I betänkandet behandlar utskottet proposition 1993/94:57 om
vårdnadshavares skadeståndsansvar. I propositionen föreslås ett
tillägg i 6 kap. 2 § andra stycket föräldrabalken varigenom
vårdnadshavare, i syfte att hindra att barn orsakar skada för
någon annan, åläggs att svara för att barnet står under uppsikt
eller att andra lämpliga åtgärder vidtas. Förslaget innebär att
vårdnadshavaren kan bli skadeståndsskyldig enligt 2 kap. 1 §
skadeståndslagen, om han eller hon uppsåtligen eller av
oaktsamhet har brustit i sin skyldighet att se till att barnet
står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.
Lagändringen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1994.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen.
Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande från de
socialdemokratiska ledamöterna.
Propositionen
I proposition 1993/94:57 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att
riksdagen antar ett i propositionen framlagt förslag till lag om
ändring i föräldrabalken.
Lagförslaget har intagits som bilaga till betänkandet.
Utskottet
Allmän bakgrund
Någon uttrycklig regel om föräldrars ansvar för skador som
deras barn orsakar finns inte enligt svensk rätt. Däremot finns
i skadeståndslagen (1972:207) en regel om barnets eget
skadeståndsansvar (2 kap. 2 §). Innebörden av regeln är att ett
barn under 18 år är skyldigt att ersätta skador bara i den mån
det är skäligt med hänsyn till bl.a. barnets ålder och
utveckling, handlingens beskaffenhet samt om det finns en
ansvarsförsäkring för barnet. I praxis har regeln tillämpats så
att mycket små barn endast undantagsvis anses kunna åläggas eget
skadeståndsansvar, medan äldre barn anses kunna ådra sig ett
sådant eget ansvar om än beloppsbegränsat. Om barnet omfattas av
en ansvarsförsäkring utdöms dock oftast fullt skadestånd.
Även om det alltså saknas uttrycklig reglering av föräldrars
skadeståndsansvar anses ändå föräldrar och andra som har
tillsynsskyldighet över underåriga kunna bli ansvariga för
skador som barnet vållar, och detta oavsett om barnet självt är
skadeståndsskyldigt. Föräldrars tillsynsplikt framgår av 6 kap.
2 § föräldrabalken, vari föreskrivs att ett barns
vårdnadshavare svarar för att barnet får den tillsyn som behövs
med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga
omständigheter. Bestämmelsen avser i första hand
vårdnadshavarens skyldigheter mot barnet, men den anger även
vilken uppsiktsskyldighet över barnet som vårdnadshavaren har i
förhållande till utomstående. Av lagrummets utformning följer
att vårdnadshavarens tillsynsplikt förändras alltefter barnets
ålder och mognad för att helt upphöra då barnet fyllt 18 år.
Genom 23 kap. 6 § andra stycket brottsbalken har
vårdnadshavares tillsynsplikt fått en särskild straffsanktion.
Enligt lagrummet kan föräldrar eller uppfostrare eller
förmyndare under viss förutsättning dömas till straff om de
underlåter att hindra den som står under deras vård och lydnad
från att begå brott.
Föräldrar som underlåtit att följa en straffsanktionerad plikt
att handla kan bli skadeståndsskyldiga på samma sätt som i
allmänhet gäller vid brottsliga gärningar. Har föräldrarna
brustit i sin allmänna plikt att utöva tillsyn över barnet kan
skadeståndsansvar för barnets handlande uppkomma om deras
underlåtenhet varit vårdslös eller uppsåtlig.
Beträffande försäkringsförhållanden gäller att en
vårdnadshavares ansvarsförsäkring i de allra flesta fall kan tas
i anspråk för att betala barns skadestånd. En ansvarsförsäkring
täcker också skadestånd som vårdnadshavaren skall utge på grund
av bristande tillsyn över barnet. Självrisken utgör normalt
1 000 kr. Enligt praxis ersätts också skador som inte kan
föranleda skadeståndsansvar för barnet därför att det är så
litet att det inte anses kunna vålla en skada uppsåtligen eller
av oaktsamhet. Skador som har orsakats uppsåtligen av någon som
fyllt tolv år ersätts emellertid inte. Om en vårdnadshavare av
oaktsamhet har brustit i sin tillsyn över ett barn som är äldre
än tolv år, gäller ansvarsförsäkringen däremot vårdnadshavarens
skadeståndsansvar även om barnet har orsakat skadan uppsåtligen.
