I betänkandet behandlas förslag på socialförsäkringens område
i proposition 1993/94:100, bilaga 6 (Socialdepartementet) i den
omfattning som anges nedan under rubrikerna Sjukförsäkring m.m.
och Pensioner m.m.
Utskottet redogör inledningsvis under rubriken Allmänt om
socialförsäkringssystemet för de olika förmånsslagen inom
socialförsäkringssystemet och hur förmånerna finansieras. Vidare
redogörs för regeringens uttalanden i budgetpropositionen om
inriktningen av socialpolitiken i den del den är aktuell i det
förevarande betänkandet. I anslutning härtill behandlas motioner
som tar upp mera övergripande frågor om en reformering av
socialförsäkringssystemet och finansiering av systemet.
Utskottet avstyrker bifall till motionerna med hänvisning till
det arbete som pågår i den parlamentariskt sammansatta Sjuk- och
arbetsskadeberedningen.
Under rubriken Sjukförsäkring m.m. behandlas de under littera
B. Ekonomisk trygghet vid sjukdom, handikapp och ålderdom
upptagna anslagen B 1. Bidrag till sjukpenning och
rehabilitering, B 2. Bidrag till sjukvårdsförmåner m.m. och B 3.
Bidrag till ersättning vid närståendevård. Utskottet behandlar
också i propositionen framlagda förslag till ändringar i lagen
(1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader m.m. samt lagen
(1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård.
Under rubriken Sjukförsäkring m.m. behandlas också ett antal
motioner med anknytning till anslagen som väckts under den
allmänna motionstiden. Vidare behandlas ett antal motioner som
tar upp frågor som rör arbetsskadeförsäkringen.
Regeringen har föreslagit en utökning av antalet dagar då
närståendepenning kan utges från 30 till 60. Vidare har
föreslagits att egenavgiften vid varje läkemedelsinköp skall
höjas från 120 kr till 125 kr för det först förskrivna
läkemedlet och från 10 kr till 25 kr för varje ytterligare
förskrivet läkemedel. Utskottet biträder förslagen.
Utskottet har tagit fasta på den kritik som riktats mot
villkoren för att få ersättningen efter kompensationsnivån 80 %
i stället för 70 % vid sjukfall som varat längre än ett år.
Utskottet föreslår därför en lagändring som dels ger större
utrymme för den behandlande läkarens och försäkringskassans egna
bedömningar av vad som skall hänföras till medicinsk behandling
och medicinsk rehabilitering, dels medger den högre nivån när
den försäkrade måste vänta på behandling eller rehabilitering.
Därigenom tillgodoses helt eller delvis motioner i frågan.
Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag till
medelsanvisning och avstyrker bifall till övriga motioner som
behandlas i denna del av betänkandet.
Under rubriken Pensioner m.m. behandlar utskottet de under
littera A. Familjer och barn upptagna anslagen A 7.
Barnpensioner och A 8. Vårdbidrag för handikappade barn samt de
under littera B. Ekonomisk trygghet vid sjukdom, handikapp och
ålderdom upptagna anslagen B 4. Förtidspensioner, B 5.
Ålderspensioner, B 6. Efterlevandepensioner till vuxna, B 8.
Handikappersättningar, B 9. Särskilt pensionstillägg, B 10.
Vissa yrkesskadeersättningar m.m. och B 11. Ersättning till
Posten AB m.m. Vidare behandlar utskottet under detta avsnitt
ett antal motioner med anknytning till anslagen.
Ett flertal motioner har tagit upp frågan om möjligheterna för
den som beviljas hel förtidspension att arbeta ideellt,
politiskt eller i hemmet efter de ändringar som gjorts fr.o.m.
den 1 juli 1993 vad avser olika nivåer för förtidspension.
Utskottet lämnar en ingående beskrivning av dessa möjligheter i
enlighet med riksdagens beslut och nya förtydligade
rekommendationer från Riksförsäkringsverket. Utskottet föreslår
också ett tillkännagivande om att regeringen noga bör följa
utvecklingen av de ändrade reglerna för rätt till olika nivåer
av förtidspension.
I övrigt avstyrker utskottet bifall till de under avsnittet
behandlade motionerna. Utskottet tillstyrker regeringens förslag
till medelsanvisning.
Till betänkandet har fogats nio reservationer, fyra särskilda
yttranden och en meningsyttring.
Utskottet har haft offentliga utfrågningar om den
70-procentiga ersättningsnivån vid långa sjukfall, den ökande
förtidspensioneringen och arbetet med rehabilitering av
sjukskrivna personer. I bilagorna 3--4 finns utskrifter av
utfrågningarna.
Anslaget B 7. kommer att behandlas i utskottets betänkande
1993/94:SfU16 tillsammans med regeringens förslag i proposition
1993/94:173 om bostadstillägg till pensionärer. Anslaget A 3.
Bidrag till föräldraförsäkringen kommer att behandlas i
utskottets betänkande 1993/94:SfU15 tillsammans med regeringens
förslag på föräldraförsäkringens område i propositionerna
1993/94:147 och 1993/94:148.
Propositionen
Sjuk- och arbetsskadeförsäkring
Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition
1994/95:100, bilaga 6 under littera B 1--3, föreslagit riksdagen
1. att till (B 1) Bidrag till sjukpenning och rehabilitering
för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på
3 268 000 000 kr,
2. att anta (B 2) ett inom Socialdepartementet upprättat
förslag till lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m.m.,
3. att till (B 2) Bidrag till sjukvårdsförmåner m.m. för
budgetåret 1994/95 under femte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag på 2 046 000 000 kr,
4. att anta (B 3) ett inom Socialdepartementet upprättat
förslag till lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning
och ledighet för närståendevård,
5. att till (B 3) Bidrag till ersättning vid närståendevård
för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på
3 420 000 kr.
Pensionsförmåner
Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition
1993/94:100, bilaga 6 under littera A 7 och 8, B 4--6 och 8--11,
föreslagit riksdagen
1. att till (A 7) Barnpensioner för budgetåret 1994/95 anvisa
ett förslagsanslag på 290 000 000 kr,
2. att till (A 8) Vårdbidrag för handikappade barn för
budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 1 405 000 000
kr,
3. att till (B 4) Förtidspensioner för budgetåret 1994/95
anvisa ett förslagsanslag på 15 450 000 000 kr,
4. att till (B 5) Ålderspensioner för budgetåret 1994/95
anvisa ett förslagsanslag på 53 210 000 000 kr,
5. att till (B 6) Efterlevandepensioner till vuxna för
budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på
1 650 000 000 kr,
6. att till (B 8) Handikappersättningar för budgetåret 1994/95
anvisa ett förslagsanslag på 915 000 000 kr,
7. att till (B 9) Särskilt pensionstillägg för budgetåret
1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 12 000 000 kr,
8. att till (B 10) Vissa yrkesskadeersättningar m.m. för
budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 3 300 000 kr,
9. att till (B 11) Ersättningar till Posten AB m.m. för
budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 197 539 000
kr.
Motionerna
Inriktning av socialförsäkringen
1993/94:Sf231 av Harry Staaf och Rose-Marie Frebran (kds) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utredning för reformering av
trygghetssystemen.
1993/94:Sf239 av Karin Israelsson och Rosa Östh (c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att principer för ett grundtrygghetssystem
samt fördjupat förslag till arbetslivsförsäkring utreds i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:Sf261 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om riktlinjer för en reformering av
socialförsäkringssystemen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om uttag av socialavgifter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om uppföljning och utvärdering av beslut på
socialförsäkringsområdet, samt om noggrann prövning av hur
ersättningsnivåer och avgifter i det framtida
socialförsäkringssystemet bör utformas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förebyggande arbete och rehabilitering.
1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson (nyd) vari
yrkas
46. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att lägga Lindbeckkommissionens förslag
till grund för fortsatta åtgärder inom social- och
socialförsäkringsområdet.
1993/94:Sk352 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts under avsnitt 4.2 om egenavgifter.
Sjuk- och arbetsskadeförsäkring
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1992/93
1992/93:A811 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lagen om arbetsskadeförsäkringen,
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94
1993/94:Sf206 av Knut Wachtmeister och Bo Arvidson (m) vari
yrkas att riksdagen beslutar att den i budgetpropositionen
föreslagna ändringen i egenavgiften för rabatterade läkemedel
träder i kraft den 1 juli 1994.
1993/94:Sf207 av Ines Uusmann och Björn Ericson (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillämpning av lagen om allmän försäkring
vid sjukfrånvaro hos en av flera arbetsgivare.
1993/94:Sf212 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
åtgärder för att hindra särbehandling av tandsköterskor vid
sjukdomsfall.
1993/94:Sf213 av Rinaldo Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att ingen skall drabbas av mer än en karensdag vid ett och
samma sjukdomstillfälle.
1993/94:Sf219 av Hans Karlsson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av förändringar i lagstiftningen om
karensdag vid sjukdom.
1993/94:Sf223 av Ingrid Andersson och Gunnar Thollander (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av förändring av
beräkningsgrunder för karensdagen inom sjukförsäkringen.
1993/94:Sf225 av Björn Ericson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av förändringar i lagstiftningen om karensdag vid
sjukdom.
1993/94:Sf226 av Lennart Brunander (c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av de
aktuella reglerna för ett tillgodoräknande av karensdagen i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:Sf232 av Alwa Wennerlund m.fl. (kds, m, fp, c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inkomstbortfall vid beräkningen av
sjuklön.
1993/94:Sf233 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rättvisa förmånsregler för olika grupper av
kroniskt sjuka.
1993/94:Sf235 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förändringar i lagstiftningen om karensdag
vid sjukdom.
1993/94:Sf236 av Hans Andersson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen återinför det tidigare begreppet arbetsskada
enligt vad i motionen anförts om att avvakta översynsarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder till förbättringar för den
enskildes rehabilitering vid arbetsskada,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att minska samhällets
kostnader för arbetsskadorna.
1993/94:Sf243 av Lisbeth Staaf-Igelström och Bo Finnkvist (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ersättningsnivån efter 365
dagars sjukskrivning.
1993/94:Sf244 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en höjning av första tillfällets inköp av
läkemedel till 150 kr,
2. att riksdagen beslutar om fria läkemedel för
transplantationsopererade i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1993/94:Sf245 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen återställer sjukpenningnivån från 70- till
80-procentig ersättningsgrad för personer som är sjukskrivna i
mer än 365 dagar enligt vad i motionen anförts om de negativa
konsekvenser detta får för de långtidssjuka.
1993/94:Sf251 av Jan Andersson och Ingvar Björk (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätten till ersättning vid medicinsk
rehabilitering.
1993/94:Sf252 av Dan Ericsson i Kolmården (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ompröva beslutet om en sänkning av
ersättningen till långtidssjuka.
1993/94:Sf253 av Nils Nordh m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av ändring av samordningsbestämmelserna i lagen om
allmän försäkring.
1993/94:Sf259 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en enhetlig ersättningsnivå i sjukförsäkringen.
1993/94:Sf261 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om 70-procentsregeln i
sjukpenningförsäkringen,
1993/94:Sf264 av Göte Jonsson och Ulf Melin (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjlighet till avbetalning avseende höga
läkemedelskostnader.
1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson (nyd) vari
yrkas
13. att riksdagen beslutar sänka taknivån i sjukförsäkringen
från 7,5 basbelopp till 5,5 basbelopp,
14. att riksdagen till Bidrag till sjukpenning och
rehabilitering för budgetåret 1994/95 anvisar 1 300 000 000 kr
mindre än vad regeringen föreslagit eller således 1 968 000 000
kr,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ersättningsnivån på sikt skall sänkas
successivt till högst 70 %.
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att det måste skapas förutsättningar för
en avräkningsregel inom sjukförsäkringssystemet,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att skapa förutsättningar för att förlänga
arbetsgivareperioden till fyra veckor,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en tydlig trappmodell med högst 70 % vid
sjukdom och annan liknande frånvaro från arbetslivet och 80--90
% ersättning vid meningsfull rehabilitering som kan leda till
egenförsörjning,
20. att riksdagen beslutar sänka ersättningen vid
yrkesinriktad rehabilitering från 95 % till 90 %,
21. att riksdagen beslutar att omedelbart avskaffa systemet
med särskild medicinsk behandling för att ge regeringen
möjlighet att utarbeta ett bättre system,
22. att riksdagen beslutar att höja ersättningen för
långtidssjuka från 70 % till 80 % i avvaktan på ett förbättrat
behandlingssystem,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att ta
bort livräntorna i arbetsskadeförsäkringen,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att ha
samma ersättningsnivå inom arbetsskadeförsäkringen som i
sjukersättningen, dvs. 80 % av inkomstbortfallet,
29. att riksdagen beslutar att omedelbart ta bort
färdolycksfallen ur arbetsskadeförsäkringen,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om obligatorisk arbetsolycksfallsförsäkring.
1993/94:Fi206 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
6. att riksdagen beslutar att höja långtidssjukas sjukpenning
till 80 %,
7. att riksdagen beslutar att sänka taket i sjukersättningen
med ett basbelopp, således från 7,5 basbelopp till 6,5
basbelopp,
1993/94:So276 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den 70-procentiga ersättningsnivån i
sjukpenningförsäkringen.
1993/94:So477 av Elvy Söderström m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rätt till ersättning för samtalsbehandling
hos kurator som är ordinerad av en läkare.
1993/94:U619 av Hans Andersson (v) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om internationella konventioner som ratificerats av Sverige.
1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att tandvårdspersonal med
kvicksilverförgiftningssymptom skall få sin sjukdom erkänd som
arbetsskada,
Pensionsförmåner
1993/94:Sf201 av Iréne Vestlund m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen att det blir möjligt
även för förtidspensionärer att delta i ideellt arbete och
inneha politiska uppdrag utan att pensionen minskar.
1993/94:Sf208 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i reglerna
om förtidspensionering, enligt vad i motionen anförts, om
utrymme för förtidspensionerade att göra en ideell insats i en
handikapporganisation.
1993/94:Sf209 av Göte Jonsson och Ulf Melin (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av reglerna vid
förtidspensionering så att ideella insatser inte motverkas.
1993/94:Sf216 av Åke Carnerö (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om likartade regler för bisyssla vid sjukbidrag/förtidspension
som vid sjukpenning.
1993/94:Sf221 av Sverre Palm och Lennart Nilsson (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn av extrainkomsters påverkan på
pensionsbeloppet.
1993/94:Sf222 av Magnus Persson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en översyn av reglerna i syfte att undanröja bestämmelser som
hindrar funktionshindrade personer att arbeta ideellt utan att
förtidspensionen reduceras.
1993/94:Sf229 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen beslutar om rätt för förtidspensionärer att delta i
ideellt arbete och inneha politiska uppdrag utan att pensionen
minskar.
1993/94:Sf230 av Rosa Östh och Ulla Tillander (c) vari yrkas
att riksdagen beslutar om sådan lagändring att det klart framgår
att ideellt arbete i förening, som inte ersätter ett avlönat
arbete, skall vara undantaget vad gäller reducering av utgående
förtidspension eller sjukbidrag.
1993/94:Sf234 av Krister Örnfjäder (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översyn av reglerna för förtidspension och
deras tillämpning.
1993/94:Sf242 av Anders Svärd (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om ändring i lagen om allmän försäkring
i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:Sf249 av Maj-Inger Klingvall och Viola Furubjelke (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ideellt arbete, politiska
uppdrag av fritidskaraktär eller vård av egna barn inte skall
utgöra grund för minskning eller omprövning av förtidspension
för personer med funktionshinder.
1993/94:Sf250 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en utredning
om förtidspensionerna enligt vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om målet för antalet förtidspensionärer.
1993/94:Sf254 av Ingbritt Irhammar och Sven-Olof Petersson (c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om obligatorisk efterkontroll av
förtidspensioner.
1993/94:Sf255 av Anita Persson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om ett särskilt pensionstillägg.
1993/94:Sf258 av Bengt Hurtig och Eva Zetterberg (v) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar
i reglerna för förtidspensionering i enlighet med vad i motionen
anförts.
1993/94:Sf260 av Lars Hedfors m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förmånsnivåerna i sjukbidrag/förtidspension.
1993/94:Sf261 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
ideellt arbete eller kommunala uppdrag av fritidskaraktär eller
vård av egna barn inte skall utgöra grund för minskning eller
omprövning av förtidspension för personer med funktionshinder.
1993/94:Sf269 av Arne Jansson och Laila Strid-Jansson (nyd)
vari yrkas att riksdagen beslutar att pensionerna snarast
återställs så att den tidigare gällande kopplingen mellan
basbelopp och pensionsnivån gäller.
1993/94:Sf270 av Karin Wegestål m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att Riksförsäkringsverket skall
redovisa hur de nya förtidspensionsreglerna tillämpas.
1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson (nyd) vari
yrkas
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att kraftfulla åtgärder måste vidtas för
att begränsa antalet förtidspensioneringar,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att redan beslutade förtidspensioneringar
måste kunna omprövas,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en avräkningsregel för utbetalning av
förtidspension,
26. att riksdagen till Förtidspensioner för budgetåret 1994/95
anvisar 2 000 000 000 kr mindre än vad regeringen föreslagit
eller således 13 450 000 000 kr,
1993/94:So275 av Jan Fransson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om de handikappades rätt och möjligheter att
på sedvanligt demokratiskt sätt företräda medlemmarna i sina
organisationer.
1993/94:So276 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillämpningen av reglerna om rätten till
förtidspension.
Utskottet
Allmänt om socialförsäkringssystemet
Socialförsäkringsförmåner
Socialförsäkringarna består av den allmänna försäkringen,
delpensionsförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen. Den
allmänna försäkringen omfattar sjukförsäkringen,
föräldraförsäkringen, folkpensioneringen och
tilläggspensioneringen. Till folkpensioneringen hör också olika
tilläggsförmåner såsom pensionstillskott, särskilt
pensionstillägg, handikappersättning, vårdbidrag och kommunala
bostadstillägg.
Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna
svarar för administrationen av socialförsäkringarna och vissa
andra sociala förmåner.
De huvudsakliga socialförsäkringsförmånerna kan kort beskrivas
enligt följande.
Sjukförsäkringen ger rätt till sjukpenning vid sjukdom med
viss del av arbetsinkomsterna upp till 7,5 gånger basbeloppet.
Fr.o.m. den 1 januari 1992 gäller dock att arbetsgivaren enligt
lagen (1991:1047) om sjuklön svarar för ersättning till den
anställde för de första 14 dagarna av ett sjukfall. För tid
därefter och för personer som inte omfattas av sjuklönesystemet
svarar sjukförsäkringen för ersättningen till de försäkrade.
Sjukpenning utges med vissa undantag inte för den första dagen
i sjukperioden (karensdagen) och med 65 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) för de två följande dagarna
i varje sjukperiod. För tid därefter är kompensationsnivån 80
% t.o.m. den 365:e dagen och sedan 70 %. Den som genomgår
medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering kan dock få
behålla ersättningsnivån 80 % även efter den 365:e dagen i
sjukperioden. Sjukpenningen minskas om arbetsgivaren betalar för
hög kompensation till den anställde under sjukperioden.
Sjuklön från arbetsgivaren behöver inte heller utges under den
första dagen. För dagarna 2 och 3 i sjuklöneperioden skall
sjuklön utges med 75 % av mistade anställningsförmåner och för
tid därefter med 90 % av mistade anställningsförmåner.
Genom sjukförsäkringen ges även ersättning för kostnader för
läkemedel och tandvård samt vissa bidrag till
sjukvårdshuvudmännen.
Fr.o.m. den 1 januari 1992 gäller nya regler på
rehabiliteringsområdet. Det är i första hand arbetsgivaren
som har ansvaret för att den anställdes behov av rehabilitering
klarläggs. Försäkringskassorna har samtidigt fått en mer aktiv
roll och har ett övergripande samordningsansvar för
rehabiliteringsverksamheten. Den enskilde kan under
arbetslivsinriktad rehabilitering få rehabiliteringspenning med
95 % av SGI.
Genom föräldraförsäkringen får föräldrar ersättning för
inkomstförlust i samband med ledighet för vård av barn
(föräldrapenningförmåner). Föräldrapenning i samband med barns
födelse eller adoptivbarns ankomst utbetalas under 450 dagar
varav 360 med kompensationsnivån 90 % av SGI, dock lägst 60 kr
per dag, det s.k. garantibeloppet. Under resterande 90 dagar
utges endast garantibeloppet. En förälder som behöver avstå från
förvärvsarbete för att vårda sjukt barn har rätt till tillfällig
föräldrapenning. Sådan ersättning lämnas även i vissa andra
fall. Den tillfälliga föräldrapenningen utges efter
kompensationsnivån 80 % av SGI för de första 14 dagarna per barn
och år och 90 % för tid därefter.
Pensionsförmåner från den allmänna försäkringen utges i
form av ålderspension, sjukbidrag/förtidspension,
efterlevandepension till vuxna och tilläggsförmåner till olika
typer av pension. Hel folkpension i form av ålderspension eller
förtidspension utgör 96 % av basbeloppet för ogift pensionär och
78,5 % av basbeloppet för gift pensionär. Den som har låg eller
ingen tilläggspension (ATP) har även rätt till pensionstillskott
med sådant belopp att detta tillsammans med eventuell ATP uppgår
till 55,5 % av basbeloppet vid ålderspension och med 105,5 % av
basbeloppet vid förtidspension. Basbeloppet minskas vid
beräkningen av de nämnda pensionsförmånerna med 2 %. Den som
under längre tid vårdat sjukt eller handikappat barn och på
grund härav gått miste om förvärvsinkomster i vissa fall kan få
ett särskilt pensionstillägg med mellan 5 och 50 % av
basbeloppet.
Tilläggspensionen beräknas på den genomsnittliga
pensionspoängen för de 15 bästa inkomståren. Pensionspoängen
utgör den pensionsgrundande inkomsten delad med det vid årets
ingång gällande basbeloppet. Såväl inkomst av anställning som
inkomst av annat förvärvsarbete är pensionsgrundande till den
del inkomsten överstiger det vid årets ingång gällande
basbeloppet. Vid beräkningen bortses från inkomst som överstiger
sju och en halv gånger basbeloppet. Som inkomst anses även
sjukpenning, föräldrapenning m.m. För full ATP erfordras att
pensionsgrundande inkomst tillgodoräknats för minst 30 år. Som
år för vilket pensionspoäng tillgodoräknats likställs s.k.
vårdår. Vårdår kan tillgodoräknas förälder som under större
delen av året vårdat barn som inte har fyllt tre år. ATP:n utgör
60 % av basbeloppet multiplicerat med medeltalet av
pensionspoängen för de 15 bästa inkomståren.
De kommunala bostadstilläggen till folkpension (KBT) är
obligatoriska för kommunerna och inkomstprövade. Kommunerna får
statsbidrag med 70 % av sina KBT-kostnader när de betalar mellan
85 % och 90 % av den del av den månatliga bostadskostnaden som
ligger mellan 150 kr och 3 500 kr. Vid sidan härav finns ett
särskilt kommunalt bostadstillägg för att kompensera de
pensionärer som på grund av låga bostadskostnader inte når upp
till socialbidragsnivå. Kommunernas kostnader för detta
bostadsbidrag täcks helt med statsbidrag.
Från folkpensioneringen utges även handikappersättning och
vårdbidrag. Handikappersättning utges till den som behöver mera
tidskrävande hjälp i sin dagliga livsföring eller hjälp för att
kunna förvärvsarbeta. Även den som har stora merutgifter på
grund av handikappet kan få ersättning. Handikappersättning
utges med 69, 53 eller 36 % av basbeloppet. Vårdbidrag kan utges
till förälder som vårdar handikappat barn. Hel förmån utgör 250
% av basbeloppet. Bidraget utges som hel, tre fjärdedels, halv
eller en fjärdedels förmån. Av bidraget kan viss del fastställas
som merkostnadsersättning. Sådan ersättning kan också utges
utöver helt bidrag.
Delpension kan fylla ut en viss andel av det
inkomstbortfall som följer när en förvärvsarbetande i åldern
60--65 år minskar arbetsinsatsen genom att övergå till
deltidsarbete. En förutsättning är att personen under det
senaste året haft förvärvsarbete av viss omfattning. Vidare
skall han fr.o.m. det år han fyllde 45 år ha förvärvsarbetat i
sådan utsträckning att han tillgodoräknats pensionsgrundande
inkomst för minst tio år. Kompensationsgraden inom
delpensionsförsäkringen är 65 % av inkomstbortfallet.
Arbetsskadeförsäkringen omfattar alla som förvärvsarbetar
i verksamhet här i riket. För annan förvärvsarbetande än
arbetstagare krävs att han är bosatt här. Försäkringen omfattar
även den som genomgår viss utbildning. Livränta från
arbetsskadeförsäkringen ger i princip full ersättning för
inkomstbortfall till den som drabbas av skada i sitt arbete.
Under sjukdomstid utges sedan den 1 juli 1993 i princip endast
ersättning i form av sjukpenning från sjukföräkring.
Finansieringen av socialförsäkringarna
Socialförsäkringarna finansieras till större delen genom
lagstadgade socialavgifter som betalas av arbetsgivare och egna
företagare. Fr.o.m. år 1993 tas också en egenavgift, en allmän
sjukförsäkringsavgift, ut från de försäkrade med 0,95 % av den
inkomst som är pensionsgrundande.
Arbetsgivaravgifterna enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter utgörs av sjukförsäkringsavgift,
folkpensionsavgift, tilläggspensionsavgift, delpensionsavgift,
arbetsskadeavgift, arbetsmarknadsavgift, arbetarskyddsavgift och
lönegarantiavgift. Avgiftsuttaget utgör för år 1994 31,36 % av
avgiftsunderlaget. Den största delen av avgiftsuttaget hänför
sig till folkpensionsavgiften som är 5,86 %,
tilläggspensionsavgiften som är 13,00 % och
sjukförsäkringsavgiften som är 8,43 % av avgiftsunderlaget.
Egenavgifterna är något lägre och utgör 29,75 % av
avgiftsunderlaget för år 1994.
Underlaget för beräkning av arbetsgivaravgifterna utgörs i
princip av summan av vad arbetsgivaren under året har utgett som
lön i pengar eller skattepliktiga naturaförmåner. Vid
bestämmande av avgiftsunderlaget bortses från ersättning som
understiger 1 000 kr under ett år. Vidare bortses från bl.a.
ersättning till arbetstagare som vid årets ingång fyllt 65 år.
På ersättningar till arbetstagare som vid årets ingång är 65
år eller äldre skall särskild löneskatt erläggas med 17,89 %
enligt vad som sägs i lagen (1990:659) om särskild löneskatt på
vissa förvärvsinkomster. Särskild löneskatt erläggs även på
vissa avgångsersättningar och försäkringsersättningar.
Utgifterna för budgetåret 1994/95 för sjukförsäkringen
beräknas till 35 426 miljoner kronor, för föräldraförsäkringen
(enligt proposition 1993/94:147) till 18 256 miljoner kronor och
för närståendepenning till 22,8 miljoner kronor eller tillhopa
53 704,8 miljoner kronor. Dessa delar av försäkringen
finansieras till 15 % över statsbudgeten motsvarande 8 055
miljoner kronor och till återstoden med
sjukförsäkringsavgifter från arbetsgivarna och de försäkrade.
De sammanlagda inkomsterna av sjukförsäkringsavgifterna beräknas
till 59 398 miljoner kronor. Inkomsterna överstiger således
totalkostnaden för sjukförsäkringen m.m. och ger ett betydande
överskott i förhållande till vad de är avsedda för. Utgifterna
för arbetsskadeförsäkringen beräknas till 7 972 miljoner kronor
och inkomsterna av arbetsgivaravgiften som helt skall finansiera
försäkringen till 8 438 miljoner kronor. Underskottet i
arbetsskadefonden är emellertid trots en överföring från
delpensionsfonden med 8 miljarder kronor under budgetåret
1992/93 fortfarande betydande och beräknas vid ingången av
budgetåret 1994/95 uppgå till 23 miljarder kronor.
Folkpensioneringen, med undantag för vissa särskilda förmåner
som helt skattefinansieras, finansieras med arbetsgivaravgifter
och andra statsmedel. För budgetåret 1994/95 beräknas utgifterna
till 70 600 miljoner kronor och inkomsterna av
arbetsgivaravgifterna till 37 343 miljoner kronor. Statens
bidrag blir således 33 257 miljoner kronor vartill kommer
statsmedel för att täcka de särskilda skattefinansierade
förmånerna särskilt pensionstillägg, handikappersättning,
vårdbidrag och bostadstillägg till pensionärer på 11 032
miljoner kronor.
Arbetsgivaravgifterna till ATP tillförs den allmänna
pensionsfonden (AP-fonden). Under år 1993 har utgifterna för
tilläggspensioner varit 101 438 miljoner kronor, och av fondens
ränteinkomster har 20 424 miljoner kronor använts för att täcka
de utgifter som inte kunnat täckas med arbetsgivaravgifterna.
Fondens storlek vid ingången av år 1994 var 586 426 miljoner
kronor.
Delpensionerna finansieras helt av arbetsgivaravgifter som
förs till delpensionsfonden. Utgifterna för delpensioner
beräknas för budgetåret 1994/95 till 2 395 miljoner kronor och
avgiftsinkomsterna till 1 313 miljoner kronor. Mellanskillnaden
täcks av fondens ränteinkomster och tillgångar. Överskottet i
fonden vid budgetårets ingång beräknas till 5 514 miljoner
kronor.
Propositionen
I propositionen redovisar regeringen sin syn på
förutsättningarna för förnyelse och utveckling av
välfärdspolitiken. Grunderna för den generella välfärdspolitiken
ligger fast och de ekonomiska trygghetssystemen skall också i
framtiden vara universella. Stöd och insatser kan grundas på
antingen inkomstbortfallsprincipen eller vara helt eller delvis
oberoende av inkomst. Vård, omsorg och service skall erbjudas på
lika villkor och med rättvis fördelning.
Regeringen anför att den svenska välfärdspolitiken kräver en
stark bas, varför obalanserna i ekonomin måste undanröjas för
att långsiktigt trygga välfärden. En rad åtgärder har vidtagits
med syfte att få ner underskotten i de offentliga finanserna,
och i stort sett samtliga offentliga transfereringssystem är
under översyn eller har redan förändrats. Inriktningen är bl.a.
att införa ett större inslag av egenavgifter och självrisker i
systemen. Detta arbete kommer att drivas vidare inom ramen för
det av riksdagen antagna saneringsprogrammet på 81 miljarder
kronor för åren 1994--1998. Inriktningen är vidare att
socialförsäkringssystemen skall vara robusta och ekonomiskt
stabila. Regeringen anser att det därvid är angeläget att
successivt åstadkomma en ökad försäkringsmässighet vad gäller
inkomstbortfallsersättningarna. Den utveckling som inleddes med
den allmänna sjukförsäkringsavgiften bör fortsätta. Genom att
betalningsansvaret i ökad utsträckning hänförs till den enskilde
blir systemet, enligt vad som framhålls i propositionen, mer
begripligt. Det finns även skäl att överväga en ökad renodling
av finansieringsprinciperna så att ersättningar som syftar till
standardtrygghet avgiftsfinansieras, medan
fördelningspolitiskt motiverade inslag finansieras av allmänna
skattemedel. En annan huvudlinje för regeringens politik är att
arbetslinjen inom socialförsäkringen fullföljs, samtidigt som
förutsättningarna för samarbete och gemensamt ekonomiskt
ansvarstagande bland olika berörda förstärks.
Målet för de olika förmåner som ingår i systemet för
försäkring vid sjukdom och handikapp är enligt propositionen att
utgöra ett skydd mot inkomstbortfall för den som drabbas av
sjukdom och/eller handikapp, att behov av rehabilitering
tillgodoses så att den som drabbas av nedsatt arbetsförmåga ges
möjlighet att helt eller delvis återgå till förvärvsarbete och
ett aktivt liv samt att ge de försäkrade tillgång till olika
sjukvårdsförmåner, inkl. läkemedel och tandvård, till rimlig
kostnad. Målen för de ekonomiska stöden vid ålderdom m.m. är att
ge en ekonomisk trygghet som baseras på tidigare
förvärvsinkomster upp till det s.k. basbeloppstaket, att
säkerställa en god ekonomisk levnadsnivå för de pensionärer som
har haft låga inkomster under sin förvärvsaktiva tid och att
kompensera föräldrar som på grund av vård av sjukt eller
handikappat barn gått miste om förvärvsinkomster.
Sjukfrånvaron har enligt vad som framgår av propositionen
minskat påtagligt de senaste åren, vilket hänger samman med att
allt fler personer beviljas rehabiliteringsersättning och att
antalet beslut om förtidspensioner ökat. Någon säkerställd
minskning av sjukfrånvaron under sjuklöneperioden har inte varit
möjlig att ta fram på grund av brister i det statistiska
underlaget, men det finns enligt propositionen anledning att
anta att en betydande minskning skett.
Den kraftiga ökningen under åren 1992 och 1993 av
nybeviljandefrekvensen av förtidspensioner, en ökning som
enligt propositionen beräknas fortsätta kraftigt under
ytterligare några år, har lett till att den faktiska
pensionsåldern sänkts. År 1992 var den 59 år. Andelen livräntor
från arbetsskadeförsäkringen fortsätter likaledes att öka och
torde enligt propositionen trots förändrade regler komma att öka
ytterligare under 10--15 år.
Även antalet delpensionärer har ökat kraftigt, från 36 900 i
december 1991 till 48 800 i december 1993.
Regeringen har som resultatkrav för rehabiliteringsarbetet
angivit att det s.k. ohälsotalet skulle sänkas med en dag under
budgetåret 1992/93. Utvecklingen av ohälsotalet har enligt
propositionen dock inte motsvarat dessa förväntningar, vilket
uppges delvis bero på den mycket kraftiga ökningen av
ohälsotalet bland försäkrade över 60 år. Även samarbetet mellan
de medverkande i rehabiliteringsarbetet har påverkats negativt
av lågkonjunkturen. I sammanhanget erinras om att
Riksförsäkringsverket arbetar med ett brett upplagt
åtgärdsprogram för att förbättra och effektivisera
rehabiliteringsinsatserna och en redovisning härav kommer att
lämnas i verkets fördjupade anslagsframställning våren 1994.
Vidare kommer en proposition med förslag till lag om lokal
försöksverksamhet med finansiell samordning mellan
socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst att
föreläggas riksdagen under våren.
Regeringen erinrar om att ett beredningsarbete har inletts
inom regeringskansliet med inriktning att bromsa utvecklingen
inom förtidspensioneringen. Åtgärderna kommer inte enbart att
inriktas på förtidspensioneringen utan också på att förbättra
det medicinska underlaget i rehabiliteringsarbetet, bl.a. genom
att man i ökad omfattning inhämtar bedömningar från mer än en
läkare. Även förändringar vad gäller krav på en medicinsk orsak
till nedsättningen av arbetsförmågan samt ett bättre system för
en mer aktiv uppföljning av beviljad ersättning vid nedsatt
arbetsförmåga bör enligt propositionen prövas. Vidare framhålls
att Sjuk- och arbetsskadeberedningen (dir. 1993:44 och 1993:119)
har i uppdrag att lämna förslag till en ny ordning för lagfästa
försäkringsersättningar vid sjukdom och arbetsskada
innebärande bl.a. att sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna
flyttas ut ur budgeten. Underskott skall inte kunna uppkomma i
den nya ordningen. De försäkringslösningar som skall övervägas
är
1. Överföring av försäkringarna till arbetsmarknadens parter
för att därmed skapa förutsättningar för att kostnaderna för
sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna beaktas inom ramen för
lönebildningen,
2. Utveckling av de nuvarande försäkringssystemen,
3. Ett system där sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna tecknas
som obligatoriska försäkringar hos konkurrerande
försäkringsgivare.
I beredningens uppdrag ingår också att överväga om
förtidspensioneringen bör ingå i den nya ordningen eller
bibehållas enligt nuvarande regler, och om det finns skäl att
låta den tillfälliga föräldrapenningen omfattas av den nya
ordningen. Arbetet skall vara avslutat vid utgången av år 1994.
Pensionsarbetsgruppen har i sitt nyligen avgivna betänkande
SOU 1994:20, Reformerat pensionssystem, lämnat förslag till ett
reformerat system för folk- och tilläggspensioneringen. Avsikten
är att riksdagen skall föreläggas en proposition på grundval av
betänkandet under våren.
Motionerna
Frågor om socialförsäkringssystemets framtida inriktning tas
upp i fem motioner från den allmänna motionstiden.
Ingvar Carlsson m.fl. (s) anför i motion 1993/94:Sf261 att,
för att upprätthålla principerna om en solidariskt finansierad
generell välfärdspolitik med en förmånsnivå som minimerar såväl
behovet av privata särlösningar som socialhjälp, det krävs en
omfattande strukturomvandling av den offentliga sektorn och de
transfereringssystem som byggts upp för att administrera
välfärdspolitiken. Motionärerna, som eftersträvar enkla tydliga
försäkringssystem som träder in i olika livssituationer, erinrar
om att på en rad av de aktuella försäkringsområdena pågår
utredningar och översyner. Motionärerna vill inte föregripa
resultatet av dessa, men anger vissa riktlinjer som de anser bör
vara vägledande i arbetet. Syftet med de förslag motionärerna
lägger fram är, anför de i motionen, att bättre anpassa
välfärdspolitiken till samhällets nya förutsättningar och också
att stärka de krafter som motverkar ohälsa och som främjar ett
aktivt liv.
I en ny sjuk- och arbetsskadeförsäkring bör enligt
motionärerna även försäkringen för förtidspension ingå. Genom
att fastare knyta arbetsmarknadens parter till dessa delar av
försäkringen förstärks arbetslinjen i denna. De grundläggande
kraven bör vara:
1. Försäkringen skall vara generell i den meningen att
grundvillkoren för rätt till ersättning skall regleras i lag.
Försäkringen skall omfatta personer i åldern 16--65 år, även dem
som står utanför arbetsmarknaden. Någon hälsoprövning för rätt
till tillträde till försäkringen får inte förekomma.
2. Systemet skall hållas samman finansiellt och
organisatoriskt samt finansieras solidariskt och heltäckande
över en konjunkturcykel.
3. Ersättningen skall vara inkomstrelaterad och
ersättningsnivåerna skall vara så höga att kompletterande
ersättningar inte behövs vare sig i form av kompletterande
försäkringar eller socialbidrag.
4. Försäkringen skall ha ett tydligt fördelningspolitiskt
inslag.
5. Satsningar på förebyggande och rehabiliterande insatser,
inkluderande en lagstadgad företagshälsovård som skall handha
dessa uppgifter, skall vara viktiga inslag för att hävda
arbetslinjen i försäkringen.
6. Försäkringen skall långsiktigt bära sina egna kostnader.
Åtgärden att lyfta ur försäkringen ur statsbudgeten får till
följd att underskott inte skall täckas ur budgeten och överskott
inte skall tillföras densamma.
7. Systemet måste också innehålla erforderliga resurser för
metodutveckling och forskning som syftar till att långsiktigt
hålla tillbaka ohälsa.
8. Försöksverksamheter av olika slag på det rehabiliterande
och förebyggande området bör genomföras. Riktade insatser mot de
stora och utbredda arbetssjukdomarna måste genomföras och
försäkringskassornas verksamhet med köp av
rehabiliteringstjänster för särskilda medel bör fortsätta och
utvärderas.
9. Uppbyggnaden av finansieringen skall ske successivt, och
grundprincipen skall vara att finansieringen sker genom
solidariskt beräknade egenavgifter, som tas ur kommande
löneutrymme. Avgifterna bör tas ut i förhållande till hela
inkomsten och inte vara avdragsgilla vid beskattningen.
Möjligheterna att införa differentierade avgifter bör prövas. I
samband med den successiva övergången till egenavgifter bör
hänsyn tas till försäkringens utgifter för dels icke
inkomstrelaterade förmåner till personer som inte har någon
förvärvsinkomst, dels ersättning för tandvård, sjukvård m.m.
Vad särskilt angår arbetsskadeförsäkringen anger motionärerna
att det skadeståndsrättsliga inslaget bör få genomslag också i
en reformerad försäkring. Motionärerna kritiserar också de
förändringar som under föregående år skett inom försäkringen.
Däremot är de beredda att mot bakgrund av den utveckling som
skett av praxis på arbetsskadeområdet se över
regeltillämpningen. Finansieringen av arbetsskadeförsäkringen
bör enligt motionärerna ske genom socialavgifter från
arbetsgivare och egenföretagare.
I motionen betonas också vikten av att fattade beslut på
socialförsäkringsområdet följs upp och utvärderas, inte minst
mot bakgrund av att förändringar som medfört försämringar för
den enskilde genomförts under senare tid under stor brådska.
Sjuk- och arbetsskadeberedningen bör därför, enligt
motionärerna, inom ramen för utredningens arbete följa upp och
granska effekterna av de olika riksdagsbesluten vad avser
förtidspensioner, karensdag och sjuklöneperiod,
ersättningsnivåer och avgifter.
Motionärerna anser att den nya försäkringen också måste vara
utformad så att den stimulerar till arbete, utbildning och
rehabilitering. De vill genomföra en kraftsamling på
förebyggande och rehabiliterande insatser, och de betonar det
angelägna i att samarbetet mellan olika aktörer på detta område
förstärks. Motionärerna betonar vikten av att de som drabbas av
ohälsa får nya chanser i livet och framhåller att det är fel att
alltför många människor förtidspensioneras vid tidig ålder,
liksom att människor blir sjukskrivna från allt arbete i stället
för från en viss typ av arbete.
I motionen begärs tillkännagivanden om vad motionärerna anfört
om riktlinjer för en reformering av socialförsäkringssystemen
(yrkande 1), om uttag av socialavgifter (yrkande 2), om en
uppföljning och utvärdering av beslut på
socialförsäkringsområdet och om noggrann prövning av hur
ersättningsnivåer och avgifter i det framtida
socialförsäkringssystemet bör utformas (yrkande 3) och om
förebyggande arbete och rehabilitering (yrkande 4).
Karin Israelsson och Rosa Östh (c) framhåller i motion
1993/94:Sf239 att grunden för ett trygghetssystem skall vara en
i verklig mening generell välfärdspolitik. De anser att dagens
trygghetssystem till stor del konserverar inkomstskillnader i
stället för att verka utjämnande mellan hög- och
låginkomsttagare, medan ett system byggt på grundtrygghet
innebär att höginkomsttagare får bära en tyngre börda i
förhållande till förmånerna. Ett försäkringssystem med större
inslag av grundskydd skulle enligt motionärerna ge möjlighet att
sänka kostnaderna utan att negativa fördelningspolitiska
effekter uppstår. Motionärerna förespråkar ett obligatoriskt
försäkringssystem som endast täcker inkomster upp till en normal
industriarbetarlön. Därutöver bör den enskilde själv få utforma
sitt försäkringsskydd via avtal mellan arbetsmarknadens parter
eller via privata försäkringar.
Dagens olika system bör enligt motionärerna ersättas med i
huvudsak tre trygghetssystem: familjestöd, arbetslivsförsäkring
och pensionssystem. Familjestöden bör renodlas i stället för att
utges via olika former av bidrag. Alla försäkringar som ersätter
inkomstbortfall vid förvärvsarbete bör kunna sammanföras i en
enda arbetslivsförsäkring som ger samma ersättning oavsett
frånvaroorsak. Försäkringen bör omfatta alla från 16 år och upp
till normal pensionsålder, vilka har arbetsförmåga och står till
arbetsmarknadens förfogande, och den bör ge ersättning vid
sjukdom, arbetsskada, förtidspension, arbetslöshet och vård av
sjukt barn samt ge lönegaranti vid konkurser. Försäkringen bör
ha en obligatorisk del som erbjuder ett inkomstskydd upp till en
normal industriarbetarlön. Försäkring för inkomster ovanför
detta tak bör göras frivilliga. Taket bör inte indexeras utan
ändras genom politiska beslut för att kostnaderna i systemet
lättare skall kunna kontrolleras. Vidare bör försäkringen ha en
garanterad grundnivå även om denna överstiger den tidigare
inkomstnivån. Under en sjuklöneperiod skall dock ingen grundnivå
finnas. Ersättningsnivåerna bör bestämmas så att de uppmuntrar
till förvärvsarbete: och endast normalt arbete bör ge full
kompensation. Vid utbildning, rehabilitering och
beredskapsarbete bör ersättningen vara något lägre och vid
passivt bidragsmottagande, såsom sjuklön, sjukpenning och
arbetslöshetsersättning ytterligare något lägre. I den
ersättningsgrundande inkomsten bör inte inräknas
övertidsersättningar, kostnadsersättningar m.m. De sammanlagda
ersättningarna från de obligatoriska resp. frivilliga
försäkringarna får inte tillåtas överstiga 90 % av
inkomstunderlaget.
Finansieringen av den obligatoriska försäkring som
motionärerna föreslår bör, med undantag för ersättning som höjs
till följd av grundnivån, ligga utanför statsbudgeten och ske
med lika stora avgifter från arbetsgivare och arbetstagare.
Arbetstagarna bör kompenseras genom att motsvarande del av de
sociala avgifterna omvandlas till lön. Avgifterna bör föras till
en arbetslivsfond som finansierar samtliga ersättningar. Enligt
motionärerna talar mycket för att en statlig myndighet bör ges
ansvar för fonden och få bestämma avgifternas storlek så att
fonden inte går med underskott över en konjunkturcykel.
Motionärerna begär ett tillkännagivande om att deras förslag
till principer för grundtrygghetssystem samt deras fördjupade
förslag till arbetslivsförsäkring bör bli föremål för utredning
inom ramen för arbetande utredningar.
I motion 1993/94:Sf231 av Harry Staaf och Rose-Marie Frebran
(kds) framhåller motionärerna att trygghetssystemet kan göras
bättre genom en ökad fokusering på tre grundbultar: solidaritet,
arbetslinje och renodlade mål. De anser att en obligatorisk
försäkring är att föredra, men att utrymme för egna lösningar
bör finnas. Nivåerna i de försäkringar som är utbytbara mot
varandra skall överensstämma och samma ersättning bör gälla vid
sjukdom, arbetslöshet och föräldraledighet. En nettosamordning
med individuellt tecknade försäkringar och avtalsförsäkringar är
önskvärd och minskar risken för överutnyttjande. Taket i
försäkringarna bör sättas vid 7,5 basbelopp. Ett enhetlig lägsta
nivå bör finnas på förslagsvis 2 basbelopp. Däremellan skulle
kompensationsnivån kunna ligga på 80 % upp till ett
inkomstunderlag på 5 basbelopp och på 50 % på högre inkomster
upp till taket. Detta skulle, påpekar motionärerna, ge en
förbättrad ersättningsnivå i förhållande till i dag för
arbetslösa med högre inkomster. Karensdagarna i de olika
delsystemen behöver enligt motionärerna inte nödvändigtvis vara
lika många, men bör samordnas i någon form, så att det finns ett
tak på antalet karensdagar som kan drabba en person under ett
år. Motionärerna anser att trygghetssystemet, exkl.
föräldraförsäkringen, bör ligga utanför statsbudgeten och
finansieras genom egen- och arbetsgivaravgifter, varvid ett ökat
inslag av egenavgifter är önskvärt. Enhetliga procentuella
avgifter bör tas ut på inkomster upp till 7,5 basbelopp, medan
förslagsvis halv avgift kan tas ut på inkomster över detta
belopp för att finansiera basnivån i trygghetssystemet.
Föräldraförsäkringen bör i huvudsak finansieras över
statsbudgeten. Motionärerna finner det angeläget att en grundlig
översyn görs och att ett förslag tas fram om hur det nuvarande
systemet kan reformeras och göras robust för kommande
generationer. De begär ett tillkännagivande om att en
parlamentariskt sammansatt utredning snarast bör tillsättas med
denna uppgift.
Även i motion 1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne
Jansson (nyd) förespråkas ett system med grundskydd.
Motionärerna anser att den förda politiken leder till att de
svaga och utsatta grupperna kommer att drabbas mest när det inte
längre går att låna till överkonsumtion. Ett grundskydd skulle
vara lika för alla inom samtliga system med möjlighet till
individuella eller gemensamma kompensationslösningar.
Grundskyddet skulle vara skattefinansierat och utgöra en garanti
för medborgarna i utsatta lägen. Motionärerna hänvisar till att
Lindbeck-kommissionens förslag om mål och inriktning för en
reformering av socialförsäkringsområdet i allt väsentligt är
förenliga med en grundskyddsmodell, och de menar att förslagen
väl kan läggas till grund för statsmakternas fortsatta åtgärder
på social- och socialförsäkringsområdena. De begär i yrkande
46 ett tillkännagivande härom.
I motion 1993/94:Sk352 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anförs att
de nya egenavgifternas konstruktion rymmer stora
fördelningspolitiska brister och är mer av skattekaraktär än
avgiftskaraktär. Övervägande skäl talar därför enligt
motionärerna för att man i stället bör välja traditionella
finansieringssystem som skatter och arbetsgivaravgifter. I
yrkande 26 begärs ett tillkännagivande härom.
Utskottets bedömning
Som framgår av såväl propositionen som motionerna råder en
bred enighet om behovet av en reformering av
socialförsäkringssystemen och av bärande finansieringssystem.
Utskottet vill i anslutning till vad som framförts i motionerna
understryka att de olika delarna av trygghetssystemet samspelar
med varandra såväl vad gäller finansiering som regelverk. Detta
har inte minst förändringarna på arbetsmarknaden till följd av
lågkonjunkturen tydliggjort. Samtidigt som
arbetslöshetsförsäkringen vid nuvarande höga arbetslöshetstal
till övervägande del måste finansieras genom en upplåning till
arbetsmarknadsfonden ger de avgifter som tas ut för
sjukförsäkringen ett stort överskott. Vidare har de besparingar
som måst göras i systemen visat att ingrepp i en del av systemen
utan samtidig anpassning av regelverket i andra delar kan
medföra överströmningseffekter. Långvarig arbetslöshet liksom
lägre kompensationsnivåer i sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna
synes t.ex. ha bidragit till att förtidspensioneringarna ökar.
Det finns därför enligt utskottets uppfattning anledning att,
som också förespråkas i motionerna, sträva efter att på ett
bättre sätt harmonisera olika delar av trygghetssystemet såväl
finansiellt som materiellt.
Flera av de önskemål och riktlinjer för en reformering av
socialförsäkringen och för nya finansieringsformer som angivits
i motionerna ryms inom ramen för Sjuk- och
arbetsskadeberedningens arbete. Utredningen är också
parlamentariskt sammansatt, vilket ger möjlighet för de olika
partiföreträdarna att i det löpande arbetet ta upp olika frågor
som berörts i motionerna. Utskottet anser därför att riksdagen
inte bör göra några uttalanden med anledning av motionerna utan
avvakta resultatet av det pågående utredningsarbetet. Motionerna
1993/94:Sf261, yrkandena 1--4, 1993/94:Sf239, 1993/94:Sf231,
1993/94:Sf271 yrkande 46 och 1993/94:Sk352 yrkande 26 får anses
besvarade med vad utskottet anfört.
Sjukförsäkring m.m.
Sjukpenning och sjuklön
Den som är försäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring (AFL), och bosatt i Sverige skall vara inskriven hos
allmän försäkringskassa fr.o.m. den månad då han fyller 16
år. Inskrivningen medför rätt till sjukpenning om den
försäkrades sjukpenninggrundande inkomst (SGI) uppgår till minst
6 000 kr. Även den som är under 16 år kan ha rätt till
sjukpenning. Den sjukpenninggrundande inkomsten motsvarar den
inkomst i pengar eller andra skattepliktiga förmåner som den
försäkrade kan antas för år räknat tills vidare erhålla av eget
arbete, antingen på grund av anställning eller genom annat
förvärvsarbete. Vid beräkning av SGI bortses från sådan inkomst
av anställning och annat förvärvsarbete som överstiger sju och
en halv gånger basbeloppet. Fr.o.m. den 1 juli 1994 gäller
förenklade regler vid fastställande av SGI. Enligt lagen
(1991:1047) om sjuklön har en arbetstagare rätt att under de
första fjorton dagarna av ett sjukdomsfall (sjuklöneperioden)
behålla viss andel av den lön och av andra anställningsförmåner
som han går miste om till följd av sjukdomen. För
anställningsförmåner för tid som ingår i en sjuklöneperiod utges
inte sjukpenning.
Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned arbetsförmågan
med minst en fjärdedel. Saknar den försäkrade arbetsförmåga
utges hel sjukpenning. I annat fall utges tre fjärdedels, en
halv eller en fjärdedels sjukpenning, beroende på graden av
nedsättningen av arbetsförmågan.
Hel sjukpenning utgör viss andel av den fastställda SGI:n,
delad med 365 (kalenderdagsberäknad sjukpenning). Fr.o.m. den 1
mars 1993 har införts en karensdag i sjukförsäkringen och
ersättningen för de två därpå följande dagarna utges med 65 % av
SGI:n och därefter med 80 % av SGI:n t.o.m. den 365:e dagen.
Fr.o.m. samma tidpunkt har en karensdag införts även i
sjuklönesystemet. Ersättningen i detta system skall normalt vara
75 % under de därpå följande två dagarna med sjuklön och 90 %
under de återstående dagarna.
Fr.o.m. den 1 juli 1993 gäller att ersättning enligt AFL för
tid efter den 365:e dagen utges med 70 % av SGI:n (prop.
1992/93:31, bet. SfU9, rskr. 157). Kompensationsnivån 70 % skall
dock inte tillämpas när en försäkrad genomgår medicinsk
behandling eller medicinsk rehabilitering. Sjukpenning utges i
stället då med 80 % av SGI:n. Vidare utges sjukpenning med 70
alternativt 80 % av SGI:n om den försäkrade under de senaste 450
dagarna haft sjukperioder som sammanlagt omfattar minst 365
dagar (prop. 1992/93:178, bet. SfU15, rskr. 417).
En ny sjukperiod som börjar inom fem dagar från det en
tidigare sjukperiod avslutats betraktas som en fortsättning på
den tidigare perioden när det gäller karensdag, ersättningens
storlek samt sjuklöneperiodens längd. Vidare gäller att antalet
karensdagar i förhållande till en arbetsgivare är begränsat till
tio inom en tolvmånadersperiod, s.k. allmänt högriskskydd.
Enligt ett s.k. särskilt högriskskydd kan en arbetstagare som
lider av sjukdom som kan antas medföra ett större antal
sjukperioder med rätt till sjuklön under en tolvmånadersperiod i
stället för en karensdag och två dagar med kompensationsnivån 75
% av lönen få sjuklön från första dagen med 90 % av lönen. Inom
AFL gäller samma regler men kompensationsnivån är då 80 % av
SGI:n från första dagen.
De flesta anställda har genom avtal ersättning vid sjukdom
utöver den ersättning den allmänna försäkringen ger. Sådan
avtalsersättning får dock inte utges med mer än 10 % och endast
t.o.m. den 90:e dagen. Om avtalsersättningen-- och fr.o.m. den 1
juli 1994 även förmåner i form av bil, bostad och helt fri kost
-- överstiger tillåten nivå minskas ersättning från den allmänna
försäkringen i motsvarande mån.
För beräkning av ersättning från sjukpenningförsäkringen under
de första 14 dagarna av ett sjukdomsfall, dvs. om inte
sjuklöneperiod löper, gäller följande för försäkrade som har en
SGI som helt eller delvis grundar sig på anställning
(tim-/dagberäknad sjukpenning). Ersättningen har anpassats till
den ordinarie arbetstiden eller motsvarande normala arbetstid då
den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete om han inte
blivit sjuk. Ersättning utges endast för de dagar då den
försäkrade avstår från förvärvsarbete och fastställs med den
försäkrades SGI som utgångspunkt. Ersättningen per timme
beräknas som kvoten av 65 resp. 80 % av den försäkrades SGI och
hans årsarbetstid, dvs. den ordinarie tid som den försäkrade
beräknas utföra förvärvsarbete mätt i timmar per år.
En särskild ersättning, rehabiliteringsersättning, utges när
en försäkrad, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är
nedsatt med minst en fjärdedel, deltar i arbetslivsinriktad
rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller att
helt eller delvis förebygga eller häva nedsättningen av
arbetsförmågan. Rehabiliteringsersättningen består av
rehabiliteringspenning som fr.o.m. den 1 april 1993 utges med 95
% av SGI:n och ett särskilt bidrag.
Karensdagen
I sju motioner tas upp frågor som rör karensdagen i sjuklöne-
och sjukförsäkringssystemet.
I motion 1993/94:Sf226 av Lennart Brunander (c) anförs att det
inte är tillfredsställande att enligt sjuklönelagens regler
avhållande från arbete under ett fåtal minuter under en
arbetsdag med löneavdrag kan räcka för att få tillgodoräkna sig
den dagen som karensdag. I motionen begärs förslag till ändring
av de aktuella reglerna. Alwa Wennerlund m.fl. (kds, m, fp, c)
framför i motion 1993/94:Sf232 liknande synpunkter och begär ett
tillkännagivande i frågan.
