I betänkandet behandlas två motioner från den allmänna
motionstiden 1993 med yrkanden om att en ny kommission skall
tillsättas för granskning av utredningen av mordet på
statsminister Olof Palme. Yrkande framställs även beträffande
denna kommissions sammansättning. Med anledning av motionerna
föreslår utskottet att en genomgång av brottsutredningen och en
på denna genomgång grundad redovisning bör göras av en
kommission. Regeringen bör tillsätta en sådan kommission.
Motionerna
1992/93:K508 av Kent Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny
kommission som granskar utredningen av mordet på statsminister
Olof Palme,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sammansättningen av kommissionens
ledamöter.
1992/93:K809 av Lars Andersson (-) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att en medborgarkommission angående utredningar om mordet på
Olof Palme bör tillsättas.
Utskottet
Motionerna
I motion 1992/93:K508 av Kent Carlsson m.fl. (s) framhåller
motionärerna att det av flera skäl är viktigt att arbetet med
att få tag i den eller dem som mördade Olof Palme fortsätter.
För att upprätthålla rättsmoralen och tilltron till vårt
rättssystem är det dessutom enligt motionen viktigt att
medborgarna har förtroende för den spaningsutredning som görs.
Motionärerna anser att när så pass graverande uppgifter
framkommer om brister i utredningsarbetet som det har gjort
under 1992 minskar tilltron till polis och åklagares arbete och
indirekt tilltron till vårt rättssamhälle. För att undanröja de
tvivel som enligt motionärerna nu finns om att utredningen inte
skulle ha utrett vissa händelser ordentligt och att vissa
väsentliga uppgifter om attentat/kupp inte har nått utredningen,
föreslås i motionen att en ny kommission tillsätts för att göra
en granskning av utredningsarbetet.
I kommissionen bör enligt motionärerna ingå, förutom
politiker, poliser och åklagare, personer som står utanför det
traditionella rättsväsendet. Erfarna poliser och
brottsundersökare från de nordiska länderna bör enligt motionen
finnas med i kommissionen för att undanröja alla eventuella
misstankar om att den svenska utredningspersonalen varit mindre
villig att utreda det s.k. polisspåret. Motionärerna kan även
tänka sig att ha med samhällsforskare, författare, journalister
och andra som kan bidra med annorlunda infallsvinklar i
granskningen.
I motion 1992/93:K809 av Lars Andersson (-) anses att de
privatspaningar som görs avseende mordet på Olof Palme är ett
utslag av allmänhetens misstro mot de myndigheter som har att
handha utredningen. Motionären anser att tiden är mogen för
tillsättande av en medborgarkommission med uppgift att göra en
allsidig granskning av mordutredningen. Syftet är enligt
motionären inte att störa polisutredningen, men en
medborgarkommission kan medverka till att öka den medborgerliga
insynen samt räta ut en hel del frågetecken.
Yttrande
Utskottet har från Riksåklagaren inhämtat yttrande över de två
motionerna. Detta fogas som bilaga till betänkandet.
Utskottet återkommer till yttrandet nedan.
Bakgrund
Regeringen beslöt den 22 maj 1986 att tillkalla en
juristkommission med anledning av mordet på statsminister Olof
Palme den 28 februari 1986. Kommissionen bestod av
justitieombudsmannen Per-Erik Nilsson, hovrättspresidenten
Carl-Ivar Skarstedt och ordföranden i arbetsdomstolen Olof
Bergqvist. I regeringens beslut anfördes att mordet aktualiserat
frågor om hur våldsdåd av detta slag skall förebygggas i ett
samhälle av vår typ och om hur samhällets beredskap för att
hantera sådana händelser bör vara utformad, om de ändå
inträffar. Till underlag för statsmakternas bedömning av dessa
frågor borde en granskning ske av hur berörda myndigheter och
andra samhällsorgan utfört sina uppgifter. Kommissionens uppgift
var att genomföra den nämnda granskningen.
Till en början borde kommissionen studera hur säkerhetsskyddet
för statsråd och andra offentliga personer fungerat i praktiken
och vidare hur den dåvarande organisationen för att förebygga
terrorism och liknande angrepp fungerat. En väsentlig del av
uppdraget bestod vidare i att undersöka de frågor som berört de
centrala samhällsfunktionerna den närmaste tiden efter mordet
och att därvid uppmärksamma bl.a. rutinerna för beredskap och
säkerhetsskydd. Sambands- och informationsfrågorna i det
sammanhanget borde även studeras. En annan viktig del av
uppdraget angavs vara att granska brottsutredningen. I övrigt
borde enligt regeringens beslut kommissionen ha stor frihet när
det gällde granskningsarbetets närmare inriktning och
uppläggning. Resultatet av kommissionens arbete borde så långt
som möjligt redovisas öppet.
I april år 1987 överlämnade Juristkommissionen den första
delen av sin rapport om händelserna efter mordet på
statsminister Olof Palme (SOU 1987:14). I den delen behandlades
polisarbetet under de första 12 timmarna, de centrala
samhällsfunktionerna samt skyddet av offentliga personer och
bekämpningen av terrorism. I rapportens andra del (SOU 1987:72),
som överlämnades i december 1987, togs till granskning upp
brottsutredningen fr.o.m. den 1 mars 1986 fram till den tidpunkt
då den nya ledningsorganisationen tillskapades, dvs. t.o.m. den
4 februari 1987.
