Utskottet behandlar i detta betänkande ett flertal motioner
väckta under den allmänna motionstiden 1992/93.
Några av motionerna har remissbehandlats. Dessa motioner
gäller frågor om
rehabiliteringsersättning vid vård på behandlingshem för
missbrukare
uttag av föräldrapenning i vissa fall under arbetsfria dagar
begynnelsetidpunkt för utgivande av förtidspension
uppdelning av vårdbidrag mellan föräldrar som lever åtskilda
administration och utbetalning av offentliganställdas
pensioner
Övriga behandlade motioner avser andra frågor om
rehabilitering, vissa sjukvårds- och högkostnadsfrågor,
ersättning för glasögon samt införandet av en allmän
begravningsförsäkring.
Inom regeringskansliet bereds för närvarande frågan om
möjligheterna att inleda en försöksverksamhet där en samordning
av resurser för sjukvård, socialtjänst och socialförsäkring
skall kunna ske. Utskottet föreslår ett tillkännagivande om att
en sådan försöksverksamhet även bör omfatta rehabilitering av
missbrukare.
Utskottet föreslår vidare ett tillkännagivande om att en
översyn bör göras av reglerna om vårdbidrag när föräldrarna
lever åtskilda.
Motionerna i övrigt avstyrks.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93
1992/93:Sf202 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
ersättning genom det allmänna försäkringssystemet och de
särskilda medlen för tidig och samordnad rehabilitering för
utredning och behandling utförd av legitimerad psykolog, av
legitimerad psykoterapeut och av psykoanalytiker.
1992/93:Sf204 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
en effektivare rehabilitering.
1992/93:Sf205 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införandet av en obligatorisk
dödsfallsförsäkring.
1992/93:Sf207 av Inger Hestvik m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rehabiliteringsersättning.
1992/93:Sf211 av Maja Bäckström och Johnny Ahlqvist (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ersättning för kostnad för konstgjord
befruktning.
1992/93:Sf214 av Chris Heister (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om begynnelsetidpunkten för sökt förtidspension.
1992/93:Sf221 av Lennart Hedquist (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om upphandling av vård och behandling som kan minska
utbetalningarna från socialförsäkringen.
1992/93:Sf222 av Sigge Godin (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
bidrag till arbetshjälpmedel.
1992/93:Sf223 av Lotta Edholm och Lars Sundin (fp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förebyggande vård för diabetiker.
1992/93:Sf229 av Ann-Cathrine Haglund (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förändring av regler för föräldrapenningen.
1992/93:Sf231 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur stödet till
människor med funktionshinder, kroniskt sjuka och gamla skall
utformas.
1992/93:Sf232 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ersättning från försäkringskassan för
medicinsk fotvård.
1992/93:Sf233 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förebyggande vård vid kroniska sjukdomar.
1992/93:Sf235 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
socialförsäkringssystemet för rätt till sjukpenning i vissa
fall för arbetsglasögon.
1992/93:Sf237 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ändrade regler för
sjukförsäkringen angående ersättning för läsglasögon efter
starroperation.
1992/93:Sf240 av Jan Andersson och Ingvar Björk (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att rätten till rehabiliteringsersättning
utvidgas till att gälla också medicinsk rehabilitering.
1992/93:Sf246 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förebyggande vård vid kroniska
sjukdomar som t.ex. diabetes,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förutsättningarna för att förebyggande
fotvårdsbehandling för diabetiker skall omfattas av
sjukförsäkringen.
1992/93:Sf254 av Liisa Rulander (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av en översyn vad gäller reglerna om vårdbidrag för
vård av handikappade barn när föräldrarna lever åtskilda.
1992/93:Sf256 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om
införande av allmän begravningsförsäkring enligt vad i motionen
anförts.
1992/93:Sf257 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förebyggande vård för diabetiker.
1992/93:Sf258 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ersättning från
försäkringskassan för medicinsk fotvård.
1992/93:Sf260 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en översyn av de samlade
kostnaderna för människor med funktionshinder.
1992/93:Sf274 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rättvisa förmånsregler för olika grupper av
kroniskt sjuka.
1992/93:Sf279 av Monica Öhman m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en översyn, syftande till att ge
försäkringskassan samhällets totala rehabiliteringsansvar.
1992/93:Sf283 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, kds) vari
yrkas 6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring i 22 kap. lagen om allmän försäkring att
rehabiliteringsutredning i vissa fall kan utföras av
försäkringskassan.
1992/93:Sf287 av Monica Öhman m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utredning om överföring
av administrationen av pensionsutbetalning hos SPV och KPA till
de allmänna försäkringskassorna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utredning om överföring
av administrationen för övriga delen av den statliga
personalpensionen till de allmänna försäkringskassorna.
Motionerna 1992/93:Sf207, 1992/93:Sf214, 1992/93:Sf229,
1992/93:Sf254 och 1992/93:Sf287 har remissbehandlats.
Utskottet
Rehabilitering
Fr.o.m. år 1992 gäller nya regler om arbetslivsinriktad
rehabilitering och om ekonomisk ersättning till de försäkrade
vid sådan rehabilitering (prop. 1990/91:141, bet. 1990/91:SfU16,
rskr. 1990/91:303).
Frågor om rehabilitering och rehabiliteringsersättning
regleras i 22 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL.
Enligt dessa regler skall arbetsgivaren, om det inte framstår
som obehövligt, påbörja en rehabiliteringsutredning antingen när
den försäkrade till följd av sjukdom har varit helt eller delvis
frånvarande från sitt arbete under längre tid än fyra veckor i
följd eller när den försäkrades arbete ofta har avbrutits av
kortare sjukperioder eller när den försäkrade begär det.
Utredningen skall göras i nära samråd med den anställde.
Försäkringskassan skall överta ansvaret för
rehabiliteringsutredningen om det finns skäl till det. I
arbetsgivarens ansvar ingår också att vidta de
arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras
inom eller i anslutning till den egna verksamheten.
Försäkringskassan skall samordna och utöva tillsyn över de
insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten och ansvara
för att rehabilitering kommer till stånd när arbetsgivare saknas
eller inte fullgör sina åtaganden. Försäkringskassan skall också
upprätta en rehabiliteringsplan om den försäkrade är i behov av
någon arbetslivsinriktad åtgärd.
Rehabiliteringsersättning enligt 22 kap. AFL utges när en
försäkrad, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt
med minst en fjärdedel, deltar i arbetslivsinriktad
rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller att
helt eller delvis förebygga eller häva nedsättningen av
arbetsförmågan. Rehabiliteringsersättning består av
rehabiliteringspenning, som fr.o.m. den 1 april 1993 utges med
95 % av den sjukpenninggrundande inkomsten, och särskilt bidrag.
Fr.o.m. budgetåret 1990/91 avsätts särskilda medel som får
användas av försäkringskassorna för köp av yrkesinriktade
rehabiliteringstjänster. För budgetåret 1993/94 har avsatts 700
miljoner kronor för köp av sådana tjänster.
Flera motioner som väckts under den allmänna motionstiden tar
upp frågor om rehabilitering.
Medicinsk rehabilitering
I motion Sf240 av Jan Andersson och Ingvar Björk (s) anförs
att uppdelningen i medicinsk och arbetslivsinriktad
rehabilitering är ologisk och orättvis när det gäller rätten
till rehabiliteringsersättning. Svåra gränsdragningsproblem kan
komma att uppstå eftersom skiljelinjen mellan de olika typerna
av rehabilitering alls inte är självklar. Motionärerna anser att
rätten till rehabiliteringsersättning bör utvidgas till att
gälla också medicinsk rehabilitering och att riksdagen som sin
mening bör ge regeringen detta till känna.
Utskottet har i sitt betänkande 1990/91:SfU16 angivit att det
av proposition 1990/91:141 klart framgår att
rehabiliteringsersättning inte skall kunna utges under den tid
då den försäkrade genomgår medicinsk behandling eller medicinsk
rehabilitering, utan de åtgärder som berättigar till
rehabiliteringsersättning skall vara arbetslivsinriktade och
vara sådana att de förutsätter en aktiv medverkan från den
försäkrades sida.
