I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition
1993/94:123 om skuldsaneringslag.
Lagförslaget innebär i huvudsak följande. Med skuldsanering
avses att en fysisk person helt eller delvis befrias från
betalningsansvaret för sina skulder. Förfarandet innehåller tre
steg. I det första steget, som i huvudsak lämnas utanför det
lagreglerade området, skall en kraftigt skuldsatt gäldenär själv
försöka träffa en uppgörelse med samtliga sina borgenärer. Om
detta inte lyckas, skall gäldenären hos kronofogdemyndigheten i
ett andra steg kunna ansöka om frivillig skuldsanering. Med
sådan frivillig skuldsanering avses att gäldenären tillsammans
med kronofogdemyndigheten upprättar ett förslag till
skuldsanering som godtas av samtliga borgenärer. Om någon
borgenär motsätter sig ett sådant förslag, skall
kronofogdemyndigheten överlämna ärendet till tingsrätten som i
ett tredje steg skall kunna besluta om tvingande skuldsanering.
Enligt de allmänna villkoren skall
det vara fråga om en fysisk person med hemvist i Sverige och som
inte är näringsidkare. Gäldenären får inte vara ålagd
näringsförbud. Vidare krävs att gäldenären är insolvent och så
skuldsatt att han inte inom överskådlig tid kan betala sina
skulder. Det krävs också att det vid en allmän bedömning
framstår som skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering. En
skuldsanering enligt lagen skall regelmässigt vara förenad med
en betalningsplan för gäldenären, om hans betalningsförmåga inte
är så dålig att det helt saknas betalningsmöjlighet. En sådan
betalningsplan innebär att gäldenären under en period av som
regel fem år skall leva på existensminimum och att
betalningsförmågan därutöver skall kommma borgenärerna till
godo. Genomgående ställs höga krav på gäldenärens egen aktiva
medverkan. En skuldsanering omfattar i princip samtliga skulder
som har uppkommit före en viss dag inklusive det allmännas
fordringar på skatt och avgifter. Vissa undantag görs dock.
Exempelvis skall fordringar förenade med panträtt, fordringar på
familjerättsliga underhållsbidrag och fordringar som innebär ett
fortsatt ömsesidigt utväxlande av prestationer inte omfattas av
en skuldsanering. De fordringar som omfattas av skuldsaneringen
skall i princip också behandlas lika, dvs. alla borgenärer skall
drabbas av en lika stor procentuell nedskrivning av sina
fordringsbelopp. De borgenärer som inte bevakar sin rätt i
förfarandet drabbas av att deras rätt att få betalt för sina
fordringar helt och hållet upphör. Den nya lagstiftningen
föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
I betänkandet behandlar utskottet också tre motioner som
väckts med anledning av propositionen. I motionerna tas upp
frågor om bl.a. statens borgenärsfunktion, ordningen för
kungörelse av beslut, den kommunala budgetrådgivningens och
kronofogdemyndighetens roll i skuldsaneringen samt
insolvensprövningen.
I ärendet har Svenska Bankföreningen inkommit med skrivelser.
Vidare har företrädare för Konsumentverket, Kommunförbundet,
Riksskatteverket, Svenska Bankföreningen, Nordbanken Hypotek
samt Statens bostadskreditnämnd inför utskottet framfört
synpunkter på propositionen.
Utskottet, som med tillfredsställelse konstaterar att
regeringens förslag i allt väsentligt överensstämmer med de
riktlinjer för en skuldsaneringsverksamhet som riksdagen
uttalade våren 1993, tillstyrker propositionen. Utskottet
avstyrker bifall till samtliga motioner.
Propositionen
I proposition 1993/94:123 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att
riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till
1. skuldsaneringslag,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
4. lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev,
5. lag om ändring i ackordslagen (1970:847),
6. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
7. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),
8. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
9. lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av
skattefordringar m.m.,
10. lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617),
11. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),
12. lag om ändring i lagen (1993:892) om ackord rörande
statliga fordringar m.m.,
13. lag om ändring i lagen (1993:1539) om avdrag för
underskott av näringsverksamhet.
Lagförslagen har intagits som bilaga till betänkandet.
Motionerna
1993/94:L10 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen avslår proposition 1993/94:123 i den del som rör
förslag till lag om ändring i lagen (1993:892) om ackord rörande
statliga fordringar m.m.
1993/94:L11 av Sten Svensson (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att kungörelse enligt skuldsaneringslagen även bör ske i
ortstidningar.
1993/94:L12 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lokal budget- och konsumentrådgivning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Konsumentverkets utbildning av
konsumentvägledare,
3. att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag
om hur den lokala budgetrådgivningen skall säkerställas,
4. att riksdagen beslutar att 1 § andra meningen i förslag
till skuldsaneringslag ges följande lydelse: "Kommunen skall
inom ramen för socialtjänsten, kommunal konsumentverksamhet
eller på annat sätt lämna råd, stöd och anvisningar till
skuldsatta personer,"
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rätt till en skälig bostad,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om social helhetsprövning av
insolvenskriteriet,
7. att riksdagen beslutar att 11 § första stycket i förslaget
till skuldsaneringslag ges följande lydelse: "Om en ansökan är
bristfällig, skall kronofogdemyndigheten förelägga och vid behov
bistå gäldenären att avhjälpa bristen. Av föreläggandet skall
framgå att ansökan kan avvisas om föreläggandet inte följs.
Föreläggandet behöver inte delges."
Utskottet
Allmän bakgrund
Med anledning av ett riksdagsbeslut (bet. LU 1987/88:12, rskr.
57) tillkallades år 1988 Insolvensutredningen (Ju 1988:02) med
uppdrag att utreda ett antal spörsmål på konkursrättens område.
I enlighet med vad som angavs i direktiven (dir. 1988:52)
behandlade utredningen med förtur frågan om skuldsanering för
fysiska personer. Utredningens förslag i den delen lades fram
hösten 1990 i delbetänkandet (SOU 1990:74) Skuldsaneringslag.