Vid tillsättandet av Juristkommissionen aviserade regeringen
att en kommission med företrädare för de politiska partierna
senare skulle överta ansvaret för utredningsarbetet. För detta
ändamål tillkallades den 19 mars 1987 en kommission bestående av
f.d. riksdagsledamoten och f.d. landshövdingen Ragnar Edenman,
ordförande, f.d. riksdagsledamöterna Thorbjörn Fälldin och Sven
Gustafson, riksdagsledamoten Doris Håvik, kommunalrådet Sören
Mannheimer, riksdagsledamöterna Ivar Nordberg och Jörn Svensson
samt f.d. riksdagsledamoten hovrättspresidenten Håkan Winberg.
Kommissionen hade ställning av kommitté enligt
kommittéförordningen.
Kommissionen skulle enligt sina direktiv (dir. 1987:15)
genomföra den fortsatta granskning som borde ske med anledning
av mordet på statsminister Olof Palme. Huvuduppgiften för
kommissionen skulle vara att dra slutsatser av det material som
den då arbetande Juristkommissionen inom kort skulle komma att
presentera samt att lägga fram de förslag som kunde föranledas
därav.
De överväganden som borde ankomma på den nya kommissionen
torde enligt direktiven få följa två huvudlinjer. Den ena avsåg
de frågor om säkerhetsskydd och andra förebyggande åtgärder samt
beredskap som mordet och händelserna kring detta hade
aktualiserat. Den andra gällde de olika principiella frågor
rörande bl.a. ansvarsförhållandena mellan berörda myndigheter
som mordet och brottsutredningen hade gett upphov till. Det
borde enligt direktiven ankomma på kommissionen att själv
bestämma om en samlad redovisning av uppdraget borde ske eller
om detta borde redovisas i etapper. Kommissionen borde också
själv avgöra i vad mån de ställningstaganden för framtiden som
den kom fram till borde ta sig uttryck i utarbetade förslag
angående t.ex. organisation och lagstiftning eller stanna vid
förslag till fortsatta mera specialinriktade undersökningar
enligt riktlinjer som kommissionen i så fall borde föreslå. I
direktiven förutskickades att vissa av de frågor som
Juristkommissionen tog upp kunde vara av den arten att de
antingen redan var åtgärdade eller också borde åtgärdas
omedelbart. Det var justitieministerns avsikt att hålla den
parlamentariska kommissionen underrättad om de bedömningar som
kom att göras i detta hänseende.
Enligt direktiven låg i det anförda att det material som
Juristkommissionen kom att presentera bildade en naturlig
utgångspunkt för arbetet. Juristkommissionen borde även sedan
dess arbete hade avslutats stå till den parlamentariska
kommissionens förfogande för det fall den skulle finna det
ändamålsenligt att uppdra eventuella kompletterande
undersökningar åt Juristkommissionen.
Den parlamentariska kommissionens uppdrag borde enligt
direktiven inte begränsas till de frågor som hade berörts, utan
den borde ha frihet att behandla ämnet även från andra
infallsvinklar. Enligt direktiven saknade mordet på Olof Palme
motsvarighet i vår moderna historia och det hade inneburit
påfrestningar för vårt samhälle. Det hade berört medborgarna,
myndigheterna, rättsapparaten, massmedierna och åtskilliga andra
grupper och organ. Man behövde få perspektiv på det inträffade.
Det var enligt direktiven en fördel om kommissionen sökte belysa
de långsiktiga återverkningarna för ett öppet och demokratiskt
samhälle som vårt av ett händelseförlopp av det slag som vi hade
upplevt.
I kommissionens direktiv anmärktes att en granskning av vissa
frågor med anknytning till brottsutredningen hade inletts även
av riksdagens konstitutionsutskott.
Den parlamentariska kommissionen avlämnade sin rapport (SOU
1988:18) i april 1988. Rapporten underskrevs inte av ledamoten
Jörn Svensson. I rapporten övervägdes frågor om säkerhetsskyddet
och andra förebyggande åtgärder mot terrorism och liknande
angrepp samt frågor om de centrala samhällsfunktionernas
beredskap och säkerhetsskydd. I samband härmed togs upp frågor
om information och samband. Slutligen togs upp frågor om
polisens insatser den närmaste tiden efter mordet och frågor
rörande brottsutredningen. Arbetet innefattade dels en
granskning av hur berörda myndigheter och samhällsorgan hade
utfört sina arbetsuppgifter, dels övervägande om kommissionens
iakttagelser borde föranleda förändringar i regler eller
organisation.
I rapporten finns i inledningen en närmare beskrivning av
kommissionens uppdrag och uppläggningen av dess arbete (s. 29).
Här redogörs först för vad Juristkommissionen i sin första
rapport uttalade om sitt uppdrag. Följande uttalande återges.
Vi har inte ålagts någon kontroll- eller tillsynsfunktion. Att
vi inte heller skall ägna oss åt någon operativ verksamhet som
att söka finna mördaren eller mördarna är så självklart att det
knappast behöver sägas. Vi skall i stället iaktta och
sammanfatta skeenden. Enskilda händelser eller enskilda
personers handlande intresserar i det perspektivet i första hand
som illustrationer till eller faser i ett förlopp. Hur en
händelse eller ett handlande i sig värderas blir i sammanhanget
av underordnad betydelse. För att anknyta till redan existerande
granskningsfunktioner; om någon granskning av det slag som JO
och JK gör är det här inte fråga. Vi ger vår granskning en
mer principiell och systemrelaterad inriktning för att det skall
bli möjligt för samhället att dra lärdom av det skedda och stå
bättre rustat att möta plötsliga och oförutsedda händelser av
det extraordinära slag som det här rörde sig om. Att den
inriktningen av arbetet inte utesluter och ibland tvingar fram
värderingar av individuella insatser eller omdömen om detaljer
är uppenbart.
