Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1992/93:61

Fredagen den 12 februari

Kl.9.00

---

1 § Meddelande om information från
regeringen

Anf. 1 TREDJE VICE TALMANNEN:

Jag får meddela att vid kammarens sammanträde
onsdagen den 17 februari kl. 9.00 lämnar statsrådet
Bo Lundgren (m) information om finanskrisen.

2 § Ny riksdagsledamot m.m.

Upplästes och lades till handlingarna följande från
Valprövningsnämnden inkomna

Berättelse om granskning av bevis för
riksdagsledamot och ersättare för
riksdagsledamöter

Till Valprövningsnämnden har från
Riksskatteverket inkommit bevis om att Per Erik
Granström (s), Ludvika, utsetts till ny ledamot av
riksdagen fr.o.m. den 10 februari 1993 sedan Odd
Engström (s) avsagt sig sitt uppdrag som
riksdagsledamot. Till ersättare har utsetts Arne
Mellqvist, Falun, Angelica Beyer, Borlänge, Carin
Palmcrantz Leksand, och Gunnar Magnusson,
Vansbro (alla s).

Valprövningsnämnden har denna dag granskat
bevisen och därvid funnit att de blivit utfärdade i
enlighet med 15 kap. 1 § vallagen.

Stockholm den 11 februari 1993

Lars Tottie

Sven-Georg Grahn

3 § Återkallelse av motion

Tredje vice talmannen meddelade att Hans
Gustafsson m.fl. (s) i skrivelse den 10 februari 1993
återkallat den av dem väckta motionen
1992/93:N259 Kooperationen som förnyelsekraft i
samhällsekonomin.

Tredje vice talmannen anmälde att han hade
avskrivit denna motion.

Skrivelsen lades till handlingarna.

4 § Allmänpolitisk debatt

(forts. från prot. 60)

Rättsfrågor

Anf. 2 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Herr talman! Ett verkligt rättssamhälle måste
präglas av att människor kan känna trygghet till liv,
hälsa, integritet och personlig egendom. För att
uppnå detta är det viktigt att slå vakt om det
generella välfärdssystemet. All erfarenhet visar att
stora sociala klyftor, hög arbetslöshet och
förslummade bostadsområden föder våld och
annan kriminalitet. Därför är det nödvändigt att ha
en helhetssyn på kriminalpolitik.

Mot denna bakgrund är kampen mot den
galopperande arbetslösheten av stor betydelse för
ett framgångsrikt brottsförebyggande och
brottsbekämpande arbete. Visst kan det vara
motiverat med skärpta lagar och hårdare straff för
vissa brott. Visst kan polis och övrigt rättsväsende
behöva bättre resurser. Utan ett brett
brottsförebyggande arbete i vid bemärkelse uppnås
dock inga varaktiga resultat när det gäller
brottsutveckling.

För oss socialdemokrater står det helt klart att den
ekonomiska politiken och välfärdspolitiken i stort
utgör den första försvarslinjen i en framgångsrik
politik mot våld och brottslighet och för ett tryggare
och mjukare samhälle.

Herr talman! Socialdemokraterna har redovisat sin
syn på kriminalpolitiken i en särskild motion under
den allmänna motionstiden. Vi föreslår att det
kriminalpolitiska reformarbetet inriktas mot vissa
områden.

Vi vill ha en satsning på ett brett
brottsförebyggande arbete. Vi har föreslagit att
Brottsförebyggande rådet skall få ytterligare 6
miljoner kronor till sitt förfogande för projektstöd
till lokalt brottsförebyggande arbete ute i landets
kommuner.

Vi vill att reformarbetet skall inriktas på ett
reformerat straff- och påföljdssystem med ett
utvecklande av alternativ till frihetsstraff.

Vi vill ha en human kriminalvård med förbättrat
innehåll. Beläggningen på anstalterna är nu mycket
hög, och det omöjliggör ett väl utvecklat
behandlingsinnehåll. Regeringen bör snarast
komma med förslag till åtgärder som förbättrar
situationen inom anstaltsorganisationen.

Vi vill ha ett utökat stöd till brottsoffren.

Vi vill ha snabbare och tydligare reaktioner
gentemot unga lagöverträdare.

Vi vill ha effektivare polisiära arbetsmetoder.

Vi vill ha ett rättsväsende med hög rättssäkerhet,
korta handläggningstider och välutbildad personal.

Vi vill ha en prioritering av vålds- och
narkotikabrottsligheten samt den ekonomiska
brottsligheten i det direkta brottsbekämpande
arbetet.

Herr talman! För en tid sedan anordnade vi
socialdemokrater ett seminarium om den
ekonomiska brottsligheten. De inlägg som då
gjordes av bl.a. åklagare, poliser och fackliga
företrädare klargjorde på ett skrämmande sätt hur
allvarlig situationen är. Det är ingen överdrift att
påstå att vi håller på att förlora kampen mot den
ekonomiska brottsligheten.

En person verksam inom
brottsbekämpningssektorn sade på vårt
seminarium att rättsväsendet har kollapsat.
Riksåklagaren har kallat situationen för
löjeväckande. Bedrägerierna håller på att bli en
affärsidé. Omfattande skalbolagsaffärer har visat sig
rymma mycket avancerad ekonomisk brottslighet.
I över hälften av konkurserna under 1992 beräknas
det förekomma ekonomisk kriminalitet. Vi vet alla
att det i bank- och finanskrisens spår upptäcks
omfattande ekonomisk brottslighet inom den
finansiella sektorn.

Den ekonomiska brottsligheten har sammantaget
en mycket stor omfattning. Det finns naturligtvis
olika beräkningar. Brottsförebyggande rådet har
kommit fram till att den ekonomiska kriminaliteten
kan beräknas omfatta 100 miljarder kronor, och det
är naturligtvis svindlande belopp. Det motsvarar
statens utgifter för hela rättsväsendet,
utbildningsväsendet och arbetsmarknadspolitiken
sammantaget.

Mot denna bakgrund tycker vi att den passivitet
som regeringen visat när det gäller bekämpandet av
den ekonomiska brottsligheten är helt obegriplig.

Herr talman! Vi socialdemokrater har i en motion
om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten
lagt fram ett program som omfattar 100 miljoner
kronor. Om våra förslag genomförs kan kampen
mot den ekonomiska brottsligheten bli betydligt
mer effektiv än i dag.

Vi föreslår åtgärder över ett brett fält. Polis,
åklagare, skatterevisorer, kronofogdar och tull får
genom våra förslag förbättrade möjligheter att
bekämpa denna form av kriminalitet.

Vi föreslår en rad lagstiftningsåtgärder för att
ytterligare effektivisera våra möjligheter att
komma åt den ekonomiska brottsligheten. Vi
föreslår en annan organisation än den vi har för
närvarande för att effektivisera kampen mot den
här kriminaliteten.

Herr talman! Jag har kort tid till mitt förfogande,
men jag vill ändå beröra ett annat allvarligt
problem. Det gäller den mycket bekymmersamma
situationen med överbeläggning på våra fängelser
och häkten.

Inom den slutna anstaltsvården är beläggningen nu
sådan, att det i stort sett är omöjligt att
åstadkomma den önskvärda differentiering som
krävs för att man skall uppnå bra
behandlingsresultat. Det leder till svårigheter i
arbetet med att skapa narkotikafria fängelser och
att skilja förstagångsbrottslingar från de mer tungt
belastade brottslingarna.

Jag skulle vilja fråga justitieministern vilka
åtgärder regeringen planerar för att åstadkomma
en bättre situation på våra anstalter -- en situation
som skulle medge ett bättre behandlingsinnehåll i
verksamheten än det vi för närvarande når med
överbeläggning i anstaltsorganisationen.

Anf. 3 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):

Herr talman! Statens uppgift är bl.a. att ge
medborgarna fysisk trygghet och säkerhet.
Brottsligheten ökar och blir allt grövre och
våldsammare.

Tyngdpunkten i kriminalpolitiken måste vara att
upprätthålla lag och ordning i samhället.
Rättsordningen blir meningslös, om den inte kan
skydda kvinnor och barn från övergrepp och brutal
död eller ge brottsoffren ett rimligt stöd.
Oordningen går att bryta.

Brottsoffret, målsäganden, måste ges en starkare
ställning under utredningen och i
domstolsprocessen.

Det är tid att lämna ogrundade vårdtankar som
ändå aldrig kan leda till något positivt resultat. De
lyckade resultaten inom kriminalvården beror mera
på enskilda initiativ och personligt ansvar än på
kriminalvårdsapparaten som sådan.

Medborgarna har mycket svagt förtroende för
rättsmaskineriet. Det visar flera undersökningar.
Det handlar nu om att återvinna medborgarnas
förtroende. Rättstryggheten och rättssäkerheten är
viktiga välfärdsyttringar.

Ny demokrati för fram ett flertal förslag och
motioner som syftar till att effektivt bryta
brottsutvecklingen och återskapa trygghet och
rättssäkerhet i vårt rättssamhälle, men också till att
återvinna medborgarnas förtroende för
rättsmaskineriet.

Herr talman! Jag vill här i kammaren särskilt fästa
uppmärksamheten på att vi har en kris som många
aktade jurister anser vara mer djupgående än en
ekonomisk kris, nämligen en moralisk-etisk
rättvisekris. Vi måste ta tag i denna nu. Under de
senaste decennierna har vi över huvud taget inte
diskuterat grundläggande etiska rättviseproblem.
Alla diskussioner har haft sin utgångspunkt i
allmänpolitiska maktpositioner.

Jag vill i justitieministerns närvaro rikta en vädjan
till regeringen att ta initiativ till diskussioner om
detta.

Konsekvensen av vad som händer i ett land som har
tappat förtroendet för rättssystemet är alldeles
förödande, mycket mer förödande än en
ekonomisk kris.

Som justitieministern säkert känner till har det i
hemlighet uppstått alternativa rättssystem, där man
helt enkelt tagit lagen i egna händer, därför att man
tycker att samhället inte handlar i medborgarnas
intresse.

Det finns en annan angelägen sak som staten och
regeringen uppmärksammar för litet och där man
helt enkelt tappat greppet om utvecklingen. Det är
den växande narkotikaliberalismen.

Narkotika strömmar uppenbart in i vårt land från
många håll. Trots krisen är Sverige ju fortfarande
ett land där ungdomar har förhållandevis gott om
pengar. Genom att Sverige i internationell
jämförelse varit lyckosamt när det gällt att hålla
tillbaka narkotikan uppfattas Sverige som en
marknad där det finns utrymme för nyetableringar.

De strömmar man kan se kommer dels från
Östeuropa, som både är transitväg och har egna
droger, som t.ex. anabola steroider, dels från
Afrika, dels från västvärlden. Dock räcker det inte
med tillgång på narkotika för att det skall bli en
epidemi. Det krävs också reklam, att drogandet
uppfattas av ungdomarna som en attraktiv livsstil --
en livsstil förbunden med framgång i livet eller med
ett bohemiskt, konstnärligt exklusivt utanförskap.

När det gäller att få drogmissbruket att framstå som
attraktivt handlar det nästan enbart om västlig
påverkan. Från USA och England och delvis från
en del andra EG-stater får vi en massiv drogreklam,
där olika droger förknippas med framgång
(yuppien -- kokainet) eller intellektuellt och
konstnärligt bohemeri (rave--ecstacy, LSD).
Denna västvärldsreklam gör ju att
narkotikaprofitörerna från andra håll i världen får
avsättning för sina produkter utan att ha någon stor
reklamapparat.

Vid sidan om de insatser som tull och polis gör för
att stoppa inflödet, varifrån det än kommer, måste
man slå hårt mot den reklam för drogerna som
sprids genom västliga massmedia och genom
vulgärpropagande som förts i EG:s kölvatten. Det
är ju inte EG:s sociala problem som vi skall ta över,
utan dess kultur.

Nu i arbetslöshetstider riskerar ju livsstilar som går
ut på att vara utanför samhället att bli en lösning för
ungdomar som inte känner att det finns en framtid
för dem. Kan man inte vara bäst på att vara bäst,
kan man kanske vara bäst på att vara sämst!

Herr talman! Ungdomar är experter på att uppfatta
varje tvetydighet i de vuxnas agerande. Och
tvetydigheterna har blivit allt fler. I Stockholm
finns det gott om svartklubbar som mer eller
mindre är narkotikaindränkta. På dessa klubbar
finns en del av nöjesvärldens etablissemang. När
det sedan ges underfundigt formulerad
narkotikareklam i diverse lokalradioutsändningar
uppfattas lätt restriktionerna när det gäller
narkotikan som ett påfund av tråkiga
förbudsmakare.

Ny demokrati, som är ett parti som i övrigt är emot
Reglerings- och förbudssverige, vill här klart
markera att här skall det minsann vara förbud och
regler.

Jag vill få bort den maktlöshet som nu råder mot
svartklubbarna och den förtäckta
narkotikareklamen. En svårighet är givetvis att det
är så få som öppet säljer narkotika. På t.ex.
Frihetsfrontens klubb har det gjorts
narkotikabeslag upprepade gånger, utan att det gått
att bevisa att klubben uppmuntrar till försäljning.
På Maria Ungdom har man flera gånger tagit hand
om unga flickor i 15--16-årsåldern, som fått sin
ecstacy hos Frihetsfrontens klubb.

Jag skulle vilja att den moderata justitieministern
tog initiativ till att hitta former för att polisen skall
kunna stänga en klubb för gott. Anledningen till att
jag riktar mig just till justitieministern är att
Moderaterna under valrörelsen lade fram ett 20-
punktsprogram för ett narkotikafritt samhälle, där
man talade mycket om vad man skall göra åt
narkotikaproblemet. Det är många med mig som
undrar vart dessa ambitioner tog vägen.

Anf. 4 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Vi kan inte undgå att beröras av de
rapporter om grova brott som vi nästan dagligen
möts av i massmedia. Samtidigt konstaterar vi att
det totala antalet anmälda brott ligger på en
oacceptabelt hög nivå. I flera uppmärksammade
fall har dessutom ifrågasatts om rättsordningens
sätt att bedöma vissa gärningar står i
överensstämmelse med det allmänna
rättsmedvetandet.

Regeringen ser med stort allvar på denna situation.
Det får inte råda någon tvekan om att det allmänna
har både vilja och kraft att skydda enskilda
människor mot brottsliga angrepp.

Brottsligheten måste bemötas med ett brett register
av åtgärder. Regeringen har redan lagt fram förslag
om att skärpa straffet för ett flertal brott där den
nuvarande straffskalan inte kan anses vara
tillräcklig för de allvarligaste fallen. Vidare har
regeringen presenterat ett första förslag om
avskaffande av den obligatoriska
halvtidsfrigivningen. Ett ytterligare område där ett
konkret förslag till lagändring lagts fram är
bekämpningen av narkotikamissbruket. Det skall
bli möjligt att med större kraft ingripa mot sådan
befattning med narkotika som består i eget bruk.

För närvarande remissbehandlas ett förslag till
sänkt promillegräns och skärpning av påföljden för
grovt rattfylleri. Så snart remisstiden löpt ut
kommer regeringen att skyndsamt bereda frågan
om ändrad lagstiftning på området.

En viktig del i kriminalpolitiken består i att utforma
påföljdssystemet på sådant sätt att ett utdömt straff
både kan utgöra en i allmänhetens ögon rimlig
reaktion på ett brott och samtidigt förmå den
dömde att ändra sin livshållning, så att risken för
fortsatt kriminalitet minimeras. Det finns i detta
sammanhang anledning att överväga om villkorligt
fängelse skall införas och hur samhällstjänst kan bli
ett permanent inslag i påföljdssystemet. En annan
fråga som måste övervägas är införande av
elektronisk övervakning som ett element i
påföljderna.

Vi vet att ett kriminellt beteende ofta grundläggs i
tidig ålder. Det är därför särskilt viktigt att brott
som begås av ungdomar möts med fasthet. Bland
de frågor som vi måste ta ställning till -- och som
kommer att behandlas i ett betänkande från
Ungdomsbrottskommittén senare i vår -- kan
nämnas fördelningen av uppgifter mellan
socialtjänsten och rättsväsendet, vilka reaktioner
som kan vara lämpliga för att motverka fortsatt
brottslighet hos ungdomar och om särskilda regler
bör gälla för ungdomsbrottmål. Utgångspunkten
här bör vara att reaktionerna kommer tidigt och är
fasta och tydliga.

En typ av brottslighet som berör oss alla särskilt illa
är sexuella och andra övergrepp mot barn. För de
allra flesta människor framstår det som
motbjudande och helt främmande att låta ett barn
ta del i en vuxens sexuella handlingar. Likväl vet vi
att detta förekommer i inte obetydlig omfattning.
Samhällets inställning till sådana övergrepp måste
vara alldeles klar -- dessa kan inte under några
förhållanden accepteras, och det är alltid den vuxne
som bär hela ansvaret för dem.

I brottsbalkens regler om sexualbrott har för inte så
länge sedan genomförts ändringar för att särskilt
markera allvaret i övergrepp mot barn. För
närvarande sker inom Justitiedepartementet en
översyn av reglerna om preskription av sexualbrott.
Det finns också anledning att överväga såväl
rubriceringen som straffskalan för sådana sexuella
övergrepp mot barn som inte omfattas av
våldtäktsparagrafen.

För att straffbestämmelserna och påföljdssystemet
skall kunna fylla sin funktion i kampen mot
brottsligheten måste andelen uppklarade brott öka
väsentligt i förhållande till i dag. Detta är framför
allt en uppgift för polisen. Regeringen har redan
vidtagit åtgärder för att undvika brist på utbildade
polismän. Det uppsatta målet för antalet poliser
kommer att vara uppnått redan efter nästa
budgetår. Polisens resurser måste nu i större
utsträckning inriktas på att utreda och förebygga
brott. Det är viktigt att polisen i detta sammanhang
blir mer synlig i samhället och därmed tydlig i sin
roll att skydda allmänheten mot brott. Det är också
viktigt att polisen utvecklas vad gäller metoder och
organisation för att kunna hålla jämna steg med den
kvalificerade brottsligheten.

Ett område som kräver särskilda insatser från
polisens sida är bekämpningen av den ekonomiska
brottsligheten. Jag har tidigare här i kammaren
redovisat vilka åtgärder som regeringen vidtagit
och avser att vidta för att förstärka de rättsvårdande
myndigheternas förutsättningar i detta avseende.
En bärande tanke här är att ta till vara den
kompetens som finns hos skilda myndigheter och
andra på ett bättre och mera rationellt sätt än för
närvarande. Arbetet med att komma till rätta med
den ekonomiska brottsligheten är emellertid inte
begränsat till kriminalpolitikens område. En stor
del av den ekonomiska brottslighet som utreds i dag
har sin grund i tidigare förd felaktig ekonomisk
politik och ett alltför högt skattetryck. Den ändrade
inriktning som regeringen står för på detta område
bör minska förutsättningarna för ekonomisk
brottslighet av den typ som har blivit vanlig under
senare år.

Strävandena att bekämpa brottsligheten får dock
inte ges en sådan inriktning att rättssäkerheten
äventyras. I debatten har ibland gjorts gällande att
man allmänt sett bör sänka de beviskrav som gäller
för fällande dom i brottmål. Jag ställer mig helt
avvisande till en sådan tanke. Möjligheten att låta
en person undergå straff utgör samhällets yttersta
maktmedel. Det utgör en fundamental princip i alla
rättssamhällen att detta medel inte tillgrips i andra
fall än då det med tillräcklig säkerhet kan
konstateras att den misstänkte har gjort sig skyldig
till det brott som han är misstänkt för. Att frånträda
denna princip skulle förfela strafflagstiftningens
syfte och leda till att oskyldiga skulle straffas.

En bättre väg är att komma till rätta med sådana
situationer där beviskraven i dag kan ge resultat
som rimmar illa med det allmänna
rättsmedvetandet kan vara att införa vissa nya
straffbud. Jag har nyligen mottagit en rapport som
tar upp vissa frågor med anledning av det s.k.
Lindome-fallet. I rapporten föreslås att även
underlåtenhet att ingripa mot ett grovt brott samt
vissa former av efterföljande medhjälp till ett brott
straffbeläggs. Jag kommer att noggrant överväga
dessa förslag. Tanken att påbjuda en rimlig
handlingsplikt rimmar väl med det ansvar som vi
vill ge enskilda medborgare i ett fritt samhälle.

Det kommer emellertid dess värre alltid att kunna
uppstå fall då en gärningsman blir frikänd i domstol
eftersom det inte går att bevisa hans skuld. Vad som
då är viktigt att komma ihåg är att domstolen
endast konstaterat att bevisningen inte är tillräcklig
för att ett straffrättsligt ingripande skall vara
försvarbart. Det innebär inte att det inte finns något
brottsoffer.

Ett brottsoffer skall alltid behandlas med respekt
och medkänsla. Offret skall kunna få stöd och hjälp
även om det i ett enskilt fall inte går att fälla någon
gärningsman till ansvar. För att stödja och hjälpa
behöver man inte ställa några höga beviskrav.

Brottsofferfrågorna bereds inom en särskild
arbetsgrupp inom Justitiedepartementet. Bland de
förslag som för närvarande är aktuella på området
kan nämnas en utvidgad rätt till målsägandebiträde
och förbättrat rättsligt bistånd vid brott som begåtts
utomlands. En försöksverksamhet med livvakt för
hotade kvinnor pågår.

Men hänsyn till vad jag inledningsvis har anfört, har
jag förståelse för att det finns en otålighet när det
gäller det allmännas insatser för att bekämpa
brottsligheten. Regeringens arbete på detta
området sker emellertid målmedvetet. Liksomn
när det gäller annan lagstiftning måste lagändringar
inom straffrätten beredas noggrant. Det är viktigt
att den lagstiftning som antas på området är väl
genomtänkt och väl förankrad i rättsmedvetandet.
Endast på detta sätt kan den långsiktigt bidra till att
minska brottsligheten.

Slutligen vill jag framhålla att många av de åtgärder
som har betydelse för att nedbringa brottslighet och
skapa rättstrygghet ligger utanför
strafflagstiftningens område. Det är främst inom
familjen och i skolan som människor fostras till
ansvarskännande individer. Lagstiftningen kan
aldrig ersätta den normbildning som måste ske hos
individen. Lagen kan endast utgöra ett stöd. Ökad
medvetenhet kring de problem som ligger till grund
för brottsligheten och uppmuntran till engagemang
och ansvarstagande hos enskilda utgör
oundgängliga komplement till en fast och
konsekvent genomförd kriminalpolitik.

Anf. 5 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd)
replik:

Herr talman! Det är riktigt som justitieministern
säger att förslag har lagts fram om att skärpa
lagstiftningen på narkotikaområdet. Fängelse läggs
in i straffskalan för konsumtion av narkotika.

För cirka tio år sedan förklarade
Socialdemokraterna, via Ingvar Carlsson, krig mot
knarket. Det gick sedan fem år innan bruket av
narkotika kriminaliserades. Efter ytterligare fem år
införs fängelse i straffskalan. Skall det gå fem år
mellan varje sådan åtgärd? Med hänsyn till de
liberala tongångarna om narkotikan måste det ske
en starkare markering från regeringens sida.

Jag har även noterat att justitieministern har tagit
initiativ till att diskutera godtrosförvärvslagen. Jag
har i tidigare debatter sagt att åklagarens
bevisbörda är stor. Just på detta område sätter
domstolarna större tilltro till den misstänkte än till
framlagda bevis av åklagaren och vad vittnen har
vidimerat. Det är stötande.

Jag lovordar det initiativ justitieministern har tagit
på det här området. Men jag efterlyser också en
starkare markering när det gäller narkotika och den
liberalisering som genomsyrar landet. Jag noterar
tyvärr att moderata ungdomsförbundets
ordförande i Norrbotten har väckt motioner om att
släppa cannabis och marijuana fritt. Det är just
sådana tendenser jag är orolig för.

Anf. 6 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Karl Gustaf Sjödin påpekar att det
har tagit fem år mellan att åtgärder har vidtagits.
Jag får påpeka att den borgerliga regeringen har
suttit vid makten ett år och har redan lagt fram ett
färdigt förslag om förändringar. Det är inte första
gången vi agerar. Från den moderata
riksdagsgruppens sida har det ständigt väckts
motioner om skärpt syn på narkotika. Men först i
och med att vi har kommit i regeringsställning
tillsammans med likasinnade har vi haft den
formella möjligheten att lägga fram en proposition.

Anf. 7 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd)
replik:

Herr talman! Jag glömde inledningsvis att hälsa
justitieministern välkommen till denna debatt. Jag
tror att det är första gången hon deltar i den
allmänpolitiska debatten. Det är trevligt att ha en
fackminister att debattera med.

Visst! Jag har noterat att moderater har väckt
många motioner i ärendet, bl.a. om 20-
punktsprogrammet.

Vill justitieministern ta initiativ till att ge polisen
möjligheter att stänga svartklubbarna?
Fastighetsägarna skulle t.ex. kunna ges rätt att
omedelbart vräka svartklubbarna eller bli skyldiga
att avhysa dem. Det finns en del åtgärder som kan
diskuteras. Det är klart otillfredsställande att
svartklubbarna finns och att man där under
täckmanteln av att ha trevligt och roligt bjuder ut
narkotika till våra ungdomar, främst flickor, som
sedan hamnar på Maria ungdomsklinik.

Anf. 8 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Jag hoppas att Karl Gustaf Sjödin har
noterat att vi från Justitiedepartementets sida just
har lagt fram ett förslag som skall öka
möjligheterna för fastighetsägare att vräka bl.a.
denna typ av hyresgäster. Jag hoppas också att Karl
Gustaf Sjödin inte i andra sammanhang stämmer in
i den kör som gör allt för att kritisera detta förslag
och peka enbart på problem.

Anf. 9 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:

Herr talman! Jag noterade att Karl Gustaf Sjödin
och justitieministern förde en diskussion om
narkotikapolitiken. Vi har sedan en lång tid tillbaka
i Sverige fört en mycket restriktiv narkotikapolitik.
Det har också lett till en utveckling i Sverige som
klart avviker från vår omvärld i fråga om
narkotikamissbruket. Vi har haft en bättre
situation i Sverige.

Jag känner samma oro som K G Sjödin för de allt
starkare röster som gör sig gällande i debatten och
som kräver legalisering av vissa typer av
narkotikapreparat. Jag tycker att det är välgörande
att justitieministern tar avstånd från sådana tankar
som förekommer framför allt inom hennes eget
partis ungdomsförbund. Jag tycker att vi som
känner ansvar för narkotikasituationen måste
tydligt markera att vi inte accepterar en sådan
utveckling. Vi får ta den debatten på ett hårt, tufft
och fränt sätt mot dem som kräver legalisering.

Justitieministern berörde i sitt anförande den
ekonomiska brottsligheten. Jag konstaterar att
även om justitieministern säger sig ha ett
engagemang i kampen mot den ekonomiska
brottsligheten, har det tyvärr inte tagit sig uttryck i
form av åtgärder.

Det finns i dag 16 700 poliser. 200 av dem sysslar
med bekämpandet av den ekonomiska
kriminaliteten. Riksåklagaren säger att situationen
är löjeväckande. Rolf Åbjörnsson,
konkursförvaltaren, säger att hela systemet har
kollapsat. Vad gör då justitieministern? Jo, hon
avsätter 5 miljoner kronor till Riksåklagaren för att
tillskapa en särskild utredningsgrupp.

Här sätter samhället in miljard efter miljard för att
rädda bankerna. Men vi har inte råd att sätta in mer
än 5 miljoner kronor mera i ökade resurser för att
bekämpa den ekonomiska kriminaliteten. Jag
tycker att det är ynkedom. Socialdemokraterna har
presenterat ett omfattande program som mycket
snabbt skulle få effekter i form av en bättre
brottsbekämpning. Jag skulle gärna se att
justitieministern inför
kompletteringspropositionen tar upp ett
resonemang med finansministern om att få litet
större utrymme i sin budget för ett kraftfullt
program i det avseendet.

Jag ställde i mitt inledningsanförande en fråga till
justitieministern om beläggningssituationen på
anstalterna. Jag skulle gärna vilja att hon
kommenterade den frågan i hennes nästa replik. Vi
har nu en överbeläggning på
kriminalvårdsanstalterna. Det kan leda till en
mycket brutalare miljö på anstalterna, som i sin tur
föder ny kriminalitet med ökad
återfallsbenägenhet. Jag tycker att justitieministern
mycket snabbt bör återkomma till riksdagen med
en redogörelse för vad hon tänker göra för att
åstadkomma en bättre situation på anstalterna och
som möjliggör en ökad differentiering av de
intagna.

Anf. 10 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Lars-Erik Lövdén känner säkerligen,
precis som han säger, ett stort ansvar för
narkotikaproblemen. Jag tror inte att Lars-Erik
Lövdén och Socialdemokraterna i allmänhet riktigt
har förstått allvaret. Även om Sverige inte är lika
illa ute som många andra länder är, tycker jag de
problem Sverige har är stora.

Det var många som på 60-talet varnade för
utvecklingen i Sverige. Etablissemanget trodde inte
på varningarna. Men det de varnade för är just den
situation som råder i dag. Det är regeringen som nu
lägger fram ett förslag som skall ge möjlighet att få
tag i unga människor på väg in i missbruk. Detta
krav har vi moderater ställt år efter år. Men den
dåvarande socialdemokratiska majoriteten ville
inte ställa sig bakom kravet. Jag utgår från att ni
socialdemokrater, när ni nu är i opposition,
kommer att ställa er bakom vårt förslag till ändrad
narkotikastrafflag.

