Ågrenska Hälsocentret för barn startade 1989 en för Sverige unik verksamhet för familjer med barn vilka har olika funktionshinder, i nära samarbete med HCK samt berörda förvaltningar i Göteborg. Verksamheten har från starten varit familjeverksamhet, korttidsvistelse, sommarverksamhet samt utredningsverksamhet. Ågrenska startade som ett treårigt projekt där alla verksamheter förutom familjeverksamheten kom att finansieras av beställande förvaltning/nämnd. Familjeverksamheten, den verksamhet vilken riktar sig till familjer i hela landet, finansierades med projektmedel ur Allmänna Arvsfonden samt visst bidrag från Första Majblommans riksförbund.
Alltsedan starten hösten 1989 har fram till december 1993 bedrivits familjeverksamheter för 52 olika diagnosgrupper. Merparten av dessa har varit små och mycket ovanliga diagnosgrupper. Ågrenska har blivit ett naturligt center för ovanliga diagnosgrupper samt för grupper där det totala antalet diagnostiserade barn i Sverige understiger 10 stycken.
På uppdrag av Allmänna Arvsfonden gjorde docent Joseph Schaller, Göteborgs Universitet, en utvärdering av familjeverksamheten från starten 1989 till våren 1992. Resultaten av denna utredning presenterades vid en hearing på Ågrenska den 4 maj 1992, inför en mycket välrepresenterad skara åhörare. Joseph Schaller hade vid sina kontakter med alla de familjer vilka besökt Ågrenska kommit fram till att deras vistelse hade medfört avgörande förändringar i deras fortsatta liv. Förändringen avsåg inte enbart ökad kunskap om deras barns funktionshinder eller sociala kontakter för första gången med andra familjer i samma situation utan även direkt kvaliteten på hela familjens fortsatta liv.
Familjeverksamheten finansieras i dag med medel från Allmänna Arvsfonden, vilka räcker till juni 1994. Från och med hösten -94 finns ingen finansiering.
Eftersom barnets diagnos är mycket ovanlig medför detta stora problem för familjen. Ingen i deras hemkommun eller närhet känner till diagnosens innebörd och vilken konsekvens den får på familjen som helhet. En situation som alla besökande familjer skriver under på.
Varje dag hela året, varje år, måste familjen, syskon och barnet vara den som får omvärlden att förstå vad de behöver eller inte behöver. En kamp som tyvärr oftast resulterar i att familjen måste finna egna lösningar där ensamhetskänslan många gånger är helt förödande.
Sverige har en rättighetslagstiftning som skall gälla alla medborgare oavsett var i landet de bor. Tyvärr tolkar beslutsfattarna dessa lagar olika beroende var i Sverige de arbetar. Verktygen för familjeverksamheten är specialistkunskap inom medicin, pedagogik och socialpsykologi. Men även omtanke, förståelse och insikt i den situation som dessa familjer befinner sig i är av största betydelse. Efter en familjevistelse för barn med en viss diagnos, möts familjen med en ökad respekt och förståelse.
När handikapputredningen framlade sin rapport 1992, var bedömningen att vid en prevalens av 100 personer/ 1 miljon invånare sades diagnosen tillhöra gruppen ''små och mindra kända handikappgrupper''. Beräkningar visade på att antalet diagnoser tillhörande denna gruppering var under 100 st. I dag 1994 vet vi att antalet diagnosgrupper ökar kraftigt och fortsätter att öka. Siffran som gäller 1994 är snarare över 200 än under. Detta gör att diagnoser med en prevalens av 10 personer / 1 miljon invånare får ytterligare svårigheter att bli behandlde med kunskap och adekvata insatser. Samhället behöver ett center som Ågrenska för att kunna möta gruppen vilka har barn med mycket ovanliga funktionshinder. Ågrenska kan tack vare sin organisation samla och ge gruppen kunskap och tillhörighet vilken enligt utredningen fungerar flera år efter besöket, och detta till en i sammanhanget mycket låg kostnad.
Ågrenska har under sin korta verksamhetstid visat på resultat som alla berörda är överens om vara mycket berömvärda. Utan en fortsättning av denna verksamhet kommer de aktuella familjerna att få en drastiskt försämrad livssituation. Landstingen har här ett särskilt ansvar när det gäller att säkra verksamheten, eftersom den ligger nära habilitering och rehabilitering. Familjerna är så spridda i riket och till antalet så få, varför det synes vara svenska statens uppgift och ansvar att familjerna får tillgång till den vård, kunskap, erfarenhetsutbyte, kontakt med andra i samma situation.
Det är viktigt ur rikssynpunkt att Ågrenska kan fortsätta bedriva sin verksamhet och att staten känner ett ansvar för att denna verksamhet kan fortsätta.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att möjliggöra fortsatt verksamhet vid Ågrenska Hälsocentret för barn.
Stockholm den 25 januari 1994 Erling Bager (fp) Bengt Lindqvist (s)