Juristkommissionen hade också erinrat om att det inte ingick i
dess uppdrag att lägga fram några utarbetade förslag till
ändringar i lagstiftningen eller förändringar i andra
hänseenden.
När det gällde Juristkommissionens arbete hade den
parlamentariska kommissionens uppgift, enligt deras rapport,
främst varit att utvärdera och dra slutsatser av det material
Juristkommissionen hade tagit fram. Man hade inte ansett det som
sin uppgift att i varje detalj granska om de uppgifter
Juristkommissionen redovisade var riktiga eller inte.
Den parlamentariska kommissionen anförde vidare (s. 30 f.).
Vad beträffar granskningen av hur myndigheterna skött sina
åligganden har vi främst studerat om myndigheterna och deras
befattningshavare handlat och uppträtt på ett sätt som svarat
mot samhällets berättigade krav på dem. Vårt arbete har
bedrivits med sikte på framtiden och det är därför frågorna om
organisation, arbetssätt och reglering som varit av särskilt
intresse. Vår uppgift har inte varit att öva tillsyn över
myndigheterna eller söka utröna om olika befattningshavare vid
dessa bör ställas till ansvar. Vi har därför inte heller prövat
om de många olika beslut som domstol, åklagare och polis har
fattat har stått i överensstämmelse med gällande lagar och
förordningar. Dessa tillsynsuppgifter ankommer på bl.a.
riksdagens ombudsmän och justitiekanslern. Trots det sagda har
vi vid vår genomgång i några fall kommit att beröra sådana
beslut.
När det gäller brottsutredningen har vi därför inte prövat de
olika spår och uppslag som utretts av polisen. Denna inställning
beror till stor del på att förundersökningen inte är avslutad.
När det gällde det s.k. polisspåret gjorde vi dock en särskild
granskning som vi redovisade genom en skrivelse den 21 december
1987 till justitieministern.
Som ovan framgått hade Juristkommissionen fört sin granskning
av brottsutredningen fram till omorganisationen den 5 februari
1987. Denna tidsmässiga avgränsning hade till viss del skett för
att anpassa Juristkommissionens arbete till den parlamentariska
kommissionens arbete. I den parlamentariska kommissionens
rapport anges i inledningen (s. 31) att man bl.a. genom samtal
med bitr. riksåklagaren Axel Morath och byråcheferna hos
riksåklagaren Solveig Riberdahl och Jörgen Almblad samt
avdelningschefen Ulf Karlsson och byråchefen Per-Göran Näss vid
Rikspolisstyrelsen blivit informerade om utredningsarbetet efter
omorganisationen. De upplysningar man därvid inhämtat hade, mot
bakgrund av den inriktning på kommissionens arbete som tidigare
redovisats, inte gett kommissionen anledning att själv företa
eller låta Juristkommissionen för deras räkning företa en
granskning av brottsutredningen under senare tid.
Den skrivelse till chefen för Justitiedepartementet i december
1987 i vilken den parlamentariska kommissionen redogjort för sin
granskning av det s.k. polisspåret fogades som bilaga till
kommissionens rapport. Under hösten 1987 hade det i press, radio
och TV pågått en debatt om något som kallades för polisspåret i
utredningen om mordet på statsminister Olof Palme. I debatten
hade det från flera håll föreslagits att åklagarnas och polisens
handläggning av detta spår skulle granskas särskilt. Den
intensiva debatt som polisspåret gav upphov till och de rykten
som blev en följd bl.a. av att polisens utredning i denna del
inte kunde göras offentlig -- i varje fall inte då -- gjorde att
kommissionen ansåg det påkallat att företa en granskning av
brottsutredningen i de delar den gällde misstankar om polismäns
eventuella medverkan till mordet. Detta gjordes utan att avvakta
Juristkommissionens rapport.
Det betonades i skrivelsen att ledningen och utförandet av
brottsutredningen ankommer på åklagarna och polisen.
Kommissionen hade begränsat sin uppgift till att granska om
åklagarna och polisen i tillräcklig omfattning utredde de
påståenden i brottsutredningen som gällde polismäns eventuella
medverkan till mordet. Vidare framhölls att granskningen
självfallet bara kunde avse brottsutredningen i dess dåvarande
skick.
Granskningen avsåg brottsutredningen i vissa delar vilka
angavs i skrivelsen. Enligt kommissionen hade merparten av de
angivna spaningsuppslagen utretts. I några fall -- främst sådana
där anmälan eller tipset kommit in nyligen -- pågick eller
planerades utredning.
Kommissionen fann att åklagarna och polisen i allt väsentligt
vidtagit eller avsåg att vidta de åtgärder som spaningsuppslagen
rimligen borde föranleda. Enligt kommissionens mening gav
utredningsmaterialet ingen anledning till erinran mot åklagarnas
bedömning att det för närvarande saknades grund för misstanke
mot någon polisman. Spaningsuppslagen fanns kvar i
utredningsmaterialet och något eller några av dem kunde därför
komma att få betydelse om nya uppgifter gav anledning till det.
Vidare var det enligt kommissionen självklart att det -- innan
det blivit utrett vem eller vilka som begått mordet -- inte gick
att utesluta att mördaren eller någon medverkande till mordet
fanns inom poliskåren eller inom någon annan yrkesgrupp.
Beträffande frågan om den tid det tog för polisen att komma
fram till mordplatsen hade kommissionen vid sin granskning inte
funnit något som tydde på annat än att de första polismännen kom
till platsen inom ett par, tre minuter efter mordet. Det
påpekades att Juristkommissionen hade kommit fram till samma
slutsats.
Det underströks avslutningsvis än en gång att kommissionens
granskning och de slutsatser man redovisat endast avsett
brottsutredningen i de delar den gällde misstankar mot polismän
och inte mordutredningen i sin helhet.
