Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1992/93:60
Torsdagen den 11 februari
Kl. 9.00
1 § Avsägelser
Förste vice talmannen meddelade att Gudrun
Schyman (v) avsagt sig uppdraget att vara
suppleant i socialutskottet.
Kammaren biföll denna avsägelse.
Förste vice talmannen meddelade att Bertil
Måbrink (v) avsagt sig uppdraget att vara ledamot i
svenska delegationen till Gemensamma
parlamentarikerkommittén EG-Sverige.
Kammaren biföll denna avsägelse.
2 § Anmälan om kompletteringsval till vissa
utskott
Förste vice talmannen meddelade att
Västerpartiets riksdagsgrupp på grund av
uppkomna vakanser anmält Berith Eriksson som
suppleant i justitieutskottet och Elisabeth Persson
som suppleant i lagutskottet efter John Andersson
samt Eva Zetterberg som suppleant i
socialutskottet efter Gudrun Schyman.
Förste vice talmannen förklarade valda till
suppleant i justitieutskottet
Brith Eriksson (v)
suppleant i lagutskottet
Elisabeth Persson (v)
suppleant i socialutskottet
Eva Zetterberg (v)
3 § Anmälan om ersättare för statsråd
Förste vice talmannen meddelade att Sören Norrby
(fp) under tiden den 8 mars -- den 31 maj i Karin
Pilsäters ställe skulle tjänstgöra som ersättare för
finansminister Anne Wibble.
4 § Hänvisning av ärende till utskott
Föredrogs och hänvisades
Proposition 1992/93:125 till skatteutskottet
5 § Allmänpolitisk debatt
(forts. från prot. 59)
EG-frågor
Anf. 1 MATS HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Torsten Nilsson brukar framhålla att
bara den som är säker i sina egna värderingar kan
genomföra en bra förhandling. Då kan man driva
sina viktigaste frågor strategiskt. Ger man upp
något i en kompromiss så vet man vad det är man
förlorar, och man gör det för att flytta fram sina
positioner på något annat område som man
värderar högt i stället.
Det här gäller självfallet i hög grad nu när Sverige
står inför den kanske viktigaste förhandlingen i
modern tid om ett medlemskap i EG. Det är
naturligt om många människor känner osäkerhet
inför det steg som ett medlemskap i en av de
viktigaste internationella
samarbetsorganisationerna i världen innebär.
Konstigt vore det väl annars.
Samtidigt måste vi veta med oss vad det är vi själva
står för inför ett medlemskap, vilka som är våra
svenska värderingar och krav som vi skall hålla på i
förhandlingen men också värderingar som vi har i
vårt samhälle, där vi kan ha bidrag att ge i en större
europeisk utveckling.
Vi socialdemokrater har lagt fast våra
förhandlingskrav och strävat efter att vara tydliga i
det dokument som presenterades för några veckor
sedan. Vi har inte gått tomhänta till det jobbet på
något vis. För ganska exakt ett år sedan lade vi här
i riksdagen en mycket omfattande partimotion om
just Sveriges medlemskapsförhandlingar med EG,
där riktlinjer drogs upp, områden utpekades och
där vi också gav våra synpunkter på utvecklingen
inom EG och där vi tog upp många av de frågor,
t.ex. byråkratin, det s.k. demokratiska
underskottet, som sedan dess också kommit att
prägla EG:s egen utveckling i debatten i
medlemsländerna.
De viktigaste av våra krav har regeringen tagit fram
till EG i förhandlingsöppningen i Bryssel för en
vecka sedan. Vi kommer nu från socialdemokratins
sida att mycket aktivt följa den förhandling som har
inletts och verka för att våra krav i realiteten också
kommer att prägla förhandlingarna.
Jag vill understryka att dessa krav verkligen är
väsentliga för att Sverige på ett framgångsrikt sätt
skall kunna gå in i den europeiska gemenskapen.
Det gäller att engagerat slåss för dem och då får --
jag vill understryka det -- förhandlingen ta den tid
som behövs. Det har varit alldeles för mycket
diskussioner om ''snabba'' tidtabeller.
Det är naturligtvis bra om en förhandling går
snabbt, men viktigare är att vi når resultat. Det
måste vara förhandlingsmålen som får bestämma
takten och tidpunkten för när vi skall kunna skriva
under. Tar förhandlingen längre tid än regeringen
från början tänkt sig, är det ingen katastrof om det
innebär att vi också får ett bättre
förhandlingsresultat.
Det gäller arbetsrätten. Maastricht har öppnat för
kollektivavtal som en väg i EG. Nu gäller det att
åstadkomma att den svenska och nordiska
modellen fullt ut kan tillämpas i framtiden och att
vi t.ex. skall kunna kräva att svenska kollektivavtal
skall tillämpas redan från första dagen när
utländska företag gör jobb i vårt land.
Det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken. Sveriges
militära alliansfrihet består; frågan om ett
medlemskap i VEU saknar därför aktualitet för
Sveriges del.
Det gäller den ekonomiska och monetära unionen.
Ett ekonomisk-politiskt och monetärt samarbete i
EG behövs och är viktigt inte minst för att ge ett
litet land som Sverige den stabilitet i den
ekonomiska omgivningen som är nödvändig för att
det politiska systemet hos oss skall återfå domvärjo
gentemot de globala marknadskrafter som huserat
i orkanstyrka de senaste åren. Kapitalet rör sig fritt,
klotet runt, dygnet runt. Då krävs ett politiskt
samarbete för att tygla de stora marknaderna och
för att möta spekulationer kring valuta och räntor.
Därför är det också viktigt att man inom EG lyckas
i ambitionen att åstadkomma en fungerande
ekonomisk och monetär union.
Tyvärr har det senaste årets lågkonjunktur och
valutakriser visat på många oklarheter i den
konstruktion man nu arbetar med. Det gäller
rambetingelserna för den ekonomiska politiken, de
s.k. konvergenskraven; det gäller tidtabellerna och
det gäller det ännu inte uppklarade förhållandet
mellan finanspolitik och sysselsättningsmål och
penningpolitik och prisstabilitet inom ramen för
denna union.
Vi bör därför inte i förhandlingarna utfästa oss
mera än vad i realiteten medlemsländerna själva
gör. Till frågan om ett svenskt deltagande i en
gemensam valuta och centralbank -- det som brukar
kallas det tredje steget i EMU -- skall vi förbehålla
oss att ta slutlig ställning först när den slutliga
utformningen av detta steg verkligen är klargjord
inom EG. Under tiden fram till dess skall vi driva
våra uppfattningar och ge konstruktiva bidrag för
att ge den fulla sysselsättningen en viktig roll i den
europeiska ekonomiska politiken.
Det gäller frågan om miljöskyddet, där vi utgående
från EES-avtalet måste kräva att kunna bibehålla
de miljökrav som vi lagt fast på sådana områden där
vi kommit längre än EG. Det finns också inom
EG -- det visade sig också inte minst under EES-
förhandlingarna -- ett betydande intresse för svensk
miljöpolitik. Därför bör vi naturligtvis också i en
dialog med medlemsstaterna, redan under
förhandlingsskedet, ta fram frågor där vi vill
påverka utvecklingen för att lyfta hela EG när det
gäller miljökrav.
EG:s miljökrav kritiseras i en del avseenden med
rätta för att vara för svaga. Samtidigt är det viktigt
att komma ihåg att EG är en av de mycket få
organisationer i världen som har förpliktande
bestämmelser. Där har EG en praktisk betydelse
för att förbättra miljön i verkligheten som är
överlägsen de flesta andra internationella
överenskommelser.
Jämställdheten mellan män och kvinnor får inte
försämras genom ett EG-medlemskap. Det finns
ingenting som tyder på att vi vid förhandlingarna
alls skulle tvingas att försämra våra regler. Tvärtom
så har ju EG-bestämmelserna betytt skärpningar
för medlemsländerna. Men skulle det ändå bli
indirekta effekter som skulle drabba
jämställdheten på något sätt, skall vi redan i
förhandlingarna tala om att vi då kommer att
kompensera sådana negativa effekter genom egna
nationella insatser för jämställdheten.
Den stora västeuropeiska harmoniserade
marknaden med 370 miljoner konsumenter måste
ge konsumentpolitiken en ny och starkare
dimension. Producenternas ökade rörelseutrymme
måste mötas med bättre information till och skydd
för konsumenterna.
I det sammanhanget kommer också
jordbrukspolitiken och den konsumentinriktade
livsmedelspolitik in och den avreglering som vi
genomför i Sverige. Vi måste ta med oss så mycket
vi kan av denna när vi skall anpassa oss till EG:s
regelsystem. Här kan vi klart förutse svårigheter på
en del områden. Samtidigt reformeras ju emellertid
EG:s jordbrukspolitik i samma riktning som vi i
vårt land redan gått i. Det skulle underlätta
lösningar för oss om man respekterar vår
avreglering.
Den svenska offentlighetsprincipen -- öppenhet,
kritisk granskning, meddelarfrihet -- är grundbultar
i den svenska demokratin. Det måste fortsätta att
vara så också i ett medlemskap i EG. Jag är för min
del övertygad om att det är fullt möjligt att
åstadkomma detta. EG har inget regelverk som
motsäger det. Ändå kan det komma att uppstå en
rad komplikationer när det gäller offentlighet i vårt
land, sådant som slentrianmässigt skulle kunna
hamna inom utrikessekretess när vi blir delaktiga i
ett system där våra lagar förbereds såväl i vårt land
som i ett gemenskapsorgan.
Jag tycker inte att de olika uttalanden som gjorts
från regeringens sida på denna punkt har varit
övertygande om på vilket sätt vi bäst främjar vår
sak i förhandlingarna. Det pågår nu en viktig
diskussion om offentlighetsprincipen, med olika
uppfattningar hos debattörer av olika slag,
myndighetsrepresentanter och experter.
Jag är övertygad om att det vore välgörande om vi i
riksdagen genom riksdagens EG-delegation tog ett
initiativ för att, i en stor offentlig utfrågning, belysa
de problem för den svenska offentlighetsprincipen
som kan komma att uppträda, om vi inte bevakar
denna fråga både i förhandling med EG och i
reformer av vår egen interna lagstiftning.
Jag kommer därför att föreslå EG-delegationen i
riksdagen att en sådan offentlig utfrågning om
offentlighetsprincipen och EG-förhandlingarna
genomförs nu i vår.
Regionalpolitiken är slutligen ett
förhandlingsområde av en litet annan karaktär än
de övriga. Här gäller det att förhandla fram för
EG:s räkning helt nya kriterier vid sidan av den
som nu tillämpas för att ta hänsyn till våra långa
avstånd, små befolkningar och därmed stora behov
av samhällsservice, kallt klimat osv. Det gäller att
både kunna fortsätta en nationell regionalpolitik
som inte är konkurrenssnedvridande och kunna få
del av EG:s olika regionala fonder.
Vi har i vårt arbete med dessa frågor haft kontakt
med våra partidistrikt i skogslänen. Inför den
fortsatta förhandlingen är det av klar betydelse att
de regioner i Sverige som är berörda själva bör få ta
del av och ge synpunkter på den praktiska
uppläggningen för att vi skall få ett bra resultat.
Är det nu realistiskt att åstadkomma ett
förhandlingsresultat som på ett hyggligt sätt svarar
mot dessa krav? Jag tror det, herr talman.
Utvecklingen inom EG, särskilt efter höstens kriser
och de beslut som man sedan lyckades samla sig till
på toppmötet i Edingburgh, underlättar på olika
sätt för oss att vara framgångsrika. Den nyttiga
interna debatt som fördes förra året i många länder,
Danmark, Frankrike, Tyskland osv., ledde fram till
en rad beslut som för oss är av stor betydelse.
Edinburgh-toppmötet i december underströk
medlemsländernas möjlighet att stärka sina
nationella ambitioner i fråga om socialpolitik,
konsumentskydd, miljöskydd och villkoren i
arbetslivet. Toppmötet underströk också att den
europeiska unionen tillåter och medger varje
medlemsstat att föra en egen fördelningspolitik och
en egen social välfärdspolitik.
Beslutet vid Edingburghmötet om större öppenhet
i EG:s beslutsprocess har ju börjat att tillämpas av
det danska ordförandeskapet redan sedan januari i
år. Det är ett viktigt steg på det område som vi
svenska socialdemokrater i vår partimotion förra
året uttryckte som kanske det allra väsentligaste för
EG att vitalisera. Det handlar om att minska
byråkratin och om att öka delaktigheten hos
medborgarna i EG:s inre liv och beslut.
Vi kan sålunda konstatera att många frågor, som är
väsentliga för den svenska socialdemokratin och
som också är centrala i vad man brukar kalla den
nordiska modellen, nu faktiskt står högt på
dagordningen i de europeiska diskussionerna och
besluten.
Edinburghmötet tog också de första stegen till en
nödvändig strategi för samarbete mellan
medlemsstaterna för att bekämpa arbetslösheten --
det gissel som är det värsta i Europa och där
misslyckandena har varit stora -- i de nya
investeringsprogrammen för att stärka Europas
infrastruktur. Initiativet togs bl.a. av Delors. Det
som har beslutats här är ett första men otillräckligt
steg på den väg som stakats ut inte minst av det nya
europeiska socialdemokratiska partiet, som
preciserade sina krav på detta vid partiledarmötet
inför Edingburghmötet.
Ändå kommer säkerligen många frågor att bli svåra
under vår förhandling. Det är viktigt att regeringen
visar öppenhet såväl mot riksdagen som mot
allmänheten i den här processen, och att vi i
riksdagens EG-delegation bereds praktiska
möjligheter att från de olika partiernas sida ge våra
synpunkter och krav kontinuerligt till regeringen på
ett sådant sätt att de kan prägla förhandlingarna.
I den svåra och djupa lågkonjunktur som nu råder i
Europa är behovet av ett tätare politiskt samarbete
inom EG kanske större än någonsin. Samtidigt gör
just de dåliga tiderna det svårare för detta
samarbete att komma till stånd. Risker finns för
inåtvändhet, återfall i nationell konkurrens, social
dumpning -- som nu debatteras inte minst mellan
Frankrike och England --, protektionism osv. Den
korta tidsrymd, som vi i realiteten har möjlighet att
överblicka och att göra en bedömning av, tror jag är
farlig. Men samtidigt är det just så att våra problem
under den här farliga tiden så påtagligt visar
behovet av ökat samarbete. Detta får inte bli det
europeiska samarbetets moment 22. Det är heller
inte någon ny problemställning i politiken; detta att
politiska grupper och individer blandar samman en
dålig ekonomisk utveckling och stora sociala
problem med de samarbetsinitiativ som är till för att
lösa dem.
Inte hade fackföreningsrörelsen historiskt kunnat
bli en kraft i vårt samhälle om man inte hade klarat
av att agitera och övertyga fattiga arbetande om
behovet av solidaritet och gemensamt handlande i
den misär som rådde på många håll vid
industrialismens genombrott i vårt land. Och inte
hade den svenska politiken under 1930-talet kunnat
bryta igenom med en strategi för full sysselsättning,
om man inte just när tiderna var som mörkast och
när arbetslösheten var som störst, förmått att lyfta
blicken och att inse betydelsen och nödvändigheten
av samverkan.
På samma sätt måste vi politiker handla nu, i vår
agitation och i våra samtal med medborgarna inför
1990-talets europeiska verklighet.
Anf. 2 CHRISTER WINDÉN (nyd):
Herr talman! Ulf Dinkelspiel sade i sitt
öppningsanförande den 1 februari: ''Freden är
odelbar. Den grundläggande tanken bakom den
europeiska gemenskapen är att stärka fred och
säkerhet mellan alla Europas folk.'' Det är ett bra
uttalande som jag ställer mig helt bakom. Sverige
är förvisso en del av Europa. Vi har visserligen stått
utanför de stora konflikterna i Europa under detta
sekel, men längre tillbaka var vi sannerligen inte
utan skuld. Det finns många skäl att gå med i den
europeiska unionen, men att bidra till att stärka
fred och säkerhet är ett av de allra tyngsta. Det är
därför tillfredsställande att det råder en så stabil
majoritet i riksdagen för ett medlemskap.
Europaministern sade också i sitt tal att den största
utmaningen i Europa i dag är att bistå de
östeuropeiska länderna i deras ansträngningar att
säkra demokrati, social rättvisa och
marknadsekonomi. Här är det för oss svenskar
naturligt att rikta blickarna mot våra grannar i
öster, dvs. de baltiska länderna. Ett sätt att hjälpa
dem att nå dit de vill skulle kunna vara att förse
dem med billig och miljövänlig energi. Nu får man
till stor del sin el från kärnkraftverket i Ignalina.
Ignalina, som är ryskbyggt och av samma typ som
Tjernobylverket, är i ett miserabelt skick. Det
behövs genomgripande förändringar för att uppnå
acceptabel säkerhet. På grund av svårigheter med
att bl.a. lösa frågan om ansvar och att få tillgång till
dokumentation från tillverkaren, sker det för
närvarande mycket litet förutom vissa
provtagningar. Ignalina är även i hög grad vårt
säkerhetsproblem, särskilt med tanke på att
Ignalina ligger närmare de tätt befolkade områdena
i Mellansverige än vad t.ex. Barsebäcksverket gör.
Vad kan vi då göra åt det? En lösning kan vara att
dra en ny kabel över Östersjön och leverera den
överskottsenergi som vi för närvarande har. Det
finns även ett stort överskott i Norge. Dessutom
kan kabeln till Tyskland, som snart blir färdig,
användas som kompensation vid tillfälliga toppar.
En kabel till t.ex. Lettland klarar ca 4 TWh per år,
vilket motsvarar nästan en av reaktorerna. En
fortsättning av detta tänkande kan innehålla en
motsvarande kabel över Finska viken. Hela
projektet skulle ingå i en framtida tänkt Baltic Ring
Cable, dvs. en förbindelse runt hela Östersjön.
Sådana tankar ligger väl i överensstämmelse med
t.ex. Vattenfalls långsiktiga strategi för
energiförsörjningen i Östersjöområdet. De ligger
även väl i linje med den nu genom EES-avtalet
avreglerade energimarknaden i Europa.
Detta kan vara det snabbaste sättet att stänga
Ignalina och att ge Baltikum säker och miljövänlig
energi. Genom att använda svensk teknologi
skapas dessutom en mängd arbetstillfällen både här
och på andra sidan Östersjön.
Herr talman! Det finns några s.k. knäckfrågor i
EG-förhandlingarna. En typisk sådan är
jordbruksfrågan.
Svenskt jordbruk har länge levt i en starkt reglerad
verklighet. Bönderna har anpassat sin produktion
till regelverket, vilket har lett till att produktionen
inte alltid har varit till landets bästa. Principiellt vill
vi i Ny demokrati i stället göra bönderna
självförsörjande, fria och bidragsoberoende. De
förhållanden som gäller för andra små och
medelstora företag bör således även gälla för
jordbruket. Marknadsanpassning av volym och
sortiment samt fri konkurrens på lika villkor är
naturliga krav. 1990 års livsmedelspolitiska beslut
var ett steg i denna riktning.
Inför de stundande medlemsförhandlingarna har
situationen emellertid kraftigt förändrats. För att
ge bönderna möjlighet till konkurrens på lika
villkor redan vid EG-inträdet, dvs. 1995,
instämmer vi i Europaministerns tal som anger att
integrationen bör ske med ett minimum av
avvikelser från den gemensamma
jordbrukspolitiken. Det blir således nödvändigt att
göra avsteg från tidigare beslut, fortsätta systemet
med fasta inlösenpriser samt införa inkomststöd
med bl a trädeskrav. Det blir också nödvändigt att
bibehålla exportstöd i överensstämmelse med CAP.
Det finns dock några problem som inte har berörts
i debatten om jordbruket och livsmedelspriserna.
Om man läser en analys av livsmedelskostnaderna
i Sverige, Storbritannien och Tyskland av
Lantbrukets utredningsinstitut, finner man att
60,9 % av priset består av skatter och avgifter i
Sverige, medan motsvarande siffra för Tyskland är
33,7 % och för Storbritannien 32,3 %.
Ovanpå detta har sedan svenska jordbrukare
väsentligt högre kostnader på grund av miljö- och
djurskyddsregler. Jag antar att ministern är
medveten om detta, och ser fram emot en trovärdig
förklaring till hur Sverige skall kunna kompensera
ökad import med motsvarande export utan
konkurrenssnedvridande bidrag. Jag tror att det är
naivt att påstå att svenska livsmedel har så hög
kvalitet att de automatiskt betingar ett högre pris.
En lösning kan naturligtvis vara att tricksa med
skatterna, eftersom de fortfarande är en nationell
angelägenhet. Är detta regeringens avsikt?
Herr talman! En annan typisk knäckfråga är
miljön. Det är glädjande att man inom EG
välkomnar Sverige, även som en booster, i det
europeiska miljösamarbetet. Jag tycker också att
det är glädjande att ministern så klart anger att de
stora miljöproblemen är gränsöverskridande och
därför måste lösas inom Gemenskapens ram. Även
om utvecklingen går något långsammare i Sverige,
betyder ett litet steg för 370 miljoner människor
mer än ett stort steg för 8,5 miljoner, uttryckt i
absoluta termer.
Medlemskapet ger otvivelaktigt Sverige stora
möjligheter att direkt påverka miljöpolitiken i
Europa. Vi sympatiserar med tanken att man skall
ställa höga krav på miljöhänsyn. Vi instämmer även
i att Sverige bör spela en pådrivande roll när det
gäller regeln om högsta tillämpade ambitionsnivå.
En gemensam hög nivå skulle ju ge lika villkor för
alla företag. Det är nämligen enligt vår mening
viktigt och nödvändigt att svenska företag kan
konkurrera på lika villkor som övriga företag på
den europeiska marknaden.
Det oroar mig däremot om Sverige i sin iver att
behålla sitt rykte som föregångare i miljöfrågor,
ensidigt skärper skatter och miljöavgifter och
därigenom jagar svenska företag ut ur landet.
Skärpta krav kan accepteras, men de måste
implementeras samtidigt i hela
konkurrensområdet, dvs. inom Gemenskapen.
Om en skillnad i produktionskostnaderna ger
upphov till att företag flyttar sin tillverkning, eller
väljer att investera i länder eller områden, där det
blir ekonomiskt mer fördelaktigt, kan vi tappa hela
fördelen av en förmodad snabbare ekonomisk
tillväxt i vårt land. Och det vill väl ingen, antar jag.
Följden kan i stället bli att vi exporterar
nedsmutsningen till något annat land i Europa men
importerar varorna. Det kan då i stället totalt sett
bli en försämring.
En annan sak som har fått orimliga proportioner,
men som egentligen är en skitsak, om uttrycket
tillåts, är alkoholmonopolen. Jag delar inte
majoritetens uppfattning att de måste behållas,
men jag tänker inte nu och här argumentera mot
dem av alkoholpolitiska skäl.
Jag vill i stället vända mig mot inställningen att
monopol kan vara konkurrensneutrala. Det är
principiellt en intressant fråga. Ordet i sig självt
betyder ju diskriminering. Att påstå att monopol
inte är diskriminerande är som att påstå att en
cirkel inte är rund. Ingen tror väl på fullt allvar att
ett inköpsmonopol klarar att hantera alla hugade
spekulanter till den svenska marknaden lika. Små
och stora leverantörer har ju så olika preferenser.
Min gissning är att det allra första målet i EG-
domstolen kommer upp omedelbart. En fransk
vinexportör blir nekad tillträde till Sverige, trots att
det finns köpare och säljare som kommit överens
om en affär.
Jag tycker att det är litet förnedrande att stå med
byxorna nere och istadigt behöva påstå att Vin &
Sprit är konkurrensneutralt. Det vore mera rakt
och rejält att avstå från en så befängd motivering
och i stället ange det egentliga skälet, nämligen att
vi förespråkar en restriktiv alkoholpolitik, därför
att vi har omyndigförklarat svensken i detta
avseende. Han klarar inte det som är självklart för
alla andra i Europa. Det måste kännas besvärligt att
behöva föra fram sådana tankar, speciellt för
ministern som är moderat.
Herr talman! Det sista som jag vill beröra i mitt
anförande är behovet av information till
allmänheten. Under mina debatter och
informationsaftnar om EG runt om i landet, har jag
kommit till slutsatsen att behovet av information är
gigantiskt. Det ankommer på alla partier och deras
organisationer att sprida information om EG. Det
förekommer alldeles för mycket vinklade eller
felaktiga påståenden. Hur skall folk kunna ta
ställning? Många säger att om de skulle fatta sitt
beslut enbart mot bakgrund av vad som skrivs i
pressen skulle de rösta nej. Jag ser därför fram mot
en allsidig och neutral information till hushållen, av
den typ som Europaministern beskrev under den
förra debatten -- neutral information som är
populär och lättläst, där fördelarna vägs mot
nackdelarna och ger människorna själva tillgång till
hela informationen och därmed gör det möjligt för
dem att själva fatta ett rationellt beslut.
Många är rädda för t.ex. bristen på inflytande.
Många är bekymrade för regionalpolitiken,
överdrivet många detaljbestämmelser,
neutraliteten, gemensam valuta, försvar och
säkerhetssystem, polisen osv.
Det finns bara ett sätt att komma förbi detta
problem, och det är att informera. När man har alla
fakta i målet är valet enkelt. Ulf Dinkelspiel vet
det. Jag vet det. Ingvar Carlsson vet det. Men vet
Svensson det?
Anf. 3 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Det känns givetvis litet underligt att
vara den enda talaren i dagens debatt som ger
uttryck för en del av de åsikter som har den
starkaste ställningen i den svenska opinionen. Och
detta skall nu ske också inför förhandlingarna med
EG som har påbörjats.
Det inledningsanförande som hölls håller, såvitt jag
kan begripa, dörren öppen för reträtter på samtliga
de områden där krav har framförts.
Splittringen mellan politiskt etablissemang och
folkopinion är inget unikt för Sverige.
Opinionsmätningar och folkomröstningar i EG-
området visar att skepticismen efter
Maastrichtfördraget om vart Europa är på väg är
utbredd i flera EG-länder.
Jag tillhör dem som ganska ofta är ute i landet och
deltar i debatter om EG-frågan. Jag möter ingen
som förnekar det utmärkta i att de stora länderna
i Europa bedriver ett samarbete som syfter till att
förhindra att de råkar i krig med varandra.
Men samtidigt vet man också att Sverige under lång
tid just lyckats undvika krig genom att inte ingå i
några allianser med stormakter i vårt närområde.
Man konstaterar också att den blodiga uppgörelsen
i Jugoslavien inte har kunnat undvikas, trots att EG
har funnits. Alltför få europeiska politiker lyssnade
på dem som varnade för utvecklingen på Balkan
när konflikten trappades upp.
Det finns också de som frågar om EG nu inte håller
på att bygga upp en militär organisation som kan bli
något helt annat än en fredsorganisation?
Inom ramen för det s.k. IEPG-samarbetet i
Europa, bedrivs en verksamhet som går ut på att
man i stort sett utan offentlig debatt skall stärka det
militära samarbetet i syfte att öka EG/EU:s styrka
också på militärteknologins och vapenhandelns
område.
Brittiska forskare hävdar att det inom det
västeuropeiska militära forsknings- och
utvecklingsprojektet EUCLID, European Co-
operation for the Long Term in Defense, drivs
omkring 25 olika militära projekt. NATO har för
sin del beslutat att detta IEPG-samarbete skall
upplösas och att EUCLID-programmet ställs under
WEU:s kontroll. WEU:s högkvarter skall flyttas
från London till Bryssel, där både NATO och EG
har sina högkvarter.
Man kan ju undra vad det är för en
fredsorganisation som ägnar denna stor energi åt
att under sekretess stärka sina positioner på
militärteknologins och vapenhandelns område. Det
finns anledning att ställa frågan om EG verkligen är
det stora fredsprojektet eller om andra mål nu
håller på att komma in i bilden.
I en frispråkig intervju i Svenska Dagbladet i
somras sade Willem van Eekelen, WEU:s
generalsekreterare, att Sverige måste acceptera ett
gemensamt försvar i Europa. Han förutsatte också
att WEU och EU skulle smälta samman mot slutet
av 90-talet.
Hela världen är WEU:s område för ingripanden,
sade van Eekelen. När det gäller försvar av viktiga
intressen som oljeleveranser från Persiska viken,
skall WEU-styrkor i framtiden kunna gripa in.
Vilka möjligheter kommer Sverige att ha att stå
utanför äventyrliga och oönskade militära projekt
när man väl en gång gett sig in i leken?
Det är ju känt att enligt EG:s avi om Sverige sägs
det att EG bör söka bindande försäkringar om att
Sverige är berett att uppfylla sina förpliktelser på
det försvarspolitiska området.
I den inledande artikeln J1 i
Maastrichtbestämmelserna om utrikes- och
säkerhetspolitiken slås följande fast:
''Medlemsstaterna skall aktivt och förbehållslöst
stödja unionens utrikes- och säkerhetspolitik i en
anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet. De skall
avstå från varje handling som strider mot unionens
intressen.''
Det står visserligen i artikel J8 att nödvändiga
beslut för att definiera och genomföra den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i
princip skall vara enhälliga. Men samtidigt gjorde
konferensen en särskild förklaring att om vissa
beslut i utrikes- och säkerhetspolitiken skall fattas
enhälligt, skall medlemsstaterna försöka undvika
att hindra ett enhälligt beslut. Det betyder alltså i
klartext att minoriteten skall böja sig för
majoriteten också i dessa frågor.
Om man har anslutit sig till ett sådant avtal, måste
man rimligen vara så nära en militär allians att det
endast är formaliteter som skiljer från ett
medlemskap i Västeuropeiska unionen.
Jag vill framför allt fråga följande: Vilka
undergörande argument skall den svenska
regeringens företrädare använda för att hävda att
svensk trupp inte skall delta i gemensamma
aktioner? Särskilt Socialdemokraterna, här
representerade av Mats Hellström, och Centern,
här representerad av Pär Granstedt, bör ha ett bra
och övertygande svar på den frågan, särskilt som
de, som jag uppfattar det, har stått för
tungdpunkten i riksdagens formulering om
alliansfrihet syftande till neutralitet i krig i vårt
närområde.
Några avgörande skäl för att överge alliansfriheten
syftande till neutralitet i krig, anser jag hittills inte
har redovisats.
Enligt den svenska regeringsformens
portalparagraf skall all offentlig makt i Sverige utgå
från folket. Sverige har ett parlamentariskt
styrelseskick, där den offentliga makten utövas
under lagarna, och där riksdagen stiftar lag.
Folkstyret utövas också genom den kommunala
självstyrelsen.
Med ett EG/EU-medlemskap gäller detta bara om
inte EG/EU har beslutat annorlunda. Riksdagen
upphör därmed att vara ensam lagstiftare i landet.
I EG/EU har kommissionen i det närmaste
monopol på initiativrätten till motsvarigheten till
våra lagar, och besluten fattas av Ministerrådet,
ofta utan offentlighet.
EG:s motsvarighet till våra lagar står över den
inhemska lagstiftningen. Enligt domar utfärdade av
EG-domstolen, kommer vår grundlag att bli en
femterangslag under EG:s regelverk. Över våra
grundlagar står EG-traktaterna, EG-
förordningarna, EG-direktiven och EG-
domstolens domar.
EG:s kommissionärer och EG-domstolens domare
skall i sitt handlande vara helt oberoende av sina
hemländers regeringar.
Hur offentlighetsprincipen och meddelarfriheten,
som vi har ansett vara en hörnsten i det
demokratiska systemet i Sverige, skall kunna
bevaras vid ett EU-medlemskap har hittills inte
kunnat redovisas. Om detta problem förs också en
intensiv debatt i vårt land.
Inom ett växande fält av politiken kommer
lagstiftningen vid ett medlemskap endast marginellt
att kunna påverkas genom allmänna val i Sverige.
Därmed kommer principen om att all offentlig
makt i Sverige utgår från folket att förändras och få
ett helt annat innehåll. I Sverige, lika väl som i
andra medlemsländer, urholkas givetvis det
nationella självbestämmandet, demokratin och
parlamentarismen. Den s.k. eouroskleros som vi
talade om för 10--15 år sedan skall bekämpas. Det
innebär naturligtvis att lokala och regionala
folkopinioner samt nationella politiker, som ju
anses utgöra bromsklossar för utvecklingen
beträffande de fyra friheterna, skall få ett reducerat
inflytande. Då är det orimligt att samtidigt påstå att
folkstyret skall behållas intakt.
Ute i kommunerna i Sverige börjar nu oron växa.
I Kommunförbundets skrivelse till regeringen inför
medlemskapstalet den 2 februari kritiseras
regeringen för ett odemokratiskt arbetssätt
beträffande EES-avtalet. Kommunförbundet
skriver: ''Den pågående utredningen om
statsförvaltningen och EG förutsätts särskilt
överväga hur kommunernas möjligheter att delta i
beredningsarbete och samrådsförfarande kan
tillgodoses.'' Egentligen är det, tycker jag, otroligt
att sådana självklarheter skall kunna utformas som
påminnelser av det här slaget.
Det s.k. demokratiska underskottet är, förutom
frågan om alliansfriheten, det viktigaste skälet till
att vi nu säger nej till ett medlemskap i EG/EU.
Skulle de nuvarande förhållandena när det gäller
folkmaktens utövande i EG radikalt ändras som ett
resultat av den diskussion som pågår i Europa, kan
en ny situation givetvis uppstå. Skulle också i övrigt
helt andra förutsättningar uppstå i framtiden, kan
givetvis frågan om en ny hållning till ett i vår
konstitution reglerat samarbete i Europa
uppkomma. Mer erfarenheter kan då också ha
vunnits av ett omförhandlat EES-avtal eller av ett
fortsatt frihandelsavtal och andra avtal i Europa. Vi
anser att Sverige nu bäst bidrar till
demokratiseringen av det europeiska samarbetet
genom att stå utanför den europeiska unionen.
Slutligen, herr talman, några ord om den
ekonomiska utvecklingen i EG och i vårt land.
Den ekonomiska politiken i EU har en starkt
monetaristisk prägel. Hittillsvarande ekonomiska
politik har lett till en ökande arbetslöshet. För
närvarande rör det sig om en ökning med 1 miljon
nya arbetslösa per år. Några ekonomer varnar för
att det, om den här utvecklingen fortsätter, under
närmaste åren kan bli en ökning med 2 miljoner nya
arbetslösa per år. En sådan ekonomisk politik är
givetvis ohållbar. På den inre marknaden är det
stordriften och den ökade effektiviteten som skall
stå för huvuddelen av tillväxten.
Enligt min mening fungerar detta enbart om de
ökade resurserna i stor skala används till kampen
mot arbetslösheten. Någon sådan politik finns för
närvarande inte inom EG. Där är det de s.k.
konvergensvillkoren som är de överordnade
principerna och som skall bana väg för den
monetära unionen.
Om alla EG-positiva profetior vore sanna, borde
enskilda företag nu sprudla av optimism och
investeringsvilja. I stället är det nedskärningar,
varsel, avskedanden och konkurser som dominerar
bilden. I del 1 på s. 32 i EES-propositionen
redovisas att en marknad på mer än 12 miljarder
kronor per dag eller 4 500 miljarder kronor per år
öppnar sig för de svenska företagen i EG-området.
Det här utgör en del av de skönmålningar som
ideligen görs av vårt förhållande till EG. Men
frågan är hur stor del av denna upphandling som
egentligen ligger ovanför de s.k. tröskelvärden som
gör att man tvingas lägga ut anbud i hela EES-
området. Det borde en handelsminister som Ulf
Dinkelspiel veta. Hur stor del av den svenska
marknaden kommer i själva verket att förloras till
utländska företag?
I dag vet vi t.ex. beträffande den rälsproduktion
som byggs upp i Luleå att produkterna förmodligen
inte kommer att kunna säljas till Banverket i
Sverige, utan man får försöka sälja någon
annanstans. Banverket föredrar väl att göra sina
inköp nere i Europa.
Finns det några bedömningar av dessa hot? Också
det borde en handelsminister veta. En analys av
EES-avtalets verkliga konsekvenser för landets
näringsliv har väl regeringen gjort. Det vore
tacknämligt om det gick att få en kort redogörelse
för en sådan konsekvensanalys.
Anf. 4 MATS HELLSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag reagerade när Bengt Hurtig tog
upp den i och för sig viktiga och svåra frågan om
EG-domstolens ställning. Det är givet att den är en
av de frågor som vi vid ett medlemskap har skäl att
noga bedöma. Det gäller bl.a. den suveränitet som
vi ger ifrån oss.
Men man kan inte uttrycka sig på det sätt som
Bengt Hurtig uttryckte sig på, om man vill göra
anspråk på trovärdighet. Bengt Hurtig säger att den
svenska grundlagen kommer på, om jag minns rätt,
femte plats i rangordningen efter EG-regler o.d.
Men då tror jag mig kunna konstatera att det med
det sätt på vilket EG-domstolen arbetar, enligt de
kriterier som man utgår från, inte alls förhåller sig
på nämnda sätt. Just eftersom frågan om EG-
domstolens ställning är en viktig och svår fråga för
oss, besökte EES-utskottet i förrgår just EG-
domstolen. Jag tror att jag vågar säga, och jag utgår
då inte bara från det besöket utan också från
tidigare gjorda studier av domstolens arbete, att det
förhåller sig tvärtom. Skulle det vid en tvist som går
vidare till EG-domstolen vara så, att en EG-regel
så att säga står mot ett lands grundlag, vore det
konstigt om EG-domstolen skulle döma till förmån
för den här enkla EG-regeln och inte till förmån för
de grundlagar som det är en av EG-domstolens
uppgifter att hävda i fråga om rättighetssystemet i
EG.
Den slutsatsen tror jag att man drar, om man
studerar det sätt på vilket EG-domstolen faktiskt
arbetar. EG-domstolen har ju att ta hänsyn till
rättstraditionerna i de olika länderna. Det finns inte
någon sorts statiskt paket som är EG-rätt, så på den
punkten har Bengt Hurtig definitivt fel.
Bengt Hurtig bygger upp sitt skräckscenario på
försvarsområdet med utgångspunkt i falska citat.
Det måste jag säga. Han bygger upp hela den här
hotbilden -- att vi tvingas in i någonting -- på något
som är direkt felciterat ur EG-kommissionens avi
till Sverige, som inte alls handlar om att vi skall
tvingas in i någon försvarsdimension.
Den tolkning som såväl vi som de flesta andra i
Sverige har gjort av vad Maastrichtfördraget
innebär -- det tvingar alltså inte in någon i ett
försvarssamarbete -- bekräftas av det beslut som
fattades i Edinburgh. Där klarläggs den saken
mycket tydligt. Inget land tvingas alltså genom
Maastricht in i ett försvarssamarbete. Detta
klarläggs mycket tydligt och i allmängiltig form i det
beslut som har specifik inriktning på Danmark.
Det är således med hjälp av felaktiga citat som
Bengt Hurtig kan måla upp sin skräckvision. Vi i
Sverige bestämmer dock själva om vår säkerhets-
och försvarspolitik. Och Sverige kommer att
fortsätta att självständigt besluta, också som
medlem i EG, om vårt lands försvarspolitik.
Anf. 5 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag citerade ordagrant ur avisen i
fråga. Där står det faktiskt: Kommissionen
rekommenderar att man inom ramen för
anslutningsförhandlingar bör söka särskilda och
bindande försäkringar från Sverige angående
landets politiska vilja och rättsliga kapacitet när det
gäller att uppfylla sina förpliktelser på detta
område.
För översättningen svarar Utrikesdepartementets
handelsavdelning. Jag kan inte anse att detta citat
på något sätt skulle vara vilseledande.
När det gäller situationen för den svenska
lagstiftningen, och för övrigt gäller motsvarande
också för andra länders lagstiftning, finns det en
särskild grundlagsutredning som jobbar med de här
frågorna. Vi hoppas naturligtvis att man skall lägga
fram ett betänkande, där dessa frågor närmare
analyseras. Vi får då anledning att återkomma till
den debatten.
När det gäller en rad domar i EG-domstolen har
faktiskt den nationella lagstiftningen satts ur spel,
till många EG-politikers stora förvåning.
Anf. 6 MATS HELLSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Först några ord beträffande citatet i
Bengt Hurtigs huvudanförande. Det som Bengt
Hurtig citerade i sitt inlägg nyss var dock -- det kan
var och en kontrollera mot vad vederbörande hört
med egna öron och mot protokollet -- något annat
än det som han citerade i huvudanförandet, där han
talade om att vi skall ha bindande försäkringar och
försvarssamarbete och inte om bindande
försäkringar, som man önskar från EG-
kommissionens sida, om neutraliteten.
Bengt Hurtig vet säkert lika väl som alla andra att
det han nyss citerade har bäring på Schweiz och
Österrike. Man har i stort sett samma
formuleringar när det gäller alla neutrala länder.
Det har att göra med de speciella rättsliga
förankringar som neutraliteten i Österrike har.
Men det hindrar inte på något sätt Sverige att
bibehålla sin militära alliansfrihet.
Anf. 7 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Min formulering var att det, med det
system som man bygger upp i Maastrichtfördraget,
kommer att bli ett moraliskt och politiskt dilemma
för Sverige att säga nej när det verkligen blir fråga
om någon typ av militär insats. Det dilemmat
hamnar vi naturligtvis inte i om vi inte ansluter oss
till Maastrichtfördraget.
Vad jag ställde en fråga om, och den har jag för
övrigt inte fått något svar på, gällde: Hur kommer
man inför en eventuell svensk socialdemokratisk
regering att argumentera för att motivera att just
svenska soldater i så fall skall stå utanför en
eventuell militär aktion?
Förste vice talmannen anmälde att Mats Hellström
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 8 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! För drygt en vecka sedan, den 1
februari, inleddes Sveriges förhandlingar om
medlemskap med den europeiska gemenskapen.
Jag hade då äran och glädjen att inför EG:s
medlemsländer redovisa vilka utgångspunkter vi
har för förhandlingarna med EG och vilka mål vi
har ställt upp för förhandlingarna.
Det var en historisk dag. Jag kan gärna hålla med
Mats Hellström om att vi därmed gick in i den
kanske viktigaste förhandlingen för Sveriges del i
modern tid. Därmed togs också ytterligare ett steg
på vägen mot de mål som uppställdes i den
regeringsförklaring som regeringen avgav vid sitt
tillträde i oktober 1991, nämligen att föra Sverige
fullt ut i det europeiska samarbetet genom ett
svenskt medlemskap i EG. Det är ett mål som
också riksdagen upprepade gånger har ställt sig
bakom med en mycket stor majoritet.
Reaktionerna på det svenska anförandet i Bryssel
var överlag mycket positiva. Som jag ser det är det
en stor styrka att vi nu har lagt fast våra mål i
förhandlingarna, och detta med mycket stor
konkretion.
Vi har också angivit omistliga svenska värden, som
vi inte avser att rucka på. Detta har skett i bred
politisk enighet. Detta inger styrka, och det inger
respekt hos våra förhandlingspartner.
Herr talman! Det gångna året har för svensk del
inneburit både framgångar och besvikelser på
integrationsfronten. Låt mig först säga några ord
om EES-avtalet i det sammanhanget.
Det var en obestridlig och stor framgång när vi i maj
förra året i Portugal kunde underteckna EES-
avtalet. Därmed hade vi nått fram till en
överenskommelse om det utan jämförelse största
frihandelsavtalet och mycket mer. I praktiken rör
det sig om ett deltagande i EG:s inre marknad,
omfattande alla EG- och EFTA-länder, drygt 350
miljoner invånare.
Det var ett bakslag att det schweiziska folket sedan
sade nej till EES-avtalet i en folkomröstning. Vi
befinner oss nu i ett skede där vi måste göra de
tekniska anpassningar av avtalet som är
nödvändiga för att avtalet skall kunna träda i kraft
utan Schweiz. Det arbetet pågår.
Vi har kommit långt i arbetet. Många frågor har
lösts och ett förhandlingsprotokoll är i det närmaste
klart. Men arbetet kompliceras av att vissa EG-
länder begär kompensation för det bortfall som
Schweiz utgör. Det är en ståndpunkt som EFTA-
länderna i gemen icke anser berättigad och en
ståndpunkt som uppenbarligen också delas av
många på EG-sidan.
Läget inger bekymmer. Det ligger fara i dröjsmål.
Men jag har ändå förhoppningar om att vi inom den
närmaste tiden skall kunna komma fram till en
överenskommelse, så att avtalet skall kunna sättas
i kraft under detta år. Siktet är fortsatt inställt på
halvårsskiftet.
EES-avtalet är ett viktigt avtal i sig, men det är
också ett viktigt avtal för Europa. I ett läge där
integrationsarbetet har präglats av bakslag på
andra håll, och Europa är konfronterat med en rad
ekonomiska svårigheter, är det viktigt att vi gör
framsteg på de fronter där framsteg ligger inom
räckhåll. EES-avtalet vore en obestridlig framgång
för det europeiska integrationsarbetet i stort.
Till frågan om medlemskap. Det var en stor
framgång när den europeiska gemenskapen vid sitt
toppmöte i Edinburgh i december öppnade vägen
för en utvidgning av Gemenskapen, när de klart
sade ja till förhandlingar med intresserade EFTA-
länder om medlemskap.
Det är också en obestridlig framgång att vi nu har
en gemensam tidtabell för förhandlingarna. Både
EFTA-länderna och EG har siktet inställt på
medlemskap 1995. Beslutet i Edinburgh visar också
att det finns en grundläggande vilja att inte bara
utvidga Gemenskapen, utan att också på så sätt
stärka Gemenskapens inre samarbete och även
göra Gemenskapen bättre skickad att klara de
utmaningar som man möter på andra håll, i
förhållande till Central- och Östeuropa och i
förhållande till resten av världen.
Nu börjar det vardagsnära förhandlingsarbetet.
Det kommer att vara mödosamt, och det kommer
att vara tidskrävande. Men vi har goda utsikter,
trots detta, att nå ett gott förhandlingsresultat.
För det första kommer vi väl förberedda till
förhandlingarna genom ett omfattande
förberedelsearbete internt och genom omfattande
kontakter med EG-sidan.
För det andra har vi klart formulerat våra
förhandlingsmål, och vi har gjort detta med
konstruktiva bidrag från många håll, inte minst från
socialdemokratiskt håll.
För det tredje skall vi slåss för våra intressen. Vi
skall hårt bevaka att de förhandlingsmål som vi har
uppställt kan uppnås i förhandlingarna. Nu står
sakfrågorna i fokus.
Ambitionen är att komma fram till ett bra
förhandlingsresultat, ett förhandlingsresultat som
kan godkännas av det svenska folket i den
folkomröstning som skall följa på avtalet. Det är
där avgörandet ligger. Det är sist och slutligen det
svenska folket som har att säga ja eller nej till
svenskt medlemskap i EG/EU.
Herr talman! Förhandlingsmålen är förvisso
viktiga. Som jag sade kommer vi att göra allt vi kan
och vad som står i vår förmåga för att slå vakt om
de intressen som vi har att bevaka i de
förhandlingar som nu förestår. Men vi får för den
skull inte glömma de långsiktiga målen: Vilket slags
EG vill vi skapa? Vilket slags Europa vill vi
medverka till att skapa? I mitt anförande i Bryssel
förra veckan angav jag några hållpunkter för detta
arbete. Låt mig nämna några av dem.
1. Att förverkliga visionen om ett enat Europa som
lever i fred, välstånd och social rättvisa, som visar
öppenhet för sina grannländers behov och som är
medvetet om sitt internationella ansvar.
2. Att medverka i arbetet på att bygga upp en ny
europeisk freds- och säkerhetsordning.
Förutsättningarna för detta är i dag betydligt bättre
än kanske någonsin tidigare under efterkrigstiden.
3. Att medverka i en europeisk union som är
generös mot omvärlden. Central- och Östeuropa
intar här en central plats. Det är en uppgift för EG-
länderna, för de västeuropeiska länderna att på allt
sätt bistå de central- och östeuropeiska länderna i
deras utveckling mot demokrati och
marknadsekonomi.
Det är också fråga om att visa öppenhet mot
omvärlden i övrigt, att tillgodose
utvecklingsländernas behov, att se till att handel
och bistånd, miljö och utveckling går hand i hand
i vår strävan att bekämpa fattigdomen och främja
utvecklingen.
4. Vi måste också med gemensamma krafter
bekämpa arbetslösheten och stimulera ekonomisk
återhämtning. Det finns inga nationella lösningar
på europeiska problem. Det gäller det ekonomiska
området och det gäller många andra områden.
5. Vi vill medverka i arbetet att bygga en
ekonomisk och monetär union.
Det senaste halvårets turbulens på
valutamarknaderna har snarast understrukit vikten
av ett förstärkt samarbete på det ekonomiska och
monetära området. Det är en fråga om en gradvis
utveckling av samarbetet, en utveckling steg för
steg. Ett slutligt svenskt ställningstagande avseende
övergången från det andra till det tredje steget i den
ekonomiska och monetära union, som skisseras i
unionsfördraget, kommer att göras i ljuset av den
fortsatta utvecklingen och i enlighet med
bestämmelserna i unionsfördraget.
Så, herr talman, kan vi gå från område till område:
miljö, regionalpolitik, jordbruk, sociala områden,
för att bara nämna några. På alla dessa områden
ökar behovet av internationellt samarbete. Sverige
har en naturlig plats i den kretsen, inte minst för att
kunna påverka utvecklingen i den omvärld som vi
själva är så beroende av.
Herr talman! För att sammanfatta kan jag säga att
jag ser fem centrala uppgifter ligga framför oss
under de närmaste åren på den europeiska
integrationspolitikens område.
För det första skall vi säkerställa EES-avtalets
ikraftträdande. Detta är en fråga för de närmaste
månaderna.
För det andra skall vi med utgångspunkt i de
förhandlingsmål som redovisades i Bryssel den 1
februari uppnå ett gott resultat i förhandlingarna
med EG om medlemskap.
För det tredje skall vi i samverkan med andra
länder bistå de central- och östeuropeiska länderna
i deras utveckling mot demokrati och
marknadsekonomi.
För det fjärde skall vi forma en politik för framtiden
som gör Sverige väl skickat att inta platserna och att
agera pådrivande i gemenskapens medlemskrets
utifrån våra värderingar och utifrån våra intressen.
För det femte skall vi verka för en fortsatt bred
parlamentarisk och medborgerlig uppslutning kring
målen för vår Europapolitik. Jag tycker, inte minst
från den synpunkten sett, att de inlägg som gjorts
här i debatten i dag både från Socialdemokraterna
och från Ny demokrati är uppmuntrande.
För det sjätte skall vi genom en bred och
omfattande informationsverksamhet bidra till ökad
information, ökad kunskap, ökat intresse och till en
intensivare debatt kring integrationsfrågorna.
Informationsverksamheten kommer att
intensifieras och särskilda konsekvensanalyser
kommer att göras med sikte på att utvärdera
fördelarna och nackdelarna med ett medlemskap.
Jag kan försäkra att regeringen för sin del inte
kommer att spara några som helst ansträngningar
för att förverkliga dessa mål. Vi kommer också
fortlöpande här i riksdagen, i riksdagens olika
organ och för allmänheten att så utförligt som
någonsin är möjligt redovisa läget i och utgången av
förhandlingarna, i linje med de svenska traditioner
vi står för och i linje med den offentlighetsprincip
som är en omistlig del av vårt svenska samhälle.
Herr talman! Frågan om svenskt medlemskap i
EG/EU är en ödesfråga för Sverige. Därför krävs
det också en nationell samling.
Anf. 9 MATS HELLSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Ett av de områden där förhandlingen
skall starta allra tidigast är jordbrukspolitiken. Om
jag har förstått tidningarna rätt kommer
jordbruksministern att fara till Bryssel nästa vecka.
Vi har också i EG-delegationen fått en mer allmän
föredragning av jordbruksministern om den
förhandlingen.
Jag skulle vilja få min oklarhet röjd av Ulf
Dinkelspiel på en viktig punkt. Vi
socialdemokrater menar ju att vi skall se till att så
mycket som möjligt av vår avreglering skall
behållas i EG. I vissa avseenden går det inte, men
när det gäller områden där vi har kommit i balans
finns det inget skäl att gå in i en ny reglering -- en
reglering som avser att förhindra och motverka
överskott.
Vad gäller mjölken har vi i Sverige kommit i balans
genom vår avreglering. Varför skulle vi då gå in i en
gårdskvotering? Det är ett system som har gisslat
konsumenter och bönder utomlands, där man efter
hand kapitaliserar mjölkkvotens värde i gårdarna.
I Canada kostar mjölkkvoten åtta gånger mer än en
ko. Detta är hopplösa system, som stänger ute
ungdomar och andra.
Vi kan i stället säga att vi får ta ett nationellt
produktionsutrymme, dvs. en nationell kvot. Så
länge vi med marknadsmekanismerna håller oss i
balans skall vi inte behöva gå in i ett snårigt,
hopplöst system som många inom EG själva är
utomordentligt förtvivlade över att en gång ha givit
sig in i.
På denna punkt har vi inte fått något bra svar från
jordbruksministern. Svaret har varit alltför allmänt
hållet. Regeringen kräver heller inga kvoter i det tal
vid förhandlingsöppningen som Ulf Dinkelspiel
höll för någon vecka sedan i Bryssel. Det är bra,
men hur kommer man nu att förhandla? Kommer
man att ta till sig de krav som vi socialdemokrater
har ställt om att försöka se till att vi får en viss
erkänsla för den avreglering vi har genomfört? EG
självt går ju i sin s.k. MacSharry-plan i samma
riktning för att avreglera jordbruket. Då borde vi
försöka se till att inte i onödan gå in i gammaldags
regleringar som vi har sluppit här hemma. Den
konkreta frågan gäller på vilket sätt regeringen
tänker förhandla om mjölken.
Anf. 10 Statsrådet ULF DINKELSPIEL
(m):
Herr talman! Det är alldeles riktigt, som Mats
Hellström säger, att vi från svensk sida avser att så
snart som möjligt bli en fullvärdig del av
gemenskapens jordbrukspolitik. Det är ett
förhandlingsmål som vi har formulerat gemensamt.
Det är också vår avsikt att under tiden fram till det
att Sverige blir medlem av EG bevara de bästa
inslagen i den svenska jordbrukspolitiken. Det
gäller de inslag som siktar till att reducera överskott
där överskott inte är påkallade och att minska
kostnaderna för en missriktad jordbrukspolitik för
det svenska samhället.
Jag vill gärna säga att jag känner mig ganska
förvissad om att svenskt jordbruk är
konkurrenskraftigt inom många sektorer på en
utvidgad europeisk marknad. Det är inget
självändamål att se till att vi inte har ett överskott
inom alla sektorer när vi går in som medlem i EG.
Det är viktigt att vi slår vakt om och helst utvecklar
vår konkurrenskraft på de områden där vi är
konkurrenskraftiga, för att dra fördel av den
marknad som öppnas genom ett svenskt
medlemskap i EG. Det kan gälla såväl jordbruket
som livsmedelsindustrin.
Dessa principer kommer också att bli styrande för
hur vi behandlar frågan om mjölkkvoter, frågan om
trädesläggning och liknande frågor i
förhandlingarna med EG. Det är vår avsikt att på
alla sätt verka för att Sverige får tillgodoräkna sig
fördelarna av de insatser som har gjorts för att
effektivisera och rationalisera det svenska
jordbruket, och för att nedbringa överskotten där
de inte är påkallade.
Exakt hur detta skall göras -- när det gäller
mjölkkvoterna eller andra områden -- får
diskuteras vidare i förhandlingarna. Jag kan
förutskicka att det i riksdagens EG-delegation
kommer att föras fortsatta samtal med sikte på att
lägga fram exakt hur vi skall behandla frågan om
kvoter och liknande. Detta görs i ljuset av de
forsatta samtal som kommer att föras med EG
under de närmaste månaderna. Den frågan återstår
att i detalj reglera.
Anf. 11 MATS HELLSTRÖM (s) replik:
Jag tackar Ulf Dinkelspiel för svaret, men jag
tycker inte att det var särskilt klarläggande när det
gäller den stora och viktiga konkreta frågan.
Mjölkproduktionen är en väsentlig del av det
svenska jordbruket.
Italien har såvitt jag vet aldrig accepterat att över
huvud taget gå in i CAP:s mjölkkvot. Man har inte
brytt sig om att införa mjölkreglering. Vi skall
kanske inte alltid tillämpa italienska modeller, men
det visar att den gårdsreglering man har inom EG
inte slaviskt måste följas för att EG:s system skall
fungera.
Det kan fungera mycket väl om Sverige fortsätter
sin avreglering, så länge vi klarar att med vanliga
marknadsmekanismer, som fungerar på andra
områden, hålla oss i balans.
Jag vill varna för att söka en uppläggning. Det har
inte Ulf Dinkelspiel gjort i det här anförandet. Men
det framkommer ibland från regeringens sida i
debatten att Sverige skulle gå med i EG med ett
överskott och därmed tror man att landet skulle
komma in på en större marknad.
Sverige kommer inte att ha en chans att vara
konkurrenskraftig på enkla bulkvaror i EG. Det är
en felsyn att tro att Sveige kan konkurrera med
t.ex. vete på lång sikt. Det finns på sina håll gårdar
i Skåne som kan det, och det är utmärkt -- men det
går inte i stort sett.
Sverige kan ha en möjlighet att konkurrera i EG
med nischprodukter, dvs. förädlade livsmedel som
bygger på starka miljö- och hälsokvaliteter. På alla
andra områden där frihandeln har fungerat har
Sverige gått från att exportera råvaror till att
exportera förädlade varor. Det gäller på skogens
område, järnets område osv. På jordbrukets
område har regleringarna utgjort ett hinder.
Det är inte med råvaran, bulkvaran, utan med
förädlade livsmedel som vi kommer att kunna
konkurrera på den stora konsumentmarknaden i
Europa. Jag hoppas att det verkligen blir
regeringens inriktning.
Anf. 12 Statsrådet ULF DINKELSPIEL
(m):
Herr talman! I det anförande jag höll i Bryssel den
1 februari sade jag, just med en sidoblick på vad
som har gjorts inom ramen för det svenska
reformprogrammet för jordbruket, att med
utgångspunkt i jämförbara EG-åtgärder har det
svenska programmet givit resultat i form av balans
inom animaliesektorn samt minskat
spannmålsöverskottet. Detta bör tillgodoräknas
oss i förhandlingarna, t.ex. vid beräkningarna av
basarealer för stödåtgärder och vid fördelningen av
väl avpassade nationella produktionsvolymer för
t.ex. mjölk. Villkoren för animaliesektorn i sin
helhet kräver en grundlig genomgång.
Herr talman! Det är dessa mål som kommer att bli
styrande för vår hantering av dessa frågor i
förhandlingarna. Enligt min mening är den helt
avgörande frågan hur vi på bästa sätt skall kunna nå
de mål som vi har ställt upp inom olika sektorer,
inte minst inom mjölksektorn. Vilka instrument
som skall användas för att uppnå de målen är i och
för sig viktiga men ändå av underordnad betydelse.
Om vi är eniga om målen, Mats Hellström, tror jag
också att vi under förhandlingarnas lopp skall
kunna enas om medlen.
Anf. 13 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Vårt parti är i princip anhängare av
frihandel och att onödiga handelshinder skall
avvecklas. Den delen av EES-avtalet har vi inte
riktat någon avgörande kritik mot.
Vi diskuterar nu offentlig upphandling, och det är
en viktig del av EES-avtalet. I propositionen om
EES-avtalet, och för övrigt även i betänkandet,
gavs det ett intryck av att en mycket stor marknad
för svenska företag skulle öppnas ute i Europa. Jag
förstår att man har räknat på den totala marknaden
och inte på den marknad som ligger över
tröskelvärdena. Man har inte heller redovisat vad
konsekvenserna är för den svenska marknaden.
Den kommer ju också att bli litet mer öppen, även
om den tidigare har varit mer öppen än många
andra marknader. Det borde ha varit intressant
även för regeringen att bedöma den sammantagna
effekten av denna öppning för det svenska
näringslivet och de svenska företagen.
Om den offentliga upphandlingen totalt sett skall
bli billigare i hela Europa, det talas om 10--20 %,
måste också de totala intäkterna för företagen bli
lägre. Då slås alltså företag ut, med påföljden ökad
arbetslöshet osv. Då måste åtgärder vidtas för att ta
hand om det problemet. Det är inte säkert att
marknaden i sig själv löser den typen av problem.
Om problemen blir lösta uppstår samtidigt ökade
kostnader i kommuner och för staten. Det beror
dels på minskade skatteintäkter, dels på
kostnaderna för arbetslösheten. Det vore rimligt
att ha gjort någon typ av konsekvensanalys. Jag har
inte fått svar på detta ännu.
Anf. 14 Statsrådet ULF DINKELSPIEL
(m):
Herr talman! Bengt Hurtig har tagit upp frågan om
den offentliga upphandlingen. Han säger att den
marknad som öppnas kommer inte att vara helt
tillgänglig för utländska exportörer och
konkurrenter. Det är alldeles riktigt. Det gäller i
båda riktningarna. Erfarenheten säger i själva
verket att det är en relativt begränsad del av den
offentliga upphandlingen som kommer exportörer
och producenter från andra länder till del. Det
kommer att gälla på EG-marknaden, och det
kommer att gälla i vårt eget land.
Men därifrån till att säga att denna fråga kommer
att ha en mindre betydelse eftersom den leder till
lägre priser och att företag slås ut är ett enormt
hopp. Jag har helt enkelt svårt att hänga med i
resonemanget. En av fördelarna med att öppna
marknaderna är att man öppnar för konkurrens.
Prisstegringarna hålls tillbaka, vilket kan medverka
till lägre priser. Det skall vi som medborgare och
konsumenter vara glada för.
Ja, det här kan leda till att företag slås ut. För det
enskilda företaget är detta alltid en oerhörd
belastning, inte minst för de anställda. Men
alternativet att inte medverka till en internationell
strukturrationalisering som gör att de mindre
konkurrenskraftiga företagen slås ut och att de
mera konkurrenskraftiga företagen får växa och
expandera, vore receptet till att undergräva hela
näringslivets konkurrenskraft.
Herr talman! Den stora styrkan i svensk ekonomi
har varit att det svenska samhället, medborgarna
och fackföreningsrörelsen har aktivt medverkat i
och understött en strukturrationalisering. Jag kan
försäkra att öppnandet av den offentliga
upphandlingen kommer också att leda till en
förbättrad ekonomisk struktur till förmån för
konkurrenskraftiga producenter, konsumenter och
medborgare.
Anf. 15 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är bra att
sakfrågorna kommer i fokus. Ulf Dinkelspiel sade
det också i inledningsanförandet.
Det är självfallet bra med lägre priser sett i ett
isolerat perspektiv. Vi hoppas naturligtvis att något
sådant skall komma alla skattebetalare till del.
Sverige har, såvitt jag kan bedöma, en bra
konkurrenskraft som har kunnat byggas upp under
decenniernas lopp tack vare en bra
hemmamarknad.
Nu kommer naturligtvis situationen att förändras.
När priserna i den offentliga upphandlingen
sjunker får naturligtvis den offentliga sektorn mer
pengar över. Frågan är hur dessa pengar kommer
att användas. Kommer de att användas för att sänka
skatterna för höginkomsttagare, delas ut till
företagen eller till investeringar? Vilken typ av
dynamiska effekter avregleringen kommer att få
kommer att ha en avgörande betydelse.
Regeringen har inte gjort någon konsekvensanalys
av den typ jag efterlyser.
Anf. 16 Statsrådet ULF DINKELSPIEL
(m):
Herr talman! Först och främst konstaterar jag, till
min stora tillfredsställelse, att nu erkänner Bengt
Hurtig att öppnandet av den offentliga
upphandlingen kommer att leda till viktiga
välfärdsvinster.
Sedan ställer Bengt Hurtig en helt annan fråga som
knappast hör hemma i den här debatten, nämligen
hur vi bäst skall utnyttja de vinster som vi kan få
genom ett förstärkt ekonomiskt samarbete inom
ramen för EES och i förlängningen genom ett
medlemskap. Det har förvisso gjorts olika försök
att göra beräkningar av konsekvenserna av ett
EES-avtal. Det har gjorts i långtidsutredningen och
i en mängd fristående studier i Sverige och i andra
länder. Ett problem i sammanhanget är att det är
mycket svårt att kvantifiera resultaten, inte att
kvalificera dem.
Jag har icke sett någon studie som inte pekar på att
EES kommer att leda till välfärdsvinster. Ett mått
på detta var att man i en studie -- jag har glömt
exakt vilken det var, men det var en brittisk studie
om jag inte missminner mig -- pekade på
välfärdsvinsterna. Ökningen av
bruttonationalprodukten kunde beräknas bli 5 %.
Jag tror att man skall ta alla siffror av den här typen
med en nypa salt. Men det är obestridligt att det
kommer att leda till fördelar för ekonomin.
Därmed borde vi kunna vara eniga om att vi från
svensk sida på allt sätt bör medverka till en
frigörelse av den offentliga upphandlingen till
förmån för konsumenterna och för medborgarna.
Förste vice talmannen anmälde att Bengt Hurtig
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 17 CHRISTER WINDÉN (nyd)
replik:
Herr talman! Jag konstaterar att min uppfattning
och Ulf Dinkelspiels uppfattning i stora stycken är
gemensam. Det är inte särskilt mycket som skiljer,
förutom i fråga om alkoholmonopolen.
När det gäller jordbruket ställde jag en fråga om
hur man skall lösa problemet med
kostnadsdifferenser. I ett jordbruk av den typ som
CAP innebär har bönderna ett fixerat pris för sin
produkt. Det betyder att kostnaderna för att
framställa produkten borde vara någorlunda
likartat inom marknaderna. Annars är det en
chimär att påstå att man har konkurrens på lika
villkor. Jag skulle gärna vilja att Ulf Dinkelspiel
kommenterade hur man har tänkt att lösa det
problemet.
Jag konstaterar också med tillfredsställelse att
arbetet med att ta fram material och information till
hushållen fortgår. Jag vill ställa en konkret fråga. Vi
i Ny demokrati har kraftigt betonat behovet av
information direkt hem i brevlådan hos Svensson.
Nu undrar jag: Håller ministerns tidigare
uppfattning att en sådan här folder skall kunna
skickas ut till hushållen redan under mars månad?
Anf. 18 Statsrådet ULF DINKELSPIEL
(m):
Herr talman! Christer Windén har ställt två frågor.
Den första avser jordbrukspolitiken och hur vi skall
göra för att anpassa kostnadsstrukturen så att
svenskt jordbruk och svensk livsmedelsindustri blir
konkurrenskraftiga på den stora europeiska
marknaden.
Herr talman! Det är min bestämda uppfattning att
det svenska jordbruket redan nu är
konkurrenskraftigt inom mycket väsentliga
sektorer. Som en följd av den omstrukturering som
sker kommer det att bli än konkurrenskraftigare på
den europeiska marknaden. Det gäller framför allt
spannmål. De priser som EG har är betydligt högre
än på den svenska marknaden. Jag tror också att
detta kommer att gälla inom animaliesektorn, som
har kommit i en relativt sett bättre ställning till följd
av att den svenska kronan flyter. De utländska
priserna har därmed relativt sett blivit högre.
Inom en del sektorer finns några skillnader.
Regeringen söker nu på olika sätt verka för att
minska kostnaderna för jordbruket framför allt
genom borttagandet av importavgiften på
fodermedel och proteinprodukter samt genom
kostnadssänkningar på gödsel. Genom dessa
åtgärder, en strukturrationalisering av jordbruket
och inte minst genom andra effektiviseringar och
besparingar räknar vi med att vi inom både
jordbruket och livsmedelssektorn skall gå väl
rustade in i ett framtida medlemskap i EG.
När det så gäller den andra frågan, som avsåg
informationen, vill jag här bekräfta att min avsikt
fortsatt är att informationsverksamheten i stort
skall intensifieras. Vi skall lägga in en betydligt
högre växel från den 1 mars.
I samband med detta är det vår avsikt att också
distribuera en broschyr till alla svenska hushåll.
Den skall redovisa grunddragen i EG:s utveckling
och vad EES och EG står för, och inte minst
stimulera till fortsatt sökande efter information. I
detta sammanhang kan man peka på de olika
instrument som regeringskansliet kommer att
tillhandahålla för att så långt det är möjligt
tillgodose dessa önskemål.
Anf. 19 CHRISTER WINDÉN (nyd)
replik:
Herr talman! Jag ber att få tacka ministern för
svaret.
När det först gäller frågan om jordbruket vill jag
förtydliga mig. Jag avsåg att jämföra
kostnadsnivån, inte att jämföra inlösenpriserna
mellan Sverige och EG. Där vet jag att det är en
stor skillnad. Det gäller i stället
produktionskostnaderna. Möjligheterna för
bönderna att få lönsamhet i sin verksamhet ligger
naturligtvis i att det finns en acceptabel skillnad
mellan kostnaderna och intäkterna.
För det andra ser jag beträffande informationen
med tillfredsställelse fram emot broschyren. Jag
gläder mig åt att programmet kan hållas
tidsmässigt.
Anf. 20 Statsrådet ULF DINKELSPIEL
(m):
Herr talman! När det gäller kostnaderna inom
jordbruket pekade jag på de åtgärder som vidtas för
att minska kostnaderna för framför allt
animalieproducenterna. Jag tror att borttagandet
av införselavgiften på proteiner kommer att få en
mycket stor betydelse i detta avseende. Det
kommer att leda till minskade kostnader för en av
de viktigaste ingångsvarorna i produktionen. På
motsvarande sätt räknar jag med att kostnaderna
för gödselmedel också kommer att minska genom
de borttagna avgifterna. Detta är en följd av den
proposition som regeringen lade fram före
årskiftet.
I fråga om informationen vill jag som tillägg till vad
jag tidigare sade nämna att det förutom den
broschyr som skall ut till alla hushåll öppnas
telefonslussar. Det kommer att öppnas databanker
som alla bibliotek i olika kommuner runt om i
landet har tillgång till. Man skall så gott som
omedelbart kunna få svar på olika frågor.
Telefonslussarnas ambition är att i den mån man
inte kan ge svar direkt ge ett svar inom 24 timmar.
Dessutom kommer det att ordnas seminarier och
andra aktivitetern kring enskilda frågor.
Till detta skall läggas de konsekvensanalyser av
medlemskap som regeringen har intitierat. De tar
sikte på en allmän samhällsekonomisk analys,
utrikes- och säkerhetspolitiken, välfärden och
jämställdheten. De omfattar även miljöområdet
och den fråga som bl.a. har berörts i dagens debatt,
nämligen suveräniteten och möjligheten att
påverka samt frågan om medbestämmanderätt.
Detta är frågor som är intimt förknippade med
frågan om hur vår demokrati fungerar och hur den
bäst skall omsättas i ett vidare europeiskt
sammanhang. Också dessa studier, som jag hoppas
skall kunna föreligga före årets utgång, kommer att
underlätta debatten och ett ställningstagande inför
den svenska folkomröstning som, jag upprepar
detta, blir avgörande för Sveriges del. Därmed görs
hela EG-frågan till en ödesfråga för Sverige.
Anf. 21 HADAR CARS (fp):
Herr talman! Folkpartiet är ett parti med en
fastlagd och klart och starkt uttalad önskan om ett
svenskt medlemskap i den europeiska
gemenskapen och i den europeiska unionen. Vi står
bakom den svenska deklaration som avgavs i
samband med förhandlingsstarten.
Jag har förstått att den deklarationen har
tillkommit i samtal mellan de fyra
regeringspartierna och Socialdemokraterna. Om
varje parti självständigt hade fått utforma
deklarationen hade den säkert sett annorlunda ut i
vissa delar. Om Folkpartiet hade skrivit den självt,
hade vi antagligen tryckt mer på kampen mot
arbetslöshet, kampen för ökad jämställdhet mellan
män och kvinnor och kanske uttalat mer om
kulturens roll i det europeiska samarbetet än vad
som nu finns med. Men vi finner deklarationen som
sådan vara ett väl avvägt dokument och en lämplig
utgångspunkt för de svenska förhandlingarna med
EG.
Herr talman! Jag är glad att Mats Hellström nu
instämmer i det jag har sagt flera gånger här i
kammaren, nämligen att förhandlingarna skall
styras mer av möjligheten att få de riktiga
resultaten än av en tidtabell. Liksom Mats
Hellström vill jag erinra om att vi inom riksdagens
EG-delegation har fört samtal om hur vi skall lägga
upp vårt arbete.
Där har vi talat om att offentliga utfrågningar kan
vara ett bra instrument. Som liberal känner jag det
mycket angeläget att de frågor som handlar om
offentlighet, tryckfrihet och sådant blir ordentligt
belysta. Jag ser gärna att vi ordnar en
delegationsutfrågning i detta ämne.
Inom delegationen funderar vi starkt på hur vi skall
fördjupa våra kontakter och inhämta kunskaper
från olika delar av landet. Vi kommer säkert att
inom en nära framtid ordna så att delar av
delegationen besöker olika landsdelar för att
inhämta kunskaper om vad politiker, företagare,
fackföreningsmän, jordbrukare och alla andra
tänker och tycker och vilka önskemål de har inför
de nu startade förhandlingarna om medlemskap i
den europeiska gemenskapen.
De av svenska folket valda medlemmarna av EG-
delegationen har en mycket viktig uppgift i att
lyssna till de önskemål som svenska medborgare i
alla delar av landet och inom olika yrkesgrupper
har, när det gäller vad som bör uppnås i
förhandlingarna med EG. Delegationen har också
att bevaka att de svenska förhandlarna är väl
medvetna om dessa önskemål och genomför
förhandlingarna från den utgångspunkten.
Herr talman! Det fanns en något mörk underton i
det Europaminister Dinkelspiel hade att säga om
EES-avtalet och möjligheterna att få det
förverkligat. Jag vill understryka att om det inte
skulle lyckas, skulle det med all säkerhet innebära
en försvagning av svensk ekonomi. Det skulle leda
till fortsatta svårigheter för svenskar, inte minst
många ungdomar, att arbeta, praktisera och
studera i Europa.
Jag har flera personer i min bekantskapskrets som
redan hade kommit överens med olika arbetsgivare
inom EG om att komma i gång med arbete och
praktik och som i dag har fått avstå från det,
eftersom EES-avtalet inte blev klart den 1 januari
som vi hade hoppats tidigare. Det skulle
naturligtvis vara än värre om avtalet över huvud
taget aldrig kommer till stånd.
Jag vill här något beröra orsakerna till den
tvehågsenhet, den tvekan och kanske ofta t.o.m.
negativa inställning som många medborgare har till
EG och integrationen. Först vill jag understryka att
den tveksamheten finns också inom EG. Det finns
ett intressant uttryck för detta i en bok som skrivits
av en herre som heter Jean-Louis Boulanges.
Boken heter Är djävulen europé.
Han talar där om den diabolisering av EG som
pågår. Han understryker den avoghet och
misstänksamhet som många också inom EG känner
inför gemenskapens olika organ. Ett uttryck för
detta, menar han, var tanken på att det är någons
slags komplott, en gigantisk plan, som skulle ligga
bakom EG-institutionerna och uppbyggnaden av
dem. Det skulle vara någon slags strävan att de
skall ta över all samhällelig maktstruktur. Det
skulle vara något skumt med institutionerna.
Han säger att den här tendensen till federalisering
är ett utslag för att staten har drabbats av olika
chocker därför att den egentligen inte längre har
något fast avgränsat område att verka inom. Han
pekar på Tjernobylkatastrofen som ett mycket
påtagligt exempel på detta. Med de
gränsöverskridande miljöproblem som inte bara
den, utan också andra företeelser, förorsakade
finns det alltså ett ökat behov av ett samarbete i
integrerad överstatlig form menar han.
Detta borde väl inte minst stämma till eftertanke
hos miljövännerna. De om några borde väl stå upp
för ett samarbete i överstatlig form för att hindra att
något land i Europa utnyttjar sitt område för att
tillåta industrier att skapa olika typer av avfall som
via luft och vatten sprider sig till andra länder.
Han pekar också på att överstatligheten behövs för
att komma till rätta med de multinationella
företagen och deras varuspekulation och deras
frihet som också har satt stora spår.
På ett sätt kan man säga att unionssträvandena
syftar till att ta tillbaka någonting av det som går
förlorat genom att nationalstaten inte längre är
tillräcklig. De skall motverka att den nationella
suveräniteten går förlorad. Det är alltså motsatsen
till det som Lagerlöf, som en representant för nej-
sidan, skriver i en artikel där han uttalar att om
församlingar i Bryssel och Strasbourg äger
möjlighet att rösta ner våra representanter upphävs
demokratin. Det kan faktiskt vara precis tvärtom.
Demokratin kräver överstatliga beslut.
Herr talman! Vi gör kanske själva -- eller har gjort
i alla fall -- en del för att diabolisera den europeiska
gemenskapen i Sverige. Vi har alltför ofta gjort oss
skyldiga till att i onödan ge uttryck för att reformer
som i och för sig kan vara nödvändiga, men för
många medborgare smärtsamma, tillkommit som
ett led i en nödvändig EG-anpassning. Vi måste se
till att det blir slut med det. Vi får inte framställa
EG som roten till nödvändiga, men för många
besvärliga, förändringar i samhällsekonomin.
Det är väsentligt att regering och riksdag förpliktar
sin inför både EG och svenska folket. Vi måste
arbeta för en fördjupad demokrati inom den
europeiska unionen. Det innebär att vi vill stärka
Europaparlamentet, men även de nationella
parlamenten och deras medverkan i
integrationsprocessen. Att vi skall verka för ökad
öppenhet och insyn innebär att
offentlighetsprincipen inte bara skall gälla för
Sverige. Vi skall se till att den även kan gälla i
övriga Europa.
Vi ställer oss bakom kraftfulla krav på miljöpolitik.
Det innebär att vi också måste göra rent framför
egen tröskel. Vi är inte bäst i alla avseenden.
Tyskland har i många avseenden kommit längre i
sina krav på miljön än vad Sverige har gjort.
Vi måste understryka att de ekonomiska vinsterna
av samarbetet skall komma alla till del. Det gäller
alla inom den europeiska gemenskapen, men också
fattiga länder utanför EG.
Vi bör särskilt framhålla att en hög permanent
arbetslöshet inom en gemenskap i vilken Sverige
ingår är fullständigt oacceptabel. Och vi bör starkt
understryka att Sverige inom den europeiska
unionen kommer att verka för att unionen river
handelsmurar mot varor från Östeuropa och ger
Östeuropa ett stöd som kan säkra en demokratisk
och ekologisk utveckling.
Jag är övertygad om, herr talman, att det är det
bästa bidrag Sverige kan ge till freden i vår
världsdel och i hela världen.
Anf. 22 BERGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag tror att de här i Sverige som är
kritiska till EG-medlemskapet inte betraktar EG:s
institutioner som någon form av komplott. Det
finns ju fullgoda beskrivningar av hur de har vuxit
fram ur strävanden att lösa verkliga problem i
Europa. Den framväxten har sina naturliga
förklaringar.
Jag tycker att det var väsentligt det Hadar Cars
sade, att skall man vinna någon framgång i
argumentationen för Europa måste man klargöra
hur vinsterna skall kunna komma alla till del. Det
har nämligen inte varit så i Europa med den
utveckling som skett hittills, med 40-50 miljoner
människor som EG självt definierar som fattiga, i
den meningen att de inte har råd med telefon, TV,
en fullvärdig bostad, osv. EG står här inför
gigantiska problem.
Svenska folket läser ju tidningar, som skriver mer
och mer om EG. Häromveckan stod det i Dagens
Nyheter att investmentbanken S.G. Warburg i
London nu räknar med en tillväxt för hela EG på
0,6 %. Det är någonting annat än de 5 > e% som
Ulf Dinkelspiel nyss talade om. Det skulle då vara
under det första året sedan den fria marknaden
öppnat sig. Bara den operationen skulle enligt den
svenska regeringen leda till 5,3 % tillväxt.
En ekonom vid den nämnda investmentbanken
som heter Gerorge Magnus säger att en faktor ''som
bidragit till att dra ut på lågkonjunkturen är
försöken att anpassa sig till Maastrichtfördragets
krav på sänkt inflation och sänkta
budgetunderskott. Det kräver
åtstramningsåtgärder'', säger han vidare, ''som i
detta läge blir en ytterligare broms på ekonomin.''
George Magnus på S.G. Warburg räknar med att
åtstramningsprogrammen i nio europeiska länder
tillsammans åstadkommer en minuseffekt på
1,25 % av dessa länders BNP.
Kan detta resonemang, Hadar Cars, ha någon
relevans för Sverige?
Professor Holger Schmieding, som säger sig vara en
framstående liberal, refererades i gårdagens
Dagens Nyheter. Han hävdar att Europa är på fel
väg: ''Maastricht är en återvändsgränd.''
På vad sätt skiljer sig denne liberal från Hadar
Cars?
Anf. 23 HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! En kritik jag har mot den europeiska
gemenskapen är att den inte på ett tillfredsställande
sätt har tagit itu med arbetslöshetsfrågorna. Man
har ständigt framställt tillväxt som i stort sett det
enda botemedlet för att komma till rätta med
arbetslösheten.
Visst är det sant att när tillväxten har gått upp har
arbetslösheten sjunkit. Men inte heller under
perioder med hög tillväxt har arbetslösheten
kommit ner i de siffror som kan anses vara tolerabla
i ett välståndssamhälle.
Jag menar att Sverige har en viktig uppgift att fylla
inom den europeiska gemenskapen för att
tillsammans med andra länder medverka till att
hitta de mekanismer som gör att arbetslösheten kan
fördrivas till den spökkammare där den egentligen
hör hemma.
En kritik jag har mot nejsidan i den svenska EG-
debatten, den som min meddebattör här
representerar, är att den inte har förstått
nödvändigheten av att samla länder till
internationellt samarbete i överstatliga former för
att komma till rätta med problem som inte kan lösas
på nationell nivå.
Dit hör miljöproblemen. Dit hör också de problem
som uppstår när företag och valutaspekulanter kan
utnyttja olikheter länderna emellan för att göra
vinster som inte står i överensstämmelse med
gjorda insatser och inte heller bygger på en sund
och fri konkurrens.
För att klara de sakerna måste man återställa makt
åt de politiska instanserna, och det kan bara ske
genom att man i former av överstatlighet skapar
underlag för beslut där man kan över
nationsgränserna komma till rätta med de problem
som jag här har försökt peka på.
Anf. 24 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Något tydligt svar fick jag väl inte på
min fråga om på vad sätt den liberale professorn jag
citerade skiljer sig från Hadar Cars.
Vi diskuterade 1970/71 vikten av det
frihandelsavtal som då slöts. Då sades det att det
skulle leda till katastrof om inte Sverige fick detta
avtal. Nu visar det sig att det faktiskt är med andra
delar av världen som handeln har vuxit, nämligen
Sydöstasien, Japan och USA, medan den legat
relativt stilla gentemot Västeuropa.
Med de länder som vi har utökat vårt handelsutbyte
med har vi alltså inte haft något frihandelsavtal. I
själva verket har vi också haft tullar, medan vi
systematiskt har fått arbeta bort tullarna gentemot
länder i Europa på grund av frihandelsavtalet.
Så det verkar finnas andra företeelser som gör att
vår utrikeshandel kan utvecklas än just samarbete
med det som nu kallas för EG-området.
Anf. 25 HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! Jag vill bara erinra herr Hurtig om att
över 75 % av Sveriges handel sker med Västeuropa
och att ytterligare betydande delar av handeln sker
med andra utvecklade delar av världen.
Dess bättre har flera länder, inte minst i Östasien,
blivit mer och mer utvecklade genom att tillämpa
marknadsekonomiska principer och skicka i väg
kommunismen dit där den hör hemma. Det har
inneburit att vår handel har ökat också med de
delarna av världen.
Sedan tyckte inte herr Hurtig att jag svarade på
hans första fråga. Jag anser att jag gjorde det. Jag
sade att det behövs ett överstatligt samarbete bl.a.
när det gäller att komma till rätta med de monetära
spekulationerna. Det tyckte uppenbarligen inte
den författare som Hurtig åberopade.
Jag är helt övertygad om att vi behöver ha en
monetär union i Europa och att en sådan också
kommer att växa fram, kanske inte på det sätt som
är uttalat i Maastrichtfördraget utan på andra
vägar. Det kan också komma att gå mycket
snabbare genom att länder i centrala Europa -- jag
tänker i första hand på Tyskland och Frankrike,
kanske tillsammans med Benelux och Danmark --
kommer att ta de avgörande stegen. När de har
gjort det, tror jag att Sverige, Storbritannien,
Spanien och andra länder kommer att finna det
förenligt med sina intressen att söka anslutning till
en sådan monetär union.
Förste vice talmannen anmälde att Bengt Hurtig
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 26 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! När vi nu har satt i gång en
förhandlingsprocess, som vi hoppas skall kunna
leda till ett svenskt medlemskap i EG/EU, gör vi
det i insikten om att det finns en rad viktiga
politiska frågor som vi inte kan lösa hemma i
Sverige med nationella åtgärder utan som kräver
gemensamma europeiska lösningar. Dit hör viktiga
miljöfrågor. Vi kan inte med några politiska beslut i
Sverige rädda våra skogar undan försurningsdöden,
eftersom huvuddelen av det försurande nedfallet
kommer från andra länder, till stor del just från EG-
länderna. Det finns andra exempel på miljöfrågor
som är beroende av kraftfulla gemensamma
europeiska åtgärder för att nå sin lösning.
Detsamma gäller många ekonomiska frågor. Vi kan
inte ensamma föra en aktiv konjunkturpolitik utan
att samverka med våra viktigaste handelspartner.
Vi kan inte ensamma sätta upp spelregler för de
multinationella företagen, utan att tillse att
liknande spelregler finns också i andra länder i vår
omgivning. Vi kan inte ensamma angripa de stora
europeiska problem som har samband med
frigörelsen i Östeuropa. Det krävs kraftfulla
gemensamma europeiska insatser för att klara de
ekonomiska och ekologiska problem som man där
brottas med. Det här är några av många exempel på
att nationalstaten i dag är för liten för att klara alla
de problem som måste lösas.
Det är klart att EG, eller kanske EU, kommer att
spela den avgörande rollen för att hantera den här
typen av problem, alldeles oavsett om Sverige är
medlem eller inte. Men det är också uppenbart att
om Sverige vill delta i deras lösning och vill spela
en aktiv roll vid hanteringen av de här problemen,
måste vi vara med.
Samtidigt är det också uppenbart att vi måste väga
vårt intresse av att vara med, och av att kunna
utforma framtidens Europa inom ramen för ett
EG/EU-samarbete, mot vårt behov av att
tillgodose viktiga nationella krav. Det är det som
gör förhandlingsprocessen så viktig. Det blir där
som vi kan få klargjort i vilken mån de nationella
intressena verkligen kan tillgodoses inom ramen för
ett EG-medlemskap.
Jag tycker att det tal som statsrådet Dinkelspiel höll
vid förhandlingsöppningen den 1 februari var en
mycket bra presentation av de här angelägna
svenska intressena och ett tydligt sätt att visa den
vikt som vi lägger vid att de kan tillmötesgås på ett
för oss tillfredsställande sätt.
