Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1992/93:90

Tisdagen den 13 april

Kl. 14.00

---

1 § Anmälan om återtagande av plats i
riksdagen

Talmannen meddelade att Håkan Holmberg (fp) i
dag återtagit sin plats i riksdagen, varigenom
uppdraget som ersättare upphört för Bengt
Ahlquist.

2 § Avsägelser

Talmannen meddelade att Larz Johansson (c)
avsagt sig uppdraget att vara ledamot i
utbildningsutskottet.

Kammaren biföll denna avsägelse.

Talmannen meddelade att Larz Johansson (c)
avsagt sig uppdraget att vara suppleant i
finansutskottet.

Kammaren biföll denna avsägelse.

3 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 29, 30 och 31 mars
samt för den 1 och 2 april.

4 § Meddelande om svar på interpellationer

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:

Interpellation 1992/93:108

Till riksdagen

Med hänvisning till riksdagsordningens 6 kap. 1 §
får jag meddela att jag, på grund av utlandsresor,
inte kommer att kunna besvara Pierre Schoris
interpellation nr 108 om Sveriges kandidatur till
säkerhetsrådet inom den föreskrivna tiden 4
veckor. Jag avser att besvara interpellationen den
26 april.

Stockholm den 2 april 1993

Margaretha av Ugglas

Interpellation 1992/93:112

Till riksdagen

Jag vill anmäla att Karl Gustaf Sjödins
interpellation 1992/93:112 om tilltron till
rättssamhället inte kommer att besvaras inom
föreskriven tid på grund av tidsbrist i riksdagen. Jag
har kommit överens med interpellanten om att
besvara interpellationen den 7 maj 1993.

Gun Hellsvik

Interpellation 1992/93:94

Till riksdagen

Interpellation nr 94, framställd av Claus Zaar, om
resegarantin besvaras först den 24 maj på grund av
att frågeställaren ej haft möjlighet att närvara i
riksdagen den 2 april. Därefter är nu fastställt
datum första bästa som passar både
kammarkansliet och undertecknad.

Stockholm den 30 mars

Inger Davidson

5 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 2 april

1992/93:517 av Inga-Britt Johansson (s) till
miljöministern om förbud mot bensindrivna bilar:

För cirka två år sedan sade miljöministern i en
tidningsintervju att bensindrivna bilar skulle
förbjudas från år 2000.

I en frågestund för ett år sedan uttalade han
fortfarande att det med säkerhet kunde gå att
ersätta de bensindrivna bilarna från sekelskiftet,
dock utan att längre tala om förbud. Det var dock
fortfarande en fullt möjlig målsättning.

Nu har det gått ytterligare ett år och det är mindre
än sju år kvar.

För att övergången skall kunna genomföras så
måste en mängd utvecklingsarbete ske både när det
gäller motorer och bränslen. Den prototyp för elbil
som tagits fram av svenska tekniker har fortfarande
problem med att finna finansiering, och kommer i
vart fall inte att täcka hela det behov som uppstår
när bensinbilen förbjuds.

Jag vill fråga ministern:

Vilka åtgärder har miljöministern vidtagit för att
kunna uppfylla sin målsättning om att alla
bensindrivna bilar skall vara borta år 2000?

1992/93:518 av Inga-Britt Johansson (s) till
miljöministern om avveckling av miljöfarliga
ämnen:

Arbetet med att se till att hälso- och miljöfarliga
ämnen inte sprids i omgivningen måste fortgå på
bred front. Vi måste se till att alla ämnen är kända
till sin hälso- och miljöpåverkan. Utvecklingen mot
allt högre skyddsnivå måste drivas framåt. Viktiga
organ har under senare år accepterat såväl
principen om att ersätta farliga ämnen med sådana
som är mindre farliga (substitutionsprincipen) som
de kriterier för miljöfarlighet som Sverige
utvecklat. Även de avvecklings- eller
begränsningsplaner för tretton ämnen som
Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket tog
fram på den socialdemokratiska regeringens
uppdrag har haft en pådrivande verkan.

Mot bakgrund av detta har vi upprepade gånger
föreslagit att regeringen skall ge berörda
myndigheter i uppdrag att arbeta fram en ny lista
över ett överskådligt antal ämnen som bör
avvecklas eller starkt begränsas. Denna lista bör i
ett första skede användas som underlag för
internationella förslag. Listan bör också utgöra ett
underlag för svenska positioner i samband med
förhandlingar om ett medlemskap i EG.

Jag vill fråga miljöministern:

Är miljöministern beredd att ge
Kemikalieinspektionen ett sådant uppdrag?

1992/93:519 av Rose-Marie Frebran (kds) till
statsrådet Beatrice Ask om Ekeskolan i Örebro:

Ekeskolan i Örebro är en statlig specialskola för
synskadade barn och ungdomar och ett
resurscenter för barn och ungdomar med
tilläggshandikapp. Skolan är den enda i sitt slag i
landet.

Synområdet är en mycket smal specialitet och
lockar få studerande till speciallärarlinjen. Efter
grundutbildning krävs minst fem år i yrket innan
man är behörig sökande till 60-poängsutbildning.

För en del pedagoger krävs ytterligare en 40-
poängsutbildning i flerhandikapp.

Låg- och mellanstadielärare, som det råder
skriande brist på, får sämre lön efter utbildningen
än de skulle haft om de fortsatt i grundskolan.
Dessutom tappar de tjänsteår.

Ekeskolan konkurrerar med Tomtebodaskolans
resurscenter och Statens institut för
handikappfrågor. Dessa har möjlighet till
individuella löner. Ekeskolan kan därför inte
konkurrera om de få pedagoger som kommer ut.
Detta i sin tur försvagar verksamheten och på sikt
får Ekeskolan svårt att klara sitt uppdrag.

Jag vill med anledning av ovanstående fråga
skolministern:

Är skolministern beredd att vidta åtgärder som gör
att Ekeskolan lönemässigt kan konkurrera med
andra aktörer?

1992/93:520 av Hans Göran Franck (s) till
utrikesministern om Cambodja:

Vi har under den senaste tiden fått ytterst
oroväckande rapporter från Cambodja om
massakrer, etnisk utrensning och andra väpnande
övergrepp mot civilbefolkningen. Ansvariga för
illdåden är de röda khmererna. Fördömanden från
det internationella samfundet är viktiga, men synes
inte ha avsedd verkan. Det är nödvändigt att vidta
andra mer effektiva åtgärder för att FN:s
ansträngningar för fred och demokrati skall bli
framgångsrika.

I anledning härav frågar jag utrikesminister
Margaretha af Ugglas:

Vilka initiativ och åtgärder avser regeringen att
verka för i syfte att uppnå fred och demokrati i
Cambodja?

1992/93:521 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) till
försvarsministern om civilt utnyttjande av militära
helikoptrar:

Den 10 november 1992 så besvarade
försvarsministern en fråga av mig i denna kammare
angående sjuktransporter med försvarets
helikoptrar. I sitt svar sade försvarsministern bl.a.
''att det naturligtvis är viktigt att se till att
prissättningen av den här tjänsten -- -- -- blir rimlig,
och att den inte utformas så att en illojal
konkurrens uppstår.'' Chefen för armén har till
regeringen lämnat ett beslutsunderlag för
anskaffning av dessa helikoptrar. Under rubriken --
Förutsättningar för civilt utnyttjande -- skriver
arméchefen ''För att erhålla full handlingsfrihet och
förhindra långdragna processer som kan komma att
försvåra den samhällsnyttiga verksamheten föreslår
Chefen för armén att förordningen justeras så att
konkurrensreglerna inte behöver beaktas.''

Kommer försvarsministern och regeringen att
acceptera detta?

1992/93:522 av Inger Lundberg (s) till
utbildningsministern om antalet högskoleplatser
under år 1994:

I den s.k. krisöverenskommelsen mellan
regeringen och den socialdemokratiska
oppositionen hösten 1993 ingick en satsning på
ytterligare 2 000 högskoleplatser under 1993.

Bakgrunden var den mycket allvarliga situationen
på arbetsmarknaden, som ställde krav på kraftfulla
insatser mot arbetslösheten, samt en gemensam
uppfattning om behovet att öka antalet
högskoleutbildade.

I överenskommelsen ingick att dessa
högskoleplatser i hög grad skulle tilldelas de mindre
och medelstora högskolorna.

En analys av resursfördelningen i prop. 1992/93:169
visar att resurser för dessa platser beräknas t.o.m.
1993, men att resurserna inte framskrivits till 1994.

De bedömningar som görs bl.a. av
Arbetsmarknadsverket tyder på en fortsatt,
dramatiskt hög arbetslöshet. Arbetslösheten slår
mot alla grupper i samhället, men drabbar
ungdomarna allra hårdast. En svår arbetslöshet
hösten 1992 har ytterligare förvärrats våren 1993.

Anser utbildningsministern det försvarsbart att mot
bakgrund av den dramatiska situationen på
arbetsmarknaden inte beräkna medel för de 2 000
högskoleplatser som ingick i
krisöverenskommelsen, också för 1994?

1992/93:523 av Sinikka Bohlin (s) till statsrådet
Reidunn Laurén om översynen av
hyresförhandlingslagen:

Inom Justitiedepartementet arbetar man sedan
nästan ett år tillbaka med att se över
hyresförhandlingslagen. Enligt uppgifter föreslås
omfattande förändringar t.ex. inom
förhandlingsordningen.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga statsrådet om
förändringarna innebär en övergång till
marknadshyror?

1992/93:524 av Inger Lundberg (s) till
socialministern om den sänkta
arbetslöshetsersättningens påverkan på
socialbidragen:

Riksdagen har i dag tagit beslut om att sänka
ersättningen till de arbetslösa. Beslutet har
föregåtts av starka protester från bl.a. de fackliga
organisationerna. Bakgrunden är den svåra
ekonomiska situation många av de arbetslösa redan
nu befinner sig i. Arbetslösheten har slagit hårdast
mot de lågavlönade grupper som inte haft möjlighet
att genom sparat kapital skapa sig en buffert mot
arbetslösheten. Det är inte heller ovanligt att båda
makarna i en barnfamilj drabbats av arbetslöshet.

Risken är därför uppenbar att enskilda familjer och
ensamstående, som tidigare klarat sin försörjning
utan att vara beroende av socialtjänsten, kommer
att tvingas söka socialbidrag.

Vilka bedömningar har Socialdepartementet gjort
av arbetslöshetens och den sänkta
arbetslöshetsersättningens konsekvenser för
kommunernas socialtjänst?

den 5 april

1992/93:525 av Sinikka Bohlin (s) till
miljöministern om förbud mot blyad bensin:

Regeringen skriver i sin proposition En
kretsloppsanpassad samhällsutveckling att en av de
effektivaste åtgärderna för att minska
transporternas miljöstörningar är att minska de
enskilda fordonens utsläpp.

I dag finns det blyfritt drivmedel som passar alla
personbilar.

När tänker ministern förbjuda blyad bensin?

1992/93:526 av Lena Klevenås (s) till
miljöministern om miljöskadornas effekter på
samhällsekonomin:

Konjunkturinstitutet och Statistiska centralbyrån
har fått i uppdrag att ta fram förslag till gröna
miljöräkenskaper. De har fått fem år på sig.

I den ekonomiska krisens spår är det lätt att
miljöfrågorna glöms bort, trots att den ekologiska
krisen kanske är ännu allvarligare. För att komma
till rätta med miljöskadorna och börja betala av den
miljöskuld vi har dragit på oss, behöver vi snarast
få tillgång till metoder att mäta miljöskadornas
effekter på samhällsekonomin. I detta arbete måste
vi samarbeta internationellt för att få fram ett
gemensamt system.

Därför vill jag fråga miljöministern:

Har regeringen någon strategi för hur vi skall
samarbeta internationellt för att ta fram s.k. gröna
nationalräkenskaper?

1992/93:527 av Inge Carlsson (s) till miljöministern
om förbud mot blyhagel vid jakt:

I motsats till vad som gäller i många andra länder,
t.ex. i Danmark, Norge, Nederländerna och i vissa
delstater i USA, har vi i Sverige ännu inte något
förbud mot blyhagel.

Den tidigare socialdemokratiska regeringen utgick
från att en frivillig överenskommelse skulle ske
mellan jägarintressen och naturvårdare.
Övergången skulle ske inom de närmaste åren vad
gällde jakt i våtmarker och andra känsliga
områden. Tyvärr har ingen uppgörelse ännu träffats
mellan de olika intressenterna.

Mot denna bakgrund vill jag fråga miljöministern:

Ämnar regeringen besluta om förbud mot blyhagel
vid jakt i våtmarker och andra känsliga områden?

1992/93:528 av Ulla Pettersson (s) till
miljöministern om finansieringen av Östersjöns
rening:

I april 1992 fastställde berörda miljöministrar en
plan för hur Östersjön skall kunna återföras till
ekologisk balans. Resultatet av det nyligen
genomförda miljöministermötet om finansieringen
av planen blev magert. Någon konkret
finansieringsplan kom inte till stånd. Mot denna
bakgrund undrar jag:

Hur avser miljöministern att agera för att
programmet för Östersjöns rening skall
genomföras?

1992/93:529 av Kaj Larsson (s) till
jordbruksministern om fiskevårdsavgiften:

Generaldirektör Per Wramner på Fiskeriverket
överlämnade under 1991 en utredning till
regeringen om fiskevårdsavgifter.

Trots att lång tid har förflutit sedan utredningen
överlämnades har regeringen inte lämnat något
förslag om införande av fiskevårdsavgift till
riksdagen. Detta tolkar jag som att
jordbruksministern inte har något intresse för
fiskevården i Sverige och alla som bedriver
fritidsfiske.

Eftersom det ekonomiska läget i Sverige är mycket
ansträngt utgår jag ifrån att jordbruksministern inte
kommer att föreslå budgetmedel till fiskevården.

Hur tänker jordbruksministern att fiskevården i
Sverige skall bedrivas i framtiden och varifrån skall
ekonomiska medel komma fiskevården till del?

1992/93:530 av Lena Klevenås (s) till
jordbruksministern om importen av apor:

I CITES-konventionen som reglerar handeln med
utrotningshotade djur finns världens samtliga apor
upptagna, antingen som utrotningshotad art eller
som art som kan utrotas om inte handeln begränsas.

Sverige importerade under 1992 342 apor från
Indonesien. Enligt Nordiska samfundet mot
plågsamma djurförsök var alla dessa apor
viltfångade.

Sverige har i Riokonferensen om miljö och
utveckling ställt upp för konventionen om den
biologiska mångfalden.

Därför vill jag fråga jordbruksministern:

Avser jordbruksminstern att vidta några åtgärder
för att stoppa importen av apor till Sverige från
länder där apor lever i vilt tillstånd?

1992/93:531 av Margareta Winberg (s) till
jordbruksministern om miljöavgifter på kadmium:

Regeringen beslutade under hösten 1992 att
avskaffa prisregleringsavgiften på handelsgödsel
och växtskyddsmedel.

Därmed sänktes priset för dessa insatsvaror.
Samtidigt aviserades en kadmiumavgift. Så sent
som i proposition 1992/93:183 sades:

''Ett regeringsuppdrag att utreda behov,
möjligheter och konsekvenser av miljöavgifter på
kadmium har redovisats och remissbehandlats.
Ärendet bereds för närvarande i
regeringskansliet.''

Min fråga är:

När avser regeringen att lägga fram förslag i frågan?

1992/93:532 av Inge Carlsson (s) till
jordbruksministern om prisutveckling på
jakträttsupplåtelser:

Riksdagen har, på förslag av den förutvarande
socialdemokratiska regeringen, fattat åtskilliga
beslut för att underlätta jakträttsupplåtelser.

Allt tyder nu på att varken regeringen eller den
borgerliga riksdagsmajoriteten är beredd att
fullfölja ambitionerna att möjliggöra rimliga
jakträttsupplåtelser. I höstas ställde man sig helt
kallsinnig till bl.a. den oroande utvecklingen av
stigande avgifter på jakträttsupplåtelser.

Att staten nu går i täten med helt orimliga
arrendepriser fick den borgerliga majoritetens
välsignelse. Om staten (Domän AB), skogsbolagen
och kyrkan fullföljer sina planer på fortsatt kraftiga
prishöjningar på jakträttsupplåtelser så leder detta
till att jakten tappar sin förankring hos den lokala
befolkningen på landsbygden.

Mot denna bakgrund vill jag fråga
jordbruksministern:

Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta mot orimligt
kraftiga prishöjningar på jakträttsupplåtelser?

1992/93:533 av Ingela Mårtensson (fp) till
statsrådet Ulf Dinkelspiel om export av
krigsmateriel till Pakistan:

Enligt uppgifter i massmedierna kommer svenskt
krigsmateriel för betydande belopp att exporteras
till Pakistan. Pakistan är ett fattigt land, men trots
det avsätts en mycket stor andel av statsbudgeten
för militära ändamål. Oroligheter existerar utmed
gränsen till Indien och risken för väpnad konflikt är
överhängande.

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet:

Är det i överensstämmelse med riktlinjerna för
utförsel av svenskt krigsmateriel att tillåta export
till Pakistan?

1992/93:534 av Göran Lindblad (m) till
socialministern om socialbidragets storlek:

Regeringsrätten har i två domslut slagit fast att
Socialstyrelsens norm skall gälla för socialbidrag.
Utslagen medför att tre fjärdedelar av landets
kommuner måste höja sina nivåer för socialbidrag.
Samma nivå skall hädanefter gälla från Ystad till
Haparanda, såväl som för Stockholm, Malmö,
Jönköping och Göteborg.

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att enskilda
kommuner och inte domstolarna skall besluta om
socialbidragens storlek?

1992/93:535 av Åke Selberg (s) till
jordbruksministern om spannmålsöverskottet:

Vid jordbruksutskottets behandling av
budgetpropositionen gjorde den borgerliga
majoriteten omfattande förändringar av
jordbruksministerns förslag. Detta kommer med
största sannolikhet att leda till ett betydande
spannmålsöverskott.

Därför vill jag ställa följande fråga till
jordbruksministern:

Hur beräknas överskottet för nästa år finansieras?

1992/93:536 av Margareta Winberg (s) till
jordbruksministern om märkningen av livsmedel:

I svensk livsmedelslagstiftning stipuleras att om ett
livsmedel innehåller mer än 5 % inblandning av
andra ämnen skall detta anges genom märkning av
produkten. Inom EG är motsvarande siffra 25 %.

Min fråga till jordbruksministern är:

Vilka ambitioner har den svenska regeringen för att
tillmötesgå konsumenternas krav?

1992/93:537 av Margareta Winberg (s) till
jordbruksministern om stödet till jordbruket i
norra Sverige:

Förhandlingarna om ett svenskt EG-medlemskap
påbörjades den 1 februari i år. Jordbruket är det
politikområde som skall inleda
förhandlingsrundan. Sveriges jordbrukspolitik
skiljer sig på många sätt från EG:s. Det gäller inte
minst Norrlandsstödet.

Därför är min fråga till jordbruksministern:

Ser ministern det som politiskt möjligt att bibehålla
nivån på stödet till jordbruket i norra Sverige?

1992/93:538 av Kenneth Lantz (kds) till
näringsministern om industrin och det
internationella miljövårdsarbetet:

Sverige har ett förhållandevis starkt inslag i det
internationella konventionsarbetet på
miljöområdet, exempelvis inom UN/ECE. Det är
ett viktigt och inte oansenligt arbete som uträttas
till stor gagn för bl.a. miljön i vårt land, övriga
Norden och Europa.

Jag avser inte ställa någon fråga om hur detta
arbete utförs. Jag utgår ifrån att det är av högsta
kvalitet och med en hög målsättning. Det är i
högsta grad lovvärt med kontakter och
förhandlingar som resulterar i positiva insatser för
våra grannländer. Vi har hög kompetens och bör
exportera denna kunskap till våra grannländers
verksamhet.

Däremot finns det anledning att se över hur svensk
industri informeras och är knuten till detta arbete.
Det är viktigt att det svenska agerandet i
konventionsarbetet baseras på en sammanvägning
av miljö- och näringsintressen. Den påverkan som
det svenska deltagandet kan ha på oss och våra
grannländer är betydelsefull. Men med tanke på
vår egen industri vore det värdefullt om man kan
förbättra den i dag dåliga nationella
avstämningsprocessen.

Avser näringsministern vidta åtgärder som
förbättrar dialogen mellan de svenska
delegationerna och svensk industri?

den 6 april

1992/93:539 av Ian Wachtmeister (nyd) till
statsministern om åtgärder mot politiska
utnämningar:

Ny demokrati har konsekvent tagit ställning och
drivit frågan mot politiska utnämningar.

I regeringsformen finns ju bestämmelsen att man
vid tillsättande av statlig tjänst skall fästa avseende
endast vid sakliga grunder såsom förtjänst och
skicklighet.

Men lagen om offentlig anställning öppnar
möjligheter att sätta den politiska lämpligheten i
förgrunden. Allmänna arbetsmarknads-,
sysselsättnings- och socialpolitiska mål skall
nämligen också beaktas.

Gång på gång har detta gjorts med katastrofala
konsekvenser som följd.

Det är naturligtvis alltid olämpligt att låta andra
egenskaper än professionalism, kunnighet och
skicklighet vara avgörande vid tjänstetillsättningar.

När det görs vid utnämningar av exempelvis VD för
affärsdrivande, konkurrensutsatta verksamheter
blir resultatet förödande.

Är statsministern beredd att medverka till att det
inte görs fler politiska utnämningar?

1992/93:540 av Dan Ericsson i Kolmården (kds) till
arbetsmarknadsministern om uppföljning av
beslutet om sänkt arbetslöshetsersättning:

Underskottet i statens budget är ett av de
allvarligaste ekonomiska problemen i dag, och ett
hinder för ekonomisk återhämtning och ökad
sysselsättning. Bl.a. försvåras en angelägen
räntesänkning.

Det var bl.a. mot denna bakgrund som sänkningen
av ersättningsnivån i arbetslöshetsersättningen
skedde, som en del i ett större saneringsprogram för
statens finanser.

Det känns dock mycket angeläget att effekterna av
det fattade beslutet noggrant följs upp. Lika väl
som vi genom bankakuten undviker orimliga
effekter för betalningssystemet måste vi vara
beredda att vidta åtgärder mot orimliga effekter för
de arbetslösa.

Är arbetsmarknadsministern beredd att medverka
till att en uppföljning av beslutet om
arbetslöshetsersättningen kommer till stånd?

1992/93:541 av Dan Ericsson i Kolmården (kds) till
arbetsmarknadsministern om s.k. ROT-arbeten:

Riksdagen har nyligen fattat beslut om ett flertal
förslag för att öka sysselsättningen i bl.a.
byggsektorn. Det gäller exempelvis
stimulansåtgärder för s.k. ROT-jobb.

Det finns nu farhågor för att dessa arbeten inte skall
komma i gång tillräckligt snabbt. Behoven av dessa
arbetstillfällen för det mycket stora antalet
arbetslösa inom byggsektorn är stora. På grund av
det allvarliga läget bör en punktmarkering av de
fattade besluten göras så att de snabbt verkställs
och ger önskad effekt.

Är arbetsmarknadsministern beredd att medverka
till att en effektiv uppföljning, genomdrivning och
påskyndning av dessa ROT-satsningar kommer till
stånd?

1992/93:542 av Bengt Lindqvist (s) till statsrådet Bo
Könberg om rehabilitering av gravt synskadade:

Under 1960-talet utvecklade
Arbetsmarknadsverket och Skolöverstyrelsen
tillsammans rehabiliteringen för gravt synskadade i
yrkesverksam ålder. Verksamheten utvecklades på
ett tillfredsställande sätt och det fanns därför ingen
anledning för andra huvudmän att engagera sig,
även om detta kunde ha varit principiellt motiverat.

Mot slutet av 1980-talet började
Arbetsmarknadsverket att avveckla den
grundläggande rehabiliteringen med hänvisning till
att den inte föll inom verkets ansvarsområde. Detta
skedde utan någon som helst överenskommelse
med andra huvudmän om att överta ansvaret för
verksamheten. Följden har blivit att människor
som i dag förlorar synen inte får tillgång till den
rehabilitering de behöver. Detta har i flera fall lett
till stora personliga påfrestningar och kan i en del
fall ha bidragit till onödiga förtidspensioneringar.

Sedan hösten 1991 har Synskadades riksförbund
försökt att få berörda myndigheter att komma
överens om en fungerande lösning. Detta har ännu
inte lett till något praktiskt resultat.

Vilka åtgärder ämnar statsrådet Könberg vidta i
syfte att omedelbart få till stånd en fungerande
lösning som ger synskadade i yrkesverksam ålder
tillgång till rehabilitering?

1992/93:543 av Ulla Pettersson (s) till
kommunikationsministern om flygförbindelserna
till Gotland:

Kommunikationsministern har uttalat att samhället
har ett särskilt ansvar för att flygtrafik kan bedrivas
i Norrlands inland till orter som i många fall saknar
tillfredsställande transportalternativ. Det har under
de senaste veckorna framkommit att SAS flygtrafik
på Gotland varit nedläggningshotad och att hotet
kan återkomma efter sommarsäsongen.

Jag vill därför ställa följande fråga till
kommunikationsministern:

Kan gotlänningarna räkna med samma statliga
ansvar för sina flygförbindelser som de norrländska
orter som ''saknar tillfredsställande
transportalternativ''?

1992/93:544 av Birger Andersson (c) till statsrådet
Bo Lundgren om beloppsgränsen för uttagande av
skatt m.m.:

Enligt 28 § uppbördslagen (1953:272) gäller att
kvarstående skatt under 25 kr ej uttas. Den senaste
höjningen av beloppsgränsen genomfördes den 1
januari 1975, då gränsen höjdes från 10 kr till 25 kr.
Motsvarande gräns gäller för återbetalning av skatt
enligt 68 § 1 mom. första stycket i uppbördslagen.

Denna låga gräns har varit oförändrad i över 18 år
och medför ett kostsamt förfarande med ut- resp.
inbetalning.

Min fråga till statsrådet är:

Avser statsrådet att snabbt lägga fram förslag om
höjning av beloppsgränsen för att komma ifrån
detta kostsamma förfarande av ut- resp.
inbetalning av småbelopp?

1992/93:545 av Birger Andersson (c) till statsrådet
Bo Lundgren om de s.k. fallskärmsavtalen i
Nordbanken:

Svenska folket har all anledning att alltmer
uppröras över avslöjanden om ingångna
''fallskärmsavtal''.

Enligt tidningsuppgift den 3 april 1993
fördubblades ''fallskärmsavtalen'' för Nordbankens
tre högsta f.d. chefer mer än fyra månader efter det
att personerna lämnat Nordbanken.

Min fråga till statsrådet är:

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta med
anledning av uppgifterna om att fallskärmsavtalen i
Nordbanken i efterhand fördubblats?

1992/93:546 av Andre vice talman Christer Eirefelt
(fp) till kommunikationsministern om postens
prissättning:

Många svenska marknader präglas i dag av
bristande konkurrens. Det är därför bra att
riksdagen har beslutat att skärpa
konkurrenslagstiftningen från och med 1 juli 1993.

Posten, ett företag inom regeringens
ansvarsområde, verkar bl.a. inom det
snabbväxande området elektronisk post, s.k. E-
post. Posten konkurrerar med ett tiotal företag om
att få printa och kuvertera försändelser.

Postens konkurrenter tar 70--100 öre per
försändelse för sitt jobb, exklusive Postens porto på
2:90 kr. Posten tar 2:90 kr per försändelse inklusive
utbärning och bjuder därmed på kostnaden för
printning, kuvertering och material.

Enligt Konkurrensverket har Posten använt sitt
monopol för att med låga priser tvinga
konkurrenterna ur marknaden. Konkurrensverket
har därför hotat att begära domstolsförbud om inte
Posten förändrar sina prissättningsmetoder för E-
post.

Mot denna bakgrund vill jag fråga
kommunikationsministern:

Vad avser kommunikationsministern göra för att
Posten i fortsättningen skall agera i
överensstämmelse med kravet på sund
konkurrens?

1992/93:547 av Karl-Göran Biörsmark (fp) till
kulturministern om behandlingen av flyktingar som
tas i förvar:

Enligt uppgifter i massmedier förekommer det att
flyktingar som tagit sig till Sverige sätts i fängelse,
bl.a. på Kumla-anstalten, trots att de ej är
anklagade för någon brottslig gärning.

Flyktingar lever under svår psykisk press som
naturligtvis förvärras av att i veckor sitta i ensamcell
24 timmar om dygnet med endast en timmes avbrott
för vallning i rastgård. Denna inhumana
behandling har bl.a. lett till psykiska störningar
med sluten psykiatrisk vård som följd.

Med anledning av det anförda vill jag ställa följande
fråga:

Avser invandrarministern att vidta någon åtgärd så
att flyktingar som inte har begått någon brottslig
handling ej skall hållas i fängslat förvar?

1992/93:548 av Lennart Rohdin (fp) till
näringsministern om statens institut för
byggnadsforskning:

Statens institut för byggnadsforskning (SIB) Prop.
1992/93:170 betonar vikten av en ''forskning om
bostadspolitik och bostadssociala frågor med hög
kvalitet''. En omstrukturering av Statens institut för
byggnadsforskning föreslås så, att verksamheten
vid SIB ''koncentreras på samhällsvetenskaplig
forskning''. Vidare skriver statsrådet att ''Den
föreslagna omstruktureringen av byggforsknignen
måste därför ge förutsättningar för fortsatta
insatser på detta område''. För 1993/94 föreslås
''den samhällsvetenskapligt inriktade
verksamheten vid SIB fortsätta men knytas till
Uppsala universitet''. Regeringen avser att låta
utvärdera denna del av SIB:s verksamhet och pröva
förutsättningarna för fortsatt existens. Fortsatt
statligt stöd till SIB kan komma att utgå. Osäkerhet
har skapats bland den i många fall högt
kvalificerade personalen vid SIB. En rädsla finns
att verksamheten redan innan utvärderingen
kommer att förändras och avlövas strategiska
funktioner, som t.ex. att förberedelser vidtas för att
överföra samhällsvetenskapliga professurer till
verksamheten vid KTH. ''Fait accompli'' skulle
skapas, så att utvärderingen överspelas, och inget
återstår än att för gott avveckla den
samhällsvetenskapliga forskningen vid SIB.

Vilka åtgärder eller direktiv om åtgärder har
vidtagits för att förbereda förändringar i den
samhällsvetenskapliga forskningens organisation,
resurser och övriga förutsättningar vid SIB?

1992/93:549 av Marianne Andersson (c) till
statsrådet Bo Lundgren om skattemyndigheternas
resurser:

Skattemyndigheterna har liksom andra
myndigheter under flera år utsatts för
rationaliserings- och besparingskrav, vilket även
fortsätter kommande år. Det är viktigt med
effektivisering men inom detta område är risken
mycket stor att syftet med verksamheten äventyras.
Beslutade skatter drivs inte in och ekonomiska
brottslingar kommer undan, vilket leder till att
statens finanser ytterligare försvagas och inte minst
viktigt det allmänna rättsmedvetandet luckras upp
ytterligare.

Jag vill därför fråga skatteministern:

Planerar regeringen några åtgärder för att tillföra
skattemyndigheterna ytterligare resurser?

den 8 april

1992/93:550 av Hans Göran Franck (s) till
kulturministern om behandlingen av personer som
tagits i förvar:

Det är oroväckande att allmänna häkten i
betydande omfattning används som förvar av
utlänningar som sökt uppehållstillstånd men som
skall avlägsnas från Sverige. I en rad fall har
förvarstiden varit långvarig. Det bör redovisas i
vilken omfattning detta förekommit.

I anledning härav frågar jag kulturminister Birgit
Friggebo.

Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att skapa
alternativ till häkte för förvarstagna utlänningar,
som skall avlägsnas efter avslag på ansökan om
uppehållstillstånd?

6 § Svar på fråga 1992/93:497 om
fackföreningsavgift och socialbidragsnormer

Anf. 1 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Fru talman! Arne Jansson har frågat mig om jag är
beredd att medverka till en förändring av reglerna
för socialbidrag så att fackföreningsavgiften inte
beräknas som tillägg till socialbidragsnormen

Socialtjänstkommittén (S1991:07) kommer inom
kort med ett delbetänkande som bl.a. behandlar
rätten till bistånd. Enligt vad jag erfarit kommer
kommittén inte att föreslå någon ändring av praxis
när det gäller bistånd till fackföreningsavgift.

Enligt min mening bör man kunna kvarstå som
fackföreningsmedlem, även om man hamnat i
ekonomiska svårigheter. Det stöd som en
fackförening kan ge kan vara särskilt betydelsefullt
i sådana situationer. Det är därför viktigt att
fackföreningsavgifter beaktas vid fastställande av
socialbidraget.

Anf. 2 ARNE JANSSON (nyd):

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret, men jag
ställer mig litet frågande till det.

Bidrag till avgift till erkänd arbetslöshetskassa är
naturligtvis okej. Bidrag till fackföreningsavgift
förstår jag däremot inte. Skall skattebetalarna i
dagens bistra ekonomiska klimat bekosta
bidragstagarnas fackföreningsavgifter? Som ett
skäl till att så inte bör vara fallet kan nämnas det
som framgår av vår fråga, nämligen att det säkert
finns många familjer som inte lever på socialbidrag
som spar in just fackföreningsavgiften i dessa tider.
Då kan det anses rimligt att motsvarande skall gälla
för socialbidragsnormen.

Skall facket verkligen få avgifter via socialbidrag,
dvs. våra skatter? Är det verkligen ministerns
mening?

Anf. 3 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Fru talman! Jag vet inte om det är korrekt som
Arne Jansson säger, att det är många som drar in
just på fackföreningsavgiften i svåra tider. Det är
snarare så att tendensen är att fackföreningarna får
fler medlemmar i svåra tider just för att facket i
sådana tider kan ge stöd på olika sätt till sina
medlemmar.

Jag tycker att det stödet också bör omfatta personer
som under en kortare eller längre tid har hamnat i
ekonomiskt trångmål och därför är beroende av
socialbidrag. Uppenbarligen har vi olika
uppfattningar på denna punkt.

Anf. 4 ARNE JANSSON (nyd):

Fru talman! Kan det inte vara så att många
förknippar just facket och fackföreningsavgiften
med a-kassan och tror att man måste vara med i
facket för att vara med i a-kassan? Det står kanske
inte klart för dem att a-kassan ligger separat och
facket separat.

Anf. 5 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Fru talman! Jag vet inte hur många som har denna
missuppfattning, om den nu förekommer. I så fall
bör vi sprida kunskap om att man inte behöver vara
med i facket för att vara ansluten till a-kassa. Det
är en viktig information att nå ut med. Men det är
en helt annan sak än det som Arne Jansson har
frågat mig om.

Anf. 6 ARNE JANSSON (nyd):

Fru talman! Om jag summerar ministerns svar är
det att facket fortsättningsvis kan få sina avgifter
betalda via socialbidrag, dvs. våra skatter.

Anf. 7 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Fru talman! Det är klart att man kan summera det
så. Jag har sagt några gånger nu att jag tycker att
det är värdefullt om även personer som under
kortare eller längre tid är beroende av socialbidrag
kan kvarstå i facket. Facket kan ge just de
personerna ett bra stöd. Därför är det rimligt att
man beaktar förekomsten av fackföreningsavgifter
när man fastställer socialbidragets storlek.

Anf. 8 ARNE JANSSON (nyd):

Fru talman! Jag får tacka för det.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på fråga 1992/93:524 om den sänkta
arbetslöshetsersättningens påverkan på
socialbidragen

Anf. 9 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Fru talman! Inger Lundberg har frågat mig vilka
bedömningar som Socialdepartementet har gjort av
arbetslöshetens och den sänkta
arbetslöshetsersättningens konsekvenser för
kommunernas socialtjänst.

Det är vanligtvis fråga om en komplex kedja av
samverkande faktorer som leder till att en person
behöver söka socialbidrag. Det är dock ett känt
faktum att samhällsekonomisk kris och hög
arbetslöshet är en av orsakerna till att
socialbidragsberoendet ökar. De som är mest
utsatta är grupper som har svag förankring på
arbetsmarknaden och som ofta inte omfattas av
arbetslöshetsförsäkringen. Regeringen har därför
beslutat att tillkalla en särskild utredare med
uppgift att lämna förslag till utformning och
finansiering av en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring (A 1992:03). Utredarens
förslag beräknas vara klart senare under våren.

Huruvida riksdagens beslut om sänkt
kompensationsnivå inom den befintliga
arbetslöshetsförsäkringen kommer att resultera i
ökat socialbidragsberoende är svårt att uttala sig
om. Effekterna bör dock bli relativt begränsade.
Jag vill här nämna att Socialtjänstkommittén (S
1991:07) i sitt arbete även kommer att beröra
sambandet mellan socialbidragsberoende och
övriga socialpolitiska stödsystem.

Den sänkta ersättningsnivån i
arbetslöshetsförsäkringen är ett led i försöken att
sanera statens finanser. Om vi misslyckas med den
uppgiften riskerar vi att hamna i en situation av
permanent hög arbetslöshet och varaktigt sänkt
levnadsstandard och som en följd därav kommer vi
att få ett mycket kraftigt ökat
socialbidragsberoende. Det är angeläget att
förhindra att detta sker.

Anf. 10 INGER LUNDBERG (s):

Fru talman! Jag vill tacka socialministern för svaret
och även passa på att tacka för svaret på föregående
fråga.

Jag tror att det är viktigt att vi är klara över att
många människor lever i en mycket skör
ekonomisk situation i dag. Gränsen till att vara
beroende av socialbidrag är mycket nära. De har
utomordentligt svårt att få pengarna att räcka till.
Många av dem är arbetslösa.

Ett exempel är de många deltidsarbetande kvinnor
som bara har 75 % av en full a-kasseersättning. De
kommer att få 80 % av den ersättning de tidigare
hade. I dag har de 6 000--7 500 kronor före skatt.
De kommer att hamna långt under
socialbidragsnivå med de nya
arbetslöshetsersättningarna.

Jag träffade för någon vecka sedan ett gäng tjejer
som hade tittat på hur förändringarna skulle slå för
dem. De var politiskt arga, det är en sak, men de
var också skakade och rädda.

De här tjejerna har nämligen fasta kostnader i
botten som det är utomordentligt svårt att röra i.
Vidare känner de att de förlorar 500--1 000 kr av sin
månadsinkomst. De har inga pengar att spara och
har alltså inga sparade pengar. De har försökt att
avhålla sig från att söka socialbidrag, därför att de
vill klara sig själva. Men risken är uppenbar att
många av de här tjejerna hamnar i
socialbidragsfällan. Jag tror att det är
utomordentligt olyckligt.

Också hyresökningarna är en bidragande faktor.
Jag är förvånad, herr socialminister, över att ni inte
innan regeringen lade fram sitt förslag om
förändrad arbetslösersättning hade gjort en analys
av vad detta betyder för de sköraste grupperna.

Anf. 11 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Fru talman! Som jag nämnde i mitt svar är
huvudproblemet de som inte kommit in på
arbetsmarknaden och som inte har någon
arbetslöshetsersättning. Är det något som man
skall vara förvånad över, så är det väl att vi inte
tidigare fått ett förslag om en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring. Det hade betytt ganska
mycket i en situation som den som vi nu befinner
oss i.

Naturligtvis kan man göra teoretiska beräkningar
över hur mycket socialbidragskostnaderna kan öka
med nämnda förslag. När det gäller sådana
teoretiska beräkningar hamnar man på belopp i
storleksordningen några hundra miljoner kronor.
Vi har alltså inte alls negligerat den bild av vad som
kan inträffa och som Inger Lundberg talar om. Men
i förhållande till den besparing på flera miljarder
som det här leder till handlar det ändå om mycket
små belopp.

Vi får se vad den praktiska erfarenheten visar. De
teoretiska beräkningarna tyder i alla fall inte på att
det handlar om några stora belopp.

Anf. 12 INGER LUNDBERG (s):

Fru talman! En sak är de kommunalekonomiska
beräkningarna. Det är möjligt -- ja, det är säkert
sant -- att effekterna för kommunerna inte kommer
att motsvaras av besparingarna för staten.

Men det jag velat belysa är enskilda familjers och
ensamståendes situation. Dessa grupper har
kämpat och försökt med allt för att klara sig, och då
med mycket snäva marginaler. Nu far dessa
människor oerhört illa. Det beror dels på att a-
kasseersättningen sänks, dels på att man samtidigt
upplever en kraftig ökning av hyreskostnaderna.

Väldigt många, framför allt de ensamstående, är
hänvisade till hyreslägenheter och har inte stora
möjligheter att välja. De kommer att drabbas hårt
av de förändringar av räntebidragen som aviserats.

Jag vill passa på att fråga: Har det förts en
diskussion mellan Socialdepartementet och
Finansdepartementet om effekterna när det gäller
hyrorna?

Anf. 13 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Fru talman! Jag är något oklar över vad Inger
Lundberg menade med sin senaste fråga om vi har
fört diskussioner om hyrorna. Det är klart att vi
fortlöpande för sådana diskussioner.
Bostadsbidragen sorterar under
Socialdepartementet. När vi fastställer
bostadsbidragsreglerna tar vi självfallet hänsyn till
hyresutvecklingen.

Inger Lundberg säger att hon inte tror att det här
kommer att betyda så mycket för kommunernas
socialtjänst. Den fråga som Inger Lundberg ställt
till mig gäller just hur den aktuella besparingen
kommer att påverka kommunernas socialtjänst.

Att många enskilda personer och familjer drabbas
av den ekonomiska krisen är vi helt överens om.
Det gör det bara mer angeläget att så snart som
möjligt råda bot på de problem som vi nu har. Den
besparing som vi nu diskuterar är ett led i vår
strävan att få ordning på svensk ekonomi.

Anf. 14 INGER LUNDBERG (s):

Herr talman! Kommunernas socialtjänst är inte
bara kommunalekonomi. Det här kommer att få
väsentlig betydelse för den kommunala ekonomin.
Men framför allt kommer det att få betydelse
genom att den grupp som behöver socialtjänstens
stöd blir större. Det enda de här människorna vill
är att de skall klara sig med hjälp av egen inkomst
och, under den tid då så är erforderligt, också med
hjälp av det försäkringsskydd som samhället kan
erbjuda.

Vad regeringen och riksdagsmajoriteten har
åstadkommit är ett urgröpt försäkringsskydd.
Därmed kommer den allra sköraste gruppen att bli
beroende av socialbidrag.

Anledningen till att jag tog upp detta med
bostadskostnaderna är att den här gruppen i
diskussionen om sådana här problem just markerar
vilka problem man har när det gäller att anpassa sin
ekonomi till utgifterna, bl.a. till följd av de kraftiga
höjningar av hyrorna som skett i år och som
aviseras för nästa år.

Anf. 15 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Fru talman! För att fortsätta på det senaste spåret
kan jag säga att regeringen i en proposition till
riksdagen föreslår att bostadsbidragen skall
utbetalas efter aktuell inkomst. Det innebär att de
som befinner sig i det ömtåliga skiktet och som
tappar inkomst, oavsett om det beror på att de får
arbetslöshetsersättning eller på något annat,
kommer att få möjlighet att uppbära högre
bostadsbidrag. Jag tycker att det är rimligt att vi har
bra och generösa bostadsbidrag när vi tvingas skära
ner på de generella subventionerna till boendet. Jag
är alldeles övertygad om att så kommer att ske,
oavsett vilken regering landet har under resten av
90-talet.

Anf. 16 INGER LUNDBERG (s):

Fru talman! Socialministern torde vara väl
medveten om de bristfälliga bostadsbidragen och
situationen för många hushåll. Ändå verkar inte
regeringen ta just den här situationen på särskilt
stort allvar.

Naturligtvis finns här en risk. Vi som har bra
inkomster men som kan tycka att det är jobbigt att
tappa 1 000 kr, för det blir ju litet mindre som kan
sparas eller en förändrad konsumtion, far kanske
inte så illa. De grupper vi talar om är däremot
människor som inte har samma marginaler, som
inte har möjligheter att prioritera på annat sätt.

Som jag tidigare betonat är risken uppenbar att
många av de här människorna kommer till
socialtjänsten. Vi vet ju att många av dessa
människor far oerhört illa. Dessa människor
drabbas personligen, men också deras barn och
andra anhöriga.

Anf. 17 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Fru talman! Det är inte mycket att tillägga. Inger
Lundbergs ursprungliga fråga gällde hur den sänkta
arbetslöshetsersättningen skulle komma att
påverka kommunernas socialtjänst. Den frågan har
jag besvarat så gott det går med det underlag som
finns.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på fråga 1992/93:534 om
socialbidragets storlek

Anf. 18 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Fru talman! Göran Lindblad har frågat mig vilka
åtgärder jag avser att vidta för att enskilda
kommuner och inte domstolarna skall besluta om
socialbidragens storlek.

Socialtjänstkommittén (S 1991:07) som har i
uppdrag att göra en allmän översyn av
socialtjänstlagen skall även bl.a. utreda fördelar
och nackdelar med skilda normsystem.

Socialtjänstkommittén har gjort en kartläggning av
kommunernas socialbidragsnormer.
Kartläggningen visar att normerna i allmänhet
ligger lägre än Socialstyrelsens rekommenderade
norm. Kommittén har också uppmärksammat att
antalet besvärsärenden som rör kommunernas
socialbidragsnormer har ökat kraftigt. Den praxis
som utvecklats i förvaltningsdomstolarna innebär
att en bidragsnorm som ligger under
Socialstyrelsens norm inte anses tillförsäkra den
enskilde en skälig levnadsnivå. Av
Socialtjänstkommitténs kartläggning framgår också
att enskilda domar i socialbidragsmål inte tycks
påverka kommunernas normer. Den som inte
överklagar kommunens beslut får alltså nöja sig
med det lägre belopp som den enskilda kommunen
beslutat om. En annan effekt är att i ett antal fall
samma person månad efter månad har tvingats
överklaga socialnämndens beslut för att få ut det
högre beloppet. Detta är oacceptabelt både för den
enskilde och för rättssamhället.

Socialtjänstkommittén kommer inom kort att lägga
fram ett delbetänkande, som enligt vad jag erfarit,
innehåller förslag till preciserade lagregler för
rätten till bistånd i den del som avser den enskildes
försörjning. Beredningen av utredningens förslag
kommer att ligga till grund för regeringens
ställningstagande i frågan.

Anf. 19 GÖRAN LINDBLAD (m):

Fru talman! Först tackar jag socialministern för
svaret.

Den här frågan har även en principiell bakgrund.
Jag tycker att det är viktigt att man slår fast vad som
är kommunernas självbestämmande och vad vi på
central nivå skall reglera åt kommunerna. Jag tror
att socialministern och jag är helt överens om att
nivån för ersättningen till socialbidragstagarna skall
vara tillräckligt hög, dvs. så hög att behoven täcks.
Båda vet vi att lagstiftningen om var den nivån skall
ligga varit väldigt oklar. Detta har varit föremål för
olika tolkningstvister.

Jag tycker att man centralt skall slå fast till vilken
del kommunerna har möjlighet att själva bestämma
vad som ingår i den här normen. I dag ingår ju i
vissa kommuner el- och telefonkostnader. I andra
kommuner ingår tandvårdskostnader, och på vissa
ställen ligger sådant utanför. Men det här är helt
avgörande för var man hamnar när det gäller nivån
för denna norm.

Både socialministern och jag, det är jag säker på,
vet att många socialbidragstagare av olika skäl
kanske har litet svårt att själva planera och
hushålla. Målet är att de på sikt skall ha förmåga att
göra det. Om tandvårdskostnaden läggs inom
normen, kan det bli väldigt snett -- dvs. den
bidragstagande har inte möjlighet att själv
finansiera sin tandvård inom normen. Då är det
bättre att tandvården ligger utanför normen.

Det vore intressant att höra socialministerns
synpunkter på just de här bitarna.

Anf. 20 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Fru talman! Det pågår, som jag framhöll i mitt svar,
en översyn. Vi kommer alldeles snart, inom några
veckor bara, att få ett betänkande från
Socialtjänstkommittén, där man har gått igenom
och försökt att diskutera vilka saker som bör ingå i
en miniminorm och vad som kan läggas utanför. Jag
tycker att det är bättre att vi väntar med
diskussionen om konkreta poster tills vi har fått det
här betänkandet. Om jag minns rätt kommer det
redan nästa vecka från kommittén.

Anf. 21 GÖRAN LINDBLAD (m):

Fru talman! Tack, det var bra att få höra att
betänkandet kommer så pass snabbt.

Det som är viktigt att man tar med i diskussionerna
framöver är också den skillnad i situation som råder
i storstäderna och i landsorten. Dels är det en
skillnad i kostnadsnivå, dels är det en skillnad när
det gäller möjligheterna att göra bra inköp för
bidragstagare och för alla oss andra. I storstäderna
finns det större förutsättningar för det, medan det i
landsorten är en lägre kostnadsnivå. Sådana här
saker är det bra att man väger in när man skall
fastställa beloppen.

Det finns en regeringsrättsdom redan från 1984 som
talar om existensminimum. Det är det som kallas
förbehållsbelopp i dag. Där är det centralt att
förbehållsbeloppet kommer att ligga lägre än den
norm man på något sätt enas om. Annars är risken
stor att vi får ett stort antal socialbidragstagare i de
grupper som lagsöks av skattemyndigheten. Så fort
de har kommit över förbehållsbeloppet skulle de
också ha rätt till socialbidrag. Detta hoppas jag att
man från departementets sida har tänkt på.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Svar på fråga 1992/93:510 om åtgärder mot
drogbekämpning

Anf. 22 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Fru talman! Ingrid Näslund har frågat mig om vilka
åtgärder jag avser vidta för att intensifiera
drogbekämpningen på alla plan med anledning av
den starka kopplingen mellan olika droger och det
ökade drogbruket i Sverige. Denna formulering är
hämtad direkt ur frågan.

Jag delar Ingrid Näslunds uppfattning att det kan
finnas ett samband mellan tobaksrökning och
missbruk av narkotika. Detsamma gäller alkohol
och narkotika. Insikten härom präglar de
drogförebyggande insatser som riktas till ungdomar
i vårt land. I Sverige har kampen mot droger som
ett viktigt mål att få ungdomar att säga nej till såväl
tobak och alkohol som narkotika. Detta är
utgångspunkten också för de särskilda program
inom Folkhälsoinstitutet som syftar till att
motverka bruket av olika beroendeframkallande
medel.

Utöver sådana förebyggande insatser krävs också
en rad andra insatser, inte minst av socialpolitisk
karaktär, för att bekämpa drogmissbruk. FN:s
narkotikakontrollstyrelse, INCB, har i sin
årsrapport för 1992 särskilt uppmärksammat vår
politik. INCB anser att Sverige för en
förhållandevis framgångsrik narkotikapolitik och
framhåller att vi är ett av de få länder som har
lyckats skapa ett förtroendefullt samarbete mellan
kontrollsidan och vård- och behandlingssidan.

Som exempel på att vår politik har nått konkreta
resultat kan jag nämna att det experimentella
bruket av narkotika har minskat kraftigt de senaste
tjugo åren. I början av 1970-talet uppgav 14 % av
tillfrågade elever i årskurs nio att de någon gång
hade prövat narkotika. Sedan mitten av 80-talet har
denna siffra legat runt 3 %. Centralförbundet för
alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, som
genomför dessa undersökningar, uppger dock att
det finns en svag tendens till ökning i förra årets
undersökning.