Betänkandet innehåller förslag till lagstiftning som skall göra
det möjligt för överskuldsatta fysiska personer som inte driver
näringsverksamhet att under vissa förutsättningar genom beslut
av tingsrätt få till stånd lättnad i sin skuldbörda. Efter
betänkandets remissbehandling har olika konsekvenser av
förslaget, främst organisatoriska och kostnadsmässiga frågor,
övervägts inom regeringskansliet.
Frågan om skuldsanering för fysiska personer har även
sedermera vid ett flertal tillfällen behandlats av utskottet,
bl.a. våren 1992 med anledning av motioner i ämnet (bet.
1991/92:LU28). Utskottet uttalade därvid att det är angeläget
att en möjlighet till skuldsanering för fysiska personer införs
i Sverige. Vidare framhöll utskottet, liksom man gjort hösten
1987 i betänkande LU 1987/88:12, att en viktig utgångspunkt dock
måste vara att regler om skuldsanering inte får leda till en
allmän uppluckring av betalningsmoralen i samhället. Utskottet
utgick från att Insolvensutredningens förslag till en
skuldsaneringslag noga övervägdes inom regeringskansliet och att
regeringen därefter skulle återkomma till riksdagen med någon
form av förslag till skuldsanering för fysiska personer.
Genom ett regeringsbeslut den 5 november 1992 fick
Konsumentverket i uppdrag att genomföra en försöksverksamhet med
budgetrådgivning och skuldsanering på lokal, regional och
central nivå. Verksamhetens syfte var att finna nya och
effektivare former för hur man kan möta de enskilda hushållens
ökade behov av budgetrådgivning och skuldsanering. Beslutet
innebar att Konsumentverket skall genomföra utbildning av bl.a.
kommunala konsumentvägledare och Ackordscentralens juridiska
ombud i budgetrådgivning och skuldsanering för enskilda hushåll.
Vidare skulle Konsumentverket ta initiativ till att bilda en
rådgivande nämnd på central nivå för hanteringen av övergripande
frågor som rör skuldsanering. Dessutom skulle Konsumentverket,
för att kunna samordna försöksverksamheten, bilda en särskild
projektgrupp med en representant för Civildepartementet.
Försöksverksamheten skulle pågå under två år och bedrivas i två
kommuner, nämligen Stockholm och Skellefteå.
Inom regeringskansliet bildades också under hösten 1992 en
interdepartemental arbetsgrupp med företrädare för
Justitiedepartementet, Socialdepartementet, Finansdepartementet
och Civildepartementet. Arbetsgruppens uppgift var att
ytterligare bereda och bevaka frågan om skuldsanering. En annan
huvuduppgift för gruppen är att följa utvecklingen på området,
varvid även förhållandena i Danmark, Norge och Finland skall
studeras.
Hösten 1992 behandlade utskottet åter frågan om skuldsanering
i ett yttrande till finansutskottet över en motion, som väckts
med anledning av regeringens proposition 1992/93:50 om åtgärder
för att stabilisera den svenska ekonomin (1992/93:LU2y).
Utskottet anförde i sitt yttrande till finansutskottet att
behovet av möjligheter till skuldsanering för fysiska personer
har accentuerats under senare tid. Den ekonomiska situationen
för många överskuldsatta privatpersoner har bara under det
senaste halvåret försämrats markant. Vad utskottet uttalade
redan våren 1992 om angelägenheten av införandet av en möjlighet
till skuldsanering har, anförde utskottet vidare, därför i allra
högsta grad fortfarande giltighet. Utskottet kunde med
tillfredsställelse konstatera att det igångsatts ett omfattande
arbete såväl inom som utom regeringskansliet med att finna
lösningar. Utskottet utgick från att olika vägar för att uppnå
ett önskat resultat prövas, bl.a. en effektiviserad samverkan
mellan kommunala budgetrådgivare, kronofogdemyndigheter och
banker. Vidare förutsatte utskottet att försöksverksamheten i
Konsumentverkets regi skulle intensifieras och snarast utvidgas
till att omfatta åtskilligt flera kommuner samt att ytterligare
"kontrollstationer" skulle införas.
Utskottet förutsatte även att i det pågående arbetet skulle
övervägas viss ändrad lagstiftning för att skapa bättre
möjligheter för skuldsanering. Utskottet pekade därvid på att
ett alternativ kan vara att införa ett särskilt
skuldsaneringsinstitut efter mönster av vad som finns i Danmark
och Norge eller som övervägs i Finland. Ett annat alternativ var
enligt utskottet att underlätta frivilliga överenskommelser om
skuldsanering mellan gäldenärer och enskilda fordringsägare
genom att kombinera överenskommelserna med en möjlighet att helt
eller delvis efterge det allmännas fordringar, dvs. främst
skatter. Härigenom skulle en viktig likställighet mellan
exempelvis banklån och skatteskulder uppnås i en
skuldsaneringssituation. En sådan särskild
skuldsaneringsmöjlighet för det allmännas fordringar skulle
enligt utskottet eventuellt kunna vara begränsad i tiden. En
viktig utgångspunkt måste vara att regler om skuldsanering inte
får leda till en allmän uppluckring av betalningsmoralen i
samhället. Genom den interdepartementala arbetsgruppen finns,
fortsatte utskottet, förutsättningar för att göra erforderliga
överväganden, och utskottet utgick från att arbetet bedrivs med
skyndsamhet. Mot bakgrund av det anförda fann utskottet att ett
särskilt tillkännagivande från riksdagens sida knappast skulle
påskynda en lösning av frågan om skuldsanering, och utskottet
förordade följaktligen att det ifrågavarande motionsyrkandet
avstyrktes.
I sitt av riksdagen godkända betänkande ställde sig
finansutskottet bakom lagutskottets bedömningar (bet.
1992/93:FiU1, rskr. 134).
I ett frågesvar i riksdagen den 19 januari 1993 anförde
justitieministern att hon för närvarande inte var beredd att
lägga fram något förslag om en skuldsaneringslag. Statsrådet
ville först avvakta och se vad olika frivilliga lösningar kan
leda till. Skulle det visa sig att en skuldsaneringslag är
nödvändig, uteslöt statsrådet inte lagstiftning.
