med anledning av prop. 1993/94:11 Utvidgad lagreglering på barnomsorgsområdet, m.m.
Proposition 1993/94:11 innehåller förslag till
barnomsorgslag. Dessutom aviseras förslag om
vårdnadsbidrag.
Propositionen innehållande förslag om ett beskattat
vårdnadsbidrag på 2 000
kronor per månad för barn mellan ett och tre år skall
lämnas senare. Vi vill emellertid redan nu göra klart att vi
helt motsätter oss införande av vårdnadsbidrag. Vi
återkommer med våra synpunkter på detta när
propositionen läggs.
Regeringens förslag i proposition om utvidgad
lagreglering på barnomsorgsområdet m.m. innebär att
kommunerna förlorar möjligheten att planera
barnomsorgen och de kostnader denna medför.
Kommunerna blir skyldiga att ''ge bidrag till enskilda
förskolor och fritidshem med ett belopp per barn som inte
oskäligt avviker från kommunens kostnad per barn i den
egna verksamheten''. Kravet på kommunal
barnomsorgsplan slopas. Kommunerna tvingas att ge bidrag
till enskilda barnstugor även om kommunen redan har full
behovstäckning.
Vi socialdemokrater har länge arbetat för alla barns rätt
till barnomsorg. Vi anser att inordnandet av statsbidraget
till barnomsorgen i det generella bidragssystemet skapar ett
behov av en utvidgad lagreglering av kommunernas ansvar
på detta område. Verkligheten har också visat att det nu är
ett gap mellan de nationella målen på barnomsorgsområdet
och förhållandena ute i kommunerna.
I proposition 1984/85:209 lades principen om alla barns
rätt till barnomsorg fast. Det är, som vi ser det, en
konsekvens av de överväganden som skedde i samband med
beslutet 1985. Lika självklart som att vi har en allmän
grundskola för alla barn i Sverige är det att vi har en bra
barnomsorg för alla förskolebarn. Föräldrarna skall
bestämma när barnen skall börja, men samhället skall ha ett
ansvar för att planera för alla förskolebarn.
Därför säger vi socialdemokrater ja till regeringens
förslag att i socialtjänstlagen införa en precisering och en
klarare inskriven skyldighet för kommunen att se till att
barn som stadigvarande vistas i kommunen får den
barnomsorg de har behov av.
Men vi kan inte acceptera att denna skyldighet för
kommunerna att erbjuda alla barn barnomsorgsplats knyts
samman med ett förslag som helt fråntar kommunerna
möjligheten att planera och ansvara för omsorgen.
Vi anser att det är självklart att kommunen skall ha rätt
och möjlighet att planera barnomsorgen inom den egna
kommunen. En första förutsättning är att nuvarande regel,
som innebär att bidrag ges till verksamhet som finns
upptagen i kommunens barnomsorgsplan, finns kvar.
Genom den regeln har kommunen både möjlighet och
skyldighet att se till att verksamheten håller bra kvalitet.
Regeringen föreslår att det i lag om ändring i lagen
(1987:442) om försöksverksamhet med kommunal
tillståndsprövning för vissa hem för vård eller boende införs
en ny paragraf, 2 a §, där det fastslås att lämplighet att
bedriva verksamhet och ändamålsenligheten av lokalerna
skall avgöra om tillstånd beviljas. Inget avseende skall
fästas vid om det finns behov av förskolan. Detta finner vi
helt oacceptabelt.
I avsnitt 8 i propositionen redovisar regeringen de
ekonomiska konsekvenserna av den utökade
lagregleringen. Vi anser att regeringen borde lämnat en
utförligare redovisning.
Regeringen lade för två år sedan fram en proposition om
valfrihet i barnomsorgen (1991/92:65). Riksdagen antog
propositionen som innebar att villkoren för statsbidrag till
kommunerna ändrades så att även privata företag fick
bidrag för att driva daghem och fritidshem i vinstsyfte.
Propositionen hade formen av en näringspolitisk
proposition där fri etableringsrätt föreslogs. Det talades om
föräldrarnas valfrihet och personalens valfrihet. Det talades
också om effektivitet och vinst. Det talades inte om barnens
behov och villkor. Valfriheten skulle öka, mångfalden
blomma.
Vi socialdemokrater pekade i vår partimotion på de
uppenbara bristerna i förslaget. Rättssäkerheten var inte
tryggad när kommunerna lade ut verksamhet till andra
huvudmän. Regler för sekretess och lika behandling samt
möjlighet till insyn och kvalitetsbedömning av
verksamheten saknades. Kvalitetskrav som skall gälla all
barnomsorg oavsett huvudman saknades. Det gällde bl.a.
krav på verksamhetens innehåll, personalens utbildning,
tillgänglighet, intagningsregler, avgifter. Avgifter och
intagningsregler kan inte få användas som
sorteringsinstrument om alla barns valfrihet och rätt till
barnomsorg skall garanteras. Vi pekade också på
nödvändigheten att fastslå att verksamhet som läggs ut på
entreprenad skall bedrivas på sådant sätt att
likställighetsprincipen kan upprätthållas.