Jag måste säga att jag blev litet förvånad när jag
hörde Hadar Cars säga här för en stund sedan att
Folkpartiet hade önskat en tydligare markering när
det gäller kampen mot arbetslösheten, sociala
frågor och jämställdhet. Jag är litet nyfiken på att
höra vilka önskemål som Folkpartiet framfört men
inte fått tillgodosedda. Jag tror nämligen att
intresset för dessa områden är lika starkt hos andra
partier. Jag nåddes inte av dessa uppgifter medan
diskussionerna pågick.
Jag tycker alltså att vi har gjort tydliga markeringar.
Går det att göra dem ännu tydligare under
förhandlingsprocessens gång skall vi naturligtvis
utnyttja de möjligheterna.
Jag ser också i innehållet i detta tal, och i den
förhandlingsuppläggning som Sverige nu har,
mönstret till en nordisk linje som jag tror är mycket
betydelsefull. I denna nordiska linje innefattar jag
naturligtvis dels de nordiska kandidatländerna, dels
i viss mån också Danmark, som redan är ett
medlemsland.
Till de viktigaste danska kraven i samband med
förhandlingarna om en ny position inför en ny
dansk folkomröstning hörde dels att man skall
kunna stå utanför ett militärt samarbete i EG, dels
att man inte skall vara tvungen att gå in under en
gemensam valuta.
Den svenska positionen innebär att vi tydligt slår
fast att den svenska alliansfriheten består och att vi
inte heller har för avsikt att gå in i ett militärt
samarbete. Vi förbehåller oss också friheten att
själva ta ställning till frågan om en gemensam
valuta, när den kan bli mera aktuell. Vi binder oss
alltså inte för att gå in under en gemensam valuta.
Jag tycker att detta är viktiga markeringar av en
gemensam nordisk hållning, och jag skulle kunna
tänka mig att också andra nordiska kandidatländer
har en liknande syn på dessa frågor. Dessutom har
vi uppenbarligen många viktiga gemensamma
nordiska intressen att bevaka, dels i
medlemskapsförhandlingarna, dels i en framtid när
vi eventuellt allihopa är medlemmar i EG/EU.
En del har att göra med vår geografiska situation,
och det är naturligtvis någonting som främst
förenar, Sverige, Norge och Finland, nämligen
behovet av att kunna föra en aktiv regionalpolitik.
Jag skulle vilja säga att det behovet blir kanske
ännu större när vi befinner oss i EG:s inre
marknad. Det är då viktigt att tillse att de
ekonomiska frukterna av detta samarbete verkligen
kan fördelas väl över landet.
Vi har ett intresse av att kunna upprätthålla en
mycket hög profil på miljöområdet och även av att
kunna göra det i situationer -- i några fall -- där det
skulle kunna uppfattas som handelshinder. Vi har
gemensamma intressen och värderingar på det
sociala fältet och på jämställdhetsområdet. Också
här kan listan göras lång. Det är viktigt att vi här
har ett nära samråd med de övriga nordiska
kandidatländerna, men också med Danmark, som
står oss nära värderingsmässigt i många av dessa
frågor.
Jag ser alltså att vi har lagt en god grund för en
gemensam nordisk hållning såväl i
förhandlingsprocessen som vid ett framtida
medlemskap.
Det blir naturligtvis en tuff uppgift för förhandlarna
att få de här kraven tillgodosedda, men jag skulle
vilja säga att de svenska förhandlarna har ett
mycket starkt och bra stöd i den svenska opinionen.
De svenska förhandlarna kommer verkligen att
förhandla med ryggen mot väggen. Vi har en
mycket kritisk hemmaopinion, och jag tror att det
är lätt att förklara för motparten att om inte
förhandlingsresultatet blir mycket övertygande,
blir det inget slutresultat, dvs. inget svenskt
medlemskap.
Förutsättningen för att folkomröstningen skall leda
till ett positivt resultat är verkligen att man kan
uppvisa ett förhandlingsresultat som övertygar
svenska folket om att våra vitala intressen
tillgodoses vid ett medlemskap. Det är naturligtvis
en styrka för de svenska förhandlarna att ha den
positionen gentemot EG.
Statsrådet Dinkelspiel betonade
folkomröstningens roll i den här processen. Det är
den som skall avgöra. Därför är det naturligtvis
viktigt att svenska folket har möjligheter till ett
självständigt ställningstagande. Vikten av en god
information har betonats tidigare i debatten här,
och jag vill bara understryka den.
Det kommer att genomföras ett analysarbete och
ett utredningsarbete. Jag har förut framhållit och
jag vill återigen betona vikten av att detta arbete
blir verkligt trovärdigt, både för dem som har en
positiv grundinställning till EG-medlemskap och
för dem som har en kritisk och kanske negativ
inställning.
Det är viktigt att redovisa konsekvenserna både av
ett medlemskap och av de alternativ som står till
buds om det inte blir ett medlemskap. Det finns en
betydande sannolikhet för att det inte blir ett
medlemskap, och vi måste då veta vad det innebär
för Sverige. Det är viktigt att
konsekvensbeskrivningarna verkligen uppfattas
som sakliga och kan respekteras oavsett vilka
grundvärderingar olika människor har.
Detta är en ödesfråga, säger statsrådet Dinkelspiel,
och det är riktigt. Det är också en av de viktigaste
demokratiska processer som vi har haft att hantera.
Ett så här stort steg måste tas med hela svenska
folkets, eller i varje fall en rejäl majoritets stöd om
det skall kunna hålla för framtiden.
Anf. 27 HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! Jag vill säga till Pär Granstedt att
Mats Hellström fann det angeläget att för sin del
understryka några saker som han tyckte borde ha
funnits med i talet. Jag gjorde motsvarande
markering för Folkpartiets del. Som jag sade i mitt
anförande är det självklart att alla partier från sina
egna utgångspunkter i viss utsträckning skulle ha
formulerat sig annorlunda än den deklaration som
är ett resultat av många människors och många
olika partiers arbete för att få fram en bra
deklaration. De speciella frågor som jag tog fram
och som Folkpartiet tog upp vid dessa diskussioner,
kan jag dokumentera. Jag avstår dock från att göra
det fram till dess att jag skriver mina memoarer.
Det centrala i det jag sade är emellertid att
Folkpartiet står bakom den deklaration som
avgavs. Vi tycker att det är en bra utgångspunkt för
de förhandlingar som nu förs. Jag tror att Pär
Granstedt ibland har svårt att skilja på huvudsak
och bisak.
Anf. 28 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Jag fäster mycket stort avseende vid
allt Hadar Cars säger i sina inlägg i debatten. Om
det framöver kommer att vara så att man inte skall
fästa så stort avseende vid vissa delar av Hadar Cars
inlägg, vore jag tacksam om det kunde markeras på
något lämpligt sätt.
Jag tycker dock att det är viktigt om det är så att
Folkpartiet hade önskat göra tydligare markeringar
när det gäller så viktiga saker som kampen mot
arbetslösheten, sociala frågor och jämställdhet men
inte lyckats med det på grund av motstånd från
andra partier. Det bekymrar mig ganska mycket.
Centern presenterade sina åsikter i ganska god tid.
Vi påbörjade processen att framföra krav inför
förhandlingarna genom det vi presenterade före
jul. För vår del lade vi mycket stor vikt vid just de
områden som Hadar Cars nämnde. Jag tycker att
dessa krav blev ganska väl tillgodosedda i talet.
Men om Folkpartiet hade haft några bra
formuleringar som ytteligare hade kunnat markera
den vikt som Sverige lägger på de här områdena, är
jag tämligen övertygad om att det hade tagits emot
med utsträckta händer av övriga partier. Jag tror
inte att det finns några stora värderingsskillnader
därvidlag.
Anf. 29 HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! Det är värdefullt att veta att inte ett
ord från mina läppar går Pär Granstedt förlorat.
Vi kan ta jämställdhetsfrågan som ett exempel.
Folkpartiet fäster mycket stor vikt vid denna fråga.
Anförandet måste av nödvändighet hållas till ett
begränsat antal sidor, och ändock kunde inte allting
läsas upp i Bryssel. Man kan i ett sådant anförande
inte bereda utrymme för allas önskemål i alla
avseenden. Jämställdheten tas upp i en mening i
talet, och vi har låtit oss nöja med det. Men vi hade
ytterligare ett antal meningar som vi gärna hade
velat ha med i talet. Detsamma gäller för ett antal
andra områden.
Jag har förstått att Centerpartiet har framfört
likartade uppfattningar. Det torde då finnas
anledning till en gemensam förhoppning om att
dessa frågor -- även om de inte är så kompakt
framförda i anförandet som vi från vår sida hade
önskat -- ändå kommer att visas tillräcklig hänsyn
när förhandlingarna förs.
Anf. 30 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Låt oss enas i denna förhoppning. Jag
tror att vi har en samsyn när det gäller vikten av att
slå vakt om jämställdheten.
Däremot har jag snarare uppfattat det som om
anledningen till att jämställdhetsfrågan inte
behandlas så utförligt i talet är att det inte är särskilt
mycket i EG:s regelsystem som skulle vara ett hot
mot jämställdheten i Sverige. Det är inte ett
område där behovet av svenska undantag är särskilt
stort. Jag tror att Hadar Cars delar min uppfattning
att EG:s roll i Europa är positiv ur
jämställdhetssynpunkt. EG spelar en pådrivande
roll. Det enda fall jag känner till där vi har ansett
oss tvungna till något slags anpassning på
jämställdhetsområdet är en skärpning av vår
likalönelagstiftning för att den skall stå i
överensstämmelse med EG:s. Jag känner inte till
att det skulle finnas något område där ett EG-
medlemskap skulle kräva av oss att vi skulle sänka
ambitionsnivån på jämställdhetsområdet. Jag
trodde att detta var anledningen till att
jämställdhetsfrågorna inte har fått så stort utrymme
i det här talet.
Andre vice talmannen anmälde att Hadar Cars
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 31 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Pär Granstedt sade att det är
nödvändigt att gå med i EG för att motverka
kapitalets frihet. När vi kommer att uppfatta att
detta är EG:s uppgift får vi kanske också ett annat
intresse. Men tyvärr är det nog tvärtom. Det
multinationella kapitalet driver på och försöker
göra EG till ett instrument för sina intressen och
har i stor utsträckning också gjort det.
EG-området omfattar ungefär 6 % av världens
befolkning. Det multinationella kapitalet opererar
faktiskt i hela världen.
Jag tänkte emellertid fråga Pär Granstedt om en
helt annan sak. Både han och jag har varit
engagerade i tredjevärldenfrågorna. Där finns en
stark kritik mot utvecklingen av den rika världens
handel. ACP-länderna tas ofta fram som exempel.
De har starka förbindelser med EG och har det s.k.
Lomé-avtalet. De har sett att EG:s import har
minskat från 8,8 % av EG:s totala import 1962 till
4,5 % 1988. Det är nästan en halvering av den
totala importen just från de länder med vilka man
har särskilda avtal. Dessa avtal är också
konstruerade så att när man i de fattiga länderna
försöker höja förädlingsgraden, så ökar
protektionismen från det rika Europa.
Hur bedömer Pär Granstedt den här
handelspolitiken från EG:s sida?
Anf. 32 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Jag vet att Vänstern har sin speciella
syn på EG. Men den skiljer sig väldigt mycket från
den syn som många andra av EG:s kritiker har. En
lika vanlig kritik mot EG är faktiskt att
Gemenskapen styr det internationella kapitalet för
mycket. Det gäller framför allt Maastrichtavtalet.
När fru Thatcher kritiserar EG är det på grund av
att EG-samarbetet och framför allt den europeiska
unionen innebär att politikerna tar kommandot för
mycket. När den liberala professorn som Bengt
Hurtig citerade tidigare kritiserar EG, så är det på
samma grund. Han kritserar inte EU utifrån
Vänsterns värderingar, utan det är utifrån
ultraliberala värderingar. EU begränsar det
internationella kapitalets frihet.
Man kan konstatera att steget från den inre
marknaden till EU egentligen innebär att
politikerna i större utsträckning tar kommandot.
Den inre marknaden som koncept är mycket
inriktad på kapitalets frihet, medan
Maastrichtavtalet däremot innebär att politikerna
får större möjligheter att styra på det monetära
området, det sociala området och miljöområdet,
eftersom man inför majoritetsbeslut på dessa
områden.
På det europeiska planet finns det egentligen bara
en organisation som kan sätta upp ramar för det
internationella kapitalet, och det är den europeiska
unionen när den kommer till stånd. Detta motsätter
sig Bengt Hurtig, Margaret Thatcher och en del
ultraliberala ekonomer -- fast av olika skäl.
Det är naturligtvis riktigt att EG/EU inte utgör hela
världsmarknaden, och befolkningsmässigt är det
litet. Men Bengt Hurtig vet naturligtvis lika väl som
jag att det stora multinationella företagen inte
räknar huvuden utan dollar.
Om man ser EG som en del av världsmarknaden är
det mycket mera än 6 %. Det är en så viktig del att
inget multinationellt företag kan bortse från EG
och de krav man där ställer. Det går inte att
nonchalera de ramar för verksamheten som man
ställer i EU. Däremot kan man nonchalera vad
Sverige säger.
När det gäller EU:s handel med tredje världen finns
mycket att kritisera -- liksom man kan kritisera
mycket av Sveriges handelsvillkor mot tredje
världen. Det finns betydande likheter. De länder
som ingår i Lomé-avtalet kommer att få bättre
villkor på den svenska marknaden om Sverige blir
medlem än om vi står utanför. Trots detta skulle jag
vilja se en betydligt generösare handelspolitik från
EU/EG:s sida mot tredje världen. Det kan vi dock
bara åstadkomma om vi själva är med och formar
den handelspolitiken.
Anf. 33 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Kapitalets globala frihet innebär t.ex.
att om det ställs för hårda miljökrav i EG så kan
man flytta till Latinamerika eller någon
annanstans. Skall verklig framgång nås i den typen
av kamp måste organisationen vara global.
Det gäller naturligtvis också på en rad andra
områden. Den spekulation som i dag riktas mot
valutorna kommer vad jag kan förstå från stora
bolag i USA. Det är möjligt att man kan komma
upp på en högre nivå i försöken att kontrollera
detta om man kommer fram till en monetär union.
Men då får man andra stora problem, åtminstone så
länge det är ett någorlunda ojämlikt kapitalistiskt
system i Europa. Hittills har målet varit att slå vakt
om kapitalets rörelsefrihet i själva Europa.
Anf. 34 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Bengt Hurtig har naturligtvis rätt i att
om man vill nå den totala framgången skulle det
behövas en världsunion på samma premisser som
EU/EG på det europeiska planet. Men man får inte
låta det bästa bli det godas fiende. Sätter man
spelregler på ett europeiskt plan måste de
multinationella företagen finna sig i dessa.
EU är också en så pass stark part att den kan vidta
åtgärder om någon försöker ägna sig åt
miljödumpning med bas någon annan stans.
Det finns möjligheter för EU att vidta åtgärder mot
sådana företags import till EU, och det är man
beredd att göra.
Det är helt klart att om man får till stånd
gemensamma europeiska regler för hur
multinationella företag skall uppträda ur
miljösynpunkt, arbetsmiljösynpunkt osv. så måste
de multinationella företagen finna sig i det.
Däremot kan ett svenskt regelsystem nonchaleras.
Det är den stora skillnaden.
Det här är ändå ett rätt kraftfullt sätt att reglera
denna marknad, och det görs också. Visst är det
sant som Bengt Hurtig säger, att kapitalets rörlighet
är en viktig premiss i EG. Vi är redan en del av
detta. Vi har avskaffat den reglering av
kapitalexport som tidigare fanns. Men samtidigt
drar man sig inte för att på olika sätt styra
utvecklingen. Man gör det genom att ställa krav på
miljöområdet och på det sociala området, men man
gör det också genom en aktiv europeisk
regionalpolitik. I denna har man mycket
omfattande och målmedvetna program för att styra
kapitalströmmarna till områden som man är
angelägen om att utveckla.
Resultatet syns också. Det har lett till en mycket
påtaglig positiv ekonomisk utveckling i EG:s
periferi, i Spanien, Portugal, Irland osv.
Det handlar alltså inte om en fri marknad som rör
sig utan styrning. Det finns en mycket påtaglig
styrning genom åtgärder som EG vidtar. Det är
samma typ av åtgärder som vi använder nationellt,
nämligen regionalpolitiska styrmedel, stimulanser
osv.
Inte heller i Sverige har de politiska partierna --
möjligen med undantag av Vänstern -- planer på att
man politiskt skall besluta var investeringarna skall
göras. Det måste beslutas av investerarna. Med
regionalpolitiska insatser kan man göra det mera
lockande att investera på vissa områden och mindre
lockande på andra. På det sättet kan man i
praktiken styra kapitalströmmarna, och det gör
man som sagt i EG.
EG är alltså inte denna ultraliberala kapitalistiska
organisation som Bengt Hurtig så gärna vill göra
gällande.
Andre vice talmannen anmälde att Bengt Hurtig
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 35 CHRISTER WINDÉN (nyd)
replik:
Herr talman! De flesta talare i dag inkl. mig själv
har sagt att miljöproblemen i Europa är
gränsöverskridande och av det skälet måste lösas på
en gemensam nivå. En lämplig nivå är EG.
Pär Granstedt säger däremot också, som jag
uppfattade honom, att Sverige måste gå i bräschen
och på egen hand införa regler som gör oss till ett
föredöme för resten av Europa, även om detta
skulle innebära handelshinder.
Just detta sista gör mig konfunderad. Menar Pär
Granstedt med detta att han accepterar att svenska
företag flyttar ut ur Sverige därför att de har en
gynnsammare ekonomisk situation någon
annanstans?
I så fall tycker jag vi har missat väldigt mycket av
just det han själv talade om. Han tog exemplet med
skogen och försurningen och sade att dessa
problem måste lösas på en gemensam nivå.
Anf. 36 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Jag tror att det är viktigt att bena upp
problemen här. Skall vi komma till rätta med en rad
stora miljöproblem krävs internationella åtgärder.
Men det innebär inte något hinder för enskilda
länder att gå före och gå längre än andra.
Skall vi rädda våra skogar måste vi se till att man i
hela Europa vidtar reningsåtgärder och minskar de
försurande utsläppen. Men det är inget hinder för
att Sverige kanske har litet mera långtgående
reningsåtgärder och att vi renar våra avgaser litet
mera än vad alla andra gör. Det är också ett positivt
bidrag, och en del av utfallet är också lokalt.
Visst kan vi ha en högre profil i vår miljöpolitik än
andra, samtidigt som vi försöker så att säga lyfta
golvet så mycket som möjligt och se till att
eftersläntarna kommer framåt.
Kravet på internationellt samarbete får aldrig
komma i strid med kravet att vi själva skall ha
högsta möjliga miljöprofil.
Det leder inte till att en stor ström av företag går
ut ur Sverige. Det har vi erfarenhet av. Sverige har
länge levt i en internationell marknad, och vi har
länge haft högre miljökrav än många andra länder.
Från svensk industri har betygats att detta många
gånger har varit en konkurrensfördel. Det gör att
Sverige ligger före i fråga om miljöteknik och
miljöinvesteringar. Eftersom de andra länderna
förr eller senare ändå kommer efter är detta i
många fall t.o.m. ett övertag.
Självklart tvingas vi ta hänsyn till vad företagen kan
bära i form av miljökrav och sådant, det kommer
man aldrig ifrån. Men det finns goda möjligheter att
ligga före på miljöområdet, och det skall vi
naturligtvis göra även om vi går med i EG/EU.
Anf. 37 CHRISTER WINDÉN (nyd)
replik:
Herr talman! Jag delar Pär Granstedts uppfattning
att vi skall verka för att den högsta tillämpade nivån
inom Europa skall vara bindande för alla länder.
Jag har ingenting alls att invända mot detta. Men
om vi har konkurrenssnedvridning på grund av
regler som är baserade på ett slags önskan att klä på
oss en tagelskjorta och sova på spikbädd därför att
vi skall vara ett föredöme för resten av Europa, är
det nog inte särskilt lyckat för vår del.
Vi accepterar stränga regler och höga miljöhänsyn
för företagen. Men sådana regler måste
implementeras samtidigt och vara gemensamma för
hela det konkurrensutsatta området. Annars får vi
sekundära problem. Det kan t.ex. hända att företag
flyttar från Sverige och att vi importerar deras varor
när vi har exporterat miljöproblemet.
Jag sade i mitt tal tidigare att ett litet steg för 370
miljoner människor kan i absoluta termer betyda
mycket mera än ett stort steg för våra 8,5 miljoner
invånare.
Därför menar jag att vi skall lägga större kraft på
att verka för en högre ambitionsnivå gemensamt i
Europa, även om det emellanåt skulle kosta att vi
inte genomför så mycket i Sverige som vi kanske
hade tänkt oss.
Anf. 38 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Det är möjligt att vår skjortsyn är litet
olika. Jag uppfattar inte att god miljö är vare sig
tagelskjorta eller spikbädd. För mig är god miljö en
ganska angenäm dress att ikläda sig och värt en hel
del för att främja miljön.
Även om vi deltar i ett internationellt samarbete,
och även om miljöproblemen i stor utsträckning är
internationella, är det givetvis också så att det vi gör
för miljön här hemma har stor betydelse för oss som
bor här hemma.
Våra möjligheter att främja små steg för 350
miljoner försämras inte om vi också tar några litet
större steg för de 8,5 miljonerna i Sverige. Det finns
ingen motsättning mellan arbetet att lyfta hela
Europa tillsammans med andra och att gå före i
Sverige.
När jag talade om att vi måste kunna ha högre
miljökrav även om det i vissa fall innebär
handelshinder, då tänkte jag framför allt på
miljökrav på varor.
Får jag ta ett konkret exempel, som vi fått respekt
för i EES-förhandlingarna och som jag tycker att vi
måste få respekt för i
medlemskapsförhandlingarna. Det är vårt
asbestförbud. Man kan hävda att det är ett
handelshinder, men det är ett oerhört viktigt
miljöoch hälsokrav för svenska byggnadsarbetare
att inte behöva arbeta med asbestprodukter.
Det är oerhört konkret. Tala om tagelskjorta! Att
ha en tagelskjorta utvändigt kan vara obehagligt,
men att ha en tagelskjorta invändigt genom att man
andas in asbestfibrer innebär döden.
Det är självklart att vi skall ha den typen av
särregler och särkrav på varor för att rädda svensk
hälsa och för att rädda svensk miljö.
Anf. 39 HOLGER GUSTAFSSON (kds):
Herr talman! Kristdemokratin i Eruopa försöker
sammanföra politiska intressen från olika
samhällsgrupper genom att främja principen om
enhet, koncensus. Här finns ett ständigt sökande
efter balans mellan oppositionella krafter och
försoning mellan olika principer.
Det är i denna anda som vetenskapsmän och
politiker med kristdemokratiska värderingar har
utvecklat målsättningen ''den sociala
marknadsekonomin''. Den söker kombinera
ekonomisk effektivitet med social rättvisa.
Den europeiska gemenskapens mål är att vara en
modell för hur människor kan samverka för att nå
frihet, rättvisa och broderskap.
Subsidiaritetsprincipen är ett uttalat politiskt mål.
Den är ett uttryck för den gemensamma
Europapolitikens uppgift, att stödja de enskilda
nationerna i deras utveckling.
Europapolitiken får inte bygga på att makten skall
centraliseras. Målsättningen måste i stället vara att
åstadkomma en effektiv maktfördelning mellan
Gemenskapen och nationerna. I detta synsätt ligger
en övertygelse om att främja närdemokrati och
mångfald i Europa.
Vi har alla ett stort ansvar att bära, nämligen att
den gemensamma Eruopapolitiken skall leda fram
till ett medborgarnas Europa och inte till ett
företagarnas Europa.
En av de kristdemokratiska visionerna när EG
bildades var att säkra freden mellan länderna i ett
krigshärjat Europa. Den ofred och nöd som i dag
breder ut sig i vårt närområde visat på ett mycket
påtagligt sätt att fredsarbetet nu har en än större
aktualitet.
Fredsarbetet får inte begränsas till de nuvarande
EG-staterna utan måste i ökad omfattning
inkludera staterna i Nord- och Östeuropa. Vi har i
dag en historisk uppgift att se till att de
östeuropeiska länderna fortsätter att utvecklas i
demokratisk riktning och att dessa länder också
omfattas av en positiv ekonomisk tillväxt och en
ökad materiell standard. EG bör bli ett instrument
för att garantera en ekonomisk utveckling i de
tidigare kommunistländerna.
Maastrichtfördraget är en viktig del för den
europeiska gemenskapens utveckling av
fredsarbetet. Det minskar risken att enskilda stater
koncentrerar sig enbart på en nationalistisk
utveckling, då nu det militära trycket från f.d.
Sovjetunionen har förändrats.
Maastrichtfördraget slår fast att en gemensam
försvars- och säkerhetspolitik syftar till ett
gemensamt försvar. Genom ett deltagande i detta
arbete kan vi i Sverige bättre värna våra intressen
än om vi ställer oss utanför. Det måste dock tydligt
slås fast att Sverige endast kan delta i sådan
försvarspolitik som garanterar självständiga
svenska beslut om eventuella militära insatser.
Kristdemokraterna i Europa är pådrivande i
arbetet för fred, rättvisa och broderskap.
Kristdemokratiska samhällspartiet, kds, är en del
av den europeiska kristdemokratin!
Sveriges väg mot Europagemenskapen är inte en ny
väg. Vi har samarbetat i decennier med
frihandelsavtal och många andra
övereenskommelser för att vinna förtroende,
utveckling och ekonomisk välfärd för alla parter.
EES-avtalet är ytterligare ett steg närmare Europa.
Det är angeläget attt det kommer i funktion den 30
juni 1993. EES-avtalet ger oss möjlighet att på ett
ännu närmare sätt pröva Europagemenskapen utan
att vi är medlemmar. Detta borde rimligen vara till
glädje för både anhängare och motståndare till ett
medlemskap i EG/EU.
Avtalet är så flexibelt att det kan, om vi så önskar,
vara ett första steg till ett medlemskap. Men det
kan också leva vidare på ''egna ben'', om vi inte blir
medlemmar i Gemenskapen. Dessutom är avtalet
uppsägningsbart.
Vår väg mot ökad Europakännedom tar nu
ytterligare ett stort steg då vi genomför
förhandlingsarbetet inför ett eventuellt
medlemskap.
Det är angeläget för vårt land att vi får en fri och
saklig information och debatt om de fördelar och
nackdelar som finns med ett medlemskap i EG/EU,
innan vi går till folkomröstningen 1994.
Varje medborgare bär ett mycket stort ansvar då
det gäller att ta ställning till vilken relation vi skall
ha till den europeiska gemenskapen, en gemenskap
som kommer att omfatta allt fler länder i vår
närmaste omvärld. Oavsett om det blir ett ja eller
nej kommer det att innebära mycket stora
konsekvenser för vårt land och folk -- jämfört med
nuläget.
De pågående förhandlingarna rymmer många
frågor där det är angeläget att vinna gehör för de
svenska ståndpunkterna. Låt mig nämna några som
vi Kristdemokrater vill lyfta fram:
1. Offentlighetsprincipen och meddelarskyddet är
värden som tillhör den svenska folksjälen och som
måste prägla det offentliga livet också framgent. Ja,
det bör göras klart att vi som EG/EU-medlemmar
kommer att verka för en ökad öppenhet inom
gemenskapens olika verksamhetsområden.
2. Miljöfrågorna kräver i många avseenden
övernationella lösningar för att man skall nå bra
resultat. Detta får inte hindra att Sverige skall
kunna bibehålla och utveckla en högre ambition i
miljövårdsfrågor i Sverige. Det bör vara ett intresse
för hela Gemenskapen att något eller några länder
är föregångare på området.
3. Frågorna kring kärnkraftssäkerheten måste
bevakas så att Sverige kan behålla sitt nuvarande
inflytande över hela hanteringen av material- och
säkerhetsfrågorna. Den svenska kontrollen på
detta område är av väsentlig betydelse inte minst
vad avser risken för spridning av klyvbart material.
4. Den svenska alkoholpolitiken måste i avtalet
godkännas som ett klart tillåtet medel för att ur
social synpunkt och hälsosynpunkt nedbringa
skadornas omfattning hos befolkningen.
Min erfarenhet från kontakter inom EG-domstolen
är, att för att undantag som vi kräver i dessa och
andra angelägna frågor från EG:s lagstiftning skall
bli gällande måste vi nå fram till tydliga
undantagsskrivningar i vårt avtal med EG-
länderna -- detta för att de skall hålla vid framtida
tolkningar i EG-domstolen.
Det är ett stort steg för ett land att underordna sig
en viss övernationell lagstiftning. Därför är det
viktigt att konstatera på vilka områden som den
övernationella lagstiftningen har sina ambitioner
att nå likriktning och vad detta kan betyda för
landet.
Man kan konstatera att EG/EU:s
lagstiftningsambitioner inte ligger på de områden
som kan äventyra Sveriges självständighet. Sverige
kan fortsätta att utveckla sin politik för kultur,
frihet, trosfrågor och solidaritet, dvs. de frågor som
präglar och identifierar Sverige som nation.
Ambitionerna för EG/EU:s lagstiftning har sin
tyngdpunkt i att lösa praktiska frågor kring handel,
fri rörlighet, kommunikationer, ekonomi m.m.
Det är också viktigt att veta hur den verkliga
lagtolkningen inom EG i dag sker. Den är sådan att
den gemensamma lagstiftningens tolkning sker av
EG-domstolen och är prejudicerande som riktlinjer
för medlemsländernas domstolar. Men de
nationella domstolarnas eget tolkningsutrymme är
i praktiken betydande även efter en EG-dom.
Då vi skall bedöma värdet av en europeiska
gemenskapen måste vi betrakta denna som en
relation mellan stater. Vi kan inte betrakta
medlemskapet som ett ''paket'' som man kan
skärskåda utan och innan och därmed försäkra sig
om innehållet. Nej, det handlar om huruvida vi har
tilltro till att gå in i en relation mellan EG-länderna
och Sverige -- en relation vars värde vi kan påverka
genom samarbete och utveckling tillsammans med
övriga länder.
Alternativet är att välja ett utanförskap.
Herr talman! Vi som svenska kristdemokrater är
beredda att ta ett stort ansvar med hjälp av de
kontakter som vi har haft och har med
kristdemokrater i Europa för att på ett öppet och
ärligt sätt följa och bevaka den pågående
förhandlingsprocessen och med god information
och debatt underlätta för svenska folket att inför
folkomröstningen 1994 fatta ett beslut med
övertygelse.
Anf. 40 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag tycker att det var bra att Holger
Gustafsson markerade alkoholfrågan. Jag hörde
Alf Svensson på TV i går kväll. Han sade där att
han ville begränsa tillgången på alkoholdrycker för
människor med alkoholproblem. Om man inte
lyckas i förhandlingarna kommer förmodligen den
svenska alkoholpolitiken att falla samman,
eftersom i så fall andra företag än Systembolaget
kommer in på denna marknad och kanske även
livsmedelsbutikerna får sälja alkoholdrycker.
Förhandlingarna är viktiga.
Denna fråga har en utpräglat social karaktär, och
den oroar många medborgare.
Det finns emellertid ett par andra frågor som hör
till detta område men som Holger Gustafsson inte
nämnde.
FN:s ekonomiska sociala råd, ECOSOC, har
uppmärksammat proprostitutionslobbyns
verksamhet i EG. ECOSOC anser att denna breder
ut sig i Europa och verkar för en legalisering av
prostitutionen. Denna lobby består framför allt
tyska och holländska organisationer. Det finns
rapporter från kongresser och konferenser som den
här typen av organisationer håller. De verkar för
legalisering av eskortkönshandel, telefonsex, sado-
masochistisk och homosexuell prostitution, osv. Vi
vet också att EG-domstolen häromhösten slog fast
att de prostituerade har rätt att marknadsföra sina
tjänster över gränserna.
Den svenska forskaren Leif G.W. Persson har
konstaterat att eftersom könshandeln inom EG blir
både vanligare och mer samhälligt accepterad, så
kan den bli ett problem för Sverige. Jag undrar vad
kds har för uppfattning på det här området.
Narkotikan, är något som många socialarbetare
känner stor oro för, dels på grund av den ökade
rörligheten, dels på grund av den ökande
argumentationen för legalisering. Fler och fler
framträdande politiker, både på den liberala höger-
som på den liberala vänsterkanten, medverkar till
det. Vi har också i Sverige fått sådana här tendenser
i organisationer där man i sin politiska ideologi inte
ligger så långt ifrån Moderata samlingspartiet. Det
har alltså börjat bli ett problem även här.
Jag skulle gärna vilja få höra Holger Gustafssons
synpunkter på problemen med horeriet och
knarket när det gäller anpassningen till EG.
Anf. 41 HOLGER GUSTAFSSON (kds)
replik:
Herr talman! De problem som Bengt Hurtig
nämner är inte mer typiska Europaproblem än de
är typiska svenska problem. Naturligtvis har Bengt
Hurtig rätt i att de här företeelserna kanske lättare
kan förflytta sig över gränserna när friheten för
varor och tjänster blir större över gränserna.
Möjligheten att möta detta på är, förutom de
möjligheter vi har i dag i vår politiska utövning, att
samverka med övriga länder. De länder som vi
ingår ett samarbete med har ju ändå samma intresse
av att bekämpa de här frågorna, precis vi själva. Vi
skall inte bortse från möjligheten att få ökade
medel till att bekämpa även dessa områden i den
nya gemenskapen.
Jag tycker att det är fel att koppla ihop ett EG-
medlemskap med att vi skulle öka riskerna. Vi kan
också öka möjligheterna till samverkan när det
gäller de här problemen.
Anf. 42 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Den som har rest ute i Europa inser
att problemen med prostitution och narkotika är
betydligt större i flera andra länder, än i Sverige.
Liberalism är också betydligt större, och den
liberalism ökar både när det gäller narkotika och
när det gäller prostitution. Vid ett medlemskap får
vi därmed naturligtvis ökade svårigheter att
hantera dessa problem, än om vi står utanför. Det
trodde jag Holger Gustafsson kunde inse.
Kompetensen att ta uti med problemen i övriga
Europa måste vi på alla sätt bidra till genom att
stötta och uppmuntra. Men det kan vi naturligtvis
göra genom det sociala och polisiära samarbetet,
även om vi står utanför just ett medlemskap.
Anf. 43 HOLGER GUSTAFSSON (kds)
replik:
Herr talman! Skillnaden i min och Bengt Hurtigs
inställning är att jag är mer optimistisk när det
gäller möjligheterna att göra insatser mot de här
områdena.
Som parti är vi kristdemokrater engagerade i det
här arbetet i Sverige. Vi har också mycket goda
kontakter i Europasamarbetet. Och jag är mer
positiv till möjligheterna att kunna åstadkomma
någonting.
Det är ju fråga om hur man skall närma sig EG-
samarbetet. Skall vi göra det med misstänksamhet
och räddhåga, eller skall vi se det som att vi har
något att bidra med och att vi har möjligheter i det
europeiska samarbetet att också åstadkomma en
förändring? Vårt parti lutar sig mot den senare
hållningen. Vi är alltså inte misstänksamma, utan vi
tror på vår egen förmåga och på den samverkan
som vi kan nå med övriga partier och organisationer
i Europa.
Andre vice talmannen anmälde att Bengt Hurtig
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.
Överläggningen var härmed avslutad.
Ekonomisk politik
Anf. 44 ALLAN LARSSON (s):
Herr talman! Jag vill från första början göra klart
att jag har ett mycket bestämt syfte med den här
debatten: jag vill undersöka om det finns
förutsättningar här i riksdagen för en bred
uppgörelse om en ny ekonomisk politik, som rejält
kan pressa ned arbetslösheten.
Vi kan i dag, här i riksdagen, ge de besked som
lägger grunden för en ny framtidstro hos
medborgarna och i företagen. Vi kan visa att
riksdagen kan fungera, inte som en plats för
politiska trätor, utan som en plats för en politisk
kraftsamling, som lyfter Sverige ur depression och
pessimism.
Denna dag är en viktig dag för alla arbetslösa, som
hoppas på ett nytt jobb och för alla företagare, som
sliter med höga räntor och dålig avsättning. De kan
med rätta ställa stora krav på oss. Låt oss visa oss
värdiga det förtroende som vi har fått. Låt oss visa
att vi kan åstadkomma resultat. Var och en vet att
Sveriges största problem är den höga och stigande
arbetslösheten. Den skapar otrygghet och gör att
människor får känslan att de inte behövs. Den
underminerar den enskildes ekonomi och statens
finanser. Kan det vara så att den dramatiska
försämringen i budgeten i själva verket är ett direkt
uttryck för att den ekonomiska politiken har slagit
fel och att den leder till arbetslöshet, i stället för att
den förhindrar arbetslöshet?
Vad har regeringen för besked att ge alla oroliga
medborgare? Hur skall ni lägga om politiken för att
få stopp på ökningen av arbetslösheten?
I budgetpropositionen fanns inga sådana besked.
Där saknades både analys, strategi och politik.
Trots att det har gått fyra veckor sedan budgeten
lades fram, kunde regeringen i gårdagens debatt
inte ge några besked.
Det var egendomligt att se fyra borgerliga
partiledare som helst inte ville tala om regeringens
egen politik. Det var snarast fyra partiledare i
opposition -- mot oppositionen! Det var regeringen
som steg för steg höll på att abdikera.
Jag hoppas att finansministern kan vara mera
upplysande om det ekonomiska tillståndet, och jag
skulle vilja be Anne Wibble om raka besked på två
viktiga punkter:
1. Vad händer med arbetslösheten? Är det sant att
bedömningarna i finansplanen redan är
överspelade? Hur hög blir arbetslösheten -- 6 %,
6,5 %, 7 %? Går vi samma öde till mötes som
Finland?
2. Vad är förklaringen till att årets
budgetunderskott har stigit från de 70 miljarder,
som finansministern aviserade, till 198 miljarder?
Och hur stort blir budgetunderskottet egentligen
när året är slut? Kommer det att stanna vid 198
miljarder kronor, eller blir det långt över 200
miljarder? Vad är dagsnoteringen?
Jag är övertygad om att medborgarna är angelägna
att få veta vad som händer både med arbetslösheten
och statsfinanserna. Antagligen vill
finansmarknaden och massmedia också få veta.
Jag vill hävda att det är här i riksdagen som vi nu
måste ta initiativ och få i gång arbetet på en ny
ekonomisk politik mot arbetslösheten. Vad som
behövs är nya mål för politiken, en ny strategi och
nya initiativ. Jag skall visa hur en sådan politik kan
läggas upp.
För det första: det är nödvändigt att sätta kampen
mot arbetslösheten i centrum för den ekonomiska
politiken. Vi måste ha ambitionen att få ned
arbetslösheten mot 3 % och för det måste vi få upp
tillväxten till över 3 % per år. Samtidigt måste vi
hävda en prisstabilitet på god europeisk nivå. Det
är ett ambitiöst mål, som ställer stora krav på en
aktiv ekonomisk politik och en bred uppslutning i
hela det svenska samhället.
För det andra: det behövs en ny strategi, med en
kraftfull stimulans för investeringar och produktion
under 1993-94, när den allmänna efterfrågan är
svag, och det behövs samtidigt ett uthålligt program
för att anpassa de offentliga utgifterna till
inkomsterna under hela 1990-talet.
För det tredje: det behövs omfattande åtgärder
över ett brett fält. Därför har vi lagt fram förslag
i syfte att få fram upp till 190 000 nya arbets- och
utbildningsplatser, bättre transportsystem samt
tekniska och kommersiella framsteg i svenskt
näringsliv.
Vi vill tidigarelägga angelägna och redan
inplanerade investeringar i vägar, järnvägar och
broar för 17 miljarder kronor. Det är nu dessa
investeringar skall genomföras så att vi har ett
konkurrenskraftigt transportsystem för resten av
1990-talet.
Vi vill få i gång reparationer, ombyggnader och
underhåll av bostäder och av offentliga lokaler för
sammanlagt 8,5 miljarder kronor. Det är nu dessa
åtgärder skall genomföras, inte under senare delen
av 1990-talet när näringslivets investeringar skall ta
fart igen.
Vi vill lyfta utbildningsnivån och kompetensen i
arbetslivet genom ett brett och långsiktigt program
för yrkesutbildning och högre utbildning. Vi vill få
fram 85 000 nya utbildningsplatser redan under det
kommande läsåret. Det är nu denna utbildning
skall genomföras, så att vi står väl rustade inför den
internationella konkurrensen under 1990-talet.
Vi vill åstadkomma en snabb teknisk förnyelse
genom ett kraftfullt program för att överföra ny
teknologi till Sverige och en bred spridning av nya
idéer, särskilt till de mindre och medelstora
företagen. Det är nu dessa idéer behövs, när vi skall
stärka den industriella och kommersiella basen.
Vi vill få till stånd en mera aktiv
arbetsmarknadspolitik med en annan avvägning
mellan kontantstöd och produktivt arbete. Sist men
inte minst: vi vill ha en ekonomisk politik som
snabbt bidrar till ett investeringsvänligt klimat.
Kan andra partier bidra med ytterligare åtgärder,
som verkligen gör nytta mot arbetslösheten, är vi
intresserade av det. Vi är öppna för en konstruktiv
diskussion.
För det fjärde: Det behövs kloka beslut, men det
behövs också snabba besked, om det skall gå att få
i gång nya jobb och utbildningsplatser, så att det får
en rejäl effekt mot arbetslösheten. Det behövs för
de ungdomar som behöver få en utbildningsplats i
höst, i stället för att gå ut i arbetslöshet. Det behövs
för de bygg- och anläggningsarbetare som snabbt
vill komma i gång med alla de jobb som väntar på
att utföras.
Därför vill vi nu ha till stånd en snabbehandling av
åtgärderna för arbete, utbildning och tillväxt. Vi
tog i tisdags i riksdagens utskott initiativet till en
kraftsamling mot arbetslösheten. Vi begär att
riksdagen skall prioritera bland sina många
arbetsuppgifter och ta kampen mot arbetslösheten
med förtur. Detta är ett första och ett viktigt test
på viljan i övriga partier att åstadkomma verkliga
resultat.
För det femte: Det är nödvändigt att skapa klarhet
om den statsfinansiella utvecklingen och med all
kraft bekämpa det växande underskottet i statens
finanser. Här måste regeringen lägga korten på
bordet. Hur står det egentligen till? Hur kommer
det sig att underskottet har ökat från 70 miljarder
kronor till 198 miljarder, och vad blir det till slut?
Hur ser sambandet ut mellan den sjunkande
produktionen, den stigande arbetslösheten och det
växande underskottet? Det måste finansministern
öppet redovisa för riksdagen!
Regeringen talar mycket om att spara. Men den
politik som nu bedrivs innebär inte något sparande.
Den innebär motsatsen. Den innebär ett slöseri
med nationens viktigaste tillgång, människors vilja
att arbeta och skapa. Därför behövs det en ny och
bättre politik, en politik som ökar tillväxten och
som på så sätt ger större skatteintäkter.
Men låt oss också vara helt klara över att det behövs
både inkomstförstärkningar och
utgiftsnedskärningar. Vi menar att det behövs ett
samlat, långsiktigt och hållbart program för sunda
statsfinanser.
När vi skall utforma ett sådant program ställs vi
inför två mycket svåra avvägningsproblem. Det ena
gäller effekterna på tillväxten. Det andra gäller
effekterna på fördelningen av inkomster och
välfärd.
Låt mig börja med tillväxten. Om man genomför
utgiftsnedskärningar på fel sätt och vid fel tidpunkt,
pressas efterfrågan ner. Därmed försvagas
tillväxten. Vi får mindre resurser och kanske t.o.m.
svagare statsfinanser, inte starkare. Erfarenheterna
från Finland ger anledning till eftertanke.
Det pågår nu en livlig debatt bland ekonomerna om
detta, och det kommer den allra närmaste tiden
fram nya kalkyler och bedömningar, som vi har
anledning att ta del av. Jag skulle vilja uppmana
finansministern att lägga fram de kalkyler som
måste finnas i Finansdepartementet om sambandet
mellan efterfrågan och tillväxt. Det materialet
behöver vi ha i riksdagen för att kunna fatta riktiga
beslut.
Låt mig så gå över till fördelningsfrågan. Det är
viktigt att ett program för sunda statsfinanser kan
få brett stöd här i riksdagen och hos allmänheten.
Därför måste ett sådant program vara utformat så
att bördorna fördelas rättvist. Bördorna får inte
ensidigt läggas på dem som är arbetslösa, sjuka och
handikappade. Det är nödvändigt att alla som är
friska och starka, har arbete och inkomster, får ta
en stor del av bördorna.
Regeringens förslag uppfyller inte dessa krav. De är
utmanande i sin brist på rättvisa och omtanke.
Därför kan vi inte acceptera dem i den nuvarande
utformningen. Vi är beredda att diskutera
utgiftsnedskärningar med en annan utformning. Vi
vill i det sammanhanget också diskutera hur de som
har de bästa inkomsterna skall ta sin del av
bördorna. Därför har vi aktualiserat en höjning av
inkomstskatten som ett led i en rättvis
fördelningspolitik.
För det sjätte: Det är inte bara riksdagen som måste
fatta kloka beslut. Det som händer i avtalsrörelsen
är just nu lika viktigt.
För två år sedan träffades stabliseringsavtal över
hela arbetsmarknaden. Det var en stor framgång.
Avtalen har bidragit till att få ned inflationen och
minska lönespridningen.
Den 1 april upphör avtalen. Vad som skall komma
i stället vet vi inte.
De krav som vi här i riksdagen kan ställa är att
avtalsförhandlingarna bedrivs på ett sådant sätt att
de bidrar till stabilitet och långsiktighet. Allt tal om
att Sverige nu skall överge kollektivavtal som grund
för lönebildningen måste bestämt avvisas. Det är
viktigt att undanröja risken för nya ''huggsexor''
och att se till att löneutvecklingen är förenlig med
de samhällsekonomiska och fördelningsmässiga
villkoren.
Jag vill hävda att avtalsrörelsen kan underlättas om
riksdagen nu kan fatta beslut om en ny och
långsiktig ekonomisk politik för arbete och tillväxt.
Därför behövs det nu ett beslutsamt och parallellt
arbete såväl i riksdagen som mellan parterna på
arbetsmarknaden.
Herr talman! Jag har med denna inledning velat
redovisa hur vi vill åstadkomma en ny ekonomisk
politik för arbete och tillväxt. Vi riksdagsledamöter
har ett stort ansvar, och vi kan här i dag ge de
besked som lägger grunden för en ny tilltro till
riksdagen och till en ny framtidstro i Sverige.
Jag vill därför uppmana finansministern att lägga
korten på bordet om statsfinanser och arbetslöshet!
Låt oss här i riksdagen lägga prestigen åt sidan och
skapa en bred majoritet för en ny ekonomisk
politik!
Låt oss visa att riksdagen kan åstadkomma en
politisk kraftsamling, som bidrar till att lyfta
Sverige ur depression och pessimism!
Anf. 45 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Det var förhoppningsfulla tongångar
från Allan Larsson. De liknar temat i mitt
anförande, och jag hoppas verkligen att de kommer
att räcka längre än vackra ord från den här
talarstolen. Vi sitter i samma utskott, och Ny
demokrati kommer där att bedriva en kraftfull
politik. Om vi får gehör för den politiken, kan
majoriteter skapas.
Krisen -- det börjar bli ett slitet uttryck, men jag
kan inte låta bli att inleda med den.
Budgetunderskottet är 198 miljarder innevarande
budgetår och beräknas bli 163 miljarder nästa år.
Statsskulden är ofattbara 900 miljarder.
Samtidigt har vi i det här huset ansvaret för landet
och framför allt för landets ekonomi. Vi är valda av
svenska folket för att ta ansvar för hela landet.
Tyvärr hindras detta mycket ofta av taktiska
partipolitiska hänsynstaganden. Det vore skönt om
vi kunde få något längre mandatperioder, så att
man inte redan vid den här tidpunkten under
mandatperioden börjar titta på nästa val. Jag tror
att medvetenheten och krisinsikten hos våra väljare
är större än hos genomsnittet i det här huset.
Vi har nu tagit del av regeringens budgetförslag.
För innevarande år är en ytterligare besparing på
11,9 miljarder aktuell.
Det räcker inte ens till räntan på ökningen av
statsskulden. Vem som helst förstår att detta inte
går. Vi måste alltså ta betydligt kraftigare tag. Jag
hoppas att det också finns något innehåll bakom det
som Allan Larsson sade alldeles nyss.
Vårt parti har lagt fram förslag om en betydligt
tuffare budget. Det kan synas vara litet runda
svängar på en del håll. Det medges. Allt kanske
inte är helt genomförbart -- definitivt inte i det
korta perspektivet. Men vi har ändå angivit så
många riktiga detaljer, som verkligen kan värderas
på ett mera seriöst sätt, vilket jag hoppas kommer
att ske.
Jag kan bara nämna några. Vi föreslår en förändrad
och, vad vi tror, förbättrad familjepolitik som enligt
våra beräkningar -- vi har haft viss hjälp -- skulle
innebära en besparing i statskassan på 24 miljarder.
Jag vill till viss mån reservera mig för siffrorna,
eftersom vi inte har de resurser som t.ex.
regeringen har för att göra beräkningar.
Jag hoppas verkligen att detta förslag blir seriöst
bearbetat i Finansdepartementet.
Vi föreslår ett annat socialförsäkringssystem. Vi
har ju i dag ett bedrövligt lapptäcke. Man får olika
ersättningar beroende på varför man är
frånvarande från sitt arbete.
Det är en synnerligen enkel och rimlig lösning att
man har samma ersättningsnivå för alla system
oavsett anledningen till frånvaron. Vi har lagt
ersättningsnivån på 70 %. Vi är beredda att
diskutera nivån, men bara genom att införa en nivå
för alla system skulle man skapa enkelhet och ge
möjlighet till stora besparingar. Vi har beräknat
dessa besparingar till 17 miljarder.
Vi föreslår en omläggning av
trafikförsäkringskostnaderna. Det är mera rimligt
att de läggs på försäkringsbolagen. På så vis tvingas
de att medverka till fler förebyggande åtgärder i
trafiken. Det skulle bespara statskassan 6
miljarder.
Finansministern och andra som har läst vår motion
vet att vi vill ha budgetförstärkningar som är
betydligt kraftigare än så. Det finns element som
kan vara svårare att beräkna, dessutom svårare att
genomföra.
Ett annat problem i riksdagen är systemet för hur
beslut fattas. Det sker ju som alla här vet genom att
delfrågorna behandlas i 16 olika utskott. Helheten
finns ingenstans. Den borde finnas i
finansutskottet. Den skall förhoppningsvis finnas
där i framtiden, när vi får ändra dessa regler.
Om jag har lyckats tolka riksdagsordningen på rätt
sätt finns det inget hinder för att vi skall kunna ha
den här överblicken i finansutskottet. Jag kommer
verkligen att pröva det. Jag kommer att inbjuda till
det.
I den situation som vi nu har kan vi inte hålla på att
skrapa litet grand på ytan. Vi måste gå djupt in i
systemen. Vi måste angripa
transfereringssystemen.
Enligt vår uppfattning skall en god grundtrygghet
ges för medborgarna. En sådan grundtrygghet kan
ligga på en nivå på 70 %. Om man vill ha större
ersättningar får man försäkra sig för det. Detta
inbjuder dessutom till att man verkligen försöker
att komma i arbete. Det kan låta litet cyniskt just i
dessa dagar med den enorma arbetslöshet som vi
har. Men vi skall förhoppningsvis se andra tider.
Det kan inte vara statens uppgift att försörja folket.
Vi skall skapa en grundtrygghet. Låt oss göra det
på ett enkelt och vettigt sätt. Låt oss dessutom ta
tillfället i akt nu när vi har ett krismedvetande i hela
landet som är större än det någonsin har varit -- och
förhoppningsvis någonsin mer kommit att bli. Låt
oss utnyttja det. Låt oss vara lika kloka som
Svensson ute i landet är. Jag har träffat mycket
folk -- precis som ni har gjort. Väldigt många
efterlyser krafttag, att vi verkligen ser till att vända
på utvecklingen. Det handlar ju om att ge signaler,
inte minst mot marknaden.
Besluten bör vi fatta nu medan de kan fattas. Sedan
skall vi lägga upp en förnuftig tidplan för att
verkställa dem, så att vi inte gör det än värre i den
lågkonjunktur som vi befinner oss i nu utan ser till
att effekterna kommer när konjunkturen vänder.
Det kommer att ge de rätta signalerna till
marknaden, vilket säkert kommer att bidra till att
på det sätt Anne Wibble vill ytterligare driva ner
räntan. Vi har, som Anne Wibble vet, litet annan
syn på hur man skulle kunna göra med räntan. Jag
tycker att vi under de senaste dagarna har kunnat
se tecken som tyder på att vi kanske inte har helt
fel.
Det viktigaste är att räntan ytterligare sänks och
inte hur. Det beror enormt mycket på de signaler
som vi sänder ut från det här huset.
Det finns många andra saker att ta upp i debatten,
men om vi inte tar de här greppen är debatten i stort
sett meningslös. Vi måste för en gångs skull göra
det. Jag hoppas verkligen att det som har sagts om
vad man vill göra verkligen också resulterar i
handling. Jag hoppas att regeringen kommer att ge
sina representanter i finansutskottet litet större
svängrum, lika väl som jag hoppas att vårt största
parti ger sina ledamöter det. Vi kan alltså ta
greppet i utskottet. Rätt eller fel, men jag har
konstaterat att det inte är några hinder för oss att se
till helheten. Då kommer vi ifrån detta att hoppa
från tuva till tuva.
Jag skulle vilja ställa några konkreta frågor. Till
finansministern: Är finansministern beredd att
medverka till betydligt större besparingar än vad
regeringen nu föreslår? Jag skulle vara glad om jag
kunde få svar på den frågan. Till Allan Larsson: Är
Allan Larsson och Socialdemokraterna beredda att
medverka till kraftigare besparingar? Är ni det, har
vi möjlighet att göra det. Jag ber er titta noga och
seriöst på de förslag som vi har lagt fram. Vi
modifierar dem gärna i olika riktningar, men vi
måste ta totalgreppet. Om ni inte är beredda att
medverka, är ni i så fall beredda att motivera inför
svenska folket varför ni inte vill medverka. Det här
en debatt som måste ut i samhället, och vi måste
visa korten på ett annat sätt. Vi måste visa upp vad
det finns för möjligheter och se om vi kan enas
kring dem.
Slutligen hoppas jag, herr talman, att vi inte skall
tvingas till att medverka till att fälla regeringen.
Anf. 46 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! I ett upprop som representanter för
alla riksdagspartier fick ta del av i går hävdades att
''vi inte alls har levt över våra tillgångar''. Hur
kunde man påstå något sådant? Det går ju stick i
stäv mot vad som sagts av ledande företrädare för
både regering och opposition.
Enligt regeringens beräkningar producerar svenska
folket i år varor och tjänster till ett värde av ungefär
5 000 kr per invånare mer än vad vi förbrukar.
Företagen beräknas i år spara ca 100 miljarder
kronor mer än vad de investerar. Hushållen sparar
ungefär 60 miljarder kronor brutto. Det är
sammantaget 20 000 kr per invånare mer i sparande
än vad som totalt investeras, i privat regi. Detta
sparandeöverskott svarar mot ett ungefär lika stort
underskott i offentlig sektor. Totalt sett saknas det
alltså inte pengar. Inte heller är den materiella
standarden i det här landet genomsnittligt för låg.
Det handlar i grunden om ett fördelningsproblem.
Om man tar ifrån oss som har månadsinkomster på
nivån 30 000 kr en tusenlapp i månaden på det sätt
vår ekonomiska motion innebär, kommer det i
främsta rummet att gå ut över vårt sparande. Tänk
igenom er egen privatekonomi, ärade ledamöter.
Vad gör ni om ni inte får arvodesökningen i april
eller om ni får höjd skatt? Jag vågar gissa att de
flesta av oss inte ens har tid att konsumera för
pengarna.
Om en arbetslös eller låginkomstpensionär
däremot slipper lägre inkomster -- som våra förslag
också innebär, eftersom vi säger nej till det
försämrade arbetslöshetsunderstödet och eftersom
vi vill ha ökat pensionstillskott -- kommer de i
huvudsak att använda pengarna till konsumtion.
Därmed ökar efterfrågan på konsumtionsvaror,
och det ger arbete. Om fler får jobb betalas det in
mer skatt till stat och kommun. En omfördelning
kan alltså minska både arbetslösheten och
budgetunderskottet.
Vi föreslår också ökade arbetsgivaravgifter och att
dessa pengar används till ökade investeringar,
ROT-program och andra åtgärder mot
arbetslösheten. I genomsnitt innebär detta att vi tar
pengar från exportföretag som tjänar femdubbelt
mer på den låga kronkursen än vad
arbetsgivaravgiftshöjningen kostar och som enligt
vad finansministern påpekade i går använder denna
lägre kronkurs till stor del till att öka sina vinster, i
stället för att sänka priserna, och höja sina
marknadsandelar.
Enligt våra förslag vill vi använda pengarna till
tidigarelagda statliga beställningar, till underhåll av
t.ex. kommunala fastigheter, till utbildning m.m.
Genom denna omfördelning kan vi minska
arbetslösheten samtidigt som vi reducerar
budgetunderskottet.
När vi började arbetet med vår finansmotion
anlitade vi ett antal ekonomiska modellmakare. Jag
vågar påstå att det handlar om de mest
kvalificerade i det här landet. De räknade på
budget- och sysselsättningseffekterna av våra
förslag. I modellerna fanns inlagda också s.k.
dynamiska effekter, eller multiplikatoreffekter,
som man säger i de ekonomiska läroböckerna.
Ekonomer har arbetet med sådana här modeller
under mycket lång tid. Erfarenheten visar att det är
mycket svårt. Man vet inte hur lång tid det tar för
de dynamiska effekterna att slå igenom. Man måste
göra en mängd orealistiska antaganden om
sambanden i ekonomin, t.ex. andelen konsumtion
av en inkomstökning. Frågan är om de här
modellerna skulle klara en rejäl test vid
Konsumentverket.
Jag lyssnade på finansminister Wibble när hon
försvarade sin finansplan på Nationalekonomiska
föreningen. Hon redovisade där på ett ärligt sätt
alla de felslagna prognoserna. Tyvärr märker man
inte mycket av den självkritiken i finansplanen.
Exempelvis efterlyser jag den kritik som professor
Walter Korpi har riktat mot alla olika
tillväxtdiagram som också förekommer i
finansplanen, där man jämför tillväxten i Sverige
långsiktigt med t.ex. EG:s. Walter Korpi har visat
hur mycket man helt enkelt har ljugit med
statistiken.
Man kan då, som Allan Larsson, undra om vi
verkligen skall tro på siffrorna i finansplanen.
Bengt Westerberg sade i gårdagens debatt att han
var ödmjuk. Det skulle vara intressant att höra om
finansministern är villig att vara lika ödmjuk i dag
och erkänna att man gjort grova felbedömningar
och att det också nu finns en risk för att man gör
grova felbedömningar i finansplanen.
En annan liksom Bengt Westerberg ödmjuk man --
åtminstone om man jämför med hans partiledare --
är Bo G Jenevall. Jag vill ställa en fråga till honom.
Ian Wachtmeister sade i går att alla de 100 miljarder
ni ville minska budgetunderskottet med inte kunde
komma redan nästa budgetår, men minst 50
miljarder kunde ni operera bort. Hur skall det gå
till? Ni har ju inte ett enda konkret förslag, bara
krav på nya förslag från regeringen. Eller menar ni
på fullt allvar att regeringen Bildt nu under våren
skall kunna prestera förslag som gör att
Invandrarverket bryter mot lagen och säger upp
alla anställnings- och hyreskontrakt med
omedelbar verkan, att daghemmen stängs den 1 juli
med omedelbar verkan osv.? Och vad gör ni med
alla dem som arbetar på flyktingförläggningar och
blir arbetslösa, och vad gör ni med
daghemspersonalen? Fixar Bert Karlsson jobb på
Sommarland? Eller skall de få A-kassa eller
socialbidrag? Hur finansierar ni i så fall det?
Bo G Jenevall sade häromdagen att man skulle
uppfatta era förslag som signaler. I dag talar han om
runda svängar. Jag skulle vilja få ett erkännande
från er som är mera sansade i Ny demokrati att era
förslag inte är allvarligt menade. Det är härförarna
Wachtmeisters och Karlssons glada trumpetstötar:
åt höger, åt höger, mer mat och mer galoscher åt
alla sunda svenskar.
Med risk för att bli dödskysst av den samlade
borgerligheten måste jag också säga några kritiska
ord om den socialdemokratiska motionen. Jag skall
börja med att erkänna att det fanns en tid då våra
motioner var mer vidlyftiga än era. Men nu har ni
passerat oss med god marginal. De felkalkyler som
borgarna gjort är visserligen mycket större, men
det kan inte vara någon bra ursäkt. Jag förutsätter
att ni ställer, Allan Larsson, högre krav på er själva
än på borgerligheten.
Vår kritik av s-motionen är inget självändamål. Vi
vill också ha en konstruktiv debatt. Den syftar till
att förbättra politiken. Men det måste finnas ett
trovärdigt alternativ den dag regeringen abdikerar,
vilket Allan Larsson förutspådde att den skulle
kunna göra. Ni behöver en kritik från vänster för
att ni skall skärpa er. Vi förväntar oss att också ni
granskar våra förslag.
Inte ens de mest trosvissa anhängarna av
keynesianska multiplikatormodeller kan tro på att
det på lång sikt räcker med att finansiera mindre än
en tredjedel av era förslag till utgiftsökningar. Det
är ännu svårare att tro på att alla inkomst- och
bidragseffekter av fler jobb skulle hinna falla ut
redan under det kommande budgetåret. Om Allan
Larsson hade varit kvar vid TV och där fått syn på
en sådan borgerlig kalkyl eller en sådan
vänsterpartikalkyl, är jag ganska säker på att han
hade gjort ett elakt och ganska roligt inslag om det
i TV.
Allan Larsson efterlyser från borgerligheten korten
på bordet. Det kan jag också instämma i, men jag
tycker att det är ett rimligt krav att också ni
socialdemokrater lägger fram några fler av era kort,
som t.ex. hur de långsiktiga besparingarna skall se
ut.
Det långsiktiga problemet att minska det
strukturella budgetunderskottet och att få ner
arbetslösheten är oerhört svårt. Stora grupper har
det mycket smärtsamt. Det finns en skrift från 70-
talet som det socialdemokratiska kvinnoförbundet
gav ut. Jag tror att den heter ''Avliva myterna''. I
den pläderades bl.a. för sextimmarsdagen. På
något sätt verkar det som att frågan om
arbetstiderna har blivit något tabubelagd under
senare tid.
Svenska folket förvärvsarbetar, om man räknar
bort barn och ålderspensionärer, i genomsnitt 1 200
timmar per individ. Samma volym arbete skulle
åstadkommas om alla arbetade sex timmar per
vardag 40 veckor om året, dvs. med tre månaders
semester. Det visar att det inte bara är fråga om den
totala volymen arbete, utan att det också är en
fråga om fördelning. Det har också visat sig att
kvinnor jobbar tre timmar om dagen hemma,
medan männen jobbar en timme om dagen. Man
kan alltså genom en ren omfördelning om två
timmar per individ åstadkomma samma volym
arbete.
För att undvika tvåtredjedelssamhället kommer det
att bli nödvändigt att fördela om arbetstiden. Det
är också nödvändigt att långsiktigt operera bort det
strukturella budgetunderskottet. Då räcker det inte
att angripa fallskärmsavtalen och miljonärernas
inkomster, hur angeläget det än är, utan man måste
också ge sig på de stora mellangrupperna. Det
kommer att höras protester från väletablerade
herrar i såväl SACO som TCO.
Jag läste med intresse Anders Isakssons bok ''När
pengarna är slut'' och tyckte den var intressant.
Vänsterpartiet är ju faktiskt det enda parti som i
denna riksdag har lagt konkreta förslag på sänkta
tak i socialförsäkringssystemen. Men jag tycker att
det är obehagligt att konstatera att inte Isaksson
med ett ord nämner de kapitalägare och
höginkomsttagare, som genom skatteplanering och
smarta klipp har gjort sig mycket större rikedomar
än de allra smartaste bidragsfifflarna.
De som uppvaktade oss från budkavlerörelsen i går
talade om att man upplevde regeringens politik som
att man straffade brottsoffren. Ni kommer inte att
kunna förmå låginkomsttagarna att dra åt ett snäpp
i svångremmen om inte höginkomsttagarna drar åt
minst två.
Högern klarar inte den omfördelning som den
framtida sparpolitiken kräver. Det måste formas en
ny majoritet som klarar det. Vänsterpartiet vill i all
ödmjukhet genom en konstruktiv diskussion bidra
till att den kommer till stånd.
Anf. 47 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Tyvärr måste jag konstatera, trots att
Johan Lönnroth är en noggrann man, att han
tydligen inte har läst vår motion särskilt noga. Som
jag angav från talarstolen finns det en del runda
slängar, men det finns också många konkreta
förslag till betydande belopp. Vi talar också om hur
de skall genomföras. Beträffande tidsfaktorn tror
jag däremot att jag i mitt anförande sade att vi inte
har tagit ställning till den beroende på vilka beslut
som är möjliga att genomföra. Först då kan man
uppskatta under vilket budgetår det inträffar. Man
måste börja med att lägga förslagen.
Jag tycker att det från de övriga partiernas sida är
ganska klent med besparingsförslagen. Vi har
angett betydande besparingsmöjligheter med en
stor variation av åtgärder. Det är för att lägga dessa
på bordet för förnuftiga diskussioner i vilka
förhoppningsvis också övriga partier deltar.
Vad jag i mitt anförande inte hann ta upp var bl.a.
att under förutsättning att vi kan åtadkomma stora
besparingar, föreslår vi även något som borde ligga
varmt om hjärtat för Vänsterpartiet, nämligen
sänkt matmoms ner till 9 %. Det skulle passa bra
att just nu spä på stimulanserna litet grand, därför
att de pengar som frigörs där kommer säkert att
omedelbart konsumeras.
Tvärtemot vad Johan Lönnroth sade menar vi att vi
har lagt ett antal konkreta förslag. Jag hoppas att
även Johan Lönnroth kan ansluta sig till en
förhoppningsvis djuplodande diskussion i
finansutskottet.
Anf. 48 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag skall gärna föra djuplodande
samtal med Bo G Jenevall, men jag efterlyser litet
mer av konkreta besked. Hur mycket pengar, Bo G
Jenevall, kommer ni att klara av att spara in nästa
budgetår? Är det riktigt, som Ny demokratis
partiledare Ian Wachtmeister säger, att era förslag
innebär besparingar på 50 miljarder kronor? Då vill
jag alltså veta vad det är för förslag som konkret
leder till detta. Det räcker inte med dessa runda
svängar eller signalerna. Det krävs faktiskt
någorlunda handfasta förslag.
Självfallet finns det både oklarheter och siffror,
som vi inte är alldeles säkra på heller i
Vänsterpartiets motioner. Men vi har faktiskt ett
antal synnerligen konkreta förslag vad gäller
nedskärningar av försvarsutgifter och av statlig
administration. Vi sänker taket till sjukersättning
till fem och ett halvt basbelopp. Men ni beställer
bara förslag från regeringen. Hur kan ni tro att
regeringen skall hinna prestera, utifrån era oerhört
runda svängar, konkreta besparingsförslag på 50
miljarder nästa budgetår. Detta är rena och skära
luftballonger.
Anf. 49 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Det är sorgligt att höra, som jag
trodde, en förnuftig man som Johan Lönnroth
komma med rena rama skära lögner. Vi har en
mycket, mycket detaljerad motion. Den är ungefär
fyra gånger så tjock som Vänsterpartiets motion.
Vad som tyvärr av misstag saknas i motionen är en
sammanställande tabell, som jag har här i min hand
och som jag gärna skall överlämna sedan till Johan
Lönnroth. Jag vill tillägga att det också är, vilket
borde tilltala Vänsterpartiet och även
Socialdemokraterna, en profil på de besparingar
som föreslås på familjepolitikens område.
Förslaget innebär att man trappar ner bidragen
med början från gemensam inkomst på 300 000 och
upp till 500 000, där inga bidrag utges över huvud
taget. Jag tycker att Johan Lönnroths angrepp är
beklagligt.
Jag vill också gärna svara på frågan om vad
partiledaren har sagt. Jag kan inte finna att det i sig
finns något fel i hans uttalanden. Tidsaspekten är ju
helt avgörande. Men vi är framför allt beroende av
vad ni övriga ledamöter här i kammaren kan stödja.
Våra besparingsförslag får värde noll om de inte får
något stöd. Om vi däremot skulle få fullständigt
stöd för dem, hamnar vi i den storleksordning som
nämndes. Vi är alltså beroende av det stöd vi kan få
och är väldigt ödmjuka på den punkten, eftersom
vi vet att om vi inte får något stöd så blir värdet noll.
Det är därför omöjligt att med en siffra tala om vad
det innebär.
Vi har också besparingsförslag på t.ex.
försvarsområdet med fyra miljarder, vilket framgår
av motionen. Men det skulle ta för långt tid att här
gå in på alla detaljer, så jag förutsätter att Johan
Lönnroth tar en ny läsning av vår motion.
Anf. 50 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag tror att jag har sett tabellen. Den
visades i finansutskottet och jag vill nog beteckna
den som ett enda stort skämt. Vi kan ta exemplet
med familjepolitiken. Ny demokrati vill i en av att-
satserna i motionen att riksdagen skall ge riksdagen
till känna att man skall skrota allt stöd till
barnomsorgen. Det är i princip innebörden.
Det är i huvudsak kommunerna som fattar beslut
om barnomsorgen. Vad ni egentligen begär är att
regeringen skall beordra alla kommunalråd, såväl
borgerliga som socialdemokratiska, att omedelbart
lägga fram ett förslag om att skrota i princip alla
daghem i detta land. Det är möjligt att ni på allvar
tror på det, men jag har svårt att tro det, därför att
jag känner Bo G Jenevall som en ganska förnuftig
människa.
Det här är, precis som Bo G Jenevall har sagt, en
fråga om en signal, en trumpetstöt, ägnad att
signalera ut till opinionen och till massmedierna att
ni vill ge er på den gamla familjepolitiken.
Jag tror t.o.m. att budgetunderskottet med era
förslag, om vi andra verkligen tog dem på allvar,
skulle öka kraftigt och inte minska.
Andre vice talmannen anmälde att Bo G Jenevall
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 51 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):
Herr talman! Den ekonomiska utvecklingen i
Sverige har i dag både ljusa och mörka drag. Till
den ljusa bilden hör de positiva rubriker som nu
börjar smyga sig in bland de annars ganska dystra
ekonomiska nyheterna. Svenska exportföretag som
tar hem stororder. Ericssons senaste stororder från
Japan är bara en i raden. Företag som planerar
nyinvesteringar. Vi såg häromdagen att SCA
planerar en investering i trakten av Timrå och
Sundsvall. Bokslut från företag som visar ökade
vinster. Sjunkande räntor på penningmarknaden.
Dessa ljusglimtar som visar på nya möjligheter till
bättre tider blir faktiskt allt fler, och det är mycket
glädjande.
Men den ekonomiska utvecklingen har också ett
antal mycket mörka drag. Det värsta problemet är
den höga arbetslösheten. Att inte få jobba när man
vill, att inte få göra rätt för sig på en arbetsplats, det
är den största orättvisan.
Därför är den ekonomiska politikens viktigaste
uppgift att bekämpa arbetslösheten, att se till att
Sverige får livskraftiga företag med nya och trygga
jobb. För att detta skall lyckas krävs det framgång
i kampen mot en ny pris- och lönekarusell. Vi vet
nu alltför väl hur illa det går efter en period då
inflationskampen sattes på undantag, som på 80-
talet. Låga prisökningar är dessutom i sig en
rättvisefråga, därför att höga prisökningar
omfördelar miljardbelopp till småsparares och
låginkomsttagares nackdel. Det är bra att
Socialdemokraterna genom Allan Larsson i
Riksbanksfullmäktige nu ställer upp på denna linje.
För att lyckas i kampen mot arbetslösheten måste
vi hata inflationen.
Att klara den uppgiften och ta till vara de
möjligheter som finns ställer ganska höga krav på
den ekonomiska politiken -- krav på
ansvarstagande och långsiktighet -- inga utflykter i
populism -- krav på handlingskraft och krav på
samförstånd och breda lösningar i denna riksdag.
Denna kamp mot arbetslösheten och uppgiften att
skapa nya jobb har både långsiktiga och kortsiktiga
inslag.
Den första delen är insatser för att skapa
framtidstro och växtkraft i det svenska näringslivet.
Detta är det enda sättet att åstadkomma nya riktiga
och varaktiga jobb. Medlemskapet i EG, som har
diskuterats på förmiddagen, har många icke-
materiella fördelar, men det har också mycket stora
materiella fördelar. Ett sådant medlemskap bidrar
till att få investeringar till Sverige som ger jobb här
hemma i stället för i andra länder. Detta långsiktiga
tillväxtprogram handlar om att skapa ett allt bättre
företagsklimat och att stärka förtroendet för den
svenska ekonomin. De offentliga finansernas
utveckling är central. Jag skall återkomma till det.
Detta arbete tar tid, därför att misstagen sedan
tidigare var så stora. Det finns inga snabba
lösningar på de djupa problem som 1980-talets
osunda utveckling skapade.
Därför har den ekonomiska politiken också en
kortsiktig del -- insatser för att hjälpa de människor
som blir arbetslösa. Det är viktigt att de
stabiliseringspolitiska insatserna överensstämmer
med den långsiktiga inriktningen. Om man skall
åka från t.ex. Stockholm till Göteborg skall man
inte börja med att sätta full fart mot Luleå. Då leder
politiken fel. Genom den aktiva
arbetsmarknadspolitiken motverkar vi
långtidsarbetslöshet och utslagning. Genom att
erbjuda arbetslösa människor utbildning eller
praktik ger vi dem chansen att bygga upp sin
kompetens och stärka sin ställning på
arbetsmarknaden. Det främjar och
överensstämmer med vad som är bra även på lång
sikt.
Långsiktigt är tillväxtpolitiken kärnan i kampen
mot arbetslösheten. Sedan regeringsskiftet har vi
bedrivit ett omfattande arbete för att återskapa
tillväxtkraften i den svenska ekonomin. Detta
arbete fortsätter.
Mycket stora satsningar för att bygga ut och rusta
upp infrastrukturen har inletts. Jämfört med 1980-
talets mycket låga investeringsvolym på det
området, är det nu fråga om tredubblingar eller
ännu mer. Att på detta sätt utnyttja
lågkonjunkturen för att bygga för framtiden ger
också kortsiktigt positiva effekter på
sysselsättningen.
Vi genomför också ett mycket omfattande program
för att bygga ut den högre utbildningen. Sedan
regeringsskiftet har antalet utbildningsplatser ökat
med över 18 000. Om några år kommer antalet
studerande vid universitet och högskolor att vara
50 000 fler än under Socialdemokraternas tid.
De små och medelstora företagen står i centrum för
regeringens politik. Det är nämligen där som de nya
jobben och de nya möjligheterna måste komma.
Därför har vi genomfört en rad strategiska
förbättringar inkl. skattesänkningar för dessa
företag. Nu går vi vidare. Från 1994 kommer
egenföretagarna att få mer likvärdiga skattemässiga
villkor för att investera och växa jämfört med
aktiebolag. I väntan på detta ger vi vissa
skattelättnader redan i år.
Jag noterade att Allan Larsson talade positivt om
småföretagen. Jag förväntar mig därför ett positivt
besked från Socialdemokraterna om att dessa
skattesänkningar för de mindre företagen är
mycket viktiga och att de kommer att bifallas även
av Socialdemokraterna.
Varaktigt lägre räntor är en mycket viktig faktor.
Det är nog den enskilda faktor som har störst
betydelse för att öka tillväxten och pressa ned
arbetslösheten. En förutsättning för lägre räntor är
att omvärldens förtroende för den svenska
ekonomin stärks. I detta sammanhang är de
offentliga finansernas utveckling en helt avgörande
faktor.
Låt mig tillägga att bankernas beteende är av
ganska stor betydelse för en lägre räntenivå.
Bankerna har sedan några år ganska kraftigt vidgat
sina marginaler mellan in- och utlåningsräntor. Jag
tycker att bankerna nu borde tänka om i fråga om
detta. Det skulle vara ett konstruktivt bidrag till
den ekonomiska utvecklingen i dag. Jag har hört
resonemang om att lägre räntor från Riksbankens
sida mer betraktas som en möjlighet att bara sänka
inlåningsräntan, så att marginalen ökar ännu mer.
Jag har sympati för att bankerna vill tjäna pengar,
men jag tror inte att de gör det på bästa sätt genom
att ha en mycket bred och kanske ökad
räntemarginal och genom att vara extremt
restriktiva med utlåning -- tvärtom. Det finns
många företag som går bra, framför allt mindre
företag, som vill investera. Det är nu dags för
bankerna att långsiktigt driva sin politik så att dessa
företag kan mötas av en fungerande
kreditmarknad.
För att klara jobben måste vi få ned
budgetunderskottet. Det har sagts av många här.
Det är glädjande att åtminstone den verbala
överensstämmelsen finns. Detta kräver fortsatta
och mycket målmedvetna minskningar av de
offentliga utgifterna.
Sedan regeringsskiftet har beslut fattats som
innebär minskade offentliga utgifter på nära 70
miljarder kronor under de närmaste åren. Det är
mycket glädjande att notera att alla nu tycker att
det är viktigt att spara mera, vilket uppenbarligen
måste tolkas som att alla redan fattade beslut är
väldigt viktiga och bra och att de inte är i farozonen
för att ändras. Nu driver vi arbetet med att sanera
statsfinanserna vidare. I årets budgetproposition
har vi föreslagit utgiftsminskningar på totalt
ytterligare 15 miljarder kronor, varav 12 för nästa
budgetår, det som ligger närmast framför oss.
Herr talman! Med denna politik kan vi vinna
kampen mot arbetslösheten, men vi är ännu inte
där. För att vi skall nå det målet måste
långsiktigheten i politiken fullföljas. Vi har
definitivt inte råd med felsteg i form av skadliga
skattehöjningar eller ansvarslösa nej till
besparingar.
Jag måste erkänna att jag tycker att det är
uppseendeväckande att Socialdemokraternas
ekonomiska motion nu innehåller så många och
också stora sådana felsteg.
Allan Larsson påstod i sitt anförande att han står
för en ny ekonomisk politik. Jag vill därför fråga:
Vad är det för nytt med förslag om höjda
marginalskatter? Vad är det för nytt med förslag om
ökad offentlig konsumtion? Vad är det för nytt med
förslag som höjer skatterna på jobb och
produktion? Det är inte ett dugg nytt, utan det är
gammal beprövad skåpmat som bevisligen lett fel.
Det är ingenting annat än en upprepning av 1970-
och 1980-talens gamla misstag, samma misstag
vilkas svåra konsekvenser vi nu upplever.
Jag skall ta upp marginalskatterna, för att nämna
en fråga som engagerar mig mycket. Vi vet att de
höga marginalskatterna var en viktig faktor bakom
den överhettade spekulationsekonomin på 1980-
talet. Själva syftet med den stora skattereformen
var att vi en gång för alla skulle göra oss av med
dessa skadligt höga marginalskatter. Alla löntagare
skulle få minst hälften kvar.
Nu vill Socialdemokraterna genom höjda
marginalskatter gå ifrån denna stora reform och
återinföra dessa, som det hette, ruttna delar av det
gamla genomruttna skattesystemet.
Jag vill göra fullständigt klart för kammarens
ledamöter: Så blir det inte.
Socialdemokraterna säger sig vara beredda att
stödja besparingar i samma storleksordning som
regeringen. Dessa 12 miljarder för nästa budgetår.
Det låter utmärkt och bra. Men de säger samtidigt
nej till regeringens förslag. Och några egna förslag
till besparingar finns inte.
Det är faktiskt magstarkt i överkant när Allan
Larsson, som representant för socialdemokratin
och, förmodar jag, som författare till den
ekonomiska motionen, begär att regeringen skall
lägga korten på bordet. Våra förslag finns. Det är
era förslag som saknas. Allan Larsson mörkar på
ett mycket otrevligt sätt. Han tycks tro att det är
något slags bluffstopp som spelas här. Jag spelar
inte kort med människors jobb som insats, Allan
Larsson.
Bengt Westerberg frågade i går: Vilka besparingar
har Socialdemokraterna? Ingvar Carlsson gav då
inget svar för Socialdemokraternas räkning. Allan
Larsson har nu fått ytterligare ett dygns betänketid.
Jag upprepar frågan: Vilka besparingar vill ni
föreslå? Ni kan inte smita från att ge beksed, Allan
Larsson. Ni måste visa några kort, annars finns det
inte något att tala om.
Allan Larssons anförande här i dag innehöll många
vackra ord om allt trevligt som
Socialdemokraternas s.k. ekonomiska politik
skulle leda till. Men sanningen är att det inte är
någon ekonomisk politik! I den största och svåraste
frågan -- hur man skall få bort det offentliga
underskottet -- saknar Socialdemokraterna förslag.
På ett annat område finns det däremot förslag i
alldeles våldsamt vidlyftiga ordalag -- tyvärr, det vill
jag gärna säga, är det fullständigt orealistiska
förslag. Allan Larsson lovar 190 000 nya jobb eller
utbildningsplatser under nästa budgetår, till en
kostnad, enligt motionen, av 1,6 miljarder kronor!
Det blir knappt 8 500 kronor per plats. Varför vara
så blygsam, Allan Larsson? Om det kostade så
himla litet, skulle jag inte nöja mig med att minska
arbetslösheten till 4,5 %. Jag skulle gå ner till 3
eller 2 %.
Allan Larsson vet att denna kalkyl är rena
lurendrejeriet. Jag drar mig inte för att säga att det
är fråga om ren populism. Förvisso finns det
enskilda inslag som kan diskuteras, men det är
falskt att lura 190 000 människor som saknar jobb
och få dem att tro att de nästan genast kan få jobb
eller utbildning utan att det kostar något.
Regeringen har, till skillnad från
Socialdemokraterna, en sammanhållen ekonomisk
politik med konkreta förslag till åtgärder --
tillväxtfrämjande åtgärder och åtgärder för att
sanera de offentliga finanserna.
Vår politik för tillväxt, ökad sysselsättning och
sanerade statsfinanser hänger ihop och ger
långsiktiga resultat. Vår budgetproposition visar att
det finns en väg ut ur krisen.
Ansvaret för de beslut som kan föra oss vidare i
fråga om denna lösning och ge de arbetslösa nytt
hopp vilar nu på ledamöterna i denna riksdag. För
att kunna gå vidare med en konstruktiv diskussion
i riksdagen och dess utskott krävs det att
Socialdemokraterna och andra talar om vilka
förslag som finns.
Jag noterade, herr talman, att vid ett
meningsutbyte mellan olika oppositionspartier
tyckte alla att de andra oppositionspartierna bättre
borde redovisa sina förslag. Det tycker jag är
mycket intressant, och det leder fram till den
naturliga slutsatsen att det finns en omgång
fullständiga förslag, nämligen de förslag som
regeringen har presenterat. Vill man vara med och
resonera om några andra förslag, får man vara snäll
och tala om vilka förslag det i så fall handlar om.
Det är en direkt uppmaning till Allan Larsson.
Anf. 52 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Finansministern säger att det är bara
regeringen som har konkreta förslag. Men då
efterlyser jag den genomgång som
Finansdepartementet rimligen har gjort av de olika
oppositionspartiernas förslag. Jag vill alltså veta
vad finansministern anser om de långsiktiga
besparingsförslag som vi har lagt fram och som
faktiskt är mer konkreta än regeringens.
Exempelvis gäller det en sänkning beträffande
taket i sjukersättningen.
Jag har en fråga om de fromma förhoppningar man
har när det gäller bankerna, om att dessa skall
minska skillnaderna mellan ut- och inlåningsräntor.
Jag vill också fråga om gårdagens utspel gentemot
exportföretagen. Tror finansministern att man
lyssnar på framförd kritik? Kritik förekom ju också
på 80-talet, efter 1982 års devalvering. Man sade att
företagen inte borde ligga kvar med sina höga priser
och ta ut ökade vinster och att de i stället borde
sänka priserna, ta marknadsandelar och investera.
Det gjorde inte företagen, trots alla fromma
förmaningar från t.ex. Kjell-Olof Feldt.
Vad är det som får finansministern att tro att
företagen och bankerna kommer att lyssna på
finansministern när hon framför sina fromma
förhoppningar? Är det inte bättre att lägga fram
konkreta förslag som klarar eftervården efter
devalveringen, som drar in övervinsterna till
statskassan och ser till att pengarna kanaliseras
vidare till riskkapital, till småföretag och till andra
konkreta åtgärder som ger fler jobb?
Anf. 53 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):
Herr talman! Johan Lönnroth sade många
intressanta saker. Särskilt fäste jag mig vid vad han
sade i sitt huvudanförande, nämligen att även
Socialdemokraterna måste visa sina kort för att det
skall bli någon mening med den diskussion som
alltid skall föras i riksdagens utskott och kammare.
Jag tycker att det är angeläget att understryka
detta. Det gläder mig att jag på denna punkt kan ha
samma uppfattning som Johan Lönnroth.
Johan Lönnroth frågade: Vad får finansministern
att tro att exportföretag, och för den delen också
banker, nu skulle bete sig på ett enligt
finansministerns uppfattning klokare sätt än
tidigare?
Jo, jag tror att just det faktum att man betedde sig
på ett annat sätt under 80-talet och att man såg att
det inte fungerade så väldigt bra, borde mana -- och
det är ganska realistiskt att tro att det är så -- till en
viss ökad reflexion.
Jag tycker att det är angeläget att man när det gäller
exportföretagen ser både till lönsamheten och till
den långsiktiga marknadsandelsutvecklingen.
Noterbart under senare tid har varit att man
egentligen enbart sett till den första delen. Det
finns säkert företag för vilka detta är det
övergripande målet. Men jag menar att det är
angeläget att också se till den långsiktiga
marknadsandelsutvecklingen och att betrakta de
förändringar och den nu mycket förbättrade
konkurrenskraften som en möjlighet att på ett
ganska klokt sätt göra en långsiktig investering i en
bättre marknadsandels- och volymutveckling.
Johan Lönnroths tal om en sänkning av taket i
sjukersättningen föranleder en motfråga. För att
detta skall medföra någon förbättring från
statsfinansiell synpunkt -- jag förmodar att Johan
Lönnroth inte bara är intresserad av minskade
förmåner utan också av att det sker något positivt
för t.ex. statsfinanserna -- måste man sänka
betalningen till sjukförsäkringen, för annars blir
det i praktiken en mycket kraftig ökning av
skatterna och av det som är speciellt skadligt i
skatterna. Jag syftar då på det som kallas för
skattekil -- eller marginalskatteeffekt, litet
förenklat uttryckt. I så fall är det enbart ett tecken
på en gammal vänsterpartistisk ståndpunkt,
nämligen att det inte spelar någon roll om man
utformar vare sig skatter eller socialförsäkringar så,
att det lönar sig att jobba. På den punkten har jag
en helt annan uppfattning.