Frågan om skuldsanering behandlades ånyo av riksdagen under
våren 1993 med anledning av ett flertal motioner i ämnet. I
betänkandet 1992/93:LU49 förordade utskottet med anledning av
samtliga motioner att regeringen skulle utarbeta former för en
skuldsaneringsverksamhet i enlighet med vissa av utskottet
angivna riktlinjer och med inriktning på ett ikraftträdande den
1 januari 1994. De av utskottet framförda riktlinjerna innebar i
huvudsak att den skuldsatte personen först och främst själv
skall söka uppnå en frivillig överenskommelse med sina
borgenärer. Endast om detta inte är möjligt skall en lagreglerad
ordning tillämpas med företrädesvis frivillig och endast i sista
hand en tvingande skuldsanering. Riksdagen biföll utskottets
hemställan och beslutade den 7 juni 1993 att
ge regeringen till känna vad lagutskottet anfört (rskr.
1992/93:412).
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till en skuldsaneringslag.
Med skuldsanering enligt lagförslaget avses att en fysisk
person helt eller delvis befrias från betalningsansvaret för
sina skulder.
I förslaget läggs det fram en förfarandemodell som innehåller
tre steg. I det första steget, som huvudsakligen lämnas
utanför det lagreglerade området, skall en kraftigt
skuldsatt gäldenär själv försöka träffa en uppgörelse med
samtliga sina borgenärer. Gäldenären skall därvid kunna få råd
och anvisningar av kommunen. Om detta inte lyckas, skall
gäldenären hos kronofogdemyndigheten i ett andra steg kunna
ansöka om frivillig skuldsanering. Med sådan frivillig
skuldsanering avses att gäldenären tillsammans med
kronofogdemyndigheten upprättar ett förslag till skuldsanering
som godtas av samtliga borgenärer. Om någon borgenär motsätter
sig ett sådant förslag, skall kronofogdemyndigheten överlämna
ärendet till tingsrätten som i ett tredje steg skall kunna
besluta om tvingande skuldsanering.
För att komma i åtnjutande av skuldsanering skall man vara
fysisk person med hemvist i Sverige och inte vara näringsidkare.
Man får inte vara ålagd näringsförbud. Vidare krävs att
gäldenären är insolvent och så skuldsatt att han inte inom
överskådlig tid kan betala sina skulder. Slutligen krävs det att
det vid en allmän bedömning framstår som skäligt att bevilja
gäldenären skuldsanering. Vid denna skälighetsbedömning skall
särskilt beaktas skuldernas ålder, omständigheterna vid deras
tillkomst, de ansträngningar gäldenären har gjort för att
fullgöra sina förpliktelser och att själv nå en uppgörelse med
borgenärerna samt hur gäldenären har medverkat under
handläggningen av skuldsaneringsärendet.
En skuldsanering som uppnås under steg 1 lämnas i huvudsak
oreglerad i lagförslaget. Om en frivillig skuldsanering nås
under steg 2 skall den fastställas av kronofogdemyndigheten. En
tvingande skuldsanering i steg 3 beslutas av rätten. En
skuldsanering enligt lagen skall regelmässigt vara förenad med
en betalningsplan för gäldenären, om hans betalningsförmåga inte
är så dålig att det helt saknas betalningsmöjlighet. En sådan
betalningsplan skall innebära att gäldenären under en period av
som regel fem år skall leva på existensminimum och att
betalningsförmågan därutöver skall kommma borgenärerna till
godo.
Genomgående ställs höga krav på gäldenärens egen aktiva
medverkan. Det innebär bl.a. att det ställs mycket höga krav på
att ansökan till kronofogdemyndigheten till sitt innehåll och
sin utformning är sådan att den kan ligga till grund för ett
fortsatt förfarande. En ansökan som inte uppfyller kraven skall
avvisas. Kronofogdemyndigheten skall också ha möjligheter att på
ett tidigt stadium avslå en ansökan som uppenbart inte kan leda
till skuldsanering.
En skuldsanering skall i princip omfatta samtliga skulder som
har uppkommit före en viss dag inklusive det allmännas
fordringar på skatt och avgifter. I förslaget görs dock vissa
andra undantag. Fordringar förenade med panträtt, fordringar på
familjerättsliga underhållsbidrag och fordringar som innebär ett
fortsatt ömsesidigt utväxlande av prestationer omfattas sålunda
inte av en skuldsanering. Detsamma gäller tvistiga fordringar,
dvs. fordringar som gäldenären bestrider. Det skall också i det
enskilda fallet vara möjligt att beträffande vissa fordringar
bestämma att de inte skall omfattas av skuldsaneringen. De
fordringar som omfattas av skuldsaneringen skall i princip också
behandlas lika, dvs. alla borgenärer skall drabbas av en lika
stor procentuell nedskrivning av sina fordringsbelopp. Från
denna regel finns möjlighet att göra vissa undantag.
En skuldsanering enligt förslaget syftar till en definitiv
reglering av gäldenärens samtliga skulder. De borgenärer som
inte bevakar sin rätt i förfarandet drabbas av att deras rätt
att få betalt för sina fordringar helt och hållet upphör. De
borgenärer som på ett närmare bestämt sätt deltar i förfarandet
skall få betalt för sina fordringar i enlighet med vad som har
bestämts i betalningsplanen. Vissa snävt formulerade möjligheter
skall finnas att i efterhand upphäva eller ändra en
skuldsanering.
Hur och när gäldenären skall fullgöra sina skyldigheter skall
bestämmas i betalningsplanen. Någon offentlig kontroll av att
planen fullföljs föreslås inte. Detta får bevakas av varje
enskild borgenär.
Det föreslagna skuldsaneringsinstitutet är fristående från
konkurs- och ackordsinstituten.
I propositionen föreslås också vissa följdändringar i annan
lagstiftning.
Skuldsaneringslagen och lagändringarna föreslås träda i kraft
den 1 juli 1994.
