Motion till riksdagen
1993/94:A17
av Gudrun Schyman m.fl. (v)

med anledning av prop. 1993/94:66 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar och långtidsarbetslösa, m.m.


Sammanfattning
Arbetslösheten är Sveriges största ekonomiska och
sociala problem. Regeringen har ingen lösning på dessa
problem utan föreslår i stor utsträckning halvdana lösningar
som inte leder till riktiga jobb.
Vänsterpartiet anser alltså att en mycket aktivare
inriktning av arbetsmarknadspolitiken mot den ordinarie
arbetsmarknaden är den riktiga vägen att välja.
Vänsterpartiet vill därför ha:Rekryteringsstöd för
ungdomÖkad kompetensutveckling i arbetslivetFler
beredskapsarbetenYtterligare
arbetsmarknadsutbildningEn kommunakut som
förhindrar utslagning inom denna sektor
Försöksverksamhet med arbetstidsförkortning
Begränsning av övertidsuttaget
Vänsterpartiet vill så långt som möjligt begränsa
ungdomspraktiken och ALU och ge ett förändrat
anställningsstöd. Vi vill så fort som det någonsin går få in
arbetslösa ungdomar och andra arbetslösa i riktiga jobb,
som ger dem möjlighet att planera för en bättre framtid.
Inledning
Sedan 1990 har 550 000 jobb försvunnit. Arbetskraften
minskar kraftigt samtidigt som arbetslösheten är
rekordhög. Det är katastrofalt för drabbade människor och
här ligger också huvudorsaken till den statsfinansiella kris
som hotar grundvalarna för de svenska välfärdssystemet.
Regeringens åtstramningspolitik och angreppen mot
trygghetssystemen gör ont värre. Arbetsmarknadspolitiken
har övergivit den s.k. arbetslinjen. De
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna får allt lägre kvalitet.
Sistahandsåtgärder omvandlas till volymåtgärder.
Ersättningsnivåerna styr de arbetslösa åt fel håll.
Utbildningen minskar trots de stora behoven.
Kontantstödet är idag huvudalternativet för de flesta istället
för de aktiva åtgärderna som vore mer lönsamt både för
individ och samhälle. Trots att de öppet arbetslösa ökat med
40 % på ett år har arbetsmarknadsutbildningen minskat
med 50 % och beredskapsjobben med 18 %.
De prioriterade gruppernas situation har också blivit allt
värre. Antalet långtidsarbetslösa har ökat med 84 % och
ungefär en fjärdedel av ungdomarna står utanför den
ordinarie arbetsmarknaden. Situationen för
arbetshandikappade och utomnordiska medborgare har
också drastiskt försämrats. Av de 123 000 långtidsarbetslösa
är allt fler nära att utförsäkras. Socialbidragen i
kommunerna kommer att explodera. Allt fler tvingas ner
till existensminimum.
Vi har oupphörligt varnat för dessa destruktiva effekter
av regeringens orättfärdiga och kraftlösa
arbetsmarknadspolitik och lagt rader av konstruktiva
förslag som alla avvisats. Regeringen avser att fortsätta på
den inslagna vägen: mer kontantstöd och än längre från
arbetslinjen tycks vara modellen.
Vänsterpartiet yrkar avslag på stora delar av regeringens
förslag och återupprepar huvudpunkterna i vår politik för
kraftigt ökad sysselsättning. Vi anslår även betydande
tilläggsmedel för en effektivare arbetsmarknadspolitik.
Sysselsättningspolitik
Som vi visade i vår motion om arbetsmarknadspolitiken
till regeringens kompletteringsproposition våren 1993
(Fi117) krävs en betydligt aktivare politik från regering och
riksdag för att få ner arbetslösheten på en låg nivå. Eller
som Danmarks arbetsminister Jytte Andersen säger i en
intervju i Dagens Industri den 10 november 1993: ''Svensk
arbetsmarknadspolitik har alltid varit en förebild för mig
och vi försöker nu i Danmark att flytta tyngdpunkten från
passiva till aktiva insatser.''
