två undantag från
denna huvudregel. Om åklagaren gör en framställning
om förlängd tid att väcka åtal före tidens utgång,
får rätten medge förlängning av tiden (tredje
stycket i nämnda paragraf). Det andra undantaget
avser beslagtagen egendom vars värde understiger en
tiondel av det basbelopp som gällde då beslaget
verkställdes. För sådana beslag gäller ingen
särskild tidsfrist för väckande av åtal. Det kan
emellertid inte av motiven till 10 kap. 14 § TF
utläsas att avsikten var att undantagsbestämmelsen
i RB om beslag av egendom av mindre värde skulle
bli tillämplig vid utredningsbeslag enligt TF.
Föredragande statsrådet anförde att för sådana
beslag borde bestämmelserna i 27 kap. 7 § RB gälla
och att dessa föreskrifter "innebär att åtal skall
väckas inom en månad, sedan beslaget verkställdes,
men att rätten kan medge förlängning av tiden, om
denna finnes otillräcklig. Väcks inte åtal inom
föreskriven tid, skall beslaget omedelbart hävas".
Föredraganden anförde vidare att han givetvis
förutsatte att såväl JK som domstolen beaktar vik-
ten av att åtal väcks snarast möjligt, så att
frågan huruvida brott föreligger blir prövad
skyndsamt och han hänvisade därvid till bestäm-
melsen i 14 kap. 3 § TF om skyndsam handläggning av
tryckfrihetsmål (prop. 1975/76:204 s. 183 f.). När
10 kap. 14 § TF tillkom, gällde enligt RB en värde-
gräns på 1 000 kr (SFS 1974:1067), som höjdes till
2 000 kr år 1986 (SFS 1986:1010). Paragrafen fick
sin nuvarande lydelse år 1989 (prop. 1988/89:124,
SFS 1989:650). I dessa senare lagstiftningsärenden
synes inte förhållandet till 10 kap. 14 § TF ha
berörts.
Bestämmelsen om beslag av egendom av mindre värde
bör enligt motivuttalanden inte vara tillämplig vid
beslag av egendom som inte har något direkt
ekonomiskt värde eller när det i övrigt kan råda
tvekan om huruvida den föreskrivna åtalstiden bör
gälla. Som exempel på egendom som inte har något
direkt ekonomiskt värde har angivits affärshand-
lingar (se prop. 1974:124 s. 58 och prop.
1988/89:124 s. 64 f.). I sådana fall bör således
åtal väckas inom en månad om inte ansökan görs hos
rätten om förlängning av fristen.
Vad som nu sagts leder till bedömningen att av-
sikten bör ha varit att för beslag i utrednings-
syfte enligt TF - och numera även enligt YGL - en-
månadsregeln skall gälla. Av JK:s remissyttrande
framgår emellertid att bestämmelserna inte alltid
tolkats så vid rättstillämpningen. Eftersom det
saknas anledning att i denna fråga nu ha en annan
inställning än den när bestämmelsen om utrednings-
beslag togs in i TF, bör lagstiftningen förtydligas
i detta avseende. Regeringen finner således att det
bör föreskrivas att efter beslut om utrednings-
beslag åtal skall väckas inom en månad om inte
rätten medger förlängning av tiden oavsett egen-
domens uppskattade värde. En bestämmelse av denna
innebörd bör föras in i grundlag och kan då tas in
i 10 kap. 14 § TF.
Den nya bestämmelsen om förlängd tid att väcka
åtal och ansöka om konfiskering enligt YGL tas
lämpligast in i 7 kap. 3 § YGL och innebär således
att rätten kan medge förlängning av den tid inom
vilken JK på grund av beslaget har att väcka åtal
eller ansöka om konfiskering. Rätten skall kunna
meddela ett sådant beslut om den nu föreskrivna
tiden om två veckor inte räcker till för att JK
skall ha möjlighet att utan orimlig tidspress göra
en rättslig bedömning av de i beslag tagna fram-
ställningarna. Avsikten är alltså att bestämmelsen
skall lämna utrymme för en förlängning av tiden
endast i undantagsfall. Den som drabbats av
beslaget bör få tillfälle att yttra sig innan dom-
stolen fattar beslut i frågan om det lämpligen kan
ske.
Beslag i utredningssyfte skall inte omfattas av
den nya bestämmelsen i YGL.
I promemorian togs även upp frågan om rätten till
domstolsprövning av beslag enligt TF eller YGL
skulle grundlagsfästas. Promemorians bedömning var
den att de bestämmelser härom som finns i
rättegångsbalken är tillräckliga. Denna bedömning
har Svea hovrätt anslutit sig till. Övriga remiss-
instanser har inte särskilt tagit upp frågan. Också
regeringen ansluter sig till promemorians bedömning
i denna fråga.

6 Tid för meddelande av dom

Regeringens förslag: I tryckfrihets- och
yttrandefrihetsmål som handlagts inför jury får
rätten besluta att domen skall meddelas vid en
senare tidpunkt än två veckor efter det att den
fått juryns svar om det finns synnerliga hinder mot
att meddela domen tidigare. I brottmål där den
tilltalade är häktad skall domen meddelas senast
inom en vecka om det inte finns ett sådant
synnerligt hinder. Domen skall dock alltid vara
skriftligen avfattad och meddelad senast tre veckor
efter det att juryn lämnat sitt svar.

Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att
den absoluta tiden för domens meddelande skulle tas
bort. Domen skulle dock meddelas inom en vecka
efter det att juryn överlämnat sitt svar om inte
synnerligt hinder mötte mot detta.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har
tillstyrkt eller förklarat sig inte ha något att
erinra mot förslaget. Bland dessa återfinns JO,
Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge,
Malmö tingsrätt, Domstolsverket, Sveriges
Domareförbund, Sveriges Advokatsamfund och Svenska
Journalistförbundet. Många remissinstanser har dock
avstyrkt promemorians förslag att ta bort den
absoluta tidsfristen. Justitiekanslern (JK) har
anfört att det enligt hans mening ligger ett
betydande långsiktigt värde i att fristen enligt
nuvarande lagstiftning upprätthålls och att den
inte förefaller ha vållat några oöverstigliga
svårigheter i praktiken vid handläggningen av
tryckfrihetsmål. JK har med hänsyn därtill anfört
att det bör övervägas om den föreslagna
bestämmelsen endast bör omfatta mål enligt
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) om ansvar för olaga
våldsskildring och barnpornografibrott. Stockholms
tingsrätt har föreslagit att bestämmelsen skall
utformas i enlighet med 30 kap. 7 § rättegångs-
balken (RB) för brottmål mot icke häktade och
enligt 17 kap. 9 § RB för dom i tvistemål i
allmänhet. Tingsrätten har vidare anfört att pro-
blemet i stället borde mötas genom att det i lag
skall anges tid när huvudförhandling skall hållas
efter det att åtal väckts. Enligt Sveriges
Advokatsamfund bör huvudregeln att dom skall
meddelas inom en vecka kvarstå om juryns svar
innebär att brott inte föreligger. Pressens
Opinionsnämnd har anfört att domen inte bör få
meddelas senare än två veckor från det att juryn
överlämnat sitt svar, vilket Institutionen för
journalistik, medier och kommunikation vid
Stockholms universitet även framfört som lämplig
tidpunkt när den avstyrker att den absoluta tids-
fristen tas bort. Juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet förordar en absolut
tidsfrist om tre veckor. Tidningsutgivareföreningen
avstyrker förslaget såvitt avser tryckfrihetsmål
och anför att det skall vara bestämd en tid, två
veckor, för när dom senast skall meddelas i
yttrandefrihetsmål.
Bakgrund: I tryckfrihetsförordningen (TF) och i
YGL föreskrivs att tryckfrihetsmål och yttrande-
frihetsmål alltid skall behandlas skyndsamt (14
kap. 3 § TF och 11 kap. 1 § YGL). Av motiven till
TF framgår att med detta avsågs främst att målen
skall handläggas med förtur (jfr SOU 1947:60 s.
291).
I lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden (till-
ämpningslagen) är föreskrivet att i tryckfrihets-
och yttrandefrihetsmål där målet handlagts inför
jury skall domen meddelas senast på rättens första
arbetsdag efter det att juryn har överlämnat sitt
skriftliga svar. Rätten har dock den möjligheten
att "om det är nödvändigt" besluta om anstånd för
att besluta och avfatta domen. Anståndet får vara
högst en vecka (10 kap. 3 §). När målet inte hand-
läggs inför jury, vilket sker vid tingsrätten om
båda parter förklarat sig avstå från sådan prövning
och i samtliga fall i överrätt, gäller i stället
RB:s regler om tid för meddelande av dom.
Vad som föreskrivs i 10 kap. 3 §
tillämpningslagen om tiden för domens meddelande i
tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål som handlagts
inför jury har i princip oförändrat förts över från
11 § i lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om
rättegången i tryckfrihetsmål i dess lydelse från
den 1 januari 1978 (SFS 1977:1017). Enligt bestäm-
melsens ursprungliga lydelse skulle domen meddelas
senast "söckendagen efter det juryns svar
tillställts rätten".
Lagändringen år 1978 föranleddes av bl.a. en
skrivelse från Stockholms tingsrätt i vilken
tingsrätten hemställde om ändring av 11 §. Tings-
rätten anförde att, om juryns utslag var fällande,
den tid som stod till buds kunde vara för kort för
att de lagfarna domarna i önskvärd utsträckning
skulle hinna beakta materialet och överlägga om
domskäl och domslut (se prop. 1977/78:62 s. 41). I
lagrådsremissen anfördes att erfarenheten visade
att rätten ibland vid fällande utslag av juryn
kunde behöva visst rådrum innan domen meddelades.
Med hänsyn härtill och till att det samtidigt
föreslogs andra ändringar i den tryckfrihets-
rättsliga processen som medförde att fler mål än
tidigare skulle hänföras till tryckfrihetsmål och
att rätten därför kunde komma att ställas inför nya
och fler svårbedömda frågor än tidigare, föreslogs
att möjligheterna till anstånd med dom i tryck-
frihetsmål vidgades något. Det betonades emellertid
att det på detta område var särskilt angeläget att
domen meddelades utan onödigt dröjsmål. Departe-
mentschefen menade att vidgningen endast borde
gälla vid fällande dom och att samma tidsfrister
skulle tillämpas som de som gällde enligt
rättegångsbalken beträffande dom i brottmål där den
tilltalade är häktad (a. prop. s. 42). Lagrådet
föreslog emellertid att undantagsregeln skulle få
tillämpas generellt, dvs. inte endast i fall av
fällande dom, i sådana fall där det var oundgängli-
gen nödvändigt med uppskov (a. prop. s. 77). Lagrå-
dets förslag blev propositionens, som godtogs av
riksdagen (bet. 1977/78:KU20, rskr. 1977/78:78).
I brottmål som handläggs enligt RB är huvudregeln
att överläggning skall hållas samma dag som
förhandlingen avslutas eller senast nästa helgfria
dag, varefter domen "om det kan ske" skall
avkunnas. Om det är oundgängligen nödvändigt med
rådrum för domens beslutande och avfattande, får
rätten besluta om anstånd. Domen skall dock "om ej
synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och
meddelas, då den tilltalade är häktad, inom en
vecka och i annat fall inom två veckor efter
förhandlingens avslutande" (30 kap. 7 § andra
stycket RB). RB föreskriver således att dom skall
skriftligen avfattas och meddelas inom en vecka om
den tilltalade är häktad, och i annat fall inom två
veckor, om det inte möter synnerligt hinder mot
detta. Föreligger synnerligt hinder, finns det
ingen i lag angiven tid för när domen senast skall
meddelas. Motsvarande gäller enligt 17 kap. 9 § RB
för meddelande av dom i tvistemål. I RB föreskrivs
vidare att när ett mål har avgjorts parterna sna-
rast skall underrättas skriftligen om utgången i
målet (17 kap. 9 § sjunde stycket och 30 kap. 7 §
sjätte stycket). I förordningen (1987:1099) om
skyldighet för domstol att underrätta parterna om
utgången i mål och ärenden, m.m. finns närmare
föreskrifter om hur och när detta skall ske.
Tiden för när dom skulle meddelas i häktade mål
var tidigare absolut, dvs. det fanns en definitiv
tidsfrist för när dom senast skulle meddelas, såsom
nu finns i tillämpningslagen efter huvudförhandling
inför jury. Tiden var bestämd till två veckor.
Bestämmelsen upphävdes år 1956 (SFS 1956:587). I
propositionen anförde departementschefen i sin
anmälan till regeringen att den i lagen föreskrivna
maximitiden för meddelande av dom mot tilltalad som
var häktad i praktiken hade visat sig medföra
svårigheter när det gällde vidlyftiga mål och att
en uppmjukning av föreskriften hade ifrågasatts.
Remissinstanser såsom Häradshövdingeföreningen,
Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt hade
framfört att det i praktiken kunde vara omöjligt
att färdigställa en dom i ett vidlyftigt mål inom
fjorton dagar, om sedvanlig omsorg skulle läggas
ned vid utarbetandet av domen. Departementschefen
fann att vad som anförts från remissinstanserna
hade sådan tyngd, att en uppmjukning av reglerna
framstod som påkallad trots de betydelsefulla
hänsyn som föranlett tidsfristen (prop. 1956:142 s.
36 ff.).
När en förhandling inför jury är slutförd, skall
rätten genast skriftligen till juryn framställa
frågan om brott föreligger enligt den eller de be-
stämmelser som åklagaren eller målsäganden
åberopar. Görs det gällande att flera brott har
förövats, skall en särskild fråga framställas till
juryn för varje brott. Om målet är sådant att det
föranleder flera frågor, skall frågorna framställas
var för sig. Juryns överläggning sker i enrum och
gäller de frågor som rätten har framställt. Juryn
har tillgång till rättens protokoll och de hand-
lingar som åberopats under huvudförhandlingen.
Prövningen skall grundas på vad som kommit fram vid
huvudförhandlingen inför juryn. Först sedan juryn
skriftligen har besvarat de frågor som rätten har
framställt med ett ja eller nej, får juryn skiljas
åt.Skälen för regeringens förslag: Tillämpnings-
lagens huvudregel om tid för meddelande av dom kan
enligt ordalydelsen tolkas så, att domen skall
tillhandahållas skriftligen dagen efter den dag då
juryn lämnat sitt svar. En sådan ordning kan ha
varit åsyftad men torde nu vara omöjlig att
upprätthålla i många mål. Bestämmelsen har på
senare tid även tillämpats på så sätt att rätten
har möjlighet att avkunna domen en vecka efter det
att juryn lämnat sitt svar och att expediera en
skriftlig dom inom en vecka efter avkunnandet (jfr
6 § i förordningen [1987:1099] om skyldighet för
