I Sveriges tre storstadsregioner bor 30 %
av landets befolkning. Storstadsområdena har stor
betydelse för hela Sveriges utveckling. Tillbakagång och
stagnation i dessa områden får allvarliga konsekvenser för
utvecklingen i hela landet.
Storstäderna har byggt upp en mångsidig infrastruktur
anpassad efter männsikors och näringslivets behov i den
egna staden. Den utbyggda infrastrukturen har också som
syfte att tjäna omkringliggande områden och andra delar av
landet.
De ekonomiska påfrestningarna för dessa stora
infrastrukturella investeringar och medföljande
underhållsutgifter gör sig nu gällande med allt större styrka.
Samtidigt är behoven av insatser inom det sociala området
stora. Andelen äldre är större i storstäderna än i andra delar
av landet. Den sociala utslagningen gör sig också särskilt
påmind i storstäderna.
En rad problem hopar sig i storstäderna. De ekonomiska
svårigheterna framstår som stora såväl på kort som på lång
sikt.
Situationen i Malmö
Arbetslösheten slår mycket hårt mot Malmö.
Länsarbetsnämnden redovisar allt dystrare siffror och
prognoserna visar på en fortsatt försämring eftersom
varslen ökar dramatiskt. Situationen är allvarligast för
ungdomarna som i stort sett saknar möjligheter att etablera
sig på arbetsmakrnaden. Även kvinnorna har en utsatt
situation.
I december 1993 uppgick arbetslösheten i Malmö till
12,4 %,
vilket innebär en öppen arbetslöshet på 13 382
personer. Utförsäkringarna från
arbetslöshetskassorna ökar nu i snabb takt.
Arbetslösheten och den tilltagande sociala utslagningen
utsätter nu den kommunala ekonomin för stora
påfrestningar. Socialbidragskostnaderna uppgick 1993 till
534 miljoner
kronor. Socialbidragskostnaderna är därmed,
sedan inflationseffekten rensats bort, ungefär femton
gånger så höga som i början på 1960-talet.
Den kommunala ekonomin är mycket ansträngd. Det
beror både på den nyliberala regimens
skattesänkningspolitik och på kraftigt minskade
statsbidrag.
Malmö hotas av stagnation och utarmning.
Samhällsservicen försämras drastiskt och de sociala
kostnaderna ökar.
Storstadskostnader
Storstäderna uppvisar en annan social struktur än riket
i genomsnitt. Här finns en större andel ensamboende eller
ensamma föräldrar med barn under 18 år. Detta för med sig
extra kommunala utgifter för bostäder, barnomsorg,
äldrevård, trafik m.m.
Till storstadsbilden hör också social utslagning och
missbruksproblem, vilket för med sig stora sociala
merkostnader och högre sjukvårdskostnader. I storstäderna
bor 16 %
av rikets invånare medan över en tredjedel av
socialbidragsbeloppet utbetalas där.
Andelen äldre är stor i de tre storstäderna. Särskilt
gruppen över 80 år medför kommunala utgifter för
exempelvis hemtjänst och långvård. Enligt en analys som
gjorts av sjukvårdsförvaltningen i Malmö motsvarar
kostnaden för sjukvård av åldringar ca 2 kr i utdebitering.
Storstädernas förortskommuner har en väsentligt lägre
andel invånare som är äldre än 80 år.
Regionala funktioner
Storstäderna fyller regionala funktioner som medför
extra utgifter. Exempel på detta är gator,
kommunikationer, kulturella institutioner, anläggningar
m.m. För dessa kostnader och investeringar har
kommunerna ingen särskild ersättning, däremot är kraven
höga på en bra standard och en god kvalitet.
Inom storstädernas egna gränser finns också stora
skillnader mellan olika stadsdelar. De s.k.
miljonprogramområdena kan ställas mot de ''finare''
stadsdelarna i samma kommun. Dessa skillnader skapar
sociala spänningar och behov av betydande satsningar inom
resurssvaga stadsdelar.
Vikande intäkter
Under 1980-talet har skatteunderlagsökningen varit
vikande i storstadsområdena. Den svaga utvecklingen har
blivit än mer påtaglig genom slopande av beskattningen av
juridiska personer. Detta bortfall motsvarar för alla tre
storstäderna drygt 4 kr
i utdebitering.
Den borgerliga regeringspolitiken mot kommunerna har
inneburit en kraftig urholkning av statsbidragen till
storstäderna.
Storstäderna med sina omfattande verksamheter, sin
barnomsorg, skola och sjukvård har kommit att drabbas
hårt av den minskade statsbidragstäckningen av
driftsutgifterna.
Med vikande skatteunderlag, slopad skatt på juridiska
personer och indragna statsbidrag har en obalans i
storstädernas ekonomi uppstått. Det har resulterat i
svårigheter att klara den kommunala servicen, eftersatt
underhåll och försäljning av tillgångar som lämnat god
avkastning.
Framtiden
De nuvarande storstäderna byggdes till stora delar upp
under 1950--1970-talen. Gator, broar, trafikleder och
kollektivtrafik tillkom. Nya bostadsområden skapades.
Miljonprogrammet genomfördes. Barnomsorg, skola och
fritidsverksamhet byggdes ut. Vattenförsörjning och
avloppsrening förbättrades och fjärrvärmesystemet
anlades.
Nu finns nya krav på bostadsbyggandet, förbättrade
kommunikationer och inte minst investeringar i en
förbättrad miljö. Behovet av underhåll och upprustning av
de anläggningar som byggdes för 20--30 år sedan börjar öka
dramatiskt. Förnyelsen av bostadsområden och
trafikapparat kommer att medföra stora utgifter för
storstäderna.
Den strukturella obalansen i storstädernas ekonomi från
1980-talets början kvarstår. Det finns ingenting som tyder
på en vändning under 1990-talet. Inkomsterna beräknas
realt minska. Ändå måste utgifterna öka för att täcka de
omfattande upprustningsbehoven de närmaste åren
framöver. Därtill kommer ökade krav på utbyggnad av t.ex.
äldrevård.
Storstädernas problem går inte att se isolerat från landet
i övrigt. Ett väl fungerande land kräver också väl
fungerande storstäder. Om detta finns nu en bred insikt.
Den utveckling mot socialt förfall som många storstäder
runt om i världen gått tillmötes måste förhindras i Sverige.
Det är därför nödvändigt att ge storstäderna ekonomiska
förutsättningar att möta angelägna behov under 1990-talet.
Storstäderna måste få ekonomisk kompensation för sina
sociala och ekonomiska merkostnader.
I detta syfte bör en rad åtgärder övervägas.
Skatteutjämningssystemet bör ändras så att det tar hänsyn
till storstädernas speciella situation.Den kommunala
beskattningen av juridiska personer bör återinföras.
Kommunerna har stora kostnader för både
infrastrukturinvesteringar och exempelvis barnomsorg och
utbildning som näringslivet drar nytta av.Kommunala
investeringar medverkar till värdestegringar på
fastigheterna. Därför bör den kommunala grundskatten
(fastighetsskatten) återinföras.Kommunerna bör få
större möjligheter att lägga avgifter på näringsliv,
fastighetsägare och biltrafik för utgifter för gator,
kollektivtrafik, brandskydd och miljöåtgärder.Behovet
av omfattande åtgärder i storstädernas 60-
talsbostadsområden motiverar särskilt statligt stöd.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder i storstäderna.
Stockholm den 25 januari 1994
Lars-Erik Lövdén (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Nils T Svensson (s)
Birthe Sörestedt (s)