I betänkandet behandlas åtta motioner som berör frågor om
olaga våldsskildring och barnpornografibrott. Sju av motionerna
är från den allmänna motionstiden 1992 och en är från den
allmänna motionstiden 1993. Vidare behandlas en motion, väckt
under den allmänna motionstiden 1993, som gäller videovåldets
negativa effekter. Utskottet avstyrker samtliga motioner.
Motionerna
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992
1991/92:K403 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av en åldersgräns för barns
medverkan i pornografiska sammanhang.
1991/92:K404 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att begreppet
"sexuellt våld eller tvång" i pornografiska framställningar bör
preciseras ytterligare och att grunden för straffbarhet bör
skärpas i enlighet med motionens syfte.
1991/92:K405 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder gällande lagen om olaga
våldsskildringar.
1991/92:K406 av Lena Klevenås m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att 16 kap.
10 b § brottsbalken, om olaga våldsskildring, bör ses över.
1991/92:K407 av Ingela Mårtensson och Isa Halvarsson (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fist-fucking.
1991/92:K412 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en allmän översyn
av den lagstiftning och dess tillämpning som berör pornografin.
1991/92:Ju711 av Berith Eriksson m.fl. (v, s, fp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
lagstiftningen enligt vad i motionen anförts om definitionen
pornografi.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993
1992/93:K403 av Chatrine Pålsson (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en undersökning av de negativa effekterna av
videovåldet.
1992/93:Ju648 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts gällande översyn av lagstiftningar i samband
med barnpornografi.
Utskottet
1. Olaga våldsskildring och barnpornografibrott
1.1 Motionerna
I motion 1991/92:K403 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m)
anser motionärerna att en åldersgräns bör införas för barns
medverkan i pornografiska sammanhang och att riksdagen som sin
mening skall ge regeringen detta till känna. Enligt motionärerna
är det väsentligt att Sverige studerar den lagstiftning som
finns t.ex. i USA, men även i andra länder med liknande förbud
på området, för att se om denna kan appliceras på svenska
förhållanden.
Begreppet "sexuellt våld eller tvång" i pornografiska
framställningar bör enligt motion 1991/92:K404 av Gullan
Lindblad m.fl. (m) preciseras ytterligare, och grunden för
straffbarhet bör skärpas i enlighet med motionens syfte. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Motionärerna anser att våldspornografiska framställningar med
kvinnor som "offer", som normalt måste anses skrida över
anständighetens gräns, måste kunna medföra straffbarhet.
Vad gäller olaga våldsskildring anses i motion 1991/92:K405 av
Ingegerd Sahlström m.fl. (s) att snabba åtgärder måste vidtas,
så att lagstiftarens intentioner uppnås. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna. Enligt motionen skall
marknaden för våldspornografi inte få utvecklas, därför att
tolkningen av begreppet "sexuellt våld eller tvång" tycks vara
ett tvisteämne i domstolarna.
I motion 1991/92:K406 av Lena Klevenås m.fl. (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
bestämmelsen om olaga våldsskildring i 16 kap. 10 b §
brottsbalken bör ses över.
I motion 1991/92:K407 av Ingela Mårtensson och Isa Halvarsson
(fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om fist-fucking. Enligt
motionärerna bör det vara möjligt att genom lagstiftning stoppa
spridningen av videogram med fist-fucking och regeringen bör få
i uppdrag att återkomma till riksdagen med förslag till en lag i
detta syfte.
Riksdagen bör enligt motion 1991/92:K412 av Birthe Sörestedt
och Bengt Silfverstrand (s) hos regeringen begära en allmän
översyn av den lagstiftning och dess tillämpning som berör
pornografin. Översynen bör enligt motionärerna göras för att
stävja en fortsatt utbredning av förnedrande skildringar av barn
och kvinnor.
I motion 1991/92:Ju711 yrkande 1 av Berith Eriksson m.fl. (v,
s, fp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
lagstiftningen enligt vad i motionen anförts om definitionen av
pornografi. Enligt motionärerna definieras pornografi som
sexuella bilder, shower etc. vilkas huvudsyfte är att ge sexuell
retning och stimulans, vilket innebär att det blir en flytande
gräns gentemot sådant som har vetenskapligt eller konstnärligt
värde. Definitionen av vad pornografi är behöver enligt
motionärerna ses över.
I motion 1992/93:Ju648 yrkande 5 av Ingegerd Sahlström m.fl.