Två gånger om året genomför CAN också en
särskild enkätundersökning i ett antal kommuner
för att snabbt få en bild av de senaste tendenserna i
narkotikautvecklingen. Det allmänna intrycket
från fjolårets undersökningar är att missbruket av
narkotika är relativt stabilt.

Det viktigaste undantaget från denna generella
bedömning är ett ökat antal rapporter om en
ökning av missbruk av s.k. rökheroin. De första
rapporterna härom kom för ett par år sedan, då
rökning av heroin bland en begränsad grupp
invandrare i vissa delar av Stockholm hade
iakttagits. Denna missbruksform tycks nu ha fått en
större spridning, framför allt i storstäderna.

Det är värt att notera att heroinmissbruket, där
rökningen spelar en viktig roll, sedan några år
uppvisar en oroande utveckling i flera europeiska
länder. Missbruket har ökat främst bland ungdomar
som har drabbats hårt av arbetslöshet, bostadsbrist
och andra sociala problem. Även om omfattningen
av detta missbruk i Sverige av allt att döma är av
mindre omfattning, måste vi se allvarligt på den
utveckling som CAN rapporterar.

Detta visar att vi aldrig kan slå oss till ro. I kampen
mot narkotikan måste man alltid vara vaksam mot
minsta förändring i missbruksbilden.

Sedan mitten av 1980-talet har betydande statliga
medel satsats på uppbyggnaden av en offensiv
narkomanvård. Socialstyrelsen har på regeringens
uppdrag nyligen gjort en utvärdering av denna
satsning. Den allmänna bedömningen är att
satsningen varit framgångsrik. En mycket stor
andel av narkotikamissbrukarna har nåtts, och
vården har byggts ut väsentligt.

Det finns emellertid fortfarande en del brister. En
sådan är socialtjänstens svårigheter att nå
missbrukande invandrare med adekvata insatser.

Liksom CAN varnar också Socialstyrelsen för att
en bestående ungdomsarbetslöshet kan bli en
sannolik rekryteringsbas till missbruk.

Jag kommer senare i vår att föreslå regeringen att
ge Socialstyrelsen direktiv till en fortsatt satsning på
en offensiv narkomanvård.

Avslutningsvis vill jag bara instämma i att
tobaksrökning kan vara en inkörsport till tyngre
droger, men att det enligt min mening vanligen är
mer komplicerade orsakssamband när en ung
människa börjar missbruka narkotika. Dessutom
befarar jag att en stigande ungdomsarbetslöshet
och framtidspessimism kommer att leda till att fler
ungdomar kommer i kontakt med droger. En
fortsatt satsning på offensiv narkomanvård är
viktig, men det är även i detta sammanhang väl så
angeläget att den ekonomiska politiken blir
framgångsrik.

Anf. 23 INGER NÄSLUND (kds):

Fru talman! Jag ber att få tacka socialminister
Bengt Westerberg för det utförliga svaret. Jag är
mycket tacksam för det, för det tar fram många
viktiga synpunkter på den här frågan. Jag vill säga
att vi delar många uppfattningar som har kommit
fram i det här svaret.

Sambandet mellan narkotika och andra droger har
belysts mer och mer på senare tid, även om vi alltid
har haft klart för oss att det finns ett samband.
Naturligtvis är det andra orsaker som är avgörande
för om en ung människa börjar ägna sig åt droger.
Men man kanske också kan säga att den första
spärren som passeras vanligtvis är att man börjar
röka vanlig tobak. Nu menar jag inte ett försök, att
man provar någon gång, vilket kan vara nog så
vanligt bland ungdomar, utan att man börjar
använda tobak mer regelbundet. Det innebär att
man redan har passerat en spärr, att man har gjort
någonting som man kanske i själva verket vet är
onyttigt och inte accepterat av föräldrar, skola och
vuxensamhälle. Det kanske samtidigt är ett
symptom på saker som sedan kan leda till en annan
typ av missbruk.

Det finns faktiskt siffror på detta som är nog så
oroande. Det har visat sig i en
Stockholmsundersökning för ett fåtal år sedan att
av rökare var det faktiskt 31 % som hade prövat
narkotika också. Detta gällde då ungdomar som
hade för vana att röka. Men när det gällde dem som
inte rökte var det bara 4 % som hade prövat.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på fråga 1992/93:542 om
rehabilitering av gravt synskadade

Anf. 24 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Fru talman! Bengt Lindqvist har frågat statsrådet
Bo Könberg vilka åtgärder han ämnar vidta för att
få till stånd en fungerande lösning, som ger
synskadade personer i yrkesverksam ålder tillgång
till rehabilitering. Arbetet i regeringen är så
fördelat att det är jag som skall svara på frågan.

Under senare år har betydande satsningar gjorts för
att genom en utvecklad arbetslivsinriktad
rehabilitering motverka utslagning från
arbetsmarknaden och stärka arbetslinjen. Jag
tänker här främst på den verksamhet som bedrivs
vid arbetsmarknadsinstituten, på införandet av en
rehabiliteringsersättning och på de särskilda medel
som försäkringskassorna har till sitt förfogande för
att upphandla rehabiliteringsinsatser. Jag uppfattar
dock Bengt Lindqvists fråga på så vis att det inte i
första hand är denna form av rehabilitering han
avser, utan snarare det som kan betraktas som
grundläggande rehabilitering.

Som påpekas i frågan gavs grundläggande
rehabilitering tidigare främst som
arbetsmarknadsutbildning i de så kallade
omställningsoch träningskurserna (OT-kurserna)
med Skolöverstyrelsen som huvudman. Från
januari 1980 upphörde OT-kurserna och ersattes av
Ami-S inom Arbetsmarknadsverket, dvs.
Arbetsmarknadsinstitutet med särskilda resurser
för olika grupper funktionshindrade. Som ett led i
strävandena att renodla den
arbetsmarknadspolitiska inriktningen vid
arbetsmarknadsinstituten har dock den
grundläggande rehabiliteringen där successivt
upphört.

Jag anser att det är viktigt att både synskadade och
andra personer med funktionshinder ges
möjligheter till en god rehabilitering. Regeringen
har därför i den nyligen avlämnade propositionen
om stöd och service till vissa funktionshindrade
(prop. 1992/93:159) lagt fram förslag som enligt min
bedömning bör skapa förutsättningar för påtagliga
förbättringar av rehabiliteringsverksamheten. I
propositionen föreslås bl.a. att
sjukvårdshuvudmännen genom ett tillägg i hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763) skall åläggas en
skyldighet att erbjuda invånarna rehabilitering.
Enligt den föreslagna lagen åläggs huvudmannen
en skyldighet att i samverkan med den enskilde
fastställa en plan över de behövliga
rehabiliteringsinsatserna. I propositionen föreslås
också att ett omfattande statligt stimulansbidrag för
att utveckla habiliterings- och
rehabiliteringsinsatser för personer med
funktionshinder. Under en fyraårsperiod skall
sammanlagt 1,7 miljarder kronor anvisas för
ändamålet.

Enligt min bedömning bör stimulansmedlen i
kombination med en fastlagd skyldighet för
sjukvårdshuvudmannen att erbjuda rehabilitering
ge goda förutsättningar att få till stånd en
fungerande rehabilitering för synskadade.
Regeringen kommer senare att uppdra åt
Socialstyrelsen att ingående följa effekterna av
stimulansmedlen och lagstiftningen, för att säkra
att åtgärderna ger den avsedda förbättringen av
rehabiliteringsverksamheten. Jag ser därför ingen
anledning att nu vidta några ytterligare åtgärder
inom området.

Anf. 25 BENGT LINDQVIST (s):

Fru talman! Först vill jag tacka socialministern för
svaret.

Varje år söker ungefär 12 000 människor
synrehabilitering vid syncentralerna. 90 % av dem
är ålderspensionärer. Men återstoden, ungefär
1 200 personer, är i yrkesverksam ålder. Av dem har
de flesta, kanske inemot 80--90 %, användbara
synrester.

För en liten grupp på 100-200 personer är
synskadan emellertid så allvarlig att det är närmast
en rehabilitering som blind som dessa personer
måste tillägna sig. För denna lilla grupp fanns det
tidigare, vilket också påpekas i svaret, en enda form
av rehabilitering inom Arbetsmarknadsverket vid
arbetsmarknadsinstituten. Denna rehabilitering
har nu upphört utan att någon annan rehabilitering
har kommit i dess ställe. Det är detta problem som
vi diskuterar i dag. Problemet gäller dess värre både
det praktiska ansvaret i samhällets regi och
finansieringen.

För två år sedan tog Synskadades riksförbund
initiativet till en rehabiliteringsanläggning i
Uppsala. Den verksamheten har fortfarande inte
kommit på fötter på grund av
finansieringsproblem.

Nu hänvisar Bengt Westerberg i sitt svar till det
kommande stimulansstödet och till den lagfästa
skyldigheten för landstingen att erbjuda
rehabilitering. Detta är utmärkt. Det är också
utmärkt att det finns betydande resurser i
förbindelse med denna reform. På sikt kommer
detta att ge ett gott resultat. Men dess värre
kommer ytterligare år att gå innan landstingen har
byggt upp denna nya grundrehabilitering för gravt
synskadade. Därför måste jag fråga Bengt
Westerberg om han på kort sikt är beredd att
medverka till att två saker fungerar bättre än i dag.
Den ena gäller att Riksförsäkringsverket och
försäkringskassorna på ett helt annat sätt än i dag --
smidigare, snabbare och enklare -- ställer resurser
till förfogande för den rehabilitering som
synskadade behöver. Den andra saken gäller att
Arbetsmarknadsverket under en begränsad
tidsperiod återupptar rehabiliteringen för gravt
synskadade.

Anf. 26 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Fru talman! För några år sedan, 1990, utgav
Socialstyrelsen allmänna råd om samordning av
synskadades rehabilitering. Bakgrunden till det var
ett tillkännagivande av riksdagen om en bristande
samordning av resurserna inom
synskaderehabiliteringen. I dessa råd konstaterar
man att det finns väldigt många aktörer på detta
område. Men man kom också fram till slutsatsen att
det grundläggande ansvaret borde ligga hos
landstingens syncentraler som borde få denna
samordnande rollen inom rehabiliteringen. Där
finns enligt Socialstyrelsens råd den medicinska,
pedagogiska, psykologiska och sociala kompetens
som krävs för att klara denna uppgift.

Resursbristen är emellertid betydande i dessa
syncentraler. Därför är det ett av de områden som
måste ryckas upp när vi nu kommer att satsa mer på
rehabilitering under åren framöver.

Jag är medveten om det som Bengt Lindqvist till
sist påpekade, nämligen att det naturligtvis
kommer att ta en viss tid innan vi har en
tillfredsställande ordning på detta område, innan vi
har tillräckligt mycket resurser för att klara
behoven. Jag skall naturligtvis försöka medverka
till att Riksförsäkringsverket och
försäkringskassorna blir effektivare, om det finns
ett sådant behov. Och jag utgår från det, eftersom
Bengt Lindqvist säger det. Däremot är jag tveksam
till att AMI skall få tillbaka denna uppgift när man
nu har rustat ned på detta område. Jag tycker att
den upprustning som behövs snarare skall ske vid
syncentralerna än att AMI återtar den funktion
som man tidigare har haft. I dag torde, i flertalet
fall, de nödvändiga resurserna saknas vid
arbetsmarknadsinstituten. Det är därför bättre att
tillföra resurser till det som långsiktigt skall vara
lösningen på problemen.

Anf. 27 BENGT LINDQVIST (s):

Fru talman! Jag tackar för de positiva beskeden.
Men Arbetsmarknadsverket har resurserna kvar
när det gäller den yrkesinriktade, den
arbetslivsinriktade, rehabiliteringen. Jag tror att
varken Bengt Westerberg eller jag här och nu klart
skulle kunna definiera skillnaderna mellan
grundrehabilitering och arbetslivsinriktad
rehabilitering för en nyligen synskadad person.

Jag tror alltså att Arbetsmarknadsverket, med litet
generositet, mycket väl skulle kunna fortsätta ett
par år till. Därmed skulle vi få en situation där
tredje man, dvs. den det faktiskt gäller, den
synskadade själv, inte kommer i kläm. Det är ändå
Arbetsmarknadsverket, som genom att avveckla en
verksamhet utan att se till att någon annan tar över,
som har skulden till att synskadade i dag inte får
den rehabilitering som de behöver.

Anf. 28 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Fru talman! Låt mig bara säga att jag inte har någon
annan mening i sak än Bengt Lindqvist. Jag skall
gärna undersöka möjligheten att
Arbetsmarknadsstyrelsen eller
Arbetsmarknadsverket fortsätter att ta detta ansvar
under ytterligare en tid, om det är möjligt eller inte.
Vi får sedan återkomma till denna fråga i ett senare
sammanhang.

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Svar på fråga 1992/93:506 om
barnkonventionen och reglerna för avvisning av
barn

Anf. 29 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Fru talman! Chatrine Pålsson har frågat mig om jag
avser att se över reglerna så att FN:s konvention om
barnets bästa blir vägledande i avvisningsärenden.

Denna frågeställning har jag tidigare diskuterat här
i kammaren den 30 mars i år, och därför har jag nu
för avsikt att endast redogöra för de viktigare
ståndpunkterna i det svaret.

Jag anser att svenska myndigheter, i asylärenden
liksom i andra sammanhang, tar stor hänsyn till
barnens behov. Man tar särskild hänsyn till barnens
situation vid prövningen av asylansökningar, och
ärenden rörande ensamma barn behandlas alltid
med förtur.

FN:s kommitté för barnets rättigheter höll i januari
i år, i enlighet med förfarandet enligt FN:s
konvention om barnets rättigheter, förhör med
Sverige på grundval av den svenska rapporten om
tillämpningen av konventionen. Kommittén ansåg
att Sverige i stort uppfyller konventionens krav.
Förutom vissa synpunkter på förvarstagande av
barn framfördes ingen kritik rörande behandlingen
av asylsökande barn.

Svenska myndigheter kan naturligtvis aldrig skicka
tillbaka ett litet barn, om man inte vet att någon tar
hand om det vid ankomsten till hemlandet. Detta
betyder emellertid inte att ensamma barn
automatiskt har rätt till uppehållstillstånd i Sverige.
Det skulle knappast vara i enlighet med principen
om barnets bästa som bl.a. uttrycks i FN:s
barnkonvention. I denna princip ingår ju att barn i
möjligaste mån skall få vara med sin familj. Därför
försöker svenska myndigheter så långt det är
möjligt hitta barnets familj och se till att familjen
kan återförenas, om möjligt i sitt hemland. Ett
avvisningsbeslut verkställs därför inte med mindre
än att man kunnat tillse att barnet kan tas om hand
av sin vårdnadshavare.

Enligt vår lagstiftning finns det möjligheter att ett
barn som befinner sig i Sverige omhändertas av
svenska myndigheter om detta bedöms som
nödvändigt. Men det bästa för barn är ju normalt
att få vara med sin familj, och detta söker man
uppfylla då det är möjligt. Vid våra myndigheters
tolkning av lagar och bestämmelser utgår
myndigheterna från barnets bästa.

Anf. 30 CHATRINE PÅLSSON (kds):

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för hennes svar
i den mycket känsliga fråga som jag tror att vi alla
tycker att fallet med den här lille ensamstående
pojken är. Det fanns uppenbarligen ingen som
kunde ta hand om pojken i hemlandet, men ändå
stod Invandrarverket fast vid uppfattningen att det
inte fanns hinder för verkställighet. Detta strider
såvitt jag förstår emot konvention nr 22 om barnens
rättigheter.

Fru talman! Jag vill fråga om invandrar- och
kulturministern tycker att det finns tillräckliga
förordningar och regler för att förhindra att sådana
här fall skall hända.

Anf. 31 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Fru talman! Låt mig först säga att jag är glad för det
engagemang som har visats för denne treårige
pojke. Det är många människor som har engagerat
sig i hans situation. Jag skulle vara ännu gladare om
det över huvud taget vore fler svenskar som
engagerade sig för människor som söker asyl i
Sverige.

Som Chatrine Pålsson är väl medveten om kan vi
inte diskutera ett enskilt fall här i kammaren, men
låt mig betyga och stryka under att det inte får
förekomma och inte heller förekommer att något
barn sänds i väg från Sverige med mindre att
myndigheterna är övertygade om att det finns
någon vårdnadshavare som tar emot barnet.

Det nu aktuella fallet är ganska ovanligt, eftersom
det rör ett litet barn. Det vanligaste är att det
handlar om ungdomar som är 15--17 år, och i dessa
fall ser myndigheterna alltid till att det finns någon
som tar emot barnet, om det sänds i väg från
Sverige. Detta understryker att det är en
självklarhet att ett så här litet barn aldrig sänds i väg
med mindre att man har garantier för att det finns
någon som tar emot det. Så är det, och så var det
även i detta fall.

Anf. 32 CHATRINE PÅLSSON (kds):

Fru talman! Hur länge kan det dröja, om
föräldrarna ej kan hittas eller inte är kapabla att ta
hand om barnet, innan ett sådant här beslut
verkställs?

Anf. 33 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Fru talman! Det går inte att ge ett rakt svar på den
frågan. Vad som händer i ett fall som detta är att de
sociala myndigheterna är engagerade för att ordna
det som är bäst för barnet. Utgångspunkten är
naturligtvis i första hand att det skall förenas med
sin familj, i andra hand -- om det inte går -- att man
skall hitta någon annan vårdnadshavare som kan ge
barnet en bra framtid.

Anf. 34 CHATRINE PÅLSSON (kds):

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för hennes
engagemang och för det klara beskedet att man inte
sänder i väg något barn utan att man har hittat en
vårdnadshavare. Jag hoppas att vi i fortsättningen
gemensamt skall kunna engagera oss till förmån för
flyktingar som har det mycket svårt och kanske
särskilt små barn som till synes är lämnade
ensamma.

Överläggningen var härmed avslutad.

12 § Svar på fråga 1992/93:547 om
behandlingen av flyktingar som tas i förvar

Anf. 35 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Fru talman! Karl-Göran Biörsmark har frågat mig
om jag avser att vidtaga någon åtgärd så att
flyktingar som inte har begått någon brottslig
handling inte skall hållas i fängsligt förvar.

Inledningsvis vill jag poängtera att ett förvarsbeslut
är en ingripande åtgärd för den enskilde individen
och därför bara får förekomma i situationer där det
är oundgängligen nödvändigt. Förutsättningarna
för att ta en utlänning i förvar är därför noga
preciserade i utlänningslagen, och dessutom är
tiden för förvarstagandet begränsad. Av tillgänglig
statistik framgår att 4 520 vuxna personer togs i
förvar under 1992. Av dessa var 3 010 förvarstagna
kortare tid än tre dygn, och 86 % av totala antalet
var tagna i förvar mindre än tio dygn.

Det är polismyndigheten som är ansvarig för
verkställandet av ett förvarsbeslut. Förutom
förvarslokalen i Carlslund använder sig polisen av
tre olika typer av förvarslokaler: polisarrest vid
korta förvar, allmänna häkten samt
kriminalvårdsanstalter. Enligt uppgift från
Rikspolisstyrelsen saknas centrala riktlinjer för de
olika polismyndigheterna i vilka fall resp. typ av
förvarslokal bör användas. Det är enligt min
mening något förvånande, men samtidigt skall man
vara medveten om att beläggningssituationen på de
allmänna häktena och kriminalvårdsanstalterna är
så ansträngd att polisen i många fall får acceptera
de lösningar som vid det tillfället finns till hands.
Som tidigare nämnts är ju också förvarstiden i de
allra flesta fall mycket kort.

När det gäller behandlingen av utlänningar som
hålls i förvar är lagen om behandlingen av häktade
och anhållna tillämplig. Därutöver skall
utlänningen beviljas de lättnader och förmåner som
kan medges med hänsyn till ordning och säkerhet
inom anstalten, häktet eller polisarresten. Jag utgår
från att man i dessa fall beviljar så mycket lättnader
som möjligt, samt tillser att den förvarstagne i
största möjliga mån hålls ifrån de övriga intagna.

Anf. 36 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK
(fp):

Fru talman! Jag får tacka så mycket för svaret. Jag
uppmärksammades personligen på det här genom
ett TV-inslag och förbryllades något av vad
reportern hade att berätta. Jag trodde faktiskt inte
att det gick till på det sättet att personer som icke
är brottslingar i vanlig bemärkelse kan få sitta i
häkte och i fängsligt förvar så lång tid.

Det är glädjande att man, som statsrådet säger, i
86 % av det totala antalet fall hålls i förvar mindre
än tio dygn, men det finns ändå 14 % kvar. Det var
närmast dem som jag tänkte på när jag ställde min
fråga. Jag har förstått att det förekommer att en del
av dem får sitta i förvar ända upp till ett halvår. Det
är klart att en flykting som kommer till Sverige och
blir satt i fängelse tillsammans med andra fångar i
ett halvår har en mycket svår situation. Det har
också visat sig att en del av dessa flyktingar har måst
få psykiatrisk vård för att klara sin situation.

Om man jämför sex månaders förvaring med straff
för brottslig gärning här i Sverige, finner man att
det ungefär motsvarar ett fängelsestraff för grov
misshandel med knivskärning och svår kroppslig
skada eller för stöld av ett värde motsvarande
100 000 kr.

I artikel 7 i Genèvekonventionen görs ett ganska
klart uttalande, nämligen att fördragsslutande stat
skall tillerkänna flyktingar samma ställning som
staten i fråga tillerkänner utlänningar i allmänhet.

Statsrådet säger att Rikspolisstyrelsen saknar
centrala riktlinjer för de olika polismyndigheterna
om i vilka fall resp. typ av förvarslokal bör
användas. Statsrådet uttrycker sin förvåning över
detta. Kommer statsrådet att vidta någon åtgärd för
att medverka till att någon ändring sker på den
punkten?

Anf. 37 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Fru talman! Jag har den uppfattningen att det
naturligtvis är svårt för dessa personer oavsett var
de sitter i förvar -- på den förvarslokal som finns i
Carlslund och som är avsedd för förvarstagande, i
allmänt häkte eller i fängelse. Jag tror inte att man
kan göra någon större åtskillnad däremellan.

Man skall vidare vara klar över bakgrunden till
förvarstagandena. I en del fall är förvarstagandet
naturligtvis oförskyllt för den enskilde individen i så
måtto att det handlar om att hitta någon
transportlägenhet, att ordna med resebiljetter och
liknande. I sådana fall är det ofta fråga om mycket
korta förvarstider. I andra fall handlar det om
personer som har gjort sig av med sina handlingar,
pass och annat, och det tar då längre tid att försöka
få fram det. En del personer vägrar att medverka
till att få ut sina handlingar, även om det skulle vara
möjligt. Några fall blir därför väldigt komplicerade,
eftersom det tar lång tid att få fram nya handlingar
från vissa länder. Man skall vara klar över att i en
del fall kan personerna själva medverka till att inte
behöva sitta i förvar så länge.

Den direkta frågan Karl-Göran Biörsmark ställde
gällde om jag avser att initiera ett utfärdande av
särskilda riktlinjer. Jag utgår från att
Rikspolisstyrelsen, mot bakgrund av denna
uppmärksamhet, tar itu med den frågan. Då finns
det också anledning att titta på varför
förvarslokalerna i Carlslund utnyttjas bara till
hälften. Där finns 38 bäddar. I regel är 15--20
bäddar belagda medan resten står tomma. Det
måste innebära att det finns någon brist i systemet
som gör att man inte utnyttjar de förvarslokaler
som finns för detta ändamål.

Anf. 38 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK
(fp):

Fru talman! Min fundering när jag såg detta
inslag -- det visar hur viktigt det är med pressens
agerande och att pressen sätter tummen på dessa
frågor och belyser hur det går till -- var om man inte
skulle kunna tänka sig att det finns någon annan typ
av förvar än fängelse för dessa flyktingar. Att sitta i
en sådan cell 24 timmar om dygnet med en timmes
rast på en rastgård -- precis som alla andra
interner -- kan ju inte vara tillfredsställande.
Utgångspunkten är ju att ha ett bra förhållande till
denna person. Där måste ju finnas ett samarbete,
precis som statsrådet säger, att hjälpa till att ordna
fram handlingar osv. Sitter då flyktingen som en
intern i ett fängelse blir det inte det allra bästa
samtalsklimatet. De vistas ju dessutom tillsammans
med andra brottslingar. Jag förstår också att
personalen på dessa fängelser inte mår bra av
situationen när de ser hur flyktingar går ner sig.

Flyktingsituationen i sig är ju tillräckligt svår utan
att flyktingarna skall behöva sitta i fängsligt förvar
tillsammans med andra ''vanliga'' kriminella
individer. Det är ju inte kriminellt i sig att vara
flykting.

Finns det inte möjlighet, enligt statsrådet, att ha
någon annan typ av förvaring t.ex. med hjälp av
okonventionella lösningar?

Anf. 39 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Fru talman! Det finns särskilda förvarslokaler för
dessa personer, nämligen i Carlslund. Där har man
uppenbarligen inte utnyttjat den fulla kapaciteten.
Jag utgår från att man försöker ändra på det
förhållandet.

Jag har redan tidigare sagt att det är svårt att
gradera den plats som personen i fråga befinner sig
på. Det är nog bekymmersamt i alla situationer. Av
svaret framgår att personen skall, enligt de
riktlinjer som finns, beviljas lättnader och
förmåner med hänsyn till ordning och säkerhet
inom anstalten. Det säger sig självt att man bör
försöka särskilja brottslingar från de förvarstagna.

Jag tror inte att det går att göra en gradering mellan
förvar i fängelse eller i häkte. Jag skulle tro att
häktet i vissa avseenden är mer påfrestande. Där
gäller ju reglerna med korta raster. I ett fängelse går
det att ha mer öppenhet och större frihet. Men, som
sagt, jag vill egentligen inte göra en gradering,
eftersom situationen är säkert påfrestande oavsett
var man sitter i förvar.

Anf. 40 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK
(fp):

Fru talman! Jag vill än en gång tacka statsrådet för
svaret. Jag tror att det är viktigt att frågan har blivit
uppmärksammad. Jag förstår att myndigheterna nu
tydligen skall agera för att ändra litet grand på
sakernas tillstånd. Var och en förstår att det kan
upplevas mycket inhumant för en flykting att bli
behandlad på det sättet. Det visar också en del fall
där flyktingar har gått ner sig och lider psykiskt
mycket illa. Vi får hoppas att denna diskussion är
en vink till myndigheterna att handla på annat sätt.

Anf. 41 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Fru talman! Det är inte fråga om flyktingar. Deras
flyktingstatus har prövats i regel av både
Invandrarverket och Utlänningsnämnden. Det är
personer som har tagit sig hit och sökt asyl, men
som inte befunnits vara flyktingar.

Överläggningen var härmed avslutad.

13 § Svar på fråga 1992/93:527 om förbud mot
blyhagel vid jakt

Anf. 42 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Inge Carlsson har frågat mig om
regeringen ämnar besluta om förbud av blyhagel
vid jakt i våtmarker och andra känsliga områden.

Riksdagen har beslutat (prop. 1990/91:JoU 30,
rskr. 338) att en övergång från användning av
blyhagel till hagel som inte är miljöfarliga skall ske
genom i huvudsak frivilliga överenskommelser och
vara genomförd i början av 2000-talet. Övergången
bör ske inom de närmaste åren vad gäller jakt i
våtmarker och andra känsliga områden.

Som jag redovisade den 8 december 1992 med
anledning av en fråga från Ylva Annerstedt om
förbud mot att använda blyhagel, sker endast en
mindre del av all blyhagelanvändning vid jakt inom
våtmarker. Det är likafullt angeläget att
blyhagelanvändningen snarast upphör där med
hänsyn till de särskilda risker som föreligger.

Jag redovisade vidare att Statens naturvårdsverk
förbereder förslag till förbud mot jakt med blyhagel
inom landets 30 särskilt skyddsvärda
våtmarksområden. Jag har nu erfarit att förslaget är
remissbehandlat och att bl.a. Svenska
Jägareförbundet ställer sig positivt till förslaget om
förbud.

Jag redovisade också att regeringen gett Statens
naturvårdsverk och Kemikalieinspektionen i
uppdrag att senast den 1 juli 1993 redovisa hur
avvecklingen av bly- resp. kvicksilveranvändningen
fortgår. Myndigheterna skall i förekommande fall
föreslå de ytterligare åtgärder som kan krävas för
en sådan avveckling.

Anf. 43 INGE CARLSSON (s):

Fru talman! Jag vill tacka miljöministern för svaret
på min fråga.

Skälet till att jag har ställt frågan är att det är tre
år sedan vi fattade beslut om en god livsmiljö, dvs.
propositionen från 1990/91. Där utgick den
socialdemokratiska regeringen från att det under
de närmaste åren skulle bli en frivillig uppgörelse
mellan naturvännerna och jägarintressena om en
avveckling av användandet av blyhagel vid jakt i
känsliga våtmarker.

Nu har det alltså gått tre år, och det har inte hänt
något i vårt land. I flera andra länder -- Norge,
Danmark, Holland, vissa delstater i USA,
Australien -- har man tidigare beslutat om totalt
förbud av användandet av hagel vid all jakt. I
Sverige har vi fortfarande inte antagit något sådant
förbud.

Jag tycker att tiden är inne att miljöministern måste
se till att det blir ett beslut. I och med att Svenska
Jägareförbundet har sagt ja under remissomgången
finns det inget hinder. Jag utgår från att
naturvännerna vill ha förbudet.

När kan vi förvänta oss ett förbud när det gäller de
känsliga våtmarkerna? Varför skall förbudet bara
omfatta de mest känsliga områdena? Varför inte all
jakt vid våtmarker och insjöar i det här landet?

Anf. 44 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Först tycker jag att vi skall vara
överens om matematiken -- i varje fall om det var
beslutet i juni 1991 som åsyftades. Det är alltså inte
tre år sedan utan betydligt kortare tid, drygt ett och
ett halvt år sedan, som det är fråga om. Men det är
en struntsak i sammanhanget.

Vi har följt det beslut som riksdagen har fattat. Det
är därför vi har lagt ut utredningsuppdragen till
myndigheterna, som jag har redovisat i frågesvaret.
Däremot har vi inte funnit anledning att avbryta
den trafiken. Behandlingen av ärendet följer den
vanliga gången med de tidsgränser som är satta för
jakt i våtmarker. Det betyder att en redovisning
skall komma in senast den 1 juli 1993. Då har det
gått ungefär två år efter det att riksdagen beslutade
om frivillighet som huvudprincip. Om inte
frivilligheten fungerar, måste det ske något starkare
än så.

Anf. 45 INGE CARLSSON (s):

Fru talman! Jag medger att jag sade fel i vad gäller
tidsmarginalen. Propositionen skrevs 1990, och
beslutet fattades 1991 -- det är riktigt.

Om redovisningen av det förelagda uppdraget
kommer in till den 1 juli 1993, vad innebär det när
det gäller att fatta beslut om förbud mot jakt med
blyhagel i våtmarker? Kommer förbudet bara att,
som det nämns i miljöministerns svar, gälla endast
de 30 särskilt skyddsvärda våtmarksområdena?
Varför skall förbudet inte gälla alla
våtmarksområden?

Anf. 46 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Jag avvaktar myndigheternas besked
på den här punkten, innan vi går vidare och fattar
beslut. Så var inriktningen från början, och vi följer
den inriktningen.

Överläggningen var härmed avslutad.

14 § Svar på fråga 1992/93:528 om
finansieringen av Östersjöns rening

Anf. 47 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Ulla Pettersson har frågat mig hur jag
avser att agera för att programmet för Östersjöns
rening skall genomföras.

Arbetet med att återställa Östersjön fortgår i
enlighet med de riktlinjer som drogs upp vid
statsministermötet i Ronneby 1990. Under år 1992
ställde sig de deltagande länderna i huvudsak
bakom det åtgärdsprogram, med förslag på olika
miljöinsatser, som tagits fram inom en särskild
arbetsgrupp inom Helsingforskonventionen. I
detta åtgärdsprogram finns en översiktlig
uppskattning av de totala kostnaderna för
programmet, baserad på preliminära bedömningar
och förstudier av enskilda projekt.

Programmet är ett långsiktigt åtagande över ca 20
år. Målsättningen med finansieringskonferensen i
Gdansk i mars i år var att starta genomförandet
under år 1993. Konferensen syftade inte -- vilket jag
vill understryka -- till att finna lösningar för den
totala finansieringen av Östersjöprogrammet.

Vid konferensen manifesterades enigheten om att
genomföra programmet i en ministerdeklaration.

I denna deklaration betonas t.ex. betydelsen av
ekonomiska styrmedel för att minska utsläppen till
Östersjön, liksom behovet av en fortsatt
samordning av insatserna. Länderna uppmanas
också att påta sig samordningsansvar för olika
områden. Vikten av innovativa
finansieringslösningar framhålls. Det gäller t.ex. att
få till stånd ändamålsenliga kombinationer av
lokala, bilaterala och multilaterala
finansieringskällor.

De multilaterala finansieringsorgan som deltagit i
förberedelserna för Gdansk-konferensen kommer
att ha en viktig roll när det gäller den långsiktiga
finansieringen av åtgärdsprogrammet. Jag kan med
tillfredsställelse konstatera att dessa nu deltar
aktivt i arbetet med att ta fram konkreta
investeringsprojekt och finansiering till dessa.
Såväl Världsbanken som den Europeiska
utvecklingsbanken förbereder ett stort antal
projekt, framför allt när det gäller avloppsrening i
Baltikum och Polen. Bankernas engagemang är en
av de viktigaste förutsättningarna för att
programmet skall kunna genomföras.

Den svenska regeringen har hittills aviserat
sammanlagt ca 250 miljoner kronor till
Östersjöarbetet. Det är förstås min förhoppning att
andra länder också kommer att anvisa särskilda
medel till Östersjöarbetet. Jag föreslog i Gdansk att
en särskild fond för projektförberedelse inrättas för
att skynda på igångsättningen av konkreta projekt.

Jag är beredd att utnyttja alla tillfällen, nu närmast
den förestående alleuropeiska
miljöministerkonferensen i slutet av april i år, för
att uppmana till ökade insatser för att rädda
Östersjön.

Anf. 48 ULLA PETTERSSON (s):

Fru talman! Jag tackar miljöministern för svaret på
min fråga. Jag inser att meningen med
finansieringskonferensen inte var att finna
lösningar på den totala finansieringen. Ett
huvudsyfte var dock, om jag inte är fel underrättad,
att få fram just finansiering av programmet.

Miljöministerns svar andas nu avsevärd optimism.
Det är i och för sig en god utgångspunkt. Men om
man ser till det konkreta resultatet av den här
konferensen är väl det inte så strålande. Jag vill
därför ställa ytterligare några konkreta frågor till
miljöministern. Miljöministern säger att de
multilaterala finansieringsorganen nu aktivt deltar i
arbetet. Har detta skett först efter konferensen?
Hur är miljöministerns bedömning av de aktuella
frågorna? Blir satsningarna av?

Miljöministern säger också i svaret: ''Det är förstås
min förhopping att andra länder också kommer att
anvisa särskilda medel till Östersjöarbetet.'' Finns
det några tecken på detta? Har några länder
vidtagit konkreta åtgärder i en sådan riktning?

Den bild massmedia gav av konferensen i Gdansk,
efter det att konferensen avslutats, var ganska
negativ. Det talades om besvikelser. Jag tror att
miljöministern själv gav uttryck för en viss
besvikelse. Är den bild som framställdes i
massmedia felaktig? Har miljöministerns känsla av
besvikelse försvunnit?

Anf. 49 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Det är korrekt att säga att jag hade
väntat mig mer av vissa andra länder. Jag föreslog
själv, såsom jag nämner i svaret, att en särskild fond
för frivilliga bidrag skulle inrättas. Sverige
aviserade direkt 50 miljoner kronor för att ju få
andra länder att också ställa upp. Av de övriga
Östersjöländerna var det enbart Danmark som
gjorde så. Från den synpunkten var konferensen
naturligtvis en besvikelse.

Vi vet dessutom att de allra flesta staterna runt
Östersjön befinner sig i en sådan samhällskris att de
har mycket små möjligheter att bidra.

Till detta kommer det förenade Tyskland. Det
gamla Västtyskland har sitt hemarbete i gamla
Östtyskland. I Tyskland anser man att man i det här
sammanhanget mer än väl bidrar med sin del, dvs.
det som tidigare var en internationell fråga har nu
blivit en nationell fråga. Tyskland bidrog därför inte
vid denna konferens med några nya friska pengar.
Sådana förväntningar kunde trots allt ställas.

Det är samtidigt viktigt att notera att förberedande
studier med kalkyler om hur mycket saker och ting
kommer att kosta inte är något steg till
förverkligande, annat än om arbetet fullföljs. Det
är s.k. ''feasibility studies'' som de fyra
internationella banker som varit involverade hittills
har ägnat sig åt. Det är vad jag syftar på när jag
säger att dessa organ nu får en mer aktiv roll för att
verkligen skapa den finansiering som krävs för att
följa upp de förberedande studierna. Och det är
vad de skall göra.

Anf. 50 ULLA PETTERSSON (s):

Fru talman! Jag hoppas naturligtvis att det kommer
att bli på det sätt som miljöministern aviserar. Det
är fortfarande svårt att få någon klar bild av det
fortsatta programmet. Det känns dystert att fråga
om det blir av, men det är ju ändå slutpunkten. Tror
miljöministern att förslaget kommer att kunna
genomföras inom de närmaste 20 åren? Finns det
skäl till ett slags alternativ strategi om så inte skulle
vara fallet? Sverige är trots allt det land av samtliga
länder kring Östersjön som har den längsta
Östersjökusten.

Anf. 51 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Det är därför som Sverige har varit
först med att gå ut med konkreta besked. Såsom
Ulla Pettersson säkert minns lade regeringen redan
i höstas fram en proposition härom. Tyvärr ställde
inte alla partier fullt ut upp genom att bevilja de
pengar som i propositionen anvisades för konkreta
projekt för ett Östersjösamarbete.

Den propositionen behandlades i höstas. Vi har
därefter återkommit i samband med den s.k.
klimatpropositionen, som riksdagen ännu inte har
beslutat om. I den propositionen föreslås
ytterligare medel till ett Östersjösamarbete. I dessa
avseenden har regeringen, före Gdansk-
konferensen, konkret visat sig vara beredd att
satsa.

I en rundskrivelse till mina kolleger runt Östersjön
har jag dessutom bett dem fundera över
gemensamma finansieringsmodeller. Det betyder
t.ex. miljöavgifter, eller andra avgifter, på sådant
som förekommer i alla länder. En av de frågor som
jag har ställt har gällt just hur man exempelvis
skulle kunna ta ut en avgift på sjötrafiken i
Östersjön.

Anf. 52 ULLA PETTERSSON (s):

Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt ta upp
den svenska delen i det här, men eftersom
miljöministern gör det, vill jag påpeka att vi som
bekant har litet olika syn på hur det här skall
genomföras. Vi tycker att regeringen plottrar litet
med de anslag som man delar ut. Vi vill se ett mer
sammanhållet och mer samlat program för
Europapolitiken över huvud taget, där naturligtvis
miljöfrågorna skulle få en större omfattning. Men
det är ju inte huvudämnet för vår diskussion i dag.

Vi är inte ovilliga att ge pengar till
Östersjösamarbetet, långt därifrån. Vi tror att vi
med vår modell skulle få ett effektfullare medel.

Anf. 53 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Jag har för säkerhets skull med mig en
hel pärm som handlar om program. Det är ett
gemensamt program inom ramen för HELCOM-
samarbetet. Det kallas The Baltic Sea Joint
Comprehensive Environmental Action
Programme. Så program saknas inte, men det
saknas en del pengar.

Jag har hela tiden under den här processen sagt att
det var ett mycket bra initiativ som togs i Ronneby
1990. Tyvärr hade det en brist, och det var att det
inte heller där klarades ut hur man framöver tänkte
sig att finansiera det hela. Vi har genom de medel
som blev ''över'' när vi genomförde höjningen av
koldioxidskatten i Sverige frigjort pengar för
Östersjöprogrammet.

Jag är naturligtvis öppen för alla konstruktiva
förslag som kan finnas hos andra partier om hur det
här skall finansieras.

Anf. 54 ULLA PETTERSSON (s):

Fru talman! Det var ine programmet för Östersjöns
räddning som jag avsåg när jag efterlyste ett
sammanhållet program, utan ett svenskt program.
Vi har så sent som i dag i jordbruksutskottet
preliminärt behandlat just förslag i den riktningen.
Vi anvisar lika mycket pengar som regeringen gör,
dock med en, som vi anser det, mer sammanhållen
strategi när det gäller åtgärder i Baltikum och
Östeuropa.

Anf. 55 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Jag är naturligtvis tacksam för att man
beviljar minst lika mycket pengar som regeringen
har föreslagit. Betydligt större insatser kommer att
krävas inom ramen för det samlade programmet,
även om vi ser det här på 20 års sikt.

Överläggningen var härmed avslutad.

15 § Svar på fråga 1992/93:530 om importen av
apor

Anf. 56 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Lena Klevenås har frågat
jordbruksministern om han avser att vidta några
åtgärder för att stoppa importen av apor till Sverige
från länder där apor lever i vilt tillstånd.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag
som skall svara på frågan.

Jag vill först nämna att med stöd av 1958 års
veterinära införselkungörelse har ett i det närmaste
totalt importförbud för apor till Sverige införts av
smittskyddsskäl. Tillstånd till sådan införsel kan i
praktiken erhållas endast för vetenskapliga
ändamål eller offentlig förevisning.

Sverige har i juni 1992 undertecknat konventionen
om biologisk mångfald. Inom regeringskansliet
pågår arbete med att utarbeta en proposition med
förslag till riksdagen att godkänna konventionen.
Genom tillträde till konventionen åtar sig parterna
bl.a att utarbeta och bibehålla nödvändig
lagstiftning eller andra reglerande bestämmelser
för skyddet av hotade arter och populationer.

Importen till Sverige av bl.a. apor regleras
internationellt genom konventionen om
internationell handel med utrotningshotade arter
av vilda djur och växter, den s.k. CITES-
konventionen. Samtliga arter av apor upptas på
konventionens bil. I eller II, dvs. att dessa arter är
utrotningshotade eller riskerar att bli utrotade, om
inte handeln med arterna regleras strängt. Varje
konventionspart får införa strängare
skyddslagstiftning än vad som anges i
konventionen. Genom 1975 års förordning om
tillämpning av CITES-konventionen har Sverige
utöver konventionsbestämmelserna, innefattande
bl.a. krav på importtillstånd för djur- och växtarter
upptagna på bil. I, även infört krav på
införseltillstånd för levande exemplar av djur- eller
växtart som tagits upp i bil. II. Import- och
införseltillstånd meddelas av Statens jordbruksverk
efter samråd med Statens naturvårdsverk. Tillstånd
får enligt förordningen inte beviljas, om
Naturvårdsverket anser att importen eller införseln
kommer att påverka artens överlevnad ogynnsamt
eller om vissa i konventionen och förordningen
angivna villkor inte är uppfyllda.

Som Lena Klevenås påpekat har under 1992 ett
antal viltfångade apor importerats till Sverige från
Indonesien. Dessa apor, två arter av släktet
makaker, har importerats för vetenskapliga
ändamål. Arterna är upptagna på konventionens
bil. II. Erforderligt exporttillstånd från Indonesien
har funnits, och övriga villkor för beviljande av
införseltillstånd har varit uppfyllda.
Naturvårdsverket har därefter fått information som
tyder på att införseln till Sverige kan komma att
påverka arternas överlevnad i Indonesien
ogynnsamt. Enligt uppgift från Naturvårdsverket
och Jordbruksverket har den aktuelle importören
också fått denna information. Ställning till frågan
om beviljande av införseltillstånd kan endast tas i
det enskilda ärendet.

Sverige har alltså redan nu möjlighet att förbjuda
import av apor om ansvariga myndigheter bedömer
att handeln kan komma att påverka artens
överlevnad ogynnsamt, även om exportlandets
myndigheter inte delar denna bedömning.

Anf. 57 LENA KLEVENÅS (s):

Fru talman! Jag tackar miljöministern för svaret.
Jag måste säga att jag tycker att det är helt
oacceptabelt att Sverige kan importera apor när
apor, samtliga arter, befinner sig på listor över
utrotningshotade djur. Vi har under föregående år
importerat ett hundratal apor och använt dem i
djurförsök. Det är inte bara barn och ungdomar i
Sverige som är upprörda över den här
verksamheten. Vi borde samtliga vara det. Det är
helt oacceptabelt.

De apor som har importerats till Sverige riskerar att
utrotas. Vi borde inte enligt våra egna
bedömningar ha importerat dem och använt dem i
detta syfte. Ändå har detta skett. Därför vill jag än
en gång, muntligt här i kammaren, fråga
miljöministern om han avser att uppfylla kraven i
de internationella konventioner som Sverige har
undertecknat när det gäller biologisk mångfald,
utrotningshotade djur osv. Enligt
Europarådskonventionen om skydd av
ryggradsdjur som används till försök skall bara djur
som är uppfödda i det syftet få användas. Nu fångar
man t.ex. i Indonesien dräktiga honor eller honor
med ungar och säljer dem som uppfödda för
försöksändamål.

Jag tycker att detta är helt oacceptabelt. Jag vill
upprepa min fråga till miljöministern om han
tänker vidta något för att stoppa detta.

Anf. 58 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Jag har talat om i frågesvaret att den
import som förekommit har skett enligt svensk lag.
Jag utgår ifrån att Lena Klevenås delar den
uppfattningen. Sedan kan man naturligtvis ha olika
värderingar om de regler som gäller enligt svensk
lag och enligt de konventioner som Sverige
undertecknat är tillräckliga eller om vi skall ha ett
totalförbud. Helst skulle vi vilja se att man slapp
använda försöksdjur över huvud taget. Det är en
stor debatt, som Lena Klevenås säkert känner till.

Vi har en etisk nämnd som bestämmer i de fall där
man bör eller kan tillåta användningen av
försöksdjur för medicinska ändamål, därest det inte
är möjligt att använda människan som försöksdjur.
Vill man dra den gränsen benhårt, skall man
upphöra med djurförsök även av medicinska skäl.
Till sist blir ju motfrågan den.

Däremot gör vi definitivt inte avkall när det gäller
arter som är utrotningshotade. Det gör inte de
berörda myndigheterna heller. Det är därför som
Naturvårdsverket i det här fallet i ett brev meddelat
till Statens bakteriologiska laboratorium att man
uppfattar att just dessa apor som har importerats
kan vara utrotningshotade i Indonesien. Det
meddelandet har importören fått. Det kan
innebära att vi får ett annat utslag nästa gång, men
jag vill inte föregripa myndigheternas bedömning;
de har följt de regler som gäller.

Anf. 59 LENA KLEVENÅS (s):

Fru talman! Jag skall inte i den här debatten ta upp
och diskutera om det är moraliskt försvarbart med
djurförsök, utan bara om det är riktigt att
importera apor som tillhör utrotningshotade arter.

Jag noterar att miljöministern i sitt svar skriver att
''Naturvårdsverket har därefter'' -- alltså efter det
att importen har skett -- ''fått information som tyder
på att införseln till Sverige kan komma att påverka
arternas överlevnad i Indonesien ogynnsamt''. Jag
kan inte tolka detta annat än som att vi är eniga om
att bestämmelserna inte har varit tillräckliga.
Därför undrar jag om inte miljöministern vill införa
ett totalförbud mot import av apor till Sverige.

Anf. 60 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Det som står i frågesvaret är en
bedömning av en av de berörda myndigheterna,
som anser att det finns risk för utrotning av denna
sorts apa. Därmed har man också antytt att man i
framtiden inte kommer att bifalla ansökningar om
import.

Lena Klevenås ställde en direkt fråga om huruvida
jag anser att man skall stoppa import av
utrotningshotade arter. Det är självklart, och det
följer av de bestämmelser som redan finns och som
myndigheterna följer så långt de är informerade.
Jag kan inte svara på frågan om varför man inte från
början hade den information som man hade efter
sitt beslut.

Överläggningen var härmed avslutad.

16 § Svar på fråga 1992/93:526 om
miljöskadornas effekter på samhällsekonomin

Anf. 61 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Lena Klevenås har frågat mig om
regeringen har någon strategi för hur vi skall
samarbeta internationellt för att ta fram s.k. gröna
nationalräkenskaper.

I samband med FN:s konferens om miljö och
utveckling i Rio de Janeiro i juni 1992 antogs ett
handlingsprogram -- Agenda 21 -- som Sverige
åtagit sig att följa, vilket redovisas i regeringens
skrivelse nr 1992/93:13. I Agenda 21 läggs stor vikt
vid ökad användning av ekonomiska styrmedel i
miljö- och utvecklingspolitik.

Regeringen uttalade redan i propositionen
1991/92:150 en ambition att öka ansträngningarna
för att förbättra och utveckla de fysiska
miljöräkenskaperna och har, i det uppdrag till
Konjunkturinstitutet som Lena Klevenås nämner,
också betonat att institutet skall undersöka
möjligheterna att aktivt påverka det internationella
arbetet.

I takt med de växande miljöproblemen har allt fler
länder insett behovet av att beakta andra faktorer
än de som traditionellt avspeglas i
nationalräkenskaperna. FN har därför utarbetat ett
förslag till kompletterande miljöräkenskaper som
följer nationalräkenskapernas principer och regler.
FN har också utarbetat ett förslag till program som
syftar till att komplettera nationalräkenskaperna
med miljöräkenskaper i alla medlemsländer före
sekelskiftet.

Konjunkturinstitutet kommer i sitt arbete att verka
för att den svenska utformningen av
miljöräkenskaperna blir förenlig med det program
som utarbetats av FN.

Anf. 62 LENA KLEVENÅS (s):

Fru talman! Jag tackar återigen miljöministern för
svaret, även om det den här gången var mycket
kortfattat.

Genom min fråga ville jag ha svar på om regeringen
har någon strategi för hur vi skall samarbeta
internationellt för att ta fram de s.k. gröna
nationalräkenskaperna. Miljöministern och jag är
naturligtvis eniga om att det finns ett stort behov av
gröna nationalräkenskaper, nu när miljöproblemen
växer och vi inte riktigt har kontroll över hur detta
påverkar samhällsekonomin eller ens
mänsklighetens överlevnad. Men jag är bekymrad
över hur detta arbete sker. Miljöministern nämnde
inte i sitt svar det arbete som pågår inom EG med
att ta fram miljökostnadsstatistik. Hur försöker vi
från Sveriges sida att påverka detta arbete? Hur tar
vi till oss de erfarenheter som man gör inom EG?

Jag har just fått veta att FN justerar sin BNP-
beräkning för u-länder. Där drar man av
kostnaderna för att råvarulagren minskar. Det
gäller inte för i-länder, vilket bekymrar mig
mycket. Hur skall man uppnå balans och en rättvis
jämförelse mellan olika länder och hur skall man
kunna komma fram till en hållbar utveckling, om
man inte samordnar för att få fram gemensamma
kriterier för hur välfärden skall beräknas i olika
delar av världen?