Anf. 54 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Det är alls inte fråga om en
vänsterpartistisk ståndpunkt. Vi anser att skatterna
skall vara så utformade att det lönar sig att arbeta.
Däremot skall det inte vara lönsamt att göra snabba
klipp.
Den skattereform som Folkpartiet och
Socialdemokraterna stod bakom gav inte de
resultat som ni räknade med. Det borde
finansministern i dag kunna erkänna. Det blev en
mycket stor skattesänkning för höginkomsttagarna.
Men skattesänkningen finansierades inte, och det
är en av de grundläggande orsakerna till dagens
gigantiska budgetunderskott.
Jag frågar igen: Hur ställer sig finansministern och
regeringspartierna till de långsiktiga sparförslag
som vi har lagt fram?
Inte heller ni har visat era kort vad gäller de
långsiktiga besparingarna. Ni talar bara allmänt
och gör runda svängar. Ni säger att ni skall minska
det strukturella budgetunderskottet på 55
miljarder. Men det är mycket litet av tydliga förslag
i era långsiktiga allmänna resonemang. Således
uppvisar ni samma brist som den
socialdemokratiska oppositionens förslag. Det är
fråga om en mörkning av kort från både
regeringens och Socialdemokraternas sida. Den
grundläggande orsaken till detta är att ni
förmodligen inser att ni, om ni skall lägga fram
långsiktiga förslag, tvingas såväl höja skatterna för
kapitalägare och höginkomsttagare som minska
förmånerna för just de mer välbeställda för att
kunna klara den grundtrygghet som jag tror att vi
alla anser är nödvändig för dem som ligger längst
ner på inkomstskalan.
Ni kommer inte att klara av det här
sparprogrammet om ni inte är beredda att föra en
starkare fördelningspolitik.
Anf. 55 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):
Herr talman! Mina ambitioner inom socialpolitiken
sträcker sig något längre än till bara
grundtryggheten. Eftersom det kommer att föras
en särskild diskussion om detta senare på
eftermiddagen lämnar jag den saken.
Låt mig påpeka för Johan Lönnroth att den
underfinansiering av skattereformen som han
nämnde inte handlar om att det har blivit en
skevhet i relationerna mellan höginkomsttagare
och låginkomsttagare. Den underfinansiering som
det huvudsakligen handlar om består i att de
dynamiska effekter som vi räknade med ännu icke
har uppkommit. Det handlar alltså icke om en
skevhet mellan den betalning, den finansiering,
som människor med olika höga inkomster stod för.
Den är fullt balanserad i det avseendet.
Det är dessutom anmärkningsvärt att de dynamiska
effekterna på bl.a. arbetsutbud ännu icke har
uppkommit. Jag är dock helt övertygad om att
dessa kommer, om -- nota bene! -- vi inte förstör
skattereformen genom att återgå till allt högre
marginalskatter. Något sådant kommer inte vi att
medverka till.
Det budgetförslag som jag lagt fram har två delar,
som Johan Lönnroth väl vet. Först och främst finns
det ett mycket konkret och på varje punkt
specificerat förslag för nästa budgetår, och det är
det normala innehållet i en budgetproposition. Där
är regeringen ganska ensam om att ha ett mycket
tydligt förslag som angriper utgiftsutvecklingen.
Vänsterpartiet har också ett förslag, men det leder
huvudsakligen till ökade skatteintäkter och ökade
skattesatser och står därför i strid med en långsiktig
tillväxtpolitik.
Utöver detta normala innehåll i en
budgetproposition har regeringen i år, av hänsyn till
det angelägna i att visa ett längre tidsperspektiv vad
gäller de offentliga finanserna, lagt fram ett
program för en långsiktig sanering. Vi pekar på tre
områden som kan beröras när det gäller att hantera
de fortsatta utgiftsminskningar som krävs där.
Jag vill med bestämdhet påpeka att det inte finns
något annat parti som har sagt annat än att det är
mycket viktigt och bra med ett sådant långsiktigt
saneringsprogram. Men något innehåll finns det
inte. För flertalet partier, i varje fall för det största
partiet i kammaren finns det inte ens något konkret
innehåll i det som gäller det närmaste budgetåret,
än mindre det som gäller det femåriga
saneringsprogrammet.
Andre vice talmannen anmälde att Johan Lönnroth
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 56 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är ganska
anmärkningsvärt att höra regeringens
finansminister stå i kammaren och tala om för oss
att regeringens förslag är mer omfattande än våra
motioner. Hur det är med det förhållandet borde
Anne Wibble känna till från sin långa tid i
opposition.
Jag tycker dessutom att det är ytterligt
anmärkningsvärt att finansministern inte med ett
ord kommenterar vår budgetmotion, som trots allt
är ganska omfattande och innehåller en hel del
förslag, samtidigt som regeringen är en
minoritetsregering och faktiskt regerar på andras
mandat.
Vi har ett med regeringen gemensamt synsätt i
väldigt mycket, kanske t.o.m. i det allra mesta. Vi
tycker att regeringen har gjort ett bra arbete i
många avseenden. Men ni vet mycket väl att vi
förordar kraftigare tag för att komma till rätta med
problemen. Här har ni chansen att kunna
genomdriva en mer kraftfull politik, och så
kommenterar ni inte ens vår lagda motion i en
debatt som handlar om detta.
Dessutom ställde jag faktiskt två konkreta frågor,
och jag vill väldigt gärna ha svar på de frågorna.
Anf. 57 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):
Herr talman! Jag skall gärna kommentera Ny
demokratis förslag, naturligtvis inte alla, men några
som Bo Jenevall själv nämnde i sitt
inledningsanförande. Han pekade särskilt på de
familjepolitiska förslagen, som enligt honom skulle
spara i runda tal 24 miljarder kronor, möjligen med
litet osäkerhetsmarginal.
Till att börja med tror jag att man skall ta de
siffrorna med en mycket stor nypa salt. Men
förslagen har en helt avgörande nackdel, som gör
att de är betydligt mindre intressanta än beloppet
kunde indikera. De strider nämligen mot det
synsätt som jag tycker är oerhört viktigt, och som
jag tror att flertalet människor omhuldar, nämligen
att kvinnor och män har lika värde och bör ha
samma möjligheter på arbetsmarknaden och
möjligheten att förena hemarbete med
förvärvsarbete. Om de förslag som Ny demokrati
har lagt fram genomfördes skulle de omintetgöra
för den halva av befolkningen som består av
kvinnor -- om de inte är mycket rika från början --
att förena förvärvsarbete med familj och barn.
Vi vet alla att detta i princip gäller både män och
kvinnor, men traditionen visar alltför starkt att det
kommer att bli kvinnorna som drivs tillbaka till
hemmet. Jag tycker att detta vore helt galet från en
rent värderingsmässig utgångspunkt. Det vore
också, Bo Jenevall, mycket galet av rent
ekonomiska skäl.
Jag förmodar att Bo Jenevall också tycker att det är
ganska bra att flickor och unga kvinnor får
utbildning. Om man har en familjepolitik som nära
nog omintetgör möjligheten för kvinnor att
förvärvsarbeta, får inte samhället någon avkastning
på de utbildningsinsatser som har erbjudits
flickorna. Det skulle vara utomordentligt oklokt.
Det är ett problem som har tagits upp av
Långtidsutredningen, där man just pekar på den
familjepolitik som gör det möjligt att förena
hemarbete med förvärvsarbete som en mycket
positiv sak för Sverige.
Det finns förvisso stora förbättringar att göra inom
familjepolitiken. Det pågår också ett mycket starkt
utvecklingsarbete för att bl.a. öka valfriheten. Men
den inriktning som Bo Jenevall föreslår på det
området strider mot värderingar och ekonomisk
klokhet.
Anf. 58 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Vi skall inte föra en familjepolitisk
debatt. Den kommer senare. Jag vill bara
konstatera att finansministern uppenbarligen inte
har läst vårt förslag. Jag vill påpeka att det är ett av
ett tjugotal olika förslag vi lägger fram, med
varierande besparingsmöjligheter.
Jag vill återknyta mer till den viktiga och
övergripande frågan: Är regeringen villig att ta en
seriös diskussion för att ytterligare hjälpa till att
nedbringa det strukturella budgetunderskottet,
eller tänker regeringen försöka att hoppa från tuva
till tuva för att få igenom vårt förslag och låtsas som
om vi inte existerar?
Jag har fortfarande inte fått svar på mina två frågor,
vilket jag upprepar.
Anf. 59 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):
Herr talman! Bo Jenevall, jag har läst förslagen om
de familjepolitiska avsnitten alltför väl. Det är det
som är det besvärliga från Bo Jenevalls
utgångspunkt.
Jag tycker att det finns en del konstruktiva ansatser
i Ny demokratis olika ekonomiska motioner. Men
jag reagerar mycket häftigt mot att de påstås ge så
väldigt stora effekter, som tyvärr inte visar sig vara
hållbara.
Nu frågar Bo Jenevall om regeringen är intresserad
av att diskutera och spara mer på olika sätt. Jag
hade ett 15 minuter, möjligen 16 minuter långt
anförande som gick ut på att jag tycker att det är
angeläget att få en diskussion till stånd. Jag tycker
att det vore mer angeläget för stabiliteten i
politiken att få en konstruktiv diskussion med
Socialdemokraterna. Men jag tycker inte att det
finns någon anledning att utesluta vare sig Ny
demokrati eller Vänsterpartiet från de diskussioner
som skall föras i riksdagens utskott. Så har heller
inte skett vid något tidigare tillfälle. Det är ett
naturligt inslag i riksdagsarbetet att de partier som
sitter i riksdagens utskott deltar i arbetet där. Man
tar fram och diskuterar sina olika förslag. Det finns
inte någon sådan omöjlighet.
Andre vice talmannen anmälde att Bo G Jenevall
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 60 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Jag hade stora förhoppningar på
finansministern. Jag hade väntat mig att Anne
Wibble skulle försöka fylla tomrummet efter de här
fyra musketörerna som vi hörde i går, som gick i
opposition mot oppositionen.
Men finansministern var en besvikelse och tycks
närmast ha försökt tävla med Carl Bildt om att
kunna använda så många kraftuttryck som möjligt
för att dölja regeringens egna problem. Jag måste
få ställa frågan, Anne Wibble: Hur känns det att stå
här i riksdagen och tala om bluffstopp och
lurendrejeri, efter att ha lagt fram en budget som
har slagit fel med 130 miljarder kronor, 333
miljoner kronor per dag? Var det bluffstopp förra
året när budgeten lades fram?
Kan Anne Wibble säga vad som är dagsnoteringen
när det gäller statsfinanserna för innevarande
budgetår? Gäller de siffror som fanns i
budgetpropositionen, eller var det också
bluffstopp? Hur ser regeringens eget sparprogram
ut? Ni började ju med att öka arbetslösheten med
flera tiotusental personer. Är det sparande? Nej,
finansministern, det är slöseri.
Bara sedan budgeten lades fram den 11 januari --
på en månad -- har 10 000 fler människor blivit
arbetslösa i Sverige. Detta är motsatsen till
sparande. Detta är slöseri.
Hur ser ert sparprogram ut i övrigt? Här nämns 45
miljarder under de närmaste fyra åren. Vad
innehåller det? Är det Moderaternas nya
partiprogram som ligger som en tickande bomb
där? Eller är det Centerns attacker mot
standardtryggheten som ni har baserat det på? I så
fall, vart har Bengt Westerbergs engagerade
uppslutning kring den generella välfärdspolitiken
och inkomsttrygghetsprincipen tagit vägen?
De åtgärder som skall vidtas under det kommande
året måste vara i samklang med det långsiktiga
programmet. Därför har finansministern ett ansvar
för att visa vad sparprogrammet innehåller.
Hur ser Finansdepartementets kalkyler ut när det
gäller sambandet mellan utgiftsnedskärning i
budgeten, efterfrågeläge, produktion och tillväxt i
svensk ekonomi? Kommer finansministern att låta
publicera de kalkylerna? Det kommer, som väl är,
material från annat håll den närmaste tiden. Men
det skulle vara mycket värdefullt om även
Finansdepartementets material fanns tillgängligt.
Det är bra att vi har en gemensam uppfattning om
behovet av att bekämpa inflationen. Men just för
att det finns ett ambitiöst mål på det området måste
det också finnas ambitiösa mål när det gäller tillväxt
och sysselsättning. Utan det blir den ekonomiska
politiken låghalt.
Anf. 61 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):
Fru talman! Jag skall försöka beta av några av Allan
Larssons frågor i hopp om att också få svar på några
av mina egna.
En fråga han hade i sitt anförande var: Skall det bli
som i Finland i fråga om arbetslösheten? Svaret är
nej.
En fråga som han upprepade nu igen var: Vad är
förklaringen till att budgetunderskottet har blivit
mycket större än vad som redovisades för ett år
sedan?
Svaret är mycket enkelt. Jag trodde möjligen att
Allan Larsson hade läst det i finansplanen. Det går
ju bra att läsa om det där, som komplettering till de
två förklaringar som jag vill ge som huvudskäl.
Utlandskonjunkturen har blivit betydligt sämre
under 1992 än vad någon trodde, inkl. Allan
Larsson själv och alla övriga prognosmakare i detta
land och även i andra länder. Samma sak ser man i
OECD-prognoser och liknande.
Särskilt störande var naturligtvis de stora
problemen på valutamarknaden under hösten. Ett
ytterligare skäl, som är litet specifikt för Sverige, är
en allmän underskattning av effekterna av
finanskrisen på den reala ekonomin i Sverige. Jag
menar inte att jag inte förstår att det är
komplicerat. Jag menar att man på det stadiet i
Sverige hade ett alltför dåligt grepp om sambandet
mellan de finansiella problemen och den reala
ekonomins utveckling. På det området har nu
kunskapsgrunden blivit betydligt bättre.
Jag gick tillbaka för att se vilket material som fanns
samlat vid t.ex. regeringsskiftet om de finansiella
problemen. Det var nästan det första ärende som
mötte mig i Finansdepartementet. Det var en aning
beklämmande att upptäcka att det just inte fanns
någonting.
Det är en brist som jag tror att Allan Larsson och
jag har gemensamt. Ingen av oss förstod vidden och
djupet av den finansiella krisen. Vi står på bättre
grund nu.
Låt mig peka på ett av de problem där jag hävdar
att vi, inte minst från Folkpartiets sida, var
betydligt mer klarsynta: arbetslöshetsutvecklingen.
Vi drev valrörelse på temat att det fanns en mycket
allvarlig risk för en arbetslöshetsbomb, ett faktum
som Allan Larsson förnekade. Den felslagna
prognosen borde bekymra Allan Larsson en aning.
Anf. 62 ALLAN LARSSON (s) replik:
Fru talman! Finansministern försöker smita ifrån
det faktum att regeringen tillkom därför att den
lovade att minsann inte sitta med armarna i kors
och se arbetslösheten öka. Det skulle bli en
regering som kunde behärska den ekonomiska
utvecklingen, skapa arbeten och pressa ned
arbetslösheten. Det har blivit tvärtom. Varje ny
prognos som regeringen har lagt fram har visat att
det har blivit sämre.
1993 skulle bli ett år med tillväxt. Det sade ni i
januari, och det sade ni fortfarande när vi
behandlade budgeten i våras. Det blir ett år med
minskad produktion, sjunkande sysselsättning och
växande arbetslöshet. Den svenska ekonomin blir
fattigare.
Vad är det för fel på en ekonomisk politik som på
detta sätt gör att produktionen sjunker och att
statsfinanserna försämras?
Ni säger att ni har minskat de offentliga utgifterna.
Ja, men samtidigt är det så, att de offentliga
utgifterna aldrig har stigit så snabbt som de i varje
fall gör i innevarande års budget. Inte någon gång
under 80-talet steg utgifterna i den takt som de nu
gör. Vad är det för fel på en politik som får de här
resultaten?
Ni säger att ni skall vinna kampen mot
arbetslösheten, och att det inte skall bli som i
Finland. Då måste Anne Wibble förklara för mig
vad det är för skillnad på den politik som den
borgerliga regeringen här i Sverige bedriver och
den politik som den borgerliga regeringen i Finland
bedriver? Hur kan vi få till stånd en god ekonomisk
utveckling i detta land med en politik som hittills
har misslyckats så kapitalt?
Vad är det för fel på att ta initiativ till att få i gång
investeringar, reparationer, ombyggnad och
underhåll? Vad är det för fel på att få fram fler
platser vid högre utbildningar och resurser för
forskning och utveckling?
Är initiativ bara fina och acceptabla när de kommer
fram via regeringen, och fel när de kommer från
oppositionen eller från andra i samhället som deltar
i debatten?
Varför skulle det vara fel att satsa på sådant i
Sverige, när just den politiken nu är på väg att
genomföras i USA och i Japan, och när det börjar
tas initiativ i Europa? Sverige hamnar på
efterkälken med regeringens ekonomiska politik.
Anf. 63 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):
Fru talman! Allan Larsson glömde -- hoppas jag --
att svara på frågan om vilka besparingar han avser
att föreslå för det närmast kommande budgetåret,
det som börjar om mindre än fem månader.
Det är inget fel alls, Allan Larsson, i att satsa på
att komma ifrån den misslyckade politik i fråga om
infrastrukturinvesteringar och utbildningspolitik
som ni drev under 80-talet. Vi började i själva
verket med detta så fort regeringsskiftet ägt rum.
Jag beskrev utförligt den omfattande utbyggnad av
väg- och järnvägsinvesteringar och av utbildning
och forskning som redan har i gångsatts.
Låt mig med viss förnöjsamhet säga att det känns
litet egenartat att bli anklagad för att sitta med
armarna i kors. Den vanliga anklagelsen från
Socialdemokraterna brukar annars vara att vi är
alltför handlingskraftiga vad gäller att begränsa de
offentliga utgifterna. Ni får välja vilken linje som
skall föras.
Jag menar att det är mycket viktigt att utföra ett
långsiktigt arbete med att förbättra och förändra
och i någon mening minska de offentliga utgifterna.
Det är viktigt för att vi skall kunna ha en varaktig
tillväxt i det privata näringslivet i det här landet.
Det föranleder mig att åter, som en bas för
diskussioner, fråga vilka besparingar Allan Larsson
tycker det är angeläget att genomföra.
I Allan Larssons replik lät det ju nästan som om han
tyckte att det skulle vara fel att lägga fram några
utgiftsminskningsförslag alls för budgetåret
1993/94. Det strider mot det som står i motionen
och mot det Ingvar Carlsson sade i går. Jag hoppas
att Allan Larsson tar tillbaka det.
Det känns föga meningsfullt att diskutera den
ekonominska politikens uppläggning med Allan
Larsson när hans konkreta förslag innebär att man
förstör skattereformen och att man återgår till
höjda marginalskatter, allmän
skattehöjningspolitik och till en politik som innebär
en expansion av den offentliga sektorn. Därtill ger
man falska förespeglingar inom
arbetsmarknadspolitiken och mörklägger helt det
svåra men centrala område som utgiftspolitiken
utgör.
Allan Larsson kan inte smita ifrån att ge besked på
denna punkt. Vilka besparingar har
Socialdemokraterna i bakfickan?
Talmannen anmälde att Allan Larsson anhållit att
till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till
ytterligare replik.
Anf. 64 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! I en artikel i Aftonbladet i förra veckan
ställde Allan Larsson frågan: ''Har Sverige någon
regering?'' Man häpnar. Antingen lever
Socialdemokraternas ekonomiske talesman i en
skenvärld, eller också agerar han med enastående
fräckhet utifrån den gamla parollen: anfall är bästa
försvar.
För det kan inte råda något tvivel om att regeringen
genomfört stora delar av sitt program -- till
avsevärd förargelse för Allan Larsson, som vill vara
den som ställer och styr. Årets budgetproposition
innehåller en lång rad förslag i syfte att fullfölja
arbetet på att återupprätta Sverige som tillväxt- och
välfärdsnation.
Men hur är det egentligen ställt med det stora
oppositionspartiet? Den ekonomiska
partimotionen innehåller många allmänna och
välmenande fraser, alldeles som i Allan Larssons
anförande nyss. Man lovar att minska
arbetslösheten genom inrättande av mest
utbildningsplatser till nästan ingen kostnad alls.
Frågan inställer sig naturligtvis varför man, när det
ändå är så enkelt och billigt, nöjer sig med att
reducera den öppna arbetslösheten med två
procentenheter nästa budgetår. Varför inte satsa
dubbelt så mycket, om det nu ändå knappt kostar
något?
Det område där annars viss precisering sker är föga
oväntat i fråga om skattehöjningar. Löneskatten
skall skärpas med cirka en procentenhet nästa år,
och därefter planeras fortsatta höjningar. Det
framstår dock som ett något originellt sätt att
motverka arbetslöshet.
Men inte ens på skatteområdet är beslutsamheten
särskilt stor. Det påstås i motionen att
Socialdemokraterna i höstas skulle ha föreslagit att
skattehöjningar på konsumtion och bensin skulle
senareläggas ett år. Men det skedde faktiskt aldrig.
Några sådana yrkanden framställdes inte vare sig
motionsvägen eller i utskottet.
Nu talas det på samma sätt vagt om behovet av att
höja inkomstskatten över brytpunkten i
skatteskalan. Men något förslag presenteras inte,
utan man begär att regeringen skall ordna med ett
sådant.
Än mer kraftlösa är Socialdemokraterna när det
gäller att spara på statens utgifter. Visserligen säger
man sig vara beredd att medverka till
utgiftsminskningar på sammanlagt ca 12 miljarder
kronor nästa budgetår, dvs. samma omfattning som
regeringen föreslagit. Men samtliga de besparingar
som regeringen förordar avvisas.
Socialdemokraterna klarar sedan inte att redovisa
några alternativa utgiftsminskningar utan begär att
regeringen skall svara för den saken.
Det är fräckt så man baxnar! Gör
tankeexperimentet att vi moderater under den
socialdemokratiska regeringsperioden skulle ha
försökt att komma undan lika lätt. Då godkändes
ingen besparing i alternativbudgeten utan att den
var redovisad som ett sänkt anslagsyrkande med
kläm och allt. Finansdepartementets räknemästare
lade ner stor möda på att bevisa att den av oss
framräknade utgiftsminskningen kanske inte till
sista miljonen skulle kunna inträffa redan det
närmaste budgetåret. Men Socialdemokraterna
tror sig kunna få respekt för ett budgetalternativ,
där man inte kan redogöra för en enda krona av de
besparingar på nära 12 miljarder man vill
tillgodoräkna sig!
Min slutsats blir att det stora oppositionspartiet när
det gäller den ekonomiska politiken inte är
regeringsdugligt. Det saknas här ett hållfast
budgetalternativ på samma sätt som det i den andra
stora framtidsfrågan i svensk politik,
medlemskapet i EG, inte finns en klar
partiståndpunkt.
Kanske vi ändå får trösta oss med att när det gäller
beskrivningen av Sveriges ekonomiska problem, så
råder det ingen större skillnad mellan den
socialdemokratiska synen och regeringens. Jag
noterar t.o.m. med viss förvåning en antydan till
självkritik, när det medges försummelser under
1980-talet i fråga om infrastruktur samt utbildning
och forskning. I åtskilliga år kritiserade jag från
denna talarstol den socialdemokratiska regeringen
för att låta investeringar i och underhåll av
infrastrukturen trängas ut från de offentliga
budgetarna av ökade transfereringar och
konsumtion. Nu erkänns detta i just dessa ordalag i
partimotionen.
Jag undrar just när vi moderater skall få ett
erkännande även i den fråga som jag likaledes i
många års debatter aktualiserat här i kammaren,
nämligen att Sverige halkar efter övriga
industriländer i välfärdsutveckling. Det
betecknades närmast som landsförräderi när jag
påvisade att Sverige, som i flera årtionden efter
andra världskriget tillhört de allra rikaste länderna
i världen tillsammans med USA och Schweiz, med
full fart var på väg utför i den internationella
välfärdsligan.
Häromdagen kom så den färskaste statistiken, som
avser 1991. Jag betonar detta årtal, eftersom det
inte kan göras gällande att skulden ligger hos den
nuvarande regeringen. Under sitt sista regeringsår
lyckades Socialdemokraterna föra ner Sverige till
fjortonde plats, när man mäter
bruttonationalprodukt per invånare, jämfört med
åttonde plats året innan. Före oss finns nu inte bara
Danmark och Norge utan även t.ex. Frankrike och
Italien. Vi ligger numera klart under genomsnittet
för industriländerna, och efter deprecieringen
hamnar vi under EG-genomsnittet och har snart
bara låginkomstländer som Spanien och Irland
bakom oss.
Det råder inga tvivel om att situationen är allvarlig
och att det krävs krafttag inte bara av politiker utan
av medborgare i allmänhet för att vända
utvecklingen rätt igen. En positiv tolkning av
bristen på konkreta förslag och ställningstaganden
i Socialdemokraternas ekonomisk-politiska motion
skulle kunna vara att den utgör ett tyst erkännande
av att det inte finns så mycket att välja på -- att den
väg regeringen anvisar är den enda som går att
beträda. Huvudinslagen i den borgerliga
regeringens politik ligger fast. Det gäller att sanera
de offentliga finanserna, att sänka skatterna,
särskilt de som skadar produktionen, och att
avreglera ekonomin, vidare inte minst att
reformera, individualisera och i vissa delar
privatisera de stora transfereringssystemen.
Fru talman! Övergången till rörlig växelkurs
innebär att vi har förlorat ett viktigt vapen mot
inflationen. Det visar bl.a. den räntepopulism som
nu breder ut sig. Visst är det angeläget med en lägre
räntenivå. Men det går inte att bara besluta om
den. Då blir resultatet lätt det motsatta.
Penningpolitiken kan bara påverka räntan på korta
lån. Den långa räntan bestäms av marknaden och
styrs av dess inflationsförväntningar. Om
Riksbanken skulle besluta att kraftigt sätta ned den
korta räntan, medför denna sänkning av priset på
svenska pengar att kronan faller i värde. Därmed
stiger importpriserna. Samtidigt förbättras det
redan gynnsamma läget för svensk exportindustri.
De ökade devalveringsvinsterna i företagen i
förening med importprisstegringen ger argument
för höjda löner. Enligt mönstret från 1980-talet
överförs sedan denna löneglidning till den
skyddade sektorn av arbetsmarknaden. Inflationen
tar ytterligare fart.
Detta hot är inte så avlägset som dagens låga
aktivitet i ekonomin kan ge anledning att tro.
Marknaden reagerar blixtsnabbt på den ökade
inflationsrisken, och den långa räntan stiger. Men
därmed blir läget sämre i stället för bättre. Det är
ju den långa räntan som bestämmer människors
boendekostnader och företagens vilja till de
investeringar som behövs för framtida tillväxt och
välfärd.
Vi skall alltså arbeta för att få ned räntan. Det är
enskilt den viktigaste åtgärden för att få ordning på
Sveriges ekonomi just nu. Men den korta räntan
kan inte sänkas mer eller snabbare än att vi undgår
bakslag på den långa sidan. För en allmän sänkning
av räntenivån krävs ökad tilltro till inte bara
Riksbankens utan även riksdagens beslutsamhet att
bekämpa inflationen. Det hänger på den
finanspolitik som vi kan komma överens om i
kammaren.
Slutsatsen blir, fru talman, att regering och riksdag,
liksom kommuner och landsting, måste inrikta sig
på att minska de offentliga utgifterna, sänka
skatterna och avreglera ekonomin. Om
Socialdemokraterna inte kan samla sig till förslag i
dessa avseenden, får den borgerliga sidan klara det
på egen hand.
Anf. 65 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Jag ville gå upp i replik därför att Lars
Tobisson upprepar påståendena om att den svenska
välfärden har halkat efter EG osv. Lars Tobisson
vet mycket väl att dessa rankinglistor över BNP per
invånare växlar snabbt med både konjunktur och
valutakurser. Det är i och för sig riktigt att när den
svenska kronan faller så drastiskt halkar Sverige
snabbt ner i tabellerna.
Walter Korpi har visat att om man ser långsiktigt på
siffrorna och räknar absoluta förändringar i BNP
per invånare i kronor eller dollar, är det inte någon
större skillnad mellan utvecklingen i Sverige sedan
60-talet och EG-genomsnittet. Det handlar helt
enkelt om att utgångsläget är annorlunda för olika
länder. Sverige har legat långt före tidigare.
Generellt gäller att det alltid inträffar någon slags
återhämtningseffekt för de länder som har legat i
topp tidigare.
Lars Tobisson talade om de korta och långa
räntorna. Jag har med mig ett litet citat från
Industriförbundets konjunkturrapport som är så
färsk som från den 28 januari. Man skriver så här:
''Den finska erfarenheten är ett utmärkt exempel
på att det inte går att skapa förtroende för en
deflationsekonomi genom höga korträntor. I stället
för att skapa förtroende undergräver de höga
räntorna ekonomin med stigande arbetslöshet,
växande problem i den finansiella sektorn och
stigande budgetunderskott som följd -- -- -- Sverige
ligger något efter Finland i den nedåtgående spiral
som penningpolitiken skapar. Vi måste utnyttja
detta till att bryta oss ur spiralen genom en rejäl
lättnad i penningpolitiken. Att en stor del av dagens
problem beror på tidigare synder får inte göra oss
till flaggellanter.''
Vad säger Lars Tobisson? Är Lars Tobisson en
flaggellant?
Anf. 66 ALLAN LARSSON (s) replik:
Fru talman! Lars Tobissons uppgift är att försvara
regeringens politik. Det är verkligen inte någon lätt
och avundsvärd uppgift. Jag förstår att Lars
Tobisson väljer taktiken att anfall är bästa försvar.
Jag måste nog ändå återföra honom litet grand till
ordningen och något visa på trovärdigheten i Lars
Tobissons påståenden och framträdanden.
Jag har tagit fram vad Lars Tobisson sade i den
debatt som vi hade när riksdagen beslutade om den
budget som nu löper. Då sade Lars Tobisson att
utvecklingen ''-- -- -- vittnar om ett ökat förtroende
för vår ekonomiska politik och kan ses som ett
förebud om att en nedgång i räntenivån är på väg,
åtminstone jämfört med omvärlden''. Detta var i
juni 1992. Sedan hade vi en höst där räntorna var
uppe i 500 %. Lars Tobisson kommer efter det hit
och gör anspråk på att vara den som kan tala om
hur den ekonomiska utvecklingen blir.
Det finns mer intressant att läsa. Jag
rekommenderar de borgerliga partiernas
regeringsledamöter att läsa tidigare protokoll. På
tal om statsfinanserna står följande: ''På kort sikt --
med dagens låga ekonomiska aktivitet och
obetydliga kostnadstryck -- bedömer jag inte
budgetunderskottet som något allvarligt problem.
Att nu strama åt den ekonomiska politiken för att
minska underskottet skulle bara leda till ytterligare
ökad arbetslöshet.'' Detta var Lars Tobisson i juni i
fjol.
Vad skall man säga om Lars Tobisson efter detta?
Jag tycker att Lars Tobisson skall ge ett principiellt
riktigt besked i den fråga som upptar så många. Vad
är det för besparingspolitik som regeringen
bedriver? Hur kan ni åstadkomma besparingar
genom att låta ännu fler människor gå arbetslösa?
Är det verkligen besparingar? Det är 10 000 fler
arbetslösa enbart sedan budgeten kom.
Vad är det som ligger i dessa 45 miljarder framöver?
Är det den politik som Moderaterna lade fram i sitt
nya partiprogram? Är det den politik som Centern
har gått ut med när man motionerar om
grundtrygghet? Eller är det den politik som
Folkpartiet och Bengt Westerberg står för? Jag
begär inte att Lars Tobisson skall i detalj tala om
vad det är, men vi kan väl få veta vilket av dessa tre
spår som skall prägla besparingsprogrammet. Det
är utomordentligt intressant för oss som här i
riksdagen skall ta ställning till era förslag. Det kan
ni väl visa, ni som har så goda förutsättningar att
bedöma utvecklingen, vilket Lars Tobisson
demonstrerade med sitt inlägg i juni.
Anf. 67 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! När det gäller Sveriges ekonomiska
utveckling vill jag först understryka att den statistik
jag åberopar är från 1991. Nedgången från åttonde
till fjortonde plats skedde alltså före
deprecieringen. Att det sedan blev ännu värre är ju
uppenbart.
Allan Larsson menar att det skulle vara en svår
uppgift att försvara regeringens politik. Nej då, det
är inte någon svår uppgift. Det är en lätt uppgift.
Den är naturligtvis oerhört mycket lättare än att
försvara den socialdemokratiska ekonomiska
politiken, eftersom den inte finns. Den är inte
redovisad. Många har nu frågat: Var finns de
besparingar som ni tänker er att genomföra och
som ni har tillgodoräknat för bortåt 12 miljarder?
Det frågades i debatten i går, och Anne Wibble har
gång på gång frågat detta.
Jag tror inte att jag skall plåga Allan Larsson med
den frågan. Det är alldeles uppenbart så, att det
inte finns någon hemlig sparplan. Det finns bara
detta tomrum. Det är väl inte alltid jag tycker synd
om Allan Larsson. Men jag måste säga att jag
beklagar situationen att kanske innerst inne förstå
de ekonomiska sambanden och nödvändigheten av
att i detta läge få fram besparingar inom de
offentliga utgifterna men sedan inte kunna få gehör
för detta och inte få sitt eget parti med sig. Han
tvingas att stå här och försöka gå till anfall och tala
om att andra inte sköter sig när
Socialdemokraterna inte klarar det elementära att
själva redovisa vilka förslag till besparingar man
avser att lägga fram.
Sedan ställde Allan Larsson frågan: Vad är det för
besparingar ni skall göra? Är det riktigt att göra det
på ett sätt som ökar arbetslösheten? Men, Allan
Larsson, ni har ju själva sagt att ni skall spara lika
mycket. Det är bara det att ni inte vill tala om hur.
Hur skall Allan Larsson spara på ett sätt som
kanske t.o.m. begränsar arbetslösheten? Kan vi få
veta det?
Jag är faktiskt litet indignerad över detta
uppträdande. Under hela 80-talet, när vi var i
opposition, var det ett räknande och ett
millimeterjusterande av våra besparingsförslag då
man försökte bevisa att de inte fungerade. Vid det
sista tillfället hittade Allan Larsson på att vi hade
räknat fel på 50 miljarder. Till det resultatet kom
han genom att summera de budgetförsvagningar
som fanns i de olika borgerliga motionerna och att
sedan saldera de budgetförstärkningar som fanns,
dvs. endast räkna det som vi hade gemensamt.
Detta är en fullkomligt orimlig kalkyl.
Jag påminner om detta för att kontrastera mot
dagens situation, där Socialdemokraterna tror sig
kunna tillgodoräkna besparingar på 12 miljarder
och inte har redovisat en enda krona.
Anf. 68 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Den fråga som jag vill ställa till Lars
Tobisson är: Gäller det uttalande som Lars
Tobisson gjorde i juni om att ytterligare
åtstramningar för att minska underskottet bara
skulle leda till ökad arbetslöshet? Var det rätt då
och fel nu, eller var det fel då och rätt nu? Hur är
det egentligen? Kan vi få veta var Lars Tobisson
befinner sig och hans syn på dessa samband i
statsfinanserna?
Lars Tobisson och tidigare Anne Wibble har här
förtvivlat vädjat om att få stöd för sina förslag -- inte
dem som gäller tillväxt och sysselsättning, de finns
ju inte, utan enbart dem som gäller detta område,
nämligen utgiftsnedskärningar. Stöd för en sådan
ekonomisk politik kan man inte kommendera fram.
Det gör man sig förtjänt av, och det på flera olika
sätt.
Ett är att uppfylla de överenskommelser som man
tidigare har träffat. Den regering som Lars
Tobisson har till uppgift att stödja har icke uppfyllt
de överenskommelser som vi träffade i höstas.
Hade vi haft mer tid till vårt förfogande skulle jag
vara mer utförlig på den punkten. Det finns en lång
rad punkter där regeringen uppenbarligen försöker
bryta överenskommelsen.
Skall man få stöd för en stram finanspolitik måste
det också finnas en tillväxtpolitik som skapar nya
resurser. Vi ser i land efter land vad som händer när
arbetslösheten växer. Ett tredje villkor är att
åtstramningsåtgärderna är infogade i ett
sammanhang där det finns rättvisa och omtanke om
människor, och det gör det inte i er politik. Ni
måste ändå tala om hur det är, Lars Tobisson.
Är det Moderaternas nya partiprogram som ligger
under den sten som ni har i finansplanen om de
kommande besparingsprogrammen? Är det
Centerns politik med grundtrygghet, dvs.
angreppet mot standardtryggheten, eller är det
Bengt Westerbergs politik? Jag begär inte att ni
skall ta fram siffror och visa på enskildheter. Det är
fråga om själva principen, tanken. Vem är det som
har avgått med segern i den maktkamp som
uppenbarligen pågår i regeringen?
Det måste väl Lars Tobisson, som sitter med vid
regeringssammanträden och allmän beredning,
kunna ge oss en liten uppfattning om. Jag tror att
både allmänheten och massmedia är mycket
intresserade av att få veta hur det står till.
Anf. 69 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Allan Larsson förutsätter att det pågår
en maktkamp. Jag förstår det, efter hans egna
erfarenheter som leder till de resultat som vi har
sett i motionen.
Låt mig bara säga att det inte finns något nytt
partiprogram. Det finns ett förslag till partiprogram
hos moderaterna som kommer att behandlas och
bestämmas vid partistämman i november i år.
Jag trodde att det var alldeles solklart vad
regeringen arbetar efter. Det är
regeringsförklaringen från förra året och från året
dessförinnan. Det är programmet för regeringen.
Sedan hade Allan Larsson vänligheten att erinra
om förutsägelser som jag gjorde i somras. Jag
tycker inte att det är så mycket fel på dem. Vi har
haft en period orsakad av internationell valutaoro
där räntorna har varit 500 %. Jag vet inte om Allan
Larsson förutsåg det. Vi kan däremot konstatera
att räntorna, liksom inflationen, nu är på väg ner till
låga tal. Jag är utomordentligt angelägen om att det
består. Det var därför jag ägnade tid i mitt
anförande åt att bemöta den räntepopulism som jag
inte påstår att Allan Larsson har gjort sig skyldig
till, men som breder ut sig. Den förekommer t.ex.
även i Industriförbundet. Jag tycker att det är
angeläget att stävja det.
När det gäller frågan om åtstramning och att jag
inte menade att det skulle behövas någon
ytterligare åtstramning, har regeringen inte
företagit någon åtstramning utöver vad
Socialdemokraterna själva varit med om att rösta
igenom här i kammaren. När vi nu säger att vi vill
spara ytterligare 12 miljarder, säger
Socialdemokraterna att det vill de också göra, men
inte så som regeringen har föreslagit, utan de vill att
vi skall komma med andra förslag. Det är tydligen
regeringen som skall hålla i förslagsställandet här.
Det är litet konstigt att höra Allan Larsson säga:
''Här står Lars Tobisson, liksom tidigare Anne
Wibble, och vädjar om stöd för sina förslag.'' Jag
kan inte påminna mig att jag har gjort det. Jag har
efterlyst besked om Allan Larssons förslag. Det
kan han inte ge. Han har inga. Det finns ingen
ekonomisk politik i det socialdemokratiska partiet.
Det är oroväckande med hänsyn till att ni gör
anspråk på att kunna ta över och föra en klokare
politik här i Sverige. Ni måste upp till bevis på den
punkten.
Om ni kommer med förslag till besparingar som vi
kan överväga, skall vi resonera. Men sitt inte och
tjuvhåll på alla korten och kräv av oss att vi först
lägger fram en giv. Sedan säger ni att ni inte gillar
de korten och att vi skall komma med nästa
uppsättning. Det behöver vi inte göra. Vi för vår
egen politik, om ni inte är beredda att medverka.
Talmannen anmälde att Allan Larsson anhållit att
till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till
ytterligare replik.
Anf. 70 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en enkel fråga till
borgerlighetens ankare i finansutskottet, Lars
Tobisson. Han sade många kloka ord om räntan
som jag kan hålla med om. Han sade ordagrant:
''Det krävs en ökad tilltro i finanspolitiken för att
ytterligare få ner räntan.'' Jag delar den
uppfattningen.
Min fråga är om vi kommer att få en meningsfull
diskussion i finansutskottet, med början på tisdag,
när det gäller att analysera alla förslag som har lagts
på bordet för att försöka åstadkomma ytterligare
strukturella grepp på budgeten.
Anf. 71 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Ja, Bo G Jenevall, vi skall naturligtvis
se till att det kan bli en meningsfull diskussion om
kloka förslag som har lagts fram på det här
området. En första förutsättning är att det läggs
fram några förslag. Det har alltså inte
Socialdemokraterna gjort. Det kan inte bli mycket
till meningsutbyte där.
Däremot har Ny demokrati lagt fram en del förslag.
Jag vet inte om det är ofint att påminna om dem,
men jag tror att vi direkt kan utesluta några av dem.
Det gäller t.ex. tanken att vi skulle förstatliga
bankerna genom att låta staten köpa utestående
aktier i bankföretag. Likaså tror jag att vi kan lägga
föreställningen att vi skulle kunna nå resultat
genom att införa ett allmänt lönestopp åt sidan. Jag
är litet förvånad över att se detta utslag av
planhushållning, av ren kommandoekonomi, i Ny
demokratis planer.
När det gäller övriga saker vill jag påminna om att
i den mån man försöker att göra uppgörelser mellan
oppositionspartierna, blir det faktiskt till det
sämre. Det ryktas ju nu om att man är överens om
att ge ökade statsbidrag till kommunerna för
byggändamål. Det är inte precis en ansvarsfull och
stram finanspolitik.
Om det är så, Bo G Jenevall, att man är intresserad
av att få i gång statliga byggen, hur kan det då
komma sig att Ny demokrati och
Socialdemokraterna tillsammans med
Vänsterpartiet lär ha enats i försvarsutskottet om
att avbryta viktiga byggen av statliga militära
anläggningar? Det kan inte gärna vara ett drag mot
arbetslösheten.
Anf. 72 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Fru talman! Jag vet inte hur jag skall tolka svaret.
Jag tolkar det kanske tyvärr som att det kommer att
fortsätta på samma sätt som tidigare, nämligen utan
meningsfulla diskussioner.
Jag kan inte låta bli att kommentera förslagen som
till synes kan verka socialistiska. Så är dock icke
fallet. Vi har talat om att en bland många
möjligheter är att tillfälligt överta en del av
bankernas aktier för att hindra dem från att hantera
det på ett felaktigt sätt. Det är ingalunda frågan om
ett statligt övertagande, utan dessa aktier skulle
sedan väldigt snabbt placeras i andra och bättre
händer.
Lönestopp är ett ord som jag personligen inte heller
tycker så mycket om. Tidigare i debatten har vi
sagt -- och jag vill gärna understryka det -- att det
är en prolongering av gällande avtal med hänsyn till
den ekonomiska situationen. Det är kanske något
annat.
Jag vill ändå inte släppa tilltron till att vi skall kunna
få en meningsfull debatt. Det är mycket allvarligt
om den uteblir.
Anf. 73 LARS TOBISSON (m)replik:
Fru talman! Ta inte mitt inlägg här som ett tecken
på att vi inte kan föra en meningsfull debatt, Bo G
Jenevall. Jag hoppades bara att vi kunde städa
undan några egendomliga inslag i Ny demokratis
partimotion. Den innehåller förslag. Jag tar upp
dem till diskussion.
Jag kan inte få det till annat än att om staten skall
förvärva aktier i banker, är det en socialisering av
bankväsendet. Sedan kan man säga att den är
tillfällig, men tyvärr har vi varit ute för att sådana
saker kan dra ut på tiden. Vår strävan är
naturligtvis att rädda bankväsendet, men att i det
längsta undvika att staten skall behöva överta
banker. Det trodde jag kanske var Ny demokratis
linje också.
Bo G Jenevall ber om ursäkt för ordet lönestopp,
men det finns faktiskt i motionen. Om
prolongeringen skall beordras av oss politiker, är
det likafullt ett lönestopp.
Jag är överraskad över detta. Jag trodde att ni hade
en tilltro till de fria marknaderna. Att då tillgripa
prisreglering på arbetskraft -- vi menar att den skall
få sin prissättning på en fri marknad -- är för mig
alldeles obegripligt. Det stämmer inte. Vi måste ta
undan sådana principiellt viktiga avsteg från
marknadsekonomin om det skall gå att resonera om
en samsyn mellan Ny demokrati och
regeringspartierna.
Bo G Jenevall kommenterade inte detta med det
motsägelsefulla uppträdandet när det gäller
byggstimulanser. Å ena sidan talar ni allmänt för
ökade statsbidrag till kommunerna som de skall
använda för byggändamål och samtidigt blockerar
ni ett av riksdagen redan fattat beslut om
byggnation i Halmstad och Kristinehamn för
militära ändamål. Jag får det faktiskt inte att gå
ihop riktigt. Vi fortsätter den här debatten i
anslutning till finansutskottet.
Talmannen anmälde att Bo G Jenevall anhållit att
till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till
ytterligare replik.
Anf. 74 PER-OLA ERIKSSON (c):
Fru talman! Socialdemokraterna, som bär
huvudansvaret för 1980-talets
spekulationsekonomi, drev in Sverige i den
svåraste krisen sedan andra världskriget. Vi är alla
förlorare i 80-talets kölvatten. Alla, ung eller
gammal, 30-talist eller 70-talist, glesbygdsbo eller
storstadsbo, får nu en sämre välfärd.
Men trots de ekonomiska problemen får vi inte
lamslås av pessimism och hemfalla åt grubbleri. Vi
lever faktiskt i möjligheternas tid. Redan nu ser vi
flera positiva tecken. Räntorna sjunker,
aktiekurserna stiger, exportindustrin vinner nya
marknader, konkurrenskraften förbättras och
näringslivets investeringsvilja är på väg tillbaka.
1993 kan bli ett spårbyte i ekonomin.
Jag tror på Sverige och på möjligheterna att vända
stagnation till utveckling. I min vision för resten av
90-talet ser jag oanade möjligheter för vårt land.
Först och främst måste vi förstås skapa politisk
stabilitet och bredast möjliga lösningar i det här
huset för att skapa uthållig ekonomisk utveckling.
Politiskt käbbel leder ingenstans. Den ekonomiska
politiken måste inriktas på samförstånd och
långsiktiga lösningar. Det är i alla fall min ambition,
som ordförande i finansutskottet.
I mitt och Centerns 90-tal vill jag prioritera åtgärder
som ger ekonomisk tillväxt, livskraftiga företag,
nya arbetstillfällen, bättre utbildningsmöjligheter,
rättvis fördelning av välfärden och livskraft i hela
landet.
För det första måste lägre räntor eftersträvas, men
vi måste också förtjäna dem. Det är en viktig
förutsättning för att tillväxten skall utvecklas
positivt. Räntorna har glädjande nog gått ned de
senaste dagarna. Det är en viktig etapp, men den
måste följas av ytterligare steg. Räntesänkningen
måste bli bestående, vilket förutsätter en stram
finans- och penningpolitik.
För det andra måste en låg inflation säkerställas.
Det är en av förutsättningarna för att få varaktig
tillväxt. Hög inflation medför att inkomster och
förmögenheter omfördelas på ett godtyckligt sätt
och leder till fördelningspolitiska orättvisor. Det
var vad som hände under 1980-talet.
Mitt tredje mål är insatser för att skapa expansion i
näringslivet. Men då behövs förändringar i de
offentliga utgiftssystemen, strategiska
skattesänkningar och ökade resurser till forskning,
utbildning och infrastruktur.
Jag vill se industriinvesteringar med blå-gula
förtecken. Näringspolitiken måste vara inriktad på
utveckling. Fortsatta satsningar på
småföretagssektorn lägger grunden för Sverige som
Europas bästa småföretagarland.
Som finansministern tidigare sade, måste skatter
och avgifter sänkas för egenföretagare och
fåmansföretag till en med övriga företag likvärdig
nivå. Därför avvisar jag bestämt
Socialdemokraternas ständigt återkommande tal
och förslag om högre arbetsgivaravgifter.
Genom omfattande satsningar på infrastruktur och
miljövänliga kommunikationer skapar vi tillväxt
och ett stabilt samhälle som kan möta
konkurrensen från omvärlden. Det är därför bra att
regeringens ambitionsnivå för
infrastruktursatsningar är väsentligt högre än vad
Socialdemokraterna mäktade med under 1980-
talets högkonjunkturår.
Mitt fjärde mål är att arbetslinjen skall försvaras.
En av de absolut viktigaste uppgifterna är att ge
ungdomarna tron på framtiden. Det kan vi göra
genom att ge dem arbetslivserfarenhet och höja
deras kompetens. Vi kan inte acceptera att
ungdomar mellan 18 och 25 år slås ut innan de
knappt hunnit börja sitt yrkesverksamma liv.
Ökade resurser till ungdomspraktikplatser står
därför högt på dagordningen.
Inom byggsektorn måste vi ta vara på den lediga
kapacitet som finns för att genomföra renoveringar,
reparationer och ombyggnationer. Därför är det
viktigt att få i gång den typen av åtgärder.
Mitt femte mål är en fortsatt förnyelse av offentlig
verksamhet och av transfereringssystemen. När vi
vill förändra transfereringssystemen är det ingen
attack mot välfärdssamhället, utan det handlar om
rättvisa och om att skapa nya möjligheter. Vi måste
genomföra förändringar som syftar till en förstärkt
grundtrygghet för alla.
Bördorna av den ekonomiska krisen måste fördelas
rättvist. Det är inte rättvist att friska personer skall
kunna dra sig tillbaka innan de uppnått ordinarie
pensionsålder och få betalt av skattebetalarna.
Därför är förändringen av delpensionen
nödvändig. Genom samordning av olika
försäkringssystem och en ny pensionsreform skapar
vi vinster och ett rättvisare system för framtiden.
I dag inleds kvinnokonventet. Det är viktigt att
understryka att jämställdhetsfrågorna och
kvinnornas roll måste uppmärksammas i
förändringsprocessen. Kvinnorna får inte bli
lågkonjunkturens stötdämpare!
Fru talman! För att få balans i budgeten, pressa ned
budgetunderskottet och statsskulden måste vi
prioritera hårt, spara och ompröva.
Socialdemokraterna ansluter sig, som vi har hört
tidigare i dag, till regeringens sparmål men avvisar
de konkreta åtgärderna. I stället begär de nya
förslag från regeringen. Det är, milt uttryckt, ett
underligt förhållningssätt. Jag tolkar det så att
Socialdemokraterna inte har mod eller ork att ange
inom vilka områden besparingarna skall ske.
Jag hade hoppats att Allan Larsson, sedan han varit
utomlands och kommit hem utvilad och solbränd
till arbetet under allmänna motionstiden, skulle ha
möjlighet att i dagens debatt göra en närmare
precisering av hur Socialdemokraterna avser att
utforma besparingarna. Så min fråga till Allan
Larsson är: Inom vilka områden bör besparingarna
ske? Vad vill ni? Vill ni över huvud taget
någonting?
Socialdemokraterna vill inte att de som arbetar
skall bidra med högre avgifter till
arbetslöshetsförsäkringen. De vill inte heller
samordna ersättningsnivåerna i olika
försäkringssystem. Vad vill ni egentligen? Även ni
socialdemokrater måste se väljarna i ögonen och
tala om vad ni vill göra. Att huka eller stoppa
huvudet i sanden är inte att ta ansvar. Strutspolitik
håller inte, när verkligheten kräver besked och
ansvar.
Jag tycker att den socialdemokratiska motionen,
som skulle handla om ekonomisk politik, i långa
stycken är den debattartikel, inte ett heltäckande
budgetförslag. Allan Larsson skriver ofta och gärna
debattartiklar, som han dessutom per EP skickar
för kännedom till sina partivänner, inte utan
problem ibland. Jag tycker att den
socialdemokratiska motionen är en debattartikel,
men debattartiklar räcker inte i Sveriges riksdag.
Här krävs det konkretare besked.
I den här debatten har Allan Larsson flera gånger
tagit upp frågan om varför budgetunderskottet har
förändrats. Det finns faktiskt förklaringar till det.
Vi har kostnader för Bankakuten som Allan
Larsson delvis har medverkat till. Kostnaderna för
flyktingar har ökat, likaså kostnaderna för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, räntan på
statsskulden, osv.
Dessutom har vi i dag ett ökat hushållssparande.
Människorna sätter in pengar på banken i stället för
att konsumera. Eftersom de inte konsumerar, blir
det inte heller momsintäkter.
Eftersom Allan Larsson tagit upp frågan om
budgetunderskottets förändringar, vill jag fråga
honom: Har det varit fel att satsa pengar för att
rädda bankerna, att rädda insättarnas pengar? Har
det varit fel att satsa pengar till
flyktingmottagandet? Har det varit fel att satsa
pengar på arbetsmarknadspolitiska åtgärder? Har
det varit fel att vi har fått ett system som gör att
människorna sparar mer?
Jag tolkar Allan Larssons tidigare inlägg i debatten
så att han anser att detta har varit fel. Jag måste
säga att jag tycker att det är besynnerligt. Jag
trodde att vi var överens om att vi skall ta fram de
pengar som behövs för att hjälpa flyktingar, för att
få fram arbetsmarknadspolitiska åtgärder, för att
betala de ränteutgifter som vi har iklätt oss ansvar
för.
Socialdemokraterna föreslår en höjning av
arbetsgivaravgiften. Jag måste säga att det är fel
väg. Det förbättrar inte företagens
konkurrenskraft.
Till sist, fru talman! En av de absolut största
utgiftsposterna i budgeten de närmaste åren
kommer att vara stödet till bankerna på grund av
deras kreditförluster. Det är resultatet av att
bankerna under ett antal år tävlade med varandra
om högsta möjliga utlåning till lägsta möjliga
säkerhet.
Det är självklart nödvändigt att genom statliga
insatser klara betalningssystemet. Vi skall skydda
spararnas pengar, men vi måste också noggrant
pröva varenda begäran om pengar.
Bankstödsnämnden får inte bli en bankernas
bankomat!
Det är också viktigt att vi tvättar den byk som följt
i spåren på 1980-talets kasinoekonomi. Jag tycker
att det är stötande med de generösa
avgångsvederlagen och fallskärmsavtalen och
också de inslag av brottslig verksamhet som tycks
ha förekommit inom bankväsendet. Vi måste se till
att vi återställer förtroendet för det svenska
banksystemet.
Anf. 75 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! För några veckor sedan åstadkomms
ganska mycket buller från Centerpartiet och Olof
Johansson i frågan om en värnskatt. Olof
Johansson talade också i går om de ökade
inkomstklyftor som vuxit fram i Sverige på senare
tid.
Jag skulle vilja fråga Per-Ola Eriksson: Vad har ni
gjort i regeringen för att få igenom detta
centerpartistiska förslag? Är det sant, som Bengt
Westerberg sade i går, att frågan föll på att
Folkpartiet hade lovat Socialdemokraterna att
hålla skatteuppgörelsen? Accepterade ni i så fall
det argumentet, nu när tydligen också
Socialdemokraterna kan tänka sig att höja
statsskatten för höginkomsttagare?
Jag har en fråga till, och den gäller en intervju med
Per-Ola Eriksson i Aftonbladet för någon månad
sedan. Den handlade om det litet märkliga inslag i
regeringens förslag som består i att man inte vill ha
någon kompensation för deprecieringens priseffekt
på basbeloppsanknutna förmåner. Aftonbladets
reporter hade konstaterat att denna åtgärd inte
föreslogs vad gällde t.ex. brytpunkten, som ju
också är basbeloppsanknuten. I det sammanhanget
ville man inte ta bort denna priseffekt. Det är en
åtgärd som ensidigt drabbar människor med låga
inkomster.
Vad tänker Per-Ola Eriksson göra åt detta? Enligt
intervjun var Per-Ola Eriksson både förvånad och
litet upprörd över denna sneda
inkomstfördelningseffekt.
Anf. 76 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Fru talman! Det var upplyftande att höra vår
ordförandes positiva framtoning. Han talade om
möjligheter, breda lösningar, satsningar osv. Jag
tycker att det låter trevligt.
Även Per-Ola Eriksson efterlyste de
besparingsförslag som inte finns från
Socialdemokraternas sida, utan att med ett enda
ord kommentera det tjugofemtal besparingsförslag
som vi har lagt fram. Jag skall inte gå närmare in på
dem här, men jag vill med en dåres envishet även
för Per-Ola Eriksson upprepa min fråga: Kommer
vår ordförande att medverka till att vi med
begynnelse på tisdag får en ordentlig, saklig och
genomgripande diskussion av de förslag som är
lagda på bordet?
Anf. 77 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Vi fortsätter på tisdag behandlingen av
såväl motionerna från oppositionen som
regeringens proposition. I det arbetet skall vi pröva
alla förslag. Jag konstaterar att Ny demokrati har
mera konkreta förslag än Socialdemokraterna, låt
vara att de kanske inte alltid håller i slutänden.
Men som vanligt skall alla förslag prövas, och vi
skall se om det finns möjlighet att hitta varandra på
denna punkt. Kanske finns det också möjlighet att
komma fram till andra lösningar. Men varje förslag
som ligger i utskotten, såväl i finansutskottet som i
andra utskott, skall självfallet prövas.
Anf. 78 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Fru talman! Jag vill komplettera detta med att
förslagen i så fall får prövas med litet större
eftertanke. Vi måste gemensamt åstadkomma
större besparingar än de som regeringen har
föreslagit. Jag vill allvarligt understryka att vi måste
komma fram till resultat.
Anf. 79 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Jag vet att Bo G Jenevall och Ny
demokrati är mycket förtjusta i besparingar. Det
märkte vi under valrörelsen, då man staplade upp
ölbackar på varandra osv. Men man klarar inte
svensk ekonomi bara med besparingar, utan det
krävs också en hel del andra åtgärder för att
stimulera ekonomin, strukturera om och finna
förutsättningar för att få tillräckliga ekonomiska
förutsättningar.
Satsningar på näringslivet, de mindre företagen,
infrastruktur osv. skall vara aktiva medel för att
bekämpa arbetslösheten och skapa livskraft och
goda levnadsförhållanden i alla delar av landet. I
det arbetet är Bo G Jenevall liksom alla andra i
finansutskottet välkommen att delta.
Talmannen anmälde att Bo G Jenevall anhållit att
till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till
ytterligare replik.
Anf. 80 ALLAN LARSSON (s) replik:
Fru talman! Finansutskottets ordförande räknade
upp ett antal angelägna ändamål och utgifter och
ställde frågor till mig om detta. Mycket av det som
Per-Ola Eriksson tog upp hänger samman med att
ekonomin inte har utvecklats som den skall. Vi har
ingen tillväxt, utan produktionen krymper. Detta
får två effekter: dels måste staten ta på sig ansvaret
för t.ex. arbetsmarknadspolitik och kontantstöd,
dels minskar inkomsterna. Det är ju detta som ger
upphov till underskotten.
Har inte Per-Ola Eriksson förstått sambandet
mellan den ekonomiska politiken och underskottet
i statens finanser? Det trodde jag var en central
insikt hos finansutskottets ordförande, men så är
det faktiskt inte.
Jag skulle vidare vilja ställa ett par frågor till Per-
Ola Eriksson. Vi tycker att det är angeläget att få i
gång reparationer, ombyggnader och tillbyggnader.
Vi har tagit ett initiativ i riksdagens utskott, ett
brett initiativ för att få tidigarelägga behandlingen
av de åtgärder som gäller arbete, tillväxt och
utbildning. Det är sådant som skulle kunna ge jobb
ganska snabbt, inte minst när det gäller reparation
och ombyggnad.
Min fråga till Per-Ola Eriksson är: Vill
finansutskottets ordförande medverka till att vi får
en tidigareläggning av detta och till att vi kan få i
gång de initierade åtgärderna när det gäller
reparation och ombyggnad?
Jag tror att detta skulle kunna ge rätt mycket jobb,
inte bara i Norrbotten utan också i andra delar av
landet. Det är en konkret fråga. Kan vi komma i
gång med ett konstruktivt arbete, där vi får en
mycket bred uppslutning i finansutskottet och i
riksdagen i övrigt?
Sedan vill jag fråga om besparingsprogrammet. Jag
har nu ställt frågor till Anne Wibble och Lars
Tobisson, men inte fått något besked. Det
föreligger nu ett mycket omfattande program för
tiden framöver. Jag har bara ställt den enkla frågan:
Är det Moderaternas principer i förslaget till
partiprogram eller är det de principer som Centern
har motionerat om, dvs. attacken mot
standardtryggheten i försäkringssystemet, som
ligger bakom detta? Vart tar i så fall Bengt
Westerbergs plädering för den generella
välfärdspolitiken vägen? Vilken väg är det som
gäller?
Det är oerhört betydelsefullt för oss i oppositionen
att få veta vad som egentligen ligger runt hörnet när
regeringen kommer med sina förslag. Vi måste få
en uppfattning om detta när vi utformar våra
förslag. Ni kan inte mörka beträffande de stora
tagen på detta område, där det uppenbarligen finns
tre olika vägar att gå.
Vidare en sista fråga till Per-Ola Eriksson, som ju
har nära till vårt grannland Finland: Vad är det för
skillnad på den politik som man bedriver i Finland
och den politik som bedrivs här i Sverige?
Anf. 81 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Vi har i går under partiledardebatten
liksom hittills i dag under debatten om ekonomin
efterlyst Socialdemokraternas konkreta förslag för
budgetåret 1993/94. Detta vägrar Allan Larsson
liksom i går Ingvar Carlsson att svara på. Ni står
utan förslag. Ni mörkar och vill inte tala om för
väljarna på vilka områden ni vill spara eller hur ni
vill klara underskottet i statens finanser. Jag tycker
att det är både fegt och inte särskilt hederligt.
Ni har presenterat en partimotion som mer är att
likna vid en debattartikel. Jag tycker att Allan
Larsson, som har en replik mot mig kvar i denna
debatt, skall passa på tillfället att tala om på vilka
områden man är beredd att spara när det gäller
budgetåret 1993/94. I så fall kan vi diskutera
fortsättningen. Men ni vill ju över huvud taget inte
visa era kort.
Det ökade underskottet i budgeten, Allan Larsson,
hänger samman med flera faktorer. Jag nämnde
några exempel: kostnaderna för bankakuten,
bankstödet -- Allan Larsson har varit pådrivande i
denna fråga --, flyktingarna,
arbetsmarknadspolitiken, de ökade utgifterna för
räntebidragen m.m. Samtidigt har vi ett strukturellt
underskott till följd av att vi har ett felaktigt system
i transfereringssystemet. Detta får betydande
effekter, även i en lågkonjunktur.
Socialdemokraterna gör inte en fullständig analys.
Ni för också ett dubbelspel. Ni har ibland ett
besked här i riksdagen och ett annat ute i landet. Ni
försöker inbilla folk att ni har mera pengar att röra
er med än vad regeringspartierna har. Detta är fel.
Avslutningsvis vill jag ta upp välfärdssystemet. Jag
tror att Allan Larsson och Socialdemokraterna
skall vara mycket försiktiga med att anklaga
Centern för att göra en attack mot
standardtryggheten. Under årens lopp har ni
medverkat till att skapa ett försäkringssystem som
medför att väldigt många människor står utanför.
Många människor får i dag inte
arbetslöshetsersättning, och många får inte heller
del av stödet till barnomsorgen. Jag skulle kunna
fortsätta uppräkningen. Det finns många
människor som inte är inne i ATP-systemet. Det är
bara de som har folkpension och pensionstillskott.
Vi vill värna om dessa mycket svaga grupper, men
där har ni ingenting att ge.
Anf. 82 ALLAN LARSSON (s) replik:
Fru talman! Det förslag som regeringen har lagt
fram när det gäller det kommande budgetåret, Per-
Ola Eriksson, lägger bördorna ensidigt på dem som
är arbetslösa, sjuka eller handikappade. Det är en
fördelningssyn och en fördelningspolitik som vi inte
kan acceptera. Vi har sagt att vi är beredda att
medverka i konstruktiva diskussioner om vad som
behöver göras på kort och på lång sikt. En viktig
utgångspunkt skall då vara att man skall ha en
fördelning som gör att alla får vara med och att man
skall ta hänsyn till vilka som har de bästa
möjligheterna att bära bördorna. Var står Centern,
Per-Ola Eriksson, när det gäller frågan om
inkomstbeskattningen? Tänker ni utfärda fribrev
för dem som har det bäst ställt i samhället så att de
inte behöver vara med och bära några bördor?
Tänker ni lägga alla bördor på dem som är
arbetslösa, sjuka och handikappade?
Det viktiga för jobben och statsfinanserna är att vår
ekonomi kommer i gång, att människor får arbeta,
skapa och producera så att vi får tillväxt i
ekonomin. Därför är det oerhört angeläget att vi
snabbt får fatta de beslut som kan ge en startsignal
för mycket av detta -- investeringar, utbildning
m.m. Vill Per-Ola Eriksson medverka till sådana
beslut? Vill Centern vara med i en bred uppgörelse
om ett program för reparationer, ombyggnad och
tillbyggnad som snabbt ger jobb runt om i landet?
Det skulle verkligen vara en insats för att hela
landet skall leva.
Anf. 83 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! I går ställde fyra partiledare frågor till
Socialdemokraterna om deras inställning till
konkreta sparförslag. Finansministern, Lars
Tobisson och jag har ställt frågor. Under hela tiden
har Allan Larsson inte haft ett enda svar att ge.
Socialdemokraterna har däremot en partimotion,
som jag har sagt snarast är en debattartikel. Men
det är delvis också någon form av
diskussionspromemoria. I partimotionen för ni ett
resonemang om tänkbara åtgärder, men ni lägger
inte fram några förslag. Ni har sagt att ni vill öka
skattebördan för de människor som har inkomster
vid brytpunkten, men ni har inte lagt fram några
förslag. Ni vill ha en diskussion i frågan utan att
lägga fram några konkreta förslag. Skall jag tolka
det så att ni har en bild som ni visar upp utåt för
allmänheten, i de socialdemokratiska föreningarna
och på de socialdemokratiska ledarsidorna, men att
ni inte har lagt fram några förslag i riksdagen?
Jag kan vara överens med Allan Larsson om att vi
måste eftersträva en rättvis fördelningspolitik.
Centern är mer än något annat parti intresserat av
att skapa rättvisa mellan olika inkomstgrupper.
Denna rättvisa kan skapas på olika sätt. Jag tycker
inte att det var särskilt bra för låglönegrupperna när
Socialdemokraterna under krisuppgörelsen drev
fram en höjning av matskatten. Vilka drabbades?
Jo, låglönegrupperna drabbades hårdare än andra.
Vilka drabbade de höga arbetsgivaravgifterna? Jo,
småföretagarna, och det slår mot sysselsättningen.
Jag delar Allan Larssons uppfattning att vi måste ha
tillväxt i ekonomin. Vi måste se till att vi flyttar
resurser från den sektor som skulle kunna avvara
resurser för att främja investeringar, främja
småföretag och satsa på infrastruktur. Vi är
intresserade av breda uppgörelser, även när det
gäller att få fram resurser till reparation,
ombyggnad och tillbyggnad. Men vi måste se över
vilka projekt som skall sättas i gång. Sådana
svepande formuleringar som Allan Larsson ibland
kommer med håller inte. Det gäller att se till att vi
får fram de ekonomiska resurserna. Vi är
intresserade av det, och det är samtliga
regeringspartier. Det är möjligt att vi kan mötas på
denna punkt.
Det har sagts att man skall prioritera arbetet i
riksdagen för att få fram åtgärder för att bekämpa
arbetslösheten. Det är precis detta vi håller på med.
Den promemoria som ni har lagt på olika utskotts
bord innehåller egentligen bara utåtriktad
kosmetika. Den är inte till för att hitta något nytt
arbetssätt i riksdagen. Vi arbetar redan på det
sättet.
Anf. 84 DAN ERICSSON i Kolmården
(kds):
Fru talman! Den ekonomiska festen är slut, och det
är dags att röja upp. Det är ett otacksamt, men
nödvändigt, jobb för att det skall bli ordning och
reda igen. Det invanda och självklara är inte lika
självklart när det skall ställas till rätta. Man måste
pröva sig fram i en ny ekonomisk verklighet såväl
nationellt som internationellt. Innan vi går närmare
in på röjningsarbetet kan det vara bra med en liten
utblick för att få litet perspektiv på sakernas
tillstånd.
Det går inte att jämföra våra inhemska problem
med de problem som vi kan finna i våra
grannländer österut, till följd av situationen i f.d.
Jugoslavien eller på grund av den ofattbara nöd
som i vissa afrikanska områden mer är regel än
undantag. När vi skall bedöma och hantera våra
egna problem, så kan det vara nyttigt att lyfta
blicken något över den svenska horisonten. Det
ger, om inte annat, perspektiv.
Efter 20 år av oansvarig ekonomisk politik har
verkligheten hunnit ifatt oss och avslöjat de
grundläggande problemen i svensk ekonomi. Det
är ett avslöjande som innebär att ett omtänkande
och ett nytänkande är nödvändigt. Denna insikt har
alla, utom socialdemokraterna, kommit till.
Socialdemokraterna fortsätter som tidigare och
låtsas som om ingenting har hänt. Det har
framkommit pinsamt tydligt i denna debatt.
Allan Larsson kommer kanske ihåg att Kjell-Olof
Feldt i sin ''Alla dessa dagar'' bl.a. beskriver läget
före valet 1982. Han skriver: Men därtill kom att
krisbekämpningens reella innehåll inte fick
blottläggas så långt att det rubbade bilden av
socialdemokratin som partiet med de goda
gåvorna.
Tio år senare är socialdemokraterna tillbaka på
samma punkt. Tomhänta möter de i dag samma
problem som i 1980-talets början.
Att socialdemokraterna har svårt att lära och att
förstå är deras s.k. skuggbudget ett praktexempel
på. Däri återfinns som vanligt förslag om höjda
skatter och höjda arbetsgivaravgifter men inga
konkretioner när det gäller besparingar. Att Johan
Lönnroth från Vänsterpartiet framstår som realist i
förhållande till Socialdemokraterna säger
egentligen allt. Socialdemokraternas ekonomiska
politik kan i dag liknas vid en ost full av hål. Ju mer
man hyvlar i osten, desto större blir hålen.
Det handlar om att inte tala om hur man tänkt sig
att det skall bli med de tidigare beslutade
indragningarna från kommunerna. Där saknas 7,5
miljarder. Det handlar om besparingarna i
nuvarande budgetförslag på nära 12 miljarder, där
man inte anger någonting.
Det vore ändå intressant att på någon punkt få veta
hur man tänkt sig fylla de här hålen. Man kanske
kan göra den tolkningen att socialdemokraterna nu
accepterar indragningen från kommunerna. Allan
Larsson får väl rätta mig om jag har fel på den
punkten.
Det regeringen nu gör är nödvändigt för att på sikt
kunna värna om tryggheten för och omsorgen om
de gamla och sjuka och för att kunna skapa resurser
för angelägna satsningar, exempelvis på det
familjepolitiska och det miljöpolitiska området.
En annan aspekt är att det inte kan betraktas som
god etik att vältra budgetunderskottet och våra
skulder vidare till barn och barnbarn. De skall inte
behöva betala för felgreppen under 1970- och 1980-
talen.
Fru talman! Vi som nu är politiker har ansvaret att
röja upp efter 1980-talets ekonomiska fest, som
bl.a. resulterat i finans- och industrikris samt en
rekordhög arbetslöshet. För att få ned
arbetslösheten och komma till rätta med
ansträngda hushållsekonomier måste man sänka
räntan.
Detta kan bara förtjänas genom en
ekonomiskpolitiskt trovärdig strategi för
besparingar i statens utgifter. Regeringen har lagt
fram ett sådant program. Man kan givetvis
diskutera delar i detta, men för att få en diskussion
måste det finnas en motpart. Det vore därför
intressant om vi på åtminstone någon punkt kunde
få en motreaktion från socialdemokraterna.
Vi har inte lyckats få det hittills, och jag har inga
illusioner nu heller.
Kristdemokraterna och hela regeringen anser att
det är dags för gamla och beprövade vägar, som
skapat vårt välstånd: arbete, sparande och
investeringar. Men vad vill socialdemokraterna,
och vilket trovärdigt besparingsprogram har ni?
Ytterligare ett konkret förslag utöver det batteri av
åtgärder regeringen föreslagit är att få fart på
reparations-, ombyggnads- och tillbyggnadsarbeten
inom byggsektorn, s.k. ROT-åtgärder.
Finansdepartementet har, kanske genom ett
förbiseende, föreslagit att det s.k. RBF-stödet skall
slopas. Det tycker jag är olyckligt. Blir effekterna
som jag befarar är det samhällsekonomiskt och
mänskligt slöseri. Att utföra byggarbeten nu är
samhällsekonomiskt billigt, eftersom extra arbeten
i princip utförs av byggnadsarbetare som annars
uppbär arbetslöshetsunderstöd. Det finns därför all
anledning att nu fundera över reglerna för ROT-
program och söka nya vägar för ROT-insatser inom
kommunal verksamhet, som skolor, sjukhem,
ålderdomshem osv.
Ett kraftfullt ROT-program är ett sätt att dämpa
arbetslösheten. Regeringens åtgärder för att dämpa
effekterna av socialdemokraternas misslyckade
1980-talspolitik är för övrigt mycket kraftfulla. Det
är en satsning med nära 30 miljarder i aktiva
arbetsmarknadsåtgärder och 20 nya miljarder på
infrastruktur. Högst prioriteras insatser för
arbetslösa ungdomar och insatser mot
långtidsarbetslöshet.
Eftersom min huvuduppgift här i riksdagen, fru
talman, är förlagd till jordbruksutskottet, vill jag ta
tillfället i denna debatt att något förundra mig över
att Finansdepartementet haft så svårt att se de stora
problem som svenskt lantbruk står mitt uppe i och
som kommer att förvärras ytterligare om vi inte får
en EG-anpassning av
konkurrensförutsättningarna.
I ett läge då vi redan har hög arbetslöshet kan
rimligtvis varken regeringen eller oppositionen
riskera att utslagningen av jordbruksföretag med
sidonäringar ökar, med än mer arbetslöshet och
avfolkning av landsbygden som följd.
Här krävs nu klarsyn och rättvisa villkor för svenska
jordbrukare. Att så skall bli har finansministern ett
stort ansvar för.
Fru talman! Svenska folket har säkerligen mycket
klart för sig att den ekonomiska festen är slut och
att vi nu alla måste hjälpas åt med att få svensk
ekonomi på fötter igen. Det som retar många i dag
är givetvis den politik som fördes på 1980-talet som
lett fram till den här situationen. En viktig del i den
politiken var skattereformen. Det visar sig nu att
skattekonstruktörerna -- Socialdemokraterna och
Folkpartiet -- gjorde räknefel som innerbär
ytterligare hål i statskassan, som nu måste fyllas
igen av alla, samtidigt som framför allt
höginkomstagare fått en skattelättnad genom
denna skattereform.
Jag skulle vilja avsluta med att ställa en fråga till
såväl Allan Larsson som Anne Wibble: Om
skattereformens finansiering inte var så väl avvägd
som konstruktörerna hävdade, har ni i dag några
förslag om hur denna brist skall täckas?
Anf. 85 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Viljan att debattera med mig och
Vänsterpartiet verkar vara tämligen sval i denna
kammare. Man får väl hoppas att det inte är en ny
uppgörelse över blockgränserna på gång att man
inte skall prata med oss. Jag är inte på något sätt sur
över detta. Jag fortsätter gärna samtal i enrum med
olika ledamöter från andra partier.
Dan Ericsson i Kolmården tycker att jag är en
realist, åtminstone är jag mer realistisk än
Socialdemokraterna. Det berömmet tar jag
tacksamt emot. Jag vill fråga Dan Ericsson om ett
par saker.
Stefan Attefall och Göran Hägglund, Dan
Ericssons partikamrater, skriver i Dagens Nyheter
i dag att de är besvikna på att regeringen inte har
följt riksdagens maning att lägga fram förslag till
ROT-program nu i budgetpropositionen.
Eftersom Göran Hägglund och Stefan Attefall
rimligen talar för kds förutsätter jag att detta
betyder att kds kommer att stödja de förslag som
finns, bl.a. från Vänsterpartiet, om att finansiera
just nya ROT-program och att de förslagen skall
läggas fram mycket snabbt.
Jag vill alltså fråga Dan Ericsson: Är detta riktigt?
Det betyder alltså att kds kommer att bryta sig ut
från regeringssamarbetet på denna punkt.
Den andra frågan handlar om värnskatten. Dan
Ericsson talar om god etik, och samtidigt tar han
upp de stora globala orättvisorna. Det är faktiskt så
att den sittande regeringen, i vilken kds ingår, har
fått igenom förslag som innebär mycket starka
neddragningar i biståndet. Samtidigt kommer EG-
medlemskapet och även EES-avtalet att kosta
svenska skattebetalare mycket pengar.
Jag vill fråga Dan Ericsson: Är det verkligen
förenligt med god etik att man genomför denna
kraftiga omfördelning från fattiga till rika länder?
Det är också så att värnskatten eller
solidaritetsskatten som vi talar om är just en
moralisk och etisk skatt som jag trodde att kds med
sina värderingar i grunden hade samma synsätt som
vi på. Varför kan kds inte stödja tanken på en
värnellersolidaritetsskatt?
Anf. 86 DAN ERICSSON i Kolmården (kds)
replik:
Fru talman! Jag har också debattlust, så jag tar
gärna en diskusion med Johan Lönnroth, eftersom
det tydligen är andra som inte vill ta diskussion med
mig.
Johan Lönnroth ställer sin första fråga om ROT-
insatser och artikeln i Dagens Nyheter i dag. Den
får ses som ett inlägg i debatten och exempel på hur
man skulle kunna stimulera fram kraftfulla insatser
för reparation, ombyggnad och tillbyggnad. I
artikeln fanns några exempel på hur man skulle
kunna göra.
Som jag sade i mitt anförande är förhoppningen att
man i utskottet skall kunna diskutera dessa frågor
och försöka väga olika förslag för att komma
framåt. Jag ser alltså denna artikel som ett inlägg i
debatten.
När det gäller värnskatten har jag själv i ett
sammanhang föreslagit regeringen att snabbutreda
frågan, vilka konsekvenser en tillfällig värnskatt
skulle kunna ha, om det blir negativt totalt för
samhällsekonomin och vad resurserna skulle kunna
användas till.
Jag menar att om man skall kunna diskutera
någonting i den här vägen måste det kombineras
med insatser som är direkt riktade för att få ner
arbetslösheten. Lämpligen skall skatten också
riktas till de grupper som har de högsta
inkomsterna. Det är alltså från dem skatten skall
hämtas.
Jag har inte fått något besked från regeringen i den
här frågan, och vi får väl se hur debatten kommer
att gå framöver.
Detta förslag, som jag har tagit fram i ett annat
sammanhang, skiljer sig ju ganska radikalt från det
som socialdemokraterna har föreslagit, nämligen
kontinuerligt höjda marginalskatter. Det skulle
emellertid vara intressant att från
Finansdepartementet få ett svar på min fråga vad
skattereformen har inneburit. Den har ju medfört
litet större hål i statsbudgeten. Har man några
förslag om hur just denna del skall täckas? Den
frågan hänger ju delvis samman med diskussionen
om en värnskatt.
Anf. 87 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Det är i och för sig bra att Dan Ericsson
i Kolmården vill ha utredningar från regeringen.
Men nu ligger det förslag på riksdagens bord om en
värnskatt eller solidaritetsskatt, som skulle tillföra
statskassan pengar. Jag är ganska övertygad om att
inte bara vi i Vänsterpartiet utan även
Socialdemokraterna är villiga att diskutera hur man
närmare skall utforma denna skatt.
Att man kryper bakom krav på utredningar av
regeringen känns därför faktiskt litet avslaget. Det
vore väl rimligare om Dan Ericsson försökte
övertyga sitt eget parti om att man bör samtala med
de partier som faktiskt lägger fram konkreta förslag
på detta område.
Anf. 88 DAN ERICSSON i Kolmården (kds)
replik:
Fru talman! En utgångspunkt för den diskussionen
skulle kunna vara just hur konstruktörerna bakom
skattereformen har tänkt sig att täcka de
underskott som nu uppstår på grund av att
skattereformen faktiskt var ofinansierad. Ett
sådant underlag skulle jag vilja ta del av för att
sedan kunna fortsätta den här debatten om
värnskatten.
(forts. 7 §)
Ajournering
Kammaren beslöt kl. 14.22 på förslag av talmannen
att ajournera förhandlingarna till kl. 14.30, då
regeringsinformationen skulle börja.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 14.30.
6 § Information från regeringen om de svensk-
ryska förbindelserna
Anf. 89 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Utvecklingen i Ryssland är av central
säkerhetspolitisk betydelse för Sverige liksom för
utvecklingen i Europa i dess helhet.
Ser vi på de stora uppgifter som vi står inför i
Europa under 1990-talet, så borde det stå klart att
den viktigaste och svåraste av dessa är att hantera
alla de problem, spänningar och hot som
kommunismen och det sovjetiska imperiet lämnat
efter sig.
I allt väsentligt måste detta göras av de berörda
länderna själva, och den demokratiska utveckling
som vi ser i merparten av dem ger också gott hopp
på denna punkt. Men därtill kommer, att det är
svårt att se någon varaktig och stabil lösning på alla
dessa problem, som inte bygger på en allt närmare
samverkan mellan alla Europas länder.
Samverkanslinjen i den europeiska politiken är
viktigare än någonsin.
Detta gäller inte minst i relationen till det Ryssland
som nu söker sin väg mot demokrati och
marknadsekonomi. En allt närmare samverkan
mellan detta Ryssland och övriga europeiska
nationer är av största betydelse för att kunna bygga
en varaktig europeisk freds- och samarbetsordning.
Utvecklingen i Ryssland är av stor betydelse för
Europa i dess helhet. Att den är av särskild
betydelse för Sverige och för norra Europa behöver
knappast särskilt påpekas. Det är i norra Europa
som Ryssland nu möter Västeuropa. Och
utvecklingen i Ryssland har alltid varit och kommer
alltid att vara av stor säkerhetspolitisk betydelse för
oss.
En omläggning av den ryska politiken, bort från
dess nuvarande inriktning på samarbete med väst
och i riktning mot ett nationalistiskt hävdande av
förmenta ryska intressen i närområdena, skulle
omedelbart riskera att få negativa effekter på
utvecklingen, inte minst, i vår del av Europa.
Inte minst mot denna bakgrund har vi ett mycket
starkt intresse av att nu utveckla relationerna till
Ryssland. Att på olika områden stärka kontakterna
mellan våra båda samhällen är att ge ett bidrag till
den långsiktiga demokratisering av Ryssland som
också vi har ett så starkt intresse av.
Förbindelserna mellan Sverige och Ryssland har
under senare år inte varit påfallande intensiva. Till
detta har det funnits naturliga och delvis
oundvikliga orsaker.
Så länge det sovjetiska systemet bestod, med dess
interna repression och dess externa politik, fanns
det uppenbara begränsningar för möjligheterna att
aktivt utveckla relationerna mellan de svenska och
de ryska samhällena.
Till detta kom, att relationerna mellan Sverige och
Sovjetunionen belastades, dels av de problem kring
Raoul Wallenbergs öde, de försvunna fartygen och
den nedskjutna DC 3:an som hade sina rötter långt
tillbaka i tiden, dels av de problem med
ubåtskränkningar som uppträtt under senare tid.
Såväl 1981 som 1982 riktade de dåvarande svenska
regeringarna mycket allvarliga diplomatiska
protester till Sovjetunionen.
Med den politiska omvandling som skett under
senare år, och då i all synnerhet sedan slutet av
1991, har emellertid förutsättningarna för
relationerna mellan Sverige och Ryssland börjat att
förändras. Med ett Ryssland som kastat av sig
kommunismens och imperialismens bördor, och
som utvecklas mot demokrati och
marknadsekonomi, skapas helt nya och bättre
förutsättningar för ett fruktbärande samarbete
mellan våra länder.
Det officiella besök som jag under förra veckan
avlade i Moskva, S:t Petersburg och Novgorod på
inbjudan av president Jeltsin hade som sitt främsta
syfte att lägga en ny grund för förbindelserna. Det
var det fösta officiella besök en svensk statsminister
någonsin avlagt i Ryssland.
Under detta besök undertecknade president Jeltsin
och jag en gemensam politisk deklaration om våra
förbindelser på en rad områden. Detta är för svensk
del ett stort steg som jag tidigare inte skulle ha varit
beredd att ta, och deklarationen är ett tydligt
tecken på den vikt som vi nu fäster vid att utveckla
Sveriges förbindelser med Ryssland.
Deklarationen spänner över ett vitt fält av frågor
och berör en rad områden där Sverige och Ryssland
kan öka sitt samarbete. Till de områden som
särskilt lyfts fram hör bl.a. kärnsäkerheten, det
regionala samarbetet och de ekonomiska frågorna.
Förutsättningen för att kunna blicka framåt och
utveckla nya och bredare förbindelser är samtidigt
att de frågor som historiskt har belastat våra
förbindelser finner sin lösning. Såväl i
deklarationen som i mina överläggningar med
president Jeltsin kom detta till uttryck. Från rysk
sida uttalade man en tydlig vilja att nu nå fram till
ytterligare klarlägganden om Raoul Wallenbergs
öde och om vad som kan ha hänt med DC 3-
flygplanets och de försvunna fartygens
besättningar. Ett konkret och förtroendefullt
samarbete har nu inletts i dessa fall.
Ubåtsfrågorna har under lång tid varit ett
dominerande inslag i de svensk-sovjetiska
förbindelserna. De ökade möjligheter att nå
klarhet också i dessa frågor, som ett demokratiskt
Ryssland borde kunna skapa, har gjort det
meningsfullt att inleda en dialog med Moskva om
dem. Genom de samtal på expertnivå som förts
under det senaste året har ett antal konkreta
resultat kunnat nås, och detta kom också till klart
uttryck i deklarationen: ''Parterna är tillfredsställda
med förloppet av diskussionerna på expertnivå om
problemet med utländska undervattensbåtar på
svenskt territorialvatten. Även om slutsatser i alla
avseenden ej har nåtts i detta arbete, så har
experterna kommit till den slutsatsen att aktivitet
av undervattensfarkoster ägt rum i svenska inre
vatten. Parterna kommer att fortsätta det inledda
arbetet med målet att slutgiltigt få klarhet i detta
problem. Deras avsikt är att därigenom söka stärka
freden och säkerheten i Östersjöområdet samt att
öka förtroendet mellan staterna.''
Fru talman! Dessa formuleringar i vad som närmast
kan liknas vid stenskrift uttrycker två för svensk
säkerhetspolitik och för de svensk-ryska
förbindelserna betydelsefulla konstateranden.
Tack vare den tekniskt mycket kvalificerade nivå
som expertsamtalen förts på, har man från ryska
sidan för det första accepterat att främmande
ubåtar utöver S-363 -- i vår debatt benämnd som U-
137 -- faktiskt har kränkt svenska vatten. Efter
detta kan inte längre någon officiell representant
för Ryssland med någon trovärdighet raljera över
svensk ''periskopsjuka'' och avfärda de
undervattenskränkningar som de svenska militära
myndigheterna konstaterat. Därmed har vi fått ett
viktigt fundament för den forsatta dialogen i
frågan.
