Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1992/93:59

Onsdagen den 10 februari

Kl. 9.00

---

1 § Utökning av antalet suppleanter i
konstitutionsutskottet och finansutskottet

Valberedningen hade enligt till kammaren inkomna
protokollsutdrag

dels på begäran av socialdemokratiska
riksdagsgruppen tillstyrkt att antalet suppleanter i
konstitutionsutskottet utökades från 18 till 19,

dels på begäran av kristdemokraternas
riksdagsgrupp tillstyrkt att antalet suppleanter i
finansutskottet utökades från 22 till 23.

Kammaren biföll dessa framställningar.

2 § Val av suppleanter i konstitutionsutskottet
och finansutskottet

Företogs val av ny suppleant i
konstitutionsutskottet och finansutskottet.

Kammaren valde i enlighet med valberedningens
förslag till

suppleant i konstitutionsutskottet

Sören Lekberg (s)

suppleant i finansutskottet

Dan Ericsson i Kolmården (kds)

3 § Avsägelse

Talmannen meddelade att Johan Brohult (-) avsagt
sig uppdraget att vara ledamot i socialutskottet.

Kammaren biföll denna avsägelse.

4 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Propositionerna

1992/93:25 till justitieutskottet

1992/93:163 till konstitutionsutskottet

5 § Hänvisning till utskott av under allmänna
motionstiden avlämnade motioner

Föredrogs och hänvisades de under allmänna
motionstiden avlämnade motionerna enligt
följande.

Motionerna hänvisades till de utskott som
utskottsbeteckningen i motionsnumret anger utom
i de fall där motioner har fördelats mellan flera
utskott.

I sistnämnda fall remitterades motionerna i
enlighet med de noteringar som gjorts i den till
snabbprotokollet för tisdagen den 9 februari fogade
motionsförteckningen.

6 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades

Motion

1992/93:Sf22 till socialförsäkringsutskottet

7 § Allmänpolitisk debatt

Partiledardebatt

Anf. 1 INGVAR CARLSSON (s):

Fru talman! Hösten 1991 var 140 000 människor
arbetslösa. Den borgerliga regeringen rivstartade,
men inte med åtgärder mot arbetslösheten utan
med att sänka skatten för förmögenhets- och
kapitalägare och med utförsäljningar av statliga
företag.

I januari 1992 hade antalet arbetslösa ökat till
180 000. Regeringen förblev passiv.

I maj 1992 var 200 000 utan arbete. Vi
socialdemokrater lade fram ett omfattande
investerings- och utbildningsprogram. Det
avvisades.

I september 1992 hade antalet arbetslösa stigit till
220 000. Vi återkom med förslag, men intresset från
regeringen var svalt.

Nu står 330 000 människor helt utan arbete.
Regeringen har givit upp. Den är beredd att låta
arbetslösheten fortsätta att stiga, hela detta år och
hela nästa år.

Sverige är ute på farliga vägar. Inget land som
tillåtit arbetslösheten stiga uppemot 7 % har hittills
lyckats bryta utvecklingen och återvända till rimliga
nivåer.

''Arbetslösheten dödar, undergräver hälsan och
förstör familjen'' skrev British Medical Journal, en
av världens ledande medicinska tidskrifter nyligen.

Jag får dagligen högar med brev från människor
som förtvivlat berättar om sin situation, om
utförsäkringen som närmar sig, om obetalda
räkningar som hopar sig.

De hoppas att vi som står i den här talarstolen i dag
skall ge besked om vad vi politiker tänker göra.

Det här är mitt besked:

Vi socialdemokrater föreslår ett program för arbete
och tillväxt, som kan pressa ned arbetslösheten och
ge 190 000 människor jobb eller utbildning.

Vi vill investera i vägar, broar och järnvägar, över
hela landet. Det ger jobb, det ger tillväxt.

Vi vill reparera bostäder, rusta upp skolor, bygga
om så att äldre kan bo bättre, renovera
kulturbyggnader m.m.

Varför skall byggnadsarbetare gå arbetslösa
samtidigt som tusentals fastigheter runt om i
kommunerna behöver repareras och rustas upp?

När landets rektorer nyligen fick frågan om vilka
problem de har i sin skola, var det vanligaste svaret:
bristen på underhåll, att skolan är sliten och
fungerar dåligt.

Jag är ganska övertygad om att en majoritet bland
elever, lärare och föräldrar hellre vill ha upprustade
skolor än kostsamma experiment med skolpeng,
som drar bort ännu mer pengar från de kommunala
skolorna.

Vi vill också ta fram 85 000 fler utbildningsplatser
redan nu i höst.

Över 80 000 ungdomar är öppet arbetslösa. Under
våren kommer lika många till att lämna sina
ungdomspraktikplatser och stå utan jobb. Om fyra
månader går ca 100 000 ungdomar ut
gymnasieskolan. En stor del av dem kommer att gå
direkt ut i arbetslöshet.

Jag vet att många hellre skulle studera. De köar till
högskolan, till gymnasieskolan, till Komvux och
folkhögskolor, men de kommer inte in. Platserna är
för få.

Vi kan fatta beslut i den här kammaren som ändrar
på det.

Jag tycker att statsministern redan i dag skall ge
följande besked:

Regeringen tänker gå med på de
socialdemokratiska förslagen. I höst kommer
50 000 fler ungdomar in på gymnasieskolan, 10 000
fler får studera vid högskolan, 20 000 fler får chans
att läsa på Komvux och ytterligare 5 000 kan välja
att läsa hos studieförbund eller på folkhögskola.

Arbetslösheten kommer att kosta 100 miljarder
kronor i år. Enbart kontantstödet kostar 3
miljarder i månaden. De pengarna kan användas
bättre!

Vi socialdemokrater har föreslagit att berörda
utskott här i riksdagen, omedelbart och med förtur,
skall behandla alla förslag som kan hejda den
pågående ökningen av arbetslösheten.

Carl Bildt har redan blankt avvisat detta initiativ,
utan att ens lyssna på de borgerliga
representanterna i berörda utskott.

Nu verkar det emellertid som om de borgerliga
utskottsledamöterna är något mer lyhörda, och det
inger ändå visst hopp.

Jag finner det upprörande att landets statsminister
säger nej till varje förslag som skulle kunna hejda
den galopperande arbetslösheten. Själv står Carl
Bildt helt utan alternativ. Det enda besked landets
regeringschef har till alla arbetslösa är: jag tänker
inte lyfta ett finger för att förhindra att
arbetslösheten stiger ytterligare.

Här har vi chansen att visa att riksdagen kan arbeta
effektivt. Får till exempel politiker och skolchefer i
kommunerna besked i mars -- i stället för i början
av juni -- om att de kan inrätta fler gymnasieplatser,
slipper tiotusentals ungdomar gå arbetslösa i höst.

Sverige var det enda landet i Europa som klarade
full sysselsättning på 80-talet.

Nu vill vi socialdemokrater göra en ny
kraftansträngning så att Sverige på 90-talet, som
första land, kan undvika att fastna i
massarbetslöshet, och i stället få fart på tillväxten
och återskapa framtidstron och optimism.

Förra gången Sverige styrdes av borgerliga
regeringar steg budgetunderskottet, på sex år, till
90 miljarder kronor.

Nu har regeringen Bildt under knappt ett och ett
halvt år lyckats åtadkomma ett nytt
budgetunderskott; denna gång på 200 miljarder
kronor.

Det är en gigantisk uppgift att ta ned ett underskott
av den storleken. Det kommer att ta resten av 90-
talet i anspråk. Det kommer att kräva många svåra
beslut. Och det kommer att behövas en regering
som har en stabil majoritet här i riksdagen.

Vi socialdemokrater är beredda att medverka till
att utgifterna minskar med 12 miljarder kronor
nästa budgetår, dvs. i samma omfattning som
regeringen föreslagit.

Socialdemokraterna föreslår bara skattehöjningar,
säger Carl Bildt. Men Carl Bildt är knappast den
statsminister som har rätt att kritisera andra för att
höja skatter -- inte så länge hans regering sitter med
ett underskott i statens finanser på nära 200
miljarder kronor.

Det är ju för att minska detta underskott som vi
föreslår:

* att också de bäst ställda skall ge sitt bidrag,

* att förmögenhetsskatten skall läggas om,

* att bara den mest energikrävande industrin bör
få sänkt energiskatt och

* att en del av den sänkning av arbetsgivaravgiften
som ingår i uppgörelsen med regeringen tas
tillbaka.

De förändringar vi föreslår av energiskatten och
arbetsgivaravgiften skulle öka kostnaderna för
företagen med mindre än 2 %.

Det skall jämföras med att företagen får sina
kostnader sänkta med hela 30 % i år och nästa år,
som en följd av devalveringen, sänkningen av
arbetsgivaravgiften, produktivitetsökningen och de
låga löneökningarna de senaste åren.

Socialdemokraterna river upp skattereformen,
skriver borgerliga tidningar upprört. Den
borgerliga regeringen har sänkt skatterna på
produktion och kapital med 40 miljarder kronor
och höjt skatterna för hushållen med 30 miljarder
kronor utan att skattereformen har ansetts vara i
fara.

Det konstiga med skattereformen är: Det anses inte
att reformen rivs upp när höginkomsttagarna får
sänkta skatter -- bara när deras skatter höjs. Det
anses inte heller att skattereformen rivs upp när
vanligt folk får höjd skatt.

Det behövs, fru talman, både minskade utgifter och
ökade inkomster för att vi skall få ned
budgetunderskottet. Men det helt avgörande,
enligt vår mening, är att vi får fart på tillväxten.

För det krävs det en offensiv politik med satsningar
på investeringar och utbildning. Men regeringen
ägnar varken tid eller intresse åt detta, och då
klarar man inte heller Sveriges ekonomi.

I de brev jag får är det, vid sidan av arbetslösheten,
de höjda boendekostnaderna som oroar människor
mest. Aldrig tidigare har så många tvingats gå från
hus och hem.

I valrörelsen utlovade Carl Bildt sänkta hyror. I
stället har de flesta drabbats av chockhöjningar. Jag
tror att många med mig vill ha svar från Carl Bildt
på frågan:

Hur kunde Carl Bildt utlova sänkta hyror när
Moderaternas bostadspolitik så uppenbart skulle
leda till kraftiga kostnadsökningar, och vad har
landets statsminister att säga till de förtvivlade
villaägare, bostadsrättsinnehavare och hyresgäster
som inte vet hur de skall klara sitt boende?

Jag vill sedan gärna passa på att gratulera Bengt
Westerberg till utnämningen till
jämställdhetsminister. De goda kunskaper och det
förtroende som Bengt Westerberg har på detta
område skapar naturligtvis också stora
förväntningar.

För mig är rätten till arbete och en välfärd lika för
alla grunden för att vi skall kunna leva ett bra liv.

Ingen, vare sig man eller kvinna, skall behöva välja
bort yrkesarbete för att kunna skaffa barn och vara
en bra förälder.

Ingen skall heller få hela tillvaron sönderslagen om
vederbörande blir sjuk, arbetslös eller
handikappad.

Moderaterna använder nu budgetunderskottet som
ursäkt för att rusta ned den generella välfärden.
Även om tiderna var goda, skulle Moderaternas
krav på nedskärningar vara i stort sett desamma.

Ny Demokrati resonerar likadant.

Självklart skulle de högavlönade klara sig alldeles
utmärkt utan t.ex. barnbidrag. De skulle också ha
råd att betala dyr privat barnomsorg och
skolavgifter för sina barn.

Med privata försäkringar skulle de kunna betala
vad det kostar att bli långvarigt sjuk, få ett för tidigt
fött barn eller vara hemma när barnen är små.

De med små inkomster skulle däremot få svårt att
klara sig, om den standardtrygghet som vi nu har
ersattes med ett slags grundtrygghet.

Människor skulle delas upp i två grupper: de
välbeställda som reder sig själva och de
understödda.

Försämringen av arbetslöshetsförsäkringen är ett
bra exempel.

Försäkringsbolaget Trygg Hansa har redan
uppfattat regeringens signaler och är först ute med
erbjudanden om privata arbetslöshetsförsäkringar
för dem som har råd.

De med goda inkomster sluter sig i sin egen privata
värld -- ''den lilla världen'', som Moderaterna kallar
den. Låginkomsttagare, arbetslösa, ensamma
föräldrar och många gamla hamnar utanför.

Jag läste nyligen en rapport om ett nybyggt
bostadsområde i USA, där det finns trevliga
lägenheter, trivsamma småhus, stora
grönområden, lekplatser, daghem, skolor,
läkarmottagning, samlingslokaler, restaurang och
affärer -- ja, allt som människor behöver för att ha
det bra. Det är bara ett krux: Det är mycket dyrt
att bo där. Hyrorna är höga, liksom avgifterna för
daghem, skola, läkarbesök etc.

När de välbeställda familjer som har flyttat in i
detta område har betalat alla sina avgifter har de
inte lust att därutöver betala skolor, sjukvård och
annat för dem som bor i slumområdet alldeles intill.

I stället sätter de in säkerhetsdörrar, går aldrig till
fots utanför området och passar noga sina barn när
dessa leker ute.

Ökade skillnader skapar spänningar och
motsättningar. Samhället blir hårt och otryggt --
också för dem som har det väl förspänt.

Styrkan med den generella välfärden är att alla
känner sig delaktiga. Den bygger på insikten att det
är bra för mina barns framtid att även grannens
barn får en god start i livet.

Våra socialförsäkringssystem behöver ses över och
förändras. Kostnaderna måste bringas ned. Men
själva grunderna i den svenska välfärdsmodellen
skall vi vara rädda om och stolta över!

Nedskärningar i kommuner och landsting sker nu i
så snabb takt att ingen riktigt kan överblicka vad de
får för konsekvenser.

Ingen vet heller om regeringens indragningar från
kommunerna verkligen ger några besparingar.

När kommunerna massavskedar folk -- under de
närmaste åren skall ca 50 000 bort -- blir det staten
som får ta kostnaderna och betala ut
arbetslöshetsunderstöd och förtidspensioner.

Och sedan, när de arbetslösa utförsäkras, hamnar
många på kommunens utgiftskonto igen, men inte
som anställda utan som socialbidragstagare.

Denna finansiella rundgång drabbar dessutom
medborgarna.