Jag tror aldrig att Lövdén och jag kommer att bli
överens i debatten när det gäller den ekonomiska
brottsligheten. Jag vill gärna påpeka att i
Socialdemokraternas egen ekonomiska motion
talas det om vad som hände under de
socialdemokratiska åren 1986--1991. Antalet
anmälda ekonomiska brott ökade med 28 %, och
andelen ärenden som gick från polis till åklagare
minskade från 51 % till 35 %. Vad som inte står i
motionen är att under de socialdemokratiska åren
minskades polisens resurser för
ekobrottsbekämpning med 7 %. Vad som inte
heller står i motionen är att den överenskommelse
som träffades i höstas på grund av den ekonomiska
krisen innehöll ett sparbeting för
Justitiedepartementet på 500 miljoner kronor. Det
var inte regeringens önskemål. Det var ett
socialdemokratiskt önskemål som vi accepterade
för att få en överenskommelse. Jag kan inte se att
Socialdemokraternas krav om att lägga på 100
miljoner kronor är något annat än ett spel för
gallerierna. Det är inte seriöst.

Riksåklagaren har begärt exakt 6 miljoner kronor
extra i anslag.

Anf. 11 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:

Herr talman! Våldsbrottsligheten ökade kraftigt i
fjol. Vi fick en 20-procentig ökning av mord, dråp
och misshandel med dödlig utgång. Antalet
våldtäkter ökade med 21 %. Misshandelsbrotten
ökade med 12 %.

Jag tänker inte lägga den moderate
justitieministern till last för att denna ökning har
skett. Jag säger inte att det är regeringens fel att det
under 1992 blev en dramatisk ökning av
våldsbrottsligheten. Därför vill jag inte heller höra
att det är Socialdemokraternas fel att den
ekonomiska brottsligheten ökade så kraftigt under
några år på 80-talet.

Däremot tar jag på mig ansvaret att resurserna för
att bekämpa den ekonomiska kriminaliteten gick
ner i slutet av 80-talet. Det var en följd av att vi
decentraliserade resursanvändningen inom
polisväsendet och överlät till de lokala
polisdistrikten att själva disponera över sina
resurser. Det ledde till en omprioritering ute i
landet. De lokala polisdistrikten följde inte
statsmakternas intentioner.

Det är därför vi nu motionerar om ett samlat tag
med en central ledning, en särskild organisation,
för denna typ av brottsbekämpning. Vi har lagt
fram ett förslag om ett ökat utrymme om 100
miljoner kronor för att effektivisera kampen mot
ekobrottslighet. Men vi konstaterar att regeringen
inte tycks vara intresserad av att på någon punkt gå
oss till mötes i det avseendet. Jag tycker att det är
beklagligt.

Så till frågan om narkotikasituationen. Vi tar det
problemet på utomordentligt stort allvar. Det har vi
gjort även under vår regeringstid. Jag tror att
justitieministern är litet blåögd. Hon tror att man
med en enkel lagstiftningsåtgärd kan komma åt
narkotikamissbruket. Det vore väl för bra. Men
problemen är mycket större än så.

Justitieministern måste när det gäller
narkomanvården sätta sig in i vad som för
närvarande händer ute i landets kommuner.
Narkomanvården är på väg att raseras. I Stockholm
halveras resurserna. I Malmö har narkomanvården
totalt splittrats upp. Runt om i landets kommuner
pågår en successiv nedrustning av samhällets
insatser gentemot narkotikamissbruket.

Narkotikapolitiken står på två ben. Vi har en
restriktiv narkotikapolitik med polisiära medel och
rättsväsendets medel, men också med en väl
utbyggd vård och behandling för dem som är
narkotikamissbrukare. Om det ene benet faller,
faller också hela upplägget av narkotikapolitiken.
Då riskerar vi att få samma utveckling som i vår
omvärld.

Jag tror inte att justitieministern skall göra det så
enkelt för sig att hon tror att införandet av fängelse
i straffskalan för eget bruk skall lösa problemen i
det här avseendet.

Anf. 12 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Rent fysiskt är jag, precis som Lövdén
säger, blåögd, men jag tror inte att jag är speciellt
blåögd mentalt.

Jag är väl medveten om att man inte skall tro att
man bara kan lagstifta bort problem i samhället.
Det säger jag i alla sammanhang. Det är helt andra
åtgärder som är av störst betydelse. Jag sade också
i mitt anförande här i dag att lagstiftningen bara kan
bli ett komplement.

När det sedan gäller narkomanvården, är vi väl
medvetna om de påståenden som nu också kommer
från Lars-Erik Lövdén om nedrustningen i
kommunerna. Därför är också vår socialminister
Bengt Westerberg mycket angelägen om att följa
upp utvecklingen. Den följs ständigt. Det är
faktiskt en missuppfattning att vi har en egentlig
nedrustning.

Det har vuxit upp en mängd olika vårdhem av alla
de slag. Detta har skapat en överkapacitet. När
man inte fyller alla dessa hem ger det intrycket av
en nedrustning, men i praktiken är det inte så. Om
det skulle visa sig att det blir en nedrustning måste
vi från centralt håll se vilka åtgärder som kan
vidtas. Det är helt rätt att utan vård kommer vi inte
särskilt långt i kampen mot narkotika.

När det gäller vårt förslag till skärpning av
narkotikastrafflagen, är det viktigt för mig att
påpeka att skälet till att vi för in fängelse i
straffskalan är att vi skall få en laglig möjlighet att
få bevis för narkotikabruk. Det är särskilt
intressant hos unga människor. Det är också för att
vi skall få en laglig möjlighet att döma till vård. Den
möjligheten finns inte med dagens system. Den
borde ha funnits för länge sedan. Då hade vi säkert
inte kunnat rädda alla, men vi hade säkerligen
kunnat hindra åtskilliga unga människor från att
fastna i ett narkotikaberoende.

Anf. 13 BRITTA BJELLE (fp):

Herr talman! Kriminalpolitiken under 1970-talet
och början av 1980-talet har till stor del präglats av
reformer inom kriminalvården som främst tagit
sikte på gärningsmannen. Brottsoffrens situation
har därigenom kommit i skuggan av
gärningsmannens. De senaste årens debatt har
emellertid medfört ett starkt ökat intresse för
brottsoffrens situation.

Ett antal åtgärder i syfte att förbättra brottsoffrens
ställning har också vidtagits. Folkpartiet har varit
pådrivande till många av dessa reformer. Jag skulle
vilja nämna några.

Besöksförbudet ger en trakasserad kvinna skydd så
till vida att den som förbudet avser inte får
uppehålla sig i närheten av kvinnans bostad eller
arbetsplats.

Ett annat exempel är rätten till målsägandebiträde.
Målsägandebiträdet ger i princip vid alla
sexualbrott och vid vissa misshandelsbrott stöd och
hjälp till det utsatta brottsoffret vid
förundersökning och rättegång. Men även sådana
administrativa regler som rätt till kvarskrivning och
identitetsbyte är viktiga reformer för utsatta
kvinnor.

Införandet av försöksverksamhet med
livvaktsskydd för hotade kvinnor är ytterligare en
reform där vi tagit ett stort steg framåt. Som en
följd av införandet av livvaktsskydd har polisen
dessutom tagit fram en väska med skyddsutrustning
som bl.a. innehåller en bärbar telefon och larm.
Polisen lånar ut dessa väskor till de hotade kvinnor
som så önskar.

Utöver det som redovisats finns naturligtvis mycket
mer att göra. När det gäller målsägandebiträde,
borde det vara möjligt att ha rätt till sådant även när
brotten har förövats utomlands. Den kvinna som
blir utsatt för sexualbrott utomlands har en mycket
svår situation. Allt är främmande, från språk till
själva rättsförfarandet. Det borde vara rimligt att
en kvinna från vårt land som råkar ut för
sexualbrott utomlands har möjlighet att erhålla
samma stöd som den som utsätts för motsvarande
brott i Sverige.

När det gäller sexualbrotten finns det ett område
som också är angeläget att förändra. Det är
preskriptionstiderna.

Många barn utsätts för övergrepp under hela sin
barndom och kan inte komma ur sin svåra situation.
Först när de blir äldre vågar och orkar de ta itu med
de problem som övergreppen orsakat. När de väl
gör det är det viktigt att de får samhällets stöd som
bekräftar att samhället inte accepterar övergrepp
på barn.

I många fall kan emellertid brotten ha hunnit
preskriberas. Eftersom sexuella övergrepp på barn
är en så speciell typ av brottslighet, kan det vara
rimligt att preskriptionstiderna för dessa brott
förlängs.

Det är också känt att barn som utsätts för sexuella
övergrepp lätt kan glida över till prostitution i
vuxen ålder. Det är därför angeläget att frågan om
prostitutionen på nytt blir föremål för utredning
och att frågan om kriminalisering prövas i det
sammanhanget.

När det gäller sexuella övergrepp på barn, har
massmedia vid flera tillfällen på senare tid lyft fram
mål som för det stora flertalet medborgare framstår
som stötande. Jag tänker nämna ett par exempel.

Vi har den trettonåriga flickan som våldtogs och
som blev gravid av våldtäkten. Där menar
Trollhättans tingsrätt att trettonåringens vuxna
utseende gjorde att våldtäkten inte kunde bedömas
som grov.

Ett annat exempel är när en sextiofemårig man
håller fast en åttaårig flickas armar, lägger sig på
henne och har samlag med henne. Domstolen anser
inte att det är våldtäkt, utan sexuellt umgänge med
barn.

Vad är det som gör att vi gång på gång undrar om
barn är tillräckligt skyddade enligt vår lagstiftning?
Jag tror att det delvis beror på att sexuella
övergrepp på barn länge varit ett sådant tabubelagt
område i Sverige, och att målen därmed varit så få
att hållbarheten i vår lagstiftning sällan har satts på
sin spets.

När nu allt fler kvinnor offentligt törs tala om vad
de själva och deras barn varit utsatta för ökar
antalet mål och lagstiftningens hållbarhet prövas.
Därför är det särskilt angeläget att vi noga följer
upp om lagstiftningen ger tillräckligt skydd för
barn.

När det gäller den trettonåriga flickan, har
lagstiftningen för våldtäkt nyligen ändrats. Genom
en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1992 har
våldtäktsoffrets låga ålder förts in som en
omständighet som skall eaktas särskilt vid
bedömandet av om ett sådant brott är grovt.

När det gäller åttaåringen, ansåg domstolen inte att
brottet var våldtäkt, utan sexuellt umgänge med
barn. Även här menar jag att lagstiftningen borde
förändras så att små barn som utsätt för sexuella
övergrepp och där våldtäkt inte kan styrkas, i vilket
fall som helst har samma skydd som våldtäktsoffer
eller små barn som utsätts för incest.

Nu i februari kommer för första gången en
brottsofferriksdag att äga rum här i Sverige. Den
skall genomföras här i riksdagshuset. I och med den
manifestationen har brottsoffrens situation för lång
tid framåt blivit en självskriven del av svensk
kriminalpolitik.

Anf. 14 KJELL ELDENSJÖ (kds):

Herr talman! I mitt anförande vill jag
huvudsakligen uppehålla mig vid allmänhetens
förtroende för rättsväsendet och samspelet mellan
allmänheten och rättsväsendet.

Ett gott samhälle är, om man bortser från
materiella ting, präglat av omsorg, såväl kollektiv
som individuell, av gemenskap, hjälpsamhet,
kärlek och överhuvud taget alla de goda
egenskaper som inte kan mätas i prylar, ledighet
och liknande.

Det goda samhället får vi då vi alla tillsammans
arbetar för det goda samhället. Därför är det också
viktigt att vi för samhällsbygget har en god
sammanhållen etisk grund att bygga på.

För oss i Sverige är det naturligt att bygga på vårt
västerländska kristna kulturarv som etisk bas.
Detta är inte att påtvinga någon en viss religion,
utan ett naturligt sätt att lära ut, ta till sig och föra
vidare enkla levnadsregler. Det är regler som gör
att vi, om de efterlevs, får ett fast men ändå
harmoniskt samhälle att leva i.

Principer som ''Du skall icke stjäla!'', ''Du skall icke
bära falskt vittnesbörd!'', ''Du skall icke begå
äktenskapsbrott!'' eller en ansats som ''Allt vad ni
vill att människorna skall göra er, det skall ni också
göra dem!'' är goda regler i samhällsbyggandet.

Med tanke på brottsutvecklingen i vårt land är det
viktigt att ytterligare aktualisera sådana goda
insatser och regler som jag nämnt, att få till stånd en
uppryckning i etiskt och moraliskt hänseende. Det
måste ske i hemmen, i daghem och i skola.

Vi måste fostra våra barn och ungdomar till ansvar
och ett bra levnadsmönster och givetvis själva vara
föredömen. Detta skulle på sikt bidra till att pressa
tillbaka brottsligheten. Om detta misslyckas, är jag
rädd för att vi får ett moraliskt budgetunderskott
som är minst lika allvarligt som det ekonomiska.

Herr talman! Den brottslighetsutveckling som vi
haft och har i Sverige tror jag i mycket hänger
samman med en förslappad uppfostran, felaktig
idealbildning och etisk vilsenhet. Tills vi får
effekter av positiva förändringar i dessa avseenden
är det viktigt att vi på ett effektivare sätt bekämpar
brottsligheten i den situation där vi nu befinner oss.

Allmänhetens förtroende för rättsväsendet får inte
sjunka mer än det redan gjort! Detta skulle i så fall
kunna få mycket farliga följder.

För att klara detta måste ansvariga politiker,
rättsansvariga och rättsväsendet i övrigt på ett
markerat sätt ta tag i sådana saker som folk i
allmänhet, inte utan anledning, tycker är uppåt
väggarna i det svenska rättssamhället. Några
exempel:

1. Sexuella övergrepp mot barn måste alltid
föranleda markerade och hårda straff. Något annat
är ur allmänhetens synpunkt inte acceptabelt.

2. Att två eller flera kan vara inblandade i mord och
sedan skylla på varandra, så att ingen blir dömd, är
naturligtvis oerhört stötande. Även i sådana fall
måste rättsväsendet komma fram till lösningar som
gör att den eller de skyldiga straffas.

3. Att inte butiksägare genom videokameror
passivt skall få skydda sina affärer mot brottslighet,
utan då riskerar att själva bli straffade, är givetvis
inte tillfredsställande.

4. Att rattfyllerist som orsakar annans död skall
slippa undan med annan dom än den som motsvarar
dråp, är inte heller tillfredsställande och känns
naturligtvis mycket cyniskt för de anhöriga till den
omkomna.

I detta sammanhang vill jag också framhålla att
alkohol och bilkörning över huvud taget inte hör
ihop. Enligt min mening är det därför dags att
pröva nollpromillegräns för rattonykterhet.
Signalerna måste vara mycket tydliga, och därför är
nollgräns egentligen det enda riktiga, anser jag.

En annan sak i rattfyllerisammanhang är att
beslagtagande av bilen egentligen borde vara regel
vid ertappande för rattfylleri! Brottslingen måste
helt enkelt fråntas sitt farliga vapen.

Herr talman! Det finns många exempel på
rättssituationer som folk i allmänhet upplever som
upprörande, men det får här räcka med dem jag
relaterat. Jag vet att Justitiedepartementet
verkligen har tagit tag i en del av de saker som jag
har räknat upp. Det tycker jag är bra, och det är
nödvändigt. Det är viktigt att rättsmaskineriet på
allvar fortsätter med detta, så att man kan
upprätthålla en god relation till allmänheten och att
allmänheten har förtroende för rättsväsendet.

Herr talman! När det gäller att skydda mot eller
förebygga brott bör samhället i än större
utsträckning än i dag ta till vara möjlig hjälp från
allmänheten. Folk bör uppmuntras till att vid brott
eller misstanke om brott: Larma -- Iaktta -- Vittna!

Jag tror att om vanligt folk förmås bli mera
uppmärksamma och villiga att hjälpa polisen i dess
svåra uppgift att spåra brottslingar, kan
allmänheten bli polisens bästa vapen mot den allt
mer ökande och grymmare brottsligheten.

En organisation, Riksorganisationen mot brott --
Våga Värna Varandra, har under senare år vuxit
fram och utgör en växande förebyggande kraft mot
brottslighet. Inte minst genom sitt projekt
''Grannsamverkan mot brott'' håller denna
organisation på att växa upp till en folkrörelse. Det
är angeläget att ta till vara den ideella
brottsförebyggande resurs som denna
ickevåldsorganisation innebär. Det är därför viktigt
att denna rörelses utveckling inte hämmas på grund
av medelsbrist i sin målsättning att
brottsförebyggande aktivera medborgarna och
därigenom skapa ett tryggare samhälle.

Om alla goda krafter samverkar, kan vi vända
brottsutvecklingen.

Anf. 15 ULF ERIKSSON (nyd):

Herr talman! I riksdagen finns representanter för
alla delar av vårt avlånga land, men när jag tittar ut
över lokalen kan jag inte undgå att lägga märke till
att väldigt många här råkar vara från Lund, och det
tycker jag är trevligt. Norrlänningar, hallänningar,
malmöbor och andra är självfallet också välkomna,
men jag känner det nästan som om jag befann mig
hos fullmäktige i Lund.

Nu har Karl Gustaf Sjödin redovisat våra allmänna
ståndpunkter i frågor som har att göra med
rättsmedvetandet. Men en punkt som jag tycker
hör hemma på socialförsäkringsområdet har också
hamnat här, och jag förmodar att det är rätt att jag
tar upp den nu.

Jag anser att pensionsförmåner i vissa fall skall
förverkas då någon har dömts för grova brott och i
samband därmed till utvisning.

I ett fall, som jag inte skall gå in på i detalj,
eftersom jag inte får lov att göra det här i
kammaren, blev en tioårig flicka mördad, och
brottslingen, som inte var svensk medborgare,
dömdes för mord, i två instanser, till sluten
psykiatrisk vård och därefter till utvisning.

Vad hände då? Jo, enligt uppgift från
Försäkringskassan, som jag har varit i kontakt med,
får mördaren behålla en stor del av sina
pensionsförmåner, däribland ATP. Jag tycker att
det är direkt stötande ur rättsmedvetandesynpunkt.
Jag tror att allmänheten tycker det också, och jag
anser att här måste det ske en förändring.
Förhoppningsvis kommer min motion i frågan att
behandlas välvilligt här i kammaren.

Det finns också andra fall av grova brott som
föranlett utvisning. Vi i Ny demokrati tycker att
brottslingarna i många fall skall utvisas direkt, men
om vederbörande, som i det fall jag nämnde, döms
till sluten psykiatrisk vård, innebär det att han efter
ett eller ett och ett halvt år är friskförklarad, åker
hem till sitt hemland och där uppbär svensk pension
under resten av sitt liv. Detta tycker vi är mycket
stötande.

Jag hoppas som sagt på en positiv behandling av
min motion i detta ärende.

Anf. 16 JOHN BOUVIN (nyd):

Herr talman, fru justitieminister och alla andra!
Det är ganska bedrövligt att behöva stå här faktiskt,
för jag kan informera hela församlingen om att
John Bouvin har fått nog av detta.

Till att börja med måste jag läsa i Sveriges
grundlagar, för där står någonting om att all
offentlig makt utgår från folket. Det måste vi ju
respektera.

För att vara på den säkra sidan -- jag är gammal
grävmaskinist, så jag är van vid att alltid gardera
mig -- skall jag läsa upp vad som står i
regeringsformens andra kapitel om grundläggande
fri- och rättigheter, första paragrafen, första
punkten, som är väldigt viktig. Jag vill inte att herr
talmannen klubbar av mig, om det visar sig att herr
talmannen tycker att jag är oförskämd. Jag
kommer kanske att vara det.

Det står i alla fall så här: ''-- -- -- yttrandefrihet:
frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt
meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter
och känslor, -- -- --.'' Det är vad jag kommer att
göra nu.

När man hoppar in i detta spel -- det är ett spel och
ingenting annat -- är det bäst att man har en ordbok
med sig. Man måste slå upp alla konstiga ord som
kommer härifrån. Jag slog bl.a. upp ordet politik,
och då fann jag något mycket intressant. Det står:
''Politiken är konsten att hindra människorna från
att lägga sig i det som angår dem.'' Det var en
femetta direkt. Det är vad vi politiker har gjort. Vi
har förhindrat alla människor från att lägga sig i vad
som angår dem, inte minst på lagområdet. Den som
yttrade detta var fransmannen Paul Valéry, som
levde på 1800-talet.

Till min glädje hörde jag att fru justitieministern
sade att den vuxne bär hela ansvaret. Det tycker jag
är bra. Det sades vidare att den som tittar på också
skall straffas. Det tycker jag också är bra. Jag
tycker att alla som sitter här skall straffas. Vad har
vi stökat till i Sverige? Socialdemokraterna med
Lidbom och Palme i spetsen använde på sin tid
lagboken för att förhindra att all makt utgick från
folket. Vi har tagit patent på det. Den saken är klar.
Hur skall jag nu göra för att vi i denna sal, det är
inte så många här, skall rycka upp oss? Jag bara
undrar. Jag tycker att det är stor skandal. Mellan
1900 och 1950 begicks det 32 mord i Sverige. Mellan
1981 och 1992 begicks det i genomsnitt över 160
mord per år. Det är stötande, och det vi som sitter
här som bär skulden till detta.

År 1991 kom det in över hundra nya
riksdagsledamöter. Jag trodde i min enfald att det
då skulle hända någonting. Men nej, vi bara
acklimatiserade oss och ställde in oss i ledet. Vi är
alla röstboskap mer eller mindre. Så illa är det. Hur
skall jag då kunna påverka så att det blir litet fart
här? Jag vet inte.

Jag är gammal grävmaskinist. Som ni kanske vet är
det väldigt ruttet i denna riksdag, både under och i.
Hur gör man då? Jo, man går till botten. Vi måste
då gå till botten i denna församling och titta på alla
oegentligheter som har försiggått här. Det vet jag
om, men man bara nonchalerar allt. Vilka bär det
största ansvaret? Jo, det är egentligen de som tittar
på. Därför kan man inte säga att det bara är
socialdemokraterna utan det är även de borgerliga.
Det är vi alla som bär ansvaret. Det är hög tid att vi
rycker upp oss.

Jag skall ge alla som kom in i riksdagen år 1991 en
liten respit. Vi var över hundra stycken. Men jag
uppmanar alla som har suttit i risdagen före 1991:
Hoppa rätt ut i Strömmen. Varför? Jo, det är kallt
i vattnet. Men ta litet hänsyn till fisken. Fisken
skulle bli så förskrämd att den skulle hoppa rätt upp
på land. Varför? Jo, jag säger -- upp till bevis var
och en, och alla ni andra som inte finns här -- att så
mycket dynga som kommer ner i Strömmen på en
gång har de aldrig skådat. Upp till bevis!

Jag har nu ungefär en minut kvar av min taletid. Vi
har ett budgetunderskott. Det kostar er alla
skattebetalare 160 000 kr per minut, för att betala
räntor, bara räntor. Kom ihåg detta! Fr.o.m. nu och
tills jag slutar tala -- 160 000 kr. Detta har de olika
regeringarna slarvat bort. Så enkelt är det. Skall
man börja städa, så måste man städa uppifrån. Och
det är härifrån. Vi måste börja titta på och granska
oss själva. Jag är trött på detta spelet. Vi hör i
partiledardebatter och debatter hit och dit hur man
kastar skit och dynga på varandra. Det går bl.a. ut
på att var och en är så duktig. Det är dags att lägga
korten på bordet, kasta prestigen över bord och
glömma partitillhörigheten.

Man måste inse att de senaste 20--30 åren har gått
fel, för det har de gjort. Gå ut på gator och torg och
hör vad folket säger. Det har gått långt. På
Karolinska sjukhuset slog två invandrare ihjäl en
kvinna på 61 år. Dessförinnan slog fyra invandrare
ihjäl en norrman. Jag hoppar inte på invandrarna,
men jag tycker att det är stor skandal att vi gör
skillnad på människor. Var har vi
demonstrationerna? Nej, det är ju bara svenskar
och norrmän som slås ihjäl. Skärpning, allmän
skärpning! Tack skall ni ha. Nu kör vi på. Jag
hoppas att det blir någonting av, exempelvis nästa
vecka.

(Applåder)

Anf. 17 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Jag blir beklämd när jag lyssnar till
John Bouvin. Han gör precis samma sak som han
beskyller alla andra för att göra. Han talar om att
kammarens ledamöter och politiker över huvud
taget kastar skit och dynga på varandra, men han
gör själv precis samma sak.

Eftersom det hör ihop med detta vill jag ta fasta på
vad Kjell Eldensjö sade tidigare, nämligen att vi
behöver moral och etik. Det innebär bl.a. att vi
gemensamt måste försöka vara konstruktiva. Man
skall alltid lära av misstagen, men man skall inte
bara sätta sig ner och beklaga allt som har varit. Att
lära av misstagen innebär också att man försöker se
framåt och är konstruktiv. Om vi bara ägnar oss åt
att klaga i Sverige blir det aldrig bra. Men om vi kan
se den kraft som finns i varje människa, även i
politiker, och föra upp den kraften, kan vi få en god
utveckling.

Anf. 18 JOHN BOUVIN (nyd):

Herr talman! Oscar Wilde sade en gång att man lär
av historien att man inget lär av historien. Tala då
om för mig hur jag skall göra för att få er att vakna,
eftersom ni inte gör det. Lyft på mattan någon gång
och titta hur det ser ut. Skall det vara så krångligt?
Skall det behöva hända saker och ting här? Som jag
sade tidigare är jag gammal grävmaskinist. Skall jag
behöva åka hit med grävmaskin och riva detta hus
för att det skall hända någonting? Sverige blöder.
Har vi inte fattat detta? Jag anklagar er alla, inkl.
mig själv. Men jag försöker göra något åt detta.

Jag har fått nog, och det borde vi alla få som sitter
här. Det har gått långt. Vi kan ta domare som
exempel. Man säger att mänskligt har vi gjort fel,
men formellt riktigt. Ta hela den grupp av
människor som råkar illa ut i vårt rättssystem. De
blir fler och fler. Jag blir mer och mer förtvivlad när
jag träffar alla dessa människor. JO, JK och hela
högen är ett stort skämt. Det har bara blivit en
skyddsfaktor.

Det finns en grupp till som är ena riktiga, riktiga
bovar i Sverige. Det är samtliga chefredaktörer. De
spelar med i detta spel, och sedan jagar de oss
Nydemokrater. Det är jättebra. De hoppar på oss.
Men tänk om de skulle börja titta på alla er andra
också, då min själ.

Vi får väl se. Jag tänker driva på. Det skall ni ha
klart för er. All makt kommer ifrån folket. Vi ser
hur det mullrar ute i buskarna men det händer
tyvärr inte så mycket. Men jag skall göra mitt för
att det skall mullra ännu mer.

Törnman försökte. Han åkte hit ner till Stockholm.
Men facket behandlade honom bara, pang, så lade
han sig på ryggen direkt. Så är det.

Det är allmän skärpning som behövs och
samarbete, det skriver jag under på. Men gör något
nu! Men det går inte.

Jämställdhetsfrågor

Anf. 19 BERIT ANDNOR (s):

Herr talman! Att vi kommit långt här i Sverige när
det gäller jämställdheten mellan kvinnor och män
jämfört med hur det är i andra länder kan vi nog
vara överens om.

Men varför har vi nått så långt när det
jämställdheten? Vad är det som har gjort att vi
inom samhällets olika områden har en hygglig
jämställdhet mellan könen?

Den helt avgörande anledningen till detta är
naturligtvis att vi kvinnor deltar i arbetslivet i så hög
utsträckning som vi gör, jämfört med hur det är i
andra länder.

Insikten om att det egna arbetet, den egna lönen är
grunden för frihet och oberoende, medförde under
60--70-talen att det tidigare oavlönade hemarbetet
med barn och gamla, som kvinnor ägnat sig åt,
måste organiseras som betalda arbeten.

För att det skulle bli möjligt att förena barn och
förvärvsarbete måste barnomsorg och äldreomsorg
byggas ut i en gemensam sektor. Detta var också en
nödvändighet för att industri, handel och privata
tjänstesektorn skulle kunna anställa kvinnor och
tillfredställa arbetskraftsbehovet i samhället.

Kvinnors höga förvärvsfrekvens, som blev en följd
av att den gemensamma sektorn byggdes upp, har
haft en avgörande betydelse för Sveriges ekonomi
och uppbyggnaden av vårt välstånd.

I de ekonomiskt och sysselsättningsmässigt svåra
tider vi nu befinner oss i, finns det reaktionära
krafter som förespråkar kvinnornas återgång till
hemmen. Och därmed också en återgång till ett
samhälle där vård- och omsorgsarbetet skall skötas
oavlönat av de till hemmen ''återbördade''
kvinnorna.

Därför är den avgörande frågan för välfärden och
för jämställdheten mellan kvinnor och män,
kvinnors möjligheter till arbete.

Alltsedan den borgerliga regeringen tillträdde
hösten 1991 har vi socialdemokrater varnat för den
politik som förts och dess konsekvenser för
sysselsättningen. Tyvärr har våra värsta farhågor
besannats.

Över 330 000 människor är nu öppet arbetslösa
enligt AMS senaste siffror. Hittills har kvinnorna
haft lägre arbetslöshetstal än männen. Men
utvecklingen tyder på att de närmar sig männen
under de kommande åren.

Kampen för den fulla sysselsättningen har därför
störst betydelse för kvinnorna.

Den borgerliga regeringens handlingsförlamning
och inkompetens inom det
arbetsmarknadspolitiska området måste brytas. De
till intet förpliktande skrivningarna från regeringen
om kvinnors betydelse för Sveriges välfärd och
betydelsen av jämställdhet mellan könen måste
ersättas med beslut där dessa formuleringar ges ett
konkret innehåll.

För att inte situationen nu skall försämras
ytterligare krävs därför ett snabbt genomförande av
det socialdemokratiska handlingsprogrammet för
tillväxt och arbete.

För det första måste vi nu bryta ökningen av
arbetslösheten och se till att arbetslöshetstalen
successivt nedbringas. Det kan vi göra genom att
satsa på utbildning och investeringar i
infrastrukturen.

