Gemensam finansiering -- offentlig styrning
Vården och omsorgen om våra äldre är för oss socialdemokrater ett prioriterat område. Trygghet för de äldre och kontinuitet skall prägla verksamheten och den skall i så stor utsträckning som möjligt utformas efter de äldres behov och önskemål.
Äldreomsorgen är en gemensam angelägenhet som skall finansieras solidariskt och styras offentligt. Resurserna skall fördelas efter behov.
Lägesbeskrivning
Sverige har en av de äldsta befolkningarna i världen. År 1950 var andelen av befolkningen i åldersgruppen 65 år och äldre drygt 10 %. För närvarande utgör denna andel ungefär 18 %. Fram till år 2005 beräknas andelen äldre minska något för att därefter återigen öka. År 2025 förväntas åldersgruppen 65 år och äldre utgöra 21 % av befolkningen. Till skillnad från många andra länder har vi i Sverige den stora ökningen av gruppen över 65 år bakom oss.
Ökningen av de allra äldsta har under de senaste decennierna varit kraftig och ställt stora krav på samhällets utbyggnad av service och vård. Sedan 1950 har antalet personer i åldrarna 80 år och däröver ökat från 107 000 till 369 000 personer år 1990. Ökningen förväntas fortsätta fram till sekelskiftet med nästan 80 000 personer. År 2000 beräknas denna åldersgrupp utgöra ungefär 30 % av ålderspensionärerna mot 24 % 1991.
De flesta äldre förblir friska högt upp i åren. Generellt sett är 70-åringar i dag mer vitala än vad 70-åringar var för tio år sedan. De flesta bor i eget boende och klarar sig utan hemtjänst. I högre åldrar tillstöter dock ofta sjukdomar och då ökar också behovet av insatser från samhällets sida. En person som fyllt 90 år antas behöva dubbelt så mycket stöd som en person under 80 år.
Den förändrade ålderssammansättningen har stor inverkan på behovet av service och vård. I åldrarna 85--90 år bor var tredje kvinna och var fjärde man på institution, medan i åldrarna 90 år och däröver motsvarande andel är drygt varannan kvinna och 45 % av männen. Behovet av service, omsorg och vård ökar således kraftigt med stigande ålder.
Äldres andel av den totala sjukvårdskonsumtionen har ökat. Förekomsten av många sjukdomar, t.ex. demenssjukdomar och cancer, ökar med stigande ålder. Ca 20 % av 80-åringarna bedöms vara åldersdementa och nästan varannan bland 95-åringarna.
Medan andelen mycket gamla ökat kraftigt i Sverige under de senaste decennierna har inte utvecklingen varit lika dramatisk i övriga europeiska länder. Under 90-talet kommer emellertid flera av dessa att genomgå samma utveckling som vi tidigare gjort, och få en ålderssammansättning bland sin befolkning som liknar den vi har i Sverige.
I dessa länder är äldreomsorgen oftast inte utbyggd i samma omfattning som i Sverige. De erfarenheter som vi skaffat oss genom utbyggnaden av äldreomsorgen i vårt land efterfrågas nu av andra länder som står i begrepp att bygga ut sin äldreomsorg. Vi måste därför skaffa oss en beredskap för att kunna bidra med våra kunskaper och erfarenheter.
Ädel
Under 1980-talet utreddes äldreomsorgen grundligt. Äldreberedningen lade sitt förslag 1987 och Äldredelegationen tillsattes. Regeringen lade sin proposition ''Ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m.'' med utredningarna som grund, och riksdagen tog ställning under senhösten 1990. Riksdagens majoritet för förslaget bestod av socialdemokrater och folkpartister.
Beslutet som trädde i kraft 1 januari 1992 innebar att kommunerna gavs ett samlat ansvar för äldreomsorgen. Allt boende för äldre, även på sjukhemmen, blev ett ansvar för kommunerna. Kommunerna blev också ansvariga för de sjukvårdsinsatser som ges vid de särskilda boendeformerna, undantaget läkarinsatserna. Hemsjukvården blev kvar hos landstingen såvida inte kommun och landsting kom överens om att kommunen skulle överta ansvaret. Primärvården fördes på försök över till kommunerna i de fall kommun och landsting var överens och efter godkännande av Socialstyrelsen. Sådana försök pågår nu i några kommuner. Kommunerna fick ett betalningsansvar för såväl patienter inom den somatiska långtidssjukvården som medicinskt färdigbehandlade inom akutsjukvården.
Denna reform är sannolikt en av 1990-talets mest omfattande och innebar att drygt 20 miljarder kronor överfördes från landstingen till kommunerna. Många kritiserade reformen och utmålade försämringar för de äldre. Socialstyrelsen som har uppgiften att utvärdera reformen lämnade i september i år en andra utvärdering av reformen.