Allmänna överväganden
Som framgått av den inledningsvis lämnade redogörelsen har
frågan om skuldsanering för fysiska personer diskuterats
under en följd av år. Detta skall ses mot bakgrund av att
hushållens skuldsättning ökade markant under 1980-talet. Även om
utvecklingen sedan några år tillbaka vänt, så är skuldsättningen
inom hushållssektorn alltjämt ett stort problem. Situationen har
dessutom förvärrats av värdenedgången på fastighetsmarknaden
samt av arbetslösheten. Den av regeringen tidigare initierade
försöksverksamheten med frivilliga lösningar av
skuldsaneringsproblematiken är ett bra steg på vägen, men som
utskottet framhöll våren 1993 finns det
skäl att fortsätta på den inslagna vägen och skapa ännu bättre
möjligheter till skuldsanering genom rättslig reglering. Enligt
utskottets mening kommer problemen med skuldsättning inom
hushållssektorn sannolikt att bestå under överskådlig tid, och
behovet av en möjlighet till skuldsanering för fysiska personer
kvarstår alltjämt. Det är därför tillfredsställande
att regeringen nu genom förevarande proposition lagt fram
förslag till lagreglerad ordning för skuldsanering. Utskottet
noterar också med tillfredsställelse att förslaget ligger helt i
linje med vad riksdagen uttalade våren 1993. Erforderliga
överväganden synes ha gjorts och förslaget är i stort väl ägnat
att ligga till grund för lagstiftning i ämnet.
Utskottet ställer sig sålunda bakom propositionen i huvudsak.
Utskottet vill i detta sammanhang understryka vikten av att en
kontinuerlig uppföljning sker av den nya lagstiftningen.
Utskottet utgår emellertid från att regeringen redan från
början följer utvecklingen på området och tar de initiativ som
kan kan visa sig påkallade för att lagstiftningens syfte inte
skall motverkas.
Utskottet kommer nedan under skilda rubriker att behandla de
frågor som aktualiserats i motionerna eller som eljest
tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.
Frivillig skuldsanering i det första steget
Skuldsaneringsförfarandet skall som framgått ovan vara
uppbyggt i tre steg. I det första steget skall gäldenären
försöka få till stånd frivilliga uppgörelser med sina
borgenärer. I detta första steg bör, enligt propositionen, det
allmänna bidra med information, vägledning och rådgivning kring
privatekonomiska frågor i allmänhet och kring frågor om
skuldsanering i synnerhet. I propositionen frmhålls att detta
steg med inriktning på rådgivning och frivillighet i huvudsak
bör falla utanför en lagreglering. Det bör dock i
skuldsaneringslagen införas ett åläggande för kommunerna att
lämna skuldsatta personer råd och anvisningar i frågor rörande
skuldsanering. I den delen kan man, enligt propositionen, arbeta
vidare med vad som redan pågår i olika kommuner med
budgetrådgivning inom socialtjänsten eller inom den
konsumentvägledande verksamheten.
I motion L12 av Elisabeth Persson m.fl. (v) tas upp flera
frågor som berör den kommunala konsument- och
budgetrådgivningen. Sålunda begärs i yrkande 4 en lagändring av
innebörd att kommunen inte bara skall lämna råd och anvisningar
till skuldsatta personer utan också stöd. Vidare begärs i
yrkande 1 ett tillkännagivande om vikten av att alla -- oavsett
bostadsort -- får tillgång till kommunal konsument- och
budgetrådgivning samt i yrkande 3 förslag om hur den lokala
budgetrådgivningen skall säkerställas.
Utskottet vill för sin del framhålla att den kommunala
budgetrådgivningen inom socialtjänsten och inom
konsumentvägledningen bör ha en central roll att spela i
skuldsaneringsförfarandet. Genom olika former av ekonomisk
rådgivning kan de kommunala myndigheterna bidra till att
förebygga "överskuldsättning". I de fall där det redan har gått
så långt att en gäldenär inte klarar av sin skuldbörda är det
ofta naturligt att gäldenären etablerar kontakt med någon
myndighet för att få råd och bistånd av olika slag. Dessa
myndigheter bör därvid aktivt kunna medverka till att en
skuldsanering aktualiseras. Redan på detta stadium kan ett inte
obetydligt antal gäldenärer med skuldproblem få sådan hjälp att
deras problem finner en lösning. Det kan dessutom vara
värdefullt om det finns någon myndighet som kan vara behjälplig
med råd och annat bistånd vid en ansökan om skuldsanering. Mot
denna bakgrund är det enligt utskottets mening
tillfredsställande att det generella ansvar kommunerna har
enligt socialtjänstlagen preciseras vad gäller privat-ekonomisk
rådgivning till skuldsatta personer. Av 3 § socialtjänstlagen
följer att kommunen har skyldighet att tillse att de som vistas
i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Genom
propositionens förslag anges att kommunerna -- inom ramen för
socialtjänstlagen eller på annat sätt -- har en skyldighet att
bistå enskilda som har skuldproblem med råd och anvisningar. Att
däri inbegrips också stöd till skuldsatta personer får enligt
utskottets mening anses uppenbart och något behov av att i
skuldsaneringslagen uttryckligen ange detta saknas. I
sammanhanget vill utskottet också understryka vikten av att
kommunerna i största möjliga utsträckning tillhandahåller
budgetrådgivning. Det bör dock stå en kommun fritt att avgöra om
socialnämnden, konsumentvägledare eller någon annan skall svara
för denna uppgift. Utskottet utgår från att kommunerna inom
ramen för befintliga resurser kommer att medverka till
till att budgetrådgivning verkligen kommer till stånd och något
tillkännagivande i frågan anser utskottet inte erforderligt.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag i
denna del och avstyrker motion L12 yrkandena 1, 3 och 4.
Utskottet behandlar i detta sammanhang också yrkande 2 i
motion L12 av Elisabeth Persson m.fl. (v). Häri begärs ett
tillkännagivande om att Konsumentverket bör garanteras resurser
för att även fortsättningsvis kunna förmedla utbildning för
budgetrådgivning och skuldsanering.