Aktivitet krävs
Åtgärder som stimulerar hemmamarknaden ger jobb
både i industrin och tjänstesektorn. Rejäla investeringar
inom infrastruktur och ROT-sektor ger draghjälp.
Tidigareläggning av statliga industribeställningar och
satsningar inom energi- och miljöteknik ger nya order.
Insatser inom landskaps- och kulturminnesvård ger snabb
sysselsättning.
Näringspolitiska initiativ för underleverantörer och
branschvisa program som höjer förädlingsgraden inom t.ex.
skogs- och trävarusektorn ökar konkurrenskraften och
skapar en bas för industriell expansion. Exportstödjande
initiativ för mindre och medelstora företag liksom utökade
EKN-ramar, inte minst för östmarknaderna, ger impulser
för nya investeringar och satsningar.
De negativa effekter som följt i spåren av bolagisering
och avreglering på det statliga området måste
uppmärksammas mer. Det kan inte vara rimligt att staten
kastar ut anställda i arbetslöshet, vilket blir konsekvensen i
detta konjunkturläge. Här krävs det istället åtgärder som
höjer kvalitet och kompetens.
De aviserade nedskärningarna på den kommunala
sektorn drabbar såväl välfärd som sysselsättning. Särskilt
kvinnorna kommer att drabbas hårt om regeringens politik
blir verklighet. Kvinnornas utbildningsnivå är också
förhållandevis låg. Här finns behov av kraftfulla åtgärder
som hindrar en utökad arbetslöshet.
En rejäl satsning på utbildningsväsendet över hela linjen
är av stor betydelse. Dels för att höja kompetensen, dels för
att förhindra en destruktiv arbetslöshet. Vikten av
utbildning både för den enskilde och för samhället kan inte
nog betonas. Det gäller givetvis de unga, men inte minst
viktigt är att goda möjligheter ställs till vuxenutbildningens
förfogande.
Som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd måste
utbildningen vara ett ekonomiskt tilltalande alternativ, inte
minst för den studieovane. Annars hotar ytterligare
ojämlikhet och segregering.
En utökad försöksverksamhet med
arbetstidsförkortning och en begränsning av övertidsuttaget
kan ytterligare pressa ned arbetslösheten. Samarbetsavtalet
mellan landstinget i Blekinge och länsarbetsnämnden är ett
initiativ som visar vägen.
Arbetsmarknadspolitik
Så mycket som möjligt av de arbetsmarknadspolitiska
medlen borde satsas på den ordinarie arbetsmarknaden som
ett komplement till insatserna på andra politikområden.
Stärkt konkurrenskraft och stimulanser av efterfrågan
på hemmamarknaden ger möjligheter att bibehålla personal
och även att nyanställa.
En kombination av rejäla satsningar på
kompetensutveckling i arbetslivet och ett rekryteringsstöd
skulle vara både billigare och ge väsentligt större
sysselsättningseffekter än att hantera de arbetslösa utanför
den ordinarie arbetsmarknaden. Likaså skulle det innebära
mycket små nettobesparingar att skära ned den offentliga
sysselsättningen på det sätt som regeringens ekonomiska
politik medför. Våra förslag om insatser för
kompetenshöjande åtgärder i arbetslivet och förslaget om
inrättande av en s.k. kommunakut bidrar till att förhindra
utslagningen inom denna sektor.
Arbetsmarknadsministern satsar på stordrift med lägre
''styckkostnader''. Åtgärderna väljs för att de är billiga
snarare än att de ger långsiktig sysselsättningseffekt.
Åtgärder som ungdomspraktik och arbetslivsutveckling --
som infördes som sistahandsåtgärder för att förhindra
långtidsarbetslöshet, utförsäkring och permanent
utslagning från arbetsmarknaden -- har nu förvandlats till
ordinarie volymåtgärder. Åtgärderna kräver mindre
insatser från arbetsförmedlingarnas sida, och ALU
finansieras av ersättning från arbetsmarknadsfonden
utanför budgetanslaget.