Flera motioner tar sikte på frågor som rör försäkrade med
koncentrerad arbetstid. I motion 1993/94:Sf223 av Ingrid
Andersson och Gunnar Thollander (s) anförs att införandet av en
karensdag i sjukförsäkringen för många försäkrade vid sjukfall
har inneburit inte bara lönebortfall under en dag utan i
praktiken två eller tre dagar. Detta har drabbat bl.a.
yrkesgrupper inom sjukvård och äldreomsorg som ofta har en
koncentrerad tjänstgöring. Karensdagen har också inneburit att
många arbetar trots sin sjukdom, vilket inte bara medför en
försämrad kvalitet på det arbete som utförs utan även
hälsorisker för såväl den enskilde som dem han kommer i kontakt
med. Likartade synpunkter framförs i motionerna 1993/94:Sf219 av
Hans Karlsson (s), 1993/94:Sf225 av Björn Ericson (s) och
1993/94:Sf235 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s). I samtliga
motioner begärs tillkännagivanden om behovet av förändringar av
reglerna om en karensdag vid sjukdom. Rinaldo Karlsson (s) begär
i motion 1993/94:Sf213 ett tillkännagivande om att ingen
försäkrad skall drabbas av fler än en karensdag vid ett och
samma sjukdomstillfälle, vilket kan vara fallet om han har flera
arbetsgivare.
Införandet av en karensdag i sjukförsäkringen och
sjuklönesystemet bygger på den överenskommelse om åtgärder för
att stabilisera den svenska ekonomin som träffades mellan
regeringen och Socialdemokraterna i september år 1992. I den
proposition (1992/93:31) vari föreslogs införande av karensdag
anfördes bl.a. att rätten till sjuklön inte är förenad med något
krav på att sjukfrånvaron skall ha varat viss minsta tid under
en dag, vilket krävs inom sjukförsäkringssystemet. Enligt
föredragande statsrådet skulle ett angivande av någon form av
tidsgräns för att en karensdag skall föreligga innebära att
systemet blev alltför komplicerat. I propositionen uppgavs
vidare att korttidsfrånvaron på grund av sjukdom till
övervägande del torde bestå av hela arbetsdagar. Arbetsgivarna
borde även ha goda möjligheter att inom sjuklönesystemet
uppmärksamma ett otillbörligt utnyttjande av reglerna.
I propositionen uppgavs vidare att sjukfrånvaro för en person
med koncentrerad arbetstid som inträffar just den dag personen
skulle ha arbetat medför en relativt större självrisk än för
personer med jämnt fördelad arbetstid. Den arbetsgrupp inom
Socialdepartementet som utrett frågan om karensdagar föreslog
också vissa särregler för att den förlust som uppkommer vid ett
införande av karensdagar inte skulle utgöra mer än en viss andel
av månadsinkomsten. Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet framförde dock allvarliga invändningar mot
förslaget och hänvisade till att såväl löneberäkning som
sjuklönens storlek regleras i kollektivavtal på ett sätt som
inte kunde anpassas till arbetsgruppens förslag. Med hänsyn
härtill ansåg föredragande statsrådet det inte motiverat att
lägga fram förslag i syfte att maximera självrisken för dem som
har ojämnt fördelad arbetstid.
Vidare uppgavs i propositionen att undantagsregler med hänsyn
till att en person med flera arbetsgivare riskerar att få flera
karensdagar under samma sjukperiod skulle ställa krav på en
omfattande administration hos försäkringskassan och
arbetsgivarna. Med hänsyn härtill och då kostnadsansvaret skulle
komma att åvila arbetgivarna ansågs det enligt propositionen
inte rimligt att skapa en undantagsregel för denna något mindre
vanliga situation.
Som nämnts ovan var bl.a. införandet av en karensdag en följd
av uppgörelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna om
besparingar och en sanering av de offentliga finanserna. Genom
bl.a. det särskilda och allmänna högriskskyddet skyddas
försäkrade med upprepade sjukdomsfall mot alltför kännbara
ekonomiska effekter av karensdagen. Det förhållandet att en ny
sjukperiod som börjar inom fem dagar från det en tidigare
sjukperiod avslutas utgör en fortsättning på den tidigare
sjukperioden utgör också ett skydd. Av redogörelsen ovan framgår
att man var väl medveten om att införandet av en karensdag
skulle kunna få konsekvenser för såväl för enskilda som för
vissa yrkeskategorier. Dessa konsekvenser kan ha fått större
negativa ekonomiska effekter än vad som förutsågs. Utskottet
förutsätter att man inom regeringskansliet överväger möjligheter
till ändringar i regelsystemet som kan ha en åtminstone dämpande
effekt på de nu påtalade konsekvenserna av karensdagen. Något
särskilt tillkännagivande till regeringen anser utskottet inte
påkallat med anledning av motionerna 1993/94:Sf213,
1993/94:Sf219, 1993/94:Sf223, 1993/94:Sf225, 1993/94:Sf226,
1993/94:Sf232 och 1993/94:Sf235.
Sjukersättning vid långvarig sjukskrivning
Gällande ordning
Enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 utges sjukpenning med 70 %
av SGI:n för tid efter den 365:e dagen i en sjukperiod. Av 3
kap. 4 c § följer att denna nivå i princip även gäller för den
som under de närmast föregående 450 dagarna haft sjukperioder
som omfattat sammanlagt minst 365 dagar. Efter ansökan av den
försäkrade kan försäkringskassan enligt 3 kap. 4 d § besluta
att sjukpenningen i stället skall utges med 80 % av SGI:n. Ett
sådant beslut får meddelas för en period när den försäkrade på
grund av sjukdom genomgår medicinsk behandling eller medicinsk
rehabilitering. Som villkor gäller att behandlingen eller
rehabiliteringen har ordinerats av läkare och ingår i en av
försäkringskassan godkänd plan.
Vid behandlingen av förslaget om en 80-procentig
sjukpenningnivå vid medicinsk behandling eller medicinsk
rehabilitering angav utskottet i sitt betänkande 1992/93:SfU15
bl.a. följande. Med medicinsk behandling skall avses aktiva
insatser som syftar till att bota eller förbättra
sjukdomstillståndet och återställa arbetsförmågan. Den som med
hjälp av sjukvårdspersonal regelbundet får behandling i form av
t.ex. injektioner, omläggning antingen i hemmet eller på
sjukvårdsinrättning skall anses genomgå medicinsk behandling.
Behandling i form av samtalsterapi kan ingå i planen i de fall
terapin ges av psykiater, leg. psykolog eller leg.
psykoterapeut. Utskottet accepterade regeringens förslag att i
planen borde ställas krav på regelbunden kontakt med den
behandlande läkaren, lämpligen i vart fall en gång per månad,
under förutsättning att det mellan dessa besök också skedde
annan medicinsk behandling. Vidare angav utskottet att vid
medicinsk rehabilitering borde egen träning på gymnastikinstitut
eller liknande inte godkännas.
Motioner
I motion 1993/94:Sf261 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) framhålls
att vid socialförsäkringsutskottets utfrågning angående
förtidspensioneringen framkom att Riksförsäkringsverket gjort en
alltför snäv tolkning av utskottets intentioner med avseende på
den 70-procentiga nivån i sjukförsäkringen. Detta gäller framför
allt för dem som väntar på medicinsk behandling eller medicinsk
rehabilitering, framhåller motionärerna. Vid sidan av den s.k.
krisuppgörelsen har riksdagen också beslutat slopa
arbetsskadesjukpenningen, vilket innebar att en betydande grupp
långtidssjukskrivna tillfördes sjukförsäkringssystemet.
Sammantaget innebär detta enligt motionärerna att antalet
sjukskrivna som fått sin ersättning sänkt blivit betydligt fler
än förväntat. Den 70-procentiga ersättningen har också enligt
motionärerna lett till att antalet förtidspensionärer ökat,
eftersom ersättningen för den enskilde till följd av
kompletterande avtalsförsäkringar då blivit avsevärd förbättrad
i jämförelse med sjukersättningen. Felaktigt avvägda
förändringar i socialförsäkringssystemen kan enligt motionärerna
leda till höga kostnader, t.ex. om man vidtar åtgärder som styr
bort från en aktiv arbetslinje. Enligt Riksförsäkringsverkets
uppskattningar sysselsätts ca 200 årsarbetare hos
försäkringskassorna med ansökningar om den högre
ersättningsnivån. Om dessa personer i stället arbetade med
aktiva rehabiliteringsinsatser skulle stora besparingar kunna
göras i försäkringsutgifterna. Sammantaget innebär dessa
överväganden att en aktiv satsning på rehabilitering, enligt vad
motionärerna anfört, skulle kunna leda till betydande
förstärkningar av försäkringssystemets ekonomiska situation.
Motionärerna avser att omedelbart påbörja ett arbete med att se
över villkoren för långtidssjukskrivna och återkomma till
riksdagen med förslag i syfte att åstadkomma rimligare villkor
för dessa. I yrkande 6 begärs ett tillkännagivande om vad som
anförts om 70-procentsregeln i sjukförsäkringen. I motion
1993/94:So276 av samma motionärer framförs liknande synpunkter
och även här begärs i yrkande 10 ett tillkännagivande.
Lisbeth Staaf-Igelström och Bo Finnkvist (s) framhåller i
motion 1993/94:Sf243 att endast 13 000 av de drygt 50 000
personer som är långtidssjukskrivna har ansökt om att få behålla
den högre ersättningsnivån, och av dessa har 7 100 personer fått
beslut om att de får behålla den 80-procentiga nivån. För de
långtidssjuka som får ersättning efter den lägre nivån uppstår,
förutom de problem som sjukdomen i sig medför, ekonomiska
problem, vilket inte var avsett när riksdagen fattade sitt
beslut. Motionärerna begär därför ett tillkännagivande om att
ersättningsnivån efter 365 dagars sjukskrivning skall
återställas till 80 %.
I motion 1993/94:Sf245 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att
riksdagen beslutar att återställa den 70-procentiga
ersättningsnivån till 80 % för dem som är sjukskrivna längre än
365 dagar. Ett motsvarande yrkande framställs av Gudrun Schyman
m.fl. (v) i motion 1993/94:Fi206 yrkande 6. För att bl.a.
finansiera detta anser motionärerna att taket i sjukförsäkringen
kan sänkas till sex och ett halvt basbelopp. Även Ian
Wachtmeister och Arne Jansson (nyd) begär i motion 1993/94:Sf271
yrkande 22 att den 80-procentiga nivån återställs i avvaktan på
ett bättre rehabiliteringssystem för de långtidssjuka. I yrkande
21 begärs ett beslut om att regeln att medicinsk behandling
skall berättiga till ersättning efter den högre nivån avskaffas.
Motionärerna uppger att denna regel inte gett något positivt
resultat för den sjuke eller samhället, utan enbart medfört
merarbete och onödigt krångel. I motion 1993/94:Sf252 av Dan
Ericsson (kds) begärs ett tillkännagivande om en omprövning av
beslutet att sänka sjukersättningen till de långtidssjuka.
Motionären framhåller att antalet förtidspensioneringar ökat
till följd av den sänkta ersättningen, då detta för den
försäkrade ter sig ekonomiskt fördelaktigare. En lösning för att
uppnå den avsedda besparingseffekten är att i
sjukförsäkringssystemet införa ytterligare en karensdag, men
även andra lösningar kan enligt motionären ge samma resultat.
Olle Schmidt (fp) begär i motion 1993/94:Sf259 ett
tillkännagivande om att ersättningsnivån i sjukförsäkringen
skall vara 80 % fr.o.m. dag tre till sjukperiodens slut. För att
finansiera detta bör man enligt motionären överväga att införa
ytterligare en karensdag.
Elvy Söderström m.fl. (s) anför i motion 1993/94:So477 att
samtalsbehandling hos kurator inte berättigar till
sjukersättning enligt den högre nivån även om behandlingen är
ordinerad av läkare. Detta kan enligt motionärerna få betydande
konsekvenser för en patients möjligheter att påbörja och/eller
fullfölja en sådan behandling. Motionärerna begär i yrkande 1
ett tillkännagivande härom.
Hittillsvarande erfarenheter av tillämpningen
Utskottet har såväl under hösten 1993 som efter årsskiftet
inhämtat upplysningar om tillämpningen av de nya bestämmelserna.
En offentlig utfrågning hölls den 7 december 1993, se bilaga 3.
Vid utfrågningen deltog bl.a. Riksförsäkringsverket,
Försäkringskasseförbundet, Läkarförbundet och arbetsmarknadens
parter. Enligt uppgifter som Riksförsäkringsverket därvid
lämnade hade i oktober 1993 drygt 51 000 personer sjukpenning
sedan mer än ett år. Av dessa hade 44 000 personer sjukpenning
med 70-procentig kompensationsnivå och drygt 7 000 personer
sjukpenning med 80-procentig kompensationsnivå. Under perioden
juli--oktober 1993 hade ca 13 000 personer ansökt om att få
sjukpenning med 80-procentig kompensation i stället för
70-procentig kompensation. Av 10 400 avgjorda ärenden hade ca
7 100 ansökningar bifallits och 3 300 avslagits. Enligt
verket var det för tidigt att dra några slutsatser om orsaken
till den låga ansökningsfrekvensen.
Försäkringskasseförbundet redovisade vid utfrågningen
resultatet av en enkät till försäkringskassorna. Enligt denna
upplevde kassorna ifrågavarande bestämmelser som svårförståeliga
och byråkratiska. Vid utfrågningen riktades från olika håll en
hel del kritik mot de nya reglerna. Bl.a. framfördes kritik mot
kravet på läkarbesök en gång i månaden för att få ersättning
efter den högre nivån. Vidare anfördes att de försäkrade
oförskyllt fick lida för att det förekom väntetider för
medicinsk rehabilitering eller behandling, under vilken
sjukpenning enligt försäkringskassorna endast kunde utges på den
lägre nivån. Kritiken avsåg dessutom kravet på att samtalsterapi
skall ges av viss personal för att sjukpenning enligt den högre
nivån skall utges. Under utfrågningen togs också upp att den
högre sjukpenningnivån inte kunde beviljas vid egen träning.
I en rapport till Socialdepartementet den 25 mars 1994
redovisar Riksförsäkringsverket en uppföljning av tillämpningen
av reglerna om ersättning med 70 % av SGI:n samt undantagen
härifrån.
Enligt verket fanns det vid årsskiftet 1993/94 ca 45 500
sjukfall som varat längre än 365 dagar. Av de ca 18 700
ansökningar om högre ersättningsnivå som t.o.m. januari 1994
hade kommit in till kassorna har ca 15 500 behandlats varav ca
10 800 bifallits, motsvarande en bifallsfrekvens på ca 70 %.
Verket anger vidare att under det andra halvåret 1994
utbetalades sjukpenning med 70 % av SGI för 7,8 miljoner
sjukdagar. Om dessa dagar i stället ersatts med 80 % av SGI hade
detta medfört en merkostnad med 264 miljoner. Besparingen för
det innevarande budgetåret beräknas preliminärt till 500
miljoner kronor. Besparingen för kommande budgetår är enligt
verket svår att beräkna, eftersom den bl.a. är beroende på
utvecklingen av antalet långa sjukfall. Verket framhåller att de
långa sjukfallen kraftigt minskat under de senaste två åren.
Kostnaderna för att administrera de aktuella reglerna beräknas
av verket uppgå till ca 10 miljoner kronor per år, vilket
motsvarar 45 årsarbetare.
Riksförsäkringsverket uppger att hanteringen av reglerna
fungerat relativt bra men att reglerna i vissa fall upplevs som
svårtolkade av försäkringskassor, läkare och försäkrade.
Gränsdragningsproblem har uppstått och givit upphov till
diskussioner internt på försäkringskassorna. Diskussionen om
villkoren för den högre ersättningen har särskilt berört tre
frågor, nämligen frågor om begränsningen av de
personalkategorier som kan godkännas i planen för samtalsterapi,
kravet på läkarbesök en gång per månad samt väntetid på
åtgärder. Beträffande samtalsterapi är det enligt verkets
uppfattning svårt att ändra villkoren utan att nya
gränsdragningsproblem uppstår. När det gäller kravet på
läkarbesök en gång per månad uppger verket att det konstaterats
att i många fall träffar läkarna den sjukskrivne mer sällan.
Försäkrade har också uppgett att de inte får träffa läkaren
tillräckligt ofta beroende på bl.a. belastningen på klinikerna.
För dem som bor i glesbygd kan det vara förenat med avsevärda
praktiska svårigheter och stora kostnader att bege sig till
läkare så ofta som en gång per månad. Verket anser att det även
i dessa fall genom en ändring av undantagsreglerna kan vara
svårt att åstadkomma en lämplig avvägning utan att nya
bedömnings- eller gränsdragningsproblem uppstår. Enligt verket
är den vanligaste orsaken till att de försäkrade inte ansöker om
den högre ersättningsnivån att de inte deltar i någon medicinsk
behandling eller rehabilitering. Verket framhåller i detta
sammanhang att enligt gällande lag kan ersättning endast utges
när en försäkrad genomgår behandling eller rehabilitering.
Vidare menar verket att erfarenheterna från uppföljningen talar
för att den nuvarande regelutformningen vad gäller väntetid och
dess tillämpning är ändamålsenlig inom det samlade systemet och
att en förändring sannolikt skulle skapa tillämpningsproblem. Om
en försäkrad drabbas av väntetid bör enligt verket
försäkringskassan agera för att eliminera denna. Detta bör
ske genom kontakter med sjukvårdsansvariga i det enskilda fallet
och på det lokala och regionala planet om väntetider och köer
systematiskt förekommer.
Verket uppger att den vanligaste orsaken till ett avslag på
ansökan om högre ersättning är att den medicinska behandlingen
eller rehabiliteringen inte sker tillräckligt ofta. Den näst
vanligaste orsaken är att den försäkrade genomför medicinsk
behandling eller rehabilitering på egen hand, utan hjälp av
sjukvårdspersonal. Därefter kommer att behandlingen eller
rehabiliteringen inte är av den karaktär som erfordras för rätt
till högre ersättning eller att behandlingen inte syftar till
att återställa den försäkrades arbetsförmåga. Den minst vanliga
orsaken är enligt verket att den försäkrade inte besöker läkare
minst en gång per månad.
I Riksförsäkringsverkets rapport anges att deltagande i
medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering och därmed
möjligheterna att ansöka om och erhålla den högre ersättningen
kan jämföras med verkets analyser om de försäkrades deltagande i
arbetslivsinriktad rehabilitering. Enligt verket visar
analyserna därvidlag för år 1992 att ca 20 % av dem som var
sjukskrivna mer än 60 dagar deltog i en arbetslivsinriktad
rehabilitering. Resultatet från verkets projekt Långvarig
sjukskrivning visar att det för många försäkrade föreligger
hinder för att delta i rehabiliteringsåtgärder. Av de sjukfall
som utretts av försäkringskassorna föreligger medicinska
hinder för rehabilitering i 31 % av fallen. I 34 % av fallen
föreligger övriga hinder som låg utbildning, dåliga kunskaper i
svenska språket och situationen på den lokala arbetsmarknaden.
Sammantaget innebär detta enligt verket att det för 65 % av dem
som var sjukskrivna mer än 60 dagar fanns ett hinder för att
delta i arbetslivsinriktad rehabilitering.
Utskottets bedömning
Utskottet vill erinra om att den 70-procentiga
sjukpenningnivån infördes i bl.a. besparingssyfte. Avsikten var
att minska omfattningen av de mycket långa sjukfallen och skapa
bättre incitament inom försäkringen för en aktivare behandlings-
och rehabiliteringsprocess. Förutom de bestämmelser som redan
fanns om en högre nivå vid arbetslivsinriktad rehabilitering
kompletterades 70-procentsnivån med en en möjlighet att efter
ansökan få sjukpenning med 80 % av SGI:n vid medicinsk
behandling och medicinsk rehabilitering. Av utskottets
betänkande 1992/93:SfU15 framgår att utskottet utgick från att
vid en avsedd och riktig tillämpning av reglerna skulle relativt
få personer hamna på kompensationsnivån 70 % och att
besparingarna därmed skulle bli relativt blygsamma. Att så inte
blivit fallet synes att döma av Riksförsäkringsverkets rapport
i långt högre grad bero på omständigheter som snarare kan
karakteriseras som sociala än medicinska hinder för
rehabilitering.
Vid den offentliga utfrågningen har framförts att en del
försäkrade genom de nya bestämmelserna fått ett större aktivt
intresse av att komma i gång med rehabilitering. Samtidigt har
emellertid också framkommit att bestämmelserna av såväl
försäkrade, försäkringskassans personal samt företrädare för
sjukvården upplevs som stelbenta, byråkratiska och i vissa fall
orättvisa mellan olika grupper av sjukskrivna. Den kritik som
ansvariga inom sjukvården i olika sammanhang riktat mot
tillämpningen av reglerna om medicinsk behandling och medicinsk
rehabilitering har huvudsakligen avsett den stipulerade
frekvensen av läkarbesök och det förhållandet att samtalsterapi
inte får ges av annan personal än läkare eller annan legitimerad
personal om den högre nivån skall tillämpas. Därvid har
framhållits att reglerna inte stämmer överens med hur
psykiatrisk vård bedrivs. Detta gäller speciellt den öppna
psykiatriska vården som ofta bedrivs i form av ett lagarbete,
vilket innebär att patienten kanske inte så ofta träffar sin
ansvarige läkare utan behandling i stället ges av kuratorer
eller psykoterapeuter som inte är legitimerade. Vidare har
framhållits att kravet på läkarbesök en gång per månad i många
fall inte är relevant för en framgångsrik behandling eller
rehabilitering. Ett sådant krav kan även innebära en
snedbelastning på resurserna inom sjukvården. Det förhållandet
att ersättning efter den högre nivån kan utges under
förutsättning att viss behandling som exempelvis injektioner
eller omläggning görs av sjukvårdspersonal har också enligt vad
som uppgivits drabbat de försäkrade på ett sätt som inte
rimligen kan vara avsett. En del försäkrade kan själva eller med
hjälp av anhöriga utföra en viss medicinsk behandling, medan
andra försäkrade av olika orsaker inte klarar detta. Exempel på
sådan behandling är hemdialys och injektionsbehandling.
Vad som framkommit leder till slutsatsen att vid likartade
sjukdomsfall får den som själv klarar av sin behandling
ersättning efter den lägre nivån, medan den som är tvungen att
ta sjukvårdens resurser i anspråk får ersättning efter den högre
nivån. Dessutom leder det till slutsatsen att det finns risk för
att reglerna för sjukpenning enligt den högre nivån styr
behandlingen inom vården.
Det är enligt utskottets uppfattning väsentligt att regler om
ekonomisk kompensation i en generell försäkring utformas på ett
likformigt och rättvist sätt och att medborgarna och de som har
att tillämpa reglerna upplever att så blivit fallet.
Uppenbarligen finns i detta hänseende brister i den nya
lagstiftningen. Utskottet har därför mot bakgrund av den kritik
som framförts ansett att det finns skäl att försöka att rätta
till några av bristerna, för att få en tillämpning av reglerna
avseende långtidssjuka som upplevs som mera rättvis och
likformig och som inte har styrande effekter vad avser
behandlingsmetoderna.
En av förutsättningarna för att erhålla ersättning efter den
högre nivån är att behandlingen eller rehabiliteringen
ordinerats av läkare och ingår i en behandlingsplan som godkänts
av försäkringskassan. Problemet med tillämpningen av reglerna
såsom dessa preciserats i förarbetena är att gränserna för i
vilka fall den högre ersättningsnivån kan medges är alltför
stela och inte ger något större utrymme för undantag, när sådana
av olika skäl är att föredra. Utskottet anser att en sådan
möjlighet till undantag bör finnas vid reglernas tillämpning.
Det kan därvid vara lämpligt att anknyta undantagsmöjligheterna
till uppgifter som kan lämnas i behandlingsplanen. Vid
upprättande av planen bör det enligt utskottets uppfattning
ankomma på den behandlande läkaren att i förekommande fall göra
en särskild bedömning av om de gällande villkoren för att
erhålla den högre ersättningsnivån inte lika väl eller bättre
kan uppfyllas på annat sätt. I planen bör då anges och motiveras
i vilken omfattning det t.ex. är nödvändigt att patienten
träffar sin ansvarige läkare eller på vilket sätt behandlingen
skall genomföras. Försäkringskassan bör i normalfallet kunna
utgå från läkarens förslag och bevilja sjukpenning med 80 % av
SGI.
Vad gäller ersättningsnivån för den som väntar på behandlings-
eller rehabiliteringsåtgärder har det numera visat sig att
väntetider inför främst medicinsk rehabilitering faktiskt
uppstår. Detta bör inte drabba den försäkrade i form av sänkt
ersättningsnivå. Utskottet anser därför att sjukpenning skall
kunna utges med 80 % under väntetid inför sådan rehabilitering,
men även under sådan väntetid som kan tänkas finnas inför
medicinsk behandling och arbetslivsinriktad rehabilitering.
Några krav på särskilda åtgärder under väntetiden för den som
skall rehabiliteras eller behandlas behöver inte uppställas från
försäkringskassans sida. Däremot skall det för att väntetid
skall anses föreligga finnas en plan för behandling resp.
rehabilitering.
Utskottet föreslår en ny lydelse av 3 kap. 4 d § AFL.
Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till motion So477
yrkande 1 och avstyrker bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkande
21. I den mån motionerna 1993/94:Sf243, 1993/94:Sf245,
1993/94:Sf252, 1993/94:Sf259, 1993/94:Sf261 yrkande 6,
1993/94:Sf271 yrkande 22, 1993/94:Fi206 yrkande 6 och
1993/94:So276 yrkande 10 inte är tillgodosedda med utskottets
förslag avstyrker utskottet bifall till motionerna.
Övriga frågor om kompensation vid sjukdom
I motion 1993/94:Fi206 yrkande 7 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
begärs beslut om att taket i sjukförsäkringen sänks till sex och
ett halvt basbelopp. En sådan sänkning kan enligt motionärerna
finansiera en höjning av kompensationsnivån i sjukförsäkringen
från 70 till 80 % av SGI:n. Ian Wachtmeister och Arne Jansson
(nyd) begär i motion 1993/94:Sf271 yrkande 13 ett
tillkännagivande om en sänkning av taket till fem och ett halvt
basbelopp. Enligt motionärerna innebär en sådan sänkning en
besparingseffekt på 1 300 miljoner kronor. I samma motion anför
motionärerna att det bör skapas förutsättningar för en
samordningsregel inom sjukförsäkringen i de fall avtal mellan
arbetsmarknadens parter ger en försäkrad ytterligare
kompensation vid inkomstbortfall på grund av sjukdom så att
ersättning vid sjukdom aldrig kan utges med mer än 80 % inom
ramen för det gällande systemet. I yrkande 17 begärs ett
tillkännagivande härom. I yrkandena 15 och 19 begärs
tillkännagivanden om att ersättningsnivån i sjukförsäkringen och
vid annan liknande frånvaro från arbetet på sikt skall sänkas
till 70 % och att detta skall ske successivt enligt en tydlig
trappmodell samt att ersättningsnivån vid meningsfull
rehabilitering skall vara 80--90 %. I yrkande 20 begärs ett
beslut om sänkt ersättning vid yrkesinriktad rehabilitering från
95 till 90 %.
I motion 1993/94:Sf251 av Jan Andersson och Ingvar Björk (s)
anförs att uppdelningen i medicinsk och arbetslivsinriktad
arbetsrehabilitering är orättvis när det gäller rätten till
ersättning. Motionärerna framhåller att vid medicinsk
rehabilitering bör samma ersättning utges som vid
arbetslivsinriktad sådan och de begär ett tillkännagivande
härom.
De besparingar som genomförts inom sjukförsäkringen är som
tidigare framgått en följd av den överenskommelse som regeringen
i september 1992 träffade med Socialdemokraterna. Frågor om
sjukförsäkringssystemets utformning och finansieringen av detta
ryms inom ramen för Sjuk- och arbetsskadeberedningens arbete.
Utskottet anser att resultatet av detta arbete bör avvaktas och
avstyrker bifall till motionerna 1993/94:Fi206 yrkande 7,
1993/94:Sf251 och 1993/94:Sf271 yrkandena 13, 15, 17, 19 och 20.
Utskottet behandlar i detta sammanhang även motion
1993/94:Sf207 av Ines Uusmann och Björn Ericson (s). I motionen
anförs att det i Sverige finns ca 12 000 deltidsbrandmän. Dessa
har vanligen vid sidan av räddningstjänsten ett huvudarbete
varifrån större delen av årsförtjänsten kommer. I normalfallet,
då den deltidsanställde brandmannen helt och hållet avhåller sig
från arbete, uppstår inga ersättningsproblem med avseende på
sjukförsäkringen eftersom inkomsten från räddningstjänsten ingår
i den totala inkomstförlust som ersätts enligt AFL. Problemen
uppstår då brandmannen på grund av sjukdom kan arbeta i sitt
ordinarie arbete men inte inom räddningstjänsten. Enligt
motionärerna vore det då önskvärt att kunna sjukskriva sig från
enbart det senare. På grund av reglerna i AFL om att man för
rätt till ersättning måste avhålla sig från arbete med minst en
fjärdedel med den totala årsarbetstiden som beräkningsgrund blir
detta enligt motionärerna i praktiken en omöjlighet.
Motionärerna framhåller att problemet skulle kunna lösas med en
uppdelning av årsarbetstiden hos de olika arbetsgivarna, kopplad
till möjligheten till sjukfrånvaro från en eller flera
arbetsgivare, beroende på arten av sjukdom eller liknande. Detta
kan, enligt motionärerna, ske på samma sätt som den uppdelning
av inkomster som i vissa fall sker vid beräkning av SGI.
Motionärerna begär ett tillkännagivande härom.
Utskottet är medvetet om de problem som påtalas av
motionärerna. Problemen har också uppmärksammats av
Riksförsäkringsverket. Utskottet utgår från att dessa frågor kan
komma att lösas inom ramen för det pågående arbetet i Sjuk- och
arbetsskadeberedningen. Utskottet avstyrker bifall till motion
1993/94:Sf207.
Frågor om sjuklön
I motion 1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson
(nyd) anförs att förutsättningarna för att förlänga
arbetsgivarperioden i sjuklönesystemet till fyra veckor bör
utredas. Motionärerna begär i yrkande 18 ett tillkännagivande om
detta.
Även denna fråga ligger inom ramen för Sjuk- och
arbetsskadeberedningens arbete, varför utskottet avstyrker
bifall till motionen.
Läkemedelsförmåner
Gällande ordning
Läkemedelsförmånerna omfattar prisnedsatta och vissa
kostnadsfria läkemedel, kostnadsfria förbrukningsartiklar vid
vissa sjukdomar samt prisnedsatta livsmedel vid vissa sjukdomar
för barn under 16 år. Bestämmelser härom finns i lagen (1981:49)
om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.
Vid köp av prisnedsatta läkemedel och livsmedel betalar
patienten den faktiska kostnaden, dock högst 120 kr med tillägg
för 10 kr för varje ytterligare inköpt förskrivet läkemedel.
Fr.o.m. den 1 januari 1993 har dessutom införts ett
referensprissystem som innebär att ersättningen från den
allmänna försäkringen vid inköp av läkemedel baseras på det
billigaste alternativet i det fall flera likvärdiga alternativ
finns i form av ett eller flera generiska läkemedel. För dessa
läkemedel bestäms ett särskilt pris som ligger till grund för
prisnedsättningen med utgångspunkt i det billigaste
synonympreparatet.
Den som lider av långvarig och allvarlig sjukdom har rätt att
få läkemedel kostnadsfritt. Det ankommer på regeringen att
bestämma vilka sjukdomar och vilka läkemedel som omfattas av
kostnadsbefrielsen.
Den som köpt prisnedsatta läkemedel eller erlagt patientavgift
för läkarvård eller annan sjukvårdande behandling med sammanlagt
minst 1 600 kr erhåller kostnadsbefrielse under den tid som
återstår av ett år räknat från tidpunkten för första betalningen
(högkostnadsskydd).
Propositionen
I propositionen konstateras att trots de under senare år
vidtagna åtgärderna har det skett en ökning av försäkringens
kostnader för läkemedelsförmånen, bl.a. beroende på
Ädelreformen, prishöjningar och introduktion av nya och dyrare
läkemedel. Vidare anges att kostnaderna för avgiftsbefriade
läkemedelsinköp inom ramen för högkostnadsskyddet stigit
betydligt som en följd av den stora ökningen av antalet frikort.
För att motverka kostnadsutvecklingen föreslås att avgiften
för det första förskrivna läkemedlet höjs från 120 till 125 kr
och att avgiften på 10 kr för varje ytterligare samtidigt
förskrivet läkemedel höjs till 25 kr.
De föreslagna avgiftshöjningarna föreslås träda i kraft den 1
januari 1995.
I propositionen uppges att regeringen har för avsikt att under
våren 1994 förelägga riksdagen en proposition om en reformering
av högkostnadsskyddet fr.o.m. den 1 januari 1995. Vidare anges
att Apoteksbolaget AB har sänkt sina marginaler på försäljning
av receptbelagda läkemedel, vilket leder till minskade kostnader
såväl för sjukförsäkringen som för konsumenterna. De nu nämnda
åtgärderna inkl. avgiftshöjningen innebär enligt propositionen
minskade utgifter för försäkringen med sammanlagt ca 785
miljoner kronor per år och med 520 miljoner kronor för
budgetåret 1994/95. I propositionen beräknas att bruttoutgiften
för anslagsposten Läkemedelsförmånen för budgetåret 1994/95
uppgår till 9 584 miljoner kronor, vilket motsvarar ett belopp
under anslaget på 1 438 miljoner kronor.
Motioner
Bengt Silfverstrand m.fl. (s) anför i motion 1993/94:Sf233 att
förmånsreglerna vad gäller fria läkemedel präglas av stora
orättvisor. Motionärerna framhåller att det är orimligt att
vissa grupper, som t.ex. de reumatikersjuka, står helt utan
möjlighet till ekonomiskt stöd för de ofta betydande kostnader
som dessa åsamkas på grund av sin sjukdom. Motionärerna begär
ett tillkännagivande om rättvisare förmånsregler för olika
grupper av kroniskt sjuka. I motion 1993/94:Sf244 yrkande 2 av
Wiggo Komstedt (m) begärs att riksdagen beslutar om fria
läkemedel för transplantationsopererade. I yrkande 1 begärs ett
tillkännagivande om en höjning av avgiften för det först
förskrivna läkemedlet till 150 kr.
I motion 1993/94:Sf206 av Knut Wachtmeister och Bo Arvidson
(m) begärs att de föreslagna avgiftshöjningarna skall träda i
kraft den 1 juli 1994.
Göte Jonsson och Ulf Melin (m) anför i motion 1993/94:Sf264
att för vissa personer som har mycket höga läkemedelskostnader
kan den situationen uppstå att de vid endast ett eller par
recepttillfällen åsamkas kostnader på 1 700 kr som skall betalas
på en gång. För den som har svag ekonomi kan det vara förenat
med stora svårigheter att på en gång betala denna summa.
Motionärerna framhåller att problemet inte torde vara särskilt
vanligt förekommande. När problemet uppträder kan dock detta
lösas om det vore möjligt att upprätta en avbetalningsplan på
samma sätt som inom tandvården. Motionärerna begär ett
tillkännagivande härom.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens uppfattning att det är nödvändigt
att stävja kostnadsutvecklingen inom förmånssystemet för
läkemedel och att det är motiverat att konsumenternas andel av
kostnaderna ökar något. Utskottet har ingen erinran mot de
föreslagna nivåerna på egenavgifterna och att dessa träder i
kraft den 1 januari 1995. Utskottet avstyrker sålunda bifall
till motionerna 1993/94:Sf206 och 1993/94:Sf244 yrkande 1.
Utskottet avstyrkte senast under hösten 1993 bifall till
motionsyrkanden om rättvisa förmånsregler för olika grupper av
kroniskt sjuka (bet. 1993/94:SfU4). Utskottet anförde därvid att
Merkostnadskommitténs betänkande Merkostnader vid sjukdom och
handikapp (SOU 1992:129), vari redovisas flera alternativa
förslag om de kostnadsfria läkemedlen och förbrukningsartiklarna
samt prisnedsättning av speciallivsmedel, har remissbehandlats
och att betänkandet bereds inom regeringskansliet. Utskottet
erinrade om att frågan också låg inom ramen för Utredningen om
hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation, HSU 2000.
Utskottet vidhåller att resultatet av det nämnda
beredningsarbetet bör avvaktas och avstyrker bifall till
motionerna 1993/94:Sf233 och 1993/94:Sf244 yrkande 2.
Apoteksbolaget, som yttrat sig över motion 1993/94:Sf264,
uppger att eftersom högkostnadsskyddet är kopplat till
prisnedsatta receptförskrivna läkemedel är det inte möjligt att
nå högkostnadsskyddets tak vid endast ett eller par tillfällen,
knappast ens om ett flertal läkarbesök gjorts i anslutning till
receptförskrivningen. Om läkaren däremot med patientens
godkännande förskriver ett läkemedel som inte omfattas av lagen
om begränsningar av läkemedelskostnader, kan det uppkomma höga
läkemedelskostnader under kort tid. De senare utgifterna
begränsas dock inte av högkostnadsskyddet eftersom det rör sig
om läkemedel som inte omfattas av läkemedelsförmånen.
Apoteksbolaget framhåller vidare att frågor om avbetalning i
samband med läkemedelsinköp hittills inte varit av sådan
aktualitet att någon rutin härför utarbetats. Skulle emellertid
det framdeles föreligga behov av avbetalningsköp av läkemedel i
en utsträckning som innebär att det är ekonomiskt försvarbart
att införa ett kreditkundshanteringssystem är, uppger bolaget,
detta fullt möjligt. Fram till dess kan varje apotek i enstaka
fall reglera avbetalning manuellt genom att skriva ut ett eller
flera postgiroinbetalningskort på resterande läkemedelsutgift.
Mot bakgrund av vad Apoteksbolaget anfört anser utskottet att
det i vart fall för närvarande inte föreligger skäl att medelst
lagstiftning reglera frågan om avbetalningsköp av läkemedel.
Utskottet avstyrker bifall till motion 1993/94:Sf264.
Ersättning vid närståendevård
Fr.o.m. den 1 juli 1989 har en möjlighet till ledighet och
ersättning vid närståendevård införts. En närstående som vårdar
en svårt sjuk person har rätt till ersättning från
sjukförsäkringen och ledighet från sin anställning under högst
30 dagar. Närståendepenning kan utges med 80 % av SGI:n och kan
tas ut i form hel, halv eller en fjärdedels ersättning. Fr.o.m.
den 1 juli 1993 kan närståendepenning vid vård av person som
smittats av hiv vid användning av blodprodukter inom den svenska
hälso- och sjukvården utges för högst 240 dagar. Kostnaderna för
ersättningen finansieras enligt samma regler som gäller för
sjukförsäkringen.
I budgetpropositionen föreslås att antalet dagar med vanlig
närståendepenning ökas från 30 till 60 fr.o.m. den 1 juli 1994.
Kostnaderna för det ändrade antalet ersättningsdagar beräknas
till ca 4--5 miljoner kronor.
Utskottet biträder förslaget.
Arbetsskadeförsäkringen
Den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är enligt
lagen (1976:357) om arbetsskadeförsäkring (LAF) försäkrad för
arbetsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är dock
försäkrade endast under förutsättning att de är bosatta i
Sverige. Försäkringen omfattar även den som genomgår utbildning
i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för
arbetsskada.
LAF omfattar skador till följd av olycksfall eller annan
skadlig inverkan i arbetet. Även olycksfall vid färd till och
från arbetet räknas som olycksfall i arbetet, om färden
föranleds av och står i nära samband med arbetet.
Reglerna för ersättning från LAF har till följd av bl.a.
kostnadsutvecklingen ändrats betydligt under de senaste åren.
Fr.o.m. den 1 januari 1993 har kravet på skadlighet hos en
arbetsmiljöfaktor höjts från sannolikhet till hög grad av
sannolikhet. Även den s.k. bevisregelns utformning har skärpts
så att orsakssamband numera skall anses föreligga mellan en
skada och ett olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet
om övervägande skäl talar för ett sådant samband (prop.
1992/93:30, bet. SfU8, rskr. 142). Vidare gäller sedan den 1
juli 1993 att rätten till arbetsskadesjukpenning har slopats för
den som är försäkrad enligt AFL. Från samma tidpunkt gäller att
ersättning för kostnader från LAF utges bara för sjukvård utom
riket, tandvård och särskilda hjälpmedel (prop. 1992/93:178,
bet. SfU17, rskr. 335).
De vidtagna förändringarna innebär att för den som ådragit sig
en arbetsskada föreligger numera i regel endast rätt till
arbetsskadelivränta. Livränta utges vid bestående nedsättning av
arbetsförmågan, och ersättningen skall i princip utgöra
skillnaden mellan den inkomst som den försäkrade kan antas ha
haft som oskadad och den inkomst som han trots skadan kan
beräknas få. Livräntan ersätter en årlig inkomstförlust upp till
sju och en halv gånger basbeloppet.
I motion 1993/94:Sf236 yrkande 1 av Hans Andersson m.fl. (v)
begärs att riksdagen återinför det tidigare begreppet
arbetsskada i avvaktan på Sjuk- och arbetsskadeberedningens
arbete. Motionärerna anför att skärpningen av reglerna i LAF i
första hand har betydelse för rätten till arbetsskadeersättning
vid belastningsskador, och i största utsträckning drabbar
kvinnor. Vidare minskar arbetsgivarnas incitament till att vidta
sanerande åtgärder på arbetsplatsen. Även forskningen inom
arbetsmiljöområdet kan komma att påverkas negativt.
Vid sin behandling av proposition 1992/93:30 om ändring av
begreppet arbetsskada anförde utskottet (bet. 1992/93:SfU8), i
anslutning till ett motionsyrkande om att en ändring av
arbetsskadebegreppet borde utredas av Sjuk- och
arbetsskadeberedningen, bl.a. att med beaktande av hur reglerna
i LAF tillämpades var det tveksamt om gränserna för de i grunden
arbetsrelaterade skadorna och de icke arbetsrelaterade skadorna
kunde upprätthållas. Utskottet ansåg att ett genomförande av de
föreslagna reglerna kunde innebära bättre möjligheter i detta
hänseende och på så sätt stärka det förebyggande
arbetsmiljöarbetet. Utskottet ansåg vidare att man med hänsyn
till det rådande ekonomiska läget inte kunde avvakta det
kommande beredningsarbetet. Utskottet vidhåller denna
uppfattning och avstyrker bifall till motion 1993/94:Sf236
yrkande 1.
I motion 1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson
(nyd) begärs i yrkande 28 ett tillkännagivande om att regeringen
skall låta utreda förutsättningarna för ha samma ersättningsnivå
i arbetsskadeförsäkringen som i sjukförsäkringen. I yrkande 27
begärs ett tillkännagivande om att utreda förutsättningarna för
att avskaffa arbetsskadelivräntorna. I motionen anförs vidare
att i utskottets betänkande 1993/94:SfU8 uttalats att det är
angeläget att frågan om huruvida färdolycksfallen skall tas bort
ur arbetsskadeförsäkringen skall behandlas med förtur av
beredningen, men att så icke skett. Motionärerna begär därför i
yrkande 29 att riksdagen beslutar att omedelbart ta bort
färdolycksfallen ur arbetsskadeförsäkringen. I yrkande 30 begärs
ett tillkännagivande om en obligatorisk försäkring som omfattar
enbart arbetsolycksfallen.
Arbetsskadesjukpenningen har som framgått ovan slopats fr.o.m.
den 1 juli 1993, vilket innebär att ersättningsnivåerna i
sjukförsäkringen skall tillämpas oavsett om ett sjukdomsfall är
att anse som arbetsskada eller inte. Utskottet förutsätter att
de av motionärerna berörda frågorna kommer att behandlas av
Sjuk- och arbetsskadeberedningen och att frågan om
färdolycksfallen behandlas med förtur i enlighet med vad
utskottet anfört i betänkande 1992/93:SfU8. Utskottet avstyrker
bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkandena 27--30.
I tre motioner tas upp frågor som mer specifikt berör kvinnor
och arbetsskadeförsäkringen. Karin Starrin m.fl. (c) anför i
motion 1992/93:A811 att nya regler införts som innebär en
strängare bedömning än tidigare. Motionärerna framhåller att det
visat sig att kvinnor med monotona arbeten haft svårt att få
sina sjukdomsbesvär godkända som arbetsskada och att
konsekvenserna av detta måste klaras ut i det fortsatta
utredningsarbetet. I yrkande 15 begärs ett tillkännagivande
härom. I motion 1993/94:A815 yrkande 26 begär Karin Starrin
m.fl. ett tillkännagivande om att tandsköterskors och
tandvårdspersonals sjukdomar som har samband med
kvicksilverförgiftning måste bli erkända som arbetsskador. Siw
Persson (fp) begär i motion 1993/94:Sf212 ett tillkännagivande
om åtgärder för att hindra att tandsköterskor särbehandlas vid
arbetsskadebedömningar.
Utskottet har tidigare behandlat frågor som rör kvinnors och
tandvårdspersonals situation med avseende på
arbetsskadeförsäkringen. I utskottets ovan nämnda betänkande
1993/94:SfU8 pekade utskottet på att mäns och kvinnors sjukdomar
skall bedömas utifrån samma regler samt erinrade om att vid
tillämpningen av principen "försäkrad i befintligt skick" kan
beaktas att kvinnors förmåga i vissa avseenden är annorlunda än
mäns. Utskottet förutsatte också att berörda myndigheter följer
den praxis som domstolarna utvecklar i syfte att få klarlagt i
vad mån nya vetenskapliga rön, förändrade sjukdomsmönster och
ökad kunskap om arbetsmiljön påverkar domstolarnas bedömning. I
samma betänkande anförde utskottet att Arbetarskyddsstyrelsen år
1989 utfärdat allmänna råd om arbete med kvicksilver och amalgam
inom tandvården. I övrigt hade Socialstyrelsen i en
expertrapport (Ds 1992:95) presenterat förutsättningarna för att
successivt avveckla amalgamet under 1990-talet liksom en
bedömning av insatsbehovet vid en omedelbar avveckling.
Utskottet vill framhålla att att Sjuk- och
arbetsskadeberedningen skall granska försäkringen ur ett
jämställdhetsperspektiv. Utskottet vill också erinra om att i
proposition 1993/94:163 Riktlinjer för en fortsatt
kretsloppsanpassning av samhället -- åtgärder för att minska
riskerna med en kemikaliehantering föreslås att användning av
amalgam inom tandvården bör avvecklas senast till år 1997. I
propositionen anförs bl.a. att nu tillgängliga alternativ till
amalgam utvecklas och förbättras kontinuerligt och att detta
enligt regeringens uppfattning innebär att alternativen bör
kunna användas i ökande utsträckning. Ärendet behandlas för
närvarande av riksdagen.
Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna 1992/93:A811 yrkande 15, 1993/94:A815 yrkande 26 och
1993/94:Sf212.
Hans Andersson m.fl. (v) framhåller i motion 1993/94:Sf236 att
försäkringskassorna skall ha ett centralt ansvar för
rehabiliteringen. En snabbare handläggningstid i kassorna kommer
att öka förutsättningarna för att rehabiliteringsinsatserna
skall lyckas. Motionärerna framhåller bl.a. att studier visat
att tidsfaktorn har en avgörande betydelse för möjligheterna att
få dem som drabbats av sjukdom tillbaka till arbetslivet. I
yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om åtgärder till
förbättringar för den enskildes rehabilitering vid arbetsskada.
I yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om åtgärder för att
minska samhällets kostnader för arbetsskadorna. Motionärerna
menar att bl.a. differentierade arbetsgivaravgifter kan
stimulera till en bättre arbetsmiljö och på så sätt minska
antalet arbetsskador och därmed även samhällskostnaderna.
Sjuk- och arbetsskadeberedningens uppdrag är som framgått ovan
att inom ramen för olika försäkringslösningar komma med förslag
innebärande bl.a. att sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna
flyttas ut ur statsbudgeten. I direktiven anges bl.a. att
förslagen skall utformas så att de ger naturliga incitament för
att upprätthålla arbetslinjen och att betydelsen av aktiva
förebyggande och rehabiliterande åtgärder betonas. Därvid bör
försäkringens effekter på arbetsmiljöarbetet och samordningen
med arbetsmiljölagstiftningens krav beaktas. Vidare skall
utgångspunkten för beredningens förslag vara att finansieringen
skall ske med enhetliga avgifter. Beredningen skall dock
överväga om och i så fall i vilken utsträckning som
arbetsgivaravgifterna bör differentieras utifrån företagens
kostnader för arbetsskador och sjukfrånvaro för att stimulera
till bl.a. en bättre arbetsmiljö. Utskottet anser att resultatet
av beredningens arbete bör avvaktas och avstyrker bifall till
motion 1993/94:Sf236 yrkandena 2 och 3.
Hans Andersson (v) anför i motion 1993/94:U619 att Sverige
efter anmälan blivit tillrättavisad av Internationella
arbetsorganisationen (ILO) för att ha infört en karensdag i
arbetsskadeförsäkringen och därmed brutit mot ILO:s konvention
nr 121. I anmälan påtalades också det ändrade
arbetsskadebegreppet. Enligt motionären var ILO starkt kritiskt
till karensdagen och ville ha en förklaring till varför
arbetsskadebegreppet ändrats. Sverige har enligt motionären
under de senaste åren brutit mot flera internationella
konventioner, bl.a. FN:s barnkonvention. I och med detta
framstår Sverige inför omvärlden som ett dåligt föredöme.
Motionären fördömer detta agerande och begär ett
tillkännagivande om att Sverige strikt skall följa de av Sverige
ratificerade konventionerna.
Statsrådet Börje Hörnlund besvarade den 21 mars 1994 i
riksdagens kammare en interpellation med frågor angående ILO:s
styrelses behandling i november 1993 av en anmälan från LO, TCO
och Fria fackföreningsinternationalen (FFI) om bristande
tillämpning av ILO:s konvention nr 121 om förmåner vid
yrkesskada. I svaret uppgav statsrådet bl.a. att regeringen ser
med stort allvar på Sveriges internationella åtaganden. ILO hade
enligt statsrådet visat stor förståelse för den ekonomiska
situation som lett till införande av karensdagen men också
konstaterat att en sådan inte var förenlig med Sveriges åtagande
enligt konvention nr 121. ILO rekommenderade att Sverige senast
den 15 oktober 1994 rapporterar om vidtagna eller planerade
åtgärder för att uppfylla konventionens bestämmelser. Vad gäller
det ändrade arbetsskadebegreppet konstaterade ILO att ingen
avvikelse från konventionen förelåg, men det föreslogs att ILO:s
styrelse skulle begära ytterligare upplysningar från Sverige om
den praktiska tillämpningen av ändringarna i lagstiftningen.
Statsrådet framhöll att svar skulle arbetas fram senast till den
15 oktober 1994. Utskottet anser att regeringens svar till ILO
bör avvaktas och avstyrker bifall till motion 1993/94:U619.
Utskottet behandlar i detta sammanhang även frågan om
samordning mellan ålders- och förtidspension enligt AFL och
livränta enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL).
Enligt 16 § YFL gäller att livräntan sänks till tre fjärdedelar
av det ursprungliga beloppet när den skadade blir 65 år.
Samtidigt skall enligt 17 kap. 2 § AFL folk- och tilläggspension
i form av ålderspension minskas med tre fjärdedelar av
livräntan. Folkpension till en ålderspensionär skall dock alltid
utges med minst tre fjärdedelar av det belopp som annars skulle
ha utgetts. Avdrag på tilläggspensionen får göras endast om den
pensionsberättigade ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng för
minst ett år vid den tidpunkt då skadan inträffat. Även
förtidspension och sjukbidrag samordnas genom att pensionen
minskas med tre fjärdedelar av livräntan. Avdrag från partiell
förtidspension får dock endast göras om skadan inträffat före
den tidpunkt från vilken pensionen utges. Det lägsta belopp som
skall utges till en förtidspensionär i form av folkpension är en
fjärdedel av vad som annars skulle ha utgetts. Bestämmelserna i
17 kap. 2 § AFL gäller även livränta enligt annan lag eller
författning som bestäms av eller utbetalas från
Riksförsäkringsverket.
I motion 1993/94:Sf253 anför Nils Nordh m.fl. (s) att
samordningsbestämmelserna i AFL har skapat problem som inte
förutsågs när dessa infördes. Att exempelvis halv förtidspension
samordnas med yrkesskadelivränta genom att pensionen minskas med
tre fjärdedelar av livräntan och inte med hälften är enligt
motionärerna inte logiskt. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om behovet av en ändring av
samordningsbestämmelserna i AFL.
Utskottet har i sitt betänkande 1990/91:SfU16 behandlat ett
liknande motionsyrkande. Utskottet erinrade därvid om att
samordningsbestämmelserna infördes på förslag av
Socialförsäkringskommittén (SOU 1961:29). Förslaget byggde på
den samordning som då gällde mellan statlig tjänstepension och
yrkesskadeersättning och som innebar att i de pensionsfall, då
rätt till motsvarande yrkesskadeersättning förelåg, utgick en
något högre förmån än i övriga fall. Ökningen motsvarade en
fjärdedel av yrkesskadeersättningen. Utskottet anförde vidare
att med anledning av den år 1976 antagna lagen om
arbetsskadeförsäkring föreslog regeringen i proposition
1976/77:64 om statligt personskadeskydd m.m. vissa
kompletterande bestämmelser. Bl.a. föreslogs en kraftig
uppräkning av livräntor enligt YFL som grundades på en
invaliditet om minst 25 %. I propositionen (s. 120) redovisades
följande överväganden som Yrkesskadeförsäkringskommittén hade
gjort beträffande samordningen av de äldre livräntorna och den
allmänna försäkringens pensionsförmåner.
De nuvarande samordningsreglerna ger enligt kommitténs mening
i de flesta fall tillfredsställande materiellt resultat i fråga
om de äldre livräntorna. Kommittén är emellertid medveten om att
många livräntetagare upplever det orättvist att
pensionsförmånerna reduceras med viss del av livräntans belopp.
Livräntan utgår ju som kompensation för yrkesskada och borde
därför inte få försämra deras pensionsförmåner. Psykologiskt
känner de sig därför berövade viss del av sin pension och satta
i ett sämre läge än icke yrkesskadade pensionärer. Synpunkter av
detta slag har kommit fram i olika sammanhang och kommittén har
därför övervägt att föreslå en ändring i samordningsreglerna
även för äldre skadefall. Kommittén har prövat olika lösningar.
Att helt slopa samordningsreglerna skulle leda till
överkompensation. Att låta pensionerna utgå helt men föreskriva
större avdrag på livräntorna än f.n. skulle enligt kommittén
leda till icke önskvärda effekter, bl.a. skulle livräntetagare
med hög ATP tjäna mest på en sådan omläggning.
Mot den nu redovisade bakgrunden fann utskottet i betänkandet
1990/91:SfU16 inte skäl förorda någon ändring i ifrågavarande
samordningsbestämmelser.
Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker bifall
till motion 1993/94:Sf253.
Medelsanvisning
Regeringen har till anslaget B 1. Bidrag till sjukpenning och
rehabilitering föreslagit ett förslagsanslag på 3 268 miljoner
kronor.
I motion 1993/94:Sf271 yrkande 14 av Ian Wachtmeister och Arne
Jansson (nyd) begär motionärerna till följd av den i samma
motion yrkande 13 föreslagna sänkningen av taket i
sjukförsäkringen till fem och ett halvt basbelopp att riksdagen
till anslaget anvisar 1 300 miljoner mindre än vad regeringen
föreslagit.
Utskottet har ovan avstyrkt motionärernas yrkande om en
sänkning av taket i sjukförsäkringen. Till följd härav avstyrker
utskottet även bifall till det i motion 1993/94:Sf271 yrkande 14
framställda anslagsyrkandet och tillstyrker regeringens förslag
till medelsanvisning.
Utskottet godtar de av regeringen under littera B Ekonomisk
trygghet vid sjukdom, handikapp och ålderdom framlagda förslagen
till medelsanvisning för budgetåret 1994/95 i proposition
1993/94:100 såvitt avser anslagen B 2 och B 3. Utskottet vill
dock i anslutning till anslaget B 2 framhålla följande.