Anf. 63 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Lena Klevenås tar upp en viktig
principfråga som för mig är alldeles självklar i ett
längre perspektiv. Jag har också delvis svarat på
den frågan. Det är klart att för att man skall få en
internationell användning av gröna
nationalräkenskaper krävs det jämförbarhet. Det
innebär ju inte att man skall sitta stilla på
hemmaplan och avvakta detta. Men målet måste
vara det som jag angivit i frågesvaret, att vi så långt
möjligt får en internationell uppslutning kring ett
system som Förenta nationerna står bakom. Det är
bra att detta arbete har kommit i gång.

För att man som nation skall bli trovärdig och
kunna vara pådrivande i detta sammanhang gäller
det naturligtvis att man sopar rent framför egen
dörr. Det var därför som den regering som jag
tillhör omedelbart i sin första budgetproposition i
januari 1992 hade med en särskild bilaga -- för
första gången någonsin -- i finansplanen angående
ekonomiska styrmedel. Som jag nämnde i
frågesvaret aviserade vi därefter på våren att det
var hög tid att lägga ut uppdrag till både Statistiska
centralbyrån och Konjunkturinstitutet för att de
skulle utveckla nya miljöinstrument på olika
områden. Så har också skett.

Det är självklart att vi i de löpande kontakterna
med t.ex. EG agerar för att driva på det arbete som
ändå måste ske internationellt.

Anf. 64 LENA KLEVENÅS (s):

Fru talman! Jag känner mig ändå inte riktigt nöjd
med miljöministerns svar. Jag förstår fortfarande
inte hur vi skall samarbeta internationellt. Jag vet
att myndigheterna i Sverige har satt i gång med sitt
arbete, och jag ser fram emot någon typ av
delrapport. Jag förstår att de har några år på sig för
att komma med förslag. Men jag vet inte riktigt hur
arbetet går till. Jag har en känsla av att vi i Sverige
arbetar på vårt sätt, samtidigt som FN har gett ut
någon sorts handbok. Men har vi ingen strategi för
hur det hela skall gå till? Hur tänker man inom
regeringen driva denna fråga framåt? Frågan känns
så angelägen, men det är så litet diskussion kring
den. Jag är otålig och vill ha mer information om
hur man tänker sig det hela.

Anf. 65 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Det organ som jag anser vara bäst
lämpat för att driva dessa frågor är Kommissionen
för uthållig utveckling, som nu startar sitt arbete
efter Riokonferensen. Det är där som vi har
anledning att lyfta fram våra synpunkter och också
vara tillräckligt flexibla för att inte gå i förväg på ett
sådant sätt att det internationella arbetet äventyras.
Det gäller därför att vara internationellt
pådrivande, samtidigt som man lyssnar
internationellt. Det är självklart att det är OECD-
länderna som man bör ställa de hårdaste kraven på.
Där ingår som bekant också EG-länderna.

Jag anser alltså att OECD-länderna med deras
erfarenheter av nationalräkenskaper är ett viktigt
instrument att använda för att se till att de rikaste
länderna i världen tar ledningen för att få någonting
gjort.

Anf. 66 LENA KLEVENÅS (s):

Fru talman! Enligt uppgifter som jag har fått är
Holland det land som har kommit längst när det
gäller att ta fram förslag till nya gröna
nationalräkenskaper. I Holland arbetar mellan 40
och 60 personer på regeringens uppdrag med detta.
I Sverige är det bara en handfull personer som
håller på med samma arbete. Tror miljöministern
att vi kommer att klara av att få fram något förslag
på det här området för Sveriges räkning inom fem
år? Finns det tillräckligt med tid och resurser för att
klara detta?

Anf. 67 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! På det nationella planet bör det ta
kortare tid än så. På det internationella planet går
det inte att sätta den sortens tidsgränser, men FN
har som sagt klarlagt att man vill ha ett gemensamt
system före sekelskiftet.

Överläggningen var härmed avslutad.

17 § Svar på fråga 1992/93:518 om avveckling av
miljöfarliga ämnen

Anf. 68 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Inga-Britt Johansson har frågat mig om
miljöministern är beredd att ge
Kemikalieinspektionen ett uppdrag att arbeta fram
en ny lista över ett överskådligt antal ämnen som
bör avvecklas eller starkt begränsas.

I regeringens proposition 1992/93:180 om riktlinjer
för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling
redovisas när det gäller riktlinjerna för
kemikaliekontrollen bl.a. att flödena och
användningen av hälso- och miljöskadliga
kemikalier bör minska och att systematisk
riskhantering av kemikalier behöver utvecklas
ytterligare. Vidare anges att användningen av de
mest skadliga ämnena bör avvecklas och att planer
för riskbegränsning bör tas fram inom en
femårsperiod.

Kemikalieinspektionen arbetar redan med att ta
fram en systematisk strategi för att begränsa
riskerna med hälso- och miljöfarliga kemikalier.
Jag räknar med att det systematiska
riskhanteringsarbete som Kemikalieinspektionen
har inlett kommer att leda till bättre underlag för
att identifiera och begränsa förekomsten av särskilt
riskabla kemikalier. I detta sammanhang kommer
konkreta planer för riskbegränsning att tas fram för
de ämnen som innebär stora hälso- eller
miljörisker och som har en sådan spridning i
samhället att centrala begränsningsåtgärder blir
nödvändiga för att nå resultat. Enligt min
bedömning bör det vara möjligt att successivt ta
fram konkreta riskbegränsningsplaner för
uppskattningsvis 25--50 ämnen inom en
femårsperiod.

Den omfattande gränsöverskridande varuhandeln
gör vidare att det krävs internationellt samarbete
för att begränsnings- och avvecklingsåtgärder skall
få full effekt. Internationellt arbete med
riskbegränsning pågår inom ramen för OECD på
bl.a. svenskt initiativ. Vidare har EG i mars 1993
beslutat om ett omfattande program för att samla in
uppgifter om högvolymkemikalier. Arbetet syftar
till riskbegränsning av de farligaste kemikalierna. I
EG:s femte miljöhandlingsprogram räknar man
med att ca 50 kemikalier skall begränsas till år 2000.
Sverige kommer även fortsättningsvis att spela en
aktivt pådrivande roll internationellt.

I de flesta fall måste dock riskbegränsning uppnås
genom fortlöpande åtgärder från dem som hanterar
kemikalier bl.a. genom en aktiv tillämpning av
substitutionsprincipen.

Det är mot bakgrund av det pågående arbetet inte
aktuellt att ge Kemikalieinspektionen ett särskilt
uppdrag att ta fram en lista över ämnen som bör
avvecklas eller starkt begränsas.

Anf. 69 INGA-BRITT JOHANSSON (s):

Fru talman! Jag ber att få tacka miljöministern för
svaret. Vi socialdemokrater har i våra
gruppmotioner och i enskilda motioner under i
princip hela oppositionstiden efterlyst en lista som
Kemikalieinspektionen skulle ta fram som en
påbyggnad av den förra listan som man där har
arbetat med.

Det är bra att man på Kemikalieinspektionen
arbetar på det sätt man gör, men faktum är att vi
ändå ganska snabbt behöver en lista över de ämnen
som bedöms vara speciellt viktiga, inte minst av det
skälet att EG-förhandlingar faktiskt pågår. Det är
viktigt att vi under dessa förhandlingar kan föra
fram de allvarligaste miljörisker som vi ser med
kemikalier.

Miljöministern säger att Sverige även
fortsättningsvis kommer att spela en aktivt
pådrivande roll internationellt. Hur skall man
kunna göra det om man inte vet vad det är man vill?
Skall vi passivt sitta och vänta på att EG kommer
med de 50 förslag som beskrivs i miljöministerns
svar? Vore det inte bättre om vi själva hade en
bedömning att föra fram vid dessa diskussioner?

Samma sak gäller substitutionsprincipen. Att få i
gång någon frivillig verksamhet är ju nästintill
omöjligt, vilket man har kunnat se när försök har
gjorts i exempelvis Karlstad och Göteborg. Och när
det gäller det mycket omtalade Klorinet har
kemiindustrin i stället satt sig på tvären totalt. Man
har försökt att sabotera allt det arbete som läggs
ned för att få bort de värsta kemikalierna.

Det enda som miljöministern har orkat med att ta
upp i kretsloppspropositionen är klor, tvätt-, disk-
och rengöringsmedel, men enligt vår uppfattning
finns det många fler ämnen som det är viktigt att
man tar itu med. Jag vill återigen fråga varifrån
miljöministern tänker ta de uppgifter som behövs
inför EG-förhandlingarna.

Anf. 70 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Jag tycker inte riktigt om bitonen i
Inga-Britt Johanssons inlägg. Det Inga-Britt
Johansson egentligen säger är att den lagstiftning
som vi hittills har varit utrustade med under nio år
av socialdemokratiskt styre i det senaste skedet var
helt otillräcklig och undermålig. Detta tycker jag är
ett hårt betyg.

Självfallet lär man av erfarenhet. Det var därför
som jag på denna post mycket tidigt markerade att
det måste till tänder för att substitutionsprincipien
skall kunna bli ett vapen som är användbart i detta
fall. Detta är inte något som jag säger för ro skull,
utan det är för att för berörd industri avisera att om
man inte följer gällande lagstiftning, dvs. om man
inte byter ut miljöfarliga ämnen mot mindre
miljöfarliga när sådana finns, kommer det att
innebära ekonomiska styrmedel eller lagreglering.
Det är självklart att detta är en av de viktigaste
uppgifterna för Kretsloppsdelegationen som
kommer att arbeta efter det att riksdagen har fattat
beslut om den propositionen, eftersom det är
viktigt att sortera bort alla farliga kemikalier ifrån
det avfall som vi ändå har.

När det gäller EG-förhandlingarna är frågan nästan
obegriplig. Självfallet går vi igenom varenda en av
de bestämmelser som finns och jämför dessa med
EG:s. Där gäller principen att vi i enlighet med
regeringsförklaringen vidmakthåller högsta
tillämpade ambitionsnivå och inte tänker ge upp
denna i förhandlingarna med EG, även om länder
inom EG ligger efter oss, vilket de gör på åtskilliga
ställen.

Anf. 71 INGA-BRITT JOHANSSON (s):

Fru talman! Det är möjligt att miljöministern inte
tycker om tonen, men det är inte mycket som jag
kan göra åt det.

Om vi socialdemokrater hade hunnit med att få
fram en tillräckligt bra lagstiftning under vår tid i
regeringsställning, hade vi naturligtvis inte behövt
stå här. Då hade inte heller miljöministern behövt
skriva några nya propositioner eller kanske inte ens
behövt ha kvar sitt departement. Detta var så långt
vi hann komma under den tiden.

Men miljöministern har själv så tidigt som den
23 december 1991 i en tidningsintervju i Dagens
Nyheter talat om att han har en plan, men han
väntar på ett utlåtande från Kemikalieinspektionen
om de ämnen som måste bort först. Detta måste väl
innebära att just en sådan typ av undersökning som
vi efterlyser är densamma som även Olof Johansson
efterlyste vid det tillfället, även om han inte gör det
nu längre.

När det gäller EG-förhandlingarna vill jag också
säga att det bara är de ämnen som vi nu har på listan
som i princip kan tas med. Men varifrån tar Olof
Johansson de nya ämnen som vi efterlyser?

Anf. 72 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Jag har upplyst om att arbetet pågår
och då behövs inget särskilt uppdrag. Om Inga-
Britt Johansson har uppfattat detta som ett negativt
besked, kan jag faktiskt inte hjälpa det. På
Kemikalieinspektionen vet man att man har full
uppbackning av regeringen för sitt arbete. Man har
också full uppbackning för den internationella
offensiv som har bedrivits under hela processen
före Riokonferesen. Det är Sverige som har drivit
på för att få fram de skrivningar som finns i
Riomaterialet. Det är Sverige som har tagit initiativ
till en inbjudan till en internationell konferens i
Sverige under våren 1994. Det är ingen tillfällighet
att detta arbete pågår på internationell bas, därför
att det naturligtvis är där vi har de största
möjligheterna att på lång sikt påverka även vår
egen verklighet. Jag väntar som sagt på att
Kemikalieinspektionen skall presentera ett förslag
för regeringen, därför att de arbeter med det som
krävs för att sådana förslag skall kunna läggas fram.

Anf. 73 INGA-BRITT JOHANSSON (s):

Fru talman! Enligt kretsloppspropositionen
förväntar sig ministern att få fram de konkreta
riskbegränsningsplanerna inom en femårsperiod.
Det är en ganska lång tid han talar om.

Vad vi talar om är en betydligt kortare tid. Det är
ungefär samma period som EG:s femte
miljöhandlingsprogram skall få bort deras
kemikalier under. Jag förstår inte hur vi samtidigt
skall ha hunnit bilda oss bestämda uppfattningar för
att kunna sköta diskussionerna med EG.

Enligt min uppfattning blir det så att Sverige för
första gången kommer att sitta och vänta på att de
internationella instanserna kommer med förslagen,
för att sedan se efter om vi har några synpunkter på
dem.

Anf. 74 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Inga-Britt Johansson har hoppat över
ett väsentligt ord i mitt frågesvar. Enligt min
bedömning bör det vara möjligt att successivt ta
fram konkreta riskbegränsningsplaner för
uppskattningsvis 25--50 ämnen inom en
femårsperiod. Det betyder att arbetet sker och skall
ske fortlöpande. Det finns ingen anledning att
vänta om förberedelsearbetet är långt kommet.

Anf. 75 INGA-BRITT JOHANSSON (s):

Fru talman! Ordet ''successivt'' finns inte med i
kretsloppspropositionen.

Anf. 76 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Det finns med i frågesvaret, och det är
så det kommer att ske. Det är en självklarhet.

Överläggningen var härmed avslutad.

18 § Svar på fråga 1992/93:517 om förbud mot
bensindrivna bilar

Anf. 77 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Inga-Britt Johansson har frågat mig om
vilka åtgärder jag har vidtagit för att kunna uppfylla
min målsättning om att alla bensindrivna bilar skall
vara borta år 2000.

En snabb introduktion av renare fordon och
bränslen är en avgörande förutsättning för att
trafiken skall kunna bidra till att miljömålen
uppnås. Redan i regeringsförklaringen hösten 1991
slog regeringen fast målet att nya fordon skall
kunna drivas utan fossila bränslen. Slopandet av
skatten på ren etanol för fordonsdrift var
regeringens första åtgärd för att komma vidare på
denna väg.

För mig är detta en så viktig fråga att jag är beredd
att hålla fast vid målsättningen att det redan år 2000
måste finnas både fordon och bränslen på
marknaden som svarar mot mycket höga miljökrav.

Naturvårdsverket har på uppdrag av regeringen
utrett utformningen av ett miljöklassystem för
bensin. Enligt verket finns det möjlighet att minska
koldioxidutsläppen med 500 000--600 000 ton per år
med en ökad alkoholinblandning i bensinen.
Uppdraget som redovisades i januari 1993
remissbehandlas för närvarande.

I klimatpropositionen har regeringen aviserat en
rad ytterligare åtgärder, både på bränsle- och
fordonssidan. En strategi läggs fast som inrymmer
en ökad användning av biobränslen och
ekonomiska styrmedel, förbättrad kollektivtrafik
samt energieffektivisering. I klimatpropositionen
konstateras att en kraftig och varaktig minskning av
trafikens koldioxidutsläpp inte kan förverkligas
utan en övergång till biobränslen.

Systemet med miljöklassning av fordon föreslås bli
föremål för vidareutveckling och komplettering
med bl.a. gränsvärden för koldioxidutsläpp.

En översyn av skatter och avgifter inom alla
trafikslag bör ha som inriktning att ytterligare
stimulera miljöanpassade alternativ.

Regeringen föreslår dessutom att en bred
introduktion av biomassebaserade motoralkoholer
och biogas skall förberedas genom en intensifierad
forsknings- , utvecklings- och
demonstrationsverksamhet.
Transportforskningsberedningens pågående
program ges en vidare inriktning och kommer att
omfatta även biogas. Vidare skall satsningar göras
för att utveckla teknik för framställning av etanol
från cellulosaprodukter.

Regeringen har vidare som ett tillägg till
programmet om alternativa drivmedel föreslagit att
ett fyraårigt forsknings- , utvecklings- och
demonstrationsprogram rörande användning av el-
och hybridfordon inleds under budgetåret 1993/94.
Ett program inom Närings- och
teknikutvecklingsverket för utveckling och
teknikupphandling av miljöanpassade fordon och
drivmedel föreslås också.

Regeringen har också aviserat att en särskild
utredning kommer att tillsättas med uppgift att
föreslå åtgärder som minskar koldioxidutsläppen
från alla trafikslag.

Anf. 78 INGA-BRITT JOHANSSON (s):

Fru talman! Jag ber att få tacka även för det här
svaret.

Vi är överens om att biltrafiken är en av de
allvarligaste miljöföroreningskällorna vi har, och
att det är viktigt att vi kommer vidare när det gäller
renare trafik.

Jag är litet otålig även här. I miljöministerns svar
och i de propositioner vi fått står det ofta ''vi
kommer att utreda'', ''vi kommer att se över'' och
''vi kommer med senare förslag''. Målsättningen att
bensindrivna bilar skall vara borta år 2000 har
miljöministern haft offentligt i åtminstone ett och
ett halvt år utan att han har satt i gång de
utredningar och översyner som behövs.

Så sent som i klimatpropositionen skriver
regeringen att den kommer att göra en översyn och
att den kommer att utreda. Jag efterlyser mer
konkreta åtgärder. När, var och hur skall detta ske?
Vilka åtgärder skall vidtas? Vilka miljöavgifter och
vilka förbud är det som Olof Johansson kommer att
föreslå? När kommer det att ske? Enda
möjligheten att uppfylla målsättningen att nya
fordon skall kunna drivas utan fossila bränslen är
konkreta beslut -- inte allmänna önskemål.

Jag skulle dessutom vilja veta vilka garantier
energiministern fick vid de överläggningar med
bilindustrin och bensinbranschen som aviserades
vid frågestunden för ett år sedan.

Anf. 79 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Den strategi vi har valt är mycket
tydlig. Den går ut på att man använder just
ekonomiska styrmedel inom ramen för ett
miljöklassningssystem. Jag trodde att det hade
framgått under de här ett och ett halvt åren att så är
fallet.

Det är viktigt att man ökar differentieringen mellan
olika bränslen. Man har från den här synpunkten
anledning att höja avgifterna och skatterna, vilket
också har skett. Till skillnad från det parti som
Inga-Britt Johansson representerar håller vi fast vid
de förslag som vi har lagt fram för riksdagen. Dessa
innebär som bekant en höjning av bensinskatten.
Det är inte populärt i alla lägen, men det är en
nödvändig väg.

Samtidigt skall man sänka skatterna för de rena
bränslena. Den processen har vi också inlett. Jag
nämner renetanolen som ett exempel i svaret, och
det måste komma flera av motsvarande slag.

Detta är en självklar linje. De signaler som jag har
givit har jag givit just för att ingen berörd aktör
skall sväva i tvivelsmål om den långsiktiga
inriktningen, utan inrikta sitt arbete på detta sätt.
Principen om att det man inte gör frivilligt kommer
att göras på annat sätt gäller också här. Jag gick ut
med dessa signaler tidigt för att aktörerna skall veta
detta, och inte efteråt kunna komma och säga att de
inte kände till regeringens intentioner.

Därför är det också inskrivet i
regeringsförklaringen att målet är att få bort de
fossila bränslena.

Anf. 80 INGA-BRITT JOHANSSON (s):

För det första: Miljöministern vill väl ändå inte
påstå att det var av miljöskäl man träffade
överenskommelsen om den senaste
bensinskattehöjningen? Det var av helt andra skäl,
och de tycker jag att vi skall hålla borta från den här
debatten.

För det andra: Görs den aviserade sänkning av
skatten på diesel och tunga fordon som tydligen
kommer nu också av miljöskäl?

Jag får återigen fråga vilka garantier
energiministern fick vid de omtalade
överläggningarna med branschen.

Anf. 81 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! För att svara på den senare frågan kan
jag säga att jag inte har begärt några garantier. Det
är en självklarhet i denna strategi att regeringen
aviserar vad den kommer att göra och vilken
långsiktig målsättning som finns. Därefter utgår
regeringen ifrån att aktörerna har förstått
budskapet och att de har förstått att de åtgärder
som kommer framöver har den inriktning som jag
har redogjort för.

Inga-Britt Johansson förvånar mig något genom att
påstå att miljöskälen för en åtgärd försvinner om
det finns andra skäl också, dvs. brist på pengar i
statskassan. Så har inte jag uppfattat saken. Det var
därför som det i sammanhanget föreslogs ett
bredare spann mellan blyad och oblyad bensin. Det
är ett led i samma strategi, nämligen att öka
skillnaden mellan de bränslen som skall ut och de
som kan tolereras i en övergång för att man
framöver skall kunna föra in nya bränslen i den
undre klassen. Det är därför Naturvårdsverket har
haft i uppdrag att miljöklassa. Förslag och beslut i
den delen kommer senare.

Anf. 82 INGA-BRITT JOHANSSON (s):

Fru talman! Jag håller med miljöministern om att
skillnaden mellan blyad och oblyad bensins effekter
på miljön påverkade den senaste
bensinskattehöjningen. Vi som har haft kontakt
både med bensinbranschen och med biltillverkarna
under många år vet ju att dessa två grupper hela
tiden skyller på varandra. Inom bilbranschen säger
man att det gäller att få fram bättre bränslen,
medan man inom bensinbranschen talar om dåliga
motorer. Så är det fortfarande. Det har inte hänt
någonting på 15 år.

Tillverkare av elfordon försöker förtvivlat få tag på
pengar för att komma vidare med sin produktion.
Jag har här i min hand en broschyr, vari sägs att man
har försökt på alla sätt att få fram pengar för att
kunna fortsätta produktutvecklingen. Det gäller
inga stora pengar, men det är tydligen omöjligt. En
elbil som har utvecklats i Malmö kommer
förmodligen att produceras i utlandet. I Sverige
finns det inget intresse. I det läget befinner vi oss.

Anf. 83 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Det finns ingen anledning att göra
branschernas olika uppfattningar om strategin i
denna fråga till någon hämsko. Det handlar om att
själv lägga upp en strategi och sedan följa den. Den
innebär miljöklassning av bränslen och av fordon.
Därefter har branscherna att rätta sig. Det är den
strategi som måste användas.

Sedan gäller det att öka differentieringen, dvs. att
använda piska och morot inom ramen för dessa
system i ökad omfattning successivt ju längre tiden
går. Precis så har regeringen agerat, och så kommer
vi att fortsätta att handlägga dessa frågor.

Däremot har Inga-Britt Johansson naturligtvis rätt
i att det inte finns något överflöd av pengar i det
svenska samhället. Det betyder att den gamla
modellen, då man delade ut bidrag, kan användas
bara i strategiskt riktiga ögonblick och på områden
där det behövs initialstöd. Men man kan inte
långsiktigt subventionera en omfattande vagnpark,
även om den är aldrig så miljövänlig. Det är inte
möjligt i dagens statsfinansiella situation. Därför är
den enda tänkbara strategin att använda piska och
morot inom ramen för ett miljöklassningssystem.

Anf. 84 INGA-BRITT JOHANSSON (s):

Fru talman! Jag håller med om att det inte finns
pengar i statskassan för detta ändamål, men de
finns på andra ställen. Därför behövs det kanske
litet mer av piska än vad vi har sett hittills. Jag
förstår att det är svårt i denna regering att få fram
de piskorna, men jag garanterar miljöministern:
kommer det fram bra förslag, kommer vi
socialdemokrater att rösta på de förslagen, och då
blir det en majoritet för dem i riksdagen.

Överläggningen var härmed avslutad.

19 § Svar på fråga 1992/93:525 om förbud mot
blyad bensin

Anf. 85 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Sinikka Bohlin har frågat mig när jag
tänker förbjuda blyad bensin.

Statens naturvårdsverk har på regeringens uppdrag
utrett möjligheterna att utforma ett system för
miljöklassning av bensin. Naturvårdsverket har i
detta sammanhang också föreslagit ett förbud mot
blyad bensin.

Naturvårdsverkets rapport, som överlämnades till
regeringen i januari i år, remissbehandlas för
närvarande. Jag avser att noggrant pröva frågan om
ett förbud mot blyad bensin i samband med den
fortsatta beredningen av Naturvårdsverkets
rapport.

Anf. 86 SINIKKA BOHLIN (s):

Fru talman! Jag tackar miljöministern för ett kort
och koncist svar. Jag hade nog såsom
socialdemokrat blivit väldigt glad om vi hade sett
mycket av detta, antingen i
kretsloppspropositionen eller i
klimatpropositionen.

När jag läste dessa propositioner, började jag
fundera över detta med strategier, som
miljöministern talade om när det gällde föregående
fråga. I kretsloppspropositionen står det: ''Statens
roll är att ange mål och riktlinjer. Statlig
detaljreglering skall helst inte behöva tillgripas.''

Om regeringen har den strategin, undrar jag: Har
Sverige redan lämnat bakom sig den roll såsom
ledande nation som man hade inför Riomötet för
att lyfta fram transportsektorns miljöproblem? I
och för sig blev Agenda 21 litet vag i texten. Men
ändå behövs nationella planer som är tydliga och
konkreta.

När man läser dessa två propositioner, får man
uppfattningen att vi nu stannar till i Sverige och
väntar på vad EG gör. Sedan skall vi kanske göra
upp nationella planer, t.ex. beträffande bensinen.
Min första fråga till miljöministern är: Har
regeringen ändrat strategin?

Anf. 87 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Denna regering har inte ändrat
strategin. Vi har haft denna strategi hela tiden,
nämligen att använda så mycket som möjligt av
marknadskrafterna för att styra utvecklingen i rätt
riktning. Det gör vi genom att sätta pris på miljön
och använda ekonomiska styrmedel. I den
föregående frågedebatten gav jag ett exempel just
på detta område, där vi ökade differentieringen
mellan blyad och oblyad bensin i samband med att
vi höjde bensinskattenivån totalt sett. Det är vår
inriktning.

Sedan kommer på detta område ett förbud mot
blyad bensin självklart att bli ett av alternativen för
att pressa fram en utveckling. Men det är inte den
sortens detaljreglering som åsyftas i den citerade
propositionen.

Det som är viktigt däremot är att det finns
alternativ. Det arbetar vi med. Genom att öka
differentieringen stimulerar man det som skall in i
systemet samtidigt som man belastar det som skall
ut. Man måste hela tiden ha det tvåsidiga greppet i
alla dessa sammanhang. Det är detta som åsyftas
när det gäller det som vi nu diskuterar, dvs. blyad
och oblyad bensin.

Anf. 88 SINIKKA BOHLIN (s):

Fru talman! Vad miljöministern sade var väldigt
intressant. Den viktigaste biten i regeringens
strategi är alltså att marknadskrafterna skall styra.
I propositionen står det att miljöklassningen av
bensin har fördröjts genom att bilindustrin har haft
svårt att få fram blyfri bensin. Då har man verkligen
ändrat strategin. Då har man gått ifrån att det är
staten som skall utforma detaljregleringen och
styrningen. Då har man överlämnat detta till
industrin och marknadskrafterna. Det oroar mig.
Samtidigt säger man att vi måste ändra vår attityd
till miljön och förändra vår livsstil. Då behövs
väldigt starka signaler från regeringen och
detaljplaner, t.ex. en avvecklingsplan för blyad
bensin.

Anf. 89 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Det är möjligt att vi talar något förbi
varandra. Men jag är inte riktigt säker. Sinikka
Bohlin talar om en plan för avveckling av blyet i
bensinen. Jag talar om att använda
marknadskrafterna, inte de ostyrda
marknadskrafterna utan priset på miljön såsom ett
sätt att komma ifrån just den blyade bensinen. Det
är precis detta som vi utnyttjade i samband med
bensinskatteförändringen. Det är ett mycket
effektivt medel. Det påverkar oss alla såsom
konsumenter. Vi har då möjlighet att välja.

Om förbud eller regleringar står i motsats till
marknaden, får man alltid en spänning mellan dem,
dvs. mellan den enskildes intresse och
samhällsintresset. Man kan tvingas att vidta den
sortens åtgärder ändå; jag är fullt medveten om det
och är helt öppen för det. Men i första hand skall
man använda det som de flesta är mest känsliga för,
nämligen effekterna för den egna plånboken. Jag
kan försäkra Sinikka Bohlin att branschen är fullt
medveten om att detta är ett viktigt styrmedel.

Anf. 90 SINIKKA BOHLIN (s):

Fru talman! Jag vet inte om alla människor sätter
sin plånbok i första hand. Jag tror faktiskt att det
finns rätt många människor i det här landet som
sätter miljön i första hand. Det trodde jag att också
regeringen gjorde, i varje fall när jag läste
Miljöskyddskommitténs förslag till miljöbalk. Där
sägs det att lagstiftning som syftar till att skydda
människors hälsa och miljö samt till att hushålla
med naturresurser skall samlas i en miljöbalk.

Jag tror att miljöfrågorna i dag ligger mycket nära
människornas hjärtan, speciellt frågan om bly i
miljön. Bly är i dag en av våra besvärligaste gifter.
I dag finns tillgång till blyfri bensin. Varför talar
man inte redan i dag om detta för människorna och
att den bensin som innehåller bly skall förbjudas?

Anf. 91 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! I så fall skulle man väl aldrig ha tillåtit
bly. Men det gjorde även den socialdemokratiska
regeringen hela tiden.

Frågan är: Hur startar man avvecklingen? Jo,
genom att man ger tillräckligt starka ekonomiska
incitament. Det gör vi, och sedan skall detta följas
upp med ett förbud. Kan det vara något fel på en
sådan strategi? Jag har inte rätt att ställa frågor,
men uppfatta frågan som retorisk. I så fall undrar
jag varför detta inte har skett tidigare. Den frågan
ställer jag också. Detta är ett av de stora
miljöproblemen. Sinikka Bohlin skall inte försöka
pådyvla mig att jag inte har uppfattat att människor
har ett starkt miljöintresse. Det handlar inte om
det. Det gäller att använda de instrument som är
mest effektiva för att nå bästa möjliga resultat
snabbast möjligt. Vi har valt just de styrda
marknadskrafterna, för att därefter avlösa dessa
med en reglering.

Anf. 92 SINIKKA BOHLIN (s):

Fru talman! Varför har det inte hänt någonting
tidigare? Redan i 1991 års riksdagsbeslut vad gäller
miljön skrev man att det behövs ytterligare
utveckling av de traditionella fordonsbränslena,
men också av de nya alternativ som man tidigare
här har diskuterat. Man var faktiskt enig i riksdagen
om detta. Nu har vi fått alternativ och en utveckling
av de traditionella bränslena. Då är det dags att
man tar nästa steg.

Jag tolkar propositionerna och miljöministerns svar
som att man inte behöver göra någonting i Sverige
nu utan att man väntar på vad som skall göras i EG.
Sedan är det bra med det.

Anf. 93 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Detta är en kapital misstolkning av vad
jag har sagt, av vad som står i propositionen och av
vad som sägs i mitt frågesvar.

Det finns ingen anledning att misstolka detta. Vi tar
systematiskt steg för steg i samma riktning. Det
innebär naturligtvis att vi, samtidigt som vi arbetar
för en ökad differentiering mellan blyad och oblyad
bensin, har givit Naturvårdsverket i uppdrag att
utreda miljöklassningen av drivmedel. Jag har nu
fått in detta förslag. Där sägs det bl.a. att blyet kan
avvaras. Det innebär att vi, nästa gång vi bereder
denna fråga, befinner oss i den beslutssituationen.

På vilket annat sätt skulle man agera i den här
frågan? Jag är mycket intresserad av att veta varför
man i så fall inte har agerat tidigare. Men jag förstår
att Sinikka Bohlin på något sätt vill misstänkliggöra
i stället för att se till vad som konkret görs. Då är
det lika bra att vi avslutar debatten nu.

Överläggningen var härmed avslutad.

20 § Svar på frågorna 1992/93:523 och 512 om
översynen av hyresförhandlingslagen

Anf. 94 Statsrådet REIDUNN LAURÉN

(-):

Fru talman! Lars Stjernkvist har frågat mig vilka
åtgärder jag är beredd att vidta för att hyrorna inte
skall höjas som en följd av förändringar av
bruksvärdessystemet.

Sinikka Bohlin har frågat mig om de kommande
förändringarna av hyresförhandlingslagen innebär
en övergång till marknadshyror.

En departementspromemoria om vissa ändringar i
hyresförhandlingslagen och viss annan hyresrättslig
lagstiftning kommer i dagarna att skickas ut på
remiss. Promemorian innehåller förslag som
innebär att den enskilde hyresgästen skall ha
möjlighet att ställa sig utanför det kollektiva
förhandlingssystemet och själv förhandla med sin
hyresvärd om hyran och andra hyresvillkor. Vidare
föreslås att hyrorna i de allmännyttiga
bostadsföretagen inte längre skall vara
hyresledande och att en hyra skall få avvika från
hyrorna för jämförbara lägenheter i något större
omfattning än i dag. Förslaget syftar till att ge större
flexibilitet åt bruksvärdessystemet och en rättvisare
hyressättning. Jag vill särskilt betona att förslaget
inte innebär att det blir någon fri hyressättning. Det
föreslås inte att man skall ändra den regel i
hyreslagen som innebär att likvärdiga lägenheter
skall ha lika hyror. Svaret på Sinikka Bohlins fråga
blir alltså att bruksvärdessystemet inte skall
avskaffas och ersättas med ett
marknadshyressystem.

Som jag sade skall förslagen remissbehandlas.
Först därefter kommer regeringen att ta ställning
till hur förslagen slutligen skall utformas. Mot den
här bakgrunden är jag för dagen inte beredd att
närmare gå in på den fråga som Lars Stjernkvist har
tagit upp.

Anf. 95 SINIKKA BOHLIN (s):

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret. Det
är roligt att vi har fått ett svar. Det har varit svårt
att få uppgifter från departementet vad gäller
ändringar i hyresförhandlingslagen.

Det som vi från oppositionen har haft tillgång till
har varit budgetpropositionen -- där berörs detta
mycket kortfattat, man skulle återkomma med
någonting -- och vissa anföranden som statsrådet
har hållit inför SABO:s och
Fastighetsägareförbundets styrelser. På något sätt
har jag fått en känsla av att man har vänt sig till de
intresseorganisationer som representerar
ägarsidan.

Jag funderar över om detta förslag ändå inte är ett
steg mot marknadshyror. Man pratar egentligen
mycket litet om den enskilde hyresgästen, trots att
man i regeringsförklaringen hösten 1991 sade att
man skulle stärka den enskilde hyresgästens
ställning.

Efter det att jag har läst statsrådets svar, där hon
räknar upp de punkter som eventuellt skall finnas
med i den här översynen av
hyresförhandlingslagen, skulle jag vilja fråga
statsrådet: Vilka förslag har man med i denna
promemoria för att den enskilde hyresgästens
ställning skall stärkas, som man har lovat i
regeringsförklaringen?

Anf. 96 LARS STJERNKVIST (s):

Fru talman! Även jag tackar för svaret på min
fråga.

Detta blir ju en litet konstig debatt. Jag har vid
några tillfällen försökt att diskutera
bruksvärdessystemet och alternativen med
statsrådet. Varje gång får jag av statsrådet svaret att
bruksvärdessystemet är bra. Då ställer jag mig
naturligtvis frågan varför man skall förändra ett
system som fungerar bra. Varför lägger statsrådet
fram förslag som faktiskt innebär att man gör
ingrepp i det bruksvärdessystem som vi har?

Skälen är, som jag i dag har fått veta, att dessa
förslag syftar till att ge större flexibilitet och
rättvisa. Det är klart att det är svårt att
argumentera mot sådana honnörsord. Vem är emot
större flexibilitet eller större rättvisa? Men om man
i sak tittar på vad som står i svaret, finner man att
större skillnader skall tillåtas. Det skall alltså vara
möjligt att i större utsträckning än i dag höja
hyrorna. Detta förslag -- som vi ännu inte har sett --
innebär dessutom att de privata värdarna skall
kunna vara hyresledande. Det skall alltså vara
möjligt för en privatvärd att höja hyrorna utöver de
gränser som i dag gäller. Det kollektiva
förhandlingssystemet skall brytas ned.

Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att man
som enskild hyresgäst, om man vill bo i ett
attraktivt område, skall ha en möjlighet att köpa,
dvs. bjuda över gällande system.

Jag skall göra min fråga väldigt tydlig, så att vi
kommer ifrån de här till intet förpliktigande
honnörsorden: Tycker statsrådet att hyrorna i
attraktiva lägen i dag är för låga? Jag vill ha ett ja
eller nej som svar på frågan. Då får vi klart vad det
egentligen finns för avsikter bakom dessa
förändringar av lagstiftningen.

Anf. 97 Statsrådet REIDUNN LAURÉN

(-):

Fru talman! Jag vill börja med att säga att det
faktum att jag har hållit anföranden inför
Fastighetsägareförbundet och SABO helt och
hållet beror på att de har bett mig om det. Jag har
inte fått några sådana förfrågningar från den andra
sidan.

Jag tycker nog att det är ganska meningslöst att i
detalj diskutera ett förslag som ännu inte har lagts
fram. Men jag kan rent allmänt säga att förslaget
kommer att innebära att bruksvärdessystemet
återges den flexibilitet som det ursprungligen hade
när det infördes 1968. Det var fråga om en ganska
försiktig flexibilitet 1968, och jag har inte
ambitionen att gå längre nu.

För närvarande räknar man med att hyran för en
lägenhet kan avvika med ungefär fem procent från
hyran för likvärdiga lägenheter. Med förslaget
kommer flexibiliteten att öka med några procent.
Det är således inte fråga om en större förändring än
så.

Förslaget innebär inte att man skall övergå till en fri
hyressättning. Bruksvärdesprincipen skall
fortfarande finnas kvar, med den försiktiga och
mycket måttliga ökning av flexibiliteten som
förslaget kommer att innebära.

Det är naturligtvis riktigt att flexibiliteten kommer
att ge ett visst utrymme för hyreshöjningar när det
gäller lägenheter som har högt bruksvärde.
Debatten fokuseras ofta på situationen i
storstäderna och särskilt på Stockholms innerstad.
Här kommer det alltid att finnas ett efterfrågetryck.
Det bör, enligt min mening, också återspeglas i
hyressättningen -- inom ramen för
bruksvärdessystemet.

Anf. 98 SINIKKA BOHLIN (s):

Fru talman! När jag ställde min förra fråga verkade
jag kanske missnöjd med bristen på konkreta
förslag. Jag måste säga att denna regering har varit
mycket duktig på att lägga fram förslag som
spräcker den bostadspolitik som vi länge har haft i
det här landet. Det förslag som vi nu väntar på
gäller en av de sista bitarna.

Jag tänker ändock analysera systemet med
bruksvärdeshyror, som kommer att luckras upp.
Den spärr mot oskäliga hyror som trots allt blir
kvar, kommer sannolikt att styras av hur mycket
den högstbjudande är beredd att betala i hyra för
lägenheten. I och med detta är det också fritt fram
för regelrätta marknadshyror. Jag ställde frågan om
det här är ett steg mot marknadshyror. Statsrådet
har egentligen redan svarat ja på den frågan.

Anf. 99 LARS STJERNKVIST (s):

Fru talman! När de borgerliga partierna i
valrörelsen lovade att inte införa marknadshyror
förstår jag att de med detta lovade att inte använda
ordet marknadshyror. Jag förstår dock inte vad
bruksvärdesystemet får för betydelse om man
låter -- för att använda statsrådets ord --
efterfrågetrycket spegla hyrorna. Det innebär i
praktiken att man har infört marknadshyror eller
att man åtminstone har tagit ett rejält kliv emot ett
system med marknadsmässig hyressättning.

Statsrådet ger sig in på ett dribblande med
procenttal. Slutsatsen är ändock entydig i allt det
hon säger -- om än med mycket milda
omskrivningar. Slutsatsen är att det skall bli möjligt
att höja hyrorna för lägenheter i attraktiva lägen.
På den konkreta fråga som jag ställde fick jag ett
mycket klart ja som svar.

Anf. 100 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-
):

Fru talman! Jag vill säga att talet om att vi skulle
införa marknadshyror genom ett sådant här förslag
är en mycket grov överdrift. Jag tror inte att någon,
när man införde systemet 1968, marknadsförde det
såsom ett system för marknadshyror.

Som bekant bortser man från enstaka topphyror
när man fastställer en jämförelsehyra. I övrigt
kommer naturligtvis den lokala hyressättningen att
få ett genomslag, och det är också meningen. I det
läge som nu råder kommer förslaget i
departementspromemorian, vilket Lars Stjernkvist
själv har påpekat, också att innebära att många
hyresgäster kan förhandla sig till lägre hyror. Man
skall komma ihåg att förslaget, med den nuvarande
situationen på marknaden, faktiskt innebär att
bruksvärdesnivån på många orter kommer att
sjunka -- inte att stiga. Vi skall inte stirra oss blinda
på Stockholms innerstad.

Anf. 101 SINIKKA BOHLIN (s):

Fru talman! Förslaget om att man skall luckra upp
bruksvärdessystemet medför faktiskt ett ganska
stort steg mot segregation i boendet. De som har
råd kan förhandla sig till högre hyror för lägenheter
i attraktiva lägen. De som inte har råd med lika
mycket kan säkert förhandla sig till sämre bostäder
i dåliga bostadsområden. Men det är den
inriktningen som regeringens hela bostadspolitik
har, så det är ingen nyhet för mig.

Anf. 102 LARS STJERNKVIST (s):

Fru talman! Jag är helt på det klara med att det, om
man låter marknaden bestämma, finns ett utrymme
för både högre och lägre hyror. Särskilt i den
situation som just nu råder skulle naturligtvis ett
införande av marknadshyror inte få någon
dramatisk betydelse. Men i en situation då
konjunkturen vänder och efterfrågan på bostäder
ökar kommer däremot hyrorna förmodligen att öka
kraftigt. Det är därför fastighetsägarna är så
angelägna om att denna förändring skall göras nu
så att det finns ett utrymme att höja hyrorna när
konjunkturen vänder.

Jag vill ställa en fråga för att reda ut begreppen. Om
man i större utsträckning låter efterfrågan
bestämma hyrornas storlek, innebär inte det att
marknaden får ett större inflytande över
hyressättningen?

Anf. 103 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-
):

Fru talman! Jag tycker att det är fullständigt
nonsens att tala om att vi genom det här mycket
försiktiga förslaget som kommer att läggas fram
skulle införa marknadshyror.

Jag vill också påpeka att hyressättningen i dag
faktiskt inte är rättvis alla gånger. Ett faktum som
man har pekat på i kritiken är t.ex. att
hyreshöjningarna inom allmännyttan slås ut på ett
allmännyttigt företags hela bostadsbestånd. Det
har ofta inneburit att de äldre husen har fått bära
en större del av hyreshöjningarna än vad som har
varit motiverat när man ser till kostnaderna för just
de husen. Äldre hus inom det privata beståndet har
därmed också fått högre hyror än vad som har varit
direkt motiverat. Detta är en effekt som man
undgår med det förslag som vi nu kommer att lägga
fram.

Ändringen kan faktiskt också innebära vissa
fördelar för hyresgäster som bor i allmännyttan,
nämligen om det rör sig om ett allmännyttigt
företag som inte sköts på det mest effektiva sättet.
I jämförelse med det privata bostadsbeståndet kan
det leda till lägre hyror för dessa hyresgäster.

Den utredning som har gjorts om
bruksvärdessystemet har visat att
bruksvärdeshyrorna för det stora antalet
hyresgäster i dag inte ligger under marknadsvärdet.
Det visas av utvärderingen.

Anf. 104 LARS STJERNKVIST (s):

Fru talman! För att legitimera sina förslag använder
statsrådet argumentet att det här bara är en
återgång till 1968 och att sakernas tillstånd då inte
var så eländiga i landet. Skälet till att det har hänt
en del även på detta område sedan 1968 är just att
man faktiskt behövde stärka hyresgästernas
ställning. De förändringar som har skett, t.ex.
införandet av bruksvärdessystemet, har
konsekvent inneburit en ökad trygghet och ett
större skydd mot hyreshöjningar. Därför är det
illavarslande att statsrådet vill ha en återgång och
flytta tillbaka positionerna.

Vi skall inte bråka om ord här. Vi har ändock fått
beskedet klart och tydligt i dag att de förslag som
läggs fram innebär ett steg emot en ökad
marknadsprissättning av hyrorna eller, för att
använda statsrådets ord, ett system där efterfrågan
i större utsträckning påverkar hyrornas storlek.
Vilket sätt vi väljer att beskriva det på är
oväsentligt. Det viktiga är att i båda fallen höjs
hyrorna för lägenheter i attraktiva lägen.

Anf. 105 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-
):

Fru talman! Den kritik som har framförts mot det
nuvarande hyressättningssystemet har framför allt
tagit sikte på att hyran för en lägenhet har bestämts
praktiskt taget utan någon hänsyn till sådana
faktorer som läget, den yttre miljön och
kommunikationer. Det har inneburit att den som
bor bäst och störst inte har betalat mest. Det tycker
jag inte att man kan kalla för en rättvis
hyressättning.

Det förslag som nu så småningom skall skickas ut
på remiss innebär, som jag tidigare har poängterat,
en mycket måttlig ökning av flexibiliteten. Det är
inte fråga om att införa marknadshyror, utan det
fråga om att återge bruksvärdessystemet något av
den spänst och den flexibilitet som det
ursprungligen hade. Jag tror att det kommer att
vara mycket bra för bostadsmarknaden, som alltför
länge har haft ett alltför stelt system för
hyressättning.

Anf. 106 LARS STJERNKVIST (s):

Fru talman! Den som bor bäst har inte betalat mest,
säger statsrådet. Det är där knuten sitter. Detta
med att bo bäst är i allra högsta grad en subjektiv
fråga. Statsrådet vill att det i större utsträckning
skall vara plånbokens tjocklek som bestämmer
hyrans storlek och vad som betraktas som allra
bäst. Jag försvarar ett system där bruksvärde, om
än ett subjektivt sådant, och kollektiva
hyresförhandlingar mellan parterna avgör vad som
är bäst.

Det är inget tvivel om att de förslag som finns på
departementet och de idéer som återfinns i
statsrådets svar leder till en utveckling där det i
större utsträckning blir plånbokens storlek som
bestämmer. Jag är medveten om att det inte
innebär ett renodlat marknadshyressystem. Men
det är ett steg i fel riktning.

Anf. 107 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-
):

Fru talman! Jag vill med anledning av vad Lars
Stjernkvist säger påpeka att det inte alls är fråga om
en subjektiv bedömning av bruksvärdet. Som Lars
Stjernkvist mycket väl vet bestäms bruksvärdet
genom en objektiv bedömning av hyresnämnden.

Överläggningen var härmed avslutad.

21 § Svar på fråga 1992/93:511 om
patentskyddet för läkemedel

Anf. 108 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-
):

Fru talman! Leif Carlson har frågat mig vilka
åtgärder som jag har vidtagit för att få till stånd en
nationell lagstiftning om tilläggsskydd för
läkemedel.

Leif Carlson framställde en interpellation i samma
ämne i slutet av januari, och jag svarade då, att om
EES-avtalet drog ut på tiden tänkte jag ge mina
medarbetare i uppdrag att börja utarbeta ett förslag
till en nationell lagstiftning om tilläggsskydd.

Tyvärr har det ju nu blivit så att EES-avtalet
försenats, och jag har därför låtit utarbeta en
promemoria med förslag till en svensk lagstiftning
om bättre patentskydd för läkemedel.
Promemorian kommer att skickas ut på en snabb
remiss i dagarna, och en hearing kommer att hållas
om någon vecka. Jag räknar med att en
lagrådsremiss skall kunna bli klar före sommaren så
att riksdagen kan behandla en proposition till
hösten.

Anf. 109 LEIF CARLSON (m):

Fru talman! Jag vill först tacka statsrådet för svaret.
Det är liksom förra gången positivt.

Vi behöver inte diskutera frågans betydelse för
ekonomi, kompetens och forskning i Sverige.
Läkemedelsindustrin har en frontposition, och den
betyder oerhört mycket för att vi skall kunna
behålla kompetens. Av detta följer också att det är
oerhört viktigt att vi har ett med andra länder
likvärdigt patentskydd. Annars kan såväl
forskningsanläggningar som kompetens flytta
utomlands. Det svenska samhället skulle då
dräneras på mycket stora tillgångar, kanske främst
intellektuellt.

Vi har i dag ett skydd som är sämre än t.ex. i EG,
Japan och USA. Det hade varit önskvärt att vi
redan från den 1 januari i år hade haft ett med EG
likvärdigt skydd. Nu blev EES-avtalet försenat.
Förhoppningen var att det skulle gälla från den 1
juli. Statsrådet hade en mycket bra lösning,
nämligen att det skulle finnas en möjlighet att
retroaktivt förlänga de patent som går ut under
året, dvs. att kunna räkna tillbaka och behålla ett
skydd.

Ju längre tiden går, desto mer ökar risken att
generika hinner komma in på marknaden. Det kan
sedan bli svårt att bli av med dessa. Skyddet blir i
så fall fiktivt. Nu tycks EES-avtalet dessutom dröja
ännu längre. Enbart händelserna i Spanien talar för
att det kanske dröjer till långt fram på hösten.

Av statsrådets svar förstår jag att man nu snabbt är
på väg att utforma det som beskrevs förra gången,
nämligen ett nationellt skydd. Jag förstår av svaret
att det inte är möjligt att det kan gälla redan från
den 1 juli. Det skulle vara önskvärt, men det är inte
tekniskt möjligt. Det går nu så lång tid att det finns
risk för att generika hinner komma in på
marknaden. Men jag antar att det inte går att
forcera processen så att man blir färdig till
halvårsskiftet.

Anf. 110 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-
):

Fru talman! Jag har agerat så snabbt som jag
någonsin har kunnat. Som jag tidigare sade, som
svar på den interpellation som ställdes, avvaktade
vi om EES-avtalet skulle träda i kraft i sådan tid att
vi inte behövde göra någonting själva. När jag fann
att det inte gick, satte vi i gång med detsamma.
Snabbare än så kan kvarnarna inte mala.

Anf. 111 LEIF CARLSON (m):

Fru talman! Det är synd att vi inte kom i gång
tidigare. Nu får vi hoppas på att det ändå går så
snabbt som möjligt. Det positiva är att statsrådet
här har visat att man nu med mycket stor fart och
handlingskraft griper sig an problemet, så att vi inte
råkar ut för fadäsen att förlora den industri som hör
till dem som för närvarande har den största
kompetensen och den största betydelsen för vår
ekonomi. Jag upplever en fortsatt utveckling i
Sverige som oerhört väsentlig.

Anf. 112 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-
):

Fru talman! Jag delar till fullo Leif Carlsons åsikt,
och jag har agerat efter den övertygelsen.

Överläggningen var härmed avslutad.

22 § Svar på fråga 1992/93:519 om Ekeskolan i
Örebro

Anf. 113 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Rose-Marie Frebran har frågat om jag
är beredd att vidta åtgärder som gör att Ekeskolan
lönemässigt kan konkurrera med andra aktörer.