För det andra kan vi nu vara säkra på att den
politiska ledningen i Ryssland understödjer vår
strävan att nå full klarhet i denna fråga. Detta
framgår såväl av att president Jeltsin själv skrivit
under de ord jag citerade som av vad han sade till
mig under våra överläggningar och dessutom
upprepade inför massmedia. På högsta politiska
nivå är man i dag angelägen om att frågan finner sin
lösning, och man har utfäst sig att gemensamt med
oss söka sanningen.
President Jeltsin var på denna punkt fullständigt
tydlig och uppmanade mig uttryckligen att hälsa till
Sveriges riksdag och folk att såväl han som
regeringen i Ryssland nu var inställda på att finna
sanningen i denna fråga. Det är detta jag nu gör,
genom denna information till riksdagen.
Det finns därför i dag bättre förutsättningar än
någonsin tidigare för att vi inom en rimlig framtid
skall kunna säga att inte heller ubåtsfrågan längre
utgör en belastning för de svensk-ryska
förbindelserna. Med gemensamma ansträngningar
att finna sanningen kan den snarast bli ett tecken på
hur våra relationer utvecklas i positiv riktning. Av
alldeles avgörande betydelse är självfallet att
kränkningarna upphör.
Jag får också konstatera att de samtal om Baltikum
som jag hade både med president Jeltsin och i det
ryska parlamentets utrikesutskott ger anledning till
viss optimism. Visserligen finns det av lätt insedda
skäl skillnader i synsätten. Men vi var generellt
eniga om hur problemen i de rysk-baltiska
förbindelserna bäst borde lösas och då, inte minst,
genom en fortsatt dialog mellan de berörda
parterna och genom att vid behov utnyttja ESK:s
och andra internationella organisationers
möjligheter.
Mot bakgrund av de tydliga framsteg som jag här
har redovisat beträffande några för Sverige viktiga
förutsättningar för våra förbindelser med Ryssland,
var det både naturligt och fruktbart att under
besöket till stor del koncentrera sig på framtiden.
I de samtal jag hade med president Jeltsin och
utrikesminister Kozyrev, och även med
premiärminister Tjernomyrdin, var därför vårt
framtida samarbete det viktigaste
diskussionsämnet. Under besöken i S:t Petersburg
och Novgorod var frågan helt dominerande. Det
var för övrigt mycket glädjande att kunna
konstatera att man numera på lokal och regional
nivå förefaller att ha kommit i gång med att ta
initiativ av olika slag för att med egen kraft
påskynda övergången till marknadsekonomi. Jag
fick ett tydligt intryck av att dynamik och
framtidstro nu börjar prägla situationen lokalt.
Det särskilda samarbetsprogram med tonvikt på
nordvästra Ryssland som regeringen föreslagit i
budgetpropositionen väckte mycket stor
uppskattning på rysk sida, i Moskva såväl som i S:t
Petersburg och Novgorod. Likaså uttalade man sitt
tydliga gillande över förslaget om en
kreditgarantiram för Baltikum och Ryssland.
Tillsammans med bl.a. det handelsavtal som jag
undertecknade i Moskva och det
investeringsskyddsavtal som vi för närvarande
förhandlar om med Ryssland, räknar båda sidor nu
med att dessa insatser skall kunna ge våra
förbindelser ett nytt, positivt innehåll i linje med
vad som kommer till uttryck i den gemensamma
deklarationen.
När statsrådet Dinkelspiel om en dryg månad
besöker Ryssland tillsammans med en svensk
affärsmannadelegation, hoppas jag att vi skall
kunna se fler konkreta exempel på denna
utveckling. Under besöket slöts också ett
miljösamarbetsavtal som bör kunna bidra till att
påskynda det praktiska samarbetet. Konkret har vi
i detta sammanhang kommit en bit på väg, inte
minst på kärnsäkerhetsområdet, där bl.a. SKI nu
bistår aktivt med att bygga upp en oberoende rysk
kärnkraftinspektion.
Till de viktiga bilaterala frågor som jag också tog
upp med de ryska ledarna hör de tendenser som vi
ser till ökad illegal människosmuggling. Jag
underströk den oro som vi känner på svensk sida
och framhöll att vi vill ha ett samarbete med de
ryska myndigheterna för att bekämpa denna
verksamhet. Jag betonade att det inte kan ligga i
vare sig Rysslands eller Sveriges intresse att denna
trafik kan fortsätta.
Fru talman! Låt mig avslutningsvis sammanfatta att
vi numera kan sägas ha lagt grunden för goda och
framåtblickande förbindelser med vårt
demokratiska grannland Ryssland. Allt tyder i dag
på att relationerna bör kunna utvecklas ganska
snabbt i positiv riktning. Den ryska politiska
ledningen har nu tydligt förklarat att den delar
dessa förhoppningar och målsättningar.
Självfallet måste vi inse att den politiska och
ekonomiska omvandlingen av Ryssland kommer
att ta sin tid, och att de svårigheter och problem de
gångna sju decennierna lämnat efter sig är så stora,
att vi alls inte kan utesluta också allvarliga bakslag
och problem i reformprocessen.
Även om det är min övertygelse att det inte finns
någon väg tillbaka, och att de krafter som talar om
en återgång till auktoritärt styre inte kommer att
lyckas i sina mörka avsikter, finns det dock
anledning att slå fast att det är den ömsesidiga
grunden av uppslutning kring demokrati,
mänskliga rättigheter och marknadsekonomi som
utgör förutsättningen för vårt samarbetes
utveckling.
Min resa och den deklaration som undertecknades
var betydelsefulla. Men låt oss bara se det som en
början. Vi bör alla -- som partier, som enskilt
politiskt engagerade och som riksdag -- nu göra vårt
till för att utveckla relationerna till det nya och
demokratiska Ryssland.
Anf. 90 PÄR GRANSTEDT (c):
Fru talman! Jag vill först uttrycka en uppskattning
av den redovisning som statsministern har gjort
inför kammaren av sina erfarenheter från
Rysslandsbesöket. Det är utan tvivel en viktig
milstolpe i de svensk-ryska förbindelserna.
En av de viktigaste säkerhetspolitiska frågorna för
oss, som är av aktuell karaktär, måste vara den
fortsatta ryska, förutvarande sovjetiska,
truppnärvaron i Baltikum. Det framgick av
statsministerns redovisning att den frågan var uppe
i diskussionerna, och statsministern uttryckte det så
att ''vi var generellt eniga''. Men jag misstänker att
enigheten kanske inte var så stor när det började bli
tal om specifika frågor, därför att det är helt
uppenbart att det för närvarande föreligger stora
svårigheter i diskussionerna mellan framför allt
Estland och Lettland och Ryssland om formerna
för trupptillbakadragandet. Vi vet att det finns en
betydande oro i de baltiska staterna, i synnerhet i
dessa två stater, för denna process.
Därför skulle det vara värdefullt att få höra litet
mer om på vad sätt statsministern fick tillfälle att
uttrycka den svenska otåligheten över de här
svårigheterna och långsamheten i processen, samt
om statsministern fick några signaler från rysk sida
om att man var beredd att påskynda processen.
Anf. 91 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Det är alldeles riktigt att denna fråga
var uppe. Jag erinrade president Jeltsin om att jag
vid det tidigare tillfället då vi träffades, dvs. vid
ESK-mötet i Helsingfors, hade haft farhågor för att
den frågan skulle kunna utvecklas på ett sådant sätt
att den blev en akut konfliktfråga mellan Ryssland
och de tre baltiska staterna. Jag sade också att det
som hade inträffat sedan dess var att jag hade
ändrat den bedömningen, åtminstone nu. Det har
inletts ett tillbakadragande, som fortskrider, om än
icke utan svårigheter, som Pär Granstedt påpekar.
Jag uttryckte en svensk otålighet när det gällde det
faktum att man ännu icke har slutit några formella
avtal med Estland och Lettland på denna punkt. Ett
formellt avtal finns med Litauen. Sådana avtal bör
komma till stånd.
Jag är dock tämligen övertygad om att det, med den
takt som uttåget nu har, finns förutsättningar att
avsluta den absoluta merparten av uttåget inom
tidsramar som bör uppfattas som rimliga, också
från estnisk och lettisk utgångspunkt.
Vi förde också självfallet vissa diskussioner om de
sociala problemen i Ryssland, som detta är
förknippat med. Den här typen av stora
förbandsomflyttningar leder till politiska och
sociala reaktioner. Om jag inte missminner mig,
försökte jag informera -- Jeltsin eller Kozyrev -- om
de problem som vi har i denna kammare med LV 4
i Ystad, som framstår som tämligen marginella i
förhållande till den omflyttning av hundratusentals
människor som det här handlar om.
Jag hade också möjlighet att föra en kortare
diskussion i detta ärende med den kommenderande
generalen, överbefälhavaren för Leningrads
militärområde, som redogjorde för att han hade
13 000 officersfamiljer som var utan bostäder. Vi
kommer att se vilka möjligheter som kan finnas att
hjälpa till på den punkten från svensk sida.
Anf. 92 PER GRANSTEDT (c):
Fru talman! Jag hoppas att den optimistiska ton
som statsministern ger uttryck för kommer att
verifieras. Visst finns det flera positiva signaler,
men samtidigt har det också funnits tendenser från
rysk sida att vilja använda den här truppnärvaron
som ett sätt att utöva inflytande i inrikespolitiska
frågor i de baltiska staterna. Det har naturligtvis
främst handlat om den ryska minoritetens ställning.
Även om man kan ha många synpunkter på frågan
om den ryska minoritetens rättigheter i Estland och
Lettland, är det naturligtvis inte acceptabelt att en
annan makts truppnärvaro skall vara ett argument
i debatten.
Jag skulle vilja ställa en kompletterande fråga:
Kom de här frågorna upp? Kunde statsministern
försäkra sig om att Ryssland inte skulle försöka
utnyttja sin truppnärvaro i Baltikum som ett sätt att
utöva inflytande inrikespolitiskt i de här länderna
under den tid trupperna finns kvar?
Anf. 93 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Den dominerande delen av våra
diskussioner om Baltikum -- och Baltikum var den
dominerande delen av våra utrikespolitiska
diskussioner -- handlade om de ryska
befolkningsgruppernas rättigheter i dessa länder.
Där finns en rysk oro. Om jag inte missminner mig,
gav jag för ungefär ett år sedan här i kammaren en
information, då vi diskuterade situationen i
Estland, Lettland och Litauen och där jag gav
uttryck för en svensk syn.
Det är ungefärligen den svenska syn som jag
redovisade i Moskva.
Vi accepterar över huvud taget ingen koppling
mellan denna fråga och truppfrågan. Sedan är det
mitt intryck -- men kan inte vara mycket mer än
så -- att den ryska militären är inställd på att dra sig
tillbaka, kanske med undantag av någon enstaka
installation av s.k. strategisk karaktär. I dessa fall
vill man måhända ha relativt långa
övergångsarrangemang. Men det finns ett ryskt
militärt intresse av att göra ett relativt snabbt
tillbakadragande.
Detta har att göra med att man vill konsolidera de
stridskrafter som man vill ha kvar. Man vill inte
tillåta dem att driva omkring i områden där man
inte riktigt har kontroll över dem.
I rysknationalistiska grupperingar, som driver den
typ av kampanj gentemot Baltikum som Pär
Granstedt antyder, finns det däremot en tendens att
göra denna koppling. Ibland finns det signaler som
tyder på att den ryska ledningen går i den
riktningen. Ibland görs det mycket tydligt att den
ser detta som två separata frågor. Men den svenska
uppfattningen gjordes mycket tydlig.
Anf. 94 STURE ERICSON (s):
Fru talman! Jag tackar statsministern för rapporten
från ett positivt besök i det nygamla Ryssland. Jag
vill gratulera statsministern till att ryssarna inte
längre avfärdar våra bevis på
undervattensverksamhet som periskopsjuka. Men
tyvärr har vi inte kommit särskilt mycket närmare
frågan om ubåtarnas nationalitet.
Statsministern deltog ju personligen i ubåtsjakten i
september och kom till slutsatsen att det handlade
om en rysk ubåt. Detta har nu inte bekräftats av
våra militära experter.
Min första fråga är därför om statsministern har fått
några ytterligare informationer som talar för att det
i september verkligen handlade om en rysk ubåt.
Min andra mycket korta fråga är om det inte kunde
vara bra att parallellt med de fortsatta
expertsamtalen tillsätta en civil oberoende
ubåtskommission, som kan ge den svenska
allmänheten en utvärdering av allt detta som har
skett i ubåtsfrågan och som har stört de svensk--
ryska relationerna under 80-talet.
Anf. 95 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Jag tackar Sture Ericson för
gratulationen. Gratulationer har inte varit så
vanligt förekommande, så jag tar tacksamt emot
den.
Det jag sade i september var väl inte riktigt det som
Sture Ericson redovisade. Jag sade att misstankar
riktades åt ett visst håll.
Dessa misstankar är självfallet väl kända i Moskva.
När jag framförde dem uppfattades de väl inte som
påfallande sensationella vare sig av president
Jeltsin eller av utrikesminister Kozyrev. De torde
ha inrapporterats under en lång följd av år, och de
har inte riktigt samma nyhetsvärde där som de
ibland har här.
Att redovisa de indikationer som faktiskt kan
förekomma är väl en sak för överbefälhavaren.
Han har ännu inte kommit med sin årsrapport om
kränkningarna 1992. Den är på gång, och den
kommer inom kort att på ett sammanträde
redovisas inför Utrikesnämnden.
Om ÖB då väljer att inför Utrikesnämnden ha den
syn som Sture Ericson säger är den riktiga, eller om
han har en mer nyanserad bild på dessa frågor
återstår att se.
Anf. 96 HADAR CARS (fp):
Fru talman! Eftersom statsministern blir så glad när
man gratulerar honom vill jag lyckönska honom till
en intressant rapport. Det var en optimistisk
rapport.
Det finns ju många som känner oro för den
galopperande inflationen, den sjunkande
produktiviteten -- produktionen -- och den
tilltagande laglösheten. Därför tog jag fasta på
statsministerns ord om att utvecklingen i Ryssland
präglas av dynamik och framtidstro. Det är positivt
och trevligt att höra.
Jag förstår att statsministern har fört samtal om
Europa och säkert också om relationerna mellan
Ryssland och den europeiska gemenskapen. Det
vore intressant att höra om det framkom någonting
om Rysslands långsiktiga mål.
Många av länderna som tidigare var starkt
beroende av Sovjetunionen söker sig nu som
medlemmar till den europeiska gemenskapen. Det
förs redan en diskussion om i vilken mån man kan
tänka sig att Ryssland någon gång skall kunna bli
medlem av den europeiska gemenskapen.
I det perspektivet, utan att kräva några detaljer
från statsministerns samtal, vore det intressant att
höra om det framkom någonting om den nuvarande
ryska regeringens långsiktiga strävanden när det
gäller Rysslands relationer till den europeiska
gemenskapen.
Anf. 97 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Jag redogjorde översiktligt för det
faktum att vi nyligen hade inlett förhandlingar om
medlemskap med EG. Det möttes mycket positivt,
och det ledde till att president Jeltsin sade att
Rysslands långsiktiga strävan är att söka sig i
samma riktning. Han var intresserad av den
svenska inställningen när det gäller Rysslands
möjlighet att närma sig det europeiska samarbetet.
Jag underströk, som vi i olika sammanhang
gemensamt har sagt, att vi, som förhoppningsvis
kommande medlem av den europeiska unionen, ser
det som en viktig uppgift att verka för att denna
öppnas för nya medlemmar -- de demokratiska
länderna i Central- och Östeuropa.
Det var uppenbart att man från Rysslands sida ser
Sverige som ett viktigt land när det gäller att
underlätta Rysslands integration med det övriga
europeiska samarbetet.
Anf. 98 GUSTAF VON ESSEN (m):
Fru talman! Ett område som har uppmärksammats
internationellt under det senaste året är tillståndet
för den ryska grundforskningen.
President Mitterrand har ju tagit ett initiativ på
området genom att i samverkan med andra
industriländer bilda en fond för att försöka rädda
rysk grundforskning och göra insatser därvidlag.
Jag vet att det även från svensk sida görs vissa
insatser på området. Sverige borde ju ha mycket
goda möjligheter att öka och utveckla dessa
insatser till båtnad för resp. vetenskapssamhällen.
Togs denna fråga upp under statsministerns besök,
och har regeringen intresse i övrigt av att öka
insatserna för att rädda grundforskningen i det
forna Sovjet, speciellt i Ryssland?
Anf. 99 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Den frågan togs inte explicit upp under
detta besök, men den har varit föremål för
diskussion i tidigare sammanhang.
Den var bl.a. påtagligt aktuell när jag för ungefär
ett år sedan var i Washington. Då diskuterades den
faktiskt mot bakgrund av det då pågående arbetet --
som vi var och fortfarande är mycket involverade
i -- med att sätta upp ett internationellt
vetenskapligt forskningsnätverk, eller
forskningscentrum, i Moskva för att framför allt ta
hand om ryska forskare och tekniker inom det
nukleära området.
Det sker ju en väldig neddragning av hela den
militärindustriella apparaten i Ryssland -- f.d.
Sovjetunionen. Det finns ett mycket starkt intresse
både att tillgodogöra sig den vetenskapliga och
tekniska kompetens som har utvecklats och att
förhindra att den emigrerar -- just i det här fallet är
det speciellt allvarligt -- till länder som kan tänkas
utnyttja den för syften som vi inte är märkbart
intresserade av.
I detta arbete har Sverige konkret gått in med
pengar, och jag tror också att vi kommer att besätta
en av styrelseplatserna i det här internationella
vetenskapliga centrumet.
Här finns en möjlighet för svenskt näringsliv, som
ännu inte har uppmärksammats fullt ut. Detta
Ryssland är ett land där det finns cirka tio miljoner
väl utbildade tekniker. Det finns en miljon
människor som har en akademisk examen.
Även om det finns ett ganska stort antal doktorer i
marxism-leninism, som jag tror att vi i det här
sammanhanget kan bortse ifrån, finns det i detta
land en kompetens och ett kunnande, framför allt
på de naturvetenskapliga områdena, som vi har all
anledning att försöka tillvarata för egen del, och vi
har all anledning att se till att de kommer till en
mera produktiv användning än vad som tidigare har
varit fallet.
Anf. 100 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Fru talman! Jag hade också tänkt att ställa en fråga
om vetenskapsmän med kunskaper på
kärnvapenområdet. Hade man i Ryssland
uppfattningen att man ändå inte hade något slags
kontroll över detta?
Jag vill också veta om frågan om kärnvapenproven
togs upp? Det berör ju också Sverige om man sätter
i gång att testa kärnvapen igen i Novaya Zemlja.
Det vore mycket negativt även för vår del.
Anf. 101 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Låt mig till en början säga en sak som
jag glömde att säga tidigare men som jag tycker
tillhör kammarens protokoll, att i min delegation
ingick också riksdagsman Daniel Tarschys i sin
egenskap av utrikesutskottets ordförande. Jag
tyckte att det fanns anledning att vid en
betydelsefull resa som denna ha en markant
närvaro av en representant för det tunga
riksdagsutskottet, som har att handlägga dessa
frågor. Till detta kommer det faktum att Daniel
Tarschys har en akademisk bakgrund när det gäller
Ryssland och talar det ryska språket med väsentligt
större talang än vad jag någonsin lär komma i
närheten av. Jag kan nämligen ingenting.
Så till Ingela Mårtenssons fråga. Mitt intryck är att
de berörda ryska myndigheterna anser att de har
läget när det gäller kärnvapenteknik under
kontroll. Men det går inte att utesluta att man i
enstaka fall kan se att den ena eller den andra
personen avviker till ett visst land, vilket de ryska
myndigheterna vill förhindra.
Det är värt att notera att den ryska
underrättelsetjänsten, f.d. externa KGB, numera
SVR, veckan innan jag kom dit publicerade en
omfattande sammanställning av icke-
spridningsfrågor, där man bedömde olika s.k.
tröskelländer. Såvitt jag kan förstå grundar sig den
sammanställningen inte bara på de informationer
som den ryska underrättelsetjänsten besitter utan
också på de informationer som man nu får genom
det samarbete som sker mellan olika
underrättelsetjänster på detta område. Att detta
publiceras visar både den omsorg som man har på
den här punkten och det samarbete som nu håller
på att utvecklas mellan olika länder för att
förhindra spridning.
Det är också mitt intryck från de svenska tekniker
och företagsledare som har varit i de f.d. slutna
städerna, och som ju har haft det fulla ansvaret för
konstruktion och tillverkning av kärnvapen, att
situationen är ungefärligen sådan. Jag säger detta
utan att på något sätt slappa av i vaksamheten. Jag
har intrycket att de ryska myndigheterna är
vaksamma.
När det gäller kärnvapenprov var inte frågan uppe
under mina samtal.
Anf. 102 BJÖRN VON DER ESCH (m):
Fru talman! Statsministern nämnde de sociala och
ekonomiska svårigheterna i Ryssland. Med
anledning därav vill jag fråga: Framkom det
någonting under besöket som indikerar att man i
Ryssland befarar en starkt ökad utvandring från
Ryssland inom den närmaste tiden?
Anf. 103 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Detta är en inte minst i pressen ofta
diskuterad fråga. Min bedömning har hela tiden
varit -- jag har ingen anledning att mot bakgrund av
det jag har upplevt under de samtal som fördes
under mitt besök ändra den -- att farhågorna på den
punkten är överdrivna. Man kan naturligtvis
hamna i ett läge -- jag ser inget sådant läge framför
mig -- teoretiskt att man skulle gå mot ett
inbördeskrig. Då är man i ett annat läge. Jag ser i
och för sig inga sannolikheter för det, men rent
teoretiskt är det möjligt. Då är det ett annat läge.
I övrigt är det nog så att det ryska folket har en
kärlek till den egna jorden, den egna kulturen och
den egna atmosfären, som gör att de genom
historien icke har tillhört de folk som gett sig i väg
när omständigheterna har varit svåra. Vi kan t.ex.
gå tillbaka till de årtionden då repressionen var som
hårdast i Sovjetunionen gentemot intellektuella,
konstnärer och författare. Vi skall komma ihåg att
de intellektuella från Polen, Tjeckoslovakien och
Ungern flydde till Paris, London eller New York
och med glädje utvecklade sin kultur där, men den
ryska regimen satte sina intellektuella på ett
flygplan till västerlandet när den skulle straffa dem.
Även under de hårdaste av omständigheter ville de
ofta stanna kvar i sitt Ryssland.
Jag vill inte göra detta till en allmän teori om olika
folks attityder, men jag tror att farhågorna för stora
ryska massutvandringar är relativt överdrivna.
Överläggningen var härmed avslutad.
7 § Allmänpolitisk debatt
(forts. från 5 §)
Ekonomisk politik
(forts.)
Anf. 104 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Fru talman! I talarstolen är det i varje fall litet
lättare att efterträda statsministern.
Ekonomisk politik är för mig inget mål i sig.
Ekonomisk politik skall vara ett medel, ett
instrument, för att man skall kunna åstaskomma
någonting. Man kan kanske säga att ekonomisk
politik är till för att man skall ha ordning och reda i
portmonnän.
Det är viktigt att diskutera varför
budgetunderskottet i år blir omkring 200 miljarder,
att finansministerns prognos för nästa år är 162
miljarder. Min prognos för nästa år är 200
miljarder. Det är viktigt att diskutera varför
statsskulden i år kommer att bryta igenom 1 000-
miljardersvallen, att räntan på statsskulden med
rasande fart är på väg mot 100 miljarder, att
tillväxten för tredje året i följd blir negativ. Men,
fru talman, den viktigaste frågan är ändå
arbetslösheten. Jag är den förste att stryka under --
det är därför jag tog upp det -- att frågorna om
tillväxt, efterfrågan, budgetunderskott och
arbetslöshet hör ihop som, för att ta en bild, mina
just nu knäppta händer. De påverkar varandra.
Före statsministerns information till riksdagen hade
företrädare för finansutskottet och finansministern
en upplysande debatt. Jag hade hoppats kunna säga
''bra'', men jag måste använda ett annat ord. Jag
tycker att debatten var olycksbådande.
Stöddigheten är tillbaka. Enda vägen gäller. Det är
bara tjuvhålla och bluffstopp som användes som
tillmäle. Den främsta exponenten för detta var, inte
förvånansvärt, Lars Tobisson. Men det smärtar mig
att säga att finansministern också var åt det hållet.
Det bådar inte gott för det arbete som riksdagen
har att utföra.
Fru talman! Hemma i Sjuhäradsbygden känner jag
väldigt många människor. Varenda gång jag är
hemma så ''snackar'' vi -- jag säger faktiskt
medvetet ''snacka'' -- politik, i dess vidaste mening,
när vi träffas på olika arbetsplatser, på möten och
konferenser, inte minst i affärerna och på Stora
Torget. Men jag har också andra kontakter, kalla
det gärna min egen lilla ''referensgrupp''. Det är en
sju åtta personer som brukar ringa till mig och som
jag brukar ringa till. Det är partivänner till mig, det
är politiska motståndare och sådana som jag
faktiskt inte vet var de hör hemma på den
partipolitiska skalan. Inför denna debatt har vi haft
ett antal samtal. Jag vill gärna ha det som en
utgångspunkt.
I juni förra året hade vi en ekonomisk-politisk
debatt här i kammaren. Jag frågade då Folkpartiets
företrädare vad det var för fel om en arbetslös
murare, som jag hade talat med, fick arbeta med att
bygga en personalbyggnad på Borås kommuns nya
deponi, deponi är detsamma som
avstjälpningsplats -- inom parentes den bästa i
landet. Då fick jag höra av Folkpartiets
representant att det var risk för att räntan skulle gå
upp om muraren fick göra det. Jag förstod aldrig
det sambandet. Det skall bli intressant att höra om
dagens folkpartirepresent på ett bättre sätt kan
förklara för mig, även om det inte är så väldigt
viktigt för mig men för muraren, varför räntan går
upp om han får bygga en personalbyggnad. Med
intresse skall jag lyssna till min värderade kollegas
Carl-Johan Wilsons förklaring till detta samband.
Muraren är fortfarande arbetslös förresten. Nu
riskerar hans fru att också bli arbetslös. Hon
arbetar inom sjukvården. Mannen brukar nu följa
minstingen, som är på lågstadiet, till skolan. Då har
han noterat att skolan faktiskt borde rustas upp.
Inte så att skolan faller ihop, sådana skolor har vi
inte i Borås, men en del borde göras. Han säger nu
till mig: ''Jag kan inte begripa varför jag skall ha 598
spänn'' -- han säger ''spänn'' -- ''för att inte göra
nånting när jag kunde vara med och reparera
skolan, där min lille grabb går? Kan du begripa
det?'', säger han. Nej, säger jag, det kan jag inte.
Jag förstår det inte.
Om jag mycket hårt försöker sammanfatta vad
medlemmarna i min egen lilla ''referensgrupp''
säger till mig om tillståndet i vårt land, så blir det i
rubrikform, eller kanske i telegramstil.
Det måste väl vara fel att människor som inte vill
något hellre än arbeta inte får göra det, när det
finns saker som behöver göras. Självklart skall den
som är arbetslös ha A-kassa så att hon eller han
klarar sin egen och familjens försörjning. Men vore
det inte bättre att använda de pengar som nu går till
passivt kontantstöd till att få något uträttat? frågar
man mig. Jaha, vad svarar man på det? Det går inte
att köra med att det finns regler osv. Då säger man:
Men det borde väl riksdagen kunna ändra.
Vi måste hitta något system som gör att människor
som vill och kan arbeta får bidrag till sin egen
försörjning och blir skattebetalare i stället för, som
de själva säger, bidragstagare.
Herr talman! Jag kan inte förstå varför vårt land
skulle bli rikare om färre arbetar. Det måste i
rimlighetens namn vara tvärtom. Om fler arbetar
blir vårt land rikare. Det är bra för både
budgetunderskott och tillväxt.
Anf. 105 DAN ERIKSSON i Stockholm
(nyd):
Herr talman! Det finns många bedömningar av det
samlade fastighetsvärdet. Det lägsta som jag har
hört är ca 1 500 miljarder. Låt oss leka med den
siffran. Den kan jämföras med det samlade
börsvärdet som är ca 500 miljarder. Däri ingår
också en mängd fastigheter. När det handlar om så
ofattbara belopp och när känsligheten är så stor är
det självklart att felaktiga politiska signaler kan
stjälpa hela lasset. Fastighetsmarknaden kan
jämföras med en koloss på lerfötter som inte får
ramla. Från den senaste tiden har vi dystra
erfarenheter.
Marknaden diskuterar varje liten förändring
blixtsnabbt. Låt oss anta att det samlade
fastighetsvärdet är 1 500 miljarder. En
räntesänkning med ytterligare 1 % mot vad
marknaden för närvarande kalkylerar med, skulle
innebära att fastighetsvärdet skulle kunna räknas
upp med i storleksordningen ca 10 %. Det skulle då
innebära att det samlade fastighetsvärdet skulle
stiga med ca 150 miljarder vid en räntesänkning på
1 %. Jag är medveten om att det exemplet ur
matematisk synpunkt kan diskuteras. Det skall ses
som ett exempel på hur ytterst känslig
fastighetsmarknaden är.
Politiska beslut som innebär försämringar slår
igenom genast och fullt ut. Beslut som innebär
förbättringar räknas däremot försiktigt in i
kalkylen, eftersom den politiska osäkerheten ofta
är stor. Vi vet ju alla att när en så gigantisk
kapitalmassa kommer i rörelse, blir det som att
försöka stoppa en oljetanker. Det gäller att till
varje pris undvika en sådan situation.
Jag tror att krisen på fastighetsmarknaden långt
ifrån är över. Vi vet också att förändringar kan slå
igenom hårt och snabbt när marknaden diskonterar
de nya förutsättningarna. Mycket talar nu för att
kommunerna och de enskilda står på tur, inte minst
vad gäller konkurser för relativt unga
bostadsrättsföreningar. Ett antal allmännyttiga
bostadsbolag riskerar också att komma på
obestånd. I dag har vi marknadshyror på de flesta
orter i Sverige eller t.o.m. en nivå som ligger över
marknadshyrorna. Det innebär att det inte går att
öka hyrorna överallt. I Stockholms innerstad skulle
det gå, men det är många gånger svårt ute i landet.
Det märks också att taket är nått när det gäller
nyproduktionen i Stockholm.
Kommunerna har ofta stora borgensåtaganden,
vilket kan leda till att hela ekonomin kommer i
gungning. Det kan i förlängningen innebära
ytterligare instabilitet och minskat förtroende på
kapital- och penningmarknaden.
En miljard i den ena änden kan i värsta fall bli mer
än tio i den andra. Tyvärr är det oftast
skattebetalarna som befinner sig i den andra änden.
Jag tycker att regeringen snarast och med hjälp av
kvalificerade bedömare skall utreda hur
fastighetsmarknaden kan stabiliseras. I
utredningens direktiv måste ingå att föreslå
sänkning av fastighetsskatten, som är en stor bov
och inte alls den mjölkkossa som många tror.
Vidare bör försämringarna i
bostadssubventionerna frysas till dess att räntorna
har sjunkit och fastighetsmarknaden har
stabiliserats.
Så över till räntorna. Jag tror att regeringen är väl
medveten om problemen och om vilka positiva
effekter man får genom räntesänkningar, men man
är oförmögen att ta tag i dem. Budgeten är för svag,
och en av anledningarna till att den är för svag är
att statsråden sitter på sina hjärtefrågor, vilket gör
att handlingsförlamningen blir stor. Mitt tips är
därför: Möblera om i regeringen och se till att
budgeten kommer i bättre balans med
verkligheten!
I Riksbankens senaste rapport sades att
räntemarginalerna är häpnadsväckande 8,5 %. De
kan ha sjunkit litet nu, men de ligger ungefär fem
procentenheter för högt.
Det var positivt att få höra att Ann Wibble tidigare
här i dag inte bara talade om marginalräntan, utan
också om räntemarginaler och de problem som
finns där.
Bostadslåneräntorna skjuter fart så fort
obligationsräntorna går upp. I det motsatta fallet
går det, vänligt uttryckt, mycket trögt med
sänkningar. Problemet är naturligtvis
konkurrensen och problemen med de höga
räntorna.
Ett annat problem är bristen på kapital. Under 80-
talets glada dagar märktes en av anledningarna till
att priserna på fastigheter sköt i höjden, nämligen
att man kunde låna utan insats av eget kapital. Man
kunde i stort sett låna hundra procent efter en
värdering.
Bristen på kapital verkar i negativ riktning så att
priserna sjunker. Om priserna blir tillräckligt låga,
kommer utländska investerare att göra billiga
uppköp. Det är inte fråga om att det inte är bra att
utländska investerare kommer hit och handlar, men
risken är nu stor att omfattningen blir alltför stor
både vad gäller fastigheter och företag.
Nu måste man ta tag i problemen. Jag vill därför be
om skatteministerns syn på detta och höra vad
regeringen är beredd att göra för att få in mer
kapital på den svenska marknaden. Man måste ta
tag i alla problem som finns och kanske söka
okonventionella lösningar, t.ex. att låta Posten ha
ett samarbete med en utländsk bank.
Anf. 106 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Ekonomin fungerar inte i ett vakuum,
utan ingår i naturens kretslopp som en liten
virvelstorm där pengar cirkulerar mellan företag
och hushåll. Vi gör uttag av råvaror och
energiresurser ur naturens skafferi utan att räkna
det som en kostnad när vi tullar av förrådet eller när
vi förorsakar miljöskador som måste betalas i
framtiden.
Vi är ganska bortskämda i Sverige med att kunna
lösa våra problem genom att skapa en allt större
kaka som vi sedan mer eller mindre rättvist vill dela
på. I över 100 år har vi haft en ekonomisk tillväxt
på ca 2 % per år. Perioder med stagnation eller
tillbakagång har varit kortvariga. Därför är det lätt
att tro att om vi bara får i gång tillväxten i ekonomin
så blir de flesta problem lösta. Jag delar inte den
uppfattningen. Tillväxten, om den sker på fel plats,
skapar också problem av ganska allvarlig art.
Om vi för ett ögonblick lämnar Sverige och ser på
jorden som helhet kan vi omedelbart konstatera att
välståndet är mycket ojämnt fördelat. 1,2 miljarder
människor lever ungefär som vi. 1 miljard lever
under den absoluta fattigdomsgränsen, dvs. de
saknar allt, såväl mat som vatten. De flesta av dessa
människor är barn och man beräknar att 65 000 dör
varje dag.
Vi kan också konstatera att miljön på jorden
försämras i en allt snabbare takt. Ozonlagret tunnas
ut, matjorden eroderas bort, dricksvattnet
försämras, klimatet förändras, arter dör ut. Det
kan ta en ände med förskräckelse. Det finns risk för
att människan håller på att utrota sig själv genom
att systematiskt förstöra sin egen livsmiljö.
Hur kan detta fortgå utan att vi reagerar eller
åtminstone här i riksdagen prioriterar debatter om
den ekologiska krisen?
Jag tror att det beror på att siffror saknas på den.
Vi skulle behöva A-ekologi i stället för A-ekonomi
och ''börsrapporter'' om hur ozonlagret går upp och
ner. Vi skulle behöva grafiska bilder över
matjordens minskning, så att vi kunde lägga
pannan i djupa veck och kalla till krismöten när vi
ser hur kurvorna dalar. Men vad är det vi mäter och
oroas över?
Jo, vi mäter BNP. Går siffrorna upp så gläds vi och
tror att vi blir rikare och går siffrorna ner så tror vi
att vi blir fattigare. Vad mäter då BNP? Ja, inte
mäter det välståndet i Sverige, utan det mäter bara
alla ekonomiska transaktioner, ont och gott i en
osalig blandning. Om det som mäts är till nytta eller
skada spelar ingen roll.
Dessutom jämför vi vår tillväxt med andra länders.
Och vi mäter alltid i procent. Vi bryr oss aldrig om
vilken nivå vi utgår ifrån. Därför får vi i bland höra
att vi halkar efter. Vi halkar ofta efter länder som
är fattigare än vi, dvs. vår procentuella tillväxtsiffra
är något mindre. Ändå har vi hela tiden en
materiell standard som ligger skyhögt över de allra
flesta länders.
Är då detta så mycket att orda om? Ja, jag tycker
det. FN:s konferens om miljö och utveckling
konstaterade att om miljöförstöringen på jorden
skall stoppas måste fattigdomen utrotas. Vad jag
förstår kan detta inte ske med mindre än att
klyftorna minskar och att tillväxten sker i tredje
världen. Procentuellt borde den vara betydligt
större där än i Sverige.
Vi måste också lära oss att skilja på åtminstone tre
olika sorters tillväxt. Den vi har i världsekonomin, i
räntesystemet och i befolkningsutvecklingen är s.k.
exponentiell, dvs. mängden fördubblar sig på allt
kortare tid och det slutar i en explosion. Vi borde
sansa oss och ha en ekonomi i balans och inte
drömma om den eviga tillväxten.
Jag inser att många blir förvånade och kanske
upprörda över att jag mitt i Sveriges värsta
ekonomiska kris kan stå här och säga att det är
dåligt att ha tillväxt. Men jag gör det för att jag
bedömer den ekologiska krisen som ännu
allvarligare. Jag inser också att för att komma ur
vårt akuta läge, måste vi nog ha tillväxt under några
år. Men jag tänker litet längre framåt, och jag vet
att när konjunkturen har vänt och vi åter står på
topp kommer tillväxt fortfarande att vara vårt högst
prioriterade politiska mål, oavsett partitillhörighet.
Det håller inte! Vår kaka kan inte fortsätta att bli
större. Men kanske kan vi baka en godare kaka.
För att lösa problemen med arbetslösheten borde vi
i mycket högre grad satsa på att skapa
arbetstillfällen inom miljöområdet. Där har
uppfinningsrikedomen varit dålig och mycket
återstår att göra. Kemikalieinspektionen behöver
folk för att informera i kommunerna.
Ackumulatortankar behövs för dem som eldar med
ved. Dessa skulle sänka utsläppen av kolväten tio
gånger, och de skulle ge jobb åt många rörmokare.
Detta var bara ett par exempel. Lägger vi om
jordbruket mot mer ekologisk odling kommer det
också att gå åt mer arbetskraft.
Vi har så smått börjat inse i Sverige att vi måste
övergå till ett kretsloppssamhälle och minska
resursslöseriet. Men fortfarande tror vi att vi skall
fortsätta att växa. Vi måste ställa oss den oudvikliga
frågan: Är ekonomisk tillväxt långsiktigt uthållig,
och hur ser den i så fall ut?
Vilken slutsats skall man dra av det faktum att
endast 500 miljoner människor kan leva på den
standard som är vår om inte jorden skall drabbas av
en ekologisk kollaps? Jag kan inte dra någon annan
slutsats än att vår materiella standard är för hög.
Den mest angelägna reformen på det ekonomiska
området vore att forma en kretsloppsekonomi.
Utredningen om miljöräkenskaper är ett steg på
rätt väg, men det dröjer fem år innan vi får något
förslag. Det känns alldeles för avlägset. Vi måste
påskynda arbetet med att hitta en ekonomi, där
utarmning och förstörelse av jordens kapital räknas
som en minuspost. Miljöskulden beräknas uppgå
till 260 miljarder i Sverige, och den ökar med 7
miljarder varje år om vi inget gör. Detta borde
också räknas in i budgeten.
Anf. 107 CARL-JOHAN WILSON (fp):
Värderade talman! Fr.o.m. sommaren 1991 och
fram till nu har svenska folket fått en ny kunskap
om läget för Sveriges ekonomi. Vi minns
valrörelsesommaren 1991. Den socialdemokratiska
regeringens finansminister Allan Larsson bemötte
Anne Wibbles beskrivning av Sveriges dåliga
ekonomi. Det vänder, sade Allan Larsson.
Nu beskrivs Sveriges ekonomi som ett svart hål.
När Allan Larsson såg ljuset i det ekonomiska
mörkrets tunnel, var det inte slutet av tunneln han
såg. Det var tåget som kom.
Nu har det tåget kört över oss alla, och det är
fortfarande mörkt. Vi måste alla anstränga oss för
att det skall ljusna för Sverige i det ekonomiska
mörkret.
Något drastiskt måste göras. Vår regering ägnar
också en oerhört stor del av sin tid åt att finna vägar
ur Sveriges ekonomiska kris.
Värderade talman! Skatteuppgörelsen för några år
sedan var en stor framgång för svensk ekonomisk
politik. Jag trodde att vi, som stod bakom den
uppgörelsen -- riksdagens socialdemokrater och
folkpartister -- skulle stå fast vid uppgörelsens
huvuddrag, särskilt nu när även de flesta andra
partierna tycks gilla uppgörelsen.
Därför blev jag besviken, när jag kunde konstatera
att Socialdemokraterna i sin senaste motion om
Sveriges ekonomi lade fram förslag om
skattehöjningar för stora grupper av Sveriges folk i
vanliga inkomstgrupper -- generella
skattehöjningar utan redovisat slut.
Jag inser att Socialdemokraterna i sin motion måste
finansiera de förslag som kostar pengar, men jag är
besviken över att den socialdemokratiska fantasin
inte är större än tidigare.
Vi höjer skatten. Så har socialdemokrater alltför
ofta sagt i kommunfullmäktige, landsting och
riksdag så länge jag minns. Tyvärr har årets upplaga
av socialdemokratiska riksdagspolitiker inte
kommit på något annat. Till en mycket stor del av
Sveriges löntagare är Socialdemokraternas besked:
Vänta inte annat än högre skatter om
Socialdemokraterna får ökat inflytande.
Nu undrar säkert en och annan varför just jag
kritiserar Socialdemokraterna för att de vill höja
skatten. Jag har ju själv i en motion föreslagit att
skatten skall höjas för vissa.
Ja, det är naturligtvis en litet märklig situation att
jag, en 170:edel av regeringens i övrigt säkra
underlag i riksdagen, i en motion framfört en egen
idé om den ekonomiska politiken. Jag har också av
Folkpartiets gruppledning fått frågan om jag kan ta
tillbaka motionen. Jag tycker att det är en styrka att
det är så stor generositet i Folkpartiet att en enskild
riksdagsledamot utan att riskera sin ställning kan gå
emot partiledningen.
Jag föreslår en tillfällig skatt på 10 % av
beskattningsbar inkomstdel överstigande 300 000
kr. En person som tjänar 302 000 kr får 200 kr i
skattehöjning. En som tjänar 400 000 kronor får
10 000 kr i skattehöjning enligt mitt förslag.
Jag vänder mig till dem som har det allra bäst.
Socialdemokraterna klämmer åt en mycket större
grupp i vanliga inkomstlägen.
Så här skriver jag i motionen:
Det ekonomiska läget för Sverige är kärvt. Alla
svenskar torde vara beredda att göra insatser för att
förbättra landets ekonomi. Besparingar i statens
budget försämrar privatekonomin för människor
som redan har det svårt. Det är angeläget att den
ekonomiska politiken utformas så, att även s.k.
höginkomsttagare ökar sitt bidrag till statens
inkomster.
Nu säger de som kritiserar mig att det som jag
föreslår är ett avsteg från skatteuppgörelsen och att
jag därmed faller under samma dom som de
skattehöjningsföreslående socialdemokraterna.
Värderade talman! Regeringen -- och därmed vi,
som utgör dess underlag i riksdagen -- får nu stark
kritik för att landets ekonomiska problem drabbar
dem som har det svårast. Jag förutsätter att de
flesta, som inte hör till de hårdast drabbade
grupperna, gärna accepterar ett tillfälligt
skatteuttag för att visa att solidaritet även finns hos
höginkomsttagare.
Mitt förslag innebär också att ett eventuellt beslut
om en extra beskattning formuleras så att det klart
framgår att beslutet enbart gäller det närmaste
budgetåret och att några nya beslut inte skall
behövas för att beskattningen därefter åter skall ske
enligt skattereformens principer.
När jag skrev motionen trodde jag att den här extra
beskattningen av höginkomsttagare inte skulle ge
något nämnvärt till statskassan utan endast ha
symbolisk betydelse. Jag förordade av moraliska
skäl en extra skatt för dem som har det allra bäst.
Jag tycker fortfarande att det är viktigt att
riksdagens budskap till svenska folket skall vara att
inte enbart de som har det svårast skall få det sämre
innan alla får det bättre.
Nu har riksdagens utredningstjänst hjälpt mig och
räknat ut att den samlade inkomstsumman för
inkomsttagare med en statlig beskattningsbar
inkomst över 300 000 kr 1990 uppgick till ca 56
miljarder kronor. Om skatten höjdes med 10
procentenheter för denna inkomstgrupp skulle det
ge nästan 6 miljarder kronor -- 6 tusen miljoner
kronor -- till statskassan. Uppgifterna är hämtade
från Statistiska centralbyråns senast publicerade
inkomststatistik.
Värderade talman! När jag nu vet att denna
tillfälliga beskattning av dem som har det allra bäst,
ger så mycket som ca 6 miljarder kronor till
statskassan, inser jag att mitt förslag inte längre har
enbart symboliskt värde. Nu tror jag faktiskt att
stora grupper i Sveriges riksdag kan känna sympati
för förslaget. Jag kommer därför att arbeta för att
få en sådan uppslutning kring det här förslaget att
riksdagen beslutar ta in de här 6 miljarderna till
statskassan utan att därmed fatta principiellt beslut
om avsteg från skattereformens skatteskalor.
Jag fick en fråga från Arne Kjörnsberg. Jag ser
emellertid att han har begärt ordet igen, och jag
kan därför kanske svara på den samtidigt som jag
svarar på det som han tänker fråga om nu.
Anf. 108 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Där ser man vådan av färdigskrivna
manuskript. Då blir det aldrig någon tid över för att
svara på frågor.
De 6 miljarderna måste vara fel, i varje fall om
avsikten är att den 10-procentiga ökningen av
statsskatten skall utgå på beloppet över 300 000 kr.
Då måste det vara fel. Det är fel på minst en
decimal, skulle jag gissa. Men ni kan väl tala med
utredningstjänsten på nytt.
Carl-Johan Wilson, vad är reavinstskatt,
aktievinstskatt, omsättningsskatt på aktiehandel,
arvsskatt, gåvoskatt och förmögenhetsskatt? Jo,
det är där som ni, Carl-Johan Wilson, har gjort
avsteg från skattereformen. Tala om besvikelse.
Vem skall känna störst besvikelse, Carl-Johan
Wilson eller jag, för att vi nu föreslår en höjning av
statsskatten som skulle inbringa omkring 4
miljarder kronor?
Anf. 109 CARL-JOHAN WILSON (fp)
replik:
Herr talman! Arne Kjörnsbergs och andras
uppfattning när de angriper regeringspartierna för
sådana saker, är att om Socialdemokraterna hade
fått igenom sin idé, hade läget för Sverige varit
bättre. Men så är det inte. Det är inte trovärdigt att
man från socialdemokratiskt håll går ut och
angriper den borgerliga regeringen för alla problem
som har uppstått i svensk ekonomi nu. Det är som
att stå ute i duggregn och iaktta översvämningar
som finns runt omkring och säga att det är
duggregnet som är orsaken till översvämningen.
Visst duggregnar det fortfarande, men marken är
vattensjuk, och det beror på det gamla regnet.
Jag är inte här som representant för Folkpartiets
skattepolitik, utan jag är här för att kommentera
min motion. Det finns andra här som kan svara på
frågor av det slag som Arne Kjörnsbergs.
Anf. 110 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Jag bara kommenterar att Carl-Johan
Wilson var besviken på mig, därför att jag tillhör
det parti som vill höja statsskatten med en summa
som motsvarar 4 miljarder kronor för dem som
ligger över brytpunkten. Det var då jag räknade
upp detta. Jag skall emellertid räkna upp något
annat. Reavinstskatt, arvsskatt, gåvoskatt och
något mer har redan höjts. Det beslutades vid
överenskommelsen i höstas. De höjdes från 25
procentenheter, som det hade fattats beslut om, till
30 procentenheter. Jag är därför litet mindre
besviken nu. Men det var väl under galgen.
Frågorna om räntan och muraren får jag vänta med
tills nästa gång som Carl B Hamilton deltar i
debatten.
Anf. 111 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Jag känner mig tvingad att göra ett
genmäle, därför att det förslag som Carl-Johan
Wilson väckt ställer till så skadliga effekter för
Sveriges ekonomi.
Att höja marginalskatten, ens om det avser att vara
ett tillfälligt förslag, till 61 % i genomsnitt, skulle
leda till direkt negativa effekter genom ökade
snedvridningar på ekonomin och ökad
skatteplanering. Det var just det som den
marginalskattereform som Carl-Johan Wilsons eget
parti, och sannolikt även han själv, förespråkar
skulle förhindra. Samma effekter uppkommer om
man nu går tillbaka till det perversa skattesystem
som äntligen ändrades.
Till detta kommer de indirekta effekter som är än
mer förödande för svensk ekonomi. Det är ju den
typ av symbolpolitik som Carl-Johan Wilson
förespråkar -- med bl.a. förmögenhetsskatter som
har gett så litet och kostat så mycket -- som har
skadat ekonomin i Sverige. Det är den typen av
symbolpolitik som gör att Ingvar Kamprad,
bröderna Rausing och andra flyttar från Sverige
efter att ha gett tusentals svenskar arbete. Den
politiken missgynnar dem som skadas av låg
tillväxt, nämligen de allra svagaste grupperna i
Sverige.
Anf. 112 CARL-JOHAN WILSON (fp)
replik:
Värderade talman! Det känns litet snopet att stå
här i kammaren och debattera med den
skatteminister vars verksamhet jag själv vill känna
mig som ett underlag för. Skatteminister Bo
Lundgren agerar dock här utifrån en sakligt
ekonomisk ställning som han besitter.
Jag har med min motion agerat utifrån moraliska
skäl. Det är viktigt att Sveriges riksdag ger signaler
till svenska folket, vilka tydligare än som hitintills
varit fallet visar att vi erbjuder också dem som har
det allra bäst att bidra vid de tillfällen då alla som
har det svårt upplever att situationen har blivit
mycket svårare för dem.
Anf. 113 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Vad gäller syftet kan jag instämma.
Syftet är ädelt och bra. Men om resultatet blir raka
motsatsen, dvs. att man ytterligare försämrar
situationen för svensk ekonomi och för de svaga,
tror jag att inte ens Carl-Johan Wilson själv
kommer att rösta för sin egen motion när denna tas
upp här i kammaren.
Anf. 114 CARL-JOHAN WILSON (fp)
replik:
Värderade talman! Nej, om följden blir vad
statsrådet Lundgren här befarar, är det naturligtvis
svårt att säga att förslaget är bra.
Jag har faktiskt funderat över om jag skulle lägga
fram min motion. Jag möttes då av alla de argument
som stämmer med de argument från andra som
statsrådet här nämnde. Men egentligen har jag inte
funnit några argument som talar mot den moraliska
del av projektet som jag haft som första grund.
Jag har talat med ganska många personer i de
aktuella inkomstlägena. Men jag har bara träffat på
en person som tyckte att det var fel att göra en
insats. Alla övriga som jag har talat med har sagt:
Ja, det är klart att vi också kan vara beredda att
göra någon insats.
Jag känner en viss stolthet över att här i kammaren
kunna säga att det finns ett utrymme för den här
typen av resonemang även inom
regeringspartierna. Jag hade kanske inte trott att vi
skulle behöva föra detta resonemang här i
kammaren. Men när det nu kan komma med i
riksdagens protokoll känner jag en viss glädje över
det som kunnat sägas här. Jag tänker arbeta vidare
för att en sådan här inriktning som visar riksdagens
ansvar för en moralisk inställning i dessa frågor
hålls vid liv i debatten.
Anf. 115 BENGT HARDING OLSON
(fp):
Herr talman! Ordet kris är ett ofta missbrukat ord.
Men ibland är beteckningen helt korrekt. Så är det
beträffande ''bankkrisen'', som numera inte bara
handlar om bankteknik. Saken har utvecklats till en
allvarlig medborgerlig förtroendefråga som
riskerar att undergräva tilltron inte bara till
bankväsendet utan även till rättssamhället.
Bankkrisen kan helt enkelt liknas vid ett bottenlöst
''träsk''. Men det är närmast omöjligt att kortfattat
redovisa alla nödvändiga åtgärder här och nu. Jag
skall dock peka på några huvudpunkter som gäller
utkrävandet av ansvar, förebyggande åtgärder och
avveckling av krisen. Särskilt handlar det om
allmänhetens misstroende.
Bankkrisen skyller alla på alla. Ytterst skyller man
på ''klimatet'', och då menar man väl inte solen utan
tidsandan på det ekonomiska området. Men
huvudansvaret åvilar bankerna, med något
undantag. Det är fegt att skylla ifrån sig på
avregleringen av kredit- och valutamarknaderna.
Även om vissa lagregler försvinner, borde i vart fall
moral och etik finnas kvar hos normalt hederliga
människor och inte ersättas av en kriminalitet av
aldrig tidigare skådad omfattning.
Medansvar bärs av obegripligt ''lojala''
bankrevisorer och särskilt av Finansinspektionen.
Denna myndighet var -- sitt namn till trots --
oacceptabelt passiv mesta tiden, och inte ens så sent
som under hösten 1992 såg man någon anledning att
initiera en polisiär granskning av bankkrisen.
En rättslig granskning har nu trots allt påbörjats
och måste omfatta alla inblandade. Alla utan
undantag måste bära sitt ansvar för sitt handlande.
Resultatet måste bli straff, skadestånd, hävning av
oskäliga (fallskärms)avtal samt ''sparken'' från
misskötta tjänster.
Herr talman! De inblandade har förhoppningsvis
redan lärt sin läxa. Men genom att utkräva ansvar
förstärks allvaret, och samtidigt uppnår man en
viktig förebyggande effekt inför framtiden.
Dessutom behövs det uppenbarligen en omfattande
särskild satsning på förebyggande åtgärder för att vi
skall slippa en återupprepad bankkris. Främst
handlar det om en reorganiserad och
kompetensförstärkt finansinspektion med en
kraftfull tillsynsfunktion. Dessutom krävs det
väsentligt ökade insynsmöjligheter och en kraftigt
förstärkt revisorsroll inom bankväsendet.
Bankakuten var nödvändig då den tillskapades för
att garantera betalningssystemet men får inte
missbrukas för att garantera banksystemet.
Bankakuten och dess verksamhet är förenade med
många och stora nackdelar. Det är principiellt
betänkligt att ha statligt beroende banker. Risken
för en permanentning av Bankakuten är
överhängande. Bankakutens verksamhet äventyrar
konkurrensneutraliteten mellan bankerna.
Dessutom tycks det statliga garantiåtagandet få en
oöverblickbar omfattning utan rimligt hopp om
återbetalning från bankerna. Allt detta drabbar
ytterst alla oskyldiga skattebetalare.
Därför är det nödvändigt med det åtgärdsprogram
som närmare beskrivs i min motion till riksdagen.
Där krävs åtgärder i tre steg, nämligen:
1. En konkret tidsplan fastställes för snar
avveckling av Bankakuten.
2. En banklag införes med krav på garantier från
bankerna, inte från staten, till kundernas säkerhet.
3. Olönsamma svenska banker får skyndsamt
avvecklas i ordnade former med kundgaranti.
Kraftfulla signaler av sådant innehåll efterlyses för
att vi skall komma ut ur bankkrisen. Detta skulle
också stoppa ''trollerikonster'' och ''hästhandel''
där bankdirektörer försöker ''roffa åt'' sin bank
största möjliga garantibelopp.
För övrigt behöver en avveckling av olönsamma
banker inte vara destruktiv, utan den kan göras
konstruktiv och öka lönsamheten hos de
återstående bankerna.
Herr talman! Bankkrisen har blivit särskilt allvarlig
genom att en allvarlig misstanke nu sprider sig i allt
bredare kretsar i vårt samhälle. Innebörden är att
det skulle saknas verklig vilja att klarlägga
bankkrisen och att försök t.o.m. gjorts för att
mörklägga händelseförloppet under krisen -- allt på
grund av att många av samhällets toppar är mer
eller mindre inblandade i bankkrisen.
Sådan kritik har även drabbat tidigare och
nuvarande regering. Ytterst måste därför
riksdagen -- som det skattebetalande folkets
representant -- med kraft engagera sig i bankkrisen
och dess vida konsekvenser i samhället.
Mot denna bakgrund föreligger synnerligen starka
motiv för riksdagen att tillsätta en
medborgarkommission med opartisk
sammansättning och bred kompetens med tillgång
till svensk och utländsk expertis.
Anf. 116 SIMON LILIEDAHL (nyd):
Högt värderade talman! Inom
Finansdepartementet beklagar man sig med all rätt
över bankernas bristande kompetens.
Finansministern ondgjorde sig tidigare i dag över
bankernas stora marginaler. Hennes kritik går
delvis tillbaka till hennes eget fögderi, där man inte
fått bankerna att tänka samhällsekonomiskt.
Hittills har det svenska finansiella systemet av
staten erhållit runt 60 miljarder -- en siffra som
väntas stiga till 200 miljarder. Gudskelov har vi
äntligen fått en Akutchef, som dock i sin första TV-
intervju verkade något förskräckt inför sin uppgift.
Det kan man förstå. Han behöver hålla huvudet
kallt när bankernas dans kring guldkalven staten
skall börja.
Kurserna på bankaktierna har redan börjat rusa i
höjden, då marknaden redan intecknat
bankgarantiernas alla fördelar. Det är obegripligt,
då bankerna är de stora förlorarna.
Det är bankernas ledningsgrupper, styrelser och
revisorer och, inte minst, Finansinspektionen som
genom inkompetens och släpphänthet förorsakat
dagens krissituation.
Bankerna har under många år hänsynslöst utnyttjat
sin oligopolsituation. Oskrivna lagar har gällt.
Räntemarginalen måste vara 7 %, mot Tysklands
ca 2 %. Skillnaden, 5 %, illustreras av mitt eget
företag, som i går betalade 16 % ränta i Stockholm.
I dag gällde 11 % i Hamburg. Varför skall jag göra
investeringar i Sverige när skillnaden är 5 % och
speciellt som Socialdemokraterna föreslagit att
arbetsgivaravgifterna och marginalskatterna skall
höjas? Då har man inget incitament att stanna kvar
i landet med sina investeringar.
Företagarnas riksorganisation presenterade i går
resultatet av en SIFO-undersökning bland de 300
medlemmarna. En tredjedel av dessa deklarerade
klart missnöje, framför allt beträffande räntorna.
Man anser i likhet med Ny demokrati att bankerna
måste känna sitt ansvar för samhällsekonomin. Det
är rimligt att begära att de banker som drar fördel
av statens krediter måste förbinda sig att arbeta
med internationellt konkurrenskraftiga räntor.
Som en absolut sista utväg för att tvinga fram lägre
räntor återstår inget annat än att staten som
ersättning får garantier och genom riktade
nyemissioner går in som tillfällig
minoritetsaktieägare i bankerna. När
konjunkturen sedan vänder och vinsterna kommer
tillbaka skall staten vara tvungen att erbjuda sina
aktier till i första hand bankens gamla aktieägare.
Detta betyder att staten ges goda möjligheter att få
avkastning på sitt investerade kapital.
Jag har en fråga till Bo Lundgren: Vilka åtgärder
har ministern vidtagit för att på kort sikt få ned de
svenska räntemarginalerna?
I pressen har vi nyligen läst vilka släta figurer de
politiskt tillsatta representanterna i
bankstyrelserna utgjorde. Det är en välgärning att
regeringen har stoppat de politiska utnämningarna.
Mot denna bakgrund är det med viss oro vi nu har
förstått att regeringen har valt att ge Bankakutens
styrelse en viss politisk anstrykning genom att bl.a.
utnämna den i och för sig förträfflige Odd
Engström till ordförande. Eventuellt kan finten
vara att gentemot utlandet markera den politiska
enigheten beträffande Bankakuten. Det är viktigt.
Jag frågar Bo Lundgren: Skall Bankakuten
politiseras? Vidare frågar jag om han är beredd att
bekräfta att regeringen i framtiden kommer att
välja styrelseledamöter enbart på basis av
kompetens och skicklighet och inte på politiska
meriter.
Många inom Ny demokrati känner olust inför de
stora belopp som en sanering av det svenska
banksystemet kommer att kosta. Jag har tidigare
nämnt 200 miljarder kronor. Regeringen och dess
akut har med rätt eller orätt från riksdagen erhållit
ett carte blanche att spendera ett ospecificerat, men
mycket stort, antal miljarder, mot löfte att
riksdagen får regelbunden rapportering.
I orätta händer kan detta carte blanche-vapen
missbrukas. Vi skulle därför gärna ha sett att
riksdagen i stället hade fått göra sin stämma hörd
med regelbundna mellanrum och därvid fått
godkänna alla större, mångmiljardkrävande, avtal.
I dag finns emellertid inga restriktioner för
regeringen och dess akut. Det är fritt fram, och jag
kan endast uppmana Bo Lundgren att umgås varligt
med sitt carte blanche. Om inte kan han lätt få ett
carte rouge, ett rött kort, och förvisas till
utvisningsbåset, långt ifrån den varma
regeringsbänken.
Anf. 117 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Låt mig omedelbart svara Simon
Liliedahl på de två frågorna.
Det regeringen kan göra och gör för att bl.a. skapa
möjligheter för rimliga räntenivåer och rimliga
räntemarginaler är att styra den ekonomiska
politikens inriktning. Det skapar sådant utrymme
rent generellt för nivån. Genom det stödsystem
som har utformats och den garanti som har
utfärdats skapas möjlighet för banksystemet att
fungera normalt.
Jag har bara en kort kommentar vad gäller
Bankstödsnämndens ordförande. Odd Engström
har självfallet utnämnts på grund av sin kompetens
och skicklighet, inte för att han i riksdagen har
representerat ett visst politiskt parti eller ens för att
han var riksdagsman. Han har ju lämnat sina
politiska uppdrag för att som ordförande sköta
Bankstödsnämnden.
När man står inför den situation som vi har, känner
man naturligtvis en stark vrede över att det som har
hänt faktiskt har hänt. Kreditförlusterna i
banksystemet och i den finansiella sektorn i övrigt
har blivit stora, med behov av statliga insatser, som
dock inte, såvitt jag kan bedöma, kommer att
uppgå till de nivåer Simon Liliedahl talade om.
Inom parentes sagt kommer jag ihåg att den enda
reservation som Ny demokrati hade var att man
ville utvidga garantin till att också gälla eviga
förlagslån. Snarare ville man utvidga garantins
omfattning än göra någonting annat. Men det är en
parentes i sammanhanget.
Den vrede man känner får ändå inte förblinda, så
att man inte tar tag i problemen och faktiskt löser
dem. Det är nödvändigt. Det är självklart att vi i
det arbetet inte kommer att mörklägga vad som har
inträffat eller vad som nu görs. Tvärtom har vi
mycket stor öppenhet. Bl.a. kommer vi att
kontinuerligt informera riksdagen. Redan nästa
vecka, på onsdag kl. 9, kommer vi att informera om
hur situationen är för närvarande vad gäller de
olika banker som har kommit in i eller är på väg in
i systemet.
Orsaken till krisen i den finansiella sektorn är i
grunden den ekonomiska situationen under andra
hälften av 80-talet. Vi hade en hög inflation. Vi
hade höga marginalskatter, med högt
avdragsvärde. I det läget avreglerades 1985
kreditmarknaden. Utlåningsregleringen togs bort.
Med tanke på att det fanns ett uppdämt behov, som
det alltid finns efter en reglering, och en miljö med
hög inflation och höga avdragsvärden, som gjorde
fastighetsinvesteringar lönsamma och intressanta,
blev det en våldsam kreditexplosion. Den i sin tur
födde en uppgång av värdena på fastigheter, som i
sin tur skapade utrymme för ytterligare lån. Det
fanns ju ingen begränsning som i den gamla
kreditregleringen. Lönsamheten verkade vara i
stort sett evig.
Den här effekten förstärktes av att vi fortfarande
hade en valutareglering i Sverige, vilket gjorde att
det var svenska fastigheter man efterfrågade. Man
kunde inte sprida investeringarna. Just svenska
fastigheter och svenska tillgångar steg snabbare än
motsvarande värden i andra länder. Där är den
grundläggande orsaken till det som inträffade.
Hade vi haft en lägre inflation, en lägre
marginalskatt och därmed lägre avdragsvärden,
hade de problem vi i dag har att hantera varit
väsentligt mycket mindre. Kalkylerna hade inte
varit sådana att spekulanter och andra hade gått in
och spekulerat i både fastigheter och andra
tillgångar.
Självklart hade inte heller bankerna tillräcklig
kompetens. Oskicklighet och inkompetens i
banksektorn bidrog till att man i
kreditbedömningarna så småningom helt kom bort
från en rimlig bedömning av vad en fastighet kunde
avkasta och i vad mån det skulle påverka det
långsiktiga värdet. Man beviljade krediter på ett
sätt som uppenbarligen var orimligt.
Bägge sakerna är orsaker, bägge sakerna måste
hanteras. Vi måste lära av läxan att hålla nere
inflationen och inte ens fundera på att åter höja
marginalskatterna. Däremot skall vi inte gå tillbaka
till en regleringsekonomi. För regleringar föder
problem och uppdämda behov samt skapar
långsiktiga problem. Med en bra ekonomisk-
politisk miljö, en tillräcklig och tillfredsställande
tillsyn och kompetens inom den finansiella sektorn
kommer det här inte att vara något som upprepas.
Vi skall naturligtvis ge den lärdomen vidare.
Den verkan på ekonomin som finanskrisen har är
mycket större än flertalet bedömare egentligen har
insett. Det är klart att när hushållen ser tillgångarna
minska i värde, när plötsligt begagnade fastigheter
är väsentligt billigare än nyproducerade, ökar
sparandet. Konsumtionen minskar, vilket i sin tur
påverkar efterfrågan. Investeringsbehovet dras
ned. Sammantaget krymps förutsättningarna för
ekonomin och ekonomins tillväxt. Finanskrisen
spelar en stor roll i det avseendet. Därför måste den
hanteras med allvar och även med sådana lösningar
som gör att kreditförsörjningen fungerar.
Vi kom i en situation där förlusterna i den
finansiella sektorn accelererade alltmer. För att
över huvud taget ha ett fungerande
betalningssystem, vilket såvitt jag förstår alla i
riksdagen inser är nödvändigt, var vi tvungna att
utfärda den garanti som gäller insättare och övriga
fordringsägare i bankerna, så att deras fordringar
på bankerna kan infrias, och infrias i rätt tid. Det
var nödvändigt för att över huvud taget få
betalningssystemet att fungera.
Det krävs naturligtvis också, som komplement till
denna garanti, stödåtgärder för att hindra att
garantin bara utnyttjas, för att anknyta till det
Bengt Harding Olson tog upp. De institut som har
problem skall också kunna få stöd och hjälp. De
skall kunna avvecklas. De skall kunna
rekonstrueras i ordnade former, vilket också
framgår av den bankstödsproposition, som
riksdagen har antagit, och som Bengt Harding
Olson såvitt jag förstår har röstat för utan några
som helst kommentarer. Det gläder mig
naturligtvis.
Det krävs ett stöd i de här frågorna för att få en
fungerande kreditförsörjning för främst de mindre
och medelstora företagen, som inte har mycket
annat att vända sig till än just den svenska
kapitalmarknaden. Det är alltså nödvändigt att ha
en fungerande kreditförsörjning. Jag instämmer
självfallet i finansministerns synpunkter vad gäller
räntemarginaler. Jag har själv vid flera tillfällen
sagt att bankerna måste se till att
kreditförsörjningen fungerar på ett rimligt och bra
sätt. Syftet med garantin är alltså att ekonomin
skall fungera och inte riskera att dras in i en
depression samt att insättarna skall skyddas, inte
att ägarkapitalet skall skyddas.
I den mån en bank eller ett annat institut som
omfattas av garantin skulle få problem skall
naturligtvis i första hand ägarnas kapital, det egna
kapitalet, tas i anspråk för att täcka förlusterna.
Det är först därefter det kan bli aktuellt med
statliga insatser. De insatserna syftar alltså inte till
att garantera banksystemets fortbestånd. De syftar
till att garantera insättarna kreditförsörjning och
kapitalförsörjning i Sverige och ingenting annat.
I garantin inkluderas naturligtvis också
fordringsägarna i övrigt, utöver insättarna. Om inte
fordringsägarna, de som finansierar bankernas
verksamhet, utländska såväl som svenska, känner
trygghet, kommer systemet att kollapsa. Då
fungerar inte kreditförsörjningen. Även
fordringsägarna måste garanteras.
Men i den mån banker inte har en inneboende
överlevnadsmöjlighet på sikt är det naturligtvis
fråga om en rekonstruktion, en avveckling eller en
kombination, i ordnade former. För de banker som
har överlevnadsmöjligheter gäller det för oss att
genom stödet skapa möjlighet till en
överbryggning, och det är också vad det rör sig om.
I det senare fallet kan vi räkna med att kunna få
tillbaka något av de åtaganden staten gör.
En hel del av åtagandena kommer att innebära en
kostnad som vi inte kommer ifrån, men så långt
möjligt skall naturligtvis de satsningar som staten
gör återvinnas. Det är också en självklarhet.
När vi praktiskt hanterar detta oönskade men ändå
nödvändiga arbete skall vi självfallet, då vi
analyserar de olika bankerna, observera om det
finns misstanke om brott. Vi skall se till att polis och
åklagare får i uppgift att utreda i rimlig omfattning
och resurser för att göra det.
Det är också viktigt att klarlägga vems ansvaret är.
Det finns en tendens i Sverige att skylla ifrån sig, att
säga att någon annan hade ansvaret. Det gäller nog
på många olika områden. Det kanske inte heller är
unikt för Sverige. Det är självfallet så, att den
styrelse som har suttit i en bank och givit
instruktioner som inte fungerat tillfredsställande
har ett ansvar för detta. Det kan alltid diskuteras
hur långt det ansvaret går, men det är viktigt att
utreda frågan. Det är mot bakgrund av detta som
jag kommer att ge någon eller några jurister i
uppgift att exempelvis bedöma i vilken mån det är
rimligt eller möjligt att driva skadeståndstalan mot
tidigare styrelser i Nordbanken.
Juristerna får komma med sin rapport, och sedan
får vi diskutera saken. Vi måste naturligtvis
undersöka möjligheten för skattebetalarnas och
medborgarnas skull. Det är ganska självklart.
Det politiska systemet och banksystemet har ett
delat ansvar. Vi måste hantera problemen, och vi
måste göra det på ett så effektivt sätt som möjligt
för att minimera kostnaderna och
snedvridningarna. Det är den ambition jag har, och
jag hoppas att riksdagen också i fortsättningen
kommer att ge oss utrymme att fullfölja
ambitionen. Jag är medveten om att man kommer
att göra det.
Anf. 118 SIMON LILIEDAHL (nyd)
replik:
Herr talman! För mig som är småföretagare är
småföretagens och de medelstora företagens
problem speciellt viktiga. Det går inte att leva med
en 5 % för hög ränta. Jag tycker inte att regeringen
har haft ett tillräckligt kraftfullt språk gentemot
bankerna.
En regeringen närstående bank har sagt upp mitt
bolags checkräkningskredit med enda motivering
att det skulle vara ''company policy''. Jag har
gudskelov ett mycket lönsamt företag.
Regeringen borde inte acceptera detta beteende. I
ert ställe skulle jag sätta statens egen bank under
tryck och säga till att den inte får lov att utan orsak
säga upp checkräkningskrediter osv.
Om man gör detta skulle jag vilja föra in den
bankombudsman som vi har talat om tidigare. Det
har beslutats om en utredning som vi avvaktar. Jag
tror att han behövs mycket snabbt, inte bara för
allmänheten utan också för småföretagarna. De
skall känna att de kan vända sig till någon för att få
sin rätt.
Jag tror att regeringen skall instruera sin egen bank
att sänka räntemarginalen. Om den banken sänker
med hälften, tvingas de andra bankerna att följa
efter. Det är ett rättvisekrav att regeringen går i
spetsen för att få ned räntemarginalen, vilken är
ytterligt besvärande och störande. Man måste på
något sätt få ned räntorna, annars får vi inte fart på
Sverige igen.
Slutligen vill jag säga någonting om de 200
miljarder kronor som det skulle kosta att sanera
banksystemet. Summan är naturligtvis en gissning.
Det kan bli 100 miljarder. Jag tycker att det är
anmärkningsvärt att denna investering, som
kommer att bli mycket stor, inte finns med i
finansplanen. Jag vet inte hur regeringen har tänkt
att behandla dessa miljarder. Oavsett om det rör sig
om 50, 100 eller 150 miljarder måste de finnas med
i bokföringen på något sätt.
Anf. 119 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Den bankstödsproposition som
antogs av riksdagen syftar till att skapa möjlighet
till kreditförsörjning för mindre och medelstora
företag. Det finns också andra målsättningar, men
detta är ett givet syfte. Det är också därför vi
hanterar problemet med betalningssystemet som
sådant.
Det är viktigt att vid varje tillfälle framhålla för de
institut som verkar inom den finansiella sektorn att
de omfattas av denna garanti just för att de skall
kunna fullfölja en normal verksamhet. Syftet är
inte att låta pendeln, som slog för långt åt ena hållet
under den ohämmade kreditexpansionen på andra
hälften av åttiotalet, slå tillbaka så att det nu blir en
våldsam åtstramning och strypning på kreditsidan.
Man får inte behålla 80-talspolitiken. Det gäller att
göra en seriös och noggrann kreditprövning även
fortsättningsvis. Genom stödsystemet och garantin
ger vi möjlighet för bankerna att kunna fungera
normalt.
Det är självfallet så, att även möjligheten att
hantera räntemarginalerna påverkas av
stödsystemet och stödåtgärdernas utformning. Det
är dock en balansgång när det gäller
räntemarginalerna och den kostnad
skattebetalarna kan få generellt. Jag säger inte att
den nuvarande räntemarginalen är önskvärd -- den
bör tvärtom kunna dras ned. Om den dras ned
minskar intäkterna i banken, vilket i sin tur leder
till att kostnaderna för skattebetalarna i en
förlustsituation ökar. Det är en balansgång.
Jag håller med finansministern om att det är viktigt
att den önskvärda nedgången i den allmänna
räntenivån inte leder till att man vidgar
räntemarginalerna. Vi skapar förutsättningar för en
förnuftig räntemarginalpolitik och utlåningspolitik.
Anf. 120 SIMON LILIEDAHL (nyd)
replik:
Det Bo Lundgren sade om räntemarginalen är
väldigt viktigt. Jag vidhåller i alla fall att man måste
tvinga en bank att sänka räntemarginalen. Det är
givetvis Nordbanken man skall tvinga. Jag tror att
man skall acceptera att banken kommer att gå med
förlust. Det kan röra sig om ett visst antal 100
miljoner. Jag accepterar det mycket gärna, om vi på
så sätt kan få i gång investeringsverksamheten i
företagen i Sverige. Jag är övertygad om att det är
en mycket bättre idé att driva Nordbanken med
förlust och sänka räntorna med t.ex. 3 %.
Dessutom tycker jag att Bo Lundgren verkligen
skall försöka att få hit någon utländsk bank som kan
ta hand om t.ex. Gotabankens kontorsnät. Det gör
han kanske. Det är bara genom konkurrens man
kan få ned räntemarginalerna och få ett normalt
banksystem igen.
Jag tycker att Bo Lundgren och hans gossar har
gjort ett mycket gott jobb när de försökt rensa i det
augiasstall bankkrisen utgjort. Jag värdesätter
speciellt den utredning som skall kartlägga
eventuella oegentligheter och analysera orsakerna
till bankkrisen. Det är väldigt viktigt att arbetet
kommer i gång. Jag vill inom parentes säga att Ny
demokrati i en motion har föreslagit att regeringen
skall undersöka om banksekretessen vid behov kan
upphävas för att ytterligare förbättra möjligheterna
att kartlägga alla oegentligheter.
Anf. 121 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Herr talman! För att bryta igenom banksekretessen
skall det föreligga misstanke om brott. Det gäller
naturligtvis att skydda normala kunder så att det
inte uppstår några problem i det avseendet.
Man kan inte bara se till en isolerad bank. Jag håller
med om att det är en strävan inte bara att genom en
stram finanspolitik få ned den allmänna räntenivån,
utan också att minska de kraftiga räntemarginaler
som finns i dag. Det är ett
konkurrenssnedvridningsproblem. De banker som
står utanför stödsystemet och hanterar problemet
själva kan komma i mycket besvärliga
konkurrenssituationer och tvingas in i systemet. Jag
bara pekar på de avvägningsproblem som finns i
detta avseende.
Vi har under föregående år vidtagit flera åtgärder
för att skapa konkurrens och möjlighet bl.a. för
utländska banker att etablera sig i Sverige. Vi har
inte längre några skattekonsekvenser när det gäller
att ombilda utländska bankers dotterbolag till
filialer. Det är en möjlighet som kan utnyttjas. Det
är fullt rimligt att tänka sig att en utländsk bank
skall kunna ta över delar av eller hela Gotabanken.
I det avseendet finns inga förutfattade meningar.
Vi har också tagit bort hinder när det gäller direkt
upplåning utomlands. Man behöver inte gå via
svensk valutabank. Det är ytterligare en sak som
förbättrar konkurrenssituationen.
Anf. 122 BENGT HARDING OLSON (fp)
replik:
Herr talman! Jag vill först ge en eloge till Bo
Lundgren -- vi kan kalla honom för
bankministern -- för att han först och främst är
närvarande i den här debatten. Det visar på en
öppenhet som verkligen behövs. Hans uppgift har
verkligen inte varit avundsvärd. Han har inte tiggt
om att få ta hand om dessa frågor, och han gör en
enorm arbetsinsats som är värd all respekt.
Jag noterar också med tacksamhet att vi är eniga
om en del saker. Vi är faktiskt eniga om att
bankakuten skall inrättas. Vi är uppenbarligen
också eniga om att olönsamma banker skall
avvecklas. Jag antar att det skall ske så snart som
möjligt. Det vore bra om jag kunde få några
ytterligare synpunkter på detta.
Jag har försökt att marknadsföra att det inte längre
handlar om bankteknik. Det handlar om ett
allmänhetens misstroende mot hela systemet -- mot
''sörjan'', för att använda bankministerns eget ord.
Det är fråga om allmänhetens förtroende för
rättssamhället. Jag har därför föreslagit att man
skall inrätta en medborgarkommission.
Kommissionen skall ha till uppgift att för svenska
folkets räkning nära följa dessa frågor, dvs.
utkrävandet av ansvar, förebyggandet av
upprepning och avveckling av krisen. Det här
skulle innebära att den medborgerliga
kommissionen också skall följa den nytillsatta
ekonomiinriktade utredningens arbete.
Kommissionen skall ha en självklar rätt att föreslå
de åtgärder som behöver vidtas. Dessutom skall
kommissionen offentligt avlägga kontinuerliga
rapporter. Enkelt uttryckt skall kommissionens roll
vara att fungera som folkets rättssäkerhetsgaranti.
Det handlar alltså inte bara om bankteknik.
Det är mot denna bakgrund man skall se den
motion jag har väckt i frågan. Jag har där klarlagt
ett åtgärdsprogram i tre punkter, som inkluderar
frågan om avveckling av banker. Det hade varit
intressant att få en något mer preciserad
uppfattning om detta från bankministerns sida.
Som jag sade i mitt huvudanförande behöver
avveckling inte vara destruktivt. Avveckling kan
vara konstruktivt. Det gäller att genomföra
avvecklingen så snabbt som möjligt för att undvika
fortsatta driftsförluster.
Den framtida bild man kan se är minskade
marginaler för svenska banker. Bredden är för stor,
och den måste minskas. Därmed minskar också
möjligheterna att återbetala kreditförlusterna.
Man riskerar då att systemet permanentas. Jag talar
nu bara om svenska banker. När de utländska
bankerna, som är vana vid en helt annan marginal,
kommer in i det hela blir det ännu tuffare.
Anf. 123 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Låt mig i denna replik kommentera
Bengt Harding Olsons motion om olönsamma
banker. Jag noterar att Bengt Harding Olson inte
har väckt någon motion, eller hade några
synpunkter i debatten den 18 december i fjol, om
bankstödspropositionen och den analys som har sin
utgångspunkt i flera månaders arbete i
Finansdepartementet. Jag noterar att Bengt
Harding Olsons motion innefattar en sida
maskinskriven analys. Det är inget fel i det. Men
den analysen utgör grunden för de krav han ställer.
Det första kravet är att en konkret tidsplan
fastställs för en snar avveckling av bankakuten.
Bankstödsnämnden och stödsystemet skall
avvecklas så snart det kan ske utan fara för
fordringsägare och insättare. Det är det enda som
kan preciseras i dagsläget. Vi måste återställa ett
fungerande och bra banksystem. Om man vill
avveckla i förtid uppstår de problem för
betalningssystemet som just bankgarantin och
stödsystemet är avsedda att klara av.
Vidare vill Bengt Harding Olson att det skall finnas
en banklag som reglerar att bankerna garanterar
kunderna säkerhet. Jag antar att han menar en
insättarförsäkring. Det kan vara något som behövs
när väl stabiliteten är återvunnen i banksystemet.
En insättarförsäkring löser inga av de akuta
problem som finns i dag. Det är inte heller möjligt
för de banker som inte klarar sig ekonomiskt att
garantera kunderna säkerhet. Det är därför staten
har fått gå in.
Det är helt klart att vi i en framtid kommer att
arbeta för en insättarförsäkring. Det har aviserats
tidigare. Men det löser mindre problem, inte de
stora systemfel som finns för närvarande.
Vidare föreslår Bengt Harding Olson att
olönsamma banker i Sverige skall avvecklas
skyndsamt. Man kan inte uttrycka sig på det viset.
Det framgår i bankstödspropositionen vad det är
fråga om. De banker som inte kan bedömas återfå
en tillräcklig lönsamhet på sikt får avvecklas eller
rekonstrueras i ordnade former. Det finns inget
behov av att väcka motioner i det avseendet.
Menar Bengt Harding Olson verkligen vad han
skriver? Menar han att alla olönsamma banker skall
avvecklas? Då skulle det i dagsläget finnas få
banker kvar. Det kan väl ändå inte vara Bengt
Harding Olsons mening?
Anf. 124 BENGT HARDING OLSON (fp)
replik:
Herr talman! Bo Lundgren och jag debatterade
dessa frågor innan propositionen lades fram. Vi
hade en debatt den 27 november, och jag framförde
i stort sett samma synpunkter som i dag.
Jag säger än en gång att vi är eniga om att
bankakuten skall inrättas. Men nu handlar det om
dess avveckling, dvs. ett ordnat återtåg. Det har
inte med propositionen att göra, utan det är fråga
om nästa steg.
Jag hade hoppats att vi egentligen inte skulle vara
oeniga i frågan. Jag har förstått att Bo Lundgren
inte riktigt tror på avveckling av banker. Han säger
att då får väl alla banker avvecklas eftersom de alla
är olönsamma.
Låt oss för enkelhetens skull säga att det finns tio
olönsamma banker. Om två, tre, eller fyra banker
avvecklas, blir effekten att de andra bankerna blir
mer lönsamma. Det är egentligen fråga om ett
företagsekonomiskt ABC.
Man kan tycka vad man vill om denna motion -- bra
eller dålig. Jag tänker inte ägna mig åt
betygsättning. Men jag är i gott sällskap. Jag har
här Konjunkturrådets rapport av SNS, som är
kanske det bäst välrenomerade ekonomiska
institutet i Sverige. Där finns framstående
ekonomer, t.ex. Hans Tson Söderström. Där finns
också regeringens ekonomiska guru, nämligen
Assar Lindbeck. De skriver i stora svängar likadant
som jag gör -- fast boken kom ut senare. Men det
ligger alltså mycket mer av sakkunskap bakom. Jag
känner att jag befinner mig i gott sällskap.
Anf. 125 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Jag har naturligtvis läst SNS-
ekonomernas rapport. Jag håller med om att det är
en kvalificerad samling ekonomer, men som i och
för sig inte alltid har rätt. I det här fallet har de
säkert rätt. De delar inte den uppfattning som
framgår i den motion som Bengt Harding Olson har
väckt här i kammaren.
Det är möjligt att jag har missförstått motionen.
Men om jag har missförstått motionen, är det
antagligen så att det som Bengt Harding Olson
kräver finns med i bankstödspropositionen.
Vi skall avveckla Bankstödsnämnden och det
systemet så fort det kan ske efter riksdagsbeslut
utan fara för insättare och fordringsägare. Men vi
måste ha denna hårda garanti för att få effekter på
betalningssystemet. Annars kommer inga
utländska eller inhemska fordringsägare att
acceptera situationen. Det är självklart att det
måste finnas en strikt garanti nu. Det har också
riksdagen uttalat utan reservationer i det
avseendet.
En insättarförsäkring löser inga problem nu.
Kravet på garantier från bankerna till kundernas
säkerhet förutsätter ett system med en försäkring.
Men i dagsläget har bankerna problem att
garantera säkerheten, och staten måste träda in till
dess att systemet blir stabilt.
Det står i bankstödspropositionen att olönsamma
banker som inte kan bedömas bli lönsamma på sikt
skall avvecklas eller rekonstrueras. Man kan inte
som Bengt Harding Olson bara hugga till med att
några banker i största allmänhet skall avvecklas.
Vi får på ett seriöst sätt göra en bedömning av vilka
överlevnadsmöjligheter som finns. Vi måste se till
att vi har ett bra fungerande banksystem med
tillräcklig konkurrenskraft i fortsättningen.
Utländska banker accepteras. Men man kan inte
vara så vårdslös med orden att man bara skriver att
olönsamma banker skall avvecklas skyndsamt. Det
är alldeles uppenbart inte riktigt vad Bengt Harding
Olson vill.
Det finns en medborgarkommission. Den heter
Sveriges riksdag. Jag tycker att det är den absolut
viktigaste medborgarkommissionen som finns i den
här frågan. Riksdagen har av tvingande skäl varit
beredd att delegera en hel del ansvar till regeringen
när det gäller bankstödet. Mot den bakgrunden
måste vi i regeringen komma tillbaka och
kontinuerligt redovisa vad som händer. Det skall
vara en öppen debatt. Vi skall redovisa både
muntligt och skriftligt.
Min ambition är att ofta redovisa muntligt, skriftligt
en gång i vår och en gång tidigt under hösten, och
därefter åtminstone ett par gånger per år så länge
det finns rimliga förutsättningar och behov av att
rapportera.
Jag tänker också återkomma muntligen med
information för att kunna ge ledamöterna
möjlighet att ställa frågor i kammaren. Den stora
medborgarkommission som enligt grundlagen har
att företräda folket har också delat upp sig i utskott
av vilka näringsutskottet definitivt kommer att
regelbundet granska vad som händer, såvitt jag kan
bedöma. I den mån jag och andra skulle kunna
tänkas begå några fel kan det ske en prövning via
konstitutionsutskottet.
Svenska folkets medborgarkommission är här. Jag
kommer att göra allt jag kan så att den får ett sådant
underlag att den kan utföra sitt viktiga arbete.
Anf. 126 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Jag kanske skall överraska statsrådet
genom att vara vänlig. Det är vänliga timman.
