Protokoll
1992/93:61
Anf. 1 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att vid kammarens sammanträde onsdagen den 17 feb-
ruari kl. 9.00 lämnar statsrådet Bo Lundgren (m) information om finanskri-
sen.
Upplästes och lades till handlingarna följande från Valprövningsnämnden
inkomna
Berättelse om granskning av bevis för riksdagsledamot och ersättare för riks-
dagsledamöter
Till Valprövningsnämnden har från Riksskatteverket inkommit bevis om
att Per Erik Granström (s), Ludvika, utsetts till ny ledamot av riksdagen
fr.o.m. den 10 februari 1993 sedan Odd Engström (s) avsagt sig sitt uppdrag
som riksdagsledamot. Till ersättare har utsetts Arne Mellqvist, Falun, Ange-
lica Beyer, Borlänge, Carin Palmcrantz, Leksand, och Gunnar Magnusson,
Vansbro (alla s).
Valprövningsnämnden har denna dag granskat bevisen och därvid funnit
att de blivit utfärdade i enlighet med 15 kap. 1 § vallagen.
Stockholm den 11 februari 1993
Lars Tottie
Sven-Georg Grahn
Tredje vice talmannen meddelade att Hans Gustafsson m.fl. (s) i skrivelse
den 10 februari 1993 återkallat den av dem väckta motionen 1992/93:N259
Kooperationen som förnyelsekraft i samhällsekonomin.
Tredje vice talmannen anmälde att han hade avskrivit denna motion.
Skrivelsen lades till handlingarna.
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 61
|
Prot. 1992/93:61 12 februari 1993 |
4 § Allmänpolitisk debatt (forts, från prot. 60) |
|
A llmänpolitisk |
Rättsfrågor |
|
Rättsfrågor |
Anf. 2 LARS-ERIK LÖVDÉN (s): Herr talman! Ett verkligt rättssamhälle måste präglas av att människor Mot denna bakgrund är kampen mot den galopperande arbetslösheten av För oss socialdemokrater står det helt klart att den ekonomiska politiken Herr talman! Socialdemokraterna har redovisat sin syn på kriminalpoliti- Vi vill ha en satsning på ett brett brottsförebyggande arbete. Vi har före- Vi vill att reformarbetet skall inriktas på ett reformerat straff- och på- Vi vill ha en human kriminalvård med förbättrat innehåll. Beläggningen Vi vill ha ett utökat stöd till brottsoffren. Vi vill ha snabbare och tydligare reaktioner gentemot unga lagöverträ- Vi vill ha effektivare polisiära arbetsmetoder. Vi vill ha ett rättsväsende med hög rättssäkerhet, korta handläggningsti- Vi vill ha en prioritering av vålds- och narkotikabrottsligheten samt den Herr talman! För en tid sedan anordnade vi socialdemokrater ett semina- |
2
hur allvarlig situationen är. Det är ingen överdrift att påstå att vi håller på
att förlora kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
En person verksam inom brottsbekämpningssektorn sade på vårt semina-
rium att rättsväsendet har kollapsat. Riksåklagaren har kallat situationen för
löjeväckande. Bedrägerierna håller på att bli en affärsidé. Omfattande skal-
bolagsaffärer har visat sig rymma mycket avancerad ekonomisk brottslighet.
I över hälften av konkurserna under 1992 beräknas det förekomma ekono-
misk kriminalitet. Vi vet alla att det i bank- och finanskrisens spår upptäcks
omfattande ekonomisk brottslighet inom den finansiella sektorn.
Den ekonomiska brottsligheten har sammantaget en mycket stor omfatt-
ning. Det finns naturligtvis olika beräkningar. Brottsförebyggande rådet har
kommit fram till att den ekonomiska kriminaliteten kan beräknas omfatta
100 miljarder kronor, och det är naturligtvis svindlande belopp. Det motsva-
rar statens utgifter för hela rättsväsendet, utbildningsväsendet och arbets-
marknadspolitiken sammantaget.
Mot denna bakgrund tycker vi att den passivitet som regeringen visat när
det gäller bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten är helt obegriplig.
Herr talman! Vi socialdemokrater har i en motion om åtgärder mot den
ekonomiska brottsligheten lagt fram ett program som omfattar 100 miljoner
kronor. Om våra förslag genomförs kan kampen mot den ekonomiska
brottsligheten bli betydligt mer effektiv än i dag.
Vi föreslår åtgärder över ett brett fält. Polis, åklagare, skatterevisorer,
kronofogdar och tull får genom våra förslag förbättrade möjligheter att be-
kämpa denna form av kriminalitet.
Vi föreslår en rad lagstiftningsåtgärder för att ytterligare effektivisera våra
möjligheter att komma åt den ekonomiska brottsligheten. Vi föreslår en an-
nan organisation än den vi har för närvarande för att effektivisera kampen
mot den här kriminaliteten.
Herr talman! Jag har kort tid till mitt förfogande, men jag vill ändå beröra
ett annat allvarligt problem. Det gäller den mycket bekymmersamma situa-
tionen med överbeläggning på våra fängelser och häkten.
Inom den slutna anstaltsvården är beläggningen nu sådan, att det i stort
sett är omöjligt att åstadkomma den önskvärda differentiering som krävs för
att man skall uppnå bra behandlingsresultat. Det leder till svårigheter i arbe-
tet med att skapa narkotikafria fängelser och att skilja förstagångsbrotts-
lingar från de mer tungt belastade brottslingarna.
Jag skulle vilja fråga justitieministern vilka åtgärder regeringen planerar
för att åstadkomma en bättre situation på våra anstalter - en situation som
skulle medge ett bättre behandlingsinnehåll i verksamheten än det vi för när-
varande når med överbeläggning i anstaltsorganisationen.
Anf. 3 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):
Herr talman! Statens uppgift är bl.a. att ge medborgarna fysisk trygghet
och säkerhet. Brottsligheten ökar och blir allt grövre och våldsammare.
Tyngdpunkten i kriminalpolitiken måste vara att upprätthålla lag och ord-
ning i samhället. Rättsordningen blir meningslös, om den inte kan skydda
kvinnor och barn från övergrepp och brutal död eller ge brottsoffren ett rim-
ligt stöd. Oordningen går att bryta.
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Rättsfrågor
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Rättsfrågor
Brottsoffret, målsäganden, måste ges en starkare ställning under utred-
ningen och i domstolsprocessen.
Det är tid att lämna ogrundade vårdtankar som ändå aldrig kan leda till
något positivt resultat. De lyckade resultaten inom kriminalvården beror
mera på enskilda initiativ och personligt ansvar än på kriminalvårdsappara-
ten som sådan.
Medborgarna har mycket svagt förtroende för rättsmaskineriet. Det visar
flera undersökningar. Det handlar nu om att återvinna medborgarnas förtro-
ende. Rättstryggheten och rättssäkerheten är viktiga välfärdsyttringar.
Ny demokrati för fram ett flertal förslag och motioner som syftar till att
effektivt bryta brottsutvecklingen och återskapa trygghet och rättssäkerhet i
vårt rättssamhälle, men också till att återvinna medborgarnas förtroende för
rättsmaskineriet.
Herr talman! Jag vill här i kammaren särskilt fästa uppmärksamheten på
att vi har en kris som många aktade jurister anser vara mer djupgående än
en ekonomisk kris, nämligen en moralisk-etisk rättvisekris. Vi måste ta tag
i denna nu. Under de senaste decennierna har vi över huvud taget inte disku-
terat grundläggande etiska rättviseproblem. Alla diskussioner har haft sin
utgångspunkt i allmänpolitiska maktpositioner.
Jag vill i justitieministerns närvaro rikta en vädjan till regeringen att ta
initiativ till diskussioner om detta.
Konsekvensen av vad som händer i ett land som har tappat förtroendet för
rättssystemet är alldeles förödande, mycket mer förödande än en ekonomisk
kris.
Som justitieministern säkert känner till har det i hemlighet uppstått alter-
nativa rättssystem, där man helt enkelt tagit lagen i egna händer, därför att
man tycker att samhället inte handlar i medborgarnas intresse.
Det finns en annan angelägen sak som staten och regeringen uppmärk-
sammar för litet och där man helt enkelt tappat greppet om utvecklingen.
Det är den växande narkotikaliberalismen.
Narkotika strömmar uppenbart in i vårt land från många håll. Trots krisen
är Sverige ju fortfarande ett land där ungdomar har förhållandevis gott om
pengar. Genom att Sverige i internationell jämförelse varit lyckosamt när
det gällt att hålla tillbaka narkotikan uppfattas Sverige som en marknad där
det finns utrymme för nyetableringar.
De strömmar man kan se kommer dels från Östeuropa, som både är tran-
sitväg och har egna droger, som t.ex. anabola steroider, dels från Afrika, dels
från västvärlden. Dock räcker det inte med tillgång på narkotika för att det
skall bli en epidemi. Det krävs också reklam, att drogandet uppfattas av ung-
domarna som en attraktiv livsstil - en livsstil förbunden med framgång i livet
eller med ett bohemiskt, konstnärligt exklusivt utanförskap.
När det gäller att få drogmissbruket att framstå som attraktivt handlar det
nästan enbart om västlig påverkan. Från USA och från England, liksom del-
vis från en del andra EG-stater får vi en massiv drogreklam, där olika droger
förknippas med framgång (yuppien-kokainet) eller intellektuellt och konst-
närligt bohemeri (rave-ecstacy, LSD). Denna västvärldsreklam gör ju att
narkotikaprofitörerna från andra håll i världen får avsättning för sina pro-
dukter utan att ha någon stor reklamapparat.
Vid sidan om de insatser som tull och polis gör för att stoppa inflödet, var-
ifrån det än kommer, måste man slå hårt mot den reklam för drogerna som
sprids genom västliga massmedia och genom vulgärpropagande som förts i
EG:s kölvatten. Det är ju inte EG:s sociala problem som vi skall ta över,
utan dess kultur.
Nu i arbetslöshetstider riskerar ju livsstilar som går ut på att vara utanför
samhället att bli en lösning för ungdomar som inte känner att det finns en
framtid för dem. Kan man inte vara bäst på att vara bäst, kan man kanske
vara bäst på att vara sämst!
Herr talman! Ungdomar är experter på att uppfatta varje tvetydighet i de
vuxnas agerande. Och tvetydigheterna har blivit allt fler. I Stockholm finns
det gott om svartklubbar som mer eller mindre är narkotikaindränkta. På
dessa klubbar finns en del av nöjesvärldens etablissemang. När det sedan ges
underfundigt formulerad narkotikareklam i diverse lokalradioutsändningar
uppfattas lätt restriktionerna då det gäller narkotikan som ett påfund av trå-
kiga förbudsmakare.
Ny demokrati, som är ett parti som i övrigt är emot Reglerings- och För-
budssverige, vill klart markera att här skall det minsann vara förbud och reg-
ler.
Jag vill få bort den maktlöshet som nu råder mot svartklubbarna och den
förtäckta narkotikareklamen. En svårighet är givetvis att det är så få som
öppet säljer narkotika. På t.ex. Frihetsfrontens klubb har det gjorts narkoti-
kabeslag upprepade gånger, utan att det gått att bevisa att klubben uppmunt-
rar till försäljning. På Maria Ungdom har man flera gånger tagit hand om
unga flickor i 15-16-årsåldern, som fått sin ecstacy hos Frihetsfrontens
klubb.
Jag skulle vilja att den moderata justitieministern tog initiativ till att hitta
former för att polisen skall kunna stänga en klubb för gott. Anledningen till
att jag riktar mig just till justitieministern är att Moderaterna under valrörel-
sen lade fram ett 20-punktsprogram för ett narkotikafritt samhälle, där man
talade mycket om vad man skall göra åt narkotikaproblemet. Det är många
med mig som undrar vart dessa ambitioner tog vägen.
Anf. 4 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Vi kan inte undgå att beröras av de rapporter om grova brott
som vi nästan dagligen möts av i massmedia. Samtidigt konstaterar vi att det
totala antalet anmälda brott ligger på en oacceptabelt hög nivå. I flera upp-
märksammade fall har dessutom ifrågasatts om rättsordningens sätt att be-
döma vissa gärningar står i överensstämmelse med det allmänna rättsmedve-
tandet.
Regeringen ser med stort allvar på denna situation. Det får inte råda nå-
gon tvekan om att det allmänna har både vilja och kraft att skydda enskilda
människor mot brottsliga angrepp.
Brottsligheten måste bemötas med ett brett register av åtgärder. Rege-
ringen har redan lagt fram förslag om att skärpa straffet för ett flertal brott
där den nuvarande straffskalan inte kan anses vara tillräcklig för de allvarli-
gaste fallen. Vidare har regeringen presenterat ett första förslag om avskaf-
fande av den obligatoriska halvtidsfrigivningen. Ett ytterligare område där
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Rättsfrågor
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Rättsfrågor
ett konkret förslag till lagändring lagts fram är bekämpningen av narkotika-
missbruket. Det skall bli möjligt att med större kraft ingripa mot sådan be-
fattning med narkotika som består i eget bruk.
För närvarande remissbehandlas ett förslag till sänkt promillegräns och
skärpning av påföljden för grovt rattfylleri. Så snart remisstiden löpt ut kom-
mer regeringen att skyndsamt bereda frågan om ändrad lagstiftning på områ-
det.
En viktig del i kriminalpolitiken består i att utforma påföljdssystemet på
sådant sätt att ett utdömt straff både kan utgöra en i allmänhetens ögon rim-
lig reaktion på ett brott och samtidigt förmå den dömde att ändra sin livshåll-
ning, så att risken för fortsatt kriminalitet minimeras. Det finns i detta sam-
manhang anledning att överväga om villkorligt fängelse skall införas och hur
samhällstjänst kan bli ett permanent inslag i påföljdssystemet. En annan
fråga som måste övervägas är införande av elektronisk övervakning som ett
element i påföljderna.
Vi vet att ett kriminellt beteende ofta grundläggs i tidig ålder. Det är där-
för särskilt viktigt att brott som begås av ungdomar möts med fasthet. Bland
de frågor som vi måste ta ställning till - och som kommer att behandlas i
ett betänkande från Ungdomsbrottskommittén senare i vår - kan nämnas
fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och rättsväsendet, frågan om
vilka reaktioner som kan vara lämpliga för att motverka fortsatt brottslighet
hos ungdomar och frågan om huruvida särskilda regler bör gälla för ung-
domsbrottmål. Utgångspunkten här bör vara att reaktionerna kommer tidigt
och är fasta och tydliga.
En typ av brottslighet som berör oss alla särskilt illa är sexuella och andra
övergrepp mot barn. För de allra flesta människor framstår det som motbju-
dande och helt främmande att låta ett barn ta del i en vuxens sexuella hand-
lingar. Likväl vet vi att detta förekommer i inte obetydlig omfattning. Sam-
hällets inställning till sådana övergrepp måste vara alldeles klar - dessa kan
inte under några förhållanden accepteras, och det är alltid den vuxne som
bär hela ansvaret för dem.
I brottsbalkens regler om sexualbrott har för inte så länge sedan genom-
förts ändringar för att särskilt markera allvaret i övergrepp mot barn. För
närvarande sker inom Justitiedepartementet en översyn av reglerna om pre-
skription av sexualbrott. Det finns också anledning att överväga såväl rubri-
ceringen som straffskalan för sådana sexuella övergrepp mot barn som inte
omfattas av våldtäktsparagrafen.
För att straffbestämmelserna och påföljdssystemet skall kunna fylla sin
funktion i kampen mot brottsligheten måste andelen uppklarade brott öka
väsentligt i förhållande till i dag. Detta är framför allt en uppgift för polisen.
Regeringen har redan vidtagit åtgärder för att undvika brist på utbildade po-
lismän. Det uppsatta målet för antalet poliser kommer att vara uppnått re-
dan efter nästa budgetår. Polisens resurser måste nu i större utsträckning in-
riktas på att utreda och förebygga brott. Det är viktigt att polisen i detta sam-
manhang blir mer synlig i samhället och därmed tydlig i sin roll att skydda
allmänheten mot brott. Det är också viktigt att polisen utvecklas vad gäller
metoder och organisation för att kunna hålla jämna steg med den kvalifice-
rade brottsligheten.
Ett område som kräver särskilda insatser från polisens sida är bekämp-
ningen av den ekonomiska brottsligheten. Jag har tidigare här i kammaren
redovisat vilka åtgärder som regeringen vidtagit och avser att vidta för att
förstärka de rättsvårdande myndigheternas förutsättningar i detta avseende.
En bärande tanke här är att ta till vara den kompetens som finns hos skilda
myndigheter och andra på ett bättre och mera rationellt sätt än för närva-
rande. Arbetet med att komma till rätta med den ekonomiska brottsligheten
är emellertid inte begränsat till kriminalpolitikens område. En stor del av
den ekonomiska brottslighet som utreds i dag har sin grund i tidigare förd
felaktig ekonomisk politik och ett alltför högt skattetryck. Den ändrade in-
riktning som regeringen står för på detta område bör minska förutsättning-
arna för ekonomisk brottslighet av den typ som har blivit vanlig under senare
år.
Strävandena att bekämpa brottsligheten får dock inte ges en sådan inrikt-
ning att rättssäkerheten äventyras. I debatten har ibland gjorts gällande att
man allmänt sett bör sänka de beviskrav som gäller för fällande dom i brott-
mål. Jag ställer mig helt avvisande till en sådan tanke. Möjligheten att låta
en person undergå straff utgör samhällets yttersta maktmedel. Det utgör en
fundamental princip i alla rättssamhällen att detta medel inte tillgrips i andra
fall än då det med tillräcklig säkerhet kan konstateras att den misstänkte har
gjort sig skyldig till det brott som han är misstänkt för. Att frånträda denna
princip skulle förfela strafflagstiftningens syfte och leda till att oskyldiga
skulle straffas.
En bättre väg är att komma till rätta med sådana situationer där beviskra-
ven i dag kan ge resultat som rimmar illa med det allmänna rättsmedvetandet
kan vara att införa vissa nya straffbud. Jag har nyligen mottagit en rapport
som tar upp vissa frågor med anledning av det s.k. Lindome-fallet. I rappor-
ten föreslås att även underlåtenhet att ingripa mot ett grovt brott samt vissa
former av efterföljande medhjälp till ett brott straffbeläggs. Jag kommer att
noggrant överväga dessa förslag. Tanken att påbjuda en rimlig handlings-
plikt rimmar väl med det ansvar som vi vill ge enskilda medborgare i ett fritt
samhälle.
Det kommer emellertid dess värre alltid att kunna uppstå fall då en gär-
ningsman blir frikänd i domstol eftersom det inte går att bevisa hans skuld.
Vad som då är viktigt att komma ihåg är att domstolen endast konstaterat att
bevisningen inte är tillräcklig för att ett straffrättsligt ingripande skall vara
försvarbart. Det innebär inte att det inte finns något brottsoffer.
Ett brottsoffer skall alltid behandlas med respekt och medkänsla. Offret
skall kunna få stöd och hjälp även om det i ett enskilt fall inte går att fälla
någon gärningsman till ansvar. För att stödja och hjälpa behöver man inte
ställa några höga beviskrav.
Brottsofferfrågorna bereds inom en särskild arbetsgrupp inom Justitiede-
partementet. Bland de förslag som för närvarande är aktuella på området
kan nämnas en utvidgad rätt till målsägandebiträde och förbättrat rättsligt
bistånd vid brott som begåtts utomlands. En försöksverksamhet med livvakt
för hotade kvinnor pågår.
Men hänsyn till vad jag inledningsvis har anfört, har jag förståelse för att
det finns en otålighet när det gäller det allmännas insatser för att bekämpa
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Rättsfrågor
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Rättsfrågor
brottsligheten. Regeringens arbete på detta området sker emellertid mål-
medvetet. Liksom när det gäller annan lagstiftning måste lagändringar inom
straffrätten beredas noggrant. Det är viktigt att den lagstiftning som antas
på området är väl genomtänkt och väl förankrad i rättsmedvetandet. Endast
på detta sätt kan den långsiktigt bidra till att minska brottsligheten.
Slutligen vill jag framhålla att många av de åtgärder som har betydelse för
att nedbringa brottslighet och skapa rättstrygghet ligger utanför strafflag-
stiftningens område. Det är främst inom familjen och i skolan som männi-
skor fostras till ansvarskännande individer. Lagstiftningen kan aldrig ersätta
den normbildning som måste ske hos individen. Lagen kan endast utgöra ett
stöd. Ökad medvetenhet kring de problem som ligger till grund för brottslig-
heten och uppmuntran till engagemang och ansvarstagande hos enskilda ut-
gör oundgängliga komplement till en fast och konsekvent genomförd krimi-
nalpolitik.
Anf. 5 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd) replik:
Herr talman! Det är riktigt som justitieministern säger att förslag har lagts
fram om att skärpa lagstiftningen på narkotikaområdet. Fängelse läggs in i
straffskalan för konsumtion av narkotika.
För cirka tio år sedan förklarade Socialdemokraterna, via Ingvar Carls-
son, krig mot knarket. Det gick sedan fem år innan bruket av narkotika kri-
minaliserades. Efter ytterligare fem år införs fängelse i straffskalan. Skall det
gå fem år mellan varje sådan åtgärd? Med hänsyn till de liberala tongångarna
om narkotikan måste det ske en starkare markering från regeringens sida.
Jag har även noterat att justitieministern har tagit initiativ till att diskutera
godtrosförvärvslagen. Jag har i tidigare debatter sagt att åklagarens bevis-
börda är stor. Just på detta område sätter domstolarna större tilltro till den
misstänkte än till framlagda bevis av åklagaren och vad vittnen har vidime-
rat. Det är stötande.
Jag lovordar det initiativ justitieministern har tagit på det här området.
Men jag efterlyser också en starkare markering när det gäller narkotika och
den liberalisering som genomsyrar landet. Jag noterar tyvärr att Moderata
ungdomsförbundets ordförande i Norrbotten har väckt motioner om att
släppa cannabis och marijuana fritt. Det är just sådana tendenser jag är oro-
lig för.
Anf. 6 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Karl Gustaf Sjödin påpekar att det har tagit fem år till dess
att åtgärder har vidtagits. Jag får påpeka att den borgerliga regeringen har
suttit vid makten ett år och har redan lagt fram ett färdigt förslag om föränd-
ringar. Det är inte första gången vi agerar. Från den moderata riksdagsgrup-
pens sida har det ständigt väckts motioner om skärpt syn på narkotika. Men
först i och med att vi har kommit i regeringsställning tillsammans med lika-
sinnade har vi haft den formella möjligheten att lägga fram en proposition.
Anf. 7 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd) replik:
Herr talman! Jag glömde inledningsvis att hälsa justitieministern välkom-
men till denna debatt. Jag tror att det är första gången hon deltar i den all-
mänpolitiska debatten. Det är trevligt att ha en fackminister att debattera
med.
Visst! Jag har noterat att moderater har väckt många motioner i ärendet,
bl.a. om 20-punktsprogrammet.
Vill justitieministern ta initiativ till att ge polisen möjligheter att stänga
svartklubbarna? Fastighetsägarna skulle t.ex. kunna ges rätt att omedelbart
vräka svartklubbarna eller bli skyldiga att avhysa dem. Det finns en del åt-
gärder som kan diskuteras. Det är klart otillfredsställande att svartklubbarna
finns och att man där under täckmanteln av att ha trevligt och roligt bjuder
ut narkotika till våra ungdomar, främst flickor, som sedan hamnar på Maria
ungdomsklinik.
Anf. 8 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Jag hoppas att Karl Gustaf Sjödin har noterat att vi från Ju-
stitiedepartementets sida just har lagt fram ett förslag som skall öka möjlig-
heterna för fastighetsägare att vräka bl.a. denna typ av hyresgäster. Jag hop-
pas också att Karl Gustaf Sjödin inte i andra sammanhang stämmer in i den
kör som gör allt för att kritisera detta förslag och peka enbart på problem.
Anf. 9 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Herr talman! Jag noterade att Karl Gustaf Sjödin och justitieministern
förde en diskussion om narkotikapolitiken. Vi har sedan en lång tid tillbaka
i Sverige fört en mycket restriktiv narkotikapolitik. Det har också lett till en
utveckling i Sverige som klart avviker från vår omvärld i fråga om narkotika-
missbruket. Vi har haft en bättre situation i Sverige.
Jag känner samma oro som K G Sjödin för de allt starkare röster som gör
sig gällande i debatten och som kräver legalisering av vissa typer av narkoti-
kapreparat. Jag tycker att det är välgörande att justitieministern tar avstånd
från sådana tankar som förekommer framför allt inom hennes eget partis
ungdomsförbund. Jag tycker att vi som känner ansvar för narkotikasituatio-
nen måste tydligt markera att vi inte accepterar en sådan utveckling. Vi får
ta den debatten på ett hårt, tufft och fränt sätt mot dem som kräver legalise-
ring.
Justitieministern berörde i sitt anförande den ekonomiska brottsligheten.
Jag konstaterar att även om justitieministern säger sig ha ett engagemang i
kampen mot den ekonomiska brottsligheten, har det tyvärr inte tagit sig ut-
tryck i form av åtgärder.
Det finns i dag 16 700 poliser. 200 av dem sysslar med bekämpandet av den
ekonomiska kriminaliteten. Riksåklagaren säger att situationen är löjeväck-
ande. Rolf Abjörnsson, konkursförvaltaren, säger att hela systemet har kol-
lapsat. Vad gör då justitieministern? Jo, hon avsätter 5 miljoner kronor till
Riksåklagaren för att tillskapa en särskild utredningsgrupp.
Här sätter samhället in miljard efter miljard för att rädda bankerna. Men
vi har inte råd att sätta in mer än 5 miljoner kronor mera i ökade resurser för
att bekämpa den ekonomiska kriminaliteten. Jag tycker att det är ynkedom.
Socialdemokraterna har presenterat ett omfattande program som mycket
snabbt skulle få effekter i form av en bättre brottsbekämpning. Jag skulle
gärna se att justitieministern inför kompletteringspropositionen tar upp ett
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Rättsfrågor
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Rättsfrågor
10
resonemang med finansministern om att få litet större utrymme i sin budget
för ett kraftfullt program i det avseendet.
Jag ställde i mitt inledningsanförande en fråga till justitieministern om be-
läggningssituationen på anstalterna. Jag skulle gärna vilja att hon kommen-
terade den frågan i hennes nästa replik. Vi har nu en överbeläggning på kri-
minalvårdsanstalterna. Det kan leda till en mycket brutalare miljö på anstal-
terna, som i sin tur föder ny kriminalitet med ökad återfallsbenägenhet. Jag
tycker att justitieministern mycket snabbt bör återkomma till riksdagen med
en redogörelse för vad hon tänker göra för att åstadkomma en bättre situa-
tion på anstalterna och som möjliggör en ökad differentiering av de intagna.
Anf. 10 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Lars-Erik Lövdén känner säkerligen, precis som han säger,
ett stort ansvar för narkotikaproblemen. Jag tror inte att Lars-Erik Lövdén
och Socialdemokraterna i allmänhet riktigt har förstått allvaret. Även om
Sverige inte är lika illa ute som många andra länder är, tycker jag de problem
Sverige har är stora.
Det var många som på 60-talet varnade för utvecklingen i Sverige. Etablis-
semanget trodde inte på varningarna. Men det de varnade för är just den
situation som råder i dag. Det är regeringen som nu lägger fram ett förslag
som skall ge möjlighet att få tag i unga människor på väg in i missbruk. Detta
krav har vi moderater ställt år efter år. Men den dåvarande socialdemokra-
tiska majoriteten ville inte ställa sig bakom kravet. Jag utgår från att ni so-
cialdemokrater, när ni nu är i opposition, kommer att ställa er bakom vårt
förslag till ändrad narkotikastrafflag.
Jag tror aldrig att Lövdén och jag kommer att bli överens i debatten när
det gäller den ekonomiska brottsligheten. Jag vill gärna påpeka att i Social-
demokraternas egen ekonomiska motion talas det om vad som hände under
de socialdemokratiska åren 1986-1991. Antalet anmälda ekonomiska brott
ökade med 28 %, och andelen ärenden som gick från polis till åklagare mins-
kade från 51 % till 35 %. Vad som inte står i motionen är att under de social-
demokratiska åren minskades polisens resurser för ekobrottsbekämpning
med 7 %. Vad som inte heller står i motionen är att den överenskommelse
som träffades i höstas på grund av den ekonomiska krisen innehöll ett spar-
beting för Justitiedepartementet på 500 miljoner kronor. Det var inte rege-
ringens önskemål. Det var ett socialdemokratiskt önskemål som vi accepte-
rade för att få en överenskommelse. Jag kan inte se att Socialdemokraternas
krav om att lägga på 100 miljoner kronor är något annat än ett spel för galle-
rierna. Det är inte seriöst.
Riksåklagaren har begärt exakt 6 miljoner kronor extra i anslag.
Anf. 11 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Herr talman! Våldsbrottsligheten ökade kraftigt i fjol. Vi fick en 20-pro-
centig ökning av mord, dråp och misshandel med dödlig utgång. Antalet
våldtäkter ökade med 21 %. Misshandelsbrotten ökade med 12 %.
Jag tänker inte lägga den moderata justitieministern till last för att denna
ökning har skett. Jag säger inte att det är regeringens fel att det under 1992
blev en dramatisk ökning av våldsbrottsligheten. Därför vill jag inte heller
höra att det är Socialdemokraternas fel att den ekonomiska brottsligheten
ökade så kraftigt under några år på 80-talet.
Däremot tar jag på mig ansvaret att resurserna för att bekämpa den eko-
nomiska kriminaliteten gick ner i slutet av 80-talet. Det var en följd av att vi
decentraliserade resursanvändningen inom polisväsendet och överlät till de
lokala polisdistrikten att själva disponera över sina resurser. Det ledde till
en omprioritering ute i landet. De lokala polisdistrikten följde inte statsmak-
ternas intentioner.