Vår strategi för ökad jämställdhet mellan könen
utgår ifrån att kvinnornas deltagande i arbetslivet,
förvärvsfrekvensen, inte sjunker i förhållande till
männens. Och att kvinnornas andel av landets
arbetsinkomster bör öka och därmed också deras
ekonomiska makt.

En avgörande förutsättning för att nå detta är att vi
så fort som möjligt återvänder till den fulla
sysselsättningen. Det ger också förutsättningar för
att behålla våra offentliga välfärdssystem, som är så
viktiga för kvinnors rätt till arbete.

För det andra måste kvinnornas andel av de
planerade utbildningsinsatserna vara lika stor som
männens. Utöver detta krävs särskilda satsningar
för kvinnor när det gäller vidareutbildning och
specialisering inom vård- och omsorgsområdet.
Särskilda tekniska och ekonomiska
utbildningsinsatser behövs också för administrativt
anställda kvinnor.

För det tredje måste det ofrivilliga
deltidsarbetandet upphöra. Deltidsarbetande
kvinnor måste ges möjligheter till förtursrätt till
heltidstjänster. Dessutom måste regeringen snarast
se till att 150-dagarsregeln i
arbetslöshetsförordningen ändras. Den indirekta
diskriminering av kvinnor som denna regel innebär
måste upphöra.

För det fjärde måste en särskild satsning göras för
att stödja kvinnligt företagande. Här måste
regeringen återkomma till riksdagen med ett samlat
förslag baserat på NUTEK:s och de kvinnliga
nätverkens konstruktiva förslag. I avvaktan på
detta vill vi socialdemokrater att det på varje
länsstyrelse inrättas ett kunskapscentrum för att
stödja olika former av sysselsättningsskapande
aktiviteter riktade till kvinnor. Dessutom anser vi
att det skall inrättas ett nationellt kunskapscentrum
för stöd åt dessa regionala centra.

Slutligen, men inte minst, måste regeringen genom
en rad olika åtgärder kraftfullt verka för att
arbetsgivarna ökar sitt engagemang och ansvar för
att uppnå jämställdhet på arbetsplatserna.

Lågkonjunkturen får inte tas till intäkt för att
nedprioritera jämställdhetsfrågorna och behovet av
att utveckla och förbättra arbetsorganisation och
arbetsmiljöer.

En kraftfull satsning för att på nytt nå den fulla
sysselsättningen har en avgörande betydelse för
kvinnors liv och ställning i samhället. Därmed är
den fulla sysselsättningen också av helt avgörande
betydelse för jämställdheten mellan kvinnor och
män och bevarandet av vårt välstånd.

Anf. 20 ULF KRISTERSSON (m):

Herr talman! Häromdagen gick Claire Wikholm till
generalangrepp mot en 20-årig tjej som sitter i
Stockholms kulturnämnd. Den här tjejen hade på
en kulturdebatt sagt att hon tyckte att Kulturhuset
på Sergels torg är fult. Det borde inte ha byggts,
och det borde rivas och ge plats åt någonting som är
vackrare.

Detta gillade inte Claire Wikholm. Hennes
omdöme kom i Aftonbladet bara några dagar
senare. Där kallar hon tjejen för ''fjompa'',
''korkskalle''. Hon är -- säger Clarie Wikholm -- ''en
skamfläck för vårt kvinnliga kön'' och slutomdömet
är inte sämre. Flickan är kort och gott ''ett levande
tjafs''.

Säger detta något mer än att Claire Wiholm har ett
allmänt dåligt omdöme och inte står ut med tanken
på att det har kommit en generation efter henne --
människor som är yngre, som har andra
värderingar? Människor som trots -- eller kanske
tack vare? -- att de har uppfostrats med Claire
Wikholms vedervärdiga barnprogram i TV-rutan är
otacksamma nog att nu slå tillbaka?

Ja, det säger en sak till. Det säger att 1970-talet nu
är slut. Med 70-talet hoppas jag att även 70-talets
inskränkta jämställdhetsdebatt tar slut. Rätt
mycket tyder faktiskt på det.

När det gäller jämställdigheten tror jag att
människor som Claire Wikholm har gjort mer
skada än nytta. Den intoleranta Vänstern, som
under så många år dominerade debatten, gjorde
frågan faktiskt en otjänst. Vad Wikholm och många
andra lyckades med var att förstöra frågan för en
hel ung generation och göra en hel generation
immun. ''Vilse i pannkakan'' och ''den
kapitalistiska storpotäten'' var inte bara trista
barnprogram. De reserverade viktiga politiska
frågor för den extrema Vänstern.
Jämställdhetsfrågan hade förtjänat ett bättre öde.

I den meningen tror jag att vi nu har tagit stora kliv
framåt. I dag finns det en mer begåvad, mer
nyanserad och mer tolerant jämställdhetsdebatt.
Det är en av de goda saker som 80-talets renässans
för marknadsekonomi, individualism och
personligt ansvar faktiskt har lett till. Inte så att
problemen är lösta, tvärtom, men det meningslösa
klasskamps- och könskampsperspektivet är nu
borta. Då kan också fler människor tala, och fler
människor är beredda att lyssna.

Just nu läser många människor Susan Faludis bok
Backlash, som handlar om jämställdhetsdebatten i
USA. Man behöver inte dela alla bokens slutsatser
för att tycka att diskussionen faktiskt är ganska
intressant. Maria-Pia Boethius har som landets
ledande kvinnouttolkare skrivit förordet till den
här boken. Det är faktiskt litet synd.

Det räcker inte längre med litet traditionell
vänsterretorik och några artiga hyllningsfraser till
facket, om man nu vill komma längre än man
gjorde på 1970-talet. ''Nu håller grabbar på att i
rasande fart montera ner folkhemmet som
kvinnorna byggt upp'', säger Boethius och
fortsätter: ''LO är ett av världens största kvinnliga
nätverk.'' Jag blir så trött. Detta är inte ens i
närheten av en seriös 90-talsdebatt om
jämställdheten.

Jag tror att det är dags att nu börja om med en
seriös debatt. Claire Wikholm och Mia-Pia
Boethius i all ära, men jag tror de har missat de
långsiktiga problem vi nu står inför. De krafsar på
ytan och tror kanske att ett nytt parti kommer att
lösa problemen. Men problemen ligger mycket
djupare än så, och politiken är ju en del av
problemen.

I tidskriften Moderna Tider kunde man för några
månader sedan läsa om ''jämställdhetsdebattens
tredje fas'', som sätter mäns och kvinnors
individualitet i förgrunden och som inte i första
hand delar in mänskligheten i de minst sagt
trubbiga kollektiven män och kvinnor, där var och
en antas kunna ha en åsikt som individ och inte som
en delmängd (som det hette i mina matte-böcker).

Detta ställer krav på företag, på politik och inte
minst på ett ledarskap som anpassar sig efter
enskilda människor. Och detta påverkar oss som
familjemedlemmar.

Jag och min hustru Birgitta är naturligtvis olika
varandra, men vi har definitivt mer gemensamt i
alla avseende än vad jag och Claire Wikholms
generationskompis och barnprogramskollega
Staffan Westerberg har. Och det är väl tur.

Det 70-talistiska grupptänkandet är inte bara
gammalt, det är ofta direkt korkat. Mia-Pia
Boethius säger att kvinnorna minsann ''inte skräms
av Marknaden, utan nu ställer sig på framtidens
sida''. Och centerkvinnorna angriper män som
kollektiv för att ha skapat krisen och föreslår nu att
kvinnor skall ta över och ''städa upp efter 80-talet''.

Vad är det här för trams? Detta är bara dumt. Stora
problem eller fantastiska lösningar skapas inte av
kollektiv, vare sig de kallas raser, kön eller
politiker. De skapas av enskilda, vanliga
människor. Om vi inte kan förmå oss att släppa på
jantelagen och låta enskilda människor pröva sina
vingar, lyckas och ibland misslyckas, uppmuntra
varandras försök att göra något stort och kräva att
alla tar sitt personliga ansvar, då blir det aldrig mer
än en massa prat om jämställdhet.

Jag tror att vi har några centrala problem inom
politiken. Alla kan de exemplifieras med att allt fler
unga kvinnor flyr från partipolitiken. Det handlar
inte främst om vanlig jämställdhet, för det är inte i
längden synd om kvinnorna som vänder politiken
ryggen. Det är partierna och politiken som borde
vara bekymrade. Många -- de allra flesta vågar jag
påstå -- av de kvinnor jag känner som börjar i
politiken och sedan slutar, de gör inte det i brist på
jämställdhet, utan i brist på intresse för
spelreglerna.

Våra traditionella folkrörelser är ett avgörande
hinder för att locka fler kvinnor till politiken. Så
länge politiskt ledarskap bygger på att man skall
slåss i hierarkin och säga ''jag är bäst, rösta på mig''
så tror jag vi kommer att ha gott om maktsugna
grabbar och ont om förtroendesökande kvinnor.
Det är ju som bekant inte alltid så att de bästa
politiska ledargestalterna slåss för att få de finaste
ledarposterna.

Om vi inte kan ändra spelreglerna inom politiken,
så tycker jag att det är magstarkt av politiker att tala
om hur resten av samhället borde fungera. Våra
svenska partier är inte dirket några föredömen --
vare sig för resten av Sverige eller resten av
världen. Så en smula ödmjukhet kanske inte
skadar.

Anf. 21 BERIT ANDNOR (s) replik:

Herr talman! Det var ju ett måste jag säga faktiskt
ganska intressant inlägg Ulf Kristersson höll, och
dessutom väldigt avslöjande. Att ställa sig så högt
ovanför alla oss kvinnor och bedöma utifrån sitt
perspektiv hur långt vi har kommit med
jämställdheten tyder ju, Ulf Kristersson, på en
mycket stor brist på ödmjukhet -- just det Ulf
Kristersson faktiskt efterlyste i sina sista ord.

Kampen för jämställdheten och dit vi har nått har
ju inte gått av sig själv. Den har varit beroende av
ett långsiktigt, tålmodigt arbete, där rätten till
arbete för alla kvinnor har varit grunden. Det hotas
nu genom den borgerliga regeringens passivitet
inom det arbetsmarknadspolitiska området.

En annan förutsättning för jämställdheten mellan
könen har varit uppbyggnaden av den offentliga
sektorn. Att kunna förena barn och hem med ett
arbete har möjliggjorts genom utbyggnaden av
barnomsorgen och genom föräldraförsäkringen.
Detta har varit en förutsättning för att vi har nått så
långt som vi har gjort.

Att sedan ställa sig och nedvärdera och göra sig
lustig på det sätt Ulf Kristensson gör över detta
mycket tålmodiga och långsiktiga arbete som
många kvinnor och män har ägnat sig åt under 20-
30 år är bedrövligt.

Jag tycker att den brist på ödmjukhet som Ulf
Kristersson visar i sitt inlägg är förfärlig. Tror Ulf
Kristersson verkligen att individuella, egna tag i
den här frågan verkligen skulle ge det som vi
tillsammans, vi kvinnor i detta land och det
Socialdemokratiska partiet har byggt upp? För mig
krävs det faktiskt att vi går samman och ser till att
vi har en struktur på de gemensamma åtgärderna.
Det är en förutsättning. Individuellt och var och en
klarar vi ingenting i den kampen.

Anf. 22 ULF KRISTERSSON (m) replik:

Herr talman! Det handlar inte om strukturer och
allt det där gamla längre. Det handlar om någonting
annat.

I julas -- sent omsider, det medges -- läste jag boken
Att lägga livet till rätta av Yvonne Hedman som är
kvinnoforskare. Det är en oerhört bra bok. Hon
och jag har säkert olika åsikter i många olika frågor
men hon visar en sak väldigt tydligt: Tron på att
politiken kunde lösa alla stora problem var det
fundamentalt felaktiga i uppbyggnaden av den
svenska välfärdsstaten.

Jag tror vi har gjort någonting väldigt fel: Vi tror att
politik kan styra människors liv. Att politiken kan
tala om för människor hur de skall leva sina liv, hur
de skall ta hand om varandra, hur jämställda de kan
vara. Vi kan fatta hur många politiska beslut som
helst -- så länge detta inte är förankrat i hur vanliga
människor lever är det ganska poänglöst. Det blir
en liten terapisysselsättning för kvinnor som tror att
det här leder till resultat. Jag tror att det är fel.

I Umeå har man infört en lokal regel, med
innebörden att hälften av alla rektorstjänster skall
kvoteras för kvinnor. Jag förstår naturligtvis
tanken. Den är utmärkt god. Det finns garanterat
minst lika många duktiga kvinnor för Umeås
rektorstjänster, som det finns män. Men jag tror
inte att det handlar om statistik. Det finns en
grundläggande orsak till att färre kvinnor söker den
typen av jobb. Det beror inte på att kvinnorna är
mindre lämpade, utan därför att de inte
uppmuntras till det.

Rekryteringen inom offentlig sektor och inom
politik ser ju lika bedrövlig ut överallt. Vi kan då
inte nöja oss med att fatta beslut i riksdagen och tro
att människors uppfattningar och beteenden
kommer att ändras.

Det handlar inte om statistik -- att 50 % är bättre
än 45 %. Det handlar om att respektera människors
individualitet. Det handlar om att uppmuntra
människor. Det handlar om ledarskap och om att,
som politiker, våga hjälpa de människor som inte
ställer sig upp och säger: Jag är bäst! Det gäller att
hjälpa fram de andra människorna. Men detta går
inte att göra, hur många program det än fattas
beslut om. Förändringarna är mer grundläggande
än så.

I det svenska samhället börjar man nu komma till
insikt om att politiken inte löser alla problem och
att politiken inte är lösningen på det jämställda
samhället.

Anf. 23 BERIT ANDNOR (s) replik:

Herr talman! Politiken ger förutsättningar och
möjligheter för människor att skapa sig ett bra liv.
Om vi inte hade en utbyggd barnomsorg och
föräldraförsäkring skulle vi inte heller ha 86 % av
de svenska kvinnorna i förvärvsarbete -- det skulle
vara en omöjlighet. Men detta har vi gjort möjligt
genom att fatta politiska beslut.

Visst har politik en avgörande betydelse för
människors liv och leverne i detta land. Att påstå
något annat tyder på en djup okunnighet om
samhällsstrukturen och om hur samhället är
uppbyggt.

Visst beror kvinnors, traditionellt sett,
underordnade ställning på strukturer. Det är ingen
tillfällighet att kvinnorna hittills har haft svårt att nå
fram till poster i beslutande ställning. De värsta
exemplen på detta kan vi se inom näringslivet. Där
bestämmer män vilka förutsättningar och
möjligheter kvinnor skall ha för att komma fram till
sådana poster.

Det handlar om strukturer. Vi kan påverka det här,
dels genom att fatta politiska beslut, dels genom att
vi alla tillsammans uppmärksammar detta genom
olika attitydpåverkande insatser. Så här är det, Ulf
Kristersson! Politiken betyder faktiskt det mesta
för människors liv i detta land.

Ulf Kristersson borde faktiskt litet närmare studera
hur jämställdheten i det svenska samhället har
utvecklats. Att ha ett eget arbete är otvivelaktigt
grunden för jämställdhet mellan könen. Eget
arbete ger frihet och oberoende, något som nu i
grunden är hotat. Ulf Kristersson borde ägna sig
litet mer åt att fundera över det.

Om vi inte klarar den fulla sysselsättningen, är det
kvinnorna som drabbas hårdast. Hur ser Ulf
Kristersson på det som uttalats i
regeringsförklaringen -- och som jag också ställer
upp på -- nämligen att Sveriges ekonomi är
beroende av att vi har en hög kvinnlig
förvärvsfrekvens? Ställer Ulf Kristersson inte upp
på det?

Genom politiska beslut kan man förändra. Om den
politiska viljan finns, kan vi se till att skapa fler
arbeten och fler utbildningsplatser. Det är genom
politiska beslut, Ulf Kristersson, som vi kan
påverka människors liv i detta samhälle.

Anf. 24 ULF KRISTERSSON (m) replik:

Herr talman! Om det vore så att politiska beslut
kan förändra allt i världen, så skulle vi inte ha några
problem i Sverige över huvud taget, eftersom vi har
mer politik här än i något annat land i den fria
världen.

Självfallet är jobbet viktigt. Men 2000-talets jobb
kommer inte att se ut som på 1950-talets. Alla
kommer inte att ha vanliga 9--5-jobb. Fler och fler
människor kommer att söka individuella lösningar,
och fler och fler människor kommer att jobba
hemifrån. Tekniken ger oss helt nya möjligheter för
män och kvinnor. Det är därför dumt att fixera sig
så fullständigt på det vanliga jobbet.

Den offentliga sektorn är ju mycket bra i Sverige.
Men problemet med den offentliga sektorn, något
som inte ens Berit Andnor kan förneka, är att en
oerhört stor andel kvinnor i Sverige bokstavligt
talat sitter inlåsta med en enda arbetsgivare. När
problem uppstår och kvinnorna är missnöjda finns
det ingenstans att gå.

Alla andra människor kan välja mellan och
förhandla med olika arbetsgivare, och de kan tycka
olika om olika arbetsgivare. Men i den offentliga
sektorn riskerar man faktiskt att människor låses in
i ett enda system.

Jag återgår till själva politiken. Politiken är ett
dåligt föredöme och inte ett gott, som Berit Andnor
säger. Väldigt många unga tjejer ställer sig den
kritiska frågan när de ombeds att ställa upp till ett
förtroendeuppdrag i politiken: Är jag verkligen
kvalificerad för detta? Det är antagligen motsatsen
som gäller för grabbarna. Få grabbar -- alltför få --
ställer sig den nyttiga frågan: Vad har jag att ge på
denna post? Fler män än kvinnor tycks ju tycka att
höjden av lycka är att hänga ännu ett fint uppdrag
runt halsen.

Jag tror att det är här som vi måste börja. Om vi,
som politiker, inte lyckas med att i politiken ta det
ledarskapsansvar som behövs -- utan låter
människor stånga sig blodiga, låter människor bli
besvikna, för att sedan sluta -- då skall vi inte
komma och tro att vi har så mycket att lära dem
som står utanför politiken. Därför menar jag att vi
politiker kanske någon gång skulle vara litet
ödmjuka och inte tro att vi har lösningen på alla
jordens problem.

Tredje vice talman anmälde att Berit Andner
anhållit att till protokollet få antecknat att hon inte
ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 25 ISA HALVARSSON (fp):

Herr talman! Just ju pågår ett kvinnokonvent på
Globen, med en mängd kvinnor från alla partier.
De diskuterar och försöker ''peppa upp'' varandra
till att göra kvinnors röster hörda.

Man har inte hört många kvinnor som ställer sig
upp och säger: Jag är bäst! Däremot är det väldigt
många, framför allt unga manliga politiker, som
glatt påstår att de är bäst och vet bäst -- t.o.m. vet
att politiken inte behövs.

Varför är kvinnor så arga? I den amerikanska
valkampanjen talades det, framför allt från
republikanskt håll, mycket om att stärka familjen
och om de viktiga familjevärdena. Debatten där
visar att man kan mena mycket olika saker med
orden: att stärka familjen. I republikanernas
tappning betyder det ingenting annat än att driva
tillbaka kvinnorna från arbetslivet till hemmen.

Samma tongångar hörs även här i Sverige från
konservativt håll. Talet om att stärka familjen, eller
den lilla världen -- som det också heter -- har i regel
just den innebörden. Liksom i USA är det ofta ett
stridsrop i kampen mot välfärdsstaten och ett
stridsrop för en återgång till ett samhälle där
omvårdnads- och omsorgsuppgifter sköttes av
kvinnor utan betalning.

Familjen betyder mycket för de flesta av oss. Också
vi folkpartister vill stärka familjen. Men med det
menar vi något helt annat än att gå tillbaka till det
gamla mönstret, med en familjeförsörjande man
och en hemmavarande kvinna, utan egen inkomst
och ekonomiskt beroende av mannen.

Att stärka familjen är att skapa ett barnvänligare
samhälle. Det är att inte tvinga mammor att göra
valet mellan yrkesarbete och barn. Det är att få
männen att ta ett större ansvar för hem och barn.
Det är att sprida insikten om att barnen också
behöver sina pappor och att papporna därför skall
ta vara på sin pappaledighet.

Jämställdheten måste börja i hemmen. I varje
familj kan man hitta goda skäl för att
arbetsfördelningen ser ut som den gör. Men när vi
ser det totala mönstret anar vi att det inte precis är
slumpen som ligger bakom. Det finns ofta
konventioner, förväntningar från omgivningen och
mycket annat som betyder mer än individernas
egen längtan och egna intressen.

Situationen i hemmen fortplantar sig på olika sätt
till arbetsmarknaden. Genom att kvinnorna har
huvudansvaret för hemmen minskar deras
möjligheter på arbetsmarknaden. De är ofta
hänvisade till arbetsuppgifter som inte kräver så
mycket flexibilitet. Kvinnorna måste ju lämna och
hämta sina barn. Det skulle inte behöva vara en
nackdel om samma villkor också gällde för
männen, men så är det ju inte.

Kvinnor i karriärjobb upptäcker ofta att de
konkurrerar med män på mycket ojämlika villkor.
Kvinnan har i bästa fall hittat en man som hon delar
lika med. Men hon tävlar ofta med män som inte
gör särskilt mycket hemma och som därför ständigt
är beredda till övertid och utlandsresor. Vi måste få
en större förståelse för att även småbarnspappor
har små barn.

Det finns en del, både män och kvinnor, som
betraktar allt tal om ökad jämställdhet som något
ganska oviktigt. Ofta förekommer argument i
jämställdhetsdebatten som att ''kvinnorna får
skylla sig själva''. Att kvinnor är de som avviker
från normen och skall ''rättas till'' är en utbredd
föreställning i samhället. Underförstått är, att om
det mest är män som får de högre tjänsterna måste
det bero på att de är bäst.

Så tror inte jag att det är. I likhet med en av de
största liberala tänkarna, engelsmannen John
Stuart Mill, som levde under andra hälften av 1800-
talet, är jag övertygad om att hälften av den
samlade totala intelligensen är kvinnlig. Det
betyder att tillbakahållandet av kvinnorna innebär
en stor kompetensförlust. Bl.a. därför är
jämställdheten mellan kvinnor och män så
angelägen.

En fråga som många i dag känner stor osäkerhet
inför -- det tycks särskilt gälla kvinnor -- är Sveriges
relationer till EG/EU. Osäkerheten gäller bl.a. vad
ett medlemskap kan komma att innebära för
välfärdens omfattning och innehåll och därmed
också för kvinnorna och jämställdheten.

Denna osäkerhet beror på att Europas länder på de
här områdena ser väsentligt annorlunda ut än
Sverige. Välfärdspolitiken är på viktiga områden,
t.ex. barn- och äldreomsorgen, långt mindre
utvecklad än i Sverige. Jämställdheten har i regel
inte alls kommit så långt. Den kvinnliga
förvärvsfrekvensen är betydligt lägre, och
kvinnorepresentationen i politiska församlingar är
mycket sämre.

Mot den bakgrunden frågar sig många om ett
svenskt EG-medlemskap kommer att innebära att
det blir likadant här. Jag är övertygad om att det
inte är så. Ett viktigt skäl är att det inte finns någon
EG-norm på detta område. Skillnaderna mellan
EG-länderna är mycket stora. Ingenting har t.ex.
hindrat Danmark från att föra en politik som
påminner mycket om den svenska och därmed
avvika kraftigt från många andra länder.

Till det kommer att Europeiska gemenskapens
institutioner -- kommissionen, EG-domstolen och
parlamentet -- är starkt pådrivande i
jämställdhetsfrågorna. Flera länder har genom
EG:s påtryckningar fått en mer radikal
jämställdhetslagstiftning än vad annars skulle ha
varit fallet.

Anf. 26 CHRISTINA LINDERHOLM (c):

Herr talman! Vad är Ulf Kristersson rädd för? Är
han rädd för kvinnors gemenskap och kvinnliga
nätverk? Är han rädd för att ödmjukhet är lika med
svaghet? Mest rädd verkar han vara för
centerkvinnor. Kan det bero på att vi har hittat en
öm punkt i manssamhället, det manssamhälle som
inte fungerar längre? Bevisen på det är ju så
tydliga.

Det är inga svårigheter att konstatera att det var
män som ledde utvecklingen under det glada 80-
talet. Det resulterade i den katastrofala situation
som vi nu lever i. Det kan väl Ulf Kristersson inte
skylla på 70-talets kvinnogrupper! Så långt ögat
når, när man ser och läser om dem som ansvarade
för banker och finansinstitut, som satt i styrelserum
och i maktens boningar, är det män. Skulle kvinnor
ha agerat på samma sätt?

Till Ulf Kristersson och till er andra tvekar jag inte
att säga att jag är feminist -- men inte 70-
talsfeminist. För mig innebär det att kämpa för att
bevara och förstärka det kvinnliga, att kämpa för
att kvinnors värderingar och kvinnors lika rätt ges
lika utrymme i att ta ansvar och få inflytande.
Maktlöshet leder bara till frustration och
mindervärdighetskänslor och lägger inte grunden
för ett konstruktivt samarbete. Det är det som vi
behöver nu, i den situation som vi lever i.

Det är dags att sätta kraft bakom orden och se till
att det blir 50 % kvinnor i de beslutande
församlingarna senast efter nästa val. Då måste vi
också se till att arbetsformerna blir sådana att det
är möjligt för både kvinnor och män att delta på lika
villkor.

Det är väl inte underligt att kvinnor flyr politiken,
som sammanträdesformer och beslutsfattande ser
ut i dag. Det finns inte utrymme för att sköta barn
och gamla, att engagera sig politiskt och ha
fritidsintressen. Hur många män behöver ha alla de
här uppgifterna? Det är det som vi måste rätta till
och hjälpas åt med, både kvinnor och män.

Det är också dags att företa en
jämställdhetsrevision. Inom alla områden där
allmänna medel stöder verksamheten bör en
granskning ske av hur medlen fördelas och kommer
både kvinnor och män till del. Det kan gälla
områden som idrott, kultur, utbildning och
arbetsmarknadsåtgärder, men också i förändringen
av socialförsäkringssystemen. En sådan revision
skulle sedan ligga till grund för en förändring av
medelsfördelningen, så att kvinnor fortsättningsvis
inte drar det kortaste strået.

För mig som centerkvinna är rätten till trygghet i
alla livets skeden grundläggande -- inte en inlindad-
i-bomull-trygghet, utan en trygghet baserad på
rättvisa. För att nå dit krävs förändringar. Jag är
glad att vi nu har en regering som tar
attitydförändring på allvar och också har insett att
det krävs åtgärder för att förändra och inte bara
förlita sig på viljeyttringar. Den nämnd för
jämställdhet som regeringen utsett är ett led i
arbetet, och den grupp som nu tillsätts av
skolministern för att se till att flickors rätt till en
likvärdig utbildning blir verklighet, är en annan
viktig del. Förändringar i lagstiftningen och
tillämpning av befintliga lagar är också
betydelsefulla åtgärder.

I utbildningssamhället måste förändringar ske och
börja tidigt. Förskolan och skolan måste ta sitt
ansvar även för flickorna. Det görs inte i dag.
Flickorna kommer på efterkälken redan från
början, eftersom deras engagemang och
värderingar inte tas på samma allvar som
målmedvetna, talföra pojkar, som med
''killerinstinkt'' ser till att de får utrymme.

Flickorna väljer traditionellt gymnasieskolan och
kortare utbildningar i den högre utbildningen.
Fortfarande har vi den mest könsuppdelade
arbetsmarknaden av jämförbara länder. Kvinnor
forskar i betydligt mindre utsträckning än män, och
endast 3 % av landets professorer är kvinnor.
Nyligen kom en departementspromemoria från
Utbildningsdepartementet som handlade om
jämställdhet i högre utbildning och forskning.
Beskrivningen av nuläget var en bedrövlig läsning,
men förslagen till åtgärder hoppas jag tas till vara i
den kommande forskningspropositionen.

Sammanfattningsvis, herr talman, skulle jag vilja
konstatera, att om inte kvinnor igen skall halka
efter ännu mer är det dags att tänka om, nu. Både
kvinnor och män behövs för att få Sverige på fötter
igen. Både kvinnor och män behövs i
samhällsarbetet, på arbetsmarknaden och i
beslutande församlingar. Det är dags att handla nu.
Förslagen och lösningarna finns i Centerns
kvinnliga ledamöters gemensamma motion. Jag
rekommenderar den för läsning och åtgärder.

Anf. 27 ULF KRISTERSSON (m) replik:

Herr talman! Det är typiskt, om man någon gång
försöker ifrågasätta det gamla sättet att lösa ett
problem och säger att det kanske finns något annat
sätt att göra det på, att man omedelbart anklagas
för att i stort sett vara emot det man talar om.

Ta mig på mitt ord: Jag är inte ointresserad av
jämställdhet -- tvärtom. Om jag inte hade varit det,
skulle jag inte ha stått här just nu. Jag tycker att det
är ett allför seriöst problem för att schabblas bort i
traditionell politik.

Någon sade för en tid sedan att ''Sony Walkman''
har gjort mera för att sprida kultur bland unga
människor än vad någonsin Statens kulturråd har
gjort. Jag tror att det ligger något i det.

Jag tror att det är samma sak här, om jag skall vara
helt uppriktig. Jag tror inte att politiken kommer
att kunna lösa de stora, framtidsinriktade
jämställdhetsproblem som vi står inför. Unga
människor kommer inte ens att lyssna på
politikerna. Vill man påverka den generation som
nu växer upp att skaffa sig jämställda
förutsättningar, kommer det att krävas andra saker.

Vad jag försökte säga var att någonting håller på att
hända just nu. Det är en bra sak att vi har kommit
bort från den gamla 70-talsdebatten, som var
destruktiv, som fick människor att sluta lyssna i
stället för att börja lyssna. Det är en bra sak att det
nu förs en ny, mer individuell och mer nyanserad
jämställdhetsdebatt, som också respekterar att
människor är olika.