Utskottet kan konstatera att det i årets budgetproposition
(prop. 1993/94:100, bilaga 14) föreslagits att 10 miljoner
kronor anvisas -- som ett engångsanslag -- över anslaget till
Konsumentverket för informations- och utbildningsinsatser i
samband med skuldsaneringslagens ikraftträdande. Riksdagen har
också bifallit propositionen i denna del (1993/94:LU21, rskr.
253). I budgetpropositionen framhålls vidare att den lokala
konsumentverksamheten spelar en betydelsefull roll och därför
måste få stöd i form av bl.a. informations- och
utbildningsinsatser från Konsumentverkets sida. Med hänsyn till
att budgetrådgivning och skuldsaneringsfrågor kommer att få en
ännu större betydelse på den kommunala nivån bör, enligt
föredragande statsrådet, verket överväga vilka ökade insatser
som kan bli nödvändiga eller lämpliga i ljuset av de ökade
satsningar på området som regering och riksdag beslutar om.
Enligt utskottets mening framgår det med önskvärd tydlighet
av ovannämnda uttalanden i budgetpropositionen att
Konsumentverket även i framtiden kommer att få resurser för att
kunna förmedla erforderlig utbildning i budgetrådgivning och
skuldsanering. Något tillkännagivande i enlighet med vad
som begärs i motion L12 yrkande 12 är därför enligt utskottet
inte påkallat. Utskottet avstyrker således motionsyrkandet.
Allmänna villkor för skuldsanering
I propositionen föreslås att skuldsanering får beviljas
fysiska personer som inte är näringsidkare och som har hemvist i
Sverige. En person som är ålagd näringsförbud skall inte kunna
beviljas skuldsanering. Inte heller skall den som har gjort sig
skyldig till allvarlig brottslighet normalt kunna
beviljas skuldsanering. Som huvudregel skall skuldsanering kunna
beviljas en person endast en gång. För att en gäldenär skall
beviljas skuldsanering skall vidare krävas att han är insolvent
och så skuldsatt att han inte förmår att betala sina skulder
inom överskådlig tid. Ett ytterligare krav är att det skall vara
skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och ekonomiska
förhållanden att bevilja honom skuldsanering. Vid denna allmänna
skälighetsbedömning skall vissa särskilt angivna omständigheter
beaktas såsom bl.a. gäldenärens agerande under förfarandet,
skuldernas ålder och omständigheterna vid skuldernas tillkomst.
I motion L12 av Elisabeth Persson m.fl. (v) pekas på att det i
propositionen anges att en skuldbörda "som inte uppgår till mer
än ett par hundra tusen kronor för en person med fast och
regelbunden arbetsinkomst är för liten för att skuldsanering
skall komma i fråga". Enligt motionärerna kan det kvalificerade
insolvensrekvisitet vara uppfyllt redan vid förhållandevis låg
skuldsättning när det gäller personer med mycket låg eller
oregelbunden inkomst. Motionärerna understryker vikten av att en
social helhetsbedömning görs av personens situation och
återbetalningsmöjligheter, och i yrkande 6 begärs ett
tillkännagivande i enlighet härmed.
Utskottet vill peka på att det i lagförslaget inte anges någon
bestämd beloppsgräns för att skuldsanering skall komma i fråga.
I likhet med departementschefen anser utskottet att det inte är
önskvärt eller ens möjligt att i lag fastställa en beloppsgräns.
Det som är en orimligt stor skuldbörda för en person är inte
anmärkningsvärt stor för en annan person. Som framhålls i
propositionen kan det kvalificerade insolvensrekvisitet vara
uppfyllt även vid förhållandevis låg skuldsättning när det
gäller personer med mycket låg eller oregelbunden inkomst. Det
bör dock understrykas att det skall vara fråga om
nettoskuldbördan, dvs. den skuldbörda som återstår när
gäldenären har realiserat den egendom som han eller hans familj
inte är i oundgängligt behov av. Mot bakgrund av det anförda kan
utskottet inte finna att det aktuella motionsyrkandet behöver
föranleda någon riksdagens åtgärd, och utskottet avstyrker
således bifall till motion L12 yrkande 6.
Utskottet har ingen erinran mot de i propositionen föreslagna
villkoren för skuldsanering och tillstyrker följaktligen
förslaget i denna del.
Fordringar förenade med panträtt m.m.
I propositionen föreslås att fordringar som är förenade med
säkerhetsrätt i form av pant, s.k. legal förmånsrätt eller
retentionsrätt inte skall omfattas av en skuldsanering till den
del säkerheten förslår till betalning av fordringen.
Svenska Bankföreningen har såväl i skrivelse till utskottet
som vid uppvaktning inför utskottet kritiserat propositionens
förslag till den del det avser fordringar med panträtt i fast
egendom eller i bostadsrätt. I kritiken har vid uppvaktningen
inför utskottet också Statens bostadskreditnämnd och Nordbanken
Hypotek instämt. Kritiken innebär sammanfattningsvis att
förslaget skulle leda till en ökad osäkerhet på
bostadskreditmarknaden, en ökad benägenhet att tillgripa
underhandsförsäljning eller exekutiv auktion samt problem när
det gäller lån med statlig kreditgaranti. Bankföreningen anser
att en skuldsanering som huvudregel inte skall omfatta en
fordran för vilken borgenären har panträtt i fast egendom eller
i bostadsrätt. Om sådan egendom säljs exekutivt i samband med
skuldsaneringen skall denna dock omfatta den del av fordringen
som inte täcks av köpeskillingen vid auktionen.
Utskottet kan konstatera att propositionens förslag innebär
att en pantsatt bostadsfastighet eller bostadsrätt normalt skall
försäljas innan ett skuldsaneringsförfarande inleds. I dessa
fall uppstår inga problem, utan pantborgenären får betalt för
sin fordran ur köpeskillingen vid försäljningen och eventuell
statlig kreditgaranti betalas ut. En eventuell restfordran som
pantborgenären har behandlas vid en skuldsanering som andra
fordringar. Enligt propositionen kan dock i många fall sociala
och även ekonomiska skäl tala för att gäldenären får bo kvar i
sin ägda bostad efter en skuldsanering. I dessa fall skall ett
värde åsättas bostaden exempelvis på grundval av ett
värderingsintyg. Genom detta värde bestäms hur stor del av
pantborgenärens fordran som täcks av panten. Den överskjutande
delen av fordringen förlorar sin panträtt och omfattas i stället
av skuldsaneringen.
