Hur väl ett samhälle fungerar speglas i barnens levnadsvillkor. Under flera årtionden har vi socialdemokrater arbetat för och genomfört reformer för att säkerställa barns rätt till trygga och jämlika uppväxtförhållanden. Åtgärderna har bestått både av utbyggd offentlig service, transfereringar, men också av en förändrad syn på trafik- och boendeplanering med större hänsyn till barns behov.
På område efter område angriper och nedmonterar den borgerliga regeringen nu den svenska välfärdsmodellen. Regeringen kallar detta för ''valfrihetsrevolution'', i verkligheten innebär det att valfriheten minskar och segregationen ökar. Privatiseringar av omsorg och skola forceras fram samtidigt som resurserna till den offentliga verksamheten minskas. I det borgerligt styrda samhället handlar det inte om god barnomsorg och en bra skola för alla barn. I det borgerliga ''valfria'' samhället är det helt rätt att välbeställda föräldrar köper finare och bättre barnomsorg resp skola för sina barn. Klasssamhället är på väg tillbaka och det syns tydligast i barnens villkor.
Sverige var ett av de första länderna som ratificerade FN-konventionen om barnets rättigheter i juni 1990. Sverige anmälde inga reservationer.
Artikel 4 är en av de grundläggande artiklarna i konventionen. Den lagfäster de åtgärder som konventionsstaterna skall vidta för att barnets rättigheter skall kunna genomföras. Av denna framgår bl.a. att ''Ifråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter skall konventionsstaterna vidta sådana åtgärder med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser....''.
Större krav ställs på nationer med större resurser.
I dag befinner sig vårt land i ett svårt ekonomiskt läge. Vi kan tydligt se att detta drabbar barnen. Trots alla stolta deklarationer från vår borgerliga regering om hur viktigt det är att vi satsar på barnen så drabbas barnen hårdast av besparingarna i kommunerna.
Lever Sverige upp till deklarationen i FN-konventionens artikel 4?
Tidigare gjorda internationella undersökningar visade på de svenska barnens goda hälsa och välbefinnande. Den generella välfärdspolitik som lagt grunden för dessa goda resultat hotas nu.
De höga födelsetal vi haft i Sverige kan ses som ett uttryck för en framgångsrik socialdemokratisk familjepolitik. Svenska kvinnor föder fortfarande fler barn än kvinnor i en del andra länder i Europa, men våra födelsetal sjunker.
Den borgerliga regeringens ekonomiska politik och inriktning av familjepolitiken försvårar vanliga kvinnors möjligheter att förena förvärvsarbete och föräldraskap. Detta ger utslag i födelsetalen.
Flera samhällssektorer skär samtidigt ned. Kommunerna och landstingen drar ned på sin verksamhet. Ersättningsnivåerna i försäkringssystemen sänks. Arbetslösheten ökar. Detta drabbar barnen. Kunskapen om de sammantagna effekterna av nedskärningarna är ofullständig. Det finns inte heller några på förhand gjorda kalkyler eller prognoser av effekterna -- förändringarna genomförs ändå.
Enligt en undersökning som Kommunaltjänstemannaförbundet gjort ''betalade'' barnen över 40 procent av besparingarna i kommunerna 1993. Det är främst nedskärningar av barnomsorg och skola som står för dessa siffror. Även Kommunförbundets rapport om läget i kommunerna 1993 visade samma dystra bild.
Inom landstingens barnhälsovård pågår en successiv nedrustning av barnkompetensen i samband med införande av husläkarsystemet.
På kulturområdet sparas på bokbussar och biblioteksfilialer samt anslag till olika kulturaktiviteter.
De kommunala stöden till idrottsföreningar som bedriver barn- och ungdomverksamhet skärs ned eller tas bort.
Var finns regeringens samlade analys över de olika åtgärdernas effekter?
Vi kräver att politiska belut grundas på kunskap om barns behov och kunskap om konsekvenser av olika handlingsalternativ.
