Onsdagen den 10 februari
Kl. 9.00-21.09
Protokoll
1992/93:59
Valberedningen hade enligt till kammaren inkomna protokollsutdrag
dels på begäran av socialdemokratiska riksdagsgruppen tillstyrkt att anta-
let suppleanter i konstitutionsutskottet utökades från 18 till 19,
dels på begäran av kristdemokraternas riksdagsgrupp tillstyrkt att antalet
suppleanter i finansutskottet utökades från 22 till 23.
Kammaren biföll dessa framställningar.
Företogs val av ny suppleant i konstitutionsutskottet och finansutskottet.
Kammaren valde i enlighet med valberedningens förslag till
suppleant i konstitutionsutskottet
Sören Lekberg (s)
suppleant i finansutskottet
Dan Ericsson i Kolmården (kds)
Talmannen meddelade att Johan Brohult (-) avsagt sig uppdraget att vara
ledamot i socialutskottet.
Kammaren biföll denna avsägelse.
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 59
|
Prot. 1992/93:59 10 februari 1993 |
4 § Hänvisning av ärenden till utskott |
|
Allmänpolitisk debatt |
Föredrogs och hänvisades Propositionerna 1992/93:25 till justitieutskottet 1992/93:163 till konstitutionsutskottet |
|
Partiledardebatt |
5 § Hänvisning till utskott av under allmänna motionstiden avläm- Föredrogs och hänvisades de under allmänna motionstiden avlämnade Motionerna hänvisades till de utskott som utskottsbeteckningen i mo- I sistnämnda fall remitterades motionerna i enlighet med de noteringar 6 § Hänvisning av ärende till utskott Föredrogs och hänvisades Motion 1992/93:Sf22 till socialförsäkringsutskottet 7 § Allmänpolitisk debatt Partiledardebatt Anf. 1 INGVAR CARLSSON (s): Fru talman! Hösten 1991 var 140 000 människor arbetslösa. Den borger- I januari 1992 hade antalet arbetslösa ökat till 180 000. Regeringen förblev I maj 1992 var 200 000 utan arbete. Vi socialdemokrater lade fram ett om- I september 1992 hade antalet arbetslösa stigit till 220 000. Vi återkom Nu står 330 000 människor helt utan arbete. Regeringen har givit upp. |
|
2 |
Sverige är ute på farliga vägar. Inget land som tillåtit arbetslösheten stiga |
uppemot 7 % har hittills lyckats bryta utvecklingen och återvända till rimliga
nivåer.
”Arbetslösheten dödar, undergräver hälsan och förstör familjen” skrev
British Medical Journal, en av världens ledande medicinska tidskrifter nyli-
gen.
Jag får dagligen högar med brev från människor som förtvivlat berättar
om sin situation, om utförsäkringen som närmar sig, om obetalda räkningar
som hopar sig.
De hoppas att vi som står i den här talarstolen i dag skall ge besked om
vad vi politiker tänker göra.
Det här är mitt besked:
Vi socialdemokrater föreslår ett program för arbete och tillväxt, som kan
pressa ned arbetslösheten och ge 190 000 människor jobb eller utbildning.
Vi vill investera i vägar, broar och järnvägar, över hela landet. Det ger
jobb, det ger tillväxt.
Vi vill reparera bostäder, rusta upp skolor, bygga om så att äldre kan bo
bättre, renovera kulturbyggnader m.m.
Varför skall byggnadsarbetare gå arbetslösa samtidigt som tusentals fastig-
heter runt om i kommunerna behöver repareras och rustas upp?
När landets rektorer nyligen fick frågan om vilka problem de har i sin
skola, var det vanligaste svaret: bristen på underhåll, att skolan är sliten och
fungerar dåligt.
Jag är ganska övertygad om att en majoritet bland elever, lärare och för-
äldrar hellre vill ha upprustade skolor än kostsamma experiment med skol-
peng, som drar bort ännu mer pengar från de kommunala skolorna.
Vi vill också ta fram 85 000 fler utbildningsplatser redan nu i höst.
Över 80 000 ungdomar är öppet arbetslösa. Under våren kommer lika
många till att lämna sina ungdomspraktikplatser och stå utan jobb. Om fyra
månader går ca 100 000 ungdomar ut gymnasieskolan. En stor del av dem
kommer att gå direkt ut i arbetslöshet.
Jag vet att många hellre skulle studera. De köar till högskolan, till gymna-
sieskolan, till Komvux och folkhögskolor, men de kommer inte in. Platserna
är för få.
Vi kan fatta beslut i den här kammaren som ändrar på det.
Jag tycker att statsministern redan i dag skall ge följande besked:
Regeringen tänker gå med på de socialdemokratiska förslagen. 1 höst
kommer 50 000 fler ungdomar in på gymnasieskolan, 10 000 fler får studera
vid högskolan, 20 000 fler får chans att läsa på Komvux och ytterligare 5 000
kan välja att läsa hos studieförbund eller på folkhögskola.
Arbetslösheten kommer att kosta 100 miljarder kronor i år. Enbart kon-
tantstödet kostar 3 miljarder i månaden. De pengarna kan användas bättre!
Vi socialdemokrater har föreslagit att berörda utskott här i riksdagen,
omedelbart och med förtur, skall behandla alla förslag som kan hejda den
pågående ökningen av arbetslösheten.
Carl Bildt har redan blankt avvisat detta initiativ, utan att ens lyssna på de
borgerliga representanterna i berörda utskott.
Nu verkar det emellertid som om de borgerliga utskottsledamöterna är
något mer lyhörda, och det inger ändå visst hopp.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
Jag finner det upprörande att landets statsminister säger nej till varje för-
slag som skulle kunna hejda den galopperande arbetslösheten. Själv står
Carl Bildt helt utan alternativ. Det enda besked landets regeringschef har till
alla arbetslösa är: Jag tänker inte lyfta ett finger för att förhindra att arbets-
lösheten stiger ytterligare.
Här har vi chansen att visa att riksdagen kan arbeta effektivt. Får till exem-
pel politiker och skolchefer i kommunerna besked i mars - i stället för i bör-
jan av juni - om att de kan inrätta fler gymnasieplatser, slipper tiotusentals
ungdomar gå arbetslösa i höst.
Sverige var det enda landet i Europa som klarade full sysselsättning på 80-
talet.
Nu vill vi socialdemokrater göra en ny kraftansträngning så att Sverige på
90-talet, som första land, kan undvika att fastna i massarbetslöshet, och i
stället få fart på tillväxten och återskapa framtidstro och optimism.
Förra gången Sverige styrdes av borgerliga regeringar steg budgetunder-
skottet, på sex år, till 90 miljarder kronor.
Nu har regeringen Bildt under knappt ett och ett halvt år lyckats åstad-
komma ett nytt budgetunderskott; denna gång på 200 miljarder kronor.
Det är en gigantisk uppgift att ta ned ett underskott av den storleken. Det
kommer att ta resten av 90-talet i anspråk. Det kommer att kräva många
svåra beslut. Och det kommer att behövas en regering som har en stabil ma-
joritet här i riksdagen.
Vi socialdemokrater är beredda att medverka till att utgifterna minskar
med 12 miljarder kronor nästa budgetår, dvs. i samma omfattning som rege-
ringen föreslagit.
Socialdemokraterna föreslår bara skattehöjningar, säger Carl Bildt. Men
Carl Bildt är knappast den statsminister som har rätt att kritisera andra för
att höja skatter - inte så länge hans regering sitter med ett underskott i sta-
tens finanser på nära 200 miljarder kronor.
Det är ju för att minska detta underskott som vi föreslår:
* att också de bäst ställda skall ge sitt bidrag,
* att förmögenhetsskatten skall läggas om,
* att bara den mest energikrävande industrin bör få sänkt energiskatt och
* att en del av den sänkning av arbetsgivaravgiften som ingår i uppgörelsen
med regeringen tas tillbaka.
De förändringar vi föreslår av energiskatten och arbetsgivaravgiften skulle
öka kostnaderna för företagen med mindre än 2 %.
Det skall jämföras med att företagen får sina kostnader sänkta med hela
30 % i år och nästa år, som en följd av devalveringen, sänkningen av arbets-
givaravgiften, produktivitetsökningen och de låga löneökningarna de se-
naste åren.
Socialdemokraterna river upp skattereformen, skriver borgerliga tid-
ningar upprört. Den borgerliga regeringen har sänkt skatterna på produk-
tion och kapital med 40 miljarder kronor och höjt skatterna för hushållen
med 30 miljarder kronor utan att skattereformen har ansetts vara i fara.
Det konstiga med skattereformen är: Det anses inte att reformen rivs upp
när höginkomsttagarna får sänkta skatter - bara när deras skatter höjs. Det
anses inte heller att skattereformen rivs upp när vanligt folk får höjd skatt.
Det behövs, fru talman, både minskade utgifter och ökade inkomster för
att vi skall få ned budgetunderskottet. Men det helt avgörande, enligt vår
mening, är att vi får fart på tillväxten.
För det krävs det en offensiv politik med satsningar på investeringar och
utbildning. Men regeringen ägnar varken tid eller intresse åt detta, och då
klarar man inte heller Sveriges ekonomi.
I de brev jag får är det, vid sidan av arbetslösheten, de höjda boendekost-
naderna som oroar människor mest. Aldrig tidigare har så många tvingats gå
från hus och hem.
I valrörelsen utlovade Carl Bildt sänkta hyror. I stället har de flesta drab-
bats av chockhöjningar. Jag tror att många med mig vill ha svar från Carl
Bildt på frågan:
Hur kunde Carl Bildt utlova sänkta hyror när Moderaternas bostadspoli-
tik så uppenbart skulle leda till kraftiga kostnadsökningar, och vad har lan-
dets statsminister att säga till de förtvivlade villaägare, bostadsrättsinneha-
vare och hyresgäster som inte vet hur de skall klara sitt boende?
Jag vill sedan gärna passa på att gratulera Bengt Westerberg till utnäm-
ningen till jämställdhetsminister. De goda kunskaper och det förtroende som
Bengt Westerberg har på detta område skapar naturligtvis också stora för-
väntningar.
För mig är rätten till arbete och en välfärd lika för alla grunden för att vi
skall kunna leva ett bra liv.
Ingen, vare sig man eller kvinna, skall behöva välja bort yrkesarbete för
att kunna skaffa barn och vara en bra förälder.
Ingen skall heller få hela tillvaron sönderslagen om vederbörande blir
sjuk, arbetslös eller handikappad.
Moderaterna använder nu budgetunderskottet som ursäkt för att rusta
ned den generella välfärden. Även om tiderna var goda, skulle Moderater-
nas krav på nedskärningar vara i stort sett desamma.
Ny Demokrati resonerar likadant.
Självklart skulle de högavlönade klara sig alldeles utmärkt utan t.ex. barn-
bidrag. De skulle också ha råd att betala dyr privat barnomsorg och skolav-
gifter för sina barn.
Med privata försäkringar skulle de kunna betala vad det kostar att bli lång-
varigt sjuk, få ett för tidigt fött barn eller vara hemma när barnen är små.
De med små inkomster skulle däremot få svårt att klara sig, om den stan-
dardtrygghet som vi nu har ersattes med ett slags grundtrygghet.
Människor skulle delas upp i två grupper: de välbeställda som reder sig
själva och de understödda.
Försämringen av arbetslöshetsförsäkringen är ett bra exempel.
Försäkringsbolaget Trygg Hansa har redan uppfattat regeringens signaler
och är först ute med erbjudanden om privata arbetslöshetsförsäkringar för
dem som har råd.
De med goda inkomster sluter sig i sin egen privata värld - ”den lilla värl-
den”, som Moderaterna kallar den. Låginkomsttagare, arbetslösa, ensamma
föräldrar och många gamla hamnar utanför.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
Jag läste nyligen en rapport om ett nybyggt bostadsområde i USA, där det
finns trevliga lägenheter, trivsamma småhus, stora grönområden, lekplatser,
daghem, skolor, läkarmottagning, samlingslokaler, restaurang och affärer -
ja, allt som människor behöver för att ha det bra. Det är bara ett krux: Det
är mycket dyrt att bo där. Hyrorna är höga, liksom avgifterna för daghem,
skola, läkarbesök etc.
När de välbeställda familjer som har flyttat in i detta område har betalat
alla sina avgifter har de inte lust att därutöver betala skolor, sjukvård och
annat för dem som bor i slumområdet alldeles intill.
I stället sätter de in säkerhetsdörrar, går aldrig till fots utanför området
och passar noga sina barn när dessa leker ute.
Ökade skillnader skapar spänningar och motsättningar. Samhället blir
hårt och otryggt - också för dem som har det väl förspänt.
Styrkan med den generella välfärden är att alla känner sig delaktiga. Den
bygger på insikten att det är bra för mina barns framtid att även grannens
barn får en god start i livet.
Våra socialförsäkringssystem behöver ses över och förändras. Kostna-
derna måste bringas ned. Men själva grunderna i den svenska välfärdsmo-
dellen skall vi vara rädda om och stolta över!
Nedskärningar i kommuner och landsting sker nu i så snabb takt att ingen
riktigt kan överblicka vad de får för konsekvenser.
Ingen vet heller om regeringens indragningar från kommunerna verkligen
ger några besparingar.
När kommunerna massavskedar folk - under de närmaste åren skall ca
50 000 bort - blir det staten som får ta kostnaderna och betala ut arbetslös-
hetsunderstöd och förtidspensioner.
Och sedan, när de arbetslösa utförsäkras, hamnar många på kommunens
utgiftskonto igen, men inte som anställda utan som socialbidragstagare.
Denna finansiella rundgång drabbar dessutom medborgarna.
Föräldrar oroar sig för att det är deras dagis som står på tur att läggas ner.
De som har handikappade barn protesterar mot att särskoleelever diskrimi-
neras, när skolpengen införs. Gamla känner sig otrygga, när de inte vet vilka
förändringar som väntar.
Den ideologiska nit - och den okänslighet för vad medborgarna vill - som
moderata makthavare nu visar ute i kommunerna hämmar förnyelse i stället
för stimulerar. Jag fruktar att den nyliberala ”valfrihetsrevolutionen” blir en
mycket sorglig och mycket dyrbar historia.
Det börjar bli tradition att jag läser högt ur Svenska Dagbladet i debat-
terna i denna riksdag. Jag skall inte frångå den vanan i dag heller.
Så här stod det i torsdags:
”Vår näringslivsvänliga regering har i sin outgrundliga vishet gjort det
möjligt för Proventus” - det är ett av de företag som gjorde stora vinster på
80-talsspekulationerna - ”att köpa drygt 600 miljoner kronor i kontanter,
med 30 procent rabatt.”
Vad är det för pengar, som tidningen skriver om? Jo, det är löntagarfonds-
pengarna. De pengar som ursprungligen hörde till pensionssystemet, och
som regeringen i stället använt för att bilda s.k. riskbolag.
Svenska Dagbladet fortsätter:
”De som trodde att löntagarfondspengarna skulle användas för att förse
näringslivet med riskkapital, riskerar uppenbarligen att bli blåsta. — Proven-
tus agerar helt inom de spelregler som skapades genom ett politiskt spekta-
kel signerat av ny demokrati och därefter fulländades av marknadsekono-
mins banerförare, de 'Blå Khmererna’ i näringsdepartementet.”
Ja, det är inte jag som säger det. Det är Svenska Dagbladets ord om de
”Blå Khmererna”. Per Westerberg är inte närvarande den här gången hel-
ler -jag förstår.
”Det är skamligt”, skriver tidningen, och det håller jag fullständigt med
om.
Regeringen och Ny demokrati har gjort det möjligt för hugade spekulan-
ter att lägga beslag på löntagarfondspengarna till reapris. Det låter fullstän-
digt otroligt. Men allt verkar vara möjligt när marknaden och moderaterna
har makten.
Så går det, Alf Svensson, med etiken och moralen när man inlåter sig med
lan Wachtmeister.
Så blev det, Olof Johansson, med de pensionspengar som skulle förse se-
riösa småföretagare med riskkapital.
Hur känns det, Bengt Westerberg, att tvingas till politiska spektakel, till-
sammans med Ny demokrati?
Hur många fler sådana här ”politiska spektakel” tänker Carl Bildt göra
upp om med Ny demokrati under våren?
Och tänker i så fall Alf Svensson, Olof Johansson och Bengt Westerberg
verkligen vara med om det?
(Applåder)
Anf. 2 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Vi har lyssnat till Ingvar Carlsson och fick lära oss en hel del
saker.
Ingvar Carlsson var bl.a. mycket oroad över arbetslösheten. Det är vi alla.
I går hade han ett utomordentligt tillfälle att göra upp om ett utskottsinitiativ
som hade betytt arbete inom ROT-sektorn i Sverige. Det ville han inte. Han
var också mycket upphetsad över att höginkomsttagare i detta läge skulle
gynnas, medan andra skulle drabbas.
Om han studerar våra förslag kommer han att finna att de går i rakt mot-
satt riktning.
Varför har Socialdemokraterna exempelvis alltid gått emot behovsprö-
vade barnbidrag?
Fru talman! Låt oss tänka oss en svensk familj, med en samlad årsinkomst
av 264 000 kr och med samlade utgifter till ett belopp av 462 000 kr. Familjen
går alltså ”back” med 198 000 kr varje år. Familjen har dessutom en skuld på
900 000 och inte en krona på banken. Det ser illa ut, eller hur - hopplöst.
Familjen måste varje dag låna 548 kr. Familjen hotas av konkurs. Bankerna
skulle avvisa den här familjen blixtsnabbt. De skulle kasta ut familjen på
gatan. Men den här familjen är helnöjd och anser sig ha läget fullständigt
under kontroll.
Vad är det för familj? Jo, det är familjen Anne och Carl Wibbelberg på
Rosenbad - Sveriges mest kompetenta familj, om man får tro den själv. Om
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
man byter ut de här tusenlapparna mot miljarder får vi fram läget när det
gäller Sveriges ekonomi. Och det är ingen som kan glädja sig åt det läget,
utom möjligen Ingvar Carlsson.
Det är kris i Sverige, och den är både politisk och ekonomisk. Ingvar
Carlsson informerade om arbetslöshetsstatistiken, så den behöver jag inte
upprepa.
De usla statsfinanserna framgår av det beräknade underskottet av 198 mil-
jarder kronor. De stora posterna är då ändå inte medtagna, nämligen för
arbetslösheten och för bankkraschen. Kanske blir det 300 miljarder kronor,
20 % av BNP, som vi talar om. Platsen i Guinness rekordbok är då given.
Men här i riksdagen och på Rosenbad tycks man i alla fall vara ganska
nöjd och hoppas att konjunktursvängningen i Amerika, som har börjat, och
den svaga kronan kanske hjälper oss.
Det värsta är att man är så övertygad om att det som vi gör här är tillräck-
ligt. Det är det givetvis inte. Jag tycker att de förslag som har framkommit
dess värre är både otidsenliga och otillräckliga.
Vi i Ny demokrati har lämnat en serie förslag, ett paket - just ett paket är
det - där vi både bromsar och gasar. Och vi försöker att göra det så rättvist
som möjligt. Det handlar om ett socialförsäkringssystem med enhetliga vill-
kor och ersättningar, som gäller vård av sjukt barn, sjukfrånvaro, arbets-
skada, arbetslöshet, garantilön, osv. - med golv och tak och med en trappa,
som gör att det lönar sig för dem som hela tiden anstränger sig. Förslaget är
ganska klokt.
Ny demokrati har lagt fram ett förslag när det gäller familjepolitiken. Jag
har förstått av Ingvar Carlsson att han i varje fall kommer att stödja försla-
get. Vår familjepolitik är enkel, den är behovsprövad, och den ger famil-
jerna valfrihet. Det är faktiskt bara de som har höga inkomster som drabbas,
därför att de inkomsttagarna inte får någonting. En vanlig barnfamilj får där-
emot 8 000 kr i månaden, skattefritt. Bidraget trappas av om man har unge-
fär samma levnadsstandard som riksdagsmän har - då är det kört.
Hela familjepolitiken kostar i dag, mina damer och herrar, 72 miljarder
kronor. Med Ny demokratis politik skulle kostnaden sänkas till 48 miljarder
kronor.
Att lägga om trafikförsäkringen, så att trafikskadorna tas om hand, är
ganska naturligt. Det handlar emellertid om stora belopp - 6 miljarder kro-
nor.
Att finansiera arbetslöshetsförsäkringen genom att de som arbetar betalar
sina premier för sin arbetslöshetsförsäkring är det ju inget konstigt med. Det
borde i stället vara så. Om staten skall betala allting åt oss skulle staten be-
tala hemförsäkringen också. Eller hur? Nej, så kan det inte gå till. De som
arbetar betalar naturligtvis premierna, åtminstone en del av premierna - till
att börja med. De arbetslösa får ut pengarna. På det viset fungerar ett för-
säkringssystem. Man behöver då inte hålla på och tala om värnskatt och an-
nat, som man hittar på för att skapa en förvirrad bild.
Vi i Ny demokrati tycker också att man bör införa lönestopp. Vänta nu!
Tag det lugnt ett tag, hämta andan och lyssna till vad vi vill göra.
Givetvis vill Ny demokrati också ha en helt annan bistånds- och flykting-
politik - vi kommer väl in på den debatten senare.
Lägg därtill det här med indexering av statens utgifter. Eftersom utgifterna
är indexerade, ökar de hela tiden av sig själva. Vi kan inte ha det på det
sättet. Den här riksdagen skall väl vara till för någonting. Man kan exempel-
vis varje år fatta beslut om hur vi skall göra med indexeringar.
Alltnog: Hela detta paket leder till att vi kan förbättra budgetunderskot-
tet, inte med 8 eller 18 miljarder, utan med 100 miljarder. Det är besparingar
på 130 miljarder. Om man bromsar med 130 och gasar med 30 får man ett
netto på ungefär 100. Det är klart att det går att ifrågasätta någon siffra och
att effekten inte kommer direkt på ett år, men bortemot hälften tror jag att
man kan få direkt.
Det viktiga i ett sådant här läge är att man bestämmer sig för vad som är
allra viktigast. Jag har förstått av Ingvar Carlsson att det allra viktigaste för
honom är att hälla pengar över AMS och fortsätta på det gamla spåret, som
inte har lett någonstans förut.
Vi menar att det viktigaste är två saker, nämligen att satsa på att få ned
räntorna och att satsa på jobben, de riktiga jobben. Vi behöver jobb, inte
konstgjord andning.
Arbetslösheten ökar - det har vi hört, och det vet alla vid det här laget. Vi
har själva bäddat för det, genom att sedan slutet av 60-talet vräka in folk i
den offentliga sektorn, som vi sedan inte har råd med. Sedan har det inte
gått att rekvirera folk från det hållet till industrin de få gånger vi har haft
högkonjunktur i Sverige.
Med en s.k. solidarisk lönepolitik har vi drivit företagen ur landet och ökat
arbetslösheten samt givetvis försvårat för de ungdomar som vi nu är så ängs-
liga för - med all rätt - att de inte får något arbete. Facket har varit lika bra
för de arbetslösa som LRF för bönderna eller PRO för pensionärerna, dvs.
inte bra alls.
Nu behövs det hundratusentals nya jobb; inte ett par stycken, inte konst-
gjord andning, utan riktiga, produktiva arbeten. Därför måste vi satsa allt vi
kan på små och medelstora företag, eftersom det är där de nya jobben dyker
upp. Då behövs det riskkapital - var lugn för det, Ingvar Carlsson! Det finns
kvar i de här bolagen.
För övrigt kan man i dag tyvärr köpa vilket bolag som helst i Sverige, där
man får 100 kr för 70 kr - det finns ännu lägre priser. Det har att göra med
den politik som ni har drivit. Ju fler riktiga jobb det blir, desto bättre blir det
i alla avseenden för Sverige.
Därför skall en ny företagsbeskattning införas som gör det enklare för
företag och företagare.
Vi måste modernisera arbetsrätten. Det går inte att låtsas längre, Ingvar
Carlsson och andra, att det är som i Adalen. Det är inte riktigt så, utan det
är år 1993. Då kan vi inte ha ett system som förhindrar företag att anställa
folk.
Lärlingssystem är ett sätt för ungdomar att komma in i arbetslivet och bli
skickliga yrkesmän. Är inte det bra?
Sedan har vi ROT-sektorn, som alla talar om och som det är så svårt att
komma överens om. Men vi är beredda att komma överens med vem som
helst - t.o.m. Socialdemokraterna - för att få i gång den. Det är 40 000 eller
30 000 jobb. Men observera! Det är jobb, inte konstgjord sysselsättning. Det
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
10
är de billigaste jobben i Sverige. Jämfört med arbetslösheten, kostar de job-
ben kanske 10-15 %.
Snabba på infrainvesteringarna! Det är nästan pinsamt att säga det, därför
att alla talar om det. Regeringen går upp och säger att man har snabbat på
dem. Jag hoppas att det snart är färdigpratat och att de kommer i gång.
Anpassa konkurslagarna! I dag går - det är viktigare än mycket annat -
friska företag i konkurs därför att bankerna är sjuka. Är inte det konstigt?
Turistmomsen har vi tjatat om. Ni tror att det har att göra med att Bert
Karlsson är verksam i turistnäringen. Nej, det har att göra med att det finns
200 000 människor i en bransch som blomstrar runt hela jordklotet men inte
här i Sverige. Nu har vi en jättechans: Ta bort momsen! NUTEK har fast-
ställt att själva momsen är idiotisk. Den infördes av Folkpartiet och Social-
demokraterna en gång i tiden, men det går väl att ta bort den ändå. Varför
skall vi offra tiotusentals jobb bara av prestige eller därför att Ny demokrati
har föreslagit någonting?
Det finns en serie sådana här saker, som visar att det finns möjligheter och
inte bara svårigheter.
Fyrdubbla de tänkta exportkreditgarantierna i Östersjöområdet! Det kan
ge många fina jobb i Sverige. Kom ihåg det! Vi måste komma i gång där. På
det sättet kan vi få fart på arbetet med att förbättra miljön där borta. Det är
vårt ansvar. Det är vår framtid. Det är också vår möjlighet. Det är mycket
enkelt. Jag förstår inte vad vi väntar på.
Det som är så viktigt näst efter jobben är räntorna. Sverige har ett bank-
system som i stort sett är bankrutt. Kreugerkraschen är rena Sörgården i
jämförelse med vad som pågår nu. Bankernas egen kreditvärdighet baseras,
med ett enda undantag, på de garantier som vi ger, dvs. svenska folket, de
svenska skattebetalarna. Nu skall man förhandla, och herrar Stefan Ingves
och Odd Engström kommer att få ta sig an icke helt oförberedda och icke
okunniga förhandlare från storbankerna.
De stora förlorarna kan givetvis bli skattebetalarna, dvs. våra uppdragsgi-
vare. Därför bör man lägga om förhandlingstekniken. Man skall inte tala om
en massa garantier och avtal, utan man skall säga: Har ni problem? Okej, vi
kan köpa era aktier! Då kan Ingvar Carlsson också vara med och betala 70
öre för 1 krona, t.o.m. mindre, och köpa upp bankerna. Finessen med aktier
är att man är med både när det går ned och när det går upp.
Dessutom gör den här enorma räntekrisen att folk bokstavligen kommer
att få lämna sina hem - detta har hänt i Norge och kommer att hända i Sve-
rige. Vi kommer att stå här i höst, och då är det ännu värre än nu.
Detta förorsakas inte bara av högräntedyrkarna i Riksbanken, utan det
förorsakas av räntemarginalerna i bankerna. Det är en skillnad på 8,5 %
mellan in- och utlåningsräntorna. Det borde vara 2 eller 3,5 %. De har blivit
ineffektivare för varje år. Förr var skillnaden 2 %, och nu är den 8,5 %. Det
är horribelt, fruktansvärt, omöjligt - kalla det vad ni vill, men kalla det inte
för ett banksystem som fungerar!
Då säger man: Vi kan inte socialisera bankerna - är det vad du föreslår?
Men det har ni ju redan gjort! Bankerna är socialiserade. De är uppbyggda,
finansierade och stödda av hela svenska folket, som skall ta smällen.
Jag tycker att det som är direkt frånstötande i hela arrangemanget är när
bankerna tackar för hjälpen genom att sätta samma skattebetalare i konkurs
eller att peppra räkningarna. Det är förfärligt.
Man bör släppa in utländska banker också.
Hur som helst: Det går att halvera räntekostnaderna. Det går att i Sverige
halvera räntekostnaderna för folk och för företag. Då skulle vi kunna åstad,-
komma det som så många här vill.
Blir det rättvist om vi gör sådana här saker? Ja, vi måste se till att det blir
det. Det kommer att bli kärvt för alla. I den familj som jag berättade om som
har 198 000 kr i underskott, där utgifterna är 198 000 kr större än utgifterna,
kan det inte bli särskilt bra. Men det gäller att släta ut det, så att de som har
det sämst drabbast minst. I ett anständigt politiskt system hjälper man givet-
vis i första hand dem som inte kan hjälpa sig själva. Därför måste man i ett
sådant här läge, vilken filosofi man än har, när det är kris, se till att grund-
tryggheten i samhället garanteras. Inga gamla skall leva under existensmini-
mum - det finns ingen anledning.
När man måste dra ned bidragen görs det givetvis uppifrån. I vårt förslag
om familjepolitiken gör vi precis det, Ingvar Carlsson m.fl.! Det går inte att
få några bidrag alls, vare sig barnbidrag, vårdnadsbidrag eller annat om man
har höga inkomster, däremot om man har låga inkomster.
Systemen måste vara enkla och överskådliga. Där kan man spela med
några faktorer, nämligen ett golv som garanterar grundtryggheten, ett tak
som gör att de som redan har det bra inte får någon hjälp och en trappa där-
emellan som motiverar folk att arbeta, att studera, vidareutveckla sig, osv.
Jag har talat mycket om att gasa och bromsa, men vad är det då som man
kan gasa med direkt, som denna kammare, denna regering m.fl. så lätt kan
spela med och måste utnyttja? Jo, det är momsen. Man kan alltså dra på den
stora momskranen. Sänk momsen, t.ex. på mat! Det har ingenting att göra
med dogmer, utan bara med att det är kris, att man skall hjälpa dem som har
det värst. Då finns det inget effektivare än att sänka matmomsen, hela vägen
ned till 9 % eller 0 %, eller vad ni vill, bara det är en mycket kraftig sänk-
ning. Även den allmänna momsen kan man rå på. Det är en krisåtgärd, mer
än en politik av den typ som regeringen så gärna kommer in på, när man rent
principiellt inte kan göra detta.
Det finns, fru talman, en serie sådana här åtgärder, och jag vill betona att
Ny demokrati ser utomordentligt allvarligt på situationen. Jag återkommer
till det sedan. Jag tror på fullt allvar - jag är inte yrkespolitiker på det viset -
att det svenska politiska systemet kommer att behöva hjälp av andra, och då
skall man ta den hjälpen.
(Applåder)
Anf. 3 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag hade tänkt att i det här anförandet framför allt diskutera
de probelm som vi brottas med här hemma, i vårt land, men jag vill ändå
börja med att kort säga något om situationen i f.d. Jugoslavien.
Kriget i Bosnien är fasansfullt, som alla krig. Som i alla krig är det inte
främst soldaterna utan kvinnorna, barnen och de gamla som utsätts för ter-
rorn. När tiotusentals kvinnor våldtas - man talar om 20 000, kanske 40 000 -
inte en gång, utan 30-40 gånger, då är det inte längre krig; då är det tortyr.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
11
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
12
Kriget måste få ett slut - det är alla överens om. Offren måste få omvärl-
dens medkänsla och solidaritet. Det behövs omfattande hjälpprogram för att
återupprätta de kränkta kvinnornas människovärde. De som arbetar med
detta måste få ökade materiella resurser för att kunna skapa en någorlunda
människovärdig tillvaro i flyktinglägren.
Världssamfundet, och då särskilt vi i Västeuropa, har en del i den tragedi
som nu utspelas i det forna Jugoslavien. Det fanns inga politiker som i tid
lyssnade till de varnande rösterna, och nu ökar tron på militära lösningar i
den rika världen i och med att risken för ett förintande världskrig har mins-
kat. Krigstrummorna börjar dunka också i Sverige, och röster höjs för att
det borde interveneras, massivt och militärt. Men resultatet av vedergällning
är likartat vare sig det utförs av serbiska, kroatiska, muslimska patruller eller
av US Air Force. Resultatet blir massakrer och folkfördrivning, ny näring
åt fruktan och hat mellan folkgrupper, som grund för framtida våld. Några
politiska ledare med vilja och förmåga att med kraft föra den fredliga kon-
fliktlösningens och den solidariska utvecklingens talan tycks världen inte ha
för närvarande. Så gott som överallt råder en utrikespolitikens ugglenatt.
Desto större blir ansvaret för den medborgerliga kritiken av hatet, hyckle-
riet, klyschorna och våldet.
I dag är det angelägnare än någonsin att utveckla FN och den europeiska
säkerhetskonferensen till ickevåldsliga konfliktlösare och krigsförebyggare.
Arbetet för militär nedrustning måste intensifieras, och Sverige kan med-
verka till att minska den internationella vapenhandeln genom att upphöra
med sin egen vapenexport. När kriget är ett faktum är det för sent.
Fru talman! Svensk ekonomi befinner sig i dag i kris. Vad betyder det
egentligen? Vad är det som döljer sig under det förment objektiva eller neu-
trala begreppet ”svensk ekonomi”? Det är väl människor vi pratar om när vi
pratar politik? Alltså, vem eller vilka människor, av kött och blod, är det
som lever i kris? Jo, framför allt de 333 000 människor som i dag är öppet
arbetslösa - och ytterligare ett par hundra tusen människor, som i dag omfat-
tas av olika arbetsmarknadsåtgärder men vars framtid är ytterst oviss. Kris
är det också för alla ungdomar som utestängs från arbetsmarknaden, och kris
blir det för alla kvinnor som i dag får se sina vård- och omsorgsyrken nedvär-
derade och ifrågasatta, av män förstås, för att i morgon tvingas ut i arbetslös-
het, som följd av ekonomisk makt och traditionellt manligt ekonomiskt tän-
kande i de av män dominerade politiska församlingarna. Här är det inte bris-
tande orderingång som är anledningen till arbetslösheten, utan här är det
politiska beslut och ideologisk maktutövning som gäller, nödtorftigt dold
bakom ekonomiska resonemang om ”närande” och ”tärande” verksamhe-
ter.
Vi ser kväll efter kväll i TV hur den ena manliga ekonomen efter den
andra om och om igen upprepar tesen att vården och omsorgen är för dyr
och måste bantas. Men varför just den?
Varför är det inte lika sant att budgetunderskottet kan minskas genom att
man låter bli att köpa en massa nya stridsvagnar till det svenska försvaret?
Varför föreslår inte ekonomerna att tvivelaktiga motorvägsbyggen skall
stoppas av ekonomiska skäl? Eller varför kräver inte ekonomerna att andra
kostnadskrävande satsningar stoppas? Hur vet ekonomerna att just motor-
vägsbyggen leder till den tillväxt de önskar? Varför ständigt detta påpekande
att det är just den offentliga sektorn, som har hand om vård och omsorg,
som måste offras?
Jo, därför att man gjort ett politiskt val! Och valet man gjort är att man
inte tycker att vi kvinnor skall arbeta och få lön, utan vi skall arbeta gratis i
våra hem och där utföra det nödvändiga hushålls- och vårdarbetet. 50 000
inom kommuner och landsting skall förlora jobben de närmaste två åren,
enligt Kommunförbundets bedömning. En överväldigande majoritet av dem
är kvinnor.
I dag tvingas många, både män och kvinnor, gå sysslolösa, människor som
skulle kunna göra en produktiv insats i samhället eller passa på att få en öns-
kad och ökad utbildning. Vi i Vänsterpartiet vill satsa 8 miljarder mer än
regeringen i investeringar för nya jobb och 7 miljarder mer i utbildning och
arbetsmarknadsåtgärder. Vi tycker att det är rimligt att höginkomsttagare
och företag solidariskt får stå för de här kostnaderna, och vi föreslog därför
nyligen i riksdagen just detta: höjd skatt för höginkomsttagare med 7 miljar-
der och höjda arbetsgivaravgifter med 3 %, som inbringar 9 miljarder.
Vi tycker dessutom att det är ett utmärkt tillfälle att nu börja införa sex
timmars arbetsdag. Även om det inte är hela lösningen på problemet med
arbetslösheten säger det sig självt att det måste vara bättre att fler arbetar
sex timmar om dagen än att färre arbetar åtta timmar om dagen och fler är
arbetslösa, med bidragsberoende och psykisk och fysisk ohälsa som följd.
Låt fler dela på de jobb som finns, så blir antalet arbetslösa färre och antalet
friska och självförsörjande fler!
Men regeringen tycker uppenbarligen inte att arbetslösheten är det vikti-
gaste att ta itu med. Man har gjort ett politiskt val när man har minskat kom-
munernas ekonomiska utrymme, både genom minskade statsbidrag och ge-
nom att konsekvent vägra ta bort det kommunala skattestoppet.
Man har också gjort ett politiskt val när man säger att låg inflation och
stabila priser är viktigare än att bekämpa arbetslösheten. Bakom det valet
döljer sig ett för regeringen ”högre” och ”ädlare” politiskt mål, nämligen
medlemskapet i Europeiska Unionen och därmed i det ekonomiska och mo-
netära samarbetet. Inträdesbiljetten heter prisstabilitet. För att få vara med
måste medlemsländernas ekonomier uppfylla vissa krav; bl.a. gäller det att
budgetunderskotten måste vara relativt små och inflationen låg.
Framför allt kravet på låga budgetunderskott leder nu i land efter land till
att regeringarna mitt i den djupaste lågkonjunkturen genomför åtstram-
ningar som kraftigt fördjupar och förlänger lågkonjunkturen och allvarligt
riskerar att dra ner Västeuropa i ren depression. Allt fler, också ekonomer,
kritiserar i dag de ekonomiska krav som medlemsländerna förbinder sig att
uppfylla och menar att de är godtyckligt satta.
TCO:s chefsekonom Roland Spånt går så långt att han menar att målen är
satta enligt pilkastningsmodellen och egentligen är att betrakta som kvalifi-
cerat nonsens. Han fortsätter så här i en artikel i LO-tidningen den 29 ja-
nuari i år:
”De s.k. konvergensreglerna är egentligen rent bondfångeri och i sin
genre en enorm succe. Enkla tumregler är ju vad marknaden älskar och kan-
ske det enda den klarar av. Men även de som borde veta bättre, t.ex. Finans-
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
13
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
departementets dyra långtidsutredningar, sväljer medvetet eller omedvetet
betet. Här sitter nu regeringar, ekonomer, journalister och facket, för att
inte tala om den s.k. marknaden, och mäter på tiondels decimaler när, om
länderna uppfyller helt godtyckliga villkor. Situationen är egentligen rent
komisk om det inte vore för att priset för dessa kejsarens nya kläder är så
högt - den massarbetslöshet som följer i åtstramningens spår.”
Detta är alltså målet för den svenska regeringens ekonomiska politik. Det
är inte att få ner arbetslösheten och försvara välfärden, utan det är medlem-
skap i den europeiska unionen och en plats i dess s.k. ekonomiska A-lag. I
stället för att vara ett välfärdsland skall Sverige bli ett hårdvalutaland. Man
kan naturligtvis tycka så och ha den politiska uppfattningen, men det vore
befriande och hederligt om det också sades öppet, i den offentliga debatten.
Fler människor skulle då kunna förstå vad som pågår och slippa bli förvir-
rade inför alla försäkringar och löften som kommer på skam.
För oss i Vänsterpartiet är arbetslösheten och den generella välfärden en
huvudfråga, men den måste kombineras med en långsiktig minskning av det
strukturella budgetunderskottet. Vi måste också ta itu med vår stora miljö-
skuld, som enligt beräkningar i dag uppgår till minst 200 miljarder kronor
och årligen ökar med 7 miljarder om ingenting görs. Vi måste ändra våra
konsumtionsmönster och lägga om produktionstekniken på många områ-
den.
Vi måste kraftigt minska utsläppen av föroreningar som leder till miljöför-
störing av delvis obotligt slag. Visst kan man kalka sjöar som drabbats av
surt regn, men hur lagar man ett trasigt ozonskikt?
Vi måste alltså få en ekonomisk politik för en hållbar utveckling. Det har
tagit naturen årmiljoner att bygga upp de fyndigheter av olja, naturgas och
kol som några få generationer nu förbrukar i en svindlande takt. Det måste
på sikt ske en omställning av produktionen. Naturen och miljön måste sätta
gränsen.
Vi måste våga ifrågasätta traditionell tillväxt i form av en ständig ökning
av den materiella konsumtionen. Alla grupper i Sverige behöver inte öka sin
konsumtion. Vad vi behöver är tillväxt i form av miljövänlig teknik, ökad
kunskap, ökad sjukvård, ökat inflytande där vi bor och på våra arbeten. Vi
måste få en ökad tillväxt av gemenskap och kultur i vårt samhälle. Vi måste
få en ökad tillväxt av kollektivtrafiken. Detta är bara några exempel.
Vår tid kräver att ekonomisk tillväxt av gammal typ ersätts med en ny typ
av ekonomisk tillväxt där livskvalitet och miljö står i centrum. Det kommer
att ta tid, men vi måste starta nu. Ekonomisk politik skall vara ett medel för
att tillfredsställa våra mänskliga behov - inte ett mål i sig.
Följden av regeringens politik är ett gigantiskt budgetunderskott, en sky-
hög arbetslöshet, en försämrad miljö men också att klyftorna rent allmänt
ökar mellan människor. Detta är slöseri med resurser! Att få ner arbetslös-
heten måste bli riksdagens huvuduppgift år 1993!
Fru talman! Vi har fått ett nytt privilegiesamhälle, där ett fåtal har kunnat
kapa åt sig egna privilegier och stora fördelar. Ju värre klyftor ett samhälle
har, desto sämre fungerar marknadsekonomin.
Vänsterpartiets uppgift är att verka för att detta privilegiesamhälle och
14
detta pampvälde avskaffas, där fallskärmsavtal bara är ett exempel av flera
på privilegier som vuxit fram de senaste åren.
Nu är det hög tid att börja ta itu med framtiden och inte bara prata om
den. Utvecklingen går att påverka. Vi kan vända trenden från ökande ar-
betslöshet till att fler får arbete och utbildning. Vi kan vända en ohållbar
utveckling till en hållbar utveckling. Vi kan utveckla en välfärd som inte för-
utsätter exploatering av människor och miljö.
Hoppet står till en ny majoritet i denna riksdag, som bygger på arbetarrö-
relsens värderingar, som rättvisa, solidaritet, arbete åt alla, försvar av arbets-
rätten, ett konsekvent arbete för att stärka kvinnornas ställning i samhället -
detta i kombination med en kraftfull miljöpolitik.
(Applåder)
Anf. 4 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Även om det är naturligt att det är den ekonomiska politiken
som står i centrum för dagens debatt, finns det anledning att notera de bety-
delsefulla steg som under den senaste tiden har tagits när det gäller Sveriges
plats och roll i det europeiska samarbetet.
Förra måndagen inleddes våra förhandlingar om medlemskap i EG, och i
torsdags undertecknade vi en gemensam deklaration med det demokratiska
Ryssland om ett på olika områden fördjupat samarbete.
Var för sig var dessa händelser betydelsefulla. Tillsammans markerar de
med stor tydlighet de nya möjligheter som finns för Sverige med en aktiv och
framsynt politik i det nya Europa.
Det var bra för Sverige att det gick att få en bred uppslutning bakom en
stark politik inför medlemskapsförhandlingarna.
Gemensamt har vi förklarat att vi vill vara med och bygga ut och förstärka
samarbetet mellan medlemsstaterna på det sätt som anges i Romfördraget,
i den europeiska enhetsakten, och som skisseras i de överenskommelser som
träffats i Maastricht.
Gemensamt har vi lagt fram våra krav och önskemål när det gäller de
svenska intressen som måste tillgodoses under dessa förhandlingar.
Det var en styrka att regering och opposition kunde gå fram på gemensam
front. Det är min och regeringens avsikt att på samma sätt fortsätta att verka
för en så bred samverkan som möjligt i dessa frågor här i riksdagen.
På samma sätt är det min övertygelse att det finns ett brett stöd här i riks-
dagen för våra ansträngningar att inleda ett nytt och förtroendefullt samar-
bete med det Ryssland som utvecklas mot demokrati och marknadseko-
nomi, efter det socialistiska experimentets fasansfulla decennier.
Vårt Europa befinner sig i mycket snabb omvandling. Vi ser dagligen på
TV och i tidningar de problem som detta för med sig. Men i grunden är det ju
en omvandling som öppnar för stora möjligheter för samarbete, ekonomisk
utveckling och fred.
Inte någonsin tidigare under detta århundrade har vi haft en sådan möjlig-
het att förverkliga en europeisk freds- och samarbetsordning som vi har i
dag. Det är vår skyldighet, som liten aktivt engagerad nation, att stödja allt
detta arbete och att ge de bidrag som vi kan.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardeba 11
15
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
16
På det rent ekonomiska området innebär detta också stora möjligheter för
oss.
Just nu står vi mitt uppe i den sannolikt mörkaste fasen av den djupaste
och den mest långdragna ekonomiska kris som någon av oss har varit med
om. Men samtidigt öppnas nu möjligheterna för att Sverige, som Percy Bar-
nevik konstaterade häromdagen, skall komma att tillhöra 1990-talets vin-
nare i den europeiska omvandlingen. Och det är viktigt att vi ser dessa möj-
ligheter. Dagens problem, med sina rötter i gårdagens misstag, får inte inne-
bära att vi missar morgondagens möjligheter.
Att dagens problem har sina rötter i gårdagens misstag råder det knap-
past några delade meningar om. I Dagens Industri skrev Kjell-Olof Feldt i
förra veckan om hur ”det glittrande 1980-talet” - spekulationens och konsu-
mismens årtionde - nu fört oss in i en svår och troligen också långvarig eko-
nomisk kris.
Om arten av de ekonomiska problemen råder det inte heller några avgö-
rande delade meningar:
Att vi har förlorat kraftigt i konkurrenskraft och måste återställa denna,
att åtskilligt gjorts och att konkurrenskraften nu börjar bli bra.
Att den finansiella kris som har sina rötter i det sena 1980-talets kasino-
ekonomi kräver en skuldsanering som tar sin tid. På denna punkt görs nu
insatser för att säkra stabiliteten i det finansiella systemet samtidigt som poli-
tiken inriktas på att skapa förutsättningar för fallande räntor.
Att politiker - ingen nämnd, ingen glömd - har ställt ut löften på offentliga
insatser och offentliga utgifter som går utöver vad ekonomin faktiskt kan le-
verera. På den punkten har mycket omfattande sparprogram beslutats i
denna riksdag förra året. Vi har nu lagt fram förslag till ytterligare omfat-
tande besparingar för att skapa förutsättningar för att få bort det s.k. struktu-
rella budgetunderskottet i statens affärer.
Att ett perverst och ruttet skattesystem i förening med för höga skattesat-
ser länge bromsade och förvred. Men även här har de senaste åren inneburit
att vi böljat att vrida politiken betydelsefullt åt rätt håll.
Vi har aldrig lovat några snabba klipp i den ekonomiska politiken. Under
1991 års valrörelse gjorde jag med all önskvärd tydlighet klart att vägen till
varaktig tillväxt och till återställd full sysselsättning skulle bli både lång och
svår mot bakgrund av det som hade inträffat. För detta fick jag som bekant
en del kritik från de lättsinnets apologeter om förde socialdemokratins talan.
I sanningens namn skall också sägas att det sedan dess tillstött svårigheter
som då var svåra att förutse. Jag tänker först och främst på den förändring i
det europeiska ekonomiska klimatet som inträffade i och med den stora va-
luta- och räntekrisens härjningar över hela kontinenten under senare delen
av förra året. Den förutsåg vi inte, och inte någon annan heller. Inte ens
sierskan Saida hade veterligen speciellt mycket att bidra med på den punk-
ten.
Den budget som regeringen lade på riksdagens bord den 11 januari är
inget lättsinnets och löftespolitikens dokument. Det innebär förvisso en kärv
politik i en kärv tid. Den är inte inriktad på att vinna kortsiktig popularitet,
men mycket bestämt inriktad på att vinna långsiktiga resultat.
Sedan dess har oppositionspartierna haft möjlighet att redovisa sina för-
slag. Och vi har haft möjlighet att se vad i dessa som det kan vara värt att ta
fasta pä i våra ansträngningar att finna så breda lösningar som möjligt för att
föra Sverige ur krisen så bra som möjligt.
Det är självklart att vi först och främst har tittat på vad Socialdemokra-
terna har haft att säga.
Det vore att begå kraftfullt våld på sanningen att säga att vi blivit impone-
rade. Jag tror inte att det bara är vi som har blivit besvikna på det som Social-
demokraterna efter mycket tal och många trumpetstötar till slut lyckades att
få ihop. Bristerna i Socialdemokraternas alternativ är vid det här laget väl
kända.
När det gäller det viktiga, och svåra, arbetet att spara i de statliga utgif-
terna finns det bara ett stort svart hål i den socialdemokratiska motionen.
Man säger nej till den absoluta merparten av regeringens förslag till bespa-
ringar på ca 12 miljarder kronor, säger samtidigt att man tycker att det nog
behöver sparas mycket, men förmår inte att lägga fram en enda antydan till
ett konkret förslag till hur detta skall gå till.
Till denna mycket märkliga hantering av den enstaka politiskt svåraste de-
len i den ekonomiska politiken finns det bara två möjliga förklaringar: An-
tingen finns det en hemlig sparplan som man av något skäl - taktiskt eller
annat - inte vill redovisa. Eller är det så att den från rosornas utdragna krig
kända motsättningen mellan fundamentalister och realister nu har lett till en
total handlingsförlamning? Finns det ingen hemlig sparplan är det uppenbart
att Socialdemokraterna står utan trovärdighet i den ekonomiska politiken.
Men finns det en hemlig sparplan kunde det vara av intresse för oss och
andra att få reda på den.
Jag tror inte att det i mannaminne förekommit att ett stort oppositions-
parti lagt fram ett så uppenbart ofullständigt förslag i den ekonomiska politi-
ken som Socialdemokraterna nu gjort. Om man är ett otydligt svart hål på
denna punkt, är man desto tydligare när det gäller att kräva olika höjda skat-
ter på 15-20 miljarder kronor på helår.
Mest anmärkningsvärt är självfallet förslaget att nu höja marginalskat-
terna över brytpunkten med vad som skulle bli ca 5 procentenheter. Här
förefaller det som om Stig Malm nu äntligen vunnit en retroaktiv men icke
desto mindre betydelsefull seger i den batalj i rosornas krig som utspelades
i samband med skatteöverläggningarna hösten 1989.
Ty skulle vi i skattepolitiken nu återgå till att börja höja marginalskatter,
är det inget tvivel om att vi snart skulle vara tillbaka i det som var både ”rut-
tet” och ”perverst”. Vi skulle förlora mycket av trovärdigheten i den långsik-
tiga saneringspolitiken.
Bättre blir dessa förslag självfallet inte av att man lägger fram förslag till
väsentliga höjningar av skatten på företagsamhet och att man vältrar över
kostnaderna på kommunerna på ett sätt som gör att man driver fram stora
ökningar av kommunalskatterna. Därmed blev ju fördelningsprofilen på
dessa skattehöjningar, all retorik till trots, dessutom sådan att det sannolikt
blir låginkomsttagarna som drabbas hårdast av de höjda skatterna.
Jag vet att Socialdemokraterna inte tror att sänkta skatter ger fler jobb.
Men att för den skull hoppa över till den motsatta slutsatsen att höjda skatter
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 59
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
18
skulle ge fler jobb är att lämna allt vad erfarenhet och expertis heter bakom
sig. Det är fel. Det är en politik som leder till färre jobb.
En ekonomisk politik som direkt motarbetar näringslivets och industrins
intressen har inga förutsättningar att klara arbetslösheten. Även för Social-
demokraterna måste den massiva kritik man har mött från företagsamhetens
företrädare vara ett problem.
På viktiga punkter borde det dock finnas en möjlighet att i riksdagens ut-
skott diskutera om det, detta till trots, är möjligt att nå fram till en samsyn.
Det kan gälla möjligheterna att snabbt få i gång vissa infrastruktursatsningar.
Här har mycket varit eftersatt under en mycket lång tid. Här vill regeringen
att det expanderar snabbt, och Socialdemokraterna vill ytterligare en expan-
sion. Låt oss se på möjligheterna.
Vad gäller utbildningsplatser finns det efter en mycket snabb utbyggnad
med ca 45 000-50 000 platser kanske ytterligare möjligheter. Det är dock
tveksamt. Men låt oss titta på dessa möjligheter.
Samtidigt skall sägas att det ligger ett betänkligt drag av hokuspokus över
delar av den socialdemokratiska kalkylen. Man säger att man vill minska ar-
betslösheten med en fjärdedel till en extra kostnad av ca 2 miljarder kronor.
Om det går, har jag svårt att se varför man inte skulle kunna halvera den för 4
miljarder kronor eller ta ner den till en fjärdedel med en insats på 6 miljarder
kronor. Att man inte föreslår detta visar - det är ett inslag av hederlighet -
att man har en viss skepsis inför denna typ av hokuspokus.
Det säger sig självt att det skulle vara en fördel om det gick att här i riksda-
gen få en bred uppslutning bakom den kärva men realistiska saneringspolitik
som kommer att krävas, främst vad gäller de offentliga utgifterna, under
många år framöver.
När stridssignalerna från socialdemokratin ljöd som allra ljudligast strax
före jul sade jag från denna talarstol att regeringen trots allt vad som sades
av Socialdemokraterna fortsatt var inriktad på att ständigt söka möjlighe-
terna till en bredare samverkan. Det gäller fortfarande. Men samtidigt
tvingas vi efter de senaste veckorna konstatera att den socialdemokratiska
politiken har tagit en vändning bort från ekonomisk realism och bort från
möjligheterna till gemensamt ansvarstagande.
Jag beklagar detta. Det kan ha sina rötter i de interna motsättningar och
svårigheter som alltid finns i ett oppositionsparti. Men jag hoppas att det
skall visa sig vara en temporär snarare än en permanent förskjutning av in-
riktningen i den socialdemokratiska politiken.
I en tid som denna är det nämligen kärvt ansvarstagande - inte lättsinnig
opportunism - som Sverige behöver.
(Applåder)
Anf. 5 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Vi kan kalla honom Josef. En liten grabb, i samma ålder som
min egen Jacob. Han löpte amok, sparkade och slogs. Han vägrade att tala
med någon. Alla vuxna i hans omgivning kände sig helt maktlösa.
Josef kom till en psykolog. Han fick papper och penna i handen och bör-
jade rita vad han såg inom sig. Hans teckningar talade ett mycket tydligt
språk; barn och vuxna, hjälplösa, soldater, vapen, döda människor och blod,
överallt blod. Hans handlande speglade hans fruktan, hans rädsla, hans inre
kaos.
Jag fick höra om Josef och se hans teckningar när jag häromdagen träffade
några av dem som på Carlslunds flyktingsluss tar emot flyktingar från det
forna Jugoslavien.
Kriget har lett till den värsta flyktingsituationen i Europa sedan andra
världskriget. Den etniska utrensningen innebär att människor bokstavligen
drivs från sina hem. De torteras och avrättas.
Som Gudrun Schyman påminde om våldtas kvinnor systematiskt. För att
manifestera sin avsky inför denna ofattbara brutalitet bär i dag de kvinnliga
medarbetarna i regeringskansliet, från statsråd till assistenter, svart klädsel.
Kl. 12 kommer de att samlas utanför Rosenbad för att med en tyst minut
uttrycka sin solidaritet. I våra hjärtan har vi alla anledning att delta i den
manifestationen.
Att begränsa flyktingbegreppet till vad Genévekonventionen stadgar
framstår i alla lägen som helt orimligt. Men i dagens läge, med hundratusen-
tals flyktingar i Europa, är det dessutom cyniskt.
Vi lever dess värre i en tid när det inte är möjligt att bedriva någon ordnad
och välplanerad flyktingpolitik. Det kan vi göra när förhållandena är mer
normala, när det kommer ett par tiotusental flyktingar varje år. Men nu är
förhållandena inte normala, utan det råder kaos.
Ofta under min uppväxttid frågade jag varför vi svenskar gjorde så litet
för att hjälpa judarna på 1930-talet. Och lika ofta fick jag svaret att vi ingen-
ting visste. Jag vet inte om det stämmer eller om människor inte ville veta.
Men ett är säkert: Det svaret är för oss omöjligt den dag Jacob eller Josef
frågar. Vi ser varje dag vad som sker.
Om det fortfarande finns utrymme för humanitet och medmänsklighet
måste vår uppgift vara att, så långt vår förmåga över huvud taget räcker,
hjälpa dem av våra medmänniskor som i dag är på flykt. Att hjälpa dem som
finns kvar i närområdet, men naturligtvis också dem som kommer hit.
Fru talman! I det här ”jugoslaviska” perspektivet, om jag får kalla det så,
framstår våra egna ekonomiska problem - hur stora och svåra vi än kan tycka
att de är - som både begränsade och hanterliga. Men skall vi kunna lösa dem
krävs naturligtvis både insikt och mod.
Ett tema i den socialdemokratiska agitationen under de senaste måna-
derna har varit att de vill ta över regeringsmakten. Frågan är på vilka meriter
och med vilket program de vill göra det.
Meriterna är inte de bästa. Socialdemokraterna vill helst slippa höra talas
om sin skuld till dagens ekonomiska problem, men de kommer naturligtvis
inte ifrån den. Dagens problem är en konsekvens av misslyckanden i 1980-
talets ekonomiska politik.
När jag läste årets ekonomisk-politiska motion från Socialdemokraterna
fick jag en stark känsla av att de nu är på väg tillbaka till det övertaktiska
agerande som ofta styrde dem under 1980-talet. Det mer ansvarsfulla hand-
lande som vi har sett prov på under senare år, senast i samband med höstens
krisuppgörelser, är nu som bortblåst.
Här redovisar regeringen i budgetpropositionen både ödmjukhet och öp-
penhet. Vi ger konkreta förslag till budgetförstärkningar för nästa budgetår.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
19
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
Vi skissar på ytterligare förstärkningar för kommande budgetår. Men vi visar
samtidigt att vi är beredda att diskutera med Socialdemokraterna och att
pröva deras och andra alternativ.
Vad gör då Socialdemokraterna? Jo, de säger att de i princip delar rege-
ringens bedömning av vilka krav som ställs på budgeten, men de avvisar
praktiskt taget alla konkreta förslag. Deras egna förslag lyser, som Carl Bildt
påvisade, med sin frånvaro. Deras principiella resonemang är ytterst oklara.
Låt mig konkretisera på denna punkt. Socialdemokraterna avvisar våra
besparingsförslag för arbetslöshetsförsäkringen, arbetsskadesjukpenningen
och delpensionen. Åtminstone när det gäller arbetslöshetsförsäkringen var
Ingvar Carlsson mycket konkret. Men sedan säger han att man ändå inser
att man måste se över socialförsäkringen och att man skall bringa ned kost-
naderna. I den socialdemokratiska motionen sägs att man vill aktualisera
sänkta ersättningsnivåer i socialförsäkringen. Vad som återstår - om man nu
avvisar de här regeringsförslagen - är tre socialförsäkringar, nämligen sjuk-
försäkringen, föräldraförsäkringen och pensionerna. Möjligen räknas också
barnbidrag och bostadsbidrag in.
Detta leder mig till en mycket konkret fråga till Ingvar Carlsson: Vilka av
dessa försäkringsförmåner eller bidrag är det som ni socialdemokrater vill
spara på? Skall ersättningsnivån i sjukförsäkringen sänkas under 80 %?
Skall ersättningsnivån i föräldraförsäkringen sänkas eller skall folkpension
och ATP sänkas? Skall barnbidragen eller bostadsbidragen minskas? Vad
betyder exakt formuleringen i er motion? Vad menar Ingvar Carlsson när
han från talarstolen säger att man är beredd att se över socialförsäkringarna
och bringa ned kostnaderna?
Fru talman! Samtidigt tycks Socialdemokraterna nu vara beredda att
överge en verklig grundbult i århundradets skattereform, nämligen princi-
pen om att alla skall kunna få minst hälften kvar vid en löneökning eller ett
extraknäck.
Ingvar Carlsson vet mycket väl att just denna fråga höll på att stjälpa hela
skattereformen när vi förhandlade 1989-1990.1 dessa förhandlingar drev So-
cialdemokraterna, efter propåer från LO, kravet på ett högre marginalskat-
tetak. Det var först när Socialdemokraterna accepterade 50-procentstaket,
och vi från Folkpartiets sida accepterade vissa socialdemokratiska förslag om
bl.a. förhöjt grundavdrag för vissa inkomstskikt, som man kunde nå fram till
en uppgörelse.
När nu Socialdemokraterna sviktar i denna centrala del av skattereformen
är det mycket illavarslande. Det är lätt att förstå de starka reaktionerna från
TCO och SACO. Att nu överge denna viktiga princip vore verkligen att
skjuta ett mycket rejält grundskott mot hela reformen.
Fru talman! Jag tror att Sverige behöver mer av samarbete över block-
gränsen under hela 1990-talet. Jag har i regeringen varit en varm föresprå-
kare för ett sådant samarbete, och jag har också fått stöd för det i regeringen.
Jag är övertygad om att ett sådant samarbete behövs också i en framtid då
Sverige till äventyrs skulle få en annan regering. Jag tror aldrig att spektakel
är bra när man skall fatta viktiga politiska beslut, oavsett vem man fattar
besluten med. Men om detta skall fungera är det nödvändigt att alla parter
20
håller fast vid grundläggande principer i de långsiktiga överenskommelser
som träffas och att vi spelar med öppna kort.
Jag tillhör dem som uppskattar Ingvar Carlsson. Jag tycker att vi under
årens lopp har träffat flera överenskommelser av stor betydelse för svensk
ekonomi och för Sveriges framtid. De senaste var höstens krisuppgörelser
där också flera av våra kolleger fanns med.
Att vi ofta har olika uppfattningar är en sak. Det ligger i sakens natur när
man företräder olika partier och olika ideologier. Men jag vill gärna tro att
man skall kunna lita på vad Ingvar Carlsson och Socialdemokraterna säger.
Men jag måste erkänna att det finns stunder när jag inte riktigt vet vad jag
skall tro. Det vore utmärkt om denna debatt kunde skingra min oro på den
punkten.
En viktig förutsättning är att Socialdemokraterna håller fast vid den skat-
teuppgörelse som vi träffade för tre år sedan. Syftet med den var, som Carl
Bildt påminde om, att komma bort från det som även av socialdemokratiska
företrädare har kallats för ett perverst skattesystem och att få ett nytt och
robust skattesystem som medborgarna kunde lita på. Det skulle ligga fast
över lång tid. Därför måste jag rikta denna raka fråga till Ingvar Carlsson:
Är ni beredda att stå fast vid skattereformen och vid att marginalskatten
skall begränsas till högst ca 50 %?
Det här talet om att en rad skatteförändringar har genomförts är bara en
undanflykt. Två tredjedelar av både skattehöjningar och skattesänkningar
som regeringen har genomfört har Socialdemokraterna medverkat till.
En annan förutsättning, fru talman, för ett gott samarbete i framtiden är
att Socialdemokraterna nu visar sina kort vad gäller de nödvändiga budget-
förstärkningarna, dvs. snabbt redovisar vilka besparingar som de vill göra i
stället för dem som regeringen har föreslagit. Även i detta sammanhang vill
jag rikta en rak fråga till Ingvar Carlsson: Är ni beredda att redovisa dem?
(Applåder)
Anf. 6 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Mänsklig förnedring, krig och kaos är dagens verklighet i det
forna Jugoslavien. Fler människor än någonsin sedan andra världskriget
våldtas, lemlästas och förvägras rätten till mänskligt liv. Etniska konflikter
är ofta bakgrunden.
Sverige måste efter sin förmåga göra insatser för att hjälpa de människor
som drabbas. Det kan tyckas att det inte är mycket som vi kan göra, men det
är viktigt både att uttrycka sin avsky över brotten mot människovärdet och
att hjälpa till med att ta hand om de flyktingströmmar som skapas. Mot
denna bakgrund är naturligtvis våra problem av en helt annan karaktär och
av betydligt lägre dignitet, hur allvarliga de än må vara.
Vi har nu kunnat lyssna till en genomgång av vad oppositionen står för.
Det är svårt att få intrycket att oppositionen är samlad.
Den ärvda ekonomiska verkligheten har varit regeringens största problem
mer än oppositionen. Dessutom har vi en djup lågkonjunktur att bemästra.
Att påstå att det krävs draghjälp från den internationella ekonomin för att
få fart på hjulen är inte särskilt djärvt. Så djup blev svackan efter spekuleran-
det på 1980-talet och efter nio års socialdemokratiskt styre.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
21
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
22
Ändå fortsätter Socialdemokraterna glatt att sprida dubbla budskap. Vå-
ren 1991 - jag vill påminna om det - alltså före valet, motionerade vi i Cen-
terpartiet om kraftigt förstärkta anslag till investeringar i vägar och järnvä-
gar. Då var vi fortfarande ensamma om såsom parti att kräva dessa ökade
satsningar. Den socialdemokratiska utskottsmajoriteten i riksdagen gömde
elegant huvudet i sanden, slog sig för bröstet och prisade den dåvarande re-
geringens lägre ambitionsnivå.
När nu fyrklöverregeringen kraftfullt satsar mångdubbelt mer på att skapa
bra kommunikationer med regional balans, för att ge tiotusentals ungdomar
utbildning och praktikjobb och skapa arbete, då tjuter socialdemokratin.
Inte är det särskilt logiskt men tydligen socialdemokratiskt.
Socialdemokraterna talar ofta om en rättvis fördelning. Men tal är en sak
och resultaten något annat. I går publicerades en rapport till långtidsutred-
ningen om inkomstfördelningens utveckling under 1980-talet i Sverige. Där
konstaterar författarna: ”Efter en period med kraftig utjämning har utveck-
lingen tenderat att gå i motsatt riktning.”
1980-talet, med socialdemokratisk regering nästan hela tiden, känneteck-
nades av ett trendbrott i inkomstfördelningen. Omfördelningen av förmö-
genheter till de mer bemedlades förmån blev övertydlig under socialdemo-
kratiska regeringsår, låt vara i uppblåsta aktie- och fastighetsvärden.
Rapporten citerar vidare två amerikanska ekonomer vid namn Danziger
och Smolensky: ”Regeringar tycks ha omfattat slutsatsen att långsam tillväxt
och stora underskott orsakas av omfördelningsprogram. Hur detta påstå-
ende - vars sanning inte bevisats - blev konventionell visdom kvarstår som
ett mysterium.”
Ja, i varje fall bevisas det inte av den svenska 1980-talsutvecklingen och
tiden därefter. Ökade klyftor följdes här som bekant av allt långsammare
tillväxt och allt större underskott.
Klyftorna har ökat också i andra jämförda länder under 1980-talet, t.ex. i
de republikanska administrationernas USA. Möjligen uppfattas inte denna
likvärdiga och identiska utveckling som en fjäder i hatten av svenska social-
demokrater.
I en tid när vi har dessa problem, är det naturligtvis också viktigt att lyfta
blicken mot omvärlden och det ökade samarbetet. Medlemskapsförhand-
lingarna med EG har börjat. Förberedelserna har skett med öppenhet och
lyhördhet. Bred enighet har etablerats. Det stärker våra möjligheter i för-
handlingarna.
För Centerpartiets räkning vill jag understryka att den svenska alliansfri-
heten består. Militärt samarbete ingår inte i våra EG-planer. Verkligheten -
mer än det skrivna ordet - kommer att avgöra hur den monetära unionen
formas. Slutligt ställningstagande har inte skett.
Det är ingen tillfällighet att huvudkraven i förhandlingarna, med Center-
partiet såsom deltagande i regeringen, rör sig kring områden som miljö, re-
gionalpolitik och jordbruk. Högsta tillämpade ambitionsnivå skall gälla på
miljöområdet. God regional utveckling måste säkras. Sveriges jordbruk
måste med stärkt livskraft möta ett medlemskap i EG, när och om svenska
folket så bestämmer. Det är viktiga mål för förhandlingsarbetet men också
före förhandlingarna. Jag är också personligen övertygad om att resultatet
på dessa områden i stor utsträckning kommer att påverka folkomröstningens
utfall. Det vore bra om alla insåg detta.
Centern redovisade före valet ett miljömanifest för en ny regering: Grön
start. Många av dess krav förverkligas nu:
Miljösituationen och miljövården redovisas nu av regeringen till riksdagen
varje år.
Planfrågorna är en integrerad del av miljöpolitiken.
De fyra outbyggda älvarna föreslås få ett förstärkt skydd. Ett dussintal
värdefulla älvsträckor skyddas från utbyggnad.
Miljöskadlig energi har belastats med tio miljarder kronor från årsskiftet,
medan miljövänlig energi främjas.
Ekonomiska styrmedel används mer aktivt enligt principen att förorena-
ren skall betala före skattebetalande allmänhet.
Miljöklassning av bensin förbereds.
Gröna nationalräkenskaper är på gång.
Stora infrastrukturprojekt granskas ur miljösynpunkt före slutligt beslut,
men arvet från tidigare regering är tungt.
Miljöbalksarbetet är i slutfasen.
Uppföljningen av Riokonferensen är i full gång, lokalt och internationellt.
Miljöbiståndet till Baltikum har inletts.
Återvinning, återanvändning och producentansvar blir hörnstenar i krets-
loppsanpassad samhällsutveckling.
I finansplanen slår regeringen fast att miljöskulden inte får öka.
Låt mig därför till sist anknyta till vad Lester R. Brown skriver i State of
the World 93 - Tillståndet i världen, även den publicerad i går här i Sverige:
”Miljöförstöringen påverkar nu direkt ekonomin såväl i enskilda länder
som globalt och kan inte längre betraktas som ett perifert problem. Om eko-
nomins försörjningsunderlag i naturen fortsätter att förstöras, kan produk-
tionen inte öka i samma takt som befolkningen. Då kommer medelinkoms-
ten i världen att minska.
Den slutsats som måste dras av detta är att världen nu går in i en ny era,
där fortsatt ekonomiskt framåtskridande kräver att utarmningen av miljön
vänds i sin motsats.”
Brown avslutar: ”Vår generation måste vända utvecklingen, för våra barn
kommer det inte längre att vara möjligt.”
Det har funnits alltför mycket betong i den svenska politiken, en betong-
blandad miljöpolitik. Den situationen måste vi komma bort från. Detta är
en situation som vi har ärvt. Detta är utmaningen som vi har att svara upp
mot.
(Applåder)
Anf. 7 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Vi kan inte finna ord för att ge uttryck för den avsky som vi
känner inför det vanvett som sker i det forna Jugoslavien. Jag är övertygad
om att vi alla ansluter oss till vad som i det sammanhanget har sagts här av
tidigare talare.
På sista tiden har vi också blivit upprörda över vuxnas övergrepp mot barn
här i vårt land. Konstnären Claes Bäckström, nu 65 år, har berättat om den
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardeba tt
23
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
24
förnedring som drabbade honom, när han såsom 8-åring blev våldtagen av
en man. Den upplevelsen har legat som en skugga över hela hans liv.
Jag tror att många av oss har blivit mest upprörda över hur vuxna verkar
leva i sin egen paragrafvärld. Men barnens skräck, deras utsatthet, är fjärran
från de ombonade rummen där paragraferna skärskådas. Jag tror att vi hela
tiden måste granska gapet mellan den juridiska bedömningen av ett brott
och den allmänna rättsuppfattningen. Vi måste förstås värja oss mot att
rättsskipningen blir något slags folkdomstolar. Men barn och andra utsatta
brottsoffer kan öppna våra ögon så att vi ser inte bara brottet och brotts-
lingen utan också de nakna, vidriga följderna av ett brott.
Säkerligen har vi kompetenta jurister i Sverige. Jag betvivlar inte detta.
De gör sitt bästa för att döma sakligt och oväldigt. Men det som har väckt
uppmärksamhet den sista tiden borde få oss att fundera över om vi inte litet
till mans, kanske alla, lever i vår egen lilla vrå eller håla, som vi tror är värl-
den. Hålans fördom, har någon av de stora filosoferna kallat det.
Det vi alla här i maktens kvarter i centrala Stockholm borde fråga oss är
om inte vi som sysslar med politik också lever i en avgränsad värld. Vi talar
självklart nu mycket om arbetslöshet, men vi förstår inte alltid djupet eller
den hopplöshet och depression som arbetslösheten kan leda till för en män-
niska. Samma avstånd till den enskilda människans liv blir det lätt, när vi
talar om äldreomsorg, vård, utbildning, ekonomi och inte minst bistånd.
När vi nu diskuterar politikens inriktning utifrån regeringens budgetpro-
position och alla de motioner och förslag som har framlagts i riksdagen, ham-
nar vi lätt i vår egen begränsade vrå eller håla, politikens föreställningsvärld.
Mycket måste självklart handla om ekonomi. Men vi får ändå inte glömma
målet för det vi sysslar med här i kammaren och över huvud taget i dessa
kvarter, nämligen att skapa ett samhälle som blir bättre för våra barn och
barnbarn.
För oppositionen ligger det nära till hands att ha ett kortsiktigt perspektiv.
Man fortsätter att berätta om ”slakten på välfärden”. Tyvärr är vi många i
den generation som är barn av det moderna välfärds- och tekniksamhället
som vill så att säga ha belöningen genast. Vi lever i nuet. Vi vill gärna skjuta
upp det mödosamma arbetet till senare. Resultaten skall synas direkt och
kunna mätas i kronor och materiella fördelar.
Fru talman! I debatten har det citerats ur olika tidningar. Jag skall be att
få citera ur en artikel i Dagens Nyheter av Odd Engström, ordförande i den
nya bankakuten och socialdemokratins egen filosof. Han säger så här:
”Ingen generation har tidigare fått så mycket och det gjorde oss till hedo-
nister. Vi vill ha roligt med detsamma, här och nu.”
Han fortsätter:
”En generations mest sunda instinkt är att fundera över hur det ska gå för
barnen. Hur kan jag ge mina barn ett anständigt liv?”
Detta borde denna debatt också handla om. Se det från barnens, framti-
dens horisont! Vi har en ekonomisk kris, och det är klart att det är ganska
enkelt att göra dessa divisioner och tala om hur mycket en familj har i skuld.
Jag såg ett TV-program där man visade ett litet nyfött barn och talade om
att ett barn som föds genast har 100 000 kr i skuld.