(s) anses att en översyn bör göras av lagstiftningar i samband
med barnpornografi och att riksdagen som sin mening skall ge
regeringen detta till känna. Motionärerna pekar på att vid
spridning av film skall enligt brottsbalken en film vara spridd
till flera personer för att det skall anses ha skett ett brott.
Mycket små förändringar i filmer tycks enligt motionen räcka för
att undgå lagen. Förfaringssättet anses av motionärerna vara
helt oacceptabelt och bör omedelbart leda till åtgärder.
1.2 Bakgrund
1.2.1 Olaga våldsskildring
Den som i stillbild eller i en film, ett videogram, ett
televisionsprogram eller andra rörliga bilder skildrar sexuellt
våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids
eller som sprider en sådan skildring kan, om inte gärningen med
hänsyn till omständigheterna är försvarlig, dömas för olaga
våldsskildring enligt 16 kap. 10 b § brottsbalken. Detsamma
gäller den som i rörliga bilder närgånget eller utdraget
skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att
bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring. Straffet
är böter eller fängelse i högst två år. Det straffbara området
avser även oaktsam spridning av våldsskildringar, om spridningen
sker i yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte.
Bestämmelserna gäller inte filmer eller videogram som Statens
biografbyrå har godkänt för visning och inte heller en
upptagning av rörliga bilder med samma innehåll som en film
eller ett videogram som har godkänts av Biografbyrån. Inte
heller offentliga förevisningar av filmer eller videogram
omfattas av bestämmelserna.
Om skildringen avser sexuellt våld eller tvång och finns i
tryckt skrift kan spridandet av skriften innefatta
tryckfrihetsbrott enligt 7 kap. 4 § 13 tryckfrihetsförordningen
(TF), om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är
försvarlig. Tryckfrihetsbrottet är således begränsat till
våldspornografiska bilder.
Om skildringen sker i form av stillbilder eller rörliga bilder
i en film, vilket innefattar även videogram, kan spridandet
innebära yttrandefrihetsbrott. Enligt 5 kap. 1 § första och
andra styckena yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) anses som
yttrandefrihetsbrott dels gärningar som anges som
tryckfrihetsbrott i bl.a. 7 kap. 4 § TF om de begås i ett
radioprogram, en film eller en ljudupptagning, dels även sådan
olaga våldsskildring varigenom någon genom rörliga bilder
närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller
djur med uppsåt att framställningen sprids. Gärningen är inte
att anse som yttrandefrihetsbrott om den med hänsyn till
omständigheterna är försvarlig. Yttrandefrihetsgrundlagens
tillämpningsområde preciseras i 1 kap. 10 § till sådana filmer
och ljudupptagningar som sprids till allmänheten genom att
spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt. Den
innebär att obligatorisk förhandsgranskning av videogram får
förekomma endast inom ramen för vad som gäller om granskning av
filmer och videogram som skall visas offentligt.
Bestämmelser om förbud mot spridning av filmer och videogram
med våldsinslag infördes genom att riksdagen år 1981 antog lagen
(1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med
våldsinslag, den s.k. videovåldslagen (prop. 1980/81:176, bet.
KU 1980/81:28 och bet. KU 1981/82:38). Bakgrunden till
lagstiftningen var att den då förhållandevis nya videotekniken
även kommit att utnyttjas till att sprida våldsskildringar bl.a.
till barn och ungdomar på ett sätt som ingav starka
betänkligheter. Lagen var ett provisorium i avvaktan på
resultatet av den då arbetande Yttrandefrihetsutredningens
överväganden.
Vissa ändringar gjordes i videovåldslagen år 1985 (prop.
1984/85:116, bet. KU 1985/86:11). Dessa innebar bl.a. att
kriterierna i lagen för vad som skulle anses vara otillåtna
våldsskildringar skärptes. Avsikten var att bestämmelserna
skulle komma i närmare överensstämmelse med Biografbyråns praxis
i fråga om förbud mot offentlig visning. Det krav som tidigare
funnits i 1 § videovåldslagen på att skildringarna skulle vara
närgångna eller långvariga utgick nu när det var fråga om
sexuellt våld. Bestämmelsen skulle också omfatta annat sexuellt
tvång än sådant som är att hänföra till våld. En utvidgning av
bestämmelsen skedde också till att omfatta även skildringar av
våld mot djur och våld som inte har någon människa som direkt
eller indirekt upphov. Vidare formulerades bestämmelsen om, så
att förbud mot extremvåld blev huvudregeln och undantag kom att
gälla, om spridandet var försvarligt med hänsyn till
framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i
övrigt.