Det är därför vi nu motionerar om ett samlat tag med en central ledning,
en särskild organisation, för denna typ av brottsbekämpning. Vi har lagt
fram ett förslag om ett ökat utrymme om 100 miljoner kronor för att effekti-
visera kampen mot ekobrottslighet. Men vi konstaterar att regeringen inte
tycks vara intresserad av att på någon punkt gå oss till mötes i det avseendet.
Jag tycker att det är beklagligt.
Så till frågan om narkotikasituationen. Vi tar det problemet på utomor-
dentligt stort allvar. Det har vi gjort även under vår regeringstid. Jag tror att
justitieministern är litet blåögd. Hon tror att man med en enkel lagstiftnings-
åtgärd kan komma åt narkotikamissbruket. Det vore väl för bra. Men pro-
blemen är mycket större än så.
Justitieministern måste när det gäller narkomanvården sätta sig in i vad
som för närvarande händer ute i landets kommuner. Narkomanvården är på
väg att raseras. I Stockholm halveras resurserna. I Malmö har narkomanvår-
den totalt splittrats upp. Runt om i landets kommuner pågår en successiv
nedrustning av samhällets insatser gentemot narkotikamissbruket.
Narkotikapolitiken står på två ben. Vi har en restriktiv narkotikapolitik
med polisiära medel och rättsväsendets medel, men också med en väl ut-
byggd vård och behandling för dem som är narkotikamissbrukare. Om det
ena benet faller, faller också hela upplägget av narkotikapolitiken. Då riske-
rar vi att få samma utveckling som i vår omvärld.
Jag tror inte att justitieministern skall göra det så enkelt för sig att hon tror
att införandet av fängelse i straffskalan för eget bruk skall lösa problemen i
det här avseendet.
Anf. 12 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Rent fysiskt är jag, precis som Lövdén säger, blåögd, men
jag tror inte att jag är speciellt blåögd mentalt.
Jag är väl medveten om att man inte skall tro att man bara kan lagstifta
bort problem i samhället. Det säger jag i alla sammanhang. Det är helt andra
åtgärder som är av störst betydelse. Jag sade också i mitt anförande här i dag
att lagstiftningen bara kan bli ett komplement.
När det sedan gäller narkomanvården, är vi väl medvetna om de påståen-
den som nu också kommer från Lars-Erik Lövdén om nedrustningen i kom-
munerna. Därför är också vår socialminister Bengt Westerberg mycket ange-
lägen om att följa upp utvecklingen. Den följs ständigt. Det är faktiskt en
missuppfattning att vi har en egentlig nedrustning.
Det har vuxit upp en mängd olika vårdhem av alla de slag. Detta har ska-
pat en överkapacitet. När man inte fyller alla dessa hem ger det intrycket av
en nedrustning, men i praktiken är det inte så. Om det skulle visa sig att det
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Rättsfrågor
11
|
Prot. 1992/93:61 12 februari 1993 |
blir en nedrustning måste vi från centralt håll se vilka åtgärder som kan vid- |
narkotika.
|
Allmänpolitisk |
När det gäller vårt förslag till skärpning av narkotikastrafflagen, är det vik- |
|
Rättsfrågor |
vi skall få en laglig möjlighet att få bevis för narkotikabruk. Det är särskilt Anf. 13 BRITTA BJELLE (fp): Herr talman! Kriminalpolitiken under 1970-talet och början av 1980-talet Ett antal åtgärder i syfte att förbättra brottsoffrens ställning har också vid- Besöksförbudet ger en trakasserad kvinna skydd så till vida att den som Ett annat exempel är rätten till målsägandebiträde. Målsägandebiträdet Införandet av försöksverksamhet med livvaktsskydd för hotade kvinnor är Utöver det som redovisats finns naturligtvis mycket mer att göra. När det När det gäller sexualbrotten finns det ett område som också är angeläget Många barn utsätts för övergrepp under hela sin barndom och kan inte |
|
12 |
övergrepp på barn. |
I många fall kan emellertid brotten ha hunnit preskriberas. Eftersom sexu-
ella övergrepp på barn är en så speciell typ av brottslighet, kan det vara rim-
ligt att preskriptionstiderna för dessa brott förlängs.
Det är också känt att barn som utsätts för sexuella övergrepp lätt kan glida
över till prostitution i vuxen ålder. Det är därför angeläget att frågan om pro-
stitutionen på nytt blir föremål för utredning och att frågan om kriminalise-
ring prövas i det sammanhanget.
När det gäller sexuella övergrepp på barn har massmedia vid flera tillfällen
på senare tid lyft fram mål som för det stora flertalet medborgare framstår
som stötande. Jag tänker nämna ett par exempel.
Vi har den trettonåriga flickan som våldtogs och som blev gravid av våld-
täkten. Där menar Trollhättans tingsrätt att trettonåringens vuxna utseende
gjorde att våldtäkten inte kunde bedömas som grov.
Ett annat exempel är när en sextiofemårig man håller fast en åttaårig
flickas armar, lägger sig på henne och har samlag med henne. Domstolen
anser inte att det är våldtäkt, utan sexuellt umgänge med barn.
Vad är det som gör att vi gång på gång undrar om barn är tillräckligt skyd-
dade enligt vår lagstiftning? Jag tror att det delvis beror på att sexuella över-
grepp på barn länge varit ett så tabubelagt område i Sverige, och att målen
därmed varit så få att hållbarheten i vår lagstiftning sällan har satts på sin
spets.
När nu allt fler kvinnor offentligt törs tala om vad de själva och deras barn
varit utsatta för ökar antalet mål och lagstiftningens hållbarhet prövas. Där-
för är det särskilt angeläget att vi noga följer upp om lagstiftningen ger till-
räckligt skydd för barn.
När det gäller den trettonåriga flickan, har lagstiftningen för våldtäkt nyli-
gen ändrats. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1992 har
våldtäktsoffrets låga ålder förts in som en omständighet som skall beaktas
särskilt vid bedömandet av om ett sådant brott är grovt.
När det gäller åttaåringen ansåg domstolen inte att brottet var våldtäkt,
utan sexuellt umgänge med barn. Även här menar jag att lagstiftningen
borde förändras så att små barn som utsätt för sexuella övergrepp och där
våldtäkt inte kan styrkas, i vilket fall som helst har samma skydd som våld-
täktsoffer eller små barn som utsätts för incest.
Nu i februari kommer för första gången en brottsofferriksdag att äga rum
här i Sverige. Den skall genomföras här i riksdagshuset. I och med den mani-
festationen har brottsoffrens situation för lång tid framåt blivit en självskri-
ven del av svensk kriminalpolitik.
Anf. 14 KJELL ELDENSJÖ (kds):
Herr talman! I mitt anförande vill jag huvudsakligen uppehålla mig vid
allmänhetens förtroende för rättsväsendet och samspelet mellan allmänhe-
ten och rättsväsendet.
Ett gott samhälle är, om man bortser från materiella ting, präglat av om-
sorg, såväl kollektiv som individuell, av gemenskap, hjälpsamhet, kärlek och
över huvud taget alla de goda egenskaper som inte kan mätas i prylar, ledig-
het och liknande.
Det goda samhället får vi då vi alla tillsammans arbetar för det goda sam-
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Rättsfrågor
13
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Rättsfrågor
14
hället. Därför är det också viktigt att vi för samhällsbygget har en god sam-
manhållen etisk grund att bygga på.
För oss i Sverige är det naturligt att bygga på vårt västerländska kristna
kulturarv som etisk bas. Detta är inte att påtvinga någon en viss religion,
utan ett naturligt sätt att lära ut, ta till sig och föra vidare enkla levnadsregler.
Det är regler som gör att vi, om de efterlevs, får ett fast men ändå harmoniskt
samhälle att leva i.
Principer som ”Du skall icke stjäla”, ”Du skall icke bära falskt vittnes-
börd!”, ”Du skall icke begå äktenskapsbrott” eller en ansats som ”Allt vad
ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem” är goda
regler i samhällsbyggandet.
Med tanke på brottsutvecklingen i vårt land är det viktigt att ytterligare
aktualisera sådana goda insatser och regler som jag nämnt, att få till stånd
en uppryckning i etiskt och moraliskt hänseende. Det måste ske i hemmen,
i daghem och i skola.
Vi måste fostra våra barn och ungdomar till ansvar och ett bra levnads-
mönster och givetvis själva vara föredömen. Detta skulle på sikt bidra till att
pressa tillbaka brottsligheten. Om detta misslyckas, är jag rädd för att vi får
ett moraliskt budgetunderskott som är minst lika allvarligt som det ekono-
miska.
Herr talman! Den brottslighetsutveckling som vi haft och har i Sverige tror
jag i mycket hänger samman med en förslappad uppfostran, felaktig ideal-
bildning och etisk vilsenhet. Tills vi får effekter av positiva förändringar i
dessa avseenden är det viktigt att vi på ett effektivare sätt bekämpar brotts-
ligheten i den situation där vi nu befinner oss.
Allmänhetens förtroende för rättsväsendet får inte sjunka mer än det re-
dan gjort. Detta skulle i så fall kunna få mycket farliga följder.
För att klara detta måste ansvariga politiker, rättsansvariga och rättsvä-
sendet i övrigt på ett markerat sätt ta tag i sådana saker som folk i allmänhet,
inte utan anledning, tycker är uppåt väggarna i det svenska rättssamhället.
Några exempel:
1. Sexuella övergrepp mot barn måste alltid föranleda markerade och
hårda straff. Något annat är ur allmänhetens synpunkt inte acceptabelt.
2. Att två eller flera kan vara inblandade i mord och sedan skylla på var-
andra, så att ingen blir dömd, är naturligtvis oerhört stötande. Även i sådana
fall måste rättsväsendet komma fram till lösningar som gör att den eller de
skyldiga straffas.
3. Att inte butiksägare genom videokameror passivt skall få skydda sina
affärer mot brottslighet, utan då riskerar att själva bli straffade, är givetvis
inte tillfredsställande.
4. Att rattfyllerist som orsakar annans död skall slippa undan med annan
dom än den som motsvarar dråp, är inte heller tillfredsställande och känns
naturligtvis mycket cyniskt för de anhöriga till den omkomna.
I detta sammanhang vill jag också framhålla att alkohol och bilkörning
över huvud taget inte hör ihop. Enligt min mening är det därför dags att
pröva nollpromillegräns för rattonykterhet. Signalerna måste vara mycket
tydliga, och därför är nollgräns egentligen det enda riktiga, anser jag.
En annan sak i rattfyllerisammanhang är att beslagtagande av bilen egent-
ligen borde vara regel vid ertappande för rattfylleri. Brottslingen måste helt
enkelt fråntas sitt farliga vapen.
Herr talman! Det finns många exempel på rättssituationer som folk i all-
mänhet upplever som upprörande, men det får här räcka med dem jag rela-
terat. Jag vet att Justitiedepartementet verkligen har tagit tag i en del av de
saker som jag har räknat upp. Det tycker jag är bra, och det är nödvändigt.
Det är viktigt att rättsmaskineriet på allvar fortsätter med detta, så att man
kan upprätthålla en god relation till allmänheten och att allmänheten har för-
troende för rättsväsendet.
Herr talman! När det gäller att skydda mot eller förebygga brott bör sam-
hället i än större utsträckning än i dag ta till vara möjlig hjälp från allmänhe-
ten. Folk bör uppmuntras till att vid brott eller misstanke om brott larma -
iaktta och vittna.
Jag tror att om vanligt folk förmås bli mera uppmärksamt och villigt att
hjälpa polisen i dess svåra uppgift att spåra brottslingar, kan allmänheten bli
polisens bästa vapen mot den alltmer ökande och grymmare brottsligheten.
En organisation, Riksorganisationen mot brott - Våga Värna Varandra,
har under senare år vuxit fram och utgör en växande förebyggande kraft mot
brottslighet. Inte minst genom sitt projekt ”Grannsamverkan mot brott” hål-
ler denna organisation på att växa upp till en folkrörelse. Det är angeläget
att ta till vara den ideella brottsförebyggande resurs som denna icke-våldsor-
ganisation innebär. Det är därför viktigt att denna rörelses utveckling inte
hämmas på grund av medelsbrist i sin målsättning att brottsförebyggande ak-
tivera medborgarna och därigenom skapa ett tryggare samhälle.
Om alla goda krafter samverkar, kan vi vända brottsutvecklingen.
Anf. 15 ULF ERIKSSON (nyd):
Herr talman! I riksdagen finns representanter för alla delar av vårt avlånga
land, men när jag tittar ut över lokalen kan jag inte undgå att lägga märke
till att väldigt många här råkar vara från Lund, och det tycker jag är trevligt.
Norrlänningar, hallänningar, malmöbor och andra är självfallet också väl-
komna, men jag känner det nästan som om jag befann mig hos fullmäktige i
Lund.
Nu har Karl Gustaf Sjödin redovisat våra allmänna ståndpunkter i frågor
som har att göra med rättsmedvetandet. Men en punkt som jag tycker hör
hemma på socialförsäkringsområdet har också hamnat här, och jag förmodar
att det är rätt att jag tar upp den nu.
Jag anser att pensionsförmåner i vissa fall skall förverkas då någon har
dömts för grova brott och i samband därmed till utvisning.
I ett fall, som jag inte skall gå in på i detalj, eftersom jag inte får lov att
göra det här i kammaren, blev en tioårig flicka mördad, och brottslingen,
som inte var svensk medborgare, dömdes för mord, i två instanser, till sluten
psykiatrisk vård och därefter till utvisning.
Vad hände då? Jo, enligt uppgift från Försäkringskassan, somjag har varit
i kontakt med, får mördaren behålla en stor del av sina pensionsförmåner,
däribland ATP. Jag tycker att det är direkt stötande ur rättsmedvetandesyn-
punkt. Jag tror att allmänheten tycker det också, och jag anser att här måste
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Rättsfrågor
15
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Rättsfrågor
det ske en förändring. Förhoppningsvis kommer min motion i frågan att be-
handlas välvilligt här i kammaren.
Det finns också andra fall av grova brott som föranlett utvisning. Vi i Ny
demokrati tycker att brottslingarna i många fall skall utvisas direkt, men om
vederbörande, som i det fall jag nämnde, döms till sluten psykiatrisk vård,
innebär det att han efter ett eller ett och ett halvt år är friskförklarad, åker
hem till sitt hemland och där uppbär svensk pension under resten av sitt liv.
Detta tycker vi är mycket stötande.
Jag hoppas som sagt på en positiv behandling av min motion i detta
ärende.
Anf. 16 JOHN BOUVIN (nyd):
Herr talman, fru justitieminister och alla andra! Det är ganska bedrövligt
att behöva stå här faktiskt, för jag kan informera hela församlingen om att
John Bouvin har fått nog av detta.
Till att börja med måste jag läsa i Sveriges grundlagar, för där står någon-
ting om att all offentlig makt utgår från folket. Det måste vi ju respektera.
För att vara på den säkra sidan - jag är gammal grävmaskinist, så jag är
van vid att alltid gardera mig - skall jag läsa upp vad som står i regeringsfor-
mens andra kapitel om grundläggande fri- och rättigheter, första paragrafen,
första punkten, som är väldigt viktig. Jag vill inte att herr talmannen klubbar
av mig, om det visar sig att herr talmannen tycker att jag är oförskämd. Jag
kommer kanske att vara det.
Det står i alla fall så här: ”---yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller
bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter
och känslor,---.” Det är vad jag kommer att göra nu.
När man hoppar in i detta spel - det är ett spel och ingenting annat - är
det bäst att man har en ordbok med sig. Man måste slå upp alla konstiga ord
som kommer härifrån. Jag slog bl.a. upp ordet politik, och då fann jag något
mycket intressant. Det står: ”Politiken är konsten att hindra människorna
från att lägga sig i det som angår dem.” Det var en femetta direkt. Det är
vad vi politiker har gjort. Vi har förhindrat alla människor från att lägga sig
i vad som angår dem, inte minst på lagområdet. Den som yttrade detta var
fransmannen Paul Valéry, som levde på 1800-talet.
Till min glädje hörde jag att fru justitieministern sade att den vuxne bär
hela ansvaret. Det tycker jag är bra. Det sades vidare att den som tittar på
också skall straffas. Det tycker jag också är bra. Jag tycker att alla som sitter
här skall straffas. Vad har vi stökat till i Sverige? Socialdemokraterna med
Lidbom och Palme i spetsen använde på sin tid lagboken för att förhindra att
all makt utgick från folket. Vi har tagit patent på det. Den saken är klar. Hur
skall jag nu göra för att vi i denna sal, det är inte så många här, skall rycka
upp oss? Jag bara undrar. Jag tycker att det är stor skandal. Mellan 1900
och 1950 begicks det 32 mord i Sverige. Mellan 1981 och 1992 begicks det i
genomsnitt över 160 mord per år. Det är stötande, och det är vi som sitter
här som bär skulden till detta.
År 1991 kom det in över 100 nya riksdagsledamöter. Jag trodde i min en-
fald att det då skulle hända någonting. Men nej, vi bara acklimatiserade oss
16
och ställde in oss i ledet. Vi är alla röstboskap mer eller mindre. Så illa är
det. Hur skall jag då kunna påverka så att det blir litet fart här? Jag vet inte.
Jag är gammal grävmaskinist. Som ni kanske vet är det väldigt ruttet i
denna riksdag, både under och i. Hur gör man då? Jo, man går till botten.
Vi måste då gå till botten i denna församling och titta på alla oegentligheter
som har försiggått här. Det vet jagom, men man bara nonchalerar allt. Vilka
bär det största ansvaret? Jo, det är egentligen de som tittar på. Därför kan
man inte säga att det bara är Socialdemokraterna utan det är även de borger-
liga. Det är vi alla som bär ansvaret. Det är hög tid att vi rycker upp oss.
Jag skall ge alla som kom in i riksdagen är 1991 en liten respit. Vi var över
hundra stycken. Men jag uppmanar alla som har suttit i riksdagen före 1991:
Hoppa rätt ut i Strömmen. Varför? Jo, det är kallt i vattnet. Men ta litet
hänsyn till fisken. Fisken skulle bli så förskrämd att den skulle hoppa rätt
upp på land. Varför? Jo, jag säger - upp till bevis var och en, och alla ni
andra som inte finns här - att så mycket dynga som kommer ner i Strömmen
på en gång har de aldrig skådat. Upp till bevis!
Jag har nu ungefär en minut kvar av min taletid. Vi har ett budgetunder-
skott. Det kostar er alla skattebetalare 160 000 kr per minut, för att betala
räntor, bara räntor. Kom ihåg detta! Fr.o.m. nu och tills jag slutar tala -
160 000 kr. Detta har de olika regeringarna slarvat bort. Så enkelt är det.
Skall man börja städa, så måste man städa uppifrån. Och det är härifrån. Vi
måste börja titta på och granska oss själva. Jag är trött på detta spelet. Vi hör
i partiledardebatter och debatter hit och dit hur man kastar skit och dynga på
varandra. Det går bl.a. ut på att var och en är så duktig. Det är dags att lägga
korten på bordet, kasta prestigen över bord och glömma partitillhörigheten.
Man måste inse att de senaste 20-30 åren har gått fel, för det har de gjort.
Gå ut på gator och torg och hör vad folket säger! Det har gått långt. På Karo-
linska sjukhuset slog två invandrare ihjäl en kvinna på 61 år. Dessförinnan
slog fyra invandrare ihjäl en norrman. Jag hoppar inte på invandrarna, men
jag tycker att det är stor skandal att vi gör skillnad på människor. Var har vi
demonstrationerna? Nej, det är ju bara svenskar och norrmän som slås ihjäl.
Skärpning, allmän skärpning! Tack skall ni ha. Nu kör vi på. Jag hoppas att
det blir någonting av, exempelvis nästa vecka.
(Applåder)
Anf. 17 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Jag blir beklämd när jag lyssnar till John Bouvin. Han gör
precis samma sak som han beskyller alla andra för att göra. Han talar om att
kammarens ledamöter och politiker över huvud taget kastar skit och dynga
på varandra, men han gör själv precis samma sak.
Eftersom det hör ihop med detta vill jag ta fasta på vad Kjell Eldensjö
sade tidigare, nämligen att vi behöver moral och etik. Det innebär bl.a. att
vi gemensamt måste försöka vara konstruktiva. Man skall alltid lära av miss-
tagen, men man skall inte bara sätta sig ner och beklaga allt som har varit.
Att lära av misstagen innebär också att man försöker se framåt och är kon-
struktiv. Om vi bara ägnar oss åt att klaga i Sverige blir det aldrig bra. Men
om vi kan se den kraft som finns i varje människa, även i politiker, och föra
upp den kraften, kan vi få en god utveckling.
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Rättsfrågor
2 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 61
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Jämställdhets frågor
18
Anf. 18 JOHN BOUVIN (nyd):
Herr talman! Oscar Wilde sade en gång att man lär av historien att man
inget lär av historien. Tala då om för mig hur jag skall göra för att få er att
vakna, eftersom ni inte gör det. Lyft på mattan någon gång och titta hur det
ser ut! Skall det vara så krångligt? Skall det behöva hända saker och ting
här? Som jag sade tidigare är jag gammal grävmaskinist. Skall jag behöva
åka hit med grävmaskin och riva detta hus för att det skall hända någonting?
Sverige blöder. Har vi inte fattat detta? Jag anklagar er alla, inkl, mig själv.
Men jag försöker göra något åt detta.
Jag har fått nog, och det borde vi alla få som sitter här. Det har gått långt.
Vi kan ta domare som exempel. Man säger att mänskligt har vi gjort fel,
men formellt riktigt. Ta hela den grupp av människor som råkar illa ut i vårt
rättssystem. De blir fler och fler. Jag blir mer och mer förtvivlad när jag träf-
far alla dessa människor. JO, JK och hela högen är ett stort skämt. Det har
bara blivit en skyddsfaktor.
Det finns en grupp till som är ena riktiga, riktiga bovar i Sverige. Det är
samtliga chefredaktörer. De spelar med i detta spel, och sedan jagar de oss
Nydemokrater. Det är jättebra. De hoppar på oss. Men tänk om de skulle
börja titta på alla er andra också, då min själ!
Vi får väl se. Jag tänker driva på. Det skall ni ha klart för er. All makt
kommer ifrån folket. Vi ser hur det mullrar ute i buskarna, men det händer
tyvärr inte så mycket. Men jag skall göra mitt för att det skall mullra ännu
mer.
Törnman försökte. Han åkte hit ner till Stockholm. Men facket behand-
lade honom bara, pang, så lade han sig på ryggen direkt. Så är det.
Det är allmän skärpning som behövs och samarbete, det skriver jag under
på. Gör något nu! Men det går inte.
Jämställdhets frågor
Anf. 19 BERIT ANDNOR (s):
Herr talman! Att vi kommit långt här i Sverige när det gäller jämställdhe-
ten mellan kvinnor och män jämfört med hur det är i andra länder kan vi nog
vara överens om.
Men varför har vi nått så långt när det jämställdheten? Vad är det som har
gjort att vi inom samhällets olika områden har en hygglig jämställdhet mel-
lan könen?
Den helt avgörande anledningen till detta är naturligtvis att vi kvinnor del-
tar i arbetslivet i så hög utsträckning som vi gör, jämfört med hur det är i
andra länder.
Insikten om att det egna arbetet, den egna lönen är grunden för frihet och
oberoende medförde under 60-70-talen att det tidigare oavlönade hemarbe-
tet med barn och gamla, som kvinnor ägnat sig åt, måste organiseras som
betalda arbeten.
För att det skulle bli möjligt att förena barn och förvärvsarbete måste
barnomsorg och äldreomsorg byggas ut i en gemensam sektor. Detta var
också en nödvändighet för att industri, handel och privata tjänstesektorn
skulle kunna anställa kvinnor och tillfredsställa arbetskraftsbehovet i sam-
hället.
Kvinnors höga förvärvsfrekvens, som blev en följd av att den gemen-
samma sektorn byggdes upp, har haft en avgörande betydelse för Sveriges
ekonomi och uppbyggnaden av vårt välstånd.
I de ekonomiskt och sysselsättningsmässigt svåra tider vi nu befinner oss
i, finns det reaktionära krafter som förespråkar kvinnornas återgång till
hemmen, och därmed också en återgång till ett samhälle där vård- och om-
sorgsarbetet skall skötas oavlönat av de till hemmen ”återbördade” kvin-
norna.
Därför är den avgörande frågan för välfärden och för jämställdheten mel-
lan kvinnor och män, kvinnors möjligheter till arbete.
Alltsedan den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1991 har vi social-
demokrater varnat för den politik som förts och dess konsekvenser för sys-
selsättningen. Tyvärr har våra värsta farhågor besannats.
Över 330 000 människor är nu öppet arbetslösa enligt AMS senaste siffror.
Hittills har kvinnorna haft lägre arbetslöshetstal än männen. Men utveck-
lingen tyder på att de närmar sig männen under de kommande åren.
Kampen för den fulla sysselsättningen har därför störst betydelse för kvin-
norna.
Den borgerliga regeringens handlingsförlamning och inkompetens inom
det arbetsmarknadspolitiska området måste brytas. De till intet förpliktande
skrivningarna från regeringen om kvinnors betydelse för Sveriges välfärd
och betydelsen av jämställdhet mellan könen måste ersättas med beslut där
dessa formuleringar ges ett konkret innehåll.
För att inte situationen nu skall försämras ytterligare krävs därför ett
snabbt genomförande av det socialdemokratiska handlingsprogrammet för
tillväxt och arbete.
För det första måste vi nu bryta ökningen av arbetslösheten och se till att
arbetslöshetstalen successivt nedbringas. Det kan vi göra genom att satsa på
utbildning och investeringar i infrastrukturen.
Vår strategi för ökad jämställdhet mellan könen utgår ifrån att kvinnornas
deltagande i arbetslivet, förvärvsfrekvensen, inte sjunker i förhållande till
männens och att kvinnornas andel av landets arbetsinkomster bör öka och
därmed också deras ekonomiska makt.
En avgörande förutsättning för att nå detta är att vi så fort som möjligt
återvänder till den fulla sysselsättningen. Det ger också förutsättningar för
att behålla våra offentliga välfärdssystem, som är så viktiga för kvinnors rätt
till arbete.
För det andra måste kvinnornas andel av de planerade utbildningsin-
satserna vara lika stor som männens. Utöver detta krävs särskilda satsningar
för kvinnor när det gäller vidareutbildning och specialisering inom vård- och
omsorgsområdet. Särskilda tekniska och ekonomiska utbildningsinsatser be-
hövs också för administrativt anställda kvinnor.
För det tredje måste det ofrivilliga deltidsarbetandet upphöra. Deltidsar-
betande kvinnor måste ges möjligheter till förtursrätt till heltidstjänster.
Dessutom måste regeringen snarast se till att 150-dagarsregeln i arbetslös-
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allm änpolitisk
debatt
Jämställdhetsfrågor
19
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Jämställdhetsfrågor
20
hetsförordningen ändras. Den indirekta diskriminering av kvinnor som
denna regel innebär måste upphöra.
För det fjärde måste en särskild satsninggöras för att stödja kvinnligt före-
tagande. Här måste regeringen återkomma till riksdagen med ett samlat för-
slag baserat på NUTEK:s och de kvinnliga nätverkens konstruktiva förslag.
I avvaktan på detta vill vi socialdemokrater att det på varje länsstyrelse inrät-
tas ett kunskapscentrum för att stödja olika former av sysselsättningsska-
pande aktiviteter riktade till kvinnor. Dessutom anser vi att det skall inrättas
ett nationellt kunskapscentrum för stöd åt dessa regionala centrum.
Slutligen, men inte minst, måste regeringen genom en rad olika åtgärder
kraftfullt verka för att arbetsgivarna ökar sitt engagemang och ansvar för att
uppnå jämställdhet på arbetsplatserna.
Lågkonjunkturen får inte tas till intäkt för att nedprioritera jämställdhets-
frågorna och behovet av att utveckla och förbättra arbetsorganisation och
arbetsmiljöer.
En kraftfull satsning för att på nytt nå den fulla sysselsättningen har en
avgörande betydelse för kvinnors liv och ställning i samhället. Därmed är
den fulla sysselsättningen också av helt avgörande betydelse för jämställdhe-
ten mellan kvinnor och män och för bevarandet av vårt välstånd.
Anf. 20 ULF KRISTERSSON (m):
Herr talman! Häromdagen gick Claire Wikholm till generalangrepp mot
en 20-årig tjej som sitter i Stockholms kulturnämnd. Den här tjejen hade i
en kulturdebatt sagt att hon tyckte att Kulturhuset på Sergels torg är fult.
Det borde inte ha byggts, och det borde rivas och ge plats åt någonting som
är vackrare.
Detta gillade inte Claire Wikholm. Hennes omdöme kom i Aftonbladet
bara några dagar senare. Där kallar hon tjejen för ”fjompa”, ”korkskalle”.
Hon är - säger Clarie Wikholm - ”en skamfläck för vårt kvinnliga kön” och
slutomdömet är inte sämre. Flickan är kort och gott ”ett levande tjafs”.
Säger detta något mer än att Claire Wiholm har ett allmänt dåligt omdöme
och inte står ut med tanken på att det har kommit en generation efter henne -
människor som är yngre, som har andra värderingar? Människor som trots -
eller kanske tack vare? - att de har uppfostrats med Claire Wikholms veder-
värdiga barnprogram i TV-rutan är otacksamma nog att nu slå tillbaka?
Ja, det säger en sak till. Det säger att 1970-talet nu är slut. Med 70-talet
hoppas jag att även 70-talets inskränkta jämställdhetsdebatt tar slut. Rätt
mycket tyder faktiskt på det.