Genom beslut av riksdagen (prop. 1991/92:105, bet.
1991/92:SfU17, rskr. 1991/92:347) har möjligheter öppnats att
genomföra lokala försök med finansiell samordning mellan
socialförsäkring och hälso- och sjukvård. Försöksverksamheten
får bedrivas under åren 1993--1995. Syftet är att sammanföra
resurserna från de båda områdena och därigenom skapa incitament
för samordnade bedömningar och åtgärder så att medborgarna får
bättre vård, samtidigt som samhällets totala kostnader för
socialförsäkringsförmåner och hälso- och sjukvård minskar för
den del av befolkningen som är i yrkesverksam ålder.
Utskottet vidhåller att rehabiliteringsersättning endast skall
utges vid arbetslivsinriktad rehabilitering. Utskottet vill dock
erinra om att vid medicinsk rehabilitering kan sjukpenning utges
enligt något generösare regler. Dels kan sjukpenning för de tre
första dagarna av en sjukperiod utges med 80 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten, dels kan sjukpenning vid
sjukfall som är längre än 365 dagar utges med 80 % i stället för
70 % av den sjukpenninggrundande inkomsten.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf240.
I motion Sf202 av Siw Persson (fp) tar motionären upp frågan
om en mer generell ersättningsform för såväl psykoterapi och
psykoanalys som annan psykologisk utredning och behandling.
Motionären anser att det är nödvändigt att även utredning och
behandling hos legitimerad psykolog ersätts via
försäkringskassan liksom att psykologer kommer i fråga i allt
högre grad när det gäller fördelningen av medlen för tidig och
samordnad rehabilitering.
Utskottet har i sitt betänkande 1992/93:SfU9 behandlat frågan
om de särskilda medlen för köp av yrkesinriktad rehabilitering
skall kunna användas till köp av psykologisk utredning och
behandling. Utskottet har därvid hänvisat till att
rehabiliteringsersättning inte skall kunna utges under den tid
då den försäkrade genomgår medicinsk behandling eller medicinsk
rehabilitering, utan de åtgärder som berättigar till
rehabiliteringsersättning skall vara arbetslivsinriktade och
förutsätta aktiv medverkan från den försäkrades sida.
Utskottet vidhåller denna uppfattning.
Sedan år 1990 har regeringen och företrädare för
sjukvårdshuvudmännen enats om att avsätta särskilda medel för
att göra det möjligt för huvudmännen att genom avtal med
legitimerade privata vårdgivare öka tillgången på
psykoterapeutisk behandling till rimliga kostnader för de
försäkrade. Utskottet har tidigare (se bet. 1990/91:SfU7)
ansett att utredning eller annan behandling än psykoterapi som
utförs av legitimerad psykolog får tills vidare lösas inom ramen
för sjukvårdshuvudmännens verksamhet.
När frågan om ersättning från den allmänna försäkringen för
psykoterapeutisk och psykologisk utredning och behandling senast
behandlades av utskottet (se bet. 1992/93:SfU6) hänvisade
utskottet bl.a. till att Psykiatriutredningen i sitt
slutbetänkande Välfärd och valfrihet (SOU 1992:73) funnit att de
nuvarande villkoren för att få tillgång till psykoterapi inte är
acceptabla. Utredningen framhåller att denna behandlingsform
måste jämställas med andra sjukvårdande behandlingar.
Utredningen föreslår att frågan löses i två steg. På kortare
sikt skall legitimerade psykoterapeuter, även sådana som inte är
läkare, efter ansökan förtecknas hos försäkringskassan som
enskilda vårdgivare. I ett längre perspektiv föreslår
utredningen att psykoterapins finansiering skall anpassas till
de beslut som riksdagen kan väntas fatta med anledning av
förslag från Kommittén (S 1992:04) om hälso- och sjukvårdens
finansiering och organisation, HSU 2000. Utskottet ansåg att
beredningen av Psykiatriutredningens förslag borde avvaktas.
De medel som för år 1993 avsatts för psykoterapeutisk
behandling har uppgått till högst 24,5 miljoner kronor. I en
överenskommelse som representanter för regeringen och
sjukvårdshuvudmännen träffat den 27 oktober 1993 har parterna
ansett det vara angeläget att ytterligare öka tillgången på
psykoterapeutiska behandlingsresurser till rimliga kostnader för
den enskilde. De har därför enats om att den särskilda
ersättningen bör höjas betydligt för år 1994, och ersättningen
har bestämts till högst 39,5 miljoner kronor.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning även i denna del
och avstyrker bifall till motion Sf202.
Missbrukarvård
Inger Hestvik m.fl. (s) anför i motion Sf207 att
Riksförsäkringsverket har rekommenderat att vid vistelse på
behandlingshem för missbrukare rehabiliteringsersättning endast
utges i de fall den försäkrade deltar i arbetsträning,
arbetsprövning eller utbildning utanför behandlingshemmet.
Motionärerna påpekar att en rad nya behandlingsmetoder under
senare år har introducerats i Sverige som inte sällan bygger på
andra inslag än de traditionella arbetsmomenten. Motionärerna
anser det angeläget att alla effektiva behandlingsformer blir
tillgängliga i arbetet för att rehabilitera missbrukare, och de
begär ett tillkännagivande härom.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från
Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet.
Riksförsäkringsverket anför att rehabilitering är ett
samlingsbegrepp för alla åtgärder av medicinsk, psykologisk,
social och arbetslivsinriktad karaktär. Vid arbetslivsinriktade
rehabiliteringsåtgärder betalas rehabiliteringsersättning.
Verket anser att vård och behandling på grund av missbruk
generellt sett är att betrakta som medicinsk och/eller social
rehabilitering. Endast om den försäkrade vid vistelse på
behandlingshem samtidigt deltar i arbetslivsinriktade åtgärder
kan, enligt verkets rekommendationer, rehabiliteringsersättning
utges. Verket delar inte motionärernas uppfattning att
ifrågavarande rekommendation försvårar eller omöjliggör
behandlingen vid behandlingshem, eftersom den försäkrade i regel
får sjukpenning under behandlingstiden. Vad som däremot är ett
problem är finansieringen av själva behandlingen och
behandlingshemsvistelsen. Enligt socialtjänstlagen är det
kommunernas ansvar att sörja för vård och behandling av
missbrukare. På senare år har emellertid försäkringskassorna
kunnat märka en stramare hållning när det gäller att bekosta
denna vård. De medel för köp av yrkesinriktade tjänster som
försäkringskassan förfogar över kan inte användas för dessa
ändamål. Riksförsäkringsverket ser det emellertid som angeläget
att olika behandlingsformer för missbrukare skapas, och verket
ställer sig därför positivt till att stödja försöksverksamhet
inom området som bl.a. kan utveckla lämpliga lösningar för
klarläggande av kostnadsansvaret för rehabiliteringsinsatser
inom missbruksområdet.
Försäkringskasseförbundet anser att det är olyckligt om
försäkringskassan är förhindrad att betala
rehabiliteringsersättning i fall där det kan anses berättigat.
Förbundet anser att det är av största vikt att försäkringskassan
i vissa fall kan medverka aktivt till att människor får
behandling för sina missbruksproblem. Det är helt klart att
missbruk finns med i bilden hos många långtidssjukskrivna, och
rehabiliteringen försvåras eller omöjliggörs så länge inte
missbruksproblemen behandlas. Förbundet föreslår att utskottet
tillstyrker bifall till motionen.