Det vi vill uppnå är inte att alla kvinnor skall vara
lika, lika litet som vi vill att män skall vara lika. Det
är att var och en känner sig tillfredsställd, genom att
man får leva sitt eget liv, efter egna förutsättningar
och som man själv har styrt.

Där nöjer sig aldrig politiken. Politiken vill gå
längre och vill att människor skall vara lika.

Jag vill varna: Sluta att tro att ett politiskt program
kommer att lösa jämställdhetsproblemen i Sverige!
Börja titta på enskilda människor i stället! Vi skall
börja inrikta oss på ledarskap, det som ligger
utanför politikens makt att påverka, men som vi
som enskilda människor kan påverka.

Jag vill tala om för Christina Linderholm att min
hustru också är feminist. Jag tror inte att begreppet
feminism och intresset för att kvinnor skall ha
samma möjligheter att göra saker som män är
någonting som är begränsat till tron att män är
orsaken till bankkrisen. Det är ett av de mest
korkade argument som jag någonsin har hört.

Anf. 28 CHRISTINA LINDERHOLM (c)
replik:

Herr talman! Det sista får står för Ulf Kristersson
själv. Jag tror att han har svårt att finna någon som
delar den uppfattningen, dvs. att bankkrisen inte
skulle vara något som män har en skuld till.

Ulf Kristersson tog upp en massa saker, men till att
börja med skulle jag vilja säga att jag betackar mig
för ''Sony Walkman''-kulturen. Det borde Ulf
Kristersson också göra, eftersom han tror på
valfrihet och att man skall ha möjlighet att välja
olika former av kulturyttringar. Om inte det krävde
bl.a. kulturpolitiska insatser, tror jag att vi skulle få
en betydligt andefattigare kultur i Sverige.

Den unga generationen reagerar på ett helt annat
sätt, säger Ulf Kristersson. Den unga generation
som jag möter, som inte alltid delar mina
centerpartistiska värderingar, är engagerad i
miljöfrågor, i stora internationella frågor och i
frågor om hur deras framtid skall bli, vilka
möjligheter de kommer att få till utbildning, till
egen ekonomi och till valfrihet i arbete och
bostadsort.

Om inte det handlar om politik, om vi inte kan
samarbeta politiskt, t.ex. inom EG och andra
organisationer, Ulf Kristersson, hur skall vi då lösa
miljöfrågorna?

Jag vill inte hålla med om att 70-talsdebatten var
destruktiv. Jag delar inte alla värderingar i den,
men den förde många frågor framåt för både
kvinnor och män.

Anf. 29 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):

Herr talman! Visst har vi nått en bra bit på vägen
mot ett jämställt samhälle, men många fortsatta
steg framåt behöver tas av kvinnor och män
tillsammans. Jämställdhet är bra för alla:
kvinnorna, männen och inte minst barnen. Det
jämställda samhället är en förutsättning för det
mjukare, varmare samhälle vi strävar mot.

Till landvinningarna hör att kvinnorollen påtagligt
förändrats, men det har tyvärr inte åtföljts av en
motsvarande förändring av mansrollen. Därför är
det mycket som är skevt. Det är positivt att många
män själva börjar inse detta och vill arbeta för en
förändrad mansroll, med bl.a. större ansvar för
hem och barn. Alla parter i familjen blir vinnare
med en sådan förändring.

Herr talman! Även arbetsmarknaden behöver
förändras. Den flexibilitet som behövs för
småbarnsföräldrar i förvärvslivet finns inte överallt.
Mer flexibla arbetstider och större frihet för de
anställda behövs. Men även ansvaret för barnen
måste värderas högre för både kvinnor och män.

I ett jämställt samhälle är valfriheten och
variationen i lösningar stor. Familjepolitiken är då
mer neutral än i dag och styr inte ensidigt mot
förvärvsarbete i alla lägen. Den som under en tid
vill ta ansvar för vården av de egna barnen får del
av det offentliga stödet till barnomsorgen. Låt mig
slå fast att föräldrars omsorg om barnen i det egna
hemmet är barnomsorg. Egentligen borde de som
vårdar sina barn i hemmet inte behöva vänta en dag
längre på en vårdlön. Den måste komma så snart
som möjligt.

Herr talman! Jag vill beröra ett annat mycket
viktigt område att förändra, nämligen kvinnors
lönesituation. Vi är många som ivrigt väntar på
Löneskillnadsutredningens betänkande, som lär nå
oss vilken dag som helst. Vi har ju redan fått
möjlighet att beställa betänkandet via våra
terminaler. Den 24 denna månad kan vi delta i en
pejling och kanske få svar på en del av våra frågor
kring löneskillnader mellan kvinnor och män.
Viktigast är naturligtvis att vi kan finna svar på
frågan om hur vi får rättvisare löner.

Utan att invänta utredningsbetänkandet är det
motiverat att man betonar fackets ansvar i årets
avtalsrörelse. Det lilla löneökningsutrymme som
möjligen finns borde inte användas till vanliga
lönehöjningar utan till löneutjämning.
Kvinnoyrkena måste uppvärderas. Det skall bli
intressant att se om tidigare uttalanden från LO och
TCO, såväl muntliga som skriftliga, nu kommer att
resultera i en satsning på kvinnolöner. Kvinnorna
har väntat länge nog på rättvisa löner. Det är dags
att det omedelbart börjar tas steg i rätt riktning.

Herr talman! Jag vill också plädera för en
förstärkning på Jämställdhetsombudsmannens
kompetensområde. Det är inte på det sättet att jag
i dagsläget kräver några förändringar i
jämställdhetslagen. Lagen har ändrats så sent att
ytterligare förändringar till det bättre får vänta
ännu en tid. Men JämO:s ämbete kan förstärkas på
annat sätt.

I de fall JämO driver ett ärende till domstol är
JämO begränsad till att åberopa
jämställdhetslagen. Detta trots att ett ärende kan
innehålla en kombination av brott mot olika lagar
och avtal. I flera fall kan det föreligga brott såväl
mot jämställdhetslagen som föräldraledighetslagen
och lagen om anställningsskydd. JämO bör därför
ha rätt att använda sig även av annan lagstiftning än
jämställdhetslagen.

Jämställdhetslagen är begränsad till arbetslivet.
Men frågan är om jämställdhetsombudsmannen
egentligen måste begränsas till att verka enbart
inom arbetslivets område.

Allmänheten har redan i dag den föreställningen att
JämO bevakar jämställdhetssträvanden inom hela
samhällslivet. Varje år får JämO in en mängd
förfrågningar om sådant som står utanför
arbetslivets område. Dessa kan exempelvis röra
utbildningsväsendet, idrottsrörelsen, familjelivet,
skatte- och bidragsregler och försäkringsvillkor.
JämO blir även kontaktad i frågor med
jämställdhetsanknytning som rör annan
lagstiftning, särskilt i frågor som rör
föräldraledighetslagen.

Även om lagens utformning inte ändras till att avse
områden utanför arbetslivet borde JämO:s
uppgifter utvidgas till att avse bevakning av
jämställdhetsfrågor inom samhällslivet i dess
helhet. Med eventuellt negativa uttalanden som
enda sanktion är det svårt att se några närmare
betänkligheter mot en sådan ordning.

Herr talman! Det är min förhoppning att vi i den
här kammaren så småningom skall kunna enas om
en förstärkning av jämställdhetsombudsmannens
ämbete.

Anf. 30 BERIT ANDNOR (s) replik:

Herr talman! Rose-Marie Frebran sade väldigt
många bra och tänkvärda ord. Jag har bara några
kommentarer.

Först vill jag ta upp Rose-Marie Frebrans
diskussion kring vårdnadsbidraget. Det sades att vi
i det här samhället har en politik som i alla lägen
styr mot förvärvsarbete.

Det vårdnadsbidrag som nu diskuteras är inte
rättvist. Det ger inte heller valfrihet, frihet eller
jämställdhet mellan könen. Vi kommer aldrig att
ha råd att ge ett vårdnadsbidrag på en nivå som gör
det möjligt för ensamstående, för lågavlönade, att
vara hemma.

Detta kommer att kosta mycket, och pengarna
måste tas någonstans. Priset för vårdnadsbidraget
är en försämrad föräldraförsäkring, en neddragning
av bidragen till barnomsorgen och högre
barnomsorgsavgifter. Det priset tror jag inte att vi
kvinnor är beredda att betala.

Dessutom är det samhällsekonomiskt lönsamt --
det ger vinster för samhället -- att kvinnor arbetar.
Kvinnors arbete behövs för att vi skall kunna
bevara det välstånd och de offentliga
välfärdssystem som vi har i det här landet.
Vårdnadsbidragen ger ingenting.

Det är viktigt att man kan förvärvsarbeta, och att
man kan förena ett förvärvsarbete med att ha barn.
Det är en stor frihetsfråga för kvinnorna. Ett
vårdnadsbidrag skulle begränsa detta i en mycket
stor omfattning.

Rose-Marie Frebran sade också att hon med
spänning väntar på vad som kommer att hända i de
kommande löneförhandlingarna. Hon undrar om
LO och TCO verkligen är beredda att leva upp till
sina tal om att kvinnolönerna måste uppvärderas.

Det tror jag att de är. Men de som inte ställer upp
på någon låglönesatsning är arbetsgivarna, som vill
överge den solidariska lönepolitiken och i stället
övergå till lokala förhandlingar på det lokala
planet. Vi vet att det är kvinnorna som förlorar på
detta. Det är kvinnorna med de låga lönerna som
kommer att förlora på den inriktningen, det
marknadstänkandet. Det visar statistik. Det visar
all erfarenhet. Problemet är, Rose-Marie Frebran,
att arbetsgivarna inte står på kvinnornas sida.

Det vore intressant att höra på vilken sida Rose-
Marie Frebran står, eftersom de borgerliga
partierna hittills konsekvent har följt arbetsgivarna
och ställt upp på deras sida.

Anf. 31 ROSE-MARIE FREBRAN (kds)
replik:

Herr talman! Berit Andnor talar om priset för
vårdnadsbidraget och om att kvinnor inte skulle
vara beredda att betala det.

I samtliga regeringspartier finns en vilja att
prioritera ett vårdnadsbidrag, som skall vara lika
för alla barn. Det är ganska meningslöst att
diskutera priset för detta med en företrädare för
Socialdemokraterna, eftersom det inte är
kostnaden som är Socialdemokraternas problem.

Socialdemokraterna säger nej av ideologiska skäl.
Därför är det vi övriga som måste komma överens
om hur detta skall införas och hur det skall
finansieras.

Berit Andnor uttrycker i vissa ord ett stöd för
valfriheten, men med andra ord och uttryck stöder
hon inte att människor själv skall få välja i olika
situationer.

Många unga kvinnor är i dag inte beredda att i alla
lägen, under alla år, betala det pris för ett
förvärvsarbete som en del kvinnor tidigare har varit
beredda till. Man vill faktiskt kunna ägna sig åt
olika saker under olika perioder i livet.

Berit Andnor talade om låglönesatsning. Där kom
ordet som är så förrädiskt. Fram till i somras talade
man från fackets sida om kvinnosatsningar. Sedan
har man i stället börjat tala om låglönesatsning. Det
är därför som jag tvivlar på att facket verkligen
kommer att satsa just på en löneutjämning i
avtalsrörelsen.

Berit Andnor undrade vilken sida jag står på. Jag
tycker att en löneutjämning skall ske, att det är
kvinnoyrkena som skall uppvärderas, och att det är
en kvinnosatsning som skall göras. Då skall vi inte
använda det förrädiska ordet låglönesatsning.

Anf. 32 BERIT ANDNOR (s) replik:

Herr talman! Det vore intressant om Rose-Marie
Frebran kunde ge exempel på i vilken mån
vårdnadsbidraget ger rättvisa och valfrihet till
kvinnor. På vilket vis skulle vårdnadsbidraget ge
det?

Enligt min uppfattning, efter att ha studerat de
förslag som lagts fram om vårdnadsbidrag, ger det
inte det. Grunden för valfrihet är att man har ett
arbete. Ett eget arbete ger oberoende och frihet.
Att kunna förena vården av barn med ett
förvärvsarbete är grunden för jämställdheten
mellan män och kvinnor. Genom ett
vårdnadsbidrag förändras förutsättningarna i
grunden. Vi kommer aldrig att ha råd att ge ett
vårdnadsbidrag som ger alla kvinnor valfrihet.
Tvärtom kommer det att bli en valfrihet för de bäst
ställda i samhället. Det är den valfriheten som de
borgerliga partierna talar sig varma för.

Låglönesatsning är, Rose-Marie Frebran,
detsamma som kvinnosatsning, om vi nu skall
använda det ordet. Det är tyvärr så att det är
kvinnorna som vi återfinner i de lågt avlönade
yrkena. Det är inom de traditionellt kvinnliga
områdena som vi har de låga lönerna. För att vi
skall kunna uppvärdera dem kommer det att krävas
en gemensam strategi både från den fackliga sidan
och från arbetsgivarsidan, en gemensam
uppfattning om att det är de lågt betalda grupperna
i samhället som skall få en lönehöjning i de
kommande löneförhandlingarna. Där finns det
absolut ingen uppställning från arbetsgivarsidan,
det vet vi.

Att satsa på de lågt betalda är detsamma som att
satsa på kvinnors löner. Om man påstår att så inte
skulle vara fallet, Rose-Marie Frebran, tycker jag
att ett närmare studium av lönestatistiken vore på
sin plats.

I den här diskussionen har jag tidigare här i
riksdagen fått klart för mig att de borgerliga
partierna -- det är tydligen så även i dag -- inte
ställer upp för en solidarisk lönepolitik, som skulle
innebära bättre löner, högre löner och rättvisare
löner för det traditionella kvinnoarbetet.

Anf. 33 ROSE-MARIE FREBRAN (kds)
replik:

Herr talman! På vilket sätt innebär
vårdnadsbidraget rättvisa och valfrihet? Det
innebär i allra högsta grad rättvisa på så sätt att de
som i dag av olika anledningar vårdar sina egna
barn i hemmet -- 14 % av förskolebarnen får sin
omsorg på det sättet -- skulle få ett erkännande för
sitt arbete. Det är i allra högsta grad fråga om att
rättvisa då skulle skapas mellan olika typer av
familjer, tvåförsörjarfamiljer och
enförsörjarfamiljer.

Valfriheten skulle förbättras på det sättet att de som
är starkt övertygade om att de under några år själva
vill ge omsorg till sina barn skulle få större
möjlighet till det. Att det finns de som redan i dag
utan någon ersättning gör det visar att det hos en
del finns stark övertygelse för det. En del kvinnor
går till sitt förvärvsarbete i dag utan någon större
glädje. De skulle hellre vilja vara hemma medan
barnen är små, vilket de flesta faktiskt tycker att
barnen även är när de fyller ett eller två år.

Jag håller inte med om att låglönesatsning och
kvinnosatsning är en och samma sak. Om vi vill
uppvärdera kvinnoyrkena är det väldigt viktigt att
vi håller oss till att det som behövs är en
löneutjämning. Det är kvinnoyrkena som skall
uppvärderas, som skall få en högre status.
Solidarisk lönepolitik för mig är i det här läget att
männen skulle avstå och att kvinnorna ensidigt
skulle få del av det lilla löneökningsutrymme som
finns. Det är en löneutjämning som behövs. Jag
tycker att det är förrädiskt att använda ordet
låglönesatsning.

Anf. 34 ISA HALVARSSON (fp) replik:

Fru talman! Det finns många hypoteser om varför
kvinnorna nästan generellt har lägre löner än
männen. Man kommer ofta fram till att en av
mekanismerna bakom är det faktum att det är
kvinnorna som föder barn. Det drabbar så att säga
även de kvinnor som inte föder barn, för de
förväntas att föda barn.

I förslaget till förändringen av stödet till
barnfamiljerna finns faktiskt en konflikt, Rose-
Marie Frebran. Det finns en konflikt mellan att
man kräver och arbetar för lika lön för alla kvinnor,
men man gör inte detta möjligt. Man utformar
barnfamiljestödet så att det inte lönar sig för
småbarnsmammor att arbeta. Småbarnsmammor
måste ha samma möjligheter som andra kvinnor
och män att arbeta, för den delen också
småbarnspappor som ställer upp för sina familjer.

Det är därför som vi från Folkpartiets sida tycker
att det är viktigt att man utformar stödet så att det
lönar sig för småbarnsmammorna att arbeta och
som gör det möjligt för dem att minska arbetstiden,
att valet inte skall stå mellan att arbeta heltid eller
att inte arbeta alls. Skall kvinnorna kunna arbeta
krävs en utbyggd barnomsorg så att alla får
möjlighet till barnomsorg. Stödet till
barnfamiljerna måste vara väldigt flexibelt, så att
det verkligen kan användas av bägge föräldrarna,
att inte bara den med lägre lön utnyttjar stödet.

Som jag sade i mitt huvudanförande är det otroligt
viktigt för jämställdheten att vi får en familjepolitik
som gör att också papporna känns vid att de har
barn. Det innebär både skyldigheter och glädje.
Många pappor önskar verkligen att få vara hemma
hos sina barn under småbarnstiden. Inser Rose-
Marie Frebran att det finns en konflikt i förslaget
till hur stödet skall utformas?

Anf. 35 ROSE-MARIE FREBRAN (kds)
replik:

Fru talman! Det skall löna sig att arbeta, och det
skall det göra för alla. Det är den här regeringens
inställning att det i alla lägen ekonomiskt skall löna
sig att arbeta. Det är detta som på olika sätt skall
premieras. Därför är det överenskommet att det
skall införas ett vårdnadsbidrag lika för alla barn på
ett sätt som gör att det skall löna sig att
förvärvsarbeta. Självklart skall alla få möjlighet till
barnomsorg. Den här regeringen är t.o.m. beredd
att lägga fram ett förslag om en barnomsorgslag.
Det måste självfallet följas upp för valfrihetens
skull. Barnomsorg innebär faktiskt också att ha
omsorg om sina barn i det egna hemmet.

Jag betonade på samma sätt som Isa Halvarsson
betydelsen av pappornas roll, att mansrollen
förändras. Det är det stora som ännu inte skett när
det gäller jämställdhetsarbetet. Kvinnorollen har
förändrats, och det är bra. Men det negativa i
sammanhanget är att mansrollen inte i samma
utsträckning har förändrats. Det är ett stort arbete
som ligger framför oss tillsammans, kvinnor och
män.

Anf. 36 ISA HALVARSSON (fp) replik:

Fru talman! Jag konstaterar att Rose-Marie
Frebran och jag är ense i många frågor. Det är
glädjande att också Rose-Marie Frebran ställer sig
bakom införande av en barnomsorgslag.

Demokratifrågor

Anf. 37 SONIA KARLSSON (s):

Fru talman! Den kommunala demokratin håller i
många kommuner på att monteras ner. I namn av
''systemskifte'' eller ''kommunal förnyelse'' sker
stora förändringar. Den dåliga ekonomin används
som förevändning för betydande nedskärningar i
den kommunala verksamheten.

Antalet nämnder och styrelser minskas. Allt färre
medborgare kan nu vara med i de beslutande
församlingarna. Nya organisationsmodeller införs,
exempelvis beställar--utförar-modeller eller
checksystem, vilket innebär att inflytandet för de
återstående politikerna drastiskt minskas.

Det är drygt ett år sedan den nya kommunallagen
trädde i kraft. Under detta år har stora
organisatoriska förändringar skett i kommunerna.
Det beräknas att ca 8 500 kommunala
förtroendeuppdrag samt ca 600 styrelser och
nämnder har försvunnit. Färre politiker och ett
mindre antal styrelser och nämnder behöver inte
automatiskt betyda mindre demokrati. Det handlar
också om hur de förtroendevalda utövar politiken.
Det som är mycket viktigt och behöver utökas är
kontakten mellan politikerna och medborgarna.

En av de nya organisationsmodeller som många
kommuner infört är beställar--utförar-
organisationer, som enligt mitt förmenande bl.a.
har inneburit att kontakten mellan medborgare och
politiker minskat. I mitt hemlän har de tre största
kommunerna samt landstinget infört denna
organisation.

Denna modell innebär att man skiljer den
producerande verksamheten från den styrande
beställardelen av organisationen. De
förtroendevalda blir beställare, som skall göra upp
kontrakt med den egna administrationen.
Beställar--utförar-organisationen innebär i
praktiken att tjänstemannagrupper förhandlar med
varandra. Politikerna blir sämre informerade på
grund av flera vattentäta skott mellan politiker och
utförare. Kontakten mellan verksamheten och
politikerna är bruten. Därmed bryts effektivt den
enligt min mening nödvändiga dialogen mellan de
förtroendevalda och förvaltningen.

Risken med denna organisation är att det politiska
ansvaret blir otydligare. Det är svårare för
allmänheten att få besked, att hitta rätt person att
tala med eller att få tala med en politiker. Det finns
också en risk för brist på helhetssyn; varje
resultatenhet ser till sitt eget bästa. Dessutom är
organisationen så uppdelad att det krävs dubbel
kompetens, vilket gör att organisationen varken
blir billigare eller effektivare. Därutöver skapas
administration på vägen, med andra ord ökad
byråkrati.

För att kontrollera utfallet av verksamheten och
hur den enskilde medborgarens situation påverkas
fordras en noggrann utvärdering. Tyvärr tyder de
många försöken som dras i gång över landet på att
ytterst små resurser avsätts för denna politiska
uppföljning -- kanske i storleksklassen en promille
eller mindre av den totala budgeten.

Det som är mest allvarligt och bekymmersamt är
den minskande kontakten mellan politikerna och
medborgarna. Inte minst i ekonomiskt besvärliga
tider är det viktigt att allmänheten och politikerna
ser samma verklighet. Medborgarna ställer krav på
att politikerna både känner till och kan prata om de
problem som finns.

På senare tid har antalet kommuner som har infört
eller som vill införa någon form av kundvalssystem
ökat. Vanligast är skolpeng, barnomsorgspeng,
vårdcheck eller kuponger. Därmed skall
anpassningen till marknadens sätt att fungera
fullföljas.

Utifrån utgångspunkten att alla hade samma
köpkraft och att alla vore lika välinformerade om
marknadens möjligheter skulle det kanske kunna
fungera. Men så är det inte i verkligheten. Denna
jämlikhet finns inte. Dessutom är inte bara
köpkraften olika, utan behoven är också olika. Hur
skall detta hanteras i ett system med peng eller
check?

Riskerna för ökad segregation vid exempelvis
införande av skolpeng är betydande. En skolpeng,
som är lika för alla barn, tar inte hänsyn till barnens
mycket olika behov för att kunna få en likvärdig
utbildning. Många barn har handikapp av olika
slag. Vissa av barnen kan behöva resurser som vida
överstiger andra barns behov osv.

Fru talman! Kommunförbundet har i januari i år
redovisat en enkät som har besvarats av 197 av
landets 286 kommuner. Den visar att minst 50 000
jobb i kommunerna försvinner till slutet av 1994.
De största besparingarna drabbar skolan,
barnomsorgen, gator och fritidsverksamhet.

Minskade skatteinkomster, indragningen av de
7,5 miljarder kronor som den borgerliga
majoriteten har beslutat för 1993 samt det
lagstadgade skattestoppet tvingar fram
besparingarna.

Den kommunala självstyrelsen med det lokala
ansvaret för verksamhet och ekonomi är mycket
viktig. Ett lagstadgat kommunalt skattestopp är
därför på principiella grunder ett ingrepp i den
kommunala självstyrelsen. Att genom lagstiftning
upprätthålla långvariga kommunala skattestopp är
inte förenligt med den kommunala självstyrelsen.
En sådan åtgärd bör endast tillgripas temporärt och
under korta perioder.

Nuvarande lagstadgade skattestopp har redan
passerat en sådan kortare period. Ett fortsatt
lagstadgat kommunalt skattestopp strider därför
mot regeringsformen.

Jag har under den allmänna motionstiden lämnat in
en motion som tar upp de frågor som jag nu har
redovisat. Jag ser med förtröstan an
konstitutionsutskottets kommande behandling av
min motion.

Anf. 38 HARRIET COLLIANDER (nyd):

Fru talman! Rubriken på mitt anförande lyder:
Avpolitisera de statliga styrelserna!

När man tittar i Sveriges statskalender för 1992 kan
man börja fundera över vad för slags demokrati vi
har i Sverige. I den finns många statliga styrelser,
nämnder och råd uppräknade, och i dessa finner
man att en eller flera riksdagsledamöter sitter i
många av styrelserna för de uppräknade
verksamheterna.

Det finns anledning att fråga sig om det är rimligt
att ha politiskt tillsatta styrelseledamöter. Det kan i
vissa verksamheter vara det, men det är tveksamt
om ledamöter skall sitta i sådana styrelser där
verksamheterna är beroende av statliga medel och
därför får sina medel genom riksdagsbeslut -- beslut
som de folkvalda själva är med om att fatta.

Jag är mycket tveksam till den ordning som råder
nu, därför att den riksdagsledamot som går in i en
styrelse går in i en annan roll än den folkvaldes och
tar med sig den rollen in i riksdagen. Detta
förhållande kan rubba tilltron till riksdagens oväld.

Nu finns det de som invänder och säger att det är
klart att folket måste ha insyn i de statliga
verksamheterna, och att den här insynen skall
utövas av politiker och fackliga förtroendemän
och -kvinnor. Men så enkelt är det ju inte. Det finns
också en annan sida. Verksamheten får en till synes
kompetent styrelse. Den ges ett sken av kompetens
som de politiskt och fackligt tillsatta tar till sig. De
tillsatta lever i myten om sin egen kompetens, och
de tror mer på sin förmåga än vad det finns täckning
för i verkligheten. Föreställningen om den folkliga
insynen blir en chimär och folket lever i tron att de
folkvalda företräder deras intressen.

Det som har hänt i den statliga Nordbanken och
den rörelsetyngda Sparbanken är otäcka
illustrationer till vad som händer när
styrelseledamöter tillsätts på politiska och fackliga
meriter och inte efter kriterier som
professionalism, kompetens och förmåga. Vad har
riksdagsledamöter och fackbasar i bankernas
styrelser att göra? En nyligen gjord uppskattning
pekar på att 70--80 % av de statligt tillsatta
styrelseledamöterna har socialdemokratisk eller
facklig bakgrund. Det är förvisso hyggligt folk, men
de har inget i en bankstyrelse att göra. Detta gäller
naturligtvis också för andra verksamheter än
banker.

Nu ursäktar sig de politiskt och fackligt tillsatta
ledamöterna i de här bankstyrelserna med att de ju
egentligen inte begrep något eller i alla fall inte så
mycket. Man kan bara dra slutsatsen att de måste
ha känt sig mycket smickrade över att få tillträde till
maktens höjder, börjat leva i myten om sin
kompetens och inte förstått allvaret i sin syssla. När
man sedan vet att styrelsearvodena ligger i
storleksordningen 40 000--70 000 kronor frågar
man sig om det är den snöda vinningen som har
varit drivkraften.

De som har drabbats är det folk vars intressen de
folkvalda var satta att tillvarata. I intervjuer med de
nu aktuella bankstyrelseledamöterna, har de
enstämmigt uttryckt att de inte är beredda att ta
något juridiskt ansvar för sina
styrelseledamotsuppdrag. Det är därför bra att
regeringen har tillsatt en utredning om
ansvarsfrågan.

Nu hoppas jag att bankkrisen skall föra något gott
med sig i ett längre perspektiv, i det att den så
obarmhärtigt har riktat strålkastarna på det
systemfel i det svenska samhället som det
långvariga socialdemokratiska, korporativistiska
tänkandet har gett upphov till, och som har lett till
att professionalism och kompetens inte har
prioriterats i samhällsstyret.

Min tanke leds vidare till vad som händer när
riksdagsledamöter engagerar sig i organisationer.
Vem sätter sig över vem? Det är klart att det är
organisationerna som sätter sig över
riksdagsledamöterna. Vems intressen företräder
den folkvalde i riksdagen -- särintressenas eller
väljaropinionens? Många här riskerar att inte hålla
i tydligt medvetande att de är folkets valda ombud.
Man behöver bara erinra sig LO:s makt över de
folkvalda, en makt som drev Sverige in i 80-talets
politik och in i den värsta ekonomiska krisen i
modern tid. Nu har man från LO mage att hota med
politisk strejk.

Det är dags att kasta de av socialdemokratin så
omhuldade korporativistiska idéerna på
skräphögen. Tar man den borgerliga regeringens
styrelseutnämningar i betraktande, finner man att
även den har svårt att göra upp räkningen med det
socialdemokratiska tänkesättet. Det kanske inte är
så konstigt, därför att vid det här laget är det ju
flera generationer svenskar som har indoktrinerats
i den socialdemokratiska enhetsskolan.

Med tanke på vad som har diskuterats beträffande
tillsättning av statliga styrelser, vill jag starta en
offentlig och öppen debatt om detta. Diskussionen
handlar bl.a. om huruvida vi skall ha tilltro till
professionalism och kompetens i samhällsstyret
eller om politiska och fackliga meriter är viktigare.
Detta leder också till en diskussion om vad
riksdagsledamotskapet innebär.

Fru talman! Det är kanske dags för de folkvalda att
bli just folkvalda och företräda just väljarnas
intressen i riksdagen.

Anf. 39 HUGO HEGELAND (m):

Fru talman! Och det vart tredje dagen där talandet
fortsatte -- för att något travestera en passus i
Matteus 16:21. En av dem som bidrar till detta är
uppenbarligen jag. Före mig har nämligen enligt
talarlistan, om inga ytterligare ändringar skett, 146
ledamöter redan talat och ytterligare 15 kommer
efter mig. Är detta meningsfullt? Svaret beror dels
på om vi säger något nytt, dels på om någon över
huvud taget är intresserad av vad vi säger, förutom
talmän och stenografer.