En skadelidande har självfallet också möjlighet att få ut
försäkringsersättning ur sin egen försäkring.
Brister i vårdnadshavarens tillsyn har i rättspraxis föranlett
skadeståndsansvar framför allt när det gäller små barn. I
fråga om tonåringar är det däremot ovanligt med skadeståndskrav
mot föräldrar. En orsak härtill kan vara att föräldrabalken,
liksom även rättspraxis, har som utgångspunkt att barns omdöme
och insikter utvecklas successivt och att ansvaret för barnets
förhållanden därmed gradvis förskjuts från vårdnadshavaren till
barnet självt allteftersom barnet blir äldre och mognar.
Förslag om en skärpning av vårdnadshavares skadeståndsansvar
för skador som orsakas av barn har framställts i olika
sammanhang under senare tid, bl.a. av Brottsförebyggande rådet
(BRÅ) i rapporten BRÅ-PM 1990-1 och av den s.k.
Våldskommissionen i betänkandet (SOU 1990:92) Våld och
brottsoffer. I riksdagen har vid ett flertal tillfällen väckts
motioner med yrkanden om ett vidgat skadeståndsansvar för
föräldrar och andra vårdnadshavare. Utskottet har därvid
framhållit bl.a. att det under senare år blivit allt vanligare
att underåriga gör sig skyldiga till skadegörelse som drabbar
både enskilda och det allmänna. För utskottet har det därför
framstått som angeläget att olika vägar prövas i syfte att
motverka denna utveckling, och utskottet har påpekat att en
lösning kan vara att vårdnadshavare stimuleras att ta ett större
ansvar för sina barns handlande (bet. 1989/90:LU25).
När frågan om föräldrars skadeståndsansvar senast
aktualiserades motionsvägen hösten 1991 underströk utskottet
ånyo vikten av olika åtgärder som bl.a. är ägnade att hos
vårdnadshavaren inskärpa det ansvar de har för barns handlande.
Utskottet avstyrkte emellertid bifall till de då aktuella
motionerna. Enligt utskottets mening borde regeringens
ställningstaganden till de förslag som lagts fram av BRÅ och
Våldskommissionen avvaktas (bet. 1991/92:LU8).
Propositionen och utskottets ställningstagande
Den proposition som nu föreligger till behandling grundar sig
på en inom Justitiedepartementet år 1993 upprättad
departementspromemoria (Ds 1993:11) Vårdnadshavares
skadeståndsansvar. Promemorian har remissbehandlats. Förslagen i
promemorian bygger i sin tur bl.a. på de synpunkter som kom fram
vid remissbehandlingen av BRÅ-rapporten och Våldskommissionens
betänkande.
I propositionen föreslås att tillsynsansvaret skall skärpas
och preciseras i skadeförebyggande syfte. En vårdnadshavare
skall sålunda, enligt förslaget, i syfte att hindra att barnet
orsakar skada för någon annan svara för att barnet står under
uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas. Förslaget
innebär att vårdnadshavaren kan bli skadeståndsskyldig enligt 2
kap. 1 § skadeståndslagen, om han eller hon uppsåtligen eller
av oaktsamhet har brustit i sin skyldighet att se till att
barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder
vidtas. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1994.
I propositionen anför föredragande statsrådet att det främsta
syftet med det utvidgade skadeståndsansvaret är preventivt.
Avsikten är alltså att få vårdnadshavarna att genom ett
ekonomiskt incitament mer aktivt verka för att deras barn inte
orsakar skador. Enligt statsrådets mening tas även de
skadelidandes intressen till vara genom ett skärpt
tillsynsansvar. Det skadestånd som vårdnadshavaren kan komma att
utge täcks i många fall av dennes ansvarsförsäkring.