domstol att underrätta parterna om utgången i mål
och ärenden m.m.).
Det förekommer numera mål som är av sådan
omfattning att även en tidsfrist på en vecka för
att besluta och avfatta domen kan försätta
domstolen i en hart när omöjlig situation. Det kan
röra sig om mål där t.ex. processmaterialet är
svårtillgängligt och omfattande eller rättsfrågan
är av särskild komplicerad art. Rätten kan även
komma att ställas inför svåra rättsfrågor som avser
den nya grundlagen. Visserligen kan rätten
förbereda sig inför överläggningen före det att
juryn överlämnat sitt svar, men överläggningen i
dess rätta bemärkelse påbörjas inte förrän
huvudförhandlingen avslutats och juryns svar
överlämnats. Det får anses att det är i tryck-
frihetens och yttrandefrihetens intresse att dom
meddelas omedelbart, men det bör även beaktas att
en med orimlig tidspress utformad dom i första
instans kan få mindre önskvärda konsekvenser, även
för den enskilde. Att en dom får sin utformning
efter möjlighet till eftertanke utgör en viktig del
av rättssäkerheten. Skälen för att rätten bör kunna
besluta om anstånd med mer än en vecka för att
besluta och avfatta domen är således mycket starka
och därför bör nu gällande tidsfrist förlängas.
Att såsom några remissinstanser föreslagit
föreskriva att en sådan möjlighet till längre
anstånd skulle omfatta endast mål som avser brott
enligt YGL, eller vissa brott enligt YGL, är enligt
regeringen mindre lämpligt. Det kan nämligen
inträffa att åtal väckts mot en tilltalad för t.ex.
såväl tryckfrihets- som yttrandefrihetsbrott.
Rätten skulle då i princip vara förhindrad att
tillämpa den för yttrandefrihetsbrottet gällande
bestämmelsen om senare tidpunkt för meddelande av
domen, eftersom det i brottmål sällan finns
möjlighet att meddela deldom mot en och samme
tilltalad.
En annan fråga är om den föreslagna uppmjukningen
av bestämmelsen skall innebära att det införs en
ny, absolut senaste tid för meddelande av dom eller
om bestämmelsen i stället bör utformas i likhet med
17 kap. 9 § och 30 kap. 7 § RB. Som tidigare fram-
hållits uttalas särskilt i grundlagarna att tryck-
frihetsmål och yttrandefrihetsmål skall handläggas
skyndsamt och av förarbetena till TF framgår att
syftet med bestämmelsen främst är att målen skall
handläggas med förtur, dvs. de skall skyndsamt tas
upp till prövning vid förhandling. Någon motsvaran-
de bestämmelse finns inte i tillämpningslagen
exempelvis i form av en föreskrift om att målet
skall tas upp till förhandling viss tid efter det
att åtal har väckts eller ansökan har gjorts om
konfiskering. Stockholms tingsrätt har i sitt
remissvar anfört att grundlagskravet på skyndsam
handläggning torde lämpligare kunna upprätthållas
genom att det i lag meddelas en föreskrift av nyss
nämnt slag, t.ex. liknande den som nu finns i mål
där den tilltalade är häktad (45 kap. 14 § andra
stycket RB) eller beträffande unga lagöverträdare
(12 § andra stycket lagen [1964:167] med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare). Enligt
tingsrätten är det varken nödvändigt eller ratio-
nellt att ha en regel som i slutändan tvingar fram
ett forcerat avgörande när eftertanke och omsorg i
målets behandling är som viktigast. Som tingsrätten
anfört är en fördröjning av tiden för att sätta ut
målet ofta beroende av annat än det tingsrätten
ensam råder över, t.ex. svårigheter att samordna
tidpunkter med de ombud som ofta anlitas i tryck-
frihets- och yttrandefrihetsmål. Motsatt
förhållande gäller vad avser tiden för när dom
skall meddelas när förhandlingen avslutats. Över
detta råder rätten ensam. En föreskrift i lag om
när huvudförhandling senast skall påbörjas efter
det att åtal väckts torde inte undanröja de svårig-
heter det kan vålla att skyndsamt sätta ut målet
till huvudförhandling. Det skulle sannolikt finnas
en stor risk för att rätten skulle bli tvungen att
medge undantag från bestämmelsen, t.ex. på grund av
en tilltalads krav om att företrädas av ett visst
ombud, vilket ofta måste godtas. Det synes därför
inte vara lämpligt att i dessa särskilda mål
närmare reglera tiden för huvudförhandling i lag.
Vad som nu sagts innebär naturligtvis inte att
grundlagarnas krav om skyndsam handläggning får
eftersättas.
I promemorian föreslogs att den absoluta tiden
för när dom senast skall meddelas skulle tas bort,
men att dom skulle få meddelas senare än en vecka
efter det att juryns svar överlämnats endast om
synnerligt hinder mötte att meddela dom
dessförinnan. Till stöd för detta anfördes bl.a.
att tillämpningslagen inte föreskriver en definitiv
tidsfrist när huvudförhandlingen inte hållits inför
jury och att det kunde finnas risk för att en
definitiv tidsfrist i allmänhet skulle förlänga
tiden för när dom meddelas.
Det är ur alla synpunkter sett angeläget att det
slutliga rättsliga avgörandet är väl genomtänkt och
inte utformas i hast. Detta gäller inte minst mål
som är omfattande och svårbedömda. En i lagen an-
given maximitid riskerar att vara otillräcklig i
något enstaka fall och att utnyttjas i mål där skäl
för anstånd egentligen inte förelegat. Detta skall
givetvis undvikas. Å andra sidan skall inte bortses
från det förhållandet att tryckfrihetsmål och
yttrandefrihetsmål i vissa situationer kan vara av
stor vikt för opinionsbildningen i vårt samhälle
och att, såsom JK framhållit, det är viktigt att se
till att det inte skall vara möjligt att låta en
alltför lång tid förflyta innan frågan blir avgjord
om en grundlagsskyddad framställning innefattar
brott eller inte. Bestämmelsen om sista dag för
meddelande av dom gäller visserligen endast vid
huvudförhandling inför jury, men juryprövning skall
ske så snart inte båda parter avstår från det. Vad
som anfördes vid den förra lagändringen av före-
varande paragraf, att det på detta område är
särskilt angeläget att dom meddelas utan onödigt
dröjsmål, gäller naturligtvis fortfarande.
Regeringen finner därför att en definitiv tidpunkt
bör anges i lag. Endast ett fåtal mål som handläggs
enligt vanliga bestämmelser i RB torde
oundgängligen kräva mer än tre veckors rådrum för
beslutande och avfattande av domen. Som framgått
kan yttrandefrihetsmål vara mycket omfattande och
svårtillgängliga, särskilt om framställningarna
utgörs av filmer. En domstol torde dock utan
alltför stora svårigheter kunna planera verksam-
heten på sådant sätt att en dom i ett mål av
exempelvis nämnd art - utan att saken forceras med
risk för att kvaliteten av den juridiska prövningen
eftersätts - kan meddelas och vara skriftligen av-
fattad inom i vart fall tre veckor. Denna tidsfrist
bör därför utgöra en lämplig avvägning i detta
sammanhang.
Regeringen föreslår således att huvudregeln allt-
jämt skall vara att dom skall meddelas snarast
efter det att juryn avlämnat sitt svar. Med
meddelas avses då främst avkunnas. Denna tid är
dock i många mål som inte är av mindre omfattning
och när juryn har besvarat en fråga om brott
föreligger jakande alltför kort för att rätten
skall hinna att med omsorg besluta domen. Rätten
bör därför ha möjlighet att meddela domen senare.
Det kan förekomma mål som är av sådan omfattning
och svårhetsgrad att ytterligare rådrum än en vecka
är absolut nödvändigt utan att det för den skull
kan anses att synnerligt hinder möter mot att
meddela domen dessförinnan. Stockholms tingsrätt
har invänt mot promemorians förslag som innebar att
endast om synnerligt hinder mötte domen skulle få
meddelas efter en vecka. Tingsrätten hänvisar
härvid till risken att uttrycket "synnerligt hinder
möter" skulle förlora sin betydelse. Regeringen
instämmer i tingsrättens kritik mot promemorians
förslag i denna del. I stället bör den nya
bestämmelsen utformas med
30 kap. 7 § andra stycket RB som förebild. Domen
skall således meddelas och vara skriftligen
avfattad senast två veckor efter juryns svar om
inte synnerligt hinder möter, men alltjämt senast
efter en vecka om det är fråga om brottmål och den
tilltalade är häktad. Med synnerligt hinder skall
avses i stort detsamma som gäller enligt RB, men
här måste även beaktas vad i grundlagarna
föreskrivs om skyndsam handläggning av målen.
Utrymmet för meddelande av dom efter två veckor
respektive en vecka är därmed mycket begränsat. Det
är svårt att föreställa sig vilka omständigheter
som skulle vara sådana att synnerliga skäl kan
anses föreligga, om juryn funnit att ingen del av
framställningen innefattar brott. Det finns dock
inte skäl att i lag särreglera de fall när juryn
friar framställningen, vilket Sveriges
Advokatsamfund efterlyst. Regeln om skyndsam
handläggning får anses vara tillräcklig för att
säkerställa att domen snarast avkunnas. Genom att
juryns friande svar genast blir tillgängligt för
parterna och rätten inte kan göra en strängare
bedömning än den juryn har gjort finns efter juryns
friande svar inte heller längre ovisshet om
framställningen skall anses brottslig eller inte.
Enligt bestämmelsens nuvarande lydelse finns inte
någon uttrycklig skyldighet för domstolen att
skriftligen underrätta parterna om utgången i
målet. En sådan skyldighet bör i tydlighetens
intresse föreskrivas i lagen.

