Utskottet behandlar i betänkandet delar av proposition
1993/94:220 Vissa socialförsäkringsfrågor, m.m.
I propositionen föreslås att vid bestämmande av underlag för
beräkning av socialavgifter skall bortses från ersättning för
arbetsskada i vissa fall om ersättningen utbetalats på grund av
ansvarighetsförsäkring som åtnjuts enligt grunder som
fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens
huvudorganisationer. På sådana ersättningar skall inte heller
betalas särskild löneskatt. Ersättningarna som undantas från
socialavgifter föreslås ändå vara pensionsgrundande.
Med anledning av en skrivelse från Riksförsäkringsverket till
Socialdepartementet föreslås i propositionen viss ändring i
övergångsbestämmelserna till lagen om allmän försäkring vad
gäller rätten till folkpension vid bosättning utomlands för
svenska medborgare födda år 1929 eller tidigare. Genom den
föreslagna ändringen klargörs att folkpension till nämnda
medborgare vid bosättning utomlands inte kan utges med högre
belopp än vad som skulle utges om pensionären var bosatt i
Sverige.
I propositionen uppges att fr.o.m. budgetåret 1994/95
finansieras den allmänna sjukvårdsersättningen och flertalet
särskilda ersättningar som nu utges från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen -- enligt överenskommelse mellan staten och
företrädare för sjukvårdshuvudmännen för år 1994 -- helt genom
statsbidrag och redovisas under anslaget för hälso- och
sjukvård. Förslaget föranleder vissa följdändringar i 2 kap.
lagen om allmän försäkring, tandvårdslagen samt i lagen om
begränsning av läkemedelskostnader m.m. Utskottet avstyrker
bifall till en motion som väckts med anledning av förslaget.
Utskottet tillstyrker bifall till förslagen.
Regeringen redogör vidare i propositionen för sin bedömning av
kompensationsnivåerna för privat sjukförsäkring. Enligt denna
bedömning bör försäkringsbolagen själva få avgöra om
kompensationsnivåerna för privat försäkring för inkomstbortfall
vid sjukdom skall anpassas till de nivåer som gäller inom
socialförsäkringen. Enligt propositionen bör dock
försäkringsavtal rörande privat sjukförsäkring utgå från att
statsmakternas avsikt med förändringarna i sjuklöne- och
sjukförsäkringssystemen är att självrisker motverkar att
systemen överutnyttjas och att utfallet av förändringarna skall
bli enhetligt bland olika grupper på arbetsmarknaden. Om avtal
ingås som rubbar dessa förutsättningar kan det enligt regeringen
bli aktuellt att ändra i det offentligt reglerade systemet på så
sätt att vad som uppburits från privata försäkringar frånräknas.
Utskottet har med anledning härav uttalat bl.a. att det bör
finnas möjlighet för den enskilde att genom privata
försäkringar, antingen de tecknas av honom själv eller t.ex.
genom ett fackförbund, i viss utsträckning kunna kompensera sig
för inkomstbortfall under sjukdom. Enskilda försäkringar bör
dock tillsammans med andra försäkringsförmåner inte ge högre
ersättning än vad som hittills varit fallet. Däremot anser
utskottet att i den mån nya försäkringsformer tillkommer, som
kan anses jämförbara med AGS-försäkringarna eller eljest med en
förmån från arbetsgivaren, även ersättningarna från dessa
försäkringar över en viss nivå bör minska sjukpenningen.
Propositionen
Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1993/94:220
föreslagit riksdagen att anta regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
(delvis),
2. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
3. lag om ändring i lagen (1990:659) om särskild löneskatt på
vissa förvärvsinkomster,
4. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m.m.,
5. lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125).
Lagförslagen återfinns som bilaga till betänkandet.
Delar av det framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
om allmän försäkring som avser föräldraförsäkringen och
vårdbidrag behandlas i betänkande SfU15.
Motion
1993/94:Sf44 av Arne Jansson och Leif Bergdahl (nyd) vari
yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att förslaget till ändring av 15 a §
tandvårdslagen behandlas tillsammans med och genomförs vid samma
tidpunkt som övriga förslag i det nya ersättningssystemet.
