Justitieutskottets betänkande
1993/94:JUU21

Anslag till domstolsväsendet


Innehåll

1993/94
JuU21

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag om
anslag till domstolsväsendet för budgetåret 1994/95. I samband
därmed behandlas ett antal motioner avseende medelstilldelningen
och i övrigt med anknytning till domstolsväsendet.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag utom såvitt avser
anslaget till Domstolarna m.m. I den delen föreslår utskottet,
med bifall till en motion från (s), att riksdagen ökar anslaget
med 10 000 000 kr. Utskottet avstyrker bifall till övriga
motioner.
Till betänkandet har fogats sju reservationer varav tre från
(s), tre från (nyd) och en från (m, fp, c, kds).
ANDRA HUVUDTITELN

Propositionen

I proposition 1993/94:100 bilaga 3 (Justitiedepartementet) har
regeringen föreslagit riksdagen att
till Domstolsverket för budgetåret 1994/95 anvisa ett
ramanslag på 65 328 000 kr (punkt D 1 s. 120--123),
till Domstolarna m.m. för budgetåret 1994/95 anvisa ett
ramanslag på 2 533 888 000 kr (punkt D 2 s. 123--129).

Motionerna

1993/94:Ju401 av Liisa Rulander och Jan Erik Ågren (kds) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inskrivningsmyndigheternas framtida
verksamhet.
1993/94:Ju403 av Per-Richard Molén (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att företagshypoteksregistret överförs från
Malmö tingsrätt till Patent- och registreringsverkets
bolagsavdelning i Sundsvall.
1993/94:Ju404 av Sonia Karlsson och Berit Löfstedt (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att inskrivningsverksamheten även
fortsättningsvis skall vara en del av tingsrätternas verksamhet.
1993/94:Ju405 av Berit Andnor m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att inskrivningsverksamheten även
fortsättningsvis skall vara en del av tingsrätternas verksamhet.
1993/94:Ju406 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att betitla Högsta domstolens ordförande riksdrots.
1993/94:Ju407 av Carl-Johan Wilson och Bengt Rosén (fp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Domstolsverkets styrelse skall ombildas till en rådgivande nämnd
vari ingår representanter för domarkåren, kanslipersonalen och
Advokatsamfundet samt externa administrativa experter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
till Domstolsverkets generaldirektör bör överföras de
beslutsbefogenheter styrelsen har i dag.
1993/94:Ju408 av Carl-Johan Wilson och Bengt Rosén (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att representant för kanslipersonalen
skall ingå i domstolsväsendets tjänsteförslagsnämnd.
1993/94:Ju409 av Sven Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
inskrivningsverksamheten skall bibehållas inom tingsrätternas
verksamhet.
1993/94:Ju410 av Bo Forslund m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om överflyttning av registreringen av
företagshypotek till Patent- och registreringsverket.
1993/94:Ju411 av Per-Richard Molén och Birgit Henriksson (m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om domkretsindelningen för
Sollefteå tingsrätt.
1993/94:Ju412 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tingsrätterna,
4. att riksdagen beslutar att återinföra tidigare regler för
sammansättningen av Domstolsverkets styrelse,
5. att riksdagen beslutar återge de fackliga organisationerna
nomineringsrätt till ledamöter i Domstolsverkets styrelse,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Tjänsteförslagsnämnden för
domstolsväsendet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om delegering inom domstolarna till icke
juristpersonal,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hanteringen av ekobrottsmål i domstol.
1993/94:Ju413 av Ulla Orring m.fl. (fp, m, c, kds) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om domstolsväsendet i övre Norrland.
1993/94:Ju416 av Anders Svärd (c) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
ett bibehållande av de s.k. sidofunktionerna vid tingsrätterna.
1993/94:Ju418 av Sven-Olof Petersson och Agne Hansson (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett bibehållande av de s.k.
sidofunktionerna vid tingsrätterna.
1993/94:Ju419 av Birgit Henriksson (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att inskrivningsmyndigheterna även
fortsättningsvis ligger kvar i tingsrätterna.
1993/94:Ju420 av Birger Andersson (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om säkerhetssal på Riddarholmen i Stockholm.
1993/94:Ju704 av Bengt Rosén (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av en översyn av reglerna om anhållande och häktning.
1993/94:Ju706 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om legal bevisprövning.
1993/94:Ju709 av Bo Arvidson och Rune Rydén (m) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagstiftningen om
delgivning.
1993/94:Ju805 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjligheter till grupptalan i domstol,
1993/94:Ju809 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om renodling av domarrollen,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fortsatt delegering av arbetsuppgifter
inom domstolsväsendet.
1993/94:Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ungdomsdomstol,
52. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om frihetsberövande för den misstänktes
bästa,
55. att riksdagen till Domstolsverket för budgetåret 1994/95
anvisar 1 300 000 kr mindre än vad regeringen föreslagit eller
således 64 028 000 kr.
1993/94:Ju811 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
4. att riksdagen utöver vad regeringen föreslagit anvisar 10
miljoner kronor till domstolväsendet.
1993/94:A458 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att låta inskrivningsverksamheten ligga
kvar inom tingsrätterna.

Utskottet

Inledning
Domstolsväsendet har ett budgetsystem med treåriga
budgetramar. Med hänsyn till pågående reformarbete inom
domstolsväsendet, vilket berör såväl domstolarna som
Domstolsverket, har emellertid regeringen i regleringsbrevet för
domstolsväsendet för innevarande budgetår uttalat att det inte
har funnits skäl att göra en fördjupad budgetprövning för den
nya budgetperiod som skulle börja löpa budgetåret 1994/95. De
riktlinjer för verksamheten som gäller för den innevarande
perioden skall därför gälla även för budgetåren 1994/95 och
1995/96. Domstolsverket har under hösten 1993 avgivit en
förenklad anslagsframställning för budgeåret 1994/95.
Reformarbetet inom domstolsväsendet, som pågår sedan flera år,
syftar till att komma till rätta med den allt större
arbetsbelastningen och med tidvis tilltagande
personalförsörjningsproblem. Arbetet med reformerna har det
yttersta syftet att på olika sätt stärka domstolsväsendets
självständighet och effektivitet.
Här kan nämnas att Domstolsutredningen i slutet av år 1991
redovisade sitt uppdrag i betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna
inför 2000-talet. Betänkandet innehåller olika förslag om
arbetsfördelningen mellan domstolarna och den offentliga
förvaltningen och mellan de allmänna domstolarna och de allmänna
förvaltningsdomstolarna. Utredningen tar också upp frågor om
omprövning, överklagande och instansordning samt vissa
processrättsliga frågor. Betänkandet har remissbehandlats.
Ett par av Domstolsutredningens förslag har redan lett till
lagstiftning. Således antog riksdagen förra året ett
regeringsförslag om utvidgade regler om prövningstillstånd i
hovrätt (prop. 1992/93:216, JuU34, rskr. 373). I samma ärende
beslutades om en ändrad instansordning beträffande
utsökningsmålen. På riksdagens bord ligger nu även förslag till
införande av möjlighet till prövningstillstånd vid överklagande
till kammarrätt (prop. 1993/94:133). Övriga förslag bereds inom
Justitiedepartementet med siktet inställt på etappvisa reformer.
Ursprungligen var tanken att även frågan om domstolsväsendets
organisation skulle utredas av Domstolsutredningen (dir.
1989:56). Genom tilläggsdirektiv (dir. 1991:94) återkallade
emellertid regeringen utredningens uppdrag i den delen, och
domstolarnas organisation har i stället utretts inom
Justitiedepartementet. Förslag har redovisats i
departementspromemorian (1992:38) Domstolsväsendet, organisation
och administration i framtiden. Promemorian innefattar även
frågor om specialdomstolarnas och Domstolsverkets framtid. I den
senare frågan uttalas att det inte finns någonting som hindrar
att Domstolsverket på sikt avvecklas som centralmyndighet för
domstolsväsendet, om de förslag i promemorian beaktas som lagts
fram om ändrad domkretsindelning för tingsrätterna och
administrativt stöd från överrätterna till mindre underrätter.
Promemorian har remissbehandlats.
Justitieministern uttalade i sin anmälan till 1993 års
budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 3 s. 26), efter att ha
tagit del av remissyttrandena över förslaget att lägga ned
Domstolsverket, att verket bör bli kvar som centralmyndighet för
domstolsväsendet men att vissa verksamhetsmässiga och
organisatoriska förändringar borde ske. Utskottet återkommer
nedan till vad som därefter ägt rum i den frågan.
Regeringen har vidare tillsatt en särskild utredare som skall
behandla domstolarnas och domarnas ställning inför 2000-talet
(dir. 1993:47). Utredaren, som arbetar under namnet 1993 års
domarutredning (Ju 1993:6), skall i en första etapp kartlägga
behovet av att stärka domarnas ställning och lämna förslag på
inriktning av det fortsatta utredningsarbetet. Aktuella frågor i
sammanhanget är bl.a. utnämning av ordinarie domare, domarnas
rättsliga ställning, avlöning och arbetsuppgifter, nämndemännens
ställning och utseende av jurymän. Till utredningens uppgifter
hör även att behandla frågan om den interna beslutsprocessen i
administrativa frågor vid domstolarna. Resultatet av
utredningsuppdraget skall vara redovisat före utgången av juni
månad 1994.
Domstolsverket
Inledning
Domstolsverket är central förvaltningsmyndighet för de
allmänna domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna,
Bostadsdomstolen, arrende- och hyresnämnderna,
Försäkringsöverdomstolen, Rättshjälpsmyndigheten och de allmänna
advokatbyråerna. Domstolsverket har också bl.a. till uppgift att
på det allmännas vägnar föra talan mot beslut i
rättshjälpsfrågor.
Chef för Domstolsverket är en generaldirektör. Inom verket
finns en organisationsenhet, en ekonomienhet, en personalenhet
och en juridisk enhet. Dessutom finns ett sekretariat och en
personalansvarsnämnd.
Från anslaget till Domstolsverket betalas också kostnaderna
för verksamheten vid Notarienämnden och Tjänsteförslagsnämnden
för domstolsväsendet.
Riksdagen har under detta riksdagsår med anledning av en
proposition om ökad självförvaltning inom domstolsväsendet
beslutat att så mycket som möjligt av beslutsbefogenheter och
ansvar för de löpande arbetsuppgifterna skall decentraliseras
från Domstolsverket till domstolarna. Härigenom skall
domstolarna i ökad omfattning få svara för sin administration
och ta ett ökat ansvar för förvaltningen inom domstolsväsendet
(prop. 1993/94:17, JuU10, rskr. 98). Regeringen har nyligen gett
Domstolsverket ett uppdrag att utforma förslag till en sådan
organisation och ett sådant arbetssätt.
