Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor



<div class="sidhuvud_publikation">Socialutskottets betänkande</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">1993/94:SOU07</div>
<h1>Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor</h1>
<hr class="sidhuvud_linje">
<h2>Innehåll</h2>
<ul><li class="innehall_lista"><a href="#bsam">Sammanfattning</li></a><li class="innehall_lista"><a href="#bmot">Motioner</li></a><li class="innehall_lista"><a href="#btext">Utskottet</li></a><li class="innehall_lista"><a href="#bhemst">Hemställan</li></a><li class="innehall_lista"><a href="#bres">Reservationer</li></a><li class="innehall_lista"><a href="#bbil">Bilaga</li></a><li class="innehall_lista"><a href="#binh">Innehållsförteckning</li></a></ul>
<pre>1993/94</pre>
<pre></pre>
<pre>
SoU7</pre>
<a name="bsam"></a><h2>Sammanfattning</h2><pre>I betänkandet behandlas bortemot 100 motionsyrkanden från den
allmänna motionstiden 1993 om olika hälso- och sjukvårdsfrågor.
Samtliga motionsyrkanden avstyrks. Till betänkandet har fogats
reservationer från (s) och (nyd) samt en meningsyttring från
(v).</pre>
<a name="bprop"></a><h2></h2>
<a name="bmot"></a><h2>Motioner</h2><pre>1992/93:So217 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas</pre>
<pre>1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om information till berörda om kvinnlig
omskärelse.</pre>
<pre>1992/93:So247 av Christer Lindblom m.fl. (fp) vari yrkas</pre>
<pre>1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att öka pappornas möjlighet att stanna
kvar på BB efter förlossningen.</pre>
<pre>
1992/93:So289 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas</pre>
<pre>7. att riksdagen begär att regeringen utarbetar förslag till
lag om att anmälan om våldtäkt automatiskt skall leda till en
tidig möjlighet till graviditetstest och/eller abortpiller
enligt vad i motionen anförts.</pre>
<pre>1992/93:So310 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas</pre>
<pre>1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om metadonbehandling av patienter som är i
behov av sådan behandling,</pre>
<pre>2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om spridning av information om värdet av
metadonbehandling och var resurserna för denna behandlingsform
finns.</pre>
<pre>1992/93:So402 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas</pre>
<pre>1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
vid transplantation enbart principen om obligatoriskt aktivt
samtycke bör gälla,</pre>
<pre>2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
sådana donationskort som beskrivs i motionen bör införas.</pre>
<pre>1992/93:So404 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas</pre>
<pre>3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utbildning av personal för behandling och
rehabilitering av "sektsjuka".</pre>
<pre>1992/93:So407 av Iréne Vestlund (s) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär att Läkemedelsverket får i uppdrag att
lägga fram ett program för att förhindra överutskrivning av
läkemedel.</pre>
<pre>1992/93:So409 av Kenth Skårvik och Barbro Westerholm (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att förebygga allergi genom att renovera
skol- och daghemsmiljöer.</pre>
<pre>1992/93:So414 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas</pre>
<pre>1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om de whiplashskadades rätt till vård och
rehabilitering,</pre>
<pre>2. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen
kartlägger whiplashskadornas omfattning och i hur hög grad dessa
lett till handikapp och andra men för den enskilde.</pre>
<pre>1992/93:So415 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om läkemedelsförpackningarna.</pre>
<pre>1992/93:So416 av Sven-Olof Petersson (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om övergång till kvicksilverfria vacciner.</pre>
<pre>1992/93:So420 av Olle Schmidt m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förändringar i förutsättningarna för
undervisning/examination för erhållande av svensk legitimation
av medicinalpersonal.</pre>
<pre>1992/93:So425 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (m)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär utredning av
möjligheten att upprätta ett juridiskt bindande
"livstestamente".</pre>
<pre>1992/93:So426 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (m)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär utredning av
rätten till dödshjälp med beaktande av medicinska, juridiska,
etiska och allmänmänskliga synpunkter.</pre>
<pre>1992/93:So432 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en översyn av tolkverksamheten
enligt vad i motionen anförts om nödvändigheten av att använda
auktoriserade tolkar.</pre>
<pre>1992/93:So435 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas</pre>
<pre>1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ompröva Läkemedelsverkets godkännande
av abortpillret Mifegyne,</pre>
<pre>2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att inte ge tillstånd för abortpillret
Mifegyne att användas som preventivmedel.</pre>
<pre>1992/93:So438 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas</pre>
<pre>1. att riksdagen beslutar om omedelbart upphävande av 21 §
lagen om rättspsykiatrisk vård vad avser handläggningsfristen i
domstol,</pre>
<pre>2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om brister i lagarna om psykiatrisk
tvångsvård och rättspsykiatrisk vård.</pre>
<pre>1992/93:So439 av Bo Holmberg m.fl. (s) vari yrkas</pre>
<pre>4. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning
tillsätts för att göra en översyn av de samlade effekterna av
avgiftsuttagen i landsting och kommuner samt att pröva andra
former för högkostnadsskydd än årstaket,</pre>
<pre>5. att riksdagen hos regeringen begär förslag i den riktning
Alternativmedicinkommittén presenterat,</pre>
<pre>7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utvärdering av metoder och teknik inom
sjukvården fortlöpande sker och ligger till grund för
utvecklingen inom sjukvården,</pre>
<pre>10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att under mandatperioden utforma en
proposition, som bygger på Psykiatriutredningens förslag.</pre>
<pre>1992/93:So440 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas</pre>
<pre>1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ändrad inriktning av vårdpolitiken, så att
institutioner för psykiskt störda kan finnas kvar,</pre>
<pre>2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att de psykiskt störda ges valfrihet i
fråga om boende,</pre>
<pre>3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om samverkan mellan olika vårdgivare, så att
de psykiskt störda som har egen bostad får det stöd, den vård
och den hjälp de behöver anpassat efter deras behov.</pre>
<pre>1992/93:So442 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) vari
yrkas</pre>
<pre>1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att vårdgarantin bör omfatta alla
hjärtsjukdomar som kräver kirurgisk behandling,</pre>
<pre>2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att väntetiden för utredning och
behandling maximalt får vara tre månader från det tillfälle då
behovet uppstått.</pre>
<pre>1992/93:So443 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att frågan om prestationsersättning inom
sjukvården snarast utreds.</pre>
<pre>1992/93:So444 av Leif Bergdahl (nyd) vari yrkas</pre>
<pre>1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att förbättra kvaliteten i det akuta
omhändertagandet av svårt skadade och sjuka genom att införa
specialiteten "emergency medicine" efter anglosaxiska
förebilder,</pre>
<pre>2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att bygga upp särskilda traumacentra i
Sverige efter amerikansk förebild,</pre>
<pre>3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ambulans- och helikopterverksamheten
måste byggas ut,</pre>
<pre>4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att akut omhändertagande av svårt skadade
personer måste ges högre prioritet inom sjukvården,</pre>
<pre>5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att kompetensgraden för de jourhavande
inom akutsjukvården måste höjas,</pre>
<pre>6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om införande av prestationsersättning på
akutmottagningar i syfte att locka mer kvalificerade läkare att
tjänstgöra där,</pre>
<pre>7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
frågan om akutsjukvårdens organisation utreds i syfte att minska
dödligheten och att förbättra förutsättningarna för ett positivt
och snabbare vårdresultat för patienterna samt i övrigt att höja
effektiviteten och minska kostnaderna såväl för den enskilde som
för samhället, allt i enlighet med de förslag som framförts i
motionen.</pre>
<pre>1992/93:So447 av Sven Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utveckling av alternativ medicin.</pre>
<pre>1992/93:So448 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds) vari
yrkas</pre>
<pre>1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om insatser för att förebygga ohälsa hos
kvinnor,</pre>
<pre>3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rehabilitering av kvinnor.</pre>
<pre>1992/93:So449 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas</pre>
<pre>4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utvärdering av metoder och teknik inom
sjukvården fortlöpande bör ske och ligga till grund för
utvecklingen inom sjukvården.</pre>
<pre>1992/93:So450 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas</pre>
<pre>2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om stöd till SIDS/Föräldraförening.</pre>
<pre>1992/93:So452 av Lennart Brunander (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en helhetssyn på individen och
utformandet av en friskvårdsstrategi, som tar hänsyn till
sambandet mellan hälsa, gemenskap och miljö.</pre>
<pre>1992/93:So455 av Anita Jönsson och Jarl Lander (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samverkansavtal.</pre>
<pre>1992/93:So458 av Bo Nilsson m.fl. (s) vari yrkas</pre>
<pre>1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ökade samhällsinsatser på
epilepsisjukvårdens område,</pre>
<pre>2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en specialistgrupp för barn med
svårbehandlad epilepsi.</pre>
<pre>1992/93:So460 av Ian Wachtmeister och Johan Brohult (nyd) vari
yrkas</pre>
<pre>4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att privata bolag eller enskilda mot
betalning till sjukhusen bör tillåtas använda sjukhusens
resurser för produktion av sjukvård,</pre>
<pre>5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att man med en utredning bör undersöka hur
många outnyttjade lokaler det finns inom sjukvårdens
organisation,</pre>
<pre>6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att dessa outnyttjade lokaler bör tillåtas
få användas för annan samhällsnyttig verksamhet t.ex. som
flyktingförläggning.</pre>
<pre>1992/93:So461 av Jan Backman (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
prostatacancerundersökning vid hälsokontroll av äldre män.</pre>
<pre>1992/93:So462 av Christer Lindblom och Barbro Westerholm (fp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om uppföljning av effekterna av
pågående förändringsarbete inom vården.</pre>
<pre>1992/93:So463 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att svårt sjuka eller döende patienter inte skall lämnas
ensamma.</pre>
<pre>1992/93:So464 av Isa Halvarsson och Christer Lindblom (fp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om egenvård.</pre>
<pre>1992/93:So469 av Birgitta Wistrand (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om dödstestamenten.</pre>
<pre>1992/93:So471 av Gullan Lindblad m.fl. (m, s, fp, c, kds) vari
yrkas</pre>
<pre>1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att sjuksköterskans och barnmorskans
professionella kompetens bör tillvaratas i folkhälsoarbetet,</pre>
<pre>3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att barnmorskorna bör ges ett utvidgat
yrkesansvar.</pre>
<pre>1992/93:So472 av Karl-Gösta Svenson och Ingrid Hemmingsson (m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om åtgärder som kan trygga
verksamheten och bibehålla kompetensen vid reumatikersjukhusen i
Östersund och Spenshult.</pre>
<pre>1992/93:So473 av Leif Carlson och Maud Ekendahl (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avskaffande av sjukvårdsregionerna.</pre>
<pre>1992/93:So475 av Charlotte Branting m.fl. (fp) vari yrkas</pre>
<pre>7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om smärtlindring vid förlossningar,</pre>
<pre>8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om uppföljning av kejsarsnitt,</pre>
<pre>9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om livmoderframfall och urininkontinens,</pre>
<pre>10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om omhändertagandet av kvinnor med
bröstcancer,</pre>
<pre>12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder mot utbrändhet och självmord
bland kvinnor,</pre>
<pre>16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder mot "matrubbningar",</pre>
<pre>17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om invandrarkvinnornas hälsoproblem.</pre>
<pre>1992/93:So477 av Isa Halvarsson och Gudrun Norberg (fp) vari
yrkas</pre>
<pre>1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av återkommande information och
rutiner hos berörda institutioner om kvinnlig könsstympning.</pre>
<pre>1992/93:So480 av Pontus Wiklund och Dan Ericsson i Kolmården
(kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av att
kvalitetskontroll- och kvalitetssäkringssystem, omfattande även
tillgänglighetsanalyser av befolkningsansvarsmodell, snarast
införs allmänt i vården.</pre>
<pre>1992/93:So481 av Ewa Hedkvist Petersen (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att förebygga stamning hos
barn.</pre>
<pre>1992/93:So484 av Kenneth Lantz (kds) vari yrkas</pre>
<pre>1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att regeringen vid utarbetandet
av den kommande propositionen på genteknikens område tillser att
riktlinjer för vilken information som skall få tas fram ur
exempelvis blodprov utfärdas,</pre>
<pre>2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att i den kommande
propositionen dra upp riktlinjer för lämpliga
informationsgränser vid sjukhusbesök.</pre>
<pre>1992/93:So485 av Märtha Gårdestig (kds) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en skyndsam utredning om
bristerna i diagnos och behandling av hjärtsjukdom hos kvinnor.</pre>
<pre>1992/93:So487 av Margitta Edgren och Olle Schmidt (fp) vari
yrkas</pre>
<pre>1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om garantier för sprututbytesprogrammens
fortsättning,</pre>
<pre>2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sprututbytesprogram i landets övriga
delar.</pre>
<pre>1992/93:So488 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas</pre>
<pre>1. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får
i uppdrag att utarbeta en lättillgänglig information som belyser
möjligheter och "myter" inom smärtbehandlingsområdet,</pre>
<pre>2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att uppmärksamma huvudmännen för samtliga
vårdutbildningar om behoven av ökade kunskaper om
smärtbehandling.</pre>
<pre>1992/93:So489 av Bo Holmberg m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om smärtlindring i vård och omsorg.</pre>
<pre>1992/93:So492 av Chatrine Pålsson (kds) vari yrkas</pre>
<pre>1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förslag till nationell strategi angående
kvalitetsuppföljning och kvalitetssäkring inom svensk sjukvård,</pre>
<pre>2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av satsningar för att säkerställa
god kvalitet inom vård och omsorg.</pre>
<pre>1992/93:So494 av Roland Larsson (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om forskning om den s.k. elektrokemiska behandlingsmetoden mot
cancer.</pre>
<pre>1992/93:So498 av Lars Andersson (-) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att avskaffa Apoteksbolagets monopol.</pre>
<pre>1992/93:So500 av Johan Brohult (-) vari yrkas</pre>
<pre>1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Stockholmsmodellen med
köp-sälj-systemet och DRG-systemet bör utvärderas innan det
införs på ytterligare sjukhus i andra landsting,</pre>
<pre>2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att försöksmodellen i Helsingborg med
kommunalt huvudmannaskap för primärvården och äldreomsorgen bör
utvärderas för att sedan eventuellt införas också i andra
kommuner.</pre>
<pre>1992/93:So501 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av konkreta insatser för
att förebygga missbruk av beroendeframkallande medel.</pre>
<pre>1992/93:So506 av Jan Fransson (s) vari yrkas</pre>
<pre>1. att riksdagen hos regeringen begär att Läkemedelsverket får
i uppdrag att klarlägga misstänkt mörkertal av dödsfall där
dextropropoxifen är inblandat,</pre>
<pre>2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av bättre kontroll och säkerhet av
äldre läkemedel.</pre>
<pre>1992/93:So510 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas</pre>
<pre>4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om barnmorskors rätt att förskriva preparat
för antikonception i efterhand.</pre>
<pre>1992/93:So511 av Pontus Wiklund (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av kvalitetskontrollstudier av den vård reumatikerna
får.</pre>
<pre>1992/93:So513 av Johan Brohult (-) vari yrkas</pre>
<pre>5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att olika besparingsprogram och ekonomiska
sjukvårdsmodeller inte bör få resultera i att säkerheten då det
gäller blod och blodprodukter äventyras.</pre>
<pre>1992/93:Ju835 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas</pre>
<pre>3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att
använda aggressivitetsdämpande medicinering mot våldsbenägna
personer.</pre>
<pre>1992/93:Ju839 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, s, kds, nyd, v)
vari yrkas</pre>
<pre>5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hälsovård och graviditetstest.</pre>
<pre>1992/93:U224 av Margareta Viklund m.fl. (kds, s, m, fp, c,
nyd, v) vari yrkas</pre>
<pre>1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om information till och utbildning av
invandrarkvinnor i vårt land,</pre>
<pre>2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utbildning av hälso- och
sjukvårdspersonal.</pre>
<pre>1992/93:Sf234 av Ian Wachtmeister och Johan Brohult (nyd) vari
yrkas</pre>
<pre>9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att försöket i Helsingborg med
kommunalstyrd sjukvårdsproduktion bör studeras närmare och att
liknande försök också bör igångsättas på andra ställen i landet.</pre>
<pre>1992/93:Sf644 av Karl-Erik Svartberg m.fl. (s) vari yrkas</pre>
<pre>5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om meritvärdering av kunskaper i
invandrarspråk vid tillsättning av vissa tjänster.</pre>
<a name="btext"></a><h2>Utskottet</h2><pre>Sjukvårdens organisation, pågående systemförändringar m.m.</pre>
<pre>Motioner</pre>
<pre>Ett femtontal motionsyrkanden berör frågeställningar med
anknytning till sjukvårdens organisation, pågående
systemförändringar m.m. inom sjukvården.</pre>
<pre>I motion 1992/93:So462 av Christer Lindblom och Barbro
Westerholm (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning av
effekterna av pågående förändringsarbete inom vården.
Motionärerna anför bl.a. att den svenska hälso- och sjukvården
för närvarande genomgår stora förändringar i syfte att
åstadkomma en bättre hälso- och sjukvård till lägre kostnader.
Inom landstingen prövas prioriteringslistor och man inför "köp-
och säljsystem" med prislappar på olika medicinska insatser samt
vårdgarantier för vissa sjukdomstillstånd. Hälso- och
sjukvårdens kvalitet får inte äventyras under tiden
förändringsarbetet genomförs och målen i lagstiftningen får inte
överges. Det fordras därför en systematisk fortlöpande
uppföljning av effekterna av förändringsarbetet, både de
positiva och de negativa. En organisation för sådana
uppföljningar bör skapas inom ramen för de resurser som står
till buds för ansvariga myndigheter, heter det i motionen.</pre>
<pre>I motionerna 1992/93:Sf234 (yrkande 9) av Ian Wachtmeister
och Johan Brohult (nyd) och 1992/93:So500 (yrkande 2) av
Johan Brohult (-) begärs tillkännagivanden till regeringen om
att försöksmodellen i Helsingborg med kommunalt huvudmannaskap
för primärvården och äldreomsorgen bör utvärderas för att sedan
eventuellt införas också i andra kommuner. Motionärerna anför
att effektivitetsproblemen inom sjukvården främst beror på ett
systemfel som inte kan lösas utan en genomgripande
strukturförändring. Politikernas dubbla roller som
konsumentansvariga och producentansvariga har skapat en
situation  där producentperspektivet har kommit att dominera.
Det viktiga är, enligt motionärerna, att stärka
konsumentinflytandet och bryta upp de låsta kostnadsramarna för
olika verksamheter. Styrformerna i Helsingborgsmodellen anpassas
till en beställar/utförarorganisation där myndighetsutövning
skiljs från service. Sättet att styra, finansiera och följa upp
verksamheten är oberoende av om produktionen är i offentlig
eller i privat regi. Prestation och konkurrens stimuleras,
enligt motionärerna.</pre>
<pre>I motion So500 (yrkande 1) begärs ett tillkännagivande
till regeringen om att Stockholmsmodellen med köp-sälj-systemet
och DRG-systemet bör utvärderas innan det införs på ytterligare
sjukhus i andra landsting. Motionären anför att vid årsskiftet
1992/93 infördes för alla Stockholmssjukhus köp-sälj-systemet
och DRG-systemet (diagnosrelaterade grupper). DRG-systemet
innebär att landstingsadministratörer poängsätter alla
diagnoser. Sedan gäller det för sjukhusen att samla ihop så
många poäng som möjligt. DRG-systemet får absurda och ibland
kontraproduktiva konsekvenser på grund av att det är hårt
schabloniserat och baserat på det felaktiga antagandet att
kostnaderna för behandling av patienter i sluten vård skall
baseras på diagnosen oberoende av behandlingsåtgärder, vårdtyngd
och inom vilken specialitet vården ges, heter det i motionen.</pre>
<pre>Två motioner berör kvalitetskontroll och kvalitetssäkring inom
vården. I motion 1992/93:So492 av Chatrine Pålsson (kds)
hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förslag till nationell strategi angående
kvalitetsuppföljning och kvalitetssäkring inom svensk sjukvård
(yrkande 1) samt vikten av satsningar för att säkerställa
god kvalitet inom vård och omsorg (yrkande 2). Motionären
anser att i första hand bör krav ställas på producenterna att
bygga upp system för strukturerad egenkontroll av sin verksamhet
men ett sådant system behöver troligen kompletteras genom
adekvat utbyggd och effektiv myndighetskontroll, förmodligen på
regional bas. I motion 1992/93:So480 av Pontus Wiklund och Dan
Ericsson i Kolmården (kds) begärs ett tillkännagivande till
regeringen  vad i motionen anförts om behovet av att
kvalitetskontroll- och kvalitetssäkringssystem, omfattande även
tillgänglighetsanalyser av befolkningsansvarsmodell, snarast
införs allmänt i vården. Motionärerna anser att behovet av
utbyggd kvalitetsgranskning och kvalitetssäkring i sjukvården
blir alltmer uppenbar. Orsakerna är flera t.ex. den
medicinsk-tekniska vårdens tilltagande komplexitet, patienternas
och anhörigas berättigade krav på perfektionism, vårdapparatens
organisatoriska uppbyggnad, arbetsorganisationen och många
anställdas fragmenterade tjänstgöring som ofta ger dålig
patient-personal-läkar-kontinuitet. Slutligen skall, enligt
motionärerna, nämnas de många olika administrativa och
organisatoriska förändringarna samt införande av olika former av
köp-sälj-system.</pre>
<pre>I motionerna 1992/93:So439 av Bo Holmberg m.fl. (s) (yrkande
7) och 1992/93:So449 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) (yrkande
4) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utvärdering av metoder och teknik inom
sjukvården fortlöpande bör ske och ligga till grund för
utvecklingen inom sjukvården. I motion So449 anförs att det
behövs en mobilisering för att utvärdera dagens sjukvård. Detta
gäller för dagens vård, men också vid införandet av ny teknik.
Arbetet med att utveckla utvärderingsinstrument måste gå vidare.
Kvalitet och kostnader måste kunna mätas för att få ett bra
beslutsunderlag och ett mera optimalt användande av de
gemensamma resurser som förbrukas inom det här området. Hälso-
och sjukvården skall inte bara lindra och bota smärta och ohälsa
utan också aktivt medverka till att människors hälsa förbättras.
Det finns inga outtömliga resurser att ösa ur för att uppfylla
dessa mål. Därför måste de resurser som finns fördelas rättvist
och efter behov. Med tanke på de "köp- och säljmodeller" och
marknadslösningar som till en del tillämpas också inom hälso-
och sjukvården, finns det enligt motionärerna skäl att utvärdera
om de nationella målen kan förverkligas i marknadssystem.
Motionärerna förordar att den sittande sjukvårdsutredningen
belyser detta. I motion So439 anförs att det ökade intresset
för kvalitetssäkring och SBU:s (Statens beredning för
utvärdering av medicinsk teknik) utvärdering av olika
behandlingsmetoder är mycket värdefulla. Sjukvårdspolitiker
måste enligt motionärerna utveckla system för kvalitet och
utvärdering. Det räcker inte med valfrihet till doktorn,
vårdcentralen och sjukhuset.</pre>
<pre>
I motion 1992/93:So439 av Bo Holmberg m.fl. (s) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts
för att göra en översyn av de samlade effekterna av
avgiftsuttagen i landsting och kommuner samt att pröva andra
former för högkostnadsskydd än årstaket (yrkande 4).
Motionärerna anför att patientavgifterna inte utgör någon
betydande del av sjukvårdens finansiering. Olika huvudmän
tillämpar olika principer för att ta ut patientavgifter.
Allteftersom ekonomin blivit mer ansträngd för
sjukvårdshuvudmännen, har avgiftens andel av
sjukvårdskostnaderna ökat. För den enskilde finns ett tak för
patientavgifter och läkemedel. Det taket är för närvarande
1 600 kr per år. Det kan synas vara en liten kostnad för ett
helt år. Och fördelar sig kostnaden jämnt över året, torde
nuvarande nivå inte innebära några problem, enligt motionärerna.
Däremot kan problem uppstå om kostnaderna är höga under en kort
period. Likaså om huvudmännen använder patientavgifterna som
finansieringskälla i ökad utsträckning. Det finns också risk
att det samlade avgiftsuttaget i samhället leder till att
människor avstår från att vända sig till sjukvården, trots att
behovet finns.</pre>
<pre>I motion 1992/93:So443 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl
(nyd) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i
motionen anförts om att frågan om prestationsersättning inom
sjukvården snarast utreds. Fram till januari 1970 arbetade
landets provinsialläkare och sjukhusläkare med
prestationsersättning. Detta system innebar att läkarens lön,
förutom en relativt låg fast grundlön, var avhängig av vad denne
presterade på sin mottagning. Man fick betalt för sina insatser
dels beroende på antalet behandlade patienter, dels beroende på
svårighetsgraden för utförda åtgärder. Den s.k.
sjukronorsreformen innebar att prestationsersättningen
avskaffades inom den offentliga sjukvården. Detta var enligt
motionärerna en katastrof för sjukvården, produktionen
halverades.</pre>
<pre>I motion 1992/93:So460 av Ian Wachtmeister och Johan Brohult
(nyd) om ett effektivare utnyttjande av sjukhusens resurser
föreslås att sjukhusens resurser vad gäller mottagningslokaler
för patientbesök, behandlingslokaler och stängda vårdavdelningar
utnyttjas mycket mer än vad som i dag är fallet. Detta
förutsätter, enligt motionärerna, att Dagmarreformen avskaffas
och att landstingens monopol avskaffas (yrkande härom har
hänvisats till socialförsäkringsutskottet). Andra
förutsättningar är att det blir tillåtet för privata företag att
mot betalning till sjukhusen få använda sjukhusens resurser
(yrkande 4). De stängda och ur sjukvårdssynpunkt sett
nerlagda vårdavdelningarna skall kunna få användas för andra
ändamål, t.ex. som flyktingförläggningar (yrkande 6). En
utredning bör undersöka hur många outnyttjade lokaler det finns
inom sjukvårdens organisation (yrkande 5). Motionärerna
påpekar att på de flesta sjukhus i Sverige utnyttjas
operationssalar, läkarmottagningslokaler och behandlingslokaler
mindre än hälften av den tid som skulle vara möjlig.</pre>
<pre>I motion 1992/93:So513 av Johan Brohult (-) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om
att olika besparingsprogram och ekonomiska sjukvårdsmodeller
inte bör resultera i att säkerheten då det gäller blod och andra
blodprodukter äventyras (yrkande 5). Motionen berör i sin
helhet olika åtgärder mot spridning av hiv/aids. Motionären
anför att under de senaste åren har en del tragiska fall av hiv
och aids uppstått efter medicinsk behandling som kan tyckas vara
resultatet av felaktig behandling. Ekonomiska modeller inom
sjukvården får dock inte förhindra en säker kontroll av blod och
blodprodukter, heter det i motionen.</pre>
<pre>I motion 1992/93:So473 av Leif Carlson och Maud Ekendahl
(m) hemställs om ett tillkännagivande till regeringen om vad i
motionen anförts om avskaffande av sjukvårdsregionerna.
Motionärerna anser att regionindelning innebär ett monopol som
varken gagnar vårdkvaliteten eller bidrar till att begränsa
kostnaderna. Motionärerna anför att samverkansformerna för
regionsjukvården regleras genom riksavtal och regionala avtal.