Vi lever inte i den situationen att vi kan gå ut och lova några extravagan-
ser. Men jag tror att det också är viktigt att vi talar om de resurser som finns
och de möjligheter som står oss till buds och pläderar för att det nu handlar
om långsiktighet - att förvalta, vårda miljön och spara. Därmed inte alls sagt
någonting annat än att vi måste bry oss om de grupper som har det särskilt
bekymmersamt under denna tunga och dystra period som vi lever i och inte
kan tala oss ur. Därför finns det också en del reformer för handikappade och
förbättringar för de sämst ställda pensionärerna i regeringens förslag.
När vi talar om krisen och utmålar de problem som vi lever i, kan det ändå
vara klokt att någon gång se på när vi senast hade samma BNP-siffror som
vi nu har, och det är inte många år sedan så var fallet.
Jag vill faktiskt påstå, fru talman, att den verkligt stora krisen i Sverige
och i världen är en etisk och en moralisk kris. Både under sus-och-dus-eko-
nomin och nu under den ekonomiska krisen, ser vi hur diverse tvivelaktiga
späckhuggare och hajar försöker utnyttja den. Därför är det nödvändigt att
öka insatserna mot t.ex. ekobrotten. Vi kristdemokrater skulle vilja ha en
ännu kraftigare insats i detta sammanhang. Vi önskar verkligen Odd Eng-
ström och hans blivande medarbetare lycka till i deras röjningsarbete.
Om vi ser ut över världen, ser vi väl också att det är en moralisk kris som
vi lever i och är ansvariga för. En triljon dollar satsas varje år på vapen för
att vi skall ta kål på varandra, kunna döda varandra, medan 40 000 barn dör
varje dag av svält och umbäranden.
Jag tror att den moraliska krisen delvis är en följd av att man i politik och
debatt så hårt har betonat individens frihet och rättighet och ofta glömt bort
ansvaret, förvaltarskapet. Då inskränker sig lätt solidariteten till att man
skall betala skatt och gärna mycket skatt. När det blir tal om att värna sin
medmänniska - det är ett mycket fint uttryck och i allra högsta grad mänsk-
ligt - då blir det fråga om värnskatt, alltså mer skatt för att värna medmänni-
skan. Sedan tror man att man har löst problemet.
Vi skall naturligtvis alltid diskutera om de ekonomiska bördorna drabbar
olika människor och olika samhällsgrupper på ett rättfärdigt sätt. Det är inte
tu tal om det. Men, fru talman, mitt i krisen kan vi skapa ett positivt bud-
skap, därför att optimism verkligen behövs nu.
Om vi kan ge mod och framtidstro åt varje småföretagare i landet att våga
anställa ytterligare en person, skulle arbetslösheten snabbt försvinna. Så en-
kelt är det naturligtvis inte, men jag påstår att det är möjligt och att vi måste
börja med den typen av insatser. Fru talman, i det avseendet är jag övertygad
om att regeringens politik leder längre än oppositionens.
Det är inget parti som kan väcka fullständiga partimotioner. Vi kommer
alla till korta. Därför är det nödvändigt, vilket har sagts här tidigare, att vi
lyssnar på varandra och lär av varandra. Det är vi faktiskt pliktiga att göra,
tycker jag.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag understryka att vi skall bygga välfärden
nedifrån. Det är det som med det svåra ordet kallas subsidiaritet.
Några anställda vid ett socialdistrikt här i Stockholm har nyligen varit i
Berlin och studerat det sociala arbetet i ett distrikt där. Där bedrivs det so-
ciala arbetet, kampen mot arbetslöshet och droger, mot ungdomsvåld, om-
sorgen om de äldre, till stor del av intresseorganisationer och ideella för-
eningar. Enskilda och grupper tar initiativ, och samhället ger stöd. Stock-
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
25
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
holmarna var häpna. Allt fungerade inte. Men de tyckte att mycket funge-
rade utmärkt.
Vi skall inte riva den svenska välfärden eller skrota hela den svenska mo-
dellen. Men vi måste våga tänka nytt, tänka nedifrån. Då bygger vi också
upp ett samhälle där EG naturligt kommer in. EG ses ofta från fel perspek-
tiv, tycker jag. Många problem skall vi och kan vi klara själva. Andra pro-
blem är så stora och fulla av internationellt beroende att vi måste skapa ge-
mensamma beslut över nationsgränserna.
(Applåder)
Anf. 8 INGVAR CARLSSON (s):
Fru talman! Först ett ord till lan Wachtmeister. Vi tycker att bland det
allra viktigaste just nu är att minska våra utgifter för kontant arbetslöshets-
understöd. I stället anser vi att det skall satsas på produktiva åtgärder, t.ex.
ökning av utbildningen, satsning på infrastrukturen, ROT-programmet och
stöd till de små och medelstora företagen när det gäller deras förutsättningar
att klara konkurrensen ute i Europa. Det är produktiva och vettiga åtgärder.
Vi har tagit initiativ i utskotten för att tidigarelägga dessa åtgärder. Nu blir
det intressant att se om det i utskotten och i kammaren går att skapa majori-
tet för detta. Vår erfarenhet är tyvärr att när det kommer till kritan stöder
Ny demokrati den borgerliga regeringen. Ny demokrati gör det därför att
det är ett borgerligt högerparti. Det visar sig också på ett annat viktigt om-
råde. När det blir konflikter, t.ex. i fråga om arbetsrätten, mellan arbetsgi-
vare och löntagare, då ställer sig Ny demokrati konsekvent på arbetsgivarnas
sida. Ny demokrati är inte ett parti som företräder löntagarna.
När jag lyssnar på regeringsledamöterna gör jag följande reflexion: Har
regeringen gett upp? Regeringen talar nästan inte om sin egen politik. Den
talar inte om det som människor är bekymrade över, nämligen arbetslöshe-
ten och boendekostnaderna, utan den ägnar huvuddelen åt socialdemokra-
tins politik, mest i negativa ordalag. Det kanske säger mer än vad regerings-
ledamöterna själva riktigt förstår, nämligen att de har tappat greppet över
situationen och utvecklingen i Sverige.
Carl Bildt frångår inte sin vana att tala om att han begrep först och bäst av
alla vad som skulle komma. Han sade att han, i motsats till socialdemokra-
tin, i valrörelsen insåg vad som var problemen. Varför, Carl Bildt, då dessa
löften om sänkta skatter, om lägre hyror och om högre sysselsättning? Det
är ju där som regeringens förtroendekris nu finns.
Mycket typiskt hade Carl Bildt inte ett enda ord till svar när det gäller
hans löfte till Sveriges medborgare om sänkta boendekostnader, trots att han
hade ganska lång tid att besvara det. Han sade däremot att han var besviken
på socialdemokratin. Jag tror inte att medborgarna är det. Det verkar inte
så just nu när vi visar hur vi kan få 190 000 människor, som annars skulle
drabbas av arbetslöshet, att få utbildning eller sysselsättning.
Var vill socialdemokratin spara? Jag skall gärna svara på det. Det första
och viktigaste är att minska utgifterna för det kontanta arbetslöshetsunder-
stödet. Om man inte börjar i den ändan, då blir det andra ganska så menings-
löst. Vi har lagt fram konkreta förslag i detta sammanhang. Vi vill ha ett
26
samarbete på den punkten. Om vi får det samarbetet, är vi också beredda
att gå in på andra konkreta punkter.
Carl Bildt säger att det inte går att tidigarelägga fler investeringar. I en
TV-intervju för någon vecka sedan slingrade han sig genom att säga att det
inte är pengabrist som bromsar, utan det är miljöprövningar och planpröv-
ningar som för närvarande bromsar. Han har desavouerats av sin egen kom-
munikationsminister som har sagt att det är pengar som saknas. Både Ban-
verket och Vägverket har en rad väg- och järnvägsbyggen som är startklara
och som skulle kunna ge omedelbara jobb. Jag har en lista på 22 vägar och
33 järnvägar som behöver rustas upp eller byggas ut. Det är bl.a. E4 förbi
Värnamo, Lundbytunneln i Göteborg, E4 norr och söder om Gävle, spår-
upprustning i Luleå och vägbroar i Östergötland. Det enda hindret för att
dessa jobb skall sättas i gång är regeringen.
Jag vill säga något till Bengt Westerberg. Den nya regeringen började
omedelbart att tumma på för oss mycket viktiga delar av skattereformen.
När det skedde kontaktade jag omedelbart Bengt Westerberg och begärde
överläggningar. Jag såg det nämligen som mycket allvarligt att Folkpartiet
skulle vara med och riva upp skattereformen. Då svarade Bengt Westerberg:
Du förstår väl att jag inte kan resonera med er om skattereformen nu när vi
sitter i en borgerlig regering.
Jag blev mycket besviken. Men det är inte bara socialdemokrater som
skall hålla ingångna avtal. Det är båda parter. Nu anser jag att det är orimligt
när vi lägger ytterligare bördor, både skattemässigt och på annat sätt, på van-
liga medborgare att inte de högre inkomsttagarna också skall vara med och
betala detta.
Jag anser emellertid fortfarande att skattereformen är viktig och att det är
angeläget att de stora landvinningar som vi därigenom har gjort skall behål-
las, och jag kommer att fortsätta att arbeta för det. Jag har, som bekant,
redan betalat ett visst politiskt pris för skattereformen.
När jag är inne på skatteområdet försöker Carl Bildt som vanligt att
skrämma folk med att socialdemokratin vill höja skatterna. Vi föreslår skat-
tehöjningar och en utebliven minskning av arbetsgivaravgifterna på sam-
manlagt 5 miljarder kronor. Carl Bildt höjer skatten för hushållen 1993-1994
med över 30 miljarder kronor. Vi har öppnat för att under 1993 skjuta på
bensinskattehöjningen och erbjuda en lägre momsbeskattning. Det sade
Carl Bildt också nej tiil.
Olof Johansson har sagt att han kan tänka sig att temporärt höja skatten
för dem som tjänar mest. Bengt Westerberg har tagit upp de högre inkomst-
tagarnas insatser, och Carl Bildt fortsätter att utlova allmänna skattesänk-
ningar. Vem skall man egentligen tro på?
(Applåder)
Anf. 9 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Jag delar oron och engagemanget. Jag är upprörd över nöden
i världen, våldet i världen och våldet i Sverige. Jag hatar krig.
Men vi sitter här för att göra något. Svenska folket har valt oss.till det. Om
vi skall hjälpa andra, måste vi stå för den hjälpen själva, givetvis. Vi kan inte
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
27
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
28
begära av andra att de skall finansiera vår hjälp. Det gör vi i dag. Vi lånar
och hjälper andra.
Det är därför Ny demokrati har föreslagit att vi skall göra allt för att få ned
räntan och få fart på jobben. Då får vi ordning här. Då kan vi hjälpa oss
själva och även andra.
Här har diskuterats mycket om vad man kan göra. ROT-sektorn har
nämnts. Alla människor vet inte vad det är. Det är reparationer och ombygg-
nader av fastigheter som finns i dag. Där finns massvis med jobb. Det gör
det faktiskt. Socialdemokraterna hade chansen så sent som i går att komma
överens om en mycket konkret åtgärd. Det ville man inte i går.
Den 16 december sade den här kammaren nej till en satsning på s.k. VA-
ROT - det betyder vatten och avlopp - som också behöver åtgärdas i Sve-
rige. Detta är taktik. Det är taktiska finter från Socialdemokraterna. Nu när
man har varit med ett tag i riksdagen börjar man faktiskt bli ännu mer upp-
rörd än man var när man stod utanför.
Sedan vill jag säga till statsministern och även till vice statsministern att vi
faktiskt ställer krav på en del saker. Vi tänker inte vara med om att hoppa
från tuva till tuva. Vi vet inte vart ni hoppar. Om vi inte tror att ni landar på
fast mark, varför skall Ny demokrati ställa upp med en liten tuva här och en
liten tuva där? Sedan har ni tio andra tuvor att hoppa på tillsammans med
Socialdemokraterna. Vi måste vara övertygade om att landa på fast mark.
Jag skulle därför vilja höra vad statsministern säger om Ny demokratis eko-
nomiska politik, såsom vi har föreslagit den.
En annan sak: Vad är det som jag och ni tror att människor frågar sig?
Krismedvetandet är mycket större bland allmänheten än här, vill jag påstå.
De frågar sig varför det är arbetslöshet nu. Har de fått svar på den frågan?
Varför talar man inte tydligt om att vi levde över våra tillgångar, att vi gav
oss förmåner och löner som vi inte hade råd med och att vi nu måste få ned
räntan före allting annat?
Folk frågar sig säkert: Är Sveriges ledning bra? Politiker som vi, som skall
lägga oss i allting, hushållar vi verkligen med människors pengar? Eller
tycker vi bara att det är att rekvirera in pengar och dela ut dem till egendom-
liga ändamål som vi hittar på själva?
Jag tror att människor, när de har läst om hur det går till i Invandrarverket
och SIDA - och snart är det väl dags att börja titta på AMS - frågar sig:
Sköter sig myndigheterna? Hur går det till? Måste vi ha 75 000 människor i
flyktingläger. Då vill man inte ha svaret att det är eländigt i världen, för det
vet man.
Men det har börjat bli eländigt i Sverige också. Vi har social oro, vi har
kostnader. Skall människor betala dessa? 20, 30, 40, 50, 60 miljarder kro-
nor - hur mycket skall man betala för en politik som är dålig?
Det handlar inte om främlingsattityder. Det är politiken det handlar om.
Politiken är dålig. Vad gör SIDA för nytta, Alf Svensson? Det är jättesvårt
att försvara det som sker. Snart måste man nog lägga ned SIDA. Vi har sagt
det hela tiden, för det är uppenbart.
Man borde ha en karta här på väggen i stället för den vemodiga bona.dpn.
Man skulle kunna ha en världskarta, så att vi såg var vi lever. Det är en
ganska kul idé, som jag just kom på.
Vi har haft en föreställning om vem som är godast. Det är klart att jag inte
är godast - jag är ondast här. I så fall skall ni vara hemskt glada, för jag är
en mycket snäll person. Godheten talar de paralyserade personer om som
har stått för vår u-hjälp och vår flyktingpolitik. Men jag säger att det är dum-
het. Vi har ställt till med stora och onödiga problem i Sverige. Vi talar om
att det är kaos på andra håll. Men vi håller ju på att skapa kaos själva genom
att inte göra någonting, genom att stå och titta på.
Man kan fråga: Har vi rätt regering? Det är sådana saker som folk frågar
sig. Då svimmar man nästan. Så får inte jag säga från talarstolen, eller hur?
Det skall man mygla om i korridorerna. Men det är en ganska bra fråga.
Det man kan säga om regeringen hittills är att den har gjort för litet, gjort
det för sent och varit mycket kaxig. Man kan fråga sig om statsministern kon-
centrerar sig på rätt uppgifter. Är det han som skall sköta u-båtar och
Europa, Westerberg och Svensson som skall sköta alla de sociala problemen
och Wibble och Dennis ekonomin, eller skall han koncentrera sig på någon-
ting som verkligen är centralt? Jag tror att han skall koncentrera sig på ett
annat sätt.
Då frågar man så här: Vore det bättre med Socialdemokraterna? Det är
en bra fråga. Då vet vi i alla fall att vi får höjda skatter. Vi får mer politisk
styrning. Vi får mer makt åt facket. Vi får höjda hyror, såvitt jag förstår. Det
höjdes aldrig så många hyror som när de ”höll på och körde”. Fallskärmsav-
tal är man upprörd över. Men vilka satt i bankstyrelser, vilka skrev fall-
skärmsavtal? Jo, där satt de också. Vilka kom på idén med politiska utnäm-
ningar?
Nu står jag här och berättar att det här är problem som jag ser för Ny de-
mokrati. Gemensamt har hela det här gänget, i stort sett alla, 90 %, sagt att
man inte är med på att attackera u-hjälp, flyktingpolitik, organisationsstöd,
partistöd, politiska utnämningar, behovsprövade barnbidrag och politiker-
nas egna egendomliga löneförmåner. Jag menar att hela det här etablisse-
manget faktiskt inte lyssnar på rörelsen. Om det är fråga om någon rörelse,
så är det inte samma rörelse som 1968. Det kan jag tala om.
Vi har en sjuk politisk modell. Vi måste ändra den. Det är nya tider. Den
svenska modellen måste ändras. Vi måste ta hjälp. Vi måste faktiskt samar-
beta. Tro mig eller inte, vi ställer upp på det samarbetet. Men då måste man
tänka om. Ni som i olika faser har varit med och ställt till eländet får faktiskt
också tänka om, från höger till vänster.
(Applåder)
Anf. 10 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag tror att om vi bytte ut bonaden mot en världskarta skulle
vi på den kunna utmärka t.ex. var alla flyktingströmmar i världen går. Då
skulle vi se att det endast är en liten, liten rännil som kommer till Sverige.
Då skulle vi se att det är de fattigaste människorna i de fattigaste länderna
som tar emot den största delen av flyktingströmmarna i dag. Då kanske vi
skulle få slut på den konjunkturanpassade humanitet och medmänsklighet
som lan Wachtmeister och Ny demokrati förespråkar. Det är pinsamt att be-
höva lyssna till.
Carl Bildt citerade Percy Barnevik i sitt anförande, och jag skall också
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
29
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
göra det. Jag tycker att det är en mycket klok man i många avseenden. Jag
skall citera honom därför att han är en förespråkare för sextimmarsdagen,
vilket jag också som bekant är. Jag fick inga reaktioner på det när jag tog
upp det i min inledning.
Han sade i en intervju i Svenska Dagbladet häromdagen att det är en illu-
sion att tro att industrin kommer att kunna växa igen till gammal sysselsätt-
ningsnivå. ABB skall ta bort 5 % till av jobben, bilindustrin skall rationali-
sera bort 50 %. Han sade också att man måste titta på arbetstiderna och att
”kortare arbetsvecka, sextimmarsdag t.ex., kan vara en kompletterande åt-
gärd”.
Jag håller med honom om det. Det är också därför vi i Vänsterpartiet har
föreslagit att arbetstiden av många goda skäl, som det faktiskt finns, ses över
och att nedtrappningen av arbetstiden börjar. Målet är ändå att vi skall
kunna utnyttja den moderna teknikens landvinningar till att minska lönear-
betet och på det sättet öka vår livskvalitet.
Jag skulle också vilja citera en annan man. Då gäller det frågan om hy-
rorna, som Ingvar Carlsson tog upp i sitt anförande. Vi har heller inte fått
några svar från regeringsföreträdarna om detta. Den här mannen är verk-
ställande direktör i HSB:s Riksförbund. Han skriver så här i ett förord till
en verksamhetsberättelse: ”Ingen ljusning är i sikte. Våra politiker tycks
handlingsförlamade. Om den här utvecklingen tillåts fortsätta, blir även Sve-
rige det tvåtredjedelssamhälle som innebär att två tredjedelar har jobb och
resten tvingas leva på bidrag.
Krisen slår nu särskilt hårt mot bygg- och bostadssektorn. Samtidigt som
en utdragen lågkonjunktur drabbar oss alla, genomför nu den borgerliga re-
geringen det bostadspolitiska systemskifte som den förra regeringen inledde.
Så litet som möjligt skall samhället lägga sig i bostadssektorn och dess finan-
siering.
Jag undrar ibland om politikerna är medvetna om följderna av att de vän-
der upp och ner på den svenska bostadspolitiken. Hur skall vanligt folk ha
råd att bo i framtiden?”
Det är en mycket berättigad och bra fråga. I Vänsterpartiet har vi sagt nej
till neddragningen av de bostadssubventioner som regeringen föreslår, och
som tyvärr även Socialdemokraterna har gått med på. Att i nuvarande läge,
med nuvarande ekonomiska kris och kris i byggsektorn, minska bostadssub-
ventionerna med 3 miljarder kronor säger vi nej till av det skälet att vi anser
att det är en social rättighet att ha en bostad. Varje människa måste kunna
ha tak över huvudet till en rimlig kostnad.
Vi måste på sikt reformera systemet med bostadssubventioner. Det inser
vi också. Det måste bli mer träffsäkert än det är i dag. Men vi kan inte nu
omedelbart ta till den här åtgärden som vi vet förvärrar situationen för väl-
digt många människor.
Jag tycker att det var intressant att höra Alf Svensson tala om ett anstän-
digt liv. Jag tycker också att det är det vi borde tala om, inte minst vi politi-
ker. Hur ser vi till att människor får ett anständigt liv, både vi som lever nu
och de som kommer sedan?
Jag tycker också att det var intressant att höra Olof Johansson tala om att
30
vi nu är inne i en ny era - han talade om miljön - som kräver nya lösningar
och en ny politik.
Jag tror också att vi måste börja diskutera en ny politik, inte minst en ny
ekonomisk politik, som sätter människor och miljö i centrum. Vi måste
börja diskutera vad livskvalitet är. Det finns inte längre, som under 20-, 30-,
40- och 50-talet, enkla samband mellan en ökad materiell tillväxt och ökad
livskvalitet. Vi har i dag en ökad materiell tillväxt som i sina avarter innebär
en minskad livskvalitet för många av oss i form av bl.a. ökad miljöförstöring.
Alla talar om skatter och skattehöjningar. Det är inte så att ökad livskvali-
tet för de flesta människor innebär sänkta marginalskatter. Det sambandet
finns inte. Vi är många som inte blir lyckliga över sänkta marginalskatter,
men som är lyckliga över att slippa en samhällsutveckling där vi tvingas kliva
över lik. Vi vill betala för det. Vi vill leva i ett jämlikt samhälle. Därför ser
vi omfördelning, dvs. att ta pengarna där de finns och föra över dem dit där
de inte finns, som lösningen. Det får innebära ökade skatter för människor
som i dag har ett sparande som inte används i produktiva investeringar eller
till inhemsk konsumtion. Det måste också innebära att vi skattevägen tar
pengar från de stora exportföretag som i dag gör vinster på kronans fall och
för över till de företag som behöver investera och utveckla ny teknik.
Detta innebär att man använder skattemedel produktivt i en skapande
process för att öka den gemensamma livskvaliteten. Då är det inte farligt att
höja skatten.
(Applåder)
Anf. 11 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Jag vill först i all korthet tala om bostadspolitiken.
Vad har vi gjort? Vi har kraftigt dämpat utvecklingen av hyreskostnaderna
i förhållande till hur den var under Ingvar Carlssons senaste mandatperiod.
Det är inget dåligt resultat. Det byggs nu väsentligt mycket billigare än vad
det gjordes tidigare. Det byggs mindre, men det byggs billigare och delvis
bättre. Vi inriktar nu politiken också mot att sänka räntorna, vilket accen-
tuerar den utveckligen. Det är svaret på de ställda frågorna.
Så vill jag tala om något som är alldeles avgörande och som har stått i cent-
rum för debatten - ett faktum som Ingvar Carlsson klagar över - nämligen
socialdemokratins fallissemang när det gäller att prestera en sammanhäng-
ande ekonomisk politik. Jag förstår hans klagomål.
Det är de facto så, vilket också Bengt Westerberg sade, att Socialdemo-
kraterna accepterar att det behöver sparas 12 miljarder kronor, men avvisar
praktiskt taget alla regeringens besparingar och har inga egna förslag. Även
med socialdemokratins mått mätt fallerar ni. Antingen tyder detta på att det
är ett svart hål i den ekonomiska politiken, orskakat av att fundamentalis-
terna har tagit över, eller på att ni har hemliga sparplaner, som ni i så fall har
skyldighet att redovisa. Ni har försatt er själva i ett fundamentalt politiskt
dilemma. Ni skall själva på ett eller annat sätt reda ut situationen.
Ingvar Carlsson har ett sparförslag: man skall reducera ersättningar från
A-kassan. Det är inget svar! Det är redan tillgodosett i andra delar av era
kalkyler och påverkar inte alls de 12 miljarder kronorna. Efter veckor av
öppna debatter och efter de kontakter vi haft kvarstår fortfarande detta fun-
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
31
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
damentala faktum: vi har inte fått ett enda konkret besked om vad Social-
demokraterna skall spara på.
Ingvar Carlsson tror kanske att det bara är jag som upplever detta som
besvärande. Låt mig citera en ledare ur den socialdemokratiska tidningen
Arbetet. Ingvar Carlsson citerar enskilda skribenter i Svenska Dagbladet,
men i ledaren i ett av de socialdemokratiska huvudorganen skriver man så
här: ”Socialdemokraterna redovisar inte i dag i detalj vad som bör skäras
bort. Det Socialdemokraterna vinner i taktisk effekt på den manövern kom-
mer man dess värre att förlora i förtroende. Ett parti som gör anspråk på att
vilja överta regeringsmakten omgående kan inte stå utan svar i så centrala
frågor.”
Som ett indirekt svar på detta hänvisar Ingvar Carlsson till Sifo-siffror och
menar att folket tycker annorlunda. Jag tror uppriktigt sagt inte att Ingvar
Carlsson är så lättsinnig att han tror att detta land i en kärv tid kan regeras
med en politik som bara visar sig i Sifo-siffror. Om man inte kan spara i de
statliga utgifterna, kan man i detta läge icke regera Sverige. Om man inte i
opposition vågar redovisa vad man skall spara på, kommer man aldrig att
klara det i regeringsställning. Har inte Socialdemokraterna lärt sig läxan från
förra gången man var i opposition? Har man låtit lättsinnet ta över alldeles?
På denna punkt är det inte bara jag som kräver svar.
Ingvar Carlsson har rätt när han säger att vi har höjt skatter. Vi har sänkt
fler, men vi har höjt åtskilliga. Detta har vi till stor del gjort påhejade av
socialdemokratin. En uppgörelse är en uppgörelse, och jag skall inte klaga
över den saken. Det Socialdemokraterna nu gör är att lägga fram förslag om
15-20 miljarder kronor utöver detta i skattehöjningar. Det gäller inkomst-
skatt, skatt på företag, skatt på sparande och skatt på kapitalbildning av
olika slag. Det är alldeles självklart att detta skulle ha en bromsande effekt
på ekonomin och på våra möjligheter att skapa sysselsättning.
Jan O Carlsson talade i Göteborg dagen innan jag kom dit. Jag läste i Gö-
teborgsposten att han tröstat arbetarekommunen med att den socialdemo-
kratiska politiken skulle innebära ”enorma” skattehöjningar. Det tröstar
möjligtvis de allra mest fundamentalistiska i arbetarekommunen där nere,
men det tröstar sannerligen inte svensk ekonomi. Den vill inte ha några re-
jäla skattehöjningar.
Till dess att annat bevisats finns det ett svart hål i Socialdemokraternas
ekonomiska politik. Ni saknar möjlighet att styra landet så länge ni inte har
rett ut denna fundamentala brist i ert alternativ.
Jag hade tänkt att säga något till Gudrun Schyman, men tiden rinner i väg.
Hon har gått från Bresjnev till Barnevik när det gäller ideal, om jag förstår
det rätt. Hon attackerar de s.k. konvergenskriterierna inom EG och säger
att de hotar välfärden. Det är inte alls så. De överensstämmer väl med vad
vi själva har anledning att sträva efter: låg inflation, låga räntor, begränsade
statliga underskott, begränsad statsskuld. Allt detta är bra.
Om Gudrun Schymans alternativ är de motsatta, dvs. hög inflation, höga
räntor, höga underskott och hög statsskuld - det är svårt att tolka hennes
anförande på annat sätt - är det alldeles tydligt att det skulle hota välfärden.
Om det är ett svart hål i den socialdemokratiska ekonomiska politiken, får
32
man tyvärr konstatera att det i Vänsterpartiet fortfarande råder totalt mör-
ker.
(Applåder)
Anf. 12 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Ingvar Carlsson säger att regeringen bara talar om Socialde-
mokraternas politik och inte om sin egen. Detta är naturligtvis inte korrekt.
Vi har redovisat vår politik i budgetpropositionen, i finansplanen och i andra
dokument, och vi har också inbjudit till samarbete med i första hand Social-
demokraterna.
Det är naturligtvis intressant att se vilka dessa samarbetsmöjligheter är.
Var kan vi mötas? Hur ser alternativen ut? Vilka saker skall vi väga mot var-
andra? Det är i dessa frågor vi inte får besked från Socialdemokraterna.
Ingvar Carlsson säger att Socialdemokraterna vill skapa 190 000 nya jobb.
Det vill vi också gärna göra. Därför har vi med stort intresse granskat Social-
demokraternas förslag till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vi finner vid
vår granskning att det inte känns särskilt trovärdigt att förslagen skulle ge
190 000 jobb.
Socialdemokraterna säger t.ex. att de vill göra långa rader av infrastruk-
tursatsningar. Vi frågar våra experter på Kommunikationsdepartemenetet
om det är nya möjligheter som vi inte har sett. De svarar att de flesta försla-
gen också finns på regeringens lista, och återkommer i en proposition inom
kort. Men självfallet är vi från regeringens sida öppna för att diskutera, om
ni har upptäckt några bra infrastrukturinvesteringar som vi eller vårt fackde-
partement har missat.
Socialdemokraterna vill att ytterligare 50 000 gymnasieplatser skall inrät-
tas. Problemet är att vi i dag har fler gymnasieplatser än vad som efterfrågas.
Utbudet är större än efterfrågan. Riksdagen höjde antalet platser i ett för-
slag från regeringen till 13 000 för innevarande år, och det är 9 000 som ut-
nyttjas. Trots den stora arbetslösheten har vi alltså inte utnyttjat alla de plat-
ser som finns.
Om man fastställer ett mycket högre tal, är det risk för att det blir ett slag
i luften. Visst kan man i och för sig diskutera ett högre tal, men tro inte att
det löser några stora problem. Ändå handlar en fjärdedel av Socialdemokra-
ternas program just om gymnasieplatserna.
Det finns en del andra förslag som jag tycker att det är värt att titta på.
Det kan vara idé att se på insatser i form av ROT-program - reparation, om-
byggnad och tillbyggnad - liksom också på satsningar på Komvux och folk-
högskoleutbildning. Men jag tror inte att Ingvar Carlssons tal om 190 000
jobb håller. Låt oss ändå sätta oss ner och diskutera och analysera dessa för-
slag och se vad vi kan komma fram till.
Så til] skattereformen. Jag vill först bara korrigera Ingvar Carlssons histo-
rieskrivning något. Det är sant att Ingvar Carlsson tog kontakt med mig efter
valet och undrade om vi kunde ha överläggningar, men mitt svar var inte
att vi inte skulle ha överläggningar. Jag sade bara att det var naturligt att
skatteministern och kanske också andra personer deltog i dessa överlägg-
ningar. Det måste rimligen vara med regeringen och inte med Folkpartiet
som parti som Socialdemokraterna i ett sådant läge skall diskutera.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 59
|
Prot. 1992/93:59 10 februari 1993 |
Detta har jag skrivit i mitt svar till Ingvar Carlsson, som har publicerats |
det faktiskt var.
|
Allmänpolitisk |
Vidare säger Ingvar Carlsson att vi har gjort jättestora avsteg från skatte- |
|
Partiledardebatt |
Ingvar Carlsson kan uppleva en eller annan justering som har gjorts som ett Låt dock detta vara glömt. Säg att ni har gjort ett stort avsteg och att vi Detta är naturligtvis ett oerhört mycket större och principiellt viktigare Så till besparingarna. Ingvar Carlsson kommenterade inte den frågan. Ing- Jag upprepar min konkreta fråga till Ingvar Carlsson: I vilket eller vilka Efter dessa hårda ord får jag väl ändå tacka så mycket för gratulationerna Det är intressant att följa debatten för närvarande. I USA är det mycket Jag såg en artikel i Svenska Dagbladet - Ingvar Carlssons hus- och livor- |
|
34 |
arbetsmarknaden, och de avstår därför från man och familj. Jag beklagar de |
japanska kvinnor som tvingas att göra det valet. Låt oss gemensamt se till att
svenska kvinnor aldrig skall hamna i den situationen igen.
(Applåder)
Anf. 13 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att gå till rätta med en del av de
myter som socialdemokratin sprider omkring sig i oppositionsställning. Det
är därför som jag ägnar mig en del åt vad Socialdemokraterna säger i artiklar,
i debatter och i sina oppositionsalternativ.
Den 11 januari diskuterades faktiskt statsbudgeten här i riksdagen. Nu
diskuterar vi helheten, men också oppositionens alternativ eller alternativ-
löshet. Ingen tidigare regering har någonsin i vårt land satsat så mycket re-
surser för att bekämpa arbetslösheten som den regering som vi har i dag.
Det säger inte enbart att det är en regering som hatar arbetslösheten, utan
naturligtvis också något om den situation som vi har tagit över och som
landet befinner sig i.
Men det är också intressant att göra ett annat konstaterande. När vi inrik-
tar oss på strategiska skattesänkningar för att behålla kapital i Sverige, inar-
betat i det här landet av svenska löntagare och företagare, anser Socialdemo-
kraterna att det är fel, dvs. de menar att vi skulle fortsätta att sprida vårt
kapital över Europa i byggen i Docklands, i Bryssel och vad det nu kan vara.
Vi skulle alltså inte attrahera kapitalet här hemma. Om detta är den kritik
man har mot våra strategiska skattesänkningar, är det bra om Ingvar Carls-
son talar om det.
När vi satsar på utbildning brukar vi för det mesta bli överens så små-
ningom. Det är möjligt, som statsministern sade tidigare, att det går att göra
mera, inte minst på de mindre och medelstora högskolorna. Från Centerns
sida arbetar vi hårt för att maximalt utnyttja de resurser som finns i utbild-
ningsväsendet.
Mot ungdomspraktiken fanns det från början ett socialdemokratiskt mot-
stånd. Numera har det motståndet i varje fall tonats ned. Det är viktigt att
vi satsar på att ungdomar får en möjlighet till arbete framöver och även att
de medan de inte har den möjligheten får den praktik och utbildning som
behövs för att klara konkurrensen framöver.
Vi har i vår regering ökat resurserna till regional utveckling av de områden
som har den högsta arbetslösheten. Vi har fått in fler företag där och utökat
det område i Norrlands inland som har sänkta sociala avgifter. Sådant var
aldrig möjligt under tidigare regeringar. Dessutom har vi genomfört gene-
rella sänkningar av arbetsgivaravgifter, också för de mindre och medelstora
hemmamarknadsföretagen, som är så viktiga för vårt land.
Det är också intressant att notera att när Socialdemokraterna skall oppo-
nera mot och kritisera regeringen vill de skjuta upp skattesänkningar för
egenföretagarna inom ramen för skattereformen. Det var en av märklighe-
terna i krisuppgörelserna från i höstas.
När det gäller infrastrukturen vill jag bara meddela att 4 miljarder kronor
har satsats på mindre vägar i vårt vägnät runt om i landet. Det är den typ av
projekt som ligger färdiga och som kan startas omedelbart. Mera av den ty-
pen av insatser kommer.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
35
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
36
Vi har nu en tre gånger högre investeringsnivå än genomsnittet för 80-talet
på infrastrukturområdet. Jag förstår inte vad Socialdemokraterna har att
förhäva sig över vid en jämförelse. Jag kan dessutom meddela att i går kväll
ytterligare förslag om tiotals miljarder till infrastrukturinvesteringar avläm-
nades i regeringskansliet. Proposition härom kommer.
Självfallet är det i opposition frestande att tala för förslag utan att alltid
tala om hur räkningen skall betalas - man känner då inte det omedelbara
ansvaret för budgeten.
Jag tycker att Socialdemokraterna har drabbats av den sjukan, och jag be-
klagar det. Jag hoppas fortfarande, som regeringen tidigare har sagt, att den
öppna dialog som vi har inbjudit till med finansministerns uttalande i finans-
planen skall leda till konkreta resultat. Det finns både möjligheter och förut-
sättningar att föra dialogen från i höstas vidare.
Jag vill samtidigt påminna om en artikel som Ingvar Carlsson skrev i DN
den 12 mars 1991. Där heter det: ”Naturligtvis hade socialdemokratin kun-
nat föra en populistisk politik som på kort sikt gett opinionsmässig utdel-
ning. ---Att ställa sig vid sidan om svåra och ansvarskrävande beslut är
förvisso enkelt. Det har ju också gett utdelning i opinionen.” Där syftar Ing-
var Carlsson på den tidens opposition. Det kan vara dags att fundera på det
i dagens läge.
(Applåder)
Anf. 14 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! I går berättade en god vän för mig att det finns någonting
som heter mästerskap i luftgitarr. Jag måste tillstå att jag inte hade kunskap
om det tidigare. Det går tydligen till så att man sätter på en gammal skiva,
och sedan står man och spelar gitarr utan att ha någon.
Jag tycker att det är en hel del av luftgitarrmästerskap när man här talar
om besparingar utan att tala om vilka de är. Det är sällsamt. Det är 80-tals-
skivan som Ingvar Carlsson vill lägga på, trots att den skapade så mycket
disharmoni. Vi skall tro på att besparingarna sker utan att vi får veta vilka
de är och utan att vi ser dem. Det som gäller är höjda skatter för individer
och företag.
Herr talman! Jag blev mycket besviken när Ingvar Carlsson tog upp detta
med skolpeng och utbildning. Kostsamma experiment med skolpeng, kallar
Ingvar Carlsson det när vi nu äntligen fått möjlighet för föräldrar att fritt
välja en skola som bl.a. står i överensstämmelse med föräldrarnas livsåskåd-
ning.
Jag kan inte tänka mig annat än att vi alla minns den period då friskolor
motarbetades och människor faktiskt fick gå till Europadomstolen för att få
stöd för den rätt som finns inskriven i Europarådskonventionen om mänsk-
liga rättigheter. Att de kommunala skolorna får mindre pengar hänger till
dels samman med att elevantalet i de kommunala skolorna minskar på grund
av dessa nya bestämmelser.
Det har här tidigare talats om infrastruktursatsningarna, men jag vill ändå
något upprepa det som sagts. Det är naturligtvis positivt att Socialdemokra-
terna i sin skuggbudget, eller vad vi skall kalla den, erkänner att deras sats-
ningar på infrastruktur var för få. Sedan gjorde man en inventering och fick
veta vilka satsningar som Vägverket och Banverket kunde tänka sig. Man
tar med satsningar under alla dessa många år framöver och pläderar för att
de skall göras nu.
Av dessa många förslag faller åtskilliga inom den låneram och inom de
ordinarie anslag som regeringen föreslår. Socialdemokraterna redovisar ett
program där investeringarna även under 1995, 1996 och 1997 finansieras ge-
nom lån på ytterligare 10 miljarder kronor. Jag har inte kunnat utröna hur
man skall få fram dessa 10 miljarder kronor.
Det är lätt att ropa på nya investeringar. Det gör också lan Wachtmeister.
De två I:na sitter på tåget och visslar: Fler investeringar, fler investeringar.
Ta åtminstone del av Eliassons rapport! Den torde kunna vara något hugne-
sam. Det finns en risk för att tåget i verkligheten överröstar alla som ropar
på fler infrastrukturinvesteringar.
Ian Wachtmeisters innovationer är egentligen av den art att man skulle
förvänta sig att lan Wachtmeister drog i gång en egen bank här i Sverige.
Risken vore naturligtvis att också han snart stod inför bankakuten, när man
hör hur han resonerar om låntagare och pengar. Det är mycket märkligt när
lan Wachtmeister talar om vad vi lånar till. Vi lånar till den hjälp som vi
ger åt andra. Har ni lagt märke till det? Vi lånar till hjälp åt andra, säger
Wachtmeister. Det är kanske till JAS vi lånar. Det är kanske till delpensio-
nen vi lånar eller kanske till bankakuten.
Herr talman! Jag funderar ganska ofta på om jag bör kalla mig för bi-
ståndsminister. Biståndsminister borde egentligen min gode vän Bo Lund-
gren kallas, som bistår bankerna med ofantligt mycket mer än vad vi har i
biståndsbudgeten. Eller kanske borde de kallas biståndsministrar som
hjälpte varven, eller kanske de som hjälpte Saab? Vad vet jag. Vi får börja
mäta vår egen ombonade situation och se på våra egna projekt, misstag och
missförhållanden med samma ögon som vi använder när vi ger oss på bi-
ståndspolitiken.
Jag vill slå fast att vi behöver en exekutiv biståndsorganisation. Jag vill
också ha sagt offentligt att SIDA:s medarbetare i många och långa stycken
gör en utomordentlig insats. Det är inte tu tal om det. Jag behöver inte stå
och betygsätta. Det gör OECD:s DAC. De kommer hit och betygsätter
svenskt bistånd. Var i stället, värderade ledamöter, litet stolta över svenskt
bistånd, och hacka inte på det jämt och ständigt! Det lyckas. Skall vi hitta
misslyckanden behöver vi inte gå så förfärligt långt utanför vårt lands grän-
ser. Vi kan i själva verket hålla oss inom dem.
När vi talar om bistånd talar vi om länder som har administrationer och
kunskaper som ligger på en helt annan nivå. Vi kommer att fortsätta att begå
misstag med vårt bistånd, men vi skall likväl ge det. Solidariteten kräver det.
(Applåder)
Anf. 15 INGVAR CARLSSON (s):
Herr talman! Bengt Westerberg säger att Socialdemokraterna måste föra
skatteförhandlingar med den regering som sitter och att det inte går att göra
det med enbart Folkpartiet. Här måste jag svara Bengt Westerberg: Håll då
reda på Olof Johansson! Han var ju den förste som talade om den här värn-
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
37
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
38
skatten. Skyll inte på Socialdemokraterna! Det får vara någon ordning i den
här regeringen.
Jag skulle mycket väl kunna vara beredd att diskutera en reformering av
socialförsäkringssystemet med Folkpartiet. Jag tror att vi har ungefär likar-
tade uppfattningar om standardsäkring. Jag ägnade en stor del av mitt hu-
vudinlägg här i dag till att redovisa socialdemokratins syn på detta. Den de-
batten har jag inte fått mycket gensvar på här i dag. Vi kommer inte att ställa
upp på något slags å la carte-matsedel där regeringen tar punktvisa bespa-
ringar från oss socialdemokrater och punktvisa besparingar från Ny demo-
krati. Ha det alldeles klart för er. Vi kommer inte att ställa upp på de villko-
ren
Jag har, Olof Johansson, ställt upp mer än någon annan oppositionsföre-
trädare när det gällt att hjälpa en regering i nöd. Men det finns gränser även
för mig. Var alldeles klara på den punkten. Det finns konsekvenser som ni
får vara beredda att ta.
Det var ett eländigt svar om hyrorna, Carl Bildt. Carl Bildt har som före-
trädare för Moderata samlingspartiet lovat sänkta hyror. Han har inte den
förmågan att i dag erkänna misslyckandet. Det finns inspelat av Dagens
Eko. En statsminister skall vara mycket försiktig när det gäller att inte hålla
sig till sanningen. Carl Bildt hade chansen att säga: Jag gjorde en felbedöm-
ning. Men det gör han inte. Han försöker att dribbla bort detta faktum. Jag
undrar hur de villaägare, bostadsrättsinnehavare och hyresgäster som trodde
på Carl Bildt känner sig i dag, när de ser honom som statsminister argumen-
tera som han gör.
Sedan talar Carl Bildt om socialdemokratins fallissemang. Jag skall inte
åberopa opinionssiffror. Jag förstår att Carl Bildt och ni övriga inte vill tala
om dem i dag. Men jag skall erinra om att ni företräder en regering som har
198 miljarder i underskott i sin budget, en arbetslöshet på 7 % och en negativ
tillväxt. Jag tycker att ni skall vara litet försiktiga med att tala om socialde-
mokratins fallissemang.
Carl Bildt talar om oss som skattehöjare samtidigt som han har tillåtit ut-
gifterna att stiga till 72 % av bruttonationalprodukten. Det är inte skatterna
och skattenivån som är det avgörande, utan vilka utgifter som man tillåter
sig. Ni är i det läget att ni inte orkar skaffa de inkomster som behövs för att
täcka era utgifter. Det klarar inte en familj med ansvar att leva med, och det
klarar inte ni heller. Vi föreslår vissa inkomstförstärkningar. Det står vi för.
Vi låtsas inte att vi har några andra medikament. Det avgörande är om vi
orkar åstadkomma en tillväxt.
Sedan klagade Carl Bildt över att jag citerade Svenska Dagbladet på ny-
hetsplats. Jag kan ta en ledarsida i Expressen i stället. Expressen, som ju
är den största borgerliga tidningen, skrev häromveckan om den borgerliga
regeringen:
”De stora orden om den enda vägen, det misslyckade försvaret av kron-
kursen, okänsligheten inför de mänskliga problem som följer i lågkonjunk-
turens spår och tendensen att låta de svagaste i samhället betala för den eko-
nomiska saneringen - tillsammans har dessa fenomen jagat väljarna i fam-
nen på socialdemokraterna.”
Väl bekomme, Carl Bildt!
Det var bra att Alf Svensson sade ifrån när det gäller biståndet. Det hade
varit ännu bättre om Alf Svensson hade sagt ifrån tidigare i klappjakten på
biståndet och de människor som gör stora insatser på det området. De som
nu hejdlöst kritiserar SIDA gör det inte med omsorg om biståndet, utan för
att de helst skulle önska att vi inte hade något bistånd alls och att solidarite-
ten skulle upphöra på det området.
Till slut, herr talman, vill jag i det här sista inlägget egentligen vända mig
direkt till de svenska medborgarna.
Det är många av er som har fått höra att ni är överflödiga. Du som är ar-
betslös behövs inte på jobbet. Kvinnor som har barn behövs inte i yrkeslivet.
Ungdomar som vill utbilda sig får inte plats. T.o.m. barnen har blivit en eko-
nomisk belastning för vårt land, tycker en del debattörer. De föreslår t.o.m.
att man skall få ha högst två barn. Men om vi människor inte är viktiga, vad
är då viktigt?
Barnen är ju vår framtid. Välutbildade ungdomar är vår största tillgång.
Förvärvsarbetande kvinnor bidrar på samma sätt som män till framsteg och
välstånd. Du som arbetar med barn, sjuka och gamla utför ett lika värdefullt
arbete som de som tillverkar stål, säljer skor eller sitter framför en data-
skärm och flyttar pengar.
Vi har fortfarande stora behov som behöver tillgodoses. Industrin behöver
byggas ut, energisystemen ställas om och miljön bli bättre. Med utgångs-
punkt i det kan vi återställa optimismen inom ekonomin. Dessutom kan vi
skapa ett mänskligare samhälle och en större öppenhet mot varandra och
mot omvärlden. Då måste vi ta till vara människors vilja till arbete.
Mitt budskap är därför att alla behövs.
(Applåder)
Anf. 16 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Herr talman! Låt mig först säga till Ingvar Carlsson att om man ville vara
populist och sänka bensinskatten hade det gått mycket bra. Ni hade chansen
tillsammans med oss, men det gick inte då. Det gick lika dåligt med det som
med ROT-sektorn. Det går bra att tala om det, men man gör ingenting.
Alf Svensson talade om infrastrukturinvesteringar. Vi säger inte något an-
nat. Sätt fart på dem bara! Ni pratar om dem hela tiden, men dra i gång dem
nu.
Vi lånar en massa pengar, och eftersom vi gör det måste vi hushålla. Vi
måste spara och prioritera. Det är vårt uppdrag här att göra det. Då, Alf
Svensson, kommer SIDA att läggas ner. Så är det med den saken. Vi riskerar
faktiskt nu att tvingas låna tvättade pengar från korrupta regimer som fått
bistånd genom SIDA. Den rundgången kanske tilltalar församlingen här.
Jag tror att det förs intelligentare diskussioner om flyktingpolitiken, och
framför allt mer realistiska, i de svenska hemmen än vad man har hört från
regeringen och andra här i dag. Jag tror faktiskt det. Tänk nu efter ni som är
så goda! 95 % av dem som tas hit därför att ni har ett så underbart fint sam-
vete skickar ni tillbaks med samma samvete. 95 % av ansökningarna avslås
nämligen. Under tiden skall folk sitta i läger. Sedan skall vi betala en massa
pengar. Det vi sade för nio månader sedan böjar ni så smått att säga också.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
39
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
40
Men ni ligger ju efter med 60 000 människor och 30 miljarder. Ni måste
hinna i kapp.
Vi har besparingsförlag. Det är litet egendomligt att jag inte har fått något
svar från Carl Bildt. Det är tydligen kris på något sätt. Vi har kommit med
verkliga besparingsförslag. Vi har talat om hur man skulle kunna göra. Mot
oss går det inte att rikta kritiken att vi inte har talat om hur man skulle kunna
göra.
Vi har tvärtom talat om det mycket tuffare och mer ingående än vad ni
själva har gjort. Vi föreslår konkreta åtgärder och prioriterar. Vi manar till
samling. Men ett sådant program vill tydligen det politiska etablissemanget
över huvud taget inte diskutera. Det är dumt av er allihop. Det är farligt och
det är fel. Folk begriper det här den dag som media tillåter att det kommer
fram till dem.
Låt mig till sist säga att den här debattstolen också används till något slags
flirt mellan talarna. Det är tredje gången som Ingvar Carlsson friar till Bengt
Westerberg. Det går ju inte alltid så bra. Fråga i stället Carl Bildt hur det är!
Jag tror faktiskt att det inte är särskilt lätt att föra den här konstruktiva politi-
ken om man har Bengt Westerberg i regeringen. Tänk på det, Ingvar Carls-
son!
(Applåder)
Anf. 17 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Carl Bildt frågade om jag hade gått från Bresjnev till Barne-
vik. Det har jag inte. Jag lyder inte några herrar blint, vare sig de heter Bresj-
nev, Barnevik eller Bildt. Däremot är jag som representant för Vänsterpar-
tiet öppen för diskussioner om politiska sakfrågor. Jag tycker att Percy Bar-
nevik hör till de personer som på ett mycket öppet och bra sätt diskuterar
just politiska sakfrågor. Det var detta jag också gjorde. Det gällde sextim-
marsdagen och nyttan av den.
Låt mig sedan gå över till de konvergensregler som gäller i EG. Jag har
förstått att Carl Bildt är mycket förtjust över dessa regler. Jag är inte det av
den anledningen att det inte finns några mänskliga och miljömässiga hänsyn
inbakade i dessa regler. De är ett uttryck för den ekonomism som breder ut
sig när ekonomin blir ett mål i sig och människans behov kommer i andra
hand.
De är dessutom ett utmärkt uttryck för en gammaldags och förlegad eko-
nomisk politik som kanske var bra att ha i en högkonjunktur, men som abso-
lut inte passar i en lågkonjunktur om man vill sätta människornas bästa i
centrum. Det vill vi göra. Det finns många som instämmer i att detta inte är
en ekonomi som passar i den konjunktur som vi har i dag. Många ifrågasätter
dessutom hela konstruktionen, eftersom länderna i EG är så olika.
Jag redogjorde faktiskt för vårt budgetförslag i mitt anförande. Men Carl
Bildt hade då ett större intresse av att diskutera med sina regeringskolleger.
Det är ett öde som drabbar många av oss kvinnor när vi tar till orda. Jag vill
påstå att även jag har blivit drabbad av detta i denna debatt.
I vår ekonomiska motion är den bärande tanken att pengar skall tas från
individer och företag som inte använder dem till konsumtion eller investe-
ringar och ges till dem som gör det. På så sätt blir det möjligt att minska både
arbetslösheten och budgetunderskottet samtidigt. Det krävs en samtidighet
i politiken i dag. Detta är viktigt.
Vi tycker inte alls att det är bra med dessa budgetunderskott, men vi måste
göra minskningen genom att också ha en stark fördelningspolitik. Det är
nödvändigt inte bara av moraliska skäl, utan också för att det skall bli möjligt
att genomföra de besparingar som långsiktigt är nödvändiga. Majoriteten av
svenska folket kommer nämligen aldrig att acceptera att dra åt sina egna
svångremmar om börsklippare och direktörer med fallskärmsavtal går fria.
Det är ett faktum som även regeringen borde fundera över. Det går inte att
göra en omställning av den ekonomi som behöver ställas om för att vi skall
få ett mer anständigt liv både socialt och miljömässigt, om vi inte samtidigt
arbetar för ett jämlikt samhälle.
Vi kan inte ha ökade klyftor och ett privilegiesamhälle och samtidigt tro
att människor skall ställa upp och spara, vilket ju är nödvändigt i dag. Jäm-
ställdheten måste gå före.
Anf. 18 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Det gläder mig att Gudrun Schyman och jag är överens om
att Percy Barnevik är en bra man. Då kanske Gudrun Schyman också har
uppmärksammat hans uttalande om att med nuvarande inriktning av politi-
ken kommer Sverige att tillhöra vinnarna i Europa på 1990-talet. Sedan
kvarstår säkert delade meningar mellan Gudrun Schyman och mig om
Bresjnev, men det kan vi ta vid något annat tillfälle.
Låt mig bara notera att Gudrun Schyman uppenbarligen fortfarande häv-
dar att det är bättre att driva en politik inriktad på hög inflation, höga räntor,
stora underskott och stor statsskuld och att detta på något sätt skulle värna
välfärden. Tvärtom - det skulle rasera både sysselsättning och välfärd, och
mörkret skulle bestå.
Ian Wachtmeister säger att Ny demokrati har besparingsbeslag. Det är
rätt. Sedan kan man, och det bör man också göra, diskutera realismen i en
del av dem. Det finns mycket påtagliga inslag av hokuspokus i den lista som
jag har tagit del av.
Den största enstaka besparing som Ny demokrati föreslår är en sänkning
av räntan. Jag är helt för sänkning av räntan. Regeringens politik är inriktad
på att åstadkomma det. Då utfaller denna besparing också i regeringens poli-
tik. Det är ungefär samma hokuspokus-trick som Ingvar Carlsson försöker
sig på med A-kasseersättningarna.
I övrigt finns det förslag som vi självfallet skall diskutera i riksdagens ut-
skott på det sätt som jag hade hoppats att vi skulle ha möjlighet att göra
också med Socialdemokratins förslag. Det är bra. Man skall ha förmågan att
lägga fram en konkret politik. Sedan kan det vara mycket delade meningar
om den.
Ingvar Carlsson verkade egentligen mera inriktad på att hålla någon typ av
förberett TV-tal av allmänt innehåll som gick ut på att Socialdemokraterna
värdesätter alla människor. Det gör vi alla. Det jag ibland tycker är litet stö-
tande i Socialdemokraternas politik är att de tror att bara Socialdemokratin
står för det goda i samhället.
Vi kämpar faktiskt för att detta samhälle skall bli bättre för alla. Efter det
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
41
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
att ni har kört oss in i betydande ekonomiska problem har vi fått överta
denna tunga uppgift. Den kräver tuffa och kärva ekonomiska beslut och an-
svarstagande. Man löser inte problemen vare sig genom att nöja sig med
goda SIFO-siffror eller hålla allmänt formulerade TV-tal - svenskt mäster-
skap i luftgitarr, som Alf Svensson så träffande påpekade.
Ingvar Carlsson är irriterad över att jag talar om Socialdemokratins fallis-
semang. Han får leva med den irritationen, för fakta kvarstår så tydligt efter
denna debatt. Socialdemokraterna har hållit med oss om att det behöver spa-
ras 12 miljarder. De avvisar våra förslag, och de är knäpp tysta om vad de
skall göra själva. Jag tror inte att det finns några hemliga sparplaner. Jag tror
att det bara finns inre oförmåga att inse vad som faktiskt behöver göras.
Man gömmer sig ibland bakom taktik. Det skulle vara någon fantastisk
taktisk krumelur av Socialdemokratin att göra på det här sättet. Ingvar
Carlsson var inne litet på det och sade: Vi skall inte å la carte tillåta rege-
ringen att diskutera det och diskutera det.
Två synpunkter på detta. Den parlamentariska demokratin bygger faktiskt
på att vi i denna kammare tar ställning till det ena förslaget efter det andra
förslaget. Varje förslag granskas i riksdagens utskott på sina egna meriter.
Det kan Ingvar Carlsson kalla å la carte, men det är så Sveriges riksdag fun-
gerar.
Så säger man: Ta ställning till helheten! Men det finns ju ingen helhet att
ta ställning till hos Socialdemokratin. Er politik saknar just nu det svåraste
och viktigaste inslaget, nämligen hur vi skall spara på de statliga utgifterna.
Jag vet att detta fallissemang upplevs som mycket besvärande av många so-
cialdemokrater själva.
Realisterna inom Socialdemokratin inser att även Socialdemokraterna,
om de en dag återkommer till regeringsställning, kommer att tvingas spara
och spara hårt. Har man inte haft modet att i opposition säga detta och redo-
visa vad man vill spara på, blir det bara en lång parad av svek - igen. Det var
ju så era problem grundlädes under den förra mandatperioden. Ni vägrade
att se sanningen, och sedan blev det svek på svek på svek.
Så fallissemanget är stort, och det riskerar att bli större, om inte detta reds
upp på ett eller annat sätt. Jag upprepar det igen: Kan man inte spara, så kan
man inte regera Sverige. Och kan man inte redovisa besparingarna i opposi-
tion, kan man aldrig göra det i regeringsställning.
Om skatterna skall jag inte säga så mycket. Ingvar Carlsson förnekar inte
skattehöjningarna. De är ett faktum. Det återstår att reda ut om kraftiga
skattehöjningar för företagen i nuvarande läge kan förmå dessa att anställa
fler medarbetare.
Det är företag som går bättre och som kan nyanställa som Sverige så inner-
ligt väl behöver just nu. Företagen kan inte nyanställa därför att de går då-
ligt. Lägger man ytterligare bördor på dem, kommer de att gå sämre. De
kommer att permittera fler och nyanställa färre. Därmed leder skattehöj-
ningarna tyvärr till ökad arbetslöshet.
Regeringens politik skall återupprätta arbete, sparande och företagande.
Det kommer vi att göra. Vi kommer att göra Sverige till en av vinnarna i
90-talets Europa. Det kräver kärv politik i en kärv tid och också förmågan
att vara ärlig och ge även de kärva beskeden.
(Applåder)
Anf. 19 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Låt mig säga att jag känner mig ganska smickrad när lan
Wachtmeister säger att jag är ett problem, lika smickrad som jag blev när jag
läste Bert Karlssons bok ”Skandal” och upptäckte att det viktigaste målet
för Ny demokrati var att knäcka Westerberg.
Ian Wachtmeister talar om att vi har det dåligt i Sverige och jämför med
situationen i f.d. Jugoslavien. Man häpnar när man hör det! Han säger: Först
skall vi lösa våra egna problem, och sedan skall vi hjälpa till att lösa andras.
Men det är nu kriget pågår där nere. Det är nu människor behöver hjälp.
Ian Wachtmeister är specialist på att från talarstolar och i andra samman-
hang säga att andra försöker framstå som godare människor, att man inte
får tycka vad man vill i Sverige, att det förekommer något slags förtryck av
människor som tycker illa om främlingar.
Det finns ingenting som jag tycker så illa om som detta försök till martyr-
skap från lan Wachtmeisters sida. Kasta martyrglorian åt sidan och stå upp
för de värderingar som ni i Ny demokrati företräder! Det har ni aldrig lyckats
med, utan ni bara försöker spela martyrer, och det är som sagt någonting att
förakta.
Sedan till Ingvar Carlsson. Skyll inte på Socialdemokraterna, för det är
Olof Johanssons fel, säger han, det som står i socialdemokratiska motioner!
Det är riktigt att Olof Johansson framförde tanken på värnskatt, men jag
sade till honom att detta kan vi aldrig vara med på, för vi har en uppgörelse
med Socialdemokraterna. Precis på samma sätt har jag många gånger sagt
till Bo Lundgren, när han har kommit dragande med en del gamla moderat-
förslag: Nej, tyvärr, det går inte för vi har gjort en uppgörelse med Social-
demokraterna, och den står vi fast vid.
Jag hoppas att Ingvar Carlsson, när han tänkt efter och har smält intrycken
från den här debatten och svalt sina egna argument ytterligare några gånger,
kommer fram till att stå fast vid överenskommelsen är vad Socialdemokra-
terna också bör göra, om det skall bli den robusta skattereform som vi ville
skapa när vi genomförde reformen för ett par år sedan.
Till sist, herr talman, detta med socialförsäkringarna. Det är ju fullstän-
digt remarkabelt att man talar om socialförsäkringar som om vi hade flera
hundra sådana och man kunde välja och vraka var man skulle göra bespa-
ringar. Sanningen är ju att vi har ungefär sex socialförsäkringssystem av nå-
gon betydelse. För tre av dem har Socialdemokraterna sagt nej till att göra
några som helst ingrepp.
Då återstår faktiskt bara ytterligare sänkt ersättningsnivå i sjukförsäk-
ringen. Vad anser Socialdemokraterna: Är det 70 %, 60 % eller 50 %, sänkt
ersättningsnivå i föräldraförsäkringen - skall vi ner till 80 eller 70 % - eller
sänkta pensioner? Är det folkpensionen eller ATP som skall sänkas?
På denna punkt glider Ingvar Carlsson hela tiden omkring i debatten och
talar om att han inte vill erbjuda regeringen möjligheter att ägna sig åt något
slags å la carte-politik. Men vi har ju sagt att vi är beredda att gå in i realför-
handlingar med Socialdemokraterna, om vi får veta vad de vill. Tyvärr måste
jag konstatera att det beskedet har vi inte fått i den här debatten.
(Applåder)
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
43
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
44
Förste vice talmannen anmälde att lan Wachtmeister anhållit att till proto-
kollet få antecknat att överenskommelse träffats om att inga repliker fick
förekomma i denna partiledardebatt.
Anf. 20 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Vi fick just reda på att Socialdemokraterna bestämmer även
över den nuvarande regeringens skattepolitik. Fullt så illa är det inte. Vi har
också egna förslag. Å andra sidan vill jag gärna ge tidigare partiledare i So-
cialdemokraterna rätt. Det skall inte heller vara någon tystnadens kompro-
miss, även om det här är en koalitionsregering. Centerpartiet har framfört
uppfattningar om hur fördelningen skall ske för att bli mer rättvis.
Det här innebär inte att skattereformen skall rivas upp, även om Center-
partiet formellt inte var fördragsslutande part. Men det innebär att vi måste
se på fördelningseffekterna av de beslut som vi måste fatta när det gäller ned-
skärningar och hur skatter och avgifter läggs ut. Klyftorna skall inte vidgas
mer för de människor som befinner sig i en svår situation med smala ekono-
miska marginaler. Därför finns det all anledning att tänka på tillfälliga skat-
tehöjningar också för höginkomsttagare.
Jag utgår från att Finansdepartementet klarar av att göra en fördelnings-
politisk analys över de åtgärder som vi har vidtagit hittills och att resultatet
av fördelningspolitiken skall bli bättre än under det socialdemokratiska
80-talet. Jag har noterat att Ingvar Carlsson på den punkten inte har tagit
upp den kastade handsken. Det är numera vetenskapligt bevisat - som det
brukar heta - att 80-talet resulterade i vidgade klyftor när det gäller inkoms-
ter och förmögenheter.
Låt mig återkomma till frågan om arbetslösheten. Arbetslinjen skall gälla.
Det är självklart. Arbete skall alltid gå före arbetslöshetsunderstöd. Men om
kostnaden ökar måste det ske en finansiering. Från vår sida finns det en öp-
penhet för att diskutera ökade satsningar för att komma till rätta med arbets-
lösheten. Självfallet gäller detta på byggområdet. Vi söker alla möjligheter
att ge långsiktiga värdefulla arbetsuppgifter i stället för att ge människor ar-
betslöshetsunderstöd .
Det är självklart att vi under den andra halvan av den här valperioden
kommer att arbeta vidare för ekonomisk balans, arbete, rättvis fördelning,
regional utveckling och för att minska miljöskulden. Det är våra uppdrag
under återstående halvan av denna valperiod. Vi tänker fullfölja dem.
(Applåder)
Anf. 21 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag vill ytterligare en gång understryka det som företrädare
här har varit inne på, nämligen att ingenting skulle göra vårt land mer fattigt
än om vi vände ryggen till dem som verkligen är fattiga - de som saknar mat,
vatten och husrum - och om vi vänder ryggen till den mänskliga förnedringen
som finns utanför vårt lands gränser.
Jag studsar inför uttryck som att vi ”tar hit flyktingar”. Inte behöver vi
försöka locka hit människor från Husseins Irak. Inte behöver vi försöka
locka eller ”ta hit” människor från bombernas Sarajevo.
Två kvällar i rad har vi på Aktuellt först fått se arma människor sittande i
tågvagnar i Bosnien. I går var det stackars människor som ”lockats” att ta
sig till Sverige men hade hamnat i ett utslitet fängelse i Tallinn.
Herr talman! Jag skulle bli väldigt förvånad om inte vi alla känner att vi
skulle vilja göra mer. Det är just det faktum att vi inte klarar av att göra så
mycket som gör oss frustrerade. Men jag begriper faktiskt inte hur man kan
vilja göra mindre. Samtidigt talar man om demokrati, demokratisk männi-
skosyn och människovärde.
Vi gör en del fel. Men jag kan uppmuntra alla här med att säga att det
finns ingen felfri människa i den här kammaren, och det kommer aldrig att
finnas någon heller. Men låt oss gemensamt försöka göra det bästa vi någon-
sin kan för dem som verkligen lever i kris. Det är inte vi svenskar.
Det hör till sakens natur en sådan här dag att vi alla går i jämmerdalen. Vi
vandrar nästan i dödsskuggans dal. Men så är det inte. Vi måste till slut enas
om att om det har gått dåligt för Sverige - vi behöver inte hänga upp det på
något politiskt parti - under första halvleken, skall vi inte ställa oss och en-
bart bråka och skälla på varandra. I stället skall vi ta oss samman och försöka
peppa upp varandra så att andra halvleken går desto bättre. Det här är för
alla människors skull, inte minst för de svaga gruppernas skull. Får vi inte
balans på spelet - om jag får använda den billiga klichén - under den andra
halvleken, då kan vi inte hjälpa alla dem vi vill hjälpa.
Herr talman! Jag tror att vi alla har inställningen - även om det kan låta
annorlunda i en tuff debatt, och debatterna skall vara tuffa - att vi skall ge-
mensamt se till att Sverige klarar uppförsbacken och att Sverige skall vara
ett av de länder som kan hjälpa de många även i fortsättningen.
(Applåder)
Sysselsättningspolitik m. m.
Anf. 22 INGELA THALÉN (s):
Herr talman! I Gislaved träffade jag en av de över 330 000 öppet arbets-
lösa. Hon arbetade i ett företag som var beroende av att vi bygger i det här
landet. Hon har nu varit arbetslös i ett år. Kaffe och tidning tar allt längre tid
på morgonen - det blir ibland både för- och eftermiddag. Hon lever farligt.
Det här gäller också kvinnan som förra året hade haft ett tillfälligt arbete
under ett halvår-visserligen på deltid, men ändå. Hon hade fått besked om
att i vinter kunde hon inte komma tillbaka för att avlasta topparna i företa-
get. De hade fått två stycken ungdomspraktikanter av Arbetsförmedlingen.
Hon missunnar inte dessa ungdomar deras jobb. Men själv riskerar hon att
utförsäkras i april!
Herr talman! Detta är ett resultat av väntan, väntan och åter väntan, parad
med en släpphänthet i sysselsättningspolitiken av sällan skådat slag. Rege-
ringen har övergivit den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Arbetslinjen be-
finner sig för närvarande på avdelningen för ”borttappat” i regeringskan-
sliet!
Enligt AMS var i januari 12,5 % av arbetskraften utanför den vanliga ar-
betsmarknaden. Vi lever alla farligt.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
45
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
46
Arbetslöshetens kostnader är inte bara en fråga om statsbudgetutgifter
och att förlora sin egen inkomst. Det är också en fråga om att förlora tron
på framtiden. De är många nu som känner att livet rinner ifrån dem.
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund kommer att gå till historien för
två saker. Han är ministern som väntat och därför alltid kom på efterkälken.
Han är också den första arbetsmarknadsminister som tror att man kan prata
fram en aktiv arbetsmarknadspolitik. Med sina handlingar har denna minis-
ters regering drivit Sverige in i efterkrigstidens värsta arbetslöshetskris.
Ar 1991 - just när en internationell lågkonjunktur verkade som värst -
klippte den borgerliga regeringen till med ett rejält åtstramningspaket i den
svenska ekonomin. Massor av jobb försvann, och prognosen för arbetslöshet
steg till 3,7 %.
Socialdemokraterna protesterade och varnade för följderna.
Sedan i januari 1992 har socialdemokraterna gång på gång redovisat väl
genomarbetade program för att bekämpa den ökande arbetslösheten. Vi har
vädjat om nationell samling.
Regeringen har sagt att man skall vänta och att det är för dyrt. Samtidigt
har den redovisat nya och mera skrämmande prognoser för arbetslösheten,
för var gång. Det har handlat om 4,5, 4,8 och 5,0 %.
I höstas lyckades vi övertyga regeringen om att göra insatser, men bara
till en del. I budgetpropositionen säger regeringen att arbetslösheten 1993
kommer att bli 6,2 %. På ett år har arbetsmarknadsministerns egna progno-
ser för 1993 ändrats från 3,7 % till 6,2 %. Och så kommer AMS med dråp-
slaget - samtidigt som Börje Hörnlund presenterade sina siffror för 1993 -
att den öppna arbetslösheten är över 7 % redan i januari.
Nu har socialdemokraterna tagit initiativ i riksdagen för att vi skall kunna
behandla åtgärder mot arbetslöshet och öka sysselsättningen. Alla partier
ställer upp, och det tycker vi är mycket bra.
Skälen för att lägga om politiken är många. Det allra tydligaste skälet finns
i regeringens förslag om att öka upplåningen för att betala kontant arbets-
marknadsstöd. Regeringens eget förslag i tilläggsbudgeten täcker inte kost-
naderna för vårens öppna arbetslöshet om AMS-prognoserna stämmer. Ar-
betslösheten är för stor. I budgetförslaget säger regeringen att vägen för att
lösa detta är att man skall sänka ersättningarna, ta lägre betalda och därmed
mindre produktiva jobb.
Regeringen vill ha ett arbetsliv med ännu större skillnader. Men detta är
ett felaktigt sätt att angripa problemen. Dessutom är det en gigantisk kvin-
nofälla och en farlig väg för ett land som vill konkurrera med kunskap, hög
teknologi och avancerad produktion.
Förslaget löser inte heller problemet. Socialdemokraternas förslag till in-
satser sänker kostnaderna för kontantstödet med 10 miljarder kronor.
I proposition efter proposition talar regeringen vackert om arbetslinjen.
Ändå satsar regeringen mindre pengar på arbetsmarknadspolitiken nästa
budgetår än innevarande budgetår. Regeringen ökar inte heller satsningarna
på andra områden. Socialdemokraternas förslag betyder viktiga investe-
ringar i riktiga jobb och i utbildning.
Nu vill jag fråga om statsrådet tycker att det är bättre att låna till kontant-
stöd än att låna till investeringar. Tycker statsrådet att det är bättre att låna
10 miljarder till vägar och järnvägar än att läna samma belopp utan att få
någonting gjort? Kan statsrådet nu acceptera våra förslag för att bekämpa
arbetslöshet? Är Börje Hörnlund nu medveten om att arbetslösheten måste
förebyggas med aktiva insatser? Är det Böije Hörnlunds avsikt att nu se till
att vuxna kvinnor och män i detta land åter ges rätten att försörja sig själva
och sina familjer genom eget arbete?
Arbetslösheten är en katastrof, men den går att påverka. Socialdemokra-
terna har redovisat sin strategi: ytterligare 85 000 utbildningsplatser, 40 000
fler i arbete genom olika startklara projekt och 23 000 personer i arbete ge-
nom insatser på ROT- och bostadsförbättringar.
Herr talman! Det är bråttom, och det krävs en sammanhållen politik för
att genomföra strategin. Den har socialdemokraterna redovisat.
Anf. 23 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Herr talman! Den sysselsättnings-och arbetsmarknadspolitik som rege-
ringen i dag bedriver är inget annat än en avancerad form av självbedrägeri.
När Ny demokrati påpekade regeringens inkompetens att hantera flyk-
tingfrågan - då var vi rasister och skulle inte yttra oss i frågan. Detta varade
ända tills en kvällstidning under mer än en veckas tid vidimerade allt vad vi
inom Ny demokrati framfört. Då plötsligt börjar etablissemanget röra på sig.
Trots detta har ännu inga revolutionerade ändringar gjorts. Miljarder skatte-
kronor slängs bort. Inför ämbetsmannaansvar!
När Ny demokrati påpekade inkompetensen hos SIDA var vi populister
och snedseglare. Detta varade ända tills en annan kvällstidning under en
veckas tid vidimerat allt vad vi inom Ny demokrati fört fram. Miljarder skat-
tekronor slängs bort. Inför ämbetsmannaansvar.
På detta sätt kan vi nu efter ett och ett halvt år på punkt efter punkt se
facit. Ny demokrati har haft rätt.
Vi har nu under drygt ett års tid, i utskott, i motioner och här i denna kam-
mare påpekat att inkompetensen, slöseriet och effektivitetsproblemen i Ar-
betsmarknadsverket är av gigantiska mått - alltså hos AMS, AMU, LAN,
AF och AMI, där miljarder skattekronor inte utnyttjas effektivt. Allt vad vi
sagt har negligerats.
Vi påtalade, att när LAN bokar och med skattebetalarnas pengar köper
dyra kurser hos AMU som ej kan besättas av arbetslösa på grund av att ar-
betsförmedlingarnas utbildningsbidrag tagit slut, då reagerar inte regeringen
med den handlingskraft man kan vänta sig.
Nu skall AMU bolagiseras. Som vanligt tillsätter väl regeringen mer eller
mindre misslyckade politiker i ledarställningar. Det har ju hänt förr. Politi-
ker först - kompetens sedan.
Vår motion om att åtgärda AMI avslogs i vanlig ordning - trots att inte
ett enda sakskäl kunde föreläggas oss för dess fortsatta existens. Finns inget
ämbetsmannaansvar? Regeringen kör huvudet i sanden.
Arbetsmarknadsverkets svindlande affärer blir förmodligen pressens
nästa stora scoop, när hela denna koloss på lerfötter kritiskt granskas. Varför
är pressen kompetentare än ansvariga politiker?
En av de åtgärder vi inom Ny demokrati föreslagit är följande: I december
röstade ni alla i denna kammare bort ett förslag om att renovera vatten- och
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m. m.
47
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
48
avloppssystemen i Sverige. Förslaget var förfärligt. Det kom ju från Ny de-
mokrati. ”Tryck ner det!” Vad var det för något ni tryckte ner? Jo, 30 000
jobb ute i verkligheten! I stället måste 30 000 personer få arbetslöshetsun-
derstöd, och de kostar därmed lika mycket för samhället som om de hade
arbetat! Det är sådant sanslöst politiskt agerande som måste ta slut.
Kommuner runt om i landet håller nu på att planera projekt inom ramen
för arbetslivsutveckling. Kommunansvariga förväntar sig att få ALU-
pengar. Ingen har tydligen talat om, att det inte finns några ALU-pengar.
ALU-pengar är inget annat än A-kasseersättning.
Arbetsmarknadsfonden som betalar ut A-kassa och KAS m.m. kommer
per den 30 juni 1993 att ha ett underskott på 13,1 miljarder kronor plus rän-
tekostnader. En rörlig kredit om 10 miljarder beslutades våren 1992 och togs
i anspråk i slutet av oktober 1992. Dessa pengar är slut i början av mars 1993.
