Handikappolitiken en fråga om medborgarrätt
Den svenska handikappolitiken uppvisar en mycket blandad bild. Det finns en bred samstämmighet i vårt samhälle om principer på området, men inte när det gäller det praktiska genomförandet. Få torde opponera mot uppfattningen att personer med funktionshinder skall ha rätt till full delaktighet och jämlikhet på samhällslivets olika områden, men samtidigt är det i många avseenden svårt eller mycket svårt att få till de konkreta åtgärder som fordras för att åstadkomma denna delaktighet och jämlikhet.
Genom den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) som trädde i kraft den 1 januari 1994 och särskilt den möjlighet till personlig assistans som den ger till personer med omfattande funktionshinder, tas ett viktigt handikappolitiskt steg. Det kan, under förutsättning att lagens intentioner om självbestämmande och integritet inte förfuskas genom byråkratiska inskränkningar och insiktslöshet, visa sig bli en av de absolut viktigaste handikappolitiska reformerna hittills under 1900-talet. Det är utomordentligt betydelsefullt att riksdagen noga följer genomförandet av denna reform och är lyhörd för signaler från handikapprörelsen och andra som kan tyda på att tendenser som strider mot lagens intentioner växer fram.
Men samtidigt som LSS införs händer andra saker i samhället och annat som borde hända händer inte. Det har visat sig vara ett allvarligt misstag av riksdagen att ge kommunerna möjlighet att ta ut avgifter för social service och omvårdnad med självkostnad och ett mycket begränsat förbehållsbelopp som enda inskränkning. Vissa kommuner utnyttjar dessa möjligheter maximalt och människor med stort omvårdnadsbehov berövas i praktiken varje tillstymmelse till ekonomiskt självbestämmande. Socialstyrelsen har i en rapport redovisat att det finns kommuner som tar ut 4 000 kronor per månad i hyra för en säng på ett fyrbäddsrum på vårdhem. Därtill kommer sedan avgifter för mat och omvårdnad. Den kommunala självstyrelsen är alltför värdefull för att äventyras genom sådana övergrepp.
En ny lag om bostadsanpassning infördes från den 1 januari 1993. Detta skedde i samband med att det specialdestinerade anslaget för ersättning till kommunerna för bostadsanpassningar slopades och dessa medel stoppades in i den stora kommunala penningpåsen. I många kommuner fungerar detta utmärkt och i andra mycket dåligt. Det är t.ex. vanligt att man uppger för personer som söker bostadsanpassningsbidrag att man inte längre får något statligt bidrag för ändamålet och därför måste man spara på området. Det är numera inte ovanligt att man från kommunernas sida bara medger kvalitativt dåliga lösningar eller att de är ofullständiga. Man vägrar bostadsanpassning när känslomässiga skäl ligger bakom som att man vill bo på en viss plats eller när två personer som har bostadsanpassning var för sig vill flytta ihop och gifta sig och då behöver kompletterande anpassningsåtgärder.
Kommunernas policy kan således ta sig groteska former. Men poängen är att funktionshindrade inte bara är underkastade samma restriktioner som andra när det gäller var man vill bo (tillgång på bostäder, hyresnivåer m m), utan därtill kommer andra begränsningar som bara gäller funktionshindrade.
Sedan första hälften av 60-talet har det funnits regler för tillgängligheten i nya byggnader. Detta har naturligtvis varit väsentligt för att förbättra den byggda miljön. Därav kan man emellertid inte dra slutsatsen att dessa nyare miljöer, bostadshus, offentliga byggnader, kommersiell service m m, är tillgängliga för den som har en mer omfattande funktionsnedsättning. I stora delar av denna bebyggelse finns hinder som kan vara svåra eller till och med omöjliga att passera. Det kan vara enkelt åtgärdade ting som trappstenar och tunga dörrar till mer komplicerade som avsaknad av hissar och andra liftanordningar.
Men även om nyare bebyggelse är relativt bra ur tillgänglighetssynvinkel så är den inte dominerande i vår bebyggelse utan har en begränsad omfattning. Senare decenniers sanering av tätortsmiljöer och stadskärnor, som till vissa delar har kunnat kritiseras starkt från historiska och kulturella utgångspunkter, är bara fläckvis genomförd. Dominerande när det gäller både offentlig och kommersiell service är fortfarande äldre bebyggelse. Även huvuddelen av bostadsbeståndet finns i äldre bebyggelse där tillgänglighetsproblemen för alla med förflyttningshandikapp, således även andra än dem som i traditionell mening är rörelsehindrade, är stora.