Domstolsverkets styrelse
De nuvarande principerna för ledning av statliga verk
bestämdes genom det s.k. verksledningsbeslutet år 1987 (prop.
1986/87:99, KU29, rskr. 226). Beslutet innebar att den
styrelseform som befanns passa bäst för de flesta statliga
myndigheter är den där verkschefen har huvudansvaret i de flesta
frågor och en styrelse har vissa begränsade beslutsbefogenheter.
Styrelsens befogenheter framgår av verksförordningen
(1987:1100). Domstolsverket styrs på detta traditionella sätt
med en generaldirektör och en styrelse som har både rådgivande
och beslutande funktioner.
Som framgår ovan har riksdagen under innevarande riksdagsår
behandlat en proposition (prop. 1993/94:17) om ökad
självförvaltning m.m. inom domstolsväsendet. I syfte att
förstärka domstolarnas självständighet föreslog regeringen bl.a.
ändrad sammansättning av och ändrade arbetsformer för styrelsen
för Domstolsverket samt ändringar i sättet att i övrigt leda
myndigheten.
Förslaget innebar bl.a. att Domstolsverket skulle få en
annorlunda ledningsform på så sätt att myndigheten skulle ledas
av en styrelse bestående främst av personer som hämtats från
domstolsväsendet. Vid tiden för förslaget bestod styrelsen av
generaldirektören, två riksdagsledamöter, två domare, en advokat
samt ledamöter som förordnats efter nominering av fackliga
organisationer.
I riksdagen väcktes motioner med yrkande om avslag på
propositionen. I motionerna framfördes bl.a. att inga sakliga
skäl fanns för ändring av sättet att leda Domstolsverket och
sammansättningen av dess styrelse.
Utskottet (1993/94:JuU10) såg positivt på regeringens förslag
rörande sammansättningen av Domstolsverkets styrelse, och delade
regeringens uppfattning att domstolarnas inflytande över
ledningen av verket måste förstärkas som ett led i
domstolsväsendets ökade självförvaltning. Utskottet ansåg i
likhet med regeringen att myndigheten bör ledas av en styrelse
som är sammansatt av personer huvudsakligen hämtade från
dosmtolarna. Utskottet delade också regeringens uppfattning i
fråga om de fackliga representanterna i styrelsen. Utskottet
ansåg att den medborgerliga insynen och kontrollen av
förvaltningsverksamheten är väl tillgodosedd på många olika
sätt, och att den obestridliga kompetens som finns inom fackliga
kretsar kan tas till vara genom rådgivande organ eller
referensgrupper i ledningen av verksamheten utan att de fackliga
intressena för den skull skall vara representerade i styrelsen.
Utskottet ansåg sålunda i likhet med regeringen att behovet av
fackligt inflytande i Domstolsverkets styrelse var mindre
framträdande och att fackliga representanter därför inte borde
ingå i denna. Utskottet avstyrkte bifall till motionerna i
aktuella delar.
När det gäller de ändrade arbetsformerna för styrelsen för
Domstolsverket och ändringar i sättet att i övrigt leda
myndigheten var utskottet dock kritiskt. Utskottet delade den
uppfattning som framförts i motionerna i fråga om otillräckliga
sakskäl och behov av ytterligare beredning. Enligt utskottets
uppfattning besatt förslaget i dessa delar inte sådan saklig
bärkraft att de borde ligga till grund för förändrade
arbetsformer och ändringar i sättet att leda myndigheten.
Utskottet tillstyrkte bifall till motionerna och var således
inte berett att tillstyrka regeringens förslag. I sammanhanget
konstaterade utskottet att 1993 års domarutredning utreder
domstolarnas och domarnas ställning inför 2000-talet. Resultatet
av denna utredning borde avvaktas innan ytterligare
genomgripande förändringar beslutas.
Regeringen har i beslut den 22 december 1993 förordnat
ledamöterna i Domstolsverkets nya styrelse. Förordnandena gäller
till och med den 31 december 1996. I styrelsen ingår sju domare,
en professor, en landshövding och generaldirektören för
Domstolsverket.
I två motioner tas upp frågan om Domstolsverkets styrelse. I
motion Ju407 (fp) begärs att styrelsen ombildas till en
rådgivande nämnd vari ingår representanter för domarkåren,
kanslipersonalen, Advokatsamfundet samt externa administrativa
experter. I motionen förespråkas också att styrelsens nuvarande
beslutsbefogenheter överförs till generaldirektören. I motion
Ju412 (s) begärs att tidigare principer för styrelsens
sammansättning återinförs och att fackliga organisationer skall
ha nomineringsrätt.
Utskottet saknar anledning att frångå sitt nyligen gjorda
ställningstagande i fråga om sammansättningen av Domstolsverkets
styrelse. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju407 och
Ju412 i nu behandlade delar.
Inte heller är utskottet berett att förorda att de
beslutsbefogenheter som styrelsen har enligt verksförordningen
skall överföras till generaldirektören. Utskottet avstyrker
bifall till motion Ju407 i nu berörd del.
Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet
Tjänsteförslagsnämndens verksamhet regleras i förordningen
(1988:318) med instruktion för tjänsteförslagsnämnden för
domstolsväsendet. Nämnden har som huvuduppgift att efter
beredning avge förslag till regeringen i fråga om tillsättning
av vissa ordinarie domaretjänster.
I den ovannämnda propositionen om ökad självförvaltning inom
domstolsväsendet föreslogs bl.a. ändringar av
Tjänsteförslagsnämndens sammansättning. Nämnden bestod då av tio
ledamöter utsedda av regeringen. Två av ledamöterna utsågs efter
förslag av dåvarande Jurist- och samhällsvetareförbundet
respektive TCO. Förslaget i propositionen innebar bl.a. att de
fackliga representanterna inte längre skulle ingå i nämnden.
I två motioner begärdes avslag på propositionen i denna del.
Utskottet (1993/94:JuU10) ställde sig positivt till
regeringens förslag rörande sammansättningen av
Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet. Enligt utskottet
borde det fackliga inflytandet för förslagsprocessen i stället
tillgodoses inom ramen för den arbetsrättsliga
medbestämmandelagstiftningen. Utskottet delade därför
regeringens uppfattning att de två rent fackliga
representanterna i nämnden borde utgå. Utskottet avstyrkte
bifall till motionerna i denna del.
I motionerna Ju408 (fp) och Ju412 (s) förespråkas nu att en
representant för kanslipersonalen skall ingå i
Tjänsteförslagsnämndens sammansättning.
Utskottet saknar anledning att frångå sitt nyligen gjorda
ställningstagande i fråga om sammansättningen av
Tjänsteförslagsnämnden och avstyrker bifall till motionerna i nu
behandlade delar.
Medelstilldelningen
Regeringen har föreslagit att riksdagen anvisar ett ramanslag
på 65 328 000 kr till Domstolsverket.
I motion Ju810 (nyd) föreslås att Domstolsverket åläggs ett
produktivitets- och effektivitetskrav på 2 % och att anslaget
därför bör minskas med 1,3 miljoner kronor.
Regeringen har nyligen gett Domstolsverket i uppdrag att
utforma förslag till organisation och arbetssätt med anledning
av riksdagens ovannämnda beslut att så mycket som möjligt av
beslutsbefogenheter och ansvar för de löpande arbetsuppgifterna
decentraliseras till domstolarna. En effekt av en ny
organisation och nya arbetsformer för verket torde, enligt
budgetpropostionen, bli att vissa resurser som i dag tillkommer
Domstolsverket redan från och med nästa budgetår måste föras
över till domstolarna. Regeringen avser att återkomma till
riksdagen i denna fråga under år 1994.
Utskottet godtar regeringens förslag till medelsberäkning och
avstyrker bifall till motion Ju810 i nu berörd del.
Domstolarna m.m.
Inledning
Anslaget till Domstolarna m.m. omfattar anslagen till de
allmänna domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna,
Försäkringsöverdomstolen samt hyresnämnderna, arrendenämnderna
och Bostadsdomstolen. Från anslaget betalas även kostnaderna för
de kansligöromål för Statens ansvarsnämnd som fullgörs av Svea
hovrätt.
Den 1 juli 1992 genomfördes slutligt den nya instansordningen
för rättskipningen i socialförsäkringsmål varvid
försäkringsrätternas verksamhet helt upphörde.
Försäkringsrätternas återstående mål överlämnades då till
kammarrätterna. Numera gäller beträffande
socialförsäkringsmål att beslut av allmän försäkringskassa
överklagas till länsrätt, därefter till kammarrätt och, som
sista instans, Försäkringsöverdomstolen. Denna domstol
överprövar också vissa beslut av Arbetsmarknadsstyrelsen.
Försäkringsöverdomstolen skall, enligt beslut av riksdagen,
läggas ned den 1 juli 1995 och dess uppgift att vara
prejudikatinstans i socialförsäkringsmålen skall då övertas av
Regeringsrätten (prop. 1992/93:215, JuU33, rskr. 372).
I samband med att försäkringsrätterna avskaffades byggdes
kammarrätterna ut (prop. 1990/91:80, JuU18, rksr. 216).
Verksamheten vid kammarrätten i Sundsvall förstärktes med två
avdelningar, som förlades till Umeå och organiserades som en
filial till kammarrätten.
Vid behandlingen av förra årets budgetproposition (prop.
1992/93:100, bil. 3, JuU24, rskr. 289) ställde sig riksdagen
bakom nya principer för instansordningen i förvaltningsmål.
Dessa principer innebär bl.a. att tyngdpunkten i
förvaltningsrättskipningen i framtiden kommer att förskjutas
till länsrätterna -- än så länge är kammarrätterna första
instans i många måltyper. För att göra övergången vid
kammarrätterna så smidig som möjligt har regeringen i
regleringsbrevet för budgetåret 1993/94 beslutat att göra om en
avdelning på varje kammarrätt till en extra avdelning. Detta
gäller bl.a. en av avdelningarna i Umeå.
I motion Ju413 (fp, m, c, kds) förespråkas att
kammarrättsfilialen i Umeå skall finnas kvar med sina två
avdelningar. Enligt motionärerna är det uppenbart att en
avdelning inte räcker för en fungerande verksamhet. Vidare
anförs att filialen även av regionalpolitiska skäl bör få finnas
kvar.