Avtalen innehåller bl.a. regler om planering och samordning av
regionvården samt bestämmelser om samarbetsorgan. Systemet är
tänkt och uppbyggt efter en planstyrningsmodell som utesluter
konkurrens och som inte längre kan möta de behov som sjukvården
och patienterna har. I stället bidrar indelningen till att en
stel, centraliserad organisation konserveras vilket leder till
risk för att sjukvården inte utvecklas på ett sätt som är
medicinskt motiverat samtidigt som en effektiv kostnadspress
förhindras. Detta går ytterst ut över patienterna, enligt
motionärerna.</pre>
<pre>
Bakgrund m.m.</pre>
<pre>Två parlamentariska utredningar har uppdrag på hälso- och
sjukvårdens område, dels Kommittén (S 1992:04) om hälso- och
sjukvårdens finansiering och organisation, HSU 2000, dels
Utredningen (S 1992:02) om prioriteringar inom hälso- och
sjukvården.</pre>
<pre>Enligt direktiven (dir. 1992:30) bör HSU 2000 ta
ställning till vem som skall finansiera vården, vem som skall
ansvara för att vården finns tillgänglig, i vilka former
produktionen bör ske  samt hur samhällets kontrollsystem bör
vara uppbyggt. Kommitténs ställningstaganden bör utgå från en
analys och värdering av i första hand tre finansierings- och
organisationsmodeller. Dessa tre modeller kan sammanfattningsvis
beskrivas enligt följande:</pre>
<pre>Reformerad landstingsmodell, som bygger på dagens system,
där landstingen och kommunerna ansvarar för finansiering och
tillhandahållande av hälso- och sjukvård.</pre>
<pre>Primärvårdsstyrd vård, som bygger på att en husläkare, som
den enskilde själv valt, vid behov köper specialist- och
slutenvård från en tänkt vårdgivare.</pre>
<pre>Obligatorisk sjukvårdsförsäkring, där resurserna för
hälso- och sjukvård samlas hos en eller flera offentliga
försäkringsgivare. Landstingens rätt att ta ut skatt för hälso-
och sjukvård upphör därmed.</pre>
<pre>Förslagen bör utgå från att konkurrens mellan olika typer av
vårdproducenter, offentliga såväl som privata, i allmänhet
främjar produktiviteten. Mot den bakgrunden bör kommittén
undersöka förutsättningarna för att bl.a. överföra vissa
offentliga vårdinrättningar till stiftelser, offentliga eller
privata bolag m.m.</pre>
<pre>Kommittén bör ta del av förhållandena i andra länder och
förutsättningslöst studera för- och nackdelar med olika
finansieringssystem. I direktiven sägs vidare att avgörande för
en god hälso- och sjukvård är att kvaliteten i vården kan
säkerställas. Kommittén bör således särskilt behandla hur
kvalitetssäkringen skall ske. Kommittén bör även behandla
tillsynens, uppföljningens och utvärderingens roll för att hela
befolkningen skall kunna erbjudas en god hälso- och sjukvård på
lika villkor. Vidare sägs i direktiven att redan i dag
förekommer omfattande förnyelseverksamhet inom olika landsting.
Kommittén bör noga studera erfarenheterna från den
försöksverksamhet som pågår och även, i görligaste mån, studera
de nya verksamhetsformerna som startar under perioden. När det
gäller patientavgifterna bör kommittén analysera
patientavgifternas roll inom hälso- och sjukvården. Detta bör
göras utifrån tre olika perspektiv; avgifternas roll som
finansieringskälla, avgifternas roll som styrinstrument och
avgifternas fördelningspolitiska betydelse. Kommittén bör
studera avgifternas betydelse som styrinstrument. Mot högre
avgifter talar, enligt direktiven, att det är de som har störst
behov av vård som drabbas mest. Högre avgifter måste därför
kombineras med ett effektivt högkostnadsskydd. Kommittén bör
överväga möjligheterna att modifiera nuvarande högkostnadsskydd
utan att avgifternas funktion som styrinstrument i vården
försämras. Kommittén bör vidare pröva om det är möjligt att
införa olika nivåer på högkostnadsskyddet beroende på vilken
behandling som avses. Utredningens arbete bör bedrivas så att
det är slutfört senast den 1 mars 1994.</pre>
<pre>Prioriteringsutredningen skall enligt direktiven (dir.
1992:8) överväga hälso- och sjukvårdens roll i välfärdsstaten
och lyfta fram grundläggande etiska principer om prioriteringar
inom hälso- och sjukvården. Vidare sägs i direktiven att frågan
om prioriteringar inom vården under 1990-talet kommer att bli än
mer central i debatten om sjukvården eftersom det handlar om
fördelningen av resurser, om val och om värderingar. En av
förklaringarna till de ökade kraven på sjukvården är den
biomedicinska utvecklingen som har gjort det möjligt att bota
allt fler sjukdomar eller att lindra sjukdomsförlopp. En annan
är att andelen mycket gamla människor i samhället ökar. Det är
en grupp som kräver en stor del av sjukvårdens resurser.
Ytterligare en faktor är människors ökade förväntningar på
vården, heter det i direktiven. En angelägen uppgift för
utredningen blir också enligt direktiven att analysera hur olika
former av systemförändringar kan påverka prioriteringar inom
vården.</pre>
<pre>I betänkandet 1992/93:SoU15 Socialpolitik -- inriktning och
anslag behandlade utskottet senast motioner om inriktningen av
socialpolitiken och då bl.a. hälso- och sjukvården. Utskottet
uttalade bl.a. (s. 34--35) att regeringens kommande förslag mot
bakgrund av arbetet inom HSU 2000 och Prioriteringsutredningen
bör avvaktas innan riksdagen tar något initiativ. Utskottet
konstaterade att det pågår en omfattande förnyelse av hälso- och
sjukvården i Sverige. Inslag i denna förnyelse är bl.a. en ökad
kontinuitet mellan patienter och personal främst inom den öppna
vården, ökad valfrihet för den enskilde i hans vårdsökande men
också för personalen vad gäller drift- och arbetsformer.
Förändringsarbetet bedrivs med ambitionen att dra nytta av de
positiva elementen i marknadens sätt att fungera utan att göra
avkall på det övergripande målet för hälso- och sjukvården.
Utskottet såg positivt på det pågående förnyelsearbetet.</pre>
<pre>I sitt av riksdagen godkända betänkande om Forskning inom
Socialdepartementets verksamhetsområde (1992/93:SoU25)
uttalade utskottet bl.a. följande (s. 12). (Den proposition som
avses är 1992/93:170 Forskning för kunskap och framsteg.)</pre>
<pre>Som tidigare nämnts har stora förändringar gjorts i hälso- och
sjukvårdens styrsystem inom flera landstingsområden under de
senaste åren. Förändringarna har ibland setts som ett hot mot
forskning och utveckling. Här behövs en kritisk granskning av
beställare-utföraremodellens inverkan på den kliniska
forskningen. Utskottet delar den uppfattning som kommer till
uttryck i propositionen om att en vidareutveckling av formerna
för att organisera och bedriva hälso- och sjukvård kräver stora
forsknings- och utvecklingsinsatser. Utskottet anser därför att
det är angeläget att olika lösningar prövas för att garantera
att tillräckliga medel avsätts för forsknings- och
utvecklingsarbete inom ramen för de förändrade styrsystemen.</pre>
<pre>För att sjukvården skall kunna bedrivas rationellt krävs att
de metoder som används har genomgått vetenskaplig utvärdering i
fråga om effektivitet och kostnadsbild. Utskottet anser att den
kritiska granskning av olika modeller för diagnostik och
behandling i sjukvården som Statens beredning för utvärdering av
medicinsk metodik (SBU) utfört varit av stort värde. SBU har vid
sin uppvaktning av utskottet framfört att det råder stor brist
på klinisk medicinsk forskning vilket -- om någon förändring
inte kommer till stånd -- i vissa fall kommer att omöjliggöra
angelägen granskning av olika metoder, som används i vården.
Utskottet konstaterar att den tillämpade kliniska medicinska
forskningen är ett gemensamt ansvar för staten och sjukvårdens
huvudmän. Utskottet anser att denna forskning måste öka och ges
ökat stöd. Regeringen understryker i propositionen det angelägna
i att effekterna av den pågående omstruktureringen av hälso- och
sjukvården även på den kliniska forskningen följs upp (s. 245).
Utskottet delar denna uppfattning och anser det angeläget att
regeringen därvid beaktar denna forsknings behov av resurser.
Regeringen bör överväga och eventuellt utreda lämpliga former
för förstärkning och säkring av resurserna för detta angelägna
forskningsområde. Därvid bör även olika finansieringsalternativ
belysas.</pre>
<pre>I proposition 1992/93:150 med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret 1993/94 m.m.
(Kompletteringspropositionen) förutskickade statsrådet Könberg
att finansieringsansvaret och därmed administrationen för de nu
försäkringsanslutna läkarna och sjukgymnasterna bör föras över
till sjukvårdshuvudmännen vid ingången av år 1994.</pre>
<pre>I bilaga 4 s. 3 och 4 anförs följande.</pre>
<pre>En sådan förändring ligger i linje inte bara med hälso- och
sjukvårdslagens intentioner utan även med regeringens
ambitioner att tydliggöra kostnadsansvar, att renodla
betalningsströmmar inom offentligt finansierad verksamhet och
att genom stärkt konkurrens skapa ökad valfrihet för
medborgarna. Genom en sådan förändring skapas förutsättningar
för en enhetlig och effektiv uppföljning av hela den öppna
vården ifråga om kvalitet, effektivitet och produktivitet samt
resursutnyttjande i stort.</pre>
<pre>Jag gör också den bedömningen att införandet av en ändrad
ersättningsmodell -- i huvudsak enligt vad som föreslagits --
skapar goda förutsättningar för en avveckling av nuvarande
etableringsbegränsningar för specialistläkare den 1 januari
1994. En avreglering av vad gäller privatpraktiserande läkares
anslutning till det offentliga ersättningssystemet innebär
-- tillsammans med ett genomförande av förslaget till ett
nationellt husläkarsystem -- att betydelsefulla steg tas mot att
bl.a. åstadkomma ett breddat vårdutbud och en ökad valfrihet för
patienten. Detta är viktiga mål i regeringens hälso- och
sjukvårdspolitik. En motsvarande avreglering bör även övervägas
för de privatpraktiserande sjukgymnasterna.</pre>
<pre>Regeringen bör efter sommaren kunna återkomma till riksdagen
med ett mer detaljerat förslag om hur dessa förändringar skall
genomföras och vilken reglering som krävs för detta samt hur en
effektiv kostnadskontroll skall kunna åstadkommas. De
förändringar som jag syftar på skall kunna utformas på ett
sådant sätt att de dels ger den enskilde patienten valfrihet i
sitt vårdsökande, dels inom vissa givna ramar medger en fri
etablering av privatpraktiserande specialistläkare. Jag vill i
anslutning härtill understryka vikten av att systemförändringen
sker med beaktande av vad som anges i hälso- och sjukvårdslagen,
bl.a. att vården skall ges på lika villkor för hela
befolkningen.</pre>
<pre>De ändrade systemet måste dessutom ge finansiären, dvs.
sjukvårdshuvudmännen, möjligheter att förutse och kontrollera
kostnaderna för den specialiserade läkarvården och de
privatpraktiserande sjukgymnasterna.</pre>
<pre>Enligt uppgift från Socialdepartementet pågår arbete med
en lagrådsremiss på grundval dels av riksdagens beställning vad
gäller kompletteringar i husläkarsystemet dels vad som
förutskickades i kompletteringspropositionen.</pre>
<pre>Socialstyrelsen, beredskapsenheten har nyligen till
regeringen redovisat ett uppdrag att belysa konsekvenserna för
hälso- och sjukvården i krig av den pågående förnyelsen av
hälso- och sjukvården med nya producenter och verksamhetsformer.
Under rubrikerna Ädelreformen, Husläkarsystemet, Köpa-sälj,
Privatisering, Övriga förändringar (behandlingsmetoder,
akutsjukvård bl.a.) och HSU 2000 redovisar styrelsen sina
överväganden.</pre>
<pre>Socialstyrelsen har nyligen beslutat föreskrifter om
kvalitetssäkring i hälso- och sjukvård inklusive tandvård (SOSFS
1993:9). Inledningsvis anges bl.a. att de i lag fastlagda kraven
på en god vård förutsätter en hög och jämn kvalitet i
verksamheten. För att säkerställa målinriktningen och kraven på
patientsäkerhet är ett systematiskt kvalitetssäkringsarbete
nödvändigt, heter det i föreskrifterna.</pre>
<pre>Riksrevisionsverket har nyligen gjort en genomgång inom
hälso- och sjukvårdsområdet för att bygga upp kunskap,
identifiera centrala problem och få underlag för att bestämma
hur förvaltningsrevisionens åtgärder skall inriktas. Arbetet
presenteras i Hälso- och sjukvård -- en strategistudie (F
1993:14).</pre>
<pre>Spri har i ett flertal rapporter under senare tid berört
frågor om såväl sjukvårdsmodeller som kvalitetssäkring (se t.ex.
rapporterna 344 och 350--354).</pre>
<pre>I betänkandet 1990/91:SoU4 behandlade utskottet motioner
om gränsdragningen mellan rikssjukvård, regionvård och annan
vård (s. 20 f.). Utskottet redovisade bestämmelserna om
regionindelning m.m. i 9 § hälso- och sjukvårdslagen samt en
översikt av riksavtalet för hälso- och sjukvård med till avtalet
vissa tillhörande förteckningar med närmare bestämmelser.
Utskottet redovisade vidare det då pågående projektet VÄGVAL,
ett samarbete mellan Landstingsförbundet, Socialdepartementet
och Socialstyrelsen om en översyn av frågor kring vårdens
struktur, organisation och styrning m.m. Utskottet gjorde
därefter följande bedömning.</pre>
<pre>Målet för hälso- och sjukvården -- en god hälsa och en vård på
lika villkor för hela befolkningen -- förutsätter bl.a. en god
samverkan mellan sjukvårdshuvudmännen. Det är inte rationellt
att varje enskilt landsting bygger upp kompetens och avsätter
resurser för alla nödvändiga vårdinsatser. Bestämmelserna om
regional samverkan och om regionindelning har tillkommit för att
underlätta och förbättra det nödvändiga samarbetet och samverkan
mellan sjukvårdshuvudmännen. Ett medel för den nödvändiga
samverkan har varit det riksavtal för hälso- och sjukvård som
träffats av landstingen och de rekommendationer i form av
förteckningarna E och R till detta avtal som årligen fastställs
av Landstingsförbundets styrelse. När det gäller områden som
gråstarr-, höftleds- och kranskärlsoperationer har staten gjort
särskilda satsningar, inte minst ekonomiska, för att underlätta
samarbetet mellan sjukvårdshuvudmännen.</pre>
<pre>Ett omfattande utredningsarbete har initierats inom ramen för
det s.k. VÄGVAL-projektet. Inom ramen för detta skall såväl
primärvård som länssjukvård och regionsjukvård analyseras. Inom
Landstingsförbundet pågår vidare en utvärdering av förteckning
R. Vilka effekter detta arbete kan få för det regionala
samarbetet inom hälso- och sjukvården är dock fortfarande
oklart.</pre>
<pre>Med hänsyn till det anförda avstyrktes då aktuella motioner.</pre>
<pre>
Utskottets bedömning</pre>
<pre>Utskottet konstaterar att flertalet av de frågeställningar som
aktualiseras i motionsyrkandena faller inom ramen för direktiven
till Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och
organisation, HSU 2000, eller Utredningen om prioriteringar inom
hälso- och sjukvården.</pre>
<pre>Utskottet vidhåller sin tidigare uttalade  allmänt positiva
inställning till det pågående förnyelsearbetet inom hälso- och
sjukvården. Samtidigt vill utskottet erinra om sitt uttalande i
samband med behandlingen av forskningspropositionen att det är
angeläget att effekterna av omstruktureringen av den kliniska
forskningen följs upp. Med hänsyn till den betydelse som
vetenskaplig utvärdering av använda metoder har för att
sjukvården skall kunna bedrivas rationellt, vidhåller utskottet
sin uppfattning att denna forskning måste öka och ges ökat stöd.
Utskottet har inhämtat att dessa frågor behandlas av en särskild
expert och till honom knuten referensgrupp, samt att en central
grupp för behandling av dessa frågor har tillsatts inom
Utbildningsdepartementet. Därvid tas behövliga kontakter med
olika expertorgan, däribland Statens beredning för utvärdering
av medicinsk metodik (SBU). Arbete pågår också inom olika
myndigheter m.m. för att följa utvecklingen och belysa
konsekvenserna i olika avseenden av pågående förändringar inom
hälso- och sjukvårdens område. Även kvalitetssäkring tas upp i
utredningsarbetet och behandlas i nyligen meddelade
föreskrifter.</pre>
<pre>Utskottet anser att regeringens kommande förslag med anledning
av det pågående utredningarbetet bör avvaktas innan riksdagen
tar något initiativ i dessa frågor. Utskottet avstyrker därför
motionerna So439 (s) yrkande 7, So449 (s) yrkande 4, So460 (nyd)
yrkandena 4--6, So462 (fp), So473 (m), So480 (kds), So492 (kds),
So500 (-), So513 (-) yrkande 5 och Sf234 (nyd) yrkande 9.</pre>
<pre>När det gäller effekterna av patientavgifterna har HSU 2000 i
uppdrag att analysera patientavgifternas roll inom hälso- och
sjukvården: som finansieringskälla, som styrinstrument och
avgifternas fördelningspolitiska betydelse. Förhöjda avgifter
måste enligt direktiven kombineras med ett effektivt
högkostnadsskydd. Även Prioriteringsutredningen har att beakta
avgifternas effekter som prioriteringsinstrument. I samband med
uppföljningen av Ädelreformen har Socialstyrelsen uppmärksammat
skillnader i uttag av avgifter mellan olika kommuner. Frågan
följs upp inom Socialstyrelsen och en rapport kommer att
presenteras i början av december 1993. Regeringen kommer att
tillsätta en särskild utredning beträffande effekterna av
avgifterna inom handikappomsorgen. Utskottet anser att
resultatet av dessa utredningar och av den pågående översynen
bör avvaktas innan riksdagen överväger att ta något initiativ i
dessa frågor. Utskottet avstyrker därför motion So439 (s)
yrkande 4. Utskottet avstyrker också motion So443 (nyd).</pre>
<pre>
Primärvårdsfrågor m.m.</pre>
<pre>Motioner</pre>
<pre>I motion 1992/93:So464 av Isa Halvarsson och Christer
Lindblom (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om egenvård.
Motionärerna anser att det är viktigt med en fortsatt satsning
på egenvården. De anknyter till det pågående systemskiftet inom
hälso- och sjukvården och anför att valfriheten för människorna
ökar samtidigt som pressen på kostnadseffektivitet är hård.
Satsningarna på ökade kunskaper om egenvård är på väg att komma
i skymundan. Motionärerna anser att ett husläkarsystem ger
större möjligheter till effektivare satsningar på egenvård.</pre>
<pre>I motion 1992/93:So452 av Lennart Brunander (c) hemställs
att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av en helhetssyn på individen och utformandet av en
friskvårdsstrategi, som tar hänsyn till sambandet mellan hälsa,
gemenskap och miljö.</pre>
<pre>I motion 1992/93:So471 av Gullan Lindblad m.fl. (m, s, fp,
c, kds) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i
motionen anförts om att sjuksköterskans och barnmorskans
professionella kompetens bör tillvaratas i folkhälsoarbetet
(yrkande 1).  Motionärerna anför att det folkhälsoarbete som
distriktssköterskan och barnmorskan sedan länge utfört i den
öppna vården i nära kontakt med och i samarbete med befolkningen
måste beaktas väl i den kommande omstruktureringen av vården.
Även skolsköterskor och bvc-sköterskor bör omnämnas i detta
sammanhang. Genom sin uppsökande verksamhet, sin närhet till
befolkningen och sitt samarbete med socialtjänsten och
barnomsorgen har dessa  yrkesgrupper en områdesbaserad kunskap
som inga andra inom primärvården besitter och som det är viktigt
att slå vakt om även i framtiden, anser motionärerna. Vidare
begärs ett tillkännagivande till regeringen om att barnmorskorna
bör ges ett utvidgat yrkesansvar (yrkande 3). Motionärerna
anser att barnmorskorna bör få receptförskrivningsrätt inom
preventivmedelsområdet men också vad avser en del andra
läkemedel. Deras arbete skulle därigenom effektiviseras.</pre>
<pre>I motion 1992/93:So510 av Margareta Winberg m.fl. (s)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen
anförts om barnmorskors rätt att förskriva preparat för
antikonception i  efterhand (yrkande 4). Motionärerna anser
att de barnmorskor som redan har rätt att förskriva p-piller
också bör få rätt att förskriva preparat för antikonception i
efterhand.</pre>
<pre>
Bakgrund m.m.</pre>
<pre>I betänkandet 1991/92:SoU15 behandlade utskottet flera
motioner under rubriken Husläkarsystem m.m. (s. 82 f.),
däribland en motion om behovet av en helhetssyn på individen och
utformandet av en friskvårdsstrategi som tar hänsyn till
sambandet mellan hälsa och miljö. Vidare behandlades motioner om
mödra- och barnhälsovårdens verksamhet och organisation i ett
system med husläkare, distriktssköterskornas roll i framtiden
och barnmorskors rätt att förskriva preventivmedel. Utskottet
utgick ifrån (s. 86) att även de roller som andra yrkesgrupper
än läkare bör ha i framtiden, t.ex. sjuksköterskor,
distriktssköterskor och barnmorskor, skulle komma att övervägas
när ett system med husläkare utformades. Även frågor om behovet
av omarbetning av reglementen för dessa grupper samt frågor om
förskrivningsrätt m.m. torde då övervägas, skrev utskottet som
ansåg att riksdagen inte borde föregripa regeringens
ställningstaganden i dessa frågor.</pre>
<pre>Frågan om privatanställda barnmorskors förskrivningsrätt
behandlades dessförinnan i betänkandet SoU 1987/88:16
vartill hänvisas (s. 18 f.).</pre>
<pre>Det nyligen beslutade husläkarsystemet (prop. 1992/93:160,
SoU22 rskr. 355) vilket skall vara fullt genomfört vid
utgången av  år 1995 innebär att alla invånare i Sverige skall
få möjlighet att själva välja en husläkare. I huvudsak ställde
sig utskottet bakom regeringens förslag i propositionen.
Förslaget innebär att husläkaren får ett tydligt och preciserat
ansvar för de personer som valt honom till sin husläkare. Vissa
grundkrav måste vara uppfyllda för att en verksamhet skall kunna
betraktas som husläkarverksamhet. Dessa skall vara lika över
hela landet. För att verksamheten skall kunna anpassas efter
lokala behov och förutsättningar och för att
sjukvårdshuvudmännen skall kunna fullgöra det ansvar som åläggs
dem enligt HSL skall sjukvårdshuvudmannen kunna fastställa ett
husläkaråtagande inom sitt sjukvårdsområde som utöver
grundkraven även kan innefatta läkarinsatser inom övrig
primärvård samt skyldighet att tillhandahålla insatser av
distriktssköterska. Bärande motiv för husläkarsystemet är
tillgänglighet och kontinuitet. Det är husläkarens uppgift att
se till att man som patient får den vård man behöver på rätt
vårdnivå. Kontinuitet i vården står i detta sammanhang för en
effektiv samverkan mellan olika personalkategorier och mellan
olika vårdnivåer för att på bästa sätt tillgodose en patients
vårdbehov. När det gäller husläkaren och omvärlden poängterade
utskottet (s. 37) att avgörande för en fortsatt positiv
utveckling av den öppna vården på primärvårdsnivå är att
samspelet mellan husläkaren och andra yrkesgrupper fungerar väl.
Detta gäller, enligt utskottet, i särskilt hög grad vid vården
och omhändertagandet av utsatta grupper. Husläkarverksamheten
kräver samverkan med bl.a. distriktssköterskor och personal inom
barn- och mödrahälsovården. Utskottet uttalade (s. 37) att det
kunde se flera fördelar med ett områdesansvar för
distriktssköterskorna och underströk att det i propositionen
inte fanns någonting som motsade att distriktssköterskorna även
fortsättningsvis skall ha ett sådant ansvar.</pre>
<pre>I propositionen föreslogs vidare att läkemedel som får
förskrivas av distriktssköterskor omfattas av samma
prisnedsättning och kostnadsbefrielse som läkemedel som
förskrivs av läkare. Vidare förordades att en ny
försöksverksamhet genomförs i syfte att vidga
läkemedelssortimentet vad gäller distriktssköterskornas
förskrivningsrätt.</pre>
<pre>Regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag till
kompletterande bestämmelser i vissa hänseenden såvitt gäller
husläkarsystemet. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets
förslag.</pre>
<pre>Regeringen har nyligen gett direktiv för en parlamentarisk
Husläkardelegation (dir. 1993:76) med uppgift att under
tiden den 1 juli 1993--den 30 juni 1996 följa utvecklingen och
effekterna av husläkarreformen. Delegationen skall uppmärksamma
regering och riksdag på behov av eventuella förändringar och
särskilt följa och bedöma reformens effekter på fördelningen av
husläkare och andra läkare över landet samt frågor som rör
producent- och konkurrensneutralitet. Vidare skall delegationen
bl.a. följa hur sjukvårdshuvudmännen utformar
husläkaråtagandena, hur medborgarna informeras m.m. Delegationen
bör också i övrigt kunna ta upp andra frågor som kan
aktualiseras till följd av husläkarreformen, heter det i
direktiven.</pre>
<pre>Regeringen har nyligen uppdragit åt Läkemedelsverket och
Socialstyrelsen att i samarbete förbereda och följa upp en
försöksverksamhet med ett vidgat läkemedelssortiment vad gäller
distriktssköterskornas förskrivningsrätt. Försöksverksamheten
skall kunna inledas den 1 april 1994 och bör omfatta tre år.</pre>
<pre>I departementspromemorian Ds 1992:61 Samordnade bestämmelser
om åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen föreslår
utredaren Kay Gunnar Wilow, som haft regeringens uppdrag att
utreda i vilken utsträckning olika yrkesgrupper inom hälso- och
sjukvården bör omfattas av bestämmelser utöver de föreskrifter
som finns i tillsynslagen, att en lag införs om åligganden för
hälso- och sjukvårdspersonalen. Utredningsförslaget innebär
bl.a. att allmänna läkarinstruktionen, reglementet för
sjuksköterskor och reglementet för barnmorskor skall upphöra att
gälla. Efter remissbehandling bereds nu förslaget i
Socialdepartementet.</pre>
<pre>Läkemedelsverket har efter ett expertmöte i våras givit ut
behandlingsrekommendationer om antikonception. Under rubriken
Postkoital antikonception redovisas bl.a. att denna behandling
bör reserveras för kvinnor som hamnat i en nödsituation t.ex.
efter våldtäkt. En metod är hormonell och innebär att flera
tabletter (p-piller) tas med korta intervaller på visst sätt
efter ett oskyddat samlag. Återbesök bör ske 3-4 veckor efter
behandling. Eftersom metoden inte är fullständigt säker och kan
leda till uttalade biverkningar bör den enligt
rekommendationerna endast användas av läkare eller av barnmorska
efter personlig delegation av läkare. Behandlingen bör alltid
följas upp. Någon metod som fungerar som "dagen-efter-piller"
att tas upprepade gånger under menstruationscykeln finns inte
tillgänglig för allmänt bruk. (Information från Läkemedelsverket
nr 1993:4).</pre>
<pre>Regeringen har uppdragit åt Läkemedelsverket att i samråd
med Socialstyrelsen utreda om barnmorskor med rimliga krav på
medicinsk säkerhet självständigt kan medges rätt att förskriva
läkemedel som används i födelsekontrollerande syfte. Enligt
uppdraget är det av särskild vikt att frågan bereds med
beaktande av att barnmorskor som idkar enskild verksamhet ofta
arbetar utan läkares förmanskap. Läkemedelsverket har
förberett föreskrifter angående vilka läkemedel
förskrivningsrätten skall omfatta. Socialstyrelsens förslag
till Allmänna råd och föreskrifter har nyligen varit på remiss
och remissynpunkterna bearbetas för närvarande.</pre>
<pre>
Utskottets bedömning</pre>
<pre>Utskottet anser att det husläkarsystem som införs från
årsskiftet i huvudsak tillgodoser de syften som framförs i
motionerna So464 (fp) och So452 (c). Egenvården berörs också i
Prioriteringsutredningens arbete. Motionerna avstyrks.</pre>
<pre>Husläkarsystemet förutsätter en effektiv samverkan mellan
olika personalkategorier och mellan olika vårdnivåer för att på
bästa sätt tillgodose patienternas vårdbehov. Avgörande för en
fortsatt positiv utveckling av den öppna vården på
primärvårdsnivå är att samspelet mellan husläkaren,
distriktssköterskor och personal inom barn- och mödrahälsovården
fungerar väl. Husläkardelegationen skall ha till uppgift bl.a.
att följa hur sjukvårdshuvudmännen utformar husläkaråtagandena.
