Mer än 200 000 svenskar är beroende av lugnande och
sömngivande medel. Mellan tre och fyra miljoner recept på
beroendeframkallande psykofarmaka skrivs varje år ut på
de svenska apoteken. Mest utbrett är detta
läkemedelsmissbruk bland kvinnor och personer över 60 år.
De mest förskrivna av alla psykofarmaka är s k
bensodiazepiner.
Olika studier visar att mellan 9 och 15 procent av
befolkningen använder bensodiazepiner för att lindra oro,
ångest, neuroser och sömnproblem. Av tillgänglig statistik
framgår att förbrukningen ligger över riksgenomsnittet i
Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län medan
Norrbotten ligger lägst. Undersökningar visar också att vad
gäller just förskrivningen av bensodiazepiner ligger främst
Helsingborg, men även andra orter i Skåne över
riksgenomsnittet.
Blandmissbruk, d.v.s. kombinerat missbruk av alkohol
och läkemedel, förekommer i stor utsträckning. Av 105
inläggningsfall med diagnosen alkoholberoende på
alkoholkliniken i Malmö hade 24 procent bensodiazepiner
i kroppsvätskor. Studien anses vara representativ för
patienter som är alkoholberoende i storstadsmiljö.
Siffrorna stämmer väl överens med internationella studier
och har enligt Socialstyrelsens uppfattning snarare ökat än
minskat på senare år.
Narkotikamissbrukare använder bensodiazepinpreparat
som ersättningsdrog. Detta ökar risken för illegal
förskrivning av preparaten. Antalet receptförfalskningar år
1990 var 1.245 i hela landet (1989: 340) varav Malmö
svarade för 10 procent och Göteborg för 20 procent.
Ett viktigt konstaterande är också att en stor del av den
narkotika som konsumeras av narkomaner har ett ''legalt''
ursprung, d.v.s. utgörs av olika typer av bensodiazepiner
som föreskrivs av läkare och är starkt subventionerade av
samhället. Tull och polis beslagtog år 1988 drygt 32 000
tabletter bensodiazepiner. 1990 hade beslagen ökat till ca.
52.000, alltså en ökning med mer än 20.000 tabletter på 2
år.
Enligt en PM från Socialstyrelsen finns enbart i
Stockholm ett tjugotal privatpraktiserande läkare som
tillhandahåller recept mot ett högt arvode. Det är också
utomordentligt upprörande att en omfattande förskrivning
av legal narkotika sker till personer som redan är gravt
narkomaniserade på andra preparat. De läkare som
förskriver bensodiazepiner till narkomaner är i första hand
privatpraktiserande. Emellertid har många
narkomanvårdare funnit recept hos grava narkomaner från
Sabbatsberg, Roslagstull, Beckomberga m.fl. sjukhus,
vilket visar att förskrivning även förekommer inom den
offentliga sjukvården.
Erfarenheterna visar att ett starkt ökande antal
människor inte i första hand intar sömnmedel och lugnande
mediciner av terapeutiska/medicinska skäl, utan därför att
de har blivit beroende och inte kan sluta med sina mediciner
utan hjälp med nedtrappning och avgiftning. Dessa
människor är inte missbrukare i vanlig bemärkelse. De har
blivit beroende trots att de bara följt läkares ordinationer.
Än mer uppseendeväckande är denna omständighet med
tanke på att den medicinska expertisen inte kan visa att
bensodiazepinerna har någon terapeutisk/medicinsk verkan
längre än 1--2 månader vid regelbundet intag.
Till de kända sociala skadeverkningarna av en för hög
förbrukning av bensodiazepiner, kan nu även läggas nya
medicinska rön om fosterskador hos nyfödda barn. Som
första läkarlag i världen påvisade ett läkarlag i Göteborg
allvarliga missbildningar hos barn till mödrar som är
storförbrukare av just bensodiazepiner. Fosterskadorna
påminner om dem som hög alkoholkonsumtion under
graviditet kan ge upphov till.
På samma sätt som den totala konsumtionen av alkohol
har betydelse för alkoholskadornas omfattning, finns det
grund för misstanken om att missbruk av sömnmedel och
lugnande mediciner är relaterat till totalkonsumtionen av
bensodiazepiner. Genom att få ner förskrivningen av dessa
preparat, skulle alltså mycket lidande kunna elimineras.
Undersökningar pekar också på att förskrivningen i viss
grad sammanhänger med det synsätt, som den enskilde
läkaren har på människors problem och krisreaktioner. I
detta sammanhang kan man även hitta kopplingar till den
lokala terapitraditionen bland läkarna.
Socialutskottet behandlade i sitt betänkande
1990/91:SoU4 motioner med förslag till åtgärder mot ovan
beskrivna och omfattande läkemedelsmissbruk. Utskottet
delade motionärernas uppfattning om behovet av
intensifierade insatser för att komma till rätta med
problemen och utskottets ställningstagande utmynnade i ett
tillkännagivande till regeringen med anledning av
motionerna.