År 1988 beslutade riksdagen (prop. 1986/87:151, bet.
1987/88:KU36) att bestämmelserna i videovåldslagen -- med vissa
ändringar -- skulle överföras till 16 kap. brottsbalken och att
videovåldslagen skulle upphävas. Reglerna om olaga
våldsskildring avseende sexuellt våld eller tvång gjordes
tillämpliga även på stillbilder och på bilder i tryckta skrifter
och i televisionsprogram och andra rörliga bilder. Ändringarna
trädde i kraft den 1 januari 1989.
Genom lagändringar, som beslutades våren 1990 (prop.
1989/90:70, bet. 1989/90:KrU30) och som trädde i kraft den 1
januari 1991, skärptes det i brottsbalken föreskrivna straffet
för olaga våldsskildring från sex månaders fängelse till
fängelse i högst två år. Det straffbara området utvidgades till
att avse även oaktsam spridning av våldsskildringar om
spridningen sker i yrkesmässig verksamhet eller eljest i
förvärvssyfte. Ändringarna ingick i ett åtgärdsprogram i syfte
att komma till rätta med skadeverkningarna av våldsskildringar i
filmer och videogram. Åtgärdsprogrammet innefattade även en ny
lag (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och
videogram. Inrättandet av ett råd mot skadliga våldsskildringar
(våldsskildringsrådet) ingick också i programmet. Biografbyrån
fick i uppdrag att ha tillsyn över videogrammarknaden. I
propositionen (s. 33 f.) anförde departementschefen att för att
komma till rätta med de problem som hela utbudet av
våldsskildringar på biograf, video och TV, däri inbegripet
satellit- och kabel-TV, kunde medföra, behövdes andra insatser
än censur av extrema våldsskildringar.
I proposition 1990/91:64 om yttrandefrihetsgrundlag m.m.
anförde departementschefen beträffande våldsskildringar i
rörliga bilder (s. 75 f.) att det under behandlingen av det
ärende som lett fram till programmet för åtgärder mot skador av
våldsskildringar i filmer och videogram hade uttalats att det
fanns anledning att räkna med att åtgärdsprogrammet skulle få en
större effekt än vad en obligatorisk förhandsgranskning skulle
kunna få. Departementschefen ansåg att det självfallet inte var
möjligt att då förutsäga hur snart verkningarna av programmet
skulle komma att visa sig. Sakligt sett fanns det enligt henne
goda skäl att hoppas att det skulle komma att ske ganska snart.
Enligt departementschefen var det å andra sidan inte
orealistiskt att räkna med att den fulla effekten av de olika
åtgärderna kommer att visa sig först när verksamheten hunnit
pågå en tid och utvecklat sina former. Hon ansåg därför att det
fanns anledning att avvakta den något mera långsiktiga
utvecklingen på videogrammarknaden innan frågan om eventuella
ytterligare åtgärder mot våldsvideogrammen togs upp till nya
överväganden. I detta läge saknades det enligt
departementschefen tillräckligt starka skäl för att en ny
grundlag skulle medge censur i vidare omfattning än den
existerande. Den nya grundlagen borde däremot lämna utrymme för
sådana åtgärder som hade beslutats mot våldsskildringarna.
Konstitutionsutskottet (1990/91:KU21) tillstyrkte propositionens
förslag i denna del.
1.2.2 Barnpornografibrott
Den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att
bilden sprids eller som sprider sådan bild av barn kan, om inte
gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, enligt
16 kap. 10 a § brottsbalken dömas för barnpornografibrott.
Straffet är böter eller fängelse i högst två år.
Ett barnpornografibrott som begås genom tryckt skrift skall
enligt 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen anses som
tryckfrihetsbrott. Om barnpornografibrott i stället begås i ett
radioprogram, en film (vilket avser även videogram) eller en
ljudupptagning skall det enligt 5 kap. 1 § första stycket
yttrandefrihetsgrundlagen anses som yttrandefrihetsbrott. Om
gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig är det
inte fråga om brott enligt tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen.
I 16 kap. 10 a § brottsbalken anges inte någon bestämd
åldersgräns när det gäller att avgöra vad som avses med barn.