Delegationen skall vidare uppmärksamma regering och riksdag på
behov av eventuella förändringar. Något intiativ från  riksdagen
behövs inte med anledning av motion So471 (m, s, fp, c, kds)
yrkande 1. Motionsyrkandet avstyrks.</pre>
<pre>Frågan om en självständig rätt för barnmorskor att förskriva
läkemedel som används i födelsekontrollerande syfte övervägs för
närvarande i Läkemedelsverket och Socialstyrelsen. Utskottet
avstyrker därför motionerna So471 (m, s, fp, c, kds) yrkande 3
och So510 (s) yrkande 4.</pre>
<pre>
Akutsjukvården</pre>
<pre>I motion 1992/93:So444 av Leif Bergdahl (nyd) berörs olika
aspekter på en bättre akutsjukvård. Motionären hemställer att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att förbättra kvaliteten i det akuta
omhändertagandet av svårt skadade och sjuka genom att införa
specialiteten "emergency medicine" efter anglosaxiska förebilder
(yrkande 1), att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att bygga upp särskilda
traumacentra i Sverige efter amerikansk förebild (yrkande
2), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ambulans- och helikopterverksamheten
måste byggas ut (yrkande 3), att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att akut
omhändertagande av svårt skadade personer måste ges högre
prioritet inom sjukvården (yrkande 4), att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
kompetensgraden för de jourhavande inom akutsjukvården måste
höjas (yrkande 5), att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av
prestationsersättning på akutmottagningar i syfte att locka mer
kvalificerade läkare att tjänstgöra där (yrkande 6), samt
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
frågan om akutsjukvårdens organisation utreds i syfte att minska
dödligheten och att förbättra förutsättningarna för ett positivt
och snabbare vårdresultat för patienterna samt i övrigt höja
effektiviteten och minska kostnaderna såväl för den enskilde som
för samhället, allt i enlighet med de förslag som framförts i
motionen (yrkande 7). I motionen anförs att i framför allt
USA har särskilda traumacentra byggts upp. Erfarenheterna där
har varit mycket goda, och studier har visat en dramatisk
minskning i andelen dödsfall och allvarliga komplikationer.
Erfarenheten där har också visat att ambulans- och
helikopterverksamheten måste byggas ut samtidigt med
centraliseringen av traumavården. Enligt motionären har akut
omhändertagande av svårt skadade personer inte getts någon högre
prioritet inom sjukvården i Sverige. Det råder en starkt
decentraliserad organisation, och bemanningen och resurserna vid
respektive akutmottagning och akutsjukhus är högst varierande.</pre>
<pre>I Socialstyrelsens aktiva uppföljning har akutverksamheten
granskats i olika delar av landet. I en projektrapport från
februari 1992, Trauma och astma, Medicinsk revision
1988--90, redovisas iakttagelser från Västerbottens och
Norrbottens läns  landsting. Syftet med studien angavs vara att
granska och utvärdera det akuta omhändertagandet inom två
områden med olika krav på sjukvårdsorganisationen, nämligen
patienter med svåra trauma och astma, som grund för en
diskussion om kvalitet och säkerhet, och för
sjukvårdshuvudmännens eget förändringsarbete.</pre>
<pre>I en inledande sammanfattning till rapporten sägs följande
beträffande trauma.</pre>
<pre>De resultat som erhållits ger anledning till en diskussion om
att kategoriindela och nivåstrukturera akutsjukhusen, och att
därvid säkerställa personella och materiella resurser som
motsvarar kraven på adekvat traumavård. En förutsättning för en
mer koncentrerad akutsjukvårdsorganisation är vidare ett väl
fungerande sjuktransportsystem. Ambulanssjukvården bör därför
förstärkas med ökad tillgång till ambulanshelikopter.</pre>
<pre>Följande sägs om astma.</pre>
<pre>De resultat som erhållits ger anledning till en diskussion om
en förbättrad och kontinuerlig utbildning av den vårdpersonal
som kommer i kontakt med astmapatienter, samt en förbättring av
patienternas kunskaper om sin egen sjukdom. Detta gäller inte
minst primärvården, där allt fler astmapatienter sköts. Denna
rapport behandlar dock endast den slutna vården.</pre>
<pre>Socialstyrelsen gjorde i april i år en samtidig inspektion
av ett antal akutmottagningar spridda över hela landet. I en
rapport däröver sägs inledningsvis att akut- och
jourverksamhetens omfattning och kvalitet har stor aktualitet i
många landsting. Förutom iakttagelsen i samband med Aktiv
uppföljning där studier från Västerbotten/Norrbotten visade på
konsekvenserna av bristande kompetens, sägs att ett antal
tillsynsärenden hos de regionala tillsynsenheterna har gällt
fall där jourhavande läkares kompetens varit bidragande orsak
till händelseförloppet. Syftet med inspektionen är att som
komplettering till annat material inom ämnesområdet få en
aktuell ögonblicksbild av beredskapen och pågående verksamhet
vid akutmottagningarna en vanlig vardagskväll.</pre>
<pre>Under rubriken Slutsatser har bl.a. följande redovisats (s. 15
i rapporten).</pre>
<pre>Inspektionen har visat att beredskapen för akut
omhändertagande nattetid generellt sett är god. Tillgängligheten
till akutmottagningarna är också bra.</pre>
<pre>Väntetiderna var ibland långa, trots att det inte fanns så
många patienter i väntrummet. Det är ovanligt med riktlinjer för
inkallande av bakjour vid långa väntetider.</pre>
<pre>Våra iakttagelser vid inspektionen och den senare insamlade
statistiken över antalet sökande till akutmottagningarna stöder
slutsatsen att antalet akutmottagningar, som är öppna nattetid,
bör kunna reduceras och akut verksamhet koncentreras till färre
sjukhus.</pre>
<pre>Som primärjour tjänstgör vid några av de mindre sjukhusen
AT-läkare med kort erfarenhet (2--3 mån). På flertalet sjukhus,
där AT-läkare är primärjour, finns dock stöd i form av
mellanjour eller genom att bakjouren befinner sig på
akutmottagningen eller är lätt tillgänglig i hemmet. Styrelsens
principiella inställning är att AT-läkare inte ensamma bör
tjänstgöra som primärjour. Självfallet måste den som fullgör
AT-tjänstgöring få tillfälle att självständigt undersöka och
bedöma akuta fall, men detta måste under en inskolningsperiod
ske under direkt handledning av en mera erfaren läkare, som hela
tiden finns tillgänglig på sjukhuset.</pre>
<pre>Inspektionen gav ett något överraskande resultat beträffande
kirurgbakjourerna vid region/undervisningssjukhusen.</pre>
<pre>Trots att det ingick i förutsättningarna för inspektionen att
bakjouren ombads komma in till akutmottagningen och detta
förklarades för vederbörande vid telefonsamtalet, infann sig
endast tre av de åtta inkallade. Man kan givetvis ha förståelse
för att en inspektion av tillsynsmyndigheten inte i
angelägenhetsgrad kan jämföras med omhändertagande av offren
efter en större trafikolycka. Mera oroande är uppgifterna från
nattpersonalen på vissa akutmottagningar att bakjouren endast
får kontaktas av mellanjouren, att bakjouren aldrig tillkallas
eller ens underrättas, när både primär- och mellanjouren är
upptagna av var sin pågående operation och inte heller
tillkallas om väntetiden för icke omhändertagna patienter på
akutmottagningen uppgår till 6--7 timmar.</pre>
<pre>I Läkartidningen nr 34/1993 s. 2778 f. redovisas
resultatet av en delstudie av bemanningen vid landets
akutsjukhus under jourtid. Delstudien ingår i ett projekt vid
SBU rörande omhändertagande av trafikolycksfall i den svenska
sjukvården. Artikeln har rubriken "Skicka akutfallen direkt till
specialist! Oekonomiskt med oerfaren i primärjouren".</pre>
<pre>
Utskottet gör följande bedömning.</pre>
<pre>Utskottet konstaterar att Socialstyrelsen inom ramen för sin
uppföljnings- och tillsynsverksamhet tagit upp frågor om akut-
och jourverksamhetens omfattning och kvalitet. Utskottet utgår
från att de av Socialstyrelsen påtalade konsekvenserna av
bristande kompetens inom jourverksamheten därvid kommer att
beaktas. Något intitiativ från riksdagen behövs därför inte.
Motion So444 (nyd) avstyrks.</pre>
<pre>
Vårdgaranti</pre>
<pre>I motion 1992/93:So442 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl
(båda nyd) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att vårdgarantin
bör omfatta alla hjärtsjukdomar som kräver kirurgisk behandling
(yrkande 1). Motionärerna anför att införandet av en
vårdgaranti för coronarsjukdom (kranskärl) har medfört avsevärda
förbättringar för denna patientkategori men att detta tyvärr har
skett på bekostnad av andra svårt hjärtsjuka. Väntetiden för
t.ex. en aortaklaffoperation har ökat på många håll. Vidare
hemställer motionärerna om ett tillkännagivande till regeringen
om att väntetiden för utredning och behandling maximalt får vara
tre månader från det tillfälle då behovet uppstått (yrkande
2).</pre>
<pre>
Representanter för staten och Landstingsförbundet
rekommenderade sjukvårdshuvudmännen att införa en s.k.
vårdgaranti fr.o.m. år 1992 för vissa operationer och andra
medicinska insatser. Den patient som omfattas av vårdgarantin
skall bli behandlad inom tre månader från det att patienten har
satts upp på vårdplaneringslista. Om patienten inte skulle kunna
bli behandlad inom denna tid på den egna kliniken, skall
patienten erbjudas vård vid annan klinik inom sjukvårdsområdet,
hos annan sjukvårdshuvudman eller hos privat vårdgivare.
Följande tio behandlingar/insatser omfattas av vårdgarantin,
nämligen utredning och behandling av kranskärlssjukdomar, total
ledplastik i höft- och knäled, operationer av gråstarr,
operation av gallstenssjukdom, operation av ljumskbråck,
operation av godartad prostataförstoring, kirurgisk behandling
av urininkontinens hos kvinnor, kirurgisk behandling av prolaps
(framfall) samt utprovning av hörapparat.</pre>
<pre>Parterna enades också om att Socialstyrelsens allmänna råd
skall vara vägledande för bedömningen av vilka patienter som
omfattas av vårdgarantin. Vidare var parterna överens om att
effekterna av vårdgarantin måste följas upp vad gäller
produktion, väntetider, indikationer och konsekvenser för andra
patientgrupper m.m. Detta arbete skulle bedrivas gemensamt av
Socialstyrelsen och Landstingsförbundet. Statligt bidrag
lämnades engångsvis med sammanlagt 500 miljoner kronor för år
1992 till berörda sjukvårdshuvudmän.</pre>
<pre>I allmänna råd från Socialstyrelsen 1991:11 God vård i
rätt tid anger styrelsen riktlinjerna för vilka indikationer som
skall bilda underlag för  läkarnas bedömning. De allmänna råden
skall medverka till att människor bedöms på samma medicinska
grunder.</pre>
<pre>I sitt betänkande 1991/92:SoU15 behandlade utskottet
motionsyrkanden liknande de nu aktuella (s. 125 f.). Utskottet
uttalade att vårdgarantin är ett viktigt medel för att utjämna
väntetiderna i landet för vissa angelägna operationer och
behandlingar. Effekterna av vårdgarantin vad gäller produktion,
väntetider och konsekvenser för andra patientgrupper m.m. skall
följas upp. Riksdagen hade inte anledning att då överväga någon
förändring av vårdgarantin. Motionsyrkandena avstyrktes.</pre>
<pre>Vårdgarantin gäller även under år 1993 enligt den s.k.
Dagmaröverenskommelsen för detta år (prop. 1992/93:17 s. 25
f.).</pre>
<pre>I propositionen anges att parterna har kunnat konstatera att
erfarenheterna av vårdgarantin hittills är goda samt att det
rådde enighet om att det var angeläget att ett rikstäckande
vårdgarantisystem med gemensamma indikationer och möjlighet att
remittera patienter över hela landet bibehålls även 1993.
Landstingsförbundet skulle rekommendera sjukvårdshuvudmännen
riktlinjer för en fortsatt vårdgaranti under år 1993.</pre>
<pre>I budgetpropositionen (prop. 1992/93:100 bil. 6 s. 79)
angavs att ännu inget fanns som tydde på att andra
behandlingsinsatser fått stå tillbaka till följd av de insatser
som gjorts inom de områden som vårdgarantin omfattar.</pre>
<pre>En arbetsgrupp med företrädare för Socialstyrelsen och
Landstingsförbundet följer utvecklingen och erfarenheterna av
vårdgarantin.</pre>
<pre>Från Socialstyrelsen har inhämtats att styrelsen
kontinuerligt  via sitt medicinska råd för hjärt/kärlsjukdomar
har kunnat följa utvecklingen och dragit slutsatsen att
sjukhusen har kunnat prioritera på ett för patienterna riktigt
sätt, möjligen med undantag för Karolinska sjukhuset där det
funnits resursproblem för just klaffoperationer. Diskussion har
enligt uppgift förts om möjligheterna att öppna en ny klinik vid
Huddinge sjukhus. För att möta resursbristen har Stockholms läns
landsting enligt uppgift köpt en del kapacitet av Sophiahemmet.</pre>
<pre>
Utskottet gör följande bedömning.</pre>
<pre>Effekterna av den fr.o.m. år 1992 införda vårdgarantin följs
upp av Socialstyrelsen och Landstingsförbundet. Riksdagen bör
därmed inte överväga något initiativ med anledning av motion
So442 (nyd). Motionen avstyrks.</pre>
<pre>
Samverkansavtal</pre>
<pre>I motion 1992/93:So455 av Anita Jönsson och Jarl Lander
(s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i
motionen  anförts om samverkansavtal. Motionärerna anför att
samverkansavtal tecknas med privata vårdgivare av
sjukvårdshuvudmannen. Avtalet meddelas till Försäkringskassan
och läkaren blir därefter ansluten dit. När avtalet är tecknat
har sjukvårdshuvudmannen, enligt motionärerna, inget inflytande
på verksamheten. Kostnaderna för samverkansavtalet dras av från
statsbidraget till landstingen. När en praktik överlåtes
beräknas ersättning för utrustning m.m. men också för eventuellt
förekommande samverkansavtal. Det finns enligt motionärerna en
handel med samverkansavtal vilket innebär att landstingen blir
bundna till samverkansavtalen för all framtid utan att kunna
påverka vem som har avtalet eller i övrigt kunna kräva
kvalitetskontroll eller samarbete.</pre>
<pre>
Utskottet gör följande bedömning.</pre>
<pre>Enligt vad utskottet har erfarit är sjukvårdshuvudmännen när
de träffar samverkansavtal med privata vårdgivare i allmänhet
angelägna om att sedvanliga avtalsvillkor skall gälla
beträffande personligt ansvar, avtalstidens längd, uppsägning av
avtalet m.m. Något initiativ från riksdagens sida behövs inte.
Motion So455 (s) avstyrks.</pre>
<pre>
Tolkar inom sjukvården</pre>
<pre>I motion 1992/93:So432 av Berith Eriksson m.fl. (v)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
tolkverksamheten enligt vad i motionen anförts om nödvändigheten
av att använda auktoriserade tolkar. Motionärerna anför att
enligt uppgift från olika landsting, förekommer det att man i
stället för auktoriserade tolkar använder sig av anhöriga,
vänner eller personal. Det är vanligare nu när olika enheter har
fått ett eget budgetansvar. Det är ett sätt att spara pengar. Då
anhöriga, vänner eller personal används som tolkar blir det
brister i patientens säkerhet. Dessa behöver inte följa de
etiska regler som finns om att vara neutral och opartisk. De har
kanske inte heller tystnadsplikt. Missförstånd kan lättare
uppstå och slutsatser dras av felaktig information, heter det i
motionen.</pre>
<pre>I Hälso- och sjukvårdslagen med kommentarer av Jan Sahlin
(tredje upplagan 1990) sägs bl.a. följande i kommentarerna till
lagens 2 a § såvitt gäller upplysningar till invandrare
(FL=Förvaltningslagen).</pre>
<pre>Enligt 8 § FL bör alla myndigheter, som har att göra med någon
som ej behärskar svenska språket eller är allvarligt hörsel-
eller talskadad, vid behov anlita tolk. Denna grundprincip får
anses vara vägledande också inom den offentliga hälso- och
sjukvården, även om paragrafen till följd av bl.a. FL:s allmänna
systematik -- den dagliga verksamheten inom vården kan inte
anses vara en del av "förvaltningsmyndigheternas handläggning av
ärenden" (1 § FL) -- inte är formellt tillämplig där. Det bör
emellertid i sammanhanget erinras om att de regler i FL som
berör myndigheternas serviceskyldighet också gäller annan
förvaltningsverksamhet hos myndigheter än handläggning av
ärenden och att därmed skyldigheten i 4 § FL att "lämna
upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till
enskilda i frågor som rör myndigheternas verksamhetsområde" ofta
får anses inkludera ett åliggande att biträda med tolkservice
när det blir nödvändigt i en vårdsituation, "i den utsträckning
som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov
av hjälp och myndigheternas verksamhet".</pre>
<pre>Utskottet har från Landstingsförbundet inhämtat att frågan
om tolkkostnader i samband med hälso- och sjukvård till
asylsökande och flyktingar är aktuell. Landstingsförbundet och
Statens invandrarverk har sedan 1985 tecknat centrala
överenskommelser om ersättning till sjukvårdshuvudmännen för
hälso- och sjukvård till asylsökande och flyktingar.
Överenskommelserna har även omfattat ersättning för
tolkkostnader. Från och med 1993 har Statens invandrarverk sagt
upp den centrala överenskommelsen. Avsikten är enligt uppgift
att träffa lokala överenskommelser med berörda
sjukvårdshuvudmän. Verket menar att sjukvårdshuvudmännen skall
svara för tolkkostnaderna. Flera landsting har nyligen
tillskrivit regeringen (Kulturdepartementet) och hemställt att
regeringen omprövar invandrarverkets beslut att inte betala
tolkkostnader i samband med hälso- och sjukvård åt asylsökande
och flyktingar.</pre>
<pre>I Kulturdepartementet bereds för närvarande dessa frågor
såväl i form av enskilda överklagningsärenden som förberedelser
med en proposition vilken har aviserats till november.</pre>
<pre>
Utskottet gör följande bedömning.</pre>
<pre>Enligt 2 a § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall hälso-
och sjukvården bedrivas så att den uppfyller kraven på en god
vård. Detta innebär bl.a. att den skall vara av god kvalitet och
tillgodose patientens behov av trygghet i vården och
behandlingen, bygga på respekt för patientens självbestämmande
och integritet samt främja goda kontakter mellan hälso- och
sjukvårdspersonalen. Av bestämmelser (4 och 8 §§) i
förvaltningslagen (1986:223) följer att tolk vid behov bör
anlitas inom den offentliga hälso- och sjukvården.</pre>
<pre>Frågan om vilken tolk som skall anlitas i ett enskilt fall är
en känslig fråga som måste få ökad uppmärksamhet utifrån
patientens situation och önskemål. Något initiativ från
riksdagens sida behövs inte. Utskottet avstyrker motion So432
(v).</pre>
<pre>
Kunskaper i invandrarspråk</pre>
<pre>I motion 1992/93:Sf644 av Karl-Erik Svartberg m.fl. (s)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen
anförts om meritvärdering av kunskaper i invandrarspråk vid
tillsättning av vissa tjänster (yrkande 5). Motionärerna
anför att vård och omsorg till äldre invandrare ofta stöter på
problem till följd av dessa invandrares bristande kunskaper i
svenska. Ett sätt att möta dessa svårigheter kan, enligt
motionärerna, vara att räkna kunskaper i invandrarspråk som en
merit vid tillsättningen av tjänster vilka till väsentlig del
har invandrargrupper som vård- och omsorgstagare.</pre>
<pre>I betänkandet 1992/93:SoU16 behandlade utskottet motioner
om invandrares situation, bl.a. behov av vård och omsorg på det
egna språket. Motionerna tog sikte på äldre invandrare (s. 15
f.). Utskottet anförde sammanfattningsvis att det utgick ifrån
att regeringen noga följer frågan om äldre invandrares speciella
situation och senare återkommer med förslag. Något uttalande med
anledning av de då aktuella motionerna behövdes inte.</pre>
<pre>Från Landstingsförbundet har inhämtats att landstingen
sköter sin rekryteringspolicy självständigt. I riktlinjer eller
personalpolitiska program hos många landsting anges emellertid
att kunskaper i visst invandrarspråk kan beaktas som en särskild
merit vid tillsättning av viss tjänst.</pre>
<pre>
Utskottet gör följande bedömning.</pre>
<pre>Utskottet anser det angeläget att sjukvårdshuvudmännen beaktar
de problem som tas upp i motionen. Något initiativ från
riksdagens sida behövs inte i de frågor som tas upp i motion
Sf644 (s) yrkande 5. Yrkandet avstyrks därför.</pre>
<pre>
Examination av medicinalpersonal med utländsk examen</pre>
<pre>I motion 1992/93:So420 av Olle Schmidt m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts
om förändringar i förutsättningarna för undervisning/examination
för erhållande av svensk legitimation av medicinalpersonal.
Motionärerna anför att personer som har utländsk medicinsk
utbildning kan efter komplettering erhålla svensk legitimation.
Förutsättningarna är bl.a. godkänt språkprov och godkänd kurs i
svensk hälso- och sjukvårdslagstiftning. Motionärerna anför att
det är två problem, dels att antalet kurser per år är
otillräckligt i förhållande till antalet personer med adekvat
bakgrund, dels att det inte finns någon gräns för antalet gånger
en person som misslyckats i examineringen får försöka igen. Det
orsakar köer till kurserna.</pre>
<pre>Utskottet behandlade i betänkandet 1992/93:SoU1 en motion
med krav på översyn av Socialstyrelsens regler angående
komplettering av utländsk utbildning för svensk
sjuksköterskelegitimation. Det gällde möjligheten att läsa en
del kurser på distans och tentamensmöjligheten på fler orter
m.m. Utskottet konstaterade (s. 15) att en del av de hinder
motionärerna pekat på hade undanröjts samt att arbetet för att
ta bort ytterligare hinder fortsatte inom Socialstyrelsen. Något
initiativ från riksdagens sida behövdes inte. Utskottet
avstyrkte motionen.</pre>
<pre>Från Socialstyrelsen har inhämtats att det inte är några
köer till kurserna i svensk hälso- och sjukvårdslagstiftning.
Läget är emellertid annorlunda beträffande språkkurserna och
språkproven med anledning av att språkproven inte klaras lika
lätt. Socialstyrelsen har ekonomiska resurser för att genomföra
språkprov för en kursomgång på respektive studieort (fem
studieorter med ca 15 kursplatser på respektive ort). Tidigare
bidrog också länsarbetsnämnderna med en del resurser så till
vida att stöd gavs till enskilda arbetssökande för att genomföra
dessa kurser. I början av innevarande år skrev Socialstyrelsen
till Arbetsmarknadsstyrelsen i anledning av att det kommit till
Socialstyrelsens kännedom att flera länsarbetsnämnder hade
aviserat att de inte hade möjlighet att, som tidigare, bidra
ekonomiskt till språkkurserna. Socialstyrelsen hoppades på
Arbetsmarknadsstyrelsens stöd i fråga om länsarbetsnämndernas
forsatta insatser. Arbetsmarknadsstyrelsen har svarat att
man i överläggningar med Landstingsförbundet, Socialstyrelsen
och Invandrarverket avsåg att ta upp frågan om s.k.
tillvaratagandeprojekt för utländsk medicinalpersonal och
behandla frågan ur ett mera övergripande perspektiv.</pre>
<pre>
Utskottet gör följande bedömning.</pre>
<pre>De frågor som tas upp i motion So420 (fp) övervägs av berörda
myndigheter. Något initiativ från riksdagens sida behövs inte.
Motionen avstyrks.</pre>
<pre>
Kvinnors hälsa</pre>
<pre>Motioner</pre>
<pre>Flera motioner tar upp olika aspekter på kvinnors
hälsoproblem.</pre>
<pre>I motion 1992/93:So448 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c,
kds) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i
motionen anförts om insatser för att förebygga ohälsa hos
kvinnor (yrkande 1). Motionärerna anför att samtidigt som
kvinnor lever längre än män uppvisar de enligt tillgänglig
statistik ett sämre hälsotillstånd och högre utnyttjande av
hälso- och sjukvården än männen. Satsningar bör ske på såväl
förebyggande insatser som vård, behandling och rehabilitering.
Som exempel på förebyggande insatser nämns i motionen följande.
Bland yngre kvinnor är det viktigt att sex- och
samlevnadsundervisningen intensifieras för att minska
förekomsten av såväl oönskade graviditeter som sexuellt
överförbara sjukdomar och därmed också behovet av befruktning
utanför kroppen. Insatser måste också göras för att minska
tobaksbruket. Kraftfulla insatser måste genomföras för att skapa
respekt bland unga kvinnor för alkoholen som ett
beroendeframkallande medel men även med tanke på alkohols
fosterskadande effekter. Information om motionens betydelse för
att förebygga sjukdomar i rörelseorganen måste spridas. Också
kostens betydelse för hälsan måste lyftas fram, heter det i
motionen. Vidare begärs ett tillkännagivande till regeringen om
vad i motionen anförts om rehabilitering av kvinnor (yrkande
3). Motionärerna anför att rehabiliteringen av kvinnor är
eftersatt. Siffrorna över långtidssjukskrivning,
sjukpensionering och förtidspensionering talar sitt tydliga
språk. Man måste undersöka varför kvinnors rehabilitering inte
lyckats, heter det i motionen.</pre>
<pre>I motion 1992/93:So475 av Charlotte Branting m.fl. (fp)
framställs ett flertal yrkanden med krav på insatser för
kvinnors hälsa. Sålunda begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad i motionen anförts om smärtlindring vid
förlossning (yrkande 7). Motionärerna anser att en
utvärdering måste göras av nytta och risker med de olika
smärtlindringsmetoder som står till buds. Vidare begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om uppföljningar av
kejsarsnitt (yrkande 8). Motionärerna anför att skillnaderna
i frekvensen kejsarsnitt mellan olika kvinnokliniker bör
analyseras närmare med avseende på indikationer och resultat.
Ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts
om livmoderframfall och urininkontinens begärs också (yrkande
9). Motionärerna anser att kunskapen om effektivare
behandlingsmetoder bör spridas ut i sjukvården så att kvinnor
slipper att besväras i onödan. När det  gäller omhändertagandet
av kvinnor med bröstcancer begärs också ett tillkännagivande
till regeringen (yrkande 10). Motionärerna anser att det
finns brister i eftervården som bör omfatta psykiskt stöd och
hjälp med komplikationer som svullen arm, infektioner i
handen/armen etc. De ideella bröstcancerföreningarna gör enligt
motionärerna en ovärderlig insats och bör därför få ökat
samhälleligt stöd för sin verksamhet. Motionärerna begär vidare
ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts
om åtgärder mot utbrändhet och självmord bland kvinnor
(yrkande 12). Motionärerna framhåller att ensamstående unga
mödrar, kvinnliga läkare, tandläkare och sjuksköterskor är
riskgrupper när det gäller självmord. Bland de bakomliggande
orsakerna finns bl.a. stress, bristande stöd i arbetet och i
hemmet samt mobbning som kan leda till utbrändhet vilket i sin
tur kan leda till självmordsförsök och självmord. Kampanjer och
annat opinionsbildande arbete behövs, heter det i motionen.
Motionärerna anser att det är angeläget att Folkhälsoinstitutet,
Socialstyrelsen, arbetsgivare, facket m.fl. tar problemet på
allvar. I motionen begärs vidare ett tillkännagivande om vad i
motionen anförts om åtgärder mot "matrubbningar" (yrkande
16). Motionärerna anser att det är en viktig uppgift för
Folkhälsoinstitutet, skolan och hälso- och sjukvården att ändra
på synen på kroppsidealet och att förmedla kunskap om lämplig
kost samt motionens betydelse för hälsan. Slutligen begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om invandrarkvinnors
hälsoproblem (yrkande 17). Motionärerna anser att det är
angeläget att studera hur vården fungerar för invandrarkvinnor.</pre>
<pre>I motion 1992/93:So485 av Märtha Gårdestig (kds) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam utredning om
bristerna i diagnos och behandling av hjärtsjukdom hos kvinnor.
Motionären hänvisar till en undersökning presenterad vid
läkarstämman 1992, vilken visade på stora skillnader mellan
behandlingen av manlig respektive kvinnlig hjärtinfarkt.
Motionären anför att om svenska kvinnor skulle få samma
behandling som svenska män borde ytterligare minst 700 kvinnor
behandlas med läkemedel mot hjärtinfarkt, vilket skulle
potentiellt rädda fler till livet och dessutom förbättra
livskvaliteten samt minska sjukvårdsbehovet hos övriga.</pre>
<pre>I motionerna 1992/93:So289 (yrkande 7) av Gudrun Schyman
m.fl. (v) och 1992/93:Ju839 (yrkande 5) av Karin Pilsäter
m.fl. (fp, s, kds, nyd, v) framställs snarlika yrkanden. I den
första motionen hemställs sålunda att riksdagen begär att
regeringen utarbetar förslag till lag om att anmälan om våldtäkt
automatiskt skall leda till en tidig möjlighet till
graviditetstest och/eller abortpiller. I den andra begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om
hälsovård och graviditetstest. Motionärerna anser att våldtagna
kvinnor måste garanteras att samhället aktivt ger den
information och det stöd, som finns, för undvikande av
graviditet efter våldtäkt. Därför bör rutinerna vid
läkarundersökningar, stödsamtal m.m. i samband med våldtäkt ses
över och aktivt erbjudande om graviditetstest införas som rutin
inom sjukvården.</pre>
<pre>
Bakgrund m.m.</pre>
<pre>Utskottet har tidigare behandlat motioner om kvinnors hälsa
och forskning därom. Utskottet konstaterade sammanfattningsvis i
betänkandet 1991/92:SoU15 (s. 145) att kvinnosjukvården var
eftersatt och att kvinnors särskilda hälsoproblem inte fått
tillräcklig uppmärksamhet. Utskottet såg det angeläget att dessa
frågor uppmärksammades ytterligare i framtiden.
Folkhälsoinstitutet har här en viktig uppgift, uttalade
utskottet. Vidare hänvisade utskottet till pågående projekt
initierade av Forskningsrådsnämnden och Institutet för
framtidsstudier och förutsatte att regeringen utan något
initiativ från riksdagens sida noga skulle följa utvecklingen.
Då aktuella motioner avstyrktes. I betänkandet 1992/93:SoU25
behandlades bl.a. ett flertal motioner med yrkanden om
satsningar på forskning om kvinnors hälsa. För en fullständig
redovisning hänvisas till betänkandet (s. 28 f.). Utskottet
konstaterade (s. 30) att det redan tidigare uttalat att det var
angeläget att frågan om kvinnornas särskilda hälsoproblem
uppmärksammas ytterligare i framtiden. Utskottet vidhöll denna
uppfattning. Av stort intresse i sammanhanget var
Folkhälsoinstitutets arbete med ett särskilt program om kvinnors
hälsa. Olika forskningskonferenser med speciell inriktning på
kvinnomedicinsk forskning planeras. Mot bakgrund av det arbete
som sålunda pågick ansågs de då aktuella motionerna
tillgodosedda och avstyrktes.</pre>
<pre>Ur Folkhälsoinstitutets verksamhetsplan för programmet
Kvinnors hälsa för budgetåret 1993/94 hämtas bl.a. följande.</pre>
<pre>Det finns oroande tecken på ökad ohälsa hos kvinnor. Bl.a.
ökar de s.k. ohälsotalet bland kvinnor, dvs.
sjukskrivningsfrekvens, arbetsskador och förtidspensioneringar.
Det är framför allt de lägst betalda kvinnorna med de mest
enformiga arbetena och den lägsta graden av inflytande som
drabbas av t.ex. belastningsskador som ökar kraftigt även bland
mycket unga kvinnor.</pre>
<pre>Kvinnor och män är olika, de har olika hälsoproblem. Men
kvinnors hälsoproblem har uppmärksammats i mindre utsträckning
än männens och de har fått mindre forskningsresurser.
Kunskapsbilden om kvinnors hälsa är både fragmentarisk och
motsägelsefull. För att förebygga sjukdomar och annan ohälsa hos
kvinnor behövs mer kunskap om hur sambanden mellan olika
faktorer i människors liv kan förstärka respektive motverka
risken för ohälsa. Metoder för att förebygga ohälsa bland
kvinnor behöver också utvecklas, både när det gäller primär,
sekundär och tertiär prevention.</pre>
<pre>Målsättningen för programmet Kvinnors hälsa är att</pre>
<pre>lägga grunden för och etablera ett kvinnoperspektiv i
folkhälsoarbetet, genom kunskapsutveckling och stöd åt
försöksverksamhet och utvecklingsarbete</pre>
<pre>klargöra likheter och skillnader i folkhälsan mellan kvinnor
och män, för att kunna förebygga könsspecifik sjukdom och
ohälsa.</pre>
<pre>För 1994/95 planeras en särskild satsning på kvinnofrågor
hos Folkhälsoinstitutet. 10 miljoner kronor planeras användas
för att förstärka och fördjupa kvinnoperspektivet. Satsningen
omfattar samtliga program. Syftet är att utveckla och bredda
hälsofrämjandet och förebyggande arbete där det finns
tillräcklig kunskap samt genom forskning och
kunskapssammanställning få en bättre bas för det framtida
preventiva arbetet. Under rubriken Tvärsektoriell verksamhet
nämns bl.a. informations- och utbildningsaktiviteter på temat
"självkänsla" i syfte att stärka unga kvinnor och  därigenom
främja deras hälsa, utveckla metoder för att främja hälsa och
förebygga ohälsa hos ensamstående mammor och invandrarkvinnor
samt kartlägga medelålders kvinnors och äldre kvinnors
livssituation.</pre>
<pre>För anorexi/bulimi finns ett särskilt delprogram.</pre>
<pre>Folkhälsoinstitutet har tillsammans med
Socialstyrelsen fått i uppdrag av regeringen att analysera
och beskriva förekomsten av anorexi/bulimi samt belysa
möjligheterna att förebygga sjukdomen. Uppdraget har redovisats
i september 1993.</pre>
<pre>Regeringen har nyligen beslutat direktiv till en kommission
om våld mot kvinnor (dir. 1993:88). I direktiven sägs bl.a.
(s.13).
Läkarundersökningen är mycket betydelsefull för de kvinnor som
har utsatts för våld. Läkaren är ofta en av kvinnans första
kontakter efter ett övergrepp. Detta ställer krav på läkaren i
form av lyhördhet, kunskap och tid. Det kan t.ex. vara viktigt
att ha ett enskilt samtal med kvinnan utan närvaro av anhöriga.</pre>
<pre>Kommissionen bör kartlägga i vilken omfattning och i vilka
situationer hälso- och sjukvården kommer i kontakt med kvinnor
som har utsatts för våld. Därvid bör kommissionen redovisa om
det finns hinder för att inom hälso- och sjukvården ge dessa
kvinnor adekvat stöd och behandling och lämna förslag om hur
sådana eventuella hinder kan övervinnas. -- -- --</pre>
<pre>Under senare tid har förslag, bl.a. i riksdagen, väckts om
inrättande av särskilda s.k. våldtäktskliniker. Detta är i
första hand en fråga för berörda huvudmän inom hälso- och
sjukvården. Det finns dock skäl att närmare studera lämpligheten
i att inrätta sådana kliniker. Kommissionen bör därför överväga
om det finns behov av att inrätta en eller flera s.k.
våldtäktskliniker och om så är fallet närmare ange
förutsättningarna för en sådan verksamhet.</pre>
<pre>
Utskottets bedömning</pre>
<pre>Utskottet vidhåller inställningen att det är angeläget att
kvinnors särskilda hälsoproblem uppmärksammas ytterligare.
Folkhälsoinstitutets arbete med ett särskilt program om kvinnors
hälsa samt planerna på en särskild satsning för att förstärka
och fördjupa kvinnoperspektivet är därvid angeläget. Mot
bakgrund av det arbete som redan pågår eller planeras får
motionsyrkandena So448 (fp, m, c, kds) yrkandena 1 och 3, So475
(fp) yrkandena 7--10, 12 och 16--17 samt So485 (kds) anses
tillgodosedda och avstyrks därför.</pre>
<pre>När det gäller rutinerna vid läkarundersökningar, stödsamtal,
erbjudande om graviditetstest m.m. för kvinnor som blivit
våldtagna kan utskottet konstatera att dessa frågor omfattas av
direktiven för den nyligen tillsatta kommissionen om våld mot
kvinnor. Något initiativ från riksdagen behövs inte.
Motionsyrkandena So289 (v) yrkande 7 och Ju839  (fp, s, kds,
nyd, v) yrkande 5 avstyrks därför.</pre>
<pre>
Kvinnlig könsstympning</pre>
<pre>Motioner</pre>
<pre>I flera motioner krävs satsningar på information och
utbildning om kvinnlig könsstympning.</pre>
<pre>I motion 1992/93:U224 av Margareta Viklund m.fl. (kds, s, m,
fp, c, nyd, v) begärs tillkännagivande till regeringen om vad
i motionen anförts om information till och utbildning av
invandrarkvinnor i vårt land (yrkande 1). Motionärerna anför
att det är viktigt att på alla sätt och med alla medel stödja de
människor som kämpar mot dessa gamla, skadliga och barbariska
traditioner. De traditionella "barnmorskorna", kvinnor utan
utbildning, som hjälper till vid förlossningar och som utför
könsstympningar med glasskärvor eller rakblad som redskap måste,
enligt motionärerna, påverkas att inse skadligheten av sin
hantering så att de slutar med den verksamheten. Eftersom det
finns många invandrarkvinnor i vårt land som är könsstympade,
bör kunskaper om könsstympning också spridas till dem, heter det
i motionen. Motionärerna anför vidare att även sjukvårdspersonal
i vårt land möter problemet. Frågor som sjukvårdspersonalen kan
ställas inför är om könsstympade kvinnor som genomgått en
förlossning skall rekonstrueras i enlighet med vad deras
tradition kräver. Hälso- och sjukvårdspersonalen behöver stöd
och utbildning i denna fråga (yrkande 2). Detta bör ges
regeringen till känna.</pre>
<pre>I motionerna 1992/93:So217 av Barbro Westerholm (fp)
(yrkande 1) och 1992/93:So477 av Isa Halvarsson och Gudrun
Norberg (båda fp) (yrkande 1) begärs också tillkännagivanden
om information till berörda.</pre>
<pre>
Bakgrund</pre>
<pre>Socialstyrelsen har i april 1993 givit ut ett
meddelandeblad med information om kvinnlig könsstympning.
Bladet (nr. 2/93) är ställt till berörda inom hälso- och
sjukvården, barnomsorgsnämnden samt individ- och
familjeomsorgsnämnden och innehåller bl.a. följande.</pre>
<pre>Kvinnlig könsstympning är en tusenårig sedvänja där delar av
kvinnans yttre könsorgan skärs bort. Enligt WHO beräknas cirka
80-90 miljoner kvinnor vara könsstympade på den afrikanska
kontinenten. Ingreppet för med sig allvarliga fysiska och
psykiska hälsoproblem med bestående komplikationer och livslångt
lidande som följd. Något stöd för sedvänjan finns inte i Bibeln
eller Koranen. Den svenska benämningen kvinnlig könsstympning är
en översättning av den internationellt använda engelska termen
female genital mutilation (FGM). I den svenska lagstiftningen
används dock begreppet kvinnlig omskärelse.</pre>
<pre>Personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten möter i
ökande omfattning kvinnor som är könsstympade och barn som
befinner sig i riskzon att stympa.</pre>
<pre>Under rubriken Författningar redovisas bl.a. följande.</pre>
<pre>Könsstympning av kvinnor är förbjuden i Sverige.
Bestämmelserna härom finns i lagen (1982:316) med förbud mot
omskärelse av kvinnor. Brott mot lagen är straffbelagt. Lagen
avser ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen. Bestämmelserna
avser alla åtgärder, inte bara stympande ingrepp utan också
åtgärder som ihopsyning av slidöppningen (infibulation) och
prickning av klitoris med ett vasst eller spetsigt föremål.
Lagen gäller ingrepp där syftet med ingreppet är att stympa
eller åstadkomma andra bestående förändringar av könsorganen. I
lagen anges också att förbudet gäller även om samtycke lämnas
till ingreppet. Även om kvinnan eller vårdnadshavaren
beträffande ett barn uttryckligen begär ett ingrepp av detta
slag får det således inte utföras.</pre>
<pre>Av propositionen 1981/82:172 framgår att bakgrunden till lagen
är att ingrepp av detta slag är oförenliga med vår syn på
individens rätt till kroppslig integritet och kvinnans rätt att
bestämma över sig själv, att leva sitt liv efter egna
förutsättningar och behov. Departementschefen anför också:
"Kampen mot bruket av att omskära kvinnor förs alltså både av
det skälet att det utgör en inhuman kroppskränkning av
individerna och att det utgör ett utslag av förnekande av
kvinnors rätt och möjlighet att vara självständiga" (prop.
1981/82:172 s. 6).</pre>
<pre>När hälso- och sjukvårdspersonalen kommer i kontakt med en
underårig som utsatts eller kan misstänkas bli utsatt för sådana
ingrepp som lagen förbjuder kan förhållandena vara sådana att
anmälningsskyldighet föreligger till sociala myndigheter enligt
bestämmelserna i 71 § socialtjänstlagen (1980:620). Denna
skyldighet tar över hälso- och sjukvårdssekretessen. I ett
nyligen infört tillägg (1991:426) till sekretesslagen (1980:100)
har angivits att sekretess inte hindrar att hälso- och
sjukvården lämnar uppgifter till socialtjänsten om en gravid
kvinna eller närstående till henne om det behövs för en
nödvändig insats till skydd för det väntande barnet. Den
sistnämnda bestämmelsen gäller dock endast i offentlig
verksamhet och inte i privat driven hälso- och sjukvård.</pre>
<pre>Under rubriken Förenta Nationernas Konvention om Barnets
rättigheter redovisas följande.</pre>
<pre>Sverige har ratificerat FN:s konvention om barnets
rättigheter. Därmed har Sverige åtagit sig att garantera
konventionens rättigheter för alla barn och ungdomar i vårt
land. Sverige har åtagit sig att verka för respekt och främjande
av barnets rättigheter internationellt. Enligt konventionen har
barnet rätt till ett fullvärdigt människoliv. Barnet har egna
rättigheter och barnets rätt till integritet skall respekteras.
En grundprincip i barnkonventionen är att se till barnets bästa.
Enligt artikel 24 § 3 stadgas att konventionsstaterna skall
vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa
traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa.
Kvinnlig könsstympning är enligt konventionens förarbeten en
sådan skadlig sedvänja.</pre>
<pre>I bilaga till meddelandebladet ger professorn i u-landsmedicin
vid universitetet i Oslo, Staffan Bergström, praktiska
synpunkter vid omhändertagande av könsstympade kvinnor vid
gynekologisk undersökning och vid förlossning.</pre>
<pre>Enligt uppgift från Socialstyrelsen pågår ett arbete med
ett förslag till författningsändringar. Förslaget bereds nu
vidare i  styrelsen efter remissynpunkter från Riksåklagaren
resp. Invandrarverket.</pre>
<pre>Invandrarverket har åtagit sig att sprida Socialstyrelsens
meddelandeblad till flyktingförläggningarna. Bladet har
översatts till fem språk nämligen arabiska, engelska, tigrinska,
somaliska och amhariska. Inom en av verkets regioner pågår
utbildning av förläggningspersonalen i dessa frågor.</pre>
<pre>
Tidigare behandling</pre>
<pre>Motionsyrkanden rörande kvinnlig omskärelse har tidigare
behandlats av såväl utrikesutskottet som
socialförsäkringsutskottet (se 1991/92:UU2 och 1991/92:SfU10).
Under förra riksmötet behandlade utrikesutskottet yrkandena
3--5 i motion U224. I dessa yrkanden föreslogs en rad åtgärder
för att motverka bruket av kvinnlig omskärelse. Utrikesutskottet
pekade på ställningstaganden som ett flertal internationella
organisationer gjort för det fortsatta arbetet för att skydda
kvinnor mot omskärelse (FN:s expertgrupp för traditionella
beteendemönster, Unicef, WHO, FN:s kommission för mänskliga
rättigheter samt de afrikanska staternas samarbetsorgan, OAU).
Motionsyrkandena fick därmed, enligt utrikesutskottet, anses
vara besvarade. Socialförsäkringsutskottet ansåg att
kvinnor som söker asyl för att undgå omskärelse borde bedömas
enligt reglerna om uppehållstillstånd av humanitära skäl. En
motion med krav på mer speciella asylregler för kvinnor som
söker asyl för sig själva eller sina små döttrar av rädsla för
att stympas genom omskärelse avstyrktes därmed.</pre>
<pre>I betänkandet SoU 1981/82:9 behandlade utskottet tre
motioner med begäran om olika åtgärder mot omskärelse av
kvinnor. Motionerna avslogs mot bakgrund av att utskottet
förutsatte att beredningen av ett förslag till lag med förbud
mot omskärelse av kvinnor skulle slutföras inom en nära framtid.
I betänkandet SoU 1981/82:47 fann utskottet inte anledning
till erinran mot regeringens förslag (prop. 1981/82:172) till
lag om förbud mot omskärelse av kvinnor.</pre>
<pre>
Utskottets bedömning</pre>
<pre>Enligt utskottets mening är det angeläget med information och
utbildning om kvinnlig könsstympning och hur svensk lagstiftning
ser på det till både vuxna och barn inom de grupper där detta
kulturmönster fortfarande lever kvar och till berörda
personalgrupper. Utskottet konstaterar samtidigt att
Socialstyrelsen nyligen har givit ut ett meddelandeblad med
information om dessa frågor till berörda inom hälso- och
sjukvården samt socialtjänsten. Styrelsen arbetar också med ett
förslag till författningsändringar på området.</pre>
<pre>Mot bakgrund av det anförda behöver riksdagen, enligt
utskottet, inte överväga något initiativ med anledning av
motionerna U224 (kds, s, m, fp, c, nyd, v) yrkandena 1 och 2,
So217 (fp) yrkande 1 och So477 (fp) yrkande 1. Yrkandena
avstyrks.</pre>
<pre>
Insatser mot olika sjukdomar m.m.</pre>
<pre>Under denna rubrik behandlar utskottet samlat motionsförslag
om insatser mot olika sjukdomar m.m.</pre>
<pre>
Reumatikervården</pre>
<pre>I motion 1992/93:So472 av Karl-Gösta Svenson och Ingrid
Hemmingsson (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder som kan
trygga verksamheten och bibehålla kompetensen vid
reumatikersjukhusen i Östersund och Spenshult. Motionärerna
anför att antalet remisser till Östersunds reumatikersjukhus är
stort och patienterna står i kö för behandling, men med
anledning av landstingens besparingar får allt färre patienter
sin remiss godkänd av beslutande remissläkare. Det innebär att i
förlängningen sjukhusets fortsatta existens står på spel och
därmed en stor förlust av kompetens på reumatikervårdens område.
Den helt nödvändiga forskningen om reumatiska sjukdomar och
utvecklingen av rehabilitering blir därmed, enligt motionärerna,
eftersatt. Det finns endast ett sjukhus till i landet som har
specialiserat sig på reumatiska sjukdomar, Spenshults
reumatikersjukhus i Halland. Utvecklingen vid detta sjukhus
visar samma ogynsamma tendenser som i Östersund, enligt
motionärerna.</pre>
<pre>I motion 1992/93:So511 av Pontus Wiklund (kds) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om behovet av
kvalitetskontrollstudier av den vård reumatikerna får.
Motionären anför bl.a. att reumatikerna trängts ut från
hemortssjukhusens medicinkliniker genom den stora
tillströmningen av andra patienter med behov av akut intagning.
Neddragning av antalet vårdplatser och landstingens besvärliga
ekonomiska situation har ytterligare minskat möjligheten för
reumatiker att få remiss till specialsjukhus och
rehabiliteringsinstitutioner. Det finns, enligt motionären,
anledning befara att många reumatiker inte får adekvat
diagnostik samt optimal medicinsk och fysikalisk behandling.</pre>
<pre>Utskottet har flera gånger tidigare behandlat motioner om
insatser mot reumatiska sjukdomar. För en utförlig redogörelse
hänvisas till betänkandet 1991/92:SoU5 (s. 25 f.). Utskottet
har bl.a. uttalat att (se betänkandet 1990/91:SoU4 s. 73) frågan
hur vården för olika sjukdomar skall organiseras är en fråga för
huvudmännen inom hälso- och sjukvården och inte för riksdagen.
Motionsyrkandena har avslagits.</pre>
<pre>En motion (s) med hemställan om ett tillkännagivande om ökad
satsning på reumatologisk forskning behandlades av utskottet i
betänkandet 1992/93:SoU25 Forskning inom Socialdepartementets
verksamhetsområde. Utskottet uttalade sig sammanfattningsvis
för en resursförstärkning för den kliniska medicinska
forskningen och utgick ifrån att en sådan också skulle vara av
betydelse för den reumatologiska forskningen (s. 12). Utskottet
utgick ifrån att regeringen skulle beakta vad som anförts.
Motionsyrkandena ansågs i huvudsak tillgodosedda och avstyrktes.</pre>
<pre></pre>
<pre>Epilepsi</pre>
<pre>I motion 1992/93:So458 av Bo Nilsson m.fl. (s) begärs
tillkännagivanden till regeringen om vad i motionen anförts om
behovet av ökade samhällsinsatser på epilepsisjukvårdens område
(yrkande 1). Motionärerna hänvisar till att i två
vetenskapliga rapporter av Statens beredning för utvärdering av
medicinsk metodik respektive Medicinska forskningsrådet har
påtalats den stora underdimensioneringen av epilepsikirurgi i
Sverige. Motionärerna anser att det krävs att både kostnader och
effekter av vård och behandling klarläggs för att kunna göra en
fullständig ekonomisk utvärdering av den epilepsikirurgiska
vården. Effekterna av epilepsikirurgi är ofullständigt
studerade. Motionärerna hemställer också att riksdagen hos
regeringen tillkännager att det krävs en specialistgrupp för
barn med svårbehandlad epilepsi (yrkande 2).</pre>
<pre>Utskottet har tidigare behandlat motioner om brister i
epilepsivården, senast i betänkandet 1991/92:SoU15 (s. 148)
vartill hänvisas. Utskottet har därvid noterat att de av
motionärerna nämnda vetenskapliga rapporterna hade publicerats
samt att en av Socialstyrelsen planerad rapport förväntades bli
klar under sommaren 1992. Utskottet förutsatte att det då
fortfarande pågående utredningsarbetet på området skulle komma
att leda till förbättringar av epilepsivården. Utskottet ansåg
att resultatet av det nyss nämnda utredningsarbetet borde
avvaktas samt att något uttalande från riksdagen inte behövdes.
Den då aktuella motionen avstyrktes.</pre>
<pre>Från Socialstyrelsen har inhämtats att den rapport som
förväntades bli klar sommaren 1992 färdigställdes i maj 1993.
Expertrapporten -- Epilepsiförekomst, handläggning och
vårdorganisation -- är utsänd till Svenska Epilepsiförbundet,
Svenska Läkaresällskapet, Landstingsförbundet och
Läkemedelsverket för synpunkter, vilka skall vara inkomna till
Socialstyrelsen i slutet på oktober innevarande år. I missivet
anger styrelsen bl.a. följande.</pre>
<pre>Syftet med rapporten har varit att ta fram ett
kunskapsunderlag för Socialstyrelsens vidare beredning och
bedömning. Det är bland annat synpunkter på dimensioneringen av
vård- och utredningsresurser på olika vårdnivåer samt de förslag
till framtida vårdorganisationer som presenteras i utredningen,
som det är angeläget att få bredare belyst.</pre>
<pre>I rapporten behandlas epilepsikirurgin endast översiktligt.
Denna har behandlats utförligt i en av Medicinska
Forskningsrådet publicerad skrift år 1991. En av Socialstyrelsen
särskilt tillsatt expertgrupp har emellertid följt upp
resultaten av epilepsikirurgi och utarbetat en kravspecifikation
för denna verksamhet. Styrelsen har för avsikt att efter
överläggningar med denna expertgrupp komplettera utredningen med
beaktande av de eventuella slutsatser som kan dras om den
epilepsikirurgiska verksamhetens kvalitet.</pre>
<pre>
Whiplash</pre>
<pre>I motion 1992/93:So414 av Kenth Skårvik (fp) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om de
whiplashskadades rätt till vård och rehabilitering (yrkande
1). Motionären anför att de skadade inte snabbt nog får rätt
diagnos och rätt rehabilitering. Vidare hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att Socialstyrelsen kartlägger
whiplashskadornas omfattning och i hur hög grad dessa lett till
handikapp och andra men för den enskilde (yrkande 2).</pre>
<pre>Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden rörande olika
aspekter på whiplashskador, senast i betänkandet 1991/92:SoU15
(s. 146). Motionsyrkandena har avstyrkts med hänvisning till
att riksdagen inte bör prioritera mellan olika forskningsprojekt
respektive inte uttala sig om behovet av resurser inom
sjukvården för bl.a. denna patientgrupp.</pre>
<pre>
Plötslig spädbarnsdöd/SIDS</pre>
<pre>I motion 1992/93:So450 av Kenth Skårvik (fp) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om
stöd till SIDS/Föräldraförening (yrkande 2). Motionären
anför att år 1986 bildades en föräldraförening i syfte att
stödja drabbade föräldrar, men också för att ordna träffar,
utflykter, föreläsningar med forskare m.m. Ett bra samarbete har
etablerats med sjukvården, men tyvärr har föreningen alldeles
för knappa resurser. (Yrkande 1 om ökad forskning kring
sjukdomen plötslig spädbarnsdöd har hänvisats till UbU.)</pre>
<pre>Utskottet behandlade ett liknande yrkande i betänkandet
1991/92:SoU15 vartill hänvisas (s. 138) för en utförlig
bakgrund. Utskottet behandlade då också yrkanden om ökad
forskning och ökad information till sjukvårdspersonal. I sin
bedömning uttalade utskottet bl.a. att utskottet delade
uppfattningen att det är viktigt med information och stöd till
anhöriga i samband med plötslig spädbarnsdöd och hänvisade till
pågående arbeten i Socialstyrelsens regi. Samtliga
motionsyrkanden avstyrktes.</pre>
<pre>
Pappor kvar på BB efter förlossning</pre>
<pre>I motion 1992/93:So247 av Christer Lindblom m.fl. (fp)
begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att öka pappornas möjlighet att stanna
kvar på BB efter förlossningen (yrkande 1). Motionärerna
anför bl.a. följande. De flesta pappor är numera med vid barnens
födsel, men många reagerar mot att de sedan ofta är tvungna att
gå hem medan kvinnan och barnet ligger kvar. Många män har
vittnat om den oerhörda tomhetskänsla som infinner sig när de
som nyblivna fäder åker hem till en tom lägenhet, utan att
knappt ha fått bekanta sig med det nya livet. Det vore
värdefullt om fler landsting planerade för BB-avdelningar där
det finns möjlighet för pappor att stanna kvar och övernatta
efter förlossningen, anser motionärerna.</pre>
<pre>Från Landstingsförbundet uppges att sjukvårdshuvudmännen
strävar efter att erbjuda olika alternativ inom
förlossningsvården. En del sjukvårdshuvudmän eftersträvar
önskemål i den riktning som motionärerna efterfrågar.</pre>
<pre>
Prostataundersökning vid hälsokontroll</pre>
<pre>I motion 1992/93:So461 av Jan Backman (m) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om
prostatacancerundersökning vid hälsokontroll av äldre män.