Nu föreslås i tilläggsbudgeten att man skall höja den rörliga krediten till
15 miljarder. Problemet är, att det inte heller kommer att räcka utan måste
höjas. Nettoutgiften varje månad är 1,5 miljarder. Om arbetslösheten fort-
sätter med nuvarande omfattning kommer fonden 1995 att ha ett underskott
på sanslösa 120 miljarder. Detta redovisas inte i budgeten utan står som kre-
dit hos riksgälden!
Vi har nu kommit till vägs ände! Vi kan inte fortsätta att låna till arbetslös-
hetsunderstöd. Vi måste låna till projekt. Det inser hela svenska folket.
Avståndet mellan politiker och väljare har aldrig varit större än det är i
dag.
Vi i Ny demokrati kommer tyvärr återigen att få rätt. Hela den svenska
arbetsmarknadspolitiken kännetecknas av oansvariga politikers lek med
skattebetalarnas pengar.
Ny demokrati har under ett års tid exponerat problemen, föreslagit åtgär-
der för att sätta landet på fötter och rädda Sverige och svenskarnas ekonomi.
Det enda den sittande regeringen gjort är att köra huvudet allt djupare i san-
den.
(Applåder)
Anf. 24 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Det är något mardrömslikt över dessa debatter. Det här är
den tredje debatten i detta ämne på några månader - oktober, december,
februari. Det är bara det att allt har blivit värre. De hemska siffrorna från
oktober är nu ännu värre. Ingela Thalén nämnde några siffror. Det är också
mardrömslikt att höra företrädare för regeringen säga att arbetslinjen ligger
fast. Allt fler blir arbetslösa, allt fler ungdomar står utan jobb och antalet
långtidsarbetslösa ökar.
Det här är genomsnittssiffror. I skogslänen - jag kommer från Koppar-
bergs län - är det hela mycket värre. Och det ser ut att bli värre 1993.
Det är mardrömslikt också därför att kammaren den 16 december avslog
våra förslag om att öka arbetsmarknadspolitiska insatser med 3 miljarder.
Några dagar efteråt sade AMS styrelse att det krävdes minst 2 1/2 miljarder
för att över huvud taget upprätthålla arbetsmarknadsutbildning och sätta
ungdomar i praktik. Regeringen tog i början på året beslut om 2 miljarder.
Det är något orealistiskt över många diskussioner.
Mardrömslikt är det också att läsa pressmeddelandet från Arbetsmark-
nadsdepartementet i samband med att budgeten lades. Arbetslinjen ligger
fast. Hur är det möjligt att säga det i nuvarande situation? Hela Sverige skall
leva. Hur är det möjligt att säga i detta nuvarande situation? Det som är
typiskt är ju att stora delar av Sverige inte orkar leva och drabbas av avflytt-
ning och oerhört hög arbetslöshet och social utslagning. Arbetslivets för-
nyelse drivs vidare. Hur är det möjligt att säga det när man ligger så lågt när
det gäller småföretagarprogram och underleverantörsprogram, när många
av NUTEKrs insatser inte har fått sin finansiering, när det inte finns någon
kompetensutveckling i arbetslivet som kompetensutredningen föreslog, och
när anslagen för regionalpolitiken ligger still? Jag tycker faktiskt att det är
cyniskt. I Arbetsmarknadsdepartementets pressmeddelande säger man
också: För att få bukt med det snabbt växande underskottet i finansierings-
systemen för de kontanta understöden - alltså Arbetsmarknadsfonden - fö-
reslås försämringarna som drabbar de arbetslösa med hjälp av arbetslöshets-
försäkringen, KAS och annat. Det är ju en bluff och det är en cynism utan
like för den som känner till finansieringssvårigheterna för dessa fonder. Det
handlar om att sätta Sverige i arbete, det handlar om att investera, det hand-
lar om att öka löneunderlaget för dessa avgifter.
Det är precis det som har varit Vänsterpartiets politik utan att vi har höjt
budgetunderskottet i förhållande till regeringens politik. Det handlar om
stora investeringar i infrastruktur: vägar, järnvägar, underhåll av vägar,
energisystem, telekommunikation. Det handlar om ROT-program för bostä-
der men också för kommunala fastigheter såsom skolor, vårdhem m.m. Det
handlar om offentlig upphandling. Vi hade ett sådant fall i oktober när vi
diskuterade snabbtågen. Det går att göra på många andra håll där affärsver-
ken tilldelas medel för att stå för räntekostnader och tidigareläggning av in-
vesteringar. Det är det bästa sättet att bibehålla vettiga arbeten. Man kan
förstärka exportkreditstödet och ha en vettig näringspolitik som kan ge ett
stöd, inte minst åt småföretagen, för att höja deras tekniknivå och ge dem
kompetenskraft och konkurrenskraft för att klara den ökade internationali-
seringen. Kompetensutveckling är helt nödvändig om man skall komma till
rätta med konkurrenskraften och om man skall komma till rätta med en för-
nyad arbetsorganisation och höja tekniknivån i företagen. Utbildning på alla
nivåer, arbetsmarknadsutbildning, Komvux, gymnasium, högskola, folkhög-
skola osv., är viktig.
Vad skall hända inom den kommunala sektorn? Vi har föreslagit att man
skall inrätta en kommunakut så att man kan styra pengar dit där de allra mest
behövs, dels för att upprätthålla välfärden dels för att upprätthålla sysselsätt-
ningsbasen, inte minst för kvinnorna.
Herr talman! Några frågor är kanske viktigare än andra. Ungdomssats-
ning krävs. Vi har föreslagit 2 miljarder kronor utöver regeringens anslag att
direkt riktas mot att hjälpa ungdomar till arbete i olika former. Det gäller
inte bara ungdomspraktiken, utan man kan tänka sig andra lösningar. Det
är oansvarigt av politiker och makthavare att ställa ungdomar utanför sam-
hällslivet och arbetslivet och låta dem gå från skolan rakt ut i arbetslösheten.
Vad förväntar man sig av dessa ungdomar framöver?
Vi har satsat på lönebidrag. Vi har försökt att i vårt budgetförslag ge ut-
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 59
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
50
rymme för arbetshandikappade med funktionshinder. Det är oerhört viktigt,
om än svårt i lågkonjunkturer. Det måste därför till anslag. Vi har följt AMS
propå i det fallet.
Regionala projekt-att utvidga de decentraliserade sysselsättningsprojek-
ten i länsstyrelsernas regi - tror vi är oerhört viktiga för att få ett kraftfullt
nätverk för att stärka småföretag, folkrörelser och inte minst kvinnorna. När
det gäller kvinnorna kommer vi in på den stora frågan som handlar om den
kommunala sektorn. Om man inte kan upprätthålla den kommunala sektorn
är det väck med både välfärd och kvinnors sysselsättning. Det är en första
rangens uppgift.
När man talar om kvinnor talar man också om arbetstidens användning
och användning av tid för arbete. Sextimmarsdagen är en viktig fråga som
inte får glömmas bort i år. Man har bagatelliserat frågan när vi gång på gång
har tagit upp den här i kammaren.
Arbetslösheten är ett gissel. Arbetslösheten kan aldrig accepteras. Det
finns en vrede i landet, och den vreden är berättigad. Jag och Vänsterpartiet
upplever att regeringespartierna icke tar anvar. Det är bara en läpparnas be-
kännelse till arbetslinjen.
Anf. 25 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Efter att ha hört Ingela Thalén skall jag börja litet annor-
lunda än jag hade tänkt. Jag vill ställa ett antal frågor till Ingela Thalén: Vet
Ingela Thalén vilka som regerade under 1980-talets inflations- och spekula-
tionsekonomi? Vet Ingela Thalén vilka som regerade när Sverige prissatte
sig ur världsmarknaden med noll i produktivitetstillväxt och tvåsiffriga löne-
ökningstal? Vet Ingela Thalén vilka som regerade när fastighetsspekulatio-
nerna slog alla rekord och vilka som regerade när byggbranschen 1989 köpte
över folk från exportindustrin för att bygga kontor, hotell och massor av lä-
genheter som nu står tomma? Vet Ingela Thalén vilka som då satt i rege-
ringen? Vet Ingela Thalén när förlustaffärerna i Nordbanken uppstod? Det
rör sig om i runda tal 60 miljarder som denna regering nu får gå in och täcka
på olika sätt. Hittar Ingela Thalén en enda affär bakom de förlusterna som
har skett efter regeringsskiftet? Vet Ingela Thalén vem som politiskt höll i
Nordbanken? Jag skulle kunna fortsätta med sådana här frågor hur länge
som helst, men jag vill avsluta med att säga att den internationella lågkon-
junkturen är tung att bära, men arvet efter 1980-talet och socialdemokratins
regeringstid är tyngre att bära. Nu skyller jag inte detta bara på socialdemo-
kratin, utan det var en mängd aktörer. Men det var faktiskt Socialdemokra-
terna som regerade, och vi får ta hand om notan från den tiden och den är
tung att bära.
Slutsatsen av det här är att dagens arbetslöshet inte är hastigt påkommen.
Därför är den inte heller snabbt avklarad. Jag vill med det här säga att jag
tycker att det största oppositionspartiet har stor anledning att försöka hjälpa
till på ett sakligt sätt med tanke på hur bekymren har uppkommit. Ingen av
oss kan göra något åt eller rår för den internationella lågkonjunkturen, men
1980-talet var inte bra.
För att tala om något positivt sker nu en snabb produktivitetsförbättring.
Det är nödvändigt för att det skall gå bra framöver, för att vi skall få behålla
jobben i Sverige. Det är också en kraftigt minskad frånvaro på arbetsplat-
serna. Närvaron är väsentligt bättre. Det är också bra när vi skall börja pro-
ducera för fullt framöver.
Spekulationsekonomin får nu vika för arbete och sparande som sätts i
centrum. Det är bara så som vi bygger ett bättre samhälle framöver. Man ser
också spirande ljuspunkter i konjunkturen, men där bör vi fortsätta att vara
litet osäkra. Man ser ju att de signaler som kommer trots allt är olika. Vänd-
punkten, som var så omtalad i den förra valrörelsen, visade sig vara loket i
tunneln och inte en vändpunkt.
Vi har fått ett klart förbättrat kostnadsläge för exportindustrin genom pro-
duktivitetsförbättringar och genom den nya kronkursen.
På hemmaplan, utan internationell draghjälp, börjar det nu att röra på sig.
Vi har också fått en rimligare realränta. Här måste det vårdas på ett sådant
sätt att räntan blir lägre framöver.
Det är också min förhoppning att vi får mycket ansvarsfulla avtal för 1993
och 1994. En sådan signal i hygglig tid skulle betyda 2-3 % mindre arbetslös-
het. Det är den viktigaste enskilda frågan när det gäller att få fram ordinarie
jobb i vårt land.
Sedan något om Socialdemokraternas partimotion. Denna är analyserad
inom departementet av mina tjänstemän. För netto 1,6 miljarder kronor hål-
ler Socialdemokraterna, säger de, 190 000 personer i jobb eller utbildning
under nästa budgetår. Det innebär ungefär 8 000 kr. per jobb.
Men vore det så enkelt skulle arbetslösheten inte vara något problem i vårt
land och inte heller i något annat land.
Man kan också räkna på ett annat sätt, som vi gjorde i höstens gemen-
samma paket - höstens överenskommelse. Räknat på det sättet blir syssel-
sättningseffekten överskattad med ca 70 % och kostnaderna starkt under-
skattade. Dessutom har man inte räknat med den situation som kommu-
nerna råkar i när de går in och täcker. Och då kan det gälla ganska stora
saker. Det råder inget tvivel om att kommunerna får nya svårigheter.
Ingela Thalén talade här i talarstolen om vissa åtstramningar. Men då vill
jag påminna om att den verkligt stora åtstramningen kom i samband med
höstens överenskommelse mellan Socialdemokraterna och regeringen. Då
var det fråga om mycket stora åtstramningar.
Socialdemokraterna säger: Vi tänker spara en massa miljarder framöver,
men vi talar inte om var.
Jag har som riksdagsledamot suttit med i denna kammare i 15 år och har
hört Socialdemokraterna gissla dåtida vpk och Miljöpartiet. Det sades då att
dessa inte hade en riktigt ansvarsfull finansiering. Men de här partierna upp-
trädde under den aktuella tiden aldrig på det sättet att man sade: Vi sparar
11 miljarder, men var talar vi inte om.
Det här är alldeles fantastiskt. Socialdemokraterna måste konkretisera
nämnda besparingar för att det de säger skall kunna omsättas i praktisk
handling. Det här är något nytt. Jag trodde aldrig att ett så stort parti som
Socialdemokraterna skulle lägga fram en statsbudget med sådant innehåll.
Även om tonen är si eller så emellanåt är jag övertygad om att alla partier i
denna kammare så snart som möjligt vill ha en återgång till en fullgod ordi-
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
51
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
52
narie arbetsmarknad. Under tiden fram til) dess vill man hålla i gång så or-
dentligt som det går.
Under den korta tid som jag haft ansvaret för Arbetsmarknadsdeparte-
mentet har åtgärdernas omfång vuxit väldigt snabbt. Jag räknar med att vi
framåt våren har ca 6 % av arbetskraften i olika åtgärder. Det kan jämföras
med vad Göte Bernhardsson sade i samband med regeringsskiftet. 3 % var
vad han ansåg lämpligt för Arbetsmarknadsverket att bära.
Sedan högkonjunkturen har de ekonomiska resurserna till arbetsmark-
nadspolitiken fyrdubblats, och antalet människor som berörs av åtgärder har
femdubblats. Detta är det korta perspektivet.
I det långa perspektivet måste vi komma tillbaka till en situation med ordi-
nariejobb. Då är småföretagsamheten, nya entreprenörer, A och O. Det är
där som det måste växa. Därför vill jag säga att det på alla politikområden
finns en enda fråga som måste ställas vid bedömningen av olika förslag: Hur
slår detta mot våra små företag, mot deras framtidstro och deras möjligheter
att börja anställa och att växa? Det är egentligen den avgörande och viktiga
frågan när det gäller att få en vändning.
Det finns ett område - jag skall helt kort beröra det - där en diskussion
bör komma i gång. Det handlar om frågan: Vad mera kan göras inom det
ordinarie utbildningsväsendet? I det avseendet hoppas jag på ett bra utbyte.
Över huvud taget hoppas jag att vi konstruktivt och i gott samförstånd kan
diskutera - det gäller då arbetsmarknadens parter och även mellan samtliga
politiska partier.
Anf. 26 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Jag ställde tre mycket konkreta frågor till Börje Hörnlund:
Är Börje Hörnlund beredd att acceptera att nu öka och snabba på insat-
serna för att bekämpa arbetslösheten?
Är Börje Hörnlund beredd att tala om att det krävs ytterligare aktiva in-
satser för att pressa ner arbetslösheten?
Är Börje Hörnlund beredd att, i stället för att låna till kontantstöd, låna
till investeringar?
Börje Hörnlund undvek mycket nogsamt mina frågor.
Jag skall så ta upp ett par av de saker som Börje Hörnlund berörde. Han
säger: Socialdemokraterna vill inte redovisa sina besparingar utan mörkar
på den punkten.
Ja, Börje Hörnlund, det är inte så lätt att redovisa politik inför den borger-
liga propositionen när det gäller arbetsmarknadspolitiken. På var och varan-
nan sida skriver nämligen Börje Hörnlund själv att han har för avsikt att
återkomma i kompletteringspropositionen. Detta har vållat inte minst ar-
betsmarknadsutskottet utomordentligt stora bekymmer. Vi har ju nu be-
stämt oss för att ge behandlingen av just de här frågorna förtur.
Det handlar alltså kanske om att på ömse håll komma med en redovisning.
Vi har sagt att vi är beredda att diskutera besparingar för att finansiera de
insatser som vi gör. Men, Börje Hörnlund, vi måste veta vilka insatser rege-
ringen är beredd att göra.
Är Börje Hörnlund beredd att svara ja på mina frågor, kan jag säga: Väl-
kommen i gänget, Börje Hörnlund! I denna riksdag finns det nämligen ett
stort antal ledamöter som är beredda att öka insatserna för att pressa ner
arbetslösheten. På den punkten bör vi kunna ta itu med frågan omedelbart.
Vidare säger Börje Hörnlund att våra beräkningar inte är riktigt hållbara.
Men om man, som Börje Hörnlund och regeringen gör, kommer med ett
förslag om en ytterligare ökad upplåning - Laila Strid-Jansson sade tidigare
här att den upplåning som föreslås i tilläggsbudgeten inte räcker till, därför
att pengarna tar slut redan i mars, och att man måste öka på ytterligare under
våren - måste jag fråga: Vilken väg väljer regeringen? Väljer regeringen att
öka upplåningen för att betala kontant arbetsmarknadsstöd, eller väljer re-
geringen att nu slå in på en väg som innebär investeringar i fråga om utbild-
ning, infrastruktur, reparation, ombyggnad och tillbyggnad? Det är det väg-
valet som måste göras, och det skall vi göra nu!
Anf. 27 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Jag ser väldigt gärna att fler vägar byggs, och jag ser väldigt
gärna att det investeras för framtiden. Men arbetslöshetsproblemet löses
inte med de storprojekt som Socialdemokraterna räknar upp. Det är saker
som man för framtiden genomgående bedömer vara infrastrukturfrågor. Vi
kan inte genom kringvägar som går runt Stockholm, genom tunnlar osv. sys-
selsätta någon större andel av arbetskraften.
Dessutom finns beträffande de här projekten tendensen att de inte kom-
mer i gång den 1 juli, något som Socialdemokraterna tydligen räknar med.
Däremot finns det massor av befintliga vägar som behöver rätas, stärkas,
förbättras, och där ekonomin är god. Dagsverket för dessa vägar kostar bara
tredjedelen av vad storobjekten kostar, därför att maskininsatserna inte är
riktigt lika våldsamma. Även här behövs en mer nyanserad diskussion, än
den som redovisas i den socialdemokratiska motionen.
Så går jag över till Arbetsmarknadsfonden. Ingen är gladare än jag den
dag den går med plus minus noll. Socialdemokratin lade fram ett förslag när
det gäller Arbetsmarknadsfonden, vilket innebar att de pengar som fanns
skulle ges bort till fackliga organisationer, och vid brist på kapitaltillgångar
skulle i runda tal en öppen arbetslöshet på 2 % tålas. Det är grundfelet med
fonden. Socialdemokraterna har dessutom finansierat utbildningsbidragen
och utbildningsvikariaten med medel från fonden. Tillsammans, har vi finan-
sierat den nya arbetslivsutvecklingen med medel från fonden.
Det här innebär att debatten måste bli bred. Egeninsatser, försäkringen,
står nästa år för ungefär 3 % av utgifterna, medan arbetsgivarnas andel
räcker till 27 % av utgifterna. Vi måste faktiskt lösa det här problemet i god
tid, så att utgifterna inte växer till de otäcka summor sopi Laila Strid-Jansson
var inne på. Socialdemokraterna har lagt fram olika förslag, som kostar
pengar, att ställa mot regeringens förslag. Våra förslag har ingenting att göra
med att Socialdemokraterna inte redovisar sina besparingar.
De är helt fristående i budgetarbetet. Socialdemokratin har tagit upp ett
plus till ett värde av 11 miljarder kronor, som skall sparas, men har inte talat
om vad det är för pengar. Skyll inte på att någon i regeringen har gjort något
som gör att Socialdemokraterna inte kan precisera sina besparingar!
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
53
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
54
Anf. 28 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! På en punkt håller jag med Börje Hörnlund. Det finns ingen
som helst anledning att skylla den här regeringen för att vilja göra något. Vi
kan vara helt överens om det.
Vill Börje Hörnlund påstå att finansieringsformen för Arbetsmarknads-
fonden är det grundläggande problemet? Vill Börje Hörnlund påstå att det
grundläggande problemet ligger i balansen mellan arbetsmarknadsavgift och
egenavgift?
Jag hävdar att det grundläggande felet är att vi har en arbetslöshet som är
över 7 % och att vi har människor i s.k. åtgärder som är över 4 %. Vi har
alltså 12,5 % människor utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Detta är
grundproblemet, och det har vi Socialdemokrater och även talare från andra
partier i denna riksdag sagt att vi vill komma åt.
Börje Hörnlund, tänker regeringen växla väg från att låna pengar till kon-
tantstöd och i stället investera dem i olika åtgärder? Det handlar då inte om
storprojektvägar, Börje Hörnlund. Försök inte att smita undan den kon-
kreta frågeställningen. Det finns en lång rad redovisade förslag inom en
mängd samhällsområden, från utbildning på högskola och Komvux till gym-
nasieskola från reparation och ombyggnad när det gäller små och medelstora
projekt - där en del kan vara ganska små och som kan sättas i gång i över-
morgon - till stora, medelstora och ganska små vägprojekt. Fältet är öppet,
men det gäller att välja väg. Och vi socialdemokrater menar att det nu hand-
lar om att välja att i stället för att låna till kontantstöd använda resurserna
till olika former av investeringar.
Herr talman, avslutningsvis vill jag även säga något om det som Börje
Hörnlund inledde med, nämligen 80-talet.
Till skillnad, Börje Hörnlund, från den här regeringen, hade Socialdemo-
kraterna inte en opposition som man kunde förhandla med. Dessutom är
det så att Socialdemokraterna, trots detta, kunde vända inflationen, från ett
höginflationssamhälle till ett låginflationssamhälle. Vi kunde vända utveck-
lingen på arbetsmarknaden så, att den bidrog till ett avtal som var bättre an-
passat till situationen än tidigare.
Socialdemokraterna kunde även, efter att ha tagit över denna jättelika
ryggsäck, som innehöll hög arbetslöshet och i övrigt urusel ekonomi, från
den dåvarande borgerliga regeringen 1982, vända situationen. Den nuva-
rande borgerliga regeringen hade helt andra förutsättningar när den tog vid,
vilka man snabbt spolierade.
Anf. 29 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Ingela Thalén påstår att 80-talet var ett låginflationsår-
tionde. Det var precis tvärtom. Läs tidigare analyser! Ta del av Feldts artik-
lar!
Ingela Thalén nämner antalet 190 000 ytterligare människor i sysselsätt-
ning. Om vi finansierar på samma sätt som Socialdemokraterna och rege-
ringen gjorde under hösten, då sjunker antalet människor i arbete ihop med
70 %. Lägg därtill det faktum att Socialdemokraterna inte visar var de skall
ta de besparingar som skall finansiera de åtgärder som de föreslår. I stället
har man en hemlig låda. Det är inte rätt utgångspunkt för en diskussion.
Sedan, Ingela Thalén, kan vi göra om höstens övningar sä till vida att vi
sätter oss ned och diskuterar vad saker och ting kostar, vad vi får ut därav,
och vad som just nu är lämpligt att satsa på. Då kommer ett visst förtroende
att skapas.
Socialdemokraternas budgetalternativ saknar tyvärr det förtroende som
man väldigt gärna vill ha när det gäller förslag som skall leda till riksdagsbe-
slut.
Mycket starkt vill jag betona att allt måste göras för att få tillbaka de ordi-
nariejobben. Under tiden skall allt också göras för att så många som möjligt
hålls i gång i arbete med hjälp av olika åtgärder, exempelvis utbildning, prak-
tik, arbetslivsutveckling, beredskapsarbeten och andra åtgärder, som vi job-
bar med.
Jag vill i det här sammanhanget påpeka: att på drygt ett år arbeta upp en
volym från tre procentenheter av arbetskraft i åtgärder till sex procentenhe-
ter - som torde nås inom kort - är en ganska stor sak. Det är kanske inte
önskvärt att den här åtgärdsvolymen går mycket högre, utan att ordinarie
utbildningsväsende och vägbyggen utnyttjas i större utsträckning.
Förste vice talmannen anmälde att Ingela Thalén anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 30 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag instämmer i synpunkterna som gäller 80-talet. Jag tänker
inte inveckla mig i någon diskussion, men det var en spekulationsekonomi
som ledde till ökade sociala klyftor, som vi i Vänsterpartiet med all kraft
ständigt motarbetade.
Nu försöker vi i någon mån, när viktiga offentliga utgifter behöver finan-
sieras, ta tillbaka något av det som felallokerades när det gäller de ekono-
miska resurserna. Det brukar bli ett väldigt liv när vi föreslår skattehöjningar
för dem som verkligen har något att beskatta.
Visst är det sant att vi har en internationell lågkonjunktur, men den kris
som vi i Sverige har är till mycket stor del hemmatillverkad. Den handlar i
hög grad om brist på efterfrågan och den offentliga sektorns minskade vo-
lym.
Börje Hörnlund har rätt i att den stora åtstramningen som gjordes av rege-
ringen och Socialdemokratin gemensamt i och med höstens krispaket, för att
försvara den kronkurs som därefter blåste all världens väg när man tvingades
låta kronan flyta fritt, åstadkom den devalvering som Börje Hörnlund nu tar
äran av genom att säga att exportindustrins konkurrenskraft har förbättrats.
Viktigare är kanske det här med att alla vz//. Det har funnits ett visst sam-
förstånd, åtminstone i denna kammare. Det har visats ganska mycket god
vilja. Man har hoppats på att regeringen verkligen vill. LO kallade sitt syssel-
sättningsprogram: Om bara viljan fanns. Men man har väl tvingats inse att
viljan verkligen inte finns.
Jag vill därför ställa några frågor. Varför har ROT-programmen inte kom-
mit i gång? Gång på gång har Vänsterpartiet, Socialdemokratin och andra
föreslagit det.
Varför har inte system för kompetensutveckling i arbetslivet kommit i
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
55
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
gång? En serie förslag från Kompetensutredningen har nu legat still över ett
år. Det allra bästa är att behålla folk i produktionssystemet på arbetsplat-
serna, för att inte tappa kompetens.
Varför har man inte nu lagt fram ett förslag om industribeställningar, dvs.
att AMS kan få disponera ett belopp för tidigareläggning av affärsverkens
industribeställningar? Det skulle göra stor nytta för att ha kvar den industri-
kapacitet vi har. Och varför lyssnar inte regeringen på kravet om ett förslag
om arbetstidsförkortning, som är nödvändig?
Anf. 31 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Det vore önskvärt med en högre efterfrågan. 200 miljarder
kronor i budgetunderskott, som man lånar till och betalar ut, är en avsevärd
summa. Det är en svår balansgång när det gäller att ha en hög ränta eller en
låg ränta framöver. Ingenting är viktigare för att skapa framtidstro, såväl
från den enskildes som från företagens synpunkt, än att vi kan arbeta med
en framtida låg ränta.
Vi kommer att diskutera Arbetsmarknadsfonden under våren, och alla
måste förstå vad det är fråga om. Om arbetslösheten blir den beräknade,
innebär det att man ur fonden tar en summa som är så stor att 10 000-12 000
kan plockas in i arbete för att få det att gå jämnt ut. Nu gör man inte det, då
dagens låga efterfrågan inte tål så stor inplockning.
Problemen är sådana att det inte hjälper med slagordslösningar, utan det
är ett segt och tungt arbete att få tillbaka en fullgod ordinarie arbetsmark-
nad. Vad man än gör, kom inte med förslag som förstör den spirande fram-
tidstron, som börjar komma hos de små och medelstora företagen! Då klarar
vi inte återgången till en fullgod ordinarie arbetsmarknad.
Anf. 32 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Det var verkligen inte mycket till svar. När det gäller efter-
frågan och de förslag som vi har framställt, där vi säger nej till att dra in på
transfereringssystemets pengar till de arbetslösa, innebär detta att man di-
rekt spär på köpkraften. När vi drar in skattepengar till staten från dem som
har mycket höga inkomster, är det bara det privata sparandet som minskar.
Det är alltså ett direkt förslag, med avsikten att vara expansivt i ekonomin.
Arbetsmarknadsfonden lider av ett utomordentligt svårt problem, som
Ingela Thalén sade tidigare. Det är inte bara en teknisk fråga om procentsat-
ser och hur man får avgifter för att få det att gå runt, utan det handlar om att
människor inte skall vara arbetslösa och vara beroende av bidrag. Det hand-
lar om att öka lönesumman, så att inströmningen blir större, med befintliga
procentsatser. Det är inga slagord, när hela politiken går ut på att med hjälp
av produktiva projekt - infrastruktur, industristöd, ROT-program, utbild-
ning m.m. som vi har föreslagit - få in människor i aktiva insatser så att de
inte är direkt beroende av Arbetsmarknadsfondens resurser.
Det som arbetsmarknadsministern sade sist, dvs. att man inte skulle för-
störa framtidstron hos näringslivet, kan jag över huvud taget inte förstå. Det
riktas till en företrädare för ett parti som i sina motioner enbart lägger fram
förslag för att sätta folk i verksamhet, i aktivitet, i utbildning, för att höja
56
kompetensen och för att ge en ökad efterfrågan, inte minst på de små företa-
gens produkter.
Då vill jag säga att jag har varit runt på många håll, och jag har inte bara
pratat med människor i fackföreningsrörelsen utan med många småföreta-
gare, och jag har märkt mycken klagan på bristen på sammanhållen politik
och program för att höja nivån teknologiskt och utbildningsmässigt. Vad
hände med underleverantörsprogrammet, som var så viktigt för alla de före-
tag som är beroende av de stora bjässarna? Bjässarna klarar sig nog, men
hur går det med de små företagen?
Återigen: När kommer initiativ på ROT-området? När kommer initiativ
när det gäller kompetensutveckling i arbetslivet? När kommer ytterligare
initiativ när det gäller tidigareläggning av industriinvesteringar? Det är ju
det som det handlar om.
Anf. 33 ANDERS G HÖGMARK (m):
Herr talman! Det fanns en tid i det här samhället då man sjöng nolltillväx-
tens välsignelse och lov. Även i den här kammaren fanns det en och annan
som prisade det evangeliet - uppfattade det som ett evangelium. Tack och
lov var majoriteten något kallsinnig till detta.
Socialdemokraterna tillhörde inte den gruppen - det länder dem till heder.
Men mot den bakgrunden är det ganska anmärkningsvärt att se vilket miss-
lyckande när det gäller att få tillväxt som de kunde redovisa under 80-talet.
Man hade uppenbarligen syftet att ha en god tillväxt, men jämfört med
OECD- och EG-staterna uppvisade Sverige en tillväxt som var ungefär hälf-
ten så stor. Hade Sverige haft samma tillväxt som OECD och EG, hade vi
haft 100-150 miljarder kronor större bruttonationalprodukt i dag. Det hade
varit skönt, herr talman, att ha de pengarna att arbeta med.
Det är mot den bakgrunden som man kan avfärda resonemanget om den
s.k. nolltillväxten. Den är någonting som bör förpassas dit där den hör
hemma. Den skapar inte utveckling, trygghet, välfärd och sysselsättning.
Därför är det otroligt viktigt - det inser regeringen - att all politik inriktas
på de tillväxtbefrämjande insatserna. Det är dags att sätta innovatörer, ent-
reprenörer, industrialister och företagare i centrum och låta tillväxten verkli-
gen komma i fokus. För det krävs en god livsluft och goda betingelser. Det
krävs, herr talman, riskkapital för alla dessa grupper, riskkapital som på rim-
liga villkor skall vara tillgängligt för den här verksamheten, för att männi-
skors initiativ skall kunna blomma ut i arbete, sysselsättning och välfärd.
Socialdemokraterna döljer på något sätt sin tomhet, bristen på en vettig
ekonomisk politik, i ett antal förslag i sin arbetsmarknadspolitiska motion.
Där finns en del förslag som det finns anledning att ta fasta på till vidare
diskussion, men det finns också en del förslag som mycket liknar luftslott och
tomma luftberäkningar.
För att ytterligare maskera tomheten när det gäller den ekonomiska politi-
ken presenterar man ett måhända mer massmedialt jippo; man tillskriver
samtliga utskott och talar om att tempot nu måste öka. Jag kan tänka mig att
en och annan kanslichef i utskotten tycker att tempot är ganska högt redan
nu.
Om jag uppfattade Ingela Thalén rätt, sade hon att vi har fattat beslut i
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
57
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
arbetsmarknadsutskottet om att tidigarelägga behandlingen av de här frå-
gorna. Detta är inte sanning. Vi har behandlat skrivelsen, och vi har bordlagt
den, men samtidigt konstaterar utskottet att vi normalt sett brukar få fram
ett betänkande när det gäller arbetsmarknadspolitiken som bör kunna de-
batteras här i kammaren i mitten av mars.
Det finns anledning, herr talman, när arbetsmarknadspolitiken har en så-
dan omfattning, att titta litet på effektiviteten, den inre och den yttre. Jag
skall ta ett par exempel på detta.
Det finns en kultur inom Arbetsmarknadsverket som präglas av att det
nog kommer mera pengar sedan, så det är bara att köra på - budgetar är inte
så viktiga, utan det kommer alltid mer pengar och fyller upp de eventuella
underskotten. Jag tror att det finns all anledning för oss att nu, när man de-
centraliserar inom Arbetsmarknadsverket - och det är bra - försöka förse
verket med ordentliga planerings-, uppföljnings- och styrsystem. Sådana
fattas i dag, och de efterfrågas ute på fältet. De är en förutsättning för att
man skall kunna följa upp, mäta resultat, styra och prioritera.
Ett annat område som bör diskuteras mer är den yttre effektiviteten av
arbetsmarknadspolitiken. Arbetsmarknadspolitiken bör rimligtvis hjälpa till
med att omstrukturera olika branscher. Jag kan ta ett exempel, nämligen
byggbranschen.
Det har funnits en överdimensionerad byggbransch. Den är på väg att
bantas. Frågan är då på vilket sätt arbetsmarknadspolitiken, genom exem-
pelvis olika ROT-program, kan bidra till en sund omstrukturering och bant-
ning av denna bransch, så att de entreprenörer som finns kvar kan få en rim-
lig säkerhet inför framtiden.
Herr talman! I vår iver att hjälpa de människor som i dag är utanför bygg-
sektorn - det är i och för sig en god ambition - slår vi undan fotterna på de
byggmästare som än så länge är kvar på marknaden.
Det finns runt omkring i landet otaliga exempel på att man, genom att gå
in med olika ROT-projekt för att i ett gott uppsåt stödja människor som är
arbetslösa, försätter företagare, som än så länge försöker jobba på hederliga
villkor, i en fullständigt omöjlig sits. Att hjälpa den ena gruppen leder till att
man stjälper den andra.
En stor del av de resurser som vi i dag satsar på arbetsmarknadspolitiken
går till utbildning - kompetenshöjning. Det är bra, men omfattningen är nu
så stor att man kan fråga sig om vi inte bör fundera på att föra över någon
del av pengarna från arbetsmarknadspolitikens utbildningsinsatser till det
ordinarie utbildningsväsendet. Det finns anledning att fundera närmare över
detta i framtiden. Jag tror att arbetsmarknadspolitiska utbildningsinsatser
har blivit alltför stora.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att vårt utskott, arbetsmarknads-
utskottet, normalt har ett högt tempo när det gäller att behandla arbetsmark-
nadspolitiken. Vi kommer alltså att kunna presentera ett betänkande i mit-
ten av mars. Det finns intressanta förslag hos oppositionen. Det finns en am-
bition att konstruktivt granska och diskutera detta, i akt och mening att lägga
fram ett förslag om en bra arbetsmarknadspolitik, som får vara en över-
bryggning under tiden fram till dess att de tillväxtskapande åtgärderna har
avsatt konkreta resultat.
Anf. 34 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Jag skall ge Anders G Högmark alldeles rätt i frågan om
tempo och den socialdemokratiska skrivelsen.
Nu har ju Socialdemokraterna tagit initiativ i en lång rad av utskott i syfte
att samordna de olika insatser som krävs för att pressa ned arbetslösheten
och få upp sysselsättningen.
När det gäller arbetsmarknadsutskottet är det kanske inte oviktigt att pre-
sidiet, som jag kan kalla det, har haft ett visst inflytande redan från början
på arbetsordningen. Därför är det riktigt, som Anders Högmark säger, att
vi för vår del ligger bra till tidsmässigt. Men det handlar naturligtvis också
om vad det är för sakfrågor som kommer att behandlas inom ramen för den
här tiden.
I den socialdemokratiska motionen pekar vi på att en arbetslöshet av den
här karaktären måste pressas ned ifrån två håll. På det ena hållet handlar det
om att få upp utbildningsvolymerna också i den reguljära utbildningen. På
det andra hållet handlar det om att gå in med olika former av aktiva insatser.
Vi har pekat på det som i olika sammanhang tidigare har nämnts här.
Detta är, i akt och mening, att avlasta arbetsmarknadspolitiken undan för
undan. Jag är nämligen övertygad om att det, om man spränger arbetsmark-
nadspolitiken, inte blir någon god kvalitet på det som skall göras.
Det är samma myndigheter, arbetsförmedlingar och länsarbetsnämnder,
som skall syssla med en arbetslöshet på 3 %, som skall handha en arbetslös-
het på 6 %.
Detta är ingen kritik mot personerna. Det handlar om ett system som vi
inte får spräcka. Det är därför som vi pekar på att vi skall använda andra
politikområden. Det handlar om att investera i framtiden.
Vi talar nu om att det finns en öppenhet och en beredskap för att göra
någonting konkret med den här tidigareläggningen och att man skall se till
att lasta av arbetsmarknadspolitiken. Då vill jag fråga Ander G Högmark
om det finns ett intresse hos de borgerliga partierna, och hos Moderata sam-
lingspartiet, att föra en seriös diskussion om frågan om kontantstödet och
det som nu kommer att ske i anslutning till tilläggsbudgeten.
Jag är oerhört orolig över det som har redovisats i utskottet, och delvis
nämnts här i kammaren, nämligen att vi står inför en mycket kraftigt ökad
upplåning för att betala KAS, och att detta samtidigt innebär hinder för att
låna pengar till investeringar.
Anf. 35 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Herr talman! Om Ingela Thalén och jag är överens om att utskottet nor-
malt sett hanterar arbetsmarknadspolitiken så att det presenterar ett betän-
kande i slutet, eller mitten, av mars, och att det tempot kommer att hållas
även i år, kan vi ta bort det missförståndet att utskottet skulle ha fattat beslut
om att med förtur behandla betänkande nr 11 - det behandlar vi alltid med
förtur.
Om vi är överens om detta kan jag, på samma sätt som jag sade i mitt
inledande anförande, säga att från mitt parti-och jag utgår från att det gäller
även de andra regeringspartierna, som kan vittna om detta senare - är vi
beredda att granska förslag och att såväl föra diskussioner i konstruktiv anda
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
59
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
om de förslag som kan gagna arbetsmarknadspolitiken som diskutera avväg-
ningar mellan arbetsmarknadspolitik och andra politikområden. Jag
nämnde ett - utbildningens område.
Vi är överens om att det gäller att ha hög kvalitet på detta. Det bör vara
en ledstjärna när vi diskuterar om det skall höra till arbetsmarknadspolitiken
eller till det ordinarie skolsystemet.
Jag delar också Ingela Thaléns farhågor för den ökade upplåningen i Ar-
betsmarknadsfonden. Det är en inbyggd bomb som kommer att brisera förr
eller senare. Den måste stoppas på något sätt.
Den avgörande frågan är ju att vi sänker arbetslöshetstalet. Men för det
krävs tillväxt. Det krävs öppenhet för nya inslag i tillväxtfrämjande politik,
bl.a. inom arbetsrättens område.
Låt oss gärna ha förtroendefulla överläggningar på den kanten. Låt gärna
Arbetsrättskommittén jobba, men var inte blockerad på varje punkt på det
området. Det måste till litet nya saker för att tillväxten skall öka. Utan till-
växt, utan att industrisektorn - med småföretagsamheten - ökar är det en
dröm, en illusion, att tro att välfärd och sysselsättning kommer tillbaka i
detta land.
Det gäller att sätta innovatörer, uppfinnare och industrialister i högsätet i
Sverige under 90-talet. Eljest är välfärdsstaten Sverige någonting som vi kan
minnas.
Anf. 36 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Jag skall inte vara för petig, men Anders G Högmark sade
att vi alltid brukar behandla betänkande 11 med förtur.
Förra året var det inte så, beroende på att ett antal propositioner ”reg-
nade” i oordning. Det betydde att vi hanterade frågan på ett annorlunda sätt
då. Av det skälet fanns det anledning att också i arbetsmarknadsutskottet
vara noga med att behandla just dessa anslag tidigt.
Jag vill inte påstå att alla förslag som från olika håll läggs fram om arbets-
rätten och arbetslivets utveckling har en helhet. Men det finns en viktig för-
utsättning för de här diskussionerna. Det handlar om på vilket sätt man ser
på människan och på vilket sätt man betraktar löntagaren.
Om man ser en människa som enbart två händer, får man två händer. Men
om man ser människan som en hel människa, får man en hel människa. Om
den oerhört maktorienterade arbetsrättsutredning som nu sitter - i den me-
ning maktorienterad att den är helt styrd av arbetsgivarintressen - skall gälla
på arbetsrättens område, är jag rädd, Anders G Högmark, att det inte är
frågan om några tillväxtfrämjande förslag. Det resonemang som kommer
fram där, tillsammans med nedskärningarna i arbetslöshetsförsäkringen, le-
der ju Sverige över till ett låglöneproletariat, ett lågproducerande samhälle.
Och då kommer vi inte att kunna konkurrera med det som vi vill konkurrera
med: högteknologi, god kunskap, god produktion och bra arbetsorganisa-
tion.
Stirra er inte blinda på arbetsgivarintressena. Se till helheten, och se till
människan.
60
Anf. 37 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Herr talman! Jag vägrar att acceptera synsättet att man, om man pläderar
för tillväxt, skall företräda någon sämre, mer enkelspårig, människosyn. Om
Ingela Thaléns människosyn är bättre än min får hon avgöra själv. Det står
inte jag till doms över.
Jag är övertygad om att det går att kombinera en sund människosyn, re-
spekt för mänskliga kvaliteter, med god tillväxt. Jag är helt övertygad om att
det finns många inslag i den nuvarande arbetsrätten som går att förändra -
kombinerat med en positiv människosyn, med respekt för och tilltro till män-
niskans vilja och förmåga att ta ansvar och initiativ.
Det finns många exempel där just dessa ganska snäva bestämmelser inom
arbetsrätten, i en tid som denna, kolliderar med strävan att trygga långsiktig
utveckling och tillväxt i många företag. Det är inget utslag av s.k. sämre ar-
betsgivarmentalitet. Det är ett kallt konstaterande av ett faktum. Det finns
många exempel på hur goda arbeten, arbeten som skulle kunna utvecklas,
går till spillo på grund av en rigid inställning, många gånger i rena formfrå-
gor. Men den diskussionen kan vi föra vid ett senare tillfälle i samband med
att vi diskuterar arbetsrättsfrågorna.
Som sagt: Jag vet inte om Ingela Thalén anser sig ha en bättre människo-
syn än jag. Det må andra döma och bedöma.
Anf. 38 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Det finns i dag en allvarlig obalans i såväl ekonomi som ar-
betsmarknad. Arbetslösheten är den högsta i modern tid med 6-7 % öppen
arbetslöshet. Att våra nordiska grannländer ligger högre - Norge, Danmark
och Finland med sin nu nära 19 % arbetslöshet - är för oss föga tröst. Men
det visar på den styrka som den internationella konjunkturnedgången har
haft och har.
På hösten 1990 inleddes en kraftig uppgång i arbetslöshet, det blev färre
lediga platser och ett ökat antal varsel. Detta har fortsatt i snabb takt. Trots
betydande insatser i form av arbetsmarknadspolitiska åtgärder har den
öppna arbetslösheten nått betydligt högre nivåer än tidigare.
1980-talet blev i allt väsentligt ett förlorat årtionde. En exceptionell hög-
konjunktur hindrade inte den svåra situation vi i dag upplever. Missgreppen
i den ekonomiska politiken var huvudorsaken. För detta har den tidigare so-
cialdemokratiska regeringen ett stort ansvar.
Herr talman! Det övergripande målet för den ekonomiska politiken måste
nu vara att återupprätta tillväxt och pressa ned arbetslöshet, en tillväxt som
ger goda resultat såväl ekonomiskt som ekologiskt. Därför måste marknads-
ekonomin ha sociala styrinstrument, och naturens eget kretslopp måste
beaktas. Stora ansträngningar måste göras för att alla som önskar ett eget
förvärvsarbete skall kunna ges detta. På det viset kan också produktionsre-
surser på rätt sätt i hela landet tas till vara. De ekonomiska iakttagelserna
pekar på att lågkonjunkturen kommer att dominera under detta år. Total-
produktionen kommer förmodligen att ytterligare falla, och sysselsättningen
kommer att vara fortsatt svag.
Uppgiften att skapa tillväxt och att pressa ned arbetslöshet är ingen lätt
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
61
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
uppgift. Det är ett mödosamt och tidskrävande arbete. Några genvägar finns
inte!
Nu gäller det att ta krafttag för att vända krisläget till både tillväxt och
näringslivets förnyelse. Den ekonomiska politiken måste inriktas på en fort-
satt sanering av de offentliga finanserna bl.a. genom förändringar i de offent-
liga utgiftssystemen. Långsiktiga förutsättningar måste skapas genom att un-
derlätta för nya företag att växa sig starka. Vårt lands framtid som välfärds-
stat beror i hög grad på vilka resurser som satsas på forskning och utbildning.
Det är därför av mycket stor betydelse att vi forskar, utbildar, utvecklar och
bygger ut infrastrukturen.
Arbetsmarknadsutskottet hade för ett par veckor sedan ett offentligt semi-
narium om framtidens arbetsplatser. Forskare som deltog i seminariet beto-
nade vikten av att hela utbildningssystemet, från grundskola upp mot fors-
karutbildning, håller en god allmän nivå.
Näringslivet har i dag en snabb förändringstakt, vilket förutsätter föränd-
ringsbenägna människor. Här kan de nya arbetsmarknadspolitiska åtgär-
derna, som ungdomspraktik och arbetslivsutveckling, hjälpa till. Vårt land,
med en utvecklad demokrati och prövad medbestämmanderätt, har klara
fördelar i detta hänseende jämfört med många andra länder. Förmågan till
flexibilitet och omställning är måhända vår främsta konkurrensfördel.
Även mindre företag bör se över sin utvecklingspotential. Nyföretagande,
småföretagande och entreprenörskap har stor betydelse för förnyelse av
ekonomi och arbetsliv. Tillväxt i unga företag kräver också omfattande sats-
ningar på kompetensutveckling på olika nivåer, t.ex. företagsledning, pro-
duktionsteknik och marknadsföring. Ändå tror jag, herr talman, att det kan
bli så paradoxalt att den största bristvara vi har om några år är just arbets-
kraft.
Det råder nu allvarliga brister och obalanser i finansieringen. Därför är
det angeläget att starkare markera sambanden mellan avgifter och förmåner,
och det bör framträda tydligare. Justering av t.ex. egenavgifter och arbetsgi-
varavgifter för Arbetsmarknadsfonden måste göras. Hela grunden för ar-
betslöshetskassorna är nu för bräcklig.
Utskottets ordförande hänvisade i sitt tal till det socialdemokratiska pro-
grammet. Låt oss se vad det står på de tomma raderna i den socialdemokra-
tiska motionen. Min fråga är om Ingela Thalén är beredd att i arbetsmark-
nadsutskottet eller här nu redovisa var Socialdemokraterna står när det gäl-
ler helheten för att rätta till ekonomin på ett sätt som främjar långsiktig sys-
selsättning.
Vidare är det angeläget att beakta regelsystemet på arbetsrättens område.
Men det är viktigt att betona att det gäller att söka den balanspunkt där
större smidighet för framför allt småföretagen kan uppnås i tillämpningen av
arbetsrättsliga regler, men också att arbetstagarens trygghet på små arbets-
platser säkras. De spänningar som har funnits i dessa frågor måste beaktas
av både regeringsföreträdare och opposition. Krisuppgörelsens ord om ”för-
troendefullt samarbete” förpliktar. Detta sagt med anledning av det senaste
replikskiftet.
Jag skulle vilja ställa en fråga till arbetsmarknadsministern. Under vintern
62
har problemen för småföretagare och deras familjer när det gäller A-kassa
aktualiserats. Jag skulle vilja ge följande bild.
I familjeföretag, där fler än en familjemedlem deltar i verksamheten, be-
traktas alla familjemedlemmar som deltar som företagare. Om någon av
dessa inte längre kan sysselsättas i företaget är grunden för att betraktas som
arbetslös densamma som för egna företagare. Med andra ord: hela verksam-
heten måste ha upphört. Litet tillspetsat kan man säga att detta innebär i
praktiken att arbetslösa företagare och deras familjemedlemmar som är sys-
selsatta i rörelsen i stort sett står utan försäkringsskydd. Avser arbetsmark-
nadsministern att se över de problem som jag nämnt, och är regeringen be-
redd att föreslå förändringar som ger större rättvisa vid arbetslöshet för små-
företagare och deras familjemedlemmar?
Min taletid är slut, men jag vill avsluta med en sammanfattande mening:
Målet måste vara att hitta en kombination av åtgärder som leder till både
ökad tillväxt och varaktiga jobb.
Anf. 39 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Hade vi här i kammaren haft tillgång till en overheadappa-
rat, kunde alla ha fått se den redovisning som arbetsmarknadsutskottet fick
vid sitt senaste sammanträde av hur det ser ut i Arbetsmarknadsfonden och
vilken betydelse olika beslut har för utvecklingen av fonden. Det förslag som
regeringen har lagt fram om sänkta ersättningar från fonden för den en-
skilde, dagpenningersättningar, är av utomordentligt marginell betydelse.
Även relativt kraftiga ökningar av egenavgiften betyder ganska litet i förhål-
lande till det faktum att antalet arbetande, arbetstillfällen och personer har
så avgörande betydelse för hur intäkterna och kostnaderna i fonden kommer
att utveckla sig. Det är det här, Elver Jonsson, som jag menar är den spring-
ande punkten i hela vårt resonemang.
Vi har visat på - jag har gång på gång påpekat detta i mina inlägg och i
replikskiften - att de insatser som bör göras är insatser som långvarigt och
på ett avgörande sätt minskar kostnaderna för kontantstödet. Det är bl.a.
investeringar i utbildning osv. Det är där man får de stora volymerna, inte
genom det övriga som föreslagits.
Sedan vill jag hänvisa till det jag sade tidigare om att ge sig på ersättnings-
systemet på det sätt som regeringen föreslår - det leder till låg produktivitet
och ett låglönesamhälle. Det är inget samhälle som jag tycker att vi skall ac-
ceptera.
Jag har sagt i arbetsmarknadsutskottet, till Elver Jonsson och Anders G
Högmark, att vi är beredda att diskutera olika inslag när det gäller bespa-
ringar och att vi är beredda att redovisa det. Självfallet skall vi också göra
det. Vi har kommit fram till samma volymer som regeringen. Vi delar rege-
ringens prognos när det gäller behov av besparingar. Men för oss är det hel-
heten som gäller. Vi kan inte fortsätta att enbart skära. Vi måste veta vad
vi skall använda pengarna till. Det är helheten. Satsa på utvecklingen för
framtiden!
Anf. 40 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Utskottets ordförande sade att man är beredd att diskutera,
men man vill diskutera helheten. Problemet är att hon bara redovisade en
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
64
del av vad Socialdemokraterna står för när det gäller helheten. Men det
Ingela Thalén sade om att man är beredd att återkomma tar jag som ett löfte.
Vi har alla i utskottet kunnat konstatera den bedövande dramatik som nu
utspelar sig i och med Arbetsmarknadsfondens förändring. Jag sade i mitt
inledningsanförande att grunden är för bräcklig för hela fonden. Grunden
måste göras om. Men då säger Ingela Thalén: Det räcker inte med sänkta
ersättningar eller högre egenavgifter.
Det är helt riktigt. Men det är inget tvivel om att det har samband. Dessa
ersättningar och avgifter har naturligtvis också samband med hur parterna
medverkar i lönerörelserna. Det är därför som det är viktigt att inte tappa
bort den delen.
På en punkt är vi helt överens, nämligen att det behövs en bredare löne-
bas. Den kan inte erhållas genom nya eller fiktiva löneökningar utan genom
att fler människor kommer i arbete. Där är vi alltså helt ense. Det är, herr
talman, ingen dålig utgångspunkt.
Anf. 41 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! I arbetsmarknadsutskottets behandling av hela det stora an-
slag som rör arbetsmarknadspolitiken har samtliga företrädare i utskottet
det handikappet att regeringens proposition inte ger någon anvisning om på
vilket sätt regeringen anser att man bör fördela resurserna. I förslaget på
arbetsmarknadspolitikens område säger man på område efter område att
man tänker återkomma i kompletteringspropositionen. Jag tror ändå att vi i
utskottet kommer att kunna hantera detta bra, eftersom ledamöterna i ut-
skottet har en så lång erfarenhet. Därför vet vi i alla fall ungefär hur detta
kan komma att hanteras, även om inte regeringen visar på vägen. Jag är
också övertygad om att vi skall komma fram till någonting konkret.
När det gäller Arbetsmarknadsfonden, Elver Jonsson, vill jag säga: Tro
inte att parterna, vare sig arbetsgivare eller arbetstagare, låter sig skrämmas
av att regeringen försöker trixa med ersättningsnivåerna i arbetslöshetsför-
säkringen! Parterna har, var och en på sitt håll, så pass goda kunskaper om
situationen på avtalsmarknaden att de inte behöver den här typen av slag i
huvudet för att agera sunt och förnuftigt. Jag är helt övertygad om att lönta-
garorganisationerna - och förhoppningsvis också arbetsgivarnas företrä-
dare - är beredda att teckna avtal som är anpassade till den situation vi har
utan att man för den skull från regeringens sida, som man nu har gjort, ingri-
per när det gäller arbetslöshetsförsäkringen.
Detta förslag om dagpenningersättningarna, Elver Jonsson, leder Sverige
över till ett lågproduktivitetssamhälle. Vad regeringen säger är ju att de ar-
betslösa skall få ett incitament till att söka ett arbete med lägre lön. Det inne-
bär en spiral nedåt. Detta är inte Sveriges utveckling betjänt av. Vårt land
har aldrig vunnit något på att konkurrera med låglöneländer, utan vinner
enbart på att konkurrera med kunskap, kompetens och investeringar.
Anf. 42 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Vad det handlar om är ingenting annat än en rimlig anpass-
ning. När Ingela Thalén talar om en spiral nedåt så är det verkligen att ta i,
därför att det handlar om en förändring som är mycket måttlig. Omvänt kan
man säga att den spiral som drar uppåt däremot har varit förödande. Det har
gällt fler transfereringssystem än arbetslöshetsersättningen.
Min avsikt är naturligtvis inte att skrämma. Det krävs betydligt mer för att
ge arbetsmarknadens parter skrämselhicka. Men det kan inte vara fel att på-
stå att det är rimligt att ha insikt. Jag tror att arbetsmarknadens parter har
insikter, men ibland kan det också för dem vara tungt att leva upp till detta
civilkurage för att också styra en lönerörelse som kan anses ansvarsfull. Det
kan inte heller vara fel att vi i parlamentet påtalar vikten av ansvarsfulla av-
tal.
Anf. 43 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Jag får ganska många brev i den fråga som Elver Jonsson
tog upp. Frågan ingår i utredningsdirektiven till utredningsmannen, och den
grupp som han har till sitt förfogande, att se över egenföretagarnas situation
och självfallet också anhöriga som är anställda i företagen.
Det känns inte bra när en företagare, som upplever att han så småningom
kan komma i gång med sitt företag, skall tvingas avregistrera företaget för
att komma i åtnjutande av den arbetslöshetsersättning som han har betalat
avgift för.
Samma sak gäller för anställda. Jag har fått brev från familjeföretagare
där det sägs att man förutom egenavgiften också har betalat arbetsgivarav-
giftsdelen. Nu när företagaren måste gå ihop med en annan anställd tycker
vi att de bör behandlas på ett likvärdigt sätt.
Jag skall inte gå in på hur detta skall lösas, men jag förutsätter att jag får
väl genomarbetade förslag när utredningen presenteras i månadsskiftet
mars-april.
Anf. 44 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag får tacka för svaret att frågan är under beredning. Vi har
tidigare här talat om vikten av snabbhet och tempohöjning, och det är väl
vad som skulle kunna skickas med. Jag uppfattar beskeden från arbetsmark-
nadsministern som löften både när det gäller inriktningen och att resultat
skyndsamt skall uppnås.
Anf. 45 HARALD BERGSTRÖM (kds):
Herr talman! Arbetslinjen ligger fast. På samma sätt som i debatten här i
riksdagen i oktober förra året har denna sanning återigen slagits fast av de
flesta debattörer i dag liksom den också hävdas i budgetpropositionen.
När detta är sagt reses frågan hur det skall gå till att skapa hundratusentals
nya jobb när botten har gått ur marknaden, dvs. när efterfrågan är mycket
svag? Frågan låter sig inte enkelt besvaras, och jag har lika litet som någon
annan något enkelt patentsvar att ge.
I debatten här i riksdagen den 16 december förra året reagerade jag på att
Ingela Thalén talade om att vi skall ordna jobb. Men vem skall köpa? Det
är ju köpkraft det handlar om. Min erfarenhet är att det inte är så svårt att
producera. Men kanske Socialdemokraterna ändå har ett svar att ge på den
ställda frågan om hur man skall skapa jobb. Låt oss se. De påstår i sin ekono-
miska motion att de med sina förslag kommer att åstadkomma en tillväxt i
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 59
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
66
svensk ekonomi som blir ca 1,6 procentenheter högre än regeringens pro-
gnos för 1993/94 - en tillväxt som man säger kommer att bli jämnt fördelad
mellan privat och offentlig konsumtion och investeringar.
Investeringarna bygger på förslaget om ökade infrastrukturinvesteringar
med 17 miljarder kronor samt ett ROT-program för 8,5 miljarder kronor.
Infrastrukturinvesteringarna avser tidigareläggning av projekt som listats
av Banverket och Vägverket. Men enligt Kommunikationsdepartementet
har merparten av dessa projekt redan räknats in i och kommer att finansieras
av den låneram på 20 miljarder kronor som regeringen föreslår i sin proposi-
tion.
Det här innebär alltså att Socialdemokraterna antingen måste beskriva
helt andra och nya projekt för sina 17 miljarder kronor eller att man är över-
ens med regeringen om de nya projekt som ingår i låneramen. Om det första
alternativet gäller tillåter jag mig att konstatera att det inte är genomförbart
att tidigarelägga projekt för 17 miljarder kronor utöver dem som regeringen
redan har tidigarelagt. Det finns helt enkelt inte så många färdiga projekt.
Är projektet detsamma som regeringen och Socialdemokraterna talar om är
det ju som förra året. Regeringen har redan tagit tag i det hela, och Social-
demokraterna står tomhänta.
Jag börjar undra om inte Socialdemokraterna måste akta sig för en slags
mytomani, dvs. att upphöja de ideliga påståendena om infrastrukturinveste-
ringar som den enda sanningen och att sätta tro till dem.
Regeringen satsar verkligen på infrastrukturinvesteringar i väg- och järn-
vägsbyggen. Man satsar tre gånger mer per år än vad Socialdemokraterna
gjorde under slutet av det glada 80-talet.
Socialdemokraterna säger: Visst har beslut fattats om projekt, men när får
vi se en igångsättning? Det händer ju ingenting!
Låt mig citera vad landshövding Ingemar Eliasson säger på sid. 5 i sin, som
han kallar den, ”Kartläggning av pågående infrastrukturprojekt”: ”Det finns
en stor diskrepans mellan de förväntningar som byggts upp i den allmänna
debatten och den volym av infrastrukturprojekt som håller på att genomfö-
ras.”
Ja, vilka är det som har byggt upp denna förväntan om inte Socialdemo-
kraterna med sitt ideliga tal - för att inte säga sin kampanj - om försenade
igångsättningar av stora projekt. De påstår att det är Kommunikationsde-
partementet med Mats Odell i spetsen som är orsaken till förseningarna.
Landshövding Eliasson fortsätter: ”Mellan de planer som besluten grun-
dats på vid vatje tillfälle och den faktiska igångsättningen är däremot skillna-
derna förhållandevis små.” Så var det alltså med dessa 17 miljarder för pro-
jekt.
Vidare en fråga till arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund: Är det
omöjligt att tänka sig att finslipa reglerna så att man kan dela på arbete ge-
nom att ett heltidsjobb blir två halvtidsjobb genom en överenskommelse
mellan företaget, den anställde och en arbetslös som anvisas av arbetsför-
medlingen?
Bakom min fråga ligger samma tanke som ALU ger uttryck för, nämligen
att det är en dålig lösning när en människa blir utan arbete och därför inte
mår bra. Bättre vore om två personer efter frivillig överenskommelse kunde
få halvtidsjobb och stämpla den andra halvtiden. Jag är medveten om pro-
blemen med detta och att det blir två deltidsarbeten. Det är därför jag frågar
om det inte är möjligt att finslipa reglerna på något sätt.
Herr talman! Jag skall avsluta med några ord om utredningen om de ar-
betsrättsliga lagarna. Som ledamot i kommittén är jag irriterad över det ofta
förekommande läckaget till massmedierna om utredningens arbete. Det vi
kan utläsa av dessa läckage är att utredningens icke-socialistiska majoritet
skall ”avväpna facket” eller att ”fackets makt skall strypas” osv.
Jag skall nu inte gå i fällan genom att gå i svaromål om de felaktigheter
som på detta sätt sprids om utredningens arbete. Jag kan bara konstatera att
det är kutym att ledamöterna i en utredning tiger om utredningens arbete till
dess att ett betänkande presenteras. De som läcker lever alltså inte upp till
denna etiska regel och visar därmed prov på dålig moral. Eftersom det är
första gången som jag deltar i en statlig utredning hade jag faktiskt inte vän-
tat mig något sådant och känner mig därför fri att på detta sätt få avge en
reaktion.
Anf. 46 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Det var roligt att Harald Bergström upplever den socialde-
mokratiska agitationen såsom en kampanj för arbete och igångsättning. Det
var dock tråkigt att han påstår att det är en kampanj mot kommunikations-
ministern. Kommunikationsministern är såsom person inte särskilt intres-
sant. Han är företrädare för en regering, som består av ett stort antal perso-
ner, och det är den politik som denna regering för som är intressant. Jag är
övertygad om att kommunikationsministern är en utomordentligt trevlig och
idog person, men jag är inte närmare bekant med honom.
I går träffade hela trafikutskottet Banverket, och dess generaldirektör
meddelade hela trafikutskottet att han, om han hade haft 3 miljarder till i
vår, hade kunnat sätta i gång ett stort antal mindre röjningsarbeten och lik-
nande projekt redan detta första halvår.
Ingvar Carlsson visade i partiledardebatten tidigare i dag på en alldeles
nygenomgången och alldeles ny och färsk sammanställning av Vägverkets
större projekt från förbifarten vid Värnamo över Ljungskile och Torp och
ända fram till riksväg 41 vid Berghem och Kinna. Det är projekt som man
kan sätta i gång senast under halvåret 1993.
Jag begär inte att Harald Bergström skall vara intresserad av allt detta.
Men jag vill med mitt inlägg säga: Kom inte och påstå att denna regering har
ansträngt sig till det yttersta för att utnyttja de möjligheter som myndigheter
och verk har pekat på, för detta är absolut inte korrekt.
Jag vill erinra om en debatt som tidigare har förekommit i denna kammare
om regeringens nyttjande av den s.k. låneramen. Jag är inte i detalj insatt i
denna s.k. låneram, men jag minns debatten mycket väl. Det faktum att man
använder samma 4 miljarder kronor gång efter gång efter gång påminner
mer om galten Särimner än om ett regelrätt budgetarbete.
Anf. 47 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:
Herr talman! Det är i så fall märkligt att olika utredare och undersökare
kommer till skilda resultat. Landshövding Eliasson visade på att det är
mycket liten skillnad mellan igångsatta och beslutade projekt.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
68
Jag har själv undersökt ett antal projekt, som jag har fått mig förelagda av
bl.a. ett fackförbund i Kronobergs län. De flesta av de projekten var t.o.m.
invigda, fast de av fackförbundet sades vara inte ens igångsatta.
Jag tror att jag vågar tala om en kampanj. Det spelar inte så stor roll ur
Socialdemokraternas synvinkel vilken av koalitionsparterna som skulle fal-
lera bara regeringen faller. Men då hade vi kanske fått se ett annat resultat
när det gäller infrastruktursatsningar. Då hade ju sanningen kommit fram
från den andra sidan.
Anf. 48 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Jag hör väldigt mycket om olika speciallösningar som kom-
mer via arbetslöshetskassorna. Man säger upp människor, återanställer dem
på halvtid och låter dem stämpla halvtid. Det föreslås t.o.m. från fackligt
håll att de som har valt halvtid skall anmäla den andra halvtiden så att de får
stämpla 300 dagar framåt. De kommer på det sättet upp i full lön.
Problemet med sådana här saker är att man, om man skall kunna klara
den typen av tryck, måste ha en väldigt robust A-kassa, och det har ju inte
Sverige för närvarande. Frågan aktualiserar med full kraft hur viktigt det är
att komma tillbaka till en fullgod ordinarie arbetsmarknad. Om vi börjar
lösa problemen i stor utsträckning via arbetslöshetskassorna, blir det job-
bigt. Jag har mött exemplet att en 58-åring sägs upp. Man säger åt honom:
Du får stämpla 450 dagar. Sedan får du jobba hos oss i tre månader, och
sedan får du stämpla 450 dagar till. Vi betalar ITP under tiden, så att pensio-
nen klaras av.
Om vi får många sådana stretande system, klarar vi inte saker och ting på
ett bra sätt.
Jag vill inte kommentera frågan, för det finns mycket som talar för prak-
tiska lösningar då och då. Men den typen av stöd kräver en förfärligt stark
A-kassa. Alternativet att lägga ner all kraft på att gå tillbaka till en fullgod
ordinarie arbetsmarknad torde vara klart bättre.
Anf. 49 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:
Herr talman! Det råder ingen oenighet om fördelen med att komma till-
baka till en fullgod arbetsmarknad. I det fallet är arbetsmarknadsministern
och jag helt överens. Men det är ju en väg dit. Ett sådant här förslag är, såvitt
jag förstår, någorlunda, för att inte säga helt, neutralt för just Arbetsmark-
nadsfonden. Det finns i sammanhanget arbetsrättsliga problem; det är jag
medveten om. Vad jag efterlyste var en finslipning av reglerna för att kunna
klara sådana här saker. Hur det än är tycks ändå det sämsta vara att gå ut i
arbetslöshet med allt vad det betyder av frestelser och faror för en kanske
inte helt stabil person. Det finns i dag alltför många vittnesbörd om detta.
Det är alltså fråga om ALU-projektet. Det är bättre att två jobbar halvtid
än att en inte jobbar alls utan har bekymmer.
Anf. 50 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Jag vill avslutningsvis säga, som jag sade till Elver Jonsson,
att jag vid månadsskiftet mars-april får förslag. Sedan skall det gå ut på re-
miss, så att man får höra olika parters och andra intressens åsikter om försla-
get. Därefter kommer jag att bestämma vilket förslag som jag vill förelägga
regeringen.
Anf. 51 GUNNAR THOLLANDER (s):
Herr talman! Jag tänkte i detta block om sysselsättningen beröra läget i
Uppsala län. Jag vet inte om arbetsmarknadsministern avser att lämna kam-
maren. Annars tänkte jag berömma honom för att han har deltagit i debatten
sä att budskapen går direkt till ort och ställe. Det tar inte många minuter.
Under december månad var totalt 22 447 arbetssökande i kontakt med lä-
nets arbetsförmedlingar. Det är faktiskt 7 469 fler än under december året
före. Sedan dess har läget förvärrats ytterligare. Älvkarleby kommun ligger
i toppen - eller i botten - i vårt län med 10 % arbetslöshet. Tierps kommun
har 8 % arbetslöshet. Det finns givetvis bekymmer i hela länet, och jag åter-
kommer till den södra delen om en liten stund.
Det finns naturligtvis län i Sverige som har det värre. Men det är ingen
tröst - tvärtom. Ändå kommer förslag duggande över oss som inte precis går
vår väg. Man föreslår sålunda nedläggning av tingsrätten i Tierp och Rätts-
medicinska institutet i Uppsala samt omorganisation av kronofogdemyndig-
heterna, där regional huvudort enligt förslaget skall bli Västerås. Detta ut-
gör påbröd ovanpå de kända kommunala uppsägningarna i Uppsala kom-
mun samt industrins alla bekymmer med uppsägningar, liggande varsel och
förtidspensioneringar.
Vad gör vi då som är ansvariga och bor i detta län? Jag kan skämtsamt
säga - om j ag törs skämta i detta sammanhang - att inte sitter vi med armarna
i kors som damerna i kyrkliga syföreningen. Vi socialdemokratiska ledamö-
ter i länet har i samarbete med landstinget, länsstyrelsen och länsarbets-
nämnden väckt en motion, där vi radar upp förslag till åtgärder som har ar-
betats fram och är färdiga att startas direkt nu eller under 1993 och 1994. Där
finns en lång rad av tidigarelagda investeringar i länets infrastruktur. Det gäl-
ler offentliga byggnader samt renoveringar och satsningar på kulturvård.
Länsarbetsnämnden och länsstyrelsen uppvaktade berörda myndigheter un-
der hösten 1992 för att få fram ytterligare medel till länet för att kunna be-
kämpa arbetslösheten. Det ledde inte till någon framgång. I vår motion nu i
januari hemställer vi att dessa medel nu skall komma Uppsala län till del.
Jag vill understryka detta i mitt anförande.
När det gäller nedläggning av tingsrätten och Rättsmedicinska institutet
har vi i motioner talat om varför detta inte skall ske.
Senast i går debatterade jag kronofogdemyndigheten med statsrådet Bo
Lundgren här i kammaren.
Jag har också med mig en hälsning från Arbetsförmedlingsnämnden i
Tierp, där vi vid ett möte för någon vecka sedan diskuterade bl.a. pengar till
utbildningsbidrag. Eftersom medlen tryter för länsarbetsnämnden, får ar-
betslösa avbryta redan påbörjad utbildning. I stället får de pengar från A-
kassan. Vi anser inte att det skall vara så vattentäta skott nu när det gäller
att använda statliga pengar. Vi anser det åtminstone i den situation som är
för handen i dag. I detta sammanhang går det att arbeta mer praktiskt än vad
som görs nu.
Precis när jag skulle gå upp i talarstolen fick jag ett nödrop genom Enkö-
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
69
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
pings-Posten. Man har från tidningen varit på arbetsförmedlingen i Enkö-
ping, där man säger att pengarna är slut när det fortfarande återstår fem må-
nader av budgetåret. Man hade från början en prognos som innefattade 200
ungdomar som behövde bli föremål för åtgärder. Det har blivit 400. Det går
naturligtvis inte ihop. Arbetsförmedlingen behöver självfallet nya pengar
före den 1 juli, annars spricker detta.
Det sägs i artikeln från arbetsförmedlingens chef: Vår förhoppning är att
riksdag och regering skall kunna tillföra mer pengar till arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder.
Vid vår arbetsförmedlingsnämnd i Tierp diskuterade vi vid vårt möte för
någon vecka sedan även ALU, dvs. arbetslivsutveckling, som en resurs i
kampen mot arbetslösheten. Vi anser att ALU borde få ett större använd-
ningsområde än reglerna i dag tillåter. I dag står tyvärr alla utförsäkrade
utanför ALU.
Vi anser att det är fel att möjligheten att vara med i något ALU-projekt
försvinner redan från den första dagen som man är utförsäkrad.
Herr talman! Jag har i detta inlägg pekat på de bekymmer som finns, och
jag har pekat speciellt på Uppsala län. Men jag har också pekat på de möjlig-
heter som finns till både stora och mindre beslut och också en del regeländ-
ringar för att skapa möjligheter för att bekämpa arbetslösheten.
Anf. 52 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Jag har lyssnat till och skall tänka över det förslag som nämn-
des i talarstolen.
Anf. 53 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Arbetslösheten är det allt överskuggande bekymret i dag.
Jag vill bara understryka vad som har sagts tidigare om att förutsättningarna
för att klara arbetslösheten är att få ordning på Sveriges ekonomi, skapa
framtidstro, sänka räntorna, åstadkomma prisstabilitet, skapa tillväxt i eko-
nomin, skapa industriell stimulans, ge småföretagen lättnader och åstad-
komma investeringar i vägar och järnvägar. Allt detta är sådant som har dis-
kuterats här tidigare. På flera områden finns det också positiva signaler. Pro-
duktiviteten och konkurrenskraften har ökat, och antalet konkurser och an-
talet varsel minskade något under januari. Räntan har sänkts något.
Arbetsmarknadspolitiken kan inte lösa problemet med arbetslösheten,
utan den innebär egentligen att man springer efter och lappar och lagar det
som har misslyckats i dessa avseenden under hela 80-talet och det som da-
gens djupa lågkonjunktur har skapat.
I dagens läge är arbetsmarknadspolitiken och vår förmåga att så långt som
det är möjligt upprätthålla arbetslinjen av avgörande betydelse för männi-
skors självkänsla och för att hindra hopplöshet och permanent utslagning
från arbetsmarknaden, något som har skett i andra länder. Den är också av
avgörande betydelse för att bygga upp kompetens och för att förbereda oss
för konjunkturuppgången. Då kommer det att ställas större krav på utbil-
dade och kunniga människor. Då måste vi vara beredda.
Den hearing om framtidens arbetsliv som arbetsmarknadsutskottet anord-
70
nade för ett par veckor sedan, förstärkte vissheten att ökad kompetens kom-
mer att vara A och O i framtidens arbetsliv.
Det är riktigt att prioritera långtidsarbetslösa, ungdomar och handikap-
pade. Det är de som riskerar att slås ut för gott från arbetsmarknaden, och
det är de som far mest illa. Men det är också oerhört angeläget med en kraf-
tig satsning på utbildning, kanske mer än vad som nu är fallet. Framför allt
gäller det att satsa rätt, att veta vad som verkligen behövs. Den generella
utbildningsnivån måste höjas. Inte minst i mitt län, Älvsborgs län, där vi har
en av Sveriges lägsta utbildningsnivåer, känner vi av det.
Jag har en stark känsla av att alltför mycket i dag satsas på korta oriente-
ringskurser och liknande, vilket ofta är dyra kurser, för att lösa de akuta pro-
blemen och för att man inte har kraft och förmåga till långsiktig kompetens-
uppbyggnad. Fler behöver gymnasiekompetens. Fler arbetslösa bör ges möj-
lighet till detta genom t.ex. komvux.
Än så länge är det männen som har drabbats hårdast av arbetslösheten.
Det är industrin och byggandet som har drabbats hårdast. Mer än 200 000
industrijobb har försvunnit. En del har gjorts för att stimulera industrin.
Men det räcker ändå inte.