I framtiden kommer en större aktsamhet att råda när det gäller förändringar av befintliga miljöer. Det är också en inställning som Vänsterpartiet anser vara riktig. Men det ställer då också krav på avsevärda insatser för att göra dessa miljöer tillgängliga för funktionshindrade. Utgångspunkten för detta arbete bör vara att verksamheter som i någon mening vänder sig till allmänheten inte genom att bedrivas i otillgängliga lokaler skall tillåtas utesluta en stor del av allmänheten. Med verksamheter avser vi här myndigheter och politiska organ, affärer, restauranger, hotell, andra slag av service, kulturutbud, organisationer, anläggningar för sport och fritid, arbetsplatser, skolor m m.
På samma sätt som bebyggelsen visar den yttre miljön stora tillgänglighetsbrister. Höga trottoarkanter, dåligt underhållna trottoarer och gator, avsaknad av snöröjning på vintern, trånga passager, stora nivåskillnader och dålig renhållning är några av de problem som drabbar människor med funktionshinder. Den som har ett mer omfattande rörelsehinder kan aldrig känna sig säker på att kunna ta sig fram till en plats där han eller hon inte varit förut. Och även om man har det, så visar det sig inte sällan att pågående gatuarbeten effektivt hindrar framfart. Provisoriska ramper och spångar är praktiskt taget alltid gjorda enbart för att passa personer utan rörelsehinder.
En vanlig policy hos kommunerna är att man skall åtgärda gatumiljöns tillgänglighet i samband med att man reparerar gator och trottoarer. Problemet med detta är att det kan ta årtionden innan man lyckas skapa t.ex. en sammanhängande tillgänglig stadskärna.
Detta är inte acceptabelt med tanke på den långa tid som redan förflutit under vilken tillgänglighetsfrågorna har varit aktuella. Det är helt nödvändigt att kräva av dem som är ansvariga för den yttre miljön att planmässigt och under överskådlig tid se till att hindren i tillgänglighet undanröjs.
Persontrafiken utgör ett särskilt problemområde. Där finns redan en lag om handikappanpassad kollektivtrafik som emellertid har visat sig pinsamt effektlös. Enligt riksdagens intentioner med denna lag skulle anpassningen ha genomförts under 1980-talet. Vad som hittills har skett på området har emellertid varit av ringa betydelse. Det kan sägas ha underlättat resandet för personer som redan tidigare kunde använda allmänna kommunikationer. Med undantag för flyget har knappast några nya grupper tillförts.
Viljan hos trafikanordnarna att vidta nödvändiga anpassningsåtgärder har hittills varit beklämmande låg. Avsaknaden av medel att förmå trafikanordnarna att vidta åtgärder har varit förödande. Trots allt har en ny tendens vuxit fram hos Statens järnvägar, där man sent omsider insett att förbättrad tillgänglighet kan vara ett bra konkurrensmedel i förhållande till flyget. Parken av handikapptillgängliga järnvägsvagnar ökar således sakta men säkert, men är hittills förbehållna vissa linjer mellan storstäder.
Hos anordnarna av lokal- och regionaltrafik är emellertid motståndet mot tillgänglighetsåtgärder obrutet. Detta skall ses mot bakgrund av en snabbt pågående nedrustning av färdtjänsten, som främst tar sig uttryck i komplicerade förbeställningsförfaranden och kraftigt höjda avgifter. Det är mycket vanligt att en färdtjänstresenär får betala mångdubbelt mer än en kollektivtrafikresenär för att åka samma sträcka. Från vissa kommuner har handikappföreningarna påpekat att medlemmar inte längre kommer på föreningsmöten därför att de inte har råd med färdtjänstavgifterna.