Kommittén (S 1991:07) om översyn av socialtjänstlagen,
Socialtjänstkommittén, anför i sitt delbetänkande Rätten till
bistånd inom socialtjänsten (SOU 1993:30) under avsnittet 4.6
Samhällets ansvar för arbetslivsinriktad rehabilitering att den
ansvarsfördelning som nyligen lagts fast i fråga om samhällets
insatser för arbetslivsinriktad rehabilitering innebär att
arbetsgivarna, försäkringskassorna och Arbetsmarknadsverket
tillsammans har ansvaret för att den enskildes behov av
arbetslivsinriktad rehabilitering tillgodoses. Vidare anges att
det i viss mån är oklart hur socialtjänsten bör medverka i detta
arbete. Socialtjänstkommittén anser det naturligt att
försäkringskassans nya roll skapar osäkerhet inom socialtjänsten
och att det tar tid att hitta nya samverkansformer. Kommittén
skall i sitt huvudbetänkande behandla frågan om socialtjänstens
framtida inriktning och organisation och får i det sammanhanget
anledning att återkomma till frågor som rör uppgiftsfördelningen
mellan socialtjänsten, försäkringskassorna och
arbetsmarknadsmyndigheterna.
Utskottet konstaterar att möjlighet att ge ut
rehabiliteringsersättning vid vistelse på behandlingshem för
missbrukare under vissa förutsättningar finns redan i dag.
Eftersom missbrukaren i de fall rehabiliteringsersättning inte
beviljas i regel får sjukpenning under behandlingstiden torde
den viktigare frågan vara vem som skall bekosta själva
behandlingshemsvistelsen.
Utskottet vill erinra om att kommunerna har ansvaret för den
sociala rehabiliteringen av missbrukare, och utskottet vill
understryka vikten av att kommunerna även fortsättningsvis tar
sitt ansvar för vården av missbrukare. Enligt vad utskottet
erfarit har Riksförsäkringsverket inlett diskussioner om en
försöksverksamhet med försäkringskassorna och vårdgivare på
missbruksområdet, och utskottet ser positivt på om en sådan
försöksverksamhet kommer till stånd. Utskottet delar emellertid
motionärernas uppfattning att alla effektiva behandlingsformer
för rehabilitering av missbrukare bör tas till vara och anser
det viktigt att ytterligare försöksverksamhet kommer till stånd
när det gäller rehabilitering av missbrukare. Inom
regeringskansliet bereds för närvarande frågan om möjligheterna
att inleda en försöksverksamhet med en såväl finansiell som
verksamhetsmässig samordning mellan kommun, landsting och
försäkringskassa, där en samordning av resurser för sjukvård,
socialtjänst och socialförsäkring skall kunna ske. Utskottet
anser att en sådan försöksverksamhet även bör omfatta
rehabilitering av missbrukare, och detta bör riksdagen med
anledning av motion Sf207 som sin mening ge regeringen till
känna.
Försäkringskassornas rehabiliteringsverksamhet
Siw Persson (fp) riktar i motion Sf204 kritik mot
handläggningen av rehabiliteringsärenden, framför allt vad
gäller den låga andelen upphandlade privata tjänster. Motionären
begär ett tillkännagivande till regeringen om en effektivare
rehabilitering.
Utskottet har behandlat en likalydande motion under föregående
riksmöte (se bet. 1992/93:SfU9). Utskottet hade därvid begärt
yttrande över motionen från Riksförsäkringsverket och även
berett Försäkringskasseförbundet tillfälle att yttra sig.
Riksförsäkringsverket ansåg att den kritik som framfördes i
motionen till viss del var överdriven. Verket uppgav vidare att
kassornas inköp av tjänster från privata producenter under de
två år som gått sedan möjligheten infördes hade ökat från 5,4 %
till 24 % av det sammanlagda köpet. Av inköpta tjänster för
totalt 330 miljoner kronor avsåg 77,5 miljoner kronor köp från
privata producenter.
Försäkringskasseförbundet framhöll att de i motionen framförda
sakförhållandena ej ägde generell giltighet. Förbundet uppgav
att, även om det då troligtvis fanns en övervikt för köp hos
offentliga producenter, Stockholmskassan hade använt merparten
(93 %) till köp hos privata rehabiliteringsproducenter.
Försäkringskasseförbundet erinrade om att inom hela
socialförsäkringsadministrationen pågår en ständig uppföljnings-
och utvärderingsverksamhet. Vidare hänvisade förbundet till att
Riksförsäkringsverket har fått i uppdrag av regeringen att lämna
särskilda uppföljningsrapporter. Förbundet ansåg att om man
skulle strypa tillförseln av medel för utbildning m.m. skulle
detta ge oreparerbara effekter för rehabiliteringsverksamheten
och för kassornas strävan att bringa ner ohälsotalet.
Utskottet fann, mot bakgrund av vad som framförts i
remissyttrandena och av att erfarenheterna av
försäkringskassornas arbete med rehabilitering än så länge var
relativt begränsade och fortlöpande följs upp, att motionen
borde avslås, vilket också blev riksdagens beslut.
Riksförsäkringsverket har nyligen redovisat hur medlen för
inköp av yrkesinriktade rehabiliteringstjänster för budgetåren
1991/92 och 1992/93 har använts (Statistikinformation Is-I
1993:19). Av medlen för 1991/92 har 21,7 % använts för köp av
rehabiliteringstjänster hos privata producenter, medan
motsvarande andel för 1992/93 är 22,9 %.
Även om den kritik som framförs i motionen till viss del är
överdriven noterar utskottet att Riksförsäkringsverket i sin
anslagsframställning för budgetåret 1994/95 har angivit att
rehabiliteringsverksamheten inte fungerar på det effektiva sätt
som avsetts. Enligt Riksförsäkringsverket har insatserna från
verkets och försäkringskassornas sida uppenbarligen inte varit
tillräckliga. Verket anser att det behövs ett brett upplagt
åtgärdsprogram med insatser bl.a. vad gäller
försäkringskassans sätt att arbeta. En närmare redovisning av
åtgärdsprogrammet kommer att lämnas i den fördjupade
anslagsframställningen våren 1994. Med hänsyn härtill kan motion
Sf204 enligt utskottets mening lämnas utan åtgärd.
Arbetslösa
Monica Öhman m.fl. (s) anför i motion Sf279 att
försäkringskassan bör ha huvudansvaret för rehabiliteringen av
dem som uppbär ersättning från socialförsäkringen oberoende av
om anställning finns. En översyn bör göras i syfte att ge
försäkringskassan samhällets totala rehabiliteringsansvar. Detta
bör enligt motionärerna ges regeringen till känna.
Utskottet vill framhålla att försäkringskassans ansvar att se
till att en försäkrads rehabiliteringsbehov klarläggs och att de
åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering även
avser arbetslösa personer. Däremot har
arbetsmarknadsmyndigheterna ansvar för att
arbetsmarknadspolitiska åtgärder ställs till förfogande för
bl.a. de grupper som är arbetslösa. Riksförsäkringsverket har
träffat överenskommelser med bl.a. Arbetsmarknadsverket om
ansvarsfördelningen i rehabiliteringsverksamheten. I syfte att
förbättra samverkansarbetet har Riksförsäkringsverket och
Arbetsmarknadsstyrelsen kommit överens om att försäkringskassan
redan i utrednings- och planeringsskedet skall kunna gå direkt
till arbetsförmedlingen eller ett arbetsmarknadsinstitut och där
få tillgång till resurser genom den anslagsfinansierade
verksamheten. Särskilda resurser skall avsättas för sådant
direkt samarbete.
Riksförsäkringsverket har i sin anslagsframställning för
budgetåret 1994/95 anfört att försäkringskassorna uppger att
samverkan med arbetsförmedlingen om arbetslösa som behöver
rehabilitering nu i lågkonjunkturen ofta fungerar dåligt. En
åtgärdsplan för att effektivisera arbetet inom
rehabiliteringsområdet är emellertid under utarbetande.
Utskottet förutsätter att åtgärder kommer att vidtas för att
förbättra samarbetet mellan försäkringskassor och
arbetsmarknadsmyndigheter. Något uttalande från riksdagens sida
med anledning av motion Sf279 är därför inte påkallat.