Yttrandefrihetsutredningen anförde i sitt delbetänkande (Ds JuU
1978:8) Barnpornografi beträffande vad som skulle förstås med
barn att bestämmelsen syftar till att skydda unga människor
vilkas könsmognadsprocess inte är avslutad, att någon
åldersgräns inte bör anges samt att den närmare gränsdragningen
får ankomma på rättstillämpningen. RÅ påpekade i sitt remissvar
att det skulle medföra stora olägenheter att använda sig av en
bestämd åldersgräns, bl.a. därför att det skulle leda till att
barnets identitet skulle behöva fastställas. Detta skulle i sin
tur kunna orsaka ytterligare kränkning av det avbildade barnets
integritet. Bl.a. på de skäl som RÅ hade anfört anslöt sig
föredragande departementschefen till Yttrandefrihetsutredningens
uppfattning på denna punkt (prop. 1978/79:179 s. 9).
Riksdagen godkände våren 1990 en av Förenta nationernas
generalförsamling den 20 november 1989 antagen konvention om
barnens rättigheter (prop. 1989/90:107, bet. 1989/90:SoU28,
rskr. 1989/90:350). Enligt artikel 1 i konventionen avses med
barn varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt
tidigare enligt lag som gäller för barnet. Konventionsstaterna
åtar sig i artikel 34 att skydda barnet mot alla former av
sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. För detta ändamål
skall enligt artikeln konventionsstaterna särskilt vidta alla
lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för
att förhindra att barn utnyttjas i pornografiska föreställningar
och i pornografiskt material.
I propositionen gjordes vissa uttalanden om behovet av en
översyn av de straffrättsliga reglernas utformning.
Föredraganden anförde att det kunde finnas anledning att göra en
översyn av de dåvarande reglerna på det område som omfattas av
den aktuella konventionsbestämmelsen. Vid sin behandling av
propositionen förklarade socialutskottet -- i överensstämmelse
med yttranden från konstitutionsutskottet och justitieutskottet
-- att det straffrättsliga skyddet mot att barn utnyttjas i
barnpornografi kunde behöva utvidgas. Socialutskottet ansåg dock
att övervägandena lämpligen kunde ske i samband med den översyn
av de straffrättsliga reglernas utformning som aviserats i
propositionen. Utskottet avstyrkte motioner med yrkanden om en
fastställd åldersgräns på 18 år för barn i pornografiska
sammanhang. Riksdagen följde utskottet.
Våren 1991 avslog riksdagen (1990/91:KU21) en motion (fp)
enligt vilken det borde övervägas ett införande av en
åldersgräns vid sidan av den nuvarande objektiva
könsmognadsgränsen i bestämmelsen om barnpornografibrott. Med
hänsyn till de uttalanden som gjorts under föregående riksmöte
vid behandlingen av propositionen om godkännande av konventionen
om barnens rättigheter, fann konstitutionsutskottet att det inte
var påkallat med någon åtgärd från riksdagens sida med anledning
av motionen.
1.3 Utredningar m.m.
Justitiekanslern (JK) har på regeringens uppdrag utrett
behovet av åtgärder rörande bestämmelserna om olaga
våldsskildring. Uppdraget redovisades i en promemoria den 23
december 1992 (dnr 2903-91-90). I promemorian ges en beskrivning
av hur föreskrifterna för att motverka förekomsten av
våldspornografi har tillämpats. JK redogör för vissa
iakttagelser om våldspornografins omfattning och spridning.
Slutligen redogörs för utredningens resultat vad gäller frågan
om behovet av åtgärder rörande bestämmelserna om olaga
våldsskildring.
Under avsnittet som gäller våldspornografi i filmer och
videogram m.m. från den 1 januari 1986 till den 31 december
1991, redogör JK bl.a. för en frikännande dom som gällde
videogram i vilka det förekom att en hand eller handen och delar
av armen fördes in vaginalt eller analt, s.k. fist-fucking. JK
anför (s. 17) att det av den med riksåklagarens hjälp inhämtade
redovisningen för rättstillämpningen framgått att denna dom har
föranlett att ett antal brottsanmälningar avseende videofilmer
med skildringar av likartat handlande inte har lett till
förundersökning eller åtal. Han anser emellertid inte att
möjligheterna att med stöd av den nu gällande regleringen uppnå
fällande domar i sådana fall måste bedömas som uttömda. I det
avsnitt i promemorian som behandlar behovet av åtgärder rörande
bestämmelserna om olaga våldsskildring anför JK (s. 30) att det
inte är någon uppgift för honom att i förevarande sammanhang gå
in på en närmare värdering av domen. Han vill för egen del
endast framhålla att domen enligt hans mening knappast tvingar
till den slutsatsen att varje framställning av likartat innehåll
skall anses straffri.