Som exempel på lämpliga åtgärder mot det tilltagande
läkemedelsmissbruket angavs intensifierad forskning,
särskilda informationsinsatser som t.ex. symposier,
konferenser för kunskapsspridning, workshops om
psykofarmaka och allmänna råd.
Samma brist på konkretiseringar i fråga om
verkningsfulla insatser mot läkemedelsmissbruket tycks
prägla socialstyrelsens synsätt, åtminstone som det kommer
till uttryck i en PM daterad 1991-12-09. Bland angivna
planerade insatser nämns överhuvudtaget ingenting
konkret i form av åtgärder mot försumliga läkare, hårdare
granskning av läkemedelsbranschens marknadsföring,
apotekens registreringsmöjligheter eller s.k. generisk
förskrivning.
Många års erfarenheter av läkemedelsmissbruk talar nu
enligt vår uppfattning klart och entydigt för att mera direkta
och konkreta åtgärder måste komma till användning för att
kraftigt minska förbrukningen av t.ex. bensodiazepiner.
Sålunda torde det vara nödvändigt att se till att
förskrivning efter enbart telefonkontakt inte får ske. Enbart
minsta förpackning bör vidare skrivas ut vid varje tillfälle.
Socialstyrelsen och industrin måste mera aktivt arbeta för
att beroendeframkallande läkemedel tillhandahålles i
mindre förpackningar.
Läkemedelsbranschens marknadsföring måste granskas
betydligt hårdare än hittills. Detta gäller inte minst
granskningen av den marknadsföring av produkterna som
äger rum på symposier och konferenser där medlen säljs
muntligt och direkt.
Patienten har också rätt till en ordentlig information om
preparatens verkningar och biverkningar. Fantasinamnen
på läkemedel måste elimineras och ersättas med
beteckningar som ger information om innehållet, s.k.
generisk förskrivning.
Förebyggande insatser mot läkemedelsberoende saknas.
De avgiftningsavdelningar som finns för
alkoholmissbrukare och narkomaner motverkar ofta sitt
eget syfte när det gäller avgiftning av läkemedelsberoende.
Detta beror främst på de korta vårdtiderna. Karakteristiskt
för abstinensen vid läkemedelsberoende är att symptomen
ofta kulminerar först efter flera veckor. Svåra symptom kan
till och med fortsätta under månader innan de börjar klinga
av. Dessutom kan abstinenssymptomen återkomma i nya
toppar under en längre tidsrymd. Abstinensen är överlag
mycket långvarigare än vid annat beroende.
Såväl internationella som nationella iakttagelser visar att
läkarna ofta har mycket dålig kunskap om i vilken
omfattning de skriver ut lugnande medel och sömnmedel.
Ett sätt att lösa detta problem är att låta apoteken registrera
vilka mediciner som varje läkare eller vårdcentral skriver
ut. Metoden har prövats i sydvästra sjukvårdsområdet i
Stockholm och den borde kunna bli en rutinuppgift genom
Apoteksbolagets datoriserade system över
läkemedelsleveranser och icke individbaserade receptdata.
Socialstyrelsen måste snarast utarbeta dels ett
vårdprogram, dels rekommendationer till landsting och
kommuner för deras arbete med psykofarmakaberoende
personer. Inom sjukvårdens grundutbildning och
vårdpersonalens vidareutbildning bör undervisning om
psykofarmaka, bruk, beroende och missbruk införas.
Forskning om hjälpmedelsbehovets omfattning och
metoder för vård av missbrukare måste intensifieras. Det är
viktigt att denna forskning står fri och obunden i sitt
förhållande till läkemedelsindustrin.
Socialstyrelsens läkemedelsavdelning måste ta ett ökat
ansvar för att klara sina uppgifter att kontrollera
läkemedelshanteringen, bolagens marknadsföring samt att
sköta informationen till allmänhet, vårdpersonal och
massmedia.
Socialutskottet skriver i bet. 1993/94:SoU7 att man ''vid
upprepade tillfällen påtalat det angelägna i att åtgärder
vidtas för att komma till rätta med beroendet och
missbruket av läkemedel, som är ett stort problem såväl för
såväl samhället som de enskilda som drabbas''. Effekterna
av utskottets tidigare uttalanden i frågan har av allt att döma
varit tämligen begränsade. Så t.ex. har praktiskt taget
ingenting åstadkommits för att begränsa missbruket av de
starkt beroendeframkallande bensodiazepinerna. Mot
denna bakgrund föreligger nu synnerligen starka skäl för
utskottet att hos regeringen begära att kraftfulla åtgärder
mot det uppenbara läkemedelsmissbruket verkligen
kommer till stånd.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av konkreta insatser för
att förebygga missbruk av beroendeframkallande
läkemedel.
Stockholm den 21 januari 1994
Bengt Silfverstrand (s)
Birthe Sörestedt (s)