Utskottet
Propositionen
Undantag från skyldigheten att betala socialavgifter och
särskild löneskatt
I propositionen anges att reglerna för ersättning från lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) under år 1993
väsentligt förändrats. Fr.o.m. den 1 januari 1993 har kravet på
skadlighet hos en arbetsmiljöfaktor höjts från sannolikhet till
hög grad av sannolikhet. Även den s.k. bevisregelns utformning
har skärpts så att orsakssamband numera skall anses föreligga
mellan en skada och ett olycksfall eller annan skadlig inverkan
i arbetet om övervägande skäl talar för ett sådant samband. För
skador som inträffat före den 1 januari 1993 och anmälts till
försäkringskassan senast den 1 juni samma år tillämpas dock
alltjämt äldre lag. Sedan den 1 juli 1993 gäller också att
rätten till arbetsskadesjukpenning har slopats för den som är
försäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL).
Vidare anges i propositionen att det skydd som
arbetsskadeförsäkringen ger kompletteras för flertalet anställda
av förmåner som arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer
kommit överens om i kollektivavtal. Trygghetsförsäkring vid
arbetsskada (TFA) lämnar ersättning enligt försäkringsvillkor
som tillkommit genom avtal mellan SAF, LO och PTK. På de
kommunala och statliga områdena finns motsvarande avtal. Syftet
med dessa avtal är, uppges det i propositionen, att vid
personskada utge ersättning enligt skadeståndsrättsliga normer
för sådana anspråk som inte ersätts genom
arbetsskadeförsäkringen. Enligt propositionen definierades
begreppet arbetsskada och regeln för sambandsbedömning i
TFA-villkoren fram till den 1 januari 1993 på samma sätt som i
LAF i dess lydelse före denna tidpunkt. De ovan angivna
förändringarna i LAF aktualiserade enligt propositionen frågan
om i vad mån ansvaret enligt TFA-försäkringen påverkas av
förändringar i den allmänna försäkringen inkl.
arbetsskadeförsäkringen och ledde till att ett skiljeförfarande
inför Skiljenämnden för AMF-försäkringar påkallades angående
tolkning av ersättningsbestämmelser i kollektivavtal om
trygghetsförsäkring vid arbetsskada. Skiljedom meddelades av
nämnden i september 1993. Skiljedomen kan enligt propositionen
sägas innebära att det förhållandet att ersättningsrätten enligt
LAF ändrats med tillämpning på skadefall som redan inträffat
före lagändringarnas ikraftträdande inte medför att
TFA-försäkringen kan undandra sig skyldigheten att lämna
ersättning enligt de gällande försäkringsvillkoren då skadan
inträffade.
Den allmänna försäkringen och vissa andra sociala ändamål
finansieras helt eller delvis med socialavgifter. Socialavgifter
betalas dels i form av arbetsgivaravgifter, dels i form av
egenavgifter för den som har inkomst av annat förvärvsarbete än
anställning. Fr.o.m. den 1 januari 1993 betalar den enskilde en
allmän sjukförsäkringsavgift som skall bidra till finansieringen
av sjukförsäkringen. För vissa inkomster skall i stället för
socialavgifter betalas särskild löneskatt enligt lagen
(1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster.
Arbetsgivaravgifterna enligt socialavgiftslagen utgörs bl.a.
av sjukförsäkringsavgift, folkpensionsavgift,
tilläggspensionsavgift och arbetsskadeavgift. Staten betalar
dock inte arbetsskadeavgift.
Underlaget för beräkning av avgifterna är vad arbetsgivarna
har gett ut som lön eller annan ersättning för utfört arbete
eller annars med anledning av tjänsten och andra skattepliktiga
förmåner eller annan ersättning för utfört arbete i vissa fall
då ersättningen utgör inkomst av näringsverksamhet. För
ersättningar från den allmänna försäkringen och
arbetsskadeförsäkringen tas inte ut avgifter enligt
socialavgiftslagen eller lagen om särskild löneskatt.