Mindre volym beredskapsarbeten kräver mindre
insatser från kommunernas sida. Kvaliteten på
arbetsmarknadspolitiken sjunker.
Neddragningen av arbetsmarknadsutbildningen
försämrar på samma sätt de arbetsmarknadspolitiska
effekterna i många fall. Försämringen av
studiefinansieringen, främst med avseende på
utbildningsbidragen, försvårar i många fall insatser för
särskilt utsatta grupper. Just de grupper som skall
prioriteras -- som långtidsarbetslösa, invandrare,
arbetshandikappade, och studieomotiverade ungdomar --
kan komma att drabbas hårt. En ytterligare segregering har
uppstått.
Det som vi fruktade vad gäller anslaget till utbildning
inom tillverkningsindustrin har skett. På grund av
minskningar av timbidraget har en stor del av utbildningen
avstannat. Detta är bara ett exempel på att bakom de
retoriska rökridåerna från arbetsmarknadsministern döljer
sig försämringar och brist på stimulanser.
Vänsterpartiet avvisade de försämringar för de
arbetslösa som riksdagen beslutade om vad gäller
ersättningsnivå och införande av karensdagar. Detta
ställningstagande står fast.
Sammanfattningsvis anser Vänsterpartiet att en mycket
mer aktiv inriktning av arbetsmarknadspolitiken mot den
ordinarie arbetsmarknaden är att föredra. Ett större inslag
av traditionella insatser som arbetsmarknadsutbildning och
beredskapsarbeten krävs. Försämringar för dem som redan
är drabbade av arbetslöshet måste förhindras.
Kort om Vänsterpartiets viktigaste förslag
I motion 1992/93:Fi117 har vi utförligt presenterat våra
förslag för att pressa ned arbetslösheten. Här presenterar vi
de viktigaste:
Rekryteringsstöd för ungdom
Ett specialdestinerat stöd för att nedbringa den
katastrofala arbetslösheten bland ungdomen är idag
nödvändigt om inte stora ungdomsgrupper skall lämnas
kvar i arbetslöshet vid nästa konjunkturuppgång.
Praktikplatser bör endast vara en kortare introduktion
och följas av ett förhöjt rekryteringsstöd under högst nio
månader. Stödet bör kunna variera under tiden men i snitt
kunna uppgå till 50 %. Vi föreslår ett rekryteringsstöd av
detta slag för ungdom. Att intresse finns för denna lösning
visas av initiativ från parterna inom verkstadsindustrin.
Kompetensutveckling i arbetslivet
Vänsterpartiet har upprepade gånger föreslagit ett
bidragssystem för kompetensutveckling i arbetslivet i
enlighet med den inriktning som föreslogs i
kompetensutredningen för mer än ett år sedan.
I detta arbetsmarknadspolitiska läge förefaller det
välbetänkt att prioritera s.k. varselarbetsplatser. En
förutsättning för bidrag är givetvis att varsel återkallas.
Andra förutsättningar skall vara att utbildningsplanerna
godkänns och att det föreligger överenskommelser mellan
de lokala parterna om utbildningens utformning och
inriktning. I många fall kan det vara lämpligt att genomföra
utbildningarna på deltid och därmed kombinera arbete med
utbildning.
Vi föreslår ett system med avdrag på arbetsgivaravgiften
om högst 90 kronor. Vi menar att detta skulle vara ett
utmärkt system såväl för näringslivet i stort som för den
gemensamma sektorn. Avsikten är att förbättra
kompetensen samtidigt som utslagning från den ordinarie
arbetsmarknaden förhindras.