Det allmänna omdömet om reformen är positivt och man kan konstatera att genomförandet varit betydligt mindre problematiskt än vad man befarat. Till det som varit mest positivt hör att antalet medicinskt färdigbehandlade inom akutsjukvården och geriatriken halverats. Det innebär att resurser frigjorts för akutsjukvård. Det är också positivt att kommunernas betalningsansvar och det riktade statsbidraget för nybyggnad och ombyggnad av särskilda boendeformer resulterat i en ökning av särskilda boendeformer för äldre, vilket är ett trendbrott i förhållande till utvecklingen under 1980-talet.
Utvärderingen har emellertid också kunnat konstatera en del brister. Skillnaderna i kvalitet och innehåll i verksamheten vid olika sjukhem är stora. Detta innebär att vissa sjukhem erbjuder en undermålig boendestandard och en bristande medicinsk vård. I vissa avseenden är ansvarsfördelningen mellan landsting och kommuner fortfarande otydlig, vilket påverkar verksamheten. Detta gäller t.ex. ansvaret för rehabiliteringen.
Möjligheten till ett samlat huvudmannaskap inom hemsjukvården i ordinärt boende har endast förverkligats i ca hälften av landets kommuner. Det innebär att tidigare samordningsproblem kvarstår på många håll.
När det gäller de samhällsekonomiska effekterna av Ädelreformen finns för närvarande inget underlag för några slutsatser mer än att det finns enskilda kommuner som lyckats sänka kostnaderna med bibehållen eller t.o.m. ökad kvalitet.
Ädelreformen skall fullföljas. De erfarenheter som hittills kunnat dras har i huvudsak varit positiva men självklart är det viktigt att åtgärda de brister som kunnat konstateras i den utvärdering som Socialstyrelsen gjort.
Boendet
Mycket av debatten kring äldreomsorgen har rört boendefrågor. Olika trender har rått under olika tider. Så byggdes det under 1960-talet främst ålderdomshem, under 1970-talet sjukhem och servicebostäder, under 1980-talet fortsatt servicebostäder men också en satsning på kvarboende genom en utbyggnad av hemtjänst och hemsjukvård. För tillfället sker bl.a. genom riktade bidrag en utbyggnad av gruppboendet främst för äldre med senildemens. Dessutom bildas på olika håll i landet s.k. seniorboende.
Det har funnits skäl för de olika satsningarna under årens lopp. Anledningen till dagens satsning på gruppboende är t.ex. att behovet av denna typ av boende är betydligt större än tillgången.
Ädelreformen har i detta avseende varit framgångsrik eftersom antalet gruppboenden och andra särskilda boendeformer ökat.
Den mer långsiktiga utvecklingen pekar annars på att gränsen mellan olika boendeformer för äldre håller på att suddas ut. Det finns i dag knappast någon skillnad mellan nya sjukhem och ålderdomshem när det gäller boendestandard. Bostäder med s.k. ålderdomsstandard byggs i dag inom det ordinarie bostadsbeståndet och fungerar ibland som gruppboende osv.
För framtiden är det inte så viktigt att kategorisera olika typer av boende och centralt styra vilken typ som skall prioriteras. Dessa avvägningar får göras på lokal nivå, såsom sker när det gäller annan bostadsplanering. Det viktiga är att det finns ett varierat utbud av bostäder för äldre så att olika behov och önskemål kan tillgodoses.
Ett oavvisligt villkor måste emellertid vara att alla bostäder görs tillgängliga för människor med funktionshinder. Äldre människor får ofta funktionsnedsättningar och då måste bostaden vara tillgänglig så att inte funktionsnedsättningen tvingar fram en flyttning. Det är också viktigt att människor med funktionsnedsättningar kan ta sig till och från sin bostad, t.ex. att hissar finns, och att yttermiljön är tillgänglig.
Förutom att tillgänglighetsaspekten skall finnas med vid all bostadsplanering är det viktigt att ha i minnet att en bostad under sin livstid kommer att inrymma olika hyresgäster med olika behov och önskemål.
Det är också väsentligt att bostadsstödet till pensionärer är så väl tilltaget att det blir möjligt för alla pensionärer att kunna välja nya eller renoverade tillgängliga bostäder.
Av betydelse för om nya tillgängliga bostäder kommer att skapas och om äldre bostäder kommer att göras tillgängliga för personer med funktionshinder, är hur bostadsfinansieringssystemet utformas och hur stödet till ombyggnad och reparationer av bostäder utformas. Man kan konstatera att den bostadspolitik som bedrivs av den borgerliga regeringen, och som innebär att väldigt få nya tillgängliga lägenheter tillkommer, får negativa konsekvenser på det socialpolitiska området.