JK överväger i promemorian (s. 31 f.) bl.a. om formuleringen i
16 kap. 10 b § BrB om våldspornografisk olaga våldsskildring
borde jämkas något så att de fall den är avsedd att belägga med
straff med större säkerhet kan beivras genom åtal. En sådan
åtgärd synes enligt JK:s uppfattning emellertid kräva
grundlagsändring. Den grundlagsbestämmelse som JK avser i detta
sammanhang i promemorian är 7 kap. 4 § 13
tryckfrihetsförordningen. Vidare kan det enligt JK:s mening inte
hävdas att det i rättspraxis ännu har blivit helt klart att den
nu gällande lydelsen av den ifrågavarande bestämmelsen inte
skulle vara tillräcklig för sitt ändamål. JK anser emellertid
att frågan är värd att överväga närmare till dess erfarenheterna
har blivit större.
I promemorian (s. 27 och 41) redogör JK för problemen kring
distributionen av "piratkopierade" videogram som innehåller
kopior av ett eller flera videogram eller utdrag ur flera
förlagor och som ibland är "skräddarsydda" för en enda enskild
mottagare. De svårigheter som uppkommer är enligt JK väsentligen
hänförliga till det s.k. spridningsrekvisit som finns i
brottsbalkens bestämmelser om barnpornografibrott och olaga
våldsskildring. Innebörden härav är att en förutsättning för
straffbarhet är en avsikt att sprida det framställda materialet.
JK anför att innebörden av det nu berörda rekvisitet i vissa
fall kan vara svårbedömd, särskilt vid en prövning mot bakgrund
av vad som föreskrivs i 1 kap. 10 § YGL om spridning till
allmänheten som en förutsättning för grundlagens tillämplighet.
JK uppger att han ännu inte tagit ställning i alla uppkommande
frågor som hänger samman med det nu berörda problemet och att
han därför tills vidare inte har grund för att lägga fram någon
slutlig bedömning eller något förslag. Frågan kan dock enligt JK
få en betydande praktisk vikt, varför han velat peka på den i
sin rapport.
Erfarenheterna av de ärenden som efter
yttrandefrihetsgrundlagens ikraftträdande den 1 januari 1992
förekommit beträffande våldspornografiska skildringar i filmer
och videogram visar enligt JK:s mening (s. 43 f.) att man inte
kan bortse från en del praktiska tillämpningsproblem. JK anser
emellertid också att dessa hittills inte har visat sig vara
svårare än vad man kunnat vänta sig när ett så omfattande nytt
regelverk har antagits. Enligt JK:s mening befinner vi oss i
själva verket fortfarande klart i det skede då verksamheten ännu
till vissa delar söker sina former. En lagstiftningsprodukt av
yttrandefrihetsgrundlagens omfattning och komplexitet behöver
enligt JK självfallet få verka under en ganska avsevärd tid
innan man kan uttala sig om dess effekter med någon större
säkerhet. Enligt JK:s bedömning är det knappast på sin plats att
ännu ta upp frågor om att ändra de regler som nu gäller om
proceduren vid ingripanden mot våldspornografiska skildringar
som sprids genom filmer och videogram eller eljest i former som
faller under yttrandefrihetsgrundlagen.
JK anför avslutningsvis (s. 44 f.) att han således inte har
grund för att nu föreslå några författningsändringar för att
föreskrifterna om straff för våldspornografisk olaga
våldsskildring bättre skall kunna fylla sitt ändamål. Det
betyder emellertid inte att JK anser att man skulle kunna slå
sig till ro med vad som gjorts. JK räknar med att under
åtskillig tid framåt få ta ställning till olika praxisfrågor som
uppkommer inom ramen för det nu gällande regelsystemet på
området. Han är vidare medveten om att det kan vara en
skyldighet för honom att underrätta regeringen om behov av
regelförändringar som kan komma att visa sig under det fortsatta
arbetet med hithörande frågor.
Med anledning av riksdagens uttalanden beträffande frågor om
sexualbrott mot barn m.m., utarbetas för närvarande inom
Justitiedepartementet en promemoria avseende sådana frågor.
Promemorian kommer också att behandla frågan om det straffbara
området vad gäller barnpornografibrott. I det sammanhanget
kommer överväganden såvitt gäller möjligheten till en
kriminalisering av innehav av barnpornografi att redovisas.
Justitieutskottet behandlade under våren 1993 (1992/93:JuU16)
regeringens proposition 1992/93:141 med förslag bl.a. om ändrade
och i huvudsak skärpta straff för vissa brottsbalksbrott.
