Lagutskottets betänkande
1993/94:LU34

Förändringar i lönegarantisystemet


Innehåll

1993/94
LU34

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition
1993/94:208 om förändringar i lönegarantisystemet. I
propositionen föreslås ändringar när det gäller omfattningen av
de lönefordringar som kan ersättas genom lönegarantin och att
regler mot missbruk tas in i lönegarantilagen (1992:497).
När det gäller omfattningen av fordringar som kan ersättas
genom lönegarantin föreslås en förkortning av förmånsrätten för
löne- och pensionsfordringar enligt 12 § förmånsrättslagen
(1970:289). Förmånsrätten skall omfatta lönefordringar som
förfallit till betalning under de sista sex månaderna av
arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären och inte
tidigare än tre månader före konkursansökningen. För
pensionsfordringar föreslås en begränsning av förmånsrätten till
sex månader före konkursansökningen och därpå följande sex
månader.
I fråga om fordran på uppsägningslön knyts enligt förslaget
förmånsrätten till den uppsägningstid som gäller enligt lagen
(1982:80) om anställningsskydd. För tid under vilken
arbetstagaren inte utför arbete för konkursgäldenären eller
annan och inte heller driver egen rörelse föreslås att
arbetstagaren kan visa att han har anmält sig hos offentlig
arbetsförmedling för att uppsägningslön skall omfattas av
förmånsrätt. Genom förslaget utsträcks också avräkningsregeln i
12 § förmånsrättslagen till att omfatta även inkomst som
arbetstagaren har haft av egen rörelse eller borde ha kunnat
förvärva i en annan anställning.
För lönefordringar som varit föremål för tvist föreslås både
vissa tidsmässiga begränsningar av förmånsrätten och en viss
utvidgning av förmånsrättens omfattning. När det gäller
semesterlön och semesterersättning, som är intjänad före
konkursansökningen, innebär förslaget att förmånsrätten
begränsas till vad som står inne för det löpande och föregående
intjänandeåret.
I fråga om delägares förmånsrätt föreslås att arbetstagare som
själv eller tillsammans med närstående senare än sex månader
före konkursansökningen har ägt minst en femtedel av
konkursföretaget i fortsättningen inte skall omfattas av
förmånsrätt. Denna begränsning avser enligt förslaget även fall
då andelen har ägts av närstående till arbetstagaren.
I propositionen föreslås även två nya regler i
lönegarantilagen (1992:497) i syfte att bekämpa missbruk av
lönegarantin. Enligt den ena regeln, den s.k. karensregeln, har
som huvudregel den som inom två år före konkursbeslutet, för en
fordran som har uppstått huvudsakligen i samma verksamhet,
tillerkänts ersättning genom lönegarantin inte rätt till
garantiersättning i den senare konkursen. Undantag görs dock för
de fall att arbetstagaren har anvisats anställningen av den
offentliga arbetsförmedlingen. Den andra regeln innebär att
lönegarantin inte skall ersätta en lönefordran, om det finns
grundad anledning att anta att en av förutsättningarna för den
anställning eller det anställningsvillkor på vilket fordringen
grundar sig har varit  att betalning skulle utgå genom
lönegarantin.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
Med anledning av propositionen har två motioner väckts. I
betänkandet behandlas också fyra motionsyrkanden i olika
lönegarantifrågor som väckts under den allmänna motionstiden.
I ärendet har skrivelser inkommit från Tjänstemännens
Centralorganisation samt gemensamt från Sveriges
Civilingenjörsförbund och Civilekonomernas Riksförbund. Vidare
har företrädare för Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges
Akademikers Centralorganisation,  Landsorganisationen och
Sveriges Industritjänstemannaförbund inför utskottet framfört
synpunkter på propositionen.
På lagutskottets begäran har arbetsmarknadsutskottet avgivit
yttrande i ärendet. Yttrandet har fogats till betänkandet som
bilaga 2.
Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker bifall till
motionsyrkandena. Till betänkandet har fogats fem reservationer
(alla s).

Propositionen

I proposition 1993/94:208 föreslår regeringen
(Arbetsmarknadsdepartementet) -- efter hörande av Lagrådet --
att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),
2. lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497),
3. lag om ändring i semesterlagen (1977:480),
4. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.
Lagförslagen har intagits i bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1993/94:208
1993/94:L13 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1993/94:208 Förändringar i
lönegarantisystemet,
2. att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en
utredning med uppgift att föreslå förändringar i förmånsrätts-
och lönegarantilagstiftningen i enlighet med vad i motionen
anförts.
1993/94:L14 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regeringen bör återkomma till
riksdagen med förslag för att underlätta rekonstruktion av
livskraftiga företag samt begränsningar av risker för missbruk
av konkursförfarandet,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändringar i
förmånsrättslagen (1970:979),
3. att riksdagen beslutar att 9 § lönegarantilagen (1992:497)
skall ha följande lydelse: För fordran med förmånsrätt enligt 12
§ förmånsrättslagen (1970:979) gäller garantin för varje
arbetstagare med högst 100 000 kronor. Betalning för fordran
som avser ersättning för särskilda kostnader utgår framför annan
fordran, och med de begränsningar som framgår av nedan. a)
Betalning lämnas endast för fordran som har förfallit till
betalning under de sista sex månaderna av arbetstagarens
anställningstid hos konkursgäldenären och inte tidigare än tre
månader innan konkursansökningen kom in till tingsrätten. b)
Betalning för fordran på uppsägningslön lämnas som längst för
uppsägningstid som beräknats enligt 11 § lagen (1982:80) om
anställningsskydd. c) Betalning för uppsägningslön för tid
under vilken arbetstagaren inte utför arbete för
konkursgäldenären eller annan och inte heller driver egen
rörelse lämnas endast om arbetstagaren kan visa att han har
anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som arbetssökande. d)
Om en lönefordran som har förfallit tidigare än tre månader före
konkursansökningen har varit föremål för tvist lämnas betalning
endast om talan har väckts eller förhandling som föreskrivs i
kollektivavtal eller lagen om medbestämmande i arbetslivet har
begärts inom fyra månader från förfallodagen och
konkursansökningen har följt inom tre månader från det att
tvisten slutligt har avgjorts. e) Betalning för semesterlön och
semesterersättning som är intjänad före konkursansökningen
lämnas endast för vad som står inne för det löpande och det
närmast föregående intjäningsåret. f) Betalning för fordran på
pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande
för högst sex månader före konkursansökningen och därpå följande
sex månader,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjligheterna till en kompletterande
frivillig avgiftsfinansierad utvidgning av lönegarantin,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sparande av semester fristående från
anställningen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om regeringens förslag till karensregel och
register över lönegarantiärenden.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94
1993/94:L314 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avveckla lönegarantin i enlighet med
vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar att utbetalningarna under
avvecklingstiden begränsas till gällande
arbetslöshetsersättningar.
1993/94:L318 av Kaj Larsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om maximibeloppet för lönegaranti vid företagskonkurser.
1993/94:L319 av Karin Starrin och Kjell Ericsson (c) vari
yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om anställdas rätt till lönegaranti.

Utskottet

1. Inledning
För att tillförsäkra att arbetstagare alltid skall få någon
betalning för sin fordran mot en arbetsgivare som försätts i
konkurs infördes år 1971 för första gången lagstiftning om
statlig lönegaranti vid konkurs, lagen (1970:741) om statlig
lönegaranti vid konkurs. Regelsystemet reformerades år 1992
varigenom en ny lönegarantilag tillkom som trädde i kraft den 1
juli 1992 (prop. 1991/92:139, bet. LU37, rskr. 318).
Lönegarantilagen (1992:497) kan allmänt sägas innebära att
staten garanterar prioriterade lönefordringar enligt 12 eller 13
§ förmånsrättslagen (1970:979), dvs. fordringar på lön och
aktuell pension resp. fordran på framtida pension, samt att
staten övertar fordringarna -- med motsvarande förmånsrätt --
och inträder i konkursen som borgenär.
Att arbetsgivaren är försatt i konkurs är således
huvudförutsättningen för att garantin skall träda i tillämpning
(1 § lönegarantilagen). Lönegarantisystemet är därför intimt
sammankopplat med bestämmelserna om konkurs och
förmånsrättsordningen vid konkurs.
Enligt 1 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) skall en gäldenär
som är på obestånd efter egen eller en borgenärs ansökan
försättas i konkurs. Konkursens omedelbara funktion är att
tvångsvis genomföra en ordning för tillgodoseende av
konkurrerande betalningsanspråk. Konkurslagstiftningen bygger på
principen, att då flera borgenärer inte kan fullt ut
tillgodoses, de skall bära förlusten proportionellt mot
storleken av vars och ens fordran. Principen har dock i avsevärd
utsträckning modifierats genom införande av förmånsrätt för
skilda fordringar, s.k. prioriterade fordringar.
Förmånsrättslagen (1970:289) skiljer mellan särskild
förmånsrätt och allmän förmånsrätt. Särskild förmånsrätt gäller
vid utmätning och konkurs samt belastar viss egendom. Särskild
förmånsrätt följer bl.a. med företagshypotek, varmed avses en
säkerhetsrätt på grund av inteckning i en näringsidkares lösa
egendom, och med inteckning i fast egendom. Allmän förmånsrätt
gäller endast vid konkurs och avser all egendom som ingår i
gäldenärens konkursbo. Allmän förmånsrätt har t.ex. under vissa
förutsättningar fordringar på skatt samt vissa fordringar på
lön. Förmånsrättslagen reglerar den inbördes företrädesrätten
mellan särskilda förmånsrätter resp. allmänna förmånsrätter.
Särskild förmånsrätt har i princip företräde framför allmän
förmånsrätt.
Enligt 12 § förmånsrättslagen följer allmän förmånsrätt med
arbetstagares fordran på sådan lön eller annan ersättning på
grund av anställningen, som inte förfallit till betalning
tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes, och på lön
eller ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader.
Förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen följer även med
fordran på pension vilken tillkommer arbetstagaren eller dennes
efterlevande för högst ett år innan konkursansökningen gjordes
och nästföljande sex månader. Enligt 13 § förmånsrättslagen
följer allmän förmånsrätt med fordran på framtida pension till
arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes
efterlevande.
Värdet av det skydd en allmän förmånsrätt ger är dock helt
beroende av om det finns några tillgångar i konkursboet. Saknas
tillgångar kan ingen utdelning ske, varför en fordran kan visa
sig vara värdelös, trots förmånsrätten, och det är mot bakgrund
av detta förhållande som lönegarantin tillskapats.
Lönegarantisystem finns numera i någon form i de flesta
västeuropeiska länder. Inom EG gäller sedan år 1980 ett särskilt
direktiv (80/987/EEG) som syftar till en harmonisering av
medlemsstaternas lagstiftning om lönegaranti vid konkurs.
Direktivet innehåller regler till skydd för arbetstagarnas
lönefordringar när arbetsgivaren är på obestånd och hör till de
rättsakter som är bindande för de avtalsslutande parterna enligt
EES-avtalet.
År 1992 antog ILO:s internationella arbetskonferens en
konvention (nr 173) och en rekommendation (nr 180) om skydd för
arbetstagares fordran i händelse av arbetsgivarens insolvens.
Till skillnad från EG-direktivet innehåller konventionen regler
om skydd för lönefordringar genom såväl förmånsrätt som
lönegaranti. Sverige har ännu inte tillträtt konventionen.
