I ett samhälle som utvecklas och förändras måste också
skolan utvecklas och förändras. Skolan i ett samhälle där
individer och grupper av individer är olika, har olika
önskemål och förutsättningar måste också erbjuda olika
lösningar.
Elitskolor är nödvändiga och önskvärda
Enligt Ny demokratis uppfattning skapas de bästa
förutsättningarna för utveckling och förnyelse om de
människor som har nya idéer tillåts pröva dessa. Detta
förutsätter att det finns en möjlighet att starta skolor och
ta över (''knoppa av'') befintliga skolor, samt att fristående
skolor får bidrag i förhållande till det antal elever som
skolan förmår attrahera. När föräldrar och elever ges rätten
att fritt välja skola och det finns god information om de
olika skolornas profilering och resultat kommer
konkurrensen mellan skolorna att öka. De avgörande
konkurrensmedlen kommer att vara
undervisningskvaliteten, utbildningsresultaten och den
individuella anpassningen till elevernas behov, ambitioner
och förutsättningar.
För att snabbt säkerställa denna utveckling och
inriktning vill Ny demokrati:Införa ett för kommunerna
obligatoriskt skolpengsystem -- där eleven ''laddas'' med en
given summa pengar som utbetalas till den skola
föräldrarna/eleven valt.Att skolpengen skall vara ett lika
stort belopp för alla elever. Härutöver skall finnas vissa s k
specialresurser som destineras till särskilt behövande
elever. Specialresurser skall fördelas till såväl s k toppelever
som till s k svaga elever. Specialresurser kan också behövas
i vissa glesbygdskommuner.Fastställa specialresurser på
individuell basis. De skall alltid följa den enskilda eleven.
Kategorivisa eller schablonmässiga specialresurser skall
icke förekomma.Lagstadga föräldrarnas och elevernas
rätt att välja skola samt kommunernas skyldighet att sakligt
informera om alla tillgängliga alternativ.Ge
kommunerna full frihet att låta kommunala skolor bli
självstyrande med t ex egen styrelse som har befogenheter
att besluta om inriktning, anställa rektor och lärare och som
tar ansvar för verksamheten.Ge kommunerna full frihet
att ''knoppa av'', t ex sälja eller överlåta kommunala
skolor.Ge kommunerna full frihet att sluta
entreprenadkontrakt med friskolor.Tillåta skolor, som
finner skäl för detta, att utöver den allmänna skolpengen
även ta ut avgift direkt av föräldrarna/eleven.Satsa på
riktiga och djupa kunskaper och bildning som skolans
viktigaste mål.Säkerställa samhällets kvalitetskontroll
genom särskilt utsedda censorer. Dessa censorer ska
kontrollera bl a måleffektivitet och kostnadseffektivitet hos
skolorna.
2. Riktiga betygssystem i skolan
Riksdagen har nyligen -- med Ny demokratis stöd --
fattat beslut om nytt betygssystem. Vi anser emellertid att
detta nya betygssystem behöver konkretiseras avsevärt och
många otydligheter undanröjas. Ny demokrati lade inom
Betygsberedningens ram fram ett eget förslag till
betygssystem. Vi står fast vid detta förslags
grundvärderingar och grundprinciper:''Betygen skall
vara skolans bekräftelse -- riktad till eleverna -- på hur
elevens arbete och studieresultat bedöms i förhållande till
vad läroplanerna och kursplanerna föreskriver. Betygen
skall således mer ha funktionen av återföring (feedback) av
erfarenheter för eleven, än utgöra urvalsinstrument för
fortsatta studier.'' (ur direktiven till Betygsberedningen)
Skolan skall ge varje elev möjlighet att utveckla sig
optimalt -- såväl intellektuellt och emotionellt som
praktiskt -- i förhållande till varje elevs individuella
förutsättningar, begåvningsprofil, särart och ambitioner.
Skolan skall skapa goda förutsättningar för varje elev att
bygga upp en äkta självkänsla. En äkta självkänsla måste
baseras på en god egenuppfattning och realistisk självbild --
vilket kräver ett mycket väl utvecklat system för feedback
till eleven.Det finns elever med särskilda möjligheter --
och det finns elever med särskilda svårigheter. Skolan skall
stödja dessa elever särskilt.Det finns inga svaga elever --
däremot finns det elever som ännu inte fått eller tagit
chansen att utveckla sina möjligheter.
En grundläggande utgångspunkt är att betygens absolut
viktigaste funktion är att vara ett feedback-instrument för
eleven om hur väl denne lyckas och utvecklas i sitt
skolarbete i förhållande till läroplaner och kursplaner.
Betygen är således inte avsedda att vara ett
urvalsinstrument för högre studier eller dylikt. Vi kan inte
nog understryka hur viktig denna utgångspunkt är. I
betygsdebatten förekommer tyvärr många övertoner som
har sin grund i gamla föreställningar om att betygen är
urvalsinstrument. (I Ny demokratis akademiska Sverige
behövs inte heller betygen som urvalsinstrument eftersom
det där skall vara fritt tillträde för alla behöriga sökande till
universitet och högskolor -- men det är en annan historia.)
Det är bl a mot denna bakgrund vi tycker det är
självklart att eleverna skall få betyg redan under de tidiga
skolåren. Att inte ge eleverna och deras föräldrar denna
strukturerade feedback är direkt hänsynslöst och inhumant.
Ingen skulle komma på idén att tvinga eleverna att spela
brännboll eller fotboll -- men förbjuda dem att räkna poäng
respektive mål. Och vad vore konståkning på skridskor utan
betygssättningen?
Utöver de direkt ämnesinriktade betygen vill vi i
samtliga årskurser att eleven ska få en kort verbal
beskrivning av sina starka sidor och var hon/han har sin
förbättringspotential.
På gymnasiet vill vi dessutom att eleven ska få en kort
verbal beskrivning av sina framträdande personliga
egenskaper.
Vidare vill vi i samtliga årskurser ha betyg i Ordning och
Uppförande -- vi föreslår omdömena Utmärkt (som bör
vara normalomdömet för skötsamma elever), Godtagbart
respektive Klandervärt. Motiven för att införa betyg även i
ordning och uppförande är för oss självklara:
Ett mål- och kunskapsrelaterat betygssystem ger inget
utrymme för att sätta betyg i ordning och uppförande. Detta
resulterar i att en elev får en strukturerad och bra
erfarenhetsåterföring på sin kunskapsutveckling i de olika
ämnena -- däremot inte på sin personlighetsutveckling och
på sitt sätt att utvecklas och förhålla sig till andra elever och
till sina medmänniskor. Inte heller på sitt samspel med
omvärlden. Detta anser vi vara inkonsekvent, ohederligt
och hänsynslöst mot eleverna. Inte minst mot bakgrund av
den viktiga roll skolan förväntas spela som förmedlare av de
värdemässiga, etiska och moraliska grundprinciperna som
utgör fundamentet för vår demokrati och av de spelregler
en demokrati kräver av sina medborgare. Det positiva i den
starka sociala kontroll som tidigare fanns i vårt samhälle är
i dag borta. Detta har, när föräldrarna inte tagit sitt ansvar,
lämnat många elever i ett vilset vakuum, där inte skolan
vågat eller förmått ta kraftfull ställning för att värna våra
humanistiska grundprinciper och traditioner. Vi ser betygen
i ordning och uppförande som ett mycket viktigt sådant
erfarenhetsåterförande hjälpmedel och stöd för såväl elever
som lärare och föräldrar.
Riksdagens beslut att överlåta till skolorna lokalt att
besluta om studieinformationssystem och betygssystem före
årskurs 7 är tilltalande i många avseenden. Dock anser vi
att detta beslut behöver preciseras avsevärt. Vem/ vad är
lokalt? Vem ska besluta? Rektor? Läraren? Föräldrarna?