När det gäller jämställdigheten tror jag att människor som Claire Wik-
holm har gjort mer skada än nytta. Den intoleranta Vänstern, som under så
många år dominerade debatten, gjorde faktiskt frågan en otjänst. Vad Wik-
holm och många andra lyckades med var att förstöra frågan för en hel ung
generation och göra en hel generation immun. ”Vilse i pannkakan” och ”den
kapitalistiska storpotäten” var inte bara trista barnprogram. De reserverade
viktiga politiska frågor för den extrema Vänstern. Jämställdhetsfrågan hade
förtjänat ett bättre öde.
I den meningen tror jag att vi nu har tagit stora kliv framåt. I dag finns det
en mer begåvad, mer nyanserad och mer tolerant jämställdhetsdebatt. Det
är en av de goda saker som 80-talets renässans för marknadsekonomi, indivi-
dualism och personligt ansvar faktiskt har lett till. Inte så att problemen är
lösta, tvärtom, men det meningslösa klasskamps- och könskampsperspekti-
vet är nu borta. Då kan också fler människor tala, och fler människor är be-
redda att lyssna.
Just nu läser många människor Susan Faludis bok Backlash, som handlar
om jämställdhetsdebatten i USA. Man behöver inte dela alla bokens slutsat-
ser för att tycka att diskussionen faktiskt är ganska intressant. Maria-Pia
Boethius har som landets ledande kvinnouttolkare skrivit förordet till den
här boken. Det är faktiskt litet synd.
Det räcker inte längre med litet traditionell vänsterretorik och några ar-
tiga hyllningsfraser till facket, om man nu vill komma längre än man gjorde
på 1970-talet. ”Nu håller grabbar på att i rasande fart montera ner folkhem-
met som kvinnorna byggt upp”, säger Boethius och fortsätter: ”LO är ett av
världens största kvinnliga nätverk.” Jag blir så trött. Detta är inte ens i när-
heten av en seriös 90-talsdebatt om jämställdheten.
Jag tror att det är dags att nu börja om med en seriös debatt. Claire Wik-
holm och Maria-Pia Boethius i all ära, men jag tror att de har missat de lång-
siktiga problem vi nu står inför. De krafsar på ytan och tror kanske att ett
nytt parti kommer att lösa problemen. Men problemen ligger mycket dju-
pare än så, och politiken är ju en del av problemen.
I tidskriften Moderna Tider kunde man för några månader sedan läsa om
”jämställdhetsdebattens tredje fas”, som sätter mäns och kvinnors indivi-
dualitet i förgrunden och som inte i första hand delar in mänskligheten i de
minst sagt trubbiga kollektiven män och kvinnor, där var och en antas kunna
ha en åsikt som individ och inte som en delmängd, som det hette i mina mat-
te-böcker.
Detta ställer krav på företag, på politik och inte minst på ett ledarskap
som anpassar sig efter enskilda människor. Och detta påverkar oss som fa-
miljemedlemmar.
Jag och min hustru Birgitta är naturligtvis olika varandra, men vi har defi-
nitivt mer gemensamt i alla avseende än vad jag och Claire Wikholms gene-
rationskompis och barnprogramskollega Staffan Westerberg har. Och det är
väl tur.
Det 70-talistiska grupptänkandet är inte bara gammalt, det är ofta direkt
korkat. Maria-Pia Boethius säger att kvinnorna minsann ”inte skräms av
Marknaden, utan nu ställer sig på framtidens sida”. Och centerkvinnorna
angriper män som kollektiv för att ha skapat krisen och föreslår nu att kvin-
nor skall ta över och ”städa upp efter 80-talet”.
Vad är det här för trams? Detta är bara dumt. Stora problem eller fantas-
tiska lösningar skapas inte av kollektiv, vare sig de kallas raser, kön eller poli-
tiker. De skapas av enskilda, vanliga människor. Om vi inte kan förmå oss
att släppa på jantelagen och låta enskilda människor pröva sina vingar,
lyckas och ibland misslyckas, uppmuntra varandras försök att göra något
stort och kräva att alla tar sitt personliga ansvar, då blir det aldrig mer än en
massa prat om jämställdhet.
Jag tror att vi har några centrala problem inom politiken. Alla kan de ex-
emplifieras med att allt fler unga kvinnor flyr från partipolitiken. Det hand-
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhetsfrågor
21
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhetsfrågor
22
lar inte främst om vanlig jämställdhet, för det är inte i längden synd om kvin-
norna som vänder politiken ryggen. Det är partierna och politiken som borde
vara bekymrade. Många - de allra flesta vågar jag påstå - av de kvinnor jag
känner som börjar i politiken och sedan slutar, de gör inte det i brist på jäm-
ställdhet, utan i brist på intresse för spelreglerna.
Våra traditionella folkrörelser är ett avgörande hinder för att locka fler
kvinnor till politiken. Så länge politiskt ledarskap bygger på att man skall
slåss i hierarkin och säga ”jag är bäst, rösta på mig” så tror jag vi kommer
att ha gott om maktsugna grabbar och ont om förtroendesökande kvinnor.
Det är ju som bekant inte alltid så att de bästa politiska Xedaxgestaltema slåss
för att få de finaste ledarposterna.
Om vi inte kan ändra spelreglerna inom politiken, så tycker jag att det är
magstarkt av politiker att tala om hur resten av samhället borde fungera.
Våra svenska partier är inte direkt några föredömen - vare sig för resten av
Sverige eller för resten av världen. Så en smula ödmjukhet kanske inte ska-
dar.
Anf. 21 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Jag måste faktiskt säga att det var ett ganska intressant inlägg
Ulf Kristersson höll, och dessutom väldigt avslöjande. Att ställa sig så högt
ovanför alla oss kvinnor och bedöma utifrån sitt perspektiv hur långt vi har
kommit med jämställdheten tyder ju, Ulf Kristersson, på en mycket stor
brist på ödmjukhet - just det Ulf Kristersson faktiskt efterlyste i sina sista
ord.
Kampen för jämställdheten och dit vi har nått har ju inte gått av sig själv.
Den har varit beroende av ett långsiktigt, tålmodigt arbete, där rätten till
arbete för alla kvinnor har varit grunden. Det hotas nu genom den borgerliga
regeringens passivitet inom det arbetsmarknadspolitiska området.
En annan förutsättning för jämställdheten mellan könen har varit upp-
byggnaden av den offentliga sektorn. Att kunna förena barn och hem med
ett arbete har möjliggjorts genom utbyggnaden av barnomsorgen och genom
föräldraförsäkringen. Detta har varit en förutsättning för att vi har nått så
långt som vi har gjort.
Att sedan ställa sig och nedvärdera och göra sig lustig på det sätt Ulf Kris-
tersson gör över detta mycket tålmodiga och långsiktiga arbete som många
kvinnor och män har ägnat sig åt under 20-30 år är bedrövligt.
Jag tycker att den brist på ödmjukhet som Ulf Kristersson visar i sitt inlägg
är förfärlig. Tror Ulf Kristersson verkligen att individuella, egna tag i den
här frågan verkligen skulle ge det som vi tillsammans, vi kvinnor i detta land
och det socialdemokratiska partiet har byggt upp? För mig krävs det faktiskt
att vi går samman och ser till att vi har en struktur på de gemensamma åtgär-
derna. Det är en förutsättning. Individuellt och varoch en klarar vi ingenting
i den kampen.
Anf. 22 ULF KRISTERSSON (m) replik:
Herr talman! Det handlar inte om strukturer och allt det där gamla längre.
Det handlar om någonting annat.
I julas-sent omsider, det medges - läste jag boken Att lägga livet till rätta
av Yvonne Hedman som är kvinnoforskare. Det är en oerhört bra bok. Hon
och jag har säkert olika åsikter i många olika frågor, men hon visar en sak
väldigt tydligt: Tron på att politiken kunde lösa alla stora problem var det
fundamentalt felaktiga i uppbyggnaden av den svenska välfärdsstaten.
Jag tror att vi har gjort någonting väldigt fel: Vi tror att politik kan styra
människors liv, att politiken kan tala om för människor hur de skall leva sina
liv, hur de skall ta hand om varandra, hur jämställda de kan vara. Vi kan
fatta hur många politiska beslut som helst - så länge detta inte är förankrat
i hur vanliga människor lever är det ganska poänglöst. Det blir en liten tera-
pisysselsättning för kvinnor som tror att det här leder till resultat. Jag tror
att det är fel.
I Umeå har man infört en lokal regel, med innebörden att hälften av alla
rektorstjänster skall kvoteras för kvinnor. Jag förstår naturligtvis tanken.
Den är utmärkt god. Det finns garanterat minst lika många duktiga kvinnor
för Umeås rektorstjänster som det finns män. Men jag tror inte att det hand-
lar om statistik. Det finns en grundläggande orsak till att färre kvinnor söker
den typen av jobb. Det beror inte på att kvinnorna är mindre lämpade, utan
därför att de inte uppmuntras till det.
Rekryteringen inom offentlig sektor och inom politik ser ju lika bedrövlig
ut överallt. Vi kan då inte nöja oss med att fatta beslut i riksdagen och tro
att människors uppfattningar och beteenden kommer att ändras.
Det handlar inte om statistik - att 50 % är bättre än 45 %. Det handlar
om att respektera människors individualitet. Det handlar om att uppmuntra
människor. Det handlar om ledarskap och om att, som politiker, våga hjälpa
de människor som inte ställer sig upp och säger: Jag är bäst! Det gäller att
hjälpa fram de andra människorna. Men detta går inte att göra, hur många
program det än fattas beslut om. Förändringarna är mer grundläggande än
så.
I det svenska samhället börjar man nu komma till insikt om att politiken
inte löser alla problem och att politiken inte är lösningen på det jämställda
samhället.
Anf. 23 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Politiken ger förutsättningar och möjligheter för människor
att skapa sig ett bra liv. Om vi inte hade en utbyggd barnomsorg och föräldra-
försäkring skulle vi inte heller ha 86 % av de svenska kvinnorna i förvärvsar-
bete - det skulle vara en omöjlighet. Men detta har vi gjort möjligt genom
att fatta politiska beslut.
Visst har politik en avgörande betydelse för människors liv och leverne i
detta land. Att påstå något annat tyder på en djup okunnighet om samhälls-
strukturen och om hur samhället är uppbyggt.
Visst beror kvinnors, traditionellt sett, underordnade ställning på struktu-
rer. Det är ingen tillfällighet att kvinnorna hittills har haft svårt att nå fram
till poster i beslutande ställning. De värsta exemplen på detta kan vi se inom
näringslivet. Där bestämmer män vilka förutsättningar och möjligheter kvin-
nor skall ha för att komma fram till sådana poster.
Det handlar om strukturer. Vi kan påverka det här, dels genom att fatta
politiska beslut, dels genom att vi alla tillsammans uppmärksammar detta
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhetsfrågor
23
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhetsfrågor
24
genom olika attitydpåverkande insatser. Så här är det, Ulf Kristersson! Poli-
tiken betyder faktiskt det mesta för människors liv i detta land.
Ulf Kristersson borde faktiskt litet närmare studera hur jämställdheten i
det svenska samhället har utvecklats. Att ha ett eget arbete är otvivelaktigt
grunden för jämställdhet mellan könen. Eget arbete ger frihet och obe-
roende, något som nu i grunden är hotat. Ulf Kristersson borde ägna sig litet
mer åt att fundera över det.
Om vi inte klarar den fulla sysselsättningen, är det kvinnorna som drabbas
hårdast. Hur ser Ulf Kristersson på det som uttalats i regeringsförklaringen -
och som jag också ställer upp på - nämligen att Sveriges ekonomi är bero-
ende av att vi har en hög kvinnlig förvärvsfrekvens? Ställer Ulf Kristersson
inte upp på det?
Genom politiska beslut kan man förändra. Om den politiska viljan finns,
kan vi se till att skapa fler arbeten och fler utbildningsplatser. Det är genom
politiska beslut, Ulf Kristersson, som vi kan påverka människors liv i detta
samhälle.
Anf. 24 ULF KRISTERSSON (m) replik:
Herr talman! Om det vore så att politiska beslut kan förändra allt i värl-
den, så skulle vi inte ha några problem i Sverige över huvud taget, eftersom
vi har mer politik här än i något annat land i den fria världen.
Självfallet är jobbet viktigt. Men 2000-talets jobb kommer inte att se ut
som 1950-talets. Alla kommer inte att ha vanliga 9-5-jobb. Fler och fler män-
niskor kommer att söka individuella lösningar, och fler och fler människor
kommer att jobba hemifrån. Tekniken ger oss helt nya möjligheter för män
och kvinnor. Det är därför dumt att fixera sig så fullständigt på det vanliga
jobbet.
Den offentliga sektorn är ju mycket bra i Sverige. Men problemet med
den offentliga sektorn, något som inte ens Berit Andnor kan förneka, är att
en oerhört stor andel kvinnor i Sverige bokstavligt talat sitter inlåsta med en
enda arbetsgivare. När problem uppstår och kvinnorna är missnöjda finns
det ingenstans att gå.
Alla andra människor kan välja mellan och förhandla med olika arbetsgi-
vare, och de kan tycka olika om olika arbetsgivare. Men i den offentliga sek-
torn riskerar man faktiskt att människor låses in i ett enda system.
Jag återgår till själva politiken. Politiken är ett dåligt föredöme och inte
ett gott, som Berit Andnor säger. Väldigt många unga tjejer ställer sig den
kritiska frågan när de ombeds att ställa upp till ett förtroendeuppdrag i politi-
ken: Är jag verkligen kvalificerad för detta? Det är antagligen motsatsen
som gäller för grabbarna. Få grabbar - alltför få - ställer sig den nyttiga frå-
gan: Vad har jag att ge på denna post? Fler män än kvinnor tycks ju tycka
att höjden av lycka är att hänga ännu ett fint uppdrag runt halsen.
Jag tror att det är här som vi måste börja. Om vi, som politiker, inte lyckas
med att i politiken ta det ledarskapsansvar som behövs - utan låter männi-
skor stånga sig blodiga, låter.människor bli besvikna, för att sedan sluta - då
skall vi inte komma och tro att vi har så mycket att lära dem som står utanför
politiken. Därför menar jag att vi politiker kanske någon gång skulle vara
litet ödmjuka och inte tro att vi har lösningen på alla jordens problem.
Tredje vice talmannen anmälde att Berit Andnor anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 25 ISA HALVARSSON (fp):
Herr talman! Just ju pågår ett kvinnokonvent på Globen, med en mängd
kvinnor från alla partier. De diskuterar och försöker ”peppa upp” varandra
till att göra kvinnors röster hörda.
Man har inte hört många kvinnor som ställer sig upp och säger: Jag är bäst!
Däremot är det väldigt många, framför allt unga manliga politiker, som glatt
påstår att de är bäst och vet bäst - t.o.m. vet att politiken inte behövs.
Varför är kvinnor så arga? I den amerikanska valkampanjen talades det,
framför allt från republikanskt håll, mycket om att stärka familjen och om
de viktiga familjevärdena. Debatten där visar att man kan mena mycket olika
saker med orden: att stärka familjen. I republikanernas tappning betyder det
ingenting annat än att driva tillbaka kvinnorna från arbetslivet till hemmen.
Samma tongångar hörs även här i Sverige från konservativt håll. Talet om
att stärka familjen, eller den lilla världen - som det också heter - har i regel
just den innebörden. Liksom i USA är det ofta ett stridsrop i kampen mot
välfärdsstaten och ett stridsrop för en återgång till ett samhälle där omvård-
nads- och omsorgsuppgifter sköttes av kvinnor utan betalning.
Familjen betyder mycket för de flesta av oss. Också vi folkpartister vill
stärka familjen. Men med det menar vi något helt annat än att gå tillbaka till
det gamla mönstret, med en familjeförsörjande man och en hemmavarande
kvinna, utan egen inkomst och ekonomiskt beroende av mannen.
Att stärka familjen är att skapa ett barnvänligare samhälle. Det är att inte
tvinga mammor att göra valet mellan yrkesarbete och barn. Det är att få
männen att ta ett större ansvar för hem och barn. Det är att sprida insikten
om att barnen också behöver sina pappor och att papporna därför skall ta
vara på sin pappaledighet.
Jämställdheten måste börja i hemmen. I varje familj kan man hitta goda
skäl för att arbetsfördelningen ser ut som den gör. Men när vi ser det totala
mönstret anar vi att det inte precis är slumpen som ligger bakom. Det finns
ofta konventioner, förväntningar från omgivningen och mycket annat som
betyder mer än individernas egen längtan och egna intressen.
Situationen i hemmen fortplantar sig på olika sätt till arbetsmarknaden.
Genom att kvinnorna har huvudansvaret för hemmen minskar deras möjlig-
heter på arbetsmarknaden. De är ofta hänvisade till arbetsuppgifter som inte
kräver så mycket flexibilitet. Kvinnorna måste ju lämna och hämta sina
barn. Det skulle inte behöva vara en nackdel om samma villkor också gällde
för männen, men så är det ju inte.
Kvinnor i karriärjobb upptäcker ofta att de konkurrerar med män på
mycket ojämlika villkor. Kvinnan har i bästa fall hittat en man som hon delar
lika med. Men hon tävlar ofta med män som inte gör särskilt mycket hemma
och som därför ständigt är beredda till övertid och utlandsresor. Vi måste få
en större förståelse för att även småbarnspappor har små barn.
Det finns en del, både män och kvinnor, som betraktar allt tal om ökad
jämställdhet som något ganska oviktigt. Ofta förekommer argument i jäm-
ställdhetsdebatten som att ”kvinnorna får skylla sig själva”. Att kvinnor är
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhetsfrågor
25
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhetsfrågor
de som avviker från normen och skall ”rättas till” är en utbredd föreställning
i samhället. Underförstått är, att om det mest är män som får de högre tjäns-
terna måste det bero på att de är bäst.
Så tror inte jag att det är. I likhet med en av de största liberala tänkarna,
engelsmannen John Stuart Mill, som levde under andra hälften av 1800-ta-
let, är jag övertygad om att hälften av den samlade totala intelligensen är
kvinnlig. Det betyder att tillbakahållandet av kvinnorna innebär en stor
kompetensförlust. Bl.a. därför är jämställdheten mellan kvinnor och män så
angelägen.
En fråga som många i dag känner stor osäkerhet inför - det tycks särskilt
gälla kvinnor - är Sveriges relationer till EG/EU. Osäkerheten gäller bl.a.
vad ett medlemskap kan komma att innebära för välfärdens omfattning och
innehåll och därmed också för kvinnorna och jämställdheten.
Denna osäkerhet beror på att Europas länder på de här områdena ser vä-
sentligt annorlunda ut än Sverige. Välfärdspolitiken är på viktiga områden,
t.ex. barn- och äldreomsorgen, långt mindre utvecklad än i Sverige. Jäm-
ställdheten har i regel inte alls kommit så långt. Den kvinnliga förvärvsfre-
kvensen är betydligt lägre, och kvinnorepresentationen i politiska försam-
lingar är mycket sämre.
Mot den bakgrunden frågar sig många om ett svenskt EG-medlemskap
kommer att innebära att det blir likadant här. Jag är övertygad om att det
inte är så. Ett viktigt skäl är att det inte finns någon EG-norm på detta om-
råde. Skillnaderna mellan EG-länderna är mycket stora. Ingenting har t.ex.
hindrat Danmark från att föra en politik som påminner mycket om den
svenska och därmed avvika kraftigt från många andra länder.
Till det kommer att Europeiska gemenskapens institutioner - kommissio-
nen, EG-domstolen och parlamentet - är starkt pådrivande i jämställdhets-
frågorna. Flera länder har genom EG:s påtryckningar fått en mer radikal
jämställdhetslagstiftning än vad annars skulle ha varit fallet.
Anf. 26 CHRISTINA LINDERHOLM (c):
Herr talman! Vad är Ulf Kristersson rädd för? Är han rädd för kvinnors
gemenskap och kvinnliga nätverk? Är han rädd för att ödmjukhet är lika
med svaghet? Mest rädd verkar han vara för centerkvinnor. Kan det bero på
att vi har hittat en öm punkt i manssamhället, det manssamhälle som inte
fungerar längre? Bevisen på det är ju så tydliga.
Det är inga svårigheter att konstatera att det var män som ledde utveck-
lingen under det glada 80-talet. Det resulterade i den katastrofala situation
som vi nu lever i. Det kan väl Ulf Kristersson inte skylla på 70-talets kvinno-
grupper! Så långt ögat når, när man ser och läser om dem som ansvarade för
banker och finansinstitut, som satt i styrelserum och i maktens boningar, är
det män. Skulle kvinnor ha agerat på samma sätt?
Till Ulf Kristersson och till er andra tvekar jag inte att säga att jag är femi-
nist - men inte 70-talsfeminist. För mig innebär det att kämpa för att bevara
och förstärka det kvinnliga, att kämpa för att kvinnors värderingar och kvin-
nors lika rätt ges lika utrymme i att ta ansvar och få inflytande. Maktlöshet
leder bara till frustration och mindervärdighetskänslor och lägger inte grun-
26
den för ett konstruktivt samarbete. Det är det som vi behöver nu, i den situa-
tion som vi lever i.
Det är dags att sätta kraft bakom orden och se till att det blir 50 % kvinnor
i de beslutande församlingarna senast efter nästa val. Då måste vi också se
till att arbetsformerna blir sådana att det är möjligt för både kvinnor och män
att delta på lika villkor.
Det är väl inte underligt att kvinnor flyr politiken, som sammanträdesfor-
mer och beslutsfattande ser ut i dag. Det finns inte utrymme för att sköta
barn och gamla, att engagera sig politiskt och ha fritidsintressen. Hur många
män behöver ha alla de här uppgifterna? Det är det som vi måste rätta till
och hjälpas åt med, både kvinnor och män.
Det är också dags att företa en jämställdhetsrevision. Inom alla områden
där allmänna medel stöder verksamheten bör en granskning ske av hur med-
len fördelas och kommer både kvinnor och män till del. Det kan gälla områ-
den som idrott, kultur, utbildning och arbetsmarknadsåtgärder, men också i
förändringen av socialförsäkringssystemen. En sådan revision skulle sedan
ligga till grund för en förändring av medelsfördelningen, så att kvinnor fort-
sättningsvis inte drar det kortaste strået.
För mig som centerkvinna är rätten till trygghet i alla livets skeden grund-
läggande - inte en inlindad-i-bomull-trygghet, utan en trygghet baserad på
rättvisa. För att nå dit krävs förändringar. Jag är glad att vi nu har en regering
som tar attitydförändring på allvar och också har insett att det krävs åtgärder
för att förändra och inte bara förlita sig på viljeyttringar. Den nämnd för jäm-
ställdhet som regeringen utsett är ett led i arbetet, och den grupp som nu
tillsätts av skolministern för att se till att flickors rätt till en likvärdig utbild-
ning blir verklighet är en annan viktig del. Förändringar i lagstiftningen och
tillämpning av befintliga lagar är också betydelsefulla åtgärder.
I utbildningssamhället måste förändringar ske och börja tidigt. Förskolan
och skolan måste ta sitt ansvar även för flickorna. Det görs inte i dag. Flick-
orna kommer på efterkälken redan från början, eftersom deras engagemang
och värderingar inte tas på samma allvar som målmedvetna, talföra pojkar,
som med ”killerinstinkt” ser till att de får utrymme.
Flickorna väljer traditionellt gymnasieskolan och kortare utbildningar i
den högre utbildningen. Fortfarande har vi den mest könsuppdelade arbets-
marknaden av jämförbara länder. Kvinnor forskar i betydligt mindre ut-
sträckning än män, och endast 3 % av landets professorer är kvinnor. Nyli-
gen kom en departementspromemoria från Utbildningsdepartementet som
handlade om jämställdhet i högre utbildning och forskning. Beskrivningen
av nuläget var en bedrövlig läsning, men förslagen till åtgärder hoppas jag
tas till vara i den kommande forskningspropositionen.
Sammanfattningsvis, herr talman, skulle jag vilja konstatera, att om inte
kvinnor igen skall halka efter ännu mer är det dags att tänka om, nu. Både
kvinnor och män behövs för att få Sverige på fötter igen. Både kvinnor och
män behövs i samhällsarbetet, på arbetsmarknaden och i beslutande försam-
lingar. Det är dags att handla nu. Förslagen och lösningarna finns i Centerns
kvinnliga ledamöters gemensamma motion. Jag rekommenderar den för läs-
ning och åtgärder.
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhetsfrågor
27
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Jämställdhetsfrågor
28
Anf. 27 ULF KRISTERSSON (m) replik:
Herr talman! Det är typiskt; om man någon gång försöker ifrågasätta det
gamla sättet att lösa ett problem och säger att det kanske finns något annat
sätt att göra det på, anklagas man omedelbart för att i stort sett vara emot
det man talar om.
Ta mig på mitt ord: Jag är inte ointresserad av jämställdhet - tvärtom. Om
jag inte hade varit det, skulle jag inte ha stått här just nu. Jag tycker att det
är ett allför seriöst problem för att schabblas bort i traditionell politik.
Någon sade för en tid sedan att ”Sony Walkman” har gjort mera för att
sprida kultur bland unga människor än vad någonsin Statens kulturråd har
gjort. Jag tror att det ligger något i det.
Jag tror att det är samma sak här, om jag skall vara helt uppriktig. Jag tror
inte att politiken kommer att kunna lösa de stora, framtidsinriktade jäm-
ställdhetsproblem som vi står inför. Unga människor kommer inte ens att
lyssna på politikerna. Vill man påverka den generation som nu växer upp att
skaffa sig jämställda förutsättningar, kommer det att krävas andra saker.
Vad jag försökte säga var att någonting håller på att hända just nu. Det är
en bra sak att vi har kommit bort från den gamla 70-talsdebatten, som var
destruktiv, som fick människor att sluta lyssna i stället för att börja lyssna.
Det är en bra sak att det nu förs en ny, mer individuell och mer nyanserad
jämställdhetsdebatt, som också respekterar att människor är olika.
Det vi vill uppnå är inte att alla kvinnor skall vara lika, lika litet som vi vill
att män skall vara lika. Det är att var och en känner sig tillfredsställd, genom
att man får leva sitt eget liv, efter egna förutsättningar och som man själv har
styrt.
Där nöjer sig aldrig politiken. Politiken vill gå längre och vill att männi-
skor skall vara lika.
Jag vill varna: Sluta att tro att ett politiskt program kommer att lösa jäm-
ställdhetsproblemen i Sverige! Börja titta på enskilda människor i stället! Vi
skall börja inrikta oss på ledarskap, det som ligger utanför politikens makt
att påverka, men som vi som enskilda människor kan påverka.
Jag vill tala om för Christina Linderholm att min hustru också är feminist.
Jag tror inte att begreppet feminism och intresset för att kvinnor skall ha
samma möjligheter att göra saker som män är någonting som är begränsat
till tron att män är orsaken till bankkrisen. Det är ett av de mest korkade
argument som jag någonsin har hört.
Anf. 28 CHRISTINA LINDERHOLM (c) replik:
Herr talman! Det sista får stå för Ulf Kristersson själv. Jag tror att han har
svårt att finna någon som delar den uppfattningen, dvs. att bankkrisen inte
skulle vara något som män har en skuld till.
Ulf Kristersson tog upp en massa saker, men till att börja med skulle jag
vilja säga att jag betackar mig för ”Sony Walkman”-kulturen. Det borde Ulf
Kristersson också göra, eftersom han tror på valfrihet och att man skall ha
möjlighet att välja olika former av kulturyttringar. Om inte det krävde bl.a.
kulturpolitiska insatser, tror jag att vi skulle få en betydligt andefattigare kul-
tur i Sverige.
Den unga generationen reagerar på ett helt annat sätt, säger Ulf Kristers-
son. Den unga generation som jag möter, som inte alltid delar mina center-
partistiska värderingar, är engagerad i miljöfrågor, i stora internationella frå-
gor och i frågor om hur deras framtid skall bli, vilka möjligheter de kommer
att få till utbildning, till egen ekonomi och till valfrihet i arbete och bostads-
ort.
Om inte det handlar om politik, om vi inte kan samarbeta politiskt, t.ex.
inom EG och andra organisationer, Ulf Kristersson, hur skall vi då lösa mil-
jöfrågorna?
Jag vill inte hålla med om att 70-talsdebatten var destruktiv. Jag delar inte
alla värderingar i den, men den förde många frågor framåt för både kvinnor
och män.
Anf. 29 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):
Herr talman! Visst har vi nått en bra bit på vägen mot ett jämställt sam-
hälle, men många fortsatta steg framåt behöver tas av kvinnor och män till-
sammans. Jämställdhet är bra för alla: kvinnorna, männen och inte minst
barnen. Det jämställda samhället är en förutsättning för det mjukare, var-
mare samhälle vi strävar mot.
Till landvinningarna hör att kvinnorollen påtagligt förändrats, men det har
tyvärr inte åtföljts av en motsvarande förändring av mansrollen. Därför är
det mycket som är skevt. Det är positivt att många män själva börjar inse
detta och vill arbeta för en förändrad mansroll, med bl.a. större ansvar för
hem och barn. Alla parter i familjen blir vinnare med en sådan förändring.
Herr talman! Även arbetsmarknaden behöver förändras. Den flexibilitet
som behövs för småbarnsföräldrar i förvärvslivet finns inte överallt. Mer
flexibla arbetstider och större frihet för de anställda behövs. Men även an-
svaret för barnen måste värderas högre för både kvinnor och män.
I ett jämställt samhälle är valfriheten och variationen i lösningar stor. Fa-
miljepolitiken är då mer neutral än i dag och styr inte ensidigt mot förvärvs-
arbete i alla lägen. Den som under en tid vill ta ansvar för vården av de egna
barnen får del av det offentliga stödet till barnomsorgen. Låt mig slå fast att
föräldrars omsorg om barnen i det egna hemmet är barnomsorg. Egentligen
borde de som vårdar sina barn i hemmet inte behöva vänta en dag längre på
en vårdlön. Den måste komma så snart som möjligt.