7 Ansvaret för yttrandefrihetsbrott vid vissa
direktsända radioprogram m.m.

Regeringens förslag: Bestämmelsen i 3 kap. 17 §
tillämpningslagen om överflyttande av ansvaret för
yttrandefrihetsbrott i vissa fall förtydligas så
att det framgår att den berörde före sändningen
skall underrättas om beslutet. Beslutet skall
antecknas i ett register och anteckningen skall
innehålla uppgift om den det berör. Om så inte
sker, skall beslutet inte gälla.
Vad som i 3 kap. 20 § anges om straff för
underlåtenhet att lämna uppgift om utgivare för
radioprogram upphävs.

Inför hearingen framlagt förslag överensstämmer i
huvudsak med regeringens.
Synpunkter vid hearingen: Inga invändningar
fördes fram.
Skälen för regeringens förslag:

Överflyttande av ansvar

Enligt 6 kap. 1 § andra stycket
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) får i fråga om
direktsända program som inte utgör sådan
direktsändning som avses i 1 kap. 8 § YGL i lag
föreskrivas att den som framträder i programmet
skall ansvara för sina yttranden själv. I 3 kap. 2
och 17 §§ lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrande-
frihetsgrundlagens områden (tillämpningslagen)
finns sådana föreskrifter.
Av 3 kap. 2 § - som gäller sändningar enligt
radiolagen (1966:755) - framgår att den som skall
förordna utgivare får besluta att den som fram-
träder i ett direktsänt program själv skall svara
för yttrandefrihetsbrott han begår. Vidare före-
skrivs att ett sådant beslut skall meddelas de be-
rörda före sändningen och antecknas i ett register
hos programföretaget. Om underrättelse och
registrering inte sker, blir beslutet utan verkan.
I bestämmelsen anges närmare vad anteckningen skall
innehålla, bl.a. namn på de berörda. Att sådana
uppgifter finns torde vara en förutsättning för att
ett yttrandefrihetsbrott skall kunna beivras.
Bestämmelsen i 17 § avser s.k. egensändningar,
eller ursprungliga sändningar i tråd. I paragrafen
anges att den som bedriver sändningsverksamheten
skall föra ett särskilt register över sådana be-
slut. Ett utdrag ur registret skall genast sändas
till Patent- och registreringsverket, som är
registreringsmyndighet för utgivare av detta slag
av sändningar, varje gång ett beslut har antecknats
i det. Här föreskrivs emellertid inte vad
anteckningen skall innehålla och inte heller att
beslutet skall meddelas de berörda.
Såvitt framgår av motiven är bestämmelsernas
skilda utformning inte resultatet av en avsedd
skillnad annat än att det är fråga om olika slag av
sändningar. 3 kap. 17 § tillämpningslagen bör
därför utformas på ett sätt som bättre ansluter sig
till utformningen av 3 kap. 2 §. Således bör anges
att den som berörs av beslutet skall underrättas om
det och att beslutet före sändningen skall
antecknas i ett särskilt register för detta. För
att anteckningen skall kunna få någon rättslig
betydelse, bör den såsom anges i 2 § innehålla
uppgift om vem som avses med beslutet. Beslutet bör
vara utan verkan om något av dessa moment inte upp-
fyllts.
Uppgift om utgivare

Enligt 3 kap. 20 § andra stycket tillämpningslagen
är det straffbart att bryta mot vad som i kapitlet
föreskrivs om skyldighet att "lämna uppgift om ut-
givare". Emellertid föreskrivs inte i lagens 3 kap.
om någon skyldighet som motsvaras av straffbudet.
Det skulle i och för sig kunna anses att vad som i
3 kap. 5 och 9 §§ tillämpningslagen föreskrivs om
vad som skall bifogas anmälan om bl.a. utgivare,
innebär "lämna uppgift om utgivare". Skäl att sank-
tionera dessa bestämmelser finns dock inte.
Bestämmelsen föreslås därför upphävas i nämnda del.

8 Straff för underlåtenhet att uppge utgivare på
filmer och videogram

Regeringens förslag: Underlåtenhet att uppge
utgivare på film skall vara straffbart och kunna
föranleda ett bötesstraff. En sådan bestämmelse
förs in i YGL.

Inför hearingen framlagt förslag: I lagen
(1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden (tillämp-
ningslagen) skulle införas en ny paragraf, 4 kap. 4
§, enligt vilken en utgivare av en film som
uppsåtligen eller av oaktsamhet underlät att på
filmen lämna uppgift om vem som är utgivare skulle
kunna dömas till penningböter.
Synpunkter vid hearingen: Inga invändningar
fördes fram.
Skälen för regeringens förslag:
Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) föreskriver att
alla filmer skall ha en utgivare. Med filmer avses
även videogram och andra upptagningar av rörliga
bilder. Det är den som låter framställa filmen som
skall utse utgivaren (4 kap. 1 §). Är filmen
framställd utomlands, ligger denna skyldighet på
den som lämnar ut filmen för spridning i Sverige
(10 kap. 1 §). Det är enligt grundlagen straffbart
att inte utse en utgivare (4 kap. 6 § första
stycket). Straffansvaret ligger hos den som varit
skyldig att göra detta. För att uppgift om vem
utgivaren är skall vara lättillgänglig för
allmänheten, föreskriver YGL att det också av
filmen skall framgå vem som är utgivare. Utgivaren
skall se till att varje exemplar av filmen har
denna uppgift
(4 kap. 4 § första stycket). Bestämmelsen är inte
straffsanktionerad.
När det gäller utgivare av radio- och TV-program
medger YGL att det i lag får meddelas föreskrifter
om hur uppgift om vem utgivaren är skall hållas
tillgänglig för allmänheten (4 kap. 4 § andra
stycket). En sådan i lag meddelad föreskrift får
straffsanktioneras (4 kap. 6 § andra stycket). I
tillämpningslagen föreskrivs inte att uppgift om
utgivare skall anges i sändningar i radio eller TV.
Det är endast om en ställföreträdare tjänstgjort i
stället för utgivaren som uppgift om ställföreträ-
daren skall anges i sändningen. Uppgift om vem som
är utgivare skall i stället hållas tillgänglig för
allmänheten genom att det skall finnas antecknat
hos programföretaget eller hos en myndighet (3 kap.
1, 3, 7 och 13 §§).
Av 3 kap. 20 § första stycket tillämpningslagen
följer att den som skall anteckna utgivare för
radio- eller TV-program i register eller anmäla
sådan utgivare till myndighet på sätt som anges i
samma kapitel i lagen, kan dömas till ansvar för
underlåtenhet att fullfölja skyldigheten till böter
eller fängelse i högst ett år. Ansvaret ligger hos
den som bedriver sändningsverksamheten. Av
Lagrådets yttrande i lagstiftningsärendet framgår
att straffskalan hämtats efter mönster av 5 kap. 12
§ tryckfrihetsförordningen (TF) (prop. 1990/91:179
s. 88). Denna bestämmelse avser bl.a. den
situationen att ägaren till en periodisk skrift ger
ut skriften utan att det finns utgivningsbevis. Ut-
givningsbevis får nämligen inte utfärdas, innan det
gjorts en anmälan om vem som är utgivare. I TF
föreskrivs även om ansvar för den utgivare eller
ställföreträdare som inte på varje nummer av en
periodisk skrift sätter ut sitt namn (5 kap. 11 §
och 14 § andra stycket). Påföljden för detta är
penningböter.
Som tidigare nämnts föreskriver inte YGL om
straff för underlåtenhet att ange utgivare för en
film. Det finns inte heller en sådan straffbestäm-
melse i tillämpningslagen. Detta utgör en brist,
eftersom framställaren av filmen - eller den som
lämnar den för spridning här i Sverige om filmen är
framställd utomlands - är den som ansvarar för ett
yttrandefrihetsbrott om utgivaren inte finns
angiven (6 kap. 2 § första stycket 3 YGL). Det blir
då i stället i praktiken den som låtit framställa
filmen - för att undvika ansvar för eventuellt
yttrandefrihetsbrott - som får se till att
utgivarens namn finns på varje exemplar av filmen.
I 4 kap. 4 § YGL föreskrivs emellertid att detta är
utgivarens uppgift.
Till skillnad från vad som gäller om utgivare för
periodisk skrift och för sändningar i radio och TV,
är det inte särskilt föreskrivet att uppgift om
utgivare av film skall finnas tillgänglig för
allmänheten hos t.ex. produktionsbolaget eller hos
någon myndighet. I stället förutsätter YGL att det
på filmen finns en sådan uppgift, vilket är av
betydelse för frågan om vem som skall vara ansvarig
för eventuellt yttrandefrihetsbrott. Att filmen
förses med uppgift om utgivare är av största
betydelse för att huvudregeln om ensamansvaret,
dvs. att i första hand utgivaren är ansvarig för
ett yttrandefrihetsbrott som en film eller ett
videogram innefattar, skall kunna upprätthållas.
Skyldigheten att uppge utgivare på en film bör
därför också straffsanktioneras.
Härefter uppstår frågan var en sådan
straffbestämmelse hör hemma. För TF:s
tillämpningsområde finns motsvarande bestämmelser i
själva grundlagen. I TF finns alla de bestämmelser
som anger hur uppgift om utgivare skall finnas
tillgänglig för allmänheten. Det är därför natur-
ligt att även bestämmelser om straff för underlåte-
nhet att hålla sådan uppgift tillgänglig finns där.
När det gäller utgivare av radioprogram föreskriver
YGL att det i lag skall anges hur uppgift om
utgivaren skall hållas tillgänglig för allmänheten
och att det i lag får föreskrivas om straff för
brott mot sådan föreskrift.
YGL innehåller särskilda bestämmelser om
skyldighet att på en film eller ljudupptagning ange
vem som har låtit framställa filmen eller
ljudupptagningen samt om när, var och av vem ex-
emplaren har framställts (3 kap. 13 §). Vidare
föreskrivs om straff för den som underlåter att
förse en framställning med sådana uppgifter och för
den som sprider en film som saknar sådana upp-
gifter. För dessa gärningar är föreskrivet böter
eller fängelse i högst ett år respektive pen-
ningböter. Bestämmelsen innehåller även ett
bemyndigande att i lag ange närmare bestämmelser om
hur framställningen skall förses med dessa uppgif-
ter. Föreskrifter härom återfinns i 4 kap. 2 §
tillämpningslagen.
För utgivare av filmer föreskriver emellertid YGL
endast att det av filmen skall framgå vem som är
utgivare och att det är utgivaren som skall se till
att så sker. Bestämmelsen är som nämnts inte
straffsanktionerad och något direkt bemyndigande
för en sådan straffbestämmelse i lag finns inte.
Bemyndigandet i 4 kap. 6 § andra stycket YGL avser
inte, med den lydelse 4 kap. 4 § slutligen fick,
utgivare av film (jfr prop. 1990/91:64 s. 190 f.,
212 f. och 219 f.).
Vad som nu sagts om YGL ger vid handen att en
straffsanktion för underlåtenhet att förse en film
eller ett videogram med uppgift om utgivare hör
hemma i YGL och inte i tillämpningslagen.
Bestämmelsen kan lämpligen tas in i 4 kap. 6 §.
Straffet bör vara detsamma som gäller för en
utgivare eller ställföreträdare som inte sätter ut
sitt namn på en periodisk skrift, nämligen
penningböter.