Eleven? Vi anser också att det är en statlig skyldighet att
arbeta fram olika förslag till sådana system som sedan kan
användas lokalt efter egna önskemål. Det är orealistiskt att
förvänta sig att en enskild skola har resurser att arbeta fram
egna feedbacksystem. Vi anser också att det av riksdagen
beslutade betygssystemet A--F med fördel kan användas
redan från tidiga årskurser, t ex från årskurs 3 eller 4.
3. Specialresurser även till duktiga elever
Solidaritet och humanism kräver topprestationer av
Sverige
Självklart ska reellt svaga och utsatta elever få extra
stöd -- något annat vore ett allvarligt brott mot
grundläggande etiska värden kring solidaritet och
humanism. Vi har emellertid inte någonstans kunnat finna
att några specialresurser destineras för att stödja de
absoluta toppeleverna att prestera sitt yttersta. Vi tycker att
det är lika självklart att ge extra stöd till elitelever som till
svaga elever. Hela vårt svenska välstånds framtida förmåga
att överleva är beroende av vår förmåga att producera
intellektuella topprestationer i hård internationell
konkurrens. Ska vi ha råd i ett längre perspektiv att vara
solidariska mot utsatta samhällsmedborgare måste vi satsa
minst lika mycket på vår intellektuella elit. Ett land utan
intellektuell elit hamnar på efterkälken -- och det är
omvärldens bedömning som gäller, inte Sveriges.
Elitidrott och elitutbildning
Inom idrotten är det självklart och okontroversiellt att
prata om elitidrott och att göra särskilda och kraftfulla
satsningar på elitidrottsmännen -- och det sker inte på
bekostnad av den lika viktiga breddidrotten. Ny demokrati
anser att det är lika självklart och önskvärt att applicera
detta synsätt inom skolans och utbildningens värld.
Jantelagen då?
En del anhängare av likriktning och symmetri -- som de
ofta kallar jämlikhet -- protesterar säkert våldsamt mot
detta synsätt, men det ändrar inte på verkligheten och
Sveriges fullständiga beroende av vår förmåga att hävda oss
i den internationella konkurrensen. Att önska och drömma
förändrar ingen verklighet, hur obarmhärtig denna än må
tyckas vara.
Konkret föreslår vi således att minst lika stora belopp
specialresurser destineras som stöd till toppelever som till
svaga elever. I avvaktan på bättre fördelningsprinciper kan
fördelning ske på basis av enskilda elevers skolbetyg
kombinerat med lärares bedömningar.
4. Ny lärarutbildning -- nya rekryteringsvägar
Kunskapsförakt i nuvarande lärarutbildning
Om man vill ha en kår av skickliga lärare är det viktigt
att ha en god rekrytering till yrket, en bra utbildning och
goda fortbildningsmöjligheter. Nuvarande system lämnar
tyvärr mycket övrigt att önska. T ex har dessvärre
lärarutbildningen inte blivit bättre efter 1987 års ''reform''
av grundskollärarutbildningen, snarare har mycket av det
bästa i de tidigare utbildningarna försvunnit. Den nya
utbildningen är också dyr, administrativt besvärlig och ger
en splittrad studiegång. Allmän pedagogik och didaktik har
getts stort utrymme på bekostnad av en mera konkret och
stadieinriktad ämnesmetodik.
Lärare från yrkeslivet behövs
De nuvarande utbildningskraven utesluter också i
princip rekrytering av lärare från andra
verksamhetsområden t ex från näringslivet. Det är vår
bestämda uppfattning att skolan skulle må mycket bra av att
få in lärare som kommer från yrkeslivet och som ofta har
både djupare och aktuellare kunskaper än många av dagens
lärare. Dessa saknar oftast helt arbetslivserfarenheter
utanför skolvärlden. Detta skulle hjälpa skolan att bryta sig
ur den förhållandevis avskärmade och isolerade värld som
skolan ofta utgör idag.
Reformering av lärarutbildningen
Besluten om skolstart från sex års ålder, kommunernas
frihet att organisera skolväsendet, nya läroplaner och nya
betygssystem har i grunden förändrat förutsättningarna för
lärarutbildningen. Ny demokrati vill därför inte bara
reformera den nuvarande lärarutbildningen utan föreslår
ett helt nytt system för lärarutbildning som i stora drag
baseras på:
Individualisering och specialisering
Utvecklingen mot individualiserad och årskursblandad
undervisning måste prägla lärarutbildningen. De blivande
lärarna bör kunna välja inriktning och specialisering
betydligt friare än idag. I skolor utan årskursbunden
organisation i klasser finns det behov av lärare med olika
profiler. Lärare bör också efter personliga kvalifikationer
kunna tjänstgöra över de nuvarande stadiegränserna och
mellan olika skolformer.
Allmän lärarutbildning
Grundskollärarutbildningen måste förändras i riktning
mot ett mindre obligatoriskt innehåll med ökade
möjligheter till specialisering. En inriktning bör vara
undervisningen under de första skolåren -- sambandet med
förskollärarutbildningen kan då utvecklas. En annan
inriktning bör avse ''mellanstadiet'' och en tredje
''högstadiet''. Härtill kommer specialisering på
undervisningsområden, ämnen och t ex laborativ
undervisning med stöd av datorer. Dessa specialiseringar
skulle kunna väljas successivt och som
kompletteringsutbildning för yrkesverksamma lärare.
Fördelen med sådana specialiseringar är inte minst att
ämnes- och stadieanpassad didaktik och metodik får
tillräcklig plats i utbildningen. Det innebär också en
välbehövlig konkretisering. Utbildningen kan med fördel
göras varvad. Redan det första studieåret bör innehålla en
terminslång period som lärarkandidat i en skola. Skolorna
svarar helt för denna period. Lärarkandidaten deltar i
skolans arbete och får ersättning för det. Därefter följer
utbildning i högskolans regi med praktisk tillämpning ute i
skolor. Slutligen kommer den praktiska utbildningen i en
skola. Den sker helt i skolans regi och utformas som en
handledd tjänstgöring.
Ämnesorienterad utbildning
Gymnasielärarutbildningen bör givetvis ge direkt
behörighet för tjänstgöring även på högstadiet. Ett
flexiblare system bör utvecklas som ger de studerande
större möjligheter att kombinera ämnesinriktad och
pedagogisk utbildning. De skulle då inte behöva bestämma
sig lika tidigt som nu för att bli gymnasie- eller
högstadielärare eller om de ska välja ett annat yrke. En
normal studieväg bör vara att på traditionellt sätt först ta
ämnesstudierna och därefter de praktiskt pedagogiska. De
senare bör kombineras med betald, tvåårig tjänstgöring i en
skola. Denna studieväg skulle också passa för personer med
kvalificerande studie- och arbetslivsbakgrund som vill byta
från en annan yrkesverksamhet till läraryrket.
Lärarcertifikat
Certifikat bör ges tidigast efter två års lärartjänstgöring
i skola. Såsom är vanligt i andra länder kan en första
utvärdering ske efter 90 dagar och en slutlig
lämplighetsprövning göras vid tvåårsperiodens slut. Det
skulle borga för att lärarna håller en god standard och öka
respekten för deras professionalism -- vilket aktivt skulle
medverka till att återge läraryrket den höga status det en
gång hade.
Kvalitetskontroll -- censorer
Utbildning behöver kvalitetskontroll (liksom all annan
produktion av tjänster och varor). En bra kvalitetskontroll
uppstår delvis ''automatiskt'' i en framtida fri skola med
konkurrens och valfrihet för elever, föräldrar och lärare.
Denna kvalitetskontroll räcker emellertid inte. Vi vill
därför att samhället har en övergripande kontroll genom
censorer.
Högre lärarutbildning
Många lärare vill gå vidare med fördjupade studier inom
ett visst område. Studierna bör utformas så att de kan
kombineras med partiell tjänstgöring. Det måste också bli
möjligt för lärare att fortsätta med forskarutbildning till
licentiats- eller doktorsnivå. Alla skolor behöver ett antal
lärare med djupa kunskaper inom sina specialområden,
som kan bistå såväl andra lärare i utvecklingen av
undervisningen som ''stjärnskotten'' bland eleverna. I
förskola och på lågstadiet behövs det t ex lärare med
särskild kompetens att undervisa i tal, läsning och skrivning
och grundläggande matematik. En sådan speciell
kompetens kommer att krävas inom alla ämnes- eller
undervisningsområden.