Barnhälsovården
Omstruktureringen av barnhälsovården innebär att de renodlade barnavårdscentralerna är på väg att försvinna. Kunskapen om barns hälsa sprids ut på många, samtidigt som dessa personer skall hinna med andra viktiga uppgifter inom sjukvården.
I Socialstyrelsens utredning ''Skydda Skyddsnätet'' finns många förslag till åtgärder för att stärka barnhälsovården, som är mycket angelägna att beakta. Inte minst den kontinuerliga information och föräldrautbildning, som majoriteten föräldrar får via barnavårdscentralerna.
Skolhälsovården
Skolsköterskorna har möjlighet att hjälpa barn i tid. Problem, både medicinska och sociala, går att förebygga om insatser görs på ett tidigt stadium. Nu försvinner elevvårdspersonal från skolorna eller så tvingas de ta ansvar för större områden. Har konsekvenserna av detta beaktats?
Barnomsorgen
Utvecklingen av barnomsorgen ute i kommunerna under de senaste åren är djupt oroande.
All kommunal verksamhet tvingas till besparingar. Men i barnomsorgen sker också stora strukturella förändringar.
Vi har undersökt utvecklingen i några ''systemskifteskommuner'' (Huddinge, Helsingborg, Järfälla, Lund, Sollentuna, Österåker, Upplands Väsby, Tyresö, Linköping, Örebro, Göteborg, Malmö och Norrköping).
I samtliga kommuner har barngrupperna på daghemmen ökat samtidigt som personalen har minskat. I vissa kommuner finns nu extremt stora barngrupper. Det är inte ovanligt med s.k. syskongrupper med över 20 barn (t.ex. Helsingborg). Det finns exempel på småbarnsgrupper med 22 barn. Från Lund rapporteras att en grupp startats där 12 barn var nyinskrivna 18 månaders småbarn.
Den allvarligaste och mest genomgående förändringen är dock att möjligheterna att ta hand om barn med behov av särskilt stöd minskar. Tidigare har det varit vanligt att barnomsorgen har fått extra resurser eller fått minska antalet barn i grupperna när man haft barn som krävt särskilda insatser. Dessa insatser minskar i flertalet av de undersökta kommunerna. En majoritet av kommunerna minskar stödinsatserna till barn med behov av särskilt stöd.
Visst ställer socialtjänst och sjukvård i de flesta fall upp med bra insatser till skydd för barn, som lever under svåra förhållanden, men det räcker inte att akut rädda barn från övergrepp och misshandel. Man måste kunna ge långsiktigt stöd och trygghet med varierande insatser för att dessa barn skall få en tryggad uppväxt och ett framtida gott liv.
Det är därför som den generella välfärdspolitiken är överlägsen genom dess breda insatser riktade till alla barn och som fångar upp barn som far illa. Detta sker utan att barnen pekas ut eller särbehandlas. När den generella välfärden börjar urholkas drabbas de utsatta barnen hårdast.
I många kommuner återkommer begreppet ''gråzonsbarn''. Barn som man tidigare klarat inom den ordinarie verksamheten -- med individuella anpassningar. I dag uttrycks en oro för vad som skall hända med dessa barn. Risken är stor att de blir problembarn som är svåra att klara inom ordinarie verksamhet, att kostnaderna drivs i höjden för att det krävs extra insatser när de blir äldre och att de tidigt slås ut.
I flera kommuner har daghem lagts ner. För att minska den synliga efterfrågan höjs åldersgränsen för rätt att stå i barnomsorgskö. 18 månader blir en allt vanligare gräns. Förutom de ekonomiska konsekvenser det kan få för barnfamiljerna så innebär det att föräldraförsäkringen inte kan användas så flexibelt som det är tänkt.