9 Författningskommentar

9.1 Förslaget till lag om ändring i
tryckfrihetsförordningen

10 kap. 14 §

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.
I paragrafen finns bestämmelser om beslag i
utredningssyfte. För sådana beslag gäller vad som
föreskrivs i de i paragrafen angivna lagrummen i
TF. Därutöver hänvisas till vad som i allmänhet är
föreskrivet om beslag, dvs. bestämmelserna i 27
kap. rättegångsbalken.
I en ny sista mening har tagits in en bestämmelse
av innebörd att åtal skall väckas inom en månad
från det att beslut om beslag meddelades om inte
Justitiekanslern begär förlängning av tiden och
rätten medger att tiden förlängs. Med den nya
bestämmelsen klargörs att oavsett det uppskattade
värdet av den egendom som tagits i beslag, åtal
skall väckas inom en månad från det att beslutet om
beslag meddelades. Bestämmelsen i 27 kap. 7 § andra
stycket rättegångsbalken, till den del den avser
beslag av egendom av mindre värde, är därmed inte
tillämplig för beslag i utredningssyfte enligt TF.
Genom hänvisningen i 7 kap. 3 § YGL till bestämmel-
serna i 10 kap. TF, är bestämmelsen tillämplig även
vid utredningsbeslag enligt YGL.
Av ikraftträdandebestämmelsen framgår att äldre
bestämmelser skall tillämpas på beslag som
beslutats av JK före ikraftträdandet. Detta för att
undvika att beslaget omedelbart måste hävas.

12 kap. 3 och 10 §§

Genom en ny andra mening i 3 § och ett nytt tredje
stycke i 10 § införs särskilda regler för
Stockholms län när det gäller antalet jurymän i
länet. Som framgår av vad som närmare anförs i
avsnitt 4 är det främst det stora antalet
tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål som handläggs
vid Stockholms tingsrätt som föranleder ändringen.
För Stockholms län skall således väljas 36
jurymän, varav 12 skall vara eller ha varit nämn-
demän vid allmän domstol eller vid allmän förvalt-
ningsdomstol. De valda jurymännen sätts liksom
tidigare upp på en jurymannalista, fördelade på två
grupper. Juryn skall bildas på samma sätt som
tidigare. Dock skall vardera parten få utesluta fem
jurymän i den första gruppen och två i den andra i
stället för tre respektive en som vid andra
tingsrätter.
I övrigt har vissa språkliga justeringar
vidtagits.

9.2 Förslaget till lag om ändring i
yttrandefrihetsgrundlagen

4 kap. 6 §

I bestämmelsen föreskrivs straff för den som inte
utser en utgivare för ett radioprogram eller en
film. Genom den nya meningen i första stycket
straffsanktioneras den i 4 § föreskrivna skyldig-
heten för utgivaren av en film att se till att
varje exemplar av filmen har en uppgift om vem som
är utgivare. Straffskalan omfattar penningböter,
motsvarande vad som gäller enligt 5 kap. 14 § andra
stycket TF för underlåtenhet att ange utgivare på
periodisk skrift.

7 kap. 3 §

I paragrafens första stycke har införts en ny andra
mening som rör beslag i konfiskeringssyfte när åtal
ännu inte väckts och ansökan inte heller gjorts om
konfiskering. Huvudregeln enligt 10 kap. 4 § TF är
att sådan åtgärd skall ha vidtagits av JK inom två
veckor från det att beslut meddelades om beslag.
Annars faller beslaget. Enligt den nya bestämmelsen
kan rätten efter framställning från JK när denne
har beslutat om konfiskeringsbeslag i beslut medge
en förlängning av tiden inom vilken det skall
väckas åtal eller ansökas om konfiskering. Be-
stämmelsen innebär således i praktiken att rätten
medger att beslaget får bestå under ytterligare en
tid, dock ytterligare högst två veckor, innan åtal
väcks eller ansökan görs om konfiskering utan att
beslaget faller.
Skälet till att bestämmelsen nu införs är att det
visat sig vara förenat med stora svårigheter att
vid omfattande beslag av just framställningar som
kan avlyssnas eller ses endast med hjälp av
tekniska hjälpmedel hinna med nödvändiga åtgärder
inom den föreskrivna huvudregeln om två veckor,
såsom bl.a. åtals- och konfiskeringsprövningen. Den
nya bestämmelsen omfattar endast
konfiskeringsbeslag enligt yttrandefrihetsgrund-
lagen och avses vara tillämplig endast i
undantagsfall. Huvudregeln skall alltså alltjämt
vara att åtal skall väckas eller ansökan om kon-
fiskering göras inom två veckor från det att beslut
om beslag meddelades. Om beslaget är mycket om-
fattande eller det av annat skäl är i princip omöj-
ligt att ta del av dess innehåll och ta ställning
till detta inom den i 10 kap. 4 § TF angivna tiden
föreskrivs nu en möjlighet för JK att få denna tid
förlängd. Förlängningen skall inte avse längre tid
än vad som är absolut nödvändigt och förlängning
får medges med sammanlagt högst två veckor. För att
inte beslaget skall falla krävs således i samtliga
fall att åtal har väckts eller ansökan gjorts inom
i vart fall fyra veckor från det att beslut om
beslag meddelades.
Den prövning rätten har att göra av en framställ-
ning från JK om förlängd tid sammanfaller i huvud-
sak med den prövning som görs av rätten vid en
sådan framställning enligt rättegångsbalken. JK bör
dock lämpligen i framställningen noga ange de
omständigheter som ligger till grund för denna. I
ett beslut om medgivande av förlängd tid kan det
vara lämpligt att rätten särskilt anger dag när
åtal skall vara väckt eller ansökan skall ha
gjorts.
Rätten bör om det är möjligt bereda den som
drabbats av beslaget tillfälle att yttra sig i
saken. Här måste dock beaktas att det ofta blir
fråga om att handlägga en inkommen framställan
skyndsamt och att beslut måste fattas kort efter
det att framställningen gjorts. Vidare har den som
drabbats av beslaget alltid möjlighet att begära
rättens prövning av beslaget vid en beslags-
förhandling såsom närmare redogjorts för i avsnitt
5.
Bestämmelsen skall bara tillämpas på beslag som
beslutats efter ikraftträdandet.

9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1991:1559) med föreskrifter på tryck-
frihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
områden

3 kap. 17 §

Ändringen syftar till att beträffande ursprungliga
sändningar i tråd tydligare reglera vad som gäller
för sådana direktsändningar där en person som fram-
träder i programmet i stället för utgivaren kan bli
ansvarig för ett yttrandefrihetsbrott. Med hänsyn
till att det är fråga om ett överförande av det
yttrandefrihetsrättsliga ansvaret för brott, måste
den som kan bli ansvarig för ett sådant brott
underrättas om beslutet före sändningen, såsom
gäller enligt 2 §. För att det inte skall uppstå
tveksamheter om vem som är ansvarig för vad som
förekommer i programmet föreskrivs även att
beslutet skall antecknas i ett register före sänd-
ningen och att anteckningen skall innehålla vissa
uppgifter om den som beslutet avser. Rättsverkan av
att dessa ordningsföreskrifter inte följs, är,
såsom enligt 2 §, att beslutet inte blir gällande.
Den äldre bestämmelsen skall gälla för beslut som
fattats före ikraftträdandet.