Utskottet vill för sin del framhålla att den föreslagna
ordningen vid kvarboende innebär en nyhet i svensk rätt. Genom
förslaget kan ett värderingsintyg medföra att en panträtt helt
eller delvis upphör att gälla. Utskottet känner viss tveksamhet
inför att tillerkänna ett värderingsintyg sådana
rättsverkningar. Å andra sidan talar enligt utskottet många skäl
för att en möjlighet måste tillskapas för att gäldenären skall
kunna bo kvar i en bostad som han innehar med äganderätt eller
bostadsrätt. Utskottet delar i denna fråga departementschefens
uppfattning att kvarboende kan vara motiverat om exempelvis det
rehabiliterande syftet med en skuldsanering skulle riskera att
gå om intet, om gäldenären inte kan behålla sitt hem. Om
fastigheten eller bostadsrätten sålunda skall vara kvar hos
gäldenären vid skuldsaneringen uppstår frågan hur den
pantsäkrade fordringen skall behandlas.
Att hålla denna fordran i sin helhet utanför skuldsaneringen
skulle enligt utskottets mening i viss mån motverka syftet med
en skuldsanering sett från gäldenärens och övriga borgenärers
perspektiv. Det kan å andra sidan inte komma i fråga att låta
fordringen i sin helhet omfattas av skuldsaneringen. Det måste
därför på något sätt bestämmas hur stor del av fordran som skall
omfattas resp. inte omfattas av skuldsaneringen. Utskottet kan
för närvarande inte finna någon bättre lösning än den i
propositionen föreslagna ordningen, nämligen att det på grundval
av ett värderingsintyg skall fastställas hur stor del av
pantborgenärens fordran som täcks av panten och hur stor del
som är hans restfordran, vilken då omfattas av skuldsaneringen.
Med hänsyn till värderingsintygets betydelse vill utskottet dock
understryka vikten av att kronofogdemyndigheterna tillser att
erforderliga krav ställs vid utfärdande av sådant intyg.
Utskottet vill i detta sammanhang också framhålla att i den
uppföljning av skuldsaneringslagen, som utskottet ovan förutsatt
kommer till stånd, särskild uppmärksamhet bör ägnas
den nya ordningen med värderingsintyg. Därvid bör noga beaktas
de konsekvenser som ordningen med värderingsintyg kan leda till
för bostadskreditmarknaden och för långivarnas möjligheter till
ersättning från den statliga kreditgarantin. Utskottet utgår
från att regeringen vid behov vidtar erforderliga åtgärder.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag
i nu behandlad del.
Utskottet behandlar i detta sammanhang också yrkande 5 i
motion L12 av Elisabeth Persson m.fl. (v). Enligt motionärerna
bör det eftersträvas att gäldenären får bo kvar i sin bostad
eller i annat fall får stöd av kommunen för att kunna få en
skälig bostad, och motionärerna begär ett tillkännagivande
i enlighet härmed.
Som framgår ovan har utskottet uttalat att det i många fall
kan finnas skäl för en gäldenär att få bo kvar i en bostad som
innehas med äganderätt eller bostadsrätt. Givetvis talar starka
skäl också för att gäldenären i stor utsträckning får bo kvar i
sin hyresbostad. En förutsättning härför är emellertid att
gäldenärens bostadsstandard inte överstiger vad som är
nödvändigt för honom och hans familj och att den inte i någon
mer nämnvärd utsträckning inkräktar på betalningsutrymmet till
nackdel för andra borgenärer än hyresvärden. Enligt utskottets
mening säger det dock sig självt att riksdagen inte genom några
uttalanden bör ålägga vare sig privata eller andra hyresvärdar
en skyldighet att låta en viss hyresgäst bo kvar under alla
förhållanden. Riksdagen bör inte heller ålägga kommunerna att ge
gäldenärer som beviljats skuldsanering någon förtur i de
kommunala bostadsköerna. Däremot förutsätter utskottet att
kommunerna tar sitt ansvar och inte onödigtvis försvårar
situationen för en gäldenär som kan komma att beviljas
skuldsanering genom att exempelvis neka gäldenären ett
bostadsbyte på grund av tidigare hyresskulder.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L12
yrkande 5.
Fordringar förenade med förmånsrätt på grund av utmätning m.m.
I propositionen föreslås att en skuldsanering inte skall
omfatta fordringar som är förenade med förmånsrätt på grund av
utmätning eller betalningssäkring, såvitt avser egendom som har
tagits i anspråk vid verkställigheten.
Riksskatteverket har vid uppvaktning inför utskottet begärt
klarläggande på denna punkt.
Utskottet konstaterar att det i propositionen (s. 203) sägs
att undantaget endast avser fordringar för vilka verkställighet
rent faktiskt har skett, så till vida att viss egendom skall ha
omhändertagits. Vidare sägs att själva beslutet om utmätning
inte grundar någon undantagsrätt.
Utskottet vill i anledning av propositionens uttalanden påpeka
att det med uttrycket "såvitt avser egendom som har tagits i
anspråk" av utsökningsbalkens terminologi inte följer annat än
att egendomen i fråga identifierats, vilket sker vid beslutet om
utmätning. Något säkerställande av utmätningen, dvs. fysiskt
omhändertagande av ifrågavarande gods, krävs inte för att
egendomen skall kunna sägas vara ianspråktagen. Enligt
utskottets mening finns det såväl sakliga som språkligt formella
skäl för att ifrågavarande regel bör tillämpas i enlighet med
vad som gäller enligt utsökningsbalkens terminologi. Om något
annat hade varit avsett skulle det ha framgått av den föreslagna
lagtexten.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag
i nu behandlad del.