Lönesättning och därtill hörande frågor är i första
hand en uppgift för parterna. Däremot tycker jag
självfallet att det är betydelsefullt att Ekeskolan
både kan behålla sin specialutbildade personal och
vid behov attrahera ny arbetskraft.

För närvarande pågår inom regeringskansliet ett
arbete med att förändra anslagen för de statliga
myndigheterna. För Utbildningsdepartementets
del innebär detta att myndigheterna i den mån det
är praktiskt genomförbart kommer att få
ramanslag. Ett ramanslag ger myndigheten
betydande möjligheter att flexibelt använda
tilldelade medel. Detta är närmast en förutsättning
för att en mer flexibel lönesättning skall kunna
tillämpas. Specialskolorna har för närvarande inte
ramanslag, men avsikten är att detta skall införas så
fort vissa komplikationer utretts.

Anf. 114 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret på
min fråga. Jag upplever frågan som mycket
angelägen.

Ekeskolan är en statlig specialskola för synskadade
barn och ungdomar. Den är dessutom ett
resurscentrum för barn och ungdomar med
tilläggshandikapp. Det problem som jag har
fokuserat på i min fråga är konkurrenssituationen
beträffande det fåtal speciallärare som examineras
inom detta område. Det är en mycket smal
specialitet, och den lockar få studerande till
speciallärarlinjen.

Problemet börjar i och för sig tidigare än när
konkurrensen uppstår om dessa lärare. Det uppstår
redan i att det är så olönsamt att gå vidare till dessa
speciallärarlinjer. Det är i och för sig ett problem
som kanske kan diskuteras i ett annat
sammanhang. Men det vore rimligt att man inte
förlorar på att vidareutbilda sig i förhållande till att
fortsätta att arbeta inom grundskolan.

Det examineras alltså mycket få speciallärare. Jag
delar inte riktigt uppfattningen att problemet med
lönesättning under rådande förhållanden i första
hand är ett ansvar för parterna.
Konkurrenssituationen är så ojämlik. Man
konkurrerar med Tomtebodaskolans resurscenter
och med Statens institut för handikappfrågor om
pedagogerna. De som man konkurrerar med har
möjlighet till flexibilitet, men Ekeskolan har det
inte.

SIH betalade nyligen 18 200 kronor i månaden till
en nyutbildad förstadielärare i ingångslön. Men vad
kan de göra på Ekeskolan i den
konkurrenssituationen? De kan inte göra
någonting. De måste gå till regelboken och slå upp
i skolavtalet och se att de kan betala 15 036 kronor
i månaden.

Jag skall återkomma till svaret som jag fått. Jag
tycker att det i och för sig finns positiva inslag i det.

Anf. 115 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Det är ett problem i det här
sammanhanget att SIH, Tomteboda och
Ekeskolan, som konkurrerar om samma typ av
personal, har delvis olika tjänster som dessa
människor anställs på. Det gäller bl.a.
handikappkonsulenter. Resurscentret har sedan
ombildningen vid Tomteboda en annan form av
anställningar. Detta stökar till det ganska mycket
när de olika parterna skall formulera sina krav.

I mitt svar pekar jag på att vi söker vägar för att ge
specialskolorna bättre möjligheter att vara flexibla.
Vi hade tidigare, när det förra avtalet gällde,
möjlighet till viss anpassning när det gällde
individuell lönesättning. Med särskilda skäl kunde
man göra en del.

Just nu är läget helt låst eftersom inga avtal gäller.
Tyvärr är detta också en grupp som är ganska liten.
Det gör att aktiviteten på olika håll kanske inte är
vad den borde vara. Jag ser emellertid det här som
ett stort bekymmer. Men jag konstaterar att
lönesättningsfrågorna egentligen inte är en fråga
för ministern. Men vi måste självfallet försöka
bidra till lösningar som gör att olika skolor och
resurscentrer får den personal som krävs för
verksamheten.

Anf. 116 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):

Fru talman! Det positiva är att statsrådet säger att
man arbetar för att specialskolorna skall få
ramanslag. Jag delar uppfattningen att det är en
förutsättning för en mer flexibel lönesättning. Det
är alltså en förutsättning att de får ramanslag. Om
de inte får det kan de inte lösa problemen.

De står med sina vakanser i dag. De står inför stora
pensionsavgångar inom de närmaste åren.
Problemet ökar om de inte får ramanslag. Det är
alltså nödvändigt att de får det.

Statsrådet säger också att detta är ett stort
bekymmer. Det är bra att det sägs från
departementets sida. På Ekeskolan har de inte
tidigare uppfattat att departementet har haft
förståelse för problemen. Jag tror att man är
mycket glad på Ekeskolan över att det bekräftas
från departementet att detta är ett problem som
behöver lösas.

Då är min fråga: Hur snart kan det ske? Hur snart
kan man få ramanslag? Det brådskar med en
lösning på de här problemen.

Anf. 117 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Skälet till att det är komplicerat med
ramanslagen är den komplicerade
myndighetskonstruktion som vi har för
specialskolorna och en del andra bekymmer.

De uppgifter jag har fått inför att jag skulle svara
på den här frågan är att man rimligen inte kan
åstadkomma någon lösning före den 1 juli 1994.
Det är i alla fall ett datum som är sagt. Jag utgår
ifrån att det gäller. När det handlar om att reda ut
dessa förhållanden är det alltid svårt att ange exakt
datum, så att man inte i efterhand blir beskylld för
att komma med osanna uppgifter. Det är det svar
jag har fått på den frågan.

Anf. 118 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):

Fru talman! Jag vill tacka för det. Det ligger drygt
ett år fram i tiden. Jag hoppas att det verkligen kan
hållas och att det kan bli en förändring till den 1 juli
1994. Då har man i alla fall möjlighet att få en
bättre sits inför de rekryteringsbehov som kommer
på grund av pensionsavgångar.

Det hjälper naturligtvis inte i den rådande
situationen där man står med vakanser. Det
kommer människor som är beredda att börja
jobba, men de säger att de vill ha så och så mycket
i månaden i lön och det kan man inte ge, utan måste
tacka nej till människor som faktiskt är beredda att
börja jobba.

Det är också mycket synd att det är så i dag med
tanke på att man på Ekeskolan, med dess
resurscentrum med 19 pedagoger som skall stå till
hela landets förfogande, inte kan ge en lön så att
man kan konkurrera med dem som jobbar med
enklare konsultuppgifter inom ett regionalt
begränsat område, som de gör på
Tomtebodaskolan och SIH. Jag beklagar verkligen
att situationen är som den är i dag.

Överläggningen var härmed avslutad.

23 § Svar på fråga 1992/93:501 om åtgärder mot
alkoholmissbruk i mödra- och barnhälsovårdens
program

Anf. 119 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Margareta Viklund har frågat mig om
jag avser att vidta några åtgärder för att projekt
som syftar till att förebygga och behandla
alkoholmissbruk hos föräldrar skall föras in som en
naturlig del i mödra- och barnhälsovårdens
verksamhet.

Sådana projekt som FA-projektet -- Föräldrar och
Alkohol --, som nämns av Margareta Viklund i
hennes fråga, visar att det går att arbeta
förebyggande och uppsökande med alkoholfrågor.
Projektet drevs av Landstingsförbundet i
samverkan med Socialstyrelsen samt Älvsborgs och
Jämtlands läns landsting.

På många håll inom mödrahälsovården har man fått
inspiration av projekt som detta, och förebyggande
verksamhet för gravida kvinnor ingår numera ofta
som en del av den reguljära mödrahälsovården.
Enligt det s.k. basprogrammet för
mödrahälsovården skall barnmorskan fråga den
gravida kvinnan om hennes alkoholvanor. Denna
uppgift skall också journalföras.

När det gäller förebyggande verksamhet för barn
som lever i familjer med missbrukande föräldrar är
även andra instanser engagerade.

Folkhälsoinstitutet planerar att inom sitt program
för alkohol- och narkotikafrågor bedriva utbildning
för att bl.a. öka kunskapen om barn till
missbrukare. Denna utbildning riktar sig till de
olika personalgrupper som i sin verksamhet
kommer i kontakt med barn och ungdomar i
kommunerna. Genom dessa utbildningsinsatser vill
man lyfta fram problematiken kring barn till
missbrukare och ge aktuella personalgrupper
verktyg för att kunna möta dessa barn.

Folkhälsoinstitutet har också utlyst bidrag till
projekt som kan stimulera utvecklingen av metoder
som förebygger alkohol- och narkotikamissbruk.
Insatser som syftar till att stödja barn som lever i
familjer med alkohol- och narkotikaproblem
kommer att prioriteras. Tanken är att
organisationer och myndigheter skall få möjlighet
att pröva nya idéer. För att få bidrag krävs det att
erfarenheterna från ett projekt skall kunna spridas
vidare till andra.

I det här sammanhanget vill jag också nämna ett
initiativ som togs av Socialstyrelsen när man i mars
månad i år arrangerade en konferens under temat
Missbruk -- graviditet -- föräldraskap. Avsikten var
att lyfta fram och belysa problem inom området och
att söka goda exempel.

Frågorna kommer också att tas upp av
Alkoholpolitiska kommissionen (1991:17). I dess
uppdrag ingår bl.a. att kartlägga och analysera
missbrukets konsekvenser för de missbrukandes
familjer och bedöma vilka insatser som behöver
göras för att möta de anhörigas, särskilt barnens,
behov av stöd. Kommissionen skall avsluta sitt
arbete före utgången av innevarande år.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att
förebyggande insatser för missbrukande gravida
kvinnor och nyblivna mödrar i stor utsträckning
ingår i den reguljära mödrahälsovården.
Folkhälsoinstitutet har å sin sida en rad
verksamheter på gång för barn som lever i
missbrukarfamiljer. Jag hyser stor tilltro till att den
verksamhet som Folkhälsoinstitutet har påbörjat
och de initiativ som Socialstyrelsen och andra
instanser tar har stor betydelse. Aktiviteter av det
här slaget medverkar till att ytterligare förstärka
och stödja den förebyggande verksamhet som
sedan länge bedrivs inom den reguljära mödra- och
barnhälsovården. På så vis kan de förebyggande
insatserna i ännu högre grad än i dag bli ett naturligt
inslag i verksamheten.

Anf. 120 MARGARETA VIKLUND (kds):

Fru talman! Först vill jag tacka sjukvårdsministern
för svaret. Jag är glad att det är sjukvårdsministern
som svarar på min fråga. Det är ju ett erkännande
att alkoholfrågan inte bara är en fråga för
socialtjänsten och frivilliga organisationer, utan
också gäller hälso- och sjukvården.

Att välja sjukvårdsministern till att besvara min
fråga ser jag också som en indirekt uppmaning till
hälso- och sjukvården att ännu mer ta tag i
alkoholfrågan. Alkohol är ju faktiskt en
underliggande orsak till många människors
medicinska problem.

Läkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal är
tyvärr inte alltid uppmärksamma på att en
människas medicinska problem och symtom kan ha
sin orsak i för mycket drickande av alkohol. Många
har kunskap om det, men för mig verkar det som
om man i många fall förtränger den kunskapen.
Många patienter har tyvärr inte heller full kunskap
om vilka problem alkoholen kan åsamka den egna
fysiken och kroppen.

Många människor är inte uppmärksamma på hur
mycket de dricker förrän de kartlägger sitt
drickande. Bara en sådan kartläggning satt i
relation till kroppsliga och medicinska besvär har
fått människor att, med ytterst litet stöd eller utan,
minska sin alkoholkonsumtion.

Om hälso- och sjukvården, primärvården och
länssjukvården systematiskt arbetar med den
frågan och på olika sätt lägger in den i de reguljära
rutinerna kan man nå bra resultat. Det har bl.a.
FA-projektet visat, som statsrådet hänvisade till.

Med reguljära rutiner menar jag
anamnesupptagning, skrivande av hälsoprofil,
utbildning av personal på alla nivåer, hälsogrupper,
attitydpåverkan beträffande både personal och
patienter, samverkan med bl.a. sociala
myndigheter, stöd till patienter och personal m.m.
Jag är medveten om att det kan tyckas vara en stor
satsning. Men den behöver egentligen inte vara så
stor, för det hela handlar om att få in ett annat
tänkande i hälso- och sjukvården. Det gäller att se
litet längre än bara till symtomen och att också
fånga in blivande föräldrar som finns i riskzonen.

Jag skulle vilja fråga sjukvårdsministern om det
inte finns en risk att alkoholfrågan hamnar i
bakvatten när det föreslagna husläkarsystemet
eventuellt skall omsätttas i praktisk handling.

Anf. 121 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Ställda fråga tycker jag är bra i den
meningen att det är utomordentligt lätt att besvara
den. Sådana frågor gillar jag.

Allt talar väl för att ett husläkarsystem, med tanke
på den nära kontakt mellan vårdpersonal och
enskilda individer som där förekommer, ger ökade
möjligheter till insatser på den nivå som har att göra
med den för individen förebyggande
verksamheten. Det har förekommit en diskussion
bl.a. ute i landstingen om huruvida
husläkarsystemet skulle kunna verka avbrytande
när det gäller verksamhet som i dag bedrivs på
kommunal nivå. Men jag har aldrig mött någon i
debatten som trott att det skulle bli mindre av för
individen förebyggande verksamhet i en situation
där patient och läkare känner varandra väl.

Sannolikt har vi som individer mycket lättare att ta
till oss uppmaningar om att begränsa en eller annan
dålig vana, oavsett om det gäller rökning eller
alkoholbruk, om uppmaningarna kommer från en
person som känner oss och som vi själva känner och
har förtroende för.

Om något inom husläkarsystemet påverkar den för
individen förebyggande verksamheten på bl.a.
alkoholområdet är det, såvitt jag förstår, enbart
fråga om en positiv påverkan.

Anf. 122 MARGARETA VIKLUND (kds):

Fru talman! Jag kanske inte direkt har samma
uppfattning som statsrådet redovisar att han har.

När det gäller olika hälsofrågor är det inte bara
läkaren och läkarkontakten som är viktiga utan
också all personal runt omkring. Det är viktigt att
alla har samma uppfattning och intar samma attityd
i den här frågan, så att patienterna möts av en
gemensam linje hela vägen, av likartade frågor osv.
Det behövs ett teamarbete.

Folkpartisten Anders Jonsson räknade för några år
sedan ut att en sup kostar minst 100 miljarder
kronor, grovt räknat och omräknat i dagens
penningvärde. Visst finns det alltså pengar att spara
på alkoholområdet genom vettigt genomförda
insatser. Anders Jonsson är inte den ende som
insett det. Alkoholfrågan har ju alltid varit oerhört
brännbar. Jag tror att det finns anledning att lyfta
upp den på dagordningen i än högre grad än vad
som kanske gäller i dag -- även om många åtgärder
planeras, som statsrådet säger i sitt svar.

Anf. 123 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Jag tror att Margareta Viklund och jag
är överens om det mesta. Vi är bl.a. överens om att
det är viktigt att samhället i sin helhet för en
restriktiv alkoholpolitik. Det är den uppgift som vi
har anledning att fortsätta att kämpa för under 90-
talet. Som jag ser saken har vi här ett av få områden
där det finns bekymmer med vår närmare
anknytning till de europeiska gemenskaperna. Det
finns därför all anledning att lyfta upp
alkoholpolitikens mera generella betydelse.

På individnivå vidhåller jag att ett system som ökar
kontinuiteten i kontakterna gör det svårare att
under lång tid dölja ett alkoholmissbruk, vilket
annars är mycket lätt vid de udda kontakter som
ofta dyker upp inom sjukvården.

Är man, i likhet med Margareta Viklund och jag,
angelägen om att det skall vara möjligt för
människor att tidigt få stöd och hjälp med att ändra
sina vanor, bör man vara mycket varm anhängare
av ett husläkarsystem.

Vad gäller kostnaderna för det hela finns det en del
olika bedömningar. Jag tänker bl.a. på Anders
Jonsson, som jag väl känner till. Hur man än räknar
råder det inget tvivel om att alkoholen kostar
samhället oerhört stora belopp, som vida överstiger
vad staten tar in i form av t.ex. alkoholskatter.

Anf. 124 MARGARETA VIKLUND (kds):

Fru talman! Jag tror att väldigt mycket kan göras
när det gäller förebyggande åtgärder på
alkoholområdet. Då kan man ta bl.a. hälso- och
sjukvården till hjälp, med tanke på de erfarenheter
som där finns.

Vidare gäller det att göra också sjukvården
uppmärksam på den kunskap som där finns och
som skulle kunna användas ännu mer än som är
fallet. Det kan vara fråga om symtom- och
diagnoskännedom.

Det som har framkommit i den senaste tidens
diskussion är att väldigt mycket av den kunskap om
alkohol och gravida kvinnor som man hade för
några år sedan egentligen har gått förlorad. Det
talas också om att det i dag föds fler alkoholskadade
barn än det gjorde för några år sedan. Det tycker
jag är oerhört alarmerande och allvarligt. Det
tycker jag gör att det verkligen finns anledning att
ta tag i frågan ännu mer.

Anf. 125 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Jag kan bara återigen instämma på den
här punkten. I mitt inledande svar tog jag just upp
några saker om hur vi till personal som möter
allmänheten skall försöka ta fram
utbildningsmaterial och annat, så att de kan bli
bättre på den uppgiften.

En av de saker som jag vet ingår i
Folkhälsoinstitutets planering och i den diskussion
de för inför nästa budgetår, 1993/94, är just att som
målgrupper ha mödravårdspersonal,
barnomsorgspersonal, lärare,
primärvårdspersonal, fritispersonal, etc. Detta är
under alla förhållanden ett steg åt rätt håll.

Anf. 126 MARGARETA VIKLUND (kds):

Fru talman! Jag tycker också att det är mycket
viktigt att få in föräldrarna i den här bilden, så att
de också nås av den här informationen. Det tror jag
är mycket viktigt.

Överläggningen var härmed avslutad.

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 16.46 på förslag av talmannen
att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00

24 § Svar på fråga 1992/93:540 om uppföljning
av beslutet om sänkt arbetslöshetsersättning

Anf. 127 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Dan Ericsson i Kolmården har frågat
mig om jag är beredd att medverka till att en
uppföljning av beslutet om
arbetslöshetsersättningen kommer till stånd.

Den svenska ekonomin har mycket allvarliga
problem som innebär stora påfrestningar för såväl
många enskilda människor som företag. Som Dan
Ericsson själv säger är det absolut nödvändigt att
göra vissa besparingar för att komma till rätta med
budgetunderskottet.

Regeringen kommer i nästa vecka att i
kompletteringspropositionen presentera sitt förslag
till inriktning och volym på de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Effekterna av
sänkningen av nivån på arbetslöshetsersättningen
måste ses i det sammanhanget. Aktiva
arbetsmarknadspolitiska insatser måste komma i
första hand och passivt kontantstöd vara den
absolut sista åtgärden.

Regeringens tidigare ståndpunkt var att i första
hand höja de s.k. egenavgifterna i
arbetslöshetsförsäkringen för dem som har arbete.
Detta blockerades av Socialdemokraterna i höstens
krisuppgörelse.

Anf. 128 DAN ERICSSON i Kolmården
(kds):

Herr talman! Jag vill tacka
arbetsmarknadsministern för svaret.

Många av de beslut som vi riksdagsledamöter är
med om att fatta är i dag både tvingade och
nödvändiga för att få ordning på statens finanser. I
det här ligger Arbetsmarknadsfonden, vars
underskott nu ökar mycket drastiskt. Det här är
helt ohållbart i längden. Det är därför vi i riksdagen
nu beslutar om bl.a. sänkt nivå på a-
kasseersättningen.

För den enskilde kan sänkningen av ersättningen få
allvarliga följder så till vida att man kan få
svårigheter att klara t.ex. räntor och amorteringar
på bostaden. Det finns sådana exempel, och jag har
ett sådant med mig här. Jag tror säkert att Börje
Hörnlund också har fått ett antal sådana exempel
tidigare.

Vi i riksdagen har tvingats fatta beslut för att säkra
betalningssystemet. Miljardbelopp ges till
bankerna. Det är för att det inte skall bli orimliga
effekter för dem som skulle ytterst drabbas om
banksystemet skulle gå omkull. Det här är alltså för
att skydda den vanlige spararen i banken. Men då
kan vi fråga oss hur vi följer upp a-kassebeslutet så
att det inte får orimliga effekter för den enskilde.

Det är klart att folk gör sådana jämförelser i dag.
Stora pengar ges till bankerna, men vad händer för
den enskilde? Min fråga gäller detta.

Har ministern någon plan eller tanke om hur a-
kassebeslutet skall följas upp? Finns det något som
kan göras om enskilda försätts i orimliga
situationer? Det kan handla om aktiva kontakter
med banker och fordringsägare. På vilket sätt kan
a-kassebeslutet följas upp om det blir en sådan
effekt som en del fruktar? Vilka insatser kan göras
av den ansvarige ministern?

Det är helt rätt som ministern säger att det i första
hand är arbetsmarknadsåtgärder som skall vidtas
för att minska arbetslösheten. Men det kommer
ändå att finnas ett antal som ligger illa till. Finns det
någon tanke? Hur kan beslutet följas upp?

Anf. 129 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Det som Dan Ericsson i Kolmården
säger är riktigt. Vi har väl alla nära vänner och
bekanta som har det för närvarande mycket
bekymmersamt, t.ex. med en nybyggd villa och
liknande, i en situation med arbetslöshet. En av de
allra viktigaste sakerna som måste hända är att
Sverige får en lägre räntenivå. För detta krävs att
omvärlden och egna investerare och placerare har
ett förtroende för att vi klarar upp våra snabbt
växande underskott.

Jag sade i debatten om arbetslöshetsförsäkringen
att underskottet i Arbetsmarknadsfonden nästa
budgetår kommer att vara ca 17 000 kr per
försäkrad. Det är naturligtvis ett mycket högt
belopp. Jag kan avslöja att jag i
kompletteringspropositionen kommer att begära
en låneram från riksdagen på hela 60 miljarder
kronor. Så mycket kommer att fattas när
egenavgifterna och arbetsgivaravgifterna har flutit
in. Det här är en svår fråga. Jag vill dessutom peka
på att det pågår en utredning som kommer att
läggas fram inom någon månad om den framtida
arbetslöshetsförsäkringen och dess finansiering.

Jag ser gärna att bankerna har förståelse för den
arbetslöse, genom att t.ex. tillåta litet längre
amorteringstid.

Anf. 130 DAN ERICSSON i Kolmården
(kds):

Herr talman! Jag tycker att det är bra att ministern
verkligen vill att bankerna skall ta sitt ansvar i det
här arbetet. När folk märker att vi pumpar in
miljard på miljard, som är en tvingande
nödvändighet, i banksystemen, måste det vara
rimligt att de kan se att bankerna kan hantera
situationen.

Det är inte bara de som har nybyggda villor som
råkar illa ut i dag. Det kan vara olika situationer.
Jag har ett exempel som gäller en familj som har ett
hus från sekelskiftet. De har rustat upp huset till
viss del. De har nu båda blivit arbetslösa. Detta slår
igenom med full kraft, och det är inte så lätt att byta
bostad.

Kan ministern på något sätt trycka på så att
bankerna kan visa denna förståelse nu? Finns det
något instrument? Är det någon särskild samtalston
som skall finnas i debatten?

Precis som ministern säger är detta en del i ett stort
saneringsprogram. Det gäller att ha förtroende för
landets finanser. Men vi måste också se till den
enskilde.

Anf. 131 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Visst kan jag eller någon annan tala
med ledande bankföreträdare om att visa viss
förståelse. Nu är det upp till dem att bedöma om
det går att klara detta på sikt eller ej.

Självfallet har folk i vissa fall gått för långt även om
det inte är fråga om arbetslöshet. I det praktiska
livet hör man ändå då och då om fall där banker har
visat litet förståelse för att den enskilde behöver
litet längre amorteringstid, liksom företag behöver
ibland.

Bankernas dåliga kondition är ett stort bekymmer.
Det känns väldigt tungt att betala notorna från
spekulationstiderna i slutet på 80-talet.

Anf. 132 DAN ERICSSON i Kolmården
(kds):

Herr talman! Visst är det tungt. När vi i debatten
skall försvara dessa beslut, som vi ändå ser som
nödvändiga i ett program för att skapa stabilitet och
förtroende för svensk ekonomi, måste vi ändå söka
vägar för att begränsa skadeverkningarna för den
enskilde. Beslutet kan ju få orimliga effekter.

Jag anser det bra att arbetsmarknadsministern har
gjort klart här att det är bankerna som skall visa
denna vida syn och se på den totala situationen. Jag
hoppas att detta noteras ute på marknaden.

Överläggningen var härmed avslutad.

25 § Svar på fråga 1992/93:541 om s.k. ROT-
arbeten

Anf. 133 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Dan Ericsson i Kolmården har frågat
mig om jag är beredd att medverka till att ROT-
satsningarna kommer till stånd utan dröjsmål. Han
uttrycker farhågor för att arbetena inte skall
komma igång tillräckligt snabbt.

ROT-programmet innehöll en rad punkter som
berör flera olika områden och departement. I en
del fall är den formella hanteringen tämligen enkel,
i andra mera komplicerad. Jag vet att man på flera
departement arbetar med dessa frågor och att
ambitionen är att de skall klaras av så snabbt som
möjligt.

Jag är självfallet angelägen om att de ROT-
satsningar som man kommit överens om i riksdagen
skall komma till stånd så snabbt som möjligt.
Arbetslösheten inom byggbranschen är stor och
därför brådskar åtgärderna. Jag är beredd att göra
vad på mig ankommer för att skynda på processen
om så skulle behövas.

Anf. 134 DAN ERICSSON i Kolmården
(kds):

Herr talman! Jag vill tacka
arbetsmarknadsministern också för det här svaret.

För några veckor sedan fattades ju beslut här i
riksdagen om ROT-åtgärder. Det handlar om en
satsning på totalt 2,5 miljarder. I den
arbetsmarknadssituation som nu råder är det
synnerligt viktigt att arbetena snabbt kommer i
gång. ''Ute i verkligheten'' sägs det ibland att
ingenting händer och att vi politiker inte gör något.

ROT-beslutet i sig innebär, enligt gjorda
beräkningar, ca 30 000 nya jobb, främst på
byggsidan. Min fråga handlar alltså om den
pådrivande funktionen. Ministern måste hålla
tummen på ögat på de myndigheter och instanser
som berörs. För att uttrycka mig konkret kan jag ta
några delar i ROT-programmet som jag vill ställa
några frågor kring:

1. Allmännyttan har kvar sitt RBF-stöd. Har det
inneburit några satsningar från det hållet? Har
ministern varit i kontakt med den sidan och fått en
redovisning av beslutade ROT-insatser?

2. Har den statliga stimulansen till kommunala
ROT-åtgärder lett till ytterligare aktivitet ute i
kommuner och landsting? Har ministern varit i
kontakt med Kommunförbundet och
Landstingsförbundet och fått en redovisning av
situationen i landets kommuner och landsting?

3. Avdragsmöjligheter för reparationer i det egna
huset är en annan viktig punkt. Genomförs ett
informationsarbete eller planeras information till
dem som berörs, så att människor ser att det nu är
rätt tillfälle att göra reparationer?

Vidare skulle jag vilja fråga: Har ministern i övrigt
ytterligare tankar kring hur man skall kunna följa
upp fattade beslut, så att avsatta medel verkligen
kommer till användning? Det rör sig ju om stora
belopp. Dessutom är det litet tröttsamt att höra i
debatten att det inte händer någonting.

Nu har vi avsatt medel och beslut har fattats. Men
på vilket annat sätt kan vi se till att det som
beslutats verkligen blir av?

Anf. 135 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag har med anledning av ställd fråga
tagit kontakt med olika departement. Såvitt jag
förstår hoppas man att det redan innevarande
vecka skall gå att lösa en hel del av de frågor som
återstår.

I fråga om avdragsmöjligheterna kan jag säga att
Finansdepartementet jobbar med den. Innan det är
klart exakt hur det hela läggs upp är det naturligtvis
inte möjligt att informera. Men jag förutsätter att
information utgår.

Vidare har jag träffat företrädare för
Kommunförbundet och också företrädare för ett
antal enskilda kommuner. Såvitt jag förstår är man
verkligen beredd att ta itu med ROT-projekt. Jag
uppvaktas ju ständigt av företrädare för
kommunerna och brukar då informera mig om
kommunernas läge också när det gäller ROT-
frågor.

Anf. 136 DAN ERICSSON i Kolmården
(kds):

Herr talman! Det är bra att man på departementet
arbetar hårt på att få ut information om
avdragsmöjligheterna i detta sammanhang.

När det gäller kommunerna hävdas det ibland att
det redan finns en viss planering. Men är det inte så
att beslutat stimulansbidrag syftar till en
tidigareläggning av ROT-åtgärder? Det gäller att
vara pådrivande här. Såvitt jag förstår finns det inte
en riktigt samlad bild beträffande hela landet. Jag
tror att det vore angeläget att få en sådan när det
gäller både kommunerna och landstingen.

Min tredje fråga gällde Allmännyttan. Finns det i
investeringsprogram något grepp om planeringen
och om vilka beslut som redan är fattade i
investeringsprogram? I rätt många
bostadsområden runt om i landet behöver ju
insatser göras.

Anf. 137 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Med Allmännyttan har jag inte haft
några kontakter. När man är klar med reglerna är
det en fråga som närmast hör under
Finansdepartementet.

Med kommunerna har jag ständigt kontakter.
Väldigt många åtgärder som kommer via
Arbetsmarknadsdepartementet har med
kommunerna att göra, och de står som huvudman
för t.ex. ALU-arbeten. Det gäller också en del av
ungdomspraktiken och utbildningsvikariaten -- där
vi önskar en ökad volym. När det gäller
kontakterna med kommunerna behöver Dan
Ericsson alltså inte vara orolig.

Anf. 138 DAN ERICSSON i Kolmården
(kds):

Herr talman! Jag är inte orolig, för jag tror att
Börje Hörnlund har goda kontakter med
kommuner och landsting. Ändå tycker jag nog att
det är angeläget att hitta en sorts samlad funktion
för just ROT-arbetena. Det finns ju ett tydligt
beslut. Vi har verkligen ansträngt oss, och i bred
enighet har vi här i riksdagen varit överens om
beslutade insatser.

Det hänvisas till departement och olika
ansvarsområden. Men det vore nog, som sagt, av
visst värde att ha ett samlat grepp om just de här
insatserna. Dessutom vore det bra om vi ganska
snart kunde redovisa att de 2,5 miljarderna faktiskt
används till konkreta åtgärder. Det är något av ett
samlat grepp som jag alltså efterlyser. Jag vet inte
om det är möjligt att åstadkomma ett sådant. Jag
vore i alla fall tacksam om
arbetsmarknadsministern hade ett samlat grepp.

Anf. 139 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag har naturligtvis allt intresse av att
man så fort som möjligt kommer i gång med
arbetena och bygger för de beslutade pengarna.
Det finns en samlad regeringspolitik, och vi
samtalar med varandra.

Överläggningen var härmed avslutad.

26 § Svar på fråga 1992/93:502 om
biobränsleaska

Anf. 140 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Rolf L Nilson har frågat mig vad
regeringen kommer att göra under 1993 för att
biobränsleaskan skall kunna ingå i ett kretslopp.

En viktig utgångspunkt för om biobränsle i form av
avverkningsrester skall tas till vara eller inte är
omsorgen om skogsmarkens långsiktiga
produktionsförmåga. För vissa marker är det
angeläget att begränsa eller helt avstå från sådant
tillvaratagande. Skogsstyrelsen har mot den
bakgrunden utfärdat allmänna råd om begränsning
för uttag av andra träddelar än stamvirke.

I de fall biobränsle tas till vara är det angeläget att
så långt som möjligt återföra askan från
förbränningen till skogsmarken i markvårdande
syfte. Därmed minskar också avfallsproblemen.

Askåterföringen rymmer emellertid både praktiska
och andra frågeställningar. Så t.ex. är kunskaperna
om hur vegetationen reagerar inte tillräckliga. Det
återstår också att lösa problem med tungmetaller
och effekterna av blandaska. Det finns också
tekniska problem som skapar höga
spridningskostnader. Det är enligt min uppfattning
angeläget att dessa problem blir lösta, så att
askåterföring kan ske som ett naturligt led i en ökad
biobränsleanvändning.

Mot bakgrund av dessa frågeställningar görs bl.a.
statliga insatser för forskning och utveckling med
särskild inriktning på askåterföring. Enligt vad jag
erfarit är de tillgängliga medlen för sådana ändamål
tillräckliga.

Då Rolf L Nilson, som framställt frågan, anmält att
han var förhindrad att närvara vid sammanträdet,
medgav andre vice talmannen att Jan Jennehag i
stället fick delta i överläggningen.

Anf. 141 JAN JENNEHAG (v):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern för
svaret.

Vi är överens om problemet, och vi är överens om
att det behöver lösas. Det finns alltså problem med
tungmetaller. Vidare vet vi att tungmetaller härrör
från sådant som askan ursprungligen kommer från.
I de flesta fall rör det sig inte om någon ökning av
tungmetallinnehållet i den mark där ny skog skall
växa. Men det finns säkert problem också i det
avseendet. De tekniska problemen när det gäller
spridningen är stora.

Därför är det viktigt att vi har en uppfattning om
vad staten är beredd att satsa, om den tidsram inom
vilken vi vill att problemen löses och om resultatet.

Jordbruksministern säger att de insatser som görs
är tillräckliga. Min följdfråga blir då:

Vad är det som gör att vi får se ett resultat, och då
helst under 1993? Detta utgör grunden för Rolf L
Nilsons fråga.

Anf. 142 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! I fråga om tungmetallerna tycker jag
att det är viktigt att konstatera att problemet i de
flesta fall beror på ett problem i ett tidigare skede.
Det har nämligen av någon anledning blivit en
anhopning av tungmetaller, och därför finns de med
i förbränningsmaterialet.

Spridning av aska kan naturligtvis leda till en
koncentration till vissa områden, och det kan
innebära en anrikning. Man bör vara vaksam i detta
avseende. Det kan alltså finnas skäl att vara
försiktig och att gå vidare med forskningen på detta
område.

Vad gäller frågan om åtgärder så görs det ständigt
nya insatser. Jag vill bara peka på
kretsloppspropositionen. Där sägs det att
ekonomiska styrmedel inom avfallsområdet skulle
kunna vara rationella för att nå målen. Därför
aviseras en utredning för att belysa lämpligheten av
en avfallsbeskattning.

Det visas på tre olika principer: en skatt på
osorterat avfall, en avfallsskatt enligt dansk modell
och en renodlad deponeringsskatt.

Det är bra att vi är överens om att det är nödvändigt
att gå vidare för att få in mer och mer i kretsloppet.

Anf. 143 JAN JENNEHAG (v):

Herr talman! Vad jordbruksministern säger är
alldeles riktigt. De problem med tungmetaller som
vi har när det gäller askan beror alltså på
urlakningen i marken och upptaget i växter till följd
av bl.a. försurningen.

Men frågan är om de tungmetallrester som finns i
askan är mer svårlösliga eller om de är mer
lättlösliga än exempelvis i annan form återförda
näringsämnen. Vi vet för litet i det sammanhanget.
Men i och för sig finns det tecken på att det när det
gäller gödsling med bränsleaska blir svårlösligare
tungmetallföreningar.

Den stora osäkerheten gäller de statliga insatserna
och den statliga forskning och utveckling som nu
förekommer och som jag inte tycker är tillräckliga
för att vi snabbt skall kunna nå resultat. Där skiljer
sig våra uppfattningar.

Anf. 144 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Olika uppfattningar om huruvida
gjorda insatser är tillräckliga eller inte kan alltid
förekomma. Jag vill bara peka på att ganska mycket
i dag är på gång när det gäller spridningen.

Ett bekymmer i dagsläget är kanske att det för de
flesta är billigare att deponera än att sprida. Då kan
åtgärder av den typ som jag nämnde i mitt förra
inlägg vara viktiga för att motivera också den som
förbränner att göra större insatser.

Vi har möjligheter att använda oss av t.ex.
Energiteknikfonden när det gäller att gå vidare här,
om ytterligare resurser skulle behövas. För nästa år
finns det med i regeringens budgetproposition
ökade medel jämfört med tidigare för just det som
här nämns.

Anf. 145 JAN JENNEHAG (v):

Herr talman! Försöken med spridning av aska är
långsiktiga. Det är svårt att på kort tid få veta vilka
effekter askspridningen får. I Hallandsposten av
den 5 mars står det:''Först om tio år är försöket
avslutat och då ska man också veta vilka effekter
askspridningen haft på skogsmarken.'' Det gällde
här ett försök med att sprida aska över 3 hektar
skogsmark i Unnaryd. Naturligtvis sprids det aska
på fler ställen.

Vad jag här tagit upp är långsiktiga frågor. Det
fordras intensiva insatser just nu för att vi
någorlunda snabbt skall kunna få en bild av hur
detta verkligen fungerar.

Anf. 146 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Det är riktigt att det handlar om
långsiktiga frågor. Men det exempel som Jan
Jennehag anför är ganska begränsat till sin
omfattning och ryms väl inom de ekonomiska
ramar som vi har.

Jag tror att det är viktigt både att ha ett långsiktigt
perspektiv -- tio år eller mera -- och att man vidtar
åtgärder för att ganska snabbt få ut en del av den
här askan i kretsloppet. Jag tror att vi vågar oss på
det i en ökad omfattning, även om vi ännu inte
känner till alla detaljer från försöken.

Överläggningen var härmed avslutad.

27 § Svar på fråga 1992/93:504 om ökad
användning av flis

Anf. 147 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Rolf L Nilson har frågat mig om
regeringen kommer att föreslå ökat statligt bidrag
till investeringar i nya flispannor under 1993.

Det finns flera skäl att öka användningen av
biobränslen för energiproduktion. Så t.ex. är de
fördelaktiga från klimatsynpunkt till skillnad från
de fossila bränslena. Biobränslen är förnybara och
att utnyttja biomassa som bränsle inom ramen för
ett uthålligt skogsbruk och jordbruk ökar inte
växthuseffekten.

Enligt gällande energipolitik skall fossila bränslen
ersättas med bl.a. biobränslen. Det finns flera
statliga styrmedel för att stimulera en sådan
utveckling. Exempel på sådana är förmånligare
beskattning och investeringsstöd till
biobränslebaserad kraftvärme. Vidare ges ett
omfattande statligt stöd till forskning och
utveckling för att främja biobränsleanvändningen.

Intresset för användningen av biobränslen ökar.
Det tar sig bl.a. uttryck i omfattande investeringar
i biobränslebaserad fjärrvärme och kraftvärme.

Det är angeläget att man i ökad utsträckning går
över till biobränslen även i panncentraler, där oljan
av olika skäl fortfarande dominerar. I regeringens
klimatproposition, som nyligen lämnades till
riksdagen, föreslås därför ett investeringsstöd med
15 % av investeringskostnaden för utbyggnad av
fjärrvärmenätet. 50 miljoner kronor föreslås
budgetåret 1993/94. Syftet är att förbättra de
ekonomiska möjligheterna för anslutning av
mindre block- och gruppcentraler, industrier samt
småhus till fjärrvärme. En annan fördel med en
ökad anslutning till befintliga fjärrvärmenät är att
underlaget för en utbyggnad av kraftvärmen ökar.
I många fall finns emellertid inte denna möjlighet.
Därför föreslås också ett stöd för utveckling av
mindre, biobränslebaserade panncentraler och
pannor för att förbättra deras miljöprestanda. En
sådan utveckling kan även komma att sänka
driftkostnaderna för dessa anläggningar.

Sammantagna kommer de åtgärder som jag har
redovisat här att stimulera till en ytterligare ökning
av biobränsleanvändningen. Regeringen har alltså
redan vidtagit åtgärder som ger sådana effekter
som Rolf L Nilson efterlyser.

Då Rolf L Nilson, som framställt frågan, anmält att
han var förhindrad att närvara vid sammanträdet,
medgav andre vice talmannen att Jan Jennehag i
stället fick delta i överläggningen.

Anf. 148 JAN JENNEHAG (v):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern för
svaret.

Jodå, jordbruksministern, det är naturligtvis
alldeles utmärkt att 10 miljoner kronor satsats för
att få bättre miljöprestanda på mindre pannor och
att 50 miljoner i investeringsstöd går till
fjärrvärmenäten.

Men här har vi också andra effekter. Vi vet att flisen
kostar ungefär hälften av vad oljan kostar. Men
förutsättningarna måste vara de rätta. Flis skall
helst eldas i stora anläggningar. Där är det bra med
det investeringsstöd som föreslås i propositionen.
Vi skall helst ha pannorna i kommunala värmeverk.
Helst skall de vara installerade med de statliga
bidragen. Vi skall också ha någorlunda rimliga
transportavstånd. Avståndet mellan flistugg och
panna bör inte vara alltför många mil.

Det här är också en fråga om sysselsättning och
arbetstillfällen, när vi befinner oss i en situation
som är den mest prekära vi har haft på decennier.
Därför är det inte vad som faktiskt står i
klimatpropositionen, utan vad regeringen tänker
göra ytterligare under det här året som är grundval
för frågan.

Anf. 149 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Vi har faktiskt gjort ganska mycket.
Jag noterar frågan både från Rolf L Nilson och från
Jan Jennehag om ökade statliga bidrag. Men jag vill
gärna understryka att vi nu håller på att använda de
bidrag som har beslutats och som utgår under de
närmaste åren. En stor del av detta är en följd av
Bioenergikommissionens betänkande.

Vi avsatte 625 miljoner kronor för den långsiktiga
användningen av bioenergi, framför allt för
framställningen av el. Vi har tagit undan det mesta
av pengarna till detta men har också kvar en post
som går att använda för andra ändamål. Vi sätter
undan 200 miljoner kronor om året under en
femårsperiod, alltså en miljard kronor, för
investeringsstödet till kraftvärme. Vi har en lång
lista med anläggningar som skall byggas, och en stor
del av den här miljarden är redan intecknad, liksom
en stor del av de andra pengarna.

Det här innebär att efter hand som projekten blir
klara och utvecklingen går vidare utnyttjas de
medel som är anvisade eller utlovade framöver. Det
var därför jag också tog upp frågan om
klimatpropositionen. Trots att man nu arbetar och
når allt bättre resultat föreslår regeringen ökade
satsningar.

Anf. 150 JAN JENNEHAG (v):

Herr talman! Vi har nu ett läge med arbetslöshet
och vi kan konstatera att oavsett om vi eldar med
obehandlad flis eller med förädlade bränslen så
skapas fler arbetstillfällen. Antalet varierar
naturligtvis beroende på hur mycket biobränsle
som eldas. Men det är klart att det här finns
hundratals, för att inte säga tusentals
arbetstillfällen att hämta om vi intensifierar det här
sättet att förändra energiproduktionen.

De åtgärder som jordbruksministern har redovisat
för att stimulera en ytterligare ökning av
biobränsleanvändning tycker jag är bra i och för sig,
men det finns nu särskilda skäl att gå in med
ytterligare satsningar. Det är dem som jag vill
diskutera, inte det i och för sig värdefulla som står
i klimatpropositionen.

Anf. 151 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Jag tycker att det är bra att den här
frågan diskuteras i kammaren. Det är viktigt att vi
arbetar för en succesiv ökning av
bioenergianvändningen.

Jag har själv vid tidigare tillfällen satt upp mycket
höga mål för bioenergianvändningen år 2010, det
datum som vi har lagt fast för avveckling av
kärnkraften. Där har jag utan att räkna så väldigt
mycket använt mig av begreppet en fördubbling i
förhållande till vad vi gjorde av med i början av 90-
talet. Det borde vara rimligt.

Men för tillfället har vi alltså medel att ta i anspråk
som innebär att det inte är medelsbrist som håller
igen biobränsleanvändningen. När det har gått
längre tid kanske det behöver fattas nya beslut.
Men för närvarande uppfattar jag att vi faktiskt har
den arsenal av stödåtgärder som är nödvändig för
att få en ökning.

Anf. 152 JAN JENNEHAG (v):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse att
regeringen inte på detta område har medelsbrist.
Jag skall komma ihåg det vid framtida debatter.

Överläggningen var härmed avslutad.

28 § Svar på fråga 1992/93:531 om miljöavgifter
på kadmium

Anf. 153 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Margareta Winberg har frågat mig
när regeringen avser att lägga fram förslag om
miljöavgifter på kadmium.

Kadmium är en tungmetall som förekommer i
miljön och som i större mängder kan förorsaka
olika skador på människor. Det internationella
arbetet på detta område inriktas på att minska
kadmiumbelastningen på miljön och
kadmiumintaget hos människor. Det råder enighet
om att användningen av kadmium bör upphöra på
sikt. Kadmium i åkermarken tas upp av grödorna
och påverkar via födan människors hälsa.
Tillförslen av kadmium till miljön sker dels via
nedfall från luften, dels via användning av
handelsgödsel.

Ett regeringsuppdrag att utreda behov, möjligheter
och konsekvenser av miljöavgifter på kadmium har
redovisats och remissbehandlats. Regeringen
beslutade hösten 1992 att införa ett gränsvärde för
kadmium i handelsgödsel från och med den 1
januari 1993.

Gränsvärdet, som ligger på 100 gram kadmium per
ton fosfor, kommer framför allt att eliminera
riskerna för att Sverige blir ett dumpingland för
gödselmedel med höga kadmiumhalter. Det finns
en risk att detta annars skulle bli fallet då allt fler
EFTA- och EG-länder inför sådana gränsvärden.
Sverige kommer även fortsättningvis att agera i
internationella fora för att få till stånd ytterligare
sänkta kadmiumhalter.

Frågan om ytterligare åtgärder för att minska
kadmiumhalterna i handelsgödsel, bl.a.
miljöavgifter, bereds för närvarande i
regeringskansliet.

Anf. 154 MARGARETA WINBERG (s):

Herr talman! Jag konstaterar att
jordbruksministern i svaret, som jag för övrigt vill
tacka för, berättar om och beskriver bakgrunden till
det som vi nu diskuterar. Jag vill då ge min version,
som handlar om hur vi socialdemokrater har sett på
frågan.

Vid samtliga tillfällen som vi har haft sedan det
första förslaget kom om avskaffande av
prisregleringsavgifter på handelsgödsel och
växtskyddsmedel har vi motsatt oss det. I höstas
kom propositionen. Vi motsatte oss förslaget då. Vi
tog upp det i motionen som följde på
budgetpropositionen. Med anledning av
jordbruksproposition 2 det här året, om man får
kalla den så, har vi tagit upp samma sak. Skälet är
att användningen av i det här fallet kadmium måste
minska.

Jag fick ett utdrag ur den rapport som
Naturvårdsverket har gjort, Miljöstörningar och
hälsa, som kommer ut i dag. Där skriver man bl.a.:
Jämfört med andra länder är den mängd kadmium
som vi utsätts för låg, men säkerhetsmarginalerna
till skador är ändå liten hos en del av befolkningen.
Därför måste mängden kadmium i handelsgödsel
minska, liksom nedfallet från luften. För att
mängderna i marken inte skall öka får tillförseln
inte överstiga ca 0,05 mg per kvadratmeter och år.

Det är det här som vi har avsett med vårt envisa
upprepande av att bibehålla prisregleringsavgiften
alternativt införa en miljöavgift eller en
kadmiumavgift. Det är bakgrunden. Vi menar att
det hela tiden sedan hösten 1992 har varit fel signal
att ta bort avgifterna.

Nu är de borta och vi väntar med spänning på den
många gånger aviserade kadmiumavgiften. Med ett
litet leende på läpparna sade jordbruksministern
att den bereds i regeringen. Jag vill då fråga: När är
beredningen klar?

Anf. 155 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Jag vill bara först konstatera att
Margareta Winberg och jag nog är alldeles överens
om syftet med den här diskussionen, nämligen att
begränsa föroreningen med kadmium och att vi bör
vidta så många åtgärder som är möjliga för att
komma till rätta med det här problemet.

På frågan om när beredningen är klar kan jag inte
svara med att ange något absolut datum. Men min
förhoppning är att beredningen sker mycket
snabbt. Vi har diskuterat detta under en lång tid.
Jag tycker personligen att det är bra att ha avgifter
på skadliga ämnen. Det var för övrigt någonting
som det inte alltid var lätt att övertyga
Socialdemokraterna om på den tiden de satt i
regeringen.

Sedan vill jag ta upp frågan om
prisregleringsavgifter. Jag finner det något
anmärkningsvärt att Margareta Winberg som
ordförande i jordbruksutskottet så ivrigt blandar
samman prisregleringsavgifter med miljöavgifter.

Inte minst Margareta Winberg och
socialdemokraterna i utskottet var med och drev
frågan om 90 års beslut, då prisregleringslagen
avskaffades. Prisregleringsavgiften var något som
var kopplat just till denna företeelse. När vi går in
med ny politik alternativt kommer med i EG saknas
motivet för att ha en prisregleringsavgift på
produktionsmedel för att begränsa produktionen.
Kvar står alltså miljöavgifterna.

Vi har inte velat ändra på miljöavgifterna, även om
det från Jordbruksverket har framförts synpunkter
om att man inte behöver ha någon miljöavgift på
fosfor, för fosforgödsel saknar negativ
miljöpåverkan. Däremot är det just i fosforgödsel
som kadmium finns. Då vore det enligt min
uppfattning, och det är därför frågan bereds i
regeringskansliet, viktigt att lägga över en avgift på
fosforgödseln.

Anf. 156 MARGARETA WINBERG (s):

Herr talman! Man får säga att det var tur för
regeringen och jordbruksministern att EES-avtalet
aldrig trädde i kraft. Om det hade trätt i kraft hade
det varit omöjligt att införa en kadmiumavgift. Så
är det.

Därför menar jag att det är väsentligt att skynda på,
om denna avgift är allvarligt menad. I och för sig ser
det ju litet dystert ut för EES-avtalet just nu. Men
det kan ju hända att de länder som tycks ha litet
svårt för det fattar beslut. Då måste vi vara klara
innan EES-avtalet skall träda i kraft i Sverige.

Vi hade en jordbrukspolitisk debatt här för några
veckor sedan som ministern deltog i. Då sade den
moderate företrädaren bl.a.: Inga nya och
fördyrade krav på djurhållning och miljö skall
belastas med mindre än att konkurrentländerna gör
detsamma. Vi har redan i dag högre krav.

Jag blir litet fundersam, eftersom Centerns
representant i samma debatt sade att vi väntar på
en kadmiumavgift. Jag undrar vem som företräder
majoriteten i riksdagen.

Anf. 157 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Jag tror säkert att Margareta Winberg
känner till att det både tidigare och nu finns
olikheter mellan de partier som finns i
regeringsställning. Det är ingen hemlighet. Men
regeringen för en politik, och så småningom
kommer vi att redovisa den här.

Jag vill ta upp frågan om införande av en
kadmiumavgift kopplad till EES-avtalet. Det är
alldeles riktigt att EES-avtalet och ett EG-
medlemskap skulle begränsa möjligheterna att
införa nya avgifter. Jag är inte övertygad om att en
kadmiumavgift i detta sammanhang bör betraktas
som en ny avgift, eftersom vi har en avgift på just
detta gödselmedel, på fosfor, som man kan göra om
till att i stället ligga på kadmiuminnehållet. Då är
det så att säga ett nytt kriterium för en gammal
avgift. Vi får se vad som händer.