Statsrådet sade att finanskrisen måste tas på största
allvar. Jag tycker att statsrådet har alldeles rätt. Det
är avgörande att statsrådet har den inställningen.
Här finns såvitt jag förstår en mycket bred politisk
enighet.
En av de stora bankerna -- eller för att tala i
klartext, den nye mannen från Wallenbergsfamiljen
i S-E-banken -- tyckte i massmedia häromveckan
att detta var ett fiffigt sätt att få statligt stöd. Nu
tycker jag att statsrådet mycket klart deklarerade,
och jag instämmer helt i det, att det främst är det
egna kapitalet som skall tas i anspråk. Först
därefter kan det bli fråga om statliga insatser. Det
är mycket bra att statsrådet gör de i och för sig
självklara deklarationerna. Statsrådet har gjort det
vid flera tillfällen, men det kan nog inte sägas för
ofta.
Får jag bara sticka upp ett litet varningens finger
när det gäller att analysera orsakerna till
finanskrisen. Den historieskrivning som statsrådet i
talarstolen gjorde en inledning till kan vara litet
farlig. Det har varit finanskris i USA, finanskris i
Japan, finanskris i England, i Norge och i Finland.
Det har säkert varit det i flera länder, vilket
statsrådet känner till mycket bättre än vad jag gör.
De grundläggande förhållandena vad gäller skatter,
marginalskatter och avdragsmöjligheter är något
olika i dessa länder. Man kanske gör det alltför lätt
för sig om man inte vidgar perspektivet en smula.
Men det kommer kanske de medarbetare som
statsrådet kommer att använda sig av att göra.
Jag håller självfallet med om att vi skall lära oss av
vad som har hänt, till båtnad för samhället,
skattebetalarna och även för banksektorn.
Herr talman! Innan jag avslutar mitt anförande vill
jag tacka statsrådet för det vänliga brev som jag fick
mellan jul och nyår där statsrådet tackar mig för
mina värdefulla insatser i den bank som inte
behöver ha något stöd, samtidigt som statsrådet
talar om för mig att mitt mandat upphör.
Anf. 127 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Vi har konstaterat att systemet med
offentliga styrelserepresentanter inte har varit
sådant att det egentligen krävs att det finns kvar --
även om mycket förtjänstfulla insatser säkert har
gjorts i bankstyrelserna -- och det är därför det
också är avskaffat.
Självfallet har också andra länder upplevt kriser i
det finansiella systemet. Men vissa länder har inte
gjort det. Det finns alltid olika förklaringar, och i
viss mån är det gemensamma förklaringar. I USA
var orsaken till en del de stora satsningar man
gjorde på lån till Latinamerika. Det var mindre
fråga om spekulation, utan man skapade problem
för sig själv på ett annat sätt. Det var dessutom i viss
mån skattebetingat, t.ex. spekulationer i
fastigheter när man införde mycket förmånliga
avdragsregler, något som i dag ifrågasätts i USA.
Det är olika faktorer som påverkar. Men jag tror
inte att någon kan ifrågasätta att
spekulationsekonomin blomstrade extra mycket på
grund av att vi hade för hög inflation och för höga
avdragsvärden vad gäller ränteutgifter. Det tror jag
att alla i dag är överens om. Sedan finns det andra
faktorer, t.ex. inkompetens i banksektorn, som jag
tidigare talade om.
Jag skall gå tillbaka till den ursprungliga frågan,
eftersom också jag anser att det är viktigt att
klarlägga detta. Naturligtvis tänker vi inte låta lura
oss av vare sig den ene eller den andre. Vi tänker
inte låta någon utnyttja systemet. Vi kommer att
riskera att begå misstag, men utgångspunkten vid
hanteringen av stödet kommer att vara följande.
Vi begär från bankerna in underlag för analys av
deras situation. Vi analyserar själva och
kompletterar vår analys. Vi förbehåller oss rätten
att skaffa all information som behövs från banken
genom de organisationer vi använder oss av för att
kunna få den. Vi kommer därefter att ta ställning
till 1) om stöd behövs och om man har uttömt sina
egna möjligheter, 2) hur stödet skall utformas om
stöd behövs.
Man kan möjligen diskutera detaljer i detta. Men
analysen kommer att ske på statens och
skattebetalarnas initiativ. Det är inte så att man
kommer att kunna beställa några pengar. Det finns
en missuppfattning om att detta skulle kunna vara
en risk. Vi kommer att vara mycket hårda. Vi har
också mycket kompetens i Bankstödsnämnden för
att i ett första steg hantera dessa frågor.
Det är självfallet, med tanke på vad som har sagts
tidigare och vad som har fastslagits av riksdagen, att
det i första hand är ägarkapitalet, riskkapitalet,
som tas i anspråk för att täcka uppkomna förluster.
Därefter kan det vara fråga om statliga insatser.
Det är självklart, men det förtjänar uppenbarligen
att upprepas.
Anf. 128 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Statsrådet sade avslutningsvis att
detta förtjänar att upprepas. Jag utgår ifrån att
statsrådet inte menade att det skulle upprepas för
att jag skulle förstå det. Där är vi helt överens. Jag
tycker att det är bra att statsrådet Bo Lundgren
säger detta gång på gång. Det kan inte sägas
tillräckligt många gånger.
Jag håller med om det som sades om USA. Det
berodde till en del på lån till Latinamerika. Men
alla de sparbanker som gick omkull i USA hade ju
inte lånat ut pengar till Latinamerika. Det finns
många olika orsaker.
Jag var i Japan för ungefär två och en halv månad
sedan och talade med en del bankmän där. De
talade om att fastighetspriserna i Tokyo-området
har gått ner med 60 % på tre år. Aktievärdet på
Tokyobörsen har gått ner med 50 % på ungefär lika
lång tid. Orsakerna är därför troligen litet olika på
olika ställen.
Jag vill på nytt understryka att analysen är viktig
och att vi måste lära oss av den. Vi skall inte ha
några förutfattade meningar. Men det kanske
statsrådet inte har.
Anf. 129 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Jag tror inte att jag har förutfattade
meningar. Vi skall göra en bred analys, och en
kommitté kommer att gå igenom olika faktorer som
bidragit till de händelser som vi nu har att hantera.
Vissa saker är dock rätt självklara.
Hade vi haft lägre inflation och lägre avdragsvärde
skulle det varit mycket svårare att få kalkyler som
gjort det intressant att spekulera i fastigheter i den
omfattning som faktiskt skedde. Hade vi inte haft
ett slags badkarseffekt genom att kreditmarknaden
avreglerades medan valutaregleringen fanns kvar --
vilket medförde en inskränkning i vad man kunde
spekulera i, något som ytterligare drev upp
priserna -- hade också detta mildrat krisen. Jag
konstaterar att även ekonomiska systemfel bidrog
till den situation vi har att hantera i dag
Skatter
Anf. 130 LARS HEDFORS (s):
Herr talman! Den 1 januari 1993 blir ett datum som
kommer att gå till den svenska skattehistorien. Då
genomfördes den förmodligen kraftigaste
skattehöjningen i Sveriges historia. Den som
genomförde denna skattehöjning var den moderate
skatteministern i den moderatledda regeringen.
Detta är naturligtvis någonting som kommer att
uppfattas som ett jättelikt svek av de moderata
väljare som trodde på Bo Lundgrens och Carl
Bildts högtidliga och ibland litet yviga löften om
skattesänkningar.
Men det värsta är nog ändå att den stora
koncentrationen av skattehöjningar förstärker de
nedåtgående tendenserna i den svenska ekonomin.
Efterfrågan minskar drastiskt liksom konsumtion
och produktion. Vi socialdemokrater har därför
föreslagit att någon eller några av
skattehöjningarna skall senareläggas till den 1
januari 1994.
Då hade vi kunnat undvika den kraftiga sänkningen
av inhemsk efterfrågan som vi nu har att se fram
emot under 1993. Det hade varit ett konstruktivt
bidrag till den krispolitik som nu måste formas.
Vi socialdemokrater lämnar även andra bidrag till
krispolitiken, t.ex. alla de offensiva åtgärder som vi
föreslår för att få tillväxt i ekonomin och som också
ökar sysselsättningen.
Jag skall för min del uppehålla mig vid ett annat av
krisens kännetecken, nämligen ett
budgetunderskott som växer med en förfärande
hastighet. Det måste vi ovillkorligen göra
någonting åt. Då handlar det naturligtvis om
besparingar och indragningar. De kommer att
kännas för alla och envar, mest för
låginkomsttagarna som redan i dag lever under
knapphetens kalla stjärna.
Det handlar emellertid också om att öka samhällets
inkomster. Här kommer skattepolitiken åter in i
bilden. Vi socialdemokrater föreslår ett antal
skattehöjningar fr.o.m. 1994. Det gör vi naturligtvis
för att dra in pengar till staten och förbättra
budgetsaldot, men vi gör det också av rent
fördelningspolitiska skäl. Vi menar att det inte är
möjligt att genomföra stora besparingar som
drabbar låginkomsttagarna utan att samtidigt lägga
en förhållandevis stor del av krisens bördor på
höginkomsttagarna.
Våra förslag till skattehöjningar begränsar sig
därför nästan uteslutande till de högavlönade,
kapitalägarna och företagen. Vi föreslår t.ex. att
statsskatten, dvs. den delen av skatten som ligger
över brytpunkten, skall höjas med i
storleksordningen fyra miljarder kroner.
Exakt hur det skall ske och om det skall vara en
permanent eller tillfällig skattehöjning vill vi gärna
diskutera med övriga partier i skatteutskottet. Vi
tror att det finns en stor förståelse för en sådan
solidaritetsskatt i Sverige.
Vi vet också att det finns en relativt stor
parlamentarisk uppslutning bakom tankarna på en
sådan värnskatt, för att använda ett begrepp som
också har förekommit i debatten. Ledande
centerpartister har begärt en sådan skatt och redan
utlovat sitt stöd för den i riksdagen. Även Kds-
ledningen är positiv till tanken, och det finns
åtminstone en folkpartimotion med krav på en
värnskatt. Vi vet ju att motionären redan i dag bara
för några minuter sedan engagerat har pläderat för
sin sak.
Vi föreslår också att förmögenhetsskatten skall
vara kvar. Det får uppfattas som direkt stötande
att, som den borgerliga regeringen föreslår,
avskaffa den skatten i en tid då budgetunderskottet
är högt och solidariteten sätts på prov. Vi
socialdemokrater föreslår därför att skatten på
stora förmögenheter inte bara behålls, utan också
reformeras så att den blir effektivare och rättvisare.
Vi tycker också att det är upprörande att de
borgerliga, trots höstens krisuppgörelse, nu talar
om att sänka skatten på kapitalinkomster. Det är
statsfinansiellt lättsinnigt och fördelningspolitiskt
orättfärdigt.
Sammantaget innebär våra skatteförslag en
budgetförstärkning på 6,7 miljarder kronor
budgetåret 93/94 och 14,8 miljarder på litet längre
sikt. Det är en nödvändig åtgärd för att komma till
rätta med vårt gigantiska budgetunderskott, men
det är inte tillräckligt. Vi måste också se till att folk
verkligen betalar sina skatter. I dag kan man
konstatera att det är litet si och så med den saken.
Det rör sig om åtskilliga tiotals miljader kronor som
går samhällets näsa förbi genom en omfattande
ekonomisk brottslighet. Samhället kan inte längre
vara passivt. Kraftfulla åtgärder måste sättas in. Vi
föreslår sådana åtgärder av både organisatorisk och
ekonomisk art.
Vi föreslår t.ex. att 100 miljoner kronor anslås till
en intensifierad kamp mot den ekonomiska
brottsligheten. Det är, herr talman, väl använda
pengar som på sikt kommer att betala sig flera
gånger. På det viset blir kampen mot ekobrotten
också ett viktigt inslag i kampen mot den
ekonomiska krisen.
Anf. 131 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! En talartid på 6 minuter tvingar oss
ledamöter att koncentrera våra anföranden. Men
det räcker med kortare tid för att konstatera att
skattesystemet har misslyckats med sin
grundläggande uppgift, nämligen uppgiften att
finansiera de offentliga utgifterna. Statsskulden
spränger snart 1 000-miljardersvallen.
I Isaksson bok, som heter När pengarna är slut, och
som vi ledamöter följdriktigt fått oss till skänks av
en anonym donator, kallas misslyckandet för
''julaftonsteoremet''. Dvs. i valet mellan ökade
utgifter och sänkta skatter har Sveriges riksdag
erbjudit väljarna både och. Nu skall
skattebetalarna dessutom betala för allt det som
direktörerna, aktörerna och i förekommande fall
svindlarna ställt till med på banken både före och
efter tre. Vi har nyss hört den debatten här i
kammaren.
Herr talman! Alla kan göra fel, men man har alltid
skyldighet att göra om när det gått snett. Därför har
man rätt att göra om i skattereformen. I dag vet vi
att skattereformen är underfinansierad. Jag
förutsätter, herr talman, att mina meddebattörer
erkänner detta. Men vad har Hedfors, Johansson
och Franzén för uppfattning om storleken på
kassabristen i skattereformen. Det vore oerhört
intressant att få det klarlagt i den här debatten.
Jag hävdar att den direkta underfinansieringen
ligger i intervallet 15- 20 miljarder. Det är den
direkta underfinansieringen. Jag påstår inte att alla
som inte säger något i denna fråga, skall tolkas som
att de erkänner att jag har rätt. Det kan också vara
så att de inte har någon åsikt eller att de tycker att
detta är en mindre viktig fråga. Det är ju också ett
slags svar.
Jag menar att politikerna har rätt, ja till och med
skyldighet, att göra om i skattereformen. Anser
man sig ha rätt eller vara tvungen till att göra om i
alla välfärds- och socialförsäkringssystem, kan inte
den enda fixpunkten vara skattesystemet
oföränderlighet.
Vänsterpartiet har lagt fram förslag om betydande
utgiftshöjningar. Det är utgifter för jobb och
rättvisa. Vi kunde valt att föreslå att våra satsningar
på känt manér skulle finansieras med dynamiska
effekter.
Vänsterpartiet har inte gjort så. Vi vet att fler i
arbete, dvs. ekonomisk tillväxt, skapar ökade
inkomster och minskar utgifterna. Men vi är
avvanda från tron på ''kvick-fix''-metoder, och vi
tror inte att politik skall presenteras som
bokföringskonster.
Nej, herr talman, det finns inget sådant som en
gratis lunch. På den punkten har nyliberalerna rätt.
Det är bara synd att nyliberalerna inte förstod att
också skattesänkningar kostar.
Vänsterpartiet har anvisat en realistisk
finansiering. En finansiering främst genom ökad
inkomtsbeskattning och genom en återställning av
arbetsgivaravgifterna, om än inte fullt ut. Detta är
rimliga förslag.
En höjd inkomstskatt är rimlig, eftersom
sänkningen av inkomstskatterna inte blev
finansierad. En höjd inkomstsskatt är rimlig om
den utformas så att den hårdast drabbar de som har
de bästa inkomsterna. I debatten har detta kallats
många ting, bl.a. solidaritetsskatt. Det är ett bra
ord.
Det är en fråga om solidaritet från dem som har det
bra, med dem som har litet. Det är en fråga om
solidaritet med kommande generationers
skattebetalare. Dagens barn skall inte behöva
betala för föräldrarnas, skall vi kalla det misstag,
eller bara skattesänkningar.
Troligen så kommer någon i dagens debatt att säga
att Sverige inte kan klara underskott genom höjda
skatter, utan att det gäller att spara och skapa
tillväxt. Den som säger så har rätt, men bara till två
tredjedelar. Det fullt rätta svaret, rätt till tre
tredjedelar, är att Sverige måste spara, få fart på
tillväxten, men också höja vissa skatter. Det är den
bistra medicinen.
Det går att utforma en skattepolitik som klarar att
finansiera utgifter och minska inkomst- och
förmögenhetsklyftorna. Det går att göra det utan
att döda investeringsviljan och göra det omöjligt för
industri och annat näringsliv. Vänsterpartiet har
anvisat sådana förslag.
Gårdagens debatt har av vissa recenserats som en
debatt med många låsningar, men alla lås kan
öppnas.
Jag tror, herr talman, att Vänsterpartiet har en
nyckel på skatteområdet, kanske rent av en dyrk.
Vänsterpartiet har länge föreslagit att
grundavdraget skall trappas av så att det är slopat
för inkomster över brytpunkten, dvs. fullt
grundavdrag för låginkomsttagare, men inget
grundavdrag för de som tjänar bra. Möjligheten att
göra något åt grundavdraget antyds också i i
regeringens finansplan på s. 28.
Ett slopat grundavdrag enligt Vänsterpartiets
förslag slår hårdast mot högre inkomster, men --
och här kommer poängen -- det höjer inte
marginalskatten över 50 procent. Här finns en
öppning, som Socialdemokraterna också borde se.
Inte heller Folkpartiet -- inte ens Kjell Johansson --
kan hävda att förslaget bryter mot
skatteuppgörelsen.
Förslaget innebär en inkomstförstärkning på
ungefär 8 miljarder kronor. Det är en förstärkning
som till stor del kan falla ut i kommunsektorn,
något som borde tilltala Centerns Ivar Franzén och
kds Harry Staaf.
Herr talman! Sverige har stora problem. Det vore
bra om vi politiker i vart fall på skatteområdet
kunde gå före och visa att man kan komma långt
med kreativitet -- och vilja.
Anf. 132 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Jag tänkte att jag kortfattat skulle
kommentera Lars Bäckströms fråga om hur stor
kassabristen är till följd av skattereformen. Det är
nog inte någon som kan svara på det i dag, men att
det finns en kassabrist är väl ganska klart, likaså att
en mycket stor del av den bristen beror på uteblivna
dynamiska effekter.
Vi socialdemokrater trodde nog inte att det skulle
bli särskilt stora dynamiska effekter. Vi gissade,
kan man väl säga, att de skulle bli i
storleksordningen 5 miljarder. Vi vet att det finns
företrädare för andra politiska partier här i
kammaren som har gissat på betydligt större
dynamiska effekter, i något skede upp mot 40
miljarder.
Men 5 miljarder var kanske en realistisk siffra i den
situationen, och att det inte har blivit några
dynamiska effekter är väl ganska självklart med
tanke på den konjunktur som vi har nu. Det finns
helt enkelt inga nya jobb att ta.
Vi hade hoppas att det statsfinansiella utfallet av
skattereformen skulle bli föremål för en seriös
utvärdering. Därför tillsatte vi en särskild
kommitté, den s.k. Kusken, för att titta på de här
sakerna. Kanske kan Bo Lundgren säga någonting
om det i sitt anförande. Det är min förhoppning att
Kusken skall få möjlighet att arbeta med sådana här
saker framöver.
Sedan vill jag också säga att om nu skattereformen
är underfinansierad, då passar det ju som handen i
handsken med den solidaritetsskatt som vi
socialdemokrater har föreslagit. Den skulle
åtminstone fylla ut en rätt stor del av kassabristen
som Lars Bäckström talar om.
Anf. 133 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag tackar för svaret. Lars Hedfors
säger att de dynamiska effekterna inte infann sig.
Nej, Det är för förvisso sant att de låter vänta på
sig.
Men jag tror inte att det kan vara korrekt att bara
skylla på bristen på dynamik. Om man bara gör det,
är i så fall underfinansieringsdelen 5-7 miljarder.
Det är faktiskt inte mer än så som stod konterat på
dynamiska effekter.
Jag vill säga att den direkta underfinansieringen
ligger i intervallet 15-20 miljarder. Sedan finns det
en så att säga negativ dynamisk effekt, som
antagligen står för vida större del av underskottet i
statsbudgeten.
Hushållen fick behålla mycket mer av sina
inkomster, men de fick samtidigt en psykologisk
signal att öka sparandet. Man fick en morot för
ökat sparande, man blev rädd och drog in på sin
konsumtion. Det har verksamt bidragit till den
mycket djupa lågkonjunktur som vi nu har.
Det blev inte en positiv dynamisk effekt, utan det
blev en negativ dynamisk effekt som är mycket
mycket stor. Men den räknar inte jag in när jag
säger 15-20 miljarder.
Sedan tackar jag också för att Lars Hedfors talade
om att Socialdemokraterna vill ha en
solidaritetsskatt i form av höjd marginalskatt. Men
det tycks ju vara omöjligt med den nuvarande
regeringen, där Folkpartiet uppenbarligen har
vetorätt. Varför då inte nappa på vår idé, att ta bort
grundavdraget enligt vår modell?
Ni gick ju vid höstens förhandlingar med på att ta
bort 2 500 kronor av grundavdraget för alla. Vi
säger: Ta bort hela grundavdraget men enbart för
dem som har inkomster över brytpunkten! Det vore
en verklig solidaritetsskatt, en skatt som vore
effektiv. Ni socialdemokrater borde fundera på det.
Jag tror att vi kan skapa majoritet i kammaren för
en sådan typ av solidaritetsskatt.
Anf. 134 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Får vi inte igenom den ena
solidaritetsskatten, så lär vi knappast få igenom den
andra heller. Men jag har faktiskt inte gett upp
hoppet om vår solidaritetsskatt.
Som jag sade från talarstolen, finns det ju ett antal
politiska partier i den här kammaren som har
uttalat sig mycket positivt om en sådan skatt. Det
har t.o.m. ställts krav på solidaritetsskatt -- från
borgerligt håll! Det kan man inte springa ifrån hur
som helst.
Så ge inte upp hoppet, Lars Bäckström!
Anf. 135 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Nej, förvisso ger jag inte upp hoppet.
Jag hoppas t.o.m. på att jag skall vara med och
utgöra regeringsunderlag efter nästa val. Det är
mer än ett hopp, det är en god chans.
Nu skall vi inte strida om äran för idén, men
Socialdemokraternas solidaritetsskatt är vi ju
överens om. Vårt parti har inte bara antytt utan
ställt konkreta förslag om 5 procents höjning för
inkomster över brytpunkten och 10 procent i ett
extra skikt vid 250 000.
Men Folkpartiet bjuder ju motstånd och vill absolut
inte släppa 50-procentsregeln i fråga om
marginalskatten. Då säger vi: Ett slopat
grundavdrag enligt vår modell bryter inte mot den
principen.
Därmed försvinner den försvarslinje som
Folkpartiet har. Så låt oss förenas och pressa herr
Kjell Johansson i denna debatt! Folkpartiet står då
ensamt mot oss och er. Kanske får vi stöd från
andra partier. Det är möjligt att centerrörelsen och
kristdemokrater kan nappa. Moderaterna är väl
inte att hoppas på i denna fråga. Men vi får se.
Anf. 136 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Ibland saknar jag debatten i
skatteutskottet, men jag måste säga att när jag
lyssnar till Lars Hedfors och Lars Bäckström här i
dag, är det ju ekon av röster från 70-talets början
som jag trodde hade slutat att göra sig hörda. Då
var marginalskatten 90 procent, och man
diskuterade t.o.m. på borgerligt håll om det var
fördelningspolitiskt tveksamt att sänka från 90 till
87 procent.
Den marginalskattepolitik som Gunnar Sträng
förde ledde till den största
förmögenhetsomfördelningen i Sverige, när
höginkomsttagare med stora ränteavdrag
finansierade förvärv av fastigheter och andra
tillgångar. Den förmögenhetsomfördelningen
motsvaras väl bara av spekulationsekonomin under
senare hälften av 80-talet, vars följder vi har
diskuterat tidigare här.
Vilka skatter skall höjas? Hur mycket skall de
höjas? Det excellerar Lars Hedfors och Lars
Bäckström i här nu, utan att på något vis inse vari
Sveriges problem ligger. Det fanns några ögonblick
av klarsyn hos Socialdemokratin i slutet av 80-talet,
men åtminstone för Lars Hedfors verkar den
gluggen ha stängts igen helt och hållet.
Det grundläggande systemfelet i svensk ekonomi är
att vi har byggt upp en alldeles för stor offentlig
sektor. Vi har också strukturfel inom den offentliga
sektorn. Den har finansierats med alldeles för höga
skatter, som i sin tur har snedvridit ekonomin
ytterligare. Vi har t.o.m. beviljat oss så höga
offentliga utgifter att inte ens de höga skatter vi har
tagit ut har räckt till för att finansiera dem.
Därför har vi fått det s.k. strukturella
underskottet -- utgifterna överstiger vad som är
möjligt att långsiktigt få in på inkomstsidan. Det
strukturella underskottet grundlades på 70-talet,
och vi har levt med det ända sedan dess. För fyra
eller fem år sedan hade vi visserligen formellt sett
balans i budgeten, men det var till priset av en
överhettning i ekonomin och ett negativt
hushållssparande. Ingen tror väl att man kan leva
med en situation där hushållen ständigt
konsumerar mer än sina totala inkomster.
Inom parentes, Lars Bäckström: Felet är inte att
hushållen sparar nu. Felet var att hushållen inte
sparade när de borde ha gjort det. Vi skall väl inte
förnedra hushållssparandet. Det behövs ett starkt
och bra hushållssparande.
Följderna av den politik som ledde Sverige allt
djupare in i den ekonomiska krisen under 70- och
80-talen måste självfallet rättas till genom att man
reformerar den offentliga sektorn, ökar
valfriheten, effektiviserar och inför förändringar i
de offentliga transfereringsystemen som inte
missgynnar produktivitet och utveckling och inte
innebär flaskhalsar i produktionen totalt sett.
Detta leder också till besparingar, som ger
möjlighet att reducera det strukturella underskottet
successivt ned till noll och även att finansiera
nödvändiga skattesänkningar. Skattesänkningarna
har under denna regering gått upp till i
storleksordningen 10 miljarder. Den
statsfinansiella belastningen är inte lika stor,
eftersom vi fått positiva dynamiska effekter av
slopandet av en del skatter.
En sådan skatt är aktieomsättningsskatten. Den
formella och den reella skattesänkningen uppgick
till 3,3 miljarder, men statsfinanserna påverkas inte
så mycket, eftersom omsättningen har ökat och vi
har fått tillbaka en del av den handel som tidigare
försiggick utanför Sveriges gränser.
Det är vidare så, Lars Hedfors, att alla
skattehöjningar drabbar hushållen, direkt eller
indirekt -- direkt genom att momsen betalas av
hushållen, indirekt genom att arbetsgivaravgifterna
betalas med lägre löner eller högre priser. Det finns
ingen chans för hushållen och för oss enskilda
människor att komma ifrån att det är vi som betalar
skatterna.
Detta innebär att varje skattesänkning också
gynnar hushållen. Vissa skattesänkningar gynnar
särskilt dem som har det allra besvärligast och de
lägsta inkomsterna.
Ett sådant exempel är förmögenhetsskatten. Att
denna slopas gynnar inte främst dem som har flyttat
från Sverige med sina stora förmögenheter, vilket
tyvärr har skett alltför ofta. Det gynnar framför allt
dem som får uppleva värdet av att människor nu
satsar på att förbättra sina förmögenheter och
stanna kvar i Sverige med både kapital, kunskap
och entreprenöranda.
Förmögenhetsskatten slopas alltså för att ge dem
som har det besvärligast. Det är de som har nytta
av att de som har tillgångar och kunskaper stannar
kvar i Sverige. Jag trodde att också Lars Hedfors
egentligen förstod detta.
Det är mot denna bakgrund som vi måste skapa
utrymme för skattesänkningar, exempelvis för
småföretagen och i nästa steg för transporterna, så
att vi kan bli konkurrenskraftiga i det avseendet. Så
är fallet även om takten och omfattningen i
skattesänkningarna måste anpassas till kravet att
det strukturella budgetunderskottet skall dras ner
genom besparingar.
Låt mig sedan kommentera uppgiften om att
skattereformen skulle vara underfinansierad. Så är
inte fallet. De siffror som redovisas utgår från att
ekonomin fungerar annorlunda än man antog när
man genomförde kalkylerna på finansieringssidan.
Om baserna för inkomstbeskattning,
mervärdebeskattning och annat förändras, blir
utfallet självfallet annorlunda. Om baserna blir
mindre, blir det lägre skatteintäkter.
Vi ser samma effekt av skattereformen, för att
isolera just de skatteformer som berörs av den. När
produktionen rent allmänt minskar och människor
blir arbetslösa, drivs utgifterna upp och
inkomsterna för staten minskar genom att
skatteintäkterna blir lägre. Det är inte en
underfinansiering. Man kan däremot säga att en
ekonomi som fungerar dåligt och inte har tillväxt
leder till en underfinansiering av hela ekonomin.
Det är också just därför som vi måste jobba för att
få fart på tillväxten och dra ned det strukturella
underskottet, men också måste vidta
tillväxtfrämjande åtgärder, bl.a. på skattesidan, för
större och mindre företag.
Vad tror Lars Hedfors att följden för Sverige blir,
om man höjer arbetsgivaravgiften? Tror han att fler
blir anställda och att priserna sänks i ett läge där
man höjer arbetsgivaravgiften? Ert förslag
tredubblas dessutom av Lars Bäckström. Det leder
till samma sak: nya jobb slås ut och krisen
förvärras. Man vill gå tillbaka till de gamla
förhållanden som skapade krisen. Det är en
fullständigt felaktig politik.
Man vill också höja marginalskatten. Klarsynen
från den tid när Malm och Feldt talade om perversa
skattesystem har försvunnit helt. Jag redovisade i
en tidigare debatt varför marginalskatten inte får
höjas.
Socialdemokraterna vill också att
förmögenhetsskatten skall återinföras. Man vill
t.o.m. reformera förmögenhetsskatten och ge den
ett annorlunda utseende. Hur vill man då
reformera den? Jo, genom att sänka skatteuttaget
på rent finansiella placeringar och höja det på
arbetande kapital. Lars Bäckström har
förtjänstfullt fått Vänsterpartiet att inse att skatten
på arbetande kapital bör slopas. Ni har faktiskt
insett detta, och det är bra, men Lars Hedfors vill
skärpa skatten på de mindre företagen i Sverige.
Hur tror Lars Hedfors att höjda
arbetsgivaravgifter, höjda marginalskatter och höjd
skatt på småföretagen skall kunna bidra till att föra
Sverige ur krisen?
Anf. 137 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Statsrådet Bo Lundgren säger att jag
låter som ett eko från 70-talet. Jag kan t.o.m. säga
att jag låter som ett eko från 60-talet, när jag
började engagera mig politiskt. Det var bra mycket
behagligare att vara verksam i Sverige på 60-talet
och i början på 70-talet än nu. Då var det
vänsterbetoning i politiken. Arbetslösheten var
betydligt lägre, och vi hade en hygglig tillväxt. BNP
gick inte nedåt, arbetslösheten var låg och det
mesta var bättre än under det borgerliga styret med
skattesänkningsminister Lundgren.
Det är kanske därför som man kan säga i gammal
god konservativ anda att det var bättre förr, innan
vi fick de radikala nyliberalerna.
Bo Lundgren säger att det är fel att höja skatter och
att det inte löser problemen. Nej, det är inte den
enda lösningen. Jag tycker att Bo Lundgren har rätt
när han säger att det behövs ett sparande i det
offentliga utgifterna. Det är också korrekt att det
behövs ekonomisk tillväxt. Men det behövs också
skattehöjningar. Annars får vi inte bort
underskotten, vare sig vi kallar dem konjunkturella
eller strukturella.
Alla dessa tre inslag behövs. Det är ett oerhört
kärvt och icke-populistiskt budskap som jag har,
men jag är stolt över att kunna tala sanning i denna
fråga.
Man kan fråga sig vad som hände under perioden
1989--1991, under de år när skattereformen
genomfördes. Det fantastiska var att hushållen år
1989 hade 610 miljarder i disponibla inkomster men
år 1991 800 miljarder.
Vad hände med de ökade disponibla inkomsterna?
Jo, de har länkats in i ett sparande. Hade detta
sparande på ett normalt vis gått över i investeringar,
hade allt varit utmärkt, men det länkades in i ett
finansiellt sparande som inte motsvarades av
investeringar, och det är det som är problemet. Den
satsning som ni har gjort från regeringens sida att
driva upp hushållssparandet har bara lett till ett
ökat finansiellt sparande, inte till ett ökat reellt
sparande i investeringar. Det är det misstag som ni
har gjort.
Vi har inte insett att vi nu lever i en
internationaliserad ekonomi, där ett ökat
hushållssparande kan länkas in i investeringar,
precis lika gärna i Frankrike och i Portugal som i
Sverige.
Statsrådet Lundgren säger att det inte är
skattereformen som är underfinansierad, utan
baserna som har blivit mindre. Ja, de har blivit
mindre på grund av att man genomförde
skattereformen och tvingade upp
hushållssparandet. Man sänkte efterfrågan i
ekonomin ganska medvetet, och det har lett till att
baserna har blivit mindre. Men man kan inte säga
att det var en olycklig omständighet. Det var ett av
syftena med reformen. Det kan uttryckas så, att
man vidtog rätt åtgärd vid fel tidpunkt.
Anf. 138 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Jag borde kanske inte när Lars
Bäckström längtar tillbaka till 60- och 70-talen
påminna honom om var hans parti då stod, för det
är en annan debatt. Jag skall i stället ta fasta på vad
han sade.
På 60- och 70-talet var det bra i Sverige. Då hade vi
tillväxt i ekonomin, och det mesta fungerade. Det
var på 60- och 70-talet som skattetrycket var 40 %
som högst. Det var då tillväxten fungerade, Lars
Bäckström.
Anf. 139 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Statsrådet har rätt i ett avseende,
nämligen att 72 % i marginalskatt för inkomster på
180 000--190 000 kr är alldeles för mycket. Det är
alldeles för högt att ha 61 % i marginalskatt för
inkomster omkring 140 000 kr. Men det är ingen
som vill att vi skall komma tillbaka till denna hårda
marginalskatt.
Vi föreslår ungefär 55 % i marginalskatt vid
brytpunkten, alltså ungefär 196 000 kr. Det är något
helt annat än 72 %. Det är en differens på bortemot
20 procentenheter, och det är en väsentlig skillnad
för den som skall disponera pengarna efter skatt.
En sådan skillnad kommer alla i hushållet att
uppleva som högst reell. Det är det som vi säger.
Ingenting skall drivas till övermått, men det är det
felet som ni har gjort i er skattepolitik. Låt mig
ändå vara litet erkännsam -- de stora
skattesänkningarna gjordes innan den nuvarande
regeringen tillträdde. Men denna regering och
statsrådet Lundgren hejade på och önskade att man
skulle gå ännu hårdare fram. Det var väl bara tur
att man inte hann göra mer när man hade tillfälle
till det.
Just nu behöver vi tillväxt, sparande och en del
skattehöjningar för att få kontroll på
budgetunderskotten och för att pressa ned räntan.
Då kan vi få tillväxt i ekonomin, fler jobb och
ökade skatteintäkter. Sverige har inte höga skatter
på företag, utan tvärtom låga. Sverige har inte eller
höga kapitalskatter, utan tvärtom låga. Vi har en
hög moms, och det är på den punkten som vi skiljer
oss från andra länder. Jag tror att det är riktigt att
på sikt sänka den.
Men vad vi nu måste göra är att skaffa in en del
intäkter och inte bara låta underskotten växa. Vi
har inte något statsfinansiellt perpetuum mobile,
som genererar sin egen energi genom
skattesänkningar vilka betalar sig själva.
Anf. 140 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Herr talman! När marginalskatten var 72 % tyckte
Lars Bäckströms parti att den borde vara 80 %.
Vänsterpartiet vill alltid höja skatter. Det vore en
felaktig politik nu, och det var en felaktig politik
då. Om man lägger skatt på arbete så arbetas det
mindre. Om man lägger skatt på andra aktiviteter
så blir det mindre av de aktiviteterna, exempelvis
företagande. Det tror jag att var och en inser i
dagsläget. Om man vill överbeskatta kommer man
att få effekter på ekonomin. Det förslag som läggs
fram av såväl Vänsterpartiet som av
Socialdemokraterna leder till att fler människor
slås ut i arbetslöshet, att det tar längre tid att
återhämta ekonomin och att räntebördan blir värre
än vad den har varit.
Under 80-talets perversa skattesystem fick vi en
spekulationsekonomi och en överhettning som gled
in i det våldsamma fallet i industriproduktionen
1989--1991. Om man hade genomfört en
skattereform i mitten av 80-talet så skulle vi inte ha
fått lika stora problem i den finansiella sektorn och
vi hade inte fått de överhettningsproblem som vi
upplevde i slutet av 80-talet. Därmed hade vi haft
en betydligt bättre situation nu. Vi betalar nu priset
för två förlorade decennier. Det är tyvärr så.
Det är helt uppenbart att ett finansiellt sparande
mycket väl kan glida över i investeringar till
kapitalbildning. Det är egalt om hushållen sparar i
bank, privatobligationer eller genom att köpa
aktier. Det kan alltid kanaliseras över till
investeringar till kapitalbildning. Men det kräver
lönsamhet och att kostnadsläget är sådant att man
kan investera. Hur man skall kunna förbättra
kostnadsläget genom att höja arbetsgivaravgifterna
begriper inte jag, och säkert inte Lars Bäckström
heller.
Förste vice talmannen anmälde att Lars Bäckström
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 141 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Det är nästan litet patetiskt när Bo
Lundgren talar om att vi socialdemokrater
excellerar i skattehöjningar. Vem är det som
excellerar i skattehöjningar? Jo, det är Bo
Lundgren. Han har höjt skatterna för hushållen
med 37 miljarder kronor. Skattetrycket,
marginalskatterna, momsen, bensinskatten och
kapitalskatterna höjs. Detta är att excellera i
skattehöjningar, Bo Lundgren.
Bo Lundgren säger att denna skattepolitik ledde in
Sverige i 80-talets kris. Men vad var det som hände
under 80-talet och vad gjorde vi socialdemokrater?
Jo, vi fick ned ett rekordstort budgetunderskott. Vi
ökade sysselsättningen så att vi fick full
sysselsättning och ingen arbetslöshet. Vi fick fart på
investeringarna. Det är nästan spöklikt att behöva
konstatera att det är precis samma uppgifter som vi
har i dag -- efter ett och ett halvt års borgerligt
styre.
När det gäller förmögenhetsskatten kan Bo
Lundgren verkligen vända och vrida på begreppen.
Han säger att man skall ta bort
förmögenhetsskatten, eftersom det gynnar de
sämst ställda. Hur kan det gynna de sämst ställda
om man tar bort förmögenhetsskatten för dem som
har en förmögenhet på mer än 800 000 kronor? Det
skulle jag vilja veta.
Vårt förslag när det gäller förmögenhetsskatten går
ut på att alla tillgångar skall beskattas efter samma
princip. Det skall med andra ord inte löna sig att av
skatteskäl flytta över från en tillgång till en annan.
Detta sker i dag, och jag kallar det för
skatteplanering.
Beträffande företagen och beskattningen av det
arbetande kapitalet har vi klart och tydligt sagt att
reformeringen av förmögenhetsskatten skall ske på
ett sådant sätt att den inte drabbar småföretagen.
Slutligen återfaller Bo Lundgren i de gamla löftena
om skattesänkningar. Jag trodde att han hade lärt
sig läxan. I en situation där vi har ett stort
budgetunderskott och nedskärningar drabbar
vanliga människor, lovar Bo Lundgren nya
skattesänkningar. Det är i sanning ett allvarligt fall
av verklighetsflykt.
Anf. 142 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Socialdemokraterna excellerar
återigen verkligen i skattehöjningar. När vi
diskuterade krisuppgörelsen i september hade
socialdemokraterna ingrediensen skattehöjning
som det väsentliga inslaget från sin sida.
Förhandlingarna inleddes med att vi lämnade över
en lista med förslag till besparingar. Detta
kontrades med en lista på förslag till
skattehöjningar. Resultatet blev till slut att endast
bensinskatten och tobaksskatten höjdes och att en
del andra åtgärder av mindre omfattning vidtogs.
Socialdemokraterna ville inte spara 40 miljarder.
De ville höja skatterna med 10 miljarder och spara
30 miljarder.
Vi menade att priset var värt att betala. Vi fick en
besparing som var mycket väsentlig, och vi fick
ändringar i de offentliga systemen. Jag beklagar att
vi inte kunde få till stånd besparingar i stället för en
bensinskattehöjning, vilket hade varit att föredra.
Lars Hedfors kan inte här undandra sig ansvaret för
detta.
Lars Hedfors säger att man för fyra till fem år
sedan -- under 80-talet -- hade eliminerat
budgetunderskottet. Det stämmer inte. Det fanns
då fortfarande ett strukturellt underskott i
budgeten. Lars Hedfors, hur skulle man kunna
fortsätta att leva med en sådan överhettning i
ekonomin? Hur skulle man kunna fortsätta att leva
med ett hushållssparande på minus 5 %? Hushållen
konsumerade genom spekulationsekonomin och
lånekarusellen mer än de tjänade. Det var ni som
satte i gång den karusellen. I och med det blev de
beräknade inkomsterna större, och det dolde
underskottet. Det är uppenbart att man inte kan
leva på det sättet. Vi har levt med det strukturella
budgetunderskottet sedan 70-talet. Nu måste vi ta
itu med det. Det måste ske genom att man
genomför besparingar.
Jag vill avslutningsvis ställa en fråga till Lars
Hedfors, och han kan gärna inleda sin nästa replik
med att svara på den. Hur menar Lars Hedfors att
man genom höjda arbetsgivaravgifter ökar
sysselsättningen i Sverige? T.o.m. Kjell-Olof Feldt
erkänner att det leder till att man ytterligare
stampar ut arbetslösa människor.
Anf. 143 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Det handlar inte om att höja
arbetsgivaravgifterna netto. Vi har tillsammans
kommit överens om en kraftig sänkning av
arbetsgivaravgifterna. Vi föreslår en liten höjning
av arbetsgivaravgifterna. Det gäller således inte så
förfärligt mycket.
Dessutom, Bo Lundgren, flyter kronan nu. Det
innebär i princip en devalvering av kronan, vilket i
allra högsta grad gynnar de svenska företagen. Jag
vet inte hur mycket vi skall hålla på och gynna
företagen för att de och Bo Lundgren skall bli
nöjda.
Vi har i Sverige -- det vet alla -- förmodligen den
mest förmånliga bolagsbeskattningen i den
industrialiserade världen. Det är den förmånliga
bolagsbeskattningen som medför att utländska
företag är intresserade av eller kan bli intresserade
av att investera i Sverige. Det hänger inte samman
med förmögenhetsskatt eller kapitalskatt. Det är i
stället bolagsskatten som är oerhört viktig för
investeringar. Det har vi fått ära oss, bl.a. i
samband med offentliga utskottsutfrågningar, där
också Bo Lundgren har varit närvarande.
Bo Lundgren fortsätter att tala om att vi excellerar
i skattehöjningar. Vi föreslår att skatterna skall
höjas med 6,7 miljarder för budgetåret 1993/94.
Det skall jämföras med de 40 miljarder som Bo
Lundgren är med på att höja skatten med.
Det är riktigt att vi socialdemokrater var med om
skattehöjningar i krisuppgörelsen. Vi var med om
att höja momsen och bensinskatten, även om vi
gärna hade sett att höjningarna hade senarelagts av
konjunkturpolitiska skäl. Men vad var alternativet
för oss? Jo, det var den lista som presenterades av
Bo Lundgrens partiledare. Den listan innehöll
ytterligare höjning av pensionsåldern till 67 år, två
ytterligare karensdagar och ytterligare
försämringar i boendet. Det var alternativet, som
skulle slå stenhårt emot låginkomsttagarna.
Delpensionerna skulle försämras, vilket nu ligger
som förslag. Det var detta alternativ vi ställdes
inför, och det var i den situationen som vi
accepterade skattehöjningar.
Anf. 144 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Det är alltid intressant med
historieskrivning. Det lär vi kunna återkomma till
rätt många gånger har jag en känsla av. Men det
finns ju glidningar. Här säger Lars Hedfors nu:
Visst var vi med om skattehöjningar. Men det var
faktiskt så -- och det framgick av vad Lars Hedfors
sedan sade -- att det var ni som insisterade på
skattehöjningar i stället för besparingar. Då får ni
också ta ansvaret för bensinskattehöjningen.
Det får jag också. Jag tyckte det var ett pris värt att
betala för att ni accepterade besparingar på ungefär
30 miljarder. Det är mitt ansvar. Men stå hederligt
upp och säg: ''Vi ville ha bensinskattehöjningen.''
Ni ville också höja matmomsen till 25 %, vilket vi
lyckades förebygga i diskussionerna som sedan
följde. Det var ett av de förslag ni hade och som vi
förebyggde. Hur hade det påverkat medborgarnas
situation om ert förslag genomförts? Det kan man
fråga sig.
Lars Hedfors sade själv tidigare att det på helår
räknat rör sig om ungefär 14 miljarder i
skattehöjningar. För egen del har jag bidragit till
skattesänkningar i storleksordningen 10 miljarder.
Det är det utrymme som funnits med tanke på att
det strukturella underskottet var större än vi
beräknade. Det var det strukturella underskott som
skapades i början av 1970-talet och har legat kvar
länge.
Sedan har Lars Hedfors ett mycket intressant
resonemang. Han säger att bolagsbeskattningen i
Sverige är så förmånlig. Det är därför företagen
investerar här.
Ja, under en förutsättning: att det finns någonting
att bolagsbeskatta. Grundförutsättningen för en
investering är ju att det finns ett tillräckligt bra och
konkurrenskraftigt kostnadsläge. Kostnaderna för
företagen -- t.ex. för arbetsgivaravgifter -- får inte
vara så stora att det inte blir någonting att beskatta.
Först måste man ha ett vettigt kostnadsläge, sedan
skall man ha en rimlig, effektiv och
konkurrenskraftig bolagsskatt. Höjer man
arbetsgivaravgifterna -- som Lars Hedfors säger att
ni vill göra, visserligen bara litet grand, men ändå --
så försämrar man kostnadsläget.
Gör ni det i förväntan att kronan skall sjunka
ytterligare? Ni kanske menar att denna politik leder
till en ytterligare försämring av kronkursen?
Vi var överens om 4,5 % sänkning från årsskiftet,
därför att vi tyckte det var rimligt. Men vi har en
flytande krona och en rörlig växelkurs. Den ställer
in sig automatiskt. Resonemanget för Lars Hedfors
skulle vara: Vi höjer kostnaderna för
arbetskraften, men det kanske tas ut i att kronan
försvagas ytterligare. Det i sin tur får betalas av de
svenska medborgarna.
Skattehöjningen är felaktig, denna liksom de andra
ni föreslår. De leder till att ekonomin försvagas och
sysselsättningen försämras.
Förste vice talmannen anmälde att Lars Hedfors
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 145 KJELL JOHANSSON (fp):
Herr talman! En artikel av Kjell-Olof Feldt i
gårdagens DN med rubriken ''Socialavgifter är lika
skadliga som skatter'' gjorde mig smått nostalgisk.
Jag drömde mig för ett ögonblick tillbaka till den tid
då insikten väcktes inom socialdemokratin att för
höga skatter är skadliga för ekonomin och
nationen.
Det var just denna insikt som bäddade för en
genomgripande skattereform, skapad genom
förhandlingar mellan Folkpartiet och
Socialdemokraterna.
Nu har socialdemokratin åter trillat ner i de gamla
plogfårorna och man är uppenbarligen beredd att
radera ut en absolut grundbult i århundradets
skattereform, nämligen principen att alla skall få
minst hälften kvar av en löneökning eller ett
extraknäck.
Man gör det dels genom att föreslå en höjning av
statsskatten och dels genom att föreslå att det
kommunala skattestoppet tas bort samtidigt som
det kommunala utgiftstrycket skall ökas.
Det är fullständigt förbryllande att
socialdemokratin så snabbt och så effektivt lyckats
glömma hela den analys av det gamla perversa
skattesystemet som ledde fram till skattereformen.
Herr talman! Lika märkligt är det att
Socialdemokraterna uppenbarligen tror att mindre
företag skapas och tillväxer bäst om de utsätts för
en massivt orättvis behandling.
Vi var överens om att beskattningen av företag som
inte drivs i aktiebolagsform skulle utredas vidare
och sänkas till den nivå som redan gäller för
aktiebolagen. Men Socialdemokraterna lade inte
två strån i kors för att genomföra detta. I stället har
man nu i samband med krisförhandlingarna
framtvingat en fördröjning. I sin motion säger man
också nej. Det är en totalt obegriplig åtgärd i den
nuvarande svåra situationen. Det innebär att man
lägger sten på börda för livskraftiga företag och
medverkar till att andra går i konkurs.
Det skulle vara ytterst intressant om Lars Hedfors
åtminstone gjorde ett försök att förklara detta
agerande.
Låt mig, herr talman, använda återstående minuter
till ett försök att beskriva vad det handlar om.
I ett företag behövs många olika saker. Det behövs
handverktyg, mindre maskiner, kontorsutensilier
och en mängd andra förbrukningsartiklar eller
korttidsinventarier. Tas vinstmedel i bruk för
sådana anskaffningar får man göra avdrag samma
bokföringsår. Det blir således ingen skatt. Detta är
naturligt och bra.
Det behövs också maskiner, kontorsmöbler och
andra s.k. inventarier. De kan skrivas av efter olika
metoder. En metod innebär att man skriver av dem
med 20 % av anskaffningsvärdet årligen. Detta
innebär att företagaren, om han till fullo betalar ett
inventarieförvärv med årets vinstmedel, likväl får
skatta för 80 % av köpeskillingen. Beroende på
detta måste inventarieköp ofta lånefinansieras.
En rörelsefastighet får endast skrivas av med några
få procent årligen. Fastigheter byggs eller förvärvas
därför oftast genom långfristig upplåning.
Skattebelastningen blir annars orimlig.
Ett företag behöver också, och det är mycket
viktigt, likvida medel, alltså rörelsekapital, för att
kunna verka. För egenföretagare -- dvs. företag
som inte drivs som aktiebolag -- har det genom åren
varit närmast omöjligt att skapa sådant
rörelsekapital genom att sätta av hela eller delar av
årsresultatet. Hela det tilltänkta nya
rörelsekapitalet läggs i sådana fall på toppen av
företagarens inkomst, beläggs med
arbetsgivaravgifter och marginalbeskattas.
I det gamla, perversa, skattesystemet försvann
praktiskt taget hela det tilltänkta rörelsekapitalet i
skatt. Men även i det nya skattesystemet går ofta
drygt 70 % bort i skatt. Detta är ett orimligt
förhållande. Motsvarande skattesats för
aktiebolagen är mindre än 30 %.
Det är huvudsakligen denna orättvisa som skall
rättas till genom den nya
egenföretagarbeskattningen som
Socialdemokraterna söker förhindra.
Jag begriper inte varför ni motsätter er detta.
Frågan är om Lars Hedfors själv kan förklara för
mig varför ni gör det.
Herr talman! Genom de förhållanden som jag
beskrivit måste rörelsekapitalet lånas upp. För att
kunna göra detta krävs säkerheter. Här kommer vi
till problem nummer två.
Genom att årsvinsterna plöjs tillbaka i företaget i
form av inventarier skrivs dessa ner snabbt eller
motsvaras av låneskulder. Soliditeten blir därför
mycket låg eller närmast obefintlig.
Därmed skärs lånemöjligheterna av mycket
effektivt. Ingen har kunnat undgå att notera hur
omöjligt det är för mindre företag att låna i bank i
dag.
Nu har ju ni socialdemokrater skrivit till en del
utskott och föreslagit att åtgärder som skapar jobb
skall genomföras med förtur. Till skatteutskottet
har det mig veterligt inte kommit något brev. Men
Lars Hedfors, borde ni inte ta möjligheten att
skriva till skatteutskottet först av alla? Det kommer
att ge jobb, riktiga jobb.
Anf. 146 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Jag måste säga att jag är något
konfunderad inför Kjell Johanssons citatkonst, när
han nu plockar fram Kjell-Olof Feldts artikel och
en enda liten detalj i den artikeln. Jag har också läst
artikeln. Hela artikeln är en enda stor svidande
kritik mot den borgerliga regeringens politik. Det
säger Kjell Johansson inte särskilt mycket om.
Sedan kommer Kjell Johansson till detta att vi
socialdemokrater skulle bryta mot skattereformen.
Det är rörande att höra detta från Kjell Johansson.
Varför, Kjell Johansson, är det ett brott mot
skattereformen när vi föreslår en höjning av
statsskatten med i runda svängar 5 %? Varför var
det inte ett brott mot skattereformen när ni drev
igenom sänkningar av kapitalinkomstskatten? När
ni drev igenom förmånliga regler för beskattning av
delägare i fåmansföretag? När ni drev igenom
slopande av socialavgifter på vinstandelsmedel?
När ni drev igenom skattefria rabatter till dem som
flyger ofta? osv. osv. Jag kan räkna upp massor med
förslag som innebär brott mot skattereformen. Men
dessa anser Kjell Johansson inte vara brott mot
skattereformen. Det är mycket egendomligt.
Sedan kommer Kjell Johansson in på sitt
favorittema, egenföretag. Han hävdar att vi
socialdemokrater har framtvingat en försening eller
att vi skulle vilja förhindra en förändring. Det ligger
en del i vad han säger. Den orsak som Kjell
Johansson efterlyser är 2 miljarder kronor. Det
kostar nämligen Kjell Johanssons förslag. 2
miljarder vill Kjell Johansson spendera i en
situation när budgetunderskottet exploderar. Det
vill han göra i en situation där vi måste genomföra
prutningar som drabbar gamla människor, sjuka
människor, arbetslösa människor och
handikappade människor. Då vill Kjell Johansson
spendera 2 miljarder kronor.
Låt oss vänta med det där förslaget tills vi har råd.
Då skall vi i en positiv anda studera det och ta
ställning till det.
Anf. 147 KJELL JOHANSSON (fp) replik:
Herr talman! Det här med brott vill jag gärna
förklara. Vi hade några fullständigt fundamentala
regler som gällde för skattereformen. Den ena var
att statsskatten inte skulle överstiga 50 %. Hälften
kvar, det var som Bengt Westerberg sade i går en
förutsättning för att det skulle bli en reform.
En annan regel var att vi skulle ha en enhetlig
moms, men där sprang Socialdemokraterna ifrån
reformen.
Men när Lars Hedfors säger att vi drivit igenom
sänkta kapitalskatter kan jag säga att det inte fanns
någon sådan generalregel uppsatt. Tvärtom. Under
arbetet med att ta fram skattereformen sade t.o.m.
Erik Åsbrink, som då var bas på den
socialdemokratiska sidan i förhandlingarna, att han
var helt medveten om att kapitalskatterna skulle
behöva sänkas, att detta kunde inträffa och att
detta skulle följas med stor noggrannhet. Så var det
med den saken.
När det gäller vinstandelar så var dessa mig
veterligen över huvud taget inte med i reformen.
De diskuterades inte. Det är att försöka med en
grej som inte hör dit. Arne Kjörnsberg försökte
med en likadan grej i debatten med Carl-Johan
Wilson när han talade om förmögenhetsskatten.
Den var över huvud taget inte heller med i våra
förhandlingar. Av de korta samtal vi förde om dem
förstod vi att vi aldrig skulle kunna bli överens, och
då blev vi överens om att vi inte var överens, och
det tycker jag vi kan vara överens om än i dag.
Sedan frågar Lars Hedfors varför vi vill ta den här
skattesänkningen nu, när vi har en situation som
drabbar sjuka och handikappade.
Jag tycker det är klokt. Inte hjälper det de sjuka
och handikappade att man också slänger ut folk
från småföretag som skulle ha kunnat överleva om
man inte haft en beskattning som var fullkomligt
orimlig. Dessa människor skall sedan ha
arbetslöshetsunderstöd och sättas i statliga åtgärder
som är mångdubbelt dyrare än att ge den här
skattesänkningen och se till att man får ett rättvist
skattesystem.
Anf. 148 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! På det sista kan jag bara konstatera
att vi har en utomordentligt gynnsam
bolagsbeskattning i Sverige och beskattning av
företagare i Sverige. Det är möjligt att det finns en
obalans mellan egenföretagare och aktiebolag. Den
obalansen har vi förbundit oss att rätta till. Men vi
kan inte göra det till kostnaden av 2 miljarder
kronor i nuvarande situation. Det har jag försökt
att förklara för Kjell Johansson.
Sedan kan jag nöja mig med att konstatera att när
vi höjer skatten för höginkomsttagare då är det ett
brott mot skattereformen, då är det fundamentala
regler som kommer i kläm, säger Kjell Johansson.
Men när ni sänker skatten på framför allt
kapitalinkomster då är det absolut inget brott mot
skatteöverenskommelsen.
Det är alltså så, att Kjell Johansson menar att
Folkpartiet har något slags tolkningsföreträde när
det gäller vad som är fundamentalt och vad som
inte är fundamentalt. Det är precis lika
fundamentalt i bägge fallen.
Jag behöver inte påminna Kjell Johansson om att
det finns en folkpartistisk riksdagsledamot -- Kjell
Johansson nämnde själv hans namn -- som tycker
att man skall höja inkomstskatten över
brytpunkten. Denne riksdagsman har engagerat
här i kammaren pläderat för det förslaget. I hans
motion heter det:
Besparingar i statens budget försämrar
privatekonomin för människor som redan har det
svårt. Det är angeläget att den ekonomiska
politiken utformas så, att även s.k.
höginkomsttagare ökar sitt bidrag till statens
inkomster.
Det är alltså en folkpartistisk riksdagsledamot som
har skrivit denna motion. Jag utgår från, Kjell
Johansson, att det i Folkpartiet liksom i andra
partier här i riksdagen är så, att man inte väcker
motioner utan gruppledningens sanktion.
Det skulle vara intressant att höra Kjell Johansson
förklara hur det förhåller sig med den här
motionen.
Anf. 149 KJELL JOHANSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag hade tänkt fatta mig mycket kort
i den här repliken, men jag måste nog ta mina tre
minuter i anspråk för att förklara detta.
Det är många inom Folkpartiet som tycker att man
skall visa solidaritet. Men vi begriper att om vi
företar en sådan här förändring så rubbas först och
främst förtroendet för skattereformen inom landet.
Men även hos människor utanför detta land rubbas
förtroendet för vårt skattesystem, om vi håller på
och förändrar marginalskattesatserna allteftersom
konjunkturerna svänger.
Detta gör ett sådant förslag alldeles omöjligt. Men
självfallet är det bra att man visar en sådan
solidaritet.
Jag fäste mig vid att Carl-Johan Wilson sade att det
skulle vara så, att man inte behövde fatta något nytt
beslut utan att detta skulle försvinna efter år, något
som inte är fallet med ert förslag. Det är precis
samma läge som vi har när det gäller
riksdagslönerna -- tänk på det, Lars Hedfors. Vi vet
hur det gick, och jag tror att det blir likadant med
skatten, om vi nästa år skall sänka den på nytt.
Lars Hedfors sade att det var fråga om brott när det
gällde kapitalbeskattningen. Vid den hearing vi
före beslutet om skattereformen hade med Erik
Åsbrink svarade han på frågor av mig att det inte
alls är omöjligt att vi kommer att få lov att sänka
kapitalskatten. Han sade att det är otroligt
väsentligt att vi, när gränserna har öppnats, inte har
en hårdare kapitalbeskattning än länder; det skulle
bli katastrofalt för oss som land.
Förste vice talmannen anmälde att Lars Hedfors
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 150 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! I strikt ekonomisk mening har alla
skatter mer eller mindre negativa effekter. Ur den
synpunkten finns det alltid motiv för ytterligare
skattesänkningar.
Å andra sidan är en sund finansiering av den
offentliga verksamheten en nödvändighet. Dagens
stora budgetunderskott är oacceptabelt och måste
på olika sätt minskas och balans i statens affärer
återskapas.
Det är självklart att det mot denna bakgrund är en
förstahandsåtgärd att begränsa statens utgifter.
Men de enkla besparingarna är i huvudsak redan
gjorda, och vad som återstår är långtgående och
omfattande förändringar som får många och
komplicerade effekter. Tidpunkten för
genomförandet av förändringarna kan också vara
helt avgörande för om det blir en verklig besparing
i statsbudgeten eller inte. Ett typexempel på detta
är borttagandet av RBF-stödet, något som i
nuvarande sysselsättningsläge innebär en
jätteförlust för statskassan men som för ett par år
sedan kunde ha gjorts med en nettobesparing som
resultat.
Statens skatteintäkter beror dels på nivån på
skatterna, men dels också på skattebasen, dvs. den
summa på vilken skatten tas ut. Genom
skattereformen har statens inkomster av direkta
skatter minskat, medan de indirekta skatternas
betydelse har ökat väsentligt.
Detta gör statsbudgeten mer konjunkturkänslig än
tidigare. Den nödvändiga ökning av
hushållssparandet som skett de senaste två åren har
minskat momsintäkterna med mellan 15 och 20
miljarder per år. När hushållen tidigare i betydande
omfattning lånade till sin konsumtion, innebar det
till viss del lånefinansierad momsinbetalning till
staten -- ett slags förskottsbetalning som i
statsbudgeten betraktades som en fullgod intäkt.
Den balans som vi till synes hade i statens affärer
åren 1989 och 1990 berodde till stor del på
bristfällig redovisning. Det är egentligen fantastiskt
att staten har en ekonomisk redovisning som när
det avser periodisering av kostnader och intäkter
inte skulle godkännas ens i ett småföretag. Ingen
revisor skulle godkänna en sådan bokföring.
Detta är självfallet mycket otillfredsställande, och
det har vilselett många politiker och väljare.
Dagens sparande minskar successivt hushållens
skuldbörda och räntekostnad, vilket i sin tur efter
hand ökar utrymmet för momsbelagd konsumtion,
varigenom statens skatteintäkter stiger.
Bostadssektorns betydelse som skattekälla har de
senaste åren ökat dramatiskt. I och med att
investeringsbidragen, som kompenserar en del av
momskostnaden vid nyproduktion, försvinner
belastas i princip hela bostadssektorn med 25 %
moms. Därför drabbas statskassan mycket hårt av
minskade aktiviteter inom bostadssektorn.
De stora neddragningarna av räntebidragen kan
också, om de tas ut på ett olämpligt sätt, dramatiskt
öka antalet konkurser för bl.a.
bostadsrättsföreningar och småfastighetsägare.
Detta kan komma att kosta skattebetalarna
betydande belopp.
Det är mer än någonsin angeläget att ha en
helhetssyn på besparingar, statsutgifter och
skatteuttag. Att bostadsfinansieringen lagts på
Finansdepartementet borde skapa förutsättningar
att på detta område göra bättre totalanalyser.
Hittills har dessa trots allt varit ofullständiga, men
jag tror på förbättringar.
Socialdemokraterna försöker i sin ekonomiska
motion tillämpa en helhetssyn, men det är
uppenbart att de i flera fall övervärderar
skatteintäkter och kostnadsminskningar, vilket gör
deras alternativ till betydande del orealistiskt.
Oavsett detta anser jag att det är viktigt att dessa
analyser görs och att de görs bättre. Besparingar
och skattejusteringar får inte ses departementsvis
utan i perspektivet av hela den svenska ekonomin.
Skatterna måste så långt det är möjligt vara rättvisa
och utgå efter bärkraft. De skall också utnyttjas för
att styra mot bättre miljö och effektivare
resursanvändning. På detta sätt kan man begränsa
skatternas negativa effekter och aktivt medverka
till en positiv styrning i en i övrigt fri marknad.
Anf. 151 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Jag kan faktiskt instämma i rätt
mycket av det Ivar Franzén har sagt. Jag tänker inte
heller plåga honom med det han har sagt utan i
stället fråga honom om någonting som han inte har
sagt.
Jag ställer till honom den direkta frågan hur han ser
på förslaget att höja skatten över brytpunkten -- en
solidaritetsskatt. Ledande centerpartister -- jag tror
t.o.m. självaste partiordföranden -- har uttalat sig
positivt om detta. Nu har vi i vår motion ett förslag
om en höjning av skatten ovanför brytpunkten. Om
den höjningen skall vara permanent eller tillfällig
kan diskuteras. Om vi kan få en majoritet för detta
förslag, kan vi mycket väl diskutera sådana saker
och även hur skatteskalan skall se ut.
Hur ser Ivar Franzén på det förslaget?
Anf. 152 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Jag har ägnat stor del av mitt korta
anförande åt att poängtera vikten av en totalsyn,
vikten av att analysera och att se alla effekter av en
åtgärd. Jag har konkret visat på att vissa
besparingar faktiskt kan ge betydande förluster.
Självfallet kan också skattehöjningar få sådana
effekter. Vi har många exempel på det.
Det vi nu exempelvis gör för småföretagen -- en
tillfällig skattelättnad -- är säkerligen en sådan
skattesänkning som ger många positiva effekter.
Det är därför motbjudande att peka på en detalj
och säga att det är just där något skall göras, därför
att det är en solidaritetshandling. Jag tänker inte
ställa upp på det. Jag menar att det måste vägas in
i den helhetsbild som det är så väldigt viktigt att vi
i de här sammanhangen ägnar oss åt.
Anf. 153 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Det här blir bättre och bättre, Ivar
Franzén. Socialdemokraterna säger precis
detsamma, nämligen att vi måste ha en totalsyn när
det gäller att satsa på offensiva åtgärder, att göra
besparingar och att förstärka statens inkomster. Vi
kan alltså kanske diskutera denna totalsyn.
Det som Ivar Franzén kallar för en detaljfråga är
inte helt oväsentligt. Och Ivar Franzéns egen
gruppledare har uttalat sig synnerligen tvärsäkert
om detta. Jag läser högt ur tidningen
Bohusläningen den 18 januari 1993. ''Centern viker
inte en tum från förslaget om att med en tillfällig
värnskatt stötta de arbetslösa och hjälpa upp
budgetunderskottet. Det är inte för att höja
skattetrycket, utan en solidaritetshandling där de
som tjänar mer också får betala mer, säger Per-Ola
Eriksson (c) ordförande i finansutskottet.'' Jag kan
tillägga: gruppordförande för Centern i riksdagen.
Gäller de här orden, eller inte?
Anf. 154 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Jag poängterade att skatter skall vara
rättvisa och fördelade efter bärkraft.
Jag bör kanske också poängtera att principen, som
innebär hälften kvar, är mycket grundläggande.
Det är därför väldigt viktigt att noga överväga dessa
frågor. Jag tror också att under alla förhållanden
måste det handla om tillfälliga saker i en mycket
akut situation för att över huvud taget kunna
övervägas.
Anf. 155 HARRY STAAF (kds):
Herr talman! Någon gång när jag gick i småskolan
fick jag min första jojo. Med viss möda fick jag
rullen att krypa upp för tråden. Andra lärde sig det
här mycket bättre och blev verkligt duktiga.
Skattepolitiken berör oss alla. En del tycker att det
är lätt att ta till sig förändringar. För de allra flesta
av oss menar jag emellertid att effektiviteten höjs
om grunderna för skattelagstiftningen inte ändras
för ofta, och att de ändringar som sker ingår i ett
långsiktigt tänkande. Man bör alltså akta sig för att
spela jojo med skatterna.
Detta bör gälla när vi betraktar den skattereform
som antogs under förra mandatperioden. Från
Kristdemokraternas sida ansåg vi att
skattereformen i princip var riktig.
På fyra områden hade vi dock avvikande mening.
Jag berörde dessa områden i mitt första anförande
här i kammaren.
För det första önskade vi en lägre moms på maten.
Här skedde en förändring förra året. Trappsteget
kortades dock i höstens krisuppgörelse.
För det andra ville vi ha skattestimulanser för
sparandet. Vissa förbättringar skedde även på det
här området förra året, när det gäller det
långsiktiga sparandet. Med det realränteläge som vi
haft den senaste tiden har sparandet stimulerats.
Jag ser med förväntan fram mot den aviserade
propositionen om ett individuellt
pensionssparande.
För det tredje ansåg vi att skattesystemet borde
stimulera till en bättre miljö.
För det fjärde ansåg vi att skatteuttaget borde
sänkas.
Jag anser mig våga påstå att vi hade en hyfsad
realism när det gällde takten i sänkningen av
skatteuttaget.
Vi menade att man någon gång mellan 1995 och
sekelskiftet borde kunna komma ned till ett
skatteuttag på 50 % av BNP. Vi förordade denna
långsiktiga sänkning av skatteuttaget genom i
huvudsak en sänkning av matmomsen och
arbetsgivaravgifterna.
I valrörelsen, som ligger inte mer än 1,5 år tillbaka
i tiden ansåg vår partiledare Alf Svensson att en
sänkning av arbetsgivaravgiften med 3 % var en
nödvändig åtgärd. Detta blev han mycket häcklad
för i valrörelsen. Man sade att det skulle vara
fullständigt omöjligt. I dag kan varje företagare,
herr talman, konstatera att arbetsgivaravgiften
sjunkit från 34,83 % förra året till 31 % detta år.
Förändringen hade en massiv majoritet bakom sig.
Så fort förändras synsättet.
I skattereformen aviserades en förändring av
beskattningen för småföretagen. Jag berörde
frågan i den förra allmänpolitiska debatten.
Småföretag som inte är organiserade som
aktiebolag bör få samma skattebelastning på
uppbyggnaden av eget kapital som aktiebolagen
har. Propositionens förslag om en uppskjutning av
beskattningen av uppskovsbeloppet när det gäller
återföring av obeskattade reserver är bra. Denna
del accepterar ju också Socialdemokraterna. Till
gruppen småföretag, som inte är organiserade som
aktiebolag, hör de flesta jordbruksföretag.
Jordbruket lever i en pressad situation. Utöver det
som Kjell Johansson redan har sagt om
småföretagsbeskattningen kan jag anföra att i en
inflationsekonomi medverkar inflationen till en
uppbyggnad av eget kapital. Vid en låg inflation
måste det nödvändiga egna kapitalet, som är en
förutsättning för ett stabilt företag i kristider,
byggas upp med beskattat kapital. Det är då
nödvändigt att skattesatsen på denna
kapitaluppbyggnad inte är högre än den som gäller
för aktiebolagen.
Många undrade vid krisuppgörelsen i höstas varför
inte alkoholskatterna höjdes. Nu aviseras att
skatten på starkare alkoholdrycker höjs, så att
priset på dessa drycker anpassas till
prisutvecklingen för varor och tjänster i allmänhet.
Herr talman! En fråga som återkommer i
nedgångstider är förslagen om skatteavdrag för
reparationer av småhus. Ett av de bärande motiven
bakom dessa funderingar är att stärka seriösa
hantverkares ställning på marknaden. Många
upplever att de förlorar arbeten till, som de
förmodar, dem som utför svartjobb.
Kristdemokraterna Harald Bergström och Holger
Gustafsson har i en motion framfört en intressant
konstruktion med avsättning till fastighetsanknutna
underhållsfonder. Dessa skulle också vara till nytta
för fastighetsägare med små hyresfastigheter.
Valfrihet inom barnomsorgen är ett nyckelbegrepp.
För vår del handlar det mycket om vårdlön,
vårdnadsbidrag, till småbarnsföräldrar. Med olika
alternativ visar det sig att skattereglerna är långt
ifrån neutrala. Det gäller för både
dagbarnvårdarnas verksamhet och
daghemsverksamhet som drivs som ideell förening.
Kristdemokraten Ingrid Näslund har tagit upp
dessa problem i en motion.
Anf. 156 KNUT WACHTMEISTER (m):
Herr talman! I går under partiledardebatten
diskuterades skatter, och tidigare i dag under
finansdebatten diskuterades också skatter. De
skattemotioner som nu har varit föremål för debatt
återkommer, sedan de har sakbehandlats i
skatteutskottet, för att diskuteras en gång till.
Med anledning härav, och när våra moderata
åsikter har framförts tidigare i debatten av Bo
Lundgren -- givetvis på ett förträffligt sätt -- avser
jag inte att hålla det anförande som jag hade
förberett.
Överläggningen var härmed avslutad.
Bostäder, byggande
Anf. 157 LENNART NILSSON (s):
Herr talman! Vi har i Sverige en regering som har
avskaffat bostadspolitiken, en bostadspolitik som
av oss socialdemokrater grundlades för ungefär 50
år sedan, där man i bred enighet slog fast att
bostaden skall vara en social rättighet och inte en
handelsvara.
Efter det att vi fick en ny regering i vårt land har
bostadsfrågorna splittrats upp på en mängd olika
departement. Jag är helt övertygad om att orsaken
till detta är att man medvetet skall skjuta den
sociala bostadspolitiken i sank.
Det räcker med att titta på TV eller att läsa
tidningar dagligen för att se att allt fler människor i
vårt samhälle undrar: Har vi råd att bo? Har vi råd
att flytta in i en modern bostad?
Man kan konstatera att många människor, med den
politik som bedrivs och kommer att bedrivas, över
huvud taget inte kommer att ha råd att flytta in i en
modern bostad.
Nu är det på det sättet, att med den politik som man
nu bedriver är det marknadskrafterna som skall
bestämma allt som skall byggas och vem som skall
bo här och där. Man avskaffar kommunernas
möjligheter att ha ett inflytande över planering osv.
Det är egentligen en ganska skrämmande
utveckling, därför att samtidigt som vi i vårt land
har behov av att bygga, t.ex. äldrebostäder, att
reparera och att bygga om m.m., går det tusentals
och åter tusentals byggjobbare som har 598 kr om
dagen i A-kassa och som inte gör någonting.
Man kan också konstatera att kreditsystemet inte
fungerar. Det kommer dagligen rapporter om att
byggen kan sättas i gång. Det finns behov av att
bygga bostäder. Det är inte problem överallt, utan
på många orter behöver man komma i gång med
bostadsbyggande. Det är bara det att man inte kan
sätta i gång byggena, därför att man inte får några
krediter.
Man kan alltså säga att bostadspolitiken, med den
heliga marknadens hjälp, i stort sett har kollapsat.
Därför skulle jag vilja ställa några frågor till de
borgerliga företrädarna i den här debatten.
Jag utgår från att det är en fråga för regeringen att
se till att kreditsystemet fungerar. Det är
fullständigt vansinnigt tokigt att byggprojekt som
det finns behov av inte kommer i gång därför att
kreditinstituten inte lånar ut några pengar. Där har
bostadsutskottets ordförande ett stort ansvar,
eftersom han ibland betraktas som bostadsminister,
då det inte finns någon sådan i regeringen.
Därför är min fråga till Agne Hansson: På vilket
sätt kommer ni i majoriteten att se till att rätta till
de här problemen, som har uppstått genom att det
inte lämnas några krediter till byggen som är sunda,
som måste komma i gång och som leder till att
arbetslösheten minskar?
Vi socialdemokrater slår vakt om den sociala
bostadspolitiken. Det säger ofta de borgerliga
företrädarna också att de gör, i varje fall i debatten.
Men man bedriver en politik som helt leder bort
från den sociala bostadspolitiken. Det är
marknaden som skall styra.
Vi socialdemokrater är helt övertygade om att
bostadspolitiken i framtiden måste gå ut på att man
på ett eller annat sätt subventionerar bostäder i
nyproduktionen, för att få en omfördelning inom
beståndet. Om unga människor skall ha råd att bo i
en modern bostad, måste bostadspolitiken vara
sådan att det sker en omfördelning mellan olika
årgångar, osv.
Därför skulle jag vilja fråga bostadsutskottets
ordförande om han är beredd att lägga ut de 3
miljarderna i besparingar, som vi har resonerat om
i samband med krisuppgörelserna, över hela
beståndet. Eller är det den lilla andelen boende i
nyproduktionen som skall betala kostnaderna? Jag
hoppas att jag kan få svar på den frågan.
Vi socialdemokrater är också beredda att, med
utgångspunkt från att det behövs en långsiktig
bostadspolitik, se över vilka system vi skall ha i
framtiden. Agne Hansson har kämpat för en
kontrollstation. Är han nu beredd att medverka till
en utredning som leder fram till en långsiktig
bostadspolitik? Den bostadspolitik som regeringen
nu bedriver har kollapsat, och det behövs
någonting nytt.
Anf. 158 MIKAEL ODENBERG (m):
Herr talman! Lennart Nilsson ställde många frågor,
och han försökte därmed samtidigt förmedla den
skenbild av verkligheten som Socialdemokraterna i
dessa dagar ägnar mycken energi åt att ta fram. Det
är exempelvis att kreditsvårigheterna skulle ha
något samband med det nya
bostadsfinansieringssystem som har införts efter
det senaste valet. Det är inte sant. Min taletid
tillåter mig inte att närmare informera Lennart
Nilsson om den finanskris vi har i landet.
Låt mig kommentera några frågor som har
anknytning till den arbetsmarknadspolitiska debatt
som också har förts. Byggarbetslösheten är mycket
hög, och det finns risk för att den kommer att öka
ytterligare. Det är naturligtvis en tragedi för de
människor som berörs. Samtidigt är det priset som
vi i dag får betala för den socialdemokratiska
bostadspolitikens misslyckanden under 1980-talet.
Här reagerar jag mot att Socialdemokraterna
försöker förmedla ett intryck av att det har lagts en
död hand över byggsektorn efter valet 1991. Detta
är inte sant. Visst har branschen minskat sedan
rekordåren i slutet av 1980-talet. Inflations- ,
spekulations- och subventionskarusellen är slut.
Det går inte längre att bygga vad som helst till vilket
pris som helst, i trygg förvissning om att inflationen
blåser upp fastighetsvärdena och staten fortsätter
att vräka ut subventioner.
Däremot är det ingalunda så att byggbranschen har
minskat mer än andra branscher. 1992 minskade de
samlade investeringarna i byggande och underhåll
med 5 %. Det är inte särskilt anmärkningsvärt.
Man kan fråga sig vad det beror på att
arbetslösheten inom sektorn ökar med 55 %, trots
att investeringarna minskar bara med 5 %.
Det är ju resultatet av den förödande utvecklingen
under 1980-talet. Byggbranschen kan sägas ha varit
lika uppblåst som fastighetsvärdena. Det fanns inte
en tillstymmelse till produktivitetsutveckling under
tio år.
När korthuset faller samman är det klart att
omställningen blir mycket smärtsam. Men det
beror ju på att man så länge har skjutit problemen
framför sig.
Man ger en väldigt falsk bild om man hävdar att
detta beror på att vi i dag subventionerar för litet.
Sanningen är, herr talman, att vi subventionerade
för mycket i går.
Mot denna bakgrund är det litet patetiskt med den
infrastruktur- och ROT-hysteri som nu breder ut
sig i debatten.
Jag vill ingalunda utesluta att det under de år som
kommer finns skäl för stimulanser till byggsektorn.
Men stimulanserna skall i så fall ges med det
uttalade syftet att säkra att den
produktionskapacitet i byggbranschen som behövs
när konjunkturen och ekonomin vänder uppåt igen
inte slås ut.
Det är högeligen falskt och ohederligt att, som
Scoialdemokraterna nu i två dagar har gjort,
försöka förmedla ett intryck till de stackars
människor som är arbetslösa, av att lösningen på
deras problem är massiva satsningar på
investeringar i infrastruktur och på reparationer,
ombyggnader och tillbyggnader av bostadshus och
kommunala lokaler. Det är ingen lösning på
problemet. Några debattörer var inne på det. Om
det vore så enkelt skulle vi inte behöva ha någon
arbetslöshet i morgon.
Sanningen är ju att stimulanser i dag -- oavsett om
de finansieras med skattehöjningar, ökade
budgetunderskott eller ökad upplåning -- leder till
ännu större behov av åtstramningar i morgon.
Det kan ju tyckas att den åtstramningsnota som
Lennart Nilsson har lämnat efter sig borde vara
tillräcklig.
Nu har vi skjutit problemen framför oss i tio år.
Skall vi fortsätta att skjuta problemen framför oss?
Skall vi fortsätta att låsa fast resurser i en bransch
som omöjligen kan fortsätta att existera på den nivå
som den befann sig på i slutet av 1980-talet?
Det är litet anmärkningsvärt att höra just Lennart
Nilsson ta till brösttoner. Han har såvitt jag vet varit
bostadspolitiker och suttit i bostadsutskottet under
hela 1980-talet. Därmed blir han för mig, som ny
ledamot, litet grand en exponent, en symbol, för
1980-talets totalt misslyckade bostadspolitik. Han
blir en exponent för det fiasko som vi i dag har att
betala notan för.
Anf. 159 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! Det är hårda ord som den moderata
representanten i bostadsutskottet tar till här i
kammaren.
Han pratar om en falsk bild, att det är patetiskt, att
det är ohederligt, att det är fiasko under 80-talet
osv.
Det stora problemet under 80-talet på byggandets
område handlade om alla gigantiska kontorslokaler
som den fria marknaden byggde och trissade upp
byggkostnader med.
Det var inte bostadsbyggandet som var det stora
problemet. De tomma lägenheter som finns i dag,
har ju kommit som en följd av att den regering som
Odenberg förespråkar och representerar har sett
till att ungdomarna inte har något arbete. De har
inte råd att hyra några bostäder. Där ligger
problemet.
Om man företräder ett regeringsparti borde man
ibland vara litet försiktig med s.k. sanningar.
Samtidigt tycker jag att man, om man representerar
ett regeringsparti, borde kunna tala om vad det
finns för råd att ge till dessa ungdomar som med den
politik som bedrivs inte har råd att bo i en modern
bostad. Det är detta som det handlar om.
Man vill avskaffa subventionerna. Det leder till att
det blir ett segregerat boende i Sverige, vilket vi
under ett femtiotal år har jobbat oss bort från.
Hur skall dessa problem lösas?
Det finns, som jag sade i mitt anförande, behov av
att sätta i gång en rad olika projekt.
Jag har inte sagt att alla byggjobbare som i dag går
arbetslösa kan få jobb. Byggarbetarkåren är för
stor. Bland alla dessa människor som i dag stämplar
finns det åtskilliga som inte borde behöva stämpla
därför att det finns uppgifter att fylla, bl.a. inom
ROT-sektorn, nyproduktion osv., där det inte går
att få krediter men som skulle kunna sättas i gång,
och naturligtvis infrastruktursatsningar. Så är det.
Men Mikael Odenberg har ingenting att tillföra i
debatten.
Anf. 160 MIKAEL ODENBERG (m)
replik:
Herr talman! Nu är sanningen ingalunda sådan som
Lennart Nilsson försökte hävda, att problemet till
följd av 1980-talets bostadspolitik skulle vara att
några anonyma spekulanter blåst upp priserna på
kontorsbyggen. Problemet är att vi ända sedan det
gamla bostadssubventionssystemet infördes 1974
av Socialdemokraterna har haft en formlig
kostnadsexplosion som har växt över alla bräddar
och som -- även Socialdemokraterna kommer till
slut att inse det -- hotade ekonomisk stabilitet i vårt
land och som det var nödvändigt att komma till
rätta med.
Det är problem för inte bara ungdomar utan även
för många andra -- också för mig själv, för jag är
hyresgäst -- att det inte är särskilt billigt att bo i
Sverige. Det har blivit dyrare under de senaste
åren, delvis naturligtvis som en följd av att
kostnader som förut har varit dolda i
subventionssystemet nu har blivit synliga.
Låt mig med en enkel jämförelse illustrera vad
Lennart Nilssons och hans partis insatser har lett till
när man konstruerade det
bostadsfinansieringssystem som tillät kostnaderna
att skena.
För 20 år sedan kostade ett ordinärt kylskåp 4 000
kr. Om prisutvecklingen för kylskåpen hade varit
densamma som den prisutveckling som det gamla
subventionssystemet tillät för bostadsmarknaden,
skulle detta kylskåp i dag kosta mellan 40 000 och
50 000 kr.
Mot den bakgrunden tycker jag att det är litet
märkligt att Lennart Nilsson som suttit tio år i
bostadsutskottet frågar mig hur det kan komma sig
att ungdomar har litet svårt att betala för sin
bostad. Jag tycker att det är ganska uppenbart att
den situationen har uppstått efter just det som jag
kallar, och jag vill vidhålla det, 80-talets gigantiska
bostadspolitiska fiasko.
Anf. 161 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! Mikael Odenberg är från trakterna
runt Riksdagshuset. Jag förmodar att han i varje
fall någon gång har rest ut till Arlanda. Jag utgår
från att han på vägen sett en och annan
kontorsskrapa som ett monument över de stora
satsningarna på 80-talet.
Vad var det som hände när vi såg att det var en
överhettning på gång? Jo, vi sade att vi måste
dämpa den del som handlar om lokaler. Vem var
det som då förde väsen? Jo, Moderaterna sade: Vi
måste låta de fria krafterna sköta detta. Vi kan inte
lägga några pålagor eller restriktioner över
verksamheter som innebär att det byggs lokaler.
Stockholm är bara ett exempel. Det finns många
exempel runt om i landet där många har finansierat
lokaler som i dag står tomma. I Göteborg och i min
hemstad Uddevalla finns ett antal stora
kontorskomplex tomma. Det har inte med
socialdemokratisk regleringspolitik att göra. Vi
ville dämpa den utvecklingen. Det handlar om
Mikael Odenbergs fria marknadskrafter, som
naturligtvis ledde fram till att kostnaderna trissades
upp.
Självklart ställer jag frågan till Mikael Odenberg
vad han har för råd att ge bl.a. unga människor
därför att det system som han står för -- fria
marknadskrafter, avskaffandet av alla
subventioner -- leder fram till att människor inte
kommer att ha råd att flytta in i nya bostäder.
När vi resonerar om subventionssystem handlar det
inte om dolda pengar utan om en omfördelning.
Det är sådant som vi kallar solidaritet mellan olika
grupper. En del som bor billigt är med och hjälper
till så att unga människor som i dag bildar familj får
möjlighet att bo till en någorlunda rimlig kostnad.
Det handlar inte om att vi kan trolla fram några
speciella pengar, utan det handlar om en
omfördelning bl.a. över tiden.
Det är bara att konstatera att den politik som
Moderaterna står för kommer att leda fram till att
vi får ett system i Sverige som existerade en gång i
tiden innan vi slog fast målet om den sociala
bostadspolitiken. Det var då som marknaden
styrde. Det var då som människor bodde dåligt.
Det kommer vi att få uppleva i framtiden också
med den politik som Mikael Odenberg står för.
Anf. 162 MIKAEL ODENBERG (m)
replik:
Herr talman! Jag har sett kontorsskraporna på
vägen ut till Arlanda. De är just ett resultat inte av
socialdemokratisk regleringspolitik men väl av
socialdemokratisk ekonomisk politik under 1980-
talet, då det som Kjell-Olof Feldt kallat det
perversa skattesystemet i kombination med en
snabbt rusande inflation gjorde det möjligt att låna
pengar och investera i stort sett vad som helst. Det
klarades i alla fall med de uppblåsta
fastighetsvärden som gällde i den
spekulationsekonomi som i hög grad skapades av
Socialdemokraterna med den bristfälliga
eftervården av 1982 års devalvering. Vad vi
reagerade emot var att ni lade straffavgifter på
Stockholmsregionen. Det är vi stockholmare en
smula känsliga för.
Vi har också sett segregationen här i Stockholm.
Den finns nämligen på Stockholms
bostadsmarknad. Monumenten över det Lennart
Nilsson kallar social bostadspolitik kallar vi här i
Stockholm för segregation. Den återfinns i en del
ytterområden. De spåren förskräcker.
Ungdomar blir naturligtvis inte hjälpta av att vi i en
situation med en svår ekonomisk kris och med nära
200 miljarder i budgetunderskott försöker tuta i
dessa ungdomar att vi kan subventionera bort
bostadens verkliga kostnader och därigenom göra
bostaden tillgänglig för dem. Det finns ingen
patentmedicin. Det finns bara ett sätt, och det är att
ta ner byggkostnaderna.