Det är av sysselsättningsskäl viktigt att få ett ökat byggande. Denna ambition att öka sysselsättningen bör kombineras med att förbättra standarden på våra äldrebostäder. Fortfarande nästan 60 % av bostäderna i särskilda boendeformer består av ett rum utan kök. Många äldrebostäder, framför allt många sjukhem, har ännu en undermålig standard. Därför behövs en rejäl satsning på att förbättra standarden. Vi föreslår ett stimulansbidrag på 200 miljoner kronor för nyoch ombyggnad av äldrebostäder.
Färdtjänst och kollektivtrafik
För att kunna föra ett aktivt liv är det för de äldre viktigt att de kollektiva färdmedlen fungerar bra. De behövs för att man skall kunna nå affärer, vårdcentraler, föreningsverksamhet m.m.
Många äldre klarar p.g.a. funktionsnedsättningar inte att utnyttja den ordinarie kollektivtrafiken. De är beroende av en fungerande färdtjänst. Antalet äldre med färdtjänsttillstånd ökade stadigt fram till 1989. Mellan 1982 och 1989 ökade antalet från 250 100 till 374 500 personer -- en ökning med 50 %. Därefter har en minskning skett. En ännu kraftigare minskning har skett när det gäller antalet färdtjänstresor. Eftersom antalet äldre ökar ter sig denna utveckling en aning märklig. Den beror säkert delvis på att kollektivtrafiken förbättrat sin tillgänglighet, t.ex. genom en ökning av antalet servicelinjer. Men sådana förbättringar förklarar inte allt. Höjda taxor och begränsningar i antalet resor har sannolikt också minskat resandet. Det är därför angeläget att färdtjänsten får samma taxa och minst samma tillgänglighet över dygnet som övrig kollektivtrafik och att en länsfärdtjänst byggs ut i hela landet.
Vård och omsorg
Allteftersom de äldres allmäntillstånd blivit sämre, har de ofta tvingats flytta mellan olika boendeformer för att få den bättre vård och omsorg de behöver. Det är inte ovanligt att personer fått flytta från sin bostad till ett serviceboende, därifrån till ett ålderdomshem och slutligen till långvården. De många flyttningarna har ofta varit av ondo. De äldre har haft svårt att byta miljö och blivit förvirrade.
Inriktningen borde i stället vara att vården och omsorgen söker sig till de människor som är i behov av den. Flyttningar för äldre kan inte alltid undvikas, men målsättningen bör vara att de minimeras. Om det är nödvändigt för en äldre att flytta till en särskild boendeform är det ofta bäst om flyttningen kan ske i närområdet. Kontinuitet när det gäller sociala kontakter liksom när det gäller personal inom vården och omsorgen kan då upprätthållas.
Gränsen mellan vad som är vård och omsorg är flytande. Det viktiga för de äldre är att vården finns lätt tillgänglig och ges av personal som har kompetens och som inger trygghet. Olika personalkategorier behövs inom vården och omsorgen och de behöver samverka och alla bidra med sin kompetens. Utgångspunkten måste vara den äldres behov och önskemål.
Äldres hälsa
I dag kan en nybliven pensionär i allmänhet se fram emot ett förhållandevis friskt liv i tio eller femton år efter pensioneringen. I högre åldrar tillstöter emellertid ofta sjukdomar och därmed ökar också behovet av insatser från samhällets sida.
Skillnaderna i hälsotillstånd är stora mellan olika grupper. Tjänstemän är vanligtvis friska längre än arbetare, och äldre kvinnors hälsotillstånd är i allmänhet sämre än männens.
Vissa sjukdomar är vanligare bland äldre än bland befolkningen i övrigt. Förekomsten av demens ökar med stigande ålder. Det har visat sig att gruppboende är en bra boendeform för dementa. För personer som bor kvar hemma är dagvård viktigt. Den ger en stimulans åt den som har demens samtidigt som anhöriga får en nödvändig avlastning.
Psykiska sjukdomar är också vanligt bland äldre, liksom stroke och frakturer p.g.a. benskörhet.
De äldre är beroende av att vi har en lättillgänglig och väl fungerande sjukvård. Ädelreformen som innebär att kommuner får ansvar för viss sjukvård har inneburit en klarare ansvarsfördelning mellan huvudmännen. Senare organisationsförändringar, som husläkarsystemet och fri etableringsrätt för privatpraktiserande läkare, har snarare gjort sjukvården mer svåröverskådlig för den enskilde patienten.
Rehabilitering
Under 1980-talet utvecklades de geriatriska klinikerna till enheter med särskilda resurser för utredning, diagnostisering, medicinsk behandling och rehabilitering. Efter Ädel har kommunerna fått ansvaret för rehabiliteringen till de äldre inom hemsjukvården och särskilda boenden. Landstingen är fortfarande ansvariga för verksamheten vid de specialiserade geriatriska klinikerna.