Lönegarantisystem infördes i de nordiska länderna ungefär
samtidigt, under första hälften av 1970-talet. Systemen har
närmat sig varandra genom lagstiftningsreformer under senare år.
Lönegarantin i Sverige finansieras genom en arbetsgivaravgift
som är 0,2 % av en arbetsgivares lönekostnader. Avgifterna
tillförs en fond, lönegarantifonden, som förvaltas av
kammarkollegiet. Fondens tillgångar är avsedda att täcka
kostnaderna för ersättningar enligt garantin.
Genom den nya lönegarantilagen sänktes maximiersättningen för
fordringar med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen från
tidigare tolv basbelopp enligt lagen om allmän försäkring till
ett fast belopp om 100 000 kr. Vidare avskaffades
prövningsförfarandet av lönegarantifrågor hos
kronofogdemyndigheten och beslut om lönegaranti fattas numera av
förvaltaren även i konkurser utan bevakningsförfarande.
De förändringar som gjordes genom den nya lönegarantilagen
grundades på en översyn av lönegarantin som genomfördes av
Lönegarantiutredningen under första hälften av 1980-talet och
som resulterade i betänkandena (Ds A 1983:15) Ändringar i
lönegarantisystemet och (SOU 1986:9) Ny lönegarantilag.
Lönegarantiutredningens slutbetänkande (SOU 1988:27)
Lönegarantin och förmånsrättsordningen överlämnades till den år
1988 tillsatta Insolvensutredningen för att beaktas i dess
utredningsarbete.
Lönegarantins materiella del -- nämligen frågan om
lönegarantireglerna har en ändamålsenlig utformning när det
gäller vilka lönefordringar garantin skall omfatta -- har inte
varit föremål för någon översyn sedan lagstiftningen om
lönegaranti infördes 1971. Behovet av en sådan översyn har
påtalats i olika sammanhang under de senaste åren. Lagutskottet
har vid ett par tillfällen uttalat att en översyn av
lönegarantireglerna och förmånsrätten är motiverad och förutsatt
att en sådan kommer till stånd (bet. 1991/92:LU6 och
1991/92:LU37). Mot denna bakgrund tillsattes i början av år 1993
en ny lönegarantiutredning med uppdrag att se över vissa delar
av det statliga lönegarantisystemet vid konkurs. Utredningen
överlämnade i slutet av november 1993 betänkandet (SOU 1993:96)
Förändringar i lönegarantisystemet. Betänkandet har
remissbehandlats och ligger till grund för de förslag som avges
i förevarande proposition.
Den nyssnämnda Insolvensutredningen hade som uppdrag att
utreda ett antal spörsmål på konkursrättens område. Utredningen
avlämnade i november 1992 slutbetänkandet (SOU 1992:113) Lag om
företagsrekonstruktion. I betänkandet föreslås ett nytt
lagreglerat rekonstruktionsförfarande, företagsrekonstruktion,
som ersättning för konkurs i vissa fall. I betänkandet föreslås
också vissa förändringar av förmånsrättsordningen, vilka framför
allt syftar till att underlätta sådan rekonstruktion av företag
som utredningens huvudförslag avser.
Insolvensutredningens betänkande har remissbehandlats och en
proposition i de frågor utredningen behandlat har aviserats till
hösten 1994.
Utskottet kommer nedan, efter en redovisning av propositionens
innehåll, att under skilda rubriker behandla de förslag i
propositionen som aktualiserats genom motionerna eller på annat
sätt.
2. Propositionen
I propositionen föreslås ändringar när det gäller omfattningen
av de lönefordringar som kan ersättas genom lönegarantin. Vidare
föreslås att regler mot missbruk av lönegarantisystemet tas in i
lönegarantilagen.
I propositionen anförs att till grund för sänkningen år 1992
av maximibeloppet för utbetalning enligt lönegarantin låg den
oroväckande ökningen av lönegarantifondens utgifter under senare
år. Antalet företagskonkurser uppgick under 1980-talet till ca 5
000--6 000 per år. År 1991 hade antalet stigit till 17 378 och
år 1992 till 21 219. Lönegarantifondens utgifter ökade under
samma period från att ha uppgått till ca 600 miljoner kronor per
budgetår under 1980-talet till 1,8 miljarder kronor budgetåret
1990/91 och till 4,3 miljarder kronor budgetåret 1991/92.
Enligt propositionen är utgifterna för lönegarantin
fortfarande mycket höga och uppgick för budgetåret 1992/93 till
4,4 miljarder kronor. Den rörliga kredit som är förenad med
lönegarantifonden hos Riksgäldskontoret har från och med
budgetåret 1991/92 till innevarande budgetår höjts från
ursprungliga 200 miljoner kronor till 7 miljarder kronor. Enligt
propositionen kommer det att ta åtskilliga år innan
lönegarantifondens ackumulerade skuld hos Riksgäldskontoret har
återbetalats. Att söka åstadkomma en minskning av
lönegarantifondens utgifter är enligt propositionen således
fortfarande nödvändigt. De förslag som läggs fram i
propositionen har därför som ett av sina syften att nedbringa
utgifterna ytterligare.
Som motiv till förslagen i propositionen pekas också på en
speciell form av användning av lönegarantin som på senare tid
påtalats särskilt, nämligen förekomsten av s.k. handel med
lönegaranti. Enligt propositionen kan förfarandet i korthet
sägas gå ut på att de anställda under uppsägningstiden utför
arbete för förvärvaren av konkursboet mot en lägre lön än
normalt så länge de anställda är berättigade till lönegaranti.
Den nya arbetsgivaren tillgodogör sig på så vis en subvention av
sin verksamhet genom att lönen eller en del av den för vissa
arbetstagare betalas av lönegarantin under den uppsägningstid
som de har kvar hos konkursgäldenären.
Enligt propositionen bör lönegarantin även fortsättningsvis
vara kopplad till löne- och pensionsfordringarnas förmånsrätt på
så sätt att ersättning enligt garantin skall kunna lämnas för
alla löne- och pensionsfordringar som har förmånsrätt enligt 12
och 13 §§ förmånsrättslagen.
Förmånsrätten för lönefordringar föreslås begränsad till vad
som har förfallit till betalning under de sista sex månaderna av
arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären och inte
tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till
tingsrätten. I denna tidsfrist inräknas också uppsägningstid,
som skall beräknas enligt bestämmelserna i lagen (1982:80) om
anställningsskydd. Pensionsfordringar skall enligt förslaget
omfattas av förmånsrätt avseende högst sex månader före
konkursansökan och därpå följande sex månader.
I propositionen föreslås vidare att en fordran på
uppsägningslön för tid under vilken arbetstagaren inte utför
arbete för konkursgäldenären eller annan och inte heller driver
egen rörelse skall omfattas av förmånsrätt endast om
arbetstagaren kan visa att han har anmält sig hos den offentliga
arbetsförmedlingen som arbetssökande.
För uppsägningstid föreslås också att förmånsrätten skall
omfatta endast lön eller ersättning som överstiger inkomst som
arbetstagaren, under den tid lönen eller ersättningen avser, har
haft av egen rörelse eller har förvärvat eller borde ha kunnat
förvärva i en annan anställning.
När det gäller lönefordringar, som har varit föremål för
tvist, innebär förslaget att förmånsrätt gäller om fordringarna
har förfallit till betalning tidigare än tre månader före
konkursansökningen. Förutsättningen härför är dock att talan har
väckts, eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal eller
lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet har begärts,
inom fyra månader från förfallodagen och konkursansökningen har
följt inom tre månader från det att tvisten slutligt har
avgjorts.
Enligt förslaget avser förmånsrätten för semesterlön och
semesterersättning, som är intjänad före konkursansökningen, vad
som står inne för det löpande och närmast föregående
intjänandeåret. Förslaget innebär att även semester som sparats
under nämnda tidsperiod omfattas av förmånsrätten.
En arbetstagare som själv eller tillsammans med närstående
senare än sex månader före konkursansökningen har ägt minst en
femtedel av ett företag, eller hans efterlevande, skall enligt
förslaget inte ha förmånsrätt för löne- och pensionsfordringar.
Detsamma skall gälla även när andelen har ägts av en närstående
till arbetstagaren.
I propositionen föreslås också införande av två nya paragrafer
i lönegarantilagen som syftar till att förhindra att
lönegarantin används på inte avsett sätt. Sålunda skall enligt
en karensregel lönegaranti kunna lämnas endast en gång under en
tidsperiod om två år för lönefordringar som har uppstått i
huvudsakligen samma verksamhet. Lönegarantin gäller dock enligt
förslaget om arbetstagaren har anvisats anställningen av den
offentliga arbetsförmedlingen. Den andra regeln utgör en allmän
regel mot missbruk och innebär att lönegarantin inte skall
ersätta en lönefordran om det finns grundad anledning anta att
en av förutsättningarna för den anställning eller det
anställningsvillkor på vilket fordringen grundar sig har varit
att betalning skulle utgå helt eller delvis genom garantin.
För att underlätta tillämpningen av karensregeln samt
möjliggöra en statistisk uppföljning av lönegarantiutbetalningar
bör enligt propositionen ett centralt register över
lönegarantiärenden upprättas.
3. Lönegaranti och företagsrekonstruktion m.m.
Som berörts tidigare har Insolvensutredningen föreslagit en
lag om företagsrekonstruktion som är tillämplig på alla
näringsidkare och avser att öka möjligheterna att utan konkurs
rekonstruera en näringsverksamhet, när gäldenären har fått
betalningssvårigheter. Ansökan om företagsrekonstruktion kan
enligt förslaget göras av såväl gäldenären som av en borgenär
och görs hos tingsrätt. Då beslut om företagsrekonstruktion
fattats utser domstolen en administrator som skall utreda
gäldenärens ekonomiska situation och dessutom verka för att
borgenärernas intressen iakttas. Administratorn skall i en
rekonstruktionsplan bl.a. beskriva vilka åtgärder som måste
vidtas för att man skall komma till rätta med företagets
problem. Administratorn bör söka nå fram till en
underhandsuppgörelse med borgenärerna och gäldenären. Kan en
sådan uppgörelse inte nås får gäldenären vid samma domstol
ansöka om offentligt ackord. Förfarandet får pågå under en tid
av tre månader, men denna tid kan förlängas upp till ett år.
När det gäller förmånsrättsordningen föreslår
Insolvensutredningen att s.k. produktiva löner, varmed avses
intjänad lön samt uppsägningslön under den tid driften av
företaget fortsätter, dock längst under två månader, i
förmånsrättshänseende skall gå före företagshypotek. Förslaget
avser att ge långivare med olika former av säkerheter incitament
att ingripa i tid och därigenom till undvikande av konkurs skapa
bättre förutsättningar för en rekonstruktion.
Insolvensutredningen tar i betänkandet Lag om
företagsrekonstruktion också upp frågan om den statliga
lönegarantins roll i samband med fortsatt drift av
konkursföretag. Särskilt har utredningen uppmärksammat garantins
inverkan på konkurrensen, varvid utredningen anser sig ha fått
belägg för att osund konkurrens förekommer på grund av att
lönegarantin i vissa hänseenden utnyttjas på sätt som inte varit
avsett. Ett exempel som utredningen anger är att det vid
överlåtelse av konkursföretagets rörelse bestäms att de som
arbetat åt företaget under uppsägningstiden skall arbeta för
köparföretaget, varvid lönerna betalas av lönegarantin. Ett
annat exempel är enligt utredningen att köparföretaget övertar
personalen från konkursföretaget men betalar endast en del av
lönen medan resten utgår från lönegarantin. I dessa fall
utnyttjas garantin som en sorts indirekt samhällelig subvention
av de inblandade företagen. Enligt utredningen är det sådana
användningssätt som de nu exemplifierade som ligger bakom
påståenden om "handel med lönegarantin" och förekomst av en
"osund konkurrens" mellan företag i olika branscher. Utredningen
anser att bägge formerna av "överutnyttjande" av lönegarantin
torde motverkas av utredningens förslag till åtgärder för att
ersätta konkurs med företagsrekonstruktion utan konkurs.