Anslaget, som är nytt, är uppdelat på följande tre
anslagsposter: Ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.,
Läkemedelsförmåner och Tandvård. Riksdagen har nyligen med
anledning av proposition 1993/94:93, Förändrat ersättningssystem
för vuxentandvård, godkänt riktlinjer för ett nytt
ersättningssystem. Riksdagen behandlar för närvarande
proposition 1993/94:221 med förslag om de lagändringar som
erfordras för ett genomförande av reformen. Det nya
ersättningssystemet avses träda i kraft den 1 oktober 1994. I
propositionen uppges att det nya systemet skall utformas så att
de årliga försäkringsutgifterna reduceras med 600 miljoner
kronor. Med utgångspunkt från detta beräknar regeringen i
budgetpropositionen bruttoutgiften för anslagsposten Tandvård
till 3 068 miljoner kronor, vilket motsvarar ett belopp under
anslaget på 460 miljoner kronor.
Pensioner m.m.
Basbeloppet
Pensionerna, från såväl folk- som tilläggspensioneringen, är
liksom åtskilliga andra sociala förmåner knutna till basbeloppet
inom den allmänna försäkringen.
Bestämmelserna om basbeloppet, som fastställs av regeringen
för varje år, återfinns i 1 kap. 6 § AFL. Basbeloppet utgör
29 700 kr multiplicerat med det tal (jämförelsetal) som anger
förhållandet mellan det allmänna prisläget i oktober året före
det som basbeloppet avser och prisläget i oktober 1989. Därvid
skall bortses från de prisförändringar som följer av ändringar
av den statliga fastighetsskatten, av indirekta skatter och av
räntebidrag inom bostadsbidragssystemet, allt i den mån
åtgärderna vidtagits för att finansiera den sänkning av den
statliga inkomstskatten som genomfördes åren 1990 och 1991.
Vidare skall bortses från de direkta effekter på prisläget som
beror på deprecieringen av den svenska kronan under tiden den 19
november -- den 18 december 1992. I november 1993 beslöt
riksdagen om den ändrade beräkningen av basbeloppet till följd
av den svenska kronans depreciering (prop. 1993/94:37, bet.
SfU8, rskr. 38). Basbeloppet uppgår för år 1994 till 35 200 kr.
Pensionsförmånernas årsbelopp är som nämnts knutna till
basbeloppet och bestäms till en viss procentandel av detta.
Fr.o.m. år 1993 gäller att vid beräkning av folk- och
tilläggspension i form av ålderspension, förtidspension,
efterlevandepension, barntillägg och pensionstillskott skall
basbeloppet minskas med 2 %.
I motion 1993/94:Sf269 av Arne Jansson och Laila Strid-Jansson
(nyd) begär motionärerna att riksdagen beslutar att pensionerna
återställs så att den tidigare gällande kopplingen mellan
basbeloppet och pensionsnivån gäller. Motionärerna kritiserar
såväl att beräkningsgrunden för pensionerna baseras på ett
basbelopp minskat med 2 % som att vid beräkning av basbeloppet
skall bortses från effekter på prisläget som beror på
deprecieringen av den svenska kronan.
Utskottet anser inte att det finns anledning för riksdagen att
ändra sina nyligen fattade beslut om beräkning av basbeloppet
eller pensionsnivåer för år 1994, och utskottet avstyrker bifall
till motion 1993/94Sf269. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om att Pensionsarbetsgruppen i sitt nyligen avgivna
betänkande SOU 1994:20 Reformerat pensionssystem föreslagit att
de årliga pensionsbeloppen bestäms enligt ett s.k.
följsamhetsindex, som påverkas av såväl tillväxt som inflation
och reallöneutvecklingen i samhället. En proposition på grundval
av beredningens förslag väntas föreläggas riksdagen inom kort.
Bedömningen av nivåer för sjukbidrag/förtidspension
Gällande ordning
Förtidspension utges till en försäkrad, som har fyllt 16 år,
för tid före den månad då han fyller 65 år eller ålderspension
dessförinnan börjar utges till honom, om hans arbetsförmåga på
grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller
psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel
och nedsättningen kan anses varaktig. Kan nedsättningen av
arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antas bli
bestående avsevärd tid, har den försäkrade rätt till sjukbidrag.
Riksdagen beslöt under riksmötet 1992/93 att införa nya nivåer
för sjukbidrag/förtidspension fr.o.m. den 1 juli 1993 (prop.
1992/93:31, bet. 1992/93:SfU9, rskr. 157). Före detta datum
utgavs förmånen som hel, två tredjedels eller halv förmån. Hel
förtidspension fick den vars arbetsförmåga var nedsatt i sådan
grad, att intet eller endast en ringa del återstod. Numera utges
förmånen som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels
förmån. En försäkrad vars arbetsförmåga är helt nedsatt erhåller
hel förmån. Försäkrad vars arbetsförmåga inte är helt nedsatt,
men nedsatt med minst tre fjärdedelar erhåller tre fjärdedels
förmån. Är den försäkrades arbetsförmåga nedsatt i mindre grad,
men med minst hälften, utges halv förmån och i övriga fall en
fjärdedels förmån. Den nya lagstiftningen skall enligt
övergångsbestämmelserna tillämpas för den som vid
ikraftträdandet uppbar två tredjedelar av hel förtidspension
först när en omprövning av pensionen aktualiseras.
Enligt 7 kap. 3 § AFL skall vid bedömande av i vad mån
arbetsförmågan är nedsatt beaktas den försäkrades förmåga att
vid den nedsättning av prestationsförmågan som det är fråga om
bereda sig inkomst av sådant arbete som motsvarar hans krafter
och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn
till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder,
bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter.
Bedömningen skall göras efter samma grunder oavsett arten av
nedsättningen av prestationsförmågan. I fråga om en försäkrad
som fyllt sextio år skall bedömningen främst avse hans förmåga
och möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst genom sådant
arbete som han tidigare utfört eller genom annat för honom
tillgängligt lämpligt arbete. Med inkomst av arbete likställs i
skälig omfattning även värdet av hushållsarbete i hemmet.
I proposition 1992/93:31 erinrades om att hel förtidspension
dittills kunnat utges om arbetsförmågan var nedsatt med minst
fem sjättedelar. Med de nya pensionsnivåerna skulle, enligt
propositionen, hel förmån utges endast då den försäkrade helt
saknar arbetsförmåga. Tre fjärdedels förtidspension skulle utges
om arbetsförmågan inte saknas helt men är nedsatt med minst tre
fjärdedelar. Utskottet som biträdde propositionen i denna del
erinrade i betänkande 1992/93:SfU9 om att det fanns personer som
till följd av varaktig arbetsoförmåga beviljats hel
förtidspension trots att de har en restarbetsförmåga som kan
uppgå till en sjättedel av hel arbetsförmåga. Dessa pensionsfall
borde, enligt utskottet, inte omprövas med anledning av de nya
nivåerna, om det inte samtidigt förelåg andra omständigheter som
föranledde en ändring av pensionsförhållandet.
Riksförsäkringsverket har i Allmänna råd 1993:5 rekommenderat
att försäkringskassan vid sin bedömning av arbetsförmågan vid
rätt till hel förtidspension enligt de nya bestämmelserna skall
bortse från arbetsinkomst som understiger lägsta
sjukpenninggrundande inkomst (SGI) enligt AFL, motsvarande
6 000 kr. Kassan bör dock beakta om den försäkrade utan
ersättning regelbundet utför arbete av sådan omfattning och
sådant värde för arbetsgivaren/uppdragsgivaren att lön
motsvarande minst lägsta SGI skulle ha betalats ut.
Motioner
Ett stort antal motioner berör frågan om rätten till hel
förtidspension samtidigt som den försäkrade är ideellt verksam
inom handikapprörelsen eller andra organisationer, har uppdrag
som fritidspolitiker eller vårdar egna barn. Flera motionärer
uttalar oro för att de nya nivåerna inom förtidspensioneringen
kan leda till minskning av förtidspensionen från hel till tre
fjärdedels förtidspension. Motionärerna anför bl.a. att
deltagande i ideell verksamhet och innehav av politiska uppdrag
av fritidskaraktär är av stor vikt för dem som är
förtidspensionerade och att deras insatser inte kan betraktas
som regelrätt arbete. För många handikappade och långtidssjuka
kan deltagande i föreningsarbetet vara den enda utåtriktade
verksamheten de orkar med. Frågor om minskning av pensionen vid
ideellt arbete inom handikapprörelsen och andra ideella
organisationer tas upp i motionerna, 1993/94:Sf201 av Iréne
Vestlund m.fl. (s), 1993/94:Sf208 av Eva Zetterberg m.fl. (v),
1993/94:Sf209 av Göte Jonsson och Ulf Melin (m), 1993/94:Sf222
av Magnus Persson (s), 1993/94:Sf229 av Ingegerd Sahlström m.fl.
(s), 1993/94:Sf230 av Rosa Östh och Ulla Tillander (c),
1993/94:Sf234 av Krister Örnfjäder (s), 1993/94:Sf249 av
Maj-Inger Klingvall och Viola Furubjelke (s), 1993/94:Sf258 av
Bengt Hurtig och Eva Zetterberg (v), 1993/94:Sf260 av Lars
Hedfors m.fl. (s), 1993/94:Sf261 yrkande 7 av Ingvar Carlsson
m.fl. (s), 1993/94:Sf270 av Karin Wegestål m.fl. (s),
1993/94:So275 yrkande 1 av Jan Fransson m.fl. (s) och
1993/94:So276 yrkande 11 av Ingvar Carlsson m.fl. (s).
Motionärerna begär beslut av riksdagen eller tillkännagivanden
till regeringen om rätt för förtidspensionärer att få vara
ideellt verksamma utan att pensionen reduceras. I några yrkanden
begärs en översyn av reglerna för förtidspensioneringen och
deras tillämpning.
I flera av dessa motioner berörs även svårigheterna för en
person som uppbär hel förtidspension att ha politiska uppdrag av
fritidskaraktär utan att pensionen reduceras. Denna fråga tas
upp i motionerna 1993/94:Sf201, 1993/94:Sf216, 1993/94:Sf229,
1993/94:Sf249, 1993/94:Sf258, 1993/94:Sf260 och 1993/94:Sf261.
Även problemen med att vård av barn kan medföra reduktion av
förtidspensionen berörs i några av motionerna. I motionerna
1993/94:Sf249, 1993/94:Sf261 och 1993/94:Sf270 anser
motionärerna att det är fel att förtidspensionärer inte kan
erhålla hel förtidspension av den anledningen att det finns
småbarn i hemmet. De påpekar dessutom att detta särskilt drabbar
kvinnor.
I motion 1993/94:Sf216 av Åke Carnerö (kds) anförs att en
politisk fritidssyssla med viss ekonomisk kompensation kan
innebära arbetslivsinriktad rehabilitering. Han anser att en
förtidspensionär i likhet med den som uppbär sjukpenning bör
kunna få ha en bisyssla i ringa omfattning utan att pensionen
reduceras. Med ringa omfattning avser motionären ett arbete som
ger en inkomst som understiger 10 % av den tidigare inkomsten av
anställning och som inte heller uppgår till ett halvt basbelopp.
Han begär ett tillkännagivande härom. I motion 1993/94:Sf221 av
Sverre Palm och Lennart Nilsson (s) påpekas även att de nya
reglerna lett till tröskeleffekter. Motionärerna anser att det
bör vara möjligt att göra en anpassning av utgående pension till
den faktiska extrainkomsten och begär ett tillkännagivande
härom.
Utskottets bedömning
Som ovan angivits skall vid bedömningen av i vilken mån
arbetsförmågan är nedsatt beaktas den försäkrades förmåga att
bereda sig inkomst av sådant arbete som motsvarar hans krafter
och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn
till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder,
bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter.
Denna bestämmelse i 7 kap. 3 § AFL har inte ändrats vid
införandet av de nya pensionsnivåerna. Den som helt saknar
förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete kommer därför även
fortsättningsvis att kunna verka ideellt. Utskottet vill i detta
sammanhang framhålla att det ligger ett stort värde i att en
handikappad förtidspensionerad person kan engagera sig ideellt.
Härigenom kan han eller hon få möjligheter till deltagande i
samhällslivet och ha sociala kontakter. Det är därför viktigt
att tillämpningen av bestämmelserna redan vid
försäkringskassorna blir i enlighet härmed.
I flera av de redovisade motionerna uttalas emellertid en oro
för att de nya nivåerna inom förtidspensioneringen kan leda till
en minskning av förtidspensionen även för personer som har en
helt nedsatt arbetsförmåga. Vid de utfrågningar som utskottet
hållit med företrädare för Riksförsäkringsverket och de allmänna
försäkringskassorna har hävdats, att försäkringskassorna vid en
genomgång av sina ärenden inte funnit något beslut som bekräftat
de farhågor som framkommit i motionerna om att det med de nya
nivåerna för förtidspension i fortsättningen inte är möjligt att
göra några rent ideella insatser om man beviljas hel förmån från
förtidspensioneringen.
Riksförsäkringsverket har den 24 mars 1994 förtydligat sina
Allmänna råd om i vilken omfattning ett ideellt arbete påverkar
frågan om en försäkrad kan beviljas hel förtidspension enligt de
nya bestämmelserna. Rekommendationen om att försäkringskassan
vid bedömningen av arbetsförmågan bortser från arbetsinkomst som
understiger lägsta sjukpenninggrundande inkomst enligt AFL har
förtydligats med att försäkringskassan även bör beakta om den
försäkrade utan ersättning regelbundet utför arbete av sådan
omfattning och sådant värde för arbetsgivaren/uppdragsgivaren
att en person skulle behöva anställas om den försäkrade eller
någon annan motsvarande person inte utförde arbetsuppgiften.
Vid bedömningen av arbetsförmågan rekommenderas
försäkringskassorna att bortse från aktiviteter som kan
jämställas med sådana fritidsaktiviteter som en yrkesverksam
person i normalfallet utför på sin fritid. Deltagande i sådant
föreningsliv eller kursverksamhet m.m. som motsvarar vad en
yrkesverksam person vanligen utför på sin fritid bör därför inte
beaktas vid bedömningen av arbetsförmågan. Rätten till pension
påverkas däremot om den försäkrades aktiviteter motsvarar sådana
arbetsinsatser som vanligen utförs av förvärvsarbetande.
Följande två exempel ges.
Exempel 1. En kvinna ansöker om förtidspension. Hon bedöms på
grund av sjukdom inte kunna klara ett förvärvsarbete. Hon är
engagerad som styrelseledamot i en förening. Arvode utges inte.
Uppdraget innebär att den försäkrade deltar i två sammanträden
per månad samt ett årsmöte och läser in handlingar till dessa
möten. Försäkringskassan gör bedömningen att de aktiviteter som
styrelseuppdraget innebär inte bör påverka bedömningen av hennes
arbetsförmåga, och hon beviljas hel förtidspension.
Exempel 2. En man har ansökt om förtidspension. Han har åtagit
sig att administrera insamlingsarbete åt en hjälporganisation.
Den försäkrade uppbär inte någon lön för dessa arbetsinsatser.
Utredningen visar att den försäkrade har arbetat två timmar per
dag under sex månaders tid med en insats som kan anses motsvara
vad en yrkesverksam person utför under motsvarande tid.
Försäkringskassan bedömer att hans arbetsförmåga är nedsatt på
grund av sjukdom. Kassan gör dock bedömningen att den
försäkrades arbetsinsats är så regelbunden och av sådan
omfattning att arbetsförmågan inte kan anses vara helt nedsatt.
Den försäkrade beviljas tre fjärdedels förtidspension.
Enligt utskottets uppfattning bör dessa förtydliganden leda
till att handikappade som söker förtidspension och som har en
helt nedsatt arbetsförmåga inte behöver känna oro för att de nya
nivåerna inom förtidspensioneringen leder till en lägre
förtidspension. Härigenom tillgodoses således de önskemål som
finns i motionerna om möjligheter för försäkrade med hel
förtidspension att i mindre omfattning och utan att det ersätter
en arbetsinsats på den ordinarie arbetsmarknaden göra ideella
insatser i föreningslivet. Möjlighet finns också att delta i
sådan politisk verksamhet som normalt sker på fritiden och som
normalt arvoderas med högst 6 000 kr per år. Ett utrymme
kvarstår också för den enskilde att utan att pensionen reduceras
utföra sådana sysslor i hemmet som en heltidsarbetande normalt
utför på sin fritid.
Utskottet anser emellertid att det finns anledning för
regeringen att noga följa utvecklingen av de ändrade reglerna
för rätt till olika nivåer av förtidspension. Regeringen bör
därvid återkomma med förslag, om tillämpningen ändå skulle bli
sådan att handikappade personer på grund av
förtidspensionsreglerna inte får möjlighet att delta i
samhällslivet.
Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av motionerna
1993/94:Sf201, 1993/94:Sf208, 1993/94:Sf209, 1993/94:Sf216,
1993/94:Sf221, 1993/94:Sf222, 1993/94:Sf229, 1993/94:Sf230,
1993/94:Sf234, 1993/94:Sf249, 1993/94:Sf258, 1993/94:Sf260,
1993/94:Sf261 yrkande 7, 1993/94:Sf270, 1993/94:So275 yrkande 1
och 1993/94:So276 yrkande 11 som sin mening ger regeringen detta
till känna.
Efterkontroll och uppföljning av förtidspensioner
Enligt 16 kap. 7 § AFL skall en förtidspension dras in eller
minskas om arbetsförmågan väsentligt förbättras. Vidare är den
som uppbär förtidspension skyldig att, enligt 16 kap. 8 § AFL,
utan dröjsmål anmäla till försäkringskassan om hans
arbetsförmåga väsentligt förbättras.
Riksförsäkringsverket har i sina Allmänna råd angett att det
fordras att det skall ha skett en väsentlig och varaktig
förbättring av den försäkrades arbetsförmåga för att hans
pension skall kunna minskas eller dras in. Förutsättningen för
att minska eller dra in pensionen är antingen att
hälsotillståndet väsentligt har förbättrats eller att
möjligheten att utnyttja den återstående arbetsförmågan till
inkomstbringande arbete väsentligt har förbättrats. Av detta
följer enligt råden att ändrade förhållanden inte får föranleda
indragning eller minskning av pensionen redan på grund av att
förutsättningarna för beviljande av pension inte längre är
uppfyllda. Vid bedömningen om rätten till pension kvarstår finns
således ett visst utrymme för inkomstökningar utöver t.ex. en
strikt jämförelse av förvärvsinkomsten med pensionsinkomsten.
Vidare rekommenderar Riksförsäkringsverket att
försäkringskassan i samband med beslut om förtidspension tar
ställning till om efterkontroll bör göras och i så fall när. I
råden anges även att det är lämpligt att göra efterkontroll i
ärenden där rehabiliteringsåtgärder är eller kan bli aktuella
eller där kassan vill följa upp i vilken omfattning den
försäkrade arbetar i egen rörelse. Riksförsäkringsverket
rekommenderar att indragningen eller minskningen av pensionen
till följd av att den försäkrade har börjat förvärvsarbeta eller
har utökat sitt förvärvsarbete sker först när det kan bedömas
att den försäkrade kommer att ha inkomst av arbete under minst
sex månader.
Ingbritt Irhammar och Sven-Olof Petersson (c) tar i motion
1993/94:Sf254 upp kravet på efterkontroll av förtidspensionärers
arbetsförmåga. Motionärerna anser att en obligatorisk
efterkontroll bör göras, dels för att komma till rätta med
missbruk av förtidspensionering, dels för att hjälpa de
förtidspensionerade som vill tillbaka till arbetslivet.
Efterkontroller bör, enligt motionärerna, ske vid personligt
besök på försäkringskassan och äga rum vartannat eller vart
tredje år eller till dess en tjänsteman på försäkringskassan
tillsammans med förtroendeläkare bedömer att individen inte
längre är rehabiliteringsbar. Motionärerna räknar med att en
obligatorisk efterkontroll skulle innebära att statens totala
kostnader för förtidspensioneringen därigenom skulle kunna
minska med åtskilliga miljoner kronor. Motionärerna begär att
det anförda skall ges regeringen till känna.
I motion 1993/94:Sf271 yrkande 23 begär Ian Wachtmeister och
Arne Jansson (nyd) ett tillkännagivande om att kraftfulla
åtgärder bör vidtas för att begränsa antalet
förtidspensioneringar. De anser det nödvändigt att se över hela
systemet och att grundligt ompröva förutsättningarna för
förtidspensioneringarna. Om man inför ett system med flexibel
pensionsålder mellan 60--70 år menar motionärerna att man kan ta
bort möjligheten till förtidspension efter fyllda 60 år. I
yrkande 24 begärs ett tillkännagivande om att förtidspensioner
måste kunna omprövas.
I motion Sf250 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begär motionärerna
i yrkande 2 att det bör utredas om sådana försäkrade som
försäkringskassan ansett färdigrehabiliterade har bytt
arbetsgivare, omplacerats, börjat studera eller är
förtidspensionerade etc. Vidare bör utredas om finansieringen av
förtidspensionerna skall lyftas över på arbetsmarknadens parter
för att öka arbetsgivarnas incitament till att rehabilitera sina
anställda. I yrkande 3 begär motionärerna ett tillkännagivande
om att målet för förtidspensionerna bör vara att antalet skall
tas ner till samma nivå som i slutet av 1970-talet.
Utskottet har i betänkande 1992/93:SfU14 behandlat en motion
om obligatorisk efterkontroll av förtidspensioner. Utskottet
anförde då att ett införande av obligatorisk efterkontroll
skulle kräva betydande resurser, och utskottet var ej berett att
förorda införandet av en sådan kontroll. Samtidigt betonade
utskottet vikten av att försäkringskassorna tar till vara de
möjligheter som finns att ompröva beslut om förtidspensioner när
sådana förutsättningar föreligger. Utskottet, som vill framhålla
att tidsbegränsat sjukbidrag oftare borde beviljas i stället för
förtidspension, vidhåller denna uppfattning och avstyrker bifall
till motionerna 1993/94:Sf254 och 1993/94:Sf271 yrkande 24.
Den översyn av förtidspensionssystemet som begärs i motionerna
1993/94:Sf271 yrkande 23 och 1993/94:Sf250 yrkande 2 har redan
påbörjats inom beredningen för en ny ordning för sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna. Beredningen skall enligt sina
direktiv (1993:44) överväga om förtidspensioneringen bör ingå i
den nya ordningen för sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna eller
bibehållas enligt nuvarande regler. Utskottet utgår från att
beredningen därvid närmare analyserar orsakerna till den ökade
förtidspensioneringen.
Utskottet anser att ökningen av antalet förtidspensioneringar
under de senaste åren är oroväckande. Utskottet har haft en
utfrågning om orsakerna till ökningen, och utfrågningen
redovisas i bilaga 2 till betänkandet. Resultatet av
utfrågningen har föranlett utskottet att som ett led i
riksdagens arbete med uppföljning och utvärdering av reformer
initiera en undersökning på forskningsnivå om tänkbara orsaker
till att förtidspensionerna ökar. Undersökningen genomförs vid
den samhällsvetenskapliga fakulteten vid Umeå universitet och
resultatet skall redovisas till utskottet under maj månad.
Med det anförda får motionerna 1993/94:Sf271 yrkande 23 och
1993/94:Sf250 yrkandena 2 och 3 anses tillgodosedda.
Avräkningsregel
Genom kollektiva avtalsförsäkringar har nästan alla anställda
på den svenska arbetsmarknaden ett försäkringsskydd utöver det
som den allmänna försäkringen ger. Förmånerna varierar för
tjänstemän och kollektivanställda och för privatanställda och
offentliganställda. Den som insjuknat efter den 31 december 1990
och fått sjukbidrag eller förtidspension får för närvarande från
avtalsgruppssjukförsäkringen (AGS) en skattepliktig ersättning
på mellan 75 och 2 500 kr per månad beroende på inkomsten vid
insjuknandet. Även egna företagare kan genom
Arbetsmarknadsförsäkringar (AMF) teckna liknande frivilliga
försäkringar. Privatanställda tjänstemän som har
sjukbidrag/förtidspension kan få en ersättning från Industrins
och handelns tilläggspension (ITP) som motsvarar ca 10 % av
inkomsten vid insjuknandet.
I motion 1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson
(nyd) begärs i yrkande 25 ett tillkännagivande om att en
avräkningsregel bör införas för de fall ett avtal mellan
arbetsmarknadens parter ger kompensation med 10 % av
inkomstbortfallet utöver förtidspensionen från den allmänna
försäkringen. Avtalsbeloppet bör räknas av från
sjukbidraget/förtidspensionen så att i princip ingen får en
högre sammanlagd ersättning än 80 %. Enligt motionärerna leder
en sådan förändring till en besparing i "statskassan" på ca 4
miljarder kronor, och de anser att förändringen bör kunna träda
i kraft den 1 januari 1995.
Utskottet anser att den fråga som motionärerna har tagit upp
ligger inom det området som Beredningen för en ny ordning inom
sjuk- och arbetsskadeförsäkringen har att behandla, och
utskottet avstyrker bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkande 25.
Vårdbidrag
Vårdbidrag utges till förälder som vårdar barn under 16 års
ålder som behöver särskild tillsyn och vård på grund av sjukdom
eller handikapp. Även merkostnader på grund av sjukdomen eller
handikappet skall beaktas. Vårdbidraget utges alltefter
tillsyns- och vårdbehovets omfattning och merkostnadernas
storlek som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels
förmån. Hel förmån utgör 2,5 basbelopp och partiell förmån
tillämplig andel därav. Om vårdbehovet ensamt grundar rätt till
hel förmån kan ersättning för merkostnader med högst 69 % av
basbeloppet utges till denna förmån. Vårdbidraget är
skattepliktigt och pensionsgrundande inkomst för föräldern. Om
en del av vårdbidraget bestämts som merkostnadsersättning är
denna skattefri och grundar inte någon rätt till pension.
Enligt 20 kap. 2 § AFL likställs vid rätt till vårdbidrag med
förälder den med vilken förälder är eller varit gift eller har
eller har haft barn, om de stadigvarande sammanbor. Vidare skall
med förälder även likställas den som med socialnämndens
tillstånd har tagit emot ett utländskt barn för vård och fostran
i syfte att adoptera det.
Anders Svärd (c) begär i motion 1993/94:Sf242 ett
tillkännagivande om att ett äldre syskon skall kunna få
vårdbidrag när han eller hon vårdar ett yngre handikappat syskon
och syskonen är föräldralösa.
Det ankommer enligt socialtjänstförordningen på socialnämnden
att vidta åtgärder för att lösa frågan om vårdnad och
förmynderskap för ett omyndigt barn som förlorat båda sina
föräldrar. Barnet kan enligt 22 § socialtjänstlagen (1980:620)
genom socialnämndens försorg familjehemsplaceras i ett enskilt
hem hos ett äldre syskon eller annan person, under förutsättning
att hemmet kan godkännas som familjehem. Familjehemsersättning
utgår då och kommunen utövar tillsyn över hemmet. För ett barn
som förlorat sina föräldrar kan också barnpension utges från den
allmänna försäkringen.
Utskottet anser mot denna bakgrund att det inte finns
anledning att utvidga kretsen av vårdbidragsberättigade i
enlighet med vad som begärts i motion 1993/94:Sf242. Utskottet
avstyrker bifall till motionen.
Särskilt pensionstillägg
Enligt lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till
folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn,
kan föräldrar, som på grund av vård av ett sjukt eller
handikappat barn under lång tid gått miste om förvärvsinkomster,
erhålla ett särskilt skattefritt pensionstillägg till
folkpension i form av ålderspension från och med år 1991. Det
barn som föräldern vårdat skall under större delen av året ha
fått hel förtidspension eller helt sjukbidrag jämte
handikappersättning. Det rör sig sålunda om vård av barn som är
16 år eller äldre. För att få rätt till förmånen skall föräldern
ha vårdat barnet under minst sex år. Pensionstillägget utges då
med 5 % av basbeloppet. Överstiger vårdtiden sex år ökas
beloppet med 5 % av basbeloppet för varje vårdår upp till en
vårdtid av 15 år. Vid beräkningen av vårdår skall bl.a. bortses
från år då föräldern tillgodoräknats pensionspoäng.
Enligt särskilda övergångsregler skall med vårdår likställas
varje kalenderår fr.o.m. år 1964 t.o.m. år 1973, under vilket
föräldern vårdat sjukt eller handikappat barn som inte uppnått
16 års ålder och barnet fått vårdbidrag i form av
invaliditetsersättning. Motivet för dessa särskilda regler är
att invaliditetsersättningen, till skillnad mot det nuvarande
vårdbidraget som infördes år 1974, inte var ATP-grundande.
Anita Persson (s) anför i motion 1993/94:Sf255 att föräldrar
till neurosedynskadade barn fick ett vårdbidrag som var större
än ett basbelopp, och de tillgodoräknades därför ATP-poäng. På
grund härav har de enligt motionären inte kunnat tillgodoräknas
sådana år som vårdår för särskilt pensionstillägg. Motionären
begär ett tillkännagivande om att även dessa föräldrar skall bli
berättigade till särskilt pensionstillägg.
Av de inledningsvis redovisade reglerna framgår att vårdår för
vård av neurosedynskadade barn födda i början av 1960-talet
kunnat beräknas enligt de nämnda övergångsbestämmelserna åren
1964--1973 om barnet uppburit invaliditetsersättning. Därefter
har vårdår kunnat tillgodoräknas enligt huvudreglerna först då
barnet fyllt 16 år och fått sjukbidrag/förtidspension, vilket
bör ha inträffat år 1976 eller år 1977. Under åren däremellan,
då barnet ännu inte fyllt 16 år, har föräldern fått ett
pensionsgrundande vårdbidrag om förutsättningar i övrigt för
sådant bidrag förelegat.
Utskottet anser inte att det finns anledning att utvidga
rätten till särskilt pensionstillägg till att avse även år före
det år då barnet fyller 16 år, eftersom pensionsgrundande
vårdbidrag under den tiden kan utges till föräldern. Utskottet
avstyrker bifall till motion 1993/94:Sf255.
Medelsanvisning
Regeringen har i proposition 1993/94:100 föreslagit att under
anslaget B 4. Förtidspensioner för budgetåret 1994/95 skall
anvisas ett förslagsanslag på 15 450 000 000 kr.
I motion 1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson
(nyd) begärs i yrkande 26 att riksdagen till anslaget B 4
anvisar 13 450 000 000 kr. Motionärerna anser att en
besparing med 2 000 000 000 kr kan göras på anslaget om den
ovan nämnda avräkningen för kollektivavtalsförmåner genomförs
fr.o.m. den 1 januari 1995.
Utskottet har ovan avstyrkt motionärernas yrkande om en
avräkningsregel vid beräkning av förtidspensioner. Till följd
härav avstyrker utskottet bifall även till motion 1993/94:Sf271
yrkande 26 och tillstyrker regeringens förslag till
medelsanvisning till anslaget B 4. Förtidspensioner.
Utskottet har inte heller någon erinran mot de av regeringen
under littera A Familjer och barn framlagda förslagen till
medelsanvisning såvitt avser anslagen A 7. Barnpensioner och A
8. Vårdbidrag för handikappade barn och de under littera B
Ekonomisk trygghet vid sjukdom, handikapp och ålderdom upptagna
anslagen B 5. Ålderspensioner, B 6. Efterlevandepensioner till
vuxna, B 8. Handikappersättningar, B 9. Särskilt
pensionstillägg, B 10. Vissa yrkesskadeersättningar m.m. samt B
11. Ersättning till Posten AB m.m.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande reformering av socialförsäkringssystemet
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf231, 1993/94:Sf239,
1993/94:Sf261 yrkandena 1--4, 1993/94:Sf271 yrkande 46 och
1993/94:Sk352 yrkande 26,
res. 1 (nyd)
2. beträffande karensdagen
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf213, 1993/94:Sf219,
1993/94:Sf223, 1993/94:Sf225, 1993/94:Sf226, 1993/94:Sf232 och
1993/94:Sf235,
3. beträffande långa sjukfall
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:So477 yrkande 1
och med anledning av motionerna 1993/94:Sf243,
1993/94:Sf245,1993/94:Sf252, 1993/94:Sf259, 1993/94:Sf261
yrkande 6, 1993/94:Sf271 yrkande 22, 1993/94:Fi206 yrkande 6
och 1993/94:So276 yrkande 10 samt med avslag på motion
1993/94:Sf271 yrkande 21 antar det av utskottet i bilaga 2
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring,
res. 2 (nyd)
men. (v) - delvis
4. beträffande taket i sjukförsäkringen
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf271 yrkande 13 och
1993/94:Fi206 yrkande 7,
res. 3 (nyd) - delvis
men. (v) - delvis
5. beträffande sänkta kompensationsnivåer
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf251 och
1993/94:Sf271 yrkandena 15, 17, 19 och 20,
res. 3 (nyd) - delvis
6. beträffande uppdelning av årsarbetstid
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf207,
8. beträffande fria läkemedel
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf233 och
1993/94:Sf244 yrkande 2,
9. beträffande avbetalning vid läkemedelsinköp
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf264,
10. beträffande läkemedelsförmåner
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motionerna 1993/94:Sf206 och 1993/94:Sf244 yrkande 1
antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1981:49)
om begränsning av läkemedelskostnader m.m.,
11. beträffande närståendevård
att riksdagen antar regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet
för närståendevård,
12. beträffande begreppet arbetsskada
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf236 yrkande 1,
men. (v) - delvis
13. beträffande ersättning vid arbetsskada
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf271 yrkandena 27--30,
res. 5 (nyd)
14. beträffande kvinnors arbetsskador
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf212, 1992/93:A811
yrkande 15, och 1993/94:A815 yrkande 26,
15. beträffande rehabilitering vid arbetsskada m.m.
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf236 yrkandena 2 och 3,
men. (v) - delvis
16. beträffande konventioner
att riksdagen avslår motion 1993/94:U619,
men. (v) - delvis
17. beträffande yrkesskadelivränta
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf253,
18. beträffande anslag till Bidrag till sjukpenning och
rehabilitering
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motion 1993/94:Sf271 yrkande 14 till Bidrag till
sjukpenning och rehabilitering för budgetåret 1994/95 anvisar
ett förslagsanslag på 3 268 000 000 kr,
19. beträffande anslag till Bidrag till sjukvårdsförmåner
m.m.
att riksdagen till Bidrag till sjukvårdsförmåner m.m. för
budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 2 046 000 000
kr,
20. beträffande anslag till Bidrag till ersättning vid
närståendevård
att riksdagen till Bidrag till ersättning vid
närståendevård för budgetåret 1994/95 anvisar ett
förslagsanslag på 3 420 000 kronor,
21. beträffande förtidspension vid ideellt arbete m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Sf201,
1993/94:Sf208, 1993/94:Sf209, 1993/94:Sf216, 1993/94:Sf221,
1993/94:Sf222, 1993/94:Sf229, 1993/94:Sf230, 1993/94:Sf234,
1993/94:Sf249, 1993/94:Sf258, 1993/94:Sf260, 1993/94:Sf261
yrkande 7, 1993/94:Sf270, 1993/94:So275 yrkande 1 och
1993/94:So276 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
22. beträffande basbeloppsanknutna pensionsförmåner
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf269,
res. 6 (nyd)
23. beträffande efterkontroll av förtidspensioner
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf254 och
1993/94:Sf271 yrkande 24,
res. 7 (nyd)
24. beträffande översyn m.m. av förtidspensioneringen
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf250 yrkandena 2
och 3 och 1993/94:Sf271 yrkande 23,
men. (v) - delvis
25. beträffande avräkningsregel vid utbetalning av
förtidspension
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf271 yrkande 25,
res. 8 (nyd)
26. beträffande utvidgning av rätten till vårdbidrag
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf242,
27. beträffande särskilt pensionstillägg
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf255,
28. beträffande anslag till Barnpensioner
att riksdagen till Barnpensioner för budgetåret
1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 290 000 000 kr,
29. beträffande anslag till Vårdbidrag för handikappade
barn
att riksdagen till Vårdbidrag för handikappade barn för
budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på
1 405 000 000 kr,
30. beträffande anslag till Förtidspensioner
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och
med avslag på motion 1993/94:Sf271 yrkande 26 till
Förtidspensioner för budgetåret 1994/95 anvisar ett
förslagsanslag på 15 450 000 000 kr,
res. 9 (nyd)
31. beträffande anslag till Ålderspensioner
att riksdagen till Ålderspensioner för budgetåret
1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 53 210 000 000 kr,
32. beträffande anslag till Efterlevandepensioner till
vuxna
att riksdagen till Efterlevandepensioner till vuxna
för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 1 650
000 000 kr,
33. beträffande anslag till Handikappersättningar
att riksdagen till Handikappersättningar för
budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 915 000 000
kr,
34. beträffande anslag till Särskilt pensionstillägg
att riksdagen till Särskilt pensionstillägg för
budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 12 000 000
kr,
35. beträffande anslag till Vissa yrkesskadeersättningar
m.m.
att riksdagen till Vissa yrkesskadeersättningar m.m.
för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på
3 300 000 kr,
36. beträffande anslag till Ersättning till Posten AB m.m.
att riksdagen till Ersättning till Posten AB m.m. för
budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 197 539 000
kr.
Stockholm den 20 april 1994
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Birgitta
Dahl (s), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Lena Öhrsvik
(s), Nils-Olof Gustafsson (s), Hans Dau (m), Margareta
Israelsson (s), Pontus Wiklund (kds), Arne Jansson (nyd), Maud
Björnemalm (s), Gustaf von Essen (m), Bengt Lindqvist (s) och
Ingrid Skeppstedt (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Reformering av socialförsäkringssystemet (mom. 1)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20
börjar med "Som framgår" och slutar med "utskottet anfört." bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser att den förda politiken leder till att de
svaga och utsatta grupperna kommer att drabbas mest när det inte
längre går att låna till överkonsumtion. Ett system med
grundskydd är därför nödvändigt. Grundskyddet kan vara lika för
alla inom samtliga system med möjlighet till individuella eller
gemensamma kompensationslösningar. Grundskyddet skall vara
skattefinansierat och utgöra en garanti för medborgarna i
utsatta lägen. Utskottet anser också att Lindbeckkommissionens
förslag om mål och inriktning för en reformering av
socialförsäkringsområdet i allt väsentligt är förenliga med en
grundskyddsmodell, och förslagen kan enligt utskottets
uppfattning läggas till grund för statsmakternas fortsatta
åtgärder på social- och socialförsäkringsområdena. Vad
utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
1. beträffande reformering av socialförsäkringssystemet
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkande 46
och med avslag på motionerna 1992/94:Sf231, 1993/94:Sf239,
1993/94:Sf261 yrkandena 1--4 och 1993/94:Sk352 yrkande 26 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Långa sjukfall (mom. 3)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som
börjar med "Utskottet vill" och på s. 30 slutar med "till
motionerna." bort ha följande lydelse:
Av vad som framkommit vid utskottets utfrågningar och i
Riksförsäkringsverkets uppföljningsrapport framgår att
reglerna om medicinsk behandling och medicinsk rehabilitering
som en förutsättning för ersättning efter den högre nivån visat
sig vara orealistiska, byråkratiska och i viss omfattning
orättvisa och inte gett något positivt resultat vare sig för
samhället eller den försäkrade. Utskottet anser därför att
dessa undantagsregler bör avskaffas. Utskottet anser vidare att
i avvaktan på att det införs ett bättre system för
rehabilitering av de långtidssjuka bör ersättningen till dessa
återgå till vad som tidigare gällde. Det anförda bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
3. beträffande långa sjukfall
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf243,
1993/94:Sf245, 1993/94:Sf252, 1993/94:Sf259, 1993/94:Sf271
yrkandena 21 och 22 och 1993/94:Fi206 yrkande 6 samt med avslag
på motionerna 1993/94:Sf261 yrkande 6, 1993/94:So276 yrkande 10
och 1993/94:So477 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
3. Taket i sjukförsäkringen och sänkta kompensationsnivåer
(mom. 4 och 5)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som
börjar med "De besparingar" och slutar med "och 20."
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att ytterligare besparingar bör genomföras
inom sjukförsäkringssystemet. En sänkning av det s.k. taket i
sjukförsäkringen från 7,5 till 5,5 basbelopp ger enligt
utskottets uppfattning en väsentlig besparingseffekt på anslaget
till sjukpenning och rehabilitering. Utskottet anser det rimligt
att höginkomsttagarna i större utsträckning bör kunna svara för
sin försörjning utan bidrag från staten i form av sjukersättning
m.m. Utskottet anser vidare att ersättningsnivån inom
sjukförsäkringen på sikt bör sänkas till 70 % av SGI:n. En sådan
sänkning bör dock ske i etapper och påbörjas först efter det att
konjunkturen vänt uppåt. Den som aktivt deltar i en
rehabilitering som förväntas ge till resultat att den försäkrade
återkommer i arbete bör dock kunna få ersättning med 80--90 %
av SGI:n. På så sätt hävdas arbetslinjen inom försäkringen. Vid
en sänkning av ersättningen inom sjukförsäkringen är det enligt
utskottets uppfattning rimligt att även ersättning vid
yrkesinriktad rehabilitering sänks. Utskottet anser att
ersättningsnivån därvidlag skall vara 90 % av SGI:n. Det
anförda bör utskottet som sin mening ge regeringen till känna.
dels att momenten 4 och 5 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
4. beträffande taket i sjukförsäkringen
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkande 13
och med anledning av motion 1993/94:Fi206 yrkande 7 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. beträffande sänkta kompensationsnivåer
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkandena
15, 17, 19 och 20 samt med avslag på motion 1993/94:Sf251 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Arbetsgivarperiod (mom. 7)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31
börjar med "Även denna" och slutar med "till motionen." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser det vara lämpligt att frågan om en förlängning
av arbetsgivarperioden i sjuklönesystemet till fyra veckor
utreds. En sådan förlängning bör enligt utskottets uppfattning
leda till en motsvarande sänkning av sjukförsäkringsavgiften.
Vad utskottet sålunda anfört bör ges regeringen till känna.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
7. beträffande arbetsgivarperiod
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkande 18
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Ersättning vid arbetsskada (mom. 13)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36
börjar med "Arbetsskadesjukpenningen har" och slutar med
"27--30." bort ha följande lydelse:
Utgifterna för arbetsskadeförsäkringen beräknas till 8,2
miljarder kronor för år 1994. Arbetsskadefondens underskott vid
år 1993 års utgång beräknas till 21,9 miljarder kronor. Vid ett
oförändrat avgiftsuttag kan underskottet i fonden enligt
regeringen beräknas till 12,5 miljarder kronor för år 1999. Med
beaktande härav anser utskottet att förutsättningarna för att
avskaffa arbetsskadelivräntorna bör utredas. De skadefall som nu
tillkommer bör enligt utskottets uppfattning ersättas på samma
nivå som inom sjukförsäkringen, således med högst 80 % av
inkomstbortfallet. Utskottet vill även framhålla att i
betänkande 1992/93:SfU8 uttalade utskottet att frågan om att
färdolycksfallen skall tas bort ur arbetsskadeförsäkringen borde
behandlas med förtur av Sjuk- och arbetsskadeberedningen. Enligt
vad utskottet erfarit har denna fråga inte behandlats på det
sätt utskottet förutsatte. Utskottet anser därför att riksdagen
nu bör besluta om att färdolycksfallen skall tas bort ur
försäkringen. När det gäller arbetsolycksfall över huvud taget
anser utskottet att det bör finnas en obligatorisk försäkring
som omfattar just dessa olycksfall. Regeringen bör återkomma
till utskottet med förslag i denna fråga.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
13. beträffande ersättning vid arbetsskada
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkandena
27--30 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
6. Basbeloppsanknutna pensionsförmåner (mom. 22)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "motion Sf269." bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser att de nedskärningar som pensionärerna blev
utsatta för hösten 1992 hårt drabbat pensionärer som redan har
det svårt. Riksdagen bör därför med bifall till motion Sf269
besluta att den tidigare kopplingen mellan basbeloppet och
pensionsnivån återställs.
dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
22. beträffande basbeloppsanknutna pensionsförmåner
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf269 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Efterkontroll av förtidspensioner (mom. 23)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46
börjar med "Utskottet har" och på s. 47 slutar med "yrkande 24."
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att alla vägar måste prövas för att begränsa
förtidspensioneringarna och att det är nödvändigt att se över
hela systemet samt att grundligt ompröva förutsättningarna för
förtidspensioneringarna. Utskottet anser även att en
obligatorisk efterkontroll av förtidspensioneringarna skulle
innebära att statens totala kostnader för förtidspensioneringen
skulle kunna minska med åtskilliga miljoner kronor. Utskottet
anser att detta bör ges regeringen till känna och tillstyrker
motion Sf271 yrkande 24 och motion Sf254.
dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
23. beträffande efterkontroll av förtidspensioner
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf254 och
1993/94:Sf271 yrkande 24 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
8. Avräkningsregel vid utbetalning av förtidspension (mom. 25)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 25." bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser att en sådan avräkningsregel som föreslås i
motion Sf271 yrkande 25 bör införas. Regeln innebär att ingen
som uppbär sjukbidrag eller förtidspension och samtidigt har
avtalförsäkringar får en högre sammanlagd ersättning än 80 %.
Utskottet anser att detta bör ges regeringen till känna och
tillstyrker motion Sf271 yrkande 25.
dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
25. beträffande avräkningsregel vid utbetalning av
förtidspension
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkande 25
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Anslag till Förtidspensioner (mom. 30)
Under förutsättning av bifall till reservation 8
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49
börjar med "Utskottet har ovan" och slutar med "B 4.
Förtidspensioner." bort ha följande lydelse:
Utskottet som ovan tillstyrkt motionärernas yrkande om en
avräkningsregel vid beräkning av förtidspensioner tillstyrker
till följd därav även motion Sf271 yrkande 26.
dels att moment 30 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
30. beträffande anslag till Förtidspensioner
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkande 26
och med anledning av regeringens förslag till
Förtidspensioner för budgetåret 1994/95 anvisar ett
förslagsanslag på 13 450 000 000 kr.
Särskilda yttranden
1. Reformering av socialförsäkringssystemet (mom. 1)
Birgitta Dahl, Lena Öhrsvik, Nils-Olof Gustafsson, Margareta
Israelsson, Maud Björnemalm och Bengt Lindqvist (alla s) anför:
I motion Sf261 av Ingvar Carlsson m.fl. har socialdemokraterna
lagt fast riktlinjer för en reformering av
socialförsäkringssystemet, uttag av socialavgifter, uppföljning
och utvärdering av beslut på området och förebyggande arbete och
rehabilitering. En redogörelse härför finns på s. 16--18 i
betänkandet. De frågor vi tagit upp kommer att behandlas i den
parlamentariskt sammansatta Sjuk- och arbetsskadeberedningens
arbete. Vi kommer i arbetet i beredningen att verka för ett
genomförande av våra förslag.
2. Reformering av socialförsäkringssystemet (mom. 1)
Ingrid Skeppstedt (c) anför:
I motion Sf239 av Karin Israelsson och Rosa Östh har vi
redogjort för hur ett system byggt på ett större inslag av
grundskydd kan utgöra grunden för en i verklig mening generell
välfärdspolitik. Vårt förslag har redovisats på s. 18--19 i
betänkandet. Centern kommer i andra sammanhang, närmast inom
ramen för den parlamentariskt sammansatta Sjuk- och
arbetsskadeberedningens arbete, att verka för en reformering av
välfärdssystemen i enlighet med motionens riktlinjer, och jag
har därför inget yrkande i frågan.
3. Reformering av socialförsäkringssystemet (mom. 1)
Pontus Wiklund (kds) anför:
Harry Staaf och Rose-Marie Freban har i motion Sf231 begärt en
översyn i en parlamentarisk kommitté av hur det nuvarande
trygghetssystemet vid sjukdom, arbetslöshet och föräldraledighet
kan reformeras och göras robust för kommande generationer.
Motionen redovisas på s. 19 i betänkandet. Med hänsyn till att
kds inom ramen för det arbete som för närvarande pågår inom den
parlamentariskt tillsatta Sjuk- och arbetsskadeberedningen
kommer att verka för ett genomförande av motionsförslagen avstår
jag från yrkande i frågan.
4. Ersättning vid arbetsskada (mom. 13)
Birgitta Dahl, Lena Öhrsvik, Nils-Olof Gustafsson, Margareta
Israelsson, Maud Björnemalm och Bengt Lindqvist (alla s) anför:
I motion Sf271 begärs att ytterligare försämringar avseende
villkoren i arbetsskadeförsäkringen genomförs. De förändringar
som riksdagen på förslag av regeringen genomfört i
arbetsskadeförsäkringen har inneburit djupgående principiella
och materiella förändringar som inte har accepterats av oss. I
reservationer till de betänkanden som behandlat dessa
förändringar har vi bl.a. framhållit att frågorna inte varit
föremål för en normal beredning. Vi anser att en reformering av
arbetsskadeförsäkringen måste föregås av en noggrann prövning
och att denna bör göras av Sjuk- och arbetsskadeberedningen.
Våra representanter i beredningen kommer att verka för att de
ståndpunkter vi företräder beaktas.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
Beträffande den 70-procentiga ersättningsnivån vid långa
sjukfall (mom. 3) anser Vänsterpartiet att regeringens syfte att
genom en sänkning av ersättningsnivån i sjukförsäkringen
åstadkomma besparingar lett till ett misslyckande. Effekterna
har blivit att förtidspensioneringarna ökat, en mycket lägre
besparing än vad som förutsågs och sänkningen har också
inneburit att den som drabbats av denna inte kan leva under
drägliga ekonomiska villkor. Försäkringskassorna har dessutom
gjort en snäv tolkning av riksdagens beslut, vilket bl.a.
inneburit att relativt få av dem som ansökt om ersättning efter
den högre nivån beviljats sådan ersättning. Vänsterpartiet anser
att nackdelarna med den 70-procentiga nivån är så stora att
denna nivå bör avskaffas och att riksdagen bör besluta att den
80-procentiga nivån efter 365 dagars sjukskrivning återinförs.
För att finansiera detta föreslår Vänsterpartiet att riksdagen
beslutar att det s.k. taket i sjukförsäkringen (mom. 4) sänks
från 7,5 till 6,5 basbelopp.
Beträffande begreppet arbetsskada (mom. 12) anser vi att
riksdagen bör besluta att det tidigare gällande begreppet
avseende arbetsskada återinförs i avvaktan på resultatet av
Sjuk- och arbetsskadeberedningens arbete. Med skadlig inverkan i
arbetet skall avses inverkan av en faktor i arbetet som med hög
grad av sannolikhet kan ge upphov till den skada som den
försäkrade drabbats av. Tidigare gällde att det ställdes krav på
att den skadliga faktorn sannolikt kunde ge upphov till skadan.
Förändringen har inneburit att man numera i princip måste leda i
bevis att den skadliga arbetsmiljön gett upphov till skadan.
Även bevisregeln har skärpts. Skärpningarna i
arbetsskadeförsäkringen har i första hand haft betydelse för
rätten till ersättning vid belastningsskador, något som i hög
utsträckning drabbar kvinnor. Arbetsplatserna är i regel
utformade för män, vilket är en orsak till att risken för
arbetsskador är stor bland kvinnor. En annan orsak är den
generellt dåliga arbetsmiljön i lågbetalda s.k. kvinnoyrken. Med
skärpningarna har kvinnors arbetsskador definierats bort.
Vänsterpartiet kräver därför att arbetsskadebegreppet och
bevisregeln återställs till vad som tidigare gällde.
Beträffande rehabilitering av arbetsskadade (mom. 15) kan
många förändringar till det bättre företas, exempelvis kan
företagshälsovården och företagens skyddsorganisationer vara en
första instans vid utredning av arbetsskador. Yrkesinspektionen
bör ges ökade möjligheter att ingripa och statistikhanteringen
bör förbättras så att ISA får en bättre information om bristerna
i arbetsmiljön. Försäkringskassorna bör ha ett centralt ansvar
för rehabilitering. Om dessa befrias från sin roll att via
arbetsskadeutredningar skydda fondpengar, finns förutsättningar
att snabbt inleda en rehabilitering av den som drabbats av
skador. Den snabbare handläggningstiden, då man även skall lösa
den försäkrades ekonomiska problem, kommer att ge
förutsättningar för att rehabiliteringsinsatserna kommer att
lyckas. Åtskilliga utredningar har visat att tidsfaktorn är den
viktigaste faktorn när det gäller en återgång till arbetslivet.
Förbättringar av arbetsmiljön innebär också att samhällets
kostnader för arbetsskadorna minskar. Differentierade
arbetsgivaravgifter kan rätt utformade fungera så att miljön på
arbetsplatserna förbättras. För arbetsgivarna skall det vara
lönsamt med en god arbetsmiljö.
Beträffande konventioner (mom. 16) anser Vänsterpartiet att
Sverige strikt skall följa de konventioner som ratificerats.
Sverige har av Internationella arbetstagarorganisationen (ILO)
blivit tillrättavisad för att en karensdag införts i
arbetsskadeförsäkringen. Förfarandet innebär enligt ILO ett
brott mot konvention nr 121. ILO:s utslag var starkt kritiskt,
och hittills har regeringen inte kommit med förslag till
rättelse. Den anmälan som gjordes till ILO gällde också det
förändrade arbetsskadebegreppet. ILO har därvidlag intagit en
kritisk hållning och begärt att Sverige inkommer med en
förklaring till varför åtgärderna vidtagits. Sverige har under
senare år vid flera tillfällen brutit mot internationella
konventioner, bl.a. FN:s barnkonvention. Genom sitt agerande har
Sverige utnyttjats som ett dåligt exempel i stället för att
framstå som ett föredöme.
Antalet personer som förtidspensioneras ökar kraftigt. En
utredning med uppgift att göra en översyn av
förtidspensioneringen (mom. 24) bör tillsättas. Utredningen bör
göra en noggrann analys av det nuvarande systemet och även
utreda varför rehabiliteringen inte fungerar trots att betydande
resurser ställts till bl.a. försäkringskassornas förfogande.
Vänsterpartiet är väl medvetet om att rehabilitering av
långtidssjuka är svårt. Det är därför väsentligt att exempelvis
de kunskaper och erfarenheter som finns i
socialförsäkringsnämnderna tas väl till vara och i framtiden
utnyttjas på ett annat och bättre sätt. Utredningen bör även
innefatta en undersökning av hur det gått med de fall som
försäkringskassan ansett färdigrehabiliterade. En viktig punkt
är också att undersöka hur samspelet mellan kassa och
arbetsgivare fungerar och i vilken omfattning arbetsgivaren är
med och betalar kostnaderna i en rehabiliteringssituation.
Vidare bör förutsättningarna för att etablera en
rehabiliteringsklinik i varje län undersökas. En överflyttning
av finansieringen av förtidspensionerna till arbetsmarknadens
parter skulle kunna öka arbetsgivarnas incitament att
rehabilitera sina anställda. Enligt Vänsterpartiets uppfattning
bör målet vara att antalet förtidspensioneringar skall ner på
samma nivå som i slutet av 1970-talet.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
3, 4, 12, 15, 16 och 24 borde ha hemställt:
3. beträffande långa sjukfall
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf243,
1993/94:Sf245, 1993/94:Sf252, 1993/94:Sf259, 1993/94:Sf271
yrkande 22 och 1993/94:Fi206 yrkande 6 samt med avslag på
motionerna 1993/94:Sf261 yrkande 6, 1993/94:Sf271 yrkande 21,
1993/94:So276 yrkande 10 och 1993/94:So477 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del,
4. beträffande taket i sjukförsäkringen
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Fi206 yrkande 7
och med anledning av motion 1993/94:Sf271 yrkande 13 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del,
12. beträffande begreppet arbetsskada
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf236 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i
denna del,
15. beträffande rehabilitering vid arbetsskada m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf236 yrkandena 2
och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts
i denna del,
16. beträffande konventioner
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U619 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del,
24. beträffande översyn m.m. av förtidspensioneringen
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf250
yrkandena 2 och 3 och 1993/94:Sf271 yrkande 23 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
I propositionen framlagda lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagt lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 d § lagen (1962:381) om
allmän försäkring1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
3 kap.
4 d §2
Den allmänna Den allmänna
försäkringskassan kan försäkringskassan kan
efter ansökan av den efter ansökan av den
försäkrade besluta att försäkrade besluta att
hel sjukpenning för dag som hel sjukpenning för dag som
annars skulle ha utgivits med annars skulle ha utgivits med
70 procent i stället skall 70 procent i stället skall
utges med 80 procent av den utges med 80 procent av den
försäkrades försäkrades
sjukpenninggrundande inkomst sjukpenninggrundande inkomst
delad med 365 eller, vid delad med 365 eller, vid
sjukpenningberäkning enligt sjukpenningberäkning enligt
10 a §, med motsvarande 10 a §, med motsvarande
arbetstidsfaktor. Ett arbetstidsfaktor. Ett
sådant beslut får sådant beslut får
meddelas för en period meddelas för en period
när den försäkrade när den försäkrade
på grund av sjukdom på grund av sjukdom
genomgår medicinsk genomgår medicinsk
behandling eller medicinsk behandling eller medicinsk
rehabilitering. Som villkor rehabilitering och
gäller att behandlingen behandlingen eller
eller rehabiliteringen har rehabiliteringen har
ordinerats av läkare och ordinerats av läkare och
ingår i en av ingår i en av
försäkringskassan försäkringskassan
godkänd plan. godkänd plan. Beslutet
får även omfatta
väntetid före
behandlingen eller
rehabiliteringen.