Föräldrar oroar sig för att det är deras dagis som
står på tur att läggas ner. De som har handikappade
barn protesterar mot att särskoleelever
diskrimineras, när skolpengen införs. Gamla
känner sig otrygga, när de inte vet vilka
förändringar som väntar.

Den ideologiska nit -- och den okänslighet för vad
medborgarna vill -- som moderata makthavare nu
visar ute i kommunerna hämmar förnyelse i stället
för stimulerar. Jag fruktar att den nyliberala
''valfrihetsrevolutionen'' blir en mycket sorglig och
mycket dyrbar historia.

Det börjar bli tradition att jag läser högt ur Svenska
Dagbladet i debatterna i denna riksdag. Jag skall
inte frångå den vanan i dag heller.

Så här stod det i torsdags:

''Vår näringslivsvänliga regering har i sin
outgrundliga vishet gjort det möjligt för
Proventus'' -- det är ett av de företag som gjorde
stora vinster på 80-talsspekulationerna -- ''att köpa
drygt 600 miljoner kronor i kontanter, med 30
procent rabatt.''

Vad är det för pengar, som tidningen skriver om?
Jo, det är löntagarfondspengarna. De pengar som
ursprungligen hörde till pensionssystemet, och som
regeringen i stället använt för att bilda s.k.
riskbolag.

Svenska Dagbladet fortsätter:

''De som trodde att löntagarfondspengarna skulle
användas för att förse näringslivet med riskkapital,
riskerar uppenbarligen att bli blåsta. --- Proventus
agerar helt inom de spelregler som skapades genom
ett politiskt spektakel signerat av ny demokrati och
därefter fulländades av marknadsekonomins
banerförare, de ''Blå Khmererna' i
näringsdepartementet.

Ja, det är inte jag som säger det. Det är Svenska
Dagbladets ord om de ''Blå Khmererna''. Per
Westerberg är inte närvarande den här gången
heller -- jag förstår.

''Det är skamligt'', skriver tidningen, och det håller
jag fullständigt med om.

Regeringen och Ny demokrati har gjort det möjligt
för hugade spekulanter att lägga beslag på
löntagarfondspengarna till reapris. Det låter
fullständigt otroligt. Men allt verkar vara möjligt
när marknaden och moderaterna har makten.

Så går det, Alf Svensson, med etiken och moralen
när man inlåter sig med Ian Wachtmeister.

Så blev det, Olof Johansson, med de
pensionspengar som skulle förse seriösa
småföretagare med riskkapital.

Hur känns det, Bengt Westerberg, att tvingas till
politiska spektakel, tillsammans med Ny
demokrati?

Hur många fler sådana här ''politiska spektakel''
tänker Carl Bildt göra upp om med Ny demokrati
under våren?

Och tänker i så fall Alf Svensson, Olof Johansson
och Bengt Westerberg verkligen vara med om det?

Applåder)

Anf. 2 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Fru talman! Vi har lyssnat till Ingvar Carlsson och
fick lära oss en hel del saker.

Ingvar Carlsson var bl.a. mycket oroad över
arbetslösheten. Det är vi alla. I går hade han ett
utomordentligt tillfälle att göra upp om ett
utskottsinitiativ som hade betytt arbete inom ROT-
sektorn i Sverige. Det ville han inte. Han var också
mycket upphetsad över att höginkomsttagare i
detta läge skulle gynnas, medan andra skulle
drabbas.

Om han studerar våra förslag kommer han finna att
de går i rakt motsatt riktning.

Varför har Socialdemokraterna exempelvis alltid
gått emot behovsprövade barnbidrag?

Fru talman! Låt oss tänka oss en svensk familj, med
en samlad årsinkomst av 264 000 kr och med
samlade utgifter till ett belopp av 462 000 kr.
Familjen går alltså ''back'' med 198 000 kr varje år.
Familjen har dessutom en skuld på 900 000 och inte
en krona på banken. Det ser illa ut, eller hur --
hopplöst. Familjen måste varje dag låna 548 kr.
Familjen hotas av konkurs. Bankerna skulle avvisa
den här familjen blixtsnabbt. De skulle kasta ut
familjen på gatan. Men den här familjen är helnöjd
och anser sig ha läget fullständigt under kontroll.

Vad är det för familj? Jo, det är familjen Anne och
Carl Wibbelberg på Rosenbad -- Sveriges mest
kompetenta familj, om man får tro den själv. Om
man byter ut de här tusenlapparna mot miljarder
får vi fram läget när det gäller Sveriges ekonomi.
Och det är ingen som kan glädja sig åt det läget,
utom möjligen Ingvar Carlsson.

Det är kris i Sverige, och den är både politisk och
ekonomisk. Ingvar Carlsson informerade om
arbetslöshetsstatistiken, så den behöver jag inte
upprepa.

De usla statsfinanserna framgår av det beräknade
underskottet av 198 miljarder kronor. De stora
posterna är då ändå inte medtagna, nämligen för
arbetslösheten och för bankkraschen. Kanske blir
det 300 miljarder kronor, 20 % av BNP, som vi talar
om. Platsen i Guinness rekordbok är då given.

Men här i riksdagen och på Rosenbad tycks man i
alla fall vara ganska nöjd och hoppas att
konjunktursvängningen i Amerika, som har börjat,
och den svaga kronan kanske hjälper oss.

Det värsta är att man är så övertygad om att det
som vi gör här är tillräckligt. Det är det givetvis
inte. Jag tycker att de förslag som har framkommit
dess värre är både otidsenliga och otillräckliga.

Vi i Ny demokrati har lämnat en serie förslag, ett
paket -- just ett paket är det, där vi både bromsar
och gasar. Och vi försöker att göra det så rättvist
som möjligt. Det handlar om ett
socialförsäkringssystem med enhetliga villkor och
ersättningar, som gäller vård av sjukt barn,
sjukfrånvaro, arbetsskada, arbetslöshet,
garantilön, osv. -- med golv och tak och med en
trappa, som gör att det lönar sig för dem som hela
tiden anstränger sig. Förslaget är ganska klokt.

Ny demokrati har lagt fram ett förslag när det gäller
familjepolitiken. Jag har förstått av Ingvar Carlsson
att han i varje fall kommer att stödja förslaget. Vår
familjepolitik är enkel, den är behovsprövad, och
den ger familjerna valfrihet. Det är faktiskt bara de
som har höga inkomster som drabbas, därför att de
inkomsttagarna inte får någonting. En vanlig
barnfamilj får däremot 8 000 kr i månaden,
skattefritt. Bidraget trappas av om man har ungefär
samma levnadsstandard som riksdagsmän har -- då
är det kört.

Hela familjepolitiken kostar i dag, mina damer och
herrar, 72 miljarder kronor. Med Ny demokratis
politik skulle kostnaden sänkas till 48 miljarder
kronor.

Att lägga om trafikförsäkringen, så att
trafikskadorna tas om hand, är ganska naturligt.
Det handlar emellertid om stora belopp -- 6
miljarder kronor.

Att finansiera arbetslöshetsförsäkringen genom att
de som arbetar betalar sina premier för sin
arbetslöshetsförsäkring är det ju inget konstigt
med. Det borde i stället vara så. Om staten skall
betala allting åt oss skulle staten betala
hemförsäkringen också. Eller hur? Nej, så kan det
inte gå till. De som arbetar betalar naturligtvis
premierna, åtminstone en del av premierna -- till att
börja med. De arbetslösa får ut pengarna. På det
viset fungerar ett försäkringssystem. Man behöver
då inte hålla på och tala om värnskatt och annat,
som man hittar på för att skapa en förvirrad bild.

Vi i Ny demokrati tycker också att man bör införa
lönestopp. Vänta nu! Tag det lugnt ett tag, hämta
andan och lyssna till vad vi vill göra.

Givetvis vill Ny demokrati också ha en helt annan
bistånds- och flyktingpolitik -- vi kommer väl in på
den debatten senare.

Lägg därtill det här med indexering av statens
utgifter. Eftersom utgifterna är indexerade, ökar de
hela tiden av sig själva. Vi kan inte ha det på det
sättet. Den här riksdagen skall väl vara till för
någonting. Man kan exempelvis varje år fatta
beslut om hur vi skall göra med indexeringar.

Alltnog: Hela detta paket leder till att vi kan
förbättra budgetunderskottet, inte med 8 eller 18
miljarder, utan med 100 miljarder. Det är
besparingar på 130 miljarder. Om man bromsar
med 130 och gasar med 30 får man ett netto på
ungefär 100. Det är klart att det går att ifrågasätta
någon siffra och att effekten inte kommer direkt på
ett år, men bortemot hälften tror jag att man kan få
direkt.

Det viktiga i ett sådant här läge är att man
bestämmer sig för vad som är allra viktigast. Jag har
förstått av Ingvar Carlsson att det allra viktigaste
för honom är att hälla pengar över AMS och
fortsätta på det gamla spåret, som inte har lett
någonstans förut.

Vi menar att det viktigaste är två saker, nämligen
att satsa på att få ned räntorna och att satsa på
jobben, de riktiga jobben. Vi behöver jobb, inte
konstgjord andning.

Arbetslösheten ökar -- det har vi hört, och det vet
alla vid det här laget. Vi har själva bäddat för det,
genom att sedan slutet av 60-talet vräka in folk i den
offentliga sektorn, som vi sedan inte har råd med.
Sedan har det inte gått att rekvirera folk från det
hållet till industrin de få gånger vi har haft
högkonjunktur i Sverige.

Med en s.k. solidarisk lönepolitik har vi drivit
företagen ur landet och ökat arbetslösheten samt
givetvis försvårat för de ungdomar som vi nu är så
ängsliga för -- med all rätt -- att de inte får något
arbete. Facket har varit lika bra för de arbetslösa
som LRF för bönderna eller PRO för
pensionärerna, dvs. inte bra alls.

Nu behövs det hundratusentals nya jobb; inte ett
par stycken, inte konstgjord andning, utan riktiga,
produktiva arbeten. Därför måste vi satsa allt vi
kan på små och medelstora företag, eftersom det är
där de nya jobben dyker upp. Då behövs det
riskkapital -- var lugn för det, Ingvar Carlsson! Det
finns kvar i de här bolagen.

För övrigt kan man i dag tyvärr köpa vilket bolag
som helst i Sverige, där man får 100 kr för 70 kr --
det finns ännu lägre priser. Det har att göra med
den politik som ni har drivit. Ju fler riktiga jobb det
blir, desto bättre blir det i alla avseenden för
Sverige.

Därför skall en ny företagsbeskattning införas som
gör det enklare för företag och företagare.

Vi måste modernisera arbetsrätten. Det går inte att
låtsas längre, Ingvar Carlsson och andra, att det är
som i Ådalen. Det är inte riktigt så, utan det är år
1993. Då kan vi inte ha ett system som förhindrar
företag att anställa folk.

Lärlingssystem är ett sätt för ungdomar att komma
in i arbetslivet och bli skickliga yrkesmän. Är inte
det bra?

Sedan har vi ROT-sektorn, som alla talar om och
som det är så svårt att komma överens om. Men vi
är bereda att komma överens med vem som helst --
t.o.m. Socialdemokraterna -- för att få i gång den.
Det är 40 000 eller 30 000 jobb. Men observera! Det
är jobb, inte konstgjord sysselsättning. Det är de
billigaste jobben i Sverige. Jämfört med
arbetslösheten, kostar de jobben kanske 10--15 %.

Snabba på infrainvesteringarna! Det är nästan
pinsamt att säga det, därför att alla talar om det.
Regeringen går upp och säger att man har snabbat
på dem. Jag hoppas att det snart är färdigpratat och
att de kommer i gång.

Anpassa konkurslagarna! I dag går -- det är
viktigare än mycket annat -- friska företag i konkurs
därför att bankerna är sjuka. Är inte det konstigt?

Turistmomsen har vi tjatat om. Ni tror att det har
att göra med att Bert Karlsson är verksam i
turistnäringen. Nej, det har att göra med att det
finns 200 000 människor i en bransch som blomstrar
runt hela jordklotet men inte här i Sverige. Nu har
vi en jättechans: Ta bort momsen! NUTEK har
fastställt att själva momsen är idiotisk. Den
infördes av Folkpartiet och Socialdemokraterna en
gång i tiden, men det går väl att ta bort den ändå.
Varför skall vi offra tiotusentals jobb bara av
prestige eller därför att Ny demokrati har föreslagit
någonting?

Det finns en serie sådana här saker, som visar att
det finns möjligheter och inte bara svårigheter.

Fyrdubbla de tänkta exportkreditgarantierna i
Östersjöområdet! Det kan ge många fina jobb i
Sverige. Kom ihåg det! Vi måste komma i gång där.
På det sättet kan vi få fart på arbetet med att
förbättra miljön där borta. Det är vårt ansvar. Det
är vår framtid. Det är också vår möjlighet. Det är
mycket enkelt. Jag förstår inte vad vi väntar på.

Det som är så viktigt näst efter jobben är räntorna.
Sverige har ett banksystem som i stort sett är
bankrutt. Kreugerkraschen är rena Sörgården i
jämförelse med vad som pågår nu. Bankernas egen
kreditvärdighet baseras, med ett enda undantag, på
de garantier som vi ger, dvs. svenska folket, de
svenska skattebetalarna. Nu skall man förhandla,
och herrar Stefan Ingves och Odd Engström
kommer att få ta sig an icke helt oförberedda och
icke okunniga förhandlare från storbankerna.

De stora förlorarna kan givetvis bli
skattebetalarna, dvs. våra uppdragsgivare. Därför
bör man lägga om förhandlingstekniken. Man skall
inte tala om en massa garantier och avtal, utan man
skall säga: Har ni problem? Okej, vi kan köpa era
aktier! Då kan Ingvar Carlsson också vara med och
betala 70 öre för 1 krona, t.o.m. mindre, och köpa
upp bankerna. Finessen med aktier är att man är
med både när det går ned och när det går upp.

Dessutom gör den här enorma räntekrisen att folk
bokstavligen kommer att få lämna sina hem -- detta
har hänt i Norge och kommer att hända i Sverige.
Vi kommer att stå här i höst, och då är det ännu
värre än nu.

