Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1992/93:62

Tisdagen den 16 februari

Kl. 14.00--16.46

---

Välkomsthälsning till deltagare i afrikanskt
studiebesök

Andre vice talmannen hälsade gästande
parlamentariker och tjänstemän från Tanzania,
Zambia och Zimbabwe välkomna.

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 9 och 10 februari.

2 § Ledighet

Andre vice talmannen meddelade att Barbro
Evermo Palmerlund (s) ansökt om ledighet under
tiden den 15 mars-- den 30 april.

Kammaren biföll denna ansökan.

Andre vice talmannen anmälde att Bengt Lindqvist
(s) skulle tjänstgöra som ersättare för Barbro
Evermo Palmerlund.

3 § Meddelande om svar på interpellation

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelse:

Interpellation 1992/93:71

Till riksdagen

Interpellation 1992/93:71 om Barnomsorg m.m. av
Eva Zetterberg kommer att besvaras den 25
februari 1993.

Dröjsmålet orsakas av interpellantens utlandsresa
vid tidpunkten för tidigare planerat svarsdatum,
den 18 februari 1993.

Stockholm den 10 februari 1993

Bengt Westerberg

4 § Svar på fråga 1992/93:365 om skogliga
beredskapsarbeten

Anf. 1 Arbetsmarknadsminister Börje
Hörnlund (c):

Herr talman! John Andersson har frågat mig om jag
är beredd att ta nödvändiga initiativ för att skogliga
beredskapsarbeten skapas.

För innevarande budgetår har historiskt sett
mycket stora resurser anslagits för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Statsmakterna
har vid ett flertal tillfällen fastslagit att det är
Arbetsmarknadsstyrelsens ansvar att fördela dessa
resurser utifrån behovet i olika regioner och hos
olika grupper. När det gäller frågan om att skapa
skogliga beredskapsarbeten måste
Arbetsmarknadsverket således väga behovet av
sådana gentemot behovet av insatser inom andra
angelägna områden. Jag har emellertid pekat på
behovet av beredskapsarbeten inom den skogliga
sektorn i kompletteringspropositionen för
innevarande budgetår och i den s.k.
krispropositionen i höstas (1992/93:50) samt för alla
länsarbetsdirektörer under en gemensam
konferens.

Skogs-, natur- och miljövård är sektorer där den
nya åtgärden arbetslivsutveckling (ALU) kan få
stor effekt och på så sätt effektivt motverka den
höga arbetslösheten för skogsarbetare. Denna
bedömning delas av Skogsstyrelsen, som har
redovisat en rad olika uppgifter inom dessa
sektorer som kan genomföras som
arbetslivsutveckling.

Anf. 2 JOHN ANDERSSON (-):

Herr talman! Jag får tacka
arbetsmarknadsministern för svaret på min fråga.
Jag vill också tacka för de påpekanden som
arbetsmarknadsministern gjorde i svaret, vilka han
i olika sammanhang har framfört och då kanske
främst till länsarbetsdirektörerna. Detta är bra.

Det är ockå bra att man inom
arbetslivsutvecklingen, ALU, även kan ta med en
del arbeten som utförs ute i vår natur i såväl skogs-,
natur- och miljövård.

Många av de skogsarbetare som har blivit
arbetslösa och som kommer att bli arbetslösa är i
åldern 55--65 år. Det förstår väl också en ''gammal''
skogsmästare som Börje Hörnlund att de, när de
kommer upp i de åldrarna, inte direkt kan vara
aktuella för ALU-verksamhet.

Jag tror att det är lika nödvändigt i dag, som det var
på 60-talet när rationaliseringsvågen drabbade
skogsbruket, att man iordningställer skogliga
beredskapsarbeten. Det finns mycket att göra i
skogen, inte minst när det gäller att bygga ut
skogsbilvägnätet, trots indragna medel från staten.

Eftersom arbetsmarknadsministern redan tidigare
har påpekat det viktiga i detta sammanhang, utgår
jag från att han inte framöver missar något tillfälle.
Jag utgår också från att han kommer att ta initiativ
för att just de skogsarbetare i 55--65-årsåldern får
de här jobben.

Anf. 3 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! John Andersson och jag har under ett
antal år som bänkkamrater resonerat om den här
typen av frågor. Låt mig bara konstatera att man
åstadkom många och bra jobb genom
beredskapsarbeten och som folkhushållet har god
nytta av åren framöver. Detta var under den tid då
det var mycket normalt med skogliga
beredskapsarbeten, dvs. under 60- och 70-talen och
en bit in på 80-talet.

Det finns också i dag färdigprojekterade
skogsbilvägar som omfattar ett ganska stort antal
mil. Jag har av Skogsstyrelsen begärt att få in en
sammanställning för att se om det går att göra saker
och ting framöver. Första steget är att man vet vad
som finns och vad som går att utföra.

Anf. 4 JOHN ANDERSSON (-):

Herr talman! Jag får tacka för det tillägget. Jag
hann i mitt första inlägg inte nämna att
Skogsvårdsstyrelserna säkert har många projekt
som skulle kunna sjösättas ganska snart, särskilt
inför våren då snön försvinner i de nordliga delarna
av landet.

Som jag nämnde i min fråga är de här arbetena i
många fall, bortsett från vägbyggena, ganska billiga
beredskapsarbeten. De ligger långt ifrån de 24-
miljonerskurser som AMS nyligen har anordnat.
Det är mycket billiga, men meningsfulla och nyttiga
arbeten som man kan få till stånd i skogen.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på fråga 1992/93:369 om
dagligvaruförsörjningen i glesbygd

Anf. 5 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Inga-Britt Johansson har frågat mig
vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att stoppa
en för glesbygden negativ utveckling inom
dagligvaruförsörjningen. Hon ger i frågan flera
exempel på problem bl.a. distributionen av varor
till avlägsna butiker och ökat antal avslag på
glesbygdsstödsansökningar vid länsstyrelserna.
Hon säger också att ett allt glesare butiksnät får
orimliga konsekvenser för gamla och
småbarnsföräldrar utan bil samt för den
kommunala ekonomin.

Låt mig börja med att säga att jag delar Inga-Britt
Johanssons oro för följderna av ett allt glesare
butiksnät i glesbygden.

Låt mig därefter konstatera att det problem som
Inga-Britt Johansson tar upp är mycket komplext
med många intressenter och därmed också många
ansvariga för utvecklingen. Tiden för besvarande
av frågor i riksdagen räcker egentligen inte till för
att uttömmande diskutera ämnet. Låt mig ändå
kort få beröra delar av detta.

Vad gäller regering och riksdag kan vi inte
administrera lösningar för de enskilda
lanthandlarna. Däremot kan vi ta fram verktyg för
att hjälpa till med bevarandet av butiker i glesbygd,
vilket också har skett genom det existerande stödet
till kommersiell service i form av investeringsstöd,
servicebidrag och hemsändningsbidrag. Vidare är
en effektiv regional- och glesbygdspolitik för
sysselsättning och boende i glesbygd en
grundförutsättning för ett bibehållet kundunderlag.

Men det är på den lokala nivån som det slutliga
avgörandet sker om en butik skall överleva. Här
har bygdens befolkning ett stort ansvar mot sin
butik. Det håller inte att åka långa sträckor för att
storhandla och sedan tro att man kan ha kvar
lanthandeln som närbutik. Om lanthandlaren
svarar upp mot rimliga krav på sortiment och
service måste byborna också visa köptrohet.

Grossisterna måste visa solidaritet mot de mindre
butikerna. Det finns vissa negativa tendenser här.
Alla möjligheter till flexibla och otraditionella
samdistributionslösningar måste prövas. Jag
förutsätter att länsstyrelserna och
Konsumentverket tillsammans överlägger med
grossisterna om dessa problem.

Kommunerna kan på olika sätt påverka
lanthandelns överlevnadsmöjligheter. Jag behöver
bara som exempel nämna bebyggelseplaneringen,
kollektivtrafiken, lokal upphandling, samordnade
servicelösningar osv. Kommunerna har alltså ett
stort ansvar och tillhör också de stora ekonomiska
förlorarna om butiken skulle läggas ned.

För dagen är det konsumenterna, kommunen,
lanthandlaren, grossisterna, handelns
organisationer, länsstyrelserna och
Konsumentverket som i samverkan har bäst
förutsättningar att klara av de problem som
lanthandeln brottas med. Sjävfallet följer jag noga
utvecklingen och överväger behovet av
förändringar vad gäller insatser från statsmakterna.
Jag förutsätter också att Konsumentverket, som
noga studerar dessa frågor, liksom hittills slår larm
när man finner det påkallat.

Anf. 6 INGA-BRITT JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
arbetsmarknadsministern för svaret. Jag kan hålla
med om väldigt mycket i detta svar -- dock icke
slutsatsen, vilket jag skall återkomma till.

Det är riktigt att det finns en mängd olika stöd till
glesbygdsbutikerna. Det hjälper dock inte fullt ut,
eftersom samordningen och användningen av
stöden inte fungerar som de borde. Flera butiker
har fått se sina leveransavtal löpa ut. Flera avtal
kommer att löpa ut under de närmaste veckorna.
Ett par butiker, bl.a. i Jäckvik och Adolfsström, är
för närvarande utan avtal. Det är en orimlighet att
personal vid dessa butiker själva måste åka många
mil för att få tag i färskvaror att leverera i sina
affärer.

Det var en attack mot fraktutjämningen såväl inom
regionerna som i landet som helhet för några år
sedan. Denna attack lyckades man slå tillbaka, tack
vare att Konsumentverket i det läget kunde fungera
som ett slags motor i samordningen. Man kartlade
behoven, och man fick de största grossisterna --
framför allt kooperationen och ICA -- att hejda sig.

Konsumentverket har inte längre resurser för att
kunna fungera som en sådan motor. Det var
meningen att bl.a. länsstyrelse, transportråd och
livsmedelsverk skulle hjälpa till då
Konsumentverket var tvunget att dra sig tillbaka,
men ingenting har hänt. Det ser vi resultatet av nu.
Utan resurstillförsel kan inte Konsumentverket
göra ett bra jobb vad gäller transporterna.

Det är nödvändigt att kartlägga förhållandena
ordentligt -- också det faktum att man påstår att
länsstyrelserna har blivit mer restriktiva. Den enda
som kan initiera den kartläggningen är
arbetsmarknadsministern.

Anf. 7 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Både kommunerna och
länsstyrelserna är nära denna verklighet. De bör,
som jag ser det, slå larm om de upplever att det inte
går bra. En styrka när det gäller att arbeta för att
långsiktigt bevara de små butikerna är de 2 000
lokala utvecklingsgrupper, dvs. nya råd, som har
bildats runt om i landet.

Så till frågan om huruvida länsstyrelserna har blivit
njuggare eller inte. Jag noterar att länsstyrelserna
på ungefär ett år har ökat bidragsgivningen till
denna sektor med ca 10 miljoner kronor. Det skulle
förvåna mig om Länsstyrelsen i Norbottens län,
som berörs i frågan, skulle ha valt en annan linje.
Jag känner människorna där, och de känner sin
glesbygd. Jag hoppas att så inte är fallet.

Den svåra frågan gäller hur grossisterna agerar mot
mindre enheter. Om Konsumentverket inte anser
sig ha styrka att ta tag i problemet är jag
personligen beredd att kalla till mig de ledande
organisationerna på området för att samtala med
dem direkt.

Anf. 8 INGA-BRITT JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag ber att ytterligare en gång få tacka
för svaret. Det var just det sista beskedet som jag
hoppades att jag skulle få här. Jag ser med tillförsikt
fram emot att frågan får en snabb behandling.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på fråga 1992/93:383 om försöken med
fria sprutor för injektionsnarkomaner

Anf. 9 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Margitta Edgren har frågat statsrådet
Könberg om regeringen avser att ta något initiativ
för att verksamheten med
sprututbytesprogrammen skall kunna fortsätta i
Malmö/Lund-området. Arbetet inom regeringen är
så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.

Jag för min del är positiv till att programmen
kommit till stånd. Mitt personliga intryck, efter att
ha studerat programmen på plats, är att de sköts på
ett bra sätt och kan ge värdefulla erfarenheter.

Verksamheten utvärderas nu av professor
Rönnberg vid Socialhögskolan i Stockholm.
Utvärderingen görs på uppdrag av Socialstyrelsen,
som kommer att presentera sina analyser och
slutsatser under mars månad.

I avvaktan härpå anser jag inte att regeringen bör
ta några initiativ i denna fråga.

Anf. 10 MARGITTA EDGREN (fp):

Herr talman! Jag är tacksam och glad för detta svar.
Det innebär en signal ut i den verklighet där de
människor som arbetar med programmet verkar.
Socialministern betraktar det de gör som positivt.

Det finns nu sex års erfarenhet av programmet i
Lund. Under dessa sex år har 1 500 narkomaner
gjort nära 10 000 besök. Av dessa narkomaner har
ca 300 varit regelbundna besökare. De flesta har
varit i trettioårsåldern, och de har missbrukat
intravenöst i många år. Många narkomaner har
endast missbrukat amfetaminer, och andra heroin
eller andra tunga droger.

Man har observerat att riskbeteendet, dvs. att
narkomaner delar sprutor med varandra, har
minskat i gruppen. En annan viktig iakttagelse är
att Skåne inte har drabbats av någon epidemi av
HIV bland narkomanerna, trots sitt mycket utsatta
läge. Narkomanerna själva säger att de har lärt sig
mycket om hur de skyddar sig mot smitta. Man har
kommit i kontakt med tidigare okända
missbrukare. Detta har gjort att antalet tester har
ökat kraftigt bland Skånes narkomaner. Man har
också genom projektet kunnat vaccinera oerhört
många narkomaner mot hepatit B.

Jag är säker på att den person som nu är utsedd att
utvärdera projektet kommer att betrakta också
dessa faktum som något positivt. WHO har
uttalat -- jag använde felaktigt i min fråga ordet
rekommenderat -- att målet självfallet är ett
narkotikafritt samhälle. På vägen dit bör man inte
förmena narkomaner tillgång till sprutor.

Jag kan inte annat än att tacka. Jag utgår från att
socialministern tar de initiativ som krävs för att
säkra verksamheten den dagen utvärderingen är
färdig.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på fråga 1992/93:329 om Turkiet och
assyrierna

Anf. 11 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Berith Eriksson har frågat mig vilka
initiativ jag avser att ta för att uppmärksamma och
motverka förtrycket mot assyrier i Turkiet.
Assyrier är beteckningen för en kristen minoritet i
Irak, som bekänner sig till den nestorianska grenen
av kristendomen och som även finns representerad
i små grupper i Syrien och Turkiet. Även de syrisk-
ortodoxa kristna från samma område, de s.k.
syrianerna, kallas ibland assyrier. Berith Erikssons
fråga hänför sig till syrianerna i sydöstra Turkiet.

Liksom kurderna har syrianerna av den turkiska
staten utsatts för en periodvis hårdhänt nationell
assimileringspolitik. Under det senaste årtiondet
har syrianerna i Turkiet minskat betydligt i antal till
följd av en omfattande flyktingström till Europa.
Enligt en uppgift uppgår antalet syrianer i sydöstra
Turkiet till omkring 2 500 av totalt cva 80 000
kristna i hela landet. De upptrappade striderna
mellan turkisk militär och PKK-gerillan har lett till
att situationen för de civila i sydöstra Turkiet har
försvårats under den senaste tiden. Syrianerna
utsätts också för våld och hot från grupper i
området som vill driva ut dem för att beslagta deras
egendomar. Hizbollah har på senare tid varit aktiva
i området med våld, hot och mord mot civila.
Hizbollahs relationer till andra aktörer i regionen
är oklara. Sverige följer noga utvecklingen på de
mänskliga rättigheternas område i Turkiet, även
med avseende på syrianernas utsatta ställning.
Ämnet är en ständigt återkommande punkt på
dagordningen vid våra bilaterala kontakter med
Turkiet.

Den svenska inställningen är att alla individer har
en självklar rätt att få sina mänskliga rättigheter
respekterade, inkl. rätten att utan risk för
diskriminering använda sitt språk och utöva sin
religion. Det åligger den turkiska staten, liksom
varje annan stat, att skydda sina medborgare och
att garantera dessa rättigheter. Detta gäller
självfallet också syrianerna. Efter sitt tillträde i
oktober 1991 deklarerade den turkiska regeringen
att respekten för mänskliga rättigheter skulle
förbättras, och ett antal lovande inledande
reformer genomfördes. På senare tid tycks
processen ha stannat upp, medan flera lagreformer
inte heller har omsatts i praktisk handling fullt ut.
Detta har visats i bl.a. Amnesty Internationals och
Europarådets antitortyrkommittés senaste
rapporter om Turkiet. Samtidigt har PKK trappat
upp sin terrorverksamhet i landet.

Turkiet är medlem i ESK och Europarådet, varför
vi har skäl att ha särskilt höga förväntningar på
detta land. Sverige har nyligen anslagit 4,8 miljoner
kronor på tre år i finansiellt bistånd till de tre centra
som den turkiska stiftelsen för mänskliga
rättigheter driver. Sverige stöder finansiellt och
praktiskt ett projekt i Europarådets regi för
utbildning av turkiska polisaspiranter i mänskliga
rättigheter. Detta är några exempel på hur
regeringen verkar för en förbättring av respekten
för mänskliga rättigheter i Turkiet.

Anf. 12 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Jag tackar för svaret. Det är ett mer
positivt svar än jag har fått på länge när det gäller
förhållandena i Turkiet. Turkiets absurda
assimileringspolitik och den nuvarande situationen
i de kurdiska provinserna i Turkiet drabbar inte
bara kurder utan i lika stor utsträckning andra
minoriteter i området.

Majoriteten i området består till 80-90 % av kurder,
men det finns också assyrier och shiiter samt
turkiska tjänstemän, poliser och militärer.

Undantagslagarna gör att de förbättringar av
rättssäkerheten som infördes i Turkiet inte gäller i
de kurdiska provinserna och inte heller i
säkerhetsdomstolarna, som ju förekommer också i
andra delar av Turkiet. Det är alltså inte fråga om
att förbättringarna har stoppats upp, utan de har
aldrig införts i dessa provinser.

Byvaktssystemet är ett djävulskt påfund av regimen
för att skapa motsättningar mellan människorna i
området. Ställer man inte upp på militärens och
polisens begäran att man skall vara väpnad byvakt,
stämplas man såsom förrädare och riskerar
fängelse, tortyr och även död. Ställer man upp
såsom byvakt, stämpas man av PKK såsom
förrädare. I båda fallen råkar man lika illa ut.

Turkiets sätt att bekämpa terrorismen stärker
terroristernas ställning. Därför finner jag den
politik som förs så fruktlös. Jag undrar då vad
utrikesministern anser om en
undersökningskommission från ESK för att vinna
klarhet ...