Den nyssnämnda tyngdpunktsförskjutningen får förväntas medföra
en minskning av arbetsbelastningen i kammarrätterna. Vilken
betydelse detta skall få för kammarrättsorganisationen är ännu
för tidigt att uttala sig om. Frågan bereds för närvarande av
Justitiedepartementet. Enligt utskottets uppfattning saknas det
således för närvarande anledning för ett riksdagsuttalande i
frågan. Utskottet avstyrker bifall till motionen.
I motion Ju411 (m) förespråkas att domkretsen för Sollefteå
tingsrätt, som i dag omfattar Sollefteå kommun, utökas med bl.a.
Ragunda kommun.
Av 1 kap. 1 § rättegångsbalken framgår att domsaga är
tingsrättens domkrets, och att regeringen förordnar om
indelningen i domsagor.
Enligt vad utskottet inhämtat har frågan om Sollefteå
tingsrätts domkrets uppmärksammats i regeringskansliet genom en
skrift från personalen vid tingsrätten.
Det saknas anledning för riksdagen att göra något uttalande
med anledning av motionen. Utskottet vill dock i sammanhanget
erinra om att utskottet så sent som förra året behandlade några
motionsyrkanden som gick ut på att de minsta tingsrätterna inte
skulle läggas ned. Utskottet noterade då att den slutsats som
kunde dras av befintliga uppgifter var att några avgörande
invändningar inte kunde riktas mot den nuvarande organisationen
(1992/93:JuU24 s. 4 f).
Arbetsläget m.m.
Beträffande arbetsläget i domstolarna under år 1993 kan
följande nämnas.
I tingsrätterna ökade antalet inkomna tvistemål med 30 %, och
antalet brottmål ökade med 1 %. Antalet avgjorda tvistemål ökade
med 25 % medan antalet avgjorda brottmål var oförändrat.
Målbalansen för tvistemål ökade med 13 %, och målbalansen för
brottmål var oförändrad. I dessa beräkningar ingår inte
gemensamma ansökningar och notariemål. I faktiska tal har
antalet inkomna tvistemål till tingsrätterna ökat med nästan
19 000 mål. Av denna ökning har mer än 17 000 mål börjat som
betalningsföreläggande eller lagsökning. Till tingsrätterna
inkom under 1993 mer än 44 000 mål som börjat hos
kronofogdemyndighet som betalningsföreläggande och som antingen
har hänskjutits till rättegång eller har blivit föremål för
återvinning vid tingsrätt.
I tingsrätternas övriga verksamhet ökade antalet inkomna
domstolsärenden med 3 %. Antalet inkomna konkurser minskade
med 13 % och antalet inkomna ärenden till
inskrivningsmyndigheterna minskade med 2 %.
I hovrätterna ökade antalet inkomna mål med 6 %. Antalet
avgjorda mål ökade med 20 %, och målbalansen minskade med 9 %.
Antalet inkomna mål till Högsta domstolen ökade med 15 %, och
antalet avgjorda mål ökade med 15 %. Målbalansen ökade med 2 %.
I länsrätterna ökade antalet inkomna mål med nästan 14 %, och
antalet avgjorda mål minskade med nästan 4 %. Antalet
balanserade mål minskade med 13 %. Under de senaste åren har
länsrätternas målstruktur avsevärt förändrats. De tidigare
dominerande skattemålen utgjorde under 1993 endast 13 % av
antalet inkomna mål. Motsvarande siffra år 1991 var 43 %. Numera
är det i stället främst s.k. sociala mål och körkortsmål som
inkommer till länsrätterna. Fortfarande är det emellertid
skattemålen som dominerar antalet balanserade mål.
Antalet inkomna skattemål minskade med 13 %, och antalet
avgjorda skattemål minskade med 38 %. Balansen, som uppgår till
ca 44 000 mål, minskade med 28 %.
Fastighetstaxeringsmålen ökade kraftigt (160 %) till följd av
cykelvariationerna på området, och antalet avgjorda mål minskade
med 9 %. Balansen minskade med 13 %. Under år 1994 beräknas få
fastighetstaxeringsmål komma in.
Antalet inkomna körkortsmål minskade med 6 %, och antalet
avgjorda körkortsmål minskade med 7 %. Balansen minskade med
13 %. På riksdagens bord ligger nu en proposition med förslag
om att den första prövningen av körkortsingripanden skall
flyttas över till länsstyrelserna (prop. 1993/94:133). Ändringen
föreslås träda i kraft den 1 oktober 1994.
Antalet inkomna socialförsäkringsmål ökade med 26 %, och
antalet avgjorda sådana mål ökade med 68 %. Balansen ökade med
47 %. Enligt uppgift från Domstolsverket finns det inget som
tyder på en minskning under år 1994 av antalet överklagade
socialförsäkringsärenden till länsrätt.
Den 1 januari 1992 tillfördes länsrätterna en ny målgrupp
genom den nya psykiatrilagstiftningen. Under det första året
inkom 12 222 sådana mål. Under 1993 minskade antalet inkomna
psykiatrimål med 8 %, och antalet avgjorda mål minskade med 5 %.
Av länsrätternas 11 323 avgjorda psykiatrimål avgjordes 80 %
efter muntlig förhandling.
Tillströmningen av mål enligt socialtjänstlagen ökade med 57 %
vilket medförde att antalet inkomna s.k. Ö-mål ökade med 49 %,
och antalet avjorda mål ökade med 62 %. Länsrätternas balans av
Ö-mål ökade med 17 %.
Antalet inkomna mål till kammarrätterna ökade med 13 %.
Samtidigt skedde en förhållandevis stor ökning av antalet
avgjorda mål (20 %) vilket medförde att balansen minskade med 6
%. Ökningen av antalet inkomna mål beror till stor del på
ökningen av mål enligt socialtjänstlagen och
socialförsäkringsmål. Dessutom ökade studiestödsmålen som
anhängiggörs vid kammarrätten i Sundsvall. Målbalansens
åldersstruktur har förbättrats vid kammarrätterna. Andelen mål
som är äldre än tolv månader har minskat från 42 % till 31 %.
Förändringen beror framför allt på att de socialförsäkringsmål
som övertogs från försäkringsrätterna numera har avgjorts.
Antalet inkomna mål till Regeringsrätten ökade med 8 %, och
antalet avgjorda mål ökade med 15 %. Målbalansen är emellertid i
stort sett oförändrad.
Antalet inkomna mål till Försäkringsöverdomstolen minskade med
21 % medan antalet avgjorda mål ökade med 5 %. Målbalansen
minskade med 16 %. Minskningen av antalet inkomna mål beror
främst på att det vid Försäkringsöverdomstolen sedan den 1 juli
1993 införts krav på prövningstillstånd vad gäller mål som
fr.o.m. den tidpunkten överklagas från kammarrätterna.
Som framgår ovan är arbetsläget vid de allmänna domstolarna
ansträngt. Detta beror främst på en stadigt ökande
måltillströmning, under det senaste året framfört allt på
tvistemålens område. För tingsrätternas del kan, som framgår av
budgetpropositionen, konstateras att arbetsbelastningen på varje
domare har ökat år från år. Sett till antalet inkommande
brottmål och tvistemål har arbetsbördan per domare utvecklats så
att år 1990 var antalet mål som varje domare skulle handlägga
205 stycken, år 1991 ökade antalet till 217 stycken, år 1992
till 250 mål och år 1993 slutligen till 272 mål.
För hovrätternas del kan utläsas en oavbrutet ökande
tillströmning av alla typer av mål. Av statistiken kan dock
också utläsas att hovrätterna ökat målavverkningen och
följaktligen minskat balansen med 9 %. Utsikterna för år 1994
är dock bekymmersam och hovrätterna kan förväntas få del av den
stora ökningen av antalet tvistemål till tingsrätterna.
Vad gäller de allmänna förvaltninsdomstolarna kan för
länsrätternas del noteras att balanserade mål nu uppgår till ca
94 000 varav cirka hälften är färdiga för avgörande. Förra året
utgjordes cirka en tredjedel av målbalansen av sådana mål. I
budgetpropositionen anges att denna utveckling är oroande
eftersom den tyder på att länsrätterna har svårt att hinna med
att avgöra annat än de rena förtursmålen.
Även arbetssituationen för kammarrätterna ger anledning till
oro. Även om balansen minskat något så uppgår den i faktiska tal
till 22 631 mål.
Utskottet kan konstatera att särskilt arbetsläget vid de
allmänna domstolarna ger anledning till oro. Inte heller
förhållandena vid de allmänna förvaltningsdomstolarna är
oproblematiska. Det är således av stor vikt att arbetet med att
renodla arbetet vid domstolarna fortsätter. Utskottet noterar i
sammanhanget att en renodling av verksamheten knappast medför
någon lättnad i arbetsbördan om borttagandet av en viss
ärendegrupp leder till att motsvarande resurser förs bort från
domstolarna. Det sagda innebär naturligtvis inte att utskottet
nu skulle ifrågasätta det pågående arbetet. Tvärtom är det
viktigt att arbetet med att på olika sätt effektivisera och
rationalisera domstolsarbetet fortsätter med oförminskad kraft
inom de gränser som kraven på rättssäkerhet sätter. Utskottet
måste dock också konstatera att situationen inte kan bemästras
enbart genom sådana åtgärder. Det krävs också andra åtgärder som
t.ex. införandet av prövningstillstånd till hovrätterna (prop.
1992/93:216, JuU34, rskr. 373) och kammarrätterna (prop.
1993/94:133). Till frågan om resurstillskott återkommer
utskottet nedan.
Medelstilldelningen
Regeringen föreslår ett ramanslag på 2 533 888 000 kr för
Domstolarna m.m. för budgetåret 1994/95.
I motion Ju811 (s) hemställs att ytterligare 10 miljoner
kronor anvisas för vidareutbildning av domare och förstärkning
av resurserna för domstolsprövningen av mål om ekonomisk
brottslighet.
I regeringens förslag ingår en tillfällig förstärkning på 29
miljoner kronor för det ansträngda arbetsläget och en
kompensation på 21 miljoner kronor för den ökade
måltillströmning som kan väntas i anledning av den ändrade
lagstiftningen om rattfylleri (17 miljoner kronor; 1993/94:44,
JuU11, rskr. 78) och införandet av ett skuldsaneringsinstitut (4
miljoner kronor; prop. 1993/94:123). Vidare ingår 9,6 miljoner
kronor för reformer som innebär bl.a. att de allmänna
förvaltningsdomstolarna kommer att tillföras ett stort antal nya
mål för överprövning. Samtidigt förs drygt 17 miljoner kronor
enligt regeringens förslag bort från anslaget till
länsstyrelserna som en följd av de aviserade förändringarna
beträffande beslut om körkortsingripande m.m. (se prop.