Skolbarnomsorgen genomgår stora förändringar. En del är av organisatorisk karaktär. Skolbarnomsorgen flyttar t.ex. in i skolan och resurser samordnas mellan skola och barnomsorg. Men stora inskränkningar görs i familjernas rätt att utnyttja skolbarnomsorgen. I vissa kommuner är det bara möjligt att ha sina barn placerade t o m årskurs 2, i något fall t.o.m. årskurs 1. Mellanstadiebarnen står i så gott som samtliga kommuner utan tillsyn på eftermiddagarna. Även olika former av öppen verksamhet för de äldre barnen minskar.
Antalet privata alternativ i barnomsorgen ökar. Framför allt är det kooperativ, alternativ pedagogik -- Montessori och Waldorf -- som ökar. Även daghem med religiös inriktning ökar. De renodlade privata alternativen -- i t.ex. aktiebolagsform är ännu inte så vanliga. Fler privata alternativ har ansetts vara en metod att effektivisera och spara pengar. Men det är svårt att hitta exempel där privatiseringar haft den effekten. Snarare är man beredd att låta det kosta mer pengar för att få fram privata alternativ. Från flera kommuner menar man att alternativen inte växer fram av sig själv. I andra kommuner menar man att privatiseringen kommer att komma igång när avgifterna i den kommunala omsorgen blivit tillräckligt höga.
I flertalet av de undersökta kommunerna har barnomsorgstaxorna förändrats eller så finns planer på att de skall förändras från inkomstrelaterade, progressiva taxor till tidsrelaterade taxor där inkomsternas betydelse för avgiftens storlek minskar. Det innebär ofta att personer med låga inkomster och långa arbetsdagar, t.ex. ensamstående mammor, fått höjda taxor. Höginkomsttagarnas avgifter har minskat. I t.ex. Sollentuna har höginkomsttagarna fått minskade avgifter med upp till 1 000 kronor i månaden. Normalinkomsttagare har fått en höjning på ibland över 500 kronor. Samtidigt har de totala inkomsterna från barnomsorgsavgifter minskat med sex miljoner kronor. Det enda man uppnått är en omfördelning -- från låginkomsttagare till höginkomsttagare.
Barnomsorg som en självklar service och med en genomtänkt pedagogisk verksamhet kommer att upphöra om utvecklingen fortsätter. Kvaliteten på barns omsorg blir beroende av föräldrarnas betalningsförmåga. Förvärvsarbetande med låga inkomster kan komma att tvingas söka billigare alternativ eller avstå från barnomsorg. De som har råd att efterfråga hög kvalitet kan skydda sina barn genom att flytta till bättre -- och dyrare -- omsorg.
Är det detta regeringen menar med en bra barnomsorg för alla barn?
Den borgerliga regeringen har haft det övergripande ansvaret för barnomsorgen i två och ett halvt år. Vikten av valfrihet och en barnomsorg med god kvalitet för alla barn har hela tiden framhållits. Dagens situation på barnomsorgsområdet visar att det inte är tillräckligt med välvilliga uttalanden. Kvaliteten i barnomsorgen skulle förbättras, valfriheten skulle öka, barnomsorgsköer skulle inte finnas. Sanningen är att kvaliteten i barnomsorgen har försämrats, valfriheten har minskat och barnomsorgsköerna har kommit tillbaka. Utvecklingen är, som tidigare framhållits, djupt oroande. Det finns en djup klyfta mellan de nationella målen och verkligheten.
Regeringen lyckades i december efter stort rabalder i riksdagen få majoritet för en barnomsorgslag. En barnomsorgslag som preciserar kommunernas skyldighet att bedriva barnomsorg är bra. Men det räcker inte. Menar regeringen allvar med uttalanden om ökad valfrihet och god barnomsorg för alla barn kan den inte samtidigt, som nu skett, frånta kommunerna möjligheterna att planera för detta och de kostnader detta medför.
Det förslag som den borgerliga majoriteten röstade igenom i riksdagen innebär att kommunerna tvingas ge bidrag till nya barnstugor även om kommunen redan har full behovstäckning.