Vi ansåg att dessa frågor, principerna för rättvisa,
kvalitet och valfrihet och rättssäkerheten för barnen måste
tryggas innan man tog beslut om att lämna över
barnomsorgsverksamhet till andra huvudmän.
Det har nu visat sig, vilket vi befarade och pekade på,
att de avtal kommunerna slutit med enskilda entreprenörer
varit otillräckliga. Regeringen har tagit till sig delar av dessa
fakta och föreslår nu en del preciserade kvalitetskrav, vilket
vi anser vara ett steg i rätt riktning.
Vi har dock svårt att förstå varför regeringens
kvalitetskrav när det gäller barnomsorgspersonalen
begränsas till utbildning eller erfarenhet. Vi anser det
självklart att barnomsorgspersonalen skall ha sådan
utbildning och erfarenhet att barnens behov av omsorg och
en god pedagogisk verksamhet kan tillgodoses.
Utvecklingen av barnomsorgen ute i kommunerna sedan
propositionen om valfrihet i barnomsorgen togs är djupt
oroande.
All kommunal verksamhet tvingas till besparingar. Det
gäller också barnomsorgen. Men i barnomsorgen sker också
stora strukturella förändringar.
Vi socialdemokrater har undersökt utvecklingen i några
''systemskifteskommuner''. De kommuner som undersökts
är Huddinge, Järfälla, Lund, Sollentuna, Österåker,
Upplands Väsby, Tyresö, Linköping, Örebro, Göteborg,
Malmö och Norrköping.
Vår undersökning bekräftar att det sker stora
förändringar inom barnomsorgen. I samtliga kommuner har
barngrupperna ökat samtidigt som personalen har minskat.
I vissa kommuner finns nu extremt stora barngrupper. Det
är inte ovanligt med s.k. syskongrupper med över 20 barn
(t.ex. Helsingborg). Det finns exempel på småbarnsgrupper
med 22 barn. Från Lund rapporteras att en grupp startats
där 12 barn var nyinskrivna 18 månaders småbarn.
Den allvarligaste och mest genomgående förändringen
är dock att möjligheterna att ta hand om barn med särskilda
behov minskar. Tidigare har det varit vanligt att
barnomsorgen har fått extra resurser eller fått minska
antalet barn i grupperna när man haft barn som krävt
särskilda insatser. Dessa insatser minskar i flertalet av de
undersökta kommunerna. En majoritet av kommunerna
minskar stödinsatserna till barn med särskilda behov.
I många kommuner återkommer begreppet
''gråzonsbarn'', barn som man tidigare klarat inom den
ordinarie verksamheten -- med individuella anpassningar. I
dag uttrycks en oro för vad som skall hända med dessa barn.
Risken är stor att de blir problembarn som är svåra att klara
inom ordinarie verksamhet, att kostnaderna drivs i höjden
för att det krävs extra insatser när de blir äldre och att de
tidigt slås ut.
Flera kommuner rapporterar att kön till barnomsorg
ökar. Det beror ofta på att barnomsorgen minskat och
daghem lagts ner. För att minska den synliga efterfrågan
höjs åldersgränsen för rätt att stå i barnomsorgskö. 18
månader blir en allt vanligare gräns. Förutom de
ekonomiska konsekvenser det kan få för barnfamiljerna så
innebär det att föräldraförsäkringen inte kan användas så
flexibelt som det är tänkt.
Antalet privata alternativ i barnomsorgen ökar. Framför
allt är det kooperativ, alternativ pedagogik -- Montessori
och Waldorf -- som ökar. Även daghem med religiös
inriktning ökar. De renodlade privata alternativen -- i t.ex.
aktiebolagsform -- är ännu inte så vanliga. Fler privata
alternativ har ansetts vara en metod att effektivisera och
spara pengar. Men det är svårt att hitta exempel där
privatiseringar haft den effekten. Snarare är man beredd att
låta det kosta pengar att få fram privata alternativ. Från
flera kommuner menar man att alternativen inte växer fram
av sig själv. I andra kommuner menar man att
privatiseringen kommer att komma igång när avgifterna i
den kommunala omsorgen blivit tillräckligt höga.
I flertalet av de undersökta kommunerna har
barnomsorgstaxorna förändrats eller så finns planer på att
de skall förändras -- från inkomstrelaterade, progressiva
taxor till tidsrelaterade taxor där inkomsternas betydelse
för avgiftens storlek minskar. Det innebär ofta att personer
med låga inkomster och långa arbetsdagar, t.ex.
ensamstående mammor, fått höjda taxor.