Utskottet tillstyrkte bl.a. propositionens förslag om att
straffmaximum för barnpornografibrott skulle höjas till fängelse
i två år. I samband härmed behandlade utskottet även ett flertal
följdmotioner. I flera av dessa togs upp frågan om hur vissa
våldsskildringar, bl.a. sådana som kan innebära olika former av
våld mot kvinnor vid sexuellt umgänge, skall bedömas
straffrättsligt. Mot denna bakgrund yrkades i tre motioner en
översyn av bestämmelserna om olaga våldsskildring. I en av dessa
motioner (s) yrkades tillsättande av en parlamentarisk utredning
och enligt en av motionerna (nyd) borde lagstiftningen skärpas
så att fist-fucking omfattades av förbudet mot olaga
våldsskildring. I den tredje motionen (c) framhölls behovet av
en översyn och kontroll av bestämmelserna om olaga
våldsskildring samt behovet av kontroll av spridningen av olaga
våldsskildring. Spridningen av videofilm med barnpornografiskt
innehåll borde enligt en motion (s) uppmärksammas. Motionärerna
menade att det var möjligt för den som framställer
barnpornografi att, genom att på olika sätt redigera
bildmaterialet så att varje film blir unik, undgå ansvar för
brott på grund av de nuvarande bestämmelsernas utformning.
Justitieutskottet redogjorde i sitt betänkande för
Justitiekanslerns promemoria (se ovan) och angav att denna
bereddes i Justitiedepartementet. Enligt justitieutskottets
uppfattning fanns det skäl att se mycket allvarligt på den
barnpornografi och det sexuella våld som förekom i en av allt
att döma inte obetydlig omfattning i främst videofilmer.
Justitieutskottet framhöll att bestämmelserna om barnpornografi
och olaga våldsskildring var föremål för uppmärksamhet såväl i
Justitiedepartementet som av JK och att Justitiedepartementet i
en promemoria skulle ta upp frågan om det straffbara området
beträffande barnpornografibrott. Utskottet ansåg att det
pågående beredningsarbetet borde avvaktas och utgick i övrigt
från att berörda myndigheter noga följde utvecklingen på
området. Med det anförda avstyrkte justitieutskottet de fyra
motionerna. Reservation avgavs av ledamoten för Ny demokrati,
som ansåg att det pågående beredningsarbetet borde inriktas
bl.a. på att tillämpningsområdet för bestämmelsen om olaga
pornografisk våldsskildring skulle utvidgas så att det klart
framgår att bestämmelsen omfattar även vissa former av
pornografiska skildringar såsom s.k. fist-fucking och liknande.
Justitieutskottet behandlade i sitt betänkande även motioner
om frågor om sexualbrott mot barn m.m. Utskottet hänvisade till
den promemoria som skulle utarbetas hos Justitiedepartementet
och till att denna även skulle behandla frågan om en
kriminalisering av innehav av barnpornografi och frågan om
eventuella ändringar i bestämmelsen om sexuellt umgänge med
barn. Justitieutskottet hänvisade slutligen till det pågående
relativt omfattande beredningsarbetet beträffande sexualbrott
och barnpornografibrott och ansåg att arbetet borde redovisas
för riksdagen i ett sammanhang.
1.4 Interpellationer och frågor
Den 1 december 1992 besvarade statsrådet Reidunn Laurén en
fråga av John Bouvin (nyd) om huruvida justitieministern var
beredd att medverka till en skärpning av lagstiftningen så att
fist-fucking och liknande perversiteter omfattas av förbudet mot
olaga våldsskildring. Reidunn Laurén hänvisade till
yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser gällande spekulativa
våldsskildringar och anförde att filmer som skildrar sådana
situationer som berördes i frågan redan kan vara straffbara. Om
det var erforderligt med en skärpning av bestämmelserna om olaga
våldsskildring eller inte skulle hon komma att ta ställning till
när JK:s utredning hade överlämnats och beretts.
Justitieministern besvarade den 16 mars 1993 en fråga av
Ingegerd Sahlström (s) om ändring av lagen så att innehav av
barnpornografi kriminaliseras. Justitieministern hänvisade till
den promemoria som höll på att utarbetas inom
Justitiedepartementet och som skulle beröra även denna fråga.
Frågeställaren berörde även frågan om klippning av filmer på
sådant sätt att det inte är samma film som distribueras. Hon
frågade om den problematiken fanns med i promemorian som skulle
utarbetas. Justitieministern svarade att just den fråga som
Ingegerd Sahlström tog upp var uppmärksammad och att man såg på
möjligheterna att komma åt detta kryphål.