I motion L14 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) anförs att
huvudproblemet med de stora utgifterna i lönegarantin inte är
att löntagarna missbrukar systemet utan att företagare
missbrukar konkursinstitutet. Motionärerna anser därför att ett
reformarbete i stället bör inriktas på konkursförfarandet och
frågan om företagsrekonstruktion. De av regeringen föreslagna
lagändringarna kan medföra att rekonstruktioner av företag
försvåras genom att en anställd som inte fått ut sin lön i tid
får anledning att så snabbt som möjligt få företaget i konkurs.
Motionärerna anser mot denna bakgrund att regeringen snarast bör
återkomma till riksdagen med förslag som är avsedda att
underlätta rekonstruktion av företag och att begränsa missbruk
av konkursförfarandet (yrkande 1). Motionärerna motsätter sig
dock inte de besparingar i lönegarantisystemet som regeringens
förslag innebär, men anser emellertid att besparingarna bör
åstadkommas genom förändringar i lönegarantilagstiftningen och
inte genom att löne- och pensionsfordringars förmånsrätt
försämras. Kopplingen mellan förmånsrättslagen och
lönegarantilagen bör därför avskaffas. Motionärerna pekar på att
Insolvensutredningen framlagt förslag till förändringar i
förmånsrättsordningen och anför att hela frågan om fordringars
förmånsrätt bör behandlas i ett sammanhang. Motionärerna yrkar
därför avslag på regeringens förslag om ändringar i
förmånsrättslagen och anser att motsvarande förändringar i
stället bör göras i lönegarantilagen (yrkandena 2 och 3).
I linje med de synpunkter som sålunda framförs i motion L14
ligger också önskemål enligt motion L13 av Gudrun Schyman
m.fl. (v). Enligt denna motion bör propositionen avslås och i
stället en utredning tillsättas för att se över
förmånsrättsreglerna och lönegarantilagstiftningen i syfte att
komma till rätta med spekulativt utnyttjande av lönegarantin
från företagares sida utan att arbetstagarnas grundläggande
skydd rubbas.
Enligt motion L314 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) bör
lönegarantisystemet avvecklas. Lönegarantin fyller inte sitt
syfte utan missbrukas så att snedvridna konkurrensförhållanden
uppstår. Under avvecklingstiden bör utbetalningarna från
garantin begränsas till vad som motsvarar
arbetslöshetsersättningen.
Utskottet kan konstatera att det på konkursområdet för
närvarande föreligger ett flertal färdiga utredningsresultat,
och överväganden pågår i olika frågor. Utöver
Insolvensutredningens förslag om en lag om
företagsrekonstruktion kan nämnas rapporten Företagande och
konkurrens på likvärdiga villkor som presenterats av en
arbetsgrupp inom regeringskansliet och innehåller förslag och
rekommendationer mot konkursmissbruk och ekonomisk brottslighet.
Vidare kan nämnas en rapport (Ds 1994:37) från Expertgruppen för
studier i offentlig ekonomi med förslag till bl.a. ett nytt
obeståndsbegrepp och till rekonstruktion i konkurs. Förslagen
och övervägandena måste enligt utskottets mening ses mot
bakgrund av det höga antalet konkurser och det missbruk av
konkursinstitutet som förekommer. De konsekvenser för enskilda
och samhällsliv som detta för med sig har understrukit behovet
av reformer i konkurshanteringen samt kravet på ett
rekonstruktionsförfarande som bättre än de nu gällande
konkursreglerna kan medverka till sanering av i grunden
livskraftiga företag.
Utskottet har nyligen vid behandlingen av ett antal
konkursrättsliga frågor, som aktualiserats genom motioner väckta
under den allmänna motionstiden 1994, bl.a. uttalat att
utskottet förutsätter att regeringen till hösten 1994 framlägger
ett förslag om rekonstruktion av företag (bet. 1993/94:LU20 s.
7, rskr. 228).
Utskottet anser att de förslag som regeringen nu lägger fram i
fråga om lönegarantisystemet förändrar förutsättningarna för
företagsrekonstruktion enligt Insolvensutredningens förslag. Som
arbetsmarknadsutskottet anför i sitt yttrande hade det varit en
fördel om frågorna om företagsrekonstruktion och skyddet för
arbetstagarnas löner i konkurs övervägts i ett sammanhang.
Förbättras möjligheterna till företagsrekonstruktion utan
konkurs minskar naturligtvis också behovet av att ta
lönegarantin i anspråk, och därmed torde även missbruket av
garantin i form av "överutnyttjande" och "handel" med
lönegaranti reduceras.
De uppgifter som regeringen redovisar i propositionen visar
emellertid att det är angeläget att så snart som möjligt
åstadkomma besparingar i lönegarantisystemet. Visserligen
minskar nu utgifterna från lönegarantifonden till följd av att
antalet konkurser reduceras. Regeringen föreslår också i årets
kompletteringsproposition (prop. 1993/94:150 bilaga 10 s. 20 f.)
en minskning av lönegarantifondens kredit hos Riksgäldskontoret
för utbetalningar enligt lönegarantilagen från högst 7 miljarder
kronor till 4 miljarder kronor för budgetåret 1994/95. Enligt
utskottets mening är det emellertid nödvändigt, inte minst med
hänsyn till det "överutnyttjande" av lönegarantin som
förekommer, att vidta materiella förändringar i
lönegarantireglerna. Detta ställningstagande ligger också i
linje med vad arbetsmarknadsutskottet anför i sitt yttrande. Det
är självfallet svårt att närmare beräkna hur stor reducering av
utgifterna som kan göras med regeringens förslag, men utan
tvekan torde förslagen sammantaget innebära beaktansvärda
besparingar som kan åstadkommas redan inom relativt kort tid.
Utskottet anser sig i rådande statsfinansiella läge inte kunna
bortse från en sådan möjlighet till sparande. Vissa förändringar
av lönegarantisystemet bör därför nu genomföras.
Mot bakgrund av vad utskottet nyss anfört om fördelen av att
lönegarantifrågor övervägs i sammanhang med olika spörsmål om
företagsrekonstruktion, vill utskottet framhålla att den reform
av lönegarantireglerna som nu bör ske får ses som ett
provisorium i avvaktan på förnyade överväganden i samband med
beredningen av det aviserade förslaget om ett lagreglerat
förfarande för företagsrekonstruktion. Utskottet vill därvid --
i linje med vad arbetsmarknadsutskottet anför i sitt yttrande --
understryka vikten av att konkursförvaltarens resp.
tillsynsmyndighetens roller när det gäller frågor om användning
av lönegarantin belyses i sammanhanget.
Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna L13, L14 yrkande 1 och L314.
När det gäller lönegarantins koppling till förmånsrätten delar
utskottet den bedömning som görs i propositionen att kopplingen
bör behållas. Ett starkt skäl härför är att om lönegarantins
lönebegrepp förändrades så, att vissa typer av lönefordringar
inte skulle omfattas av garantin, skulle arbetstagare till följd
av reglerna i lagen om anställningsskydd kunna lämna sina
anställningar omedelbart efter en konkurs med hänvisning till
att alla deras lönefordringar inte skulle komma att ersättas.
Detta skulle naturligtvis kunna försvåra möjligheterna till en
ordnad avveckling av konkursbonas verksamhet. Utskottet vill
vidare, i enlighet med vad bl.a. Insolvensutredningen påvisat,
framhålla att såväl förmånsrättsreglerna som lönegarantisystemet
spelar en väsentlig roll vid överväganden om fortsatt drift av
konkursföretag och om överlåtelse av hela eller delar av
verksamheten.
Med det anförda avstyrker utskottet motion L14 yrkandena 2 och
3.
4. Tidsramarna för löne- och pensionsfordringars förmånsrätt
Enligt gällande rätt omfattar förmånsrätten lönefordringar som
inte har förfallit till betalning tidigare än ett år innan
konkursansökningen gjordes samt under skälig uppsägningstid,
högst sex månader. Det innebär att förmånsrätten, och därmed
lönegarantin, i dag avser alla fordringar som förfallit till
betalning under en tidsperiod av ett och ett halvt år.
Som nämnts tidigare föreslås i propositionen att förmånsrätten
för lönefordringar begränsas till vad som har förfallit till
betalning under de sista sex månaderna av arbetstagarens
anställningstid -- inkl. uppsägningstid -- hos konkursgäldenären
och inte tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in
till tingsrätten.
I fråga om lönefordringar, som har varit föremål för tvist,
innebär förslaget att förmånsrätt gäller om fordringarna har
förfallit till betalning tidigare än tre månader före
konkursansökningen, under förutsättning att talan har väckts,
eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal eller lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet har begärts, inom
fyra månader från förfallodagen och konkursansökningen har följt
inom tre månader från det att tvisten slutligt har avgjorts.
Förslaget innebär en viss förkortning av de tidsramar som i dag
gäller, men samtidigt en utvidgning av förmånsrättens omfattning
genom möjligheten att begära förhandling även enligt lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.
När det gäller fordringar på pension föreslås att
förmånsrätten skall gälla för fordringar för högst sex månader
-- i stället för som i dag ett år -- före konkursansökningen och
därpå följande sex månader.
I likhet med såväl regeringen som arbetsmarknadsutskottet
anser utskottet att en tidsmässig begränsning av löne- och
pensionsfordringars förmånsrätt är motiverad för att minska
kostnaderna för lönegarantin. Vid överväganden om förkortning av
förmånsrätten måste emellertid också beaktas det sociala skydd
för arbetstagarna som lönegarantisystemet skall utgöra vid
arbetsgivarens insolvens. Som redovisas i propositionen pekar
statistiska uppgifter på att en mycket hög andel av de
fordringar på innestående lön som görs gällande vid
arbetsgivares konkurs förfallit till betalning inom de senaste
tre månaderna före konkursansökningen och att likaså en hög
andel av fordringarna gällt en uppsägningstid av högst fyra
månader. En förkortning i enlighet med regeringens förslag av
den tid för vilken förmånsrätt gäller för lönefordringar torde
därför enligt utskottets mening inte nämnvärt urholka
lönegarantins grundläggande sociala skydd.
Också andra skäl talar för en insnävning av tidsramarna för
förmånsrätten i nu berört hänseende. Sålunda torde regeringens
förslag innebära att de konkurrenssnedvridande effekterna av
nuvarande regler minskar genom att möjligheterna avsevärt
begränsas att driva konkursmässiga företag vidare med
utnyttjande av lönegarantimedel som subvention av företagets
lönekostnader. I enlighet med vad som redovisas i propositionen
kan förslaget i nu ifrågavarande del inte heller anses avvika
nämnvärt från de andra nordiska ländernas lönegarantisystem
eller strida mot EG-direktivet på området.