Herr talman! Jag vill beröra ett annat mycket viktigt område att förändra,
nämligen kvinnors lönesituation. Vi är många som ivrigt väntar på Löneskill-
nadsutredningens betänkande, som lär nå oss vilken dag som helst. Vi har
ju redan fått möjlighet att beställa betänkandet via våra terminaler. Den 24
denna månad kan vi delta i en pejling och kanske få svar på en del av våra
frågor kring löneskillnader mellan kvinnor och män. Viktigast är naturligtvis
att vi kan finna svar på frågan om hur vi får rättvisare löner.
Utan att invänta utredningsbetänkandet är det motiverat att man betonar
fackets ansvar i årets avtalsrörelse. Det lilla löneökningsutrymme som möjli-
gen finns borde inte användas till vanliga lönehöjningar utan till löneutjäm-
ning. Kvinnoyrkena måste uppvärderas. Det skall bli intressant att se om
tidigare uttalanden från LO och TCO, såväl muntliga som skriftliga, nu kom-
mer att resultera i en satsning på kvinnolöner. Kvinnorna har väntat länge
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhetsfrågor
29
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Jämställdhetsfrågor
30
nog på rättvisa löner. Det är dags att det omedelbart börjar tas steg i rätt
riktning.
Herr talman! Jag vill också plädera för en förstärkning på Jämställdhets-
ombudsmannens kompetensområde. Det är inte på det sättet att jag i dagslä-
get kräver några förändringar i jämställdhetslagen. Lagen har ändrats så sent
att ytterligare förändringar till det bättre får vänta ännu en tid. Men JämO:s
ämbete kan förstärkas på annat sätt.
I de fall JämO driver ett ärende till domstol är JämO begränsad till att
åberopa jämställdhetslagen. Detta trots att ett ärende kan innehålla en kom-
bination av brott mot olika lagar och avtal. I flera fall kan det föreligga brott
mot såväl jämställdhetslagen som föräldraledighetslagen och lagen om an-
ställningsskydd. JämO bör därför ha rätt att använda sig även av annan lag-
stiftning än jämställdhetslagen.
Jämställdhetslagen är begränsad till arbetslivet. Men frågan är om Jäm-
ställdhetsombudsmannen egentligen måste begränsas till att verka enbart
inom arbetslivets område.
Allmänheten har redan i dag den föreställningen att JämO bevakar jäm-
ställdhetssträvanden inom hela samhällslivet. Varje år får JämO in en mängd
förfrågningar om sådant som står utanför arbetslivets område. Dessa kan ex-
empelvis röra utbildningsväsendet, idrottsrörelsen, familjelivet, skatte- och
bidragsregler och försäkringsvillkor. JämO blir även kontaktad i frågor med
jämställdhetsanknytning som rör annan lagstiftning, särskilt i frågor som rör
föräldraledighetslagen.
Även om lagens utformning inte ändras till att avse områden utanför ar-
betslivet borde JämO:s uppgifter utvidgas till att avse bevakning av jäm-
ställdhetsfrågor inom samhällslivet i dess helhet. Med eventuellt negativa ut-
talanden som enda sanktion är det svårt att se några närmare betänkligheter
mot en sådan ordning.
Herr talman! Det är min förhoppning att vi i den här kammaren så små-
ningom skall kunna enas om en förstärkning av Jämställdhetsombudsman-
nens ämbete.
Anf. 30 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Rose-Marie Frebran sade väldigt många bra och tänkvärda
ord. Jag har bara några kommentarer.
Först vill jag ta upp Rose-Marie Frebrans diskussion kring vårdnadsbidra-
get. Det sades att vi i det här samhället har en politik som i alla lägen styr
mot förvärvsarbete.
Det vårdnadsbidrag som nu diskuteras är inte rättvist. Det ger inte heller
valfrihet, frihet eller jämställdhet mellan könen. Vi kommer aldrig att ha råd
att ge ett vårdnadsbidrag på en nivå som gör det möjligt för ensamstående,
för lågavlönade, att vara hemma.
Detta kommer att kosta mycket, och pengarna måste tas någonstans. Pri-
set för vårdnadsbidraget är en försämrad föräldraförsäkring, en neddragning
av bidragen till barnomsorgen och högre barnomsorgsavgifter. Det priset
tror jag inte att vi kvinnor är beredda att betala.
Dessutom är det samhällsekonomiskt lönsamt - det ger vinster för sam-
hället - att kvinnor arbetar. Kvinnors arbete behövs för att vi skall kunna
bevara det välstånd och de offentliga välfärdssystem som vi har i det här
landet. Vårdnadsbidragen ger ingenting.
Det är viktigt att man kan förvärvsarbeta, och att man kan förena ett för-
värvsarbete med att ha barn. Det är en stor frihetsfråga för kvinnorna. Ett
vårdnadsbidrag skulle begränsa detta i en mycket stor omfattning.
Rose-Marie Frebran sade också att hon med spänning väntar på vad som
kommer att hända i de kommande löneförhandlingarna. Hon undrar om LO
och TCO verkligen är beredda att leva upp till sina tal om att kvinnolönerna
måste uppvärderas.
Det tror jag att de är. Men de som inte ställer upp på någon låglönesats-
ning är arbetsgivarna, som vill överge den solidariska lönepolitiken och i
stället övergå till lokala förhandlingar på det lokala planet. Vi vet att det är
kvinnorna som förlorar på detta. Det är kvinnorna med de låga lönerna som
kommer att förlora på den inriktningen, det marknadstänkandet. Det visar
statistik. Det visar all erfarenhet. Problemet är, Rose-Marie Frebran, att ar-
betsgivarna inte står på kvinnornas sida.
Det vore intressant att höra på vilken sida Rose-Marie Frebran står, efter-
som de borgerliga partierna hittills konsekvent har följt arbetsgivarna och
ställt upp på deras sida.
Anf. 31 ROSE-MARIE FREBRAN (kds) replik:
Herr talman! Berit Andnor talar om priset för vårdnadsbidraget och om
att kvinnor inte skulle vara beredda att betala det.
I samtliga regeringspartier finns en vilja att prioritera ett vårdnadsbidrag,
som skall vara lika för alla barn. Det är ganska meningslöst att diskutera pri-
set för detta med en företrädare för Socialdemokraterna, eftersom det inte
är kostnaden som är Socialdemokraternas problem.
Socialdemokraterna säger nej av ideologiska skäl. Därför är det vi övriga
som måste komma överens om hur detta skall införas och hur det skall finan-
sieras.
Berit Andnor uttrycker i vissa ord ett stöd för valfriheten, men med andra
ord och uttryck stöder hon inte att människor själva skall få välja i olika si-
tuationer.
Många unga kvinnor är i dag inte beredda att i alla lägen, under alla år,
betala det pris för ett förvärvsarbete som en del kvinnor tidigare har varit
beredda till. Man vill faktiskt kunna ägna sig åt olika saker under olika perio-
der i livet.
Berit Andnor talade om låglönesatsning. Där kom ordet som är så förrä-
diskt. Fram till i somras talade man från fackets sida om kvinnosatsningar.
Sedan har man i stället börjat tala om låglönesatsning. Det är därför som jag
tvivlar på att facket verkligen kommer att satsa just på en löneutjämning i
avtalsrörelsen.
Berit Andnor undrade vilken sida jag står på. Jag tycker att en löneutjäm-
ning skall ske, att det är kvinnoyrkena som skall uppvärderas, och att det är
en kvinnosatsning som skall göras. Då skall vi inte använda det förrädiska
ordet låglönesatsning.
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhetsfrågor
31
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Jämställdhetsfrågor
32
Anf. 32 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Det vore intressant om Rose-Marie Frebran kunde ge exem-
pel på i vilken mån vårdnadsbidraget ger rättvisa och valfrihet till kvinnor.
På vilket vis skulle vårdnadsbidraget ge det?
Enligt min uppfattning, efter att ha studerat de förslag som lagts fram om
vårdnadsbidrag, ger det inte det. Grunden för valfrihet är att man har ett
arbete. Ett eget arbete ger oberoende och frihet. Att kunna förena vården
av barn med ett förvärvsarbete är grunden för jämställdheten mellan män
och kvinnor. Genom ett vårdnadsbidrag förändras förutsättningarna i grun-
den. Vi kommer aldrig att ha råd att ge ett vårdnadsbidrag som ger alla kvin-
nor valfrihet. Tvärtom kommer det att bli en valfrihet för de bäst ställda i
samhället. Det är den valfriheten som de borgerliga partierna talar sig varma
för.
Låglönesatsning är, Rose-Marie Frebran, detsamma som kvinnosatsning,
om vi nu skall använda det ordet. Det är tyvärr så att det är kvinnorna som
vi återfinner i de lågt avlönade yrkena. Det är inom de traditionellt kvinnliga
områdena som vi har de låga lönerna. För att vi skall kunna uppvärdera dem
kommer det att krävas en gemensam strategi både från den fackliga sidan
och från arbetsgivarsidan, en gemensam uppfattning om att det är de lågt
betalda grupperna i samhället som skall få en lönehöjning i de kommande
löneförhandlingarna. Där finns det absolut ingen uppställning från arbetsgi-
varsidan, det vet vi.
Att satsa på de lågt betalda är detsamma som att satsa på kvinnors löner.
Om man påstår att så inte skulle vara fallet, Rose-Marie Frebran, tycker jag
att ett närmare studium av lönestatistiken vore på sin plats.
I den här diskussionen har jag tidigare här i riksdagen fått klart för mig att
de borgerliga partierna - det är tydligen så även i dag - inte ställer upp för
en solidarisk lönepolitik, som skulle innebära bättre löner, högre löner och
rättvisare löner för det traditionella kvinnoarbetet.
Anf. 33 ROSE-MARIE FREBRAN (kds) replik:
Herr talman! På vilket sätt innebär vårdnadsbidraget rättvisa och valfri-
het? Det innebär i allra högsta grad rättvisa på så sätt att de som i dag av
olika anledningar vårdar sina egna barn i hemmet - 14 % av förskolebarnen
får sin omsorg på det sättet - skulle få ett erkännande för sitt arbete. Det är
i allra högsta grad fråga om att rättvisa då skulle skapas mellan olika typer
av familjer, tvåförsörj arfamilj er och enförsörjarfamiljer.
Valfriheten skulle förbättras på det sättet att de som är starkt övertygade
om att de under några år själva vill ge omsorg till sina barn skulle få större
möjlighet till det. Att det finns de som redan i dag utan någon ersättning gör
det visar att det hos en del finns stark övertygelse för det. En del kvinnor går
till sitt förvärvsarbete i dag utan någon större glädje. De skulle hellre vilja
vara hemma medan barnen är små, vilket de flesta faktiskt tycker att barnen
även är när de fyller ett eller två år.
Jag håller inte med om att låglönesatsning och kvinnosatsning är en och
samma sak. Om vi vill uppvärdera kvinnoyrkena är det väldigt viktigt att vi
håller oss till att det som behövs är en löneutjämning. Det är kvinnoyrkena
som skall uppvärderas, som skall få en högre status. Solidarisk lönepolitik
för mig är i det här läget att männen skulle avstå och att kvinnorna ensidigt
skulle få del av det lilla löneökningsutrymme som finns. Det är en löneutjäm-
ning som behövs. Jag tycker att det är förrädiskt att använda ordet låglöne-
satsning.
Anf. 34 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Fru talman! Det finns många hypoteser om varför kvinnorna nästan gene-
rellt har lägre löner än männen. Man kommer ofta fram till att en av meka-
nismerna bakom är det faktum att det är kvinnorna som föder barn. Det
drabbar så att säga även de kvinnor som inte föder barn, för de förväntas att
föda barn.
I förslaget till förändringen av stödet till barnfamiljerna finns faktiskt en
konflikt, Rose-Marie Frebran. Det finns en konflikt mellan att man kräver
och arbetar för lika lön för alla kvinnor, men man gör inte detta möjligt. Man
utformar barnfamiljsstödet så att det inte lönar sig för småbarnsmammor att
arbeta. Småbarnsmammor måste ha samma möjligheter som andra kvinnor
och män att arbeta, för den delen också småbarnspappor som ställer upp för
sina familjer.
Det är därför som vi från Folkpartiets sida tycker att det är viktigt att man
utformar stödet så att det lönar sig för småbarnsmammorna att arbeta och
som gör det möjligt för dem att minska arbetstiden, att valet inte skall stå
mellan att arbeta heltid eller att inte arbeta alls. Skall kvinnorna kunna ar-
beta krävs en utbyggd barnomsorg så att alla får möjlighet till barnomsorg.
Stödet till barnfamiljerna måste vara väldigt flexibelt, så att det verkligen
kan användas av bägge föräldrarna, att inte bara den med lägre lön utnyttjar
stödet.
Som jag sade i mitt huvudanförande är det otroligt viktigt för jämställdhe-
ten att vi får en familjepolitik som gör att också papporna känns vid att de
har barn. Det innebär både skyldigheter och glädje. Många pappor önskar
verkligen att få vara hemma hos sina barn under småbarnstiden. Inser Rose-
Marie Frebran att det finns en konflikt i förslaget till hur stödet skall utfor-
mas?
Anf. 35 ROSE-MARIE FREBRAN (kds) replik:
Fru talman! Det skall löna sig att arbeta, och det skall det göra för alla.
Det är den här regeringens inställning att det i alla lägen ekonomiskt skall
löna sig att arbeta. Det är detta som på olika sätt skall premieras. Därför är
det överenskommet att det skall införas ett vårdnadsbidrag lika för alla barn
på ett sätt som gör att det skali löna sig att förvärvsarbeta. Självklart skall
alla få möjlighet till barnomsorg. Den här regeringen är t.o.m. beredd att
lägga fram ett förslag om en barnomsorgslag. Det måste självfallet följas upp
för valfrihetens skull. Barnomsorg innebär faktiskt också att ha omsorg om
sina barn i det egna hemmet.
Jag betonade på samma sätt som Isa Halvarsson betydelsen av pappornas
roll, att mansrollen förändras. Det är det stora som ännu inte skett när det
gäller jämställdhetsarbetet. Kvinnorollen har förändrats, och det är bra.
Men det negativa i sammanhanget är att mansrollen inte i samma utsträck-
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhetsfrågor
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 61
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Demokratifrågor
ning har förändrats. Det är ett stort arbete som ligger framför oss tillsam-
mans, kvinnor och män.
Anf. 36 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag konstaterar att Rose-Marie Frebran och jag är ense i
många frågor. Det är glädjande att också Rose-Marie Frebran ställer sig
bakom införande av en barnomsorgslag.
34
Demokratifrågor
Anf. 37 SONIA KARLSSON (s):
Fru talman! Den kommunala demokratin håller i många kommuner på att
monteras ner. I namn av ”systemskifte” eller ”kommunal förnyelse” sker
stora förändringar. Den dåliga ekonomin används som förevändning för be-
tydande nedskärningar i den kommunala verksamheten.
Antalet nämnder och styrelser minskas. Allt färre medborgare kan nu
vara med i de beslutande församlingarna. Nya organisationsmodeller införs,
exempelvis beställar-utförar-modeller eller checksystem, vilket innebär att
inflytandet för de återstående politikerna drastiskt minskas.
Det är drygt ett år sedan den nya kommunallagen trädde i kraft. Under
detta år har stora organisatoriska förändringar skett i kommunerna. Det be-
räknas att ca 8 500 kommunala förtroendeuppdrag samt ca 600 styrelser och
nämnder har försvunnit. Färre politiker och ett mindre antal styrelser och
nämnder behöver inte automatiskt betyda mindre demokrati. Det handlar
också om hur de förtroendevalda utövar politiken. Det som är mycket viktigt
och behöver utökas är kontakten mellan politikerna och medborgarna.
En av de nya organisationsmodeller som många kommuner infört är be-
ställar-utförar-organisationer, som enligt mitt förmenande bl.a. har innebu-
rit att kontakten mellan medborgare och politiker minskat. I mitt hemlän
har de tre största kommunerna samt landstinget infört denna organisation.
Denna modell innebär att man skiljer den producerande verksamheten
från den styrande beställardelen av organisationen. De förtroendevalda blir
beställare, som skall göra upp kontrakt med den egna administrationen. Be-
ställar-utförar-organisationen innebär i praktiken att tjänstemannagrupper
förhandlar med varandra. Politikerna blir sämre informerade på grund av
flera vattentäta skott mellan politiker och utförare. Kontakten mellan verk-
samheten och politikerna är bruten. Därmed bryts effektivt den enligt min
mening nödvändiga dialogen mellan de förtroendevalda och förvaltningen.
Risken med denna organisation är att det politiska ansvaret blir otydli-
gare. Det är svårare för allmänheten att få besked, att hitta rätt person att
tala med eller att få tala med en politiker. Det finns också en risk för brist på
helhetssyn; varje resultatenhet ser till sitt eget bästa. Dessutom är organisa-
tionen så uppdelad att det krävs dubbel kompetens, vilket gör att organisa-
tionen varken blir billigare eller effektivare. Därutöver skapas administra-
tion på vägen, med andra ord ökad byråkrati.
För att kontrollera utfallet av verksamheten och hur den enskilde medbor-
garens situation påverkas fordras en noggrann utvärdering. Tyvärr tyder de
många försöken som dras i gång över landet på att ytterst små resurser av-
sätts för denna politiska uppföljning - kanske i storleksklassen en promille
eller mindre av den totala budgeten.
Det som är mest allvarligt och bekymmersamt är den minskande kontak-
ten mellan politikerna och medborgarna. Inte minst i ekonomiskt besvärliga
tider är det viktigt att allmänheten och politikerna ser samma verklighet.
Medborgarna ställer krav på att politikerna både känner till och kan prata
om de problem som finns.
På senare tid har antalet kommuner som har infört eller som vill införa
någon form av kundvalssystem ökat. Vanligast är skolpeng, barnomsorgs-
peng, vårdcheck eller kuponger. Därmed skall anpassningen till marknadens
sätt att fungera fullföljas.
Utifrån utgångspunkten att alla hade samma köpkraft och att alla vore lika
välinformerade om marknadens möjligheter skulle det kanske kunna fun-
gera. Men så är det inte i verkligheten. Denna jämlikhet finns inte. Dess-
utom är inte bara köpkraften olika, utan behoven är också olika. Hur skall
detta hanteras i ett system med peng eller check?
Riskerna för ökad segregation vid exempelvis införande av skolpeng är
betydande. En skolpeng, som är lika för alla barn, tar inte hänsyn till bar-
nens mycket olika behov för att kunna få en likvärdig utbildning. Många
barn har handikapp av olika slag. Vissa av barnen kan behöva resurser som
vida överstiger andra barns behov osv.
Fru talman! Kommunförbundet har i januari i år redovisat en enkät som
har besvarats av 197 av landets 286 kommuner. Den visar att minst 50 000
jobb i kommunerna försvinner till slutet av 1994. De största besparingarna
drabbar skolan, barnomsorgen, gator och fritidsverksamhet.
Minskade skatteinkomster, indragningen av de 7,5 miljarder kronor som
den borgerliga majoriteten har beslutat för 1993 samt det lagstadgade skatte-
stoppet tvingar fram besparingarna.
Den kommunala självstyrelsen med det lokala ansvaret för verksamhet
och ekonomi är mycket viktig. Ett lagstadgat kommunalt skattestopp är där-
för på principiella grunder ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Att
genom lagstiftning upprätthålla långvariga kommunala skattestopp är inte
förenligt med den kommunala självstyrelsen. En sådan åtgärd bör endast
tillgripas temporärt och under korta perioder.
Nuvarande lagstadgade skattestopp har redan passerat en sådan kortare
period. Ett fortsatt lagstadgat kommunalt skattestopp strider därför mot re-
geringsformen.
Jag har under den allmänna motionstiden lämnat in en motion som tar upp
de frågor som jag nu har redovisat. Jag ser med förtröstan an konstitutions-
utskottets kommande behandling av min motion.
Anf. 38 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Fru talman! Rubriken på mitt anförande lyder: Avpolitisera de statliga
styrelserna!
När man tittar i Sveriges statskalender för 1992 kan man börja fundera
över vad för slags demokrati vi har i Sverige. I den finns många statliga sty-
relser, nämnder och råd uppräknade, och i dessa finner man att en eller flera
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Demokratifrågor
35
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Demokratifrågor
36
riksdagsledamöter sitter i många av styrelserna för de uppräknade verksam-
heterna.
Det finns anledning att fråga sig om det är rimligt att ha politiskt tillsatta
styrelseledamöter. Det kan i vissa verksamheter vara det, men det är tvek-
samt om ledamöter skall sitta i sådana styrelser där verksamheterna är bero-
ende av statliga medel och därför får sina medel genom riksdagsbeslut - be-
slut som de folkvalda själva är med om att fatta.
Jag är mycket tveksam till den ordning som råder nu, därför att den riks-
dagsledamot som går in i en styrelse går in i en annan roll än den folkvaldes
och tar med sig den rollen in i riksdagen. Detta förhållande kan rubba tilltron
till riksdagens oväld.
Nu finns det de som invänder och säger att det är klart att folket måste ha
insyn i de statliga verksamheterna, och att den här insynen skall utövas av
politiker och fackliga förtroendemän och -kvinnor. Men så enkelt är det ju
inte. Det finns också en annan sida. Verksamheten får en till synes kompe-
tent styrelse. Den ges ett sken av kompetens som de politiskt och fackligt
tillsatta tar till sig. De tillsatta lever i myten om sin egen kompetens, och de
tror mer på sin förmåga än vad det finns täckning för i verkligheten. Före-
ställningen om den folkliga insynen blir en chimär, och folket lever i tron att
de folkvalda företräder deras intressen.
Det som har hänt i den statliga Nordbanken och den rörelsetyngda Spar-
banken är otäcka illustrationer till vad som händer när styrelseledamöter till-
sätts på politiska och fackliga meriter och inte efter kriterier som professio-
nalism, kompetens och förmåga. Vad har riksdagsledamöter och fackbasar i
bankernas styrelser att göra? En nyligen gjord uppskattning pekar på att
70-80 % av de statligt tillsatta styrelseledamöterna har socialdemokratisk el-
ler facklig bakgrund. Det är förvisso hyggligt folk, men de har inget i en
bankstyrelse att göra. Detta gäller naturligtvis också för andra verksamheter
än banker.
Nu ursäktar sig de politiskt och fackligt tillsatta ledamöterna i de här
bankstyrelserna med att de ju egentligen inte begrep något eller i alla fall
inte så mycket. Man kan bara dra slutsatsen att de måste ha känt sig mycket
smickrade över att få tillträde till maktens höjder, börjat leva i myten om
sin kompetens och inte förstått allvaret i sin syssla. När man sedan vet att
styrelsearvodena ligger i storleksordningen 40 000-70 000 kronor frågar man
sig om det är den snöda vinningen som har varit drivkraften.
De som har drabbats är det folk vars intressen de folkvalda var satta att
tillvarata. I intervjuer med de nu aktuella bankstyrelscledamöterna, har de
enstämmigt uttryckt att de inte är beredda att ta något juridiskt ansvar för
sina styrelseledamotsuppdrag. Det är därför bra att regeringen har tillsatt en
utredning om ansvarsfrågan.
Nu hoppas jag att bankkrisen skall föra något gott med sig i ett längre per-
spektiv, i det att den så obarmhärtigt har riktat strålkastarna på det systemfel
i det svenska samhället som det långvariga socialdemokratiska, korporativis-
tiska tänkandet har gett upphov till, och som har lett till att professionalism
och kompetens inte har prioriterats i samhällsstyrct.
Min tanke leds vidare till vad som händer när riksdagsledamöter engage-
rar sig i organisationer. Vem sätter sig över vem? Det är klart att det är orga-
nisationerna som sätter sig över riksdagsledamöterna. Vems intressen före-
träder den folkvalde i riksdagen - särintressenas eller väljaropinionens?
Många här riskerar att inte hålla i tydligt medvetande att de är folkets valda
ombud. Man behöver bara erinra sig LO:s makt över de folkvalda, en makt
som drev Sverige in i 80-talets politik och in i den värsta ekonomiska krisen
i modern tid. Nu har man från LO mage att hota med politisk strejk.
Det är dags att kasta de av socialdemokratin så omhuldade korporativis-
tiska idéerna på skräphögen. Tar man den borgerliga regeringens styrelseut-
nämningar i betraktande, finner man att även den har svårt att göra upp räk-
ningen med det socialdemokratiska tänkesättet. Det kanske inte är så kons-
tigt, därför att vid det här laget är det ju flera generationer svenskar som har
indoktrinerats i den socialdemokratiska enhetsskolan.
Med tanke på vad som har diskuterats beträffande tillsättning av statliga
styrelser, vill jag starta en offentlig och öppen debatt om detta. Diskussionen
handlar bl.a. om huruvida vi skall ha tilltro till professionalism och kompe-
tens i samhällsstyret eller om politiska och fackliga meriter är viktigare.
Detta leder också till en diskussion om vad riksdagsledamotskapet innebär.
Fru talman! Det är kanske dags för de folkvalda att bli just folkvalda och
företräda just väljarnas intressen i riksdagen.
Anf. 39 HUGO HEGELAND (m):
Fru talman! Och det vart tredje dagen där talandet fortsatte-för att något
travestera en passus i Matteus 16:21. En av dem som bidrar till detta är
uppenbarligen jag. Före mig har nämligen enligt talarlistan, om inga ytterli-
gare ändringar skett, 146 ledamöter redan talat och ytterligare 15 kommer
efter mig. Är detta meningsfullt? Svaret beror dels på om vi säger något nytt,
dels på om någon över huvud taget är intresserad av vad vi säger, förutom
talmän och stenografer.
Jag tänker ta upp en fråga som särskilt berör riksdagen, nämligen antalet
ledamöter. Här finns nämligen en motion om att antalet bör halveras, och
enligt två andra motioner att det bör minskas med 98. Mitt eget parti kräver
redan i gällande partiprogram en minskning med 100, vilket upprepas i vårt
nyss avlämnade förslag till nytt partiprogram, Allsidighetens samhälle.
Jag är mycket kritisk till dessa förslag. Huvudargumentet är att vi är för
många. Men på vilket sätt, frågar jag? Finns det någon utredning som visar
att vi skulle arbeta effektivare om vi vore färre? Nej, det gör det inte.
Det första argumentet är att vi är för många med hänsyn till befolkningens
storlek. Det finns dock ingen utredning som gör detta sannolikt. I stället
jämför man med andra länder som i förhållande till sin folkmängd har ett
färre antal, t.ex. Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Italien. Men be-
träffande dessa länder, där t.ex. Italien har 91 300 invånare per ledamot och
Frankrike 97 300, så har Frankrikes parlament 577 ledamöter och Italiens
630 ledamöter. Är inte det för många?
Dessa parlament borde då arbeta dubbelt så ineffektivt som vårt, när man
åberopar antalet ledamöter som grund för effektivitet i arbetet, medan ex-
empelvis Danmark med blott 179 ledamöter i Folketinget och Norge med 165
borde arbeta dubbelt så effektivt.
Men om man i stället jämför befolkningstalen, så har Danmark 29 200 in-
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Demokratifrågor
37
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Demokratifrågor
38
vånare per ledamot och Norge 25 600. Finland har ännu färre, nämligen
24 900. Sedan kommmer Schweiz med 22 700 invånare per ledamot, Stän-
derrat och Nationalrat inräknade, och sist Sverige med 22 300.
Om vår riksdag halverades skulle i dagens läge Folkpartiet liberalerna re-
duceras till 16,5 ledamöter, Centerpartiet till 15,5, Kristdemokraterna till 13,
Ny demokrati till 12,5 och Vänsterpartiet till 8. Om vi fortfarande har 16 ut-
skott -jag bortser från EES-utskottet - skulle dessa partier inte ha ledamö-
ter till alla utskott. Är det önskvärt? Även om vi i framtiden har slagit ihop
finansutskottet och skatteutskottet räcker inte detta för att rädda situatio-
nen, inte heller om vi avskaffade jordbruksutskottet och i stället fick ett mil-
jöutskott. Men vilket är det optimala antalet ledamöter i ett utskott?
En halvering av riksdagen utifrån dagens läge skulle också innebära att
Moderaterna, Folkpartiet, Centern, kds och Vänsterpartiet skulle bli orep-
resenterade för Norrbotten liksom för Västerbotten. För Jämtlands del
skulle Moderaterna och Centern bli utan ledamöter i kammaren - Folkpar-
tiet är redan orepresenterat. Och för Västernorrland skulle både Modera-
terna, Folkpartiet, Centern, kds, Ny demokrati och Vänsterpartiet bli utan
riksdagsledamöter.
Det var för att undvika liknande effekter som riksdagen höjde Författ-
ningsutredningens förslag om 290 ledamöter till 350 ledamöter. Detta argu-
ment har fortfarande relevans, särskilt som vi riksdagsledamöter så ofta sägs
ha för liten kontakt med invånarna i den valkrets som vi representerar.
Om vi har för många riksdagsledamöter, måste huvudargumentet bli att vi
utnyttjar denna arbetskraft felaktigt. Då är det detta problem som man bör
ta upp till diskussion.
Ännu ett argument i dessa besparingstider: Den ungefärliga driftskostna-
den per riksdagsledamot är 750 000 kr. Jag bortser alltså från fasta kostna-
der. 100 färre ledamöter skulle då innebära en besparing på omkring 75 mil-
joner kronor. Men det tycks inte vara motionärernas avsikt. I stället vill man
höja servicen, t.ex. en halv sekreterartjänst åt varje ledamot.
Jag beklagar ändå att riksdagen inte antog Författningsutredningens för-
slag om 290 ledamöter. Då hade gamla andrakammarsalen kunnat byggas
om och väl rymma detta antal. Nu tvingades man bygga en ny plenisal med
plats för 350 ledamöter plus statsråd. Därmed är loppet kört, enligt min upp-
fattning. Motioner om att minska antalet ledamöter betraktar jag därför som
demonstrationer i popularitetssyftc.