De små företagen lider av en orimlig överbeskattning på ungefär 2 miljar-
der. Det måste förändras snabbt, och jag vet att regeringen förbereder så-
dana förslag. Av outgrundlig anledning vill Socialdemokraterna skjuta upp
detta och dessutom öka företagens skattebelastning. Det ger inte några fler
jobb.
Det är också nödvändigt att förändra arbetsrätten, så att den anpassas till
förhållandena i de små företagen. Jag är alldeles övertygad om att man i
dessa företag ser människor som människor och inte som två händer.
Jag hoppas också att regeringen snarast lägger fram ett förslag som kan
lindra arbetslösheten inom byggbranschen. ROT-stöd, byggande av skolor i
kommunerna, avdragsrätt för reparationer är några alternativ som vi i Cen-
tern ser som möjliga. Det som skall göras på det området måste ju vara så-
dant som verkligen behövs. Man kan inte bygga lägenheter som sedan får stå
tomma.
Även om männen har drabbats hårdast av arbetslösheten, får man inte
glömma bort kvinnorna. Hoten mot kvinnornas arbeten ökar. När nu lig-
gande och aviserade varsel inom den offentliga sektorn och inom bank- och
försäkringsväsendet träder i kraft drabbas kvinnorna hårt. Många traditio-
nella kvinnojobb rationaliseras bort både av besparingsskäl och på grund av
teknisk utveckling som gör att dessa jobb inte behövs. I detta sammanhang
behövs kompetensuppbyggnad och särskilda åtgärder just för kvinnor.
Vi anser att ett särskilt arbetsmarknadspolitiskt kvinnoprogram skall utar-
betas för att möta denna växande kvinnoarbetslöshet. Utbildningsvikariat
och kompetenshöjande utbildning är några sätt. Det finns många fler. Vi har
en hel del idéer.
Även könsuppdelningen i arbetslivet måste brytas. Det är bra både för
män och för kvinnor. Inom teknik och naturvetenskap finns den största be-
gåvningsreserven hos kvinnor, och den måste faktiskt tas till vara.
Jag tycker också att det är angeläget att här nämna att ingen tidigare rege-
ring så klart som denna regering har markerat att ansträngningarna att ge
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
71
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
72
handikappade arbete måste ha hög prioritet, detta trots det mycket svåra
arbetsmarknadsläget. Insatser för unga handikappade är ett särskilt projekt
vid länsarbetsnämnderna för att förhindra förtidspensioneringar. Enorma
ansträngningar görs för att främja övergången från Samhall till den ordinarie
arbetsmarknaden. Ett betydande resultat har också uppnåtts, även om man
inte har nått målet 5 % fullt ut överallt. Det är inte förvånansvärt i dessa
svåra tider, men man gör en mycket god insats.
Ingen annan regering har heller satsat så mycket på arbetsmarknadspoliti-
ken som denna, trots allt som tidigare har sagts.
Ungdomspraktiken har blivit en succé. Den nya åtgärden ALU ser ut att
bli mycket intressant. Det finns stor fantasi och kreativitet ute i landet för att
arbetslösa skall ha kontakt med arbetslivet och kunna göra en insats.
Det är mycket angeläget att de resurser som finns används på ett flexibelt
sätt. Så individuella bedömningar och åtgärder som möjligt är nödvändiga.
När arbetsmarknadspolitiken nu når denna nivå, finns det naturligtvis en
baksida. Risk finns för att marknaden störs och att konkurrensen snedvrids.
Det är oerhört angeläget att minimera denna risk så mycket som möjligt.
Men ju längre tid som den höga arbetslösheten varar, desto större blir pro-
blemen.
Detta är ytterligare ett skäl till att föra en politik som leder till ekonomisk
stabilitet, tillväxt, produktivitet och därmed långsiktiga jobb.
Anf. 54 LARS BIÖRCK (m):
Herr talman! I det här blocket, som handlar om sysselsättningspolitik, vill
jag ta upp den tanke som i viss mån kanske kan bidra till färre varsel och
mindre utslagning av arbetskraft.
Naturligtvis är den väsentliga politiska frågan hur vi skall få näringslivet
på fötter igen och därigenom öka sysselsättningen. Men i mitt inlägg vill jag
koncentrera mig på ett fenomen som enligt min uppfattning innebär att en
onödig utslagning sker av rent byråkratiska och arbetsrättsliga orsaker.
Jag tänker på svårigheterna att använda permitteringar för att försöka för-
dela arbetslöshetens plågor något mer rättvist.
Arbetslöshet är naturligtvis ett gissel. Och vad som gör den speciellt orätt-
färdig är att den slår mot vissa enskilda personer och vissa grupper. Några
har tur, andra har otur. För dem som ställs utanför den ordinarie arbetsmark-
naden uppstår både ekonomiskt och socialt kännbara följder.
Att använda sig av permittering för att tillfälligt dra ned på ett företags
kostnader när sysselsättningsbrist föreligger är i dag så gott som omöjligt.
Orsaken till detta är en krånglig lagstiftning som föreskriver regler för hur
permitteringssystemet skall tillämpas, hur långa perioderna får vara, vilka
grupper som kan utsättas, men framför allt att lagen föreskriver att full lön
även vid permittering skall utgå.
Det finns vissa försäkringssystem. Men de är så pass urholkade att företa-
gen i alla fall har kvar ca 60 % av lönekostnaderna för personal som inte
befinner sig på arbetsplatsen.
Permittering är således ingen realistisk utväg för arbetsgivaren för att för-
söka sänka sina kostnader och kanske den vägen rädda företaget och syssel-
sättningen över huvud taget.
När man nu hör ordet permittering och tänker på hur begreppet fordom
kanske tillämpats, kan man vara glad över den oerhörda restriktivitet som
vidlåder åtgärden. Till synes kan det inte vara rätt att ett företag använder
sina anställda som ett ekonomiskt dragspel och på deras bekostnad tempo-
rärt skär ned sina kostnader.
Det här resonemanget kan låta bestickande, och restriktiviteten kanske
känns human. Men, herr talman, om man tänker efter en stund kan man
finna att vi genom permitteringssystemet kan minska det som är ännu värre,
nämligen definitiva uppsägningar och arbetslöshet. Det heter ju att av två
onda ting skall man välja det minst onda.
Friare permitteringsregler skulle kunna få mycket positiva följdverk-
ningar, först och främst därför att trycket på arbetsgivaren att behöva verk-
ställa definitiva friställningar lättar. I dag är det förvisso så att uppsägnings-
modellen tillämpas mer frekvent än som skulle vara nödvändigt. På grund
av långa varseltider och det osäkra läget tvingas företagen ta i mer än vad
nöden kanske kräver.
Detta innebär att det kan bli rent absurda friställningar. Trots att företagen
kan ha jobb för en viss yrkesgrupp, ryker denna med genom en alltför forma-
listisk tillämpning av turordningen vid uppsägningar. Det är också skillnad
på olika företags möjligheter att producera mot lager och att därigenom ut-
jämna orderingångsvariationer. Ett konsultföretag eller ett hantverksföretag
kan inte gärna ha färdiga produkter på lagerhyllan.
Jag tror att det här är en fråga som framför allt de fackliga organisatio-
nerna borde tänka igenom. Kan det vara på det sättet att antalet varsel och
uppsägningar har blivit fler än nödvändigt? Skulle vi genom en öppnare atti-
tyd inför permitteringsmöjligheten kunna tillämpa en annan och mindre bru-
tal metod vid sysselsättningsbrist?
Den metod jag talar om är förvisso mindre brutal. Den tar mer sociala
hänsyn och fördelar konsekvenserna av arbetsbrist mer solidariskt mellan de
berörda.
I stället för att vissa personer skall drabbas definitivt kan permittering
t.ex. innebära korttidsvecka för en berörd personalgrupp. Det kan också
vara fråga om en tillfällig stängning av en arbetsplats. Tillfällig, men lika för
alla.
En annan form kan vara en rullande permittering, där de anställda turas
om att vara temporärt friställda så länge som arbetsbristen kvarstår.
Ett kännetecken för den här metoden är att samtliga berörda solidariskt
får dela på arbetsbristen och att de gemensamt kan bära förhoppningen att
sysselsättningsläget snart skall förbättras.
Herr talman! Jag menar inte att permitteringssystemet är något som vi
skall eftersträva. Men om det används klokt skulle det kunna vara ett bättre
alternativ än friställningar och nedläggningar. Arbetsgivarna har naturligtvis
inget att vinna på obefogade permitteringar. Det är ändock på sysselsätt-
ningen i företagen som omsättning och vinst baseras.
Givetvis måste det finnas försäkringssystem som kompenserar inkomst-
bortfall och lagar som reglerar permitteringens former. Men dagens regel-
verk är inte tillräckligt flexibelt och kreativt. Både för företagen och för de
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
74
anställda vore det befogat att arbetsrätten i det här avseendet modernisera-
des.
Anf. 55 Andre vice talman CHRISTER EIREFELT (fp):
Herr talman! Jag träffade häromdagen en företagare som är delägare i och
VD för ett av våra kvarvarande varv på västkusten. Han berättade att det
gick ganska bra. Utvecklingen hade varit positiv, och han såg egentligen
ingen anledning till att den inte skulle fortsätta så.
Jo, en risk fanns det - att näringen skulle få ett återfall i den misslyckade
politiken med statliga subventioner.
Det han syftade på var Cityvarvets rekonstruktion i Göteborg. Planerna
går ut på att verksamheten skall kunna fortsätta med hjälp av bl.a. statliga
arbetsmarknadsinsatser. Enligt ett brev till regeringen vill kommunstyrelsen
i Göteborg att man, som man skriver, tar andra hänsyn än strikt företagseko-
nomiska.
Det här har vållat oro bland konkurrenterna. Eftersom man delvis arbetar
med samma kundkrets, innebär ett statligt stöd nästan med nödvändighet att
konkurrensen snedvrids.
Det är delvis ett generellt problem. Det är svårt att klara konkurrensneu-
traliteten med dagens omfattande arbetsmarknadspolitiska insatser. Störst
blir naturligtvis risken när särskilda stöd riktas direkt till ett enskilt företag.
Det är bra om det går att få till stånd en fortsatt verksamhet vid Cityvarvet.
Men det måste ske på företagsekonomiska grunder, så att man inte med
hjälp av statligt stöd konkurrerar ut andra varv och bara flyttar arbetslöshe-
ten.
Det företag jag besökte ligger i Halland. Det är ett län som under många
år med rätta ansetts vara expansivt. Nu är bilden en annan, och vi har en
arbetslöshet som under 1992 ökade minst lika dramatiskt som i övriga Sve-
rige. I länets största kommun, Halmstad, var den t.o.m. större än riksge-
nomsnittet.
Tyvärr har den tidigare så positiva utvecklingen gjort att Halland inte un-
der 70- och 80-talen fått sin rättmätiga del av statliga satsningar när det gäller
bl.a. kommunikationer och utbildning.
Kapacitetsbristen på Västkustbanan har t.ex. länge varit ett problem. Nu
pågår arbetet med dubbelspår på ett par delsträckor, och planeringsläget för
övriga delar av banan är sådant att utbyggnaden skulle kunna komma i gång
redan i år.
Våren 1992 beslutade också regeringen att vissa sträckor skulle tidigare-
läggas, och man anvisade 532 miljoner kronor. Men samtidigt krävde man
en regional medverkan i finansieringen, något som man möjligen kan accep-
tera för vissa sidoinvesteringar. Men eftersom Västkustbanan är en nationell
angelägenhet skall utbyggnaden i allt väsentligt betalas med statliga medel.
Nu måste förhandlingarna äntligen ge resultat. Det går inte att acceptera
att en utbyggnad som är beslutad, och som av alla intressenter anses mycket
angelägen, inte kommer till stånd på grund av något som närmast kan be-
traktas som prestigeskäl.
Just nu är det ett annat kommunikationsproblem som står på dagord-
ningen, SAS funderingar på att lägga ned linjen till Halmstad. Även om det
här är ett beslut som fattas av företagsledningen, finns det anledning till
några reflexioner.
Jag är övertygad om att förutsättningarna för svenskt inrikesflyg hade va-
rit bättre om sammanslagningen SAS-Linjeflyg inte hade kommit till stånd.
I stället för att applådera den affären borde regeringen ha försökt hitta en
annan lösning. Väl medveten om Linjeflygs ekonomiska svårigheter tror jag
ändå att det hade varit möjligt.
Det är anmärkningsvärt att talet om nedläggning av Halmstadlinjen kom-
mer efter bara en månad med det nya SAS/Linjeflyg-bolaget och att det dess-
utom tycks grunda sig på passagerarsiffrorna i en extrem lågkonjunktur. Jag
utgår ifrån att SAS före beslutet samråder med regionala intressenter. Finns
det t.ex. något som kan göras från regionens sida för att förbättra förutsätt-
ningarna för fortsatt trafik?
Jag vill understryka att det som kan göras - det kan t.ex. röra sig om kost-
naderna för flygplatsen - måste utformas så att inte SAS gynnas ensidigt. Det
bolag som nu flyger Halmstad-Bromma skall i så fall ges samma möjligheter.
Slutligen ytterligare en viktig fråga för länet och, framför allt, för försva-
ret: flyttningen av LV6 och LV4 till Halmstad. Ett tag kunde man möjligen
befara att en omprövning skulle leda till ett annat resultat, men efter att ha
läst dels motionerna, dels den utredning om LV4 som presenterades i förra
veckan, kan man omöjligt komma till någon annan slutsats än alternativet
Halmstad.
Utredaren slår fast, i samförstånd med samtliga militärbefälhavare, att en
flyttning till Halmstad bäst tillgodoser möjligheterna att utveckla luftvärns-
förbandens förmåga. Han konstaterar att det medför minst avgångar av yr-
kesofficerare, att fastighetsbeståndet i Halmstad har god kvalitet och att det
finns en mycket god tillgång på skjutfält.
Till detta skall läggas att arbetet med förberedelser för flyttning av LV6 -
efter riksdagsbeslutet i juni förra året - nu har kommit så långt att det skulle
innebära mycket stora problem om det inte fullföljdes.
Anf. 56 BRITT BOHLIN (s):
Herr talman! Praktiskt taget varenda dalslänning som jag har talat med
blir alltmer fast övertygad om att höga vederbörande, som mestadels finns i
Stockholm och kan vara regering, riksdag, statliga verk eller myndigheter,
på pin kiv gör sitt allra bästa för att förstöra och sabotera, i stället för att
mildra och lindra, i en situation som för oss är svår eller, om man vill komma
närmare sanningen, katastrofal.
Det finns i dag ingen arbetsmarknadspolitik värd namnet. Det finns ingen
näringspolitik. Det finns ingen vilja eller förmåga att över huvud taget ta i
de problem som vi står mitt uppe i. Exemplet Hela folkets järnväg, vårt kära
SJ, kommer mitt i denna sysselsättningskris med ett ljuvligt besked till oss.
Vi borde fundera på att lägga ned persontrafiken mellan Göteborg och Karl-
stad.
Alla dessa besked har nu samlat sig på hög. Det man borde göra nu är
förstås att samla ihop alla goda krafter för att komma till rätta med den kata-
strofala situation som landskapet Dalsland just nu befinner sig i.
Då skulle jag vilja säga något till alla er i detta hus som for från det ena
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
75
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsä ttn ingspolitik
m.m.
76
lilla Dalslandssamhället till det andra och överglänste varandra i fråga om
hur den ljusnande framtid skulle te sig, om vi bara fick en ny regering. Alla
ni borde komma tillbaka nu och se hur det ser ut. Ni borde prata med männi-
skorna och förklara varför ni har lagt denna börda på deras axlar.
Jag skall inte trötta kammaren med statistik och arbetslöshetssiffror - det
lär vi få gott om innan denna debatt är över. Ingenstans i landet är man så
beroende av bilindustrin och dess underleverantörer som vi är i denna re-
gion. När nu denna bransch skakar i grundvalarna och för en väldigt tuff
kamp för överlevnad är hela vår industrisektor hotad. En tillvaro utan bil-
branschen är, åtminstone på några års sikt, ett omöjligt beting för ett annars
ganska tåligt och förändringsbenäget landskap.
Det senaste dråpslaget är Telis nedläggning. Den kan ännu förhindras. Låt
inte denna nedläggning bli verklighet! Sätt politisk kraft bakom denna öns-
kan!
Anser arbetsmarknadsministern att det är en börda vi orkar bära i regio-
nen, ovanpå allt annat? Om inte - agera, arbetsmarknadsministern!
Till denna dystra bild skall läggas det faktum att vi i princip inte har någon
tjänstesektor. När nu statens indragning av bidrag till kommunerna slår ige-
nom fullt ut rasar också kvinnornas arbetsmarknad ihop. I detta läge disku-
terar regeringen försämringar i arbetsrätten för arbetstagarna.
Kds representant kunde tidigare i dag visa sin upprördhet, inte över för-
sämringarna för arbetstagarna, utan över att utredningen drabbats av läck-
age. Detta ansåg han vara en svår moralisk fråga.
Kds borde se vems intressen det är som moralen egentligen skulle använ-
das till att värna. Slå inte på dem som ligger! Försämra inte arbetsrätten för
dem som bäst behöver den!
I de fem Dalslandskommunerna finns det i dag 18 lediga arbeten. Det
finns 18 jobb för 3 409 arbetslösa personer. Då har jag ändå inte räknat med
de deltidsarbetslösa. Någon här borde åka ut och förklara för t.ex. de arbets-
lösa tjejerna i Kommunalarbetareförbundet varför det är bra att staten drar
in en massa pengar från kommuner och landsting så att dessa tvingas säga
upp vårdpersonalen, och så att vårdpersonalen sedan tvingas gå till Arbets-
förmedlingen eller socialbyrån och få sin försörjning från något annat håll.
Den enda effekten av en sådan rundgång är att de som är kvar på ålder-
domshem, på sjukhem och i barnstugor får slita ännu mycket hårdare. Det
finns all anledning för någon att förklara vitsen med detta för dessa tjejer.
Jag har inte lyckats, men jag har å andra sidan inte haft den ambitionen.
Det finns förslag som skulle kunna förändra denna katastrofala situation.
Läs den socialdemokratiska sysselsättningsmotionen på allvar och översätt
den till förhållandena i Dalsland! Sätt i gång Norge-Vänerlänken-projektet!
Bygg Erikstadsvängen nu! Det kan vi göra.
Många har talat om hur omöjligt det skulle vara att ta fram projekt, så-
dana som inte redan är i gång, och sätta i gång dem med kort varsel. Det här
är ett sådant projekt. Det är inte i gång, men det kan sättas i gång inom en
väldigt snar framtid. Erikstadsvängen är ett bra bilprojekt, och byggandet
av etappen Trollhättan-Öxnered är ett annat bra projekt att sätta i gång.
Vi kan göra mycket för att vara beredda den dagen konjunkturerna vän-
der och vi behöver sätta i gång med alla krafter igen. Ett annat sådant pro-
jekt är att rusta upp riksväg 45, som är bedrövlig. Samma sak gäller alla små-
vägarna i Dalsland.
Det finns människor som man ibland blir imponerad av. Ett gäng bor längs
Röshult-Sivikavägen. Det är en väldigt liten väg. De allra flesta av oss har
aldrig någonsin åkt där och kommer aldrig att göra det heller. För dem som
bor där, och måste åka där varenda dag för att komma till och från sina arbe-
ten, är det en livsnödvändighet att vägen är farbar även på vintern. De slåss
stenhårt för det. Varför skall vi inte ge dem litet råg i ryggen?
Man skulle kunna plocka fram oändligt många förslag. De finns i den so-
cialdemokratiska sysselsättningsmotionen. Min fråga till de borgerliga kam-
raterna, i första hand på vår egen länsbänk, gäller vilket besked jag kan ta
med mig hém till de 3 409 arbetslösa. Ställer ni upp på de arbetslösa dalslän-
ningarna och röstar igenom våra sysselsättningsförslag här i riksdagen?
I detta anförande instämde Lahja Exner, Lena Klevenås, Rune Evensson
och Ingvar Johnsson (alla s).
Anf. 57 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Eftersom Britt Bohlin ställde en så rak fråga, kräver den ett
svar.
Britt Bohlin undrar retoriskt om vi ställer upp för de arbetslösa i Dalsland.
Jag tror inte att den typen av ordlek ger så mycket, därför att ingen i denna
kammare kommer att ge ett nekande svar. Problemet är ju att varken Britt
Bohlin eller det socialdemokratiska partiet, med all sin goda vilja, har redo-
visat varifrån de vill ta de pengar de säger att de är överens med regeringen
måste sparas. Det rör sig om 12-14 miljarder kronor.
När vi inte har det svaret är det svårt att kontra då Britt Bohlin räknar upp
besparingar som regeringen har föreslagit.
Herr talman! Det blir patetiskt, ja, nästan rörande, när Britt Bohlin talar
om en liten byväg som om den byggts efter september 1991. Den har faktiskt
funnits under hela den socialdemokratiska regeringsperioden. Också då var
det vintrar med snö - kanske rent av litet mer än vad vi har nu. Då var det
inte någon särskild brådska med att ta tag i dessa arbeten.
SJ:s brister när det gäller att hantera sin situation är ett arv vi lever med.
Jag kan dela en del av den kritik Britt Bohlin ger. Vi behöver ha ett betydligt
mer alert företag som driver kollektivtrafiken på spår. Det problemet är ju
inte heller nytt.
Låt oss ställa upp med gemensamma krafttag, där alla goda krafter bör
hjälpa till! Det blir slutsatsen. På den punkten är vi överens. I det arbetet
hälsar jag också Britt Bohlin välkommen.
Anf. 58 BRITT BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Många vackra ord sägs i denna kammare om och för de ar-
betslösa. Nu har vi fått höra några till.
Jag måste ändå betona det allvar som finns bakom mitt ibland kanske
yviga sätt att uttrycka mig. Det är inte bara de man träffar t.ex. i Konsum
och på sjukhuset som känner denna desperation. För en tid sedan träffade
jag kommunalpolitiker av alla de kulörer, samlade till något slags desperat
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
77
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
78
krismöte. Vad gör vi? Hur klarar vi oss ur denna kris? Detta är ett allvarligt
menat budskap, som jag inte vill skall mötas med ord och bara ord.
Vi har haft många olika tillfällen att debattera pengar. Senaste gången de-
batterade jag med en centerpartistisk kollega. Han menade att det inte går
att betala ut pengar för de arbetslösa så att de i stället kan få utbildning eller
sättas i åtgärd, därför att det är pengar från olika konton. Det är väl precis
det det handlar om.
Slutligen vill jag uppmana Elver Jonsson att inte kalla Sivikavägen för by-
väg. Det kan gå dig illa när du kommer till Sivika nästa gång! Det är med
Sivikavägen som med alla andra vägar - de slits. På den socialdemokratiska
regeringens tid var den säkert ganska dålig. Nu är den urusel. Skillnaden är
att vi nu har alla möjligheter att rusta upp den vägen och alla andra vägar
som är i behov av det, i form av en stor mängd arbetskraft som gärna skulle
bidra.
Anf. 59 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag uppfattade att Britt Bohlin var djupt allvarlig när hon
sade att vi behöver grubbla igenom hur vi löser denna mycket svåra situa-
tion. Jag instämmer i detta. På den punkten finns ingen differens i våra upp-
fattningar.
Jag hade kanske inte sagt något om inte Britt Bohlin direkt hade uppma-
nat mig eller någon annan att gå i svaromål. Jag reagerade dock på det fak-
tum att lösningen i ett inlägg presenteras vara så enkel som att byta ut en
regering. Man ser i grunden likartat på problemen, och lösningarna ligger
inte särskilt långt ifrån varandra. Då blir det litet patetiskt att hänvisa till att
problemen skulle lösas om vi bara får en ny regering. De är betydligt svårare
än så.
Jag använde ordet byväg. Det kan bero på att det inte är så hemskt långt
till Norge, och där betyder ju by någonting annat.
Anf. 60 BRITT BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Jag instämmer i föregående talares åsikt i frågan om det är
så enkelt som att byta regering. Jag tycker av många skäl att det vore bra om
man kunde göra det, men det är egentligen inte huvudpoängen i det som jag
vill säga.
Det viktiga är vad regeringen gör och inte gör. På den punkten är jag ytter-
ligt kritisk. Jag tror faktiskt att man kunde betrakta våra förslag med litet
god vilja och större öppenhjärtighet och se till att de blir verklighet. Det bör
också ske ganska kvickt. Det är helt nödvändigt i nuvarande läge.
Anf. 61 BJÖRN ERICSON (s):
Herr talman! Antalet arbetslösa i Stockholms län närmar sig nu 75 000.
Ökningstakten är högre än i det övriga landet. Anita Johansson kommer se-
nare i debatten att närmare gå in på det direkta sysselsättningsläget. Jag tän-
ker mera uppehålla mig vid bakgrunden till att det ser ut som det gör.
I Stockholmsregionen har strukturförändringarna i näringslivet varit kraf-
tigare än på de allra flesta håll i Sverige. Genom variationen och bredden i
sysselsättningen har emellertid strukturförändringarna inte uppmärksam-
mats i den allmänna debatten på samma sätt som i regioner med mer ensidigt
näringsliv. Den stockholmska konsumtionsvaruindustrin som på 1800-talet
var ledande i landet har i stort försvunnit. Detsamma gäller de verkstadsin-
dustrier, elektrisk industri m.m., som vid sekelskiftet kom att bidra till ge-
nombrottet för modern teknisk industri. Den byggde på ett samspel med den
tekniska forskningen och gav många impulser till den industriella utveck-
lingen också i det övriga landet.
Under de senaste decennierna har i stället dataindustri, elektronikindustri
och företag med stort tjänsteinnehåll etablerat sig i Stockholm, framför allt
i den norra delen av länet. Den tunga industrin med bas främst i den södra
delen av länet har kraftigt minskat sin sysselsättning. Även många av de mest
moderna industrierna har emellertid utvecklats svagt de senaste åren. Stock-
holm står inför risken att upphöra att vara en industristad i framtiden.
En sådan utveckling skulle enligt min mening vara utomordentligt allvar-
lig, inte bara för Stockholmsregionen utan för hela landet.
Ett Stockholm utan industri skulle bli ett Stockholm med skarp social seg-
regation, där lågt betalda anställda i servicenäringar gör tjänster åt högt be-
talda tjänstemän i förvaltning, forskning, företagsledning, etc. Med sådana
arbetsmarknader, helt skilda från varandra, skulle sociala motsättningar,
ojämlikhet och utslagning prägla Stockholmsregionen. Det finns många så-
dana storstäder i vår omvärld som ger otäcka exempel på hur rå egoism,
fientlighet och brutalitet genomsyrar samhället. Den segregerade storsta-
dens destruktiva värderingar sprids efter hand också till andra delar av
landet.
I en storstad med en varierad arbetsmarknad, med såväl industri som
tjänsteverksamhet, ökar däremot människors möjlighet till individuell ut-
veckling. Det sociala kontaktnätet förtätas.
Huvudstadsregionen Stockholm är också den viktigaste kontaktpunkten
mellan vårt nationella ekonomiska system och den internationella markna-
den. Med en levande industri där forskning och teknisk utveckling främjas
kan också en större andel av den internationella produktionen komma till
Sverige.
Alternativet kan på längre sikt bli att Sverige förvandlas till en filial för
multinationella enheter som har sin forskning och utveckling förlagd till kon-
tinenten eller andra delar av världen. En god ekonomisk utveckling i Stock-
holmsregionen är sålunda också viktig för andra delar av vårt land.
Från Stockholm utgår efterfrågan och utvecklingsstimulans som når långt
ut till både stora och små företag i Sverige. Stockholmsregionen konkurrerar
inte med mer missgynnade delar av Sverige; konkurrensen sker i stället med
utländska storstäder.
Det är därför viktigt att regering och riksdag nu noga följer utvecklingen
i Stockholmsregionen och i konstruktiv anda söker lösningar på problemen,
som också är Sveriges nationella problem.
Herr talman! Fram till för några år sedan var stadens och regionens styrka
obestridliga och problemen överkomliga. Näringslivet och skattekraften var
starka, befolkningen relativt ung och välutbildad, utrikes handel och kom-
munikationer välutvecklade. Så positivt kan vi tyvärr inte längre beskriva
den här regionen. Strömmarna går från Stockholm, inte till Stockholm. Fö-
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
79
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsä ttningspolitik
m.m.
80
retagsnedläggningar och flyttningar - ofta med statligt stöd - också under
den socialdemokratiska regeringsperioden har på få år nästan lett till total
avveckling av vår industriella bas. Och det gäller både sådana framtidsindu-
strier som länge varit karakteristiska för Stockholm som ledande teknikstad
och sådana som är naturliga på en stor konsumtionsmarknad. Man kan här
nämna Ericssons Älvsjöfabrik, Atlas Copco, ABB, Arla, Saltsjöqvarn, Vin
& Sprit, Finnboda Varf, m.fl.
Många av dagens problem beror på den samhällsekonomiska krisen och
är gemensamma för Stockholm och det övriga landet. Vi vet alla att kon-
junkturerna kommer att vända, men att allt som skadats då inte går att repa-
rera. Stora delar av vår industri har slagits ut för gott, arbetslösheten kan
komma att permanentas och de offentliga finanserna att förbli i olag.
Till sist, herr talman, vill jag säga att det enligt vår uppfattning nu också
är dags att sätta punkt för statliga utflyttningar av pågående verksamheter i
storstadsregionerna. Arbetsplatsdräneringen måste få ett slut. Utlokalise-
ringar från regionen till följd av statliga åtgärder måste därför avvisas.
Anf. 62 HANS KARLSSON (s):
Herr talman! Örebro län har ett mycket besvärligt arbetsmarknadsläge.
Den öppna arbetslösheten är hög, för närvarande 7 %, och därutöver är
många människor sysselsatta i olika slag av arbetsmarknadspolitiska åtgär-
der. Av allt att döma har vi inte sett kulmen på detta ännu. Många privata
industri- och tjänsteföretag har en mycket låg orderingång, och till detta
kommer väntade personalminskningar inom den offentliga sektorn.
Näringslivet i länet har såväl kortsiktiga konjunkturproblem som långsik-
tiga strukturproblem. I basnäringarna har det rationaliserats, mekaniserats
och datoriserats hårt under senare år.
Det har varit nödvändigt och kommer att vara fortsatt nödvändigt för att
klara den internationella konkurrensen. Det betyder fortsatt minskning av
industrisysselsättningen om vi inte klarar att utveckla de befintliga företagen
och etablera nya.
Regeringens indragning av pengar från kommuner och landsting får nu
omedelbara effekter i form av uppsägningar runt om i länet. Ungefär 2 000
människor kommer att mista sina jobb på grund av dessa indragningar. Män-
niskor tvingas gå ut i arbetslöshet med åtföljande bekymmer. Det leder till
oro och otrygghet, till att barn far illa och till att familjebanden slits.
De minskade statsbidragen till kommunsektorn får till följd att utgifterna
för arbetslöshetsersättning och socialbidrag ökar kraftigt.
Det här är en rundgång med pengar där det enbart finns förlorare. Sam-
hället förlorar, de som blir arbetslösa förlorar, kvaliteten sjunker i vården,
omsorgerna, utbildningen och annan offentlig verksamhet.
Herr talman! Det som nu krävs i Örebro län är insatser på såväl lång som
kort sikt. Det krävs mer av utbildning men också insatser i form av bered-
skapsarbeten, ROT-projekt, osv. Vi måste få möjlighet att bättre ta till vara
de resurser som länet har på olika kompetensområden - miljöteknik, hög-
teknologiföretag med internationell inriktning, hälsoprofilen med gymnas-
tik-och idrottshögskolan, regionsjukhuset, yrkesmedicin och samhällsmed-
icin, Loka Brunn och Nyhyttan.
Örebro län har stora möjligheter om de rätta förutsättningarna skapas.
Och de rätta förutsättningarna handlar i väldigt stor utsträckning om infra-
struktursatsningar. Mälarbanan och Svealandsbanan är för länet viktiga
järnvägsprojekt. Men vi måste också gå vidare och knyta ihop Örebro med
Oslo, Stockholm och Göteborg på ett bättre sätt än i dag.
Men det räcker inte med järnvägar. Vi måste också ha bra vägförbindelser
för att kunna nå de aktuella marknaderna och ge den injektion som Bergsla-
gen behöver för att utvecklas. Bergslagsdiagonalen/Askersundsleden är ett
sådant vägprojekt som skulle vara livgivande för länet i dess helhet och i sär-
skild grad för Bergslagen.
En rad studier visar på flera starka argument för att denna led skall ingå i
stamvägnätet. Länstyrelserna i Kopparbergs län, Örebro och Östergötlands
län, vilka är de län som mest berörs, ställer sig bakom detta. Samma uppfatt-
ning har transportföretagen och åkeriföreningarna i området.
En högklassig vägförbindelse med sträckning över de områden som i dag
har stora bekymmer med sysselsättning och utveckling ger reella incitament
för nya företagsetableringar. Bergslagsdiagonalen/ Askersundsleden är vik-
tig för Örebro län, för hela Bergslagen och också för andra delar av landet,
exempelvis Norrlandskusten.
Samhällsekonomiska och transportekonomiska beräkningar visar att
Bergslagsdiagonalen/Askersundsleden är lönsam ur alla aspekter.
Vid en analys av godsflöden, transporter och terminaler som gjorts fram-
kommer många intressanta fakta. Vid en jämförelse med andra alternativ
visas att leden kommer att ha 30 % mer av eget gods, en större branschsprid-
ning, mer av snabbhets- och kapacitetskrävande gods samt fler godstermina-
ler.
Om vi jämför med andra alternativ kan vi konstatera att om Örebros index
sätts till 100 ur bilgodssynpunkt får Västerås ca 40, Borlänge ca 70 och Jön-
köping ca 100. Av dessa kommer de tre starkaste bilknutpunkterna Bor-
länge, Örebro och Jönköping att betjänas av en Bergslagsdiagonal/Asker-
sundsled.
Denna väg gör det möjligt att åstadkomma industriell förnyelse och till-
växt i inlandet, vilket är av avgörande betydelse för att nå någon form av
regional balans.
Leden löser flera tätortskonflikter och ger stora miljö- och trafiksäker-
hetsvinster. Samordnings- och miljövinster skapas också genom att ge vägen
en sådan sträckning att SJ:s största godsterminaler i Borlänge och Hallsberg
ansluter.
Ett argument mot vägsatsningen har varit att det blir för kostsamt. Men
då bortser man från att utbyggnaden skall ske i etapper, vilket från arbets-
marknadssynpunkt är mycket bra. Man bortser också från det faktum att
vissa delar av vägsträckningen ändå måste byggas för att få bort trafikfällor
och flaskhalsar i trafikflödet.
Herr talman! Örebro län behöver Bergslagsdiagonalen/Askersundsleden
för att kunna utvecklas och för att kunna ge förutsättningar för arbete och
tillväxt åt människorna i länet. Vägen behövs som en länk i det framtida
transportnätet och för att ta tillvara länets placering mitt i Sverige. Vägen
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
6 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 59
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
behövs också för att minska miljöstörningarna och samordna biltrafiken med
järnvägen.
I detta anförande instämde Leo Persson (s).
Anf. 63 MAGNUS PERSSON (s):
Herr talman! Värmland blöder. Med dessa ord inleds texten i vår Värm-
landsmotion. Tyvärr är det sanningen och ingenting annat som vi beskriver i
vår motion.
Länsarbetsnämnden beskriver läget enligt följande i sin januarirapport:
12 000 öppet arbetslösa, 7 500 sysselsatta i arbetmarknadsutbildning. Sam-
manlagt står inte mindre än närmare 20 000 värmlänningar utanför den ordi-
narie arbetsmarknaden.
Läget är med andra ord förtvivlat. Hela samhällen är på väg att utraderas.
Hårt och skoningslöst drabbas sysselsättningen i orter som Koppom och
Töcksfors inom Eda och Årjängs kommuner. Ett annat aktuellt exempel är
Björneborgs Jernverk AB som har hamnat i en akut likvidationskris där
samhällets stödinsatser behövs om orten skall kunna överleva. Hitintills har
näringsministern ställt sig kallsinnig och avvisande till föreslagna lösningar.
Karlstadregionen har drabbats av en rad problem. I och med att Zakris-
dalsverken har fått nådastöten har vi fått ytterligare ett problem på halsen.
Karolinen håller samtidigt på att tömmas på hyresgäster och personal på
grund av regeringens klantigt skötta och brådstörtade handlande i den delen.
Det är nyliberalismen som lyser fram och styr utvecklingen även här.
De senaste dagarnas spekulationer om att vi från länsgruppen skulle ha
ändrat oss när det gäller Värmlandsbrigadens lokalisering till Kristinehamn
är inte sanna. Vi tycker att det finns övervägande skäl som talar för att fusio-
nen mellan I 2 och A 9 fullföljs.
Skogen och boardindustrin möter stora problem. Även bönderna hemma
i Värmland kräver att den tidtabell som råder för omställning inom jordbru-
ket skall tas upp till förnyad diskussion. Då är steget inte långt till att minnas
den hotbild som bonderörelsens organisation LRF utmålade i sin kampanj.
Mörkret skulle lägga sig över nejderna och bygderna. Dystra och mörka
granskogar skulle plötsligt växa upp som svampar på åkrarna.
Herr talman! Tyvärr kan spådomarna komma att infrias, men med den
skillnaden att det i dag är en borgerlig riksdagsmajoritet som håller på att
infria LRF:s skräckpropaganda. Fabian Månssons mångomtalade uttryck -
Vet hut, vet sjufalt hut - är nära att ta till i det här sammanhanget.
Byggbranschen har oöverstigliga hinder på grund av att regeringen full-
ständigt har missbedömt marknadens reaktion. Regeringen har haft och har
alltjämt en närmast avvisande hållning till en rad konstruktiva förslag för att
rädda jobben. Våra krav på tidigareläggande av infrastruktursatsningar och
satsning på ROT-program med drygt 25 miljarder stöds helhjärtat av byg-
garna. Jag hoppas att alla på Värmlandsbänken också stöder detta, att man
inte misstänkliggör den objektsportfölj som finns, att krav på insatser kom-
mer från alla partiföreträdare på bänken och att vi drar åt samma håll.
När regeringen nu skall ta ställning till infrastruktursatsningar: Glöm inte
82
Värmland och skogslänen när besluten förr eller senare måste fattas om tidi-
gareläggning av angelägna infrastruktursatsningar.
Vid Hagfors järnverk har en studie med titeln Uppsagd från järnverket
nyligen presenterats. Studien visar att oron för familjen och för ortens fram-
tid är det allt överskuggande. Samtidigt som rapporten publiceras lägger
Carl Bildt och hans regering fram och arbetar med förslag som går stick i
stäv mot denna studie. Regeringen slår dövörat till och tutar och kör som om
ingenting hänt med en enda last och med den enda vägens politik. Glatt och
villigt följer Centern, Folkpartiet och Kds med som stödtrupp för att täcka
den moderatstyrda kärrans vilda framfart.
Herr talman! Den bild jag har gett är att Värmland blöder. När någon blir
sjuk brukar man gå till doktorn. Tusen och åter tusen värmlänningar har sökt
konsultation. Husdoktorn svarar inte. Bengt Westerberg finns inte inne. Nä-
ringsministern, statsministern och arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund
finns inte hemma. Ingen har jour. Den medicin, de doser och de huskurer
som Calle Bildt och hans gelikar har gett gör att patienterna nu börjar tveka
att över huvud taget ringa rådgivningscentralen. De har gett upp hoppet.
De enda som har det bra i dag är Kronofogdemyndigheten och konkurs-
förvaltarna. I lokalpressen kan vi sida upp och sida ner följa annonser om
konkurser, försäljningar, auktioner av egnahem och fritidshus osv. Annon-
serna är ett bra tillskott för lokalpressen. Men glöm inte, herr talman, att
bakom alla dessa husknutar och fasader döljer sig mycken oro och sorg. Tidi-
gare visioner och drömmar om ett eget hem har på kort tid slagits i spillror.
För många av de drabbade har det inneburit brustna illusioner.
Hoppet är det sista man överger. Nu hoppas vi och tror att om inte rege-
ringen tar sig tid att lyssna till klagolåten bör väl ändå mina riksdagskolleger
på Värmlandsbänken trots allt lyssna. Det är förvånansvärt tyst från mina
riksdagskolleger på Värmlandsbänken. Förr var det annat ljud i skällan, när
vi socialdemokrater satt i regeringsställning. Trots att vi då hade helt andra
arbetslöshetssiffror att redovisa var inte Kjell Ericsson och de andra särskilt
lågmälda. Man var inte speciellt nådig i sin kritik av den då förda regerings-
politiken. Var står Kjell Ericsson i dag? Har kritiken fastnat i halsen, eller
vad är det som har hänt? Sjung ut och tala om var ni borgerliga står när det
gäller jobben hemma i exempelvis Årjäng, Karlstad, Kristinehamn och i öv-
riga Värmland
Herr talman! Vi på Värmlandsbänken borde kunna mötas och hitta ge-
mensamma mediciner som vi kan bota Värmland med. Men vi måste göra
det i tid. Vi måste göra det nu. Med stor förväntan skall jag lyssna till vad
Kjell Ericsson och andra kommer att säga i den här debatten.
Anf. 64 LEO PERSSON (s):
Herr talman! En väl fungerande infrastruktur med telekommunikationer,
post, service, transporter, energiförsörjning m.m. måste finnas för att sam-
hället skall fungera. Monopol, konkurrens, statligt och privat ägande, egen
regi och entreprenad är några nyckelord som förekommer i debatten.
Många av de förändringar som diskuteras bygger huvudsakligen på ideolo-
gisk övertygelse och till en mindre del på en genomtänkt analys av vilka kon-
sekvenser förändringarna leder till.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
83
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
Vid en genombläddring av den senaste årgången av tidningen Statsan-
ställd får man en bild som beskriver stora omvälvande förändringar. Inget av
affärsverken i vårt land tycks gå fritt från personalnedskärningar, avknopp-
ningar, bolagiseringar, nya arbetsorganisationer och nya ledningsformer.
Bilden tyder inte på en tillfällig rationaliseringsövning utan på ett struktur-
brott. Vi går från ett historiskt skede in i ett annat.
Förändringarna slår hårdast på de orter ute i landet som var regionala
stödjepunkter och som i det nya kommunikationseffektivare Sverige blivit
onödiga mellanstationer.
En gång var Falun-Borlänge en av knutpunkterna för de statliga verken.
Nu håller knuten på att lösas upp. Televerket har lokaliserat sitt regionkon-
tor till Karlstad, vilket även Postverket gjort. Vägverket har valt att förlägga
sitt regionkontor till Härnösand och Östersund. Vägverket och Trafiksäker-
hetsverket har slagits samman. Detta betyder att 500 arbetsplatser försvin-
ner från Dalarna. Tar man med ytterligare regionaliseringseffekter inom
Skolverket, bankväsendet m.fl. försvinner ytterligare något hundratal ar-
betsplatser från Dalarna.
Herr talman! Inom industri- och småföretagarsektorn är läget lika pre-
kärt, om inte värre. Räntorna hos bankerna är fortfarande höga. Värdena
för företagens och bankernas fastigheter har i bokslut fallit så mycket att
boksluten för många visar negativa resultat. Man kanske kunde tillämpa nå-
gon form av nedskrivningsnyckel så att inte banker och kreditinstitut drab-
bas fullt ut. Genom en sådan syn skulle man också kunna dämpa behovet av
insatser från Bankakuten till bankerna.
Bankerna borde i stället tvingas att i nuläget träffa uppgörelser som inne-
bär att de får sina lån betalda utifrån avkastningen på möjlig produktion i
företagen. Det får inte vara så att ett högt ränteläge skall tvinga företagen
till konkurs.
Inom industrin och i småföretagarkollektivet finns ofta produktionsteknik
som är avancerad. Dessa kan leverera produkter till låga kostnader bara de
får hjälp med investeringar i verktyg och maskiner som ger produktionsför-
delar ur såväl lönsamhets- som miljöaspekter.
Här har Arbetslivsfonden alltjämt en roll. Den kan hjälpa till att lösa kon-
kurrensproblem mellan låglöneländer och vår arbetsmiljöanpassade pro-
duktion. Nu försvinner den tyvärr. Det kommer naturligtvis att ge ytterligare
ökad arbetslöshet. Som exempel kan nämnas ett litet företag i Mora som
mist en order på grund av för höga verktygs- och maskinkostnader. Ordern
gick till ett företag i öst med mycket dålig arbetsmiljö.
Det finns ytterligare saker att peka på som gör att företagen inte är villiga
att medverka till ökad sysselsättning. Riskkapitalbolagen blev inte vad före-
tagarna hoppades på. Räntor på 20 % är inte ovanliga. Man undrar vart risk-
villigheten tog vägen.
Kreditgarantier är en annan viktig faktor för många företag, kanske fram-
för allt de små företagen. Det finns en stor utvecklingspotential mot bl.a.
Östeuropa. Regeringen måste ta rejäla initiativ till att ge de små företagen,
och även i vissa fall de stora företagen, tillgång till en politik som innehåller
räntesänkningar, riskkapital som är verkliga riskkapital och ett kreditgaran-
84
tisystem som även ger de små företagen möjligheter att utveckla ett affärsut-
byte.
Herr talman! Jag har gott stöd från Dalarnas företagare i detta, liksom i
att det nu är hög tid att ge stimulans i form av särskilda sysselsättningsåtgär-
der. Det som jag nu nämnt skulle starkt medverka till en ökad sysselsättning.
I Dalarna är arbetslösheten nu uppe i 7,5 % med Vansbro kommun i topp
med 11,45 % och Rättvik på 9,88 %. Det betyder att 13 043 är arbetslösa i
Dalarna i dag.
På byggsidan skulle ett ROT-program komma hela landet till del. Jag kan
nämna ett exempel. I Smedjebacken finns ett ombyggnadsobjektpå bostads-
sidan på ca 180 lägenheter för ca 60 miljoner. Men banker och bolåneinstitu-
ten släpper inte till några lån, trots att Smedjebackens kommun beslutat om
kommunal borgen. Här tycker jag att den borgerliga regeringen aktivt, ge-
nom sin förda politik, hjälpt till att misstänkliggöra kommuner och allmän-
nytta så att de uppfattas som mindre kreditvärdiga.
Regeringen vill bl.a. ha kvar det kommunala skattestoppet. Om man upp-
häver det, ökar naturligtvis kreditvärdigheten när kommunerna själva kan
bestämma om sin framtid.
Kommunerna bör också stimuleras att bygga om skolor. Det finns i varje
kommun ett antal skolobjekt som kan sättas i gång bara man ordnar en ROT-
finansiering med låg ränta.
Det finns också ett antal vägobjekt. Riksväg 60 förbi Ludvika och Gräng-
esberg samt brobyggen efter riksväg 70 är t.ex. färdigprojekterade.
På järnvägsområdet kan man se till att ytterligare rusta upp järnvägen
Ludvika-Smedjebacken-Västerås så att Bergslagspendeln blir av.
Det är viktigt att sysselsättningen åter blir ledmotivet i vårt land. Genom
att sätta folk i arbete får vi också skatteintäkter som ger kommuner och
landsting större möjligheter att hålla en hög servicenivå, vilket stimulerar
kvinnornas arbetsmarknad. Då kan man använda de passiva kontantstöden
på ett mycket bättre sätt.
I detta anförande instämde Hans Karlsson (s).
Anf. 65 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Västmanland är fortfarande ett av landets mest industrialise-
rade län. Stålindustri, metallbearbetande industri, maskin- och elektrotek-
nisk industri dominerar. Dessa industrigrenar har alltsedan mitten av 1970-
talet arbetat i en hård internationell konkurrens. Många industrier har tving-
ats till kraftiga neddragningar eller helt lagts ned, vilket drabbat många
bruksorter som dominerats av en eller ett fåtal industrier.
Den långvariga lågkonjunkturen slår hårt mot industrisysselsättningen i
länet. Varslen och uppsägningarna har varit många och omfattande. Arbets-
lösheten är hög i länet. Särskilt ungdomar har drabbats mycket hårt, men
länsarbetsnämnden och arbetsförmedlingarna har lyckats väl med att finna
ungdomspraktikplatser. För närvarande sysselsätts ca 2 300 ungdomar på
detta sätt. Antalet personer i arbetsmarknadsutbildning och i beredskapsar-
beten är också högt. Trots dessa insatser är den öppna arbetslösheten över
9 500.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
85
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
86
Det är nödvändigt med bättre kommunikationer i Bergslagen och i Mälar-
området. På järnvägsområdet har en hel del hänt under senare år. Ombygg-
naden och moderniseringen av Bergslagspendeln är i stort sett klar. Den är
mycket värdefull för många orter i Bergslagen.
Byggandet av Mälarbanan är i gång. När projektet så småningom är helt
klart kommer sträckan Stockholm-Västerås-Örebro att trafikeras med hög-
hastighetståg, vilket mycket påtagligt kommer att förkorta restiden.
Det är också mycket betydelsefullt för en region att ha ett väl fungerande
vägnät. De senaste årens medelstilldelning har ej medgivit att angelägna
projekt kunnat genomföras i den takt som varit nödvändig för regionens ut-
veckling. Flera vägprojekt är mycket angelägna att genomföra. Jag nöjer
mig med att nämna två stycken.
E 18 rustas upp i Uppsala, Örebro och Värmlands län, men det återstår
mycket innan E 18 får en jämn och hög standard. Det är viktigt att rusta upp
vägsträckan Köping-Arboga i Västmanlands län. Om detta projekt snabbt
kan komma i gång, kommer många viktiga arbetstillfällen att skapas.
En annan väg som jag särskilt vill omnämna är Räta linjen, en vägsträck-
ning Norrköping-Katrineholm-Västerås-Sala-Gävle. Räta linjen är den na-
turliga förbindelsen mellan Norrlandskusten och södra-sydöstra Sverige ge-
nom anknytningen till E 4 och E 22 i Norrköping.
Vissa vägsträckor längs Räta linjen har i dag en acceptabel standard, men
för att Räta linjen skall fungera helt tillfredsställande som transportled krävs
att förbättringar och ombyggnader snabbt kan genomföras på vissa vägav-
snitt. Upprustningen kan ofta ske i anslutning till befintlig vägsträckning och
med måttliga investeringar. Terrängen är mycket lättforcerad och flack, och
upprustningskostnaden kommer att ligga långt under övriga diskuterade in-
vesteringsalternativ i nord-sydlig riktning. Bergslagsdiagonalen, som nämnts
tidigare här i dag, är ett mycket dyrare alternativ.
Den högre utbildningen är viktig för ett län. Högskolan Eskilstuna/
Västerås är gemensam för två län. Vi i Västmanlands län anser att högskolan
Eskilstuna/Västerås ej fått den utbildningsvolym som behövs. Många väst-
manländska ungdomar måste välja en högre utbildning på annat håll. Kon-
takterna med hemlänet tunnas ut. Ungdomarna bygger upp kontakter på
den nya studieorten och stannar kvar där efter färdiga studier.
Vi behöver våra högutbildade ungdomar i länet. Därför har jag vid uppre-
pade tillfällen motionerat om ökade satsningar på högskolan Eskilstuna/
Västerås. För Västmanlands del måste den högre utbildningen både breddas
och fördjupas. De västmanländska ungdomarna måste få tillgång till ett ökat
antal högre utbildningar i hemlänet.
Fördjupningen bör i första hand ske inom den tekniska sektorn. Länet är
ju starkt industrialiserat. Fullständig civilingenjörsutbildning bör förläggas
till Västerås. För närvarande kan de två första åren läsas i Västerås, men
därefter måste de studerande fortsätta vid Tekniska högskolan.
När det gäller byggsysselsättningen är läget mycket allvarligt i Västman-
land. Ca 31 % av byggnadsarbetarna saknar sysselsättning. Det gäller för
stat, landsting och kommun att tidigarelägga olika byggprojekt och öka re-
parations- och underhållsarbeten för att undvika den kraftiga utslagning av
byggkompetens som annars kommer att ske i länet.
Herr talman! Länsborna är starkt medvetna om länets problem. Det arbe-
tas intensivt på olika nivåer för en positiv utveckling av länet. Jag ser goda
möjligheter till att komma till rätta med länets problem. Men det är nödvän-
digt med insatser från regering och riksdag. Satsningar på högskolan, sats-
ningar på kommunikationer, satsningar på tjänstesektorn, satsningar på hög-
teknologiska industrier och satsningar inom byggsektorn kan ge Västman-
lands län en långsiktigt positiv utveckling.
Anf. 66 JAN ERIK ÅGREN (kds):
Herr talman! I en gemensam Plattform Norr från Kristdemokraterna i de
fyra nordligaste länen, Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorr-
land, talas om ”Väl utbyggda kommunikationer - Nyckeln till Norrlands
framtid”.
De långa avstånden inom Norrland och ut till de stora marknaderna utgör
ett allvarligt handikapp för hela regionen. Väl uppbyggda kommunikationer
är därför, tillsammans med utbildning, de viktigaste regionalpolitiska frå-
gorna för Norrlandslänen.
I ett EG-perspektiv är kommunikationerna ännu viktigare, eftersom rör-
lighet, handel och mänskliga kontakter underlättas ytterligare. Infrastruktu-
rens betydelse kommer att öka alltmer. Det svenska transportsystemet
måste därför utvecklas så att det bidrar till regional balans. Men förutom
ökade satsningar på vägar och järnvägar krävs också stora investeringar i te-
lekommunikationer, för att förutsättningarna skall förbättras för eftersatta
regioner.
Under de senaste åren har infrastruktursatsningarna ökat kraftigt. Det är
både nödvändigt och glädjande. 90-talet kommer att bli infrastruktursats-
ningarnas årtionde i Sverige, om de planer som nu finns kan fullföljas.
Herr talman! Både de direkta och de indirekta sysselsättningseffekterna
av infrastrukturinvesteringar är viktiga, inte minst i lågkonjunktur. Ett ex-
empel på det är de extra medel som i olika vägpaket beslutats under 1991
och 1992. För de sex nordligaste länen handlar det om drygt 4 miljarder. Ge-
nom att de är fördelade på ett stort antal projekt över de olika länen har de
också kommit att betyda ett värdefullt tillskott av sysselsättningstillfällen i
dessa län. Enbart i Region Mitt är i dag 115 vägprojekt i gång för ca 2,2 mil-
jarder, och det ger drygt 2 000 arbetstillfällen.
Till detta kommer extra medel till järnvägar för samma tidsperiod i de
nordligaste länen på drygt 1,1 miljard kronor. Av de sammanlagt 18 145 mil-
joner som beslutats för vägar och järnvägar under 1991 och 1992 har 35 %
gått till Norrlandslänen plus Kopparbergs län.
Men, herr talman, det behövs fortsatta kraftfulla satsningar i Norrlandslä-
nen. Ett av de mest angelägna projekten att nu gå vidare med är en satsning
på Botniabanan. En förprojektering av Botniabanan och Ådalsbanan behö-
ver snarast komma till stånd. Botniabanan handlar om en förlängning av
Ostkustbanan från Sundsvall till Umeå/Vännäs men är också planerad för
framtida förlängning norrut.
Banverkets kalkyler för Botniabanan visar att persontrafiken ger mycket
stora samhällsekonomiska vinster. Ja, enbart persontrafikvinsterna ger sam-
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
87
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
hällsekonomisk lönsamhet för projektet. Men också godstrafiken ger bety-
delsefulla vinster.
När det gäller de större vägarna är, förutom de fortsatta satsningarna på
E 4, inlandsvägen riksväg 45 viktig. Den bör bli klassad som Europaväg och
upprustas som en inlandspulsåder.
De signaler som ges från riksdag och regering när det gäller satsningar i
norr är viktiga också inför den kommande folkomröstningen om Sveriges
inträde i EG. Fortsatta, kraftfulla infrastruktursatsningar i norr, däribland
på Botniabanan, är positiva signaler också till dem som är tveksamma inför
EG. Vi satsar för att skapa goda förutsättningar för näringsliv och enskilda
också efter ett EG-inträde.
Nettoexportvärdet per anställd i norra Sverige är högre än riksgenomsnit-
tet. De förädlings- och exportvärden som den norra landsdelen svarar för är
av stor betydelse för hela landets ekonomi. Men för att ha kvar denna bety-
delse är en god infrastruktur nödvändig. Där kommer projektet Botniaba-
nan in. Det är av betydelse inte bara för Norrlandslänens ekonomi utan för
landets samlade ekonomi.
Herr talman! I ett framtidsperspektiv är det betydelsefullt att landet ses
som ett samverkande system. Både storstadsregioner och övriga regioner i
landet behöver ges möjlighet att fungera på ett tillfredsställande sätt och så
kunna uppfylla sina viktiga roller i detta system. En viktig förutsättning för
god funktion är effektiva transportsystem också för Norrlandsregionen.
Anf. 67 STINA ELIASSON (c):
Herr talman! Den långa och djupa lågkonjunktur vi upplever nu har
många aspekter. Jag vill för min del stanna inför problemen sådana de upp-
levs i Jämtlands län.
Det karakteristiska för Jämtlands län är att vi under tidigare lågkonjunk-
turer aldrig har drabbats så hårt sysselsättningsmässigt som nu. Vi har fått
en känsligare näringsstruktur under det senaste decenniet. Jordbruket har
relativt sett gått tillbaka. Till detta har i hög grad 80-talets jordbrukspolitik
bidragit. Vi har fått ett ökat inslag av tillverknings- och serviceföretag, som
känner av konjunkturväxlingarna omedelbart, för att inte säga brutalt.
Mest anmärkningsvärt är nog ändå det som händer inom skogsbruket i
Norrlands inland. Massa- och pappersindustrin vid kusten har stora pro-
blem, men för en jämtlänning, som följer spelet utifrån, verkar det som om
man kortsiktigt vältrar över problemen på inlandets skogsbruk. Köpen av
massaved från inlandet har begränsats. Importen av virkesråvara ökar, och
dessutom har ett nytt prissystem införts. Det gamla systemet med utjämning
av transportkostnaderna har avskaffats, något som ytterligare drabbar inlan-
dets skogsbruk.
Tidigare talade man om 0-zoner, dvs. regioner i inlandet där allt lönsamt
skogsbruk var uteslutet. Nu är vi där igen, och dessutom mer påtagligt än
någonsin tidigare.
Det finns ett antal sågverk i inlandet, vanligen små lokala företag, som tar
hand om en viss råvarukvantitet. Hälften av den råvaran är emellertid flis,
som måste avsättas vid kustens massaindustrier för att sågverksdriften över
88
huvud taget skall vara möjlig. Som en följd av denna utveckling har arbets-
lösheten i Jämtlands län ökat och är nu över riksgenomsnittet.
Detta är den aktuella situationen. Långsiktigt kan de nya problem som
landets skogsbruk möter leda till allvarlig skada och en förändrad regional
balans. Skogsbruket spelar nämligen en så avgörande roll för det norr-
ländska inlandet att den nya avsättningssituationen hämmar utvecklingen i
stort i dessa skogsbygder.
Vad kan man då göra för att hjälpa upp situationen? Regeringen har gjort
en del. Sänkta arbetsgivaravgifter har stor betydelse. Jag har själv väckt mo-
tioner om åtgärder som t.ex. skulle medverka till sänkta transportkostnader
för skogsråvara. Det finns mer att göra på det området.
De bygder som främst drabbas av skogsbrukets nya situation kan kompen-
seras t.ex. genom del i vinsterna från vattenkraftverken, som till stor del lig-
ger i Norrlands inland. Detta är ett gammalt centerkrav som nu verkar få
brett stöd, dvs. ett öre per producerad kilowattimme till kommuner och län
där el produeras. Om detta har jag också väckt motioner i år. Nu väntar vi
på ett regeringsförslag.
Skogsråvara som inte behövs för sågverken och massaindustrin borde i
ökad utsträckning kunna användas som bränsle och för produktion av meta-
nol. Det har talats så mycket och så länge om detta att det nu snart måste
hända något. Flis som massaindustrin inte vill ha borde kunna användas som
bränsle i kraftvärmeverk. Ett sådant projekt utreds ju för närvarande i Jämt-
land.
Herr talman! Som bekant upplever vi för närvarande en finans- och bank-
kris. När jag ser hur krisen har slagit i Jämtlands län blir jag bestört. Vad var
det som startade den spekulationsvåg som ledde till de enorma bankförlus-
terna? Ja, inte var det utvecklingen i Jämtlands län! I stället var det koncen-
trationen av investeringarna i byggnader och anläggningar till vissa stor-
stadsregioner - som om vi härifrån skulle administrera hela Europa! De
osannolika fastighetspriserna i Stockholmsregionen, som var en följd av
koncentrationen, spred sig ut över landet - även till oss i Jämtlands län.
Konsekvensen har nu blivit att företagare och privatpersoner i Jämtlands
län har lika svårt som andra att få låna pengar av bankerna, trots att det
egentligen inte är deras region och näringsliv som har förorsakat finans- och
bankkrisen.
Vad säger oss detta? Jo, när man som den förutvarande regeringen gjorde
under 80-talet, under en exceptionell högkonjunktur, struntar totalt i den
regionala balansen, skapar man ett sårbart samhälle. Det straffar sig att
glömma den regionala balansen. Den nuvarande arbetsmarknadsministern
gör det inte. Han har t.ex. utlokaliserat ERU, dvs. expertgruppen för forsk-
ning om regional utveckling, till Östersund. Vi tar det som en aktiv viljeytt-
ring.
Herr talman! Den regionala utvecklingen behöver stödjas av forskning på
bred front eftersom den har så stor betydelse för samhällets utveckling.
Anf. 68 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Till de tyngsta frågorna i dag hör de arbetsmarknadspolitiska
frågorna. I dag skiljer sig inte regionerna lika mycket från varandra som de
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
89
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
90
gjorde tidigare. De flesta regioner har problem. Våra problem i Bergslagsre-
gionen är dock av äldre datum. Vårt största handikapp är att man i vår re-
gion - jag talar främst om Västmanland - inte har hunnit hämta sig efter
de stora industrirationaliseringarna inom gruv-, stål- och verkstadsindustrin
innan denna djupa nedgång kom. Läget var för Västmanland redan i in-
gångsläget prekärt. Nedläggningarna har redan genomförts, och utflyttning-
arna av både industri och människor har genomförts. Jag återkommer till en
del av dessa problem.
Jag vill hänvisa till Birger Anderssons anförande. Han tog nyss upp en stor
del av de problem som finns i Västmanland i dag. Jag instämmer helt i hans
uppfattning. Jag vill särskilt poängtera vikten av att man ser över Räta lin-
jen. Det är den väg som mycket snabbt kan rustas upp, och kostnaderna är
ringa jämfört med andra alternativ. Riksväg 68 ingår som en central del i
det vägsystem som förenar regionens industrigrupper med Gävle i öster och
Örebro och Göteborg i väster. Riksväg 68 är därigenom en mycket viktig
sammanhållande interregional väg. Den har mycket stor betydelse för nä-
rings- och samhällsliv, för kultur och för en alltmer ökande turism. Vi hälsar
med tillförsikt att turistmomsen så småningom skall sänkas.
Den här vägen gör mer än någon annan väg, verkligt eller tänkt, skäl för
namnet Bergslagsdiagonalen. Det är därför vi anser att det är den linjen man
i första hand skall rusta upp.
Ett allmängiltigt problem - som direkt berör arbetsmarknadsministerns
område - är de regler som får mycket inte bara negativa utan direkt skadliga
effekter i dagens läge med den arbetsmarknadssituation som vi nu har. Jag
har i dag hört flera talare klaga på stela regelsystem.
I våras ställde jag en interpellation till arbetsmarknadsminister Börje
Hörnlund och påtalade ett par av de skadliga regleringarna. Tyvärr har inget
gjorts för att underlätta den svåra situation som framför allt kvinnor hamnar
i allt oftare. De arbetar oftast inom tjänstesektorer där det inrättats massor
av deltidstjänster. Här känner jag en djup besvikelse. Det borde vara ganska
enkelt att temporärt ändra reglerna så att man får fyllnadsstämpl^ längre tid
utan att det kostar mera. Jag skall ge ett exempel.
En kvinna som har studerat juridik får en plats på en advokatbyrå. Dels
klarar hon jobbet bra, dels trivs hon bra och känner att hon får möjlighet att
utvecklas i sitt yrke. Men så behöver företaget göra indragningar. Först
sänks anställningens omfattning till 75 %. Hon får då fyllnadsstämpla ett tag.
Men så går den relativt korta tidsfristen ut, och det diskuteras en sänkning
till en 60-procentig anställning. Men okey - man försöker med 75 % ett tag
till. Men osäkert är det. Vad som händer är att hon kan inte stanna i det här
arbetet. Hon trivs bra, och det är det som hon har utbildat sig för. Hon klarar
sig inte ekonomiskt - inte ens om hon försöker bibehålla den 75-procentiga
anställningen. Men hon klarar sigom hon då i stället tar emot en uppsägning.
Då får hon stämpla fullt ett år. En annan kvinna anställs i stället. Det blir
dyrt för firman som skall skola in en ny medarbetare. Dessutom blir det för
en kort tid, eftersom inte heller den nya medarbetaren kan leva på 60-75 %
anställning.
Herr talman! Det här är ett av många exempel som jag har kommit i kon-
takt med. Det visar tydligt hur ett alltför stelt regelsystem kan stjälpa i stället
för hjälpa. Jag är medveten om att skärpningen infördes, eftersom systemet
här, som så många gånger annars, hade missbrukats. Det behövde ske en
åtstramning. Jag hoppas att arbetsmarknadsminister Hörnlund lyssnar eller
läser protokollet och att han i ett läge som är så radikalt annorlunda ändå
försöker att temporärt ändra förhållandena. Det går att kontrollera med
hjälp av intyg från arbetsgivare eller arbetsförmedling.
Jag vill återkomma till de speciella problem som vi upplever i dag i Väst-
manland. Som jag tidigare nämnt har vi inte bara nytillkomna problem i
Västmanland. Den stora, tunga, ensidiga industristrukturen har slagits sön-
der. I stället har man försökt satsa på småetableringarbl.a. inom viss tjänste-
sektor. Det blev en viss hjälp när Hallstahammar äntligen placerades inom
stödområdet.
För att vi skall kunna skapa ytterligare arbetsplatser och för att medelstora
företag skall kunna utvecklas är det i dag nödvändigt att vi t.ex. med förtur
får det moderna AXE-växelsystemet. Jag vet att detta finns med i planerna.
Jag vill bara poängtera hur viktigt det är att frågan inte skjuts upp utan att
utbyggnaden kommer nu. Det skulle nämligen vara av största betydelse för
företagsetableringar. De flesta nya företag är mycket små och brottas med
tunga kostnader i initialskedet innan de kommer i gång.
En annan för oss mycket viktig fråga gäller lokaliseringen av den framtida
skogsmästarutbildningen. Den framtida skogliga utbildningen har varit före-
mål för utredningar, och förändringar har föreslagits. Man reser krav på för-
ändringar i det förslag som antogs 1992. Jag är medveten om att den högre
skogliga utbildningen inte kommer att ha en sådan dimension att den kan
splittras på för många orter. Men jag menar att södra Bergslagen har en na-
turlig traditionell förankring i skogsbruk och skoglig utbildning. Det genere-
rar många arbeten i det så hårt drabbade Bergslagen.
Anf. 69 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Min replik skall bli mycket kort. Jag vill bara säga till Birgit
Henriksson att det till arbetsutskottet under den allmänna motionstiden har
kommit ett stort antal motioner som rör 150-dagarsregeln, dvs. deltidsar-
betslöshetsregeln. Även socialdemokraterna - den socialdemokratiska
gruppen - har skrivit en motion om att man skall upphäva denna regel. Det
krävs inget riksdagsbeslut för att justera detta, utan det räcker med ett rege-
ringsställningstagande. Jag hoppas att Birgit Henrikssons partikamrater i ar-
betsmarknadsutskottet lyssnar på Birgit Henriksson och att vi ganska snabbt
skall kunna komma fram till en överenskommelse.
Det är precis som det beskrivs - denna regel som var bra i en högkonjunk-
tur har fått motsatt verkan i en lågkonjunktur. Man kan säga att den har
blivit kontraproduktiv. Därför är det viktigt att man ändrar på denna regel
så fort som möjligt.
Anf. 70 BIRGIT HENRIKSSON (m) replik:
Herr talman! Jag tackar för den upplysningen. Jag har själv drivit dessa
frågor under många år. Som jag sade i mitt anförande hör nämligen Väst-
manland till de län som mycket länge har varit drabbade. För oss har det inte
varit fråga om en plötslig konjunkturförändring, så som har varit fallit i stora
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
91
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
92
delar av Sverige. Vi har tidigt haft stora företagsnedläggningar. Gruv-, stål-
och verkstadsindustri har lagts ner. Många av våra järnbruk är också borta.
Därför har jag länge ansett att just denna regel har drabbat kvinnor hårt och
behöver ändras.
Jag är glad för all draghjälp. Jag tror att man måste vara flexibel inom alla
regelsystem och justera dem i förhållande till konjunkturerna.
Anf. 71 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Jag tror att vi är helt överens. Jag vill bara göra Birgit Hen-
riksson uppmärksam på en sak. Ett par händelser har inträffat under hösten.
Jag tror att Arbetsmarknadsstyrelsen håller på att se över detta. På en ar-
betsplats - i det här fallet en mycket stor arbetsplats - har man t.ex. träffat
överenskommelser om att införa halvtid för i stort sett hela arbetsstyrkan.
Därigenom utnyttjar man arbetslöshetsförsäkringen för ett slags medveten
planering. Det är naturligtvis inte bra.
Jag vet inte vilken slutsats man kommer till i undersökningen, men under
alla omständigheter är det min uppfattning att man trots detta behöver för-
ändra 150-dagarsregeln just nu. Vad som behöver göras på litet längre sikt
är det för tidigt att säga. Men under den här konjunkturen är det viktigt att
man tar bort den här regeln.
Anf. 72 LARS SVENSK (kds):
Herr talman! Infrastruktursatsningarna har kommit i blickpunkten på ett
speciellt sätt under de senaste åren. Som jag ser det finns det två förklaringar
till detta. För det första befinner vi oss i en betydande investeringsfas, vilket
är ovanligt nu när det skärs och spars på alla andra områden. För det andra
engagerar kommunikationsfrågorna svenska folket på ett speciellt sätt.
Inom kort får vi ta del av två propositioner. Den ena handlar om trafiksä-
kerhet och den andra om investeringar i trafikens infrastruktur. Det är såle-
des två mycket viktiga propositioner.
När det gäller den långsiktiga inriktningen menar jag att vi nu kan hålla
isär politikerrollen och tjänstemannarollen. Vi skall som politiker lägga fast
de långsiktiga målen, se till att den övergripande verksamheten fungerar, be-
stämma investeringsvolymen och fördelningen mellan olika infrastruktur-
slag och prioritera mellan miljö, säkerhet och framkomlighet - för att nämna
några exempel. Verken - såsom Banverket och Vägverket - skall sköta de-
taljerna utifrån den kompetens som där finns. Det gäller prioriteringsord-
ningen, dvs. hur och i vilken ordning man skall bygga för att maximalt kunna
nyttja de investeringsmedel som kommer fram.
Riksdagen har hos regeringen begärt en presentation av den långsiktiga
inriktningen av infrastruktursatsningarna. Man kan förmoda att det som nu
läggs fram kommer att kännas ovant för många politiker att hantera. Det
gäller särskilt för dem som under de senaste årens svekdebatter har gjort sig
till hjältar i lokalpressen genom att i tid och otid ha ondgjort sig över att det
inte satsas tillräckligt på vägen eller järnvägen utanför den egna husknuten
eller därför att spaden inte har satts i marken tillräckligt fort hemmavid.
En långsiktig, övergripande plan omfattar stora pengar och sträcker sig
över flera år. Det betyder också att vi politiker måste släppa detaljerna och
i stället börja syssla med helheten. Förstår vi inte detta, ja då förstår vi nog
inte heller vad vi egentligen har begärt från regeringen.
Det har från visst håll svävat ut över landet som en politisk myt att ingen-
ting görs och att byggena inte kommer i gång. Men låt oss ändå slå fast att
sedan besluten 1991 har så gott som alla stora projekt kommit i gång. När
det gäller de sysselsättningsorienterade paketen på drygt ett tusen projekt
har en tredjedel redan avslutats, en tredjedel pågår och en tredjedel påbör-
jas inom kort. Visst förekommer förseningar, men som regeringens utred-
ningsman nyligen slog fast: Det mesta går trots allt enligt tidsplan, och förse-
ningarna är ganska små.
I det här sammanhanget måste vi också vara realistiska och veta att infra-
strukturens betydelse som sysselsättningsinstrument har fått helt orimliga
proportioner. Det skulle krävas närmast astronomiska investeringsbelopp
för att det märkbart skulle sätta spår i arbetslöshetsstatistiken. Vi måste vara
observanta så att inte ”dammsugaren” som söker sysselsättningsobjekt
hackar sönder vettiga helhetslösningar när det gäller den framtida infra-
strukturen. Vi satsar i och för sig på sysselsättningsfrämjande objekt, men
det är objekt som inte alltid är rätt vare sig i tid eller i plats.
Herr talman! Jag vill till sist nämna några ord om avregleringen.
Syftet med avregleringen är att nå upp till de övergripande trafikpolitiska
målen, nämligen att kunna erbjuda landets alla medborgare en tillfredsstäl-
lande, säker och miljövänlig transportförsöijning till lägsta samhällsekono-
miska kostnad. Det är inte detsamma som att ord som regler, tillstånd och
koncessioner försvinner ur terminologin. I själva verket betyder avregle-
ringen också att man måste stifta nödvändiga lagar för att den skall lyckas.
Jag tycker att avregleringen av taxinäringen är ett exempel som med all
tydlighet visar på en avreglering som inte tog till vara konsumenternas och
de seriöst arbetande taxiföretagens intressen. Regeringen tvingades därför i
höstas att i tre olika propositioner lägga fram förslag till lösningar inom nä-
ringen. Det handlar inte om att återgå till en reglerad marknad, men en aktiv
och uthållig eftervård har också sin plats i avregleringens spår.
Anf. 73 ANITA JOHANSSON (s):
Herr talman! Varje vardag blir 462 människor arbetslösa. Det innebär att
drygt 10 000 har mist sitt arbete bara sedan den 11 januari, Uå regeringen
presenterade sin finansplan och budget. Vi har en regering som ingenting
gör och som ingenting har förstått och ingenting lärt av andra länder som
tillåtit arbetslösheten att stiga. Det vi nu upplever på arbetsmarknaden är
ingenting annat än en stor tragedi för Sverige som nation men framför allt
för tusentals svenska kvinnor och män.
Arbetslösheten är i dag en realitet i alla regioner. Denna gång är inte stor-
städerna förskonade från arbetslöshet. Med våldsam kraft drabbas t.ex.