De rapporter som Juristkommissionen och den parlamentariska
kommissionen lämnade, behandlades i vissa delar vid
konstitutionsutskottets granskning under riksmötet 1987/88, för
vilken redogörs nedan.
Konstitutionsutskottets granskning
I konstitutionsutskottets granskningsbetänkande vid riksmötet
1985/86 lämnade utskottet (1985/86:KU25) en kort redovisning för
regeringsskiftesproceduren efter statsminister Olof Palmes död.
Utskottet uttalade som sin avsikt att återkomma till olika
spörsmål som aktualiserats med anledning av den extraordinära
situation som mordet på landets statsminister givit upphov till.
Utskottet granskade året därpå (1986/87:KU33 s. 14)
regeringens åtgärder med anledning av mordet på statsminister
Olof Palme. Granskningen inriktades dels på regeringens
handlande på mordnatten och den närmaste tiden därefter, dels på
regeringens kontakter med polis och åklagare och på besluten om
omorganisation av utredningen.
Inför utskottet företrädde flera personer och lämnade
upplysningar i saken. Utskottet tog även del av
justitiekanslerns beslut den 4 december 1986 och den 19 februari
1987 med anledning av klagomål mot utredningen rörande en
misstänkts delaktighet i mordet. I JK:s beslut behandlades bl.a.
fråga om ansvaret för förundersökningens bedrivande samt
förhållandet mellan polis och åklagare.
Utskottet ansåg att regeringens åtgärder med anledning av
mordet på statsminister Olof Palme måste ses mot bakgrund av
händelsens exceptionella karaktär, men att det var angeläget att
regeringens handlande även i sådana situationer granskas från
konstitutionella utgångspunkter. Innan utskottet gick in på en
bedömning av sakfrågorna framhölls att såväl Juristkommissionen
som den parlamentariska kommissionen skulle komma att beröra de
frågeställningar som utskottet tog upp. Det kunde således enligt
utskottet finnas anledning för utskottet att återkomma i dessa
och även i andra frågor sedan de båda kommissionerna slutfört
sitt arbete.
Mot bakgrund av det ansvar som regeringen har för rikets
säkerhet fann utskottet det riktigt att regeringen via
justitieministern höll sig informerad om spaningsarbetet.
Eftersom behovet av information främst gällde säkerhetsfrågor
var det i första hand polisens bedömningar i just detta avseende
som var av intresse för regeringen. När det gällde formerna för
informationsöverföringen mellan spaningsledningen och regeringen
fick dessa enligt utskottet i detta unika fall främst bedömas
från praktiska utgångspunkter. Här förelåg ett behov av mer
eller mindre daglig informationsförmedling. Från denna synpunkt
fanns enligt utskottet inget att invända mot ordningen med en
tjänsteman som var närvarande vid spaningsledningens möten.
Beträffande meningsmotsättningarna mellan polis- och
åklagarmyndigheterna gjorde regeringen enligt utskottet stora
ansträngningar för att förmå de ansvariga tjänstemännen att
bilägga dessa. Då detta inte visade sig möjligt blev regeringen
nödsakad att ingripa. Detta skedde i nära samråd med de berörda
myndigheterna och med oppositionsledarna. Den lämpligaste
tidpunkten för omorganisationen kunde enligt utskottet
naturligtvis diskuteras. Det handlade emellertid om en svår
bedömningsfråga där utskottet på grundval av föreliggande
material inte fann anledning att rikta kritik mot regeringen.
Utskottets granskning av regeringens beslut om omorganisation
av utredningen avsåg två beslut den 5 februari 1987. I det ena
beslutet uppdrog regeringen åt Rikspolisstyrelsen att leda
polisverksamheten i samband med mordet på Olof Palme. Detta
skedde med stöd av 7 § polislagen (1984:387). Genom det andra
beslutet fick riksåklagaren i uppdrag att leda förundersökningen
rörande mordet. För detta beslut åberopades inget lagrum som
stöd. Enligt utskottet hade regeringen genom det sistnämnda
beslutet inte bestämt hur riksåklagaren skulle besluta i
ett ärende av det slag som anges i 11 kap. 7 § regeringsformen,
och regeringsbeslutet träffades därför inte av förbudet i denna
grundlagsbestämmelse. Enligt utskottet borde dock i
organisationsfrågor med rättssäkerhetsaspekter beslut av detta
eller liknande slag endast göras i yttersta undantagsfall.
Situationen i utredningen av mordet på Olof Palme var enligt
utskottet emellertid så allvarlig att ett regeringsbeslut i
frågan blev nödvändigt.
I en reservation (m, fp, c) riktades kritik mot
justitieministern och regeringen i sin helhet. Riksdagen följde
utskottsmajoritetens uttalanden.
Efter det att Juristkommissionen och den parlamentariska
kommissionen slutfört sitt arbete, återkom
konstitutionsutskottet vid riksmötet 1987/88 (1987/88:KU40 s.
10 f.) till frågan om regeringens åtgärder med anledning av
mordet på statsminister Olof Palme. En redovisning gavs i
granskningsbetänkandet av innehållet i de två kommissionernas
rapporter. Utskottet ansåg det värdefullt att utredningen av
mordet hade fått en så ingående belysning som skett genom de
båda kommissionernas arbete.
Ingen av kommissionerna hade funnit att arrangemanget med en
särskild observatör från Justitiedepartementet i polisens
ledningsgrupp innefattade någon otillbörlig påverkan av
polismyndighetens arbete. Utskottet delade denna uppfattning.