Motionären anför att det finns skäl att pröva olika metoder för
att genom tidigare diagnostisering behandla prostatacancerfall
tidigare och föreslår att i samband med hälsokontroller vid
t.ex. 60 års ålder också göra ett enkelt blodtest för att mäta
ett speciellt ämne, PSA (prosta-specifikt antigen) som ofta är
förhöjt vid prostatacancer.</pre>
<pre>Utskottet har tidigare behandlat motioner med krav på
screeningverksamhet för tidig spårning av prostatacancer, senast
i betänkandet SoU 1987/88:22, vartill hänvisas för en
bakgrund till utskottets ställningstagande. Motionsyrkandet (v)
avstyrktes med hänvisning till att resultatet av de då pågående
diskussionerna borde avvaktas. Bl.a. hänvisade utskottet till
att den då nyligen tillsatta beredningen för utvärdering av
medicinsk metodik hade planer på att ta upp frågan.</pre>
<pre>Utskottet har inhämtat att Statens beredning för utvärdering
av medicinsk metodik inom något år kommer att presentera en
utförlig vetenskaplig analys såvitt gäller frågeställningen om
lämpligheten av screening av prostatacancer.</pre>
<pre>
Elektrokemisk behandling av cancer</pre>
<pre>I motion 1992/93:So494 av Roland Larsson (c) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om
forskning om den s.k. elektrokemiska behandlingsmetoden mot
cancer. Motionären anför att metoden har utvecklats av en
professor på Karolinska sjukhuset, och den lär enligt uppgift ha
tillämpats med framgång i ett stort antal fall.
Behandlingsmetoden är ifrågasatt inom den etablerade sjukvården.
Motionären anser att Socialstyrelsen borde få i uppdrag att
initiera grundlig forskning kring metoden.</pre>
<pre>Utskottet har erfarit att det nyligen har hållits ett
internationellt symposium i Stockholm där bl.a. kinesiska läkare
har presenterat resultat av behandlingen i fråga. I Sverige
skall en kontrollerad studie med lungcancerpatienter inledas
inom kort.</pre>
<pre>
Utskottets bedömning</pre>
<pre>Enligt hälso- och sjukvårdslagen ankommer det på
sjukvårdshuvudmännen att inom angivna ramar organisera vården
och fördela resurserna mellan olika ansvarsområden. Statens
ansvar består främst i att ange övergripande mål och krav samt
följa upp och utvärdera dessa samt utöva tillsyn. Staten bidrar
också till vårdens finansiering. Utskottet konstaterar också att
Prioriteringsutredningen som en av sina huvuduppgifter har att
överväga och lämna förslag till vilka principer som skall ligga
till grund för prioriteringar inom vården. I motionerna tas upp
frågor om hälso- och sjukvårdens organisation för olika
sjukdomsgrupper och resurserna för dessa sjukdomar.</pre>
<pre>Utskottet har tidigare inte velat ställa sig bakom motionskrav
om att satsningar bör göras på vissa sjukdomar eller att vården
av dessa bör organiseras på visst sätt. Motionsyrkanden liknande
de nu aktuella har avslagits med motiveringen att detta är
frågor främst för huvudmännen för hälso- och sjukvården och inte
för riksdagen. Utskottet vidhåller denna inställning.</pre>
<pre>Utskottet avstyrker därför motionerna So247 (fp) yrkande 1,
So414 (fp), So450 (fp) yrkande 2, So458 (s), So461 (m), So472
(m), So494 (c) och So511 (kds).</pre>
<pre>
Insatser för att förebygga stamning</pre>
<pre>I motion 1992/93:So481 av Ewa Hedkvist Petersen (s) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att förebygga stamning hos
barn. Motionären anför att ca 4 % av alla barn stammar vid någon
tidpunkt i en eller annan form. I de flesta fall sker spontan
läkning. Stamning kan dock utvecklas till ett handikapp om inte
behandling sätts in. Många barn som stammar får inte, enligt
motionären, den behandling inom barnhälsovården och förskolan
som de skulle behöva och det professionella bemötande som krävs
i skolan för att förebygga att stamning utvecklas.</pre>
<pre>Motionären anför att kunskap om stamning måste spridas och
behandlingsmetoder utvecklas inom verksamheter som möter barn
och ungdomar. Det måste också bevakas att dessa barns rätt till
behandling inte kommer i kläm vid nedskärningar i kommunernas
verksamhet. Enligt motionären bör regeringen ta initiativ till
åtgärder med detta syfte.</pre>
<pre>Frågan om insatser för personer med talstörning behandlades av
socialutskottet i betänkande 1992/93:SoU19 om stöd och
service till vissa funktionshindrade. Utskottet anförde då med
anledning av en annan motion av Ewa Hedkvist Petersen att
utskottet delade motionärens uppfattning att insatserna för
personer med talstörningar behöver utvecklas. Utskottet
hänvisade till att i propositionen om stöd och service till
vissa funktionshindrade föreslogs att sjukvårdshuvudmännens
ansvar för habilitering och rehabilitering skulle tydliggöras
genom ett tillägg i hälso- och sjukvårdslagen. Vidare föreslogs
ett stimulansbidrag för att utveckla habiliterings- och
rehabiliteringsverksamheten samt att stödet till små och mindre
kända handikappgrupper skulle byggas ut och att Socialstyrelsen
skulle få ansvar för uppföljnings- och informationsinsatser.
Motionen ansågs därmed tillgodosedd och avstyrktes. Riksdagen
följde utskottet.</pre>
<pre>
Utskottet gör följande bedömning.</pre>
<pre>Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att insatserna
för personer med talstörningar behöver utvecklas. Det är
speciellt angeläget att insatserna sätts in tidigt. Utskottet
konstaterar samtidigt att riksdagens beslut med anledning av
propositionen om stöd och service till vissa funktionshindrade
innebär att sjukvårdshuvudmännens ansvar för habilitering och
rehabilitering slås fast genom ett tillägg till hälso- och
sjukvårdslagen. Vidare anvisas ett statligt stimulansbidrag för
att stimulera utvecklingsinsatser inom habilitering och
rehabilitering. I propositionen framhålls att denna verksamhet
bör ske i nära samarbete med annan verksamhet som i vid mening
har habiliterings- och rehabiliteringsansvar som t.ex. förskolor
och skolor. Motion So481 (s) får därmed anses i huvudsak
tillgodosedd. Motionen avstyrks.</pre>
<pre>
Allergiförebyggande åtgärder i skol- och daghemsmiljöer</pre>
<pre>I motion 1992/93:So409 av Kenth Skårvik och Barbro
Westerholm (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om
vad i motionen anförts om att förebygga allergi genom att
renovera skol- och daghemsmiljöer. Motionärerna anför att vi har
en omfattande arbetslöshet bland byggarbetare, vilket innebär
omfattande samhällskostnader, men de utgör också en potential
för insatser inom byggsektorn. Folkhälsoinstitutet har nu
startat allergiförebyggande program. En prioriterad uppgift är
det förebyggande arbetet bland barn och ungdom. Motionärerna
föreslår därför att arbetsmarknadsåtgärder inriktas på att
renovera och rusta daghem och skolor. I detta arbete bör man
särskilt beakta allergiförebyggande åtgärder vid val av bygg-
och inredningsmaterial samt att fungerande ventilation
installeras i miljöer där barn vistas. Arbetet bör kunna
bedrivas i samråd med Folkhälsoinstitutet, som inom ramen för
allergiprogrammet bör svara för utvärderingsinsatser och
initiativ till forskning samt berörda branschorganisationer,
heter det i motionen.</pre>
<pre>Arbetsmarknadsutskottet har behandlat motionsförslag om
beredskapsmedel i samband med olika ändamål, senast i
betänkandet 1992/93:AU11 (s. 40 f.) vartill hänvisas.
Förslagen har redovisats i tabellform. Utskottet har bl.a.
anfört att utskottet inte vill gå in på en bedömning av de olika
behov och förslag som förs fram i motionerna. Utskottet
understryker vidare att utnyttjandet av beredskapsmedel och av
övriga arbetsmarknadspolitiska resurser bör bedömas utifrån
arbetsmarknadssynpunkter och inte i första hand betraktas som en
resurs för olika angelägna samhällsområden. Utskottet
konstaterar också att det ankommer på Arbetsmarknadsstyrelsen
att fördela resurserna för arbetsmarknadspolitiska insatser i de
olika länen (s. 41). Sammanfattningsvis ansåg
arbetsmarknadsutskottet att förslagen i de aktuella motionerna
inte borde föranleda någon riksdagens åtgärd och avstyrktes
därför.</pre>
<pre>
Utskottet gör följande bedömning.</pre>
<pre>Socialutskottet delar arbetsmarknadsutskottets inställning i
dessa frågor och avstyrker därför motion So409 (fp).</pre>
<pre>
Transplantationsfrågor</pre>
<pre>I motion 1992/93:So402 av Margareta Viklund (kds)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att vid transplantation enbart
principen om obligatoriskt aktivt samtycke skall gälla
(yrkande 1). Motionären anför att en människa under sin
livstid kan vara angelägen om att hennes kropp efter en total
hjärninfarkt inte kommer att utsättas för ingrepp. Detta kan
inte garanteras om inte hennes vilja gäller i denna fråga.
Motionärerna anför vidare att det kan vara lämpligt att donatorn
bär på sig donationsbeviset, ett donationskort, men att de som
nu finns tillgängliga på apotek inte är tillräckliga för att ta
ställning om man vill bli organdonator. Fylligare information
behövs. Motionärerna begär ett tillkännagivande om vad som
anförts om donationskort (yrkande 2).</pre>
<pre>Utskottet behandlade likalydande och andra närliggande
motionsyrkanden i sitt betänkande 1991/92:SoU15 vartill
hänvisas för en bakgrundsbeskrivning (s. 133). Utskottet
konstaterade att de frågeställningar motionären tagit upp ingick
i Transplantationsutredningens (S 1987:02) uppdrag. De då
avgivna förslagen bereddes i regeringskansliet, och ett
slutbetänkande var att vänta våren 1992. Utskottet ansåg att
regeringens förslag i dessa frågor borde avvaktas innan
riksdagen övervägde något initiativ. Motionerna avstyrktes.</pre>
<pre>Enligt uppgift pågår arbete i Socialdepartementet med förslag
om ändringar i transplantationslagstiftningen. En proposition
planeras till hösten 1993.</pre>
<pre>
Utskottet gör följande bedömning.</pre>
<pre>Transplantationsutredningens förslag bereds för närvarande med
sikte på en proposition under innevarande riksmöte. Regeringens
förslag bör avvaktas innan riksdagen överväger något initiativ
i dessa frågor. Utskottet avstyrker därför motion So402 (kds).</pre>
<pre>
Livstestamente m.m.</pre>
<pre>I motion 1992/93:So425 av Sten Andersson i Malmö och
Wiggo Komstedt (båda m) hemställs att riksdagen begär att
regeringen skall utreda möjligheten till juridiskt bindande
"livstestamente". I motion 1992/93:So469 av Birgitta
Wistrand (m) begärs ett tillkännagivande med liknande
innebörd, dock med den skillnaden att motionären använder termen
"dödstestamente". I motion 1992/93:So426 av de förstnämnda
motionärerna hemställs att riksdagen hos regeringen begär
utredning av rätten till dödshjälp med beaktande av medicinska,
juridiska, etiska och allmänmänskliga synpunkter.</pre>
<pre>I sitt betänkande 1991/92:SoU15 behandlade utskottet
likalydande motioner och även andra kring vårdens
prioriteringsfrågor. För en bakgrundsbeskrivning hänvisas till
betänkandet (s. 130 f.). Såvitt gällde frågor om livstestamente
hänvisade utskottet till att dessa behandlats hösten 1991
(1991/92:SoU5) tillsammans med ett antal andra etiska frågor och
avstyrkts med hänvisning till att regeringens kommande förslag
inte borde föregripas. Utskottet konstaterade i sin bedömning
att riksdagen våren 1991 gav regeringen till känna att det fanns
skäl till fördjupade överväganden kring vårdens
prioriteringsfrågor samt att det torde ankomma på regeringen att
närmare överväga formerna för ett sådant arbete. Vidare
konstaterades att regeringen hade tillsatt en parlamentarisk
utredning om prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Enligt
utskottets mening behövde riksdagen inte överväga något
initiativ med anledning av de då aktuella motionerna. Yrkandena
avstyrktes. Utskottet vidhöll sin inställning om livstestamente
och avstyrkte även dessa yrkanden.</pre>
<pre>Statsrådet Bo Könberg svarade på en fråga om s.k.
livstestamente i kammaren den 30 mars 1993 (fråga 1992/93:486).
Statsrådet anförde bl.a. att han var helt klar över de
svårigheter av både etisk och juridisk art som är förknippade
med livstestamenten samtidigt som han anser att de berör en
väldigt angelägen fråga. Med stort intresse följs utvecklingen i
Danmark där läkare enligt lag är skyldiga att följa önskemål som
framförts i livstestamente och i situationer där patienten inte
längre kan uttrycka sin vilja. Statsrådet hänvisade vidare till
att Finland och några delstater i USA och Australien har system
med livstestamenten. Med ledning av erfarenheterna avsåg
statsrådet att överväga om det bör tas några initiativ för
svensk del.</pre>
<pre>
Utskottet gör följande bedömning.</pre>
<pre>Utskottet vidhåller sin inställning i dessa frågor och
avstyrker därför motionerna So425 (m), So426 (m) och So469 (m).</pre>
<pre>
Palliativ vård och smärtbehandling</pre>
<pre>Vård i livets slutskede</pre>
<pre>I motion 1992/93:So463 av Olle Schmidt (fp) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om
att svårt sjuka eller döende patienter inte skall lämnas
ensamma. Det är motionärens uppfattning att sjukvården --
ansvarig personal och politiker -- har ett ansvar att planera
vården och personalbemanningen på ett sådant sätt att ingen som
är inlagd på en vårdinrättning skall behöva dö eller lida i
ensamhet. Motionären anser att det finns skäl för riksdagen att
uppmärksamma dessa förhållanden.</pre>
<pre>
I betänkandet 1992/93:SoU16 Äldreomsorg -- inriktning och
anslag behandlade utskottet senast en motion som bl.a. tog upp
frågan om vården för människor i livets slutskede. Utskottet
uttalade bl.a. följande (s. 15) efter att dessförinnan ha
redovisat en bredare bakgrund.
Utskottet anser det angeläget att Socialstyrelsen som ett led
i tillsynen över hälso- och sjukvården följer utvecklingen av
den palliativa vården i livets slutskede. Utskottet utgår även
från att den särskilt tillsatta styrgruppen för Sveriges
medverkan i EG:s cancerprogram i samråd med Socialstyrelsen
överväger på vilket sätt förslaget att förbättra den palliativa
vården inom EG kan föras ut för att förbättra vården i livets
slutskede i Sverige. Utskottet utgår från att även regeringen
håller sig underrättad om utvecklingen på detta område och, om
det skulle behövas, vidtar åtgärder.</pre>
<pre>Med det sagda avstyrkte utskottet motionen.</pre>
<pre>Socialstyrelsen har tillsatt en arbetsgrupp för palliativ
vård. Under hösten kommer en kartläggning att göras rörande
omfattningen av den palliativa vården inom den primärkommunala
vården. Socialstyrelsens regionala tillsynsenheter kommer
därefter att arbeta vidare med frågan.</pre>
<pre>
Smärtbehandling</pre>
<pre>I motion 1992/93:So488 av Margitta Edgren (fp) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får i uppdrag
att utarbeta en lättillgänglig information som belyser
möjligheter och "myter" inom smärtbehandlingsområdet (yrkande
1) och att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att uppmärksamma huvudmännen för
samtliga vårdutbildningar på behoven av ökade kunskaper om
smärtbehandling (yrkande 2). I motion 1992/93:So489 av
Bo Holmberg m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad som anförts i motionen om smärtlindring i vård
och omsorg.</pre>
<pre>I båda motionerna anförs att vid en konferens som Statens
medicinsk-etiska råd anordnade om eutanasi framkom att med
nuvarande metoder för smärtlindring är nästan alla fysiska
smärtor behandlingsbara. Patienter kan ges, om inte smärtfrihet,
så en betydande lindring. Kunskapen finns och tillämpas på många
håll med goda resultat för patienterna. Men det finns också en
studie (ännu opublicerad) som visar att andelen cancerpatienter
som i livets slutskede får otillräcklig smärtlindring kan vara
så stor som 15--40 %. Det är viktigt att vårdpersonal inom alla
vårdformer och vårdnivåer får en grundläggande kännedom om
smärtans uttrycksformer och möjligheterna att behandla den.
Först när vårdens personal har fått dessa kunskaper kan de våga
sätta tilltro till patienternas egna signaler, och först då kan
alla patienter få en behandling på sina och inte på vårdens
villkor. Kunskaper om smärtlindring behöver också spridas till
allmänheten bl.a. för att förtroendet för sjukvårdens förmåga
att medverka till ett värdigt döende skall kunna upprätthållas.</pre>
<pre>
Statens medicinsk-etiska råd har i en debattskrift om
eutanasi anfört att det med nuvarande behandlingsmetoder är
möjligt att dämpa flertalet smärttillstånd i livets slutskede
till uthärdlighet. Ca 80 % av alla patienter med svåra smärtor i
livets slutskede reagerar på läkemedel från morfingruppen under
förutsättning att doseringen är tillräcklig. För de ca 20 % av
patienterna som inte reagerar på läkemedel från morfingruppen
finns andra metoder att tillgå.</pre>
<pre>Vidare framhåller rådet att liv i vårdens slutskede ställer
stora krav på vårdpersonalens kompetens och förmåga till
medkännande. En döende patient får aldrig överges. Omvårdnaden
har stor betydelse, och dessa patienter måste ägnas särskild
omsorg där även patientens sociala, psykiska och andliga behov
måste tillgodoses med respekt för de olikheter som finns mellan
människor i olika kulturer och religioner.</pre>
<pre>Socialstyrelsen har utarbetat allmänna råd om
smärtbehandling i livets slutskede (1989:1). De riktar sig i
första hand till läkare och sjukvårdspersonal som har ansvar för
smärtbehandling i livets slutskede. Styrelsen har också givit ut
allmänna råd om livsuppehållande åtgärder i livets slutskede
(1992:2).</pre>
<pre>Då Socialstyrelsen fann att dessa insatser inte räckte till
tillsatte styrelsen för ett och ett halvt år sedan en
expertgrupp för att utvärdera problemen kring smärtbehandlingen.
Styrelsen kunde konstatera att kunskap om smärtbehandling fanns
men att den inte kommit ut i hela sjukvårdsorganisationen till
all personal. Styrelsen kommer under hösten att publicera en
rapport om kunskapsläget och om organisations- och
utbildningsfrågor med avseende på smärtbehandling. Rapporten
kommer att ligga till grund för fortsatta insatser inom området.</pre>
<pre>Svenska Läkaresällskapet och Spri har gemensamt givit ut en
dokumentation från en efterutbildningskurs för läkare under
temat Smärta och smärtbehandling (SPRI-rapport 219). Kursen
anordnades av Svenska Läkaresällskapet och Örebro Läkaresällskap
under samlingsnamnet Läkardagarna i Örebro 1987.</pre>
<pre>EG:s cancerprogram. Genom ett avtal mellan EG och den
svenska regeringen sommaren 1990 deltar Sverige som enda icke
EG-land fullt ut i EG:s program Europe Against Cancer. Inom
ramen för programmet och med svensk medverkan utarbetades ett
förslag till åtgärder för att förbättra den palliativa vården.
Den gäller inte enbart den palliativa vården för cancersjuka
utan all vård i livets slutskede.</pre>
<pre>
Utskottet behandlade i betänkande 1988/89:SoU15 flera
motionsyrkanden om behandling mot smärta. Utskottet anförde i
betänkandet (s. 34):</pre>
<pre>Utskottet kan inledningsvis konstatera att motionärerna tar
upp ett mycket viktigt område, nämligen den stora betydelsen av
att människor med svåra smärtor kan få en effektiv behandling. I
en väl utbyggd sjukvård skall patienten kunna kräva god
smärtbehandling som ett led i god omvårdnad och adekvat
medicinsk behandling. Att så många människor inte får hjälp mot
svåra smärtor har många orsaker. Emellertid är förutsättningarna
för behandling av smärta bättre i dag än tidigare. Enligt
utskottet är det betydelsefullt att forskningen om
smärtbehandling kan utvecklas och vårdpersonalen stimuleras till
större kunskap om smärta och smärtbehandling.</pre>
<pre>All smärtbehandling är ett samarbete mellan patient och
sjukvårdspersonal, där patientens upplevelser är basen. Varje
vårdform har sina problem och sina möjligheter till lösningar.
Det är viktigt att åstadkomma ett gott samarbete mellan
primäransvarig läkare, vårdlag och läkare, sjuksköterska och
annan personal med specialkunskap i smärtlindring. Patientens
anhöriga får inte heller glömmas bort i sammanhanget. Det sker
en snabb utveckling när det gäller smärtbehandling, en
utveckling som bör stödjas med bl.a. resurser för utvärdering.
Vidareutbildning och handledning spelar en mycket viktig roll.
Utskottet delar uppfattningen i de aktuella motionerna att
vårdpersonalen såväl i sin grund- som fort- och vidareutbildning
måste få ökade kunskaper om smärtbehandlingens möjligheter. Det
är enligt utskottet också angeläget att socialstyrelsen tar sitt
ansvar för kunskapsutveckling och kunskapsförmedling på området.
Ett viktigt initiativ för att öka kunskaperna om smärtbehandling
har redan tagits av Spri och Svenska Läkaresällskapet genom
anordnandet för något år sedan av den tidigare nämnda
efterutbildningskursen om smärta och smärtbehandling.</pre>
<pre>Vad utskottet anfört beslutade riksdagen sedermera att som sin
mening ge regeringen till känna (rskr. 1988/89:213).</pre>
<pre>Utskottet behandlade även frågan om smärtbehandling i
betänkande 1991/92:SoU5. Utskottet konstaterade att
regeringen genom beslut den 15 februari 1990 uppdragit åt
Socialstyrelsen att i lämpligt sammanhang beakta vad riksdagen
anfört samt att senast den 31 mars 1991 till regeringen
rapportera vilka åtgärder som vidtagits med anledning av
uppdraget. Vidare redovisades (s. 29):</pre>
<pre>Socialstyrelsen har i samband med sin redovisning av
uppdraget om kvinnors hälsa m.m. även redovisat vad som görs i
utbildningshänseende för att öka kunskapen om smärtbehandlingens
möjligheter. Styrelsen anför att allmänna råd om smärtbehandling
(1989:1) brukar användas vid utbildning av ledningspersonal.
Styrelsen har vidare deltagit i läroplansarbete inom
skolöverstyrelsen i samband med reformering av gymnasieskolan. I
den läroplan för försöksverksamhet med den treåriga
omvårdnadslinjen i gymnasieskolan som nu utarbetas och som
utbildar för verksamhet inom sjukhus och kommunal hemtjänst
kommer styrelsen att arbeta för att kunskap om smärta och
smärtbehandling beaktas.</pre>
<pre>Utskottet anförde att den nya regeringen i
regeringsförklaringen aviserat en översyn av sjukvårdens
organisation och finansiering. I regeringsförklaringen framhölls
att regeringen var starkt medveten om de växande problemen inom
sjukvården och att en av de viktigaste uppgifterna när det
gäller välfärdspolitiken är att förändra och förbättra vården
och att öka valfriheten för patienterna. Utskottet ansåg att
riksdagen inte borde föregripa behandlingen av regeringens
kommande förslag inom hälso- och sjukvårdens område. Utskottet
avstyrkte de då aktuella motionerna. Riksdagen följde utskottet.</pre>
<pre>
Utskottets bedömning</pre>
<pre>Enligt Socialstyrelsen har kunskapen om smärtbehandling inte
nått ut i hela sjukvårdsorganisationen och till all personal.
Styrelsen arbetar därför aktivt med denna fråga. Inom
Socialstyrelsen pågår också en kartläggning av den palliativa
vård som bedrivs inom den primärkommunala vården. Den skall
följas upp av Socialstyrelsens regionala enheter. I ett tidigare
betänkande (1992/93:SoU16) har utskottet uppmärksammat
handlingsprogrammet för att förbättra den palliativa vården som
utarbetats av EG med svensk medverkan. Utskottet har framhållit
det angelägna i att Socialstyrelsen överväger på vilket sätt
förslaget att förbättra den palliativa vården i Europa kan föras
ut för att förbättra vården i livets slutskede i Sverige.
Utskottet utgår från att frågan kommer att behandlas skyndsamt
inom Socialstyrelsen, att regeringen håller sig underrättad om
utvecklingen på detta område och, om det skulle behövas, vidtar
åtgärder. Utskottet anser att Socialstyrelsens och regeringens
kommande förslag med anledning av det pågående utrednings- och
förändringsarbetet bör avvaktas innan riksdagen tar något
initiativ i dessa frågor. Motionerna So463 (fp), So488 (fp) och
So489 (s) avstyrks därmed.</pre>
<pre>
Den nya psykiatrin</pre>
<pre>I motion 1992/93:So439 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs att
riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att under mandatperioden utforma en proposition som bygger på
Psykiatriutredningens förslag (yrkande 10).</pre>
<pre>Motion 1992/93:So440 av Alwa Wennerlund (kds) tar upp
frågor om integrering i samhället av psykiskt störda. I motionen
begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändrad inriktning av vårdpolitiken, så
att institutioner för psykiskt störda kan finnas kvar (yrkande
1). Vidare hemställer motionären att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de
psykiskt störda ges valfrihet i fråga om boende (yrkande 2)
samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om samverkan mellan olika vårdgivare, så att
de psykiskt störda, som har egen bostad, får det stöd, den vård
och den hjälp de behöver anpassat efter sina behov (yrkande
3). Motionären anser att de som har egen bostad måste ha ett
helt annat stöd än vad som ges i dag. En rad insatser måste
göras som bidrar till att dessa människor får ett boende som är
anpassat till deras behov och till deras omgivning. Motionären
anser att dagens insatser är splittrade. Varje samhällsorgan
arbetar främst utifrån den egna verksamhetens mål och
utgångspunkter. Då ser man inte helheten, heter det i motionen.</pre>
<pre>I sitt betänkande 1991/92:SoU15 behandlade utskottet några
motioner med krav på samordnade insatser för psykiskt störda
människor med anknytning till Psykiatriutredningens (S 1989:01)
då pågående arbete. Utskottet konstaterade (s. 137) att
utredningen befann sig i slutskedet av sitt utredningsarbete.