På detta sätt skulle staten gå miste om vissa
arbetsgivaravgifter. Å andra sidan ökar ju skatteintäkterna,
och behovet av finansiering från arbetsmarknadsfonden och
kostnader för arbetsmarknadspolitiska åtgärder minskar.
Kunde volymen öka ytterligare vore det utmärkt i och med
att åtgärden är förhållandevis billig, administrativt enkel,
och framför allt genom att den ordinarie sysselsättningen
stärks och utslagning därmed förhindras.
Beredskapsarbeten
När det gäller beredskapsarbeten finns det utrymme för
en väsentligt större volym än vad regeringen föreslår.
Omfattningen hittills har legat på en mycket låg nivå med
tanke på den omfattande arbetslösheten. AMS har
redovisat ett stort antal objekt inom bygg- och
anläggningsområdet, olika typer av skogsarbete liksom
inom natur- och fornvård.
Med tanke på att allt fler högutbildade drabbas av
arbetslöshet bör deras kompetens utnyttjas genom
beredskapsarbeten inom olika områden inom
tjänstesektorn. Beredskapsarbeten anknyter till de
arbetslösas kompetens liksom till olika behov i samhället.
Vi avvisade regeringens förslag att begränsa
ersättningen till beredskapsarbete med 10 procent genom
att föreskriva lägre arbetstid. Vi föreslår att de tidigare
reglerna återinförs, vilket innebär att ersättningsnivån
återställs.
Arbetsmarknadsutbildning
Behovet av arbetsmarknadsutbildning av olika slag är
fortfarande mycket stort. Det handlar både om
yrkesutbildning och om förberedande kompetenshöjande
utbildning. Bland de arbetslösa finns i dag många med god
yrkesutbildning, men som saknar specifik kompetens som
data, språk, ekonomi, matematik m.m. I många fall finns
behov att skräddarsy utbildningspaket med utgångspunkt i
någon viss yrkeserfarenhet när uppsägningar skett t.ex. från
en industri. Det ordinarie utbildningssystemet är givetvis
utmärkt i många fall, men behovet av kompletterande
yrkesinriktad utbildning är fortfarande stort. För många
människor är inte ordinarie skolgång ett realistiskt
alternativ i varje situation vare sig ekonomiskt eller
praktiskt. Att förbättra sin kompetens yrkesmässigt i
samband med att man söker jobb är då alternativet. Vi
föreslår att volymen av arbetsmarknadsutbildningen
kraftigt utvidgas.
Utbildningsbidragen
När det gäller utbildningsbidragen har riksdagen
beslutat om flera försämringar. Det gäller dels reduktion av
ersättningsnivån och dels inskränkningar i tillämpningen.
Vi avvisade sänkningen av ersättningsnivån och upprepar
nu detta ställningstagande.
Regeringen föreslog också att all särskilt anordnad
arbetsmarknadsutbildning för dem som är under 25 år och
all arbetsmarknadsutbildning i det reguljära
utbildningssystemet i fortsättningen endast skall berättiga
till SVUXA-ersättning. I övrigt infördes en lånemöjlighet
vilket för de flesta blir ett lånetvång. I stället för 90 procent
av tidigare lönenivå blir det 52 procent i ersättning för en
sådan anvisad utbildningsåtgärd.
I många fall slår dessa nedskärningar hårt. De redan
drabbade får en ännu svårare situation. För många kom
dessa nya regler att ge helt andra förutsättningar än vad som
förespeglats. Det finns i och för sig behov av att förenkla
reglerna i samband med studier. Det finns då säkert
anledning att samordna mellan regelsystem inom CSN och
AF. Att plötsligt införa nya regler utan att ta hänsyn till den
olikartade ekonomiska situationen mellan t.ex.
arbetsmarknadsutbildning och arbetslivsutveckling är
orimligt. Detta gäller både för den enskilde som för
AF/staten. I det ena fallet belastas budgetanslaget med
kostnaden, i det andra fallet är det Riksgäldens lånekonto
som får göra utbetalningen. I det ena fallet finns det ett tak,
i det andra inte. För den enskilde blir det ekonomiska
utfallet helt olika i de båda fallen. På detta sätt kommer
arbetsmarknadspolitiken i praktiken att styras av
sysselsättningspolitiskt ovidkommande omständigheter.