Ansökan om skuldsanering
I propositionen föreslås att en ansökan om skuldsanering skall
göras hos kronofogdemyndigheten. Denna ansökan skall vara
skriftlig och uppgifterna i den skall undertecknas av gäldenären
på heder och samvete. Det skall vidare ställas höga krav på att
ansökan innehåller korrekta och fullständiga uppgifter. Om en
ansökan är bristfällig skall kronofogdemyndigheten förelägga
gäldenären att avhjälpa bristen. Av föreläggandet skall framgå
att ansökan kan avvisas om bristen inte avhjälps. Vidare skall
en ansökan om skuldsanering kunna avslås genast om det är
uppenbart att förutsättningarna för att erhålla skuldsanering
inte är uppfyllda.
Enligt motion L12 av Elisabeth Persson m.fl. (v) bör
kronofogdemyndigheten vid behov bistå gäldenären vid
avhjälpandet av en brist i ansökan. De personer som är aktuella
för skuldsanering är många gånger i en så svår och utsatt
situation att de behöver bistånd för att göra en erforderlig
ansökan. Motionärerna anser att detta uttryckligen bör framgå av
lagtexten och de begär i yrkande 7 att riksdagen
beslutar i enlighet härmed.
Även om förhållandevis höga krav måste ställas på en gäldenär
i ett skuldsaneringsförfarande är det enligt utskottets mening
uppenbart att vissa gäldenärer kan behöva hjälp med en ansökan
om skuldsanering. Som ovan framgått har emellertid kommunerna
ålagts att i det första steget lämna skuldsatta personer råd och
anvisningar. Detta åliggande torde också omfatta råd och annat
bistånd vid en ansökan om skuldsanering. Även
kronofogdemyndigheten har vissa skyldigheter också när det
gäller en ansökan om skuldsanering. Sålunda bör det av ett
föreläggande om att avhjälpa en brist i ansökan framgå i vilka
avseenden som ansökan är bristfällig och vad som erfordras av
gäldenären för avhjälpa bristen. Därtill kommer den allmänna
serviceskyldighet som åligger kronofogdemyndigheterna enligt 4
och 5 §§ förvaltningslagen. Denna serviceskyldighet innefattar
bl.a. en skyldighet att lämna upplysningar, vägledning, råd och
annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens
verksamhetsområde. Att därutöver uttryckligen föreskriva i
skuldsaneringslagen att kronofogdemyndigheten skall bistå
gäldenären vid avhjälpande av en brist i ansökan kan enligt
utskottets mening inte anses erforderligt.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag i
denna del och avstyrker bifall till motion L12 yrkande 7.
Inledande av skuldsanering
En ansökan om skuldsanering, som inte avvisas eller avslås,
skall enligt propositionen föranleda kronofogdemyndigheten att
fatta ett formligt beslut om att skuldsanering skall inledas.
Beslutet skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar med
uppmaning till fordringsägare att skriftligen inom en månad
anmäla sin fordran till kronofogdemyndigheten. Om det finns
särskilda skäl kan kronofogdemyndigheten införa kungörelsen
även i en eller flera ortstidningar och också förlänga fristen
till två månader.
I motion L11 av Sten Svensson (m) framhålls att det är av
största vikt att borgenärerna informeras om
skuldsaneringshandläggningen. Enligt motionären kan det vidare
antas att flertalet mindre fordringsägare inte bevakar
kungörelser i Post- och Inrikes Tidningar utan främst i
ortstidningarna. Mot denna bakgrund anser motionären att
kungörelse regelmässigt bör ske såväl i Post- och Inrikes
Tidningar som i en eller flera ortstidningar. Endast när
särskilda skäl föreligger bör det räcka med Post- och Inrikes
Tidningar. I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med
det anförda.
Utskottet har för sin del ingen annan uppfattning än
motionären om att det är viktigt att borgenärerna får kännedom
om att ett skuldsaneringsförfarande har inletts och att de får
tillfälle att anmäla sina fordringar. Eftersom avgörande
rättsverkningar föreslås bli knutna till underlåtenheten att
anmäla sin fordran i ärendet är det ofrånkomligt att förfarandet
måste innehålla någon form av publikt kungörelsemoment. I likhet
med departementschefen anser dock utskottet att kungörande i
ortstidning vid sidan av Post- och Inrikes Tidningar i flertalet
fall inte torde vara nödvändigt. I många fall förekommer endast
ett fåtal kreditgivare som bedriver sin verksamhet yrkesmässigt.
Man kan kräva att dessa kreditgivare bevakar vad som kungörs i
Post- och Inrikes Tidningar. I detta sammanhang bör också
erinras om att
gäldenären är skyldig -- och har ett klart eget intresse av --
att i sin ansökan lämna uppgift om samtliga fordringsägare. De
fordringsägare som gäldenären har angett i sin ansökan gör
givetvis ingen rättsförlust om de underlåter att anmäla sin
fordran. Enligt utskottets mening bör därför kungörelse i
ortstidning endast ske i de fall kronofogdemyndigheten anser det
vara nödvändigt, exempelvis därför att man kan anta att det
förekommer ett stort antal kreditgivare som inte bedriver sådan
verksamhet yrkesmässigt. Att det inte alltid krävs kungörelse
även i ortstidning är, som framhålls i propositionen, ett sätt
att nedbringa kostnaderna för annonsering samtidigt som det
också gör förfarandet totalt sett enklare.
Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen också i nu
behandlad del och avstyrker följaktligen bifall till motion L11.
Borgenärsfunktionen beträffande skatter och avgifter
I propositionen föreslås att lagen om ackord rörande statliga
fordringar m.m. kompletteras med en bestämmelse om att
skattemyndighet får godta ett förslag om frivillig skuldsanering
om förutsättningarna för skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen är uppfyllda.
I motion L10 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) yrkas avslag på
propositionen i denna del. Enligt motionärerna är
kronofogdemyndighetens bedömning i ett skuldsaneringsärende
tillräcklig, och det är därför onödigt att låta också
skattemyndigheten ta ställning till ärendet.