Genom beskrivningen ovan kan vi se hur man förvisso gör riktiga och väsentliga förbättringar för vissa med funktionshinder, medan andra drabbas av försämringar eller tvingas vänta år efter år på uteblivna förbättringar. Konsekvenserna är uppenbara. Personer med funktionshinder har sämre möjlighet än andra att delta i samhällslivets olika delar, när det gäller arbete, fritid och föreningsliv, som är en väsentlig del i vår demokrati. Man har svårare än andra att delta i politiskt arbete -- det kan handla om otillgänglig information eller otillgängliga lokaler. Vill man besöka släktingar eller vänner förtas inte sällan lusten av alla de hinder som byggs i miljön. Handikapporganisationerna har i decennier belyst dessa förhållanden som bekräftades av Handikapputredningens kartläggningsbetänkande.
Handikappfrågorna är medborgarrättsfrågor. Människor med funktionshinder utestängs på olika sätt från att delta i olika samhälleliga verksamheter eller deras deltagande försvåras. Kan man tänka sig att någon annan grupp i samhället förvägras att åka buss, gå på restaurang, handla i en viss affär, ta sig över en gata eller någon annan allmän sysselsättning? Det skulle betraktas som ytterst förnedrande och diskriminerande. Om det ändå sker väcker det uppmärksamhet och mycket upprörda känslor, inte bara hos den utsatte utan också hos andra som kan identifiera sig med denne. Hur kan det då komma sig att när funktionshindrade dagligen utsätts för detta, ingen reagerar annat än möjligen med en slö blick av medlidande? Är det en bekräftelse på utanförskap? Är det möjligen ändå så i vårt samhälle att människovärdet har sina graderingar? Hur kan det i så fall fortsätta på det sättet?
Är möjligen förklaringen att funktionshindrade ses som en särskild grupp som skiljer sig från alla andra i samhället? Som tänker annorlunda, har andra värderingar och andra behov? Ingenting kan i så fall vara mera fel. Varje människa har under sitt liv en hygglig chans att under kortare eller längre tid leva som funktionshindrad i någon mening. Ingen vill väl, om detta inträffar, få se sin medborgarrätt inskränkt i väsentligt avseende. Vi försäkrar oss mot arbetslöshet, sjukdom, olycksfall, stöld, ålderdom. Vi ser till och med till att försäkra oss mot begravningskostnaderna. Men vi försäkrar oss inte för att kunna leva ett bra liv med en funktionsnedsättning. Det är möjligt att i väsentlig utsträckning göra detta genom att samhället görs tillgängligt.
1989 års Handikapputredning har lagt en rad förslag om hur samhället kan göras tillgängligt för alla. Man föreslår en ändring i grundlagen så att lagar och bestämmelser inte får utformas så att människor med funktionshinder diskrimineras. Man föreslår vidare förändringar i brottsbalken som innebär att näringsidkare inte får diskriminera människor med funktionshinder genom negativt bemötande eller bristande tillgänglighet i verksamheten.
Utredningen tar vidare upp sju samhällssektorer som man anser vara av särskild vikt -- arbetsmarknaden, kommunal verksamhet, resor, telekommunikationer, samhällsinformation, bostäder och miljö, kultur och medier. De lagar och avtal som styr dessa olika sektorers verksamhet skall ange en skyldighet att anpassa verksamheterna till funktionshindrades behov.
Finansieringen av utredningens förslag i dessa hänseenden skall ske genom ansvars- och finansieringsprincipen. Det innebär att den som ansvarar för en viss verksamhet också ansvarar för att den är tillgänglig för funktionshindrade. Åtgärderna finansieras på samma sätt som verksamheten i övrigt. En affärsidkare som vidtar en åtgärd för att rullstolsburna skall komma in i butiken skall således finansiera åtgärden på samma sätt som lokalen i övrigt, dvs. det blir en del av priset på försålda varor. Utredningens förslag innebär också att de som har att ansvara för olika åtgärder medges en väl tilltagen tid att åstadkomma detta.
Handikapputredningen föreslår också att en funktion som handikappombudsman inrättas. Denne skall bevaka funktionshindrades likställighet i samhället och även vara processförande, dvs. föra en fråga om brott mot aktuell lagstiftning på handikappområdet inför domstol och få frågan prövad. Vite och i förekommande fall skadestånd skall i så fall kunna utdömas.