Rehabilitering har två funktioner. Den kan vara funktionshöjande eller ha som syfte att bibehålla uppnådda funktioner. För höftfrakturpatienter, som ofta är gamla och vårdkrävande, är nivån på de rehabiliterande insatserna i högsta grad avgörande för om patienterna skall kunna leva ett självständigt liv. Gångförmågan kan vara avgörande om man skall kunna skrivas ut till ett eget boende. För strokepatienterna, som för närvarande har det största antalet vårddagar, är rehabiliteringen mycket viktig. De har ofta behov av rehabilitering under lång tid för att återfå eller upprätthålla så mycket som möjligt av funktionsförmågan. Om rehabiliteringen skall fungera fordras kommunikation och kunskapsutbyte mellan olika vårdnivåer.
Omkring 600 geriatriska rehabiliteringsplatser har dragits in och det är inte klarlagt om dessa indragningar kompenserats med rehabiliteringsresurser i hemvården och särskilda boenden. Det är viktigt att de båda huvudmännen tar sitt ansvar och samarbetar när det gäller rehabiliteringen.
Vård i livets slutskede
Vid sjukhemmen har man stor erfarenhet av vård i livets slutskede. När nu kommunerna tagit över sjukhemmen är de ansvariga för att bibehålla och utveckla denna kompetens, t.ex. är det viktigt att alla har tillgång till en adekvat smärtlindring. Patienter som under lång tid vårdats på sjukhus men som bedöms medicinskt färdigbehandlade och befinner sig i livets slutskede bör tillsammans med anhöriga få välja om de skall fortsätta vårdas på sjukhuset eller i kommunal vård.
Hjälpmedel
Ädelreformen innebär att kommunerna, inom ramen för sitt sjukvårdsansvar, skall svara för att den enskilde får de hjälpmedel han behöver. Det gäller de hjälpmedel som krävs för den dagliga livsföringen och de hjälpmedel som behövs för att utföra den sjukvård och den rehabilitering som kommunerna har ansvaret för. I reformen gavs stor frihet för huvudmännen att själva besluta om hur hjälpmedelsförsörjningen skulle utformas och hur ansvaret skulle fördelas mellan dem.
De utvärderingar som gjorts visar att några märkbara förändringar som rör brukarna inte har skett. Däremot har bl.a. nya styrmodeller med resultatenheter och köp- och säljsystem påverkat hjälpmedelsorganisationen i en del kommuner. Systemen innebär att förskrivning av hjälpmedel i huvudsak ses som en ekonomisk fråga och inte som en del i vård och behandling.
Social hemtjänst
Av de personer som är över 65 år får knappt 16 % hemhjälp, medan 38 % av de som är över 80 år och drygt hälften av 90- åringarna får det. Tar man med i beräkningen att andelen mycket gamla ofta bor i någon särskild boendeform för äldre framstår tydligt att insatserna är koncentrerade till de allra äldsta.
Den andel av befolkningen som får hemhjälp skiftar avsevärt mellan olika kommuner beroende på åldersstruktur, hälsotillståndet i kommunen, prioriteringar och skillnader i själva behovsbedömningen. Den kommuntyp som har den största andelen hemhjälp för personer över 80 år är bruksorter, medan glesbygdskommuner har mest hjälp för åldersgruppen 65-- 79 år.
Under senare tid har allt färre personer fått hemjälp. Fram till 1978 ökade antalet personer över 65 år med hemhjälp kraftigt. Därefter har en minskning skett. Fram till 1990 berörde minskningen enbart åldersgruppen 65--79 år. Efter 1990 har också personer över 80 år fått minskad hjälp.
Kvinnor och lågutbildade har mer än andra drabbats av hjälpminskningen. För ensamboende kvinnor har den andel som fick hemhjälp minskat från 65 till 53 % och för sammanboende kvinnor från 37 till 19 %. Lågutbildade fick en minskning från 42 till 33 %, medan de högutbildade i stort sett fått oförändrad hemhjälp. I dag är det vanligare med hemhjälp bland högutbildade än lågutbildade. Det borde vara tvärtom eftersom lågutbildade har betydligt sämre hälsa.
Starka grupper har större förmåga att hävda sin rätt och ta för sig när resurserna minskar.
Detta är i högsta grad otillfredsställande. Regeringen bör få i uppgift att snarast analysera utvecklingen och komma med förslag som innebär att resurserna inom hemhjälpen fördelas mera rättvist.