Höginkomsttagarnas avgifter har minskat. I t.ex.
Sollentuna har höginkomsttagarna fått minskade avgifter
med upp till 1 000
kronor i månaden. Normalinkomsttagare har fått en
höjning på ibland över 500 kronor. Samtidigt har de totala
inkomsterna från barnomsorgsavgifter minskat med sex
miljoner kronor. Det enda man uppnått är en
omfördelning -- från låginkomsttagare till
höginkomsttagare.
Barnomsorg som en självklar service och med en
genomtänkt pedagogisk verksamhet kommer att upphöra
om utvecklingen fortsätter. Kvaliteten på barns omsorg blir
beroende av föräldrarnas betalningsförmåga.
Förvärvsarbetande med låga inkomster kan komma att
tvingas söka billigare alternativ eller avstå från barnomsorg.
De som har råd att efterfråga hög kvalitet kan skydda sina
barn genom att flytta till bättre -- och dyrare -- omsorg.
Är det detta regeringen menar med en bra barnomsorg
för alla barn?
Den borgerliga regeringen har haft det övergripande
ansvaret för barnomsorgen i två år. Vikten av valfrihet och
en barnomsorg med god kvalitet för alla barn har hela tiden
framhållits. Dagens situation på barnomsorgsområdet visar
att det inte är tillräckligt med välvilliga uttalanden.
Kvaliteten i barnomsorgen skulle förbättras, valfriheten
skulle öka, barnomsorgsköerna skulle byggas bort.
Sanningen är att kvaliteten i barnomsorgen har försämrats,
valfriheten har minskat och barnomsorgsköerna finns kvar
och har på vissa håll ökat. Utvecklingen är, som tidigare
framhållits, djupt oroande.
Vi socialdemokrater vill gå vidare i arbetet för en god
barnomsorg för alla barn. Det vill vi bl.a. göra genom att
skapa garantier både för kvalitet, rättvis fördelning,
rättssäkerhet och rätt till plats.
Vi anser att barnens behov och rättigheter skall ställas i
främsta rummet. Barnomsorgen skall vara bra för barnen.
Dess viktigaste uppgift är att ge alla barn grundläggande
kunskaper och erfarenheter inför vuxenlivet. Våra barn
måste få bästa möjliga förutsättningar att växa upp. Det är
också barnomsorgens uppgift att ge en trygg och god
omsorg till barn vars föräldrar förvärvsarbetar eller
studerar. Tidig gruppsamvaro och pedagogisk
utvecklingsstimulans påverkar barns utveckling i positiv
riktning.
För att tillgodose kraven på god barnomsorg måste
kvaliteten i verksamheten vara hög. Sociala och
pedagogiska mål med utgångspunkt i 1 § socialtjänstlagen
skall styra innehållet i all barnomsorg. Den personal som
arbetar med barnen måste ha sådan utbildning och
erfarenhet att barnens behov av omsorg och god pedagogisk
verksamhet kan tillgodoses. Lokalstandarden och
utemiljön måste vara bra. Barngruppernas sammansättning
och storlek måste vara väl avvägd.
Barnomsorgen bör finnas tillgänglig i det område där
man bor. Intagning till förskola bör ske från den
kommunala barnomsorgskön.
Föräldraavgifterna i de alternativa verksamheterna
måste ligga i nivå med de avgifter som gäller i den
kommunala barnomsorgen. Ett system med fri
avgiftssättning innebär en begränsning i valfriheten och en
risk för segregation.
Förskolan är en viktig del av en välfärdspolitik som
omfattar alla, men ger mest till den som bäst behöver.
Under socialdemokratisk ledning utvecklades förskolan.
Behoven var i det närmaste täckta, kvaliteten var hög och
valfriheten ökade, såväl genom mångfald i den kommunala
barnomsorgen som genom andra driftsformer.
Nu håller den svenska barnomsorgen på att brytas ner
och regeringens familjepolitik påskyndar denna negativa
utveckling.
En barnomsorgslag som preciserar kommunernas
skyldighet att bedriva barnomsorg är bra. Men det räcker
inte. Menar regeringen allvar med uttalanden om ökad
valfrihet och god barnomsorg för alla barn kan den inte
samtidigt frånta kommunerna möjligheterna att planera för
detta.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår den i proposition 1993/94:11
föreslagna nya 2 a § i lag om ändring i lagen (1987:442) om
försöksverksamhet med kommunal tillståndsprövning för
vissa hem för vård eller boende,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om barnomsorgen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vårdnadsbidraget.
Stockholm den 19 oktober 1993
Bo Holmberg (s)
Anita Persson (s)
Ingrid Andersson (s)
Rinaldo Karlsson (s)
Jan Andersson (s)
Maj-Inger Klingvall (s)
Hans Karlsson (s)
Martin Nilsson (s)