Utskottet vill emellertid peka på ett problem i sammanhanget
som bl.a. uppmärksammats av de fackliga organisationer som inför
utskottet framfört synpunkter i ärendet. Det förekommer sålunda
att det tar förhållandevis lång tid innan arbetstagare kan
ansöka om arbetsgivarens försättande i konkurs för fordringar på
innestående lön. Anledningen kan vara praktiska svårigheter att
få arbetsgivaren delgiven uppmaning att betala förfallna
lönefordringar eller att handläggningen av ansökan om
betalningsföreläggande eller utmätningsproceduren drar ut på
tiden eller andra liknande omständigheter. I sin tur kan detta
leda till att arbetstagarna inte får ut sin fordran på lön genom
lönegarantin till följd av den föreslagna regeln att
förmånsrätten inte omfattar lönefordringar som förfallit till
betalning tidigare än tre månader innan konkursansökningen
gjordes. Denna konsekvens har inte belysts i propositionen och
utskottet förutsätter att så sker i samband med regeringens
beredning av ett förslag till riksdagen om
företagsrekonstruktion.
Vad särskilt gäller fordringar som varit tvistiga delar
utskottet regeringens bedömning att de nuvarande tidsfristerna
inom vilka talan skall ha väckts resp. konkursansökan skall ha
följt går utöver vad som är socialt motiverat. De tidsramar som
nu föreslås kan inte anses innebära oskäliga krav på aktivitet
från en arbetstagares sida för att han skall komma i åtnjutande
av sin rätt.
Med det anförda tillstyrker utskottet nu de förslag till
begränsningar i omfattningen av förmånsrätten för löne- och
pensionsfordringar som här behandlats.
5. Förmånsrätt för lön under uppsägningstid
5.1 Uppsägningstidens längd
Enligt förslaget skall den uppsägningstid för vilken
förmånsrätt för lönefordringar gäller beräknas enligt
bestämmelserna i lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS).
LAS föreskriver en minsta uppsägningstid om en månad för såväl
arbetsgivare som arbetstagare. Vidare gäller att arbetstagare,
som vid uppsägningen varit anställd hos arbetsgivaren de senaste
sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader under de
senaste två åren, skall ha rätt till en uppsägningstid som
relateras till arbetstagarens ålder. Sålunda har t.ex. den som
fyllt 25 år rätt till en uppsägningstid om två månader medan den
som fyllt 45 år har rätt till en uppsägningstid om sex månader.
I motion L14 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) anförs att det är
relativt vanligt med kollektivavtal som stadgar längre
uppsägningstider än vad lagen föreskriver. Det bör i så fall
vara möjligt för parterna att, mot en förhöjd avgift till
lönegarantifonden, utsträcka förmånsrätten för lönefordringarna
i motsvarande mån (yrkande 4).
Utskottet anser i likhet med regeringen att den uppsägningstid
för vilken förmånsrätt för lönefordringar gäller bör bestämmas
enligt reglerna i LAS om uppsägningstidens längd. Som anförs i
propositionen saknas det anledning att ställa högre krav på det
skydd förmånsrätten eller lönegarantin avser att ge för
fordringar på uppsägningslön än det sociala skydd som reglerna i
LAS om uppsägningstidens längd syftar till. Det är också enligt
utskottets mening en klar fördel om reglerna i LAS blir
bestämmande för uppsägningstidens längd i förmånsrättshänseende
även för de arbetstagare som står utanför tillämpningsområdet
för LAS. Som regeringen anför torde vidare den nya ordningen
innebära ett hinder mot spekulationer genom att en arbetstagare,
som inte uppfyller kravet beträffande anställningstid enligt 11
§ LAS, inte kan få en längre uppsägningstid i förmånsrätts-
eller lönegarantihänseende än en månad.
Med hänsyn till det anförda tillstyrker utskottet regeringens
förslag i förevarande del.
Vidare avstyrker utskottet motion L14 yrkande 4.
5.2 Avräkningsregeln m.m.
Regeringen föreslår att en fordran på uppsägningslön för tid
under vilken arbetstagaren inte utför arbete för
konkursgäldenären eller annan och inte heller driver egen
rörelse skall omfattas av förmånsrätt endast om arbetstagaren
kan visa att han har anmält sig hos den offentliga
arbetsförmedlingen som arbetssökande. Något motsvarande krav på
anmälan hos arbetsförmedlingen förekommer inte enligt gällande
rätt.
För uppsägningstid föreslås vidare en skärpning av
avräkningsregeln i 12 § förmånsrättslagen. Förmånsrätten skall
sålunda omfatta endast lön eller ersättning som överstiger
inkomst som arbetstagaren, under den tid lönen eller
ersättningen avser, har haft av egen rörelse eller har förvärvat
eller borde ha kunnat förvärva i en annan anställning. I dag
gäller att avräkning på uppsägningslön skall ske för inkomst som
arbetstagaren under den tid lönefordringen avser har förvärvat i
en annan anställning eller uppenbarligen borde ha kunnat
förvärva i en anställning som han skäligen borde ha godtagit.
Enligt motion L319 av Karin Starrin och Kjell Ericsson (c)
bör som förutsättning för lönegaranti gälla att en arbetstagare
anmäler sig som arbetslös hos arbetsförmedlingen och ställer sig
till arbetsmarknadens förfogande. Så fort arbetstagaren erbjuds
ett nytt arbete bör lönegarantin upphöra (yrkande 3).
Utskottet har ingen erinran mot förslaget att en fordran på
uppsägningslön skall omfattas av förmånsrätt endast om
arbetstagaren kan visa att han har anmält sig som arbetssökande
hos den offentliga arbetsförmedlingen. I enlighet med vad både
Lagrådet och regeringen uttalat bör därvid kravet på anmälan hos
arbetsförmedlingen -- för att kravet skall ha någon tyngd --
innebära att arbetstagaren också skall stå till arbetsmarknadens
förfogande.
Som arbetsmarknadsutskottet anför i sitt yttrande är
avräkningsregeln i 12 § förmånsrättslagen av centralt intresse
för att förhindra att lönegarantin används på inte avsett sätt.
Genom förslaget torde man på ett effektivare sätt än i dag kunna
motverka sådan "handel" med och "överutnyttjande" av lönegaranti
som ovan redogjorts för.
Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet de
förslag av regeringen som nu behandlats.
Vidare ligger önskemålen i motion L319 väl i linje med
regeringens förslag. Utskottet avstyrker därför motion L319
yrkande 3.
6. Förmånsrätt för semesterlön m.m.
Enligt gällande regler omfattar förmånsrätten före
konkursansökningen intjänad semesterlön och semesterersättning
som står inne för det löpande och de två föregående
intjänandeåren samt allt vad som sparats av semester. Vidare
omfattar förmånsrätten i dag semesterlön och semesterersättning
avseende uppsägningslön.
Enligt förslaget begränsas förmånsrätten för semesterlön och
semesterersättning som är intjänad före konkursansökningen till
vad som står inne för det löpande och närmast föregående
intjänandeåret. Därmed begränsas förmånsrätten även för semester
som har sparats med stöd av semesterlagen (1977:480).
Enligt motion L14 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) innebär
regeringens förslag i denna del att rätten att spara semester i
praktiken urholkas. Motionärerna erinrar om att 1986 års
semesterkommitté i betänkandet (SOU 1986:54) Om semester
övervägde möjligheter till semestersparande som skulle kunna
följa med individen från en arbetsgivare till en annan. Om
lönegarantin på denna punkt inskränks i enlighet med regeringens
förslag finns det enligt motionärerna åter anledning att
överväga införande av ett fristående semestersparande för att ge
rätten att spara semester ett verkligt innehåll (yrkande 5).
Arbetsmarknadsutskottet anför i sitt yttrande att det är
tveksamt om arbetstagare skall behöva avstå från möjligheten att
spara semester för att vara försäkrade om att deras krav kommer
att omfattas av förmånsrätt och lönegaranti vid arbetsgivarens
konkurs. Arbetsmarknadsutskottet anser att det bör övervägas om
inte nuvarande regler i förmånsrättslagen i detta hänseende kan
behållas.
Även lagutskottet är tveksamt till regeringens förslag såvitt
avser begränsningen av förmånsrätten när det gäller ersättning
för sparad semester. Med hänsyn till kravet på besparingar i
lönegarantisystemet bör dock förmånsrätten tills vidare
begränsas även för sådan fordran. Utskottet utgår emellertid
från att också denna fråga övervägs på nytt vid den samlade
översyn av rekonstruktions- och förmånsrättsfrågor m.m. som
utskottet ovan förutsatt kommer att ske.
Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen i
förevarande del.
Vidare avstyrker utskottet bifall till motion L14 yrkande 5.
7. Delägares förmånsrätt
I propositionen föreslås att en arbetstagare som själv eller
tillsammans med närstående senare än sex månader före
konkursansökningen har ägt minst en femtedel av ett företag inte
skall ha förmånsrätt för löne- och pensionsfordringar. Detsamma
skall gälla även när andelen har ägts av en närstående till
arbetstagaren. Däremot skall enligt förslaget inte längre krävas
att arbetstagaren skall ha haft ett väsentligt inflytande över
företagets verksamhet.
Utskottet anser att det är en fördel att förutsättningarna för
förmånsrätt i ifrågavarande avseende preciseras i lagtexten.
Enligt utskottets mening finns det också skäl som talar för att
inte i detta sammanhang tillmäta inflytandet i ett företag någon
betydelse. Exempelvis bör den som har en ledande befattning i
företaget inte drabbas av hårdare inskränkningar i
förmånsrättshänseende än vad som gäller för andra arbetstagare.
Som framgår av arbetsmarknadsutskottets yttrande kan det
emellertid finnas anledning att närmare överväga avgränsningen
av den minsta ägarandel som utesluter förmånsrätt samt de
närståendes ställning i sammanhanget. Utskottet utgår från att
även den nu berörda frågan om delägares förmånsrätt övervägs på
nytt vid den samlade översyn som ovan förordats.
Utskottet tillstyrker med det anförda propositionen i denna
del.
8. Regler mot missbruk
I propositionen föreslås också införande av två nya paragrafer
i lönegarantilagen som syftar till att förhindra missbruk av
lönegarantin. Enligt förslaget skall en s.k. karensregel införas
som innebär att lönegaranti skall kunna lämnas endast en gång
under en tidsperiod om två år för lönefordringar som har
uppstått i huvudsakligen samma verksamhet. Lönegarantin gäller
emellertid om arbetstagaren har anvisats anställningen av den
offentliga arbetsförmedlingen. Enligt den andra regeln, som
utgör en allmän regel mot missbruk, skall garantin inte ersätta
en lönefordran om det finns grundad anledning anta att en av
förutsättningarna för den anställning eller det
anställningsvillkor på vilket fordringen grundar sig har varit
att betalning skulle utgå helt eller delvis genom lönegarantin.
I sådant fall får konkursförvaltaren avslå en
lönegarantiansökan.
För att bl.a. underlätta tillämpningen av karensregeln bör
enligt propositionen ett centralt register över
lönegarantiärenden upprättas. Kostnaden för registret och för
länsstyrelsernas hantering av utbetalningar enligt garantin
föreslås belasta lönegarantifonden.
Enligt motion L14 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) är
karensregeln för generellt utformad och förhindrar
återanställning vid seriösa rekonstruktioner av företag. I
sammanhanget erinras om att förslaget också står i strid med
reglerna i LAS om företrädesrätt till återanställning. En
arbetstagare är tvungen att acceptera ett erbjudande om sådan
anställning om han inte skall gå miste om
arbetslöshetsersättning, men kan till följd av karensregeln bli
utan lönegarantimedel vid den nye arbetsgivarens konkurs.