Detta förorsakas inte bara av högräntedyrkarna i
Riksbanken, utan det förorsakas av
räntemarginalerna i bankerna. Det är en skillnad
på 8,5 % mellan in- och utlåningsräntorna. Det
borde vara 2 eller 3,5 %. De har blivit ineffektivare
för varje år. Förr var skillnaden 2 %, och nu är den
8,5 %. Det är horribelt, fruktansvärt, omöjligt --
kalla det vad ni vill, men kalla det inte för ett
banksystem som fungerar!

Då säger man: Vi kan inte socialisera bankerna -- är
det vad du föreslår? Men det har ni ju redan gjort!
Bankerna är socialiserade. De är uppbyggda,
finansierade och stödda av hela svenska folket, som
skall ta smällen.

Jag tycker att det som är direkt frånstötande i hela
arrangemanget är när bankerna tackar för hjälpen
genom att sätta samma skattebetalare i konkurs
eller att peppra räkningarna. Det är förfärligt.

Man bör släppa in utländska banker också.

Hur som helst: det går att halvera
räntekostnaderna. Det går att i Sverige halvera
räntekostnaderna för folk och för företag. Då
skulle vi kunna åstadkomma det som så många här
vill.

Blir det rättvist om vi gör sådana här saker? Ja, vi
måste se till att det blir det. Det kommer att bli
kärvt för alla. I den familj som jag berättade om
som har 198 000 kr i underskott, där utgifterna är
198 000 kr större än utgifterna, kan det inte bli
särskilt bra. Men det gäller att släta ut det, så att de
som har det sämst drabbast minst. I ett anständigt
politiskt system hjälper man givetvis i första hand
dem som inte kan hjälpa sig själva. Därför måste
man i ett sådant här läge, vilken filosofi man än har,
när det är kris, se till att grundtryggheten i
samhället garanteras. Inga gamla skall leva under
existensminimum -- det finns ingen anledning.

När man måste dra ned bidragen görs det givetvis
uppifrån. I vårt förslag om familjepolitiken gör vi
precis det, Ingvar Carlsson m.fl.! Det går inte att få
några bidrag alls, vare sig barnbidrag,
vårdnadsbidrag eller annat om man har höga
inkomster, däremot om man har låga inkomster.

Systemen måste vara enkla och överskådliga. Där
kan man spela med några faktorer, nämligen ett
golv som garanterar grundtryggheten, ett tak som
gör att de som redan har det bra inte får någon hjälp
och en trappa däremellan som motiverar folk att
arbeta, att studera, vidareutveckla sig, osv.

Jag har talat mycket om att gasa och bromsa, men
vad är det då som man kan gasa med direkt, som
denna kammare, denna regering m.fl. så lätt kan
spela med och måste utnyttja? Jo, det är momsen.
Man kan alltså dra på den stora momskranen. Sänk
momsen, t.ex. på mat! Det har ingenting att göra
med dogmer, utan bara med att det är kris, att man
skall hjälpa dem som har det värst. Då finns det
inget effektivare än att sänka matmomsen, hela
vägen ned till 9 % eller 0 %, eller vad ni vill, bara
det är en mycket kraftig sänkning. Även den
allmänna momsen kan man rå på. Det är en
krisåtgärd, mer än en politik av den typ som
regeringen så gärna kommer in på, när man rent
principiellt inte kan göra detta.

Det finns, fru talman, en serie sådana här åtgärder,
och jag vill betona att Ny demokrati ser
utomordentligt allvarligt på situationen. Jag
återkommer till det sedan. Jag tror på fullt allvar --
jag är inte yrkespolitiker på det viset -- att det
svenska politiska systemet kommer att behöva
hjälp av andra, och då skall man ta den hjälpen.

(Applåder)

Anf. 3 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Jag hade tänkt att i det här anförandet
framför allt diskutera de probelm som vi brottas
med här hemma, i vårt land, men jag vill ändå börja
med att kort säga något om situationen i f.d.
Jugoslavien.

Kriget i Bosnien är fasansfullt, som alla krig. Som i
alla krig är det inte främst soldaterna utan
kvinnorna, barnen och de gamla som utsätts för
terrorn. När tiotusentals kvinnor våldtas -- man
talar om 20 000, kanske 40 000 -- inte en gång utan
30-40 gånger, då är det inte längre krig; då är det
tortyr.

Kriget måste få ett slut -- det är alla överens om.
Offren måste få omvärldens medkänsla och
solidaritet. Det behövs omfattande hjälpprogram
för att återupprätta de kränkta kvinnornas
människovärde. De som arbetar med detta måste
få ökade materiella resurser för att kunna skapa en
någorlunda människovärdig tillvaro i
flyktinglägren.

Världssamfundet, och då särskilt vi i Västeuropa,
har en del i den tragedi som nu utspelas i det forna
Jugoslavien. Det fanns inga politiker som i tid
lyssnade till de varnande rösterna, och nu ökar tron
på militära lösningar i den rika världen i och med
att risken för ett förintande världskrig har minskat.
Krigstrummorna börjar dunka också i Sverige, och
röster höjs för att det borde interveneras, massivt
och militärt. Men resultatet av vedergällning är
likartat vare sig det utförs av serbiska, kroatiska,
muslimska patruller eller av US Air Force.
Resultatet blir massakrer och folkfördrivning, ny
näring åt fruktan och hat mellan folkgrupper, som
grund för framtida våld. Några politiska ledare med
vilja och förmåga att med kraft föra den fredliga
konfliktlösningens och den solidariska
utvecklingens talan tycks världen inte ha för
närvarande. Så gott som överallt råder en
utrikespolitikens ugglenatt. Desto större blir
ansvaret för den medborgerliga kritiken av hatet,
hyckleriet, klyschorna och våldet.

I dag är det angelägnare än någonsin att utveckla
FN och den europeiska säkerhetskonferensen till
ickevåldsliga konfliktlösare och krigsförebyggare.
Arbetet för militär nedrustning måste intensifieras,
och Sverige kan medverka till att minska den
internationella vapenhandeln genom att upphöra
med sin egen vapenexport. När kriget är ett faktum
är det för sent.

Fru talman! Svensk ekonomi befinner sig i dag i
kris. Vad betyder det egentligen? Vad är det som
döljer sig under det förment objektiva eller
neutrala begreppet ''svensk ekonomi''? Det är väl
människor vi pratar om när vi pratar politik? Alltså,
vem eller vilka människor, av kött och blod, är det
som lever i kris? Jo, framför allt de 333 000
människor som i dag är öppet arbetslösa - och
ytterligare ett par hundra tusen människor, som i
dag omfattas av olika arbetsmarknadsåtgärder men
vars framtid är ytterst oviss. Kris är det också för
alla ungdomar som utestängs från
arbetsmarknaden, och kris blir det för alla kvinnor
som i dag får se sina vård- och omsorgsyrken
nedvärderade och ifrågasatta, av män förstås, för
att i morgon tvingas ut i arbetslöshet, som följd av
ekonomisk makt och traditionellt manligt
ekonomiskt tänkande i de av män dominerade
politiska församlingarna. Här är det inte bristande
orderingång som är anledningen till arbetslösheten,
utan här är det politiska beslut och ideologisk
maktutövning som gäller, nödtorftigt dold bakom
ekonomiska resonemang om ''närande'' och
''tärande'' verksamheter.

Vi ser kväll efter kväll i TV hur den ena manliga
ekonomen efter den andra om och om igen
upprepar tesen att vården och omsorgen är för dyr
och måste bantas. Men varför just den?

Varför är det inte lika sant att budgetunderskottet
kan minskas genom att man låter bli att köpa en
massa nya stridsvagnar till det svenska försvaret?
Varför föreslår inte ekonomerna att tvivelaktiga
motorvägsbyggen skall stoppas av ekonomiska
skäl? Eller varför kräver inte ekonomerna att andra
kostnadskrävande satsningar stoppas? Hur vet
ekonomerna att just motorvägsbyggen leder till den
tillväxt de önskar? Varför ständigt detta påpekande
att det är just den offentliga sektorn, som har hand
om vård och omsorg, som måste offras?

Jo, därför att man gjort ett politiskt val! Och valet
man gjort är att man inte tycker att vi kvinnor skall
arbeta och få lön, utan vi skall arbeta gratis i våra
hem och där utföra det nödvändiga hushålls- och
vårdarbete. 50 000 inom kommuner och landsting
skall förlora jobben de närmaste två åren, enligt
Kommunförbundets bedömning. En
överväldigande majoritet av dem är kvinnor.

I dag tvingas många, både män och kvinnor, gå
sysslolösa, människor som skulle kunna göra en
produktiv insats i samhället eller passa på att få en
önskad och ökad utbildning. Vi i Vänsterpartiet vill
satsa 8 miljarder mer än regeringen i investeringar
för nya jobb och 7 miljarder mer i utbildning och
arbetsmarknadsåtgärder. Vi tycker att det är rimligt
att höginkomsttagare och företag solidariskt får stå
för de här kostnaderna, och vi föreslog därför
nyligen i riksdagen just detta: höjd skatt för
höginkomsttagare med 7 miljarder och höjda
arbetsgivaravgifter med 3 %, som inbringar 9
miljarder.

Vi tycker dessutom att det är ett utmärkt tillfälle att
nu börja införa sex timmars arbetsdag. Även om
det inte är hela lösningen på problemet med
arbetslösheten säger det sig självt att det måste vara
bättre att fler arbetar sex timmar om dagen än att
färre arbetar åtta timmar om dagen och fler är
arbetslösa, med bidragsberoende och psykisk och
fysisk ohälsa som följd. Låt fler dela på de jobb som
finns, så blir antalet arbetslösa färre och antalet
friska och självförsörjande fler!

Men regeringen tycker uppenbarligen inte att
arbetslösheten är det viktigaste att ta itu med. Man
har gjort ett politiskt val när man har minskat
kommunernas ekonomiska utrymme, både genom
minskade statsbidrag och genom att konsekvent
vägra ta bort det kommunala skattestoppet.

Man har också gjort ett politiskt val när man säger
att låg inflation och stabila priser är viktigare än att
bekämpa arbetslösheten. Bakom det valet döljer
sig ett för regeringen ''högre'' och ''ädlare'' politiskt
mål, nämligen medlemskapet i Europeiska
Unionen och därmed i det ekonomiska och
monetära samarbetet. Inträdesbiljetten heter
prisstabilitet. För att få vara med måste
medlemsländernas ekonomier uppfylla vissa krav;
bl.a. gäller det att budgetunderskotten måste vara
relativt små och inflationen låg.

Framför allt kravet på låga budgetunderskott leder
nu i land efter land till att regeringarna mitt i den
djupaste lågkonjunkturen genomför åtstramningar
som kraftigt fördjupar och förlänger
lågkonjunkturen och allvarligt riskerar att dra ner
Västeuropa i ren depression. Allt fler, också
ekonomer, kritiserar i dag de ekonomiska krav som
medlemsländerna förbinder sig att uppfylla och
menar att de är godtyckligt satta.

TCO:s chefsekonom Roland Spånt går så långt att
han menar att målen är satta enligt
pilkastningsmodellen och egentligen är att betrakta
som kvalificerat nonsens. Han fortsätter så här i en
artikel i LO-tidningen den 29 januari i år:

''De s.k. konvergensreglerna är egentligen rent
bondfångeri och i sin genre en enorm succe. Enkla
tumregler är ju vad marknaden älskar och kanske
det enda den klarar av. Men även de som borde
veta bättre, t.ex. Finansdepartementets dyra
långtidsutredningar, sväljer medvetet eller
omedvetet betet. Här sitter nu regeringar,
ekonomer, journalister och facket, för att inte tala
om den s.k. marknaden, och mäter på tiondels
decimaler när, om länderna uppfyller helt
godtyckliga villkor. Situationen är egentligen rent
komisk om det inte vore för att priset för dessa
kejsarens nya kläder är så högt -- den
massarbetslöshet som följer i åtstramningens spår.''

Detta är alltså målet för den svenska regeringens
ekonomiska politik. Det är inte att få ner
arbetslösheten och försvara välfärden, utan det är
medlemskap i den europeiska unionen och en plats
i dess s.k. ekonomiska A-lag. I stället för att vara
ett välfärdsland skall Sverige bli ett hårdvalutaland.
Man kan naturligtvis tycka så och ha den politiska
uppfattningen, men det vore befriande och
hederligt om det också sades öppet, i den offentliga
debatten. Fler människor skulle då kunna förstå
vad som pågår och slippa bli förvirrade inför alla
försäkringar och löften som kommer på skam.

För oss i Vänsterpartiet är arbetslösheten och den
generella välfärden en huvudfråga, men den måste
kombineras med en långsiktig minskning av det
strukturella budgetunderskottet. Vi måste också ta
itu med vår stora miljöskuld, som enligt
beräkningar i dag uppgår till minst 200 miljarder
kronor och årligen ökar med 7 miljarder om
ingenting görs. Vi måste ändra våra
konsumtionsmönster och lägga om
produktionstekniken på många områden.

Vi måste kraftigt minska utsläppen av föroreningar
som leder till miljöförstöring av delvis obotligt slag.
Visst kan man kalka sjöar som drabbats av surt
regn, men hur lagar man ett trasigt ozonskikt?

Vi måste alltså få en ekonomisk politik för en
hållbar utveckling. Det har tagit naturen årmiljoner
att bygga upp de fyndigheter av olja, naturgas och
kol som några få generationer nu förbrukar i en
svindlande takt. Det måste på sikt ske en
omställning av produktionen. Naturen och miljön
måste sätta gränsen.

Vi måste våga ifrågasätta traditionell tillväxt i form
av en ständig ökning av den materiella
konsumtionen. Alla grupper i Sverige behöver inte
öka sin konsumtion. Vad vi behöver är tillväxt i
form av miljövänlig teknik, ökad kunskap, ökad
sjukvård, ökat inflytande där vi bor och på våra
arbeten. Vi måste få en ökad tillväxt av gemenskap
och kultur i vårt samhälle. Vi måste få en ökad
tillväxt av kollektivtrafiken. Detta är bara några
exempel.

Vår tid kräver att ekonomisk tillväxt av gammal typ
ersätts med en ny typ av ekonomisk tillväxt där
livskvalitet och miljö står i centrum. Det kommer
att ta tid, men vi måste starta nu. Ekonomisk
politik skall vara ett medel för att tillfredsställa våra
mänskliga behov -- inte ett mål i sig.