Anf. 13 ANDRE VICE TALMANNEN:

Nu har de två minuterna gått.

Anf. 14 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Berith Eriksson har i sin fråga denna
gång tagit upp bl.a. syrianernas speciella situation.
Det är väldigt svårt att fastställa vilka som ligger
bakom övergreppen på syrianerna. Det gäller även
det överfall som Berith Eriksson har såsom
bakgrund till sin fråga. I en situation där många
grupper agerar med våld försvåras möjligheterna
att klart urskilja ansvaret. Men från svensk sida
måste vi ju alltid hävda den turkiska statens
skyldighet att skydda sina medborgare och
garantera dem deras rättigheter. Det är ju en högst
aktuell fråga när det gäller syrianerna.

Anf. 15 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Det är en högst aktuell fråga
beträffande all civilbefolkning, inte enbart
syrianerna utan naturligtvis även de andra folk som
bor i området. De människor som har gjort
undersökningar anser att de överfall som jag
beskrev i min fråga hade utförts av byvakter.

Den fotograf och journalist som blev skjuten, vilket
har lett till vissa förvecklingar mellan Turkiet och
Iran, höll just på med att redogöra för kopplingen
mellan Hizbollah, PKK och kontragerillan, dvs. de
militärer som är specialtränade just för att sprida
terrorn i området.

Med anledning av FN:s folkrättsårtionde,
ursprungsbefolkningsåret och
Europakonventionen mot tortyr ...

Anf. 16 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Som jag påpekade tidigare utnyttjar
vi alla möjligheter i bilaterala kontakter att ta upp
de mänskliga rättigheterna. Jag gjorde det senast
när jag hade den nye turkiske ambassadören på
besök hos mig. Jag påpekade just det stora intresse
som finns i Sveriges riksdag för situationen för de
mänskliga rättigheterna i Turkiet.

Jag tycker att vi genom våra kontakter med den
turkiska MR-organisationen, som var i Sverige i
januari och då även besökte UD, på ett väldigt
konkret sätt har uppmärksammat förtrycket. Den
organisationen är knuten till den stiftelse som
bedriver centra för rehabilitering av tortyroffer. Vi
hjälper också till med utbildningen av turkiska
poliser. Vi har i januari haft en kurs vid
Polishögskolan. Det är väldigt konkreta insatser för
att bidra till en bättre MR-utveckling.

Anf. 17 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Jag fick i dag från Amnesty ett papper
om ''fear of torture''. Det gällde fyra fängslade
assyrier. De är mellan 40 och 50 år gamla. Man
misstänker att de blir torterade. Assyrierna finns ju
i Mideat området. Jag tycker att det vore lämpligt
att också arbeta för att skicka en
undersökningskommission till detta område för att
utröna vad som händer med assyrierna i Turkiet
just nu. Jag har fått veta att det finns 3 442 assyrier
i området och 100 000 såsom flyktingar i europeiska
länder. Även om det är en liten grupp människor,
måste vi såsom undertecknare av konventionen ta
vårt ansvar.

Anf. 18 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Jag tror att den turkiska MR-
organisationen, som vi har god kontakt med, är ett
utmärkt instrument i dessa sammanhang.

Anf. 19 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Den turkiska MR-organisationen
behöver allt stöd som vi i väst kan ge den. Den är
ständigt utsatt för attentat. Dess kontor förstörs
och dess medlemmar trakasseras. Organisationen
behöver verkligen vårt stöd om den skall kunna
arbeta.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på fråga 1992/93:332 om svenskt
erkännande av Makedonien

Anf. 20 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Herr Rohdin har frågat mig varför
Sverige hittills har avstått från att erkänna
republiken Makedonien.

Sverige anser, i likhet med den av EG tillsatta
Badinter-kommissionen, att den tidigare
jugoslaviska republiken Makedonien uppfyller de
tre traditionella folkrättsliga krav som man kan
ställa på ett land: en befolkning, ett territorium och
en regering som effektivt utövar kontrollen över
detta territorium. Makedonien har också vidtagit
åtgärder för att främja den fredliga samlevnaden
mellan den makedonska befolkningsmajoriteten,
den stora albanska folkgruppen och andra
minoriteter.

Grekland hävdar emellertid bl.a. att namnet
Makedonien är så starkt förknippat med den
grekiska historien att det inte bör användas av ett
annat land. Det torde vara bekant för var och en
hur denna fråga engagerat hela Grekland. Trots
EG:s förenade ansträngningar under mer än ett år
har därför ingen för båda parter acceptabel
kompromiss kunnat nås inom ramen för EG:s
medling.

Makedonien har nu ansökt om att få bli medlem i
FN. Ansökan behandlas för närvarande i
säkerhetsrådet. Om säkerhetsrådet
rekommenderar att Makedonien väljs in i FN,
kommer Sverige i generalförsamlingen att stödja
Makedoniens ansökan. Detta är i så fall att likställa
med ett uttryckligt svenskt erkännande.

Säkerhetsrådets rekommendation om medlemskap
skulle innebära att vårt ställningstagande för
Makedonien sker i ett brett internationellt
sammanhang. Det är en sådan bred lösning som
Sverige hela tiden har eftersträvat.

Ett avgörande brådskar, och det är Sveriges
förhoppning och bedömning att erkännandefrågan
inom en snar framtid skall nå en lösning i FN. Den
nuvarande osäkerheten bidrar inte till stabiliteten i
regionen.

Avslutningsvis skulle jag vilja tillägga att den ESK-
mission som satts upp i Skopje och den FN-bataljon
med bl.a. svensk trupp som i dagarna har
grupperats i Makedonien är uttryck för den oro som
FN, ESK och Sverige hyser för att den väpnade
konflikten i det tidigare Jugoslavien skall sprida sig
till Makedonien. Skulle detta ske står hela Europa
inför en ytterst allvarlig situation.

Anf. 21 LENNART ROHDIN (fp):

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.
Det är bra att vi är överens i princip. Låt oss
äntligen hoppas på en snar lösning!

Sverige har givetvis inget huvudansvar för den
jugoslaviska katastrofen, men att omvärlden inte
har förmått sig att erkänna republiken Makedonien
är karakteristiskt för hur världen, kanske framför
allt Europa, misslyckats i nästan varje skede av den
här konflikten med att effektivt bidra till fred och
att värna mänskliga fri- och rättigheter.

Av samtliga republiker i det forna Jugoslavien är
Makedonien den som jämte Slovenien klarast
uppfyller de kriterier som har uppställts för
internationellt erkännande. Ändå har omvärlden
valt att erkänna alla de övriga, men inte
Makedonien.

Makedonien är den enda stat som hittills har lyckats
hålla sig utanför krigsförvecklingar. Men
utvecklingen i grannskapet kan mycket snart
påverka även Makedonien. Makedonien valde sin
självständighet under konstitutionella former och
med respekt för sina minoriteters ställning.
Makedonien har till skillnad från flera av sina
grannar, som är internationellt erkända och
medlemmar av FN, upprätthållit FN-embargot
strikt. Därmed drabbas den fattigaste republiken i
det forna Jugoslavien mycket hårt. Genom att inte
erkännas avstängs dessutom Makedonien från
internationellt bistånd.

Makedonien har i höst drabbats av blockad av
införsel av olja från Grekland, ett av de länder som
däremot utan skrupler har brutit FN-blockaden
mot Serbien.

Herr talman! Vad är det för signal som omvärlden,
därmed även Sverige, ger genom att inte erkänna
Makedonien? Jo, precis som i konflikten i övrigt
viker vi undan för kompromisslösa nationalistiska
chauvinister som inte tvekar för de mest flagranta
övergrepp för att nå sina syften.

Grekland lyckas, med hänvisning till antika
symboler, fullständigt blockera EG från att erkänna
Makedonien, ett erkännande som de övriga elva
EG-staterna är för, och omvärlden -- Sverige --
traskar lydigt efter.

Anf. 22 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Med all respekt för Lennart Rohdin
och den beskrivning som nu ges, konstaterar jag
ändå att den grekiska folkopinionen inte skulle
tycka att de hade mycket stöd i Lennart Rohdins
analys.

Vi får väl något respektera också de starka känslor
som det grekiska folket har i den här frågan och det
starka historiska band som det känner med namnet
Makedonien och även med den symbol som den
forna jugoslaviska republiken Makedonien har
tagit med i sin flagga. Vi måste ändå inse att det
finns mycket starka känslor på båda sidor, och att
detta inte är en situation som därmed kan
negligeras av vare sig EG eller världssamfundet.

Dess bättre är man på väg att finna en lösning på
problemet inom FN:s regi. Det kan hända att
säkerhetsrådet redan nästa vecka kommer att ta
upp frågan. Det skulle innebära att
generalförsamlingen redan någon gång i mars kan
ha frågan på sitt bord. Därmed skulle det finnas en
möjlighet att detta problem får en lösning. Jag
håller med Lennart Rohdin om att denna fråga
varken är konstruktiv, positiv eller riktig.

Med detta öppnas också möjligheterna för
internationellt bistånd till Makedonien på ett annat
sätt, vilket jag tror kan bidra till stabilitet.

Anf. 23 LENNART ROHDIN (fp):

Herr talman! Jag är, som utrikesministern,
förhoppningsfull när det gäller att detta problem
snart skall lösa sig. Men det är oanständigt att det
har fått gå mer än ett år innan man har kunnat hitta
en lösning, bara därför att frågan har blockerats av
ett enda medlemsland i EG, och att detta i sin tur
har lett till att omvärlden har legat still.

Det är de historiska känslor som utrikesministern
åberopar som är oljan i hela konflikten på Balkan.
Det är ju för att undvika att tentera dem, som det
är viktigt att följa internationellt erkända principer,
och detta har Makedonien ansträngt sig för att
göra.

Grannlandet Bulgarien har precis lika starka
historiska traditioner, även med blodig omfattning,
bakom sig och skulle kunna reagera på samma sätt.
Men under ledning av president Zhelev har man
tvärtom valt att, trots starka och nationalistiska
opinioner inne i Bulgarien, försöka dämpa
konflikten. Man har valt att erkänna Makedonien,
att inte ha någon dispyt kring det som har varit.

Anf. 24 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Även grekerna har ju demonstrerat
fredligt, vilket vi i alla fall tacksamt får notera. Nu
hoppas jag att detta problem finner en lösning och
att detta i sin tur kommer att bidra till stabiliteten i
den här delen av Balkanregionen.

Anf. 25 LENNART ROHDIN (fp):

Herr talman! Jag tror att vi är överens på den
punkten. Men det är inför framtiden oroväckande
att traditionella, historiska och nationella känslor
hos ett enda land, i ett läge när EG -- som både
utrikesministern och jag så starkt önskar att vi skall
bli medlemmar i, inte minst därför att det är det
stora europeiska fredsprojektet -- verkligen står
inför en sådan här konflikt, kan tvinga omvärlden
att blockera en snabb lösning på ett problem som
egentligen vore väldigt enkelt att lösa. Det är
oroväckande att den signalen ges.

Anf. 26 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Om det är en fördröjning av en
lösning som sker mellan Europas stater, är det trots
allt oändligt långt bättre än den händelseutveckling
som vi såg under första världskrigets inledning. Så
det finns nog ändå mycket som talar för EG som
fredsrörelse.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Svar på fråga 1992/93:334 om trupperna i de
baltiska staterna

Anf. 27 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Pär Granstedt har frågat mig vilka
initiativ Sverige bl.a. som ESK-ordförande kan ta
för att underlätta Rysslands förhandlingar med de
baltiska staterna och påskynda ett tillbakadragande
av de ryska trupperna från Baltikum.

Vid ESK:s toppmöte i Helsingfors i juli 1992
uppmanade stats- och regeringscheferna Ryssland
och de baltiska staterna att utan dröjsmål ingå
bilaterala avtal om tillbakadragande av alla
utländska trupper från de baltiska staternas
territorier. Avtalen skulle innehålla tidtabeller för
ett tidigt, ordnat och fullständigt återtåg. Sverige
spelade en viktig roll i ansträngningarna att få till
stånd en för de baltiska staterna tillfredsställande
överenskommelse i frågan om de ryska trupperna.

Sedan toppmötet i Helsingfors ägde rum, har det
ryska återtåget från Baltikum fortsatt. Detta har
den svenska regeringen välkomnat. Avtal har
ingåtts mellan Ryssland och Litauen om en tidtabell
för tillbakadragande av de i Litauen stationerade
ryska stridskrafterna. Några sådana avtal har inte
ingåtts med de båda övriga baltiska staterna. Vi har
från svensk sida, bl.a. då frågan diskuterats i den
europeiska säkerhetskonferensen (ESK)
understrukit betydelsen av att avtal om
tillbakadragande av de ryska stridskrafterna ingås
även med Estland och Lettland.

Vid EKS:s utrikesministermöte i Stockholm i
december 1992 utfäste sig Ryssland och de baltiska
staterna att regelbundet lämna information till
''relevanta ESK-organ'' om efterlevnaden av de
åtaganden parterna gjorde vid toppmötet i
Helsingfors. Rapporteringen skulle ligga till grund
för fortsatt granskning av frågan.

Som ESK-ordförande har Sverige verkat för att den
rapportering parterna utfäst sig att svara för
kommer till stånd. Därför tog jag på ett tidigt
stadium, bl.a. i samband med ett besök i Kirkenes
den 11 januari för undertecknande av
deklarationen om Barentsrådet, upp
rapporteringsfrågan med den ryske
utrikesministern Kozyrev. Vi tog även från svensk
sida en rad kontakter med parterna inför det möte
med ämbetsmannakommittén som ägde rum i Prag
den 2--4 februari. Syftet var att få till stånd en
överenskommelse mellan parterna om formerna
för rapporteringen till ESK. Vi förde vidare upp
frågan om tillbakadragandet från Baltikum på
mötets dagordning.

Vid ämbetsmannakommitténs möte rapporterade
parterna om läget i förhandlingarna om
tillbakadragande. Rapporteringen utlöste en
diskussion, som inte utmynnade i något formellt
beslut. Parterna betecknade själva diskussionen i
kommittén som konstruktiv. Den blev en värdefull
påminnelse om den vikt ESK fäster vid
genomförandet av Helsingforsåtagandena.

Sverige kommer som ordförande att verka för
fortsatt behandling i ämbetsmannakommittén av
frågan om tillbakadragande av de ryska
stridskrafterna. Det är min övertygelse att ESK
därigenom lämnar ett viktigt bidrag till en
avveckling av den ryska militära närvaron i
Baltikum.

Låt mig tillägga, att vi inte försummar något tillfälle
att med Ryssland ta upp frågan om det ryska
återtåget från Baltikum. Den berörs i den svensk-
ryska deklaration som undertecknades vid
statsministerns besök i Ryssland. Statsministern tog
upp frågan i samtalet med president Jeltsin i Kreml.
Från rysk sida bekräftades avsikten att dra tillbaka
de egna stridskrafterna från de baltiska staterna.

Anf. 28 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för
svaret på min fråga. Det som i svaret framgår om
svenska aktiviteter när det gäller att klargöra för
Ryssland hur allvarligt man ser på situationen
tycker jag är mycket värdefullt. Situationen när det
gäller den ryska truppnärvaron i Baltikum -- jag
avser Estland och Lettland -- är mycket
otillfredsställande och ganska allvarlig.

Som framgår av svaret, utfäste sig Ryssland i juli
1992 på ESK-toppmötet att utan dröjsmål träffa
avtal med de baltiska staterna. Det skulle leda till
en tidtabell för ett tidigt, fullständigt och ordnat
återtåg. Man kan inte säga att Ryssland har uppfyllt
denna utfästelse. Fortfarande, efter närmare åtta
månader, finns det över huvud taget inget avtal.
Det finns än mindre någon tidtabell om ett tidigt,
fullständigt och ordnat återtåg. Ryssland har helt
enkelt inte uppfyllt sina förpliktelser i enlighet med
den uppgörelse som träffades på toppmötet. Det
här är allvarligt sett i ett ESK-perspektiv, eftersom
det i viss mån undergräver ESK:s auktoritet när
man träffar ett sådant här avtal och det sedan inte
händer så mycket. Det har förvisso hänt en del,
men det är långt ifrån tillräckligt.

Ryssland har i stället visat tendenser till att använda
truppnärvaron som ett instrument för att påverka
inrikespolitiken i Baltikum. Man kan ha väldigt
många synpunkter på den ryska minoritetens
ställning i de baltiska staterna, och det kommer
såvitt jag förstår att diskuteras senare i dag. Men
det är helt klart att det inte kan accepteras att
närvaro av främmande trupp skall vara ett
argument i den debatten. Därför är det mycket
viktigt att Sverige både som land och ordförande i
ESK utnyttjar varje tillfälle att med största
eftertryck klargöra att situationen är oacceptabel.

Anf. 29 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Jag håller med Pär Granstedt om att
det avtalslösa tillståndet inte är tillfredsställande.
Det måste komma till ett avtal med Estland och
Lettland. Därför tycker jag att det är bl.a. Sveriges
sak att såväl bilateralt som i multilaterala forum --
där kan vi alla hjälpa till -- ta upp frågan om
truppåtertåget och att avtal måste komma till stånd.
Jag håller helt med Pär Granstedt om detta.

Sedan tycker jag att det är ett väsentligt framsteg
att vi nu har fått till stånd den här ordningen med
rapporter och information till ESK. Det är ett sätt
att föra in denna fråga i ett multilateralt
sammanhang och i ett europeiskt säkerhetsforum.
Jag tycker att det är en väsentlig framgång att
ryssarna har gått med på rapportering, att de
baltiska republikerna informerar och att vi har fått
upp frågan på ämbetsmannakommitténs
dagordning. Detta ser jag som ett väsentligt
framsteg.

Anf. 30 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Jag är beredd att instämma i att det
är ett stort framsteg. Samtidigt måste vi vara på det
klara med att det innebär att Ryssland numera är
berett att rapportera till ESK att man inte har
uppfyllt de åtaganden som man gjorde vid ESK:s
toppmöte i somras. Det är mycket långt ifrån den
önskvärda situationen.

Det viktiga är trots allt inte att man rapporterar sin
underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser utan
att man uppfyller dem. Ryssland har åtagit sig att
träffa ett avtal utan dröjsmål, och det återstår.

Jag tror därför att det är viktigt att man från ESK:s
sida och från Sveriges sida, såsom varande
ordförande, inte alltför mycket betonar hur bra det
är att Ryssland rapporterar. Man måste också lägga
tyngdpunkten på att vi vill se ett avtal utan
dröjsmål, som innebär ett tidigt, fullständigt och
ordnat återtåg ur Baltikum.

Anf. 31 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Jag tycker ändå att Pär Granstedt nu
målar upp en något för mörk bild. Det försiggår de
facto ett tillbakadragande. Man kan ändå säga att
en del av det som den ryska federationen åtog sig
i Helsingfors faktiskt sker -- på marken. Vi måste
ändock konstatera att det är en mycket positiv
utveckling. Det innebär självfallet även en mycket
positiv utveckling för de berörda länderna att detta
äger rum.