Utskottet kan konstatera att en möjlighet för staten att
efterge eller nedsätta sin fordran i samband med en
skuldsanering kräver ett uttryckligt lagstöd. I propositionen
har valts den lösningen att reglera frågan på motsvarande sätt
som gäller för ackord, dvs. borgenärsfunktionen skall innehas av
skattemyndigheten. I förhållande till ackord föreslås dock vissa
viktiga skillnader. Sålunda skall skattemyndigheten
vid bedömningen av om ett förslag om skuldsanering kan antas
inte -- som vid bedömningen av ackordsförslag -- enbart se om
det kan vara fördelaktigt för det allmänna att godta förslaget.
Med en sådan grund för bedömningen skulle skattemyndigheten,
främst på grund av det företräde som genom införselinstitutet
ges skattefordringar vid exekution i lön, i många fall tvingas
vägra att godta förslaget. Enligt propositionen skall
skattemyndigheten i stället anlägga ett vitt perspektiv i
bedömningen av om förutsättningarna för skuldsanering enligt
myndighetens mening föreligger. Detta följer av att det är
skuldsaneringslagens kriterier som skall tillämpas. Om dessa
förutsättningar föreligger skall skattemyndigheten godta
förslaget. Enligt departementschefen säger det sig självt att
skattemyndighetens bedömning normalt kommer att sammanfalla med
kronofogdemyndighetens.
Enligt utskottets mening kan det ifrågasättas om inte statens
borgenärsfunktion vid skuldsanering borde innehas av
kronofogdemyndigheten. Frågan om borgenärsfunktionen för skatter
m.m. bör dock enligt utskottets mening inte regleras annorlunda
för skuldsanering än vad som gäller för ackord.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att frågan om
borgenärsfunktionen i fråga om ackord berördes av utskottet
i yttrandet 1992/93:LU6y till skatteutskottet över proposition
1992/93:198 om indrivning av statliga fordringar m.m. Utskottet
konstaterade därvid att det i propositionen inte föreslogs någon
ändring beträffande vilken myndighet som skall vara behörig att
besluta i frågor om ackordsförslag på skatte- och
avgiftsområdet. Utskottet erinrade om att Insolvensutredningen
(Ju 1988:02) i sitt slutbetänkande (SOU 1992:113) Lag om
företagsrekonstruktion förordat bl.a. att borgenärsfunktionen
vid ackord beträffande skatter och avgifter flyttas från
skattemyndigheten till kronofogdemyndigheten. Mot bakgrund härav
och att betänkandet var föremål för remissbehandling
ansåg utskottet i likhet med föredragande statsrådet att någon
ändring vad gäller ackordsmyndighet i fråga om skattefordringar
m.m. då inte borde ske. Utskottet underströk dock angelägenheten
av en skyndsam beredning av Insolvensutredningens förslag.
Utskottet kan konstatera att Insolvensutredningens förslag
ännu inte föranlett någon proposition. Enligt vad utskottet
erfarit är emellertid en lagrådsremiss planerad under våren.
I avvaktan på en proposition i ämnet anser utskottet inte att
någon ändring bör ske beträffande statens borgenärsfunktion vid
ackord. I linje med vad utskottet ovan uttalat bör därmed
skattemyndigheten tills vidare också ges möjlighet att
godta förslag om skuldsanering. Utskottet vill dock slå fast att
huvudansvaret för skuldsanering åvilar kronofogdemyndigheten.
Skattemyndighetens bedömning torde därför snarast vara av
formell karaktär.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag
i nu behandlad del och avstyrker såleds bifall till motion L10.
Övrigt
Utskottet har uppmärksammat att det i lagtexten till den
föreslagna skuldsaneringslagen förekommer en ofullständig
hänvisning. I 10 § första stycket 1. hänvisas till 33 kap. 1 §
första stycket rättegångsbalken. Det framgår emellertid av
motiveringen till paragrafen i skuldsaneringslagen att
hänvisningen rätteligen bör avse 33 kap. 1 § första och andra
styckena rättegångsbalken. Denna ofullständighet bör rättas
till.
Mot de delar av propositionen som inte berörts särskilt har
utskottet ingen erinran.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande kommunens skyldigheter
att riksdagen med avslag på motion 1993/94:L12 yrkande 4
antar regeringens förslag till skuldsaneringslag såvitt
avser 1 §,
2. beträffande social helhetsprövning
att riksdagen avslår motion 1993/94:L12 yrkande 6,
3. beträffande rätt till en skälig bostad
att riksdagen avslår motion 1993/94:L12 yrkande 5,
4. beträffande bristfällig ansökan
att riksdagen med avslag på motion 1993/94:L12 yrkande 7
antar 11 § i regeringens förslag till skuldsaneringslag,
5. beträffande kungörelse av beslut om inledande av
skuldsanering
att riksdagen med avslag på motion 1993/94:L11 antar
14 § i regeringens förslag till skuldsaneringslag,
7. beträffande tillgång till kommunal budgetrådgivning
att riksdagen avslår motion 1993/94:L12 yrkandena 1
och 3,
8. beträffande skuldsaneringslagen i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till
skuldsaneringslag, i den mån förslaget inte omfattas av
vad utskottet hemställt ovan, med den ändringen i 10 §
att hänvisningen i lagrummets första stycke 1. skall avse
33 kap. 1 § första och andra styckena rättegångsbalken,
9. beträffande lagen om ackord rörande statliga
fordringar m.m.
att riksdagen med avslag på motion 1993/94:L10 antar
regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:892)
om ackord rörande statliga fordringar m.m.,
10. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till
dels lag om ändring i brottsbalken,
dels lag om ändring i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal,
dels lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev,
dels lag om ändring i ackordslagen (1970:847),
dels lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
dels lag om ändring i kreditupplysningslagen
(1973:1173),
dels lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
dels lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription
av skattefordringar m.m.,
dels lag om ändring i utsökningsregisterlagen
(1986:617),
dels lag om ändring i konkurslagen (1987:672),
dels ock lag om ändring i lagen (1993:1539) om avdrag
för underskott av näringsverksamhet.
Stockholm den 21 april 1994
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Inger Hestvik (s), Bengt
Kronblad (s), Bertil Persson (m), Lars Andersson (nyd), Hans
Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart
Fridén (m), Per Erik Granström (s), Karin Pilsäter (fp) och
Stina Eliasson (c).