Följden av regeringens politik är ett gigantiskt
budgetunderskott, en skyhög arbetslöshet, en
försämrad miljö men också att klyftorna rent
allmänt ökar mellan människor. Detta är slöseri
med resurser! Att få ner arbetslösheten måste bli
riksdagens huvuduppgift år 1993!

Fru talman! Vi har fått ett nytt privilegiesamhälle,
där ett fåtal har kunnat kapa åt sig egna privilegier
och stora fördelar. Ju värre klyftor ett samhälle har,
desto sämre fungerar marknadsekonomin.

Vänsterpartiets uppgift är att verka för att detta
privilegiesamhälle och detta pampvälde avskaffas,
där fallskärmsavtal bara är ett exempel av flera på
privilegier som vuxit fram de senaste åren.

Nu är det hög tid att börja ta itu med framtiden och
inte bara prata om den. Utvecklingen går att
påverka. Vi kan vända trenden från ökande
arbetslöshet till att fler får arbete och utbildning. Vi
kan vända en ohållbar utveckling till en hållbar
utveckling. Vi kan utveckla en välfärd som inte
förutsätter exploatering av människor och miljö.

Hoppet står till en ny majoritet i denna riksdag,
som bygger på arbetarrörelsens värderingar, som
rättvisa, solidaritet, arbete åt alla, försvar av
arbetsrätten, ett konsekvent arbete för att stärka
kvinnornas ställning i samhället -- detta i
kombination med en kraftfull miljöpolitik.

(Applåder)

Anf. 4 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Även om det är naturligt att det är den
ekonomiska politiken som står i centrum för dagens
debatt, finns det anledning att notera de
betydelsefulla steg som under den senaste tiden har
tagits när det gäller Sveriges plats och roll i det
europeiska samarbetet.

Förra måndagen inleddes våra förhandlingar om
medlemskap i EG, och i torsdags undertecknade vi
en gemensam deklaration med det demokratiska
Ryssland om ett på olika områden fördjupat
samarbete.

Var för sig var dessa händelser betydelsefulla.
Tillsammans markerar de med stor tydlighet de nya
möjligheter som finns för Sverige med en aktiv och
framsynt politik i det nya Europa.

Det var bra för Sverige att det gick att få en bred
uppslutning bakom en stark politik inför
medlemskapsförhandlingarna.

Gemensamt har vi förklarat att vi vill vara med och
bygga ut och förstärka samarbetet mellan
medlemsstaterna på det sätt som anges i
Romfördraget, i den europeiska enhetsakten, och
som skisseras i de överenskommelser som träffats i
Maastricht.

Gemensamt har vi lagt fram våra krav och
önskemål när det gäller de svenska intressen som
måste tillgodoses under dessa förhandlingar.

Det var en styrka att regering och opposition kunde
gå fram på gemensam front. Det är min och
regeringens avsikt att på samma sätt fortsätta att
verka för en så bred samverkan som möjligt i dessa
frågor här i riksdagen.

På samma sätt är det min övertygelse att det finns
ett brett stöd här i riksdagen för våra
ansträngningar att inleda ett nytt och
förtroendefullt samarbete med det Ryssland som
utvecklas mot demokrati och marknadsekonomi,
efter det socialistiska experimentets fasansfulla
decennier.

Vårt Europa befinner sig i mycket snabb
omvandling. Vi ser dagligen på TV och i tidningar
de problem som detta för med sig. Men i grunden
är det ju en omvandling som öppnar för stora
möjligheter för samarbete, ekonomisk utveckling
och fred.

Inte någonsin tidigare under detta århundrade har
vi haft en sådan möjlighet att förverkliga en
europeisk freds- och samarbetsordning som vi har i
dag. Det är vår skyldighet, som liten aktivt
engagerad nation, att stödja allt detta arbete och att
ge de bidrag som vi kan.

På det rent ekonomiska området innebär detta
också stora möjligheter för oss.

Just nu står vi mitt uppe i den sannolikt mörkaste
fasen av den djupaste och den mest långdragna
ekonomiska kris som någon av oss har varit med
om. Men samtidigt öppnas nu möjligheterna för att
Sverige, som Percy Barnevik konstaterade
häromdagen, skall komma att tillhöra 1990-talets
vinnare i den europeiska omvandlingen. Och det är
viktigt att vi ser dessa möjligheter. Dagens
problem, med sina rötter i gårdagens misstag, får
inte innebära att vi missar morgondagens
möjligheter.

Att dagens problem har sina rötter i gårdagens
misstag råder det knappast några delade meningar
om. I Dagens Industri skrev Kjell-Olof Feldt i förra
veckan om hur ''det glittrande 1980-talet'' --
spekulationens och konsumismens årtionde -- nu
fört oss in i en svår och troligen också långvarig
ekonomisk kris.

Om arten av de ekonomiska problemen råder det
inte heller några avgörande delade meningar:

Att vi har förlorat kraftigt i konkurrenskraft och
måste återställa denna, att åtskilligt gjorts och att
konkurrenskraften nu börjar bli bra.

Att den finansiella kris som har sina rötter i det sena
1980-talets kasinoekonomi kräver en skuldsanering
som tar sin tid. På denna punkt görs nu insatser för
att säkra stabiliteten i det finansiella systemet
samtidigt som politiken inriktas på att skapa
förutsättningar för fallande räntor.

Att politiker -- ingen nämnd, ingen glömd -- har
ställt ut löften på offentliga insatser och offentliga
utgifter som går utöver vad ekonomin faktiskt kan
leverera. På den punkten har mycket omfattande
sparprogram beslutats i denna riksdag förra året. Vi
har nu lagt fram förslag till ytterligare omfattande
besparingar för att skapa förutsättningar för att få
bort det s.k. strukturella budgetunderskottet i
statens affärer.

Att ett perverst och ruttet skattesystem i förening
med för höga skattesatser länge bromsade och
förvred. Men även här har de senaste åren
inneburit att vi börjat att vrida politiken
betydelsefullt åt rätt håll.

Vi har aldrig lovat några snabba klipp i den
ekonomiska politiken. Under 1991 års valrörelse
gjorde jag med all önskvärd tydlighet klart att
vägen till varaktig tillväxt och till återställd full
sysselsättning skulle bli både lång och svår mot
bakgrund av det som hade inträffat. För detta fick
jag som bekant en del kritik från de lättsinnets
apologeter om förde socialdemokratins talan.

I sanningens namn skall också sägas att det sedan
dess tillstött svårigheter som då var svåra att
förutse. Jag tänker först och främst på den
förändring i det europeiska ekonomiska klimatet
som inträffade i och med den stora valuta- och
räntekrisens härjningar över hela kontinenten
under senare delen av förra året. Den förutsåg vi
inte, och inte någon annan heller. Inte ens sierskan
Saida hade veterligen speciellt mycket att bidra
med på den punkten.

Den budget som regeringen lade på riksdagens
bord den 11 januari är inget lättsinnets och
löftespolitikens dokument. Det innebär förvisso en
kärv politik i en kärv tid. Den är inte inriktad på att
vinna kortsiktig popularitet, men mycket bestämt
inriktad på att vinna långsiktiga resultat.

Sedan dess har oppositionspartierna haft möjlighet
att redovisa sina förslag. Och vi har haft möjlighet
att se vad i dessa som det kan vara värt att ta fasta
på i våra ansträngningar att finna så breda lösningar
som möjligt för att föra Sverige ur krisen så bra som
möjligt.

Det är självklart att vi först och främst har tittat på
vad Socialdemokraterna har haft att säga.

Det vore att begå kraftfullt våld på sanningen att
säga att vi blivit imponerade. Jag tror inte att det
bara är vi som har blivit besvikna på det som
Socialdemokraterna efter mycket tal och många
trumpetstötar till slut lyckades att få ihop. Bristerna
i Socialdemokraternas alternativ är vid det här laget
väl kända.

När det gäller det viktiga, och svåra, arbetet att
spara i de statliga utgifterna finns det bara ett stort
svart hål i den socialdemokratiska motionen. Man
säger nej till den absoluta merparten av regeringens
förslag till besparingar på ca 12 miljarder kronor,
säger samtidigt att man tycker att det nog behöver
sparas mycket men förmår inte att lägga fram en
enda antydan till ett konkret förslag till hur detta
skall gå till.

Till denna mycket märkliga hantering av den
enstaka politiskt svåraste delen i den ekonomiska
politiken finns det bara två möjliga förklaringar:
Antingen finns det en hemlig sparplan som man av
något skäl -- taktiskt eller annat -- inte vill redovisa.
Eller är det så att den från rosornas utdragna krig
kända motsättningen mellan fundamentalister och
realister nu har lett till en total
handlingsförlamning. Finns det ingen hemlig
sparplan är det uppenbart att Socialdemokraterna
står utan trovärdighet i den ekonomiska politiken.
Men finns det en hemlig sparplan kunde det vara av
intresse för oss och andra att få reda på den.

Jag tror inte att det i mannaminne förekommit att
ett stort oppositionsparti lagt fram ett så uppenbart
ofullständigt förslag i den ekonomiska politiken
som Socialdemokraterna nu gjort. Om man är ett
otydligt svart hål på denna punkt, är man desto
tydligare när det gäller att kräva olika höjda skatter
på 15-20 miljarder kronor på helår.

Mest anmärkningsvärt är självfallet förslaget att nu
höja marginalskatterna över brytpunkten med vad
som skulle bli ca 5 procentenheter. Här förefaller
det som om Stig Malm nu äntligen vunnit en
retroaktiv men icke desto mindre betydelsefull
seger i den batalj i rosornas krig som utspelades i
samband med skatteöverläggningarna hösten 1989.

Ty skulle vi i skattepolitiken nu återgå till att börja
höja marginalskatter, är det inget tvivel om att vi
snart skulle vara tillbaka i det som var både ''ruttet''
och ''perverst''. Vi skulle förlora mycket av
trovärdigheten i den långsiktiga saneringspolitiken.

Bättre blir dessa förslag självfallet inte av att man
lägger fram förslag till väsentliga höjningar av
skatten på företagsamhet och att man vältrar över
kostnaderna på kommunerna på ett sätt som gör att
man driver fram stora ökningar av
kommunalskatterna. Därmed blev ju
fördelningsprofilen på dessa skattehöjningar, all
retorik till trots, dessutom sådan att det sannolikt
blir låginkomsttagarna som drabbas hårdast av de
höjda skatterna.

Jag vet att Socialdemokraterna inte tror att sänkta
skatter ger fler jobb. Men att för den skull hoppa
över till den motsatta slutsatsen att höjda skatter
skulle ge fler jobb är att lämna allt vad erfarenhet
och expertis heter bakom sig. Det är fel. Det är en
politik som leder till färre jobb.

En ekonomisk politik som direkt motarbetar
näringslivets och industrins intressen har inga
förutsättningar att klara arbetslösheten. Även för
Socialdemokraterna måste den massiva kritik man
har mött från företagsamhetens företrädare vara ett
problem.

På viktiga punkter borde det dock finnas en
möjlighet att i riksdagens utskott diskutera om det,
detta till trots, är möjligt att nå fram till en samsyn.
Det kan gälla möjligheterna att snabbt få i gång
vissa infrastruktursatsningar. Här har mycket varit
eftersatt under en mycket lång tid. Här vill
regeringen att det expanderar snabbt, och
Socialdemokraterna vill ytterligare en expansion.
Låt oss se på möjligheterna.

Vad gäller utbildningsplatser finns det efter en
mycket snabb utbyggnad med ca 45 000--50 000
platser kanske ytterligare möjligheter. Det är dock
tveksamt. Men låt oss titta på dessa möjligheter.

Samtidigt skall sägas att det ligger ett betänkligt
drag av hokuspokus över delar av den
socialdemokratiska kalkylen. Man säger att man
vill minska arbetslösheten med en fjärdedel till en
extra kostnad av ca 2 miljarder kronor. Om det går,
har jag svårt att se varför man inte skulle kunna
halvera den för 4 miljarder kronor eller ta ner den
till en fjärdedel med en insats på 6 miljarder kronor.
Att man inte föreslår detta visar -- det är ett inslag
av hederlighet -- att man har en viss skepsis inför
denna typ av hokuspokus.

Det säger sig självt att det skulle vara en fördel om
det gick att här i riksdagen få en bred uppslutning
bakom den kärva men realistiska saneringspolitik
som kommer att krävas, främst vad gäller de
offentliga utgifterna, under många år framöver.

När stridssignalerna från socialdemokratin ljöd
som allra ljudligast strax före jul sade jag från
denna talarstol att regeringen trots allt vad som
sades av Socialdemokraterna fortsatt var inriktad
på att ständigt söka möjligheterna till en bredare
samverkan. Det gäller fortfarande. Men samtidigt
tvingas vi efter de senaste veckorna konstatera att
den socialdemokratiska politiken har tagit en
vändning bort från ekonomisk realism och bort från
möjligheterna till gemensamt ansvarstagande.

Jag beklagar detta. Det kan ha sina rötter i de
interna motsättningar och svårigheter som alltid
finns i ett oppositionsparti. Men jag hoppas att det
skall visa sig vara en temporär snarare än en
permanent förskjutning av inriktningen i den
socialdemokratiska politiken.

I en tid som denna är det nämligen kärvt
ansvarstagande -- inte lättsinnig opportunism --
som Sverige behöver.

(Applåder)

Anf. 5 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Fru talman! Vi kan kalla honom Josef. En liten
grabb, i samma ålder som min egen Jacob. Han
löpte amok, sparkade och slogs. Han vägrade att
tala med någon. Alla vuxna i hans omgivning kände
sig helt maktlösa.

Josef kom till en psykolog. Han fick papper och
penna i handen och började rita vad han såg inom
sig. Hans teckningar talade ett mycket tydligt
språk; barn och vuxna, hjälplösa, soldater, vapen,
döda människor och blod, överallt blod. Hans
handlande speglade hans fruktan, hans rädsla, hans
inre kaos.

Jag fick höra om Josef och se hans teckningar när
jag häromdagen träffade några av dem som på
Carlslunds flyktingsluss tar emot flyktingar från det
forna Jugoslavien.

Kriget har lett till den värsta flyktingsituationen i
Europa sedan andra världskriget. Den etniska
utrensningen innebär att människor bokstavligen
drivs från sina hem. De torteras och avrättas.