Lennart Nilsson är som politiker personligen
medansvarig för en byggkostnadsutveckling under
80-talet som har bidragit både till att förvärra den
ekonomiska och statsfinansiella krisen och till att
utestänga många människor med lägre inkomster
från den bostad som de vill ha.
Nu har vi fått ett nytt bostadsfinansieringssystem,
som på längre sikt kan medverka till att minska
belastningen på statsbudgeten -- det är nödvändigt,
och det vet i grund och botten även
Socialdemokraterna -- och som kan bidra till att
människors efterfrågan mer styr vad som byggs och
framför allt tvingar dem som bygger att anpassa
sina kostnader. Vi ser redan resultat, inte
uteslutande till följd av det nya
subventionssystemet utan naturligtvis också som en
följd av den ekonomiska situation som vi befinner
oss i.
Utvecklingen med snabbt stegrade byggkostnader,
som vi har sett ända sedan det gamla
subventionssystemet infördes 1974, är nu bruten.
Nu har byggkostnaderna fallit med 25 %. Det är
svaret på Lennart Nilssons fråga. Det är det enda
sättet att få fram bostäder som människor har råd
att bo i.
Anf. 163 ERLING BAGER (fp):
Herr talman! Inom bostadspolitiken finns det några
principer som jag tycker det är viktigt att arbeta för:
Alla skall ha tillgång till en bra bostad.
Det skall ges möjligheter till ökat boendeinflytande
och ökad valfrihet för de boende.
Pressa byggkostnaderna.
Tillämpa bruksvärdesprincipen vid hyressättning.
Låt mig göra en kort historisk tillbakablick. År 1990
fanns det drygt 4 miljoner permanentbostäder i
Sverige, innebärande en ökning med 358 000 på tio
år. Nyproduktionen av bostäder har varierat
kraftigt under hela efterkrigstiden.
Produktionsrekordet uppnåddes kring 1970, då
100 000 lägenheter producerades under
miljonprogrammet.
Under senare år har statens utgifter för olika
former av bostadssubventioner ökat från 34
miljarder kronor till 56 miljarder kronor mellan
åren 1987 och 1992. Samtidigt, mellan åren 1987
och 1989, ökade den redovisade
produktionskostnaden i byggnader med statliga lån
med över 40 %. Inflationen steg under samma
period med 18 %.
Byggbranschen bidrog i hög grad till 1980-talets
överhettning. Detta fick vi alla betala för, dels via
hyreshöjningar, dels via skattsedeln.
Under de senaste åren har vi från olika politiska
partier sökt vägar för att kunna minska statens
kostnader för bostadssubventionerna. Ett av de
senaste försöken är den uppgörelse som regeringen
och Socialdemokraterna träffade i september 1992
om att minska räntebidragen med ytterligare 3
miljarder fr.o.m. 1994.
Herr talman! Jag vill nu gå över till att kommentera
den situation som råder inom svensk byggsektor.
Vår byggindustri har en allvarlig period med
mycket hög arbetslöshet. Även om en del av
problemen kan förklaras med att vi tidigare hade en
för stor överhettning inom byggbranschen i slutet
av 1980-talet och att detta nu slår tillbaka, kräver
ändå situationen att staten på olika sätt går in och
bidrar med insatser för att minska arbetslösheten.
Detta gör nu också regeringen. Under de senaste
åren har regeringen satsat ett stort antal miljarder
på arbetsmarknadspolitiska insatser. En del av
dessa är de s.k. infrastruktursatsningarna på vägar,
järnvägar och broar, vilka har ökat kraftigt. Bara
under 1991 och 1992 har beslut fattats som är i
storleksordningen 25 miljarder utöver de ordinarie
anslagen på 4 miljarder.
Detta är viktiga satsningar som behövs. Sverige har
under många år försummat infrastrukturen, medan
man i övriga Västeuropa har satsat just på detta.
Det är därför av många skäl viktigt att de kommer
till stånd.
Samtidigt som detta görs är det dock viktigt att se
på andra för samhället viktiga byggobjekt som
skulle kunna ge bredare grupper arbetstillfällen.
Jag tänker då givetvis på ROT-sektorn, där alla
förslag är värda en snabb översyn. Vi kommer
också i bostadsutskottet att snart behandla en del
sådana förslag.
Det bör också finnas ett flertal andra typer av
statliga byggobjekt som ändå kommer att byggas
inom de närmaste åren, och där vi behöver se över
om sådana förslag kan tidigareläggas. I det
sammanhanget tror jag att Byggnadsstyrelsen kan
bidra med förslag om prioriterade satsningar.
Några förslag som jag själv vill ta upp är exempelvis
satsningar inom både universitet och högskolor, där
jag vet att det finns många värdefulla om- och
tillbyggnader som man har väntat på i många år.
För Göteborgs universitet har Byggnadsstyrelsen i
västra Sverige pekat på fyra fem olika objekt såsom
Nytt matematiskt centrum och Centrum för
experimentell biologi bl.a. Det är värdefullt att de
projekten kommer i gång.
Det andra förslaget berör våra landsarkiv.
Riksdagen har fattat beslut om att
kyrkobokföringen skall flyttas över från
pastorsämbetena till skattemyndigheterna. En
konsekvens av detta beslut är att
kyrkobokföringsmaterial från 1895 till 1991 skall
föras över till landsarkiven, vilka i princip är
fullbelagda. Denna reform trädde i kraft den 1 juli
1991. Det är nu hög tid att riksdag och regering,
som en konsekvens av tidigare fattat beslut, vidtar
åtgärder.
Det tredje förslag som jag vill ta upp berör
Ostindiska huset i Göteborg, där Statens kulturråd,
Riksantikvarieämbetet, Boverket och många andra
instanser säger att en satsning skulle vara värdefull.
Göteborgs kommun har satsat 39 miljoner kronor.
Projektet är på 117 miljoner kronor. Där borde
man kunna gå in och använda kapacitet till något
som är värdefullt och som staten vill prioritera.
De förslag som jag har räknat upp skulle kunna ge
ett värdefullt tillskott på arbetsmarknaden för
bredare grupper. Till skillnad från ett brobygge
skulle även finsnickare, målare, plattsättare,
elektriker, plåtslagare och många andra grupper
kunna få arbete genom att sådana här och liknande
projekt tas fram.
Herr talman! Det är min förhoppning att vi inom
en snar framtid skall kunna se till att några av dessa
projekt blir genomförda.
Anf. 164 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill till Erling Bager ställa en enda
fråga, som jag tror att han bör kunna svara på.
Erling Bager sade att vi har kommit överens om att
spara 3 miljarder på bostadsområdet under nästa
år. Det är alldeles riktigt. Det ingick i uppgörelsen.
Är Erling Bager beredd att lägga ut besparingarna
så att de drabbar hela bostadsbeståndet eller anser
Erling Bager att de enbart skall drabba 20 % av
dagens boende?
Anf. 165 ERLING BAGER (fp) replik:
Herr talman! Vare sig Lennart Nilsson eller jag
deltar i förhandlingarna. Men de parter som har
ingått i förhandlingarna, regeringspartierna och
Socialdemokraterna, får tillsammans försöka finna
en lösning där man lägger ut den här besparingen.
Socialdemokraterna har ju bekräftat i krispaket 1,
eller möjligtvis krispaket 2, att vi också måste göra
besparingar på räntebidragen. Det är viktigt att
man finner former för att minska statens utgifter.
Det vore fel både av mig och av andra debattörer
här att på något sätt låsa de förhandlingar som
pågår. Jag hoppas att man kan finna en formel för
att genomföra den typen av besparingar. Det finns
säkerligen andra besparingar i den bostadspolitiska
delen som både opposition och regeringspartier
kan medverka till att verkställa.
Som det tidigare sades här av min moderata kollega
har kostnaderna inom bostadssektorn fått
accelerera. Där har många parter ansvar och inte
minst Socialdemokraterna. Det är viktigt att man
nu kan försöka finna lösningar på problemet.
I de förhandlingar som pågick om krispaketen var
Socialdemokraterna inne på att man skulle göra
besparingar inom räntebidragen. Jag förutsätter att
en uppgörelse mellan dessa parter till största delen
kommer att handla om räntebidragen.
Anf. 166 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! Detta var litet slingrigt. Jag ställde
alltså frågan om det bara är 20 % av de boende som
skall vara med och betala. Erling Bager hade
kunnat svara: Nej, jag tycker att alla skall vara med
och bidra till detta, även de som omfattas av
räntesubventionssystemet.
Jag tycker inte att jag fick något svar, men jag utgår
från att detta innebär att det är en liten grupp som
skall vara med och betala, därför att det ju är den
linje som man tydligen driver från regeringshåll.
Jag hade hoppats att Erling Bager skulle säga att
alla skall vara med och betala och att vi sedan får
resonera om hur detta skall läggas ut.
Anf. 167 ERLING BAGER (fp) replik:
Herr talman! Problemet är ju, som Lennart Nilsson
vet, att de stora kostnaderna ligger just på
räntebidragen. Det är för bostadshus byggda i
huvudsak efter 1978 som de stora beloppen ligger,
som staten har haft för nyproduktionen under de
senaste årgångarna. Självfallet är det den gruppen
boende som blir mest berörd.
Om Lennart Nilsson kan presentera någon formel
eller på något sätt hitta andra möjligheter, är det
klart att man kan studera dessa. Men hittills har
det, vad jag har sett, bara kommit fram förslag på
höjning av fastighetsskatten. Det är, som Lennart
Nilsson vet, ett förslag som ökar skattetrycket och
som flera partier har varit emot allt sedan denna
skatt infördes. Men Lennart Nilsson kanske kan
inspirera till att hitta nya idéer som man kan se på.
De är i så fall välkomna.
Anf. 168 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga som jag
tycker är central i den här debatten. Den vill jag
rikta till alla, men främst naturligtvis till
oppositionens företrädare i debatten. Den lyder:
Är det vi och vår generation som skall betala våra
egna kostnader för boendet eller skall vi överlåta
till våra barn att betala vårt boende? Om vi inte vill
att våra barn skall betala den bostadsstandard som
vi nu har får vi inte låta kostnaderna springa i väg.
Vad är då högtravande deklarationer om sociala
mål i bostadspolitiken värda om inte också våra
barn kan få del av dem? Vad är de bostadssociala
målen värda för oss om nästa generation tvingas att
bo med en standard som ligger långt under dagens
bostadsstandard för att kunna betala av de skulder
som vi har dragit på dem?
Vi från Centerpartiet ansluter oss till de sociala
målen i bostadspolitiken. För att de sociala målen
skall ha något värde i bostadspolitiken även i
framtiden krävs det att vi är beredda att ta ansvar
och att vi löser de ekonomiska problem som vi står
inför i landet och i boendet just nu.
De problem som vi har på bostadsmarknaden i dag
har sin rot i 1980-talets inflationsekonomi. Detta
går inte att förneka. Den bostadspolitik som låg i
botten för denna utveckling på 1980-talet kan inte
heller Socialdemokraterna svära sig fria från. Det
är en viktig utgångspunkt att vi alla bär ett ansvar
och inte minst dagens opposition.
Från Centerns sida krävde vi åtgärder mot
kostnadsstegringarna under slutet av 1980-talet. Vi
krävde tidigt en investeringsavgift mot
överhettningen och det ohämmade byggandet av
kommersiella lokaler, inte minst i
Stockholmsregionen. Socialdemokraterna sade
nej. När åtgärden kom var det för sent och den var
för liten. Vi krävde en parlamentarisk utredning för
att hitta samlade breda lösningar för ett stabilare
finansieringssystem. Socialdemokraterna sade nej.
En enmansutredare tillsattes för att anpassa
bostadssektorn till skattepolitiken med ett beting
att plocka fram 30 miljarder från boendet för att
finansiera en skatteomläggning som nu visar sig
vara underfinansierad med 15 miljarder kronor.
Vi presenterade själva från Centern en
bostadsfinansiering som utgick ifrån en enhetlig
schablon som var lika för alla bostäder, prioritering
av stöd till normalbostad upp till 120 kvadratmeter,
starkt förenklade regler och ökad konkurrens som
skulle pressa kostnaderna. Socialdemokraterna
avvisade våra förslag och införde
räntelånesystemet, ett system som de själva nu har
insett vara omöjligt att genomföra med de höga
realräntor som vi har.
Lennart Nilsson frågade mig om Centern och jag är
beredd att medverka till en utredning för att få en
långsiktig och stabil utveckling när det gäller
bostadsfinansieringen.
Självfallet är vi nu liksom tidigare öppna för
diskussioner. Det är viktigt att vi har ett finansiellt
stabilt system. Det är vi som har kämpat för att få
in kontrollstationen 1995. Det är rimligt att man gör
en genomgående belysning av det system som vi har
satt i sjön.
Den politik som Centern nu medverkar till i
regeringsställning har som huvudmål att bryta den
ohämmade kostnadsutvecklingen i byggandet -- en
politik för låg inflation och låga räntor, förenklingar
som ökar mångfalden, skärper konkurrensen och
pressar kostnaderna i byggandet. Genom det nya
bostadsfinansieringssystemet kan de boende i
större utsträckning påverka kostnaderna och
utformningen av sitt eget boende. För närvarande
uppskattar man att byggkostnaderna har sjunkit
med ungefär 25 %.
Sänkta arbetsgivaravgifter, sänkta energiskatter
och sänkta skatter för småföretagen som föreslås i
regeringens budget innebär en generell politik för
tillväxt, vilken även skall stimulera till ökad
ombyggnadsverksamhet. Nya starkt förenklade
byggregler är på gång, och en utvidgning av 1992
års byggregler vid övergången till 1993 är andra
åtgärder som syftar till att öka främst
ombyggnadsverksamheten.
Centern har som huvudmål att skapa tillväxt i
ekonomin, värna sysselsättningen och skapa en
rättvis fördelning. När det gäller
arbetsmarknadspolitiken skall arbetslinjen gälla.
Det är bättre att människor har meningsfulla jobb
än att man betalar ut arbetslöshetsunderstöd. Helt
klart kan bostadssektorn medverka i det
sammanhanget. Från Centerns sida är vi öppna för
att pröva de förslag som nu ligger på riksdagens
bord och försöka finna breda lösningar för att
stärka sysselsättningen och stärka bygg- och
bostadssektorn. Det kräver att alla är beredda att ta
ansvar för finansieringen. Möjligheterna till breda
lösningar för att stärka byggsektorn hade ökat om
Socialdemokraterna hade varit mer konkreta i sitt
budgetalternativ. Men jag har förhoppningen att vi
gemensamt skall komma fram till en god lösning.
Anf. 169 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag konstaterar att det är en helt
annan sak att resonera med Agne Hansson än med
andra representanter för de s.k. regeringspartierna.
Jag kan erkänna att det under tidigare år har funnits
för mycket låsningar när det gäller
bostadspolitiken. Jag kan också erkänna att
räntelånesystemet, i en situation med en så hög
realränta som vi nu har, hade kostat mycket pengar.
Jag är glad över att Agne Hansson i sitt anförande
ändå framför vissa öppningar om en framtida
bostadspolitik där vi kan resonera oss fram till det
som jag utgår från är i varje fall Centerpartiets och
Socialdemokraternas syn på detta, nämligen att vi
måste stötta barnen. Det som vi är rädda för är en
bostadspolitik som bär Danells kännemärke, dvs.
att alla subventioner skall avskaffas. En sådan
skulle innebära att vi i stället klipper till barnen. Vi
socialdemokrater anser att vi måste stötta barnen.
Då måste vi finna ett system som innebär att
ungdomar har möjlighet att flytta in i en modern
bostad.
Man kan hålla på och dribbla fram och tillbaka om
att kostnaderna skall minska osv. Men det är bara
att inse att det i framtiden inte kommer att vara
gratis att bygga. Vi ställer krav på miljö, ventilation
m.m., vilket gör att det över tiden kommer att bli
något dyrare att bygga bostäder. Även om priserna
i dagens läge har sjunkit, vilket i och för sig är bra,
kommer det att kosta mer att bo i ett nytt hus än i
ett som är byggt för 20--30 år sedan. Därför måste
vi stötta barnen.
Jag är därför glad över att åtminstone Centerpartiet
och vi socialdemokrater är överens om att vi måste
finna ett system för framtiden som innebär att vi
stöttar barnen och att vi får en bostadspolitik som
bär det gamla hederliga kännemärket att vi skall ha
en social bostadspolitik och att bostaden inte skall
vara en handelsvara.
Jag uppskattar alltså Agne Hanssons inlägg och
hoppas att vi framöver får ett konstruktivt
samarbete i utskottet.
Anf. 170 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Den första förutsättningen för att
våra barn också skall kunna omfattas av en social
bostadspolitik, är naturligtvis att vi nu ser till att vi
inte kräver åtgärder som gör att
budgetunderskottet ökar ytterligare och att räntor
och inflation sätter fart. Det förvärrar problemen
på bostadsmarknaden.
De lösningar som jag hoppas att vi skall finna,
måste hålla sig inom den budgetram som vi har att
röra oss inom. Det är en viktig förutsättning. Det
var i detta sammanhang som jag menade att det
hade varit en bättre utgångspunkt för utskottet om
Socialdemokraterna hade varit beredda att visa var
de är beredda att spara och hur de vill finansiera de
åtgärder som måste vidtas.
Mycket i Socialdemokraternas budgetförslag
innebär ökade anslag som nu inte behöver
finansieras men som tyvärr kommer att belasta
budgeten om två tre år. Jag förutsätter emellertid
att det finns utrymme för resonemang i dessa
sammanhang.
Från Centern är vi öppna för att resonera t.ex. om
hur vi skall kunna behålla RBF-stödet och hur vi
skall finansiera det.
Vi från Centern skulle också vilja se en tillfällig
avdragsrätt för arbetskostnader vid reparation av
alla kategorier av bostäder.
Jag tror att det viktigaste nu för byggandet, vilket
även Lennart Nilsson tog upp, är att vi får ordning
på kreditmarknaden. Så länge bankerna inte har
några pengar att låna ut -- vilket tyvärr är
verkligheten -- då hjälper det inte hur mycket
stimulans som staten sätter in. Det var intressant att
Lennart Nilsson ställde frågan vad vi är beredda att
göra åt i första hand kreditmarknaden. Det är inte
bostadspolitiska åtgärder som är viktigast just nu.
Kreditmarknaden hänger mycket nära samman
med banksystemet. Jag vill varna dem som vill gå
hårt fram med besparingar. Det kan slå tillbaka i
form av ökade krediter i banksystemet.
Jag tror att jag därmed har svarat på de frågor som
jag har fått från Lennart Nilsson.
Anf. 171 ULF BJÖRKLUND (kds):
Herr talman! ''I en röd liten stuga ned vid sjön vill
jag bo.'' Så börjar en fin schlager som fastnat i mitt
minne från ungdomens dagar. I Dalarna, mitt
hemlän, är den här miljön mycket vanlig. Dalarna
är i många avseenden en idyllisk del av vårt land,
med en fin boendemiljö. Där finns allt -- ett Sverige
i miniatyr.
Men i dag skymmer arbetslöshetens moln himlen,
inte bara i Dalarna utan i hela vårt land. I länet är
arbetslösheten 7,5 %, i Vansbro 11,5 % och i
Rättvik nära 10 %. Detta stör naturligtvis idyllen,
och vi lider alla med arbetslösa människor ute i
stugorna.
Den bransch som har drabbats hårdast av
arbetslösheten är byggnadsbranschen. Behovet av
nya kontor, hotell och industrilokaler är minimalt.
Av naturliga skäl sätter många sitt hopp till
infrastruktursatsningarna, där en omfattande
expansion nu sker, från ca 4 miljarder kronor under
de senaste åren till dagens 13--14 miljarder kronor.
Kommunikationsminister Mats Odell har också fått
gehör för att låna ytterligare 30 miljarder kronor för
satsningar på infrastrukturen under de närmaste
åren. Problemet är bara att detta är en blygsam del
jämfört med vad byggbranschen under de senaste
åren har omsatt, ca 200 miljarder kronor per år.
Detta innebär att sysselsättningskrisen inte kan
lösas enbart med ökade infrastrukturåtgärder.
Under 1980-talets andra hälft var byggsektorn
överhettad. Men nu undrar man om vi inte riskerar
att företag och arbetstillfällen inom denna sektor
kommer att slås ut i en alltför hög utsträckning.
Över 100 000 jobb har redan försvunnit sedan 1990.
Vi riskerar att få en så liten byggsektor att nya
överhettningsproblem snabbt kan dyka upp när
konjunkturen blir normal igen.
Det finns alltså all anledning av både
arbetsmarknads- och näringspolitiska skäl att se till
att byggsektorn inte minskar för snabbt och för
mycket.
Speciellt inom området reparation och underhåll
finns det i dag kanske anledning att göra insatser.
Skolor behöver renoveras, ålderdomshem
upprustas, hyreshus repareras och vatten- och
avloppsledningar ses över. Det är nu också
förmånligt att ta itu med detta, eftersom
byggkostnaderna är lägre än på mycket länge,
kanske på grund av den prispress som bl.a.
lågkonjunkturen har inneburit.
Det är självfallet i första hand berörda huvudmän
som löpande skall sköta om renovering och
upprustning av sina lokaler. Men i det
bekymmersamma läge som i dag råder och med en
förväntad försämring på arbetsmarknaden, finns
det all anledning att försöka hitta modeller för
stimulering med s.k. ROT-åtgärder.
Jag har observerat här att ingen än så länge helt har
avvisat möjligheten att diskutera fram tänkbara
modeller.
Dessutom konstaterade ett enigt finansutskott strax
före jul att behovet av sådana insatser fanns. Man
förutsatte att regeringen skulle återkomma med
förslag till ROT-stimulanser. Detta har ännu inte
hunnits med i budgetpropositionen, bortsett från
att räntebidragen till ombyggnad av flerfamiljshus
föreslås bli nedtrappade snabbare än tidigare
planerat. Tanken med nedtrappningen är att
arbeten därigenom kan tidigareläggas till 1993 och
1994. Den här åtgärden ensam kan ändå inte vara
en tillräcklig stimulans som ROT-åtgärd.
I detta läge är naturligtvis förslaget om att slopa
RBF-stödet olyckligt. Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag, SABO, hävdar att stödet på 135
miljoner kronor möjliggör åtgärder för 7,5
miljarder i fråga om SABO:s bestånd. Det beror
inte på beloppet som sådant utan på att åtgärder
med statligt bidrag enligt reglerna får aktiveras på
tillgångssidan i balansräkningen. Samma åtgärd
måste, om regeringens förslag skulle fullföljas,
omedelbart finansieras genom t.ex. höjda hyror.
Eftersom ytterligare hyreshöjningar inte är möjliga
kommer det egna kapitalet att belastas. Det är då
tveksamt om de här bostadsföretagen kan klara
detta med tanke på den tidspress som de lever
under.
Att utföra byggarbeten nu är samhällsekonomiskt
mycket billigt, eftersom dessa kan utföras av
byggnadsarbetare som annars kanske bara passivt
skulle uppbära arbetsmarknadsstöd.
För att stimulera ROT-arbeten i näringslivet kan
förslagsvis direktavskrivningsmöjligheter
diskuteras för den del av näringslivet som riksdagen
bedömer vara rimlig i dagens konjunkturläge.
Direktavskrivningsmetoden kan kanske
kompletteras eller ersättas med någon form av
kvittning mot fastighetsskatten. Insatserna skulle
därigenom främst inriktas på de äldre husen.
I det arbetsmarknadsläge som vi nu befinner oss i
får inga ansträngningar sparas för att pressa ner
arbetslösheten, sätta fart när det gäller
investeringar och att se till att angelägna åtgärder
vidtas.
Naturligtvis är det också viktigt, inte minst för
byggsektorn och boendekostnaderna, att räntan
kan sänkas ytterligare. Detta är möjligt endast om
den offentliga sektorns underskott kan pressas
tillbaka.
Herr talman! Med dessa tankar, som kan
vidareutvecklas i det fortsatta utskottsarbetet, vill
vi i Kristdemokraterna visa vårt djupa engagemang
och vår vilja att aktivt bidra till åtgärder som
tillfälligtvis, i väntan på en snar
konjunkturuppgång, kan hjälpa människor och
företag.
Anf. 172 MIKAEL ODENBERG (m)
replik:
Herr talman! Min avsikt är inte att polemisera med
Ulf Björklund. Möjligen skall mitt inlägg ses som
en komplettering av hans tankar med en något
annorlunda nyans.
Som jag sade i tidigare inlägg utesluter inte heller
jag att det kan finnas näringspolitiska skäl att
stimulera byggsektorn under 1993. Men samtidigt
varnade jag för en tro på att det går att åstadkomma
en varaktig förbättring genom massiva ROT-
satsningar i hopp om att sysselsättningen i
branschen skall kunna hållas uppe. Jag grundar
detta på en titt i backspegeln.
Inför 1990 var det 5 % arbetslöshet inom
byggsektorn. I dag rör det sig om drygt 25 % -- ja,
nästan 27 %, tror jag. Ändå minskade
investeringarna i byggande och underhåll med
futtiga 3 % under 1991 och med futtiga 5 % under
1992. Innan man sätter ihop ROT-paket måste man
ändå göra en sorts bedömning av vad denna
oerhörda utväxling i fråga om arbetslösa beror på.
Jag har svårt att dra någon annan slutsats än den att
byggbranschen nu på mycket kort tid har tvingats
till den effektivisering och den
produktivitetsutveckling som helt sopades åt sidan
under 1980-talets bygg- och spekulationskarusell.
Om man vill stimulera den här sektorn är det
således väldigt viktigt att man, trots det vällovliga
syftet att hjälpa människor som blivit arbetslösa,
inte leds dithän att man de facto så att säga
subventionerar fast en ineffektivitet i byggsektorn.
I själva verket är det kanske så, att när
konjunkturen vänder uppåt behövs just de här
människorna i den konkurrensutsatta exportsektor
som är oerhört betydelsefull när det gäller att få
Sveriges ekonomi på rätt köl.
Anf. 173 ULF BJÖRKLUND (kds) replik:
Herr talman! I det här fallet är
meningsskiljaktigheterna inte så stora, Mikael
Odenberg! Utan tvivel är läget ändå det att man
befarar att det under det närmaste året eller de
närmaste åren blir ytterligare ett antal
arbetstillfällen inom byggsektorn som försvinner.
Det är väldigt viktigt att ha en bevakning här, så att
byggsektorn inte hamnar under en viss gräns och vi
därmed får nya problem när en normal marknad
återigen gäller. Vi hoppas ju ändå på en sådan.
Det är just sådana saker som jag menar att vi måste
bevaka. Vi vet naturligtvis att människor är i behov
av arbetstillfällen, och detta samtidigt som en hel
del objekt kräver åtgärder. Och självfallet skall vi
hitta en modell som inte innebär att vårt
budgetunderskott ökar. Men den modellen, menar
jag, får vi i utskotten tillsammans diskutera fram.
Det tycks finnas en öppenhet för en sådan
diskussion och för att hitta möjliga lösningar.
Anf. 174 MIKAEL ODENBERG (m)
replik:
Herr talman! Jag delar helt Ulf Björklunds
uppfattning när det gäller den inställning som han
nyss ganska tydligt gav uttryck för, dvs. att det är
högst motiverat att överväga stimulansåtgärder när
syftet uttryckligen är att säkra att kapaciteten inom
byggsektorn framöver inte minskar så mycket att
kapacitet som behövs längre fram slås ut. Den
utvecklingen skulle naturligtvis vara farlig både för
samhällsekonomin och för våra möjligheter på
längre sikt. Den skulle leda till flaskhalsar och
överhettningstendenser längre fram. Naturligtvis är
vi helt överens på den punkten. I utskottet kommer
vi att föra diskussioner om dessa saker.
Möjligen kan jag tillägga en personlig synpunkt:
Jag tycker nog att det, när sådana här
stimulansåtgärder diskuteras, finns alldeles
särskilda skäl att ta en titt på motioner som väckts
från flera olika håll. Bl.a. har man i kds väckt
motioner, och det berördes av Harry Staaf i
föregående debatt här i dag. Det handlar då om
stimulanser i form av ökade möjligheter för
lägenhetsinnehavare och husägare att göra avdrag
för olika reparationsinsatser under det närmaste
året eller de närmaste åren.
Anf. 175 ULF BJÖRKLUND (kds) replik:
Herr talman! Samtidigt finns det kanske skäl att ha
i åtanke att vi i dag och under det närmaste året --
kanske också under åren framöver -- kommer att
betala ut en hel del i kontant arbetsmarknadsstöd.
Och det är ändå en kostnad. Självfallet är det
viktigt att vi använder arbetskraften på ett aktivt
sätt. Kan vi göra det genom att stimulera till
arbetsuppgifter så att vi nyttjar de här medlen mera
effektivt, är det naturligtvis mycket viktigt i
sammanhanget.
Anf. 176 RUNE EVENSSON (s):
Herr talman! Regeringens bostadspolitik, eller
kanske snarare brist på bostadspolitik, har lett till
en slakt av stora delar av byggbranschen. Snart går
var tredje byggnadsarbetare utan arbete.
Byggföretag slås ut på löpande band.
För ett år sedan varnade Byggentreprenörerna och
sade att regeringens politik kommer att leda till att
100 000 människor i byggbranschen och
angränsande branscher blir arbetslösa. Då verkade
det vara ett skräckscenario, men nu har vi den
situationen. Man fick rätt. Nu går AMS,
Byggentreprenörerna och
Byggnadsarbetareförbundet ånyo ut med varningar
för att den politik som nu förs kommer att leda till
att antalet arbetslösa i nämnda branscher nästa år
fördubblas till 200 000.
Regeringen reagerar inte. Detta är ett bevis på att
det är en genomtänkt och medveten politik. Det
framgick alldeles tydligt av Mikael Odenbergs
anförande här. Möjligheten att få moderater att
inse att deras bostadspolitik leder mot en katastrof
har jag slutat hoppas på. De är i detta avseende
hopplösa fall. Men att folkpartister och
centerpartister inte reagerar med handling är än
mer förvånande.
Mellan skål och vägg, som det heter, är vi
socialdemokrater vid enskilda kontakter med
ledamöter från Centern, Folkpartiet och kanske
också Kristdemokraterna ändå överens om att den
politik som bedrivs på bostadsområdet måste
förändras. Men det stannar vid detta. Man försöker
att ha två ståndpunkter samtidigt: att både vara i
opposition och att vara i regeringsställning. Detta
håller fram till dess att beslut skall fattas. Då kryper
man till korset och röstar med regeringen och,
tydligen, många gånger mot den egna övertygelsen.
Agne Hanssons inlägg skall dock kanske tolkas som
en förändring på detta område. Jag tycker att Ulf
Björklunds inlägg också andas detta. Jag kan
instämma i mycket av det som dessa har sagt och
som är positivt.
Detta har genomskådats av hela svenska folket.
Det är bara att studera de opinionsmätningar som
regelbundet presenteras i dagspressen.
Förutom att det är en tragedi för den enskilde att bli
arbetslös och få sociala och ekonomiska problem är
det ett slöseri med samhällets resurser att låta
bostäder och statligt och kommunalt ägda
fastigheter förfalla samtidigt som det finns ledig
kapacitet. Enligt två utredningar -- den ena från
Byggnadsarbetareförbundets utredningsavdelning
och den andra från Boverket -- är det rent av
lönsamt för samhället att i nuvarande situation
satsa på ombyggnad av bostäder i stället för att bara
passivt betala arbetslöshetsförsäkringen.
Kostnaderna för räntebidrag under hela
bidragstiden är lägre än kostnaderna för
arbetslösheten. Det är mot denna bakgrund
ofattbart att regeringen krånglar med det uppdrag
den fått av riksdagen, nämligen att lägga fram ett
ROT-program för bostäder och kommunala
byggnader. Vi lägger nu fram ett sådant förslag och
förväntar oss att en majoritet i riksdagen stöder det.
Riksdagsmajoritetens beslut om ett nytt
bostadsfinansieringssystem från den 1 januari 1993
har nu lett till en anhopning av ärenden hos
myndigheterna. Ingen vill bygga enligt de nya
reglerna, utan alla försöker komma i gång enligt
1992 års regler. Till länsbostadsnämnderna inkom
52 000 ansökningar om nybyggnad 1992 och 102 000
ansökningar om ombyggnad. Dessutom lär 10 000
ärenden representerande ungefär 50 000 bostäder
ha inkommit till kommunerna.
De som kommit i gång innan årsskiftet genom att
de har grävt s.k. Danellgropar kan nu bygga enligt
1992 års regler eller kanske sälja sina
''Danellgropar'', som det redan finns en marknad
för. Annonser finns i dagspressen. Detta har
föranletts av en absurd bostadspolitik. För de
övriga, som ej grävt ''Danelllgropar'', beslutade
riksdagen i höstas att de som inlämnat ansökan
borde få bygga enligt 1992 års regler.
I kammardebatten slogs det fast att beslutet skulle
tolkas så, att de ärenden som inkommit innan
årsskiftet skulle omfattas av detta beslut. Ändock
har regeringen beslutat att dra ''deadline'' den 18
november. Detta har lurat många byggare och
kommer nu att leda till att många av dessa
byggprojekt aldrig kommer till utförande. Det
bidrar till ytterligare arbetslöshet, och regeringen
har ansvaret för detta.
Herr talman! Byggandet är en motor i samhället.
En byggnadsarbetare i arbete genererar i sin tur
arbete åt flera andra inom andra näringar. Det är
därför det är viktigt att i en lågkonjunktur satsa på
byggandet.
Entreprenadpriserna ligger i dag påtagligt lägre än
tidigare. Detta är ytterligare ett skäl att nu satsa på
byggande. Fortsätter utslagningen i byggbranschen
står vi med för låg kapacitet när vi så småningom
behöver bygga mer. Detta kommer att leda till en
överhettning med kraftiga prisökningar som följd.
Samma farhåga framfördes av Ulf Björklund
tidigare.
Byggmaterialindustrin drabbas i nästa led av den
för låga byggnadsvolymen. I den valkrets jag
representerar, Norra Älvsborg, är denna industri
en av de bärande. En neddragning av kapacitet har
redan skett, som resulterat i varsel och
uppsägningar. Kommer inte byggvolymen snarast
att öka, kommer flera av dessa ledande
basindustrier att slås ut, i så fall av en medveten
borgerlig politik.
Om detta får ske utan att regering och riksdag
reagerar kommer det att leda till att vi förlorar ett
kunnande och en industri som blir svår att ersätta.
Den som en gång slagits ut tvekar säkert länge
innan han på nytt ger sig in i en så osäker bransch.
Detta leder till att vi i framtiden i större
utsträckning kommer att få importera byggvaror,
produkter som vi i dag själva tillverkar. Det
kommer att leda till att handels- och bytesbalansen
försämras i framtiden. En snar förändring behövs,
och vi hoppas att fler partier inser detta.
Anf. 177 MIKAEL ODENBERG (m)
replik:
Herr talman! Rune Evensson talar som om han
hade suttit och sovit under hela debatten. Han
inledde med att tala om den borgerliga regeringens
slakt på hela byggbranschen, när jag strax innan
hade pekat på hur ganska små minskningar av
investeringarna i byggande och underhåll som har
skett. De minskningarna har dessutom skett från
den extremt höga nivå och stora omfattning som
branschen hade i slutet av 80-talet.
Det är en sak att Rune Evensson är medansvarig till
80-talets uppblåsta spekulationsekonomi. Men
man blir närmast förundrad när man nu hör honom
till råga på allt försvara denna uppblåsta
spekulationsekonomi. Det hade jag inte riktigt
förväntat mig.
Det är klart att många byggföretag i valet mellan att
bygga enligt 1992 och 1993 års regler, det gamla och
det nya subventionssystemet, hellre väljer det
gamla systemet, eftersom det ger betydligt mer i
fickorna. Men det betyder inte att detta inte får
några konsekvenser för det svenska folkhushållet.
Bara de 70 000 lägenheter som påbörjades 1989 och
blev färdiga 1991 kommer med de gamla reglerna,
under den tid de husen står kvar, att kosta de
svenska skattebetalarna totalt 60 miljarder kronor.
Det är en enda årgångs produktion.
Det säger sig självt att det är omöjligt att i längden
bibehålla ett bostadssubventioneringssystem som
fungerar på det sättet. I all synnerhet är det
omöjligt att bibehålla ett sådant system om man vill
värna om de människor som har tvingats ut i
arbetslöshet. Det är just för att kunna värna de
människorna som vi faktiskt måste göra något åt
den typ av kostnadsexplosion som
Socialdemokraterna byggde in i de gamla
systemen.
Det jag önskar är att man inte upprepar 1982 års
misstag. Hade man efter devalveringen prioriterat
inflationsbekämpningen, hade arbetslösheten blivit
högre i början av 1980-talet. Men den hade blivit
avsevärt lägre i dag. Man valde i stället att skjuta
problemet framför sig. Men, Rune Evensson, gör
inte om det misstaget! Försök inte att skjuta
problemen framför dig ytterligare ett antal år! Det
vi tror oss tjäna i dag, får vi betala igen mångfalt
dyrare i morgon.
Anf. 178 RUNE EVENSSON (s) replik:
Herr talman! Jag konstaterar, när jag lyssnar på
inläggen från de olika borgerliga företrädarna, att
det är en mycket stor skillnad mellan inläggen från
Mikael Odenberg och de övriga företrädarna. De
andra har andats en möjlighet till samförstånd, till
att diskutera lösningar för att få arbetstillfällen.
Men Mikael Odenberg använder sig bara av samma
argument som alla moderater använder sig av i sin
argumentnöd. Man har inget annat att skylla på än
den socialdemokratiska politiken under 80-talet.
Jag vill bara erinra om det som Lennart Nilsson var
inne på tidigare: Vad gjorde Moderaterna för att
hjälpa till i den situationen, som motsvarar det sätt
vi har ställt upp på med olika krispaket? Man var
inte med i sådana diskussioner över huvud taget.
De andra har, som jag ser det, i sina inlägg värnat
om sysselsättningen. Mikael Odenberg sade i sitt
första anförande att de stimulanser som kan
behövas endast skall användas för att hejda
utslagningen av företag. Inte ett ord sade Mikael
Odenberg om de arbetslösa.
Jag vill ställa en fråga till Mikael Odenberg. Som
jag sade i mitt anförande har Boverket och
Byggnadsarbetareförbundet nu räknat ut att det i
stället för att ösa ut pengar till de arbetslösa genom
A-kassa är lönsamt för staten att satsa på
ombyggnader. Varför säger ni nej till det?
Anf. 179 MIKAEL ODENBERG (m)
replik:
Herr talman! Min utgångspunkt är inte att värna
byggbranschens företag i sig, för något diffust,
konspiratoriskt ändamål. Där är det snarare
Socialdemokraterna, byggfacket och
byggbranschen som nu faller varandra i armarna
och ropar på mer subventioner från
skattebetalarna.
Det jag vill värna är de medborgare som har valt
mig. Just därför är jag så orolig för en kortsiktig
politik, där man försöker tuta i människor som efter
1980-talets misslyckanden tvingas ut i arbetslöshet
att mer av samma medicin kan rädda dem och göra
att de i morgon slipper denna arbetslöshet. När jag,
precis som Rune Evensson, vet att det bara innebär
att vi skjuter problemen framför oss, och att vi får
betala dubbelt så dyrt i morgon. Detta är lärdomen
av 1980-talets misslyckanden.
På något sätt verkar det som om Rune Evensson
inte bara sov under den här debatten, utan möjligen
under hela 1980-talet. Han verkar beredd att med
öppna ögon fortsätta att skjuta problemen framför
sig. Nu tror jag inte att Rune Evensson tror på mig,
men är det något jag kan försäkra så är det att det
sannerligen inte är till gagn och till glädje för dem
som i dag är arbetslösa.
Anf. 180 RUNE EVENSSON (s) replik:
Herr talman! Byggentreprenörerna har slagit sig
samman med AMS och
Byggnadsarbetareförbundet. De har alla samma
intresse, och det är att få leva vidare, både som
arbetare inom byggfacket och som företag. Nu slås,
som jag sade i mitt huvudanförande, väldigt många
byggföretag ut därför att marknaden har blivit så
liten. Det är alltså en hel bransch som är i nöd och
ropar på hjälp.
Dagens politik har faktiskt bara lett till skyhöga
hyror, trots att ni i valrörelsen påstod motsatsen.
Den har lett till den utslagning och den arbetslöshet
som vi nu har. Dessutom tycker jag att regeringen
har varit våldsamt nonchalant mot de beslut som
riksdagen har fattat om att lägga fram ett ROT-
program och att behandla de inkomna ärendena på
länsbostadsnämnderna.
Jag konstaterar också att jag inte fick något svar på
min fråga: Varför drar man inte i gång ett ROT-
program och får något uträttat för pengarna, i
stället för att ösa ut dem via arbetslöshetskassan?
Förste vice talmannen anmälde att Mikael
Odenberg anhållit att till protokollet få antecknat
att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 181 BRITTA SUNDIN (s):
Herr talman! Av den debatt vi hittills har hört drar
jag slutsatsen att vi i utskottet ändå skall få
majoritet för förslag till åtgärder som innebär att vi
snabbt får i gång ROT-projekt. Det tror jag är just
vad svenska folket vill höra nu. Det är det man
väntar på, och det är bra om vi kan få i gång den här
diskussionen så snabbt som möjligt.
Trots de problem som vi nu har diskuterat kan man
ändå säga att den sociala bostadspolitiken i Sverige
har varit framgångsrik. Det kan vi se vid en
internationell jämförelse. Det kan vi se på
bostädernas kvalitet och jämna fördelning. Vi har
inte heller någon trångboddhet att tala om i vårt
land.
Tyvärr har den borgerliga regeringens systemskifte
gjort att man nu kan befara att den sociala
bostadspolitiken raseras. Det finns tydliga tecken
på att människor nu tvingas söka sig till mindre och
trängre bostäder, i den mån det finns några sådana
att få tag på, trots att man egentligen behöver större
bostäder. Men man har helt enkelt inte råd.
Alla skall ha rätt till en god bostad. Det är
målsättningen som vi har enats om i riksdagen. Men
om vi menar allvar med den ambitionen, om det
inte bara skall vara tomma ord, måste vi också fatta
beslut som leder till det målet och inte tvärtom.
Om vi menar allvar med att barn skall växa upp
med rättvisa förutsättningar i livet, om vi menar
allvar med att de äldre skall få en trygg och värdig
ålderdom, kan vi aldrig acceptera ökade klyftor i
boendet och segregerade bostadsområden, där de
sämre ställda får hålla till godo med de bostäder
som andra ratat.
Jag vill ta upp några av de bostadspolitiska
instrument som vi har använt oss av, och som jag
upplever vara hotade i dag. Det är dels de
allmännyttiga bostadsföretagens existens, dels
bostadsbidragen, som inte får urholkas så att de blir
verkningslösa.
De allmännyttiga bostadsföretagen spelar en
stor och viktig roll när det gäller bostadspolitikens
måluppfyllelse. Det är genom de kommunala bo
stadsföretagen som kommunerna har kunnat
bygga upp en bostadsstandard som varit tillgäng
lig för alla samhällsklasser. Utan egen kontantin
sats har de som har haft behov av bostad kunnat
erbjudas en sådan. Genom bruksvärdessystemet
har ett hyrestak satts även för det privata bestån
det, vilket är en förutsättning för en mer solida
risk hyressättning.
De kommunala bostadsföretagen ifrågasätts
och hotas nu från flera håll. Både centralt på riks
nivå och lokalt ute i kommunerna diskuteras ut
försäljning av allmännyttan. Några vill sälja ut av
ideologiska skäl, och andra hänvisar till kommu
nernas dåliga ekonomi. Köparna har inte stått på
kö, och det visar att hyresgästerna inte är intresse
rade av att köpa sina lägenheter.
Den nya bostadsfinansieringen innebär att sär
reglerna för de allmännyttiga bostadsföretagen
tagits bort. Regeringen har också genom lagänd
ringar velat göra det lättare att sälja ut bostads
företagen. Man planerar att införa konventionell
beskattning, och man tar bort räntestöd för un
derhåll.
Resultatet av alla dessa åtgärder kan i förläng
ningen bli att kommunerna får etablera speciella
socialbostäder för att kunna erbjuda alla kom
munmedborgare tak över huvudet. Då har vi sla
git in på en väg som leder till segregation i boen
det.
Vi måste slå vakt om de allmännyttiga bostads
företagen och utveckla deras bostadsområden till
ännu bättre bostadsmiljöer. Risken är nu, när så
många av dem har svåra ekonomiska problem, att
nedslitningen blir så stor att vi till sist får en stor
förslumning.
Min förhoppning är att vi i stället skall kunna
utveckla och stärka de allmännyttiga företagens
roll i bostadspolitiken.
Jag vill också ta upp frågan om bostadsbidra
gen, som ju är en viktig del av den sociala bostads
politiken. Hyrorna har nu stigit så kraftigt, att det
för många är svårt att klara av boendekostna
derna. Regeringens politik innebär dessutom att
vi kan förvänta oss ytterligare höjningar. Det är
därför viktigt att bostadsbidragen anpassas efter
de nya förutsättningarna. Vi vet att bostadsbidra
gen har en mycket bra fördelningspolitisk träffsä
kerhet. De som har låga inkomster har med bo
stadsbidragens hjälp ändå möjlighet att efterfråga
bostad efter behov.
Jag hoppas att regeringen i den proposition om
administrationen av bostadsbidragen som är avi
serad också tar upp frågan om justering av kost
nadsgränserna, så att barnfamiljer och ensamhus
håll med mycket låga inkomster också fortsätt
ningsvis har möjlighet att efterfråga bostad efter
behov.
Att av besparingsskäl rasera den sociala bo
stadspolitiken kan ganska snabbt visa sig bli en
mycket dyr historia för samhällsekonomin.
Anf. 182 MIKAEL ODENBERG(m) replik:
Fru talman! Jag brukar personligen inte an
vända uttrycket social bostadspolitik, men också
för mig handlar bostadspolitik om att försöka se
till så att alla invånare i vårt land har tillgång till
en bra bostad. Om den målsättningen råder inte
delade meningar.
Eftersom Britta Sundin vältaligt har likställt so
cial bostadspolitik och socialdemokratisk bo
stadspolitik tänkte jag att jag skulle få hjälp med
några uttolkningar.
I Stockholm har vi, som jag berörde tidigare, en
del segregationstendenser. Det finns en del väl
digt stora och fina lägenheter på förnäma adresser
centralt här i staden. De är omöjliga att komma
över, men hyrorna är hyggliga. Det är betydligt
dyrare att bo i något av allmännyttans bostadsom
råden från 60-talet i ytterkanten av staden. Det är
områden som säkert har sina förtjänster, men som
många invånare i Stockholm ändå inte betraktar
som fullt så bra. Det är dock betydligt dyrare att
bo där.
Jag skulle vilja fråga Britta Sundin hur denna
yttring av socialdemokratisk bostadspolitik kan
betecknas som särskilt social.
Jag åskådliggjorde i början av debatten effek
ten av socialdemokratisk bostadspolitik under 70-
och 80-talet med ett exempel: Om man hade tillå
tit samma kostnadsutveckling på kylskåp som på
bostäder skulle ett kylskåp som för tjugo år sedan
kostade 4 000 kronor kosta mellan 40 000 och
50 000 kronor i dag. Detta illustrerar den oform
liga kostnadsexplosion som har sprängt alla ra
mar.
Min fråga till Britta Sundin, om jag kan få hjälp
med uttolkningen också där, gäller vad det är för
socialt med en bostadspolitik som får de konse
kvenserna.
Anf. 183 BRITTA SUNDIN (s) replik:
Fru talman! Det måste vara ganska lätt att vara
politiker om man, som Mikael Odenberg gör, all
tid hittar någon annan att skylla på när det gäller
utvecklingen. Det skulle vara litet mer klädsamt
om man i stället ängnar sig åt att försöka finna lös
ningar på de problem som finns i dag.
Jag skulle vilja bolla tillbaka frågan till Mikael
Odenberg. Tror Mikael Odenberg att hyrorna
kommer att sänkas i de områden som han tog upp
om vi släpper marknadskrafterna fria så att hy
rorna i Stockholms innerstad höjs rejält?
Jag kan instämma i att det fortfarande finns om
råden också hos de allmännyttiga företagen som
inte är särskilt bra. Därför anser vi socialdemo
krater att det också fortsättningsvis är viktigt att
vi får möjlighet att utveckla, reparera och bygga
om i dessa områden.
Anf. 184 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Fru talman! Jag hade inte tänkt att starta en de
batt om marknadshyror. Det är alldeles riktigt att
det skulle innebära hyreshöjningar i en del cen
tralt belägna attraktiva områden om vi i dag hade
haft marknadshyror i stället för bruksvärdeshy
ror. Det är väl i och för sig ganska lätt att göra den
iakttagelsen. För den övervägande delen av
svenska folket skulle det dock innebära hyres
sänkningar. De lägenheter som står tomma på
olika orter är uttryck för att bruksvärdeshyran lig
ger över marknadshyrorna. Det går inte att hyra
ut till det priset.
Min avsikt med repliken, fru talman, var inte
alls att skylla någonting på Britta Sundin, utan att
få en uttolkning av begreppet social bostadspoli
tik av en expert. Vad är det för socialt med en bo
stadspolitik som leder till att det är väldigt mycket
dyrare att bo i ett nedslitet förortsområde utanför
Stockholm än att bo på de mest exklusiva adres
serna inne i stan? Det var den ena frågan.
Den andra frågan gäller vad det är för socialt
med en bostadspolitik som gör att kostnaderna
för att bygga bostäder spränger alla gränser. Jag
gör ingen recension av detta faktum, och jag hjäl
per gärna till och diskuterar förbättringar av sy
stemen med Britta Sundin. Eftersom hon påstod
att det var social bostadspolitik vill jag, då jag är
ganska ny här i kammaren, få en uttolkning av en
äldre kollega av vari det sociala består. Jag är fak
tiskt dum nog att inte riktigt ha kunnat förstå och
inse det.
Anf. 185 BRITTA SUNDIN (s) replik:
Fru talman! Jag skall gärna för Mikael Oden
berg tala om vad social bostadspolitik innebär för
mig. Den innebär att alla människor i detta land
skall ha möjlighet till en bra bostad efter de behov
man har, och att plånboken inte skall styra om
man skall få den möjligheten eller inte. Det är den
stora skillnaden mellan oss, Mikael Odenberg.
Anf. 186 MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Fru talman! Läget på arbetsmarknaden är all
varligt. Byggarbetslösheten växer för varje dag,
och en hel generation byggnadsarbetare riskerar
att slås ut. Har vi råd att slösa med yrkeskunska
per? Vad händer den dag konjunkturen vänder
och vi står utan utbildade byggnadsarbetare och
återigen får se priserna på byggmarknaden rusa i
höjden?
Vi måste se till att människor har en menings
full sysselsättning, att vi under lågkonjunkturen
gör nödvändiga underhållningsarbeten och att vi
inte bidrar till den kapitalförstöring det innebär
att låta kommunala byggnader förfalla.
Lågkonjunktur ger tid för planering och efter
tanke. Det är nu vi kan ändra inriktning och få en
mer demokratisk process i samhällsplanering och
byggande. Antalet nybyggda bostäder framöver
kommer att vara begränsat. Men vi har ett stort
bestånd som måste rustas upp och förändras för
att anpassas till dagens konsumenters behov och
levnadsvillkor.
Drygt hälften av befolkningen är kvinnor. Men
antalet kvinnor i byggprocessen är inte lika stort.
I debatten säger man ofta att kvinnor bor mer
än män, och man menar då att kvinnor lever på
ett annat sätt. Trots allt arbete för en verklig jäm
ställdhet mellan kvinnor och män är det kvinnor
som får vardagen att fungera. Kvinnor arbetar
ofta halvtid, lever närmare barn och ungdomar,
och de har därför en annan syn på vardagslivet
och lägenhetens funktion. Kvinnor har andra er
farenheter av livet som måste få komma till ut
tryck i byggandet och planeringen.
Kvinnor och män söker skilda lösningar och ser
olika alternativ. Vi har inte samma uppfattning
om vad som är viktigt, och samhället skulle se an
norlunda ut om fler kvinnor var med och påver
kade.
Till bostadsmässan 1992 i Örebro projektera
des och byggdes två hus helt i kvinnlig regi -- At
hena bostäder. Kvinnorna ville ha kontroll över
hela byggprocessen. Det är annars vanligt att
idéer faller bort under vägen. Byggherren inser
inte alltid sambanden mellan alla de tusentals de
taljer som ingår i ett bygge. Det blir lätt byggfel.
Kvinnorna har räknat fram att ungefär 200 männi
skor, förutom alla tillverkare, är inblandade un
der byggprocessen. Vad är det då som skiljer sig
från det som planeras traditionellt av manliga ar
kitekter och byggare? Ett exempel är husformen,
som ger mycket ljus i lägenheterna. Ett annat är
takhöjden, som gör att man kan snåla på golvytan
och ändå få in mer ljus och rymd tack vare den
måttliga takförhöjningen. Köken är rymliga och
ger många chans att arbeta tillsammans. Det finns
gammaldags skafferier, odlingslotter och gemen
samma utrymmen. Det här är ett boende som ger
förutsättningar för högre livskvalitet.
I Göteborg har Egnahemsbolaget startat ett
bygge för jämställdhet. Bolaget skriver att ''våra
produkter och boendemiljöer utformas på ett så
dant sätt att det främjar jämställdhet mellan kö
nen''. Här har man använt sig av olika referens
grupper i planeringsprocessen. En av grupperna
har varit närboende kvinnor som arbetar i hem
tjänsten och barnomsorgen, den andra gruppen
består av kvinnor som arbetar på bostadsbolagets
kontor. Det är kvinnor som förut bara kommit i
kontakt med byggfrågor på ett indirekt sätt.
Denna syn på bostäder och byggandet måste i
framtiden få mer utrymme och kommer att behö
vas som kontrast till det marknadsanpassade syn
sätt som sprider sig mer och mer. Ett exempel på
det är den vinklade debatten om frågan om vilka
det är som bor på för stor yta. Det hävdas ofta att
det är dags att tränga ihop sig och ställa lägre krav.
Men vem är det egentligen som bor för bra? Låt
oss granska statistiken.
SCB säger att varje invånare har 47 kvadratme
ter alldeles egen bostadsyta. Men detta är ett ge
nomsnitt. Så här ser det ut i verkligheten. Drygt
en miljon människor bor ensamma i småhus och
har 98 kvadratmeter vardera. Ungefär 800 000
makar bor i småhus och har 58 kvadratmeter var
dera. 95 000 ensamstående bor i lägenhet och har
ungefär lika mycket yta. Men det ser annorlunda
ut för barnfamiljer som bor i lägenheter och små
hus. De har det mycket trängre än riksgenomsnit
tets 47 kvadratmeter. 916 000 makar bor i lägen
het, och de har bara tillgång till 38 kvadratmeter
per person. 600 000 barnfamiljer som bor i lägen
het har bara 25 kvadratmeter vardera.
Det är med andra ord inte särskilt många som
deltar i den överkonsumtion som tar upp en stor
del av debatten. Det är för de lägenheter där de
som är mest trångbodda bor i dag som den borger
liga regeringen har börjat att genomföra sina om
läggning. Det är de som i första hand drabbas av
de kraftigt minskade bostadssubventionerna.
Men de som lyckats skaffa sig stora ytor och som
bor billigt i äldre hus berörs knappast alls av rege
ringens försämringar.
En god bostad är en social rättighet. Vi måste
använda lågkonjunkturen till att demokratisera
samhällsplanering och byggprocess och ge kvin
norna mer makt och inflytande, så att alla goda
erfarenheter tas till vara.
Anf. 187 LARS STJERNKVIST (s):
Fru talman! Den som har lyssnat på denna de
batt måste tycka att den är obegriplig på många
sätt. Jag med flera frågar oss hur det är möjligt att
Ulf Björklund, Erling Bager och Agne Hansson
väljer att samarbeta med Mikael Odenberg. Det
här är naturligtvis inte personligt menat. Det är
däremot naturligtvis obegripligt vad det är Agne
Hansson -- han är ändå den främste företrädaren
för den borgerliga bostadspolitiken -- i bostadspo
litisk mening ser hos Mikael Odenberg och som
han tycker att jag saknar. Vad har Mikael Oden
berg som jag inte har? Den frågan är jag oerhört
nyfiken att få svar på.
Jag tror att många tycker att det är märkligt att
regeringen har varit så okänslig för den kritik som
riktas mot bostadspolitiken. Många förvånas över
att regeringen inte har reagerat, trots att kostna
den för en nybyggd trerummare vid det senaste
årsskiftet ökade med 1 000 kr. Trots denna mycket
kraftiga ökning av bördan, och trots att kapacite
ten inom byggsektorn redan i höstas var nere på
en nivå som låg under den man befann sig på in
nan den snabba uppgången på 80-talet, reagerar
inte regeringen. De siffror som Mikael Odenberg
redogjorde för är struntprat. Sanningen är att vi
nu bevittnar ett ras inom byggsektorn som vi ald
rig har sett motsvarigheten till.
Trots dessa illavarslande beskrivningar av verk
ligheten och det håll åt vilket kurvorna pekar är
regeringen okänslig. Det är klart att det måste
förvåna och uppröra många. Men vad som är
ännu mera märkligt är att regeringen inte är be
redd att ompröva sin politik, trots att inte ens re
geringspartierna längre tror på politiken. För
utom allt som har sagts här, och som bevisar mitt
påstående, vill jag läsa några rader ur årets mo
tionsflod i januari.
Ivar Franzén, som har nämnts tidigare i debat
ten, skriver att 1994 kommer att bli ett katastrofår
för byggsysselsättningen om inte något konkret
görs. Förändringarna i räntebidragssystemet har
bildligt talat ryckt undan mattan för ombyggnads-
och upprustningsverksamheten.
Inte ens en illvillig socialdemokrat skulle
komma på sådana vassa formuleringar.
Ny demokrati ingår som bekant i regeringsun
derlaget. Inte enligt dem själva -- men i praktiken.
Ny demokrati skriver att den bostadspolitik som
bedrivs är häpnadsväckande.
De som stödjer den förda bostadspolitiken i
kammaren beskriver den egna politiken -- i sam
manfattning -- som häpnadsväckande katastrofal.
För dem som befinner sig utanför det här huset
måste detta naturligtvis framstå som fullständigt
obegripligt.
Jag skulle vilja fråga Dan Eriksson i Stockholm
i Ny demokrati hur det kan komma sig ... nej, jag
skall välja att ställa frågan i en mera positiv me
ning. Jag skall naturligtvis inte förutsätta att han
inte kommer att rösta som han skriver. Jag skall
artigt ställa följande fråga: Kommer Dan Eriks
son att följa sina egna motionsförslag i den fort
satta behandlingen av bostadspolitiken under vå
ren?
Jag vill gärna instämma i vad Rune Evensson
sade tidigare. Det finns en lyhördhet i debatten
för problemen på bostadsmarknaden.
Det är bara Mikael Odenberg som likt den
ståndaktige tennsoldaten har stått upp och försökt
att försvara det elände som har skapats inom
bygg- och bostadssektorn.
Det är min förhoppning, och jag vet att oerhört
många människor delar den förhoppningen med
mig, att detta inte stannar vid vällovliga uttalan
den och förstående yttranden här i kammaren.
När vi under denna vår skall behandla olika för
slag som skulle kunna restaurera den sociala bo
stadspolitiken och rädda det som finns kvar, hop
pas jag att Ulf Björklund, Erling Bager och Agne
Hansson inte nöjer sig med de vällovliga fraserna.
Jag hoppas att ni förenas i det som Mikael Oden
berg tidigare beskrev, nämligen det kramande
som sker mellan oss socialdemokrater och aktö
rerna på byggmarknaden.
Jag hoppas också att även de övriga borgerliga
ledamöterna förenas i detta kramande. Det be
hövs om ni skall kunna sätta stopp för det som
Mikael Odenberg och hans politiska kamrater
ställer till med på bygg- och bostadsmarknaden.
Anf. 188 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Fru talman! Jag skall inte alls försöka att göra
någon uttolkning av vad olika ledamöter av bo
stadsutskottet tycker om mig. Men den omstän
digheten att just Lars Stjernkvist faktiskt inte har
förstått hur tilldragande jag egentligen är och hur
mycket kloka saker jag har att framföra återfaller
uteslutande på honom själv.
Egentligen begärde jag repliken närmast för att
reagera litet mot det som Lars Stjernkvist kallade
struntprat, nämligen de siffror ur mycket officiell
statistik som jag anförde när jag beskrev den fak
tiska minskning som skett i byggande och under
håll under åren 1991 och 1992. Detta är inte något
struntprat, utan det är officiell statistik. Detta är
verkligheten. Risken finns att man fattar felaktiga
beslut om man tror att verkligheten är struntprat
eller något slags chimär.
Det är riktigt att utsikterna för 1993 ser betyd
ligt mer dystra ut. Det kommer också att leda till
att vi i bostadsutskottet får diskutera tänkbara sti
mulansåtgärder för byggsektorn. Detta har be
rörts tidigare i debatten. Vad jag reagerar emot är
att Lars Stjernkvist och andra försöker att göra
gällande för de människor som i dag går arbets
lösa att massiva offentliga satsningar på ROT-sek
torn skulle vara en lösning på det problemet. Det
är ingen lösning på problemet.
Anf. 189 LARS STJERNKVIST (s) replik:
Fru talman! Det är ett faktum att kapaciteten
inom byggbranschen redan i höstas var nere på en
nivå under den som föregick den snabba upp
gången under 80-talet. Det finns en oro för, vilket
Ulf Björklund uttryckte på ett mycket klokt och
förståndigt sätt, att vi när konjunkturen vänder
återigen skall befinna oss i en situation där vi på
grund av en alldeles för liten byggsektor får en
mycket snabb kostnadsutveckling. Vi kan konsta
tera att risken för en sådan utveckling redan i dag
är överhängande.
Jag förnekar inte att den mycket snabba upp
gången och den uppblåsta konjunkturen under
slutet av 80-talet var olyckliga. Det håller jag med
om. Det var väldigt många människor som då
hamnade i bekymmer och drabbades av mycket
snabbt ökade boendekostnader. Men det jag rea
gerar emot är att Mikael Odenberg vill lösa detta
problem genom att lägga ytterligare bördor på
just denna grupp. Det är de människor som redan
i dag bor dyrast. De bor i de nyaste husen och i de
nyaste lägenheterna. Det är de människorna som
Mikael Odenberg ytterligare fördyrade boendet
för med 1 000 kr -- för den värst utsatta gruppen --
nu vid årsskiftet.
Det är denna orimliga logik som jag förstår att
de övriga i det borgerliga lägret inte förstår. Jag
begriper inte hur en i övrigt så pass klok karl som
Mikael Odenberg kan ge sig på den omöjliga upp
giften att försöka försvara förhållandet.
Anf. 190 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Fru talman! Nu började Lars Stjernkvist att tala
om någonting annat, nämligen de lägenheter som
byggdes under byggboomen och inte de lägenhe
ter som kommer att byggas i morgon.
Det är riktigt att de som bor i det fastighetsbe
stånd som kom till under slutet av 80-talet i dag är
mycket hårt trängda. De är trängda av flera skäl.
De är trängda därför att de redan i utgångsläget
hade en hög hyresnivå. De är trängda därför att
man under den socialdemokratiska regeringsti
den, innan ni fick lämna ifrån er makten, omför
delade oerhört mycket kostnader till boendesek
torn genom att skatteomläggningen var totalfi
nansierad. Det kom att belasta bostadssektorn
ganska mycket.
Vi fick från 1990 till 1991 hyreshöjningar på
32 % i detta land, och man började redan då skära
i räntebidragen. Sedan gjorde Socialdemokra
terna 1992 en indragning av en dryg miljard från
räntebidragen till det befintliga beståndet. Det är
klart att det ledde till ytterligare hyreshöjningar.
Därefter genomförde vi av statsfinansiella skäl en
indragning på 3,4 miljarder i år. Den gick ni emot.
Men den har ni i efterhand accepterat genom att
sedan i krisuppgörelsen göra upp med regeringen
om att dra in ytterligare 3 miljarder nästa år. Nu
bråkar man om utformningen.
Lars Stjernkvist skall inte på något sätt anklaga
mig. Han får klaga hos regeringen och hos sin
egen partiledning. Det är inte jag som har hittat
på det här. Skall jag avslöja en hemlighet för Lars
Stjernkvist, kan jag i och för sig vidgå att jag inte
tycker att just den ingrediensen hör till de allra
mest begåvade inslagen i krispaketet. Jag skall na
turligtvis som den lojale ledamot av kammaren
som jag är se till att baxa igenom uppgörelsen, om
ni bara kan komma fram till hur det skall gå till.
Anf. 191 LARS STJERNKVIST (s) replik:
Fru talman! Vi är i denna kammare rörande
överens om att minska boendesubventionerna.
Vad diskussionen nu gäller är hur vi skall fördela
detta. I det avseendet är som bekant uppgörelsen
långt ifrån klar. Fortfarande återstår frågor att
lösa. Skall vi lägga bördan på 3 miljarder på alla
boende, eller skall vi lägga den på 15--20 %, som
Moderaterna vill? Det är detta som är den ak
tuella diskussionen, Mikael Odenberg.
Sedan säger Mikael Odenberg: Lars Stjernkvist
väljer att smita från ämnet, han talar om de hus
som byggdes i går och inte de som skall byggas i
morgon. Det finns förklaring till detta Mikael
Odenberg. Om Mikael Odenberg får fortsätta att
styra byggs det inte några hus i morgon.
Talmannen anmälde att Mikael Odenberg an
hållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 192 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Det var kanske ett något aningslöst
anförande som Lars Stjernkvist höll här. Debat
ten tycks väcka väldigt mycket förhoppningar hos
socialdemokratiska ledamöter. Jag skall inte
grusa de förhoppningarna. Men det verkar som
om ingen har klart för sig att vi har ett budgetun
derskott i detta land på 200 miljarder kronor. Vi
har aldrig tidigare haft en sådan situation.
Det finns enligt min mening anledning att åter
igen erinra om den fråga som jag ställde vid inled
ningen av debatten. Skall våra barn och barnbarn
ha en chans att uppleva en social bostadspolitik
måste vi för det första erkänna att vi har ett ansvar
bakåt för vad som har hänt, och vi måste ha ett
ansvar för att ta oss ur den här situationen på ett
sådan sätt att vi inte föreslår ytterligare åtgärder
som kan belasta detta budgetunderskott.
Det är mot den bakgrunden jag tycker mig ana
att man tror att vi skulle vara beredda att ösa på
med en generös subventionspolitik som bygger
upp stora räntebidrag under lång tid framöver.
Det är inte vad det är fråga om. Det är fråga om
att sakligt pröva varje förslag och lösa problemen
inom den givna ekonomiska ramen.
När det gäller Centerns val, vill jag slutligen
säga att vi driver en egen politik. Vi driver opi
nion för den. Vi tycker att vi har fått gehör för
mycket av detta. Det är så vi arbetar, och vi upp
täcker nu att Socialdemokraterna håller på att
skriva av det bostadspolitiska program som vi har.
Det är möjligt att vi kan resonera om det i framti
den. Det är så man tar sig fram i politiken. Man
driver opinion för de åsikter man står för.
Anf. 193 LARS STJERNKVIST (s) replik:
Fru talman! Jag måste ha uttryckt mig mycket
oklart i mitt inlägg. Jag försökte inte förorda en
generös subventionspolitik och öka budgetunder
skottet. Jag uppfattar att vi är rörande överens om
att det är extra viktigt att fördela bördorna på ett
rättvist sätt. Det motsäger inte heller Agne Hans
son. Därför är det av oerhört stor betydelse att vi
fördelar de besparingar vi måste göra på boendet
så att alla boende berörs, inte bara några och sär
skilt inte de få som redan i dag bor i de allra dy
raste lägenheterna.
Sedan konstaterar Agne Hansson att vi social
demokrater skriver av Centerns bostadspolitiska
program. Jag skall inte förlänga den här kvällen
genom att starta en upphovsmannarättslig debatt
copyrightdebatt om vem som var först att upp
finna de idéer som vi nu torgför. Jag bara konsta
terar att det är glädjande. Det är det vi försöker
säga. Det är märkligt att vi inte, när vi faktiskt är
överens i ord, lyckas komma överens i praktisk
handling inom bostadspolitiken. Jag hoppas att
orden skall följas av handling under våren. Min
optimism kvarstår efter att jag har lyssnat på den
här debatten.
Anf. 194 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) replik:
Fru talman! Jag har ju bränt av mitt krut tidi
gare i kväll. Debattreglerna medger ju bara att jag
svarar på de angrepp som jag har blivit utsatt för.
Jag måste säga att det kliar litet i kroppen att
svara på annat också.
Lars Stjernkvist citerade ur en av våra motioner
om att det var häpnadsväckande. Det var en
ROT-motion. Det gällde regeringens behandling
av det som ett enigt finansutskott har kommit
fram till och även en enig riksdag, nämligen att re
geringen skulle återkomma med ROT-åtgärder.
Att man inte har gjort det ännu är häpnadsväck
ande. Det står jag fast vid. Det är en häpnads
väckande behandling av riksdagen.
Svaret på den andra frågan är ja. Men allt är ju
förhandlingsbart. Man får inte vara så stel och
kantig inom politiken att man inte kan tänka sig
att förhandla, om man inte har egen majoritet för
stås. Då är det ju inte så stora problem. Vi är be
redda att förhandla. Då kommer vi givetvis att
hålla dessa överenskommelser. En förhandling
bygger ju på givande och tagande. Då får man
kanske göra vissa avsteg från vad man primärt har
skrivit. Men det vi har skrivit i våra motioner är
självfallet utgångspunkten för vidare förhand
lingar.
Anf. 195 LARS STJERNKVIST (s) replik:
Fru talman! Det är riktigt att uttrycket häp
nadsväckande rörde ROT-programmet. Men det
är inte bara på den punkten som Ny demokrati är
mycket starkt kritiska mot politiken. De redogör
i flera motioner för fastighetskrisen.
Vi socialdemokrater och ni nydemokrater har
litet olika utgångspunkter när vi kritiserar det som
händer på bostads- och byggmarknaden. Vi soci
aldemokrater utgår i våra motioner framför allt
ifrån den kris som många boende upplever, och vi
beskriver den. Nydemokraterna väljer det andra
perspektivet och beskriver den kris som fastig
hetsägarna upplever. Det beror kanske på vilka
referenser man har i tillvaron.
Det viktiga just nu är att vi landar på samma
slutsats, nämligen att det är orimligt att gå vidare
med den bostadspolitik som bedrivs just nu. Båda
partierna landar på slutsatsen att vi redan nu
måste införa den kontrollstation som Agne Hans
son talade om förut. Vi måste redan nu sätta oss
ner och ompröva bygg- och bostadspolitiken och
se över den.
Min fråga till Dan Eriksson i Stockholm blir då
om detta står fast också i praktisk handling. Kom
mer Dan Eriksson att här i kammaren stödja för
slag som gör att vi tillsätter en utredning som ana
lyserar och även omprövar den bostadspolitik
som bedrivs?
Anf. 196 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) replik:
Fru talman! När det gäller fastighetsägarna är
det ju så att fastigheter representerar ett mycket
stort värde. Det finns risk för att det inte bara är
de kommersiella fastigheterna som är i gungning.
Inte minst Socialdemokraternas uppgörelse med
regeringen gör att många nybildade bostadsrätts
föreningar är i mycket stor fara. Vi riskerar att
konkurserna kommer att öka där. Detta rör alltså
inte bara fastighetsägarna.
Tyvärr är det så att om en fastighetsägare går i
konkurs blir det kreditförluster. Alla vet ju i dag
vem som får betala kreditförluster i fastighets
branschen. Detta är ett sätt att värna om skattebe
talarna. En miljon i ena änden, kan diskonterat
bli 3--4 eller kanske upp till 10 miljoner i den
andra, och skattebetalarna är ofta i den andra än
den.
Vi kommer självfallet att rösta för det vi har
sagt. Vi kan vara överens om utredningen och vad
den skall göra. Men vi får ju se vad den kommer
fram till och om vi är överens där. Vi kommer
gärna att rösta igenom att man genomlyser detta
ordentligt med riktiga experter som kan någon
ting, och inte vanliga politiska kommissioner. Fas
tighetsmarknaden rör så stora värden att det är
viktigt att det är kompetenta människor som utre
der detta. Vi medverkar gärna till det.
Välfärdspolitik
Anf. 197 BIRGITTA DAHL (s):
Fru talman! Nyligen kunde ledamöterna i en
statlig utredning ta del av följande formulering i
en utvärdering av den s.k. valfrihetsreformen:
''Om man bortser från sedimentskolorna får alla
barn lika bra eller bättre skolor.''
Mer brutalt kan man, fru talman, inte beskriva
skillnaden mellan den högerpolitik som nu ge
nomdrivs och den generella välfärdspolitik som
Gustav Möller karakteriserade med orden ''En
dast det bästa är gott nog åt folket'' -- åt alla, inte
bara några. Med den politiken har vi åstadkom
mit underverk i vårt land. Men nu skall vi tillbaks
till det orättvisa samhälle där barn delas upp i bot
tensats och elit.
Det accepterar inte vi socialdemokrater. Vi tar
striden för själva den mjuka kärnan i välfärds
samhället -- alla barns rätt till den bästa starten i
livet, allas rätt till god omvårdnad och ekonomisk
trygghet när vi blir sjuka, arbetslösa, gamla eller
handikappade. Ett rättvist och solidariskt sam
hälle som omfattar alla har inte blivit omodernt
eller obsolet, som Gunnar Sträng skulle ha sagt.
De dåliga tiderna ger inte anledning att för
kasta och rusta ner trygghetssystemen. Det är inte
så att det minskar behovet av en väl genomtänkt
välfärdspolitik. Det är tvärtom så att det blir vikti
gare än någonsin.
Vi vet också att svenska folket vill att vi, deras
valda ombud, skall samarbeta för att möta hoten
mot välfärden. Vi socialdemokrater är beredd till
breda lösningar för att värna välfärden. Men för
att de skall bli möjliga måste mittenpartierna
välja sida för rättvisan, det gemensamma ansvars
tagandet och den generella välfärdspolitiken. Då
räcker det inte med de mycket hedervärda dekla
rationer som både Bengt Westerberg och Olof Jo
hansson gör då och då. Orden måste omsättas i
handling.
Krisuppgörelsen var ett led i ett sådant ansvars
tagande. Den hade ett särskilt värde därför att vi
gemensamt kunde stoppa högerkrafternas sy
stemskifte på en rad punkter, t.ex. sjukförsäk
ringen, arbetslöshetsförsäkringen och vårdnads
bidraget. Nu reagerar vi skarpt mot att regeringen
inte lever upp till det ansvar som vilar på båda
parter.
Arbetet med reformeringen av socialförsäk
ringarna har ännu inte kommit i gång. Regeringen
har ännu inte närmat sig oss för den överens
komna diskussionen om arbetet i beredningen. I
stället har regeringen i flera fall, som berör detta
område, utan förhandlingar med oss, förelagt
riksdagen förslag som regeringen vet att vi inte ac
cepterar, eftersom vi avvisade dem i förhandling
arna som orättvisa, kortsiktiga och ineffektiva.
I stället för att fullfölja åtagandena i uppgörel
sen lutar sig regeringen nu på ett förnedrande sätt
mot Ny demokrati. Flera förslag är utformade så
att de direkt överensstämmer med Ny demokra
tis.
På detta sätt äventyrar regeringen långsiktiga
och breda uppgörelser -- både ingångna och kom
mande. Vi är fortfarande inställda på att nå breda
lösningar i riksdagen, men ett villkor är att rege
ringen uppträder som en pålitlig och ansvarsfull
samarbetspartner.
Fru talman! Vi anser att utgångspunkten för re
formeringen av välfärdssystemen skall vara att vi
inte får låna av kommande generationer. Vi som
lever här och nu skall göra rätt för oss genom att
fullt ut betala för den välfärd vi utnyttjar. Bör
dorna skall framför allt bäras av oss som är friska
och har jobb -- inte av dem som är sjuka, arbets
lösa eller handikappade.
Vi anger två huvudlinjer för arbetet. Den första
är en reformering av sjuk- och arbetsskadeförsäk
ringen med fyra punkter som grund:
1. Vi står fast vid inkomstbortfallsprincipen.
Den lagstadgade ersättningsnivån bör vara så hög
att särlösningar inte skall behövas. Men den skall
utformas så att den enskilde stimuleras att delta i
åtgärder som leder till tillfrisknande och återgång
i arbetet.
2. Försäkringen skall omfatta alla i åldrarna 16--
66 år och finansieras kollektivt och solidariskt.
Det skall finnas ett tydligt fördelningspolitiskt in
slag, så att högavlönade lågrisktagare bidrar till
kostnaderna för lågavlönade högrisktagare, friska
för sjuka och handikappade.
3. Systemet skall organisatoriskt och finansiellt
hållas samman, så att inte några grupper kan tjäna
på att stänga ute andra.
4. Nuvarande sjuk- och arbetsskadeförsäk
ringar bör lyftas ur statsbudgeten så snabbt som
möjligt.
Den andra huvudlinjen är ett handlingspro
gram för övergång från passivt kontantstöd till ak
tiva förebyggande och rehabiliterande insatser.
Fru talman! Den väg vi anvisar kan på en gång
minska människors lidande och pressa ned kost
naderna, för att därigenom frigöra resurser för
verksamheter som är av stor betydelse för att ge
människor ett gott liv och upprätthålla omistliga
värden i välfärdssamhället. Det är kring ett sådant
arbete vi vill ha bred samling. Anf. 198 STEFAN
KIHLBERG (nyd):
Fru talman! Sverige befinner sig i kris eller rent
av i depression. Alla insiktsfulla bedömare och
ekonomer utanför riksdag och regering är överens
om orsakerna, att det är en strukturell kris till ca
80 % och en lågkonjunkturell till ca 20 %. Vi häv
dar att den dessutom är politisk till 100 %.
I ett sådant läge krävs det krafttag och mod. Då
är frågan: Var finns det? Hos regeringen? Nej,
sannerligen inte, om man skall bedöma budget
propositionen. Hos det största oppositionspar
tiet? Nej, sannerligen ännu mindre, att döma av
dess motioner. Hos Ny demokrati? Ja, faktiskt,
enligt vår budgetmotion.
Det är en skrämmande kraftlöshet och ett poli
tiskt taktiskt spel som verkar ha siktet på valet
1994 i stället för att lösa Sveriges akuta problem.
Jag saknar faktiskt en finansminister som jag
hyste mycket stor respekt för, en partikamrat till
Birgitta Dahl, nämligen Gunnar Sträng. Han
visste vad pedagogik var. Han kunde förklara
ekonomiska samband och var inte rädd för att
göra det heller, låt vara att han använde litet kul
ord ibland.
Jag tycker att det är frusterande och skräm
mande att se. Det är det för alla oss som har fått
lära sig vara rädda om pengar, i all synnerhet när
det är andras pengar. Men det allmänna välfärd
ståget rusar fram i full fart rakt ut i den svarta nat
ten med ett ånglok från en svunnen tid där social
ministern, Bengt Westerberg, både är lokförare
och eldar på så att pannan glöder, trots att den ge
nerella välfärdspolitiken är en av huvudorsakerna
till den strukturella krisen.
Vad är generell välfärdspolitik? Är det lappver
ket som vi har i dag, måste jag säga att vi har väl
digt olika uppfattningar om vad välfärd är.
Vad är välfärd? Är det att pengar distribueras
av staten? Är det materialism? Nej, sannerligen
inte. För oss är det betydligt mjukare och kvali
tetsfyllda ord. Ord som lycka och kärlek finns
med i vår välfärd.
Vem har ansvaret för välfärden? För oss är det
självklart att varje medborgare har ansvaret för
sin välfärd. Endast individer kan ta ansvar. Sam
hället kan aldrig ta ansvar. Samhället kan bara er
bjuda trygghet, ekonomisk trygghet, och vi anser
att den skall vara lika för alla.
Dagens s.k. inkomstbortfallsprinciper eller
standardnivågarantier tycker vi är djupt orättvisa.
De motverkar ansvarstagande, flit, arbetsvilja
och engagemang hos medborgarna. Det är en
sorts omvänd Robin Hood-mentalitet, att ta från
de många medelinkomsttagarna och ge i orättfär
dig utsträckning till höginkomsttagare.
Detta har skapat inlärd hjälplöshet och ett bi
dragsberoende som är kusligt. Man skulle dras
tiskt kunna säga att samhället har rånat medbor
garna på deras självkänsla och bestulit dem på de
ras ansvarstagande. Det är ett stort bedrägeri, och
nu kommer uppvaknandet -- och räkningen.
Många i denna kammare borde känna djup skuld
och ånger.
Kris kräver nytänkande och totalrevision. Det
finns någonting som heter nollbasbudgetering,
när man budgeterar utanför statsförvaltningen --
ett rent skrivbord, skulle man kunna kalla det för.
Vår utgångspunkt är äkta omsorg och omtanke
om människorna. Vi vill bygga nya system som
ger stöd till dem som behöver dem, system som
medborgarna vill och har råd att betala, system
som inte intecknar våra barns och våra barnbarns
framtid. Vi tycker att det är djupt omoraliskt och
orättfärdigt att göra så som sker i dag. Hela social
försäkringssystemet behöver totalrenoveras.
Hela socialtjänsten och socialtjänstlagen behöver
totalrenoveras.
Vi har lagt fram ett nytt förslag till familjepoli
tik, och jag citerar en av de mera framträdande
tidningarna på ledarplats: ''Ny demokrati har ta
git ett bra helhetsgrepp inom familjepolitiken och
leder loppet i denna fråga.'' Det var glädjande. Vi
är inte så vana vid att få beröm på ledarplats.
Vår utgångspunkt är just omsorg om barnen --
och föräldrarna. Det är utgångspunkten, men för
slaget innebär dessutom mycket kraftiga bespa
ringar.
Förslaget innebär som bekant i korthet vård
nadsersättning från 0 till 6 år och barnbidrag från
7 till 16, för alla som behöver men inte för dem
som inte behöver, höginkomsttagare och lik
nande.
Vårdnadsersättningen tycker vi dessutom är re
jäl. Den motsvarar faktiskt lönen till en förskollä
rare/dagisfröken. Barnbidraget är höjt och enhet
ligt oavsett antalet barn. Ledstjärnorna för oss är
omsorg om barnen, valfrihet för föräldrarna och
omsorg om familjen som fundament i ett välfärds
samhälle värt namnet.
Varför är ni så rädda för att föräldrarnas fria val
skall få styra, att de väljer och avgör vad som är
bra omsorg om just deras barn? Kan det möjligen
vara rädsla för att de skall välja något annat än
vad vissa partier anser vara det bästa?
Anf. 199 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! ''Om din hand förleder dig, så hugg
av den. Om din fot förleder dig, så hugg av den.
Det är bättre för dig att gå in i livet ofärdig än att
ha bägge fötterna i behåll och kastas i helvetet.''
Så säger Jesus i Markus evangelium angående
''den som förleder en av dessa små som tror''.
Jag är orolig för att det är detta bibelcitat som
föresvävar Moderaterna och Nya demokrati när
de talar om välfärden. Jag undrar om hela rege
ringen ser välfärden som den hand eller fot som
måste huggas bort.
Jag förstår inte heller hur några av Socialdemo
kraterna -- så att säga över en natt -- kan överge
den nordiska modellen för vår välfärd. Det är
många i vårt land som är beroende av det gene
rella välfärdssystemet: uppemot 500 000 pensio
närer, 400 000 människor med olika handikapp
och drygt 300 000 arbetslösa. Det är många som
behöver socialt ekonomiskt bistånd, t.ex. många
barnfamiljer med låga inkomster och ensamstå
ende kvinnor med barn.
Att föra över hela vårt socialförsäkringssystem
till arbetsmarknadens parter är liktydigt med att
dessa grupper inte kommer att ha en naturlig
koppling till det generella systemet.
Vi har föreslagit en oförändrad ersättning vid
sjukdom och angett en finansiering av detta. Vi
skär i topparna och lägger pengarna på dem som
bäst behöver detta. Den s.k. inkomstbortfall
sprincipen är dock grundläggande.
Jag vet att Moderaterna också kan tänka sig att
sänka ersättningstaket. Men Moderaterna vill
också sänka sjukpenningsnivåerna generellt i stäl
let för att, som vi ville, bibehålla dem genom att
ta pengarna från människor med höga inkomster.
För oss handlar det här om solidaritet.
Sjukförsäkringen bör vara ett generellt system.
Risken är uppenbar att man med regeringens in
riktning hamnar på en låg grundnivå och att det
blir förhållandena på de olika avtalsområdena
som bestämmer vilka tilläggsförmåner som skall
finnas samt hur stor kompensationen blir. Sjuka
och handikappade kanske inte får någon kompen
sation alls, och de välbeställda kompletterar med
privata försäkringar.
Den karensdag som regeringen kommer att in
föra är ett hån mot alla med tunga arbeten och
mot dem som inte kan gå och vara småhängiga på
sin arbetsplats en dag.
Höstnatten gav oss också försämringar när det
gäller pensionerna. Den gav oss en fingervisning
om vad som komma skall. Det allvarligaste är att
man utan närmare eftertanke, för det kan inte ha
föregåtts av någon närmare analys, höjde pen
sionsåldern till 66 år.
Dagens pensionsålder är ju inte 65 år, som
många tror, utan den är faktiskt i genomsnitt 59
år. Vad regeringen borde ha gjort var att sätta in
insatser för att höja denna den verkliga pensions
åldern och inte den lagstadgade.
Det finns åtgärder, som alla här vet, som kan
sättas in så att antalet förtidspensionärer blir
färre. Det är faktiskt ett lättare sätt att justera upp
pensionsåldern än att genom en lag höja den med
ett år. Det är också här som den stora ekono
miska, men framför allt den humanitära vinsten
kan göras.
Fru talman! Alla partier säger sig värna om
barnfamiljerna. Hur skall man då tolka Ny demo
kratis förslag att minska anslagen på det familje
politiska området med en tredjedel? Bidragsför
skott, barnbidrag, stöd till barnomsorg osv. fyller
ju helt olika uppgifter.
Barnbidragen har av många lyfts fram som det
bästa i den generella välfärdspolitiken. Från flera
håll kommer nu attacker mot detta. Det som är
bra är just det generella -- det finns ingen möjlig
het till fusk, man har låga administrationskostna
der m.fl. fördelar. Nyd har diskuterat inkomst
prövade barnbidrag, och jag kan förstå varför
man börjar fundera på det. Det händer ofta att
människor frågar oss om det är rimligt att kungen
och Silvia, Bert Karlsson och andra med höga in
komster skall ha barnbidrag.
Ja, jag tycker att det är rätt att kungen och Sil
via får barnbidrag. Barnbidragen representerar
nämligen en omfördelning från hushåll utan barn
till hushåll med barn. Det är faktiskt bara 13 %
av hushåll med en sammanlagd inkomst på över
400 000 kr som får barnbidrag.