Stockholms län av arbetslösheten. I januari var närmare 75 000 personer ar-
betslösa och av dem var drygt 17 % ungdomar under 24 år. Ingen fråga är
viktigare än arbetslösheten. Inga åtgärder är viktigare än sådana som kan
bromsa arbetslöshetens utbredning. Ingenting är viktigare än att vi i denna
kammare över partigränserna kan samlas kring de förslag som ligger på riks-
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
93
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Sysselsättningspolitik
m.m.
dagens bord och som omedelbart skulle kunna få stopp på arbetslöshetens
ökningar.
Herr talman! Alltför sällan diskuterar vi de grundläggande levnadsvillko-
ren i de regioner som vi representerar. Många människor känner inte igen
sig i den politiska retoriken. Verkligheten är inte bara svart och vit. Det gäl-
ler inte minst levnadsvillkoren i Stockholms län. Här bor 1,9 miljoner männi-
skor, eller ca 20 % av Sveriges befolkning. Stockholms län är den mest tätbe-
folkade regionen, samtidigt som tiotusentals människor bor i vad som kan
liknas vid en glesbygd.
Här finns de rikaste och resursstarkaste människorna, men även de fatti-
gaste och sköraste. Här finns de mest slitna bostadsområdena, men även de
bästa boendemiljöerna. Här finns en mångfald människor från olika delar
av världen, men också en växande främlingsrädsla och gryende rasism. Här
finns de allra mest utsatta människorna i vårt land. Här bor de HlV-smit-
tade, missbrukarna och de hemlösa. Men här finns även de allra mest resurs-
starka personerna i Sverige.
Så är det i Stockholms län. Här finns bra och dåliga levnadsvillkor, möjlig-
heter och problem sida vid sida. Storstockholm är onekligen kontrasternas
och ojämlikheternas region. Denna smältdegel av människor i Stockholms
län innebär naturligtvis en enorm utvecklingspotential inför framtiden. Möj-
ligheterna överstiger vida de problem som finns i regionen, än så länge. Jag,
liksom tusentals andra invånare i den här regionen, är djupt oroad över den
politik som nu bedrivs av den borgerliga majoriteten här i riksdagen, i lands-
tinget och i många kommuner.
Flera kommuner i Stockholms län är nyliberalernas experimentverkstad -
låt mig säga det. Moderatpolitiken tar sig bl.a. uttryck i skattesänkningar,
sämre kvalitet på den kommunala servicen, privatiseringar av offentlig sek-
tor och en urholkad lokal demokrati.
Häromdagen kunde vi höra att företaget Fritidsbokningar i Stockholm AB
meddelat att man inlämnat sin konkursansökan. Att bokningar av samlings-
lokaler och idrottsanläggningar i Stockholm nu är en enda röra kan de flesta
förmodligen leva med, även om det ställer till en del trassel, men vad händer
den dag husläkarföretaget, det privata dagiset och friskolorna börjar ställa
in sina betalningar? Det är frågan.
Runt om i Stockholmsregionen växer oron och vreden över den här politi-
ken. Människor demonstrerar och protesterar mot den borgerliga politiken.
En folkrörelse mot nyliberalismen håller på att växa fram. Nu krävs det en
ny politik, även för Stockholms län. Den måste utformas i riksdagen och föl-
jas upp i kommuner och landsting.
Vi socialdemokrater i stad och län har i en motion talat om alla de projekt
som kan komma till stånd för att lösa arbetslöshetsproblemen. Vi säger
också att vi inte kan begära mer statsbidrag samtidigt som vi har låga kom-
munala skatter. Därför måste det kommunala skattestoppet bort - och det
måste bort nu. För att hela Sverige skall kunna leva måste Stockholmsregio-
nen utvecklas. Det i sin tur kräver samarbete och förståelse från olika regio-
ner med olika problem. För Stockholms del innebär det att slå vakt om stor-
stadens dynamiska roll i nationell utveckling och samtidigt förbättra välfär-
94
miska roll i nationell utveckling och samtidigt förbättra välfärden, tryggheten
och rättvisorna för de många vanliga medborgare som bor i det här länet.
Näringspolitik
Anf. 74 GÖRAN PERSSON (s):
Herr talman! Näringsministern lyser med sin frånvaro. Det är inte första
gången vi inleder en debatt inom detta viktiga sakområde utan att han finns
i kammaren. Det är trist.
Vi har ju all anledning att tala om näringspolitik. Sverige befinner sig i en
djup kris. Det är i första hand en industrikris. 200 000 människor har förlorat
sina arbeten, 15 % av produktionen har slagits ut. En näringspolitik som
skall kunna vända på detta måste ta en bred ansats, engagera flera politikom-
råden och få fart på statliga insatser som ger förutsättning för företagare och
anställda i såväl industri som offentlig sektor att medverka till den tillväxt
som är nödvändig för att Sverige skall ta sig ur krisen.
Vi socialdemokrater har lagt fram ett omfattande program för att stimu-
lera en sådan utveckling. Det har tidigare redovisats av Ingvar Carlsson och
Ingela Thalén. Jag kan för min del göra en kort resumé genom att säga att
vi lägger tyngdpunkterna vid forskning, teknisk utbildning, satsning på infra-
struktur och en rejäl satsning på byggandet i form av underhåll, reparation
och ombyggnad. Inte bara för arbetslösa byggnadsarbetares skull, inte bara
för att möta stora behov inom det samhälle vi alla lever i, utan också för
att se till att vi klarar den del av industrin som i så hög grad är kopplad till
byggnadsverksamheten.
Vi har bakom oss en intensiv politisk höst som rymde en historisk uppgö-
relse över blockgränserna. Den uppgörelsen var en förutsättning för att vi
skulle få tilltro till det politiska systemet. Förhandlingarna innehöll många
svåra beslut. Det gavs och togs. Vi socialdemokrater medverkade därför att
vi, som största parti, kände ett ansvar för landet. De uppgörelser som då
ingicks skall hållas. Skulle de ensidigt brytas innebär det att de diskussioner
som har förts här på förmiddagen, med partiledarna i spetsen, blir menings-
lösa i de delar som handlar om samverkan över blockgränserna.
Det finns också anledning att säga att ett bekymmer, som jag ser när jag
är ute i landet och möter dem som arbetar i näringslivet, är den bristande
tilltro som där finns till Näringsdepartementet och dess ledning. Det är få
som i dag har en tilltro till de överdrivet ideologiska lösningarna i politiken.
Det är pragmatism och samarbete som gäller. De två älsklingsprojekt som
har omhuldats så varmt av Näringsdepartementet har mötts av kallsinne
bland människor i näringslivets vardag. Det finns riskkapitalbolag som nu
har urartat så till den milda grad att man dessutom börjar tala om insider-
brott i samband med att de som har pengar tänker sig att via marknaden
skifta ut ett pensionskapital där man för rena kronor betalar, inte en krona
för en krona, utan 70 öre. Det var det som Ny demokrati åstadkom tillsam-
mans med Per Westerberg i den här kammaren. Detta nydemokratiska Ba-
bels torn kommer snart att falla samman.
Vad som gör det hela än mer obehagligt, utöver det sakliga, utöver schack-
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
95
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
96
randet med pensionspengarna, är att det nu också börjar talas om handlingar
som är i strid med gällande lag. Jag förutsätter att näringsministern som har
direkt insyn i bolagen tar sådana initiativ att han klarlägger att inga insider-
brott har begåtts.
Det andra stora projekt som har bedrivits av Näringsdepartementet har
gällt privatiseringskampanjen. Där har verkligheten satt käppar i hjulet. Vi
har fått en situation där vi saknar kapital i landet. Vi ser små livsdugliga före-
tag, som vill in på börsen, säga att de inte kan gå till Stockholmsbörsen
längre eftersom det inte finns något riskkapital. De går utomlands. I det lä-
get driver staten en kampanj för att tränga sig före i kön. Det innebär att
etablerade statliga företag som fungerar, därför att det är ideologiskt riktigt
för sittande regering och dess näringsminister, tränger sig före i kön och vill
ha de få riskkapitalkronor som finns. Det har handlat om SSAB; vi får se var
det slutar. Nu kommer det, enligt pressuppgifter, tydligen snart att handla
om Celsius. Det är allvarligt, eftersom detta gör att svenskt näringsliv kom-
mer att fungera sämre. Detta gör att vi inte får utrymme för nysatsningar i
de företag som så väl behöver riskkapitalförsörjning.
I båda dessa fall handlar det om ideologiska projekt som uppenbarligen
saknar förankring i den vardag som våra företagare lever i.
Jag vill, herr talman, som sammanfattning säga att vad Sverige nu behöver
är en politik som syftar till samarbete mellan samhället, staten och näringsli-
vet - en politik där vi lägger de ideologiska övertonerna åt sidan. Vi har inte
längre råd att göra fel. Vi måste göra rätt. Så hårt trängda är vi, och då har
vi inte råd med de nyliberala experiment som dagens näringspolitik är ett
uttryck för.
Anf. 75 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! Att näringslivet är navet i den svenska ekonomin och att till-
växten i produktionen är förutsättningar för de olika trygghetssystemen i
samhället är i dag alla partier överens om. Däremot inte om hur detta mål
skall uppnås.
Regeringen hade ursprungligen målsättningen att det i första hand gällde
att förbättra förutsättningarna för landets 400 000 småföretagare. Tyvärr har
samarbetet med Socialdemokraterna förhindrat eller bromsat beslut om ex-
empelvis ett antal skattelättnader. Kvittningsrätten mellan inkomst av tjänst
och underskott i förvärvsskälla, skattefria avsättningar till periodiseringsfon-
der, uppskov med beskattning av lagerreserver, utjämning av valutaförlus-
ter, som vi i Ny demokrati nu motionerar om, är åtgärder som redan borde
ha varit genomförda för att stimluera till expansion och nyföretagande.
Samtidigt måste vi genomföra åtgärder som stoppar den negativa utveck-
lingen, exempelvis bromsa den katastrofala konkursutvecklingen. 1991 hade
vi 17 500 konkurser, 25 000 år 1992, vilka resulterade i 5,7 resp, förfärande
25 miljarder i leverantörsförluster. En lavinartad ökning med åtföljande ka-
pitalförstöring och ökad arbetslöshet. Av de 25 miljarderna ligger ungefär
15 miljarder på småföretagen.
Ny demokrati motionerar nu om alternativa snabba lösningar för att elimi-
nera de katastrofala verkningarna av konkurserna, antingen genom en änd-
rad prioriteringsordning av leverantörsfordringar, en maximeringsersättning
på 75 % till bankerna, eller genom statliga, skattefria tvåårslån till drabbade
leverantörer. Det vore märkligt om inte riksdagen redan i vår kan fatta ett
beslut i denna för landet så viktiga ekonomiska fråga.
Med den tidsbegränsning som gäller, vill jag nu, herr talman, ägna resten
av mitt anförande till att kommentera och fästa näringsministerns och ärade
ledamöters uppmärksamhet på det strypmord på uppfinnare som regeringen
är på väg att fullfölja.
Den nya satsningen på riskkapitalbolagen ATLE och BURE tillgodoser
delvis de expansiva företagens behov av exempelvis ett utökat aktiekapital.
Genom omstruktureringen av Industrifonden till Industri- och nyetable-
ringsfonden erbjuds riskkapital för nya projekt i redan etablerade små och
medelstora företag, och lån till nya företag som aktie- eller rörelsekapital.
Genom NUTEK kanaliseras bidrag ut till landets teknikbyar, som oftast
arbetar med direkt anknytning till universitet och högskolor. Fram till den 1
juli 1992 disponerade NUTEK dessutom 75 miljoner för s.k. närings- och
innovationsbidrag, som oftast genom utvecklingsfonderna kom de enskilda
uppfinnarna och idéverksamheten i småföretagen till del. De är alltså in-
dragna fr.o.m. den 1 juli.
I nuläget, när vi med alla medel måste söka främja tillväxten inom indu-
strin och få fram nya idéer och produkter stryper regeringen och NUTEK
anslagen till landets alla enskilda uppfinnare och innovatörer. Är det en klok
besparing, herr statsråd?
Tyvärr räcker det inte med detta. För att starta och utveckla en idé kan en
uppfinnare i dag ta kontakt med Svenska uppfinnarföreningens lokala re-
presentant - man har byggt upp ett nätverk på 22 personer över landet. Där
har den potentiella uppfinnaren ett bollplank på gräsrotsnivå som kan bi-
träda vid en första utvärdering av idéerna. Redan i dag samarbetar en del av
dessa rådgivare med de lokala utvecklingsfonderna. Verksamheten baseras
till stor del på ett anslag från NUTEK på 6 miljoner. Enligt ett styrelsebeslut
som NUTEK tog för en vecka sedan kommer man att halvera det här ansla-
get. Man anser att det centrala kansliet bör kunna finansieras på annat sätt.
Vi i Ny demokrati är som bekant inte mycket för statliga stöd till organisa-
tioner och intresseföreningar. Men om det är någon organisation som skulle
behöva det här stödet så är det Svenska uppfinnarföreningen.
Att i en tid då vi verkligen behöver främja innovationsklimatet strypa
dessa nålpengar - som man kan betrakta dem som - till Svenska uppfinnar-
föreningen kan väl inte vara ett rimligt beslut?
Jag förväntar mig och hoppas att näringsministern kan medverka till att
NUTEK ändrar beslutet om denna neddragning.
Avslutningsvis vill jag understryka behovet av att komplettera de beslu-
tade satsningarna på riskkapitalbolagen med en innovationsfond på 100 mil-
joner som fyller det tomrum vi i dag har för enskilda uppfinnare och små
innovationsföretag. Fonden skulle administreras genom nyetablerade pro-
duktråd i utvecklingsfonderna. Produktråden skulle sammansättas av sak-
kunniga från näringslivet och Svenska uppfinnarföreningens lokala rådgi-
vare; allt enligt vår aktuella motion i frågan. Vi behöver en offensiv närings-
politik och inga strypmord på uppfinnare för att främja tillväxten här i
landet, herr statsråd.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
7 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 59
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
98
Anf. 76 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Detta är en sorts summering i halvtid av vad regeringen har
åstadkommit på näringspolitikens område. Omdömet är inte nådigt. Tyvärr
har regeringspartierna valt att lägga ansvaret för denna viktiga del av politi-
ken hos de ideologiskt mest belastade nyliberalerna i regeringskretsen. Där-
för ligger ett tungt ansvar på samtliga regeringspartier.
Vi har haft ingående debatter här i kammaren i flera år om riskkapitalför-
sörjningen för små och medelstora företag, framför allt har det gällt sats-
ningar på ny teknik och nya teknikbaserade produkter. Behovet att utveckla
de uppfinningar som görs på svenska tekniska högskolor i anslutning till
detta är uppenbart. Det finns massor av exempel på hur utvecklingsbara
idéer har exporterats och exploaterats utomlands. Mest uppmärksammade
är väl de svenska upptäckterna av vätskekristaller som försvann i japanska
Canon och som sedan har förfinats och utvecklats till platta bildskärmar.
Det finns nya exempel på hur svårt det är att få pengar, till blygsamma
summor, för att satsa på den här typen av näringspolitiska framtidsinsatser.
Små behov, under 10 miljoner kronor, går det inte att via det ordinarie kre-
ditväsendet, via riskbolag eller via andra kanaler få fram medel till.
Det är absurt att det samtidigt finns en riskbenägenhet hos svenska folket
att sätta över 150 miljoner kronor i veckan på spel hos Tipstjänst. Jag tror
att svenska folket också är berett att satsa dessa pengar på framtidssats-
ningar. Detta är vardagen under moderat näringspolitisk ledning.
Regeringen har ansvaret för att kreditmarknaden fungerar. Men rege-
ringen tar inte detta ansvar. Det är till stor skada för svensk ekonomi, för
svenskt företagande och för svenska löntagare. Bankerna lever inte upp till
rollen som kreditgivare. De har blivit skotträdda i debatten efter den stora
bankkraschen.
Staten är i dag ägare av banker, och genom Bankstödsnämnden har staten
ett avgörande inflytande över hela banksektorn. Regeringens uppgift är att
se till att utlåning sker på rimliga villkor och till sunda projekt.
Riskkapitalbolagen har nämnts. Vi vet i dag att de stora bolagen har fått
använda en halv miljard kronor av löntagarnas pengar för att stoppa en at-
tack från finanshajarna i Proventus. Dessutom har man fått använda sin
energi och tid, som i stället skulle ha använts till att lägga upp strategier och
att placera pengar i riskprojekt.
Regeringen har ett kollektivt ansvar för att det blivit så här, som beror på
att man, tillsammans med Ny demokrati drivit igenom att privatisera lönta-
garnas fondpengar, samtidigt som riskkapitalbolag skulle skapas.
Vad säger ni folkpartister och centerpartister, som värnar om små och me-
delstora företag, om detta?
Vi kan konstatera att efter halva mandatperioden står Sverige utan funge-
rande riskkapitalförsörjning. Vad vi har fått är ett namnbyte på Industrifon-
den. Utvecklingsfondernas medel har minskats. NUTEX roll har nedvärde-
rats. Vi har även fått EKH-lån för frisörer, för att citera en lundensisk riskka-
pitalförsörjare och eldsjäl på området.
Miljön är framtiden för de svenska företagen. Det finns en uppenbar risk,
när vi nu vill försöka få hjulen inom industrin att rulla igen, att man låter
miljöhänsyn stå tillbaka. Man satsar på det som är mest påträngande och
reagerar kortsiktigt. Det får inte bli så att vi uppskjuter eller mildrar kraven
på de miljöstörande företagen eller på den energikrävande produktionen.
Vi måste även nu agera långsiktigt och ta till vara den dynamik som finns
i en nödvändig skärpning av miljökraven. Det leder till bättre konkurrens-
förmåga, tekniska förbättringar och innovationer. Givetvis är det så Sverige,
som industrination, skall möta framtiden. Ett rätt sätt att möta framtiden på
är med högt teknikinnehåll och med energisnål och råvarusnål produktion.
Internationella marknader växer. Behoven i våra närområden är stora.
Behoven i hela Östeuropa är gigantiska.
På vissa områden ligger vi bra till. Våra företag är väl rustade, för andra
är situationen sämre.
Utvecklingen av alternativ energiproduktion håller för lågt tempo. Enligt
energi- och jordbruksuppgörelsen skulle det vara ett prioriterat område.
World Watch Institute sade detta i går om alternativ energiproduktion.
Svensk bilindustri har på ett skandalöst sätt försummat sin miljöprofil.
Man behöver bara jämföra Volvos och Saabs lansering med Toyotas och med
tysk bilindustris lansering. Svensk bilindustri ligger långt efter. Vänsterpar-
tiet vill satsa på miljöteknik och program för bioteknik, för att möta framti-
den.
Anf. 77 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Konjunkturförloppet, som det nu ser ut runt om i världen,
avviker i mycket stor utsträckning från vad vi har sett i tidigare omgångar.
Vi har kunnat se en mycket stark ekonomisk återhämtning i USA, med en
tillväxt de senaste sju månaderna på plus 3,7 procentenheter. Samtidigt fort-
sätter Västeuropa nedåt i konjunkturdalen, och Japan har en helt annan typ
av konjunkturkris i förhållande till Västeuropa. Vi kan samtidigt se en
mycket snabb ekonomisk expansion i Sydostasien, södra Kina och även
Vietnam. Konjunkturerna i världen går ej längre i takt, utan fungerar olika
i olika världsdelar.
Vi kan också se betydande strukturella förändringar i vad som sker runt
om i världen. Vi kan se att olika branscher har olika konjunkturförlopp i
förhållande till vad som var vanligt tidigare. Vi kan också se hur det har skett
förändringar i arbetsfördelningen mellan olika nationer och mellan olika
företag.
I Sverige har vi kunnat se att de svenska företag som varit utsatta för inter-
nationell konkurrens har varit utomordentligt konkurrenskraftiga och dess-
utom haft en prisnivå som i många fall har legat lägre än i omvärlden. Vi har
samtidigt kunnat notera att den del av näringslivet som endast haft inhemsk
konkurrens haft en prisnivå som har legat klart högre än i omvärlden, och
de som har arbetat närmast under monopolliknande former har legat mycket
över vad som har varit vanligt i övriga Västeuropa.
Det har lett till att vi har haft delvis felaktiga strukturer i svenskt näringsliv
och svensk offentlig sektor. De senaste 20 åren har präglats av ett mycket
snabbt stigande skattetryck, samtidigt som den offentliga sektorn har expan-
derat och därmed har den konkurrensutsatta sektorn minskat i relativ bety-
delse.
Det är inte bara där den avtagande ekonomiska tillväxten kan spåras i Sve-
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
99
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
100
rige. Den kan också spåras i den industriella utvecklingen i Sverige, där vi
av tradition har varit mycket beroende av bruksföretag, som gjort allt från
ax till limpa inom samma företag och därmed haft litet av egenregiverksam-
het kvar. Det är den stora förändringen vi nu ser, inte minst inom underleve-
rantörsleden, där de stora företagen, exempelvis bilföretagen, nu går ut på
en internationell marknad, där det är full konkurrens mellan olika underle-
verantörer. Nu matchas underleverantörerna i Sverige mot all världens un-
derleverantörer, i stället för att de var närmast unika i sina leveranser till
de svenska företagen. Samtidigt får de via svenska bilföretag möjligheter att
konkurrera med underleverantörer till andra bilindustriföretag i andra
världsdelar och därmed större marknader. Det skapar produktbyten, långa
serier och arbetsfördelning, på ett sätt som vi kanske inte har sett på många
år i Sverige.
Vi ser också en förändring inom näringslivet, där man börjar försöka ta
till vara de små företagens organisation även i de stora företagen. ABB an-
vänder ett system, som har olika namn i olika företag, där man försöker göra
små verkstäder av stora, där arbetskraften ges bättre drivkraft, bättre förtro-
ende att sköta både inköp, distribution och produktionsplanering och där-
med blir något av självstyrande grupper, med mycket kraftiga produktivi-
tetsförbättringar som resultat.
Den här stora strukturella förändringen har kommit relativt sent i många
delar inom svenskt näringsliv, och den kommer ännu senare i delar av offent-
lig sektor, men jag tror att den är nödvändig för att förstärka vår internatio-
nella konkurrenskraft och för ett effektivare utnyttjande av våra samlade re-
surser.
I en sådan situation som Sverige befann sig i hösten 1991, med sjunkande,
närmast negativ tillväxt, ökande arbetslöshet och ett mycket snabbt ökande
budgetunderskott, finns det egentligen bara en sak som en regering kan satsa
på, nämligen att snabbt öka tillväxten i ekonomin och produktiviteten i nä-
ringslivet. Det är det som denna regering har satsat på.
Strukturomvandlingen i näringslivet måste därmed gå snabbt. Struktur-
omvandlingen i offentlig sektor måste gå snabbt. Vi måste hantera finanskri-
sen och 80-talets kasinoekonomis resultat. Det är därför vi för en politik för
en stram budget - inte för att det strama i budgeten i sig är det centrala.
Genom att hålla tillbaka statens lånebehov skapar vi förutsättningar och ut-
rymme för att sänka räntorna och därmed för ett konkurrenskraftigare nä-
ringsliv.
Vi har nu under ett och ett halvt år fattat beslut i denna kammare om totala
nedskärningar i statsutgifter som belöper sig till 70 miljarder. Av dessa ham-
nar 40 miljarder på sänkta belastningar för det svenska näringslivet. Det är
en utomordentligt stark konkurrensförbättring.
I dag kan vi nog tala om konkurrensförbättringar i svenskt näringsliv på
mellan 15 och 20 %, som är bland de största vi har fått i modern tid och som
vi nu måste förvalta genom låg ränta och låg inflation, så att vi inte upprepar
80-talets misstag i den s.k. kasinoekonomin.
Vi har därutöver gjort mycket stora satsningar - större än vad som har
gjorts i modern tid i Västeuropa - på mindre och medelstora företag, med
en ansvarsfull riskkapitalförsörjning, där systemen har visat sig fungera väl
och börjar jobba väl, för att steg för steg förbättra försörjningen av riskkapi-
tal till de mindre företagen.
Vi förändrar incitamenten för småföretagen, förändrar arbetsrätten och
avreglerar för att stärka deras situation. Vi påbörjar arbetet med föränd-
ringen av offentlig sektor, för att släppa loss utvecklingskraften och förmå-
gan att ta initiativ. Precis som man gör i verkstäderna i ABB eller i andra
företag, behöver man ta till vara initiativkraften hos de anställda i stora delar
av offentlig sektor.
Vi har genomfört en ny konkurrenslag, en upphandlingslag, som kommer
att få stora effekter i bättre prisnivåer och bättre fungerande konkurrens i
landet. Vi har på ett år tredubblat investeringarna i s.k. infrastruktur, och vi
har släppt loss nya, mycket stora ramar för ökade satsningar på utbyggnad av
vägar, järnvägar, telekommunikationer och flygplatser, som stärker svenskt
näringsliv.
Inom några veckor kommer vi därutöver tillbaka till denna kammare med
en av vår tids största satsningar i Sverige på expansion inom industrirelevant
forskning, som skall stärka kunskapsöverföringen till det svenska näringsli-
vet och göra att vi bättre kan ta till vara vad som kommer fram i universitet
och högskolor, i nya produkter, nya företag och nya arbetstillfällen.
Vi fortsätter även arbetet med privatiseringen av statliga företag, men vi
gör det inte av hysteriskt ideologiska skäl. Vi har sagt att vi skall gå till mark-
naden med Celsius Industrier i vår, beroende på att det fattades ett beslut
redan under den gamla regeringens tid om att göra det, plus att det är nöd-
vändigt för företaget, om man skall kunna delta i strukturarbetet inom för-
svarsindustrin i såväl Sverige som övriga Europa. Kan man inte vara med
och betala struktureringen med egna aktier, har man inte möjligheter att ut-
vecklas och ta till vara resurserna. Vi vill att våra spelare, våra företag, skall
vara ute på plan och agera i stället för att sitta i omklädningsrummet och
tjura.
Det är inte genom höjda skatter, arbetsgivaravgifter och energiskatter på
produktionen som vi får nya arbetstillfällen i näringslivet, utan det är genom
att vi ser till att förbättra förnyelsen och förnyelsekraften. Det är därför vi
gör satsningar på nyföretagande, små och medelstora företag, även på upp-
finnare och på deras möjligheter, vilket vi bl.a. kommer tillbaka till i forsk-
ningspropositionen.
Vi har alltså fått de största konkurrenskraftsförbättringarna i modern tid
för svenskt näringsliv under ett och ett halvt år, de största satsningarna på
småföretagens riskkapitalförsörjning och avregleringarna på mycket länge,
en ny konkurrenslag samt en mycket kraftig satsning på infrastruktur, på så-
väl vägar och järnvägar som utbildning. Vi kan redan se delar av förändring-
arna.
Ericsson kom i går med ett mycket bra resultat, som visar på en ganska
snabb förändring i konkurrenskraften. Ett av de största svenska industriföre-
tagen rapporterade i förra veckan att man hade tillverkande enheter i 25 län-
der och att de mest kostnadseffektiva nu låg i Sverige. Det finns anledning
till gryende optimism.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
101
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
102
Anf. 78 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! I näringsministerns anförande fick vi höra mycket om hur
problemen med riskkapitalförsörjningen skall lösas. Hur skall man komma
ur detta hav, där finanshajarna jagar billiga pengar och skaffar sig riskkapi-
talförsörjning, och i stället få pengarna att gå till företag som har långsiktiga
projekt med osäker framtid? Det är ju vad vi behöver.
Per Westerberg talade om underleverantörerna och deras problem. De
svenska underleverantörerna har möjligtvis arbetat i skyddad verksamhet
under de stora bilföretagens vingar, men kraven har skärpts, och inte hjälper
man underleverantörerna genom att - som regeringen har gjort - skrota un-
derleverantörsprogram i förtid, just när de håller på och breddar sitt sorti-
ment och plockar fram bra alternativa produkter. Det är alltså helt fel att i
det läget lägga ned VT-delegationen, vars verksamhet riktar sig just till un-
derleverantörer.
Jag tycker att Ericsson är ett bra exempel på ett svenskt företag som har
vuxit upp och utvecklat sina produkter i intensiv samverkan med den offent-
liga sektorn, med Televerket. Den typen av politik behöver vi mer av - sam-
verkan mellan samhället som beställare av nyttiga produkter och svenska
företag, försörjda med duktiga ingenjörer via den offentliga sektorn.
Jag tror att Per Westerberg är ganska ensam om uppfattningen att nya av-
gifter och krav inte ger nya jobb. Det är just vad de gör! Det ser man världen
över. I de stora länderna, som Japan och Tyskland, ser man att skärpta krav
på miljöområdet - på resurssnål, cyklisk, energisnål produktion - åstadkom-
mer nya produkter för en växande marknad och för angelägna behov.
De statliga företagen, Per Westerberg, behöver inte säljas ut. Det är kan-
ske t.o.m. så att staten bör vara mer aktiv och agera och omstrukturera före-
tag som inte klarar det av egen kraft. Det var inte så illa att man under förra
lågkonjunkturen hjälpte upp stålindustrin och gruvorna med statliga sats-
ningar. Resultatet blev rätt bra. SSAB och Procordia blev inte så dåliga.
Varvssatsningen var kanske misslyckad; den byggde på en felaktig analys.
Jag tror att det behövs en mer aktiv samhällelig och statlig politik för att
komma ur krisen.
Anf. 79 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Riksdagen fattade beslut om att de delar av löntagarfon-
derna som skulle användas till riskkapital till småföretagen skulle återbetalas
till de företag som hade betalat in pengar till löntagarfonderna. Vi har för-
sökt skapa ett system med konkurrens mellan flera olika bolag. Det garante-
rar bäst att man verkligen anstränger sig att åstadkomma bra resultat.
Det som hände i förra veckan var det mycket naturliga att man såg till att
det fanns ett antal företag som ville köpa aktier när många företag vill sälja
sina aktier. När man i riskkapitalbolagen får 16 000 ägare av vilka kanske
15 000 inte vill vara ägare får man ett stort säljtryck, och då är det naturligt
att de s.k. portföljbolagen Atle och Bure går in och agerar market maker,
dvs. köper upp aktier och sedan placerar ut dem hos andra ägare som vill ha
ett mer långsiktigt innehav. Detta gör man för att hålla priserna på rimlig
nivå och för att få en fungerande marknad under en ganska tumultartad pe-
riod, som det med nödvändighet måste bli.
Jag tror att vi, om vi ser tillbaka på detta om ett antal veckor, kommer att
finna att konstruktionen väl fyller sin funktion och att den verkligen kommer
att se till att riskkapital kommer dit det skall, nämligen till dem som i dag
har akut brist på det - mindre och medelstora företag.
Låt mig sedan om VT-delegationen och underleverantörer säga att jag kan
ha respekt för att man intresserar sig för småföretagen genom att sätta in
pengar i dem, men jag tror ändå mer på det som nu sker i exempelvis det
företag som jag tidigare jobbade i, Saab GM, där man nu matchar svenska
underleverantörer mot utländska när det gäller svenska Saabar, men man
matchar också svenska underleverantörer för exempelvis Opelbilar eller
Pontiacbilar runt om i världen. Då marknadsför man svenska underleveran-
törers kompetens och lyfter ut deras konkurrenskraft i världen. Jag tror att
den typen av lösningar är mycket viktigare än olika statliga bidrag. Jag tror
att vi i stället skall se till att vi får ett starkt och konkurrenskraftigt näringskli-
mat med lägre kostnadsnivå än vad som är vanligt i de flesta konkurrentlän-
der.
Så till statliga företag. Jag är fullständigt övertygad om att man inom
Svenskt stål i dag är mycket lycklig över att företaget inte är statsägt, om
man så får uttrycka det, eftersom de flesta stålföretag i dag drabbas av straff-
tullar i USA. Risken hade varit stor att Svenskt stål, som ett antal andra stål-
företag ute i Europa, hade råkat ut för mycket större strafftullar om företa-
get hade varit statsägt, eftersom man alltid misstänker att ett statsföretag har
fått större statssubventioner än motsvarande privata företag.
När vi går till marknaden med ett företag gör vi det därför att det stärker
det enskilda företaget. Det gör vi därför med Celsius i dag.
Anf. 80 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Jag vidhåller att delar av de statliga företagen kan säljas ut
när så är lämpligt. Jag tror inte att en djup lågkonjunktur, när det är ont om
riskvilligt kapital, är rätt tillfälle. Man kan vänta in lämpliga tillfällen för att
göra byten i statens portfölj och göra statliga satsningar på områden där det
långsiktigt kan vara mer angeläget med sådana än att behålla just de företag
som staten nu har och som staten inte har skaffat sig på något planmässigt
sätt; de har snarare hamnat där genom räddningsåtgärder när det gällt att
strukturera om en bransch.
Men jag tror inte, som Per Westerberg, att det statliga ägandet är avgö-
rande när USA lägger strafftullar på utländskt stål. Det handlar mer om en
allmän inställning till handelspolitiken - om USA utvecklas i protektionistisk
riktning eller främjar frihandel. Jag menar att den svenska regeringen bör
vara aktiv - det vet jag att Per Westerberg också tycker - för att driva på i
frihandelsvänlig riktning i alla sammanhang där det är möjligt, framför allt i
GATT men också vid alla internationella kontakter.
Det är viktigt att uppmuntra och stimulera svenska företag att ändra sin
arbetsorganisation. Jag ser inte den motsättning som Per Westerberg ser
mellan offentliga verksamheter och privatindustri. Det är inte så att den of-
fentliga sektorn ligger efter när det gäller att utveckla arbetsorganisationen
jämfört med den privata svenska industrin eller de privata svenska företa-
gen. Det är snarare så att man - om man inte vårdar den defactodevalvering
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
103
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
104
som vi har haft riskerar att svenska företag inte bryr sig så mycket om att
satsa på ökad kompetens, att man inte har de rätta incitamenten att organi-
sera om arbetet, öka kompetensen hos de anställda och möta framtiden mecl
nya produkter med ett högre kunskapsinnehåll.
Anf. 81 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Jag är glad över att Rolf Nilson här klart deklarerar att han
är beredd att acceptera förändringar i det statliga ägandet - både köp och
försäljning. Det tycker jag är något mycket positivt. Vi försöker göra sådana
värderingar. Vi har inställningen att vi skall göra det som är bäst för SSAB.
Jag vågar här säga att jag är helt ense med ledningen i SSAB, som i dag är
mycket glad att man icke bedriver sin verksamhet inom statligt hägn - man
får därmed en bättre situation i diskussionerna med USA när det gäller tul-
lar.
Jag vill dock bestrida att det råder en kapitalbrist på den här typen av risk-
kapitalmarknad. Riskkapitalmarknaden - som de små företagen inte har till-
gång till - blir internationell. Det finns både hög- och lågkonjunktur i olika
delar av världen.
Därmed är det inte så entydigt när det är bra eller dåliga tider att sälja.
Man måste gå efter vad som är en bra tidpunkt för resp, företag. Man får
föra en dialog med,företaget resp, departementet om vad som är bäst för
företaget. Det är det som vi försöker ta till vara i varje enskilt fall.
Jag tror faktiskt att delar av den offentliga sektorn ligger litet efter. Om
Rolf L Nilson lyssnade på mig i mitt inledningsanförande skulle han ha hört
att jag inte sade att det bara gäller den offentliga sektorn.
Jag tror att en av orsakerna till att vi har haft problem under de senaste
20 åren är att även industrin har varit långsam i förändringarna. Att få in
småföretagstraditioner i de stora verkstadsföretagen är viktigt. Det är viktigt
att få snabbare produktcykler. Men det är också, som här påpekas, mycket
viktigt att vi nu vårdar den konkurrenskraftsförbättring som har kommit, så
att vi inte upprepar 80-talets misslyckanden. Då fick vi ett nedåtgående plan.
Konkurrenskraften blev sämre och sämre för varje år. Det blev inga sats-
ningar på kompetensutveckling och nya produkter, utan man stannade vid
en ganska arbetskraftsintensiv och råvarubaserad produktion.
Signalerna om att vi tänker bibehålla den här konkurrenskraften är de när-
maste månaderna och åren oerhört viktiga. Vi måste skapa utrymme för låg
inflation och låg ränta. Annars kommer vi att få ett mycket besvärligt läge i
ekonomin framöver.
Anf. 82 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Herr talman! När jag hör näringsministern får jag ett intryck av att det
mesta i svenskt näringsliv är på väg åt rätt håll.
Jag har hört det där talet några gånger nu. Jag blir alltid lika förvånad över
den brist på verklighetsanknytning som Per Westerberg ger uttryck för.
Om man lyssnar på honom låter det som om det är strålande tider. Allt
som skall göras, har gjorts. Man drar ju då den slutsatsen att det mesta av
produktionen i det här landet kommer att läggas ned om han får fortsätta så
här ett tag till.
Verkligheten är ju den rakt motsatta. Vi är inne i den djupaste kris som vi
har sett i detta land sedan 30-talet.
Jag tror att de som jobbar i den här krisen, företagare och anställda, skulle
ha mer glädje av ett resonemang med beslutsfattare som inte utstrålar en
ifrån deras vardag totalt skild verklighetssyn, som Per Westerberg gör. Det
är en bunkermentalitet som kommer till uttryck i hans anförande.
Jag ställde två konkreta frågor i mitt tal. Den första rörde det som han nu
säger om Celsius. I höstas träffade vi en uppgörelse mellan regeringen och
Socialdemokraterna. Då var vi på sakliga grunder, inte ideologiska, överens
om ett moratorium för utförsäljning av statliga företag.
Vi skulle kunna göra undantag från detta när det gällde strukturaffärer.
Dem skulle vi diskutera gemensamt.
Vi har inte haft någon överläggning om privatisering av Celsius. Vi har
diskuterat en strukturaffär som har gällt Ceslius förvärv av ett annat företag.
Det förvärvet har vi inte haft någonting emot. Däremot har vi hållit fast vid
vår grundläggande inställning att det är fel att nu gå ut och suga upp det risk-
kapital som finns, att suga upp det för statens företag. Det är fel av staten
att tränga sig före i kön. Den grundläggande kritiken ligger fast, och detta
har vi också meddelat regeringen, åtminstone Näringsdepartementet.
Nu blir jag litet förvånad. Jag har ju vant mig vid att ständigt höra Per
Westerberg trumpeta om dessa privatiseringar, trots att moratoriet har gällt.
Jag vill klart och tydligt av Per Westerberg veta om det är regeringens poli-
tik som han står och talar för. Har regeringen fattat ett beslut om att gå till
börsen, ut på marknaden, med Celsius? I så fall är det ett anmärkningsvärt
besked, men det bör lämnas i klartext och inte av moderata utspel.
Detta var den första frågan jag ställde.
Den andra var: Är Per Westerberg beredd att ge klarhet i de påstådda insi-
deraffärerna i Atle? Hans egen statssekreterare sitter ju i detta bolags sty-
relse. Ni är insyltade upp över öronen i dessa affärer. Är ni beredda att lägga
korten på bordet, framför allt köpnotorna, så att vi ser vad som har hänt?
Anf. 83 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Som Göran Persson utomordentligt säkert vet är det Finans-
inspektionens uppgift att utreda om någon insideraffär har förekommit. Jag
har stort förtroende för att den kommer att fullfölja det på ett klanderfritt
sätt.
Inför det läge som uppstått i den svenska ekonomin tycker jag faktiskt att
det vore klädsamt om även Göran Persson kunde framträda i en litet ödmju-
kare roll. Det går inte att vända en ekonomisk utveckling på 16 månader när
näringsklimatet steg för steg eroderats under 25 års tid. Vi har gjort utomor-
dentligt stora förändringar, kanske agerat väldigt snabbt och ibland kritise-
rats för detta, men jag tror att vi gjort det med all rätt i det läge som vi befun-
nit oss i.
Vi säger inte att läget nu är bra, men vi har fått mycket stora konkurrens-
kraftsförbättringar, som är helt ovedersägliga. Vi har genomfört stora skat-
tesänkningar för företagen för att därmed stärka deras expansionskraft. Vi
har reformerat konkurrenslagen, förbättrat satsningarna på infrastrukturen
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
105
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
och gjort mycket omfattande förbättringar för småföretagarna, något som
ett antal socialdemokrater noterat att de själva försummat under många år.
Till sist något om privatiseringar. Vi fullföljer ett beslut taget av Celsius
styrelse i augusti 1991 med närvaro av en f.d. socialdemokratisk statssekrete-
rare där man ville gå till marknaden. Vi har samrått då både Göran Persson
och jag varit närvarande om strukturaffärer med krav på marknadsnotering
för att de skulle vara möjliga att genomföra. Göran Persson och hans parti
har sagt ja till strukturaffärer men nej till marknadsnotering vilket i sig gör
det hela omöjligt. Vi har från regeringens sida sagt oss i det läget att vi är
beredda att fullfölja eventuella strukturaffärer som kommer att leda till
marknadsnotering, därför att det är det enda sättet att ge utvecklingskraft åt
Celsius och icke ha vår spelare i omklädningsrummet i stället för att vara ute
och agera på plan.
106
Anf. 84 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag har också förtroende för Finansinspektionen. Det är
ganska betecknande att det just är Finansinspektionen som blir den första
som intresserar sig för Per Westerbergs riskkapitalbolag. Däri ligger egentli-
gen en beskrivning av fiaskot i verksamheten.
Annars var inte frågan alldeles felriktad därför att Per Westerbergs egen
statssekreterare sitter i styrelsen. Per Westerberg har gjort ett stort nummer
av att man skall skilja ut politikerna från den direkta verksamheten. I Celsius
styrelse sitter Lars Tobisson. I Atles styrelse sitter Karlander. Som ansvarig
företrädare för ägaren, staten, agerar nu Per Westerberg när han har avskaf-
fat Fortia. Tala om att blanda den politiska makten i företagen! Ni sitter upp
över öronen insyltade. Det måste naturligtvis också vara angeläget för Per
Westerberg att få till stånd offensiv klarläggande verksamhet, eftersom ni nu
beskylls, med Per Westerbergs egen statssekreterare i spetsen, för att syssla
med insideraffärer, som på folkligt språk uttryckt faktiskt är en form av kri-
minalitet. Varför inte själva ta initiativ så att man kan undanröja den typen
av beskyllningar?
Sedan till beskrivningen av Celsius. Det Per Westerberg säger är utomor-
dentligt allvarligt. Vi har en överenskommelse om ett moratorium. I över-
enskommelsen ingår en större politisk uppgörelse av stort slag. Den uppgö-
relsen bygger på att den fullföljs i alla delar. Det finns ingen rätt för någon
av parterna att ensidigt göra avsteg. Det Per Westerberg nu säger är politiskt
utomordentligt allvarligt, att regeringen trots att vi har haft invändningar
och sagt nej ändock fullföljer affären. Det klingar oerhört falskt gentemot
de inviter om samarbete som gjordes på förmiddagen.
Det skall också sägas att det Per Westerberg nu öppnar för är naturligtvis
ett helt nytt politiskt läge. Förstår Per Westerberg egentligen vad det han
säger betyder och vad det är han har försatt folkpartister, centerpartister och
kristdemokrater i för en situation i och med att han ensidigt anser sig ha rätt
att bryta mot en gemensam överenskommelse som träffats mellan rege-
ringen och den socialdemokratiska oppositionen?
Anf. 85 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Jag förstår att Göran Persson gärna vill göra politiska utred-
ningar i stället för de utredningar som Finansinspektionen gör. Sådant tycker
jag vi skall överlåta åt Finansinspektionen, som har den största kompetensen
på området.
Jag förstår att Göran Persson och hans partivänner kan vara litet besvikna
över att vi lyft ut ett mycket stort antal socialdemokratiska politiker ur styrel-
serna och nu i stället försöker styra dessa bolag steg för steg fram till någon
form av mer marknadsmässigt beteende. Vi har gjort det på olika sätt, men
vi har framför allt tagit bort de politiska maktinstrument som Fortia tende-
rade att bli, att närmast öka den statliga inblandningen i företagen, som
knappast har någon historiskt bra bakgrund att falla tillbaka på.
Vi skall självfallet fullfölja det som beslutats enligt protokollet i höstas och
det som Göran Persson säkert är väl medveten om, att man skulle föregå
beslut med samråd. Men det finns olika typer av samråd. Beslut i samråd var
det i vissa fall, exempelvis när det gäller finanskrisen. Det var förtroende-
fulla samråd, exempelvis i arbetsrättsfrågan, och enbart samråd, exempelvis
i fråga om privatiseringar.
Vi lyssnar väldigt gärna på kloka synpunkter, men vi är inte beredda att
offra Celsius industrier och dess framtid för ett mycket dogmatiskt nej om
det allvarligt hotar strukturaffärer som kan vara nödvändiga för strukture-
ringen av denna industri, nämligen försvarsindustrin.
Vi kommer att fullfölja överenskommelsen till punkt och pricka. Det vet
Göran Persson. Vi följer ingångna avtal till sista stavelsen i alla enskilda fall.
Sedan noterar jag bara att det socialdemokratiska alternativet kvarstår:
nej-yrkande till insatser på småföretagsamhet, ja-yrkande till skattehöj-
ningar, avgiftshöjningar och nya regleringar för företagande, något som
knappast har mottagits med några större ovationer av dem som man förvän-
tar sig skall skapa de nya jobben.
Andre vice talmannen anmälde att Göran Persson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 86 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är ett bra initiativ att satsa på riskkapital-
bolagen. Självfallet tycker jag det eftersom vi är delaktiga i beslutet om
detta. Detsamma gäller den industriellt inriktade forskningen och de sats-
ningar som är utlovade i den kommande propositionen. Jag tror att Göran
Persson är alldeles för tidigt ute när han talar om riskkapitalbolagen som ett
fiasko. Jag tror att det finns anledning att se tiden an, innan man framför
sådana synpunkter.
Statsrådets resonemang i dessa frågor är ju storskaliga. Jag kommer in li-
tet grand från gräsrotsnivå och vill fråga näringsministern om han är beredd
att medverka till att säkra exempelvis Svenska uppfinnarföreningens mycket
värdefulla organisation och insatser genom att kanske med sitt inflytande på
NUTEK få det att ompröva beslutet om en halvering av det blygsamma an-
slaget på 6 miljoner kronor, en halvering som skulle resultera i att den
mycket effektiva organisationen inte skulle kunna fungera som ett enda kän-
selspröt gentemot marknaden då det gäller de enskilda uppfinnarna. Vi be-
höver verkligen den organisationen för att främja innovationsklimatet på
gräsrotsnivå.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
107
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
108
Anf. 87 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Jag delar Bengt Dalströms uppfattning, nämligen att riskka-
pitalbolagen har mycket goda förutsättningar att bli en bra lösning. Men jag
tycker att det negativa utfallet är något beklämmande. Det kommer ju innan
man ens hunnit börja arbeta. Det som man nu gör är vad man måste göra -
vara någon form av ”the market makes it” när det gäller det stora säljtryck
som konstruktionen enligt riksdagsbeslutet gav upphov till. Jag tror att man
kommer att fullfölja detta på ett ansvarsfullt sätt.
Vidare har vi själva haft en icke oväsentlig dialog med företrädare för
Svenska uppfinnarföreningen. Till delar av det som berör Svenska uppfin-
narföreningen återkommer vi i forskningspropositionen. Det gäller en del
åtgärder där som kommer att ha bäring gentemot uppfinnarna.
När det gäller de direkta anslagen till Svenska uppfinnarföreningen fram-
går det, som Bengt Dalström påpekat, att pengarna kommer från NUTEK.
Det är där som besluten fattas. Jag kan dock inte gå in och säga att NUTEK
skall använda pengarna på ett visst sätt utan att därmed begå ministerstyre.
Däremot kan riksdagen självfallet, om näringsutskottets ledamöter så
önskar, göra sådana formuleringar beträffande NUTEK:s budget att önske-
målen tillgodoses.
Anf. 88 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:
Herr talman! Jag tackar för den hjälpen.
Anf. 89 GUDRUN NORBERG (fp):
Herr talman! I dag ser vi de tragiska följderna av att det svenska näringsli-
vet har halkat efter, medan våra konkurrenter har klarat sig bättre.
Sedan 1989 har vår industriproduktion sjunkit dramatiskt. Men inom EG
har industriproduktionen fortsatt att öka.
Under 80-talet hade industrin goda förutsättningar till följd av delvalve-
ringarna. Men effekterna åts upp av ekonomiskt lättsinne. Inflation, löneök-
ningar, skattehöjningar och ökade offentliga åtaganden urholkade svensk
ekonomi och försvagade näringslivet i stället för tvärtom.
Dagens situation liknar i mångt och mycket den som rådde 1982. Dock är
situationen i dag egentligen betydligt svårare jämfört med hur det var för tio
år sedan genom att ekonomin nu är i sämre skick än den var då. Nu ankom-
mer det på oss i denna kammare, och på regeringen, att förhindra att misstag
som gjordes under 80-talet upprepas, ty inflationsrisken är återigen mycket
stor.
Nu när den svenska kronan fallit i värde innebär det bl.a. att importen blir
dyrare. När importen blir dyrare, ökar priserna - först på dessa produkter,
och snart följer andra produkter med i fråga om prisökningarna, och inflatio-
nen är då ett faktum.
Kronans fall betyder också att exportföretagens vinster ökar. Dessa vinst-
ökningssiffror glimmar snart begärligt i löneförhandlingarna och driver upp
lönerna. Då är den onda karusellen i full gång igen.
Låt oss hjälpas åt med att förhindra att vi får samma utveckling som den
vi hade på 80-talet. Brända som vi svenskar är av besparingar och nedskär-
ningar, efter att ha levt över våra tillgångar, kanske vi är mogna för att våga
ifrågasätta vissa traditioner. Ett exempel på en sådan tradition är den
svenska löneavtalsmodellen.
Personligen tror jag att tiden är mogen att förutsättningslöst diskutera om
den s.k. svenska modellen fortfarande är användbar när det gäller möjlighe-
terna för ekonomin att bli sund igen. Vi åstadkommer löneavtal, som vi i
efterhand skall försöka täcka in genom effektiviseringar eller prishöjningar,
utan att veta om det lyckas.
Den svenska modellen passade in under den expansiva tiden, särskilt un-
der 50- och 60-talen. Under 70-talet fick vi dock en del mycket besvärliga
löneavtal, och under 80-talet tillsattes Rehnbergkommissionen för att lägga
band på avtalsförhandlingarna.
Nu på 90-talet - i en situation med en arbetslöshet som känns helt oaccep-
tabel, med en kraftig utslagning av företag genom konkurser och med inte
bara nolltillväxt utan också t.o.m. en sjunkande BNP - borde det vara dags
att lagvägen se till att löneutvecklingen inte överstiger den ekonomiska ut-
vecklingen.
Vi måste sluta förhandla om pengar som skall tjänas in och övergå till att
förhandla om pengar som har intjänats. Den fria förhandlingsrätten med
olika prioriteringar skall alltså bestå, men inom en ram som anges av den
ekonomiska utvecklingen. Detta är, som sagt, mina egna tankar som jag
framför i en motion till riksdagen. Jag tror nämligen att läget kräver nya mo-
deller som på sikt ger en bättre reallöneutveckling.
Herr talman! Regeringen har sett det som en av de allra viktigaste uppgif-
terna att förbättra villkoren för företagen, så att dessa förstärks. Näringslivet
måste öka både i omfång och i styrka för att orka bära de offentliga utgif-
terna och för att kunna åstadkomma nya jobb.
Att göra tvärtom, som Socialdemokraterna föreslår i sin motion - dvs. öka
skatterna och åter höja kostnadsläget för företagen - får direkt motsatt ef-
fekt. Företagen har en så svår situation att varje ny skatt, arbetsgivaravgift
eller annan pålaga försätter ytterligare ett antal människor i arbetslöshet.
Det är alltså dåliga förslag från ett parti som självt anser sig vara sysselsätt-
ningens fanbärare.
Det är industrin som är Sveriges ryggrad. Och det är främst de små och
medelstora företagen som skall stimuleras, för det är där de nya jobben kan
skapas. Men deras ekonomiska situation är utomordentligt svår i dag. De
har stora svårigheter att få låna pengar i bankerna, och jag vet att irritationen
ute bland företagarna är stor över bristen på riskkapital.
Riksdagens beslut under hösten om riskkapitalbolag, nyföretagarlån -
som nyss har diskuterats här - och andra stödformer är bra. Men jag anser
att det ankommer på oss att också följa upp detta och se till att stödgivningen
fungerar. Det är avgörande för många klämda företag att stöd snabbt finns
tillgängligt. Det utspelas tragedier bland företagare som ser sitt livsverk gå
omkull och anställda bli utan arbete.
Vi från regeringspartiernas sida måste vara lyhörda för signaler som visar
på en dålig effekt av fattade beslut eller som rent av visar att direktiv och
regelverk ute hos stödgivande myndigheter inte fungerar så som det var
tänkt.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
109
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
110
Mycket tyder på att lågkonjunkturen ändå börjar tappa greppet. Jag tror
att vi börjar närma oss den punkten nu.
Låt oss tänka som den skolklass som jag häromdagen frågade varför man
trodde att en lågkonjunktur uppstår. Svaret blev: För att det skall kunna bli
högkonjunktur.
Anf. 90 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Vi har under de senaste åren haft en besvärande situation i
vårt näringsliv, och det av många olika orsaker. Dels upplever vi en interna-
tionell lågkonjunktur, dels lider vi av sviterna från 1980-talets spekulations-
och inflationsekonomi.
Vi producerade och konsumerade utan en tanke på vad som skulle komma
att behövas i framtiden. Vi samlade inte i ladorna under de sju goda åren för
att spara till de sju magra åren. Vi investerade alltså inte tillräckligt i fram-
tidsinriktade verksamheter.
Det var mer lönsamt att spekulera i fastigheter och kortsiktiga verksamhe-
ter än att investera i en framtidsinriktad produktion. Därigenom har vi fått
en del av dagens problem med en stagnerande ekonomi och utslagning av ca
200 000 industriarbetstillfällen sedan 1989.
Den borgerliga regeringen har lagt ner ett stort arbete på att skapa bättre
förutsättningar för vårt näringsliv. Bl.a. har regeringen sett till:
- att tillväxthämmande skatter tagits bort och att avgifter sänkts eller tagits
bort - t.ex. energiskatter, skogsvårdsavgift och arbetsgivaravgifter,
- att nya riskkapitalbolag har bildats,
- att industri- och nyföretagarlån har införts,
- att stora satsningar på infrastrukturen gjorts,
- att det blir satsningar på forskning och utveckling och
- att villkoren för småföretagen blir bättre och att t.ex. olika regler ses
över.
När det gäller riskkapitalbolagen, som också diskuterats här, måste jag
säga att jag blev bekymrad förra veckan, då Proventus lade bud på tre av
bolagen. Det skulle ha varit djupt olyckligt om man hade lyckats komma
över bolagen på ett sådant sätt. Det har varit mycket av spekulationer under
det gångna decenniet. Vi har också sett vilket elände dessa spekulationer har
medfört. Nu måste detta få ett slut. Framdeles måste det bli mer prioriterat
och intressant att investera i producerande företag i stället för att syssla med
spekulation.
Riskkapitalbolagen är nu under igångsättning och det är viktigt att dessa
verkligen kan gå in och ge riskkapital till små och medelstora företag. Det är
också viktigt att dessa bolag inte bara till namnet har med riskfinansieringen
att göra, utan att bolagen verkligen engagerar sig i företagens finansierings-
frågor.
Det nya industri- och nyföretagarlånet, som riksdagen beslutade om strax
före jul, kommer nu också att inleda sin verksamhet. Detta lån kan bli en
bra tillgång, inte bara för nyföretagande, utan också för befintliga små och
medelstora företag. Det gäller både för projekt och för marknadssatsningar.
Trots att det har gjorts mycket när det gäller finansieringsfrågorna finns
det fortfarande - och speciellt i dagens läge - ett vakuum där någon form av
mjuka lån behövs. På grund av den för närvarande extrema lågkonjunkturen
slås även många bra företag med bra produkter ut. Detta är allvarligt och får
inte negligeras.
Utslagningen av företag kostar statskassan enorma summor. För att för-
hindra onödiga utslagningar av företag borde man i förebyggande syfte, kan-
ske med arbetsmarknadsmedel, kunna sätta in åtgärder före konkurs och fri-
ställning.
I stället för utslagning av företag med bra produkter och goda utvecklings-
möjligheter skulle staten kunna ge någon form av överlevnads- eller kon-
struktionslån och på så sätt hjälpa till så att aktuella företag fick nödvändig
finansiering. Många arbetstillfällen skulle kunna räddas på ett sådant sätt.
Dessa lån skall självfallet ha typen av villkorslån och de skall återbetalas
när företaget har återfått normal betalningsförmåga. I exempelvis våra
grannländer Finland, Norge och Danmark har man infört liknande lån.
En annan fråga som också har diskuterats ganska mycket under senare
år här i kammaren är utvecklingsfondernas finansieringsmöjligheter. Jag har
tidigare hävdat, och jag gör det fortfarande, att så länge vi inte har fått något
som är bättre så skall utvecklingsfonderna ha kvar möjligheten att medverka
vid finansiering i företag. Förvisso pågår nu en utredning om fonderna, vil-
ket är bra. Det går säkert att se över och förbättra både organisation och
annat. Men det är viktigt att se till att vi även framdeles har ett regionalt
organ som företagen kan vända sig till.
Herr talman! Det behövs mycket i en aktiv näringspolitik. Jag har nämnt
några områden där det behövs fler insatser. Men jag vill också än en gång
understryka vikten av att småföretagen får rimligare villkor både vad det gäl-
ler de sociala trygghetssystemen och när det gäller skatteområdet.
De minsta företagen har i dag en helt orimlig överbeskattning på över två
miljarder. Det är bra om regeringen snarast lägger fram förslag som sänker
skatter och avgifter för de minsta företagen till en nivå som övriga företag
har.
Vi hade senast i går en uppvaktning i näringsutskottet från byggindustrin.
Det finns mycket att säga om den verksamheten. Men ett sätt att stimulera
byggverksamheten vore att införa avdrag för reparationer av bostadshus.
Detta skulle ge en snabb stimulans, som också väl skulle finansiera sig genom
ökade momsintäkter, arbetsgivaravgifter och minskade arbetslöshetsersätt-
ningar. Därför vore det bra om regeringen även här så fort som möjligt kom
med ett förslag.
Bengt Dalström var inne på frågan om fler innovatörer. Jag tycker att det
är viktigt att vi har innovatörer som kan fungera och som kan ta fram nya
uppfinningar samt också har mer finansiärer från uppfinningen till dess att
man kan få en kommersiell tillverkning. Näringsministerns uppdrag är att
se över fördelningen av pengar. Det skall vi väl begrunda i det kommande
arbetet.
Herr talman! Det har varit en svår period och det finns också många pro-
blem kvar att lösa, men man ser trots allt ljuset i tunneln. Produktiviteten
har ökat och konkurrenskraften har också genom olika åtgärder ökat ganska
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
111
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
112
kraftigt. Det gör att Sverige har en möjlighet att också i framtiden hävda sig
som en ledande industrination.
Anf. 91 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Herr talman! Kjell Ericsson sade att han såg ljuset i tunneln. Det finns ett
gammalt skämt om detta som säger att det ju kan vara tåget som kommer.
För den verksamheten svarar ju Odell. Mot den bakgrunden är det nog ingen
större risk att det går som på räls. Vi får då hoppas att det finns någonting
som så småningom ger oss litet bättre tider.
Jag vill fråga Kjell Ericsson om hans mer principiella syn på riskkapitalför-
sörjningen, eftersom han i sitt anförande uppehåller sig vid dessa frågor. Det
tycker jag är bra, därför att riskkapitalfrågorna är stora.
Både Kjell Ericsson och jag har kommit i kontakt med åtskilliga små före-
tag som skulle kunna utvecklas, utvidgas och kunna ge mer sysselsättning,
men som ändå inte gör det, därför att de inte har någon kapitalförsörjning.
En del knäcks dessutom av banksystemets krav, och det är också friska före-
tag som går under. Ser Kjell Ericsson någon samhällelig medverkan i riskka-
pitalförsörjningen i framtiden? Har staten eller landstingen någon roll i sam-
manhanget? Detta är en viktig fråga, därför att det har förekommit resone-
mang om att utvecklingsfonderna också skulle gå en utveckling mot privati-
sering till mötes. Var står Centerpartiet i den frågan? Även om frågan ut-
reds, misstänker jag att ni ändå har en principiell uppfattning. Det skulle
vara intressant att få höra den.
Anf. 92 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Jag uppehåller mig mycket vid riskkapitalfrågorna, därför
att frågorna är besvärliga, vilket ingen heller förnekar. Jag har dagligen kon-
takt med företag som har problem med detta.
Bankerna har problem av orsaker som vi väl känner till, så dessa behöver
jag inte gå in på här. Jag vill inte generellt säga att bankerna missbrukar det
här på något vis. Många banker ställer upp så långt det över huvud taget går
och gör också stora insatser.
Det finns i dag, som jag sade, ett vakuum innan de nya verksamheterna
kommer i gång. Nyföretagarlånet har inte startat upp och riskkapitalbolagen
har heller knappt kommit i gång, vilket gör att det finns ett stort tomrum
på den här marknaden. Därför hävdar jag att statens medverkan under ett
övergångsskede behövs. Det är därför viktigt att utvecklingsfonderna har
möjlighet att medverka med sina kapital.
Jag har under den senaste veckan sett tre företag, som jag själv har varit
engagerad i, rekonstrueras med utvecklingsfondens pengar. Jag tror att det
i framtiden - åtminstone under de närmaste åren - kommer att finnas behov
av mer sådana medel. Det var därför jag tog upp förslaget med någon form
av överlevnadslån, mjuka lån, som kan hjälpa företag över den här svåra
svackan.
Vi vet att antalet konkurser i fjol var 22 000. En hel del av konkurserna
gjordes av bra företag med bra produkter. Det är sådana företag som skulle
behöva få hjälp med någon form av mjuka lån under den svåra period som
vi nu har framför oss.
Anf. 93 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tackar för synpunkterna. Men de gav kanske inte riktigt
svar på den fråga jag ställde. Jag efterlyste Kjell Ericssons och Centerpar-
tiets principiella syn på utvecklingsfonderna och landstingens roll i det sam-
manhanget samt statens roll för riskkapitalförsörjningen.
Både Kjell Ericsson och jag är egentligen personer som har en huvudsak-
lig erfarenhet från kommunalt arbete och arbete med små och medelstora
företag. Där har man ofta sett vilken oerhört positiv roll som utvecklingsfon-
derna har kunnat spela.
Det upplevs från deras sida sida så, att deras verkamhet är satt i fråga,
vilket man alltid kan diskutera. Men det vore nog bra för dem som jobbar i
den verksamheten att till Socialdemokraternas uppfattning även kunna
lägga Centerpartiets definitiva ställningstagande för utvecklingfonderna och
för den typ av engagemang som samhället har i dessa.
Eftersom Kjell Ericsson lade så stor tyngdpunkt vid riskkapitalfrågorna
trodde jag att Kjell Ericsson hade tänkt igenom frågan och att Centerpartiet
skulle ha en principiell uppfattning i den. Det var den jag efterlyste.
Anf. 94 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Jag har här i kammaren många gånger talat om vad jag
tycker om utvecklingsfonderna. Min uppfattning stämmer också med Cen-
terpartiets principiella syn på utvecklingsfonderna. Vi behöver ett regionalt
organ, som en folkbank, dit små och medelstora företag kan vända sig för
att få hjälp med olika saker. De har under årens lopp gjort stor nytta och gör
det även i dag.
Att man skall ha en översyn av fonderna har vi varit överens om, därför
att ingenting är statiskt. Allting går att göra bättre, vilket vi skall försöka
göra nu också genom att kanske försöka få fler parter inblandade.
Frågan om landstingen skall vara med eller inte är en diskussion som vi får
ta under utredningens gång. Den vill j ag inte gå in på i dag. Men det är viktigt
att vi har kvar ett regionalt organ i länet som företagen och även kommu-
nerna kan vända sig till.
Jag, liksom Göran Persson, har själv varit kommunalråd. Jag hade då, lik-
som fortfarande, många kontakter med fonderna. Man gör där ett gott ar-
bete. Hur fonderna exakt skall se ut tycker jag skall utredas, men min princi-
piella syn är att utvecklingsfonderna behövs om man där gör ett bra arbete
och att vi skall ha dem i framtiden.
Anf. 95 ROLAND LÉBEN (kds):
Herr talman! Den svenska krisen hör naturligtvis samman med den låg-
konjunktur som har påverkat hela världen. Men vi vet alla mycket väl att vår
svenska kris är betydligt djupare än så. Vi lider också av de hemmagjorda
underliggande strukturella problemen i den svenska ekonomin, problem
som under 80-talet faktiskt har sopats under mattan och nu likt en tidsinställd
bomb exploderar. Kjell-Olof Feldts uppriktiga beskrivning av rosornas krig
och valrörelserna är ett tidsdokument att hämta viktiga lärdomar ur. Den
ena stenen lades på den andra och ökade bördan av det strukturella under-
skottet.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
113
8 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 59
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
114
Det är beklämmande att de socialdemokratiska ledamöterna nu beröm-
mer sig av en uppfinningsrikedom, som är så stor att de har i stort sett alla
lösningar som behövs för att klara den kris som de själva har huvudansvaret
för.
Magnus Persson apostroferaden frånvarande här för ett par timmar sedan
och talade om att Värmland blöder. Ja, det är många som hyser samma oro
för Värmland. Men låt oss inte glömma att inkubationstiden för den blödar-
sjuka som har drabbat Värmland och även Sverige är betydligt längre än de
16 månader som har passerat sedan Socialdemokraterna fick lämna ifrån sig
regeringsmakten, för att inte nämna de knappa sju månader som fyrpartire-
geringens första budget har varit i kraft. Själva bakterien bakom denna sjuka
fanns gömd i det socialdemokratiska valfläsket.
Nu har vi den här situationen. Den drevs fram till sin kulmen trots vissa
varningar. Att vi måste effektivisera och vitalisera den offentliga sektorn
torde det inte råda någon oenighet om. Men därtill måste vi också skapa kli-
mat och förutsättningar för en expansion av industri- och tjänstesektorn,
själva motorn i ekonomin.
Att främja uppkomsten av många fler småföretag är utan tvivel en av de
viktigaste bitarna i den rekonstruktion av näringslivet som måste ske. Här
räcker det inte med vackra ord om hur viktigt det är att satsa på småföreta-
gen och på nya företag. Här behövs en klar och målmedveten strategi med
uthållighet och långsiktighet.
Regeringen har gjort en hel del för att förbättra situationen, inte minst på
skatteområdet. Mycket återstår trots detta fortfarande att göra. Det gäller
bl.a. företagarmiljön, kapitalförsörjningen och arbetsrättslagstiftningen. Ett
positivt företagarklimat med betoning på småföretagen är en vinst för hela
samhället.
Den verkligt stora vinsten för samhället är en gynnsam småföretagarmiljö
med etiska förtecken. Här finns fördelar med genomslag i ekonomin, som vi
kanske inte ens anar vidden av och som är svåra att beräkna. Det kan ge
effekter som mycket väl kan kallas dynamiska effekter. Jag kommer strax till
konkreta förslag, som kan bidra till en sådan miljö.
Jag har en övertygelse om att etik och moral står högt i kurs hos de flesta
småföretagare. Etik och moral är för många framför allt en fråga om långsik-
tighet, ansvarstagande och gammaldags hederlighet. Den förtroendekris
som har drabbat bank- och finansväsendet har i viss mån drabbat även andra
parter.
De brottsliga inslagen i bankkrisen kastar en obehaglig skugga även över
de många hederliga, ansvarskännande och hårt arbetande företagarna. Det
är viktigt att visa att vi tror på företagandet och att ingen möda lämnas
ospard för att utreda brottsliga inslag. Men detta får inte hindra oss att aktivt
och målmedvetet skapa bra villkor för tillväxtföretag. Det är att bejaka ett
för alla välbehövligt lyft av den etiska dimensionen i den ekonomiska verk-
samheten.
Den som driver ett företag måste ta hänsyn till många faktorer. Framför
allt är han beroende av sina kunders och leverantörers förtroende. Ett så-
dant förtroende byggs upp under många år och bevaras genom ett seriöst och
ansvarsfullt agerande.
En tragisk omständighet för många företagare i dag är att just uthållighe-
ten och den goda affärsmoralen blir deras fall. Ambitionen att inte bryta
långvariga affärsrelationer trots kärva tider leder inte sällan fram till tråkiga,
meningslösa och för alla parter förlustbringande följ dkonkurser.
Jag vill litet otåligt peka på ett konkret förslag, som jag vet att det arbetas
på och som behöver komma fram snarast möjligt, nämligen en ändring av
prioriteringsordningen vid konkurser. En sådan ändring måste snarast ge-
nomföras. Staten kan inte gå in och ta pengar före oskyldiga underleverantö-
rer. Jag tror att vi måste ta ett större ansvar för att se till att onödiga följdkon-
kurser undviks.
Det är viktigt att stimulera ny- och småföretagandet. Jag vill också peka
på ytterligare ett initiativ, nämligen tillsättandet av en småföretagarminister.
I nuvarande läge anser jag det befogat. Småföretagens ställning måste stär-
kas ytterligare, trots att en hel del redan har gjorts i det avseendet.
Frågor som berör små och medelstora företag behandlas i dag i flera olika
departement. Precis som på bostadsområdet anser jag att det finns behov av
en ansvarig samordnare av dessa frågor. Det borde vara lämpligt att ge
denne ansvarige och samordnande person för små och medelstora företag
ministers ställning. Detta framför jag såsom ett konstruktivt förslag i offen-
siv anda och inte såsom en kritik av näringsministern.
Jag vill också peka på att det finns behov av att tillsätta en kreditmark-
nadsnämnd, som skulle kunna ge styrka åt småföretagen i deras kontakter
med bankerna, en nämnd som skulle kunna ha till uppgift att bevaka och
pröva bankernas agerande i olika situationer.
Anf. 96 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Herr talman! Först en stilla reflexion. Förslaget om en småföretagarminis-
ter måste naturligtvis, även om motsatsen hävdas, rimligen uppfattas som en
om inte förstucken så ändå rätt tydlig kritik av nuvarande politik. Jag tror
att Roland Lében gör en riktig bedömning. Det finns behov av en uppryck-
ning för att de småföretag som i dag är oerhört trängda av den allmänna eko-
nomiska utvecklingen, regeringens åtstramningspolitik och bankernas pro-
blem tillsammans med de skyhöga räntorna får ett samlat stöd. Det borde
rimligen vara näringsministerns bord. Men Roland Lében och jag torde vara
överens om att han inte räcker riktigt till. Han når inte ända fram.
Bortsett från detta vore det intressant att höra en utläggning från Roland
Lében, eftersom han tar upp de etiska frågorna, med en betraktelse från kds
utifrån ett etiskt perspektiv på vad vi har upplevt under den senaste tiden
omkring riskkapitalbolaget Atle. Vari finns det etiska i den hanteringen?
Vari finns det etiska när man nu handlar med de pensionspengar som man
satte av en gång i tiden för att långsiktigt säkra ålderdomens försörjning?
Man handlar nu med dem på marknaden, där varje krona plötsligt är värd
bara 70 öre. Hur ser Roland Lében från sitt etiska perspektiv på den typen
av riskkapitalförsörjning?
Anf. 97 ROLAND LÉBEN (kds) replik:
Herr talman! Först detta med en småföretagarminister. Jag sade ärligt och
uppriktigt att det var ett offensivt menat förslag. Jag känner stor respekt för
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
115
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
116
det som har gjorts. Socialdemokraterna lämnade ett stort träsk efter sig att
ta itu med. Därför är det ett offensivt förslag och inte någon kritik.
Vari ligger det etiska perspektivet? Ja, jag frågar mig vari etiken ligger i
att den socialdemokratiska ledamoten står här och vill föregripa alla kvalifi-
cerade utredningar av eller inblickar i ett visst ärende, som vi bara har frag-
mentarisk kunskap om i dag. Det tänker jag inte nedlåta mig till att göra.
Anf. 98 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag har inte bett Roland Lében att uttala sig om någon juri-
disk granskning. Det kan Finansinspektionen göra eller den som äger till-
gång till handlingarna. Det kan styrelseledamöterna själva kasta ljus över.
Vad jag begärde var att kds, som i alla sammanhang ger sig ut för att före-
träda etik och moral, skulle ha någon uppfattning om det faktum att man nu
handlar med pensionspengar, där pensionskronan plötsligt devalveras till 70
öre. Finns det ingenting stötande i detta? Är det en verklighet som kds vill
förbigå med tystnad? Har ni ingen uppfattning om den saken? Det var detta
jag efterlyste.
Beträffande en småföretagarminister, vill jag säga följande. Det är klart
att det kan uppfattas som ett regeringspartis brist på utrymme att göra politik
att komma dragande med krav på ytterligare en minister. Det är väl så man
välvilligt kan tolka detta. Men nog är väl udden ändå riktad mot bristfälliga
insatser från ett av de partier som ingår i den regeringskoalition som Roland
Lében faktiskt själv är en del av. På något annat sätt kan det rimligen inte
tolkas.
Anf. 99 ROLAND LÉBEN (kds) replik:
Herr talman! Jag var på sammanträden under hela gårdagen och under
hela gårdagskvällen. Jag arbetade i natt och började igen kl. 7 i morse, och
jag har varit på sammanträden hela dagen. Jag kan ärligt säga att jag faktiskt
inte har tagit del av några som helst detaljer i det som Göran Persson refere-
rar till. Jag har bara i denna debatt hört ryktesvis litet grand om detta. Därför
tänker jag inte ge mig in i detta.
Jag kan naturligtvis fråga vari det etiska låg i att under 80-talet ta 15 miljar-
der av försäkringspengarna från pensionsspararna, vilket Göran Perssons
parti gjorde. Vari ligger det etiska och det moraliska i att ta pengar ur arbets-
marknadsfonderna för att bygga ut den offentliga sektorn och hjälpa till att
skapa de problem som vi i dag har? Man skall nog inte kasta sten i glashuset.
Om denna diskussion kan jag bara säga att jag inte går in i en diskussion
om det ärende som nu är aktuellt och som jag inte har tagit del av.
Andre vice talmannen anmälde att Göran Persson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 100 BIRGITTA JOHANSSON (s):
Herr talman! Det moderatledda Näringsdepartementet har marknaden
som sin ledstjärna. Denna obeskrivliga marknad skall lösa alla problem.
Marknaden skall skapa nya företag, produkter och innovationer. Markna-
den skall enligt icke-minister Per Westerberg och de borgerliga ledamöterna
i denna riksdag också lösa finansieringsfrågorna för de små och medelstora
företagen.
Vi socialdemokrater har inte denna övertro på marknaden. Vi menar att
det, för att få i gång en väl fungerande näringspolitik, behövs många olika
komponenter.
Vi socialdemokrater har anvisat vägar genom de motioner som vi har
väckt i samband med den allmänna motionstiden.
För att åstadkomma en positiv näringsutveckling i Sverige måste åtgärder
vidtas på en bred front. Insatserna måste vara av såväl generell som selektiv
art och ske både på kort och på lång sikt.