Ersättningar från TFA som avser att täcka inkomstförlust under
sjukdomstid är enligt propositionen såväl socialavgiftspliktiga
som förmånsgrundande. Detsamma gäller ersättning vid bestående
arbetsoförmåga om ersättningen avser att täcka en inkomstförlust
och ersättningen utges som en periodisk livränta.
I propositionen föreslås att ersättningar för inkomstförlust
som i fortsättningen kommer att utges från trygghetsförsäkring i
stället för som tidigare från arbetsskadeförsäkringen befrias
från socialavgifter resp. särskild löneskatt. Ersättningarna
som undantas från socialavgifter föreslås ändå i likhet med
t.ex. sjukpenning och livränta enligt LAF vara
pensionsgrundande.
Eftersom ersättning från arbetsskadeförsäkringen i de flesta
fall inte utgavs som kompensation för inkomstbortfall för de
första 180 dagarna (samordningstiden) efter det skadan inträffat
och inte heller utgavs för lönedelar över 7,5 basbelopp föreslås
att de nyss nämnda undantagen endast skall gälla under
förutsättning att ersättningen från trygghetsförsäkringarna inte
avser att ge kompensation för sådant bortfall.
De föreslagna förändringarna om undantag från skyldigheten att
betala socialavgifter och särskild löneskatt föranleder
ändringar i lagarna om socialavgifter och särskild löneskatt på
vissa förvärvsinkomster samt i AFL. Förslagen har inte föranlett
några motionsyrkanden och utskottet har ingen erinran med
anledning av dessa förslag. Utskottet biträder förslagen.
Rätt till folkpension vid bosättning utomlands enligt äldre
bestämmelser
I propositionen uppges att folkpension före den 1 juli 1979
utgavs med oavkortat belopp till svensk medborgare vid
bosättning utomlands om han var mantalsskriven i Sverige för det
år varunder han fyllde 62 år och även varit skriven i Sverige de
närmast fem föregående åren (den s.k. 57--62-årsregeln).
Vid nämnda tidpunkt ändrades reglerna så att den som var
svensk medborgare och som hade rätt till ATP fick folkpension
vid bosättning utomlands. Pensionens storlek berodde på antalet
år med ATP-poäng. I övergångsbestämmelser till de ändrade
reglerna angavs att de som var födda år 1929 eller tidigare fick
åberopa äldre bestämmelser. Denna rätt gällde även dem som var
födda 1930 eller senare om de den 1 juli 1979 uppbar
folkpension.
Den 1 januari 1993 har ett nytt system för beräkning av
folkpension trätt i kraft som innebär bl.a. att folkpension
skall beräknas i förhållande till den bosättningstid i Sverige
som tillgodoräknas en försäkrad under tiden fr.o.m. det år han
fyller 16 år t.o.m. det år han fyller 64 år. För rätt till
oavkortad pension krävs att bosättningstid kan tillgodoräknas
för minst 40 år. Är bosättningstiden kortare reduceras pensionen
i motsvarande mån. Alternativt kan för rätt till folkpension
användas en ATP-anknuten regel. För rätt till oavkortad
folkpension enligt denna regel krävs 30 år med ATP-poäng eller
därmed jämställda år. I samband med ändringarna i
folkpensionslagstiftningen gjordes ändringar i
övergångsbestämmelserna. Ändringarna innebär att de som är födda
1930 eller senare skall ha uppburit folkpension både den 1 juli
1979 och den 1 januari 1993 för rätt till oavkortad pension vid
bosättning utomlands. Detta innebär en inskränkning av den s.k.
57--62-årsregeln. För dem som är födda år 1929 eller tidigare
ändrades inte reglerna.