Vi föreslår att tidigare ersättningsnivåer och
tillämpningsregler återställs vad gäller utbildningsbidragen.
Vad gäller arbetslöshetsförsäkringen, KAS och
arbetsmarknadsfonden återkommer vi i särskild motion till
dessa frågor.
Regeringens proposition
Ungdomspraktiken
Vi står fast vid vår kritiska hållning inför
ungdomspraktiken. Detta var avsett som en
sistahandsåtgärd för att hålla ungdomar i meningsfull
sysselsättning och förhindra permanent utslagning innan de
ens fått fotfäste på arbetsmarknaden.
Vi har gång på gång påpekat nackdelarna och riskerna
med systemet: Undanträngningseffekter av ordinarie
arbetstillfällen, sammanblandningen av arbete och praktik,
ersättningsnivåerna, att vara utanför anställning, avtal och
facklig gemenskap m.m.
Vi har krävt en rejäl utvärdering och kraftigt utökade
insatser av ordinarie arbetsmarknadspolitisk natur för att
minska volymen av ungdomspraktik. Regeringen går
motsatt väg genom att för innevarande budgetår planera för
att 100 000 ungdomar genomsnittligt per månad skall delta i
ungdomspraktiken. Det har blivit en förstahandsåtgärd som
förstärker den otillräckliga ambitionsnivån i regeringens
arbetsmarknadspolitik. Redan idag är det svårt att uppfylla
volymmålet för arbetsmarknadsmyndigheterna. Idag
befinner sig ca 62 000 ungdomar i praktiksystemet.
Det finns alla skäl att nu i ett uppåtgående
konjunkturläge planera för en avtrappning av denna
''tillfälliga sistahandsåtgärd''. För detta krävs dock
kraftfulla insatser av annat slag, inte minst
arbetsmarknadsutbildning, rekryteringsstöd och
beredskapsarbeten. Detta är den inriktning som
Vänsterpartiet föreslog redan i våras och som AMS har
föreslagit i slutet på sommaren i sin anslagsframställan.
Regeringens förslag att modifiera regelsystemet så att
två perioder kan göras efter varandra på samma arbetsplats
och förslaget om finansieringsbidrag om 1 000 respektive
3 000 kronor förstärker åtgärdens negativa drag. Om
ungdomen fortsätter efter en första praktikperiod
skall anställning ske, gärna med ett förstärkt
rekryteringsstöd som incitament. Praktikperioden på
arbetsplatsen bör förkortas, inte förlängas.
Verkstadsindustrins Arbetstidsnämnd har i ett initiativ
av den 29 oktober 1993 visat på en realistisk kombination
av praktik och anställning. Införandet av
finansieringsbidrag gör situationen ännu mer förvirrad och
komplicerad. Grundförutsättningen för praktikplacering är
att icke ordinarie arbete utförs. Erläggandet av
finansieringsbidrag innebär att arbetsgivaren får starkare
motiv att kräva produktiva resultat. Motsättningen mellan
praktik och arbete blir ännu tydligare. Dessutom innebär
ett sådant inslag att det blir ännu svårare att hitta
praktikplatser. Rent rättsligt och administrativt riskerar
finansieringsbidragen att föra med sig problem. Förslaget
till nyordning bör avslås i sin helhet.
Inte heller bör beslut tas nu om förlängning av åtgärden
för nästkommande budgetår. Före ett sådant beslut bör en
samlad arbetsmarknadspolitisk utvärdering göras av
åtgärden inom ramen för en mer ambitiös inriktning av
arbetsmarknadspolitiken. Härvid bör AMS slutsatser och
förslag tillmätas en väsentligt större vikt än vad regeringen
gjort i detta fall.