Generella insatser görs genom satsningar på infrastruktur, teknisk forsk-
ning och utveckling samt kompetensutveckling.
Därutöver krävs andra åtgärder för att skapa gynnsamma betingelser för
att stödja och utveckla de små och medelstora företagen.
Vi socialdemokrater kräver att det snarast utarbetas ett samlat näringspo-
litiskt program riktat till små och medelstora företag. Programmet skall ut-
formas med ett Europaperspektiv.
Vi menar att en samordning måste ske med EG:s näringspolitik. Inom
EG, till skillnad från Sverige, bedrivs en aktiv näringspolitik, som bl.a. inne-
håller satsningar på olika branschprogram.
Det näringspolitiska program som vi anser skall utarbetas bör innehålla
konkreta och handfasta stöd till de små och medelstora företagen för att de
skall kunna komma ut på Europamarknaden. Det handlar om kunskapsstöd
av olika slag, t.ex. i form av marknadsföring, utbildning för förbättrade
språkkunskaper och ökad förståelse för kulturella skillnader. Ett annat vik-
tigt inslag i programmet skall vara att småföretagen informeras om de möj-
ligheter som ett kommande EES-avtal innebär.
För att fullfölja uppgifterna på detta området behövs en kompetent och
kraftfull aktör - en statlig sådan. Vi menar att NUTEK är den statliga myn-
dighet som kan dessa frågor. Men då gäller det att upprusta i stället för att
nedrusta denna myndighet. NUTEK är den myndighet som bäst kan föra ut
dessa uppgifter.
Under det senaste året, och även under denna debatt, har riskfinansie-
ringsfrågor diskuterats. Det är många som har synpunkter på detta område.
Bland småföretagare finns det en mycket stor oro för produktionen och för
de anställda på grund av svårigheter med finansieringen.
Under höstriksdagen fattade vi beslut om flera förändringar till nya orga-
nisationer inom riskfinansieringsområdet. Vi socialdemokrater har inte, som
den borgerliga regeringen brukar hävda, sagt nej till alla dessa förslag. Vi är
beredda att ge den nybildade Industri- och nyföretagarfonden en chans. Vi
menar att det inte är enbart de nystartade företagen som behöver stöd. Det
är de redan befintliga företagen som i dag är i behov av mycket stort stöd för
att komma över den nedgång i konjunkturen som vi nu upplever.
Utvecklingsfonderna är ett regionalt organ som har kompetens att be-
döma företagen ute i sina resp. län. Närheten och kompetensen är viktig,
och vi vet att den finns hos utvecklingsfonderna.
Riskkapitalmarknaden är ett område där det är nödvändigt med ett sam-
spel mellan offentliga och privata aktörer. Från Näringsdepartementet måste
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
117
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
118
det finnas en större förståelse för de villkor som småföretag verkar under.
Småföretagen måste veta att det finns ett riskkapitalsystem med aktörer som
visar mod, uthållighet och tålamod. Därför vädjar jag till denna regerings
ledamöter att ta på sig glasögon, så att de ser verkligheten.
Anf. 101 Näringsminister PER WESTERBERG:
Herr talman! Jag tror att vi ser verkligheten tydligt. Jag vill rekommen-
dera Birgitta Johansson att kliva ut i verkligheten för att se vad som har hänt.
Det råder inget tvivel om att marknadsproblemen är en av de allvarligaste
svårigheterna för många små och medelstora företag att lyckas.
Vi vill satsa på infrastruktur, kompetenshöjning, forskning och utveckling
som stärker de mindre och medelstora företagens förutsättningar att arbeta.
Jag måste ställa mig frågande till vad det egentligen är som Socialdemo-
kraterna vill med tanke på den tredubbling av resurser som vi anslår till infra-
strukturen. I forskningspropositionen aviseras kraftiga satsningar på forsk-
ning och utveckling. Inte kan höjningar av energiskatterna för företagen,
höjningar av arbetsgivaravgifterna eller satsningar på mer prospektering,
som är några av slagnumren i det socialdemokratiska förslaget, ge något?
Jag måste säga att jag delar Odd Engströms, er gamle vice statsministers,
bedömning att ni verkligen hade glömt bort de små företagen under de se-
naste 20 åren.
Vi har påbörjat genomförandet av nästan hela Småföretagarnas riksför-
bunds handlingsprogram. Vi stärker småföretagens konkurrenskraft. Vi för-
bättrar skatteförhållandena. Vi stärker infrastrukturen, kompetensutveck-
lingen, forskningen och utvecklingen och framför allt riskkapitalförsörj-
ningen. Ni har röstat nej till den största satsningen i Västeuropa på nytt risk-
kapital.
Till sist vill jag säga något om bankerna och finanskrisen. Det vore kläd-
samt om kammarens socialdemokrater var litet ödmjuka på den punkten.
Finanskrisen i Sverige är värre än i något annat land i Västeuropa. Den har
till stor del uppkommit genom en felaktig avreglering, där man först släppte
loss kreditavregleringen. Sedan, när man drev upp priserna på snart sagt all-
ting i Sverige genom ökad kreditkonsumtion, släppte man på valutaregle-
ringen. Då var allt jättebilligt utomlands, och därmed fick vi ett stort kapital-
utflöde. Sedan kom räntekänsligheten, och då punkterades hela denna
bubbla. Det har skadat svenska mindre och medelstora företag mer än nå-
gonting annat.
Anf. 102 BIRGITTA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Först vill jag peka på att den forskningspolitiska propositio-
nen inte har kommit ännu. Men om det är som statsrådet säger, att det kom-
mer en hel del om branschprogram och annat, tar vi den debatten den dag
propositionen kommer. Då granskar vi också de motioner som har lagts
fram.
Jag vill på precis samma sätt som Per Westerberg, med en papegojas envis-
het, upprepa det vi har sagt. Ett näringspolitiskt program anser vi måste ut-
arbetas, och det bör innehålla konkret och handfast stöd och stimulans till
de små och medelstora företagen, så att de kan komma ut på Europamarkna-
den. Det handlar om kunskapsstöd, det handlar om hjälp med marknadsfö-
ring. Detta tycker vi att det är rimligt att den borgerliga regeringen snarast
lägger fram ett samlat initiativ till, så att vi kan stötta de små och medelstora
företag som finns i Sverige.
Vid valutans avreglering har jag inget minne av att någon borgerlig politi-
ker i denna kammare sade: Nehej, vi skall inte avreglera nu. Där tror jag att
vi har ett gemensamt ansvar, om den frågan skulle behöva diskuteras i detta
sammanhang.
Anf. 103 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! För den misslyckade avregleringen under 80-talet tror jag att
det finns ett stort ansvar hos socialdemokratin. Jag delar i och för sig uppfatt-
ningen att ingen helt kan svära sig fri. Så till vida ger jag Birgitta Johansson
rätt.
Vi har inte varit emot avreglering, däremot har vi vänt oss mot ordnings-
följden. Vi borde ha fått räntekänsligheten genom en tidig marginalskattere-
form, sedan valutaavregleringen och sedan kreditavregleringen. Då hade
det kommit i rätt ordning. Då hade vi förmodligen inte fått en värre finans-
kris än i jämförbara länder, och de har det allvarligt nog.
Jag är i och för sig smickrad över att den socialdemokratiska oppositionen
vill att det skall vara den borgerliga regeringen som utarbetar det näringspo-
litiska programmet för de små och medelstora företagen. Det är ett erkän-
nande i sig.
Genomförandet av småföretagarnas program, som är ett mycket omfat-
tande näringspolitiskt program, skall göra Sveriges småföretagare till Euro-
pas kanske mest konkurrenskraftiga. Vi genomför satsningar på ett informa-
tionscenter i Sverige för hela Europa. Där kan man föra samman olika små
och medelstora företag och deras produkter för att på det sättet hjälpa dem
ut i Europa. Vi reformerar hela exportorganisationen för att på det sättet
ytterligare stärka vår konkurrenskraft. Vi förändrar skatteförhållandena för
småföretagen, eftersom de har gjort att vi har färre småföretag i Sverige än
i andra jämförbara länder.
Herr talman! Jag tycker att det vi gör och det vi har aviserat är utomor-
dentligt omfattande. Men det socialdemokratiska bidraget till de här refor-
merna är höjda energiskatter, höjda arbetsgivaravgifter, beskattning på ar-
betande kapital och en rad olika åtgärder som knappast kan mötas av några
större ovationer från den här kategorin av företag.
Anf. 104 BIRGITTA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Marginalskattereformer och i vilken ordning valutans avreg-
lering kom tycker jag att den dåvarande moderata oppositionen kunde ha
medverkat litet annorlunda i, eftersom Moderaterna inte ville vara med i
några skatteuppgörelser i början av 80-talet, utan valde att i stället kliva av
det borgerliga regeringssamarbetet, just på grund av skattefrågorna. Det
finns mycket historia som vi kan prata om när det gäller de här frågorna.
När det gäller omfördelningar och upprustningar som behöver göras har vi
socialdemokrater ingen annan väg att gå än att be den borgerliga regeringen
förstå våra motioner och lägga fram de konkreta förslagen. Vi kan inte be
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
119
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
120
någon annan just nu i varje fall. Vi har naturligtvis en ambition att själva, så
snabbt som möjligt, dock senast efter valet 1994, kunna lägga fast ett samlat
program som ger små och medelstora företag en möjlighet att överleva,
kunna utveckla nya produkter och vara med och slåss på Europamarknaden
med de allra bästa förutsättningar.
Men det räcker inte med enbart de förslag som den borgerliga regeringen
redan har lagt fram och snabbt tänker lägga fram. Ett samlat program är vad
småföretagarna själva vill ha. Det räcker inte för det moderatledda Närings-
departementet att enbart lägga fram vad företagarnas riksorganisationer har
begärt, för som enskilda företagare står de inte bakom sin huvudorganisa-
tion.
Anf. 105 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Jag noterar att Socialdemokraterna inte anser att småföreta-
garna har samma åsikt som deras organisationer, vilket är nog så anmärk-
ningsvärt. Jag tycker inte heller att den ”track record” som Socialdemokra-
terna har på det här området precis imponerar.
Vi gör skattesänkningar, vi gör förändringar för riskkapital, vi gör föränd-
ringar i arbetsrätt och avregleringar. Menar Birgitta Johansson allvar med
förbättringar för små och medelstora företag, vilket jag hoppas att hon gör,
hoppas jag också att vi skall få se en konstruktiv och positiv debatt om ar-
betsrätten. Det är kanske den viktigaste frågan för många små och medel-
stora företag, vilket märks om man går runt och lyssnar på dem och om man
följer de enkätundersökningar som har gjorts.
Anf. 106 KENNETH ATTEFORS (nyd):
Herr talman! Jag hade litet tur. Jag trodde nämligen att mitt ärende skulle
hamna under övriga frågor på fredag. Det hamnade faktiskt under rubriken
Näringspolitik, men kunde även ha hamnat under Miljöpolitik. Det är ju
ärendet efter detta, så det hade inte varit så farligt.
Herr talman! Dagens politiker måste ta anvar för den politik som gårda-
gens politiker fört vad gäller folkets inställning till bilism och bilindustrin. Vi
har i dag 3,6 miljoner personbilar och 5,1 miljoner körkortsinnehavare.
Vi inser till fullo att bilen har kommit för att stanna. Vi vill att bilen även
i framtiden skall vara en huvudtransportör för svenska folket. 80 % av allt
resande sker i dag med personbil. Kombinerat med snabbtåg, buss och flyg-
förbindelser på de längre avstånden kommer bilen att vara ett oslagbart
transportmedel för svensken.
Vi inser också att det är vår plikt som dagens politiker att värna om miljön
i innerstäderna, för hela landet och för övrigt för hela världen.
I en rapport som finns nämnd i näringsutskottets betänkande
1990/91:NU3 påpekas mycket riktigt att en ändring av teknikutvecklingen
och inte en ändring av transportstrukturen måste till för att minska utsläppen
radikalt eller t.o.m. ned till noll.
Sveriges välstånd bygger till stor del på den svenska bilindustrins fram-
gångar. 14 % av Sveriges totala export 1990 producerades av bilindustrin. Vi
har en duktig bilindustri i Sverige, och vi nydemokrater kommer, förhopp-
ningsvis tillsammans med många andra politiker, att värna om denna indu-
stri. Trots att bilindustrin är starkt exportberoende, 85 % 1991, behöver
svensk bilindustri en stark hemmamarknad.
Ibland räcker inte marknadskrafterna till. Här hopppades jag att minis-
tern skulle haja till litet grand, eftersom han tillhör Moderaterna. Då måste
marknaden styras av våra värderingar och våra mål. Ny demokrati vill ge-
nom en politisk process påverka spelreglerna för marknaden. Vi föreslår
därför att Sverige inför en lag som harmoniserar med de regler som kommer
att gälla i flera amerikanska delstater fr.o.m. 1998, och som många övriga
länder faktiskt diskuterar att följa.
För att stimulera det svenska näringslivet, med fordonsindustrin i spetsen,
vill vi adoptera en modernisering av den kaliforniska luftvårdsplanen för
vägtrafik. Som en fortsättning föreslår vi att Sverige siktar på en lagstiftning
om att endast nollemissionsfordon får brukas i städer som har mer än 45 000
invånare.
I framtiden finns det flera lösningar till nollemissionsfordon. Elfordon är
i dag den enda kända lösningen, men forskningen pekar mot att även andra
lösningar kommer att finnas inom ett antal år. Vi vill som ett led i att införa
nollemissionsfordon stimulera och därmed stödja forskning och utveckling
av inhemskt producerade bränslen, som är ickefossila och som kan användas
i vägfordon.
Denna påverkan av marknaden bör bli en injektion för svenskt näringsliv,
t.ex. fordons-, data-, elektronik-, batteri-, flyg- och försvarsindustrin. Dess-
utom fås en konstruktiv samverkan, ett växelspel, mellan samhällets aktö-
rer - ett sådant växelspel som gjort Japan till en av världens starkaste natio-
ner.
Vi vet att denna utveckling kommer förr eller senare. Med utgångspunkt i
att få trovärdighet måste vi i Sverige våga visa på nya vägar att lösa problem.
Ny demokrati vill med ett krafttag förbättra miljön och ge den svenska
industrin en nytändning. Sverige måste markera transportområdets bety-
delse för miljön, och vi måste genom att vara tydliga och konkreta visa att vi
tar ett ansvar. Genom ett förhoppningsvis brett politiskt samförstånd visar
vi den övriga världen hur Sverige politiskt och praktiskt börjar genomföra
systemförändringar.
Vi svenskar är mer eller mindre tvingade till att föregå med gott exempel
för det övriga Europa, om vi skall kunna komma till rätta med våra miljöpro-
blem. För att få EG inkl. England att minska sina utsläpp från t.ex. fordon
måste vi visa att det går att genomföra. Det är nämligen från det övriga
Europa som de stora utsläppen kommer. Det är bara en bråkdel som produ-
ceras i Sverige.
I Dagens Nyheter den 11 januari 1993 kan man läsa om att ekologisk kol-
laps hotar skogen och att ”minskade utsläpp i EG-staterna, Polen och Balti-
kum kan hindra att den svenska skogen dör”. Vi har också kunnat läsa ett
TT-meddelande som berättade om att en liten vit ballong som hittades på
Hisingen i Göteborg hade uppsänts från ett barnhem i Frankrike. Det är ett
typiskt belägg för hur vi från kontinenten kan få in sådant som där släpps ut,
som t.ex. miljöförstörande utsläpp från bilar.
Vi nydemokrater kommer därför att föreslå att regeringen snarast skall
tillsätta en utredning för att utarbeta ett lagförslag om stegvis skarpare regler
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
121
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
för miljözoner med målet att enbart ha nollemissionsfordon i städer större
än 45 000 innevånare senast den 1 januari år 2007.
Detta, ärade ledamöter, är ett perfekt exempel på näringspolitik och mil-
jöpolitik i samklang. För den händelse att jag inte har talat tillräckligt tydligt
här i dag vill jag också hänvisa till Ny demokratis motion nr 93. Jag kommer
personligen att sända över den till näringsministern.
Anf. 107 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! En av regeringens och riksdagens viktigaste uppgifter är att
återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarnation. Näringslivet för-
svagades, småföretagen glömdes bort och näringslivsklimatet blev illa skadat
genom Socialdemokraternas framfart under årens lopp. När villkoren i Sve-
rige upplevdes som mindre förmånliga röstade arbetskraft, kapital, företa-
gare och företag med fotterna och sökte sig till regioner där förhållandena
upplevdes som mer rimliga. Investeringarna försvann ut ur Sverige i oroande
omfattning i slutet på 80-talet.
Kurvan över industrisysselsättningen vände brant neråt i slutet av 1989.
Från den tidpunkten och fram till valet 1991 försvann ungefär 10 % av alla
industrijobb. Nedgångstakten efter valet är densamma som före valet.
Varaktigt trygga arbeten kan åstadkommas bara genom att väl fungerande
företag kan och vill etablera sig i Sverige. Det gäller därför att återskapa
goda förutsättningar för produktivt arbete i Sverige.
Näringsministern har redovisat de olika satsningar som görs på småföretag
och tillväxtföretag, teknologisk och annan infrastruktur, teknisk forskning
och utveckling samt den sänkning av näringslivets kostnader med 40 miljar-
der som genomförts. Skatter som förstör och bromsar företagande har
sänkts eller tagits bort, osv.
Inte minst viktigt är det att regeringspolitiken skapar optimism och fram-
tidstro hos företagen. Regeringen har därför alltifrån starten gett tydliga sig-
naler till företagen, signaler som innebär en vändpunkt för företagsklimatet
i Sverige. Detta har, trots att den nuvarande situationen är så svår och be-
svärlig, enligt en undersökning gjord av NUTEK också resulterat i att företa-
gen gett uttryck för optimism och framtidstro.
Samma optimism vad avser vårt lands framtidsmöjligheter gav för några
dagar sedan också Percy Barnevik uttryck för. Att företagen själva, trots den
nuvarande situationen, har en tro på framtiden bådar gott för vad som
komma skall efter lågkonjunkturen.
Herr talman! På ett område som berör företagens villkor är j ag kritisk mot
den politik som förts av regeringen. I dagens svåra läge på arbetsmarknaden
borde varje tillfälle att underlätta för de svenska företagen tas till vara. Mot
denna bakgrund för Sverige enligt min mening en oförsvarlig och olycklig
politik i fråga om Sydafrika.
Att Sverige håller fast vid sanktionerna mot Sydafrika när hela världen
öppnat upp för handel och investeringar i landet har ingen annan effekt i
praktiken än att svenska företag missgynnas.
Det är inte rimligt att vi har kvar sanktioner som innebär att svenska före-
tag riskerar att hamna helt på efterkälken när tyska, franska, japanska och
122
andra länders konkurrentföretag i godan ro kan etablera sig och ta mark-
nadsandelarna.
Nu beviljar regeringen visserligen dispenser, och det är ju väl. Men det
finns många företag i vårt land, både små och stora, vars tillväxtmöjligheter
bromsas genom sanktionerna.
Sydafrikamarknaden är viktig, eftersom den ofta utgör en inkörsport för
verksamhet i hela södra Afrika. Betydelsen på sikt av ett upphävande av
sanktionerna är naturligtvis svår att uppskatta. Men klart är att vi redan i dag
genom sanktionspolitiken hindrar att nya arbetstillfällen kommer till stånd i
Sverige.
Vi här i kammaren och vår regering borde uppmuntra vartenda nytt arbete
som kan skapas i våra svenska företag. Sanktionerna hindrar och bromsar
och borde avskaffas omedelbart. Alla ledamöter i denna kammare och alla
i vår regering som anser att det är viktigt att få fram nya arbetstillfällen borde
stödja mitt förslag att sanktionerna mot Sydafrika omedelbart skall hävas.
Anf. 108 KENNETH ATTEFORS (nyd) replik:
Herr talman! Jag vill bara helt kort säga att jag till 100 % stödjer Karin
Falkmer när det gäller önskvärdheten av att avskaffa sanktionerna mot Syd-
afrika. Det var i den delen ett mycket bra tal.
Anf. 109 SYLVIA LINDGREN (s):
Herr talman! Göran Persson sade i inledningen av denna näringspolitiska
debatt att den ekonomiska kris som råder i mångt och mycket är en indu-
strikris. Hela det svenska näringslivet, i synnerhet industrisektorn, befinner
sig i en mycket allvarlig situation. Jag instämmer helt i de inledningsorden.
Men till detta kommer den ekonomiska brottslighetens skadeverkningar,
som är omfattande och i hög grad drabbar såväl anställda som näringsidkare
och samhällsmedborgare i övrigt.
Ekobrottsligheten kräver kraftfulla motåtgärder, och många vägar måste
prövas för att bekämpa den. Vi vet att ekobrotten kostar skattebetalarna
miljarder kronor årligen. Därför är det märkligt att regeringen inte visar nå-
got större engagemang i denna fråga.
Den ekonomiska brottsligheten snedvrider dessutom konkurrensen så att
skötsamma, seriösa företag slås ut eller tvingas bli oseriösa för att överleva.
Denna utveckling har gått mycket långt i vissa branscher. De arbetsgivare
som gör rätt för sig i samhället kan inte konkurrera på likartade villkor som
dem som t.ex. inte betalar sina skatter eller inte betalar sina anställda avtals-
enliga löner.
Frågan om en begränsning av företags fria etableringsrätt har aktualiserats
vid åtskilliga tillfällen, inte minst på kongresser inom fackföreningsrörelsen.
Kraven på någon form av näringstillstånd/körkort har trots detta ännu inte
lett till något resultat.
Sverige har vid en internationell jämförelse en närmast unik frihet för fö-
retagsetablering, trots att etableringsfriheten inom flera näringssektorer är
begränsad genom olika former av kontroll. Dit hör auktorisation, licensför-
farande, allmänna behörighetskrav, m.m. Det kan därför knappast hävdas
att en kompetens- och vandelsprövning skulle inskränka näringsfriheten.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
123
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
Missbruk av den fria etableringsrätten är ett grundläggande hot mot nä-
ringsfriheten och den sunda konkurrensen. Det är vår skyldighet att värna
näringsfriheten, de anställda och de seriösa företagen. Här är kontroll, pröv-
ning samt riktade åtgärder mot ekonomisk brottslighet och oseriösa närings-
idkare a och o.
Under 1992 redovisade Brottsförebyggande rådet sin studie av ekonomisk
brottslighet. Den visar att det förekom misstanke om ekonomisk brottslighet
i hälften av de studerade företagen. I sanningens namn skall det dock påpe-
kas att det inte enbart rörde sig om skattebrott. Arbetsmiljöbrott, svart ar-
betskraft osv. måste nämnas för att göra bilden komplett. Anlitande av svart
arbetskraft har på senare tid ökat oroväckande i omfattning, och det döljs
heller inte längre. I lågkonjunkturens kölvatten ökar både svart arbetskraft
och ekonomisk brottslighet ytterligare, vilket är förödande för samhällsut-
vecklingen.
De seriösa arbetsgivarna måste kunna känna förtroende för och veta att
de har stöd från samhället i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Det
stödet - vill jag påstå - har inte de seriösa arbetsgivarna och näringsidkarna
i dag. Visa förtroende för de seriösa företagen. Bekämpa den ekonomiska
brottsligheten. Det är en viktig del för att nå vägen till vändning i den bekym-
mersamma situation som vi i dag befinner oss i och för att åter få fart på
hjulen.
Sverige har för sin framtid och för sin sysselsättning ett mycket stort behov
av ett starkt småföretagande. En aktiv näringspolitik kräver att staten förfo-
gar över såväl kompetens som resursstarka aktörer. Regeringen har knap-
past visat några framfötter på dessa områden.
Jag sade i inledningen av mitt anförande att de ekonomiska skadeverk-
ningarna drabbar oss alla. Detta gäller inte minst de felaktiga fastighetsspe-
kulationer som ägt rum i många banker och företag. Tyvärr får alla, inte
minst de lågavlönade och de arbetslösa, vara med att betala notan. Det drab-
bar hårt och mycket orättvist.
Jag förutsätter att den ekonomiska brottsligheten kommer att belysas yt-
terligare under den allmänpolitiska debatten. Det är nödvändigt för att få
dessa frågor i fokus. Ändå kunde jag inte låta bli att ta upp dessa frågor även
nu när vi behandlar näringspolitiken, eftersom sund konkurrens, stöd till se-
riösa företag och åtgärder för att komma åt ekobrott i allra högsta grad hör
hemma i den näringspolitiska debatten.
Anf. 110 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Det råder inget tvivel om att den ekonomiska brottsligheten
skall bekämpas. Men det gäller att göra det på ett förnuftigt och bra sätt.
Etableringskontroll i största allmänhet är inte ett sådant bra sätt.
Vi har i dag ett nyföretagande i Sverige som ligger på en alldeles för låg
nivå. Många av spärrarna för att komma i gång med egetföretagande är för
höga. Vi vet exempelvis av erfarenheterna från systemet med näringsförbud
att de tenderar att drabba fel personer. Det är inte så att näringsförbudet
utfärdas felaktigt. Det finns ett stort behov av att se till att systemet efterlevs,
men ändå kringgås det. Det får inte bli ett system som stänger ute dem som
124
verkligen behöver det från företagande och som ändå släpper de stora fis-
karna genom nätet.
Herr talman! Vi har ingen olikhet när det gäller viljan att bekämpa den
ekonomiska brottsligheten. Den ekonomiska brottsligheten är osund. Den
snedvrider konkurrensen och måste bekämpas. Men det skall inte ske på nä-
ringsfrihetens bekostnad. Det måste ske med bibehållen låg etableringströs-
kel och en god näringsfrihet. Sedan skall vi självfallet se till att vi så gott
det går klarar av den ekonomiska brottsligheten på bästa sätt med övriga
återstående medel.
Anf. 111 SYLVIA LINDGREN (s) replik:
Herr talman! Det jag sade i mitt anförande var att man knappast kan
hävda att en kompetens- och vandelsprövning skulle inskränka näringsfrihe-
ten. Jag anser liksom statsrådet att det är viktigt att slå vakt om den fria eta-
bleringsrätten. Men när det alltmer visar sig att det sker missbruk av den-
samma måste man vara beredd på att vidta åtgärder.
Ett exempel på detta är taxinäringen. Det har t.ex. varit ett elände med
att få en samordning av dataregistren vid prövning av tillstånd. Datainspek-
tionen sade nej, och det tog åtskilliga månader för regeringen att fatta ett
beslut i denna fråga. Efter många månaders väntan kom ett beslut från rege-
ringen, den enda instans som kan ändra Datainspektionens beslut. Detta till-
stånd gäller på prov i sex månader. Sedan får man se över frågan på nytt,
eftersom man vill slå vakt om den personliga integriteten.
Jag anser att regeringen ger felaktiga signaler i sådana frågor. Det gäller
att handla så att de seriösa företagen och taxiåkarna prioriteras. Det är där-
för som det är så viktigt att komma till rätta med dessa frågor. Här är vi inte
överens. Vi socialdemokrater anser att regeringen ger fel signaler både i
denna fråga och när det gäller den ekonomiska brottsligheten i stort.
Anf. 112 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! När man föreslår åtgärder måste man vara övertygad om att
de verkligen leder till rätt resultat och inte träffar fel personer. Det är vad vi
menar med bekämpning av den ekonomiska brottsligheten.
Det har talats mycket om ekonomisk brottslighet, inte minst i samband
med finanskrisen. Det har där figurerat enorma belopp. Detta kommer man
knappast åt med någon form av kompetens- eller vandelsprövning. Det jag
har sett när jag har granskat den typen av åtgärder är att de träffar alldeles
fel personer. Det tenderar dessutom att bli ytterligare en byråkratisk pro-
cess. Ändå släpper systemet igenom dem som vill komma igenom och som
verkligen har någonting att dölja.
Vi är fortsatt mycket öppna för konstruktiva förslag om hur man skall
komma åt den ekonomiska brottsligheten. Men det får inte innebära att vi
stryper näringsfriheten eller minskar nyföretagandet - det sunda, riktiga och
positiva nyföretagandet.
Anf. 113 SYLVIA LINDGREN (s) replik:
Herr talman! Jag håller med statsrådet om att det är viktigt att vidta åtgär-
der som leder till någonting. Men att inte göra någonting alls innebär att vi
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
125
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
126
står kvar vid status quo, dvs. där vi är i dag. Det leder till att fel personer
drabbas. Det är i dag de seriösa företagarna som drabbas av detta dilemma.
Det är därför, Per Westerberg, som det är så viktigt att göra något.
Anf. 114 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Regeringen gör något. Så sent som i dag har vi aviserat åtgär-
der mot den gatuhandel som undandrar sig skatt. Vi går nu in i finansmark-
naden för att där försöka spåra ekonomisk brottslighet. Man måste vara
mycket försiktig med att avgöra vilken typ av åtgärder som skall vidtas så att
man verkligen träffar rätt grupp.
Anf. 115 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Tillväxt är inte bara riskkapital och konkurrens. Inte ens det
räcker när konkurrensutveckling och forskning har halkat efter som den har
gjort i vårt land. Jag är djupt oroad. Svensk industri bygger med några få
undantag, varav Astra är ett, på uppfinningar från förra sekelskiftet. Bilar,
telefoner, kullager, kylskåp, pappersmassa och maskiner är alla produkter
som har sin framtid bakom sig. Varven, läderfabrikerna och klädindustrin
har till största delen redan fallit.
De produkter vi producerar finns i den priskonkurrerande sektorn. Det
innebär att vi konkurrerar med låga priser och därigenom låga löner, och
detta är ett elände. Vi borde vara i den produktkonkurrerande sektorn. Där
ger nya patent hutlöst betalt, goda vinster och höga löner. Vi borde vara med
i elitdivisionen.
Varje produktområde har en enda cykel. Den sjätte Kondratieffvågen,
där framtiden finns, bedöms allmänt vara inom datakommunikation - inte
datorer, men väl kommunikation - optik, gen- och bioteknik, solar- och mil-
jöteknik. Där borde vi vara starka, men just där är vi extremt svaga och
t.o.m. ängsliga.
Socialdemokraterna har ett stort ansvar både för att deras näringspolitik
har lett till detta och för att utbildningen har halkat efter. Dessa skador kom-
mer att leva kvar länge.
Vi har hälften så många akademiker som man har i USA och färre än våra
tunga konkurrentländer. Dessutom är andelen civilingenjörer bland akade-
mikerna lägre i Sverige än bland våra konkurrentländer. Civilingenjör blir
man i Sverige på fyra år och i konkurrentländerna på sex-åtta år. Jag tror
inte att en högre begåvning i Sverige skulle kunna kompensera denna skill-
nad i utbildning.
Civilekonomutbildningen har dåliga resurser i Sverige, möjligen frånsett
Handelshögskolan i Stockholm. Forskningen i landet plottrar vi bort med
små statussymboler i varje residensstad i stället för att som våra konkurren-
ter bygga upp stora kreativa centra vid universiteten. Skolan satsar inte på
utveckling av kreativitet, träning och inhämtande av ny kunskap. Den satsar
inte på språk, matematik, fysik och kemi, utan i stället håller man på att
gnälla om hemkunskapen.
Till råga på allt detta ropar företagen nu främst på devalvering och mellan-
ingenjörer så att de skall kunna undvika den nödvändiga omstruktureringen.
Det är en stupid aningslöshet. Denna onda cirkel måste brytas. Det är dyrt,
och det tar tid. Det är omtumlande, och det gör ont särskilt när det skall
göras mitt i lågkonjunktur och kris. Men skall vi inte falla ännu längre ned
på OECD-listans nedre halva måste vi satsa på kompetens, kreativitet och
utveckling. Det finns inga genvägar. Inte heller för företagen.
Vi behöver återerövra högteknologin. Regeringen är på gång, men vägen
tillbaka till toppen, herr talman, är både lång och mödosam.
Miljöpolitik
Anf. 116 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Herr talman! Tillståndet i världen kan studeras i World Watch Institutes
årliga miljörapport som presenterades i går. Där konstateras att Sverige hal-
kat ner betänkligt på världsrankinglistan över länder med bäst miljöpolitik.
Bl.a. återfinns nu Danmark och Holland bland de länder som gått om oss.
Det är allvarligt.
Centern klarar uppenbarligen inte av att höja tempot i den borgerliga mil-
jöpolitiken. Nu går arbetet knappt med styrfart.
Förra sommaren sade miljöministern i en intervju i Svenska Dagbladet:
”Jag har luntan här, full av nya propositioner: Kretsloppspropositionen re-
dan i höst, en om miljöfarligt avfall, strängare miljölagar, miljöskadeförsäk-
ring, handlingsplan mot buller, kväveoxider, miljöforskning, bioteknik etc.”
Ett exempel var alltså kretsloppspropositionen, Centerns flaggskepp som
skall ta ett helt nytt grepp på miljöpolitiken. Nu är den åter försenad.
Vi undrar hur det skall gå med de andra stora miljöfrågorna. Skall de
också dras i långbänk? Det gör att vi försämrar vår miljöpolitik ännu mer.
Vad tänker regeringen egentligen göra på miljöområdet?
Vi vet från vår tid i regeringsställning att miljöfrågorna är svåra. Riksda-
gens miljöarbete försvåras också av att miljöfrågorna ligger på så många
olika utskott. Kemikaliefrågorna ligger t.ex. på försvarsutskottet och avfalls-
frågorna på bostadsutskottet. Ett miljöutskott i riksdagen är nödvändigt för
att få fart på miljöarbetet.
I oppositionsställning, och även i den förut nämnda intervjun, talade Cen-
tern och de övriga borgerliga partierna mycket om ekonomiska styrmedel. I
regeringsställning finns inget av detta kvar. Vi socialdemokrater har gått den
motsatta vägen och alltmer insett vikten av att komplettera miljölagstift-
ningen med rejäla ekonomiska incitament för att styra utvecklingen i rätt
riktning. Det är därför som vi har protesterat mot borttagna avgifter på be-
kämpningsmedel och konstgödsel. De tidigare avgifterna fungerade bra som
ekonomiska styrmedel. De ledde bl.a. till en snabb halvering av bekämp-
ningsmedelsanvändningen.
Det allvarliga arbetsmarknadsläget skulle kunna användas i produktivt
miljöarbete. Det borde egentligen vara en principfråga för Centern. Vi
tycker t.ex att Naturvårdsverket skall få 25 miljoner för att anställa 100
skogsarbetare att sköta den fjällnära skogen. Det skulle vara en god insats i
dessa trakter.
Det finns även andra angelägna naturvårdande arbetsuppgifter, t.ex. att
hålla slåtterängar öppna, stängsla betesmark och röja skogsbryn.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
127
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
128
Kemikalieinspektionen skulle ha användning för ett tiotal arbetslösa aka-
demiker för att bättre än nu kunna informera kommunerna om hur kemika-
liefrågorna skall hanteras.
Genom att ställa krav på ackumulatorer på enskilda villapannor skulle
många rörmokare få arbete, samtidigt som utsläppen av kolväten skulle sän-
kas ungefär tio gånger.
Det finns massor med viktiga och angelägna arbetsuppgifter inom miljö-
vårdens område. Vi tycker att regeringen skall passa på att satsa på dem nu
i sysselsättningsskapande syfte. Samtidigt kan det ge oss en god framförhåll-
ning när konjunkturen vänder.
Vi är alla medvetna om att många miljöproblem är internationella. Samt-
liga länder i Östeuropa har gigantiska miljöproblem som också påverkar oss.
Energisystemen är t.ex. uppbyggda på ett ineffektivt och slösaktigt sätt. Tät-
orternas hälsoproblem blir stora, liksom utsläppen av de mer långväga luft-
föroreningar som direkt och indirekt påverkar vår egen miljö.
I vår miljömotion, som lämnats in under årets allmänna motionstid, har vi
pekat på möjligheten att pröva ett system med utsläppsrättigheter som knyts
till i första hand energiföretag i Sverige, Polen och de baltiska staterna. Där-
med skulle svenska företags incitament att dela med sig av teknik och teknik-
kunnande till länder på andra sidan Östersjön öka. Miljöministern kan få
detta som ett tips inför klimatpropositionen.
Låt mig ta ett annat exempel. Miljökatastrofen på Kolahalvön har blivit
alltmer uppenbar under senare år i takt med att tidigare sekretessbelagd in-
formation blivit tillgänglig. Forskarna kallar det en tickande miljöbomb, och
vi vet alla att Ryssland inte klarar av att lösa problemen på egen hand. Pro-
blemen har global räckvidd. Vi kan direkt se miljöskador i Torne träsk och
i fjällvärden i övrigt. Forskarna vid Esrange har kunnat följa miljöskadorna
i skogarna runt omkring i fjällvärlden. Regeringen bör inom biståndsra-
marna se till att pengar avsätts så att Sverige kan delta i det för framtiden så
viktiga miljösamarbetet i regionen.
Herr talman! Låt mig slutligen säga att om Miljödepartementet är intres-
serade av att få upp farten på miljöarbetet igen och slippa skämmas inför den
internationella opinionen, är vi beredda att hjälpa till. Kom igen med alla
de propositioner i Olof Johanssons lunta som var färdiga förra sommaren! I
långbänken gör de absolut ingen nytta.
Anf. 117 ARNE JANSSON (nyd):
Herr talman! Ledamöter i denna sal, TV-tittande ledamöter, övriga åhö-
rare och tittare! Utan att investera i stora dyrbara projekt, undersökningar
och utredningar har människan gratis förärats världens säkraste och billi-
gaste instrument för indikering av hur långt vi kan gå i vår förorening av
världsaltet, nämligen vår natur och våra vilda djur.
Där föreligger en 100-procentig kompetens som klart och tydligt talar om
den aktuella miljöförstöringen på olika platser runt om på vår jord.
Det sorgliga är bara att människans kompetens tydligen ligger på ljusårs
avstånd från att tyda alla de varningssignaler samt rop på hjälp som naturen
sänder ut för att påkalla vår uppmärksamhet. För att dessutom hjälpa oss
människor att förstå nödläget ges dessa signaler till en början ganska tyst och
försynt för att sedan eskalera genom den ekologiska kedjan och till slut köra
in på andra, för oss mer märkbara, vägar.
Ett typexempel på hur naturen ger anmärkningsvärt klara och entydiga
varningssignaler och ropar på hjälp är den s.k. Älvsborgssjukan som har
drabbat älgstammen.
Numera klarare linjer pekar på att älgdöden verkligen är en indikator på
tillståndet i våra marker. De kraftiga miljöförändringarna har påverkat äl-
garna så att de blir känsliga för sjukdomsjilstrare som tidigare tagits om hand
av djurets eget immunförsvar.
Redan på ett tidigt stadium konstaterades att det inom berörda områden
förekom att älgar ofta betade gran. Gran tillhör inte älgens normala diet.
Inom dessa områden var markerna kraftigt försurade. Detta har man kom-
mit på nu efteråt!
Hela detta komplex med försurningen, kalkningen, substitut för kalk etc.
kommer jag inte att beröra i det här anförandet, då det kräver en separat
behandling. Jag kan emellertid informera om att vi har motionerat i ärendet.
Älgarna dör numera inte bara i landets södra delar där naturens sirener
först började ljuda, utan över hela landet. Mer än 800 älgar har sedan 1985
setts döda eller sjuka i en tidigare okänd sjukdom. Antalet rapporterade fall
ökar. Hur många procent de återfunna djuren representerar av faktiskt antal
sjuka och döda är okänt. Båda könen drabbas. Allvarligast är att kor i sin
produktivaste ålder syns vara särskilt utsatta.
Trots att naturens eget alarmsystem klingat högt och ljudligt sedan 1985
har inga större resurser ställts till förfogande för att reda ut orsaken till det
oerhörda som nu sker.
Summerar man upp det, framgår det att all forskning om älgdöden hittills
i huvudsak har finansierats av landets jägare.
Med knapphändiga resurser har fastställts att sjuka och avlivade djur inom
de försurade områdena har för låga halter av för kroppen nödvändiga mine-
raler och att ett tidigare okänt retrovirus, i samverkan med för djuren otjän-
liga miljöfaktorer, eventuellt orsakar sjukdomen. Retrovirus är immunför-
svarsnedsättande - HIV - och cancerframkallande.
Läget är allvarligt, inte bara för vår natur och våra frilevande viltpopula-
tioner utan även för vår boskap och i sista hand för oss själva. Ett snabbt
klarläggande av sjukdomens orsaker och vilka motåtgärder som kan vidtagas
är en riksangelägenhet.
Vi inom Ny demokrati ser mycket allvarligt på den nonchalans som rikets
ansvariga uppvisar inför naturens varningssignaler och dess rop på hjälp.
Vi hävdar att med tanke på ärendets art samt den utveckling sjukdomen i
framtiden kan få på tamboskap och eventuellt även människor skall ett riktat
anslag om 5 miljoner kronor för intensiv forskning, klarläggande samt åt-
gärdsförslag omedelbart ställas till förfogande för Statens Veterinärmedi-
cinska Anstalt. Detta borde ha gjorts långt tidigare!
Herr talman! Det jag nu framfört har vi även påtalat i en motion som vi
hoppas kommer att behandlas med prioritet i utskottet. Vi är nämligen alla,
oavsett partitillhörighet, beroende av vår natur. Tyvärr saknar vi tydligen in-
sikten om beroendegraden. Inom Ny demokrati ser vi med stort allvar på det
som nu sker och agerar därför.
Tack för ordet!
9 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 59
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
129
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
130
Anf. 118 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Målet för miljöpolitiken är att skapa en långsiktigt hållbar
utveckling. Vi har inte rätt att föröda för de generationer som kommer efter
oss. Då krävs det ett samhälle där kretsloppen är slutna, där återvinning och
återanvändning är regel och där det miljöfarliga avfallet tas om hand på ett
säkert sätt.
Det första steget mot kretsloppssamhäilet tas i den proposition som rege-
ringen lägger fram inom kort. Grundtanken i propositionen är att lägga hela
ansvaret för en vara på producenterna, alltså även efter det att varan har
tjänat ut. Regeringen anser att det är det bästa sättet att minska avfallsmäng-
derna och att från början ge producenterna motiv till att anpassa varorna för
att ingå i ett kretslopp.
För att få ett effektivt miljöarbete krävs det rätta styrmedel - det har Inga-
Britt Johansson alldeles rätt i. Viktiga styrmedel är miljöavgifter, miljöskat-
ter, regleringar, fysisk planering och information. Vi skall sätta upp tydliga
mål för miljöarbetet och en tidtabell för när målen skall vara uppfyllda.
Det är dock viktigt att inte ta till starkare styrmedel än som behövs. Histo-
riska och internationella erfarenheter visar att det är i ett samhälle med
marknadsekonomi, decentraliserat beslutsfattande och skydd för mänskliga
fri- och rättigheter som miljöskyddet kan bli mest effektivt.
Miljö- och naturresursdepartementet utvärderar för närvarande de eko-
nomiska styrmedlen på miljöområdet. Utvärderingen blir en grund för rege-
ringens fortsatta arbete med ekonomiska styrmedel. Ett viktigt område är
frågan om internationellt samarbete kring miljöavgifter och miljöskatter.
Principen att ”förorenaren skall betala” har i årets budget lett till förslaget
att kalkningsprogrammet på 200 miljoner kronor per år skall betalas av mot-
svarande avgifter på kväveoxidutsläpp, alternativt energiskatt. Jag trodde
att Inga-Britt Johansson hade observerat detta, bl.a.
De lagar som gäller på miljöområdet är dock i dag svåra att överblicka.
Dessutom är många av lagarna svaga. De är för svaga, och regeringen plane-
rar därför att samla alla olika lagar som berör miljön i en miljöbalk. Det
arbetet har pågått under en tid, och utredningen kommer med sitt förslag
under våren 1993.
Ett bra resultat på miljöområdet kräver att samhället är planerat för att
hushålla med naturresurser som mark och vatten. Planering var ingenting
som Socialdemokraterna tänkte särskilt mycket på. Genom en miljöinriktad
samhällsplanering kan vi se till att skydda den värdefulla natur som Arne
Jansson pratade om, samtidigt som det finns mark för t.ex. bostäder, kontor
och vägar.
Samhällsplaneringen måste alltid ske med hänsyn till kretsloppen i natu-
ren. Bostäderna skall t.ex. vara inriktade på källsortering och återvinning.
Energisystemen skall bygga på energihushållning och förnyelsebara energi-
källor.
Samhällsplaneringen måste bygga på principen ”tänk efter före”, vilket in-
nebär att man så tidigt som möjligt låter många olika intressen komma till
tals. Det slutliga förslaget blir då bättre, och hela processen går snabbare.
En utredning ser nu över plan- och bygglagen. Den skall föreslå åtgärder
för att tillgodose kraven på större miljöhänsyn och ökat medborgarinfly-
tande i miljöfrågor. Syftet med översynen är också att förenkla i lagen, alltså
att förenkla med tanke på medborgarna.
Att många av de beslut som fattas i riksdag, landsting och kommuner kom-
mer att påverka miljön är alldeles klart. Målet för regeringen är därför att
miljökonsekvenserna måste redovisas/Öre varje beslut som kan ge en större
miljöpåverkan.
Herr talman! Den viktigaste händelsen i det internationella miljöarbetet
de senaste åren är den FN-konferens om miljö och utveckling, även kallad
UNCED, som hölls i Rio de Janeiro i Brasilien i juni 1992.
Sverige deltar aktivt i uppföljningen av konferensen inom FN-systemet.
Sverige är drivande i förhandlingarna om en kommande FN-konvention för
att hejda effekterna av ökenspridning. Den svenske miljöambassadören har
utsetts till ordförande i den internationella förhandlingskommittén för kon-
ventionen.
Nationellt pågår en rad aktiviteter för att följa upp konferensen. Så t.ex.
lägger regeringen fram en proposition i klimatfrågan under våren 1993. Pro-
positionen kommer att behandla svenska åtgärder mot klimatförändringar
liksom förslag till godkännande av klimatkonventionen. I propositionen
kommer regeringen att föreslå åtgärder för att gynna övergången till bio-
energi. Där finns också åtgärder för att gynna el- och hybridbilar.
Viktiga inslag i klimatpolitiken är höjningen av koldioxidskatten våren
1992 och bensinskattehöjningen, som också var bortglömda i Inga-Britt Jo-
hanssons anförande. Sverige ligger här i täten internationellt sett.
Under 1992 har regeringen beslutat om ytterligare åtgärder för att minska
utsläppen av ozonnedbrytande ämnen.
De skärpningar av Montrealprotokollet som beslöts i Köpenhamn i höstas
kommer att föreläggas riksdagen i vår. Regeringen kommer under 1993
också att lägga fram en proposition om biologisk mångfald.
Riokonferensens handlingsprogram, Agenda 21 - med tanke på nästa år-
hundrade -, kommer inom kort att skickas på remiss till vissa kommuner och
andra viktiga aktörer. Samtidigt tillställs samtliga kommuner en gemensam
skrivelse från miljöministrarna och Kommunförbundet med en uppmaning
att omsätta Agenda 21 i lokal handling. Kommunerna har en central roll i
genomförandet av våra åtaganden från Rio.
Resultatet av remissen blir en grund för den fortsatta uppföljningen. Jag
är en varm förespråkare för att få ett brett deltagande i uppföljningen av
Riokonferensen, och det har vi satt i gång. En livaktig process är bättre än
en nationell konvention, kära socialdemokrater.
Miljöområdet är viktigt i det nordiska samarbetet. Syftet är att öka Nor-
dens internationella genomslagskraft, främst i förhållande till EG och EES.
De områden som prioriteras är luft- och havsföroreningar, renare teknik och
avfall, kemikalier, naturvård och miljöövervakning.
De baltiska ländernas miljöproblem är ett prioritetat område för Sverige
i det nordiska miljösamarbetet. Vi deltar även i arbetet som rör Barentsre-
gionen, där Kolahalvön ingår.
En av huvuduppgifterna inom Sveriges internationella miljöarbete är att
återställa Östersjöområdets miljö.
Som ett första steg har Sveriges riksdag beslutat att avsätta 250 miljoner
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
131
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
132
kronor för miljöinriktade stödinsatser i Baltikum och Östeuropa. Av detta
går 45 miljoner kronor till miljöanpassade energisystem, 43 miljoner kronor
till kärnsäkerhets- och strålskyddsarbete och 142 miljoner kronor till åt-
gärdsprogrammet för Östersjön.
På svenskt initiativ hölls en konferens i Karlskrona i augusti 1992, där de
deltagande ministrarna från staterna runt Östersjön enades om att gemen-
samt utarbeta ett dokument - Visioner och strategier för Östersjöregionen
år 2010. Syftet med samarbetet är att arbeta fram ett gemensamt planerings-
underlag för utnyttjandet av naturresurserna i området runt Östersjön.
Miljön i tätorterna behöver förbättras. Bullerproblemen och halten av
luftföroreningar i städerna bör minskas. Miljön i de tre storstadsområdena
är särskilt hårt belastad. Samtidigt krävs åtgärder för att se till att städerna
har tillräckligt med gröna ytor och en stimulerande kulturmiljö.
Att skydda fler älvar och älvsträckor mot vattenkraftsutbyggnad är ett vik-
tigt led i arbetet att slå vakt om den biologiska mångfalden och den genetiska
variationen. Därför lade regeringen fram en proposition under 1992 om
skydd av 13 älvar och älvsträckor. Dessutom har regeringen markerat skyd-
det av de fyra stora älvarna genom att ge dem benämningen national älvar.
Regeringen har lagt fram en proposition om att reglera användningen av
vattenskotrar. Vi tycker att vattenskotrar bara skall användas i områden där
de inte kan störa boende, friluftsliv eller skada naturvärden.
Det här är en del av de aktiviteter som vi bedriver i miljöfrågor. Uppräk-
ningen skulle kunna göras mycket längre. Jag rekommenderar läsning av
årets budgetbilaga från Miljö- och naturresursdepartementet. Riksdagsleda-
möterna kan för första gången få en överblick över vilka mål som ställts upp
och hur de uppfylls.
Socialdemokraterna försöker häckla oss för att vi inte är tillräckligt aktiva.
Jag upplever deras miljöpolitiska motion som en desperat kamp för att slå in
dörrar. Men dessa är dess bättre redan öppnade av Centern och fyrklöverre-
geringen. Vi samarbetar väldigt gärna för att åstadkomma en gemensam god
miljö.
Anf. 119 INGA-BRITT JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Den första förutsättningen för att vi skall kunna diskutera
dessa åtgärder är att propositionerna läggs fram. Det spelar ingen roll hur
vackra tal Görel Thurdin håller i denna kammare om inte propositionerna
läggs fram. Regeringen har sedan i höstas sagt att kretsloppspropositionen
skall komma inom kort. Nu sägs det igen att den skall komma inom kort.
Kan Görel Thurdin vara snäll och tala om exakt vilket datum den läggs fram?
Det skulle vara intressant att få veta.
Jag kan passa på och tacka för propositionen om vattenskotrarna. Det är
alldeles utmärkt att den har lagts fram. Men det är egentligen det enda vi
hittills har sett.
Vidare har vi frågan om miljöavgifterna. Olof Johansson intervjuades i
Svenska Dagbladet förra sommaren. Journalisten frågar honom i artikeln
varför inte regeringsförklaringen har följts upp i fråga om miljöavgifterna.
Då svarar Olof Johansson att anledningen är mycket enkel. Finansen kräver
utredningar först. Men nu finns utredningarna, och avgifter skall införas.
Det här var förra försommaren som Olof Johansson sade detta. Samma
sak gäller alla de förslag som sägs skall komma.
Men första förutsättningen för att vi skall kunna ta ställning till förslagen
är att propositionerna läggs på riksdagens bord. Då skall vi göra vårt bästa
för att se till att besluten blir så bra som möjligt.
Jag antar att man inte är särskilt glad på Miljödepartementet över att Sve-
rige har halkat ner i World Watch Institute’s lista. Sverige har ju legat i topp
länge. Mest anmärkningsvärt är att institutet särskilt pekar på en av Cen-
terns tidigare stora frågor, nämligen det faktum att en av anledningarna till
att Sverige har halkat ner på listan är att de andra länderna har klarat ut
satsningarna på förnyelsebar energi på ett bra sätt.
Görel Thurdin nämnde energiskatten. Inte är det väl särskilt miljövänligt
att sänka energiskatterna för hela industrin? Vi har sagt att det räcker med
att sänka skatterna för den mest energikrävande industrin. Det kan vara ac-
ceptabelt för miljön - men inte som beslutet har blivit nu.
Anf. 120 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Inga-Britt Johansson fortsätter att påstå att det inte har kom-
mit några förslag från den nuvarande regeringen. Jag försökte räkna upp en
del saker som vi faktiskt har åstadkommit. Jag kan ta fram flera listor och
visa på viktiga strategiska beslut som den nuvarande regeringen har fattat.
När det gäller samarbete kan jag börja med att nämna budgetpropositio-
nen. De övriga propositionerna skall komma, och de kommer att ha mycket
hög kvalitet när de läggs på riksdagens bord.
Regeringen har faktiskt haft kontakt med journalisten på World Watch
Institute. Han avser inte miljöpolitiken generellt sett utan själva energihus-
hållningen. Vi får titta på detta i procentuella tal. Om ett land har avancerat
långt redan tidigare, blir det en lägre procentsiffra när landet fortsätter att
avancera jämfört med de länder som inte har gjort något tidigare. Det är
framför allt den jämförelsen som har gjorts från institutets sida.
Det finns många frågor att lyfta fram. Jag skulle vilja ställa en fråga till
Inga-Britt Johansson. Den bebyggda miljön är en av anledningarna till att
naturen förstörs. Det är den miljön som åstadkommer behov av transporter
osv. Vi skall nu hantera stora infrastrukturpaket och stora satsningar på vä-
gar. Öresundsförbindelsen är ett exempel. Jag kan då konstatera att den
förra regeringen över huvud taget inte hade någon ambition att göra riktiga
miljöutredningar och ta reda på konsekvenserna innan beslut fattades.
I fråga om samhällsplaneringen försöker jag nu att föra över tyngdpunk-
ten på miljöfrågorna. Det är inte så lätt, då Socialdemokraterna under väl-
digt lång tid byggde in helt andra strukturer och arbetsmetoder i samhället.
Är ni i Socialdemokraterna beredda att ändra er politik på detta område så
att miljöprövningar görs innan viktiga miljöpåverkande beslut fattas?
Anf. 121 INGA-BRITT JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Den förändringen av vår politik gjorde vi för länge sedan,
och det vet väl Görel Thurdin redan. Nu är det inte den politik som bedrevs
under Socialdemokraternas regeringstid som skall diskuteras utan den poli-
tik som under en kort tid har bedrivits av den nuvarande regeringen.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
133
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
Görel Thurdin tog upp frågan om storstadsproblemen. Men det är inte
Görel Thurdins departement som berörs när det gäller storstäder och miljö-
förbättringar. Men det är ett faktum att det tog förfärligt lång tid innan vi i
Göteborg fick ut de pengar som vi hade fått löfte om för att förbättra kollek-
tivtrafiken. Även där har den nuvarande regeringen förhalat de möjligheter
och planer som fanns för att genomföra förbättringar.
Jag fick inget svar på när kretsloppspropositionen skall komma. Jag kan
då lägga till propositionen om biologisk mångfald. Görel Thurdin sade att
den kommer i år. I propositionsförteckningen står det att den kommer i vår.
Jag hoppas att det var en felsägning. Eller är den propositionen redan nu
försenad och kommer först till hösten eller nästa vår? Jag vore tacksam om
jag kunde få svar på de två frågorna.
Anf. 122 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Jag kan förstå att det finns en viss otålighet. Spänningen är
naturligtvis stor om vad det kommer att stå i så viktiga propositioner som rör
just kretsloppet. Det gäller även propositionerna om klimat och biologisk
mångfald.
Inga-Britt Johansson och Socialdemokraterna får hålla sig till tåls. Det är
inte tu tal om att dessa propositioner kommer att läggas fram. Det är oerhört
viktigt att frågorna är genomarbetade så att kvaliteten är god på de förslag
som läggs fram och att det har byggts upp en riktig struktur. Det är även
väsentligt att när så viktiga beslut har fattas i riksdagen de sedan på ett effek-
tivt sätt kan föras ut i samhället.
Tidigare har vi ibland upplevt att förslag har lagts fram, beslut har fattats
och sedan har det inte hänt något. Det har inte skett något förberedelsear-
bete. Samhället har varit oförberett för att ta emot besluten. Om vi inte ser
till att få respekt och förståelse för de beslut vi fattar, och dessutom ser till
att det finns en beredskap för att sätta besluten i verket, på både regional
och lokal nivå, spelar det inte så stor roll vilka beslut vi fattar i regeringen
och riksdagen. Jag har upplevt att detta har utgjort en stor brist i den förutva-
rande politiken. Jag tycker att det är viktigt att påpeka vad Socialdemokra-
terna har åstadkommit tidigare. Det utgör grunden för det arbete vi bedriver
i dag. Det kan inte Inga-Britt Johansson komma ifrån.
Jag har upptäckt att man inte har brytt sig om att se över samarbetet mel-
lan olika nivåer för att se efter om den centrala politiken hänger ihop med
den övriga politiken och om det blir full effekt av fattade beslut. Vi lägger
ner ett oerhört arbete på förberedelser för att kunna sätta det viktiga doku-
mentet Agenda 21 i verket och för att över huvud taget kunna leva upp till
de olika nationella miljömål som vi gemensamt har beslutat om. När propo-
sitionerna läggs fram kommer vi att ha en enorm beredskap ute i det svenska
samhället för att kunna agera effektivt. Jag tycker att det är viktigare att på-
peka detta än att diskutera datum och huruvida en vecka eller månad kan ha
någon betydelse i detta oerhörda långsiktiga miljöarbete.
Andre vice talmannen anmälde att Inga-Britt Johansson anhållit att till
protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
134
Anf. 123 PATRIK NORINDER (m):
Herr talman! Sverige har många stora utmaningar framför sig. Den kan-
ske största utmaningen av alla är, som jag ser det, hur vi skall förvalta den
jord vi ärvt och hur vi skall hushålla med jordens resurser.
Vitala problemområden som växthuseffekt, försurning, ozonlagrets ned-
brytning, förbrukning av ändliga resurser och energiförsörjning måste få en
lösning. Vi måste lära oss värdera olika miljöhot för att kunna prioritera rätt.
De mål vi nu sätter upp för att åstadkomma en effektiv resurshushållning
måste vara väl formulerade och väl förankrade i samhället.
Att ohejdat konsumera icke förnyelsebara resurser är naturligtvis inte för-
svarbart, lika litet som att inte utnyttja möjligheten till att återanvända för-
nyelsebara resurser. Slutna materialflöden - den s.k. kretsloppsprincipen -
är ett medel att åstadkomma en bättre resurshushållning.
Det är viktigt att kretsloppsprincipen inte blir ett mål i sig. Lagstiftningen
bör i första hand koncentrera sig på resultaten - dvs. god resurshushållning -
och ge de enskilda aktörerna möjlighet att uveckla metoderna att nå dit.
Kretsloppsprincipen bygger på återvinning och återanvändning. Jag ser
inget skäl till rangordning dessa metoder emellan, utan varje enskilt fall skall
styras av optimal resursanvändning.
När jag använder begreppet återvinning så innefattar det för mig både
återvinnandet av material och utvinnandet av energi.
Ur miljösynpunkt är det inte alltid materialåtervinning som är det opti-
mala. Många produkter kan både utnyttjas för att ersätta ändliga energire-
surser och för att materialåtervinnas. Oljan som använts till plastframställ-
ning kan t.ex. ersätta ny olja vid plasttillverkning genom återanvändning av
plasten, men den kan även nyttjas till att ersätta olja för energiproduktion
genom energiutvinning av plasten. Samma argumentation kan gälla pappers-
produkter. Det är vad som i olika fall passar bäst ur miljö- och marknadssyn-
punkt, som skall styra den optimala användningen av resurserna.
Det övergripande målet är att uppnå en god resurshushållning.
I många fall är miljövinsterna med retursystem uppenbara, som t.ex. in-
samling av aluminiumburkar, och uppväger gott och väl ökade insatser i
form av bl.a. mer transporter. Men i andra fall görs inga miljövinster, t.ex.
när det gäller att transportera returpapper långa avstånd för återvinning av
fibrer. Särskilt diskutabelt är detta i ett land som Sverige med en skogstill-
växt som överstiger utnyttjandet. Sverige har goda förutsättningar att tillgo-
dose omvärlden med råfibrer för papperstillverkning. Det returpapper som
svensk industri behöver kan skapas på en fri marknad. Förbränning av för-
brukat papper kan ersätta fossila bränslen och ger på det viset inget nettotill-
skott av koldioxid till atmosfären.
Motstånd mot energiutvinning genom avfallsförbränning finns inte bara
på kontinenten utan till viss del även i Sverige. Påvisandet av dioxinutsläpp
och andra skadliga utsläpp har inneburit oro för avfallsförbränning, men har
även fört med sig att ny teknologi har utvecklats, vilket har inneburit att för-
bränningen nu kan ske under kontrollerade former. Med vårt klimat finns
det ytterligare utrymme för att utnyttja energi i avfallet till värmeproduk-
tion. Detta är en ur miljösynpunkt tilltalande metod då den minimerar be-
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
135
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
136
lastningen på begränsade deponiresurser, samtidigt som användande av en
ändlig tillgång som olja minskas.
Hur resurserna bäst skall användas och hur industrin skall anpassa sig till
ett resurssnålt samhälle, måste överlåtas till det naturliga samspelet mellan
ekologi och ekonomi som finns i en marknadsekonomi. En avvägning måste
ske mellan vad som är miljömässigt önskvärt, tekniskt möjligt och ekono-
miskt rimligt.
Det krävs en fri marknad utan onödiga regleringar för att rätt miljöval
skall kunna ske.
Livscykelanalyser är ett hjälpinstrument som bör användas på företags-
nivå. Livscykelanalyser är inte något fullkomligt medel, därtill är det alltför
komplext, men det kan ge en god fingervisning vid val av olika material.
Att få en optimal resursanpassad hushållning kommer att ställa stora krav
inte bara på industri och enskilda människor utan även på den politiska led-
ningen. Den måste ske med både en varsam och en fast hand.
Det gäller att förstärka den stora miljömedvetenhet som finns hos en-
skilda människor och industri och inte åstadkomma motstånd mot att ta hän-
syn till miljön. Det gäller att arbeta med näringslivet och individerna, inte
mot.
Genom information och positiv miljömärkning går det t.ex. att uppmärk-
samma människor på bra miljöval.
Industrin är anpassningsbar till en efterfrågestyrd miljöriktig produktion.
Konsumtionen styrs på den fria marknaden mot miljöanpassade produkter.
Det är lätt att konstatera att ett samhälle som bygger på fria marknadskrafter
och tillväxt är överlägset ett samhälle som styrs genom planhushållning. För
miljöns skull måste vi inse detta och inte begå samma misstag som öststa-
terna har gjort.
Styrkan i en dynamisk marknad ligger i kontinuerlig anpassning till nya
förutsättningar. Kompetensen, viljan, och det ekonomiska incitamentet hos
industri och handel gör att en överambitiös politisk styrning kan förstöra mer
än den gör nytta för miljön. Det är därför viktigt att samspelet mellan indu-
stri, handel och myndigheter får politikernas förtroende innan nya styrin-
strument tas i anspråk. Exempel på detta är införande av pantsystem som
kan vara både administrativt betungande och inbjuda till oönskade sidoef-
fekter.
Att producenten skall ha ansvar för sina produkter och för restproduk-
terna finns det stor enighet om mellan politiker, industri och handel. Procen-
tuella mål att återvinna eller återanvända är politisk avvägning.
Risken med lagstadgade procentmål är att dessa kan bli orealistiska och
inte fyller kraven på vad som, enligt tidigare resonemang, är miljömässigt
önskvärt, tekniskt möjligt eller ekonomiskt rimligt. Det är därför bättre med
procentsatser som anvisar den politiska ambitionen och ger tydliga signaler
till producenterna om miljömålet.
Söker man inte finna branschanpassade lösningar på miljömålen finns stor
risk att det långsiktiga miljöarbetet försinkas i stället för att på konstruktivt
sätt utvecklas.
Herr talman! Jag upplever det miljöarbete som utförs i Sverige som
mycket ambitiöst. Industri, hande) och enskilda människor har en mycket
hög miljömedvetenhet. Denna vilja att åstadkomma en långsiktigt uthållig
utveckling bygger på ökad kunskap om miljöproblem och samspelet mellan
ekologi, teknik och ekonomi i en fri marknadsekonomi.
Anf. 124 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Jag lyssnade med stort intresse på vad Patrik Norinder an-
förde. Jag vill skriva under på mycket av det han sade. Det gäller främst det
samarbete som vi behöver ha för att komma fram till den goda miljön. Det
går inte att bara jobba i stora kommissioner på central nivå och tro att det är
där man kan åstadkomma allt det fina arbetet. Man kan stimulera, stötta och
ge förutsättningar. Men det är lokalt - i företag, bland enskilda individer, i
hushåll, i olika organisationer och även kommunalt - som man kan åstad-
komma resultat så att vi kan få en god livsmiljö.
Jag tycker att det pågår mycket bra arbete, och det var också Patrik Norin-
der inne på. Jag vill passa på tillfället att visa på ett par exempel. I Göteborg
har vi ett mycket fint miljöarbete. För uppemot tjugo år sedan började man
där jobba i ett slags miljönav, där man samlade olika aktörer i samhället.
Det var forskare, företagledare, organisationer, politiker m.fl. Nu, tjugo år
efteråt, har man skapat en acceptans för strategiska beslut på miljöområdet
som gör att man snabbt och effektivt kan nå resultat.
I Malmö jobbar man t.ex. med avfallshantering på ett mycket speciellt
sätt. Man ser över hushållen. I förrgår var jag nere och tittade på källsorte-
ring och kompostering i större skala, där hushåll agerar tillsammans och indi-
vider blir engagerade i miljöarbetet.
Man måste börja någonstans. Man kan diskutera mycket huruvida kom-
postering är det enda rätta att hålla på med. Men vi måste alla lära oss käll-
sortering. Det är det enda sättet att börja hantera materialåtervinning och
se till att vi utvinner energi på det effektivaste sättet ur vårt avfall.
När man stimulerar källsortering lär man människor att tänka miljömed-
vetet. Man lär människor att fundera över hur det biologiska kretsloppet
fungerar så att de känner att de som individer kan påverka. Och då vill de
också vara med i det här arbetet. Det är det enda sättet. Så småningom tän-
ker man också i vidare banor på hur man hanterar vår gemensamma miljö
på andra områden.
Jag vill ändock markera att det inte går att bara lämna marknadsekonomin
helt fri. Vi har ett nationellt ansvar för miljön och för hälsa och säkerhet som
bl.a. är inskrivet i plan- och bygglagen. Men vi skall se till att man så mycket
som möjligt kan arbeta med det lokalt. Man skall kombinera ett decentrali-
serat beslutsfattande med marknadsekonomi och skydd för mänskliga fri-
och rättigheter så att vi får ett gott miljöskydd.
Anf. 125 INGA-BRITT JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Marknadskrafterna löser inte de stora miljöproblemen. Lo-
kala nätverk som löser komposteringsproblemen i Malmö i all ära, men de
stora övergripande problemen löses enbart genom att berörda regeringar tar
sitt ansvar och ser till att sätta upp de normer och gränser som behövs för att
nå de mål man vill ha. Detta kan ske exempelvis via skatter och miljöavgif-
ter.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
137
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
Inget företag som riskerar att konkurrera ut sig självt genom att gå före
tar den risken. Man väntar tills reglerna blir sådana att de flesta företag får
göra motsvarande insatser. Det har vi sett många exempel på.
Det enda exempel jag kan påminna mig där marknadskrafter och kundef-
terfrågan har påverkat situationen är när det gäller hushållspapper, toalett-
papper och pappersprodukter över huvud taget. Där blev konsumenttrycket
alltför stort. I de flesta fall är ju svårigheterna för stora för att konsumen-
terna i slutänden skall kunna påverka situationen. Patrik Norinders övertro
på marknadskrafterna hoppas jag att moderaterna är ensamma om i den här
församlingen.
Anf. 126 PATRIK NORINDER (m) replik:
Herr talman! Jag har ingen övertro på marknadskrafterna, men mark-
nadskrafterna har visat sig vara det instrument som bäst klarar miljöproble-
men. Inga-Britt Johansson är väl inte helt omedveten om de miljöproblem
som har funnits i öststaterna, och vad den typ av politisk styrning som man
har där har åstadkommit för miljön.
Det Inga-Britt Johansson har att komma med är de vanliga socialdemo-
kratiska recepten: högre skatter, miljöavgifter, mer planering, mer regler.
De metoderna är inte bra. De skall finnas i bakgrunden och kunna användas,
men de skall inte vara allenarådande. Det bästa är om man kan använda
samspelet i marknaden mellan industri, handel och människor så att man får
fram det bästa ur människorna och en vilja till en bra miljöpolitik. Vi vet
båda att den viljan finns.
Jag respekterar Inga-Britt Johanssons åsikt. Hon företräder ju en annan
politik än vad jag gör. Vi tror på olika system att styra ett land. Det skall
vara regleringar och höga skatter, tycker Inga-Britt Johansson. Det är inte
det samhället jag vill ha. I det samhälle jag vill ha finns en samverkan. Jag
tror att det är det bästa för miljön.
Anf. 127 INGA-BRITT JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! De länder som har den sämsta miljön är mycket riktigt de
med de rena planekonomierna och med de rena marknadsekonomierna. De
länder som har den bästa miljön är de länder som, liksom Sverige, har en
marknadsekonomi där man sätter in styrmedel och planer för att nå de mål
som man vill åstadkomma. Vi kan se det på flera områden i Sverige och
Europa. Vi kommer ihåg diskussionerna om katalysatorer, blyfri bensin,
freoner i kylskåp. Det är inte länge sedan Electroluxchefen hånflinande i TV
och talade om att svenska konsumenter inte ville ha den typen av produkter.
Men nu är vi där.
När det gäller marknadsekonomin i den frågan fungerar det så att vi i Sve-
rige har regler som säger att man skall ta hand om freonet. Samtidigt köper
enskilda företagare upp alla gamla kylskåp i Sverige. De har fått exporttill-
stånd, och kylskåpen kommer snart att finnas på andra sidan Östersjön. Vi
skickar inte med någon anläggning för återvinning av freonet, så det kommer
fortfarande att bidra till att förstöra ozonskiktet. I de länderna är ju mark-
nadskrafterna i dag verkligen fria.
138
Om vi studerar exempel kan vi alltså se att marknadsekonomierna behö-
ver styras.
Anf. 128 PATRIK NORINDER (m) replik:
Herr talman! Att marknadskrafterna behöver styras är inte det första man
tänker på. Det är inte så marknadskrafterna skall fungera. Inga-Britt Jo-
hansson vet mycket väl att miljömedvetenheten är enorm i våra företag i
dag. Inga-Britt Johansson har också varit ute på företagen och vet att man
lyssnar på de miljömål som vi politiker sätter upp. Det är självklart att man
blir utslagen om man inte följer marknadens signaler. Att driva en bra miljö-
politik är en ren självbevarelsedrift för företagen.
Förste vice talmannen anmälde att Inga-Britt Johansson anhållit att till
protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 129 LENNART FREMLING (fp):
Herr talman! Människan lever i och av naturen, som fungerar med en rad
komplicerade kretslopp. Ytterst är människans existens beroende av att hon
handlar så att naturen inte belastas mer än den tål. Vi måste var och en ta
ansvar för den natur vi fått att förvalta. Vi måste lämna den efter oss så frukt-
bar och oförstörd att även kommande generationer kan leva ett tryggt och
meningsfullt liv.
Så kan man beskriva förvaltarskapstanken, som utgör en grund för den
liberala miljöpolitiken. Förvaltarskapstanken belyses ibland med följande
uttryck: Vi har inte ärvt jorden av våra förfäder, utan vi har lånat den av våra
barn.
Den tekniska utvecklingen har dock orsakat alltmer omfattande miljöef-
fekter, som faktiskt är globala till sin karaktär. Jag tänker bl.a. på utsläpp
av koldioxid och andra luftföroreningar med klimatförändringar som följd.
Dessutom bör det så komplicerade fenomenet med ozonhål på hög höjd över
polartrakterna nämnas. Tyvärr kan vi vara ganska förvissade om att nya glo-
bala problem, som vi i dag inte känner till, kommer att göra sig påminda i
framtiden.
Det är lätt att räkna pengar, men när det gäller fenomen som inte kan
kvantifieras i jämförbara storheter blir det mycket svårare. Vi vet att naturen
försuras och att våra sjöar blir övergödda, men hur stora uppoffringar är vi
beredda att göra för att stabilisera läget? Hur skall man kunna sprida sådana
uppoffringar rättvist mellan olika individer och olika länder?
Jag är övertygad om att bästa sättet att nå målet med bibehållen valfrihet
för individen är att staten går in och beslutar om olika ekonomiska styrme-
del, bl.a. miljöavgifter och miljöskatter. Detta har Folkpartiet liberalerna
förespråkat i flera decennier.
Eftersom sådana skatter och avgifter påverkar den internationella kon-
kurrensen vid handel med varor är det av betydelse att man gör likartade
bedömningar i olika länder. För Sverige är det av största vikt att våra väst-
europeiska grannar kan förmås att också införa miljöavgifter. Bästa möjlig-
heten att påverka detta skulle vi få som medlemmar i EG. För att kunna
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
139
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
140
bibehålla och utvidga den för vår välfärd så värdefulla frihandeln krävs ett
omfattande internationellt samarbete.
Vi liberaler är övertygade om att ett svenskt medlemskap i EG på många
sätt skulle vara till gagn för vår miljö.
Felutnyttjandet av vår natur är dock redan i dag ett så allvarligt problem
att vi inte får vänta med att utnyttja den möjlighet vi har att nationellt börja
införa lämpliga miljöavgifter.
För att minska blytillförseln till naturen bör bensinskatten för blyad bensin
höjas ytterligare och en miljöskatt bör införas på blyet i ammunition som
används på skjutbanor och vid jakt. Både för bensin och ammunition finns
dyrare alternativ som vi behöver hjälpa fram med miljöskatter.
Även för att underlätta återvinning av papper bör miljöavgifter övervägas,
exempelvis på fönsterkuvert med plastfönster, på vissa självhäftande kuvert
och på vissa färger och lack.
Vi måste också vara beredda att pröva nya ekonomiska styrmedel. Det är
nu dags att i liten skala tillämpa överlåtbara utsläppsrätter, s.k. bubblor, -
en intressant idé som Folkpartiet under lång tid förespråkat.
Energisparande måste stimuleras, bl.a. genom elpriser som motsvarar
kostnaden för nybyggda kraftverk, dvs. prissättningen skall göras efter den
långsiktiga marginalkostnaden.