Nya lärarutbildningsinstitutioner
Skolans utveckling och de ovan skisserade
förändringarna i lärarutbildningen kommer att kräva en
avsevärd förnyelse av institutionerna för lärarutbildningen.
När skolorna går mot en ökad individualisering och mer av
laborativa arbetsformer måste det få en motsvarighet i
högskolans arbetsformer. Nuvarande linjeorienterade
utbildning med lika studieprogram för alla måste ersättas av
individualiserade studieprogram anpassade till
lärarkandidatens förkunskaper och individuella intressen.
Våra skolor är mer betjänta av att få lärare med olika
profiler och specialiseringar än lärare med dagens likriktade
och ytliga utbildning.
Lärarkarriärer
Lärarkarriären bör i första hand handla om att bli en
bättre och mer erfaren lärare och få erkänsla för det. Idag
är den enda egentliga befordringsmöjligheten att bli
studierektor eller rektor, dvs att befordras bort från
undervisningen! Flera befordringsvägar bör öppnas, t ex en
kunskapsmässig där studier och forskning leder fram till
lektorsbehörighet och kanske i slutändan en tjänst på
högskolan, en pedagogisk-didaktisk där lärarskickligheten
belönas och ansvaret för den lokala lärarutbildningen kan
vara målet, en utvecklande, där framtagande av nya
läromedel och ny utrustning uppmärksammas osv. Varje
skola kommer att ha sina arbetsformer och sin organisation.
Individuell lönesättning
Det ovan anförda leder också fram till att lärare som vill
ta på sig nya uppgifter och ett ökat ansvar självklart också
ska få stimulans och belöning i form av högre lön. De lärare
som väljer att utveckla sin professionalism och
lärarskicklighet ska lika självklart få högre lön. Individuell
lönesättning och individuell bedömning av den personliga
skickligheten (där även eleverna får vara med och bedöma)
är därför både nödvändiga och önskvärda lösningar.
5. Hemspråksundervisningen behöver totalrevideras
Vi välkomnar i och för sig att regeringen i årets
budgetproposition föreslår vissa restriktioner och
besparingar inom hemspråksundervisningen -- men vi
finner ingen logik i regeringens förslag. De
invandrarpolitiska målen med hemspråksundervisningen
har aldrig uppnåtts trots många års försök och ambitioner.
Efterhandskonstruktioner om att
hemspråksundervisningen skapar tvåspråkiga medborgare
är falska -- det finns inga belägg för detta och det har heller
aldrig varit syftet. Den svenska uppläggningen av
hemspråksundervisningen måste totalrevideras --
kostnaderna kan inte försvaras när man inte kan påvisa
några positiva effekter som står i proportion till
kostnaderna.
Ny demokratis syn på hemspråksundervisningen är klar
och entydig:
1 Den hör inte hemma inom skolans ram, vare sig det
gäller förskola, grundskola eller gymnasium.
2 Den får under inga omständigbeter inkräkta på det
ordinarie skolarbetet.
3 Kommunerna ska helt och fullt befrias från sin
skyldighet att tillhandahålla hemspråksundervisning.
4 Samhället har inga skyldigheter när det gäller
hemspråksundervisning.
Att en del invandrare som är bosatta i Sverige ibland vill
behålla och utveckla sitt gamla modersmål har vi mycket
lätt att både förstå och att inse värdet av. Liksom vikten av
att vårda sina kulturrötter. Däremot anser vi inte att det är
det svenska samhället som ska tillhandahålla, betala och
organisera denna hemspråksundervisning.
Vi anser att den naturliga lösningen i stället är att helt
och hållet överlåta ansvaret för hemspråksundervisningen
åt respektive invandrargrupper. Dessa kan t ex med fördel
få hjälp och stöd genom bildningsförbunden (ABF, TBV,
Medborgarskolan etc) som säkert gärna skulle åta sig att
administrera en frivillig hemspråksundervisning i många
olika former anpassade efter behoven. Vi anser det också
naturligt att visst statsbidrag utgår på samma sätt som till
studieförbundens övriga utbildningsverksamhet. Lika
naturligt anser vi det vara att de som önskar erhålla
hemspråksundervisning betalar en rimlig avgift för detta.
De samiska och finska språken räknar vi inte som
hemspråk, eftersom bägge dessa språk intar en särställning
och är en del av det svenska kulturarvet.
Debatten om undervisningen för invandrare och
minoriteter i Sverige är dessvärre svårt känsloladdad.
Forskningsresultat åberopas ofta i denna debatt på ett sätt,
som gör ett motsägelsefullt och förvirrande intryck på
beslutsfattare, lärare, föräldrar och andra berörda.
Skolverkets föregångare, Skolöverstyrelsen, gav i januari
1982 professor Christina Bratt Paulston vid Department of
General Linguistics, University of Pittsburgh, USA, i
uppdrag att granska och kritiskt bedöma forskningen och
den på denna grundade debatten om
tvåspråkighetsundervisningen i Sverige samt relatera den
till den internationella forskningen. Uppgiften är svår och
kräver förutom kännedom om svenska förhållanden även
goda kunskaper i en rad universitetsämnen, något som
ingen kan uppnå helt. Christina Bratt Paulston har speciellt
goda förutsättningar för uppgiften. Hon har vuxit upp i
Sverige, tog studentexamen här och läser svenska
obehindrat. Hon har både språkvetenskaplig och
beteendevetenskaplig bakgrund, stor erfarenhet av
tvåspråkig undervisning och en stark ställning inom den
internationella forskningen på området. Hon har visat
omfattande erfarenhet och beläsenhet i flera kritiskt
granskande forskningsöversikter. Hennes ambition är att ge
så klara besked som möjligt och hon använder därför inte
det i Sverige ofta förekommande försiktiga och
kompromissbetonade skrivsättet.
Vi vill gärna i direkta citat återge delar av professor
Christina Bratt Paulstons rapport: Forskning och debatt om
tvåspråkighet -- en kritisk genomgång av svensk forskning
och debatt om tvåspråkighet i invandrarundervisningen i
Sverige från ett internationellt perspektiv (SÖ 1983, ISBN
91-7662-026-3): (Rapporten gavs ut av Skolöverstyrelsen
för tio år sedan men är fortfarande rykande och kusligt
aktuell)
I denna rapport skulle jag vilja klargöra å ena sidan vad
jag ser som politiska beslut om språk, språkproblem och
principer i språkfrågor, vilka inte fordrar någon
vetenskaplig insats eller åtminstone är grundade på andra
än lingvistiska kriterier och å andra sidan sådana frågor som
är legitimt lingvistiska frågor och vilka fordrar experter för
att kunna lösas. Min huvudsakliga avsikt med detta avsnitt
är att undvika framtida sammanblandning av dessa frågor
och att klart framhålla för politiker och beslutsfattare att
det finns beslut de måste ta på politiska grunder. Dessa kan
inte undvikas med hänvisning till att det är fråga om språk,
även om besluten skulle vara svåra och konstant impopulära
hos vissa grupper (förf:s kursiveringar).
Baker och deKanter fann inget som kunde stödja värdet
av tvåspråkig undervisning.
Vi förstår ganska dåligt de faktorer som inverkar på
språkplanering, i Sverige liksom i andra länder. Vi har ingen
teori för språkplanering som systematiskt kan handskas
med dessa faktorer. Jag misstänker att den svenska
situationen är särskilt komplicerad därför att det finns så
många motstridiga värderingar inom den svenska kulturen,
sådana som jämlikhet gentemot bestående
arbetarklassvärderingar; möjligheterna till social rörlighet
gentemot ett skatte- och lönesystem som diskriminerar mot
hårt arbete och framgång, valfrihet gentemot
främlingsmotvilja, etc. Dessa faktorer har knappast
undersökts alls i samband med tvåspråkig undervisning och
de är förmodligen viktigare än någon språkfråga kan vara.