Rehabiliteringsutredning av småföretagare
I motion Sf283 (yrkande 6) anför Marianne Andersson m.fl. (c,
m, kds) att många småföretagare inte har resurser att genomföra
rehabiliteringen såsom avses. Arbetsgivare med upp till 15
anställda bör ges rätt att, om de så önskar, få en
rehabiliteringsutredning utförd av försäkringskassan.
Motionärerna anser att riksdagen bör begära förslag till ändring
i 22 kap. AFL i enlighet härmed.
Utskottet har tidigare behandlat frågan om arbetsgivare med
upp till 15 anställda skall kunna undantas från skyldigheten att
göra rehabiliteringsutredningar (se senast bet. 1991/92:SfU8). I
sitt betänkande 1990/91:SfU16 anförde utskottet att utskottet
hade förståelse för att rehabiliteringsansvaret, särskilt
inledningsvis, kan medföra vissa praktiska problem för
arbetsgivare med få anställda. Utskottet erinrade om att det
ansvar som åläggs arbetsgivaren i 22 kap. 3 § AFL inte innebär
att arbetsgivaren måste göra rehabiliteringsutredningen själv.
Det är i stället naturligt att han tar företagshälsovården till
hjälp, och det fanns enligt utskottets mening anledning räkna
med att allt fler små arbetsgivare kommer att vara anslutna till
sådan hälsovård. Utskottet erinrade om att avsikten är att i
enskilda ärenden skall samarbetet mellan olika ansvariga inom
området i allt väsentligt ske genom att handläggare och andra
hos de rehabiliteringsansvariga samarbetar med varandra direkt.
Utskottet underströk också vikten av att hanteringen av
rehabiliteringsärenden vid försäkringskassorna inte
formaliseras. Enligt utskottets mening borde detta skapa goda
förutsättningar för att enskilda företagare på ett enkelt sätt
skall kunna få information och vägledning i arbetet med
rehabiliteringsutredningar. Utskottet ansåg vidare att det fanns
skäl att överväga om arbetsgivaren i de fall han inte fullgjort
vad som rimligen kan begäras av honom skall kunna åläggas att
betala kostnaden för den rehabiliteringsutredning som
försäkringskassan gör i arbetsgivarens ställe. Enligt utskottets
mening borde regeringen närmare utreda denna fråga. -- Frågan
bereds inom regeringskansliet.
Med anledning av avvecklingen av det generella statsbidraget
till företagshälsovården fr.o.m. den 1 januari 1993 har en
särskild utredare, 1992 års Företagshälsovårdsutredning, haft i
uppdrag att bl.a. överväga andra former av stöd för att
tillgodose de små företagens behov av företagshälsovård.
Utredningen har i sitt betänkande FHU92 (SOU 1992:103) ansett
att en arbetsgivare som själv inte kan, eller inte vill, göra en
rehabiliteringsutredning bör anlita konsulttjänst och betala för
denna. Samma förhållande bör gälla om försäkringskassan gör
rehabiliteringsutredningen.
Riksförsäkringsverket har i sin anslagsframställning för
budgetåret 1994/95 angivit att många arbetsgivare underlåter att
göra rehabiliteringsutredningar eller gör utredningar med
undermålig kvalitet. Det bidrar till en ökad belastning på
försäkringskassan. Riksförsäkringsverket anser att det behövs
ett brett upplagt åtgärdsprogram som även avser arbetsgivarnas
insatser, t.ex. tillsynen över arbetsgivarnas
rehabiliteringsutredningar. En närmare redovisning av
åtgärdsprogrammet kommer enligt verket att lämnas i den
fördjupade anslagsframställningen våren 1994.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker
bifall till motion Sf283.
Arbetshjälpmedel
Fr.o.m. den 1 juli 1991 får försäkringskassan lämna bidrag
till arbetshjälpmedel som behövs som ett led i rehabiliteringen
av en förvärvsarbetande försäkrad. Närmare föreskrifter om
sådant bidrag finns i förordningen (1991:1046) om ersättning
från sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring i form av bidrag till arbetshjälpmedel. För
budgetåret 1993/94 har anvisats medel med högst 100 miljoner
kronor.
I motion Sf222 av Sigge Godin (fp) anförs att möjligheten att
som ett led i en rehabilitering kunna lämna bidrag till
arbetsplatsanpassning och arbetshjälpmedel är mycket värdefull.
Fr.o.m. budgetåret 1992/93 anvisas dock medlen med ett högsta
belopp. För att upprätthålla intentionerna med bidraget bör man
enligt motionären noga överväga en återgång till att fördela
medlen från sjukförsäkringsanslaget utan begränsat belopp.
Motionären föreslår att detta ges regeringen till känna.
Utskottet vill framhålla vikten av att de medel som anvisats
för bidrag till arbetshjälpmedel används på ett smidigt och
effektivt sätt. Utskottet, som noterar att en uppföljning av det
nya systemet skall ske under innevarande budgetår, anser att
ytterligare erfarenheter av hur medlen använts är nödvändiga.
Motion Sf222 bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Sjukvård och högkostnadsskydd
I flera motioner väckta under den allmänna motionstiden
1992/93 tas upp olika frågor om kostnader för sjukvård och
högkostnadsskydd vid sjukdom.
I tre motioner begärs en lösning av problemen med de samlade
kostnaderna för människor med funktionshinder och vissa andra
grupper. Det gäller motionerna Sf274 av Bengt Silfverstrand
m.fl. (s), Sf260 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s) och Sf231
av Berith Eriksson m.fl. (v).
Merkostnadskommittén (S 1990:04) har haft till uppgift att
överväga och lämna förslag till de förändringar i
förmånssystemet inom socialförsäkringen som är påkallade för att
uppnå bättre rättvisa mellan olika grupper av försäkrade som har
betydande kostnader för läkemedel, förbrukningsartiklar, vård
och annan behandling samt resor till följd av sjukdom eller
handikapp. I kommitténs betänkande Merkostnader vid sjukdom och
handikapp (SOU 1992:129) redovisas bl.a. system för skydd mot
höga sjukresekostnader, prisnedsättning av speciallivsmedel, en
lägre nivå av handikappersättning samt alternativa förslag om de
kostnadsfria läkemedlen och förbrukningsartiklarna. Betänkandet
har remissbehandlats och bereds nu i regeringskansliet.
Utskottet anser att beredningen av Merkostnadskommitténs
betänkande bör avvaktas. Utskottet vill nämna att frågan även
ligger inom ramen för den tidigare nämnda utredningen om hälso-
och sjukvårdens finansiering och organisation, HSU 2000.
Kommittén skall lägga fram en analys och bedömning av hälso- och
sjukvårdens resursbehov samt hur dessa skall kunna tillgodoses
fram till år 2000 inom ramen för en samhällsekonomi i balans.
Utgångspunkten skall vara att hela befolkningen skall kunna
erbjudas en god hälso- och sjukvård på lika villkor, oberoende
av såväl sjukdomens art eller varaktighet som den vårdsökandes
ålder, ekonomi eller bosättningsort. Enligt direktiven bör
utredningsarbetet vara slutfört senast den 1 mars 1994.
Motionerna Sf231, Sf260 och Sf274 bör på grund av det anförda
inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
I ett flertal motioner tas upp frågor om förebyggande vård vid
kroniska sjukdomar, i första hand diabetes. I motionerna Sf223
av Lotta Edholm och Lars Sundin (fp), Sf246 (yrkande 1) av Agne
Hansson och Marianne Jönsson (c), Sf257 av Jan Andersson och Bo
Nilsson (s) och Sf233 av Rolf L Nilson m.fl. (v) begärs
tillkännagivande om att medel bör överföras till
sjukvårdshuvudmännen för detta syfte.
I motionerna Sf246 (yrkande 2) av Agne Hansson och Marianne
Jönsson (c), Sf258 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (s)
och Sf232 av Rolf L Nilson m.fl. (v) tas upp frågan om
ersättning för förebyggande fotvårdsbehandling för diabetiker. I
motionerna begärs tillkännagivande om att ersättning för sådan
vård bör utges av sjukförsäkringen.