Beträffande tillsynspliktens närmare innebörd framhåller
föredragande statsrådet att det, liksom i gällande rätt, ingår i
tillsynsansvaret att vårdnadshavaren skall ha en skyldighet att
i en konkret situation avvärja en skadegörande handling av
barnet. Innebörden av det utvidgade ansvaret är dock framför
allt att vårdnadshavaren i större mån än enligt gällande rätt
skall vara skyldig att ge barnet vägledning och ha uppsikt över
barnet för att förebygga skadegörande handlingar. Därav följer,
enligt statsrådets mening, att det kan ställas mer bestämda krav
på aktivt handlande från vårdnadshavarens sida. På vilket sätt
föräldern skall vara verksam för att fullgöra tillsynsansvaret
beror bl.a. på barnets ålder och mognad samt på vad barnet
sysselsätter sig med. Vissa typer av skador torde enligt vad som
anförs i propositionen inte kunna förhindras på annat sätt än
att barnet står under direkt tillsyn eller genom att det
förhindras att företa sig vissa saker. I andra situationer kan
det enligt föredragande statsrådets mening räcka med att barnet
får förmaningar eller förhållningsorder eller på annat sätt får
hjälp med att handla på lämpligt sätt.
Ansvaret förutsätts inte vara obegränsat, utan hänsyn bör tas
till vad som är möjligt för vårdnadshavaren. Bl.a. måste beaktas
vilka förutsättningar vårdnadshavaren har att förutse
skadegörande handlingar av barnet. I propositionen anförs vidare
att skadeståndsansvaret begränsas av vad som följer av reglerna
om adekvat kasualitet och att ansvar bara torde kunna bli
aktuellt när vårdnadshavaren i en konkret situation har brustit
i sin skyldighet att ge barnet vägledning eller att ha barnet
under uppsikt.
Enligt förslaget skall vårdnadshavarens ansvar gälla oavsett
om barnet är skadeståndsskyldigt. Om barnet har orsakat en skada
genom en olyckshändelse och därför inte är skadeståndsskyldigt,
kan dess vårdnadshavare ändå bli skyldig att ersätta skadan
under förutsättning att han eller hon uppsåtligen eller av
oaktsamhet har brustit i sin plikt att se till att barnet får
vägledning och står under uppsikt.
Det skärpta tillsynsansvaret kommer i första hand att bli
aktuellt under den tid som barnet inte tillbringar i skolan, på
daghem eller fritidshem och är, enligt vad som anförs i
propositionen, inte avsett att innebära någon förändring i det
ansvar dessa institutioner kan ha.
Utskottet delar uppfattningen att vårdnadshavares ansvar för
skador som orsakas av barn bör utvidgas och anser att den
föreslagna bestämmelsen väl kan innebära en önskvärd
utgångspunkt för ett mer aktivt engagemang och ge föräldrarna
ett stöd i tillsynsrollen. Förslaget till tillägg i 6 kap. 2 §
andra stycket föräldrabalken tillgodoser också, i enligt med vad
utskottet tidigare uttalat, behovet av att hos vårdnadshavare
inskärpa ett ansvar för barns handlande (se bl.a. bet.
1991/92:LU8). Som någon av remissinstanserna framhållit i sitt
remissvar kan den föreslagna bestämmelsen även tjäna som
utgångspunkt för en vidare rättsbildning genom praxis i riktning
mot ett längre gående ansvar för vårdnadshavare. Utskottet
tillstyrker förslaget.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i
föräldrabalken.
Stockholm den 30 november 1993
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe
Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Bengt Kindbom (c),
Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Hans Stenberg (s),
Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m) och
Per Erik Granström (s).
Särskilt yttrande
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Bengt Kronblad, Gunnar
Thollander, Hans Stenberg, Carin Lundberg och Per Erik Granström
(alla s) anför:
I likhet med Lagrådet anser vi att den föreslagna lagtexten
inte är invändningsfri. Ordet "uppsikt" kan vara missvisande
genom att det ger intryck av att det krävs att vårdnadshavaren i
första hand har en omedelbar tillsyn över barnet, något som
knappast är möjligt när det gäller äldre barn. Till saken hör
också att ordet "uppsikt" före år 1983 använts som beteckning
för vårdnadshavarens tillsyn. Som skäl för införande av ordet
"tillsyn" anfördes att detta bättre angav vad skyldigheten
gällde (se prop. 1981/82:168, s. 23). Att mot den bakgrunden nu
återinföra termen "uppsikt" kan enligt vår mening ifrågasättas.