Regeringen försäkrar sig genom detta mot att kommunernas knappa resurser skall lägga hinder i vägen för privatiseringar. För regeringen är systemskiftet det viktigaste. Av ideologiska skäl tvingar man därför kommunerna att ge ekonomiskt stöd till privata förskolor.
Detta röstade vi socialdemokrater emot. Vi anser det självklart att kommunen måste ha möjlighet att planera och därmed ta ansvar för barnomsorgen inom den egna kommunen. Det är oacceptabelt att kommunens pengar skall gå till verksamhet som det inte finns behov av.
Vi socialdemokrater vill gå vidare i arbetet för en god barnomsorg för alla barn. Det vill vi bl.a. göra genom att skapa garantier både för kvalitet, rättvis fördelning, rättssäkerhet och rätt till plats.
Vi anser att barnens behov och rättigheter skall ställas i främsta rummet. Barnomsorgen skall vara bra för barnen. Dess viktigaste uppgift är att ge alla barn grundläggande kunskaper och erfarenheter inför vuxenlivet. Våra barn måste få bästa möjliga förutsättningar att växa upp. Det är också barnomsorgens uppgift att ge en trygg och god omsorg till barn vars föräldrar förvärvsarbetar eller studerar. Tidig gruppsamvaro och pedagogisk utvecklingsstimulans påverkar barns utveckling i positiv riktning.
För att tillgodose kraven på god barnomsorg måste kvaliteten i verksamheten vara hög. Den personal som arbetar med barnen måste ha sådan utbildning och erfarenhet att barnens behov av omsorg och god pedagogisk verksamhet kan tillgodoses. Kvalitetskraven måste gälla all barnomsorg oavsett huvudman.
Det är angeläget att kontinuerligt följa vad som händer i barnomsorgen för att få en uppfattning om hur kommunerna lever upp till de nationella målen. Genom en sådan uppföljning kan man ta ställning till vilka förändringar som behöver vidtas.
Avgifterna i all barnomsorg måste sättas på sådant sätt att barnomsorgen blir tillgänglig för alla barn. En lågavlönad ensamstående mamma skall ha råd att ha sina barn på daghem. Ett system med fri avgiftssättning innebär en begränsning i valfriheten och leder till segregation.
På socialdemokratiskt initiativ har beslut fattats i riksdagen om en översyn av avgifterna inom barnomsorgen. Översynen skall vara klar i juni detta år. Visar översynen att avgiftssättningen sorterar bort barn ur barnomsorgen så måste åtgärder som rättar till detta snabbt sättas in.
Grundskolan
Samma utveckling som vi har i barnomsorgen pågår i skolan med större klasser och färre personal. Systemet med fasta vikarier försvinner, antalet halvklasstimmar minskas, skolmaten får lägre anslag eller avgiftsbeläggs. Extrapersonal typ elevassistenter får sluta.
Vi anser att grundskolan skall ge alla barn och unga verkliga möjligheter att utvecklas och skaffa sig mesta möjliga kunskaper och färdigheter. Vår vision för framtiden är ett samhälle, där varje medborgare deltar i samhällsbygget genom arbete och var och en är delaktig i samhällslivet, på arbetsplatsen och i sin närmiljö. Detta förutsätter en skola där alla barn ges likvärdiga möjligheter och där varje barn får det stöd han/hon behöver, inte en skola som sorterar individer efter social bakgrund och begåvning.
Skolan skall främja de ungas kompetens genom att utveckla förmågan hos eleverna att kritiskt kunna granska fakta och förhållanden, utveckla deras förmåga att ta initiativ och ansvar samt lösa problem både självständigt och i samarbete med andra. Skolan skall vara en god och kunskapsrik uppväxtmiljö som bidrar till elevernas harmoniska utveckling och lägga en god grund för fortsatt lärande i ett livslångt perspektiv.