Jag tänker ta upp en fråga som särskilt berör
riksdagen, nämligen antalet ledamöter. Här finns
nämligen en motion om att antalet bör halveras,
och enligt två andra motioner att det bör minskas
med 98. Mitt eget parti kräver redan i gällande
partiprogram en minskning med 100, vilket
upprepas i vårt nyss avlämnade förslag till nytt
partiprogram, Allsidighetens samhälle.

Jag är mycket kritisk till dessa förslag.
Huvudargumentet är att vi är för många. Men på
vilket sätt? frågar jag. Finns det någon utredning
som visar att vi skulle arbeta effektivare om vi vore
färre? Nej, det gör det inte.

Det första argumentet är att vi är för många med
hänsyn till befolkningens storlek. Det finns dock
ingen utredning som gör detta sannolikt. I stället
jämför man med andra länder som i förhållande till
sin folkmängd har ett färre antal, t.ex.
Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Italien.
Men beträffande dessa länder, där t.ex. Italien har
91 300 invånare per ledamot och Frankrike 97 300,
så har Frankrikes parlament 577 ledamöter och
Italiens 630 ledamöter. Är inte det för många?

Dessa parlament borde då arbeta dubbelt så
ineffektivt som vårt, när man åberopar antalet
ledamöter som grund för effektivitet i arbetet,
medan exempelvis Danmark med blott l79
ledamöter i Folketinget och Norge med l65 borde
arbeta dubbelt så effektivt.

Men om man i stället jämför befolkningstalen, så
har Danmark 29 200 invånare per ledamot och
Norge 25 600. Finland har ännu färre, nämligen
24 900. Sedan kommmer Schweiz med 22 700
invånare per ledamot, Ständerrat och Nationalrat
inräknade, och sist Sverige med 22 300.

Om vår riksdag halverades skulle i dagens läge
Folkpartiet liberalerna reduceras till l6,5
ledamöter, Centerpartiet till l5,5,
Kristdemokraterna till l3, Ny demokrati till l2,5 och
Vänsterpartiet till 8. Om vi fortfarande har l6
utskott -- jag bortser från EES-utskottet -- skulle
dessa partier inte ha ledamöter till alla utskott. Är
det önskvärt? Även om vi i framtiden har slagit
ihop finansutskottet och skatteutskottet räcker inte
detta för att rädda situationen, inte heller om vi
avskaffade jordbruksutskottet och i stället fick ett
miljöutskott. Men vilket är det optimala antalet
ledamöter i ett utskott?

En halvering av riksdagen utifrån dagens läge
skulle också innebära att Moderaterna,
Folkpartiet, Centern, kds och Vänsterpartiet skulle
bli orepresenterade för Norrbotten liksom för
Västerbotten. För Jämtlands del skulle
Moderaterna och Centern bli utan ledamöter i
kammaren -- Folkpartiet är redan orepresenterat.
Och för Västernorrland skulle både Moderaterna,
Folkpartiet, Centern, kds, Ny demokrati och
Vänsterpartiet bli utan riksdagsledamöter.

Det var för att undvika liknande effekter som
riksdagen höjde Författningsutredningens förslag
om 290 ledamöter till 350 ledamöter. Detta
argument har fortfarande relevans, särskilt som vi
riksdagsledamöter så ofta sägs ha för liten kontakt
med invånarna i den valkrets som vi representerar.

Om vi har för många riksdagsledamöter, måste
huvudargumentet bli att vi utnyttjar denna
arbetskraft felaktigt. Då är det detta problem som
man bör ta upp till diskussion.

Ännu ett argument i dessa besparingstider: Den
ungefärliga driftskostnaden per riksdagsledamot är
750 000 kr. Jag bortser alltså från fasta kostnader.
l00 färre ledamöter skulle då innebära en besparing
på omkring 75 miljoner kronor. Men det tycks inte
vara motionärernas avsikt. I stället vill man höja
servicen, t.ex. en halv sekreterartjänst åt varje
ledamot.

Jag beklagar ändå att riksdagen inte antog
Författningsutredningens förslag om 290
ledamöter. Då hade gamla andrakammarsalen
kunnat byggas om och väl rymma detta antal. Nu
tvingades man bygga en ny plenisal med plats för
350 ledamöter plus statsråd. Därmed är loppet
kört, enligt min uppfattning. Motioner om att
minska antalet ledamöter betraktar jag därför som
demonstrationer i popularitetssyfte.

Denna plenisal gjordes på tok för stor. Man trodde
nämligen att varje ledamot behövde en plats stor
som en skolbänk. Men samtidigt fick varje ledamot
ett eget arbetsrum, vilket rymde mångdubbelt mer
av riksdagstryck och andra officiella handlingar och
gjorde därigenom de voluminösa skolbänkarna helt
onödiga.

Se på andra parlament. Plenisalen i USA:s
representanthus med 435 ledamöter är betydligt
mindre än vår liksom den franska
deputeradekammaren. För att inta tala om
britterna, som nöjer sig med en plenisal för blott
230 ledamöter trots att det totala antalet är 65l.

Till råga på eländet har man hängt upp denna
dystra triptyk, som hänger på väggen bakom mig.
Den kan vi i varje fall ta bort och hänga upp något
ljusare, gladare och inspirerande. Då kanske även
ekonomin vänder.

Anf. 40 OLLE SCHMIDT (fp):

Fru talman! Man vet inte om man skall våga yttra
sig efter Hugo Hegelands anförande. Jag kommer
inte ihåg vilken i ordningen som jag skulle vara.
Men jag tror att jag gör det ändå, eftersom det
faktiskt tillhör demokratins spelregler, Hugo
Hegeland, att vi får leva efter de regler som vi har.

Hur vår demokrati fungerar är något som berör oss
alla. Det märks också i hög grad på den intensiva
debatten om hur riksdagen skall arbeta och om hur
valsystemet skall se ut.

En levande debatt om demokratin och dess former
är alltid lika nyttig och nödvändig, i synnerhet som
det så traditionella svenska samhället genomgår så
stora förändringar.

Just nu vet vi att det pågår täta kontakter mellan
partierna här i riksdagen i syfte att hitta lösningar
på en rad viktiga konstitutionella frågor --
mandatperiodens längd, den gemensamma
valdagen, personvalsinslaget, valkretsarnas storlek
och riksdagens ställning.

Fru talman! Låt mig beröra några områden som jag
anser är viktiga -- personval, bättre regional och
kommunal demokrati.

Under decennier har frågan om personval
diskuterats. Flera utredningar har inte lett till
någonting. Varje gång man skulle komma till skott
uppstod tvekan och rädsla. Nu verkar det äntligen
som om någonting håller på att hända och att vi får
en förlösning av frågan.

Från Folkpartiets sida har vi länge hävdat vikten av
att öka människors möjligheter att välja mellan
olika personer -- i stället för att som nu i praktiken
bara kunna rösta på ett parti. Man kan nog med fog
säga att det svenska valsystemet är ett av de mest
partidominerade valsystemen bland världens
demokratier.

Jag hoppas att Personvalskommittén skall kunna
ena sig om ett valsystem, som ger väljaren verkliga
möjligheter att också välja mellan personer. Den
modell som nu diskuteras är ganska modest. Den
ger fortfarande partierna ett ganska stort
inflytande.

I debatten om personval har det ibland sagts att
entusiasmen över mer av personval är mycket
begränsad i det här huset. Det är säkert sant. Och
går vi ut i partiorganisationerna möter vi säkert
också betydande skepsis.

Men det viktiga måste rimligen vara att skapa ett
valsystem som ger ökad legitimitet bland
medborgarna och som stärker demokratin. Jag är
övertygad om att mer av personval faktiskt kommer
att göra oss i det här huset bättre. Vi får en
partiprocedur som innebär att vi inte enbart är
valda av våra egna partier och medlemmar utan
faktiskt också har blivit dömda och bedömda av
våra väljare.

Fru talman! Ett väsentligt problem i dagens Sverige
är koncentrationen av politisk, ekonomisk och
massmedial makt till Stockholm. Ett sätt att luckra
upp denna maktcentrering är att mer radikalt
decentralisera och minska den offentliga makten.
Jag tror att vi härigenom får utrymme för både
starkare regioner och självständigare kommuner.
Jag vet att dessa tankar föder rädsla, inte minst här
i Stockholm. Sverige har ju traditionellt en ganska
central modell.

När nationalstat och parlament förlorar i makt och
inflytande till överstatlig nivå, är det naturligt att
både den lokala och den regionala nivån blir
starkare. Det ligger helt i linje med den s.k.
närhetsprincipen, dvs. att besluten skall fattas på
lägsta möjliga effektiva nivå.

Genom att inrätta direktvalda regionala parlament
uppnås bättre samordning, större effektivitet och
ökad demokrati. Om beslutskompetensen och
ansvaret skall bli reellt bör de framtida regionala
organen också få egen beskattningsrätt.

Hur många regioner Sverige skall innehålla och hur
dessa geografiskt skall se ut är grannlaga frågor. Jag
vill inte ge mig in på att dra några gränser i detta
sammanhang. Jag tror att det låser diskussionen
alldeles för tidigt.

En sak tycker jag dock att man kan vara överens
om, nämligen att de nuvarande länen är för små och
föråldrade, och de behöver förändras. Också
svenska regioner bör kunna marknadsföras på ett
mer kraftfullt sätt jämfört med de regioner som
finns i Europa.

Fru talman! Det är i kommunerna som
medborgarna har de största möjligheterna att
påverka. Från Folkpartiets sida har vi i deccennier
talat om närdemokrati och framhållit hur viktigt det
är att människor har direkta möjligheter att
påverka sin närmiljö -- närhet till beslutsfattarna,
närhet till politikerna. Någon uttryckte saken på
följande sätt: För ett duktigt kommunalråd tar det
en timme att gå över torget. Jag vet inte vilken tid
som gäller för en duktig riksdagsledamot. Mina
erfarenheter i det fallet är inte så positiva.

Kommunalpolitikerna har kommit allt längre bort
från medborgarna -- heltidsengagerade politiker
och tjänstemän dominerar även i de mindre
kommunerna. Jag vill i detta sammanhang komma
in på det som Sonia Karlsson berörde tidigare.

Den kommunala ekonomin har också gjort att man
har genomfört olika organisationsförändringar, där
den kommunala demokratin inte satts i förgrunden,
utan det har mest handlat om att öka effektiviteten.
De nya köp--sälj-systemen, eller beställare--
utförare, och det s.k. koncerntänkandet, riskerar
enligt min mening att urgröpa den kommunala
demokratin och försvåra det kommunala
förtroendeuppdraget, dvs. fritidspolitikerns.
Fullmäktigemöten har ställts in, som vi hörde
tidigare, och antalet fritidspolitiker har blivit färre.

Koncerntänkandet leder också till att kommunerna
skall få konkurrera med det privata näringslivet och
sig själva på ett egenartat sätt. Kommunerna
snedvrider konkurrensen och ger sig in i gråzonen
mellan vad näringslivet och kommunen skall syssla
med. Planerna på att tillåta s.k. kommunal
uppdragsverksamhet, dvs. försäljning av en
kommunal tjänst till köpare utanför kommunens
geografiska område, bör därför avvisas redan nu.

Om kommunerna skall klara 90-talets förändringar,
och de kommer att bli stora, behövs både aktiva
medborgare och engagerade fritidspolitiker.

Fru talman! Demokratin står i dag inför stora
utmaningar. En av dem är det växande folkliga
misstroendet. Med mer av personval och med
mindre av centralt beslutsfattande, tror jag att
demokratin kommer att vitaliseras i vårt land.

Anf. 41 Tredje vice talman BERTIL
FISKESJÖ (c):

Fru talman! Denna rubrik täcker ett mycket stort
ämne. Vad vi kan göra här är naturligtvis bara att
nafsa i utkanterna av den stora demokratidebatten.

Vi har kunnat glädjas åt att demokratin,
åtminstone i princip, har gjort stora landvinningar i
världen under de senaste åren. Ett antal stater har
övergått från mer eller mindre auktoritära eller
diktatoriska styrelseskick till demokratiska. Det är
naturligtvis bra.

Vi får då komma ihåg att många av dessa stater är
sköra. De är ofullbordade i sin demokratiska stil,
och de är utsatta för många faror. Korruption,
svågervälde och eländiga förhållanden inom polis,
domarväsende och förvaltningar är ett stort hot mot
dessa nya demokratiers fortbestånd.

Jag tycker för min del att det är oerhört viktigt, när
det gäller användningen av vårt u-landsbistånd, att
vi tar upp dessa frågor och ger stöd till reformer och
till utbildning. Jag har föreslagit att man skall
koncentrera sig på polisväsende, rättsväsende och
förvaltning.

Jag tror att det på litet längre sikt är nyckelområden
när det gäller möjligheterna för nya demokratier att
överleva. Jag har väckt en motion om detta.

Det är klart att det också i vårt eget land finns
många demokratiproblem att ta itu med. Det
allvarligaste demokratiproblemet tycker jag för
min del är det vikande intresset från medborgarnas
sida att åta sig uppdrag. Jag tror att det hänger
samman med den väldigt egendomliga vulgärdebatt
om politiker och politikers ställning i vårt
samhällssystem som varit. Jag tycker att den
debatten borde vara avslutad.

Det är hedervärt att vara politiker. Att bli invald i
denna riksdag är det finaste som finns i vårt land.

Vi måste ha en motdebatt på principiella grunder,
en debatt mot denna vulgärpropaganda. Ingen
demokrati kan överleva utan politiker. Politiska
partier är ett fundament i varje demokrati som man
inte kan klara sig utan.

Det är en stor fara att Folkrörelsesverige håller på
att vittra sönder, att alla möjliga folkrörelser har
stora svårigheter att rekrytera folk till den viktiga
skolningsverksamhet som där bedrivs. Jag ser inte
med någon större förtjusning den senaste
kommunallagen och dess tillämpning. Både Sonia
Karlsson och Olle Schmidt har här tidigare varit
inne på den saken.

Vad innebär detta i praktiken såsom tillämpningen
varit? Ja, det innebär att man avskaffar folkets
valda representanter. Allt färre får möjligheter att
skaffa sig erfarenheter i nämnder och styrelser. Den
demokratiska kompetensen minskar, och det
tycker jag är allvarligt. Vi kan inte säga att vi inte
skall fatta så många politiska beslut. Det är bara en
lek med ord. Politiska beslut fattas alltid. Frågan är
bara vem som fattar dem.

Här har på Centerns initiativ en utvärdering av den
nya kommunallagens tillämpning kommit till. Vi
var väldigt ivriga att få till stånd denna utvärdering
så snabbt som möjligt. Den är nu på gång. Vi får väl
se hur vi så småningom kan hantera resultaten.

I samband med detta kan den fråga ställas som
Hugo Hegeland tog upp. Det gäller antalet
ledamöter i denna församling. Här förs också enligt
min mening en vulgärdebatt. Det är som vore det
fult att ha riksdagsledamöter. I själva verket är ju
riksdagsledamöterna folkets förtroendemän och
förtroendekvinnor. Ju färre vi riksdagsledamöter
blir, desto svårare kommer det att bli för oss att
fullgöra uppgifterna på ett tillfredsställande sätt.
Vad blir resultatet? Jo, de politiska besluten fattas
i ännu större utsträckning än nu av andra, inte av
de folkvalda politikerna. Det fåtal som skulle vara
kvar skulle bli ännu mer beroende av tjänstemän
och anställda och få mindre möjligheter att själva
agera.

Frågan om den regionala nivån tog Olle Schmidt
upp på ett berömvärt sätt. Jag instämmer med
honom. Det här är en gammal centerfråga. Vi har
nyligen tagit fram ett nytt program för att få till
stånd vad vi kallar länsdemokrati och som gärna
kan kallas regiondemokrati. Jag tror att detta är en
väldigt viktig fråga och ett sätt att vidga
demokratin. Men det finns starka krafter som vill
slopa landstinget -- t.ex. Ny demokrati, om jag
förstått saken rätt. Det gäller också en del
moderater. Man skall alltså ta bort en politisk
demokratisk instans och ersätta den med
tjänstemannavälde.

Så ett par ord om EG och demokratin. Det sägs ju
att EG innebär en inskränkning av demokratin. På
sätt och vis kan man säga att det blir så med den
direkta demokratin i vårt land. Men jag vill vända
på det hela och säga att genom ett inträde i EG
återerövrar vi en del av den politiska makten och
demokratin som vi redan har förlorat -- dvs. de
delar av den suveränitet som vi tvingas avstå har vi
egentligen redan förlorat. Men genom att få
inflytande i europeiska organ kan vi återvinna en
del av detta politiska demokratiska inflytande.

Anf. 42 OLLE SCHMIDT (fp) replik:

Fru talman! Först vill jag säga att jag håller med
Bertil Fiskesjö om att det är hedervärt att vara
politiker. Det är säkert bra att vi säger det. Men det
måste också vara så, att vi visar att andra kan tycka
att vi är hedervärda. Understundom tycker jag
kanske att det både på den kommunala och på den
centrala nivån har varit litet si och så med den
saken.

Ett förtroende -- begreppet förtroendeman fanns ju
en gång i världen -- är någonting som man får och
någonting som man förtjänar. Men det är lätt att det
förtroendet förloras, och då är det svårt att
återställa det. En viss form av självkritik, Bertil
Fiskesjö, tror jag att också vi som har sysslat med
politik några år har anledning att visa.

Det var dock inte det som jag egentligen ville
kommentera, utan vad jag ville ta upp var frågan
om antalet riksdagsledamöter.

Det är möjligt att skälen, som både Bertil Fiskesjö
och Hugo Hegeland sade, är populära, eller kanske
t.o.m. populistiska. Dock är det min erfarenhet att
allt fler tycker att vi i den här församlingen är för
många. Måhända är det så. Den som kommer hit
och ser hur många vi är nu kan kanske med rätta
ställa här aktuella fråga. Jag känner argumenten för
detta.

Bertil Fiskesjö och jag har länge varit överens om
att fler beslut kan fattas på regional nivå. Men
kunde det inte vara rimligt att vi, om vi nu får en
riktigt decentraliserad beslutsnivå, verkligen ser till
att vi lyckas föra en del av de beslut som fattas här
ner till regional nivå? Är det då inte rimligt att vi i
den här församlingen blir färre? Det har jag tyckt
vara rimligt i ett läge där vi kommit längre i den
diskussionen och verkligen decentraliserat besluten
från riksdagen.

Anf. 43 Tredje vice talman BERTIL
FISKESJÖ (c) replik:

Fru talman! Först något om hur man ser på
politiker. Jag håller självfallet med Olle Schmidt
när han säger att här finns en och annan politiker
som ''dummar sig'', och som dessutom gör det
ordentligt, och som inte är värd särskild aktning.

Men ett slags debattstil, inte minst i medierna, har
spritt sig. Den innebär att så snart en politiker har
gjort något speciellt, upplevs alla politiker vara
likadana. Det framställs på det sättet. Det är som i
forna dar -- om en finne drog kniv här i Stockholm,
ansågs ju alla finnar dra kniv.

Detta är en attityd från mediernas sida när det
gäller att betrakta politikerna. De flesta är dock
hederliga och ambitiösa. Jag tycker att det är vår
skyldighet att argumentera mot, att våga stå emot.
Vi måste våga påstå: Vi är faktiskt hederliga och vi
gör så gott vi kan. Svenska folket har utsett oss.
Tycker man inte om oss, behöver man inte välja om
oss nästa gång.

Ett försvar för politiken är ett försvar för
demokratin. Det är verkligen oroande att, som
framgick av en undersökning för inte så länge
sedan, i genomsnitt endast 4 % av
kommuninvånarna är beredda att ta på sig ett
kommunalt uppdrag. Det innebär att hela
medverkanstanken, som är så viktig för
demokratin, håller på att urholkas. Så småningom
får vi kanske en liten politisk klass -- kanske inte ens
med de lämpligaste -- därför att människor inte bryr
sig.

Sedan något om riksdagens storlek. Det är klart att
det inte finns några fixa tal. Man kan säga att det
bör vara så eller så. Men rent allmänt är det på det
sättet att även om Sverige, som är ett litet land, får
en decentralisering till regioner och kommuner i så
stor utsträckning som möjligt -- och det är ju vad
Olle Schmidt och jag vill ha -- kommer vi alltid att
ha väldigt viktiga uppgifter.

Jag ser framför mig det ökande internationella
samarbete som vi är invecklade i. Det är lätt för oss
att, med erfarenhet av hur det är i den egna
riksdagsgruppen, konstatera att ett stort antal
ledamöter av riksdagen ständigt är ute på vift. Det
rör sig inte alltid om samma personer, utan det är
olika personer i olika sammanhang. Det är alltså
väldigt viktigt att ha tillgång till politiker som kan
delta och representera Sverige på olika sätt.

Sedan vill jag ta upp en sak som jag glömde att
nämna i mitt förra inlägg. Jag noterar att Harriet
Colliander är väldigt kritisk mot politiker som suttit
med i t.ex. bankstyrelser. Ja, det kan man vara. Jag
tycker också att de varit alltför slappa, alltför
försiktiga. Men Harriet Colliander sade icke ett
enda ord om proffsen, dvs. bankdirektörerna. De
hade ju det verkliga ansvaret i bankerna. Varför
inte kritisera dem också, åtminstone litet grand?

Anf. 44 OLLE SCHMIDT (fp) replik:

Fru talman! Helt kort. Bertil Fiskesjö säger att
människor, medborgare, som är missnöjda med oss
inte skall välja om oss nästa gång. Men det är bara
delvis sant. Om det blir som i varje fall jag -- och,
tror jag, merparten av oss i den här församlingen --
hoppas på, finns kanske nämnda möjlighet i en
framtid om vi får ett ökat inslag av personval.
Problemet för människorna, medborgarna, har
varit att de politiker som de är missnöjda med ändå
blir omvalda om partierna är nöjda med dessa
politiker. Det tror jag har urgröpt tilltron till
politik.

Även om allting annat går mycket fort, tror jag inte
att det är nödvändigt att det också gäller politiken.
Men politiken får heller inte gå allför långsamt. Vad
människor tycker, den uppfattning som de framför,
måste få ett visst genomslag. Dessutom måste det
alltså gå någorlunda hastigt.

Trögheten i systemet -- det gäller också de politiska
systemen -- trögheten i vårt beslutsfattande och
trögheten när det gäller att byta ut politiker som
man är missnöjd med tror jag är några av skälen till
att förtroendet har minskat och till att också viljan
att anta politiska uppdrag har minskat under de
senaste åren.

Jag tror, Bertil Fiskesjö, att det finns ett mycket
naturligt skäl till att det är svårt att locka politiker.
Det är inte alltid så förbålt roligt att vara politiker.
Man får ovett för det mesta just i dessa dagar när
det är svåra tider. Då kanske det inte alltid är så
roligt att locka med politiska uppdrag.

Anf. 45 Tredje vice talman BERTIL
FISKESJÖ (c) replik:

Fru talman! Vad gäller personvalsfrågan har jag
ingen annan uppfattning än Olle Schmidt. Jag
tycker också att det skulle vara bra med ett starkare
inslag av personval. Jag har även för många år
sedan varit med om att lägga fram konkreta förslag
i de här frågorna, förslag som dess värre sedan inte
vann resonans i riksdagen. Men nu kanske de kan
komma.

Det är klart att det finns många olika skäl till att
sådana här siffror om förtroendet för politiker
ständigt cirkulerar i opinionsundersökningar och
liknande. Men ett grundläggande skäl är att
medborgarna nu är sämre informerade än någon
gång tidigare om vad politisk verksamhet innebär.
Jag brukar säga att jag kan stå i en mycket
kvalificerad församling, bland människor med hög
utbildning, och om jag vet att de inte är politiskt
engagerade påstå nästan vad som helst. Ingen kan
ifrågasätta det, för de kan inte politik. De kan inte
politiska frågor. Om vi däremot har en
sammandragning inom partiet, med
centerpartistiska landstingsmän och
kommunalmän, får jag akta mig väldigt noga. De
kan politik.

Jag menar alltså att vi håller på att mista ett
demokratikapital i samhället genom att alltför få
människor får möjlighet att engagera sig. Detta är
också helt allmänt en större fara, för det bäddar för
demagoger och framgångar för den typ av
propaganda som vi hörde en hel del av vid det
senaste valet. Människor har helt enkelt inte
tillräckliga kunskaper, inte tillräckliga
erfarenheter. De känner inte tillräckligt många
människor som har kunskaper och erfarenheter för
att kunna ifrågasätta vad som påstås av någon för
tillfället kanske populär och glansfull ledare.

Den genuina folkrörelseförankring som vi tidigare
har haft i svensk politik och den kommunala
självstyrelsen har spelat en mycket stor roll. Den
håller vi kanske på att föröda. Det ser jag som ett
grundläggande problem i samhället vad gäller det
demokratiska styrelseskicket.

Anf. 46 TALMANNEN:

Eftersom Harriet Colliander blev direkt angripen,
får Harriet Colliander ordet för replik.

Anf. 47 HARRIET COLLIANDER (nyd):

Fru talman! Jag delar Bertil Fiskesjös upprördhet
över det sätt varpå bankerna har skötts av
bankledningarna. Men min uppfattning har alltid
varit att det är styrelsen för en verksamhet som har
det slutliga ansvaret för de beslut som fattas.

Vissa verksamheter är kanske mer
kunskapskrävande än andra. Då går det inte att
tillsätta styrelseledamöter på politiska eller fackliga
meriter. Det var som jag sade: Vad har politiker och
fackbasar i bankstyrelser att göra, när man i
tidningsintervjuer öppet säger att man faktiskt inte
riktigt begrep vad det handlade om? Man trodde att
man var där för att bevaka etiska aspekter. Det är
naturligtvis en god tanke. Men beslutsfattandet i en
bank handlar ju om vad man skall göra med
miljardtals kronor.

Jag tog bankerna som exempel på hur det går när
man ger det politiska och det fackliga inflytandet en
alltför stor betydelse. Det är det som har hänt i det
svenska samhället under de senaste decennierna.
Man måste börja ifrågasätta om det är det man skall
ha, eller om professionalism, eller låt oss säga
yrkeskompetens, i vissa fall skall ha företräde före
det politiska och det fackliga. Det är faktiskt en
vital fråga för att mycket skall överleva.

Anf. 48 Tredje vice talman BERTIL
FISKESJÖ (c) replik:

Fru talman! För att inget missförstånd skall uppstå
vill jag betona att jag inte heller tycker att
styrelseledamöterna i allmänhet har skött sig i
bankerna och i en del andra styrelser. De har tagit
för lätt på det uppdraget helt enkelt.

Men, märk väl, de här styrelserna har inte enbart
bestått av politiker eller fackliga företrädare. Där
har suttit proffs, för att använda Harriet
Collianders egna ord. De har misskött sig lika gravt
eller jag skulle vilja säga ännu värre, för de skulle
ändå besitta en viss grad av sakkunskap och kunna
hålla ögonen på den verkställande delen, både i
bankerna och i andra företag.

Att man kallas för proffs eller att man har gått en
viss karriär är ingen som helst garanti för gott
omdöme, för kunskaper eller ens för viljan att göra
sitt bästa. Jag har rört mig så länge i det politiska
och administrativa systemet att jag vet att man kan
hitta väldigt många inkompetenta personer på höga
poster. Det är sannerligen ingalunda enbart
politiker som kan vara inkompetenta. Det
förekommer inom alla verksamheter. Av den
anledningen reagerade jag litet grand mot att man
pekade ut politiker i styrelser som särskilda bovar i
det här sammanhanget.

Anf. 49 HARRIET COLLIANDER (nyd)
replik:

Fru talman! Bankkrisen har satt en strålkastare på
förhållandet att man i så hög grad utnämner
människor på politiska meriter och människor med
facklig bakgrund.

Som jag sade har jag pratat med
utredningstjänsten, och det finns en översiktlig
uppskattning av hur många styrelseledamöter i
statliga styrelser som har politisk och facklig
bakgrund. Man kunde konstatera att mellan 70 %
och 80 % hade socialdemokratisk politisk
tillhörighet eller facklig bakgrund.

Det är den principen för utnämningar som jag
vänder mig emot. Jag har använt bankkrisen som
en strålkastare för att exemplifiera att det inte står
så väl till alltid.

Anf. 50 BERNDT EKHOLM (s):

Fru talman! I debatten om förnyelsen av
välfärdsbygget, om nya grepp för att utveckla
välfärden i en tid av mycket begränsade resurser,
måste folkrörelsernas och de ideella
organisationernas tänkbara bidrag lyftas fram. Det
var de som lade grunden till det folkhem som
skapats i vårt land. De kan i dag spela en viktigare
roll än de hitintills tilldelats. Också för dessa
rörelsers egen förnyelse kan ett mer aktivt
deltagande i olika samhälleliga uppdrag få stor
betydelse.

Folkrörelserna kan erbjuda fördelar som både
kommuner och privata entreprenörer saknar. Det
gäller t.ex. möjligheten till frivilliga arbetsinsatser
och sambruk av lokaler. Framför allt kan
folkrörelsealternativen skapa en delaktighet som
varken kommunal eller privat verksamhet lika lätt
åstadkommer. Den kan också tillföra en extra
idémässig dimension åt insatserna.

Regeringen koncentrerar det mesta av sitt
förnyelsearbete på de privata kommersiella
alternativen. Kommer den sociala verksamheten
att fungera bättre med små- eller storföretagare
som ansvariga för verksamheten? Det kanske blir
mer av valfrihet för konsumenten, men det blir
knappast mer av delaktighet och
påverkansmöjlighet.

Ur samhällets synpunkt måste det vara positivt att
folkrörelseerfarenheten bättre tas till vara. Bl.a.
har inslaget av idealism och frivillighet i viss
utsträckning förskjutits av den starka och
omslutande verksamheten i offentlig regi. Det har
inneburit att de samlade insatserna blivit mindre
och att viss kvalitet gått förlorad.