3 kap. 20 §

Genom den nya lydelsen i andra stycket upphävs
straffsanktionen för underlåtenhet att lämna
uppgift om utgivare. Såsom närmare redogjorts för i
avsnitt 8, avser den föreslagna ändringen ingen
ändring i sak, eftersom det i förevarande kapitel
inte föreskrivs om skyldighet att lämna uppgift om
utgivare i sändning.

10 kap. 3 §

Genom den nya lydelsen av paragrafen har tidpunkten
för när dom skall meddelas efter huvudförhandling
inför jury senarelagts. Som huvudregel skall dock
liksom tidigare gälla att dom skall meddelas, var-
med avses främst avkunnas, i huvudsak omedelbart
efter det att juryn överlämnat sitt svar till
rätten eller dagen därefter. Denna huvudregel torde
oftast kunna följas när juryn har friat den eller
de åtalade framställningarna. Enligt den tidigare
lydelsen hade rätten möjlighet att besluta om
anstånd i en vecka med att meddela domen. Den nya
lydelsen innebär att domen skall skriftligen
avfattas och meddelas senast tre veckor efter det
att juryn överlämnat sitt svar.
Den nya absolut senaste tidpunkten för meddelande
av dom i mål där juryprövning har skett är således
tre veckor. För att minska risken för en allmän
förlängning av tiden för att meddela dom i dessa
mål har det med den nuvarande lydelsen av 30 kap. 7
§ andra stycket RB som förebild, föreskrivits att
domen skall skriftligen avfattas och meddelas inom
två veckor om inte synnerligt hinder möter mot
detta. I brottmål där den tilltalade är häktad,
skall såsom gäller enligt RB domen meddelas inom en
vecka om inte synnerligt hinder möter. Med syn-
nerligt hinder avses i huvudsak detsamma som gäller
enligt RB:s bestämmelser om tiden för meddelande av
dom, men här skall även beaktas vad som i grund-
lagarna föreskrivs om skyndsam behandling av tryck-
frihets- och yttrandefrihetsmål. Skäl att meddela
dom efter två veckor (eller efter en vecka om den
tilltalade är häktad) torde finnas endast i
yttersta undantagsfall. Exempel på sådana fall kan
vara att juryn funnit att brott föreligger och
målet är synnerligen omfattande eller innehåller
mycket komplicerade rättsfrågor. Om en jurys svar
är att de åtalade framställningarna inte till någon
del innefattar brott bör naturligtvis domstolen
snarast avkunna domen.
I bestämmelsen har begreppet avkunnande av dom
tagits bort. Med meddelande av dom avses här - där
inte särskilt anges skriftligen avfattad - såväl
ett muntligt avkunnande av domen, som att domen
meddelas genom att hållas tillgänglig i skrift på
rättens kansli.
I förordningen (1987:1099) om skyldighet för
domstol att underrätta parterna om utgången i mål
och ärenden, m.m. anges att en kopia av en dom
skall skickas till parterna (1 §). Vidare
föreskrivs i 6 § att om dom avkunnats skall en
kopia av domen sändas till parterna inom en vecka
från avkunnandet. Genom vad som anges i
föreskriften i 2 § torde förordningen vara
tillämplig även när dom meddelas enligt förevarande
paragraf. För sådant fall gäller emellertid att en
kopia av domen skall skickas till parterna "om det
lämpligen kan ske". I paragrafen har därför införts
ett nytt tredje stycke enligt vilket parterna skall
underrättas skriftligen om utgången i målet.

Lagförslag i Justitiedepartementets promemoria
inför hearing

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter
på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1559)
med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden
dels att 3 kap. 17 och 20 §§ och rubriken till 4
kap. skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny
paragraf, 4 kap. 4 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen
lydelse
3 kap.
17 §

Beträffande program som Beträffande program som
direktsänds får den som direktsänds får den som
skall utse utgivare be- skall utse utgivare be-
sluta att, i stället för sluta att, i stället för
utgivaren, var och en utgivaren, var och en som
som framträder i framträder i programmet
programmet själv skall själv skall svara för
svara för yttrandefrihetsbrott som
yttrandefrihetsbrott som han begår. Ett sådant
han begår. Den som be- beslut skall före
driver sändningen meddelas de
sändningsverksamheten berörda och antecknas i
skall föra ett särskilt ett särskilt register hos
register över sådana den som bedriver
förordnanden. Ett utdrag sändningsverksamheten. Om
ur registret skall inte detta sker, är
genast sändas till beslutet utan verkan. Ett
patent- och utdrag ur registret skall
registreringsverket genast sändas till
varje gång ett beslut patent- och registre-
har antecknats i det. ringsverket varje gång
ett beslut har antecknats
i det.

20 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot
vad som i detta kapitel föreskrivs om skyldighet
att anteckna eller anmäla utgivare skall dömas till
böter eller fängelse i högst ett år.
Den som uppsåtligen Den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet eller av oaktsamhet
bryter mot vad som i bryter mot vad som i
detta kapitel föreskrivs detta kapitel föreskrivs
om skyldighet att lämna om skyldighet att lämna
uppgift om ut- uppgift om ställ-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

givare eller företrädare skall dömas
ställföreträdare skall till penningböter.
dömas till penningböter.

4 kap.

Om utgivare av filmer Om utgivare m.m. av
och ljudupptagningar filmer och ljudupp-
tagningar

4 §

Utgivare av en film som
uppsåtligen eller av
oaktsamhet underlåter att
på filmen lämna uppgift
om vem som är utgivare
döms till penningböter.

Lagförslag i promemorian Några rättegångsfrågor i
tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål
1 Förslag till
Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 3 och 10 §§
tryckfrihetsförordningen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen
lydelse

12 kap.
3 §

För varje län skall För varje län skall utses
utses jury- män, jurymän, fördelade i två
fördelade i två grupper grupper med sexton
med sexton jurymän i jurymän i första gruppen
första gruppen och åtta och åtta jurymän i andra
jurymän i andra gruppen. gruppen. För Stockholms
Jurymännen i den andra län skall dock första
gruppen skall vara eller gruppen omfatta tret-
ha varit nämndemän vid tiotvå jurymän och andra
allmän domstol eller gruppen sexton jurymän.
allmän förvaltningsdoms- Jurymännen i den andra
tol. gruppen skall vara eller
ha varit nämndemän vid
allmän domstol eller
allmän förvaltningsdoms-
tol.

10 §Då mål vari jury skall deltaga förekommer,
skall rätten föredraga jurymannalistan samt till
behandling upptaga frågan, huruvida jäv föreligger
mot någon som finnes upptagen å listan. Angående
jäv mot juryman gälle vad i lag är stadgat om do-
mare.
Därefter skall juryn bildas av de ojäviga
jurymännen sålunda att vardera parten äger utesluta
tre jurymän inom den första gruppen och en inom den
andra samt rätten genom lottning bland de övriga
uttager så många till suppleanter att sex kvarstå i
den första gruppen och tre i den andra.
För jury i Stockholms
län äger vardera parten
utesluta sex jurymän inom
den första gruppen och
två inom den andra.

________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995

2 Förslag till
Lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 3 §
yttrandefrihetsgrundlagen skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen
lydelse

7 kap.
3 §
Vad som sägs i 10 kap. Vad som sägs i 10 kap.
tryckfrihetsförordningen tryckfrihetsförordningen
om beslag av tryckta om beslag av tryckta
skrifter på grund av skrifter på grund av
tryckfrihetsbrott skall tryckfrihetsbrott skall
gälla också i fråga om gälla också i fråga om
beslag av filmer och beslag av filmer och
ljudupptagningar på ljudupptagningar på grund
grund av av yttrandefrihetsbrott.
yttrandefrihetsbrott. I I stället för
stället för 10 kap. 6 § och 8 § andra
10 kap. 6 § och 8 § stycket gäller dock vad
andra stycket gäller som föreskrivs i andra
dock vad som föreskrivs och tredje styckena i
i andra och tredje denna paragraf. Om den
styckena i denna tid som avses i 10 kap. 4
paragraf. § tryckfrihetsförord-
ningen med hänsyn till
beslagets art eller
omfattning är otillräck-
lig, får rätten på
Justitiekanslerns
framställning därom med-
giva förlängning av
tiden. Tiden får härvid
inte bestämmas längre än
vad som är oundgängligen
nödvändigt och ej
förlängas med mer än två
veckor.
Varje beslut om beslag skall ange det eller de
avsnitt av framställning- en som har föranlett
beslaget. Beslaget gäller endast de särskilda
skivor, rullar eller andra delar av upptagningen
där dessa avsnitt förekommer.
Bevis om att beslag har beslutats skall utan
kostnad tillställas den som beslaget verkställs hos
samt den som har låtit framställa filmen eller
ljudupptagningen. Beviset skall innehålla uppgift
om det eller de avsnitt i framställningen som har
föranlett beslaget.