I propositionen anges att Riksförsäkringsverket i en skrivelse
till Socialdepartementet uppgett att den aktuella
övergångsbestämmelsen kan tolkas så att även om pension i
Sverige utgår med avkortat belopp på grund av bristande antal
bosättningsår eller år med ATP-poäng kan folkpensionen vid
bosättning utomlands komma att utges med oavkortat belopp. I
propositionen föreslås mot hänsyn härtill att den aktuella
övergångsbestämmelsen från år 1979 kompletteras med ett
förtydligande om att folkpension i dessa fall inte skall utges
med högre belopp än vad som skulle ha utgått vid bosättning i
Sverige. I propositionen föreslås också att
övergångsbestämmelsen anpassas till att mantalsskrivningen
upphört i samband med att den nya folkbokföringslagen trädde i
kraft den 1 juli 1992 på motsvarande sätt som redan gjorts i 1
kap. 4 och 5 §§ AFL om inskrivning i försäkringskassa.
Utskottet biträder förslagen.
Konsekvensändringar i AFL m.fl. lagar till följd av viss
anslagsjustering
I propositionen uppges att fr.o.m. budgetåret 1994/95
finansieras den allmänna sjukvårdsersättningen och flertalet
särskilda ersättningar som nu utges från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen helt genom statsbidrag och redovisas under
anslaget för hälso- och sjukvård. I propositionen anges att den
föreslagna ändringen är motiverad av två skäl. Det första skälet
är att den nuvarande ordningen är svårbegriplig och komplicerad
ur redovisningssynpunkt. Det andra skälet är att den allmänna
sjukvårdsersättningen och de särskilda ersättningarna, med ett
undantag, numera inte har någon direkt anknytning till
sjukförsäkringssystemet. Enligt propositionen innebär
förslaget att endast ersättningar för sjukresor, ersättningen
till Handikappinstitutet samt den särskilda ersättningen för
rehabiliterings- och behandlingsinsatser fr.o.m. den 1 juli 1994
kommer att finansieras genom den allmänna sjukförsäkringen. De
tidigare föreslagna förändringarna föranleder enligt
propositionen vissa följdändringar i 2 kap. AFL, i
tandvårdslagen (1985:125) samt i lagen (1981:49) om begränsning
av läkemedelskostnader, m.m.
I motion Sf44 yrkande 5 av Arne Jansson och Leif Bergdahl
(nyd) begärs att förslaget till ändring av tandvårdslagen skall
behandlas och träda i kraft samtidigt som riksdagen behandlar
regeringens förslag i proposition 1993/94:221 om
ersättningssystemet för vuxentandvård.
De föreslagna ändringarna i TVL är som framgått i huvudsak en
följd av vissa anslagsmässiga förändringar avseende
sjukförsäkringen. Förändringarna innebär att den allmänna
sjukvårdsersättningen som utges till sjukvårdshuvudmännen inte
längre skall finansieras genom sjukförsäkringen. I stället skall
finansieringen helt ske genom ett statsbidrag under anslaget för
hälso- och sjukvård. Till följd härav föreslås bl.a. att 2 kap.
2 § AFL skall upphöra att gälla. En konsekvens av detta blir då
att bestämmelsen i AFL om ersättning för vissa oralkirurgiska
behandlingar bör upphävas och att en bestämmelse härom i stället
bör tas in i TVL. I annat fall skulle landstingens möjlighet att
ta ut vårdavgifter i dessa fall bli oreglerad. Förslaget om att
landstingen för specialisttandvård och övrig tandvård för vuxna
får ta ut avgifter enligt grunder som landstingen bestämmer om
inte annat föreskrivs innebär att reglerna i AFL och i
tandvårdstaxan kommer att vara tillämpliga för merparten av
tandvården. För oralkirurgiska behandlingar och undersökningar
som ges vid specialistklinik kommer dock enligt förslaget
bestämmelser om vårdavgifter i den öppna hälso- och sjukvården
att gälla. De föreslagna ändringarna är alltså inte en
konsekvens av att regeringen föreslagit ett nytt
ersättningssystem för vuxentandvård.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf44
yrkande 5 och tillstyrker bifall till regeringens förslag.