Den parlamentariska kommissionen hade dock framhållit att det
var den exceptionella situationen som åtminstone under den
första tiden efter mordet motiverade att regeringen följde
arbetet med utredningen genom en observatör. Metoden borde
enligt kommissionen endast användas för mycket speciella
situationer. Utskottet ansåg att de preciseringar som gjorts
genom kommissionens påpekanden var värdefulla.
Ingen av de båda kommissionerna hade ansett att
justitieministern handlade partiskt då han till övervägande
delen hämtade sin information om brottsutredningen från polisen.
För detta fanns goda skäl eftersom behovet av information främst
gällde säkerhetsfrågor. Enligt utskottet hade det dock, som
Juristkommissionen framhållit, varit av värde om regeringen sökt
förekomma missförstånd om anledningen till att kontakterna
skedde med polisen i stället för med förundersökningsledaren.
När det gällde samarbetssvårigheterna mellan polis och
åklagare ansåg den parlamentariska kommissionen att
justitieministern redan tidigt borde ha erinrat polisledningen
om reglerna i rättegångsbalken om ledning av förundersökning.
Under de diskussioner som föregick omorganisationsbeslutet då
polisledningen enligt kommissionen visade bristande respekt för
dessa regler, borde man från Justitiedepartementets sida ha
förklarat för länspolismästaren att han var skyldig att följa
förundersökningsledarens beslut och anvisningar. Utskottet
delade denna uppfattning.
I fråga om beredskaps- och säkerhetsfrågor fanns enligt
utskottet anledning för regeringen att noga pröva de förslag som
de båda kommissionerna hade lagt fram på detta område. Utskottet
ansåg liksom de båda kommissionerna att det var viktigt att
rutinerna för beredskap och samband fortlöpande sågs över och
att utbildning, kontroll och övningar anordnades så att
beredskapen inte försämrades under lugnare perioder. Utskottet
avsåg att följa dessa frågors vidare behandling i regeringen.
I en reservation (m) framhölls att mot bakgrund av de
uppgifter som kommissionerna tagit fram förelåg behov av att
ytterligare belysa regeringens befattning med utredningen, bl.a.
genom utfrågningar av statsminister Ingvar Carlsson, förre
justitieministern Sten Wickbom och förre överåklagaren Claes
Zeime. Enligt reservanterna stod det emellertid redan klart att
den kritik som i reservationen till föregående års
granskningsbetänkande riktats mot regeringens handläggning av
mordutredningen i stor utsträckning fått stöd genom de företagna
utredningarna.
Enligt ett särskilt yttrande (vpk) var många frågor om det
s.k. huvudspårets ursprung och bakgrund obesvarade trots de
utredningar som gjorts. Ledamoten ansåg att det kunde bli
anledning att återkomma till dessa frågor.
Granskningsbetänkandet debatterades i riksdagen den 2 juni
1988. Riksdagen ställde sig även denna gång bakom
utskottsmajoritetens uttalanden. Under debatten berördes den då
i medierna aktualiserade frågan om Ebbe Carlssons medverkan i
mordutredningen (se riksdagens protokoll 1987/88:132). Uppgifter
hade i massmedia framkommit om att en privatperson,
bokförläggaren Ebbe Carlsson, bedrev spaningar efter
statsminister Olof Palmes mördare i samverkan med polismän, som
var knutna till säkerhetspolisen och att en av dessa polismän
ertappats av den svenska tullen då han försökte föra in
utrustning för olaglig elektronisk avlyssning i landet.
Efter entledigandet av dåvarande justitieministern Anna-Greta
Leijon den 7 juni 1988, diskuterade konstitutionsutskottet vid
ett sammanträde den 8 juni 1988 frågan om den fortsatta
granskningen mot bakgrund av det inträffade. Utskottet avslog då
ett yrkande om att det skulle sammanträda under sommaren för att
behandla granskningsfrågan.
Granskningarbetet återupptogs dock under sommaren 1988. En
utförlig beskrivning av det händelseförlopp som ledde härtill
ges i inledningen till utskottets utkast till betänkande
1988-09-01 (1988/89:KU30 bilagedel C).
Justitiekanslern Hans Stark avgav den 1 juli 1988 till
regeringen sitt yttrande om Rikspolisstyrelsens handlande i
samband med Ebbe Carlssons verksamhet. Detta yttrande liksom
regeringens s.k. vitbok av den 1 juli 1988 utgjorde underlag för
utskottets granskning. För inhämtande av ytterligare
upplysningar genomförde utskottet 18 utfrågningar, alla utom tre
offentliga.
Den granskning som utskottet genomförde under sommaren 1988
avslutades med att utskottet utformade ett utkast till
betänkande. Detta tillställdes riksdagens ledamöter och
offentliggjordes den 1 september 1988. Utkastet innehåller en
beskrivning av händelseförloppet i vad som kom att kallas Ebbe
Carlsson-affären så långt detta var känt i augusti 1988, jämte
utskottets överväganden och slutsatser på grundval av det då
tillgängliga materialet. Det överlämnades till det efter valet
tillträdda utskottet och låg till grund för granskningsarbetet
under riksmötet 1988/89.
Under våren 1989 anordnade utskottet ett flertal utfrågningar
som hade till syfte att komplettera den granskning som
genomfördes under sommaren 1988. Enligt 1989 års
granskningsbetänkande (1988/89:KU30 s. 24 f.) hade utskottet i
granskningen så långt möjligt sökt belysa regeringens befattning
med utredningen om mordet på statsminister Olof Palme och med
den s.k. Ebbe Carlsson-affären. Utskottet framhöll att
förundersökningar då fortfarande pågick rörande såväl införseln
av avlyssningsutrustning som den olovliga avlyssning som
misstänktes ha ägt rum. Det kunde inte uteslutas att dessa
utredningar kunde ge utskottet anledning att återkomma till
frågan i sitt kommande granskningsarbete.
