med anledning av prop. 1993/94:75 Arvoden till privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster samt vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.
Ackrediteringssystem för specialistläkare
Husläkarreformen och de i proposition 1993/94:75
föreslagna ökade etableringsmöjligheterna för
specialistläkare i öppen vård innebär en fortsatt utveckling
av den icke sjukhusbundna vården som kan ge högre
sjukvårdskvalitet och bättre valmöjligheter för patienterna.
Reformerna har med avsikt utformats så att de enskilda
landstingen har betydande möjligheter att i många stycken
inom vissa ramar organisera vården efter egna val och
lokala förutsättningar.
Många landstingsföreträdare runt om i landet har trots
detta uttryckt oro för att det kan uppkomma betydande
svårigheter att bibehålla kostnads- och kvalitetskontrollen
när vården förändras enligt reformernas lagar och
intentioner.
Det kan ligga en speciell fara i att ett framtida
läkaröverskott accentuerar konkurrensen om patienterna
till den grad att kostnaderna stiger och vårdkvaliteten på
sina håll sviktar. Detta trots att lagförslagen icke innebär en
i verklig mening fri etableringsrätt.
En väsentligt ökad möjlighet till kvalitetssäkring och
även kostnadskontroll kan erhållas genom införande av
obligatoriskt ackrediteringssystem med därtill kopplad
medicinsk revision (''peer review'').
I ett första skede kan sådan kvalitetssäkring införas för
specialister i öppen vård, men det är önskvärt med liknande
system även för husläkare.
Som exempel kan nämnas att ackreditering kan innebära
att vissa definierade krav ställs på resurser -- exempelvis
lokaler, personal, teknisk utrustning -- för att en viss typ av
verksamhet skall få bedrivas. Vidare kan ingå krav på
vederbörande läkares kompetens för att han eller hon skall
få utföra vissa åtgärder och ingrepp samt vara berättigad att
erhålla ersättning enligt särskilt arvode respektive
åtgärdstaxa för husläkare.
Medicinsk revision innebär bland annat återkommande
kontroller av att läkaren bedriver sin verksamhet med god
kvalitet i olika avseenden, och på ett etiskt riktigt sätt.
För att nämnda kvalitetskontrollsystem skall bli
effektiva och säkra bör läkarnas specialistföreningar få en
aktiv roll. Företrädare för en specialistförening skall
kontrollera sina ''egna'' specialister.
Sannolikt bör organisationen byggas upp övergripande
nationellt, men eventuellt även regionalt.
Specialistföreträdarna bör komma från regionsjukhus och
länssjukhus. Socialstyrelsen och Landstingsförbundet bör
givetvis vara representerade. Lokala representanter för
landstinget och öppenvården bör delta vid aktiviteter i det
egna länet.
Den närmare organisationen och utformningen, liksom
sanktionsmöjligheterna, bör skyndsamt utredas av
Socialdepartementet i samråd med Socialstyrelsen,
Landstingsförbundet, SPRI och Sveriges Läkarförbund/
Svenska Läkaresällskapet.
Ett omfattande utvecklingsarbete av olika metoder för
kvalitetssäkring har bedrivits de senaste åren. Det bör
därför vara möjligt att relativt snabbt få fram en modell som
kan fungera enligt ovan angivna intentioner. Det kan
påpekas att medicinsk revision som utföres av betrodda
specialistkollegor inte kräver heltäckande system av
kvalitetsindikatorer, vilket gör att bedömning av de
mjukare sidorna av läkarverksamheten är möjlig trots att
det kan saknas normer baserade på hårddata.
Systemet för ackreditering och medicinsk revision bör
fastställas i lag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett system för ackreditering och
medicinsk revision.
Stockholm den 18 november 1993
Pontus Wiklund (kds)
Harry Staaf (kds)