Hemtjänstens innehåll håller på att förändras. Man övergår alltmer till s.k. nettobedömningar som går ut på att enbart ta fasta på de äldres nedsatta funktioner för att på så sätt minimera insatser och kostnader. Nettobedömningar är i allmänhet kortsiktiga och tar i liten utsträckning hänsyn till de äldres egna önskemål. Socialtjänstlagen säger att hjälpen skall ges utifrån en helhetssyn och de sociala inslagen betonas särskilt. Bruttobedömningar som utöver funktionsnedsättningar också tar hänsyn till behov av kontakt, aktivitet och rehabilitering är av mer långsiktig karaktär och ligger i linje med synsättet i socialtjänstlagen. En analys borde göras av den förändring som håller på att ske när det gäller bedömningarna, de konsekvenser dessa får för de äldre liksom de mer långsiktiga ekonomiska konsekvenserna.
Anhöriga
Att de anhöriga står för merparten av omsorgen av de äldre är väl känt. Utan de anhörigas insatser skulle äldreomsorgen i dag inte fungera. Därför är det viktigt att samhället på olika sätt stöder anhöriga.
Oftast är det ett ekonomiskt stöd vi tänker på när vi talar om stöd, och detta är naturligtvis viktigt. Men minst lika viktigt är avlastningsmöjligheter, utbyggnad av dagvård och växelvård och förutsättningar för anhöriga att träffa varandra för att utbyta erfarenheter.
I samband med Ädelreformen tydliggjordes det kommunala ansvaret för stöd till de anhöriga. Efter det att antalet anhöriganställda minskat ända sedan slutet av 1970- talet kan man nu avläsa en viss ökning av antalet anställda, från 6 400 personer 1991 till 7 300 personer 1992.
De flesta anhöriganställda är kvinnor. Lönen är i de flesta fall mycket låg. Få av dem har fått någon handledning i det arbete de utför. Arbetet innebär ofta fysiska påfrestningar. Endast ett fåtal träffar regelbundet någon arbetsledare från hemtjänsten.
Under senare år har allt färre äldre fått hemtjänst. Mycket tyder på att denna utveckling inneburit att anhöriga fått ta ett alltför stort ansvar. Anhöriga behöver stöd från samhället i sitt viktiga arbete. Annars är risken stor att de anhöriga blir utbrända och inte orkar längre. Samhället har ett huvudansvar och måste ta detta ansvar. Därför är det viktigt med olika typer av stöd till de anhöriga.
Nätverk kring de äldre
Många äldre lever i dag ett aktivt liv. De organisationer som bildats av de äldre själva spelar en viktig roll. De organiserar ofta ett brett utbud av aktiviteter där de äldre kan delta. De för dessutom ut de äldres synpunkter i samhällsdebatten, både på central nivå och lokalt ute i kommuner och landsting. Att organisationerna får ett samhällsstöd för att kunna bedriva sitt arbete är viktigt.
Under senare år har framför allt bostadskooperationen bildat s.k. seniorboende. Det är boende där endast äldre personer bor. Med boendet som bas skapas där olika typer av aktiviteter och de äldre tar ett ansvar för varandra.
På andra håll har s.k. vänservice bildats där äldre hjälper varandra med praktiska göromål samtidigt som det skapas sociala kontakter.
De borgerliga partierna har ofta talat om alternativ inom vården och omsorgen. Vad de i praktiken alltid menat är att privat verksamhet skall ersätta den offentliga.
Vi socialdemokrater har en annan syn. Samtidigt som vi vill utveckla den offentliga verksamheten ser vi gärna att samhället på olika sätt stödjer nätverk som byggs upp, inte för att samhället skall minska sina egna insatser utan för att dessa insatser ensamma aldrig kommer att räcka till. Insatser som anhöriga, grannar, vänner, organisationer och kooperationen gör är inte bara komplement utan utgör en del av en helhet kring de äldre och deras välbefinnande.
Information
Kommunerna skall enligt 5 § socialtjänstlagen informera om socialtjänsten. Informationen skall innnehålla upplysningar om rättigheter och skyldigheter, vara lättfattlig och nå breda grupper. Den skall också inriktas på särskilda grupper i befolkningen, t.ex. äldre och handikappade.
Kommunerna uppfyller i dag inte sin informationsskyldighet. Enligt en undersökning gjord 1990 saknade 23 % av kommunerna informationsmaterial. Bara 4 % informerade om socialtjänstlagen och 5 % om överklagningsrätten.
Under 1980- och 1990-talen har äldre fått kraftigt minskad hjälp. Andelen som tyckt att de fått otillräcklig hjälp har ökat. Detta har emellertid inte resulterat i fler överklagningar. Flera möjliga förklaringar kan finnas till detta, t.ex. att många äldre inte vill stöta sig med personalen eller vara till besvär. Men en annan förklaring kan vara bristande kunskap om rätten att överklaga eller hur man går tillväga. Skulle så vara fallet innebär det att många äldre gör rättsförluster.