Beslutet om hemspråksundervisning är därför ett
politiskt beslut, vilket borde följa av det långsiktiga målet
för invandrarpolitiken, nämligen frihet att välja om man vill
assimileras eller inte.
Språkbevarande är nästan alltid en fråga om sociala
faktorer snarare än kärlek till språket; så t ex religion,
socialklass eller fysisk isolering. I motsats till vad folk i
allmänhet tror, även en del svenska forskare, är det sällan
så att etnicitet är ett tillräckligt krav för språkbevarande,
men inte heller är språkbevarande nödvändigt för att bevara
kulturen eller etniciteten.
Tvåspråkig undervisning och utbildning existerar inte i
ett vacuum som många vetenskapliga undersökningar
menar, utan den är i sig själv resultatet av sociala krafter
som är mycket viktigare för resultatet än någon viss typ av
skola.
Man bör komma ihåg, som Liljegren påpekar, att de
olika etniska grupperna varierar när det gäller
användningen av språket. Grupper, där språket tenderar att
knytas till religionsutövningen (arabiska, grekiska,
syrianska) eller vilkas kultur är markant olik den svenska
(turkiska) och av denna orsak ser med ogillande på
giftermål utanför gruppen, tenderar att byta språk i mycket
långsammare takt.
Inget land har någonsin satt igång med
hemspråksundervisning för invandrarbarn i så massiv skala
som Sverige. Vi har därför inga jämförbara data
beträffande skolans roll, vare sig när det gäller att bevara
hemspråket, eller tvåspråkighet med detta och landets
språk.
Som Westin säger: ''den avgörande frågan är om det
svenska samhället i realiteten kan vara etniskt och kulturellt
pluralistiskt, om toleransen således är möjlig...''. Han tror
inte det och det gör inte jag heller. Kort sagt så tror jag att
zigenarna kommer att fortsätta att vara zigenare, på samma
gång som jag tror att barnbarnen till esterna och ungrarna
kommer att bli svenskar.
Svenska arbeten om tvåspråkig undervisning och
utbildning är ofta mycket åsiktspräglade och vissa teman är
unikt svenska.
Faktum är att ingen empirisk evidens finns, som
stödjer existensen av ett sådant avbrott i språkutvecklingen
som Hansegård hävdar (dvs s k halvspråkighet)... Den vitt
spridda folktron på halvspråkighet, när det inte finns några
data, är häpnadsväckande för en utomstående. Denna
folktro har uppenbarligen tjänat ett ändamål; folk tror på
vad de vill tro på.
Det visar en brist på balans i det kritiska tänkandet som
inte bör förekomma i Academia.
Svenskarna är ytterst känsliga för de olika kulturer, först
och främst från medelhavsområdet, som invandrarna för
med sig och för dessas etniska identitet.. Kulturkontakt och
kulturkonflikt är förmodligen de viktigaste problem som
Sverige nu har att bemästra och det förefaller mig sällsamt,
att man inte forskar mer på detta område. Språket uppfattas
synbarligen som ett centralt element i kulturen, sannolikt
därför att merparten av de studier som gjorts av
kulturkonflikter -- eller aspekter av dessa -- egendomligt
nog utförts av psykologer och inte av antropologer.
Psykologer är inte utbildade i första hand för att handskas
med kulturer och det är begripligt att de tar intryck av
ytfenomen. Antropologer å andra sidan har lärt sig att söka
efter de djupstrukturer av värderingar och
trosuppfattningar som utgör kärnan i en kultur.
Bland antropologerna är det främst Ulf Hannerz (1981)
och hans lärjungar (Freudenthal, Narrowe och Sachs) som
sysslar med grundläggande etnografi och det är till
synnerligen stor hjälp att förstå varför människor beter sig
på det sätt de gör. Det är klart att livet i Sverige erbjuder
mer frihet för unga turkiska flickor än livet i de
traditionsbundna byarna gör. När man läser Turkar i
svensk förort är det svårt att förstå hur dessa flickor skall
kunna införliva både faderns värderingssystem, när det
gäller kvinnor, och det svenska samhällets. Faktum är att de
inte kan det och den situationen kommer mig att allvarligt
betvivla många lättvindiga påståenden att bikulturalism
skulle vara ett mål för tvåspråkig undervisning och
utbildning. Man skulle önska att det gjordes liknande
etnografiska undersökningar i skolans värld av alla de större
invandrargrupperna.
Ett särskilt omnämnande förtjänar
Hemspråksläraren som kulturförmedlare (Olkiewicz
och Foster 1982). Jag har länge misstänkt att den viktigaste
roll som hemspråksläraren har, är rollen av
kulturförmedlare till barn som inte alls kan nationalspråket
(som de turkiska förstaklassare jag såg). Detta är
sannerligen ett tema som kräver undersökning.
Jag skulle vilja avsluta detta avsnitt med två
påpekanden: 1) I motsats till vad man på många håll i
Sverige anser, är det inte alls omöjligt att behålla mycket av
den ursprungliga kulturen och en symbolisk känsla av etnisk
identitet även efter ett språkbyte till svenska. 2) Jag har i
annat sammanhang diskuterat frågor som har samband med
bikulturalism och skulle här vilja upprepa kontentan av mltt
resonemang. Det finns olika aspekter av bikulturalism:
kunnande, känslor och beteende. I fråga om kunnande och
beteende kan man utan vidare vara bikulturell och detta är
synnerligen nödvändigt för invandrare. Men djupare
känslonivåer, som omorientering och identifikation,
utesluter varandra ofta ömsesidigt och på dessa nivåer tror
jag inte man kan vara bikulturell. Det ovan nämnda
exemplet med de turkiska flickorna kan tjäna som
illustration: de kommer att bli tvingade att välja mellan
traditionella turkiska värderingar eller moderna svenska
värderingar, men de kan inte ha båda samtidigt, eftersom
den ena typen av värderingar utesluter den andra och
flickorna måste bete sig på det ena eller det andra sättet.
Kort sagt, det verkar finnas en djupt liggande ovilja mot
främlingar i Sverige, vilket mina svenska vänner och
kollegor tycks vilja bortse ifrån. Jag väntade mig att
forskningen skulle göra på samma sätt, men jag hade fel.
Johnson och Lahdenperä (odat.), Hedman (1978), Takac
(1978), Mennon och Firth (1982), Trankell (1974, 1981),
Westin (1981) och andra dokumenterar och diskuterar
allvarligt denna svenska xenofobi. (xenofobi = rädsla för
främlingar, mitt tillägg) ... De olika språken finns ju där och
skapar ett mycket synligt och pockande problem, men det
verkliga problemet finns hos de främmande kulturerna och
deras bärare. Svensk intolerans gentemot dessa
kulturbärare är det allvarligaste problemet och utgör
isbergets verkliga massa, som inte är omedelbart synlig eller
öppet redovisad men som påverkar skeendet. Det finns
ingen positiv segregation.
Jag skulle dock vilja göra två påpekanden som båda
gäller arbeten som inte gjorts. Jag finner det mycket
svårt att förstå varför man försummar svenska som
främmande språk. Det är fullkomligt klart från Liljegrens
data och från ett stort antal undersökningar, att en god
språkfärdighet i svenska är nödvändig för att man skall ha
en chans att röra sig uppåt i samhället, lyckas i skolan, få ett
bra arbete; och dock är sfs försummat när det gäller anslag,
lärarutbildning, allmänt intresse för verksamheten. För att
lyckas i Sverige är svenskämnet det viktigaste för
invandrareleverna och likväl får de dras med lärare som inte
platsar i den vanliga skolan och som dessutom saknar
utbildning och verkligt intresse. (Det finns naturligtvis
utmärkta sfs-lärare. Jag talar om allmänna tendenser.)
