Tidningen Dagens Industri bad -- enligt en artikel under
rubriken ''Köpta till tystnad'' den 30.10 1993 -- tre av landets
ledande akademiska jurister om ett uttalande om vissa
juridiska aspekter på den då aktuella Volvo-Renault-
affären. Alla tre vägrade med hänvisning till att de redan
skrivit utlåtanden för Volvo. Dagens Industri
kommenterade:
''Man kan alltså konstatera att varken svenska folket,
Volvos ägare, riksdag eller regering kan räkna med att få
höra vad den offentliganställde professorn X har för åsikt i
en fråga, som berör Sveriges genom tiderna största och
viktigaste industriaffär. Ett extraknäck för Volvoledningen
har förseglat hans läppar.''
Avsikten med att återge detta citat är inte att jag skulle
tycka att offentliganställda skall ha skyldighet att uttala sig
för media. Avsikten är inte heller att peka ut den namngivne
juristen. Syftet är i stället att illustrera det växande
beroendeförhållandet mellan offentliganställda och
ekonomiskt starka privata makthavare. Vi vet inte om de
utpekade juristerna tog arbetstid och resurser från sina
ordinarie jobb när de utförde uppdraget åt Volvo. Gjorde
de det så illustreras också ett annat allt mer vanligt
fenomen: Offentliganställda som låter sina extraknäck gå ut
över sina ordinarie arbeten.
Det förekommer också hutlösa arvoden till
extraknäckande offentliganställda. SE-bankens så kallade
samhällsvetenskapliga råd lär betala ett antal tusenlappar
till ett antal professorer, generaler etc. för den ringa
ansträngningen att lyssna på föredrag och äta en
brakmiddag. Arvoden på över 10.000 kronor lär
förekomma när offentliganställda presenterar sådant som är
resultatet av det ordinarie heltidsbetalda arbetet.
Ett annat exempel är offentligt anställdas medverkan vid
kurser, konferenser, seminarier etc. Det är vanligt att
arrangören lämnar ett arvode till föreläsaren som
medverkar med kunskap på sitt specialområde. Enligt vår
mening utgår mycket höga ersättningar som kan skrivas i
femsiffriga belopp. Vi anser att detta kan ha medverkat till
att driva upp de höga avgifterna.
Om en tvådagars konferens kostar 3 000--8 000 kronor
säger det sig självt att en låg- eller normalavlönad person
inte kan delta utan blir helt i händerna på sin arbetsgivare
när det gäller att förbättra sina kunskaper.
Studerar man ett större antal av inbjudningar till
seminarier och konferenser så ser man att en mycket stor
del av föreläsarna kommer från den offentliga sektorn. Det
är offentligt anställda forskare, folk från myndigheter och
andra statliga inrättningar, representanter från kommuner
och landsting och det offentliga utbildningsväsendet som är
kraftigt representerade på föreläsningslistan.
Vänsterpartiet menar att har man en anställning i
offentlig tjänst så ska också informations- och
kunskapsöverföring ingå som en naturlig del av
anställningen.
Vi vet alla -- efter avslöjanden av fallskärmsavtal m.m. --
att omoralen i det privata näringslivet slår omoralen inom
den offentliga sektorn med hästlängder. Men det hindrar
inte att staten och kommunerna måste ta sitt ansvar som
arbetsgivare och inta en hårdare attityd till missbruk av
rätten att extraknäcka av det slag som redovisats ovan.
Det finns mot denna bakgrund starka skäl att genomföra
en översyn av 6 kap. 1 § lagen om offentlig anställning med
inriktning mot en förbättring av kunskaps- och
informationsförmedlandet och så att ingen skall ha för stor
ekonomisk vinning av sin position i samhället.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av 6 kap.
1 § lagen om offentlig anställning.
Stockholm den 18 januari 1994
Johan Lönnroth (v)
Bengt Hurtig (v)
Bertil Måbrink (v)
Gudrun Schyman (v)
Lars Werner (v)