Utskottet ansåg att resultatet av utredningen borde avvaktas
innan riksdagen övervägde något initiativ i frågan. Motionerna
avstyrktes.</pre>
<pre>Psykiatriutredningen har avgivit tio betänkanden.
Slutbetänkandet avgavs hösten 1992. Efter sedvanlig
remissbehandling pågår nu beredning i regeringskansliet. En
proposition väntas under våren 1994, eventuellt kan någon del
presenteras under hösten 1993.</pre>
<pre>
Utskottet gör följande bedömning.</pre>
<pre>Psykiatriutredningens förslag bereds i regeringskansliet med
sikte på en proposition våren 1994. Motion So439 (s) yrkande 10
är sålunda tillgodosett och avstyrks.</pre>
<pre>De frågor som tas upp i motion So440 (kds) kan övervägas av
regeringen under denna beredning. Motionen avstyrks.</pre>
<pre>
Psykiskt störda lagöverträdare</pre>
<pre>I motion So438 av Bengt Harding Olson (fp) yrkas dels att
riksdagen beslutar om omedelbart upphävande av 21 § lagen om
rättspsykiatrisk vård vad avser handläggningsfristen i domstol
(yrkande 1), dels ett tillkännagivande till regeringen om
brister i lagarna om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk
vård (yrkande 2). Motionären pekar på den våldsbrottslighet
som begås av psykiskt störda personer och menar att
återfallsrisken är stor i dessa fall. Avsikten med den nya
lagstiftning som tillkommit när det gäller påföljd och vård för
psykiskt störda lagöverträdare var att stärka samhällsskyddet,
anförs det. En regel om att åklagaren i vissa fall skall avge
yttrande till länsrätten i samband med prövning av frågor om
permission och utskrivning infördes. Åklagarens tidsfrist om
åtta dagar för yttrande till länsrätten är orimligt kort, anser
motionären, och föreslår att denna frist ersätts med ett normalt
skyndsamhetskrav. När det gäller övriga brister i lagarna om
psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård hänvisar
motionären bl.a. till Socialstyrelsens utvärdering, genom vilken
det framkommit att åklagarens roll och befogenheter är oklara
samt att det är oreglerat om länsrätten har befogenhet att
ompröva vissa löpande permissionsbeslut och om kammarrättens
beslut kan verkställas utan hinder av laga kraft.</pre>
<pre>
En ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård gäller från och
med den 1 januari 1992 (prop. 1990/91:58, SoU13, SoU6y, JuU34
och JuU3y, rskr. 329 och 330). Två lagar reglerar detta område,
nämligen lagen  (1991:1128) om psykiatrisk vård (LPT) och
lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk tvångsvård (LRV).
Vidare gjordes bl.a. vissa ändringar i brottsbalken (BrB)
beträffande de psykiskt störda lagöverträdarna. En
brottmålsdomstol får enligt 31 kap. 3 § BrB överlämna en
lagöverträdare till psykiatrisk tvångsvård som en brottspåföljd
(rättspsykiatrisk vård). En förutsättning är bl.a. att denne
lider av en allvarlig psykisk störning och att det med hänsyn
till den tilltalades psykiska tillstånd och personliga
förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en
sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med
frihetsberövande och annat tvång. När en domstol överlämnar en
lagöverträdare till rättspsykiatrisk vård får den förordna att
bl.a. frågan om vårdens upphörande skall avgöras av
förvaltningsdomstol (länsrätt i första instans). Ett sådant
beslut fattas i andra fall av chefsöverläkaren på det sjukhus
där den dömde vistas. Förutsättningarna för en sådan s.k.
särskild utskrivningsprövning är att brottet har begåtts under
påverkan av en allvarlig psykisk störning och att det till följd
av störningen finns risk för att lagöverträdaren på nytt begår
brott av allvarligt slag. Denna bestämmelse har sin grund i
strävanden att förstärka samhällsskyddet. Åklagaren skall i
dessa fall enligt 22 § andra stycket LRV beredas tillfälle att
yttra sig till länsrätten om det inte är uppenbart obehövligt,
innan beslut meddelas i fråga om tillstånd att vistas utanför
vårdinrättningens område, om överlämnande åt chefsöverläkaren
att besluta om sådant tillstånd eller om upphörande av vården.
Enligt 21 § LRV jämförd med 35 § andra stycket LPT gäller att
ett mål hos en länsrätt skall tas upp till avgörande inom åtta
dagar från den dag då ansökan eller skrivelsen med överklagandet
kom in till länsrätten. Länsrätten får förlänga denna tid, om
det behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild
omständighet gör det nödvändigt. Åklagaryttrandet skall sålunda
i princip ha kommit in till länsrätten i sådan tid att
länsrätten kan pröva frågan om utskrivning eller permission inom
åtta dagar från det att framställningen gjordes. Åklagaren har
även rätt att överklaga länsrättens beslut i dessa fall.</pre>
<pre>När utskottet behandlade följdlagstiftningen med anledning av
den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård hösten 1991
(1991/92:SoU10) uttalade utskottet (s. 4) att det var
medvetet om att det vid införandet av en omfattande ny
lagstiftning som den nu aktuella kunde uppkomma
tillämpningsproblem. Utskottet utgick från att regeringen och
berörda myndigheter noga följer tillämpningen av de nya
bestämmelserna och vidtar de åtgärder som kan visa sig
behövliga.</pre>
<pre>Våren 1992 behandlade utskottet bl.a. en motion som gällde
länsrättens tidsfrist för att ta upp ett mål till avgörande.
Utskottet (1991/92:SoU15 s. 136) vidhöll sin inställning
att regeringen och berörda myndigheter noga måste följa
tillämpningen av den nya lagstiftningen och vidta de åtgärder
som kan visa sig behövliga sedan tillräckliga erfarenheter
vunnits. Utskottet noterade också att justitieministern hade
givit uttryck för en liknande uppfattning såvitt gällde
tillämpningen av lagen om rättspsykiatrisk tvångsvård. Motionen
avstyrktes.</pre>
<pre>Justitieministern hade sålunda våren 1992 svarat på en
fråga (1991/92:391) som gällde brottslingar vilka
överlämnas till sluten psykiatrisk vård. Frågan gällde vilka
åtgärder hon avsåg att vidta för att minska antalet våldsbrott
som begås av våldsbrottslingar som skrivits ut från sluten
psykiatrisk vård. Justitieministern ansåg att erfarenheterna av
den ändrade lagstiftningen borde avvaktas och angav att hon hade
för avsikt att noga följa utvecklingen.</pre>
<pre>Den 9 februari i år besvarades en fråga om utskrivning av
personer som dömts till sluten psykiatrisk vård (snabbprot.
1992/93:58). Justitieministern hänvisade bl.a. till den
pågående  utvärderingen genom Socialstyrelsens försorg och
uttalade att hon självfallet skulle följa de resultat som
utvärderingen ger och även i övrigt föreslå de ändringar som hon
finner befogade.</pre>
<pre>Regeringen beslutade våren 1992 att uppdra åt
Socialstyrelsen att i samverkan med berörda myndigheter och
organisationer, bl.a. Domstolsverket och Riksåklagaren, göra en
utvärdering av tillämpningen av de nya reglerna om psykiatrisk
tvångsvård och rättspsykiatrisk vård. I en delrapport till
Socialdepartementet i december 1992 presenterade styrelsen vissa
preliminära uppgifter om tillämpningen av den nya
lagstiftningen. Sålunda redovisas utvärderingsmetoden, statistik
på området samt erfarenheter och svårigheter som uppstått vid
tillämpningen av lagarna. Bl.a. tas de frågor som nämns i motion
So438 upp. Socialstyrelsens utvärdering skall vara avslutad den
15 december 1993. I sin slutrapport återkommer styrelsen enligt
uppgift till nu aktuella problemställningar.</pre>
<pre>Justitieutskottet anordnade i mars i år en offentlig
utfrågning för att få information om hur den nya lagstiftningen
om psykiatrisk tvångsvård utfallit i praktiken när det gäller de
psykiskt störda lagöverträdarna. En redogörelse för vad som då
framkom finns intagen i betänkandet 1992/93:JuU29 bil. 5.</pre>
<pre>Justitieutskottet har yttrat sig till socialutskottet
beträffande yrkande 2 i aktuell motion (1992/93:JuU5y).
Enligt yttrandet uppmärksammades utskottet vid den offentliga
utfrågningen bl.a. på att den tid som står åklagaren till buds
för ett yttrande i fråga om särskild utskrivningsprövning är
mycket knappt tilltagen.</pre>
<pre>Justitieutskottet påpekar att syftet med ordningen med
särskild utskrivningsprövning är att åstadkomma ett förstärkt
samhällsskydd. Det är mot den bakgrunden nödvändigt att
tillräckligt med tid står åklagaren till buds för att åstadkomma
ett substantiellt yttrande till länsrätten, heter det i
yttrandet. Det handlar här ofta om allvarliga våldsbrott där det
t.ex. kan vara nödvändigt för åklagaren att införskaffa
information från målsäganden, anhöriga och andra för att kunna
göra en bedömning av återfallsrisken m.m. I det perspektivet
framstår den angivna tiden som ytterligt kort, och utskottet kan
tillstyrka en ordning som innebär en förlängning av tiden som
ger åklagaren tillräcklig tid för sitt yttrande och som
möjliggör en rationell planering av domstolsarbetet, anför
justitieutskottet vidare och menar att en jämförelse kan göras
med tiden för väckande av åtal enligt 24 kap. 18 §
rättegångsbalken i mål mot någon som är häktad. Som framgår där
är huvudregeln att tiden för åtals väckande inte får göras
längre än nödvändigt och att den häktade alltid har rätt till
omprövning av häktningen med två veckors mellanrum, sägs det i
yttrandet. Justitieutskottet uttalar avslutningsvis:</pre>
<pre>Det sagda innebär att utskottet förordar en reglering som
innebär att länsrätten skall pröva mål om särskild
utskrivningsprövning inom 15 dagar från det att framställning
härom gjordes. En sådan ordning bör enligt utskottets mening
kunna genomföras utan samband med övriga ändringar som kan komma
att föranledas av den pågående utvärderingen.</pre>
<pre>
Socialutskottet gör följande bedömning</pre>
<pre>Socialutskottet delar justitieutskottets bedömning att det kan
finnas goda skäl att tillstyrka en ordning som innebär att
åklagaren får mer tid för sitt yttrande till domstolen i fråga
om särskild utskrivningsprövning. De frågor som tas upp i motion
So438 övervägs dock för närvarande av Socialstyrelsen. En
slutrapport från styrelsen väntas inom kort. Utskottet anser att
det pågående utredningsarbetet bör avvaktas innan riksdagen tar
något initiativ i dessa frågor. Yrkandena 1 och 2 i motion So438
(fp) avstyrks.</pre>
<pre>
Åtgärder mot s.k. sektsjuka</pre>
<pre>I motion 1992/93:So404 av Barbro Westerholm (fp) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts
om utbildning av personal för behandling och rehabilitering av
"sektsjuka" (yrkande 3). Eftersom antalet personer med
sektsjuka sannolikt är begränsat anser motionären att det vore
en fördel om forskning och utveckling inom området kunde knytas
till en avdelning lämpligen vid ett universitetssjukhus som
också kunde förmedla kunskap om sektsjuka och dess behandling
till övrig hälso- och sjukvård samt socialtjänsten.</pre>
<pre>Yrkandena 1 och 2 i motionen om kartläggning av förekomsten av
sektsjuka och om forskning om sektsjukans orsaker och behandling
behandlade utskottet i våras i betänkandet 1992/93:SoU25
vartill hänvisas (s. 22) även för en utförligare redovisning av
utskottets tidigare ställningstaganden. Utskottet instämde med
motionären om att det behövs mer kunskap om utredningen av det
problem som tas upp i motionen. Utskottet förutsatte att
ansvariga myndigheter och berörda frivilliga organisationer
arbetar vidare med dessa frågor. Något initiativ behövdes inte.
Yrkandena avstyrktes.</pre>
<pre>
Utskottet gör följande bedömning.</pre>
<pre>Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i dessa frågor
och avstyrker motion So404 (fp) yrkande 3.</pre>
<pre>
Genteknik</pre>
<pre>I motion 1992/93:So484 av Kenneth Lantz (kds) hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att regeringen vid utarbetande av
den kommande propositionen på genteknikens område tillser att
riktlinjer för vilken information som skall få tas fram ur
exempelvis blodprov utfärdas (yrkande 1). Vidare hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att i den kommande propositionen
dra upp riktlinjer för lämpliga informationsgränser vid
sjukhusbesök (yrkande 2). (Motionären avser
Genteknikberedningens (Ju 1990:03) hösten 1992 avgivna
betänkande Genteknik en utmaning, SOU 1992:82.) Motionären anför
att djur- och växtriket har vidrörts på ett omsorgsfullt sätt i
betänkandet men han efterlyser ett viktigt område för människor,
nämligen vår sekretess vid t.ex. sjukhusbesök. Man måste ha rätt
att inte bli informerad om det man inte vill eller orkar bära,
heter det i motionen.</pre>
<pre>Utskottet har inhämtat från Justitiedepartementet att
remissbehandlingen av Genteknikberedningens betänkande nyligen
har avslutats. Beredning pågår nu i Justitiedepartementet. I
avsnitt 8.3 Genteknik använd på människor (s. 185--190) i
betänkandet sägs bl.a. att arbete pågår inom Socialdepartementet
med ett underlag för ställningstagande i sekretessfrågan såvitt
gäller genetisk information. Avsikten är att Statens
medicinsk-etiska råd skall ges möjlighet att göra en etisk
bedömning av denna fråga. Mot bakgrund därav avstår
Genteknikberedningen från att lägga fram förslag i dessa delar.</pre>
<pre>Utskottet behandlade senast i betänkandet 1991/92:SoU5
olika gentekniska frågor vartill hänvisas. Bl.a. behandlas s.k.
bifynd (s. 43). Utskottet pekade på att det i ett tidigare
sammanhang (1990/91:SoU10 om användning av genteknik på
människa) uttalat att frågan om hur den enskilda skall kunna
skyddas mot vissa bifynd bör uppmärksammas framöver. Utskottet
hade utgått ifrån att så skulle ske. Utskottet hänvisade till
Genteknikberedningens då pågående arbete samt uttalanden i
regeringsförklaringen hösten 1991 om en sammanhållen och etiskt
förankrad politik. Utskottet ansåg att riksdagen inte borde
föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag på
området (s. 51). Motionerna avstyrktes.</pre>
<pre>
Utskottet gör följande bedömning.</pre>
<pre>Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och
avstyrker därför motion So484 (kds).</pre>
<pre>
Alternativ medicin</pre>
<pre>I motion 1992/93:So439 av Bo Holmberg m.fl. (s) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag i den riktning
Alternativmedicinkommittén presenterat (yrkande 5).
Motionärerna anser att rätten till alternativ handlar om att
respektera att det finns olika synsätt också på medicinens
område.</pre>
<pre>I motion 1992/93:So447 av Sven Lundberg m.fl. (s) begärs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utveckling av alternativ medicin.
Motionärerna anser att människor måste få del av de alternativa
komplementen vid sidan av den traditionella hälso- och
sjukvården. Regeringen bör därför bereda
Alternativmedicinkommitténs betänkande och lägga fram förslag
till riksdagen.</pre>
<pre>I sitt betänkande 1991/92:SoU15 behandlade utskottet
senast motioner inom alternativmedicinens område. Utskottet
ansåg att riksdagen inte bör göra några uttalanden i dessa
frågor i avvaktan på att beredningen i regeringskansliet av
Alternativmedicinkommitténs förslag slutförs (s. 138).
Utskottet avstyrkte motionerna.</pre>
<pre>
Utskottet gör följande bedömning.</pre>
<pre>Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och
avstyrker därför motionerna So439 (s) yrkande 5 och So447 (s).</pre>
<pre>
Läkemedelsfrågor</pre>
<pre>Godkännande av visst läkemedel</pre>
<pre>I motion 1992/93:So435 av Tuve Skånberg (kds) yrkas att
riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts dels om att
ompröva Läkemedelsverkets godkännande av abortpillret Mifegyne
(yrkande 1), dels om att inte ge tillstånd för Mifegyne att
användas som preventivmedel (yrkande 2).</pre>
<pre>Motionären anser att Mifegyne borde ha varit föremål för ett
bredare remissförfarande än som skett och för beslut i regering
och riksdag i stället för av Läkemedelsverket vid registreringen
som läkemedel. Mifegyne är, enligt motionären, motsatsen till
ett läkemedel och har kritiserats mycket utomlands. Beslutet om
registrering har starka etiska och politiska dimensioner.
Abortmetoden är långt ifrån idealisk och inte heller riskfri.
Försök skall inledas om att också använda Mifegyne som
preventivmedel. Detta motsätter sig motionären.</pre>
<pre>
Enligt läkemedelsförordningen (1962:701), som gällde till
den 1 juli i år, prövade Läkemedelsverket frågor om registrering
av läkemedel (15 §). Den nya läkemedelslagen innebär i sak
ingen ändring. Mifegyne har av Läkemedelsverket registrerats som
ett medicinskt alternativ till kirurgisk abort. Andra abortmedel
finns redan tidigare registrerade i Sverige. Mifegyne har också
andra effekter, nämligen att förhindra ägglossning och påverka
slemhinnan i livmodern så att uppkomsten av graviditet
förhindras. Dessa effekter skall enligt uppgift studeras i
kliniska försök.</pre>
<pre>
Kontrollen av äldre läkemedel m.m.</pre>
<pre>I motion 1992/93:So506 av Jan Fransson (s) yrkas dels att
riksdagen hos regeringen begär att Läkemedelsverket får i
uppdrag att klarlägga misstänkt mörkertal av dödsfall där
dextropropoxifen är inblandat (yrkande 1), dels att
riksdagen  ger regeringen till känna vad som anförts om behovet
av bättre kontroll och säkerhet när det gäller äldre läkemedel
(yrkande 2).</pre>
<pre>
Dextropropoxifen ingår i flera smärtstillande läkemedel, t.ex.
Doleron. Inom Giftinformationscentralen gjordes nyligen
(februari 1993) en undersökning över dödsfall förorsakade av
förgiftning med dextropropoxifen. Som underlag för
undersökningen användes dels SCB:s sammanställningar över
dödsorsaker i Sverige för åren 1980--1990, dels samtliga
dödsbevis rörande dödsfall till följd av smärtstillande
läkemedel åren 1985 och 1990. Enligt undersökningen har antalet
dödsfall till följd av läkemedelsförgiftning under senare år
varit strax under 600 årligen. Av dessa hänför sig numera ca
30 % till gruppen smärtstillande läkemedel. År 1990 kunde 119
dödsfall tillskrivas förgiftning med dextropropoxifen enbart
eller i kombination med andra läkemedelssubstanser, vilket utgör
72 % av alla dödsfall till följd av förgiftning med
smärtstillande medel.</pre>
<pre>Antalet dödsfall för denna läkemedelsgrupp under den aktuella
femårsperioden har ökat totalt sett. Det är emellertid enligt
undersökningen svårt att tala om säkra trender i detta
sammanhang på grund av de felkällor som kan finnas i
inrapporterings- och registreringsrutinerna. Det viktiga är att
denna genomgång har bekräftat tidigare observationer, nämligen
att överdosering med dextropropoxifen tycks behäftad med
särskilt stor risk och att dödsfall där dextropropoxifen finns
angivet som förgiftningsmedel utgör en anmärkningsvärt stor
andel av samtliga läkemedelsrelaterade dödsfall. Flertalet
dödsfall har klassificerats som självmord. En stor grupp utgörs
också av oklara fall och endast några få är olycksfall. Inget av
dödsfallen under dessa båda år inträffade hos personer under 15
år. När det gäller de oklara fallen vet man av erfarenhet att
flertalet av dessa förgiftningar är avsiktliga, även om uppsåtet
ej alltid entydigt är självmord.</pre>
<pre>Enligt uppgift från Läkemedelsverket studerar verket
förskrivningsmönstret för de läkemedel som innehåller
dextropropoxifen, hur läkemedlen används, i vilken situation
etc. Studien kan enligt uppgift leda till att nya
rekommendationer meddelas när det gäller användningen och
eventuellt till en ändrad varningstext på
läkemedelsförpackningarna. Ett problem i sammanhanget är att
förstärkta varningstexter kan leda till att läkemedlen i än
större utsträckning kommer till användning vid självmordsförsök.</pre>
<pre>När det gäller redan godkända läkemedel har Läkemedelsverket
ett delprogram med målet att tillse att endast medicinskt
ändamålsenliga läkemedel finns på marknaden.</pre>
<pre>Signaler om nya misstänkta biverkningar och andra risker
fångas upp via nationella och internationella
biverkningsrapporter och litteraturbevakning. För att utreda
riktigheten i en signal och dess kliniska betydelse (frekvens,
mekanism och riskgrupper) sker sedan en uppföljning som kan
innefatta analys av liknande rapporter, försäljnings- och
förskrivningsstatistik eller epidemiologiska studier. Ofta
består det uppföljande arbetet av att analysera epidemiologiska
studier. I vissa fall initieras sådana eller drivs i egen regi.</pre>
<pre>Resultatet av arbetet blir i extrema fall att
ändamålsenligheten för ett preparat ifrågasätts eller,
vanligare, dess användning vid vissa indikationer. Anledningen
kan både vara identifierade säkerhetsproblem och nya rön om
annan mer effektiv behandling eller farmakokinetiska problem med
t.ex. läkemedelsformen. Tillverkaren ombeds i sådana fall
inkomma med dokumentation som stöd för att preparatet
fortfarande är ändamålsenligt vilket medför stora utredningar.</pre>
<pre>I andra fall finns anledning se över katalogtexternas
innehåll. Ändringar, som ibland är mycket omfattande, initieras
utifrån vad som framkommit vid Läkemedelsverkets s.k. workshops,
vid litteraturbevakning eller tillkommer på initiativ från
tillverkaren och då oftast med dokumentation som måste genomgås.
Dessutom genomförs årligen ett eller flera större s.k.
harmoniseringsprojekt i samarbete med LINFO
(Läkemedelsinformation AB), där katalogtexterna för en hel grupp
läkemedel ses över i sin helhet och anpassas till nya rön. I
detta arbete deltar både kliniska och farmakokinetiska experter.</pre>
<pre>Läkemedelsverket kommer att under de närmaste fem åren se över
hela sortimentet av äldre läkemedel. Enligt den nya
läkemedelslagen gäller ett godkännande av ett läkemedel endast
under fem år. Om verket får kunskap om risker med ett visst
läkemedel behandlas naturligtvis frågan med förtur.</pre>
<pre>
Kvicksilver i vacciner</pre>
<pre>I motion 1992/93:So416 av Sven-Olof Petersson (c) yrkas
ett tillkännagivande om vad som anförts om en övergång till
kvicksilverfria vacciner. Motionären anser det vara av största
vikt att åtgärder vidtas så att produktionen av kvicksilverfritt
vaccin ökar och att endast sådant vaccin kommer att användas
inom sjukvården.</pre>
<pre>
Enligt uppgift från Läkemedelsverket fortsätter antalet
läkemedel med kvicksilverhaltiga konserveringsmedel att sjunka.
Framför allt inom vaccinområdet är det svårt att finna lämpliga
konserveringsmedel, men i några fall finns nu
konserveringsmedelsfria alternativ eller sådana som konserverats
med andra konserveringsmedel. Det vanligaste barnvaccinet mot
difteri och stelkramp är fritt från konserveringsmedel sedan
cirka ett år tillbaka. Vid prövning av ansökan om godkännande
för nya vacciner påtalas från Läkemedelsverkets sida att det är
angeläget att ersätta kvicksilverhaltigt konserveringsmedel med
annat alternativ, men verket kan knappast hindra godkännande av
ett viktigt vaccin av detta skäl. Risken att vaccinerna blir
förorenade måste vägas in liksom risken med att avstå från
vaccination.</pre>
<pre>
Frågan om förbud mot kvicksilver som konserveringsmedel i
läkemedel har flera gånger behandlats av utskottet, senast i
betänkandet 1991/92:SoU5. Utskottet vidhöll sin tidigare
inställning att det var angeläget att arbetet med att finna
alternativ till kvicksilver som konserveringsmedel bedrivs så
snabbt som möjligt men att utskottet inte var berett att ställa
sig bakom ett förbud mot kvicksilver i läkemedel. Utskottet
konstaterade att antalet läkemedel konserverade med kvicksilver
fortsatte att minska. Utskottet avstyrkte den då aktuella
motionen.</pre>
<pre>
Läkemedelsförpackningar</pre>
<pre>I motion 1992/93:So415 av Kenth Skårvik (fp) yrkas ett
tillkännagivande om vad som anförts om
läkemedelsförpackningarna. Motionären framhåller att många av de
förpackningar som säljs på våra apotek är oacceptabelt svåra att
öppna och stänga. I många hem får läkemedelsförpackningarna stå
öppna för jämnan bara därför att de är svåra att få upp igen --
eller för att de är svåra att stänga. Andra slår över medicinen
i förpackningar som inte alls är avsedda för det men som går att
hantera.</pre>
<pre>
Från Läkemedelsverket har inhämtats att verket i samband
med ansökan om godkännande av läkemedel eller ny förpackning
prövar förpackningens ändamålsenlighet.</pre>
<pre>För tabletter har man i allmänhet bara två förpackningstyper
att välja mellan, burk med lock av något slag eller
tryckförpackning (blister). Någon förpackningstyp som är
idealisk för alla patienter med handikapp finns sannolikt inte.
För att uppnå målet att tillgodose det i och för sig berättigade
kravet på lätthanterbara förpackningar för alla
användarkategorier behövs därför många gånger flera
förpackningsvarianter för samma preparat. Problemet med
svåröppnade förpackningar har uppmärksammats under senare år.</pre>
<pre>För vissa läkemedel, framför allt sådana som ofta används av
reumatiker, har också tillverkaren tagit sitt ansvar och
tillhandahåller förpackningar med greppvänliga lock.</pre>
<pre>I en artikel om förpackningsproblem under våren 1992 i
Apoteksbolagets kundtidning "Apoteket" har patienter uppmanats
att anmäla sina synpunkter på svåröppnade förpackningar till
Läkemedelsverket. Denna uppmaning har rönt ett mycket stort
gensvar. Inkomna anmärkningar har dock ännu inte hunnit
bearbetas färdigt. Avsikten är att materialet skall utgöra
underlag för en uppmaning till tillverkarna att förbättra
befintliga förpackningar eller komplettera sortimentet av
förpackningar. Apoteksbolaget bedriver också en
försöksverksamhet med en receptblankett med en särskild ruta där
läkaren kan markera om patienten har behov av en speciell
förpackning. Någon utvärdering av försöket har ännu inte
rapporterats.</pre>
<pre>Framtagandet av alternativa förpackningar är enligt
Läkemedelsverket förknippat med vissa kostnader. För att
förbättra situationen för berörda patienter erfordras åtgärder
dels för att uppmärksamma läkarkåren på problemet och öka
informationen om tillgängliga förpackningsalternativ, dels för
att öka läkemedelsindustrins initiativ på området.</pre>
<pre>
Överutskrivning av läkemedel m.m.</pre>
<pre>I motion 1992/93:So407 av Iréne Vestlund (s) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att Läkemedelsverket får i
uppdrag att lägga fram ett program för att förhindra
överutskrivning av läkemedel. Motionären framhåller bl.a. att
det förekommer att enskilda, ofta äldre patienter trots alla
insatser får stora doser av både receptbelagda och icke
receptbelagda mediciner utskrivna. När en person under kort tid
har fått 4 000--5 000 Alvedon utskrivna på recept, vore det
önskvärt att ortens apotek inte hindrades av
sekretessbestämmelserna från att uppmärksamma sjukvården om
detta. Det kan inte heller vara försvarligt att enskilda
personer inte hinner nyttja medikamenterna utan kan ha mediciner
för över 10 000 kr i lager. Risken för att mediciner kan
överkonsumeras eller överlåtas till andra kan man heller inte
bortse från. Kostnadsansvaret för patienterna ligger i dessa
fall på RFV, men fördyringarna drabbar alla på sikt.</pre>
<pre>I motion 1992/93:So501 av Bengt Silfverstrand och Birthe
Sörestedt (s) yrkas att riksdagen ger regeringen till känna
vad som anförts om behovet av konkreta insatser för att
förebygga missbruk av beroendeframkallande läkemedel. Enligt
motionären är mer än 200 000 svenskar beroende av lugnande och
sömngivande medel. Mellan tre och fyra miljoner recept på
beroendeframkallande psykofarmaka expedieras varje år på de
svenska apoteken.</pre>
<pre>Blandmissbruk, dvs. kombinerat missbruk av alkohol och
läkemedel, förekommer i stor utsträckning. Många års
erfarenheter av läkemedelsmissbruk talar nu enligt motionärernas
uppfattning klart och entydigt för att mera direkta och konkreta
åtgärder än hittills måste komma till användning för att minska
förbrukningen av t.ex. bensodiazepiner.</pre>
<pre>Förskrivning efter enbart telefonkontakt bör inte få ske.