Beslutet gäller från och med den dag då ansökan gjordes hos
försäkringskassan, om inte annat sägs i beslutet. Beslutet
gäller för tid som anges i beslutet eller, om det finns
särskilda skäl, tills vidare. Beslutet skall upphävas när
villkoren enligt första stycket inte längre är uppfyllda.
Beslut enligt första
stycket får även
meddelas för väntetid
före arbetslivsinriktad
rehabilitering enligt 22 kap.
7 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1994. Äldre bestämmelser
gäller fortfarande för tid före ikraftträdandet.
Offentlig utfrågning i socialförsäkringsutskottet om
effekterna av 70-procentsnivån inom sjukpenningförsäkringen och
om förtidspensioneringen
Bilaga 3
Tisdagen den 7 december 1993
Till utfrågningen har inbjudits företrädare för ett flertal
myndigheter och organisationer, vilka framgår av underbilaga 1.
I utfrågningen har deltagit ledamöter och suppleanter i
socialförsäkringsutskottet, se underbilaga 2.
Nedan följer en utskrift av vad som förekommit vid
utfrågningen.
Effekterna av 70-procentsnivån inom sjukpenningförsäkringen
Ordföranden: Mina damer och herrar! Jag hälsar er
hjärtligt välkomna till socialförsäkringsutskottets utfrågning.
Under förmiddagen kommer utfrågningen närmast att handla om den
70-procentiga ersättningsnivån inom sjukpenningförsäkringen.
Därefter kommer utfrågningen att handla om
förtidspensioneringen.
Jag hälsar representanter för olika myndigheter och
organisationer, utskottsledamöter, åhörare och naturligtvis även
representanter för massmedierna välkomna.
Riksdagens utskott har ett naturligt intresse av att följa
utvecklingen av de beslut som har fattats. Framdeles skall vi
också få ett ökat ansvar för uppföljning och utvärdering. Man
kan säga att detta utskott ligger väl framme. Vi tjuvstartar med
den aktiva uppföljningen av tidigare fattade beslut.
Bland de beslut inom utskottets område som har fattats under
de senaste åren är den 70-procentiga ersättningsnivån inom
sjukförsäkringen. Det är ett beslut som har vållat ganska mycket
diskussion och debatt. Vi har fått många förfrågningar till
utskottet. Vi tycker att det är viktigt att höra dem som närmast
kan ärendet. Vi vill också få tillfälle att lyssna på andra
röster än de som dagligdags fattar beslut i dessa ärenden.
Tiden fram till ca 11.15 kommer att ägnas åt den frågan.
Därefter är det dags för en kaffepaus. Med början kl. 11.30
skall utfrågningen ägnas åt förtidspensionerna. Frågan är bl.a.
varför det har skett en så kraftig ökning av antalet
förtidspensionärer.
Frågan om förtidspensionerna och ökningen har varit livligt
diskuterad under senare tid. Det är naturligtvis ett bekymmer
att snart uppemot en halv miljon människor är
förtidspensionärer. Vi i utskottet har klart för oss att många
av de beslut som har fattats på senare år kan ha fått effekten
att antalet förtidspensionärer har ökat, men vi vill höra de
sakkunnigas redogörelser i frågorna.
Utfrågningen kommer att dokumenteras. Jag säger välkommen till
våra stenografer som hjälper oss med dokumentationen. Det vi
kommer vi fram till i dag kommer naturligtvis att ligga till
grund för utskottets vidare bedömning och ställningstagande i
frågorna.
Återigen vill jag hälsa er alla hjärtligt välkomna. Vissa
representanter har blivit ombedda att göra särskilda
inledningsanföranden. De har också blivit ombedda att göra det
relativt kortfattat så att vi hinner låta så många som möjligt
komma till tals. Vi ber om kortfattade frågor och kortfattade
svar.
Jag lämnar närmast ordet till Gustav Jönsson från
Riksförsäkringsverket, och det gäller den 70-procentiga
ersättningsnivån.
Gustav Jönsson: Fru ordförande! Ersättningsnivån efter det
att man har uppburit sjukpenning under ett år är normalt 70 %.
80 % kan utges efter ansökan om vissa villkor är uppfyllda.
Under perioden juli--oktober, dvs. under fyra månader, har ca
13 000 personer ansökt om att få behålla 80-procentsnivån.
10 400 av dessa ärenden har avgjorts under den här perioden. Ca
7 100 ansökningar har bifallits, och 3 300 har avslagits.
Det totala antalet sjukpenningfall med över ett års
ersättningstid var drygt 51 000 i början av oktober. Ca 44 000
sjukpenningfall får 70 % ersättning medan drygt 7 000 får
80 %.
Det sker en successiv minskning av det totala antalet långa
sjukpenningfall, vilket vi kommer in på i den senare delen av
denna utfrågning.
Försäkringskassorna säger sig märka att det bland dem som
numera uppnår ett års sjukpenningtid är vanligare att de ansöker
och får behålla den 80-procentiga ersättningen. Orsaken är
sannolikt att det är vanligare i den här gruppen, som består av
nyare sjukpenningfall, att man deltar i en aktiv medicinsk
behandling och rehabilitering. Det är villkoret för att man
skall få behålla 80 %. De äldre, långa sjukpenningfallen
uppfyller tydligen inte kraven på den aktiva medicinska
behandlingen.
Försäkringskassornas handläggning av dessa ärenden vägleds av
Riksförsäkringsverkets allmänna råd. Dessa allmänna råd har
utarbetats i etapper under hösten. Verket gick redan i somras,
direkt efter riksdagsbeslutet, ut till kassorna med information
om den nya kompensationsnivån. Informationen innehöll referat ur
propositionen och utskottsbetänkandet. Försäkringskassorna
uppmanades att informera alla som berördes om sänkningen och om
möjligheten att efter ansökan få behålla den högre nivån. Alla
försäkringskassor gick ut med information i olika former till
den här gruppen försäkrade.
Under hösten har allmänna råd utarbetats med medverkan av
kassapersonal som har erfarenhet från den praktiska
handläggningen och tillämpningen ute i kassorna. De allmänna
råden, som skall vara vägledande för kassornas hantering, bygger
i allt väsentligt på skrivningarna i propositionen och
utskottsbetänkandet. Det gäller framför allt skrivningarna om
villkoren för att man skall kunna bevilja den högre
ersättningsnivån.
Villkoren består av krav på aktiva insatser för medicinsk
behandling och rehabilitering. Insatserna skall finnas med i en
av kassan fastställd plan och vara ordinerade av läkare.
Så långt Riksförsäkringsverket kan finna tillämpas de olika
kompensationsnivåerna vid långa sjukpenningfall i enlighet med
lagstiftarnas intentioner. Men det är naturligtvis ofrånkomligt
att det uppstår gränsdragningsproblem när man skall bedöma de
olika behandlingar som finns i praktiken.
Riksförsäkringsverket följer löpande erfarenheterna från
tillämpningen ute i kassorna. Inom verket diskuteras nu någon
form av undersökning av vilka som nu får den lägre ersättningen
på 70 %, för närvarande 44 000 personer. Några konkreta
undersökningsplaner finns dock inte ännu.
Ordföranden: Tack för den redogörelsen. Jag låter nu ordet
gå vidare till Hans Svensson i Försäkringskasseförbundet.
Hans Svensson: Fru ordförande, ärade utskottsledamöter!
Inför denna hearing har Försäkringskasseförbundet riktat ett
antal frågor till försäkringskassorna. Frågorna gäller
kassans erfarenheter från kontakter med de försäkrade med
anledning av förändringen, svårigheterna i tillämpningen och
synpunkter och kommentarer i övrigt. Trots den mycket knappa tid
man har haft till sitt förfogande var svarsfrekvensen näst
intill 100-procentig. Det finns också en stor samstämmighet i de
synpunkter som förts fram.
I flera svar riktas kritik mot både regeringen och utskottet.
Formuleringarna i propositionen respektive utskottsbetänkandet
har även efter de förtydliganden som gjorts, bl.a. i utskottets
betänkande nr 17, på fältet upplevts som mycket svårtolkade.
Många pekar på att de initialt kände en stor osäkerhet. Vid en
strikt tillämpning av reglerna om vem som kan få 80 %
sjukpenning efter 365 dagar i enlighet med utskottsbetänkandet
uppstår svåra avgränsningsproblem. Dessa är svåra att förklara
för den enskilde. Jag skall återkomma till det något senare.
Flera av försäkringskassorna hänvisar i sina svar till den
temadag som Riksförsäkringsverket anordnade under oktober månad
och menar att det där gjordes vissa klargöranden avseende
tillämpningen. Några kassor framför att de innan temadagen
gjorde en betydligt generösare tolkning av lagen, varför det kan
synas förvånansvärt att avslagsprocenten för dem som ansökt om
högre ersättning ändock var så hög vid den tidpunkten.
Jag vill också hänvisa till en artikel som handlar om den här
temadagen. Artikeln, som har rubriken "Var tjugonde långsjuk
fick åttio procent", publicerades i tidningen Socialförsäkring
nr 11 år 1993. I artikeln uttalar Pontus Wiklund ifrån
utskottet: "Vi var helt överens i utskottet att det skulle vara
en mindre del som skulle hamna på 70 procent." För detta synsätt
talar också utskottets justering när det gäller kalkylerad
besparing. Enligt utskottet torde besparingen av
70-procentsnivån bli blygsam i förhållande till vad som tidigare
beräknats.
Hur upplevs lagen av de försäkrade? De svar som har inkommit
tyder på att man uppfattar lagen som orättvis. De försäkrade
anser att det är djupt orättvist att det är de som har varit
sjuka lång tid och tillhör den svagaste gruppen i samhället som
skall få plikta ytterligare för sin skröplighet. Flera personer
som har informerats om att de skall få sänkt ersättning har
framfört stor oro för hur de skall kunna klara sig ekonomiskt.
Ofta har de kostnader för läkarbesök, mediciner och
behandlingar. Dessa kostnader minskar deras marginal
ytterligare, samtidigt som de är en förutsättning för att deras
hälsotillstånd skall förbättras.
På grund av försämrad ekonomi känner sig en del personer
tvingade att avstå från rekommenderad träning eller
sjukgymnastikbehandling. Många anser sig dessutom inte kunna
påverka sin situation när de väntar på en operation eller en
behandling. Av det skälet kan de inte heller få 80 %.
Det här leder tyvärr till en fixering vid ersättningsnivån som
försvårar en konstruktiv dialog med kassans tjänstemän.
Vid kontakter med socialtjänsten i Örebro län har det
framkommit att andelen ansökningar om socialbidrag har ökat
under den senaste tiden. Enligt socialtjänsten hänförs ökningen
till stor del till personer som fått sin ersättning efter ett
års sjukskrivning. Om detta är allmängiltigt innebär det
således att besparingen i stället har medfört en ökad kostnad
för landets kommuner.
Informationsinsatserna från försäkringskassorna har trots den
i början låga andelen ansökningar varit stora. Alla berörda
personer har tillskrivits, och personliga kontakter har tagits
efter hand. Man kan konstatera en uppgivenhet hos de försäkrade
inför besparingarna. Om man är sjukskriven ett år eller längre
tid och ofta är ensam med sitt missnöje kan det vara svårt.
Trots, eller kanske på grund av, detta tycker kassans
handläggare att avslagen har gått att motivera inför de
försäkrade. De personer som har uppburit ersättning enligt lagen
om arbetsskadeförsäkring och då haft en 100-procentig
kompensationsnivå har haft svårast att förstå sänkningen till
70 %.
Det har förts en hel del diskussioner om tillämpningen och
därmed förknippade svårigheter. De nya reglerna uppfattas
allmänt som både svårförståeliga och byråkratiska. Det innebär
att administrationen blir tungrodd och arbetskrävande. Många
kontakter med läkare erfordras, eftersom läkarintygen oftast
saknar den information som är avgörande för ett
ställningstagande.
Läkarna har uttryckt sitt missnöje till kassorna över det
extraarbete som bedömningen medför. Tiden borde användas för
andra ändamål, t.ex. rehabilitering. Kravet på läkarbesök en
gång i månaden ifrågasätts av både läkare och patienter. I vissa
delar av landet är avstånden stora till sjukgymnaster och
läkare, och detta kan utgöra ett påtagligt hinder. Ett faktum
som har väckt många reaktioner hos de försäkrade är de
väntetider för medicinsk rehabilitering eller behandling som de
försäkrade oförskyllt får lida för. Likaså kritiseras att egen
träning inte godkänns även om den ingår i en plan. Detta kan
uppfattas som inkonsekvent, eftersom kassorna tidigare har
uppmuntrat försäkrade till just egen aktivitet och träning.
Den regel som kanske har ifrågasatts mest gäller kravet på att
behandling i form av samtalsterapi skall ges av psykiatriker,
legitimerad psykolog eller legitimerad psykoterapeut för att den
högre ersättningen skall kunna beviljas. I verkligheten tillhör
den kontaktperson som ger stödsamtalet oftast en annan
personalkategori -- i många fall är det en kurator. Flera
psykiatriska kliniker har i skrivelser till kassorna påtalat
denna, som de upplever det, uppenbara skevhet. I går besökte jag
för övrigt lokalkontoret i Emmaboda och träffade personalen. Det
framkom där att inom Emmabodas ansvarsområde finns inte en enda
av dessa personalkategorier representerad. Man har fått göra
flera avslag på grund av att det bara är en kurator som
tillhandahåller stödsamtalen. Det kan vara så att de tänkta
grupperna inte finns representerade över hela vårt land. De
kanske är bättre representerade i tätorterna än på orter som
ligger en bit därifrån.
Som jag sade har flera psykiatriska kliniker hos kassorna
påtalat denna skevhet. De menar att reglerna är både
svårbegripliga och diskriminerande gentemot en redan utsatt
patientgrupp. Jag är benägen att hålla med om det. Tillsammans
med direktören för Försäkringskassan i Malmöhus län, Kurt
Inge Persson, är vi från Försäkringskasseförbundet beredda att
svara på ytterligare frågor från utskottet.
Ordföranden: Tack så mycket för dessa upplysningar.
Ordet går nu till Lennart Persson från Läkarförbundet.
Lennart Persson: Ärade deltagare! På läkarhåll har vi
kontakt med den här problematiken på två sätt -- dels som
behandlande läkare i en patient--läkar-relation med en
försäkrad, dels som förtroendeläkare när vi ur kassans synpunkt
är med i handläggningen.
Vi ser problem med 70-procentsnivån. I en del fall finns det
dock positiva synpunkter som man kanske kan bygga vidare på i
framtiden.
Ett problem, som redan har tagits upp, är att för den förhöjda
nivån erfordras ett aktivt deltagande i behandling och
rehabilitering. De personer som själva medverkar väl i
rehabilitering och behandling och som kanske bara behöver
sporadiska kontakter med läkare -- de kanske får uppföljning
från annan personal inom sjukvård och socialvård, vilket har
poängterats här tidigare -- kan inte erhålla den högre
ersättningen. De personer som alltså själva lägger ner en
betydande möda på sin egen rehabilitering kan inte få högre
ersättning, medan personer som kanske behöver mera övervakning,
hjälp, stöd och incitament för att över huvud taget hålla i gång
sin rehabilitering erhåller högre ersättning. Beroende på graden
av medverkan och stöd får olika personer olika stor ersättning.
Det upplever vi som inte riktigt rättvist.
Ett problem är också att sänkningen till 70-procentsnivån
efter 365 sjukdagar kan innebära att vissa personer kan få
ekonomisk fördel av att få sjukpension eller sjukbidrag med
tillkommande trygghetsförsäkringsförmåner. Det blir
förmånligare att fortsätta att stå utanför arbetsmarknaden än
att försöka återinträda på arbetsmarknaden med begränsad
funktionsförmåga.
Ett annat bekymmer är att reglerna missgynnar personer med
svåra progressiva sjukdomar, t.ex. cancersjukdomar och
degenerativa nerv- och muskelsjukdomar, där sjukdomsförloppet
hela tiden går mot en försämring och där man av rent
psykologiska skäl i många fall vill undvika en tidig
pensionering. Dessa personer uppfyller i många fall inte
kriterierna för regelbunden behandling av den täthet som det här
gäller.
Ett annat problem som har nämnts är att en del personer har
fått svårt att klara sig ekonomiskt med 70-procentig ersättning.
Framför allt har den korta tiden för genomförandet av
förändringen inneburit att en del personer som redan har en
betydande långtidssjukskrivning plötsligt har drabbats av en
reduktion av ersättningsnivån. Det har inneburit en plötslig
belastning på familjeekonomin.
Det finns naturligtvis också en del patienter för vilka
reduktionen av ersättningen har inneburit vissa fördelar i
rehabiliteringsarbetet. De har nämligen själva fått ett större
aktivt intresse av att komma i gång med rehabilitering. Vi har
då kunnat få ett större stöd från de försäkrade när det gäller
att ligga på andra myndigheter, arbetsförmedlingar, AMI m.fl.,
för att de skall kunna komma i gång med ett
rehabiliteringsarbete. Därmed kan de få en högre ersättning. Det
är ett klart problem att väntetiderna för olika typer av
rehabiliteringsinsatser ofta är för långa. Patienterna drabbas
av den sänkta ersättningsnivån under den mellantid då de inte
får aktiv rehabilitering.
Ordföranden: Vi tackar för dessa upplysningar från
Läkarförbundet.
Då har de inledande talarna gjort sina inlägg. Här finns
representanter för Socialdepartementet, Arbetsmarknadsstyrelsen,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Handikappförbundens Samarbetsorgan
(HCK), De Handikappades Riksförbund (DHR), Synskadades
Riksförbund (SRF) och Riksdagens revisorer. Jag förmodar att
många har frågor att ställa. Här finns således åtskillig
expertis som kan tillfrågas. Jag lämnar ordet fritt med
uppmaningen: Kortfattade frågor och kortfattade svar!
Börje Nilsson (s): Utskottet gjorde en vidgning av den
undantagsregel som föreslogs i propositionen. Utskottet
förutsatte i betänkandet att relativt få personer därigenom vid
en avsedd och riktig tillämpning av reglerna skulle komma att få
en sjukpenning på 70 %. Vi sade också att besparingarna
därigenom torde bli blygsamma.
Av redovisningarna har vi fått veta att flertalet sökande har
fått avslag på sin begäran om ersättning med 80 %. En mycket
stor andel får ersättning med 70 %. En annan alarmerande
uppgift är att många av dem som uppbär 70-procentig ersättning
måste söka socialbidrag.
Under det första året har reglerna fått en tolkning som inte
var avsedd från utskottets sida. Nu har jag hört att det är
vanligare att de nya fallen får 80 %. Det skulle vara
intressant att få veta om det kan beläggas med direkta siffror
att en omsvängning är på gång så att flertalet i fortsättningen
kommer att få 80 %. Det var närmast Gustav Jönsson som antydde
att en omsvängning är på gång.
Från utskottets sida sade vi också att det inte kan vara
acceptabelt att man får 70 % till följd av att samhällets
rehabiliteringsresurser är otillräckliga. Jag undrar om det är
så att rehabiliteringsresurserna i något län har varit
otillräckliga.
Gustav Jönsson: Vi har inga siffror med vilka vi kan
belägga den tendens som vi har fått rapporter om muntligt från
personal på kassorna. Dessa rapporter säger att det är mera
frekvent att de nya fallen som passerar gränsen 365 dagar söker
och får 80 %. Men vi har ännu inga samlade siffror som direkt
kan belägga det.
Vi har inte heller några konkreta exempel på att man inte har
kunnat få 80 % ersättning därför att det inte har funnits
resurser för den medicinska rehabiliteringen. Det förekommer att
man får vänta på beslutet om huruvida man får ersättning med
80 % eller inte till dess att medicinsk behandling startar. Om
det kan sägas vara beroende på resursbrist eller det faktum att
en medicinsk behandling av viss karaktär tar några veckor att
planera kan jag inte svara generellt på.
K G Scherman: Jag tror att det har blivit en
missuppfattning. Börje Nilsson sade att någon av de föredragande
hade talat om en hög avslagsprocent. Mot den bakgrunden
resonerade han om en felaktig tillämpning. Vi kanske skall klara
ut detta. Såvitt jag vet är det inte någon hög avslagsprocent. I
verkligheten är den relativt låg. Det intressanta är ju att det
varit en mycket liten andel ansökningar.
Med tanke på hur Börje Nilsson ställde frågan och de
slutsatser som han drog är det väsentligt att stryka under att
vi på Riksförsäkringsverket åtminstone inte har sagt att det
finns några indikationer på att det är en hög avslagsfrekvens.
Man kan därför inte heller dra några slutsatser om att det sker
en felaktig tillämpning. Man kan bara säga att människor än så
länge inte har ansökt om denna förmån.
Börje Nilsson (s): Jag tolkade redovisningen så, att det
stora flertalet, 44 000, hade fått 70 % och att 7 000 hade
fått 80 %. Jag förstår att detta beror på att man måste ansöka
om att få 80 %. Men jag undrar om det har brustit i
informationen. Har de försäkrade inte vetat om detta? Finns det
sådana brister?
K G Scherman: Först och främst är det synnerligen
väsentligt att konstatera om ett lågt utnyttjande av en viss
förmån beror på att man inte ansöker om den eller på att man
ansöker och får avslag. Det är enbart i det senare fallet som
slutsatsen kan dras att tillämpningen avviker från vad utskottet
har avsett.
Gustav Jönsson sade att det nu finns indikationer på att
ansökningsfrekvensen ökar för nya fall. Det skulle kunna tolkas
som att informationen om dessa frågor har slagit igenom först
efter en viss tid. Det är naturligtvis utomordentligt väsentligt
att man informerar om sådana här frågor på ett bra sätt, men med
tanke på att vi lever i en tid av hög förändringsfrekvens måste
vi kanske låta viss tid förflyta.
Vi har insett att vi borde öka ansträngningarna på den här
punkten. Det är emellertid alldeles för tidigt att dra några
slutsatser om huruvida den låga utnyttjandefrekvensen beror på
dålig information, att människor inte känner till detta, eller
på någonting annat. Det är utomordentligt viktigt att vara
vaksam på vad detta någonting annat eventuellt kan vara. Det
måste dock förflyta en viss tid innan vi kan dra några
slutsatser om den saken.
Kurt Inge Persson: K G Scherman har förekommit mig. Jag
kan närmast bekräfta vad han har sagt, nämligen att
grundproblemet måste vara att så få ansöker om den högre
ersättningen. Det är bara ungefär 10 000 i hela landet som har
ansökt. Det är sannolikt problemet. Det är en alldeles för låg
siffra.
Jag kan också bekräfta, vilket tidigare har sagts, att ungefär
en fjärdedel får avslag. Den siffran är månad för månad på väg
ner. Sannolikheten är alltså stor att allt färre kommer att få
avslag.
Detta leder in på diskussionen om huruvida försäkringskassorna
har brustit i informationen. Det är möjligt. Å andra sidan är
det ett memento för lagstiftarna. Om det stiftas så komplicerade
lagar att lagstiftarna själva måste ha långa diskussioner om
innebörden, måste man inse att det inte är så lätt att informera
de försäkrade om när de kan och inte kan söka.
Karl Danielsson: Som vi ser det finns det tre stora
problemområden i den här diskussionen. Det första är
naturligtvis svårigheten att informera om ett krångligt system.
Det andra är bristen på resurser till medicinsk rehabilitering.
Det tredje är bristen på rehabilitering ute i arbetslivet. När
det gäller det senare finns det inte några kollektivavtal att
falla tillbaka på, och vi har inte någon egentlig erfarenhet av
hur rehabiliteringsarbete skall gå till. Jag vill också starkt
framhålla att vi i detta avseende saknar samverkan lokalt mellan
försäkringskassan, andra myndigheter och de fackliga
organisationerna.
Vi har gjort undersökningar bland våra LO-sektioner och
LO-distrikt. De visar entydigt att det verkligen brister i
samverkan mellan försäkringskassan och de fackliga
organisationerna.
Sigge Godin (fp): Såväl regering som riksdag har uttalat
att målet borde vara att ingen långtidssjukskriven skall få sin
sjukpenning sänkt utan att andra alternativ har prövats. Jag
undrar om inledarna kan kommentera detta och redogöra för om
andra alternativ alltid har prövats innan man har sänkt
ersättningsnivån.
Riksförsäkringsverket rekommenderar att denna högre ersättning
inte skall beviljas under väntetid. Det har vi hört här. Det är
ett problem. En del skall börja skolor som inte startar när det
är aktuellt med rehabilitering. De får vänta ett antal månader.
Andra står i kö, som vi har hört.
Min tolkning av utskottets arbete är att vi inte avsåg att det
skulle gå till på det sättet. Man skall inte drabbas för att
samhället inte kan erbjuda de resurser som behövs.
Hans Svensson sade att det var svårt att tolka skrivningarna
och rekommendationerna och att de var byråkratiska. Hans
Svensson som är en erfaren man kanske skulle kunna ge oss någon
vägledning om hur vi skall omformulera skrivningarna och
rekommendationerna så att försäkringskassans personal kan förstå
dem.
Jag stannar där så länge.
Gustav Jönsson: När det gäller frågan om alla alternativ
prövas innan ersättning sänks kan jag konstatera att det här
handlar om medicinsk behandling. Med den tillämpning som nu
gäller ser man på den faktiska situationen. Om det pågår en
medicinsk behandling eller rehabilitering är kraven för den
högre ersättningen uppfyllda. Om det inte gör det har man inte
rätt till den högre ersättningen.
I utskottsbetänkandet står det att Riksförsäkringsverket skall
vara uppmärksamt på om det finns försäkrade som på grund av
brister i resurserna inte får den högre ersättningen och inte
heller den hjälp som rehabilitering innebär. Några sådana
erfarenheter har vi ännu inte samlat på oss. Som svar på frågan
kan jag säga att det inte görs någon speciell undersökning om
det är någon bristsituation som är orsak till att man inte går i
medicinsk behandling.
Sigge Godin säger att man skall ha rätt till 80 % ersättning
i avvaktan på behandling om den inte kan sättas i gång direkt.
När det gäller den medicinska rehabiliteringen tillämpar vi
samma praxis som gäller för yrkesinriktad rehabilitering. Vi ser
på den faktiska rehabiliteringssituationen, om den sjukskrivne
deltar i en rehabiliteringsåtgärd. I det ena fallet är det fråga
om yrkesinriktad rehabilitering. I det här fallet är det fråga
om medicinsk rehabilitering.
Lennart Persson: Egentligen borde en rehabilitering som
startas efter 365:e sjukdagen vara ett undantagsfall. Flertalet
sjukdomar och andra typer av besvär bör naturligtvis utredas och
behandlas i ett så tidigt skede som möjligt. Rehabiliteringen
bör ofta startas parallellt med utläkning och behandling. Den
skall naturligtvis vara både medicinsk och yrkesmässig, som Karl
Danielsson påpekade.
När man måste göra den här typen av ställningstaganden tror
jag att det blir problem. Det finns ganska många personer som
har gått sjukskrivna ett år eller mer. Under den tiden har de
kanske inte varit föremål för någon aktiv åtgärd eller
rehabilitering. Plötsligt drabbas de av den här sänkningen av
ersättningen. Det kan naturligtvis vara svårt att komma i gång
med rehabilitering efter lång tids inaktivitet på den fronten.
Det kan vara missvisande för tillämpningen i ett senare skede.
Då kanske man också har en betydligt tidigare insatt
rehabilitering.
Egentligen bör rehabilitering vara instituerad när ett års
sjukskrivning har löpt ut, utom vid svåra progressiva
sjukdomstillstånd.
Hans Svensson: Jag vill kommentera frågan om alla
alternativ prövas. Utan att kunna svara för alla enskilda fall
tror jag ändå att jag kan säga att den inriktningen finns hos
kassans personal.
Jag vill också säga att jag inte riktigt känner igen den
beskrivning som Karl Danielsson ger i fråga om samverkan mellan
kassorna och de fackliga organisationerna, även om den kanske
mer avsåg situationen när det gäller förtidspensioneringarna än
när det gäller 70-procentsnivån.
De rehabiliteringsresurser som utskottet har förutsatt i
lagstiftningen tillhandahålls inte på alla platser i landet.
Legitimerade psykologer finns t.ex. inte representerade överallt
i landet. Det innebär att samtalsterapi för de människor som i
stället går hos sköterskor eller kuratorer med
"steg-ett-utbildning" inte kan godkännas som behandling med de
formuleringar som för närvarande finns.
Sigge Godin frågade om jag hade några konkreta förslag att
redovisa. Jag kan till utskottet överlämna samtliga yttranden
som vi har fått in från kassorna. För övrigt är det verket som
har normgivningskompetens i den här typen av frågor. Om
utskottets avsikt är att enbart ett fåtal skall gå ner på den
lägre ersättningsnivån kan man dock rent allmänt undra om inte
det också skall vara utgångspunkten när lagstiftningen
formuleras. Nu blir det i stället ett rätt omfattande
administrativt arbete för att pröva rätten att ligga kvar på den
högre nivån. Det är det jag menar med att det blir ett
byråkratiskt sätt att hantera frågan. Utskottet har avsett att
det skall vara ett fåtal som skall ha en lägre ersättning, men
med den här konstruktionen tvingas man göra en prövning genom
ett ansökningsförfarande.
Om alla de mer än 50 000 som är sjukskrivna mer än 365 dagar
skulle ansöka om ersättning hos kassan innebär det naturligtvis
en stor administration. Om utskottets inställning är att det
skall vara bifall i flertalet av dessa fall innebär det en stor
byråkrati för att nå resultatet att ett fåtal skall ha 70 %.
Den kopplingen är värd att beakta.
Vi överlämnar, som sagt, gärna vårt material till utskottet.
Ordföranden: Vi är givetvis tacksamma för detta material.
När det gäller utskottets bedömning vill jag bara erinra om att
den var ett resultat av en krisuppgörelse och en proposition med
anledning därav. I utskottet försökte vi tolka det som att
intentionerna, enligt de första premisser som vi hade fått från
departementet, var att det ändå var relativt få som skulle
drabbas. Nu lyssnar vi och lär. Vi är naturligtvis angelägna om
att det skall vara så litet krångel som möjligt. Vi är, som
sagt, tacksamma för detta material.
K G Scherman: Jag vill tillägga att det finns ett inte så
litet antal gamla surdegar, som vi kallar dem, bland de långa
sjukfallen. Kassorna jobbar intensivt med dessa. Det märks bl.a.
i nedgången av antalet långa sjukfall och uppgången av
förtidspensioneringar.
Vi får nog lugna oss litet innan vi kan säga att vi har den
situation som utskottet har föreställt sig, dvs. att bara de som
verkligen borde vara långtidssjukskrivna är det och kan få den
högre ersättningen. Det finns nog en hel del som egentligen inte
borde stå som sjukskrivna längre. De känner sig heller inte
manade att söka den högre ersättningen.
Karl Danielsson: Ordförande! Om inte min beskrivning av
samverkan med det lokala facket känns igen skulle jag bara vilja
säga att facket, enligt en nyligen gjord undersökning inom
Metallindustriarbetareförbundets område, faktiskt bara var
inblandat i 2 % av de pågående rehabiliteringsärenden som
försäkringskassan handlade. Med detta vill jag inte lägga någon
skuldbörda på någon. Jag bara konstaterar att det är så.
Sture Nordh: Ordförande! Tack för möjligheten att få delta
i detta seminarium, eller samtal. Jag tycker redan att det har
varit utomordentligt lärorikt. Den tydligaste signalen är kanske
utskottets entydiga besked att den normala ersättningsnivån
skall vara 80 %. I de diskussioner som jag tidigare har
deltagit i -- jag har också försökt lära mig en del om
tillämpningen -- har den signalen inte givits.
Till detta kan man lägga den erfarenhet som också understryks
av Läkarförbundets redovisning, nämligen att den
långtidssjukskrivne riskerar att hamna i en situation där en
sjukpension med tilläggsförsäkring från tidigare
arbetsmarknadsdeltagande blir ekonomiskt mer fördelaktigt. Man
kan också lägga till erfarenheten att tillämpningen av
regelsystemet för att få upp huvuddelen till 80-procentsnivån
kräver en utomordentlig administration.
Då blir slutsatsen för vår del relativt enkel att dra,
nämligen att värdet av denna sänkning naturligtvis också borde
diskuteras. Är besparingarna verkligen i den storleksordningen
att de är motiverade? Utgångspunkten borde vara 80 %. Jag tror
att vi under eftermiddagens samtal, som gäller förtidspensioner,
kommer att förstå att vi behöver se på sambanden mellan dessa
två förhållanden. Att ha 80-procentsnivån som lagstadgad grund
skulle förenkla för de långtidssjuka, t.ex. när det gäller de
problem vid progressiva sjukdomar som Läkarförbundet t.ex. har
vittnat om och när det gäller överföringar till socialtjänsten.
Värdet av reformen i dessa avseenden bör ifrågasättas.
Jag vill ta tillfället i akt att understryka att TCO:s
ståndpunkt är att det borde vara en lagstiftning om 80 %.
Sven Magnusson: Bästa deltagare! Man kan göra ett par
reflexioner när man lyssnar till den här debatten -- jag tycker
också att den är intressant. Man kan notera att sjukpensionen
ger ett bättre ekonomiskt bidrag än en normal sjukskrivning. Det
kan föranleda en hel del tricksande med systemet. Det är
olyckligt. Man bör också komma ihåg att det, som besluten nu är,
inte är möjligt att via kollektivavtal förbättra förmånerna. Det
är anmärkningsvärt i sig, men den debatten tänker jag inte
starta just nu. Jag vill bara notera att det är så.
Därutöver undrar jag, precis som Sture Nordh, om det verkligen
är värt besväret att hålla på att administrera sönder sig. Man
skall pröva med olika instanser, t.ex. psykologer och
psykiatriker, för att avgöra om det skall vara 70 % eller
80 %. Utgångspunkten från SACO:s sida är att 80 % är en rimlig
nivå i det här läget.
Sigge Godin (fp): Gustav Jönsson talar om vad man tycker
att utskottet, regering och riksdag har sagt. När det gäller att
man skall pröva andra alternativ står det, hänvisat till era råd
på s. 13, hur detta skall hanteras i kassorna. Det finns inga
delade meningar om på vilket sätt det skall gå till.
Det är min och jag tror hela utskottets uppfattning att
människor som väntar på planerad rehabilitering, som inte kan
sättas i gång på grund av ferier eller på grund av att det är
kö, inte skall ha 70 % utan 80 % under väntetiden.
Lena Öhrsvik (s): Jag ställer min fråga till
Riksförsäkringsverket eller Försäkringskasseförbundet. Den
handlar om överströmning till andra system. Vi har inte berört
eventuell överströmning till arbetsskadeförsäkringen i form av
livränta. Min fråga är: Kan ett antal av dem som inte har ansökt
om 80 % ha ansökt om livränta och fortfarande vänta på besked?
Karin Israelsson (c): Fru ordförande! Jag skulle vilja
veta hur könsfördelningen är när det gäller avslagsyrkandena, om
det är någon övervikt åt något håll eller om det är en jämn
fördelning av det hela. Dessutom skulle jag vilja veta om det
finns någon möjlighet att förenkla lagen så att detta blir mer
lätthanterligt.
Jag har också med intresse läst Riksförsäkringsverkets förslag
till vissa ersättningsregler inom sjukpenningförsäkringen. Där
görs ganska märkliga bedömningar. Man tittar på en reumatiskt
sjuk. I det ena fallet bortser man från om det sker en
behandling som leder till att den sjuke kan gå tillbaka till
arbetslivet, medan man i det andra fallet gör bedömningen att
personen i fråga inte kan få en ersättningsnivå på 80 % när
detta inte är möjligt, detta trots att denne genomgår
behandlingar. Det tycker jag är en strid om påvens skägg.
Jag skulle också vilja ha ett besked om vad som hände på det
seminarium som Hans Svensson beskrev. Han sade att bedömningen
skärptes efter det seminariet. Såvitt jag förstår kan det inte
ha varit intentionerna med betänkandet och riksdagsbeslutet.
Pontus Wiklund (kds): Mina frågor har kolleger i utskottet
redan ställt. Jag vill dock säga följande:
I utskottet hade vi tänkt att detta skulle föranleda ett
aktivt samarbete mellan försäkringskassor och läkare för att
initiera medicinsk behandling och rehabilitering och även för
att få patienter att ansöka om den högre ersättningen.
Att så få har fått 80 % beror, som vi har hört, på flera
saker. Få har sökt. Dessutom beror det på RFV:s tolkningar. Jag
vill framför allt ta upp detta med att man inte får 80 %
ersättning när man väntar på rehabilitering. Det står
uttryckligen i era allmänna råd att den högre ersättningen inte
bör beviljas under den tid man väntar för att påbörja behandling
eller rehabilitering. När vi skrev att det inte är acceptabelt
att den försäkrade får ersättning enligt en lägre
sjukpenningnivå på grund av att samhällets
rehabiliteringsresurser är otillräckliga hade vi tänkt oss att
den försäkrade skulle få 80 % i väntan. Att så få har fått
80 % beror också på formuleringar i vårt betänkande.
Jag vill i första hand rikta mig till Gustav Jönsson på RFV.
Vi skriver att medicinsk behandling också skall avse att
återställa arbetsförmågan. Jag förmodar att det kan vara ett
hinder för att bevilja 80 %, eftersom det är svårt att förutse
om medicinsk behandling kommer att återställa arbetsförmågan
helt och hållet, om man nu menar det.
Vi skriver också att läkarbesök skall företas en gång per
månad. Jag förmodar att också det är ett hinder, eftersom det
många gånger är riktigare och rationellare att ha en
läkarkontakt en gång per månad. Läkare tar inte gärna emot besök
när det inte är nödvändigt ur medicinsk synpunkt. Det skall de
förstås inte heller göra.
Jag vänder mig alltså närmast till Gustav Jönsson med min
fråga: Skulle det innebära att många fler kan beviljas 80 % om
vi lättar på dessa två skrivningar?
Gustav Jönsson: Jag börjar med det som togs upp sist. Å
ena sidan säger man att man trodde att större delen skulle
omfattas av 80-procentsnivån. Å andra sidan har man angivit
kraven för att få dessa 80 %. Det som styr tillämpningen är
skrivningarna om de faktiska kraven för att få dessa 80 %.
Det är situationen, hur gruppen ser ut, som blir avgörande för
hur 70 % eller 80 % faller ut. Jag tror att man, som K G
Scherman nämnde, skall vara klar över att det egentligen handlar
om två grupper. Den ena består av sådana som nu passerar gränsen
365 dagar. De är relativt aktuella. I det fallet kan man tala om
att de inte är medicinskt färdigbehandlade och att det då är
naturligt att fortsätta att stimulera den processen.
Men när dessa regler infördes fanns det ett stort antal -- det
är fortfarande stort -- fall av långa sjukskrivningar. Det rör
sig om människor som sannolikt har gått sjukskrivna i ett antal
år utan att det har vidtagits några åtgärder. Man kan inte
plötsligt räkna med att dessa människor skall uppfylla dessa
krav på aktiva insatser. De stämmer helt enkelt inte med den
bild som man måhända har beträffande denna grupp. För att
besvara Wiklunds fråga: Det är klart att en större andel kommer
att omfattas av 80 % om man minskar kraven och säger att det
räcker med ett läkarbesök varannan eller var tredje månad. Vi
tycker att det var väldigt bra att det angavs precisa krav på
insatser. Det är fråga om vad man vill uppnå med
ersättningsreglerna, vilket syfte man har. Egentligen kan man
fråga sig vilken grupp de ca 40 000 som inte har fått 80 %
tillhör.
Om man minskar på dessa krav kommer, som sagt, fler att
omfattas av 80 %. Man kan då fråga sig om skälen för en
differentiering i fortsättningen, eftersom varje gränsdragning
kommer att innebära problem.
Kommer det att bli en överströmning till andra system? Vi har
inga siffror som visar på det, men sannolikt har förändringarna,
från den 1 april och 1 juli, av kompensationsnivåerna inneburit
att de försäkrade är mer intresserade av att söka
förtidspension. Tidigare innebar det en ekonomisk sänkning att
gå över från sjukpenning till förtidspension. Nu kan det i vissa
inkomstlägen vara tvärtom. Det är klart att detta påverkar de
försäkrades intressen. Men syftet med den här ersättningsformen
-- sjukpenningen -- är ju inte att den skall fortgå år efter år.
Man skall klara ut om det är realistiskt med rehabilitering
eller om det är fråga om en långvarig arbetsoförmåga. Då är
sjukbidrag den relevanta ersättningsformen.
Någon uppdelning mellan könen när det gäller besluten har vi
tyvärr inte för tillfället.
Gunilla Ekvall: Frågan riktades inte direkt till oss i
handikapporganisationerna, men eftersom vi pratar mycket om våra
medlemmar vill jag ändå intyga det som Hans Svensson sade. Man
upplever sig som dubbelt drabbad. Man drabbas först av sjukdom
eller skada och sedan av fattigdom eller åtminstone av stora
ekonomiska problem. Samtidigt som man får lägre inkomster
drabbas man av höjda avgifter på många olika områden.
Jag vill också intyga att medlemmar säger att de faktiskt
tvingas avstå från behandling därför att de inte har råd att
betala vad det kostar. Det kan ju inte vara meningen. Jag vill
också understryka att det är svårt att få rehabilitering.
De krav som har ställts av utskottet, i propositionen, av
Riksförsäkringsverket osv. ställer till problem. Jag kommer
närmast från Neurologiskt Handikappades Riksförbund, där många
medlemmar har progressiva, svåra sjukdomar. Jag trodde att en
person med Parkinsons sjukdom eller MS som får sjukgymnastik två
gånger i veckan automatiskt skulle få 80 % av lönen i
ersättning, men så är det inte. Personen måste dessutom gå till
doktorn en gång i månaden. Det finns det ingen anledning att
göra om man har en sådan sjukdom. Det finns ingen anledning att
springa hos doktorn en gång i månaden. Det är sjukgymnastik man
behöver.
Det finns ett krav på att behandlingen skall bota, förbättra
och återställa arbetsförmågan. Där passar man inte heller in om
man har en progredierande sjukdom där behandlingen syftar till
att behålla funktioner så länge som möjligt och bromsa
försämringar så länge som möjligt.
När vi läste formuleringen i utskottsbetänkandet om sjukdomar
som fortlöpande försämrar patientens hälsotillstånd och som kan
bedömas vara livshotande trodde vi att det gällde just dessa
sjukdomar. Det gäller tydligen sjukdomar som inte är livshotande
på lång sikt utan på väldigt kort sikt. Det kan man tolka på
olika sätt.
K G Scherman: Jag förde noggrant bok på frågorna och kom
fram till att det var några som Gustav Jönsson inte besvarade.
Jag besvarar dem i den ordning de kom.
Karin Israelsson frågade om något förslag som verket hade
åstadkommit. Ingen av oss tre begrep vad det var för ett
förslag. Om vi skall kunna kommentera det måste vi veta bättre
vad frågan gäller.
Karin Israelsson talade om att vi hade skärpt tolkningen av
reglerna vid ett seminarium. Det var inte vad som sades. Det
hade gjorts en precisering av tolkningen. Det skall inte
tolkas som att vi vid ett seminarium hade skärpt tolkningen.
Pontus Wiklund frågade om andelen sjuka med 80-procentig
ersättning skulle öka om man tog bort kravet på att den
medicinska behandlingen också skall återställa arbetsförmågan.
Svaret är ja. Det vore å andra sidan inte särskilt listigt. Om
behandlingen redan har pågått ett år och man inte ser att
åtgärderna återställer arbetsförmågan skall den sjuke
pensioneras. Då skall man varken göra det ena eller det andra
inom ramen för sjukpenningförsäkringen. Det skulle vara att
skicka ut en felaktig signal.
Vi resonerar om vad resultatet av en sådan regel blir, och jag
skulle vilja lägga till följande. Om man vill att alla skall få
80-procentig ersättning skulle man lika gärna kunna säga att
alla får 80 % av lönen. Men det är att dra slutsatser litet väl
snabbt. Man sätter upp ett antal krav för att den sjuke skall få
80-procentig ersättning. De handlar alla om att det skall ske
aktiviteter syftande till att den sjuke skall komma tillbaka
till jobbet. Det allra mest lyckade resultatet av en sådan
bestämmelse skulle kanske vara att alla får 80-procentig
ersättning, beroende på att de är aktiva och snart kommer
tillbaka till jobbet.
Ordföranden: Jag vill bara stillsamt påpeka att förslaget
egentligen kom som ett besparingsförslag. Vi skall kanske ha det
med i bedömningen.
Lena Öhrsvik (s): Ingen kommenterade frågan om
arbetsskadeförsäkringen. Däremot sade ni att det inte finns
några siffror. Ni brukar ju ändå ha en ganska god bild av vad
som händer. Har Försäkringskasseförbundet i sin enkät fått några
synpunkter på eventuell överströmning till livränteprövning?
Karin Israelsson (c): Jag har fått läsa
Riksförsäkringsverkets rekommendationer och allmänna råd i
korrektur. På s. 15 beskrivs ett fall med en reumatiker som inte
får 80-procentig ersättning. På s. 16 skrivs det också om en
reumatiker, och hon får 80-procentig ersättning. Nu ser jag
att det står att personen har en viss nedsättning av
arbetsförmågan; det är väl det som gör att hon möjligtvis kan
komma tillbaka till arbetslivet. Man gör ganska olika
bedömningar av samma sjukdomsbild.
Frågan är om försäkringskassan skall bedöma möjligheterna att
återgå till arbete. Det kan vara en ganska grannlaga bedömning
som ligger bakom ett avslag.
Kurt Inge Persson: Som svar på Lena Öhrsviks fråga får jag
tyvärr säga att vi inte har någon kunskap om det. Vi har inte
fått några indikationer på att det skulle ske någon
överströmning, men vi har å andra sidan inte kartlagt det ännu.
Jag skulle vilja anknyta till ett par andra saker som har
sagts. Vi utgår från att vi ger avslag på ungefär 25 % av
ansökningarna. Det är alldeles för många. Jag skulle förmoda att
vi, om vi tillämpar den tolkning av bestämmelsen som många i
utskottet nu gör, kanske kommer under 10 %.
Om jag inte har räknat alldeles galet skulle då förmodligen
under 5 000 personer få den lägre ersättningen. Jag återkommer
till den fråga som har ställts här tidigare: Är det värt att ha
dessa regler, som leder till en massa byråkrati och besvär för
många försäkrade, med tanke på vilken begränsad krets sjuka de
får effekt för?
Jag kan knyta an till det K G Scherman säger. Meningen är
naturligtvis att det faktum att den sjuke kan få 80-procentig
ersättning i stället för 70-procentig skall leda till att han
eller hon är mer benägen att gå in i en aktiv rehabilitering.
Jag kan utifrån Försäkringskasseförbundets erfarenhet säga
att skillnaden mellan 70 och 80 % i ersättning är minimal när
det gäller viljan att gå in i rehabilitering. Det är helt andra
faktorer som spelar in -- framför allt vad som händer på
arbetsmarknaden. Tillgången på yrkesinriktad rehabilitering,
medicinsk rehabilitering osv. är helt avgörande -- inte om den
sjuke får 70 eller 80 % i ersättning.
Vi kan peka på att det finns ett par faktorer som snarare har
motsatt verkan. Det kan vara lockande att få sjukbidrag eller
förtidspension eftersom det ger mer än 70 % av lönen. Det
upplever vi i flera fall som ett problem.
Jag vill dessutom understryka att vårt jobb påverkas negativt
genom att en stor del av kontakten med den försäkrade upptas av
en diskussion om huruvida den försäkrade skall ha 70 eller 80 %
i ersättning. Denna relation kunde både vi och den försäkrade
givit en annan inriktning.
Ordföranden: Jag vill läsa från s. 16 i
utskottsbetänkandet. Vi skrev där att besparingarna kanske torde
bli relativt blygsamma i förhållande till vad som tidigare
beräknats, men att förekomsten av den lägre nivån som sådan
däremot kan påskynda en rehabilitering, vilket har ett värde i
sig.
Vi tyckte alltså att regeln var viktig ur den aspekten. Detta
påpekar jag bara för att erinra om vad utskottet tidigare har
sagt.
K G Scherman: Nu förstod jag vad Karin Israelssons fråga
handlade om. Det gällde utkastet till de allmänna råden. Jag
skall inte ge mig in i några hårklyverier kring formuleringarna
i just detta avseende, utan bara peka på att det var ett exempel
på följderna av att bestämmelserna handlar om att målet för den
behandling som görs skall vara att den sjuke kommer tillbaka
till arbetet. Jag kan bara konstatera att det är den typ av
mycket svåra bedömningar som försäkringskassorna inte så sällan
tvingas att göra.
Arne Jansson (nyd): De nya reglerna är resultatet av en
krispaketlösning, dvs. en allians mellan borgarna och
socialdemokraterna. Det verkar som om representanter från de
block som har kommit med förslagen har de flesta frågorna.
Jag har följt utvecklingen väldigt noga. Utskottet angav också
att regeringen skulle göra en noggrann uppföljning och
utvärdering. Statsrådet Könberg berättade att han omedelbart
lagt över uppgiften på Riksförsäkringsverket och att verket
skulle återkomma till honom. Det var för två veckor sedan. När
jag frågade statsrådet Westerberg hänvisade han till Könberg.
Det finns en stor kunskap här i salen. Jag undrar därför om
Riksförsäkringsverket har redovisat resultaten av uppföljningen
för statsrådet. För två veckor sedan kunde statsrådet inte
redovisa någonting.
Det är över huvud taget intressant att se hur de sjuka har
drabbats. Vilken besparing har gjorts? Har antalet
förtidspensioneringar ökat? Hur gick det att besöka läkarna på
sommaren? Kunde de sjuka uppfylla kravet att gå till läkaren en
gång i månaden under sommarhalvåret? Det saknas svar på alla
dessa frågor. Det är angeläget att vi får svar på dem. Jag är
speciellt intresserad av att få svar på frågan om vilka
kontakter som skett mellan Riksförsäkringsverket och regeringen.
Ordföranden: Jag vill erinra om att utskottet faktiskt var
enhälligt i beslutet om den 70-procentiga ersättningsnivån.
Vänstern hade en annan uppfattning, men för övrigt var vi
överens. De avvikande meningarna gällde pensionssystemet.
Nils-Olof Gustafsson (s): Jag bläddar förtvivlat i
betänkandet för att hitta Arne Janssons reservation, men det
finns ingen sådan.
Om inte tiden snart hade varit slut hade jag tagit upp frågan
om väntetider, men det får jag göra i ett annat sammanhang.
Lennart Persson från Läkarförbundet tog upp en av de negativa
sakerna. Det gällde hur den lägre ersättningsnivån har drabbat
de försäkrade ekonomiskt. Den synpunkten har sedan inte
utvecklats vidare.
Jag vill be arbetstagarorganisationerna om en kommentar. För
tids vinnande riktar jag mig direkt till LO. De andra
organisationerna kan komplettera. Hur har regeln slagit
ekonomiskt? Jag tror att det vore värdefullt att få en kort
redovisning av det i det dokument som blir ett resultat av
dagen.
Margit Gennser (m): Jag har förstått när jag har lyssnat
på diskussionen att det uppstått en korttidseffekt av den nya
regeln. En viss typ av långtidssjukskrivna drabbas. Det var
ganska många som inte hann söka. Det kan ha berott på
informationsbrister, men också på att den gruppen inte ser ut
som den grupp vi får på längre sikt.
Kan vi för framtida beslutsfattande använda de erfarenheter
som vi har fått under en ganska begränsad tid -- fyra månader --
för att dra långsiktiga slutsatser? Bör vi kräva att få en annan
typ av uppföljning för att få ett bättre beslutsunderlag för
framtiden?
Har man undersökt om effekterna blir olika i olika
sjukkasseområden? Det skulle i så fall kunna bero på att man har
kommit i gång med yrkesrehabilitering och medicinsk
rehabilitering på olika sätt.
Jag har också en fråga som jag ställer till representanterna
för Läkarförbundet. Det gäller de psykiatriska problemen.
Utskottet preciserade vilka typer av terapiformer som skulle
kunna föranleda den 80-procentiga ersättningen.
Försäkringskasseförbundet säger att det finns så många andra
kategorier av stödpersoner som för samtal med patienterna än de
vi angav, och de faller utanför.
Kan man dra en gräns vid det som vi anser vara medicinsk
behandling inom psykiatrin, eller tillhör alla dessa samtal av
olika klass och professionalism psykiatrisk behandling?
K G Scherman: De frågor som tillfaller oss på
Riksförsäkringsverket var de som gällde våra kunskaper och hur
vi sprider dem.
Margit Gennser frågade om fyra månaders erfarenhet av ett
system är för kort tid för att dra slutsatser. Ja, det är alltid
så vid förändringar. Det tar en tid innan de sätter sig. Det är
undantagslöst på det sättet att det som händer de allra första
månaderna inte är typiskt för den mer långsiktiga utvecklingen.
Detta beror t.ex. på informationsbrist och otillräcklig kunskap.
Arne Jansson ställde en fråga om våra kontakter med
statsrådet. Jag förstod nästan inte frågan. Det är alldeles
uppenbart så, att verket alltid står till departementets
förfogande när det gäller att ge departementet del av de
kunskaper som vi har. Så är det självfallet också i detta fall.
Sture Nordh: Jag vill kommentera frågan om kunskaperna om
effekterna av reformerna. Vi kan inte följa enskilda fall och
har inte systematiskt gått igenom alla fall. Men det finns
erfarenhet, och den är redan redovisad. Det finns exempel från
socialtjänsten -- inte alltför få -- på behov av kompletterande
ersättningar. Jag har själv fått redovisningar av detta från
t.ex. Norrköping. Det gäller människor som drabbats av den
sänkta ersättningsnivå vi här talar om. Sänkningen av
ersättningen är utomordentligt allvarlig för den enskilde,
särskilt vid ett fortlöpande behov av behandling.
Det viktiga är ju att vi via Riksförsäkringsverket vet ganska
mycket om bruttosiffrorna. Vi vet däremot inte vad som händer på
mikronivå. Vad händer med den enskilde när de stora
förändringarna av systemen görs och när arbetsmarknaden
samtidigt faller undan? Vilka faktiska överströmningar får vi --
också beroende på den enskildes val -- till sjukpensionering?
Vilka överströmningar får vi till arbetslöshetsförsäkringen?
Vilka effekter blir det av att varje system skall bära sina
delar? Vilken motivation för att gå igenom rehabilitering får
den enskilde när arbetsmarknaden är som den är?
Dessa frågor ligger bakom en gemensam hemställan från LO, TCO
och SACO till regeringen om att en ordentlig utvärdering skall
göras på individnivå. Det kan man göra genom att gå igenom ett
statistiskt urval och se vilka resultat det har blivit. Denna
uppgift har överförts till Utredningen om den nya sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen.
Vi som tagit initiativet skulle uppskatta om utskottet bidrog
till utvärderingen. Det är just resultaten på individnivå som vi
behöver följa. Det är främst när systemet ger önskade resultat
på individnivå som också riksdagens avsikt att åstadkomma en
bättre rehabilitering och återkomst till arbetsmarknaden
faktiskt förverkligas. Jag hoppas på utskottets stöd för att få
till stånd den typen av utvärdering.
Jan Edling: Jag vill börja med att understryka det Sture
Nordh säger. Det är väldigt viktigt att man har ett underlag som
visar hur olika grupper kommer att drabbas när man fattar denna
typ av beslut. I detta fall fanns det inget sådant underlag. Det
har visat sig ge mycket svårartade effekter för de människor som
har drabbats.
De av våra medlemmar som har varit sjuka länge har vi tyvärr
kanske inte alltid så god kontakt med. Jag skulle önska att vi
kunde bli mycket bättre på att ta hand om medlemmar som har
varit sjuka under mycket mycket lång tid.
För att undersöka hur folk med olika ersättningsnivåer inom
LO-kollektivet mår har vi gjort en del beräkningar. Om mannen i
en tvåbarnsfamilj med en genomsnittlig LO-inkomst -- mannen
jobbar heltid och kvinnan trekvartstid -- är sjukskriven under
en månads tid kommer familjen redan vid 86-procentig ersättning
att hamna på det som Socialstyrelsen anger som
socialbidragsnormen.
För en ensamstående mamma med två barn ligger den nivån litet
lägre. Den ligger på 82 % beroende på att det finns
bidragsförskott och liknande med i bilden.