Från början var såväl kyrkor som många ideella
organisationer mötesplatser för både tanke och
handling. Ju mer tiden har gått har dock den ideella
verksamheten alltmer präglats av samtalet,
opinionsbildningen och olika typer av fritids- och
hobbyaktiviteter. Allt mindre har ägnats åt det
praktiska ansvaret för människors välfärd och
samhällets utveckling.

Folkrörelserna kan göra väsentliga insatser, betalda
resp. obetalda, inom olika samhällssektorer.
Flyktingmottagandet kräver ett starkt personligt
och nära engagemang för ett gott resultat. De
ideella organisationernas deltagande är bristfälligt i
dag. Arbetet lämnas i för stor utsträckning till
myndigheter och institutioner.

Åldringsvården rymmer ökade möjligheter för ett
engagemang, dels i form av folkrörelsedrivna hem,
dels som en komplettering på ideell bas av de
offentliga institutionernas insatser, t.ex. olika
former av fritidsaktiviteter.

Missbrukarvården är en redan etablerad form för
omsorgsinsats i folkrörelseregi. Här borde finnas
än större utrymme för starkt idéburna alternativ,
som ofta har lättare att nå resultat än offentliga
institutioner. Fadder- och
kontaktpersonsverksamhet är ett annat outvecklat
område. Det kan bl.a. beröra flyktingfrågan,
vidare stöd för familjer i kris, för utvecklingsstörda,
för ungdomar på glid. Ungdomsverksamheten är
omfattande, men kan säkert byggas ut, bl.a. i
koppling till skolans verksamhet.

Kyrkliga dagis har visat sig vara ett alldeles utmärkt
barnomsorgsalternativ, där en idéburen verksamhet
kan utvecklas och där sambruk av lokaler brukar gå
bra.

Ett helt annat område är naturvården, där
miljörörelsernas många engagerade bl.a. kan göra
frivilliginsatser. Folkrörelserna kan säkert också
vara aktiva i att erbjuda arbetslösa meningsfulla
uppgifter.

Men en sådan här utveckling måste vara
genomtänkt. Annars kan den skapa nya problem.
Det är viktigt att folkrörelsernas särart och
idémässiga grund får prägla insatserna. Det är
olyckligt om det blir en påklistrad verksamhet för
att skapa nya inkomster. Det är inte ekonomin som
skall vara den drivande kraften, utan ett
förverkligande av de ideella organisationernas
djupaste syften.

Insatserna, frivilliga eller betalda, får självfallet
inte spännas framför den sociala nedrustningens
vagn. De skall i huvudsak vara ett komplement till
den offentliga verksamheten som gör helheten
rikare.

Rättvisefrågorna är viktiga. Om ett dagis startas i
en ideell organisations regi är det angeläget att alla
barn får samma möjlighet att söka sig dit, dvs. att
den kommunala kön är tillträdesväg. En utbyggd
omsorgsverksamhet byggd på frivillighet kan bli en
kvinnofälla. Lösningarna måste självfallet vara
sådana, att kvinnosysselsättningen inte påverkas
negativt.

En verksamhet präglad av ren välgörenhet,
inspirerad av t.ex. amerikansk voluntarism, passar
inte vårt synsätt i Sverige. En förnyelse av
idealismen skall inte formas utifrån en tycka-synd-
om-mentalitet, utan snarare präglas av
kollektivhusets självklara
ansvarsfördelningsprincip. Man ställer upp för
varandra.

Folkrörelserna kan säkert ge ett viktigt bidrag i
förnyelsen av vårt samhälle, om de kan undvika
felskär och tackla riskerna att bli utnyttjade.
Folkrörelsernas förmåga att ge röst åt de röstlösa,
att frigöra dolda resurser, att förmera insatser till en
rikare helhet och numer också att erbjuda en
professionalism i olika insatser borde borga för ett
gott resultat.

De grundläggande insatser som den offentliga
sektorn står för skulle på detta sätt få ett viktigt
komplement, samtidigt som folkrörelserna skulle
fördjupa sin verksamhet utifrån sina resp.
idémässiga grunder.

Försvarspolitik

Anf. 51 STURE ERICSON (s):

Fru talman! Mitt under brinnande Gulfkrig
beslutade den amerikanska kongressen att skära
ned USA:s försvarsutgifter med 25 % på några års
sikt. Bill Clinton förbereder nu ännu större
besparingar genom bl.a. kraftiga neddragningar i
USA:s militära närvaro i Europa. Ungefär en
tredjedel av USA:s militära organisation avvecklas
under första hälften av 90-talet.

Den konservativa tyska regeringen planerar nu
ännu en kraftig bantning av det tyska försvaret ned
till omkring 300 000 man. Bara för några få år sedan
stod omkring 1,5 miljoner man från ett halvdussin
länder ständigt stridsberedda på tysk mark.

Även andra NATO-länder har skurit kraftigt i sina
försvarskostnader. Belgien och Holland håller på
att halvera sina stridskrafter.

Det är naturligtvis kommunismens kollaps i Öst-
och Centraleuropa som gjort detta möjligt.
Resterna av den tidigare sovjetarmén hämtas nu
hem till Ryssland. Vi i Sverige tycker att
tillbakadragandet från de baltiska staterna går
alltför långsamt, även om vi förstår de enorma
sociala problem som uppstår när hundratusentals
man kommer hem till bostadsbrist och annat
elände.

Också Ryssland gör mycket kraftiga neddragningar
av sina militärutgifter. Utifrån betraktat förefaller
läget inom det ryska försvaret vara förvirrat. Stora
mängder krigsmateriel skrotas och nya
materielprojekt läggs ned.

Även våra nordiska grannar skär ned sina militära
kostnader. I Danmark gjorde Schlüterregeringen
en uppgörelse med oppositionen om rejäla
besparingar. I Norge tänker man minska antalet
armébrigader från 13 till 6, och Finlands borgerliga
regering har bestämt sig för en 10-procentig
neddragning av militärutgifterna.

Det är bara Sverige som ökar sina militärutgifter.
Ökningen inleddes med 1987 års försvarsbeslut och
kommer efter fjolårets försvarsbeslut att fortsätta
år för år fram till 1997. Enligt den planering som
gäller kommer ökningen av våra militärutgifter att
bli ännu större efter 1997.

Anders Björck påstår att detta är nödvändigt,
eftersom Sverige före 1987 låg på oförändrad nivå
under 15 år medan andra stater ökade. Det är sant
att de borgerliga riksdagsmajoriteterna 1977 och
1982 röstade fram femåriga förvarsbeslut på
ungefär oförändrad nivå i fasta priser. Den
moderata propagandan lägger naturligtvis hela
skulden för denna s.k. nedrustning på
Socialdemokraterna.

Det försvarsbeslut riksdagen fattade våren 1992
gick alltså klart emot trenden i resten av Europa
och innebar en ökning av försvarsbudgeten med
över 7 miljarder. Bakgrunden var, som alla vet, att
Moderaterna inför valet hade lovat en ökning med
27 miljarder.

Krisuppgörelsen den 20 september 1992 skalade
dock bort 2,8 miljader av ökningen under
innevarande femårsperiod. Försvarets långsiktiga
bidrag till en minskning av det strukturella
budgetunderskottet blir enligt uppgörelsen 1,2
miljarder per år, vilket innebär 6 miljarder för nästa
försvarsbeslutsperiod.

Tyvärr har regeringen inte heller i denna del orkat
med att hålla fast vid krisuppgörelsen.
Besparingsförslagen i budgeten den 11 januari ger
inte en bestående besparing på 1,2 miljarder per år.
Det saknas grovt räknat 300 miljoner per år för att
uppnå besparingsmålet. Vi socialdemokrater har i
vår partimotion visat på hur dessa ytterligare
besparingar kan göras.

Om den nuvarande säkerhetspolitiska utvecklingen
i Europa fortsätter kommer det 1997 inte att vara
möjligt -- oberoende av vilka partier som då bildar
regering -- att kraftigt höja de svenska
militärutgifterna. Planeringen bör enligt vår
uppfattning därför inriktas på oförändrade
försvarskostnader efter 1997.

Vi föreslår avskaffande av den teknikfaktor på
1,5 % som beslutades av den borgerliga
majoriteten i fjol och som ger en automatisk ökning
av militärutgifterna med över 8 miljarder under
åren efter 1997.

Finansministern har här i riksdagen slagit fast att
ingen ska få kompensera sig för de fördyringar som
följer på kronans sänkta värde. Handikappade,
pensionärer och andra får ingen kompensation.
Det är då inte rimligt att försvaret kompenseras. Vi
föreslår därför en nedjustering av försvarsprisindex
motsvarande devalveringseffekten.

De pengar som satsats på försvaret ska gå till att
bygga upp en så stark krigsorganisation som
möjligt. En billigare fredsorganisation betyder mer
pengar till krigsorganisationen. Genom att utbilda
två armébrigader på ett regemente skulle man
kunna göra stora besparingar inom armén. Det
handlar om ca 300 miljoner kronor per år enligt en
kalkyl som försvarsministern nyligen redovisade.

Vi socialdemokrater har föreslagit en sådan
tvåbrigadslösning och att huvuddelen av arméns
brigadutbildning koncentreras till åtta garnisioner.

Om flygvapnet förlägger sin fredstida verksamhet
till endast fem storflottiljer kan betydande belopp
föras över till den allt dyrare krigsorganisationen.

Det här är några huvuddrag i de försvarspolitiska
förslag vi lagt fram från socialdemokratisk sida
inför vårriksdagen. Vårt ärliga uppsåt är att få så
mycket försvar som möjligt för de skattemedel
riksdagen anslår. Vår bedömning av hur mycket
pengar vi i framtiden kan satsa på försvaret är mer
realistisk än den som görs av Anders Björck och
regeringen.

Anf. 52 ROBERT JOUSMA (nyd):

Fru talman! Konungariket Sverige befinner sig för
närvarande i kris. Krisen är framsprungen ur ett
sjukt ekonomiskt system och ett delvis sjukt
politiskt system. Systemen har lett till att vi nu lånar
till de löpande utgifterna. Det innebär i princip
samma sak som att en villaägare lånar till ränta och
amortering. Ett sådant beteende -- ursäkta språket
fru talman -- leder osvikligt till att det går åt
helvete.

Nu krävs det sparande och nytänkande även i Firma
svenskt försvar om vi skall lyckas behålla det
försvar Sverige behöver i den oförutsägbara
framtiden. Vi har redan hört Sture Ericson säga att
det inte finns någon balans mellan mål och medel.
Jag håller med honom. För vilken av dessa
storheter skall vi sänka ribban? Det är en bra fråga,
som leder till slutsatsen att vi måste sänka ribban
för båda.

Det finns inget omedelbart hot mot Sverige de
närmaste åren. Låt oss därför justera försvarets
numerär till förmån för det materiella behovet. Det
skall ske snabbt.

Det viktiga är att behålla flexibiliteten i systemet.
Med flexibilitet menar jag att vi, om det skulle
behövas, snabbt skall kunna återgå till tidigare
numerär. Nyckeln till detta är den svenska
försvarsindustrin, vilken måste behållas intakt och
vital. Det handlar sålunda om att inte, som hittills
gjorts, bedriva överutbildning av värnpliktiga som
inte blir krigsplacerade.

Det intressanta i resonemanget, om någon är så
pass vaken att ha noterat det, är det litet
motsägelsefulla i mitt budskap. Ett krympande
svenskt försvar räcker inte som kund åt en intakt
svensk försvarsindustri.

Som russin i kakan måste det naturligtvis till en
exportfrämjande
försvarsmaterielexportlagstiftning. De
skamkänslor som drabbar en del så snart man
nämner försvarsindustrin måste arbetas bort. Jag
anser att försvarsindustrin är den viktigaste
komponenten i totalförsvaret. De människor som
arbetar där skall gå med huvudet högt i vissheten
att de förutom goda exportförtjänster också tillför
samhället ovärderlig high-tech i form av spin-off-
effekter som gagnar landet i dess helhet.

Vad skall vi då göra? Jo, vi måste ha en ny
försvarsmaterielexportlagstiftning, som bygger på
anmälningsplikt i stället för tillståndsgivning. Det
räcker med tre grundregler som skall respekteras av
industrin i stället för den snårskog av regler och
tolkningar som finns i dag. Staten skall äga rätt att
stoppa en affär endast om den bryter mot följande
tre regler:

1. Export får ej ske till krigförande land.

2. Export får ej ske om det finns fog för att det leder
till att Sveriges säkerhet eller svenska intressen
hotas.

3. Export får ej ske till land som grovt kränker de
mänskliga rättigheterna.

Vidare skall regeln som hindrar industrin att
utveckla andra vapen än de som det svenska
försvaret behöver tas bort. Det finns en stor
ekonomisk potential att utnyttja i att
uppdragsutveckla och skräddarsy vapensystem för
andra länders behov.

Med dessa enkla regler öppnas hela den
demokratiska världen som kundkrets för den
svenska försvarsmaterielindustrin. Inte behöver vi
t.ex. den nuvarande byråkratiska
tillståndskarusellen för att sälja till EG-länderna --
länder som förutom att de är demokratiska även är
medlemmar i världens största fredsrörelse, EG.

Att situationen även förutom detta är sjuk bevisas
av förhållandena beträffande Celsius, där staten
fortfarande är störste ägare, trots att företaget snart
skall börsnoteras. Detta företag lever till stor del av
vapenexport, men staten motarbetar företagets
strävan till en god ekonomi genom att stoppa
affärer, under livligt åberopande av en luddig
försvarsmaterielexportlagstiftning.

Detta tror jag är en av många anledningar till att
Sverige för närvarande kan kallas för Europas
största Ebberöds Bank.

Anf. 53 ARNE ANDERSSON (m):

Fru talman! Riksdagen fattade den 3 juni i fjol ett
långsiktigt försvarsbeslut. Beslutet tillkom i någon
mån med oddsen emot sig, av det enkla skälet att
det var ont om tid från regeringsskiftet fram till dess
att en proposition om ett sådant omfattande förslag
skulle läggas fram. Regeringen gick i mål med
detta, och jag tycker att det var utomordentligt väl
att så skedde.

Beslutet togs i en omtumlande säkerhetspolitisk
miljö. Den nya politiska situationen i Central- och
Östeuropa och det forna Sovjetunionen, där
storkrigsrisk hade förbytts i genuin osäkerhet med
risk för mera begränsade kriser och konflikter,
utgjorde underlag för förra årets försvarsbeslut,
och den gäller alltjämt.

Beslutet angav en ny försvarsprofil, som innebar
personell och materiell upprustning, finansierad
med ett visst medelstillskott och nedskärningar i
såväl krigs- som fredsorganisationen. Jag anser att
det var ett bra försvarsbeslut. Framför allt var det
det bästa som då kunde åstadkommas.

Jag uttryckte vid det tillfället tillfredsställelse över
att försvarsbeslutet kom till stånd och att det, som
jag då sade, nu skulle ges tillfälle till arbetsro inom
organisationen.

Jag måste dess värre konstatera att jag gjorde en
felbedömning. Arbetsron i organisationen varade
inte mer än över sommaren. Höstens
krispakethantering kunde, kanske naturligt nog,
inte gå försvaret alldeles förbi. Arbetsron inom
organisationen, som har så långsiktiga syften, gick
dess värre förlorad.

Vissa besparingsåtgärder preciserades i
uppgörelsen mellan regeringen och
Socialdemokraterna, och beslut i den delen har
redan fattats. Beträffande resten av
försvarsområdets besparingsandel överlämnades
det till regeringen att återkomma till riksdagen med
förslag i budgetpropositionen. Tiden var också
denna gång knapp, och de förslag som lämnades
kunde inte beredas på sedvanligt sätt, vilket
kritiserades i den socialdemokratiska
partimotionen.

Härav följer, vilket jag tycker är bra, visst
kompletterande beredningsarbete. Det som utförts
efter det att propositionen lagts fram har varit
fördelaktigt kompletterande. Jag tänker främst på
Lv-funktionen.

De organisationsförändringar som i besparande
syfte föreslås är för arméns vidkommande att man
föreslår samlokalisering och produktionssamarbete
i Östersund mellan A 4 och I 5, en inte alltför
kontroversiell åtgärd.

Långt mera värdeladdad är den nyss nämnda
avvecklingen av Lv 4:s etablissement i Ystad, med
en förbandsproduktion fördelad på och överförd
till andra förband.

Inom marinen föreslås att verksamheten vid
Karlskrona örlogsskolor och KA 2 samordnas,
främst avseende ledning och administration.
Vidare föreslås att Muskövarvet skiljs från
Ostkustens marinkommando.

Vad avser flygvapnet tycker vi att det som Sture
Ericson nyss sade om den socialdemokratiska
motionen har tämligen liten relevans just nu. Vi är
alla överens om att en översyn skall komma senare
under beslutsperioden, antagligen sedan
koncessionsprövning avseende vidgad verksamhet
vid de nu kvarvarande flottiljerna har skett.

Det är inte önskade förändringar som
försvarsutskottet nu tar ställning till. Vi har likväl
förståelse för att vi inte kunde hållas utanför en för
landet svår ekonomisk kris, utan vi får ta på oss vår
beskärda del.

Det är i hög grad mot denna bakgrund som den
extra granskningen av lokaliseringen av Lv 4 skall
ses. Utskottet har begärt hos chefen för armén att
lokalisering av de samlokaliserade förbanden Lv 6
och Lv 4 skall, utöver vad som föreslås i
propositionen, prövas avseende såväl Ystad som
Göteborg. Det är den av de tre orterna Ystad,
Halmstad eller Göteborg som kan erbjuda de bästa
ekonomiska förutsättningarna som skall väljas. Jag
förutsätter att övningsförutsättningar finns på dessa
tre platser. Den ort som ur
samlokaliseringssynpunkt erbjuder de lägsta
investeringskostnaderna skall alltså väljas. Jag tror
att det råder relativt stor enighet om detta i
utskottet.

Jag vill göra några kommentarer till den
socialdemokratiska partimotionen.

Jag gör måhända Sture Ericson ledsen, men det
sammanfattande omdömet vid en genomläsning
blir lätt att motionen i långa stycken kritiserar blint,
utan logik och verklighetssinne. Jag tillåter mig att
peka på några sådana punkter.

Jag är oförstående inför det som Sture Ericson en
stund uppehöll sig vid, nämligen att det i motionen
konstateras att regeringen inte fullföljer
krisuppgörelsen från i september. Vad är det som vi
nu håller på med, Sture Ericson, om inte just detta?

Om möjligt än mer märkligt är att
försvarsministern enligt motionen saknar
samarbetsvilja. Det är helt omöjligt att förstå. Vi
har i beredningen inte haft i uppdrag att ta itu med
detta, och därför saknades prisfaktorn.

Moderaterna kritiseras för att vi har devalverat vår
försvarspolitiska ambition. Så har skett under ett
samregerande, men jag tycker att det är till den
milda grad ologiskt av er att kritisera detta
samtidigt som ni vill ha ännu lägre försvarsanslag,
bl.a. relaterat till teknikfaktorn.

Min taletid är nu ute, men jag skall be att få
återkomma med några ytterligare synpunkter
beträffande Sture Ericsons och Robert Jousmas
anföranden.

Anf. 54 STURE ERICSON (s) replik:

Fru talman! Det bästa försvar som Arne Andersson
kunde prestera för den försvarspolitik som har förts
av den nuvarande regeringen är att man har haft så
ont om tid. Man har inte fått arbetsro, och man har
tvingats lägga fram propositioner innan de har
beretts, och beredningen har fått ske efter det att
förslag har lagts fram. Vad skall man säga om detta
resonemang?

Jag kan instämma i att det är en riktig
verklighetsbeskrivning som Arne Andersson ger.
När han kommer in på luftvärnet säger han att man
skall ta det bästa som vi nu kommer fram till. Jag
hoppas verkligen att vi är överens, Arne
Andersson, om att det är de förslag som på lång sikt
ger de största besparingarna som vi skall satsa på.
Det är det som det handlar om. Vi agerar mycket
långsiktigt när vi diskuterar försvarsfrågor.

Arne Andersson gjorde vidare en recension av den
socialdemokratiska motionen. Det är lätt att
konstatera i det material som också Arne
Andersson har tillgång till att det saknas ungefär
300 miljoner kronor för att uppfylla
besparingsbetinget. Vi har i vår motion pekat på
hur man genom att ändra ledningsorganisationen
centralt -- det gäller Milon, flygkommandon och
sådant -- kan få ihop ungefär halva det beloppet.

Den andra hälften måste man nog, för att uppfylla
det som vi har kommit överens om i
krisuppgörelsen, åstadkomma genom att ta ett
första steg i riktning mot tvåbrigadregementen. Det
är vårt alternativ, och det håller minsann ihop rent
logiskt, även när man räknar på vad det kommer att
kosta.

Anf. 55 ARNE ANDERSSON (m) replik:

Fru talman! Det var väl litet ordkargt när Sture
Ericson skulle kritisera mig för att jag hade talat om
tidsnöd i olika sammanhang. Det var ett ganska illa
valt exempel. Under den socialdemokratiska
regeringstiden förekom det enbart beredning. Carl
Johan Åberg beredde och beredde, och det slutade
utan något förslag till regeringen.

Vi har i alla fall lagt fram förslag. Jag har medgett
att det t.o.m. har varit så tidknappt att det varit
fördelaktigt att i efterhand göra vissa
kompletterande beredningar för att
beslutsunderlaget i utskottet skulle vara så gott som
över huvud taget är möjligt. Det är vi överens om,
Sture Ericson. Det var dock ganska
anmärkningsvärt att just beredningen skulle vara
en angreppspunkt.

Vidare vidhåller jag att talet om de resterande
pengarna är totalt felaktigt. Sture Ericson! Ni har
alltid haft den meningen att anslaget är för högt.

Till slut en synpunkt avseende huvudanförandet.

Vi har varit i otakt med omvärlden avseende
försvarsanslag i 20 år. Oavsett om det varit
socialdemokratiska eller borgerliga regeringar har
vi befunnit oss i en utför lutande backe, medan
omvärlden under samma tidsperiod har ökat sina
försvarsanslag med upp till 50 %. Det är från den
utgångspunkten som vår omvärld nu reducerar
försvarsanslagen med 10 %, 20 % osv.

I ett längre perspektiv är det vi som har varit i otakt,
och vi nödgas av det skälet att -- t.o.m. när
omvärlden sänker sina anslag -- vara i otakt också
litet till, för att inte komma i en för försvaret
alldeles ohållbar situation.

Anf. 56 STURE ERICSON (s) replik:

Fru talman! Vi är väl inte här för att diskutera
historia. Jag kan i och för sig hålla med Arne
Andersson om att man har gått från en ytterlighet
till en annan. Förut beredde vi för mycket, men nu
bereder man inte alls. Frågan är på vilken väg de
klokaste besluten kommer fram.

Arne Andersson refererade till Carl Johan Åberg.
Dennes försvarsutredning havererades av
Moderaterna, eftersom man inte var villig att ställa
sig bakom ett försvarsbeslut före valet. Så var det
med det.

När det sedan gäller att vara i otakt med omvärlden
är det riktigt att, som jag sade, två försvarsbeslut
som togs av borgerliga riksdagsmajoriteter innebar
oförändrad nivå, medan det skedde höjningar i vår
omvärld. Man skall ha klart för sig att vi i
utgångsläget i början på 70-talet låg mycket högt.
Vi kunde då leva ganska väl på de investeringar
som vi hade gjort under tidigare årtionden.

När vi nu ser i facit kan vi också säga att det var bra
att vi använde våra resurser till andra ändamål. Det
gick ju bra.

Att i dagsläget, när vi har en sådan våldsam
neddragning av militära resurser runt omkring oss
och när även statsministern säger att han inte ser
något hot, rusa vidare -- som Moderaterna
föreslagit och lyckats få med sig de små övriga
regeringspartierna på -- är inte förnuftigt. Jag
vidhåller att man, oberoende av vilken regering
som vi har nästa gång som vi skall se över detta, då
inte kommer att kunna genomdriva några stora
höjningar. Här är planeringen mycket orealistisk i
dag, och det är det som vi har pekat på i vår motion.

Anf. 57 ARNE ANDERSSON (m) replik:

Fru talman! Jag vill avsluta med att konstatera att
vi moderater är glada över att få ta ansvar. Men nog
klingar det litet falskt att vi skulle ha ett sådant
inflytande över utredningen -- om det var två
moderater av nio eller elva ledamöter i den Carl-
Johan-Åbergska-beredningen. Det var väl ändå att
ta i, Sture Ericson.

Nu har vi ansvaret, och nu bereder vi för litet och
beslutar mera. Men vi gör något. Ni genomförde
bara beredningar och kom aldrig fram till något. Vi
hade ambitionen att förkorta
försvarbeslutsperioden därför att något hade gått
snett. Det skulle vara harmoni och samstämmighet
mellan mål och medel. Det blev inte så eftersom ni
bara genomförde beredningar. Vi beslutar.

Anf. 58 SVEN LUNDBERG (s):

Fru talman! Låt mig börja med ett konstaterande
av en självklarhet, nämligen att riksdagens beslut
skall respekteras och åtlydas.

Fru talman! En fråga som är av stor vikt för
försvaret, inte minst för de civilanställda inom
försvaret, är inrättandet av de mobiliserings- och
förplägnadsförband i armén som nu har påbörjats.

Bakgrunden till att dessa förband nu inrättas
grundas på ett förslag från arméchefen -- på uppdrag
av regeringen.

Arméchefens förslag innebär att värnpliktiga
övertar arbetsuppgifterna för 800--900
civilanställda, som i dagens
arbetsmarknadssituation inte har annat alternativ
än arbetslöshet.

När utskottet behandlade frågan ansåg utskottet att
det är viktigt att stödproduktionen effektiviseras.
Men utskottet framhöll samtidigt att det inte får
leda till att värnpliktiga överutbildas för dessa
ändamål. Utskottet uttalade också att den enda
godtagbara grunden för utbildningen är att den
skall utgå från behovet i krigsorganisationen eller
från krav från försvarsmaktens beredskap i fred.

Utskottet ansåg vidare att volymen och de närmare
förutsättningarna för värnpliktigas utnyttjande i
krigsorganisationen, samt utbildningens innehåll,
skulle beslutas först sedan pliktutredningen lämnat
sitt förslag. Utskottet uttalade även att regeringen
utan tidsspillan skulle återkomma till riksdagen
med förslag i frågan sedan pliktutredningen
avlämnat sina synpunkter. Detta blev också
riksdagens beslut.

Regeringen beslutade dock den 10 december
1992 -- utan att återkomma till riksdagen -- att
uppdra till chefen för armén att genomföra
utbildningen av värnpliktiga i mobiliserings- och
förplägnadstjänst.

Fru talman! Regeringen har därmed inte
hörsammat riksdagens beslut.

Pliktutredningens delbetänkande innehåller en
omfattande kritik mot arméchefens förslag, och
utredningen lägger också fram ett flertal alternativa
förslag till åtgärder. Utredningen framhåller vidare
att de ekonomiska kalkyler som har upprättats
överdriver de besparingar som de militära
myndigheterna kommer att göra genom att ersätta
civil personal med värnpliktiga. Man har -- enligt
utredningen -- underskattat kostnaderna för
utbildning av de värnpliktiga.

Utredningen ifrågasätter dessutom om det över
huvud taget blir någon besparing -- framför allt
gäller det vid en samhällsekonomisk jämförelse
mellan alternativen.

Enligt vår bedömning anser vi det inte styrkt att
armén -- genom direktrekrytering -- har behov av att
upprätta särskilda förband för mobiliserings- och
förplägnadstjänst.

Fru talman! Mot den bakgrunden anser vi att den
påbörjade produktionen av dessa förband med det
snaraste bör upphöra och att alla civilanställda som
blivit uppsagda bör få sina uppsägningar
återkallade. Det kan också ifrågasättas om
inrättandet av dessa förband strider mot
värnpliktslagen. Enligt värnpliktslagen skall enbart
de värnpliktiga som behövs för försvarsmaktens
krigsorganisation och fredstida beredskap tas ut till
utbildning.

Vi anser det rimligare att de militära
myndigheterna utnyttjar dels de värnpliktiga som
kan föras över från bl.a fältförbanden och från
merbehovsutbildningen inom marinen, dels
civilanställda som går att krigsplaceras och dels
personal från frivilligorganisationerna.

Fru talman! Om behov föreligger att utbilda
värnpliktiga inom mobiliserings- och
förplägnadstjänst anser vi att detta först bör prövas
i en särskild försöksverksamhet -- som senare
utvärderas. För att få ytterligare underlag
beträffande förutsättningarna för de värnpliktigas
utbildning i stödproduktionen, bör erfarenheterna
av den av riksdagen tidigare godkända
försöksverksamheten av verkstads- och
förrådsvärnpliktiga snarast redovisas.

Fru talman! Frågan om inrättandet av
mobiliserings- och förplägnadsvärnpliktiga borde
få en bättre genomlysning innan förändringarna
verkställs. Den här frågan har på ett otillständigt
sätt handlagts av regeringen, och regeringen har
dessutom uppvisat en häpnadsväckande
nonchalans mot fattade beslut i riksdagen.

Anf. 59 LARS SUNDIN (fp):

Fru talman! Folkpartiet liberalernas syn på det
svenska försvaret hänger samman med
liberalismen. Tror man på friheten, måste man vara
beredd att försvara den. Så enkelt är det.

Vill vi värna vår rätt att bestämma själva, måste vi
ha ett försvar som är så effektivt att det avskräcker
andra länder från att angripa oss eller tvingar oss att
göra något vi egentligen inte vill.