Vad gäller kostnaderna för medicinsk fotvård uttalade
utskottet i betänkandet 1992/93:SfU6 sin stora förståelse för
att kostnaderna kan vara betungande om vården inte
tillhandahålls inom den offentliga sjukvården eller kostnaderna
kan täckas av handikappersättningen. Utskottet var också
övertygat om att sådan fotvård är viktig för att förebygga
allvarligare skador som kan förorsaka extra lidande för
patienten och leda till ökade kostnader för sjukvården.
Utskottet ansåg att det emellertid i första hand är en fråga för
sjukvårdshuvudmännen att se till att vården finns tillgänglig
för de patienter som har ett medicinskt behov av den. Utskottet
förutsatte att problemen skulle uppmärksammas av HSU 2000.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning i denna del.
Utskottet anser att även övriga frågor som tagits upp i
motionerna berörs av det pågående arbetet inom HSU 2000.
Motionerna Sf223, Sf232, Sf233, Sf246, Sf257 och Sf258 kan
därför lämnas utan åtgärd.
I motion Sf221 av Lennart Hedquist (m) anges att
erfarenheterna hittills är goda av försäkringskassornas
möjligheter att inom ramen för det s.k. Dagmar 400-projektet
upphandla sjukvård hos de olika sjukvårdshuvudmännen. Motionären
anser att det finns anledning att fortsätta det samarbete mellan
försäkringskassor och sjukvårdshuvudmän som projektet lett till.
Försäkringskassorna bör ges befogenheter att upphandla vård och
behandling som kan minska utbetalningarna från
socialförsäkringen. Motionären begär ett tillkännagivande härom.
Sedan år 1991 har sjukvårdshuvudmännen från sjukförsäkringen
erhållit särskild ersättning för medicinska rehabiliterings- och
behandlingsinsatser. Överenskommelse skall träffas lokalt mellan
försäkringskassan och sjukvårdshuvudmännen om hur resurserna
bäst skall användas för att snabbare återföra människor till
arbetslivet eller till ett aktivt liv i övrigt.
Vid en uppföljning och utvärdering av medlens användning för
år 1991 som företagits av Riksförsäkringsverket och
Landstingsförbundet konstateras att väsentliga förbättringar i
tillgänglighet och rehabiliterings- och behandlingskapacitet
snabbt har uppnåtts med stöd av dessa medel. Många av 1991 års
projekt har uppnått eller överträffat målsättningen att minska
utbetalningarna från socialförsäkringen med ett belopp minst
motsvarande storleken på den särskilda ersättningen till
sjukvårdshuvudmannen.
Mot bakgrund av de positiva resultat som framkommit vid
uppföljningen och utvärderingen har regeringen och företrädare
för sjukvårdshuvudmännen bedömt det vara angeläget att fortsätta
med denna ersättningsform även under år 1994. Överenskommelse
har därför träffats om att beloppet skall höjas till 510
miljoner kronor för år 1994. Enligt utskottets mening får motion
Sf221 härigenom anses tillgodosedd.
I motion Sf211 av Maja Bäckström och Johnny Ahlqvist (s)
anförs att kön till sjukhus som utför konstgjord befruktning är
mycket lång. Många barnlösa par vänder sig därför till privata
kliniker, vilket medför en kostnad på ca 30 000 kr som paret
får stå för själva. Motionärerna anser att behandlingen bör
ersättas av försäkringskassan var den än utförs, och de begär
ett tillkännagivande härom.
Utredningen (S 1992:02) om prioriteringar inom hälso- och
sjukvården, Prioriteringsutredningen, skall enligt direktiven
(dir. 1992:8) bl.a. diskutera vad som bör vara hälso- och
sjukvårdens ansvarsområde. Utredningen har i en nyligen avlämnad
rapport, Vårdens svåra val (SOU 1993:93), redovisat olika
argument i frågan om barnlöshet skall uppfattas som en sjukdom
eller inte (s. 117). Rapporten skall enligt direktiven
remissbehandlas och därefter ligga till grund för utredningens
fortsatta arbete som skall utmynna i ett slutbetänkande senast
den 31 december 1994.
Utskottet anser att Prioriteringsutredningens slutbetänkande
bör avvaktas. Frågan kan också komma att beröras av det arbete
som utförs inom HSU 2000. Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motion Sf211.
Ersättning för glasögon
AFL innehåller inte någon bestämmelse som ger rätt till
ersättning för kostnader för glasögon. Sjukvårdshuvudmännen har
ansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel för handikappade. De
tillhandahåller glasögon kostnadsfritt eller till nedsatt pris
till barn och ungdomar under 19 år. Dessutom lämnas utan kostnad
glasögon eller kontaktlinser som hjälpmedel till starropererade
personer.
Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) begär i motion
Sf235 att en översyn skall göras av reglerna om sjukpenning så
att en arbetstagare som är beroende av glasögon för att kunna
utföra sitt arbete skall kunna få sjukpenning i vissa fall när
glasögonen har gått sönder.
Samma motionärer framhåller i motion Sf237 att personer som
genomgått starroperation med insättning av lins oftast även har
ett behov av läsglasögon. Motionärerna anser att ersättning
borde lämnas från försäkringskassan för särskilda läsglasögon,
och de begär ett tillkännagivande härom.
Utskottet har tidigare behandlat frågan om ersättning i
samband med skadade glasögon (se senast bet. 1991/92:SfU8).
Utskottet har därvid bl.a. anfört att de flesta människor som är
beroende av glasögon torde ha tillång till mer än ett par
glasögon som de kan använda åtminstone tillfälligtvis. För den
som behöver glasögon endast för läsning och liknande finns
möjlighet att snabbt och för en relativt billig penning skaffa
reservglasögon. Utskottet ansåg att det påtalade problemet av
bl.a. kostnadsskäl inte borde lösas inom
sjukpenningförsäkringen.
Motionsyrkanden om ersättning inom den allmänna försäkringens
ram för anskaffande av glasögon har under en följd av år
avslagits av riksdagen på förslag av utskottet (se senast bet.
1992/93:SfU6). Utskottet har därvid inte ansett att några andra
grupper än de som för närvarande erhåller bidrag från
sjukvårdshuvudmännen bör komma i fråga för ett generellt
samhällsstöd för anskaffande av glasögon.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning. Motionerna Sf235
och Sf237 bör därför avslås.
Föräldrapenning
Enligt 4 kap. AFL utges föräldrapenning med anledning av ett
barns födelse under högst 450 dagar sammanlagt för föräldrarna.
För tiden efter barnets födelse har den av föräldrarna som till
huvudsaklig del vårdar barnet rätt till föräldrapenning.
Föräldrapenning som utges med sjukpenningbelopp beräknas efter
90 % av den sjukpenninggrundande inkomsten, delad med 365. Hel
föräldrapenning utges när föräldern inte förvärvsarbetar och
halv resp. en fjärdedels föräldrapenning utges när föräldern
förvärvsarbetar högst hälften resp. tre fjärdedelar av normal
arbetstid. I Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1988:3)
om föräldrapenningförmåner anges i 2 § att föräldrapenning inte
utges för tid om en eller flera dagar som normalt är arbetsfri
för en heltidsarbetande inom yrket, om inte föräldern uppbär
föräldrapenningförmån i direkt anslutning till den arbetsfria
tiden.
I motion Sf229 anför Ann-Cathrine Haglund (m) att det inte är
ovanligt att föräldrapenning med anledning av ett barns födelse
omväxlande tas ut av den som har lägst och den som har högst
inkomst. Det kan gå till så att den med lägst inkomst är hemma
med föräldrapenning under arbetsveckan. Den som har högst
inkomst utnyttjar därefter sin rätt till föräldrapenning under
helgerna, från t.ex. fredag eftermiddag till måndag. Motionären
anser att det inte kan ha varit lagstiftarens mening att
föräldrapenningen skulle kunna utnyttjas på det sättet, och
möjligheten bör därför stoppas genom en lagändring. Hon
hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen detta
till känna.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från
Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet.