De två enkla fall som jag redogör för här visar att man redan
vid ganska små sänkningar -- från 90 % -- kan hamna på
socialbidragsnormen. Då kan vi räkna ut vad som händer när man
hamnar på 70-procentsnivån. Det blir fråga om stora
omställningar för de grupper som i dag har 80 % av lönen i
ersättning och som sjunker ytterligare 10 %.
Det handlar om överströmningar till system som kommunerna
ansvarar för. Det handlar om överströmningar till system inom
socialförsäkringssystemet som låser fast människor vid ett
tillstånd som blir betydligt kostsammare för samhället.
Förtidspensionering innebär en låsning. Den förtidspensionerade
har mycket svårt att komma tillbaka i arbetslivet igen. Det
finns alltid möjligheter att komma tillbaka efter en
sjukskrivning om man får behandling i rätt
rehabiliteringsinstans.
På LO jobbar vi med att undersöka hur den nya sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen har fallit ut. Otroligt många människor
har blivit felbehandlade ute i samhället under många års tid. Om
dessa människor kommer till någon som är duktig på
rehabilitering och på att tränga in i människors innersta och se
vad de har för restkapacitet kan de slussas vidare och ges
möjlighet att hitta arbete. Vi upptäcker då plötsligt att också
människor med långa sjukskrivningar, t.ex. sådana som har varat
i ett par års tid, faktiskt är rehabiliteringsbara.
Om vi nu för över dessa människor till andra bidragsformer,
t.ex. förtidspension, kommer förmodligen ingen att ta upp dessa
fall igen. Det kommer att bli mycket kostsamt.
Ordföranden: Jag kan upplysa om att utskottet kommer att
anordna en speciell hearing just om rehabilitering och
rehabiliteringsmöjligheter. Dessutom kommer vi på grundval av
våra nya uppgifter -- uppföljning och utvärdering -- att ge
Socialvetenskapliga forskningsrådet i uppgift att utvärdera
förtidspensionerna. Den utvärderingen kommer att gå in på det vi
kallar mikronivå. Dessa tankegångar finns alltså inom utskottet.
Arne Jansson (nyd): Ny demokrati stödde förslaget av den
anledningen att regeringen lovade att noga följa utvecklingen
och återkomma. Jag blir konfunderad över K G Schermans svar.
Såvitt jag kan komma ihåg informerade statsrådet Könberg mig vid
en frågestund om att Riksförsäkringsverket fått i uppdrag att
följa utvecklingen och återkomma till regeringen. Scherman säger
nu att Riksförsäkringsverket står till regeringens förfogande.
Vad gäller?
K G Scherman: Man anar när man får en sådan fråga, hur
enkel den än låter, att man inte skall svara på den.
Svaret är ja på den första frågan och naturligtvis också ja på
den andra frågan. Vi har fått ett formellt uppdrag. Det finns
formulerat i regleringsbrevet. Det jag svarade på var frågan om
det löpande informationsflödet mellan departementet och
myndigheterna. Vid de tidpunkter då departementet har behov av
att få information om vad vi vet lämnar vi över denna
information efter bästa förmåga med hänsyn till att vi inte är
klara med någon stor utredning. Det finns ingen motsättning här.
Jag förstår inte hur man över huvud taget kan skapa en
motsättning mellan å ena sidan det faktum att Bo Könberg har
sagt att Riksförsäkringsverket har ett uppdrag och å andra sidan
det faktum att jag talar om att vi alltid står till
departementets förfogande med den information som vi har
tillgänglig.
Alf Eckerhall: Jag vill lämna två synpunkter. Den första
gäller sättet att ändra lagstiftningen och den andra krångel och
informationsbesvär.
Lagstiftningen på detta område har ju väldigt ofta ändrats i
form av krispaket. Det har medfört snabba ikraftträdanden. Det
har den olägenheten att de som redan har insjuknat -- om de
sänkta nivåerna som i detta fall även omfattar dem -- inte har
möjlighet att försäkra sig själva. Man är inte försäkringsbar om
man är sjuk och vill ha en kompletterande försäkring.
Mitt råd är alltså att statsmakterna bör fatta beslut om nya
regler i god tid. Det finns nu tid att lägga fram förslag om de
olägenheter som vi har varit inne på, dvs. att en högre
ersättning efter långtidssjukskrivning har effekter som inte är
önskvärda.
Min andra synpunkt gäller det krångel och de svårigheter att
informera som bl.a. Karl Danielsson, Karin Israelsson och Sigge
Godin har varit inne på. Arbetsmarknadsparterna bedriver en
omfattande informationsverksamhet om socialförsäkringar och
avtalsförsäkringar. Det faktum att ersättningsnivåerna hela
tiden ändras underlättar inte informationen. Nu finns det
åtminstone ett tiotal nivåer: 0 %, 65 %, 70 %, 75 %, 80 %,
90 %, 95 %, 100 % och 112 %. Som utskottsledamöterna väl vet
kan en kortare tids dubbelarbete ge ännu mer -- t.o.m. 200 % i
ersättning om man är flitig.
Det är svårt att förklara varför det är på det viset. Jag tror
inte att folk riktigt har förståelse för det. De som får 70 % i
ersättning uppfattar det som en bestraffning. De som får 100 %
eller ännu mer ser det som en uppmuntran. Det skapar ett
felaktigt beteende.
Det vi har hört om här i dag är det vi kunde förvänta oss när
reglerna konstruerades. Jag tror inte att någon är förvånad.
Ordföranden: Jag kan säga att vi från utskottets sida är
angelägna om god framförhållning och så klara och enkla regler
som möjligt.
Lennart Persson: Jag vill ge ett kort svar på frågan om
minimikompetens när det gäller psykiatrins vårdpersonal.
Man bör kräva att legitimerad personal skall stå för de
regelbundna kontakterna. Naturligtvis kan också andra personer
vara inblandade i behandlingen, men behandlingen måste ledas av
kompetent personal.
Förhandlingarna ajournerades.
Förtidspensioneringen
Ordföranden: Vi övergår nu till området det ökade antalet
förtidspensioner. Vad utskottet är mest intresserat av är varför
antalet ärenden har ökat på det sätt som har skett. Som jag sade
i inledningsanförandet är vi medvetna om att det under senare år
har fattats en rad beslut som förmodligen har påverkat
situationen. Men vi vill nu ha de sakkunnigas synpunkter på
detta.
Jag ber att få hälsa de nytillträdande hjärtligt välkomna!
Inledare är representanter för Riksförsäkringsverket,
Försäkringskasseförbundet och Läkarförbundet. Jag lämnar först
ordet till K G Scherman, generaldirektör vid
Riksförsäkringsverket.
K G Scherman: Antalet nybeviljade förtidspensioner och
sjukbidrag uppgick under hela 1970- och 1980-talen årligen till
ca 43 000--52 000. 1992 var antalet uppe i 58 900 och 1993
kan ett tillskott beräknas på 60 000. I början på 1970-talet
var alltså 3 % av befolkningen i åldrarna 16--65 år
förtidspensionerade. 1992 var motsvarande andel 7 %.
Vid bedömningen av de här just lämnade uppgifterna skall
observeras att det under senare år har skett en minskning av de
långa sjukfallen. Enligt vår statistik har den i verkligheten
minskat från 161 000 i oktober 1992 till 123 000 i oktober
1993. Beroende på brister i statistiken kan man tyvärr inte dra
den slutsats som annars vore uppenbar, nämligen att minskningen
av de långa sjukfallen har varit mycket kraftigare än ökningen
av förtidspensioner. Jag menar emellertid att man kan dra
slutsatsen att en mycket stor del av ökningen av
förtidspensioner motsvaras av en minskning av de långa
sjukfallen.
Man kan alltså tänka sig att svaret på den av utskottet
ställda frågan är att ökningen av antalet förtidspensioner är en
statistisk företeelse. Men kvar står att nivån på antalet
förtidspensioner är oroväckande hög. Därför finns det ändå
anledning att fundera över dessa frågor. Ett antal orsaker till
den höga förtidspensioneringen kan nämnas.
Arbetsmarknadens förändrade struktur, ett utvidgat
sjukdomsbegrepp och en praxisutveckling, som bl.a. har inneburit
att det ställs lägre krav på den enskilde, framstår därvid
sammanfattningsvis som väsentliga faktorer.
Självfallet inverkar att förtidspension/sjukbidrag i vissa
situationer framstår som det mest eftersträvansvärda
försörjningsalternativet, när övriga alternativ utgörs av
arbetslöshetsersättning eller socialbidrag. Att vara sjuk och
uppbära ersättning från socialförsäkringen ger ofta den högsta
ersättningen och har dessutom i mångas ögon en mer positiv
framtoning än att vara arbetslös eller socialbidragstagare.
För att påverka nivån på förtidspensioneringen krävs bl.a.
positiva insatser i arbetsmiljö och rehabilitering och en bättre
harmoni mellan olika samhälleliga stödsystem. Det krävs också
ändringar i lagstiftningen som mer tydligt än i dag anger att
grunden för ersättning från sjukpenningförsäkring liksom
förtidspension/sjukbidrag är nedsatt arbetsförmåga på grund av
sjukdom eller skada.
Ytterligare några ord om de olika faktorer som jag nu har
nämnt. Först strukturförändringarna på arbetsmarknaden.
Sedan lång tid sker en förändring av arbetsmarknadsstrukturen
så att enkla och okvalificerade arbeten försvinner liksom
arbeten av det slag som betecknats som "reträttposter" för
personer som inte orkar med arbetstakten.
Försäkringskassornas uppfattning är att
arbetsmarknadsmyndigheternas inställning till arbetslösa som är
sjukskrivna eller som har arbetshinder av olika slag ofta är
avvisande.
Storföretagen och den offentliga sektorns omstrukturering
skapar särskilda problem. Divisionalisering och decentralisering
medför inte sällan att omplaceringsmöjligheterna mellan olika
delar av t.ex. en kommunförvaltning eller ett stort företag
försvåras.
Under rubriken anpassning mellan individ och arbetsmarknad kan
nämnas att arbetslösa personer med sociala eller
socialmedicinskt betingade arbetshinder har mycket svårt att
finna arbete. Arbetsmarknaden för denna grupp har stadigt
försämrats.
Under 1950-talet pensionerades ett fåtal personer på grund av
dåliga ryggar. Förtidspension/sjukbidrag på grund av problem i
rörelseapparaten har sedan dess ökat lavinartat.
Under rubriken övervältringsproblem vill jag återknyta till
att förtidspension/sjukbidrag, som ofta framstår som den
ersättningsform som ger den bästa ersättningen, har en
positivare framtoning än arbetslöshetsersättning och
socialbidrag och dessutom ger en tryggare försörjning. Om det
finns möjlighet att välja mellan dessa alternativ är individen
därför mer intresserad av att bli förtidspensionerad och strävar
därför självfallet efter att hamna i den valsituationen.
Sjukdomsbegreppet har vidgats till att omfatta sådant som
tidigare inte räknades som sjukdom. Förskjutningen i
sjukdomsbegreppet är visserligen vetenskapligt väl motiverad.
Men samtidigt öppnar förskjutningen också utrymme för att
"medikalisera" sociala och arbetsmarknadsmässiga problem.
För att en rehabilitering skall komma till stånd är kassan
beroende av att läkare, arbetsgivare, fack och
arbetsmarknadsmyndigheter är positivt inställda till att
rehabilitering skall ske. Men i ett läge med knappa resurser, då
andra myndigheter och intressenter är pressade, blir det ett
tryck på försäkringskassan att pensionera även personer som har
en betydande restarbetsförmåga i ett för vederbörande person
lämpligt arbete. Dessutom saknas vägledning i fråga om hur
kravnivån på arbetsmarknaden i stort skall definieras. Detta bör
rättas till, och det bör bli en klarare lagstiftning på den
punkten. Kravet på den enskilde att aktivt delta i
rehabilitering är för svagt.
Under rubriken läkarnas roll kan nämnas att vi från
försäkringskassorna får signaler om att läkarna i sitt
sjukskrivningsbeteende tar hänsyn till om patienten friskskrivs
till ett arbete eller till arbetslöshet. Det synes som om
läkarna har svårt att friskskriva människor, om alternativet är
arbetslöshet.
Vidare kan konstateras att det generellt räcker med en läkares
utlåtande vid prövning av rätt till förtidspension. Det är i
praktiken mycket svårt att "avstänga" en läkare från rätten att
skriva intyg till försäkringskassan. Vidare är
förtroendeläkarens roll inte tillräckligt aktiv.
Under rubriken regelsystemet vill jag nämna att det
självfallet är angeläget att lagstiftningens motiv är entydiga
och överensstämmande med de mål som statsmakterna formulerar.
Det är inte alltid så. Detta var några exempel, men det finns
många fler.
Det faktum att rätten till SGI försvinner när hel
förtidspension/helt sjukbidrag beviljas är ett hinder i
rehabiliteringen för den som är förtidspensionerad eller har
sjukbidrag.
När det gäller förtidspension/sjukbidrag är det oklart om
begreppet full arbetsförmåga skall relateras till ett på
arbetsmarknaden normalt förekommande heltidsarbete eller om
begreppet skall tolkas så, att den enskilde individens tidigare
arbetsinsats samt hans planerade arbetsinsats inför framtiden,
oavsett hur realistisk denna är, skall utgöra grund för
bedömning av graden av nedsatt arbetsförmåga.
Försäkringskassan behöver utveckla sitt arbete och sin roll i
förhållande till andra rehabiliteringsaktörer. Arbetsgivare,
arbetsmarknadsmyndigheter, hälso- och sjukvård, socialtjänst
m.fl. måste ta sitt ansvar för att genomföra de
rehabiliteringsåtgärder som behövs. Här finns mycket ytterligare
att åstadkomma.
Slutligen vill jag under rubriken försäkringskassans resurser
för prövning nämna att vi just har fått en revisionsrapport från
Riksrevisionsverket, i vilken sägs att kvaliteten på
beslutsunderlaget för pension/sjukbidrag är låg. Företrädare för
försäkringskassorna liksom Riksförsäkringsverket instämmer i
denna kritik.
Det är nödvändigt att försäkringskassorna i fortsättningen
arbetar mer aktivt med rehabilitering också i de längre
sjukfallen, liksom att rehabiliteringsåtgärder planeras in och
genomförs när en försäkrad beviljas sjukbidrag.
Det är vidare angeläget med en regelbunden efterkontroll av
beviljade förtidspensioner genom en förnyad utredning av den
försäkrades möjligheter till rehabilitering och försörjning
genom eget arbete, t.ex. genom en obligatorisk arbetsprövning.
Detta var ett antal faktorer som kan vara orsak till att det i
dag är ett så utomordentligt högt antal förtidspensioner -- ca
400 000. Om andelen förtidspensionerade hade motsvarat den som
var 1970, skulle den i dag vara 170 000.
Hans Svensson: Som jag tidigare sade på förmiddagen har vi
från förbundets sida gjort en snabb insamling av kassornas syn
på dessa frågor. Jag skall redovisa några synpunkter. Jag kommer
sedan att överlämna materialet i dess helhet till utskottet.
Enligt kassornas uppfattning har ingen förändring av betydelse
skett när det gäller tillämpad praxis för beviljande av
förtidspension. Den praxis som finns är gammal och ligger fast.
En del kassor uttrycker dock vissa tolkningsbekymmer med de
bestämmelser som nyligen har trätt i kraft. Det gäller främst
rätten till hel förtidspension i kombination med vissa
uppdragsinkomster samt den restriktiva bedömningen vid en
fjärdedels förtidspension. Dessa regelförändringar har dock
inget att göra med den oroande utvecklingen av antalet
förtidspensioner.
Det som flertalet försäkringskassor tar upp som förklaringar
till ökningen är sambandet med förändringarna på
arbetsmarknaden, dvs. en hög arbetslöshet och ett annorlunda
arbetsutbud. Samtidigt som tillgången på mer enkla och
okvalificerade arbeten kraftigt har minskat har också kraven på
utbildning och hög produktivitet ständigt ökat. Korta
utbildningsinsatser i samband med rehabilitering är ofta
otillräckliga.
Arbetsmarknadsmyndigheternas inställning till arbetslösa som
är sjukskrivna eller som har arbetshinder av olika slag gör att
dessa inte prioriteras. Arbetsgivarna har i dag inte heller
ekonomiska incitament för att bereda arbete för dem som är
långtidssjukskrivna, vilket också inverkar negativt på
möjligheten att lyckas med rehabilitering.
Andra typer av omstruktureringar som har betydelse, något som
också K G Scherman tog upp, är en ökad bolagisering med en
decentralisering av ansvar till mindre enheter. Därigenom
uppstår mer eller mindre vattentäta skott inom de stora
företagen men också inom offentlig förvaltning, vilket medför
ökade svårigheter att göra omplaceringar m.m.
Antalet långa sjukfall har rent historiskt sett ökat kraftigt
under 1980-talet. Det gäller inte minst de riktigt långa
sjukfallen. Den tidigare fördelaktiga ersättningen från
arbetsskadeförsäkringen efter tre månader kan ha spelat en viss
roll för denna utveckling. Under 80-talet skedde, som ni alla
vet, en dramatisk praxisförändring för arbetssjukdomarna, vilket
innebar att närmare nio av tio prövade besvär från exempelvis
rörelseorganen godkändes. Kombinationen bristande resurser och
långa handläggningstider hos kassorna försvårade arbetsprövning
och rehabilitering innan skadan var avgjord. När sjukfrånvaron
har varat i ett halvår eller mer är det också väl känt att
rehabiliteringspotentialen blir väsentligt lägre.
En så kraftig ökning av antalet långa sjukfall som skedde
under 1980-talet får därför naturligtvis också ett genomslag i
ett ökat antal förtidspensioner. Vid denna tidpunkt saknade
också kassorna verkningsfulla instrument som t.ex.
Dagmarpengarna och medel för inköp av yrkesriktade tjänster.
Att ökningen av förtidspensioner just nu är särskilt markant
är inte särskilt förvånande. De regelförändringar i
sjukförsäkringen som nyligen har genomförts får till konsekvens
ett ökat antal sjukbidrag och förtidspensioner. Jag vill
särskilt nämna den begränsning av ersättning för rehabilitering
som från januari 1992 inskränktes till i princip ett år, likaså
övergången från sjukpenning till förtidspension som i princip
också skulle ske efter ett år. Sänkningen av ersättningen från
sjukförsäkringen, som vi debatterade här på förmiddagen, i
kombination med de allmänna och avtalsbaserade försäkringarna
har säkert också haft sin betydelse.
Dessa ändringar sammantaget för naturligen med sig att
försäkringskassorna tidigare än förut aktualiserar frågan om
förtidspension. Detta sker också i en mycket besvärligare
arbetssituation.
En annan förklaring till ökningen kan ligga i befolkningens
ålderssammansättning. De stora barnkullarna på 40-talet har nu
börjat uppnå en mer aktningsvärd ålder. Det innebär också att vi
förväntar oss ett ökat antal nya förtidspensioner under de
kommande åren, alldeles oavsett övriga faktorer som påverkar
detta.
Andelen förvärvsarbetande kvinnor i Sverige har ökat från
drygt hälften under 60-talet till ca 80 % i början av 90-talet.
Kvinnorna har inte haft de mest välbetalda, stimulerande och
utvecklande jobben precis. I stället har många fått dubbelarbeta
och slita hårt i vårdyrken, eller också har de haft mer ensidiga
jobb inom inudstrin.
Det här visar sig också i en ökad frekvens av
förtidspensioner. Speciellt gäller det kvinnorna i åldersgruppen
40--59 år. I början av 80-talet pensionerades fler män än
kvinnor i den åldersgruppen. Men sedan 1983--1984 är det
tvärtom. Det finns naturligtvis fler orsaker till den här
ökningen än de som jag har berört just nu, men de hoppas jag kan
komma fram i den fortsatta utfrågningen.
Helt kort vill jag beröra vad man gör ute på kassorna. Vi har
fått redovisat att det pågår en rad olika projekt och särskilda
satsningar, som syftar till att förebygga och hindra onödiga
förtidspensioneringar. Det kan gälla allt från granskning av
sjukskrivningspraxis till att identifiera riskgrupper för
förtidspension eller långvariga sjukskrivningar. Även olika
typer av mer aktiva rehabiliteringsinsatser under
sjukbidragstiden prövas.
De företrädare för försäkringskassorna som finns här i dag kan
säkert också ge flera konkreta exempel på åtgärder som vidtas
eller planeras med anledning av den oroande utvecklingen.
Jag skulle också avslutningsvis vilja passa på att tacka
utskottet för initiativet till den här utfrågningen, där
försäkringskassorna på detta sätt kan få tillfälle att framföra
synpunkter. Ett litet önskemål från vår sida är dock att till en
kommande gång kanske få litet mer tid att analysera de frågor
som utskottet vill ha svar på.
Till det här debattavsnittet har jag med mig tre Persson.
Per-Ingvar Persson och Gustav Persson som båda är ledamöter av
FKF:s styrelse och ordförande i var sin socialförsäkringsnämnd,
och Kurt Inge Persson, som är direktör för Malmöhus kassa.
Ordföranden: Vi tackar för det. Det där med tiden är vi
medvetna om, men vi kommer igen.
Lennart Persson: Jag är ordförande i
Förtroendeläkarföreningen, den förening inom Läkarförbundet som
finns för förtroendeläkare, och är i min vardagliga gärning
neurolog. Jag arbetar då med människor med både synliga och
osynliga handikapp.
När det gäller sjukpensioneringen och problemen runt den är
naturligtvis arbetsmarknadssituationen en bidragande faktor till
att det är svårt att återföra människor med begränsning av
arbetsförmågan till yrkeslivet igen.
Tyvärr har gränsen för när man börjar sänka prioriteringen för
rehabiliteringsarbete successivt sjunkit från de ursprungliga 60
åren, som man hade tänkt sig, ned till i praktiken nu ofta
40--45 år. Man ser ofta att människor i medelåldern kanske inte
lika aktivt återförs i arbete som egentligen vore önskvärt,
beroende på att det finns så många som är betydligt yngre som
också behöver de här insatserna.
De resurser som finns i sjukvården, på försäkringskassor och
inom arbetsförmedlingar, AMI och liknande är alltså
begränsade.Det är helt enkelt svårt att komma till. Det kan göra
att många får insatserna insatta för sent och kanske också får
felaktiga åtgärder. Det gör att man kanske inte återvinner
arbetsförmågan.
Vi ser också att allt fler begränsat arbetsföra slås ut. Många
med begränsad arbetsförmåga har arbetat i små företag. Många av
de här små företagen har gått omkull i den konjunktur som råder.
De begränsat arbetsföra förlorar arbetet. Då ställs man inför
det praktiska problemet att man helt enkelt inte hittar någon
som vill anställa de personer som har reducerad arbetsförmåga.
Det här är mycket tragiskt, därför att för många av de här
människorna är arbetet, precis som för alla oss andra, en viktig
del av livet, av det sociala livet och av självförtroendet, som
hänger samman med detta.
Det finns också en tendens som vi ofta ser bland
korttidsutbildade. Det är svårt att få korttidsutbildade åter på
arbetsmarknaden. Ofta är det människor med rätt måttliga
medicinska problem, men med långa sjukskrivningar av
inaktiverande art. Där beror det ofta på problem i relationen
mellan sjukvård och försäkringskassa att insatser sätts in
alldeles för sent.
Vi ser också ett problem med att många människor som behöver
en skyddad verksamhet slås ut från arbetsmarknaden. De har
mycket begränsad arbetsförmåga, men det är av sociala och
psykologiska skäl viktigt att de hålls kvar ute i yrkeslivet,
åtminstone på deltid. Även skyddade verksamheter har alltmer,
enkelt uttryckt, skaffat sig krav på räntabilitet på satsat
kapital, dvs. man vill ha personer som är produktiva och som kan
ge vinst. Vi skulle behöva någon form av verksamhet av typen
industriell terapi eller de gamla skyddade arbetena, ett Samhall
2, så att säga, som skulle kunna hjälpa människor till en
meningsfull aktivitet, även om de inte är direkt lönsamma. Vad
man nu menar med det.
Vi upplever också en hel del problem när det gäller underlagen
för socialförsäkringsnämndernas bedömning. K G Scherman
poängterade att man kanske skulle önska sig mer aktiva
förtroendeläkare. Förtroendeläkaren är ju en medicinsk konsult
åt försäkringskassetjänstemannen och kopplas in när
tjänstemannen så önskar. Vi skulle nog helst se att alla
läkarintyg och alla utlåtanden som går till
socialförsäkringsnämnden gick genom händerna på
förtroendeläkaren också, just för att tillgodose kravet på att
man verkligen har ett bra underlag för att kunna fatta ett
rättvist beslut för den försäkrade.
Ofta behöver också underlaget för socialförsäkringsnämnderna
förbättras när det gäller kvaliteten. Det är väsentligt att man
har en förstärkt kompetens när det gäller handläggningen i
socialförsäkringsnämnderna; föredragande med en ökad kunskap
om det enskilda fallet.
Inte minst behövs det också bättre läkarintyg, intyg som är
mer ägnade att ta ställning till rehabiliteringsfrågor,
bedömning av arbetsförmågan, mer än bara en dokumentation av
vilken åkomma som vederbörande har drabbats av. Där fordras
ökade insatser i utbildningen av läkarkåren. Det fordras bättre
kontakter mellan försäkringskassa och sjukvård. Inte minst
behövs det belöning och även kanske möjligheter att bestraffa
eller negativt belöna bra respektive dåliga intyg.
Sedan tror jag också att det är viktigt att kassan har
möjligheter att snabbt kunna få en medbedömning. Om man inte får
ett bra underlag för bedömning till sin socialförsäkringsnämnd
eller för kassatjänstemannens beslut drabbar det ju i första
hand den försäkrade. Det är viktigt att man upparbetar bra
kontakter mellan sjukvård och försäkringskassa för att man
den vägen skall kunna se till att man skaffar ett bra underlag
för de beslut som tjänstemännen i socialförsäkringsnämnderna
sedan fattar.
Bengt Lindqvist (s): Fru ordförande! Jag tycker att det
var tre intressanta bilder vi fick av orsakerna till den snabbt
ökande förtidspensioneringen. Jag tror vi alla känner stark oro
för den pågående utvecklingen, och vi är alla benägna att
försöka finna de åtgärder som drar ned på förtidspensioneringen
i vårt samhälle. Men då gäller det också att förstå orsakerna
bakom. Jag skulle vilja att vi ägnar litet mer tid åt att borra
i de tänkbara orsakerna och att vi försöker få en tydligare bild
av det.
Jag kände att K G Scherman -- om man skall göra en jämförelse
mellan de tre presentationerna -- lade "skulden" mer åt den
enskildes håll. Det handlade om det enskilda perspektivet, den
enskilda människans uppträdande i det här systemet, medan jag
tyckte att Hans Svensson var mer inne på arbetsmarknadens
funktionssätt. Det är oerhört viktigt att förstå litet bättre
hur de här bilderna faktiskt ser ut. Om de människor vi talar om
i den här kretsen är desamma och om de är ungefär lika många är
det egentligen en spegel av hur arbetsmarknaden förändras och
hur produktivitetskrav och sådant ökar, eller handlar det om att
det inom det här systmet finns lockelser för enskilda människor
att uppträda på ett visst sätt?
En annan dimension är rehabiliteringens förmåga att fånga upp
de här människorna och hjälpa dem tillbaka ut i arbetslivet
igen. I vilken utsträckning spelar dagens brister i
rehabiliteringsorganisationen in?
Vi talade tidigare om slopandet av arbetsskadesjukpenningen.
Jag skulle gärna vilja att ni också kommenterade dess betydelse
i det här sammanhanget, som en orsak till att
förtidspensioneringen har ökat.
Det finns också betydande regionala skillnader. Det vore
intressant att höra om detta enligt olika tolkares uppfattning
är ett uttryck för att försäkringskassorna uppträder olika eller
om det är faktiska förhållanden på platsen som gör det.
Slutligen: Varför ökar de ungas inslag i förtidspensioneringen
nu? Det är kanske det mest oroande.
Sigge Godin (fp): Jag har ungefär samma frågeställningar
som Bengt Lindqvist. När K G Scherman talade om ökade
rehabiliteringsåtgärder och Lennart Persson i samma andetag
säger att han har en känsla av att man inte är riktigt lika
aktiv när det gäller att sätta människor i rehabilitering när de
är över 40--45 år, skulle jag egentligen vilja vända mig till
Gerhard Larsson och fråga honom -- om han får ordförandens
tillåtelse att svara -- hur han ser på de här frågorna, som han
är mycket väl bevandrad i.
När K G Scherman sade att det är angeläget med regelbunden
efterkontroll kändes det precis som om det var ett önskemål som
ni har på Riksförsäkringsverket. Vem skall leva upp till det?
Har ni inte tagit tag i den frågan? Tänker ni göra det, eller
hur skall det gå till? Det finns ju en del avarter i systemet
som kassorna måste följa upp. Hans Svensson kanske har
synpunkter på detta.
Bengt Lindqvist var väldigt mycket inne på rehabilitering. När
sjuklön infördes skulle man överföra personalen i kassorna till
rehabiliteringsuppgifter. Detta har gått mycket trögt och
kritiserats av bl.a. generaldirektören. Min fråga är: När har
man flyttat över all personal, Hans Svensson? Det här brådskar
faktiskt.
K G Scherman: Min vision var att peka på olika inslag i
bilden. Bengt Lindqvist sade att jag lade skulden mer åt de
enskildas håll. Jag vill peka på att det finns faktorer hos både
de enskilda och arbetsmarknaden. Det är mycket viktigt att ha
det perspektivet. Det är alldeles för ofta så att man antingen
säger att det är den förskräckliga arbetsmarknaden eller att det
är den förskräcklige enskilde. I verkligheten är det ett samspel
mellan alla dessa faktorer. Det tror jag har stor betydelse.
Jag har själv den uppfattningen att man under de senaste
10--15 åren kanske inte har pratat så mycket om den enskilde och
frågan om kraven. Men rent analytiskt har det nog hela tiden
stått klart att den enskildes agerande har stor betydelse här,
liksom självfallet läget på arbetsmarknaden.
Jag strävar nu inte efter att vara fullständig. Det var någon
som sade att jag pratar alldeles för mycket. Jag tar bara upp
två andra saker. Den ena är vem som skall ta hand om
efterkontrollen. Svaret är att det är försäkringskassorna. Jag
vill påstå att någon sådan efterkontroll inte görs i dag. Det är
en ganska stor resursfråga, faktiskt, att systematiskt sätta i
gång med detta. Men vi gör numera den bedömningen att detta
måste vi hävda och måste vi göra.
Slutligen kan jag som svar på frågan om överflyttningen av
folk glädja utskottet och mig själv med att man numera,
åtminstone om vi ser på statistiken på riksnivå, fört över de
resurser som skulle föras över. Det är fortfarande några kassor
som släpar efter. Jag kan förvissa utskottet om att jag ligger
efter dem som en igel.
Gerhard Larsson: Fru ordförande! Jag har stött på frågorna
om förtidspensionering i en del sammanhang där jag har arbetat
den senaste tiden. Jag tycker att det finns tendenser i
utvecklingen som är oroande, inte enbart ökningen utan i
synnerhet att ökningen ligger koncentrerad i mellangrupperna och
bland de allra yngsta i arbetsför ålder.
Det finns en rad förklaringar till detta. En hel del har
nämnts här. Jag vill peka på några saker som inte kommit upp så
tydligt hittills. Vi har varit inne på arbetsmarknadsläget.
Människor som är sköra befinner sig i en besvärligare gråzon i
nuläget jämfört med tidigare på grund av den höga
arbetslösheten. Det finns ett par saker där som jag tror är
viktiga att komma ihåg.
Av dagens arbetslösa är det 30 % som inte har någon
inkomstrelaterad ersättning, vilket betyder att man är beroende
av behovsprövade bidrag från socialförvaltningen för att få sin
ekonomi tryggad. Detta tillsammans med arbetslöshet är en risk
för att man intresserar sig mer för sjukbidrag och så småningom
förtidspension.
Vi har också som en konsekvens av arbetsmarknadsläget ett par
hundratusen människor i ungdomspraktik och arbetslivsutveckling.
Det är människor som arbetsgivare har utan någon kostnad, medan
man måste betala på sedvanligt sätt om man anställer människor
som är sköra.
Jag vill också peka på, vilket inte har direkt med
arbetsmarknadsläget att göra, risken för utestängning. Att vi
har ett rehabiliteringsansvar hos arbetsgivare för människor som
mår dåligt på arbetsplatsen och att vi har ett
arbetsgivarinträde i sjukförsäkringen är i och för sig positiva
saker. Men det finns en baksida i form av att man lätt drar sig
för att anställa personer som är sköra. Det behövs vissa
korrigerande åtgärder i det avseendet.
Jag tror också att det är viktigt att ta upp de ekonomiska
incitamenten när det gäller arbetsgivare och
anställningsmöjligheter. I dag betalar arbetsgivaren de första
14 dagarna av en sjukskrivning, medan det allmänna, via
socialförsäkringen, betalar långtidssjukskrivning och
förtidspensionering. Det betyder att när en person mår dåligt
och är borta länge finns det inga speciella ekonomiska
incitament. Det är av andra skäl man engagerar sig på det sättet
hos en arbetsgivare. Som några har varit inne på behövs det mer
positiva möjligheter till rehabilitering.
Låt mig, eftersom jag blev apostroferad med anledning av
Samhall, peka på att vi i dagsläget borde ha haft ett ungefär
fyra gånger så stort Samhall om vi skulle ge handikappade samma
möjligheter till arbete i dag som för två år sedan. En sådan
dramatisk förändring har vi på arbetsmarknaden.
Men det jag vill peka på med den här bilden är ett av våra
företag där vi erbjuder försäkringskassorna och andra
arbetsgivare tillfälliga arbetsplatser. Den visar vad det går
att åstadkomma med en rehabiliteringsinsats. Av de personer som
har varit sjukskrivna över i genomsnitt en treårsperiod har
efter en tids arbete och ett par månaders anpassning i någon av
våra anläggningar 60 % kunnat komma tillbaka till arbete.
Jag vill peka på några åtgärder. Jag tror att det är viktigt
att man gör en bredare mer vittomfattande prövning innan någon
från sjukbidrag övergår till förtidspensionering. Beslutet skall
inte enbart grundas på ett medicinskt utlåtande, utan det skall
göras en rehabiliteringsprövning i reell arbetsmiljö av personer
som har vana att anpassa arbetssituationer till människors olika
förutsättningar. Det behövs en vidgning, en mer allomfattande
rehabiliteringsprövning.
Jag tror också att det är viktigt med en bättre ekonomisk
trygghet vid arbetslöshet, om vi inte skall få en fortsatt
negativ utveckling av förtidspensioneringen, på det sätt som jag
upplever nu finns. Jag tror dessutom att det är betydelsefullt
att vi också tar upp de ekonomiska incitamenten för
arbetsgivare.
Jag talade om att övergången från den korta sjukskrivningen
till långtidssjukskrivningen bör få en annan uppläggning och en
tydligare koppling. Tyvärr tror jag, sett ur ett humanitärt
perspektiv, att vi måste ha en lagstiftning som gör att
arbetsmarknaden inte blir tudelad, utan att människor som
tillhör de svagare grupperna och de som är funktionshindrade kan
få sin del av arbetsmarknaden. Annars är jag rädd för att
utestängningseffekterna kommer att stärkas de närmaste åren.
Det viktiga som jag vill peka på för utskottet är inte att vi
de senaste ett två åren har den här ökningen, utan det är
trenden att ökningen ligger i mellangruppen och bland de yngre
personerna.
Jan Edling: Det har pratats väldigt mycket om sambandet
mellan förtidspensioneringen och arbetsmarknaden. Jag tänkte
belysa det litet ytterligare genom statistik som jag har tagit
fram helt nyligen.
Varje prick som syns på diagrammet (bild) visar en svensk
kommun. Ni kan se att de kommuner vi har i Sverige hopar sig
längs en linje som ser ut att ha ett samband med något.
På y-axeln har vi antalet förtidspensionerade i procent av
alla 16--64-åringar. På den andra axeln har vi arbetslösa och
personer som är i åtgärder i procent av 16--64-åringarna. Det är
oktober månad i år som avses här.
Här ser vi att en kommun som har många personer arbetslösa
eller i åtgärder av något slag med all sannolikhet också har en
högre andel förtidspensionerade. Vi kan se att det finns ett
mycket starkt samband mellan sysselsättningsläget och
förtidspensioneringen. Det har alltid varit på det sättet.
Det där kan vi också se om vi tittar på sjukförsäkringen. I
högkonjunktur går sjukförsäkringssiffrorna upp, kostnaderna blir
större, sjuktalen går upp, hjulen går för fullt i samhället. I
lågkonjunktur händer andra saker med sjukförsäkringen. Det finns
ett starkt samband mellan alla de här grenarna.
Om man tittar litet grand på vad som hände utomlands på
70-talet, när man i Europa släppte upp arbetslösheten till
nivåer som liknar dem vi har i Sverige numera, ser vi att
följande inträffade: Utgångsläget var en situation där man i de
grupper som mest blir förtidspensionerade hade 55--64-åringar.
Om vi tittar på männen i den gruppen ser vi att det var väldigt
många män som hade en anställning på den tiden. Det var inte så
stor skillnad mellan Sverige och övriga länder i Europa.
Men så fort arbetsmarknadsläget förändrade sig föll just den
här gruppen äldre bort från arbetsmarknaden. Tittar man 20 år
senare, 1990 ungefär, ser man att vi i Sverige fortfarande hade
en mycket stor andel av den här åldersgruppen kvar i
sysselsättning, medan den gruppen i alla andra länder med hög
arbetslöshet hade fallit bort i mycket mycket hög omfattning.
1990 låg vi tillsammans med Japan bäst i världen när det
gällde att ha stora andelar av de äldre med i arbetskraften. Nu
förändras detta mycket snabbt. 80-talets arbetsmarknad är inte
densamma som 90-talets arbetsmarknad. På 90-talet ger sig allt
det vi byggde upp på 80-talet till känna på olika sätt. Alla de
belastningsskador som utvecklades, och som då fortfarande fanns
under andra diagnoser, resulterar nu, i ett sämre
arbetsmarknadsläge, i många fall i förtidspensioneringar.
Vi ser också att åldersfaktorer och annat hela tiden har
påverkat förtidspensioneringen i Sverige, men kostnaderna för
förtidspensioneringen har hittills, under 80-talet, legat stilla
på ungefär 1,9 % av BNP. Men det som snabbt händer nu när
arbetslösheten stiger är att kostnaderna ökar till 2,5 % av
BNP. Vi har alltså en betydligt starkare ökning än vad som
någonsin har skett tidigare.
Jag tror att man också kan säga att sambandet mellan
arbetsmarknadsläget och det som händer med människor som
försvinner ur arbetsmarknaden egentligen är ännu tydligare än
vad vi ser av de här siffrorna. Det vi vet är att någon gång i
slutet av 80-talet avskaffades möjligheten att förtidspensionera
sig av arbetsmarknadspolitiska skäl. De siffror ni ser här visar
ändå att det finns ett arbetsmarknadspolitiskt skäl kvar i dag
på något sätt, även om det döljs bakom medicinska faktorer. Är
man litet krasslig, speciellt i högre ålder, kan man förmodligen
med medicinska diagnosers hjälp få en förtidspension. Men har
man ett jobb i utsikt väljer man antagligen att stanna kvar i
det jobbet så länge man någonsin kan. Skillnaden när
arbetsmarknadsläget förändras blir att fler och fler utsätts för
en situation där man prövar om inte möjligheten till ersättning
går att trygga på andra sätt, nämligen genom förtidspension.
Jag tror att situationen med förtidspensioneringens ökning
skulle ha varit ännu värre om vi inte hade gjort någonting annat
på företagen. Vi kanske inte har så stor kunskap om hur stor
omfattningen av detta är. Men i studier som har gjorts på
enskilda företag kan man ganska tydligt se att det i de
neddragningar som har skett på företagen är de allra äldsta
grupperna som försvinner ganska snabbt. Men de försvinner inte
genom att företagen tar i anspråk, som man gjorde på t.ex.
58,3-årstiden, samhällets resurser. Utan nu betalar man i ökad
utsträckning av personal med garantipensioner och liknande. Jag
skulle tro att om vi undersökte och försökte hitta statistik på
hur många som har garantipensionerats, skulle vi se att det är
en mycket stor ökning av antalet människor som nu försvinner,
precis som skedde i Europa i början av 70-talet, när
arbetslösheten gick upp där.
Vi kan också se på sysselsättningssiffrorna i dag, för det
viktiga är inte att enbart titta på arbetslöshetssiffrorna, utan
man måste också titta på sysselsättningsläget som helhet. 1990
hade vi den högsta andelen sysselsatta i procent av befolkningen
i hela Europa. Vi hade nämligen 52 % av befolkningen i arbete.
På kort tid, till 1993, har vi alltså minskat den andelen till
45 %. I den här gruppen är kanske hälften arbetslösa, men den
andra hälften är människor som inte kommer in på
arbetsmarknaden, människor som utestängs av olika skäl,
människor som garantipensioneras och människor som
förtidspensioneras med samhällets hjälp, som vi i dag pratar om.
Alla dessa faktorer tillsammans betyder en mycket kraftig
nedgång av antalet sysselsatta speciellt i dessa åldergrupper,
kanske mer än vad vi kan förmoda. Att det nu statistiskt ser ut
som att en del yngre eller medelålders människor har större
ökning än andra beror förmodligen på att de allra äldsta
grupperna hellre garantipensioneras än att man så att säga går
samhällsvägen. Därför blir den statistiska effekten den att
gruppen medelålders människor uppvisar en snabbare ökning.
Det var några siffror som kanske kan hjälpa till vid
bedömningen av ärendet.
Hans Svensson: Jag begärde ordet för att besvara några av
Sigge Godins frågor. Nu har K G Scherman bemött dem, men jag
skall ändå göra en kort kommentar.
När försäkringskassorna utifrån de resurser som var givna hade
att öka aktiviteten på rehabiliteringsområdet, valde man att öka
insatserna på de långa sjukfallen och på att förhindra eller
begränsa uppkomsten av nya långa sjukfall. Det har skett på
bekostnad av en systematisk uppföljning av beslutade
förtidspensioner.
Sigge Godin frågade om man har fört över resurserna. Enligt
vår uppfattning har kassorna gjort det under hösten. Så det som
var utlovat skall vara genomfört.
Kurt Inge Persson: Jag tänkte närmast utgå från de frågor
som innehöll önskemål om att vi fördjupar oss i arbetslöshetens
effekter. Vi har gjort en mycket begränsad, men dock,
undersökning där vi har tittat på ett slumpmässigt urval av 100
nybeviljade förtidspensionsfall. Då fann vi att hela 30 % bland
dem som fått förtidspension var arbetslösa. När man jämförde den
gruppen arbetslösa förtidspensionärer med andra
förtidspensionärer, såg man att de arbetslösa tidigare varit
gifta i större utsträckning än de övriga. Det fanns ett större
inslag av invandrare. Det fanns bland dem -- och det tycker jag
är ganska intressant -- en mycket högre andel psykdiagnoser än i
fråga om övriga förtidspensionärer. Framför allt var de åtta år
yngre än övriga när de förtidspensionerades.
Det här visar sig i statistiken på så sätt att de allra
största problemen har vi i åldersgruppen 30--49 år. Jag tror då
-- jag kan bara tro -- att där finns ett starkt samband med
arbetslösheten. Det är, som alla förstår, inte minst ekonomiskt,
väldigt dyra förtidspensioneringar.
Något till om orsakerna till ökningen av antalet
förtidspensionärer. Arbetslösheten har nämnts här, och jag tror
att det är den enskilda faktor som bidrar mest. Det påverkar den
enskilde individen. Vid arbetslöshet minskar för många
alternativen till ekonomisk försörjning. Då är det lättare att
gå över till sjukbidrag eller förtidspension. De har inte så
många andra alternativ att välja bland. Ibland kan man nästan
förstå den enskilda människan som försöker få en förtidspension.
Det är också som mycket riktigt har sagts här -- även om vi på
kassorna ibland försöker bevisa motsatsen -- att det, som det
ser ut i dag, inte finns något som helst ekonomiskt intresse för
företagen att satsa på rehabilitering och att försöka få
tillbaka i produktionen dem som har varit sjuka under en lång
tid. Detta är ett grundläggande problem.
Både när det gäller vården och när det gäller kostnaderna för
försäkringskassorna är det ett problem att vi har en mycket
begränsad erfarenhet av och kunskap om hur en så stor
arbetslöshet som 10 % påverkar våra försäkrade och patienterna.
Man vet genom olika forskning att det finns ett starkt samband
mellan arbetslöshet och ohälsa, men vi vet inte riktigt hur det
ser ut, och vi vet framför allt inte -- vi har ingen erfarenhet
av det -- hur man hanterar det. Det är ett annat problem.
Vi kan konstatera en ökning av andelen psykdiagnoser. Det tror
jag delvis är en effekt av den ökade arbetslösheten. Samtidigt
kan vi också konstatera att vården hitintills har varit dåligt
utrustad att ta hand om dessa. Den har varit inriktad på de mer
besvärliga och komplicerade psykfallen. Men den här typen av
patienter, som vi får ganska många utav nu, har vården inga
resurser för att ta hand om. Därför satsar vi nu, med hjälp av
Dagmarpengarna, tillsammans med landstingen rätt mycket för att
bygga upp kapaciteten.
Jag tror att man skall nämna ytterligare ett problem. Vi skall
erkänna att både vi och vården har underskattat
missbruksproblemen i grupperna förtidspensionärer och
långtidssjuka och är nog ganska dåliga på att utreda och ta rätt
på dem. Det är ett område som många kassor, enligt de uppgifter
vi har fått in, nu tillsammans med socialtjänsten men också
tillsammans med vården försöker satsa på.
Vi gör också en mängd saker på försäkringskassorna. Vi är
litet chockerade över utvecklingen av nybeviljade
förtidspensioner. Jag kan gärna återkomma till vad vi konkret
gör, men jag kan redan nu säga att det pågår en hel del
aktiviteter.
Gerd Elmfeldt: Det har pekats på många förändringar på
arbetsmarknaden. Vi från AMS håller med om att oerhört många
stora och svåra förändringar har ägt rum. Men att vi inom
arbetsmarknadsmyndigheterna skulle låta bli att prioritera svaga
grupper är något som absolut inte stämmer med hur vi arbetar
inom Arbetsmarknadsverket. Vi har för närvarande nästan uppemot
900 000 personer anmälda på våra arbetsförmedlingar.
Organisationen är byggd för att klara ungefär 300 000. Detta
blir naturligtvis en oerhört ansträngd administration runt
omkring detta. Självklart räcker vi som organisation inte till
för att göra ett så bra arbete som vi skulle vilja göra. Ibland
känns det som att det är vi inom arbetsmarknadsmyndigheterna som
skall klara hela krisen oavsett hur det ser ut på
arbetsmarknaden.
Det står i våra riktlinjer att vi skall arbeta för och
prioritera svaga grupper och dem som löper risken att bli
utförsäkrade. När vi följer upp hur vi arbetat med dessa
riktlinjer, kan vi konstatera att vi faktiskt proportionellt
använt en större del av våra åtgärder för svaga grupper och för
dem som riskerar att utförsäkras än för den stora grupp
människor som är anmälda på förmedlingen.
Vi har haft större möjligheter att arbeta med rehabilitering i
det här svåra arbetsmarknadsläget än någonsin tidigare när det
har varit hög arbetslöshet. Vi har haft möjligheter att
fortsätta att lägga tyngd på rehabiliteringsfrågor. Bl.a. kan
jag peka på att vi inom Arbetslivstjänster har arbetat men en
stor mängd långtidssjukskrivna, och tre av fem av dessa har
kunnat återgå till arbete. Vi har också, trots
arbetsmarknadsläget, kunnat hjälpa fler arbetslösa personer ut i
arbete, hjälpa med utbildning även dem som är
handikappregistrerade hos oss.
Vi har uppfattningen att förtidspensioneringen också ökar
beroende på att försäkringskassan är mer effektiv när det gäller
att ta itu med och diskutera de långa sjukskrivningarna. Där har
det skett en förändring inom försäkringskassan. Jag tror att en
stor del av svårigheterna ligger också hos arbetsgivarna och i
arbetsgivarnas ökade ansvar. Det är svårare att få svaga grupper
till anställning, man vågar inte riktigt, trots att vi faktiskt
har arbetsmarknadspolitiska hjälpmedel för att få anställningar
till stånd. Där har vi fortfarande utrymme att göra mycket.
Bilden tycker inte jag är riktigt så pessimistisk som man ser
den från alla håll. Vi har också många andra
utvecklingsmöjligheter att ta fasta på. Jag tror att man skulle
kunna öka samverkan i rehabiliteringsfrågor mellan de olika
intressenterna. Jag tror att man skulle kunna kräva att det vid
sjukskrivning i ett tidigt skede skall finnas en
rehabiliteringsplan. Det finns det inte nu, även om detta är
tanken.
Jag tror att vi kan göra mycket när det gäller att se den
sjukskrivne som ett subjekt och inte bara som föremål för
rehabilitering.
Maud Björnemalm (s): Hans Svensson konstaterade att det
under 80-talet var fler kvinnor än män som förtidspensionerades.
Då undrar jag om man har studerat vilka rehabiliteringsinsatser
som gjordes för män respektive kvinnor. Jag utgår från att
förvärvsfrekvensen var ungefär lika hög.
Jag har även en fråga till K G Scherman, som i sitt anförande
sade att läkarna tar stor hänsyn till om patienten har arbete
eller ej och att läkarna inte vill friskskriva till
arbetslöshet. Jag är väldigt förvånad över att inte
Läkarförbundet reagerade på det påståendet. Finns det belägg för
det?
Margit Gennser (m): Såvitt jag har förstått hänger
förtidspensioneringen ihop med två saker. Den ena är rent
medicinska skäl. Den andra är att arbetsmarknaden av en eller
annan anledning inte fungerar. Det kan vara rena
strukturproblem, det kan vara konjunkturproblem.
Om man från arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna och
även från arbetsmarknadsmyndigheterna skulle prioritera, borde
man då inte se till att de som av arbetsmarknadsskäl har
problem, särskilt under dåliga tider, i första hand kommer in i
system som bryggar över försörjningsproblemen under
arbetslöshetstiderna? På så vis skulle vi slippa att få in dem i
förtidspensioneringssystemet, vilket faktiskt leder till
permanent utanförstående från arbetskraften?
Tyskarna har delat in grunderna för förtidspensionering i dels
förvärvsoförmåga, dels arbetsoförmåga. Arbetsoförmåga uppstår
som följd av svår sjukdom, funktionshinder osv. som gör att man
inte kan arbeta. Då får man en högre ersättning. Med
förvärvsoförmåga avses sådant som gör att man har svårt att
klara vissa arbetsmarknadsproblem, kanske under en begränsad
tid. Då får man en lägre ersättning. På så vis skulle också vi
kanske kunna få ett vettigare system, precis som Gerhard Larsson
påpekade.
Min andra fråga gäller regelsystemet. Finns det något i våra
förtidspensionsregler som leder till att det blir förmånligare
att få ut förtidspension än att göra någonting annat, t.ex.
väldigt god kompensation om man har arbetat under kortare tid
men mycket intensivt, med en arbetsintensitet som skulle hålla
fram till 65 års ålder? Borde vi ändra reglerna i så fall? Finns
det inte vissa kollisioner mellan avtalspensionering, ATP osv.
som gör att när man kommer upp till åldrarna 60--65 är det
väldigt mycket förmånligare att få förtidspension än att
fortsätta att arbeta, inte minst i tider då vi har väldigt låga
reallöneökningar?
Karin Israelsson (c): Jag har en fråga till
Läkarförbundets representant Lennart Persson. Hur ofta anlitas
egentligen förtroendeläkarna av socialförsäkringsnämnderna? I de
fall som de anlitas borde man kanske ha mer läkarinslag i
avgöranden? Är det något som man kan få synpunkter på?
Kvinnorna bedöms annorlunda om de har hemmavarande små barn.
Då är kvinnorna inte berättigade ens till en kvarts
förtidspensionering. Gör man samma bedömning någonsin när det
gäller män, som ju kan ha samma vårduppgifter i hemmet?
Sedan en fråga till handikappförbunden. Det vore intressant
att höra er syn på reduceringen av förtidspensionen på grund av
deltagande i ideellt arbete.
K G Scherman: Jag vill stryka under att när jag säger att
försäkringskassorna upplever att arbetsmarknadsmyndigheterna
är avvisande, eller vilket ord jag nu använde, betyder det inte
att man från AMS sida prioriterade lågt, fastmer anser jag att
det är väsentligt att framhålla att vi är medvetna om den
situation som arbetsmarknadsmyndigheterna har. En hörnsten i det
nya sättet att jobba med rehabilitering och dylika ting är den
nära samverkan mellan arbetsmarknadsmyndigheterna,
försäkringskassan och andra.
Jag kan berätta att AMS, Socialstyrelsen,
Arbetarskyddsstyrelsen, Riksförsäkringsverket och
Arbetslivsfonden på högsta nivå har ett mycket nära samarbete.
Vi har uppdragit åt en särskild grupp att göra en systematisk
översyn över de förutsättningar som har givits för
rehabiliteringsarbetet, för att vi skall kunna få ett underlag
för att ta ställning till om vi skall föreslå statsmakterna
omformuleringar och förändringar, med hänsyn till att vi ju från
början formulerade förutsättningarna i ett helt annat arbetsläge
än det vi har i dag. Jag tycker att det är oerhört väsentligt
att stryka under att vi har ett grundläggande problem i att vi
skrev dessa förutsättningar i ett läge då många människor trodde
att vi aldrig mer skulle ha arbetslöshet i det här landet.
Vidare vill jag kommentera ett par andra saker. Läkarna sades
ta hänsyn till att folk har eller inte har arbete. Finns det
belägg för det? Ja, jag skulle nästan vara så slarvig att jag
skulle säga att känd sak är så god som vittnad. Det är mycket
svårt, när man skall gå bakom det som faktiskt händer, att
bevisa det. Här handlar det om subtila bedömningar i en
läkar--patient-relation. Men jag anser att det vi vet från många
studier av inte rent statistisk och numerisk art, men av andra
typer av tillförlitliga studier, stödjer det påståendet.
Nu sägs det att man på arbetsmarknaden skall ta hand om dem
som av arbetsmarknadsskäl har svårigheter -- Margit Gennser var
inne på det. Då vill jag för min del påminna om att vi från
Riksförsäkringsverket många gånger har pekat på de olägenheter
som det innebär för sjukförsäkringen och för hela
välfärdssystemet att vi har så stora skillnader mellan
sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring, såväl vad gäller
omfattningen av inkomster som är täckta som höjden på
ersättningen, osv. Jag nämnde mycket försiktigt i mitt
inledningsanförande behovet av harmoni mellan olika stödsystem.
Det här behöver vi titta över, för annars kommer vi att
fortsätta att ha ett övermäktigt tryck mot sjukförsäkringen.
Gunn Franzén Ljung: Sture Nordh redogjorde tidigare för
den oro TCO känner för den utveckling som vi nu ser både
beträffande 70-procentsnivån och beträffande
förtidspensionsutvecklingen. Det behöver jag inte återkomma
till, inte heller de åtgärder som LO, SACO och TCO har vidtagit
genom hemställan till regeringen.
Jag vill ändå i siffror fästa litet uppmärksamhet på vad en
förtidspensionering innebär. Att förtidspensionera en 35-åring
med en årsinkomst på 180 000 kr kostar fram tills vederbörande
fyller 65 år 6 miljoner i förlorad produktion, 2,5 miljoner i
förlorad arbetsgivaravgift och skatt och 3,3 miljoner i bara
förtidspensions- och ATP-kostnad. Då har man inte lagt på
avtalspensionerna. Därtill kommer socialt och mänskligt lidande
för vederbörandes familj m.fl. Där har Läkarförbundet mycket
fint redogjort för arbetets sociala betydelse.
Vi inom TCO har sagt att vi tycker att all förtidspensionering
i normalfallet i princip skall föregås av minst tre års
sjukbidragsperiod, under vilken alla möjligheter till
rehabilitering skall uttömmas och dokumenteras. I dagsläget
dokumenteras dåligt vad man har gjort, och alla säger att det
inte går. Bara genom krav på bättre dokumentering skulle man
kunna komma en bra bit på vägen. Dessutom anser vi att
kostnaderna för sjukbidragsperioden borde hänföras till
sjukförsäkringen i stället för pensionssystemet, för att bättre
se var kostnaderna hör hemma.
Jag hade tänkt påtala en konsekvens för utskottet av vad den
nya trefjärdedelsnivån inom förtidspensionssystemet innebär.