Vad gäller akademikerpraktiken bör regeln skärpas så
att praktikperioden skall följas av anställning innan
någon utvidgning sker. Likaså krävs en redovisning av
resultaten av nuvarande regelsystem innan ett
ställningstagande kan göras. Regeringens förslag bör
således avvisas i detta läge.
ALU
Arbetslivsutveckling som även det tillskapades som en
sistahandsåtgärd för att förhindra utförsäkring och
utslagning har nu blivit den största åtgärden. Vänsterpartiet
har i den arbetsmarknadspolitiska motionen från i våras
varnat för denna expansion av ALU.
I många fall kan ALU vara ett bra komplement där
intressanta projekt kan ta tillvara kompetens och intresse.
Det bör dock vara en åtgärd i sista hand annars finns det en
uppenbar risk att det skapas en artificiell arbetsmarknad
helt vid sidan av den ordinarie. På det sättet kan den
arbetslöse på sikt komma allt längre ifrån ordinarie
alternativ på arbetsmarknaden. Finansieringen med
upplåning via riksgälden helt vid sidan av
arbetsmarknadsbudgeten leder till felaktiga incitament
liksom ersättningsnivåerna i jämförelse med vad som nu
gäller vid arbetsmarknadsutbildning. ALU blir som
volymåtgärd ett uttryck för den oambitiösa
arbetsmarknadspolitiken som alltmer övergivit
arbetslinjen.
Verkligt oroande är det att se att regeringen nu, med sitt
initiativ att tillskapa en ALU-delegation, avser att
ytterligare utöka omfattningen av ALU. Detta tycks vara en
sista desperat åtgärd att möta misslyckandet med att
motarbeta långtidsarbetslösheten.
Vänsterpartiet kan inte acceptera denna expansiva
inriktning av ALU-åtgärden. Många av de exempel på
projekttyper som nämns utgör samhällsviktiga insatser som
Vänsterpartiet har anvisat medel till i särskilda motioner,
t.ex. naturvård, miljösatsningar, kulturmiljövård etc.
Andra illustrerar kommunala uppgifter som borde
utvecklas inom den normala verksamheten. Det kräver
dock, som vi framfört i många sammanhang, ytterligare
medel till den kommunala ekonomin. Det borde alltså i
många fall handla om ordinarie jobb, särskilt anvisade
projekt, eller beredskapsarbeten.
Den negativa syn på den kommunala resursutvecklingen
liksom den oambitiösa arbetsmarknadspolitiken som
regeringen uttrycker i propositionen är i själva verket
bidragande till den starkt växande långtidsarbetslösheten.
ALU-expansionen är ingen lösning på problemet utan
bidrar snarare till att dölja det.
Regeringens förslag om en ALU-delegation bör avvisas.
Endast mycket oklara riktlinjer skisseras och
ansvarsfördelningen gentemot AMS förefaller oklar.
Redan med dagens volym saknas medel till
kringkostnader till ALU. Regeringens begäran om 450
miljoner kronor bygger dock på en kraftig expansion. Vi
anser att 300 miljoner kan disponeras för detta ändamål.
Med anledning av vad vi anfört finner vi inte att det
redan nu finns anledning att utöka försöksperioden med
ALU under 1995. Innan ett beslut om förlängning tas krävs
en samlad utvärdering av ALU inom ramen för hela
arbetsmarknadspolitiken.
Generellt anställningsstöd (GAS)
Vänsterpartiet krävde i motion Fi117 till prop
1992/93:150 att ett marginellt sysselsättningsstöd skulle
införas vilket dock tyvärr avvisades. I nuvarande
konjunkturläge skulle detta stimulera anställningar på den
ordinarie arbetsmarknaden. Regeringen har i och med sitt
förslag om ett generellt anställningsstöd (GAS) tänkt om,
vilket är glädjande. Förslag av denna typ är billiga eller rent
av självfinansierande.