Detta är grunden för den goda skolan -- en skola för alla.
Alla barn och ungdomar skall oberoende av kön, geografisk hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden ha lika god tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet. Utbildningen skall inom varje skolform vara likvärdig varhelst den anordnas i landet. Elever med särskilda behov skall stödjas så att de garanteras en med andra elever likvärdig utbildning. Invandrarelevernas speciella resurser skall tas tillvara och utvecklas.
Resurserna i skolan måste därför fördelas efter elevernas och den enskilda skolans behov. Varje system med ''skolpeng'', dvs fördelning av resurser utan hänsyn till elevers olika behov, måste motarbetas.
Elever och föräldrar skall ha rätt att välja skola och kommunen ha skyldighet att tillgodose detta val så långt det är möjligt utan att principen om att varje elev har rätt att gå i den närmaste skolan åsidosätts.
Skolans värdegrund skall vila på de grundläggande dokument om mänskliga fri- och rättigheter som formulerats av FN. Dessa dokument skall ges en bred spridning inom hela skolväsendet.
Enligt vår mening skall de värden som skolans verksamhet bygger på utgöra allmänmänskliga värden som vunnit bred anslutning bland människor med olika övertygelser och trosuppfattningar, såsom respekt för människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, solidaritet mellan människor, jämställdhet mellan kvinnor och män. Denna värdegrund har kodifierats i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna och olika internationella konventioner.
I regeringens propositioner med förslag till nya läroplaner för skolväsendet som antogs av riksdagen användes begreppet ''kristen etik och västerländsk humanism''. Vi anser att det är djupt olyckligt att beskriva något så betydelsefullt som en del av skolans värdegrund med uttryck vars innebörd ger utrymme för synnerligen motstridande tolkningar och som riskerar att skapa konflikter.
I dagens mångkulturella Sverige är det ytterst angeläget att söka utveckla och konkretisera allmänmänskliga värden som en gemensam grundval på vilken framtidens samhälle kan byggas. Religionsfrihet tillhör hörnpelarna i ett demokratiskt samhälle. Där bör olika religiösa, filosofiska och ideologiska uppfattningar kunna leva sida vid sida och ingen av dem bör åtnjuta en privilegierad ställning. Detta är särskilt viktigt i skolans arbete. Det är därför olyckligt att i en tid då spänningar mellan olika religioner tilltar på många håll i världen ge intryck av att svensk skola skall ges konfessionell prägel. Detta kan leda till att icke-kristna grupper tar avstånd från skolan trots att de delar de värden som skall finnas i skolans värdegrund.
Kultur- och fritidsverksamhet
Fritiden är en väsentlig del av barns och ungdomars uppväxttid. Det är viktigt att ge möjlighet till ett brett urval av meningsfulla fritidsaktiviteter som kan stärka barnens självuppfattning, kreativitet och förmåga till samarbete med andra. Fritidsverksamheterna har också stor betydelse för att förebygga sociala problem.
Det offentliga ansvaret för barns och ungdomars fritid ligger främst på kommunerna. Men det finns ingen lagstiftning som tvingar kommunerna att ta detta ansvar. Kommunerna har gjort kraftiga nedskärningar i fritidssektorn under de senaste åren.
Kommunförbundet redovisar i en rapport att många kommuner nu lägger ut ansvaret för fritidsanläggningar på föreningslivet samtidigt som man drar ner på bidragen till föreningarna. Idrottsföreningar som bedriver barn- och ungdomsverksamhet drabbas hårt av detta.
Kommunerna sparar på fritidsgårdar, en del läggs ned. Bidrag till kulturföreningar minskar. Barnkulturaktiviteterna håller på att försvinna.
De kommunala musikskolornas verksamhet minskas och avgifterna höjs. Den breda verksamhet som nått nästan alla barn är nu på god väg att omfatta bara de barn vars föräldrar har råd att betala.