Riksförsäkringsverket uppger i sitt remissyttrande den 27
maj 1993 att en mindre undersökning görs vid några
försäkringskassekontor för att kartlägga omfattningen av uttag
av föräldrapenning i anslutning till fridagar på detta sätt. Om
resultatet av undersökningen visar att föräldrar växlar i uttag
av föräldrapenning inför fridagar, och detta kan antas ske
enbart för att få ut en högre föräldrapenning, anser verket att
det bör övervägas att skärpa reglerna. En sådan skärpning skulle
kunna göras genom att i verkets föreskrifter anges att föräldern
måste ta ut minst en hel dags föräldrapenning i anslutning till
de arbetsfria dagarna.
Försäkringskasseförbundet har i sitt yttrande den 13 juni
1993 anfört att, om det vid en granskning skulle visa sig att
omfattningen av ifrågavarande förfarande är stor, man bör
överväga att ändra föreskrifterna. Hänsyn måste då tas så att
försäkringen inte försämras för andra grupper eller görs
administrativt krångligare.
Genom beslut den 30 augusti 1993 har chefen för
Socialdepartementet tillsatt en arbetsgrupp för översyn av vissa
frågor inom föräldraförsäkringen. Arbetsgruppen skall bl.a.
belysa olika situationer där en förälders uttag av
föräldrapenning mer styrs av önskemålet att ge familjen en
inkomstförstärkning än av att ta del i vården av barnet. Som
exempel nämns den situation som beskrivs i motion Sf229.
Arbetsgruppen skall bedöma omfattningen av och lämna förslag
till ändringar som motverkar att föräldraförsäkringen utnyttjas
på detta sätt. Förslag i denna del skall redovisas senast den 31
december 1993.
Utskottet ser positivt på att en kartläggning nu görs av
omfattningen av uttaget av föräldrapenning i samband med
fridagar på angivet sätt. Utskottet anser dock att resultatet av
arbetsgruppens arbete bör avvaktas, och motion Sf229 bör därför
inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Begynnelsetidpunkt för utgivande av förtidspension
Förtidspension utges till en försäkrad som har fyllt 16 år för
tid före den månad han fyller 65 år eller ålderspension
dessförinnan börjar utges till honom, om hans arbetsförmåga på
grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller
psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel
och nedsättningen kan anses varaktig. Förtidspension utges i
form av hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels pension.
Förtidspension kan beviljas efter ansökan av den försäkrade
eller genom att försäkringskassan initierar en pensionsprövning.
När en försäkrad uppbär sjukpenning, rehabiliteringspenning
eller ersättning för sjukhusvård enligt AFL kan
försäkringskassan byta ut förmånen mot förtidspension utan att
den försäkrade ansökt härom. Detsamma gäller då en försäkrad får
ersättning för sjukhusvård eller livränta enligt lagen om
arbetsskadeförsäkring eller motsvarande ersättning som betalas
ut enligt någon annan författning. När försäkringskassan
initierar en pensionsprövning tillerkänns den försäkrade alltid
pension fr.o.m. månaden efter det beslutet meddelas.
Vid egen ansökan beviljas förtidspension från den tidpunkt den
försäkrade uppfyller förutsättningarna för rätt till pension.
Pension kan dock inte beviljas för längre tid tillbaka än tre
månader före ansökningsmånaden. Den försäkrade kan dock i
ansökan disponera över retroaktivtiden så att förtidspension
beviljas för kortare tid tillbaka än tre månader samt även
begära en senareläggning av tidpunkten, åtminstone fram till
dess försäkringskassan fattar beslut i ärendet. Om en
sjukskriven försäkrad ansöker om förtidspension från en viss
framtida tidpunkt skall dock kassan på eget initiativ pröva
utbyte av sjukpenning mot förtidspension.
I motion Sf214 anför Chris Heister (m) att enligt praxis kan
en försäkrad som ansöker om förtidspension vid en viss tidpunkt
disponera över begynnelsetidpunkten för utgivande av pensionen
fram till dess försäkringskassan beslutar att bevilja pension.
Motionären anför som exempel att om en försäkrad ansöker om
pension i januari månad och försäkringskassan fattar beslut i
november månad kan den försäkrade välja från vilken månad
pensionen skall börja utges under den angivna tidsperioden. Om
den försäkrade väljer november månad som begynnelsetidpunkt för
pensionen får detta till konsekvens att arbetsgivaren får betala
semesterersättning för perioden januari--november månad. Enligt
motionären kan detta i framför allt mindre företag vara
ekonomiskt betungande då det kan röra sig om tiotusentals
kronor. Motionären framhåller att denna praxis, förutom de
ekonomiska konsekvenserna för företagen, i sig är utmanande och
därför bör avskaffas.
Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet har yttrat
sig över motionen.
Riksförsäkringsverket har uppfattningen att det rör sig om
ett fåtal fall där den pensionsberättigade önskar en
begynnelsetidpunkt för tid efter ansökningsmånaden. I de flesta
ansökningsfallen uppbär den försäkrade dessutom sjukpenning, och
i dessa fall är möjligheten att disponera över
begynnelsetidpunkten starkt begränsad.
Riksförsäkringsverket anser med beaktande härav att det
saknas anledning att ytterligare reglera frågan om
begynnelsetidpunkten för förtidspension men framhåller att det
kan finnas anledning att inta en annan ståndpunkt om det visar
sig att antalet ärenden ökar.
Försäkringskasseförbundet avstyrker motionen och anför att
det nuvarande systemet fungerar bra.
Med hänsyn till vad som framkommit under remissbehandlingen
anser utskottet att motion Sf214 inte bör föranleda någon åtgärd
från riksdagens sida.
Vårdbidrag
Vårdbidrag utges till förälder för vård av barn under 16 års
ålder som behöver särskild tillsyn och vård på grund av sjukdom
eller handikapp. Även merkostnader på grund av sjukdomen eller
handikappet skall beaktas. Vårdbidraget utges allt efter
tillsyns- och vårdbehovets omfattning och merkostnadernas
storlek som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels
förmån. Hel förmån utgör 2,5 basbelopp och partiell förmån
tillämplig del därav. Vårdbidraget är skattepliktigt och utgör
pensionsgrundande inkomst för föräldern. Av vårdbidraget kan
också viss del bestämmas som ersättning för merkostnader.
Merkostnadsersättningen är skattefri, och denna ersättning
grundar inte någon rätt till pension.
Om föräldrar till barn, för vilket rätt till vårdbidrag
föreligger, lever åtskilda kan vårdbidraget utges med hälften
till vardera föräldern under förutsättning att båda tar del i
vården och har gemensam vårdnad om barnet. För uppdelning av
vårdbidraget krävs också att båda föräldrarna begär att bidraget
delas upp.
Liisa Rulander (kds) anför i motion Sf254 att det är relativt
vanligen förekommande att barn för vilket vårdbidrag utges har
en del av sitt boende hos den förälder som inte uppbär
vårdbidrag. Enligt motionären är det också tämligen vanligt i en
sådan situation att den förälder som uppbär vårdbidrag nekar att
medverka till att en uppdelning av bidraget kommer till stånd.
Även kravet på gemensam vårdnad för att delning av vårdbidraget
skall kunna ske ställer till problem i de fall den ene föräldern
motsätter sig en ansökan om sådan vårdnad och barnet mestadels
bor hos den förälder som inte har del i vårdnaden. Motionären
anser att vårdbidraget bör fördelas i proportion till hur många
dygn barnet vistas hos respektive förälder och att det behövs en
översyn av reglerna om uppdelning av vårdbidrag för föräldrar
som lever åtskilda.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från
Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet.