Enbart minsta förpackning bör vidare skrivas ut vid varje
tillfälle. Motionärerna anser att Socialstyrelsen och industrin
mera aktivt måste arbeta för att beroendeframkallande läkemedel
tillhandahålls i mindre förpackningar. Patienten har också rätt
till en ordentlig information om preparatens verkningar och
biverkningar. Fantasinamnen på läkemedel måste elimineras och
ersättas med beteckningar som ger information om innehållet,
s.k. generisk förskrivning.</pre>
<pre>Förebyggande insatser mot läkemedelsberoende saknas i dag. De
avgiftningsavdelningar som finns för alkoholmissbrukare och
narkomaner motverkar ofta sitt eget syfte när det gäller
avgiftning vid läkemedelsberoende. Detta beror främst på de
korta vårdtiderna, anser motionärerna.</pre>
<pre>Såväl internationella som nationella iakttagelser visar att
läkarna ofta har mycket dålig kunskap om i vilken omfattning de
skriver ut lugnande medel och sömnmedel. Ett sätt att lösa detta
problem är att låta apoteken registrera vilka mediciner som
varje läkare eller vårdcentral skriver ut.</pre>
<pre>Motionärerna anser att Socialstyrelsen snarast måste utarbeta
dels ett vårdprogram, dels rekommendationer till landsting och
kommuner för deras arbete med psykofarmakaberoende personer.
Inom sjukvårdens grundutbildning och vårdpersonalens
vidareutbildning bör undervisning om psykofarmaka, bruk,
beroende och missbruk införas. Forskning om hjälpmedelsbehovets
omfattning och metoder för vård av missbrukare måste
intensifieras. Det är viktigt att denna forskning står fri och
obunden i sitt förhållande till läkemedelsindustrin.
Läkemedelsverket måste ta ett ökat ansvar för att klara sina
uppgifter att kontrollera läkemedelshanteringen och bolagets
marknadsföring samt att sköta informationen till allmänhet,
vårdpersonal och massmedia.</pre>
<pre>
Utskottet har upprepade gånger behandlat frågor om
överskrivning och felaktig användning av läkemedel under senare
tid, främst när det gäller olika beroendeframkallande medel.</pre>
<pre>Senast skedde detta i betänkandet (1991/92:SoU21) Ny
läkemedelslag m.m. I betänkandet behandlas bl.a. frågor om
information till patienter och allmänhet, substansnamn på
läkemedel och åtgärder mot läkemedelsberoende, bl.a. ett yrkande
identiskt med det i motion So501. I betänkandet ges en
redovisning för olika utredningsinsatser och den tidigare
behandlingen i riksdagen av dessa frågor. När det gäller
insatser mot beroendet av läkemedel framhålls att utskottet vid
upprepade tillfällen påtalat det angelägna i att åtgärder vidtas
för att komma till rätta med beroendet och missbruket av
läkemedel, som är ett stort problem för såväl samhället som de
enskilda som drabbas. Utskottet har redan tidigare givit
regeringen till känna att berörda myndigheter snabbt bör vidta
erforderliga åtgärder på detta område. Utskottet konstaterar att
en hel del insatser redan har gjorts. Det är enligt utskottet
viktigt att detta arbete får en fortsättning i form av konkreta
åtgärder för att begränsa felaktig användning av bl.a.
bensodiazepiner och för att förbättra vården för dem som hamnat
i ett beroende eller missbruk av dessa läkemedel. Det behövdes
dock enligt utskottets mening inte då något ytterligare
initiativ av riksdagen i denna fråga. Med det anförda avstyrkte
utskottet de då aktuella motionerna.</pre>
<pre>
Tillsynsutredningen tar i sitt huvudbetänkande Tillsynen
över hälso- och sjukvården (SOU 1991:63) upp en del frågor som
rör användning av läkemedel. Utredningen konstaterar att enskilt
bedriven öppen hälso- och sjukvård och tandvård inte omfattas av
statlig verksamhetstillsyn. Utredningen föreslår mot denna
bakgrund att tillsynsregeln i hälso- och sjukvårdslagen (HSL)
utvidgas till att omfatta också all enskilt bedriven öppen
hälso- och sjukvård.</pre>
<pre>Läkemedelsverket föreslås få tillgång till de sekretesskyddade
uppgifter inom hälso- och sjukvården som verket behöver för att
kunna fullgöra sina kontrollerande uppgifter avseende
förskrivning och förbrukning av läkemedel.</pre>
<pre>Utredningen pekar på att den information som i dag finns vid
apoteken om enskilda personers inköp inte är tillgänglig i
arbetet med att stävja missbruk av narkotiska och alkoholhaltiga
läkemedel. Gällande sekretessbestämmelser lägger hinder i vägen.
En större tillgänglighet för Socialstyrelsen till de uppgifter
om inköp som finns vid apoteken skulle öka möjligheterna att
identifiera missbrukare av bensodiazepiner som vänder sig till
flera olika läkare för att erhålla recept på dessa preparat.</pre>
<pre>Tillsynsutredningen föreslår att det i tillsynslagen införs en
bestämmelse som ålägger apotekspersonal att till Socialstyrelsen
vidarebefordra uppgifter om enskilda personers inköp om man på
goda grunder kan anta att patienten har ett etablerat eller
begynnande missbruk av medlen i fråga.</pre>
<pre>Tillsynsutredningen föreslår även införandet av en bestämmelse
i tillsynslagen som innebär skyldighet för Socialstyrelsen,
Läkemedelsverket och Rättsmedicinalverket att lämna varandra
sådana uppgifter som behövs för tillsynen.</pre>
<pre>Utredningen om ett centrum för läkemedelsepidemiologi och
utveckling av läkemedelsterapier överlämnade förra hösten
rapporten (Ds 1992:104) Nätverk för läkemedelsepidemiologi
(NEPI). Utredningen föreslog bl.a. inrättandet av en stiftelse
med uppgift att genom ett nätverk med specialister och grupper
från olika ämnesområden verka för en utvecklad
läkemedelsepidemiologisk samhällsservice och förbättra
läkemedelsbehandling. Utredningen anförde vidare följande när
det gäller överanvändningen av läkemedel:</pre>
<pre>Det finns en spridd uppfattning att det förekommer en
omfattande överförskrivning av läkemedel i samhället. Detta
reflekteras bl.a. i ett stort antal nyhetsartiklar i media. Man
kan sannolikt också peka på olika läkemedelsgrupper, där
överförskrivning finns eller där man misstänker att den finns.
Sådana grupper är t.ex. antibiotika och bensodiazepiner. I det
förra fallet sker en kontinuerlig ökning av förskrivning av
antibiotika och det skulle vara värdefullt att få veta om det
motsvaras av en ökning av infektionssjukdomar. Då det gäller
bensodiazepiner har det skett en kontinuerlig minskning under de
senaste fem åren. Sverige har den lägsta
bensodiazepinanvändningen i Norden. Att fastställa vad som är
adekvat användning för dessa två och andra läkemedelsgrupper är
en viktig framtida uppgift för det nätverk som föreslås.</pre>
<pre>En annan typ av tänkbar överförskrivning sker genom att en
insatt läkemedelsterapi inte avslutas i rätt tid. Detta gäller
främst behandling av kroniska sjukdomar hos äldre individer. I
många fall saknas klara kriterier för när en terapi avslutas. En
stor del av de kriterier som finns för när en terapi skall
startas har utvecklats av läkemedelsindustrin. Det är
förståeligt att industrin inte har samma intresse att utveckla
tydliga kriterier för när en terapi skall avslutas. Det finns
också sannolikt ett tryck från patienterna om att få recept
förnyade, ibland i onödan. Tillsammans kan detta leda till en
läkemedelsterapi som pågår avsevärt längre tid än vad som är
medicinskt motiverat. Följden blir en överförskrivning, risker
för ohälsa och biverkningar hos patienten, samt onödiga
kostnader för samhället. Tydliga kriterier för när
läkemedelsterapier bör avslutas i olika sammanhang kan vara
angelägna studier inom nätverket. Resultaten bör kunna leda till
att överförskrivning inte sker.</pre>
<pre>Psykiatriutredningen har överlämnat ett delbetänknade (SOU
1993:5) Bensodiazepiner -- beroendeframkallande psykofarmaka.</pre>
<pre>Psykiatriutredningen föreslår införandet av ett system som
underlättar för den enskilde läkaren att kritiskt granska sin
förskrivning av bensodiazepiner. Den enskilde läkarens
förskrivning föreslås bli registrerad av apoteken vad avser
preparat, dos och förpackningsstorlek. Informationen återförs av
Apoteksbolaget till förskrivande läkare med lämpliga
intervaller. Systemet bör utvärderas efter tre år.</pre>
<pre>Socialstyrelsen föreslås få i uppdrag att komplettera skriften
Klassifikation av sjukdomar med särskilda diagnoser för beroende
och missbruk av bensodiazepiner. Därmed skulle man kunna få ett
statistiskt underlag för att kunna följa utvecklingen i öppen
och sluten vård och vad gäller beroende och missbruk av
bensodiazepiner som orsak till sjukskrivning, sjukbidrag och
förtidspension i allmänna försäkringen.</pre>
<pre>Socialstyrelsen och Läkemedelsverket bör som ett led i sitt
arbete med hithörande frågor gemensamt arrangera en konferens
(workshop) om användningen av bensodiazepiner bland äldre
människor som brett belyser nyttan av och problemen med
behandling med bensodiazepiner, risker för biverkningar och
möjligheterna till alternativ behandling eller andra åtgärder
riktade till denna åldersgrupp.</pre>
<pre>Inom Folkhälsoinstitutets programområde finns bl.a.
missbruksfrågor och frågor om kvinnors hälsa. Det är enligt
utredningen angeläget att beroende och missbruk av
bensodiazepiner även diskuteras som ett folkhälsoproblem. En
grundlig och opartisk information om dessa läkemedels eventuella
biverkningar och risker bör arbetas fram och ges en effektiv
spridning.</pre>
<pre>Enligt utredningens uppfattning har Folkhälsoinstitutet ett
särskilt ansvar för att följa utvecklingen av användningen av
bensodiazepiner från folkhälsosynpunkt. Det bör även ankomma på
Folkhälsoinstitutet att initiera forskning om
folkhälsoaspekterna av beroende och missbruk av bensodiazepiner.</pre>
<pre>Samtliga dessa betänkanden bereds för närvarande i
regeringskansliet.</pre>
<pre>
Apoteksbolagets monopol</pre>
<pre>I motion 1992/93:So498 av Lars Andersson (-) yrkas ett
tillkännagivande att Apoteksbolagets monopol bör avskaffas.</pre>
<pre>
Utskottet behandlade ett liknande yrkande i betänkandet
1991/92:SoU21. I betänkandet lämnades inledningsvis en
redogörelse för Apoteksbolagets verksamhet och direktiven för
Utredningen om den svenska läkemedelsförsörjningen (dir.
1992:53).</pre>
<pre>Utskottet ansåg att utredningsarbetet, som avsåg
Apoteksbolagets verksamhet och dess ställning på
läkemedelsområdet, inte borde föregripas och avstyrkte därför
det då aktuella motionsyrkandet. Riksdagen följde utskottet.
Utredningsarbetet skall redovisas till kommande årsskifte.</pre>
<pre>
Utskottets bedömning</pre>
<pre>Vad först gäller frågorna om godkännandet av Mifegyne som
läkemedel och om kliniska försök med användning av Mifegyne
konstaterar utskottet att det ankommer på Läkemedelsverket och
inte på riksdagen eller regeringen att pröva dessa frågor.</pre>
<pre>När det gäller kontrollen och säkerheten beträffande äldre
läkemedel och dödsfallen genom felaktig användning av
dextropropoxifen konstaterar utskottet att Läkemedelsverket
skall gå igenom hela sortimentet av äldre läkemedel och att
rekommendationerna när det gäller användningen av
dextropropoxifen för närvarande ses över av verket. Något
initiativ från riksdagen i dessa frågor behövs inte.</pre>
<pre>När det gäller frågan om användningen av läkemedel med
kvicksilverhaltiga konserveringsmedel konstaterar utskottet att
antalet sådana läkemedel fortsätter att minska. Utskottet
vidhåller sin tidigare inställning att det är angeläget att
finna alternativ till kvicksilver som konserveringsmedel i
läkemedel men att något förbud mot kvicksilver i läkemedel för
närvarande inte bör införas.</pre>
<pre>I fråga om överutskrivning och beroende eller missbruk av
läkemedel vidhåller utskottet att det är angeläget att konkreta
åtgärder vidtas för att begränsa den felaktiga användningen av
läkemedel. Utskottet konstaterar samtidigt att under senare tid
flera utredningar, nämligen Tillsynsutredningen, Utredningen om
ett centrum för läkemedelsepidemiologi och utvecklingen av
läkemedelsterapier och Psykiatriutredningen, lagt fram förslag
som syftar till att förbättra förskrivning och användning av
läkemedel. Frågan om överföringen av det direkta
kostnadsansvaret för läkemedel i den öppna hälso- och sjukvården
övervägs vidare av Kommittén om hälso- och sjukvårdens
finansiering och organisation, HSU 2000. Något initiativ av
riksdagen behövs därför inte för närvarande i denna fråga.</pre>
<pre>Vad slutligen beträffar frågan om Apoteksbolagets monopol på
detaljhandel med läkemedel konstaterar utskottet på nytt att
frågan övervägs av Utredningen om den svenska
läkemedelsförsörjningen. Utskottet anser inte att
utredningsarbetet bör föregripas.</pre>
<pre>Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1992/93:So407
(s), 1992/93:So415 (fp), 1992/93:So416 (c), 1992/93:So435 (kds),
1992/93:So498 (-), 1992/93:So501 (s) och 1992/93:So506 (s).</pre>
<pre>
Sprututbytesprogrammen</pre>
<pre>I motion 1992/93:So487 av Margitta Edgren och Olle Schmidt
(fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts dels om garantier för
sprututbytesprogrammens fortsättning (yrkande 1), dels om
sprututbytesprogram i landets övriga delar (yrkande 2).
Motionärerna anför att hiv/aids är ett  av de allvarligaste
hoten mot folkhälsan. Världshälsoorganisationen (WHO) har därför
rekommenderat att sterila sprutor och spetsar skall göras
tillgängliga för injektionsnarkomaner som av olika skäl inte kan
avbryta sitt missbruk. Motionärerna redovisar i punktform
resultaten för det sprututbytesprogram som pågått i Lund sedan
1986 och anför samtidigt att erfarenheterna från
sprututbytesprogrammet i Malmö är likartade. Motionärerna anser
att erfarenheterna är så goda att sprututbytesprogrammen inte
får äventyras av framtida ändringar i anslagen till
hiv-prevention utan att garantier måste lämnas för programmens
fortsättning. Motionärerna anser också att den skånska modellen
snarast bör införas i hela landet.</pre>
<pre>Frågan om utdelning av fria sprutor och kanyler till
narkotikamissbrukare behandlades senast i betänkande
1991/92:SoU15. Utskottet hänvisade där till den omfattande
redogörelse för försöksverksamheten som givits i betänkande
1990/91:SoU5.</pre>
<pre>Utskottet anförde vidare (s. 68):</pre>
<pre>Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att utbyte av
sprutor och kanyler endast får förekomma i samband med en noga
kontrollerad försöksverksamhet, som har till syfte att söka
vetenskapligt stöd för metodens värde i kampen mot aids.
Utskottet konstaterar att projekttiden för
sprututbytesprogrammet i Malmö/Lund går ut vid kommande
årsskifte och att socialstyrelsen har för avsikt att snabbt
utvärdera verksamheten. Utskottet anser att utvärderingen bör
avvaktas och att riksdagen inte nu bör göra något uttalande i
frågan. Motion So496 (s) avstyrks.</pre>
<pre>Socialstyrelsen redovisade till Socialdepartementet den 1
juni 1993 sin samlade bedömning av effekterna av
försöksverksamheten med utbyte till rena sprutor i Malmö och
Lund. Styrelsen konstaterar bl.a. att hiv-testfrekvensen inom
försöksverksamheten är hög samt att hiv-smitta har förekommit
inom ramen för programmet. Styrelsens slutsats är att det trots
de utredningar som genomförts inte har gått att få något
entydigt svar på vilka effekter försöksverksamheten med
sprututbyte har haft på spridning av hiv eller
missbruksutvecklingen i området.</pre>
<pre>I rapporten redovisar Socialstyrelsen olika
handlingsalternativ för framtiden, såsom förbud mot
sprututbytesverksamhet, fortsatt försöksverksamhet med fördjupad
utvärdering för att kunna dra säkra slutsatser om verksamheten,
eller att respektive ansvarig läkare utifrån vetenskap och
beprövad erfarenhet får bedöma i varje enskilt fall om det är
möjligt att överlämna rena sprutor och kanyler. Socialstyrelsen
förordar det sista alternativet.</pre>
<pre>Ärendet bereds för närvarande i regeringskansliet.</pre>
<pre>
Utskottet gör följande bedömning.</pre>
<pre>Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att utbyte av
sprutor och kanyler endast får förekomma i samband med en noga
kontrollerad försöksverksamhet, som har till syfte att söka
vetenskapligt stöd för metodens värde i kampen mot aids.
Utskottet konstaterar att Socialstyrelsens rapport om
försöksverksamheten med utbyte till rena sprutor i Malmö och
Lund nu bereds i regeringskansliet. Regeringens kommande förslag
bör inte föregripas. Motion So487 (fp) avstyrks därmed.</pre>
<pre>
Metadon</pre>
<pre>I motion 1992/93:So310 av Olle Schmidt (fp) begärs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om metadonbehandling av patienter som är i
behov av sådan behandling (yrkande 1)  och om spridning av
information om värdet av metadonbehandling och var resurserna
för denna behandlingsform finns (yrkande 2). Motionären
anför att metadonbehandling är en etablerad behandlingsform för
heroinister med mångårigt missbruk. Det finns fyra
metadonprogram i Sverige, belägna i Uppsala, Stockholm, Lund och
Malmö. F.n. behandlas drygt 300 patienter. Verksamheten följs
fortlöpande av Socialstyrelsen och dess vetenskapliga råd.
Därmed ges garantier för att behandlingen bedrivs på högsta
kompetensnivå och med god kvalitet. Motionären anser att alltför
små resurser satsas på metadonbehandling utanför de fyra
områdena sett i förhållande till de goda resultat som uppnås.
Socialstyrelsen bör därför initiera en kartläggning av behovet
av metadonbehandling bland narkomaner och se till att de får
denna vård. Socialstyrelsen bör också sprida information om
värdet av metadonbehandling och var resurserna för denna
behandlingsform finns.</pre>
<pre>
I april 1993 var totalt 384 patienter inskrivna vid de fyra
metadonprojekten i landet. I Stockholm var 255 patienter
inskrivna, i Uppsala 57, i Lund 48 och i Malmö 24. Kön av
väntande uppgick till ett 20-tal. Av samtliga patienter i landet
var drygt en tredjedel hiv-smittade. I Stockholm var andelen
hiv-smittade närmare 50 %.</pre>
<pre>Socialstyrelsens beslut om maximalt 450 metadonpatienter utgör
i dag ingen begränsning av verksamheten. Utskottet har dock
erfarit att verksamheten i Uppsala har minskat kraftigt under de
senaste två åren från ca 100 patienter till 57 patienter.
Nedgången uppges bero dels på etableringen av metadonprojektet i
Malmö 1992, dels på en allt hårdare prioritering av
sjukvårdsresurserna hos landsting som remitterar
metadonpatienter.</pre>
<pre>Socialstyrelsen följer metadonprojekten noggrant genom
metadonrådet vid styrelsen. Inom styrelsen har tillsatts en
kvalitetssäkringsgrupp som har till uppgift att kontrollera att
samtliga projekt håller samma kvalitet och följer de kriterier
och riktlinjer som utvecklats i Ulleråkersprojektet. Gruppen
kommer att redovisa sina resultat under hösten 1993.</pre>
<pre>Ett utvärderingsprojekt av metadonprogrammet har nyligen
påbörjats vid Karolinska institutet. Forskningsprojektet
finansieras med stöd från Socialvetenskapliga forskningsrådet
(SFR) och Socialstyrelsen. Projektet, som kommer att omfatta
samtliga metadonpatienter i landet, beräknas avslutas under
hösten 1995.</pre>
<pre>
I betänkande SoU 1987/88:10 behandlade utskottet ett
motionsyrkande om metadonbehandling. Utskottet anförde därvid
följande:</pre>
<pre>HIV-situationen kräver en offensiv narkomanvård. Målet för
narkomanvården är drogfrihet, och vården skall i huvudsak vara
drogfri. För vissa långvarigt intravenösa heroinmissbrukare kan
emellertid målsättningen med fullständig drogfrihet och drogfri
vård vara svår att uppnå. Risken att genom infekterade
injektionsverktyg bli HIV-smittad utgör en stor fara för de
intravenösa missbrukarna. Erfarenheterna nationellt och
internationellt har också visat att HIV-smitta sprids mycket
snabbt i denna grupp.</pre>
<pre>Det finns mot denna bakgrund skäl som talar för en utökning av
det högsta antal missbrukare som kan få metadonbehandling från
150 till 300 personer. Det är dock angeläget att urvalet av
klienter sker med stor restriktivitet och att de kriterier och
riktlinjer som utvecklats i Ulleråkersprogrammet följs.
Utvidgningen får inte heller uppfattas som en principiell
förändring av narkomanvården, vilken enligt utskottets mening
fortfarande måste ha drogfrihet som ett självklart mål. Inte
minst på grund härav anser utskottet det nödvändigt att sätta en
övre gräns för verksamhetens omfattning. Utskottet vill också
framhålla att socialstyrelsen noga måste följa verksamheten och
regelbundet redovisa metadonprogrammets utveckling.</pre>
<pre>Med det anförda avstyrkte utskottet det då aktuella
motionsyrkandet.</pre>
<pre>I betänkandet 1988/89:SoU21 konstaterade utskottet att
antalet väntande till metadonbehandling i Stockholm var
omfattande. Enligt vad utskottet inhämtat var det dock inte
taket om högst 300 patienter som utgjorde hinder för en mer
omfattande verksamhet utan bristen på utbildad personal.
Utskottet hänvisade till sina  tidigare uttalanden om att
urvalet av patienter måste ske med stor restriktivitet och att
de kriterier och riktlinjer som utvecklats i
Ulleråkersprogrammet måste följas. Utskottet framhöll också att
Socialstyrelsen noga måste följa verksamheten och regelbundet
redovisa metadonprogrammets utveckling.</pre>
<pre>I betänkande 1990/91:SoU5 redovisades att
Socialstyrelsen efter rekommendation av bl.a.
Aidsdelegationen den 15 juni 1990 beslutade att maximiantalet
metadonpatienter skulle höjas från 300 till 450 patienter.
Styrelsen hade också utarbetat reviderade föreskrifter för
metadonbehandling (SOSFS(M) 1990:16).</pre>
<pre>Vid den senaste behandlingen, betänkandet 1991/92:SoU5,
anförde utskottet att det förutsatte att den nya regeringen noga
följer arbetet med sprututbytesprogram och metadonbehandling.
Utskottet hänvisade också till regeringsförklaringen där den nya
regeringen förutskickat olika åtgärder för att komma till rätta
med narkotikabrottsligheten och narkotikamissbruket. Mot den
bakgrunden ansåg utskottet att något uttalande i frågan då inte
var aktuell.</pre>
<pre>
Utskottet gör följande bedömning.</pre>
<pre>Socialstyrelsens kvalitetssäkringsgrupp avser att under hösten
lämna en rapport om metadonprogrammens kvalitet och i vilken mån
de uppfyller fastställda kriterier och riktlinjer. En
vetenskaplig utvärdering av samtliga metadonprojekt har nyligen
påbörjats av Karolinska institutet. Utskottet utgår från att
regeringen noga följer dessa frågor. Enligt utskottets mening
bör riksdagen inte ta något initiativ med anledning av motion
So310 (fp). Motionen avstyrks.</pre>
<pre>
Aggressivitetsdämpande medicinering</pre>
<pre>I motion 1992/93:Ju835 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen
anförts om att utreda förutsättningarna för att använda
aggressivitetsdämpande medicinering mot våldsbenägna personer
(yrkande 3). Motionen berör frågor om olika åtgärder mot
våldsbrottsligheten. Motionärerna anför att den senaste tidens
forskning visar att genetiska förutsättningar för
våldsbenägenhet har betydelse, inte ensamt utan i samverkan med
en eller flera miljöfaktorer. Vidare anförs att
aggressivitetsdämpande medicinering mot våldsbenägenhet är
möjligt i syfte att förhindra brott. De barn som är i farozonen
kan vidare upptäckas tidigt. Förutsättningarna för medicinering
mot våld måste dock utredas enligt motionärerna.</pre>
<pre>Justitieutskottet har i betänkandet 1992/93:JuU25 Anslag
till kriminalvården behandlat några motioner om bl.a. kemisk
kastrering av våldtäktsmän. Justitieutskottet anför bl.a.
följande.</pre>
<pre>Kriminalvårdens behandling av män dömda för sexualbrott har
tidigare varit föremål för behandling i utskottet vid ett
flertal tillfällen. År 1991 anförde utskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande att behandlingsmöjligheterna bör
utökas och ytterligare intensifieras (se 1990/91:JuU17 s. 15,
rskr. 154). I Fängelseutredningens direktiv anges också särskilt
att kommittén skall klarlägga hur stort behovet av sådan
behandling är och hur den av riksdagen angivna målsättningen bör
förverkligas.</pre>
<pre>Det saknas mot denna bakgrund anledning för riksdagen att nu
göra något ytterligare uttalande i frågan med anledning av
motion Ju502. Motionen avstyrks.</pre>
<pre>När det gäller frågor om medicinsk behandling under tvång,
t.ex. i form av s.k. kemisk kastrering, konstaterar utskottet
att frågan rymmer svårlösta etiska problem oavsett om
behandlingen sker som påföljd för brott eller som ett led i
anstaltsbehandlingen. Tvångsvård förekommer i princip endast för
vissa psykiskt störda och då enligt stränga i lag reglerade
kriterier [se lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och
lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård].</pre>
<pre>Utskottet har nu inhämtat att frågor om kemisk kastrering är
föremål för överväganden inom ramen för Fängelseutredningens
arbete. Utskottet utgår från att här aktualiserade spörsmål
kommer att behandlas där. Med detta uttalande avstyrker
utskottet bifall till berörd del av motion Ju822.</pre>
<pre>I Fängelseutredningens nyligen avlämnade huvudbetänkande
Verkställighet av fängelsestraff (SOU 1993:76) har frågan inte
behandlats. Utredningsarbetet fortsätter dock.</pre>
<pre>I direktiven till den nyligen tillsatta Kommissionen om våld
mot kvinnor (dir. 1993:88) anges bl.a. att kommissionen bör
göra en kartläggning och bedömning av de nuvarande
behandlingsmetoderna för män som gjort sig skyldiga till
övergrepp mot kvinnor. Kommissionen bör vidare undersöka om s.k.
punktbevakning av de våldsverkande männen är möjligt och
lämpligt i kombination med andra metoder som skyddar utsatta
kvinnor och hur en sådan punktbevakning i så fall skulle kunna
utformas.</pre>
<pre>
Utskottet gör följande bedömning.</pre>
<pre>Utskottet anser inte att det behövs något initiativ av
riksdagen med anledning av motion Ju835 (nyd) yrkande 3.
