Ledande chefer i stat, landsting och kommuner har ofta mycket höga löner vilka dessutom är förknippade med olika former av ''fallskärmsavtal''.
I vissa arter av förvaltningar, landsting och kommuner kan en tjänsteman mitt under pågående avtalsperiod förhandla sig till en löneförhöjning. Denna förhöjning förorsakar i många fall en automatisk ''dominoeffekt'' såtillvida att de överordnades löner automatiskt ökas med samma belopp.
Detta kan ske under det man inom sin övriga förvaltning samtidigt drar ner på äldrevården, barnomsorgen, fryser andra löner, har generellt stora sociala nedskärningar varvid sjuka och handikappade drabbas, diskuterar arbetsmarknadsåtgärder för att sysselsätta mängder av arbetslösa varav många kompetenta att omedelbart ersätta den tjänsteman som orsakade dominoeffekten, m.m.
Samtidigt med detta erhåller t.ex kommunen betydande statliga bidrag och från andra kommuner de så kallade kommunala utjämningsbidragen.
De lönelägen som de högst betalda inom stat, landsting och kommunal förvaltning bör jämföras med är riksdagsledamöternas löner. Det kan inte vara riktigt att löner som ytterst betalas av skattebetalarna skall ligga på en nivå som är högre än folkets främsta företrädare. Det kan inte vara skattebetalarnas sak att betala överlöner.
Inom den offentliga sektorns etablissemang och chefer omhuldas myten om de duktiga cheferna, som just därför att chefen är så duktig behöver högre lön. Sanningen är ju den att de här privilegierade personerna inte är utsatta för någon verklig konkurrens -- allra minst i fråga om lönebildningen. Myten säger att man måste betala höga löner för annars får man inte duktigt folk. Lönen bestäms dock inte av marknaden i fri konkurrens mellan olika sökande till en tjänst. Myten ger också upphov till ytterligare en myt, nämligen att har man hög lön så är man duktig.
Den offentliga sektorn är misskött. Det är uppenbart. Den som hushållar med skattebetalarnas pengar på ett dåligt sätt skall inte ha någon förmån. Att så är fallet är stötande för medborgarna.
Riksdagen kan inte besluta om behövliga och rättvisa lönesänkningar i kommun och landsting men väl påverka lönebildningen på sikt.
När staten beslutar om bidrag till kommun och landsting bör hänsyn tagas till förekomsten av överlöner inom verksamheten. Lön högre än riksdagsledamots lön anses därvid som överlön. Statsbidrag, inklusive utjämningsbidrag, skall minskas med ett belopp motsvarande överlöner hos mottagaren.
Lönebildningen inom staten måste ses över. Lönebildningen bör följa principerna för en fri marknad i konkurrens. Vid nytillsättningar av en tjänst bör de sökande konkurrera inte bara med sina meriter utan också med löneanspråken. Vid likartade meriter skall arbetet erbjudas den som har det lägsta löneanspråket. Alla tjänster bör vara tidsbegränsade och bli föremål för anbudsprövning med jämna mellanrum. Ett sådant system skulle kunna gynna unga människor och kvinnor.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om minskning av bidrag till kommun och landsting på grund av överlöner hos mottagaren,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett nytt system för tjänstetillsättning i staten.
Stockholm den 25 januari 1994 Arne Jansson (nyd) Laila Strid-Jansson (nyd)