Samordning mellan det allmänna sjukersättningssystemet och
privat tecknade sjukförsäkringar
I propositionen uppges att regeringen år 1985 i en skrivelse
till riksdagen (skr. 1984/85:187) redovisade avtal och
överenskommelser som träffats mellan SAF och LO om förbättrade
sjukförmåner. Som ett led i detta hade SAF och LO samtidigt
kommit överens om en kraftig utbyggnad av ersättningen från
avtalsgruppsjukförsäkringen (AGS). Ersättningen hade därvid
utformats så att den tillsammans med sjukpenning från den
allmänna sjukförsäkringen i princip skulle motsvara 100 % av
inkomstförlusten för sjukperioder som varar utöver sju dagar.
Fr.o.m. den 91:a sjukpenningdagen motsvarade ersättningen i
princip 95 % av inkomstförlusten.
I skrivelsen anförde föredragande statsrådet att den
ersättningsnivå som godtagits för AGS borde vara avgörande för
högsta acceptabla nivå för ersättning från annan privat tecknad
sjukförsäkring.
I sitt betänkande SfU 1984/85:29 angav utskottet att
skrivelsen inte gav anledning till något uttalande från
utskottet och hemställde om att skrivelsen skulle läggas till
handlingarna, vilket också blev riksdagens beslut.
I propositionen uppges att Försäkringsinspektionen i en
skrivelse i april 1985 till Försäkringsbranschens
Serviceaktiebolag (FSAB) angav att inspektionen tolkat
regeringens skrivelse så att de enskilda försäkringsbolagen
inte fick tillhandahålla försäkringar som -- tillsammans med
andra sjukförmåner -- ger högre ersättning av inkomstbortfallet
före skatt, för sjukperiod som varar utöver sju dagar räknat
från insjuknandedagen, 100 % t.o.m. den 91:a sjukdagen och 95 %
fr.o.m. dag 92. För sjukperiod som varade högst sju dagar fanns
över huvud taget inget försäkringsbart utrymme.
Vidare anges i propositionen att Svenska Livförsäkringsbolags
Aktuarienämnd i april 1993 har tillskrivit Finansinspektionen
och begärt ett klarläggande om riktlinjerna från 1985 alltjämt
äger tillämpning. Finansinspektionen har i sin tur tillskrivit
Socialdepartementet.
I propositionen konstateras att under senare år har
genomgripande förändringar gjorts i sjukförsäkringen. Bl.a. har
kompensationsnivåerna sänkts och sjuklönelagen införts. Fr.o.m.
den 1 mars 1993 har införts en karensdag i sjukförsäkringen och
ersättningen för de två därpå följande dagarna utges med 65 % av
den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) och därefter med 80 %
av SGI:n. För tid efter den 365:e dagen i ett sjukfall utges i
regel ersättning med 70 % av SGI:n. Fr.om. den 1 mars 1993 har
en karensdag införts även i sjuklönesystemet. Ersättningen i
detta system skall normalt vara 75 % under de därpå följande två
dagarna med sjuklön och 90 % under resterande elva dagar. De
genomförda förändringarna har enligt propositionen haft till
syfte att minska utgifterna för försäkringen och öka den
enskildes självrisk. Förändringarna har också varit avsedda att
stärka arbetslinjen inom socialförsäkringen.
I propositionen framhålls att förutsättningarna nu är helt
annorlunda än när skrivelsen 1984/85:187 beslutades och att det
är regeringens uppfattning att vad som däri anförts inte längre
kan äga giltighet.
Försäkringsbolagen bör enligt propositionen själva få avgöra
om försäkringsavtal rörande privat sjukförsäkring skall anpassas
till de nivåer som gäller inom socialförsäkringen.
Försäkringsavtalen bör dock utgå från att statsmakternas avsikt
med förändringarna i sjuklöne- och sjukförsäkringssystemen är
att självrisker motverkar att systemen överutnyttjas och att
utfallet av förändringarna skall bli enhetligt bland olika
grupper på arbetsmarknaden. I propositionen uppges att, om avtal
ingås som rubbar dessa förutsättningar, det kan bli aktuellt att
ändra i det offentligt reglerade ersättningssystemet på sådant
sätt att vad som uppburits från privat tecknade försäkringar
frånräknas. Med privat försäkring avses enligt propositionen
försäkring som tecknats av enskild eller av arbetsgivare eller
annan för enskilds räkning.