Regeringen bör i stället på nytt överväga regler mot missbruk av
lönegarantin i samband med överväganden om ett nytt
rekonstruktionsförfarande och åtgärder mot konkursmissbruk. I
det sammanhanget bör också på nytt övervägas behovet av ett
centralt register över alla lönegarantiärenden. Vad som sålunda
anförts bör riksdagen ge regeringen till känna (yrkande 6).
I likhet med vad arbetsmarknadsutskottet anför i sitt yttrande
anser lagutskottet att en karensregel av det slag som regeringen
föreslår kan minska utrymmet för s.k. handel med lönegaranti.
Som regeringen uttalat är de förfaranden, som det synes mest
angeläget att stävja, sådana där samma verksamhet går i konkurs
flera gånger under en relativt kort tid. Utskottet vill
emellertid i likhet med vad såväl regeringen som
arbetsmarknadsutskottet anför understryka att en karensregel
måste vara inriktad på sådana förfaranden som går ut på att
utnyttja lönegarantin på ett inte avsett sätt som en slags
subvention vid fortsatt drift av ett konkursföretag eller vid
överlåtelse av hela eller delar av verksamheten. Regeln bör
däremot inte hindra arbetstagarna från att ta anställning i en
annan verksamhet som rekonstruerats på ett seriöst sätt.
Utskottet anser i linje med arbetsmarknadsutskottet att det i
viss mån synes oklart hur den föreslagna karensregeln slår
härvidlag. Utskottet vill dock inte nu motsätta sig regeringens
förslag med hänsyn till angelägenheten av att komma till rätta
med "överutnyttjande" av lönegarantin. Regelns närmare
utformning får övervägas på nytt i anslutning till den samlade
översyn av frågor om företagsrekonstruktion m.m. som bör ske.
Det kan därvid vara anledning att närmare undersöka bl.a. det
som motionärerna i motion L14 fäst uppmärksamheten på, nämligen
hur karensregeln förhåller sig till bestämmelserna i lagen om
anställningsskydd angående företrädesrätt till återanställning.
Vidare kan det enligt utskottets mening finnas skäl att, i linje
med vad arbetsmarknadsutskottet anför, på nytt överväga
utformningen av undantaget från karensregeln då arbetstagaren
anvisats anställningen av offentlig arbetsförmedling. Man kan i
det sammanhanget t.ex. tänka sig en mer allmän undantagsregel
som förutsätter ett större mått av skälighetsprövning vid
avgörandet i enskilda fall. Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motion L14 yrkande 6.
Såvitt avser förslaget till en allmän regel mot missbruk vill
utskottet i likhet med arbetsmarknadsutskottet erinra om att
vissa av de företeelser som åsyftas med regeln torde omfattas av
5 kap. 2 § konkurslagen. Enligt den sistnämnda regeln får en
fordran på  t.ex. lön inte göras gällande i konkurs i den mån
fordringen uppenbart överstiger vad som kan anses skäligt med
hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och
omständigheterna i övrigt. Enligt andra stycket i paragrafen
begränsas rätten att göra gällande en lönefordran i konkurs
ytterligare när det gäller personer som kan anses på visst sätt
närstående till konkursgäldenären. Som påpekas i propositionen
krävs det för att förvaltaren skall kunna avslå en ansökan om
lönegaranti med stöd av den ifrågavarande regeln i konkurslagen,
att det är utrett att arbetstagaren inte har en lönefordran som
berättigar till garantiersättning. Utskottet delar regeringens
bedömning att det finns behov av en regel som gör att
förvaltaren kan komma åt förfaranden där han visserligen hyser
starka misstankar om missbruk, men saknar möjligheter att genom
dokument eller på annat sätt visa att sådant verkligen
föreligger. Utskottet vill därvid i likhet med vad som uttalas i
propositionen (s. 68) framhålla att omständigheterna beträffande
löneanspråket måste med viss styrka tala för att det är fråga om
missbruk av det angivna slaget för att en begäran om lönegaranti
skall kunna avslås. Som Lagrådet anfört är det för den enskilde
löntagaren av stor betydelse att hans krav på ersättning av
lönegarantin inte kan avslås på alltför lösa grunder.
Vad särskilt gäller frågan om ett centralt register över
lönegarantiärenden vill utskottet hänvisa till att regeringen
i propositionen förutskickat att frågor om den närmare
regleringen av ett sådant register kommer att övervägas närmare.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker regeringens
förslag till regler mot missbruk.
Utskottet har i de delar som inte berörts särskilt inte någon
erinran mot propositionen.
9. Maximiersättning
Som nämnts tidigare innebar 1992 års lönegarantilag bl.a. att
maximiersättningen för fordringar med förmånsrätt enligt 12 §
förmånsrättslagen sänktes från tolv basbelopp enligt lagen om
allmän försäkring till ett fast belopp om 100 000 kr.
I motion L318 av Kaj Larsson m.fl. (s) anförs att det
främst är de anställda i de riktigt små företagen som drabbas av
det sänkta garantibeloppet. Inte sällan har en arbetstagare i
sådana företag flera månadslöner innestående när konkursen
inträffar. Orsaken härtill är att man många gånger avvaktar med
åtgärder för att sätta arbetsgivaren i konkurs. Det låga
maximibeloppet täcker inte dessa månadslöner. Vidare anser
motionärerna att begränsningen slår hårt också på så vis att det
kan ta lång tid innan arbetsgivaren kan försättas i konkurs
beroende på svårigheter att delge denne stämning eller få honom
att ställa upp på förhandlingar. Det kan även få till följd att
fortsatt drift eller överlåtelse av konkursföretaget försvåras
eftersom de anställda omedelbart lämnar företaget när
lönegarantin är uttömd. Enligt motionen bör mot bakgrund av det
anförda maximibeloppet för lönegarantiersättning motsvara
åtminstone 7,5 basbelopp.
Utskottet har viss förståelse för de problem som påpekas i
motionen. Det är emellertid uteslutet att nu höja maximibeloppet
för utbetalning av garantiersättning. Som ovan framgår är i
stället ytterligare besparingar i systemet nödvändiga. Med det
anförda avstyrker utskottet motion L318.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen m.m.
att riksdagen avslår motion 1993/94:L13,
men. (v)
2. beträffande lönegaranti och företagsrekonstruktion m.m.
att riksdagen avslår motion 1993/94:L14 yrkande 1 och motion
1993/94:L314,
res. 1 (s)
3. beträffande ändringar i lönegarantilagen och i
förmånsrättslagen
att riksdagen med avslag på motion 1993/94:L14 yrkandena 2 och
3 antar regeringens förslag till
dels lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),
dels lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497),
res. 2 (s)
4. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till
dels lag om ändring i semesterlagen (1977:480),
dels lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
5. beträffande avgiftsfinansierad utvidgning av
lönegarantin
att riksdagen avslår motion 1993/94:L14 yrkande 4,
res. 3 (s)
6. beträffande anställdas rätt till lönegaranti
att riksdagen avslår motion 1993/94:L319 yrkande 3,
7. beträffande fristående semestersparande
att riksdagen avslår motion 1993/94:L14 yrkande 5,
res. 4 (s)
8. beträffande en karensregel
att riksdagen avslår motion 1993/94:L14 yrkande 6,
res. 5 (s)
9. beträffande maximibeloppet
att riksdagen avslår motion 1993/94:L318.

Stockholm den 26 maj 1994
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe
Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),
Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd),
Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Per
Erik Granström (s) och Stina Eliasson (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Lönegaranti och företagsrekonstruktion m.m. (mom. 2)
Maj-Lis Lööw , Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar
Thollander, Hans Stenberg, Carin Lundberg och Per Erik Granström
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Utskottet anser" och på s. 11 slutar med "och L314"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening finns det ett stort behov av att
underlätta rekonstruktioner av företag som bedöms kunna bli
livskraftiga. Som anförs i motion L14 borde reformarbetet därför
ha inriktats på åtgärder mot konkursmissbruk och att skapa
möjligheter till rekonstruktion av företag som ett alternativ
till konkurs. Utskottet delar uppfattningen i motionen att de av
regeringen föreslagna lagändringarna kan medföra att sådana
rekonstruktioner försvåras genom att den anställde som inte fått
ut sin lön i tid får intresse av att så snabbt som möjligt få
företaget i konkurs. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet
att regeringen snarast möjligt bör återkomma till riksdagen med
förslag som är avsedda att underlätta rekonstruktion av företag
som bedöms som livskraftiga och att begränsa riskerna för
missbruk av konkursförfarandet. Vad utskottet sålunda anfört bör
riksdagen med bifall till motion L14 yrkande 1 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha
följande lydelse:
2. lönegaranti och företagsrekonstruktion m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:L14 yrkande 1 och
med avslag på motion 1993/94:L314 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
2. Ändringar i lönegarantilagen och i förmånsrättslagen (mom.
3)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar
Thollander, Hans Stenberg, Carin Lundberg och Per Erik Granström
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar med "När det" och slutar med "och 3" bort ha följande
lydelse:
Beträffande kopplingen mellan lönegarantin och förmånsrätten
anser utskottet i linje med motion L14 att de erforderliga
förändringarna av lönegarantisystemet kan åstadkommas genom att
i sak samma ändringar som regeringen föreslår i
förmånsrättslagen i stället genomförs i lönegarantilagen.
Ändringarna bör därvid lämpligen ske genom kompletterande regler
i 7 § lönegarantilagen. Det anförda innebär att utskottet med
anledning av motion L14 yrkandena 2 och 3 avstyrker regeringens
förslag till ändring i förmånsrättslagen och framlägger förslag
till erforderliga ändringar i lönegarantilagen.
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som
börjar med "Med det" och slutar med "nu behandlats" bort ha
följande lydelse:
Utskottet har inte någon erinran i sak mot de här aktuella
begränsningarna i lönegarantisystemet. I linje med vad utskottet
ovan uttalat anser utskottet emellertid att även dessa
förändringar bör göras genom inskränkningar i rätten till
betalning enligt lönegarantilagen och inte genom att den
allmänna förmånsrätten för ifrågavarande fordringar försämras.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "Med hänsyn" och slutar med "förevarande del" bort ha
följande lydelse:
Det anförda innebär att utskottet inte har något att erinra i
sak mot de föreslagna ändringarna beträffande fordringar för lön
under uppsägningstid. I linje med vad utskottet ovan förordat
bör emellertid här ifrågavarande förändringar göras i
lönegarantilagen i stället för i förmånsrättslagen.
dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som
börjar med "Med hänvisning" och slutar med "nu behandlats" bort
ha följande lydelse:
Det anförda innebär att utskottet inte har någon erinran i sak
mot de föreslagna ändringarna beträffande avräkningsregeln m.m.
I linje med vad utskottet tidigare uttalat i betänkandet bör
emellertid förändringarna göras i lönegarantilagen i stället för
i förmånsrättslagen.
dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som
börjar med "Med det" och slutar med "förevarande del" bort ha
följande lydelse:
Det anförda innebär att utskottet i sak godtar de föreslagna
ändringarna beträffande fordringar på semesterlön m.m. I linje
med vad utskottet uttalat ovan bör emellertid även dessa
ändringar göras i lönegarantilagen i stället för i
förmånsrättslagen.
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som
börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med "denna del"
bort ha följande lydelse:
Utskottet har sålunda inte något att erinra i sak mot de nu
aktuella förändringarna. Som utskottet ovan anfört bör
emellertid de erforderliga förändringarna av lönegarantisystemet
åstadkommas genom begränsningar i rätten till betalning enligt
lönegarantilagen och inte genom att den allmänna förmånsrätten
ändras.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande ändringar i lönegarantilagen och i
förmånsrättslagen
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:L14 yrkandena 2
och 3 dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i
förmånsrättslagen (1970:979), dels antar regeringens förslag
till lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497) med den
ändringen att 7 § erhåller den i bilaga 3 som Reservanternas
förslag betecknade lydelse.