Tanken på inkomstprövning leder i mina ögon
helt fel. Det som vi däremot från Vänsterpartiet
har föreslagit är att man skall utreda om en be
skattning av barnbidragen är en framkomlig väg.
Då skulle nämligen barnbidragen kunna höjas
och bli mer värda för den barnfamilj som har låga
inkomster än för den som har höga. Detta är
emellertid en så stor fråga att vi anser att den
måste bli ordentligt belyst med synpunkter från
Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket, sociala
forskare osv. innan beslut om förändring görs.
En för mig mycket positiv erfarenhet här i riks
dagen är att jobba över partigränserna med barn
frågor. Det har gått alldeles utmärkt att få fram
bra och konstruktiva förslag till förändringar.
När det däremot gäller familjepolitiken och
förebyggande insatser är det betydligt svårare.
Jag undrar exempelvis vad den nyutnämnde jäm
ställdhetsministern anser om den fempartimotion
där hans partikamrat Erling Bager är med och där
det föreslagits en förändring av abortlagstift
ningen. Jag ser det som en klar försämring av
kvinnors möjlighet att bestämma över sin egen
framtid.
Jag undrar också hur socialministern ser på
statsministerns uttalande om att ändra social
tjänstlagen, om det visar sig att kammarrätten tol
kar den så att kommunerna måste hålla med mel
lanstadieverksamhet. Har statsministern gjort sig
till talesman för hela regeringen i den här frågan?
Det finns en rad andra frågor att ta upp, men
jag vill avslutningsvis bara ansluta till det som jag
sade i inledningen. För Vänsterpartiet är det
ingen hand eller fot som behöver huggas av. Vi
behöver hela välfärdssystemet, även om det behö
ver ses över. Att rekommendera den som har då
lig hälsa och dåliga värden att hugga av en fot är
betydligt sämre än att rekommendera bantnings
kurer, sunda vanor, motion osv. Hugg inte av väl
färdssystemet!
Anf. 200 BIRGITTA DAHL (s) replik:
Fru talman! Några ord i Eva Zetterbergs inlägg
gav intrycket att hon skulle tro att Socialdemokra
terna har övergett den generella välfärdspolitiken
och inkomstbortfallsprincipen. Jag är oerhört an
gelägen om att rätta till detta.
Visst finns det enskilda socialdemokrater som
i tidningsartiklar har uttryckt den uppfattningen,
men vi som parti har redovisat vår uppfattning i
vår partimotion, där vi mycket klart och tydligt tar
ställning för den generella välfärdspolitiken och
för inkomstbortfallsprincipen. Vi säger där
också -- för att gå in på just de grupper som Eva
Zetterberg talade om -- att i det nya systemet bör
den som har en inkomst betala med avgift, den
som är egen företagare betala premie, men för
den som inte har inkomst skall kostnaderna klaras
med skatter. Det skall, som jag också upprepade
här nyss, finnas ett tydligt fördelningspolitiskt in
slag som innebär att den som har det gott ställt bi
drar till kostnaderna för den som inte själv skulle
kunna skaffa sig en lika bra grundtrygghet.
Jag tycker inte att vi i onödan skall strida med
varandra, för vi har tillräckligt starka krafter emot
oss. De som skulle förlora allra mest på att in
komstbortfallsprincipen försvann är ju personer
med låga och medelstora inkomster. De kan inte
klara att skaffa sig en privat försäkring som skulle
kunna ge dem den grundtrygghet som de behöver.
Det som man talar om när man försöker låtsas
som om en grundtrygghet skulle vara så extra bra
för de sämre ställda är att låginkomsttagaren får
nöja sig med ungefär 50 % av sin lön, om han är
sjuk eller arbetslös, inte som nu 80, 90 eller
100 %. Det är en oerhörd försämring för den
gruppen. Låt oss därför nu gemensamt slåss för
den här principen.
I regeringen finns det en grupp, företrädd av
Moderaterna, som vill gå bort från den generella
välfärdspolitiken. Dess synpunkter har framförts
i en DN-artikel av Gunnar Hökmark i höstas.
Det finns en annan grupp, som åtminstone i ord
har sagt sig vilja slå vakt om den generella väl
färdspolitiken och som häromdagen i en mycket
bra artikel i Dagens Nyheter -- Bengt Westerberg
var den ene författaren -- tog ställning för den ge
nerella välfärdspolitiken.
Vårt syfte med uppgörelsen var att vi skulle få
till stånd en stark allians mot högerkrafterna för
den generella välfärdspolitiken. Det är därför
som vi är så oroliga över att regeringen ännu inte
har kommit till oss för att ta det andra steget för
att vi skall kunna klara den uppgiften tillsam
mans.
Därför upprepar jag också min fråga till Bengt
Westerberg: Varför har ni inte tagit det steget?
När kommer ni att göra det?
Anf. 201 TALMANNEN:
Repliken gäller Eva Zetterberg, ingen annan.
Anf. 202 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Jag är glad, Birgitta Dahl, att vi är
överens beträffande inkomstbortfallet, eftersom
jag och Vänsterpartiet ser detta som en viktig
grundpelare i ett generellt välfärdssystem. Det
var emellertid inte detta som jag främst avsåg i
polemiken gentemot socialdemokraterna. Jag
ville i stället ta upp att man lägger över sjukför
säkringssystem och andra insatser i den generella
välfärdspolitiken på arbetsmarknadens parter.
Socialdemokraterna har medverkat till försäm
ringar i sjukförsäkringen, bl.a. när det gäller ka
rensdagar och i andra frågor som kom upp i kri
spaketen. Jag menar att socialdemokraterna där
med har övergivit delar av den generella välfärds
politiken, och det beklagar jag. Men i övrigt hål
ler jag med Birgitta Dahl om att det är oerhört
viktigt att vi tillsammans arbetar för att behålla
det som finns kvar av det generella välfärdssyste
met. Vi måste också arbeta på att reformera. Det
finns nämligen behov av att effektivisera olika in
satser. Det bör vi hjälpas åt med för att vi skall
kunna behålla den generella välfärden.
Anf. 203 BIRGITTA DAHL (s) replik:
Fru talman! Det är riktigt att vi är överens om
att man skall lägga över huvudansvaret på arbets
marknadens parter. Detta skall dock göras med
en lagstiftning i botten, som skall garantera att vi
behåller ett rättvist och generellt system. Om vi
hade haft ett tydligare försäkringssystem där an
svaret för att det skulle betalas fullt ut under slutet
av 80-talet, hade det inte varit lika lätt för de
bättre ställda att smita ifrån ansvaret genom att
acceptera högre avgifter när inkomsterna blev
mindre än utgifterna. Då kunde de dölja under
skottet, när de inte ville ta på sig högre avgifter
som en del av lönesumman. De kunde i stället
lassa över kostnaderna på statsbudgeten. Det är
den typen av bristande ansvar i förhållande till
vårt gemensamma välfärdssystem som vi vill
komma ifrån genom att göra tydligt att det är
fråga om ett försäkringssystem där parterna har
ett ansvar för finansieringen.
Anf. 204 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Birgitta Dahl kan ändock inte
komma ifrån att socialdemokraterna har gjort
upp med regeringen på vissa avgörande punkter,
som jag anser leder till klara försämringar. Sedan
måste vi komma åt de felaktiga utnyttjanden av
välfärdssystemet som har förekommit. Men jag är
också angelägen om att vi skall kunna samarbeta
med socialdemokraterna för att höja de lägsta ni
våerna i sjukersättningen, i föräldraförsäkringen,
i pensionssystemet osv. Vi tror inte att man kan få
detta till stånd genom nya pengar till statsbudge
ten på det området. Det kan bara ske genom att
man sänker detta för dem som har det allra bäst i
dag. Jag hoppas att socialdemokraterna också
kommer att medverka till detta.
Anf. 205 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Fru talman! Jag skall inte gå in på någon ideolo
gisk polemik med Eva Zetterberg, eftersom det är
ganska meningslöst. Våra idealsamhällen ser helt
olika ut.
Jag vill ändock ta upp en fråga. Eva Zetterberg
talade om omsorgen om barnfamiljen. Det gör vi
också -- med tonvikt på både barn och familjen.
Eva Zetterberg säger att andra skall betala för
barnfamiljerna. Detta skall alltså de äldre, de
pensionerade göra, som har en materiell standard
som är långt under barnfamiljernas. De skall bi
dra och betala för t.ex. daghemsplatser, som i
snitt kostar 85 000 kronor. Dessa daghemsplatser
håller en standard på det materiella planet som
ligger långt över vad ålderdomshemmen och sko
lorna gör på många håll. Detta tycker vi är upprö
rande.
Det är upprörande att gamla människor, som
har byggt det här samhället, inte skall få del av det
som Eva Zetterberg kallar för generell välfärds
politik. Vad är generell välfärdspolitik för Eva
Zetterberg?
Jag tycker att det är upprörande att se hur fyr
tiotalister ser om sitt hus och på andras bekostnad
beviljar sig en barnomsorg som är dyrast i värl
den. Det kallar inte jag för solidaritet.
Vem skall betala Eva Zetterbergs politik? När
skall den betalas? Detta är två utomordentligt
viktiga frågor som dessutom har en djup moralisk
innebörd om man inte vill inteckna framtiden för
våra barn och våra barnbarn. Och det vill inte vi.
Anf. 206 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Jag börjar med Stefan Kihlbergs
sista fråga: Vem skall betala? I Vänsterpartiets
ekonomiska motion finns en mycket klar finansie
ring av våra förslag. Vi är inte inne på linjen att
våra barn skall betala i framtiden. Vi är helt på
det klara med att vi är tvungna att skära ned på
väsentliga delar i statsbudgeten för att få det att
gå ihop. Vi har långtgående förslag om hur man
på sikt skall kunna minska de generella bostads
subventionerna och även i pensionssystemet, just
därför att det bl.a. är vi fyrtiotalister -- som Stefan
Kihlberg säger -- som i stor utsträckning har an
vänt oss av detta. Det är viktigt att fördela om
kostnaderna i samhället.
Jag vill också säga till Stefan Kihlberg att jag
inte tycker att det stämmer att det är pensionärer,
handikappade och andra som har det svårt i sam
hället i dag som betalar för barnen. Det sker en
omfördelning av kostnader från hushåll utan barn
till hushåll med barn. Jag tycker att den omfördel
ningen är riktig. En familj som har flera barn har
större kostnader än en familj som inte har barn.
Det är inte heller sant som Stefan Kihlberg sä
ger att daghemmen i Sverige är extremt dyra. Vi
har en mycket bra barnomsorg på de flesta håll i
vårt land. Detta medför att småbarnsföräldrar,
särskilt kvinnor, kan arbeta produktivt och delta
till försörjning av familjen men också bidra till
Sveriges ekonomi i högre utsträckning i Sverige
än i andra länder. Siffrorna för de extremt höga
kostnaderna i barnomsorgen blir ihåliga om man
inte analyserar vad pengarna går till och hur barn
omsorgen betalas av föräldrarna.
Anf. 207 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Fru talman! Jag har också läst Vänsterpartiets
budgetmotion. Jag skulle i likhet med Gudrun
Schyman kunna säga att jag inte är ekonom -- i be
tydelsen civilekonom. Men jag kan ganska
mycket om ekonomi. Om Eva Zetterberg kan leta
rätt på någon ekonom som har ett gott rykte i det
här landet som kan applådera Vänsterpartiets s.k.
ekonomiska politik skall jag med förtjusning ta
del av den ekonomens analyser.
Vi sätter ordet ''omsorg'' inom citationstecken
när vi talar om den kommunala barnomsorgen.
Den är inte uppbyggd med målet bästa möjliga
omsorg för barnen. Den har byggts upp för att
uppnå andra mål. Det är lika mycket en föräld
raomsorg. Jag beklagar Eva Zetterberg, men Sve
rige har världens dyraste offentliga barnomsorg.
Jag förstår att Eva Zetterberg inte regelbundet lä
ser Finanstidningen eller Affärsvärlden, men gör
gärna det. Tidningarna är skrivna av ekonomer
som har analyserat situationen bl.a. i jämförelse
med Danmark. Ingen har sagt att Danmarks of
fentliga barnomsorg är sämre än den svenska.
Man menar tvärtom att den är full i klass med den
svenska. Den kostar hälften så mycket. Kan det
vara något?
Anf. 208 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag skall försöka att inte förlänga
detta replikskifte alltför mycket.
Jag återkommer gärna vid ett annat tillfälle och
ger Stefan Kihlberg namnen på ekonomer som
tycker att vår budgetmotion är genomarbetad.
Det är inte så svårt att finna sådana namn.
Jag tillstår gärna att jag inte så ofta läser Affärs
världen. Det är säkert en brist. Det skulle säkert
vara bra att läsa den litet oftare. Däremot har jag
en mångårig och intensiv kontakt med barnom
sorgen i Sverige, i både privat och kommunal regi.
Jag anser att den i allmänhet håller en mycket hög
klass. Man kan naturligtvis förändra barnomsor
gen. Det är naturligtvis inte för alltid givet att den
barnomsorg vi har i dag, oavsett om den är kom
munal eller privat, skall se ut som den nu gör. Jag
håller med Stefan Kihlberg om att barnomsorgen
inte på alla håll har byggts upp för barnens bästa,
utan för att möjliggöra förvärvsarbete. Då måste
vi väl försöka koncentrera oss på att inrätta barn
omsorg för barnens bästa och inte som någon
form av förvaring, som den på vissa håll i dag
tycks utvecklas till som en följd av bristen på re
surser.
Anf. 209 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Det pågår en mycket intensiv väl
färdsdebatt för närvarande. Det avspeglas också i
det meningsutbyte vi har just nu här i kammaren.
För min personliga del är en mycket central ut
gångspunkt i denna debatt att den välfärdsstat vi
har byggt i Sverige och den generella välfärdspoli
tiken är ett stort och viktigt framsteg i mänsklig
hetens historia. Den har skapat trygghet, större
rättvisa och ökad frihet för människor. Detta gäl
ler inte minst kvinnor. Det finns en mycket stark
koppling mellan utbyggnaden av den svenska väl
färdsstaten, i synnerhet under efterkrigstiden,
och den ökade jämställdhet mellan kvinnor och
män som vi har uppnått i Sverige.
Låt mig göra det lilla inpasset att jag inte på nå
got sätt stöder den motion som Erling Bager m.fl.
har skrivit på. Jag tycker att det är viktigt att vi
också för kvinnornas och jämställdhetens skull
har kvar den abortlagstiftning som finns i Sverige.
Det är inte heller välfärdsstaten som är orsaken
till krisen, som Stefan Kihlberg påstod. Krisen
har helt andra orsaker, t.ex. de bankfallissemang
som har följt efter 1980-talets ekonomiska utflyk
ter.
Birgitta Dahl försökte antyda att jag och mina
kolleger bekänner oss i välfärdsstaten bara i ord
och inte i handling. Detta är inte korrekt. Vi har
i handling visat att vi skall bygga vidare och ut
veckla den välfärdspolitik som byggts upp i Sve
rige under mycket lång tid.
Denna politik är bra. Den har nått goda resul
tat. Den står sig väl när man jämför med situatio
nen i andra länder.
Men allt är inte bra. Det har funnits och finns
problem med den svenska välfärdsstaten som vi
har anledning att arbeta med på olika sätt.
Vi har haft en otillräcklig effektivitet i produk
tionen av sociala tjänster. Den faktiska innebör
den av detta är att vi har haft ett resursslöseri som
gått ut över de människor som inte har fått de
tjänster som de borde ha fått -- människor som bli
vit kvar i barnomsorgskön eller äldreomsorgskön
eller sjukvårdskön. Där pågår en mycket snabb
reformering av produktionen av sociala tjänster
genom bättre organisation och utveckling av
bättre metodik. Genom ökad valfrihet kan vi
också öka kvaliteten i de sociala tjänsterna.
Det händer mycket ute i kommunerna. Många
har lyckats visa att det faktiskt går att utnyttja re
surserna bättre, att ge mer valuta för skattepeng
arna.
Socialdepartementet har också publicerat en li
ten skrift i samarbete med flera myndigheter och
dessutom kommunförbund och landstingsför
bund. Där har vi redovisat ett antal goda exempel
ifrån den kommunala verksamheten som visar att
det går att få mer valuta för skattepengarna.
Kommunerna har fått en ökad frihet på senare
år. Jag tycker att det är viktigt i den här processen
därför att det ger kommunerna större möjligheter
att hitta lokala lösningar, anpassade efter de lo
kala förutsättningar som finns. Men det ställer
också större krav på statsmakterna att precisera
de mål mot vilka kommunerna skall arbeta. På ett
antal områden finns sådana mål väl preciserade.
Men det behöver kompletteras bl.a. genom den
lag om stöd och service till funktionshindrade som
jag kommer att lägga fram i riksdagen här om en
vecka och genom en förändring i socialtjänstlagen
vad gäller barnomsorgen. Den lagen är mycket
vag. Det beror på att statsmakterna har haft inte
bara socialtjänstlagen, utan också statsbidragssy
stemet för att styra barnomsorgen fram till det
årsskifte som ligger bakom oss. Nu är statsbi
dragssystemet ändrat, och därför krävs föränd
ringar i socialtjänstlagen.
Vi har haft ett överutnyttjande av en del av våra
försäkringssystem. Det är det andra problemet i
välfärdsstaten. Detta uppkom framför allt under
1980-talet. Det har skett en del regelförändringar
som både skapade ett överutnyttjande, drev upp
kostnaderna väldigt snabbt och ledde till negativa
samhällsekonomiska effekter.
Man kan, som Birgitta Dahl, säga att det var
trist att vi inte då hade ett tydligare samband mel
lan avgifter och förmåner. Men ingen bär större
skuld till det än Birgitta Dahl och hennes parti
kamrater. Det fanns gott om förslag, bl.a. från
vårt håll, om att ett sådant starkare samband
skulle skapas långt tidigare. Men ni motarbetade
det länge. Ni ville inte se de problem som fanns i
den svenska välfärdspolitiken.
Birgitta Dahl påstod att reformeringen av so
cialförsäkringen inte har kommit i gång. Men vi
vet att det inte är korrekt att beskriva det på det
sättet. Tvärtom har vi fattat en lång rad beslut un
der senare år, både under Socialdemokraternas
sista år i regeringsställning och under det ett och
ett halvt år vi har haft regeringsmakten nu.
Vi har också lagt fram en hel del förslag i årets
budgetproposition som alla syftar till att få ett
bättre resursutnyttjande.
Vi har t.ex. tillsammans infört en karensdag i
sjukförsäkringen. Vi har sänkt ersättningsnivån
under vissa perioder. Vi föreslår liknande arran
gemang i arbetslöshetsförsäkringen. Vi har före
slagit förändringar i delpensionen och i pensions
systemet, och där är ännu mer på gång. Vi har fö
reslagit en hel del andra förändringar, t.ex. ändrat
arbetsskadebegrepp, ökade insatser för rehabili
tering osv.
Alla dessa åtgärder har inte varit utan effekt.
Tvärtom börjar vi nu få ordning på de här social
försäkringssystemen. Vi börjar se mycket kon
kreta resultat.
Syftet med dessa åtgärder är inte att rasera alla
dessa systemen, självklart inte. Det är att säker
ställa att vi långsiktigt kan ha system som inte får
negativa samhällsekonomiska effekter, men som
kan bevara standardtrygghet åt människor. Det är
nämligen det människor vill ha.
Alla människor, oavsett vilka inkomster man
har, har en rad fasta utgifter som i regel är anpas
sade efter den inkomstnivå man befinner sig på.
De behöver vara säkra på att även om de blir
sjuka, arbetslösa eller råkar ut för någonting an
nat skall de kunna fortsätta att betala räkningarna
och försörja sin familj.
Så till några av de saker som kommit upp i de
batten här.
Birgitta Dahl talade om vad socialdemokra
terna inte ville. Vi vet att ni avvisar en del förslag.
Det är alldeles riktigt. Vi vet vad ni inte vill, men
vi vet verkligen inte vad ni vill. Vi vet att ni avvisar
de förslag till besparingar vi haft i vissa socialför
säkringssystem.
Jag ställde frågan i går till Ingvar Carlsson: I
vilka system vill ni spara när ni talar om sänkt er
sättningsnivå, lägre kostnader osv? Är det i för
äldraförsäkringen ni tycker att man skall sänka ni
vån? Skall vi sänka nivån ytterligare i sjukförsäk
ringen? Eller skall vi sänka pensionerna?
Nu tror jag inte att Birgitta Dahl kommer att
kunna ge ett konkret besked på den punkten. Det
är inte riktigt Birgitta Dahls starka gren att ge
konkreta besked. Men Birgitta Dahl kanske kan
tala om ifall det finns något annat system som jag
har glömt där socialdemokraterna skulle vara be
redda att göra besparingar. Det vore kul att få nå
got konkret besked om vad ni vill och inte bara
vad ni avvisar.
Sedan måste jag ta upp detta Stefan Kihlberg
säger. Han talade om mod och familjepolitik. Jag
har tittat på det nydemokratiska förslaget till ny
familjepolitik och räknat litet på vilka effekter det
skulle få på en del verkliga människor.
Hur skulle förslaget slå på en ensamstående
mamma, tidigare gift med en försupen karl, som
inte kan betala något underhållsbidrag, ensamstå
ende med en unge som är tre år och går på dagis?
Vad skulle hända med henne med Ny demokratis
förslag? Hon skulle förlora 20 000 kronor per år.
Skulle ni använda besparingarna till att sänka
kommunalskatten inskränker sig förlusten till
15 000 kronor per år. Dessutom blir hon av med
sin barnomsorgsplats.
Vad skall den mamman leva på i Ny demokratis
Sverige? Är det Bert Karlssons statliga bordell ni
vill ställa till förfogande? Eller hur skall den mam
man klara sig i Ny demokratis Sverige?
Man frågar sig naturligtvis: Vem är det som vin
ner? Det går att peka ut många vinnare om de
bara har tillräckligt höga inkomster i Ny demo
kratis Sverige. Men ta den som har en inkomst på
en halv miljon, också ett barn på tre år och hem
mavarande make. Den personen vinner 10 000
kronor i Ny demokratis Sverige.
Jag har väldigt svårt att se rättvisan i denna fa
miljepolitik. Jag tycker i själva verket att det är
ganska rimligt att den som har en halv miljon i in
komst eller mer skall vara med och betala litet för
den ensamstående mamman. Men det blir inte re
sultatet i Stefan Kihlbergs Sverige. Där får de en
samstående mammorna leva på -- vad var det
nu? -- lycka och kärlek.
Sedan säger Stefan Kihlberg att barnomsorgen
i Sverige är dyr. Ja, det är riktigt. Vi har kostat på
våra barn i Sverige. Men vi har också den bästa
barnomsorgen i världen.
Jag tillhör dem som tror att vi kan bedriva
mycket av barnomsorgen effektivare. Jag tror inte
att vi behöver förlora så mycket på att vi har litet
större barngrupper, om vi bara får bättre utbildad
personal. Vi kan säkert effektivisera där också.
Men kom inte och säg att svensk barnomsorg är
dålig! Om Stefan Kihlberg upprepar detta påstå
ende är jag övertygad om att han aldrig sett ett da
gis inifrån. Vi har världen bästa barnomsorg i Sve
rige, och den tycker jag vi skall slå vakt om.
Åter till frågan om standardskydd i försäkring
arna. Jag tycker att det är en viktig utgångspunkt
och en viktig princip.
Ungefär 90 % av löntagarna har hela sin in
komst försäkrad i det svenska sjukförsäkringssys
temet. Jag tycker att det är rimligt, och jag tycker
också att det är rimligt med en ersättningsnivå på
80 %. Jag tror att det är väldigt svårt för de flesta
att klara sina fasta utgifter om vi inte har åtmin
stone den nivån.
Herr talman! Det är viktigt att utveckla den
svenska välfärdsstaten, och det är det som rege
ringen är i full färd med att göra.
Anf. 210 BIRGITTA DAHL (s) replik:
Herr talman! Frågan om att gå från ord till
handling! Jag skulle kunna instämma i väldigt
mycket av vad Bengt Westerberg här har sagt om
värdet av det svenska välfärdssystemet, den gene
rella välfärdspolitiken och barnomsorgen. Det är
bara det att samme Bengt Westerberg som säger
allt detta hjälper Carl Bildt att dra in miljarder
från kommuner och landsting, något som gör att
dessa inte kan klara verksamheten för barnen, de
sjuka, de gamla eller de handikappade på det sätt
som de borde kunna göra. Dessutom blir tusen
tals anställda -- mestadels kvinnor -- arbetslösa i
onödan.
Detta går inte ihop!
Sedan vill jag koncentrera den här repliken till
frågan om krisuppgörelsen och dess fortsättning.
Jag vet inte om Bengt Westerberg inte förstod
vad uppgörelsen innebar för vår del eller om han
försöker slingra sig ur.
Vi uppfattade det så, att vi ingick en pakt för att
gemensamt kunna långsiktigt reformera den ge
nerella välfärdspolitiken och socialförsäkringarna
och att vi då skulle hålla ihop. Med de åstram
ningar vi då gjorde i botten skulle vi gemensamt i
den parlamentariska beredningen komma över
ens om hur vi skall gå vidare. Vi kom också över
ens om att regeringen och vi skulle förhandla om
riktlinjerna för och inriktningen av det arbetet.
Regeringen har över huvud taget inte tagit
några kontakter med oss för fortsättningen. I stäl
let har den valt att, utan att avvakta beredningens
arbete, komma med en rad förslag som föregriper
detta arbete.
Detta är inte att reformera -- det är att rasera
förutsättningarna för beslut på bred grund här i
riksdagen om den nödvändiga omställningen.
Det var därför som jag sade i mitt inledningsan
förande, att om det skall gå att klara detta i fort
sättningen måste ni uppträda som en pålitlig och
ansvarsfull samarbetspartner. Jag tror att skälet
till att ni inte hör av er är att striden fortfarande
är oavgjord i regeringen mellan å ena sidan mode
raterna, som inte släppt tanken på att avveckla
välfärdssystemen -- t.ex. privatisering av sjukför
säkringen -- och å andra sidan er som helst tillsam
mans med oss skulle vilja utveckla dessa fina sy
stem så att de kan leva vidare in i framtiden.
Vi är uppbragta över att ni inte har fullföljt
överenskommelsen, och vi kräver att ni gör det.
Vi kommer inte att ställa upp på att man hackar
sönder möjligheterna att åstadkomma lösningar
för framtiden genom så illa genomtänkta och
orättvisa förändringar som ni nu vill genomdriva.
Anf. 211 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Låt mig först ta upp detta med
kommunerna! Birgitta Dahl säger att vi har dragit
in orättfärdigt mycket pengar från kommunerna.
Sanningen är ju att ni har accepterat den indrag
ningen. Det är sant att ni i höstas inte ville göra
indragningen för 1993, men ni har inte föreslagit
någon återläggning för 1994 utan accepterat att
denna indragning från kommunerna då sker. Det
handlar alltså möjligen om ett års skillnad mellan
regeringen och socialdemokraterna.
Birgitta Dahl tog vidare upp frågan om krisupp
görelsen. Det är alldeles självklart att vi inom kort
kommer att kontakta socialdemokraterna för att
tillsammans utforma direktiven till denna utred
ning. Men utredningen kommer inte att kunna
lösa det långsiktiga problemet att spara pengar --
något som ni också har instämt i. Enligt regering
ens finansplan måste vi under nästa budgetår
spara i storleksordningen 12 miljarder kronor. I
själva verket har ni accepterat bara ett par av
dessa miljarder, och då återstår 10 miljarder. Det
beror på att ni säger nej till förändringar i arbets
löshetsförsäkringen, nej till förändringar i arbets
skadeförsäkringen och nej till förändringar av del
pensionen. Då återstår de tre försäkringssystem
som jag nämnde förut.
Jag tolkar Birgitta Dahls tystnad på denna
punkt så, att inte heller hon har kommit på några
andra försäkringssystem. Då återstår för henne
att svara på frågan i vilket av försäkringssystemen
ni vill sänka ersättningsnivåerna. Det står nämli
gen i er motion att ni skall sänka ersättningsni
våerna. Det vore ju oerhört intressant för de fort
satta diskussionerna att få veta vad ni menar när
ni skriver det. Kan inte Birgitta Dahl antingen ge
ett konkret besked på den punkten eller tala om
vilka försäkringssystem jag har glömt bort när jag
ställt mina frågor till Ingvar Carlsson och Birgitta
Dahl?
Anf. 212 BIRGITTA DAHL (s) replik:
Herr talman! För det första hörde vi av oss re
dan före jul och ville gå vidare i arbetet med be
redningens direktiv och arbetsinriktning. Rege
ringen skulle så sent som i går ha redovisat sin
skrivelse till riksdagen. Nu säger Bengt Wester
berg att vi ''inom kort'' skall kallas till diskussio
ner. Jag hoppas att det är sant, men jag måste säga
att vi är oerhört besvikna och att vi vill ha kon
kreta bevis för att ni menar allvar, om vi skall
kunna samarbeta med er i denna fråga.
För det andra är det så, som Bengt Westerberg
tidigare sade, att den stora boven när det gäller
budgetunderskottet är arbetslösheten, de skatte
sänkningar ni genomfört för kapital och högin
komsttagare, den underfinansierade skatterefor
men och bankakuten. Kom då inte och säg att
man genom kortsiktiga och illa genomtänkta in
grepp i socialförsäkringssystemen, som inte står i
överensstämmelse med de långsiktiga föränd
ringar som behövs, skall kunna lösa problemen.
Jag upprepar vad Ingvar Carlsson sade i går: Vi
tänker inte redovisa några delar förrän ni har
kommit oss till mötes när det gäller insatser mot
arbetslösheten och för sysselsättningen. Vi kom
mer inte heller att gå in på några diskussioner
förrän ni har visat att ni är att lita på när det gäller
den långsiktiga förändringen av socialförsäk
ringen.
Anf. 213 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Låt mig bara få fortsätta på tråden
med sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. Detta
är inte något sätt att lösa problemen, eftersom de
försäkringarna efter de förändringar vi gjort i sy
stemen går ihop. Sjukförsäkringen ger sedan
förra året överskott, och arbetsskadeförsäkringen
kommer att ge ett överskott under nästa budgetår.
Dessa försäkringar ger alltså inte något bidrag till
en lösning av budgetproblemen.
Min fråga ställer jag mot bakgrunden av att det
i en motion som Birgitta Dahl har skrivit på står
att socialdemokraterna tycker att man skall om
pröva en del i försäkringssystemet, bl.a. ersätt
ningsnivåerna. Då blir jag väldigt nyfiken på att
få veta vad ni åsyftar när ni talar om sänkta ersätt
ningsnivåer. Är det föräldraförsäkringen, ytterli
gare sänkningar i sjukförsäkringen eller är det
pensionerna? Jag bara undrar vad ni själva menar
med det ni skriver i era motioner.
Nu misstänkte jag efter att ha hört både Ingvar
Carlsson och Birgitta Dahl tiga ihjäl denna fråga
under gårdagen och i dag att ni har försökt lösa en
intern motsättning i er riksdagsgrupp, där en del
tycker att man skall spara och andra säger nej, ge
nom att säga att ni skall spara utan att ange några
konkreta mål. Det tycker jag är ett ganska fegt
sätt att lösa en sådan intern motsättning. För da
gen känner jag mig helt övertygad om att det är
detta det handlar om: Ni har inga förslag!
Anf. 214 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Socialministern började sitt an
förande med en flott och elegant deklaration:
Den svenska välfärdsstaten och den svenska
välfärdspolitiken är ett framsteg i mänsklighetens
historia.
Jag må säga, Bengt Westerberg, att vi har väl
digt olika referensramar när det gäller vad som är
stora framsteg i mänsklighetens historia. Jag är
nog något ödmjukare. Dessutom har detta skett
till priset av en knäckt samhällsekonomi. Detta
kallar jag inte för framsteg -- framför allt inte för
dem som skall betala det.
Sedan fortsätter socialministern och säger att
detta inte beror på de här systemen, som överut
nyttjas och styr många människors handlande,
utan på bankfallissemanget. Det var en ny dimen
sion på Sveriges ekonomiska kris. Förvisso är
bankfallissemanget också en mycket svår nöt.
Jag vet dessutom att Bengt Westerberg kan litet
om ekonomi. Ett förslag är att lyssna på dem som
kan ännu mer. Tag exempelvis Bo Södersten och
Klaes Eklund. Jag skulle kunna räkna upp 25 na
tionalekonomer som inte har många gemen
samma omdömen med Bengt Westerberg i det här
hänseendet.
Varför behövs en barnomsorgslag, som tvingar
kommunerna till oförsvarbara investeringar och
kostnader? Om det är för att garantera barnom
sorg blir följdfrågan: Vill Bengt Westerberg också
införa en livsmedelsförsörjningslag, som tvingar
kommunerna att se till att det finns livsmedel i
kommunerna? Mig veterligen, finns det ingen lag
stiftning som framtvingar livsmedel i Sverige.
Med Bengt Westerbergs logik skulle vi alltså utan
den lagen riskera att svälta ihjäl.
Bengt Westerberg säger att han har läst Ny de
mokratis förslag. I så fall har han läst det slarvigt.
Bengt Westerberg tar en ensamstående mamma
med en försupen karl som exempel. Det är inte
svårt att räkna fram sådana exempel, men det är
ett vulgärargument. I vår motion har vi angett att
förslaget är ett principförslag. Uttryckligen har vi
skrivit att beloppsgränser, m.m. kan komma att
behöva justeras.
Den uppbragthet som Bengt Westerberg visar,
tror jag snarare beror på att han själv, med fa
milj -- sambo och Johan -- är en stor förlorare, med
vårt förslag. Det skulle bli dyrt för Bengt Wester
berg, eftersom vårt förslag inte betyder pengar till
höginkomsttagare. Bengt Westerberg skulle näm
ligen själv få betala sin barnomsorg.
Kosta på barnen! -- om det hade varit så väl.
Bäst i världen! Så säger Bengt Westerberg. Vem
avgör det?
Anf. 215 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag börjar med att rätta till upp
gifterna om min familj. Det är inte sambo och
Johan, utan det är fru och Jakob som det handlar
om.
Vi är mycket tacksamma för den svenska barn
omsorgen. Vi tillhör naturligtvis dem som i och
för sig skulle kunna betala mer för denna barnom
sorg. Men det är inte för vår skull som jag tar upp
denna fråga. Det är långt viktigare att tala om
denna ensamstående mamma, som Stefan Kihl
berg vill undvika att tala om. Han talar om det
som vulgärexempel. Men det är ju precis de ex
emplen som det handlar om, nämligen att lyfta
fram personer med låga inkomster och i utsatta si
tuationer. Det är de människorna som har den
allra största glädjen av den generella välfärdspoli
tik som vi för, med en barnomsorg av mycket hög
kvalitet. Den är bra för alla barn, men särskilt bra
för de barn som kanske inte får lika mycket stimu
lans och möjligheter hemma, som en del andra
barn får.
Det här blundar Ny demokrati för. Det är ett
problem som ni över huvud taget inte resonerar
kring i era motioner. För er handlar det i stället
om att spara 24 miljarder kronor. Tro inte att det
går att göra på det här området utan att det kom
mer att vara väldigt smärtsamt för många -- inte i
första hand för mig, utan långt mer för andra per
soner.
Det går säkerligen att hitta ett antal socialde
mokratiska ekonomer som inte delar min uppfatt
ning när det gäller synen på ekonomi. Men det går
också att hitta ganska många som delar min upp
fattning. Det finns ingenting som tyder på att det
är välfärdsstaten, välfärdspolitiken eller socialpo
litiken som har orsakat den ekonomiska kris som
vi har i Sverige.
Om man studerar budgetunderskottens tillväxt
under de senaste åren -- från 0 till 200 miljarder
kronor -- finner man att det inte till någon del be
ror på utgifter inom socialpolitikens område. Man
måste emellertid bortse från en, ganska naturlig,
sak, nämligen arbetsmarknadspolitiken, som na
turligtsvis kostar en del i ett läge med hög arbets
löshet. I övrigt har vi snarare bidragit till att
stärka budgeten genom olika åtgärder, jämfört
med hur läget såg ut för ett par år sedan. Orsa
kerna är alltså helt andra, nämligen svag ekono
misk utveckling, finanskris och annat som spelat
in.
Stefan Kihlberg frågar varför man inte behöver
en livsmedelslag, om man behöver en barnom
sorgslag. Det beror på att problemen med försörj
ningen av livsmedel löser sig bra på marknaden.
Så är det inte när det gäller barnomsorgen. Det
finns nämligen en skillnad i utfallet för den en
skilde vid köp av barnomsorg. Samhällsekono
miskt är barnomsorg utomordentligt bra. Men det
behöver det inte nödvändigtvis vara för den en
skilde, om denne skall betala allt själv. Vi måste
därför korrigera detta genom att subventionera
barnomsorg och skärpa socialtjänstlagen på den
här punkten.
Anf. 216 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Jag undviker inte att besvara frå
gan kring Bengt Westerbergs ensamstående
mamma med försupen karl -- för att använda hans
eget språkbruk. Tvärtom, vi bryr oss faktiskt om
människor i sådana situationer. Men vi bygger
inte system för undantagen. Vi vill ha ett generellt
system, som är bra för den stora mängden. Själv
fallet, skall man också ha skyddsnät för undanta
gen, för vilka systemen inte stämmer. Problemet
med det svenska generella välfärdssystemet är att
det är ett lappverk utan like. Man har försökt att
täppa till hål, osv. Det är bättre att ha ett enkelt
generellt system och därutöver ta hand om undan
tagen.
Bengt Westerberg säger: Barnomsorg för alla
barn! Det är en grov osanning. Knappt hälften av
Sveriges barn har tillgång till kommunal barnom
sorg -- det är faktiskt så.
Jag noterar också att Bengt Westerberg inte
svarar på frågan. Han säger med emfas och pisk
rappseffektivt att den svenska barnomsorgen är
bäst i världen. Jag upprepar frågan: Vem säger
det, förutom Bengt Westerberg? Vilka mått an
vänds? Vad mäter man? Vad är barnens uppfatt
ning om detta? Är svensk barnomsorg bättre än
dansk barnomsorg, enligt Bengt Westerbergs
uppfattning? Vilka ekonomer delar Bengt Wes
terbergs uppfattning? Nämn gärna svenskar, som
känner till våra förhållanden!
Bengt Westerberg säger vidare att marknaden
inte kan lösa fenomenet med tillgång och efterfrå
gan, som dyker upp när det gäller barnomsorg.
Varför skulle den inte kunna det? Nej, inte med
dagens system, men med Ny demokratis system,
där pengarna i praktiken hamnar hos föräldrarna.
Vi låter föräldrarna avgöra vad de anser är bra
barnomsorg. Det är Bengt Westerberg uppenbar
ligen livrädd för. Jag tror att Bengt Westerberg
har riktiga farhågor. Väldigt många föräldrar
skulle inte välja kommunal barnomsorg.
Bengt Westerberg påstår också att jag har sagt
att svenska daghem är dåliga. Det har jag aldrig
sagt! Aldrig! Tvärtom! Väldigt många svenska
daghem är faktiskt ganska bra. För att Bengt Wes
terberg inte skall vara för orolig kan jag berätta
att jag bor granne med ett daghem. Dagligen och
stundligen kan jag hemma i Göteborg titta på det.
Jag ser då de här ''lyckliga'' barnen, som släpas dit
halv sju på morgonen och hem halv sju på kväl
len.
Anf. 217 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp) replik:
Herr talman! När det gäller enkla generella sy
stem finns det inget bättre exempel än barnbid
ragssystemet. Det är det enklaste och mest gene
rella system av alla våra bidragssystem. Det är
oerhört enkelt att administrera. Administratio
nen kostar praktiskt taget ingenting. Varje annat
system är dyrare att administrera, exempelvis ett
inkomstprövat barnbidrag, som Ny demokrati ti
digare har varit inne på.
Vi har också kompletterande system, just för
de här ensamstående mammorna, därför att barn
bidragen och andra stödsystem inte räcker riktigt
till. Vi har bidragsförskott, eller utfyllnadsbidrag,
som vi stöder dessa mammor med. Även dessa bi
drag vill Ny demokrati ta bort. De tillhör de sy
stem, där ni vill spara in en massa pengar. Det gäl
ler även bidragsförskotten. Och det är ett av skä
len till att den ensamstående mamman förlorar så
mycket på er politik. När Stefan Kihlberg försö
ker komma undan med att säga att det bör finnas
andra system som den ensamstående mamman
kan få stöd genom, kritiserar jag honom för att
det är just det system som Ny demokrati har före
slagit skall försvinna. I själva verket tror jag inte
att ni vet särskilt mycket om det svenska socialför
säkringssystemet, och därför gör ni så här stora
misstag.
Stefan Kihlberg frågade: Vem tycker att svensk
barnomsorg är bäst? Det är säkert många som
tycker det, men låt mig åberopa ett par internatio
nella auktoriteter på området, nämligen Alfred
Kahn och Sheila Kamerman, som är kända ameri
kanska forskare. De har i 20--25 år studerat barn
omsorg över hela världen. När de jämför barnom
sorg i Sverige, med barnomsorg i andra länder, är
i alla fall deras omdöme att Sverige har världens
bästa barnomsorg. Jag tror att de är de två mest
kunniga personerna i världen, och därför stöder
jag mig på bl.a. deras jämförande studier.
Stefan Kihlberg förstår uppenbarligen inte det
här med samhällsekonomi och den enskildes eko
nomi. Det som gör att subventioner behövs när
det gäller barnomsorgen är att den enskildes ut
fall -- oftast kvinnans ekonomiska utfall -- är
mindre än samhällsvinsten, om man använder
barnomsorg när man förvärvsarbetar. För att hen
nes personliga utfall skall bli lika gott som samhäl
lets är det viktigt att använda subventioner i barn
omsorgen.
Om man inte gjorde det, skulle huvudsakligen en
massa kvinnor, och kanske en och annan man, av
stå från förvärvsarbete, därför att det skulle fram
stå som olönsamt. Samhället skulle då göra en
mycket stor ekonomisk förlust.
Det är skälet till att Sverige sedan drygt 20 år
tillbaka subventionerar barnomsorg. Det är själv
klart att vi skall fortsätta att göra det i framtiden
också.
Anf. 218 STEN SVENSSON (m):
Herr talman! Tiotusentals människor lider av
svåra psykiska störningar, som gör det omöjligt
för dem att försörja sig på den ordinarie arbets
marknaden. Många är hänvisade till att bo på
sjukhus eller någon annan institution eller till att
bo i olika former av skyddat boende, och många
bor också kvar hemma hos föräldrarna. Bland
dem som bor i egen lägenhet är många svårt isole
rade. Följden av detta blir just att problemen för
värras, och rundgången mellan öppna och slutna
vårdformer fortsätter.
En av orsakerna till att de psykiskt störda ham
nat på undantag är att man inte sett de psykiskt
störda som en handikappgrupp och heller inte an
passat samhällets insatser till detta perspektiv.
Man har sett på de svårt psykiskt störda som psy
kiskt sjuka och som föremål för psykiatrisk be
handling och vård. Det har förhindrat att kommu
nerna gått in och tagit det ansvar för boende, sys
selsättning och arbete som lagstiftningen egentli
gen har avsett. Det är uppenbart att kommunerna
i allmänhet inte svarat upp mot de behov som
finns. En viktig anledning är att kommunerna inte
haft tillräckliga incitament att göra detta, och de
har heller inte haft ekonomiska resurser för det,
utan dessa har legat kvar inom landstinget.
Vi måste lämna den passiva bidragspolitiken
och i stället gå in för en aktiv rehabilitering. Av
Psykiatriutredningens kartläggningsmaterial
framgår t.ex. att över 30 % av förtidspensionsin
tygen för psykiskt störda inte skulle ha skrivits om
rehabiliteringen fungerat bättre.
Vi föreslår därför att samhällets insatser när det
gäller psykiatrisk och yrkesmässig rehabilitering
kraftigt förbättras. Det är insatser som skall göra
det möjligt att öka satsningen på skyddat arbete
och långsiktig arbetsrehabilitering.
Vi har konstaterat att det varje år satsas drygt
40 miljarder kronor på insatser till psykiskt
störda. Det saknas alltså egentligen inte resurser,
men insatserna skulle -- rätt använda -- kunna vara
betydligt effektivare. Av en tidsstudie som ge
nomförts vid sju psykiatriska kliniker och omfat
tar 20 olika enheter framgår t.ex. att andelen di
rekt patientarbete endast är 26 %, att stödet till
andra vårdgivare är ringa och att journalskrivning
och administration etc. tar mycket stort utrymme.
De som har egen bostad måste ha ett helt annat
stöd än vad som ges i dag. Risken är stor att de
åter hamnar i sluten psykiatrisk vård. Det blir ett
slags passiv rundgång, som blir mycket dyr för
samhället. Därför har vi föreslagit en rad insatser
som bidrar till att dessa människor får ett boende
som är anpassat till deras behov och till deras om
givning. Dessutom föreslår utredningen en rätt
för den som är svårt psykiskt störd till ett person
ligt ombud. Syftet med detta är att underlätta för
den enskilde att klara kontakterna med vårdgi
varna. Ombudet skall ta ansvar för helheten och
se till att myndigheter och vårdgivare inte
springer ifrån sitt ansvar.
Fungerar inte vardagen och de sociala insat
serna, fungerar heller inte medicinerna eller tera
pin. Insatserna måste samordnas, och de sociala
myndigheterna måste samverka med den psykia
triska vården. Var ansvaret skall ligga måste tyd
liggöras!
Psykiatriutredningen har också haft i uppdrag
att uppmärksamma problemen kring beroende
framkallande psykofarmaka, dvs. förskrivning av
s.k. bensodiazepinpreparat. Totalt beräknas mel
lan 9 och 15 % av befolkningen använda något
bensodiazepinpreparat under ett år.
Nuvarande förskrivning av bensodiazepinpre
parat karakteriseras av följande problem.
Det finns ett fåtal läkare som allvarligt felför
skriver dessa preparat. Förskrivning utan sepcifik
diagnos eller indikationsprövning förekommer i
ganska stor omfattning. Förskrivning av benso
diazepiner tillgrips ibland då alternativ behand
ling ej är tillräckligt utvecklad, inte finns tillgäng
lig eller som ersättning för önskvärd förändring av
vederbörandes livssituation.
De stora regionala skillnaderna i förskriv
ningen av bensodiazepiner motsvaras inte av känd
variation i befolkningens hälsa. Inom vissa regio
ner med stor förskrivning står ett fåtal läkare för
en stor del av denna.
Vi föreslår därför ett system som underlättar
för den enskilde läkaren att kritiskt granska sin
förskrivning av bensodiazepiner. Den enskilde lä
karens förskrivning föreslås bli registrerad av apo
teken vad gäller preparat, dos och förpacknings
storlek etc. Informationen skall sedan återföras
till förskrivande läkare varje halvår.
För att underlätta den enskilde läkarens be
dömning av sin förskrivning bör redovisningen ut
över läkarens egen förskrivning även gälla exem
pelvis genomsnittlig förskrivning i landet, för
skrivning inom jämförbara områden och totalför
skrivningen inom vårdcentralen, sjukvårdsdi
striktet etc.
Allvarligt felförskrivande läkare skall upp
märksammas genom effektivare tillsynsåtgärder.
I grova fall måste felförskrivande läkare förlora
sin förskrivningsrätt.
Det är angeläget att beroende och missbruk av
bensodiazepiner även diskuteras som ett folkhäl
soproblem. Allmänheten måste ges tillgång till en
mångsidig, grundlig och opartisk information om
nytta och risker med intag av bensodiazepiner.
Det är viktigt från folkhälsosynpunkt. Sverige har
jämfört med många andra länder en restriktiv för
skrivning av sömnmedel och lugnande medel.
Trots detta kan man fråga sig om bensodiazepi
nanvändningen håller på att bli ett kulturellt be
tingat mönster, i stället för att vara en specifikt
medicinsk behandlingsmetod. Det är därför vik
tigt, herr talman, att användningen av dessa pre
parat görs mer distinkt!
Anf. 219 KARIN ISRAELSSON (c):
Herr talman! Att i dag komma med visioner för
framtiden är kanske inte det mest vanliga, men
borde vara det mest väsentliga. Besparingar och
förändringar upptar den mesta tiden av debat
terna. Många vill behålla nuvarande situation
med ett generellt välfärdssystem med standardga
ranti, och andra inser betydelsen av ett nytän
kande när det gäller den generella grundtrygghe
ten, införandet av en grundstandard.
Rosa Östh och jag har i en motion väckt tanken
på en grundtrygghet för framtiden. Centerpartiet
har under många år hävdat begreppet grundtrygg
het. Redan under ATP-striden utgjorde Centerns
linje en grundtrygghetspension. Vi har åter väckt
denna tanke under mitten av 80-talet och hävdar
att det finns både besparingar och förenklingar att
göra i pensionssystemet. Samtidigt ges den en
skilde en enklare och överskådligare försäkring.
Arbetet är den främsta grundtryggheten, som
alltid måste eftersträvas. Det skall aldrig vara
mera lönsamt att avstå från arbete jämfört med
att erhålla sociala förmåner.
Under högkonjunkturen var 5 % av det
svenska folket beroende av socialbidrag. Att vi nu
under lågkonjunktur, med hög andel arbetslösa
och flyktingar och med det slutliga ansvaret för
kommuninvånarna hos kommunerna, har en
ökad andel socialbidragstagare är inte så märk
ligt. Den senaste rapporten talar om 7 %. Mäng
der av byråkrati, långa köer och integritetskrän
kande utredningar leder inte till ett lätthanterligt
bidragssystem. Detta måste kunna förändras, an
ser vi i Centerpartiet.
Hur långt skall samhällets skydd sträcka sig,
och till vilken nivå skall denna försäkring gälla
och räcka? Vi har inte från Centerns sida haft vare
sig tid eller resurser att för dagen gå längre i våra
framtidsvisioner. Målet är enkla regler, som ger
ett grundskydd. Avgifterna för denna förmån
måste täcka kostnaderna tillsammans med skatte
inslag. Dagens sociala avgifter kan också kallas
för skatt, eftersom det finns ett mått av solidaritet
i fördelningen av de insamlade avgiftsmedlen.
Jag noterar att skatteministern nu aviserat ett
tydliggörande av de socialavgifter som betalas för
varje lönetillfälle. I dag ser man inte detta; arbets
givaren suckar över avgifterna, och löntagarna
räknar inte med de förmåner som ges via dessa av
gifter. Jag anser att den inslagna vägen med en
ökad öppen redovisning är rätt väg att gå.
Dagens socialförsäkringssystem bekostas av av
gifter och delvis av skattemedel. Arbetsskadeför
säkringen är helt skattefinansierad, då fonderna
för länge sedan är tömda.
Upp till 85 % av sjukförsäkringen har hittills fi
nansierats med avgifter, och 15 % har finansierats
med skattemedel. Med ett ökat löneutrymme, då
avgifterna delvis överlåts till löntagaren, lämnas
utrymme för avtalsbundna eller frivilliga försäk
ringar. Ökad konkurrens mellan försäkringsgi
vare kan ge lägre kostnader. Det ges därmed en
möjlighet att själv styra över sitt liv. Ansvaret lig
ger i dag till stor del på samhället. Vi svenskar är
invaggade i tron att samhället sköter om oss från
vaggan till graven. Detta håller inte för all fram
tid.
Om vi skall förändra skattesystem och dra oss
ur ett socialistiskt system, måste även transfere
ringssystemen följa med. När man gjorde om än
kepensionen till efterlevandepension togs egentli
gen ett första steg mot en grundtrygghet. Ett ökat
utrymme för den enskilde att planera för sin fram
tid skapar också ett större engagemang. Den
svenska modellen har ju visat på sprickor i fasa
den, och det är nödvändigt att hitta nya sätt att
fördela de minskande resurserna till dem som
verkligen behöver dem.
Familjepolitiken och behovet av vårdnadser
sättning framstår som en reform som är starkt
prioriterad i regeringens budgetförslag. Tyvärr
saknas det i dag resurser för att genomföra ens ett
första steg. Kommunerna borde få ökad frihet att
också ge vårdnadsbidrag om det ses som en bra
lösning. Nu läggs frigjorda resurser på att för
bättra situationen för de handikappade. Ett full
följande av handikapputredningens förslag har på
ett föredömligt sätt drivits igenom, trots stora
nedskärningar för övrigt.
Herr talman! Livskvalitet myntades som be
grepp av professor Levi i slutet av 70-talet. Cen
terpartiet anser att det finns skäl att trycka på livs
kvalitetsbegreppen, speciellt i en situation då de
pression och svårmod breder ut sig. Arbetet som
den första ingrediensen i livskvalitetssökandet är
helt klart. Just nu är arbetet en bristvara. Att då
få något att syssla med måste vara viktigt. Alla ar
betslösa bor inte så till att de kan syssla med något
intressant. För många är risken att hamna i ett be
roende av alkohol eller narkotika uppenbar. Ge
nom ett fortsatt stöd till frivilligorganisationer
som arbetar förebyggande, som ger en bra före
ningsaktivitet, kan man förhindra utslagning se
nare i livet.
Sverige måste med kraft avvisa alla förslag till
legalisering av vissa narkotiska preparat. Inte
minst i avtalsförhandlingarna inför EG-medlem
skapet måste både detta och kravet på bibehållan
det av den svenska alkoholpolitiken med kraft
hävdas. Det ger en förhöjd livskvalitet att slippa
hamna i ett beroende.
Jag hälsar med tillfredsställelse Sten Svenssons
insikter i Bensodiazepinproblematiken. Jag har
under många år i riksdagen hävdat detsamma.
Det känns skönt att få detta stöd från Psykiatriut
redningen.
Till sist, herr talman, vill jag tala om att Cen
tern inför 2000-talet vill införa ett nytt trygghets
system. Det skall bygga på grundtrygghet. Det
skall gälla lika för alla och vara oberoende av in
komst. Samhället skall garantera tryggheten för
de svagaste grupperna.
Anf. 220 PONTUS WIKLUND (kds):
Herr talman! Häromveckan träffade jag på tå
get en studentkamrat. Det var ett glatt åter
seende. Vi har setts endast en gång tidigare under
de senaste 40 åren.
Snart kom hans fråga:
-
Vad sysslar du med nu för tiden?
-
Jag är riksdagsman.
-
Vad säger du? är du inte riktigt klok?
Sedan kom nästa fråga:
-
Vad är det för frågor du mest arbetar med i
riksdagen då?
-
Jag sitter i socialförsäkringsutskottet så...
-
Är du självmordspilot? avbröt han.
Jag skulle tro att många av kammarens ledamö
ter har mött liknande, om än inte lika raka, reak
tioner. Denne min studentkamrat är en dynamisk,
rättfram och hedervärd akademiker. Han började
med två tomma händer, och han har gjort stora
praktiska insatser i svenskt näringsliv.
Han vet, liksom många andra, en hel del om det
ohållbara i den nuvarande situationen, vad gäller
ekonomi och välfärd och sambanden dem emel
lan. Han vet en hel del om hur mycket det poli
tiskt kommer att kosta att vrida detta rätt.
Som så många framhållit, och även jag vill be
tona, var tankarna bakom vår välfärd goda, och
genomförandet var länge lyckosamt.
Det som kanske under senare år har förvånat
mig mest är att man inte djupare har tänkt igenom
hur trygghets- och bidragssystemen, även på den
höga nivå som vi har, påverkar människors högst
mänskliga beteende. De ger en anpassning som
bl.a. innebär att förmånen, helt naturligt, snart
blir en rättighet, vilket ibland medför överutnytt
jande. Det förvånar mig också att det inte tagits
större hänsyn till de många signaler som kommit
allt tätare sedan 70-talet om att en av konsekven
serna är en ohållbar ekonomisk utveckling.
I mitt yrkesliv har jag under de senaste två de
cennierna kunnat konstatera hur socialförsäk
ringarna har blivit alltmer sofistikerade. De har
blivit det i så hög grad att de ofta mera har gynnat
dem som har det ganska bra ställt och som har va
rit om sig och har kunnat ta för sig. Andra som
egentligen bättre hade behövt dem har undvikit
eller inte haft förmåga att utnyttja förmånerna.
Under de senaste åren har man justerat reg
lerna för flera komponenter i välfärdssystemen.
De har stramats upp. Fördelningspolitiskt har ut
fallet inte alltid blivit bra. Många människors si
tuation har blivit svår. De äldres sjukvård och om
sorg har exempelvis fått otillräckliga resurser --
där behövs omfördelning.
Till allt detta kommer det största akuta proble
met av alla, den stora arbetslösheten, som kastar
sin mörka skugga över hela fältet. En förbättrad
allmän arbetslöshetsförsäkring är en angelägen
reform.
Lojaliteten har minskat bland vårt folk. Men
det finns fortfarande en stor grupp människor
som är barn till folkrörelsernas hedersmänniskor,
som har lärt sig att klara sig själva i de små gemen
skaperna, som har undvikit att sätta sig i skuld,
som våndas över sina barns framtid. Dessa männi
skor utgör en stor potential när det gäller att vrida
rätt det som har gått snett, om bara det politiska
ledarskapet blir tydligt.
Vi kristdemokrater tror att flera av trygghets
systemen bör förändras i sin konstruktion, så att
träffsäkerheten blir bättre, så att lojalitet, arbete
och sparande uppmuntras på alla nivåer, så att
den som anstränger sig enligt gamla hederliga, säg
gärna, folkrörelsebegrepp belönas. De skall
skydda alla, men i första hand skall de effektivt
och heltäckande skydda dem som mest behöver
samhällets skyddsnät. Vi behöver även komplet
teringar i välfärden. Ett vårdnadsbidrag är exem
pelvis mycket angeläget. Det måste komma snart.
Vi måste försöka hitta gemensamma vägar och
minska behovet av partipolitiska profileringar.
Det är lätt att få höga siffror i opinionsmätningar
genom att t.ex. gå emot förändringar i socialför
säkringar, som är nödvändiga men smärtsamma,
därför att de försämrar för enskilda människor.
Vi kristdemokrater anser att trygghetssystemen
även i framtiden bör vara generella, dvs. att de
skall omfatta alla. De bör som huvudprincip i
första hand ge en god grundtrygghet. De skall
vara lika för alla, och de skall vara solidariskt fi
nansierade. Riktade inslag behövs till särskilt ut
satta. Varje utredning för reformering av någon
socialförsäkring bör ta fram ett alternativ med
grundtrygghet som bas.
Vår principiella syn är att det vid behov ovanpå
denna grundtrygghet bör läggas obligatoriska el
ler frivilliga försäkringar. De kan vara privata el
ler tecknas genom avtal. De skall bygga på in
komstbortfallsprincipen, där egeninsatser är en
viktig beståndsdel. Därmed ökar den enskildes
valfrihet.
Den parlamentariska arbetsgrupp som arbetar
med att ta fram ett reformerat pensionssystem ar
betar i rätt riktning. Basen skall vara en god
grundpension byggd på fördelningsprincipen.
Men för övrigt skall det vara bättre samband mel
lan livslön, avgifter och pensionsbelopp. Det är
viktigt att vi får ett inslag med obligatorisk försäk
ring för alla, med premiereservsystem på kanske
15-20 % av avgiften, att vi får ett system med pen
sionsdelning mellan makar samt pensionsgrun
dande år för vård av eget barn.
Jag vill betona att de skisser av framtida trygg
hetssystem som jag kortfattat har nämnt inte be
rör dem som nu är äldre, allra minst dem som är
pensionärer, inte heller dem som för övrigt är inne
i systemet -- som t.ex. har ersättning. Föränd
ringar i konstruktionen av socialförsäkringar krä
ver vanligen långa övergångstider.
Herr talman! Social välfärd är för oss krist
demokrater en mycket angelägen fråga. Subsidia
ritetsprincipen ser vi som grundläggande. De små
naturliga gemenskaperna, främst familjen i vid
bemärkelse, är utgångspunkten. De offentliga sy
stemen skall bistå med stöd och resurser till alla,
när gemenskaperna inte effektivt kan klara av
problemen.
Anf. 221 BO HOLMBERG (s):
Herr talman! Jag vill koncentrera mig på ett
tema som jag tror kommer att ställa social- och
välfärdspolitiken inför en delvis ny situation,
nämligen en framväxande klyfta mellan de natio
nella mål som regering och riksdag lägger upp för
välfärds- och socialpolitiken och resultatet ute i
människornas vardag, när nu kommuner och
landsting inte längre har tillräckligt med resurser.
Under vårriksdagen skall socialutskottet och
Riksagen ta ställning till väldigt fina socialpoli
tiska mål för barnomsorgen, äldreomsorgen, lika
sjukvård för alla osv. Samtidigt bedriver rege
ringen en ekonomisk politik gentemot kommu
nerna som innebär stora indragningar och fortsatt
skattestopp. Helt nyligen fick vi se helt nya eko
nomiska realiteter. Kommunförbundet har tagit
fram en rapport som visar att man med sämre
skatteunderlag, sämre tillväxt och minskade stats
bidrag kommer att förlora 27 miljarder kronor
från 1992 till 1994. 50 000 människor kommer att
behöva sägas upp.
Samtidigt intar regeringen ett förhållningssätt
gentemot den kommunala självstyrelsen som jag
tycker är väldigt förbryllande. Man signalerar nu
att det skall föreläggas en proposition för riksda
gen där man sätter en grimma på kommunerna
och begär obligatorisk upphandling. Kommunför
bundets jurister säger att detta strider mot grund
lagen och mot Europakonventionen om kommu
nal självstyrelse.
Jag skall med några exempel belysa varför jag
tror att det blir en framväxande klyfta mellan de
nationella målen och människornas vardag.
Socialutskottet har under hösten gjort studie
besök och haft utfrågningar där vi har tittat på si
tuationen för de bostadslösa, psykiskt störda och
narkotikamissbrukare. Vi har kunnat höra från
socialarbetare och klientorganisationer att det nu
är ekonomiska mål som gäller för narkotikapoliti
ken. Man får en viss summa pengar. När pengarna
är slut i den kommunala budgeten gäller inte
längre socialtjänstlagens mål om vård efter behov.
Detta tar jag som ett uttryck för en obalans på ett
viktigt område mellan nationella mål och realite
terna för dessa särskilt utsatta människor.
Den andra sak som jag vill peka på är att utgif
terna nu stiger okontrollerat ute i kommuner och
landsting. När riksdagen behandlade den s.k. av
giftspropositionen, kunde vi socialdemokrater
konstatera att regeringen inte hade något grepp,
inte kunde se hur det hela kommer att skena i väg.
I gårdagens Svenska Dagbladet kunde jag läsa
att fritidshemsavgifterna i Stockholm skall ökas
från 550 kr till 850 kr. Vi tror att vi måste disku
tera högkostnadsskydd för att de nationella målen
på det här området skall kunna förverkligas.
I det moderatledda Stockholms läns landsting
råder nu litet av en nyliberal yra. Regeringen har
presenterat fina mål för primärvården. Men jag
kan konstatera att man i Stockholms läns lands
ting slår sönder primärvården. Ordförandena för
svenska gynekologers organisationer vill komma
till socialutskottet. K G Nygren har berättat för
mig vad det har betytt när man under 50 år har
kunnat hålla ihop mödravården och vad det har
betytt att man kunnat hålla nere spädbarnsdödlig
heten, livmoderscancer hos kvinnor, sexuellt
överförbara smittsjukdomar. I ett penndrag drar
man nu undan möjligheterna att bedriva en sam
manhållen mödravårds- och hälso- och sjukvård.
Hur stämmer detta med de nationella målen?
I Sigtuna kommun, som är en av de kommuner
som skall ha försöksverksamhet med att primär
vården bedrivs hos kommunerna, fanns ungefär
55 personer anställda inom primärvården. Man
beslöt att ersätta dessa med 2,5 husläkare. Hur
skall då riksdagen kunna utvärdera primärvården
i kommunerna jämfört med primärvården i
landstingen -- tanken var att man skulle titta på
den sociala dimensionen och den medicinska --
när man så radikalt förändrar förutsättningarna?
I regeringens proposition står att läsa att Sve
rige har anslutit sig till den folkhälsopolitik som
Världshälsoorganisationen har beslutat om. Jag
kan inte se ett ord om att de målen om folkhälso
politiken finns med i den nyliberala yrans politik
som vispas igenom i Stockholms läns landsting.
En fråga till regeringen som vi kommer att ta
upp framöver är hur vi skall hantera den här situa
tionen. Man måste föra en politik som går hand i
hand med verkligheten. Riksdagen skall inte um
gås med en verklighet och besluta om fina natio
nella mål för välfärden när verkligheten kommer
att te sig annorlunda. Hur skall regeringen för
hålla sig till den kommunala självstyrelsen och ge
möjligheter att realisera de nationella målen? So
cialdemokraterna tror att det, för att man skall
kunna behålla trovärdigheten, blir nödvändigt att
samla parlamentarikerna i en bred kommitté och
göra en syneförrättning för att ta reda på vad som
händer ute i välfärdssamhället.
Anf. 222 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Livet är tomt och innehållslöst
som en påse. Det är ett citat av en svensk revyko
miker. När begreppet myntades var det nog inte
avsett som ett ordspråk som syftar på politiska åt
gärder 1993. Fakta är att livet av nästan 1 miljon
medborgare nu upplevs som särskilt tomt och kri
sartat.
Sveriges medborgare är nu mer krismedvetna
än förr. De förväntar sig därför en aktiv ''signalpo
litik''. Vi måste trycka på och få blåljusen att lysa
på regeringsbilarna, ta rejäla grepp på en välfärd
som är överutnyttjad.
De sociala trygghetssystemen har byggts upp
och tänkts att finansieras kollektivt efter varje
medborgares förmåga. Detta skrivs i en ledare i
Aftonbladet.
Under 1980-talet hade nästan alla svenskar
jobb, skapade genom en näst intill okontrollerad
expansion av den offentliga sektorn. Nu ser vi re
sultatet. Vi har inte råd med alla bidrag och er
sättningar. Vi är med full fart på väg utför. Situa
tionen är mycket allvarlig. Sverige är i närheten
av en gräns då alla medborgare kommer att be
höva förändra sin välfärd. Om inte signaler om
den nya välfärden sänds ut nu, kommer vi snart
att få en välfärd i Sydeuropaklass.
Vi har konsumerat enskilt på kredit. Många
medborgare häftar i skuld. Sverige måste spara
mer och avsätta mer till investeringar men samti
digt betala skulderna. Alla måste spara -- obser
vera att alla måste spara. Ingen kommer undan.
Socialtjänstutredningen måste också ta åt sig och
spara.
Enligt Sydsvenska Dagbladet arbetar utre
darna med en nettonorm för socialbidrag. Bidra
get skall täcka de allra nödvändigaste levnads
kostnaderna. Jag hoppas att de ansvariga ser till
att en bostadskostnad för en liten bostad ingår i
denna nettonorm. Det finns nämligen ingen rätt
visa i att bidragstagare skall kunna bo i större bo
städer än de som har arbete och betalar skatt.
Det måste till styrinstrument för att ändra miss
förhållandena. Man kan fråga sig om regeringen
är beredd att verka för sådant.
Herr talman! Välfärden bygger på rätt till ar
bete och utbildning, rätt till goda uppväxtvillkor
för alla barn, trygghet när man blir sjuk och när
man är gammal. En sak är klar: All välfärd måste
stå på säker grund, skapad genom produktion och
tillväxt. Alla som kan och vill arbeta skall också
ha ett riktigt jobb. Den verkliga arbetslösheten
måste diskuteras i samband med välfärden. Det är
inte bara de 330 000 registrerade som är arbets
lösa. Vi måste redovisa alla som är utan jobb. Då
framkommer vidden av krisen.
Jag har gjort följande försök till uppskattning
av det berörda antalet personer inom arbetsmark
nadsutbildning, rekryteringsstöd, beredskapsar
bete, utbildningsvikariat, inskolningsplatser, ung
domspraktikplatser, lönebidragsanställda, Sam
hallsanställda i icke prioriterade grupper, offent
ligt skyddat arbete, Arbetsmarknadsinstitutets
sysselsatta, lönegarantiplatser, komvuxelever
utan alternativa jobb, förtidspensionärer som har
pensionerats på grund av arbetsbrist, asylsö
kande, socialbidragstagare som behöver ersätt
ning på grund av att de är utförsäkrade och till sist
arbetslivsutvecklingssysselsatta på s.k. gubbda
gis.
De uppräknade åtgärderna sysselsätter öppet
eller dolt omkring 620 000 medborgare. Därtill
kommer den redovisade arbetslösheten med
330 000 arbetslösa.
Anf. 223 FANNY RIZELL (kds):
Herr talman! I en period med svåra finansiella
kriser är det särskilt angeläget att slå vakt om
svaga grupper. Människovärdet måste alltid vara
högre än penningvärdet. Ibland känns det dock
som om den ekonomiska debatten alltför ensidigt
dominerar i svensk politik. Det gäller att inte bli
förblindad och att inte glömma bort det livsnöd
vändiga -- vården och omsorgen för människor i
krisens tider. Samhället får aldrig bli så hårt och
kallt att det enbart prioriterar de materiella frå
gorna. Vi måste se till att de ''mjuka frågorna''
lyfts fram och prioriteras.
Årets budget innehåller avsevärda besparingar.
Mycket av det som föreslås är smärtsamt, och vi
har enbart kunnat acceptera det för att vi vet att
alternativet är så mycket värre. Många har i
denna talarstol talat om arvet efter den socialde
mokratiska regeringen. Det är ett faktum att om
man tar över ett konkursbo så måste man göra nå
got för att få ordning på ekonomin. Det som nu
görs är nödvändigt för att även på sikt kunna er
bjuda trygghet och omsorg för de gamla och
sjuka.
Vård och omsorg vid sjukdom och svaghet till
hör de mest grundläggande kraven inom välfär
den. Sverige är inte ett välfärdsland om inte alla
vid behov kan få adekvat vård och omsorg, obe
roende av vilka andra sociala förmåner som er
bjuds i utbyte mot våra skatter och avgifter. Vi
måste leva upp till gällande hälso- och sjukvårds
lag; bra vård på lika villkor för alla, och till löftet
i förklaringen vid regeringens tillträde 1991, att
arbetet med att skapa värdiga villkor för gamla
och sjuka skall intensifieras.
Det är glädjande att se att när regeringen nu
har avlämnat sitt förslag i husläkarfrågan till lag
rådet, har patienternas ställning stärkts. Den
största ofrihet som någon patient kan uppleva är
när det saknas läkare där man bor. Att införa en
helt fri etablering för läkare löser inte detta pro
blem. Därför är det bra att regeringen klart har
uttalat att det för att få en god hälso- och sjukvård
i hela landet krävs att befolkningen har tillgång till
läkarinsatser oavsett bostadsort. Vidare är det
viktigt att en läkare exempelvis på deltid kan vara
husläkare samt också på deltid arbeta på sjukhus
som specialist inom t.ex. reumatologi eller geriat
rik. På så sätt kan läkarens kompetens utnyttjas
optimalt till gagn för många patienter. Enligt min
mening är det också angeläget att landstingen har
ett övergripande ansvar för planeringen.
Vem som är huvudman för en viss verksamhet
får dock aldrig bli en huvudfråga. Det väsentliga
för den enskilda människan är vårdens innehåll
och kvalitet. Vi måste helt naturligt acceptera att
sjukvårdskostnaderna inte kan öka i ohämmad
takt. Men i en tid då en rad reformer genomförs
inom hälso- och sjukvården är det dock nödvän
digt att fortlöpande följa upp dessa reformers ef
fekter för att säkra vårdens och omsorgens kvali
tet. I kvalitetssäkringen måste ingå ett effektivt
fungerande forum dit den enskilde och anhöriga
kan vända sig när de upplever att vårdens och om
sorgens behov inte har tillgodosetts. Detta gäller
inte minst om detta sker på grund av bristande re
surser. Det är hög tid för en nationell strategi för
kvalitetsuppföljning och kvalitetssäkring inom
svensk sjukvård.
Det nuvarande välfärdssystemet omfattar
transfereringar på ca 300 miljarder kronor per år.
Min uppfattning är att vi borde överväga omprio
riteringar inom hela den befintliga välfärden i vårt
land. Det är svårt, men det är vår uppgift som po
litiker.
Vad är egentligen viktigast? Att vi har världens
största bostadsyta per invånare eller att vi alla och
våra närmaste får adekvat vård vid behov, även
om vi inte längre kan vara produktiva, när vi blir
kroniskt sjuka eller mycket gamla, när vi behöver
hjälp för att ta oss fram till toaletten, få mat och
dryck, få hjälp med att klä på oss på morgonen
och att klä av oss på kvällen, när vi inte längre or
kar göra vår röst hörd? Detta gäller omsorg om
människovärdet i dess allra djupaste dimension.
Herr talman! Det är min bestämda uppfattning
att ytterligare indragningar när det gäller statliga
medel till landsting och kommuner inte kan
komma i fråga de närmaste åren mot bakgrund av
de stora behov som finns för att tillförsäkra alla en
god vård och omsorg.
Anf. 224 INGVAR BJÖRK (s):
Herr talman! Jag skall i detta mitt anförande
uteslutande behandla de handikappades problem
och svårigheter. Rubriken för denna del av debat
ten är Välfärdspolitik och denna rubricering är för
min del mycket välfunnen. Den täcker precis det
som jag vill tala om.
I 1989 års handikapputredning gjordes ett för
sök att mäta människornas standard, för dem som
hade drabbats av funktionshinder. Jag skall återge
sid. 232--234 ur Handikapp och välfärd -- en läges
rapport som Handikapputredningen gav ut 1990.
Man jämförde tio olika slag av kommuner med
varandra, nämligen en storstad, förortskommu
ner, mindre landsortskommuner och länshuvuds
tad. Den person som användes vid en jämförelse
mellan de olika kommunerna var en handikappad
med en inkomst som varierade mycket beroende
på vilken kommun han bodde i. Han hade om
kring 5 300 kronor i månadsinkomst efter att ha
betalat skatt. Men till denna inkomst skulle den
handikappade sedan lägga vad han fick i bidrag
från den kommun som han bodde i. Här kommer
de stora skillnaderna in. I den kommun där han
fick den minsta inkomsten blev denna 3 475 kro
nor per månad och i den kommun där han fick den
högsta inkomsten blev denna 4 792 kronor per
månad. Inkomsten per år blev således 41 792 kro
nor i den ena kommunen och 57 504 kronor i den
andra kommunen, dvs. en skillnad på 15 804 kro
nor per år. De övriga kommuner, som jag tidigare
har nämnt, placerade sig mellan den kommun
som gav mest och den kommun som gav minst.
Det innebar alltså olika standard beroende på vil
ken kommun han bodde i, beroende på kostna
derna för färdtjänst och hemtjänst samt nivån på
det kommunala bostadstillägget.
Herr talman! De handikappade lider alltså av
att ha en mycket låg levnadsstandard. Det gäller
faktiskt en stor del av de handikappade. Lägg se
dan till att kommunerna bidrar till att förvärra
denna situation för de handikappade, och kom
munernas ekonomiska svårigheter är i dag större
än när den här undersökningen gjordes.
Enligt min mening är dessa skillnader i stan
dard alltför stora. Jag önskar naturligtvis att de
kommuner som ligger lägst skall kunna lyftas upp
till den nivå där den kommun som ligger högst be
finner sig. Om man önskar sig detta, måste staten
helt enkelt gå in och omöjliggöra att en del kom
muner ger för små bidrag.
Låt mig också ta upp frågan om resemöjlighe
ten för de handikappade. Handikapputredningen
säger: ''Målet skall vara att människor med funk
tionsnedsättningar tillförsäkras samma villkor
och möjligheter att resa som andra invånare.''
Har då inte människorna i vårt land denna möjlig
het? Det gjordes en rapport om handikappan
passning av kollektivtrafiken -- utvärdering av tio
års anpassningsarbete. Vad drog då Transportrå
det för slutsatser av denna rapport? För männi
skor med mer omfattande förflyttningshandikapp
har det inte skett några större förbättringar. En
fullständig tillgänglighet till de kollektiva färd
medlen, dvs. plana insteg, lyftar eller ramper på
alla färdmedel och alla knutpunkter och anhalter
såsom terminaler, busshållsplatser, järnvägssta
tioner etc., har hittills inte kunnat genomföras.
Handikapputredningen påpekar mycket starkt,
och jag citerar här Handikapputredningens slut
betänkande Ett samhälle för alla: ''Att kollektiv
trafiken sett från den funktionshindrades synvin
kel är en helhet och bygger på ett samspel av an
passning i hela resekedjan.''
Man menar alltså att färdmedlen måste anpas
sas till funktionshindrade personer. Vidare måste
förflyttningsmiljöerna anpassas till dem som är
funktionshindrade. Det räcker inte om man bara
tar hänsyn till färdmedlen, utan man måste också
handikappanpassa trottoarer, terminaler, håll
platser och gator.
Om vi nu tänker oss att vi får en sådan utveck
ling på reseområdet som Handikapputredningen
föreslår, kommer denna utveckling emellertid att
ta tid. Vi är då framme vid år 2000. Vad återstår
då för de personer som är funktionshindrade? Det
är i huvudsak den kommunala färdtjänsten. Den
beskrivs i Handikapputredningens betänkande
Handikapp -- Välfärd -- Rättvisa. Den har emel
lertid stora brister. Enligt min mening är det
främst variationen i avgifter som är mycket orätt
vis. Det redogörs för bl.a. den avgift som den
färdtjänstberättigade får betala. Man finner att
den avgift som den färdtjänstberättigade betalar
varierar kraftigt mellan kommunerna.
Det är min förhoppning att man verkligen skall
se på vad dessa avgifter innebär för människorna.
Skilda avgifter innebär att orättvisorna hålls vid
liv i olika kommuner. Men egenavgiften borde
inte överstiga kollektivtrafiktaxan i lokal- och
länstrafik. Detta är något som även Handikapput
redningen föreslår.
Anf. 225 MY PERSSON (m):
Herr talman! Låt mig få börja med att beklaga
att socialministern tydligen var tvungen att gå in
nan debatten var slut. Men jag är övertygad om
att han hade mycket starka skäl.
I Bra Böckers uppslagsbok av år 1990 definie
ras en välfärdsstat som ''en stat som genom omfat
tande socialpolitiska åtgärder söker erbjuda med
borgarna ekonomisk trygghet från vaggan till gra
ven''. Vidare sägs: ''Sverige har länge betraktats
som ett föregångsland på detta område -- -- --.''
Sant är att ''den svenska välfärdsstaten'' blev
något av ett begrepp under efterkrigstiden. Nu
har denna välfärdsstat alltmer kommit att likna en
stat i såväl ekonomisk som social kris, mycket på
grund av att den goda folkhemstanken om en för
alla av samhället garanterad trygghet kom att bli
ett handlingsförlamande fångstnät i stället för det
goda skyddsnät som det var ämnat att vara.
I kväll diskuterar vi den framtida välfärdspoliti
ken. Det kan göras på olika sätt. Förvisso är det
nödvändigt att i en politisk debatt tala i konkreta
termer. Förslag till lösningar i sakfrågor sätts un
der debatt. Detta är viktigt. Men lagregleringar
och ekonomi är endast medel för att uppnå det
goda samhället. Målet är dess innehåll.
Hur skall 2000-talets svenska välfärdssamhälle
egentligen se ut? Vilken roll skall den enskilda
samhällsmedborgaren spela?
Jag anser därför att det i denna debatt även bör
diskuteras hur vi tillsammans skall kunna, inte re
staurera den gamla välfärdsstaten, utan fastmer
bygga ett nytt framtida samhälle, där välfärd skall
innebära trygghet och gemenskap, men också fri
het för och ett myndigförklarande av varje männi
ska. Det är i detta långsiktiga perspektiv som jag
skulle vilja fundera.
En gång intervjuade jag en pensionerad, ännu
yrkesverksam läkare i Köpenhamn. Vårt samtal
rörde sig om vad som fordrades för den äldre
människan för att hon skulle få god livskvalitet.
Min samtalspartner slog genast fast, utifrån sin
långa erfarenhet, att det för ett gott åldrande
fordrades, förutom förmånen att få vara lagom
frisk också ''de fyra K'' -- krav och konsekvens,
kontakt och kärlek.
Hon sade: Dessa mina gamla, många i dag runt
90 år, har vuxit upp under svåra förhållanden --
krig, fattigdom och sjukdom. För varje svårighet
har de måst lita till sin egen kraft. Något samhäl
lets skyddsnät fanns inte då. Alltså ställdes det
stora krav på dem. Men för varje gång de klarat
av en svårighet kunde de sträcka på sig och säga:
Detta klarade jag. Och nästa gång jag möter en
svårighet klarar jag nog den också.
Min samtalspartner sade sedan: Till detta vill
jag foga att mina gamla växte upp i en levande ge
menskap människor emellan, där kontakt och
kärlek var realitet och därför blev till hjälp för
dem.
Herr talman! ''De fyra K'' är enligt min mening
också tillämpliga på det goda samhället. Varje
människa måste omfattas av krav. För mig är krav
inte ett fult moderat ord. Krav är egentligen för
väntan, anpassad till vars och ens förmåga. Den
som inte har positiva förväntningar på sig -- det
gäller människan i alla åldrar -- har inte heller nå
got att söka leva upp till. Det lilla barnets ''kan
själv'' är kanske just uttrycket för det lustfyllda i
att kunna visa sin omgivning att man klarar av det
som förväntas av en. Och för varje gång som man
klarat av en uppgift, växer man litet som männi
ska.
I morgondagens samhälle måste det ömsesidiga
ansvarstagandet mellan individ och stat återigen
väckas till liv.
Det som utsatte vårt s.k. välfärdssamhälle för
påfrestning var bl.a. att det sociala skyddsnätet
kvävde och passiviserade. Detta tog i stor ut
sträckning död på alla former av den enskilda
människans goda vilja både till att försöka klara
sig själv och till att hjälpa andra, eftersom det ju
var statens angelägenhet. Därmed började också
gemenskapen människor emellan att luckras upp.
Samhörigheten generationerna emellan försvaga
des. Unga och gamla kom att leva alltmer åt
skilda. Och därmed försvann både stabiliteten
och tryggheten i tillvaron.
Jag tror att vårt nya välfärdsbygge måste grun
das dels på att var och en av oss omfattas av de
goda förväntningarna, anpassade efter vars och
ens förmåga, dels på den kontakt och kärlek som
yttrar sig i att vi engagerar oss i varandra, att vi
känner ansvar för varandra och att vi bryr oss om
varandra. Detta är så enkelt att uttrycka i tal, men
mycket svårare att leva upp till -- kanske särskilt
om vanan saknas.
Men i varje samhälle finns de människor som
av olika anledningar inte kan uppfylla ställda för
väntningar. Det kommer alltid att finnas de som
är i extra stort behov av omsorg och medmänsk
lighet, t.ex. barn som far illa, de mycket svårt
sjuka och inte minst de alltfler mycket gamla, ofta
dementa. För dem skall samhällets skyddsnät, en
social och ekonomisk trygghet, alltid finns till
hands. Då blir det statens och därmed allas vår
uppgift och skyldighet att hålla det i beredskap.
Herr talman! Slutligen: ''Det behövs en kris för
att gemenskapen skall tillvaratagas'', sade Sven
Delblanc.
Låt oss försöka göra den kris som vi i dag ge
nomlever till en möjlighet för att skapa det fram
tida svenska samhälle i vilket vi alla kan färdas
väl.
(Applåder)
Anf. 226 EVA JOHANSSON (s):
Herr talman! Det är inte så värst länge sedan vi
på moderata valmöten och i medierna gång på
gång kunde höra att välfärden bara kunde räddas
om vi sänkte skatterna och drog ned i den offent
liga sektorn. Det var bara några sekunder sedan
som vi fick höra detsamma här i kammaren. Hela
valrörelsen ägnades åt att föra ut denna tanke,
och Moderaterna lyckades övertyga många om att
den var riktig.
Den personliga friheten skulle öka. Var och en
skulle få chansen att styra sitt eget liv, utan in
blandning av politiska beslut. Det skydd som våra
gemensamma försäkringar, gemensamt finansie
rade och drivna skolor, sjukhus, dagis, vårdhem
och mycket annat ger, beskrevs som en tung
börda och något som fjättrade oss och tvingade
oss in i något kolossalt maskineri. Umbäranden
beskrevs närmast som något som stärker oss. Fria
skulle vi bli först den dagen som var och en skötte
sig själv.
Man lyckades övertyga så många om detta att
Moderaterna fick makten, både här i riksdagen
och i många kommuner och landsting.
De väntade inte en minut med att börja genom
föra sina löften till väljarna. Och varför skulle de
göra det? De hade ju fått ett mycket tydligt man
dat. Så långt, herr talman, är jag med. Men sedan
förstår jag inte längre.
Nu när konsekvenserna av denna politik börjar
visa sig i form av att det blir fler ungar i varje
klass, färre vuxna på varje dagisavdelning och fler
barn, färre hemtjänsttimmar, stängda bibliotek
och mycket annat. Då börjar människorna att dra
öronen åt sig. Nu kommer också protesterna.
Då smiter Moderaterna från sin politik. De sä
ger att pengarna tyvärr är slut. De säger att de är
tvingade. Så fort de får tillfälle skyller de dess
utom alltihop på oss socialdemokrater.
I går kväll fick jag höra en ny variant. Per Unc
kel stod här och sade att Moderaterna inte alls
ville spara på komvux, utan det var kommunerna
som ville göra det.
Jag har en stilla undran. Menade Moderaterna
ingenting alls med sina vallöften, om de nu inte
vill genomföra dem utan tvingas av oss?
Varför gråter Moderaterna nu? Det var ju fak
tiskt det här som de ville. Om de inte ville det,
skulle de ha kunnat stödja socialdemokratiska ini
tiativ, vilkas syfte just har varit varit och är att
hindra den nedrustning som nu pågår.
Jag vill påminna om ett par sådana. Utan att
försämra budgetbalansen, skapade vi utrymme
för bibehållet stöd till kommunerna under detta
löpande budgetår. Det handlar om 7,5 miljarder
kronor. Det är mycket.
Kommunerna måste dessutom få förtroendet
att sköta sin ekonomi. Vi måste ge dem beskatt
ningsrätten tillbaka. I många kommuner är skat
ten hög och kan förmodligen inte höjas ytterli
gare. Men det finns också lågskattekommuner
som tål höjningar för att undvika den sociala ned
rustning som pågår. Det förhindrar regeringen i
dag.
Det kan inte hjälpas att man då och då tycker
sig höra att en och annan moderat med litet grand
av triumf i rösten konstaterar att pengarna är slut
och att festen är över. För de flesta andra männi
skor innebär samma budskap oro för tryggheten,
för barnens skolgång, för jobbet och för bosta
den. Men för Moderaterna tycks detta duga som
kamouflage för en orättvis och osolidarisk politik.
Vad är det som får moderater att bli övertygade
om att vägen till en stabil ekonomi går över en ra
serad välfärd?
I dag snurrar i kommunerna -- inte minst i
Stockholmsregionen -- en karusell som beror på
dels resursbrist, dels moderata kommunledning
ars ambitioner att förändra kommunerna till ett
slags ''köp och sälj''-bolag. Privatiseringen verkar
vara överordnad alla andra mål.
I den här karusellen går mycket kompetens till
spillo. Tusentals anställda sägs upp och tvingas
bryta upp från väl inkörda arbetsgemenskaper.