Utskottet kan konstatera att de villkor som för närvarande
tillämpas av försäkringsbolagen innebär att dessa kan erbjuda
privata sjukförsäkringar som i princip kan täcka ett
inkomstbortfall upp till 100 % under de tre första månaderna i
en sjukperiod -- frånsett en karenstid som kan sträcka sig upp
till en månad -- och 95 % av inkomstbortfallet för tid därefter.
Enligt vad utskottet erfarit utgår bolagen därvidlag från den
försäkrades SGI. Utskottet har också fått uppgifter om att
individuella sjukförsäkringsavtal i praktiken inte förekommer
men att ett sådant avtal kan ingå som en del i ett individuellt
trygghetspaket eller i grupplivförsäkringar. Utskottet har i
detta sammanhang erfarit att det blivit allt vanligare att
exempelvis fackförbund tecknar försäkringar för sina medlemmar i
detta avseende i utländska bolag. En reglering av det slag som
omnämns i propositionen kan bara gälla svenska bolag och skulle
för dessa då innebära en betydande konkurrensnackdel.
De under senare år företagna förändringarna inom sjuklöne- och
sjukförsäkringssystemen har inneburit kraftigt sänkta
kompensationsnivåer. Samtidigt har införts regler i
sjukpenningsystemet som innebär att sjukpenningen minskas om
arbetsgivaren under sjukdomsperioden utger lön över vissa
nivåer. Med lön likställs då ersättning från fri
gruppsjukförsäkring (AGS) som tecknats enligt kollektivavtal.
Enligt utskottets uppfattning bör det finnas möjlighet för den
enskilde att genom privata försäkringar, antingen de tecknas av
honom själv eller t.ex. genom ett fackförbund, i viss
utsträckning kompensera sig för inkomstbortfallet under sjukdom.
Samtidigt är det enligt utskottets uppfattning viktigt att man
inom försäkringsbranschen tillämpar självrisker som motverkar
att försäkringarna överutnyttjas. Detta ligger av naturliga skäl
också i försäkringsbolagens intresse och bör leda till att
bolagen i vart fall inte tillhandahåller enskilda försäkringar
som tillsammans med andra försäkringsförmåner ger en högre
ersättning än vad som hittills varit fallet. Däremot anser
utskottet att i den mån nya försäkringsformer tillkommer som kan
anses jämförbara med AGS-försäkringarna eller eljest med en
förmån från arbetsgivaren bör även ersättningarna från dessa
över en viss nivå minska sjukpenningen. För detta krävs i så
fall ändringar i AFL.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande tandvårdslagen
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motion 1993/94:Sf44 yrkande 5 antar regeringens
förslag till lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125),
2. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
dels såvitt avser 2, 3 och 11 kap. samt punkt 1 i
övergångsbestämmelserna till lagen (1979:127) till nämnda lag,
dels såvitt avser övergångsbestämmelsen till lagen,
2. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
3. lag om ändring i lagen (1990:659) om särskild löneskatt på
vissa förvärvsinkomster med den ändringen att orden "17,69 procent" i 1$
ersätts med "17,89 procent",
4. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m.m.,
3. beträffande privata försäkringar
att riksdagen med godkännande av vad utskottet anfört lägger
propositionen i denna del till handlingarna.
Stockholm den 17 maj 1994
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Birgitta
Dahl (s), Margit Gennser (m), Börje Nilsson (s), Sigge Godin
(fp), Lena Öhrsvik (s), Karin Israelsson (c), Nils-Olof
Gustafsson (s), Hans Dau (m), Margareta Israelsson (s), Pontus
Wiklund (kds), Arne Jansson (nyd), Bengt Lindqvist (s), Widar
Andersson (s) och Ulf Kristersson (m).