Anf. 158 MARGARETA WINBERG (s):

Herr talman! Jag blir litet full i skratt när
jordbruksministern säger att regeringen för en
politik och att vi får se hur det går sedan. Det är
klart att det är en viktig markering. Det har ju inte
gått så bra för regeringens politik på detta område.
Det har ju varit ett antal bakslag. Eftersom två
personer i ministerns eget parti och det största
majoritetspartiet har en annan uppfattning, vore
det intressant för oss att få veta om detta förslag
finns förankrat hos majoriteten i riksdagen.

Beträffande kadmiumavgiften hoppas jag att
jordbruksministern har rätt. Men det bästa är att
införa denna avgift innan EES-avtalet träder i
kraft. Jag undrar om det blir på denna sida om
halvåret eller om det blir till hösten.

Anf. 159 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Jag förstår att det inte är ovanligt i
någon regering att det finns olika synpunkter. Det
vore snarast onormalt om det inte skulle finnas i en
flerpartiregering. Det är därför som frågor bereds,
för att man så småningom skall uppnå en enighet.
När den enigheten finns, kommer vi naturligtvis att
tala om det. Det är min förhoppning att det inte
skall dröja länge.

Anf. 160 MARGARETA WINBERG (s):

Herr talman! Jag vill avslutningsvis ställa en fråga.
Tror jordbruksministern att man i denna fråga
kommer att uppnå enighet inom en inte alltför
avlägsen framtid?

Anf. 161 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Egentligen handlar väl tro om andra
saker än detta. Men regeringsarbetet bygger på att
partierna enas.

Överläggningen var härmed avslutad.

29 § Svar på fråga 1992/93:536 om märkningen
av livsmedel

Anf. 162 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Margareta Winberg har frågat mig om
vilka ambitioner den svenska regeringen har för att
tillmötesgå konsumenternas krav.

EES-avtalet omfattar EG:s bestämmelser om
märkning. De viktigaste bestämmelserna finns i ett
ramdirektiv om märkning av livsmedel. Såväl
Sveriges som EG:s regler för märkning av livsmedel
bygger på den standard som har utarbetats inom
den internationella organisationen Codex
Alimentarius Commission. EG:s bestämmelser om
märkning har emellertid ett vidare
tillämpningsområde än de svenska bestämmelerna.
De förra omfattar nämligen inte bara livsmedel som
saluhålls direkt till konsument utan också livsmedel
som saluhålls till storhushåll. De svenska
märkningsbestämmelserna omfattar endast
försäljning direkt till konsumenten. En anpassning
av de svenska bestämmelserna till EG:s innebär
sålunda en skärpning på denna punkt.

Enligt både EG:s regler och de svenska
bestämmelserna skall alla ingredienser i ett
livsmedel deklareras i fallande storleksordning
efter vikt. Undantag från denna huvudregel görs i
de svenska föreskrifterna i de fall livsmedel
tillverkas av s.k. sammansatta ingredienser, dvs.
ingredienser som består av flera komponenter. Ett
exempel på detta är majonnäs som ingår i
potatissallad. I de fall halten av den sammansatta
ingrediensen, i detta fall majonäsen, är lägre än
5 % av hela livsmedlet, dvs. potatissalladen,
behöver man endast ange namnet på den
sammansatta ingrediensen, däremot inte vad den
består av. Råvaruingredienser som är kända för att
kunna ge problem för överkänsliga personer skall
dock alltid deklareras oberoende av halten.

Enligt EG:s märkningsdirektiv behöver
sammansatta ingredienser inte specificeras om
halten i livsmedlet är lägre än 25 %. I dessa fall
behöver endast beteckningen på den sammansatta
ingrediensen deklareras. Något krav på att alltid
deklarera allergena råvaruingredienser finns inte.

EG:s bestämmelser om märkning är
totalharmoniserade, vilket innebär att Sverige vid
en anpassning varken kan ställa strängare eller
mildare märkningskrav. Det finns naturligtvis inte
något hinder för handeln att frivilligt märka med de
uppgifter som konsumenterna kräver utöver vad
som följer av EG:s bestämmelser. Detta innebär att
konsumenternas roll är utomordentligt viktig i
sammanhanget, strängt taget viktigare än
lagstiftarens.

Anf. 163 MARGARETA WINBERG (s):

Herr talman! Tack för svaret. Jag konstaterar att vi
också här har en bakgrundsbeskrivning som står att
läsa i regeringens proposition 1991/92:170. Jag
tyckte därför inte att den var så intressant. Däremot
slås jag av det som står på s. 2 i svaret, nämligen:

''EG:s bestämmelser om märkning är
totalharmoniserade, vilket innebär att Sverige vid
en anpassning varken kan ställa strängare eller
mildare märkningskrav.''

Detta tycker jag är en något defensiv och passiv
hållning. Vi är nu i början av ett förhandlingsskede.
Jag vet vad EES-utskottet har sagt. Jag vet att man
där har fått respit till 1995 för våra svenska krav.
Men jag trodde att vi till dess skulle ha ett
förhandlingsresultat som åtminstone skulle bygga
på en viss ambition även på detta område. Det kan
förefalla vara en liten detalj. Men vi har läst om ett
antal olycksfall som har inträffat, just på grund av
att man i dessa länder inte har deklarerat
ingredienser på samma sätt som i Sverige.

Jag tycker att det är så defensivt att bara säga att vi
måste anpassa oss men att det inte finns något
hinder för handeln att frivilligt märka. Kunde
regeringen inte vara litet mer offensiv och
åtminstone försöka?

Anf. 164 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att skilja
mellan två delar i dessa bestämmelser. Det ena är
det som bara gäller en innehållsförteckning. Det
var detta som jag i huvudsak uppehöll mig vid i
svaret, i synnerhet när det gäller frågan om när det
finns sammansatta ingredienser, där kraven inom
EG är betydligt mindre.

När det gäller frågor som kan ha betydelse för
hälsan och för miljön, har vi möjlighet att hävda
högre krav. Det är en möjlighet som kan utnyttjas
när det gäller allergena råvaruingredienser. Vi har
från regeringens sida en ambition inom ett brett
fält -- miljö, djurskydd, veterinära frågor, osv. -- att
så långt det är möjligt behålla de regler som vi har.
Men jag har redovisat principen för de
harmoniserade bestämmelserna när det gäller just
märkningsdirektiven.

Anf. 165 MARGARETA WINBERG (s):

Herr talman! Det sägs ofta när det gäller hälsa,
miljö och säkerhet att det är minimiregler och att vi
sedan har möjlighet att fylla på dem. Men det
strider mot det som står i svaret, att vi inte har
någon möjlighet att ställa strängare eller mildare
märkningskrav. Det förhållandet att man är
allergisk mot någonting i en sammansatt produkt
har självfallet med hälsan att göra. Det finns ett i
pressen för en tid sedan beskrivet fall där en flicka
i Frankrike dog av att äta glass utan
innehållsmärkning. Man kunde då inte härleda
orsaken till dödsfallet och inte heller ställa
tillverkaren eller försäljaren till ansvar, eftersom
reglerna inte är sådana.

Det brukar alltid sägas att vi har möjlighet att
hävda högre krav, men det är väl ändå så,
jordbruksministern, att det inte är vi själva, EG-
kommissionen eller EG-parlamentet utan EG-
domstolen som till slut avgör huruvida de högre
krav som vi vill ställa är förenliga med en fri
konkurrens.

Anf. 166 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Vi kan naturligtvis länge diskutera
hur man definierar t.ex. ett krav som har betydelse
för hälsan. Det är rätt, som Margareta Winberg,
säger att det i det fallet är domstolen som i
slutänden kan avgöra frågan. Därför tror jag att det
är ännu viktigare att vi aktiverar oss på detta
område. Vi kommer tillsammans med de övriga
nordiska länderna att driva frågan om en fullständig
deklaration av allergena ämnen på det möte med
Codex Alimentarius Commission om märkning
som skall hållas denna månad i Canada.

Eftersom EG:s regler liksom våra bygger på Codex
Alimentarius, kan en ändring ha betydelse också
för EG:s bestämmelser. Dessutom märker jag
redan i dagsläget i kontakterna med representanter
för regeringar i olika EG-länder att man där har
vissa ambitioner. Jag tror alltså att det gör nytta att
driva på utvecklingen inte bara hemma utan också
internationellt.

Anf. 167 MARGARETA WINBERG (s):

Herr talman! Därmed fick jag ändå svar på min
första fråga. Regeringen är inte så passiv som det
verkade av svaret. Då vill jag bara önska regeringen
lycka till i det arbetet.

Anf. 168 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! En lyckönskan tackar regeringen
alltid för.

Överläggningen var härmed avslutad.

30 § Svar på fråga 1992/93:537 om stödet till
jordbruket i norra Sverige

Anf. 169 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Margareta Winberg har frågat mig om
det är politiskt möjligt att bibehålla nivån på stödet
till jordbruket i norra Sverige efter ett medlemskap
i EG.

Regeringens utgångspunkt är att det i
förhandlingarna måste skapas förutsättningar för
att bevara och utveckla jordbruket i norra Sverige.
Ett villkor för detta är att fortsatt stöd kan lämnas
till Norrlandsjordbruket. Jag ser det som
nödvändigt och även möjligt att upprätthålla
stödnivån efter ett EG-inträde. Svaret på frågan är
alltså ja.

Anf. 170 MARGARETA WINBERG (s):

Herr talman! Jag tackar för svaret. Sysselsättningen
i de areella näringarna är betydligt högre i vissa av
Norrlands kommuner och län än i riket i dess
helhet. I nedre Norrland är 5,6 % av befolkningen
sysselsatta i de areella näringarna mot i riket 3,9 %.
I mitt hemlän Jämtland är andelen 8,6 % och i vissa
kommuner i inlandet över 10 %.

Denna fråga är mycket central för människor där
uppe. Jag tror också att den kommer att bli ganska
avgörande för hur omröstningen så småningom
kommer att utfalla. Den ambition som
jordbruksministern deklarerar är glädjande. I dag
är Norrlandsstödet ca 4 800 kr per ko mot i EG ca
1 100 kr per ko. Det är alltså en ganska stor skillnad
mellan dessa stödnivåer.

När vi har diskuterat detta med företrädare både
för vår delegation i Bryssel och för kommissionen
har de inte varit lika hoppfulla som jag tycker att
jordbruksministern var i sitt korta men kärnfulla
svar. De ser detta som ett mycket stort problem,
kanske en av de allra största frågorna att lösa vid
förhandlingarna.

Det skulle vara intressant, eftersom vi inte alls vet
hur regeringen tänker, att få en vink om hur man
tänker agera för att behålla stödet på nuvarande
nivå.

Anf. 171 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Jag håller med Margareta Winberg
om att detta säkert är ett stort problem och även en
mycket stor fråga för regeringen i förhandlingarna.
Den har också en avgörande betydelse för
folkomröstningsresultatet så småningom. Om vi
inte lyckas att i förhandlingarna klara ett stöd till
norra Sverige både vad gäller jordbruket och andra
delar av näringslivet som behöver ett särskilt stöd,
har vi inte visat att vi klarar att ta in hela vårt land
i EG. Därför ser jag -- och jag tror att jag har med
mig hela regeringen på det -- detta som en av de
absolut viktigaste frågorna att lösa i
förhandlingarna.

Låt mig, även med risk att ytterligare förvärra
Margareta Winbergs bild av läget, nämna att det
genomsnittliga stödet för Norrlandskon om 4 800 kr
framstår som ännu mera anmärkningsvärt mot
bakgrund av extremvärdena. Nere i söder får några
jordbrukare inte mer än EG:s ca 1 000 kr per ko,
medan några norröver får väldigt mycket mer.

När vi argumenterar för detta tycker jag att det är
viktigt att poängtera två saker. Den ena är att det
är väsentligt att denna landsända får leva kvar med
en befolkning som kan livnära sig där, att det i det
framtida Europa ges en möjlighet att vara en
mycket speciell region med speciellt klimat, och då
är jordbruket viktigt.

Den andra är att det också är angeläget att peka på
de särskilda möjligheter som finns. Inte någonstans
i världen än i de nordiska länderna bedrivs
jordbruks- och livsmedelsproduktion på våra
breddgrader.

Anf. 172 MARGARETA WINBERG (s):

Herr talman! Det var två argument. Jag kan bidra
med några till. Jag har tagit del av en del
utredningar om dessa frågor. Vad gäller
befolkningstätheten kan nämnas att det i EG bor i
genomsnitt 147 invånare per kvadratkilometer. I
EG räknas som extrem glesbygd områden med 7
invånare per kvadratkilometer. Detta kriterium
uppfyller stora delar av Norrland.

I mitt hemlän klarar alla kommuner utom
Östersund detta. I Västernorrland klaras det av
Sollefteå, Ånge och Örnsköldsvik, och detsamma
gäller fyra kommuner i Gävleborgs län.

Stallperiodens längd är i stora delar av nedre
Norrland 285 dagar. Det betyder en betesperiod om
knappt tre månader. Vi har förstås också att ta
hänsyn till transportavstånden, som i hela norra
stödområdet är 9 kilometer per mjölkproducent.
Avkastningen uppgår till 60--90 % av
riksgenomsnittet.

Anf. 173 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Jag avser att i morgon inför EG-
delegationen redogöra litet mera fullständigt för
argumenten för Norrlandsstödet. Jag är också
beredd att vid senare tillfälle göra samma sak inför
jordbruksutskottet. Jag tror inte att vi behöver ha
särskilt delade meningar om dessa argument.

Jag vill ytterligare en gång understryka något som
jag tror är viktigt, nämligen att vi i förhandlingarna
inte bara bör tala om problemen. Vi skall
naturligtvis också göra det, men dessutom peka på
de möjligheter som finns. Om det bara är fullt med
problem, är det kanske svårt att motivera att vi
skall bibehålla nuvarande befolkning inom detta
område.

Anf. 174 MARGARETA WINBERG (s):

Herr talman! Skall man tala om möjligheter måste
det gälla de alldeles specifika möjligheter som finns
där men t.ex. inte i Spanien. Jag talade med någon
man -- det är ju mest män i Bryssel -- som sade att
vi inte kan säga att det är så kallt där uppe att vi
måste få mycket pengar, för då kommer
spanjorerna att säga: Ja, men vi har det så varmt
och det växer så dåligt hos oss att vi måste ha
pengar för det. Han pekade också på att Spanien
inom vissa varma områden har en mycket gles
befolkning.

Det är noga med att hitta de specifika möjligheter
men också specifika problem som faktiskt finns i
hela norra Skandinavien. En av anledningarna till
att jag ställde min fråga var att vi socialdemokrater
blev något oroliga när vi i årets proposition nr 2 om
jordbrukspolitiken såg att regeringen inte valde att
följa Jordbruksverkets förslag till uppräkning av
Norrlandsstödet. Vi tydde det som en liten vink om
att det är en neddragning på gång. Men jag hoppas
att jag i detta fall kan lita på jordbruksministerns
ord.

Anf. 175 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Lika väl som det går att lita på
Norrlandsstödets uppräkning, går det bra att lita
såväl på mig och på Jordbruksdepartementet som
på regeringen. Vi följde den gyllene medelvägen
vid den uppräkningen. Det fanns två alternativ. Ett
alternativ låg något högre än regeringens förslag
och ett alternativ låg väsentligt lägre. Vi kan
diskutera länge om det var rätt, men vi gick
medelvägen.

Jag vill bara understryka att det inte finns några
kriterier om stöd i EG som stämmer för norra
Sverige, utan vi måste, tillsammans med de andra
nordiska länderna, verka för att konstruera nytt
kriterium för stöd av jordbruket i norra Sverige.
Samtidigt kan jag upplysa om att de flesta länder
som har blivit medlemmar i EG har haft med sig,
när de ansökte om medlemskap, någon ny form av
stöd eller annat. Det kan vi nog också i det här
sammanhanget räkna med.

Anf. 176 MARGARETA WINBERG (s):

Herr talman! Avslutningsvis vill jag korrigera
jordbruksministern på en punkt. Det finns ingen
gyllene medelväg när det gäller uppräkningen.
Antingen följer man utredningen, eller så ligger
man still. Regeringen valde att ligga still.

Anf. 177 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Man kan följa två olika metoder för
uppräkning. Vi har haft den sortens debatt redan
en gång, Margareta Winberg. I det här
sammanhanget valde regeringen ett mellanläge.
Om vi i regeringen hade varit strikta vid vårt val,
kunde vi ha tvingats att sänka stödet till norra
Sverige. Det ville vi inte.

Överläggningen var härmed avslutad.

31 § Svar på fråga 1992/93:532 om
prisutveckling på jakträttsupplåtelser

Anf. 178 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Inge Carlsson har frågat mig vilka
åtgärder regeringen ämnar vidta mot orimligt
kraftiga prishöjningar på jakträttsupplåtelser.

Jaktintresset i Sverige är glädjande stort och det
finns ca 320 000 jägare. Många jägare bor numera i
tätorter utan tillgång till egna jaktmarker.
Efterfrågan på jaktmark är därför stor i vissa delar
av landet. Detta påverkar priset på
jakträttsupplåtelserna.

När riksdagen år 1986 antog den nya jaktlagen
diskuterades även olika åtgärder för att ge ett större
antal jägare möjlighet att jaga till rimliga priser.
Bl.a. diskuterades förmedlingsverksamhet av
jakttillfällen. Sådan verksamhet har också kommit
till stånd i många områden. Däremot avvisade
riksdagen att någon form av offentlig priskontroll
vid jakträttsupplåtelser skulle införas.

De prishöjningar av jakträttsupplåtelser som Inge
Carlsson påtalar beror främst på två orsaker. Dels
löper arrendeavtalen ofta på fem år till en
oförändrad avgift. Därefter sker en höjning av
arrendeavgiften som främst baserar sig på ökningen
av det allmänna kostnadsläget. Dels stiger priserna
till följd av ökad efterfrågan på jakt. Det är
självfallet angeläget att jakträttsupplåtelser kan ske
till rimliga priser. Jag anser emellertid inte att de
ökningar av priserna som har skett är orimliga mot
den bakgrund jag redovisat.

Jag utgår från att de aktuella arrendepriserna är
anpassade till den rådande marknaden. Ett system
med offentlig priskontroll eller annan
myndighetsprövning av jaktarrendepriserna är jag
inte beredd att förorda. Detta skulle bara medföra
en dyrbar byråkrati utan någon reell möjlighet att
påverka priserna.

Avslutningsvis vill jag nämna att de omfattande
statliga markerna på renbetesfjällen och ovanför
odlingsgränsen kommer att öppnas för småviltjakt
för i princip alla. Upplåtelseavgiften kommer att bli
mycket rimlig, i synnerhet för dem som är bosatta
inom kommunerna i området.

Anf. 179 INGE CARLSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min fråga.
Riksdagen har vid flera tillfällen under 1980-talet i
stor enighet uttalat sitt stöd för att
folkrörelsearrangemanget i jakten och villkoren
därför skall behållas och utvecklas. En annan
målsättning har varit att samhället skall medverka
till att skapa goda förutsättningar för jakten, och
därmed villkoren.

Riksdagen har på förslag av den förutvarande
socialdemokratiska regeringen fattat åtskilliga
beslut under 1980-talet, vilka syftar till att i praktisk
handling uppfylla dessa målsättningar. Allt tyder nu
på att varken jordbruksministern, regeringen eller
den borgerliga riksdagsmajoriteten är beredda att
fullfölja ambitionerna i tidigare fattade
riksdagsbeslut.

I höstas ställde man sig helt kallsinnig till bl.a. den
oroande utvecklingen av stigande avgifter på
jakträttsupplåtelse. Att staten nu går i täten med
helt orimliga arrendepriser fick den borgerliga
majoritetens välsignelse.

Om staten, Domänverket, skogsbolagen och
kyrkan fullföljer sina planer på fortsatt kraftiga
prishöjningar på jakträttsupplåtelser leder detta till
att jakten tappar sin förankring hos den lokala
befolkningen på landsbygden. Det blir plånbokens
tjocklek som avgör vem som kommer att kunna
jaga. Överensstämmer den här utvecklingen med
jordbruksministerns uppfattning?

Anf. 180 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Det folkliga inslaget i jakten, som
Inge Carlsson här tar upp är viktigt. Det är en
tradition som Sverige har, till skillnad från vissa
andra länder i vår världsdel. Den traditionen tycker
jag att vi skall slå vakt om, så på den punkten har vi
inga delade meningar, Inge Carlsson och jag.

Hur man skall kontrollera priserna har tidigare
diskuterats, som jag hänvisade till. Man har
emellertid kommit till samma ståndpunkt som jag
fortfarande har. Jag citerar gärna ur regeringens
proposition 1986/87 om den nya jaktlagen.
Statsrådet vid det tillfället säger: Jag håller med om
att det kan finnas tendenser till en utveckling som
leder till att företrädesvis ekonomiskt starka
personer får möjlighet att jaga. Denna utveckling
bör emellertid, enligt min mening, brytas med
andra medel än en regelrätt priskontroll. I den
frågan finner jag det tillräckligt att, som
beredningen har gjort, hänvisa till de praktiska
hinder som föreligger mot en effektiv kontroll.

Jag tror att det är bra att vidhålla den
uppfattningen. Det är viktigt att låta marknaden så
långt möjligt styra. Jag tror också att den befintliga
debatten och det folkliga engagemanget kan hjälpa
till i det här sammanhanget.

Anf. 181 INGE CARLSSON (s):

Herr talman! Jordbruksministern säger i sitt svar att
det är speciellt två orsaker som har bidragit till att
prishöjningarna blivit så stora och fortsätter att
öka. En orsak är att arrendeavtalen ofta löper på
fem år. Därefter sker en höjning av arrendeavgiften
som baserar sig på ökningen av det allmänna
kostnadsläget. Jordbruksministern anser därför
mot bakgrund av detta att de här ökade priserna
inte är orimliga.

I en rubrik i tidningen Land nr 13 den 2 april 1993
sägs det i en rubrik: ''Vi vägrar att betala''.
Tidningen fortsätter: ''Jägarna rasar mot Domäns
prishöjningar. Nu råder rena
revolutionsstämningen bland jägarna. För ett par
år sedan fick Domän hård kritik för att man
chockhöjde priset på jaktarrendena. I vår har
Domän inlett en ny offensiv -- jaktlag i Småland har
fått besked om att avgiften ska höjas med 95
procent!'' Har prisutvecklingen varit så hög som
95 % under de senaste fem åren?

Anf. 182 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Jag talade inte om ett speciellt
exempel, utan jag talade om den allmänna
utvecklingen. Den är nog inte så oroande. Om det
blir revolution bland jägarna, tror jag att det är en
tillräcklig åtgärd för att på det här området
åstadkomma en förändring.

År 1986 fanns det en Vänsterpartimotion om
priskontroll. Den motionen avvisades då av den
socialdemokratiska majoriteten. Det kan vi hålla i
minnet.

Anf. 183 INGE CARLSSON (s):

Herr talman! Låt mig fortsätta citera den här
artikeln: ''För två år sedan protesterade vi när
Domän chockhöjde priserna för de lag som då
skulle förnya sina kontrakt, säger Bengt
Andersson. Men Domän bara struntar i kritiken.
Nu genomför de nya, kraftiga höjningar över hela
länet och är klart prisledande bland markägarna. Vi
har föreslagit att jägarna ska gå samman och vägra
betala sådana här oförskämda priser.''

Jag vill påminna jordbruksministern om att sett mot
denna bakgrund tycker jag och mina
socialdemokratiska vänner och jägarna att det finns
mycket starka skäl för en vändning på den här
prisutvecklingen. Jag vill också påminna om att
regeringen nu bör aktualisera uppdraget som
Svenska Jägareförbundet fick i den här frågan i och
med regeringsbeslutet den 4 februari 1988. Det
förpliktar att jordbruksministern begär in förslag.
Det har alltså gått sex år sedan riksdagen gav
Svenska Jägareförbundet ett uppdrag att
återkomma för att få litet ordning på det här
området.

Anf. 184 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Uppdraget är ganska gammalt, som
Inge Carlsson antyder. Regeringen hade inte heller
något besked på området. Det hindrar inte att man
kan fundera över detta. Men de starka
reaktionerna mot prishöjningarna, tycker jag, talar
sitt eget språk. Jag tror faktiskt att jägarna är en
tillräckligt stark grupp, om de uppträder något så
när enade, för att sätta stopp för en onormal
prisutveckling.

Anf. 185 INGE CARLSSON (s):

Herr talman! Jag håller med jordbruksministern
om att det har gått lång tid, sex år. Därför tycker
jag att det är hög tid att vi får in synpunkter från
Svenska Jägareförbundet, som sitter inne med
kunskap om detta. Vi kan inte få en sådan
utveckling i landet att arrendepriserna höjs med
95 %. Det finns inga skäl till det. De skäl som
jordbruksministern har angivit i svaret får inte
innebära att Domänverket kan gå i spetsen och
höja arrendena med 95 %.

Kan det vara fråga om någon form av anpassning
till EG, så att de rika jägarna kan komma och ta
över våra jaktmarker? Kan det vara så, herr
jordbruksminister?

Anf. 186 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Jag talar gärna med Jägareförbundet
om denna fråga, men samtidigt skall vi komma ihåg
att när ett avtal sluts är det mellan två parter. Det
är inte en part som ensidigt dikterar. Det framgår
också av bl.a. artikeln i Land och andra referat.

Det förs en mycket intensiv debatt om detta inom
vissa områden i landet. Jag tror att den debatten är
nyttig och kommer att hjälpa mer än en mycket
krånglig prisreglering och kontroll.

Överläggningen var härmed avslutad.

32 § Svar på fråga 1992/93:535 om
spannmålsöverskottet

Anf. 187 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Åke Selberg har med anledning av
jordbruksutskottets behandling av 1993 års
budgetproposition frågat mig hur nästa års
spannmålsöverskott beräknas finansieras. Han
bedömer att spannmålsöverskottet sannolikt blir
betydande med anledning av de förändringar som
vidtagits av utskottet.

Riksdagen har nu fattat beslut om inlösenpris för
1993 års skörd och nivå på det arealbidrag som skall
utgå budgetåret 1993/94.

Finansieringen kommer att ske inom ramen för
anvisade direktbidrag och tillgängliga
regleringsmedel i enlighet med förslaget i 1993 års
budgetproposition. Jag räknar med att inom kort
kunna föreslå regeringen att lägga fram förslag till
riksdagen om villkor för och finansiering av 1994
års skörd.

Anf. 188 ÅKE SELBERG (s):

Herr talman! Jag får tacka jordbruksministern för
svaret. Frågan är föranledd av behandlingen av
budgetpropositionen i jordbruksutskottet.
Jordbruksministern går ifrån 1990 års
jordbrukspolitiska beslut på en del väsentliga
punkter. Vidare plussar den borgerliga
utskottsmajoriteten på vid den fortsatta
utskottsbehandlingen i ganska stor omfattning.

Det beslut som vi med stor enighet fattade 1990
innebar att vi skulle komma ifrån de alltmer
betungande överskotten, som varit ett gissel, ett
förfång för såväl producenter som konsumenter.
Man var väldigt enig i uppgörelsen. Den totala
satsningen för att avreglera näringen rörde sig om
betydande belopp. En stor del av denna satsning
kommer, är jag rädd för, att gå till spillo efter det
här beslutet, för man går nu tillbaka till att reglera
näringen. Utskottets majoritetsbeslut innebär
också med största sannolikhet att
spannmålsöverskotten kommer att öka.

Jag skulle vilja fråga: Är inte jordbruksministern
orolig för att vi kommer tillbaka till den situation
som rådde före 1990, med stora överskott som
följd? Hur skall de överskotten finansieras, om
budgetunderskottet ökar på grund av det här
beslutet?

Anf. 189 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Vi skall komma ihåg att det sedan
arbetet med propositionen för nästa budgetår skett
en del förändringar. Jag har tidigare i kammaren
redovisat min syn på det. Den depreciering av den
svenska valutan som har följt av att kronan flyter
gör att jämförelsepriser också på livsmedel blir
andra. Det kan, utan att jag för den skull går in och
diskuterar de prisnivåer som jordbruksutskottet
har lagt fast, finnas visst fog för att göra
förändringar.

Det finns en risk för en ökad spannmålsproduktion.
Den beror i första hand inte på de förändringar som
jordbruksutskottet gjorde när det gäller
prisnivåer -- arealbidraget lät man ju ligga kvar. Jag
tror att de risker för förändringar som finns beror
på det faktum att Sverige har lämnat in ansökan om
EG-medlemskap och nu förhandlar om
medlemskap. I ett totalt EG-perspektiv vore
sannolikt produktionen av spannmål högre än om
Sverige bara skall producera för sin egen
konsumtion.

Den bedömningen gör troligen ganska många
spannmålsodlare. De vill fortsätta för att vara med
den dag som den europeiska marknaden finns där.
Detta är också anledningen till att vi fastställt ett
golv för spannmålspriserna i form av inlösenpris
även för nästa år. Man kan inte med hänsyn till den
politik som förs på andra områden om europeisk
integration hävda att det för spannmål bara skall
gälla ett litet område Sverige.

Anf. 190 ÅKE SELBERG (s):

Herr talman! Jag är väl medveten om att det har
skett förändringar sedan vi fattade beslutet. Men
att skylla allt på EG-anpassningen och att göra
denna förändring redan i år är inte riktigt. Det var
inte nödvändigt. Vi kunde ha haft ett år till på oss
för att diskutera hur vi på bästa sätt skulle kunna
göra den här förändringen. Man har i
tidningsdebatter kunnat se att de människor som
har ställt om och som har tagit till sig vårt beslut
från 1990 är oerhört besvikna.

Jag vill fråga jordbruksministern, för jag tyckte att
det fanns en viss antydan, om förändringarna i
utskottet verkligen gjordes med ministerns goda
minne. En ny fråga dyker upp: Hur skall
kompensationen till animalieproduktionen ske
enligt det här beslutet?

Anf. 191 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Det som sker i riksdagen sker
naturligtvis i enlighet med vad riksdagen själv
beslutar. Jag brukade på den tid jag själv satt i
jordbruksutskottet ändå betrakta
jordbruksutskottet som överordnat enskilda
ministrar och även regeringen i sådana här
sammanhang. Jag gör fortfarande den
bedömningen. Man måste finna sig i vad utskott
och riksdagen bestämmer.

Jag kan upprepa vad jag sade, att jag har förståelse
för hur man upplevde den ändrade situationen när
ärendet behandlades i utskottet. Det är inte så
konstigt.

När det gäller animalieproduktionen har vi till följd
av kursfallet på kronan inte samma
anpassningsbehov som tidigare. I de förslag som
regeringen har lagt fram för riksdagen hade vi
förutsett att det skulle göras en justering i
jordbruksutskottet, kanske inte exakt vilka belopp
det skulle bli.

1990 års beslut gäller fortfarande. Jag tror att vi
skall fortsätta att driva idén också i ett EG-
sammanhang.

Anf. 192 ÅKE SELBERG (s):

Herr talman! Det var också vår tanke i
budgetbehandlingen att vi skulle fortsätta att
tillägga 1990 års beslut även det här året tills vi
kunde stämma av mot vad som händer inom EG.
EG:s jordbrukspolitiska beslut sträcker sig till den
1 juli 1996. Sedan vet vi ingenting.

Risken är uppenbar att vi får ställa om ytterligare
en gång om vi kommer in i EG, alltså ställa om en
tredje gång. Jag är väldigt orolig för att det blir
svårt att motivera det hos svenska folket med tanke
på att de reformer som vi har genomfört kostar
ungefär 14 miljarder kronor. Dessutom utgör vi en
normal spannmålsmarknad. Strävan var ju att
åstadkomma en balans i spannmålsproduktionen,
men då krävs det att man tar ytterligare 250--
300 000 ha ur produktion, enligt beräkningar från
Jordbruksverket.

Anf. 193 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Jag vill säga två saker. Det ena är att
ingen av oss vill väl ta på sig ansvaret för att vi i
Sverige driver en politik som är så olik den politik
som förs i vår omvärld att stora delar av vårt
jordbruk slås ut före ett EG-medlemskap. Jag vet
att det är ambitionen att inte föra en sådan politik
som har föranlett vissa förändringar och som också
föranleder en del av regeringens förslag.

Det andra är att i det läge som rådde 1980 utgick vi
ifrån att vi skulle kunna ha en isolerad svensk
livsmedelsmarknad i balans. Men om vi blir
medlemmar i EG -- och det är regeringens
bestämda strävan -- är det inte längre fråga om
balans på den svenska marknaden, utan då är det
fråga om en större marknad. På denna marknad
ligger den svenska spannmålsproduktionen
sannolikt på en högre nivå, vilket man bör ha med
i bedömningen när man vidtar åtgärder i dagsläget.

Anf. 194 ÅKE SELBERG (s):

Herr talman! Vi har ingen annan uppfattning än att
vi skall föra en politik som bidrar till att skapa en
så stark jordbruksnäring som möjligt. Där är vi helt
överens.

Men att det så till den milda grad brådskar med EG-
anpassningen kan vi däremot inte hålla med om. I
och med att man jobbar med en anpassning liksom
i förväg, förlorar man en del av
förhandlingspositionen. När EG rör sig åt något
håll, är det helt klart att man rör sig åt vårt håll och
inte mot en ytterligare reglering, enligt signalerna i
olika diskussioner. Vi anser därför att det hade varit
klokt om vi hade kunnat resonera oss samman
under ytterligare ett år. På det sättet hade vi kunnat
möta dessa problem på ett bättre sätt.

Anf. 195 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Vi har fortfarande under 1993 ett
lägre spannmålspris och ett lägre arealbidrag än vad
man har inom EG. Om det är Åke Selbergs mening
att vi skall medverka till att sänka priserna i EG,
finns det kvar ett sådant utrymme. Min ambition är
inte att försämra situationen för det svenska
jordbruket. Jag hoppas att det inte heller är Åke
Selbergs ambition.

Anf. 196 ANDRE VICE TALMANNEN:

Jag medger ytterligare ett inlägg från vardera sidan.

Anf. 197 ÅKE SELBERG (s):

Herr talman! Mycket kort: Det är också vår ärliga
mening att vi vill ha en så stark jordbruksnäring
som möjligt. Vi har inga ambitioner att slå ut vårt
jordbruk i förtid inför EG-medlemskapet. Vi vill ha
en jordbrukspolitik som gör jordbruksnäringen så
stark att den på ett så bra sätt som möjligt kan möta
den marknad som ligger framför oss.

Överläggningen var härmed avslutad.

33 § Svar på fråga 1992/93:529 om
fiskevårdsavgiften

Anf. 198 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Kaj Larsson har frågat hur jag tänker
att fiskevården skall bedrivas i framtiden och
varifrån ekonomiska medel skall komma
fiskevården till del.

Regeringen uttalade i 1992 års budgetproposition
att någon allmän fiskevårdsavgift inte bör införas.
Ansvaret och kostnaderna för fiskevården bör i
princip bäras av fiskevattenägarna själva och
finansieras t.ex. med inkomster av
fiskekortsförsäljning och arrendeavgifter. Dock
bör vissa medel anvisas även i fortsättningen för att
möjliggöra bidrag till förrättningskostnaderna för
bildande av fiskevårdsområdesföreningar.

Riksdagen lämnade uttalandet från regeringen utan
erinran och avslog samtidigt motioner i ärendet.
Också nu i vår har riksdagen avslagit motioner i
samma fråga.

Anf. 199 KAJ LARSSON (s):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern för
svaret. Det var kort, men långt ifrån kärnfullt.

Jordbruksministern sade att ansvaret och
kostnaderna för fiskevården i princip bör bäras av
fiskevattenägarna själva och finansieras t.ex. med
inkomster av fiskekortsförsäljning och
arrendeavgifter. Tror verkligen ministern själv på
detta?

Det finns i dag 1,5 miljoner människor som
sportfiskar någon gång under året, och det finns
uppemot 100 000 sjöar i Sverige. En bra fiskevård
är oerhört viktigt för människor som vill vara ute i
naturen, koppla av och sysselsätta sig på sin fritid.
Men det är också bra för yrkesfisket i Sverige. Om
man inför en fiskevårdsavgift, skall pengarna
oavkortat gå till fiskevård. De kan användas till
bl.a. odling av fisk, kalkning, fiskeforskning,
fiskeprojekt, investeringsstöd och
fiskevårdsåtgärder. Det är ganska underligt att i
våra grannländer, i Norge, i Danmark och i
Finland, har man infört fiskevårdsavgifter, men här
i Sverige vill regeringen inte införa någon sådan. Är
det någon form av prestige, eller vad är det som
ligger bakom?

I Norge fick man 1990 in 27,9 miljoner kronor.
Administrationskostnaden uppgick till 0,7 miljoner
kronor. Resten gick tillbaka till fiskevården.

Ministern sade i sitt svar att vi i Sverige skall klara
detta med att sälja fiskekort. Det tror jag inte ens
ministern själv tror på.

Anf. 200 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Det som Kaj Larsson påpekar är
riktigt och glädjande. Vi har ett land som är rikt på
sjöar och vattendrag, där det fortfarande går att
fiska. Det finns en tillgång som kan göras ännu
bättre. Det finns också en mycket stor grupp
människor som är intresserad av att fiska på sin
fritid. Detta är också en resurs som bör tas med i
bedömningen när det gäller framtida turism och
annat. Jag ser alltså detta som väldigt viktigt.

Men det är just därför som det inte är självklart att
man måste engagera samhället för att ta in avgifter
som sedan skall distribueras tillbaka. Regeringens
och riksdagsmajoritetens ståndpunkter under de
två senaste åren har ju varit att det inte behövs
någon fiskevårdsavgift. Det finns möjlighet för
människor inom ramen för gällande lagstiftning och
bestämmelser att hantera saken utan att staten
nödvändigtvis blandar sig i frågan. Vi tror att detta
är möjligt. Därför har vi inte lagt fram något sådant
förslag.

Anf. 201 KAJ LARSSON (s):

Herr talman! Det är ganska underligt. Sveriges
sportfiskarförbund ställer sig bakom en
fiskevårdsavgift. Inte heller Yrkesfiskarnas
riksförbund är motståndare till införandet av en
fiskevårdsavgift. Såvitt jag förstår är inte heller Per
Wramner, generaldirektör för Fiskeriverket,
negativ till att det införs en fiskevårdsavgift. Nu
senast har jag tagit del av en skrivning från Svenska
kommunförbundet daterad den 18 mars, där man
säger att Svenska kommunförbundet hemställer att
regeringen snarast förelägger riksdagen ett förslag
om införandet av en allmän fiskevårdsavgift, i
huvudsak enligt det förslag som hösten 1991
utarbetades på uppdrag av
Jordbruksdepartementet. Det är en bred samling
som står i spetsen för de många människor i Sverige
som har ett fiskeintresse. Och jag undrar
fortfarande: Varför envisas jordbruksministern
med att inte lägga fram ett sådant förslag?

Anf. 202 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Jag har redan svarat på den frågan,
och det är onödigt att jag upprepar mig. Men jag
kan nämna att Per Wramner gjorde en utredning på
uppdrag av den gamla regeringen, och denna
utredning överlämnades senare till mig. Vi har
diskuterat detta mycket ingående. Per Wramner
hade ett uppdrag att utreda hur man skulle införa
en fiskevårdsavgift, vilket han slutförde. Däremot
har det inte varit några konflikter mellan
Jordbruksdepartementet och Fiskeriverket när det
gäller den här frågan.

Jag tror att man i de allra flesta fall kan klara sig
utan statens inblandning. Jag vill inte utesluta att
man om det gäller speciella insatser för i synnerhet
stora vattendrag och sjöar -- t.ex. Vänern -- kan gå
in och vidta åtgärder. Ett sådant vattendrag
sträcker sig över ett så stort område, omfattar så
många kommuner och så många län att det kan bli
nödvändigt med en fiskevårdsavgift. Men generellt
behövs det inte någon sådan avgift.

Anf. 203 KAJ LARSSON (s):

Herr talman! Nu är det ju så, jordbruksministern,
att Sverige har en lång kuststräcka från Haparanda
till Norgekusten, där det är många sportfiskare som
i dag står med sina spön. Inne i landet bedrivs en
fiskevård som bekostas av en fiskevårdsavgift.
Naturligtvis kommer denna fiskevård även dessa
sportfiskare till del. Därför vore det mer rättvist att
alla som är sportfiskare fick betala in en avgift till
hjälp för en bra fiskevård i Sverige.

Jordbruksministern säger nu här också att man
avstyrkte motionen i ärendet. Det har skett nu i år.
Men det finns ju en skrivning i jordbruksutskottets
betänkande, vilket visserligen inte är justerat, som
ledde till att vi skickade tillbaka detta till
utredningen. Om det kommer tillbaka i en positiv
anda, innebär det då att jordbruksministern kan
tänka om? Jag kan inte se att framtiden kan ge
ekonomiska utrymmen för fiskevård i budgeten.

Anf. 204 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! För att klargöra frågan om signalen
från utskottet har jag förstått att det är på följande
sätt: Utskottet förutsätter att utredningen i det
sammanhanget även överväger hur en fiskevård
anpassad efter fritids- och sportfiskets behov skall
organiseras i frifiskevattnen. Detta är riktigt, och
utskottet förutsätter detta. Det utgår jag också från
att vi skall göra. Men det står i nästa mening: Med
det anförda avstyrker utskottet motionerna om
allmän fiskevårdsavgift. Jag tror att detta går att
lösa. Vi har inte glömt frågan. Jag vill också till Kaj
Larsson tillägga att jag inte lägger någon prestige i
den.

Överläggningen var härmed avslutad.

34 § Svar på fråga 1992/93:507 om
Riksrevisionsverkets granskning av Statens
invandrarverks upphandling av förläggningar

Anf. 205 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Lars-Erik Lövdén har frågat mig om
varför Riksrevisionsverkets granskare inte fått
tillgång till uppgifter i polisregister vid fullgörandet
av det utredningsuppdrag som regeringen gav
Riksrevisionsverket i december 1992.

Enligt lagen (1965:94) om polisregister får uppdrag
eller upplysning ur polisregister i normalfallet
endast lämnas till vissa särskilt angivna
myndigheter. Regeringen kan dock efter
framställning för visst slag av ärenden eller för
särskilt fall medge att även annan myndighet än de
uppräknade kan få tillgång till uppgifter i
polisregister. Någon sådan framställning har inte
kommit in från Riksrevisionsverket i den utredning
som Lars-Erik Lövdén syftar på.

Det kan ifrågasättas om det finns förutsättningar att
lämna ett sådant medgivande. Det skulle innebära
att staten som avtalspart i civilrättsliga förhållanden
använder de sekretessbelagda polisregistren för att
kontrollera personer man har slutit avtal med.

Anf. 206 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Herr talman! Efter en omfattande artikelserie i
tidningen Atonbladet om påstådd ekonomisk
brottslighet i samband med Invandrarverkets
upphandling av olika flyktingförläggningar gav
regeringen Riksrevisionsverket i uppdrag att
granska Invandrarverkets upphandling.

Kostnadseffektiviteten och affärsmässigheten i
upphandlingen skulle bedömas. Jag citerar
direktiven: Riksrevisionsverket skall vidare göra
kontroller av om Invandrarverket slutit avtal med
personer som i svensk domstol ådömts straff för
ekonomisk brottslighet. Vad jag kan förstå finns
det bara ett sätt att gå till väga för att göra en sådan
kontroll. Det är att få tillgång till polisens person-
och belastningsregister. En sådan tillgång har inte
Riksrevisionsverket fått, och Riksrevisionsverket
konstaterar i sin rapport att uppdraget att
kontrollera kopplingen till ekonomisk brottslighet
inte har kunnat genomföras eftersom man inte har
fått förutsättningar för att genomföra en sådan
granskning.

Justitieministern säger i sitt svar att någon
framställning om att få tillgång till uppgifter i
polisregistret inte har inkommit till departementet.
Jag får väl tro på justitieministern. Men är det så,
att Riksrevisionsverket under hand har fått besked
från Justitiedepartementet om att en sådan
framställan inte skulle komma att beviljas? Det är
nämligen ganska vanligt att myndigheter agerar på
det sättet mot departementen, dvs. att man lämnar
en underhandsförfrågan. Om man då får ett
avvisande svar lämnar man ingen formell ansökan.
Kan det ligga till på det viset, justitieministern?

Anf. 207 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Lars-Erik Lövdén började med att
hänvisa till Aftonbladet. Jag skall säga att jag när
jag fick frågan direkt associerade till Aftonbladet
med tanke på att jag där läste att jag skulle ha sagt
nej till en förfrågan från Riksrevisionsverket. Det
är egendomligt att när felaktiga uppgifter sprids är
det ingen som efterfrågar en intervju, medan det
görs i många andra sammanhang. Därför har jag
inte haft någon möjlighet att dementera uppgiften.

När det gäller en eventuell underhandsförfrågan
från Riksrevisionsverket har någon sådan mig
veterligt icke ställts till Justitiedepartementet.
Däremot har det varit en informell diskussion
mellan Justitiedepartementet och
Kulturdepartementet, men mig veterligt icke med
Riksrevisionsverket, där jag har pekat på de
begränsningar som enligt lag finns när det gäller att
få denna typ av uppgifter.

Eftersom Lars-Erik Lövdén säger att tillgången till
polisregistret är den enda möjligheten att få den
information som man behöver, vill jag påpeka att
detta inte är korrekt. Kontroll kan ske i andra
offentliga handlingar, t.ex. hos domstolar. Man kan
också, vilket Riksrevisionsverket faktiskt har gjort,
genomföra förfrågningar hos
kreditupplysningsföretag för att få de andra
uppgifter som också var efterfrågade.

Anf. 208 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Herr talman! För att klara uppdraget att granska
om affärer har förekommit med personer som har
dömts för ekonomisk brottslighet finns det två sätt
att gå till väga. Naturligtvis finns möjligheten att gå
runt till tingsrätterna och försöka att ta reda på
detta, men det är ju från praktisk synpunkt
fullkomligt ohanterligt. Då är det Polisens person-
och belastningsregister som man har att tillgå.

Jag fick ändå ett litet medgivande här från
justitieministern att man i departementet hade
ställt sig negativ till att öppna polisregistren för
Riksrevisionsverkets granskare. Jag tolkade
justitieministerns svar på det sättet när det gäller de
diskussioner som har varit mellan
Kulturdepartementet och Justitiedepartementet.

Jag har inte med min fråga menat att
Justitiedepartementet medvetet har velat förhindra
en granskning av ekonomisk brottslighet. Men jag
tycker att det är något slarvigt av regeringen att ge
ett så här specifikt uppdrag till Riksrevisionsverket
utan att ge Riksrevisionsverket möjlighet att
fullfölja uppdraget.

Anf. 209 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Det är inte ovanligt att man i samband
med civilrättsliga avtal försöker att få fram
information om avtalspartens vandel. Det är inte
ohanterligt att göra sådana undersökningar vid
domstolar, eftersom man där oftast har lätt att
direkt hitta rätt forum, beroende på var
verksamheten som sådan bedrivs.

Som sagt har inte någon förfrågan inkommit från
Riksrevisionsverket. Det har förekommit en
underhandsdiskussion med Kulturdepartementet.
Jag vill peka på att jag, vilket jag sade, uttryckte
tveksamhet. Det hänger samman med att det ligger
något egendomligt i att ge ett organ ett tillstånd som
den kontrollerade myndigheten inte har, nämligen
Invandrarverket. Invandrarverket får för sin
myndighetutsövning inhämta information, men det
gäller asylärenden och liknande. Förhyrning av
lokaler är inte myndighetsutövning.

Anf. 210 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Herr talman! Jag får än en gång konstatera att
utredningsuppdraget till Riksrevisionsverket från
början var ganska illa genomtänkt.
Riksrevisionsverket har ju inte ansett sig kunna
fullgöra uppdraget på denna punkt, eftersom man
inte har fått förutsättningar för detta.
Riksrevisionsverket har nog under hand fått klart
för sig att om man hade lämnat en formell
framställan skulle regeringen ha avvisat den.

Jag har inte hämtat några uppgifter från
Aftonbladet. Det var egentligen inte det som
föranledde mig att ställa frågan. Jag har hämtat
mina uppgifter från en programutskrift från Dagens
eko, där man uppger att Justitiedepartementets
chef för polisenheten sagt att man på
departementet varit negativ till att öppna
polisregistren för Riksrevisionsverkets granskare.

Vi behöver kanske inte tvista om det här längre,
men jag konstaterar att regeringen förmodligen har
utformat sina direktiv utan att tänka efter
tillräckligt mycket.

Anf. 211 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Jag vill än en gång poängtera att det
finns andra möjligheter att få den information som
behövs. Eftersom jag själv har en lång
kommunalpolitisk erfarenhet bakom mig vet jag att
man mycket ofta i den kommunala verksamheten
ser till att inhämta information om personer med
vilka kommunen avser ingå avtal med hjälp av
öppen information -- bl.a. domstolarnas domar.
Domstolarna är också så organiserade att det är
möjligt att få fram den informationen även om
datoriseringen har skett sent.

Anf. 212 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Herr talman! Riksrevisionsverket har inte gjort
samma bedömning som justitieministern. Det går
att få fram uppgifter ur andra offentliga register,
t.ex. Upplysningscentralens register eller
kronofogdemyndighetens register X.
Riksrevisionsverket har ansett att man har behövt
få tillgång till person- och belastningsregistret för
att kunna fullgöra regeringens uppdrag. Det har
man alltså inte fått.

Anf. 213 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Det har heller inte inkommit en
formell förfrågan eller någon förfrågan över huvud
taget som jag känner till från Riksrevisionsverket.
Om man ansåg att detta var nödvändigt hade i varje
fall jag i den situationen begärt ett beslut.

Överläggningen var härmed avslutad.

35 § Svar på fråga 1992/93:509 om utbildningen
av pesonal som utreder sexualbrott mot barn

Anf. 214 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Inger Hestvik har frågat mig hur den
utbildning är upplagd som de svenska
sambandsmännen i Thailand har genomgått för att
kunna medverka i utredningar när det gäller
sexualbrott mot barn.

I sin fråga hänvisar Inger Hestvik till en replik som
jag lämnade här i riksdagen den 23 mars i år i
samband med en annan fråga. Jag sade då bl.a. att
de sambandsmän som är stationerade i Bangkok
hade utbildats för att kunna medverka i utredningar
när det gäller sexuella brott mot barn.

Jag kan emellertid konstatera att mitt påstående
gick händelserna i förväg i den delen. Jag hade
nämligen tidigare blivit informerad om att
Rikspolisstyrelsen hade genomfört en utbildning
för de svenska sambandsmännen i Bangkok.

Utbildningen har dock inte genomförts ännu, men
såvitt jag erfarit håller Rikspolisstyrelsen på med en
planering och uppläggning av en lämplig utbildning
för sina utlandsstationerade polismän.

Anf. 215 INGER HESTVIK (s):

Herr talman! Jag vill tacka justitieministern för
svaret. Jag tycker att de sista tre raderna är
hoppingivande, och jag hoppas att alla
missförstånd är utredda i och med det här. Jag
tycker som många andra att utbildningen av
sambandsmännen i Bangkok är väldigt viktig.

