Det finns en grupp människor i vårt land som i tysthet
utför ett tungt och ansvarsfullt arbete. En grupp som ser
som sin uppgift att utföra ett arbete som i regel tar hela
deras tid, ork och krafter. Det är anhörigvårdarna.
Med anhörigvårdare menas var och en som har
huvudansvaret för vård av person som annars skulle vårdas
genom samhällets försorg. Dessa svarar för två tredjedelar
av äldreomsorgen enligt SPRI och skulle motsvara en
kostnad för samhället med 20 miljarder kronor.
Det är ett uppoffrande arbete och många gånger är de
uppbundna varje timme på dagen, ibland hela dygnet. Ofta
utförs detta arbete helt oavlönat och den hemtjänst man
kanske kan få räcker inte till. Avlastning är det ofta inte tal
om. Dessa insatser har tyvärr många gånger från samhällets
sida inte fått den uppmärksamhet som de förtjänar.
Det vore därför värdefullt med en kartläggning av
anhörigvårdarnas arbetsförhållanden.
Nu finns det i många kommuner ett anhörigbidrag eller
hemsjukvårdsbidrag som relateras till en
vårdtyngdsmätning som en hemvårdsassistent,
distriktssköterska, läkare eller ett vårdlag gör. Denna
vårdtyngdsmätning kan vara mycket svår att göra. Ofta
finns det en blankett där man kryssar i olika arbetsmoment
som man utför, som ger si eller så många poäng och som i
sin tur relaterar till en viss tariff. Men det är otroligt mycket
arbete runt omkring som inte kan mätas i en
vårdtyngdsmätning, men som finns och som kan vara
mycket tidskrävande och psykiskt betungande.
De belopp som figurerar och som utbetalas till
anhörigvårdare kan variera mellan kommunerna och är i
många fall inte på långt när relevanta.
En del kommuner talar om och är på gång att införa
äldrepeng. Meningen med detta är att varje person som är
berättigad till hemtjänst genom pengen ska kunna beställa
den hjälp och service man vill ha, antingen genom
kommunen, privata företag eller genom att betala en
anhörig. Vårdaren får t ex en check på en viss summa för
varje hemtjänsttimma efter bedömt behov.
Vill man vårda sin anhörige i hemmet ska man kunna
göra detta och känna att man har ett stöd från samhället som
ger rätt till skälig ersättning, kontinuerlig
avlastning/växelvård och inte minst rätt till stöd i form av
anhörigträffar och utbildning och för dem som är
yrkesarbetande, att de efter det att vården upphört, snabbt
kan komma tillbaka till sitt arbete igen. Detta skulle göra att
de anhöriga orkar fortätta, man känner att samhället ställer
upp. Det blir ett erkännande av deras arbete.
Nettokostnaden för kommunerna för ett så kallat SMHI-
boende -- service med helinackordering -- ligger på cirka
20--30 000 kronor per månad, det är cirka 800--1 000
kronor per dygn. Detta gäller endast då
grundpension föreligger.
I den takt som man minskar antalet vårdplatser inom
slutenvården, överlämnas ansvaret för vården alltmer till
anhöriga. Ska denna utveckling fortsätta krävs att
anhörigvårdarna får avsevärt bättre stöd. Genom den
omorganisation som sker på grund av Ädelreformen, bör
det finnas utrymme att täcka kostnaderna med hjälp av
pengar som frigörs genom de vinster samhället får då
anhörigvårdare tar över vård som annars skulle bekostas av
kommun och landsting.
Anhörigvårdarna känner sig många gånger övergivna av
samhället och man känner inte heller riktigt till vilka
möjligheter man har för att få hjälp av samhället.
Anhörigvårdarna är en glömd skara som arbetar i det
tysta. Dessa är värdiga att lyftas fram i ljuset och värderas
för den stora arbetsinsats de gör.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anhörigvårdarnas situation och
om riktlinjer för deras ersättning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ge anhörigvårdare utbildning
och kontinuerlig avlastning/växelvård.
Stockholm den 21 januari 1994
Alwa Wennerlund (kds)
Ulf Björklund (kds)