Den 27 april 1993 besvarade justitieministern en fråga av Ulla
Pettersson (s) om vilka åtgärder som regeringen vidtagit eller
planerade med anledning av JK:s avlämnade redogörelse. På
grundval av vad JK kommit fram till i sin utredning ansåg
justitieministern i sitt svar att starka skäl talar för att
avvakta något innan man överväger nya lagstiftningsåtgärder på
detta område. För att sådana åtgärder skall bli meningsfulla
behövs nämligen enligt justitieministern ytterligare erfarenhet
av tillämpningen både av straffbestämmelsen om olaga
våldsskildring och den relativt nya yttrandefrihetsgrundlagen.
Justitieministern ansåg det rimligt att JK fullföljer det arbete
som JK själv har påtagit sig att bedriva. Hon påpekade också att
JK var mycket tydlig i sitt påpekande om sin skyldighet att
återkomma till regeringen med förslag till lagändringar.
Statsrådet Reidunn Laurén besvarade den 7 maj 1993 en
interpellation från Karl Gustaf Sjödin (nyd) om huruvida
statsrådet var beredd att medverka till att ett lagförbud mot
grov våldspornografi på nytt presenteras för riksdagen. Reidunn
Laurén hänvisade till sitt tidigare svar på en fråga i december
1992 (se ovan). Hon hänvisade också till JK:s rapport och
anförde att en ändring av gällande bestämmelser fordrar ändring
i grundlag, nämligen yttrandefrihetsgrundlagen när det gäller
filmer och videogram och tryckfrihetsförordningen när det gäller
tryckta skrifter och bilder. Hon ansåg att det finns starka skäl
att avvakta ytterligare erfarenheter av den nya grundlagen innan
man närmare överväger om en ändring av gällande rätt är
erforderlig. Hon påpekade också att de skildringar som åsyftades
i interpellationen, dvs. grov våldspornografi, är straffbara
enligt gällande rätt. Det är dock enligt henne en annan fråga om
det finns tillräckliga möjligheter att förhindra själva
spridandet av bilderna eller filmerna.
1.5 Utskottets bedömning
I motionerna K404, K405, K406 och K407 framhålls behovet av en
precisering av eller i vart fall en översyn av bestämmelserna om
olaga våldsskildring. Samtliga motionärer hänvisar till en
hovrättsdom som gällde s.k. fist-fucking. I motion K412 yrkas en
allmän översyn av den lagstiftning som berör pornografin mot
bakgrund av dess tillämpning, och enligt motion Ju711 yrkande 1
bör lagstiftningens definition av vad pornografi är ses över.
Som utskottet tidigare uttalat kan uttryck för en rå och
ohämmad spekulation i våld och människoförnedring inte
accepteras i ett samhälle som värnar om människors lika värde
och hänsyn mellan människor (1989/90:KU7y). Denna uppfattning
bildar också utgångspunkten för kriminaliseringen av vissa
våldsskildringar. Det kan dessutom inte uteslutas att råa
våldsskildringar ger brottsbenägna individer impulser till
förstärkt brutalitet vid våldsbrott.
Behovet av åtgärder rörande bestämmelserna om olaga
våldsskildring har som tidigare nämnts utretts av JK och
resultatet har redovisats i en promemoria i december 1992. Några
författningsändringar har inte föreslagits av JK. Utskottet
noterar att den hovrättsdom som nämns i några av motionerna
enligt JK:s mening knappast tvingar till den slutsatsen att
varje framställning av likartat innehåll skall anses straffri
och att JK anser att möjligheterna att uppnå fällande domar i
sådana fall således inte skulle vara uttömda. Utskottet har
inhämtat att JK har väckt åtal för olaga våldsskildring
omfattande videogram med skildringar av det slag som var föremål
för prövning i den nämnda hovrättsdomen. Målen har ännu inte
prövats.
Enligt JK:s mening är frågan hur spridningen av
våldspornografisk olaga våldsskildring på ett ännu mera
effektivt sätt än hittills skall kunna stävjas med rättsliga
medel knappast definitivt löst. Utskottet delar denna
uppfattning. Enligt utskottets mening finns dock anledning att
avvakta ytterligare erfarenheter av tillämpningen av
straffbestämmelsen om olaga våldsskildring och av den nya
yttrandefrihetsgrundlagen innan ställning tas till behovet av
ytterligare lagstiftningsåtgärder. Utskottet utgår från att
regeringen följer utvecklingen och avstyrker motionerna K404,
K405, K406, K407, K412 och Ju711 yrkande 1.