Vi har att hoppas på -- och här måste vi själva
trycka på -- att de förhandlingar som äger rum skall
leda fram till avtal. Det möte som ESK-
parlamentet skall ha i sommar -- som nästan blir
ettårsdagen av toppmötet i Helsingfors -- måste,
Pär Granstedt, vara ett utmärkt forum för att ta upp
även den här frågan.

Anf. 32 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Det är naturligtvis riktigt, och bör
noteras med tillfredsställelse, att det har skett ett
visst tillbakadragande. Men det sker utan avtal med
de berörda staterna. Det innebär också att de
berörda staterna, Estland och Lettland, inte har
något egentligt inflytande på formerna för
tillbakadragandet, omfattningen eller tidtabellen.
Vi vet också att det förekommer mycket förstörelse
i det sammanhanget.

Ryssland har fortfarande så pass många trupper på
Estlands och Lettlands territorium att det i dessa
länder upplevs som en allvarlig säkerhetsrisk, och
det är det viktiga.

Jag hoppas naturligtvis att frågan skall vara
inaktuell vid ESK:s parlamentarikermöte i
sommar. Men jag inser samtidigt risken att det är
aktuellt. Det är givet att vi då skall utnyttja detta
forum för att öva tryck på Ryssland för att få till
stånd det man lovade sommaren 1992.

Anf. 33 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Avtal måste till, men jag tycker också
att det finns anledning att påminna om att
trupptillbakadragande på marken måste äga rum.
Det finns anledning att påminna om det, eftersom
det är Litauens nationaldag i dag och vi har den
liatuiske utrikesministern i Stockholm. Vi har haft
anledning att föra diskussioner med honom om det
ryska trupptillbakadragandet. Även om det
existerar avtal så finns det anledning att följa upp
utvecklingen på marken.

Anf. 34 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Det är naturligtvis helt klart att det
inte bara räcker med ett avtal, om avtalet inte
genomförs. Det är naturligtvis också en risk att man
går in i avtal och sedan inte genomför det. Detta var
egentligen vad som hände vid ESK-toppmötet.
Man träffade en uppgörelse där, som man sedan
inte har verkställt. Sådant kan hända flera gånger.

Det är emellertid viktigt att få till stånd de här
avtalen. Jag antar att det inte finns några delade
meningar på den punkten. Det är viktigt att
klargöra att ESK och omvärlden inte accepterar en
situation där Ryssland träffar en politisk
uppgörelse och sedan inte verkställer den. Det är
tyvärr detta som har skett hittills.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på fråga 1992/92:378 om
rättssäkerheten i de baltiska staterna

Anf. 35 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Ingbritt Irhammar har med
hänvisning till suveränitetsstödet frågat mig vilka
åtgärder jag är beredd att vidta för att Sverige skall
bidra till uppbyggandet av rättsstater i de baltiska
länderna.

Låt mig då först instämma med Ingbritt Irhammar
om att det är av stor betydelse både för balterna och
för oss att stabila och effektiva rättssamhällen byggs
upp i dessa våra grannländer. Ansvaret för detta
vilar givetvis i första hand på de baltiska staterna
själva, men även Sverige och andra länder kan
bidra. Här har det svenska suveränitetsstödet en
särskild betydelse. Det är också därför, för att
stärka rättsstatens funktioner, som vi inom ramen
för suveränitetsstödet prioriterar uppbyggandet av
väl fungerande polis-, tull- och
kustbevakningsorganisationer.

Precis som Ingbritt Irhammar påpekar är det dock
inte enbart detta slags åtgärder som bidrar till att
skapa de rättsstater som utgör förutsättningen för
både demokrati och marknadsekonomi.
Uppbyggandet av politiska partier är en viktig
aspekt, där alla i denna kammare kan lämna
värdefulla bidrag till våra resp. partivänner i
Baltikum. Andra viktiga insatser bör gälla att
hjälpa de baltiska staterna att bygga upp
fungerande rättsmaskinerier.

Justitiedepartementet svarar här för ett svenskt
rättsutvecklingsbistånd till Baltikum. Det består i
praktisk kunskapsöverföring med syfte att hjälpa
till att bygga upp ett modernt rättssamhälle med en
godtagbar lagstiftning -- både civilrättslig och
annan -- och ett självständigt och fungerande
domstolsväsende. Stödet vilar på bilaterala avtal
mellan Domstolsverket och Estland resp. Lettland.
Detta stöd växer för närvarande och en särskild
samordnare har engagerats. Dessutom övervägs
ytterligare insatser för att öka också det polisiära
stödet till Baltikum. Det kan tilläggas att
Justitiedepartementet samarbetare med de andra
nordiska länderna när det gäller
rättsutvecklingsbiståndet, bl.a. genom att ge
litteraturstöd och utbildning av jurister i Baltikum.

Anf. 36 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Herr talman! Utrikesministern och jag är helt
överens om vikten av att det byggs upp ett
rättssamhälle. Självfallet har de baltiska staterna
här ett eget ansvar. Men det är svårt för de baltiska
staterna att åstadkomma detta, och därför behöver
de vår hjälp. Och visst skall vi ge hjälp, men vi har
ju också ett eget intresse av att ge denna hjälp.

I min fråga tog jag upp detta med att brottsligheten
i de baltiska staterna ''spiller över'' till Sverige. Som
exempel nämnde jag människosmugglingen. Men
något som verkligen oroar mig är
narkotikabrottsligheten. Jag utgår ifrån att det
gäller även utrikesministern.

Ett annan sak som oroar mig oerhört nu när
maffian tycks ta över mer och mer makt i de
baltiska länderna är att vårt bistånd inte tycks nå
fram på det sätt som var tänkt. Jag tänker då på
biståndsoljan som försvann. Jag har också fått
många rapporter om att olika hjälpföreningar vid
hamnarna via sitt bistånd måste betala ''böter'' till
maffian. Ibland tar maffian själv hand om det som
skall delas ut till hjälp och tjänar pengar på detta.
Det finns anklagelser om att maffian i dessa tre
länder har förgreningar långt upp i de styrande
organen på högsta nivå. Det behövs verkligen hjälp
för att balterna skall kunna åstadkomma ett säkert
rättssamhälle. I annat fall kommer svenska folket
att förlora förtroendet för detta bistånd.

Ett annat skäl till att svenska folket har börjat att
oroa sig är att det har kommit fram kritik mot såväl
detta bistånd som det tidigare Polenbiståndet. Man
frågar sig om pengarna verkligen används rätt.
Mina frågor är då: Finns det en klart uttalad
strategi? Har vi ett ordentligt mål och en ordentlig
resultatstyrning när det gäller i synnerhet biståndet
på rättsområdet och rent allmänt för östbiståndet?

Anf. 37 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Jag tror att Ingbritt Irhammar har helt
rätt i sin beskrivning både av sakernas tillstånd och
av de frågor som ställs. Därför är det väsentligt att
vi ger detta som vi har döpt till suveränitetsbistånd
en mycket hög prioritet inom vårt samarbete med
Central- och Östeuropa, och i all synnerhet när det
gäller de baltiska republikerna. Vi har här
möjlighet att göra en betydande insats för att stödja
de krafter i dessa länder som vill se att det byggs
upp en rättsstat och för att se till att de får medel
att hävda sin egen rättsstat. Där kan vi bidra med
kunskapsöverföring och naturligtvis också med
olika former av hårdvaruutrustning, som gör det
möjligt för polisen att agera.

Jag kan försäkra Ingbritt Irhammar att vår mycket
bestämda strävan är att vi också skall genomföra
detta. Rikspolischefen har besökt Estland och
Lettland, och han kommer i vår att besöka Litauen.
Det pågår ett arbete inom Utrikesdepartementet
genom den särskilda arbetsgrupp som finns för
suveränitetsbiståndet med att prioritera de olika
insatserna.

Jag delar alltså helt Ingbritt Irhammars uppfattning
om att denna fråga är ytterligt angelägen.

Anf. 38 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Herr talman! Som Margaretha af Ugglas sade är ju
verkligen hjälpbehovet oerhört stort.
Biståndsbehovet är ännu större. Trots att vi har
kunnat prioritera östbiståndet i budgetarbetet, så
att det skall fortsätta att vara lika stort, räcker
medlen ändå inte till för allt det som vi vill göra.
Därför är det väldigt viktigt att vi klart uttalar
vilken typ av prioritering som skall göras.

Jag ställde min fråga till Mararetha af ugglas, därför
att jag själv får frågor som jag inte kan besvara,
t.ex.: Har man tänkt att fördela östbiståndet lika
mellan de tre länderna? Efter vilket kriterium säger
man ja eller nej till ett projekt t.ex. på
rättsområdet? Skall pengarna gå till polishundar,
som det diskuterades om här förra veckan? Skall
pengarna gå till fler kustbevakningsfartyg? Vilken
strategi har man egentligen? Jag har tagit del av
betänkandet från utredningen om styrnings- och
samarbetsformer i biståndet, i vilket det framförs
kritik på det här området. Har man några planer på
att se över dessa frågor?

Anf. 39 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Ingbritt Irhammar utvidgar
frågeställningen ganska långt ifrån den fråga som
ursprungligen ställdes. Det är viktigt att
uppmärksamma att biståndet till Central- och
Östeuropa går genom många kanaler också i
Sverige. Miljöfrågor handhas ju framför allt på
Miljödepartementet. Genom en särskild
proposition och ett beviljande från riksdagen finns
det ganska stora medel för att bidra till att förbättra
Östersjöns miljö. På samma sätt handhas andra
frågor på Finansdepartementet, t.ex. när det gäller
den europeiska utvecklingsbanken och det baltiska
investeringsprogrammet. Det finns gudskelov en
hel mängd olika insatser som vi kan göra. Därmed
har vi vid det här laget ett ganska brett samarbete
med Centraloch Östeuropa.

Beträffande suveränitetsfrågan som Ingbritt
Irhammar har tagit upp finns det ens särskild
arbetsgrupp inom Utrikesdepartementet som för
någon vecka sedan gick ut med en skrivelse till
Rikspolisstyrelsen, Tullverket, Kustbevakningen
osv. På det sättet försöker vi i Sverige att prioritera
i samråd med de baltiska staterna. Det är ju de som
skall göra den huvudsakliga prioriteringen.

Anf. 40 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Herr talman! Jag är medveten om att jag vidgade
frågan. Jag ser detta nämligen som ett stort
problem för tilltron till biståndsverksamheten över
huvud taget. Därför skulle man kunna vidga frågan
till att gälla också långt utanför Östeuropa.

Om vi skall försöka att hålla oss till Östeuropa, vill
jag återigen gå tillbaka till detta med rättsområdet.
En enkel fråga är då om det är så, att det är den som
är först till kvarn som först får mala. Hur ser man
på detta? Tar pengarna slut efter hand? Skall den
som vill ha pengar skynda sig att ansöka i början av
året? Är det också en strategi som gäller?

Anf. 41 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Vi går ut med skrivelser till alla
berörda myndigheter i Sverige. De redovisar sina
prioriteringar, och sedan för vi samtal med esterna,
letterna och litauerna som får prioritera sina resp.
behov, vilka slutligen sammanförs.

Anf. 42 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Herr talman! Jag tackar för detta svar. Jag hade en
följdfråga om just hur man tar reda på vilka
prioriteringar som görs av mottagarländerna,
därför att det är en oerhört viktig fråga. Det lugnar
mig litet grand att man arbetar mer på detta
strategiska sätt. Jag har fått frågor om just hur
strategisk man egentligen är. Jag tror att man kan
bli bättre på detta område. Om det har påbörjats
ett arbete som fortgår inom departementet, är jag
nöjd med svaret så här långt.

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Svar på fråga 1992/93:367 om de
värnpliktigas rättigheter

Anf. 43 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):

Herr talman! Martin Nilsson har -- mot bakgrund
av några uppmärksammade fall där befäl påstås ha
trakasserat värnpliktiga -- frågat mig vilka åtgärder
som bör vidtas för att hävda de värnpliktigas
rättigheter.

I fråga om de aktuella fallen har jag inhämtat att
Chefen för marinen omedelbart påbörjade en
utredning, varför jag inte närmare vill kommentera
dessa.

Det är en principiellt mycket viktig fråga som
Martin Nilsson tar upp och som tidigare har
diskuterats här i kammaren. Hur stort problemet är
just nu inom försvaret är svårt att säga. Oavsett hur
omfattande det är, anser jag givetvis att det är
fullkomligt oacceptabelt att mobbning eller andra
trakasserier över huvud taget förekommer inom
försvaret. Jag delar också den uppfattningen att det
är särskilt allvarligt när en värnpliktig drabbas
eftersom han på grund av en pliktlag inte kan välja
att lämna tjänstgöringsplatsen.

Sedan problem av detta slag uppmärksammades för
några år sedan påbörjades ett arbete inom försvaret
i form av information och utbildning i syfte att
förebygga mobbning.

Givetvis måste varje form av mobbning eller andra
trakasserier starkt fördömas och motarbetas. Det
är viktigt att de skyldiga ställs till ansvar när saker
inträffar. De värnpliktiga kan givetvis vända sig i
första hand till närmast högre befäl för åtgärd.
Regler om detta finns i förordningen (FFS 1983:31)
med tjänsteföreskrifter för försvarsmaktens
personal. Även inom ramen för de värnpliktigas
medinflytande kan sådana frågor tas upp,
exempelvis inom plutonen eller i
förbandsnämnden. Det finns också bestämmelser i
lagen (1976:600) om offentlig anställning som rör
disciplinansvar för de anställda. Är det fråga om
brott, kan polisanmälan göras och därigenom
kommer de skyldiga att kunna lagföras. Även
anmälan till Riksdagens ombudsmän kan göras.

De värnpliktiga har således flera möjligheter att
hävda sina rättigheter.

Anf. 44 MARTIN NILSSON (s):

Herr talman! Först vill jag tacka försvarsministern
för det som jag uppfattar som en värdefull
markering mot de händelser som har inträffat i ett
flertal fall. Jag förstår fullt och fast att
försvarsministern inte vill kommentera enskilda fall
närmare. Jag tänker försöka respektera det.

Jag betraktar dock inte detta som ett enskilt fall.
Det är bl.a. därför som jag har tagit upp den här
frågan i riksdagen.

Under 1992 skildrade t.ex. tidningen
Värnpliktsnytt ett flertal olika straff. Det handlade
bl.a. om grå bestraffning, kollektiv bestraffning,
olika befäl som rent av hade misshandlat
värnpliktiga osv. Det finns fall där värnpliktiga
hade använts som grå arbetskraft osv.

Problemet i dag är att lagstiftningen är bra, men att
sanktionsmöjligheterna och efterlevnaden är dålig.
Detta borde vara något som landets
försvarsminister skulle ta itu med med kraft och
komma med nya åtgärder. Detta borde ske dels
därför att det är dåligt för försvarets anseende och
försvarets förankring hos allmänheten när sådant
kommer ut, dels därför att de värnpliktiga inte har
möjligheter att göra något åt det.

Vi går mot en utveckling där allt fler kommer att ha
kortare tjänstgöringstider. De flesta värnpliktiga i
dag kommer i en sådan situation där den korta
tjänstgöringstiden kombinerat med rädsla för olika
former av repressalier gör att de inte väljer att gå
vidare.

Vilka nya åtgärder, utöver de som finns nu,
planerar försvarsministern att vidta? Jag tror att de
åtgärder som finns nu är otillräckliga. Är det rimligt
att, som i det här enskilda fallet, värnpliktiga som
utsatts för pennalism och förtryck i olika former och
som avviker från tjänstgöring åtalas och inte de
befäl som utfört detta? Jag tror inte att det är i
enlighet med allmän rättsuppfattning.

Anf. 45 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):

Herr talman! Det är, precis som Martin Nilsson
säger, så att jag varken kan eller får -- om
talmannen sköter sitt ämbete -- kommentera
enskilda fall, även om det blir allt vanligare att
enskilda fall kommer upp i kammaren och att
debatter om detta får fortsätta.

Jag har roat mig med att titta på i vilken
utsträckning som justitieombudsmännen har fått
anmälningar från värnpliktiga under senare år. Jag
kan konstatera att under åren 1989--1992 finns det
ingen JO-anmälan från värnpliktiga som rör
mobbning över huvud taget. Jag tror att det klart
visar att vi i ökad utsträckning har kommit till rätta
med dessa problem.

Men man kan naturligvis inte vara helt säker. Varje
gång sådana fall sker, försöker jag informera mig
och se om det handlar om att reglerna är dåliga eller
att efterlevnaden är dålig. Jag tycker att vi har bra
regler på det här området. Däremot är det alldeles
självklart att övertramp då och då förekommer.

Min uppmaning till de värnpliktiga är naturligvis att
omedelbart anmäla den här typen av förseelser. Jag
tror att det har den bästa effekten. Det är bättre än
att man försöker justera i de regler som finns, även
om, herr talman, jag naturligvis är beredd att göra
detta om vi kan hitta några förbättringar på det här
området. Jag tar gärna emot förslag på konkreta
förbättringar från Martin Nilsson och andra.

Anf. 46 MARTIN NILSSON (s):

Herr talman! Det är helt klart att det behövs
förbättringar för att åtgärda detta. Ett av bevisen
för det är det som försvarsministern tog upp i sitt
anförande. Förekomsten av mobbning och förtryck
i olika former har på intet sätt försvunnit ut ur det
svenska försvaret. Det tror jag inte. Detta är ett
alldeles ypperligt bevis på detta.

Problemet är att de värnpliktiga sitter i en sådan
situation att det blir svårt att göra JO-anmälan,
polisanmälan eller, som försvarsministern
rekommenderar, att vända sig till närmast högre
befäl. Det upprörande är att i dessa fall har inte de
närmast högre befälen gjort de anmälningar och
korrigeringar som hade behövts. Det är där
problemen ligger i dag. Det finns förstås för många
vänskapsband för att dessa fall skall kunna avslöjas
i alla lägen. Då behövs det nya åtgärder. Det är jag
helt övertygad om.

Anf. 47 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):

Herr talman! Under de senaste tre åren har det inte
förekommit någon JO-anmälan på det här
området, som jag sade. För ett antal år sedan fanns
det en hel institution,
militieombudsmannaämbetet, som bara sysslade
med att ta emot anmälningar på det här området.
Det fanns ett kansli, en ställföreträdande MO m.m.

Jag tror ändå att vi kan vara överens om att det har
skett en väsentlig förbättring på området. Jag är
självfallet medveten om att det dess värre då och då
inträffar saker som inte är bra.

Herr talman! När sådant kommer till min
kännedom försöker jag se vad det hela kan bero på.
Jag understryker alltid vikten av att befäl av olika
kategorier griper in. Jag håller med Martin Nilsson
om att det inte är bra för försvarets anseende om
sådana saker förekommer. I detta inlägg vill jag
dock avslutningsvis säga att det inte alltid är medias
version som är den riktiga.