1993/94:133).
Utskottet vill för sin del börja med att understryka att
arbetsläget i domstolarna är sådant att det ger anledning till
allvarlig oro. Utskottet ser därför med tillfredsställelse att
den tillfälliga förstärkningen på 29 miljoner kronor som
tillförts domstolarna förra och innevarande budgetår föreslås
utgå även för budgetåret 1994/95. Det statsfinansiella läget
medger härutöver inte anslagsökningar. Det finns som anförs i
budgetpropositionen även andra skäl att dröja något innan den
frågan tas upp. Det pågående förändringsarbetet inom
domstolsväsendet bör enligt utskottets mening om inte slutföras
så i vart fall avancera ytterligare innan någon mer betydande
resursförstärkning övervägs.
Sammanfattningsvis kan utskottet alltså i stort godta
regeringens förslag till medelsanvisning. Utskottet anser dock i
likhet med vad som framförs i motion Ju811 att domstolarna bör
erhålla ytterligare en resursförstärkning på 10 miljoner kronor
för budgetåret 1994/95. Härigenom skapas resurser för den ökade
måltillströmning som kan förväntas bli ett resultat av de ökade
resurser som tilldelats både åklagarväsendet och polisväsendet
för kampen mot ekonomisk brottslighet. Resurstillskottet bör
användas för vidareutbildning av domare och för en förstärkning
av resurserna för domstolsprövning av mål om ekonomisk
brottslighet. I sammanhanget vill utskottet peka på att
riksdagens revisorer i sin nyligen presenterade revisionsrapport
(1993/94:6) om samhällets åtgärder mot ekonomisk brottslighet
vid sin granskning funnit en del indikationer på att det finns
behov av ökad ekonomisk kompetens inom domarkåren. Frågan anses
betydelsefull och bör enligt revisorerna ägnas ökad
uppmärksamhet. Revisionsrapporten remissbehandlas för
närvarande.
När det gäller nya resurser för ett skuldsaneringsinstitut
utgår utskottet från att nämnda medel inte får disponeras av
domstolarna om regeringsförslaget härom inte antas av riksdagen.
Likaså utgår utskottet från att de 17,1 miljoner kronor som
föreslås överförda till anslaget B 1. Länsstyrelserna under
trettonde huvudtiteln återförs till domstolarna om överflyttning
av vissa ärendetyper, t.ex. beträffande körkortsingripanden,
från länsrätt till länsstyrelse (se prop. 1993/94:133) inte
antas av riksdagen.
Renodling av domarrollen m.m.
I motion Ju412 (s) förespråkas en ökad delegering av
arbetsuppgifter till kanslipersonal vid domstol, och i motionen
Ju809 (s) begärs ett tillkännagivande om att renodling av
dommarrollen bör leda till ökad effektivitet inom domstolarna. I
sistnämnda motion begärs att regeringen snarast genomför
författningsändringar som leder till ökad delegering.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen tidigare behandlat
frågor om delegering till kanslipersonal vid domstolarna (se
t.ex. utskottets betänkanden JuU 1987/88:9, 1989/90:JuU24 s. 4,
1990/91:JuU16 s. 5, 1991/92:JuU20 s. 6 och 1992/93:JuU32).
Utskottet har då bl.a. strukit under det värdefulla i tanken
om renodling av domarrollen och om delegering till kvalificerade
domstolsbiträden. Utskottet har anfört att omsatt i praktiken
medför en sådan ordning vinster såväl för domarna som för övrig
personal genom att domarna får större möjligheter att
koncentrera sig på sådana arbetsuppgifter som kräver särskild
juridisk kompetens, samtidigt som den administrativa personalen
får självständiga arbetsuppgifter som är ägnade att göra arbetet
mer intressant och därmed öka arbetstillfredsställelsen.
Regeringen lade förra året fram en proposition i vilken
föreslogs ändringar i rättegångsbalken och i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar för att klargöra i vilken
omfattning olika uppgifter som avser beredning av mål i
tingsrätt, hovrätt, länsrätt och kammarrätt får utföras av
kanslipersonal vid domstolen (prop. 1992/93:213).
Utskottet, som vidhöll sin tidigare uttalade inställning,
instämde för sin del i regeringens uppfattning att det i lag
borde dras upp riktlinjer för i vilken utsträckning olika
arbetsuppgifter vid tingsrätt, hovrätt, länsrätt och kammarrätt
får utföras av andra än lagfarna domare. I sammanhanget
underströk utskottet att en självklar förutsättning för
delegering av arbetsuppgifter till kanslipersonal är att
domstolarnas dömande och rättsvårdande verksamhet behålls på
hittillsvarande kvalitativt höga nivå; delegering kunde således
inte komma i fråga om den medför försämrad rättssäkerhet. Genom
de betydande inskränkningar av delegeringsmöjligheten som
ställdes upp i lagförslagen var rättssäkerhetskraven enligt
utskottets mening tillgodosedda. I ärendet inhämtade utskottet
att det inom Justitiedepartementet förbereddes nya förordningar
med instruktioner för domstolarna som avsågs träda i kraft den 1
juli 1993 samtidigt med de föreslagna lagändringarna. Utskottet
utgick från att det fortsatta arbetet med delegeringsfrågorna
kraftfullt skulle bedrivas inom regeringskansliet i enlighet med
de riktlinjer som dragits upp i ärendet. Utskottet tillstyrkte
bifall till propositionen och riksdagen följde utskottet (JuU32,
rskr. 371).
Genom de företagna ändringarna i rättegångsbalken och lagen om
allmänna förvaltningsdomstolar ges regeringen således sedan den
1 juli 1993 en uttrycklig befogenhet att bestämma att sådana
uppgifter som avser beredning av mål får utföras av annan än
domare, t.ex. kanslipersonal. För hovrätternas del har
lagändringen följts upp med en ändring i hovrättsinstruktionen
(1993:648), som ger möjlighet att delegera vissa beslut under
beredningen till fiskaler, fiskalsaspiranter och
domstolsbiträde.
För övriga domstolars del har inte någon sådan uppföljning
skett, och regeringen har i budgetpropositionen (s. 29) bedömt
att det inte är lämpligt att just nu gå vidare med några
författningsändringar som berör arbetsformerna vid dessa
domstolar. Skälet härför anges vara att situationen här delvis
är en annan i och med att det pågår ett omfattande reformarbete
till följd av Domstolsutredningens förslag, som kan få
förhållandevis stor betydelse för arbetsformerna. Vidare
hänvisas till att 1993 års domarutredning på ett genomgripande
sätt tar upp frågor som berör arbetsformerna i dessa domstolar.
Härtill kommer, anges det, att det i Domstolsverket pågår arbete
med att utveckla ett modernt målhanteringssystem (MÅHS) för
länsrätt och tingsrätt. Införandet av detta system kommer att
nödvändiggöra en översyn av domstolarnas arbetsformer.
Utskottet konstaterar att hithörande frågor i det rådande
beredningsläget inte bör föranleda något uttalande av riksdagen.
Utskottet avstyrker bifall till de nu berörda yrkandena i
motionerna Ju412 och Ju809.
Inskrivningsväsendet m.m.
I ett flertal motioner förespråkas att inskrivningsväsendet
inte skall skiljas från tingsrätterna. Det gäller motionerna
Ju401 (kds), Ju404 (s), Ju405 (s), Ju409 (s), Ju412 (s), Ju416
(c), Ju418 (c), Ju419 (m) och A458 (fp). I motionerna anförs
bl.a. att inskrivningsmyndigheternas verksamhet är väl
fungerande och att dess skiljande från tingsrätterna skulle
kunna innebära att ett antal tingsrätter i glesbygden läggs ned
på grund av bristande administrativ bärkraft. Här framförs också
att notarieutbildningen skulle komma att bli lidande genom en
sådan reform.
Inskrivningsväsendet har av ålder varit knutet till
domstolarna. Sedan den 1 januari 1972 gäller att
inskrivningsärenden handläggs av de till tingsrätterna knutna
inskrivningsmyndigheterna. Var och en av dessa myndigheter
förestås av en av tingsrättens domare, som i denna egenskap
kallas inskrivningsdomare. Personalen vid
inskrivningsmyndigheten är anställd vid tingsrätten.
Inför genomförandet av den reform av fastighetsrätten och
organisationen av inskrivningsväsendet som trädde i kraft den 1
januari 1972 diskuterades om en organisation vid sidan av
domstolsväsendet kunde få hand om inskrivningsväsendet.
Departementschefen ansåg emellertid att inskrivningsväsendet
också i fortsättningen borde vara knutet till domstolarna på i
princip samma sätt som dittills. Han anförde härvid bl.a.
följande (prop. 1970:20 del B 1, s. 494 f).
För inskrivningsväsendets anknytning till domstolarna talar
starka skäl. Sålunda är bl.a. inskrivningsmyndighetens prövning
i viss mening av dömande karaktär. Prövningen är i många fall
visserligen av mycket enkel beskaffenhet. Inte sällan rymmer
prövningen emellertid problem som kräver ingående kunskap om de
civilrättsliga reglerna. Även om man kan tänka sig att i större
utsträckning än hittills lägga en stor del av
inskrivningsdomarens nuvarande uppgifter på erfaren personal,
som ej har juridisk utbildning på det akademiska planet, kommer
det alltid att finnas ett antal ärenden, där behov av personal
med mera djupgående juridiska insikter gör sig gällande.
Anknytningen till domstolarna garanterar att sådan personal
alltid står till förfogande. Detta är av betydelse såväl från
rättssäkerhets- som servicesynpunkt.
Systemet med ett inskrivningsväsende knutet till domstolarna
har också en annan väsentlig fördel. Jag syftar här på det värde
som ligger i utbildningsmomentet. Tingsmeriteringen, som i
ganska stor utsträckning ägnas åt inskrivningsväsendet, utgör
enligt allmän uppfattning ett värdefullt led i
domarutbildningen. Också för dem som inte i fortsättningen ägnar
sig åt domaryrket blir erfarenheten av inskrivningsväsendet
under tingsmeriteringen ofta av stort värde.