Som Gudrun Schyman påminde om våldtas kvinnor
systematiskt. För att manifestera sin avsky inför
denna ofattbara brutalitet bär i dag de kvinnliga
medarbetarna i regeringskansliet, från statsråd till
assistenter, svart klädsel. Kl. 12 kommer de att
samlas utanför Rosenbad för att med en tyst minut
uttrycka sin solidaritet. I våra hjärtan har vi alla
anledning att delta i den manifestationen.

Att begränsa flyktingbegreppet till vad
Genèvekonventionen stadgar framstår i alla lägen
som helt orimligt. Men i dagens läge, med
hundratusentals flyktingar i Europa, är det
dessutom cyniskt.

Vi lever dess värre i en tid när det inte är möjligt att
bedriva någon ordnad och välplanerad
flyktingpolitik. Det kan vi göra när förhållandena
är mer normala, när det kommer ett par tiotusental
flyktingar varje år. Men nu är förhållandena inte
normala, utan det råder kaos.

Ofta under min uppväxttid frågade jag varför vi
svenskar gjorde så litet för att hjälpa judarna på
1930-talet. Och lika ofta fick jag svaret att vi
ingenting visste. Jag vet inte om det stämmer eller
om människor inte ville veta. Men ett är säkert: Det
svaret är för oss omöjligt den dag Jacob eller Josef
frågar. Vi ser varje dag vad som sker.

Om det fortfarande finns utrymme för humanitet
och medmänsklighet måste vår uppgift vara att, så
långt vår förmåga över huvud taget räcker, hjälpa
dem av våra medmänniskor som i dag är på flykt.
Att hjälpa dem som finns kvar i närområdet, men
naturligtvis också dem som kommer hit.

Fru talman! I det här ''jugoslaviska'' perspektivet,
om jag får kalla det så, framstår våra egna
ekonomiska problem -- hur stora och svåra vi än
kan tycka att de är -- som både begränsade och
hanterliga. Men skall vi kunna lösa dem krävs
naturligtvis både insikt och mod.

Ett tema i den socialdemokratiska agitationen
under de senaste månaderna har varit att de vill ta
över regeringsmakten. Frågan är på vilka meriter
och med vilket program de vill göra det.

Meriterna är inte de bästa. Socialdemokraterna vill
helst slippa höra talas om sin skuld till dagens
ekonomiska problem, men de kommer naturligtvis
inte ifrån den. Dagens problem är en konsekvens
av misslyckanden i 1980-talets ekonomiska politik.

När jag läste årets ekonomisk-politiska motion från
Socialdemokraterna fick jag en stark känsla av att
de nu är på väg tillbaka till det övertaktiska
agerande som ofta styrde dem under 1980-talet.
Det mer ansvarsfulla handlande som vi har sett
prov på under senare år, senast i samband med
höstens krisuppgörelser, är nu som bortblåst.

Här redovisar regeringen i budgetpropositionen
både ödmjukhet och öppenhet. Vi ger konkreta
förslag till budgetförstärkningar för nästa budgetår.
Vi skissar på ytterligare förstärkningar för
kommande budgetår. Men vi visar samtidigt att vi
är beredda att diskutera med Socialdemokraterna
och att pröva deras och andra alternativ.

Vad gör då Socialdemokraterna? Jo, de säger att de
i princip delar regeringens bedömning av vilka krav
som ställs på budgeten, men de avvisar praktiskt
taget alla konkreta förslag. Deras egna förslag
lyser, som Carl Bildt påvisade, med sin frånvaro.
Deras principiella resonemang är ytterst oklara.

Låt mig konkretisera på denna punkt.
Socialdemokraterna avvisar våra besparingsförslag
för arbetslöshetsförsäkringen,
arbetsskadesjukpenningen och delpensionen.
Åtminstone när det gäller
arbetslöshetsförsäkringen var Ingvar Carlsson
mycket konkret. Men sedan säger han att man ändå
inser att man måste se över socialförsäkringen och
att man skall bringa ned kostnaderna. I den
socialdemokratiska motionen sägs att man vill
aktualisera sänkta ersättningsnivåer i
socialförsäkringen. Vad som återstår -- om man nu
avvisar de här regeringsförslagen -- är tre
socialförsäkringar, nämligen sjukförsäkringen,
föräldraförsäkringen och pensionerna. Möjligen
räknas också barnbidrag och bostadsbidrag in.

Detta leder mig till en mycket konkret fråga till
Ingvar Carlsson: Vilka av dessa
försäkringsförmåner eller bidrag är det som ni
socialdemokrater vill spara på? Skall
ersättningsnivån i sjukförsäkringen sänkas under
80 %? Skall ersättningsnivån i föräldraförsäkringen
sänkas eller skall folkpension och ATP sänkas?
Skall barnbidragen eller bostadsbidragen minskas?
Vad betyder exakt formuleringen i er motion? Vad
menar Ingvar Carlsson när han från talarstolen
säger att man är beredd att se över
socialförsäkringarna och bringa ned kostnaderna?

Fru talman! Samtidigt tycks Socialdemokraterna nu
vara beredda att överge en verklig grundbult i
århundradets skattereform, nämligen principen om
att alla skall kunna få minst hälften kvar vid en
löneökning eller ett extraknäck.

Ingvar Carlsson vet mycket väl att just denna fråga
höll på att stjälpa hela skattereformen när vi
förhandlade 1989--1990. I dessa förhandlingar drev
Socialdemokraterna, efter propåer från LO, kravet
på ett högre marginalskattetak. Det var först när
Socialdemokraterna accepterade 50-procentstaket,
och vi från Folkpartiets sida accepterade vissa
socialdemokratiska förslag om bl.a. förhöjt
grundavdrag för vissa inkomstskikt, som man
kunde nå fram till en uppgörelse.

När nu Socialdemokraterna sviktar i denna centrala
del av skattereformen är det mycket illavarslande.
Det är lätt att förstå de starka reaktionerna från
TCO och SACO. Att nu överge denna viktiga
princip vore verkligen att skjuta ett mycket rejält
grundskott mot hela reformen.

Fru talman! Jag tror att Sverige behöver mer av
samarbete över blockgränsen under hela 1990-
talet. Jag har i regeringen varit en varm
förespråkare för ett sådant samarbete och jag har
också fått stöd för det i regeringen. Jag är övertygad
om att ett sådant samarbete behövs också i en
framtid då Sverige till äventyrs skulle få en annan
regering. Jag tror aldrig att spektakel är bra när
man skall fatta viktiga politiska beslut, oavsett vem
man fattar besluten med. Men om detta skall
fungera är det nödvändigt att alla parter håller fast
vid grundläggande principer i de långsiktiga
överenskommelser som träffas och att vi spelar med
öppna kort.

Jag tillhör dem som uppskattar Ingvar Carlsson.
Jag tycker att vi under årens lopp har träffat flera
överenskommelser av stor betydelse för svensk
ekonomi och för Sveriges framtid. De senaste var
höstens krisuppgörelser där också flera av våra
kolleger fanns med.

Att vi ofta har olika uppfattningar är en sak. Det
ligger i sakens natur när man företräder olika
partier och olika ideologier. Men jag vill gärna tro
att man skall kunna lita på vad Ingvar Carlsson och
Socialdemokraterna säger. Men jag måste erkänna
att det finns stunder när jag inte riktigt vet vad jag
skall tro. Det vore utmärkt om denna debatt kunde
skingra min oro på den punkten.

En viktig förutsättning är att Socialdemokraterna
håller fast vid den skatteuppgörelse som vi träffade
för tre år sedan. Syftet med den var, som Carl Bildt
påminde om, att komma bort från det som även av
socialdemokratiska företrädare har kallats för ett
perverst skattesystem och att få ett nytt och robust
skattesystem som medborgarna kunde lita på. Det
skulle ligga fast över lång tid. Därför måste jag rikta
denna raka fråga till Ingvar Carlsson: Är ni beredda
att stå fast vid skattereformen och vid att
marginalskatten skall begränsas till högst ca 50 %?

Det här talet om att en rad skatteförändringar har
genomförts är bara en undanflykt. Två tredjedelar
av både skattehöjningar och skattesänkningar som
regeringen har genomfört har Socialdemokraterna
medverkat till.

En annan förutsättning, fru talman, för ett gott
samarbete i framtiden är att Socialdemokraterna
nu visar sina kort vad gäller de nödvändiga
budgetförstärkningarna, dvs. snabbt redovisar
vilka besparingar som de vill göra i stället för dem
som regeringen har föreslagit. Även i detta
sammanhang vill jag rikta en rak fråga till Ingvar
Carlsson: Är ni beredda att redovisa dem?

Anf. 6 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Mänsklig förnedring, krig och kaos är
dagens verklighet i det forna Jugoslavien. Fler
människor än någonsin sedan andra världskriget
våldtas, lemlästas och förvägras rätten till
mänskligt liv. Etniska konflikter är ofta
bakgrunden.

Sverige måste efter sin förmåga göra insatser för att
hjälpa de människor som drabbas. Det kan tyckas
att det inte är mycket som vi kan göra, men det är
viktigt både att uttrycka sin avsky över brotten mot
människovärdet och att hjälpa till med att ta hand
om de flyktingströmmar som skapas. Mot denna
bakgrund är naturligtvis våra problem av en helt
annan karaktär och av betydligt lägre dignitet, hur
allvarliga de än må vara.

Vi har nu kunnat lyssna till en genomgång av vad
oppositionen står för. Det är svårt att få intrycket
att oppositionen är samlad.

Den ärvda ekonomiska verkligheten har varit
regeringens största problem mer än oppositionen.
Dessutom har vi en djup lågkonjunktur att
bemästra. Att påstå att det krävs draghjälp från den
internationella ekonomin för att få fart på hjulen är
inte särskilt djärvt. Så djup blev svackan efter
spekulerandet på 1980-talet och efter nio års
socialdemokratiskt styre.

Ändå fortsätter Socialdemokraterna glatt att sprida
dubbla budskap. Våren 1991 -- jag vill påminna om
det -- alltså före valet, motionerade vi i
Centerpartiet om kraftigt förstärkta anslag till
investeringar i vägar och järnvägar. Fortfarande då
blev vi ensamma såsom parti att kräva dessa ökade
satsningar. Den socialdemokratiska
utskottsmajoriteten i riksdagen gömde elegant
huvudet i sanden, slog sig för bröstet och prisade
den dåvarande regeringens lägre ambitionsnivå.

När nu fyrklöverregeringen kraftfullt satsar
mångdubbelt mer på att skapa bra
kommunikationer med regional balans, för att ge
tiotusentals ungdomar utbildning och praktikjobb
och skapa arbete, då tjuter socialdemokratin. Inte
är det särskilt logiskt men tydligen
socialdemokratiskt.

Socialdemokraterna talar ofta om en rättvis
fördelning. Men tal är en sak och resultaten något
annat. I går publicerades en rapport om
inkomstfördelningens utveckling under 1980-talet i
Sverige -- till långtidsutredningen. Där konstaterar
författarna: ''Efter en period med kraftig utjämning
har utvecklingen tenderat att gå i motsatt riktning.''

1980-talet med socialdemokratisk regering nästan
hela tiden kännetecknades av ett trendbrott i
inkomstfördelningen. Omfördelningen av
förmögenheter till de mer bemedlades förmån blev
övertydlig under socialdemokratiska regeringsår,
låt vara i uppblåsta aktie- och fastighetsvärden.

Rapporten citerar vidare två amerikanska
ekonomer vid namn Danziger och Smolensky:
''Regeringar tycks ha omfattat slutsatsen att
långsam tillväxt och stora underskott orsakas av
omfördelningsprogram. Hur detta påstående -- vars
sanning inte bevisats -- blev konventionell visdom
kvarstår som ett mysterium.''

Ja, i varje fall bevisas det inte av den svenska 1980-
talsutvecklingen och tiden därefter. Ökade klyftor
följdes här av allt långsammare tillväxt och allt
större underskott som bekant.

Klyftorna har ökat också i andra jämförda länder
under 1980-talet, t.ex. i de republikanska
administrationernas USA. Möjligen uppfattas inte
denna likvärdiga och identiska utveckling som en
fjäder i hatten av svenska socialdemokrater.

I en tid när vi har dessa problem, är det naturligtvis
också viktigt att lyfta blicken mot omvärlden och
det ökade samarbetet.
Medlemskapsförhandlingarna med EG har börjat.
Förberedelserna har skett med öppenhet och
lyhördhet. Bred enighet har etablerats. Det stärker
våra möjligheter i förhandlingarna.

För Centerpartiets räkning vill jag understryka att
den svenska alliansfriheten består. Militärt
samarbete ingår inte i våra EG-planer.
Verkligheten -- mer än det skrivna ordet -- kommer
att avgöra hur den monetära unionen formas.
Slutligt ställningstagande har inte skett.

Det är ingen tillfällighet att huvudkraven i
förhandlingarna, med Centerpartiet såsom
deltagande i regeringen, rör sig kring områden som
miljö, regionalpolitik och jordbruk. Högsta
tillämpade ambitionsnivå skall gälla på
miljöområdet. God regional utveckling måste
säkras. Sveriges jordbruk måste med stärkt
livskraft möta ett medlemskap i EG, när och om
svenska folket så bestämmer. Det är viktiga mål för
förhandlingsarbetet men också före
förhandlingarna. Jag är också personligen
övertygad om att resultatet på dessa områden i stor
utsträckning kommer att påverka
folkomröstningens utfall. Det vore bra om alla
insåg detta.

Centern redovisade före valet ett miljömanifest för
en ny regering: Grön start. Många av dess krav
förverkligas nu:

Miljösituationen och miljövården redovisas nu av
regeringen till riksdagen varje år.

Planfrågorna är en integrerad del av miljöpolitiken.

De fyra outbyggda älvarna föreslås få ett förstärkt
skydd. Ett dussintal värdefulla älvsträckor skyddas
från utbyggnad.

Miljöskadlig energi har belastats med tio miljarder
kronor från årsskiftet, medan miljövänlig energi
främjas.

Ekonomiska styrmedel används mer aktivt enligt
principen att förorenaren skall betala före
skattebetalande allmänhet.

Miljöklassning av bensin förbereds.