Anf. 48 MARTIN NILSSON (s):

Herr talman! Jag tror också att det kanske till viss
del har skett en förbättring. Men jag tror inte att
JO:s anmälningsstatistik är riktig på så sätt att detta
har upphört och att det inte finns problem längre.
Det är poängen i mitt inlägg. Dessa problem är
viktiga.

Det stora problemet är att de sätt som i dag finns i
lagar och regler för hur värnpliktiga skall kunna
hävda sina rättigheter är uppbyggda så att de
värnpliktiga måste gå via den ordinarie militära
beslutsstrukturen. Det gör att det finns rädsla för
repressalier och att det finns olika former av hinder
som ställer sig i vägen.

Jag vet inte om det är att framhålla ett enskilt fall,
men jag tycker ändå det finns ett värde i att landets
försvarsminister kan uttala sig om huruvida det är
riktigt att värnpliktiga som har utsatts för
pennalism och olika former av förtryck och
mobbning skall dömas för åtalsbrott och om det är
rimligt att väcka det åtalet. Det är möjligt att detta
kan sägas röra ett enskilt fall. I sådana fall har jag
förståelse för det. Jag tycker ändå att det vore av
värde att försvarsministern uttalade en sådan åsikt.

Anf. 49 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):

Herr talman! Bestämmelsen är ju sådan att frågor
som rör åklagares beslut, liksom domstolsutslag,
icke får diskuteras i kammaren. Jag skulle gärna
diskutera detta och andra fall. Ingenting skulle göra
mig gladare än att då och då få ta itu med vissa saker
i samhället, men det får jag alltså inte göra.

Låt mig dock bara säga att justitieombudsmannen
inte bara sitter och väntar på anmälningar. Han gör
också inspektioner.

Jag har haft ett utomordentligt intressant
samarbete med de värnpliktigas företrädare i form
av värnpliktsriksdagens arbetsgrupp som väljs varje
år. Vid några tillfällen har den här typen av frågor
berörts. Jag kan bara konstatera att det inte råder
någon åsiktsskillnad mellan den värnpliktiga
arbetsgruppen och mig om hur vi skall försöka
hantera dessa problem. Sedan kan alltid den
mänskliga faktorn innebära att omdömeslösa
företag startas.

Anf. 50 MARTIN NILSSON (s):

Herr talman! Jag tror inte att vi kommer så mycket
längre i debatten, men jag vill ändå tacka för svaret.

Jag hoppas att debatten på något sätt kommer att
initiera ett intresse. Jag tror att sättet att förbättra
de värnpliktigas möjligheter och rättigheter är just
att skapa en struktur där rädslan för repressalier
och olika former av åtgärder som kan bli följden av
klagomål minimeras. De värnpliktiga skall känna
att de med förtroende kan klaga på olika befäl som
uppför sig på ett dåligt sätt. Det skulle både det
svenska försvaret och de värnpliktiga må bra av.
Min förhoppning är att statsrådet iakttar detta.

Överläggningen var härmed avslutad.

12 § Svar på fråga 1992/93:380 om
biståndsadministrationen

Anf. 51 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Ingela Mårtensson har frågat mig
vilka fakta och bedömningar som ligger till grund
för mina och statssekreterare Alf T Samuelssons
uttalanden om den svenska
biståndsadministrationen.

Biståndet är en verksamhet som utvärderas
kontinuerligt både nationellt och internationellt. I
partiledardebatten i förra veckan refererade jag
t.ex. till de granskningar av medlemsländernas
bistånd som regelbundet genomförs av OECD:s
biståndskommitté DAC. I juni 1992 stod det svenska
biståndet i tur att skärskådas av DAC. Resultatet
blev, vill jag säga, ett med beröm godkänt betyg.
Det svenska biståndet och de svenska
biståndsmyndigheterna har således ett mycket gott
internationellt anseende, och det är något vi med
rätta kan vara stolta över. En stor del av äran faller
naturligtvis på SIDA och övriga
biståndsmyndigheter vars medarbetare utför ett
mycket gott arbete.

Att det svenska biståndet är bra hindrar inte att det
kan bli ännu bättre. Det kan i vissa avseenden
finnas utrymme för ytterligare effektivisering av
verksamheten. Att förmedla ett bra bistånd är en
synnerligen komplex process som måste anpassas
till en omvärld i ständig förändring. Regeringen har
ett ansvar för att se till att skapa förutsättningar för
att en sådan anpassning kan äga rum. Den av
regeringen initierade utredningen om styrnings-
och samarbetsformer i biståndet, som blivit
föremål för stor uppmärksamhet i media, är ett led
i en sådan anpassningsprocess och en tillämpning av
de nya riktlinjer som gäller för regeringens
myndighetsstyrning. Utredningen har just
överlämnat sitt betänkande, som nu är föremål för
remissbehandling. Regeringens förslag med
anledning av utredningen kommer att föreläggas
riksdagen i en särskild proposition under våren
1993.

Anf. 52 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Jag skall be att få tacka statsrådet för
svaret, som visar en mer positiv syn på
biståndsadministrationen och SIDA:s arbete än
Expressens artiklar. Det var Expressens artiklar
som fick mig att ställa frågan. I Expressen beskrivs
biståndet som en bluff. 8 miljarder kronor skall inte
har nått fram. Det skall bara ha blivit sämre och
SIDA skall skrotas. Rubrikerna är många. Det hela
avslutas med att Expressen hävdar att Alf Svensson
vänder ryggen åt SIDA.

Det här har gjort mig mycket orolig. I en artikel står
det att det råder ett rent krig mellan UD och SIDA.
Är det så besvärligt mellan UD och SIDA som
artikeln gör gällande?

Jag har också tagit upp ett par uttalanden om
SIDA. Det hävdas att SIDA är en trög apparat,
SIDA har för stor makt och att för mycket har gått
snett. Sådana uttalanden har kommit fram i en
intervju med Alf Svensson, eller om det var med
statssekreteraren. Även intervjun med Alf
Svensson ger intrycket av att det finns mycket kritik
mot SIDA och biståndspolitiken. Mycket skall ha
gått snett. Det skall finnas mycket korruption och
mutor. Många fel skall ha begåtts, och vi skall ha
varit godtrogna och blåögda. Hela beskrivningen
andas mycket kritik.

Jag tycker att det är viktigt att svenska medborgare
får klart för sig hur de svenska biståndspengarna
används. Det finns ju de som vill skrota en stor del
av biståndet. Jag är inte av den uppfattningen. Jag
tycker att det är viktigt att vi har kvar
enprocentsmålet och att vi kan bistå de fattigaste
länderna. Om svenska folket får höra en sådan här
beskrivning, kan det leda till att de tycker att det är
lika bra att skrota hela biståndspolitiken.

Anf. 53 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Jag är övertygad om att Ingela
Mårtensson och jag är rörande överens om att här
skall inte någon biståndspolitik skrotas.

Det råder inte heller något krig mellan UD och
SIDA. I varje fall är inte jag involverad i det kriget.
Krig är för övrigt det värsta jag vet.

Det har sagts vid ett flertal tillfällen i talarstolen och
det har skrivits i tidningarna att SIDA skall läggas
ned. Jag begriper faktiskt inte hur de som säger så
resonerar. Det är alldeles självklart att om vi skall
ha en biståndspolitik -- och det skall vi ha -- och om
vi skall ge bistånd -- och det skall vi göra -- måste vi
ha en exekutiv myndighet. Det finns väl ingen som
menar att vi politiker skall vara exekutiva för att få
biståndet att fungera projektmässigt osv.? Det är
klart att den typen av myndigheter måste finnas.

Det är klart att om man skall hitta enstaka projekt
som har misslyckats, så kan man göra det. Man kan
hitta flera sådana projekt. Det kan man göra i all
mänsklig verksamhet. Jag brukar ju tala om
bankerna, satsningarna på Saab och varvsindustrin.
I detta fantastiska land Sverige med denna enorma
utbildningsnivå och administrativa kunnande kan
misslyckanden inträffa. Det kan och kommer att
inträffa även i våra biståndsrelationer. Men vi skall
likväl fortsätta att ge bistånd.

Det vore väldigt roligt om det kunde skrivas en
serie om det lyckade biståndet, dvs. de projekt som
lyckas och om de människor som får hjälp. UNDP:s
Human Development Report, som presenterades
för första gången i Sverige förra året, visar ju att
folk lyfts upp och får det bättre. Svenskt bistånd har
medverkat. Vi har inget att skämmas över. Men det
är klart att en hel del kan bli bättre. All mänsklig
verksamhet kan bli bättre.

Anf. 54 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Jag håller helt med om detta. Men
varför kommer inte den beskrivningen ut till
folket? Biståndsministern, UD och även SIDA
måste bidra till att presentera en mera nyanserad
bild. Jag är inte emot att kritiskt granska
biståndsprojekt. Jag tycker att det är självklart att
man skall göra det. Kritik skall framföras där det
finns fog för det. Pengarna skall användas på bästa
sätt.

Men hur man än bär sig åt blir det alltid fel
någonstans. Man måste sträva efter att vara
effektiv. Därför är det bra med en kritisk
granskning. Men hur kan en bättre bild förmedlas
av även de bra projekten?

Anf. 55 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Ett kriterium som jag har
understrukit mycket i vår budget, och som Ingela
Mårtensson mycket väl känner till, är kravet på
effektivitet. Därför har vi tillsatt ett flertal
utredningar vars mål är att höja effektiviteten i vårt
biståndsgivande. Jag tror också att detta kommer
att stärka opinionen för biståndsgivande. Jag
tänker på Moçambiqueutredningen, Engblomska
utredningen och att nu skall det aviserade
utvärderingssekretariatet tillsättas. Jag tycker att
det är positivt att ett sådant kommer till. Jag tänker
på integrationen som sker mellan ambassader och
biståndskontor i u-länderna osv.

Det är mycket viktigt och angeläget med
effektiviteten. Jag tror att den kan bli bättre. Det är
därför dessa utredningar har blivit tillsatta.

Jag tycker också att det är viktigt att politikerna får
komma in tidigare i beslutsordningen än vad som
har varit fallet. Men SIDA skall naturligtvis inte
lastas för att politikerna inte har kommit in tidigare.
SIDA har att följa de instruktioner som finns.

Anf. 56 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Men fortfarande kvarstår problemet
hur informationen skall nå ut. Fler får ta på sig
ansvaret för bristerna i att föra ut information om
de bra projekten.

Jag har själv träffat på personer i t.ex. Bolivia som
tidigare har varit flyktingar i Sverige. De kan nu på
ett utmärkt sätt utgöra en länk mellan ett
biståndsland och Sverige. De känner också till de
krav som vi ställer här, bl.a. hur man på ett
demokratiskt sätt kan förverkliga projekt.
Information om sådant borde komma ut.

Alf Svensson säger också i artikeln att riksdagen
bör få bättre insyn. Jag tycker att det skulle vara
behövligt, inte minst för att det finns vissa partier,
åtminstone ett parti, i riksdagen som har en mycket
negativ syn på bistånd och helst ser att det sker en
drastisk nedskärning. Riksdagens ledamöter
behöver verkligen få bättre information.

Anf. 57 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Jag har talat om information till
riksdagen i olika sammanhang. För närvarande
råder det en fixering vid landramar. I budgeten
framgår det att länderna skall ha si och så många
miljoner. Sedan är det lätt att tro, inkl. för
riksdagsledamöterna, att detta är vad
mottagarländerna får i miljoner. Men det kan
faktiskt vara på det sättet att de rent av kan få lika
mycket till i form av andra typer av bistånd.

Jag och min statssekreterare menar att riksdagen
borde informeras om detta. I samband med att den
förra budgeten antogs hade vi t.ex. en debatt om
satsningarna på Tanzania och Moçambique. I den
debatten märkte jag att ledamöterna var så fixerade
vid landramsmiljonerna. Men det finns alltså fler
typer av bistånd. Jag menar alltså att riksdagen
borde vara bättre informerad om vad länderna de
facto får via de olika kanalerna.

Jag är helt överens med Ingela Mårtensson om att
vi borde bli mycket bättre på att föra ut de positiva
budskapen om de positiva projekten. Vi kan ju se
vad som kommer att stå i tidningarna i morgon om
den här debatten eller vad som stod om det som jag
sade under partiledardebatten.

Anf. 58 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Jag tycker också att det är mycket bra
att vi har fått dessa klargöranden från Alf Svensson
i dag om att det inte pågår något krig mellan SIDA
och UD och att det finns många bra
biståndsprojekt. Vi måste hjälpas åt att föra fram
dessa delar samtidigt som det naturligtvis görs en
kritisk granskning, vilket jag absolut inte har något
emot.

Det vore också bra om riksdagen får bättre
information. I den senaste budgetpropositionen var
det en bra bilaga, där man på ett mycket bra sätt
kunde se vad de olika länderna har fått. Jag
uppskattade den.

Anf. 59 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Låt mig få säga att jag är mycket
tacksam för att en gång ha fått höra att den bilagan
uppskattas. Det är första gången. Tack för det
positiva budskapet.

Överläggningen var härmed avslutad.

13 Svar på frågorna 1992/93:384 och 373 om
batteriåtervinningen m.m.

Anf. 60 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Kenneth Lantz har frågat mig om
regeringen är beredd att låta blybatteriavgiften öka
med ytterligare 8 kr per batteri, så att Nordens enda
företag som återvinner bly kan klara sina ökade
kostnader.

Bo Nilsson har frågat mig om regeringen kommer
att verka för att Boliden Bergsöe, ett företag som
av Naturvårdsverket anses som Europas renaste
anläggning för batteriåtervinning, även i framtiden
får ta ansvar för denna återvinning.

Jag besvarar båda frågorna i ett sammanhang.

Blypriserna på världsmarknaden har under senare
år legat på en mycket låg nivå, varför återvinning
av bly från batterier inte varit företagsekonomiskt
lönsam.

Varje år förbrukas i Sverige ungefär en miljon
startbatterier av bly för bilar, båtar, m.m. Över
400 000 av dessa hamnade tidigare på soptippen, i
naturen eller -- i bästa fall -- hemma i garaget.

År 1991 infördes ett insamlingssystem för uttjänta
blybatterier. I systemet ingår ett åtgärdsprogram
mot föroreningar i miljön från blybatterier. För att
finansiera programmet kan regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer ålägga
tillverkare och importörer av miljöfarliga
blybatterier att betala kostnader för bl.a. en
miljöriktig hantering av uttjänta batterier.

Regeringen beslutade i december 1990 att
miljöavgiften skulle uppgå till 32 kr per batteri samt
att medlen från avgiften skulle tillföras den s.k.
batterifonden. Fonden disponeras av Statens
naturvårdsverk och får användas till att finansiera
stöd för bl.a. insamling och återvinning av
blybatterier.

Insamlingssystemet för blybatterier har sedan
starten fungerat väl. Ett särskilt bolag, Returbatt
AB, har bildats av batteri- och
metallåtervinningsbranschen. Bolaget får bidrag ur
batterifonden för insamling av förbrukade
blybatterier samt för informationskampanjer.
Under senare tid har även vid ett par tillfällen
ekonomiskt stöd utgått till
återvinningsverksamheten vid Boliden Bergsöe
AB:s smältverk i Landskrona.

I oktober förra året höjde regeringen miljöavgiften
på blybatterier från 32 till 40 kr per batteri. Syftet
med höjningen var att förbättra batterifondens
likviditet och därmed säkerställa i första hand
stödet för insamling och transport av batterierna till
smältverk. I anslutning till avgiftshöjningen
beslutades att batterifonden skulle få disponera en
rörlig kredit på högst 30 milj.kr. i Riksgäldkontoret
för de resursbehov som uppkommer för att täcka
tillfälliga likviditetsbrister.

I en skrivelse till regeringen i december hemställde
Naturvårdsverket att avgiften för blybatterier
skulle höjas ytterligare för att även täcka kostnader
för bidrag till återvinningsverksamheten.

Inom regeringskansliet pågår för närvarande
beredningen av Naturvårdsverkets hemställan,
bl.a. är ärendet föremål för remissbehandling.
Innan beredningen och remissbehandlingen är
slutförd är jag, som Kenneth Lantz och Bo Nilsson
säkert förstår, inte beredd att föregripa
regeringsbeslutet.

Anf. 61 BO NILSSON (s):

Herr talman! Jag får väl tacka för svaret, även om
jag inte uppfattar det som ett svar. Jag frågade:
Kommer regeringen att verka för att Boliden
Bergsöe, ett företag som av Naturvårdsverket anses
som Europas renaste anläggning för
batteriåtervinning, även i framtiden får ta ansvar
för denna återvinning? Jag uppfattar detta svar mer
som en redovisning av vad som pågick än som ett
svar på min fråga, vilket jag beklagar.

Jag skulle dessutom vilja åberopa
Naturvårdsverkets beslut i denna fråga.
Naturvårsverket har föreslagit att man skall öka
avgiften till 60 kr, naturligtvis för att finansiera det
som jag menar är oerhört viktigt för miljöns skull.
Jag tycker att det är litet konstigt att man håller igen
i fråga om detta. Det belastar inte statsbudgeten,
och det borde vara till fördel för alla om man kunde
fortsätta att hantera detta på det mest miljövänliga
sättet.

Jag skulle vilja fråga miljöministern: Vad är
alternativet till det sätt som man nu hanterar detta
på? Om Boliden Bergsöe skulle göra allvar av sitt
hot att lägga ned verksamheten i Landskrona, hur
skulle man då ta hand om dessa batterier och var
skulle man återvinna dem? Jag tror för min del
faktiskt att det inte finns något alternativ. Därför
anser jag att man borde vara mycket angelägen om
att försöka lösa denna fråga på bästa sätt.

Till sist: För Landskronas arbetsmarknad, som har
drabbats hårt av nedläggningar av företag -- jag tror
att man har förlorat 5 000 jobb under en tio--
tolvårsperiod -- skulle det innebära ytterligare
svårigheter om man gör allvar av hotet att lägga ned
denna verksamhet därför att regeringen inte vill
ställa upp och stödja detta.

Anf. 62 KENNETH LANTZ (kds):

Herr talman! Även jag vill framföra mitt tack till
miljöministern för det svar som vi har fått oss till del
här i eftermiddag.

Det är oerhört viktigt att det företag som tar hand
om våra blybatterier och som i dag gör en oerhört
värdefull miljöinsats blir lönsamt. Man bevarar de
resurser som vi har plockat ur Moder jord och
återanvänder dem. Man använder alltså många av
de tankar som kom oss till del via Agenda 21 från
Riokonferensen.