Domstolsutredningen diskuterar i sitt betänkande (SOU
1991:106) Domstolarna inför 2000-talet inskrivningsväsendets
framtida hemvist. I enlighet med sina direktiv lämnar
utredningen inga förslag men uttalar att det fortsatta arbetet
med inskrivningsväsendets utveckling enligt dess mening bör
bedrivas från utgångspunkten att inskrivningsväsendet på sikt
bör skiljas från domstolsväsendet.
Av remissvaren (Ds 1993:5 del A) över Domstolsutredningens
betänkande framgår att en stor majoritet av de instanser som
yttrat sig i denna del anser -- tvärtemot utredningens
ställningstagande -- att det fortsatta arbetet med
inskrivningsväsendets utveckling inte bör utgå ifrån att det
skall skiljas från domstolsväsendet.
Lantmäteri- och inskrivningsutredningen (dir. 1993:11) har i
sitt principbetänkande (SOU 1993:99) Kart- och
fastighetsverksamhet i myndighet och bolag bl.a. föreslagit att
inskrivningsverksamheten bör föras från domstolarna till
fastighetsområdet. Förslaget innebär att närmare 300
myndigheter, däribland inskrivningsmyndigheterna, förs samman
till ett kart- och fastighetsverk och 24 regionala myndigheter
för kartor och fastigheter. Den nya organisationen föreslås
träda i kraft den 1 juli 1995. Betänkandet har remissbehandlats
och regeringen har nyligen i proposition 1993/94:214 redovisat
sitt ställningstagande till utredarens förslag.
Regeringen anför i propositionen (1993/94:214 s. 22 f) att
inskrivningsverksamheten på sikt bör föras samman med
fastighetsbildningen och fastighetsregistreringen. Något förslag
om ändrad organisation läggs dock inte fram nu. Som skäl för sin
bedömning anför regeringen bl.a. att inskrivningsmyndigheternas
verksamhet utgör en grundförutsättning för ett fungerande
kreditväsende inom flera sektorer av samhället, och att de
fungerar på ett bra sätt. Övervägande skäl talar därför för att
inte nu besluta om ett överförande av inskrivningsverksamheten
från tingsrätterna till de lokala lantmäterimyndigheterna. Bl.a.
bör, anförs det, pågående arbeten med förändringar, t.ex. på
panträttsområdet, först ha kommit längre, och först då erhålls
en tydligare bild av myndigheternas framtida arbetssituation. I
princip, anförs det, ligger emellertid regeringens grundsyn
fast, nämligen att domstolarnas uppgifter så långt som möjligt
bör renodlas till dömande verksamhet. Vid ett framtida
avskiljande av inskrivningsverksamheten bör det, anförs det, i
enlighet också med bedömningen i många remissyttranden, vara
naturligt att föra samman den med övrig här berörd
fastighetsverksamhet. Detta skulle bl.a. innebära möjligheter
att även vid en fortsatt rationalisering av verksamheten med
inskrivning och panthantering kunna bibehålla en lokal
förankring av verksamheten. Regeringen avser att uppmärksamt
följa organisationsfrågan.
Utskottet anser för sin del att de skäl för
inskrivningsmyndigheternas knytande till domstolarna som
anfördes år 1972 i princip alltjämt har bärighet. Till detta
kommer att utskottet delar den uppfattning som framförts i
motionerna om att den föreslagna reformen skulle kunna få
konsekvenser för de små tingsrätternas bärkraft. Utskottet vill
i sammanhanget nämna att utskottet tidigare (JuU 1973:44, JuU
1974:9, JuU 1978/79:26, JuU 1985/86:28, JuU 1986/87:25 och
1992/93:JuU24 s. 4--5) har understrukit vikten av domstolarnas
lokala förankring. Utskottet har också betonat vikten av att
hänsyn tas till skäl av sysselsättnings- och regionalpolitisk
natur. Utskottet har alltjämt samma uppfattning. Med hänsyn till
beredningsläget bör motionerna inte föranleda något ytterligare
uttalande av riksdagen. Utskottet avstyrker motionerna Ju401,
Ju404, Ju405, Ju409, Ju412, Ju416, Ju418, Ju419 och A458 i nu
berört hänseende.
I motionerna Ju403 (m) och Ju410 (s) föreslås att
inregistreringen av företagsinteckning flyttas från Malmö
tingsrätt till Patent- och registreringsverket.
Den som idkar näring kan använda den egendom som ingår i
näringsverksamheten som kreditsäkerhet. Regler om detta finns i
lagen (1984:649) om företagshypotek. En näringsidkare som vill
upplåta ett företagshypotek har rätt att få inskrivning i sin
näringsverksamhet av ett visst penningbelopp
(företagsinteckning). En företagsinteckning innebär alltså en
inskrivning av ett visst penningbelopp på en näringsidkares
upplägg i företagsinteckningsregistret. Handläggningen sker vid
en för hela landet central inskrivningsmyndighet som är knuten
till Malmö tingsrätt på samma sätt som inskrivningsmyndigheterna
enligt jordabalken är knutna till tingsrätterna. En av domarna
vid tingsrätten är chef för inskrivningsmyndigheten. Under år
1993 handlade inskrivningsmyndigheten totalt ca 145 000 ärenden.
Tidigare skedde handläggningen vid en inskrivningsmyndighet i
varje län. Den centrala inskrivningsmyndigheten inrättades år
1986 i samband med att den nya lagen om företagshypotek trädde i
kraft, och i lagstiftningsärendet anförde regeringen att
centralmyndigheten skulle förläggas till Malmö tingsrätt (prop.
1983/84:128).
I lokaliseringsfrågan inkom till riksdagen i det ärendet
yttranden från Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Patent-
och registreringsverket. I yttrandena föreslogs att
centralmyndigheten skulle bli förlagd till Patent- och
registreringsverkets bolagsbyrå i Sundsvall.
Lagutskottet fann för sin del inte skäl föreligga att frångå
regeringens beslut om att förlägga verksamheten till Malmö.
Utskottet tillade att förslaget till en ny lag om
företagshypotek var en angelägen reform. Om lokaliseringsfrågan
skulle börja utredas på nytt för en eventuell förläggning till
en myndighet utanför domstolsväsendet var det uppenbart att
ikraftträdandet av reformen skulle behöva skjutas ytterligare på
framtiden och att kostnaderna skulle öka ytterligare. Utskottet
avstyrkte bifall till i ärendet väckta motioner om annan
lokalisering. Vad utskottet anfört om lokaliseringen till Malmö
gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (LU
1983/84:36, rskr. 413).
I departementspromemorian (Ds 1989:2) Domstolarna i framtiden
-- en idéskiss sägs att det är tänkbart att flytta över
huvudmannaskapet för den aktuella inskrivningsverksamheten till
Patent- och registreringsverket.
I ärendet har utskottet inhämtat att Patent- och
registreringsverket alltjämt har uppfattningen att inskrivning
av företagsinteckning bör förläggas dit. Detta framgår också av
verkets remissyttrande (Ds 1993:5 s. 442) över
Domstolsutredningens ovannämnda betänkande.
Utskottet är för närvarande inte berett att tillstyrka en
förändring när det gäller den centrala inskrivningsmyndighetens
lokalisering. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju403
och Ju410.
Ungdomsdomstol
I motion Ju810 (nyd) föreslås en försöksverksamhet med en
särskild ungdomsdomstol där ungdomar tjänstgör som domare,
åklagare och försvarare i ungdomsmål.
Utskottet behandlade i höstas en liknande motion där det
föreslogs en utredning om förutsättningarna för inrättande av en
sådan domstol.
I ärendet konstaterade utskottet att brottmålsprocessen, i
likhet med andra processer, ställer särskilda krav på aktörerna.
Det kunde inte komma i fråga, särskilt inte i ungdomsmål, ansåg
utskottet, att frångå kraven på utbildning och kompetens hos
domare, åklagare och försvarare. Motionen borde enligt
utskottets mening inte föranleda någon åtgärd från utskottets
sida varför motionen avstyrktes. Riksdagen följde utskottet
(1993/94:JuU4 s. 15).
Utskottet har inte ändrat inställning och avstyrker bifall
till motion Ju810 i nu berörd del.
Rättegången i mål om ekonomisk brottslighet
I motion Ju412 (s) förespråkas en översyn av frågan om
huruvida rättegången i mål om ekonomisk brottslighet kan delas
upp i fristående delar.
Inledningsvis vill utskottet erinra om att en sådan möjlighet
redan finns enligt gällande bestämmelser i rättegångsbalken
(RB).
Om åtal har väckts mot någon för flera brott eller åtal mot
flera för att ha tagit del i samma brott, skall åtalen enligt 45
kap. 3 § RB handläggas i en rättegång, om rätten inte finner
särskild handläggning vara lämpligare. Av förarbetena till
lagrummet framgår att bestämmelsen har tillkommit för att skapa
bättre förutsättningar för att handlägga vidlyftiga mål.
Departementschefen uttalade (se NJA II 1956 s. 313) att hänsyn i
första hand borde tas till processmaterialets omfattning och
till de olika brottens art och samband med varandra. Han
uttalade vidare att om processmaterialet var synnerligen
omfattande och brotten inte hade något närmare samband med
varandra, en uppdelning av åtalet på två eller flera rättegångar
i regel borde ske.
Rättegångsutredningen konstaterade i sitt betänkande (SOU
1982:26) Processen i tingsrätt, del B, att de gällande reglerna
skapar vissa problem från handläggningssynpunkt och föreslog en
delvis ny reglering som syftar till att rätten skall få större
möjligheter att underlåta gemensam handläggning i de fall där
sådan handläggning är processekonomiskt mindre lämplig, särskilt
i de situationer där flera personer är åtalade.
Under remissbehandlingen ställde sig remissinstanserna i
allmänhet bakom grundtankarna i förslaget eller lämnade det utan
erinran. Det anfördes också att man i praxis redan tillämpar de
riktlinjer som utredningen drog upp. Ett par remissinstanser
ansåg dock att möjligheterna att dela upp rättegången vid flera
åtal mot samma person skulle bli för stora om förslaget
genomfördes, och att det fanns risk för "processer i processen"
rörande frågan om kumulation skall ske eller inte.
Departementschefen, som inte föreslog någon ändring i den
proposition som följde, konstaterade inledningsvis (prop.