I motion 1991/92:K403 föreslås att en åldersgräns för barns
medverkan i pornografiska sammanhang skall införas. Som framgått
ovan utarbetas för närvarande inom Justitiedepartementet en
promemoria som bl.a. behandlar vissa frågor om
barnpornografibrott. Utskottet har inhämtat att även frågan om
behovet av en bestämd åldersgräns kommer att behandlas i
departementets arbete. Promemorian beräknas bli färdig under
hösten. Enligt utskottets mening bör det pågående
utredningsarbetet avvaktas, varför motionen avstyrks.
I avvaktan på resultatet av det nämnda utredningsarbetet
anser inte heller utskottet att det finns anledning för
riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motion
1992/93:Ju648 yrkande 5 om en översyn av lagstiftningen i
samband med barnpornografi. Motionen avstyrks därför.
2. Videovåldets negativa effekter
2.1 Motionen
I motion 1992/93:K403 av Chatrine Pålsson (kds) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en undersökning av de negativa effekterna av
videovåldet. Motionären anser att det är synnerligen angeläget
att få ett svar på hur mycket videovåldet påverkar barnen och
att de negativa effekterna av videovåldet bör begränsas.
2.2 Våldsskildringsrådet
Rådet mot skadliga våldsskildringar (Våldsskildringsrådet)
tillkallades i juni 1990 och skall enligt sina direktiv (dir.
1990:40) ha i uppgift att samordna verksamhet mot skadliga
våldsskildringar i rörliga bilder. Rådet skall bl.a.
kontinuerligt följa de erfarenheter som massmedie- och
påverkansforskare gör på området. Rådet skall också fortlöpande
ge Utbildningsdepartementet information om sitt arbete och om de
effekter som uppnås till följd av regeringens åtgärdsprogram.
Rådet kan ta initiativ till projekt inom forskning,
utbildningsväsende och föreningsliv. Det kan enligt direktiven
t.ex. gälla studier av skilda samhällsgruppers videokonsumtion,
lokala projekt med ambition att kartlägga utbudet, arbete med
medieprogram eller kvalitetsinbrytningar på videomarknaden.
Rådets uppgift skall vara att föreslå de projekt som här kan
vara lämpliga.
I rådets uppdrag har bl.a. ingått att överväga om det är
lämpligt att förändra de nu gällande åldersgränserna för
offentlig visning av film eller att införa nya, t.ex. en
18-årsgräns. Rådet har i ett delbetänkande (SOU 1993:39) En
gräns för filmcensuren i maj 1993 redovisat resultatet av sina
överväganden. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
I betänkandet redogörs i två avsnitt, som utgör grunden för
rådets överväganden och förslag, för vad forskningen för
närvarande vet om barn och ungdomars mediebeteende och om
effekterna av medievåldet. Det anges bl.a. att den senaste
genomgången av forskningen på området gjorts i en antologi år
1993. I denna har ett antal forskare -- med ekonomiskt stöd från
Våldsskildringsrådet -- gett del av sina erfarenheter i dessa
frågor. Antologin innehåller ett mycket stort antal referenser
till tidigare utförd forskning. Rådet anser att man
sammanfattningsvis kan säga att kunskapen om bildvåldets
effekter ökat under senare år.
2.3 Utskottets bedömning
Ovan har framgått att forskning pågår vad gäller effekterna av
medievåldet. Mot bakgrund härav och med hänsyn till de uppgifter
som Våldsskildringsrådet har bl.a. vad gäller frågan om
forskning inom området, finns det enligt utskottet inte
anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av
motionen. Motion 1992/93:K403 avstyrks därför.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande olaga våldsskildring
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K404, 1991/92:K405,
1991/92:K406, 1991/92:K407, 1991/92:K412 och 1991/92:Ju711
yrkande 1,
2. beträffande barnpornografibrott
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K403 och 1992/93:Ju648
yrkande 5,
3. beträffande videovåldets negativa effekter
att riksdagen avslår motion 1992/93:K403.
Stockholm den 12 oktober 1993
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil
Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Catarina
Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Ingvar Johnsson (s), Hans
Göran Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander
(nyd), Torgny Larsson (s), Henrik S Järrel (m), Lisbeth
Staaf-Igelström (s), Ola Karlsson (m) och Elvy Söderström (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit
vid behandlingen av ärendet.