Boliden Bergsöe är den enda fabriken i Norden
som bedriver denna verksamhet. Min fråga är om
den över huvud taget skall få finnas kvar. Bo
Nilsson och jag har gemensamma intressen när det
gäller detta, och därför ligger våra frågor till
miljöministern nära varandra. Skall vi få behålla
denna fabrik, som är den enda i sitt slag i Norden,
eller skall vi låta batterierna finnas kvar ute i
naturen, i garagen eller var de nu kastas? När kan
vi räkna med ett besked om de futtiga pengar som
det är fråga om och som inte alls kommer från
statskassan, utan det är konsumenterna som
finanserierar detta genom att lämna in uttjänta
blybatterier till företaget?

Anf. 63 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Att uttala sig om företags framtida liv
ligger kanske inte inom ramen för den position som
jag har. Däremot är det självklart att denna
funktion skall fullföljas. Det finns inget alternativ
till detta.

Jag tycker att vi för ärlighetens skull, mot dem som
eventuellt lyssnar, i varje fall skall vidga
diskussionen litet grand. En del av de problem som
vi har i dag är direkt internationellt
marknadsberoende. Det har att göra med de,
förmodligen tillfälligt, men ändå, låga blypriserna.
Det är det som avgör en del av lönsamheten i detta.
Så sent som 1990 hade vi ett blypris per kilo på
London Metal Exchange, dvs. på marknaden, på
4:64 kr. 1992 tenderade priset ned mot 3 kr. Det
betyder alltså att en tredjedel av priset bara
försvann. Detta är ganska typiskt för
råvarumarknader, och det är inget särskilt med det.
Men man kan inte dimensionera premier och annat
bara efter lågkonjunktur. Då blir det fel. Då blir
detta en våldsmt lukrativ historia. Och det var inte
meningen att man skulle vinna pengar på det sättet.

Därför är det viktigt att veta vad man skall
finansiera med de här pengarna. Självfallet gäller
det insamlingen, men hur mycket av återvinningen
skall finansieras på det sättet? Hur mycket kan
världsmarknadspriserna pendla? På vilken nivå är
det därför viktigt att man placerar sig? Vi har mot
denna bakgrund, som ni vet, under sen tid höjt
nivån. Men vi är beredda att pröva detta igen.

Anf. 64 BO NILSSON (s):

Herr talman! Förtydligandet var betydligt bättre än
svaret, om jag får säga så. Här säger miljöministern
att funktionen måste vara kvar.

Jag hade i det här inlägget tänkt fördjupa mig i de
eventuella alternativ som finns. Det skulle, om man
inte väljer Kenneth Lantz förslag att låta
batterierna vara kvar i naturen, vara att exportera
dem till Tyskland eller någon annanstans, där det
finns sämre anläggningar. På det sättet skulle man
nästan direkt försämra miljön.

Men jag uppfattade förtydligandet som att
miljöministern är mycket intresserad av att bevara
Nordens enda och bästa anläggning. Det gläder mig
att höra.

Jag skulle vilja ställa en följdfråga. Som
miljöministern sade är detta ärende ute på remiss.
Är det rätt att avslöja alla detaljer i företagets
räkenskaper? Myndigheter, departement och
Naturvårdsverket skall naturligtvis ha dessa
uppgifter, men kan det vara rätt att lämna ut allting
till andra?

Anf. 65 KENNETH LANTZ (kds):

Herr talman! Jag vill bara avslutningsvis
komplettera frågan. Kan vi åka tillbaka till
Skåneland med ett besked om att det kommer att
finnas möjlighet för Bergsöe att fortsätta med sin
verksamhet? De har lagt ut ganska höga belopp på
att t.o.m. rena det regnvatten som faller ned på
fabriksområdet.

Med full kunskap och medvetande om att detta inte
skall vara något underhåll till ett speciellt företag,
vill jag framhålla att det ändå är mycket speciellt
och unikt, eftersom det är det enda företag som
drivs i Norden som tar hand om dylika batterier.

Därmed vill jag också säga tack, om jag får ett
acceptabelt svar.

Anf. 66 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Just kopplingen mellan att ett företag
är så dominant och ensamt på marknaden och de
svängande internationella priserna vill jag ta upp.

Man får inte hantera ett sådant här system så att
man skapar en utpräglad monopolprissättning. Det
finns alltid en balans. Jag utgår från att vi är överens
om detta.

Jag har träffat företrädare för Trelleborg -- Boliden
Bergsöe är ett dotterföretag -- och jag förstår
mycket väl att man från det hållet anser att man
borde ha haft större möjligheter från början att
tjäna pengar medan konjunkturen var bra och
priserna på bly var högre, så att man hade kunnat
samla i ladorna och därmed ta de smällar som
kommer när blypriset går ned. Det handlar om att
hålla detta under ständig uppsikt och vara beredd
att vara flexibel.

Anf. 67 BO NILSSON (s):

Herr talman! Jag tycker att det är självklart att
företaget inte skall ha mer subventioner eller bidrag
än som är absolut nödvändigt. Det är vi säkerligen
helt överens om.

Det här företaget har satsat 17 miljoner kronor bara
de senaste åren för att lagra batterierna inomhus.
På det sättet har man minskat alla de risker som
finns vid hantering av bly. Jag tycker att det skulle
vara litet av en katastrof att det, när investeringarna
är gjorda och anläggningen färdig, är dags att lägga
ned verksamheten. Det hoppas jag också att vi kan
vara överens om.

Jag skulle vilja säga till miljöministern, för miljöns
och jobbens skull: Höj avgiften, rädda Bergsöe och
rädda jobben i Landskrona! Då har miljöministern
gjort en god insats för oss.

Anf. 68 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Jag skall gärna fullfölja resonemanget
genom att på nytt konstatera att den här funktionen
är nödvändig. Den stämmer med
kretsloppsutvecklingen, för att som exempel ta en
sak som vi arbetar mycket med. Det är självklart att
vi inte har några intentioner att lägga ned den
sortens verksamhet.

Vi avser inte heller att exportera till andra, som inte
alltid ställer samma höga krav. Dessutom har våra
nordiska grannar behov av att få leverera till oss.
Jag tycker att det här är ett område där nordiskt
samarbete är lämpligt.

Jag har inte fått den senaste informationen om vilka
handlingar som har gått ut på remiss. Men jag utgår
från att Naturvårdsverkets skrivelse är
huvuddokumentet. Det är det underlaget som skall
remitteras. Därefter tar regeringen ställning. Jag
tror att jag kan förutsäga att det blir i positiv
riktning.

Överläggningen var härmed avslutad.

14 § Svar på fråga 1992/93:374 om tryck på
plastemballage

Anf. 69 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Kenneth Lantz har frågat mig om
miljöministern är beredd att medverka till att vi får
lagstadgade krav på att inom tryckeribranschen
använda modern tryckteknik med vattenburen färg
på plastemballage.

Enligt 5 § i lagen (1985:426) om kemiska produkter
gäller redan i dag substitutionsprincipen. Den
innebär att den som hanterar en kemisk produkt
skall vidta de åtgärder och iaktta de
försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra
eller motverka skada på människor eller i miljön.
Därvid skall sådana kemiska produkter undvikas
som kan ersättas med mindre farliga produkter.

Den nya trycktekniken som Lantz pekar på är ett
utmärkt exempel på hur substitutionsprincipen kan
och bör tillämpas.

Dessutom kommer regeringen inom kort att i en
proposition om riktlinjer för en kretsloppsanpassad
samhällsutveckling redovisa bl.a. hur
producentansvar kan införas på förpackningar. Ett
effektivt producentansvar kommer att stimulera
företagen att utveckla mer miljöanpassade
förpackningar.

Det är mot denna bakgrund i nuläget inte aktuellt
med ytterligare lagstadgade krav på att inom
tryckeribranschen använda modern tryckteknik
med vattenburen färg på plastemballage.

Anf. 70 KENNETH LANTZ (kds):

Herr talman! Än en gång tack, miljöministern, för
svaret på denna fråga.

I en tid av åtstramning frestas företagare, och även
vi kunder naturligtvis, att gå den billigaste vägen,
att fortsätta med gamla maskiner och leva på det
elfte budet: Så har vi alltid gjort. Vi har dock i det
här läget möjlighet att försöka uppmuntra till en
förbättring av det tryck som de facto existerar även
på plastpåsar.

Att trycka på papper med vattenbaserade färger
har varit möjligt under en längre tid, men just på
plast, som inte absorberar vätskan har det varit
betydligt svårare.

Det företag jag tänker på har importerat idén från
USA och själva satsat ett antal miljoner på att
bygga ut den här maskinen från en traditionell
ammoniakmaskin. Man har därigenom besparat
naturen i Skåne kraftiga utsläpp.

Jag skulle vilja ställa en fråga till miljöministern.
Halva svaret kunde vara att vi kan förvänta oss ett
produktansvar. Då blir det en enhetlig press på hela
branschen. När kan man förvänta sig att det kan bli
verklighet?

Anf. 71 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Den proposition som jag syftar på i
svaret, om en kretsloppsanpassad
samhällsutveckling, innehåller som bekant från
lagrådsremissen just förslag till lag om
producentansvar.

Vi har börjat på ett område; förpackningar. Det är
den del som vi hanterar först. Det betyder inte att
man tar in allt på en enda gång, utan man måste
utveckla det här systemet, ofta i kontakt med
berörda branscher. Det blir ett stegvis
förverkligande och även stegvis hårdare press om
inte resultaten kommer. Det är själva bakgrunden.

I den här typen av branschfrågor är det mycket
viktigt att man har en öppen dialog. Det är klart att
man i första hand vill se att lagarna -- t.ex.
substitutionsprincipen, som är inskriven i lagen --
tillämpas utan att man behöver ta till hårdare
metoder. Men man skall ha de hårdare metoderna
tillgängliga, för att kunna rikta dem mot företag
som inte använder miljövänlig teknik. Det kan då
naturligtvis vara både piska och morot. Vi har talat
om premierna för återinsamlingen, och det handlar
också om miljöavgifter. Som ett sista steg kan man
naturligtvis tänka sig en lagreglering, dvs. en
förordning om den mera exakta utformningen av
producentansvaret.

Första steget är propositionen och riksdagsbeslutet,
och därefter blir det en stegvis process, där man
lyfter fram det ena området efter det andra. Plasten
finns med i propositionen redan från början.

Anf. 72 KENNETH LANTZ (kds):

Herr talman! Det är riktigt. Jag tror att det också är
viktigt att vi ser på plastpåsen som sådan. Det finns
mycket intressant forskning, som jag har fått del av
via hybrid-DNA-delegationen. Denna arbetar med
nytt material, som absolut inte är känt ute på fältet.
Enligt detta kommer det så småningom att finnas
en plast som förintas av sig själv.

Jag blev glad över beskedet i svaret om de positiva
kontakterna med branschen. Jag gillar morötter
betydligt bättre än piskan, och det är nog helt rätt
att gå fram på det sätt som miljöministern här har
nämnt.

Det vore mycket bra om det företag som har hämtat
in know-how från USA kunde få litet av stöd och
erkännande, så att det kan exportera den vidare ut
i Europa.

Jag vill tacka miljöministern för svaret.

Överläggningen var härmed avslutad.

15 § Svar på fråga 1992/93:371 om utbildning av
tolkar

Anf. 73 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Kenneth Lantz har frågat mig om
vilka åtgärder jag ämnar vidtaga för att snarast
starta eller förbereda kurser kurser på våra
högskolor avseende behovet av tolkar i ett
kommande EG-arbete.

Jag kommer inom kort att ta initiativ till en lösning
av denna fråga.

Redan nu kan jag berätta att Tolk- och
översättarinstitutet vid Universitetet i Stockholm
får ett särskilt uppdrag som består i att förbereda en
ny konferenstolkutbildning med inriktning bl.a. på
EG. Utbildningen beräknas starta senast
vårterminen 1994.

Vid ett eventuellt svenskt EG-inträde kommer
troligtvis kostnaderna för utbildningen att övertas
av EG. Så har skett med tolkutbildningarna i andra
EG-länder.

Anf. 74 KENNETH LANTZ (kds):

Herr talman! Jag tackar utbildningsministern så
mycket för svaret. Jag skulle egentligen ha önskat
att jag stått här redan för tre till fyra år sedan och
ställt motsvarande fråga. Inträdet i EG är ju
betydligt närmare förestående än 1998--1999, då
dessa studenter kommer att vara färdigutbildade.

I våra grannländer, t.ex. i Danmark, har man en
utbildningstid om cirka fem år för EG-tolkar. Jag
tycker att vi är litet sena i detta sammanhang.

Jag vill därför också ställa frågan om
utbildningsministern har räknat med en
utbildningstid om fem år, eller vilken utbildningstid
han annars har utgått från för dessa studenter eller
linjer.

Anf. 75 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Jag håller med Kenneth Lantz om att
vi är mycket sent ute. Det är emellertid, om jag nu
skall ursäkta mig själv, icke på denna regering som
förseningen ligger. Förslagen kommer så fort som
det är möjligt med hänsyn till de förseningar som
förekommit dessförinnan.

I fråga om hur lång utbildningen skall vara tror jag,
herr talman, att jag i detta läge avstår från att ha
någon mycket distinkt uppfattning. Det ligger i det
uppdrag som jag tänker ge till Stockholms
universitet att man där skall bedöma detta.

Mitt svar är emellertid i princip att tolkar som
utbildas i Sverige skall ha minst lika hög kvalitet
och därmed användbarhet som tolkar som utbildas
för motsvarande verksamheter utomlands. Kan vi
åstadkomma det fortare än vad man gör i andra
länder är detta inte en nackdel.

Anf. 76 KENNETH LANTZ (kds):

Herr talman! Vi har ju här i Sverige en rikedom inte
bara i skog och andra naturresurser, utan också i de
invandrare som har flyttat till Sverige. De är på ett
naturligt sätt berikade med tvåspråkighet och kan
klara även de mest sofistikerade skämten.

Jag tror att tillgången till invandrare vore en
ypperlig möjlighet när det gäller att korta av
utbildningstiden för värdiga tolkar, som kan
företräda oss på ett bra sätt i kommissionerna i
Bryssel och på andra håll. Hur ställer sig
utbildningsministern till ett sådant förslag?

Anf. 77 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Jag är mycket positiv till det för det
första, precis som Kenneth Lantz påpekar, därför
att detta sannolikt ger oss möjlighet att dra nytta av
människors språkkunskaper, varigenom tiden fram
till dess att vederbörande kan tjänstgöra som tolkar
blir kortare. För det andra är det en god idé också
av det skälet att det ger en meningsfull verksamhet
för människor som kommer till vårt land.

Alltför många gånger när människor kommer hit
struntar vi i att ta till vara de egenskaper och de
kunskaper som de bär med sig hemifrån. Det är
därför som vi så ofta tenderar att få diskutera
invandrarfrågor som problem snarare än som en
möjlighet att dra nytta av erfarenheter och
kunskaper som det svenska samhället inte hade
tidigare.

Anf. 78 KENNETH LANTZ (kds):

Herr talman! Det verkar nu som om
utbildningsministern läser innantill ur min kladd.
Jag får väl bara uttrycka min glädje över detta svar
och över att vi har en borgerlig regering som tar tag
i dessa frågor, både med tanke på de invandrare
som vi har och -- kanske i synnerhet -- med tanke
på det stora behov som vi har och kommer att ha av
värdiga tolkar i ett fortsatt samarbete inför och vid
en full integrering i EG.

Överläggningen var härmed avslutad.

16 § Svar på fråga 1992/93:382 om utbildning av
yrkesofficerare till grundskollärare

Anf. 79 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Carl-Johan Wilson har frågat mig om
mina möjligheter att vidta åtgärder för särskild
vidareutbildning av yrkesofficerare.

Jag anser det personligen värdefullt och angeläget
att rekryteringen till läraryrket vidgas och att
personer med olika yrkes- och
utbildningsbakgrunder skall kunna bli lärare. Det
berikar skolan och öppnar läraryrket för fler. Detta
framhöll jag för övrigt redan i lärarpropositionen
förra våren.

Förutsättningarna är emellertid att den blivande
läraren uppfyller kraven på ämneskunskaper samt
går igenom den praktisk-pedagogiska delen av
lärarutbildningen som krävs av alla lärare.
Värdering av ämneskunskaper -- dvs. av nivå och
relevans för skolan -- uppläggning av utbildningen
etc. ankommer det på universitet och högskolor att
svara för.

Jag utgår från att universitet och högskolor sköter
rekrytering och organisation av lärarutbildningen
på ett sådant sätt att det inte skall finnas behov av
några särskilda åtgärder från min sida, för att de av
Carl-Johan Wilson eftersträvade och viktiga
utbildningarna skall komma till stånd.

Anf. 80 CARL-JOHAN WILSON (fp):

Värderade talman! Jag tackar så mycket för svaret.
Min förhoppning är att det svar som
utbildningsministern ger här skall innebära sådana
signaler till de högskolor som kan vara aktuella att
de får en liten puff i sin ambition att göra något åt
det här.

Vid Kristianstads högskola genomgår för
närvarande ett tjugotal yrkesofficerare denna
utbildning, och vid Högskolan för lärarutbildning i
Stockholm har man just nu överläggningar med
militären på Gotland för att lösa denna fråga.

Ett problem är att man inte i förväg tycks kunna
ange hur lång extra utbildning som dessa officerare
behöver. Jag har därför en följdfråga till
utbildningsministern: Kan man tänka sig att
yrkesofficerare som vill påbörja lärarutbildning kan
redan från början prövas på något sätt, så att de
innan utbildningen börjar vet hur mycket extra
utbildning de behöver?

Anf. 81 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Låt mig bara som ett ytterligare
understrykande av bakgrunden poängtera hur
viktigt det är att bl.a. denna yrkeskategori får en
möjlighet att verka också i skolan. Jag är helhjärtat
övertygad om att skolan blir bättre, om många olika
egenskaper får möjlighet att mötas av elevernas
nyfikenhet. Yrkesofficerarna är en kategori som jag
gärna ser i skolarbetet.

Den konstruktion för lärarutbildningarna som vi
numera har är tvåfaldig. Dels finns det möjlighet att
genomgå lärarutbildning av så att säga
konventionellt slag, dvs. en sammanhållen
utbildning, dels finns det möjlighet att till en annan
utbildning av tillräckligt djup och tillräcklig bredd
lägga en pedagogisk utbildning om 40 poäng.

I denna utbildning finns det i dag plats. Det råder
alltså inte någon platsbrist när det gäller att ta hand
om de grupper som Carl-Johan Wilson
understryker att det är betydelsefullt att vi tar om
hand.

Jag utgår ifrån att högskolorna när de erbjuder
denna typ av platser och dessutom samarbetar med
de militära myndigheterna gör allt vad som står i
deras förmåga för att vägleda de blivande lärarna
med yrkesmilitär bakgrund om kraven för yrket och
även ger dem råd om deras lämplighet att välja
läraryrket.