Den sammantagna effekten av neddragna föreningsbidrag, försämrad skolbarnomsorg och nedlagda fritidsgårdar kan bli betydande. Särskilt som det i stor utsträckning drabbar samma åldersgrupp mellan- och högstadiebarn och ungdomar. Vuxenkontakter och det sociala skyddsnätet försvagas. För utsatta barn och ungdomar innebär det ökade risker för social utslagning, missbruk och kriminalitet. Den ökade segregationen, omfördelningen av resurser och den minskade omsorgen om barn och ungdomar pekar åt ett håll. Sverige håller på att förändra karaktär. Den svenska välfärdsmodellen nedmonteras.
Samtidigt som kulturutbudet via barnomsorg och skola minskar, ökar utbudet av program i radio och TV. Skyddet mot reklam och våldsinslag är dåligt uppbyggt för barn och ungdom, vilket gör dem till en alltmer utsatt grupp.
Familjernas ekonomi
Den svenska familjepolitiken har varit framgångsrik. Välfärden har varit relativt jämnt fördelad. Undersökningar har visat att svenska barn mått bra, varit trygga, välmående och utåtriktade.
Den medvetna familjepolitiken har lett till att vi i dag lever i ett av världens mest jämställda länder. Kvinnorna i Sverige kan kombinera förvärvsarbete och föräldraskap. Nästan alla småbarnsmammor i Sverige arbetar utanför hemmet. Samtidigt har vi höga födelsetal. Det är ett gott betyg på vår familjepolitik.
Föräldraförsäkring, barnomsorg och barnbidrag är hörnstenarna i den socialdemokratiska familjepolitiken.
Föräldraförsäkringen ger ersättning för inkomstbortfall under 12 månader och därefter ett garantibelopp på 60 kr. om dagen under tre månader. Föräldraförsäkringen kan tas ut av mamma eller pappa och kan tas ut mycket flexibelt. Man kan exempelvis välja att ta ut halv föräldrapenning och på så sätt få ersättning under 24 månader.
Vi socialdemokrater arbetade målmedvetet med utbyggnad av barnomsorgen. När vi förlorade regeringsmakten var i stort sett behoven av barnomsorg täckta. Köerna hade byggts bort och barnomsorgen hade utvecklats och var av god kvalitet.
De allmänna barnbidragen tillförsäkrar alla barnfamiljer ett grundläggande ekonomiskt stöd. Det är samhällets främsta medel att omfördela pengar mellan familjer med barn och familjer och enskilda utan barn. Det är ett system som kommer alla familjer med barn till del. Det bygger bl.a. på uppfattningen att alla barn i samhället är lika mycket värda och att ansvaret för barnen i ekonomiskt hänseende skall delas av fler än barnens föräldrar. Med ett sådant synsätt tas inte hänsyn till familjernas egna inkomster utan det är stödet till barnen det handlar om. Det ingår som en viktig del i det generella välfärdssystemet, som bygger på att vi skall ha så få inkomstprövade bidrag som möjligt. Barnbidragen ger inga besvärliga tröskeleffekter, har en enkel administration och innebär ingen sortering och inget utpekande. Barnbidraget är samhällets främsta stöd till alla barn på lika villkor.
Barns villkor hänger nära samman med föräldrarnas villkor. Barnen är beroende av föräldrarnas arbete och inkomst som i sin tur styr boende och miljö i stort.
Den socialdemokratiska familjepolitiken har inriktats på att stödja barnfamiljerna ekonomiskt främst via barnbidrag men också via bostadsbidrag. Den har också inriktats på att ge alla föräldrar möjlighet att vara hemma med de minsta barnen genom en utbyggd föräldraförsäkring.
Den generella välfärdspolitiken har haft avgörande betydelse för familjernas ekonomi och för barnens välbefinnande och positiva utveckling.
Vårt land befinner sig nu i en utomordentligt svår ekonomisk situation. Arbetslösheten fortsätter att öka. Den borgerliga ekonomiska politiken slår hårdare mot de allra svagaste.