3. Avgiftsfinansierad utvidgning av lönegarantin (mom. 5)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar
Thollander, Hans Stenberg, Carin Lundberg och Per Erik Granström
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som
börjar med "Vidare avstyrker" och slutar med "yrkande 4" bort ha
följande lydelse:
Utskottet vill i likhet med motion L14 peka på att det är
förhållandevis vanligt med centrala kollektivavtal om längre
uppsägningstider än vad lagen föreskriver. Dessa avtal omfattar
vanligen en hel bransch eller en viss sektor av arbetsmarknaden.
I likhet med vad som förordas i motionen bör det enligt
utskottets mening vara möjligt att låta en i ett kollektivavtal
överenskommen längre uppsägningstid än vad LAS föreskriver få
giltighet även i förmånsrätts- och lönegarantihänseende, under
förutsättning att parterna härför får betala en förhöjd avgift
till lönegarantifonden. Regeringen bör överväga att införa en
sådan möjlighet som nu nämnts. Vad utskottet sålunda anfört bör
riksdagen med bifall till motion L14 yrkande 4 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande avgiftsfinansierad utvidgning av
lönegarantin
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:L14 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Fristående semestersparande (mom. 7)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar
Thollander, Hans Stenberg, Carin Lundberg och Per Erik Granström
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "Vidare avstyrker" och slutar med "yrkande 5" bort ha
följande lydelse:
Som anförs i motion L14 innebär regeringens förslag i nu
ifrågavarande hänseende att rätten att spara semester med stöd
av bestämmelserna i semesterlagen i praktiken i viss mån
urholkas. Denna konsekvens av lagändringen innebär enligt
utskottets mening att det finns skäl att införa ett fristående
semestersparande av det slag som övervägdes av 1986 års
semesterkommitté. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med
bifall till motion L14 yrkande 5 som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande fristående semestersparande
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:L14 yrkande 5 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. En karensregel (mom. 8)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar
Thollander, Hans Stenberg, Carin Lundberg och Per Erik Granström
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17
börjar med "I likhet" och slutar med "yrkande 6" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det angeläget att lönegarantin
inte kan utnyttjas för att driva företag vidare eller för att
överlåta hela eller delar av affärsverksamheten där
förutsättningar egentligen inte föreligger för en seriös
rekonstruktion av företaget. Som anförs i motion L14 är det
emellertid av vikt att de åtgärder som vidtas för att komma till
rätta med sådant missbruk inte utformas så att sunda
rekonstruktionsförsök försvåras och möjligheter till
återanställning inte hindras i onödan. I motionen pekas på vissa
omständigheter, såsom den föreslagna karensregelns förhållande
till reglerna om återanställning i lagen om anställningsskydd
och att regeln inte tar hänsyn till seriösa försök att
rekonstruera en verksamhet. Enligt utskottets mening innebär
dessa omständigheter att en karensregel av det slag regeringen
föreslår kan ifrågasättas. Frågan om adekvata åtgärder mot
missbruk av lönegarantisystemet bör övervägas vidare i samband
med den beredning av olika frågor om företagsrekonstruktion som
skall ske. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med
anledning av motion L14 yrkande 6 som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha
följande lydelse:
8. beträffande en karensregel
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:L14 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Elisabeth Persson (v) anför:
Avslag på propositionen (mom. 1)
Enligt Vänsterpartiets mening är det mycket angeläget att
komma till rätta med missbruket av lönegarantibestämmelserna
från oseriösa företagare. De nu framlagda förslagen är
emellertid behäftade med så fundamentala brister att de inte bör
ligga till grund för lagstiftning. Särskilt bör påpekas
att förslagen leder till avsevärda rättsförluster för
arbetstagarna. Vänsterpartiet anser därför att propositionen
bör avslås. Regeringen bör i stället tillsätta en utredning med
uppgift att föreslå lämpliga förändringar i förmånsrätts-
och lönegarantilagstiftningen för att så långt möjligt förebygga
spekulativt utnyttjande av lönegarantin utan att arbetstagarnas
grundläggande skydd för den skull rubbas.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under
moment 1 borde ha hemställt:
1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:L13 dels avslår
proposition 1993/94:208, dels som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört om en ny utredning.
Propositionens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Bilaga 1

2 Förslag till lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497)
3 Förslag till lag om ändring i semesterlagen (1977:480)
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter
Arbetsmarknadsutskottets yttrande
1993/94:AU7y
Bilaga 2
Förändringar i lönegarantisystemet
Till lagutskottet
Lagutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att
avge yttrande över proposition 1993/94:208 Förändringar i
lönegarantisystemet jämte de motioner som kan komma att väckas
med anledning av propositionen samt de under den allmänna
motionstiden väckta motionerna 1993/94:L314, L318 och L319
yrkande 3.
Motioner som väckts med anledning av propositionen är
1993/94:L13 av Gudrun Schyman m.fl. (v) och L14 av Maj-Lis Lööw
m.fl. (s).
Utskottet
Allmänna utgångspunkter
Arbetsmarknadsutskottet ser det som utomordentligt angeläget
att lönegarantin inte används på ett annat sätt än den är avsedd
för. Ett system som missbrukas kan råka i vanrykte. Kostnaderna
belastar lönegarantifonden. Missbruk kan få
konkurrenssnedvridande effekter, och det är till skada för
arbetsmarknaden.
Inledningsvis noterar utskottet vad som anförts i det
betänkande av lagutskottet om konkursrättsliga frågor,
1993/94:LU20, som nyligen godkänts av riksdagen (rskr. 228). I
avsnittet om företagsrekonstruktion redovisas kortfattat den av
Insolvensutredningen föreslagna lagen om företagsrekonstruktion
(SOU 1992:113). Lagutskottet förutsätter att regeringen till
hösten 1994 -- i enlighet med vad som aviserats -- lägger fram
ett förslag om rekonstruktion av företag.
De i den nu föreliggande propositionen framlagda förslagen
förändrar förutsättningarna för företagsrekonstruktion enligt
Insolvensutredningens förslag. Den utredningen har i fråga om
lönefordringar i konkurs föreslagit en framskjuten förmånsrätt
för s.k. produktiv lön. Detta skulle innebära att lönefordringar
i tiden före konkursen och uppsägningslön för den tid under
vilken gäldenärens näringsverksamhet fortsätter efter
konkursutbrottet, dock längst två månader, skall ha förmånsrätt
före fordringar förenade med säkerhet i företagshypotek.
Nytillkomna fordringar under företagsrekonstruktion skulle
erhålla förmånsrätt med prioritet före produktiv lön.
Insolvensutredningen föreslår också att det s.k.
skatteprivilegiet avskaffas, vilket medför en förbättrad
prioritet för lönefordringarna. Enligt vad som anförs i
proposition 208 kan ett förslag om företagsrekonstruktion i
enlighet med Insolvensutredningens förslag medföra att frågan om
hur reglerna skall vara utformade får prövas på nytt.
Arbetsmarknadsutskottet anser att det skulle ha varit en
fördel om frågan om företagsrekonstruktion och skyddet av
arbetstagarnas löner i konkurs hade kunnat övervägas i ett
sammanhang. Insolvensutredningens förslag skulle enligt vad som
sägs i utredningsbetänkandet ha medfört att rekonstruktion utan
konkurs i många fall skulle ha blivit mer förmånligt än en
konkurs för både gäldenären och borgenärerna. Lönegarantin
skulle då inte komma in i bilden (SOU 1992:113 s. 340).
Utskottet delar den uppfattning som i det nyssnämnda
betänkandet  LU20 kommit till uttryck i ett särskilt yttrande av
företrädarna för regeringspartierna. Det är enligt dem angeläget
att regeringen "tar ett samlat grepp" på de olika frågor om
reformering av konkursinstitutet och om företagsrekonstruktion
som övervägts i olika sammanhang och lägger fram förslag till
lösning på de skilda problem som aktualiserats. Även om en sådan
helhetslösning varit att föredra anser arbetsmarknadsutskottet
att det kan vara motiverat att redan nu överväga vissa
förändringar.
De i proposition 208 framlagda förslagen syftar bl.a. till att
minska kostnaderna för lönegarantin. I den frågan är följande
att anföra.
Antalet konkurser ökade kraftigt från slutet av 1980-talet. I
mitten av 1980-talet uppgick företagskonkurserna till omkring
5 000 om året för att under år 1992 vara fler än 20 000. Det
ökade antalet konkurser medförde en snabb och omfattande
belastning på lönegarantifonden. I slutet av 1980-talet uppgick
utbetalningarna till omkring 1,5 miljarder kronor för att under
budgetåret 1992/93 närma sig 4,4 miljarder kronor.
Enligt vad som framgår av den nyss avlämnade
kompletteringspropositionen (prop. 1993/94:150 bil. 10 s. 21)
har denna utveckling brutits år 1993. Från och med hösten 1993
har antalet konkurser varit avsevärt lägre än samma månad ett år
tidigare. Minskningen av konkurserna har främst avsett de större
företagen, varför antalet anställda som berörts av konkurserna
har minskat ännu kraftigare. I kompletteringspropositionen görs
bedömningen att utbetalningarna av lönegaranti för innevarande
budgetår kommer att nästan halveras jämfört med föregående
budgetår.
I proposition 208, som avlämnats före
kompletteringspropositionen, beräknas den sammanlagda
besparingen till följd av förslagen om förändringar i
lönegarantisystemet till ca 1 miljard kronor beräknat med
utgångspunkt i lönegarantifondens utgifter budgetåret 1992/93.
Med hänsyn till de förutsättningar som förelåg i samband med
utarbetandet av propositionen skulle besparingarna uppgå till ca
600 miljoner kronor, beroende på att lönegarantifondens utgifter
bedömdes minska.
I kompletteringspropositionen uppskattas besparingseffekterna
av förslagen i proposition 208 nu till mellan 400 och 500
miljoner kronor. Underskottet i fonden för nästa budgetår bedöms
bli relativt begränsat.
Även om konkurserna har minskat i omfattning är antalet
fortfarande högt. Enligt utskottets mening bör ambitionen vara
att skapa ett system som även i en nedåtgående konjunktur med
ökande antal konkurser innebär en rimlig belastning på
lönegarantifonden.
Som framgått inledningsvis anser utskottet att det oavsett
besparingen kan finnas skäl att inrikta sig mot företeelser som
kan beskrivas som missbruk av lönegarantin.
Lönegarantin fyller flera viktiga syften. Den är främst
motiverad av sociala skäl. Lönegarantin möjliggör också att
konkursboet kan avvecklas på ett ordnat sätt. Om arbetstagarna
inte fick sina lönefordringar ersatta skulle de ha rätt att
lämna sina anställningar omedelbart efter konkursen.
När man i debatten talat om "överutnyttjande" och missbruk av
garantin får det antas att det som avses är att garantin tagits
i anspråk för annat än de sociala ändamål som den i första hand
är avsedd för. Insolvensutredningen (a.a. s. 310) anger två
typexempel på detta. I det ena fallet bestäms det vid
överlåtelsen av företagets rörelse att de som arbetat åt
företaget under uppsägningstiden skall arbeta för
köparföretaget, varvid lönerna betalas av lönegarantin. I det
andra exemplet övertar köparföretaget personalen från
konkursföretaget men betalar endast en del av lönen, medan
resten utgår från lönegarantin. Som sägs i utredningsbetänkandet
fungerar i dessa fall garantimedlen som subvention inte bara åt
konkursföretaget utan också åt det övertagande företaget, som i
och för sig kan vara ett lönsamt sådant.