På det sättet tror jag att vi kan hjälpa varandra, ge
skolan en ny erfarenhet och ge f.d. yrkesmilitärer
en ny framtid.

Anf. 82 CARL-JOHAN WILSON (fp):

Värderade talman! Jag har ett par kompletterande
frågor:

1. Har varje högskola för lärarutbildning formellt
sett möjligheter att göra en prövning av det slag
som utbildningsministern här nämnde?

2. Kan varje högskola också avgöra om den
praktisk-pedagogiska utbildning som behövs kan
avkortas för de här yrkesofficerarna? En poäng
med detta skulle ju vara att yrkesofficerarna redan
har pedagogisk utbildning och pedagogisk träning
som, precis som utbildningsministern antydde,
också skulle kunna komma till nytta i skolan. Mot
den bakgrunden vore det illa om detta inte skulle
kunna påverka den pedagogiska utbildningens
längd. Så är tydligen inte fallet nu.

Kan alltså varje högskola själv besluta om nämnda
avkortning?

Anf. 83 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Carl-Johan Wilson påpekar mycket
riktigt att det inte bara är den här nämnda
yrkeskategorin utan också andra som till en ny
akademisk utbildning tar med sig erfarenheter som
är värda någonting också enligt akademiska
standarder. Därför har vi ett system både lokalt
och, inte minst, centralt när det gäller att evaluera
de kunskaper som man för med sig för att se om
något kan tas bort från den utbildning som man
söker sig till -- just med hänsyn till att en person
redan har kunskaper från tidigare utbildning.

Den möjlighet som frågan gällde finns alltså. Men
i ärlighetens namn vill jag understryka att den 40-
poängsutbildning i praktisk pedagogik som krävs av
varje lärare redan nu är kort med tanke på de stora
krav som lärarna ställs inför. Möjligheten finns
alltså att göra nämnda typ av prövning och också att
medge en nedsättning av tiden, om det skulle visa
sig att det finns gamla kunskaper som motiverar
detta.

Anf. 84 CARL-JOHAN WILSON (fp):

Värderade talman! Jag tar mig friheten att, med
viss glädje, göra en sammanfattning så att
utbildningsministern inte riskerar att jag
presenterar hans idéer på ett felaktigt sätt.

Jag har uppfattat att varje högskola har möjlighet
att pröva behörigheten för både ämneskunskaper
och för pedagogisk färdighet beträffande nämnda
kategorier.

Om det visar sig att de här yrkesofficerarnas
pedagogiska utbildning och erfarenhet är så bra att
skolan kan tillgodogöra sig deras tjänster utan den
40 poäng långa utbildningen, kan alltså en
nedkortad pedagogisk del komma i fråga.

Anf. 85 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Jag vill inte framstå som petig, men
för att rätt skall vara rätt skall det tilläggas att det
är de lokala högskolorna tillsammans med de båda
centrala myndigheterna, dvs. Verket för
högskoleservice och Kanslersämbetet, som
universitetskanslern ansvarar för, som har att svara
för denna bedömning.

Överläggningen var härmed avslutad.

17 § Svar på fråga 1992/93:364 om polisens
planer om att förebygga brott och
offentlighetsprincipen

Anf. 86 Statsrådet REIDUNN LAURÉN

(-):

Herr talman! Nils Nordh har frågat
justitieministern om hon avser att göra undantag
för brottslingar att genom åberopande av
offentlighetsprincipen få tillgång till polisens
aktionsplaner för förebyggande av brott. Arbetet
inom regeringen är så fördelat att det är jag som
skall svara på frågan.

Offentlighetsprincipen innebär bl.a. att den som
begär det har rätt att ta del av allmänna handlingar
hos statliga och kommunala myndigheter. Denna
rätt är reglerad i grundlag och tillkommer alla
medborgare. Offentlighetsprincipen kan dock
begränsas om det är påkallat med hänsyn till vissa i
tryckfrihetsförordningen uppräknade intressen.
Begränsningarna skall anges i en särskild lag,
sekretesslagen.

Det är alltså stor skillnad mellan att undanta en
grupp medborgare, i det här fallet brottsligt
belastade, från den grundlagsfästa rättigheten att
alla har rätt att ta del av allmänna handlingar och
att sekretessbelägga material, dvs. undanta
material från offentligheten.

Bortsett från att rätten att ta del av allmänna
handlingar är grundlagsfäst skulle det vara en
praktisk omöjlighet att undanta en viss grupp från
denna rättighet. Hur skulle en avgränsning kunna
ske? Skulle bara de undantas som dömts för vissa
brott? Skulle de undantas hela livet? Skulle deras
familjer också undantas? Kanske också deras goda
vänner? Frågorna blir många och omöjliga att
besvara.

Nej, offentlighetsprincipen måste gälla för alla.

Tryckfrihetsförordningen gör det däremot möjligt
att begränsa rätten att ta del av allmänna
handlingar med hänsyn till intresset av att
förebygga eller beivra brott. I sekretesslagens
femte kapitel finns också flera bestämmelser som
gör det möjligt att hålla uppgifter inom t.ex.
Polisens brottsförebyggande verksamhet
sekretessbelagda. Sålunda kan, enligt 5 kap. 1 §,
uppgifter som rör resurs- och organisationsfrågor,
arbetsrutiner, spaningsmetoder, patrulleringsvägar,
tjänstgöringslistor m.m. sekretessbeläggas.
Sekretessen för uppgifterna är emellertid inte
absolut, utan ett skaderekvisit skall vara uppfyllt.
Sekretess gäller för uppgifterna under förutsättning
att det kan antas att syftet med beslutade eller
förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida
verksamheten skadas om uppgiften röjs. Det
betyder att Polisen kan hemlighålla planer på
aktioner mot brott.

Det ankommer på den myndighet som förvarar en
handling att vid varje begäran om ett utlämnande
av en allmän handling göra en skadeprövning.
Skadeprövningen skall göras oavsett vem som
begär handlingen.

Anf. 87 NILS NORDH (s):

Herr talman! Jag tackar så mycket för svaret, men
jag uppfattar det som ett jaså.

Jag har frågat om justitieministern avser att göra
några undantag. När jag läste en artikel i
Aftonbladet, där det stod att maskeradligans ledare
hade fått rätt att ta del av Polisens aktionsplaner,
blev jag faktiskt upprörd. Ja, jag kan säga att jag
blev upphetsad. Det är bakgrunden till min fråga.

Det kan inte vara rimligt att vi -- när detta på ett
enkelt och smidigt sätt kan undvikas -- riskerar att
vårt rättssamhälle raseras. Det är ju vad som
egentligen sker.

Enligt vad som sägs i den senare delen av svaret har
alltså tre kammarrätter undanröjt de möjligheter
som statsrådet pekat på när det gäller Polisens
aktionsplaner. Det är i varje fall min uppfattning.
I helgen fick jag ta emot många telefonsamtal från
poliser i Jönköpings län. Varför skall vi upprätta
planer när vi inte får möjligheter att hålla dem för
oss själva för att därmed kunna förebygga brott?
frågar de.

Jag förstår polisernas reaktioner, dvs. deras
upphetsning och irritation över just det här utslaget
i kammarrätterna. Polisernas arbetssituation blir
härmed, som de själva säger, omöjlig när det gäller
att förebygga brott. Polisen får alltså gripa in först
när ett brott begåtts.

Anf. 88 Statsrådet REIDUNN LAURÉN

(-):

Herr talman! Jag kan naturligtvis inte kommentera
det enskilda fall som Nils Nordh tar upp. Jag kan
bara säga att de här uppgifterna till att börja med
uppenbarligen var sekretessbelagda. Men sedan
har domstolarna prövat om de i fortsättningen skall
vara sekretessbelagda eller om de skall vara
allmänna handlingar med utgångspunkt i det
skaderekvisit som ges i sekretesslagen. Man har
funnit att sådana här uppgifter bör vara allmänna
handlingar.

Såvitt jag förstår är Nils Nordh mera ute efter ett
besked i frågan om man inte kan undanta
brottsbelastade personer från möjligheten att få ut
allmänna handlingar. Det framgår av mitt frågesvar
dels att det är en grundlagsfäst rätt för alla
medborgare att ta del av allmänna handlingar, dels
att det är praktiskt omöjligt att avgränsa en grupp
personer som skulle vara brottsligt belastade från
möjligheten att ta del av handlingar. En person som
är brottsligt belastad kan naturligtvis, även om
vederbörande inte kan ta del av handlingarna,
vända sig till någon annan som kan få ut
handlingarna.

En annan sak i detta sammanhang som jag också
vill framhålla är att vi har ett anonymitetsskydd när
det gäller att få ut allmänna handlingar. Skulle vi ta
in undantag för vissa personer som inte skulle få ut
allmänna handlingar, skulle vi bli tvungna att avstå
från anonymitetsskyddet. Den som begär att få ut
allmänna handlingar måste då nämligen visa
legitimation.

Anf. 89 NILS NORDH (s):

Herr talman! Jag har framställt min fråga utifrån
vad kammarrätterna uttalat. De gav alltså grova
brottslingar, interner, rätt att ta del av Polisens
planer. Det var inte en utomstående som begärde
att få ta del av handlingarna, utan det gjorde de här
namngivna människorna. Och de fick också rätt att
ta del av handlingarna.

Vart skall det bära hän om alla brottslingar gör på
precis samma sätt? Jag ser inte att Polisen har
möjligheter att agera i förebyggande syfte om
sådana här uppgifter skall spridas ut till vem som
helst. Också allmänheten reagerar på just detta.

Anf. 90 ANDRE VICE TALMANNEN:

Får jag bara erinra om att enskilda fall inte får
diskuteras i kammaren.

Anf. 91 Statsrådet REIDUNN LAURÉN

(-):

Herr talman! Det här är en sida av
offentlighetsprincipen som vi, enligt vad som sagts
från samtliga riksdagspartier, bör värna om.
Offentlighetsprincipen innebär alltså att alla
medborgare har rätt att få ut allmänna handlingar,
som jag påpekade redan i mitt frågesvar.

Kammarrätten kan inte göra undantag för olika
grupper när det gäller allmänna handlingar. Är en
handling allmän, skall den också lämnas ut.

Sedan har man, som jag också nämnt, möjlighet att
sekretessbelägga handlingar. Därefter får man göra
en skadeprövning för att se om det innefattar skada
eller inte att en handling lämnas ut. Vederbörande
myndighet kan då göra bedömningen att det inte
innefattar skada. I det här fallet kan det antas --
som sägs i 5 kap. 1 §, som det ju är fråga om -- att
syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder
motverkas eller den framtida verksamheten skadas
om uppgiften röjs. Den uppgiften läggs alltså på
den skadeprövande myndigheten.

Anf. 92 NILS NORDH (s):

Herr talman! Bara en fråga: Anser statsrådet att
kammarrätternas förfarande när det gäller
sekretessbelagda handlingar är riktigt i det här
läget?

Jag begär inte att statsrådet skall agera, utan jag vill
bara veta vad som är statsrådets personliga
uppfattning.

Anf. 93 Statsrådet REIDUNN LAURÉN

(-):

Herr talman! Jag kan inte kommentera hur
kammarrätterna dömer. Nils Nordh vet mycket väl
att det är så. Jag kan inte heller ge en personlig
uppfattning till känna.

Jag kan bara säga att jag inte ämnar vidta någon
åtgärd med anledning av detta. Det är på det här
sättet som offentlighetsprincipen fungerar i vårt
samhälle. Dessutom har vi sagt oss att vi skall vara
ense om att vi skall värna om
offentlighetsprincipen.

Överläggningen var härmed avslutad.

18 § Svar på fråga 1992/93:385 om bilförmån för
taxiägare

Anf. 94 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Per-Richard Molén har frågat mig om
vilka åtgärder jag planerar vidta beträffande
skatteomläggningens effekter för taxiägare som
beskattas för bilförmån.

Genom 1991 års skattereform skärptes
beskattningen av förmån av fri bil. Denna
förmånsbeskattning gjordes även tillämplig på
egenföretagare som för privat bruk använder en bil
som ingår i dennes näringsverksamhet.

Värderingen av bilförmånen sker på ett starkt
schabloniserat sätt och utgår från att bilens privata
körsträcka uppgår till 1 500 mil om året.

Vissa jämkningsmöjligheter finns dock. Enligt
Riksskatteverkets rekommendationer föreligger
skäl för jämkning nedåt för t.ex. taxibil om bilen
används i verksamheten i sådan omfattning att
betydande hinder föreligger att använda bilen
privat, exempelvis när bilen körs i skift. Jämkning
bör ske till lägst ett halvt basbelopp, dvs. för
närvarande 17 200 kr. För jämkning bör fordras att
bilen är anskaffad enbart för verksamheten och för
yrkesmässig personbefordran.

Enligt vad som upplysts mig har på
Riksskatteverkets initiativ frågan om
förmånsbeskattningen av bilar tagits upp till
diskussion inom skatteförvaltningen i syfte främst
att säkerställa en enhetlig bedömning i hela landet.

Reglerna kan uppenbarligen leda till att
förmånsvärdet i det enskilda fallet framstår som
alltför högt om den privata körningen kraftigt
understiger den körsträcka schablonen bygger på.
Den enskilde upplever naturligtvis detta som
orättvist. Mot detta får i och för sig vägas dels att
möjligheten att disponera en bil för privat bruk i sig
har ett betydande värde även om den privata
körsträckan är relativt obetydlig, dels de
administrativa svårigheterna med att ta hänsyn till
förhållandena i det enskilda fallet.

Det skulle enligt min mening emellertid vara
önskvärt att förmånsreglerna i större utsträckning
än nu tar hänsyn till den faktiska körsträckans
längd. I olika sammanhang har redovisats hur
tillämpningen av nuvarande regler gett orimliga
effekter. Jag är dock medveten om att det föreligger
svårigheter att åstadkomma en sådan förändring
utan att det ger upphov till bl.a. administrativa
komplikationer för arbetsgivare och
skatteförvaltning. Det finns emellertid anledning
att pröva möjligheterna att uppnå förbättring av
sambandet mellan körsträcka och förmånsvärde.
Jag har av bl.a. denna anledning initierat en
översyn av reglerna om beskattning av bilförmån.
När denna översyn, som för närvarande sker
internt inom Finansdepartementet, är klar kan det
därför finnas anledning att ta upp frågan om
eventuella ändringar i de aktuella reglerna.

Jag vill avslutningsvis också i sammanhanget
framhålla det angelägna i att Riksskatteverket
bevakar att tillämpningen av de nuvarande reglerna
sker på ett enhetligt och korrekt sätt.

Anf. 95 PER-RICHARD MOLÉN (m):

Herr talman! Jag tackar Bo Lundgren för det rappa
svaret. Jag ställde ju frågan först i fredags. Av
svaret ser jag att en del åtgärder redan har vidtagits
efter den uppvaktning som i mitten av januari
gjordes hos Bo Lundgren. Delegationen bestod av
taxiägare i speciellt Västernorrlands län, som har
drabbats av den tolkning som görs där.

Uppenbarligen får taxiägare i Västernorrland inte
ett förmånsvärde baserat på det halva basbelopp,
som nämns i svaret, utan landsvägstrafiken
undantas. I och med att landsvägstrafiken undantas
från möjligheten till ett halvt basbelopp blir
konsekvensen att hela värdet, dvs. 35e% av
Riksskatteverkets prissättning av bilar, tillämpas.

I många fall anpassar man storleken på bil när det
gäller landsvägstrafiken till de krav som ofta ställs
från kommunens sida, vilken många gånger är den
stora kunden till de här taxiägarna. Det leder till att
taxiägarna inte sällan måste uppge beloppet 90 000
kr som förmånsvärde. Därpå skall det läggas 20 %
moms, vilket betyder 18 000 kr i skatt. Därtill
kommer det egenavgifter med 25 % och
inkomstskatt, vilket innebär att -- även om man inte
kommer upp till skattegränsen 200 000 kr --
marginalskatten blir 60 %. Man betalar alltså
54 000 kr i skatt. Det tycker jag är fel.

Jag frågar därför: Hur länge kommer det att dröja
innan de här åtgärderna som nämns i svaret
kommer att förverkligas?

Anf. 96 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Jag är fullt medveten om det problem
som har redovisats mig, bl.a. vid besöket i
Sundsvall. Jag kan också inse problemet och förstå
de synpunkter som har lämnats.

Principen är ju att riksdagen stiftar lag mot
bakgrund av vad regeringen föreslår -- emellanåt
kan det även vara fråga om att riksdagen stiftar lag
på egen hand, även om det inte är normalfallet.
Tillämpningen hanteras därefter av
skattemyndigheterna, som i det här fallet. Det finns
också en utväg att frångå en fullkomligt
hundraprocentigt stel tillämpning, med den
jämkningsmöjlighet som har införts. Själfallet skall
den jämkningsmöjligheten, när det finns
förutsättningar för det, kunna tillämpas.

Jag är medveten om att det förekommer fall där
effekterna -- åtminstone betraktat utifrån --
förefaller bli orimliga. Det är då i första hand för
Riksskatteverket och skattemyndigheterna att se
till att med utgångspunkt ifrån lagstiftningen
rimligare effekter nås. Om det skulle visa sig att
tillämpningen skapar den här typen av problem är
det självklart att vi måste överväga att ändra
lagstiftningen. Det kan i så fall knappast komma att
ske före den 1 januari 1994. Min utgångspunkt är
att när det finns jämkningsregler och
förutsättningar att tillämpa dem, de naturligtvis
också skall tillämpas.

Anf. 97 PER-RICHARD MOLÉN (m):

Herr talman! Jag tackar för den upplysningen. Den
kompletterar tidigare svar.

Vi står här och diskuterar den här frågan väldigt
lugnt, eftersom problemet ligger så långt ifrån oss.
Verkligheten för dessa taxiägare är att de har
taxerats retroaktivt för inkomster under 1991 och
1992 med det här förmånsvärdet, som avviker så
mycket från det förmånsvärde som tillämpas i
branschen i landet i övrigt.

Därtill kommer att taxiägarna när det gäller den F-
skatt som de skall börja betala den 1 april måste
betala skatt som är baserad på inkomster under
1991, plus kvarskatt. Det innebär i princip att de
här taxiägarna i dag inte har de inkomster som gör
det möjligt att betala kvarskatt och preliminär
skatt. De lägger ned verksamheten.

Jag tycker att det trots allt är något upprörande att
det inte skall gå att få ett besked så fort som det
både är lämpligt och är motiverat när det gäller de
här taxiägarnas problem.

Anf. 98 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Jag kan inte och vill inte diskutera
enskilda fall och den bedömning som kan göras i
sådana fall. Men rent generellt hoppas även jag att
man, i den mån det finns tveksamheter, ser till att
snabbt undanröja eventuella osäkerheter.