Redan har vi fått ta emot flera samtal tll TCO-kansliet om att
kassorna nu använder trefjärdedelsnivå i situationer som
riksdagen inte kan ha avsett, som Karin Israelsson var inne på.
Nu tittar man inte enbart på den försäkrades arbetsförmåga
relaterad till arbetsmarknaden utan eventuell arbetsförmåga i
hemmet. Detta leder framför allt till att kvinnor befinns ha en
viss restarbetsförmåga i hemmet. På det sättet får hon endast
trefjärdedels förtidspension, trots att hon före
förtidspensionsbedömningen var helt sjukskriven, i många fall
under en lång tid.
Gerhard Larsson tog upp en rad faktorer som han ansåg som
hämmande och som visar varför förtidspensionsutvecklingen har
tagit den fart den har tagit och vad som drivit på den. Vi har
också uppmärksammat att arbetsgivarperiod har lett till att de
grupper som har svagaste hälsostatus har sorterats ut först
eller inte släppts in på arbetsmarknaden.
Det finns ytterligare en sak som det är väldigt viktigt att
lyfta fram beträffande rehabilitering. Nu är det så att om någon
beviljas rehabilitering och det efter rehabiliteringsperioden
inte finns ett arbete lämpligt för den rehabiliterade, då stängs
sjukpenningen helt enkelt. Detta i sin tur leder till att den
enskilde har lätt för att överdriva sin sjukdom och inte vilja
medverka till en rehabilitering inom möjliga
rehabiliteringsområden, beroende på att efter rehabiliteringen
görs en snäv tolkning av den försäkrades arbetsförmåga mot ett
hopplöst arbetsmarknadsläge.
TCO säger att sjukförsäkringsmedel skall kunna användas så att
de stimulerar förebyggande arbetsmiljöarbete, rehabilitering och
arbetslinjen i socialförsäkringspolitiken i stället för tvärtom.
Försäkringskassornas och Riksförsäkringsverkets
rehabiliteringsarbete måste intensifieras och lagstiftarens
intentioner efterlevas.
Rehabiliteringsmedvetandet hos både arbetsgivare, allmänheten,
vårdaktörer, medaktörer och fackliga organisationer måste öka.
Framför allt måste äskade budgetmedel för rehabilitering samt
beviljade budgetmedel för rehabilitering användas, vilket inte
gjordes under föregående budgetår.
Företagshälsovårdens generella anslag har också tagits bort.
Vi anser att medel från sjukförsäkringen bör föras över till
företagshälsovårdens förebyggande arbete.
De här sakerna har vi vidareutvecklat i ett material som heter
"En robust socialförsäkring utvecklar
socialförsäkringssystemen".
Jag skulle vilja kommentera Maud Björnemalms fråga om
rehabiliteringsinsatser för kvinnor. För några veckor sedan
presenterade Riksförsäkringsverket en statistik som visade att
man styckvis hade köpt fler rehabiliteringsinsatser för kvinnor,
men man hade köpt billigare tjänster. Då vill jag fylla på
Björnemalms fråga: Är kvinnor billigare att rehabilitera än män?
Vi fick en fråga från Margit Gennser om hur parterna ser på
införande av förtidspension på två olika grunder. Jag tycker att
det vore lämpligt att den pensionsarbetsgrupp som nu sitter ser
över hela pensionssystemet och presenterar ett förslag i frågan
som vi kan titta på. Det kan bli en mycket intressant
infallsvinkel.
Margit Gennser (m): Jag sade inte att vi skulle göra
någonting. Jag sade att man i Tyskland har det systemet, och jag
ville ha uttalanden om det är bra eller dåligt.
Eric Jannerfeldt: Jag skall fatta mig kort. Jag vill
kanske inte direkt svara på frågor utan mera bemöta ett
påstående om att arbetsgivarna inte längre har något ekonomiskt
incitament att driva rehabilitering. Det kan säkert stämma i
vissa fall, men även för de arbetsgivare som har ekonomiska
incitament är rehabilitering väldigt svår. Jag vill påstå att
man nog var alltför optimistisk när man trodde att man genom att
ändra reglerna för rehabiliteringsordning och öka arbetsgivarnas
ansvar skulle lösa en stor del av problemen kring
rehabilitering. Det var kanske litet väl optimistiskt.
Det som hände var att arbetsgivarna ställdes inför alla
möjliga problem när de skulle rehabilitera. Det har att göra med
en situation där allas ansvar poängteras utom den försäkrades
själv. I allt som skrivs om rehabilitering står det sida upp och
sida ner om vad alla skall göra. Sedan står det i någon bisats
någonstans att det är bra att den försäkrade själv medverkar vid
rehabilitering. Det är förstås en helt avgörande faktor att den
försäkrade själv medverkar.
Sedan har vi fortfarande problem med långa väntetider inom
sjukvården för behandling och andra åtgärder. Det medför att
rehabiliteringspotentialen minskar, incitamentet minskar, och en
hel del av dem som från början var positivt inställda till
rehabilitering väljer förtidspension om de får vänta länge.
Det har också varit problem med att arbetsgivare som har
skickat in sina rehabiliteringsutredningar inte ens fått ett
kvitto från försäkringskassan på att den tagit emot en
rehabiliteringsutredning, än mindre har man fått en
rehabiliteringsplan. Där finns det brister. Jag hoppas att de är
på väg att rättas till.
Det finns även problem med företagshälsovården. Vi anser att
företagshälsovårdens medicinska kompetens är av avgörande
betydelse när det gäller att förebygga sjukdom och sätta in
tidig rehabilitering. Nu ser vi att den medicinska kompetensen
håller på att tunnas ut. Det kan få förödande konsekvenser.
Dessutom ser arbetsgivarna nu att personer som arbetsgivaren
kanske gärna skulle vilja rehabilitera, men som på grund av
långa väntetider och annat inte kommer i gång med
rehabilitering, blir förtidspensionerade. Då tänker man sig för
väldigt noga nästa gång en liknande situation uppstår.
Varför skall de lägga ned en mängd arbete på olika insatser
när det i alla fall ofta slutar med förtidspension?
Vi skulle vilja att det medicinska underlaget för
förtidspension förbättrades, sjukskrivningstraditionen ändrades
så att det mera blev fråga om en aktiv sjukskrivning och att
därmed incitamentet ökar för en rehabilitering. Det behövs också
en förbättring av effektiviteten och samordningen i
rehabiliteringen. Som andra har påpekat behöver den ekonomiska
samordningen öka. Situationer skall inte behöva uppstå där
sjukskrivningskostnaderna är enorma i förhållande till
kostnaden för den medicinska behandlingen som en patient väntar
på.
Gustav Persson: Jag vill säga följande till SAF:s
representant. Om ett företag inte får en bekräftelse när en
rehabiliteringsplan har skickats in, skall företaget
naturligtvis ta kontakt med kassaledningen. Vi förtroendevalda
är mycket intresserade av att mottagandet av dessa
rehabiliteringsplaner fungerar. Det är oerhört viktigt.
Jag vill säga något om arbetsmarknaden kontra ohälsotalet. Jag
tänkte utgå från mitt eget län, Uppsala. Uppsala län är ändå av
de bästa länen i landet. Arbetsmarknaden
Uppsala--Arlanda--Stockholm är förmodligen Sveriges bästa. Vi
har färre förtidspensionerade. Det är bara Stockholm som har
färre. Ohälsotalet är alltså det näst lägsta i landet.
Jag skall fatta mig kort. Utskottet skall få del av materialet
sedan. Men det är stora skillnader i länet. Det råder skillnader
mellan Uppsala, Skutskär och de gamla bruksorterna som t.ex.
Österbruk. Det visar det nära förhållandet mellan
arbetsmarknaden, ohälsotalet, förtidspensioner och
sjukskrivningar. Vi måste bli alltmer uppmärksamma på detta.
Knivsta mellan Uppsala och Stockholm ligger bäst till i länet.
Arbetsmarknaden är Arlanda, Uppsala och Stockholm.
Koncentrationen är oerhört viktig. Jag tror att vi måste vara
uppmärksamma på detta, inte minst i den arbetsmarknadssituation
vi är i i dag. Det är oerhört viktigt med full sysselsättning.
Jag vill sedan säga några ord om bristerna i rehabiliteringen.
Bengt Lindqvist tog upp den frågan. En del åtgärder har
vidtagits, men de påverkar i och för sig kanske inte så mycket.
Men sammantaget kan sådana åtgärder försämra
rehabiliteringsmöjligheterna för försäkringskassan. Jag
skall påpeka några av dem.
I direktiven till utredningen om socialförsäkringens framtid
diskuteras inte sambandet mellan sjukvården och
socialförsäkringen. Jag tror att man måste uppmärksamma detta
mycket.
Husläkarreformen och vårdteamen på vårdcentralerna måste
följas upp. Rehabiliteringen inom försäkringskassans försorg
försvagas. En starkare marknadsanpassning i sjukvården kanske
försvårar det hela. Vad innebär den fria etableringsrätten för
läkare för rehabiliteringen? Vad innebär försämringen av
statsbidragen och resurser till företagshälsovården för
rehabiliteringen? Slutligen har vi frågan om Dagmarpengarna. Det
är viktigt att samarbeta med landstingen.
Vi måste följa alla dessa saker noga så att inte
rehabiliteringsresurserna tunnas ut och försämras.
Kurt Inge Persson: Jag beklagar också att företagen inte
får kvitto på insända rehabiliteringsplaner. Men låt inte detta
dölja det stora problemet, nämligen att de flesta företag inte
har någon anledning att begära kvitton eftersom de inte sänder
in några rehabiliteringsplaner. Det är bara en tredjedel av de
företag som bör göra det som faktiskt har gjort det. Jag tolkar
detta som att de saknar ekonomiska incitament.
Vidare har vi frågan om ökade insatser av förtroendeläkare.
Bland de åtgärder som vidtas på försäkringskassorna är att
förtroendeläkartiden ökar. En annan genomgående sak är att
kassorna satsar mer på medbedömningar. En tredje sak är att
många kassor funderar på att strama upp rutinerna för när
sjukbidrag eller förtidspension skall beviljas första gången och
också ta in andra kompetenser än de rent medicinska i
bedömningen.
Anders Milton: Nej, vi ser inga tecken på att
sjukskrivningsmönstren skulle variera beroende på om man arbetar
eller inte. Där delar vi inte K G Schermans uppfattning.
Vi har däremot fått veta från läkarkåren att de vill att det
skall finnas klara incitament i försäkringen, dvs. vad samhället
vill med försäkringen. Skall det vara arbetslinjen som skall
gälla eller något annat? Det kan i viss mån leda till
uppgivenhet när medicinska bedömningar inte ger vid handen att
det finns grund för förtidspension men Försäkringsöverdomstolen
konsekvent beviljar pension. Det är viktigt att incitamenten är
tydliga, inte bara för företagen utan också för de enskilda
individerna. Det måste finnas stöd i försäkringssystemet för
medverkan från den enskilde till rehabilitering. Tyvärr är det
inte alltid så.
Lennart Persson: Jag vill komplettera litet grand i fråga
om när läkare sjukskriver patienter. Ofta är det så att efter
det att medicinska åtgärder har vidtagits sker en sjukskrivning
ett antal veckor för att överbrygga en kort period i väntan på
att kontakt skall etableras med t.ex. de
arbetsmarknadsmyndigheter som skall ta över den fortsatta
rehabiliteringen. Vi inom den medicinska kåren tycker att det är
rätt naturligt för att undvika att människor hamnar mellan
regelverken. Det är en rent humanitär åtgärd. Det är fråga om
kortvariga begränsade insatser.
Vidare har vi frågan om förtroendeläkare anlitas tillräckligt
ofta. Det varierar väldigt mellan olika kassakontor. Jag tror
att det är viktigt med samarbete. Förtroendeläkaren skall vara
smörjmedlet mellan sjukvården och försäkringssystemet och se
till att samarbetet löper friktionsfritt. Totalt sett är det
få timmar av förtroendeläkararbetstid som läggs ned i landet.
Det är viktigt att se till att bryggan fungerar väl och framför
allt att förtroendeläkare anlitas i ett så tidigt skede som
möjligt för att kunna få en medicinsk syn på försäkringsfallen.
Då går det att sikta rätt när det gäller att göra framtida
bedömningar av arbetsförmåga och rehabilitering.
Pontus Wiklund (kds): Jag kan avstå eftersom klockan är så
mycket. Det blev för kort tid anslaget för denna viktiga
utfrågning.
Margareta Israelsson (s): Jag kan i och för sig också
avstå eftersom min fråga redan har tagits upp av Karin
Israelsson. Men ingen utöver Gunn Franzén Ljung från TCO har
kommenterat frågan. Jag tycker att det är ganska anmärkningsvärt
med de allmänna råd som Riksförsäkringsverket ger. De kan
faktiskt tolkas så att det är mer troligt att ett manligt
sjukvårdsbiträde får ont i ryggen av medicinska skäl än att en
kvinna får det. Det vore intressant att få några kommentarer om
tillämpningen kring kvinnor och män och hushållsarbete.
Bengt Lindqvist (s): Jag kan också avstå. Min fråga gäller
reduceringen av förtidspensioner med hänvisning till ideellt
arbete. Det var den fråga som Karin Israelsson tog upp. Jag har
hört här att Birgitta Andersson skall svara.
Jan Edling: Jag skall kort kommentera flera inlägg som har
handlat om att det är förmånligare att gå över till den ena
eller den andra ersättningen.
Jag har försökt att belysa att det tidigare fanns en situation
där det förmånligaste av allt var att arbeta. Inte särskilt
många hade försvunnit från arbetsmarknaden i de äldsta
grupperna. Det var inte så att pensionen var attraktivare.
Arbetet var attraktivt. Det var det som folk i första hand
strävade efter att få göra.
Jag berörde också arbetsfördelningen i samhället. Vad kan
parterna på arbetsmarknaden göra? Jag tror att vi kan göra mer
än tidigare, både från fackligt håll och från arbetsgivarhåll.
Jag tror att vi skall försöka hitta alla möjligheter när det nu
finns en beredning som skall utreda frågorna. Hur skall vi
undvika att folk slås ut från arbetslivet? Hur skall vi se till
att de fångas upp, även med den restarbetsförmåga som finns.
Betalningen för personer som befinner sig utanför
arbetsmarknaden skall ändå finansieras av produktionen. Det
kostar konkurrensförmåga, oavsett hur vi gör. Det är bättre att
försöka se till att företagen, den offentliga sektorn och
myndigheterna kan ta hand om våra anställda och utnyttja
arbetsförmågan så långt möjligt.
Jag vill också tala om samhällets insatser -- inte minst
riksdagens insatser när det gäller att skapa sysselsättning. Det
är omöjligt för arbetsmarknadens parter att klara av alla
problem. Vi vet att över 7 % av dem i åldersgruppen 16--64 år
är förtidspensionerade. Vi vet att ungefär 7 % av befolkningen
i denna åldersgrupp är arbetslös. Vi vet att ytterligare 5,5 %
befinner sig i arbetsmarknadsåtgärder. De kan inte räknas som
arbetslösa. Ungefär 20 % av befolkningen i åldersgruppen 16--64
år är föremål för någon typ av åtgärder av det slaget. Vi kan
rimligen inte ta hand om dem enbart på arbetsmarknaden. Vi borde
försöka se till att vi kan klara en normalsituation med en
annorlunda arbetslöshet än i dag. Vi måste ställa högre krav på
riksdagen och samhället i övrigt att försöka återskapa en
sysselsättningssituation som ser helt annorlunda ut än i dag.
Vi sneglar på hur den ena ersättningsnivån råkar överskrida
den andra och att det är förmånligare att ha en typ av
ersättning än en annan. När riksdagen försöker jämka allt nedåt
åstadkoms bara en situation där vi undergräver folks möjligheter
att leva och därmed också företagens möjligheter att överleva på
marknaden. Vad bl.a. riksdagen gör är att faktiskt skapa en
större och större arbetslöshet, högre och högre budgetunderskott
och större och större svårigheter för de människor som av dessa
skäl slås ut från arbetsmarknaden. Man måste se på sambandet
mellan de beslut som fattas om ersättning och vad som händer på
arbetsmarknaden.
Sven Magnusson: Det är oerhört viktigt att understryka att
vi måste återuppliva Sverige som industrination. Det är kusliga
perspektiv när drygt 10 % av befolkningen går arbetslös och
drygt 10 % är förtidspensionerad. Men det som bakgrund blir
diskussionen väldigt allvarlig.
Vidare har vi frågorna om ersättningsnivåerna.
Förtidspensionen är ur en ekonomisk synvinkel litet av en
jackpot. Jag tror, precis som K G Scherman sade litet
försiktigt, att det inte får vara alltför stora skillnader
mellan arbetslöshetsersättning, sjukpenning och förtidspension.
Det blir ett manövrerande i systemet.
Jag uppfattar det så att det inte finns tillräckligt med
incitament för arbetsgivarna att i stället ägna sig åt
kompetensutveckling. Det är lättare att teckna garantipensioner
-- eller trötthetspensioner som det hette fram till 1989 -- vid
58,3 års ålder på grund av arbetsmarknadsmässiga skäl.
Det finns problem inom olika grupper, t.ex.
invandrarakademiker och kvinnor. Det kan inte vara vettigt att
särbehandlas negativt på det sättet.
Birgitta Andersson: Mitt svar gäller frågan om
reduceringen av förtidspension på grund av ideellt arbete.
Det har visat sig att de nya reglerna inte bara har prövats på
personer som är nybeviljade pensionärer utan även på personer
som har haft pension i många år.
Ideellt arbete kan inte på något sätt jämföras med ett arbete
i tjänst. Man arbetar när kroppen och krafterna tillåter. Jag
skulle kunna prata mycket om detta. Men vi har inte tid just nu.
Ideellt arbete är ett sätt att leva, vara verksam och delaktig i
samhället. Men det får inte utgöra ett hinder för människor som
nyligen har blivit förtidspensionärer. Det är ganska grymt.
Det är motsägelsefullt när människors förtidspension minskas
på grund av ideellt arbete och de samtidigt inte kan erbjudas
arbete. Det blir förödande för individen. Handikapprörelsen
bygger på ideellt arbetande människor, både människor som
arbetar ideellt utöver sitt lönearbete och människor som har
förtidspension.
Ordföranden: Vi är särskilt intresserade av frågan om det
ideella arbetet. Vi får återkomma till frågan i ett senare
sammanhang.
Berndt Lindberg: Jag vill haka på vad Birgitta Andersson
sade. Inom handikapprörelsen finns det många förtidspensionärer.
Flertalet av dessa har ett föreningsengagemang och utför ett
ideellt arbete. Hela handikapprörelsen bygger på detta. Jag vill
ge ett konkret exempel på vilka konsekvenser de nya reglerna som
trädde i kraft den 1 juli har fått.
Exemplet gäller en reumatisk kvinna som erhåller sjukbidrag i
avvaktan på hel förtidspension. Hon är med i det lokala
handikapprådet och lägger ned en arbetstid på 3--4 timmar i
månaden på sammanträden. Försäkringskassan har under
utredningens gång tagit reda på detta. Hon har fått det
slutgiltiga förslaget att hon skall få 75 % förtidspension
därför att kassan jämför engagemanget i det lokala
handikapprådet med ett arbete. Detta kan knappast var meningen.
Alf Eckerhall: Jag tänkte ta upp några punkter. Vi har
talat mycket om arbetsmarknaden. Statsmakterna och
arbetsmarknadens parter har slagit sönder en stor del av
arbetsmarknaden. Det är fråga om regelsystem, skatter,
avgifter och lönesystem. Mycket håller på att ändras. Men det
fordras ytterligare arbete, inte minst på lönesidan. Men det här
har lett till att många arbetstillfällen har slagits ut. Det
gäller inte bara dem som blir förtidspensionerade utan även
t.ex. ungdomar.
En viktig orsak som många har varit inne på är just
ersättningsnivåer och incitament. Ersättningsnivåerna måste
harmoniseras. De kan inte vara som de är nu. Det är ganska givet
att den enskilde gör en bedömning med utgångspunkt i gällande
regler. Det får inte vara sådana avvikelser i nivåerna. Det
måste vara lika ersättning.
Hans Svensson menar att det finns för få incitament för
arbetsgivarna. Det finns ju möjligheter att ändra på sådant. Det
går t.ex. att bygga ut arbetsgivarperioden. Dock skall det inte
vara så mycket som den socialdemokratiska 90-talsgruppen
föreslog häromåret, nämligen till ett halvår. Det skulle ha
motsatt effekt. Det går att ändra på arbetsskadeförsäkringen.
Det var på väg att ske i den utredning som Ekberg hade i uppgift
att genomföra. Det går att ändra på en del andra försäkringar,
t.ex. trafikförsäkringen, för att styra över kostnadsansvaret
till dem som berörs.
Bengt Lindqvist hade en fråga om arbetsskadeförsäkringen. Där
är det ju ni i riksdagen sakkunniga. Riksdagsrevisorerna tog upp
frågan 1989 och gjorde en särskild utredning. Om jag minns rätt
kom revisorerna fram till att arbetsskadeförsäkringen har
effekten att den hämmar återgång till arbete och rehabilitering.
Det finns ett annat litet exempel betr. förtidspension. För
ett par år sedan infördes en möjlighet för förtidspensionärer
att pröva ett arbete. Det ledde till i stort sett ingenting. Det
visar på att när en person väl har blivit förtidspensionerad är
det svårt för honom eller henne att återgå till ett arbete. Jag
tror att det har med ekonomin att göra. Margit Gennser -- hon är
inte här nu -- tog upp en fråga som berör detta litet grand. Om
jag förstod henne rätt angående det som diskuterades på
förmiddagen kan mycket arbete leda till en hög ersättningsnivå.
Arbetstidslagstiftningen säger att vi skall arbeta högst 40
timmar i veckan. Men det tänker sig inte
socialförsäkringssystemet. Det har ingen gräns, utan ersätter
glatt det dubbla och ännu mer. Jag menar att det är fördärvligt.
Det borde vara harmoni mellan arbetstidslagstiftningen -- som
också beslutas i detta hus -- och socialförsäkringssystemet så
att det inte går att få mer än högst en normal årslön.
Jag tror också att det var Margit Gennser som tog upp frågan
om det gick att i första hand anställa arbetshandikappade eller
andra som inte har 100-procentig arbetskapacitet. Jag kanske
missuppfattade det hela. Ofta är det så att företagsekonomiska
överväganden inte går ihop med samhällsekonomiska överväganden.
Därför måste det också finnas ett regelsystem och incitament som
kan ändra ekonomin i företagen. Det går inte att företaget gör
företagsekonomiska bedömningar på det sättet. Den
företagsekonomiska bedömningen måste sluta på annat sätt.
Slutligen vill jag än en gång understryka vad jag har sagt om
det nödvändiga med harmoni och incitament i ersättningssystemen.
Eric Jannerfeldt: Jag avstår.
Gustav Jönsson: Det har kommit upp några frågor som har
samband med skärpningen i lagstiftningen för att få hel
förtidspension. Det krävs numera en fullständig nedsättning av
arbetsförmågan. I den situationen måste man ta hänsyn till
förekomsten av restarbetsförmåga som används i hushållsarbete
eller ideellt arbete. Där är det stundom rätt besvärliga
gränsdragningar som skall göras. Naturligtvis skall detta inte
hindra en förtidspensionär från att delta i handikapprörelsens
sammanträden och delta i föreningsverksamhet. Men det förekommer
att personer gör icke obetydliga insatser av typen kansliarbete
i en organisation. Då måste gränsen dras någonstans.
Vi håller på att försöka bilda oss en uppfattning om hur
tillämpningen ser ut med utgångspunkt i olika exempel. Gränsen
går när personer utför ett arbete som annars skulle behöva lejas
och betalas, t.ex. kansliarbete och liknande, men däremot inte
deltagande i föreningssammanträden som sådant.
När det gäller hushållsarbete blir det också fråga om att ta
hänsyn till förekomsten av barn. Här är det ofta kvinnorna som
uppmärksammas, eftersom det är de som oftast har hand om barnen
i hemarbetet. Självfallet skall det inte göras skillnader mellan
könen vid bedömningen av vad som kan godtas i fråga om
arbetsinsatser från den försäkrades sida.
Vidare har vi frågan om köp av tjänster. Det har konstaterats
i statistiken att det har varit högre kostnader för köp av
tjänster till manliga försäkrade. Det är något som kommer fram i
statistiken. Det går självklart inte att dra några slutsatser om
skillnaden i hanteringen mellan män och kvinnor med utgångspunkt
i sådana siffror.
Ordföranden: Det återstår för oss i presidiet och
utskottet i sin helhet att säga ett varmt tack till er alla som
har svarat på många svåra frågor. Det har varit två intressanta
frågekomplex. Det ena gäller den 70-procentiga ersättningsnivån
inom sjukförsäkringen. Det andra om varför antalet
förtidspensionärer har ökat så kraftigt.
Alla frågetecken har inte kunnat rätas ut, utan i stället har
vi fått ytterligare huvudbry. Men det är viktigt att vi nu i
utskottet går vidare och ytterligare studerar vad som har sagts
denna dag. Några frågor vågar jag förutskicka att vi kommer att
ha ytterligare utskottsutfrågningar om, dels internt i
utskottet, dels i fråga om rehabilitering vid en offentlig
utfrågning. På något sätt kommer vi att följa upp de frågor som
har tagits upp här i dag.
Ni har alla bidragit på olika sätt för att få denna
redogörelse så fyllig som möjligt, medicinskt, politiskt,
allmänt kunskapsmässigt, från Riksförsäkringsverket, myndigheter
och organisationer. Vi tackar er alla för detta. Även om vi har
dragit ut på tiden en halv timma för mycket, tror jag att vi
alla känner att vi har fått ut mycket av detta. Tack skall ni
ha.
Underbilaga 1
Deltagare i socialförsäkringsutskottets utfrågning om
effekterna av 70-procentsnivån inom sjukpenningförsäkringen och
förtidspensioneringen den 7 december 1993
Socialdepartementet
Göran Rådö
Inger Rydén
Per Tillander
Per Åkesson
Riksförsäkringsverket
K-G Scherman
Gustav Jönsson
Rolf Westin
Försäkringskasseförbundet
Hans Svensson
Kurt Inge Persson
Gustav Persson
Per Ingvar Persson
Läkarförbundet
Anders Milton
Lennart Persson
Arbetsmarknadsstyrelsen
Ingemar Burman
Gerd Elmfeldt
Svenska arbetsgivareföreningen
Alf Eckerhall
Eric Jannerfeldt
Landsorganisationen i Sverige
Jan Edling
Karl Danielsson
Tjänstemännens centralorganisation
Sture Nordh
Gunn Franzén Ljung
Sveriges akademikers centralorganisation
Sven Magnusson
Harald Mårtensson
Handikappförbundens Samarbetsorgan
Gunnel Ekvall
Berndt Lindberg
De Handikappades Riksförbund
Birgitta Andersson
Guy Lööv
Synskadades Riksförbund
Ann Jönsson
Urban Fernquist
Ingrid Dahlbäck
Riksdagens revisorer
Riksdagens arbetsmarknadsutskott
Underbilaga 2
Deltagande utskottsledamöter i socialförsäkringsutskottets
utfrågning om effekterna av 70-procentsnivån inom
sjukpenningförsäkringen och förtidspensioneringen
Gullan Lindblad (m), ordförande
Margit Gennser (m)
Börje Nilsson (s)
Sigge Godin (fp)
Lena Öhrsvik (s)
Karin Israelsson (c)
Nils-Olof Gustafsson (s)
Margareta Israelsson (s)
Pontus Wiklund (kds)
Arne Jansson (nyd)
Maud Björnemalm (s)
Bengt Lindqvist (s)
Liselotte Wågö (m)
Widar Andersson (s)
Berith Eriksson (v)
Ingrid Skeppstedt (c)
Bilaga 4
Offentlig utfrågning i socialförsäkringsutskottet och
arbetsmarknadsutskottet om rehabilitering och
rehabiliteringsersättning
Tisdagen den 1 mars 1994
Till utfrågningen har inbjudits företrädare för ett flertal
myndigheter och organisationer, vilka framgår av underbilaga 1.
I utfrågningen har deltagit ledamöter och suppleanter i
socialförsäkringsutskottet, se underbilaga 2 och
arbetsmarknadsutskottet, se underbilaga 3.
Nedan följer en utskrift av vad som förekommit vid
utfrågningen.
Ordföranden: Jag hälsar er alla hjärtligt välkomna hit
till socialförsäkringsutskottets och
arbetsmarknadsutskottets gemensamma utfrågning om rehabilitering
och rehabiliteringsersättning.
Att rehabilitera i stället för att långtidssjukskriva och
förtidspensionera människor diskuterades länge i
socialförsäkringsutskottet och, förmodar jag, även i
arbetsmarknadsutskottet. Det ledde till sist till den s.k.
Rehabiliteringsutredningen som alla kan dra sig till minnes.
Därefter fick vi en proposition i frågan.
Ett enigt utskott fattade under 1991 beslut om att ge
försäkringskassorna ett ökat ansvar för arbetslivsinriktad
rehabilitering. Detta verkställdes fr.o.m. 1992. Arbetsgivarna
gavs samtidigt ett ökat ansvar för rehabilitering inom eller
utom den egna verksamheten. Alla var naturligtvis glada över att
vi hade kommit så långt. Men tyvärr kom de nya reglerna till i
en tid när arbetsmarknadssituationen kraftigt försämrades. Vi
har nödgats att konstatera att reformen inte blev den succé som
vi hade hoppats på. Vi vet bl.a. att antalet förtidspensionärer
ökar mycket kraftigt, särskilt i åldrarna 30--49 år, vilket vi
naturligtvis ser som ett bekymmer.
Utskottet har bl.a. noterat att tillgängliga medel för
rehabilitering inte alltid har utnyttjats. Men samtidigt får vi
ibland rapporter om mycket glädjande saker i en till synes
omöjlig arbetsmarknadssituation.
De berörda utskotten har naturligtvis ett särskilt intresse av
att följa upp och utvärdera beslut. Med tanke på pågående
riksdagsutredning som kommer att ge utskotten både ett ökat
ansvar och en mer eller mindre ökad skyldighet att utvärdera och
följa upp de beslut som har fattats är det viktigt att följa
intentionerna. Det ligger självfallet i vårt intresse att se vad
vi kan göra, vad våra beslut har inneburit och vilka lärdomar vi
kan dra inför framtiden.
Det är därför som vi nu i dag har kallat hit de främsta
experter som vi har på området, ingen nämnd och ingen glömd.
Endast två parter har vi från början tagit med:
Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet. De är
uppsatta för en möjlighet till en kort inledning.
Riksförsäkringsverket inleder det första passet följt av
Försäkringskasseförbundet. Men vi har också fått en framställan
från Arbetslivsfonden, Ulf Westerberg, om en kort inledning
liksom från Arbetarskyddsstyrelsen, Annika Hultin. Jag
anbefaller å det varmaste att presentationerna görs så
kortfattade som möjligt. Avsikten i dag är att inga långa
föredrag skall hållas, utan att vi från utskottens sida skall ha
möjlighet att ställa alla de frågor som vi bär på.
Av de inbjudna nödgas jag tyvärr att säga att TCO inte har
ansett sig kunna skicka någon representant, beroende på
sportlov och annat. Jag beklagar detta, men utskottet har å
andra sidan fått en utförlig redogörelse från TCO:s sida.
Vi övergår nu till dagens schema. Avsikten är att vi skall
börja med arbetsgivarnas, företagshälsovårdens och fackets
roller i rehabiliteringsarbetet. Det blir korta inledningar av
Riksförsäkringsverket, Arbetslivsfonden och
Arbetarskyddsstyrelsen. Därefter kommer samverkan mellan
försäkringskassorna, arbetsmarknadsmyndigheterna, socialtjänsten
och hälso- och sjukvården, vilket kort inleds av
Försäkringskasseförbundet. Kl. 11.15 diskuterar vi
ersättningsfrågor, resurser och köp av rehabiliteringstjänster.
Även detta inleds kort av Riksförsäkringsverket och
Försäkringskasseförbundet följt av frågor. Kl. 11.45 tar vi
kaffepaus. Därefter fortsätter vi med en diskussion och
summering av erfarenheterna på programmet, benämnt möjligheter
och hinder, som pågår till cirka kl. 13.45.
Gustav Jönsson: Som redan har sagts fick arbetsgivarna för
drygt två år sedan ett större och tydligare ansvar för de
anställdas arbetsmiljö och rehabilitering. Sedan besluten om de
nya reglerna fattades har de ekonomiska och
arbetsmarknadsmässiga förhållandena förändrats högst betydligt.
Det bidrar säkert till att rehabiliteringsinsatserna inte har
fått den omfattning och karaktär som avsågs och förväntades.
Arbetsgivarna har generellt sett inte tagit det ansvar som
arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring lägger på
arbetsgivaren när det gäller rehabiliteringsåtgärder. Det är en
uppfattning som råder bland dem som arbetar på fältet.
Arbetsgivarna gör inte de rehabiliteringsutredningar som krävs
för anställda som varit sjukfrånvarande i viss omfattning.
Syftet med rehabiliteringsutredningarna är ju att klarlägga
behovet av olika rehabiliteringsåtgärder för att avhjälpa
sjukdomsorsakerna och orsakerna till nedsättning av
arbetsförmåga.
Hos många stora arbetsgivare fungerar rutinerna bra. Men
helhetsbilden är ändå att en alltför hög andel av arbetsgivarna
inte tar sitt ansvar för att skapa förutsättningar för
rehabiliteringsinsatser i ett tidigt skede såsom reglerna
förutsätter. Försäkringskassorna har vid olika mätningar funnit
att rehabiliteringsutredningar inkommer endast i 40--60 % av de
sjukfall, där utredningar borde vara aktuella. I övriga fall får
försäkringskassan påminna arbetsgivaren, och i många fall måste
kassan själv ombesörja att utredningarna blir gjorda så att
rehabiliteringsåtgärder kan sättas in.
Endast en mindre del av utredningarna kommer in inom
fastställd tid. Utredningarna är ofta också av dålig kvalitet
och kan inte användas som grund för fortsatt
rehabiliteringsplanering, utan kompletteringar måste göras genom
kassans försorg. Allt detta leder till att försäkringskassorna
måste lägga ner omfattande arbete för att göra de utredningar
som arbetsgivarna är ansvariga för.
Försäkringskassorna upplever också svårigheter att få
arbetsgivarna att ansvara för att de rehabiliteringsåtgärder som
visat sig behövas i anslutning till arbetsplatsen blir
genomförda.
Arbetsmarknadssituationen har tydligen minskat intresset för
att betala rehabiliteringsinsatser för anställda. Man kan
konstatera att intresset för att få tillbaka långtidssjuka
anställda på många håll är litet.
Företagshälsovården är en mycket viktig resurs i arbetsmiljö-
och rehabiliteringsarbetet, både när det gäller att utreda
behovet av rehabiliteringsinsatser och när det gäller
genomförandet av olika rehabiliteringsåtgärder.
Stora delar av företagshälsovården har fått problem på grund
av slopandet av de statliga bidragen och konjunkturnedgången.
Antalet företagshälsovårdsenheter har minskat med ungefär en
tredjedel. Det innebär att arbetsgivarnas tillgång till den
expertfunktion som företagshälsovården utgör har minskat
betydligt under senare tid. Det finns risk för att denna
nedrustning av företagshälsovårdsresurserna fortsätter till
nackdel för arbetsmiljö- och rehabiliteringsarbetet.
Vårt intryck är att de fackliga organisationerna inte har
tagit så aktiv del i rehabiliteringsfrågorna ute på
arbetsplatserna som förutsattes när de nya reglerna beslutades.
Facken skulle i större omfattning än vad som nu sker kunna
bevaka att behovet av rehabiliteringsinsatser klarläggs och att
erforderliga åtgärder vidtas. De fackliga organisationerna
skulle också kunna göra ökade insatser när det gäller att ordna
omplaceringar och att skapa lämpliga arbetsuppgifter för
personer med olika former av arbetshandikapp.
Ulf Westerberg: Som ni känner till har Arbetslivsfonden
arbetat sedan den 1 juli 1990. Vår uppgift var att stödja
arbetsgivare som ville förbättra arbetsmiljön, att förändra och
förbättra arbetsorganisationen och att yrkesinriktat
rehabilitera anställda. Vi har arbetat med detta under tre och
ett halvt år.
Vi stöder för närvarande 18 000 s.k. arbetsplatsprogram, dvs.
projekt på arbetsplatserna som kan vara allt ifrån mycket små
till väldigt stora. Vi räknar med att 20--30 % av
arbetsplatsprogrammen skall vara genomgripande
förändringsprojekt som innehåller en helhetssyn. En av våra
idéer är att man skall försöka att förmå företagen och
myndigheterna att se rehabiliteringen som en del av
arbetsmiljöarbetet och att åstadkomma en förändrad
arbetsorganisation i en verksamhetsutveckling.
Vi har använt 9,5 miljarder av de dryga 10 miljarder som vi
numera förfogar över. Som framgår av den overheadbild som jag nu
visar är fördelningen mellan olika insatser följande:
Hälften av pengarna har fördelats till insatser som har med
förändrad arbetsorganisation att göra, vilket är mycket
intressant i sig. Vi är helt övertygade om att utvecklingen på
detta område håller på att ta ett språng från gammalt
tayloristiskt tänkande till ett tänkande som går ut på att
organisera produktionen i grupper där man frångår den tidigare
vanliga gamla funktionella uppdelningen. Detta har också
betydelse för rehabiliteringen och för att minska utslagningen
från arbetslivet. Ca 20 % av pengarna går till rehabilitering
som utgör en del av arbetsplatsprogrammen. Det är då fråga om
individinriktad rehabilitering. Vi beviljar alltså inte pengar
för enskild rehabilitering, om man inte från arbetsgivarsidan
samtidigt gör någonting åt den fysiska arbetsmiljön och
arbetsorganisationen. Vi kommer i dag att vidare betona vikten
av en sammanhållen syn på detta.
Från början, när det var brinnande högkonjunktur, 1990, hade
vi själva tänkt oss att ungefär hälften av pengarna skulle
avsättas för rehabilitering. Detta har inte varit möjligt.
Självfallet beror det på att det i dessa tider med våldsamt hög
arbetslöshet, när man på många arbetsplatser diskuterar
neddragningar, uppsägningar och nedläggningar, är svårt att ta
upp dessa frågor.
Men det handlar inte bara om rehabilitering utan också om att
införa rutiner och en organisation för att hantera
rehabiliteringen. Två miljarder av våra pengar används i dessa
dagar till att rehabilitera individer. Arbetsgivarna ställer
själva upp med en dryg miljard för att genomföra
rehabiliteringarna.
En annan bild illustrerar skillnaden mellan det som vi,
försäkringskassan och arbetsförmedlingen sysslar med. Vi ger
bidrag till de arbetsgivare som rehabiliterar anställda, som har
arbetsplatsprogram eller är beredda att satsa på detta, medan
försäkringskassan kan gå in och köpa rehabiliteringstjänster i
de fall där det bara är fråga om enskilda rehabiliteringar. För
arbetsförmedlingen gäller att den tillsammans med
försäkringskassan rehabiliterar de arbetslösa. Den här bilden
visar också problemet med incitamenten i dagens situation, som
jag tror är en viktig fråga att diskutera vid en sammankomst som
denna. Man ser de anställda i olika status. Det handlar då ofta
om att man går neråt på den s.k. arbetsstegen, dvs. att man är
frisk, är i arbete men får symtom med risk för återkommande
sjukskrivningar, sjukskrivning under lång tid och
förtidspensionering.
Vad rehabilitering handlar om är att förhindra klättring neråt
på stegen och att försöka hjälpa människor som befinner sig i
den nedre delen av stegen att klättra uppåt. Med nuvarande
otydliga arbetsgivaransvar och ansvarsfördelning, framför allt
mellan arbetsgivare och försäkringskassa, kan det finnas ett
intresse hos arbetsgivaren att vänta tills det blir
försäkringskassans tur att ta över. Detta är inte bra. Trots att
det för arbetsgivarna, enligt vår uppfattning, finns mycket att
tjäna kan det särskilt i sådana tider som nu råder förefalla
olönsamt att rehabilitera, och därför väntar man tills någon
annan tar över.
Vi har tittat på några projekt som vi har gett stöd, vilket
har lett till en studie som finns att hämta här utanför lokalen.
I studien har vi plockat fram fyra bra exempel. De uppvisar en
lönsamhet som även i lågkonjunktur är fantastiskt bra för
företagen, och ännu mer för samhället, med pay off tider på tre
månader. Säg den investering som i dag är så lönsam.
Jag tror att det var ordföranden som sade att arbetet går
trögt, men trots detta finns det många bra exempel som det
gäller att lyfta fram. Vad vi i vår skrift har pekat på är att
de som har tagit tag i dessa frågor -- hittat rutiner och
organisationsformer -- uppnår mycket goda resultat. Det är inte
heller så dyrt som man tror, därför att det är på arbetsplatsen
som man kan uträtta mest, om man lär sig hur det skall gå till.
Sedan kan man ibland -- jag vill betona ibland -- och i
speciella situationer behöva experthjälp utifrån. Men detta
gäller när andra åtgärder har prövats.
Annika Hultin: Jag vill kort informera om att
Arbetarskyddsstyrelsen har tagit fram föreskrifter som gäller
arbetsanpassning och rehabilitering. Dessa föreskrifter gäller
från den 1 juli i år. De finns utlagda på bordet, så att var och
en kan ta ett exemplar.
För vår del togs bestämmelser om arbetsanpassning och
rehabilitering in i arbetsmiljölagen den 1 juli 1991. Detta var
en nyhet, eftersom bestämmelserna tidigare har legat i ett
kapitel som inte varit tillsynsbart för Yrkesinspektionen.
Föreskrifterna är ett förtydligande av de bestämmelser som
finns i arbetsmiljölagen. I och med att föreskrifterna är
bindande faller de under Yrkesinspektionens tillsyn.
Föreskrifterna gäller alla arbetsgivare, såväl liten som stor
och offentlig som privat verksamhet. Arbetsgivarna har
skyldighet att bedriva anpassnings- och rehabiliteringsansvaret
gentemot alla anställda på arbetsplatsen. Det spelar ingen roll
när funktionsnedsättningen eller arbetshindret har uppkommit.
Skyldigheten finns även om en anställd har haft en
funktionsnedsättning redan vid anställningens början.
Enligt föreskriften är vår huvuduppgift att se till att det
finns en lämplig organisation för hur verksamheten skall
bedrivas. Man skall kunna fånga upp rehabiliteringsbehov på ett
så tidigt stadium som möjligt och se till att man kan organisera
och bedriva verksamheten på ett lämpligt sätt. Till paragraferna
finns också ganska omfattande kommentarer som kan ge anvisning
till hur denna verksamhet lämpligen kan organiseras.
Vi tycker att företagshälsovården är en viktig
samarbetspartner. Dess värre ser vi nu hur företagshälsovården i
ökad utsträckning får svårare att få fotfäste. Men
Arbetarskyddsstyrelsen hänvisar i mycket stor utsträckning
arbetsgivare till att använda sig av företagshälsovården och
dess kunnande i anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten.
Det är viktigt att anlita denna resurs på ett så tidigt stadium
som möjligt för att man skall kunna fånga upp och åtgärda
problemen innan de hunnit bli alltför allvarliga.
Vid framtagandet av föreskrifterna har vi fått mycket god
hjälp av övriga aktörer som finns representerade här. Det är
Yrkesinspektionen som har tillsyn över att föreskrifterna följs.
Yrkesinspektionen kan utfärda förbud, ge ett föreläggande eller
utdöma vite. Till syvende och sist kan man dömas till böter
eller fängelse om man bryter mot dessa bestämmelser.
Som jag tidigare sade börjar bestämmelserna att gälla från den
1 juli. Vi hoppas att dessa skall vara ett gott stöd för det
fortsatta anpassnings- och rehabiliteringsarbetet i landet.
Börje Nilsson: I statsverkspropositionen står det att det
finns uppgifter som tyder på att insatserna från RFV,
försäkringskassorna och arbetsgivarna inte har varit
tillräckliga och därför inte gett den effekt som avsågs med
reformen från den 1 januari 1992. Detta har också bekräftats av
Gustav Jönsson. Han pekade på att det finns brister i
arbetsgivarnas ansvar och på nedrustningen inom
företagshälsovården. Det är klart att regeringen har det
yttersta ansvaret. Jag vill då ställa frågan: Vad skall man göra
i detta läge?
Jag vill också ställa samma fråga till verket, och framför
allt till Socialdepartementet och arbetsgivarna som naturligtvis
har ett stort ansvar.
Lena Öhrsvik: Jag vill anknyta till frågan om
arbetsgivarnas ansvar. I beslutet som fattades för cirka tre år
sedan gavs regeringen till känna att den skulle överväga att
pröva frågan om ersättning från de arbetsgivare som utan rimlig
anledning inte fullgör sina skyldigheter att göra utredningar.
Dessa arbetsgivare övervältrade alltså utredningsansvaret på
försäkringskassan. Då är min fråga till departementet: Vad har
man gjort med anledning av detta tillkännagivande som gjordes
för tre år sedan?
Min fråga till Arbetsgivareföreningen är: Har
Arbetsgivareföreningen några planer på att göra någonting för
att få en förbättring till stånd?
Bengt Lindqvist: Jag vill påminna om att när det gäller
rehabilitering är det ju inte så, att alla metoder bara finns
där. Det finns ett väldigt stort behov av att utveckla också
innehållet i rehabiliteringen. Jag levde i den föreställningen
att Arbetslivsfonden skulle vara en utmärkt instans för att
stödja metodutveckling inom rehabiliteringsområdet. Jag vill
fråga Ulf Westerberg: Hur har det gått med detta? Jag har ett
intryck av att ni har givit ett mycket litet stöd. Finns det
några rationella skäl för det, eller har jag möjligen fel? Jag
skulle vilja att Ulf Westerberg belyste den frågan.
Elver Jonsson: Den stora debatten kommer väl här senare.
Men med tanke på de interiörer vi hittills har fått skulle jag
vilja efterlysa en belysning av arbetsmarknadssituationen från
Arbetsmarknadsverket. Den spelar en stor roll i detta
sammanhang, vilket redan har antytts av tidigare föreläsare.
Göran Rådö: När det gäller arbetsgivarnas insatser på
rehabiliteringsområdet är detta som redovisats ett problem. Det
har inte fått det genomslag som vi hade hoppats på. Vi följer
med intresse det arbete som Riksförsäkringsverket nu bedriver
för att effektivisera rehabiliteringsverksamheterna. Åtgärderna
skall avse insatser inom försäkringskassorna och insatser
inriktade på övriga medverkande inom rehabiliteringsarbetet och
samverkan av dessa. Vi kommer att få en redovisning av detta
åtgärdsprogram i samband med att RFV lämnar en sammanställning
under våren.
När det gäller företagshälsovården har vi haft överläggningar
med och fått information från branschen. Den bild som här har
lämnats stämmer, dvs. att resurserna har minskat, och det är
klart att det är ett bekymmersamt faktum. Dessa frågor bereds
för närvarande inom Arbetsmarknadsdepartementet, vilket är det
departement som får svara för vilka åtgärder som blir aktuella.
Vad vi inom Socialdepartementet tittar på är om det finns skäl
till ändring av den taxa och de regler angående
etableringsanslutning som fastställs av riksdagen och
regeringen. Riksdagen ansåg att man skulle se på vilka effekter
detta har för de mindre företagen. Vi avser att återkomma till
riksdagen till våren med en redovisning.
Jag fick ytterligare en fråga som jag inte riktigt uppfattade,
men jag kan kanske återkomma till den senare.
Lena Öhrsvik: Riksdagen har gett regeringen till känna att
man bör pröva frågan om arbetsgivarna skall kunna åläggas att
betala ersättning till försäkringskassan om de inte sköter sin
uppgift att lämna in rehabiliteringsutredningar. Jag undrade då:
Vad har regeringen gjort åt detta?
Göran Rådö: Det pågår en sådan diskussion inom RFV. Det är
möjligt att vi får anledning att återkomma i frågan redan nu
under våren. Det ligger mycket i den tanken, och jag delar den
uppfattningen.
Mats Holmgren: Vi hörde inledningsvis en uppräkning av en
lång rad problem på det här området. Det verkar nästan som om
det inte har hänt någonting. Men som Ulf Westerberg påpekade
finns det ju också positiva resultat när det gäller
rehabilitering.
Det finns emellertid många problem som vi pekade på redan från
början när reformen var på väg att införas. Det gäller t.ex.
oklarheter i ansvarsfördelningen mellan arbetsgivarna och
myndigheterna, speciellt försäkringskassan, oklarheter i
ansvarsfördelningen när det gäller kostnader för åtgärder osv.
Under den tid som regelverket har varit i kraft har vi kunnat
se åtskilliga exempel på att försäkringskassan vill att en liten
arbetsgivare skall betala omskolning av en anställd till ett
helt nytt arbete på en annan arbetsplats. Det är ju faktiskt
inte rimligt att det skall gå till på det sättet. Jag påstår
inte att det går till så regelmässigt, men det finns sådana
exempel.
Det finns också andra problem, som flera här har pekat på.
Alla är väl överens om att det är lågkonjunkturen som är det
stora problemet i detta avseende. Lågkonjunkturen har gjort att
många små arbetsgivare helt enkelt inte har ekonomiska
möjligheter att bekosta rehabilitering. De mindre arbetsgivarnas
ekonomiska möjligheter har minskat.
Ytterligare problem är att inte heller försäkringskassan
riktigt har klarat av sin nya roll. Det framgår inte minst av en
välgörande självkritisk anslagsframställan från
Riksföräkringsverket. Man påpekar där att det finns många
brister även på myndighetssidan. Det saknas instrument och
underlag för att man skall kunna bedöma insatsernas effekt.
Kassorna arbetar väldigt olika. Många kassor har inte överfört
de personalstyrkor som avsågs att föras över när reformen sattes
i sjön. Samordningsrollen är oklar. Man har inte alltid bedömt
behovet av kompetens på rätt sätt.
Som alla vet talar allt för att den avgörande betydelsen för
att man skall kunna rehabilitera någon är att skadan upptäcks i
rätt tid och att man snabbt kommer i gång med åtgärder. Här
gäller det för arbetsgivaren, och framför allt för den lilla
arbetsgivaren, att få hjälp, eftersom han inte klarar detta
själv. Flera har apostroferat företagshälsovården som ju
verkligen är arbetsgivarnas stora tillgång, inte bara på det här
området utan också på flera andra områden.
Många har också talat om hur företagshälsovården håller på att
gå under. Jag skulle litet grand vilja nyansera den bilden.
Trots vad alla olyckskorpar har sagt om företagshälsovårdens
ställning sedan statsbidraget avskaffades har de flesta
anställda fortfarande tillgång till företagshälsovård. Den
minskning av företagshälsovården som branschen har genomfört har
varit en strukturrationalisering, en rationalisering som har
skett precis som i alla branscher under det nuvarande ekonomiska
läget. Företagshälsovården har börjat anpassas till det som
företaget och de anställda faktiskt behöver. Jag är fylld av
optimism när det gäller möjligheterna för företagshälsovården
att hjälpa företagen.
Det finns dock en sak som fortsätter att sätta stora käppar i
hjulen, och det gäller företagshälsovårdens medicinska kompetens
och sjukvårdskompetens, som inte minst i det här sammanhanget
skulle kunna användas för stora insatser för att hjälpa
företagen. Men här har företagshälsovårdens roll kringskurits
länge. Landstingen vill inte kompensera företagshälsovården för
den sjukvård som den producerar, även när det sker i direkt
anslutning till rehabiliteringsarbete. Husläkarreformen kan
eventuellt ytterligare förvärra situationen i fråga om
företagshälsovårdens möjligheter att rehabilitera. För att
företagshälsovårdens kompetens skall kunna utnyttjas till fullo
krävs det att företagsläkarna, i likhet med andra specialister,
får fri etableringsrätt. Jag hörde Göran Rådö här säga att
regeringen avser att återkomma i den frågan. Jag hoppas att det
då blir ett positivt resultat.
Jag får kanske tillfälle att återkomma senare med frågan om
vad arbetsgivarna tänker göra för att försöka se till att det
blir en rättelse av det dåliga förhållandet när det gäller
rehabiliteringar. Från SAF:s sida gick vi från allra första
början -- ja, t.o.m. innan reformen trädde i kraft -- ut med
information till våra delägare i form av ett paket med rubriken
Håll koll på frånvaron. Det innehöll beskrivningar av regler för
hur detta skulle skötas. Detta gjorde vi t.o.m. innan
Riksförsäkringsverket hade hunnit med sina regler. Det finns
också andra exempel på informationsinsatser. Vi tycker att vi
har gjort vad vi kan för att informera arbetsgivarna om deras
skyldigheter.
Sedan finns det naturligtvis oändligt många små företag som
inte är medlemmar i SAF. Hur dessa hanterar det här vågar jag
inte säga, men jag tror att detta är ett problem för dem. Detta
är inte lätt. Förutom att det kan vara dyrt, är det inte lätt
för en liten arbetsgivare att själv klara av detta. Från SAF har
vi gentemot våra delägare försökt att informera så gott vi har
kunnat. Jag tror att våra delägare är fullt medvetna om sitt
ansvar i det fallet och att de med hjälp av företagshälsovården
försöker att leva upp till det ansvaret.
Gerd Elmfeldt: När man diskuterar rehabilitering är det
nödvändigt att man också ser på arbetsmarknadsläget. När
reformen kom till var det ett helt annat arbetsmarknadsläge än
nu. Trots detta har vi väldigt kraftfullt försökt att medverka
till att det skall bli någonting bra av denna reform, som vi
tror på mycket. Men förutsättningarna har ju radikalt
förändrats. Jag skulle vilja visa en bild som illustrerar detta.
Sedan 1990 har vi förlorat mellan 500 000 och 600 000
arbetstillfällen. Den röda linjen visar antal personer i
arbetskraften. Den blå linjen visar antalet sysselsatta med
arbete. Jag vill visa den här bilden för att man skall kunna se
utvecklingen och vad vi egentligen har upplevt under 90-talet.
Om man går tillbaka till den tidigare lågkonjunkturen 1978
finns det ett litet glapp mellan den röda och den blå linjen. Om
man ser på nästa lågkonjunktur 1983--1984 finns det också ett
litet sådant glapp. Det utmärkande för den här perioden är att
både arbetskraften och antalet sysselsatta ökar. Under 90-talet
blir glappet drastiskt mycket stort. Båda linjerna går kraftigt
nedåt. Även internationellt sett är detta unikt. Det är bara
Finland som har haft samma snabba drastiska minskning av
arbetskraften och antalet sysselsatta.
Arbetsmarknadspolitiken är ju en del av den ekonomiska
politiken. Den är tänkt för att hjälpa till att finjustera. Men
nu har arbetsmarknadspolitiken fått en helt annan roll. Vi har
6 % av arbetskraften i åtgärder. Aldrig tidigare har det varit
mer än 3 % i åtgärder. Fler än 900 000 personer är anmälda på
arbetsförmedlingarna. Under denna period har reformen fått
verka. Nu måste utvecklingen vändas. Efterfrågan måste öka,
annars kommer det att bli en rundgång i systemet.
Tillväxtpolitik och ökad sysselsättning bör gälla framöver. Det
måste till investeringar och en tro på framtiden. Arbetslösa och
personer som deltar i rehabilitering måste ses som en resurs.
Jag och personer som deltar i rehabilitering skulle vilja
återkomma senare till de möjligheter och positiva resultat som
man trots allt kan se.
Kalle Danielsson: Vi från LO tycker att det är väldigt
positivt att utskottet har tagit initiativ till att berörda och
intresserade får tillfälle att dryfta dessa frågor. Detta är nu
andra gången på kort tid. Sist när det var en sådan här hearing
pekade jag på några problem kring rehabiliteringsfrågorna. Sedan
dess har vi arbetat fram en början till ett fackligt
handlingsprogram, som jag hoppas att få återkomma till och
redogöra för senare under den här sessionen.
Jag vill med en bild visa andelen män mellan 55 och 64 år som
står utanför arbetskraften sett ur ett vidare perspektiv än det
som gäller bara för Sverige. Denna statistik togs fram i går
kväll, så den är inte lika färglagd och grann som den statistik
som Ulf Westerberg visade, men den kan kanske ändå förstås. De
mörkaste staplarna illustrerar förhållandena 1970. Mittenfältet
illustrerar ökningen från 1970 till 1980, och ökning från 1980
till 1992 illustreras av den övre delen på staplarna.
Internationellt sett ligger Sverige inte alls så katastrofalt
illa till. Det är faktiskt bara Japan som har en bättre
arbetsmarknadssituation när det gäller den här andelen
arbetskraft, som står utanför arbetskraften och alltså består av
förtidspensionärer. Redan på 70-talet befann sig Finland i samma
situation som vi i dag befinner oss i.