Däremot kan naturligtvis olika tekniska utformningar
komma till användning. Det gäller ju att få till stånd ett så
effektivt system som möjligt -- såväl administrativt som sett
till de reella sysselsättningseffekterna. Ett generellt system
baserat på arbetsgivaravgiftssänkning kommer givetvis att
''läcka'' subventioner till företag som ändå skulle nyanställa.
Å andra sidan är det lätt att visa att det är lönsamt både för
statsbudgeten och för samhällsekonomin även om bara en
mindre andel av nyanställningarna direkt kan härledas till
existensen av stödet.
Dock måste stöd till naturliga säsongsanställningar
undvikas. Ett sätt är att som Vänsterpartiet föreslagit
undanta anställningar understigande sex månader i ett
sådant system. Detta skulle dock innebära ett annat
administrativt system där stödet tar hänsyn till enskilda
anställningar och inte som regeringens förslag där hänsyn
tas endast till genomsnittligt antal anställda månadsvis.
Dessa överväganden kan leda till att ett förstärkt
rekryteringsstöd med bidragsteknik vore administrativt
enklare och även sysselsättningspolitiskt mer träffsäkert. Vi
noterar att AMS i sin fördjupade anslagsframställan av
olika skäl valt alternativet rekryteringsstöd med
bidragsteknik. Ett sådant system kan ju också utformas mer
selektivt och inriktas på långtidsarbetslösa och ungdomar.
Regeringens förslag innebär administrativa och tekniska
problem som påtalats av skatte- och
arbetsmarknadsmyndigheterna. Detta måste tas på allvar.
Det tycks även som om regeringsförslaget inte uppfyller sin
egen målsättning att åstadkomma en arbetsgivarrabatt med
15 procentenheter av tekniska skäl.
Vänsterpartiet vill i nuvarande konjunktur- och
arbetsmarknadsläge starkt förorda införandet av ett
marginellt sysselsättningsstöd. Formen och tekniken bör
övervägas för att nå god effektivitet. Regeringsförslaget har
uppenbara brister och övervägande om alternativ saknas.
Vi emotser konstruktiva utskottsdiskussioner som snabbt
leder till positiva resultat för de arbetslösa.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sysselsättningspolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsmarknadspolitiken,
3. att riksdagen beslutar införa rekryteringsstöd för
ungdom enligt vad i motionen anförts,
4. att riksdagen beslutar införa ett bidragssystem för
kompetensutveckling i arbetslivet enligt vad i motionen
anförts,
5. att riksdagen beslutar att återinföra de tidigare
reglerna för beredskapsarbeten enligt vad i motionen
anförts,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsmarknadsutbildning,
7. att riksdagen beslutar att återinföra de tidigare
ersättningsnivåerna och tillämpningsreglerna för
utbildningsbidragen enligt vad i motionen anförts,
8. att riksdagen på tilläggsbudget för budgetåret 1993/94
anvisar 5 miljarder kronor till rekryteringsstöd för ungdom,
kompetensutveckling i arbetslivet, beredskapsarbeten,
arbetsmarknadsutbildning och utbildningsbidrag enligt vad
som anförts i motionen,
9. att riksdagen avslår regeringens förslag till nyordning
av ungdomspraktiken,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om akademikerpraktiken,
11. att riksdagen avslår regeringens förslag till utvidgning
av ALU,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ALU,
13. att riksdagen godkänner att endast 300 miljoner
kronor får användas för kringkostnader i samband med
ALU-verksamhet enligt vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen avslår regeringens förslag om en ALU-
delegation enligt vad som anförts i motionen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om generellt anställningsstöd.

nStockholm den 11 november 1993

Gudrun Schyman (v)

Bertil Måbrink (v)

Rolf L Nilson (v)

Björn Samuelson (v)

Lars Werner (v)

Eva Zetterberg (v)

Berith Eriksson (v)

Hans Andersson (v)