Hemspråksklasser är delvis en förevändning och
mekanism för isolering från det svenska samhället, vilket
råkar sammanfalla med finska nationella krav och därför får
stöd från finskt håll. Modersmålsundervisning är fint och
bra och möjliggör att man framhåller det gamla landets
värderingar. Som lingvist är jag i hög grad positiv till detta
och ser svensk utbildningspolicy när det gäller
modersmålsundervisning som en mycket vacker gest av de
svenska myndigheterna. Det är också en mycket dyrbar
policy och i det svenska fallet egentligen endast
oundvikligen nödvändig för språkliga minoritetsgrupper
som har en stor benägenhet för återflyttning till
hemlandet... Jag skulle vilja avsluta denna rapport med en
sista observation. För ett amerikanskt sätt att se är de
svenska myndigheternas tolerans mot alla dessa språk
(cirka 150) förbluffande. En av de många personer jag
intervjuade kommenterade detta: ''Myndigheterna blev i
början pålurade modersmålspolitiken -- sen tog byråkratin
över.'' Detta är förmodligen en riktig tolkning och jag
misstänker, ehuru jag inte kan belägga detta med forskning,
att pressen hjälpte till med övertalningen i de bästa liberala
avsikter. Myndigheter, såsom SÖ, må vara toleranta men de
ser också faran: ''Hur främjar man genom olika åtgärder
den kulturella valfriheten utan att samhället samtidigt faller
sönder i en mängd inbördes tävlande grupper?''
(Skolöverstyrelsen 1979:107). Den frågan ger uttryck för en
annars sällsynt omtanke för vad som är bäst för Sverige, inte
för individer eller etniska grupper utan för landet som
helhet, vilket också är en legitim fråga.
Så långt professor Christina Bratt Paulstons rapport.
Vi vill understryka att de ovan återgivna utdragen ur
professor Bratt Paulstons rapport är återgivna i direkta
citat. Hennes rapport är i många avseenden en mycket
besk, svidande och träffande kritik. Resultaten av hennes
rapport tycks vara obefintliga. Vi ställer frågan -- varför?
Här tydliggörs på ett utmärkt sätt och med vetenskaplig
korrekthet och stringens en mängd problem kring den
svenska hemspråksundervisningen och främlingsrädslan --
och etablissemanget tiger ihjäl den.
6. Våra invandrare måste lära sig svenska språket
Invandring är positivt
Sverige har sedan många sekler tillbaka välkomnat
invandrare. Deras positiva betydelse för vårt välstånd och
vår utveckling är oomtvistlig och väldokumenterad. Så vill
vi naturligtvis att det ska vara även i ett framtida Sverige där
vi välkomnar det goda i en mångkulturell korsbefruktning.
Denna får dock icke ske på bekostnad av det svenska
kulturarvet och de etiska normer som genom kristen etik
och västerländsk humanism har en djup förankring i vårt
land. Tvärtom finns det omistliga värden i detta kulturarv
som vi måste värna. Det s.k. mångkulturella samhället är
en omöjlig utopi.
Svenska språket är ett fundament -- i Sverige
Alla kulturers grundläggande fundament är språket.
Behärskar man inte språket i den kultur eller det land där
man befinner sig är man gravt handikappad i så gott som
alla avseenden. Överallt är språket nyckeln och
förutsättningen för att kunna bygga upp en hög livskvalité
och kunna ta ansvar för såväl sina rättigheter som sina
skyldigheter som samhällsmedborgare. Utan mycket goda
kunskaper i svenska tvingas man leva som en slags andra
klassens medborgare i Sverige. Ny demokrati vill inte att
det ska finnas några andra klassens medborgare i vårt land.
Alarmerande SCB-rapport
Som en liten illustration till hur allvarlig situationen idag
kan vara återger vi några uppgifter från Statistiska
Centralbyråns (SCB) Statistiska meddelanden -- Hemspråk
och hemspråksundervisning, grundskolan och
gymnasieskolan 1990/91. I sin sammanfattning skriver SCB
under rubriken Färdigheter i svenska:
I genomsnitt kunde 19 procent av hemspråkseleverna i
grundskolan inte någon svenska. För vissa språk var
andelen mycket hög, t ex albanska där 56 procent saknade
kunskaper i svenska. Totalt behövde 71 procent, lika hög
andel som 1989, av hemspråkseleverna i grundskolan
undervisning i svenska som andraspråk. 87 procent av dessa
elever erhöll sådan undervisning. För gymnasieskolan var
andelen som behövde undervisning i svenska som
andraspråk 44 procent. 71 procent av dessa erhöll
undervisning.
Alarmerande RRV-rapport
Riksrevisionsverket (RRV) publicerade i dec 1992 sin
granskning av 1991 års reformering av
svenskundervisningen för invandrare. 1991 års reform var
ett direkt resultat av den granskning RRV tidigare gjort av
svenskundervisningen (dnr 1989:372) och som visade på
stora brister.
Det är därför med inte så liten förvåning vi konstaterar
att förbättringarna är marginella. RRV skriver ''... vissa
positiva förändringar skett inom verksamheten svenska för
invandrare, men att det totalt sett har skett förhållandevis
lite sedan reformen (1991 års) trädde i kraft. RRV har
iakttagit ett antal problem som dels rör själva
genomförandet av det kommunala åtagandet, dels problem
som rör den statliga styrningen och uppföljningen.''
Skolverket får mycket skarp kritik i rapporten för sin
passivitet och obefintliga uppföljning av
svenskundervisningen för invandrare.
Samtidigt (i nov 1992) avslog riksdagen med
förkrossande majoritet Ny demokratis förslag till krafttag
avseende svenskundervisningen. Kanske är det ändå
utbildningsutskottets motivering som är det mest
avslöjande -- man motiverar avslaget med att syftet och
målen med svenska för invandrare är så goda (sic).
En äkta omsorg och omtanke om våra invandrare kräver
naturligtvis akuta kraftåtgärder. Hur kan man tolerera att
majoriteten av dessa fortfarande efter 700 timmars
undervisning inte tillägnat sig ens så grundläggande
kunskaper i svenska att de svarar mot de krav som ställs för
att få ett arbete eller för fortsatta studier?
Ett års utbildning på halvtid!
700 timmars undervisning motsvarar ett helt års
utbildning på halvtid för varje elev! När man med denna
tidsinsats inte når mycket goda resultat och kunskaper kan
man rent objektivt konstatera att undervisningen måste
vara mycket undermålig och eleverna ytterst omotiverade.
RRV konstaterar också mycket riktigt att
undervisningskvalitén behöver garanteras -- och att
elevernas motivation är låg (hög frånvaro, många
studieavbrott och oavslutade studier).
Ingen vet vad svenskundervisningen kostar!
Kostnaderna för svenskundervisningen blir mot denna
bakgrund också upprörande höga. Idag kostar denna
utbildning i genomsnitt drygt 24.000:- per invandrare eller
flykting. Totalkostnaden för samhället uppskattar RRV
grovt till att ligga mellan 500.000.000 och 600.000.000
kronor!
RRV tvingas göra en grov uppskattning -- vi citerar ur F
1992:33: ''Uppgiften finns ej att tillgå, varför RRV gjort en
grov uppskattning av den totala kostnaden för sfi.'' Behöver
vi tillägga vad vi anser om ett system som inte ens Sveriges
högsta och mest kvalificerade revisionsmyndighet,
Riksrevisionsverket, kan ange kostnaderna för?
Ny demokrati anser dessa förhållanden vara upprörande
och konstaterar att de verkliga förhållandena inom
svenskundervisningen för invandrare och slappheten från
kommunernas och Skolverkets sida visar att omedelbara
kraftåtgärder är nödvändiga.
Högre undervisningskvalitet behövs
Det är mot denna bakgrund vi tycker det är synnerligen
väsentligt att avsevärt höja såväl kvaliteten som
måleffektiviteten på den svenskundervisning som samhället
erbjuder invandrare. Vi vill också avsevärt höja kraven på
våra invandrare att de verkligen lär sig svenska språket.