Enligt Insolvensutredningens mening kan man i dessa
situationer tala om att det föreligger en "osund konkurrens"
mellan företagen i branschen, vilket framför allt beror på att
köparföretagets produktionskostnader kan bli lägre om
lönegarantimedel används som ett led i uppgörelsen med
konkursföretaget. Detta kan ge köparföretaget
konkurrensfördelar. Utredningen föreslog ingen ändring av
reglerna för att komma till rätta med dessa situationer, utan
ansåg att de kunde undvikas genom att tillsynsmyndigheten i
konkurs skärpte sin övervakning av lönegarantifrågorna i samband
med vidaredrift och överlåtelse av konkursföretag.
Arbetsmarknadsutskottet instämmer i vad som anförs av
regeringen i proposition 208 om att de regelsystem som kommer i
tillämpning vid en konkurs bör vara så utformade att inverkan på
konkurrensen minimeras. Enligt regeringens uppfattning (prop. s.
16) har lönegarantireglerna varit bristfälliga från denna
synpunkt, vilket blivit tydligt när antalet konkurser har ökat.
Det är enligt regeringen en viktig uppgift att utforma dessa
regler så att deras grundläggande syfte, nämligen att ge ett
socialt motiverat skydd för arbetstagares lönefordringar vid en
konkurs, uppnås utan att man samtidigt försämrar
konkurrenssituationen för andra företag i samma bransch som det
konkursdrabbade.
Enligt utskottets mening hade det varit värdefullt om
propositionen belyst konkursförvaltarens roll i samband med de
nyss angivna exemplen på "handel med lönegaranti". Man får
således inte bortse från att det är den av rätten utsedde
förvaltaren -- i praktiken oftast en advokat med speciell
inriktning på konkursförvaltning -- som företräder konkursboet
vid uppgörelser av detta slag. I förvaltarens allmänna
åligganden ligger enligt 7 kap. 8 § konkurslagen att ta till
vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de
åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet.
Enligt samma lagrums andra stycke hindrar inte detta att
förvaltaren vid avvecklingen av boet beaktar vad som är ägnat
att långsiktigt främja sysselsättningen, om det kan ske utan att
borgenärernas rätt nämnvärt förringas. Enligt motiven till
lagrummet (prop. 1986/87:90 s. 111 f.) skall förvaltaren med
stöd av undantagsregeln kunna överlåta rörelsen till någon som
inte avgett det högsta budet om syftet är att vidta åtgärder som
är ägnade att långsiktigt främja sysselsättningen. Vad som avses
är att det högsta budet lämnats av någon som förvaltaren
misstänker inte kommer att driva verksamheten på ett seriöst
sätt.
Det får antas att överlåtelser av det nyss angivna slaget från
konkursförvaltningens sida sker med dessa grundläggande regler
som bakgrund. Förvaltaren kan å ena sidan påräkna ett bättre
pris för rörelsen, något som gagnar borgenärskollektivet, om det
som ett moment i uppgörelsen ingår att arbetstagarna under en
övergångstid arbetar för eller i det övertagande företaget med
lönen helt eller delvis betald genom lönegarantin. Å andra sidan
ger konkurslagen möjlighet att avvisa ett högt anbud, om det kan
misstänkas att det är fråga om oseriös verksamhet.
I sammanhanget bör regeln i 7 kap. 10 § konkurslagen
uppmärksammas. Det sägs där att förvaltaren skall höra
tillsynsmyndigheten i viktigare frågor. Som sådana anses bl.a.
frågan om den fortsatta driften av gäldenärens rörelse och om
försäljning av värdefull egendom (prop. 1978/79:105 s. 273 resp.
1986/87:90 s. 264).
Om uppgörelser av detta slag inte kan accepteras från de
synpunkter som anförs i proposition 208 rörande
"överutnyttjande" och missbruk av lönegarantin med
konkurrenssnedvridande effekter som följd kan man diskutera om
de bör godtas från konkursrättsliga utgångspunkter (jfr prop.
1986/87:90 s. 284 och SOU 1992:113 s. 342 f.).
Sammanfattningsvis är det arbetsmarknadsutskottets bedömning
att vissa av de företeelser som förslagen i proposition 208 är
avsedda att förhindra borde ha belysts även från nu angivna
utgångspunkter.
De enskilda förslagen
Utskottet uppehåller sig i det följande vid några av de
konkreta förslag som lagts fram i propositionen.
Till en början instämmer utskottet med regeringen i att
kopplingen mellan förmånsrättslagen och lönegarantin bör
vara kvar. Skälen är de som anges i propositionen. Om vissa
lönefordringar inte omfattades av garantin skulle arbetstagarna
kunna lämna anställningen omedelbart efter en konkurs med
hänvisning till att lönefordringarna inte skulle komma att
ersättas helt. 4 § anställningsskyddslagen (LAS) ger nämligen
arbetstagaren rätt att frånträda anställningen med omedelbar
verkan "om arbetsgivaren i väsentlig mån har åsidosatt sina
åligganden mot arbetstagaren". Såsom sägs i propositionen (s.
19) är det lätt att förutse att sådana förändringar skulle kunna
medföra betydande problem att avveckla konkursbona på ett ordnat
sätt.
Utskottet vill dock i sammanhanget erinra om att förmånsrätten
för lönefordringar är av mycket gammalt datum. Den bygger på
synsättet att arbetstagarna hör till de borgenärer som bäst
behöver betalning för sina fordringar. Den föreslagna
tidsmässiga begränsningen av förmånsrätten för fordringar på lön
m.m. och de skärpta reglerna för avräkning kommer i praktiken
att innebära att en inte obetydlig del av arbetstagarnas
fordringar kommer att bli oprioriterade i konkursen. Det innebär
i sin tur att borgenärer med oprioriterade fordringar avseende
leveranser förbättrar sina möjligheter till utdelning på de
anställdas bekostnad.
Som utskottet ser det är avräkningsreglerna i 12 §
förmånsrättslagen av centralt intresse för att förhindra att
lönegarantin används på ett icke avsett sätt. De fall av avtal
mellan konkursförvaltare och köpare där lönegarantin fungerar
som en del i uppgörelsen bygger på att den nye arbetsgivaren
tillgodogör sig en subvention av sin verksamhet genom att en del
av lönen, eller hela, för vissa arbetstagare betalas av
lönegarantin under den uppsägningstid som de har kvar hos
konkursgäldenären. Om, såsom föreslås i propositionen,
uppsägningslönen är förmånsberättigad enbart till den del den
överstiger inkomst som arbetstagaren har förvärvat eller borde
ha kunnat förvärva i en annan anställning minskas
möjligheterna att utnyttja lönegarantin på det nu ifrågavarande
sättet.
Avräkningsregeln bör enligt utskottets mening ses som riktad
även mot konkursförvaltningen. Det skall alltså i princip inte
vara möjligt för förvaltaren att överlåta verksamheten med
lönegarantin som en del i uppgörelsen. Därmed kommer inte heller
arbetstagarna att ställas inför att behöva acceptera
anställningar i det övertagande företaget med villkor att
lönegarantin i viss utsträckning skall betala lönen i den nya
anställningen.
Den föreslagna avräkningsregeln torde inte omfatta det ena av
de exempel på handel med lönegaranti som angetts av
Insolvensutredningen, nämligen att arbetstagarna i
konkursföretaget under sin uppsägningstid arbetar för det
övertagande företaget. Överlåtelsen behöver därvid inte innebära
att dessa senare skall anställas av det övertagande företaget. I
detta fall utförs arbetet alltjämt för konkursföretaget. Det
viktiga måste enligt utskottets mening vara att förvaltaren inte
inlåter sig i uppgörelser som kan betraktas som oacceptabel
handel med lönegaranti. Med klara ställningstaganden från
statsmakternas sida i detta hänseende bör man kunna utgå från
att uppgörelser av detta slag inte längre kommer att ingås.
Liksom regeringen anser utskottet att en tidsmässig
begränsning av löne- och pensionsfordringarnas förmånsrätt  är
motiverad för att minska kostnaderna för lönegarantin. Det bör
därutöver få till effekt att utrymmet för obehöriga förfaranden
och spekulation minskar. Att arbetstagarnas  lönefordringar inte
omfattas av förmånsrätten och garantin för längre tid än tre
månader före konkursansökan kommer att medföra att de inte får
vänta för länge med att ansöka om arbetsgivarens försättande i
konkurs. Detta kan allmänt sett inte vara någon nackdel. Tiden
får å andra sidan inte vara så kort att den procedur som
vanligtvis måste föregå en ansökan om konkurs -- ett misslyckat
utmätningsförsök eller en s.k. betalningsuppmaning som inte
leder till resultat -- inte hinns med. Denna procedur kan vara
tidsödande, särskilt om det är problem med att delge gäldenären.
I fråga om fordringar avseende sparad semester är det
enligt utskottets mening tveksamt om arbetstagare skall behöva
avstå från möjligheten att spara semester i den utsträckning som
semesterlagen medger för att vara försäkrade om att deras krav
kommer att omfattas av förmånsrätt och lönegaranti vid
arbetsgivarens eventuella konkurs. Utskottet anser att det bör
övervägas om nuvarande regler i förmånsrättslagen kan behållas
oförändrade i detta hänseende.
När det gäller förmånsrätten för delägare och närstående
känner utskottet tveksamhet mot att redan ett så begränsat
delägande som en femtedel av företaget skall utesluta
förmånsrätt och lönegaranti, särskilt som frågan om inflytandet
över verksamheten inte längre skall ha någon betydelse. Än mer
påtagligt är detta i fråga om anställda anhöriga som inte själva
äger någon del i företaget. De kan uteslutas från ersättning
därför att den anhörige -- som inte behöver ha något väsentligt
inflytande i företaget eller ens vara anställd där -- äger en
femtedel av aktierna. Regeln kan få väl långtgående konsekvenser
enligt utskottets mening. I sammanhanget bör noteras att något
motsvarande undantag inte är föreskrivet i socialavgiftslagen
beträffande arbetsgivarens skyldighet att erlägga
lönegarantiavgift.
Utskottet har ingen erinran mot att det införs en
karensregel. En sådan regel kan minska utrymmet för s.k.
handel med lönegaranti. Kritik kan dock riktas mot regeln därför
att den genom sin strikta utformning även kan komma att omfatta
fall som inte behöver betraktas som "överutnyttjande" eller
missbruk av lönegarantin. Enligt vad som sägs i
specialmotiveringen (s. 66 f.) avser regeln inte att hindra en
sund rekonstruktion av konkursföretag eller normala övertaganden
av konkursbonas inkråm. Det enda undantag som medges enligt
lagtexten avser dock det fallet att arbetsförmedlingen anvisat
anställningen. Arbetstagaren kan alltså gå förlustig lönegaranti
inte därför att rekonstruktionen framstår som "osund" utan
därför att anställningen inte föregåtts av en anvisning från
arbetsförmedlingen.