1986/87:89 s. 98) bl.a. att huvudregeln när det gäller åtal mot
samma person för flera brott även fortsättningsvis givetvis bör
vara att åtalen handläggs i en rättegång och resulterar i
gemensam påföljd. För situationer när detta av en eller annan
anledning inte är lämpligt eller möjligt, bör det finnas
möjlighet att dela upp rättegången, och redan gällande regler
ger enligt hans mening tillräckligt utrymme för detta.
Utskottet finner inte anledning att initiera en översyn av
gällande regler i nu berört hänseende. Utskottet vill erinra om
att det i praxis redan förekommit fall där rättegången i
vidlyftiga mål om ekonomisk brottslighet delats upp (jfr RH
1991:88). Utskottet avstyrker således bifall till motion Ju412 i
nu behandlad del.
Säkerhetssal för Svea hovrätt
I motion Ju420 (c) aktualiseras frågan om en s.k. säkerhetssal
på Riddarholmen i Stockholm. Säkerhetssalen skulle stå till
förfogande främst för Svea hovrätt men även för de övriga
domstolar som är belägna där.
Utskottet har tidigare behandlat liknande motioner. År 1990
(1989/90:JuU24 s. 8 f) konstaterade utskottet med anledning av
en sådan motion att frågan om en sal som uppfyller högt ställda
säkerhetskrav redan var aktualiserad och att det saknades
anledning för utskottet att göra en annan bedömning av
säkerhetssalens lokalisering än vad som kommit till uttryck i
ett regeringsbeslut om en säkerhetssal belägen i Stockholms
tingsrätt. Utskottet avstyrkte bifall till motionen, och
riksdagen följde utskottet.
År 1991 väcktes en ny motion i frågan. Utskottet
remissbehandlade motionen tillsammans med en motion om
säkerhetshöjande åtgärder vid domstolarna. I ärendet upplystes
att det inom Byggnadsstyrelsen pågick ett planeringsarbete för
en säkerhetssal vid Stockholms tingsrätt och att
Byggnadsstyrelsen även arbetade med lokalfrågorna på
Riddarholmen. I det sammanhanget skulle Svea hovrätts behov av
en stor rättssal aktualiseras. Utskottet underströk, i sitt av
riksdagen godkända betänkande, vikten av att säkerhetsfrågorna
uppmärksammades särskilt i samband med att lokalfrågorna för
domstolarna på Riddarholmen gavs en lösning. Mot den angivna
bakgrunden erfordrades det enligt utskottets mening inte något
riksdagsuttalande med anledning av motionen. Utskottet avstyrkte
således bifall till motionen (1991/92:JuU1).
Byggnadsstyrelsen var fram till och med den 1 juli 1992
lokalhållare för domstolsväsendet och rättshjälpsmyndigheten.
Från denna tidpunkt har Byggnadsstyrelsens
lokalförsörjningsmonopol upphört och lokalhållningsansvaret i
princip övertagits av respektive myndighet.
Enligt vad utskottet inhämtat från Domstolsverket undersöks
för närvarande möjligheterna att hitta en lämplig lokal på
Riddarholmen. Ett förslag finns och om planerna härvidlag
realiseras skulle en stor sessionssal med biutrymmen och hög
säkerhet kunna stå klar någon gång under år 1996. Ännu är
emellertid inga beslut fattade i ärendet.
Utskottet finner det angeläget att frågan om en stor
sessionssal på Riddarholmen förs framåt och utskottet vill, som
tidigare, understryka vikten av att säkerhetsfrågorna
uppmärksammas särskilt i det sammanhanget. Utskottet anser i
rådande situation det dock inte nödvändigt med ett
riksdagsuttalande i frågan. Motion Ju420 avstyrks.
Översyn av häktningsreglerna m.m.
I motion Ju704 (fp) begärs en översyn av de häktningsregler
som infördes år 1988.
Reglerna om de straffprocessuella tvångsmedlen anhållande och
häktning ändrades år 1988 (prop. 1986/87:112, 1987/88:JuU7,
rskr. 30). Reformen berörde både förutsättningarna för att
tillgripa häktning och anhållande samt de frister inom vilka
sådana frihetsberövanden skall prövas av domstol. En möjlighet
att häkta vid en lägre grad av misstanke om brott, s.k.
utredningshäktning, infördes.
Reglerna om häktning och anhållande finns i 24 kap.
rättegångsbalken (RB) och innebär sammanfattningsvis följande.
Den som är på sannolika skäl misstänkt för brott, för vilket
är föreskrivet fängelse ett år eller däröver, får häktas om det
finns risk för att han avviker, försvårar utredningen eller
fortsätter sin brottsliga verksamhet. Kan det antas att den
misstänkte kommer att dömas endast till böter får häktning inte
ske.
Om det finns skäl att häkta någon, får han anhållas i avvaktan
på rättens prövning av häktningsfrågan.
Häktningsframställning skall göras samma dag som
anhållningsbeslutet meddelades eller senast dagen efter. Om det
finns synnerliga skäl, får framställningen göras senast tredje
dagen efter anhållningsbeslutet. Rätten skall samma dag eller
senast dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrågan. Om
det finns synnerliga skäl får förhandlingen hållas senare, dock
aldrig senare än fyra dygn efter det att den misstänkte greps
eller anhållningsbeslutet verkställdes. Vid beräkning av
tidsfristerna för domstolsprövning likställs lördagar, söndagar
och helgdagar med vanliga arbetsdagar, vilket inte var fallet
enligt de gamla reglerna. Detta har medfört bl.a. att
tingsrätterna måste vara beredda att hålla
häktningsförhandlingar under veckosluten och på helgdagar. För
ändamålet har en beredskapsorganisation tillskapats för
domstolarna och advokatväsendet. Beredskapsorganisation för
övriga berörda myndigheter har ändrats och utökats.
De nya häktningsreglerna utvärderades år 1989 genom bl.a.
Domstolsverkets försorg (DV Rapport 1989:9). Utvärderingen
visade att kravet på snabb domstolsprövning väl hade uppfyllts
genom reformen. Även andra handläggningstider hade minskat,
t.ex. tiden från anhållande till tingsrättens dom. Kvaliteten på
det skriftliga utredningsmaterialet inför häktningsförhandlingen
hade sjunkit enligt en majoritet av de domare och åklagare som
tillfrågats. Antalet häktningsframställningar ökade under
reformens första år med 21 % och antalet beslut i
häktningsfrågor med 29 %. Samtidigt hade under samma period
antalet anhållna minskat med 6 %. Andelen anhållna som begärdes
häktade ökade från 36 till 46 %. Även andelen bifallna
häktningsframställningar hade ökat, från 87 % år 1987 till 92 %
år 1989. Det totala antalet häktade hade alltså ökat kraftigt.
De kortare tidsfristerna ansågs vara den troligaste orsaken till
detta. Även antalet häktade i åldern 15--17 år hade ökat, från
52 år 1987 till 91 år 1988. Den troligaste förklaringen till
ökningen av antalet häktade unga lagöverträdare var, enligt
rapporten, att de unga inte hinner placeras på s.k. LVU-hem
under anhållningstiden, något som var vanligt före
häktningsreformen. Den tid de unga behöver tillbringa i häkte
torde dock vara begränsad eftersom man i allmänhet ganska snart
efter häktningsförhandlingen borde kunna ordna placering i
LVU-hem.
En arbetsgrupp inom beredskapsområdet för Stockholms län och
Gotlands län har i en skrift till Justitiedepartementet begärt
att det företas en ny utvärdering av de regler om anhållande och
häktning som infördes år 1988. Arbetsgruppen anför i sin skrift
bl.a. att den gjort en del iakttagelser, som stöder de
slutsatser som gjordes i Domstolsverkets rapport från år 1989.
Otvivelaktigt, sägs det, har antalet häktade stigit och har
fortsatt att stiga efter rapporten, och stora svårigheter finns
för närvarande för kriminalvårdsorganisationen att ordna platser
för häktade trots att antalet häktesplatser i riket har ökat
under senare år. Arbetsgruppen konstaterar också att antalet
häktningsförhandlingar under helgerna ökat mycket i förhållande
till vad som gällde inledningsvis efter reformens
ikraftträdande, vilket medfört högre kostnader för berörda delar
av rättsväsendet utan kompensation i form av ytterligare anslag.
Avslutningsvis konstaterar arbetsgruppen att Domstolsverkets
utvärdering nu ligger så långt tillbaka i tiden att redan denna
omständighet bör motivera en ny utvärdering av reglerna om
anhållande och häktning.
Som utskottet redovisar i sitt betänkande om anslag till
kriminalvården för nästa budgetår (1993/94:JuU17) har medeltalet
häktade ökat sedan de nya reglerna om häktning trädde i kraft år
1988 från omkring 635 under budgetåret 1986/87 till cirka 1 040
under budgetåret 1992/93. Totalt ökade medelbeläggningen vid
häktena under samma period från ca 870 till närmare 1 300.
Enligt vad utskottet inhämtat har regeringen för avsikt att ge
Domstolsverket i uppdrag att göra en förnyad utvärdering av
häktningsreformen från år 1988. Utskottet anser att motion Ju704
därigenom får anses tillgodosedd.
I motion Ju810 (nyd) förordas en utvidgning av
häktningsinstitutet för att göra det möjligt att frihetsberöva
en misstänkt i avvaktan på utredning om lämplig påföljd för
denne.
Utskottet behandlade i höstas en liknande motion (1993/94:JuU4
s. 11). Utskottet konstaterade härvid att rätten i samband med
beslut om häktning också fattar beslut om den personutredning
som skall göras i målet så att denna utredning skall vara klar
till huvudförhandlingen. Den ordning som gäller i dag ger
således möjlighet att till huvudförhandlingen få in de uppgifter
som behövs för att kunna bestämma lämplig påföljd, om den
tilltalade skulle befinnas skyldig. Någon anledning att utvidga
häktningsgrunderna på sätt som föreslogs i motionen fanns inte
ansåg utskottet, och utskottet avstyrkte bifall till motionen.
Riksdagen följde utskottet.
Det föreligger inte anledning för utskottet att nu ändra sin
inställning. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju810 i
berörd del.
Grupptalan
I motion Ju805 (v) begärs ett tillkännagivande om att
utredningen om grupptalan skall utreda frågan om införande av
regler om grupptalan beträffande skadestånd vid t.ex.
miljöbrottslighet.
Regeringen beslutade år 1991 att tillkalla en särskild
utredare för att utreda om det går att förbättra möjligheterna
att i svensk domstol driva anspråk som är gemensamma eller
likartade för en större grupp människor. Utredaren bör enligt
direktiven (dir. 1991:59) överväga möjligheten att beträffande
sådana anspråk -- som ett komplement till de traditionella
rättegångsreglerna -- införa regler om s.k. grupptalan.