Riksförsäkringsverket ställer sig positivt till en översyn
av reglerna och framhåller att en regelförändring som innebär
att reglerna om vårdbidrag görs mer samstämmiga med reglerna för
allmänt barnbidrag kan minska de problem som motionären
beskriver. Barnbidrag kan efter anmälan utbetalas till den
förälder hos vilken barnet är bosatt. Riksförsäkringsverket
anser också att en annan uppdelning än hälftendelning av
vårdbidraget kan diskuteras, men att en sådan uppdelning kräver
en noggrann analys av kriterierna för en sådan fördelning och de
administrativa konsekvenserna av detta.
Försäkringskasseförbundet påpekar att en delning av
vårdbidraget när föräldrarna inte är överens medför en ökad
administration och en svår kontrollfunktion vad gäller barnets
boende hos respektive förälder. Förbundet anser dock att en
förändring av reglerna kan vara motiverad.
Utskottet delar uppfattningen att det finns skäl att göra en
översyn av reglerna för uppdelning av vårdbidrag när föräldrarna
lever åtskilda. Enligt vad utskottet erfarit pågår inom
regeringskansliet ett arbete med att förändra samhällsstödet
till särlevande föräldrar, och en översyn av reglerna i nu nämnt
hänseende skulle lämpligen kunna ske inom ramen för detta
arbete. Vad utskottet med anledning av motion Sf254 sålunda
anfört bör ges regeringen till känna.
Administration och utbetalning av offentliganställdas
pensioner
Enligt nuvarande ordning administrerar de allmänna
försäkringskassorna, Statens löne- och pensionsverk (SPV) och
Kommunernas pensionsanstalt (KPA) sina respektive pensioner när
det gäller den försäkringsmässiga hanteringen, vilket innebär
att de olika organen fattar beslut om beviljande och beräkning
av pensioner. Utbetalning av pensionerna styrs av förordningen
(1980:624) om sättet och tiden för utbetalning av pension enligt
lagen om allmän försäkring, m.m. och förordningen (1980:579) om
utbetalning av statliga tjänstepensioner och vissa
socialförsäkringsförmåner, m.m.
Enligt dessa förordningar betalas allmän pension ut genom
Riksförsäkringsverket. Annan allmän pension än delpension
betalas ut av KPA, om pensionstagaren har rätt till sådan
kommunal personalpension som betalas ut av anstalten. Om SPV
betalar ut tjänstepensionsförmåner enligt statliga pensionsavtal
eller andra statliga pensionsbestämmelser som är samordnade med
allmän pension skall SPV betala ut även allmän pension, om det
inte finns särskilda skäl som talar för något annat. SPV får
också efter samråd med Riksförsäkringsverket betala ut pension
som inte är samordnad med allmän pension. Härvidlag gäller för
närvarande att SPV alltid betalar ut allmän pension om statlig
tjänstepension finns.
Hanteringen av allmän respektive statlig och kommunal pension
går till på följande sätt. Om en statlig eller kommunal pension
är aktuell, skickar SPV eller KPA en avisering till
Riksförsäkringsverket. Denna avisering leder till en markering i
Riksförsäkringsverkets databas att SPV respektive KPA skall
betala ut en eventuell allmän pension. När så allmän pension
beviljas en försäkrad, översänder verket de grunduppgifter som
SPV och KPA behöver för att kunna beräkna utbetalningsbeloppet
för den allmänna pensionen. SPV och KPA aviseras därefter
kontinuerligt om förändringar av grunduppgifterna.
Riksförsäkringsverket aviseras i sin tur månadsvis med
uppgifter om tjänstepensionernas belopp, som behövs vid
beräkning av inkomstprövade förmåner. All avisering sker via
ADB-media. För försäkringskassorna och Riksförsäkringsverket
innebär detta att all handläggning och ADB-bearbetning av SPV-
och KPA-ärenden sker i stort sett på samma sätt som för övriga
pensioner fram till själva utbetalningsmomentet.
I motion Sf287 av Monica Öhman m.fl. (s) anförs att de
allmänna försäkringskassorna tillskapades i samband med
genomförandet av lagen om allmän försäkring. I samband därmed
fördes seriösa resonemang om att administrationen av de statliga
tjänstepensionerna skulle föras över till kassorna. Av olika
skäl blev så inte fallet. Motionärerna uppger vidare att allmän
pension betalas ut av tre skilda administrationer,
försäkringskassorna genom ADB-centralen i Sundsvall, SPV genom
DAFA i Stockholm och KPA genom egen datorkraft i Stockholm. I
dag, 30 år efter det att allmän tilläggspension (ATP) började
utbetalas, finns det enligt motionärerna inte samma motiv för
denna administration av pensionsutbetalningar. Det nya statliga
pensionsavtalet från år 1991 innebär att den statliga
tjänstepensionen betalas ut som ett nettobelopp utan någon
samordning med den allmänna pensionen, och denna senare pension
är dessutom beloppsmässigt den dominerande delen av vad SPV
betalar ut i pension. Utbetalning av allmän pension bör därför
enbart göras av de allmänna försäkringskassorna, och kassorna
skall samtidigt betala ut statliga kompletterande
tjänstepensioner till dem som får pension både enligt det nya
och det gamla pensionsavtalet. På samma sätt bör utbetalning av
den kommunala kompletteringspensionen kunna göras av kassorna. I
yrkande 1 begär motionärerna ett tillkännagivande om behovet av
en utredning om överföring av administrationen av
pensionsutbetalning från SPV och KPA till de allmänna
försäkringskassorna.
I yrkande 2 i samma motion begärs ett tillkännagivande till
regeringen om en utredning av överföring av den övriga delen av
administrationen av den statliga personalpensionen, dvs.
beviljande och beräkning av pension, till de allmänna
försäkringskassorna. Enligt motionärerna är serviceaspekten en
av de främsta fördelarna med en sådan överföring. Pensionärerna
får direkt ett beslut på sin sammanlagda pension, och då
kassorna har samtliga uppgifter om pensionsförhållandena kan de
besvara olika frågor från pensionärerna. Genom att kassorna inte
har tillgång till SPV:s register via terminal kan kassorna i dag
inte ens ge besked till pensionärerna om vilken skatt som skall
dras på pensionen. En samlad administration för utbetalning bör
dessutom medföra administrativa vinster.
Riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet,
Landstingsförbundet, Kommunförbundet, SPV och KPA har yttrat sig
över motionerna.
Enligt Riksförsäkringsverkets mening finns det beträffande
utbetalning av pensioner tre möjliga alternativ. 1. Den
nuvarande ordningen. 2. Försäkringskassorna och
Riksförsäkringsverket betalar ut även tjänstepensioner. 3. Varje
administration betalar ut sina pensioner, dvs. ingen samordning
av pensionsutbetalning. Motivet för att samordna utbetalningarna
är dels administrativa vinster, dels en bättre service till
pensionärerna. De administrativa vinsterna enligt alternativen 1
och 2 är enligt verkets uppfattning begränsade. Varje
administration måste även vid en samordning ha ett eget
utbetalningssystem för sådana pensioner där ingen övrig part är
inblandad. Beträffande serviceaspekten har en samordnad
utbetalning fördelar genom att pensionären på ett ställe kan få
besked om belopp, skatteuttag, utbetalningstidpunkt etc. En enda
utbetalare medför att skatteavdrag inte behöver delas upp på en
huvudarbetsgivare och en sidoinkomst. Information om det
försäkringsmässiga innehållet måste däremot lämnas av respektive
administration, eftersom man endast där har nödvändiga
grunduppgifter, och kunskaperna om varandras regelverk ofta inte
är tillräckliga. Det tredje alternativet leder till något ökade
kostnader för själva utbetalningshandlingarna.
Riksförsäkringsverket framhåller vidare att en överföring av
hela administrationen av de statliga personalpensionerna till
försäkringskassorna kan ge fördelar avseende bättre service till
pensionärerna och tillvaratar de fördelar som finns med en
gemensam utbetalning, men att de administrativa effekterna i
övrigt är mer svårbedömda. En överföring av hela
administrationen skulle dock kräva en omfattande uppbyggnad av
kompetens och rutiner hos verket och kassorna. På sikt torde
däremot vissa integrationsvinster vara möjliga genom bättre
utnyttjande av bl.a. personal och ADB-utrustning.
