Invandrarverkets ansvar rör två principiellt olika områden. Dels frågor som rör invandringen till Sverige, såsom behandlingen av uppehålls- och arbetstillstånd, flyktingmottagning m.m., dels frågor som rör invandrare som redan bor i Sverige.
Denna kombination av verksamhetsområden är olycklig.
Den ger intryck av att invandrare är en separat kategori människor, åtskild från övriga i det svenska samhället. Det finns inget verk för unga eller för gamla, inget verk för blonda eller brunetta och inget verk för musikaliska eller hörselskadade.
Den ger intryck av att ''invandrare'' är en grupp med likartad bakgrund och likartade behov. I själva verket är skillnaderna omfattande. Vad har t.ex. en person vars ena förälder är invandrad från Norge gemensamt med de kurdiska flyktingar som anländer idag från Irak?
Den ger intryck av att icke-invandrarna, d.v.s. de ''vanliga svenskarna'', är en enhetlig grupp. Men så är det ju inte. Förutom att uppfattningar och behov skiljer sig åt så består den icke-invandrade befolkningen såväl av svenskar som andra folk, och har så gjort genom den svenska historien. Samerna är ingalunda invandrare men kan i många s.k. invandrarpolitiska frågor ha mer gemensamt med en del invandrargrupper i Sverige. Finländare räknas oftast som invandrare trots att finskan haft hemortsrätt i Sverige i många århundraden, inte bara i Tornedalen utan också t.ex. i Stockholm. Likaså har tyskar och judar bott i Sverige i långa tider. Sverige tar idag emot flyktingar från det f.d. Jugoslavien och vi tog emot flyktingar efter andra världskriget, men vi tog också emot flyktingar efter det stora nordiska kriget. Vi hade arbetskraftsinvandring på 1960-talet, men också i tidigare århundraden, t.ex. valloner, skottar och holländare.
Att ha ett invandrarverk är också fel därför att det utgår från synsättet att invandrare är svaga människor som en statlig myndighet måste hjälpa till att organisera tillvaron för.
För främlingsfientliga krafter bidrar det till att göra ett färdigt ''paket'' av svenskar med utländsk bakgrund, ett paket som med olika definitioner kan ges olika storlek och därigenom framställas som lagom hotfullt.
Valfrihet istället för verk
I valfrihetens samhälle behövs inget invandrarverk.
Skolpengen är kanske den mest dramatiska ''invandrarreformen''. Årtiondens krav på finskspråkiga klasser eller skolor förverkligas nu tack vare föräldrars och föreningars initiativ. Önskemål som den offentligägda skolan praktiskt taget helt avvisade i alla år. Med vilken rätt? Många föräldrar, såväl ''invandrare'' som ''svenskar'', som vill att deras barn skall växa upp med en aktiv tvåspråkighet har nu möjligheter som tidigare varit praktiskt taget obefintliga i Sverige. Oavsett om man tillhör en inhemsk minoritet eller har invandrarbakgrund så uppfattas det andra modersmålet som den kanske mest centrala identitetsfrågan, som en länk för barnen till sina föräldrars historia. Socialdemokraternas hot att avskaffa skolpengen skulle i ett slag föra Sverige årtionden bakåt. Föräldrars rätt att välja ersätts åter med politikers godtycke.
På samma sätt är det med barnomsorgen. Föräldrars rätt att välja underlättar för barnen att från småbarnsåldern bevara ett parallellt modersmål och traditioner, inom de lagar och regler som gäller i Sverige.
I hög ålder försvagas ofta förmågan att tala ett språk som man inte har lärt sig från barnsben. Möjligheter för äldre invandrare att söka sig tillsammans med andra med samma språkbakgrund och få service på sitt modersmål skulle minska isolering och ensamhet. I den svenska sjukvården finns det rikligt med språkkunskaper, men den centralplanerade sjukvården har inte gett mycket möjlighet för patienter att dra fördel av dessa kunskaper.
Med fri radio och TV öppnas nya möjligheter. Mångfalden i närradion visar detta tydligt.
Ett samhälle med stor individuell valfrihet ger också invandrare goda möjligheter. Det innebär givetvis inte att alla önskemål tillgodoses. Skolor kräver ett visst underlag, radiostationer likaså. Lärare eller vårdpersonal med rätt språkkunskaper kanske inte finns tillgängliga. Men möjligheterna att förverkliga sina önskemål är ändå helt andra än i det centralplanerade, socialdemokratiska samhället. Det visar inte minst svårigheterna för finnar och samer att få gehör för sina önskemål om skolor på modersmålet. Valfriheten innebär en trygghet att oavsett vilka ambitioner som råder i kommunala eller statliga myndigheters planering t.ex på skolområdet kunna välja själv om man är missnöjd med det som det politiska systemet förmår att erbjuda.
På vilket sätt har invandrarverket bidragit till att ge invandrarna i Sverige bättre möjligheter att utforma sin tillvaro? Invandrarverket har ordnat konferenser och fördelat pengar till invandrarorganisationer. Frågor om etnisk diskriminering hör dessutom till en särskild ombudsman och nämnd för sådana frågor -- Invandrarverket fyller ingen funktion i det avseendet. Indirekt har invandrarverket kommit att bli en bekväm ursäkt att i andra statliga myndigheter kunna bortse från olika invandrares olika behov. Kategorin ''invandrare'' har skapats, en kategori som, avsiktligt eller oavsiktligt, förutsätts leva vid sidan av de ordinarie systemen. Därför ligger det en viktig symbolik i att avskaffa invandrarverket som myndighet med ansvar för frågor som rör invandrare i Sverige.
En migrationsmyndighet för invandrings- och flyktingfrågor
Den huvuddel av invandrarverkets verksamhet som rör invandring och flyktingfrågor måste givetvis finnas kvar. Detta skulle antingen kunna ske i form av en fristående myndighet, ett migrationsverk, som utgör en fortsättning på återstoden av invandrarverket, eller i nya organisationsformer. Det kan t.ex. vara lämpligt att överväga om den del av verksamheten som rör utfärdande av viseringar, uppehålls- och arbetstillstånd skulle kunna föras till en migrationsmyndighet hos, eller i nära samband med, polisen (passpolisen) som ju ändå i hög grad måste befatta sig med frågorna. Flyktingfrågorna skulle kunna föras till en särskild flyktingbyrå, som såväl har hand om bedömningar av situationen för flyktingar från olika länder som beviljande av asyl och hantering av flyktingmottagandet. Den nya migrations- och flyktingorganisationens ansvar skulle upphöra en relativt kort tid efter att en person beviljats uppehållstillstånd i Sverige, förslagsvis ett eller två år.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffande av Invandrarverket.
Stockholm den 24 januari 1994 Peeter Luksep (m)