Äldre invandrare
Vi har haft en relativt stor invandring till Sverige. Vid årsskiftet 1992/93 fanns närmare 100 000 personer över 65 år födda i andra länder, vilket utgör 6 % av åldersgruppen. 16 500 var över 80 år. Ungefär hälften kom från något nordiskt land, främst Finland. Inom de närmsta 20 åren kommer antalet äldre invandrare att fördubblas. Arbetskraftsinvandrarna från 1960-talet börjar nu komma upp i pensionsåldern. Eftersom hälsoläget generellt är sämre hos invandrare kan detta komma att innebära att bilden av relativt friska äldre upp till 80 års ålder kan komma att ändras.
Många invandrare har trots långvarig bosättning i Sverige aldrig lärt sig svenska. De som kommer till Sverige vid hög ålder har små förutsättningar att lära sig svenska. Pågående forskning visar också att ett nyförvärvat språk glöms bort vid hög ålder till förmån för modersmålet, särskilt vid demens. Om äldre invandrare skall få en likvärdig vård som befolkningen i övrigt fordras att hänsyn tas till deras kulturella och religiösa värderingar och behov samt till deras bristande språkkunskaper.
Kommunerna har hittills ägnat alltför liten uppmärksamhet åt äldre invandrares behov. Fastän det finns ett stort antal vårdbiträden med invandrarbakgrund har få kommuner använt sig av deras speciella kunskaper. Och trots att många kommuner anställt anhöriga som vårdare i hemmet till invandrare har dessa sällan fått stöd eller utbildning utan i stället lämnats ensamma med sitt vårdansvar.
En undersökning gjord i Stockholm visar att äldre invandrare får hemhjälp i mindre omfattning än den övriga befolkningen. Detta kan ha sin grund i att de inte alltid känner till sina rättigheter eller att de inte vet vart de skall vända sig. En annan orsak kan vara uppfattningen att ansvaret för de äldre vilar på familjen.
Få kommuner har särskild dagverksamhet anordnad för viss invandrargrupp. Särskilt boende för äldre på etnisk, religiös eller språklig grund finns endast i ett fåtal kommuner. Det är också sällsynt med information om äldreomsorgen på olika språk och likaså är samarbetet med invandrarnas organisationer och samfund rörande de äldres förhållanden outvecklat.
Sammantaget visar situationen då det gäller äldre invandrares situation att förbättringar behövs på flera områden såsom information, uppsökande verksamhet och utnyttjande av den personal inom äldreomsorg som har invandrarbakgrund.
Personal
Personalen är den viktigaste resursen inom äldreomsorgen. Det är de som direkt möter de äldre, tar emot önskemålen och känner behoven. Besluten om vilken service, vård och omsorg som skall ges skall ske tillsammans med den äldre och dennes anhöriga. Därför bör så mycket som möjligt av ansvaret lämnas till dem som har daglig kontakt med de äldre, dvs hemtjänstpersonal och personal inom hemsjukvården. Dessa bör i sin tur samverka för att få en samlad bild av behoven. I de fall det behövs insatser av läkare bör sådan finnas lätt tillgänglig.
Vårdtyngden har ökat bland dem som får hemhjälp. Detta får givetvis konsekvenser för personalen, vars arbete blir tyngre och mer slitsamt. Vårdbiträden inom äldreomsorgen har nästan 50 % högre risk att drabbas av arbetsskador än samtliga förvärvsarbetande. Det gäller främst belastningsskador och psykosociala men.
Det behövs inom äldrevården och äldreomsorgen personal med olika kompetens, men det är också viktigt att kompetensen är bred, dvs att personalen kan utföra många olika uppgifter. Detta för att de äldre skall möta ett begränsat antal personer och för att personalen skall kunna skapa sig en helhetsbild av den äldres behov.
All personal har behov av att utvecklas i sin yrkesroll. Det är nödvändigt dels för att de skall kunna ta del av nya rön inom verksamheten, och dels för att den enskilde skall kunna känna trygghet. Fortbildning befrämjar också samverkan om alla yrkeskategorier ges samma möjligheter att utvecklas inom sina yrkesroller. Fortbildning ökar också benägenheten att ta till sig förändringar inom verksamheten.
Nuvarande arbetsmarknadssituation borde utnyttjas för att mer intensivt än tidigare satsa på fortbildning av personal. Samtidigt kunde unga arbetslösa få vikariera och få erfarenhet från ett område på arbetsmarknaden där det kommer att behöva nyanställas i framtiden p.g.a. det ökade antalet äldre.
Samhällsutveckling
Ädelreformen var en omfattande organisationsförändring. Syftet, förutom att få ett samlat ansvar för äldreomsorgen, var att föra besluten närmare dem som verksamheten berör. Därför fick kommunerna det samlade ansvaret. Reformen ger frihet för kommunerna att utifrån sina önskemål organisera verksamheten. I vissa fall väljer kommunerna att ha en socialnämnd som ansvarig, i andra fall kommundelsnämnder eller en äldrenämnd.