Ingen kommer undan de besparingar som krävs i en tid med minskade resurser. Men det som nu sker med välfärdssamhället är inte enbart frukten av sparkrav. Det är en omfördelning från utsatta till resursstarka.
De borgerliga partierna har hävdat att deras politik skulle leda till ökad valfrihet, fler alternativ och billigare verksamheter. Det vi nu kan se är försämrad kvalitet i kommunal verksamhet. En barnomsorg som riskerar att slås sönder. En skola som får allt knappare resurser och får svårare att ta hand om barn med svårigheter. Privata alternativ leder till dyrare i stället för billigare verksamhet. Många barn, särskilt de som i någon mening är sårbara, far illa.
Även i den privata familjeekonomin får alla räkna med att krisen sätter spår. Då krävs det att uppoffringarna är rättvisa. För många barnfamiljer blir situationen alltmer ohållbar. Detta leder till försämrade uppväxtvillkor för Sveriges barn.
I detta utomordentligt svåra läge aviserar regeringen en dyrbar reform -- vårdnadsbidrag.
Regeringen föreslår att ett skattepliktigt vårdnadsbidrag på 2 000 kr. i månaden införs för barn i åldern ett och två år. Reformen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
Avgifterna i barnomsorgen höjs med 2 000 kr. i månaden för dessa barn. Samtidigt får avgifterna dras av vid inkomstbeskattningen.
Bruttokostnaderna beräknas till 6 miljarder kronor medan nettokostnaderna efter avdrag för skatten på vårdnadsbidraget, slopandet av garantidagar samt minskning av bostadsbidrag blir 4,7 miljarder kronor.
Utformningen av vårdnadsbidraget gynnar mest familjer med högavlönade män och hemmafruar. Orättvisorna ökar och jämställdheten hotas.
Det blir barnen som får sitta emellan om vårdnadsbidrag införs. Många barn kommer att gå miste om sina möjligheter att gå på dagis eller till familjedaghem. För vem vill betala 4 000--4 500 kronor i månaden för ett barn eller 5 000--6 500 kronor i månaden för två barn när barnomsorgsavgifterna höjs med 2 000 kronor i månaden? Föräldrarna kommer kanske att se sig om efter billigare lösningar, lösningar som oftast är dåliga för barnen.
Det finns också en uppenbar risk att kvaliteten inom barnomsorgen försämras. Kommunerna väljer kanske att dra ner på kvaliteten inom barnomsorgen i stället för att höja avgifterna med 2 000 kr. i månaden, dvs. det belopp som staten drar in genom minskade statsbidrag. I valet mellan så kraftiga avgiftshöjningar att många kommer att avstå från barnomsorg av ekonomiska skäl och en försämrad barnomsorg, kan det hända att många kommuner väljer att i stället erbjuda sämre barnomsorg men till lägre pris.
Vårdnadsbidrag skall öka valmöjligheten att vara hemma med sina barn, är det tänkt. För män eller för högavlönade kvinnor medför vårdnadsbidraget knappast en ökad möjlighet att vara hemma i stället för att förvärvsarbeta. Ett vårdnadsbidrag på 1 600 kr. i månaden efter skatt kan knappast ersätta deras förvärvsinkomst.
För ensamstående med barn finns inga möjligheter att försörja sig och familjen utan en inkomst av förvärvsarbete även om vårdnadsbidrag införs. I många lågavlönade familjer är man också beroende av att båda föräldrarna arbetar.
Jämställdheten ökar inte utan tvärtom försämras kraftigt om vårdnadsbidrag införs. Vårdnadsbidraget innebär inte heller en ökad valfrihet eftersom det för de flesta kvinnor och män knappast är ett alternativ till förvärvsarbete.