Gröna nationalräkenskaper är på gång.

Stora infrastrukturprojekt granskas ur
miljösynpunkt före slutligt beslut, men arvet från
tidigare regering är tungt.

Miljöbalksarbetet är i slutfasen.

Uppföljningen av Riokonferensen är i full gång,
lokalt och internationellt.

Miljöbiståndet till Baltikum har inletts.

Återvinning, återanvändning och producentansvar
blir hörnstenar i kretsloppsanpassad
samhällsutveckling.

I finansplanen slår regeringen fast att miljöskulden
inte får öka.

Låt mig därför till sist anknyta till vad Lester R.
Brown skriver i State of the World 93 -- Tillståndet
i världen, även den publicerad i går här i Sverige:

''Miljöförstöringen påverkar nu direkt ekonomin
såväl i enskilda länder som globalt och kan inte
längre betraktas som ett perifert problem. Om
ekonomins försörjningsunderlag i naturen
fortsätter att förstöras, kan produktionen inte öka i
samma takt som befolkningen. Då kommer
medelinkomsten i världen att minska.

Den slutsats som måste dras av detta är att världen
nu går in i en ny era, där fortsatt ekonomiskt
framåtskridande kräver att utarmningen av miljön
vänds i sin motsats.''

Brown avslutar: ''Vår generation måste vända
utvecklingen, för våra barn kommer det inte längre
att vara möjligt.''

Det har funnits alltför mycket betong i den svenska
politiken, en betongblandad miljöpolitik. Den
situationen måste vi komma bort från. Detta är en
situation som vi har ärvt. Detta är utmaningen som
vi har att svara upp mot.

(Applåder)

Anf. 7 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Fru talman! Vi kan inte finna ord för att ge uttryck
för den avsky som vi känner inför det vanvett som
sker i det forna Jugoslavien. Jag är övertygad om
att vi alla ansluter oss till vad som i det
sammanhanget har sagts här av tidigare talare.

På sista tiden har vi också blivit upprörda över
vuxnas övergrepp mot barn här i vårt land.
Konstnären Claes Bäckström, nu 65 år, har berättat
om den förnedring som drabbade honom, när han
såsom 8-åring blev våldtagen av en man. Den
upplevelsen har legat som en skugga över hela hans
liv.

Jag tror att många av oss har blivit mest upprörda
över hur vuxna verkar leva i sin egen paragrafvärld.
Men barnens skräck, deras utsatthet, är fjärran från
de ombonade rummen där paragraferna
skärskådas. Jag tror att vi hela tiden måste granska
gapet mellan den juridiska bedömningen av ett
brott och den allmänna rättsuppfattningen. Vi
måste förstås värja oss mot att rättsskipningen blir
något slags folkdomstolar. Men barn och andra
utsatta brottsoffer kan öppna våra ögon så att vi ser
inte bara brottet och brottslingen utan också de
nakna, vidriga följderna av ett brott.

Säkerligen har vi kompetenta jurister i Sverige. Jag
betvivlar inte detta. De gör sitt bästa för att döma
sakligt och oväldigt. Men det som har väckt
uppmärksamhet den sista tiden borde få oss att
fundera över om vi inte litet till mans, kanske alla,
lever i vår egen lilla vrå eller håla, som vi tror är
världen. Hålans fördom, har någon av de stora
filosoferna kallat det.

Det vi alla här i maktens kvarter i centrala
Stockholm borde fråga oss är om inte vi som sysslar
med politik också lever i en avgränsad värld. Vi
talar självklart nu mycket om arbetslöshet, men vi
förstår inte alltid djupet eller den hopplöshet och
depression som arbetslösheten kan leda till för en
människa. Samma avstånd till den enskilda
människans liv blir det lätt, när vi talar om
äldreomsorg, vård, utbildning, ekonomi och inte
minst bistånd.

När vi nu diskuterar politikens inriktning utifrån
regeringens budgetproposition och alla de
motioner och förslag som har framlagts i riksdagen,
hamnar vi lätt i vår egen begränsade vrå eller håla,
politikens föreställningsvärld. Mycket måste
självklart handla om ekonomi. Men vi får ändå inte
glömma målet för det vi sysslar med här i
kammaren och över huvud taget i dessa kvarter,
nämligen att skapa ett samhälle som blir bättre för
våra barn och barnbarn.

För oppositionen ligger det nära till hands att ha ett
kortsiktigt perspektiv. Man fortsätter att berätta
om ''slakten på välfärden''. Tyvärr är vi många i den
generation som är barn av det moderna välfärds-
och tekniksamhället som vill så att säga ha
belöningen genast. Vi lever i nuet. Vi vill gärna
skjuta upp det mödosamma arbetet till senare.
Resultaten skall synas direkt och kunna mätas i
kronor och materiella fördelar.

Fru talman! I debatten har det citerats ur olika
tidningar. Jag skall be att få citera ur en artikel i
Dagens Nyheter av Odd Engström, ordförande i
den nya bankakuten och socialdemokratins egen
filosof. Han säger så här:

''Ingen generation har tidigare fått så mycket och
det gjorde oss till hedonister. Vi vill ha roligt med
detsamma, här och nu.''

Han fortsätter:

''En generations mest sunda instinkt är att fundera
över hur det ska gå för barnen. Hur kan jag ge mina
barn ett anständigt liv?''

Detta borde denna debatt också handla om. Se det
från barnens, framtidens horisont! Vi har en
ekonomisk kris, och det är klart att det är ganska
enkelt att göra dessa divisioner och tala om hur
mycket en familj har i skuld.

Jag såg ett TV-program där man visade ett litet
nyfött barn och talade om att ett barn som föds
genast har 100 000 kr i skuld.

Vi lever inte i den situationen att vi kan gå ut och
lova några extravaganser. Men jag tror att det också
är viktigt att vi talar om de resurser som finns och
de möjligheter som står oss till buds och pläderar
för att det nu handlar om långsiktighet -- att
förvalta, vårda miljön och spara. Därmed inte alls
sagt någonting annat än att vi måste bry oss om de
grupper som har det särskilt bekymmersamt under
denna tunga och dystra period som vi lever i och
inte kan tala oss ur. Därför finns det också en del
reformer för handikappade och förbättringar för de
sämst ställda pensionärerna i regeringens förslag.

När vi talar om krisen och utmålar de problem som
vi lever i, kan det ändå vara klokt att någon gång se
på när vi senast hade samma BNP-siffror som vi nu
har, och det är inte många år sedan så var fallet.

Jag vill faktiskt påstå, fru talman, att den verkligt
stora krisen i Sverige och i världen är en etisk och
en moralisk kris. Både under sus-och-dus-ekonomi
och nu under den ekonomiska krisen, ser vi hur
diverse tvivelaktiga späckhuggare och hajar
försöker utnyttja den. Därför är det nödvändigt att
öka insatserna mot t.ex. ekobrotten. Vi
kristdemokrater skulle vilja ha en ännu kraftigare
insats i detta sammanhang. Vi önskar verkligen
Odd Engström och hans blivande medarbetare
lycka till i deras röjningsarbete.

Om vi ser ut över världen, ser vi väl också att det är
en moralisk kris som vi lever i och är ansvariga för.
En triljon dollar satsas varje år på vapen för att vi
skall ta kål på varandra, kunna döda varandra,
medan 40 000 barn dör varje dag av svält och
umbäranden.

Jag tror att den moraliska krisen delvis är en följd
av att man i politik och debatt så hårt har betonat
individens frihet och rättighet och ofta glömt bort
ansvaret, förvaltarskapet. Då inskränker sig lätt
solidariteten till att man skall betala skatt och gärna
mycket skatt. När det blir tal om att värna sin
medmänniska -- det är ett mycket fint uttryck och i
allra högsta grad mänskligt -- då blir det fråga om
värnskatt, alltså mer skatt för att värna
medmänniskan. Sedan tror man att man har löst
problemet.

Vi skall naturligtvis alltid diskutera om de
ekonomiska bördorna drabbar olika människor och
olika samhällsgrupper på ett rättfärdigt sätt. Det är
inte tu tal om det. Men, fru talman, mitt i krisen
kan vi skapa ett positivt budskap, därför att
optimism verkligen behövs nu.

Om vi kan ge mod och framtidstro åt varje
småföretagare i landet att våga anställa ytterligare
en person, skulle arbetslösheten snabbt försvinna.
Så enkelt är det naturligtvis inte, men jag påstår att
det är möjligt och att vi måste börja med den typen
av insatser. Fru talman, i det avseendet är jag
övertygad om att regeringens politik leder längre än
oppositionens.

Det är inget parti som kan väcka fullständiga
partimotioner. Vi kommer alla till korta. Därför är
det nödvändigt, vilket har sagts här tidigare, att vi
lyssnar på varandra och lär av varandra. Det är vi
faktiskt pliktiga att göra, tycker jag.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag understryka att
vi skall bygga välfärden nedifrån. Det är det som
med det svåra ordet kallas subsidiaritet.

Några anställda vid ett socialdistrikt här i
Stockholm har nyligen varit i Berlin och studerat
det sociala arbetet i ett distrikt där. Där bedrivs det
sociala arbetet, kampen mot arbetslöshet och
droger, mot ungdomsvåld, omsorgen om de äldre,
till stor del av intresseorganisationer och ideella
föreningar. Enskilda och grupper tar initiativ, och
samhället ger stöd. Stockholmarna var häpna. Allt
fungerade inte. Men de tyckte att mycket
fungerade utmärkt.

Vi skall inte riva den svenska välfärden eller skrota
hela den svenska modellen. Men vi måste våga
tänka nytt, tänka nedifrån. Då bygger vi också upp
ett samhälle där EG naturligt kommer in. EG ses
ofta från fel perspektiv, tycker jag. Många problem
skall vi och kan vi klara själva. Andra problem är
så stora och fulla av internationellt beroende att vi
måste skapa gemensamma beslut över
nationsgränserna.

(Applåder)

Anf. 8 INGVAR CARLSSON (s):

Fru talman! Först ett ord till Ian Wachtmeister. Vi
tycker att bland det allra viktigaste just nu är att
minska våra utgifter för kontant
arbetslöshetsunderstöd. I stället anser vi att det
skall satsas på produktiva åtgärder, t.ex. ökning av
utbildningen, satsning på infrastrukturen, ROT-
programmet och stöd till de små och medelstora
företagen när det gäller deras förutsättningar att
klara konkurrensen ute i Europa. Det är
produktiva och vettiga åtgärder.

Vi har tagit initiativ i utskotten för att tidigarelägga
dessa åtgärder. Nu blir det intressant att se om det
i utskotten och i kammaren går att skapa majoritet
för detta. Vår erfarenhet är tyvärr att när det
kommer till kritan stöder Ny demokrati den
borgerliga regeringen. Ny demokrati gör det därför
att det är ett borgerligt högerparti. Det visar sig
också på ett annat viktigt område. När det blir
konflikter, t.ex. i fråga om arbetsrätten, mellan
arbetsgivare och löntagare, då ställer sig Ny
demokrati konsekvent på arbetsgivarnas sida. Ny
demokrati är inte ett parti som företräder
löntagarna.

När jag lyssnar på regeringsledamöterna gör jag
följande reflexion: Har regeringen gett upp?
Regeringen talar nästan inte om sin egen politik.
Den talar inte om det som människor är bekymrade
över, nämligen arbetslösheten och
boendekostnaderna, utan den ägnar huvuddelen åt
socialdemokratins politik, mest i negativa ordalag.
Det kanske säger mer än vad regeringsledamöterna
själva riktigt förstår, nämligen att de har tappat
greppet över situationen och utvecklingen i
Sverige.

Carl Bildt frångår inte sin vana att tala om att han
begrep först och bäst av alla vad som skulle komma.
Han sade att han, i motsats till socialdemokratin, i
valrörelsen insåg vad som var problemen. Varför,
Carl Bildt, då dessa löften om sänkta skatter, om
lägre hyror och om högre sysselsättning? Det är ju
där som regeringens förtroendekris nu finns.

Mycket typiskt hade Carl Bildt inte ett enda ord till
svar när det gäller hans löfte till Sveriges
medborgare om sänkta boendekostnader, trots att
han hade ganska lång tid att besvara det. Han sade
däremot att han var besviken på socialdemokratin.
Jag tror inte att medborgarna är det. Det verkar
inte så just nu när vi visar hur vi kan få 190 000
människor, som annars skulle drabbas av
arbetslöshet, att få utbildning eller sysselsättning.

Var vill socialdemokratin spara? Jag skall gärna
svara på det. Det första och viktigaste är att minska
utgifterna för det kontanta
arbetslöshetsunderstödet. Om man inte börjar i
den ändan, då blir det andra ganska så meningslöst.
Vi har lagt fram konkreta förslag i detta
sammanhang. Vi vill ha ett samarbete på den
punkten. Om vi får det samarbetet, är vi också
beredda att gå in på andra konkreta punkter.

Carl Bildt säger att det inte går att tidigarelägga fler
investeringar. I en TV-intervju för någon vecka
sedan slingrade han sig genom att säga att det inte
är pengabrist som bromsar, utan det är
miljöprövningar och planprövningar som för
närvarande bromsar. Han har desavouerats av sin
egen kommunikationsminister som har sagt att det
är pengar som saknas. Både Banverket och
Vägverket har en rad väg- och järnvägsbyggen som
är startklara och som skulle kunna ge omedelbara
jobb. Jag har en lista på 22 vägar och 33 järnvägar
som behöver rustas upp eller byggas ut. Det är bl.a.
E4 förbi Värnamo, Lundbytunneln i Göteborg, E4
norr och söder om Gävle, spårupprustning i Luleå
och vägbroar i Östergötland. Det enda hindret för
att dessa jobb skall sättas i gång är regeringen.

Jag vill säga något till Bengt Westerberg. Den nya
regeringen började omedelbart att tumma på för
oss mycket viktiga delar av skattereformen. När det
skedde kontaktade jag omedelbart Bengt
Westerberg och begärde överläggningar. Jag såg
det nämligen som mycket allvarligt att Folkpartiet
skulle vara med och riva upp skattereformen. Då
svarade Bengt Westerberg: Du förstår väl att jag
inte kan resonera med er om skattereformen nu när
vi sitter i en borgerlig regering.