Utskottet återkom till frågan om olovlig avlyssning i sitt
granskningsbetänkande vid riksmötet 1990/91 (1990/91:KU30 s. 42
f.). I avvaktan på den fortsatta rättsliga processen i
avlyssningsmålet och JO:s utredning beslöt utskottet att då --
utöver i granskningsbetänkandet gjord redovisning -- inte göra
någon närmare granskning eller bedömning av regeringens
befattning med frågan om sekretess i samband med rättegången vid
Stockholms tingsrätt.
Enligt utskottet kunde det inte uteslutas att det i den då
pågående rättegången rörande olovlig införsel framkom uppgifter
som kunde ge utskottet anledning att inhämta ytterligare
information för bedömningen av regeringens befattning med den
s.k. Ebbe Carlsson-affären. Utskottet skulle i så fall, så snart
rättegången vid tingsrätten var avslutad, komma att ta ställning
till hur den fortsatta granskningen i ärendet skulle bedrivas.
Övriga utredningar
Den 5 november 1987 tillkallades en kommitté, benämnd
SÄPO-kommittén, med uppdrag att genomföra en översyn av den
svenska säkerhetspolisen. Till ordförande förordnades
ambassadören Carl Lidbom och till övriga ledamöter
riksdagsledamöterna Lennart Andersson och Olle Aulin, pol. mag.
Göran Johansson, riksdagsledamoten Lars-Erik Lövdén, docenten
Ola Nyquist samt riksdagsledamoten Anita Persson.
SÄPO-kommittén avgav i juli 1988 sitt delbetänkande (SOU
1988:16) SÄPO -- Säkerhetspolisens inriktning och organisation.
I detta betänkande berörs i ett avsnitt (s. 53) den interna
utredning som företagits inom Rikspolisstyrelsen (RPS) för att
kontrollera riktigheten av vissa påståenden från Ebbe Carlsson
om att säkerhetspolisen brustit i skyddet av Olof Palme och att
säkerhetspolisen, sedan Olof Palme mördats, inte medverkat i
mordutredningen på det sätt som borde ha skett. Kommittén
redovisar i det sammanhanget följande överväganden.
Kommittén har informerat sig om den inom RPS företagna
utredningen. Därav synes bl.a. framgå att informationsflödet
från säkerhetspolisen till mordutredningen inte i alla delar
fungerat med önskvärd snabbhet. Bl.a. har ett antal
spaningsrapporter tillställts mordutredningen på ett mycket sent
stadium. Dessa rapporter gällde en person med anknytning till en
i Sverige etablerad terroristorganisation. Denne företog under
januari och februari 1986 ett stort antal promenader med
konspirativa möten i olika delar av Stockholm -- bl.a. i
trakterna av Olof Palmes bostad på Västerlånggatan -- som
säkerhetspolisen ansåg sig böra hålla ett öga på.
Beträffande skyddet av Olof Palme veckorna före mordet är det
svårt att dra några säkra slutsatser av RPS interna utredning.
Materialet visar visserligen att det förekommit hotfulla och
aggressiva uttalanden bl.a. mot Olof Palme i ett antal
telefonavlyssnade samtal mellan personer med anknytning till den
nyss nämnda terroristorganisationen. I några av dessa talas i
förtäckta ordalag om attentat eller mord som skall utföras. Det
förefaller i och för sig egendomligt att säkerhetspolisen inte
med anledning av detta material försökt ordna med ständig,
noggrann bevakning av Olof Palme. Men det kan finnas naturliga
förklaringar till detta. Övervakningen genom spaning gav inte
några konkreta upplysningar. Telefonsamtalen var inte alltid
lättolkade. I fråga om samtalen är dessutom att märka att det i
en del fall inte längre går att fastställa om de förelåg
översatta och utskrivna vid tiden för mordet. Tydligt är att
säkerhetspolisen vid ifrågavarande tidpunkt inte hade
tillräckliga resurser för att snabbt klara allt arbete med
översättningar och analys. En del bandupptagningar blev liggande
åtskillig tid utan att man gjorde något åt dem.
Det bör kanske tilläggas att RPS utredning inte ger något som
helst stöd för påståendena om att personer inom säkerhetspolisen
aktivt skulle ha motarbetat mordutredningen.
SÄPO-kommittén överlämnade i juni 1990 sitt slutbetänkande
(SOU 1990:51) SÄPO -- Säkerhetspolisens arbetsmetoder,
personalkontroll och meddelarfrihet.
Regeringen uppdrog den 25 augusti 1988 åt landshövding Gösta
Gunnarsson att utreda vissa frågor om säkerhetsskyddet m.m. vid
tiden för mordet av Olof Palme. Hans rapport (SOU 1989:1)
presenterades i januari 1989. Gunnarsson konstaterade
inledningsvis att det inte förelegat några sådana omständigheter
att det var uppenbart att statsministerns säkerhet var i fara.
Mot bakgrund av bl.a. den tydliga hotbild som förelåg från PKK
mot den svenska regeringen med Olof Palme som dess främste
företrädare borde dock säkerhetsavdelningen vid
Rikspolisstyrelsen (SÄK) enligt utredningen ha uppfattat
innehållet i vissa s.k. bröllopssamtal som ett hot, vilket även
skulle kunna ha varit riktat mot Olof Palme. Utredaren ansåg att
SÄK när bröllopssamtalen blev kända borde ha informerat Olof
Palme i syfte att skapa förutsättningar för ett bättre skydd
kring honom inom det område där han inte redan hade skydd.