Riksdagen betonade att det på sikt är angeläget att hålla ihop hemtjänst och hemsjukvård och att Ädelreformen i detta avseende inte skulle ses som någon slutgiltig lösning. Den försöksverksamhet som innebär att primärvården hålls samlad under kommunalt huvudmannaskap bör utvärderas innan man tar slutlig ställning.
Runt om i kommuner och landsting förekommer i dag organisationsförändringar. Det tillhör den kommunala självstyrelsen att organisera verksamheten utifrån lokala förutsättningar. Icke desto mindre slås man av den övertro som finns på organisationsförändringars positiva effekter och den trendmässighet som präglar förändringarna. Under 80-talet eftersträvades närdemokrati och helhetssyn och då tillkom kommundelsnämnder. Nu dominerar högre effektivitet och en klarare rollfördelning och nu skapas beställar- och utförarnämnder.
Dessutom införs system med s.k. servicecheckar inom äldreomsorgen i en del kommuner. Detta system skulle enligt dess förespråkare öka valfriheten för de äldre. Det är svårt att tänka sig att en äldre smått förvirrad person skulle uppleva det som ökad valfrihet att med en check i handen söka sig runt bland en skara av olika producenter. Däremot är det givetvis viktigt att öka den enskildes valfrihet inom äldreomsorgen. Äldre är olika som individer, en person prioriterar städningen i den egna lägenheten och en annan vill helst av allt delta i aktiviteter tillsammans med andra äldre. Det är viktigt att omsorgen och servicen när den utformas inte blir schablonmässig, utan tar hänsyn till individers olika önskemål och behov.
Det pågår i en del kommuner och landsting vad som närmast kan betecknas som en privatiseringshysteri. Producentintresset, dvs. vem som bedriver verksamheten, synes vara det väsentliga och inte medborgarnas behov och önskemål.
Formen måste underordnas verksamhetens innehåll och producentintresset underordnas de äldres behov och önskemål. Äldreomsorgen är och kommer att förbli en till mycket stor del skattefinansierad verksamhet. Självklart är då att medborgarna som enskilda individer och genom demokratiskt valda ombud skall ha det avgörande inflytandet över hur verksamheten utformas och hur resurserna används.
Som medborgare har vi alla lika rätt att oavsett ekonomiska förutsättningar få våra behov tillgodosedda. När det gäller vård och omsorg är vi inte kunder på en marknad där plånbokens tjocklek skall bestämma innehållet, utan medborgare som har rätt till likabehandling. Resurserna måste fördelas efter behov.
Oavsett vilken huvudman som bedriver verksamheten är det angeläget att högt ställda rättssäkerhetskrav till skydd för individen finns. Sålunda måste regler om sekretess, tystnadsplikt och likabehandling också gälla om verksamheten bedrivs i privat regi. Det är också väsentligt att de som ytterst är ansvariga för verksamheten har insyn i hur den bedrivs.
Man kan konstatera att kommunernas avtal med privata entreprenörer ofta är bristfälliga ur rättssäkerhetssynpunkt. Mest uppseendeväckande är bristen på krav på insyn, kontroll och kvalitet i entreprenadverksamheten samt planer på uppföljning av verksamhetens överensstämmelse med gällande lagstiftning och mål. Länsstyrelsens tillsyn berörs inte heller annat än undantagsvis.
Uppföljning och utvärdering
Politikerrollen har förändrats under senare år. I dag detaljstyr man inte verksamheten utan stor frihet lämnas till dem som arbetar på fältet att fatta beslut om hur olika verksamheter skall utformas. Politikerna styr i stället genom att sätta upp mål för verksamheterna.
När dessa mål utformas är det väsentligt att inte bara kvantitativa aspekter, som ofta är lätt mätbara, utan också kvalitativa aspekter beaktas. Det är också viktigt att man verkligen följer upp huruvida målen uppfyllts för att därigenom få ett underlag för att gå vidare.
Uppföljning och utvärdering av hur olika verksamheter fungerar behövs på såväl lokal som central nivå. Den utvärdering som nu görs beträffande Ädelreformen är omfattande och ger en bra bild över hur äldreomsorgen fungerar.
Avgifter
Den borgerliga majoriteten i riksdagen genomdrev i december 1992 nya regler för avgifter inom äldre- och handikappomsorgen, som gäller från den 1 mars 1993. Beslutet innebär bl.a. att särregleringen av sådana avgifter som avser helinackordering i särskilda boendeformer för service och omvårdnad upphör. Avgifter i sjukhem och andra vårdinrättningar som kommunerna har övertagit från landstingen eller har betalningsansvar för, får nu uppbäras av kommunerna och tas ut enligt samma principer som övriga kommunala avgifter för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende.