Invandrarens ansvar
Ansvaret för att lära sig svenska språket ligger helt på
den enskilda invandraren -- samhället kan endast erbjuda
ett gott stöd. Det ska vara obligatoriskt att lära sig det
svenska språket för invandrare som avser att permanent
bosätta sig i Sverige. En praktisk målsättning kan vara att
senast tolv månader efter beviljat uppehållstillstånd ska
varje invandrare behärska svenska på en definierad nivå.
Om det är uppenbart att en enskild individ inte anstränger
sig eller vill lära sig svenska skall naturligtvis
sanktionsmöjligheter övervägas.
Kunskapskontroll och betyg
Vi anser således att svenskundervisningen ska innefatta
obligatorisk och tydlig kunskapskontroll med klara gränser
för vad som är godkänt respektive vad som inte är godkänt.
Vi anser att varje invandrare ska få betyg på sina
svenskkunskaper. Intyg om genomgången utbildning är av
noll och intet värde.
Kunskaper i svenska -- krav för att få börja skolan
För att undervisningen i skolan skall bli meningsfull och
motiverande erfordras givetvis att eleverna behärskar
svenska språket. Dagens situation anser vi vara orimlig och
grym såväl mot invandrareleverna och övriga elever som
mot lärarna. Kraftfull intensivundervisning bör sättas in tills
invandrarbarnen nått den nivå på sina svenskkunskaper
som krävs för att kunna följa den ordinarie undervisningen.
Innan denna nivå är uppnådd bör således inte deltagande i
övrig undervisning i teoretiska ämnen vara tillåtet.
Krav för att bli svensk medborgare
Vi anser det också vara självklart att tydliga
kravspecifikationer skall ställas upp och vara villkor för att
beviljas svenskt medborgarskap. Sålunda bör, innan
svenskt medborgarskap beviljas, den sökande få avlägga
prov i svenska språket -- och andra ämnen som är väsentliga
för att kunna ta sitt ansvar som svensk samhällsmedborgare.
Naturligtvis ska kraven vara otvetydiga, mätbara och
rimliga -- nivåer motsvarande årskurs nio i grundskolan kan
troligen tjäna som riktmärke. Liknande villkor för
medborgarskap är sedan lång tid en självklarhet i många
andra utvecklade industriländer.
7. Småbarnsskolor -- ett bra alternativ för barnen
Barnens behov ska styra -- inte föräldrarnas
Enligt Ny demokratis uppfattning borde småbarnsskolor
finnas som ett både pedagogiskt och ekonomiskt alternativ
inom svensk förskoleverksamhet. Småbarnsskolan är
uppbyggd för barnens skull och organiserad utifrån barnens
behov av allsidig utveckling och inte utifrån
föräldrarnas behov av barntillsyn. En småbarnsskola som är
till för barnens skull tillvaratar den enorma
inlärningskapacitet och lust att lära som barn har i åldrarna
3--6 år.
Vi skulle helst se att småbarnsskolor fanns i alla
kommuner som ett alternativ och komplement till dagens
daghemsförskolor.
Varför har då inte småbarnsskolor vuxit fram i Sverige
när de finns i flera andra länder med lång och gedigen
bildningstradition, t ex Frankrike och England? En
väsentlig del av svaret ligger i att centrala politiska
intentioner och regleringar mycket effektivt hindrat
framväxten.
Svenska daghem är ojämlika
De svenska daghemskostnaderna är orimliga, både vid
en jämförelse med andra länder och med tanke på hur stor
del de tar av statsbudgeten. Man kan åstadkomma en
ypperlig förskola med hög pedagogisk kvalitet 6--8 timmar
per dag till avsevärt lägre kostnader än daghemmens. På så
vis kunde pengarna räcka till alla barn! På svenska daghem
går idag bara cirka 35 procent av alla förskolebarn! -- på de
andra 65 procentens bekostnad. Detta förhållande finner vi
upprörande och omoraliskt -- och ojämlikt i allra högsta
grad.
För att stimulera framväxten av småbarnsskolor föreslår
vi att regeringen ger Skolverket i uppdrag att inom ramen
för av regeringen föreslagen medelsanvisning för
budgetåret 1994/95 utarbeta förslag till och exempel på hur
goda småbarnsskolor kan utformas. I uppdraget bör också
ingå att ta fram informationsmaterial och andra hjälpmedel
för att stimulera framväxten av goda småbarnsskolor.
Småbarnsskolan Liten Lär i Uppsala kan tjäna som god
förebild och ge mycken inspiration. Denna skola startade
hösten 1988 och är oss veterligen ensam i Sverige.
8. Industriskolor
Medan platserna på de verkstadstekniska linjerna och
inom industriprogrammet vid landets gymnasieskolor gapar
tomma så har industrigymnasierna vid SKF i Göteborg, vid
Volvo i Skövde och vid ABB i Västerås inga sådana
problem. Tvärtom har de långa köer av sökande elever. Ett
annat bekymmer inom gymnasieskolans praktiska
yrkesutbildningar, avhoppen och de oavslutade
utbildningarna, saknas också helt vid industrigymnasierna.
Detta trots att eleverna vid industrigymnasierna arbetar 17
timmar mer i veckan i genomsnitt än i vanliga gymnasiet och
trots att man avstår från sommarlov och nöjer sig med
vanlig semester. Eleverna vid industrigymnasierna är mer
motiverade än vid de vanliga skolorna. Industrigymnasierna
har också mycket större möjligheter att stimulera och
motivera skoltrötta elever -- exempelvis genom att låta dem
få mer praktik i början och låta teorin komma senare under
utbildningen.
Förr var det vanligt med industriskolor, men idag finns
det bara ett dussintal kvar. Orsaken till denna tillbakagång
är inte att elevunderlaget sviktat -- tvärtom. Tillbakagången
är framtvingad av skolpolitiker som misstror näringslivet
och som vill framtvinga att all utbildning sker i samhällsregi
enligt fastställda planer.
Ny demokrati vill aktivt stödja och uppmuntra
återuppbyggnaden av företagsdrivna industriskolor. Dessa
erbjuder eleverna en modern, efterfrågad och
verklighetsanpassad utbildning. Vi föreslår därför att
regeringen ger Skolverket i uppdrag att, tillsammans med
Sveriges verkstadsindustrier (VI), omedelbart arbeta fram
förslag till hur en snabb återuppbyggnad av Sveriges
industriskolor skall kunna ske.
9. Nytt lärlingssystem
Dagens lärlingssystem fungerar dåligt. Ny demokrati vill
införa ett nytt högklassigt lärlingssystem där eleverna får en
gedigen och modern yrkesutbildning -- och slipper tvånget
att gå i treårigt gymnasium och slipper sitta av en massa för
dem ointressant teoretisk undervisning. Vi föreslår därför
att regeringen ger Skolverket i uppdrag att, tillsammans
med Sveriges olika hantverksorganisationer, omedelbart
arbeta fram förslag till nya lärlingssystem.
10. Akademisk utbildning och forskning i världsklass
Vår grundsyn
Vi vill återupprätta Sveriges plats bland världens främsta
industri- och välståndsnationer, även inom akademisk
utbildning och forskning. För Ny demokrati är investeringar
och satsningar inom den akademiska utbildningen och
forskningen en av de viktigaste och mest angelägna
investeringarna Sverige kan göra för att säkra ett fortsatt
framtida välstånd -- såväl materiellt som kulturellt. För att
dessa investeringar ska kunna ge optimalt utbyte krävs
enligt vår bestämda uppfattning att de akademiska
lärosätena är verkligt fria och självständiga i alla avseenden.
Vi tror på den klassiska och historiska friheten för
akademierna, också som en garant för ett fritt, öppet och
demokratiskt samhälle.
Utveckling genom och inom akademisk utbildning och
forskning kan emellertid aldrig styras eller frammanas av ett
regeringskansli och ett utbildningsdepartement. Dynamik
skapas genom individuella insatser, utförda i ett system med
stora befogenheter och stort ansvar av personer, som
erhåller rätt stimulans men som samtidigt måste vara
beredda att bli utbytta, om och när de inte uppfyller kraven.