Utredaren fann vidare att det förelåg ett annat hot mot Olof
Palme. Det hotet kom från en enskild person och hade en sådan
styrka att SÄK om det hade varit känt borde ha agerat på något
sätt. Såvitt kunde fastställas var dock hotet inte känt för SÄK
vid tiden för mordet beroende på eftersläpning av översättningen
av de inspelade samtalen. Utredaren konstaterade också att
telefonavlyssning i spaningssyfte i vissa fall hade använts
under lång tid och att en oacceptabel eftersläpning av
översättning, bearbetning och analys av dessa samtal hade
förekommit samt att det i vissa delar saknades godtagbara
förklaringar till denna eftersläpning.
I utredningen konstaterades vidare att de enheter inom SÄK som
handlade frågor om terroristbekämpning tycktes ha saknat
tillräckliga resurser och att informationsutbytet inom SÄK kan
ha varit bristfälligt.
Riksdagens tidigare behandling
Justitieutskottet behandlade i ett betänkande i mars 1987
(1986/87:JuU19 s. 7 f.) en motion med yrkande om att
regeringen skulle tillsätta en parlamentarisk kommission med
anledning av mordet på Olof Palme. I det läge frågan om
tillsättandet av en parlamentarisk kommission då bragts saknades
enligt utskottet anledning för riksdagen att ta något initiativ
i den saken, varför motionen avstyrktes.
För att bringa klarhet i hur polisens utredningsarbete
bedrivits med anledning av mordet på statsminister Olof Palme
begärdes i en motion (mp) under riksmötet 1990/91 att en
medborgarkommission skulle tillsättas för att gå igenom det
utredningsmaterial som fanns. Justitieutskottet (1990/91:JuU23
s. 27 f.) anförde att ett flertal utredningar företagits med
anledning av mordet på Olof Palme, bl.a. av en parlamentarisk
kommission. Enligt utskottet saknades anledning för riksdagen
att initiera någon sådan utredning som motionärerna efterlyste,
och motionen avstyrktes. Riksdagen följde utskottet. Under
riksmötet 1991/92 behandlade justitieutskottet åter en motion
(nyd) med yrkande om en medborgarkommission för granskning av
polisutredningen med anledning av mordet på Olof Palme.
Justitieutskottet (1991/92:JuU23 s. 22) ansåg då att det
saknades anledning att göra någon annan bedömning än den som
gjorts vid det föregående riksmötet, och motionen avstyrktes.
Yttrande från Riksåklagaren
Utskottet har från Riksåklagaren inhämtat yttrande över de två
nu aktuella motionerna.
Enligt yttrande den 27 maj 1993 har Riksåklagaren förståelse
för kravet på insyn i utredningsarbetet. Det ligger i sakens
natur att ett mord på en statsminister ger upphov till
spekulationer så länge saken inte är uppklarad. En granskning av
en kommission kan dock enligt Riksåklagaren antas skapa klarhet
endast i mycket begränsad omfattning. Ett alternativ skulle
kunna vara att i en annan form ge ut en redovisning för
utredningsarbetet. Frågan om en sådan redovisning är möjlig och
lämplig kräver enligt Riksåklagaren ytterligare överväganden och
även formerna för en sådan redovisning måste noga prövas.
Riksåklagaren finner det inte lämpligt att uttala sig i frågan
om behovet av och formerna för en granskning av en
förundersökning som han fått i uppdrag att leda. Han avstår
därför från att ta ställning till kravet på en kommission.
Enligt Riksåklagaren kan huvuddelen av det nu pågående
utredningsarbetet beräknas vara slutförd vid årsskiftet 1993/94
om inget påtagligt nytt kommer fram. En ny och något mindre
aktiv fas torde därefter inträda. Enligt Riksåklagaren finns det
mot den bakgrunden -- om det bedöms värdefullt med en kommission
-- skäl att avvakta någon tid med att tillsätta denna.
Riksåklagaren anför slutligen att även sammansättningen av en
kommission kräver ingående överväganden. Enligt Riksåklagarens
mening är det därför naturligt att regeringen här ges en
betydande handlingsfrihet och inte blir alltför uppbunden av
uttalanden från riksdagens sida.
Riksdagens tidigare beslut om uppskjuten behandling av
motionerna
Riksdagen beslutade i juni 1993 (1992/93:KU36) att skjuta upp
behandlingen av de två motionerna till 1993/94 års riksmöte.
Utskottets socialdemokratiska ledamöter hade reserverat sig, och
i särskilt yttrande anförde de att det med hänsyn till den
debatt som uppkommit om utredningen av mordet på Olof Palme hade
varit lämpligt att behandla motionernas förslag om tillsättande
av en medborgarkommission under 1992/93 års riksmöte. I
yttrandet hänvisades till vad Riksåklagaren hade anfört om att
huvuddelen av det nu pågående utredningsarbetet beräknades vara
avslutat vid årsskiftet 1993/94. Om riksdagen begärde att
regeringen tillsatte en sådan kommission fick det enligt de
socialdemokratiska ledamöterna givetvis ankomma på regeringen
att besluta om tidpunkten för starten av kommissionens arbete
liksom också om dess sammansättning. Hade ett sådant
riksdagsbeslut fattats under riksmötet 1992/93 hade regeringen
enligt det särskilda yttrandet kunnat samordna kommissionens
start med slutförandet av den pågående fasen av åklagarnas och
polisens utredningsarbete.
Utskottets bedömning
Mordet på statsminister Olof Palme är ännu efter drygt sju år
ouppklarat. Hos allmänheten men också i massmedia ges emellanåt
uttryck för uppfattningar som kan tyda på en misstro mot
myndigheternas vilja att så grundligt som möjligt utreda alla
omständigheter kring mordet. Utskottet anser att en sådan
misstro är skadlig för vår demokrati och för vårt rättssamhälle.