Dagens trafiksystem ger stor rörelsefrihet åt människorna i den rika värl-
den. Emellertid är det uppenbart att trafikens totala miljöpåverkan kraftigt
överskrider vad naturen tål. Järnvägstrafik måste stimuleras på bekostnad
av vägtrafik och flygtrafik.
Det är klokt att öka investeringarna i infrastruktur, men det betyder ju
inte att man skall slösa genom att bygga ut till större kapacitet än nödvän-
digt. Jag tänker på Öresundsbron, där man i varje fall måste ifrågasätta om
vägförbindelsen skall ha fyra körfält. Det skulle gå att flytta några miljarder
till andra projekt om man nöjer sig med två körfält för biltrafiken.
Eftersom statsrådet Thurdin deltar i debatten vore det intressant att höra
om regeringen är beredd att kontakta Danmark för att modifiera avtalet om
bron.
För att sanera Östersjön från gamla problem krävs ett omfattande interna-
tionellt samarbete, som numera tycks vara möjligt sedan de kommunistiska
regimerna försvunnit.
Jag vill också betona naturvårdens roll i miljöpolitiken. Folkpartiet libera-
lerna har under årens lopp fört en hård kamp för att bevara våra unika natur-
värden. För att värna om det öppna landskapet med unika ängar och hag-
marker driver vi på för att införa ett system med arealersättning. Det är med
glädje vi tar del av Svenska naturskyddsföreningens arbete på detta område.
Våra älvar är en unik tillgång som hotas av exploateringsintressen. Vår
generation har faktiskt inte rätt att föröda oersättliga naturvärden för att lösa
kortsiktiga energi- och sysselsättningsproblem. Vi gläds åt regeringens älv-
proposition, som är en stor framgång för våra idéer, men konstaterar samti-
digt att arbetet med ytterligare älvskydd måste fortsätta.
Med förvaltarskapstanken som ledstjärna och med ett förnuftigt använ-
dande av olika typer av ekonomiska styrmedel på en fri marknad har vi möj-
lighet att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle.
Anf. 130 INGA-BRITT JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Efter att ha lyssnat till Lennart Fremling och tidigare Patrik
Norinder kan man konstatera att vi här tydligt fått svaret på frågan varför
det är så svårt att få fram några förslag från regeringen. Åsikterna när det
gäller de viktiga frågorna om styrmedel går ju precis på tvärs. Jag ser emel-
lertid fram emot arbetet i utskottet. Vi har många frågor som vi bör kunna
komma överens om med Folkpartiet, dvs. få majoritet för i utskottet.
När det exempelvis gäller frågan om bly i bensinen ser jag fram emot att
Folkpartiet röstar på vårt förslag om att få fram en plan över när den blyade
bensinen skall totalförbjudas, eftersom det nu finns blyfria alternativ. Jag
tänker även på andra styrmedel som är aktuella i vår miljömotion.
Tyvärr har jag inte tidigare sett denna beredskap. I Folkpartiet var man
exempelvis inte villig att gå oss till mötes när det gällde frågan om miljöavgif-
ter på handelsgödsel som innehåller kadmium. I det fallet tyckte man att det
inte behövdes några styrmedel. Det här stämmer inte riktigt med hand-
lingen.
Anf. 131 LENNART FREMLING (fp) replik:
Herr talman! I mitt anförande underströk jag att de ekonomiska styrmed-
len skall verka på en fri marknad. I så måtto tror jag att vi i de fyra regerings-
partierna har en samsyn.
Inga-Britt Johansson talar om en plan för att få bort den blyade bensinen.
Min uppfattning är närmast att man med lämpligt utformade ekonomiska
styrmedel kan bevara den individuella friheten och behålla marknaden. Det
behövs, såvitt jag förstår, ingen plan för att avveckla den blyade bensinen.
De lagom utmätta ekonomiska styrmedlen bör i det här fallet kunna fungera
tillfredsställande.
Anf. 132 INGA-BRITT JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Detta innebär att Lennart Fremling inte ställer upp på den
s.k. utbytesprincipen. Det finns ju alternativ med bensin, utan farliga äm-
nen. Målsättningen är därför att de mindre farliga alternativen skall använ-
das, och då behövs det en plan för detta.
Lennart Fremling säger att han ser fram emot att komma med i EG, därför
att man då får samverka med EG-länderna, vilket innebär ett lyft för miljö-
frågorna. Jag håller också med om att det är bra att komma med i EG. I
dagens läge är faktiskt i stort sett samtliga länder, utom England - även de
konservativa partierna - mer framåt när det gäller miljöfrågorna än den
svenska regeringen.
Anf. 133 LENNART FREMLING (fp) replik:
Herr talman! Jag förstår inte riktigt vad det skall tjäna till att göra upp en
plan för att avveckla den blyade bensinen. Det är kanske inte heller så enkelt
att man bara kan förbjuda den. Det finns vissa typer av motorer som kanske
inte används så mycket, men som ändå behöver den här bensinen. Jag tror
att vi som politiker skall akta oss för att i en komplicerad teknisk värld gå in
med så strikta tekniska beslut. Det är bättre att sätta ett pris och därigenom
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
141
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
142
successivt avveckla. Annars får vi en komplicerad byråkrati, med dispensgiv-
ning.
När det gäller EG-frågan är många miljöfrågor internationella till sin ka-
raktär. Luftföroreningarna passerar över nationsgränserna. Dessutom finns
det ett behov av en stark statsmakt, som kan stå emot storindustrins intres-
sen. Och det går bättre för länder med myndigheter som arbetar gemensamt
inom EG än för enskilda nationer.
Jag är övertygad om att vi har möjligheter att snabbare genomföra miljö-
förbättringar genom en kraftfull myndighetsutövning, som vi faktiskt kan ha
i en framtida union inom Europa. Jag vill gärna gå så långt att jag talar om
en europeisk union. Jag är övertygad om att ett ökat internationellt samar-
bete och en ökad internationell integrering av de här frågorna leder till en
bättre miljö för oss alla i Europa.
Anf. 134 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Jag begärde ordet därför att bl.a. Lennart Fremling har tagit
upp frågan om utsläppsrätter.
Naturvårdsverket utreder den här frågan och kommer att lägga fram ett
förslag med synpunkter. Det går nämligen inte bara att rätt upp och ned
lägga fram ett förslag, därför att en idé kommer fram. Man måste först ha
väl genomarbetade förslag.
Vi kommer också att arbeta för exempelvis ytterligare älvskydd. Det är
helt klart att vi skall göra så. Jag har också tagit initiativ till att vi åtminstone
beaktar vattendrag även söderut.
När det gäller Öresundsbron lyssnade jag väldigt intresserat till Lennart
Fremling, därför att han framför synpunkter som gör mig litet tveksam till
hur det gick till när beslutet en gång i tiden fattades här i riksdagen. Jag
minns att Centern då hade åsikter om hur processen gick till.
Det är viktigt att känna att regeringen har stöd i det arbete som bedrivs,
nämligen att skaffa fram så mycket kunskap som möjligt vid prövningen en-
ligt naturresurslagen, innan beslut fattas. Självfallet har vi ständig kontakt
med danskarna i denna fråga, vilket är nödvändigt eftersom vi har ett avtal
tillsammans. Den frågan är ett typiskt exempel på att den förra regeringen
inte tänkte efter före, utan att det var principen att först fatta beslut, sedan
betala, och först därefter se över miljöfrågorna, som rådde.
Till slut, herr talman, vill jag säga att vi kanske redan i dag hade fått bort
bly i drivmedel om exempelvis etanol och alternativa bränslen, som inte in-
nehåller bly, hade blivit skattebefriade tidigare. Men det klarade den förra
regeringen inte av, utan nu har denna regering faktiskt fattat beslutet som
ger möjlighet till framväxt av en marknad med alternativa bränslen utan bly.
Anf. 135 LENNART FREMLING (fp) replik:
Herr talman! Jag är tacksam för att regeringen kommer att jobba vidare
med frågor om ytterligare älvskydd. Jag är även medveten om att det i pro-
positionen finns angivet att man kommer att göra det.
Jag noterade, när det gäller utsläppsrätterna, att statsrådet inte nämnde
ordet överlåtbara utsläppsrätter. Man kan diskutera olika tekniska lösningar
på utsläppsrätter. Det är en intressant del i konstruktionen, om man kan an-
vända överlåtbara utsläppsrätter. Jag säger inte att det löser alla problem,
men det är en intressant idé för att kunna använda ett marknadsekonomiskt
system och ändå uppnå en bra miljö.
När det gäller Öresundsbron måste jag konstatera att jag inte var ledamot
av denna kammare på den tiden då riksdagen fattade beslut om bron. Jag
uppfattar att statsrådets svar innehåller ett konstaterande av att regeringen
har sådana kontakter med Danmark att man håller möjligheten öppen att
modifiera avtalet om bron, om man nu finner att ekonomiska skäl talar för
det. Jag menar att man måste titta på kalkylen och se om det inte vore klo-
kare att minska investeringen och nöja sig med två körfält och i stället an-
vända de investeringspengarna på annat håll.
Anf. 136 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Jag vill bara säga till Lennart Fremling att den utredning som
behandlar utsläppsrättigheter också ser över frågan om överlåtbara utsläpps-
rätter. Det handlar om kväveutsläppsrätt till vatten, och man får ta område
efter område, eftersom det är så varierande, beroende på vad det handlar
om.
Någon var inne på frågan om kadmium m.m., och den arbetar vi också
med - alla de här sakerna är naturligtvis mycket viktiga. Det gäller att stimu-
lera forskning och alla som arbetar för att skaffa fram kunskap, så att vi vet
vad vi verkligen skall ta itu med för att komma till rätta med problemen.
Jag vill återigen vända tillbaka till det område som jag har huvudansvaret
för som statsråd, nämligen samhällsplaneringen. Vi har fokuserat mycket av
vad som händer i naturen och konstaterat att det händer alldeles fel saker.
Nu måste vi börja fokusera den bebyggda miljön och den bebyggelsestruktur
som bestämmer transportbehov, avfallssystem och energisystem - allt det
som påverkar naturen. Det är därför som det är så viktigt att samhällsplane-
ringen också är inriktad på rätt sätt och att regeringen ser till att vi böljar
tänka efter innan vi fattar beslut och gör miljöprövningar innan besluten fat-
tas.
Anf. 137 LENNART FREMLING (fp) replik:
Herr talman! Jag är tacksam för de beskeden från statsrådet. Vi liberaler
tror att det går att rädda miljön, men det är bråttom med att rätta till de
misstag som har begåtts. I den rika världen måste vi räkna med att i vissa
avseenden förändra vår livsstil. En del människor kommer säkert att upp-
fatta denna förändring som uppoffringar i vår levnadsstandard, men det
finns inte något moraliskt hållbart alternativ. Dagens livsstil vältrar över
flera kända problem på kommande generationer - jag tänker på försurning,
övergödning, växthuseffekt och ozonhål.
Sedan måste också konstateras att en viktig uppgift för staten är att ge sta-
bila och långsiktiga signaler till näringslivet och till enskilda. I fråga om mil-
jöavgifter kommer detta tyvärr inte att bli möjligt. Dels vet man inte tillräck-
ligt om efterfrågans känslighet för olika stora avgifter, dels vet man för litet
om hur den internationella handeln påverkas. Denna bristande detaljkun-
skap, som statsrådet också var inne på, får dock inte avhålla oss från att steg-
vis medverka till att ett hållbart samhälle skapas.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
143
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
144
Anf. 138 LUSA RULANDER (kds):
Herr talman! Mycket har redan sagts, men det tål att upprepas.
Vi lever i en alltmer internationaliserad värld - detta gäller också miljö-
problemen. Många av dem är av global natur och måste lösas i internatio-
nella sammanhang, även om vi har många problem att lösa i Sverige. Därför
var Riomötet i somras viktigt som ett första steg mot ökad internationell mil-
jösamverkan.
Nu i dagarna skall en ny FN-kommission - Commission for Sustainable
Development, CSD - tillsättas i syfte att följa upp Riokonferensen. De hu-
vudsakliga uppgifterna för denna kommission består i att övervaka överfö-
ring av finansiella och tekniska resurser från i-länderna till u-länderna och
att övervaka genomförandet av Agenda 21 genom olika typer av uppfölj-
ningar och program. I en motion under allmänna motionstiden har Krist-
demokraterna väckt en motion och där lyft fram några viktiga frågor som
Sverige bör driva i det fortsatta arbetet. Jag skall ta tre exempel.
De icke-statliga organisationerna bör ha representation i svenska delega-
tioner i de kommande uppföljningskonferenserna och vid rapportering till
kommissionen om hur Agenda 21 följs upp. Vi bör vidare säkra kvinnlig och
ungdomlig representation i svenska delegationer.
Det är av största vikt att uppföljningen av Agendan förs ned på också lo-
kalt och regionalt plan. Arbetet måste vara inriktat på en regionalisering av
de miljöpolitiska målen, för att största möjliga effektivitet skall uppnås. Här
har också statsrådet redan gett indikationer på att det är precis vad som är
på gång.
Sverige bör också fortsättningsvis arbeta för en reformering av GEF - en
fond vars medel går till projekt i syfte att minska negativ miljöpåverkan i
framför allt u-länderna - samt verka för att makten över programmen ligger
hos GEF:s ”participants assembly” och inte förskjuts mot exempelvis
Världsbanken.
Herr talman! En konvention om biologisk mångfald undertecknades vid
Riokonferensen. Problem med biologisk utarmning är ett faktum också
här-vad gäller både jordbruks- och skogslandskapet. Bl.a. har långtgående
rationalisering, dränering av landskapet, användning av kemikalier men
också luftföroreningar bidragit till detta.
Från kds sida berör vi dessa problem i ett par motioner från allmänna mo-
tionstiden. Ett allvarligt hot mot biologisk mångfald är hotet om nedläggning
av åkermark i Norrland och skogsbygderna i södra Sverige. Dessa öppna
marker är det av största betydelse att bevara. Bl.a. bör arealersättning också
ges till ängsoch hagmark, och det ekologiska jordbruket skall ges ökade sti-
mulanser.
Här i riksdagen skall vi snart få en proposition från regeringen om den
framtida skogspolitiken. Propositionen bygger på Skogskommitténs utred-
ning, där det av riksdagen fastlagda målet om sektorsansvar slås fast. Det
innebär för skogsbruket att en förändring mot mer naturanpassade skogs-
bruksmetoder kommer att bli nödvändig, om den biologiska mångfalden
skall bevaras. Likaså är målsättningar om utökad naturreservatsandel av stor
betydelse. Skogsnäringen har sagt sig vara beredd att leva upp till sektorsan-
svaret, vilket måste ses som mycket positivt. Det är av vikt att uppföljning
av hur måluppfyllelsen nås vad gäller utökad naturvårdshänsyn. Inte minst
ur internationellt perspektiv är det helt nödvändigt att vi uppfyller de krav
som konventionen om biologisk mångfald ställer på Sverige.
Herr talman! Jag vill till sist rikta uppmärksamheten mot ytterligare ett
problem av gränsöverskridande karaktär. Det gäller huruvida Sverige klarar
att leva upp till den antagna målsättningen om 50 % reduktion av kväveut-
släppen till 1995. Det är av stor betydelse för att bl.a. Östersjöns tillstånd
skall kunna förbättras.
De kommunala reningsverken och massaindustrin ökade sina kväveut-
släpp med 10 % mellan 1987 och 1990. Dessutom har vi att beakta en ökande
trafikmängd. Östersjön får halva sitt kvävebidrag via luftföroreningar, där
trafiken utgör den största källan.
Den osäkerhet som i dag råder om Sverige skall klara sina åtaganden
måste skingras. En redovisning över var vi i dag står måste fortast möjligt
presenteras. Ytterligare åtgärder kan komma att behövas för att nå uppsatta
mål. Det är över huvud taget nödvändigt med hög aktivitet i Östersjöfrågan
för att miljöbelastningen skall minska. En restaurering av Östersjön skulle
kunna vara ett första stort steg mot att börja avbetalningen på vår miljöskuld
och ett konkret tecken på att miljöfrågorna finns i centrum av det politiska
beslutsfattandet. Låt oss genom dessa åtgärder visa omvärlden att vi i Sve-
rige tar miljöfrågorna på allvar.
(Applåder)
Anf. 139 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Jag tyckte att det var roligt att Liisa Rulander talade om
olika grupper som vi behöver ha med i miljöarbetet och även i samhällspla-
nering och på beslutsfattande nivå, nämligen kvinnor och ungdomar. I det
dokument från Riokonferensen som kallas för Agenda 21 tas just den pro-
blematiken upp.
Det gäller ju för oss alla att när vi far i väg till internationella konferenser
undersöka om det inte är möjligt för oss att ta med oss ungdomar. I annat
fall kan vi kanske se till att kvinnor får möjlighet att delta.
Jag gjorde nästan en liten kupp i höstas när jag for till Paris på en OECD-
konferens och tog med mig en ung man från nätverket Q 2000. Eftersom jag
satt ordförande kunde jag ge honom en chans att komma till tals, vilket verk-
ligen ställde till med en massa saker - det hade aldrig hänt förut. Då väcker
det också uppmärksamhet och riktar intresset mot t.ex. vad den unga gene-
rationen vill få ut av framtiden.
Vi har föresatt oss att minska utsläppen till vatten, t.ex. Östersjön, med
50 %. Det är ett arbete som pågår i Helsingforskommissionens regi och som
är oerhört viktigt.
Vi arbetar med att se över allt det som släpps ut, både till vatten och till
mark. Vi kommer också att snart lägga fram direktiv till en utredning om
grundvatten - det är ju så oerhört väsentligt att vi har kontroll över situatio-
nen när det gäller vattnet och att vi tar räti hänsyn när vi planerar samhället.
När det gäller NGO, dvs. icke-parlamentariska organisationer, vill jag
säga att jag inte tycker att de direkt skall ingå i regeringsdelegationer, men
det är viktigt att ge dem möjlighet att medverka som självständiga represen-
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
145
10 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 59
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
146
tanter och föra sin egen talan; det är viktigt att ge dem alla möjligheter att
göra det och att ge dem stöd. Men jag tycker att det är oerhört väsentligt att
komma ihåg deras roll i det här arbetet.
Anf. 140 LUSA RULANDER (kds) replik:
Herr talman! Jag vill naturligtvis tacka statsrådet för det positiva bemötan-
det. Det var ett par saker som statsrådet sade som jag skulle vilja ta upp.
När det gäller medverkan av NGO vill jag säga att det inte får bli så att
vissa skall åka på egen bekostnad. Det måste finnas samma resurser för
samtliga som skall delta. Om de inte kan finnas med på det ena sättet måste
de finnas med på det andra, men det som vi från vår sida vill poängtera är
att det är viktigt att de ekonomiska villkoren är lika.
Jag skulle gärna vilja passa på att ställa en fråga: Hur är det med de andra
parlamenten runt Östersjön - vilka kontakter tas där och hur samarbetar
man med dem kring de här frågorna för att detta inte skall bli bara en svensk
manifestation?
Anf. 141 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! När vi träffar andra regeringsföreträdare och även parla-
mentariker försöker vi från den svenska regeringens sida lyfta fram Riokon-
ferensen och de dokument som kom ut av den och framhålla vikten av att
leva upp till att olika grupper skall få komma till tals. Det är de möjligheter
vi har att jobba med de här frågorna. Vi försöker också föregå med gott ex-
empel och visa på att det är möjligt att genomföra det här.
Om man jobbar i en icke-parlamentarisk organisation är det inte me-
ningen -jag håller med om det - att man skall vara tvungen att med egna
pengar betala sitt deltagande. Det var inte så jag menade. Jag menade att
man skall få vara självständig part. Ingår man i en regeringsdelegation repre-
senterar man så att säga regeringen. Vi vet att de här organisationerna vill
representera sig själva och framföra sina egna åsikter. - Det var närmast det
jag ville framhålla.
Sedan gör vi ju allt för att också ge möjlighet för sådana organisationer
från t.ex. Balticum att delta också i det här arbetet. Vi stöttar över huvud
taget medverkan från de så att säga svagare i andra länder, där man inte har
samma ekonomiska stöd som vi ger. Jag är övertygad om att det finns en
liknande policy i andra länder i Norden när det gäller de här frågorna.
Utbildningspolitik
Anf. 142 LENA HJELM-WALLÉN (s):
Herr talman! I den här utbildningsdebatten är vi fyra socialdemokratiska
talare som kommer att belysa olika delar av utbildningspolitiken. Jag utgår
från att utbildningsministern kommer att vara närvarande under hela debat-
ten. Eftersom Per Unckel har tackat nej till flera debatter om stiftelsefrågan
ser jag fram mot en diskussion här i kammaren mellan Bengt Silfverstrand
och Per Unckel - Bengt Silfverstrand kommer senare att beröra just den frå-
gan.
Jag hoppas också att utbildningsministern har något att säga om ytterli-
gare satsningar på utbildningsområdet. Jag betonar ordet ytterligare - jag
hoppas att han inte bara kommer att framhålla vad som redan är beslutat.
Vi socialdemokrater hävdar mycket kraftigt att det nu behövs en storsats-
ning på utbildning. Vårt land behöver få till stånd en långsiktig tillväxt. Det
är nödvändigt med höjd utbildningsnivå och kompetensutveckling.
Utbildning måste också användas mycket mer för att förebygga arbetslös-
het och som en medveten och meningsfull aktivitet under arbetslöshetsperio-
den.
För oss socialdemokrater står det klart att det nu krävs extraordinära in-
satser, inte minst inom utbildningsområdet, för att motarbeta den historiskt
höga arbetslösheten.
Jag anser att det är oacceptabelt att regeringen agerar så kraftlöst. Det
räcker inte, Per Unckel, att hänvisa till redan fattade beslut om nya hög-
skoleplatser. Nu krävs det just extraordinära åtgärder, och det inom hela ut-
bildningsområdet.
Först gäller det ungdomarna, som drabbas särskilt hårt av arbetslöshet.
Om fyra månader lämnar ca 100 000 ungdomar skolan. Av dem kommer
40 000 att ha genomgått en tvåårig gymnasieutbildning. Inom ett par år kom-
mer pratiskt taget alla ungdomar att ha genomgått en treårig gymnasieskola.
Det är ett resultat av den gymnasiereform som vi socialdemokrater drev ige-
nom trots hårt motstånd från Moderaterna och Folkpartiet.
Det naturliga i den här svåra arbetsmarknadssituationen borde vara att
erbjuda de ungdomar som nu har en kort gymnasieutbildning ett tredje gym-
nasieår. Det gäller både dem som går ut i vår och andra arbetslösa ungdomar
under 25 år. Det skulle vara en stor vinst både för ungdomarna och för sam-
hället.
Vi socialdemokrater kräver att regeringen vidtar åtgärder så att kommu-
nerna kan börja planera för att minst 50 000 ungdomar skall kunna få det
tredje gymnasieåret. Vi menar att det är lönsamt för alla parter att staten
stöder kommunerna med 30 000 kronor per elev för detta. Det är viktigt att
beskedet kommer snabbt.
En ansvarskännande regering skulle omedelbart agera. Dess värre har
landet inte en ansvarskännande regering. I budgetpropositionen låtsades
man knappast om problemet och hade inga förslag. Ändå blir ju problemet
akut om några månader. Man kan lindra vad den handlingsförlamningen be-
ror på. Regeringen tycks anse det mer angeläget att lägga ned sin energi på
att diskutera privatisering av skolor, högskolor, osv.
Gymnasieutbildningen måste alltså utökas mycket kraftigt, och det gäller
också högskolan. Vi föreslår att högskolan redan till hösten skall få ta in yt-
terligare 10 000 heltidsstuderande utöver den ökning på 10 000 som riksda-
gen redan har fattat beslut om. En stor del av den satsningen bör gå till de
mindre och medelstora högskolorna.
Herr talman! Vi måste på alla sätt ta till vara varje människas vilja till ut-
bildning. Det gäller inte minst de vuxna som nu vill komplettera sin ung-
domsutbildning genom komvux och folkbildning. Trots alla vackra ord om
livslångt lärande visade regeringen sitt rätta ansikte genom att förra året fö-
reslå kraftiga nedskärningar av komvux, folkbildning och vuxenutbildnings-
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
147
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
148
stöd. Vi socialdemokrater gick kraftigt emot det i riksdagen och lyckades
något begränsa nedskärningen.
Regeringens njugghet mot vuxenutbildningen är oförsvarbar. Vuxenut-
bildningen behöver tvärtom nu expandera ytterligare. Vi föreslår därför att
de kommuner som till hösten kan öka sin vuxenutbildning skall få statligt
stöd för att göra det. Ytterligare 20 000 heltidssstudieplatser borde anordnas
där staten betalar 30 000 per plats. På liknande sätt bör ytterligare 5 000 hel-
tidsstudieplatser komma till inom folkbildningen, och vuxenstudiestöden be-
höver byggas ut.
Vi socialdemokrater anser att en verklig storsatsning nu bör göras på ut-
bildning. 100 000 fler årligen bör delta i olika typer av utbildningsverksamhet
för att vi långsiktigt skall höja utbildningsnivån i landet.
Anf. 143 BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! Det finns anledning för oss politiker att ibland ställa oss frå-
gan: Hur blir det med våra beslut - hur fungerar de när de kommer ut i den
verklighet som de skall fungera i?
Jag har i dagarna haft förmånen att ha en gymnasiestuderande hos mig
som praktikant. En av de arbetsuppgifter som hon fick av mig var att skriva
ned vad hon skulle säga från riksdagens talarstol till Per Unckel i en utbild-
ningspolitisk debatt, och det gjorde hon. Hon skrev: ”Jag började gymnasiet
med inställningen att jag hade tre hårda, krävande år framför mig. I dag är
jag besviken. Efter dessa tre år har jag ännu inte slutat att förbryllas över den
bristande viljan att delge oss elever information om våra rättigheter inom
skolsystemet, exempelvis möjligheten till elewalda skyddsombud och elev-
deltagande vid skolkonferenser.”
Hon fortsätter: ”Jag tycker att skolan ska verka stimulerande och verka
för eget tänkande och personlig utveckling. Men med få undantag tycker jag
att skolan utplånat mina ambitiösa försök att ifrågasätta, värdera och ta ställ-
ning till information. Nu känns det meningslöst på grund av att det enda vi
elever lär oss är att lyssna och memorera för att skriva ned rätta fakta vid
provtillfällen. Det enda egna tänkandet i den processen är när vi försöker
lista ut vad vår lärare tycker är viktigast och troligtvis prioriterar vid proven,
som lätt blir missvisande.
Proven bör vara av en mer utredande kraktär för att främja kreativt tän-
kande och lära oss omsätta våra teoretiska kunskaper i praktiken. Men egna
åsikter är något som sällan efterfrågas. Enligt gällande skolsystem är det en-
bart korrekta svar som söks, och vi uppmuntras inte till något djupare enga-
gemang.
Jag är säker på att gymnasieskolan kan bli mycket effektivare och intres-
santare än vad den är i dag utan några större grundläggande förändringar.
Jag anser t.ex. att svenskundervisningen bör förbättras. Bra och intressant
litteratur stämplas som för avancerad för oss. Valmöjligheter i olika svårig-
hetsgrader bör finnas, och lärarnas uppgift bör i stället vara att uppmuntra
oss att våga läsa svårare litteratur. En av svenskundervisningens främsta mål-
sättningar bör vara att öka elevernas kunskaper och intresse gällande den
inhemska och den internationella kulturen.
Socialkunskapen anser jag vara ett mycket viktigt ämne, som bör vara ob-
ligatoriskt vid alla gymnasieprogram. Detta för att ge Sveriges ungdom
grundläggande kunskaper i grupp- och socialpsykologi, vilket leder till mins-
kad fördomsfullhet och ökad förståelse för den egna rollen i samhället.”
Det är ingen dålig salva.
Här har vi suttit och fattat beslut och trott att det fungerar på ett helt an-
norlunda sätt ute i skolan.
Jag tänkte att den här praktikanten kanske är ensam om att tycka så här.
I eftermiddags bad en riksdagskollega att en av hans praktikanter skulle få
komma upp och göra en intervju med mig om skolpolitiken. Jag passade på
att också fråga henne om de här sakerna.
Hon sade att det är så här. Hon får välja skönlitteratur som hon läste i
femman och sexan - när hon går tredje året i gymnasiet.
Detta måste mana till eftertanke. Hur skall vi kunna följa upp de beslut
som vi fattar? Hur skall vi se till att de fungerar ute i verkligheten? Hur skall
vi se till att de viktiga beslut som skall fattas framöver får en riktig förank-
ring?
Jag blir ju inte lugnare när jag läser Läroplanskommitténs betänkande om
skönlitteraturens betydelse inom ämnet svenska. Det får en försvagad ställ-
ning i förhållande till den läroplan som nu gäller.
Om vi skall fatta beslut om det här, Per Unckel, gäller det att skapa en så
bred parlamentarisk majoritet som möjligt. Hur har ni tänkt att förfara med
dessa viktiga grundläggande utbildningspolitiska beslut?
Det gäller vuxenutbildningens dimensionering och dess betydelse för för-
sörjningen av studenter till högskolan. Det gäller läroplansbeslut. Det gäller
naturligtvis betygsbeslut. Det gäller om vi skall ha en tioårig skola eller om
vi skall lägga fast en skolstart vid sex års ålder i skollagen.
Hur tänker man bereda dessa viktiga ärenden inom departementet?
Herr talman! Det vore olyckligt för skolan - strukturen, organisationen,
eleverna, föräldrarna och lärarna - om vi får en ryckighet i utbildningspoliti-
kens olika delar. Det är inte bra. Man vänder inte en oljetanker på en femö-
ring.
Dessutom har jag på senare tid fått rapporter om att den stora omstruktu-
rering och omorganisation som i dag sker ute i kommunerna i en del fall -
jag skall inte säga att jag har det vetenskapligt belagt - innebär att eleverna
inte får tillgång till den lärarkraft som de har rätt till. Eftersom de fullgör sin
plikt gentemot vad som krävs av dem i skollagen skall de ta mig katten också
ha tillgång till lärare.
Vi kanske borde bromsa litet grand och gasa på något annat ställe.
Anf. 144 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Lena Hjelm-Wallén kan vara lugn. Jag tänker stanna och
delta i hela debatten, inte bara därför att det är artigt gentemot oppositio-
nen, utan också därför att Sverige för närvarande befinner sig i ett sällsamt
och spännande förändringsskede av hela sitt utbildningssystem.
Får jag, herr talman, så här inledningsvis i debatten peka på några av de
viktiga utgångspunkter som kännetecknar hela denna förändring.
Vi ser bland de yttre iakttagelserna framför allt tre ting som just nu håller
på att ske och som förändrar villkoren för hela vårt sätt att lära.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
149
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
150
Den första utgångspunkten handlar om den ökade insikt som har vunnits
genom åren om vad som ekonomerna kallar för humankapitalinvesteringar-
nas betydelse. Det är inte så att investeringar i andra ting, de mera traditio-
nella investeringarna, blir betydelselösa, men insikten ökar om att länder
som inte förmår att förena denna typ av investeringar med motsvarande in-
satser inom utbildning, högre utbildning och forskning inte får det fulla utby-
tet av investeringar, i fysisk mening.
Den andra utgångspunkten handlar om Sveriges ökade internationella be-
roende och den internationella växelverkan som vårt land befinner sig mitt
uppe i.
Vi har förhoppningen att kunna tillträda det s.k. EES-avtalet om ett par
månader. Om ytterligare något år har vi förhoppningen om att kunna ingå
som fullvärdig medlem i den europeiska gemenskapen.
Då kommer gränserna att rämna och öppenheten att ta över. Flödet av
människor över gamla gränser kommer att tillta.
Den tredje iakttagelsen handlar om den snabbhet med vilken vår värld
förändras och kunskaper med den. Jag såg en uppgift häromdagen talande
nog, nämligen att en tredjedel av Ericssons fakturering för 1992 avsåg pro-
dukter som över huvud taget inte fanns ett eller ett och ett halvt år tidigare.
Detta, herr talman, leder till slutsatsen att vårt utbildningssystem behöver
förändras för att passa in i den nya miljö i vilken det skall verka. Det är fram-
för allt i två hänseenden som förändringar behöver ske. De kvalitativa kra-
ven på oss skärps i takt med att gränserna försvinner och flödet över de
gamla gränserna tilltar. Det finns inte längre något att gömma otillräcklig
kvalitet bakom. Vi avslöjas. Eller kanske är det snarare så att ungdomar med
bättre förutsättningar kommer att ta vägen ut i Europa och där söka sin
lycka.
Den andra slutsatsen är att i ett samhälle präglat av ökad snabbhet kom-
mer mångsidigheten i utbildningssystemen att bli viktigare. Det går helt en-
kelt inte att centraldirigera utbildningssystemen längre, därför att de inte
kommer att förmå att svara mot alla de krav som den föränderliga verklighe-
ten kommer att ställa på oss.
Det är därför, herr talman, som det är så viktigt att ge elever, lärare och
föräldrar ökat inflytande inte bara över vilken skola de vill gå i utan också
vilket innehåll undervisningen skall ha. Det är därför som den gamla U 68-
modellen för den högre utbildningens dimensioner och planering nu visat sig
så katastrofal när det gäller att tillgodose de intressen som studenter och
andra har för den högre utbildningens utformning.
Mot denna bakgrund, herr talman, har regeringen inlett ett arbete för att
inom skolan tillse att valmöjligheterna skärps, att elever och deras föräldrar
får möjlighet att forma en utbildning som stämmer med deras intressen men
också för att tillse att vi får tillgång till alla de skolor och skolformer som det
mångsidiga samhället kommer att kräva av oss. Det sker i förening med en
läroplan som anger de distinkta krav som alla skolor måste följa och där kva-
liteten slås fast som den viktigaste utgångspunkten.
Inom den högre utbildningen frigörs genom riksdagens beslut i december
förra året de statliga universiteten och högskolorna från statens omedelbara
inflytande. De får möjlighet att själva utforma sitt utbildningsutbud med ut-
gångspunkt från vad studenterna kräver och önskar. I stället för statens pro-
gnosmakare träder in studenternas intressen, studenterna som bättre än nå-
gon annan förmår att bedöma vad den framtida arbetsmarknaden kräver av
dem.
Tillsammans med de statliga universiteten och högskolorna prövas för när-
varande förutsättningarna att dessutom ge helt fristående högskolor möjlig-
het att erbjuda sina tjänster och examinera studenter. Dessutom pågår dis-
kussioner med några statliga högskolor om deras intresse att övergå i stiftel-
seform.
Härtill, herr talman, står vi inför ett betydande krav på att ge fler möjlig-
het till utbildning. Ett av Socialdemokraternas arv efter 80-talets utbild-
ningspolitik mötte jag själv i Utbildningsdepartementet för ett och ett halvt
år sedan, nämligen att den högre utbildningen, om den socialdemokratiska
politiken hade fullföljts, hade lett till att andelen högutbildade inom den
svenska arbetsmarknaden hade gått ner. Som om det inte hade varit nog:
Den andel av högutbildade som vi då hade var otillräcklig i ett internationellt
perspektiv, otillräcklig och på väg att bli ännu sämre.
Det klingar något av ”sent skall syndaren vakna” över Lena Hjelm-Wal-
léns önskan om en storsatsning på utbildning. Om det nu plötsligt är så vik-
tigt, varför var det så oviktigt under hela 80-talet, då vi kunde ha gjort allt
som hade förhindrat att flaskhalsarna i dag hade blivit så betydande?
Bengt Silfverstrand och jag kom just från Kungl. Tekniska högskolan, där
vi diskuterade stiftelsefrågor. Kungl. Tekniska högskolan är ett utomordent-
ligt bra exempel på den andra försummelsen, nämligen att inte se efter uni-
versitetens och högskolans fastigheter. Där regnar det in genom taket som
ett bevis för framsyntheten i 80-talets högskolepolitik.
Vi skall göra en storsatsning på utbildning. Det behövs efter det som har
varit tidigare. Vi skall däremot göra den storsatsningen på ett ansvarsfullt
sätt för att säkerställa att elever och studenter får tillgång till en högkvalitativ
utbildning. Lena Hjelm-Wallén hävdade att en ansvarskännande regering
genast skulle ha agerat. Regeringen har agerat för länge sedan. Däremot
agerar vi inte på basis av en socialdemokratisk riksdagsmotion, där man inte
ens bemödat sig om att tala om hur det som Socialdemokraterna föreslår
skall finansieras. Skulle vi följa Socialdemokraternas råd, skulle arbetslöshe-
ten öka till följd av misskötsel i ekonomin och bekymren för arbetsmark-
nadsmyndigheterna bli ännu större än vad de redan är.
Ett par kommentarer till slut till några av de påpekanden som Lena
Hjelm-Wallén gjorde. Extraordinära insatser behövs i utbildningshänseende
i svåra tider, påpekade Lena Hjelm-Wallén. Ja, självfallet. När Socialdemo-
kraterna nu föreslår att 50 000 elever skall få möjlighet att genomgå det
tredje gymnasieåret, så bankas de öppna dörrarna in med stor kraft. Det
finns inga gränser för kommunernas möjligheter att från staten få stöd för
genomförandet av det tredje gymnasieåret. 10 000-12 000 elever får möjlig-
het att genomgå utbildning i den formen. Var Lena Hjelm-Wallén hämtar de
resterande 38 000 framgår inte av motionens text.
Regeringen har dessutom, herr talman, ingalunda visat någon njugghet
gentemot vuxenutbildningen. Så sent som i höstas föreslog regeringen, och
riksdagen godkände, att Arbetsmarknadsstyrelsen får möjlighet att köpa ut-
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
151
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
152
bildningsplatser inom vuxenutbildningen. Vi kommer att fullfölja denna po-
litik.
I den proposition om den högre utbildningen som regeringen kommer att
presentera om några veckor kommer vi dessutom att lägga ut riktlinjerna för
den högre utbildningens utveckling på sikt. Så Lena Hjelm-Wallén får ge sig
till tåls med besked tills propositionen är presenterad.
Allra sist till Björn Samuelson. Åtskilligt av det som Björn Samuelson ci-
terade ur brevet från eleven känns riktigt och rimligt att ta fasta på. Det är
möjligt att vi inte blir överens om allt som eleven skriver om i sitt brev. Det
skulle i så fall tala för att skolan skall erbjuda många olika typer av utbild-
ningar som kan tillgodose många olika intressen, alla vägledda av samma
höga kvalitetskrav som kan göra alla elever myndiga att ta sig an arbetsmark-
nadens utmaningar.
Björn Samuelson frågade hur regeringen avser att gå vidare för att för-
ankra sina förslag. Just nu behandlas i Utbildningsdepartementet under Bea-
trice Ask viktiga delar av det material som kommit in som ett resultat av
remissen av förslaget till en ny läroplan. Det är en av de mest omfattande
diskussionsomgångar i det svenska samhället som vi genomfört. Regeringen
kommer att fortsätta att föra en öppen dialog med hela det svenska samhället
för att därigenom få in den erfarenhet, den kunskap och den inspiration som
samhället innehar och på basis därav presentera sina förslag för riksdagen.
Anf. 145 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Per Unckel hävdar att den regering som han själv tillhör inte
har visat njugghet mot vuxenutbildningen. Att skära ner anslagen med 25 %
är alltså inte njugghet. Då vet jag inte riktigt vad som ligger i det ordet. Jag
tycker att jag var mycket återhållsam när jag använde ordet njugg i det sam-
manhanget. Det var inte bara förra våren som man gjorde detta. Därefter
har man följt upp åsikten att hålla tillbaka vuxenutbildningen vid alla de till-
fällen då vi i riksdagen har diskuterat frågan. Se nu till att det blir en riktig
satsning på vuxenutbildningen av stora format! Det är vad som behövs.
Det tredje gymnasieåret behövs dels för dem som behöver det, dels för
dem som går ut ur gymnasieskolan med bara tvåårig utbildning. Det är inte
bara dessa som vi syftar på i vår motion - har inte Per Unckel läst vår mo-
tion? - utan vi syftar också på dem som gått utbildningen under tidigare år
och som nu är under 25 år. Jag är på det klara med att det är en stor ansträng-
ning för skolväsendet att bereda 50 000 nya platser. Men jag tror att skolan
är beredd att ta denna ansträngning för att hjälpa ungdomar ut ur en situa-
tion där de annars skulle gå rakt in i arbetslösheten.
Beträffande högskoleplatserna vet jag att vi får vänta tills propositionen
kommer. Jag vill ändå redan nu avisera att vi måste anstränga oss utöver vad
som tidigare gjorts. Därför har vi lagt till ytterligare 10 000 platser.
Jag menar också att man måste anstränga sig på lokalsidan inom utbild-
ningssektorn. Det gäller att rusta upp skolor i hela landet. Men det gäller
också högskolelokalerna.
Per Unckel anför ett exempel från Stockholm vad gäller högskolelokaler.
Men det är väl inte så konstigt att nybyggnation och underhåll hållits tillbaka
i Stockholmstrakten. Här har det ju varit en överhettning mycket länge när
det gäller byggnadsarbeten. Det har vi i alla partier varit överens om. Där-
emot kunde man bygga ute i landet.
Nu är också situationen i Stockholm den att det behöver byggas. Låt oss
därför satsa på den typ av underhåll som Per Unckel nämnde. Det gäller
KTH och andra insatser som kan behöva göras.
Per Unckels historiebeskrivning föranleder mig att säga att saker och ting
ständigt behöver förändras inom utbildningspolitiken, och förändringar sker
också. Men mycket av det som utbildningsministern tillskriver sig när det
gäller att frigöra högskolor och universitet är sådant som vi redan hade på-
börjat när Per Unckel kom till departementet. Det gäller också ökningstak-
ten över huvud taget inom den högre utbildningen.
Anf. 146 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Får jag påminna om en indirekt fråga till Lena Hjelm-Wal-
lén, som hon dess värre glömde att besvara: Var skall vi ta’t?
Vad är det som Socialdemokraterna föreslår skall finansiera allt det man
vill göra och som innebär ökade statsutgifter? Ni har inte ens förmått att pre-
cisera vadav de besparingar skall bestå som skall uppgå till samma belopp
som regeringens besparingar. Det enda ni har lyckats samla er kring är att
säga nej till regeringen. Men ni har inte ens anvisat en tillstymmelse till idé
om hur det skall bli med resten.
Därför är det, Lena Hjelm-Wallén, mycket allvarligt med den socialdemo-
kratiska politiken, som ju härigenom kommer att driva upp arbetslösheten
ytterligare. Att inrikta sig på arbetslöshetsvårdande insatser utan att tillse att
ekonomin fungerar är att driva oppositionspolitik av allra sämsta märke.
När det så gäller frågan om anslag till komvux vill jagsäga att det är riktigt
att regeringen icke drog ned på sektorsbidraget till komvux men väl på bidra-
get till kommunerna. Det gjordes samtidigt som beskedet gavs att kommu-
nerna får ta ett ökat ansvar, bl.a. i detta sammanhang. Därutöver har rege-
ringen senare genom arbetsmarknadsmyndigheterna ställt ökade statliga re-
surser till just arbetsmarknadsmyndigheternas förfogande för upphandling
av utbildning för vuxna. Så ser historieskrivningen ut. Njuggheten i den döl-
jer sig väl.
Så något om högskolelokalerna. Det är inte så konstigt att man höll till-
baka renoveringen av KTH intill dess att taket höll på att rämna - om jag nu
får tolka in något i Lena Hjelm-Walléns yttrande. Men nu går väl ändå skam
på torra land! Inte kan man väl motivera misskötseln av statens fastighetsbe-
stånd genom att hänvisa till överhettningen i Stockholmsområdet.
När vi för ett och ett halvt år sedan tog över hade just Universitets- och
högskoleämbetet m.fl. myndigheter redovisat facit efter Socialdemokrater-
nas fastighetsfögderi. Och det, Lena Hjelm-Wallén, är ingen uppmuntrande
läsning för oss som fick ta över. Det borde inte hellervara uppmuntrande för
er som lämnade efter er detta arv.
Vårt utbildningsväsende behöver ständigt förändras. Ja, det är riktigt.
Men jag hade hoppats att vi skulle ha sluppit några av de misstag som begåtts
i det förgångna, för då hade det inte varit så besvärande att rätta till saker.
Jag välkomnar Lena Hjelm-Wallén om hon bestämmer sig för att tro på
den frigörelse av de svenska universiteten och högskolorna som Socialdemo-
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
153
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
kraterna i julas hade en ”jaså-inställning” till. Det vore nämligen en styrka
för hela vårt samhälle om vi var eniga i vår hållning till betydelsen av fria och
självständiga universitet - universitet som är engagerade i sina studenters
bästa och som inte behöver lita till statens välvilja och direktiv i alla avseen-
den när det gäller verksamheten.
Anf. 147 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Ibland tror man att det är olika verkligheter som beskrivs.
Per Unckel beskriver här i dag universiteten och högskolorna som enormt
detaljstyrda av staten. Men det är helt enkelt inte sant. Jag tror inte att det
är det besked som han faktiskt får när han träffar olika företrädare.
Sedan till den stora och viktiga frågan om utbildningssatsningar. Det är
mycket allvarligt om vi har en utbildningsminister som inte inser hur utbild-
ningsåtgärder kan avlasta arbetsmarknadspolitiken och som i stället hela ti-
den vill gå via arbetsmarknadspolitiken. Han drar alltså ner på den reguljära
vuxenutbildningen men säger att AMS sedan får gå in och köpa. Det här är
ett brott i utbildningspolitiken som jag tycker är mycket allvarligt, och det
är någonting som inte har hänt tidigare.
Det är nonsens av en utbildningsminister att uttrycka sig på detta sätt. Han
måste ju veta att insatser via utbildning och med de former av studiefinansie-
ring som finns nästan alltid är en mer lönsam affär för staten - en billigare
lösning kostnadsmässigt - jämfört med arbetsmarknadsstöd av olika slag,
t.ex. beredskapsarbeten.
Vi har alltså mycket noga visat hur vi finansierar våra förslag. Det är fram-
för allt genom att avlasta arbetsmarknadspolitiken som vår stora satsning på
utbildningen finansieras. Därutöver är det fråga om ungefär 2 miljarder, och
i det avseendet har vi bl.a. föreslagit en skattehöjning.
Anf. 148 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Jag väntade bara på det sista. Men om det är någonting som
detta samhälle just nu inte behöver, så är det högre skatter. Arbetslösheten
är som den är just nu, därför att skatterna alltför länge har varit alltför höga.
De är exakt det som Lena Hjelm-Wallén nu medger som är så allvarligt.
Era skattehöjningar driver upp arbetslösheten och driver fler människor
ut i sysslolöshet. Dessutom ökar de kravet på en ännu större belastning av
statskassan i form av insatser för de människor som råkar illa ut.
Allra sist i Lena Hjelm-Walléns replik till mig finner vi plötsligt skärnings-
punkten när det gäller Socialdemokraternas resp, regeringens politik. Det
är fråga om skattehöjningar eller inte skattehöjningar, om att vårda Sveriges
ekonomi eller att ägna sig åt oppositionspolitik av ett slag som inte har nå-
gonting med sunt ekonomiskt tillfrisknande att göra.
Det är inte sant, säger Lena Hjelm-Wallén, att universitet och högskolor,
såsom dessa beskrivs, är detaljstyrda. Nej, inte nu längre, för nu har vi fattat
beslut som gör att en bättre tingens ordning randas. Allting har ju ändrats -
högskolelag och högskoleförordningar. Då är det svårt att komma undan in-
trycket att staten varit rysligt angelägen om att få peta in i minsta detalj. Sta-
ten har också, herr talman, under de senaste åren varit rysligt angelägen om
154
att i enskildheter utpeka hur många studenter som skall utbildas och om att
utpeka utbildning och plats för utbildning.
Det är ett synsätt som anknyter till det som man en gång i gamla U 68
trodde var visheten uppenbarad, nämligen att det gick att planera fram fram-
tiden. Redan då visste många av oss att det var en omöjlighet. Men ni är
välkomna tillbaka till insikten om att det inte är möjligt, om ni nu helhjärtat
ställer upp bakom detta. Då kan vi gemensamt arbeta för en bättre tingens
ordning inom den högre utbildningen.
Får jag sedan för protokollets vidkommande med viss kraft rätta fru Lena
Hjelm-Wallén i frågan om vem som har dragit ned vad. Denna regering har
aldrig någonsin skurit ned med en enda krona på vuxenutbildningen. Vad vi
har sagt är att vi inom ramen för det statliga stödet till den kommunalt drivna
utbildningen har minskat statens andel. Men vi har utgått från att kommu-
nerna är beredda att ta över ansvaret.
Det handlar inte ett uns, herr talman, om att vara för eller emot vuxenut-
bildning. Tvärtom satsar denna regering på att hålla de människor i utbild-
ning som annars riskerar att bli arbetslösa. Under innevarande budgetår sat-
sas mer än 1 miljard kronor på detta, varav varenda krona är finansierad
utan att skatten höjs.
Förste vice talmannen anmälde att Lena Hjelm-Wallén anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 149 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Som svar på min fråga om hur regeringen avser att bereda
viktiga skolpolitiska beslut framöver, säger utbildningsminister Per Unckel
att departementet har fått in remissvar som de skall läsa där. A very elever
answer, my dear Minister.
Anf. 150 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Om Björn Samuelson vill ha med detta i protokollet måste det uttalas på
svenska.
Anf. 151 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Det var ett mycket klipskt svar, herr minister.
Det som oroar mig är att man samtidigt låter utarbeta ett förslag om skol-
start för sexåringar i en tioårig skola, men man bortser från att frågorna
hänger samman med varandra. Man väljer att gå till riksdagen med små del-
beslut i jättestora viktiga framtidsfrågor.
Jag förstår inte varför Per Unckel skäller om socialdemokratiska rege-
ringar. Att bete sig på det här sättet liknar den sämsta formen av gammal
dålig socialdemokratisk reformpolitik.
Per Unckel säger att han vill öka valmöjligheten för den enskilde för att
på det sättet komma till rätta med möjligheten att stärka skönlitteraturens
ställning i skolan. Det hjälper väl inte, Per Unckel, om det anses att Dosto-
jevskij och Strindberg är för svåra för 19-åringar att läsa.
Herr talman! Vad jag saknar från regeringen är en samlad syn på utbild-
ningspolitiken. Man rycker, hackar och delar ut små förslag. Sedan får man
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
155
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
156
efter någon månad skynda sig att komma till riksdagen med rättelseproposi-
tioner.
Jag vill ha en samlad syn på hur olika verksamheter inom utbildningsvärl-
den skall få möjligheter att samverka och befrämja varandras resultat till be-
tydelse för såväl den enskilde individen som samhället i stort, och samhället
som en kulturnation. Något sådant samband mellan de olika förslag som hit-
tills har lagts fram, eller som man nu avser att lägga fram i små delportioner,
har jag mycket svårt att se.
Anf. 152 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Dear Speaker, dear Members of Parliament! Herr talman! Riksdagsleda-
möter! Björn Samuelson gör gällande att regeringen lägger fram utbildnings-
politiken i små portioner. Det är nog den kritik som man inte riktigt återfin-
ner bland alla de många svar på Läroplanskommitténs förslag som just nu
bereds.
Att en läroplan för grundskolan, gymnasieskolan, vuxenutbildningen och
därtill hängande betygsförslag skulle vara småportion är nog Björn Samuel-
son den ende som hittills har hävdat. Det är klart att man kan välja en modell
varigenom hela skolan alltid förändras genom ett enda beslut. Risken är
emellertid att skolan i så fall aldrig någonsin kan förändras, därför att det
alltid finns någon del som någon bestämmer sig för att tycka vara lämplig att
haka på i det man tidigare har bestämt sig för att ta upp till debatt.
Nej, Björn Samuelson, jag tror att vi nog har tagit oss en munsbit som är
stor nog om i realiteten tre läroplaner skall bli en och med ett betygsförslag
knutet till den.
Björn Samuelson frågar om skolstarten, vilken det säkert finns skäl att
återkomma till åtskilliga gånger. Frågan hänger naturligtvis samman med
resten av skolan, men den är ändå avskiljningsbar nog för att kunna diskute-
ras i ett sammanhang för sig.
Jag vill gå tillbaka till det brev som Björn Samuelson citerade från talarsto-
len. Skälet till att jag var så uppmuntrad av det var att vad flickan egentligen
säger är att hon tycker att det är bra att man ställer ökade krav på kunskap.
Hon tyckte uppenbarligen att kraven i skolan på sådant som är viktigt och
angeläget var för små. Det var det som jag tyckte var så uppmuntrande.
Därför valde jag att beskriva regeringens strategi när det gäller föränd-
ringar av viktiga delar av utbildningsväsendet så, att vi ökar valmöjlighe-
terna, men vi ställer också distinkta krav på det som skolan - och för den
delen den högre utbildningen - skall kunna förmedla till alla.
Om jag i skolministerns närvaro får tillåta mig en frihandsteckning från
min tid som utbildningspolitiker i riksdagen, så var det en känsla av obehag
inför den läroplan som sade allt, men samtidigt ingenting. Där kunde alla
finna stöd för nästan vilken ståndpunkt som helst. Men läroplanen blev där-
med ett otillräckligt hjälpmedel för dem som, i likhet med brevskrivaren till
Björn Samuelson, krävde ordentliga besked om kunskaper som de ansåg sig
behöva.
Anf. 153 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Jag kan lova Per Unckel att se till att han får en kopia av
detta fiktiva anförande som den här praktikanten har skrivit.
Småportioner var kanske fel ord, men det får en liten betydelse i tid när
man inte låter sambanden råda mellan olika faktorer som framöver kommer
att få stor betydelse för skolan. Om man väljer att lägga fram ett förslag om
en ny läroplan eller ett nytt betygssystem, som vilar på minsta möjliga majo-
ritet i denna kammare, samtidigt som man låter utreda frågan om skolstarten
och frågan om hur lång den obligatoriska skolgången i grundskolan skall
vara, så blir det en småportion för skolorganisationen. Vi behöver inte strida
om det ordet. Jag menar att det riskerar att bli en ryckighet i politiken på ett
sätt som gagnar varken kvalitet eller den harmoni som jag tycker att skolan
borde få.
Anf. 154 CHRISTER LINDBLOM (fp):
Herr talman! Per Unckel sade att svensk utbildning är i stor omvandling.
Det är väl någon form av understatement eller - för protokollet - underdrift.
Alla skolformer kräver på något sätt mer flexibilitet och individualisering.
Många av de beslut som regeringen har fattat under det senaste året har lett
till detta. Jag vill nämna några exempel på förslag som vi inom Folkpartiet
omhuldar och som vi tycker borde sjösättas.
Decentraliseringen av makten över skolan har ju genom kommunalisering
och annat pågått ett tag. Men på något sätt har ansvarsfördelningen stannat
av på kommunal nivå. Den har inte sipprat vidare ut på skolnivå i lika stor
utsträckning som vi hade förväntat oss. RRV sade i en rapport 1990 att ingen
längre styr skolan och att beslutanderätten måste föras ner i systemet. Det
finns också en tendens att kommuner i dag skyller på staten och att staten
skyller på kommunerna, eftersom det är litet oklart var ansvaret ligger.
Vi i Folkpartiet tycker att man skulle kunna ge elever, lärare och föräldrar
mycket större möjlighet att ta ansvar i sina skolor genom att bilda skolråd
eller en skolbestyrelse som föreslogs i SIA:s utredningar för ett tjugotal år
sedan.
Det finns ganska goda exempel på självstyrande skolor från exempelvis
Danmark. Vad kan då ett sådant skolråd besluta om? Jo, de skulle inom ra-
men för de ekonomiska direktiv som de får från skolstyrelsen kunna besluta
om budgetfrågor, prioriteringar, resultatansvar, klasstorlekar, avvägningar
mellan specialundervisning och mindre klasser, skoldagens förläggning, äm-
nesprofil, särskild tillvalsprofil, profilering för skolan, årskurslös undervis-
ning eller traditionell årskursindelning, ämnesvis eller ämnesövergripande
undervisning. Detta är några av de frågor som mycket väl skulle kunna avgö-
ras på lokal nivå. Detta tycker vi att man skulle kunna utreda, därför att det
kräver vissa ändringar i lagar och förordningar.
Jag vill också ta upp ett annat förslag som vi tycker bidrar till att öka flexi-
biliteten i gymnasieskolan. Vi går nu in i ett programutformat och förmodli-
gen också kursutformat gymnasium, vilket kommer att starkt öka flexibilite-
ten i gymnasiet.
Vi går från ett system med ett-, två-, tre- och fyraåriga gymnasielinjer och
får genomgående treåriga linjer. Därmed finns risken att avhoppen kan öka.
Det visar sig litet grand redan i dag att medelåldern i komvux har sjunkit.
Det indikerar att många, när de har valt fel eller om de av någon annan an-
ledning vill göra kompletteringar, så att säga tar ett varv till via komvux.
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
157
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Utbildn ingspolitik
158
Vi tycker att man skall ha rätt till en gymnasiebank. Alla 16-åringar skall
kunna erbjudas tre gymnasieår. Hur de sedan disponeras får eleven själv av-
göra. De yrkesförberedande programmen skulle vara betjänta av moduler
av sammanhängande kurser som ger möjlighet till etappavgångar efter kor-
tare tid än tre år. De skulle gynna de skoltrötta och ge en större flexibilitet.
Om man vet att man har ett år kvar på sin bank, tror jag att det blir svårt att
låta bli att utnyttja det. En framtida större integrering mellan ungdomsgym-
nasiet och komvux kommer att underlätta detta.
Jag vill också säga några ord om jämställdheten i skolan och om flickor
och pojkars ställning. Jämställdheten är inte helt bra, vilket Utbildningsde-
partementet nu har uppmärksammat så till vida att man har tillsatt en grupp
som skall studera jämställdheten i skolan.
Jämställdhet är inte bara en rättvisefråga utan även en kvalitetsfråga. John
Stuart Mill, liberal tänkare, sade en gång i mitten av 1800-talet i en skrift att
kvinnans tankar sålunda är lika behövliga för att ge full verklighet åt den
tänkande mannen som mannens tankar för att ge bredd och omfattning åt
kvinnans.
Ett samhälle med en så jämn könsfördelning som möjligt är ett mer kom-
plett samhälle. Det gäller inte minst synen på teknik. Vi har i dag uppenbara
problem med rekryteringen till tekniska yrken, där flickorna är en väldigt
stor och lika dold resurs. Det finns forskning som visar att flickor och pojkar
bemöts olika. Flickor ges t.ex. mindre lärartid. Flickor får andra typer av
frågor än pojkar, ofta av ifyllningsnatur i stället för analyserande. Lärarna
vet mer om pojkarna än om flickorna i en klass. I prov bedöms pojkar mer
trovärdiga och kompetenta än flickor.
Jag har ett nummer av en tidning från Statens ungdomsråd, där en flicka
säger i en intervju: Jag var tyst hela min skoltid, om inte någon frågade mig
om någonting.
Redan i grundskolan grundläggs alltså könsskillnaderna. Därför tror vi att
det skulle vara bra om man kunde mjuka upp attityden till dessa saker som
känns litet främmande. För flickor gäller det tekniken. Vi tror att det vore
bättre om flickorna fick närma sig tekniken utan pojkar närvarande. Vi tror
också att det vore bra om pojkarna fick ge utlopp åt sina mjukare sidor utan
att flickor är närvarande.
Målsättningen är att stärka både flickors och pojkars identitet. Man får då
mer kompletta individer och på det sättet en bättre skola. Vi vill inte ha goss-
och flickläroverken tillbaka, men vi vill att man skall kunna flexibelt växla
mellan pojk- och flickklasser och grupper och integrerade klasser och grup-
per.
Skolverket bör ha ett stort ansvar när det gäller att samla in och sprida
goda idéer för en flexiblare och därmed mjukare skola med ett ökat engage-
mang från elever, föräldrar och lärare. Jag tror att den Europas bästa skola
som vi strävar efter faktiskt bör vara också Europas flexiblaste.
Anf. 155 LARZ JOHANSSON (c):
Herr talman! Det vore mig naturligtvis främmande att från talarstolen
mästra landets utbildningsminister. Men när Per Unckel nu sade med sådan
emfas att han ville läsa in de rätta uppgifterna till protokollet, bör nog Per
Unckel titta litet grand i föregående års bilaga från Utbildningsdepartemen-
tet till budgetpropositionen om det som står om komvux och sektorsbidrag.
Då kan kanske uppgifterna i protokollet bli korrekta.
Med en så vid rubrik som Utbildningspolitik blir det gärna ett spektrum
av allting. Jag skall koncentrera mig till bara en fråga inom forskningsområ-
det för att hålla mig inom den korta taletiden. På detta område som på så
många andra inom utbildningsväsendet blir det rätt mycket av konstruerade
motsättningar. Man försöker att blåsa upp motsättningar mellan spetsforsk-
ning å ena sidan och breddforskning å den andra, mellan grundforskning å
den ena sidan och tillämpad forskning å den andra, mellan storskalighet och
forskning i mindre enheter, mellan centralisering i förhållande till decentrali-
sering samt mellan kritisk massa och en kreativ nyskapande miljö, osv.
Naturligtvis finns inte dessa motsättningar, eller - rättare sagt - de borde
inte finnas. Här som på många andra ställen handlar det om både-och. Dessa
motsättningar skapas ofta av väldigt rigida inställningar att det måste vara
på ett visst sätt. Det måste vara stort, och om det inte är stort så är det inte
längre någon hög kvalitet. Så är det naturligtvis inte. Vi i Centern hävdar
alldeles bestämt att all högre utbildning givetvis skall vila på vetenskaplig
grund, att högre utbildning och forskning hör samman och att så är fallet vid
alla högskolor i hela landet.
Utbildningsdepartementet anordnade under beredningen av forsknings-
propositionen en konferens om forskningen vid de mindre och medelstora
högskolorna. Vid den konferensen ställde jag bl.a. frågan ungefär så här:
Om man disponerar låt oss säga 300 miljoner kronor och skall försöka att
avgöra var man får den bästa effekten av de resurserna, skall man då fördela
de pengarna till de befintliga universitetens väletablerade fakulteter eller
skall man fördela dem till ett antal mindre och medelstora högskolor? Jag
måste säga att det spred sig en viss förvirring bland de närvarande forskarna.
Så småningom stod några upp och sade att man förmodligen skulle nå de
bästa resultaten om man valde det senare alternativet.
Jag skulle gärna vilja fråga vilken bedömning Per Unckel gör i dag efter
det som sedan har hänt. Jag är övertygad om att vi skulle nå störst effekt om
vi ökade forskningsresurserna vid de mindre och medelstora högskolorna på
detta sätt. Vi skulle få bättre forskningsresultat, och vi skulle få en avgjort
högre utbildningskvalitet. På köpet skulle vi nå betydande regionalpolitiska
effekter. Eftersom mycket av denna debatt redan har handlat om både det
ekonomiska läge och det arbetsmarknadspolitiska läge som vi befinner oss
i, vill jag framhålla att det inte är att förakta om man såsom en biprodukt av
de insatser som man ändå skulle göra av utbildnings- och forskningspolitiska
skäl också får regionalpolitiska effekter, som bidrar till att stimulera närings-
livet och sätta fart på sysselsättningen i alla delar av landet.
Anf. 156 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Larz Johansson var mycket artig när han korrigerade Per
Unckels historieskrivning beträffande vuxenutbildningen och regeringens
nedskärning av komvuxanslaget. Det var ju så att det i budgetpropositionen
1992 direkt stod att man skulle skära ner komvuxpengarna. Detta var precis
som Larz Johansson då påpekade fel både i form och i sak - i form därför att
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
159
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
160
det faktiskt handlade om ett sektorsanslag och regeringen därför inte skulle
lägga sig i vad som skulle skäras ner om man minskade anslaget. Men rege-
ringen var så klåfingrig och pekade på att det just var komvux som skulle
skäras ner att man begick denna blunder, som utskottet sedan rättade till.
Det är kanske koalitionens bundenhet som gör att Larz Johansson inte full-
ständigt vill tala ur skägget. Men nu har jag hjälpt honom.
Anf. 157 LARZ JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Då kan jag för att fullständiga bilden berätta för Lena
Hjelm-Wallén att den argumentation som jag använde i vår motion, i ut-
skottsbehandlingen och här i kammardebatten för att motivera att man
borde göra denna korrigering av regeringsförslaget var exakt samma argu-
mentation som jag använde när vi korrigerade den socialdemokratiska rege-
ringens förslag föregående budgetår om att man skulle skära ner 300 miljo-
ner kronor på hemspråksundervisningen. Bidraget till hemspråksundervis-
ningen var en del av sektorsbidraget, och det gick inte att göra en sådan rik-
tad besparing. Även komvuxresurserna fanns vid denna tidpunkt i sektorsbi-
draget. Det enda man kunde göra vid bägge tillfällena var, om man nu hade
en önskan att göra besparingar, att reducera sektorsbidraget till kommu-
nerna. Varken den tidigare socialdemokratiska regeringen eller den nuva-
rande regeringen kunde ge den sortens pekpinnar till kommunerna. Det har
även utskottet och sedermera riksdagen fastslagit.
Nu är förhållandet sådant att vi inte längre har ens något sektorsbidrag,
utan alla dessa pengar har försvunnit in i den s.k. kommunala påsen. Om
man nu vill göra korrigeringar, är det i realiteten förändringar i skatteutjäm-
ningssystemet som man gör. Allt det andra är historia. Men i och för sig skall
också historien skrivas korrekt.
Anf. 158 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Det är sant att det som har skett mellan dessa anslag är histo-
ria. Om vi skall blicka framåt är det i dag svårare för staten att hitta sätt att
stimulera ökad vuxenutbildning. Vi har försatt oss i den situationen. Men då
måste vi hitta former för det. Jag menar att vi har gjort det i den socialdemo-
kratiska motionen genom ett påslag på detta stora kommunala anslag, egent-
ligen på det sätt som man gjorde förr, dvs. sökte pengar för de ytterligare
platser som man kan anordna till hösten. På detta sätt kan ökad vuxenutbild-
ning stimuleras fram.
Jag vet att Centern har ett intresse i denna fråga, och jag hoppas att Cen-
tern skall stödja oss i detta motionsförslag som vi skall börja behandla i ut-
bildningsutskottet nu.
Den tidigare debatten i dag har också givit vid handen att såväl Bengt Wes-
terberg som Börje Hörnlund är intresserade av resonemang i dessa frågor
för att få till stånd ökade utbildningsåtgärder. De stänger inte igen dörren på
samma sätt som Per Unckel har gjort i dag.
Anf. 159 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Jag skall svara på Larz Johanssons frågor. Den första gällde
forskningen vid de mindre och medelstora högskolorna. Av samma skäl som
jag inte ville ge något besked till Lena Hjelm-Wallén om platser inom den
högre utbildningen, på grund av förestående proposition i detta ärende, vill
jag inte heller föregripa diskussionen med anledning av propositionen om
forskningen som kommer att läggas fram några dagar efter propositionen om
den akademiska grundutbildningen.
Så till historieskrivningen. Det är inte lätt att följa alla detaljerade rundor
när det gäller hur anslag är konstruerade. Men sanningen är faktiskt att det
i det sektorsbidrag som fanns vid tiden för den händelse som Lena Hjelm-
Wallén refererade till och som Larz Johansson kommenterade, inte fanns,
som Larz Johansson mycket riktigt påpekade, några enskilda delar av sek-
torsanslaget. Det var, om man uttrycker sig litet vanvördigt, en klump med
pengar till kommunernas skolfinansiering. Vad regeringen gjorde var att
minska den klumpen. Men vi skar inte ned någon utbildning. Kommunerna
har ansvar för hur de prioriterar och vilka bedömningar de gör. Så var det.
Det framgår både av protokollet från den tidens riksdagsdebatter och av pro-
tokollet från denna debatt.
Anf. 160 LARZ JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag har inte för avsikt att försöka förleda Per Unckel att av-
slöja innehållet i en kommande forskningsproposition. Men Per Unckel bru-
kar aldrig avhålla sig från att föra ganska vittgående principiella resonemang
om forskningspolitik och om andra frågeställningar. Min fråga var i allra
högsta grad principiell. Om man disponerar en viss summa pengar - jag tog
till 300 miljoner för att peka på att det måste vara en ganska rejäl pott om
det skall vara meningsfullt att diskutera dessa principer - var min enkla fråga
till Per Unckel: Var tror Per Unckel att han får den största sammantagna
effekten - forskningspolitiskt, utbildningspolitiskt och regionalpolitiskt - ,
om han lägger denna summa pengar vid några av de stora etablerade fakulte-
terna eller om han lägger denna summa pengar vid någon eller några av de
mindre och medelstora högskolorna, som i många fall redan har skapat en
mycket kreativ och handlingskraftig miljö?
Jag var för någon vecka sedan senast i Ronneby, och jag hörde att Per
Unckel nyligen hade varit där och blivit våldsamt imponerad av vad man där
åstadkom. Då återstår min fråga, utan att vare sig peka ut den eller andra
högskolor eller antalet forskare osv: Var tror Per Unckel att man skulle nå
den största effekten av en sådan satsning?
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
Anf. 161 INGRID NÄSLUND (kds):
Herr talman! Jag hade i dag tänkt att tala om att läsa för livet. Ja, ni hörde
faktiskt rätt, och det är ingen felsägning. Det som jag tänker säga i dag hand-
lar naturligtvis också om att lära för livet, den slogan som vi är vana att höra,
men det handlar i synnerhet om att läsa för livet.
Jag vågar påstå att ingen kunskapsutveckling är mer betydelsefull för ett
barn än utvecklingen av förmågan att läsa och skriva, och naturligtvis då i
första hand läsutvecklingen.
Barnen kommer till skolan fyllda av nyfikenhet och lust att lära. För en
del hänger det upp sig ganska snart när det gäller den absolut viktigaste ba-
161
11 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 59
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
162
sen för all kunskapsutveckling - förmågan att lära sig läsa. Detta kan ha
många olika orsaker.
Allteftersom åren går, kommer dessa barn alltmer efter i utvecklingen.
Självkänslan blir allt sämre, och den bristande läsförmågan påverkar hela
skolsituationen. Hur skall en elev på mellan- eller högstadiet, som i egentlig
mening inte kan läsa och uppfatta en sammanhängande text, ha en rimlig
chans att klara av sina läxor? Varje dags hemarbete blir en frustrerande upp-
levelse för barnet och i många fail också för föräldrarna, om de försöker
hjälpa till efter bästa förmåga. Inläsningen inför ett prov blir en omöjlighet,
och resultaten blir ofta lika med noll. Hela skolsituationen upplevs som ett
enda stort misslyckande.
Det har diskuterats hur många elever det rör sig om i den svenska grund-
skolan som inte har lärt sig läsa. En undersökning gjordes för inte länge se-
dan av Skolverket. Där kom man fram till slutsatsen att det rörde sig om ett
mycket begränsat antal elever. Man hade hittat bara enstaka per tusen. Jag
ställde mig mycket frågande inför denna upgift, eftersom den inte alls
stämde med min egen erfarenhet från snart 30 år som lärare i skolan. Jag fick
förklaringen när jag tittade närmare på den definition som man använde för
läskunnighet. Det rörde sig om att eleverna kunde läsa och förstå några
enkla meningar.
Den fråga man ställer sig är: Räcker detta för elevens behov? Mitt svar är
att det långt ifrån räcker för elevens behov i skolan och än mindre för hans
behov senare i livet.
I internationella sammanhang talar man om att bli litterat, inte bara att
kunna stava sig igenom några enkla meningar och hjälpligt förstå vad de
handlar om. Att vara litterat innebär att ha en läskunskap som utvecklats till
att fungera i en mängd olika sammanhang. Om man använder denna vidare
definition - vilken jag anser vara den enda relevanta om vi i skolan har som
mål att ge eleverna det verktyg som de behöver för vidare utveckling - rör
det sig om ett ganska stort antal elever som har stora problem med sin iäsut-
veckling. Ibland har en siffra på .8-10 % nämnts.
Vi var inbjudna till Socialdepartementet häromveckan, där man hade dys-
lexi som ett speciellt ämne. Där talade man om denna grupp av barn och
menade att bara de uppgår till ungefär 5 %. Om man sedan lägger till de
barn som man brukar säga har dump eller minimal brain disfunction, alltså
en skada på hjärnan, i alla fall något söm är medicinskt mätbart när det gäller
hjärnan, kommer man upp i ytterligare ett par procent.
Sedan har vi de barn som av flera andra olika anledningar har mycket svårt
med sin läsutveckling. Då förstår vi att det rör sig om en ganska stor procent-
siffra.
När det gäller dyslexibarnen behöver man komma fram till den svårighet
som de har redan före skolstarten för att verkligen kunna hjälpa dem på ett
effektivt sätt. Man har nu börjat göra sådana undersökningar i vissa delar av
landet för att få fram hur det förhåller sig med dessa barn och för att försöka
hjälpa dem. I detta sammanhang har vi ett stort utvecklingsarbete framför
oss, där vi bör ha en samverkan med medicinsk expertis och med lärarhög-
skolor och skolor.
Om vi menar något med att skapa en skola med hög kvalitet, måste det
första steget vara att inte lämna någon möda ospard förrän vi har gett varje
barn all upptänklig hjälp att lära sig läsa. Jag menar då under det allra första
skolåret eller under de första två skolåren.
Därför vill vi i kds ha ett finmaskigt nätverk i slutet av det första skolåret
som fångar upp de elever för vilka läsutvecklingen inte fungerar som man
kan förvänta sig. Det är orimligt att fortsätta som vi har gjort under många
år. Vi har låtit barn vandra vidare upp genom stadierna med sitt olösta pro-
blem, vilket bara har förvärrats med åren, gjort deras skolsituation hopplös
och livet ganska outhärdligt.
Det är under eller efter första skolåret som effektiv hjälp måste sättas in.
Därför vill vi ha en flexibel skolstart och ett årskurslöst lågstadium, där varje
barn får möjlighet att utveckla en väl fungerande läskunskap.
Det måste vara klart utsagt i den proposition som skall handla om läropla-
nen, och det måste sägas på ett sådant sätt att det inte kan missuppfattas av
någon, att det är skolans mål att lära alla att läsa redan de allra första skol-
åren. Inget kan vara viktigare sett ur elevens synpunkt och inget effektivare,
om vi skall få en skola med hög kvalitet.
Under det första skolåret måste också läslusten väckas så att vi gör våra
barn till bokslukare. Därför måste varje klassrum ha ett bibliotek med väl
avpassad litteratur för dem som just har lärt sig läsa.
Det är också på det här stadiet vi måste engagera föräldrarna som med-
hjälpare i den viktiga uppgiften att läsa tillsammans med barnen varje dag,
att lyssna på barnen när de läser och att samtala med dem om det de har läst.
På den vägen kan de svenska barnen utvecklas till läsare och skolans kvalitet
höjas väsentligt. Detta har vi inte råd att missa.