Vänsterpartiet anser att Handikapputredningens förslag i ovan nämnda avseenden snarast bör föreläggas riksdagen för beslut, vilket bör ges regeringen till känna. Vi vill i sammanhanget markera att det vore synnerligen olyckligt om funktionen som handikappombudsman inrättas utan att samtidigt ge handikappombudsmannen det lagliga stöd som är erforderligt för ett kraftfullt agerande när det gäller funktionshindrades fulla deltagande i samhällslivet. Vi beräknar kostnaderna för handikappombudsmannen till fem miljoner kronor under det första uppbyggnadsåret, vilket belopp bör uppföras i statsbudgeten för 1994/95.
Sveriges undertecknande av EES-avtalet och framtida eventuella medlemskap i EU ställer specifika krav på information till och inom handikapprörelsen. Handikapprörelsen har hittills under stora uppoffringar lyckats finansiera en person som på deltid arbetar i Bryssel med att samla och till rörelsen i Sverige vidarebefordra information om för handikapprörelsen viktiga frågor som behandlas inom ramen för EES och EU. Det förefaller emellertid nu som om detta arbete av finansiella skäl måste avbrytas.
Nyligen har EG-konsekvensutredningen kommit med ett betänkande som bl.a. handlar om välfärdsfrågorna. Utredningen snarare väcker frågor än besvarar dem i och med att stor osäkerhet råder i flera av de analyser som görs på viktiga områden. Dessutom kan inte funktionshindrades intresse inskränkas till välfärdsfrågor, vilket med tydlighet torde ha framgått tidigare i denna motion.
Vänsterpartiet finner det synnerligen angeläget att den svenska handikapprörelsen ges resurser att bygga upp ett permanent informationskontor i Bryssel. För att finansiera detta föreslår vi att 3 miljoner kronor avsätts i statsbudgeten för 1994/95.
Flera svenska handikapporganisationer är djupt engagerade i att stödja byggandet av en handikapprörelse i Östeuropa. Arbetet pågår på olika plan -- på lands-, regional och lokal nivå. Omvittnat från de svenska organisationer som är engagerade är att det är ett mycket stimulerande arbete men också resurskrävande. Med få undantag är handikappfrågorna lågt prioriterade i de aktuella länderna samtidigt som behoven är oerhört stora både i organisationernas arbete och för enskilda med funktionshinder.
De svenska organisationerna stöter ideligen på problem som man ibland lyckas lösa och ibland inte. Det kan handla om något så enkelt som en rullstol för att en styrelsemedlem skall kunna fullgöra sina uppdrag. Det kan också handla om en kopieringsapparat för att man skall kunna få ut information eller hyra för en konferenslokal. Ofta uppstår behoven snabbt och bör också lösas snabbt.
De svenska organisationernas resurser är begränsade och därmed också de insatser man kan göra. Vänsterpartiet anser därför att 10 miljoner kronor bör ställas till förfogande för de svenska handikapporganisationer som är engagerade i att stödja handikapporganisationer i Östeuropa och att dessa medel skall användas för speciella insatser för de östeuropeiska organisationernas föreningsarbete.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till grundlagsändring enligt vad i motionen anförts om att lagar och bestämmelser inte utformas så att människor med funktionshinder diskrimineras,1
2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av brottsbalken enligt vad i motionen anförts om att näringsidkare inte får diskriminera människor med funktionshinder,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av åtgärder som underlättar för funktionshindrade på arbetsmarknaden, på bostads- och miljöområdet, vid telekommunikation att ta del av samhällsinformation och kultur- och mediautbudet samt vid resor,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättandet av en handikappsombudsman,
5. att riksdagen till Handikappsombudsman för budgetåret 1994/95 anslår 5 000 000 kr,
6. att riksdagen för budgetåret 1994/95 till ett nytt konto anslår 3 000 000 kr enligt vad i motionen anförts om handikapprörelsens behov av ett EU-kontor i Bryssel,
7. att riksdagen till Samarbetet med Central- och Östeuropa för budgetåret 1994/95 anslår 10 000 000 kr utöver vad regeringen har föreslagit enligt vad i motionen anförts om möjligheterna till ett ökat engagemang för handikapprörelsen i dessa områden.2
Stockholm den 24 januari 1994 Gudrun Schyman (v) Bertil Måbrink (v) Berith Eriksson (v) Rolf L Nilson (v) Björn Samuelson (v) Lars Werner (v) Eva Zetterberg (v) 1 Yrkande 1 hänvisat till KU 2 Yrkande 7 hänvisat till UU