Vårt demokratiska rättssamhälle bygger på öppenhet och
information. Genom en öppen information till medborgarna i
Sverige om utredningsarbetet kan eventuell misstro undanröjas.
På grundval av denna information kan en offentlig granskning
ske.
Utskottet anser att en genomgång av brottsutredningen och en
på denna genomgång grundad redovisning bör göras av en
kommission. Arbetet med denna redovisning bör också omfatta
uppgiften att göra bedömningar och värderingar av
utredningsarbetet. Mot bakgrund av den långa tid som har
förflutit sedan mordet och med hänsyn till att utredningen efter
årsskiftet 1993/94 torde inträda i en något mindre aktiv fas,
bör beslut nu fattas om tillsättande av en sådan kommission.
Avsikten är inte att kommissionen skall ägna sig åt operativ
verksamhet i syfte att finna gärningsmannen. Detta är en uppgift
i spaningsarbetet. Kommissionen skall inte heller göra några
ställningstaganden som ankommer på de rättsliga instanserna.
Brottsutredningen av mordet har tidigare granskats av en
juristkommission och en parlamentarisk kommission.
SÄPO-kommittén och den särskilde utredaren Gösta Gunnarsson har
också utrett vissa frågor med anknytning till brottsutredningen.
Kommissionernas uppdrag var i stort relaterat till
behovet av att förebygga våldsdåd av detta slag och till
utformningen av samhällets beredskap för att hantera sådana
händelser om de ändå skulle inträffa. Juristkommissionen
granskade hur berörda myndigheter och andra samhällsorgan hade
utfört sina uppgifter. Den parlamentariska kommissionen
fortsatte sedan granskningsarbetet och drog bl.a. slutsatser av
Juristkommissionens material. Granskning av brottsutredningen
ingick som en viktig del av kommissionernas uppdrag.
Kommissionernas granskning av brottsutredningen sträckte sig
fram till omorganisationen den 5 februari 1987. Den
parlamentariska kommissionen, som avlämnade sin rapport i april
1988, hade informerat sig om det fortsatta utredningsarbetet
efter omorganisationen men mot bakgrund av inriktningen på
kommissionens arbete ansågs att utredningsarbetet i denna del
inte behövde granskas närmare.
Det utredningsarbete som har utförts efter den 4 februari 1987
och det material som under denna tid har tillkommit har sålunda
inte blivit föremål för en sådan genomgång som gjordes av de
tidigare kommissionerna. Med hänsyn härtill bör den nya
kommissionen göra en, så långt som det är möjligt, öppen
redovisning av vad som förevarit under senare år. Denna
redovisning bör ske mot bakgrund av det tidigare utförda
brottsutredningsarbetet och den granskning som gjorts härav. Det
bör också ingå i kommissionens uppdrag att undersöka huruvida
det finns delar av utredningsmaterialet som inte är tillräckligt
bearbetat. Vid redovisningen bör beaktas att delar av
brottsutredningen lett till att åtal väckts och att en prövning
gjorts av domstol. Denna del av utredningen har därför i stora
delar redan blivit föremål för offentlig granskning.
Av särskilt intresse har bl.a. ansetts vara de misstankar mot
poliser m.m. som har gått under benämningen "polisspåret". Ovan
har redogjorts för den parlamentariska kommissionens skrivelse i
denna fråga till regeringen i december 1987. Kommissionens
uttalanden i skrivelsen ger vid handen att en uppföljning bör
ske i denna fråga. En sådan uppföljning bör därför göras av den
nya kommissionen. Redovisningen av kommissionens granskning och
de bedömningar som i detta sammanhang måste göras bör, så långt
som det är möjligt, ske öppet i syfte att räta ut frågetecken
och förmedla fakta. En viktig fråga för kommissionen blir att
försöka bringa klarhet och genom sitt arbete stärka förtroendet
för vårt rättsväsende.
Det material som kommissionen skall gå igenom är oerhört
omfattande. Utskottet är medvetet om att arbetet kommer att bli
tidskrävande och att kommissionen står inför en svår uppgift.
Vad utskottet anfört beträffande kommissionens arbetsuppgifter
är inte avsett att vara uttömmande. Kommissionen bör ha frihet
att behandla andra frågor, som kan aktualiseras under
kommissionens arbete.
Enligt utskottets mening innebär arbetsfördelningen mellan
riksdag och regering att det ankommer på regeringen att under
hänsynstagande till riksdagens önskemål besluta om utformningen
av kommissionens direktiv.
Det är vidare en uppgift för regeringen att besluta om
kommissionens sammansättning. Utskottet vill emellertid
framhålla betydelsen av att kommissionen får en bred
sammansättning av betrodda medborgare. Ett visst parlamentariskt
inslag är också av betydelse. Om det skulle visa sig
erforderligt, bör även kommissionen ha frihet att ta i anspråk
och till kommissionen knyta särskild expertis. Regeringen bör
också -- mot bakgrund av utredningsläget -- besluta om vid
vilken tidpunkt kommissionens arbete bör påbörjas.
Vad utskottet med anledning av motionerna 1992/93:K508 och
1992/93:K809 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:K508 och
1992/93:K809 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
Stockholm den 16 november 1993
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil
Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Catarina
Rönnung (m), Kurt Ove Johansson (s), Ingvar Johnsson (s), Inger
René (m), Hans Göran Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet
Colliander (nyd), Torgny Larsson (s), Lisbeth Staaf-Igelström
(s), Björn von der Esch (m) och Ingela Mårtensson (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.