Jag blev mycket besviken. Men det är inte bara
socialdemokrater som skall hålla ingångna avtal.
Det är båda parter. Nu anser jag att det är orimligt
när vi lägger ytterligare bördor, både skattemässigt
och på annat sätt, på vanliga medborgare att inte
de högre inkomsttagarna också skall vara med och
betala detta.

Jag anser emellertid fortfarande att skattereformen
är viktig och att det är angeläget att de stora
landvinningar som vi därigenom har gjort skall
behållas, och jag kommer att fortsätta att arbeta för
det. Jag har, som bekant, redan betalat ett visst
politiskt pris för skattereformen.

När jag är inne på skatteområdet försöker Carl
Bildt som vanligt att skrämma folk med att
socialdemokratin vill höja skatterna. Vi föreslår
skattehöjningar och en utebliven minskning av
arbetsgivaravgifterna på sammanlagt 5 miljarder
kronor. Carl Bildt höjer skatten för hushållen
1993--1994 med över 30 miljarder kronor. Vi har
öppnat för att under 1993 skjuta på
bensinskattehöjningen och erbjuda en lägre
momsbeskattning. Det sade Carl Bildt också nej
till.

Olof Johansson har sagt att han kan tänka sig att
temporärt höja skatten för dem som tjänar mest.
Bengt Westerberg har tagit upp de högre
inkomsttagarnas insatser, och Carl Bildt fortsätter
att utlova allmänna skattesänkningar. Vem skall
man egentligen tro på?

(Applåder)

Anf. 9 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Fru talman! Jag delar oron och engagemanget. Jag
är upprörd över nöden i världen, våldet i världen
och våldet i Sverige. Jag hatar krig.

Men vi sitter här för att göra något. Svenska folket
har valt oss till det. Om vi skall hjälpa andra, måste
vi stå för den hjälpen själva, givetvis. Vi kan inte
begära av andra att de skall finansiera vår hjälp.
Det gör vi i dag. Vi lånar och hjälper andra.

Det är därför Ny demokrati har föreslagit att vi
skall göra allt för att få ned räntan och få fart på
jobben. Då får vi ordning här. Då kan vi hjälpa oss
själva och även andra.

Här har diskuterats mycket om vad man kan göra.
ROT-sektorn har nämnts. Alla människor vet inte
vad det är. Det är reparationer och ombyggnader
av fastigheter som finns i dag. Där finns massvis
med jobb. Det gör det faktiskt.
Socialdemokraterna hade chansen så sent som i går
att komma överens om en mycket konkret åtgärd.
Det ville man inte i går.

Den 16 december sade den här kammaren nej till
en satsning på s.k. VA-ROT -- det betyder vatten
och avlopp --, som också behöver åtgärdas i
Sverige. Detta är taktik. Det är taktiska finter från
Socialdemokraterna. Nu när man har varit med ett
tag i riksdagen börjar man faktiskt bli ännu mer
upprörd än man var när man stod utanför.

Sedan vill jag säga till statsministern och även till
vice statsministern att vi faktiskt ställer krav på en
del saker. Vi tänker inte vara med om att hoppa
från tuva till tuva. Vi vet inte vart ni hoppar. Om vi
inte tror att ni landar på fast mark, varför skall Ny
demokrati ställa upp med en liten tuva här och en
liten tuva där? Sedan har ni tio andra tuvor att
hoppa på tillsammans med Socialdemokraterna. Vi
måste vara övertygade om att landa på fast mark.
Jag skulle därför vilja höra vad statsministern säger
om Ny demokratis ekonomiska politik, såsom vi
har föreslagit den.

En annan sak. Vad är det som jag och ni tror att
människor frågar sig? Krismedvetandet är mycket
större bland allmänheten än här, vill jag påstå. De
frågar sig varför det är arbetslöshet nu. Har de fått
svar på den frågan? Varför talar man inte tydligt om
att vi levde över våra tillgångar, att vi gav oss
förmåner och löner som vi inte hade råd med och
att vi nu måste få ned räntan före allting annat?

Folk frågar sig säkert: Är Sveriges ledning bra?
Politiker som vi, som skall lägga oss i allting,
hushållar vi verkligen med människors pengar?
Eller tycker vi bara att det är att rekvirera in pengar
och dela ut dem till egendomliga ändamål som vi
hittar på själva.

Jag tror att människor, när de har läst om hur det
går till i Invandrarverket, SIDA, och snart är det väl
dags att börja titta på AMS, frågar sig: Sköter sig
myndigheterna? Hur går det till? Måste vi ha 75 000
människor i flyktingläger, frågar man sig. Då vill
man inte ha svaret att det är eländigt i världen, för
det vet man.

Men det har börjat bli eländigt i Sverige också. Vi
har social oro, vi har kostnader. Skall människor
betala dessa? 20, 30, 40, 50, 60 miljarder kronor,
hur mycket skall man betala för en politik som är
dålig?

Det handlar inte om främlingsattityder. Det är
politiken det handlar om. Politiken är dålig. Vad
gör SIDA för nytta, Alf Svensson? Det är jättesvårt
att försvara det som sker. Snart måste man nog
lägga ned SIDA. Vi har sagt det hela tiden, för det
är uppenbart.

Jag tror att man borde ha en karta här på väggen i
stället för den vemodiga bonaden. Man skulle
kunna ha en världskarta, så att vi såg var vi lever.
Det är en ganska kul idé, som jag just kom på.

Vi har haft en föreställning om vem som är godast.
Det är klart att jag inte är godast, jag är ondast här.
I så fall skall ni vara hemskt glada, för jag är en
mycket snäll person. Godheten talar de
paralyserade personer om som har stått för vår u-
hjälp och vår flyktingpolitik. Men jag säger att det
är dumhet. Vi har ställt till med stora och onödiga
problem i Sverige. Vi talar om att det är kaos på
andra håll. Men vi håller ju på att skapa kaos själva
genom att inte göra någonting, genom att stå och
titta på.

Man kan fråga: Har vi rätt regering? Det är sådana
saker som folk frågar sig. Då svimmar man nästan.
Så får inte jag säga från talarstolen, eller hur? Det
skall man mygla om i korridorerna. Men det är en
ganska bra fråga.

Det man kan säga om regeringen hittills är att den
har gjort för litet, gjort det för sent och varit mycket
kaxig. Man kan fråga sig om statsministern
koncentrerar sig på rätt uppgifter. Är det han som
skall sköta u-båtar och Europa, Westerberg och
Svensson som skall sköta alla de sociala problemen
och Wibble och Dennis ekonomin, eller skall han
koncentrera sig på någonting som verkligen är
centralt? Jag tror att han skall koncentrera sig på ett
annat sätt.

Då frågar man så här: Vore det bättre med
Socialdemokraterna? Det är en bra fråga. Då vet vi
i alla fall att vi får höjda skatter. Vi får mer politisk
styrning. Vi får mer makt åt facket. Vi får höjda
hyror, såvitt jag förstår. Det höjdes aldrig så många
hyror som när de ''höll på och körde''.
Fallskärmsavtal är man upprörd över. Men vilka
satt i bankstyrelser, vilka skrev fallskärmsavtal? Jo,
där satt de också. Vilka kom på idén med politiska
utnämningar?

Nu står jag här och berättar att det här är problem
som jag ser för Ny demokrati. Gemensamt har hela
det här gänget, i stort sett alla, 90 %, sagt att man
inte är med på att attackera u-hjälp, flyktingpolitik,
organisationsstöd, partistöd, politiska
utnämningar, behovsprövade barnbidrag och
politikernas egna egendomliga löneförmåner. Jag
menar att hela det här etablissemanget faktiskt inte
lyssnar på rörelsen. Om det är fråga om någon
rörelse, så är det inte samma rörelse som 1968. Det
kan jag tala om.

Vi har en sjuk politisk modell. Vi måste ändra den.
Det är nya tider. Den svenska modellen måste
ändras. Vi måste ta hjälp. Vi måste faktiskt
samarbeta. Tro mig eller inte, vi ställer upp på det
samarbetet. Men då måste man tänka om. Ni som i
olika faser har varit med och ställt till eländet får
faktiskt också tänka om, från höger till vänster.

(Applåder)

Anf. 10 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Jag tror att om vi bytte ut bonaden mot
en världskarta skulle vi på den kunna utmärka t.ex.
var alla flyktingströmmar i världen går. Då skulle vi
se att det endast är en liten, liten rännil som
kommer till Sverige. Då skulle vi se att det är de
fattigaste människorna i de fattigaste länderna som
tar emot den största delen av flyktingströmmarna i
dag. Då kanske vi skulle få slut på den
konjunkturanpassade humanitet och
medmänsklighet som Ian Wachtmeister och Ny
demokrati förespråkar. Det är pinsamt att behöva
lyssna till.

Carl Bildt citerade Percy Barnevik i sitt anförande,
och jag skall också göra det. Jag tycker att det är en
mycket klok man i många avseenden. Jag skall
citera honom för att han är en förespråkare för
sextimmarsdagen, vilket jag också som bekant är.
Jag fick inga reaktioner på det när jag tog upp det i
min inledning.

Han sade i en intervju i Svenska Dagbladet
häromdagen att det är en illusion att tro att
industrin kommer att kunna växa igen till gammal
sysselsättningsnivå. ABB skall ta bort 5 % till av
jobben, bilindustrin skall rationalisera bort 50 %.
Han sade också att man måste titta på arbetstiderna
och att ''kortare arbetsvecka, sextimmarsdag t.ex.,
kan vara en kompletterande åtgärd''.

Jag håller med honom om det. Det är också därför
vi i Vänsterpartiet har föreslagit att arbetstiden av
många goda skäl, som det faktiskt finns, ses över
och att nedtrappningen av arbetstiden börjar.
Målet är ändå att vi skall kunna utnyttja den
moderna teknikens landvinningar till att minska
lönearbetet och på det sättet öka vår livskvalitet.

Jag skulle också vilja citera en annan man. Då
gäller det frågan om hyrorna, som Ingvar Carlsson
tog upp i sitt anförande. Vi har heller inte fått några
svar från regeringsföreträdarna om detta. Den här
mannen är verkställande direktör i HSB:s
Riksförbund. Han skriver så här i ett förord till en
verksamhetsberättelse: ''Ingen ljusning är i sikte.
Våra politiker tycks handlingsförlamade. Om den
här utvecklingen tillåts fortsätta, blir även Sverige
det tvåtredjedelssamhälle som innebär att två
tredjedelar har jobb och resten tvingas leva på
bidrag.

Krisen slår nu särskilt hårt mot bygg- och
bostadssektorn. Samtidigt som en utdragen
lågkonjunktur drabbar oss alla, genomför nu den
borgerliga regeringen det bostadspolitiska
systemskifte som den förra regeringen inledde. Så
litet som möjligt skall samhället lägga sig i
bostadssektorn och dess finansiering.

Jag undrar ibland om politikerna är medvetna om
följderna av att de vänder upp och ner på den
svenska bostadspolitiken. Hur skall vanligt folk ha
råd att bo i framtiden?''

Det är en mycket berättigad och bra fråga. I
Vänsterpartiet har vi sagt nej till neddragningen av
de bostadssubventioner som regeringen föreslår,
och som tyvärr även Socialdemokraterna har gått
med på. Att i nuvarande läge, med nuvarande
ekonomiska kris och kris i byggsektorn, minska
bostadssubventionerna med tre miljarder kronor
säger vi nej till av det skälet att vi anser att det är
en social rättighet att ha en bostad. Varje människa
måste kunna ha tak över huvudet till en rimlig
kostnad.

Vi måste på sikt reformera systemet med
bostadssubventioner. Det inser vi också. Det måste
bli mer träffsäkert än det är i dag. Men vi kan inte
nu omedelbart ta till den här åtgärden som vi vet
förvärrar situationen för väldigt många människor.

Jag tycker att det var intressant att höra Alf
Svensson tala om ett anständigt liv. Jag tycker också
att det är det vi borde tala om, inte minst vi
politiker. Hur ser vi till att människor får ett
anständigt liv, både vi som lever nu och de som
kommer sedan?

Jag tycker också att det var intressant att höra Olof
Johansson tala om att vi nu är inne i en ny era -- han
talade om miljön -- som kräver nya lösningar och en
ny politik.

Jag tror också att vi måste börja diskutera en ny
politik, inte minst en ny ekonomisk politik, som
sätter människor och miljö i centrum. Vi måste
börja diskutera vad livskvalitet är. Det finns inte
längre, som under tjugo-, trettio-, fyrtio- och
femtiotalet, enkla samband mellan en ökad
materiell tillväxt och ökad livskvalitet. Vi har i dag
en ökad materiell tillväxt som i sina avarter innebär
en minskad livskvalitet för många av oss i form av
bl.a. ökad miljöförstöring.

Alla talar om skatter och skattehöjningar. Det är
inte så att ökad livskvalitet för de flesta människor
innebär sänkta marginalskatter. Det sambandet
finns inte. Vi är många som inte blir lyckliga över
sänkta marginalskatter, men som är lyckliga över
att slippa en samhällsutveckling där vi tvingas kliva
över lik. Vi vill betala för det. Vi vill leva i ett
jämlikt samhälle. Därför ser vi omfördelning, dvs.
att ta pengarna där de finns och föra över dem dit
där de inte finns, som lösningen. Det får innebära
ökade skatter för människor som i dag har ett
sparande som inte används i produktiva
investeringar eller till inhemsk konsumtion. Det
måste också innebära att vi skattevägen tar pengar
från de stora exportföretag som i dag gör vinster på
kronans fall och för över till de företag som behöver
investera och utveckla ny teknik.

Detta innebär att man använder skattemedel
produktivt i en skapande process för att öka den
gemensamma livskvaliteten. Då är det inte farligt
att höja skatten.

Anf. 11 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Jag vill först i all korthet tala om
bostadspolitiken.

Vad har vi gjort? Vi har kraftigt dämpat
utvecklingen av hyreskostnaderna i förhållande till
hur den var under Ingvar Carlssons senaste
mandatperiod. Det är inget dåligt resultat. Det
byggs nu väsentligt mycket billigare än vad det
gjordes tidigare. Det byggs mindre, men det byggs
billigare och delvis bättre. Vi inriktar nu politiken
också mot att sänka räntorna, vilket accentuerar
den utveckligen. Det är svaret på de ställda
frågorna.