Om det skulle visa sig att skattemyndigheterna
bedömer att lagen inte kan tillämpas på annat sätt
än att orimliga effekter uppnås, då måste vi
självfallet ändra lagstiftningen. Det finns viss regler
för hur detta skall gå till. I normalfallet rör det sig
om ett årsskiftesbeslut -- den 1 januari 1994. Låt oss
studera frågan ytterligare och utgå ifrån att
tillämpningen kommer att ske på ett korrekt sätt
och på ett sätt som ger rimliga effekter.

Anf. 99 PER-RICHARD MOLÉN (m):

Herr talman! Kan man också utgå ifrån att den
förändring som förhoppningsvis kommer väldigt
snabbt även sker retroaktivt. Även om vi tillhör ett
parti som inte tycker om retroaktiv beskattning,
kan man ju tänka sig att vara positiv till retroaktiva
förändringar som skapar bättre förutsättningar för
de här företagarna att verka framöver.

Anf. 100 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Låt oss ta en fråga i taget och
inledningsvis utgå från att tillämpningen kommer
att ge rimliga effekter.

Överläggningen var härmed avslutad.

19 § Svar på fråga 1992/93:386 om antagningen
till gymnasie- och vuxenutbildningen

Anf. 101 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Birger Andersson refererar till mitt
svar i december 1992 på en fråga om specialkurser.
Han vill veta vilka åtgärder jag har vidtagit sedan
dess, och vilka ytterligare åtgärder jag är beredd att
vidta.

Låt mig först konstatera att det bara är ett par år
sedan riksdagen beslutade om det nya mål- och
resultatinriktade styrsystemet för skolväsendet.
Genom det fick kommunerna en betydande frihet
och ett betydande ansvar när det gäller inriktningen
av skolväsendet. Det är kommunerna som har det
fulla ansvaret under löpande verksamhetsperiod
för att verksamheten bedrivs i enlighet med de
övergripande mål som riksdag och regering har
fastställt.

Skolverket svarar för uppföljning och utvärdering.
Resultaten därav redovisar verket i en fördjupad
anslagsframställning vart tredje år. Den första
kommer till hösten 1993. Det är viktigt att
regeringen får ett gediget underlag. Regeringen har
i särskilda direktiv för denna anslagsframställning
ålagt Skolverket att redovisa i vilken utsträckning
kommunerna erbjuder vuxna utbildning, som
svarar mot deras efterfrågan och behov.

När den fördjupade anslagsframställningen
kommer i höst, skall jag se mycket noggrant på de
problem som Skolverket kan komma att redovisa.
Dessförinnan finner jag ingen anledning att föreslå
någon ändring i det styrsystem som nyss har införts.

Självklart känner jag stor oro, om det finns
tendenser till att en del av yrkesutbildningen i
Sverige riskerar att försvinna eller om den bara står
öppen för vissa sökande. Jag vet att åtskilliga
sökande har klagat på att de inte får gå den
utbildning som de har sökt till, därför att
hemkommunen inte åtar sig att betala
interkommunal ersättning.

Jag har nyligen begärt att Skolverket skyndsamt
skall redovisa för mig det aktuella läget när det
gäller överklagandeärenden, specialkurser och
gymnasial vuxenutbildning.

Anf. 102 BIRGER ANDERSSON (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för
svaret. Jag vill belysa min fråga med ett par
exempel.

Låt oss ta två systrar som går genom
gymnasieskolan. Den ena systern går ut en
samhällsvetenskaplig linje och kommer därefter in
på en påbyggnadskurs inom gymnasieskolan,
exempelvis i vårdsektorn.

Den andra systern går ut social linje, vill efter ett
tag utbilda sig inom vårdsektorn och kommer då att
söka sig till en specialkurs med särskilda
behörighetskrav. Hemkommunen nekar. Det
innebär att vederbörande inte kommer in på den
utbildning som hon sökt till.

Ett annat exempel som jag vill ge gäller en
lantbrukarson, som i slutet av 1980-talet gick
fordonsteknisk utbildning. Ett par år senare vill han
skaffa sig lantbruksutbildning. Han söker till en 40-
veckorskurs inom lantbruk, men hemkommunen
vägrar att betala interkommunal ersättning.
Grannkommunerna däremot betalar för sina
ungdomar, som därför kommer in på kursen.

Det finns många sådana exempel. Jag kan också
säga att förtvivlade föräldrar och ungdomar
erbjudit sig att själva betala utbildningen, men
deras hemkommun har vägrat. Så här får det inte
att gå till, som jag ser det.

Nu vill jag referera till vad statsrådet sade i
december 1992: Jag är inte beredd att stillatigande
se att de flesta inte kan skaffa viktiga
yrkesutbildningar. Om ingen kommer att gå vissa
utbildningar, får det tråkiga konsekvenser för
arbetsmarknaden.

När jag ser statsrådets svar här, tycker jag att det
ungefär verkar som så att statsrådet vill vänta och
se. Jag hade för min del förväntat mig att betydligt
mer kraftfulla åtgärder hade föreslagits.

Anf. 103 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Jag hade kunnat hjälpa till att göra
listan längre med exempel på de problem som vi får
information om. Efter att ha diskuterat vad man
kan tänka sig att göra för att åtgärda dessa problem
har jag emellertid konstaterat att vi inte kommer
ifrån ingrepp i de styrsystem som riksdagen har
beslutat om. Jag tycker därför att det är oerhört
viktigt att få ett gediget beslutsunderlag från
Skolverket.

Den allvarliga situationen för de ungdomar som det
här handlar har emellertid gjort att jag från
Skolverket har bett att få en preliminär bedömning.
Man har genomfört en mätvecka under oktober,
och man kommer att genomföra flera. Det finns
också en mängd överklagandeärenden som man
kan studera. Jag hoppas därför att jag relativt snart
skall ha ett något bättre underlag än vad jag har i
dag, som belyser om det finns en tendens eller om
det är enstaka händelser som vi får in rapporter om.

Vi har också vidtagit den åtgärden -- som framgår
av regeringens budgetförslag som lagts på
riksdagens bord -- att vi när det gäller
teknikerutbildningen, som är en utbildning inom
den kommunala vuxenutbildningen i dag, sagt att vi
vill att riksdagen skall ge kommunerna
skyldigheten att betala interkommunal ersättning
om utbildnignen inte erbjuds i hemkommmunen.
Vi säger också att detta skulle kunna gälla en del
andra utbildningar och vill ha ett bemyndigande till
regeringen att göra en bedömning därvidlag. Det är
en markering av att vi menar allvar med mina
uttalanden i december förra året, samtidigt som vi
inser att vi går in på ett område där vi litet grand
petar på det ansvar som vi gett kommunerna. Jag
vill fortfarande tro att kommunerna är ''vuxna'' nog
att ta det ansvaret och fatta långsiktigt kloka beslut.

Anf. 104 BIRGER ANDERSSON (c):

Herr talman! År 1992 kom ca 1 500 överklaganden
in till Skolverkets överklagandenämnd. Ett mera
normalt antal skulle kanske ha varit 100 eller 200.
Jag tycker att antalet överklaganden belyser väldigt
väl dessa frågor. Dessutom vet statsrådet säkert att
en hel del av besluten inte får överklagas enligt
gällande regler. Så det är väldigt många fler som
känner sig orättvist behandlade.

Jag skulle vilja fråga med anledning av det
statsrådet nu säger om att hon begärt att Skolverket
skyndsamt skall redovisa det aktuella läget när det
gäller överklagandeärenden, specialkurser och
gymnasial vuxenutbildning: Vad menas med
''skyndsamt''? När kommer Skolverkets utredning?

Anf. 105 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Jag talade med Skolverkets
generaldirektör för någon vecka sedan om detta
och begärde det muntligt. Det har nu bekräftats
genom ett brev, som bör ha gått i väg vid det här
laget och där jag litet grand går in på detaljer i fråga
om vad jag menar om en sådan utredning. När jag
säger ''skyndsamt'' utgår jag ifrån att det tar någon
vecka, men jag törs inte i dag ge något besked om
exakt hur snabbt det kan gå.

Det handlar ju om att försöka få en ännu tydligare
bild. Det finns anledning för oss att skaffa fram den
bilden, inte minst mot bakgrund av frågan om man
skall ge ett bemyndigande till regeringen när det
gäller teknikerutbildningen. Såvitt jag förstår finns
det inom en del partier här i riksdagen
tveksamheter till om man skall fatta ett sådant
beslut.

Jag tror att det är oerhört centralt att ungdomar
som vill fullfölja sin yrkesutbildning också har den
möjligheten, och inte är beroende av vilken de man
bor i. Så är det tyvärr i dag.

Anf. 106 BIRGER ANDERSSON (c):

Herr talman! När det gäller bemyndigande fick
regeringen, om jag inte minns alldeles fel, ett
bemyndigande redan under våren 1992.
Regeringen hade alltså möjlighet att utnyttja det i
vissa sammanhang.

Det är riktigt som statsrådet säger att man i fråga
om teknikerutbildningen har kommit med ett
förslag som, såvitt jag kan förstå, innebär att
kommunerna i framtiden inte kan säga nej. Jag
skulle vilja fråga: Är det en öppning som statsrådet
avser att utnyttja även i andra sammanhang? Jag
för min del ser gärna att regeringen får ett
bemyndigande. Det finns ganska många mer
lågfrekventa utbildningar som i så fall borde falla
inom samma ram som teknikerutbildningen. Är det
statsrådets avsikt att öka antalet kurser? Det kan
inte bara röra sig om teknikerutbildningen.

Anf. 107 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! För närvarande är det
teknikerutbildningen som är aktuell, men låt oss
säga så här: Det finns ett antal yrkesutbildningar
och vidareutbildningar som faller inom ramen för
det som i dag är specialkurser och
påbyggnadsutbildningar. Liknande utbildnigar
finns på andra yrkesområden, men då ligger de
under högskolan.

Jag tror att det är nödvändigt att se till att vissa
smala yrkesutbildningar finns tillgängliga för elever
från hela landet. Då kan man välja att fatta centrala
beslut på litet olika sätt. Det är det jag vill ha ett
ordentligt underlag för, eftersom det något bryter
det mönster som vi har för den nya
ansvarsfördelningen inom skolan. Jag är inte
beredd att göra allvarliga ingrepp i det kommunala
ansvar som kommunerna nu har fått. Jag tror att
decentralisering är rätt, men vi måste se till att
möjligheterna för elever att söka till vissa
yrkesutbildningar inte försvinner eller begränsas.
Annars har vi fått ett problem som inte var förutsett
och som ingen heller är intresserad av att ha.

Anf. 108 BIRGER ANDERSSON (c):

Herr talman! Jag skulle vilja säga som så att både
den tidigare regeringen borde ha uppmärksammat
och den nuvarande måste uppmärksamma dessa
frågor på ett helt annat sätt än man gjort. Man är
inne på en farlig väg när man införde de breda och
enhetliga programmen. Det innebär med andra ord
att det finns en mycket stor risk att mångfalden och
flexibiliteten försvinner ur vårt utbildningssystem.

Som jag ser det måste det finnas plats för
lågfrekventa utbildningar, och det måste finnas
plats för olika former av påbyggnadsutbildningar
osv. Det kan inte vara rimligt att en elev som är 15--
16 år definitivt skall bestämma sig för vilket
yrkesområde han eller hon skall syssla med sedan.
Det måste finnas flexibilitet, valfrihet och mångfald
i vårt framtida utbildningssystem. Delar statsrådet
min uppfattning i det avseendet?

Anf. 109 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Mitt svar är ja. Jag vill också säga att
jag tycker att det -- förutom att man inte kan välja
så tidigt -- skall vara möjligt att välja en bredare
grundutbildning i gymnasieskolan, även om man så
småningom kommer på att man vill söka till en
speciell yrkesutbildning. Den möjligheten är tyvärr
just nu något begränsad. Det är ett fel som har
kommit in i det nya systemet och som vi kanske
måste göra någonting åt.

Anf. 110 BIRGER ANDERSSON (c):

Herr talman! Jag har en känsla av att statsrådet vill
så väl och att vi i många avseenden är ganska
överens. Men jag tycker nog att det är väldigt
viktigt att statsrådet tar itu med dessa frågor. Jag
skulle vilja säga att det kanske är viktigare än att
arbeta väldigt hårt med ett framtida betygssystem.
Här har vi alltså många exempel på hur elever som
har goda betyg och är studiemotiverade sätts åt
sidan under det att elever med sämre meriter och
sämre intressen inte kommer in på den utbildning
som de sökt till. Så tycker jag inte att det får vara.

Överläggningen var härmed avslutad.

20 § Svar på fråga 1992/93:368 om riskkapital
för småföretagen

Anf. 111 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! Martin Nilsson har frågat mig vilka
åtgärder jag avser att vidta för att förstärka de icke
nystartade småföretagens tillgång på riskkapital.

Riksdagen beslutade i november 1992 om riktlinjer
för utskiftningen av vissa medel ur de förutvarande
löntagarfonderna. Sex riskkapitalbolag och två
portföljförvaltande bolag har tillförts totalt 6,5
miljarder kronor.

Utskiftningen till privata ägare är nu i allt väsentligt
genomförd. Det innebär att verksamheten bedrivs
i enlighet med resp. bolagsordning.
Riskkapitalbolagen skall på kommersiella grunder
investera i små och medelstora företag genom att
förstärka företagens egna kapital. Det ökar
möjligheterna för banker att lämna lån. Därigenom
främjas dessa företags långsiktiga utveckling.

Samtidigt skall verksamheten leda till god och
långsiktig avkastning för riskkapitalbolagens ägare,
vilket måste beaktas i investeringsverksamheten.

Industri- och nyföretagarfonden tillförs nu ökade
resurser och kommer att handlägga frågor om stöd
till utvecklingsprojekt och nyföretagarlån. Stödet
till produktutveckling m.m. avser i första hand
redan tidigare etablerade företag.

De regionala utvecklingsfonderna har möjlighet att
lämna lån m.m. på hög risknivå till små och
medelstora företag, även sådana som inte är
nystartade. Denna möjlighet passar i de fall som
Martin Nilsson berör i sin fråga. Flera av
utvecklingsfonderna har resurser kvar för
nyutlåning. Fondernas verksamhet utreds för
närvarande.

Jag vill betona att regeringens småföretagspolitik i
huvudsak är inriktad på generella åtgärder, såsom
skattesänkningar och avreglering. Slutligen vill jag
erinra om att statsmakterna har beslutat om
insatser för att tillförsäkra fortsatt verksamhet i
vissa banker. Dessa åtgärder är av fundamental
betydelse när det gäller småföretagens framtida
möjligheter att få lån.

Anf. 112 MARTIN NILSSON (s):

Herr talman! Jag tackar näringsministern för
svaret. Jag tycker dock inte att svaret var helt
tillfredsställande.

Denna fråga har sin bakgrund i situationen för ett
enskilt företag. Jag har inte närmare gått in på det
fallet, eftersom jag vet att näringsministern inte kan
yttra sig om det. Det rör ett enskilt företag i min
hemtrakt i Gnosjö, Gislaved, det svenska
småföretagandets Mecka, som det ibland kallas.

Det stora problemet för svenska småföretag är just
nu tillgången på riskkapital. Det är inte en enstaka
företeelse, utan det är en reaktion som vi möter
ganska ofta när vi i olika sammanhang är ute och
talar med representanter för näringslivet. När man
hör näringsministerns beskrivning av läget och
verkligheten kan man tyvärr till viss del märka att
den inte överensstämmer i alla avseenden med den
beskrivning som småföretag i min hemregion ger
mig.

De nya riskkapitalbolag som skall tillförsäkra
tillgång på kapital gör det först och främst genom
ägartillskott. Småföretagen i min hemregion, och
säkert på många andra ställen, är inte speciellt
intresserade av att bli socialiserade eller övertagna
i en eller annan form av riskkapitalbolag. Industri-
och nyföretagarfondens produktutveckligsstöd
riktar sig främst till nyföretagande, och man har
mycket svårt att få resurser därifrån. Dessutom är
utvecklingsfondernas medel i det närmaste slut och
mycket svårt att få.

Detta visar att statliga insatser är en nödvändighet
när den finansiella marknaden inte klarar av
situationen. Det är viktigt att man nu inte låter
marknadseuforin gälla. Om inte annat borde
finansministerns tilltro till bankerna och det
finansiella systemet uppmärksammas av
näringsministern.

Det som nu behövs är nya former och ännu mer nya
medel. Det är det jag vill ha från näringsministern.
Jag hoppas att han kan ge mig besked i nästa inlägg.

Anf. 113 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! Först skall konstateras att de svenska
småföretagens egna kapital är mycket lågt jämfört
med företag i nästan hela Västeuropa. Det är en
följd av en hårdbeskattning av denna kategori
företag i Sverige under lång tid. Det gör att de är
mer sårbara.

Det finns mycket pengar i banksystemet totalt sett
i form av lånekapacitet, ungefär 1 000 miljarder.
Statliga medel kan aldrig ersätta dem. Det är därför
vi går in med bankgarantin, så att bankerna skall
börja bedriva mer normal verksamhet med vanlig
kreditgivning.

Riskkapitalbolagen skall vara kommersiella. Precis
som Martin Nilsson säger vill de flesta
småföretagare inte ha statliga delägare.
Riskkapitalbolagen kan gå in med ett delägande i
bolagen, men de kan också ge vinstandelslån och
olika typer av risklån. Det står öppet att använda
alla upptänkliga olika instrument.

Dessa riskkapitalbolag representerar de absolut
största satsningarna som gjorts i Västeuropa under
senare tid på att stärka riskkapitalmarknaden för
denna typ av företag. Det kommer alltid att ställas
krav på mer medel. Men det är ofta nog krav på
subventioner, pengar som vi inte tror skall delas ut
med skattemedel. Vi skall i stället se till, vilket vi
har gjort, att sänka skattetrycket totalt sett för
företagen så att lönsamheten ökas och därmed
deras förmåga att kunna finansiera sig.

Herr talman! Jag vill till sist nämna att riksdagen
under de senaste 14 månaderna har beslutat om
skattesänkningar för företag på 40 miljarder kronor
per år. Vi har fått konkurrenskraftsförbättringar på
uppåt 20 procentenheter, de största i modern tid.

Anf. 114 MARTIN NILSSON (s):

Herr talman! Jag instämmer i vikten av att på olika
sätt få konkurrensfördelar för det svenska
näringslivet gentemot omvärlden. Det kan
konstateras att den största effekten gavs av
regeringens -- och oppositionens, det skall
medges -- misslyckande med den ekonomiska
politiken. Det har sina både goda och dåliga sidor.

När det gäller bankgarantin och tillgången på
riskkapital är det bästa på lång sikt självfallet att
bankerna och det finansiella systemet tillgodoser
dessa krav. Men det gör de inte i dag, och de
kommer antagligen inte att kunna göra det under
överskådlig tid. Finansministern har uttalat sig om
det kraftiga räntegap som finns. Jag vet inte vad
finansministern anser om det. Jag skall inte lägga
ord i munnen på henne. Men det finns ett problem
med en oerhörd restriktivitet.