I juni förra året fattade riksdagen ett
försvarsbeslut. Det byggde på principer som vi i
Folkpartiet länge drivit. Det gällde t.ex. att kvalitet
skall gå före kvantitet och att pengarna alltid måste
användas rationellt. Det innebär i klartext att vi
tidigare haft för många brigader som varit för dåligt
rustade och som vi nu har övergivit. Innebörden av
beslutet är att vi har övergivit kvantitetstänkandet.
Fram till 1987 års försvarsbeslut hade vi 29
brigader. De var otillräckligt utrustade. Nu får vi 16
starkare och modernare brigader. Det är en viktig
och nödvändig bantning som nu äger rum.

1992 års försvarsbeslut innebar en ökning av
försvarsanslagen. Ökningen blev sedan något
mindre på grund av krisuppgörelsen om den
ekonomiska politiken i höstas mellan regeringen
och Socialdemokraterna. Det är för oss självklart
att försvaret inte kunde få slippa undan när det
måste sparas för att minska budgetunderskottet.

Fru talman! Osäkerheten om vad som kommer att
hända i Ryssland är stor och har tilltagit. Därmed
kvarstår hoten mot våra baltiska grannars
återvunna självständighet. Ytterst är naturligtvis
självständiga, stabila, demokratiska baltiska stater
av svenskt säkerhetspolitiskt intresse. Ett av dessa
hot består i att den ryska militären dras tillbaka i
alltför långsam takt. Det är en takt som starkt
kontrasterar mot den i vilken Estland, Lettland och
Litauen en gång i tiden ockuperades. Det är bra att
Sverige har agerat för att avtal skall träffas som
garanterar de ryska truppernas tillbakadragande.
Det är bra att vi stödjer uppbyggnaden i de baltiska
länderna av tull, polis och gränsbevakning. Det är
också ett svenskt egenintresse att man i Baltikum
lyckas med att skapa sig en egen stabil
samhällsstruktur.

Jag tycker därför att det var positivt när
försvarsministern i tisdags i en frågedebatt lovade,
att vid det nordiska försvarsministermötet i
Karlskrona i början av maj ta upp frågan om olika
former av stöd till de baltiska staterna. En positiv
nordisk handlingslinje gentemot de baltiska
staterna har stöd från oss i Folkpartiet liberalerna.
Det skulle vara ett skyddsnät för våra grannar på
andra sidan Östersjön och en fördel för oss om de
kunde inlemmas i ett nordiskt och europeiskt
samarbete.

Anf. 60 ÅKE CARNERÖ (kds):

Fru talman! Dagens militärstrategiska balans kan
se ljus ut. Men det beror mycket på att vi är vana
vid att resonera i termer av maktbalans. I dag kan vi
konstatera att den tidigare terrorbalansen har dolt
andra grundläggande strukturer i
säkerhetspolitiken och vår politiska närhet. Det är
etniska konflikter, dvs. potentiella konflikter
mellan folk som tidigare har tryckts ned med våld
''tinar nu upp'' i det tidigare Östeuropa. Det finns
gigantiska skillnader i omvärldens
levnadsstandard.

Planeringen av det svenska försvaret styrs därför av
två konstanter. För det första kan man inte helt
utesluta risker för en kris- eller krigssituation i vår
närhet och inte heller mindre konflikter som direkt
eller indirekt påverkar vårt land. För det andra är
det viktigt att hänga med i den militära
utvecklingen.

På grund av det jag nu sagt, och för att bevara
trovärdigheten bakom vår alliansfrihet, är det
viktigt att hålla fast vid de mål för totalförsvaret
som finns i Försvarsbeslut 92. Totalförsvaret skall
sålunda ha en betryggande förmåga att motstå ett
s.k. strategiskt överfall, dvs. ett angrepp som med
kvantitativt begränsade styrkor av hög kvalitet och
med endast kort militär förvarning riktas mot vitala
funktioner inom Sveriges nationella ledningssystem
och inom totalförsvaret.

Givetvis måste säkerhetspolitik och utrikespolitik
präglas av klarhet och långsiktighet.
Trovärdigheten får inte gå förlorad. Men eftersom
omvärlden ändras måste den gällande
säkerhetspolitiken och utrikespolitiken ständigt
nagelfaras för att ges möjligheter att möta nya
utmaningar.

Internationellt finns många osäkerhetsmoment.
Men tanke på den stora nöd och vanmakt som
karakteriserar folken i Balkan, borde vi därför
omgående föra en fördjupad diskussion om
behovet av att öka vår solidaritet med omvärlden.
Det vore i den meningen angeläget att lägga ökad
vikt vid totalförsvarets förmåga att medverka i
humanitära och fredsbevarande insatser under
ESK:s eller FN:s ledning. Detta bör ju ske på
frivillig väg.

Det finns, och kommer att finnas, utmaningar att
möta. Jag menar att för framtiden borde man
undersöka om det inte finns utökade alternativa
användningsområden för totalförsvaret.

Samtidigt som totalförsvaret utbildar för
traditionella uppgifter, skulle jag mycket väl kunna
tänka mig att de får andrahandsuppgifter under
fredstid. Katastrof- och sjukvårdsinsatser är två
områden jag tänker på. Det är rimligt att Sveriges
befolkning skall kunna ställa även sådana krav på
de 35 miljarder kronor som betalas ut.

Fru talman! Även om inriktningen går mot ett mera
vasst och tekniskt avancerat försvar, kommer alltid
dess grundstomme att utgöras av människor, dvs.
befäl och manskap. Utan de kompetenta och lojala
människor som tjänstgör i vårt försvar, skulle
Sveriges säkerhet inte vara mycket värd. Det torde
de flesta vara överens om.

Men pågående effektiviseringar samt
nedläggningar och omflyttningar av regementen
innebär mänskliga påfrestningar. Den mänskliga
aspekten kommer bort i hanteringen.
Omstruktureringar medför att många familjer får
bryta upp, att makar till försvarsanställda får
svårigheter att hitta nya arbeten samt att släktingar,
vänner och annan trygghet måste lämnas. Mycket
tyder på att försvaret har nått en smärtgräns för vad
det för närvarande tål i det avseendet. Snart måste
en mer normal arbetssituation inträda så att
försvaret i lugn och ro kan genomföra de
omfattande strukturförändringar som riksdagen
beslutade om förra året.

Fru talman! Det jag nyligen har sagt präglas av min
och kds omsorg för de mänskliga värdena i
samhället. Det är därför logiskt för mig att gå över
till ett annat ämne i samma anda. Jag tänker på den
civila delen av totalförsvaret.

Det civila försvarets tre huvuduppgifter, nämligen
att värna civilbefolkningen mot verkningar av
krigshandlingar och under kriser och i krig trygga
en livsnödvändig försörjning, att stödja
försvarsmakten under kriser och i krig samt att för
fullföljandet av dessa uppgifter upprätthålla de
viktigaste samhällfunktionerna, bestäms i hög grad
av det fredstida samhällets tillgångar, robusthet och
omställningsförmåga. Detta skall en
parlamentarisk kommitté behandla.
Utgångspunkten skall vara den säkerhetspolitiskt
grundade inriktningen i Försvarsbeslut 92.

Kds har länge pekat på hur viktigt det är att kunna
bemöta det moderna samhällets stora sårbarhet.
Det är inte nog med att infrastruktur, vatten och
elförsörjning lätt kan slås ut med stora
konsekvenser för den civila befolkningen. Vi har
dessutom en åldrande befolkning som behöver
extra uppmärksamhet i både krig och fred.

Fru talman! Totalförsvaret bör nu ges tid att ställa
om sig i enlighet med Försvarsbeslut 92. Detta
arbete kommer att kunna följas kontinuerligt i den
tillsatta försvarsberedningen. Samtidigt skall
Sverige fortsätta att arbeta för en säkerhetspolitisk
lösning i vår världsdel.

Anf. 61 STURE ERICSON (s) replik:

Fru talman! Jag förstod Åke Carnerös resonemang
om lugn och ro så, att han motsätter sig de förslag
vi har lagt fram om tvåbrigadsutbildning. Tanken
där är att spara 300 miljoner om året av
skattebetalarnas medel. Den siffran kommer från
försvarsministern.

Genom att säga nej till det här förslaget tar man
ställning för att 300 miljoner kronor läggs ut på en
orationell fredsorganisation. Det enda argument
som Åke Carnerö kunde mobilisera för detta var att
man behöver lugn och ro.

Han ansåg också att vi hade nått en smärtgräns.
Sven Lundberg talade här om 800--900
civilanställda som nu avskedas. De allra flesta av
dem går rätt ut i arbetslöshet. Detta är en
omställning som inte leder till några besparingar.
Det kan t.o.m. bli dyrare för statskassan. Men Åke
Carnerö hade inte ett ord att säga om detta. Där
tycker jag att vi har överskridit smärtgränsen för
länge sedan.

Anf. 62 ÅKE CARNERÖ (kds) replik:

Fru talman! Kds står bakom försvarsbeslutet 1992
samt det som fördes fram i krispaketet. Detta skall
naturligtvis genomföras. Jag förmodar att det är
dessa 300 miljoner som Sture Ericson menar. Nu
sitter inte jag i försvarsberedningen och har inte
kunnat följa det arbetet under den senaste tiden,
men jag förutsätter naturligtvis att man skall
komma till en uppgörelse när det gäller den här
siffran. Försvaret skall självfallet vara med och ta
sin del i det arbete som blev konsekvensen av
krispaketen.

När det gäller tvåbrigadssystemet anser vi att det är
fel att nu, under den här perioden, lägga fram ett
sådant förslag. Det är bättre att vi nu fullföljer det
försvarsbeslut som gäller. Sedan får vi se vad vi kan
komma fram till 1997. Då är kanske den
säkerhetspolitiska situationen i Europa sådan att vi
kan fortsätta att strukturera om vårt försvar.

Anf. 63 STURE ERICSON (s) replik:

Fru talman! Det är ju sant, som Åke Carnerö säger,
att kds står bakom den försvarspolitik som förs. Det
gör ju också Centerpartiet och Folkpartiet. Jag har
förstått att den borgerliga regeringen har gjort
någon slags arbetsfördelning. Om ett parti får ett
revir, som nu Anders Björck och Moderaterna har
fått försvaret, har de andra partierna egentligen
ingen politik på det området, utan man låter
Moderaterna sköta det, med det resultat det har
gett.

När det gäller tvåbrigadsutbildningen har vi beställt
ett förslag från regeringen så att vi kan fatta beslut
1994. Det innebär att vi fr.o.m. 1996 skulle kunna
inleda tvåbrigadsutbildning på ett par tre orter. När
det här systemet blir helt genomfört ger det en
besparing på 300 miljoner kronor om året enligt
Anders Björcks kalkyler.

Vi tycker att dessa 300 miljoner kronor gott och väl
behövs för att få kvalitet på de 16 brigader som Lars
Sundin tidigare talade om. Vi vet alla här att i dag
räcker inte pengarna till för en tillräcklig kvalitet på
dessa 16 brigader. Vi behöver spara mer på
fredsorganisationen för att få råd med materiel och
annat som behövs för att höja kvaliteten.

Anf. 64 ÅKE CARNERÖ (kds) replik:

Fru talman! Jag tar inte ställning helt emot
tvåbrigadssystemet. Det kan inte uteslutas i
framtiden. Jag menar att detta fortsätter att skapa
oro under nuvarande försvarsbeslut. Därför har jag
inget emot att detta behandlas sedan, i den
försvarsberedning som skall ta ställning till ett nytt
försvarsbeslut. Det är ju planerat till 1996 eller
1997.

Jag förde ju fram de mänskliga aspekterna. Jag
tycker att det är helt rätt att det nu skapas lugn och
ro. Sedan kan det finnas andra områden där man
kan göra besparing. Men i nuvarande situation
tycker jag inte att man skall göra på det här sättet.

Anf. 65 KARIN WEGESTÅL (s):

Fru talman! Sveriges försvar står inför en viktig
omstrukturering. Riksdagen har fattat ett beslut
som innebär att bara så många värnpliktiga skall
utbildas som behövs i krigsorganisationen.
Utbildningskapaciteten är för stor och detta gör att
en del anläggningar där värnpliktsutbildning
bedrivits kommer att kunna läggas ner.

Situationen i vår närmaste omvärld har förändrats
drastiskt sedan Berlinmuren föll 1989. Risken för
att Sverige skall dras in i en stormaktskonflikt är
mycket liten. Detta betyder inte att Sverige kan
klara sig utan beredskap mot väpnat våld.

Sverige vill medverka i arbetet med att bygga en ny
europeisk säkerhetsordning på grundval av FN-
stadgan och ESK:s principer och beslut. Vår
militära alliansfrihet ligger fast. Detta ställer krav
på trovärdighet när det gäller det svenska försvarets
kvalitet.

Skåne ligger närmast det nya Europa. I Skåne bor
en miljon människor. Där finns infrastruktur som
är viktig för hela landet och omfattande
jordbruksproduktion och livsmedelsindustri som
förser stora delar av landet med viktiga
förnödenheter. Där finns viktiga hamnar med
snabba förbindelser med kontinenten. Skulle
Skåne slås ut av kris eller krig skulle landet sluta
fungera.

I Skåne finnas ett välutrustat, insatsberett luftvärn
som är en viktig del av det högprioriterade
luftförsvaret. Därför kom det som en överraskning
när Överbefälhavaren i december 1992 föreslog att
Lv 4 i Ystad skall avvecklas. Detta förslag ligger till
grund för regeringens proposition som föreslår att
Lv 4 bör avvecklas och dess verksamhet överföras
till Halmstad, dit Lv 6 i Göteborg enligt tidigare
fattat beslut skall flyttas, och till Norrtälje.

Detta stämmer inte med ÖB:s mycket höga krav på
krigsduglighet med mycket korta
mobiliseringstider hos en mycket stor andel av
luftvärnets krigsförband. Genom omflyttning och
uppsplittring kommer hela luftvärnsfunktionen i
Södra Militärområdet att bli försvagad under en
mycket lång tid.

Det är mycket förvånande att man vid
samlokalisering av två luftvärnsförband föreslår att
båda skall flyttas och detta till ett ställe där man inte
tidigare haft luftvärnsutbildning.

Chefen för armén tillsatte den 11 januari 1993 en
utredning med uppgift att lämna förslag på hur Lv
4:s verksamhet skall spridas. Vid försvarsutskottets
sammanträde den 9 februari rådde det full politisk
enighet om att det ur besparingssynpunkt är
motiverat att föra ihop Lv 6:s och Lv 4:s
produktionsresurser, men utskottet har ambitionen
att kunna göra en självständig bedömning av
lokaliseringen inför beslutet.

Därför beslöt utskottet att uppdra åt Chefen för
armén att fördjupa studierna av den aktuella
luftvärnsfrågan. Härvid skall de
lokaliseringsalternativ som behandlas i de avgivna
motionerna, dvs. Göteborg, Halmstad och Ystad,
prövas. I den framlagda utredningen har Ystads
förutsättningar redovisats mycket knapphändigt
beroende på att förutsättningen varit att Lv 4 skall
avvecklas.

Utredningen slår fast att målflygning är en
förutsättning för utbildning av luftvärnsförband och
att begränsningar i målflygets möjligheter är
avgörande för lokalisering av luftvärnsutbildning.

Utredningen redovisar bara två platser, där man
med säkerhet kan säga att dessa förutsättningar
finns, och det är vid Lv 4 i Ystad och Väddö
skjutfält vid Lv 3 i Norrtälje.

I Boden föreligger begränsningar. I Linköping är
det omöjligt. Vid Kvarn är
målflygningsmöjligheterna begränsade. I Skövde
har prövning av målflygning inte genomförts. Vid
Lv 6 i Göteborg har utökningsmöjligheterna inte
prövats, och vid Halmstads garnison är
miljökonsekvenserna av en eventuellt ökad
målflygsverksamhet inte klarlagda. Ändå förordas
Halmstad som huvudlokaliseringsort för både Lv 6
och Lv 4.

Södra och sydöstra Sverige har ett luftoperativt
utsatt läge. Förhållandet understryks av den öppna
terrängen. Skåne och delar av Blekinge är därför
landets mest luftvärnstäta område. Av
beredskapsskäl krävs mycket korta
mobiliseringstider och ställs mycket höga krav på
omedelbar krigsduglighet vid Lv 4:s förband.
Flertalet luftvärnsförband har sina
mobiliseringsplatser i Skåne och västra delen av
Blekinge.

Fru talman! Vi socialdemokrater föreslår i vår
partimotion en framtida ''Garnison Skåne''. En
sådan garnison utan luftvärnsfunktion skulle vara
en stympad garnison. Mycket talar för att
luftvärnsutbildning skall bedrivas i Ystad, och jag
hoppas att den utredning som utskottet beställt
skall ge en allsidig bild av hur man kan skapa de
bästa förutsättningarna för luftvärnet i framtiden.

Anf. 66 ARNE ANDERSSON (m) replik:

Fru talman! Jag begärde replik närmast för att
något kraftigare än Karin Wegestål gjorde markera
vad utskottet beslutade i tisdags denna vecka,
nämligen att vi skall på samma grund som
beredning har skett av möjligheten att lokalisera till
Halmstad också ta reda på förutsättningarna att
göra samlokaliseringen i Ystad eller Göteborg.

Utskottet har ingen förutfattad mening om var
lokaliseringen skall ske, utan vi gör denna
beredning på objektiv grund. Vi gör det, som
tidigare har pekats på här, därför att det tidigare
inte har skett någon omfattande beredning rörande
Ystad och Göteborg.

På det sättet kompletterar vi beslutsunderlaget, så
att de orter som inte blir föremål för lokalisering
skall veta att det ligger en gedigen granskning
bakom det beslut som vi kommer att fatta om en
eller två månader. Det tycker jag är
tillfredsställande, och jag ville med detta som sagt
bara komplettera Karin Wegeståls redogörelse.

Övriga frågor

Anf. 67 LENNART FRIDÉN (m):

Fru talman! I det europeiska samarbetet betonas
alltmer betydelsen av kulturen och en sådan allmän
politik som underlättar och ger den rätta
skaparmiljön för kulturen. Det gäller EG, dit vi
syftar att komma som medlemmar, och det gäller i
än högre grad Europarådet, där vi sedan länge
redan är med.

1990-talet har av FN utsetts till kulturens årtionde --
ett beslut som vi har biträtt. Vid Nordiska rådets
senaste stora möte kom man överens om att förnya
samarbetet och då främst stärka kulturens roll.

Det är på kulturen i vidaste mening som hela vårt
samhälle vilar. Det är kulturen som skiljer oss från
djuren. Liksom vi kan de både älska, äta och sova.
Men det är bara vi som kan ägna oss åt odling,
kultur. Det är kulturen som ger djup och mening åt
det mänskliga livet. Ja, det är kulturen som gör
skillnaden mellan att bara överleva och att leva.

Men kulturen, dess roll och möjligheter, är inget
som är en gång för alla givet. Den måste ständigt
förnyas och utvecklas, och därmed måste den alltid
debatteras och diskuteras. Utan en kulturell bas ter
sig också allt annat som diskuteras mycket mera
svårgripbart, och framför allt blir de olika frågorna
behandlade utan det samband som de måste ha för
att vi skall få det rätta resultatet.

Därför, fru talman, är det förskräckande att notera
att det i årets allmänpolitiska debatt inte ens finns
med en rubrik med KULTUR. Eftersom det är
kulturen -- inte kulturpolitiken, den är bara ett av
många verktyg i samhällsarbetet -- som är det
viktiga, borde många riksdagsmän ha kunnat
anmäla sig för att diskutera dessa grundläggande
frågor, men inte ens presidiet i utskottet eller
ansvarigt statsråd har funnit det mödan värt att
sätta upp sig på talarlistan. Vad jag egentligen
känner inför detta faktum skall våra stenografer
slippa att skriva. Låt mig nöja mig med att
konstatera att det är skandalöst.

Jag ville förra året sätta upp mig för anförande
under ett debattavsnitt för idépolitik. Mottagande
tjänsteman på kammarkansliet visade en förvånad
min och frågade om det gick att sätta det under
ekonomi. Det skulle, som jag ser det, vara som om
resebyråerna hade sina broschyrer uppdelade efter
pristariffer med resmålen som något underordnat.
Det blev då än mera uppenbart för mig att i
Sveriges riksdag diskuteras inte mål, värden och
värderingar. Här debatteras verktygen,
instrumenten och prislapparna.

Skulle någon av oss våga gå till ett sjukhus, om vi
visste att läkarna där diskuterade främst kanylernas
pris och skalpellernas utformning och inte
behandlingsresultatet -- målet för vården?

När jag efter 25 år av kommunalpolitiskt arbete
kom till riksdagen, var det flera i min omgivning
som gratulerade mig och sade att nu skulle jag som
idé- och kulturpolitiskt intresserad få en chans att
vara med och utforma principer och lyfta blicken
från skolboksanslag, överklagade stadsplaner,
vårdhemsbyggande och trafikförsörjning, alla
dessa nog så nödvändiga och jordnära detaljer som
fyllt min tillvaro i kommunfullmäktige,
kommunstyrelse och olika nämnder. Jag visste att
de hade fel, men inte hur fel de hade. Riksdagen
påminner i alltför hög grad om en lokal
fullmäktigeförsamling. Det är bara prislapparnas
nollor som är flera på den här nivån.

Fru talman! Som årets debatt ser ut, har vi inte
samlat kunnat ventilera frågor om kulturen och
skolan, kulturen och vården, kulturen och fritiden,
relationen mellan amatörer och proffs inom
kulturlivet. Det har inte ens blivit möjligt att
debattera kulturpolitiken i dess ekonomiska del.
Här borde ha diskuterats kulturen som
infrastrukturell faktor, kulturens och turismens
ömsesidiga beroende och, sist men inte minst, hur
vi skall ta vårt nationella ansvar för kulturanslagen
till hela landet. Det är ju ett område där man
utifrån lokala utgångspunkter i motioner och på
annat sätt annars brukar slå vakt om sitt.

En sammanställning som jag fick häromdagen över
de statliga kulturanslagen, där man delat upp efter
linjerna ''Stockholmsanslag'' -- ''anslag utom
Stockholm'', ger vid handen att mera än hälften av
de för riket gemensamma anslagen nu enligt
förslaget till budget för 1993/94 kommer att hamna
i huvudstaden. Vem kan försvara det? Jag utgår
från att kulturutskottet och sedan kammaren visar
sitt nationella ansvar, när frågan skall behandlas.

Fru talman! Jag deltog i går i ett ca fem timmar
långt seminarium om ''Humanismens roll i det nya
Europa'', som arrangerats gemensamt av
Medborgarskolan och Moderata samlingspartiet.
Jag är glad att jag fick den chansen och vill
samtidigt beklaga att inte hela riksdagen var med.
Det skulle behövts.

Det har just skapats ett forum, PAKS --
Parlamentariker och kulturskapare -- där
riksdagens ledamöter och aktiva kulturskapare kan
mötas kring kulturens -- inte kulturpolitikens --
frågor. Ledamöterna får snart en inbjudan till det
första programmet med teater och diskussion här i
huset. Senare kommer bl.a. möjligheter till
specialvisning av den nya stora utställningen om
''Den svenska historien'' på Nordiska museet. Det
är min förhoppning att sådana aktiviteter kan skapa
en sådan medvetenhet och ett sådant intresse hos
ledamöterna att vi i framtiden kan hålla rejäla både
kultur- och idédebatter i riksdagen. Med en bra
idébas blir det också bättre beslut rörande praktiska
frågor.

Anf. 68 INGVAR ERIKSSON (m):

Fru talman! Jag känner förvåning och undran över
att de jordbrukspolitiska frågorna inte lockat talare
i denna allmänpolitiska debatt, så att vi kunnat få
en särskild debattrunda om dem. Det är också
beklagligt, med hänsyn till att svenskt jordbruk är
inne i en ekonomisk kris som är den svåraste sedan
1930-talet.

Tidigare framgångsrika lantbruksföretag går i
konkurs, och många andra är inne i utförsbacken.
Det är t.o.m. så att jordbruk i landets allra främsta
jordbruksområden skakar i sina grundvalar. Oron
och osäkerheten är stor bland landets bönder.
Tragedier inträffar.

Vad är det som har hänt och vad måste nu ske för
att problemen skall kunna överbryggas och för att
framtidstron skall kunna återvända? Då vi här i
Sveriges riksdag för snart tre år sedan fattade ett
beslut om ny livsmedelspolitik, fanns det en rad
goda skäl bakom. Det gällde att minska bondens
och statens förluster av en överproduktion som fick
avsättas på en dumpad världsmarknad, att skapa
bättre balans mellan produktion och konsumtion i
landet. Marknadsanpassning och avreglering var en
viktig del som också syftade till att stärka Sveriges
lantbruk och livsmedelsindustri inför den
kommande ökande konkurrensen utifrån.

Den dåvarande jordbruksprisregleringen
bestående av ett gränsskydd och en intern reglering
upphörde den 1 juli 1991. Därefter skulle priserna
på de jordbruksprisreglerade produkterna endast
skyddas med hjälp av ett rörligt gränsskydd. Vissa
regleringar avvecklades stegvis medan andra
förenklades men behålldes i avvaktan på resultatet
av internationella förhandlingar. Den framtida
nivån på gränsskyddet gjordes avhängigt resultatet
av de då pågående GATT-förhandlingarna, liksom
exportstödet som avvecklades med hänvisning till
att dessa förhandlingar förväntades vara avslutade
före årsskiftet 1990/91.

Noteras kan att någon ensidig neddragning av det
svenska gränsskyddet inte skulle ske.
Ömsesidigheten med andra länder i sammanhanget
betonades. Vi kan nu konstatera att
förutsättningarna som låg till grund för det
livsmedelspolitiska beslutet 1990 kraftigt har
förändrats. Sålunda pågår ännu GATT-
förhandlingarna, ansökan om svenskt medlemskap
i EG har inlämnats och förhandlingarna med EG
om ett medlemskap har inletts. Regeringen har
också slagit fast att ett av de viktigaste målen under
valperioden är att föra Sverige in i EG som
fullvärdig medlem. I regeringsförklaringen har man
också slagit fast att svensk livsmedelsproduktion
skall vara konkurrenskraftig vid inträdet i den
europeiska gemenskapen. Därför arbetar en
omställningskommission bl.a. med frågan om hur
anpassning och infasning av livsmedelspolitiken
skall kunna ske i EG-systemet. En del förslag har
framlagts.

För oss moderater är det självklart att
utvärderingar av omställningspolitiken och
infasning i EG:s jordbrukspolitik måste leda till
betydande förändringar av politiken. Vi lever nu i
en ny verklighet, och vi har alla ett ansvar att se till
att Sveriges jordbruk och livsmedelsindustri ges
rättvisa förutsättningar och en möjlighet till
konkurrens på lika villkor jämfört med omvärlden.
Den dumpning av livsmedel som för närvarande
sker på den svenska marknaden finansieras av
andra länders skattebetalare, däribland EG:s, och
hotar att fullständigt slå sönder balanssträvandena
och lönsamheten i den svenska
livsmedelsproduktionen.

Detta är en av huvudorsakerna till att den
utslagning av jordbruk som nu pågår. En annan
orsak är förra årets stora skördebortfall och
förluster som uppkom i normalt starka
jordbruksområden. Lantbrukets situation fram till
EG-inträdet inger stora bekymmer. Men trots vårt
lands ekonomiska problem måste infasningen i EG-
politiken fullföljas. Det är nödvändigt om
konkurrenskraften och de goda möjligheterna inför
framtiden som föreligger också skall kunna tas till
vara i vad gäller den svenska
livsmedelsproduktionen.

Fru talman! Det är beklagligt att den
socialdemokratiska oppositionen säger nej till
infasning. Man vill vänta tills EG-förhandlingarna
är klara och folkomröstningen avgjord. Tyvärr
inser man inte att ett sådant ställningstagande är
katastrofalt för jordbruket, landsbygden och
livsmedelsindustrin.

Fru talman! Det står helt klart att ett medlemskap i
EG är nödvändigt om svensk livsmedelsproduktion
skall få rättvisa villkor och goda förutsättningar
inför framtiden. Vi moderater kommer att med all
kraft och förmåga arbeta vidare för att detta skall
bli verklighet.

Anf. 69 JAN-OLOF FRANZÉN (m):

Fru talman! I mitt inlägg i debatten vill jag belysa
jordbrukets förhållande i södra Sveriges skogs- och
mellanbygder inför en EG-anslutning.

Det är speciellt viktigt att bevara jordbruket i dessa
bygder. Det svarar för sysselsättning, natur och
kulturvärden och ett mångfasetterat landkap med
osedvanliga naturupplevelser. I nuläget utgör åker
och betesmark 17 % av landarealen i dessa bygder.

Med nuvarande låga intäkter för jordbruket i dessa
bygder kommer den öppna arealen att minska
snabbt. Olika undersökningar visar att södra
Sveriges skogs- och mellanbygder har
kostnadsnackdelar som det är svårt att kompensera
produktionsmässigt. Skördenivån i området tillhör
den lägsta i landet. Delar av de områden som
omfattas av Norrlandsstödet har en
normalskördenivå som motsvarar upp till 85 % av
genomsnittet för riket. Vissa delar av södra
Sveriges skogs- och mellanbygder har skördenivåer
på mellan 60 och 70 % av riksgenomsnittet.

Fastighetsstrukturen är också av stor betydelse.
Många skiften och de långa avstånden mellan dessa
ger större arbetsförbrukning och högre
maskinkostnader per skördat kilo. Små fält
minskar också möjligheterna att använda lika stora
maskiner som i slättbygderna.

Inom den europeiska gemenskapen EG tillämpas
omfattande regionalpolitiska stöd till bl.a.
jordbruket.

Över hälften av Storbritanniens och det forna
Västtysklands jordbruk omfattas av sådana stöd.
För Frankrikes del är ca 45 % av arealen berättigad
till regionalpolitiskt stöd. I Sverige får det
norrländska jordbruket, omfattande ca 16 % av
Sveriges åkerareal, regionalpolitiskt stöd. Det är
numera helt knutet till produktionen.