__________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter
på tryckfrihetsförordningens och yttrandefri-
hetsgrundlagens områden
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 3 § lagen
(1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsför-
ordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen
lydelse 10 kap.
3 §

Dom i tryckfrihetsmål Dom i tryckfrihetsmål och
och yttrandefrihetsmål yttrandefrihetsmål skall
skall meddelas senast på meddelas när juryns svar
rättens första arbetsdag har överlämnats till
efter det att juryns rätten eller på rättens
svar har överlämnats. Om första arbetsdag
det är nödvändigt, får därefter. Om det är nöd-
dock rätten besluta om vändigt med rådrum för
anstånd för att besluta domens beslutande och av-
och avfatta domen. An- fattande får rätten be-
ståndet får vara högst sluta att dom skall med-
en vecka. delas vid senare
tidpunkt. Om inte synner-
ligt hinder möter skall
domen meddelas senast en
vecka efter det att juryn
Juryn behöver inte vara överlämnat sitt svar.
närvarande när domen Juryn behöver inte
avkunnas. vara närvarande när domen
meddelas.

_______________________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

Justitiekanslerns lagförslag

1 Förslag till
Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen[1]

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 12 och 13 §§
tryckfrihetsförordningen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
12 §
Allmän handling som får lämnas ut skall på begäran
genast eller så snart det är möjligt på stället
utan avgift tillhandahållas den, som önskar taga
del därav, så att handlingen kan läsas, avlyssnas
eller på annat sätt uppfattas. Handling får även
skrivas av, avbildas eller tagas i anspråk för
ljudöverföring. Kan handling ej tillhandahållas
utan att sådan del därav som icke får lämnas ut
röjes, skall den i övriga delar göras tillgänglig
för sökanden i avskrift eller kopia.
Myndighet är icke skyldig att tillhandahålla
handling på stället, om betydande hinder möter. I
fråga om upptagning som avses i 3 § första stycket
föreligger ej heller sådan skyldighet, om sökanden
utan beaktansvärd olägenhet kan taga del av
upptagningen hos närbelägen myndighet.
Rätten att avbilda eller
ta en allmän handling i
anspråk för ljud-
överföring gäller inte
handlingar som tagits i
beslag eller konfiskerats
i mål om
tryckfrihetsbrott eller
om yttrandefrihetsbrott.
Ett sådant tillhandahål-
lande får dock ske om
ändamålet med beslaget
eller konfiskeringen inte
äventyras.

13 §Den som önskar taga del av allmän handling har
även rätt att mot fastställd avgift få avskrift
eller kopia av handlingen till den del den får
lämnas ut. Myndighet är dock ej skyldig att lämna
ut upptagning för automatisk databehandling i annan
form än utskrift. Ej heller föreligger skyldighet
att framställa kopia av karta, ritning, bild eller
annan i 3 § första stycket avsedd upptagning än som
nyss har angivits, om svårighet möter och hand-
lingen kan tillhandahållas på stället.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Rätten att få avskrift
eller kopia
av en handling gäller
inte sådana handlingar
som avses i 12 § tredje
stycket. Ett sådant
utlämnande får dock ske
om ändamålet med beslaget
eller konfiskeringen
därigenom inte äventyras.
Begäran att få avskrift eller kopia av allmän
handling skall alltid behandlas skyndsamt.

________________

Denna lag träder i kraft den .....

2 Förslag till
Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)[1]

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen
(1980:100)
dels att 5 kap. 6 §[2] skall upphöra att gälla,
dels att 12 kap. 3 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen
lydelse

12 kap.
3 §[3]
Sekretess för uppgift i Sekretess för uppgift i
mål eller ärende i mål eller ärende i
domstols rättskipande domstols rättskipande
eller rättsvårdande eller rättsvårdande
verksamhet upphör att verksamhet upphör att
gälla i målet eller gälla i målet eller
ärendet, om uppgiften ärendet, om uppgiften
förebringas vid förebringas vid offentlig
offentlig förhandling i förhandling i samma mål
samma mål eller ärende. eller ärende.
Detta gäller dock inte
sekretess enligt 5 kap.
6 §.
Förebringas sekretessbelagd uppgift som avses i
första stycket vid förhandling inom stängda dörrar,
består sekretessen under den fortsatta hand-
läggningen, om domstolen inte förordnar annat.
Sedan domstolen har skilt målet eller ärendet ifrån
sig, består sekretessen endast om domstolen i domen
eller beslutet har förordnat om det. Sådant förord-
nande skall alltid meddelas för uppgift för vilken
sekretess gäller enligt 9 kap. 3 § andra stycket,
om det skulle strida mot avtal som avses där att
uppgiften röjs.
Fullföljs talan i mål eller ärende vari domstol
har meddelat förordnande om att sekretess för
uppgift skall bestå, skall den högre rätten pröva
förordnandet när den skiljer målet eller ärendet
från sig.

__________________________

Denna lag träder i kraft den ...

**FOOTNOTES**

[1] Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1991:1500.

[1] Sekretesslagen omtryckt 1992:1474.

[2] Senaste lydelse 1993:437.

[3] Senaste lydelse 1993:437.
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig

Över Justitiekanslerns rapport
Offentlighetsprincipen, tillämpning vid beslag och
konfiskering med anledning av tryck- och
yttrandefrihetsbrott - förslag till lagändringar
(93-3343) har remissyttranden avgetts av Riksdagens
ombudsmän, Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Kammarrätten i Sundsvall, Stockholms
tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt,
Riksåklagaren, Domstolsverket, Försvarsmaktens
organisationsmyndighet, Kungl. biblioteket, Arkivet
för Ljud och Bild, Juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet, Institutionen för
journalistik, medier och kommunikation vid
Stockholms universitet, Riksarkivet, Statens
biografbyrå, Radionämnden, Sveriges Advokatsamfund,
Sveriges Domareförbund, Sveriges Radio AB, Sveriges
Television AB, Pressens Opinionsnämnd, Svenska
Tidningsutgivareföreningen, Svenska
Journalistförbundet och TV5 Nordic Channel.
Över Justitiedepartementets promemoria Några
rättegångsfrågor i tryckfrihets- och
yttrandefrihetsmål (93-3481) har remissyttranden
avgetts av Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern,
Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge,
Kammarrätten i Sundsvall, Stockholms tingsrätt,
Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt,
Riksåklagaren, Domstolsverket, Försvarsmaktens
organisationsmyndighet, Juridiska fakultetsnämnden
vid Stockholms universitet, Institutionen för
journalistik, medier och kommunikation vid
Stockholms universitet, Statens biografbyrå, Radio-
nämnden, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges
Domareförbund, Sveriges Radio AB, Sveriges
Television AB, Pressens Opinionsnämnd, Svenska
Tidningsutgivareföreningen, Svenska Journa-
listförbundet och TV5 Nordic Channel.

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i
tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 14 § och 12 kap.
3 och 10 §§ tryckfrihetsförordningen[1] skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen
lydelse

10 kap.
14 §

Exemplar av tryckt Exemplar av tryckt
skrift, vilket skäligen skrift, vilket skäligen
kan antagas äga kan antas äga betydelse
betydelse för utredning för utredning i
i tryckfrihetsmål, må tryckfrihetsmål, får tas
tagas i beslag. Därvid i beslag. Därvid gäller
gäller vad i 2 och 3 §§, vad i 2 och 3 §§, 5 §
5 § första stycket, första stycket, 6 §, 7 §
6 §, 7 § första stycket första stycket samt 9 §
samt 9 § är stadgat. I är stadgat. I övrigt
övrigt skall i tillämp- skall i tillämpliga delar
liga delar gälla vad i gälla vad som i allmänhet
allmänhet är föreskrivet är föreskrivet om beslag.
om beslag. Åtal skall dock väckas
inom en månad från det
att beslut om beslag
meddelades, om inte
rätten på Justitie-
kanslerns framställning
medger att tiden
förlängs.