Orsaken till min fråga i dag var att glädjen över
justitieministerns förra positiva frågesvar grusades
något. Från tillförlitligt håll fick jag höra att det,
som justitieministern har sagt här i dag, inte pågår
någon utbildning. Jag tänkte att man möjligen hade
sammanblandat utbildningen med Rädda barnens
program på en vecka som hade erbjudits de två
Interpol-männen i Bangkok. Det visade sig sedan
att detta veckoprogram med erfarenhetsutbyte
inskränkte sig till ett lunchmöte.

Jag har full förståelse för att sambandsmännen inte
har tid, eftersom det är narkotikabekämpning som
är deras huvudsakliga arbetsuppgift. Men det är illa
om en utbildning ersätts med ett samtal.

Min fråga i dag blir om det är meningen att man
skall utbilda de två sambandsmän som finns i
Bangkok i dag eller om man skall ordna så att en
tredje polis som kan ta hand om just dessa
sedlighetsbrott mot barn kommer till Bangkok.

Anf. 216 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Det är en fråga som jag inte kan svara
på i dag. Regeringen gav i december ett uppdrag åt
Rikspolisstyrelsen. Uppdraget gick ut på att vi
skulle öka samarbetet med utländsk polis för att
bekämpa den brottslighet som består i sexuella
övergrepp mot barn.

Vi har begärt att i form av en delrapport få en
redovisning före april månads utgång av hur detta
samarbete har kommit i gång. Jag har fått besked
om att denna redovisning också kommer att
innehålla information om utbildningsfrågor.
Därefter kan vi göra bedömningen av hur
fortsättningen skall se ut.

Anf. 217 INGER HESTVIK (s):

Herr talman! Jag är mycket tacksam över att få
följa ärendet, och jag hoppas att slutet skall bli
positivt.

Överläggningen var härmed avslutad.

36 § Svar på fråga 1992/93:515 om skyddet för
myndighets utövare

Anf. 218 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Göte Jonsson har frågat mig vilka
åtgärder jag är beredd att vidta i syfte att stärka det
lagstadgade skyddet för polismän vid
tjänsteutövning.

Frågan är ställd mot bakgrund av ett fall där en
kvinnlig polis blev knivskuren i ansiktet i samband
med ett ingripande. I tingsrätten dömdes
gärningsmannen för grov misshandel till två års
fängelse och ålades att betala skadestånd till
polismannen. I hovrätten sänktes såväl straffet som
skadeståndet.

Som Göte Jonsson väl känner till är jag förhindrad
att diskutera enskilda fall. Jag avser därför inte att
diskutera den motivering som hovrätten enligt
Göte Jonsson anfört för att sänka straffet och
skadeståndet i det här fallet. Jag vill emellertid
nämna något om de straffrättsliga och
skadeståndsrättsliga bestämmelser som gäller på
det här området.

I 17 kap. brottsbalken finns bestämmelser om brott
mot allmän verksamhet m.m. I 17 kap. 1 §
brottsbalken stadgas straff för våld eller hot mot
tjänsteman och i 2 § för annan förgripelse mot
tjänsteman. De gärningar som straffbeläggs genom
dessa bestämmelser, t.ex. misshandel, olaga tvång
och olaga hot, är straffbelagda också genom andra
bestämmelser.

Jag vill särskilt understryka att bestämmelserna i 17
kap. brottsbalken avser att förstärka det
straffrättsliga skyddet för bl.a. polismän i
tjänteutövning genom att föreskriva en strängare
straffskala. Om exempelvis en misshandel riktas
mot en polisman i tjänsten skall den normalt
bedömas strängare än om våldet riktas mot någon
som inte äger skydd enligt 17 kap. 1 § brottsbalken.

I det fall som Göte Jonsson har tagit upp i sin fråga
dömdes gärningsmannen inte för våld mot
tjänsteman utan för grov misshandel. Anledningen
till det är uppenbarligen att domstolarna har
bedömt gärningen som så allvarlig att misshandeln
varit att bedöma som grov. Också i dessa fall torde
domstolarna som en försvårande omständighet
kunna beakta att brottet riktats mot polisman
under tjänsteutövning.

Mitt svar till Göte Jonsson blir således att
nuvarande straffrättsliga bestämmelser om
förstärkt skydd för dem som handlar under
myndighetsutövning är tillräckliga.
Bestämmelserna lämnar utrymme för att utmäta
kännbara straff för brott riktade mot polismän.

När det gäller skadestånd är utgångspunkten att
polismän har samma rätt som andra till ersättning
för skador. Liksom andra skadelidande skall även
polismän ha full ersättning för sin skada. På en
punkt har man i rättspraxis fört ett särskilt
resonemang när det gäller poliser och vissa andra
yrkesgrupper för att bestämma ersättningsbelopp.
Det gäller ersättning för den integritetskränkning
som ett brott ibland kan innebära. Det har ansetts
att det hör till polisens yrke att vara beredd på att
bli utsatt för kränkande behandling och att
kränkningen därför ofta upplevs som mindre
allvarlig för en polisman än för andra personer.

Kommittén om ideell skada överlämnade hösten
1992 ett delbetänkande med förslag till vissa
ändrade regler om ersättning för kränkning genom
brott. I betänkandet uttalar kommittén att graden
av det lidande som uppkommer vid en
integritetskränkning kan vara beroende bl.a. av
den skadelidandes yrke och att polismän måste
finna sig i viss kränkande behandling. För den skull
skall polismän inte behöva tåla vilka slags
kränkningar som helst, och ibland skall de alltså ha
rätt till ersättning även för kränkning.

Betänkandet har remissbehandlats och en stor
majoritet av remissinstanserna har ställt sig bakom
kommitténs bedömningar. Ärendet bereds för
närvarande i Justitiedepartementet. Det är ännu
för tidigt att uttala sig om innehållet i de förslag som
så småningom kommer att lämnas till riksdagen.

Anf. 219 GÖTE JONSSON (m):

Herr talman! Jag tackar för svaret på min fråga.
Som justitieministern redovisar är orsaken till min
fråga just det uppmärksammade fallet med
domslutet i Göta hovrätt med anledning av
misshandeln av en ung kvinnlig polis i samband
med ett ingripande i Växjö. Det som har gjort att
detta rättsfall har rönt sådan uppmärksamhet är
just motiveringen i domslutet.

I domen hänvisar man till att det ligger i polisyrkets
natur att i viss utsträckning bli utsatt för faror och
psykiska påfrestningar. Hovrätten skriver: ''En
polisman får av den anledningen antas ha en högre
mental beredskap än andra personer för
konfrontationer med brottslingar. Med hänsyn
härtill finner hovrätten att ersättningen i denna del
bör bestämmas till 15 000 kronor.'' Detta innebär
en minskning av skadeståndet i förhållande till
tingsrättens beslut.

Det är då ganska naturligt att denna unga kvinnliga
polisman, liksom polismän inom kåren i dess
helhet, uppfattar detta domslut på det sättet att en
polisman skall få tåla mer i tjänsteutövning än vad
en vanlig hederlig svensk skall behöva tåla i
motsvarande situation.

Jag är tacksam för det besked som justitieministern
ger, att polismän och andra personer i
tjänsteutövning faktiskt har ett starkare rättsskydd.
Då ställer man sig frågan: Vad kan ett sådant här
domslut bero på? Jag är medveten om att
justitieministern inte kan ta upp en enskild fråga till
behandling. Men det är ofta enskilda frågor som
konkretiserar en frågeställning. Så har också skett i
detta fall.

Jag skulle ändå vilja fråga justitieministern: Finns
det inte med anledning av detta domslut -- vi vet
också att det har förts sådana här diskussioner
tidigare, bl.a. inom Brottsskadenämnden -- skäl att
se närmare på dessa förhållanden? Enligt min
mening är situationen otillfredsställande.

Anf. 220 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! I samband med ett lagstiftningsarbete
tar man naturligtvis hänsyn till vad som har hänt i
verkligheten, när man funderar över vilka
förändringar som kan bli aktuella. Men vi skall
också i dessa diskussioner komma ihåg att
skadeståndet innebär att olika saker ersätts. Man
får t.ex. ersättning för ''sveda och värk'', det som de
flesta av oss i dagligt tal antagligen kallar psykiskt
lidande. Men man skiljer denna ersättning från
ersättning för psykiskt lidande. De formaliserade
domarna kan ofta ge ett annat intryck på vanligt
folk än på juristen, som vet vad som ligger i de olika
begreppen.

Självklart följer vi hela tiden utvecklingen för att ta
till oss allt nytt i lagstiftningsarbetet. Det finns skäl
för mig att påpeka att en viktig del i förslaget från
den kommitté som skall göra en översyn av det
ideella skadeståndet ju är en höjning av
beloppsgränserna.

Anf. 221 GÖTE JONSSON (m):

Herr talman! Jag tackar för detta. Jag tror att det är
väldigt viktigt att rätt signal går ut till allmänheten
när det gäller denna form av våld mot och skydd av
dem som skall skydda andra, nämligen polismän
och andra tjänsteutövare. Det är viktigt att de unga
polismän som skall in i denna yrkeskarriär känner
stödet från samhället i samband med besvärliga
ingripanden. Det gäller inte minst kvinnliga
polismän. Man försöker nu rekrytera flera kvinnor
till polisen. Jag är övertygad om att det budskap
som nu har förmedlats till den svenska poliskåren,
detta domslut och den efterföljande diskussionen,
inte kommer att bidra till att det blir lättare att få
kvinnor att söka sig till polisyrket.

Det är också angeläget att denna diskussion kan
föras på ett sådant sätt att vi motverkar våld i alla
lägen. Om polismän får den uppfattningen att de
själva kan bli utsatta för våld, hur skall de då kunna
skyddas i sin tjänsteutövning? Den diskussionen
måste föras.

Anf. 222 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Jag håller helt med Göte Jonsson, när
han säger att det är viktigt att vi visar att poliserna
är berättigade till skydd och respekt.

Överläggningen var härmed avslutad.

37 § Svar på frågorna 1992/93:483 och 499 om
ersättning till intagna på anstalt

Anf. 223 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Ingbritt Irhammar har frågat mig om
regeringen ämnar vidta några åtgärder för att ändra
nuvarande ersättningsregler i anstalt för att
förhindra att locka till oss brottslighet från andra
länder. Karl Gustaf Sjödin har frågat mig vad jag
avser att göra för att ändra de lagregler som
möjliggör för i Sverige dömda utländska
medborgare att erhålla sociala förmåner. Jag
besvarar frågorna i ett sammanhang.

I frågedebatten den 9 mars om utmätning av
arbetsersättning som utgår till intagen i
kriminalvårdsanstalt nämnde jag att det på mitt
initiativ pågår en översyn inom
Justitiedepartementet av systemet med ersättning
till intagna vid kriminalvårdsanstalter för arbete,
utbildning, m.m. Bakgrunden till den pågående
översynen är bl.a. att olika åtgärder måste vidtas på
grund av det svåra ekonomiska läge som Sverige
befinner sig i. Översynsarbetet kommer att beröra
de frågeställningar som Ingbritt Irhammar och Karl
Gustaf Sjödin har väckt.

Jag vill i det här sammanhanget nämna att de
generella lagreglerna om bl.a. pensioner och
sjukersättningar hör till Socialdepartementets
ansvarsområde. Generellt kan dock sägas att en
grundförutsättning för rätten till pension och
sjukersättning är att man är bosatt i Sverige och att
man genom arbete har tjänat in förmånerna. En
utlänning anses inte bosatt i Sverige enbart på
grund av att han avtjänar straff här och kan inte av
den anledningen bli berättigad till t.ex.
folkpension.

Frågan om ersättning och andra förmåner till de
intagna i kriminalvårdsanstalterna är en
komplicerad fråga, och först när översynen är
slutförd är jag beredd att ta ställning till de aktuella
frågorna. Men som jag nämnde redan den 9 mars
här i kammaren skiljer sig levnadsstandarden åt i
olika länder, och utgångspunkten måste ändå vara
att vi skall ha ett system som är anpassat efter
svenska förhållanden. Olika regler på grund av
t.ex. medborgarskap kan även strida mot Sveriges
internationella åtaganden avseende behandling av
fångar, enligt vilka det inte får förekomma någon
diskriminering av dessa på grund av t.ex. nationellt
ursprung. Därmed är dock inte sagt att det inte
skulle vara möjligt att på någon punkt ändra
systemet så att ett svenskt fängelsestraff för
personer från länder med lägre levnadsstandard
inte ter sig lockande.

För att förhindra att brottslingar från andra länder
kommer till Sverige och begår brott här måste
åtgärder vidtas på många olika områden. Det är
t.ex. viktigt att ha kunskap om dessa länder och den
brottslighet som finns där och i vad mån denna
brottslighet berör Sverige, så att
brottsförebyggande åtgärder kan vidtas. Här är det
internationella samarbetet väsentligt och då
framför allt det polisiära samarbetet mellan
berörda länder.

Anf. 224 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Herr talman! Först vill jag tacka för svaret. Jag
måste säga att det gläder mig att det pågår en
översyn inom departementet på detta område. Jag
känner att det är väldigt nödvändigt. Jag ser också
att min fråga kommer att behandlas där och att det
finns en viss öppning i svaret för att det inte skall
vara omöjligt att finna metoder så att vi inte lockar
hit brottslingar från andra länder. Även om bara ett
fåtal lockas hit på grund av våra ersättningsregler,
är det ändå stötande, som jag skrev i min fråga.

Jag tycker att det är självklart att man skall se över
ersättningsnivåerna totalt. Detta säger jag mot
bakgrund av att vi i detta land har sänkt
sjukersättningen och arbetslöshetsersättning och
inte kompenserar pensionärerna för deras
extrakostnader. Självklart måste vi se över
ersättningsnivåerna totalt för alla i
kriminalvårdsanstalter. En sådan här utredning kan
också göra jämförelser med ersättningen till
värnpliktiga, som diskuteras mycket i samhället.

Jag har ett exempel till, och jag tänker då på
föräldrar med lägsta föräldraförsäkringen, som har
60 kr per dag för en förälder med barn att leva på.
Då är ju 60 kr per dag i en kriminalvårdsanstalt
ganska mycket för cigaretter och telefonsamtal.

Jag ser fram mot att man skall göra en översyn av
ersättningsnivåerna för utländska medborgare. Ett
annat sätt att komma åt den eventuella lockelsen att
komma hit skulle vara om fick utlämningsavtal med
fler länder än de nordiska länderna. Det skulle jag
vilja eftersträva. Hur ser justitieministern på den
frågan?

Anf. 225 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):

Herr talman! Jag vill tacka justitieministern för
svaret. Men jag undrar om regeringen ämnar göra
någonting åt de socialförsäkringskonventioner,
som vi har med andra länder, som reglerar dessa
sociala förmåner.

I svaret säger justitieministern att det är viktigt att
vi har kunskap om andra länder och om
brottsligheten där. Men detta handlar ju om brott
begångna i Sverige och om konsekvenserna när de
som har begått brott blir utvisade. De får då ett
slags livstidslön, som pensionen innebär. För
många människor i landet anses det stötande att
dessa brottslingar på sätt och vis belönas för
begångna gärningar här i landet.

Anf. 226 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Ingbritt Irhammar frågade mig om
möjligheterna till ytterligare utlämningsavtal.

Om utvecklingen i de tidigare öststaterna blir som
vi hoppas på, skall det också resultera i att vi får
utlämningsavtal med ytterligare länder. Det anser
vi helt klart är eftersträvansvärt.

Karl Gustaf Sjödin ställde ett par frågor. Eftersom
frågorna rör Socialdepartementet och de sociala
försäkringarna kan jag inga detaljer. När det gäller
konventionsfrågorna kan jag helt enkelt inte svara.
Vi förde en diskussion om vi skulle lämna över Karl
Gustaf Sjödins fråga till Socialdepartementet. Men
eftersom vi uppfattade att den huvudsakligen rörde
kriminalvården och den var ställd till mig, behöll vi
den på Justitiedepartementet.

När det gäller pension i utlandet vill jag påpeka att
pensionerna, om vi undantar folkpensionen, är
grundade på arbetsinkomst. De är intjänade. Det
tappar vi lätt bort när vi talar om i Sverige tidigare
bosatta personer, som får pension när de sedan
lämnar landet och bosätter sig någon annanstans.
Övriga delar grundar sig på konventioner. Det har
jag, som sagt, inte möjlighet att kommentera.

Anf. 227 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Fru talman! Jag tackar också för det andra svaret.
Det står klart att även Gun Hellsvik eftersträvar
ytterligare utlämningsavtal. Vi är väl båda
medvetna om svårigheterna att motivera dessa
mycket fattigare grannländer till detta. I det här
sammanhanget måste regeringen räkna in
kostnaderna för att ha dessa människor fängslade i
vårt land.

Man skulle ju faktiskt kunna använda en del av de
här pengarna för att hjälpa mottagarländerna att
bygga fler humana anstalter. Jag tror att vi alla
eftersträvar en humanare kriminalvård, även i våra
grannländer.

Min följdfråga blir alltså: Skulle man i kostnaderna
kunna räkna in att vi skeppar över en del av dem till
mottagarländerna?

Anf. 228 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):

Fru talman! Det är synd att jag vid detta tillfälle inte
riktigt får svar på den här frågan.

Konkret rör det sig om en person som blir utvisad.
Det handlar inte om någon som flyttar. Det är detta
som anses stötande. Personen har begått ett brott.
Jag åsyftar det s.k. Bettinafallet i Skåne.
Vederbörande dömdes till sluten psykiatrisk vård.
När han befinns vara frisk är han livstidsutvisad.
Vid det tillfället får han pension för resten av livet.
Det handlar inte om folk som flyttar, utan om
sådana som utvisas från landet på grund av att de
har begått grova brott.

Anf. 229 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Fru talman! Om jag skall börja med att ytterligare
kommentera Karl Gustaf Sjödins fråga kan jag säga
att den som blir utvisad inte får folkpension men
intjänad ATP. Jag tror att Karl Gustaf Sjödin
känner till att det är åtskilliga år med viss inkomst
som man skall ha arbetat för att vara berättigad till
ATP. Det är alltså det som man har tjänat in som
man får med sig även när man blir utvisad.

Det finns vissa undantag när det gäller
folkpensioner. Det är de fall som grundar sig på
konventioner, men de konventionerna kan jag inte
kommentera. Karl Gustaf Sjödin får ställa sin fråga
till rätt departement.

Ingbritt Irhammar frågade mig om det fanns
möjlighet att skeppa över en del av våra kostnader.
Kriminalvården har faktiskt inga pengar över. Vi
måste snarare göra omprioriteringar för att klara
den situation som vi har.

Anf. 230 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Fru talman! Jag är medveten om att kriminalvården
och Justitiedepartementet har ont om pengar. Det
har även hela regeringen och hela landet.

Jag menar att detta får bli en typ av bistånd, med
de få pengar som vi har.

Anf. 231 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):

Fru talman! Jag får tacka för svaret som jag fick av
justitieministern. Jag får väl återkomma med
frågan om de försäkringskonventioner som vi har
med andra länder och ställa den till socialministern.

Överläggningen var härmed avslutad.

38 § Svar på fråga 1992/93:521 om civilt
utnyttjande av militära helikoptrar

Anf. 232 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):

Fru talman! Karl Gustaf Sjödin har frågat mig om
jag och regeringen kommer att acceptera förslaget
från Chefen för armén om att bestämmelser om
konkurrensregler justeras så att de inte behöver
beaktas när armén genomför sjuktransporter med
helikoptrar.

Regering och riksdag har vid olika tillfällen beslutat
att sjuktransportkapaciteten med helikoptrar skall
öka för att tillgodose behoven i krig. Detta skall
genomföras så att även behoven i fred kan
tillgodoses.

För drygt en vecka sedan fick Försvarets
materielverk regeringens uppdrag att upphandla
sådana helikoptrar.

Under våren kommer Chefen för armén att
förhandla med sjukvårdshuvudmännen om
prissättningen på helikoptertjänsterna.

Som jag redan den 10 november 1992 svarade Karl
Gustaf Sjödin, vilket han också refererat till i sin
nya fråga, är det viktigt att se till att prissättningen
av helikoptertjänsterna blir rimlig och att den inte
utformas så att illojal konkurrens uppstår. Jag
framhöll då också att det är rimligt att kostnaderna
ses ur total samhällsekonomisk synpunkt när det
gäller utnyttjandet av en resurs av det här slaget.
Ingenting har hänt sedan förra frågetillfället som
givit mig anledning att ändra uppfattning.

Anf. 233 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):

Fru talman! Jag tackar försvarsministern för svaret.
Min konkreta fråga är: Kommer regeringen att
tillgodose önskemålen i det brev från arméchefen
där han nämner just dessa frågor, att hänvisningen
till 2 § i förordningen 1986:1111 7 § första stycket
bör tas bort. Vad vill arméchefen ta bort?

Jag vill dessutom veta om det verkligen är
nödvändigt med en sådan kostnad för
helikopterinköp, även om man tidigare har beslutat
om det? Är verkligen hotet mot Sverige så stort att
man just måste satsa på helikoptrar?

Statsmakterna borde väl också spara i dessa tider
med galopperande budgetunderskott. Dessutom
tror jag säkert att de privata helikopterföretagen
vill höra hur försvarsministern och regeringen ser
på frågan om konkurrens mellan försvaret och
småföretagarna i Sverige.

Anf. 234 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):

Fru talman! Karl Gustaf Sjödin undrar om vi
verkligen skall genomföra denna
helikopteranskaffning. Jag är tvungen att följa det
mycket entydiga riksdagsbeslut som har fattats om
detta. Det beslutet har regeringen nu effektuerat
efter min föredragning.

Karl Gustaf Sjödin kan rimligtvis inte mena att jag
skall bryta mot ett kristallklart riksdagsbeslut. Karl
Gustaf Sjödin får i stället försöka få riksdagen på
andra tankar. Såvitt jag vet har den frågan inte
behandlats av riksdagen sedan vi förra gången
diskuterade det här ärendet.

Det gäller självfallet, som jag sade i mitt svar, att se
till att någon illojal konkurrens inte uppstår. Jag
skall svara direkt på Karl Gustaf Sjödins sista fråga
som gällde reglerna för detta. Min utgångspunkt --
jag understryker att det är en utgångspunkt -- för
förestående prisförhandlingar om
helikoptertjänsterna mellan chefen för armén och
sjukvårdshuvudmännen är att det för närvarande
inte behöver ske några förändringar i den
förordning som styr arméns kommande verksamhet
när det gäller fredstida sjuktransporter med
helikopter.

Anf. 235 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):

Fru talman! Detta svar kan tolkas som att
framställningen från Chefen för armén i varje fall
inte kommer att vinna regeringens gehör.

Anf. 236 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):

Fru talman! Som jag sade skall vi först se om man
inom ramen för nuvarande regler kan lösa detta.
Först när det har visat sig att det inte går är jag
beredd att överväga om några förändringar
behöver göras. Men den frågan tycker jag inte är
aktuell innan vi inom ramen för nuvarande regler
har sett om vi kan uppfylla riksdagsbeslutet.

Får jag ändock understryka att det här är en fråga
som måste ses från en total samhällsekonomisk
synpunkt. Det handlar om skattebetalarnas pengar.
Jag tycker att det är riktigt att en såpass dyr
verksamhet som helikoptertransporter utgör -- det
är dyrt, även om det är snabbt och effektivt -- sker
på ett sådant sätt att de totala resurserna i samhället
kan tas till vara, nämligen såväl det militära som det
civila helikopterbeståndet.

Anf. 237 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):

Fru talman! En liten utvikning: Är det verkligen så
svårt att ompröva dessa frågor? I dag när vi har ett
galopperande underskott och en oerhört djup
ekonomisk kris i landet borde det verkligen vara
rimligt att ompröva varje fråga där det finns en
möjlighet att spara på skattebetalarnas medel.

Anf. 238 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):

Fru talman! Det här är en fråga som har diskuterats
i riksdagen i mer än tio år. Man har gjort
bedömningen att detta är den samhällsekonomiskt
riktiga lösningen på problemet med sjuktransporter
såväl i fred som i krig. Bedömningen är således att
detta är ett sätt att spara.

Jag upprepar att jag inte har någon möjlighet att
ändra på ett beslut som har fattats av riksdagen.
Den rimliga tidpunkten för att försöka få till stånd
en ändring måste i så fall vara den allmänna
motionstiden. För säkerhets skull vill jag
understryka att jag tycker att detta är ett bra beslut
och att det kommer att leda till att effektiviteten när
det gäller sjuktransporter i såväl krig som fred
kommer att förbättras. Vi ligger långt efter en rad
andra länder när det gäller service med
helikoptertransporter för sjukvård. Vi behöver
bara gå över Kölen för att få ett exempel.

Anf. 239 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):

Fru talman! Jag betvivlar inte riktigheten i
försvarsministerns uttalande om att armén verkligen
har behov av dessa helikoptrar. Jag är mest oroad
för att det skall bli illojal konkurrens gentemot de
små helikopterföretagen i landet. Det är de som är
oroliga för den här konkurrensen.

Anf. 240 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):

Fru talman! Får jag avslutningsvis säga att
ambulanstransporter med helikopter trots allt utgör
en mycket liten del av helikopterföretagens
verksamhet. Det kan inte röra sig om något större
intrång i deras verksamhet. Jag vill dessutom gärna
medverka till att det inte uppstår någon illojal
konkurrens genom att arbeta för en rimlig
prissättning.

Överläggningen var härmed avslutad.

39 § Svar på fråga 1992/93:543 om
flygförbindelserna till Gotland

Anf. 241 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Ulla Pettersson har frågat mig om
gotlänningarna kan räkna med samma statliga
ansvar för sina flygförbindelser som de norrländska
orter som saknar tillfredsställande
transportalternativ.

Som frågeställaren känner till besvarade jag en
fråga om Gotlands flygförbindelser den 23 mars här
i kammaren. Jag konstaterade då bl.a. att det på en
avreglerad flygmarknad är de olika
marknadsoperatörerna -- flygbolagen -- som avgör
priser och trafikprogram. Detta gäller även SAS
som för närvarande genomgår ett hårt
rationaliseringsprogram för att kunna möta den nya
marknadssituationen med konkurrens. I detta
arbete är det naturligt att även bolagets linjenät
diskuteras.

Medan de flyglinjer i Norrlands inland som Ulla
Pettersson jämför med har ett begränsat
trafikunderlag på ca 10 000--20 000 passagerare per
år, vilket motiverat regering och riksdag att ta ett
särskilt ansvar för denna trafikförsörjning, har
flyget till Gotland ett trafikunderlag på mer än tio
gånger denna siffra. 1992 hade Visby flygplats
således drygt 438 000 passagerare. Även om SAS
med sina särskilda förutsättningar skulle välja att
dra sig ur sin nuvarande linje Stockholm--Visby,
finns mot denna bakgrund andra flygbolag som är
intresserade av att ta över linjen och som bör ha
goda förutsättningar att göra detta med vinst.
Någon fara för trafikförsörjningen med flyg till
Gotland finns således inte.

Anf. 242 ULLA PETTERSSON (s):

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Sedan den fråga som kommunikationsministern
refererade till besvarades de 23 mars har vi fått
bekräftat att Visbylinjen har varit
nedläggningshotad. Man har dessutom sagt att
nedläggningshotet kommer att kvarstå om linjen
inte blir lönsam under sommarperioden och fram
till oktober.

Jag tror också att en flygförbindelse mellan
Gotland och fastlandet har förutsättningar att bli
lönsam. Men det handlar inte bara om lönsamhet
och om att ha någon trafik över huvud taget. Det
handlar också om turtäthet och pris. Som
kommunikationsministern sade är det
marknadsoperatörerna, flygbolagen, som
fastställer priset.

På Gotland har vi blivit luttrade av vår färjetrafik.
Jag utgår ifrån att kommunikationsministern
känner till att vi under större delen av året har en
avgång per dygn. Från lördag morgon till söndag
kväll finns över huvud taget ingen trafik.

Mot den bakgrunden anser jag min fråga vara fullt
berättigad. Jag kan nog påstå att hela Gotland
väntar på ett klargörande från regeringen i det
avseendet. Anser kommunikationsministern att det
finns ett statligt ansvar för att vi skall ha en
tillfredsställande flygförbindelse?

Anf. 243 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Vad som aviserades av SAS var en
neddragning av antalet turer på linjen Stockholm--
Visby från sju till fem per dag. Jag tycker att vi skall
hålla detta i minnet. Det är denna neddragning det
handlar om.

Bakgrunden är naturligtvis att motsvarande
nedskärningar i trafikprogrammet har genomförts
på andra håll i landet. Totalt minskade den inrikes
flygtrafiken med ungefär 20 % under 1991 och med
ytterligare 1 % under 1992. Därtill kommer att
utbudet har ökat genom avregleringen och med de
nya operatörer som har inträtt på den inrikes
flygmarknaden. Det är givet att dessa siffror sätter
press på operatörerna att minska kostnaderna över
hela fältet.

Jag tycker ändock att det är glädjande att Ulla
Pettersson och jag har samma grundläggande
uppfattning att det faktiskt finns förutsättningar att
driva lönsam flygverksamhet när man under ett år
har över 400 000 passagerare mellan Gotland och
fastlandet. Jag tror att det är den utgångspunkten
som också måste ligga till grund för regeringens
bedömning.

Jag vill gärna säga till Ulla Pettersson att regeringen
naturligtvis får ta upp frågan på nytt om det mot
förmodan skulle visa sig att ingen operatör skulle
vilja flyga mellan Gotland och fastlandet.

I dagsläget finns det ingenting som talar för att det
skulle behövas några som helst statliga insatser för
att tillgodose en bra försörjning med flygtrafik
mellan Gotland och fastlandet.

Anf. 244 ULLA PETTERSSON (s):

Fru talman! Det är alldeles riktigt att det är en
nedskärning från sju till fem turer som nu är
aktuell. Det är i och för sig allvarligt nog, eftersom
det innebär att en stor del av möjligheterna till
privatresande försvinner, bl.a. under helgerna.
Men det var inte det som var SAS utgångsbud. Det
är inte heller det som ligger i potten till hösten. Det
finns ett reellt hot. Om denna nedskärning sätts i
verket sätter det naturligtvis sina spår i det
gotländska näringslivet. Det är inte lätt att ragga
företag och annan verksamhet om man lever under
ett sådant hot.

Det som står i min fråga är ett direkt citat från
budgetpropositionen. Där sägs att samhället har ett
särskilt ansvar för att flygtrafik kan bedrivas i
Norrlands inland till orter som i många fall saknar
tillfredsställande transportalternativ. Det är alltså
antalet transportalternativ som statsrådet har
motiverat sitt ställningstagande med, inte
underlaget i antal passagerare. Jag vill därför gärna
fråga: Vilket tillfredsställande transportalternativ
anser kommunikationsministern att det finns till
Gotland?

Anf. 245 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Ulla Pettersson ställer nu en fråga som
om det inte fanns något alternativ till flyget. Ulla
Pettersson vet lika väl som jag att staten satsar ca
160 miljoner kronor på att upprätthålla året runt-
trafik med färjor till och från Gotland. Det
alternativet finns.

Det är givetvis inte tillfredsställande för ett
samhälle som Gotland att enbart vara hänvisat till
färjetrafik, hur väl fungerande den än mår vara. Vi
vet att ett fungerande näringsliv kräver att det finns
flygförbindelse till en sådan destination som
Gotland.

Det är därför som man med stor tillförsikt kan
studera statistiken. Låt mig ta den sämsta månaden
förra året som exempel. Det var januari månad. Då
flög 24 990 passagerare mellan Gotland och
fastlandet. Detta skall jämföras med linjen Umeå--
Östersund, som hade 10 000 passagerare under hela
året. Det är den enda linjen där riksdagen explicit
har sagt att samhället har ett konkret ansvar för att
upprätthålla trafiken, detta på grund
sjuktransporterna mellan Östersund och Umeå.

Anf. 246 ULLA PETTERSSON (s):

Fru talman! Jag noterar med tillfredsställelse att
statsrådet nu har fastslagit att våra färjetransporter
inte är att betrakta som ett tillfredsställande
transportalternativ.

Det statsrådet sade i budgetpropositionen, vilket
jag nyss refererade, handlade om de orter som
saknade tillfredsställande transportalternativ. Jag
räknar därmed Gotland till dessa, och jag utgår från
att också statsrådet gör det. Vi skall väl inte
särbehandla delar av vårt land.

Jag är i och för sig inte särskilt intresserad av vilket
bolag som sköter trafiken. Men det måste finnas en
långsiktighet. Trafiken till Gotland måste vara
jämförbar med den i andra landsändar, och den
måste finnas. Vi kan inte försätta oss i ett läge där
man i ett län som i stor utsträckning är beroende av
turism kanske under ett halvår eller ett års tid inte
har klart för sig när transporter kan ske och vem
som kommer att stå för transporterna.

De socialdemokratiska ledamöterna i
trafikutskottet har begärt ett riksdagsuttalande om
att regionalflyget bl.a. till Gotland bör garanteras
på en avreglerad marknad. Tyvärr nöjde sig
riksdagen med kommunikationsministerns
uttalande i budgetpropositionen som jag tidigare
refererade, där alla områden utom Norrland
utesluts.

Jag är då tillbaka till min ursprungliga fråga. Kan vi
räkna med samhällets stöd och samma statliga
ansvar för flygförbindelser till Gotland som för de
norrländska orter som saknar tillfredsställande
transportalternativ?

Anf. 247 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Låt mig först och främst konstatera att
det var en regering som leddes av det parti som Ulla
Pettersson företräder som avvecklade det tidigare
transportstödet för flyget till Gotland. Det är klart
att det alltid går bra att i opposition komma med
olika bud. Det vore naturligtvis ännu bättre om
man också anvisade olika trovärdiga alternativ för
hur man skall finansiera de olika bud som man
lägger i oppositionsställning. Men detta, fru
talman, är en annan debatt.

Låt oss ändå konstatera att flyget till och från
Gotland har en mycket ljus framtid. Varje enskild
månad i statistiken uppvisar ungefär tre gånger så
mycket trafik som de svaga linjerna i Norrland har
under ett helt år. Underlaget för att bedriva lönsam
flygtrafik till och från Gotland finner jag som
mycket gott. Det finns alltså ingen anledning att nu
göra några uttalanden om statliga insatser i
framtiden. Om den situationen uppkommer får vi
återkomma.

Anf. 248 ULLA PETTERSSON (s):

Fru talman! Jag har inte begärt ett enda öre i denna
debatt. Jag kan då heller inte avkrävas någon
finansiering. Det jag begär är att Gotland skall
behandlas på samma sätt som de orter i Norrlands
inland som liksom Gotland saknar tillfredsställande
transportalternativ. Där är vi överens. Jag utgår
från att statsrådet har haft någon tanke på
finansiering när han har gjort detta uttalande
beträffande andra orter i Sverige.

Överläggningen var härmed avslutad.

40 § Svar på fråga 1992/93:546 om Postens
prissättning

Anf. 249 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Christer Eirefelt har frågat mig vad jag
avser att göra för att Posten i fortsättningen skall
agera i överensstämmelse med kravet på sund
konkurrens.

Konkurrensverket har i en promemoria som i slutet
av mars tillställdes Posten framfört vissa
synpunkter på Postens prissättning av s.k. EPS-
tjänster, dvs. utskrift och kuvertering av räkningar
och fakturor samt postbefordran av dessa till
adressaterna. I promemorian ifrågasätts om
prissättningen innebär ett missbruk av Postens
dominerande ställning på marknaden.

Vad jag erfarit pågår diskussioner mellan Posten
och Konkurrensverket med anledning av
Konkurrensverkets promemoria.

Postens ensamrätt till brevbefordran avvecklades
den 1 januari i år. Regeringen har därmed tagit ett
viktigt steg för att uppmuntra konkurrensen på
brevmarknaden.

I och med bildandet av det nya Konkurrensverket
och den fr.o.m. den 1 juli i år nya
konkurrenslagstiftningen, bedömer jag att
statsmakterna har redskap att värna om en sund
konkurrens på postmarknaden lika väl som på
övriga marknader.

Anf. 250 Andre vice talman CHRISTER
EIREFELT (fp):

Fru talman! Tack för svaret,
kommunikationsministern. Jag ville höra
kommunikationsministerns reaktion på ärendet,
framför allt därför att det tydligare än vanligt pekar
på det problem som uppstår när man blandar
monopolverksamhet med verksamhet som är
konkurrensutsatt.

Det är inte första gången som Posten figurerar i
mindre smickrande sammanhang. Det har t.ex.
handlat om budbilar, och diskussionen med City
Mail pågår ju fortfarande. Men man är på Posten
sannerligen inte ensamma om detta. Bl.a.
Televerket har förorsakat liknande problem. Det
tycks över huvud taget vara mycket svårt för våra
affärsdrivande verk att klara omställningen från en
mer skyddad verksamhet.

I detta fall handlar det enligt min uppfattning om
att Posten klart missbrukar sin dominerande
ställning. Man kan här verkligen tala om en
dominerande ställning. När det gäller
brevdistribution har Posten över 95 % av
marknaden. Även om ensamrätten, som
kommunikationsministern mycket riktigt redovisar
i svaret, har försvunnit är detta ett faktiskt
monopol.

Man tar för denna tjänst totalt 2:90 kr, inkl. porto.
Det innebär att EPS-tjänsten i praktiken blir helt
gratis. Med konkurrenslagens termer handlar det
dels om underprissättning, dels om
prisdiskriminering. Men det mest
anmärkningsvärda, kommunikationsministern, är
enligt min mening bristen på förståelse för kravet
på konkurrensneutralitet. Varför rättar inte Posten
till detta utan att man skall behöva gå till
Marknadsdomstolen?

Kommunikationsministern säger att redskapen
finns, och så är det säkert. Men regeringen måste
bli ännu tydligare när det gäller att slå vakt om den
fria konkurrensen. Det gäller framför allt med
adress till våra affärsdrivande verk. Jag hoppas att
kommunikationsministern är beredd att göra en
ännu tydligare markering.

Anf. 251 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Det är alldeles uppenbart att de
verktyg finns som behövs för att se till att vi
upprätthåller en fungerande konkurrens även på de
områden som nu hanteras av affärsverken, dvs.
Posten, Televerket och Statens järnvägar. Redan i
dag har Konkurrensverket utomordentliga
möjligheter att anhängiggöra denna typ av
beteende hos Marknadsdomstolen.

Christer Eirefelt talar om bristen på förståelse. Jag
tycker att det kanske är för tidigt att uttala sig om
detta. Om jag är rätt underrättad har Posten nu
ytterligare en kort tid på sig att komma in med ett
yttrande över Konkurrensverkets promemoria. Vi
får väl se vad som står i detta yttrande innan vi kan
bedöma hur pass stor förståelse man har för detta.

Vi skall komma ihåg att de marknader som finns
inom kommunikationssektorn är gamla s.k.
naturliga monopol. Jag tycker att vi i detta
sammanhang kan påminna om att Sverige har
världens mest öppna postmarknad. Vi är det första
land i världen som avreglerat och tagit bort
brevmonopolet. Vi har också Europas mest öppna
telemarknad.

Vi är också ett föregångsland när det gäller att
skapa konkurrens på spåren. 1988 års
trafikpolitiska beslut med separation av
infrastrukturen från operatören ger oss också
möjligheter att introducera konkurrens. Men jag
håller med Christer Eirefelt om att det är viktigt att
även bevaka konkurrenssituationen när vi nu går
mot en ny öppen marknad på de gamla
monopolmarknaderna.

Det är kanske värt att nämna att det finns partier
här i kammaren som är inne på att göra 180 grader
om och cementera dessa monopol. Det är en
utveckling som jag tror att vi har anledning att
motverka.

Anf. 252 Andre vice talman CHRISTER
EIREFELT (fp):

Fru talman! Jag tycker att
kommunikationsministern bortser litet från den
särskilda situation som våra affärsdrivande verk
befinner sig i. Det är riktigt att vi får en ny
konkurrenslag. Den kommer att hjälpa till att få en
effektivare konkurrens och därmed effektivitet i
vår ekonomi.

Men när det gäller de affärsdrivande verken har vi
vid flera tillfällen blivit varse hur svårt detta är att
hantera, inte minst därför att medvetenheten inte
finns hos dem som leder de affärsdrivande verken.
När det gäller de pågående diskussionerna med
Konkurrensverket har de av samma skäl som
tidigare, dess värre så här långt inte lett någonstans.
Det finns inte den rätta förståelsen för hur viktigt
det är med konkurrens.

Det finns ytterligare ett besvärande inslag i den här
affären. Genom att Posten nu bakar in kostnaden
för den här tjänsten i brevportot blir den inte
momspliktig för Posten. Det blir den däremot för
de konkurrerande företagen. Jag är medveten om
att det kanske mer ligger på nästa svarande
statsråds bord, men den här försvårande aspekten
kan ju rimligen inte vara acceptabel när vi talar om
en ordentlig konkurrens,
kommunikationsministern.

Anf. 253 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Låt mig först konstatera att den
promemoria som Konkurrensverket har tillställt
Posten är ett mycket kraftfull dokument där man
verkligen tar itu med dessa saker och kräver ett svar
från Posten. Detta är ett exempel på att det nya
Konkurrensverket faktiskt fungerar som det är
tänkt.

Sedan får vi en ny konkurrenslag som ytterligare
skärper kraven. Det är den normala bevakningen
av konkurrensen. Dessutom har regeringen på
teleområdet nyligen lagt fram en ny telelag som
bl.a. tar upp de telespecifika delarna av
konkurrenssituationen.

På postsidan pågår för närvarande arbetet med en
postlag som kommer att få ungefär motsvarande
utformning som telelagen. Den skall även bevaka
de specifika delar som är anknutna just till
postverksamheten.

Anf. 254 Andre vice talman CHRISTER
EIREFELT (fp):

Fru talman! Konkurrenslagen är utmärkt. Den
kommer att rätta till mycket av de svagheter som
finns. Men jag tror fortfarande att den konstiga
mellanställning som våra affärsdrivande verk har
gör det extra svårt. Jag tror inte att vi kommer åt
detta med mindre än att det också finns en vilja från
verkens håll att rätta till det.

Det är riktigt som kommunikationsministern säger:
Den promemoria som utredaren har gjort är
anmärkningsvärt hårt skriven. Det är t.ex så att han
vill ha en omedelbar förändring i avvaktan på
domstolsprövning. Just för att detta är så
uppenbart, vilket jag menar att det är, är det
märkligt att inte Posten själv fattar det beslutet i
stället för att försöka förhala det.

Jag tackar kommunikationsministern för att detta
är ytterligare en markering. Det är viktigt med en
effektiv konkurrens, inte minst i våra
affärsdrivande verk.

Anf. 255 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Christer Eirefelt säger att affärsverken
har konstiga mellanställningar. Jag kan delvis hålla
med om det. Det är just därför som det är så
oerhört viktigt att driva vidare arbetet med att
bolagisera såväl Televerket som Posten.

Televerket är redan föremål för ett förslag om
bolagisering genom den proposition som lades fram
för ett par veckor sedan. Posten kommer att få ett
motsvarande förslag i samband med att en postlag
presenteras. Den kommer också att reglera
konkurrensförhållandena. Det är nämligen viktigt
att dessa verk kan uppträda i samma
associationsform som sina konkurrenter. Därmed
löses också den fråga som Christer Eirefelt tog upp
om den ojämlika situationen när det gäller att
momsbelägga dessa tjänster.

Anf. 256 Andre vice talman CHRISTER
EIREFELT (fp):

Fru talman! Där är vi överens. Bolagisering är bra,
men det löser dess värre inte hela problemet. Om
den dominerande ställningen finns kvar hjälper det
inte om vi har det i bolagsform i stället. Kravet på
en effektiv konkurrens kommer att finnas även
efter att den förändringen har skett.

Anf. 257 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Fru talman! Jag tror att vi kan vara ganska överens
om att både Posten och Televerket kommer att ha
en dominerande ställning inom sina resp. områden
under mycket lång tid framöver. Därför är det
viktigt att komplettera konkurrenslagstiftningen
med den speciella telelagen och den speciella
postlagen. De visar hur man kan förena de politiska
mål som riksdagen har ställt upp med en effektiv
konkurrens inom dessa för vårt lands välfärd
mycket viktiga områden.

Överläggningen var härmed avslutad.

41 § Svar på fråga 1992/93:513 om allmänhetens
bankombudsman

Anf. 258 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Birgitta Johansson har frågat mig när
jag skall verkställa riksdagens beslut i december
1992 att inrätta allmänhetens bankombudsman.

Jag vill först framhålla att riksdagens beslut inte
innebar att en allmänhetens bankombudsman skall
inrättas, utan att frågan skulle utredas.

Frågan om en allmänhetens bankombudsman
bereds inom Finansdepartementet och samråd har
skett med Finansinspektionen och Svenska
Bankföreningen. Syftet med dessa diskussioner är
att försöka finna en enhetlig lösning för den sektor
som tillhandahåller finansiella tjänster,
kreditinstitut och försäkringsbolag. På
försäkringsområdet finns exempelvis
Konsumenternas Försäkringsbyrå som ansvarar för
rådgivning och informationsservice till
konsumenter. Jag räknar med att en lösning på
frågan skall kunna nås under hösten innevarande
år.

Jag vill i detta sammanhang även nämna att
Utredningen om grupptalan vid svenska domstolar
för närvarande överväger en möjlighet för
Konsumentombudsmannen att föra s.k. grupptalan
i för konsumenter viktiga frågor. En sådan
möjlighet skulle även kunna tillgodose
bankkunders behov att få hjälp med sina
mellanhavanden med bankerna.

Anf. 259 BIRGITTA JOHANSSON (s):

Fru talman! Först vill jag tacka statsrådet för svaret
på min fråga. Men jag är inte helt nöjd. På en punkt
har statsrådet rätt. Det gäller detta att riksdagen
faktiskt begärde en utredning om inrättandet av en
bankombudsman.

Bakgrunden till min fråga är naturligtvis att
riksdagen i december fattade beslut om att ge
regeringen i uppdrag att utreda inrättandet av en
bankombudsman. Jag tycker att det har gått ganska
lång tid nu. Det har gått tre och en halv månad
sedan beslutet fattades.

Varje dag kan vi i press och övriga massmedier se
uppgifter om olika bankers s.k. affärer. Jag vet ju
att det egentligen inte hör ihop med den här frågan.
Det kommer att hanteras i en annan ordning. Men
människor är oroliga. Människor som använder
bankernas tjänster känner i dag stor tveksamhet.
De är oroliga för dyra villalån och för sina
konsumentkrediter.

Bankkunder känner också tveksamhet inför den
flora av olika konton som de enskilda bankerna har.
Jag vet att bankkunderna ständigt frågar sig hur
mycket de har blivit lurade och hur mycket de som
kunder har blivit förda bakom ljuset.

Det är därför vi socialdemokrater tycker att det är
så viktigt att vi kan stärka konsumenternas ställning
gentemot banker och andra kreditinstitut. Det är
därför vi vill att vi skall få en allmänhetens
bankombudsman som får till uppgift att ta fram
principiellt viktiga klagomål hos bankkunder.

Sedan handlar det också om att säkra allmänhetens
förtroende för det svenska betalningssystemet. Det
är därför jag inte är riktigt nöjd med svaret. Jag
tycker att detta kunde komma fram tidigare än
hösten 1993.

Anf. 260 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Först och främst vill jag säga att frågan
inte legat stilla sedan riksdagen fattade beslut. Som
jag sade har vi berett frågan utifrån vad vi tror är
viktigast, nämligen att försöka hitta en lösning som
gör att branschen fungerar väl. Kan man få en bra
lösning för hela sektorn tror jag att det är det bästa
för alla konsumenter i det här avseendet.

Man skall vara försiktig när det gäller att använda
uttryck som lura eller förd bakom ljuset. Jag är
ganska övertygad om att egentligen inte någon
bank har ambitionen att lura eller föra kunder
bakom ljuset. Ändå kan det inträffa att man
kommer snett i relationerna. En kund kan uppleva
att fel information lämnats. Sådant skall klaras ut
på ett bra sätt. Det kan göras på det vis som jag
redovisat här.

Jag tror att detta kan klaras av under de närmaste
månaderna och att det kan ge resultat i höst.

Anf. 261 BIRGITTA JOHANSSON (s):

Fru talman! Det är klart att jag är tacksam för att
arbetet, som statsrådet säger, inte legat stilla under
tre och en halv månad. Men det har ändå inte
kommit ut något speciellt av detta.

Det samråd som förekommer mellan
Finansdepartementet, Bankföreningen och
Finansinspektionen är naturligtvis viktigt. Men jag
tror att lösningar av ungefär det slag som gäller
försäkringsfrågorna inte är bra just när det gäller
bankerna. Här handlar det om oberoende och om
att vara fristående. Det är otroligt viktigt för att
allmänheten skall kunna ha förtroende för
bankerna. Tyvärr har bankerna inte bästa rykte nu
hos allmänheten.

Anf. 262 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Det finns två frågeställningar här. Den
ena gäller om en bankombudsman får se till
relationen mellan bankkunden och banken. Den
andra gäller den finanskris som vi i Sverige har.

Skulle vi ägna oss åt att diskutera den senare frågan
här under frågestunden skulle vi naturligtvis
diskutera det politiska systemets ansvar för
spekulationsekonomin under 80-talet, hur
inkompetensen inom banksektorn i många
avseenden ledde till problem eller
fallskärmsavtalen. Senare här under frågestunden
kommer ju en fråga om fallskärmsavtal upp. Men
det är inte dessa saker som ställda fråga gäller, utan
den gäller bankerna och relationerna till kunderna.
I det avseendet är jag ganska övertygad om att vi
får lösa problemet på bästa sätt, som jag har anvisat
i mitt ursprungliga frågesvar.

När det gäller den andra frågeställningen kan jag
försäkra att vi kommer att göra allt vi kan för att se
till att det skapas ett förtroende i varje fall för det
politiska systemets nuvarande möjligheter att
hantera bankproblematiken.

Anf. 263 BIRGITTA JOHANSSON (s):

Fru talman! Jag tackar för det som Bo Lundgren
sade sist i sitt förra inlägg. Min tanke var inte att
debatten skulle gälla hela det finansiella systemet.
I stället handlar det om kunder som har konto i
bank och som behöver bankernas tjänster.

Trots allt tror jag att det är otroligt viktigt att det
snabbt blir ett beslut och att det blir ett väldigt
oberoende system, så att man känner att ingen av
parterna på finansområdet är inblandad. Det är
alltså mycket viktigt att åstadkomma en sådan
status. Om det finns möjligheter att kommma fram
till ett resultat tidigare än hösten 1993 är vi
tacksamma.

Överläggningen var härmed avslutad.

42 § Svar på fråga 1992/93:514 om skatteavdrag
för broavgifter

Anf. 264 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Stina Eliasson har frågat mig om jag är
beredd att medverka till att det blir lika självklart
för arbetspendlare att göra skatteavdrag för
broavgifter vid landets första avgiftsfinansierade
bro över Rödösundet i Storsjön i Jämtland som för
andra arbetsresor.