Jag har en känsla av att det sätt på vilket man för politiken
i detta sammanhang också speglar vilken politisk vilja man har.
Jag är litet rädd för att politikerna genom att svartmåla
situationen på den svenska arbetsmarknaden försöker att komma
ifrån sitt politiska ansvar. Det vill vi från facket absolut
inte ställa upp på. Sett ur ett internationellt perspektiv
ligger alltså Sverige väldigt bra till när det gäller andelen
förtidspensionärer. Det var det som jag ville ha sagt.
Ordföranden: Det var en intressant bild som vi
naturligtvis tar till oss.
Palle Carlsson: Jag vill kommentera litet grand frågan om
vad facket gör på arbetsplatserna. I det här sammanhanget är det
viktigt att belysa just företagshälsovården. Svenska
Arbetsgivareföreningens representant var ju inte så orolig för
förhållandena. Men faktum är att i december 1991 sades avtalet
om arbetsmiljöfrågor och hälsovårdsfrågor upp. På den privata
sidan har det under ett par år rått avtalslöshet.
De frågor som vi tycker är intressanta -- rehabilitering,
arbetsanpassning och hur man skall ha det på arbetsplatserna --
finns inte reglerade. Är det då så konstigt om man undrar vad
facket gör och om vi skall göra mer? Den frågan är självfallet
berättigad. Vi borde göra mer.
Nu har man kommit till det stadiet att man anser att
rehabfrågorna enbart är arbetsgivarens sak. På det sättet
försöker man att hålla den fackliga organisationen utanför.
När det gäller företagshälsovården -- t.ex. Bygghälsan -- är
de fackliga organisationerna helt utkastade. Bygghälsan fungerar
nu på marknadsmässiga villkor, dvs. man säljer tjänster.
Tidigare hade de anställda genom kollektivavtal rätt till
företagshälsovård. En sådan rätt existerar inte i dag, nästan
inte på någon av de privata arbetsplatserna. Rehabiliteringen är
en förtroendefråga. I och för sig kan man göra som SAF gör, dvs.
säga att företagshälsovården är en resurs för arbetsgivarna. Vad
de nu gör är att de köper stycketjänster. Men vilken rätt har de
anställda till denna tillgång? För dem som fortfarande har
tillgång till företagshälsovården är denna en nådegåva.
Tidigare var 80 % av alla småföretag inte anslutna till
företagshälsovården. Stora företag som tidigare har varit
anslutna till centraler går nu ur dessa och driver kanske
hälsovård i egen regi. Det innebär att hela centraler läggs ner.
Vem tar det samhälleliga ansvaret när var och en skall se till
sina egna intressen?
Jag menar att situationen är ganska katastrofal när det gäller
företagshälsovården. Det är inte bara fråga om minskning av
antalet enheter, utan det har också varit ett enormt
resursslöseri med utslagning av personal inom
företagshälsovården.
Alla säger nu att företagshälsovården är det absolut
viktigaste. Men den finns ju fortfarande inte reglerad i avtal
på svensk arbetsmarknad. Låt inte den här debatten bara handla
om rehabilitering utan också om arbetsanpassning! Om vi skall
klara kostnadsbilden, kan vi rehabilitera oss till döds, men vi
måste faktiskt stoppa utslagningen från arbetslivet. Det måste
till en förändring, och då är företagshälsovården givetvis en av
flera resurser. Det är nu viktigt att båda parter på
arbetsmarknaden får det stöd som de behöver för att ordna upp
dessa förhållanden. Jag tyckte att det kunde vara viktigt att
belysa avtalssituationen.
Mats Holmgren: Vi skall inte ha någon debatt om
företagshälsovården här, men jag vill bara säga att anledningen
till att avtalet sades upp var att företagen, som har ansvar för
arbetsmiljöfrågor och rehabilitering, inte tyckte att
företagshälsovården kunde hjälpa dem. Den var för omodern och
satt fast i bidragstänkande och centralistiskt tänkande. Det var
på uppdrag av företagen som avtalet sades upp. Nu håller
företagshälsovården på att gå igenom en visserligen smärtsam men
dock förändring, där den anpassas till det som företagen vill
ha. Företagen, som enligt arbetsmiljölagen faktiskt har
ansvaret, måste också kunna få hjälp från företagshälsovården
för att kunna leva upp till detta ansvar.
Ordföranden: Vi i detta utskott har i olika sammanhang
betonat företagshälsovårdens stora betydelse när det gäller
rehabilitering och möjligheterna att över huvud taget
återanpassa människor till arbetslivet. Därom är vi alla ense.
Ulf Westerberg: Bengt Lindqvist har alldeles rätt. I
propositionen som styr Arbetslivsfondens verksamhet fastställs
det mycket klart att Arbetslivsfonden skall stödja
metodutveckling inom rehabiliteringsområdet. Det vi har lärt oss
under dessa år är framför allt att problemen ute på
arbetsplatser -- både hos arbetsgivare och hos fack -- är att
det brister i kunskaperna om hur man bär sig åt. Många
arbetsgivare som vi är i kontakt med -- i första hand sådana
företag som har minst problem med lågkonjunkturen -- är beredda
att ta på sig kostnader och göra insatser för sina anställda,
eftersom de också ser möjligheter att tjäna pengar på detta
samtidigt som de skapar goodwill kring sina företag genom att de
tar vara på sina anställda på ett bättre sätt.
Bland de 18 000 projekt som vi stöder finns det något tusental
som innebär metodutveckling på arbetsplatsen. Det är väldigt
viktigt att låta tusen blommor blomma här, därför att vi kan
lära oss mycket av det, alltså att låta de goda idéerna och
exemplen sprida sig över samhället. En viktig fråga är då att
rehabiliteringen måste bli en del i en god personalpolitik, och
denna personalpolitik är lönsam.
När det gäller institutioner, organisationer och
företagshälsovården är vi litet besvikna. Det är väldigt många
som har hört av sig till oss. Vi har då berättat att vi kan
stödja metodutveckling, men när det kommer till kritan är det
ofta fråga om att få rent driftstöd, att via oss kunna
subventionera utbudet av sina tjänster. Där har vi varit
benhårda och sagt att vi inte går in och subventionerar
tjänster. Vi stöder arbetsgivare som kan köpa tjänsterna där de
är effektivast och bäst.
Vi har ett tiotal metodprojekt som delvis handlar om
utvärdering av olika metoder som man använder sig av. Det finns
också en del företagshälsovårdscentraler som skall försöka att
utveckla metoderna när det gäller hur företagshälsovården bättre
skall kunna stötta rehabiliteringen på arbetsplatserna. Det
handlar alltså om ett tiotal projekt. Finansieringen från vår
sida rör sig om 6 miljoner. Också arbetsgivarna är med och
hjälper till att finansiera dessa projekt.
Vi är intresserade av att få fram fler projekt, och vi har
också tagit en del olika initiativ för att träffa huvudmän och
dem som producerar den här typen av tjänster i syfte att
stimulera dem till att tänka mer i metodutvecklingstermer. Men
det är alltså väldigt trögt. Jag vill påstå att detta inte är en
särskilt mogen bransch.
Var och en sitter och arbetar på sitt håll. Det skulle finnas
mycket mer att göra om man kunde lära sig att samverka och att
utveckla metoderna. En klar brist är det gap som finns i
hanteringen. Hjälp på institutioner kan i och för sig vara
väldigt bra och lyckad men är ganska så meningslös om man kommer
tillbaka till samma gamla jobb som ser likadant ut som tidigare,
samma arbetskamrater och samma privatliv. Där tror jag att det
finns oerhört mycket att göra. Den typen av insatser skulle
kunna effektiviseras om man kunde samordna insatserna hos
institutionerna med arbetsplatserna, inte minst få uppbackning
av facket och arbetskamrater och naturligtvis få arbetsgivarna
att ta sitt ansvar för att samordna insatserna.
Margit Gennser: Först vill jag ställa en fråga till Gustav
Jönsson och sedan en till Ulf Westerberg. Kan man, Gustav
Jönsson, urskilja olika effektivitet i rehabiliteringsåtgärderna
mellan olika kassaområden? Om det finns skillnader, har ni
tittat på olika hypoteser? Har ni några hypoteser om vad de
beror på? Det är väsentligt innan man vidtar åtgärder. Kan man
se att det finns skillnader mellan olika kassaområden, kan man
också se på vilka arbetssätt som är framkomliga. Finns det inga
skillnader alls, kan det vara fel på lagstiftningen.
Ulf Westerbergs föredragning var väldigt intressant. Han sade
bl.a. att det går trögt i början när det gäller att sprida
erfarenheter. Är det inte naturligt? Det är ett trivialt
konstaterande. Är det inte alltid så att en introduktionsprocess
tar tid, och sedan tar utvecklingen fart? Om vi accepterar den
hypotesen, bör ni inte då framför allt satsa på vissa lönsamma
projekt, där ni kan visa på korta pay off-tider, och på vissa
relativt enkla samarbetsprojekt för att få i gång utvecklandet
och tänkandet?
Pontus Wiklund: Min fråga berör kanske litet mera
framtiden då vi förhoppningsvis har ett bättre läge på
arbetsmarknaden. Det är väl en allmän uppslutning kring den
uppfattning som t.ex. Gerhard Larsson ger uttryck för i
DN-debatt, att det bör finnas tydliga ekonomiska incitament för
att välja arbetslinjen och rehabilitering för såväl den enskilde
som dennes eventuella arbetsgivare och berörda myndigheter.
I förslaget om reformerat pensionssystem utgör hela
livsinkomsten en grund för pensionen. Det torde minska intresset
för icke-beskattad arbetsinkomst. I förslaget anges också att
vid sjukskrivning och arbetslöshet skall bakomliggande inkomst
vara pensionsgrundande, inte ersättningen. Jag skulle vilja få
en kommentar där. Vilka effekter kan det tänkas få i framtiden
för viljan att bli rehabiliterad? Kanske Gerhard Larsson vill
kommentera detta, kanske även representanter för Socialstyrelsen
och facken.
Sigge Godin: Jag har tidigare sagt att rehabilitering är
ett praktiskt hantverk mellan ett flertal olika aktörer på
marknaden. Jag vidhåller att det kommer att bli så även i
fortsättningen. Jag delar uppfattningen att det kanske var
olyckligt att vi antog förslaget om rehabilitering precis när en
lågkonjunktur var i annalkande. Det var otur att den blev så
djup och svår.
Ulf Westerberg var inne på att de långa sjukskrivningarna är
ett av de stora problemen. Jag delar den uppfattningen. Utifrån
den tesen skulle jag vilja ställa några frågor till Gustav
Jönsson. Har ni klarat de stora balanserna och fått bort de
allra längsta sjukskrivningarna, de ytterst svåra
rehabiliteringsfallen? Hur har kassornas oförmåga att flytta
över personal till rehabiliteringsuppgifter påverkat
situationen? Tror Gustav Jönsson också att parternas oförmåga
att sluta avtal om företagshälsovården har påverkat situationen
negativt? Hur har ni lyckats med samarbetet med de små
arbetsgivarna?
I socialförsäkringsutskottet var vi rätt överens om att det är
de små arbetsgivarna som har problem med dessa frågor. De
behöver mycket stöd och samverkan med kassorna. Jag skulle vilja
fråga om ni kan se någon ljusning, om man har klarat av de svåra
bitarna?
Gustav Jönsson: På frågan om vi kan skönja olika
effektivitet hos olika kassor kan jag svara att
försäkringskassorna har kommit olika långt i
rehabiliteringsarbetet. Mycket av insatserna gäller nu att
sprida erfarenheter, kunskaper om goda resultat och goda
exempel, hämtade från i stort sett alla kassor. Men vissa kassor
har kommit längre och har flera goda exempel. Det gäller att
använda sig av en mängd olika metoder i rehabiliteringsarbetet.
I det avseendet kan man inte direkt säga generellt att någon
kassa ligger före. Att sprida erfarenheter inom
rehabiliteringsområdet är en viktig del i effektiviseringen av
rehabiliteringsarbetet.
Sigge Godin frågade om balanserna när det gäller långa
sjukfall. Vi har haft ett mycket stort antal långa
sjukskrivningar tidigare. Under de två senaste åren har det
pågått en genomgång av långa sjukfall. Tyvärr har en rätt stor
andel gått över i förtidspensionering. En stor del av den
kraftigt ökade förtidspensionering som har skett under 1992 och
1993 kan förklaras av att de långa sjukfallen har minskat mycket
kraftigt. Det har varit en överföring från ett ersättningssystem
till ett annat. Antalet långa sjukfall, över ett år, minskar för
närvarande med i storleksordningen 10 000 per halvår.
Beträffande överflyttning av resurser till rehabilitering:
Försäkringskassorna fick möjligheter att föra över resurser
till rehabilitering i samband med att de nya
rehabiliteringsreglerna kom 1992, i storleksordningen 2 000
årsarbetare. Vi bedömer nu att hela överföringen i stort sett är
genomförd. En del kassor har haft svårigheter. Det har berott på
att det har varit rätt stora arbetsbelastningar på andra
verksamhetsområden. Nu bedömer vi att rehabiliteringsinsatserna
motsvarar ungefär 3 000 årsarbetare hos försäkringskassorna. Det
är att jämföra med drygt 1 000 årsarbetare före 1992.
Frågan om hur oförmågan att sluta avtal om företagshälsovården
har påverkat situationen har jag ingen mening om, annat än att
det är beklagligt att en överenskommelse inte lyckats nås som
innebär att man värnar företagshälsovården och ser till att den
får goda arbetsmöjligheter. Det skulle vara en trygghet för de
anställda inom företagshälsovården. De anställda inom
företagshälsovården upplever en rätt stor oro sedan en tid
tillbaka. De känner en osäkerhet inför framtiden. Det är ju inte
bra.
Samarbetet med de små arbetsgivarna är krävande för
försäkringskassorna. Man kan inte räkna med att de små
arbetsgivarna själva kan klara rehabiliteringsinsatserna. Där är
tillgången till företagshälsovård en viktig förutsättning. I
brist på detta får försäkringskassorna göra rätt stora insatser
för att få det att fungera exempelvis när det gäller
rehabiliteringsutredningar och även att genomföra de
rehabiliteringsåtgärder som behövs.
Jag kan passa på tillfället och knyta an till Göran Rådös svar
till Lena Öhrsvik beträffande möjligheterna att ålägga
arbetsgivarna att betala för de rehabiliteringsutredningar som
försäkringskassan ombesörjer.
Vi inom Riksförsäkringsverket överväger i den genomgång som
Rådö nämnde att föreslå en lagändring som innebär att
försäkringskassan skall få möjligheter att debitera
arbetsgivarna för de undersökningar som försäkringskassor ser
sig föranlåtna att göra. Det ser vi som en väsentlig
förstärkning när det gäller att få fram
rehabiliteringsutredningar och också som en rättvisefråga olika
arbetsgivare emellan -- man skall inte kunna komma undan den
kostnaden.
Ulf Westerberg: Det tar självklart tid att förändra roller
och att lära sig hur man skall göra. Det tycker jag är riktigt
att föra in i diskussionen. Det går inte från ett budgetår till
ett annat, bara därför att riksdagen klokt nog har beviljat
medel för att rehabilitera människor, att få resultat. Det
tycker jag är självklart. Det skulle inte behöva sägas, men
litet grand ligger det i luften.
Jag tror också att om vi inte hade satsat på rehabilitering av
anställda under högkonjunkturen när behovet var så tydligt, hade
det varit ännu värre nu i lågkonjunkturen. Vi skulle öka utbudet
av arbetskraft genom att minska utslagningen och få tillbaka
framför allt dem som var långtidssjuka. Det var självklart då.
Det skulle som sagt ha sett ännu värre ut på det här området om
de satsningar som nu är gjorda inte hade gjorts.
Det är naturligtvis förskräckande siffror som inte minst
Gerhard Larsson har pekat på i ett antal artiklar:
förtidspensioneringen ökar. Men det har den gjort också tidigare
i lågkonjunkturer, fastän den kanske är värre nu än tidigare,
vilket ju har att göra med att sysselsättningen ökades väldigt
starkt under 80-talet. Trots att vi har många färre sysselsatta
på arbetsmarknaden i dag, har vi ändå internationellt sett en
hög sysselsättningsgrad i Sverige. Vi skall inte glömma det. De
som kom ut på arbetsmarknaden i slutet på 80-talet och i början
av 90-talet var sådana som normalt inte får chansen att komma ut
i arbetslivet i en lågkonjunktur. Det är tyvärr också dessa som
har fått lämna arbetsmarknaden först, tillsammans med andra som
har haft det lättare att klara sig i arbetslivet tidigare. Det
har alltså på något sätt varit ett uppdämt behov, som också tar
sig uttryck i ökade förtidspensioneringar. När man sätter in
särskilda insatser via försäkringskassorna, via Arbetslivsfonden
med arbetsgivarnas ökade ansvar så kommer det att bli som i de
projekt som vi redogjort för här, att av sammanlagt 170
långtidssjuka är 106 långtidssjuka redan tillbaka i arbetet. De
andra har man alltså inte klarat av. Lösningen har förmodligen
varit ganska bra ändå, de flesta har fått förtidspension. Börjar
man rota i problemet får man problemen på bordet. Men det är
inte bara problem utan också fördelar.
Vi har också pekat på någonting som en tidigare koncernläkare
på Volvo ofta sade när det gäller den stora frånvaron: En
tredjedel av dem som var frånvarande på 80-talet hade medicinska
skäl, en tredjedel hade psykosociala skäl och en tredjedel
bristande engagemang. Det kanske ser något annorlunda ut på
dagens arbetsmarknad, men jag tror att detta ger en bra bild.
Två tredjedelar av dessa människor kan inte behandlas utifrån
medicinska utgångspunkter, trots att vi i övrigt gör det i
väldigt stor utsträckning. Det är helt andra åtgärder som skall
sättas in. Det är det vi håller på att lära oss. Mycket händer
där.
För Arbetslivsfonden släcker vi lyset den sista juni nästa år,
då är våra pengar i stort sett slut. Vi skall göra så mycket som
möjligt för att sprida de erfarenheter och kunskaper som vunnits
i de projekt som vi har stött. Men det är viktigt att titta på
hur det skall gå till i fortsättningen. Där tror jag att det är
viktigt att se över ansvarsfördelningen och kostnadsansvaret
mellan arbetsgivarna och framför allt försäkringskassan.
Vi tycker att vi lyckats bra med att få till stånd lyckade
projekt därför att vi samarbetar med arbetsgivarna, hjälper dem
att finansiera rehabilitering, som särskilt för småföretagen är
tufft om man skall stå för den själv.
Nu är det så att försäkringskassan på något sätt skall stå för
det som ligger utanför företagen, hos institutioner eller
professionella rehabiliterare, medan arbetsgivaren skall stå för
det som man sköter inom arbetsplatsen. Det leder till att man
väntar ut varandra. Under tiden ramlar folk "ner i stegen" och
blir svårare och dyrare att rehabilitera. Det tycker jag att man
skall fundera på. Jag tror att man alltså kan ge
försäkringskassan en mer aktiv roll utifrån individernas behov,
men man skall inte så stelt titta på försäkringsintresset utan
framför allt lära sig att se till resultatet, vad man kan uppnå
med sina resurser tillsammans med arbetsgivarna.
Hans Svensson: Liksom vid tidigare tillfällen har vi
inför utfrågningen gått ut med en snabbenkät till kassorna. De
synpunkter och slutsatser som jag skall framföra här är en
direkt avspegling av de svar vi har fått in. Jag har överlämnat
till presidiet det underlag som vi har haft att tillgå.
När det gäller de svar vi har fått in beträffande samverkan
kan man konstatera att det finns stora både regionala och lokala
variationer, medan samarbetsformerna totalt sett är relativt väl
utvecklade både med arbetsmarknadsmyndigheterna och med hälso-
och sjukvården. Däremot när det gäller den formella samverkan
med socialtjänsten menar de flesta kassor att det går trögt men
att det fungerar relativt bra när det gäller enskilda ärenden. I
det avseendet ser vi särskilt fram emot Stenungsundsprojektet,
som skall sättas i gång. Vi vet också att det finns en ansökan
om försöksverksamhet ingiven till Socialdepartementet från
Örebro kommun och Försäkringskassan i Örebro, där man vill få
till stånd en fördjupad samverkan mellan dessa två myndigheter.
Det är bara ett fåtal kassor som självmant har nämnt samverkan
med Yrkesinspektionen. Det kan i sig vara tecken på att
samarbetet kring det förebyggande och rehabiliterande arbetet
tidvis varit svagt. En förklaring till att samverkan med
Yrkesinspektionen är bristfällig kan vara det sätt på vilket
Yrkesinspektionen är organiserad. En annan förklaring kan också
vara att uppgiften för systemtillsyn är relativt ny för den
också. Det här är ett område där jag tror att en fördjupad
samverkan kan leda till förbättrat resultat och att ansvaret för
att så skall ske ligger såväl på försäkringskassan som på
Yrkesinspektionen.
De hinder för samverkan som försäkringskassorna för fram är
framför allt tre. För det första att det finns olika
målsättningar hos myndigheterna. För det andra
sekretesslagstiftningen. Här har det framför allt gällt
samverkan med socialtjänst och psykiatri. Det här problemet har
minskat i takt med att samarbetet utvecklas och att de
försäkrade själva i allt högre grad deltar i planeringen av den
egna rehabiliteringen. Det tredje man har pekat på är att det
saknas en finansiell samordning mellan socialförsäkringen och
övriga myndigheter med rehabiliteringsansvar. Slutligen uppger
kassorna att det rådande arbetsmarknadsläget i första hand är
ett hinder för rehabiliteringen och även ett allvarligt hinder
för själva samverkan om rehabilitering. Kassornas intryck är att
arbetsmarknadsmyndigheterna inte har tillräckliga resurser för
att leva upp till sitt rehabiliteringsansvar i dagens läge med
den mycket höga arbetslösheten.
Vi bad också kassorna att försöka peka ut de grupper av
försäkrade där de tycker att samverkan är bristfällig och
rehabiliteringen svår. De grupper man har pekat på i svaren är
de psykiskt sjuka, personer med olika slag av missbruksproblem
och arbetslösa, särskilt de unga försäkrade som ännu inte har
kommit in på arbetsmarknaden samt personer med dålig
skolunderbyggnad, t.ex. vissa invandrare och en del äldre.
Det här har lett till att några kassor i sina svar helt enkelt
anger att de vill ta över det ekonomiska ansvaret för
rehabiliteringen av arbetslösa som uppbär någon form av
ersättning från socialförsäkringen. De menar att det är den
grupp som försummas av arbetsförmedlingarna.
I de län där försäkringskassorna har slutit avtal med AMI om
att avsätta vissa resurser för arbetslösa sjukskrivna går
samverkan bättre. Några kassor för fram i sina svar även förslag
om att kassorna skulle få möjlighet att administrera
lönebidragsverksamheten eller att åtminstone kunna bedriva
försöksverksamhet med att administrera en viss del av den.
Vi kan också konstatera av svaren att kassorna tar sin roll
som samordnare på högsta allvar. Den övergripande samverkan i
länen sker ofta i formaliserade grupper. Även på lokal nivå
finns det oftast en formell samverkansgrupp på chefsnivå.
Dessutom förekommer praxis och samverkan i olika former av fria
och temporära konstellationer. Tidigare berördes samverkan med
arbetsgivarna, och jag vill avslutningsvis tillföra några
synpunkter.
Samverkan måste självklart förbättras. Försäkringskassorna
försöker att på olika sätt få arbetsgivarna mera aktiva och
delaktiga. Det går trögt, men självklart finns det också många
exempel där det har gått väldigt bra. Det är också viktigt att
kunna sprida de goda exemplen vidare.
Möjligen måste arbetsgivarnas roll ytterligare konkretiseras,
eller se till att arbetsgivarna får tillräckligt starka
ekonomiska incitament för att statsmakternas intention skall
kunna bli en verklighet.
Jag skulle i detta sammanhang vilja lyfta fram de fackliga
organisationernas ansvar. Här tycker jag att försäkringskassan
har ett särskilt ansvar att fördjupa och utveckla samverkan med
de fackliga organisationerna på regional och lokal nivå. Jag
tror att det här är ett område där vi från kassans sida får vara
litet självkritiska. Vi har inte ägnat den tid som kanske borde
ha ägnats åt att utveckla den här delen.
Det har redan diskuterats om de bekymmer som finns i och med
att arbetsgivaren inte uppfyller sina skyldigheter gentemot
försäkringskassan och att man i det långa loppet, om inte
alternativet är att hitta ett ekonomiskt incitament, eventuellt
bör överväga sanktioner i stället.
Gustav Jönsson har redan fört fram att det nu skall lanseras
förslag om att kunna få betalt för det merarbete som utförs. Det
har också förts fram av många kassor.
Gerhard Larsson: Med tanke på nuläget på arbetsmarknaden
är de reformer som vi i dag diskuterar inte så lyckade. Jag
tillhör dem som menar att dessa reformer med arbetsgivaransvar
för rehabilitering och rehabiliteringsersättningen är riktiga
men anpassade till en annan situation. I dag, med den höga
arbetslöshet som vi har, passar inte en del av systemen.
Som bekant har förtidspensioneringen ökat dramatiskt. Det är
dubbelt så hög ökningstakt nu och har varit så under de senaste
två åren. Till en del kan det förklaras av det Gustav Jönsson
var inne på, men jag tycker att vi också måste uppmärksamma vad
vi just nu har framför oss: en situation där de arbetslösa är
mellan tre och fem gånger så ofta sjukskrivna som de med arbete.
Just nu är 40 % av de arbetslösa långtidsarbetslösa. Man kan se
en rad risker för att denna utveckling -- långtidsarbetslöshet
och den frekventa sjukskrivningen bland de arbetslösa -- kan
leda vidare till helt utanförskap.
Den reform som genomfördes 1991 var angelägen när det gäller
att påverka de långsiktiga orsakerna och få bättre
arbetsorganisation och arbetsmiljö. Den problematik vi har just
nu handlar om den ekonomiska otryggheten vid arbetslöshet.
Väldigt många i dag går utan någon ekonomisk bastrygghet vid
arbetslöshet och är beroende av behovsprövade bidrag, vilket
innebär en stigmatisering av arbetslösheten. Det är också
alltför långa passiva perioder vid arbetslöshet i dagsläget när
man får gå 14 månader, som jag konstaterade när jag förra året
utredde en ny arbetslöshetsförsäkring, innan någon aktiv åtgärd
sätts in eller samhället i övrigt bryr sig om vederbörande.
Vi har för få incitament för arbetsgivare och enskilda att
rehabilitera: för den enskilde bristen på ekonomisk trygghet vid
arbetslöshet och chansen att få jobb, för arbetsgivaren genom
att systemet i dag kommit i obalans när det gäller att stå för
kostnaderna för de första 14 dagarna av sjukskrivning. Kostnader
som uppkommer därefter faller på den allmänna
socialförsäkringen.
Jag menar att våra system för social- och
arbetsmarknadspolitik inte är utformade för ett samhälle med en
sådan arbetslöshetssituation som vi har i dagsläget. De är mer
utformade för ett samhälle med full sysselsättning och tillväxt
på arbete. Därför behövs en översyn av systemen och
lagstiftningen.
I botten ligger självfallet de mer långsiktiga frågorna att
skapa fler arbetstillfällen, få tillväxt på arbetsmarknaden och
utveckla arbetsorganisation och arbetsmiljö. I det korta
perspektivet gäller det att minska risken för en kraftigt ökad
utslagning och fortsatt höga siffror när det gäller
förtidspensionering de närmaste åren.
Vi skall vara medvetna om att effekterna av den höga
arbetslösheten och vägen fram till förtidspensionen kommer att
märkas först under 1994--1996. Den ökning som har varit de sista
båda åren.
De åtgärder som kan vidtas nu handlar om att få en bättre
ekonomisk bastrygghet vid arbetslöshet, och vidare vid
arbetslösheten en koppling till en tidigare insats av aktiva
åtgärder än att vänta 300 arbetsdagar. Många blir passiva redan
efter 5--7 månader.
Vidare vill jag påpeka något annat som redan har inträffat i
år och som har betydelse för sammanhanget. I hälso- och
sjukvårdslagen har rehabiliteringen jämställts med sjukvård. Det
fanns inte tidigare. Detta leder till ett annat angreppssätt
från sjukvårdens sida i fråga om personer som riskerar att slås
ut.
Den tredje saken är att bredda beslutsunderlaget vid
förtidspensionering. Det skall inte smygvägen bli en
förtidspensionering under medicinsk etikett när det egentligen
är av arbetsmarknadsskäl. Det som tar tid och som dagens
situation och den närmaste framtiden kräver är att samspelet
mellan socialförsäkringen, socialpolitiken och
arbetsmarknadspolitiken ses över i utformningen av
lagstiftningen. I dag blir det lätt så att en utebliven insats
för en arbetslös i arbetsmarknadspolitiken drabbar
socialpolitiken i kommunerna eller socialförsäkringen. Det är en
effekt som beror på de höga arbetslöshetssiffrorna.
Vidare har vi frågan om utestängningseffekterna. Med det
ansvar som i dag finns hos arbetsgivarna för den korta
sjukskrivningstiden och rehabiliteringsplanen, är det i dag
trögt för personer som ofta är sjukskrivna att komma in på en
arbetsplats. Det är baksidan av den lagstiftning som kom 1991
och som är mera uppenbar i dagens höga arbetslöshet. De
ekonomiska incitamenten gäller både för arbetsgivarna och den
enskilde. Vidare är det en olycklig obalans i finansieringen
mellan de korta och långa sjukfallen. Jag tänker på
14-dagarsansvaret för arbetsgivaren kontra kostnaden för den
långtidssjukskrivna och förtidspensioneringen som faller på det
allmänna.
Detta var ett antal faktorer som jag menar måste tas med i
sammanhanget. Hur mycket vi än putsar på de två reformer som är
huvudinriktningen på dagens diskussion, blir det otillräckligt
om inte detta perspektiv beaktas.
Det finns också positiva möjligheter.
(bild)
Jag arbetar i min dagliga gärning med Samhall. Jag vill peka
på att vid sidan av vår ordinarie uppgift att ge handikappade
jobb, så har vi erbjudit ett tusental personer tillfälliga
arbetsplatser 1993. Det har handlat om 8--9 veckors arbete.
Dessa personer har dessförinnan i genomsnitt varit sjukskrivna
2--3 år. Genom att få en anpassad arbetssituation som kombineras
med den medicinska rehabiliteringen -- har 49 % efter ett par
veckor eller månader kunnat gå tillbaka till ett aktivt
arbetsliv. Detta har kunnat ske även i den situation som rådde
under arbetslöshetens 1993 men en av fem i arbetsför ålder
utanför. Det pekar på vikten av en breddad prövning av
förtidspensioneringen vid sidan av den medicinska prövningen,
dvs. en praktisk arbetsprövning i en reell arbetssituation.
Gustav von Essen (m): Jag har två korta frågor.
Representanterna för SAF har uttryckt en oro för kostnaderna i
fråga om situationen för de mindre företagen vid
rehabiliteringsutredningar. Jag förstår det. Om man lagstiftar
om att lägga kostnaderna på de små företagen, finns det då en
större risk att de små företagen är ännu noggrannare i samband
med nyanställningar så att de får de allra friskaste personerna,
annars kanske de tar en risk och så småningom får högre
kostnader? Det är en litet provokativ fråga, men jag tycker att
den är berättigad.
Min andra fråga gäller de incitament Gerhard Larsson tog upp.
Jag begärde ordet innan hans anförande, och jag har fått många
svar. Men det måste vara fråga om att det skall finnas
incitament hos alla inblandade för att detta skall lyckas? Finns
det verkliga incitament hos den enskilde, hos AMS, hos
arbetsgivarna och hos facket? Finns det i grunden incitament med
dagens system för att undvika förtidspensionering eller är det
ibland den bekvämaste lösningen?
Rune Backlund (c): När man pratar med människor som är
föremål för rehabilitering eller dem som arbetar med
rehabiliteringsverksamhet, får man inte en så positiv bild. Hans
Svensson redovisade en del erfarenheter från kassorna. Han
brukar ofta hänvisa till att samarbetet fungerar dåligt, det är
trögt och tidskrävande. Inte minst för äldre människor som är
föremål för rehabilitering blir det glapp mellan åtgärderna. Det
upstår tidsperioder då ingenting händer. Man får en bild av att
var och en håller på sina regler och sin penningpåse.
Vi har hört litet grand vad kassorna tycker är sådana områden
där ett bättre samarbete kan åstadkommas. Jag vill ställa några
frågor till övriga aktörer, AMS, kommuner och landsting. Vad
anser ni själva om regelverket? Vad skulle underlätta samverkan?
Finns det regler som hindrar samverkan? Har ni synpunkter på
försäkringskassans regelverk? Finns det hinder där som borde
ändras?
Vidare har jag frågor om pengarna. Det framskymtar då och då
en penningpåse. Skulle en lösning vara att det finns en gemensam
penningpåse från vilken alla rehabiliteringstjänster köps? Det
gäller arbetsmarknad, medicinsk och social rehabilitering? Kan
det vara en lösning att komma ifrån slagsmålet om pengarna?
Margit Gennser (m): Det gäller förtidspensionering. Jag
tänkte begränsa mig till personer i 58--60 års ålder och äldre.
Vi har i pensionsarbetsgruppen sagt att en del av kostnaderna
kan finansieras av AP-fonderna under en övergångstid. Det
betyder att vi bara har en nådetid. Vi måste fundera över
problemen.
Är det inte så att alltför många personer över 60
förtidspensioneras? Det är administrativt enkelt. Det finns en
bestämmelse i lagstiftningen. På så sätt går det att behålla
yngre personal. Det kan tyckas riktigt. Men jag undrar om detta
är personalpolitiskt riktigt i ett läge när
strukturrationaliseringar skall göras. Det innebär att
verksamheten totalt skall krympa, och det innebär att
avancemangsmöjligheter osv. minskar. Vore det inte vettigare att
behålla den äldre personalen och få en naturlig avveckling över
en tidsperiod och se till att de personer som skall fram i
yrkeslivet går över i ny verksamheter där det finns
framtidsmöjligheter? Det är alltså ett fullkomligt radikalt
nytänkande. Det skulle betyda att vi inte skulle behöva belasta
verksamheten med förtidspensionering som görs i dag utan i
stället få människor som är mer produktiva.
Pontus Wiklund (kds): Det gäller köp av arbetslivsinriktad
rehabilitering vid seriösa hälsohem som t.ex. Tallmogården.
Landstingens köp av vård vid hälsohem har minskat drastiskt
under senare år sedan det blev ekonomiskt kärvt. Rehabilitering
jämställs numera med hälso- och sjukvård i lagstiftningen.
I vad mån köps tjänster vid mera renodlade hälsohem för
arbetslivsinriktad rehabilitering? Jag har en känsla av att
det finns rätt många människor som skulle ha glädje av att få
hjälp med att komma på rätt bog igen i livet genom att få delta
i rehabilitering vid sådana hem.
Charlotte Cederschiöld (m): Jag har en fråga till Gerhard
Larsson. Att 49 % kommer tillbaka till arbetslivet efter 6--8
veckors rehabilitering är fantastiska siffror. Det är suveränt
bra. Men hur stark är ställningen på arbetsmarknaden för dessa
40 %. Hur lång är resan tillbaka till en fast ställning i
arbetslivet? Har alla dessa 40 % helt osubventionerade jobb
eller är det fråga om olika varianter av subventionerade
arbeten? Hur lång tid tar det att passera de olika
subventionsgraderna tillbaka till vanliga och osubventionerade
jobb? Jag är intresserad av en analys av dessa 49 % för att få
en uppfattning om hur stort steget är tillbaka.
Ordföranden: Vi återupptar nu förhandlingarna. Det gapar
tomt i arbetsmarknadsutskottets bänkar, och det beror på att det
utskottet just nu har ett sammanträde. Dess representanter
kommer tillbaka senare.
Rune Backlund ställde en fråga till Kommunförbundet,
Landstingsförbundet och AMS. Vem vill börja besvara den?
Jan Erik Synnerman: Jag uppfattade att frågan gällde
behovet av förändringar i regelverket. Den frågan kan besvaras
med utgångspunkt både i landstingens roll som sjukvårdshuvudmän
och i deras roll som arbetsgivare.
Jag vill rent allmänt säga att jag tror att det finns stora
vinster att göra i det fortsatta rehabiliteringsarbetet genom
effektivisering av rehabkedjan. Sådana synpunkter kommer från
landstingen i båda dessa perspektiv. Rehabarbetet kan integreras
i hela kedjan på ett annat sätt än i dag. Det går för långsamt
både i sjukvården och t.ex. i försäkringskassorna. Det beror
på att den ene aktören först utför det som denne skall göra,
sedan tar den andre vid osv. Genom att dels minska ledtider,
dels integrera arbetet och vidta flera åtgärder på en gång kan
man effektivisera verksamheten högst betydligt.
Det är i det perspektivet viktigt att samarbetet mellan de
olika aktörerna utökas ytterligare. I sjukvårdsperspektivet har
det gjorts försök med finansiell samordning mellan hälso- och
sjukvård och försäkringskassa, något som har tillkommit inom
ramen för Dagmaröverläggningarna. Det har avsatts särskilda
medel för detta, nämligen 400, 485, 485 och 510 miljoner kronor
respektive år för att utveckla och förstärka kapaciteten inom
hälso- och sjukvården.
Det tillämpas vidare sedan något år tillbaka en annorlunda
modell för finansiell samordning, de s.k. FINSAM-försöken. I
dessa försök deltar fem landsting. På basis av tidigare års
verksamhet kan man avsätta maximalt 10 % av försäkringskassans
beräknade utbetalningar i stället till förebyggande åtgärder
inom sjukvården.
Även om det är litet svårt att direkt mäta resultaten kan man
säga att båda dessa typer av utökat samarbete givit goda
erfarenheter. Inför vår förestående kongress finns nu
motionsförslag som går ut på att man i respektive län skall få
ett större lokalt bestämmande omfattande samarbete mellan
försäkringskassa och sjukvårdshuvudmän.
Ingrid Söderström: Också jag gjorde en snabb förfrågan hos
kommunerna inför denna utfrågning. Jag kan generellt säga att
kommunerna upplever ett dilemma. Man anser för det första att
det splittrade ansvaret gör att man förlorar möjligheter till en
helhetssyn. För det andra har man olika finansiärer, som bevakar
sina respektive kassor. Det är dock inte så att det inte
förkommer en reell samverkan. En sådan finns redan i dag, dels i
centrala och lokala rehabgrupper, dels i speciella projekt.
Några av dessa redovisas i Arbetslivsfondens folder.
På frågan vilka hinder som finns för dessa samverkansformer
har man angivit fyra huvudhinder. Det första är att man
ekonomiskt har skilda kassor. Det andra gäller regelverket. Man
menar att försäkringskassans regelverk saknar flexibilitet.
Ett tredje hinder gäller kompetensen. Man är litet tveksam till
huruvida försäkringskassorna har byggt upp en tillräcklig
kompetens för i synnerhet psykiskt störda långtidssjukskrivna.
Ett fjärde, mera allmänt, hinder är att man har skilda
förhållningssätt. Också Försäkringskasseförbundet nämnde -- även
om jag inte vet om man lägger in samma innebörd i detta -- att
olika aktörer har olika förhållningssätt.
Gerd Elmfeldt: Jag tror nog att man kan finna områden där
regelsystemet kan förenklas, men jag tycker inte man skall
glömma att nuvarande regelsystem också ger möjlighet till många
nya samverkansområden centralt, regionalt och lokalt. Vi har på
central nivå en arbetsgrupp, Caesar, som aktivt försöker komma
fram till samverkansmöjligheter. I den samverkar
Riksförsäkringsverket, Arbetarskyddsstyrelsen, AMS,
Arbetslivsfonden och Socialstyrelsen. Jag tycker att vi har
kommit ett bra stycke på väg när det gäller att komma fram till
vad vi gemensamt kan göra.
Jag tycker att mycket i de diskussioner som förs pekar på att
vi inte når så långt som vi borde göra. Det kan då vara av värde
att peka på att det under den förra månaden genom
Arbetsmarknadsverkets försorg tillsattes 40 000 jobb. Under
förra året fick 12 000 personer del av starta-eget-verksamhet.
Av dessa 12 000 nya företag är många i inledningsskedet kanske
försörjningsföretag, men de representerar trots
arbetsmarknadsläget ändå en tillväxtfaktor.
Just nu får fler än någonsin tidigare lönebidrag. 1 000
personer per månad kommer via lönebidrag ut i arbete. Totalt
sett är det också fler personer än tidigare som får del av de
åtgärder som sätts in. Trots arbetsmarknadsläget har fler
handikappade fått arbete än tidigare år. Dessutom har fler unga
handikappade än någonsin tidigare fått arbete.
Gerhard Larsson talade om Samhalls rehabtjänster. Inom
Arbetsmarknadsverket har vi Arbetslivstjänster, som har
regeringens uppdrag att rehabilitera personer med anställning.
Förra året arbetade man på dessa arbetslivstjänster med 14 000
personer, och av dessa kom 3 av 5 åter i jobb. Vi arbetade
tillsammans med 5 000 företag i landet.
Även om vi nu inte är ensamma om dessa resultat -- många har
kommit fram i en samverkan -- tycker jag att de visar att man
trots arbetsmarknadsläget jobbar mycket aktivt med dessa frågor.
Men säkerligen kan vi åstadkomma ännu bättre resultat
tillsammans.
Mats Holmgren: Frågan gällde om arbetsgivarna skulle bli
mindre benägna att anställa människor som inte är helt friska om
man lägger på dem mer kostnader för rehabiliteringen. Det är
naturligtvis en i någon mån retorisk fråga som det är nästan
omöjligt att svara på.
Rent allmänt skulle jag vilja säga att arbetsgivarna säkert
inte beter sig annorlunda i fortsättningen än de har gjort
hittills. När en arbetsgivare skall anställa en person behöver
han en viss kompetens. Han bedömer kompetensen hos den
arbetssökande. Han lägger en mängd olika aspekter på detta och
anställer den som är mest kompetent för arbetet. Det har hänt
tidigare och kommer säkert att hända i fortsättningen också att
man anställer någon som i och för sig kanske inte är vad vi
kallar helt frisk, men som har den kompetens som arbetsgivaren
vill ha.
Över huvud taget tycker jag att man tyvärr ofta sätter
likhetstecken i den här debatten mellan sjuk och
arbetsoförmögen. Det är inte alls samma sak. En person som är
sjuk i ett visst avseende kan mycket väl vara arbetsförmögen i
alla fall. Det tycker jag att man skall komma ihåg.
I samband med anställning görs det dessutom undersökningar i
syfte att hindra att man anställer någon som inte klarar ett
visst jobb på grund av att han/hon på ett eller annat sätt har
någon fysisk brist. Det är också en aspekt som tas in. Men jag
tror, som sagt, att arbetsgivarna anställer efter kompetens och
att de tar in denna aspekt som en del av bedömningen.
Om arbetsgivare hesiterar inför att anställa, vilket jag i och
för sig inte tror, skulle man kunna fundera över om det kan vara
lämpligt att dela på kostnaderna för rehabilitering, beroende
t.ex. på om rehabiliteringsbehovet kommer från någonting som har
med arbetet att göra eller inte. Det finns olika sådana
resonemang som man kan föra.
Britt Trossmark: Jag kommer från Statens arbetsgivarverk
och representerar arbetsgivarna inom myndigheter och verk. Det
staten står inför är en stor förändring av verksamheten. Det är
dels bolagiseringar, dels effektivisering och neddragning
överallt. Vad det handlar om är att arbetsgivarna har krav på
sig att driva verksamhet. För verksamhet behöver vi precis det
som Mats Holmgren var inne på -- kompetens.
Frågan handlade om varför man pensionerar personer som är i
60-årsåldern och däröver. Det är ingen automatik i att de
pensioneras. Vi har ett trygghetssystem som i
övertalighetssituation ger möjlighet för den äldre att gå med
pension, om man därmed bereder plats åt någon som annars skulle
bli övertalig. Men det sker alltså inte med automatik. Det
handlar om vem som har kompetens för jobbet, så att verksamheten
kan bedrivas på ett effektivt sätt.
Men det handlar också om den enskilda personens incitament. Vi
kan aldrig lyckas med rehabilitering eller med att få ett bra
jobb utfört om inte personen själv känner att det här är något
som han vill, orkar och kan göra. Orkar jag ställas inför den
förändring som det innebär att jobba i en helt annan
verksamhetsform, kanske med nya arbetsuppgifter och ytterligare
förändringar framöver, eller ser jag det som en möjlighet att gå
i pension tidigare? Ser jag det som en möjlighet som jag inte
får utnyttja blir jag kanske missnöjd.
I förändringssituationen finner man ute på verk och
myndigheter ofta en mängd fall som man redan har haft länge. Det
är människor som i och för sig har klarat jobbet något så när så
länge det har gått på i sin stilla lunk. Man vet vilket jobb man
har. Det förändras inte så mycket. Kompisarna runt omkring
känner sig också trygga och orkar ställa upp och stötta. I
förändringssituationen får alla ett väldigt tryck på sig. Då
orkar man inte med det här längre, och vi får sjukskrivningar.
En del kanske redan har varit långtidssjukskrivna, fast man inte
har hittat dem.
Man måste börja jobba i den ände som Annika Hultin pratade om.
Vi har i arbetsmiljölagstiftningen krav på oss att med
internkontroll hitta system för att jobba med de här frågorna.
De kan komma in tidigare, i ett förebyggande skede. Men det
ställer krav både på chefer och på arbetsledare att lära sig att
se detta. Det krävs alltså utbildning av dem. Det ställer krav
på arbetskamrater, som skall orka göra det här jobbet. Det
gäller att hitta de här fallen tidigt.
Vi har också hört oss för om vilka erfarenheter myndigheter
har av att jobba med rehabilitering. Man konstaterar att det är
ganska svårt, eftersom det inte finns några jobb att
rehabilitera till -- knappast hos den egna verksamheten och än
mindre på andra håll.
Men i de fall där man hade börjat i ett tidigt skede var en
mycket större procent tillbaka i arbete än bland dem som hade
varit sjukskrivna en längre tid först. Det är en gammal sanning.
Detta vet alla som jobbar med rehabilitering.
Gerhard Larsson: Jag har en bild som visar hur situationen
för dagens 50-åringar och äldre ser ut innan fyrtiotalisterna
kommer upp i 50-årsåldern. Bilden visar att innan 40-talisterna
blir 50 år och äldre står redan 55 % av alla personer som är
över 60 år utanför arbetskraften och/eller är arbetslösa. Det är
mer än hälften av dem som är över 60 år. Ni kan se att 35 % av
dem som är mellan 60 och 64 år är förtidspensionärer, medan
20 % är antingen avtalspensionärer eller arbetslösa.
Det skrämmande som bilden visar är att hela tillskottet av
arbetskraft omkring år 2000 och en bit in på 2000-talet kommer
genom åldersförskjutningar uppåt. Om utvecklingen fortsätter på
samma sätt som nu, med samma andel 55--60-åringar och äldre
utanför arbetsmarknaden -- vi bortser från vad EES-avtalet kan
betyda för fri rörlighet av arbetskraften -- skulle större delen
av arbetskraftstillskottet försvinna. Vi får nämligen inget
arbetskraftstillskott i åldersgrupperna upp till 40--44 år. Det
kommer däröver, om vi bortser från rörligheten mellan länderna.
Det är ett dilemma att komma åt detta.
Jag uppfattade att Margit Gennser frågade om inte de äldre
försvinner litet för lätt från arbetsmarknaden. Den
uppfattningen delar jag. Det går litet för lätt. Det ger
anledning att återigen komma tillbaka till incitamentstrukturen,
kostnaderna för arbetsplatsen och frågan om hur man organiserar
arbetet och får andra attityder till människor i olika åldrar.
Det är ett långsiktigt arbete. Men i det korta perspektivet
handlar det om ekonomiska incitament.
Vi är tillbaka till obalansen mellan korta sjukskrivningar,
långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar. Där kan man
tänka sig olika alternativ. Men jag tror att det är viktigt att
komma åt detta. Annars har vi inte någonting annat än
lagstiftning att ta till för att få en arbetsmarknad som delas
av olika grupper.
Nu är inte risken för utanförskap för dem över 50 år det
värsta. Det är värre för de funktionshindrade. Men eftersom en
hel del av oss i salen tillhör de här generationerna kan detta
vara intressant.
Birgit Högberg: Jag kan ta frågan om hälsohemmen. De
flesta hälsohem erbjuder egentligen inte det vi kallar för
yrkesinriktad rehabilitering. Däremot kan man säga att det är
mycket svårt att dra gränsen mellan yrkesinriktad rehabilitering
och medicinsk rehabilitering. Jag skulle tro att de flesta av
oss skulle önska en mindre tydlig sådan gräns. Jag tror också
att man till dels kan komma åt den genom att lägga in den här
typen av rehabilitering i en rehabiliteringsplan. Då ingår den
som ett led i en yrkesinriktad rehabilitering.
Många av de rehabiliteringsinsatser som vi gör behöver få en
annan anknytning till arbetslivet och till de övriga
rehabiliteringsinsatserna. Landstingsförbundets representant
sade att man borde effektivisera rehabiliteringskedjan. Det tror
jag är något som vi som agerar på rehabiliteringsmarknaden måste
göra. Vi måste "hålla i" den person som rehabiliteras på ett mer
effektivt sätt, så att inte glappen blir för stora eller
personen kommer till sådan här ad hoc-rehabilitering, dvs. någon
får en idé och så åker man i väg på en rehabilitering som inte
hänger ihop med det övriga.
Oavsett hur många sådana här institutioner vi skickar
människor till är faktiskt det största problemet arbetslösheten.
Cirka 30 % av de sjukskrivna är arbetslösa i dag. Det finns ett
material som visar att de som ingår i den unga gruppen är
arbetslösa till 80 %. Om vi skall ge dem incitament för
rehabilitering betyder det faktiskt att vi på något vis måste
säga till dem att de kan få jobb. Det är ändå det som skall
driva dem att komma tillbaka till arbetslivet. Med tanke på det
som visades av Arbetsmarknadsverket i dag om hur många jobb som
har försvunnit och hur tveksamt det är att man kan få jobb, tror
jag att vi måste göra en mycket större satsning på att finna nya
arbetstillfällen för de här människorna. Och också finna, som
Ulf Westerberg var inne på, en möjlighet till incitament för
arbetsgivarna att bli mer aktiva i en tidigare rehabilitering.
Liselotte Wågö: Min fråga ramlar egentligen mellan de här
två punkterna, men jag begärde ordet med anledning av att man
nämnde effektivisering av rehabiliteringskedjan. Det gäller
samarbetet mellan de rehabiliteringsresurser som finns i landet
och försäkringskassan.
En viktig ingrediens i rehabiliteringskedjan, som jag har
uppfattat det, är sjukgymnasten, som står för mycket av den
behandlande delen i rehabiliteringen, även om det naturligtvis
finns ett antal andra aktörer som samverkar i den här kedjan.
Det jag först vill fråga Sjukgymnastförbundets representanter
är: Hur ser den här inriktningen i kåren ut resursmässigt?
Vilket intresse finns det bland sjukgymnaster att just hitta den
här nischen? Sjukgymnast som sjukgymnast, men det är faktiskt så
att man även inom den här kåren specialiserar sig, hittar
nischer och utvecklar kunskaper inom en speciell bransch.
Jag undrar: Hur ser resurserna för den här specialinriktningen
ut? Vad är tanken i kåren i dag? Är det här någonting som ni
intresserar er för? Är det någonting som ni försöker att
inspirera kåren till att arbeta med?
En fråga till Försäkringskasseförbundet: Hur ser ni på
samverkan? Har ni någon uppfattning om hur pass stort samarbete
det finns mellan etablerade rehabiliteringskliniker och enskilda
sjukgymnaster i landet? Har det utvecklats ett bra samarbete
mellan sjukgymnaster och försäkringskassor ute i landet?
Kurt Inge Persson: Den här frågan hänger ihop med en annan
frågeställning som har tagits upp. Det har framgått av den här
debatten att många har undrat: Varför finns det så många goda
exempel på rehabilitering, och varför ser siffrorna inte bättre
ut än de gör? Varför diskuterar vi det här problemet? Jag tycker
att litet av nyckelfrågan ligger i detta.
Jag tror att ett gott exempel eller flera goda exempel är
något som enskilda initiativ driver fram. Någon kassa, några
enskilda handläggare tar initiativ och gör något bra, ett
lokalkontor gör något bra. T.ex. Arbetslivsfonden kan
tillfälligt få mycket pengar och göra något bra av det med en
del goda idéer.
Men grundproblemet, som jag tror att ni som politiker behöver
titta på, är om det finns några strategiska frågor som vi måste
ta tag i. Jag tycker att vi har snuddat vid en del här. Det
hjälper inte så värst långt att ändra en mängd detaljer i
regelverket. Företagen måste, oavsett om man gör en
differentierad arbetsgivaravgift eller något annat, få ett
incitament för att man skall bete sig gott gentemot dem som
jobbar där. Jag tror att det är helt avgörande.
Jag tror också -- Gerhard Larsson och någon annan var inne på
det -- att man måste se efter om den enskilde har incitament för
att bli frisk eller för att undvika att bli sjukskriven. Som det
ser ut på arbetsmarknaden har man faktiskt inte det. Visserligen
kan arbetslöshetsersättningen kanske ge litet mer än andra
former, men den tar snabbt slut. Det bästa litet långsiktiga
alternativet nu är förtidspension.
Som någon har sagt är det inte så lätt att dra en gräns mellan
när man är så sjuk att man inte kan jobba eller mår litet dåligt
i allmänhet. Även om jag lägger mig i något som jag kanske inte
skulle lägga mig i tror jag att man inte kan göra
arbetslöshetsersättningen för dålig, eftersom kostnaderna då
flyttas över på socialförsäkringen. Tar
arbetslöshetsförsäkringen snabbt slut funderar man naturligtvis
på om inte förtidspension skulle vara ett alternativ.
Medbedömningar och allt sådant som vi administratörer i all ära
kan hitta på kommer inte åt detta grundproblem mer än
marginellt, om man inte får ett ekonomiskt incitament för att
stå till arbetsmarknadens förfogande.
Ungefär samma resonemang kan man överföra på samarbetet mellan
försäkringskassan och andra institutioner som jobbar med det
här. Man behöver införa ett ekonomiskt incitament som gör att
det fungerar.
Jag skulle vilja fråga: Varför är samverkan mellan sjukvården
och försäkringskassorna som problem -- inte i varje detalj, men
nästan -- borta ur diskussionen sedan vi fick Dagmarpengarna?
Varför diskuterar vi inte problemet att få tag i tjänster för
yrkesinriktad rehabilitering när det gäller vissa grupper av
rehabiliteringsfall, när vi har fått pengar att köpa dem för? Då
finns de. Man borde fundera på detta. Det är inte fråga om att
slå ihop en mängd myndigheter, utan att dra nytta av det vi har
lärt av yrkesinriktad rehabilitering, vad vi har lärt av
Dagmarpengarna och säga: Kan vi inte föra över detta på andra
områden? Då skapar vi ekonomiskt incitament.
Slutligen tror jag att Riksförsäkringsverket, men det gäller
oss på kassorna också, behöver fundera. Det har kommit fram en
del kritik gentemot kassorna, som jag kanske inte i alla delar
tycker är berättigad. Vi anses inte ha fört över resurser osv.
Vi skall heller inte neka till att vi är formade för att i
detalj effektuera det som riksdagen har beslutat.
Men det är inte riktigt så nu. Ni kräver andra typer av
resultat nu. Vi har börjat så smått och vi behöver, gärna
utifrån krav från politikerna, diskutera Riksförsäkringsverkets
och kassornas sätt att fungera, om de former man har i dag är de
helt ideala för de nya krav som ställs på verksamheten.
Därmed har jag tagit upp en mängd andra frågor utan att svara
på den som ställdes till mig. Möjligen kan man lösa den i det
här stora svepet också.
Ordföranden: Vi tackar för det inlägget. Det visar framåt
till den proposition som snart nog ligger på vårt bord, om en
ökad samverkansmöjlighet just mellan försäkringskassorna,
socialtjänsten och landstingen -- sjukvården alltså -- i
anledning av en försöksverksamhet som har ägt rum bl.a. i
Stenungssund. Flera av oss har varit där och tittat. Det kanske
är en ny väg att få en ökad samverkansmöjlighet mellan de olika
myndigheterna. Myndigheterna skola räcka varandra handen, stod
det i den gamla grundlagen. Det ligger mycket i det.