Utredaren bör också enligt direktiven föreslå de ändringar i
övrigt som behövs i det processuella regelsystemet för att
säkerställa möjligheterna att driva sådana anspråk i domstol. I
direktiven anges att utredaren bör kartlägga reformbehovet i
första hand när det gäller konsumenträtten och miljörätten. Ett
betänkande kan förväntas vid årsskiftet 1994/95.
Enligt vad utskottet inhämtat har utredaren bl.a. övervägt
frågan om grupptalan när det gäller skadestånd och s.k.
förbudstalan vid miljöfarlig verksamhet. Motion Ju805 får därmed
anses tillgodosedd.
Legal bevisprövning
I motion Ju706 (-) förespråkas en utredning om införandet av
legal bevisprövning i svensk rätt.
Bevisrätten kan utformas antingen enligt den legala
bevisteorin eller den fria bevisprövningens princip. Vid fri
bevisprövning råder det -- åtminstone i princip -- ingen
begränsning med avseende på de bevismedel som får användas, och
domaren har att fritt bedöma bevisvärdet av den förebragta
bevisningen. Den legala bevisteorin har däremot förbud mot vissa
bevismedel, och det bestäms i lagen vilket bevisvärde rätten
skall tillerkänna de bevis som får föras. I modern rättskipning
råder i stort sett såväl fri bevisföring som fri bevisvärdering,
medan den legala bevisteorien varit förhärskande under
medeltiden och även därefter. Exempel härpå erbjöd vissa
stadganden i den gamla rättegångsbalken från 1734. Personer, som
var nära släkt med endera parten eller ekonomiskt intresserade
av sakens utgång, betraktades som jäviga och på den grunden
förhindrade att vittna. Angående vittnesmålets bevisvärde
stadgades att "tu vittnen äro fullt bevis, däri de sammanstämma;
ett vittne om själva saken gälle ej mer än för halvt bevis".
Enligt doktrinen (jfr Ekelöf, Rättegång IV) kan den legala
bevisteorin synas strida mot allt sunt förnuft, och som exempel
härpå redovisas att i Frankrike gällde den regeln att vittnesmål
av tre kvinnor var likvärdigt med vittnesmål av två män.
Ekelöf anför vidare att för medeltidens rättslärda tedde sig
denna bevisteori emellertid helt naturlig, eftersom den
överensstämde med den skolastiska rationalismens strävan att
uppställa abstrakta principer för allt mänskligt handlande.
Ekelöf anser att det kan förefalla egendomligt att denna grova
schematisering kunde vinna erkännande så långt fram i tiden, men
förklarar det med att de legala bevisreglerna gjorde det lätt
att kontrollera rättens bevisvärdering. Detta kunde tyckas vara
en stor fördel, såvida man inte anser sig kunna lita på domarnas
oväld och omdöme. Därtill kom emellertid att forna tiders mer
eller mindre skriftliga processförfarande försvårade en fri
värdering av bevisningen. Att åstadkomma bättre
förutsättningar härför utgjorde själva huvudmotivet för
införandet av den nu gällande regeln om en koncentrerad och
muntlig huvudförhandling.
Rättegångsbalken (RB) slår fast den fria bevisprövningens
princip i svensk processrätt (jfr RB 35 kap. 1 §). Någon
anledning att ändra på den principen finns inte. Utskotter anser
att motion Ju706 inte bör föranleda något uttalande från
riksdagens sida. Motionen avstyrks.
Översyn av delgivningsreglerna
I motion Ju709 (m) begärs en översyn av reglerna om
delgivning.
Reglerna om delgivning finns främst i delgivningslagen
(1970:428). Bestämmelser om delgivning finns också i
rättegångsbalken och delgivningsförordningen (1979:101).
Härutöver finns särskilda regler om delgivning i en mängd andra
författningar.
Delgivningsreglerna har setts över vid flera tillfällen sedan
delgivningslagens tillkomst (jfr prop. 1978/79:11, JuU11, rskr.
36 och prop. 1984/85:109, JuU23, rskr. 216). Syftet har varit
att effektivisera delgivningsverksamheten. Trots olika reformer
har delgivningsproblemen emellertid ökat från år till år,
framför allt i storstäderna.
Riksdagens revisorer granskade år 1987 hur
delgivningsverksamheten fungerade vid olika myndigheter, och
revisorerna föreslog att delgivningsförfarandet vid domstolar
och statliga myndigheter samt stämningsmannaorganisationen
skulle bli föremål för en genomgripande översyn (förs.
1987/88:16).
Utskottet uttalade vid sin behandling av revisorernas förslag
att det, med hänsyn till att frågan redan var aktualiserad inom
Justitiedepartementet genom att en arbetsgrupp tillsatts för en
översyn av reglerna, var tillräckligt med ett uttalande att
revisorernas förslag borde beaktas under det fortsatta
utredningsarbetet i regeringskansliet. Samtidigt underströk
utskottet att det var angeläget att en nyordning kom till stånd
utan dröjsmål. Vad utskottet uttalat gav riksdagen som sin
mening regeringen till känna (1988/89:JuU9, rskr. 34).
Som ett resultat av översynen inom Justitiedepartementet
publicerades år 1989 promemorian (Ds 1989:75) Några
delgivningsfrågor. Promemorian remissbehandlades och utgjorde
underlag för en proposition som behandlades i riksdagen år 1990
(prop. 1990/91:11, JuU8, rskr. 90). Genom lagstiftningen
genomfördes ändringar som syftade till att förenkla och
förbättra delgivningsverksamheten. Ändringarna innebar i korthet
följande. Delgivning skulle kunna underlåtas i ökad
utsträckning. En ny delgivningsform, förenklad delgivning,
infördes. Området för telefondelgivning utvidgades och
surrogatdelgivning med den söktes arbetsgivare tilläts.
Möjligheterna att delge en juridisk person genom en
styrelsesuppleant utvidgades, och hemliga telefonnummer gjordes
i större utsträckning tillgängliga för delgivning.
Lagändringarna trädde i kraft den 1 februari 1991.
Ytterligare en reform har skett på delgivningsområdet. Genom
lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1993 har införts
möjligheter till kungörelsedelgivning med juridiska personer som
saknar registrerad behörig ställföreträdare (prop. 1992/93:68,
LU14, rskr. 62).
Domstolsverket har nyligen på regeringens uppdrag utvärderat
1991 års delgivningsreform (DV-rapport 1993:6). Undersökningen
tyder på att reglerna på det stora hela fungerar
tillfredsställande och en del uppslag till förändringar har
förts fram. Domstolsverket förordar att det sker en allmän
översyn av delgivningsregleringen.
Domstolsverkets utvärdering och vissa andra förslag till
förbättringar på delgivningsområdet som har framförts av olika
myndigheter och organisationer bereds nu i
Justitiedepartementet.
Utskottet vill som tidigare (se 1990/91:JuU8) uttala att en
väl fungerande delgivningsverksamhet är viktig för det allmännas
möjligheter att tillgodose såväl enskilda rättssökandes krav på
effektivitet i förvaltning och rättskipning som det övergripande
intresset av en effektiv brottsbekämpning. Då förbättringar
nyligen genomförts på området och då frågor om ytterligare
förbättringar är föremål för beredning inom regeringskansliet är
utskottet för närvarande inte berett att förorda en allmän
översyn av delgivningsreglerna. Motion Ju709 avstyrks.
Riksdrots
I motion Ju406 (m) föreslås att Högsta domstolens ordförande
får titeln riksdrots.
Titeln drots är en nordisk medeltida ämbetstitel. Den användes
i Sverige på 1500-talet som en ren hedersbevisning (rikets
drots). I början av 1600-talet fick ämbetet ett reellt innehåll
när det förenades med presidentskapet i den nyinrättade Svea
hovrätt, som skulle fungera som landets högsta domstol. När
flera hovrätter tillkom fick riksdrotsen till uppgift att
övervaka landets justitieväsen, vilket 1660 ledde till att
ämbetet formellt skildes från presidentskapet för hovrätten.
Ämbetet lämnades obesatt i senare delen av 1600-talet och
återupplivades år 1787, då justitiekanslern fick titeln
riksdrots samt blev överpresident för rikets hovrätter och från
1789 blev främste ledamot i Högsta domstolen. Titeln försvann i
och med 1809 års regeringsform.
Motionen föranleder inte någon åtgärd från utskottets sida
utan avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande anslag till Domstolsverket
att riksdagen med bifall till proposition 1993/94:100 i denna
del och med avslag på motion 1993/94:Ju810 yrkande 55 till
Domstolsverket för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag
på 65 328 000 kr,
res. 1 (nyd)
2. beträffande sammansättningen av Domstolsverkets
styrelse
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju407 yrkande 1 och
1993/94:Ju412 yrkandena 4 och 5,
res. 2 (s)
3. beträffande beslutsbefogenheter för Domstolsverkets
styrelse
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju407 yrkande 2,
4. beträffande sammansättningen av Tjänsteförslagsnämnden
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju408 och
1993/94:Ju412 yrkande 6,
res. 3 (s)
5. beträffande kammarrättsfilialen i Umeå
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju413
6. beträffande Sollefteå tingsrätts domkrets
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju411,
res. 4 (nyd)
7. beträffande anslag till Domstolarna m.m.
att riksdagen med anledning av proposition 1993/94:100 i denna
del och med bifall till motion 1993/94:Ju811 yrkande 4 till
Domstolarna m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar ett
ramanslag på 2 543 888 000 kr,
res. 5 (m, fp, c, kds)
8. beträffande renodling av domarrollen m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju412 yrkande 7 och
1993/94:Ju809 yrkandena 29 och 30,
res. 6 (s)
9. beträffande Inskrivningsmyndigheternas verksamhet
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju401, 1993/94:Ju404,
1993/94:Ju405, 1993/94:Ju409, 1993/94:Ju412 yrkande 1,
1993/94:Ju416, 1993/94:Ju418, 1993/94:Ju419 och 1993/94:A458
yrkande 8,
10. beträffande inskrivning av företagsinteckning
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju403 och
1993/94:Ju410,
11. beträffande ungdomsdomstol
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju810 yrkande 36,
res. 7 (nyd)
12. beträffande rättegång om ekonomisk brottslighet
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju412 yrkande 10,
13. beträffande säkerhetssal för Svea hovrätt
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju420,
14. beträffande översyn av häktningsreglerna
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju704,
15. beträffande häktning
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju810 yrkande 52,
16. beträffande grupptalan
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju805 yrkande 4,
17. beträffande legal bevisprövning
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju706,
18. beträffande översyn av delgivningslagen m.m.