Vår övergripande strategi för akademisk utbildning
Under de närmaste tio åren vill vi för
utbildningskostnaderna tillämpa samma princip som för
kostnaderna för sjukförsäkringen, d v s acceptera att de blir
vad de blir med målet att så snabbt det går uppnå världens
kvalitativt bästa akademiska grundutbildning. Vi vill
samtidigt se till, att var och en som har
begåvningsförutsättningar för akademiska studier skall få
chans till sådana. Det är vår uppfattning, att det inte finns
några oövervinnliga motsättningar mellan kvantitet och
kvalitet i en akademisk utbildning, som utformas på
vetenskaplig grund och med den utbildningsmetodik sådan
kräver.
Besluten om satsningar på kvalitet skall fattas inom de
enskilda lärosätena under i första hand deras egen kontroll.
Staten anordnar en kontroll av kontrollen genom
Utbildningsdepartementet. Denna kontroll skall i första
hand omfatta kvaliteten men också måleffektiviteten i den
meningen, att man tillser att nödvändiga satsningar görs,
och att inte strävan efter effektivitet får medföra risker för
kvaliteten. Det är givet, att det inte får förekomma
uppenbart slöseri, t ex av det slaget, att närvaro görs
obligatorisk för att sysselsätta lärare eller att kurser
dubbleras av samma skäl -- men sådant bör snabbt kunna
elimineras i en miljö, som på varje punkt premierar tävlan
och kvalitet.
I dessa, i princip obegränsade, satsningar skall det bara
finnas en enda restriktion -- kvalitet. Det skall finnas plats
för var och en som uppfyller de höga och kontrollerade
kvalitetskraven -- men först när dessa uppfylls.
Vår strategi innebär också, att varje lärosäte för sig
kontrollerar kvaliteten på de studerande som accepteras.
Det står dem fritt att välja mellan att göra inledande
kvalitetsprov före inträdet eller att låta kvalitetskontrollen
komma efter en tids utbildning. Vi anser det inte vara mer
inhumant att låta dem, som visar sig inte klara studierna,
avbryta dem än att aldrig låta dem få en chans.
Skilj på akademisk och icke akademisk
högskoleutbildning
Det är nödvändigt att den akademiska utbildningen och
forskningen är organisatoriskt åtskild övrig postgymnasial
utbildning. Vi är allvarligt oroade över den politiskt
sanktionerade och snabba framväxten av s k
inflationshögskolor -- d v s högskolor som bedriver
utbildning som i Sverige kallas högskoleutbildning utan att
vara det enligt vedertagna internationella normer.
Lokaliseringspolitiska utgångspunkter gynnar inte
kvalitetsaspekterna inom högskolan. Vi välkomnar
avskaffandet av de nuvarande utbildningslinjerna och
införandet av nya examensbegrepp.
När det gäller examensbegreppen skulle vi hellre se en
mer renodlad uppdelning i akademiska utbildningar som
alltid skall bygga på vetenskaplig grund och övriga
kvalificerade postgymnasiala examensutbildningar som
bygger på beprövad erfarenhet och/eller konstnärlig grund.
Förslagsvis skulle man i stället kunna ha beteckningarna
akademisk examen resp högskoleexamen. I beteckningen
akademisk examen skulle ingå kandidatexamen och
magisterexamen tillsammans med de traditionella
akademiska yrkesexamina såsom civilingenjörsexamen,
läkarexamen, psykologexamen etc. Högskoleexamen
skulle omfatta nuvarande högskoleexamen tillsammans
med övriga (icke akademiska) yrkesexamina såsom
sjuksköterskeexamen, grundskollärarexamen, social
omsorgsexamen etc. Vi välkomnar också beteckningen
konstnärlig högskoleexamen. Akademiska examina skall
endast kunna utfärdas vid universitet och högskolor med
fast forskningsorganisation.
Större frihet i alla avseenden
Akademiska lärosäten ska vara fria självständiga
enheter enligt gammal västerländsk tradition med ett
absolut minimum av statlig styrning. De ska själva
bestämma om utbildnings/forskningsinriktning och
organisation. De ska själva utse styrelse, rektor och
professorer. Fria akademiska lärosäten kan bedrivas i flera
olika juridiska former, t ex som stiftelser, kooperativ eller
aktiebolag. En forcerad allmän avreglering är emellertid
viktigare än att diskutera hur huvudmannaskapet ska vara.
Låt gärna olika former av huvudmannaskap konkurrera
med varann. Akademiska lärosäten ska fritt konkurrera
med varann om studenter, lärare och forskare etc. Löner
och löneförmåner inom den akademiska världen ska hävda
sig väl internationellt och sättas individuellt. Vi anser det
också angeläget att i lag slå fast att rätten att kommersiellt
utnyttja uppnådda forskningsresultat tillkommer både
forskaren och högskolan.
Fasta forskningsresurser på alla högskolor som önskar
Ur regionalpolitisk synpunkt är satsningen på regionala
och lokala högskolor sannolikt en av de mest framgångsrika
och med bestående effekter. Samtidigt har ibland
frågetecken ställts för kvalitetsaspekterna på utbildningen.
Vi vill förstärka dessa positiva regionalpolitiska effekter
samtidigt som vi vill säkerställa kvalitetsaspekterna. Vi
föreslår därför att alla de högskolor som idag saknar fasta
forskningsresurser skall kunna skaffa sig detta genom att
själva fatta beslut om ett fast samarbete med någon av de
idag befintliga högskolorna som har fasta
forskningsresurser.
Ny demokratis värderingar och slutsatser:
Det är nödvändigt att den akademiska
utbildningen och forskningen är organisatoriskt åtskild från
övrig postgymnasial utbildning (som i Sverige idag ofta är
klassad som högskoleutbildning utan att vara det enligt
vedertagna normer).Akademisk utbildning ska bygga på
vetenskaplig grund.Akademiska lärosäten ska vara fria
självständiga enheter enligt gammal västerländsk tradition
med ett absolut minimum av statlig styrning. De ska själva
bestämma om utbildnings/forskningsinriktning och
organisation. De ska själva utse styrelse, rektor och
professorer.Fria akademiska lärosäten kan bedrivas i
flera olika juridiska former t ex som stiftelser eller
aktiebolag. En forcerad allmän avreglering är emellertid
viktigare än att diskutera hur huvudmannaskapet ska vara.
Låt olika huvudmannaskapsformer konkurrera med
varann.Akademiska lärosäten ska fritt konkurrera med
varann om studenter, lärare och forskare etc.Lönerna
inom den akademiska världen ska hävda sig väl
internationellt och sättas individuellt.Akademisk
utbildning ska löna sig. Studiefinansieringen ska underlätta
för de studerande.Principen om fritt tillträde för alla som
uppfyller inträdes/behörighetskraven är fundamental ur
såväl demokratisk som moralisk synpunkt.Den
akademiska utbildningen ska vara direktanknuten till
tidigare gymnasial utbildning.Den akademiska
utbildningens övergripande mål ska vara att till det yttersta
exploatera bristande jämlikhet i de intellektuella
förutsättningarna och låta varje människa nå sin
intellektuella topp. Nivelleringstänkande, jämnstrukenhet
och symmetri är bannlyst.Utbildningen skall vara så
organiserad att de mest begåvade skall kunna rusa genom
utbildningssystemet snabbare än andra utan några
byråkratiska hinder, om de så önskar.Det ska finnas en
klar och otvetydig betygsdifferentiering och preciserade
minimikrav för godkänt. Avkall på betygs- och
examinationskraven får aldrig göras.Strukturer och
system skall införas som stimulerar och säkerställer såväl
kvantitet som kvalitet inom all forskning.Forskningens
kvalitet skall ges högsta prioritet. Kgl
Vetenskapsakademien, Svenska Akademien, IVA etc skall
ges väsentligt ökade resurser och befogenheter.