Anf. 162 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Jag vill alldeles särskilt hälsa utbildningsministern välkom-
men till kvällens debatt. Jag gör det mot den bakgrunden att våra vägar varit
nära att korsas vid ett flertal tillfällen på senare tid. Debatter mellan utbild-
ningsministern och undertecknad i en just nu viktig principfråga - om hur
inflytande, insyn och resursfördelning skall ske vid våra universitet och hög-
skolor - har varit på väg att anordnas vid några lärosäten, dels i staden mel-
lan broarna, dels i en västsvensk kustmetropol.
Av outgrundlig anledning har utbildningsministern alltid kommit till dessa
platser på andra tider än jag. Vid ett tillfälle, närmare bestämt i dag, fick han
möjlighet att redogöra för regeringens inställning i stiftelsefrågan två gånger
på samma tekniska högskola - KTH. För säkerhets skull kanske, eftersom
klarhet och stringens inte är de mest framträdande dragen i de s.k. erbjudan-
den tre högskolor har fått att ombildas till stiftelser och aktiebolag. Ekono-
miskt saknar förslaget fullständigt realism, vilket bl.a. Centerns företrädare
tidigare påpekat här i kammaren.
Att på detta sätt lämna en avsevärd penninggåva till tre utvalda högskolor,
en gåva försedd med både livrem, byxhängslen och säkerhetsnål - allt på
skattebetalarnas bekostnad - tyder på stor vånda och ängslan vad gäller för-
slagets sakliga bärkraft.
Vid mina diskussioner ute på berörda högskolor har framkommit stor
tveksamhet till detta starkt politiserade stiftelsehugskott. På Chalmers i Gö-
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
163
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
164
teborg vill man ha en fortsatt dialog med politikerna över partigränserna i
stiftelsefrågan. Jag förmodar att samma inställning finns på de två övriga be-
rörda högskolorna.
Vi socialdemokrater är positiva till en sådan dialog och är beredda att föra
en diskussion med regeringen och berörda högskolor om hur kvarvarande
tidsödande och osmidiga inslag i regelverket, som t.ex. rekryterings- och till-
sättningsförfaranden, skall kunna effektiviseras.
Är utbildningsministern beredd att ställa upp på en sådan konstruktiv dia-
log, innan han binder sig i stiftelsefrågan?
Handläggningen av stiftelsefrågan kastar ljus över allvarliga brister i hur
utbildningsfrågor numera bereds i departementet. En del av problemen
torde sammanhänga med att vi numera saknar en oberoende myndighet med
tillsynsansvar och ett oberoende organ för utveckling av högskolornas verk-
samhet.
Beredningsprocessen sker nu bakom Utbildningsdepartementets lyckta
dörrar och ofta under stor tidspress. Vi har t.ex. haft stora svårigheter att få
ut underlagsmaterial för bedömning av dimensioneringsfrågor, lokalfrågor
m.m. Möjligheterna att föra en offentlig debatt och påverka besluten har
beskurits avsevärt.
Som konkreta exempel på hur regeringens handläggning av viktiga utbild-
ningsreformer har utsatts för stark kritik i breda kretsar, bl.a. av lärare och
studenter, kan nämnas förslaget om ett nytt resurstilldelningssystem och det
tilltänkta avskaffandet av kårobligatoriet. Dessa ytterst omstridda förslag
kommer inte att remissbehandlas, vilket allvarligt hämmar berörda intres-
senters möjligheter till demokratisk påverkan av förslagen.
Tar utbildningsministern intryck av denna massiva kritik? Är han beredd
att följa rådet från LO, TCO, SACO, Universitetslärarförbundet och stu-
denterna att se över förslaget till nytt resurstilldelningssystem innan det före-
läggs riksdagen?
Jag vill också fråga hur utbildningsministern tänker hantera det starkt kri-
tiserade förslaget om slopande av kårobligatoriet?
Slutligen vill jag helt kort ta upp frågan om att stödja forskning med lönta-
garfondsmedel. Denna fråga skall enligt uppgörelsen mellan regeringen och
Socialdemokraterna vara föremål för samråd mellan parterna innan rege-
ringen framlägger ett definitivt förslag. Trots detta kan man i massmedierna
ta del av uppseendeväckande uppgifter om hur MFR vill satsa tio miljarder
på att bygga upp medicinska forskningsinstitut inom några snäva kunskaps-
områden med hjälp av löntagarfondsmedel. Är detta förslag, som det häv-
das, Per Unckel, förankrat i regeringen? Och hur tänker utbildningsminis-
tern fullfölja uppgörelsen med Socialdemokraterna om löntagarfondsmed-
lens eventuella användning för forskningsändamål?
Anf. 163 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Det verkar på något sätt som om Bengt Silfverstrand bara
hittar starkt kritiserade förslag vart han än vänder blicken. Jag återgav Lena
Hjelm-Walléns uttalande från ett tidigare meningsutbyte oss emellan. Vi
verkar tala om olika verksamheter.
När jag kommer ut i den högre utbildningens värld möter jag positiva
människor, som tycker att det är roligt att tillerkännas ansvar och ta till vara
de nya utvecklingsmöjligheterna. Se så olika man kan se på verkligheten,
beroende på vilken infallsvinkel man har!
Svaret till Bengt Silfverstrand om huruvida regeringen är beredd till dialog
är att det självklart är på det sättet. Låt oss ha den här och nu. Jag har talat
om vad jag tycker. Vad tycker Bengt Silfverstrand?
I nästa fråga, som handlade om resursberedningen, är det som Bengt Silf-
verstrand har noterat sant, nämligen att regeringen inte har valt en konven-
tionell remissbehandling, utan en annan form för att ta reda på de synpunk-
ter som berörda intressenter kan ha. Det är en form som väl står i överens-
stämmelse med det beredningskrav som åvilar regeringen inför viktiga be-
slut.
Häromsistens hade vi t.ex. samtliga högskoleledningar samlade på Ar-
landa för att diskutera deras syn på resurstilldelningen. Åtskilliga av dem
som då yttrade sig hade en diametralt motsatt uppfattning mot den som
Bengt Silfverstrand redovisar. Att det sedan ligger i sakens natur att man har
olikartade uppfattningar är ingenting konstigt, utan ett stimulerande inslag
i den beredningsprocess som regeringen därefter har bedrivit. Resultat kom-
mer att redovisas i samma högskoleproposition som Lena Hjelm-Wallén och
jag tidigare talade om.
I fråga om kårobligatoriet förefaller Bengt Silfverstrand ha missuppfattat
handläggningsordningen. Betänkandet är skrivet av Nils Stjernkvist och re-
missbehandlat under 1990 och 1991. Därefter är det kompletterat med ytter-
ligare material i en departementsberedning, till grund för regeringens ställ-
ningstagande. Även i detta hänseende kommer slutsatser att redovisas snart.
Jag kan dessutom tillägga att vi utöver beredningstvånget har låtit högsko-
lornas företrädare yttra sig även om detta.
Det är korrekt som Bengt Silfverstrand säger i fråga om fonderna och de-
ras användning för forskningsändamål att det finns en överenskommelse
mellan regeringen och socialdemokratin om att vi skall samråda om detta.
Det kommer också att ske.
Får jag till detta, herr talman, lägga att det är möjligt att Bengt Silfver-
strand och Socialdemokraterna har en annan reformmodell än den rege-
ringen har valt. Vi kritiserades när vi utvärderades av OECD:s granskare för
den reformmodell vi hade valt intill dess att dessa granskares utsago ställdes
mot OECD:s Education Committee i Paris, där slutsatserna skulle dras. Ef-
ter ett par timmars meningsutbyte var vi alla ense om att den metod som
regeringen hade valt är den enda möjliga om man vill förändra utbildnings-
väsendet i enlighet med och i takt med den snabbt föränderliga tiden. Risken
är annars att vi alltid befinner oss på bakkant. Där vill inte regeringen vara.
Anf. 164 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! Vi är mycket positiva till den utveckling som äger rum på
stora avsnitt av utbildningsområdet. Det är inte heller så konstigt, eftersom
de beslut som ni hittills har fattat bygger på socialdemokratiska utrednings-
förslag resp, socialdemokratiska propositioner. Särskilt positiva är vi till att
Per Unckel lägger fram de förslagen, i vissa fall ganska ograverade.
Det som vi är kritiska mot är den substanslösa retoriken i regeringens ut-
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
165
12 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 59
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
bildningspolitik. Man har t.ex. skrivit yvigt och brett om stora stiftelserefor-
mer som skall omfatta samtliga landets universitet och högskolor. Av denna
stora högröstade stiftelsehöna är det nu bara tre fjädrar kvar.
Låt oss då i stället, Per Unckel, diskutera var det brister i systemet. Vilka
ytterligare decentraliseringar och avregleringar är det som vi behöver disku-
tera? Det är vi beredda att göra sakligt och med utgångspunkt i innehållet.
Men Per Unckel och Moderaterna - jag får väl säga det, eftersom Centern
inte är med på detta stiftelseförslag - ser mest till formen. Innehållet är för
oss det väsentliga.
När det sedan gäller kårobligatoriet tänker jag på Peter Honeths utred-
ning och även på den kritik som riktas mot att vi inte riktigt vet hur vi skall
finansiera vår verksamhet i framtiden på det studiesociala området. Jag
tycker att regeringen bör försöka räta ut frågetecknen i anslutning till denna
sakligt grundade kritik.
Det är vidare anmärkningsvärt, Per Unckel, att man inte kommenterar
den allvarliga kritik som har framförts mot handläggningen av löntagar-
fondsmedlen eller de förslag som kommer från Medicinska forskningsrådet.
Det var en mycket allvarlig kritik som i söndagens nummer av Dagens Nyhe-
ter riktades mot departementet. Det är viktigt att regeringen svarar på frå-
gan om huruvida man kommer att ta fasta på dessa storvulna planer, som är
begränsade till mycket snäva forskningsavsnitt.
Jag vill också mer konkret fråga vad talet om att Socialdemokraterna skall
få inflytande på det slutgiltiga förslaget går ut på. Det har i massmedia talats
om att detta är mycket nära förestående, men vi har inte sett någon som helst
invit till diskussioner om detta.
I min nästa replik skall jag återkomma till stiftelsefrågan ytterligare en
gång.
Anf. 165 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Jag utesluter inte att jag har lagt fram något förslag som är
förberett av någon tidigare socialdemokratisk regering, men jag kan faktiskt
inte dra mig till minnes att jag har gjort det. Det vore i så fall bra om Bengt
Silfverstrand ville pigga upp mitt minne i detta hänseende.
Däremot har jag, stundtals mot socialdemokratisk rätt hård kritik, försökt
att rätta till ett och annat av det som förekommit i det förgångna. Lena
Hjelm-Wallén och jag talade tidigare om bekymren med den underdimen-
sionerade högre utbildningen, men det gällde, som sagt, snarare att rätta till
vad som tidigare hade brustit.
Mitt andra påpekande, herr talman, vill jag göra med anledning av att
Bengt Silfverstrand efterlyste dialogen om alternativ till stiftelsehögsko-
lorna. Vi har presenterat vår bild. Vi har lagt fram förslag om en högskolere-
form, vars grundingredienser riksdagen har accepterat i beslutet i december
månad. I den ingick dels en frigörelse av de statliga universiteten från pek-
pinnepolitiken, dels att helt fria universitet och högskolor skulle få examens-
rätt, dels en prövning av möjligheterna för någon eller några statliga högsko-
lor att övergå i stiftelseform.
Det var vår politik. Bengt Silfverstrand! Nu är det ni som måste inleda
166
dialogen och säga vad ni vill göra. Jag är öppen för förslag, men vad är det
som ni anser att vi skall göra i stället?
Min tredje kommentar, herr talman, gäller kårobligatoriet. Bengt Silfver-
strand vet nog vid närmare eftertanke att de krav som ställts på regeringen i
remisshänseende är uppfyllda och att Peter Honeths uppdrag var att för-
djupa beslutsunderlaget. Därefter har vi lyssnat på den kritik och de syn-
punkter som har kommit, för att regeringen skall kunna utforma sitt slutgil-
tiga ställningstagande. Så går det till i en parlamentarisk demokrati. När re-
geringen har presenterat sina förslag är det oppositionens tur att presentera
sina.
Min sista kommentar, herr talman, hänför sig till Bengt Silfverstrands
fråga om Medicinska forskningsrådet. Jag ber Bengt Silfverstrand att vara
något varsam med orden i denna debatt. Vad som kritiserades i den artikel i
Dagens Nyheter till vilken han refererade var handläggningen inom Medi-
cinska forskningsrådet av ett förslag som regeringen hade bett bl.a. forsk-
ningsrådet att avlämna. Regeringen bedömer nu detta förslag inom ramen
för propositionsarbetet.
Jag har därutöver noterat att JK har fått en anmälan med anledning av
Medicinska forskningsrådets handläggning. Det är inte mer än passande att
jag avvaktar JK:s bedömning innan jag ytterligare kommenterar frågan.
Anf. 166 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! Helt kort: Det som jag tänker på när jag talar om förslag
som i allt väsentligt bygger på utredningar tillsatta av en socialdemokratisk
regering är den s.k. grundbulten, dvs. det som i allt väsentligt utgör grunden
för den nya högskolelag som vi tog beslut om i december.
Vad sedan gäller stiftelsefrågan kan jag ytterligare en gång precisera att vi
har talat om att det finns brister, tröghet och byråkrati i regelsystemet. Det
är punkter som bl.a. både KTH och Chalmers för fram. Det kan utgöra en
grund för diskussion, och det ankommer då på utbildningsministern att svara
på om det är innehållet i systemet som vi skall reformera, eller om vi skall
börja med formerna och gå in på nya institutionella lösningar innan vi tar itu
med sakfrågorna.
Jag vill vidare berätta något som jag tycker är oerhört intressant och som
visar att man egentligen inte vet vilken linje regeringen har. Det som är sant
i Göteborg och Stockholm är uppenbarligen - för att uttrycka det milt - inte
fullt lika sant i Lund.
Jag var i måndags med om att i universitetsstyrelsen där besluta om att
avvisa ett avknoppnings- eller separationsförslag från Lunds tekniska hög-
skola. En praktiskt taget enig styrelse, inkl, en Per Unckel politiskt mycket
närstående person, sade nej till förslaget med motiveringen att utvecklingen
internationellt går åt ett annat håll. Vi måste ha starka och bärkraftiga enhe-
ter, vilket inte hindrar att vi inom universiteten och högskolorna kan bryta
ner verksamhet i mindre beståndsdelar.
Men inte nog med det - den nämnde Per Unckel politiskt närstående per-
sonen sade att han före beslutet hade konsulterat utbildningsministern och
att utbildningsministerns uppfattning var att det inte var bra med en separa-
tion. Jag drar härav den mycket bestämda slutsatsen att det här handlar om
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
167
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
168
politisk prestige. Man måste rädda något av det som man skrev så yvigt och
brett om i 1991 års regeringsdeklaration.
Upp till bevis! Visa nu om det är sant, som Per Unckel säger, att han är
beredd till en dialog! Då finns det kanske möjlighet att klara denna fråga.
Vad vi har tagit ställning till i utbildningsutskottet har ingen befattning med
stiftelser. Det som regeringen hittills har skrivit är till intet förpliktande,
nämligen att man skall inkomma med förslag i stiftelsefrågan. Det vore nog
bättre om man inte återkom med något förslag utan diskuterade sakfrå-
gorna.
Anf. 167 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Den fråga som gällde Lund begrep jag, med all respekt för
Bengt Silfverstrand, inte ett kommatecken av. Min enkla ståndpunkt i frågan
om Tekniska högskolan vid Lunds universitet - för jag tror att det var detta
som Bengt Silfverstrand var ute efter - är att jag inte skall ha någon officiell
mening om detta.
Om jag ändå får uttala mig om de internationella tendenser som Bengt
Silfverstrand hänvisar till, vill jag säga att jag har precis samma intryck när
det gäller den riktning i vilken dessa går, nämligen snarast mot integration
än separation.
Vad gäller frågan om jag skulle få ett förslag om en separering av Lunds
tekniska högskola från Lunds universitet på mitt bord, törs jag väl säga -jag
tror inte att jag är alldeles oförsynt mot det beslut som jag i så fall skulle
rekommendera - att jag med mycket stor tveksamhet skulle ta mig an detta.
Låt mig också kommentera mera rakt på sak de frågor som jag faktiskt
förstod att Bengt Silfverstrand syftade på. Grundbulten är ett intressant
spörsmål. I grundbulten, tillkommen på Socialdemokraternas förslag, före-
slogs att vi skulle förstärka en del utbildningar, bl.a. humaniora, teologi och
juridik. Det skulle vi göra genom att banta andra utbildningar som Social-
demokraterna i sina direktiv till utredningen hade uppgivit vara övergödda
med pengar.
Jag tyckte inte att detta var någon bra idé. Däremot tyckte jag att det var
en bra idé att höja anslagen till humaniora, teologi och juridik, så jag tog
upp den delen och struntade i den andra. Jag tror att högskolorna har mått
mycket väl av det.
När det gäller vad vi skulle kunna göra tillsammans kan jag redovisa att
jag före denna debatt gick tillbaka till riksdagsbehandlingen av den högre
utbildningen strax före jul, eftersom jag misstänkte att Bengt Silfverstrand
skulle vilja diskutera stiftelsefrågan. Jag frågade mig om det i någon fråga
var så att Socialdemokraterna då ville ha mera av frigörelse än regeringen.
Det skulle i så fall ha varit en startpunkt för denna dialog. Men si, jag hittade
ingenting!
Däremot hittade jag tyvärr åtskilligt av gammal socialdemokratisk politik,
t.ex. central antagning och sådant - hur man nu förenar detta med frigörelse
av olika universitet och högskolor och individuellt ansvar för detta. Därför
blir nog Bengt Silfverstrand mig svaret skyldig på frågan vad som nu har in-
träffat. Gör mig åtminstone litet nyfiken på vad socialdemokratin nu kan
tänka sig att ändra på men som var så omöjligt strax före jul!
Vidare är det så, Bengt Silfverstrand, att bakom idén med stiftelsehögsko-
lor och/eller helt fria institutioner med examensrätt ligger en tanke om att
det är bra för högskolesystemet med olika enheter med olika huvudmanna-
skap, styrda av delvis olikartade principer och kulturer. Därigenom kan man
öppna för fruktbar konkurrens och ökad hänsyn till studenternas intressen.
Andre vice talmannen anmälde att Bengt Silfverstrand anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 168 ALWA WENNERLUND (kds):
Herr talman! Jag vill ta upp ett mycket svårt och angeläget problem i våra
skolor - nämligen hur vi kommer till rätta med den mobbning som vi vet
förekommer i skolan.
Varje dag mobbas mellan 100 000 och 150 000 elever i och utanför skolan.
En del av dessa barn mobbas från första till sista klassen, alltså ett dagligt
lidande i kanske nio års tid. Det är den tid då människan ännu präglas, då
viktiga och grundläggande värderingar formas och synen på andra männi-
skor danas.
Många elever som under en lugn och harmonisk skolgång skulle kunna
utvecklas till lyckliga och trygga människor, tvingas utstå trakasserier och
våld. Många elever tvingas tillbringa rasterna på en låst skoltoalett, tvingas
känna skräcken krypa utmed ryggraden då de möter någon i korridoren eller
i omklädningsrummet till gymnastiken eller på väg till eller från skolan.
Att bli slagen och misshandlad är ett fruktansvärt sätt att bli mobbad på,
men även utfrysningen, glåporden - den psykiska mobbningen - kan vara
väl så smärtsam.
Mobbning ger också problem längre fram. Undersökningar har visat att
tidigare mobbade personer är starkt överrepresenterade i kriminalitetsre-
gistren, så även mobbaren.
Såren sätter stora ärr efter många års mobbning. Det finns vuxna som inte
kan glömma, som lever med mindervärdighetskomplex, rädsla och osäker-
het inför andra människor.
En svår bit i problemet med mobbningen är att barnen i regel själva inte
vill tala om att de är mobbade, för att inte råka ännu värre ut. Vid föräldrain-
tervjuer har det framkommit många sådana uppgifter. Många mobbade barn
vänder sig till BRIS (Barnens Rätt I Samhället) för att få hjälp. Det är svårt
att få fram exakta siffror, eftersom det finns ett mörkertal.
Det är inte heller så att det skulle förekomma mobbning endast i stora
skolor i storstäderna. Det förekommer vid alla slags skolor, stora som små,
i små som stora städer och även på landet.
Herr talman! Mobbningen griper in i hela familjens situation. Många för-
äldrar väljer att flytta sitt barn till en annan skola och även ibland från orten.
Syskonen får då byta skola, och föräldrarna får söka nytt arbete. Detta leder
inte alltid till något positivare. Det kan vara svårt för föräldrarna att få annat
arbete, och syskonen kan få svårt att finna sig till rätta.
Nu finns det skolor som arbetar seriöst med detta problem, men det finns
också skolor som blundar för det. Jag hörde för ett tag sedan i TV att en
lärare tyckte att mobbning egentligen var bra, eftersom barnen fick lära sig
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
169
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
170
att ta för sig och bli litet tuffa. Det är mycket allvarligt att det finns lärare
som ser på mobbningen med sådana ögon. Det var också skrämmande att
höra på partiledardebatten i dag, där Socialdemokraternas partiledare Ing-
var Carlsson redovisade att en lärare på frågan om vilket problem som är det
största i skolan hade svarat: Det är de slitna lokalerna.
Skolan måste visa styrka, ta itu med problemen, vidtaga åtgärder. Skolan
måste se till att eleverna har ett bra klimat där de kan arbeta lugnt och tryggt
och utvecklas till harmoniska människor.
Skolan kan bidraga till detta genom att arbeta målmedvetet för att få ett
gott klimat. Det är mycket viktigt att klargöra ansvarsfrågor och ge mycket
tydliga signaler om de krav som man måste kunna ställa på både elever och
personal i skolan, när det gäller den sociala miljön.
Herr talman! Mobbningstendenser och trakasserier av och mot elever får
aldrig tolereras. Skolans personal måste på ett mycket kraftfullt sätt ta itu
med mobbningen, omedelbart ingripa vid en mobbningstendens och på ett
mycket bestämt sätt visa mobbaren att skolan inte på något sätt tolererar
mobbning. Därför måste den nya läroplanen innehålla klara och tydliga di-
rektiv mot mobbning samt åtgärdsprogram där även polisanmälan kan ingå.
Jag vill också lyfta fram ämnet barn- och ungdomskunskap. Det är just i
detta ämne man kan undervisa i relationer, samlevnad, frågor om uppväxtti-
den och tonårstiden, relationer inom familjen och med kamrater. Här kan
man på ett speciellt sätt lyfta fram mobbningen, våld, osv. Det är viktigt att
man från första klassen kontinuerligt talar om dessa problem och att det lig-
ger inom ett ämne på schemat. Att ta upp problemet som ett temaämne då
och då under skoltiden förändrar inga attityder, utan det är den ständigt åter-
kommande undervisningen som är värdefull.
Herr talman! FN:s konvention om barnets rättigheter ger barnet status
som individ med fullt människovärde. Detta innebär att respekten för barnet
som individ lyfts fram och att man ser till dess bästa. Detta måste naturligtvis
gälla även i skolans värld. Alla barn har rätt till en bra start i livet. Därför
måste skolan med alla medel kämpa mot mobbningen så att våra barn kan
och får må bra under sin skoltid.
Anf. 169 INGER LUNDBERG (s):
Herr talman! Det är inte mycket mer än ett år sedan som skolministern
lovade att den svenska skolan skulle bli Europas bästa. Verkligheten har
hamnat ljusår från regeringsdeklarationen. Material från Kommunförbun-
det och SKTF visar att 40 % åv besparingarna i kommunerna skett inom
barnomsorg och skola. Skolpsykologer, kuratorer och fritidsledare tas bort.
Klasserna blir större. Specialundervisningen minskar. Skolbarnsomsorg av-
vecklas eller beläggs med dyra avgifter, också för barn med stora behov.
För en tid sedan berättade en av Handikappinstitutets ledande tjänstemän
att indragningarna inte gått hårdast åt de tydligt handikappade barnen - de
hörselskadade, blinda eller rörelsehindrade - utan att förlorarna blivit de
många barnen med särskilda behov, de barn som lever under svåra sociala
förhållanden, som är otrygga och som behöver stöd för att följa med. Risken
är uppenbar att besparingar och elitisering skapar ett tvåtredjedelssamhälle
i skolan och att en av världens finaste grundskolor inte utvecklas utan sargas.
Jag vill fråga Beatrice Ask: Vilka signaler har ni gett skolpolitikerna?
Vilka ansträngningar har ni gjort för att inte barn med stora sociala behov
eller skolor i de stora bostadsområdena skall drabbas hårdast av besparingar
och indragningar? Är ni beredda att ta konsekvenserna av att indragningen
av 7,5 miljarder från kommunerna kommit att gå ut över skolan och de svaga
barnen?
Det gick fort för borgerligheten att garantera privatskolorna 85 % av ge-
nomsnittskostnaden för ett grundskolebarn, trots att man inte har grundsko-
lans ansvar för helheten - för handikappade barn, skolskjutsar, hemspråk
och mycket annat. Så fort gick det att man till och med glömde bort att kost-
naderna är olika på olika skolstadier. Och det gick så fort att t.o.m. företrä-
dare för regeringspartierna då och då säger att ersättningen blev orättvist
hög.
För någon månad sedan sade utbildningsutskottets ordförande att nivån
skulle kunna komma att omprövas. Jag vill fråga Beatrice Ask: När kommer
regeringen att lägga fram förslag om förändrad ersättning till de privata sko-
lorna?
Privatskolegarantin har blivit signalen till en allmän skolpeng. Formerna
skiftar, men gemensamt för många kommuner är en gigantisk omfördelning
från barn med stora behov till barn som har det bättre hemma och i skolarbe-
tet. I stället för att föräldrar och elever stimuleras att utveckla skolan i sitt
närområde ges de en skolpeng och rätt att rösta med fotterna. Risken för en
segregerad skola är uppenbar. Risken för att skollagens krav på en likvärdig
skola för alla blir en papperstiger är lika tydlig.
Vad gör Beatrice Ask för att motverka en orättvis skolpeng? Skolminis-
tern tog på sig ett stort ansvar när hon för något år sedan till varje pris skulle
pressa igenom moderat skolpolitik i nya direktiv till läroplanskommitté och
betygsberedning. Betygen skulle ner i årskurserna, kanske ända till första
klass. Slöjd och hemkunskap ifrågasattes. Kristen etik förhandlades fram
som grund för skolans normbildning. SO- och NO-ämnen skulle splittras
upp, och miljösekretariatet upplöstes. Barnomsorg och skola skulle inte få
en gemensam plattform.
De båda utredningarna har försökt göra ett gott jobb. Mycket är också
bra. Men lika klart är att ur mängden av direktiv och motstridande signaler
har kommit produkter som inte kan nå allmän uppslutning som de är i dag,
och de har mindre förankring än dagens läroplan - den läroplan Per Unckel
har uttalat sig så föraktfullt om men som faktiskt har lagts fram av hans parti-
vän Britt Mogård.
Jag vill peka på några allvarliga och tveksamma punkter i läroplansförsla-
get: Stadieindelningen för ner högstadiets struktur i årskurs 6. Protesterna
mot att idrottsämnet halverats måste tas på allvar. Bild, hemkunskap, musik
och slöjd får inte skäras ner så att barnen inte ges möjlighet till en allsidig
utveckling. I stället borde nya kunskaper om inlärning leda till närmare inte-
gration mellan teori och praktik.
När orienteringsämnena skärs ner blir barnens gemensamma kunskapsbas
tunnare. Jag tror inte någon i denna kammare tyckt att barnen fått för
mycket av religionskunskap, samhällskunskap eller naturkunskap i dagens
skola. Uppsplittringen av ämnena strider också mot kraven på helhetssyn
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
171
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
172
och sammanhang. Splittringen har bl.a. lett till krav på ännu ett ämne, miljö-
teknik.
Kraftigt ökad valfrihet är i sig frestande, och det finns mycket gott i det.
Men det finns anledning att vi besinnar oss. Är det inte i första hand genom
metoder och urval av material som skolorna profilerar sig? Ligger det inte i
själva begreppet grundskola att den skall ge alla medborgare en gemensam
grund av kunskaper och erfarenheter? Den följs av en gymnasieskola med
unika möjligheter till fria val. Där kan varje ungdom utveckla sin profil och
sina speciella kunskaper.
Minst lika svåra avvägningar ligger i utformningen av ett nytt betygssys-
tem. Det skall inte bara vara teoretiskt intressant utan också praktiskt an-
vändbart och nå bred acceptans.
Jag vill fråga Beatrice Ask: Är ni beredda att arbeta om läroplansförslaget
så att det ger alla barn en gemensam grund? Skall alla barn också i framtiden
garanteras både praktik och teori i sin utbildning? Skall orienteringsämnena
få behålla en stark ställning i sammanhållna ämnesblock?
Anf. 170 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Det är med stort intresse jag har lyssnat till debatten, och
jag kommer även fortsättningsvis att lyssna till den. Eftersom vi håller på
med ett förändringsarbete som är omfattande tror jag att en av mina vikti-
gaste uppgifter just nu är att lyssna. Jag har heller inte för avsikt att gå in på
detaljer eller mina egna personliga åsikter i en och annan detaljfråga som
rör de stora remissomgångar som har skett om läroplan och betyg.
Det finns förvisso många frågeställningar att diskutera och många avväg-
ningar som är svåra att göra. Men jag vill gärna först ta intryck av de många
svar vi har fått. Förslagen har gått ut på en bred remiss, som de flesta här i
salen känner till. När vi bad om 100 remissvar fick vi över 600. Vi har fått
många brev, inte minst från elever, och vi går nu igenom dem. Det finns
mycket klokskap att hämta där, och jag tycker att man skall göra det innan
man tar ställning.
Jag lyssnade på Inger Lundbergs synpunkter i början av hennes anför-
ande. Det handlade om de svårigheter som kommunerna har att klara sin
ekonomi. Det är naturligtvis alldeles omöjligt för kommunerna att i en situa-
tion där landets ekonomi är som den är och kommunernas budgetar ser ut
som de gör klara av budgetarbetet på ett enkelt sätt. Mitt intryck är att det
finns en insikt om att barn och äldre skall värnas i det budgetarbete som be-
drivs. Men det är också, precis som Inger Lundberg påpekar, ett faktum att
besparingar även drabbar skolan i olika delar.
Det går emellertid inte att säga att vi inte accepterar det, om vi inte samti-
digt kan redovisa hur vi då skall klara av den ekonomiska politiken. Varje
misslyckande när det gäller kommunernas eller landets ekonomi innebär att
man binder ris för egen rygg.
Sedan kommer, som ett brev på posten, en mycket traditionell och felaktig
syn. Frågan om att människor skall kunna välja skola ställs emot frågan om
stöd till dem som har det besvärligt. Det är ett mycket dåligt trick som man
tar till bara därför att man kanske ideologiskt tycker illa om valmöjlighe-
terna.
Den reform som vi har genomfört när det gäller stödet till friskolorna syf-
tar till att ge ekonomisk rättvisa mellan olika skolformer. Den reformeringen
är inte färdig. Jag har sagt det i den här salen många gånger. Det finns säkert
behov av justeringar. Vi diskuterar och följer upp. Inte minst har vi en utred-
ning kring detta med avgifter och friskolornas ekonomi att följa upp. Det
kommer vi att göra.
Man skall inte försöka hävda att det stöd som friskolorna nu äntligen får
är skälet till att en och annan angelägen satsning ute i våra skolor inte blir
av. Alla barns rätt att välja skola skall inte ställas mot rätten för de barn som
har särskilda behov eller behöver särskilt stöd. Då är man ute på mycket hal
is.
Det är tvärtom så att detta att ha olika huvudmän för skolor och att man
får pröva olika organisationsmodeller är ett sätt för oss att få erfarenheter
och kunskaper om hur undervisning kan bedrivas på olika sätt, hur kostna-
der kan minskas och hur vi kan göra saker bättre och mer effektivt.
Den här reformen är en framgång. Jag förstår att det sticker i ögonen på
Socialdemokraterna, men den skall icke ställas emot de andra.
När det gäller frågan om jag gör något för att tala om för kommunerna
vad vi anser i frågan om barn med särskilda behov, vill jag säga att skollag,
läroplan och mycket annat är mycket tydliga när det gäller barns rätt till
detta. Det finns också, som ni känner till, förslag från Skolverket om att den
som har svårigheter i skolan borde ha rätt till extra stöd. Det är ett mycket
intressant förslag att diskutera framöver. När jag möter kommunalpolitiker
markerar jag i varje anförande nödvändigheten av att skolan är en skola för
alla.
Det är alldeles självklart, och en av huvudanledningarna till att vi har en
nationell läroplan, att vi skall ha en gemensam kärna av kunskap i samhället.
Det finns vissa kunskaper och vissa saker som är gemensamma och som alla
barn skall få. Det är just därför som det är så viktigt att bedriva det här arbe-
tet med omsorg och att lyssna och ta intryck av de många synpunkter och det
fantastiska engagemang som finns.
Anf. 171 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Vilken del av skolan har man dragit in på, Beatrice Ask? Vi
kan konstatera att regeringen, när den har dragit in statsbidrag från kommu-
nerna, har gjort det från alla kommuner utom de allra rikaste. Regeringen
valde alla kommuner utom de där barnen har de bästa förutsättningarna i
skolan.
Beatrice Ask gör då och då uttalanden. Det är ganska precisa uttalanden.
Hon tycker om skolverksamheten. Det tycker jag att skolministern har rätt
att göra. Men det är utomordentligt sällan man hör Beatrice Ask säga att vi
skall vara särskilt rädda om barnen i de stora miljonprogramsområdena och
att vi inte skall konstruera en skolpeng så att den omfördelar pengar från de
områden där barnen har det jobbigt till villaområdena. När tog Beatrice Ask
de moderata skolpolitiker i örat som konstruerar skolpengen på det sättet?
Privatskolegarantin har varit en stor framgång, säger Beatrice Ask. Det
tycker alla. Alla kommunalpolitiker, även de borgerliga, kritiserar den. Bor-
gerliga Dagens Nyheter skrev i somras i en kommentar till godkännandet av
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
173
13 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 59
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
174
friskolan i Laxå: Så här dåligt får det bara inte vara. Så icke eftertänksamt
får det inte vara.
Beatrice Asks partiledare Carl Bildt sade för något år sedan att skol-
pengen blev litet för hög. Centerpartister, folkpartister har skvallrat om att
den hamnade på 85 %, inte för att det var rätt, utan för att det var en eftergift
åt Kristdemokraterna. Skolpengen är ingen succé, Beatrice Ask. Skol-
pengen har skapat stor skada.
Jag vill slutligen tacka Beatrice Ask för en sak. Det är det tydliga konstate-
randet att grundskolan skall ha en gemensam kärna och att Beatrice Ask är
beredd att lyssna på de många som har synpunkter på de direktiv skolminis-
tern lagt fram tidigare och på det läroplansförslag som har lagts fram av kom-
mittén.
Anf. 172 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Jag vidhåller att skolpengsreformen, som egentligen inte är
någon skolpengsreform, är en framgång. Det är en framgång att vi har kom-
mit så långt att de ekonomiska villkoren för fristående skolor och offentliga
skolor har närmat sig varandra.
Det är bra, eftersom det innebär att alla, inte bara några, får ekonomiska
möjligheter att välja skola. I det socialdemokratiska samhället var det bara
den som hade god ekonomi som kunde kosta på sig att välja ett alternativ till
den offentliga skolan. Det är inte bara elever som slipper att stå med mössan
i handen i dag. Det är också föräldrar som slipper att göra det.
I och med att det finns en ekonomisk möjlighet - och om man kan uppfylla
de kvalitetskrav Skolverket och andra ställer för att få bedriva undervis-
ning - kan vi också ta en diskussion med kommunalpolitiker som vill lägga
ner en skola eller som hävdar att kostnaderna för barnen i just den kommun-
delen är för höga.
Det har skapat en vitalisering av den lokala skoldebatten som jag tror är
mycket positiv. Det har skapat en möjlighet för föräldrar att ställa krav på
argument och fakta, när det gäller vad skolan får kosta, hur den skall vara
organiserad och annat. Jag är övertygad om att det i sin förlängning gagnar
skolan och att det gagnar alla.
Det vore olyckligt om vi lät en reform och en ambition som på det här
viset ger möjligheter för alln barn, ställas emot det jag tycker är självklart,
nämligen att även barn med särskilda behov skall ha rätt till en god skolgång
som ger undervisning av hög kvalitet. Därför blir jag bekymrad när dessa
frågor ställs emot varandra.
Sedan kan vi diskuterä konstruktioner och annat, men det är ju inte det
som är problemet för Socialdemokraterna. Problemet är att de egentligen
inte tycker att det är bra om skolor drivs av någon annan än kommunen. Här
finns en ideologisk skiljelinje. Försök inte hävda att detta står i strid med
ambitionen att ge dem som bäst behöver extrastöd, det stöd de är berätti-
gade till.
Anf. 173 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! En reform som inte ens skolministern vet om det är en skol-
pengsreform eller inte, är kanske litet konstig. Det är väl litet underligt att
man kallar en reform en framgång när den leder till mycket absurda resultat.
I Göteborg tittade de i ett distrikt, Älvsborg, på hur effekten skulle bli av
att skolan privatiserades i ett välbeställt område. Det skulle leda till en kraf-
tig överföring av resurser till barnen i det området från barn i områden där
de har det jobbigt.
Vi träffade Skolverket i går. Det verkar som om Skolverket nästan inte
kan säga nej till ansökningar. Om de bara är rätt utformade spelar det inte
så stor roll när de kom in, hur många barn det är i gruppen eller vad skolan
verkligen tillför. Är det riktigt bra, skolministern, om man vill att privatsko-
lorna skall vara respekterade på lång sikt?
Vi kan ta diskussion i samband med nedläggningar i kommunerna, säger
skolministern. Det är ingen diskussion. Det spelar ingen roll vad kommunen
säger. Det är ett diktat. Kommunen har ingen talan här. Kommunen har
ingen möjlighet att själv avgöra sin skolorganisation. Det vore väl inte hela
världen om det fanns gott om pengar. Men i det läge när man, om man inte
kan spara på ett ställe, tvingas dra in specialundervisningen för den unge som
har det jobbigast, blir det mycket jobbigt för just den ungen.
I skolpengens spår har det uppstått väldigt mycket av sorg och oro, just i
de områden där man har det jobbigast. Jag besökte i höstas en skola i en
Stockholmsförort där ungarna har det riktigt jobbigt. Lärarna och den öv-
riga skolpersonalen var ledsna och oroliga för att deras ungar tappade så
mycket, samtidigt som de såg att barnen i de andra områdena fick det bättre.
Inte så att de missunnar dem det, men lärare och personal såg att deras ungar
behövde så innerligt mycket mera stöd.
Visst är det bra med privatskolor, och visst är det bra med ökad valfrihet.
Men det är inte bra, Beatrice Ask, om det sker på de utsatta barnens bekost-
nad.
Alf Svensson sade i debatten i morse, litet självkritiskt mot oss alla: Vi har
bejakat individens frihet och glömt förvaltarskapet. Ingvar Carlsson tyckte
att det var bra sagt. Tänk, om vi orkade säga att det är bra för mina barn att
grannens barn får det bra i livet!
Beatrice Asks skolpeng riskerar att göra oss till just sådana egoister som
Alf Svensson ville varna för.
Anf. 174 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Reglerna om tillståndsgivning för fristående skolor har
skärpts i förhållande till de regler som Socialdemokraterna accepterade. Det
som skiljer är att vi anser att skolor som tar emot grundskolepliktiga barn,
uppfyller kvalitetskraven, står under tillsyn av Skolverket och deltar i en na-
tionell utvärdering också skall få en rimlig andel av de skattepengar som
finns tillgängliga för undervisning.
Det var fel, som det var tidigare, att bara de som hade råd att betala kunde
låta sina barn gå i en friskola. Det var också fel att många som kände att de
hade en idé, en tro på hur undervisningen skulle kunna göras bra, men som
inte motsvarade de önskemål som fanns hos socialdemokratiska politiker,
fick driva sin skola med vedspis och utedass, i undermåliga lokaler och med
ganska dåliga löner.
Hur många lärare i friskolor har inte i decennier gått utan avtalsenliga lö-
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
175
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
176
ner, därför att Socialdemokraterna har förmenat människor möjlighet att
välja? Det har vi ändrat på.
Vi ställer höga kvalitetskrav. Vi är långt ifrån färdiga med hur vi skall ut-
värdera skolverksamhet över huvud taget, för det är viktigt att också utvär-
dera den offentliga skolan.
Sedan vänder jag mig mot resonemang om att det är diktat, att kommu-
nerna inte har någon talan. Vad jag försökte säga var att äntligen har föräld-
rar fått en möjlighet att göra sin röst hörd. Det finns en chans för föräldrar,
om de bestämmer sig för att ta skolan i egna händer, att klara av det. Under-
skatta inte föräldrarna! De allra flesta föräldrar som jag möter, inte minst
i bygder där skolor nu läggs ned, är engagerade för att behålla sin vanliga
kommunala skola.
Många kommer så småningom till beslutet att de tillsammans med skolled-
ningen klarar av att få ner kostnader och hitta vägar att ha kvar den kommu-
nala skolan. Nu finns möjligheten - Inger Lundberg kallar det diktat - att
föra ett vettigt resonemang om detta. Det går inte att sitta i kommunfullmäk-
tige och bara säga: Vi lägger ner er skola. Man tvingas diskutera. Vad kostar
skolan? Vad finns det för alternativ?
Jag har stort förtroende för att föräldrar faktiskt vill åstadkomma någon-
ting bra och för att föräldrar kan utbyta argument med politiker och admi-
nistratörer. Det är min erfarenhet.
Även om det finns saker som vi måste följa upp i den här reformen, tycker
jag att det är fantastiskt när det har startats så många friskolor som faktiskt
har kommit i gång, när vi kan se att detta inte är en marginell storstadsföre-
teelse. Det finns nu allt från normalstora, om man kan säga så, låg- och mel-
lanstadieskolor och mycket små enskilda skolor ute på landsbygden till
ganska stora storstadsskolor. Det är en variation som jag tror främjar skolvä-
sendet.
Andre vice talmannnen anmälde att Inger Lundberg anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 175 TUVE SKÅNBERG (kds):
Herr talman! Jag skäms inte som kristdemokrat för att stå för det som par-
tierna gemensamt står för i regeringen, de 85 procenten. Det är rättvist i för-
hållande till de 75 procent som Socialdemokraterna har nämnt, därför att
beräkningarna är gjorda på olika grund. Friskolorna kan inte dra av mom-
sen, och vi har bedömt den skillnaden gentemot de offentliga skolorna till
ungefär 10 procents värde. Alltså gäller i realiteten det som Socialdemokra-
terna har nämnt som 75 procent.
Annars var det forskningspolitik jag ville tala om. Som kristdemokrat an-
ser jag att forskningspolitiken är oerhört viktig och att forskningen bör prio-
riteras. Det är med intresse och förväntan vi ser fram emot forskningspropo-
sitionen. Etiskt sett är annars forskningen i och för sig, liksom penningen,
neutral och kan användas på både gott och ont. Man behöver bara påminna
sig att hälften av världens vetenskapsmän sysslar med militär forskning, i av-
sikt att ta fram än mer effektiva vapen. Jag vill här beröra etik, människo-
värde och forskning.
Under namnet ”Genvägar” gick i TV 2 i januari en serie program om gen-
forskning som väckte stor uppmärksamhet och stort engagemang. Frågor
ställdes om det var etiskt riktigt t.ex. att ta patent på liv, som onkomusen,
en genmanipulerad mus som lätt får cancer.
Det stora internationella projektet HUGO - Human Genome Organiza-
tion - presenterades, ett projekt där hela människans arvsmassa kommer att
ha kartlagts inom 15 år. HUGO-projektet reser frågan om forskarna har rätt
att manipulera de mänskliga generna. Inför de skrämmande framtidsper-
spektiv som programmet målade upp ställdes frågan vilken etisk kompetens
och grund som genforskarna hade. En av forskarna gav svaret: ”Vi har inte
mer etisk utbildning än vilken medelsvensk som helst.”
Redan nu har forskningen kommit så långt att man genom fosterdiagno-
stik kan bedöma om det är sannolikt att det ofödda barnet skall få en viss
genetiskt betingad sjukdom. Som bekant sker i dag selektiva aborter där fos-
ter med oönskade egenskaper aborteras. Det som skiljer abortdebattens
problematik från fosterdiagnostikens problematik är att i fråga om aborter
ställs man inför avgörandet om man vill ha barn eller ej, vid frågan om foster-
diagnostik ställs man inför frågan vilka barn man vill, eller inte vill, ha.
Det finns ingen lag som reglerar fosterdiagnostik och forskning på befruk-
tade ägg utanför kvinnans kropp. Forskarna rör sig i ett gråfält, det är praxis
som gäller. Sjukvårdsminister Bo Könberg sade till Göteborgs-Posten i sep-
tember 1992: ”Det som i ett demokratiskt samhälle inte är förbjudet är tillå-
tet. Man får bedöma frågan lokalt.” Det är ett helt otillfredsställande svar.
Fosterdiagnostik och genforskning är av värde, men diagnostiken måste stäl-
las i fostrets, dvs. i patientens tjänst.
Denna forskning inger stor oro, själva människovärdet står nu på spel.
Varför så orolig, frågar kanske någon, forskarna har väl ett samvete som
styr, och ett etiskt medvetande?
Det borde verkligen vara så. Sverige har t.ex. undertecknat Genévedekla-
rationen 1948, där det fastslås att en läkare skall förpliktiga sig till ”den yt-
tersta respekt för mänskligt liv alltifrån konceptionen till döden”. Men verk-
ligheten visar att forskare, även mycket framgångsrika forskare, mycket väl
kan ha en djupt oetisk människosyn.
Francis Crick, som upptäckte DNA-spiralen och fick Nobelpris för detta,
skriver i boken Of molecules and men, 1966: ”Inget nyfött barn borde förkla-
ras vara människa innan det fått sina arvsanlag undersökta. Skulle barnet
inte bestå provet har det förverkat sin rätt att leva.”
James Watson, Cricks Nobelpriskollega, sade i maj 1973 i tidskriften
Prism: ”Om ett barn inte levandeförklaras förrän tre dagar efter förloss-
ningen kunde alla föräldrar beredas tillfälle att ta ställning, medan bara ett
fåtal har möjligheten under det nuvarande systemet. Läkaren kunde sedan
låta barnet dö om föräldrarna så ville och därmed spara en massa elände och
lidande.”
En annan Nobelpristagare, Macfarlane-Burnett, har skrivit i The endu-
rance of life: ”Det kan tänkas att man inom en inte alltför lång framtid kom-
mer att testa nyfödda barn direkt vid födelsen och endast återlämna dem till
modern om man inte funnit någon genetisk sjukdom.”
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
177
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
178
”Det kan tänkas”, sade Nobelpristagaren. Nej, säger jag, det kan inte ens
tänkas, ännu mindre göras.
I den ansedda danska läkartidningen Ugeskrift Laeger 1991/153 argumen-
teras i en artikel av Nils Holtug för att nyfödda barn med grava skador bör
avlivas. Holtug skriver bl.a.: ”Ett väsen har inte rätt till livet bara för att det
tillhör arten Homo Sapiens, liksom vita inte kan ta sig rätten blott på grund
av sin ras”.
Kan nu någon säga att medicinska forskare inte behöver tydliga etiska
gränser för sin nyfikenhet och forskariver? Kan någon tvivla på att forskare
behöver en etisk utbildning?
Ett forskningsprojket som pågår just i denna stund, här i Sverige, stod om-
nämnt i Svenska Dagbladet den 7 januari i år. På Karolinska sjukhuset, un-
der ledning av professor Marc Bygdeman, görs försök att använda abortpill-
ret Mifegyne som preventivmedel. Själva tillståndet för abortpillret är upp-
rörande och bör omprövas. För många kvinnor leder det till mycket svåra
smärtor och kraftiga blödningar, så kraftiga att blodtransfusion kan vara
nödvändig.
Abortpillret har medfört dödsfall och även hjärtstillestånd hos kvinnor,
där bara närheten till intensiwårdsutrustning räddat deras liv. Många kvin-
nor får sin abort i hemmet och får själva ta hand om det aborterade barnet.
Nu tillåts professor Bygdemans forskning pågå under våren med 30 kvin-
nor som skall pröva om en tablett i veckan räcker för att påverka livmoder-
slemhinnan på ett sådant sätt att det befruktade ägget inte fastnar.
Därmed är nu gränsen passerad för att använda aborter som födelsekon-
troll, något som hittills med bred politisk enighet inte ansetts acceptabelt.
Aborter har setts som nödlösningar, inte som preventivmedel.
Läkemedelsbolaget Roussel, som tillverkar abortpillret, tar själva avstånd
från att bruka pillret på detta sätt, men marknadschefen Bo Samuelsson
medger i Dagen 16 januari 1993 att även om Roussel inte själva vill ansöka
om att få abortpillret godkänt som preventivmedel, kan man pressas til) det,
på samma sätt som man tvingades att tillhandahålla abortpillret i Frankrike
genom den franske hälsovårdsministerns personliga ingripande.
Det som gör abortpillret än mer etiskt oacceptabelt är att forskaren bakom
pillret, Etienne Emile Bauleim, uttryckligen sagt att det är avsett för bruk i
u-länderna, och att ”abortpillret skall lösa överbefolkningsproblemet i tredje
världen”.
Tidsbristen medger inte fler exempel, men jag tror att jag utifrån dessa
frågor har visat att forskarna måste ha klara etiska gränser för sin forskning
och att utbildning i etik måste ingå i forskarutbildningen. Och den etik som
visat sig kunna stå emot en fascistisk människosyn är inte nyttoetiken utan
den kristna etiken, där varje människa har ett absolut värde, oberoende av
ålder, hälsa eller nytta.
Anf. 176 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Efter det engagerade inlägg som vi just hörde, när en av ut-
bildningsutskottets ledamöter drog över tiden i ett inlägg mot fria aborter,
må man förstå att åtminstone delar av kds har gjort korståget mot de fria
aborterna till sin huvudfråga.
Men sedan till de frågor som utbildningsdebatten egentligen handar om.
Jag vill bara korrigera Tuve Skånberg på en punkt. Vi socialdemokrater vill
inte ha en av riksdagen fastslagen norm för ersättning till privatskolorna. Vi
vill ha en grund där de erbjuds lika behandling men där man visar den re-
spekten för kommunpolitikerna att prövningen får göras ute i kommunerna.
Där finns både kompetens och kännedom om de enskilda skolorna.
När det gäller momsavdraget, Tuve Skånberg, vet jag att den borgerliga
regeringen har höjt många skatter, men inte ens en borgerlig regering klarar
väl av att dra upp momsen till sådan nivå att en ingående moms på 10 procent
är relevant i en så personalintensiv verksamhet som skolan.
Anf. 177 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! Med talet om momsen avsåg jag att vid byggnation, renove-
ringar, nyanskaffande osv. kan inte den fria skolan dra av momsen. Det kan
däremot den kommunala skolan göra. I och med att många av de nya sko-
lorna måste göra kraftiga nybyggnationer får momsen en avsevärt betung-
ande effekt.
Sedan var det faktiskt inte ett inlägg i abortdebatten jag gjorde. Jag mar-
kerade det tydligt, även om tiden som sagt tröt. Det var ett inlägg som gällde
abortforskningen, försöken att använda abortpillret Mifegyne som preven-
tivmedel, för födelsekontroll. Den forskningen, som inte har lett till prak-
tiska resultat utan pågår på Karolinska sjukhuset, faller inom ramen för vårt
ämnesområde. Forskning var ämnet för det tal som jag höll.
Anf. 178 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Jag har förstått att Tuve Skånberg vill ha generösa bidrag till
friskolorna, men att de skall vara så generösa att de klarar av avskrivningar
av fastigheterna på ett år, är väl att kräva litet mycket. Oavsett man tvingas
göra en del investeringar, är momsen på den typen av kostnader faktiskt inte
av den omfattningen att den i något normalfall motsvarar 10 procent.
Anf. 179 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! Som bekant är momsen ännu högre. De får över huvud taget
inte dra av momsen, och de fungerar precis som Inger Lundberg och jag som
privatpersoner. De har inte något aktiebolag som kan dra av momsen, utan
de är i allmänhet föreningar eller stiftelser.
Anf. 180 JAN BJÖRKMAN (s):
Herr talman! I dag står mer än 530 000 personer utanför den ordinarie ar-
betsmarknaden. En majoritet av dessa är öppet arbetslösa. Detta innebär
självfallet mycken oro och osäkerhet för de enskilda som drabbas, men
också slöseri med kunskap, kompetens och erfarenhet för samhället.
Alla till buds stående medel måste användas för att komma till rätta med
problemen. Här har den reguljära utbildningen en given roll att spela.
Att skola sig för kommande uppgifter på arbetsmarknaden när konjunktu-
ren vänder minskar risken för långtidsarbetslöshet och innebär att såväl den
enskilde som samhället tar tillfället i akt att utveckla kompetens. Det är nå-
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
179
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildn ingspolitik
180
got som är utomordentligt angeläget för att stärka vår konkurrenskraft mot
omvärlden.
I detta sammanhang var det intressant att notera det utbildningsministern
sade om värdet av humankapitalinvesteringar. När man läser OECD:s rap-
port från förra sommaren om den svenska skolan, finner man under rubriken
Frågor som väcks ett avsnitt där den nuvarande regeringens behandling av
skolan tas upp. Av rapporten framgår att den nuvarande regeringen betonar
skola och högskola framför vuxenutbildning, folkhögskola och studieför-
bund. I det sammanhanget framgår det vidare: ”Detta illustrerar också den
viktiga frågan om på vilket sätt utbildningspolitiken koordineras med nä-
ringslivs- och arbetsmarknadspolitiken. Eftersom alla i Sverige understryker
vikten av utvecklingen av humankapitalet genom utbildning och vidareut-
bildning av arbetsstyrkan för att hävda svensk industris konkurrensförmåga,
är det förvånande att så lite ansträngning görs för att utbildningssystemet
engageras i denna uppgift. Det tycks som om detta överlämnas åt arbets-
marknadens parter och den enskilde.”
Nu återstår det att se om utbildningsministerns synpunkter kan leda till att
OECD:s frågetecken på denna punkt kan rätas ut.
Herr talman! Det är inte bara så att det är en halv miljon människor som
står utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Som Lena Hjelm-Wallén
nämnde tidigare, slutar ett stort antal elever sin gymnasieutbildning till vå-
ren. En hel del av dessa elever, framför allt de som går på de tvååriga utbild-
ningarna, går ut till en arbetsmarknad som i dag är ytterst begränsad, för att
inte säga obefintlig. Det är förvånande att regeringen i budgetpropositionen
inte har visat intresse för att med hjälp av reguljär utbildning erbjuda dessa
ungdomar ett alternativ.
Precis som Lena Hjelm-Wallén påpekade, måste dessa ungdomar erbju-
das ett tredje gymnasieår. Det förhindrar att de lämnas åt arbetslöshetens
gissel och ger dem samma rätt till fördjupad utbildning som deras efterkom-
mande kamrater får. Det är viktigt att kommunerna får snabba besked om
riksdagen är beredd att vidta åtgärder. Det skall vara åtgärder som ger ung-
domar god utbildning, ökar rekryteringsunderlaget till högskolan och mins-
kar arbetslösheten. /
Per Unckel säger nu att det finns ingen gräns för utbildning ett tredje år.
Det är riktigt när det gäller det här läsåret. Men det vi nu diskuterar är nästa
läsår. För det finns varken något förslag eller ännu mindre något beslut. Det
är bra om man kan uppfatta utbildningsministerns uttalande som en fortsätt-
ning på nuvarande tingens ordning.
Herr talman! Frågan om den kommunala vuxenutbildningen har redan va-
rit uppe till diskussion. Den kommunala vuxenutbildningen har utgjort ett
rött skynke för det moderatledda Utbildningsdepartementet. Förra året
föreslog man att cirka en fjärdedel av resurserna skulle skäras bort. Det är
en neddragning som inte motsvarades av något tydligt resonemang eller ana-
lys till varför denna kraftiga neddragning av utbildningen skulle ske och kon-
sekvenserna av den. Eftersom ärendet har diskuterats här tidigare skall jag
nämna vad som stod i budgetpropositionen förra året: ”Jag har också mins-
kat sektorsbidragets beräkningsmodell för kommunal vuxenutbildning med
350 miljoner kronor.” Det är en tydlig fingervisning om var besparingen skall
göras. I många kommuner blev också regeringens sparförslag signalen till att
dra ner på omfattningen av utbildningen - främst gymnasie- och påbygg-
nadsutbildningarna.
Samtidigt vet vi att den kommunala vuxenutbildningen haft och har en be-
tydelsefull roll för att förverkliga idéerna om livslångt lärande och ge stora
bidrag i arbetet för att åstadkomma en generell kompetenshöjning av arbets-
kraften. Nästan alla är dessutom överens om att Sverige, för att kunna åter-
skapa hög sysselsättning och utveckla välfärden, måste stabilisera ekonomin
och öka tillväxten. Kompetens och utbildning hos arbetskraften blir då av
särskilt stor betydelse. Här kan den kommunala vuxenutbildningen med sin
flexibla organisation och sitt ämneskurssystem fylla en betydelsefull uppgift,
liksom flera andra anordnare av vuxenutbildning.
De reaktioner som allmänheten visat i samband med neddragningsförsö-
ken på den kommunala vuxenutbildningen visar också på det stöd som
denna utbildningsform har.
I dagens arbetsmarknadsläge är det särskilt angeläget att den gymnasiala
och yrkesinriktade vuxenutbildningen kan hålla en stor volym. Komvux spe-
lar på detta sätt en roll som instrument för kompetenshöjning i arbetslivet
och bidrar till att öka den tekniska utbildningen.
För många arbetslösa är kompetenshöjning genom studier inom komvux
ett starkt eftertraktat alternativ. Det visar inte minst de köer som finns till
utbildningarna i många kommuner. Att inte ta till vara detta studieintresse i
nuvarande konjunkturläge är slöseri med såväl mänskliga som samhälleliga
resurser. Dessutom spelar komvux en stor roll när det gäller att snabbt bygga
ut högskolan. Cirka en tredjedel av nybörjarna i högskolan har läst på den
kommunala vuxenutbildningen.
Prioriterade områden när det gäller den utökade vuxenutbildningen bör
vara en förstärkning av teknikerutbildningarna, utbildningar inom teknik
och naturvetenskap, språkområdet samt kompetenshöj ande utbildningar för
arbetslivet.
Så till sist en fråga. Är de övriga borgerliga partierna - moderaterna är det
tydligen inte - beredda att medverka till att det reguljära utbildningsväsen-
det kan spela en roll för att ge ungdomar en bättre grundutbildning, öka re-
kryteringsunderlaget till högskolan och öka möjligheterna till kompetens-
höjning i arbetslivet?
Anf. 181 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Den sista frågan riktades visserligen inte till mig utan till
andra partier. Men jag kan för moderaternas vidkommande säga att vi skall
kunna utnyttja skolan för att höja kompetensen. Eftersom Socialdemokra-
terna uppenbarligen vill det också, är ni välkomna in i gänget.
Får jag med någon liten tjatighet ändå återkomma till ett tema i denna
debatt som Socialdemokraterna i betydande utsträckning undviker att disku-
tera och som är alldeles centralt. Låt mig vara mycket tydlig. Ingen komvux-
satsning i världen räddar landets ekonomi om skatten samtidigt höjs. Så är
det.
Så länge Socialdemokraterna envisas med att fortsätta att höja skatten,
kommer landets ekonomi att gå illa. Kraven på insatser mot arbetslösheten
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
181
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
A llmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
182
kommer att öka och öka och öka i takt med skattehöjningarna samtidigt som
ekonomin går ned.
Ni socialdemokrater blir trovärdiga i utbildningsdebatten först när ni har
gått hem, gått igenom budgetalternativ och sedan kommit fram till vad det
är ni anser att ni kan delta i när det gäller besparingsarbete. Då är dialogen
plötsligt meningsfull. Nu är det en dialog ut i tomma intet.
Jag vill sedan kort kommentera påståendet att OECD var överraskad över
att vi inte gjorde mera för vuxenutbildningen. Vi noterade också det uttalan-
det och frågade oss om vi kanske hade gjort fel. Vi kanske borde ha gjort
mer det första halvåret för vuxenutbildningen. Vi sade oss dock att vi trodde
inte att vi orkade med att förändra mera ännu fortare - förutom skolan, den
högre utbildningen och forskningen. Dessutom brukar Socialdemokraterna
själva säga att vuxenutbildningen är pärlan i det svenska utbildningssyste-
met. Det socialdemokratiska kravet på förändringar borde inte vara över-
svallande stort.
Däremot har vi, om vi skall diskutera vuxenutbildningens innehåll, åtskil-
liga synpunkter som egentligen är riktade mot ungdomsskolan. Den sista ta-
laren sade att en tredjedel av de som söker sig till högre utbildning har kom-
munal vuxenutbildning som bakgrund. Det låter bra som betyg för den kom-
munala vuxenutbildningen. Men det här reser naturligtvis frågan: Varför då?
Uppenbarligen förmår ungdomsskolan inte i tillräcklig utsträckning att
klara sin del av uppgiften. Den kommunala vuxenutbildningen får följaktli-
gen dra ett tyngre lass än den rätteligen borde. Alltså skall vi börja där pro-
blemen förefaller vara störst, nämligen i ungdomsskolan och den högre ut-
bildningen.
Vi har redan diskutera frågan om arbetsmarknadsåtgärder för att trygga
unga människors möjligheter till sysselsättning. Det är självklart att rege-
ringen ständigt prövar vilka insatser man av arbetsmarknadsskäl har anled-
ning att göra. Det kommer vi att fortsätta att göra under våren allt eftersom
vi noterar hur arbetslösheten och därmed behoven av åtgärder på arbets-
marknaden kommer att utvecklas.
Till slut vill jag, med risk för att vara tjatig, tala om vad regeringen har
föreslagit och inte föreslagit när det gäller komvux. Det förhåller sig så, pre-
cis som citatet antydde, att regeringen i sitt beräkningsunderlag för sektors-
anslaget sade sig att vi från statens sida, givet de budgetbegränsningar som
gäller, inte kunde åta oss samma finansieringsansvar. Men att gå från detta
till att säga att regeringen har skurit ned komvux är med förlov sagt att ljuga
med citatet.
Däremot är det enligt min mening ansvarsfullt att säga vilket beräknings-
underlag regeringen har när anslagen läggs fram till riksdagen. Det vore
mera klandervärt att bara skära och säga att någon får lista ut vad vi egentli-
gen har gjort och kommunerna får ta hela ansvaret bäst de gitter. Vi talar
klart och öppet om vad vi har gjort och överlämnar sedan till kommunerna
att bestämma sig för hur de vill organisera den utbildningsverksamhet som
de bär det yttersta ansvaret för.
Anf. 182 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Herr talman! Det är bra att utbildningsministern säger att regeringen är
positiv till att använda skolan för kompetensutveckling. Så långt kan vi vara
överens. Jag tycker att det skulle ha varit ännu bättre om utbildningsminis-
tern hade sagt att man också är beredd att göra extra insatser för att i det här
konjunkturläget bidra till en ökad kompetensutveckling och en kompetens-
höjning som vi vet att Sverige behöver om vi skall hålla oss i frontlinjen.
Utbildningsministern säger vidare att en satsning på komvux inte räddar
Sverige. Det är sant. Men jag tror att i det läge som vi i dag befinner oss i är
det viktigt att vi använder alla de instrument som vi har. I ett läge när så
många människor är arbetslösa går det inte bara att använda arbetsmark-
nadspolitiken. Dagligen kan vi höra länsarbetsdirektörer säga att det nu
måste till andra insatser förutom arbetsmarknadsinsatser. Jag tror att både
komvux och gymnasieskolan i dag utgör en bra resurs, även om det innebär
en ansträngning för organisationen med de satsningar som vi har föreslagit.
Man kan säkert påtala brister i ungdomsskolan. Jag tycker dock att det är
en fördel att människor kan komplettera sin utbildning via den kommunala
vuxenutbildningen. Även om det bara rör sig om enstaka ämnen och inte
hela kurser, kan man skaffa sig kompetens för att t.ex. komma in på en hög-
skola.
När det gäller debatten om komvux och om var besparingen skall göras,
är det helt klart att regeringen pekade ut komvux i förra årets budgetproposi-
tion som spårområde. Det var detta som gav upphov till alla protester. Jag
tror att alla som sitter i utbildningsutskottet fick mängder av reaktioner från
människor som protesterade och som var negativa till den här inriktningen.
Sedan är det naturligtvis sakligt riktigt att själva neddragningsbeslutet över-
lämnades till kommunerna. Det var de som fick effektuera utpekandet som
regeringen gjorde om att man skulle dra ned på komvux.
Avslutningsvis skulle jag gärna vilja ha ett svar på min fråga om det tredje
året på gymnasieskolan. Blir det som utbildningsministern antydde i sitt hu-
vudanförande en möjlighet till förlängning för nästa läsår? Jag tror att det är
ett viktigt besked, som kommunerna väntar på i dag.
Anf. 183 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! I det hänseendet får nog Jan Björkman kalmera sig och in-
vänta de bedömningar som ansvaret för samhällsekonomin i stort motiverar.
Jag skall inte fortsätta att gräla om formuleringar när det gäller komvux. Lik-
väl skall rätt vara rätt, av det mycket speciella skälet att vi har vänt på an-
svarsförhållandet i utbildningspolitiken. Det är viktigt att ansvaret ligger på
rätt ställe och att de olika nivåerna i det svenska samhället har möjlighet att
utöva ansvar.
Regering och riksdag anger - så noga de kan och vill - vilket stöd regering
och riksdag i olika hänseenden är beredd att ge till kommunernas utövande
av ansvaret. Men det måste vara helt klart att om vi har bestämt oss för att
det är kommunerna som bär ansvaret, så förhåller det sig så. De effektuerar
ingenting som regering och riksdag möjligen säger, om det inte ligger inom
ramen för regeringens och riksdagens direktivrätt gentemot kommunerna.
Kommunerna har ansvaret.
Vi har ansvaret för ekonomin, som vi från tid till annan kan ställa till deras
förfogande. Vi har ansvaret för landets ekonomi i stort. I detta hänseende
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
183
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
184
kommer jag, herr talman, att vara tjatig på gränsen till olidlighet tills dess
att Socialdemokraterna preciserar hur kalaset skall betalas.
Den ekonomisk-politiska motion som Socialdemokraterna väckte härför-
leden har med rätta betraktats som en av socialdemokratins allra svagaste
politiska dokument. Alla förslag i utgiftshänseende som på ett eller annat
sätt baseras på denna motion faller därmed samman som det korthus hela
motionen utgör. Den dialog som vi söker för att ge landet en ny start, skulle
bli mera meningsfull om socialdemokratin gick hem och tänkte på nytt och
kom tillbaka och preciserade vad man kan spara på. Kom inte bara och tala
om vilka nya utgifter ni är intresserade av. Sådana har vi drösvis av i rege-
ringens skafferier, om det råder anspråk på det. Vad vi behöver är däremot
besparingar för att få landets ekonomi på fötter. Sedan kan dialogen starta.
Anf. 184 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Herr talman! När det gäller gymnasieskolan säger utbildningsministern att
vi får invänta bedömningarna. Det torde antyda att det som utbildningsmi-
nistern sade tidigare om att det är fritt fram att köra så mycket man vill inte
gäller. Förhoppningen för kommunernas, ungdomarnas och de arbetslösas
skull är att regeringen inte väntar med den bedömningen alltför länge, efter-
som det försvårar för kommunerna att ha en framförhållning. Det försvårar
också för ungdomarna när de skall skaffa sig en grund inför en utbildning
som de skall ägna sig åt framöver.
Med risk för att vara tjatig, vill jag när det gäller besparingen på komvux,
bolla tillbaka och säga att regeringen valde metoden att peka ut att man
skulle spara på komvux. Man kunde med samma logik ha valt att säga att
man skall ta 1 % av sektorsanslaget, och då hade man fått ut samma summa
pengar. Men man valde att markera att det var på den kommunala vuxenut-
bildningen som besparingarna skulle ske. Därmed menar jag att man har ett
ansvar för de signaler som gick ut till kommunerna. Man kan inte klandra
kommunerna för att de har levt upp till vad som förväntades.
Ekonomin utgör naturligtvis ett mycket intressant område, och det har här
tagits upp i flera inlägg. Man kan fundera över vilka insatser på arbetsmark-
nadssidan för att motverka arbetslöshet som är billigare än satsningar på ut-
bildning. Vi vet vad det i genomsnitt kostar med A-kassa, arbetsmarknads-
utbildning, kommunal vuxenutbildning och gymnasieplatser. Alternativet
för de människor som skulle kunna ha en möjlighet till studier inom komvux
och gymnasieskola är i dag inte ett jobb, utan alternativet är arbetslöshet.
De andra alternativ som står till buds är dyrare. Det blir därför svårt att säga
att vi genom dessa åtgärder har försvagat budgeten.
Jag tror att det var många som efter höstens kollaps för den enda vägen
trodde att budgeten i januari skulle bli en ny start. När man läser budgeten
finner man emellertid att den snarare utgör litet mer av samma sak. Det är
litet mer av skattesänkningar för dem som minst behöver det och litet mera
av pålagor för dem som har svårast att bära det. Vi väntar fortfarande på
nystarten.
Slutligen vill jag säga att jag tror att många - ungdomar och arbetslösa - i
dag hade hoppats att man skulle kunna få ett mera positivt besked från ut-
bildningsministern om viljan av att satsa på utbildning, som en mycket bra
metod för att komma till rätta med den utomordentligt svåra situation som
vi i dag har på arbetsmarknaden.
(forts, prot. 60)
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1992/93:125 Skattelättnad vid överlåtelse av aktier i riskkapitalbolag m.m.
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 9 februari
1992/93:77 av Hans Göran Franck (s) till kulturministern om en egenavgifts-
fond för kulturskapare:
Konstnärsutredningen, som skulle utreda konstnärskapets villkor, ekono-
miskt och socialt, tog på eget initiativ upp frågan om egenavgifterna på
konstnärsområdet. Denna fråga har varit ett problem för de fritt arbetande
konstnärerna och författarna sedan flera årtionden.
Utredaren föreslog att det skulle inrättas en särskild s.k. egenavgiftsfond,
dvs. ett system för restitution av egenavgifter som erlagts på intäkter av
konstnärligt och litterärt arbete. Återbetalningen av egenavgifter skulle ske
upp till en viss inkomstnivå med 70 % av de erlagda avgifterna. Den enskilde
skulle ansöka om återbetalning, och denna skulle fås via den s.k. egenav-
giftsfonden.Reformen kostnadsberäknades till 25 milj.kr.
Dessa konstnärsgrupper klassas som företagare, men har varken kapital
eller personal som andra småföretagare. Det kapital konstnären och förfat-
taren har är den egna känslans, tankens och professionalismens. Konstnärs-
gruppen har blivit en av skattereformens kostnadssida, i form av - förutom
de allmänna fördyringarna av bostäder och andra levnadsvillkor - höjda hy-
ror för arbetslokaler, höjda material- och resekostnader, moms på konstnär-
liga förmedlingsuppdrag etc.
Konstnärsutredningen har föreslagit en lösning på problemet som har ka-
raktären av rättvisefråga. En lösning bör inte längre uppskjutas.
Med hänvisning till det anförda får jag fråga kulturminister Birgit Frig-
gebo.
1. Avser kulturministern att inrätta en särskild egenavgiftsfond för kultur-
skapare enligt Konstnärsutredningens förslag?
2. Om inte, har kulturministern något annat förslag till rättvis lösning av
kulturskaparnas här berörda problem?
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Allmänpolitisk
debatt
Utbildningspolitik
185
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
10 § Kammaren åtskildes kl. 21.09.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 7 § anf. 12 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 36 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 72 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 123 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 164 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
ULF CHRISTOFERSSON
/Gunborg Apelgren
186
Innehållsförteckning
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Onsdagen den 10 februari
1 § Utökning av antalet suppleanter i konstitutionsutskottet och
finansutskottet ................................... 1
2 § Val av suppleanter i konstitutionsutskottet och finansutskottet 1
3 § Avsägelse ......................................... 1
4 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 2
5 § Hänvisning till utskott av under allmänna motionstiden avläm-
nade motioner ................................... 2
6 § Hänvisning av ärende till utskott ....................... 2
7 § Allmänpolitisk debatt ................................ 2
Partiledardebatt .................................. 2
Ingvar Carlsson (s)
lan Wachtmeister (nyd)
Gudrun Schyman (v)
Statsminister Carl Bildt (m)
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Miljöminister Olof Johansson (c)
Statsrådet Alf Svensson (kds)
Sysselsättningspolitik m.m........................... 45
Ingela Thalén (s)
Laila Strid-Jansson (nyd)
Hans Andersson (v)
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)
Anders G Högmark (m)
Elver Jonsson (fp)
Harald Bergström (kds)
Gunnar Thollander (s)
Marianne Andersson (c)
Lars Biörck (m)
Andre vice talman Christer Eirefelt (fp)
Britt Bohlin (s)
Björn Ericson (s)
Hans Karlsson (s)
Magnus Persson (s)
Leo Persson (s)
Birger Andersson (c)
Jan Erik Ågren (kds)
Stina Eliasson (c)
Birgit Henriksson (m)
Lars Svensk (kds)
Anita Johansson (s)
187
Prot. 1992/93:59
10 februari 1993
Näringspolitik .................................... 95
Göran Persson (s)
Bengt Dalström (nyd)
Rolf L Nilson (v)
Näringsminister Per Westerberg (m)
Gudrun Norberg (fp)
Kjell Ericsson (c)
Roland Lében (kds)
Birgitta Johansson (s)
Kenneth Attefors (nyd)
Karin Falkmer (m)
Sylvia Lindgren (s)
Bertil Persson (m)
Miljöpolitik ..................................... 127
Inga-Britt Johansson (s)
Arne Jansson (nyd)
Statsrådet Görel Thurdin (c)
Patrik Norinder (m)
Lennart Fremling (fp)
Liisa Rulander (kds)
Utbildningspolitik ................................. 146
Lena Hjelm-Wallén (s)
Björn Samuelson (v)
Utbildningsminister Per Unckel (m)
Förste vice talmannen (om debattreglerna)
Christer Lindblom (fp)
Larz Johansson (c)
Ingrid Näslund (kds)
Bengt Silfverstrand (s)
Aiwa Wennerlund (kds)
Inger Lundberg (s)
Statsrådet Beatrice Ask (m)
Tuve Skånberg (kds)
Jan Björkman (s)
(forts, prot. 60)
8 § Bordläggning ...................................... 185
9 § Anmälan om interpellation
1992/93:77 av Hans Göran Franck (s) om en egenavgiftsfond
för kulturskapare................................ 185
188
gotab 43206, Stockholm 1993