Riskkapitalbolagen gör stora satsningar, som
näringsministern säger. Det är mycket stora
resurser som förs in. Men det är konjunkturen som
kräver det. Det finns ingenting som tyder på att
medlen behöver minskas.

Anf. 115 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! Först till riskkapitalbolagen. Det är
en mycket stor satsning. De har nu varit i gång i sex
veckor. De har ännu knappast haft möjlighet att
visa framfötterna och vad de kommer att göra. Vi
får utvärdera dem vid ett senare tillfälle när de fått
visa upp sig i sin verksamhet.

När det gäller konkurrenskraftsförbättringar
medför delvis de stora skattesänkningarna sådana.
Sedan håller jag gärna med om att de facto-
devalveringen gav en stor förbättring, även om vi
gärna hade sett att det i stället hade skett genom
ännu större sänkningar av arbetsgivaravgifterna.
Det hade blivit bättre ur många synvinklar.

Till sist: Företagen måste ges möjligheter att tjäna
pengar. Lån är endast ett substitut för det egna
kapitalet. Egentligen har småföretagen för mycket
lån i förhållande till det egna kapitalet. De har för
låg lönsamhet.

Anf. 116 MARTIN NILSSON (s):

Herr talman! Den låga lönsamheten behöver vi inte
tvista om. Vi är väl i dessa tider tämligen överens
om att det är ett stort problem.

Jag kan hålla med näringsministern om att det ännu
så länge är för tidigt att definitivt döma de olika
formerna av riskkapitalbolag. Men många svenska
småföretag upplever svårigheterna som akuta. Där
det finns idéer, framtidstro och optimism finns inte
möjligheterna. Det är just detta som jag hoppas att
regeringen kommer att studera ytterligare. I
centrum för utvärderingen av riskkapitalbolagen
måste finnas de svenska småföretagens möjligheter
att göra produktiva investeringar.

Anf. 117 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! Den uppfattningen delar jag helt och
hållet. Hela arbetet med bankgarantin syftar till att
tillgodose företagens försörjning av vettiga
krediter. Skulle staten gå in ytterligare, skulle vi
tvingas låna upp pengar och knuffa ut andra företag
från kreditmarknaden för att kunna ge till vissa
sorters bolag. Det är det som är problemet. Den
typen av operationer är vi inte betjänta av.

Bankgarantin skall däremot syfta till att få en mer
normal försörjning av krediter. Det skall den leda
till under detta år och under kommande år. Detta
skall föjas upp, precis som riskkapitalbolagens
förmåga att agera. Det skall också göras med
ytterligare åtgärder som kan bli aktuella för de
mindre och medelstora företagen, bl.a. på
skatteområdet.

Anf. 118 MARTIN NILSSON (s):

Herr talman! Det känns skönt att veta att
näringsministern avser att göra en sådan översyn.
Jag tror dock att det är felaktigt och litet farligt att
totalt döma ut möjligheten att staten i olika former
lånar till detta. Till viss del lånar man till all
verksamhet som staten bedriver i olika former. Jag
tror att det är för tidigt att döma ut detta. Det
behöver inte innebära att övriga långivare trängs
ut. Det är en något förenklad verklighetsbild.

Det bästa vore naturligtvis om de svenska
småföretagen kunde klara sig på den ordinarie
finansiella marknaden. Men det finns inte någon
ordinarie finansiell marknad. De svenska
småföretagen kommer därför att behöva ett ännu
större riskkapitaltillskott än vad riskkapitalbolagen
i dag förfogar över. Regeringen har därmed
anledning att återkomma till riksdagen. Det hoppas
jag i varje fall.

Anf. 119 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! Först bör kanske noteras att man skall
skilja på lån och riskkapital. Lån skall i normalfallet
inte vara riskkapital. Med riskkapitalbolagen
markeras att riskkapital verkligen är en form av
ägarkapital och att de tar större risk än bankerna.

Jag delar uppfattningen att det är lönsamheten i
företagen som först måste prioriteras, därefter en
fungerande kreditmarknad. Vi måste sedan se till
att vi får ett mycket konkurrenskraftigt
skattesystem för småföretagen, vilket vi till dags
dato ännu inte har fått fullt ut. En förhoppning är
att även få Martin Nilssons stöd för fortsatta
förändringar på det området till hösten.

Överläggningen var härmed avslutad.

21 § Svar på fråga 1992/93:330 om
etableringsfrihet för tandläkare

Anf. 120 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Liselotte Wågö har frågat mig när
total etableringsfrihet införs för tandläkare.

Liselotte Wågö ställer frågan med anledning av ett
uttalande av mig i en riksdagsdebatt i juni 1992 om
att etableringsbegränsningarna för tandläkare
skulle tas bort under mandatperioden -- dvs. före
valet i september 1994 -- samtidigt som det i
budgetpropositionen för år 1993/94, bilaga 6, har
angivits att etableringsfrihet skall införas stegvis för
bl.a. tandläkare.

Jag har i mitt svar på Liselotte Wågös fråga utgått
från att hon med etableringsfrihet för tandläkare
avser fri anslutning till tandvårdsförsäkringens
ersättningssystem.

Som Liselotte Wågö väl känner till pågår för
närvarande en översyn av tandvårdsförsäkringen
som skall vara avslutad inom en månad. I den
budgetproposition som hon åberopar har i
anslutning till redovisningen av denna översyn på s.
46--47 angivits följande: ''Efter sedvanlig
remissbehandling av översynens förslag avses en
proposition föreläggas riksdagen med inriktning på
förslag om förändrad tandvårdsförsäkring och fri
anslutning av tandläkare till försäkringen som skall
träda i kraft den 1 januari 1994.''

Sammanfattningsvis är alltså regeringens
målsättning att under hösten 1993 förelägga
riksdagen förslag om både en ändrad
tandvårdsförsäkring och en fri anslutning av
tandläkare till densamma med ett beräknat
genomförande fr.o.m. den 1 januari 1994.

Anf. 121 LISELOTTE WÅGÖ (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka så mycket för
svaret. Jag är mycket tacksam för det svar som jag
har fått, därför att statsrådet och jag har ju tidigare
varit rörande överens när det gäller både
etableringsfriheten för tandläkare och att den är en
viktig ingrediens i ett nytt tandvårdssystem.

Vi är också överens om många andra viktiga frågor
i detta system, vilka kan tyckas ligga litet grand
utanför det hela. Det gäller högkostnadsskydd och
landstingets monopolställning när det gäller barn-
och ungdomstandvården. Vi har också diskuterat
specialisttaxan och utbildningskapaciteten, därför
att det är fråga om kostnader som är knutna till ett
tandvårdssystem.

Jag måste säga att jag blev litet ängslig när jag i
budgetpropositionen såg formuleringen om att man
stegvis skulle införa etableringsfrihet för
tandläkare. Jag uppfattade det också som litet
motsägelsefullt när frågan togs upp i samband med
den utredning som nu pågår. Jag drar alltså några
paralleller till den lagrådsremiss som har lagts
angående husläkarsystemet, där man faktiskt
stegvis inför etableringsfrihet för specialister, dvs.
vissa får etableringsfrihet medan andra lämnas
utanför. Detta är bakgrunden till att jag har ställt
denna fråga.

När det gäller själva utredningen och dess förslag
vill jag informera statsrådet om att jag känner en
viss oro över att det med den korta tid som vi har på
oss fortfarande finns frågor som inte är lösta. Det
handlar om de frågor som vi tidigare har varit
överens om, nämligen hur ett högkostnadsskydd
skall utformas och hur frågorna om landstingets
monopolställning samt specialisttaxan skall lösas.
Innan frågorna har klarlagts i utredningen har jag
som parlamentariker mycket svårt att i utredningen
presentera ett förslag till huvudalternativ. Eftersom
det inte brådskar skulle det vara värdefullt att
kanske plussa på några månader för utredningens
arbete för att få dessa frågor belysta. Hur ser
statsrådet på att ge utredningen ytterligare tid för
att belysa dessa vitala delar i ett nytt
tandvårdsförsäkringssystem?

Anf. 122 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Det är trevligt när man är överens,
och Liselotte Wågö och jag är överens om mycket,
bl.a. att vi skall ha ett nytt
tandvårdsförsäkringssystem och att vi skall ha en fri
anslutningsrätt för de tandläkare som uppfyller
villkoren om utbildning, och även annat som kan
finnas med i det sammanhanget.

Jag skall gärna medge att jag tidsmässigt har drivit
på utredningen. Liselotte Wågö tillhör ju också
referensgruppen till själva utredningen. Hon
känner säkert till utredningens arbete mer i detalj
än vad jag gör, skulle jag tro.

Jag har drivit på den av det skälet att jag har velat
se till att vi kan uppfylla de utfästelser som den
borgerliga regeringen har gjort att försöka klara av
det som så länge inte har blivit avklarat, nämligen
en fri etableringsrätt eller anslutning till
försäkringskassan. Jag är skeptisk till tanken att nu
uttala mig för att vi skulle ge utredningsmannen ett
par månader till. Jag har svårt att se hur vi då skulle
klara de tidsgränser som nämndes i det svar som jag
gav nyss och som Liselotte Wågö var så nöjd med.

Anf. 123 LISELOTTE WÅGÖ (m):

Herr talman! Jag har frågat om detta, därför att det
gäller vitala delar om man skall ha ett heltäckande
sjukvårdssystem, delar som faktiskt hittills under
utredningens gång inte är belysta. När det gäller
högkostnadsskyddet har statsrådet och jag tidigare
varit rörande överens om att inom ramen för
tandvårdssystemets resurser en stor del av medlen
måste gå till högkostnadsskyddet, så att vi verkligen
skyddar de sämst ställda i försäkringssystemet.

Jag tycker att regeringen har åstadkommit ganska
mycket när det gäller besparingar inom de sociala
försäkringssystemen, men det är nu oerhört
väsentligt att vi på ett seriöst sätt reformerar
systemen och kommer med nya system, som är
moderna och som så att säga svarar upp mot dagens
tandhälsa. Det är då litet förmätet att forcera en
sådan här viktig utredning. Jag tror att utredningen
som sådan faktiskt skulle vinna på att få ytterligare
några månader på sig. Utredningsmannen har ju
föreslagit att vissa viktiga delar skall utredas i
särskild ordning efter det att man har bundit sig för
ett huvudalternativ.

Anf. 124 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Jag har i dessa delar inte mycket att
tillägga. Jag har bedömt det såsom angeläget att en
förändring sker fr.o.m. årsskiftet. Skall vi klara av
det, krävs det att utredningsmannen levererar sitt
förslag under mars månad för att vi skall kunna
genomföra en remissbehandling och sedan en
behandling i höst. Jag är i dag inte beredd att
meddela att jag tror att vi skall kunna förlänga
utredningstiden. Jag tror inte att det är möjligt, om
man inte är beredd att ändra också i andra änden,
dvs. låta det nya systemet träda i kraft något år
senare.

Anf. 125 LISELOTTE WÅGÖ (m):

Herr talman! Efter vad jag har förstått är det
meningen att det nya systemet skall träda i kraft
den 1 januari. Jag har sedan räknat baklänges. Med
risk för att bli gnetig måste jag vidhålla att det
måste finnas ett utrymme för att bedöma dessa
viktiga och vitala delar i tandvårdssystemet. Går
man in och reformerar i sådana här sociala
försäkringssystem, skall man ta vara på det som
fungerar väl i befintliga system. Jag är paniskt
förskräckt inför gigantiska experimentella
lösningar, där man välter omkull hela fungerande
system som inte ens är utvärderade på försöksnivå.
Jag tycker att man här kunde ha gått något
försiktigare fram när det gäller de olika alternativen
och framför allt haft en helhetssyn på
problematiken. Jag vidhåller min uppfattning att vi
inte har fått detta beskrivet för oss på ett adekvat
sätt, som gör att åtminstone jag kan binda mig vid
ett huvudalternativ, som sedan kan gå ut från
departementet såsom ett huvudförslag.

Anf. 126 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Vi får väl se vad som händer och sker.
Mitt intryck är att utredningsmannen gör ett
mycket bra jobb och att han har ett gott stöd av de
människor omkring honom som sysslar med dessa
frågor, däribland de parlamentariker som är
involverade. Min förhoppning är att det från
utredningsmannen skall komma ett förslag, som
innebär ett mycket mer modernt och till dagens
behov anpassat system, som också tar hänsyn till
våra gemensamma önskemål om att kostnaderna
skall begränsas. Det remissystem som vi har i detta
land är ju till för att man skall kunna tillföra
synpunkter och kunna stoppa idéer som är alltför
vilda, om nu några sådana skulle dyka upp. Men jag
är inte orolig för det.

Anf. 127 LISELOTTE WÅGÖ (m):

Herr talman! Jag förstår att statsrådet inte delar
min oro. Men vi har haft väldigt kort tid på oss för
att genomföra en sådan här stor förändring, om jag
nu skall tolka de incitament som vi har fått rätt,
nämligen att man kommer att föreslå ett helt nytt
tandvårdssystem, som vi faktiskt inte har prövat
tidigare. Mot den bakgrunden tycker jag att vi
såsom parlamentariker kunde ha fått litet mer tid
på oss för att se över dessa viktiga bitar som faktiskt
ligger utanför utredningen.

Det kanske finns anledning att återkomma till
detta. I det mesta är vi ju faktiskt överens om att vi
behöver en modern tandvårdsförsäkring och att vi
måste ha en kostnadskontroll. Jag är litet orolig för
att utredningen vid det här laget har kantrat. Men
vi har ju ytterligare litet tid på oss, så låt oss
avvakta. Jag hoppas att jag genom denna fråga har
uppmärksammat statsrådet på att det finns
uppenbara svårigheter att bedriva ett
utredningsarbete på detta sätt.

Överläggningen var härmed avslutad. F F

22 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter

Utrikesutskottets betänkanden 1992/93:UU8,
UU9, UU12, UU17 och UU18

Socialutskottets betänkande 1992/93:SoU18

23 § Meddelande om muntliga frågor till
regeringen den 18 februari

Anf. 128 ANDRE VICE TALMANNEN:

Vid frågestunden torsdagen den 18 februari kl.
14.30 kommer följande statsråd att närvara:

Statsminister Carl Bildt (m),
arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c),
statsrådet Alf Svensson (kds), finansminister Anne
Wibble (fp) och näringsminister Per Westerberg
(m).

Statsministern besvarar övergripande och
allmänpolitiska frågor. Frågorna till övriga statsråd
förutsätts beröra deras ansvarsområden inom
regeringen.

24 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Redogörelse

1992/93:RB1 Fullmäktiges i Riksbanken
förvaltningsberättelse för år 1992

Motionerna

med anledning av prop. 1992/93:155 Höjd
pensionsålder

1992/93:Sf23 av Berith Eriksson m.fl. (v)

1992/93:Sf24 av Lennart Brunander (c)

Skatteutskottets betänkande

1992/93:SkU19 Tillfälliga skattelättnader för
egenföretagare m.m.

25 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 15 februari

1992/93:79 av Hans Göran Franck (s) till
statsministern om Sydafrika:

Marken bereds nu för ett snabbt och fullständigt
avskaffande av de svenska Sydafrikasanktionerna.
Det förklarade statsministern, som enligt TT den 13
februari 1993 välkomnade ''överenskommelsen''
om maktdelning mellan befrielserörelsen ANC och
den sydafrikanska regeringen. Uttalandet var
förhastat.

ANC-ordföranden Nelson Mandela har
dementerat att en överenskommelse om
maktdelning ingåtts av det slag som publicerats i
massmedia och som statsministern kommenterat.

Våldet och rättsövergreppen är omfattande i
Sydafrika. Den sydafrikanska regeringen, polis-
och militärmyndigheterna bär ett ansvar för den
rådande situationen. FN:s säkerhetsråd har också
framfört stark kritik mot de Klerk-regeringen och
uppmanat den att följa Goldstonekommissionens
rekommendationer att bl.a. förbjuda bärandet av
traditionella vapen och inhägna de
ungkarlshärbärgen varifrån en stor del av våldet
utgår. Denna uppmaning har de Klerk-regeringen
inte följt.

Besluten om sanktioner mot Sydafrika av FN:s
säkerhetsråd och generalförsamling består alltjämt.

USA:s nye president Bill Clinton har intagit en
skärpt amerikansk hållning i sanktionsfrågan.

Det är av stor betydelse att ANC och andra
demokratiska krafter i Sydafrika får ett starkt
internationellt stöd i den svåra och komplicerade
processen att uppnå fred och demokrati, befriat
från apartheid.

Med hänvisning till det anförda får jag ställa
följande frågor till statsminister Carl Bildt.

1. Vilka åtgärder vill regeringen vidta för egen del
och på det internationella planet för att främja den
fredliga och demokratiska processen i Sydafrika?

2. Vilken hållning intar regeringen till de av FN
beslutade sanktionerna?

3. På vilket sätt vill regeringen beakta
Clintonadministrationens hållning i
sanktionsfrågan?

4. Avser regeringen att föreslå ett fullständigt
avskaffande av de svenska Sydafrikasanktionerna
och i så fall när?

26 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 15 februari

1992/93:390 av Lennart Fridén (m) till
kulturministern om budgetramarna och de
nationella kulturinstitutionerna:

Alltmedan många av kulturinstitutionerna ute i
landet slåss med små medel och stigande kostnader
för att prestera föreställningar med god kvalitet --
utan att få någon ökning av de statliga anslagen --
så har under senare år ganska stora satsningar
gjorts på de nationella institutionerna. Inte minst i
beaktande av att många finner medelsfördelningen
orättvis, är det viktigt att anslagna medel används
förnuftigt och att man håller sig inom ramarna.
Starkt oroande signaler har nått oss om ekonomin
på Dramatiska teatern.

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta så att
de stora nationella institutionerna sköter sin
ekonomi så att ramöverskridanden inte sker till
förfång för resten av landets kulturliv?

1992/93:391 av Lennart Fridén (m) till statsrådet Bo
Lundgren om skattereglerna och kultursektorn:

Det finns ett antal skatteregler som har negativ
inverkan på kultursektorn. Frågan om moms på
biljetter vid kulturinstitutioner har när den berörts
i kammaren för över ett år sedan angivits få sin
lösning i samband med pågående
mervärdesskatteutredning. Inget synes ännu ha
hänt i det avseendet. Aktuella EG-direktiv ger oss
också fria händer.

Ett annat problem är den kraftiga beskattningen av
utländska artister. Effekterna har blivit de
väntade -- gästartisterna höjer sina gageanspråk för
att kompensera sig för den höga skatten.
Arrangörer över hela landet får därför tacka nej till
gästframträdande av ekonomiska skäl.

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att
ändra nu gällande regler?

27 § Kammaren åtskildes kl. 16.46.

Förhandlingarna leddes av andre vice talmannen.