Denna plenisal gjordes på tok för stor. Man trodde nämligen att varje le-
damot behövde en plats stor som en skolbänk. Men samtidigt fick varje leda-
mot ett eget arbetsrum, vilket rymde mångdubbelt mer av riksdagstryck och
andra officiella handlingar och gjorde därigenom de voluminösa skolbän-
karna helt onödiga.
Se på andra parlament. Plenisalen i USA:s representanthus med 435 leda-
möter är betydligt mindre än vår liksom den franska deputeradekammaren.
För att inta tala om britterna, som nöjer sig med en plenisal för blott 230
ledamöter trots att det totala antalet är 651.
Till råga på eländet har man hängt upp denna dystra triptyk, som hänger
på väggen bakom mig. Den kan vi i varje fall ta bort och hänga upp något
ljusare, gladare och inspirerande. Då kanske även ekonomin vänder.
Anf. 40 OLLE SCHMIDT (fp):
Fru talman! Man vet inte om man skall våga yttra sig efter Hugo Hege-
lands anförande. Jag kommer inte ihåg vilken i ordningen som jag skulle
vara. Men jag tror att jag gör det ändå, eftersom det faktiskt tillhör demo-
kratins spelregler, Hugo Hegeland, att vi får leva efter de regler som vi har.
Hur vår demokrati fungerar är något som berör oss alla. Det märks också
i hög grad på den intensiva debatten om hur riksdagen skall arbeta och om
hur valsystemet skall se ut.
En levande debatt om demokratin och dess former är alltid lika nyttig och
nödvändig, i synnerhet som det så traditionella svenska samhället genomgår
så stora förändringar.
Just nu vet vi att det pågår täta kontakter mellan partierna här i riksdagen
i syfte att hitta lösningar på en rad viktiga konstitutionella frågor - mandat-
periodens längd, den gemensamma valdagen, personvalsinslaget, valkret-
sarnas storlek och riksdagens ställning.
Fru talman! Låt mig beröra några områden som jag anser är viktiga - per-
sonval, bättre regional och kommunal demokrati.
Under decennier har frågan om personval diskuterats. Flera utredningar
har inte lett till någonting. Varje gång man skulle komma till skott uppstod
tvekan och rädsla. Nu verkar det äntligen som om någonting håller på att
hända och att vi får en förlösning av frågan.
Från Folkpartiets sida har vi länge hävdat vikten av att öka människors
möjligheter att välja mellan olika personer - i stället för att som nu i prakti-
ken bara kunna rösta på ett parti. Man kan nog med fog säga att det svenska
valsystemet är ett av de mest partidominerade valsystemen bland världens
demokratier.
Jag hoppas att Personvalskommittén skall kunna ena sig om ett valsystem,
som ger väljaren verkliga möjligheter att också välja mellan personer. Den
modell som nu diskuteras är ganska modest. Den ger fortfarande partierna
ett ganska stort inflytande.
I debatten om personval har det ibland sagts att entusiasmen över mer av
personval är mycket begränsad i det här huset. Det är säkert sant. Och går
vi ut i partiorganisationerna möter vi säkert också betydande skepsis.
Men det viktiga måste rimligen vara att skapa ett valsystem som ger ökad
legitimitet bland medborgarna och som stärker demokratin. Jag är överty-
gad om att mer av personval faktiskt kommer att göra oss i det här huset
bättre. Vi får en partiprocedur som innebär att vi inte enbart är valda av
våra egna partier och medlemmar utan faktiskt också har blivit dömda och
bedömda av våra väljare.
Fru talman! Ett väsentligt problem i dagens Sverige är koncentrationen av
politisk, ekonomisk och massmediai makt till Stockholm. Ett sätt att luckra
upp denna maktcentrering är att mer radikalt decentralisera och minska den
offentliga makten. Jag tror att vi härigenom får utrymme för både starkare
regioner och självständigare kommuner. Jag vet att dessa tankar föder
rädsla, inte minst här i Stockholm. Sverige har ju traditionellt en ganska cen-
tral modell.
När nationalstat och parlament förlorar i makt och inflytande till överstat-
lig nivå, är det naturligt att både den lokala och den regionala nivån blir star-
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Demokratifrågor
39
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Demokratifrågor
40
kare. Det ligger helt i linje med den s.k. närhetsprincipen, dvs. att besluten
skall fattas på lägsta möjliga effektiva nivå.
Genom att inrätta direktvalda regionala parlament uppnås bättre samord-
ning, större effektivitet och ökad demokrati. Om beslutskompetensen och
ansvaret skall bli reellt bör de framtida regionala organen också få egen be-
skattningsrätt.
Hur många regioner Sverige skall innehålla och hur dessa geografiskt skall
se ut är grannlaga frågor. Jag vill inte ge mig in på att dra några gränser i
detta sammanhang. Jag tror att det låser diskussionen alldeles för tidigt.
En sak tycker jag dock att man kan vara överens om, nämligen att de nu-
varande länen är för små och föråldrade, och de behöver förändras. Också
svenska regioner bör kunna marknadsföras på ett mer kraftfullt sätt jämfört
med de regioner som finns i Europa.
Fru talman! Det är i kommunerna som medborgarna har de största möjlig-
heterna att påverka. Från Folkpartiets sida har vi i deccennier talat om när-
demokrati och framhållit hur viktigt det är att människor har direkta möjlig-
heter att påverka sin närmiljö - närhet till beslutsfattarna, närhet till politi-
kerna. Någon uttryckte saken på följande sätt: För ett duktigt kommunalråd
tar det en timme att gå över torget. Jag vet inte vilken tid som gäller för en
duktig riksdagsledamot. Mina erfarenheter i det fallet är inte så positiva.
Kommunalpolitikerna har kommit allt längre bort från medborgarna -
heltidsengagerade politiker och tjänstemän dominerar även i de mindre
kommunerna. Jag vill i detta sammanhang komma in på det som Sonia
Karlsson berörde tidigare.
Den kommunala ekonomin har också gjort att man har genomfört olika
organisationsförändringar, där den kommunala demokratin inte satts i för-
grunden, utan det har mest handlat om att öka effektiviteten. De nya köp-
sälj-systemen, eller beställare-utförare, och det s.k. koncerntänkandet, ris-
kerar enligt min mening att urgröpa den kommunala demokratin och för-
svåra det kommunala förtroendeuppdraget, dvs. fritidspolitikerns. Fullmäk-
tigemöten har ställts in, som vi hörde tidigare, och antalet fritidspolitiker har
blivit färre.
Koncerntänkandet leder också till att kommunerna skall få konkurrera
med det privata näringslivet och sig själva på ett egenartat sätt. Kommu-
nerna snedvrider konkurrensen och ger sig in i gråzonen mellan vad närings-
livet och kommunen skall syssla med. Planerna på att tillåta s.k. kommunal
uppdragsverksamhet, dvs. försäljning av en kommunal tjänst till köpare
utanför kommunens geografiska område, bör därför avvisas redan nu.
Om kommunerna skall klara 90-talets förändringar, och de kommer att bli
stora, behövs både aktiva medborgare och engagerade fritidspolitiker.
Fru talman! Demokratin står i dag inför stora utmaningar. En av dem är
det växande folkliga misstroendet. Med mer av personval och med mindre
av centralt beslutsfattande, tror jag att demokratin kommer att vitaliseras i
vårt land.
Anf. 41 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Fru talman! Denna rubrik täcker ett mycket stort ämne. Vad vi kan göra
här är naturligtvis bara att nafsa i utkanterna av den stora demokratidebat-
ten.
Vi har kunnat glädjas åt att demokratin, åtminstone i princip, har gjort
stora landvinningar i världen under de senaste åren. Ett antal stater har över-
gått från mer eller mindre auktoritära eller diktatoriska styrelseskick till de-
mokratiska. Det är naturligtvis bra.
Vi får då komma ihåg att många av dessa stater är sköra. De är ofullbor-
dade i sin demokratiska stil, och de är utsatta för många faror. Korruption,
svågervälde och eländiga förhållanden inom polis, domarväsende och för-
valtningar är ett stort hot mot dessa nya demokratiers fortbestånd.
Jag tycker för min del att det är oerhört viktigt, när det gäller använd-
ningen av vårt u-landsbistånd, att vi tar upp dessa frågor och ger stöd till
reformer och till utbildning. Jag har föreslagit att man skall koncentrera sig
på polisväsende, rättsväsende och förvaltning.
Jag tror att det på litet längre sikt är nyckelområden när det gäller möjlig-
heterna för nya demokratier att överleva. Jag har väckt en motion om detta.
Det är klart att det också i vårt eget land finns många demokratiproblem
att ta itu med. Det allvarligaste demokratiproblemet tycker jag för min del
är det vikande intresset från medborgarnas sida att åta sig uppdrag. Jag tror
att det hänger samman med den väldigt egendomliga vulgärdebatt om politi-
ker och politikers ställning i vårt samhällssystem som varit. Jag tycker att
den debatten borde vara avslutad.
Det är hedervärt att vara politiker. Att bli invald i denna riksdag är det
finaste som finns i vårt land.
Vi måste ha en motdebatt på principiella grunder, en debatt mot denna
vulgärpropaganda. Ingen demokrati kan överleva utan politiker. Politiska
partier är ett fundament i varje demokrati som man inte kan klara sig utan.
Det är en stor fara att Folkrörelsesverige håller på att vittra sönder, att alla
möjliga folkrörelser har stora svårigheter att rekrytera folk till den viktiga
skolningsverksamhet som där bedrivs. Jag ser inte med någon större förtjus-
ning den senaste kommunallagen och dess tillämpning. Både Sonia Karlsson
och Olle Schmidt har här tidigare varit inne på den saken.
Vad innebär detta i praktiken såsom tillämpningen varit? Ja, det innebär
att man avskaffar folkets valda representanter. Allt färre får möjligheter att
skaffa sig erfarenheter i nämnder och styrelser. Den demokratiska kompe-
tensen minskar, och det tycker jag är allvarligt. Vi kan inte säga att vi inte
skall fatta så många politiska beslut. Det är bara en lek med ord. Politiska
beslut fattas alltid. Frågan är bara vem som fattar dem.
Flär har på Centerns initiativ en utvärdering av den nya kommunallagens
tillämpning kommit till. Vi var väldigt ivriga att få till stånd denna utvärde-
ring så snabbt som möjligt. Den är nu på gång. Vi får väl se hur vi så små-
ningom kan hantera resultaten.
1 samband med detta kan den fråga ställas som Hugo Hegeland tog upp.
Det gäller antalet ledamöter i denna församling. Här förs också enligt min
mening en vulgärdebatt. Det är som vore det fult att ha riksdagsledamöter.
I själva verket är ju riksdagsledamöterna folkets förtroendemän och för-
troendekvinnor. Ju färre vi riksdagsledamöter blir, desto svårare kommer
det att bli för oss'att fullgöra uppgifterna på ett tillfredsställande sätt. Vad
blir resultatet? Jo, de politiska besluten fattas i ännu större utsträckning än
nu av andra, inte av de folkvalda politikerna. Det fåtal som skulle vara kvar
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Demokratifrågor
41
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Demokratifrågor
42
skulle bli ännu mer beroende av tjänstemän och anställda och få mindre möj-
ligheter att själva agera.
Frågan om den regionala nivån tog Olle Schmidt upp på ett berömvärt
sätt. Jag instämmer med honom. Det här är en gammal centerfråga. Vi har
nyligen tagit fram ett nytt program för att få till stånd vad vi kallar länsdemo-
krati och som gärna kan kallas regiondemokrati. Jag tror att detta är en väl-
digt viktig fråga och ett sätt att vidga demokratin. Men det finns starka kraf-
ter som vill slopa landstinget -1.ex. Ny demokrati, om jag förstått saken rätt.
Det gäller också en del moderater. Man skall alltså ta bort en politisk demo-
kratisk instans och ersätta den med tjänstemannavälde.
Så ett par ord om EG och demokratin. Det sägs ju att EG innebär en in-
skränkning av demokratin. På sätt och vis kan man säga att det blir så med
den direkta demokratin i vårt land. Men jag vill vända på det hela och säga
att genom ett inträde i EG återerövrar vi en del av den politiska makten och
demokratin som vi redan har förlorat - dvs. de delar av den suveränitet som
vi tvingas avstå från har vi egentligen redan förlorat. Men genom att få infly-
tande i europeiska organ kan vi återvinna en del av detta politiska demokra-
tiska inflytande.
Anf. 42 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Fru talman! Först vill jag säga att jag håller med Bertil Fiskesjö om att det
är hedervärt att vara politiker. Det är säkert bra att vi säger det. Men det
måste också vara så, att vi visar att andra kan tycka att vi är hedervärda.
Understundom tycker jag kanske att det både på den kommunala och på den
centrala nivån har varit litet si och så med den saken.
Ett förtroende - begreppet förtroendeman fanns ju en gång i världen - är
någonting som man får och någonting som man förtjänar. Men det är lätt att
det förtroendet förloras, och då är det svårt att återställa det. En viss form
av självkritik, Bertil Fiskesjö, tror jag att också vi som har sysslat med politik
några år har anledning att visa.
Det var dock inte det som jag egentligen ville kommentera, utan vad jag
ville ta upp var frågan om antalet riksdagsledamöter.
Det är möjligt att skälen, som både Bertil Fiskesjö och Hugo Hegeland
sade, är populära, eller kanske t.o.m. populistiska. Dock är det min erfaren-
het att allt fler tycker att vi i den här församlingen är för många. Måhända
är det så. Den som kommer hit och ser hur många vi är nu kan kanske med
rätta ställa den här aktuella fråga. Jag känner argumenten för detta.
Bertil Fiskesjö och jag har länge varit överens om att fler beslut kan fattas
på regional nivå. Men kunde det inte vara rimligt att vi, om vi nu får en riktigt
decentraliserad beslutsnivå, verkligen ser till att vi lyckas föra en del av de
beslut som fattas här ner till regional nivå? Är det då inte rimligt att vi i den
här församlingen blir färre? Det har jag tyckt vara rimligt i ett läge där vi
kommit längre i den diskussionen och verkligen decentraliserat besluten från
riksdagen.
Anf. 43 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Först något om hur man ser på politiker. Jag håller självfallet
med Olle Schmidt när han säger att här finns en och annan politiker som
”dummar sig”, och som dessutom gör det ordentligt, och som inte är värd
särskild aktning.
Men ett slags debattstil, inte minst i medierna, har spritt sig. Den innebär
att så snart en politiker har gjort något speciellt, upplevs alla politiker vara
likadana. Det framställs på det sättet. Det är som i forna dar - om en finne
drog kniv här i Stockholm, ansågs ju alla finnar dra kniv.
Detta är en attityd från mediernas sida när det gäller att betrakta politi-
kerna. De flesta är dock hederliga och ambitiösa. Jag tycker att det är vår
skyldighet att argumentera mot, att våga stå emot. Vi måste våga påstå: Vi
är faktiskt hederliga och vi gör så gott vi kan. Svenska folket har utsett oss.
Tycker man inte om oss, behöver man inte välja om oss nästa gång.
Ett försvar för politiken är ett försvar för demokratin. Det är verkligen
oroande att, som framgick av en undersökning för inte så länge sedan, i ge-
nomsnitt endast 4 % av kommuninvånarna är beredda att ta på sig ett kom-
munalt uppdrag. Det innebär att hela medverkanstanken, som är så viktig
för demokratin, håller på att urholkas. Så småningom får vi kanske en liten
politisk klass - kanske inte ens med de lämpligaste - därför att människor
inte bryr sig.
Sedan något om riksdagens storlek. Det är klart att det inte finns några
fixa tal. Man kan säga att det bör vara så eller så. Men rent allmänt är det på
det sättet att även om Sverige, som är ett litet land, får en decentralisering
til) regioner och kommuner i så stor utsträckning som möjligt - och det är
ju vad Olle Schmidt och jag vill ha - kommer vi alltid att ha väldigt viktiga
uppgifter.
Jag ser framför mig det ökande internationella samarbete som vi är in-
vecklade i. Det är lätt för oss att, med erfarenhet av hur det är i den egna
riksdagsgruppen, konstatera att ett stort antal ledamöter av riksdagen stän-
digt är ute på vift. Det rör sig inte alltid om samma personer, utan det är
olika personer i olika sammanhang. Det är alltså väldigt viktigt att ha tillgång
till politiker som kan delta och representera Sverige på olika sätt.
Sedan vill jag ta upp en sak som jag glömde att nämna i mitt förra inlägg.
Jag noterar att Harriet Colliander är väldigt kritisk mot politiker som suttit
med i t.ex. bankstyrelser. Ja, det kan man vara. Jag tycker också att de varit
alltför slappa, alltför försiktiga. Men Harriet Colliander sade icke ett enda
ord om proffsen, dvs. bankdirektörerna. De hade ju det verkliga ansvaret i
bankerna. Varför inte kritisera dem också, åtminstone litet grand?
Anf. 44 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Fru talman! Helt kort. Bertil Fiskesjö säger att människor, medborgare,
som är missnöjda med oss inte skall välja om oss nästa gång. Men det är bara
delvis sant. Om det blir som i varje fall jag - och, tror jag, merparten av oss
i den här församlingen - hoppas på, finns kanske nämnda möjlighet i en
framtid om vi får ett ökat inslag av personval. Problemet för människorna,
medborgarna, har varit att de politiker som de är missnöjda med ändå blir
omvalda om partierna är nöjda med dessa politiker. Det tror jag har urgröpt
tilltron till politik.
Även om allting annat går mycket fort, tror jag inte att det är nödvändigt
att det också gäller politiken. Men politiken får heller inte gå allför långsamt.
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Demokratifrågor
43
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Demokratifrågor
44
Vad människor tycker, den uppfattning som de framför, måste få ett visst
genomslag. Dessutom måste det alltså gå någorlunda hastigt.
Trögheten i systemet - det gäller också de politiska systemen - trögheten
i vårt beslutsfattande och trögheten när det gäller att byta ut politiker som
man är missnöjd med tror jag är några av skälen till att förtroendet har mins-
kat och till att också viljan att anta politiska uppdrag har minskat under de
senaste åren.
Jag tror, Bertil Fiskesjö, att det finns ett mycket naturligt skäl till att det
är svårt att locka politiker. Det är inte alltid så förbålt roligt att vara politiker.
Man får ovett för det mesta just i dessa dagar när det är svåra tider. Då kan-
ske det inte alltid är så roligt att locka med politiska uppdrag.
Anf. 45 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Vad gäller personvalsfrågan har jag ingen annan uppfattning
än Olle Schmidt. Jag tycker också att det skulle vara bra med ett starkare
inslag av personval. Jag har även för många år sedan varit med om att lägga
fram konkreta förslag i de här frågorna, förslag som dess värre sedan inte
vann resonans i riksdagen. Men nu kanske de kan komma.
Det är klart att det finns många olika skäl till att sådana här siffror om
förtroendet för politiker ständigt cirkulerar i opinionsundersökningar och
liknande. Men ett grundläggande skäl är att medborgarna nu är sämre infor-
merade än någon gång tidigare om vad politisk verksamhet innebär. Jag bru-
kar säga att jag kan stå i en mycket kvalificerad församling, bland människor
med hög utbildning, och om jag vet att de inte är politiskt engagerade påstå
nästan vad som helst. Ingen kan ifrågasätta det, för de kan inte politik. De
kan inte politiska frågor. Om vi däremot har en sammandragning inom par-
tiet, med centerpartistiska landstingsmän och kommunalmän, får jag akta
mig väldigt noga. De kan politik.
Jag menar alltså att vi håller på att mista ett demokratikapital i samhället
genom att alltför få människor får möjlighet att engagera sig. Detta är också
helt allmänt en större fara, för det bäddar för demagoger och framgångar
för den typ av propaganda som vi hörde en hel del av vid det senaste valet.
Människor har helt enkelt inte tillräckliga kunskaper, inte tillräckliga erfa-
renheter. De känner inte tillräckligt många människor som har kunskaper
och erfarenheter för att kunna ifrågasätta vad som påstås av någon för tillfäl-
let kanske populär och glansfull ledare.
Den genuina folkrörelseförankring som vi tidigare har haft i svensk politik
och den kommunala självstyrelsen har spelat en mycket stor roll. Den håller
vi kanske på att föröda. Det ser jag som ett grundläggande problem i samhäl-
let vad gäller det demokratiska styrelseskicket.
Anf. 46 TALMANNEN:
Eftersom Harriet Colliander blev direkt angripen, får Harriet Colliander
ordet för replik.
Anf. 47 HARRIET COLLIANDER (nyd) replik:
Fru talman! Jag delar Bertil Fiskesjös upprördhet över det sätt varpå ban-
kerna har skötts av bankledningarna. Men min uppfattning har alltid varit
att det är styrelsen för en verksamhet som har det slutliga ansvaret för de
beslut som fattas.
Vissa verksamheter är kanske mer kunskapskrävande än andra. Då går
det inte att tillsätta styrelseledamöter på politiska eller fackliga meriter. Det
var som jag sade: Vad har politiker och fackbasar i bankstyrelser att göra,
när man i tidningsintervjuer öppet säger att man faktiskt inte riktigt begrep
vad det handlade om? Man trodde att man var där för att bevaka etiska
aspekter. Det är naturligtvis en god tanke. Men beslutsfattandet i en bank
handlar ju om vad man skall göra med miljardtals kronor.
Jag tog bankerna som exempel på hur det går när man ger det politiska
och det fackliga inflytandet en alltför stor betydelse. Det är det som har hänt
i det svenska samhället under de senaste decennierna. Man måste börja ifrå-
gasätta om det är det man skall ha, eller om professionalism, eller låt oss
säga yrkeskompetens, i vissa fall skall ha företräde före det politiska och det
fackliga. Det är faktiskt en vital fråga för att mycket skall överleva.
Anf. 48 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! För att inget missförstånd skall uppstå vill jag betona att jag
inte heller tycker att styrelseledamöterna i allmänhet har skött sig i bankerna
och i en del andra styrelser. De har tagit för lätt på det uppdraget helt enkelt.
Men, märk väl, de här styrelserna har inte enbart bestått av politiker eller
fackliga företrädare. Där har suttit proffs, för att använda Harriet Collian-
ders egna ord. De har misskött sig lika gravt eller jag skulle vilja säga ännu
värre, för de skulle ändå besitta en viss grad av sakkunskap och kunna hålla
ögonen på den verkställande delen, både i bankerna och i andra företag.
Att man kallas för proffs eller att man har gått en viss karriär är ingen som
helst garanti för gott omdöme, för kunskaper eller ens för viljan att göra sitt
bästa. Jag har rört mig så länge i det politiska och administrativa systemet
att jag vet att man kan hitta väldigt många inkompetenta personer på höga
poster. Det är sannerligen ingalunda enbart politiker som kan vara inkompe-
tenta. Det förekommer inom alla verksamheter. Av den anledningen reage-
rade jag litet grand mot att man pekade ut politiker i styrelser som särskilda
bovar i det här sammanhanget.
Anf. 49 HARRIET COLLIANDER (nyd) replik:
Fru talman! Bankkrisen har satt en strålkastare på förhållandet att man i
så hög grad utnämner människor på politiska meriter och människor med
facklig bakgrund.
Som jag sade har jag pratat med utredningstjänsten, och det finns en över-
siktlig uppskattning av hur många styrelseledamöter i statliga styrelser som
har politisk och facklig bakgrund. Man kunde konstatera att mellan 70%
och 80 % hade socialdemokratisk politisk tillhörighet eller facklig bakgrund.
Det är den principen för utnämningar som jag vänder mig emot. Jag har
använt bankkrisen som en strålkastare för att exemplifiera att det inte står
så väl till alltid.
Anf. 50 BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! I debatten om förnyelsen av välfärdsbygget, om nya grepp för
att utveckla välfärden i en tid av mycket begränsade resurser, måste folkrö-
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Demokra t ifrågor
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Demokratifrågor
46
relsernas och de ideella organisationernas tänkbara bidrag lyftas fram. Det
var de som lade grunden till det folkhem som skapats i vårt land. De kan i
dag spela en viktigare roll än de hitintills tilldelats. Också för dessa rörelsers
egen förnyelse kan ett mer aktivt deltagande i olika samhälleliga uppdrag få
stor betydelse.
Folkrörelserna kan erbjuda fördelar som både kommuner och privata ent-
reprenörer saknar. Det gäller t.ex. möjligheten till frivilliga arbetsinsatser
och sambruk av lokaler. Framför allt kan folkrörelsealternativen skapa en
delaktighet som varken kommunal eller privat verksamhet lika lätt åstad-
kommer. Den kan också tillföra en extra idémässig dimension åt insatserna.
Regeringen koncentrerar det mesta av sitt förnyelsearbete på de privata
kommersiella alternativen. Kommer den sociala verksamheten att fungera
bättre med små- eller storföretagare som ansvariga för verksamheten? Det
kanske blir mer av valfrihet för konsumenten, men det blir knappast mer av
delaktighet och påverkansmöjlighet.
Från samhällets synpunkt måste det vara positivt att folkrörelseerfarenhe-
ten bättre tas till vara. Bl.a. har inslaget av idealism och frivillighet i viss
utsträckning förskjutits av den starka och omslutande verksamheten i offent-
lig regi. Det har inneburit att de samlade insatserna blivit mindre och att viss
kvalitet gått förlorad.
Från början var såväl kyrkor som många ideella organisationer mötesplat-
ser för både tanke och handling. Ju mer tiden har gått har dock den ideella
verksamheten alltmer präglats av samtalet, opinionsbildningen och olika ty-
per av fritids- och hobbyaktiviteter. Allt mindre har ägnats åt det praktiska
ansvaret för människors välfärd och samhällets utveckling.
Folkrörelserna kan göra väsentliga insatser, betalda resp, obetalda, inom
olika samhällssektorer. Flyktingmottagandet kräver ett starkt personligt och
nära engagemang för ett gott resultat. De ideella organisationernas delta-
gande är bristfälligt i dag. Arbetet lämnas i för stor utsträckning till myndig-
heter och institutioner.
Åldringsvården rymmer ökade möjligheter för ett engagemang, dels i
form av folkrörelsedrivna hem, dels som en komplettering på ideell bas av
de offentliga institutionernas insatser, t.ex. olika former av fritidsaktiviteter.
Missbrukarvården är en redan etablerad form för omsorgsinsats i folkrö-
relseregi. Här borde finnas än större utrymme för starkt idéburna alternativ,
som ofta har lättare att nå resultat än offentliga institutioner. Fadder- och
kontaktpersonsverksamhet är ett annat outvecklat område. Det kan bl.a.
beröra flyktingfrågan, vidare stöd för familjer i kris, för utvecklingsstörda,
för ungdomar på glid. Ungdomsverksamheten är omfattande, men kan sä-
kert byggas ut, bl.a. i koppling till skolans verksamhet.
Kyrkliga dagis har visat sig vara ett alldeles utmärkt barnomsorgsalterna-
tiv, där en idéburen verksamhet kan utvecklas och där sambruk av lokaler
brukar gå bra.
Ett helt annat område är naturvården, där miljörörelsernas många enga-
gerade bl.a. kan göra frivilliginsatser. Folkrörelserna kan säkert också vara
aktiva i att erbjuda arbetslösa meningsfulla uppgifter.
Men en sådan här utveckling måste vara genomtänkt. Annars kan den
skapa nya problem. Det är viktigt att folkrörelsernas särart och idémässiga
grund får prägla insatserna. Det är olyckligt om det blir en påklistrad verk-
samhet för att skapa nya inkomster. Det är inte ekonomin som skall vara
den drivande kraften utan förverkligandet av de ideella organisationernas
djupaste syften.
Insatserna, frivilliga eller betalda, får självfallet inte spännas framför den
sociala nedrustningens vagn. De skall i huvudsak vara ett komplement till
den offentliga verksamheten som gör helheten rikare.
Rättvisefrågorna är viktiga. Om ett dagis startas i en ideell organisations
regi är det angeläget att alla barn får samma möjlighet att söka sig dit, dvs.
att den kommunala kön är tillträdesväg. En utbyggd omsorgsverksamhet
byggd på frivillighet kan bli en kvinnofälla. Lösningarna måste självfallet
vara sådana, att kvinnosysselsättningen inte påverkas negativt.
En verksamhet präglad av ren välgörenhet, inspirerad av t.ex. amerikansk
voluntarism, passar inte vårt synsätt i Sverige. En förnyelse av idealismen
skall inte formas utifrån en tycka-synd-om-mentalitet, utan snarare präglas
av kollektivhusets självklara ansvarsfördelningsprincip. Man ställer upp för
varandra.
Folkrörelserna kan säkert ge ett viktigt bidrag i förnyelsen av vårt sam-
hälle, om de kan undvika felskär och tackla riskerna att bli utnyttjade. Folk-
rörelsernas förmåga att ge röst åt de röstlösa, att frigöra dolda resurser, att
formera insatser till en rikare helhet och numer också att erbjuda en profes-
sionalism i olika insatser borde borga för ett gott resultat.
De grundläggande insatser som den offentliga sektorn står för skulle på
detta sätt få ett viktigt komplement, samtidigt som folkrörelserna skulle för-
djupa sin verksamhet utifrån sina resp, idémässiga grunder.
Försvarspolitik
Anf. 51 STURE ERICSON (s):
Fru talman! Mitt under brinnande Gulfkrig beslutade den amerikanska
kongressen att skära ned USA:s försvarsutgifter med 25 % på några års sikt.
Bill Clinton förbereder nu ännu större besparingar genom bl.a. kraftiga ned-
dragningar i USA:s militära närvaro i Europa. Ungefär en tredjedel av
USA:s militära organisation avvecklas under första hälften av 90-talet.