Lena Öhrsvik: Jag vill haka på det här med samverkan
mellan olika aktörer. De som har erfarenhet från fältet är
Birgit och Kurt Inge. Eftersom försäkringskassan har
huvudansvaret ställer jag frågan till dem: Vilka aktörer skulle
ni vilja se i den fortsatta vidgade försöksverksamheten? Vilka
skulle ni tycka behövde vara med i de sammanhangen som inte har
varit med nu? Finns det några sådana?
Birgitta Dahl: Jag skulle i anslutning till den
diskussionen vilja föra in också de nya anvisningar från
Arbetarskyddsstyrelsen som skall träda i kraft den 1 juli. Hur
skall dessa samverka med det andra? Det vore intressant att få
det belyst, eller litet mer brutalt uttryckt: Hur skall man få
det att fungera?
Birgit Högberg: I Västerbottenskassan har vi lyckats med
ett mycket bra samarbete mellan de här myndigheterna. Men vi
märker att det krävs ganska mycket när myndigheter börjar vara
tillsammans. Det vi har uppfostrats med i alla tider är ju att
klara oss var för sig, att bli bra på det vi har fått i uppdrag
att bli bra på. Det är en ganska stor kulturförändring som skall
till. Men viktigt är det ju att vi chefer på länsnivå anger den
här tonen, så att vi inte är bromsarna.
Jag skulle vilja säga så här: De jag tycker att vi har mest
att göra med är socialtjänsten, vårdcentralen -- eller vad vi
skall kalla den för med tanke på husläkeriet -- och
arbetsförmedlingen. Sedan kommer företagshälsovården, som på de
mindre orterna vanligtvis bara är en, nära till hands.
Det har dykt upp andra samarbetsaktörer, som vi nog skall
jobba med på ett litet annorlunda sätt. Det är de fackliga
representanterna, LO och TCO framför allt, och arbetsgivarna,
SAF och småföretagarföreningarna. Där känner vi att vi måste gå
in i ett närmare samarbete.
Vi kan också säga att Ulf Westerberg inom Arbetslivsfonden har
gett oss möjligheter att till varje lokal samverkansgrupp i vårt
län ställa pengar till förfogande, så att vi skall kunna
utveckla vårt samarbete och vår samverkan. Vi märker ju att när
vi från arbetsförmedlingen, socialtjänsten och kassan sätter oss
ner och tittar på arbetslösa och sjukskrivna på en ort kan vi
faktiskt minska gruppen arbetslösa och sjukskrivna ganska
kraftigt.
Det behövs att vi litar på varandra, att vi törs ta vårt eget
ansvar och även litet bråk om vad som är vårt ansvar.
Socialförsäkringen är en försäkring, socialtjänsten har det
grundläggande ansvaret och arbetsförmedlingen har sina
möjligheter. Vi måste våga diskutera med varandra på riktigt.
Jag längtar efter föreskrifterna från Arbetarskyddsstyrelsen.
Jag hoppas att vi skall få intressanta prov på vad det kan
betyda, så att vi kan sätta i gång genast.
Kurt Inge Persson: Eftersom vår organisation ser ut som
den gör kan vi ha många olika svar på samma fråga.
Till Lena skulle jag vilja säga att hon kanske inte behöver
bekymra sig så mycket och fundera på vilka som det är bra för
oss att samarbeta med. Om det gäller försäkringskassan, säg till
oss: Ni får se till att detta och detta blir gjort, och ni får
pengar till det. Sedan söker vi samarbete. Det kan vara med
socialtjänsten -- där jag tror att vi behöver köpa mer resurser
-- och det kan vara med Samhall. Men det kan också vara med
andra.
Om jag skall försöka vara konsekvent när det gäller Birgittas
fråga måste jag säga att jag tycker att det är bra att man
sysslar med systemtillsyn och liknande. Det är en bra plattform.
Men jag tror att man måste sätta in alldeles förskräckliga
resurser där, om du inte också skapar ett ekonomiskt incitament
hos företagen. Annars är risken att det blir en del goda
exempel, som du kan visa upp. Men det stora genomslaget är jag
rädd för att det inte får.
Anders Englund: Det har talats mycket om det lokala
samarbetet. Det är klart att det är ett problem för
Arbetarskyddsstyrelsen, rättare sagt yrkesinspektionerna, att
det huvudsakligen är en regional distriktsverksamhet på
länsplanet. Det är alltså svårt ur resurssynpunkt att komma ner
till ert verkliga fält. Det vi kan göra är, som den senaste
talaren sade, att försöka trycka på de arbetsplatser som finns i
systemtillsynssammanhanget.
I Malmö har vi ett samarbete mellan kassorna och
yrkesinspektionen för att se hur det här kan fungera. Men kom
ihåg att det finns i storleksordningen 400 yrkesinspektörer i
landet, vi har i storleksordningen 3 000 på
försäkringskassesidan och, som sagt, en struktur som är olika i
distrikt och lokalt.
Marie-Louise Fasth: Vi pratar om rehabilitering, men jag
tycker också att det är viktigt att framhålla att en av
företagshälsovårdens stora uppgifter är att fånga upp signalerna
tidigt, innan rehabiliteringsinsatser behövs. Det kan ske via
personalvårdsronder som man kan ha i samband med att man har ett
nära samarbete mellan företagshälsovård och företag.
Dessutom har jag en fråga till SAF och försäkringskassan,
innan jag svarar på Liselottes fråga. Vem betalar för den
träning sjukgymnaster och t.ex. beteendevetare bedriver? De ger
också ett stöd åt patienter, kan man säga. Läkarna har man
berört i diskussionen, men sjukgymnaster, psykologer och
beteendevetare bedriver också ett omfattande
rehabiliteringsarbete. Vår erfarenhet är att arbetsgivaren ofta
anser att det är hälso- och sjukvårdens sak att bekosta detta.
Vem betalar när arbetsgivaren inte anser att han skall betala
och försäkringskassan anser att det är arbetsgivarens sak?
Risken är stor att patienten får sitta emellan och att
rehabiliteringen fördröjs.
Sedan skall jag svara på Liselottes fråga. Den gällde bl.a.
vad LSR-förbundet gör för att komma in i samarbetet mellan kassa
och sjukgymnaster. Det samarbetet kan självfallet förbättras
betydligt. Det skulle också behövas förtroendesjukgymnaster,
tycker vi. På det här området kan vi lättare än läkarna bedöma
om de rehabiliteringsinsatser som görs av sjukgymnaster är
relevanta. Vi har faktiskt litet olika utbildning. En läkare kan
inte ersätta en sjukgymnast och ta över hennes arbete, för han
kan inte den typen av behandling.
Fler tjänster behövs också. Vi har faktiskt en viss
arbetslöshet bland företagssjukgymnaster på det här området med
tanke på den omstrukturering som har genomförts inom
företagshälsovården.
Sigge Godin: Fru ordförande! Jag trodde att jag skulle få
lyssna litet till innan vi kom fram till slutreplikerna. Jag
skall inte ställa några sådana själv.
Jag var litet provokativ före lunch. Jag menade att
inkörningsperioden är lång innan man kan sätta i gång en
rehabiliteringskedja, innan man får människor inskolade,
effektiva och kan flytta dem till andra arbetsuppgifter o.s.v.
Det är ingen direkt kritik mot de enskilda handläggarna.
När jag ställde min fråga kommenterade Birgit Högberg delvis
vad jag hade tänkt fråga om. Jag skulle vilja att du Birgit
fortsatte att utvecka hur du skulle vilja jobba. Vi sitter ju en
massa människor här i dag som ser på saken ovanifrån. Ni är
väldigt få som arbetar i det praktiska arbetet. Om du Birgit
Högberg fick vara visionär, både när det gäller att arbeta, att
hantera pengar och att hantera regler på ett visst sätt, hur
skulle du då vilja göra för att det här skulle bli så effektivt
och bra som möjligt? För att inte göra det alltför lätt för dig:
Hur skulle du vilja bära dig åt för att nå också småföretagen
och hitta en bra balans mellan Försäkringskassans personal,
eller rehabiliterarna, och småföretagen? De orkar inte med och
har inte tillräckligt med resurser till detta. Men det är
väldigt många människor som jobbar där. Du får gärna vara litet
provokativ mot de stora företagen, de offentliga myndigheterna,
kommuner och landsting. Jag tycker att de, som ändå har
resurserna, gör ett dåligt jobb. Det var en liten enkel fråga.
Börje Nilsson: Jag vill haka på Sigge Godins fråga. Jag
tycker att det har varit intressanta diskussioner. Vi från
utskottet måste dra våra slutsatser och göra en summering. Vi
har naturligtvis krav på er. Min fråga är: Vilka krav ställer ni
på politikerna i fråga om regler, resurser och ansvar? Är
fördelningen riktig? Det skulle det vara intressant att få veta.
Vilka krav ställer ni på oss?
Gunnar Sandström: Rehabilitering är för oss synskadade som
tänker sig att tillbaka till arbetslivet en oundgänglig
nödvändighet. Framför allt gravt synskadade behöver ganska lång
tid på sig för att kunna rehabilitera sig på ett sådant sätt att
de vinner den skicklighet att hantera sin nya situation som
krävs för att kunna klara av arbetslivet. Rehabiliteringen skall
kunna ge möjlighet till att man blir kvar i arbetslivet under
längre tid. Därför krävs det en ganska omfattande träning i
olika färdigheter.
Vi tycker att möjligheterna har försämrats påtagligt, framför
allt för gravt synskadade. Arbetsgivarna har av pekuniära och
andra skäl inte kunnat och velat ta på sig det utökade ansvar
som de har fått. Vi tycker också att Försäkringskassan i det
fallet har fallerat. Nu varierar bedömningarna, av vad som är
och vad som inte är arbetsskador, runtom i landet. Ibland har
man naturligtvis tur och bor i ett område där Försäkringskassan
i första hand ser till ens behov och ser möjligheterna att ta
sig ut i arbetslivet. Då kan man få den möjligheten.
Vi tycker fortfarande att det känns som ett hån när det talas
om arbetslinjen och när det hos Försäkringskassan blir en mängd
pengar kvar till arbetslivsinriktad rehabilitering och många
personer med synskador inte får möjlighet att komma till den
rehabiliteringen.
Vi har talat om incitament. Om man drabbas av en synskada
behövs det ibland ganska kraftiga incitament för att man skall
ta sig tillbaka till arbetslivet. Om man då själv skall slåss
med byråkrati är det inte säkert att arbetslivet ter sig så
lockande. Man kanske inte ens tror riktigt på det och behöver
ganska mycket stöd för den sakens skull.
Bara en liten ytterligare anmärkning som rör just ett uttryck
som jag hörde här. Vi känner oss aldrig som föremål för
rehabilitering. Vi är subjekt och i högsta grad de som genomför
rehabiliteringen. Men vi behöver åtskilligt med stöd.
Jag tänker ge ett exempel. I förrgår talade jag med en
rehabkonsulent från en försäkringskassa. Det rörde just en
person som skulle försöka få möjlighet till en i det här fallet
kortare rehabiliteringsperiod. Arbetsgivaren var en stor koloss
som hade fått en väldig massa pengar från Arbetslivsfonden. Men
förutsättningen för att få använda de pengarna var naturligtvis
att Försäkringskassan godkände rehabiliteringen. Det gjorde
Försäkringskassan gärna. Men ute på den här lilla arbetsenheten
visste man inte riktigt hur man skulle hantera den här
situationen. Därför var man osäker på om man skulle kunna ta på
sig att över huvud taget starta rehabiliteringen. Därför rådde
det en väldig osäkerhet om det skulle finnas pengar till de 25 %
av kostnaderna som arbetsgivaren själv skulle stå för.
Jag frågade rehabiliteringskonsulenten: Om det nu är så att
arbetsgivaren inte tycker sig ha råd med dessa 25 % under det
här budgetåret, måste då den här personen vänta med sin
rehabilitering till nästa år? Hon svarade att det nog skulle bli
så. Då frågade jag om inte Försäkringskassan skulle kunna gå
in och garantera att rehabiliteringen kommer till stånd och
sedan ta ut den kostnaden av arbetsgivaren. Hon svarade att man
inte hade tänkt på det men att det nog skulle gå bra.
Det här tror jag är en av de svårigheter som finns att brottas
med. De ekonomisk-administrativa systemen passar inte alltid
alla personer. Det är därför som många av svårigheterna
fortfarande finns kvar, trots de resurser som finns.
Anders Lönnberg: Det är betecknande för den här typen av
debatt att det tar ganska lång tid innan man kommer till skott.
Jag vill tacka Börje Nilsson för hans fråga. Jag tänker ägna
mig åt den frågan. Eftersom han sade att de är vana vid att se
saker uppifrån tycker vi att ni ibland inte befinner er
tillräckligt högt upp, eller så högt upp att det är svårt att nå
marken.
Kurt Inge Persson och Gerard Larsson har varit inne på några
frågor som är väsentliga. Det gäller problem som bara kan lösas
av riksdagen och regeringen. Däremot finns det en del aktörer
som kan lösa många av de problem som har illustrerats av
anekdoter och ögonblicksbilder av verkligheten.
Den första frågan rör det luddiga ansvaret för arbetsgivaren
eller arbetsplatserna. Vi måste då börja med ett bekännande. Vi
kan sitta här som facklig organisation och bekänna oss djupt
till de humanitära principerna och säga att vi skall göra allt.
Men vi kommer inte att göra det. Sanningen kommer i verkligheten
att visa sig genom de incitament som finns. I dag är det stora
incitamentet för arbetsplatser att försöka att bli av med sina
problem via förtidspensionering och andra metodlösningar då
någon annan betalar. Det här är ett grundproblem. Om man inte
löser det spelar det ingen roll vilka förändringar som man gör
av delsystem eller om man ordnar bra samrådsgrupper eller
samverkansformer. Utan att lösa den grundläggande frågan att
problemen och kostnaderna uppstår om man inte också låter
arbetsplatserna ta det ekonomiska ansvaret kommer inga problem
att lösas på sikt.
Vi har hört många exempel på att man ändå har gjort en hel del
bra lösningar, allt under det att den totala
arbetskraftstillgången i Sverige har minskat med 400 000 på tre
år. Det är ungefär samma glädje som den glädje den kände som
skulle till Malmö men hamnade på Lapplandspilen och i höjd med
Uppsala insåg sitt misstag och sade: "Jag kan i alla fall flyga
söderut i kupén." En viss rörelsefrihet har man alltid. Det är
ungefär den rörelsefrihet som vi talar om i dag. Vi är på väg i
totalt fel riktning, och de goda exempel som finns kommer aldrig
att bli något annat än goda exempel om man inte gör någonting åt
saken.
Det andra grundproblemet är det uppsplittrade ansvaret i
välfärdssamhället. Den första delen av problemet rör
myndighetsstrukturen och ansvarsfördelningen, som ser ut på ett
visst sätt, både mellan myndigheter och arbetsplatser.
Incitamenten i systemet ser ut på ett helt annat sätt. Den andra
delen är finansieringssystemet.
Man kan lösa problemet genom två olika angreppssätt. Antingen
ger man sig på ansvarsfördelningen och ser hur man kan göra
någonting åt den. Vi har hört många beskrivningar av att man kan
göra nya samverkansgrupper. Om man ser på det intellektuellt
nyktert så är samverkansgrupper bara en kostnad, ingen tillgång.
Det kostar resurser och tid och pengar som då inte används till
rehabilitering. Man måste självklart sträva efter ett system som
är så tydligt att man inte skall behöva samverkansgrupper för
att lösa människors problem. När det gäller andra sammanhang än
rehabilitering brukar vi kalla det för byråkrati eller
administration. Det kostar pengar. Om man däremot inte utgår
från den finansiella synpunkten kommer inte ens de här
samordnade verksamheterna att lyckas, om man inte får ett
finansieringssystem till stånd.
Den tredje punkten handlar om att satsa på nya metoder för
rehabilitering och verksamheter. Ulf Westerberg har här visat
att 20 % av resurserna har gått till rehabilitering, medan
tanken från början var att 50 % skulle gå till rehabilitering.
Man kan titta på det som är direkt nytt på det här området. Jag
tror att det är en summa mellan 6 och 7 miljoner av de här 10
miljarderna som har satsats på nya metoder. På nya verksamheter
har det satsats 0 kronor. Det är inte så konstigt att vi sitter
här i dag, tre fyra år senare och kan konstatera att det inte
har hänt särskilt mycket. Eftersom man inte har satsat några
pengar på utveckling av verksamheten kan man inte förvänta sig
att det skall ha hänt särskilt mycket.
Den fjärde punkten, som hör ihop med den förra, är att man
måste förstärka och utnyttja den kompetens som finns på området.
Till det har man egentligen inte avsatt någonting. De totala
resurserna på det området har egentligen minskats.
Företagshälsovårdens resurser har minskat, även när det gäller
det som skulle handla om utveckling och metoder. Vi har fått en
mängd rehabresurser i dag som går under rubriken rehab, som
tidigare redovisats under en annan rubrik. Resurserna benämns
som rehabilitering i och med att det blev populärt att redovisa
dem under den rubriken.
Vi vet också att det förekommer en hel del charlatanism och
t.o.m. ganska konkreta exempel på folk som har varit utsatta för
rehabilitering och sedan inte får något jobb men erbjuder sina
tjänster på marknaden som rehabiliterare. Ibland kan det vara
utmärkt men ibland gynnar det inte utvecklingen av
rehabiliteringen eller tilltron till rehabilitering. Kvaliteten
kan bli litet halvdan.
De senaste tio femton åren är den viktigase insikten att vi i
stort har satt samma typer av problem under olika
samhällssektorers rubriker. Vi har haft ett utbyte av folk
mellan socialtjänst och sjukvård, mellan kommun och landsting på
äldresidan, mellan sjukförsäkring och förtidspensionering och i
dag arbetslöshet. Om man undersöker de här olika systemen,
vilket en del utredningar i dag har gjort, kan man konstatera
att det som egentligen har hänt de senaste tio femton åren är
att vi har bytt budgetkonto men inte har gjort något åt
sakproblemen.
Det här betyder att man måste ta en grundlig titt på
finansieringssystem och verksamhetsuppdelning i
välfärdssystemet. Man måste också ta upp den stora frågan om
vilka incitament som skall finnas för arbetsgivare och på
arbetsplatser. Med mindre än att vi ändrar de två systemen
kommer vi inte att se någon ökning av antalet rehabiliterade
eller någon minskning av belastningen vare sig humant eller
ekonomiskt.
Guy Lööw: Jag tänker ta upp en fråga som inte heller har
diskuterats tidigare, nämligen frågan om tidigare insatser. Ju
tidigare man får rehabilitering, desto bättre är det och desto
större är möjligheterna att komma tillbaka till arbetet. Jag
representerar medlemmar som från början eller ganska länge har
haft en funktionsnedsättning och som har kommit ut på en
arbetsplats. När man befinner sig i arbetslivet med sin
funktionsnedsättning kan man behöva återkommande träning för att
behålla den funktionsförmåga som man redan har. Detta är ett
problem för många av våra medlemmar.
Det handlar alltså inte om en påvisbar medicinsk förbättring
utan det handlar om att kunna behålla de krafter som man har. Vi
har sett en klart påvisbar utveckling under senare år att
resurserna har minskat för de här människorna. Det är svårt att
få den rehabilitering som man fick tidigare. Landstingen minskar
på sina resurser för den här typen av rehabilitering, och man
kan inte få del av de resurser som finns på försäkringskassorna.
Den medicinska förbättringen som man talar om inträder inte. Det
handlar om en träning som är förutsättningen för att man skall
kunna få vara kvar i arbetslivet. Om man inte får den kommer man
förr eller senare att tvingas lämna arbetslivet på grund av
förslitningsskador och smärtor.
De människor som slås ut på det här sättet kommer obönhörligen
att bli förtidspensionerade. Vi menar att det borde vara en
självklarhet att de resurser som nu finns på försäkringskassorna
i dag skulle kunna användas till den här typen av träning. Det
blir ännu tydligare att det borde vara så när vi ser att
pengarna inte används fullt ut för rehabiliteringsresurserna.
Jag menar att det finns ytterligare områden för
försäkringskassornas rehabiliteringsresurser.
Ordföranden: Jag anmanar er att vara så koncisa som
möjligt.
Else-Marie Bjellqvist: Det finns tre viktiga delar för dem
som har en kronisk sjukdom eller ett handikapp, nämligen
samverkan, kunskaper och attityder. När det gäller samverkan
vill jag visa en bild. Här beskrivs vår upplevelse av vad
rehabilitering är. Det finns många olika delar. Det är
naturligtvis inte lätt att hålla reda på allt detta. Det handlar
inte bara om yrkesinriktad rehabilitering. Det måste också ske
när det gäller kroniskt sjuka och handikappade, parallellt med
andra rehabiliteringsåtgärder.
På nästa bild ser vi aktörerna på marknaden från vår
utgångspunkt. Det är också många aktörer. Därför måste alltså
samverkan ske på ett mycket bättre sätt än vad den gör. Man
hamnar mellan stolarna i mycket stor utsträckning. Det kan
resultera i långa sjukskrivningar och förtidspensioner.
På kunskapssidan är det viktigt att man har stor kompetens.
Jag vill berätta hur Riksförbundet mot reumatism har gått ut och
frågat lokalkontoren på försäkringskassorna vad man vet om
reumatiska sjukdomar. Jag vill inte peka ut försäkringskassorna
specifikt. Jag vill bara visa ett exempel på ett område där jag
tror att okunskapen är väldigt stor.
Vi skickade en enkät till 404 lokalkontor och fick 215 svar.
Det är bra, trots att vi inte skickade ut påminnelser. På frågan
om hur man bedömde sina kunskaper om reumatikernas situation när
det gäller rehabilitering, tekniska hjälpmedel och
arbetshjälpmedel ansåg majoriteten av de tillfrågade att de inte
hade helt tillräckliga eller hade otillräckliga kunskaper. Hur
skall man då kunna hjälpa till att t.ex. köpa
rehabiliteringstjänster på ett bra sätt?
Jag tycker att det är oerhört viktigt att man verkligen
lyssnar på den som behöver rehabilitering. Hos den personen
finns det oerhört mycket kunskaper. Ett exempel på att man
kanske inte gör det i så stor utsträckning är att man i ganska
liten utsträckning fortfarande köper tjänster utomlands när det
gäller rehtabilitering. Vi ser dagligen exempel på det.
Bevisligen innebär det för många människor att de efter fyra
till fem veckors rehabilitering klarar jobbet resten av året.
Därför unnar man många fler att få ta del av det.
När det gäller attityder vill jag ta upp en sak som har
aktualiserats bl.a. i riksdagsmotioner. Studier har visat att
män och kvinnor behandlas olika. Män kostas på rehabilitering på
ett tidigare stadium och får mer rehabilitering än kvinnor. En
studie på Umeå universitets socialmedicinska institution har
visat att männen i allmänhet går tillbaka till heltidsarbete
efter rehabilitering medan kvinnor sjukskrivs, får arbetsträning
och deltidsarbete.
En kvinna i den här undersökningen fick ingen rehabilitering
alls. De som gjorde undersökningen undrade varför. Svaret blev
att hon var reumatiker och därför väntade på en förtidspension.
Jag tror att vilka åtgärder som man vill sätta in i mycket är en
attitydfråga. Det handlar inte bara om reumatiker utan också om
många andra kroniskt sjuka.
Jag skulle vilja ta upp frågan om rehabiliteringsersättningen.
För att man skall få den förhöjda sjukpenningen,
rehabiliteringsersättningen, har utskottet i sin behandling
ställt villkoret att man skall göra ett läkarbesök en gång i
månaden. Det villkoret tycker vi är ganska vansinnigt.
Rehabilitering innebär inte läkarbesök. Läkare skall finnas med
när man gör upp rehabiliteringsplaner osv., men rehabiliteringen
görs i allmänhet inte av doktorn utan av många andra
yrkeskategorier och rehabiliteringsaktörer. Det är ett slöseri
med vårdresurser och ett slöseri när det gäller den enskilde
person som behöver rehabilitering att ställa detta villkor. Jag
ber er i utskottet att ta bort det.
Ordföranden: På det sistnämnda kan jag svara att vi för
närvarande håller på att debattera frågan om det skall vara 70 %
eller 80 %. Det kan tänkas att tillämpningsföreskrifterna som
ligger till grund för utskottsbetänkandet är något vilseledande.
Vi ser över detta för närvarande. I det här fallet med
läkarbesök gällde det den rent medicinska rehabiliteringen, men
även det kanske är något stelbent. Vi arbetar med frågan.
Bengt Lindqvist: Det finns mycket gott att säga om den
decentralisering som sker i hela administrationen inom
försäkringskassan. Men det finns också problem. Ett problem är
kunskapsfrågan, eller kompetensfrågan, när det gäller grupper
som är mer sällsynta. Det är en fråga som är avgörande för om
man skall kunna hantera rehabiliteringsbehov som inte uppträder
ofta och där det inte kan krävas att varje
rehabiliteringshandläggare skall ha kompetens.
Jag skulle vilja veta dels hur ni bygger upp kompetensen, dels
hur ni tänker organisera er för att behålla den kompetensen och
se till att den fortsätter att byggas upp utifrån mer ovanliga
rehabiliteringsbehov.
Kristina Kemmlert: Jag skulle vilja återkomma till frågan
om arbetsgivaransvaret som Annika Hultin tog upp. Det är en
allmän fråga som jag skulle önska att vi funderade litet på. Vad
skall vi göra för att undervisa arbetsgivarna som skall göra
utredningarna? Att utreda arbetsplatser och att ställa den
informationen i förhållande till människors defekter är
verkligen inte någon lätt sak.
Vår forskning på Arbetsmiljöinstitutet har visat att det sker
en signifikant positiv förbättring när det gäller
rehabiliteringsinsatser när man gör en arbetsskadeutredning. Det
verkar således som att en positiv process har påbörjats när man
identifierar och beskriver brister. Arbetsmiljökommissionen
underströk behovet av utbildnig för dem som skall fungera i
arbetsledande ställningar. Många här har talat om att metoder
måste tas fram. Utbildning är ju en sak på lång sikt. Jag skulle
vilja ta upp något som man kan göra mera konkret och på kort
sikt.
Vår forskning som rör arbetsskadeanmälningar har visat att man
från arbetsplatsen har svårt att skilja mellan en
arbetsbeskrivning, en sjukdomsbeskrivning och redogörelser för
arbetsmiljöbrister. Jag vill ge fyra mycket korta exempel.
Som exempel på beskrivning av skade- och händelseförlopp
lämnar man från arbetsplatsen ett meddelande där det
står:"Ordinarie kassaarbete, slagning av sparbanksgiro." Där har
man inte alls funderat på vad det är för brister i situationen
som kan ha framkallat besvär. Ett annat exempel är: "Kunde ej
fortsätta sitt arbete på grund av seninflammation". Det är ju en
sjukdomsbeskrivning.
På åtgärdssidan är det ännu sorgligare. Där arbetsgivaren
skall redovisa för vilka åtgärder som är planerade sägs det:
"Kortisonsprutor. Skall undvika anstränga axeln." Mitt sista
exempel på åtgärder från arbetsgivaren är följande:
"Sjukskrivning. 14 dagars vila." Jag menar att det omedelbart
behövs goda exempel på hur information från arbetsplatsen skall
se ut. Frågor måste ställas från YI och från
Försäkringskassan. Frågorna måste motiveras så att
arbetsgivaren förstår vilken information han skall ge. Enligt
vår uppfattning är det här en av knutpunkterna när det gäller
att åstadkomma både ett förebyggande arbete och en
rehabiliteringsprocess.
Ordföranden: Jag ber er att försöka vara så kortfattade
som möjligt.
Kurt Inge Persson: Jag skall erkänna att förhållandena är
litet olika mellan Skåne och Norrland, därför får lösningarna
bli litet olika. Jag vill peka på ett par saker. Trots att vi
där jag kommer ifrån har ganska stora lokalkontor har vi
konstaterat att varje kontor på vissa områden inte kan
upprätthålla kompetensen. De kan framför allt inte svara för en
rationell hantering av vissa ärenden. Därför har vi gjort så att
alla kontor får ansvar för alla ärenden, men det sker en viss
arbetsfördelning mellan kontoren. Vad man vinner på det är att
de försäkrade trots allt har en handläggare nära till hands som
de kan träffa.
Det andra som bör kunna ge mycket är att utveckla ett
ordentligt kunskapsstöd via ADB. Nu när chansen ges vill jag
svara på Börje Nilssons fråga om vad vi skall önska av
politikerna. Jag vill upprepa vad jag sade tidigare. Jag tycker
att det skulle vara bra om politikerna framför allt kunde ägna
sig åt det som jag benämnde som strategiska frågor, som Anders
Lönnberg också var inne på, nämligen att få ett ordentligt
incitament för arbetsgivaren, den enskilde och myndigheterna.
Det rör sig om den finansiella samordningen. Jag vill peka på
att problemet har ökat. Vi märker nu att vi har fler och fler
och ganska stora bostadsområden där vi inte kan klara av
problemen själva, därför att de är så sammansatta. Inte bara
många av de statliga myndigheterna, utan också kommuner,
föreningar och organisationer på orten måste kopplas in.
Att vi har svårt med samordningen mellan t.ex. AMS och
fösäkringen är förståeligt när ett åtta-tiotal skall samordna.
Det är en strategisk fråga. Slutligen önskar jag att politikerna
i stället för att, elakt sagt, hitta på en massa saker, kunde
ägna sig åt förenklingar.
Problemet är att mycket av det som vi, och inte minst
allmänheten, kritiserar är sådant som ni har hittat på -- säkert
i vällovligt syfte och i god mening. Men resultatet blir ofta
ett svåradministrerat och krångligt system, som vi kan ha
jobbigt att få de försäkrade att förstå.
Vi har sysslat med regelförenklingar och lämnat förslag till
sådana. Detta kan Gustav Jönsson bättre än jag, men jag har i
alla fall intrycket att de flesta av dessa förslag stannar
någonstans på vägen. Varje enskild sak som ni har hittat på har
naturligtvis något motiv.
Gustav Jönsson har en sammanställning av ca 30 förslag, men
jag vet inte om han har med sig dem som gäller
regelförenklingar. Men förslagen stannar i organisationen.
Skälet till att jag har sagt att vi borde ha en
regelförenklingskommission är att detta borde lyftas upp på en
så hög politisk nivå att man orkar ta debatten med alla utskott
och enskilda riksdagsmän, som naturligtvis har något jäkla motiv
bakom varje knorr som de vill ha med.
Ordföranden: Där fick vi höra sanningen! Men vi politiker
kan väl ändå erkänna att vi är helt medvetna om detta. Vi är nog
också överens om att de snabba ryck som har gjorts på senare år
inte är de mest lyckade. Det blir gärna så att det ena systemet
griper in i det andra och att också icke önskade effekter
uppkommer. Är det något som verkligen behöver göras, så är det
kanske att rationalisera. I dag har vi oerhört många nivåer. Vi
skall titta på listan som Birgit Högberg har med sig, men det
gör vi efteråt.
Jag vill be de talare som återstår att fatta sig så kort och
uttrycksfullt som möjligt, så att alla kommer till tals.
Marianne Rogell-Eklund: Efter att ha lyssnat på debatten i
dag kan man säga att erfarenheterna som gjorts har kopplats till
lågkonjunkturen. Men det finns kanske anledning att också
fundera över andra erfarenheter som skall läggas till
utvärderingen av denna reform, där arbetsgivaren har
rehabiliterings- och anpassningsansvaret. Det gäller särskilt
när man talar om ekonomiska incitament som skall få
arbetsgivaren att fullt ut ta sitt rehabiliteringsansvar enligt
lagstiftningen.
Det finns egentligen två olika behovsgrupper. Den ena gruppen
är den med skador som uppkommer i arbetslivet. I det
sammanhanget är arbetsgivarens ansvar uppenbart. Den andra
gruppen utgörs av de funktionshindrade i arbetslivet. Man måste
kanske dra andra slutsatser när det gäller vad den här
lagstiftningen kan innebära för dem. Åtminstone i min hemvist,
Hörselskadades riksförbund, har medlemmarna starkt reagerat över
det beroendeförhållande som lagen skapar mellan den anställde
och arbetsgivaren. Vi har också gjort erfarenheter som pekar på
att rehabiliteringsvägarna har blivit längre.
Det finns andra typer av konkreta erfarenheter, t.ex. att
arbetsgivaren inte relaterar funktionshindret, dvs. hörselskadan
i det här fallet, till arbetet. Arbetsgivaren är då inte villig
att resonera om en rehabiliteringsåtgärd, trots att hörselskadan
i arbetets sociala sammanhang innebär svårigheter för den
enskilde att fungera på ett bra sätt.
Vi har också fått exempel på att arbetstagare för att undvika
kontakt med arbetsgivaren har gått direkt till försäkringskassan
och försökt lösa sina problem på den vägen. Vi har redan fått
höra att kunskaperna om rehabiliteringsvägarna och
rehabiliteringsaktörerna inte alltid finns hos
försäkringskassorna, arbetsgivarna eller hos de enskilda. Detta
framgick nog av bilden vi såg av rehabilitering och
rehabiliteringsaktörer. Den bilden ser något olika ut beroende
på vilken grupp av funktionshinder vi talar om.
Med anledning av detta beroendeförhållande kan man kanske
också göra en koppling till att förtidspension blir en lösning
för vissa personer som inte tar dusten med arbetsgivaren.
Erfarenheter visar hur viktigt det är med metodutveckling inom
rehabiliteringen. Av den enskilde kräver en
rehabiliteringsåtgärd en stor mental insats. Misslyckade försök
kan resultera i rehabiliteringströtthet, så att man inte vill gå
igenom någon ytterligare rehabilitering längre fram.
Inför framtida diskussioner angående arbetsmiljölagen och dess
effekter bör man ta dessa aspekter i beaktande.
Lars Bohlin: Många har talat om företagshälsovården som en
vikigt resurs, och många har också visat oro inför den
förändring som sker. Branschföreningen har granskat detta, och
det finns en liten rapport som jag skall tillställa ledamöterna
per post inom några dagar. Därför skall jag inte gå närmare in
på den, men den verifierar alltså vad som har hänt. Jag vill
dock ge några fakta på vägen och ett par konkreta förslag.
Företagshälsovården finns i dag i varje kommun i landet, trots
nedrustningen som den har gått igenom. Vi har ungefär 7 000
människor på drygt 700 företagshälsovårdsenheter. Vi når
fortfarande mellan 75 och 80 % av alla arbetstagare. Vi finns
kontinuerligt inne på arbetsplatserna. Vi jobbar långsiktigt och
nära arbetsplatserna.
Många är de insatser som företagshälsovården har gjort men som
ni myndighetsrepresentanter aldrig ser i er statistik. Det
handlar om tidig och samordnad rehabilitering, som aldrig hamnar
i någon statistik. Detta är företagshälsovårdens huvuduppgift.
Företagshälsovården är unik, därför att den har denna mångåriga
erfarenhet om sambandet mellan arbetet, den enskilda
arbetsplatsen och människans hälsa, både ur fysisk, psykisk och
social synvinkel. Vi brukar säga att vi arbetar på ett
tvärvetenskapligt sätt.
Ingen annan resurs i samhällets rehabiliteringsarbete kan visa
på samma breda, djupa kompetens, kombinerad med närheten till
arbetsplatsen. Många undersökningar verifierar att just den
närheten är nödvändig för ett lyckat resultat i de allra flesta
fall. Det är bra att åka bort, men det är faktiskt kontakten med
vardagen som är viktigast.
Nu sker en viss förändring av företagshälsovården, både på
gott och på ont. Jag skulle kunna ge exempel på en del
konstigheter som inträffar när försäkringskassan inte kan betala
ersättning för intyg och sådant, trots att vi lever i en helt
marknadsanpassad situation. Men av tidsskäl skall jag inte göra
det. Jag vill bara peka på att vi även i fortsättningen kommer
att fortsätta att vara en mycket viktig resurs i
rehabiliteringsarbetet tack vare den närhet vi har till
arbetsplatserna.
Men några förutsättningar, som ligger på er politikers bord,
måste rättas till. Vi måste också vara en del av det s.k.
systemet. Inte heller jag tror på alltför många
samverkansgrupper, men vi måste kunna fungera och få
specialistvårdsersättning -- med betoning på specialist -- för i
första hand företagsläkarna och företagssjukgymnasterna. Det är
en del av en legitimitet och en del i att uppnå
konkurrensneutralitet. I dag har vi nästan satt det fria
läkarvalet ur spel, eftersom företagshälsovården är dyrare. Jag
tror att vi har EES-regler om konkurrensneutralitet.
Dessa personer har alltså tillgång till den tvärvetenskap som
finns inom företagshälsovården. Den kan också ge kvalitet på
beslutsunderlag i rehabiliteringsfrågor, vilket är viktigt. Det
finns många undersökningar som verifierar detta.
Vi har vid några tillfällen lanserat tanken på ett
tvåläkarintyg. Den ena delen av intyget skulle kunna vara
skriven av en företagsläkare med tillgång till hela
företagshälsovårdens breda resurser. Jag tror att vi då skulle
få en bättre kvalitet på underlagen och högre effektivitet i
arbetet.
Företagshälsovården arbetar i dag med att kvalitetssäkra sin
verksamhet och utveckla metoder på det sätt som tidigare har
efterlysts här. Jag hoppas att vi får fortsätta att utgöra en
stor resurs i detta sammanhang. Men vi behöver stöd i några
viktiga beslut.
Gerhard Larsson: Om jag minns rätt gällde Charlotte
Cederschiölds fråga bilden av de 49 % som hade varit på vad vi
kallar tillfälliga arbetsplatser hos Samhall. Vid sidan av vår
ordinarie verksamhet med att ge arbetshandikappade
tillsvidarejobb erbjuder vi också tillfälliga arbetsplatser,
bl.a. till försäkringskassa och arbetsgivare.
Detta gäller personer i en kvalificerat svår situation, som
har varit sjukskrivna i genomsnitt tre år men som egentligen
inte har några funktionshinder. Av dessa var det 49 % som hade
kunnat komma tillbaka. Tyvärr ser ju arbetsmarknaden ut som den
gör i dag, med väldigt hög arbetslöshet. Men hälften av dessa
hade en gammal arbetsgivare som de gick tillbaka till utan några
stöd. 10--15 % kunde gå till en ny arbetsgivare utan något
stöd, trots arbetslöshetssituationen. Resterande 10--15 % fick
tillfällig utbildningsinsats eller väntade via
arbetsförmedlingen på att ett nytt läge på arbetsmarknaden
skulle uppkomma så att de kunde få en anställning.
De 49 % som jag syftade på var alltså sådana personer som
kunde gå tillbaka till arbete och inte hade funktionshinder.
Birgit Högberg: Eftersom jag fick en direkt fråga från
Sigge Godin skall jag svara. Detta att vara visionär på
befallning är litet komplicerat!
Men jag tror att vi skulle behöva komma in på arbetsplatserna
i ett förebyggande arbete på ett helt annat sätt än vad vi gör i
dag. Jag skulle alltså önska att vi åtminstone delvis fick de
möjligheter som Arbetslivsfonden hittills har haft: att kunna
jobba med företagen på delad ansvarsbas och på så sätt kunna få
till stånd ett förebyggande arbete och börja innan behovet
uppstår.
Jag tror också att vi behöver få en tydlig roll som beställare
av rehabilitering, som inte så tydligt avgränsas mot vad man
skulle kunna tro är yrkesinriktad rehabilitering. Det skulle i
stället vara en rehabilitering som gör människor redo för
arbete. I dag kan vi ju inte rehabilitera direkt till arbete,
utan vi måste göra folk redo för arbete.
I kommunerna behöver vi jobba i små grupper med lösa pengar
för att kunna ordna jobb och aktiveringsmöjligheter för
långtidsarbetslösa och långtidssjuka personer. Vi skulle också
vilja ha en hälso- och sjukvård som kunde se till hela kostnaden
för sjukskrivning och ohälsa. Vi är på väg dit men har en lång
bit kvar att gå.
Jag hoppas naturligtvis att företagshälsovården också kommer
att vara en betydligt större resurs än vad den kan vara i dag
och att vi skall kunna finna former, så att husläkeriet inte
blommar ut i en sjukskrivningsepidemi. Det är något som jag
personligen är ganska ängslig för.
Detta var några visioner. Jag tror inte som Anders Lönnberg
att allt går att lösa genom att man bara har en finansiering och
en påse. Jag vet att Hans Svensson har några kommentarer till
detta, så jag skulle gärna vilja lämna ordet till honom om det
går.
Hans Svensson: Jag har lämnat över material till utskottet
med förslag till punkter där utskottet kan göra en insats.
Oavsett hur den framtida finansieringen av hälso- och
sjukvården ser ut, tror jag att det är viktigt att
konstruktionen med någon typ av Dagmarpengar finns kvar. Det har
betytt oerhört mycket, och det är viktigt för framtiden.
När lyktan i Arbetslivsfonden släcks om drygt ett och ett
halvt år är det också lika viktigt att samhället förmår att
förvalta det fantastiskt fina arv och den kompetens som den
organisationen har byggt upp. Jag tror att socialförsäkringen
kan ha en viktig roll här.
Bengt Lindqvist tog upp en sak om metodik. Satsa mera pengar
på forskning och utveckling kring metoduppbyggnad och
rehabilitering. Det är ett mycket angeläget område.
Kalle Danielsson: Vi är inne på programpunkten möjligheter
och hinder. Vi har i den fackliga rörelsen sett möjligheter och
hinder i dessa sammanhang.
Jag nämnde att vi har arbetat fram ett fackligt
handlingsprogram för att försöka aktivera oss själva och andra
aktörer i rehabiliteringsverksamheten. Handlingsprogrammet är
kopplat till en lokal försöksverksamhet som vi avser att dra i
gång i Skåne. T.ex. skall fackliga förtroendemän och handläggare
på försäkringskassorna hitta vägar för samarbete.
Vi har inlett programmet med en probleminventering. Jag skall
inte gå igenom den. Vi är inte ute efter att hitta syndabockar,
inte vare sig på myndighets- eller arbetsgivarsidan. Vi vill
komma till rätta med problemen och de brister som finns i
rehabiliteringsverksamheten.
Programmet mynnar ut i två uppmaningar. En uppmaning till
politikerna och en uppmaning till oss själva. Uppmaningen till
politikerna är att titta på hur andra länder har gjort, t.ex.
Österrike, Frankrike och USA. På många håll har man byggt upp
riksomfattande rehabcentra. Arbetsmarknadens parter är med och
tar ansvar för inriktningen på verksamheten. Det är inte centra
som själva bedriver verksamheten, utan centra som har det
politiska ansvaret för att verksamheten går efter de riktlinjer
som våra ambitioner sträcker sig.
Den andra uppmaningen gäller att detta är ett område som
mycket väl lämpar sig för ett kollektivavtal mellan
arbetsmarknadens parter. Vi har kollektivavtal om
medbestämmande, jämlikhet och om en rad olika saker förutom
löner. Detta är ett område för att lokalt på arbetsplatserna få
fram ett regelverk där man vet hur man skall hantera frågorna.
Det kan lösas med hjälp av ett kollektivavtal mellan
arbetsmarknadens parter.
Vår avsikt är att såväl politiskt som fackligt -- och gärna
med hjälp av opinionsbildning -- driva frågorna med utgångspunkt
i handlingsprogrammet. Som sagt: riksomfattande centra och
reglering på arbetsmarknaden.
Alf Eckerhall: Jag tror att det är för tidigt att dra
slutsatser av bestämmelserna i 22 kap. som handlar om
rehabilitering och som infördes för två år sedan. Det är många
som har varit inne på denna fråga.
Två medel för att få åtgärder till stånd är ekonomiska
styrmedel eller en tvingande lagstiftning. Till detta kan man
lägga adekvat och god information.
Jag tror inte på tvingande lagstiftning i
rehabiliteringsfrågan. Det är framför allt ekonomiska styrmedel
som är viktiga. Många har varit inne på detta.
Det är väl knappast något land som har satt av så stora
resurser på hälso- och sjukvården. Vi har t.o.m. hört att ryktet
om företagshälsovårdens död är betydligt överdrivet. Lars Bohlin
redogjorde för detta. Det finns andra resurser också, t.ex.
skyddsorganisationer i företagen.
Jag anser att det finns två brister. Börje Nilsson efterlyste
konkreta åtgärder. Jag vill knyta dem till bristerna.
Stora kostnader finns för inkomstersättningen och för vård.
Men kostnaderna göms i allmänna system med lika avgifter utan
möjlighet för det egna företaget eller den enskilde att påverka
dessa kostnader. Jag tror att vi måste ändra på det. Vidare
"konkurreras" normalt arbete ut av substitut som är nästan lika
höga eller t.o.m. ännu högre än vad de normala arbetsinkomsterna
ger. På det sättet minskas engagemanget -- som Ulf Westerberg
nämnde -- och motivationen. Den konkreta åtgärden är att ändra
på incitamenten. Normala arbetsinkomster måste prioriteras. De
får inte konkurreras ut av substitut. Olika substitut får inte
konkurrera med varandra. Det gör de i dag. Det finns en
rehabiliteringspenning på 95-procentsnivån. Den konkurreras ut
av livräntan som ligger på 100-procentsnivån. 100 är ju bättre
än 95.
Det är likadant för förtidspension. Detta diskuterades förra
gången det var förhör i utskottet. Ersättningen för
förtidspension är högre än vid långa sjukdomsfall. Det är
konkurrens mellan ersättningstyperna. Vidare måste man dela upp
kostnaderna. Det kunde har gjorts redan för något år sedan,
t.ex. beträffande arbetsolycksfallen. Det fanns en utredning som
skulle se över denna fråga. Tyvärr lades den utredningen ned.
Jag menar att t.ex. arbetsolycksfallen och trafikolycksfallen
måste brytas ut ur den nuvarande försäkringen. Det rör sig om
flera miljarder för varje gren. Jag är övertygad om att
motivationen hos enskilda försäkringsgivare skulle öka för att
göra mycket på rehabiliteringsområdet och naturligtvis också när
det gäller förebyggande åtgärder.
Detta vara exempel på konkreta åtgärder. Jag har framfört dem
tidigare. Jag har noterat att de inte har genomförts. Men det
blir aldrig för sent.
Ulf Westerberg: Jag tänkte svara på Sigge Godins och Börje
Nilssons frågor. När det gäller incitament hos arbetsgivarna är
det fråga om att arbetsgivarna bättre ser att de kan tjäna på
att hushålla med sin arbetskraft, dvs. skapa en bättre
konkurrenskraft och lönsamhet. Jag menar att detta är på väg.
Anställda i företag kommer att bli mindre utbytbara i ett nytt
sätt att organisera arbetet. Det blir också mera självklart att
det är lönsamt att investera i sin egen personal.
Försäkringssystem och stödsystem måste konstrueras så att de
inte hindrar de incitamenten som arbetsgivarna skall ha. Det
handlar inte om att någon förmån är bättre än något annat.
Organiseras arbetet så att människor blir motiverade, tror jag
att några procent hit eller dit i en förmån har liten betydelse.
Jag tror inte att det finns några stordriftsfördelar i att slå
ihop myndigheter. Snarare tvärtom. Det finns skäl att slå sönder
mer av de strukturer som finns i dag. Detta innebär att det i
stället måste finnas former för att samverka om de resurser och
den kompetens som finns inom olika myndigheter. Det är inte
minst viktigt. Kompetensen och resurserna måste användas med
utgångspunkt i de mål som finns för verksamheten. Gemensamma mål
måste ses i användningen av dem. Där tror jag att politikerna
måste skärpa sig. De måste ge riktlinjer, ramar och mål för
verksamheten.
Håll fingrarna borta från sådant som gäller hur verksamheten
skall utformas! Lita på oss som arbetar på de berörda
myndigheterna och ge oss möjligheter och utrymme för att skapa
kulturer där vi får använda vår egen hjärna!
Det är litet svårt när ni ibland tycker att vi inte uppnår
målen, men håll ändå fingrarna borta och skärp i så fall i
stället målen! Man måste sätta upp gemensamma mål i toppen för
verksamheten, t.ex. att, som vi har gjort under senare år på
grundval av de antagna propositionerna, tillsammans försöka
minska ohälsan. Jag tror att man måste precisera sig och arbeta
för något positivt, för en förbättring av hälsan i arbetslivet.
Detta skall då också genomsyra organisationernas och
myndigheternas verksamhet på varje nivå, så att alla där kan
känna att de har något att vinna på att samarbeta för att nå de
uppsatta målen.
Jag håller med Birgit om att det kan behövas en del pengar för
detta. Det kostar pengar att samverka, att utarbeta gemensamma
mål osv., och vi har viss försöksverksamhet som kan komma att ge
litet erfarenheter framöver.
Göran Rådö: Det är viktigt att komma ihåg att regeringen
har tillsatt en utredning för en ny ordning för sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen. Många av de frågor som har diskuterats
här och av de idéer som har förts fram berörs i direktiven för
denna utredning.
Det framhålls där bl.a. att den nya ordningen skall bidra till
att öka rörligheten på arbetsmarknaden och förhindra
utestängning av arbetskraft samt skall utformas så att den ger
naturliga incitament för att upprätthålla arbetslinjen.
Betydelsen av aktiva, förebyggande och rehabiliterande insatser
skall betonas. Försäkringens effekter på arbetsmiljöarbetet och
samordningen med arbetsmiljölagstiftningens krav skall beaktas.
När det gäller förtidspensioneringarna framhålls att förslaget
skall utformas så, att det underlättar för arbetskraften att
vara kvar på arbetsmarknaden.
I direktiven sägs vidare att förslagen skall utformas så, att
man kan ta till vara de erfarenheter som har vunnits av de nya
reglerna för arbetslivsinriktad rehabilitering. Samverkan med
andra samhällssektorer, som hälso- och sjukvården och
socialtjänsten, skall eftersträvas. Så långt som möjligt skall
konsistens eftersträvas med andra förmånssystem, såsom
ersättning vid arbetslöshet, föräldraledighet och utbildning.
När det gäller finansieringen pekar man också på att
utredningen skall studera om och i så fall i vilken utsträckning
arbetsgivaravgifterna bör differentieras utifrån företagens
kostnader för bl.a. arbetsskade- och sjukfrånvaro. Tanken är då
också att pröva om arbetsmarknadens parter kan få ett ökat
inflytande över försäkringen. Då finns alla möjligheter för
parterna på arbetsmarknaden att bidra till de regelförenklingar
som efterlyses och som de har god erfarenhet av genom sina egna
avtal på det här området.
Ordföranden: Jag tror att alla som bett om att få komma
till tals har fått göra det nu. Vi har från utskottet ställt
många olika frågor, och så var också meningen. Vi har ju ett
uppföljande och utvärderande ansvar för de förslag som vi lägger
fram och som i regel också blir riksdagens beslut.
Jag vågar från oss alla i båda utskotten säga att ni har gett
oss oerhört mycket av värdefull kunskap. Vi kommer att få allt
dokumenterat, och vi kommer att ta det till oss. Vi hoppas, som
Ulf Westerberg sade, att vi har ett gemensamt mål. Vi kan ha
litet olika syn på hur vi skall nå målen, men vi är alla
besjälade av att göra så mycket som möjligt för att rehabilitera
människor.
Kalle Danielsson sade att den här utfrågningen sannerligen
inte har anordnats för att vi skall hitta syndabockar, varken på
politikernivån eller inom olika områden av tjänstemannavärlden.
Den har i stället tillkommit just därför att vi så långt som
möjligt vill komma till rätta med det som kanske inte fungerar
fullt ut så bra som vi önskar. Vi har blivit mycket klokare i
dag, och det tackar vi er alla hjärtligt och varmt för.
Underbilaga 1
Deltagare i socialföräkringsutskottets utfrågning om
rehabilitering och rehabiliteringsersättning
den 1 mars 1994.
Socialdepartementet
Göran Rådö
Per Tillander
Riksförsäkringsverket
Gustav Jönsson
Kristina Bengtsson
Försäkringskasseförbundet
Hans Svensson, FKF
Kurt Inge Persson, Malmöhus län
Birgit Högberg, Västerbotten
Göran Geiryd
Arbetsmarknadsstyrelsen
Rolf Nord
Gerd Elmfeldt
Samhall
Gerhard Larsson
Arbetsmiljöinstitutet
Peter Westerholm
Kristina Kemmlert
Arbetslivsfonden
Ulf Westerberg
Arbetarskyddsstyrelsen
Annika Hultin
Anders Englund
AmuGruppen AB
Bo Sundmark
Socialstyrelsen
Ingvar Karlberg
Gunilla Wallgrund
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF)
Mats Holmgren
Alf Eckerhall
Svenska Kommunförbundet
Lars Roswall
Ingrid Söderström
Landstingsförbundet
Jan Erik Synnerman
Statens arbetsgivarverk (SAV)
Britt Trossmark
Landsorganisationen i Sverige (LO)
Kalle Danielsson
Palle Carlsson
Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO)
Anders Lönnberg
Eva Flodström
Marie-Louise Fasth (Leg. sjukgymnasters riksförbund)
Åsa Holmstrand (Leg. sjukgymnasters riksförbund)
De Handikappades Riksförbund (DHR)
Ingrid Buch
Guy Lööv, medhjälpare
Synskadades Riksförbund (SFR)
Gunnar Sandström
Urban Fernqvist
FSF Metod AB
Lars Bohlin
Underbilaga 2
Deltagande ledamöter från socialförsäkringsutskottet
Gullan Lindblad (m), ordförande
Birgitta Dahl (s), vice ordförande
Margit Gennser (m)
Börje Nilsson (s)
Sigge Godin (fp)
Lena Öhrsvik (s)
Nils-Olof Gustafsson (s)
Hans Dau (m)
Margareta Israelsson (s)
Pontus Wiklund (kds)
Arne Jansson (nyd)
Maud Björnemalm (s)
Gustaf von Essen (m)
Bengt Lindqvist (s)
Liselotte Wågö (m)
Rune Backlund (c)
Berith Eriksson (v)
Ingrid Skeppstedt (c)
Underbilaga 3
Deltagande ledamöter från arbetsmarknadsutskottet
Elver Jonsson (fp)
Kjell Nilsson (s)
Georg Andersson (s)
Marianne Andersson (c)
Lahja Exner (s)
Charlotte Cederschiöld (m)
Harald Bergström (kds)
Laila Strid-Jansson (nyd)
Monica Öhman (s)
Isa Halvarsson (fp)
Kent Olsson (m)
Berit Andnor (s)
Hans Andersson (v)
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 3
Sjuk- och arbetsskadeförsäkring 3
Pensionsförmåner 3
Motionerna 4
Inriktning av socialförsäkringen 4
Sjuk- och arbetsskadeförsäkring 4
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1992/93 4
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94 4
Pensionsförmåner 8
Utskottet 10
Allmänt om socialförsäkringssystemet 10
Socialförsäkringsförmåner 10
Finansieringen av socialförsäkringarna 12
Propositionen 14
Motionerna 16
Utskottets bedömning 20
Sjukförsäkring m.m. 20
Sjukpenning och sjuklön 20
Karensdagen 22
Sjukersättning vid långvarig sjukskrivning 24
Gällande ordning 24
Motioner 24
Hittillsvarande erfarenheter av tillämpningen 26
Utskottets bedömning 28
Övriga frågor om kompensation vid sjukdom 30
Frågor om sjuklön 31
Läkemedelsförmåner 32
Gällande ordning 32
Propositionen 32
Motioner 33
Utskottets bedömning 33
Ersättning vid närståendevård 34
Arbetsskadeförsäkringen 35
Medelsanvisning 39
Pensioner m.m. 40
Basbeloppet 40
Bedömningen av nivåer för sjukbidrag/förtidspension 41
Gällande ordning 41
Motioner 42
Utskottets bedömning 43
Efterkontroll och uppföljning av förtidspensioner 45
Avräkningsregel 47
Vårdbidrag 48
Särskilt pensionstillägg 48
Medelsanvisning 49
Hemställan 50
Reservationer 53
1. Reformering av socialförsäkringssystemet (mom. 1) 53
2. Långa sjukfall (mom. 3) 54
3. Taket i sjukförsäkringen och sänkta kompensationsnivåer
54
4. Arbetsgivarperiod (mom. 7) 55
5. Ersättning vid arbetsskada (mom. 13) 55
6. Basbeloppsanknutna pensionsförmåner (mom. 22) 56
7. Efterkontroll av förtidspensioner (mom. 23) 56
8. Avräkningsregel vid utbetalning av förtidspension (mom. 25)
57
9. Anslag till Förtidspensioner (mom. 30) 57
Särskilda yttranden 57
1. Reformering av socialförsäkringssystemet (mom. 1) 58
4. Ersättning vid arbetsskada (mom. 13) 58
Meningsyttring av suppleant 59
Bilaga 1 Propositionens lagförslag 62
Bilaga 2 Utskottets lagförslag 64
Bilaga 3 Offentlig utfrågning 65
Bilaga 4 Offentlig utfrågning 115