Riksförsäkringsverket har inga invändningar mot att en utredning
görs avseende de aktuella frågorna men anser att en sådan
utredning också bör innefatta alternativet att varje
administration sköter sin egen utbetalning. En eventuell
utredning bör också planeras så att den kan ta hänsyn till de
förändringar inom pensionssystemet som övervägs inom
pensionsarbetsgruppen.
Försäkringskasseförbundet anser att om utbetalning av SPV-
och KPA-pensioner administreras av försäkringskassorna skulle
pensionärerna kunna få en bättre service. Förbundet menar vidare
att om den försäkringsmässiga hanteringen av SPV- och
KPA-pensionerna överfördes till kassorna skulle informationen
bli lättöverskådligare för såväl utbetalare som pensionstagare.
En samlad administration bör dessutom innebära administrativa
vinster. Förbundet ställer sig positivt till motionärernas
förslag om en utredning i nu förevarande hänseenden.
SPV kan inte se någon förbättring för pensionsmottagarna
med den av motionärerna föreslagna ändringen av utbetalning av
pensionerna. Om utbetalningarna av pensionerna flyttas över till
försäkringskassorna skulle detta innebära att närmare 400 olika
enheter måste sitta inne med den kunskap som i dag finns samlad
på ett ställe. Beträffande samordning uppger SPV att vissa delar
av den statliga tjänstepensionen, t.ex. militärernas pensioner,
samordnas med allmän pension även efter det att det nya
tjänsteavtalet börjat att tillämpas. SPV framhåller vidare att
enligt gjorda utredningar har SPV i förhållande till andra
försäkringsorgan en mycket stor ekonomisk effektivitet när det
gäller utbetalningsverksamheten. Beträffande den
försäkringsmässiga hanteringen menar SPV att en överföring av
denna enbart skulle medföra kompetensproblem och administrativa
problem inom den decentraliserade kassaorganisationen. SPV har i
och för sig inga invändningar mot att frågorna utreds men menar
att statens utredningsresurser hellre bör användas på frågor där
man kan finna en större ekonomisk potential än i denna fråga.
KPA har uppfattningen att motionen inte skall föranleda
någon åtgärd. Till stöd för denna uppfattning framför KPA i
huvudsak samma synpunkter som SPV.
Landstings- och kommunförbunden anser att nuvarande
ordning av administration och utbetalning av pensioner väl
tillgodoser landstingens och kommunernas krav på en effektiv och
billig pensionsadministration och anser att motionen bör avslås.
Med hänsyn till vad som anförts av remissinstanserna finner
utskottet inte anledning att föreslå någon utredning i enlighet
med motionärernas önskemål. Utskottet avstyrker därför bifall
till motion Sf287.
Begravningshjälp
AFL innehåller inga bestämmelser om rätt till
begravningshjälp. Däremot finns en sådan rätt enligt lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring och lagen (1977:265) om
statligt personskadeskydd.
Det förekommer även att olika kollektiva eller enskilda
försäkringar täcker kostnader för begravning. I kollektivavtal
mellan arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer har tecknats
avtal om tjänstegrupplivförsäkringar som ger rätt till
begravningshjälp om arbetstagaren avlider och i regel även om
arbetstagarens make eller sambo avlider. Även företagare har
möjlighet till anslutning till sådan försäkring.
Begravningshjälpen utgår i dessa fall i regel med ett halvt
basbelopp.
Enligt 5 kap. 2 § begravningslagen (1990:1144) skall kommunen
där den avlidne senast var folkbokförd ombesörja gravsättning om
ingen annan gör det. Kommunen har då rätt till ersättning för
kostnaderna av dödsboet. Finns ej tillräckliga medel för
begravningskostnader utgår bidrag enligt förarbetena till 6 §
socialtjänstlagen (1980:620).
Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) anför i motion Sf205 att i de fall
dödsboet inte kan betala begravningskostnaderna kan man anta att
den döde levt under små ekonomiska förhållanden. Motionärerna
anser att en obligatorisk dödsfallsförsäkring bör införas och
begär ett tillkännagivande härom. I motion Sf256 begär Bengt
Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s) att regeringen snarast
lägger fram förslag om införande av en allmän
begravningsförsäkring.
En särskild utredare tillkallades år 1989 med uppgift att
kartlägga de kostnader som uppkommer i samband med begravning
och undersöka om det föreligger behov av stöd för sådana
kostnader genom ökat samhällsansvar. Utredningen anför i sitt
betänkande Vad kostar begravningar -- vem betalar? (SOU 1990:82)
att, om ekonomiskt stöd skall utgå, det naturligen bör ske genom
den allmänna försäkringen och finansieras genom
arbetsgivaravgifter. Om begravningshjälp skulle införas i
Sverige borde den enligt utredningen anpassas till att motsvara
kostnaderna för kista, svepningsarbete och vad som i övrigt får
anses nödvändigt och ofrånkomligt för en begravning, en kostnad
på ca 6 000 kr i 1990 års priser. Med ett beräknat antal av
95 000 dödsfall per år skulle de sammanlagda årliga
utbetalningarna av begravningshjälp uppgå till 570 miljoner
kronor och föranleda ett ökat avgiftsuttag på ca 0,1 %.
Utredningens förslag har remissbehandlats och bereds
fortfarande inom regeringskansliet (Civildepartementet).
Utskottet anser liksom vid sin senaste behandling av frågan
(se bet. 1992/93:SfU6) att beredningen av utredningsförslaget
bör avvaktas. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna
Sf205 och Sf256.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande medicinsk rehabilitering
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf240,
2. beträffande psykologisk utredning och behandling
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf202,
3. beträffande missbrukarvård
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Sf207 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. beträffande försäkringskassornas
rehabiliteringsverksamhet
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf204,
5. beträffande rehabilitering av arbetslösa
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf279,
6. beträffande rehabiliteringsutredning av småföretagare
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf283 yrkande 6,
7. beträffande arbetshjälpmedel
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf222,
8. beträffande de samlade kostnaderna för
funktionshindrade
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf231,
1992/93:Sf260 och 1992/93:Sf274,
9. beträffande förebyggande vård
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf223, 1992/93:Sf232,
1992/93:Sf233, 1992/93:Sf246, 1992/93:Sf257 och 1992/93:Sf258,
10. beträffande Dagmar 400
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf221,
11. beträffande konstgjord befruktning
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf211,
12. beträffande ersättning för glasögon
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf235 och
1992/93:Sf237,
13. beträffande föräldrapenning
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf229,
14. beträffande begynnelsetidpunkt för förtidspension
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf214,
15. beträffande vårdbidrag
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Sf254 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. beträffande administration och utbetalning av
offentliganställdas pensioner
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf287,
17. beträffande begravningshjälp
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf205 och
1992/93:Sf256.
Stockholm den 9 november 1993
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Birgitta
Dahl (s), Margit Gennser (m), Börje Nilsson (s), Sigge Godin
(fp), Nils-Olof Gustafsson (s), Margareta Israelsson (s), Pontus
Wiklund (kds), Arne Jansson (nyd), Maud Björnemalm (s), Gustaf
von Essen (m), Bengt Lindqvist (s), Widar Andersson (s), Rune
Backlund (c) och Ulf Kristersson (m).
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93 1
Utskottet 4
Rehabilitering 4
Medicinsk rehabilitering 5
Missbrukarvård 6
Försäkringskassornas rehabiliteringsverksamhet 8
Arbetslösa 9
Rehabiliteringsutredning av småföretagare 10
Arbetshjälpmedel 11
Sjukvård och högkostnadsskydd 11
Ersättning för glasögon 14
Föräldrapenning 14
Begynnelsetidpunkt för utgivande av förtidspension 16
Vårdbidrag 17
Administration och utbetalning av offentliganställdas
pensioner 18
Begravningshjälp 21
Hemställan 22