12 kap.
3 §
För varje län skall För varje län skall utses
utses jurymän, fördelade jurymän, fördelade i två
i två grupper med sexton grupper med sexton
jurymän i första gruppen jurymän i första gruppen
och åtta jurymän i andra och åtta jurymän i andra
gruppen. Jurymännen i gruppen. För Stockholms
den andra gruppen skall län skall dock första
vara eller ha varit gruppen omfatta tjugofyra
nämndemän vid allmän jurymän och andra gruppen
domstol eller allmän tolv jurymän. Jurymännen
förvaltningsdomstol. i den andra gruppen skall
vara eller ha varit
nämndemän vid allmän
domstol eller allmän
förvaltningsdomstol.

**FOOTNOTES**

[1] Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1991:1500.

Nuvarande lydelse Föreslagen
lydelse

10 §
Då mål vari jury skall I ett mål i vilket jury
deltaga förekommer, skall delta, skall rätten
skall rätten föredraga föredra jurymanna- listan
jurymannalistan samt och behandla frågan, om
till behandling upptaga det föreligger jäv mot
frågan, huruvida jäv någon som är upptagen på
föreligger mot någon som listan. Om jäv mot jury-
finnes upptagen å man gäller vad som i lag
listan. Angående jäv mot är stadgat om domare.
juryman gälle vad i lag
är stadgat om domare. Därefter skall juryn
Därefter skall juryn bildas av de ojäviga
bildas av de ojäviga jurymännen på så sätt att
jurymännen sålunda att vardera parten får
vardera parten äger utesluta tre jurymän inom
utesluta tre jurymän den första gruppen och en
inom den första gruppen inom den andra samt att
och en inom den andra rätten genom lottning
samt rätten genom bland de övriga tar ut så
lottning bland de övriga många till suppleanter
uttager så många till att sex kvarstår i den
suppleanter att sex första gruppen och tre i
kvarstå i den första den andra.
gruppen och tre i den För jury i Stockholms
andra. län får vardera parten
utesluta fem jurymän inom
den första gruppen och
två inom den andra.
____________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har
Justitiekanslern beslutat om beslag enligt 10 kap.
14 § före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser
tillämpas för beslaget. I mål där juryn redan
bildats före ikraftträdandet skall äldre be-
stämmelser tillämpas även vid den fortsatta
handläggningen av målet.

2 Förslag till lag om ändring i
yttrandefrihetsgrundlagen

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 6 § och 7 kap. 3 §
yttrandefrihetsgrundlagen skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.
6 §

Den som uppsåtligen Den som uppsåtligen eller
eller av oaktsamhet av oaktsamhet bryter mot
bryter mot 1 § skall 1 § skall dömas till
dömas till böter eller, böter eller, om
om omständigheterna är omständigheterna är
synnerligen försvårande, synnerligen försvårande,
till fängelse i högst till fängelse i högst ett
ett år. år. Den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
bryter mot vad som före-
skrivs i 4 § första
stycket skall dömas till
penningböter.
I lag får föreskrivas straff för den som bryter
mot en föreskrift i lag som meddelats med stöd av 4
eller 5 §.

7 kap.
3 §
Vad som sägs i 10 kap. Vad som sägs i 10 kap.
tryckfrihetsförordningen tryckfrihetsförordningen
om beslag av tryckta om beslag av tryckta
skrifter på grund av skrifter på grund av
tryckfrihetsbrott skall tryckfrihetsbrott skall
gälla också i fråga om gälla också i fråga om
beslag av filmer och beslag av filmer och
ljudupptagningar på ljudupptagningar på grund
grund av av yttrandefrihetsbrott.
yttrandefrihetsbrott. I I stället för
stället för 10 kap. 6 § och 8 § andra
10 kap. 6 § och 8 § stycket gäller dock vad
andra stycket gäller som föreskrivs i andra
dock vad som föreskrivs och tredje styckena i
i andra och tredje denna paragraf. Om den
styckena i denna tid som avses i
paragraf. 10 kap. 4 § tryckfrihets-
förordningen med hänsyn
till beslagets omfattning
eller någon annan
omständighet är otill-
räcklig, får rätten på
Justitiekanslerns fram-
ställning medge att tiden
förlängs. Tiden får inte
bestämmas längre än vad
som är oundgängligen
Nuvarande lydelse nödvändigt och inte
förlängas med
mer än två veckor.
Föreslagen lydelse

Varje beslut om beslag skall ange det eller de
avsnitt av framställningen som har föranlett
beslaget. Beslaget gäller endast de särskilda
skivor, rullar eller andra delar av upptagningen
där dessa avsnitt förekommer.
Bevis om att beslag har beslutats skall utan
kostnad tillställas den som beslaget verkställs hos
samt den som har låtit framställa filmen eller
ljudupptagningen. Beviset skall innehålla uppgift
om det eller de avsnitt i framställningen som har
föranlett beslaget.
___________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har
beslut om beslag meddelats före ikraftträdandet
skall äldre bestämmelser tillämpas för beslaget.

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559)
med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 17 och 20 §§ samt
10 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrande-
frihetsgrundlagens områden skall ha följande
lydelse.

3 kap.
17 §
Beträffande program som Beträffande program som
direktsänds får den som direktsänds får den som
skall utse utgivare be- skall utse utgivare be-
sluta att, i stället för sluta att, i stället för
utgivaren, var och en utgivaren, var och en som
som framträder i framträder i programmet
programmet själv skall själv skall svara för
svara för yttrande- yttrandefrihetsbrott som
frihetsbrott som han han begår. Ett sådant
begår. Den som bedriver beslut skall före sänd-
sändningsverksamheten ningen meddelas de
skall föra ett särskilt berörda och antecknas i
register över sådana ett särskilt register hos
förordnanden. Ett utdrag den som bedriver
ur registret skall sändningsverksamheten.
genast sändas till Anteckningen skall
patent- och innehålla uppgifter om
registreringsverket namn, födelsetid och
varje gång ett beslut bostadsadress för var och
har antecknats i det. en som avses med
beslutet. Om inte detta
sker, är beslutet utan
verkan.
Ett utdrag ur registret
skall genast sändas till
Patent- och
registreringsverket varje
gång ett beslut har an-
tecknats i det.
Nuvarande lydelse Föreslagen
lydelse
20 §
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot
vad som i detta kapitel föreskrivs om skyldighet
att anteckna eller anmäla utgivare skall dömas till
böter eller fängelse i högst ett år.
Den som uppsåtligen Den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet eller av oaktsamhet
bryter mot vad som i bryter mot vad som i
detta kapitel föreskrivs detta kapitel föreskrivs
om skyldighet att lämna om skyldighet att lämna
uppgift om utgivare uppgift om ställ-
eller ställföreträdare företrädare skall dömas
skall dömas till till penningböter.
penningböter.

10 kap.
3 §

Dom i tryckfrihetsmål Dom i tryckfrihetsmål och
och yttrandefrihetsmål yttrandefrihetsmål skall
skall meddelas senast på meddelas när juryns svar
rättens första arbetsdag har lämnats till rätten
efter det att juryns eller på rättens första
svar har överlämnats. Om arbetsdag därefter. Om
det är nödvändigt, får rådrum för domens
dock rätten besluta om beslutande eller
anstånd för att besluta avfattande är ound-
och avfatta domen. gängligen nödvändigt, får
Anståndet får vara högst rätten besluta att domen
en vecka. skall meddelas vid ett
senare tillfälle. Om inte
synnerligt hinder möter
skall dock domen skrift-
ligen avfattas och
meddelas, inom en vecka i
brottmål då den
tilltalade är häktad och
annars inom två veckor
efter det att juryn har
lämnat sitt svar. Domen
Juryn behöver inte skall dock alltid vara
vara närvarande när skriftligen avfattad och
domen avkunnas. meddelad senast tre
veckor efter det att
juryn lämnat sitt svar.
Juryn behöver inte vara
närvarande när domen
meddelas.
När målet avgjorts
skall parterna snarast
underrättas skriftligen
om utgången i målet.

________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. Har ett
beslut enligt 3 kap. 17 § fattats före
ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas
för beslutet. I mål där juryn har lämnat sitt svar
till rätten före ikraftträdandet skall äldre
bestämmelser tillämpas.

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-12-02

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl,
justitierådet
Bo Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.

Enligt en lagrådsremiss den 25 november 1993
(justitiedepartementet) har regeringen beslutat
inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i tryckfrihetsförordningen, m.m.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn
Christina Weihe.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9
december 1993

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och
statsråden
B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén,
Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidsson,
Könberg, Lundgren, Unckel, P. Westerberg

Föredragande: statsrådet Laurén

__________________________

Regeringen beslutar proposition 1993/94:118 Några
rättegångsfrågor i tryckfrihets- och
yttrandefrihetsmål m.m.