med anledning av prop. 1993/94:11 Utvidgad lagreglering på barnomsorgsområdet, m.m.

Alla barns rätt till barnomsorg har under många år varit
en av Vänsterpartiets hjärtefrågor. Vi hälsar med
tillfredsställelse att vi nu står inför en lagreglering av denna
för oss självklara rättighet och hoppas att detta kan vara ett
första steg till en barnbalk som upptar alla barns rättigheter,
och som införlivar barnkonventionen i svensk lagstiftning.
Vi tar däremot avstånd från de tankegångar som finns i
propositionen om införandet av ett vårdnadsbidrag.

Vi anser inte att vårdnadsbidrag är en bra bidragsform.
Vårdnadsbidraget slår fel och skapar orättvisor mellan
barnfamiljerna. Det motverkar jämlikheten mellan män
och kvinnor och konserverar de segregerade könsrollerna
med ett hushållsansvar och ett försörjningsansvar. En
majoritet av kvinnorna vill ha ett arbete utanför hemmet
och de skall inte behöva vara dubbelarbetande, vilket
många tvingas till med det traditionella ansvar som
kvinnorna har för barn och hem. Dubbelarbete sliter hårt.
Vårdnadsbidrag leder till lägre livslön, mindre sjukpenning
och en fattigare ålderdom. Vänsterpartiet anser att
vårdnadsbidrag är en fattigdomsfälla som vi kraftigt vill
avvisa.

På ytterligare ett par punkter är vi inte överens med
regeringen. Det ena är slopandet av kommunernas
skyldighet att upprätta en barnomsorgsplan och det andra
att det inte finns några sanktioner att ta till när någon
kommun inte uppfyller sina förpliktelser.

Det finns i dag en bestämmelse i 17 § socialtjänstlagen
om skyldigheten att upprätta en plan för den kommunala
barnomsorgen. I planen anges målsättningen med
verksamheten och görs beräkningar för kommunens behov
av barnomsorg under en viss period. Där kan också anges
normer för den kvalitetsnivå som kommunen eftersträvar. I
en tid när kommunerna allt mer släpper det direkta ansvaret
och tillsynen för daghemmen är det ännu viktigare än
tidigare att det finns normer för både kvantiteten, dvs. hur
många barn som ska tas in och utrymmet de ska ha, och
kvaliteten på omvårdnad och pedagogik. Vänsterpartiet
föreslår därför riksdagen att 17 § i socialtjänstlagen
bibehålls.

I dag bryter kommuner och landsting oupphörligt mot
rättighetslagarna. Hittills har de flesta fallen gällt att
omsorgslagens bestämmelser inte uppfyllts. Att rätten till
barnomsorg nu förs in i socialtjänstlagen gör den dispositiv
men får inte hindra att bestämmelser om sanktioner införs
i lagen.

Vänsterpartiet föreslår att riksdagen ger regeringen i
uppdrag att utarbeta regler som innehåller höga bötesstraff
för kommuner som inte uppfyller kraven i den föreslagna 13
§ i socialtjänstlagen.

Många kommuner har inte full behovstäckning när det
gäller barnomsorgen. Vi anser att de redovisade analyserna
av barnomsorgsbehovet inte är tillräckliga och kräver en
bättre kostnadsanalys än den som regeringen gör i
propositionen. Vi bedömer att kostnaderna för
kommunerna blir högre än de 175 miljoner som
kommunerna ska få sig tilldelade i samband med
budgetpropositionen i januari 1994.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att gällande 17 §
socialtjänstlagen skall finnas kvar enligt vad i motionen
anförts om behovet av kvalitet i barnomsorgen,

2. att riksdagen ger regeringen i uppdrag att utarbeta en
lag enligt vilken kommuner kan bötfällas om de inte
uppfyller lagens intentioner om barnomsorg till alla barn
som behöver omsorg.

Stockholm den 15 oktober 1993

Eva Zetterberg (v)

Berith Eriksson (v)

Bengt Hurtig (v)

Björn Samuelson (v)

Lars Werner (v)