Den konservativa tyska regeringen planerar nu ännu en kraftig bantning
av det tyska försvaret ned till omkring 300 000 man. Bara för några få år se-
dan stod omkring 1,5 miljoner man från ett halvdussin länder ständigt strids-
beredda på tysk mark.
Även andra NATO-länder har skurit kraftigt i sina försvarskostnader. Bel-
gien och Holland håller på att halvera sina stridskrafter.
Det är naturligtvis kommunismens kollaps i Öst- och Centraleuropa som
gjort detta möjligt. Resterna av den tidigare Sovjetarmén hämtas nu hem till
Ryssland. Vi i Sverige tycker att tillbakadragandet från de baltiska staterna
går alltför långsamt, även om vi förstår de enorma sociala problem som upp-
står när hundratusentals man kommer hem till bostadsbrist och annat
elände.
Också Ryssland gör mycket kraftiga neddragningar av sina militärutgifter.
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Försvarspolitik
47
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Försvarspolitik
48
Utifrån betraktat förefaller läget inom det ryska försvaret vara förvirrat.
Stora mängder krigsmateriel skrotas och nya materielprojekt läggs ned.
Även våra nordiska grannar skär ned sina militära kostnader. I Danmark
gjorde Schliiterregeringen en uppgörelse med oppositionen om rejäla bespa-
ringar. I Norge tänker man minska antalet armébrigader från 13 till 6, och
Finlands borgerliga regering har bestämt sig för en 10-procentig neddragning
av militärutgifterna.
Det är bara Sverige som ökar sina militärutgifter. Ökningen inleddes med
1987 års försvarsbeslut och kommer efter fjolårets försvarsbeslut att fortsätta
år för år fram till 1997. Enligt den planering som gäller kommer ökningen av
våra militärutgifter att bli ännu större efter 1997.
Anders Björck påstår att detta är nödvändigt, eftersom Sverige före 1987
låg på oförändrad nivå under 15 år medan andra stater ökade. Det är sant
att de borgerliga riksdagsmajoriteterna 1977 och 1982 röstade fram femåriga
förvarsbeslut på ungefär oförändrad nivå i fasta priser. Den moderata propa-
gandan lägger naturligtvis hela skulden för denna s.k. nedrustning på Social-
demokraterna.
Det försvarsbeslut riksdagen fattade våren 1992 gick alltså klart emot tren-
den i resten av Europa och innebar en ökning av försvarsbudgeten med över
7 miljarder. Bakgrunden var, som alla vet, att Moderaterna inför valet hade
lovat en ökning med 27 miljarder.
Krisuppgörelsen den 20 september 1992 skalade dock bort 2,8 miljader av
ökningen under innevarande femårsperiod. Försvarets långsiktiga bidrag till
en minskning av det strukturella budgetunderskottet blir enligt uppgörelsen
1,2 miljarder per år, vilket innebär 6 miljarder för nästa försvarsbeslutspe-
riod.
Tyvärr har regeringen inte heller i denna del orkat med att hålla fast vid
krisuppgörelsen. Besparingsförslagen i budgeten den 11 januari ger inte en
bestående besparing på 1,2 miljarder per år. Det saknas grovt räknat 300
miljoner per år för att uppnå besparingsmålet. Vi socialdemokrater har i vår
partimotion visat på hur dessa ytterligare besparingar kan göras.
Om den nuvarande säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa fortsätter
kommer det 1997 inte att vara möjligt - oberoende av vilka partier som då
bildar regering - att kraftigt höja de svenska militärutgifterna. Planeringen
bör enligt vår uppfattning därför inriktas på oförändrade försvarskostnader
efter 1997.
Vi föreslår avskaffande av den teknikfaktor på 1,5 % som beslutades av
den borgerliga majoriteten i fjol och som ger en automatisk ökning av mili-
tärutgifterna med över 8 miljarder under åren efter 1997.
Finansministern har här i riksdagen slagit fast att ingen skall få kompen-
sera sig för de fördyringar som följer på kronans sänkta värde. Handikap-
pade, pensionärer och andra får ingen kompensation. Det är då inte rimligt
att försvaret kompenseras. Vi föreslår därför en nedjustering av försvarspris-
index motsvarande devalveringseffekten.
De pengar som satsats på försvaret skall gå till att bygga upp en så stark
krigsorganisation som möjligt. En billigare fredsorganisation betyder mer
pengar till krigsorganisationen. Genom att utbilda två armébrigader på ett
regemente skulle man kunna göra stora besparingar inom armén. Det hand-
lar om ca 300 miljoner kronor per år enligt en kalkyl som försvarsministern
nyligen redovisade.
Vi socialdemokrater har föreslagit en sådan tvåbrigadslösning och att hu-
vuddelen av arméns brigadutbildning koncentreras till åtta garnisioner.
Om flygvapnet förlägger sin fredstida verksamhet till endast fem storflot-
tiljer kan betydande belopp föras över till den allt dyrare krigsorganisatio-
nen.
Det här är några huvuddrag i de försvarspolitiska förslag vi lagt fram från
socialdemokratisk sida inför vårriksdagen. Vårt ärliga uppsåt är att få så
mycket försvar som möjligt för de skattemedel riksdagen anslår. Vår bedöm-
ning av hur mycket pengar vi i framtiden kan satsa på försvaret är mer realis-
tisk än den som görs av Anders Björck och regeringen.
Anf. 52 ROBERT JOUSMA (nyd):
Fru talman! Konungariket Sverige befinner sig för närvarande i kris. Kri-
sen är framsprungen ur ett sjukt ekonomiskt system och ett delvis sjukt poli-
tiskt system. Systemen har lett till att vi nu lånar till de löpande utgifterna.
Det innebär i princip samma sak som att en villaägare lånar till ränta och
amortering. Ett sådant beteende - ursäkta språket, fru talman - leder osvik-
ligt till att det går åt helvete.
Nu krävs det sparande och nytänkande även i Firma svenskt försvar, om
vi skall lyckas behålla det försvar Sverige behöver i den oförutsägbara fram-
tiden. Vi har redan hört Sture Ericson säga att det inte finns någon balans
mellan mål och medel. Jag håller med honom. För vilken av dessa storheter
skall vi sänka ribban? Det är en bra fråga, som leder till slutsatsen att vi
måste sänka ribban för båda.
Det finns inget omedelbart hot mot Sverige de närmaste åren. Låt oss där-
för justera försvarets numerär till förmån för det materiella behovet. Det
skall ske snabbt.
Det viktiga är att behålla flexibiliteten i systemet. Med flexibilitet menar
jag att vi, om det skulle behövas, snabbt skall kunna återgå till tidigare nu-
merär. Nyckeln till detta är den svenska försvarsindustrin, vilken måste be-
hållas intakt och vital. Det handlar sålunda om att inte, som hittills gjorts,
bedriva överutbildning av värnpliktiga som inte blir krigsplacerade.
Det intressanta i resonemanget, om någon är så pass vaken att ha noterat
det, är det litet motsägelsefulla i mitt budskap. Ett krympande svenskt för-
svar räcker inte som kund åt en intakt svensk försvarsindustri.
Som russin i kakan måste det naturligtvis till en exportfrämjande försvars-
materielexportlagstiftning. De skamkänslor som drabbar en del så snart man
nämner försvarsindustrin måste arbetas bort. Jag anser att försvarsindustrin
är den viktigaste komponenten i totalförsvaret. De människor som arbetar
där skall gå med huvudet högt i visshet om att de förutom goda exportför-
tjänster också tillför samhället ovärderlig high-tech i form av spin-off-effek-
ter som gagnar landet i dess helhet.
Vad skall vi då göra? Jo, vi måste ha en ny försvarsmaterielexportlagstift-
ning, som bygger på anmälningsplikt i stället för tillståndsgivning. Det
räcker med tre grundregler som skall respekteras av industrin i stället för den
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Försvarspolitik
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 61
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Försvarspolitik
50
snårskog av regler och tolkningar som finns i dag. Staten skall äga rätt att
stoppa en affär endast om den bryter mot följande tre regler:
1. Export får ej ske till krigförande land.
2. Export får ej ske om det finns fog för att det leder till att Sveriges säker-
het eller svenska intressen hotas.
3. Export får ej ske till land som grovt kränker de mänskliga rättigheterna.
Vidare skall regeln som hindrar industrin att utveckla andra vapen än de
som det svenska försvaret behöver tas bort. Det finns en stor ekonomisk po-
tential att utnyttja i att uppdragsutveckla och skräddarsy vapensystem för
andra länders behov.
Med dessa enkla regler öppnas hela den demokratiska världen som kund-
krets för den svenska försvarsmaterielindustrin. Inte behöver vi t.ex. den nu-
varande byråkratiska tillståndskarusellen för att sälja till EG-länderna - län-
der som förutom att de är demokratiska även är medlemmar i världens
största fredsrörelse, EG.
Att situationen även förutom detta är sjuk bevisas av förhållandena be-
träffande Celsius, där staten fortfarande är störste ägare, trots att företaget
snart skall börsnoteras. Detta företag lever till stor del av vapenexport, men
staten motarbetar företagets strävan till en god ekonomi genom att stoppa
affärer, under livligt åberopande av en luddig försvarsmaterielexportlagstift-
ning.
Detta tror jag är en av många anledningar till att Sverige för närvarande
kan kallas för Europas största Ebberöds Bank.
Anf. 53 ARNE ANDERSSON (m):
Fru talman! Riksdagen fattade den 3 juni i fjol ett långsiktigt försvarsbe-
slut. Beslutet tillkom i någon mån med oddsen emot sig, av det enkla skälet
att det var ont om tid från regeringsskiftet fram till dess att en proposition
om ett sådant omfattande förslag skulle läggas fram. Regeringen gick i mål
med detta, och jag tycker att det var utomordentligt väl att så skedde.
Beslutet togs i en omtumlande säkerhetspolitisk miljö. Den nya politiska
situationen i Central- och Östeuropa och i det forna Sovjetunionen, där
storkrigsrisk hade förbytts i genuin osäkerhet med risk för mera begränsade
kriser och konflikter, utgjorde underlag för förra årets försvarsbeslut, och
den gäller alltjämt.
Beslutet angav en ny försvarsprofil, som innebar personell och materiell
upprustning, finansierad med ett visst medelstillskott och nedskärningar i så-
väl krigs- som fredsorganisationen. Jag anser att det var ett bra försvarsbe-
slut. Framför allt var det det bästa som då kunde åstadkommas.
Jag uttryckte vid det tillfället tillfredsställelse över att försvarsbeslutet
kom till stånd och att det, som jag då sade, nu skulle ges tillfälle till arbetsro
inom organisationen.
Jag måste dess värre konstatera att jag gjorde en felbedömning. Arbets-
ron i organisationen varade inte mer än över sommaren. Höstens krispaket-
hantering kunde, kanske naturligt nog, inte gå försvaret alldeles förbi. Ar-
betsron inom organisationen, som har så långsiktiga syften, gick dess värre
förlorad.
Vissa besparingsåtgärder preciserades i uppgörelsen mellan regeringen
och Socialdemokraterna, och beslut i den delen har redan fattats. Beträf-
fande resten av försvarsområdets besparingsandel överlämnades det till re-
geringen att återkomma till riksdagen med förslag i budgetpropositionen. Ti-
den var också denna gång knapp, och de förslag som lämnades kunde inte
beredas på sedvanligt sätt, vilket kritiserades i den socialdemokratiska parti-
motionen.
Härav följer, vilket jag tycker är bra, visst kompletterande beredningsar-
bete. Det som utförts efter det att propositionen lagts fram har varit fördel-
aktigt kompletterande. Jag tänker främst på Lv-funktionen.
De organisationsförändringar som i besparande syfte föreslås är för ar-
méns vidkommande att man föreslår samlokalisering och produktionssamar-
bete i Östersund mellan A 4 och I 5, en inte alltför kontroversiell åtgärd.
Långt mera värdeladdad är den nyss nämnda avvecklingen av Lv 4:s eta-
blissement i Ystad, med en förbandsproduktion fördelad på och överförd till
andra förband.
Inom marinen föreslås att verksamheten vid Karlskrona örlogsskolor och
KA 2 samordnas, främst avseende ledning och administration. Vidare före-
slås att Muskövarvet skiljs från Ostkustens marinkommando.
Vad avser flygvapnet tycker vi att det som Sture Ericson nyss sade om den
socialdemokratiska motionen har tämligen liten relevans just nu. Vi är alla
överens om att en översyn skall komma senare under beslutsperioden, an-
tagligen sedan koncessionsprövning avseende vidgad verksamhet vid de nu
kvarvarande flottiljerna har skett.
Det är inte önskade förändringar som försvarsutskottet nu tar ställning
till. Vi har likväl förståelse för att vi inte kunde hållas utanför en för landet
svår ekonomisk kris, utan vi får ta på oss vår beskärda del.
Det är i hög grad mot denna bakgrund som den extra granskningen av lo-
kaliseringen av Lv 4 skall ses. Utskottet har begärt hos chefen för armén att
lokalisering av de samlokaliserade förbanden Lv 6 och Lv 4 skall, utöver vad
som föreslås i propositionen, prövas avseende såväl Ystad som Göteborg.
Det är den av de tre orterna Ystad, Halmstad eller Göteborg som kan er-
bjuda de bästa ekonomiska förutsättningarna som skall väljas. Jag förutsät-
ter att övningsförutsättningar finns på dessa tre platser. Den ort som ur sam-
lokaliseringssynpunkt erbjuder de lägsta investeringskostnaderna skall alltså
väljas. Jag tror att det råder relativt stor enighet om detta i utskottet.
Jag vill göra några kommentarer till den socialdemokratiska partimotio-
nen.
Jag gör måhända Sture Ericson ledsen, men det sammanfattande omdö-
met vid en genomläsning blir lätt att motionen i långa stycken kritiserar blint,
utan logik och verklighetssinne. Jag tillåter mig att peka på några sådana
punkter.
Jag är oförstående inför det som Sture Ericson en stund uppehöll sig vid,
nämligen att det i motionen konstateras att regeringen inte fullföljer kris-
uppgörelsen från i september. Vad är det som vi nu håller på med, Sture Eric-
son, om inte just detta?
Om möjligt än mer märkligt är att försvarsministern enligt motionen sak-
nar samarbetsvilja. Det är helt omöjligt att förstå. Vi har i beredningen inte
haft i uppdrag att ta itu med detta, och därför saknades prisfaktorn.
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Försvarspolitik
51
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Försvarspolitik
52
Moderaterna kritiseras för att vi har devalverat vår försvarspolitiska ambi-
tion. Så har skett under ett samregerande, men jag tycker att det är till den
milda grad ologiskt av er att kritisera detta samtidigt som ni vill ha ännu lägre
försvarsanslag, bl.a. relaterat till teknikfaktorn.
Min taletid är nu ute, men jag skall be att få återkomma med några ytterli-
gare synpunkter beträffande Sture Ericsons och Robert Jousmas anföran-
den.
Anf. 54 STURE ERICSON (s) replik:
Fru talman! Det bästa försvar som Arne Andersson kunde prestera för
den försvarspolitik som har förts av den nuvarande regeringen är att man har
haft så ont om tid. Man har inte fått arbetsro, och man har tvingats lägga
fram propositioner innan de har beretts, och beredningen har fått ske efter
det att förslag har lagts fram. Vad skall man säga om detta resonemang?
Jag kan instämma i att det är en riktig verklighetsbeskrivning som Arne
Andersson ger. När han kommer in på luftvärnet säger han att man skall ta
det bästa som vi nu kommer fram till. Jag hoppas verkligen att vi är överens,
Arne Andersson, om att det är de förslag som på lång sikt ger de största
besparingarna som vi skall satsa på. Det är det som det handlar om. Vi age-
rar mycket långsiktigt när vi diskuterar försvarsfrågor.
Arne Andersson gjorde vidare en recension av den socialdemokratiska
motionen. Det är lätt att konstatera i det material som också Arne Anders-
son har tillgång till att det saknas ungefär 300 miljoner kronor för att uppfylla
besparingsbetinget. Vi har i vår motion pekat på hur man genom att ändra
ledningsorganisationen centralt - det gäller Milon, flygkommandon och så-
dant - kan få ihop ungefär halva det beloppet.
Den andra hälften måste man nog, för att uppfylla det som vi har kommit
överens om i krisuppgörelsen, åstadkomma genom att ta ett första steg i rikt-
ning mot tvåbrigadregementen. Det är vårt alternativ, och det håller min-
sann ihop rent logiskt, även när man räknar på vad det kommer att kosta.
Anf. 55 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Det var väl litet ordkargt när Sture Ericson skulle kritisera
mig för att jag hade talat om tidsnöd i olika sammanhang. Det var ett ganska
illa valt exempel. Under den socialdemokratiska regeringstiden förekom det
enbart beredning. Carl Johan Aberg beredde och beredde, och det slutade
utan något förslag till regeringen.
Vi har i alla fall lagt fram förslag. Jag har medgett att det t.o.m. har varit så
tidknappt att det varit fördelaktigt att i efterhand göra vissa kompletterande
beredningar för att beslutsunderlaget i utskottet skulle vara så gott som över
huvud taget är möjligt. Det är vi överens om, Sture Ericson. Det var dock
ganska anmärkningsvärt att just beredningen skulle vara en angreppspunkt.
Vidare vidhåller jag att talet om de resterande pengarna är totalt felaktigt.
Sture Ericson! Ni har alltid haft den meningen att anslaget är för högt.
Till slut en synpunkt avseende huvudanförandet.
Vi har varit i otakt med omvärlden avseende försvarsanslag i 20 år. Oav-
sett om det varit socialdemokratiska eller borgerliga regeringar har vi befun-
nit oss i en utför lutande backe, medan omvärlden under samma tidsperiod
har ökat sina försvarsanslag med upp till 50 %. Det är från den utgångspunk-
ten som vår omvärld nu reducerar försvarsanslagen med 10 %, 20 % osv.
I ett längre perspektiv är det vi som har varit i otakt, och vi nödgas av det
skälet att -1.o.m. när omvärlden sänker sina anslag - vara i otakt också litet
till, för att inte komma i en för försvaret alldeles ohållbar situation.
Anf. 56 STURE ERICSON (s) replik:
Fru talman! Vi är väl inte här för att diskutera historia. Jag kan i och för
sig hålla med Arne Andersson om att man har gått från en ytterlighet till en
annan. Förut beredde vi för mycket, men nu bereder man inte alls. Frågan
är på vilken väg de klokaste besluten kommer fram.
Arne Andersson refererade till Carl Johan Åberg. Dennes försvarsutred-
ning havererades av Moderaterna, eftersom man inte var villig att ställa sig
bakom ett försvarsbeslut före valet. Så var det med det.
När det sedan gäller att vara i otakt med omvärlden är det riktigt att, som
jag sade, två försvarsbeslut som togs av borgerliga riksdagsmajoriteter inne-
bar oförändrad nivå, medan det skedde höjningar i vår omvärld. Man skall
ha klart för sig att vi i utgångsläget i början på 70-talet låg mycket högt. Vi
kunde då leva ganska väl på de investeringar som vi hade gjort under tidigare
årtionden.
När vi nu ser i facit kan vi också säga att det var bra att vi använde våra
resurser till andra ändamål. Det gick ju bra.
Att i dagsläget, när vi har en sådan våldsam neddragning av militära resur-
ser runt omkring oss och när även statsministern säger att han inte ser något
hot, rusa vidare - som Moderaterna föreslagit och lyckats få med sig de små
övriga regeringspartierna på - är inte förnuftigt. Jag vidhåller att man, obe-
roende av vilken regering som vi har nästa gång som vi skall se över detta,
då inte kommer att kunna genomdriva några stora höjningar. Här är plane-
ringen mycket orealistisk i dag, och det är det som vi har pekat på i vår mo-
tion.
Anf. 57 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag vill avsluta med att konstatera att vi moderater är glada
över att få ta ansvar. Men nog klingar det litet falskt att vi skulle ha ett sådant
inflytande över utredningen - om det var två moderater av nio eller elva le-
damöter i den Carl-Johan-Äbergskaberedningen. Det var väl ändå att ta i,
Sture Ericson.
Nu har vi ansvaret, och nu bereder vi för litet och beslutar mera. Men vi
gör något. Ni genomförde bara beredningar och kom aldrig fram till något.
Vi hade ambitionen att förkorta försvarbeslutsperioden därför att något
hade gått snett. Det skulle vara harmoni och samstämmighet mellan mål och
medel. Det blev inte så eftersom ni bara genomförde beredningar. Vi beslu-
tar.
Anf. 58 SVEN LUNDBERG (s):
Fru talman! Låt mig börja med ett konstaterande av en självklarhet, näm-
ligen att riksdagens beslut skall respekteras och åtlydas.
Fru talman! En fråga som är av stor vikt för försvaret, inte minst för de
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Försvarspolitik
53
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Försvarspolitik
54
civilanställda inom försvaret, är inrättandet av de mobiliserings- och förpläg-
nadsförband i armén som nu har påbörjats.
Bakgrunden till att dessa förband nu inrättas grundas på ett förslag från
arméchefen - på uppdrag av regeringen.
Arméchefens förslag innebär att värnpliktiga övertar arbetsuppgifterna
för 800-900 civilanställda, som i dagens arbetsmarknadssituation inte har an-
nat alternativ än arbetslöshet.
När utskottet behandlade frågan ansåg utskottet att det är viktigt att stöd-
produktionen effektiviseras. Men utskottet framhöll samtidigt att det inte får
leda till att värnpliktiga överutbildas för dessa ändamål. Utskottet uttalade
också att den enda godtagbara grunden för utbildningen är att den skall utgå
från behovet i krigsorganisationen eller från krav från försvarsmaktens be-
redskap i fred.
Utskottet ansåg vidare att volymen och de närmare förutsättningarna för
värnpliktigas utnyttjande i krigsorganisationen, samt utbildningens innehåll,
skulle beslutas först sedan pliktutredningen lämnat sitt förslag. Utskottet ut-
talade även att regeringen utan tidsspillan skulle återkomma till riksdagen
med förslag i frågan sedan pliktutredningen avlämnat sina synpunkter. Detta
blev också riksdagens beslut.
Regeringen beslutade dock den 10 december 1992 - utan att återkomma
till riksdagen - att uppdra till chefen för armén att genomföra utbildningen
av värnpliktiga i mobiliserings- och förplägnadstjänst.
Fru talman! Regeringen har därmed inte hörsammat riksdagens beslut.
Pliktutredningens delbetänkande innehåller en omfattande kritik mot
arméchefens förslag, och utredningen lägger också fram ett flertal alterna-
tiva förslag till åtgärder. Utredningen framhåller vidare att de ekonomiska
kalkyler som har upprättats överdriver de besparingar som de militära myn-
digheterna kommer att göra genom att ersätta civil personal med värnplik-
tiga. Man har - enligt utredningen - underskattat kostnaderna för utbildning
av de värnpliktiga.
Utredningen ifrågasätter dessutom om det över huvud taget blir någon
besparing - framför allt gäller det vid en samhällsekonomisk jämförelse mel-
lan alternativen.
Enligt vår bedömning anser vi det inte styrkt att armén - genom direktre-
krytering - har behov av att upprätta särskilda förband för mobiliserings-
och förplägnadstjänst.
Fru talman! Mot den bakgrunden anser vi att den påbörjade produktionen
av dessa förband med det snaraste bör upphöra och att alla civilanställda som
blivit uppsagda bör få sina uppsägningar återkallade. Det kan också ifråga-
sättas om inrättandet av dessa förband strider mot värnpliktslagen. Enligt
värnpliktslagen skall enbart de värnpliktiga som behövs för försvarsmaktens
krigsorganisation och fredstida beredskap tas ut till utbildning.
Vi anser det rimligare att de militära myndigheterna utnyttjar dels de
värnpliktiga som kan föras över från bl.a fältförbanden och från merbehovs-
utbildningen inom marinen, dels civilanställda som går att krigsplacera och
dels personal från frivilligorganisationerna.
Fru talman! Om behov föreligger att utbilda värnpliktiga inom mobilise-
rings- och förplägnadstjänst anser vi att detta först bör prövas i en särskild
försöksverksamhet - som senare utvärderas. För att få ytterligare underlag
beträffande förutsättningarna för de värnpliktigas utbildning i stödproduk-
tionen, bör erfarenheterna av den av riksdagen tidigare godkända försöks-
verksamheten av verkstads- och förrådsvärnpliktiga snarast redovisas.
Fru talman! Frågan om inrättandet av mobiliserings- och förplägnadsvärn-
pliktiga borde få en bättre genomlysning innan förändringarna verkställs.
Den här frågan har på ett otillständigt sätt handlagts av regeringen, och rege-
ringen har dessutom uppvisat en häpnadsväckande nonchalans mot fattade
beslut i riksdagen.
Anf. 59 LARS SUNDIN (fp):
Fru talman! Folkpartiet liberalernas syn på det svenska försvaret hänger
samman med liberalismen. Tror man på friheten, måste man vara beredd att
försvara den. Så enkelt är det.
Vill vi värna vår rätt att bestämma själva, måste vi ha ett försvar som är så
effektivt att det avskräcker andra länder från att angripa oss eller tvingar oss
att göra något vi egentligen inte vill.
I juni förra året fattade riksdagen ett försvarsbeslut. Det byggde på princi-
per som vi i Folkpartiet länge drivit. Det gällde t.ex. att kvalitet skall gå före
kvantitet och att pengarna alltid måste användas rationellt. Det innebär i
klartext att vi tidigare haft för många brigader som varit för dåligt rustade
och som vi nu har övergivit. Innebörden av beslutet är att vi har övergivit
kvantitetstänkandet. Fram till 1987 års försvarsbeslut hade vi 29 brigader.
De var otillräckligt utrustade. Nu får vi 16 starkare och modernare brigader.
Det är en viktig och nödvändig bantning som nu äger rum.
1992 års försvarsbeslut innebar en ökning av försvarsanslagen. Ökningen
blev sedan något mindre på grund av krisuppgörelsen om den ekonomiska
politiken i höstas mellan regeringen och Socialdemokraterna. Det är för oss
självklart att försvaret inte kunde få slippa undan när det måste sparas för
att minska budgetunderskottet.
Fru talman! Osäkerheten om vad som kommer att hända i Ryssland är stor
och har tilltagit. Därmed kvarstår hoten mot våra baltiska grannars åter-
vunna självständighet. Ytterst är naturligtvis självständiga, stabila, demo-
kratiska baltiska stater av svenskt säkerhetspolitiskt intresse. Ett av dessa
hot består i att den ryska militären dras tillbaka i alltför långsam takt. Det är
en takt som starkt kontrasterar mot den i vilken Estland, Lettland och Li-
tauen en gång i tiden ockuperades. Det är bra att Sverige har agerat för att
avtal skall träffas som garanterar de ryska truppernas tillbakadragande. Det
är bra att vi stödjer uppbyggnaden i de baltiska länderna av tull, polis och
gränsbevakning. Det är också ett svenskt egenintresse att man i Baltikum
lyckas med att skapa sig en egen stabil samhällsstruktur.
Jag tycker därför att det var positivt när försvarsministern i tisdags i en
frågedebatt lovade, att vid det nordiska försvarsministermötet i Karlskrona
i början av maj ta upp frågan om olika former av stöd till de baltiska staterna.
En positiv nordisk handlingslinje gentemot de baltiska staterna har stöd från
oss i Folkpartiet liberalerna. Det skulle vara ett skyddsnät för våra grannar
på andra sidan Östersjön och en fördel för oss om de kunde inlemmas i ett
nordiskt och europeiskt samarbete.
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Försvarspolitik
55
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Försvarspolitik
56
Anf. 60 ÅKE CARNERÖ (kds):
Fru talman! Dagens militärstrategiska balans kan se ljus ut. Men det beror
mycket på att vi är vana vid att resonera i termer av maktbalans. I dag kan
vi konstatera att den tidigare terrorbalansen har dolt andra grundläggande
strukturer i säkerhetspolitiken och vår politiska närhet. Etniska konflikter,
dvs. potentiella konflikter mellan folk som tidigare har tryckts ned med våld
”tinar nu upp” i det tidigare Östeuropa. Det finns gigantiska skillnader i om-
världens levnadsstandard.
Planeringen av det svenska försvaret styrs därför av två konstanter. För
det första kan man inte helt utesluta risker för en kris- eller krigssituation i
vår närhet och inte heller mindre konflikter som direkt eller indirekt påver-
kar vårt land. För det andra är det viktigt att hänga med i den militära ut-
vecklingen.
På grund av det jag nu sagt, och för att bevara trovärdigheten bakom vår
alliansfrihet, är det viktigt att hålla fast vid de mål för totalförsvaret som
finns i Försvarsbeslut 92. Totalförsvaret skall sålunda ha en betryggande för-
måga att motstå ett s.k. strategiskt överfall, dvs. ett angrepp som med kvan-
titativt begränsade styrkor av hög kvalitet och med endast kort militär för-
varning riktas mot vitala funktioner inom Sveriges nationella ledningssystem
och inom totalförsvaret.
Givetvis måste säkerhetspolitik och utrikespolitik präglas av klarhet och
långsiktighet. Trovärdigheten får inte gå förlorad. Men eftersom omvärlden
ändras måste den gällande säkerhetspolitiken och utrikespolitiken ständigt
nagelfaras för att ges möjligheter att möta nya utmaningar.
Internationellt finns många osäkerhetsmoment. Med tanke på den stora
nöd och vanmakt som karakteriserar folken i Balkan, borde vi därför om-
gående föra en fördjupad diskussion om behovet av att öka vår solidaritet
med omvärlden. Det vore i den meningen angeläget att lägga ökad vikt vid
totalförsvarets förmåga att medverka i humanitära och fredsbevarande in-
satser under ESK:s eller FN:s ledning. Detta bör ju ske på frivillig väg.