Om man vill förbättra barnfamiljernas ekonomi och samtidigt öka valfriheten och jämställheten finns bättre lösningar. Den viktigaste är att se till att en god barnomsorg blir tillgänglig för alla så att alla föräldrar som vill arbeta får möjlighet att göra det. Förvärvsarbete är den faktor som har störst betydelse för familjens ekonomi och för jämställdheten.
Vi socialdemokrater säger bestämt nej till vårdnadsbidrag. Vi står fortfarande för den bästa familjepolitiken, med föräldraförsäkring, barnbidrag, lika för alla barn, bra barnomsorg och skola för alla barn.
Den generella välfärden
Välfärdspolitiken har många uppgifter. En är att ur produktionsresurserna skapa och fördela ett utrymme för social och ekonomisk trygghet för olika grupper av medborgare. Vår modell är solidariskt finansierad och omfördelar resurserna mellan unga och gamla, mellan friska och sjuka, mellan barnlösa och barnfamiljer och mellan bättre och sämre bemedlade. Vi står för en generell välfärd.
En annan av välfärdspolitikens uppgifter är att fungera som motor i samhällets produktionsprocess. Produktionen behöver det stöd som samhällets välfärdspolitik kan ge. En god familjepolitik skapar goda villkor för de nya generationer, som skall bära upp den framtida produktionen. Genom barnbidrag, utbildning, arbetsmarknadspolitik och rehabilitering tillgodoses behoven. Enhetliga socialförsäkringssystem med lika regler över hela arbetsmarknaden innebär inte bara att invånarnas köpkraft kan upprätthållas vid barnafödande, sjukdom och arbetsskada utan också att arbetskraften kan röra sig över hela arbetsmarknaden utan att behöva oroa sig för att tappa intjänade rättigheter. Pensioner och andra transfereringar ger inte bara trygghet utan också köpkraft till gagn för det svenska näringslivet.
En tredje uppgift för välfärdspolitiken är att fungera som enande kraft. En välfärdspolitik, som ger alla rätt till förmåner i stället för allmosor till ett fåtal, accepteras av de flesta och innebär därmed ett bättre stöd till de allra svagaste också i dåliga tider.
Ett välfärdssystem av hög kvalitet som omfattar alla, är det bästa värnet för de svaga och motiverar de till synes starka till att delta i samhällsarbetet och betala skatt. Det ger alla barn -- inte bara de friska och begåvade med ''bra'' familj -- en chans att växa och utvecklas. Det ger vuxna en chans att förverkliga sina drömmar. Det ger förutsättningar för handikappade att leva ett aktivt liv i gemenskap med andra. Det ger sjukvård efter behov, det ger trygghet och omvårdnad åt äldre.
Ett bra välfärdssystem som omfattar alla är det bästa fördelningspolitiska instrumentet vi har -- mer effektivt än något skatte- eller lönesystem kan vara. Här bidrar vi alla. Mest gynnas de som behöver mest.
Inget privatsystem för skolor och sjukhus, sjukförsäkring eller pensioner har någonstans visat sig vara mer effektivt, mindre byråkratiskt eller bättre på att hushålla med resurserna än solidariskt finansierade offentliga välfärdssystem.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den generella välfärdspolitikens betydelse för barns uppväxtvillkor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om principerna för rättvisa, kvalitet och valfrihet i barnomsorgen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklingen inom barnomsorgen under de senaste åren,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas skyldighet att ge bidrag till privata daghem,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vårdnadsbidrag,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjernas ekonomi.
Stockholm den 24 januari 1994 Ingvar Carlsson (s) Jan Bergqvist (s) Birgitta Dahl (s) Ewa Hedkvist Petersen (s) Inger Hestvik (s) Anita Johansson (s) Birgitta Johansson (s) Kurt Ove Johansson (s) Allan Larsson (s) Berit Löfstedt (s) Börje Nilsson (s) Kjell Nilsson (s) Lennart Nilsson (s) Berit Oscarsson (s) Göran Persson (s) Pierre Schori (s) Britta Sundin (s) Ingela Thalén (s)