Reglerna om avdrag för kostnader för resor mellan
bostad och arbetsplats innebär att avdrag under
vissa förutsättningar medges för resor med egen bil
enligt schablon med 13 kr per mil. Beloppet är
oberoende av de faktiska kostnaderna i det
enskilda fallet. Någon möjlighet till avdrag utöver
schablonbeloppet för t.ex. en broavgift finns
således inte.

Om en skattskyldig genom att använda sig av t.ex.
en avgiftsbelagd bro får en kortare körsträcka till
arbetet skulle det enligt min mening vara rimligt att
överväga om avdrag bör medges även för
broavgiften, om det totala avdragsbeloppet
därigenom inte blir högre än det belopp som skulle
ha medgetts om bron inte kunnat användas.

Enligt vad jag inhämtat kommer frågan att tas upp
av utredningen om tjänsteinkomstbeskattning i
dess slutbetänkande i vår. I samband med att
ställning tas till utredningsförslagen bör även
frågan om broavgifter och liknande klaras ut.

Anf. 265 STINA ELIASSON (c):

Fru talman! Tack för svaret.

Landets första avgiftsfinansierade bro är bron över
Rödösundet i Storsjön i Jämtland, och den blir klar
för trafik i sommar. Bron kommer att förkorta
körsträckorna inte minst för arbetspendlare från
Frösön och västerut samt till och från Östersund.
Körsträckan kommer att förkortas med 2 mil för en
enkel resa. Det är mycket bra både
samhällsekonomiskt och miljömässigt.

Hur stor broavgiften blir för arbetspendlare är inte
bestämt ännu. Men det är ganska säkert, sägs det,
att avgiften blir ca 10 kr.

Vi i Jämtlands län har dock erfarit att broavgiften
inte kommer att vara avdragsgill i deklarationen,
och det är också vad statsrådet poängterar i sitt
svar.

Men det gäller, som sagt, den första
avgiftsfinansierade bron i Sverige. Därför är det
ganska lätt att titta i regelboken och säga nej. Det
finns ju inte någon regel för den här situationen.

Frågan är också principiellt väldigt viktig, eftersom
fler broar och vägar i framtiden kan bli
avgiftsfinansierade.

Jag tolkar dock det svar som jag har fått som ganska
positivt. Statsrådet säger att det enligt hans mening
bör vara rimligt att överväga osv.

Statsrådet talar också om en skattskyldig som
genom att använda sig av t.ex. en avgiftsbelagd bro
får en kortare körsträcka till arbetet osv. Men
körsträckan blir fyra mil kortare. Det är klart att
det här också handlar om ekonomi. Den som väljer
bort broalternativet har med nuvarande regler
möjlighet och rätt att göra ett schablonavdrag om
13 kr per mil. Det är ju mera ekonomiskt att göra
en omväg och köra fyra mil, om man ser det hela
rent ekonomiskt.

Men här handlar det om att minska körsträckorna
och därmed de negativa miljökonsekvenserna.

Anf. 266 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Av egna erfarenheter från tidigare när
det gäller frågestunder måste jag säga att mitt svar
borde vara ganska positivt. Jag har sagt att det finns
all anledning att överväga detta. Det är det första
jag ville kommentera.

Vidare är det naturligtvis fråga om en
samhällsekonomisk vinst från flera
utgångspunkter, om man skulle välja
broalternativet. När det gäller de fyra mil tur och
retur som körsträckan förkortas med blir det
avdrag på 52 kr jämfört med ett avdrag på 10 kr för
broavgiften. Även statsfinansiellt är detta mycket
intressant. Det är t.o.m. så intressant att kalkylen
också utan avdragsrätt skulle gå ihop för den
enskilde. Bensinen skulle nämligen kosta i
storleksordningen 20 kr om man kör den extra
långa vägen, jämfört med en broavgift om 10 kr.
Egentligen skulle just det som nämns i det här
exemplet löna sig för den enskilde även utan
avdragsrätt.

Som jag sagt i svaret tycker jag att det finns all
anledning att överväga den här frågan i samband
med att vi tittar på tjänsteinkomstbeskattningen i
övrigt.

Anf. 267 STINA ELIASSON (c):

Fru talman! Jag sade ju att jag tyckte att svaret var
ganska positivt. Sunt förnuft säger faktiskt att det
borde vara både möjligt och rimligt att få göra
avdrag i deklarationen.

Det är statsfinansiellt bra. Det håller jag med om.
Men också miljömässigt är det väldigt bra. Lägger
man ihop dessa båda faktorer är allting bra.

Statsrådet hänvisar till utredningen om
tjänsteinkomstbeskattningen. Men jag anser att
detta är ganska bråttom. Bron över Rödösundet
blir klar i sommar. Jag undrar därför när man kan
räkna med ett regeringsförslag som riksdagen får ta
ställning till. Det är, som sagt, bråttom. Man hinner
ju åka på nämnda bro ganska många månader.

Anf. 268 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Om ett förslag från regeringen blir
aktuellt kommer ändringarna att träda i kraft den 1
januari 1994.

Anf. 269 STINA ELIASSON (c):

Fru talman! Jag uppfattar också det senaste som ett
mycket positivt meddelande från statsrådet, som
jag vet har sunt förnuft. Det sunda förnuftet bör
segra också i det här fallet. Jämtarna och andra
arbetspendlare kommer att alltså få göra avdrag för
broavgifter i fortsättningen.

Anf. 270 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Jag ber att få tacka för den
komplimangen och replikera med att säga: Allt vi
kan göra för det vackra landskapet Jämtland är
naturligtvis viktigt.

Överläggningen var härmed avslutad.

43 § Svar på fråga 1992/93:544 om
beloppsgränsen för uttagande av skatt m.m.

Anf. 271 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Birger Andersson har frågat mig om
jag avser att lägga fram ett förslag om att höja
gränsen för uttag av kvarskatt och återbetalning av
överskatt.

Jag har nyligen efter regeringens bemyndigande
tillkallat en särskild utredare som skall se över
uppbördslagstiftningen. Frågan om beloppsgränser
är en av de frågor som kommer att tas upp i
samband med denna översyn. Utredningsarbetet
beräknas vara avslutat före utgången av år 1994.
Jag är inte beredd att nu föreslå en höjning av
beloppsgränsen.

Anf. 272 BIRGER ANDERSSON (c):

Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet Bo
Lundgren för svaret.

Statsrådet hänvisar till översynen av
uppbördslagstiftningen. Det är bra att en översyn
av uppbördslagen görs. Den kom ursprungligen till
1953. Det är uppemot 150 ändringar och tillägg i
uppbördslagen, så vi är helt överens om att en
översyn behöver göras.

Men den översyn som nu skall göras är mycket
omfattande och den tar tid. Jag har haft tillgång till
direktiven och jag har tittat på dem. Även om
statsrådet säger att utredningen skall vara avslutad
vid årsskiftet 1994/95 följer ett remissförfarande,
propositionsskrivande och riksdagsbehandling.
Allt tar sin tid.

Det jag efterlyser i min fråga är att statsrådet
snabbt lägger fram ett förslag om att höja
beloppsgränsen för uttagande av kvarstående skatt,
liksom gränsen för återbetalning av överskjutande
skatt. Senast gränsen höjdes var den 1 januari 1975,
då den höjdes till 25 kronor. Sedan dess har
inflationen varit ganska våldsam. Jag har tittat på
konsumentprisindex och det har stigit mer än fyra
gånger sedan den 1 januari 1975, mer än
fyrdubblats alltså.

Den nuvarande låga gränsen innebär ju att
utbetalning respektive inbetalning blir ett kostsamt
förfarande. Regeringen tillträdde i oktober 1991.
Det är angeläget att en justering av beloppsgränsen
sker snarast möjligt. Jag skulle vilja ställa en fråga:
Varför vill ett handlingskraftigt statsråd som Bo
Lundgren vänta fyra fem år på att föreslå en väl
motiverad höjning av beloppsgränsen?

Anf. 273 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Det skall inte behöva dröja så lång tid
i och för sig. Men en sak som man kan säga är att
det är klart att det både ur den skattskyldiges och
statens synvinkel finns förenklingsaspekter i fråga
om att höja beloppsgränsen. Men det finns också
förluster att göra, både för den enskilde och för
staten, om beloppsgränsen höjs för mycket. Det
finns alltså ett spelrum. Man måste försöka
kalibrera gränsen någorlunda rätt. Det tror jag att
vi är överens om.

Det är viktigt att se till att vi inte kommer i en
situation där det kostar mer än det smakar, dvs. att
kostnaden för att hantera en in- eller utbetalning
blir så mycket större än själva beloppet. Det tror
jag är ganska självklart.

Diskussionerna i samband med skattereformen
innebar också att man inte skall förringa de små
bäckarna av pengar. Vi måste ta till vara varje
möjlighet ur statens synpunkt att få in det staten
skall ha in enligt den lagstiftning som gäller.
Naturligtvis skall samma sak också gälla den
enskilde i det sammanhanget.

Det är därför jag menar att det inte brådskar. Jag
kan nämna som upplysning att utbetalningen av
överskjutande skatt för uppbördsåret 1991/92
kostade 11:47 kr per utbetalning. Fortfarande är
det en bit kvar tills det inte lönar sig för den
enskilde. Det kan vara rätt viktigt att komma ihåg.

Det är också rimligt att skattsedlar på slutlig skatt
skickas ut så att den skattskyldige får den
information han vill ha.

Svaret blir slutgiltigt: Vi skall naturligtvis vara
beredda att ändra beloppsgränsen. Men det får inte
ske så att statsverket tappar väsentliga inkomster
enligt den lagstiftning som gäller. Det skall heller
inte ske på ett sådant sätt att den enskilde förlorar
på saken.

Anf. 274 BIRGER ANDERSSON (c):

Fru talman! Jag vill hänvisa till en proposition som
statsrådet och regeringen lade fram i oktober i fjol
om vissa uppbörds- och indrivningsfrågor. I den
propositionen tillgodosåg regeringen bankernas
önskemål. De skulle tidigare göra skatteavdrag per
kontohavare. Nu fick man möjlighet att göra
skatteavdrag per konto. Räntor på minst 100 kr per
konto skulle redovisas. Riksdagen beslöt enligt
propositionens förslag.

Detta har fått till följd att många barn kommer att
få kvarskatt på några tior. Att hålla på och ta in
småbelopp i kvarskatt är inget som
skattemyndigheterna skall syssla med enligt min
mening. Det är därför viktigt att beloppsgränsen
snabbt höjs, så att skattemyndigheterna kan ägna
sig åt viktigare uppgifter.

Om det gjordes ett litet misstag i oktober 1992, då
propositionen lades fram, borde detta givtevis
rättas till så fort som möjligt. Jag återkommer till
min vädjan till statsrådet Bo Lundgren att snabbt
komma med förslag om höjning av den nedre
gränsen för kvarskatt.

Anf. 275 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Som Birger Andersson säkert vet har
jag svarat på den här frågan tidigare i riksdagen.
Jag försökte nu utveckla resonemanget bakom
ställningstagandet. Jag konstaterar också att
uppgifterna om hur många som får kvarskatt och
som måste betala är ganska överdrivna.

Till syvende och sist rör det sig trots allt om pengar
som såväl för den enskilde när det gäller
överskjutande skatt som för staten när det gäller
kvarskatten är av viss betydelse. Man skall vara
sparsam även med de mindre beloppen, såvitt jag
förstår.

Anf. 276 BIRGER ANDERSSON (c):

Fru talman! Det som statsrådet Bo Lundgren nu
säger innebär ju att den höjning som gjordes 1974
och som trädde i kraft den 1 januari 1975 var
alldeles för hög. Kan det verkligen vara rimligt?

Anf. 277 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Jag tycker inte att det för saken vidare
att diskutera huruvida finansminister Sträng och
den dåvarande regeringen var för generösa. Å
andra sidan kan man ju konstatera att vi på den
tiden hade så höga marginalskatter att varje form
av avdrag, exempelvis för att minska basen, var
intressant. Det är en annan situation nu. Men
självfallet skall vi se till att justera gränserna i den
takt som det är rimligt att göra det utan de förluster
som jag talade om.

Överläggningen var härmed avslutad.

44 § Svar på fråga 1992/93:545 om de s.k.
fallskärmsavtalen i Nordbanken

Anf. 278 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Birger Andersson har frågat mig vilka
åtgärder jag är beredd att vidta med anledning av
tidningsuppgifter om att de s.k. fallskärmsavtalen
för tre tidigare chefer i Nordbanken fördubblats
efter det att personerna lämnat Nordbanken.

I december 1992 fick f.d. regeringsrådet Bengt
Hamdahl i uppdrag att granska anställningsavtal,
avtal om vederlag och eventuella andra med
anställningen sammanhängande avtal mellan å ena
sidan Nordbanken, å andra sidan tre av bankens
tidigare verkställande direktörer: Rune Barnéus,
Göran Hållén och Christer Ragnar. Enligt
uppdraget skulle granskningen utmynna i en
bedömning av möjligheten att få avtalen om
avgångsvederlag eller delar av avtalen
ogiltigförklarade eller enskilda avtalsvillkor
jämkade. Uppdraget redovisades till mig den 2
april 1993.

Av utredarens redogörelse framgår att han ser
pessimistiskt på bankens möjligheter att gentemot
någon av de tre direktörerna få till stånd jämkning
eller ogiltigförklaring av avtalen om
avgångsvederlag. Utredaren rekommenderar
därför inte att någon process inleds mot de tre
direktörerna.

Bengt Hamdahls uppdrag innefattade endast en
granskning av de s.k. fallskärmsavtalen. Frågan om
eventuell skadeståndsskyldighet för
styrelseledamöter m.fl. behöver utredas vidare.
Genom beslut den 2 april 1993 har
Finansdepartementet uppdragit åt advokaten Otto
Rydbeck att utreda om det finns grund för staten
såsom ägare till Nordbanken att väcka talan mot
styrelseledamöter eller andra om skadestånd till
banken enligt reglerna i bankrörelselagen. I
samband härmed kommer även omständigheterna
bakom de s.k. fallskärmsavtalen att granskas.
Utredaren skall redovisa resultatet av sitt arbete
senast den 15 september 1993.

Anf. 279 BIRGER ANDERSSON (c):

Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet Bo
Lundgren även för svaret på denna fråga.

Många människor är upprörda över förhållandena
kring de s.k. fallskärmsavtalen. Det är väl knappast
någon enskild fråga som under senare tid väckt så
starka känslor hos många svenskar som
avslöjandena om ingångna fallskärmsavtal. Det är
förståeligt. Det är lätt att känna stark olust över vad
som kommer fram. Här har personer i ledande
ställning i bankföretag medverkat till jättelika
förluster. När de har lämnat sitt arbete har de haft
avtal som i många fall gett dem en otroligt bra
ekonomisk situation.

När jag ställde min fråga hade jag tillgång endast till
tidningsuppgifter. Sedan dess har jag haft tillfälle
att ta del av f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahls
utredning. Jag vill beröra några saker i den
utredningen som jag tycker är särskilt
uppseendeväckande.

Jag vet att statsrådet Bo Lundgren inte har haft
något att göra med det som jag nu kommer att
beröra. Det hände under den socialdemokratiska
regeringens tid med Allan Larsson som
finansminister.

Vid årsskiftet 1990/91 hade den dåvarande
styrelsen för Nordbanken ställt sina platser till
förfogande. Finansminister Allan Larsson och den
socialdemokratiska regeringen utsåg en ny styrelse
med Björn Wahlström som styrelseordförande. De
tre högsta cheferna i Nordbanken hade indirekt
anmodats att lämna sina befattningar, även om de
själva sade upp sig. De lämnade sina befattningar
med omedelbar verkan. Samtliga hade generösa
uppsägningsavtal. Cirka fyra månader efter
uppsägningstidpunkten kom Björn Wahlström
överens med de tre f.d. cheferna om mycket bättre
förmåner än dem som skulle ha följt av en mycket
välvillig tolkning av de ursprungliga
anställningsavtalen. Totalkostnaden för
Nordbanken blev uppemot 50 miljoner kronor.

Det är synnerligen uppseendeväckande, milt
uttryckt. Det är bra och absolut nödvändigt att
ansvarsfrågan utreds ytterligare.

Jag vill fråga statsrådet om han är beredd att här i
riksdagen lämna en utförlig redogörelse så fort som
advokat Rydbecks utredning är klar.

Anf. 280 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Låt mig först göra några allmänna
reflexioner som kan vara viktiga.

Jag reagerar i likhet med Birger Andersson och
sannolikt många andra mot omfattningen av en hel
del av de avgångsvederlag, fallskärmsavtal eller vad
man kallar det som har redovisats under den
senaste tiden. Å andra sidan skall man inte dra den
slutsatsen -- och det gör inte heller Birger
Andersson -- att avgångsvederlag i någon form inte
kan vara nödvändiga för att skapa en trygghet.

Jag har för egen del utfärdat riktlinjer för de banker
som ligger under min del av regeringsarbetet om
hur man skall utforma sådana, exempelvis med
avräkning mot framtida lön och en viss längsta tid
som bör upprätthållas.

Det är också viktigt att konstatera att det inte går
att här säga att alla de personer som har nämnts i
mitt frågesvar är ansvariga exempelvis för vad som
har inträffat i Nordbanken. Det är viktigt att
komma ihåg detta, även om vi har synpunkter på
storleken av dessa avtal.

Från detta till vad som har inträffat. Också jag
tycker att avtalen, som jag sade, redan när de
utsprungligen tecknades med dessa tre personer var
mycket förmånliga. Jag tycker att den utvidgning
som skedde våren 1991, var anmärkningsvärd. Jag
förstår själv inte riktigt varför man gjorde denna
utvidgning. Det finns tankar om detta redovisade i
Bengt Hamdahls utredning.

Jag har noterat att styrelseordföranden Björn
Wahlström i en tidningsintervju har sagt följande
om dessa avtal:

''Jag var lika upprörd som alla andra -- -- -- för jag
tyckte att avtalen var fruktansvärt ohemula i alla de
här fallen.''

Jag har därför svårt att inse varför man faktiskt
förlängde avtalen så som skedde. Det är också
därför som jag har lämnat i uppdrag till Otto
Rydbeck att utröna orsakerna till att avtalen
förlängdes.

Anf. 281 BIRGER ANDERSSON (c):

Fru talman! Jag tycker att statsrådet Bo Lundgren
har tagit tag i denna fråga på ett bra sätt. Men
hittills har det väl endast gjorts utredningar, och det
är påtagligt svårt att komma från ord till handling.
Man ställer sig frågan: Vilket ansvar har en
styrelseordförande och en styrelse i övrigt? Vilket
ansvar har revisorerna? Jag skulle kunna ställa fler
sådana frågor.

Det förefaller mig som om gällande lagstiftning nu
kan vara i behov av en översyn. Jag vill ställa
ytterligare en fråga till statsrådet, även om
statsrådet inte svarade på min förra fråga, om
statsrådet är beredd att ge en utförlig redovisning
här efter advokat Rydbecks utredning. Min
kompletterande fråga är följande: Är statsrådet
beredd att medverka till en översyn av nu gällande
lagstiftning, om det visar sig befogat? Jag tänker
närmast på avtalslagen och bankrörelselagen, men
även på andra lagar som kan bli aktuella i
sammanhanget.

Anf. 282 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Jag glömde snarare att svara på frågan.
Det är självklart att jag för riksdagen kan redovisa
den utredning som skall lämnas till mig av Otto
Rydbeck. Det kan ske på olika sätt, endera
muntligen här i kammaren, om talmannen så
medger, eller genom att skriftligen överlämna den
dokumentation som finns. Självfallet skall
riksdagen ha den dokumentation som den tycker
att den har anledning att få.

När det gäller lagstiftningsändringar tror jag att det
här mera är en fråga om omdöme än om brister i
lagstiftningen som sådan. Det är viktigt att den som
har en ägarroll uppfyller den på ett bra sätt. Man
har då ett ansvar. Det är den nuvarande regeringens
inställning att vi skall ta detta ägaransvar och
försöka hindra avtal som inte är inom den ram som
vi tycker är rimlig och som inte har de villkor som vi
tycker är skäliga. Jag vet att Justitiedepartementet i
vissa avseenden funderar på att ändra reglerna för
redovisning av olika former av förmåner och avtal i
dessa sammanhang. Det kan var en möjlighet.

Anf. 283 BIRGER ANDERSSON (c):

Fru talman! Jag tackar för att Bo Lundgren lovar
att lämna en redovisning för det som kommer fram
av advokat Rydbecks utredning. Det är värdefullt
att dessa frågor verkligen tas upp till ytan, så att
svenska folket får klart för sig att vi politiker
verkligen vill ta tag i detta och så att sådana här
saker inte kommer att upprepas alltför ofta i
framtiden. Jag tackar än en gång för svaret.

Överläggningen var härmed avslutad.

45 § Svar på fråga 1992/93:549 om
skattemyndigheternas resurser

Anf. 284 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Marianne Andersson har frågat mig
om regeringen planerar några åtgärder för att
tillföra skattemyndigheterna ytterligare resurser.
Bakgrunden är att skattemyndigheterna liksom
andra myndigheter under flera år har utsatts för
rationaliserings- och besparingskrav, vilket även
fortsätter kommande år. Enligt frågeställaren är
risken mycket stor att syftet med verksamheten
äventyras, beslutade skatter inte drivs in och
ekonomiska brottslingar kommer undan.

Vad frågan främst tar sikte på är
skattemyndigheternas möjligheter att bedriva en
effektiv kontrollverksamhet. Det har inte kunnat
undvikas att intensiteten i delar av denna
verksamhet har gått ned något de senaste åren. Det
hänger emellertid i allt väsentligt samman med det
omfattande förändringsarbete som har pågått på
skatteområdet och inte med de besparingskrav som
ställts på myndigheterna.

Den mest intensiva reformperioden är nu avslutad,
och i 1992 års budgetproposition underströks
vikten av att relativt snabbt åter uppnå den
omfattning på kontrollverksamheten som rådde
tidigare. Enligt vad jag har erfarit gör
myndigheterna också stora ansträngningar för att
nå det målet.

För den kommande treårsperioden betonas i årets
budgetproposition vikten av att genom
rationalisering frigöra resurser för bl.a. ökad
kontrollverksamhet. Resurserna skall i högre grad
än vad som hittills skett riktas in mot det väsentliga
skatteundandragandet. Den planeringsram som
föreslås för de tre närmaste budgetåren är
beräknad så att den ger utrymme för en sådan
omprioritering av resurser till kontrollverksamhet
som jag nu nämnt. Det sker också en geografisk
omfördelning av resurser till exempelvis
Stockholms län, där vissa problem blivit särskilt
tydliga.

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt anser jag att
förutsättningarna för en gynnsam utveckling av
kontrollverksamheten är goda. Som jag redan har
antytt innebär detta emellertid inte att det saknas
problem. Jag följer därför utvecklingen med stor
uppmärksamhet.

Anf. 285 MARIANNE ANDERSSON (c):

Fru talman! Jag vill först tacka skatteministern för
svaret. Jag vill betona att jag inte har någonting
emot att skattemyndigheterna sätts under ett
effektivitetstryck, men jag undrar om inte gränsen
nu är nådd. Om effekten av en besparing blir
negativ för statskassan, förefaller den inte särskilt
klok. Jag anar en liten öppning mot en förändring i
avslutningen av statsrådets svar, men faktum
kvarstår att det nu läggs ut varsel ute i landet därför
att man inte klarar att behålla personal som
uppenbarligen behövs och som är lönsam.

Jag tror inte att det bara är förändringsarbete som
har lett till nedgången i granskningsarbetet. Det
finns också andra skäl. Jag vill först upprepa frågan
vad statsrådet egentligen tänker göra för att
upprätthålla tilltron till vårt skattesystem och för att
inte statens inkomster ytterligare skall försvagas.
Om inte skattemyndigheternas kontroll fungerar,
riskerar hela systemet att förlora den respekt och
lojalitet som det måste ha för att fungera som
avsett.

När beloppsgränsen för att över huvud taget göra
en utredning höjs för mycket och företagen inte
granskas tillräckligt, uppkommer en rad effekter.
Bl.a. urholkas skattemoralen när allmänheten
finner att risken för upptäckt är mycket liten.

Statsfinansiellt innebär otillräcklig och bristande
kontroll att betydande belopp undandras. Seriösa
företagare får allt större svårigheter att klara
konkurrensen med illojala företag som driver delar
av verksamheten ''svart''. Den som råkar göra fel
till sin egen nackdel får ingen rättelse, vilket
urholkar rättssäkerheten och tilltron till
skattemyndigheterna.

Nu har mer av skattemyndigheternas resurser
mycket riktigt styrts över till utökad kontroll, vilket
skett på bekostnad av administration och service.
Det har säkerligen kunnat göras en hel del, men det
finns nog inte mycket mer att göra. Jag anser att
den kvalificerade kontrollen bör ges ett tillskott för
att man skall komma till rätta med de stora
skattebovarna och kunna behålla något mer av
resurserna inom den normala granskningen.

Anf. 286 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Jag vill först säga att Riksskatteverket,
som Marianne Andersson antagligen har noterat,
har varit prioriterat i årets budgetbehandling
jämfört med statliga myndigheter i övrigt. Det är
naturligtvis ett uttryck för att jag är medveten om
den situation som berörs i frågeställningen.

Det är självfallet vidare så att reformarbetet har
betytt mycket, eftersom all personal måste lära sig
det nya, vilket tar sin tid. Också det tror jag att vi
är överens om. Vi kan också vara överens om att
mycket kan göras utan att det krävs direkt
resurstillskott. Det gäller att prioritera på ett riktigt
sätt och att styra resurser till den kontroll som kan
ge bra tillskott till statsfinanserna och höja tilltron
till att systemet som sådant fungerar.

Det gäller för oss i regering och riksdag att utforma
lagstiftningen på ett sådant sätt att man kan
förenkla den normala uppbörden och hanteringen
för att få resurser att granska exempelvis mera
kvalificerade deklarationer. Mycket kan alltså
göras utan resurstillskott. Man jag skall villigt säga
att i den mån det kan behövas är också jag beredd
att överväga även resurstillskott, om de kan riktas
till sådan verksamhet som behövs för att förbättra
efterlevnaden av de skatteregler som vi har. Jag
tillhör dem som menar att skatteuttaget i Sverige
rimligen, sett över tiden, bör sänkas, men det är
självklart att de regler som finns skall följas så länge
som vi har dem.

Anf. 287 MARIANNE ANDERSSON (c):

Fru talman! Jag är naturligtvis medveten om att
skattemyndigheterna har blivit någorlunda
prioriterade. Det är positivt.

Som vi båda också är medvetna om pågår ett
oerhört stort arbete att förändra, prioritera och
angripa de stora felen. Men jag tror att det är farligt
att låta det gå allt för långt genom att bara angripa
de stora bovarna. Resurserna är faktiskt så pass
små att det här inte riktigt klaras av.

Att vanliga löntagare inte granskas och att
uppenbara fel inte rättas till, såvida felen inte ligger
på en hög nivå -- utan att nämna några belopp --
urholkar förtroendet för skattesystemet. Det är
ändock angeläget att systemet finns. Prioriteringar
skall göras, men det får inte allt för mycket gå ut
över den den vanliga granskningen.

Överläggningen var härmed avslutad.

46 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Propositionerna

1992/93:175 till socialutskottet

1992/93:181 och 203 till utrikesutskottet

1992/93:231 till utbildningsutskottet

1992/93:239 till näringsutskottet

1992/93:242 till bostadsutskottet

47 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter

Finansutskottets betänkanden 1992/93:FiU15--
FiU19

Skatteutskottets betänkanden 1992/93:SkU25 och
SkU33

Lagutskottets betänkanden 1992/93:LU22, LU36,
LU37 och LU38

Utrikesutskottets betänkanden 1992/93:UU16 och
UU21

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1992/93:SfU7

Trafikutskottets betänkande 1992/93:TU24

48 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Propositionerna

1992/93:189 Ändring i körkortslagen (1977:477)

1992/93:192 Sänkt dieseloljeskatt, m.m.

1992/93:208 Vissa tullfrågor avseende ADB-
hantering

1992/93:217 Ändring i den s.k. sexmånadersregeln
för sjömän

1992/93:230 Valfrihet i skolan

1992/93:236 Ägande av den avgiftsfinansierade
radio- och TV-verksamheten

1992/93:241 Övergång till konventionell
beskattning av allmännyttiga bostadsföretag

Motionerna

med anledning av prop. 1992/93:140 Svensk
verksamhet i Antarktis

1992/93:Jo93 av Sten Söderberg (-)

1992/93:Jo94 av Margareta Winberg m.fl. (s)

med anledning av prop. 1992/93:205 Inrättande av
Tyresta nationalpark

1992/93:Jo95 av Sten Söderberg (-)

Socialutskottets betänkande

1992/93:SoU15 Socialpolitik -- inriktning och
anslag

Utbildningsutskottets betänkanden

1992/93:UbU11 Vissa skollagsfrågor

1992/93:UbU21 Vissa anslag för utveckling av
skolväsendet, m.m.

Trafikutskottets betänkanden

1992/93:TU25 Köp av interregional persontrafik på
järnväg

1992/93:TU26 Åtgärder rörande taxitrafiken

1992/93:TU33 Ersättning till trafikhuvudmännen
för köp av viss kollektivtrafik

Jordbruksutskottets betänkande

1992/93:JoU16 Djurskydd m.m.

p5p > Bostadsutskottets betänkanden

1992/93:BoU11 Vissa anslag till
bostadsförsörjningen m.m.

1992/93:BoU15 Allmänna samlingslokaler

1992/93:BoU16 Kulturstöd vid ombyggnad m.m.

1992/93:BoU17 Länsstyrelserna m.m.

1992/93:BoU18 Plan- och bygglagen m.m.

49 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 2 april

1992/93:117 av Viola Furubjelke (s) till
kulturministern om flyktingkvinnor från forna
Jugoslavien:

Situationen i det forna Jugoslavien är katastrofal.
Tiotusentals flyktingar lever under ytterst primitiva
sanitära förhållanden. Människor svälter, fryser
ihjäl, dödas, våldtas och stympas. FN:s
hjälpsändningar har hindrats att komma fram.
Överenskommelser om vapenvila har regelbundet
brutits.

Ansvaret för situationen i det forna Jugoslavien
vilar tungt på framför allt den serbiska
statsledningen. Vad vi bevittnar nu är att jämföra
med judeutrotningen under Hitlertiden.

När angriparna tågat in i ett samhälle har de ofta
tvångsinkvarterat flickor och kvinnor i skolan och
utnyttjat skolan som bordell där flickorna och
kvinnorna systematiskt utsatts för våldtäkter, oftast
gruppvåldtäkter. Mödrar har tvingats bevittna
våldtäkter på sina egna döttrar. Mödrar och döttrar
har våldtagits tillsammans.

De systematiska våldtäkterna (40 000--60 000) på
kvinnor och barn syftar till att bryta ner
persoligheten och tvinga kvinnor att föda barn som
de hatar därför att fadern är en fiende.

Det finns i Kroatien och flera andra länder projekt
som drivs av Röda Korset för att ge socialt och
psykologiskt stöd till de kvinnor som utsatts för
våldtäkter. Rädda Barnen har startat utbildning för
psykologer och speciallärare i Kroatien, för att
speciellt nå utsatta barn. Dessa är exempel på
viktiga insatser. Sverige måste som nation ge ett
aktivt stöd till dessa projekt och verka för ett
internationellt engagemang.

I dag finns i vårt land många flyktingar från
Bosnien-Herzegovina och andra länder i det forna
Jugoslavien. Många av dem har gjort ohyggliga
upplevelser. Vi vet inte hur många kvinnor och
barn det finns i vårt land som blivit utsatta för
systematiska våldtäkter. För många kvinnor är det
också av olika skäl tabubelagt att berätta att de
varit med om våldtäkter.

Det finns kunskap om att den som blivit utsatt för
sådana våldshandlingar som våldtäkter och andra
krigshandlingar får psykiska och fysiska men för
resten av livet.

Jag vill därför fråga invandrarministern:

1. På vilket sätt agerar Sverige för att ge stöd till
projekt inne i det f.d. Jugoslavien som syftar till att
framför allt hjälpa våldtagna kvinnor och barn?

2. Ämnar regeringen undersöka hur många av
flyktingarna i Sverige från det f.d. Jugoslavien som
är i behov av särskilt stöd och behandling på grund
av systematiska våldtäkter?

3. Har regeringen vidtagit åtgärder för att kvinnor
från Bosnien-Herzegovina och Kroatien skall få
kvinnliga tolkar, som ej är av serbisk börd, liksom
att kvinnliga förhörsledare och kvinnliga offentliga
biträden utses?

4. Vilka extra insatser är regeringen beredd att
bidra med för att våldtagna flyktingar från detta
område skall få professionell behandling att kunna
leva vidare med sina upplevelser?

5. På vilket sätt ämnar regeringen uppmuntra och
inbjuda frivilliga organisationer att besöka och
skapa kontakter med flyktingar på förläggningar i
Sverige?

6. Vilka åtgärder avser regeringen vidta med de
vittnesmål om systematiska våldtäkter som
kommer fram vid polisens och Invandrarverkets
utredningar i enskilda ärenden?

1992/93:118 av Gullan Lindblad (m) till
kulturministern om flyktingkvinnor från forna
Jugoslavien:

Situationen i det forna Jugoslavien är katastrofal.
Tiotusentals flyktingar lever under ytterst primitiva
sanitära förhållanden. Människor svälter, fryser
ihjäl, dödas, våldtas och stympas. FN:s
hjälpsändningar har hindrats att komma fram.
Överenskommelser om vapenvila har regelbundet
brutits.

Ansvaret för situationen i det forna Jugoslavien
vilar tungt på framför allt den serbiska
statsledningen. Vad vi bevittnar nu är att jämföra
med judeutrotningen under Hitlertiden.

När angriparna tågat in i ett samhälle har de ofta
tvångsinkvarterat flickor och kvinnor i skolan och
utnyttjat den som bordell där flickorna och
kvinnorna systematiskt utsatts för våldtäkter, oftast
gruppvåldtäkter. Mödrar har tvingats bevittna
våldtäkter på sina egna döttrar. Mödrar och döttrar
har våldtagits tillsammans.

De systematiska våldtäkterna (40 000--60 000) på
kvinnor och barn syftar till att bryta ner
persoligheten och tvinga kvinnor att föda barn som
de hatar därför att fadern är en fiende.

Det finns i Kroatien och flera andra länder projekt
som drivs av Röda Korset för att ge socialt och
psykologiskt stöd till de kvinnor som utsatts för
våldtäkter. Rädda Barnen har startat utbildning för
psykologer och speciallärare i Kroatien, för att
speciellt nå utsatta barn. Detta är exempel på
viktiga insatser. Sverige måste som nation ge ett
aktivt stöd till dessa projekt och verka för ett
internationellt engagemang.

I dag finns i vårt land många flyktingar från
Bosnien-Herzegovina och andra länder i det forna
Jugoslavien. Många av dem har gjort ohyggliga
upplevelser. Vi vet inte hur många kvinnor och
barn det finns i vårt land som blivit utsatta för
systematiska våldtäkter. För många kvinnor är det
också av olika skäl tabubelagt att berätta att de
varit med om våldtäkter.

Det finns kunskap om att den som blivit utsatt för
sådana våldshandlingar som våldtäkter och andra
krigshandlingar får psykiska och fysiska men för
resten av livet.

Jag vill därför fråga kulturministern:

1. På vilket sätt agerar Sverige för att ge stöd till
projekt inne i det f.d. Jugoslavien som syftar till att
framför allt hjälpa våldtagna kvinnor och barn?

2. Ämnar regeringen undersöka hur många av
flyktingarna i Sverige från det f.d. Jugoslavien som
är i behov av särskilt stöd och behandling på grund
av systematiska våldtäkter?

3. Har regeringen vidtagit åtgärder för att kvinnor
från Bosnien-Herzegovina och Kroatien skall få
kvinnliga tolkar, som ej är av serbisk börd, liksom
att kvinnliga förhörsledare och kvinnliga offentliga
biträden utses?

4. Vilka extra insatser är regeringen beredd att
bidra med för att våldtagna flyktingar från detta
område skall få professionell behandling att kunna
leva vidare med sina upplevelser?

5. På vilket sätt ämnar regeringen uppmuntra och
inbjuda frivilliga organisationer att besöka och
skapa kontakter med flyktingar på förläggningar i
Sverige?

6. Vilka åtgärder avser regeringen vidta med
anledning av de vittnesmål om systematiska
våldtäkter som kommer fram vid polisens och
Invandrarverkets utredningar i enskilda ärenden?

1992/93:119 av Laila Strid-Jansson (nyd) till
kulturministern om flyktingkvinnor från forna
Jugoslavien:

Situationen i det forna Jugoslavien är katastrofal.
Tiotusentals flyktingar lever under ytterst primitiva
sanitära förhållanden. Människor svälter, fryser
ihjäl, dödas, våldtas och stympas. FN:s
hjälpsändningar har hindrats att komma fram.
Överenskommelser om vapenvila har regelbundet
brutits.

Ansvaret för situationen i det forna Jugoslavien
vilar tungt på framför allt den serbiska
statsledningen. Vad vi bevittnar nu är att jämföra
med judeutrotningen under Hitlertiden.

När angriparna tågat in i ett samhälle har de ofta
tvångsinkvarterat flickor och kvinnor i skolan och
utnyttjat skolan som bordell där flickorna och
kvinnorna systematiskt utsatts för våldtäkter, oftast
gruppvåldtäkter. Mödrar har tvingats bevittna
våldtäkter på sina egna döttrar. Mödrar och döttrar
har våldtagits tillsammans.

De systematiska våldtäkterna (40 000--60 000) på
kvinnor och barn syftar till att bryta ner
persoligheten och tvinga kvinnor att föda barn som
de hatar därför att fadern är en fiende.

Det finns i Kroatien och flera andra länder projekt
som drivs av Röda Korset för att ge socialt och
psykologiskt stöd till de kvinnor som utsatts för
våldtäkter. Rädda Barnen har startat utbildning för
psykologer och speciallärare i Kroatien, för att
speciellt nå utsatta barn. Dessa är exempel på
viktiga insatser. Sverige måste som nation ge ett
aktivt stöd till dessa projekt och verka för ett
internationellt engagemang.

I dag finns i vårt land många flyktingar från
Bosnien-Herzegovina och andra länder i det forna
Jugoslavien. Många av dem har gjort ohyggliga
upplevelser. Vi vet inte hur många kvinnor och
barn det finns i vårt land som blivit utsatta för
systematiska våldtäkter. För många kvinnor är det
också av olika skäl tabubelagt att berätta att de
varit med om våldtäkter.

Det finns kunskap om att den som blivit utsatt för
sådana våldshandlingar som våldtäkter och andra
krigshandlingar får psykiska och fysiska men för
resten av livet.

Jag vill därför fråga invandrarministern:

1. På vilket sätt agerar Sverige för att ge stöd till
projekt inne i det f.d. Jugoslavien som syftar till att
framför allt hjälpa våldtagna kvinnor och barn?

2. Ämnar regeringen undersöka hur många av
flyktingarna i Sverige från det f.d. Jugoslavien som
är i behov av särskilt stöd och behandling på grund
av systematiska våldtäkter?

3. Har regeringen vidtagit åtgärder för att kvinnor
från Bosnien-Herzegovina och Kroatien skall få
kvinnliga tolkar, som ej är av serbisk börd, liksom
att kvinnliga förhörsledare och kvinnliga offentliga
biträden utses?

4. Vilka extra insatser är regeringen beredd att
bidra med för att våldtagna flyktingar från detta
område skall få professionell behandling att kunna
leva vidare med sina upplevelser?

5. På vilket sätt ämnar regeringen uppmuntra och
inbjuda frivilliga organisationer att besöka och
skapa kontakter med flyktingar på förläggningar i
Sverige?

6. Vilka åtgärder avser regeringen vidta med de
vittnesmål om systematiska våldtäkter som
kommer fram vid polisens och Invandrarverkets
utredningar i enskilda ärenden?

1992/93:120 av Eva Zetterberg (v) till
kulturministern om flyktingkvinnor från forna
Jugoslavien:

Situationen i det forna Jugoslavien är katastrofal.
Tiotusentals flyktingar lever under ytterst primitiva
sanitära förhållanden. Människor svälter, fryser
ihjäl, dödas, våldtas och stympas. FN:s
hjälpsändningar har hindrats att komma fram.
Överenskommelser om vapenvila har regelbundet
brutits.

Ansvaret för situationen i det forna Jugoslavien
vilar tungt på framför allt den serbiska
statsledningen. Vad vi bevittnar nu är att jämföra
med judeutrotningen under Hitlertiden.

När angriparna tågat in i ett samhälle har de ofta
tvångsinkvarterat flickor och kvinnor i skolan och
utnyttjat skolan som bordell där flickorna och
kvinnorna systematiskt utsatts för våldtäkter, oftast
gruppvåldtäkter. Mödrar har tvingats bevittna
våldtäkter på sina egna döttrar. Mödrar och döttrar
har våldtagits tillsammans.

De systematiska våldtäkterna (40 000--60 000) på
kvinnor och barn syftar till att bryta ner
persoligheten och tvinga kvinnor att föda barn som
de hatar därför att fadern är en fiende.

Det finns i Kroatien och flera andra länder projekt
som drivs av Röda Korset för att ge socialt och
psykologiskt stöd till de kvinnor som utsatts för
våldtäkter. Rädda Barnen har startat utbildning för
psykologer och speciallärare i Kroatien, för att
speciellt nå utsatta barn. Dessa är exempel på
viktiga insatser. Sverige måste som nation ge ett
aktivt stöd till dessa projekt och verka för ett
internationellt engagemang.

I dag finns i vårt land många flyktingar från
Bosnien-Herzegovina och andra länder i det forna
Jugoslavien. Många av dem har gjort ohyggliga
upplevelser. Vi vet inte hur många kvinnor och
barn det finns i vårt land som blivit utsatta för
systematiska våldtäkter. För många kvinnor är det
också av olika skäl tabubelagt att berätta att de
varit med om våldtäkter.

Det finns kunskap om att den som blivit utsatt för
sådana våldshandlingar som våldtäkter och andra
krigshandlingar får psykiska och fysiska men för
resten av livet.

Jag vill därför fråga invandrarministern:

1. På vilket sätt agerar Sverige för att ge stöd till
projekt inne i det f.d. Jugoslavien som syftar till att
framför allt hjälpa våldtagna kvinnor och barn?

2. Ämnar regeringen undersöka hur många av
flyktingarna i Sverige från det f.d. Jugoslavien som
är i behov av särskilt stöd och behandling på grund
av systematiska våldtäkter?

3. Har regeringen vidtagit åtgärder för att kvinnor
från Bosnien-Herzegovina och Kroatien skall få
kvinnliga tolkar, som ej är av serbisk börd, liksom
att kvinnliga förhörsledare och kvinnliga offentliga
biträden utses?

4. Vilka extra insatser är regeringen beredd att
bidra med för att våldtagna flyktingar från detta
område skall få professionell behandling att kunna
leva vidare med sina upplevelser?

5. På vilket sätt ämnar regeringen uppmuntra och
inbjuda frivilliga organisationer att besöka och
skapa kontakter med flyktingar på förläggningar i
Sverige?

6. Vilka åtgärder avser regeringen vidta med de
vittnesmål om systematiska våldtäkter som
kommer fram vid polisens och Invandrarverkets
utredningar i enskilda ärenden?

1992/93:121 av Margareta Viklund (kds) till
kulturministern om flyktingkvinnor från forna
Jugoslavien:

Situationen i det forna Jugoslavien är katastrofal.
Tiotusentals flyktingar lever under ytterst primitiva
sanitära förhållanden. Människor svälter, fryser
ihjäl, dödas, våldtas och stympas. FN:s
hjälpsändningar har hindrats att komma fram.
Överenskommelser om vapenvila har regelbundet
brutits.

Ansvaret för situationen i det forna Jugoslavien
vilar tungt på framför allt den serbiska
statsledningen. Vad vi bevittnar nu är att jämföra
med judeutrotningen under Hitlertiden.

När angriparna tågat in i ett samhälle har de ofta
tvångsinkvarterat flickor och kvinnor i skolan och
utnyttjat skolan som bordell där flickorna och
kvinnorna systematiskt utsatts för våldtäkter, oftast
gruppvåldtäkter. Mödrar har tvingats bevittna
våldtäkter på sina egna döttrar. Mödrar och döttrar
har våldtagits tillsammans.

De systematiska våldtäkterna (40 000--60 000) på
kvinnor och barn syftar till att bryta ner
persoligheten och tvinga kvinnor att föda barn som
de hatar därför att fadern är en fiende.

Det finns i Kroatien och flera andra länder projekt
som drivs av Röda Korset för att ge socialt och
psykologiskt stöd till de kvinnor som utsatts för
våldtäkter. Rädda Barnen har startat utbildning för
psykologer och speciallärare i Kroatien, för att
speciellt nå utsatta barn. Dessa är exempel på
viktiga insatser. Sverige måste som nation ge ett
aktivt stöd till dessa projekt och verka för ett
internationellt engagemang.

I dag finns i vårt land många flyktingar från
Bosnien-Herzegovina och andra länder i det forna
Jugoslavien. Många av dem har gjort ohyggliga
upplevelser. Vi vet inte hur många kvinnor och
barn det finns i vårt land som blivit utsatta för
systematiska våldtäkter. För många kvinnor är det
också av olika skäl tabubelagt att berätta att de
varit med om våldtäkter.

Det finns kunskap om att den som blivit utsatt för
sådana våldshandlingar som våldtäkter och andra
krigshandlingar får psykiska och fysiska men för
resten av livet.

Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa
följande frågor till invandrarministern:

1. På vilket sätt agerar Sverige för att ge stöd till
projekt i det forna Jugoslavien som syftar till att
framför allt hjälpa våldtagna kvinnor och barn?

2. Ämnar regeringen undersöka hur många av
flyktingarna i Sverige från det forna Jugoslavien
som är i behov av särskilt stöd och behandling på
grund av systematiska våldtäkter?

3. Har regeringen tagit hänsyn till att kvinnor från
Bosnien-Herzegovina och Kroatien behöver få
kvinnliga tolkar, som inte är av serbisk börd, liksom
att kvinnliga förhörsledare och kvinnliga offentliga
biträden utses?

4. Vilka extra insatser är regeringen beredd att
bidra med för att våldtagna flyktingar från detta
område skall få professionell behandling för att
kunna leva vidare med sina upplevelser?

5. På vilket sätt ämnar regeringen uppmuntra och
inbjuda frivilliga organisationer att besöka och
skapa kontakter med flyktingar på förläggningar i
Sverige?

6. Vilka åtgärder avser regeringen vidta med de
vittnesmål om systematiska våldtäkter som
kommer fram vid polisens och Invandrarverkets
utredningar i enskilda ärenden?

1992/93:122 av Margitta Edgren (fp) till
kulturministern om flyktingkvinnor från forna
Jugoslavien:

Situationen i det forna Jugoslavien är katastrofal.
Tusentals flyktingar lever under ytterst primitiva
sanitära förhållanden. Människor svälter, fryser
ihjäl, dödas, våldtas och stympas. FN:s
hjälpsändningar har hindrats att komma fram.
Överenskommelser om vapenvila har regelbundet
brutits.

Ansvaret för situationen i det forna Jugoslavien
vilar tungt på framför allt den serbiska
statsledningen.

När angriparna tågat in i ett samhälle har de ofta
tvångsinkvarterat flickor och kvinnor i skolan och
utnyttjat skolan som bordell där flickorna och
kvinnorna systematiskt utsatts för våldtäkter, oftast
gruppvåldtäkter. Mödrar har tvingats bevittna
våldtäkter på sina egna döttrar. Mödrar och döttrar
har våldtagits tillsammans.

De systematiska våldtäkterna (40 000--60 000) på
kvinnor och barn syftar till att bryta ner
persoligheten och tvinga kvinnor att föda barn som
de hatar därför att fadern är en fiende.

Det finns i Kroatien och flera andra länder projekt
som drivs av Röda Korset för att ge socialt och
psykologiskt stöd till de kvinnor som utsatts för
våldtäkter. Rädda Barnen har startat utbildning för
psykologer och speciallärare i Kroatien, för att
speciellt nå utsatta barn. Dessa är exempel på
viktiga insatser. Sverige måste som nation ge ett
aktivt stöd till dessa projekt och verka för ett
internationellt engagemang.

I dag finns i vårt land många flyktingar från
Bosnien-Herzegovina och andra länder i det forna
Jugoslavien. Många av dem har gjort ohyggliga
upplevelser. Vi vet inte hur många kvinnor och
barn det finns i vårt land som blivit utsatta för
systematiska våldtäkter. För många kvinnor är det
också av olika skäl tabubelagt att berätta att de
varit med om våldtäkter.

Det finns kunskap om att den som blivit utsatt för
sådana våldshandlingar som våldtäkter och andra
krigshandlingar blir förstörda både fysiskt och
psykiskt för resten av livet.

Jag vill därför fråga
socialministern/invandrarministern:

1. På vilket sätt agerar Sverige för att ge stöd till
projekt inne i det f.d. Jugoslavien som syftar till att
framför allt hjälpa våldtagna kvinnor och barn?

2. Ämnar regeringen undersöka hur många av
flyktingarna i Sverige från det f.d. Jugoslavien som
är i behov av särskilt stöd och behandling på grund
av systematiska våldtäkter?

3. Har regeringen tagit hänsyn till att kvinnor från
Bosnien-Herzegovina och Kroatien behöver få
kvinnliga tolkar, som ej är av serbisk börd?

4. Vilka extra insatser är regeringen beredd att
uppmana Invandrarverket att vidta för att
våldtagna flyktingar från detta område skall få
professionell behandling att kunna leva vidare med
sina upplevelser?

5. På vilket sätt ämnar regeringen uppmuntra och
inbjuda frivilliga organisationer att besöka och
skapa kontakter med flyktingar på förläggningar i
Sverige?

1992/93:123 av Marianne Andersson (c) till
kulturministern om flyktingkvinnor från forna
Jugoslavien:

Situationen i det forna Jugoslavien är katastrofal.
Tiotusentals flyktingar lever under ytterst primitiva
sanitära förhållanden. Människor svälter, fryser
ihjäl, dödas, våldtas och stympas. FN:s
hjälpsändningar har hindrats att komma fram.
Överenskommelser om vapenvila har regelbundet
brutits.

Ansvaret för situationen i det forna Jugoslavien
vilar tungt på framför allt den serbiska
statsledningen. Vad vi bevittnar nu är att jämföra
med judeutrotningen under Hitlertiden.

När angriparna tågat in i ett samhälle har de ofta
tvångsinkvarterat flickor och kvinnor i skolan och
utnyttjat skolan som bordell där flickorna och
kvinnorna systematiskt utsatts för våldtäkter, oftast
gruppvåldtäkter. Mödrar har tvingats bevittna
våldtäkter på sina egna döttrar. Mödrar och döttrar
har våldtagits tillsammans.

De systematiska våldtäkterna (40 000--60 000) på
kvinnor och barn syftar till att bryta ner
persoligheten och tvinga kvinnor att föda barn som
de hatar därför att fadern är en fiende.

