Det är en fråga som vi fått ett antal gånger på senare tid,
och som vi menar är högst berättigad. Den är berättigad
därför att det numera mycket sällan höjs några röster för att
den livsfarliga smittan måste bekämpas -- genom
förebyggande insatser som information och utbildning och
genom smittspårning, forskning m m.
Radio och TV har numera helt tappat intresset för antal
smittade och andra uppgifter, nyhetens dramatik är borta.
Tystnaden kring frågan uppfattas lätt som en signal att faran
nu är över. Så är ju ingalunda fallet, farsoten fortsätter sin
framfart med i stort sätt oförminskad hastighet. I takt med
att allt fler virusbärare finns i vårt samhälle ökar givetvis
risken för att många fler skall smittas. Inte heller finns det
ännu någon bot för sjukdomen utan den leder, när den
utvecklats till aids, till döden.
När Aidsdelegationen för något år sedan avvecklades,
framhölls från Socialdepartementet att det inte alls skulle
uppfattas som att man ville tona ned kampen mot hiv/aids.
Tvärtom skulle det nyinrättade Folkhälsoinstitutet ge
förnyad styrka åt arbetet hette det. I årets
budgetproposition står att läsa: ''Genom tillkomsten av
Folkhälsoinstitutet den 1 juli 1992 har förutsättningarna för
ett aktivt hälsoarbete på central nivå förbättrats.''
Vi vill inte bestrida att det kan finnas förusättningar för
detta. Dock måste konstateras att institutet hittills antagit
en synnerligen låg profil i det hivförebyggande arbetet.
Det är inte en skrämselkampanj vi efterlyser, utan en
fortsatt medveten central strategi som betonar vikten av att
bekämpningsinsatserna måste fortsätta.
Det skulle måhända kunna anföras att kunskapen
numera är så stor och arbetet så välutvecklat regionalt och
lokalt att någon ledning från riksnivå inte krävs. På många
håll har man kommit igång bra med det förebyggande
arbetet i ett utvecklat samarbete mellan exempelvis
vårdcentralen, skolan, socialtjänsten. Såsom primärvården
hittills har arbetat, har det vanligtvis funnits ett
sammanhållet geografiskt ansvarsområde där allmänt
förebyggande arbete varit en naturlig del. Husläkarna, som
nu skall börja verka, har i sitt grundåtagande en skyldighet
att bedriva individinriktat preventivt arbete. Däremot ingår
inte allmänpreventivt arbete i husläkarnas uppgifter. Det
arbetet, där också insatser mot hiv och andra sexuellt
överförbara sjukdomar måste anses ingå, har med andra
ord hamnat utanför den nya organisationen. Detta
betraktar vi som en stor riskfaktor. Enligt vår mening bör
det snarast ankomma på regeringen att återta initiativet i
det hiv/aidsförebyggande arbetet och tillse att de
kunskapsresurser som byggts upp på regional och lokal nivå
kan tas tillvara också i den nya organisation som riksdagen
fattat beslut om.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det hiv/aidsförebyggande
arbetet.
Stockholm den 20 januari 1994
Stina Gustavsson (c)
Stina Eliasson (c)