De flesta av dem som sägs upp går direkt ut i ar
betslöshet. Det finns inga jobb att söka.
Kostnaderna flyttas på det här sättet bara över
till ett annat konto, och vi får ingenting tillbaka.
Jag förstår inte vitsen med detta.
Starta eget! Det är vad moderata kommunalråd
säger till dem som sparkas. Men det är snarast ett
hån. Och vad är det som får moderater att bli
övertygade om att ekonomisk stabilitet skapas ge
nom ökad arbetslöshet?
Låt mig till sist säga något om fördelningen av
statsbidragen till kommunerna.
På grundval av material från Svenska kommun
förbundet har vi försökt att studera konsekven
serna av ett fullt genomfört nytt statsbidragssys
tem. Vi har fått fram en mycket skrämmande bild.
I absoluta tal minskar statsbidragen till Stock
holmsregionens kommuner från ca 9 miljarder år
1991 till 1,4 miljarder år 1995, när övergångsbe
stämmelserna upphört. Relativt sett minskar lä
nets andel av statsbidragen till kommunerna från
drygt 17 % till 3,5 %.
Var och en förstår att detta är en uppseende
väckande och mycket oroande utveckling.
Jag vill att vi skall använda den politiska mak
ten till att styra utvecklingen i riktning mot solida
ritet. Om vi föredrar att bara titta på när klyftorna
ökar och marknadskrafterna slår ut både männi
skor och regioner, kan vi göra det på något annat
ställe än i riksdagen.
Finns det någon moderat här som skulle kunna
redovisa hur det parti som i praktiken styr vårt
land ser på dessa frågor?
Anf. 227 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill säga till Eva Johansson att
det är nödvändigt att göra de här förändringarna
i ekonomin för att vi skall kunna skapa den till
växt som är nödvändig för en på lång sikt säkrad
välfärd.
Det har varnats för den utveckling som Social
demokraterna sedan deras långa regeringstid bär
ansvar för. Kjell-Olof Feldt exempelvis har ju sagt
att görs det inte ingrepp i de olika systemen, kom
mer vi så småningom att hamna i en situation som
han benämner arbetslöshetens stålbad. Nu är vi
där.
Socialdemokraterna har ju själva bekänt att de
här förändringarna är nödvändiga i och med att de
skrivit under på de motiv som fanns med i krispa
keten 1 och 2. Hade detta fullföljts även i fråga
om krispaket 3, skulle vi ha kunnat vara på god
väg när det gäller att säkerställa våra framtida
möjligheter att försörja de olika trygghetssyste
men. Men modet svek hos Socialdemokraterna.
Man klarade inte den interna opinionen beroende
på att man under decennier vant sina väljargrup
per vid att löner bara kan öka, att bidrag bara kan
öka etc. etc. Men så kan man inte fortsätta.
Anf. 228 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Det är nödvändigt för tillväxten,
säger Sten Svensson apropå förändringarna. Men
finns det något exempel på att den här vägen varit
särskilt lyckad när det gäller att skapa ökad eko
nomisk stabilitet och tillväxt i ett land? Denna väg
har prövats på ganska många ställen. Men jag har
inte lyckats finna att man på något ställe har byggt
upp en välfärd med den här politiken. Tvärtom
har den lett till en ännu större arbetslöshet och till
ytterligare bördor för ekonomin.
Den största styrkan för vår ekonomi och det
som vi kan bygga en varaktig stabil ekonomisk ut
veckling på är faktiskt just att människor är i ar
bete.
Sedan säger Sten Svensson att Socialdemokra
terna skulle ha skrivit under på den här politiken
men att modet svek. Nej, vi har sannerligen inte
skrivit under på en politik som går ut på att riva
ner välfärden och öka arbetslösheten -- en politik
där marknadskrafterna tillmäts så stor betydelse
att politiker inte skall få lägga sig i, som Sten
Svensson säger.
Vi skulle inte använda de politiska instrument
som vi har till att dämpa under en högkonjunktur
och till att gasa lämpligt mycket under en lågkon
junktur för att på det sättet komma över de svå
righeter som både en överhettad konjunktur och
en djup lågkonjunktur innebär för nationen och
för de enskilda människorna.
Vi har aldrig skrivit under på detta, och det
kommer vi heller aldrig att göra. Vi har tillräckligt
med mod för att våga förespråka en politik som
medverkar till att landet tar sig ur svårigheterna.
Men regeringen duckar. Man gömmer sig, och
man har smitit från sitt ansvar.
Anf. 229 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Genom uppgörelsen om krispa
keten 1 och 2 har Socialdemokraterna godtagit de
motiv som finns i det sammanhanget för att vidta
de åtgärderna. Jag kan exempelvis peka på för
ändringarna i fråga om sjukersättningen och ka
rensdagen -- som Socialdemokraterna länge för
nekade. Tidigare sade ju Socialdemokraterna att
de aldrig någonsin skulle gå in på de frågorna. Nu
har de, genom att godta de här sakerna i krispake
ten 1 och 2, ändå erkänt att detta kanske skulle ha
gjorts långt tidigare.
Genom nämnda typ av insatser under en hög
konjunktur blir det mycket lättare. Men det kla
rade man inte av, utan man sköt problemen fram
för sig. Problemet med Socialdemokraterna är
just att de inte har kunnat förklara för de egna väl
jargrupperna vilka åtgärder som de facto krävs
för att den ekonomiska tillväxten skall säkras på
litet längre sikt och för att vi därigenom skall få
förutsättningar att finansiera välfärden.
Anf. 230 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag nödgas konstatera att Sten
Svensson inte gärna vill redovisa motiven för den
borgerliga och den moderata politiken. Hela ti
den ägnar han sig i stället åt det som jag inled
ningsvis försökte beskriva. Han skyller dagens si
tuation på Socialdemokraterna.
Jag vill påminna Sten Svensson om, och det får
man göra ganska ofta när det gäller moderata de
battörer, att vi faktiskt har en borgerlig regering.
Efter ett och ett halvt år vid makten tycker jag nog
att den borgerliga regeringen skall kunna tillskri
vas åtminstone något ansvar för hur det ser ut i
landet.
Vi är medvetna om att det är nödvändigt att dis
kutera både försäkringar och alla andra verksam
heter som bedrivs i gemensam regi. Det är en
självklarhet, och det har vi alltid gjort. Vi har ald
rig trott att samhället en gång för alla är klart.
Men det är en väldigt stor skillnad mellan å ena
sidan att skära ner och riva ner och å andra sidan
att vilja åstadkomma en förändring som syftar till
en bättre anpassning till de behov som människor
i dag har.
Vad som gällde i höstas, Sten Svensson, var fak
tiskt att vi i ett akut krisläge, där regeringen inte
klarade situationen, var beredda att ta vårt an
svar. Men regeringen har faktiskt på ett väldigt
torftigt sätt svarat upp mot de överenskommelser
som sedan har träffats. Vi är beredda att ta de här
diskussionerna, men också regeringen måste nog
visa att den är beredd att ta ansvar för vårt land.
Framför allt måste den sluta upp med sitt tröstlösa
handlande -- man skyller ju på en regering som av
gick för ett och ett halvt år sedan.
Ni har bett väljarna om mandat att styra landet.
Det mandatet har ni fått, och ni har makten. An
vänd den!
Förste vice talmannen anmälde att Sten Svens
son anhållit att till protokollet få antecknat att han
inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 231 JOHAN BROHULT (-):
Herr talman! HIV och aids har blivit ett ökande
problem i samhället. Jag vill här framlägga några
förslag till åtgärder som syftar till en minskning av
riskerna för smittspridning.
Personer som drabbas av HIV och aids kan i
princip delas in i fem grupper: narkomaner, pro
stituerade, homosexuella, heterosexuella och
personer som behandlats med blod eller blodpro
dukter.
Innan jag går in på en beskrivning av de här
grupperna vill jag framföra synpunkten att epide
miologiska, medicinska, sociologiska och demo
grafiska fakta måste tillåtas väga tyngre än poli
tisk ideologi och orealistiskt tänkande. Tvång
måste ibland kunna accepteras såsom kontrollåt
gärd. Betänk att aids är en långsam tortyr till
döds!
Bestämmelserna och föreskrifterna om hur
provtagning skall gå till hos patienter och grupper
är ibland så svåra att myndigheter och läkare inte
klarar av pappersexercisen. Det är emellertid vik
tigt att man av smittprofylaktiska skäl tillåts ta
prover. Nu har man inte rättighet att mot en per
sons vilja utföra ett HIV-test, om inte synnerliga
skäl föreligger att misstänka att en viss person är
smittad. Man har inte rätt att undersöka vissa
riskgrupper, såsom narkomaner och prostitue
rade. Detta är något som man bör ändra på. Sam
hället bör få ökade befogenheter att kontrollera
vissa väl definierade riskgrupper.
Narkomaner utgör den största riskgruppen.
Här finns det två typer av politiska åtgärder. An
tingen tillåter man eländet och förser narkoma
nerna med fri narkotika och fria sprutspetsar, el
ler också skall man förbjuda narkotikaanvändan
det. Då bör själva narkotikaanvändandet vara
straffbart, för i så fall skulle man få mycket bättre
möjligheter att komma till rätta med denna pro
blematik.
En tung narkoman kostar flera miljoner kronor
per år. Det kan alltså löna sig väldigt mycket att
satsa stora pengar på att rehabilitera narkoma
nerna. Jag håller fullständigt med Bo Holmberg
om att man måste kunna satsa mycket pengar på
en aktiv rehabilitering, men då måste man kunna
tillåta tvång. Man måste få ta hand om narkoma
nerna på ett sådant sätt att det blir en rehabilite
ring som håller.
Det borde alltså vara olagligt att vara narko
man. Antingen skall man åka i fängelse, eller
också, vilket vore det bästa, skriva på för ett reha
biliteringsprogram som upprättas mellan narko
manen och staten. Detta innebär att narkomanen
i stället för fängelse kan välja vård, en vård som
leder till att narkomanen blir fri från sitt miss
bruk. Här blir det mycket att hämta. Man får re
habiliterade personer, och man får en minskad
risk för smittspridning.
Den andra gruppen som är viktig för att minska
risken för aids-spridning är de prostituerade. I det
panoramat deltar tre grupper. Det är de prostitue
rade, det är torskarna och hallickarna.
De prostituerade utgörs ofta av flickor med
narkotikaberoende. Det kan vara flickor med då
lig ekonomi, och det kan vara flickor som har bli
vit psykiskt störda, t.ex. incestoffer. Om man på
ett tidigt stadium kunde rehabilitera dessa flickor,
skulle man kunna göra väldigt mycket.
Prostitutionen skall vara förbjuden. Flickorna
skall inte straffas, men de skall ha skyldighet att
ställa upp i rehabiliteringsprogram, som gärna får
kosta mycket, eftersom man då sparar ändå mer
pengar. Dessutom räddar man dessa olyckliga
flickor.
Torskarna skall dömas till samhällstjänst, så att
de får lägga till rätta en del av det de har åstad
kommit. Lämpligt är att de kan få arbeta inom
sjukvården eller inom omvårdnad.
Det finns en riskgrupp till, och det är de homo
sexuella. Här måste vi dock tänka på att de har
fått sin smitta innan man kände till problematiken
med HIV och aids. Därför kan man förvänta sig
att den information som nu ges kan vara effektiv.
Samma sak gäller de heterosexuella. Men det
är viktigt att påpeka för medborgarna att aids nu
har spritt sig till det heterosexuella samhället.
Man måste i sin information också vara berättigad
att tala om och utpeka länder med en hög fre
kvens av HIV och aids.
Slutligen, herr talman, vill jag fästa uppmärk
samheten på blod och blodprodukter. Det är vik
tigt att olika ekonomiska modeller, köp--sälj-mo
dellen och DRG-systemet, icke får innebära att
man gör avkall på den kontroll av blod och blod
produkter som är nödvändig.
Herr talman! Jag vill framhålla att aids-proble
matiken är så allvarlig att allmänpreventiva skäl
måste tillåtas väga tyngre än som hittills har varit
fallet.
Invandrar- och flyktingpolitik
Anf. 232 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Herr talman! Inbördeskriget i det forna Jugo
slavien leder till att människor tvingas fly till
andra länder i Västeuropa. I dag är ca tre miljoner
på flykt i f.d. Jugoslavien. I Sverige finns nu på
flyktingförläggningarna närmare 70 000 männi
skor från f.d. Jugoslavien.
Situationen i Europa visar med stor tydlighet
att det europeiska samarbetet måste öka, bl.a. i
frågor som rör asyl, synen på flyktingkvot och fi
nansiering av FN:s verksamhet. Utan samverkan i
asylfrågor kommer Västeuropas länder att bli mer
och mer restriktiva, för att undvika fler och fler
asylsökande till det egna landet.
I krigets spår följer också stora mänskliga tra
gedier. Från krigets Bosnien rapporteras att mel
lan 20 000 och 60 000 kvinnor har våldtagits av
serbiska soldater. Våldtäkt används som vapen i
kriget. Det är en skändning som drabbar de mus
limska kvinnorna extra hårt. De kvinnor som
skändats betraktas som orena och anses dra skam
och vanära över familjen. För de kvinnor som vill
behålla sitt barn återstår kanske inget annat än att
fly.
Det är lätt att känna sympati för den sorgede
monstration som de kvinnliga statsråden och de
ras medarbetare genomförde utanför regerings
kansliet i går. Men en fråga inställer sig omedel
bart: Vad gör regeringen mer? På vilket sätt är re
geringen beredd att hjälpa de kvinnor som man
demonstrerar för? Är Birgit Friggebo t.ex. be
redd att ge de våldtagna muslimska kvinnorna
asyl och hjälp i Sverige om de begär det?
Jag efterlyser ett kraftfullt internationellt age
rande från regeringens sida. Sveriges röst i värl
den har, om inte helt tystnat, så i varje fall blivit
mycket svag, för att inte säga viskande.
Det är också svårt att se linjerna i den flykting
politik som regeringen bedriver. Flyktingpolitik
är svårt. Det medger jag gärna. Den kräver hel
hetssyn och insikt. Den kräver förmåga att stå för
svåra avvägningar och att fatta svåra beslut. Har
regeringen den förmågan? Ser man tillbaka på
vad som hittills uträttats blir svaret nej.
Herr talman! I dimma dold är en passande titel
på årets budgetförslag när det gäller invandrar-
och flyktingpolitiken. Regeringen lägger ut dim
ridåer för att dölja bristerna, inkonsekvenserna
och nedskärningarna. Jag skall lämna några ex
empel och börjar med Utlänningsnämnden.
Beslutet om att inrätta en utlänningsnämnd
togs i riksdagen den 4 december 1991, och den 1
januari skulle den träda i funktion. Det säger sig
självt att det var omöjligt. Det har tagit ca ett år
innan Utlänningsnämnden har kunnat fungera
fullt ut. Det har också kostat mycket pengar, onö
digt väntande och lidande för många människor.
Nu har nämnden en väl fungerande personal
styrka, med den personal som behövs för att klara
av ärendena i rimlig tid. Det kostar 70 miljoner,
men nämnden får nöja sig med 50 miljoner. In
vandrarministern är medveten om att personal
styrkan behövs och skall återkomma i tilläggsbud
get eller kompletteringspropositionen.
Invandrarministern kan inte vara ovetande om
att Invandrarverket har ett mycket stort antal
öppna ärenden. Vi vet att de flesta som får avslag
på sin ansökan av Invandrarverket överklagar till
Utlänningsnämnden. Kan inte Utlänningsnämn
den i snabb takt avgöra överklagandeärenden,
kommer handläggningstiderna att ytterligare för
längas, med allt vad det innebär av onödigt li
dande för människor som får vänta på ett besked.
Det innebär också stora kostnader för samhället.
Det effektivaste sättet att minska förläggnings
kostnaderna är att se till att handläggningstiderna
är korta. Vi föreslår därför i i vår flyktingpolitiska
motion att Utlänningsnämnden under budgetåret
får behålla sin nuvarande inskolade extra perso
nalstyrka.
En annan dimridå gäller flyktingkvoten. Jag de
lar regeringens uppfattning att det behövs flexibla
resurser för att snabbt kunna ingripa i plötsliga
nödsituationer. Jag delar också uppfattningen att
medlen för kvotflyktingar även skall kunna an
vändas för insatser i närområde.
Men beskrivningen av flyktingkvoten i budget
förslaget är underlig. Där påstår regeringen att
FN:s flyktingkommissarie har bedömt att behovet
av en kvot är sjunkande. Jag tror faktiskt inte att
flyktingkommissarien har sagt det. Tvärtom vill
jag påstå att behovet är stort.
Runt om i världen finns människor som vistats
i stora flyktingläger i åratal. De är utredda av flyk
tingkommissariens medarbetare och klassas som
flyktingar. Deras möjligheter att återvända hem
är obefintliga. De är heller inte välkomna att
stanna i det land där de befinner sig. Deras enda
möjlighet att skapa sig en framtid är att få komma
till ett annat land.
Anledningen till det här påståendet i budgeten
är snarare att regeringen och Folkpartiet på det
här sättet vill rättfärdiga att de sänker flykting
kvoten från 2 000 till 1 250 personer. Vad är det
för signaler som den svenska regeringen sänder
till omvärlden?
Anf. 233 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Regeringen har redovisat invand
rar- och flyktingpolitiken under förra budgetåret.
Regeringsskrivelsen är enligt min mening ett
dokument på en alltigenom misslyckad flykting
politik. I regeringsförklaringen 1992 gjorde rege
ringen bl.a. följande deklaration angående in
vandrar- och flyktingpolitiken.
Så här sa man: ''Invandrar- och flyktingpoliti
ken förs i en anda av internationalism och huma
nitet.'' Har man lyckats med det? Är det en anda
av internationalism och humanitet att först in
vagga tiotusentals människor i tron att de skall få
stanna i Sverige för gott och sedan utvisa dem? Är
det humanitet att tvinga in människor i långvarig
sysslolöshet och passivitet? Alla vet att en passiv
väntan på ett asylbeslut är destruktiv för den som
väntar. Den skapar misstro hos allmänheten. Den
medför onödiga kostnader för samhället.
Regeringen sade vidare: ''Ytterligare åtgärder
mot diskriminering av invandrare vidtas.''
Vilka är dessa åtgärder? Har man vidtagit
några åtgärder för att främja den sociala anpass
ningen? De flesta är ense om att den viktigaste an
passningen av alla är goda kunskaper i svenska
språket. Ställ därför krav på dokumenterade kun
skaper i svenska -- koppla detta till ekonomiska
sanktioner i form av kraftigt sänkta socialbidrag.
Riksdagens revisorer bekräftar att efter ett och ett
halvt år har i något fall endast 6 % av eleverna lärt
sig så mycket svenska i den s.k. Sfi-undervis
ningen att man klarar den av Skolöverstyrelsen
fastställda kunskapsnormen. Andra siffror pekar
på 20 %. Men även detta är ju för bedrövligt.
Slopa omgående hemspråksundervisningen och
skärp upp svenskundervisningen.
Regeringen fortsätter: ''Vårt land har en själv
klar skyldighet att ta sin del av ansvaret för den
svåra flyktingsituationen i Europa.'' Ja, nog har vi
tagit ansvar så det förslår. Det är ett ansvar som
är alldeles för stort -- ett ansvar vi inte klarar av.
Antalet asylsökande var år 1991 omkring 4 500 i
vardera Danmark och Norge och drygt 2 300 i Fin
land för budgetåret 1991/92. Till Sverige kom un
der 1991 27 351 asylsökande, dvs. dubbelt så
många som i de övriga nordiska länderna tillsam
mans. För budgetåret 1991/92 hade den svenska
asylinströmningen fördubblats till 54 485, vilket
är ungefär tre gånger så mycket som i de övriga
nordiska länderna tillsammans.
Enligt regeringsförklaringen är det nödvändigt
att begränsa kostnaderna för flyktingmottag
ningen. Klarar man den målsättningen? Nej,
kostnaderna växer till närmast astronomiska be
lopp. Bara själva förläggningskostnaderna har
fördubblats på två år till ca 6,4 miljarder.
Har då regeringen ingenting gjort? Jo, jag vill
ge regeringen en eloge för att man snabbt -- med
hjälp av en ensamutredare -- presenterat en över
syn av asylmottagandet. Nu i dagarna tillsätts en
parlamentarisk kommitté som skall se över hela
problemområdet. Men här förväntar man sig inga
snabba tag. Först i mars 1995 skall kommittén
presentera sitt slutförslag. Delförslag skall pre
senteras i september i år och i mars nästa år.
Regeringens ekonomiska politik har lett till en
arbetsmarknadssituation som vi aldrig tidigare
upplevt i modern tid. De asylsökande som nu be
viljas uppehålls- och arbetstillstånd har ingen som
helst möjlighet att inom överskådlig framtid
kunna bidra till sin egen försörjning genom ar
bete. Vi skapar därigenom medvetet en ny sam
hällsklass -- en socialgrupp 4 -- som för alltid blir
beroende av samhällets bidrag för sin försörjning.
Vi flyttar bara andra länders arbetslöshet till oss.
Vem vinner på det? Ingen vinner på det. Åtmin
stone inte flyktingen -- inte Sverige. Möjligen vin
ner en och annan driftig uthyrare av flyktingför
läggningar. Möjligen vinner en och annan männi
skosmugglare.
Apropå människosmugglare. Stoppa den ille
gala asylströmmen. Förverka smugglingsbåtarna.
Stoppa smugglarna med kännbara straff, genom
att förverka vinster och se till att skador ersätts.
De skall efter avtjänat straff åka hem utan ett öre
på fickan, och de skall självfallet inte kunna ta
egen båt med sig hem. Men framför allt: Utred
asylansökningarna så snabbt att avvisning kan ske
inom några dygn. De som hittills kommit har ju
inga egentliga flyktingskäl att åberopa -- de har
humanitära skäl, ekonomiska skäl, men egentli
gen inga skäl som faller inom ramen för konven
tionsflyktingar.
Sverige har varken råd eller resurser för ett
flyktingmottagande av den storleksordning vi i
dag upplever. Medge endast tillfälliga uppehålls
tillstånd, och begränsa dessa till asylsökande som
uppfyller kraven enligt 1951 års Genèvekonven
tion. När skyddsbehov inte längre föreligger bör
de tillfälliga uppehållstillstånden omprövas för att
möjliggöra mottagande av nya asylsökande med
skyddsbehov enligt Genèvekonventionen. Be
gränsa också anhöriginvandringen till att strikt
gälla endast make eller maka och deras barn un
der 20 år.
Förläggningssituationen än nu närmast kaotisk.
24 150 personer vistades på förläggning den 1 juli
1991. Ett år senare var siffran 51 800. Den 1 de
cember i år hade siffran nått 77 100. Regeringen
förutskickar att man kan behöva 4,5 miljarder i
extraanslag detta budgetår. Men siffran är så osä
ker att man ännu inte kunnat presentera hur
mycket mer pengar man skall begära av riksda
gen.
Vi föreslår ett antal åtgärder för att minska
kostnaderna. I dag är det viktigast att nedbringa
utredningstiden och att ge rätt signal till omvärl
den. Det skall vara en signal att Sverige inte har
vidöppna gränser.
Inför arbetsplikt på förläggningarna och se till
att den som inte utför ålagt arbete, inte deltar i
anvisad svenskundervisning eller som försvårar
sin asylutredning skall få kraftigt reducerade dag
bidrag.
Begränsa konsumtionen av sjuk- och tandvård
genom att införa samma patientavgifter för sjuk-
och tandvård som gäller för alla andra i vårt sam
hälle.
Utvisa den som begår allvarliga kriminella brott
eller som begår upprepade småbrott -- typ snatte
rier. Vi måste ge rätt signal. Brottsligheten måste
stävjas.
Stoppa utbetalningen av pension och andra so
cialförsäkringsförmåner till personer som utvisats
från Sverige. Att ge mördare, narkotikalangare
och våldtäktsmän statspension är ju befängt.
Ofta kommer ensamma asylsökande barn till
Sverige. Men så fort barnet beviljats asyl kan det
hända att föräldrarna snabbt och mirakulöst åte
ruppstår från de döda och kräver återförening --
inte i sitt hemland utan i Sverige. Fatta då snabbt
beslut om barnets återförvisning till hemlandet så
att föräldrarna kan återförenas med sitt barn i sitt
hemland.
Till sist -- apropå Sveriges urusla finanser. I ett
perspektiv av kommande nödvändiga neddrag
ningar i vårt välfärdssystem -- lägre pensioner, för
sämrade sociala förmåner, reducerade barnbi
drag, försämrad sjuk- och åldringsvård -- kan vi då
köra vidare med dessa enorma kostnader för vår
flyktingpolitik? Enbart räntan på statsskulden
kostar ca 160 000 kr per minut -- en årslön per mi
nut. Vi har en överkonsumtion som innebär ett
budgetunderskott på mer än en halv miljard per
dygn. Vilken dom kommer våra barn och barn
barn att fälla över oss. Tror någon att de säger
tack?
Anf. 234 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Sverige skall vara ett land präglat
av tolerans och öppenhet. Invandrar- och flyk
tingpolitiken skall föras i en anda av internationa
lism och humanitet.
Detta sade statsministern den 6 oktober när det
här riksdagsåret började.
När trycket på Sverige ökar från flyktingar som
söker vårt skydd, när ropen höjs för att stänga
dem ute och för att åtgärder skall vidtas för att
förhindra och fösvåra för dem att ta sig över grän
serna till Sverige och andra rika europeiska län
der, måste även en del frågor ställas. Varför kom
mer flyktingarna? Röster måste höjas och åtgär
der vidtas för att undanröja flyktens orsaker. De
skall slippa behöva försöka ta sig till det de tror är
den trygghet de inte har i sina hemländer.
Det flyktingarna mest och bäst behöver är just
hjälp på plats. Ingen -- absolut ingen -- har någon
sin påstått något annat.
De som kommer hit har vi skyldighet att hjälpa.
Det är människor som inte har trott att vi skall
hjälpa dem på plats. Vi har skyldighet att be
handla dem på ett anständigt sätt. Jag anser att vi
inte gör det i dag. På många flyktingförläggningar
är situationen förfärlig.
Är det någon som tycker att människorna i det
forna Jugoslavien har anledning att lita på att
Europas länder kommer att hjälpa dem på plats?
Är det någon här som med gott samvete kan
hävda att kurderna från Irak som nu i omgångar
kommit till Sverige kan känna sig lugna? Det har
gått ett och ett halvt år sedan den USA-ledda al
liansen började skydda kurderna. Kommer det att
bli ett skydd till döds? Hur länge kommer de att
skyddas?
Hur driver vi dessa frågor internationellt? Hjäl
per det, Birgit Friggebo, om man har en folkvald
regering och har utropat sig som en federativ stat,
om grannländerna gör allt för att störta federatio
nen och de demokratiska länderna, även Sverige,
inte erkänner staten? Kurderna är utsatta för en
blockad både av hela världen och av sitt eget lands
regim, dvs. Saddam. Vart skall vi skicka dem -- till
Bagdad? Det är ju med den irakiska regimen vi
har våra relationer.
Jag är mycket nöjd med de utredningar som
skall startas och att frågan om dokumentation och
behandling av tortyrskador skall behandlas. Det
var ett krav från oss i Vänsterpartiet.
Taletiden är begränsad, och jag vill ta upp ett
område i Invandrarverkets verksamhet som inte
finns med i utredningsdirektiven, nämligen upp
handlingen av sjuk- och hälsovård. Upphand
lingen av sjuk- och hälsovård är delegerad från In
vandrarverket till regionscheferna. Kontrakten
med sjukvårdsgivarna är hemliga. Jag har sedan
länge fått signaler om att denna verksamhet skulle
behöva synas i sömmarna. Med den erfarenhet
som vi nu har av bristen på kompetens när det gäl
ler upphandling av förläggningsplatser, har man
all anledning att vara misstänksam och undra om
det verkligen finns kompetens att upphandla sjuk
vård. En besparing som omedelbart skulle kunna
göras gäller kostnaderna för förtroendeläkare.
De fyller absolut ingen funktion.
Är ministern villig att antingen omedelbart föra
över ansvaret för hälso- och sjukvård av asylsö
kande till Socialdepartement, Socialstyrelse och
landstingen -- som har ansvaret för att alla andra
människor i det här landet mår så bra som möj
ligt -- eller åtminstone ge tilläggsdirektiv till utred
ningen angående denna fråga?
Det är ett fullständigt vansinnigt experiment att
låta ett stort statligt verk sköta saker som man inte
har kompetens för, i stället för att använda sig av
den gedigna kunskap och kompetens som redan
finns inom olika områden. Alltför ofta fattas de
mest befängda beslut av verket. Det senaste är att
om flyktingar inte törs gå till sitt eget lands ambas
sad för att få ett pass utfärdat, förlorar de förlägg
ningsplats och dagbidrag.
Dagligen ringer människor som arbetar på för
läggningar inom sjukvård och undervisning. Det
är välutbildade, ambitiösa och engagerade männi
skor som mår dåligt och som slutar därför att de
inte står ut med att se hur människor behandlas.
Anf. 235 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Ett brutalt och ovanligt grymt
krig pågår i Europa. Målet i det kriget är att
skända, terrorisera och fördriva civilbefolk
ningen. Det som drabbar kvinnor och barn är inte
någon indirekt effekt av kriget, utan själva syftet
är att våldföra sig på civilbefolkningen.
Kvinnor våldtas systematiskt på order av de
serbiska ledarna. Bostäder bränns och sprängs
systematiskt. Människor samlas ihop som boskap
och interneras i läger. Familjer separeras. Männi
skor avrättas, och deras anhöriga tvingas att titta
på. Andra blir bestulna på all sin egendom och
tvingas iväg på flykt. Tre miljoner människor är
på flykt inom det forna Jugoslavien, och några
hundratusen har sökt sig till andra europeiska län
der.
Kriget förs nu som mest intensivt i Bosnien-
Hercegovina. Spänningen har åter stigit i Kroa
tien, och rädslan är stor att kriget åter skall blossa
upp där. Rädslan för krig i andra delar av det
forna Jugoslavien finns latent.
Det här är bakgrunden till den förvärrade flyk
tingsituationen i Sverige. Det är mot den bak
grunden vi i dag skall diskutera flykting- och in
vandringspolitiken.
Inget enskilt land kan lösa eller ta ansvar för
problemen. Sverige bedriver ett mycket aktivt ar
bete för en internationell samordning av flykting
politiken. Vi arbetar för en europeisk överens
kommelse om ett gemensamt ansvar. Vi driver på
en samordning inom EG. Vi stödjer själva, och
har drivit på andra länder att stödja, FN:s flyk
tingkommissaries arbete för skydd och humanitär
hjälp åt flyktingarna. Vi ger i enlighet med flyk
tingkommissariens enträgna önskan åtminstone
ett temporärt skydd åt de personer som söker sig
till Sverige.
Jag har på plats kunnat konstatera att den mas
siva hjälp som UNHCR och frivilligorganisatio
ner ger på plats och i närområdet har en utomor
dentligt stor betydelse. Det har möjliggjort för
den allt övervägande delen av flyktingarna att
stanna i närområdet. Det är också det de i första
hand vill göra. De flesta vill faktiskt återvända till
sin hembygd så snart som möjligt.
Herr talman! Det finns i vårt land en stor osä
kerhet om flyktingsituationen. Man undrar vad
som skall hända i framtiden. Den osäkerheten är
lätt att förstå. Den har sin grund i osäkerheten i
världen -- i Jugoslavien, i öst, i mellanöstern. Jag
delar önskan om trygghet som många framför. En
värld utan krig och fattigdom, en värld med
mänskliga rättigheter, demokrati och välfärd,
skulle inte tvinga människor att lämna sina hem
länder.
Men den tryggheten finns inte. Vi i Sverige kan
inte avskärma oss från vår omvärld.
Så över till de olika frågor som har ställts och
de olika påståenden som har gjorts. Maud Björ
nemalm undrade vad regeringen gör för de våld
tagna kvinnorna i det forna Jugoslavien. Jag har
varit i Kroatien och träffat representanter för en
mängd olika internationella organisationer, både
officiella och ideella. Jag har träffat ledare för
muslimerna i Bosnien-Hercegovina. Det var
mycket lärorikt.
En sak som var alldeles klar var att det fanns
en massiv önskan om att dessa kvinnor skulle få
stanna i närområdet och tillsammans med sina fa
miljer bearbeta de förskräckliga övergrepp som
de har varit med om. Sverige stöder redan nu ett
socialt projekt som Röda korset har, bl.a. i de
olika hotell utefter den Adriatiska kusten vilka
Sverige bekostar. Vi har också sagt att vi är be
redda att ge ytterligare stöd till de olika projekt
som nu planeras och som så småningom kommer
i gång. Vi är beredda att lämna stöd till svenska
organisationer som kan hitta en samarbetspartner
nere i området.
Maud Björnemalm undrade också efter vilka
linjer politiken bedrivs här i Sverige. Inriktningen
är att ge skydd åt de människor som behöver
skydd och inte att tillståndsgivningen skall vila på
hur länge man har väntat på flyktingförläggning.
Väntetiderna minskar nu på grund av de massiva
personalresurser som har getts både till Invand
rarverket och till Utlänningsnämnden.
Som Maud Björnemalm torde känna till har re
geringen sagt att både Invandrarverket och Utlän
ningsnämnden får de tjänstemän som de själva
vill ha för att behandla tillståndsärenden och som
de själva bedömer att de kan ta emot. Det är sva
ret på den fråga som Maud Björnemalm ställde
om huruvida Utlänningsnämnden får behålla sin
personalstyrka. Ja, det får den om Utlännings
nämnden självt bedömer att den behöver det.
Det har påbörjats ett arbete med förnyelse av
förläggningsverksamheten. Det kommer förslag
till riksdagen under året. Vi har satt i gång ett ar
bete för att stävja brottslig verksamhet bland ut
länningar. Vi har intensifierat arbetet mot främ
lingsfientlighet.
Jag välkomnar att Maud Björnemalm tyckte att
det var bra att flyktingkvoten kommer att kunna
användas på ett flexiblare sätt. Jag vill i detta sam
manhang också undanröja ett missförstånd.
Maud Björnemalm sade här, och jag har också
sett att det sägs i olika motioner, att flyktingkvo
ten minskar från 2 000 ner till 1 250. Så är det inte
alls. Däremot har vi när vi nu vill möjliggöra en
flexiblare användning sagt, att vi dels skall ta hit
människor på kvot, dels ge stöd till UNHCR till
olika flyktinggrupper utanför landet. Vi har sagt
att Invandrarverket skall ha en planeringsram på
minst 1 250 personer.
Lars Moquist refererade till en del uttalanden i
regeringsförklaringen och undrade först och
främst om humaniteten. Jag frågar mig om Ny de
mokrati över huvud taget kan tala om humanitet
när det gäller flyktingpolitiken. Från och till har
vi hört att vi inte skall ta emot några flyktingar.
Vi skall stänga gränserna. Ibland skall vi ta emot
flyktingar enbart från öster, ibland från krigsom
råden, och ibland skall vi ta emot människor som
har temporära arbetstillstånd. Det växlar från dag
till dag. Men det mesta går ut på att det inte skall
komma hit några människor som Sverige skall ge
skydd och humanitär hjälp.
Jag tycker att representanter för Ny demokrati
skall tala ganska tyst om humanitet i samband
med flyktingpolitiken.
Lars Moquist undrar också om vad regeringen
har gjort för att uppnå ett delat ansvar i Europa.
Som jag tidigare sade arbetar vi mycket intensivt
på att få till stånd en överenskommelse mellan
europeiska länder för att man skall kunna få ett
gemensamt ansvarstagande. Situationen i Jugo
slavien har visat på de enorma bristerna i detta av
seende. Vi har sett till att fler länder stöder
UNHCR:s arbete med att ge skydd och humani
tär hjälp i bl.a. det forna Jugoslavien. Vi har in
tensiv kontakt med EG för att försöka samordna
asylpolitiken.
Det frågades om minskning av kostnader för
flyktinganläggningar. Det har lagts fram förslag,
och det har fattats beslut om minskade dagbidrag.
Dygnskostnaden går nu kraftigt ner, och det kom
mer ytterligare förslag i samband med förändring
av förläggningsverksamheten.
Sedan sade Lars Moquist att de som hittills har
kommit hit via de baltiska länderna inte är några
flyktingar och att de inte har några flyktingskäl.
Hur vet Lars Moquist det utan att man har gjort
en individuell prövning? Shiamuslimer från Irak,
har de inte flyktingskäl att komma hit?
Anf. 236 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är bra med de
insatser som görs i närområdet när det gäller de
våldtagna kvinnorna. Men min fråga till Birgit
Friggebo var om regeringen är beredd att med
verka till att de muslimska kvinnor som vill
komma till Sverige skall få en fristad här.
När det sedan gäller flyktingkvoten lägger rege
ringen fram ett förslag till riksdagen om hur stor
flyktingkvoten skall vara. I budgeten finns siffran
1 250 nämnd. Man kan då inte tolka detta på an
nat sätt än att siffran är 1 250, dvs. att man har
minskat flyktingkvoten från 2 000 till 1 250.
Jag vill ställa en fråga till Birgit Friggebo. Vi
har i kvällstidningarna den senaste tiden läst om
att polisen är i färd med att undersöka om det lig
ger någonting i påståendet att flyktingbarn har ut
satts för sexuellt våld och sedan dödats. Det är
möjligt att detta enbart är sensationsskriverier.
Men i den rapport som socialförsäkringsutskottet
fick av Rikspolisstyrelsen vid halvårsskiftet 1992
fanns det 439 barn som var rapporterade som för
svunna. Enligt polisen visste ingen var de var eller
vad som hade hänt dem. Detta fann utskottet så
oroande att man gjorde ett tillkännagivande som
innebar att regeringen borde ge Socialstyrelsen i
uppdrag att tillsammans med andra myndigheter
undersöka var dessa barn fanns och hur deras si
tuation var. Min fråga är: Har regeringen gett So
cialstyrelsen det uppdraget?
Anf. 237 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Maud Björnemalm frågar om de
våldtagna kvinnorna skulle kunna få en fristad här
i Sverige om de vill det. De personer som nu kom
mer från Bosnien får ju de facto ett temporärt
skydd här i Sverige i och med att det inte fattas
några beslut om återsändande. Om det kommer
kvinnor har de i den meningen också denna möj
lighet.
Det är Invandrarverket och Utlänningsnämn
den som fattar de olika besluten. Men det är ingen
hemlighet att det tidigare från och till har varit så,
att våldtagna kvinnor kan ha fått uppehållstill
stånd på grund av humanitära skäl. Det är natur
ligtvis en individuell prövning som skall göras.
Jag vet inte om vi skall diskutera flyktingkvoten
mer. Maud Björnemaln ställde upp på principen
om att om vi samlar ihop alla pengar som i dag
avsätts för flyktingkvoten kan vi också använda
dessa pengar mer flexibelt. För att det skall kunna
vara flexibelt kan man inte stipulera att alla peng
arna skall användas till att ta hit kvotflyktingar till
Sverige. Det måste ju finnas en fri ram för In
vandrarverket att föra en diskussion med
UNHCR om denna flexiblare användning.
Men för att vi ändå skall garantera att det också
i framtiden kommer att tas ut kvotflyktingar, har
det givits riktlinjer i budgetpropositionen om att
man bör ha en planeringsram på minst 1 250 kvot
flyktingar hit till Sverige.
När det gäller uppdraget till Socialstyrelsen,
känner jag inte till att det har getts något sådant
uppdrag ännu.
Anf. 238 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! Jag måste ställa en fråga så att jag
får detta klart för mig. Det kan ju vara bra när vi
skall behandla detta i utskottet senare. Birgit
Friggebo menar alltså att flyktingkvoten är 1 250
personer. Sedan skall det vara extramedel och ex
traresurser för de flexibla insatser som behöver
göras i närområdena. Har jag uppfattat det rätt
så, Birgit Friggebo?
Anf. 239 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Det är helt rätt uppfattat. I den
nya rubriken för kvotflyktingar i budgeten finns
det mer pengar än vad det kostar att ta hit 1 250
kvotflyktingar.
Anf. 240 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Kulturministern tog upp frågan
om att vi i Ny demokrati inte borde höja rösten så
mycket när det gäller humanitet. Jag tycker att
man gott kan säga det som jag sade i det här sam
manhanget, nämligen att det inte är humant att
sätta människor i flyktingläger under flera års tid
och invagga tiotusentals människor i tron att de
skall kunna få asyl i Sverige.
Signalpolitiken har varit sådan att många av
dem som kommer hit till Sverige tror att de kom
mer att få stanna för gott, trots att vi vet att det är
väldigt många som sedan kommer att utvisas.
Kulturministern säger också att Ny demokrati i
stort sett vill sätta stopp för all invandring och allt
flyktingmottagande, men så är det inte. Det är
dock helt klart att vi vill begränsa flyktingmotta
gandet i förhållande till vad regeringen nu tillåter.
Vi vill nämligen acceptera konventionsflyktingar,
dvs. de som uppfyller kraven enligt Genèvekon
ventionen från 1951. Vi vill också acceptera viss
anhöriginvandring. Men då vill vi att man skall ha
en strikt tillämpning och bara acceptera make,
maka och deras minderåriga barn.
När det gäller smugglare och dem som kommer
till Sverige illegalt, har vi kanske en annan defini
tion på vad som är flyktingskäl. Kulturministern
säger att vi inte anser att de har några flyktings
käl. Det är riktigt. Men det är också riktigt att de
har vissa skäl att fly från den tillvaro de befinner
sig i.
Jag sade också i mitt anförande att de naturligt
vis har vad man kallar humanitära skäl och de har
ekonomiska skäl. Detta är fattiga människor. Det
är människor som saknar arbete och mycket an
nat. Vi anser att dessa människor inte skall
komma in i Sverige om de inte uppfyller de krav
som finns enligt FN:s Genèvekonvention från
1951.
Man kan se att de inte uppfyller dessa krav av
att de kommer från områden där det i dagsläget
finns FN-närvaro. Därför är det inga konstigheter
att återförvisa dessa människor antingen till tran
sitlandet eller till det land som de kommer ifrån.
Är det så att transitlandet, t.ex. Ryssland eller i
Baltikum, inte har resurser för att kunna hantera
situationen, får vi stödja det med olika åtgärder
för att se till att det kan klara gränsskydd och
mycket annat.
Anf. 241 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Det finns inte någon ansvarig i re
geringen som har sänt andra signaler till omvärl
den än att det är människor i behov av skydd som
kommer att få stanna här i Sverige. Däremot äg
nar ni er i Ny demokrati ganska mycket åt att
sända dessa signaler runt världen, eftersom ni
hela tiden talar om att människor tas emot här
som ekonomiska flyktingar. De skulle alltså inte
ha flyktingskäl utan får stanna på bara humani
tära skäl.
Jag kan medge att det under en viss period, när
många tilläts att stanna bara för att de hade väntat
länge här, gavs en felaktig signal. Om man lycka
des hålla sig kvar tillräckligt länge fick man
stanna. Regeringen har numera upphävt de reg
lerna. Hela asylprövningen går ut på att ge till
stånd till de människor som har behov av skydd.
Sedan säger Lars Moquist att nu skall bara flyk
tingar enligt Genèvekonventionen få komma hit.
Vad vill Lars Moquist göra i dag med de männi
skor som kommer från Jugoslavien? Skall vi kasta
ut dem omedelbart eller skall vi det inte? De om
fattas i regel inte av Genèvekonventionens be
stämmelser.
Sedan undrar jag dessutom hur Lars Moquist så
enkelt kan säga, utan att den individuella pröv
ningen har skett, att alla de som kom smugglade
över Östersjön inte har flyktingskäl. Hur vet Lars
Moquist det? Många av dem som kom är shiamus
limer från Irak. Skulle Lars Moquist vilja beskriva
för mig hur shiamuslimerna från Irak, framför allt
de som deltog i upproret mot Saddam Hussein ef
ter Gulfkriget, behandlas i Irak?
Vi skall försöka stoppa smugglarna som utnytt
jar människor på olika sätt. Det är en sak. Men
att människor har råkat komma med smugglare
behöver inte innebära att de inte också är flyk
tingar.
Anf. 242 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! När det gäller frågan om vad detta
är för slags flyktingar, är det helt klart att de flesta
som har kommit till Sverige under senare år är
ekonomiska flyktingar. De har bara humanitära
skäl.
Vi behöver bara titta på den statistik och de siff
ror som finns i regeringens egen skrivelse. Där ser
vi att de som är konventionsflyktingar eller kvot
flyktingar är en mycket liten andel. Detsamma
gäller för den andel som är vad man kallar för
nära anknytningsfall. Det stora flertalet är ekono
miska flyktingar. Det är de som har humanitära
skäl. Det är självfallet synd om dessa människor,
men det har aldrig varit meningen med svensk
flyktingpolitik att Sverige skall ta emot dessa
grupper.
Sedan frågar kulturministern vad vi skall göra
med alla människor som kommer från Bosnien-
Hercegovina, dvs. de som vi är överens om inte
har flyktingskäl enligt FN:s Genèvekonvention
från 1951. De skall tillbaka till sitt närområde.
Genom FN:s och UNHCR:s försorg måste man se
till att man ordnar med läger eller annat i deras
närområde.
Jag kan bara referera till vad Alf Samuelsson,
Alf Svenssons närmaste man, har redovisat i ett
sammanhang inför utrikesutskottet, nämligen att
man hjälper elva gånger fler människor om hjäl
pen kommer till deras närområde, i stället för att
de kommer hit. Vi kan alltså hjälpa många fler
människor om vi genom en aktiv politik ser till att
de inte kommer till Sverige och att de får en sådan
information att de inser att alla kommer att
skickas tillbaka. Nu tror många av dem genom
kontakter med anhöriga i Sverige att de kommer
att få stanna här för gott.
Om regeringen förde en signalpolitik som sade
att de inte kommer att få stanna här för gott,
skulle dessa människor inte komma till Sverige.
Om vi anser att vi har råd att satsa de pengar som
det kostar att ha flyktingar i Sverige, skulle vi
kunna hjälpa många fler om hjälpen sändes till
människorna i deras närområde.
Med den ekonomiska politik och de finanser
som Sverige har för närvarande har vi helt enkelt
inte råd med detta. Räntan på statsskulden kostar
160 000 kronor i minuten. Vi har ett budgetunder
skott på en halv miljard per dygn. Jag inser
mycket väl att vi inte löser de problemen genom
att minska flyktingströmmarna till Sverige, men
det är en del i det hela.
Anf. 243 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag kunde inte notera ett ord av
medkänsla från Lars Moquists sida med de män
niskor som nu terroriseras, mördas och våldtas i
Bosnien-Hercegovina. I stället föreslår Lars Mo
quist att vi omedelbart skall packa in dessa männi
skor i bussar, bilar eller flygplan och köra dem till
baka till närområdet.
I mitt inledningsanförande pekade jag på den
utomordentligt viktiga uppgift som UNHCR och
frivilligorganisationerna har och vilken enorm be
tydelse det har haft med de satsningar som gjorts
för att möjliggöra för människor att stanna i när
området. Där finns tre miljoner flyktingar som
försörjs dels av privatpersoner runt om i olika län
der, dels via det internationella samfundet.
Det har varit en viktig uppgift för Sverige att se
till att också andra länder ställer upp och finansie
rar detta. Det var en del av bakgrunden till Genè
vekonferensen i somras, som ju gjorde att
UNHCR fick alla sina appeller tillgodosedda.
Men det är något annat att jobba aktivt för det
än att vi, när människor kommer till den svenska
gränsen och ber om litet medmänsklighet, ome
delbart skulle förpassa dem tillbaka till krigsskå
deplatserna.
Lars Moquist sade att många får stanna av hu
manitära skäl. Ja, det är helt riktigt att det var så
tidigare. Många fick stanna just på grund av att de
hade väntat här länge. De reglerna är nu avskaf
fade, och jag vet inte hur många gånger jag har
upplyst Ny demokrati och andra här i riksdagen
om det.
Tillståndsgivningen utgår ifrån det skyddsbe
hov som de människor har som söker sig hit. De
som behöver skydd skall få det, de skall tillåtas att
stanna och ha en fristad här i Sverige.
Förste vice talmannen anmälde att Lars Mo
quist anhållit att till protokollet få antecknat att
han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 244 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Först vill jag påpeka att de bos
niska kvinnor som har kommit hit har skyldighet
enligt FN:s tortyrkonvention både att dokumen
tera och rapportera sina skador och att behandla
dem.
Det finns en annan Genèvekonvention -- jag
tror att den är från 1946 eller 1947 -- om skydd för
människor i krig. Enligt den har vi skyldighet att
agera mycket kraftfullt för att de som gjort sig
skyldiga till krigsförbrytelser skall straffas, att den
internationella tribunalen verkligen kommer till
stånd och kommer till stånd snart, under på
gående krig faktiskt.
Jag vill också fråga ministern igen om ministern
tycker att det är ett bra förhållande att Invandrar
verket köper upp en parallell sjukvård och om mi
nistern tror att verket har den kompetens som be
hövs för att ta in offerter till vettiga priser.
Sedan vill jag påpeka när det gäller Irak att inte
bara shiamuslimerna utan också kurderna kom
mer från områden som fortfarande kontrolleras
av Saddam och inte har möjlighet att åka tillbaka.
Saddams grymheter var minst lika svåra och om
fattande som det som nu händer i Bosnien.
Jag tycker naturligtvis inte att man behöver ha
en allmän hälsovård för dem som kommer hit,
inte för dem som är unga och friska och säger att
de är friska. Men i fråga om barn och gamla finns
det anledning att peka på de krav vi har på oss ge
nom internationella konventioner. Jag ifrågasät
ter om inte landstingen skulle sköta det här bättre
än Invandrarverket. Jag vill höra vad ministern
tycker.
Anf. 245 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag delar Berith Erikssons upp
fattning att det är mycket viktigt att man nu, me
dan kriget pågår, dels kartlägger och registrerar
krigsförbrytelser, dels naturligtvis måste ställa
dem till svars som är ansvariga för dessa, så snart
det över huvud taget är möjligt.
Sedan vill jag ta upp en fråga som Berith Eriks
son tog med i sitt inledningsanförande, nämligen
det som har stått i tidningarna under de senaste
dagarna, att en del personer som inte själva vill
skaffa pass och återvända till sina hemländer
skulle flyttas från flyktingförläggningar och också
gå miste om dagbidraget. Det är riktigt att det
finns några enstaka sådana fall. Detta förfarande
har dock icke beordrats av Invandrarverket, vil
ket också har stått i tidningarna.
Jag måste säga att jag är mycket tveksam till
den åtgärden, som har vidtagits i en speciell re
gion inom Invandrarverket.
Så till hälso- och sjukvården. Det kommer att
bli förändringar där. Bl.a. kommer hälsounder
sökningarna att minska, i den meningen att inte
alla skall behöva genomgå fullständiga hälsoun
dersökningar, utan dessa bör ske med hänsyn till
varifrån personerna kommer. Det bör också göras
en individuell bedömning av behovet av hälsoun
dersökningar.
Det här har varit en mycket kostsam verksam
het, och den medicinska kunskapen anser att vär
det av de totala hälsoundersökningarna har varit
ganska litet.
Slutligen vill jag säga att vi håller på att under
söka över huvud taget hur sjukvården bedrivs
inom förläggningsverksamheten. Min uppfattning
är att den nog skulle kunna skötas på ett rationel
lare sätt än vad som sker i dag.
Anf. 246 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Jag är glad att höra ministern säga
att hon inte tycker att Invandrarverkets agerande
är särskilt lyckat i de fall som har beskrivits i tid
ningarna. Det är bara trist att det faktiskt har gått
ut en skrivelse till regionerna om att så skall man
gå till väga.
Upphandlingen är kostsam, säger ministern. Ja
visst, och då frågar man sig ju varför. Jag vill
också veta om man vid genomgången kommer att
gå igenom hur upphandlingskontrakten ser ut och
vad de har kostat.
Jag erinrar mig ett fall för ett år sedan, där en
sjuksköterska var misshaglig för en förläggnings
chef, därför att hon gick hem till barnen som var
sjuka. Det fick man enligt den förläggningschefen
inte göra. Hon blev uppsagd, inte av förläggnings
chefen, för det kunde inte han göra, men förlägg
ningschefen hotade sjukvårdsgivaren med att
säga upp kontraktet, om inte sköterskan sades
upp.
Det här stod det om i många tidningar. Jag var
där uppe ett par gånger och fick helt klart för mig
att det rörde sig om så pass attraktiva pengar att
man var beredd att även säga upp sjuksköterskan.
Hon blev väl behandlad på det sättet att hon
fick avgångsvederlag, och hon fick alla papper
hon kunde behöva för att få ett nytt arbete. Men
detta är bara ett av fallen, så jag hoppas verkligen
att man synar sjukvårdsupphandlingarna på
samma sätt som man har gjort i fråga om förlägg
ningsupphandlingar.
Anf. 247 GUSTAF VON ESSEN (m):
Herr talman! Flykting- och invandrarfrågor har
verkligen kommit i fokus den senaste tiden. Den
fasansfulla konflikten i det forna Jugoslavien plå
gar människorna och sätter hela världssamfundet
på prov. För oss i Sverige är det en självklarhet att
på bästa sätt bidra till att mildra följderna för alla
dem som fått fly från sina hus och hem därnere.
Många har utsatts för övergrepp av grymmaste
slag. Insatser för dessa människor måste priorite
ras, och så sker också, i Sverige och på plats.
Men utifrån en mer generell synpunkt måste
man ändå konstatera att vår flykting- och invand
ringspolitik misslyckats på väsentliga punkter,
och därför är en omprövning nödvändig.
Regeringen har, tycks det, insett detta och till
satt flera utredningar som syftar till att uppdatera
lagstiftningen och också ompröva inriktningen.
Verkligheten fordrar detta.
I vad består då misslyckandet?
Låt mig få börja med den humanitära aspekten.
Sverige har skaffat sig en profil -- rätt eller fel --
som ett land med en generös flyktinglagstiftning.
Därför söker sig många hit. De flesta blir dock
grymt besvikna. Efter lång handläggning med re
gelmässiga överklaganden blir de sökande i flerta
let fall avvisade. Ord och handling hänger inte
ihop, låt vara att en viss uppstramning skett den
senaste tiden.
Signalerna, parat med den grymma verklighe
ten, blir en sorts falsk humanitet. Till detta kom
mer att många ändå fått stanna på grunder som
inte klart kan definieras, vilket för allmänheten är
svårförklarigt.
Integrationen av invandrare har också till stor
del misslyckats, särskilt för dem som kommit un
der senare år. Kunskaperna i svenska är bristfäl
liga hos alltför många även flera år efter ankoms
ten hit. Arbetsmarknaden är för flertalet mesta
dels milt sagt begränsad liksom det aktiva delta
gandet i samhällslivet.
Invandrarnas integration fungerar inte som
tänkt, och detta har också riksdagens revisorer
påpekat. Många riskerar att förvisas till att bli
andra klassens medborgare och klienter i det so
ciala trygghetssystemet. Detta oroar allmänhe
ten.
Kostnaderna för den rådande politiken är ett
annat mycket stort problem. Förläggningskostna
derna har kommit att bli enorma. Skulle alla asyl
sökande bo på en plats, skulle vi behöva ta i an
språk en hel stad av Sundsvalls storlek. Till detta
kommer kommunala kostnader i form av bostä
der, socialbidrag m.m. Vi har knappast någon
kontroll på kostnaderna. Vi vet inte om pengarna
används effektivt. Allmänheten är minst sagt upp
rörd.
Slutligen, herr talman, är dagens politik inte
fullt ut förankrad hos folkflertalet. De allra flesta
svenskar har i grunden en förståelse för flykting
ars skyddsbehov och är villiga till en generös och
mänsklig hållning. Men dagens politik begriper
man inte. Och den är nästan omöjlig att förklara.
Därför, herr talman, måste nu en ny inriktning
läggas fast. Regeringen har aviserat en stor utred
ning om översyn av invandrarpolitiken samt in
vandrings- och flyktingpolitiken. Jag är utsedd av
mitt parti att ingå i den. Från moderat sida vill vi
kort redovisa några av många angelägna förslag
som vi ämnar driva i utredningen.
Vi vill ha en stramare lagstiftning vad beträffar
rätten till asyl och uppehållstillstånd. De facto-be
greppet bör tas bort. Utrymme för en generös till
lämpning bör finnas när detta är väsentligt och
nödvändigt, beroende av händelser i vår omvärld.
Vi vill ha en lagstiftning för massflyktssituatio
ner och en prövning om det går att införa bestäm
melser om tillfälliga uppehållstillstånd. Sättet att
hantera eventuella stora flyktingströmmar kan
sannolikt få stor betydelse när det gäller riskbe
dömningar av investeringar i vårt land.
Vi vill vidare snäva in anhörigbegreppet och
även här anpassa bestämmelserna till dem som är
på väg att utformas i EG.
Vi vill ta emot fler s.k. kvotflyktingar. UNHCR
har flyktingläger på många håll och vill i första
hand repatriera, men det kommer ändå alltid att
finnas behov av att placera flyktingar i tredje
land, exempelvis vårt.
Vi vill också utöka kvoten för handikappade
och tortyrskadade flyktingar, vilka finns i
UNHCR:s läger.
Vi vill att person som saknar dokument vid in
resa i Sverige skall avvisas, om denne inte kan
uppge godtagbara skäl till varför dokument sak
nas. Vidare vill vi att man överväger att återinföra
utresekontrollen.
Vi vill också se över förläggningsverksamheten
och pröva möjligheterna att dela Invandrarverket
i en mottagandedel och en immigrationsdel.
Vi vill öka frivilligorganisationernas roll i flyk
tingarbetet, inte minst när det gäller hemspråks
undervisningen.
Inledningsvis, herr talman, nämde jag om den
viktiga roll som Sverige har när det gäller flykting
insatser. Dessa bör i första hand ske inom närom
rådet, såsom nu sker i t.ex. Kroatien. Detta har
flera fördelar. Vi når flera, och därför får sådana
insatser ett mycket större genomslag även ur hu
manitär synpunkt.
Vi behöver en stramare och mer begriplig flyk
tingoch invandrarpolitik utan att vi går ifrån den
generösa och humanitära grundsyn som alltid bör
prägla Sveriges politik på detta område.
Anf. 248 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill fråga Gustaf von Essen
vad han menar: Skall de som kommer hit ha rätt
att få sin sak prövad, eller skall de omedelbart av
visas vid gränsen?
Om kommunerna får ta ansvar för förlägg
ningsverksamhet, kommer vi ifrån hela den nuva
rande osäkerheten, insynen blir större och möjlig
heterna finns att använda frivilligorganisationer
och andra resurser som man har i kommunerna.
Överensstämmer detta med de linjer som Gustaf
von Essen drar upp?
På vilket sätt skall lagstiftningen bli stramare?
Lagstiftningen utgår i dag från flyktingkonventio
nen. Vi har tidigare i dag hört hur Lars Moquist
tydligen blandar ihop kvotflyktingar och flyk
tingar enligt flyktingkonvention. Det är inte
samma sak. Skall det även i fortsättningen kunna
komma hit människor som blir bedömda efter
flyktingkonventionen, utan att de är kvotflyk
tingar?
Anf. 249 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Herr talman! Alla som kommer till vår gräns
skall givetvis få sin sak prövad, även om man har
en stramare lagstiftning när det gäller vilka krite
rier som skall föreligga i de fall där ansökan sker
om uppehållstillstånd och sådant skall beviljas.
Det är svårt att förklara de facto-begreppets in
nebörd. Vi vill ha en Genèvekonventiondefini
tion med en generös tillämpning, framför allt i fall
där det föreligger speciella omständigheter i det
land varifrån flyktingarna kommer. Vi kan se så
dana exempel just nu i form av de kurder som
kommer hit och givetvis också människor från det
forna Jugoslavien.
Men det är också fråga om något annat. Vi har
i dag, herr talman, 50 000 kosovoalbaner vilka
kommit hit men för vilka skyddsbehov knappast
föreligger. De avvisas också regelmässigt när de
ras fall har prövats. Det gäller att ha signaler som
fungerar. Man skall i stort sett veta vilka kriterier
som gäller och även i god tid innan man försöker
ta sig hit kunna ha kännedom om vad som skall
hända när man kommer hit.
När det gäller integrationsprocessen i nästa led
är det väl inte omöjligt att kommunerna och frivil
ligorganisationerna kan få spela en större roll.
Dagens system är tydligen inte adekvat, eftersom
så många inte får den integration som de förtjä
nar. Vi vill inte ha några andra klassens medbor
gare.
Anf. 250 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Som jag uppfattar det är det för
hållandet att dessa personer får sin sak prövad
som skapar köer och väntetider. Om man inte
omedelbart skall avvisa dem vid gränsen blir det
köer och väntetider när det kommer många män
niskor.
Jag anser att det är vi som skall reagera på sig
naler. Sverige och alla andra europeiska länder
har fått signaler om vad som är på väg att hända
exempelvis i Jugoslavien. Nu skickar Sverige FN-
soldater till Makedonien, och det är jättebra. Det
skulle vi göra också till Kosovo. Då kunde jag
hålla med om att vi utan vidare kunde skicka till
baka kosovoalbanerna.
Men det handlar ju inte bara om att vi skall sitta
här och ge signaler ut till världen, utan vi måste
faktiskt själva vara lyhörda för signaler och vara
beredda att vidta åtgärder innan det händer kata
strofer. Annars blir det ungefär samma resone
mang som Ny demokrati står för -- att människor
som kommer hit gör det därför att de tycker att
Sverige är ett jättebra land, och de är lycksökare
allihop.
Människor lämnar inte sina hemländer utan vi
dare. En del av de kurder som nu kommer hit har
varit på flykt sedan 1976, när Saddam började att
bränna byar, använda kemiska vapen och fördriva
folk. De har varit inne i Iran och väntat på att man
från västvärlden skulle hjälpa till med att bygga
upp deras byar, så att de kan flytta tillbaka.
De signaler som vi nu får är inte att det kommer
att fortsätta att byggas upp en demokrati i det ira
kiska Kurdistan. Världen är inte längre intresse
rad av att skydda kurderna där. De signalerna bör
vi reagera på och arbeta för att det blir en sådan
situation att de kan åka tillbaka.
Anf. 251 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Herr talman! Våra regler bör givetvis harmoni
seras med de regler som EG är på väg att skaffa
sig, så att vi får en sammanhållen politik i Väst
europa på detta område. Handlar vi annorlunda
än våra kolleger i Västeuropa i övrigt, kommer
naturligtvis människor att komma just hit.
Vi måste analysera varför människor i så stor
utsträckning har kommit just till Sverige. Anled
ningen härtill är att vi har haft en, kanske välför
tjänt, profil av att vara generösa och humanitärt
intresserade av att skydda flyktingar. Det tycker
jag i och för sig är utomordentligt bra, och det bör
man fortsätta med, men insatserna bör i första
hand vara preventiva, i närområdena och omfatta
direkt hjälp till dem som har flytt inom närområ
dena. Det gäller både att förebygga och att göra
något för de människor som är nere på platsen.
Det är där som vi skall göra stora insatser.
Det totala engagemanget för flyktingarbetet
skall inte på något sätt minska, tvärtom. Det kan
behöva ökas, men det skall ske på ett annat sätt,
som jag tror att svenska folket kommer att vara
mycket mera förstående inför och engagerat i.
Det är där som vi i dag har problem med tydlighe
ten. Jag tycker mig märka att regeringen mer och
mer styr in på just den inriktning som jag har re
dogjort för här.
Anf. 252 MÄRTHA GÅRDESTIG (kds):
Herr talman! Sverige har sedan urminnes tider
varit ett land dit människor invandrat, som ar
betskraft eller som flyktingar. Under andra
världskriget tog vi emot flyktingar, främst från
våra grannländer. I dag har vi en flyktingström
från länder betydligt längre bort, men människors
lidanden är desamma eller kanske värre än tidi
gare. Många länder med avsevärt lägre levnads
standard än Sverige får ta emot en mycket större
andel flyktingar än vad vi gör.
Sverige skall ha en generös flyktingpolitik. An
svaret för medmänniskors mänskliga rättigheter,
innefattande rätten till liv, personlig säkerhet och
trygghet, är en grundsten i den kristdemokratiska
politiken.
Människans värde, oavsett ras och livsåskåd
ning, liksom solidariteten och ansvaret inom den
internationella gemenskapen skall vara utgångs
punkter i invandrings-, flykting- och invandrarpo
litik.
Det får inte vara så, eller bli så, att vi ger flyk
tingar ett annat värde.
Vi har flyktingar som kanske har lurats att ta sig
till Sverige. Nu försöker de ta sig över Östersjön
från Baltikum i dåliga båtar, uppenbarligen med
hjälp av skrupelfria personer, som inte drar sig för
att tjäna grova pengar på människors nödläge.
Hur skall vi bäst kunna hjälpa dessa männi
skor -- de som har kommit hit och de som ännu
inte har tagit sig över havet? Vi kan inte blunda
för dem. Deras nöd är lika stor, även om vi inte
skulle vilja se den.
En viktig insats är att hjälpa aktuella länder att
komma åt aktörerna.
Sverige kan inte lova att ta emot alla som av
olika skäl vill söka sig hit. Det mest humana torde
vara att ge hjälp på plats, så att människor kan
stanna i hemlandet eller dess närområde och få
möjligheter att bli kvar i sin egen miljö, kultur och
tradition.
Därför skall ekonomiskt, materiellt och perso
nellt stöd ges till presumtiva flyktingar i deras
hemländer och till flyktingar i grannland och
första asylland.
För dem som kommer hit skall resurserna vara
tillräckliga för mottagande och utredning, så att
korta handläggningstider, rättssäkerhet och effek
tiv hantering kan tryggas.
Asylsökande bör erbjudas möjlighet att i
största möjliga utsträckning bo integrerade i det
svenska samhället.
Det är viktigt att de asylsökandes vilja och för
måga att försörja sig uppmuntras.
Fantasi och kreativitet måste mobiliseras för att
hjälpa både dem som väntar på uppehållstillstånd
och dem som fått det att få struktur på sin tillvaro.
Jag anser att någon form av meningsfylld mot
prestation för de pengar de får skulle vara till stor
hjälp. Det finns invandrare här som inte har ar
bete och som aldrig haft arbete sedan de kom hit.
De behöver inte passa tider. Deras barn växer upp
utan att ha sett sina föräldrar ha ett arbete. Därför
har de heller inte i någon större utsträckning blivit
integrerade i samhället. Den unga generationen
lär sig aldrig att passa tider i skolan, och de blir
utslagna på ett tidigt stadium.
Det är viktigt att kommuner, frivilligorganisa
tioner och enskilda på olika sätt ger stöd för att
underlätta flyktingars första tid i Sverige. Upprät
tande av servicecentraler som sköts av bl.a. frivil
ligorganisationer är ett viktigt alternativ. Dessa
bör vara basen för stödjande och kontaktska
pande verksamhet. Språkundervisning och annan
utbildning kunde ske där.
Herr talman! I dessa tider med stor arbetslöshet
bland invandrare är det viktigt att ge dem stimu
lans och stöd att ta fram egna färdigheter och söka
göra något kreativt av dessa. Så t.ex. kan invand
rarkvinnor samlas ett par gånger i veckan och lära
sig sy kläder. På lördagarna kan man ha ''öppen
verkstad'', där invandrare och svenskar syr eller
lagar kläder. Sådana träffpunkter finns på sina
håll, och det är viktigt att det skapas så många
som möjligt. Det ger utmärkta möjligheter för in
vandrare och svenskar att lära känna varandra.
Det underlättar invandrarnas integrering, och det
ger också en nödvändig språkträning.
Anf. 253 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Den senaste tiden har flera båtar
med en massa barn och vuxna kommit till Sverige
för att söka asyl. Det har vi hört i flera av inläggen
i den här debatten. Detta har vållat en mängd
olika känslor. Många upprörs över det sätt på vil
ket de har tagit sig hit. En maffia i Ryssland och
Baltikum har satt i system att tjäna grova pengar
på att smuggla flyktingar. De utsätter dem dess
utom för direkt livsfara genom att båtarna varit
överlastade och inte lämpade för att frakta männi
skor.
Nu höjs röster även här i kammaren för att vi
skall sätta åt smugglarna -- höja straffen, beslagta
båtarna, m.m. Man säger att vi skall sätta stopp
för smugglarna.
Men om det inte finns personer som är villiga
att smuggla ut människor från länder där de är
förföljda och hjälpa dem att komma in i länder
som åtagit sig att ta emot politiskt förföljda per
soner -- hur skall de då kunna fly? Om man accep
terar att människor skall kunna fly, måste man
också acceptera att det förekommer smuggling.
Man bör emellertid i möjligaste mån skilja på
de sätt som smugglarna agerar på. Om de försö
ker lura människor att fly under falska förespeg
lingar, dvs. om de inbillar människor som inte har
skyddsbehov utan som vill fly av ekonomiska skäl
att de kan få arbete och bostad i Sverige -- då är
det enligt min mening en annan sak. Så var fallet
i Makedonien innan svenska representanter reste
ner och informerade om att det var osanning som
spreds. Det hejdade ekonomiska flyktingar från
att ta sig till Sverige.
Samtidigt är det så att de som sprider informa
tion, t.ex. vissa partier och vissa grupper som är
emot flyktingar, om att flyktingar i Sverige får det
så bra -- att de går före i bostadskön och allt möj
ligt annat -- bidrar till att få människor att söka sig
hit i tron att det förhåller sig på det viset. Därför
är det viktigt att man försöker möta denna desin
formation och i stället ge riktig information, så att
människor inte blir lurade.
Såvitt jag förstår kommer en del av de personer
som senast anlänt till Sverige via Baltikum från
irakiska Kurdistan. Det är mycket beklagligt. Det
är ju den del av Kurdistan där kurderna själva har
kontrollen.
Efter Gulfkriget gjorde kurderna uppror mot
Saddam Hussein, uppmuntrade av västvärlden.
De lyckades frigöra stora områden, och genom
FN-alliansens försorg har de kunnat upprätthålla
en självständighet. I maj förra året hade de demo
kratiska val. Jag var själv där som valobservatör
och kunde konstatera att det hela gick mycket de
mokratiskt till väga.
Det finns ingen politisk förföljelse i irakiska
Kurdistan. Däremot finns det stora ekonomiska
problem. FN har beslutat om ekonomiska sank
tioner mot Irak, och det drabbar även den kur
diska delen. Dessutom bojkottar den irakiska re
gimen kurderna. De utsätts alltså för en dubbel
bojkott. Det bistånd som FN skickar till kurderna
måste gå via Bagdad, något som också är ett pro
blem och förhindrar en ekonomisk utveckling i
området.
Den politiska ledningen -- en koalition av flera
politiska partier -- vill att de som före självständig
heten flydde från området skall komma tillbaka
och bygga upp de byar som Saddam har raserat.
Det är också en fråga om säkerhetspolitik. Sve
rige bidrar i liten skala genom att bygga upp byar
genom Qandilprojektet som Svenska kommittén
för kurdernas mänskliga rättigheter administre
rar.
Det är därför mycket tragiskt att människor lu
ras att av ekonomiska skäl ge sig av. Många av
dem som gett sig av är välutbildade och skulle be
hövas i området.
Men samtidigt får man inte blunda för att det
hela tiden finns ett hot om att Saddam Hussein
kan återerövra området om FN-trupperna lämnar
det irakiska Kurdistan. Grannarna Syrien, Tur
kiet och Iran har nyligen uttalat sin oro för att kur
derna i Irak skall bygga upp ett självständigt och
demokratiskt samhälle. De är rädda för vad det
kan komma att innebära för kurderna i de egna
länderna.
Med detta exempel har jag velat belysa att det
är väldigt viktigt vad det internationella samhället
gör och vad man bestämmer sig för t.ex. när det
gäller det irakiska Kurdistan. Vill man att det där
skall utvecklas en demokrati måste man också
hjälpa till. Det är inte bara en fråga huruvida man
skall skärpa straffet för människosmuggling, utan
man måste också undanröja orsakerna till att
människor flyr.
Detta var bara ett exempel. Det finns också
andra orsaker till att människor flyr och till att det
uppstår krig. Därför tycker jag att det är mycket
olyckligt att den svenska riksdagen har beslutat
om en mer liberal vapenexport. Vapnen i sig gör
att det uppstår konflikter. Vi kan se det i Jugosla
vien, dit Sverige har exporterat mängder av va
pen, som används mot det egna folket. Ett annat
exempel är Somalia, där både öst och väst har för
sett diktatorer med vapen.
Detsamma gäller Irak. Vi ser vad det får för ef
fekt.
Därför är det viktigt att man begränsar vapen
exporten och att den kontrolleras.
Sedan fyller biståndet också en viktig funktion
när det gäller att försöka utjämna resursernas för
delning över världen, så att fattiga länder skall
kunna bygga upp en egen ekonomi. Därför bekla
gar jag även att vi har dragit ned på biståndet.
Anf. 254 LARS BOMOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Ingela Mårtensson i Folkpartiet
uppmanar faktiskt här till olagligheter, att man
skall acceptera lagbrytare. Jag tycker det är häp
nadsväckande att Ingela Mårtensson menar att
det skall finnas en ventil som gör att man skall
kunna ta sig in i asylprövningssystemet olagligt.
Jag vet att sådana tankar finns när det gäller
fängelser, där en och annan anser att man måste
kunna ha chansen att fly för att det inte skall ske
något allvarligt våld i fängelserna, t.ex. att man
tar gisslan. Men att acceptera det beträffande
människosmuggling tycker jag är någonting helt
annat.
Anf. 255 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:
Herr talman! Man kan inte bortse ifrån att det
måste få förekomma smuggling av människor om
de som är politiskt förföljda skall ha möjligheten
att fly.
Det har ju varit tillfällen -- om man tittar till
baka i historien -- där även svenskar gjort bragder
t.ex. för att hjälpa förföljda judar att fly undan
förföljelse.
Därför menar jag att man inte ensidigt kan säga
att vi skall skärpa straffen, vi skall komma åt
smuggling, vi skall inte tillåta någon smuggling,
utan sätta stopp för den. Ibland kan det faktiskt
vara nödvändigt med smuggling.
Men jag vill inte uppmana till det eller till att
man hänsynslöst utnyttjar människors situation
till att klå dem på alla pengar de har. Det är inte
det jag menar. Jag menar att man också måste ha
en mera nyanserad syn på detta än att bara säga
att vi skall skärpa straffen.
Anf. 256 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Våra problem här i Sverige är
trots allt begränsade i jämförelse med vad som
händer ute i världen.
Det har aldrig förekommit så många flyktingar
i världen som nu, det läste jag i regeringens skri
velse till riksdagen. Det är en riktig iakttagelse.
Det rör sig om närmare 40 miljoner om vi räknar
in också internflyktingarna i de olika länderna.
I Jugoslavien har antalet flyktingar ökat drama
tiskt. Om man räknar in också de hemlösa är det
mer än tre miljoner.
Situationen och bakgrunden är alltså ytterligt
oroväckande. Samtidigt tvingas man konstatera
att en rad länder i Västeuropa i ökad utsträckning
inför viseringar som en utväg för att hindra flyk
tingar att komma till andra länder. Därigenom har
vi fått en väldig koncentration av flyktingar i det
forna Jugoslaviens gränsområden.
Sverige och Danmark har infört mera begrän
sade viseringar än vad exempelvis andra länder
tillhörande EG har gjort. Vi har infört viserings
tvång för Makedonien, Serbien och Montenegro.
Jag har det intrycket att det är väldigt få som kom
mer från dessa länder. Jag erinrar mig att Birgit
Friggebo i en tidigare debatt här sade att man
skulle på annat sätt underlätta för de verkliga
flyktingarna att komma till Sverige. Kan Birgit
Friggebo redovisa att den politik man har på den
punkten har varit framgångsrik?
Vi har hört flera inlägg här, framför allt från
Lars Moquist och Gustaf von Essen. Ni ligger väl
digt nära varandra när det gäller att införa en
mycket restriktiv politik. Jag tycker att Gustaf
von Essen går nästan längre än Ny demokratis
motion här i dag.
Men den intressanta frågan, Birgit Friggebo,
när vi nu hört om de restriktioner som både Gus
taf von Essen och Lars Moquist vill införa, är
denna: Hur ställer sig Birgit Friggebo till de här
kraftiga begränsningarna, till avvisning, till upp
hävande av de facto-paragrafen, till att krigsväg
rare skall kunna få asyl?
Ett generellt avvisande av alla som är doku
mentlösa -- enligt anvisningarna från UNHCR -- är
en helt orimlig politik. Vi vet ju alla att väldigt
många inte kan få dokument. Samtidigt finns na
turligtvis de som missbrukar detta.
Jag tycker det är viktigt att få ett yttrande från
Birgit Friggebo på den punkten.
Jag lyssnade naturligtvis med intresse på vad
Birgit Friggebo sade om flyktingkvoten. När man
läser noga i propositionen ser man att det är ett
minimum, och sedan har Birgit Friggebo förklarat
hur det skulle kunna kompenseras. Men samtidigt
är reseanslaget minskat med hänsyn till detta.
Man undrar om Invandrarverket har fått de rätta
signalerna. De borde ju satsa mera för det här. Jag
utgår ifrån att de kommer att göra detta, med den
flexibilitet som Birgit Friggebo har nämnt här.
Detta är en väldigt viktig fråga med hänsyn till
tortyroffren, de våldtagna kvinnorna, de som va
rit i koncentrationsläger. Det blir nu en ökad an
strängning på flyktingkvoten om inte andra män
niskor från andra delar av världen än det forna Ju
goslavien skall bli missgynnade.
Låt mig också ställa en fråga till Birgit Frig
gebo. Vi har flera tusen människor som lever un
derjordiskt. Det har talats här om 479 barn.
Denna fråga oroar mig väldigt mycket. I Europa
rådet har man tagit upp frågan. Där har man långt
större problem än i Sverige. Det är knappast nå
got problem som är allvarligare än när flyktingar
lever underjordiskt. Det skadar hela samhället.
Anf. 257 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Herr talman! När det gäller dokumentlösheten,
som Hans Göran Franck nämnde här, föreslår vi
inte en generell avvisning. Vi säger att om den sö
kande inte kan uppge godtagbara skäl till att do
kument saknas skall en avvisning kunna ske.
Ofta är det så som Hans Göran Franck själv på
pekar att dokument inte kan företes därför att det
inte funnits möjlighet att skaffa dem. Men ibland
kunde det räcka med ett resedokument eller nå
gonting sådant, som kan styrka varifrån man
kommer, kanske också namn och bakgrund. Det
är detta vi menar.
et är ingen tvekan om att falska
dokument har använts i rätt stor
utsträckning. Detta kan vara ett sätt
att komma åt det.
Men vi är helt medvetna om att det kan finnas
många godtagbara skäl till att dokument saknas,
och då skall man kunna vara liberal. Om godtag
bara skäl inte kan företes bör dock en avvisning
kunna ske.
Anf. 258 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:
Herr talman! Jag tar fasta på vad Gustaf von
Essen säger. Det är av betydelse att han nyanserar
på detta sätt. Men jag konstaterar att han inte ger
någon replik om de frågor som är ännu allvarli
gare, nämligen att han endast vill ha flyktingar en
ligt Genèvekonventionen.
Han vill avskaffa bestämmelser om de facto-flyk
tingar ochom krigsvägrare samtidigt som han all
mänt sett vill ha en stramare flyktingpolitik. Det
tycker jag är ännu mera långtgående, och det vore
mycket oroväckande om vi skulle få en politik av
det moderata slaget här i Sverige.
Anf. 259 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Herr talman! Det är riktigt att vi vill ha en stra
mare lagstiftning, och vi vill försöka få bort de fac
to-begreppet. Men som jag sade i mitt inlägg vill
vi ha ett utrymme för en generös tillämpning av
Genèvekonventionen när det är väsentligt och
nödvändigt beroende på händelser i vår omvärld.
Jag sade tidigare att vi nu kan se sådana händel
ser i vår omvärld, inte minst när det gäller den
flyktsituation som har uppstått på grund av att
kurder har kommit hit. Jag tror säkert att det
finns ett latent skyddsbehov. Detta gäller också
flyktingar från f.d. Jugoslavien och från andra
håll. Det skall således vara väsentligt och nödvän
digt beroende på händelser i vår omvärld för att
det skall bli fråga om en generösare tillämpning. I
normalfallet skall vi ha Genèvekonventionen som
grund.
Anf. 260 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:
Herr talman! Det här är ett ganska egendomligt
sätt att resonera på. Vi har ansett att vi tillämpar
Genèvekonventionen på ett generöst sätt. Att
göra olika graderingar av den generösa tillämp
ningen och att anse att man därigenom kommer
ifrån problemen, det tycker jag inte är godtag
bart. Dessutom kommer den internationella
aspekten in. Skall det finnas en rad olika tillämp
ningar av Genèvekonventionen? Problemen
kommer att bli många om man gör på det sättet.
Jag konstaterar emellertid att på de övriga
punkterna vill Gustaf von Essen avskaffa begrep
pet de facto-flyktingar. Man kan ju bara på statis
tiken se hur viktiga de här bestämmelserna är,
som jag har nämnt vid sidan om Genèvekonven
tionen, förutom de regler som finns när det gäller
att få stanna i Sverige om man har starka humani
tära skäl.
Anf. 261 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Kvällen är sen, så jag skall fatta
mig kort. Hans Göran Franck ställer frågan till
kulturministern om man har gått över till att
släppa in enbart typen ''verkliga'' flyktingar. Är
det en fråga, Hans Göran Franck? Eller är det ett
uttryck för att endast verkliga flyktingar, dvs.
konventionsflyktingar, skall få komma till Sve
rige?
Anf. 262 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:
Herr talman! Jag klargjorde min ståndpunkt
här ganska tydligt. Det räcker helt enkelt inte
med att, som det står i Nydemokraternas motion,
endast Genèvekonventionsflyktingar skall få
stanna i Sverige. Det är en fullkomligt orimlig
ståndpunkt, som bestämt måste avvisas.
Jag anser att man måste ha en vidsträcktare be
stämmelse, inte minst därför att man får en rigo
rös och mycket konstig rättslig apparat om man --
som Nydemokraterna vill -- bara tillämpar Genè
vekonventionen. Det finns länder som har det på
det sättet, och det förekommer ett ''juristeri'' i an
slutning till rättsliga prövningar som leder till en
väldigt segdragen process.
Vi har ju de tilläggsbestämmelser som jag
nämnt, just av den anledningen att man därige
nom på ett enklare sätt skall kunna handlägga
dessa frågor. Därmed kan man vara generös, i or
dets egentliga bemärkelse.
Överläggningen var härmed avslutad.
(forts. prot. 61)
8 § Anmälan om frågor
Anmäldes att följande frågor framställts
den 10 februari
p1992/93:362 av Carl Olov Persson (kds) till kom
munikationsministern om säkerheten på polska
färjor som trafikerar svenska hamnar:
Det tragiska haveriet där den polska färjan
''Jan Heweliusz'' kantrade i hårt värder under färd
från Polen till Sverige visar på stora brister i sjösä
kerheten på de polska färjorna. I samband med
haveriet har det framkommit att rederiet har
mycket dåliga säkerhetsrutiner. Lastbilar och
andra fordon förankras bristfälligt och kedjorna
som skall hålla fordonen på plats sträcks inte un
der resans gång. Det innebär t.ex. att bilar med
luftfjädring, som sjunker när bilen står, riskerar
att välta vid hårt väder. Både bland hamnpersonal
och besättning förekommer alkoholbruk i sam
band med arbetet och disciplinen är dålig. Det
framstår som naturligt att svenska myndigheter
skall ha full insyn i och kunna kontrollera och på
verka säkerheten på alla färjor som trafikerar
svensk hamn.
Vad avser kommunikationsministern att vidta
för åtgärder för att få en acceptabel säkerhet på
de polska färjor som trafikerar svensk hamn?
1992/93:363 av Georg Andersson (s) till kommuni
kationsministern om den inrikes flygtrafiken:
SAS har nu annonserat att företaget avser att
lägga ned flygtrafik på ett antal linjer i Norrland.
Även trafiken mellan Arlanda och Halmstad har
nämnts bland de nu nedläggningshotade linjerna
i inrikesflyget.
Detta är en allvarlig effekt av den avreglering
som regeringen brådstörtat genomförde våren
1992.
Avregleringen har, på det sätt den genomförts
av regeringen, lett till att flygtrafiken nu är ned
läggningshotad i stora delar av landet.
Mot denna bakgrund frågar jag kommunika
tionsministern:
Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta
för att bibehålla en väl fungerande flygtrafik i hela
landet?
1992/93:364 av Nils Nordh (s) till justitieministern
om polisens planer om att förebygga brott och om
offentlighetsprincipen:
I kvällspressen kan vi läsa att brottslingar som
är intagna på anstalter och fängelser kan få till
gång till polisens aktionsplaner för att förhindra
brott. Detta genom att hävda offentlighetsprinci
pen. När vi samtidigt vet att de intagna kan ha,
och har, kontakter med medbrottslingar utanför
fängelsemurarna finns det anledning att ompröva
offentlighetsprincipen i dessa specifika fall.
Min fråga till justitieministern är:
Avser justitieministern att göra undantag för
brottslingar att genom åberopande av offentlig
hetsprincipen få tillgång till polisens aktionspla
ner för förebyggande av brott?
1992/93:365 av John Andersson (-) till arbets
marknadsministern om skogliga beredskapsarbe
ten:
25 % av landets skogsarbetare är arbetslösa. Ti
digare när det varit stor arbetslöshet bland dessa,
har skogliga beredskapsarbeten varit både en bil
lig och meningsfull sysselsättning.
Är arbetsmarknadsministern beredd ta nöd
vändiga initiativ för att skogliga beredskapsarbe
ten skapas?
den 11 februari
1992/93:366 av Inger Lundberg (s) till kulturmi
nistern om skolundervisning för asylsökande
barn:
Enligt tidningsuppgifter förbereder Kulturde
partementet tillsammans med Utbildningsdepar
tementet förändringar i skolundervisningen för
asylsökande barn.
Barn, som vistas på flyktingförläggningar, lever
ofta under stor press. Skolplikten och undervis
ningen i den svenska skolan har ofta varit betydel
sefull för deras möjligheter att orka med den
osäkra tillvaro som väntandet innebär. De lokala
skolstyrelserna har förtjänstfullt anpassat sin
verksamhet till att ge flyktingbarnen trygghet och
en god undervisning. Det är därför allvarligt att
inte regeringen klarat ut ersättningen för deras
kostnader när statsbidragen till skolverksamheten
lagts om.
Regeringens oförmåga har bidragit till en kraf
tig höjning av kostnaderna för flyktingpolitiken.
För att motverka kostnadsutvecklingen finns det
risk att regeringen väljer att låta besparingarna gå
ut över de allra mest utsatta -- barnen.
Avser Kulturdepartementet föreslå regeringen
att asylsökande barn inte längre skall erbjudas en
fullgod skolundervisning under deras vistelse i
Sverige?
9 § Kammaren åtskildes kl. 23.25.
Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets bör
jan t.o.m. 5 § anf. 26 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 60
(delvis),
av talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 104 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 140
(delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 181
(delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 207 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 220
(delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträ
dets slut.