Kvalitetsprogram skall omedelbart utarbetas av
projektgrupper för vart och ett av våra olika
vetenskapsområden. Dessa små projektgrupper skall vara
sammansatta av ett litet antal människor som besitter den
absolut högsta kompetensen som finns tillgänglig med
internationella mått mätt. Projektgrupperna skall
rapportera direkt till utbildningsdepartementet.Alla
studenter som bedöms ha anlag för forskning måste beredas
finansiell möjlighet att studera fram till en återinförd
licentiatexamen, som utgör ett prov på
forskarbegåvningen.Doktorander som bedöms lämpliga
ska som princip garanteras doktorandlön med sociala
förmåner. Alla som avlägger doktorsexamen med
överbetyg ska i princip garanteras en forskarbefattning
under minst tre år.Institutionerna ska utgöra
grundstenarna och vara självständiga ''resultatenheter''.
Varje institution ska ha en person som har det slutliga
professionella ansvaret för såväl grundutbildningen som
forskarutbildningen vid institutionen. Vederbörande ska
naturligtvis också ha alla erforderliga befogenheter.
Normalt är detta professorn men av en högre dignitet än
dagens.Styrelsen för ett universitet eller ett akademiskt
lärosäte ska som helhet och uteslutande bestå av speciellt
utnämnda personer, som väljs för sin kunnighet och
förmåga att bidra till universitetets framgång i konkurrens
med de andra. Nuvarande partsintressebevakande och
politiserade styrelser anser vi förkastliga och förödande.
De radikala förändringar av våra akademiska lärosäten
som skisseras här torde som huvudregel kräva ändring i
ledningen med nya ledningspersoner. Man kan aldrig räkna
med att hittillsvarande ledningar ska ställa sig positiva till
djupgående förändringar av något de själva byggt upp
omkring sig.
11. Nytt studiefinansieringssystem
Ny demokrati vill ersätta dagens vildvuxna flora av olika
och orättvisa studiefinansieringssystem med ett enda
som är rättvist och lika för alla. Dagens många system är
ytterst orättvisa och t o m uppmuntrar många ungdomar till
att strunta i sin ungdomsutbildning eftersom man kan få
motsvarande utbildning senare med god lön på samhällets
bekostnad i stället.
Dagens många system är en salig röra av bidrag, lån, lön
och ersättningar för inkomstbortfall, studiebidrag,
studiestöd, studiehjälp, studiemedel, utbildningsbidrag,
särskilt vuxenstudiestöd (svux), särskilt vuxenstudiestöd för
arbetslösa (svuxa), korttidsstudiestöd, internatbidrag osv!
Sammantaget är de djupt orättvisa och inbjuder till
bidragsmaximering och bidragsarbitrage.
Vår absoluta och grundläggande utgångspunkt är att ett
studiefinansieringssystem skall möjliggöra för alla
medborgare att skaffa sig den utbildning de önskar. Andra
principer är att det skall vara lika för alla och det skall vara
rättvist. Ett studiefinansieringssystem skall aldrig ersätta
inkomstbortfall -- däremot möjliggöra studier. Den
investering individen gör i utbildning skall givetvis ge en
rejäl avkastning och återbäring senare i livet genom
löneutvecklingen. Det skall löna sig att satsa på en god
utbildning!
Vi föreslår att studiefinansieringssystemet är ett
enda för all vuxenutbildning. Vuxen i detta
sammanhang är man efter fyllda aderton år -- dvs myndig.
Oavsett om vederbörande därefter studerar på
grundskole/gymnasienivå eller på universitets/högskolenivå
är studiestödssystemet ett och detsamma.
En god och hög utbildningsnivå hos befolkningen är ett
starkt samhällsintresse, såväl ur humanistisk synvinkel som
ur samhällsekonomisk. Därför är ett generöst och rättvist
studiefinansieringssystem både rimligt och önskvärt.
Vi anser att det skall bestå av två delar, bidrag och lån.
Bidragsdelen skall alltid vara lika för alla. Lånedelen kan
däremot variera, efter individuella behov och önskemål.
Naturligtvis skall det finnas en översta gräns, ett lånetak,
per år och totalt per individ. Räntan på lånedelen skall vara
mycket låg och avdragsgill som övriga räntor.
Bidraget skall vara ett rent bidrag och skall inte
återbetalas. Lånedelen skall vara ett renodlat lån som skall
återbetalas i sin helhet. Naturligtvis skall detaljreglerna
utformas så att studieflit och studieresultat belönas.
Återbetalningsreglerna skall utformas så att de
uppmuntrar till snabb återbetalning av lånedelen.
Avskrivningsreglerna reglerar sedan eventuella
orimligheter som kan uppstå i återbetalningsskyldighet.
12. Lindbeckkommissionen
Det finns all anledning att i det här sammanhanget erinra
om Lindbeckkommissionens förslag på
utbildningsområdet.
Kommissionen föreslog bl. a. följande:Det finns goda
samhällsekonomiska skäl att subventionera utbildning.
Men det är också viktigt att staten dimensionerar
utbildningen så att dessa subventioner inte bara hamnar hos
dem som blir antagna vid spärrad utbildning.Skärp
kraven i skolan på färdigheter i kärnämnen såsom svenska,
utländska språk och matematik, dvs. färdigheter som är
viktiga nästan oavsett vad en elev senare i livet vill ägna sig
åt.Sänk kostnadsnivån i utbildningsväsendet bl. a.
genom att återgå till en tidigare lärartäthet.Öka
samtidigt antalet dagar och timmar i skolan per år, så att
traditionella färdighetsämnen kan prioriteras utan att
minska humanistisk, estetisk och fysisk fostran. Ställ ökade
krav på hemarbete.Om skolan måste tillföras mer
resurser, bör dessa i första hand tas från barnomsorgen eller
barnbidraget vilket innebär en förskjutning i tiden av stödet
till barn.Satsa på ökad lärarkompetens genom
vidareutbildning. Använd en brantare löneprofil som
stimulans.Vikta betygen vid intagning till högre
utbildning.I den mån forskningsinstitut skapas för
forskning och utvecklingsarbete bör de ha en liten fast stab
och i övrigt använda inlånad personal.
Lindbeckkommissionen pekar också på behovet av
snabba och kraftfulla åtgärder.
Ny demokrati ställer sig helt bakom kommissionens
förslag och menar att de är väl värda att ligga till grund för
regeringens och statsmakternas fortsatta åtgärder inom
utbildningsområdet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om konkurrens och kvalitet i skolan,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana
ändringar i aktuella författningar att de i motionen angivna
förslagen om konkurrens och kvalitet i skolan kan
förverkligas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riktiga betygssystem i skolan,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om specialresurser även till duktiga
elever,
5. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till
närmare utformning av ett stödsystem för duktiga elever,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ny lärarutbildning och nya
rekryteringsvägar till läraryrket,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hemspråksundervisning,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana
ändringar i erforderliga lagar (bl.a. SFS 1991:1083 och
grundskoleförordningen) att kommunerna fullständigt
befrias från sina skyldigheter att anordna
hemspråksundervisning,
9. att riksdagen till Statligt utjämningsbidrag för
kommuner (anslag H 1. sjunde huvudtiteln) för budgetåret
1994/95 anvisar 954 000 000 kr mindre än regeringen
föreslagit eller således 37 000 000 000 kr,1
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning och undervisning i
svenska språket och att våra invandrare måste lära sig
svenska språket,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om småbarnsskolor,
12. att riksdagen hos regeringen begär att Skolverket får
i uppdrag att stimulera framväxten av småbarnsskolor i linje
med vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om industriskolor,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nytt lärlingssystem,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om akademisk utbildning och
forskning i världsklass,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nytt
studiefinansieringssystem,2
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Lindbeckkommissionens förslag
och att lägga dessa till grund för fortsatta åtgärder inom
utbildningspolitikens område.
Stockholm den 25 januari 1994
Ian Wachtmeister (nyd)
Stefan Kihlberg (nyd)
Claus Zaar (nyd)
1 Yrkande 9 hänvisat till FiU
2 Yrkande 16 hänvisat till SfU