Motionen avstyrks.</pre>
<a name="bhemst"></a><h2>Hemställan</h2><pre>Utskottet hemställer
1. beträffande sjukvårdsorganisationen m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So439 yrkandena 4 och
7, 1992/93:So449 yrkande 4, 1992/93:So460 yrkandena 4--6,
1992/93:So462, 1992/93:So473, 1992/93:So480, 1992/93:So492,
1992/93:So500, 1992/93:So513 yrkande 5 och 1992/93:Sf234 yrkande
9,
res. 1 (s)</pre>
<pre>
2. beträffande prestationsersättning
att riksdagen avslår motion 1992/93:So443,
res. 2 (nyd)</pre>
<pre>3. beträffande primärvårdsfrågor m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So452, 1992/93:So464,
1992/93:So471 yrkande 1,
res. 3 (s) - motiv.</pre>
<pre>4. beträffande barnmorskors förskrivningsrätt
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So471 yrkande 3 och
1992/93:So510 yrkande 4,
res. 4 (s)</pre>
<pre>
5. beträffande akutsjukvården
att riksdagen avslår motion 1992/93:So444,
res. 5 (nyd)</pre>
<pre>6. beträffande vårdgarantin
att riksdagen avslår motion 1992/93:So442,
res. 6 (nyd)</pre>
<pre>7. beträffande samverkansavtal
att riksdagen avslår motion 1992/93:So455,</pre>
<pre>8. beträffande tolkar inom sjukvården
att riksdagen avslår motion 1992/93:So432,</pre>
<pre>
9. beträffande kunskaper i invandrarspråk
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf644 yrkande 5,</pre>
<pre>10. beträffande examination av medicinalpersonal med
utländsk examen
att riksdagen avslår motion 1992/93:So420,</pre>
<pre>11. beträffande kvinnors hälsa
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So289 yrkande 7,
1992/93:So448 yrkandena 1 och 3, 1992/93:So475 yrkandena 7--10,
12, 16 och 17, 1992/93:So485 och 1992/93:Ju839 yrkande 5,
men. (v)</pre>
<pre>12. beträffande kvinnlig könsstympning
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So217 yrkande 1,
1992/93:So477 yrkande 1 och 1992/93:U224 yrkandena 1 och 2,</pre>
<pre>13. beträffande insatser mot olika sjukdomar
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So247 yrkande 1,
1992/93:So414, 1992/93:So450 yrkande 2, 1992/93:So458,
1992/93:So461, 1992/93:So472, 1992/93:So494 och 1992/93:So511,</pre>
<pre>14. beträffande stamning
att riksdagen avslår motion 1992/93:So481,</pre>
<pre>15. beträffande allergiförebyggande åtgärder
att riksdagen avslår motion 1992/93:So409,</pre>
<pre>16. beträffande transplantationer
att riksdagen avslår motion 1992/93:So402,</pre>
<pre>17. beträffande livstestamente m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So425, 1992/93:So426
och 1992/93:So469,</pre>
<pre>18. beträffande palliativ vård och smärtbehandling
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So463, 1992/93:So488
och 1992/93:So489,</pre>
<pre>19. beträffande den nya psykiatrin
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So439 yrkande 10 och
1992/93:So440,</pre>
<pre>20. beträffande psykiskt störda lagöverträdare
att riksdagen avslår motion 1992/93:So438 yrkandena 1 och 2,</pre>
<pre>21. beträffande åtgärder mot s.k. sektsjuka
att riksdagen avslår motion 1992/93:So404 yrkande 3,</pre>
<pre>22. beträffande genteknik
att riksdagen avslår motion 1992/93:So484,</pre>
<pre>23. beträffande alternativmedicin
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So439 yrkande 5 och
1992/93:So447,
res. 7 (s)</pre>
<pre>24. beträffande läkemedelsfrågor
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So407, 1992/93:So415,
1992/93:So416, 1992/93:So435, 1992/93:So498, 1992/93:So501 och
1992/93:So506,</pre>
<pre>25. beträffande sprututbytesprogrammen
att riksdagen avslår motion 1992/93:So487,</pre>
<pre>26. beträffande metadon
att riksdagen avslår motion 1992/93:So310,</pre>
<pre>27. beträffande aggressivitetsdämpande medicinering
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju835 yrkande 3.</pre>
<pre></pre>
<pre>Stockholm den 12 oktober 1993
På socialutskottets vägnar
Bo Holmberg</pre>
<pre>
I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Göte Jonsson
(m), Anita Persson (s), Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson
(s), Ingrid Hemmingsson (m), Jan Andersson (s), Jerzy Einhorn
(kds), Leif Bergdahl (nyd), Maj-Inger Klingvall (s), Leif
Carlson (m), Hans Karlsson (s), My Persson (m), Barbro
Westerholm (fp) och Ulla Tillander (c).</pre>
<pre>Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.</pre>
<a name="bres"></a><h2>Reservationer</h2><pre>1. Sjukvårdsorganisationen m.m. (mom. 1)</pre>
<pre>Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo
Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson
(alla s) anser</pre>
<pre>dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 17 börjar med
"Utskottet vidhåller" och på s. 18 slutar med "motion So439 (s)
yrkande 4" bort ha följande lydelse:</pre>
<pre>Utskottet anser att det är viktigt att utveckla sjukvården så
att hälso- och sjukvårdslagens mål om vård på lika villkor
tillgodoses för alla medborgare. Den svenska sjukvårdsmodellen
kan bäst klara denna målsättning och samtidigt genom sitt totala
finansieringsansvar bäst hushålla med resurserna. Hälso- och
sjukvården är redan mycket bra och effektiv, men möjligheter
finns att ytterligare effektivisera och förbättra den. Hälso-
och sjukvården skall inte bara lindra och bota sjukdomar utan
också aktivt medverka till att människors hälsa förbättras.</pre>
<pre>Det behövs nu en mobilisering för att utvärdera sjukvården.
Detta gäller såväl för dagens vård som vid införandet av ny
teknik. Arbetet med att utveckla utvärderingsinstrument måste gå
vidare. Detsamma gäller utvecklingen av kvalitetsmått.</pre>
<pre>Det ökade intresset för kvalitetssäkring och SBU:s
utvärderingar av olika behandlingsmetoder är enligt utskottet
mycket värdefullt. Sjukvårdspolitiken måste enligt utskottet
utveckla system för kvalitet och utvärdering både lokalt och
nationellt. Det räcker inte med valfrihet när det gäller
doktorn, vårdcentralen och sjukhuset. Medborgarna måste också
bli delaktiga i kvalitetssäkring och utvärdering.</pre>
<pre>Med tanke på de "köp- och säljmodeller" och marknadslösningar
som till en del tillämpas också inom hälso- och sjukvården finns
det skäl att utvärdera hur de nationella målen om kvalitet,
rättvisa och demokrati förverkligas i dessa system. Utskottet
förordar att den sittande utredningen HSU 2000 belyser detta.</pre>
<pre>Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna med
anledning av motionerna So439 (s) yrkande 7, So449 (s) yrkande
4, So462 (fp), So480 (kds) och So492 (kds).</pre>
<pre>När det gäller frågan om de samlade effekterna av
avgiftsuttagen i landsting och kommuner delar utskottet
inställningen i motion So439 (s) yrkande 4 att en översyn bör
komma till stånd. Detta bör ges regeringen till känna med
anledning av motionsyrkandet.</pre>
<pre>Utskottet avstyrker motionerna So460 (nyd) yrkandena 4--6,
So473 (m), So500 (-), So513 (-) yrkande 5 och Sf234 (nyd)
yrkande 9.</pre>
<pre>dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:
1. beträffande sjukvårdsorganisationen m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:So439
yrkandena 4 och 7, 1992/93:So449 yrkande 4, 1992/93:So462,
1992/93:So480, 1992/93:So492 och med avslag på motionerna
1992/93:So460 yrkandena 4--6, 1992/93:So473, 1992/93:So500,
1992/93:So513 yrkande 5 och 1992/93:Sf234 yrkande 9 som sin
mening ger  regeringen till känna vad utskottet anfört,</pre>
<pre>
2. Prestationsersättning (mom. 2)</pre>
<pre>Leif Bergdahl (nyd) anser</pre>
<pre>dels att det avsnitt i betänkandet på s. 18 som börjar med
"Utskottet avstyrker också" och slutar med "motion So443 (nyd)"
bort ha följande lydelse:</pre>
<pre>Utskottet anser att tidigare erfarenheter har visat att
införande av prestationsersättning inom sjukvården, dvs. att
ersättningen görs beroende av antalet behandlade patienter och
de utförda åtgärdernas svårighetsgrad, skulle ge förutsättningar
för en billig och effektiv vård. Utskottet delar uppfattningen i
motion So443 (nyd) att frågor om prestationsersättning inom
sjukvården snarast bör utredas. Vad utskottet nu anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.</pre>
<pre>
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:
2. beträffande prestationsersättning
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:So443 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,</pre>
<pre>
3. Primärvårdsfrågor m.m. (motiveringen till mom. 3)</pre>
<pre>Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo
Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson
(alla s) anser att det avsnitt i betänkandet på s. 21 som börjar
med "Utskottet anser" och slutar med "Motionsyrkandet avstyrks"
bort ha följande lydelse:</pre>
<pre>Utskottet anser det angeläget att ta till vara det som
fungerar bra i dagens sjukvård. Utgångspunkten är att patienten
skall få tillgång till bästa möjliga vård. Med den
utgångspunkten bör förutsättningar skapas för en god kontinuitet
mellan patient och läkare samt övrig vårdpersonal. En
förtroendefull kontakt mellan patient och läkare blir då möjlig.
Patienten lär känna sin läkare som får bättre kunskaper om
patienten. Detta skapar förutsättningar för snabbare och säkrare
diagnoser och därmed snabbare och bättre behandling och kortare
vårdtider. Med en sådan kontinuitet mellan den enskilde och
vårdpersonalen tillgodoses de syften som framförs i motionerna
So464 (fp) och So452 (c). Egenvården berörs också i
Prioriteringsutredningens arbete. Motionerna avstyrks.</pre>
<pre>Den samlade kunskap som finns hos personalgrupperna vid
vårdcentralerna har utgjort en bra grund för att förebygga
ohälsa hos den enskilde och hos särskilt utsatta grupper.
Folkhälsoarbetet har en viktig bas i primärvården. Mödra- och
barnhälsovården har betytt mycket när det gäller att förebygga
och behandla ohälsa. Områdes- och befolkningsansvar är centrala
inslag i primärvården. Sjuksköterskan och barnmorskan har
gedigna utbildningar och ofta mångårig erfarenhet som bör tas
till vara. Något initiativ från riksdagen behövs inte. Utskottet
avstyrker motion So471 (m, s, fp, c, kds) yrkande 1.</pre>
<pre>
4. Barnmorskors förskrivningsrätt (mom. 4)</pre>
<pre>Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo
Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson
(alla s) anser</pre>
<pre>dels att det avsnitt i betänkandet på s. 21 som börjar med
"Frågan om en" och slutar med "och So510 (s) yrkande 4" bort ha
följande lydelse:</pre>
<pre>När det gäller frågan om en självständig rätt för barnmorskor
att förskriva läkemedel som används i födelsekontrollerande
syfte anser utskottet det angeläget att det arbete som pågår
inom Läkemedelsverket och Socialstyrelsen snarast slutförs och
ger ett för barnmorskorna positivt resultat. Vad utskottet nu
anfört med anledning av motionerna So471 (m, s, fp, c, kds)
yrkande 3 och So510 (s) yrkande 4 bör ges regeringen till känna.</pre>
<pre>dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:
4. beträffande barnmorskors förskrivningsrätt
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:So471
yrkande 3 och 1992/93:So510 yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,</pre>
<pre>
5. Akutsjukvården (mom. 5)</pre>
<pre>Leif Bergdahl (nyd) anser</pre>
<pre>dels att det avsnitt i betänkandet på s. 24 som börjar med
"Utskottet konstaterar" och slutar med "Motion So444 (nyd)
avstyrks" bort ha följande lydelse:</pre>
<pre>Utskottet anser att kvaliteten i hälso- och sjukvården måste
förbättras när det gäller det akuta omhändertagandet av svårt
skadade och sjuka. Utskottet instämmer i de förslag som framförs
i motion So444 (nyd) för att förbättra akutsjukvården. Vad
utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.</pre>
<pre>dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:
5. beträffande akutsjukvården
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:So444 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,</pre>
<pre>
6. Vårdgarantin (mom. 6)</pre>
<pre>Leif Bergdahl (nyd) anser</pre>
<pre>dels att det avsnitt i betänkandet på s. 25 som börjar med
"Effekterna av den" och slutar med "Motionen avstyrks" bort ha
följande lydelse:</pre>
<pre>Utskottet anser att vårdgarantin bör omfatta alla
hjärtsjukdomar som kräver kirurgisk behandling. Vidare anser
utskottet att det totalt bör ta högst tre månader från det behov
uppstod tills operation utförs och inte som i dag att den högsta
väntetiden är tre månader för coronarutredning samt ytterligare
maximalt tre månader för operation. Utskottet delar den
uppfattning som framförs i motion So442 (nyd). Vad utskottet nu
anfört om vårdgarantin bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.</pre>
<pre>dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa:
6. beträffande vårdgarantin
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:So442 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,</pre>
<pre>
7. Alternativmedicin (mom. 23)</pre>
<pre>Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo
Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson
(alla s) anser</pre>
<pre>dels att det avsnitt i betänkandet på s. 52 som börjar med
"Utskottet vidhåller" och slutar med "och So447 (s)" bort ha
följande lydelse:</pre>
<pre>Utskottet anser att möjligheterna att använda
alternativmedicinska metoder inom hälso- och sjukvården måste
ses i sammanhang med patienternas rätt att bestämma över sin
egen hälsa och sitt eget liv. Utskottet anser att regeringen bör
slutföra beredningen av Alternativmedicinkommitténs betänkande
och återkomma till riksdagen med förslag i dessa frågor.</pre>
<pre>Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So439 (s)
yrkande 5 och So447 (s) bör ges regeringen till känna.</pre>
<pre>dels att utskottet under mom. 23 bort hemställa:
23. beträffande alternativmedicin
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:So439
yrkande 5 och 1992/93:So447 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,</pre>
<pre>
Meningsyttring av suppleant</pre>
<pre>Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.</pre>
<pre>Eva Zetterberg (v) anför:</pre>
<pre>
Sjukvårdsorganisationen m.m., primärvårdsfrågor och
barnmorskors förskrivningsrätt</pre>
<pre>Jag instämmer i de socialdemokratiska ledamöternas inställning
i dessa frågor och biträder därför reservationerna 1, 3 och 4
(s).</pre>
<pre>
Tolkar inom sjukvården</pre>
<pre>Jag anser att det är bra att socialutskottet enhälligt har
pekat på behovet av ökad uppmärksamhet kring frågan om vilken
tolk som skall anlitas i det enskilda fallet. Det förekommer
inom hälso- och sjukvården att man i stället för auktoriserade
tolkar använder sig av anhöriga, vänner eller personal.
Förfarandet är vanligare nu när olika enheter har fått ett eget
budgetansvar. Det är ett sätt att spara pengar. Då anhöriga,
vänner eller personal används som tolkar blir det brister i
patientens säkerhet. Dessa personer behöver inte följa de etiska
regler som finns om att vara neutral och opartisk. De har kanske
inte heller tystnadsplikt. Missförstånd kan lättare uppstå och
felaktiga slutsatser dras. Det är därför angeläget att framöver
bevaka att tolkfrågan inom hälso- och sjukvården faktiskt får
denna ökade uppmärksamhet. I övrigt är jag ense med
utskottsmajoriteten.</pre>
<pre>
Kvinnors hälsa</pre>
<pre>Jag anser slutligen att en anmälan om våldtäkt automatiskt
skall leda till en tidig möjlighet till graviditetstest
och/eller abortpiller. Riksdagen bör begära att regeringen
utarbetar förslag till en lag med den innebörden.</pre>
<pre>Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
11 borde ha hemställt:</pre>
<pre>11. beträffande kvinnors hälsa
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:So289
yrkande 7 och 1992/93:Ju839 yrkande 5 och med avslag på
motionerna 1992/93:So448 yrkandena 1 och 3, 1992/93:So475
yrkandena 7-10, 12, 16 och 17 samt 1992/93:So485 som sin mening
ger regeringen till känna vad ovan anförts,</pre>
<pre>
Justitieutskottets yttrande</pre>
<pre>1992/93:JuU5y</pre>
<a name="bbil"></a><h2>Bilaga</h2><pre>Psykiskt störda lagöverträdare</pre>
<pre></pre>
<pre>
Till socialutskottet</pre>
<pre>Ärendet</pre>
<pre>Justitieutskottet har beslutat att avge yttrande till
socialutskottet med anledning av ett yrkande i en motion,
1992/93:So438 av Bengt Harding Olson (fp) som väckts under den
allmänna motionstiden i år och som hänvisats till
socialutskottet.</pre>
<pre>I det aktuella motionsyrkandet (yrkande 2) begärs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om brister i lagarna om psykiatrisk tvångsvård
och rättspsykiatrisk vård.</pre>
<pre>Bakgrund</pre>
<pre>År 1991 antog riksdagen nya regler om psykiatrisk tvångsvård
och om vård av psykiskt störda lagöverträdare. I samband därmed
antog riksdagen två nya lagar, lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård
(LRV). Vidare gjordes bl.a. en nyreglering i brottsbalken (BrB)
beträffande de psykiskt störda lagöverträdarna. De nya reglerna
började gälla den 1 januari 1992 (prop. 1990/91:58, JuU34,
JuU3y, SoU13 och SoU6y, rskr. 329 och 330).</pre>
<pre>Genom den nya regleringen infördes ett nytt samlingsbegrepp
för psykiska sjukdomar och därmed jämställd psykisk abnormitet,
allvarlig psykisk störning. Ändamålet med den psykiatriska
tvångsvården definierades så att syftet med vården är att se
till att den som har ett oundgängligt behov av psykiatrisk
tvångsvård blir i stånd att medverka till behandling i
frivilliga former och ta emot det stöd som han behöver. Vidare
infördes en organisatorisk nyordning som innebär att frågor om
psykiatrisk tvångsvård alltid kan prövas av förvaltningsdomstol
med länsrätt som första instans.</pre>
<pre>De nya reglerna innebär vidare att det nya sjukdomsbegreppet,
allvarlig psykisk störning, infördes som en förutsättning för
särbehandling i påföljdshänseende enligt BrB:s regler. Härigenom
gjordes en begränsning av den grupp som kunde särbehandlas.
Reglerna om den psykiatriska tvångsvården av lagöverträdare togs
in i den särskilda lagen om rättspsykiatrisk vård. I lagen
regleras bl.a. förutsättningarna för vård, hur vården skall
utformas och var den skall bedrivas. En nära anslutning till
regleringen av den psykiatriska tvångsvården i övrigt har
eftersträvats.</pre>
<pre>Den som lider av en allvarlig psykisk störning och som begått
ett brott för vilket påföljden inte bedömts kunna stanna vid
böter kan enligt 31 kap. 3 § BrB överlämnas till
rättspsykiatrisk vård. En förutsättning är att det med hänsyn
till den tilltalades psykiska tillstånd och personliga
förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en
sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är förenad med
frihetsberövande eller annat tvång.</pre>
<pre>När en domstol överlämnar en lagöverträdare till
rättspsykiatrisk vård kan domstolen enligt det nyssnämnda
lagrummet i vissa fall förordna att frågan om vårdens upphörande
skall avgöras av förvaltningsdomstol -- normalt fattas ett
sådant beslut av chefsöverläkaren på det sjukhus där den dömde
vistas. Förutsättningarna för en sådan särskild
utskrivningsprövning är att brottet har begåtts under påverkan
av en allvarlig psykisk störning och att det till följd av den
psykiska störningen finns risk att lagöverträdaren återfaller i
brottslighet av allvarligt slag. Syftet med regleringen är att
åstadkomma ett förstärkt samhällsskydd.</pre>
<pre>Länsrätten gör enligt 10 resp. 16 §§ LRV prövningen i första
instans. Innan länsrätten tar upp frågan om utskrivning eller
permission skall enligt 22 § LRV bl.a. åklagaren normalt beredas
tillfälle att yttra sig. Yttrandet skall i princip ha kommit in
till länsrätten i sådan tid att länsrätten kan pröva frågan om
utskrivning inom åtta dagar från det att framställningen gjordes
(se 21 § LRV jämfört med 35 § andra stycket LPT).</pre>
<pre>Enligt 16 § LRV är en förutsättning för vårdens upphörande att
det inte längre till följd av den psykiska störning som
föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk
för att patienten återfaller i brottslighet av allvarligt slag
och att det inte heller annars med hänsyn till patientens
psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är
påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för
psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande eller
annat tvång. En liknande prövning skall enligt 10 § göras före
beslut om permissioner m.m.</pre>
<pre>Överväganden m.m.</pre>
<pre>Utskottet anordnade i mars i år en offentlig utfrågning för
att få information om hur den nya lagstiftningen utfallit i
praktiken när det gäller de psykiskt störda lagöverträdarna. En
redogörelse för vad som då framkom finns intagen i utskottets
betänkande 1992/93:JuU29 bilaga 5.</pre>
<pre>Utskottet uppmärksammades bl.a. på att den tid som står
åklagaren till buds för ett yttrande i fråga om särskild
utskrivningsprövning är mycket knappt tilltagen. Denna fråga har
också aktualiserats i motion So438.</pre>
<pre>Socialstyrelsen gör för närvarande i samarbete med berörda
myndigheter, bl.a. Domstolsverket och Riksåklagaren, en
utvärdering av de nya reglerna om psykiatrisk tvångsvård och
rättspsykiatrisk vård. I en delrapport till Socialdepartementet
i december 1992 togs den här aktuella frågan upp. Utvärderingen
skall vara avslutad den 15 december 1993.</pre>
<pre>Utskottet vill i denna del anföra följande.</pre>
<pre>Syftet med ordningen med särskild utskrivningsprövning är som
nyss konstaterats att åstadkomma ett förstärkt samhällsskydd.
Det är mot den bakgrunden nödvändigt att tillräckligt med tid
står åklagaren till buds för att åstadkomma ett substantiellt
yttrande till länsrätten. Det handlar här ofta om allvarliga
våldsbrott där det t.ex. kan vara nödvändigt för åklagaren att
införskaffa information från målsäganden, anhöriga och andra för
att kunna göra en bedömning av återfallsrisken m.m. I det
perspektivet framstår den angivna tiden som ytterligt kort, och
utskottet kan tillstyrka en ordning som innebär en förlängning
av tiden som ger åklagaren tillräcklig tid för sitt yttrande och
som möjliggör en rationell planering av domstolsarbetet. En
jämförelse kan göras med tiden för väckande av åtal enligt 24
kap. 18 § rättegångsbalken i mål mot någon som är häktad. Som
framgår där är huvudregeln att tiden för åtals väckande inte får
göras längre än nödvändigt och att den häktade alltid har rätt
till omprövning av häktningen med två veckors mellanrum.</pre>
<pre>Det sagda innebär att utskottet förordar en reglering som
innebär att länsrätten skall pröva mål om särskild
utskrivningsprövning inom 15 dagar från det att framställning
härom gjordes. En sådan ordning bör enligt utskottets mening
kunna genomföras utan samband med övriga ändringar som kan komma
att föranledas av den pågående utvärderingen.</pre>
<pre>Stockholm den 1 juni 1993</pre>
<pre>På justitieutskottets vägnar</pre>
<pre>Britta Bjelle</pre>
<pre>I beslutet har deltagit:
Britta Bjelle (fp),
Jerry Martinger (m),
Göthe Knutson (m),
Birthe Sörestedt (s),
Ingbritt Irhammar (c),
Nils Nordh (s),
Göran Magnusson (s),
Liisa Rulander (kds),
Karl Gustaf Sjödin (nyd),
Sigrid Bolkéus (s),
Siw Persson (fp),
Kent Carlsson (s),
Christel Anderberg (m) och
Eva Johansson (s).</pre>
<pre>
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.</pre>
<a name="binh"></a><h2>Innehållsförteckning</h2><pre>Sammanfattning 1
Motioner 1
Utskottet 9
Sjukvårdens organisation, pågående systemförändringar
m.m. 9
Bakgrund m.m. 13
Utskottets bedömning 17
Primärvårdsfrågor m.m. 18
Bakgrund m.m. 19
Utskottets bedömning 21
Akutsjukvården 21
Vårdgaranti 24
Samverkansavtal 25
Tolkar inom sjukvården 26
Kunskaper i invandrarspråk 27
Examination av medicinalpersonal med utländsk examen 28
Kvinnors hälsa 29
Bakgrund m.m 31
Utskottets bedömning 32
Kvinnlig könsstympning 33
Bakgrund m.m. 33
Tidigare behandling 35
Utskottets bedömning 35
Insatser mot olika sjukdomar m.m. 36
Reumatikervården 36
Epilepsi 37
Whiplash 38
Plötslig spädbarnsdöd/SIDS 38
Pappor kvar på BB efter förlossning 38
Prostataundersökning vid hälsokontroll 39
Elektrokemisk behandling av cancer 39
Utskottets bedömning 39
Insatser för att förebygga stamning 40
Allergiförebyggande åtgärder i skol- och
daghemsmiljöer 41
Transplantationsfrågor 42
Livstestamente m.m. 42
Palliativ vård och smärtbehandling 43
Vård i livets slutskede 43
Smärtbehandling 44
Den nya psykiatrin 47
Psykiskt störda lagöverträdare 48
Åtgärder mot s.k. sektsjuka 51
Genteknik 51
Alternativ medicin 52
Läkemedelsfrågor 53
Godkännande av visst läkemedel 53
Kontrollen av äldre läkemedel m.m. 53
Kvicksilver i vacciner 55
Läkemedelsförpackningar 55
Överutskrivning av läkemedel m.m. 56
Apoteksbolagets monopol 60
Utskottets bedömning 60
Sprututbytesprogrammen 61
Metadon 62
Aggressivitetsdämpande medicinering 64
Hemställan 65
Reservationer 67
Meningsyttring av suppleant 71
Bilaga: Justitieutskottets yttrande 1992/93:JuU5y 73</pre>


<LINK href="/debatt/dokument.css" type="text/css" rel="stylesheet">

<label id="statussida"></label><br>
<label id="div_debug" class="liten"></label>