Vad som i detta sammanhang avses med anvisning utvecklas inte
i propositionen. Man kan ställa frågan om det är tillräckligt
att arbetstagaren vänder sig till arbetsförmedlingen och "får en
anvisning på anställningen" eller om arbetstagaren innan han
accepterar anställning i företag nummer två först måste anmäla
sig vid arbetsförmedlingen som arbetssökande, trots att han
redan har ett erbjudande om anställning, för att därefter
formellt anvisas anställningen i fråga. Det förefaller som om
kravet på anvisning från arbetsförmedlingen i vissa fall skulle
kunna framstå som en onödig och byråkratisk omgång. I
sammanhanget bör observeras att en arbetsgivare som avser att
besätta en ledig plats med en arbetstagare som enligt lag eller
annan författning eller kollektivavtal har företrädesrätt till
anställningen inte har någon skyldighet att anmäla den lediga
platsen till arbetsförmedlingen enligt platsanmälningslagen
(1976:157).
Utskottet anser att dessa synpunkter bör beaktas vid
utformningen av karensregeln.
Förslaget om en allmän regel mot missbruk i
lönegarantilagen tar enligt propositionen främst sikte på att
det t.ex. en kort tid före en konkurs har skett nyanställningar
-- måhända av släktingar -- eller när lönen till de anställda
har höjts kraftigt före konkursen. Utskottet vill framhålla att
vissa av de företeelser som avses torde omfattas av regeln i 5
kap. 2 § konkurslagen. Lönefordringar som uppenbart överstiger
vad som kan anses skäligt med hänsyn till arbetsinsatsen,
verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt kan över
huvud taget inte göras gällande i konkursen. I fråga om personer
som är närstående till gäldenären är det tillräckligt att
anspråket är oskäligt.
Det förhållandet att lönen i händelse av arbetsgivarens
konkurs garanteras av staten torde i vart fall när
arbetsgivarens ekonomiska ställning är svag många gånger ingå
som en av bevekelsegrunderna för den arbetssökande som
accepterar anställning. En diskussion om lönegarantin kan ha
föregått anställningsavtalet, och arbetsgivaren kan ha undanröjt
arbetstagarens oro med hänvisning till garantin. Enligt
utskottets mening är det inte givet att detta bör betecknas som
missbruk, även om det möjligen skulle kunna göras gällande att
en av förutsättningarna för anställningen varit att betalning
skulle utgå ur garantin, dvs. för det fall att arbetsgivaren
verkligen försätts i konkurs. För att det skall vara berättigat
att tala om missbruk bör det enligt utskottets mening normalt
krävas att arbetstagaren är införstådd med att en konkurs är
förestående och att ekonomin är sådan att lönegarantin måste tas
i anspråk för att arbetstagaren skall få betalt för sin fordran.
Arbetsmarknadsutskottet vill slutligen erinra om att utskottet
i sitt betänkande 1993/94:AU14 godtagit regeringens bedömning
att Sverige inte för närvarande bör tillträda ILO:s konvention
nr 173 om skydd av arbetstagares fordringar i händelse av
arbetsgivarens insolvens. Enligt utskottets uppfattning bör
beredningen av Insolvensutredningens förslag avvaktas innan
riksdagen tar slutlig ställning till denna fråga.
Stockholm den 5 maj 1994
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Elver Jonsson
I beslutet har deltagit: Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo
(m), Anders G Högmark (m), Kjell Nilsson (s), Georg Andersson
(s), Marianne Andersson (c), Lahja Exner (s), Sten Östlund (s),
Harald Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Monica Öhman
(s), Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Berit Andnor (s)
och Patrik Norinder (m).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Hans Andersson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Särskilt yttrande
Laila Strid-Jansson (nyd) anför:
Liksom arbetsmarknadsutskottet anser jag det önskvärt att
regeringen lägger fram förslag till lösning på hela frågan om
reformering av konkursinstitutet och om företagsrekonstruktion.
I det sammanhanget anser jag det mycket viktigt att problemet
med de oprioriterade leverantörfordringarna uppmärksammas.
Dagens regelsystem är djupt otillfredsställande. Utebliven
betalning för leveranser kan särskilt för de mindre företagen få
ödesdigra ekonomiska konsekvenser. Ingen bör vara betjänt av att
i och för sig livskraftiga företag slås ut därför att deras
fordringar är oprioriterade i beställarföretagets konkurs.
Leverantörfordringarnas ställning i konkursen måste förbättras.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Hans Andersson (v) anför:
Av skäl som anförs av Vänsterpartiet i motion L13 anser jag
att propositionen bör avvisas i sin helhet. Jag vill ändå
framföra några synpunkter med anledning av
arbetsmarknadsutskottets yttrande.
Jag delar utskottets uppfattning att det är mycket angeläget
att lönegarantin inte används på ett annat sätt än den är avsedd
för. Missbruk av och s.k. handel med lönegaranti måste
förhindras.
Liksom utskottet anser jag också att regeringen bör "ta ett
samlat grepp" på de olika frågorna om konkurs och
företagsrekonstruktion.
Arbetsmarknadsutskottets yttrande innehåller i och för sig
värdefulla synpunkter och förslag som skulle kunna vara ägnade
att förhindra eller åtminstone minska utrymmet för spekulation
med lönegarantin.
Propositionen inrymmer en serie juridiska tveksamheter, av
vilka en del påpekats av utskottet. De föreslagna lagändringarna
får dessutom oacceptabla konsekvenser för de anställdas
löneskydd.
Tiden medger knappast att regeringsförslaget justeras i
enlighet med alla de invändningar som det finns anledning att
rikta mot det. Mot den bakgrunden anser jag att det rimliga hade
varit att utskottet avstyrkte propositionen.
Såsom föreslås i Vänsterpartiets motion L13 bör regeringen
tillsätta en utredning med direktiv att föreslå lämpliga
förändringar i förmånsrätts- och lönegarantilagstiftningen för
att så långt som möjligt förebygga spekulativt utnyttjande av
lönegarantin, detta utan att arbetstagarnas grundläggande skydd
rubbas.

Av reservanterna föreslagna ändringar i regeringens lagförslag
Förslaget till ändring i lönegarantilagen
Bilaga 3
Reservation 2 (mom. 3)
Regeringens förslag                     Reservanternas förslag
                                7 §
Betalning enligt garantin               Betalning enligt garantin
lämnas för sådan                        lämnas, med de
fordran på lön eller                    begränsningar i garantins
annan ersättning som har                omfattning som framgår
förmånsrätt enligt 12                   nedan av tredje--åttonde
§                                       styckena, för sådan
förmånsrättslagen                       fordran på lön eller
(1970:979) och för fordran              annan ersättning som har
på pension som har                      förmånsrätt enligt 12
förmånsrätt enligt 12                   §
eller 13 § samma lag.                   förmånsrättslagen
                                        (1970:979) och för fordran
                                        på pension som har
                                        förmånsrätt enligt 12
                                        eller 13 § samma lag.
I vilken utsträckning fordran på lön eller pension får göras
gällande i konkurs framgår av 5 kap. 2 § konkurslagen
(1987:672).
                                        Garantin omfattar fordringar
                                        som har förfallit till
                                        betalning under de sista sex
                                        månaderna av arbetstagarens
                                        anställningstid hos
                                        konkursgäldenären och
                                        inte tidigare än tre
                                        månader innan
                                        konkursansökningen kom in
                                        till tingsrätten.
                                        Fordran på
                                        uppsägningslön omfattas
                                        av garantin längst för
                                        uppsägningstid som
                                        beräknats enligt 11 §
                                        lagen (1982:80) om
                                        anställningsskydd.
                                        Uppsägningslön för
                                        tid under vilken arbetstagaren
                                        inte utför arbete för
                                        konkursgäldenären eller
                                        annan och inte heller driver
                                        egen rörelse, omfattas av
                                        garantin endast om
                                        arbetstagaren kan visa att han
                                        har anmält sig hos
                                        offentlig arbetsförmedling
                                        som arbetssökande. För
                                        uppsägningstid omfattar
                                        garantin endast lön eller
                                        ersättning som
                                        överstiger inkomst vilken
                                        arbetstagaren under den tid
                                        lönen eller ersättningen
                                        avser har haft av egen
                                        rörelse eller har
                                        förvärvat eller borde ha
                                        kunnat förvärva i en
                                        annan anställning. Vid
                                        bestämmande av i vilken
                                        utsträckning fordran på
                                        lön eller ersättning
                                        under uppsägningstid
                                        omfattas av garantin, skall
                                        med samtidig inkomst i annan
                                        anställning
                                        jämställas
                                        utbildningsbidrag som utgår
                                        av statsmedel vid
                                        arbetsmarknadsutbildning, i
                                        den mån bidraget avser
                                        samma tid som lönen eller
                                        ersättningen och
                                        arbetstagaren har blivit
                                        berättigad till bidraget
                                        efter uppsägningen.
                                        Om en lönefordran som har
                                        förfallit tidigare än
                                        tre månader före
                                        konkursansökningen har
                                        varit föremål för
                                        tvist, omfattas den av
                                        garantin om talan har
                                        väckts eller förhandling
                                        som föreskrivs i
                                        kollektivavtal eller lagen
                                        (1976:580) om
                                        medbestämmande i
                                        arbetslivet har begärts
                                        inom fyra månader från
                                        förfallodagen och
                                        konkursansökningen har
                                        följt inom tre månader
                                        från det att tvisten
                                        slutligt har avgjorts.
                                        Semesterlön och
                                        semesterersättning som
                                        är intjänad före
                                        konkursansökningen omfattas
                                        av garantin för vad som
                                        står inne för det
                                        löpande och det närmast
                                        föregående
                                        intjänandeåret.
                                        Garantin omfattar fordran
                                        på pension vilken
                                        tillkommer arbetstagare eller
                                        dennes efterlevande för
                                        högst sex månader
                                        före konkursansökningen
                                        och därpå följande
                                        sex månader. Garantin
                                        omfattar även pension, som
                                        intjänats hos
                                        föregående arbetsgivare,
                                        om gäldenären
                                        övertagit ansvaret för
                                        pensionen under de betingelser
                                        som anges i 23 och 26 §§
                                        lagen (1967:531) om tryggande
                                        av pensionsutfästelse m.m.
                                        Om konkursgäldenären
                                        är näringsidkare, skall
                                        arbetstagare, som själv
                                        eller tillsammans med
                                        närstående senare än
                                        sex månader före
                                        konkursansökningen har
                                        ägt minst en femtedel av
                                        företaget, eller hans
                                        efterlevande, inte omfattas av
                                        garantin för lön eller
                                        pension. Detsamma gäller
                                        även när andelen har
                                        ägts av en närstående
                                        till arbetstagaren.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Propositionen 2
Motionerna 2
Utskottet 4
1. Inledning 4
2. Propositionen 6
3. Lönegaranti och företagsrekonstruktion m.m. 8
4. Tidsramarna för löne- och pensionsfordringars
förmånsrätt 12
5. Förmånsrätt för lön under uppsägningstid 13
5.1 Uppsägningstidens längd 13
5.2 Avräkningsregeln m.m. 14
6. Förmånsrätt för semesterlön m.m. 15
7. Delägares förmånsrätt 16
8. Regler mot missbruk 16
9. Maximiersättning 18
Hemställan 19
Reservationer 20
1. Lönegaranti och företagsrekonstruktion m.m. (s) 20
2. Ändringar i lönegarantilagen och i förmånsrättslagen (s)
20
3. Avgiftsfinansierad utvidgning av lönegarantin (s) 22
4. Fristående semestersparande (s) 22
5. En karensregel (s) 23
Meningsyttring av suppleant (v) 23
Bilaga 1 Propositionens lagförslag 25
Bilaga 2 Arbetsmarknadsutskottets yttrande 1993/94:AU7y 32
Bilaga 3 Av reservanterna föreslagna lagändringar 40