Det finns i Kroatien och flera andra länder projekt
som drivs av Röda Korset för att ge socialt och
psykologiskt stöd till de kvinnor som utsatts för
våldtäkter. Rädda Barnen har startat utbildning för
psykologer och speciallärare i Kroatien, för att
speciellt nå utsatta barn. Dessa är exempel på
viktiga insatser. Sverige måste som nation ge ett
aktivt stöd till dessa projekt och verka för ett
internationellt engagemang.

I dag finns i vårt land många flyktingar från
Bosnien-Herzegovina och andra länder i det forna
Jugoslavien. Många av dem har gjort ohyggliga
upplevelser. Vi vet inte hur många kvinnor och
barn det finns i vårt land som blivit utsatta för
systematiska våldtäkter. För många kvinnor är det
också av olika skäl tabubelagt att berätta att de
varit med om våldtäkter.

Det finns kunskap om att den som blivit utsatt för
sådana våldshandlingar som våldtäkter och andra
krigshandlingar får psykiska och fysiska men för
resten av livet.

Jag vill därför fråga invandrarministern:

1. På vilket sätt agerar Sverige för att ge stöd till
projekt inne i det f.d. Jugoslavien som syftar till att
framför allt hjälpa våldtagna kvinnor och barn?

2. Ämnar regeringen undersöka hur många av
flyktingarna i Sverige från det f.d. Jugoslavien som
är i behov av särskilt stöd och behandling på grund
av systematiska våldtäkter?

3. Har regeringen vidtagit åtgärder för att kvinnor
från Bosnien-Herzegovina och Kroatien skall få
kvinnliga tolkar, som ej är av serbisk börd, liksom
att kvinnliga förhörsledare och kvinnliga offentliga
biträden utses?

4. Vilka extra insatser är regeringen beredd att
bidra med för att våldtagna flyktingar från detta
område skall få professionell behandling att kunna
leva vidare med sina upplevelser?

5. På vilket sätt ämnar regeringen uppmuntra och
inbjuda frivilliga organisationer att besöka och
skapa kontakter med flyktingar på förläggningar i
Sverige?

6. Vilka åtgärder avser regeringen vidta med de
vittnesmål om systematiska våldtäkter som
kommer fram vid polisens och Invandrarverkets
utredningar i enskilda ärenden?

1992/93:124 av Annika Åhnberg (-) till
kulturministern om flyktingkvinnor från forna
Jugoslavien:

Situationen i det forna Jugoslavien är katastrofal.
Tusentals flyktingar lever under ytterst primitiva
sanitära förhållanden. Människor svälter, fryser
ihjäl, dödas, våldtas och stympas. FN:s
hjälpsändningar har hindrats att komma fram.
Överenskommelser om vapenvila har regelbundet
brutits.

Ansvaret för situationen i det forna Jugoslavien
vilar tungt på framför allt den serbiska
statsledningen.

När angriparna tågat in i ett samhälle har de ofta
tvångsinkvarterat flickor och kvinnor i skolan och
utnyttjat skolan som bordell där flickorna och
kvinnorna systematiskt utsatts för våldtäkter, oftast
gruppvåldtäkter. Mödrar har tvingats bevittna
våldtäkter på sina egna döttrar. Mödrar och döttrar
har våldtagits tillsammans.

De systematiska våldtäkterna (40 000--60 000) på
kvinnor och barn syftar till att bryta ner
persoligheten och tvinga kvinnor att föda barn som
de hatar därför att fadern är en fiende.

Det finns i Kroatien och flera andra länder projekt
som drivs av Röda Korset för att ge socialt och
psykologiskt stöd till de kvinnor som utsatts för
våldtäkter. Rädda Barnen har startat utbildning för
psykologer och speciallärare i Kroatien, för att
speciellt nå utsatta barn. Dessa är exempel på
viktiga insatser. Sverige måste som nation ge ett
aktivt stöd till dessa projekt och verka för ett
internationellt engagemang.

I dag finns i vårt land många flyktingar från
Bosnien-Herzegovina och andra länder i det forna
Jugoslavien. Många av dem har gjort ohyggliga
upplevelser. Vi vet inte hur många kvinnor och
barn det finns i vårt land som blivit utsatta för
systematiska våldtäkter. För många kvinnor är det
också av olika skäl tabubelagt att berätta att de
varit med om våldtäkter.

Det finns kunskap om att den som blivit utsatt för
sådana våldshandlingar som våldtäkter och andra
krigshandlingar blir förstörda både fysiskt och
psykiskt för resten av livet.

Jag vill därför fråga
socialministern/invandrarministern:

1. På vilket sätt agerar Sverige för att ge stöd till
projekt inne i det f.d. Jugoslavien som syftar till att
framför allt hjälpa våldtagna kvinnor och barn?

2. Ämnar regeringen undersöka hur många av
flyktingarna i Sverige från det f.d. Jugoslavien som
är i behov av särskilt stöd och behandling på grund
av systematiska våldtäkter?

3. Har regeringen tagit hänsyn till att kvinnor från
Bosnien-Herzegovina och Kroatien behöver få
kvinnliga tolkar, som ej är av serbisk börd?

4. Vilka extra insatser är regeringen beredd att
uppmana Invandrarverket att vidta för att
våldtagna flyktingar från detta område skall få
professionell behandling att kunna leva vidare med
sina upplevelser?

5. På vilket sätt ämnar regeringen uppmuntra och
inbjuda frivilliga organisationer att besöka och
skapa kontakter med flyktingar på förläggningar i
Sverige?

1992/93:125 av Maj Britt Theorin (s) till statsrådet
Alf Svensson om en FN-konvention som definierar
systematiska våldtäkter som krigsförbrytelser:

Kriget i f.d. Jugoslavien upprör och skrämmer oss i
sin ofattbara grymhet. Förutom alla de krigets fasor
som drabbar människorna i Bosnien-Herzegovina
kommer också rapporter om de mest avskyvärda
kränkningar av kvinnor och barn.

Det är belagt av såväl Amnesty International som
EG:s undersökningskommission och Corell-
kommissionen att framför allt muslimska kvinnor
och barn utsätts för systematiska våldtäkter av
serbiska soldater och att våldtäkter används som ett
vapen i kriget. Samtidigt finns uppgifter som visar
att alla parter i kriget gör sig skyldiga till sexuella
övergrepp. Många har dödats i samband med dessa
illdåd.

Många skakande berättelser om våldet och
våldtäkterna i Bosnien-Herzegovina finns att läsa i
bl.a. Amnesty Internationals rapport.

Tusentals muslimska kvinnor är offer. Mödrar har
tvingats åse hur deras döttrar våldtagits, för att
sedan bli våldtagna själva. Även små flickor har
våldtagits och lämnats att förblöda.

Våldtäkt ingår som en del i en militär strategi för att
visa makt, terrorisera, förödmjuka och
demoralisera den muslimska befolkningen och
tvinga människor att lämna sina hem. Förutom att
utsätta muslimska kvinnor för största tänkbara
förnedring är syftet också att de skall föda serbiska
barn.

Genom tiderna har sexuellt våld använts som vapen
i krig eller som bestraffning.

Den internationella humanitära rättens regler --
den humanitära rätten i väpnade konflikter --
täcker de flesta tänkbara situationer i vilka
människor är i behov av skydd, men den tar inte
särskilt upp och förbjuder sexuellt våld mot
kvinnor. Inom FN pågår ett arbete med en
deklaration om sexuellt motiverat våld mot kvinnor
i krig och konflikter men ett ickeförpliktigande
uttalande är inte tillräckligt.

Den internationella uppmärksamhet som
våldtäkterna i Bosnien-Herzegovina givits, gör att
situationen troligen är gynnsammare nu än
någonsin för att få världssamfundets stöd för en
bindande FN-konvention som slår fast att
systematiska våldtäkter skall definieras som
krigsförbrytelser och att brott av detta slag kan
prövas i en internationell tribunal. Ett förslag till en
sådan konvention bör arbetas fram till FN-
konferensen om mänskliga rättigheter i Wien i
sommar.

Jag vill mot ovanstående bakgrund ställa följande
frågor:

Delar regeringen vår uppfattning att det behövs en
FN-konvention som särskilt tar upp systematiskt
sexuellt våld mot kvinnor i krig och konflikter?

Delar regeringen uppfattningen att en sådan
konvention bör öppnas för undertecknande i
samband med FN:s konferens om mänskliga
rättigheter i Wien i sommar.

Vilka initiativ tänker regeringen ta för att en sådan
konvention skall läggas fram?

1992/93:126 av Berith Eriksson (v) till statsrådet
Alf Svensson om en FN-konvention som definierar
systematiska våldtäkter som krigsförbrytelser:

Kriget i f.d. Jugoslavien upprör och skrämmer oss i
sin ofattbara grymhet. Förutom alla de krigets fasor
som drabbar människorna i Bosnien-Herzegovina
kommer också rapporter om de mest avskyvärda
kränkningar av kvinnor och barn.

Det är belagt av såväl Amnesty International som
EG:s undersökningskommission och Corell-
kommissionen att framför allt muslimska kvinnor
och barn utsätts för systematiska våldtäkter av
serbiska soldater och att våldtäkter används som ett
vapen i kriget. Samtidigt finns uppgifter som visar
att alla parter i kriget gör sig skyldiga till sexuella
övergrepp. Många har dödats i samband med dessa
illdåd.

Många skakande berättelser om våldet och
våldtäkterna i Bosnien-Herzegovina finns att läsa i
bl.a. Amnesty Internationals rapport.

Tusentals muslimska kvinnor är offer. Mödrar har
tvingats åse hur deras döttrar våldtagits, för att
sedan bli våldtagna själva. Även små flickor har
våldtagits och lämnats att förblöda.

Våldtäkt ingår som en del i en militär strategi för att
visa makt, terrorisera, förödmjuka och
demoralisera den muslimska befolkningen och
tvinga människor att lämna sina hem. Förutom att
utsätta muslimska kvinnor för största tänkbara
förnedring är syftet också att de skall föda serbiska
barn.

Genom tiderna har sexuellt våld använts som vapen
i krig eller som bestraffning.

Den internationella humanitära rättens regler --
den humanitära rätten i väpnade konflikter --
täcker de flesta tänkbara situationer i vilka
människor är i behov av skydd, men den tar inte
särskilt upp och förbjuder sexuellt våld mot
kvinnor. Inom FN pågår ett arbete med en
deklaration om sexuellt motiverat våld mot kvinnor
i krig och konflikter men ett ickeförpliktigande
uttalande är inte tillräckligt.

Den internationella uppmärksamhet som
våldtäkterna i Bosnien-Herzegovina givits, gör att
situationen troligen är gynnsammare nu än
någonsin för att få världssamfundets stöd för en
bindande FN-konvention som slår fast att
systematiska våldtäkter skall definieras som
krigsförbrytelser och att brott av detta slag kan
prövas i en internationell tribunal. Ett förslag till en
sådan konvention bör arbetas fram till FN-
konferensen om mänskliga rättigheter i Wien i
sommar.

Jag vill mot ovanstående bakgrund ställa följande
frågor:

Delar regeringen vår uppfattning att det behövs en
FN-konvention som särskilt tar upp systematiskt
sexuellt våld mot kvinnor i krig och konflikter?

Delar regeringen uppfattningen att en sådan
konvention bör öppnas för undertecknande i
samband med FN:s konferens om mänskliga
rättigheter i Wien i sommar?

Vilka initiativ tänker regeringen ta för att en sådan
konvention skall läggas fram?

1992/93:127 av Harriet Colliander (nyd) till
statsrådet Alf Svensson om en FN-konvention som
definierar systematiska våldtäkter som
krigsförbrytelser:

Kriget i f.d. Jugoslavien upprör och skrämmer oss i
sin ofattbara grymhet. Förutom alla de krigets fasor
som drabbar människorna i Bosnien-Herzegovina
kommer också rapporter om de mest avskyvärda
kränkningar av kvinnor och barn.

Det är belagt av såväl Amnesty International som
EG:s undersökningskommission och Corell-
kommissionen att framför allt muslimska kvinnor
och barn utsätts för systematiska våldtäkter av
serbiska soldater och att våldtäkter används som ett
vapen i kriget. Samtidigt finns uppgifter som visar
att alla parter i kriget gör sig skyldiga till sexuella
övergrepp. Många har dödats i samband med dessa
illdåd.

Många skakande berättelser om våldet och
våldtäkterna i Bosnien-Herzegovina finns att läsa i
bl.a. Amnesty Internationals rapport.

Tusentals muslimska kvinnor är offer. Mödrar har
tvingats åse hur deras döttrar våldtagits, för att
sedan bli våldtagna själva. Även små flickor har
våldtagits och lämnats att förblöda.

Våldtäkt ingår som en del i en militär strategi för att
visa makt, terrorisera, förödmjuka och
demoralisera den muslimska befolkningen och
tvinga människor att lämna sina hem. Förutom att
utsätta muslimska kvinnor för största tänkbara
förnedring är syftet också att de skall föda serbiska
barn.

Genom tiderna har sexuellt våld använts som vapen
i krig eller som bestraffning.

Den internationella humanitära rättens regler --
den humanitära rätten i väpnade konflikter --
täcker de flesta tänkbara situationer i vilka
människor är i behov av skydd, men den tar inte
särskilt upp och förbjuder sexuellt våld mot
kvinnor. Inom FN pågår ett arbete med en
deklaration om sexuellt motiverat våld mot kvinnor
i krig och konflikter men ett ickeförpliktigande
uttalande är inte tillräckligt.

Den internationella uppmärksamhet som
våldtäkterna i Bosnien-Herzegovina givits, gör att
situationen troligen är gynnsammare nu än
någonsin för att få världssamfundets stöd för en
bindande FN-konvention som slår fast att
systematiska våldtäkter skall definieras som
krigsförbrytelser och att brott av detta slag kan
prövas i en internationell tribunal. Ett förslag till en
sådan konvention bör arbetas fram till FN-
konferensen om mänskliga rättigheter i Wien i
sommar.

Jag vill mot ovanstående bakgrund ställa följande
frågor:

Delar regeringen vår uppfattning att det behövs en
FN-konvention som särskilt tar upp systematiskt
sexuellt våld mot kvinnor i krig och konflikter?

Delar regeringen uppfattningen att en sådan
konvention bör öppnas för undertecknande i
samband med FN:s konferens om mänskliga
rättigheter i Wien i sommar?

Vilka initiativ tänker regeringen ta för att en sådan
konvention skall läggas fram?

1992/93:128 av Charlotte Branting (fp) till
statsrådet Alf Svensson om en FN-konvention som
definierar systematiska våldtäkter som
krigsförbrytelser:

Kriget i f.d. Jugoslavien upprör och skrämmer oss i
sin ofattbara grymhet. Förutom alla de krigets fasor
som drabbar människorna i Bosnien-Herzegovina
kommer också rapporter om de mest avskyvärda
kränkningar av kvinnor och barn.

Det är belagt av såväl Amnesty International som
EG:s undersökningskommission och Corell-
kommissionen att framför allt muslimska kvinnor
och barn utsätts för systematiska våldtäkter av
serbiska soldater och att våldtäkter används som ett
vapen i kriget. Samtidigt finns uppgifter som visar
att alla parter i kriget gör sig skyldiga till sexuella
övergrepp. Många har dödats i samband med dessa
illdåd.

Många skakande berättelser om våldet och
våldtäkterna i Bosnien-Herzegovina finns att läsa i
bl.a. Amnesty Internationals rapport.

Tusentals muslimska kvinnor är offer. Mödrar har
tvingats åse hur deras döttrar våldtagits, för att
sedan bli våldtagna själva. Även små flickor har
våldtagits och lämnats att förblöda.

Våldtäkt ingår som en del i en militär strategi för att
visa makt, terrorisera, förödmjuka och
demoralisera den muslimska befolkningen och
tvinga människor att lämna sina hem. Förutom att
utsätta muslimska kvinnor för största tänkbara
förnedring är syftet också att de skall föda serbiska
barn.

Genom tiderna har sexuellt våld använts som vapen
i krig eller som bestraffning.

Den internationella humanitära rättens regler --
den humanitära rätten i väpnade konflikter --
täcker de flesta tänkbara situationer i vilka
människor är i behov av skydd, men den tar inte
särskilt upp och förbjuder sexuellt våld mot
kvinnor. Inom FN pågår ett arbete med en
deklaration om sexuellt motiverat våld mot kvinnor
i krig och konflikter men ett ickeförpliktigande
uttalande är inte tillräckligt.

Den internationella uppmärksamhet som
våldtäkterna i Bosnien-Herzegovina givits, gör att
situationen troligen är gynnsammare nu än
någonsin för att få världssamfundets stöd för en
bindande FN-konvention som slår fast att
systematiska våldtäkter skall definieras som
krigsförbrytelser och att brott av detta slag kan
prövas i en internationell tribunal. Ett förslag till en
sådan konvention bör arbetas fram till FN-
konferensen om mänskliga rättigheter i Wien i
sommar.

Jag vill mot ovanstående bakgrund ställa följande
frågor:

Delar regeringen vår uppfattning att det behövs en
FN-konvention som särskilt tar upp systematiskt
sexuellt våld mot kvinnor i krig och konflikter?

Delar regeringen uppfattningen att en sådan
konvention bör öppnas för undertecknande i
samband med FN:s konferens om mänskliga
rättigheter i Wien i sommar?

Vilka initiativ tänker regeringen ta för att en sådan
konvention skall läggas fram?

1992/93:129 av Marianne Andersson (c) till
statsrådet Alf Svensson om en FN-konvention som
definierar systematiska våldtäkter som
krigsförbrytelser:

Kriget i f.d. Jugoslavien upprör och skrämmer oss i
sin ofattbara grymhet. Förutom alla de krigets fasor
som drabbar människorna i Bosnien-Herzegovina
kommer också rapporter om de mest avskyvärda
kränkningar av kvinnor och barn.

Det är belagt av såväl Amnesty International som
EG:s undersökningskommission och Corell-
kommissionen att framför allt muslimska kvinnor
och barn utsätts för systematiska våldtäkter av
serbiska soldater och att våldtäkter används som ett
vapen i kriget. Samtidigt finns uppgifter som visar
att alla parter i kriget gör sig skyldiga till sexuella
övergrepp. Många har dödats i samband med dessa
illdåd.

Många skakande berättelser om våldet och
våldtäkterna i Bosnien-Herzegovina finns att läsa i
bl.a. Amnesty Internationals rapport.

Tusentals muslimska kvinnor är offer. Mödrar har
tvingats åse hur deras döttrar våldtagits, för att
sedan bli våldtagna själva. Även små flickor har
våldtagits och lämnats att förblöda.

Våldtäkt ingår som en del i en militär strategi för att
visa makt, terrorisera, förödmjuka och
demoralisera den muslimska befolkningen och
tvinga människor att lämna sina hem. Förutom att
utsätta muslimska kvinnor för största tänkbara
förnedring är syftet också att de skall föda serbiska
barn.

Genom tiderna har sexuellt våld använts som vapen
i krig eller som bestraffning.

Den internationella humanitära rättens regler --
den humanitära rätten i väpnade konflikter --
täcker de flesta tänkbara situationer i vilka
människor är i behov av skydd, men den tar inte
särskilt upp och förbjuder sexuellt våld mot
kvinnor. Inom FN pågår ett arbete med en
deklaration om sexuellt motiverat våld mot kvinnor
i krig och konflikter men ett ickeförpliktigande
uttalande är inte tillräckligt.

Den internationella uppmärksamhet som
våldtäkterna i Bosnien-Herzegovina givits, gör att
situationen troligen är gynnsammare nu än
någonsin för att få världssamfundets stöd för en
bindande FN-konvention som slår fast att
systematiska våldtäkter skall definieras som
krigsförbrytelser och att brott av detta slag kan
prövas i en internationell tribunal. Ett förslag till en
sådan konvention bör arbetas fram till FN-
konferensen om mänskliga rättigheter i Wien i
sommar.

Jag vill mot ovanstående bakgrund ställa följande
frågor:

Delar regeringen vår uppfattning att det behövs en
FN-konvention som särskilt tar upp systematiskt
sexuellt våld mot kvinnor i krig och konflikter?

Delar regeringen uppfattningen att en sådan
konvention bör öppnas för undertecknande i
samband med FN:s konferens om mänskliga
rättigheter i Wien i sommar?

Vilka initiativ tänker regeringen ta för att en sådan
konvention skall läggas fram?

1992/93:130 av Gullan Lindblad (m) till statsrådet
Alf Svensson om en FN-konvention som definierar
systematiska våldtäkter som krigsförbrytelser:

Kriget i f.d. Jugoslavien upprör och skrämmer oss i
sin ofattbara grymhet. Förutom alla de krigets fasor
som drabbar människorna i Bosnien-Herzegovina
kommer också rapporter om de mest avskyvärda
kränkningar av kvinnor och barn.

Det är belagt av såväl Amnesty International som
EG:s undersökningskommission och Corell-
kommissionen att framför allt muslimska kvinnor
och barn utsätts för systematiska våldtäkter av
serbiska soldater och att våldtäkter används som ett
vapen i kriget. Samtidigt finns uppgifter som visar
att alla parter i kriget gör sig skyldiga till sexuella
övergrepp. Många har dödats i samband med dessa
illdåd.

Många skakande berättelser om våldet och
våldtäkterna i Bosnien-Herzegovina finns att läsa i
bl.a. Amnesty Internationals rapport.

Tusentals muslimska kvinnor är offer. Mödrar har
tvingats åse hur deras döttrar våldtagits, för att
sedan bli våldtagna själva. Även små flickor har
våldtagits och lämnats att förblöda.

Våldtäkt ingår som en del i en militär strategi för att
visa makt, terrorisera, förödmjuka och
demoralisera den muslimska befolkningen och
tvinga människor att lämna sina hem. Förutom att
utsätta muslimska kvinnor för största tänkbara
förnedring är syftet också att de skall föda serbiska
barn.

Genom tiderna har sexuellt våld använts som vapen
i krig eller som bestraffning.

Den internationella humanitära rättens regler --
den humanitära rätten i väpnade konflikter --
täcker de flesta tänkbara situationer i vilka
människor är i behov av skydd, men den tar inte
särskilt upp och förbjuder sexuellt våld mot
kvinnor. Inom FN pågår ett arbete med en
deklaration om sexuellt motiverat våld mot kvinnor
i krig och konflikter men ett ickeförpliktigande
uttalande är inte tillräckligt.

Den internationella uppmärksamhet som
våldtäkterna i Bosnien-Herzegovina givits, gör att
situationen troligen är gynnsammare nu än
någonsin för att få världssamfundets stöd för en
bindande FN-konvention som slår fast att
systematiska våldtäkter skall definieras som
krigsförbrytelser och att brott av detta slag kan
prövas i en internationell tribunal.

Ett förslag till en sådan konvention bör arbetas
fram till FN-konferensen om mänskliga rättigheter
i Wien i sommar.

Jag vill mot ovanstående bakgrund ställa följande
frågor:

Delar regeringen vår uppfattning att det behövs en
FN-konvention som särskilt tar upp systematiskt
sexuellt våld mot kvinnor i krig och konflikter?

Delar regeringen uppfattningen att en sådan
konvention bör öppnas för undertecknande i
samband med FN:s konferens om mänskliga
rättigheter i Wien i sommar?

Vilka initiativ tänker regeringen ta för att en sådan
konvention skall läggas fram?

1992/93:131 av Annika Åhnberg (-) till statsrådet
Alf Svensson om en FN-konvention som definierar
systematiska våldtäkter som krigsförbrytelser:

Kriget i f.d. Jugoslavien upprör och skrämmer oss i
sin ofattbara grymhet. Förutom alla de krigets fasor
som drabbar människorna i Bosnien-Herzegovina
kommer också rapporter om de mest avskyvärda
kränkningar av kvinnor och barn.

Det är belagt av såväl Amnesty International som
EG:s undersökningskommission och Corell-
kommissionen att framför allt muslimska kvinnor
och barn utsätts för systematiska våldtäkter av
serbiska soldater och att våldtäkter används som ett
vapen i kriget. Samtidigt finns uppgifter som visar
att alla parter i kriget gör sig skyldiga till sexuella
övergrepp. Många har dödats i samband med dessa
illdåd.

Många skakande berättelser om våldet och
våldtäkterna i Bosnien-Herzegovina finns att läsa i
bl.a. Amnesty Internationals rapport.

Tusentals muslimska kvinnor är offer. Mödrar har
tvingats åse hur deras döttrar våldtagits, för att
sedan bli våldtagna själva. Även små flickor har
våldtagits och lämnats att förblöda.

Våldtäkt ingår som en del i en militär strategi för att
visa makt, terrorisera, förödmjuka och
demoralisera den muslimska befolkningen och
tvinga människor att lämna sina hem. Förutom att
utsätta muslimska kvinnor för största tänkbara
förnedring är syftet också att de skall föda serbiska
barn.

Genom tiderna har sexuellt våld använts som vapen
i krig eller som bestraffning.

Den internationella humanitära rättens regler --
den humanitära rätten i väpnade konflikter --
täcker de flesta tänkbara situationer i vilka
människor är i behov av skydd, men den tar inte
särskilt upp och förbjuder sexuellt våld mot
kvinnor. Inom FN pågår ett arbete med en
deklaration om sexuellt motiverat våld mot kvinnor
i krig och konflikter men ett ickeförpliktigande
uttalande är inte tillräckligt.

Den internationella uppmärksamhet som
våldtäkterna i Bosnien-Herzegovina givits, gör att
situationen troligen är gynnsammare nu än
någonsin för att få världssamfundets stöd för en
bindande FN-konvention som slår fast att
systematiska våldtäkter skall definieras som
krigsförbrytelser och att brott av detta slag kan
prövas i en internationell tribunal. Ett förslag till en
sådan konvention bör arbetas fram till FN-
konferensen om mänskliga rättigheter i Wien i
sommar.

Jag vill mot ovanstående bakgrund ställa följande
frågor:

Delar regeringen vår uppfattning att det behövs en
FN-konvention som särskilt tar upp systematiskt
sexuellt våld mot kvinnor i krig och konflikter?

Delar regeringen uppfattningen att en sådan
konvention bör öppnas för undertecknande i
samband med FN:s konferens om mänskliga
rättigheter i Wien i sommar?

Vilka initiativ tänker regeringen ta för att en sådan
konvention skall läggas fram?

1992/93:132 av Margareta Viklund (kds) till
statsrådet Alf Svensson om en FN-konvention som
definierar systematiska våldtäkter som
krigsförbrytelser:

Kriget i f.d. Jugoslavien upprör och skrämmer oss i
sin ofattbara grymhet. Förutom alla de krigets fasor
som drabbar människorna i Bosnien-Herzegovina
kommer också rapporter om de mest avskyvärda
kränkningar av kvinnor och barn.

Det är belagt av såväl Amnesty International som
EG:s undersökningskommission och Corell-
kommissionen att framför allt muslimska kvinnor
och barn utsätts för systematiska våldtäkter av
serbiska soldater och att våldtäkter används som ett
vapen i kriget. Samtidigt finns uppgifter som visar
att alla parter i kriget gör sig skyldiga till sexuella
övergrepp. Många har dödats i samband med dessa
illdåd.

Många skakande berättelser om våldet och
våldtäkterna i Bosnien-Herzegovina finns att läsa i
bl.a. Amnesty Internationals rapport.

Tusentals muslimska kvinnor är offer. Mödrar har
tvingats åse hur deras döttrar våldtagits, för att
sedan bli våldtagna själva. Även små flickor har
våldtagits och lämnats att förblöda.

Våldtäkt ingår som en del i en militär strategi för att
visa makt, terrorisera, förödmjuka och
demoralisera den muslimska befolkningen och
tvinga människor att lämna sina hem. Förutom att
utsätta muslimska kvinnor för största tänkbara
förnedring är syftet också att de skall föda serbiska
barn.

Genom tiderna har sexuellt våld använts som vapen
i krig eller som bestraffning.

Den internationella humanitära rättens regler --
den humanitära rätten i väpnade konflikter --
täcker de flesta tänkbara situationer i vilka
människor är i behov av skydd, men den tar inte
särskilt upp och förbjuder sexuellt våld mot
kvinnor.

Den internationella uppmärksamhet som
våldtäkterna i Bosnien-Herzegovina givits, gör att
situationen troligen är gynnsammare nu än
någonsin för att få världssamfundets stöd för en
bindande FN-konvention som slår fast att
systematiska våldtäkter skall definieras som
krigsförbrytelser och att brott av detta slag kan
prövas i en internationell tribunal. Ett förslag till en
sådan konvention bör arbetas fram till FN-
konferensen om mänskliga rättigheter i Wien i
sommar.

Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa
följande frågor till statsrådet:

1. Delar regeringen min uppfattning att det behövs
en FN-konvention som särskilt tar upp
systematiska våldtäkter mot kvinnor i krig och
konflikter?

2. Anser regeringen att en sådan konvention bör
aktualiseras och undertecknas i samband med FN:s
konferens om mänskliga rättigheter i Wien i
sommar?

3. Vilka initiativ tänker regeringen ta för att en
sådan konvention skall läggas fram?

den 5 april

1992/93:133 av Berndt Ekholm (s) till
miljöministern om uppföljningen av
parlamentarikerkonferensen i Brasilia:

FN:s miljökonferens UNCED i Rio de Janeiro juni
1992 var regeringarnas plattform för gemensamma
ställningstaganden i flera stora globala miljöfrågor.
Denna konferens följdes i november 1992 av ett
parlamentarikermöte, som följde upp Riomötets
resultat. Mötet hölls i IPU:s, den
interparlamentariska unionens, regi. Till IPU är
flertalet av världens parlament anslutna.

Mötet hade föregåtts av en förberedande konferens
i Kamerun i april 1992, som samlat sig kring
Yaoundédeklarationen, vilken ställt upp en serie
krav på UNCED-konferensen. I Brasilia ägnades
mötet åt att följa upp Riokonferensen i belysning
av deklarationen från Kamerunmötet.

Av slutdeklarationen från mötet i Brasilia framgår
att parlamentarikerna intagit en kritisk och otålig
hållning till UNCED-processens många dokument.
Man efterlyser på flera punkter ett bredare anslag,
konkretare åtgärder och tidtabeller för
genomförande av olika förslag.

Anmärkningsvärt litet information om resultaten
från detta möte har spridits i Sverige. Bland annat
följande punkter redovisas i slutdokumentet:

q Såväl skattepolitiken som den ekonomiska
politiken skall främja en hållbar utveckling.

q Nationalkommitéer bör tillsättas för
genomförande av en integrerad politik och
aktionsplaner inom området miljö och utveckling.

q Riodeklarationen bör vidareutvecklas till en
komplett ''Earth Charter'' för antagande vid FN:s
generalförsamling 1995, i samband med FN:s 50-
årsjubileum.

q UNCSD, FN-kommissionen för uppföljning av
UNCED, skall ge hög prioritet åt översyn av
Agenda 21 och utvecklingen av mätbara mål,
preciserade delmål och tidtabeller.

q GATT, UNCTAD och regionala institutioner
skall uppmärksamma kopplingen mellan miljö och
handel. Multi- och bilaterala handelsavtal skall ta
full hänsyn till miljökonsekvenserna.

q Alla industriländer uppmanas att leva upp till
biståndsmålet 0,7 % av BNP till år 2000.

q Nya strategier för städernas miljö skall innefatta
hållbara energi- och transportsystem.

q Nationalräkenskaperna måste fullt ut inkludera
miljökostnader och sociala kostnader. BNP bör
ersättas av beräkningar av en hållbar
nettonationalinkomst.

q Återupptagna klimatförhandlingar för att
fastställa mål och tidsschema för reduktion av
utsläpp i alla länder, särskilt industriländerna.

q Skogsprinciperna analyseras för att förbättras
och förhandlingarna om en ramkonvention
återupptas.

q En nationell bevarandeplan för den biologiska
mångfalden bör utvecklas.

q Stärk lagstiftningen avseende
gränsöverskridande förflyttning av miljöfarligt
material. Etablera återanvändning och
recirkulering när det är möjligt. Förhindra
dumpning av giftiga ämnen i utvecklingsländerna.

q Ökat stöd till hållbar utveckling, bland annat
genom att skära ned i utgifter som inte möter krav
på hållbarhet, särskilt militära utgifter.

q Miljö- och utvecklingsperspektiven måste
tillföras utbildningen från grundskolan upp i
vuxenskolan.

q Det är nödvändigt att ändra värderingar och
attityder för att klara målet om hållbar utveckling.

Också parlamentarikerkonferensens
ställningstagande utgör en viktig grund för det
fortsatta miljöarbetet i Sverige.

Jag vill också fråga miljöministern vilka åtgärder
regeringen har vidtagit med anledning av
parlamentarikerkonferensens slutdokument, vilka
åtgärder som planeras framöver mot bakgrund av
Brasiliamötet och om regeringen avser agera
internationellt för de skärpningar, i förhållande till
Riomötets dokument, som Brasiliamötet föreslår.

den 6 april

1992/93:134 av Agne Hansson (c) till
näringsministern om Volvos fabrik i Kalmar m.m.:

Ett fullföljande av Volvos beslut att lägga ner
bilfabriken i Kalmar är inte enbart ett ur
regionalpolitisk synpunkt felaktigt beslut och ett
mycket hårt slag mot Kalmarregionen. Det är också
ett ur industripolitisk synpunkt högst tvivelaktigt
och felaktigt beslut.

Vid Kalmarfabriken har en modern
industriproduktion byggts upp. Det löpande
bandets princip har ersatts av modernare och
utvecklande arbetsmetoder som är internationellt
banbrytande. Det har gett ökat engagemang och
ansvar hos de anställda och förbättrat arbetsmiljön.
Effektiviteten har ökat. Genom Kalmarfabriken
har Volvo blivit ett favorituttryck för avancerat
tänkande i arbetsplanering, nya
produktionsformer, i medarbetardeltagande,
arbetstillfredsställelse och effektiv,
kvalitetsbaserad produktion. Den serie val och
beslut som gjorts av företaget vid Kalmarfabriken
har influerat till debatt och uppmuntrat
konkurrerande tillämpning på andra håll.

När företagsledningar eller forskare skall skissa på
möjliga nya framtider eller söka exempel på den
bästa produktionsmodellen går de till
Kalmaranläggningen. Volvo har genom
Kalmarfabriken blivit nyckeln till en modell som
har övervunnit gamla produktionsmodeller och
blickat framåt mot en möjlig europeisk modell för
industriella relationer. Det är en modell som genom
sin speciella form och sociala och industriella
organisation skapat en konkurrensfördel för dem
som infört den.

Nedläggningen av Kalmarfabriken har därför också
gett eko internationellt. Många internationella
industriforskare har kritiserat nedläggningen av
Kalmarfabriken. När Volvo bestämde sig för att
lägga ner sin moderna fabrik i Kalmar och behålla
den gamla, otidsenliga Torslandafabriken med sitt
löpande band stängde man dörren till en utveckling
mot en svensk eller europeisk modell för
biltillverkningen, menar forskarna.

Kvalificerad kunskap går förlorad när
Kalmarfabriken läggs ner. Precis som debatten om
arbetsorganisationen håller på att mogna i Europa
bestämmer sig Volvo för att stänga den fabrik som
gett företaget dess renommé för avancerat tänkande
och effektiv, kvalitetsbaserad produktion. Den
inverkan som nedläggningen får på det socio-
tekniska tänkandet, på arbetsorganisationen, på de
program för att anpassa arbetsplatser till
människorna som pågår och på universitets- och
yrkesutbildningar över hela världen, kommer att
bli enorm. De ekonomiska skälen för
nedläggningen av Kalmarfabriken är svåra att
styrka och nedläggningen kommer att leda till en
nedgång i produktiviteten mätt i arbetstimmar per
bil, menar forskarna.

Även svenska arbetslivsforskare har ställt sig
kritiska till denna prioritering från Volvos sida och
menar att bra byts mot dåligt.

Det som nu sagts om Kalmarfabriken äger sin
giltighet också för Uddevallaenheten. I en
debattartikel i Dagens Nyheter den 1 april säger
Volvoledningen att Kalmar under många år varit
Volvos bästa svenska fabrik. Ändå är man beredd
att lägga ner den.

I och med att Kalmar och Uddevalla är symboler
för ''mänskligt anpassade arbetsplatser'' och Volvos
prioritering av att lägga ner i Uddevalla och Kalmar
framför Torslanda väckt stor internationell
uppståndelse blir också nedläggningsbeslutet om
det fullföljs en negativ faktor för Sverige som
ledande internationell industrination. Beslutet
kommer att uppfattas som att Sverige inte längre är
en ledande industrination med fortsatt teknisk
utveckling av goda arbetsmiljöer och ett
föregångsland i dessa andra avseenden. Sådana
allvarliga konsekvenser för Sverige bör undvikas.
Vi bör i stället fortsätta att stärka Sverige som
ledande industrination.

Med hänvisning till vad som ovan anförts vill jag
fråga näringsministern:

1. Avser regeringen vidta åtgärder som innebär att
en nedläggning förhindras av Volvos bästa och
modernaste industrienhet i Kalmar framför andra
fabriksenheter?

2. Vilka åtgärder i övrigt är regeringen beredd att
vidta för att Sverige, med utgångspunkt från Volvo
som ledande svenskt biltillverkningsföretag, skall
behålla och utveckla sin tätposition som ett
föregångsland vad gäller avancerat tänkande och
effektiv, kvalificerad industriproduktion?

1992/93:135 av Agne Hansson (c) till statsrådet Bo
Lundgren om bankernas kreditförluster och
nuvarande kreditgivning:

En väsentlig beståndsdel i den allmänna
ekonomiska krisen i dag är den finansiella kris som
Sverige genomlever. Det är en följd av 80-talets
lössläppta ekonomiska politik tillsammans med
bankernas ansvarslösa kreditgivning som nu slår
mycket hårt mot många enskilda, företag och
regioner i vårt land.

Merparten av bankernas kreditförluster kan
hänföras till fastighetsmarknaden i
storstadsområdena, främst Stockholmsregionen.
Till följd av kreditförlusterna tar bankerna ut höga
räntor på all utlåning. Gapen mellan inlånings- och
utlåningsräntorna är stort. Det drabbar enskilda,
boendet, byggandet och småföretagen.

Kreditförlusterna hos bankerna har resulterat i en
restriktivitet i kreditgivningen som innebär att
nästan all kreditgivning till bostadssektorn och
byggandet stoppats. Framför allt är det glesbygden
och de regioner där kreditförlusterna i
bankväsendet varit minst som drabbas hårdast av
bankernas restriktivitet i långivningen. I Kalmar
län och i norra delarna av landet har t.ex.
kreditförlusterna varit mycket små och i vissa delar
inga alls. Ändå ges inga krediter till sunda och
välplanerade projekt -- investeringar som skulle ge
värdefullt tillskott till sysselsättningen och
medverka till att stärka samhällsekonomin.
Bankernas agerande tycks utgå från den omvända
maximens princip att fortsätta att ge krediter med
hyggliga villkor i storstadsregionerna, där de stora
kreditförlusterna skett, och stoppa krediter eller
kräva orimliga säkerhetsmarginaler i de områden
där kreditförlusterna varit små eller inga alls.

Detta bromsar utvecklingen och den allmänna
tillväxten i ekonomin och förstärker de regionala
skillnaderna i landet. Det ökar orättvisorna genom
att det är de seriösa småföretagen och
fastighetsinvesterarna i stora delar av landet som
får lida för de aningslösa fastighetsspekulationerna
som skedde i storstadsområdena och den tillika
ansvarslösa kreditgivningen i slutet av 80-talet.

Kreditförlusterna i storstadsområdena är i sin tur
orsaken till att staten nu måste gå in med stöd till
bankerna. Ett stöd som alla får vara med att betala,
dels som småsparare och dels som skattebetalare.

Utvecklingen under 80-talet och den finansiella
krisen utgör en tydlig illustration till de
samhällsekonomiskt skadliga effekter som följer av
en centralisering av människor och resurser till
enbart vissa delar av landet. En mer aktiv
decentraliseringspolitik syftande till att utveckla
hela landet hade motverkat den finansiella kris vi
nu har.

Jag vill mot ovanstående bakgrund fråga
skatteministern:

1. Hur stora är de regionala skillnaderna i
kreditförluster över landet och vad avser
regeringen vidtaga för åtgärder med anledning av
dessa skillnader?

2. Hur fördelar sig förlusterna för fastighetslån
regionalt och i förhållande till andra typer av
kreditförluster och vilka slutsatser drar regeringen
av detta?

3. Avser skatteministern göra en närmare analys
av konsekvenserna för glesbygden och de svaga
regionerna beträffande bankernas ogina
behandling av glesbygdsprojekt och olika
villkorsgivning för krediter i skilda delar av landet
och hur avser regeringen komma till rätta med
ifrågavarande problem?

4. Vilka åtgärder är skatteministern i övrigt
beredd att vidtaga för att nödvändig kreditgivning
till byggsektorn och småföretagens
kapitalförsörjning skall säkras på ett rättvist sätt i
alla delar av landet?

den 8 april

1992/93:136 av Ingbritt Irhammar (c) till
utrikesministern om Israel och de mänskliga
rättigheterna:

Det råder stor osäkerhet om fredssamtalen om
Mellersta Östern kan återupptas i april. Sedan
Israel deporterade 400 palestinier till södra
Libanon i december avbröts fredssamtalen. Våldet
ökade markant i området. Dödandet av israeler
från palestiniernas sida har besvarats med ökat
förtryck av palestinierna på ockuperat område.
Palestinierna fortsätter att terroriseras,
misshandlas och förföljas av den israeliska
ockupationsmakten. Palestinierna på ockuperat
område anses sedan slutet av mars månad som
''lovligt'' villebråd. Israels regering har gett nya
instruktioner för såväl soldater som bosättare. De
har nu fått tillstånd att skjuta för att döda
palestinier som antas vara beväpnade.

Under mitt besök vid Västbanken och Gazaremsan
under slutet av mars och början av april fick jag
erfara vad de nya instruktionerna har kommit att
innebära. Bl.a. skjöts en 12-åring ihjäl av israeliska
soldater. Pojken, som var utvecklingsstörd, lekte
med en leksakspistol och avrättades med ett skott
utan förvarning. Nervösa israeler skjuter mot alla
misstänkta. En israelisk polis, som inte stannade
vid en vägspärr skjöts samma vecka ihjäl av misstag
som det hette.

Förtvivlan, hopplöshet, rädsla och hat lyser ur
ögonen på palestinierna som lever på de av Israel
ockuperade områdena. De anser sig glömda av
omvärlden, som upptas av andra mer nära
konflikter i forna Jugoslavien och Sovjetunionen. I
skuggan av de nya konflikterna fortsätter israelerna
att bryta mot de mänskliga rättigheterna.

De kollektiva bestraffningar som israeler utsätter
den palestinska befolkningen på de ockuperade
områdena för är främmande för såväl vår
människosyn som vår rättstradition.

Både Västbanken och Gazaremsan stängdes av i
slutet av mars. Palestinierna får ej lämna områdena
utan särskilt tillstånd, vilket är svårt att erhålla. På
Gazaremsan råder varje kväll utegångsförbud för
palestinierna. Detta utegångsförbud har varat
sedan Intifadan började för över fem år sedan. Till
följd av utegångsförbudet riskerar de som vill få tag
i läkare eller ambulans och ej har telefon att skjutas
direkt när de lämnar sitt hus för att få vård.

Palestiniernas hus fortsätter att förstöras.
Israelerna använder nu anti-tankmissiler i stället
för dynamit vid förstörandet. Det innebär att även
grannarnas hus förstörs när israelerna vill straffa en
familj som har en son som t.ex. kastat sten mot
israeliska soldater.

Tortyr sker närmast rutinmässigt vid både
polisstationer och i fängelserna. Under mitt besök
avled en palestinier under förhör. De israeliska
poliserna och soldaterna ställs emellertid ytterst
sällan till ansvar för sina handlingar.

För ett par månader sedan stoppades en grupp från
Amnesty International vid flygplatsen i Tel Aviv.
Den tilläts ej komma in i landet för att undersöka
anmälningar om brott mot mänskliga rättigheter i
Israel, vilket är mycket anmärkningsvärt.

Bosättningarna på ockuperat område fortsätter.
Nya vägar byggs som ansluter nybyggena
sinsemellan och avstänger gamla palestinska byar.
Vattnet som det råder stor brist på, används i första
hand av israelerna till trädgårdsbevattning,
swimmingpooler m.m. innan palestinierna till en
högre kostnad än israelserna kan använda vattnet
till jordbruket och fruktodlingarna.

Skatteräder görs mot palestinska hem, där
israeliska soldater konfiskerar radioapparater,
bandspelare m.m. som palestinierna inte har
bevarat inköpskvittona på. Skattetrycket ökar på
alla områden för palestinierna. Även tvåhjuliga
åsnekärror måste palestinierna inregistrera och
betala avgift för.

Israelerna lovade när fredsprocessen började att
förbättra situationen för palestinierna.
Förtroendeskapande åtgärder skulle vidtas. Den
nya Rabinregeringen kom till makten bl.a. för att
de sade sig vilja få fred med palestinierna och de
andra grannarna. Många har de senaste månaderna
mot bakgrund av det ökade våldet och förtrycket
övergett hoppet om att någonsin få leva i fred och
frihet.

Jag har respekt för israelernas önskan att säkra sin
stats existens, men i dagens läge är det min
uppfattning att vi från svensk sida och övriga
omvärlden måste sätta större tryck på israelerna så,
att de respekterar mänskliga rättigheter på de
ockuperade områdena. Självklart måste vi
samtidigt fördöma våld från palestiniernas sida.
Ökat våld och förtryck leder enbart till ökat hat. De
fundamentaliska krafterna inom det palestinska
folket, såsom Hamas, ökar när de moderata
palestinierna inte uppnår förbättringar för sitt folk
i fredsprocessen. Därigenom motverkar den
israeliska brutaliteten i själva verket sitt eget syfte.

Mot bakgrund av det anförda vill jag ställa följande
fråga till utrikesministern:

Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta för att
försöka förmå Israel att respektera mänskliga
rättigheter på de ockuperade områdena?

1992/93:137 av Simon Liliedahl (nyd) till
näringsministern om privatisering av statliga
företag:

Enligt proposition 1991/92:69 avser regeringen att
privatisera 35 i propositionen angivna företag.
Frånsett privatisering av SSAB verkar regeringens
planer att ha gått i stå, trots att näringsministern i
pressen fortlöpande hävdar att förhandlingar om
privatiseringar fortsätter med oförminskad kraft.

Det tycks emellertid vara klart att
privatiseringsprogrammet avsevärt försenats bl.a.
på grund av att överenskommelserna om
moratorium i de framförhandlade krispaketen
tolkats olika av regeringen och
Socialdemokraterna.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga
statsrådet Per Westerberg:

Avser regeringen att, trots socialdemokraternas
öppet deklarerade motstånd och eventuellt
bindande överenskommelser i krispakten,
återuppta sin i propositionen klart definierade
politik att privatisera ytterligare 34 företag?

1992/93:138 av Ingela Mårtensson (fp) till
statsrådet Ulf Dinkelspiel om vapenexport till
Indonesien:

Sedan länge råder i Sverige förbud mot export av
krigsmateriel utan regeringens tillstånd. För att
erhålla tillstånd krävs bl.a. att mottagarlandet inte
befinner sig i väpnad konflikt eller kan tänkas
komma i väpnad konflikt.

1992 ändrades lagstiftningen beträffande
vapenexport. Enligt det nya regelverket skall i den
utrikespolitiska bedömningen större
uppmärksamhet läggas vid mottagarlandets respekt
för mänskligheter.

Indonesien har under lång tid varit föremål för
diskussioner huruvida export av svenska vapen
skall tillåtas eller ej. På grund av den konflikt som
bl.a. råder på Östtimor har det inte varit tillåtet att
exportera krigsmateriel dit.

Den 12 november 1991 dödades minst 200 personer
när indonesisk militär attackerade ett fredligt
sorgetåg i Dili, Östtimor. Det var en massaker som
upprörde en hel värld. Sedan dess är läget mer
spänt än tidigare. Brott mot mänskliga rättigheter
sker ständigt. Indonesien har därutöver inte följt
FN:s resolution om att genomföra en
folkomröstning på Östtimor. Tvärtom har man på
officiellt håll klart deklarerat att man inte kommer
att följa FN:s beslut.

Mot denna bakgrund är det märkligt att Sverige i
realiteten exporterar krigsmateriel till Indonesien.
I regeringens skrivelse 1992/93:224 med
redogörelse för den svenska krigsmaterielexporten
år 1992 framgår att Sverige exporterade
krigsmateriel till Indonesien för 1,8 miljoner år
1991 och 4 miljoner år 1992. I pressen har dessutom
framkommit att det kommer att exporteras för
ännu större summor år 1993.

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet:

1. Vilken betydelse har respekten för mänskliga
rättigheter vid bedömning av ett lands rätt att köpa
svenskt krigsmateriel?

2. Är regeringen beredd att förbjuda all export av
krigsmateriel till indonesien?

1992/93:139 av Ingela Mårtensson (fp) till
utrikesministern om irakiska Kurdistan:

Nyligen besökte jag irakiska Kurdistan och dess
parlament i Erbil. Befolkningen är angelägen om
att bygga upp en fungerande demokrati, vilket är
mycket positivt -- inte minst med tanke på att
regionen präglas av diktaturer och ständiga brott
mot mänskliga rättigheter.

Den ekonomiska situationen är emellertid
synnerligen ansträngd. FN:s bojkott mot Irak
drabbar även kurderna som bor i det av FN
kontrollerade området i norr. Dessutom drabbas
irakiska Kurdistan av de restriktioner som den
irakiska regeringen infört mot området.

Jan Eliasson har låtit meddela att frågan om
hävande av sanktionerna mot Irak eller de kurdiska
områdena måste tas upp med medlemmarna av
säkerhetsrådet eller sanktionskommittén. Det finns
alltså möjligheter vad jag förstår att aktualisera
hävandet av sanktioner mot irakiska Kurdistan,
vilket skulle vara av stor betydelse för utvecklingen
i området.

Situationen i dag innebär att irakiska Kurdistan är
helt beroende av humanitärt bistånd utifrån. FN
har beslutat om att ge kurderna sådan hjälp, men
den förmedlas via Bagdad och genom avtal med
den irakiska regeringen. Detta avtal missgynnar
kurderna och får till effekt att en stor del av
biståndsanslaget hamnar i den irakiska regeringens
händer.

Förutom kurderna själva är den europeiska
gemenskapen (EG) mycket kritisk till denna
uppgörelse. EG skickar sina hjälpsändningar via
Turkiet.

För att den demokratiska utvecklingen i irakiska
Kurdistan skall kunna fortsätta är det nödvändigt
att det internationella samhället på olika sätt
stödjer befolkningen i området.

Mot denna bakgrund vill jag ställa följande frågor:

1. Är utrikesministern beredd att ta initiativ för att
häva sanktionerna mot irakiska Kurdistan?

2. Är utrikesministern beredd att verka för att
FN:s hjälpsändningar går via Turkiet?

3. På vilket sätt är man i Sverige beredd att stödja
befolkningen i irakiska Kurdistan?

50 § Kammaren åtskildes kl. 21.11.

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets början t.o.m.
ajourneringen kl. 16.45,

av andre vice talmannen därefter t.o.m. 36 § anf.
222,

av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 37 § anf.
225 (delvis) och

av talmannen därefter till sammanträdets slut.