Vi socialdemokrater ställde oss bakom principen att kommunernas avgifter för service och omvårdnad och vård skall vara neutrala i förhållande till boendeform. Likväl kunde vi inte biträda regeringens förslag. Orsaken var att vi var rädda för att om inte ett högkostnadsskydd infördes skulle det samlade avgiftsuttaget för äldre och handikappade med stora behov kunna bli så stort att de fick en levnadsnivå som understeg Socialstyrelsens s.k. socialbidragsnorm. Vi fann det också tveksamt att ta ut hyra av dem som bor i flerbäddsrum och vi var oroliga för att de par där den ena parten flyttat till sjukhem och den andra parten bor kvar i ordinärt boende skulle få en ekonomiskt svår situation.
Alla våra farhågor har besannats. Socialstyrelsens utvärdering visar att den genomsnittliga hyresnivån i sjukhem och på ålderdomshem redan ligger högre än vad Ädelavgiftsutredningen räknade med. Den genomsnittliga hyresnivån för flerbäddsrum i sjukhem ligger visserligen lägre än för enkelrum på ålderdomshem och på sjukhem. Men hyressättningen innebär att kommunen totalt kan få in dubbelt så stora hyresintäkter för flerbäddsrum som för enkelrum. Detta är sannolikt en av orsakerna till att det trots ekonomiska stimulanser skapas så få enkelrum på sjukhemmen.
Nya avgiftsmodeller på sjukhem har tillsammans med kostnader för läkarinsatser och mediciner inneburit att de boende fått avgiftshöjningar på 60--200 %. De förbehållsbelopp som införts har genom sin konstruktion inneburit att pensionärerna ofta fått en lägre standard än Socialstyrelsens rekommenderade socialbidragsnorm. Endast knappt hälften av kommunerna har utarbetat regler för en individuell prövning om jämkning om den enskilde inte förbehållits tillräckliga medel för personliga behov. De privatekonomiska villkoren för den hemmaboende makan, när den andra bor i en särskild boendeform, ser mycket olika ut.
Våra krav då de nya avgifterna infördes kvarstår. Det är nödvändigt att se över det samlade avgiftsuttaget och, om så behövs, införa ett högkostnadsskydd. Det är orimligt att pensionärer p.g.a. höjda avgifter och hyror skall riskera att få en levnadsstandard som ligger under normen för socialbidrag.
Ekonomi
I dag kommer signaler om besparingar inom äldreomsorgen runt om i landet. Givetvis måste alla verksamheter vara öppna för effektiviseringar, men eftersom äldreomsorgen är ett område som p.g.a. åldersutvecklingen rimligtvis kommer att fordra mer resurser i framtiden är signalerna oroande. Den ekonomiska situationen ute i kommuner och landsting får inte äventyra de nationella mål som ställts upp för äldrevård och äldreomsorg.
Under detta år beräknas sammanlagt ca 20 000 personer förlora sina anställningar i kommuner och landsting. Åtskilliga av dessa arbetar med vården och omsorgen av de äldre. I stället för att låta dessa människor gå ut i öppen arbetslöshet borde AMS få i uppdrag att förhandla med kommunerna så att de behåller sin personal. Någon nettokostnad uppstår inte för samhället eftersom alternativet är arbetslöshet med kontantstöd. Dessutom kommer förutsättningarna att bedriva en bra äldreomsorg att vara bättre om personalen får fortsätta arbeta med dessa uppgifter.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en gemensam finansiering och demokratisk styrning av äldreomsorgen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Ädelreformen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om boendefrågor och behovet av ROT-program,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om färdtjänstens taxor och tillgänglighet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rehabiliteringens betydelse,
6. att riksdagen hos regeringen begär en analys av hur resurser fördelas och bedömningar görs inom hemtjänsten och utifrån detta föreslår lämpliga åtgärder,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anhörigvården,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om äldre invandrares situation,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av fortbildning av personalen inom äldreomsorgen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om brister i avtalen mellan kommunerna och privata entreprenörer,
11. att riksdagen hos regeringen begär en analys av det samlade avgiftsuttaget för att kunna bedöma behovet av ett eventuellt högkostnadsskydd,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas och landstingskommunernas ekonomiska situation.
Stockholm den 24 januari 1994 Ingvar Carlsson (s) Jan Bergqvist (s) Birgitta Dahl (s) Ewa Hedkvist Petersen (s) Inger Hestvik (s) Anita Johansson (s) Birgitta Johansson (s) Kurt Ove Johansson (s) Allan Larsson (s) Berit Löfstedt (s) Börje Nilsson (s) Kjell Nilsson (s) Lennart Nilsson (s) Berit Oscarsson (s) Göran Persson (s) Pierre Schori (s) Britta Sundin (s) Ingela Thalén (s) 1 Yrkande 3 hänvisat till BoU