I EG finns förutom produktionsstöd en lång rad
andra åtgärder för att stödja jordbrukets
inkomster, levnadsstandard eller utvecklingen av
jordbruket. Alla sådana åtgärder är ännu inte
kartlagda och värderade. Det är dock klarlagt att
de uppgår till betydande belopp, som länderna till
största delen står för själva.

I Sverige är ca 9 % av arealen uppodlad.
Motsvarande siffra för länderna inom EG är ofta
kring 50--60 %. Det finns därför all anledning att
bevara odlingslandskapet och det aktiva jordbruket
i Sverige. Det är naturligtvis ett oavvisligt krav att
det svenska jordbruket skall ges likartade
möjligheter som jordbruken inom EG. Arbetet
med att kartlägga och värdera de regionalpolitiska
programmen måste ges högsta prioritet. Vidare
måste beräkningar och analyser omedelbart göras
så att regionala stöd kan bahandlas i de kommande
EG-förhandlingarna.

Fru talman! Stora kulturella värden står på spel i
dessa skogs- ochmellanbygder samt på Öland och
Gotland. Det är min förhoppning att Sverige på
samma sätt som man har gjort inom EG, skall värna
om ett öppet landskap och en levande landsbygd i
svaga områden.

På ett eller annat sätt måste lantbrukarna i dessa
bygder ges möjligheten att kunna bevara
odlingslandskapet inför framtiden. Här görs ett
idogt arbet. Detta kan man inte minst se på de
stengärdsgårdar som kringgärdar åkrarna i skogs-
och mellanbygderna.

Talmannen konstaterade att 146 talare hade
deltagit i den allmänpolitiska debatten och
förklarade debatten avslutad.

5 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Utrikesutskottets betänkanden

1992/93:UU8 Verksamheten inom Europarådet

1992/93:UU9 Nordiskt samarbete

1992/93:UU12 Ändringar i massförstörelselagen
m.m.

1992/93:UU17 Tilläggsbudget I till statsbudgeten
för budgetåret 1992/93, bil. 3

1992/93:UU18 Godkännande av avtal mellan
EFTA-staterna och Polen m.m.

Socialutskottets betänkande

1992/93:SoU18 Viss ändring i lagen (1947:529) om
allmänna barnbidrag

6 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 11 februari

1992/93:78 av Hans Göran Franck (s) till
utrikesministern om de nya militära insatserna mot
Kuba:

Upprepade rapporter har under det senaste året
kommit om de kraftigt försämrade
levnadsförhållandena på Kuba.

Den ekonomiska krisen har krävt drastiska
nedskärningar och lett till massavskedanden.

I april 1992 infördes elransonering i Havanna, och
en mängd basvaror är redan tidigare ransonerade.

För att motverka den ekonomiska krisen har den
kubanska ledningen initierat ett ''krispaket'', som
bl.a. omfattar liberalisering av det ekonomiska
livet med ökat ''privat ägande'' samt förbättrade
förhållanden för utländska investeringar inom bl.a.
turism och textilindustrin.

I januari 1992 avrättades regimkritikern Eduardo
Diaz Betancourt dömd för ''terrorism och
sabotage''. Ytterligare två regimkritiker fick sina
dödsstraff omvandlade till 30 års fängelse.

I februari 1992 dömdes Luis Perez och Rene
Mendoza till döden. Samtidigt dömdes sju andra
män till fängelse i mellan 4 och 30 år.

Amnesty International påpekar att en rad olika
brott mot staten leder till dödsstraff.

I februari 1992 lade FN:s kommission för mänskliga
rättigheter fram en rapport om situationen på
Kuba. Enligt denna har förföljelsen av dissidenter
ökat under 1991 i form av trakasserier, hot och
rättegångar utan ordentliga försvarsmöjligheter.
Yttrande- och föreningsfriheten är det som främst
begränsas. Därtill finns uppgifter om olaga
''psykiatrisk'' behandling av förmodade
brottslingar.

Den 8 oktober 1992 riktade EG-kommissionen
stark kritik mot Torricelliförslaget. Man sade bl.a.
att en utvidgning av handelssanktionerna mot Kuba
allvarligt kan skada de transatlantiska relationerna.

Den 16 september uppmanade en rad experter från
hela den amerikanska kontinenten USA att häva de
ekonomiska sanktionerna mot Kuba.
Organisationen Inter-American Dialogue, som
leds av den förre amerikanske försvars- och
justitieministern Elliot Richardson, hävdar att
USA:s sanktionspolitik är ''otidsenlig, onödig,
skadlig och kanske farlig'' och att man i stället
borde ''aktivt främja det fria flödet av
informationer och idéer till det kubanska folket''.

Den 14 november 1991 beslutade regeringen att
''utvecklingsarbetet med Kuba skall upphöra i takt
med att ingångna åtaganden avslutas''. Detta gäller
BITS och SAREC. Dessutom skall ''inga
ytterligare kursinbjudningar tillställas Kuba
avseende BITS internationella kurser eller
stipendieprogrammet som -- -- -- organiseras av
Svenska institutet''.

I årets budgetproposition finns inga förslag som
gäller Kuba, inte ens beträffande samarbete i fråga
om kultur och vetenskap.

Med hänvisning till det anförda får jag fråga
utrikesminister Margaretha af Ugglas:

1. Avser regeringen att lämna katastrofbistånd till
Kuba?

2. Bör Sveriges tidigare samarbete inom kultur
och vetenskap återupptas med Kuba?

3. Kommer regeringen att verka för att USA:s
sanktioner mot Kuba upphör?

4. Kommer Sverige för egen del att direkt eller
indirekt medverka i USA:s sanktioner mot Kuba?

5. På vilket sätt vill regeringen verka för att Kuba
respekterar de mänskliga rättigheterna samt
snarast avskaffar dödsstraffet?

7 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 12 februari

1992/93:367 av Martin Nilsson (s) till
försvarsministern om de värnpliktigas rättigheter:

Under det gångna året har tidningen Värnpliktsnytt
avslöjat ett flertal fall av pennalism och förtryck av
värnpliktiga. Detta är naturligtvis upprörande och
kränkande av individens grundläggande
rättigheter.

Senast uppmärksammades ett fall vid Ka 1 där
extrainkallad personal uttryckte rasistiska
synpunkter, genomförde kollektiv bestraffning
samt tvingade enskilda värnpliktiga till handlingar
som de absolut inte ville utföra och hade fobier
emot. När sedan en av dessa värnpliktiga avviker
från sin ''tjänstgöring'' bestraffas han, medan
ansvarigt befäl till synes går helt fri. Detta strider
mot allt vad som kan uppfattas som en korrekt
rättsuppfattning.

I dagsläget finns en, i stort, tillfredsställande
lagstiftning vad gäller värnpliktigas rättigheter.
Däremot tycks det vara sämre ställt med
efterlevanden och sanktionsmöjligheterna i de fall
där reglerna inte följs.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga
försvarsministern vilka åtgärder regeringen avser
vidta för att hävda de värnpliktigas rättigheter.

1992/93:368 av Martin Nilsson (s) till
näringsministern om riskkapital för småföretagen:

Med anledning av ränteläget och finansmarknadens
just nu ganska restriktiva inställning till utlåning
har tillgången till riskkapital kommit i centrum för
debatten om svenska företags möjligheter till
nyinvesteringar.

Under 1992 fattade också riksdagen beslut om att
en del av de resurser som skulle frigöras i och med
löntagarfondernas avvecklande skulle placeras i
speciella riskkapitalbolag,med uttryckligt syfte att
just förse investeringsvilliga företag med
nödvändigt kapital.

Nu visar det sig dock att flera småföretag stöter på
problem i kontakten med riskkapitalbolag. Dels är
dessa belagda med vinstkrav,varför intresset
uppenbarligen hittills mestadels vänt sig mot större
företags investeringar. Dels tillförs det riskvilliga
kapitalet helst i form av ägartillskott, något som
ofta är direkt opassande för småföretag med
ensamägare. I kontakt med ''Såföretagarfonden''
avvisades också småföretagen med hänvisning till
att denna främst vänder sig till nybildade företag.
Då flera bolag slår sig samman om en ny
investering, i form av ett nytt bolag, avvisas även
detta trots att samarbete kring långsiktiga
investeringar borde premieras. I Uvecklingsfonden
finns inte längre några nämnvärda resurser kvar.
Sålunda är de små företagens tillgång till riskkapital
fortfarande begränsad.

Jag vill med anledning av detta fråga
näringsministern vad han avser vidta för åtgärder
för att ytterligare förstärka de icke nystartade
småföretagens tillgång på riskkapital.

1992/93:369 av Inga-Britt Johansson (s) till
arbetsmarknadsministern om
dagligvaruförsörjningen i glesbygd:

Om hela Sverige skall få leva så krävs att
glesbygden kan behålla en viss basservice. I denna
service ingår dagligvaruförsörjning.

Tyvärr seglar nu nya mörka moln upp. Vissa
dagligvaruleverantörer slutar att leverera till
glesbygdsbutiker. Andra tar ut så höga
distributionsavgifter att det blir orimligt dyrt för
butikerna. Samtidigt har vissa länsstyrelser nu i
större utsträckning börjat avslå ansökningar om
bidrag till glesbygdsbutiker.

Mest framträdande är denna utveckling i
Norrbottens län, där man på vissa håll från att ha
haft en fungerande butik i byn nu har fått upp emot
5 mil till närmaste dagligvarubutik. Det är
naturligtvis en alldeles orimlig situation, inte minst
för gamla och småbarnsföräldrar, som inte har
tillgång till bil under dagtid. Samtidigt kan det
medföra orimliga kostnader för kommunerna, som
tvingas betala kostnaderna för varudistributionen
till äldre som har rätt till hemtjänst.

Vilka åtgärder är arbetsmarknadsministern beredd
att vidta för att stoppa denna, för glesbygden,
negativa utveckling?

1992/93:370 av Göran Magnusson (s) till
kommunikationsministern om arbetsplanen för
E 18 vid Köping--Arboga:

Byggandet av E 18 mellan Köping och Arboga är
angeläget för att få bättre kommunikationer. Om
bygget kunde starta nu skulle det dessutom
medverka till att minska arbetslösheten. Sedan
flera månader tillbaka ligger arbetsplanen hos
regeringen för att fastställas. Att planen blir
fastställd är ju avgörande för att projektet skall
kunna konkurrera om de pengar som skall fördelas.
Enligt budgetpropositionen skall
investeringsplaneringen för vägar redovisas under
våren i en särskild proposition.

Min fråga till kommunikationsministern är:

Blir arbetsplanen för E 18 mellan Köping och
Arboga fastställd i sådan tid att objektet kan
tilldelas pengar i samband med vårens
investeringsproposition?

1992/93:371 av Kenneth Lantz (kds) till
utbildningsministern om utbildning av tolkar:

Det är Sveriges intention att integreras i
Europeiska Gemenskapen inom kort.
Förhandlingar kommer snart att kunna påbörjas,
vilket bör leda till ett medlemskap. Den dag då
svenska parlamentariker gör sin entré i EG-huset,
kommer kravet om svenska tolkar att vara en
verklighet. Det kommer att krävas många
utbildade och erfarna tolkar i EG-arbetet. Det
kommer att krävas svensktalande som behärskar
samtliga EG-språk i simultantolkning och
översättningsarbetet. Det kommer att ställas stora
krav på kunskap av olika slag, som kultur,
lagstiftning, geografi osv.

I Danmark finns sedan flera år en gedigen
utbildning till EG-tolkar på högskolan. Det är en
utbildning på fem år med ett brett ämnesregister.
Kraven är höga på snabb och riktig översättning
under pågående debatt och på snabba protokoll.

Vad känt är, saknar Sverige en adekvat
tolkutbildning motsvarande Danmarks gedigna
linje. Om Sverige skall hinna med att ''producera''
lämpliga tolkar till allt arbete inom kommande EG-
arbete, är det hög tid att starta dylika linjer.

Min fråga är:

Vilka åtgärder ämnar utbildningsministern vidtaga
för att snarast starta eller förbereda kurser på våra
högskolor avseende behovet av tolkar i ett
kommande EG-arbete?

1992/93:372 av Kenneth Lantz (kds) till
miljöministern om beredskap mot oljeutsläpp:

Den alltmer tilltagande konkurrensen inom sjöfart
och övrig transportnäring kan komma att ge oss
sämre kvalitet på fartyg och andra transportmedel.
Vi får inte acceptera en sänkning av kraven på
miljömässigt säkra transportsystem. Vi har krav på
dubbelbottnade fartyg, och kontroller görs för att
skydda Östersjön och våra övriga vatten.

Under förra veckan seglade ett fartyg på grund
utanför Köpenhamn med påföljd att olja rann ut,
om än i ganska blygsamma mängder. I dagens
konkurrensutsatta sjöfart möter vi rederier som
erbjuder transporter till en ''frakt-rate'' betydligt
under aktuell marknadsnivå. Det kan ge exempel
på ett utmanande riskmoment, där råoljefartyg
från ett världsbekant rederi seglade in genom Stora
Bält på väg till Polen med råolja. Fartyget jag
tänker på är av så pass dålig kvalitet, med
påföljande riskfaktorer, att en oljekatastrof i
Östersjön skulle kunna bli en verklighet.

Min fråga är om Sverige och de övriga nordiska
länderna har beredskap, och om det finns
kapacitet, att klara ett eventuellt oljeutsläpp,
motsvarande det som hände på Shetlandsöarna?

1992/93:373 av Kenneth Lantz (kds) till
miljöministern om blybatteriavgiften:

Blybatterier måste tagas om hand på ett
miljömässigt riktigt och effektivt sätt. Det finns i
Norden ett, säger ett, företag som arbetar med
denna verksamhet. Verksamheten bekostas genom
försäljning av återvunnet bly till nyproduktion av
blybatterier. Detta har under flera år finansierat sig
själv genom den låga avgiften för blybatterier och
det relativt sett höga blypriset.

I dag ser det helt annorlunda ut. Blypriset har
sjunkit och blybatteriavgiften är alltför låg, 40 kr
perbatteri. Denna avgift är sedan den 1 januari
1993 höjd från 32 kr till nämnda 40kr.

Detta tillsammans med det sänkta priset på bly, gör
att Nordens enda företag som återvinner bly och
besparar miljön från mycket blyslagg, har
ekonomiska svårigheter. Företaget har följt med i
förbättrandet av miljöskyddet, såsom t.ex.
rengöring av allt regnvatten som kommer på
företagets tomt. Rening av utsläpp och andra
miljöbesparande åtgärder är vidtagna. Detta har
självklart kostat en hel del, varför det är nödvändigt
att höja avgiften från 40 kr till 48 kr perbatteri.

Jag vill fråga ministern om man är beredd att låta
blybatteriavgiften öka med ytterligare 8 kr batteri
så att företaget kan klara av sina ökade kostnader
och Norden få behålla sitt enda företag som
återvinner blybatterier.

1992/93:374 av Kenneth Lantz (kds) till
miljöministern om tryck på plastemballage:

Alltmera plast kommer till stor och ändamålsenlig
användning i vårt samhälle. Plasten har flera olika
kvaliteter och är ett praktiskt material. Inom
livsmedelsbranschen används påsar av olika slag till
många ändamål. Plastpåsen är en praktisk
förpackning, där man både kan se produkten och
därtill förse emballaget med lämplig text och bild i
olika kulörer.

Under flera år har man använt, och gör så än i dag
på de flesta tillverkningsindustrier, färg med
lösningsmedel som orsakar stora utsläpp till skada
för bl.a. ozonskiktet. Detta påverkar helt naturligt
grödor inom jord- och skogsbruk negativt.

Genom en ny tryckteknik, flexografiskt tryck, kan
man komma ifrån både sprit och ammoniak som
lösningsmedel till tryckning på plastemballaget.
Man trycker med en vattenburen färg på polyeten
och polypropylen. Dagens konsumenter och
myndigheter har alltså fått ett miljövänligt
alternativ till tryck på bl.a. bröd- och hygienpåsar.

Är miljöministern beredd att medverka till att vi får
lagstadgade krav på att använda denna moderna
teknik inom tryckeribranschen på plastemballage?

1992/93:375 av Carl Olov Persson (kds) till
kulturministern om Sveriges Radios
sjöväderrapporter:

Sveriges Radio har ensidigt, utan att höra fiskarna
och övrig sjöfart, ändrat tiderna för
sjöväderrapporterna och därmed väsentligt
försämrat servicen till samtliga sjöfarare. Det gäller
framför allt den sjöväderrapport som tidigare
sändes kl 16.40. Just den sändningen var mycket
viktig för fiskarna, eftersom de vid den tidpunkten
ofta avgjorde om de skulle lägga i näten och om
hårt väder väntade fick chansen att ändra
planeringen.

Dessutom är mottagning av senare rapporter, efter
kl 17.00 mycket svåra att uppfatta, eftersom de då
störs av utlandssändningarna.

Det går att på vissa vatten följa de danska
väderleksrapporterna men inte vid fiske i den ryska
zonen och i norra delarna av Östersjön,
Bottenhavet och Bottniska viken.

Vilka åtgärder avser kulturministern att vidta så att
Sveriges Radio, som public service företag,
uppfyller sin uppgift att sända sjövädersrapporter
på för fiskarna lämpliga tider?

1992/93:376 av Ingvar Johnsson (s) till
arbetsmarknadsministern om sysselsättningen i
fyrstadsregionen:

Fyrstadsregionen har drabbats oerhört hårta
genom den kraftiga minskningen av arbetstillfällen
inom bilindustrin. Nu planerar Televerket att lägga
ner TELI:s verksamhet i Vänersborg trots att
företaget går med vinst. Genom ett sådant beslut
medverkar staten till att alldeles i onödan
ytterligare öka arbetslösheten i regionen.

Jag vill därför ställa följande fråga:

Planerar arbetsmarknadsministern att medverka
till att stoppa Televerkets planer och därmed
förhindra en kraftig ökning av arbetslösheten i
regionen?

1992/93:377 av Rune E Svensson (s) till
kommunikationsministern om TELI:s verksamhet
i Vänersborg:

Verksamheten vid TELI i Vänersborg hotas av
nedläggning. Detta är ett skamligt och obegripligt
tilltag av dem som har ansvaret härför, då företaget
ger god vinst, har ett stort kunnande och en bra
produkt. TELI ägs av Televerket som i sin tur ägs
av staten.

Jag vill därför ställa följande fråga:

Vad avser kommunikationsministern vidtaga för
åtgärder för att stoppa denna nedläggning?

1992/93:378 av Ingbritt Irhammar (c) till
utrikesministern om rättssäkerheten i de baltiska
staterna:

I budgetpropositionen anslås 50 miljoner till
särskilt suveränitetsstöd till de baltiska staterna. I
propositionen nämns kustbevakningsfartyg,
tulltekniskt material, utbildning i säkerhetspolitik
och kontantbidrag för återupprättande av
internationella förbindelser. Det finns ett svenskt
intresse av att rättsväsendet i de baltiska staterna
och Ryssland fungerar väl. Vi får varje dag exempel
på hur organiserad brottslighet i dessa länder
''spiller över'' på Sverige. De senaste veckornas
människosmuggling till Gotland är bara ett i raden
av exempel.

Det är också viktigt för ländernas välstånd att man
får ett fungerande rättsmaskineri. Ett fungerande
rättsmaskineri är t.ex. en nödvändig förutsättning
för en väl fungerande marknadsekonomi. Det
behövs såväl stabil civilrättslig lagstiftning som
polisväsende, kronofogdemyndigheter, m.m.
Sverige har både ett solidariskt intresse och ett
egenintresse av att rättsväsendet i dessa stater
snabbt blir väl fungerande och effektivt. De
suveränitetsinsatser vårt land hittills bidragit med
får ses som punktinsatser utan särskild profilering.

Mot denna bakgrund vill jag fråga
utrikesministern:

Vilka åtgärder är utrikesministern beredd att vidta
för att Sverige på ett mer strategiskt sätt skall bidra
till uppbyggandet av rättsstater i dessa länder?

1992/93:379 av Ingbritt Irhammar (c) till
kulturministern om barn som försvunnit från
flyktingförläggningar:

Det har de senaste dagarna framkommit uppgifter
om att flyktingbarn kan ha mördats och sedan
grävts ner i ett skogsparti utanför Södertälje.

Det har i detta sammanhang också framkommit att
fler barn försvunnit från olika grupphem, bl.a.
Carlslunds flyktingsluss, utan att man vet var de
finns i dag.

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet Birgit
Friggebo:

Vilka åtgärder tänker statsrådet vidta för att
undanröja risken för att barn på detta sätt
försvinner från våra flyktingförläggningar,
eftersom risken kan vara stor att de utsätts för olika
typer av övergrepp?

den 12 februari

1992/93:380 av Ingela Mårtensson (fp) till
statsrådet Alf Svensson om
biståndsadministrationen:

Den politiska ledningen för UD:s u-avdelning har
under senare tid gjort uttalanden som -- om de är
rätt återgivna -- andas kritik mot den svenska
biståndsadministrationen.

Statssekreteraren för biståndsfrågor uppges ha sagt
att SIDA är en trög apparat i dag.
Biståndsministern uppges ha sagt att SIDA har för
stor makt och att för mycket har gått snett.

Det är utomordentligt angeläget att de
biståndsmedel som satsas för att förbättra fattiga
människors levnadsförhållanden används effektivt.
För att en konstruktiv offentlig diskussion om
biståndets effektivitet skall vara möjlig är det
samtidigt nödvändigt att debatten grundas på
seriösa granskningar och fakta.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa
följande fråga:

Kan biståndsministern för riksdagen redovisa vilka
fakta och bedömningar som ligger till grund för de
uttalanden om den svenska
biståndsadministrationen -- om de är rätt
återgivna -- som ovan redovisas?

1992/93:381 av Hans Göran Franck (s) till
justitieministern om bifallsprocenten i
nådeärenden:

Regeringen får enligt regeringsformen genom nåd
efterge eller mildra brottspåföljd eller annan sådan
rättsverkan av brott. Den får också efterge eller
mildra annat liknande, av myndighet beslutat
ingrepp, avseende enskild person eller egendom.

Bifallsprocenten i nådeärenden låg under 1980-
talet på en förhållandevis konstant nivå, dvs.
mellan 10 och 13 %. 1992 skedde en drastisk
minskning av bifallsprocenten till 5,8 %.

Med hänvisning till det anförda får jag fråga
justitieminister Gun Hellsvik:

Har det efter regeringsskiftet skett någon
förändring i nådepraxis?

1992/93:382 av Carl-Johan Wilson (fp) till
utbildningsministern om utbildning av
yrkesofficerare till grundskolelärare:

Rekryteringen av studerande till
grundskolelärarutbildning går nu relativt bra. Trots
detta torde behovet av goda pedagoger i
grundskolan vara stort. Inom det militära försvaret
minskar tjänsterna för yrkesofficerare. På vissa
orter försvinner regementen. Officerare, som inte
vill flytta, söker andra arbetsuppgifter.
Yrkesofficerare har en god pedagogisk utbildning
och god träning i lärarrollen. De har också ofta en
teoretisk utbildning, som lätt kan utnyttjas som del
i en civil lärarutbildning.

Kan utbildningsministern vidtaga sådana åtgärder
att särskild vidareutbildning av yrkesofficerare till
grundskolelärare inrättas?

1992/93:383 av Margitta Edgren (fp) till statsrådet
Bo Könberg om försöken med fria sprutor för
injektionsnarkomaner:

HIV/aids utgör ett av de allvarligaste hoten mot
folkhälsan. Världshälsoorganisationen WHO har
därför rekommenderat att sterila sprutor och
spetsar skall göras tillgängliga för
injektionsnarkomaner som av olika skäl inte kan
avbryta sitt missbruk.

I Malmö och Lund pågår det sedan några år
sprututbytesprogram för injektionsnarkomaner.
Erfarenheterna från dessa är positiva. Men tyvärr
har det framkommit att det nya Folkhälsoinstitutet
inte vill ge bidrag till fortsatt verksamhet för dessa
program i Malmö/Lund. Jag anser detta vara
mycket beklagligt med hänvisning till de positiva
resultat verksamheten medfört.

Med hänvisning till det anförda vill jag fråga om
regeringen avser att ta initiativ för att
verksamheten med sprututbytesprogrammen skall
kunna fortsätta i Malmö/Lund-området.

1992/93:384 av Bo Nilsson (s) till miljöministern om
batteriåtervinningen vid Boliden Bergsöe:

Genom beslut den 27 juni 1991 bidrog den
socialdemokratiska regeringen till att insamling och
återvinning av uttjänta blybatterier kan ske på ett
rationellt och miljövänligt sätt. Beslutet innebar ett
bidrag ur batterifonden för behandling av dessa
blybatterier. På Boliden Bergsöe i Landskrona har
man byggt upp en anläggning som av
Naturvårdsverket betraktas som Europas renaste
återvinningsanläggning för blybatterier. Genom att
nu inte ersätta Boliden Bergsöe och fullfölja
beslutet 28/1991 riskeras två negativa följder. Det
ena är att företaget läggs ner och att de uttjänta
blybatterierna måste skickas till ur bl.a.
miljösynpunkt sämre anläggningar ute i Europa.
Det andra är att 140 anställda vid anläggningen i
Landskrona friställs och blir arbetslösa.

Kommer regeringen att verka för att Boliden
Bergsöe, ett företag som av Naturvårdsverket anses
som Europas renaste anläggning för
batteriåtervinning, även i framtiden får ta ansvar
för denna återvinning?

1992/93:385 av Per-Richard Molén (m) till statsrådet
Bo Lundgren om bilförmån för taxiägare:

Taxiägare i Västernorrland har eftertaxerats för
inkomståret 1991 vad gäller användning av bil för
privat bruk. I dagsläget är de ekonomiska
konsekvenserna för taxiägarna allvarliga och kan
leda till att många kommer att avveckla sin
taxirörelse.

De nya regler som tillkom i samband med
skatteomläggningen för ett par år sedan drabbar i
och för sig löntagare och företagare lika. Men för
företagare med låg omsättning i allmänhet och
taxiägare i synnerhet medför denna strävan mot
likformighet stora problem.

Situationen är ohållbar. Beskattningslagstiftningen
om förmåner för taxirörelse bör ändras.

Vilka åtgärder planerar ministern för att komma till
rätta med de avigsidor som skatteomläggningen
visat sig ha för taxiägare?

1992/93:386 av Birger Andersson (c) till statsrådet
Beatrice Ask om antagningen till gymnasie- och
vuxenutbildningen:

Propositionen 1990/91:85 Växa med kunskaper
inleds med orden: ''Propositionen utgår från att
utbildningen i gymnasieskolan och
vuxenutbildningen skall läggas upp i ett perspektiv
av livslångt lärande.''

Många elever som sökt till specialkurser,
påbyggnadsutbildningar och lågfrekventa
utbildningar har drabbats av stora svårigheter att få
en rättvis behandling, beroende på stora
variationer i kommunernas betalningsvilja.
Sökande med goda betyg vars hemkommun vägrar
betala interkommunal ersättning läggs åt sidan.
Sökande med sämre meriter från en annan
kommun blir antagen, eftersom hemkommunen
har förklarat sig beredd att betala. Statsrådet
uttalade i december 1992 att hon såg allvarligt på
problemet.

Vilka åtgärder har statsrådet sedan dess vidtagit,
och vilka åtgärder är statsrådet beredd att
ytterligare vidtaga?

1992/93:387 av Carl Olov Persson (kds) till
kulturministern om principer som kan medföra att
flyktingar från Peru kan komma att utvisas:

Enligt uppgift befinner sig knappt 500 flyktingar
från Peru i Sverige. Enligt uppgift kommer alla
peruaner som kommit till Sverige som flyktingar att
utvisas. Ett tiotal peruaner har befunnit sig i
Fagersta missionskyrka över julhelgen. De har
matstrejkat där i omkring 30 dagar. Aktionen har
gått ut på att peruanerna skall få stanna i Sverige.
Så gott som samtliga flyktingar från Peru känner sig
hotade till livet om de tvingas återvända till Peru.

Efter vilka principer kan peruanska flyktingar
komma att utvisas från Sverige?

1992/93:388 av Sten Andersson i Malmö (m) till
justitieministern om utmätning av arbetsersättning
som utgår till intagen i kriminalvårdsanstalt:

Vid en frågedebatt i kammaren den 9 februari 1993
kritiserade jag att besättningsmän på fartyg, vilka
smugglat asylsökande utlänningar till Sverige,
döms till fängelsestraff. Orsaken är att
östeuropeiska sjömän under t.ex. fyra månaders
fängelse kan tjäna flerdubbla årslöner i sitt
hemlands valuta. Detta anses definitivt inte av de
berörda, mot bakgrund av det ekonomiska läget i
deras hemländer, vara ett straff, utan tvärtom.

Svarande statsråd anförde då att bötesstraff kanske
kunde vara effektivare. Detta är en
missuppfattning. Antag att en person blir dömd till
böter men saknar betalningsförmåga och straffet då
omvandlas till fängelse. Enligt uppgift görs inte
indrivning på den lön interner erhåller som
ersättning för arbete på fängelse.

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att medverka
till så att lön intjänad i fängelse skall bli
indrivningsbar?

1992/93:389 av Åke Gustavsson (s) till
kulturministern om regler för handel med kulturellt
värdefulla föremål:

EG-kommissionen har föreslagit en kraftig
liberalisering av reglerna för handeln med
kulturellt värdefulla föremål, som om den
genomförs innebär stora svårigheter att skydda det
nationella kulturarvet vad gäller t.ex. konst,
skulpturer, antika föremål och arkeologiska fynd.

Vilka åtgärder vidtar regeringen i anledning av EG-
kommissionens förslag?

8 § Kammaren åtskildes kl. 13.11.

Förhandlingarna leddes

av tredje vice talmannen från sammanträdets
början t.o.m. 4 § anf. 33 (delvis) och

av talmannen därefter till sammanträdets slut.