Det finns, och kommer att finnas, utmaningar att möta. Jag menar att för
framtiden borde man undersöka om det inte finns utökade alternativa an-
vändningsområden för totalförsvaret.
Samtidigt som totalförsvaret utbildar för traditionella uppgifter, skulle jag
mycket väl kunna tänka mig att man får andrahandsuppgifter under fredstid.
Katastrof- och sjukvårdsinsatser är två områden jag tänker på. Det är rimligt
att Sveriges befolkning skall kunna ställa även sådana krav på de 35 miljar-
der kronor som betalas ut.
Fru talman! Även om inriktningen går mot ett mera vasst och tekniskt
avancerat försvar, kommer alltid dess grundstomme att utgöras av männi-
skor, dvs. befäl och manskap. Utan de kompetenta och lojala människor
som tjänstgör i vårt försvar, skulle Sveriges säkerhet inte vara mycket värd.
Det torde de flesta vara överens om.
Men pågående effektiviseringar samt nedläggningar och omflyttningar av
regementen innebär mänskliga påfrestningar. Den mänskliga aspekten kom-
mer bort i hanteringen. Omstruktureringar medför att många familjer får
bryta upp, att makar till försvarsanställda får svårigheter att hitta nya arbe-
ten samt att släktingar, vänner och annan trygghet måste lämnas. Mycket
tyder på att försvaret har nått en smärtgräns för vad det för närvarande tål i
det avseendet. Snart måste en mer normal arbetssituation inträda så att för-
svaret i lugn och ro kan genomföra de omfattande strukturförändringar som
jriksdagen beslutade om förra året.
Fru talman! Det jag nyligen har sagt präglas av min och kds omsorg för de
mänskliga värdena i samhället. Det är därför logiskt för mig att gå över till ett
annat ämne i samma anda. Jag tänker på den civila delen av totalförsvaret.
Det civila försvarets tre huvuduppgifter, nämligen att värna civilbefolk-
ningen mot verkningar av krigshandlingar och under kriser och i krig trygga
en livsnödvändig försörjning, att stödja försvarsmakten under kriser och i
krig samt att för fullföljandet av dessa uppgifter upprätthålla de viktigaste
samhällfunktionerna, bestäms i hög grad av det fredstida samhällets till-
gångar, robusthet och omställningsförmåga. Detta skall en parlamentarisk
kommitté behandla. Utgångspunkten skall vara den säkerhetspolitiskt grun-
dade inriktningen i Försvarsbeslut 92.
Kds har länge pekat på hur viktigt det är att kunna bemöta det moderna
samhällets stora sårbarhet. Det är inte nog med att infrastruktur, vatten och
elförsörjning lätt kan slås ut med stora konsekvenser för den civila befolk-
ningen. Vi har dessutom en åldrande befolkning som behöver extra upp-
märksamhet i både krig och fred.
Fru talman! Totalförsvaret bör nu ges tid att ställa om sig i enlighet med
Försvarsbeslut 92. Detta arbete kommer att kunna följas kontinuerligt i den
tillsatta försvarsberedningen. Samtidigt skall Sverige fortsätta att arbeta för
en säkerhetspolitisk lösning i vår världsdel.
Anf. 61 STURE ERICSON (s) replik:
Fru talman! Jag förstod Åke Carnerös resonemang om lugn och ro så, att
han motsätter sig de förslag vi har lagt fram om tvåbrigadsutbildning. Tanken
där är att spara 300 miljoner om året av skattebetalarnas medel. Den siffran
kommer från försvarsministern.
Genom att säga nej till det här förslaget tar man ställning för att 300 miljo-
ner kronor läggs ut på en orationell fredsorganisation. Det enda argument
som Åke Carnerö kunde mobilisera för detta var att man behöver lugn och
ro.
Han ansåg också att vi hade nått en smärtgräns. Sven Lundberg talade här
om 800-900 civilanställda som nu avskedas. De allra flesta av dem går rätt
ut i arbetslöshet. Detta är en omställning som inte leder till några bespa-
ringar. Det kan t.o.m. bli dyrare för statskassan. Men Åke Carnerö hade
inte ett ord att säga om detta. Där tycker jag att vi har överskridit smärtgrän-
sen för länge sedan.
Anf. 62 ÅKE CARNERÖ (kds) replik:
Fru talman! Kds står bakom Försvarsbeslut 92 samt det som fördes fram i
krispaketet. Detta skall naturligtvis genomföras. Jag förmodar att det är
dessa 300 miljoner som Sture Ericson menar. Nu sitter inte jag i försvarsbe-
redningen och har inte kunnat följa det arbetet under den senaste tiden, men
jag förutsätter naturligtvis att man skall komma till en uppgörelse när det
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Försvarspolitik
57
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Försvarspolitik
58
gäller den här siffran. Försvaret skall självfallet vara med och ta sin del i det
arbete som blev konsekvensen av krispaketen.
När det gäller tvåbrigadssystemet anser vi att det är fel att nu, under den
här perioden, lägga fram ett sådant förslag. Det är bättre att vi nu fullföljer
det försvarsbeslut som gäller. Sedan får vi se vad vi kan komma fram till
1997. Då är kanske den säkerhetspolitiska situationen i Europa sådan att vi
kan fortsätta att strukturera om vårt försvar.
Anf. 63 STURE ERICSON (s) replik:
Fru talman! Det är ju sant, som Ake Carnerö säger, att kds står bakom
den försvarspolitik som förs. Det gör ju också Centerpartiet och Folkpartiet.
Jag har förstått att den borgerliga regeringen har gjort något slags arbetsför-
delning. Om ett parti får ett revir, som nu Anders Björck och Moderaterna
har fått försvaret, har de andra partierna egentligen ingen politik på det om-
rådet, utan man låter Moderaterna sköta det, med det resultat det har gett.
När det gäller tvåbrigadsutbildningen har vi beställt ett förslag från rege-
ringen så att vi kan fatta beslut 1994. Det innebär att vi fr.o.m. 1996 skulle
kunna inleda tvåbrigadsutbildning på ett par tre orter. När det här systemet
blir helt genomfört ger det en besparing på 300 miljoner kronor om året en-
ligt Anders Björcks kalkyler.
Vi tycker att dessa 300 miljoner kronor gott och väl behövs för att få kvali-
tet på de 16 brigader som Lars Sundin tidigare talade om. Vi vet alla här att
i dag räcker inte pengarna till för en tillräcklig kvalitet på dessa 16 brigader.
Vi behöver spara mer på fredsorganisationen för att få råd med materiel och
annat som behövs för att höja kvaliteten.
Anf. 64 ÅKE CARNERÖ (kds) replik:
Fru talman! Jag tar inte ställning helt emot tvåbrigadssystemet. Det kan
inte uteslutas i framtiden. Jag menar att detta fortsätter att skapa oro under
nuvarande försvarsbeslut. Därför har jag inget emot att detta behandlas se-
dan, i den försvarsberedning som skall ta ställning till ett nytt försvarsbeslut.
Det är ju planerat till 1996 eller 1997.
Jag förde ju fram de mänskliga aspekterna. Jag tycker att det är helt rätt
att det nu skapas lugn och ro. Sedan kan det finnas andra områden där man
kan göra besparing. Men i nuvarande situation tycker jag inte att man skall
göra på det här sättet.
Anf. 65 KARIN WEGESTÅL (s):
Fru talman! Sveriges försvar står inför en viktig omstrukturering. Riksda-
gen har fattat ett beslut som innebär att bara så många värnpliktiga skall ut-
bildas som behövs i krigsorganisationen. Utbildningskapaciteten är för stor,
och detta gör att en del anläggningar där värnpliktsutbildning bedrivits kom-
mer att kunna läggas ner.
Situationen i vår närmaste omvärld har förändrats drastiskt sedan Berlin-
muren föll 1989. Risken för att Sverige skall dras in i en stormaktskonflikt är
mycket liten. Detta betyder inte att Sverige kan klara sig utan beredskap mot
väpnat våld.
Sverige vill medverka i arbetet med att bygga en ny europeisk säkerhets-
ordning på grundval av FN-stadgan och ESK:s principer och beslut. Vår mili-
tära alliansfrihet ligger fast. Detta ställer krav på trovärdighet när det gäller
det svenska försvarets kvalitet.
Skåne ligger närmast det nya Europa. I Skåne bor en miljon människor.
Där finns infrastruktur som är viktig för hela landet och omfattande jord-
bruksproduktion och livsmedelsindustri som förser stora delar av landet med
viktiga förnödenheter. Där finns viktiga hamnar med snabba förbindelser
med kontinenten. Skulle Skåne slås ut av kris eller krig skulle landet sluta
fungera.
I Skåne finnas ett välutrustat, insatsberett luftvärn som är en viktig del av
det högprioriterade luftförsvaret. Därför kom det som en överraskning när
Överbefälhavaren i december 1992 föreslog att Lv 4 i Ystad skall avvecklas.
Detta förslag ligger till grund för regeringens proposition som föreslår att
Lv 4 bör avvecklas och dess verksamhet överföras till Halmstad, dit Lv 6 i
Göteborg enligt tidigare fattat beslut skall flyttas, och till Norrtälje.
Detta stämmer inte med ÖB:s mycket höga krav på krigsduglighet med
mycket korta mobiliseringstider hos en mycket stor andel av luftvärnets
krigsförband. Genom omflyttning och uppsplittring kommer hela luftvärns-
funktionen i Södra Militärområdet att bli försvagad under en mycket lång
tid.
Det är mycket förvånande att man vid samlokalisering av två luftvärnsför-
band föreslår att båda skall flyttas och detta till ett ställe där man inte tidigare
haft luftvärnsutbildning.
Chefen för armén tillsatte den 11 januari 1993 en utredning med uppgift
att lämna förslag på hur Lv 4:s verksamhet skall spridas. Vid försvarsutskot-
tets sammanträde den 9 februari rådde det full politisk enighet om att det ur
besparingssynpunkt är motiverat att föra ihop Lv 6:s och Lv 4:s produktions-
resurser, men utskottet har ambitionen att kunna göra en självständig be-
dömning av lokaliseringen inför beslutet.
Därför beslöt utskottet att uppdra åt Chefen för armén att fördjupa stu-
dierna av den aktuella luftvärnsfrågan. Härvid skall de lokaliseringsalterna-
tiv som behandlas i de avgivna motionerna, dvs. Göteborg, Halmstad och
Ystad, prövas. I den framlagda utredningen har Ystads förutsättningar redo-
visats mycket knapphändigt beroende på att förutsättningen varit att Lv 4
skall avvecklas.
Utredningen slår fast att målflygning är en förutsättning för utbildning av
luftvärnsförband och att begränsningar i målflygets möjligheter är avgö-
rande för lokalisering av luftvärnsutbildning.
Utredningen redovisar bara två platser, där man med säkerhet kan säga
att dessa förutsättningar finns, och det är vid Lv 4 i Ystad och Väddö skjut-
fält vid Lv 3 i Norrtälje.
I Boden föreligger begränsningar. I Linköping är det omöjligt. Vid Kvarn
är målflygningsmöjligheterna begränsade. I Skövde har prövning av målflyg-
ning inte genomförts. Vid Lv 6 i Göteborg har utökningsmöjligheterna inte
prövats, och vid Halmstads garnison är miljökonsekvenserna av en even-
tuellt ökad målflygsverksamhet inte klarlagda. Ändå förordas Halmstad som
huvudlokaliseringsort för både Lv 6 och Lv 4.
Södra och sydöstra Sverige har ett luftoperativt utsatt läge. Förhållandet
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Försvarspolitik
59
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Övriga frågor
understryks av den öppna terrängen. Skåne och delar av Blekinge är därför
landets mest luftvärnstäta område. Av beredskapsskäl krävs mycket korta
mobiliseringstider och ställs mycket höga krav på omedelbar krigsduglighet
vid Lv 4:s förband. Flertalet luftvärnsförband har sina mobiliseringsplatser i
Skåne och västra delen av Blekinge.
Fru talman! Vi socialdemokrater föreslår i vår partimotion en framtida
”Garnison Skåne”. En sådan garnison utan luftvärnsfunktion skulle vara en
stympad garnison. Mycket talar för att luftvärnsutbildning skall bedrivas i
Ystad, och jag hoppas att den utredning som utskottet beställt skall ge en
allsidig bild av hur man kan skapa de bästa förutsättningarna för luftvärnet
i framtiden.
Anf. 66 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag begärde replik närmast för att något kraftigare än Karin
Wegestål gjorde markera vad utskottet beslutade i tisdags denna vecka,
nämligen att vi på samma grund som beredning har skett av möjligheten att
lokalisera till Halmstad också skall ta reda på förutsättningarna att göra sam-
lokaliseringen i Ystad eller Göteborg.
Utskottet har ingen förutfattad mening om var lokaliseringen skall ske,
utan vi gör denna beredning på objektiv grund. Vi gör det, som tidigare har
pekats på här, därför att det tidigare inte har skett någon omfattande bered-
ning rörande Ystad och Göteborg.
På det sättet kompletterar vi beslutsunderlaget, så att de orter som inte
blir föremål för lokalisering skall veta att det ligger en gedigen granskning
bakom det beslut som vi kommer att fatta om en eller två månader. Det
tycker jag är tillfredsställande, och jag ville med detta som sagt bara kom-
plettera Karin Wegeståls redogörelse.
60
Övriga frågor
Anf. 67 LENNART FRIDÉN (m):
Fru talman! I det europeiska samarbetet betonas alltmer betydelsen av
kulturen och en sådan allmän politik som underlättar och ger den rätta ska-
parmiljön för kulturen. Det gäller EG, dit vi syftar att komma som medlem-
mar, och det gäller i än högre grad Europarådet, där vi sedan länge redan är
med.
1990-talet har av FN utsetts till kulturens årtionde - ett beslut som vi har
biträtt. Vid Nordiska rådets senaste stora möte kom man överens om att för-
nya samarbetet och då främst stärka kulturens roll.
Det är på kulturen i vidaste mening som hela vårt samhälle vilar. Det är
kulturen som skiljer oss från djuren. Liksom vi kan de både älska, äta och
sova. Men det är bara vi som kan ägna oss åt odling, kultur. Det är kulturen
som ger djup och mening åt det mänskliga livet. Ja, det är kulturen som gör
skillnaden mellan att bara överleva och att leva.
Men kulturen, dess roll och möjligheter, är inget som är en gång för alla
givet. Den måste ständigt förnyas och utvecklas, och därmed måste den all-
tid debatteras och diskuteras. Utan en kulturell bas ter sig också allt annat
som diskuteras mycket mera svårgripbart, och framför allt blir de olika frå-
gorna behandlade utan det samband som de måste ha för att vi skall få det
rätta resultatet.
Därför, fru talman, är det förskräckande att notera att det i årets allmän-
politiska debatt inte ens finns med en rubrik med KULTUR. Eftersom det
är kulturen - inte kulturpolitiken, den är bara ett av många verktyg i sam-
hällsarbetet - som är det viktiga, borde många riksdagsmän ha kunnat an-
mäla sig för att diskutera dessa grundläggande frågor, men inte ens presidiet
i utskottet eller ansvarigt statsråd har funnit det mödan värt att sätta upp
sig på talarlistan. Vad jag egentligen känner inför detta faktum skall våra
stenografer slippa att skriva. Låt mig nöja mig med att konstatera att det är
skandalöst.
Jag ville förra året sätta upp mig för anförande under ett debattavsnitt för
idépolitik. Mottagande tjänsteman på kammarkansliet visade en förvånad
min och frågade om det gick att sätta det under ekonomi. Det skulle, som
jag ser det, vara som om resebyråerna hade sina broschyrer uppdelade efter
pristariffer med resmålen som något underordnat. Det blev då än mera up-
penbart för mig att i Sveriges riksdag diskuteras inte mål, värden och värde-
ringar. Här debatteras verktygen, instrumenten och prislapparna.
Skulle någon av oss våga gå till ett sjukhus, om vi visste att läkarna där
diskuterade främst kanylernas pris och skalpellernas utformning och inte
behandlingsresultatet - målet för vården?
När jag efter 25 år av kommunalpolitiskt arbete kom till riksdagen, var det
flera i min omgivning som gratulerade mig och sade att nu skulle jag som idé-
och kulturpolitiskt intresserad få en chans att vara med och utforma princi-
per och lyfta blicken från skolboksanslag, överklagade stadsplaner, vård-
hemsbyggande och trafikförsörjning, alla dessa nog så nödvändiga och jord-
nära detaljer som fyllt min tillvaro i kommunfullmäktige, kommunstyrelse
och olika nämnder. Jag visste att de hade fel, men inte hur fel de hade. Riks-
dagen påminner i alltför hög grad om en lokal fullmäktigeförsamling. Det är
bara prislapparnas nollor som är flera på den här nivån.
Fru talman! Som årets debatt ser ut, har vi inte samlat kunnat ventilera
frågor om kulturen och skolan, kulturen och vården, kulturen och fritiden,
relationen mellan amatörer och proffs inom kulturlivet. Det har inte ens bli-
vit möjligt att debattera kulturpolitiken i dess ekonomiska del. Här borde
ha diskuterats kulturen som infrastrukturell faktor, kulturens och turismens
ömsesidiga beroende och, sist men inte minst, hur vi skall ta vårt nationella
ansvar för kulturanslagen till hela landet. Det är ju ett område där man ut-
ifrån lokala utgångspunkter i motioner och på annat sätt annars brukar slå
vakt om sitt.
En sammanställning som jag fick häromdagen över de statliga kulturansla-
gen, där man delat upp efter linjerna ”Stockholmsanslag” - ”anslag utom
Stockholm”, ger vid handen att mera än hälften av de för riket gemensamma
anslagen nu enligt förslaget till budget för 1993/94 kommer att hamna i hu-
vudstaden. Vem kan försvara det? Jag utgår från att kulturutskottet och se-
dan kammaren visar sitt nationella ansvar, när frågan skall behandlas.
Fru talman! Jag deltog i går i ett ca fem timmar långt seminarium om ”Hu-
manismens roll i det nya Europa”, som arrangerats gemensamt av Medbor-
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Övriga frågor
61
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Övriga frågor
62
garskolan och Moderata samlingspartiet. Jag är glad att jag fick den chansen
och vill samtidigt beklaga att inte hela riksdagen var med. Det skulle be-
hövts.
Det har just skapats ett forum, PAKS - Parlamentariker och kulturska-
pare - där riksdagens ledamöter och aktiva kulturskapare kan mötas kring
kulturens -inte kulturpolitikens - frågor. Ledamöterna får snart en inbjudan
till det första programmet med teater och diskussion här i huset. Senare
kommer bl.a. möjligheter till specialvisning av den nya stora utställningen
om ”Den svenska historien” på Nordiska museet. Det är min förhoppning
att sådana aktiviteter kan skapa en sådan medvetenhet och ett sådant in-
tresse hos ledamöterna att vi i framtiden kan hålla rejäla både kultur- och
idédebatter i riksdagen. Med en bra idébas blir det också bättre beslut rö-
rande praktiska frågor.
Anf. 68 INGVAR ERIKSSON (m):
Fru talman! Jag känner förvåning och undran över att de jordbrukspoli-
tiska frågorna inte lockat talare i denna allmänpolitiska debatt, så att vi kun-
nat få en särskild debattrunda om dem. Det är också beklagligt, med hänsyn
till att svenskt jordbruk är inne i en ekonomisk kris som är den svåraste se-
dan 1930-talet.
Tidigare framgångsrika lantbruksföretag går i konkurs, och många andra
är inne i utförsbacken. Det är t.o.m. så att jordbruk i landets allra främsta
jordbruksområden skakar i sina grundvalar. Oron och osäkerheten är stor
bland landets bönder. Tragedier inträffar.
Vad är det som har hänt och vad måste nu ske för att problemen skall
kunna överbryggas och för att framtidstron skall kunna återvända? Då vi här
i Sveriges riksdag för snart tre år sedan fattade ett beslut om ny livsmedelspo-
litik, fanns det en rad goda skäl bakom. Det gällde att minska bondens och
statens förluster av en överproduktion som fick avsättas på en dumpad
världsmarknad, att skapa bättre balans mellan produktion och konsumtion
i landet. Marknadsanpassning och avreglering var en viktig del som också
syftade till att stärka Sveriges lantbruk och livsmedelsindustri inför den kom-
mande ökande konkurrensen utifrån.
Den dåvarande jordbruksprisregleringen bestående av ett gränsskydd och
en intern reglering upphörde den 1 juli 1991. Därefter skulle priserna på de
jordbruksprisreglerade produkterna endast skyddas med hjälp av ett rörligt
gränsskydd. Vissa regleringar avvecklades stegvis medan andra förenklades
men behålldes i avvaktan på resultatet av internationella förhandlingar. Den
framtida nivån på gränsskyddet gjordes avhängigt resultatet av de då på-
gående GATT-förhandlingarna, liksom exportstödet som avvecklades med
hänvisning til] att dessa förhandlingar förväntades vara avslutade före års-
skiftet 1990/91.
Noteras kan att någon ensidig neddragning av det svenska gränsskyddet
inte skulle ske. Ömsesidigheten med andra länder i sammanhanget betona-
des. Vi kan nu konstatera att förutsättningarna som låg till grund för det livs-
medelspolitiska beslutet 1990 kraftigt har förändrats. Sålunda pågår ännu
GATT-förhandlingarna, ansökan om svenskt medlemskap i EG har inläm-
nats och förhandlingarna med EG om ett medlemskap har inletts. Rege-
ringen har också slagit fast att ett av de viktigaste målen under valperioden
är att föra Sverige in i EG som fullvärdig medlem. I regeringsförklaringen
har man också slagit fast att svensk livsmedelsproduktion skall vara konkur-
renskraftig vid inträdet i den europeiska gemenskapen. Därför arbetar en
omställningskommission bl.a. med frågan om hur anpassning och infasning
av livsmedelspolitiken skall kunna ske i EG-systemet. En del förslag har
framlagts.
För oss moderater är det självklart att utvärderingar av omställningspoliti-
ken och infasning i EG:s jordbrukspolitik måste leda till betydande föränd-
ringar av politiken. Vi lever nu i en ny verklighet, och vi har alla ett ansvar
att se till att Sveriges jordbruk och livsmedelsindustri ges rättvisa förutsätt-
ningar och en möjlighet till konkurrens på lika villkor jämfört med omvärl-
den. Den dumpning av livsmedel som för närvarande sker på den svenska
marknaden finansieras av andra länders skattebetalare, däribland EG:s, och
hotar att fullständigt slå sönder balanssträvandena och lönsamheten i den
svenska livsmedelsproduktionen.
Detta är en av huvudorsakerna till den utslagning av jordbruk som nu på-
går. En annan orsak är förra årets stora skördebortfall och förluster som upp-
kom i normalt starka jordbruksområden. Lantbrukets situation fram till EG-
inträdet inger stora bekymmer. Men trots vårt lands ekonomiska problem
måste infasningen i EG-politiken fullföljas. Det är nödvändigt om konkur-
renskraften och de goda möjligheterna inför framtiden som föreligger också
skall kunna tas till vara i vad gäller den svenska livsmedelsproduktionen.
Fru talman! Det är beklagligt att den socialdemokratiska oppositionen sä-
ger nej till infasning. Man vill vänta tills EG-förhandlingarna är klara och
folkomröstningen avgjord. Tyvärr inser man inte att ett sådant ställningsta-
gande är katastrofalt för jordbruket, landsbygden och livsmedelsindustrin.
Fru talman! Det står helt klart att ett medlemskap i EG är nödvändigt om
svensk livsmedelsproduktion skall få rättvisa villkor och goda förutsätt-
ningar inför framtiden. Vi moderater kommer att med all kraft och förmåga
arbeta vidare för att detta skall bli verklighet.
Anf. 69 JAN-OLOF FRANZÉN (m):
Fru talman! I mitt inlägg i debatten vill jag belysa jordbrukets förhållande
i södra Sveriges skogs- och mellanbygder inför en EG-anslutning.
Det är speciellt viktigt att bevara jordbruket i dessa bygder. Det svarar för
sysselsättning, natur och kulturvärden och ett mångfasetterat landskap med
osedvanliga naturupplevelser. I nuläget utgör åker och betesmark 17 % av
landarealen i dessa bygder.
Med nuvarande låga intäkter för jordbruket i dessa bygder kommer den
öppna arealen att minska snabbt. Olika undersökningar visar att södra Sveri-
ges skogs- och mellanbygder har kostnadsnackdelar som det är svårt att
kompensera produktionsmässigt. Skördenivån i området tillhör den lägsta i
landet. Delar av de områden som omfattas av Norrlandsstödet har en nor-
malskördenivå som motsvarar upp till 85 % av genomsnittet för riket. Vissa
delar av södra Sveriges skogs- och mellanbygder har skördenivåer på mellan
60 och 70 % av riksgenomsnittet.
Fastighetsstrukturen är också av stor betydelse. Många skiften och de
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Övriga frågor
63
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Övriga frågor
länga avstånden mellan dessa ger större arbetsförbrukning och högre ma-
skinkostnader per skördat kilo. Små fält minskar också möjligheterna att an-
vända lika stora maskiner som i slättbygderna.
Inom den europeiska gemenskapen EG tillämpas omfattande regionalpo-
litiska stöd till bl.a. jordbruket.
Över hälften av Storbritanniens och det forna Västtysklands jordbruk om-
fattas av sådana stöd. För Frankrikes del är ca 45 % av arealen berättigad
till regionalpolitiskt stöd. I Sverige får det norrländska jordbruket, omfat-
tande ca 16 % av Sveriges åkerareal, regionalpolitiskt stöd. Det är numera
helt knutet till produktionen.
I EG finns förutom produktionsstöd en lång rad andra åtgärder för att
stödja jordbrukets inkomster, levnadsstandard eller utvecklingen av jord-
bruket. Alla sådana åtgärder är ännu inte kartlagda och värderade. Det är
dock klarlagt att de uppgår till betydande belopp, som länderna till största
delen står för själva.
I Sverige är ca 9 % av arealen uppodlad. Motsvarande siffra för länderna
inom EG är ofta kring 50-60%. Det finns därför all anledning att bevara
odlingslandskapet och det aktiva jordbruket i Sverige. Det är naturligtvis ett
oavvisligt krav att det svenska jordbruket skall ges likartade möjligheter som
jordbruken inom EG. Arbetet med att kartlägga och värdera de regionalpo-
litiska programmen måste ges högsta prioritet. Vidare måste beräkningar
och analyser omedelbart göras så att regionala stöd kan behandlas i de kom-
mande EG-förhandlingarna.
Fru talman! Stora kulturella värden står på spel i dessa skogs- och mellan-
bygder samt på Öland och Gotland. Det är min förhoppning att Sverige på
samma sätt som man har gjort inom EG, skall värna om ett öppet landskap
och en levande landsbygd i svaga områden.
På ett eller annat sätt måste lantbrukarna i dessa bygder ges möjligheten
att kunna bevara odlingslandskapet inför framtiden. Här görs ett idogt ar-
bete. Detta kan man inte minst se på de stengärdsgårdar som kringgärdar
åkrarna i skogs- och mellanbygderna.
Talmannen konstaterade att 146 talare hade deltagit i den allmänpolitiska
debatten och förklarade debatten avslutad.
Anmäldes och bordlädes
Utrikesutskottets betänkanden
1992/93:UU8 Verksamheten inom Europarådet
1992/93:UU9 Nordiskt samarbete
1992/93:UU12 Ändringar i massförstörelselagen m.m.
1992/93:UU17 Tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1992/93,
bil. 3
1992/93:UU18 Godkännande av avtal mellan EFTA-staterna och Polen
m.m.
64
Socialutskottets betänkande
1992/93:SoU18 Viss ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 11 februari
1992/93:78 av Hans Göran Franck (s) till utrikesministern om de nya militära
insatserna mot Cuba:
Upprepade rapporter har under det senaste året kommit om de kraftigt
försämrade levnadsförhållandena på Cuba.
Den ekonomiska krisen har krävt drastiska nedskärningar och lett till
massavskedanden.
I april 1992 infördes elransonering i Havanna, och en mängd basvaror är
redan tidigare ransonerade.
För att motverka den ekonomiska krisen har den kubanska ledningen ini-
tierat ett ”krispaket”, som bl.a. omfattar liberalisering av det ekonomiska
livet med ökat ”privat ägande” samt förbättrade förhållanden för utländska
investeringar inom bl.a. turism och textilindustrin.
I januari 1992 avrättades regimkritikern Eduardo Diaz Betancourt dömd
för ”terrorism och sabotage”. Ytterligare två regimkritiker fick sina döds-
straff omvandlade till 30 års fängelse.
I februari 1992 dömdes Luis Perez och Rene Mendoza till döden. Samti-
digt dömdes sju andra män till fängelse i mellan 4 och 30 år.
Amnesty International påpekar att en rad olika brott mot staten leder till
dödsstraff.
I februari 1992 lade FN:s kommission för mänskliga rättigheter fram en
rapport om situationen på Cuba. Enligt denna har förföljelsen av dissidenter
ökat under 1991 i form av trakasserier, hot och rättegångar utan ordentliga
försvarsmöjligheter. Yttrande- och föreningsfriheten är det som främst be-
gränsas. Därtill finns uppgifter om olaga ”psykiatrisk” behandling av förmo-
dade brottslingar.
Den 8 oktober 1992 riktade EG-kommissionen stark kritik mot Torricelli-
förslaget. Man sade bl.a. att en utvidgning av handelssanktionerna mot
Cuba allvarligt kan skada de transatlantiska relationerna.
Den 16 september uppmanade en rad experter från hela den amerikanska
kontinenten USA att häva de ekonomiska sanktionerna mot Cuba. Organi-
sationen Inter-American Dialogue, som leds av den förre amerikanske för-
svars- och justitieministern Elliot Richardson, hävdar att USA:s sanktions-
politik är ”otidsenlig, onödig, skadlig och kanske farlig” och att man i stället
borde ”aktivt främja det fria flödet av informationer och idéer till det ku-
banska folket”.