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju709,
19. beträffande Riksdrots
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju406.
Stockholm den 12 april 1994
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit:
Britta Bjelle (fp),
Lars-Erik Lövdén (s),
Jerry Martinger (m),
Göthe Knutson (m),
Bengt-Ola Ryttar (s),
Birthe Sörestedt (s),
Nils Nordh (s),
Birgit Henriksson (m),
Göran Magnusson (s),
Liisa Rulander (kds),
Karl Gustaf Sjödin (nyd),
Sigrid Bolkéus (s),
Siw Persson (fp),
Alf Eriksson (s),
Christel Anderberg (m) och
Anders Svärd (c).
Göthe Knutson (m) har inte deltagit i besluten under mom.
1--8, 10--13 och 15--19.
Birgit Henriksson (m) har inte deltagit i besluten under mom.
9 och 14.
Karl Gustaf Sjödin (nyd) har inte deltagit i beslutet under
mom. 14.

Reservationer

1. Anslag till Domstolsverket (mom. 1)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar
med "Utskottet godtar" och slutar med "berörd del" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser emellertid i likhet med vad som framförs i
motion Ju810 att det redan nu bör ställas krav på besparingar på
Domstolsverket. Verket bör således åläggas ett produktivitets-
och effektivitetskrav på 2 % och för nästa budgetår tilldelas
1,3 miljoner kronor mindre än vad regeringen förslagit.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande anslag till Domstolsverket
att riksdagen med anledning av proposition 1993/94:100 i denna
del och med bifall till motion 1993/94:Ju810 yrkande 55 till
Domstolsverket för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag
på 64 028 000 kr.

2. Sammansättningen av Domstolsverkets styrelse (mom. 2)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils
Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson (alla s)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar
med "Utskottet saknar" och slutar med "behandlade delar" bort ha
följande lydelse:
Utskottet konstaterar att domstolarnas akuta problem är
ärendebalanserna och den hårda belastningen. Att ändra
sammansättningen av Domstolsverkets styrelse för att engagera de
främsta domarna i att administrera domstolsväsendet kan, som
utskottet ser det, knappast förbättra läget. Utskottet kan inte
heller se att det under de närmare tjugo år som Domstolsverket
existerat framkommit några sakliga eller principiella skäl för
en ändrad sammansättning av styrelsen.
När det gäller de fackliga representanterna i styrelsen är det
enligt utskottets uppfattning nödvändigt att det i bl.a. de
centrala verken är väl sörjt för politisk och medborgerlig
insyn. Det är också mycket betydelsefullt att personalen via
sina organisationer har möjligheter att föra fram sina
synpunkter rörande verksamheten och ta del i myndighetens
ledning genom egna representanter i styrelsen.
Sammanfattningsvis anser utskottet i likhet med vad som
framförs i motion Ju412 att tidigare principer för
sammansättningen av Domstolsverkets styrelse bör återinföras och
att de fackliga organisationerna skall ha nomineringsrätt. Det
får ankomma på regeringen att genast vidta åtgärder härför. Vad
utskottet nu med anledning av motion Ju412 anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
Av det anförda framgår att utskottet avstyrker bifall till
motion Ju407 i nu berörd del.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande sammansättningen av Domstolsverkets
styrelse
att riksdagen med avslag på motion 1993/94:Ju407 yrkande 1 och
med anledning av motion 1993/94:Ju412 yrkandena 4 och 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Sammansättningen av Tjänsteförslagsnämnden (mom. 4)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils
Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson (alla s)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar
med "Utskottet saknar" och slutar med "behandlade delar" bort ha
följande lydelse:
Att låta de fackliga representanterna i nämnden utgå var
enligt utskottets mening ett misstag. Det innebär nämligen att
biträdespersonalen förlorar det direkta inflytandet över
tillsättningen av de domare som i praktiken är deras chefer. I
denna process har personalen ofta värdefulla erfarenheter att
tillföra. I likhet med vad som anförs i motionerna Ju408 och
Ju412 anser utskottet således att tidigare principer för
sammansättningen av Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet
bör återinföras med nomineringsrätt för de fackliga
organisationerna. Det får ankomma på regeringen att genast vidta
åtgärder härför. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande sammansättningen av Tjänsteförslagsnämnden
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Ju408 och
1993/94:Ju412 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
4. Sollefteå tingsrätts domkrets (mom. 6)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar
med "Det saknas" och slutar med "1992/93:JuU24 s. 4 f)" bort ha
följande lydelse:
Sollefteå tingsrätt är en endomardomstol. Utskottet anser för
sin del att de skäl som anförs i motion Ju411 motiverar en
utvidgning när det gäller domkretsen för tingsrätten. I första
hand bör domkretsen utökas med Ragunda kommun, som i dag ingår i
domkretsen för Östersunds tingsrätt. Skäl finns också att
överväga om inte de andra orter som nämns i motionen bör
överföras till domkretsen. Det får ankomma på regeringen att i
de fortsatta övervägandena rörande den framtida
tingsrättsorganisationen beakta vad utskottet nu anfört. Detta
bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande Sollefteå tingsrätts domkrets
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju411 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Anslag till Domstolarna m.m. (mom. 7)
Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Birgit Henriksson
(m), Liisa Rulander (kds), Siw Persson (fp), Anders Svärd (c)
och Christel Anderberg (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som
börjar med "Sammanfattningsvis kan" och slutar med "för
närvarande" bort ha följande lydelse:
Utskottet, som godtar regeringens förslag till
medelsberäkning, kan inte tillstyrka bifall till motion Ju811
där en resursförstärkning på 10 miljoner kronor begärs för
vidareutbildning av domare och för en förstärkning av resurserna
för domstolsprövning av mål om ekonomisk brottslighet. Utskottet
vill här peka på att de krav på utbildningsaktiviteter som tas
upp i motionen bör ingå i Domstolsverkets ordinarie
utbildningsutbud. Om ytterligare resurser krävs för de angivna
ändamålen ankommer det på Domstolsverket att göra behövliga
omprioriteringar inom budgetramen. Utskottet vill vidare när det
gäller de begärda medlen för en förstärkning av resurserna för
domstolsprövning av mål om ekonomisk brottslighet anföra att den
måltillströmning som kan förväntas bli ett resultat av de ökade
resurser som tilldelats både åklagarväsendet och polisväsendet
knappast kommer att nå domstolarna förrän tidigast budgetåret
1995/96. Det tar tid innan den ökade verksamheten hos polis och
åklagare resulterar i en ökad måltillströmning.
Sammanfattningsvis avstyrker utskottet bifall till motion Ju811
i nu berörd del.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande anslag till Domstolarna m.m.
att riksdagen med bifall till proposition 1993/94:100 i denna
del och med avslag på motion 1993/94:Ju811 yrkande 4 till
Domstolarna m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar ett
ramanslag på 2 533 888 000 kr.
6. Renodling av domarrollen m.m. (mom. 8)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils
Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson (alla s)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som
börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "och Ju809"
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas positiva inställning till
renodling och delegering. Härvid kan på ett bra sätt olika
personalgruppers kompetens tas till vara samtidigt som
domarresurserna kan koncentreras på de frågor som kräver
juridisk kompetens. Erfarenheterna av hittillsvarande delegering
är klart positiva. Delegering leder till bättre
resursutnyttjande, snabbare handläggning och även till bättre
arbetstillfredsställelse vilket på sikt kan underlätta den nu
ansträngda situationen i domstolarna. Utskottet kan inte se
några hinder mot att arbetet med inriktning mot ökad renodling
och delegering fortsätter parallellt med övervägandena om
Domstolsutredningens betänkande och det arbete som bedrivs av
1993 års domarutredning. Tvärtom får det ankomma på regeringen
att snarast ta till vara de möjligheter till delegering som
riksdagen beslutade om under förra riksmötet. Vad utskottet nu
anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha
följande lydelse:
8. beträffande renodling av domarrollen m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Ju412
yrkande 7 och 1993/94:Ju809 yrkandena 29 och 30 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Ungdomsdomstol (mom. 11)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som
börjar med "Utskottet har" och slutar med "berörd del" bort ha
följande lydelse:
I likhet med vad som anförs i motion Ju810 anser utskottet att
tiden nu är mogen för att pröva nya vägar när det gäller att
komma till rätta med ungdomsbrottsligheten. Ett system med
särskilda ungdomsdomstolar där ungdomar tjänstgör som domare,
åklagare och försvarare i ungdomsmål bör införas på försök i
vårt land. Härvid bör den i motionen nämnda försöksverksamheten
med ett liknande förfarande i USA stå som förebild. Det får
ankomma på regeringen att vidta åtgärder för inrättande av en
sådan verksamhet och återkomma till riksdagen med förslag. Vad
utskottet nu med anledning av motion Ju810 anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha
följande lydelse:
11. beträffande ungdomsdomstol
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju810 yrkande 36
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
ANDRA HUVUDTITELN 1
Propositionen 1
Motionerna 1
Utskottet 4
Inledning 4
Domstolsverket 5
Inledning 5
Domstolsverkets styrelse 6
Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet 7
Medelstilldelningen 8
Domstolarna m.m. 8
Inledning 8
Arbetsläget m.m. 10
Medelstilldelningen 12
Renodling av domarrollen m.m. 13
Inskrivningsväsendet m.m. 15
Ungdomsdomstol 18
Rättegången i mål om ekonomisk brottslighet 18
Säkerhetssal för Svea hovrätt 19
Översyn av häktningsreglerna m.m. 20
Grupptalan 22
Legal bevisprövning 22
Översyn av delgivningsreglerna 23
Riksdrots 24
Hemställan 25
Reservationer 26
1. Anslag till Domstolsverket (mom. 1) 26
2. Sammansättningen av Domstolsverkets styrelse
(mom. 2)27
3. Sammansättningen av Tjänsteförslagsnämnden (mom. 4)
28
4. Sollefteå tingsrätts domkrets (mom. 6) 28
5. Anslag till Domstolarna m.m. (mom. 7) 29
6. Renodling av domarrollen m.m. (mom. 8) 29
7. Ungdomsdomstol (mom. 11) 30