Den 14 november 1991 beslutade regeringen att ”utvecklingsarbetet med
Cuba skall upphöra i takt med att ingångna åtaganden avslutas”. Detta gäller
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
5 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 61
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
66
BITS och SAREC. Dessutom skall ”inga ytterligare kursinbjudningar till-
ställas Kuba avseende BITS internationella kurser eller stipendieprogram-
met som---organiseras av Svenska institutet”.
I årets budgetproposition finns inga förslag som gäller Cuba, inte ens be-
träffande samarbete i fråga om kultur och vetenskap.
Med hänvisning till det anförda får jag fråga utrikesminister Margaretha
af Ugglas:
1. Avser regeringen att lämna katastrofbistånd till Cuba?
2. Bör Sveriges tidigare samarbete inom kultur och vetenskap återupptas
med Kuba?
3. Kommer regeringen att verka för att USA:s sanktioner mot Cuba upp-
hör?
4. Kommer Sverige för egen del att direkt eller indirekt medverka i USA:s
sanktioner mot Cuba?
5. På vilket sätt vill regeringen verka för att Cuba respekterar de mänskliga
rättigheterna samt snarast avskaffar dödsstraffet?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 11 februari
1992/93:367 av Martin Nilsson (s) till försvarsministern om de värnpliktigas
rättigheter:
Under det gångna året har tidningen Värnpliktsnytt avslöjat ett flertal fall
av pennalism och förtryck av värnpliktiga. Detta är naturligtvis upprörande
och kränkande av individens grundläggande rättigheter.
Senast uppmärksammades ett fall vid Ka 1 där extrainkallad personal ut-
tryckte rasistiska synpunkter, genomförde kollektiv bestraffning samt tving-
ade enskilda värnpliktiga till handlingar som de absolut inte ville utföra och
hade fobier emot. När sedan en av dessa värnpliktiga avviker från sin ”tjänst-
göring” bestraffas han, medan ansvarigt befäl till synes går helt fri. Detta
strider mot allt vad som kan uppfattas som en korrekt rättsuppfattning.
I dagsläget finns en, i stort, tillfredsställande lagstiftning vad gäller värn-
pliktigas rättigheter. Däremot tycks det vara sämre ställt med efterlevanden
och sanktionsmöjligheterna i de fall där reglerna inte följs.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga försvarsministern vilka åtgär-
der regeringen avser vidta för att hävda de värnpliktigas rättigheter.
1992/93:368 av Martin Nilsson (s) till näringsministern om riskkapital för
småföretagen:
Med anledning av ränteläget och finansmarknadens just nu ganska restrik-
tiva inställning till utlåning har tillgången till riskkapital kommit i centrum
för debatten om svenska företags möjligheter till nyinvesteringar.
Under 1992 fattade också riksdagen beslut om att en del av de resurser
som skulle frigöras i och med löntagarfondernas avvecklande skulle placeras
i speciella riskkapitalbolag,med uttryckligt syfte att just förse investeringsvil-
liga företag med nödvändigt kapital.
Nu visar det sig dock att flera småföretag stöter på problem i kontakten
med riskkapitalbolag. Dels är dessa belagda med vinstkrav,varför intresset
uppenbarligen hittills mestadels vänt sig mot större företags investeringar,
dels tillförs det riskvilliga kapitalet helst i form av ägartillskott, något som
ofta är direkt opassande för småföretag med ensamägare. I kontakt med
”småföretagarfonden” avvisades också småföretagen med hänvisning till att
denna främst vänder sig till nybildade företag. Då flera bolag slår sig samman
om en ny investering, i form av ett nytt bolag, avvisas även detta trots att
samarbete kring långsiktiga investeringar borde premieras. I Uvecklingsfon-
den finns inte längre några nämnvärda resurser kvar. Sålunda är de små före-
tagens tillgång till riskkapital fortfarande begränsad.
Jag vill med anledning av detta fråga näringsministern vad han avser vidta
för åtgärder för att ytterligare förstärka de icke nystartade småföretagens
tillgång på riskkapital.
1992/93:369 av Inga-Britt Johansson (s) till arbetsmarknadsministern om
dagligvaruförsörjningen i glesbygd:
Om hela Sverige skall få leva så krävs att glesbygden kan behålla en viss
basservice. I denna service ingår dagligvaruförsörjning.
Tyvärr seglar nu nya mörka moln upp. Vissa dagligvaruleverantörer slutar
att leverera till glesbygdsbutiker. Andra tar ut så höga distributionsavgifter
att det blir orimligt dyrt för butikerna. Samtidigt har vissa länsstyrelser nu i
större utsträckning börjat avslå ansökningar om bidrag till glesbygdsbutiker.
Mest framträdande är denna utveckling i Norrbottens län, där man på
vissa håll från att ha haft en fungerande butik i byn nu har fått uppemot fem
mil till närmaste dagligvarubutik. Det är naturligtvis en alldeles orimlig si-
tuation, inte minst för gamla och småbarnsföräldrar, som inte har tillgång till
bil under dagtid. Samtidigt kan det medföra orimliga kostnader för kommu-
nerna, som tvingas betala kostnaderna för varudistributionen till äldre som
har rätt till hemtjänst.
Vilka åtgärder är arbetsmarknadsministern beredd att vidta för att stoppa
denna, för glesbygden, negativa utveckling?
1992/93:370 av Göran Magnusson (s) till kommunikationsministern om ar-
betsplanen för E 18 vid Köping-Arboga:
Byggandet av E 18 mellan Köping och Arboga är angeläget för att få bättre
kommunikationer. Om bygget kunde starta nu skulle det dessutom med-
verka till att minska arbetslösheten. Sedan flera månader tillbaka ligger ar-
betsplanen hos regeringen för att fastställas. Att planen blir fastställd är ju
avgörande för att projektet skall kunna konkurrera om de pengar som skall
fördelas. Enligt budgetpropositionen skall investeringsplaneringen förvägar
redovisas under våren i en särskild proposition.
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
67
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Min fråga till kommunikationsministern är:
Blir arbetsplanen för E18 mellan Köping och Arboga fastställd i sådan tid
att objektet kan tilldelas pengar i samband med vårens investeringsproposi-
tion?
1992/93:371 av Kenneth Lantz (kds) till utbildningsministern om utbildning
av tolkar:
Det är Sveriges intention att integreras i Europeiska Gemenskapen inom
kort. Förhandlingar kommer snart att kunna påbörjas, vilket bör leda till ett
medlemskap. Den dag då svenska parlamentariker gör sin entré i EG-huset,
kommer kravet på svenska tolkar att vara en verklighet. Det kommer att
krävas många utbildade och erfarna tolkar i EG-arbetet. Det kommer att
krävas svensktalande som behärskar samtliga EG-språk i simultantolkning
och översättningsarbetet. Det kommer att ställas stora krav på kunskap av
olika slag, som kultur, lagstiftning, geografi osv.
I Danmark finns sedan flera år en gedigen utbildning till EG-tolkar på
högskolan. Det är en utbildning på fem år med ett brett ämnesregister. Kra-
ven är höga på snabb och riktig översättning under pågående debatt och på
snabba protokoll.
Vad känt är, saknar Sverige en adekvat tolkutbildning motsvarande Dan-
marks gedigna linje. Om Sverige skall hinna med att ”producera” lämpliga
tolkar till allt arbete inom kommande EG-arbete, är det hög tid att starta
dylika linjer.
Min fråga är:
Vilka åtgärder ämnar utbildningsministern vidta för att snarast starta eller
förbereda kurser på våra högskolor avseende behovet av tolkar i ett kom-
mande EG-arbete?
1992/93:372 av Kenneth Lantz (kds) till miljöministern om beredskap mot
oljeutsläpp:
Den alltmer tilltagande konkurrensen inom sjöfart och övrig transportnä-
ring kan komma att ge oss sämre kvalitet på fartyg och andra transportme-
del. Vi får inte acceptera en sänkning av kraven på miljömässigt säkra trans-
portsystem. Vi har krav på dubbelbottnade fartyg, och kontroller görs för
att skydda Östersjön och våra övriga vatten.
Under förra veckan seglade ett fartyg på grund utanför Köpenhamn med
påföljd att olja rann ut, om än i ganska blygsamma mängder. I dagens kon-
kurrensutsatta sjöfart möter vi rederier som erbjuder transporter till en
”frakt-rate” betydligt under aktuell marknadsnivå. Det kan ge exempel på
ett utmanande riskmoment, där råoljefartyg från ett världsbekant rederi seg-
lade in genom Stora Bält på väg till Polen med råolja. Fartyget jag tänker på
är av så pass dålig kvalitet, med påföljande riskfaktorer, att en oljekatastrof
i Östersjön skulle kunna bli en verklighet.
Min fråga är om Sverige och de övriga nordiska länderna har beredskap,
och om det finns kapacitet, att klara ett eventuellt oljeutsläpp, motsvarande
det som hände på Shetlandsöarna?
1992/93:373 av Kenneth Lantz (kds) till miljöministern om blybatteriavgif-
ten:
Blybatterier måste tas om hand på ett miljömässigt riktigt och effektivt
sätt. Det finns i Norden ett, säger ett, företag som arbetar med denna verk-
samhet. Verksamheten bekostas genom försäljning av återvunnet bly till ny-
produktion av blybatterier. Detta har under flera år finansierat sig själv ge-
nom den låga avgiften för blybatterier och det relativt sett höga blypriset.
I dag ser det helt annorlunda ut. Blypriset har sjunkit och blybatteriavgif-
ten är alltför låg, 40 kr per batteri. Denna avgift är sedan den 1 januari 1993
höjd från 32 kr till nämnda 40 kr.
Detta tillsammans med det sänkta priset på bly gör att Nordens enda före-
tag som återvinner bly och besparar miljön från mycket blyslagg har ekono-
miska svårigheter. Företaget har följt med i förbättrandet av miljöskyddet,
såsom t.ex. rengöring av allt regnvatten som kommer på företagets tomt.
Rening av utsläpp och andra miljöbesparande åtgärder är vidtagna. Detta
har självklart kostat en hel del, varför det är nödvändigt att höja avgiften
från 40 kr till 48 kr per batteri.
Jag vill fråga ministern om man är beredd att låta blybatteriavgiften öka
med ytterligare 8 per kr batteri så att företaget kan klara av sina ökade kost-
nader och Norden få behålla sitt enda företag som återvinner blybatterier.
1992/93:374 av Kenneth Lantz (kds) till miljöministern om tryck på plastem-
ballage:
Alltmera plast kommer till stor och ändamålsenlig användning i vårt sam-
hälle. Plasten har flera olika kvaliteter och är ett praktiskt material. Inom
livsmedelsbranschen används påsar av olika slag till många ändamål. Plast-
påsen är en praktisk förpackning, där man både kan se produkten och därtill
förse emballaget med lämplig text och bild i olika kulörer.
Under flera år har man använt, och gör så än i dag på de flesta tillverk-
ningsindustrier, färg med lösningsmedel som orsakar stora utsläpp till skada
för bl.a. ozonskiktet. Detta påverkar helt naturligt grödor inom jord- och
skogsbruk negativt.
Genom en ny tryckteknik, flexografiskt tryck, kan man komma ifrån både
sprit och ammoniak som lösningsmedel till tryckning på plastemballaget.
Man trycker med en vattenburen färg på polyeten och polypropylen. Dagens
konsumenter och myndigheter har alltså fått ett miljövänligt alternativ till
tryck på bl.a. bröd- och hygienpåsar.
Är miljöministern beredd att medverka till att vi får lagstadgade krav på
att använda denna moderna teknik inom tryckeribranschen på plastembal-
lage?
1992/93:375 av Carl Olov Persson (kds) till kulturministern om Sveriges
Radios sjöväderrapporter:
Sveriges Radio har ensidigt, utan att höra fiskarna och övrig sjöfart, änd-
rat tiderna för sjöväderrapporterna och därmed väsentligt försämrat servi-
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
70
cen till samtliga sjöfarare. Det gäller framför allt den sjöväderrapport som
tidigare sändes kl. 16.40. Just den sändningen var mycket viktig för fiskarna,
eftersom de vid den tidpunkten ofta avgjorde om de skulle lägga i näten och
om hårt väder väntade fick chansen att ändra planeringen.
Dessutom är mottagning av senare rapporter, efter kl. 17.00 mycket svåra
att uppfatta, eftersom de då störs av utlandssändningarna.
Det går att på vissa vatten följa de danska väderleksrapporterna men inte
vid fiske i den ryska zonen och i norra delarna av Östersjön, Bottenhavet
och Bottniska viken.
Vilka åtgärder avser kulturministern att vidta så att Sveriges Radio, som
public serviceföretag, uppfyller sin uppgift att sända sjöväderrapporter på
för fiskarna lämpliga tider?
1992/93:376 av Ingvar Johnsson (s) till arbetsmarknadsministern om syssel-
sättningen i fyrstadsregionen:
Fyrstadsregionen har drabbats oerhört hårt genom den kraftiga minsk-
ningen av arbetstillfällen inom bilindustrin. Nu planerar Televerket att lägga
ner Telis verksamhet i Vänersborg trots att företaget går med vinst. Genom
ett sådant beslut medverkar staten till att alldeles i onödan ytterligare öka
arbetslösheten i regionen.
Jag vill därför ställa följande fråga:
Planerar arbetsmarknadsministern att medverka till att stoppa Telever-
kets planer och därmed förhindra cn kraftig ökning av arbetslösheten i regio-
nen?
1992/93:377 av Rune Evensson (s) till kommunikationsministern om Telis
verksamhet i Vänersborg:
Verksamheten vid Teli i Vänersborg hotas av nedläggning. Detta är ett
skamligt och obegripligt tilltag av dem som har ansvaret härför, då företaget
ger god vinst, har ett stort kunnande och en bra produkt. Teli ägs av Telever-
ket som i sin tur ägs av staten.
Jag vill därför ställa följande fråga:
Vad avser kommunikationsministern vidtaga för åtgärder för att stoppa
denna nedläggning?
1992/93:378 av Ingbritt Irhammar (c) till utrikesministern om rättssäkerhe-
ten i de baltiska staterna:
I budgetpropositionen anslås 50 miljoner till särskilt suveränitetsstöd till
de baltiska staterna. I propositionen nämns kustbevakningsfartyg, tulltek-
niskt material, utbildning i säkerhetspolitik och kontantbidrag för återupp-
rättande av internationella förbindelser. Det finns ett svenskt intresse av att
rättsväsendet i de baltiska staterna och Ryssland fungerar väl. Vi får varje
dag exempel på hur organiserad brottslighet i dessa länder ”spiller över” på
Sverige. De senaste veckornas människosmuggling till Gotland är bara ett i
raden av exempel.
Det är också viktigt för ländernas välstånd att man får ett fungerande rätts-
maskineri. Ett fungerande rättsmaskineri är t.ex. en nödvändig förutsättning
för en väl fungerande marknadsekonomi. Det behövs såväl stabil civilrättslig
lagstiftning som polisväsende, kronofogdemyndigheter, m.m. Sverige har
både ett solidariskt intresse och ett egenintresse av att rättsväsendet i dessa
stater snabbt blir väl fungerande och effektivt. De suveränitetsinsatser vårt
land hittills bidragit med får ses som punktinsatser utan särskild profilering.
Mot denna bakgrund vill jag fråga utrikesministern:
Vilka åtgärder är utrikesministern beredd att vidta för att Sverige på ett
mer strategiskt sätt skall bidra till uppbyggandet av rättsstater i dessa länder?
1992/93:379 av Ingbritt Irhammar (c) till kulturministern om barn som för-
svunnit från flyktingförläggningar:
Det har de senaste dagarna framkommit uppgifter om att flyktingbarn kan
ha mördats och sedan grävts ner i ett skogsparti utanför Södertälje.
Det har i detta sammanhang också framkommit att fler barn försvunnit
från olika grupphem, bl.a. Carlslunds flyktingsluss, utan att man vet var de
finns i dag.
Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet Birgit Friggebo:
Vilka åtgärder tänker statsrådet vidta för att undanröja risken för att barn
på detta sätt försvinner från våra flyktingförläggningar, eftersom risken kan
vara stor att de utsätts för olika typer av övergrepp?
den 12 februari
1992/93:380 av Ingela Mårtensson (fp) till statsrådet Alf Svensson om bi-
ståndsadministrationen:
Den politiska ledningen för UD:s u-avdelning har under senare tid gjort
uttalanden som - om de är rätt återgivna - andas kritik mot den svenska bi-
ståndsadministrationen.
Statssekreteraren för biståndsfrågor uppges ha sagt att SIDA är en trög
apparat i dag. Biståndsministern uppges ha sagt att SIDA har för stor makt
och att för mycket har gått snett.
Det är utomordentligt angeläget att de biståndsmedel som satsas för att
förbättra fattiga människors levnadsförhållanden används effektivt. För att
en konstruktiv offentlig diskussion om biståndets effektivitet skall vara möj-
lig är det samtidigt nödvändigt att debatten grundas på seriösa granskningar
och fakta.
Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:
Kan biståndsministern för riksdagen redovisa vilka fakta och bedöm-
ningar som ligger till grund för de uttalanden om den svenska biståndsadmi-
nistrationen - om de är rätt återgivna - som ovan redovisas?
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
71
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
1992/93:381 av Hans Göran Franck (s) till justitieministern om bifallspro-
centen i nådeärenden:
Regeringen får enligt regeringsformen genom nåd efterge eller mildra
brottspåföljd eller annan sådan rättsverkan av brott. Den får också efterge
eller mildra annat liknande, av myndighet beslutat ingrepp, avseende en-
skild person eller egendom.
Bifallsprocenten i nådeärenden låg under 1980-talet på en förhållandevis
konstant nivå, dvs. mellan 10 och 13 %. 1992 skedde en drastisk minskning
av bifallsprocenten till 5,8 %.
Med hänvisning till det anförda får jag fråga justitieminister Gun Hellsvik:
Har det efter regeringsskiftet skett någon förändring i nådepraxis?
1992/93:382 av Carl-Johan Wilson (fp) till utbildningsministern om utbild-
ning av yrkesofficerare till grundskolelärare:
Rekryteringen av studerande till grundskolelärarutbildning går nu relativt
bra. Trots detta torde behovet av goda pedagoger i grundskolan vara stort.
Inom det militära försvaret minskar tjänsterna för yrkesofficerare. På vissa
orter försvinner regementen. Officerare, som inte vill flytta, söker andra ar-
betsuppgifter. Yrkesofficerare har en god pedagogisk utbildning och god trä-
ning i lärarrollen. De har också ofta en teoretisk utbildning, som lätt kan
utnyttjas som del i en civil lärarutbildning.
Kan utbildningsministern vidtaga sådana åtgärder att särskild vidareut-
bildning av yrkesofficerare till grundskolelärare inrättas?
1992/93:383 av Margitta Edgren (fp) till statsrådet Bo Könberg om försöken
med fria sprutor för injektionsnarkomaner:
HIV/aids utgör ett av de allvarligaste hoten mot folkhälsan. Världshäl-
soorganisationen WHO har därför rekommenderat att sterila sprutor och
spetsar skall göras tillgängliga för injektionsnarkomaner som av olika skäl
inte kan avbryta sitt missbruk.
I Malmö och Lund pågår det sedan några år sprututbytesprogram för in-
jektionsnarkomaner. Erfarenheterna från dessa är positiva. Men tyvärr har
det framkommit att det nya Folkhälsoinstitutet inte vill ge bidrag till fortsatt
verksamhet för dessa program i Malmö/Lund. Jag anser detta vara mycket
beklagligt med hänvisning till de positiva resultat verksamheten medfört.
Med hänvisning till det anförda vill jag fråga om regeringen avser att ta
initiativ för att verksamheten med sprututbytesprogrammen skall kunna
fortsätta i Malmö/Lund-området.
1992/93:384 av Bo Nilsson (s) till miljöministern om batteriåtervinningen
vid Boliden Bergsöe:
Genom beslut den 27 juni 1991 bidrog den socialdemokratiska regeringen
till att insamling och återvinning av uttjänta blybatterier kan ske på ett ratio-
nellt och miljövänligt sätt. Beslutet innebar ett bidrag ur batterifonden för
behandling av dessa blybatterier. På Boliden Bergsöe i Landskrona har man
byggt upp en anläggning som av Naturvårdsverket betraktas som Europas
renaste återvinningsanläggning för blybatterier. Genom att nu inte ersätta
Boliden Bergsöe och fullfölja beslutet 28/1991 riskeras två negativa följder.
Det ena är att företaget läggs ner och att de uttjänta blybatterierna måste
skickas till ur bl.a. miljösynpunkt sämre anläggningar ute i Europa. Det
andra är att 140 anställda vid anläggningen i Landskrona friställs och blir
arbetslösa.
Kommer regeringen att verka för att Boliden Bergsöe, ett företag som av
Naturvårdsverket anses som Europas renaste anläggning för batteriåtervin-
ning, även i framtiden får ta ansvar för denna återvinning?
1992/93:385 av Per-Rlchard Molén (m) till statsrådet Bo Lundgren om bil-
förmån för taxiägare:
Taxiägare i Västernorrland har eftertaxerats för inkomståret 1991 vad gäl-
ler användning av bil för privat bruk. I dagsläget är de ekonomiska konse-
kvenserna för taxiägarna allvarliga och kan leda till att många kommer att
avveckla sin taxirörelse.
De nya regler som tillkom i samband med skatteomläggningen för ett par
år sedan drabbar i och för sig löntagare och företagare lika. Men för företa-
gare med låg omsättning i allmänhet och taxiägare i synnerhet medför denna
strävan mot likformighet stora problem.
Situationen är ohållbar. Beskattningslagstiftningen om förmåner för taxi-
rörelse bör ändras.
Vilka åtgärder planerar ministern för att komma till rätta med de avigsidor
som skatteomläggningen visat sig ha för taxiägare?
1992/93:386 av Birger Andersson (c) till statsrådet Beatrice Ask om antag-
ningen till gymnasie- och vuxenutbildningen:
Propositionen 1990/91:85 Växa med kunskaper inleds med orden: ”Propo-
sitionen utgår från att utbildningen i gymnasieskolan och vuxenutbildningen
skall läggas upp i ett perspektiv av livslångt lärande.”
Många elever som sökt till specialkurser, påbyggnadsutbildningar och låg-
frekventa utbildningar har drabbats av stora svårigheter att få en rättvis be-
handling, beroende på stora variationer i kommunernas betalningsvilja. Sö-
kande med goda betyg vars hemkommun vägrar betala interkommunal er-
sättning läggs åt sidan. Sökande med sämre meriter från en annan kommun
blir antagen, eftersom hemkommunen har förklarat sig beredd att betala.
Statsrådet uttalade i december 1992 att hon såg allvarligt på problemet.
Vilka åtgärder har statsrådet sedan dess vidtagit, och vilka åtgärder är
statsrådet beredd att ytterligare vidtaga?
1992/93:387 av Carl Olov Persson (kds) till kulturministern om principer
som kan medföra att flyktingar från Peru kan komma att utvisas:
Enligt uppgift befinner sig knappt 500 flyktingar från Peru i Sverige. Enligt
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
uppgift kommer alla peruaner som kommit till Sverige som flyktingar att ut-
visas. Ett tiotal peruaner har befunnit sig i Fagersta missionskyrka över jul-
helgen. De har matstrejkat där i omkring 30 dagar. Aktionen har gått ut på
att peruanerna skall få stanna i Sverige. Så gott som samtliga flyktingar från
Peru känner sig hotade till livet om de tvingas återvända till Peru.
Efter vilka principer kan peruanska flyktingar komma att utvisas från Sve-
rige?
1992/93:388 av Sten Andersson i Malmö (m) till justitieministern om utmät-
ning av arbetsersättning som utgår till intagen i kriminalvårdsanstalt:
Vid en frågedebatt i kammaren den 9 februari 1993 kritiserade jag att be-
sättningsmän på fartyg, vilka smugglat asylsökande utlänningar till Sverige,
döms till fängelsestraff. Orsaken är att östeuropeiska sjömän under t.ex.
fyra månaders fängelse kan tjäna flerdubbla årslöner i sitt hemlands valuta.
Detta anses definitivt inte av de berörda, mot bakgrund av det ekonomiska
läget i deras hemländer, vara ett straff, utan tvärtom.
Svarande statsråd anförde då att bötesstraff kanske kunde vara effekti-
vare. Detta är en missuppfattning. Antag att en person blir dömd till böter
men saknar betalningsförmåga och straffet då omvandlas till fängelse. Enligt
uppgift görs inte indrivning på den lön interner erhåller som ersättning för
arbete på fängelse.
Vilka åtgärder är statsrådet beredd att medverka till så att lön intjänad i
fängelse skall bli indrivningsbar?
1992/93:389 av Ake Gustavsson (s) till kulturministern om regler för handel
med kulturellt värdefulla föremål:
EG-kommissionen har föreslagit en kraftig liberalisering av reglerna för
handeln med kulturellt värdefulla föremål, som om den genomförs innebär
stora svårigheter att skydda det nationella kulturarvet vad gäller t.ex. konst,
skulpturer, antika föremål och arkeologiska fynd.
Vilka åtgärder vidtar regeringen i anledning av EG-kommissionens för-
slag?
74
|
8§ Kammaren åtskildes kl. 13.11. |
Prot. 1992/93:61 12 februari 1993 |
Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 § anf. 33 (del-
vis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
BENGT TÖRNELL
/Gunborg Apelgren
75
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
Innehållsförteckning
Fredagen den 12 februari
1 § Meddelande om information från regeringen .............. 1
Tredje vice talmannen
2 § Ny riksdagsledamot m.m.............................. 1
3 § Återkallelse av motion ............................... 1
4 § Allmänpolitisk debatt (forts, från prot. 60)................ 2
Rättsfrågor ...................................... 2
Lars-Erik Lövdén (s)
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Justitieminister Gun Hellsvik (m)
Britta Bjelle (fp)
Kjell Eldensjö (kds)
Ulf Eriksson (nyd)
John Bouvin (nyd)
Jämställdhetsfrågor ................................ 18
Berit Andnor (s)
Ulf Kristersson (m)
Isa Halvarsson (fp)
Christina Linderholm (c)
Rose-Marie Frebran (kds)
Demokratifrågor.................................. 34
Sonia Karlsson (s)
Harriet Colliander (nyd)
Hugo Hegeland (m)
Olle Schmidt (fp)
Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
Talmannen (om debattreglerna)
Berndt Ekholm (s)
Försvarspolitik ................................... 47
Sture Ericson (s)
Robert Jousma (nyd)
Arne Andersson (m)
Sven Lundberg (s)
Lars Sundin (fp)
Åke Carnerö (kds)
Karin Wegestål (s)
Övriga frågor .................................... 60
Lennart Fridén (m)
Ingvar Eriksson (m)
Jan-Olof Franzén (m)
76
5 § Bordläggning ...................................... 64
6 § Anmälan om interpellation
1992/93:78 av Hans Göran Franck (s) om de nya militära insat-
serna mot Cuba................................. 65
7 § Anmälan om frågor
1992/93:367 av Martin Nilsson (s) om de värnpliktigas rättighe-
ter ........................................... 66
1992/93:368 av Martin Nilsson (s) om riskkapital för småföreta-
gen .......................................... 66
1992/93:369 av Inga-Britt Johansson (s) om dagligvaruförsörj-
ningen i glesbygd................................ 67
1992/93:370 av Göran Magnusson (s) om arbetsplanen för E18
vid Köping-Arboga............................. 67
1992/93:371 av Kenneth Lantz (kds) om utbildning av tolkar. 68
1992/93:372 av Kenneth Lantz (kds) om beredskap mot oljeut-
släpp ......................................... 68
1992/93:373 av Kenneth Lantz (kds) om blybatteriavgiften . . 69
1992/93:374 av Kenneth Lantz (kds) om tryck på plastembal-
lage .......................................... 69
1992/93:375 av Carl Olov Persson (kds) om Sveriges Radios
sjöväderrapporter............................... 69
1992/93:376 av Ingvar Johnsson (s) om sysselsättningen i fyr-
stadsregionen .................................. 70
1992/93:377 av Rune Evensson (s) om Telis verksamhet i Vä-
nersborg ...................................... 70
1992/93:378 av Ingbritt Irhammar (c) om rättssäkerheten i de
baltiska staterna................................ 70
1992/93:379 av Ingbritt Irhammar (c) om barn som försvunnit
från flyktingförläggningar......................... 71
1992/93:380 av Ingela Mårtensson (fp) om biståndsadministra-
tionen........................................ 71
1992/93:381 av Hans Göran Franck (s) om bifallsprocenten i
nådeärenden................................... 72
1992/93:382 av Carl-Johan Wilson (fp) om utbildning av yrkes-
officerare till grundskolelärare...................... 72
1992/93:383 av Margitta Edgren (fp) om försöken med fria
sprutor för injektionsnarkomaner................... 72
1992/93:384 av Bo Nilsson (s) om batteriåtervinningen vid Boli-
den Bergsöe................................... 72
1992/93:385 av Per-Richard Molén (m) om bilförmån för taxi-
ägare ......................................... 73
1992/93:386 av Birger Andersson (c) om antagningen till gym-
nasie- och vuxenutbildningen....................... 73
1992/93:387 av Carl Olov Persson (kds) om principer som kan
medföra att flyktingar från Peru kan komma att utvisas. . 73
Prot. 1992/93:61
12 februari 1993
77
Prot. 1992/93:61 1992/93:388 av Sten Andersson i Malmö (m) om utmätning av
12 februari 1993 arbetsersättning som utgår till intagen i kriminalvårdsan-
stalt.......................................... 74
1992/93:389 av Åke Gustavsson (s) om regler för handel med
kulturellt värdefulla föremål....................... 74
78
gotab 43227, Stockholm 1993