Så vill jag tala om något som är alldeles avgörande
och som har stått i centrum för debatten -- ett
faktum som Ingvar Carlsson klagar över --
nämligen socialdemokratins fallissemang när det
gäller att prestera en sammanhängande ekonomisk
politik. Jag förstår hans klagomål.

Det är de facto så, vilket också Bengt Westerberg
sade, att Socialdemokraterna accepterar att det
behöver sparas 12 miljarder kronor, men avvisar
praktiskt taget alla regeringes besparingar och har
inga egna förslag. Även med socialdemokratins
mått mätt fallerar ni. Antingen tyder detta på att
det är ett svart hål i den ekonomiska politiken,
orskakat av att fundamentalisterna har tagit över,
eller på att ni har hemliga sparplaner som ni i så fall
har skyldighet att redovisa. Ni har försatt er själva
i ett fundamentalt politiskt dilemma. Ni skall själva
på ett eller annat sätt reda ut situationen.

Ingvar Carlsson har ett sparförslag: man skall
reducera ersättningar från A-kassa. Det är inget
svar! Det är redan tillgodosett i andra delar av era
kalkyler och påverkar inte alls de 12 miljarder
kronorna. Efter veckor av öppna debatter och efter
de kontakter vi haft kvarstår fortfarande detta
fundamentala faktum: vi har inte fått ett enda
konkret besked om vad Socialdemokraterna skall
spara på.

Ingvar Carlsson tror kanske att det bara är jag som
upplever detta som besvärande. Låt mig citera en
ledare ur den socialdemokratiska tidningen
Arbetet. Ingvar Carlsson citerar enskilda
skribenter i Svenska Dagbladet, men i ledaren i ett
av de socialdemokratiska huvudorganen skriver
man så här: ''Socialdemokraterna redovisar inte i
dag i detalj vad som bör skäras bort. Det
Socialdemokraterna vinner i taktisk effekt på den
manövern kommer man dess värre att förlora i
förtroende. Ett parti som gör anspråk på att vilja
överta regeringsmakten omgående kan inte stå
utan svar i så centrala frågor.''

Som ett indirekt svar på detta hänvisar Ingvar
Carlsson till Sifo-siffror och menar att folket tycker
annorlunda. Jag tror uppriktigt sagt inte att Ingvar
Carlsson är så lättsinnig att han tror att detta land i
en kärv tid kan regeras med en politik som bara
visar sig i Sifo-siffror. Om man inte kan spara i de
statliga utgifterna, kan man i detta läge icke regera
Sverige. Om man inte i opposition vågar redovisa
vad man skall spara på, kommer man aldrig att
klara det i regeringsställning. Har inte
Socialdemokraterna lärt sig läxan från förra gången
man var i opposition? Har man låtit lättsinnet ta
över alldeles? På denna punkt är det inte bara jag
som kräver svar.

Ingvar Carlsson har rätt när han säger att vi har höjt
skatter. Vi har sänkt fler, men vi har höjt åtskilliga.
Detta har vi till stor del gjort påhejade av
socialdemokratin. En uppgörelse är en uppgörelse,
och jag skall inte klaga över den saken. Det
Socialdemokraterna nu gör är att lägga fram förslag
om 15-20 miljarder kronor utöver detta i
skattehöjningar. Det gäller inkomstskatt, skatt på
företag, skatt på sparande och skatt på
kapitalbildning av olika slag. Det är alldeles
självklart att detta skulle ha en bromsande effekt på
ekonomin och på våra möjligheter att skapa
sysselsättning.

Jan O Carlsson talade i Göteborg dagen innan jag
kom dit. Jag läste i Göteborgsposten att han tröstat
arbetarekommunen med att den
socialdemokratiska politiken skulle innebära
''enorma'' skattehöjningar. Det tröstar möjligtvis
de allra mest fundamentalistiska i
arbetarekommunen där nere, men det tröstar
sannerligen inte svensk ekonomi. Den vill inte ha
några rejäla skattehöjningar.

Till dess att annat bevisats finns det ett svart hål i
Socialdemokraternas ekonomiska politik. Ni
saknar möjlighet att styra landet så länge ni inte har
rett ut denna fundamentala brist i ert alternativ.

Jag hade tänkt att säga något till Gudrun Schyman,
men tiden rinner i väg. Hon har gått från Brezjnev
till Barnevik när det gäller ideal, om jag förstår det
rätt. Hon attackerar de s.k. konvergenskriterierna
inom EG och säger att de hotar välfärden. Det är
inte alls så. De överensstämmer väl med vad vi
själva har anledning att sträva efter: låg inflation,
låga räntor, begränsade statliga underskott,
begränsad statsskuld. Allt detta är bra.

Om Gudrun Schymans alternativ är de motsatta,
dvs. hög inflation, höga räntor, höga underskott
och hög statsskuld -- det är svårt att tolka hennes
anförande på annat sätt -- är det alldeles tydligt att
det skulle hota välfärden. Om det är ett svart hål i
den socialdemokratiska ekonomiska politiken, får
man tyvärr konstatera att det i Vänsterpartiet
fortfarande råder totalt mörker.

(Applåder)

Anf. 12 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Ingvar Carlsson säger att regeringen
bara talar om Socialdemokraternas politik och inte
om sin egen. Detta är naturligtvis inte korrekt. Vi
har redovisat vår politik i budgetpropositionen, i
finansplanen och i andra dokument, och vi har
också inbjudit till samarbete med i första hand
Socialdemokraterna.

Det är naturligtvis intressant att se vilka dessa
samarbetsmöjligheter är. Var kan vi mötas? Hur ser
alternativen ut? Vilka saker skall vi väga mot
varandra? Det är i dessa frågor vi inte får besked
från Socialdemokraterna.

Ingvar Carlsson säger att Socialdemokraterna vill
skapa 190 000 nya jobb. Det vill vi också gärna
göra. Därför har vi med stort intresse granskat
Socialdemokraternas förslag till
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vi finner vid vår
granskning att det inte känns särskilt trovärdigt att
förslagen skulle ge 190 000 jobb.

Socialdemokraterna säger t.ex. att de vill göra
långa rader av infrastruktursatsningar. Vi frågar
våra experter på Kommunikationsdepartemenetet
om det är nya möjligheter som vi inte har sett. De
svarar att de flesta förslagen också finns på
regeringens lista, och återkommer i en proposition
inom kort. Men självfallet är vi från regeringens
sida öppna för att diskutera, om ni har upptäckt
några bra infrastrukturinvesteringar som vi eller
vårt fackdepartement har missat.

Socialdemokraterna vill att ytterligare 50 000
gymnasieplatser skall inrättas. Problemet är att vi i
dag har fler gymnasieplatser än vad som
efterfrågas. Utbudet är större än efterfrågan.
Riksdagen höjde antalet platser i ett förslag från
regeringen till 13 000 för innevarande år, och det är
9 000 som utnyttjas. Trots den stora arbetslösheten
har vi alltså inte utnyttjat alla de platser som finns.

Om man fastställer ett mycket högre tal, är det risk
för att det blir ett slag i luften. Visst kan man i och
för sig diskutera ett högre tal, men tro inte att det
löser några stora problem. Ändå handlar en
fjärdedel av Socialdemokraternas program just om
gymnasieplatserna.

Det finns en del andra förslag som jag tycker att det
är värt att titta på. Det kan vara idé att se på insatser
i form av ROT-program -- reparation, ombyggnad
och tillbyggnad -- liksom också på satsningar på
Komvux och folkhögskoleutbildning. Men jag tror
inte att Ingvar Carlssons tal om 190 000 jobb håller.
Låt oss ändå sätta oss ner och diskutera och
analysera dessa förslag och se vad vi kan komma
fram till.

Så till skattereformen. Jag vill först bara korrigera
Ingvar Carlssons historieskrivning något. Det är
sant att Ingvar Carlsson tog kontakt med mig efter
valet och undrade om vi kunde ha överläggningar,
men mitt svar var inte att vi inte skulle ha
överläggningar. Jag sade bara att det var naturligt
att skatteministern och kanske också andra
personer deltog i dessa överläggningar. Det måste
rimligen vara med regeringen och inte med
Folkpartiet som parti som Socialdemokraterna i ett
sådant läge skall diskutera.

Detta har jag skrivit i mitt svar till Ingvar Carlsson,
som har publicerats som debattartikel i
Aftonbladet. Det är alltså mycket lätt att
kontrollera hur det faktiskt var.

Vidare säger Ingvar Carlsson att vi har gjort
jättestora avsteg från skattereformen. Detta är inte
sant. Det är möjligt -- jag vill inte förneka det -- att
Ingvar Carlsson kan uppleva en eller annan
justering som har gjorts som ett avsteg. Låt mig
acceptera att det kanske är på det sättet, även om
jag inte riktigt delar den uppfattningen. Men det
stora avsteget från skattereformen var när
Socialdemokraterna våren 1991 frångick den
enhetliga momsen, som var en av grundbultarna i
skattereformen.

Låt dock detta vara glömt. Säg att ni har gjort ett
stort avsteg och att vi kanske har gjort några små.
Låt oss acceptera att var och en av oss ser saken på
det här sättet. Men för den skull kan man inte
skjuta ett grundskott mot hela skattereformen på
denna avgörande punkt, som var utslagsgivande för
om det skulle bli en skattereform eller inte. Hade
Socialdemokraterna hållit fast vid den linje som
man nu vill gå tillbaka till, när vi förhandlade om
detta på hösten 1989, hade det inte blivit någon
skattereform.

Detta är naturligtvis ett oerhört mycket större och
principiellt viktigare avsteg än de andra som både
ni och vi till äventyrs kan ha gjort hittills. Därför
måste jag än en gång fråga Ingvar Carlsson om ni är
beredda att dra tillbaka detta förslag och hålla fast
vid denna grundläggande och avgörande princip i
den skattereform som vi har genomfört och som jag
tror är viktig för Sverige.

Så till besparingarna. Ingvar Carlsson
kommenterade inte den frågan. Ingvar Carlsson
säger själv att det behövs omprövning och översyn
och att man skall se på kostnadsutvecklingen. Ni
skriver i er motion att ni skall se över
ersättningsnivåer och avvisar våra konkreta förslag.
Det återstår då, som jag sagt, egentligen bara tre
försäkringar. Det gäller en ytterligare sänkning av
sjukförsäkringen, en sänkning av ersättningsnivån i
föräldraförsäkringen och en sänkning av pensioner.

Jag upprepar min konkreta fråga till Ingvar
Carlsson: I vilket eller vilka av dessa tre
försäkringssystem vill ni sänka
ersättningsnivåerna? Vad syftar ni på i er motion?
Det är mycket oklart, och det måste gå att svara
konkret på denna fråga.

Efter dessa hårda ord får jag väl ändå tacka så
mycket för gratulationerna med anledning av min
utnämning till jämställdhetsminister. Jag tycker
själv att det skall bli mycket spännande och
intressant att jobba mer aktivt med de frågorna än
vad jag har gjort. Jag delar i hög grad de
utgångspunkter som Ingvar Carlsson gav uttryck
för i sitt anförande.

Det är intressant att följa debatten för närvarande.
I USA är det mycket svårt att rekrytera en kvinnlig
justitieminister, eftersom många framgångsrika
amerikanska kvinnor inte har haft tillgång till den
goda barnomsorg som vi har i Sverige och därför
har tvingats att ordna den på illegal väg. De blir då
omöjliga på posten som justitieminister.

Jag såg en artikel i Svenska Dagbladet -- Ingvar
Carlssons hus- och livorgan -- häromdagen
japanska kvinnor berättar att de numera säger nej
till män. De vill satsa på karriären och tycker att de
har något att tillföra på arbetsmarknaden, och de
avstår därför från man och familj. Jag beklagar de
japanska kvinnor som tvingas att göra det valet. Låt
oss gemensamt se till att svenska kvinnor aldrig
skall hamna i den situationen igen.

(Applåder)

Anf. 13 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att gå till
rätta med en del av de myter som socialdemokratin
sprider omkring sig i oppositionsställning. Det är
därför som jag ägnar mig en del åt vad
Socialdemokraterna säger i artiklar, i debatter och
i sina oppositionsalternativ.

Den 11 januari diskuterades faktiskt statsbudgeten
här i riksdagen. Nu diskuterar vi helheten, men
också oppositionens alternativ eller
alternativlöshet. Ingen tidigare regering har
någonsin i vårt land satsat så mycket resurser för att
bekämpa arbetslösheten som den regering som vi
har i dag. Det säger inte enbart att det är en
regering som hatar arbetslösheten, utan naturligtvis
också något om den situation som vi har tagit över
och som landet befinner sig i.

Men det är också intressant att göra ett annat
konstaterande. När vi inriktar oss på strategiska
skattesänkningar för att behålla kapital i Sverige,
inarbetat i det här landet av svenska löntagare och
företagare, anser Socialdemokraterna att det är fel,
dvs. de menar att vi skulle fortsätta att sprida vårt
kapital över Europa i byggen i Docklands, i Bryssel
och vad det nu kan vara. Vi skulle alltså inte
attrahera kapitalet här hemma. Om detta är den
kritik man har mot våra strategiska
skattesänkningar, är det bra om Ingvar Carlsson
talar om det.

När vi satsar på utbildning brukar vi för det mesta
bli överens så småningom. Det är möjligt, som
statsministern sade tidigare, att det går att göra
mera, inte minst på de mindre och medelstora
högskolorna. Från Centerns sida arbetar vi hårt för
att maximalt utnyttja de resurser som finns i
utbildningsväsendet.

Mot ungdomspraktiken fanns det från början ett
socialdemokratiskt motstånd. Numera har det
motståndet i varje fall tonats ned. Det är viktigt att
vi satsar på att ungdomar får en möjlighet till arbete
framöver och även att de medan de inte har den
möjligheten får den praktik och utbildning som
behövs för att klara konkurrensen framöver.

Vi har i vår regering ökat resurserna till regional
utveckling av de områden som har den högsta
arbetslösheten. Vi har fått in fler företag där och
utökat det område i Norrlands inland som har
sänkta sociala avgifter. Sådant var aldrig möjligt
under tidigare regeringar. Dessutom har vi
genomfört generella sänkningar av
arbetsgivaravgifter, också för de mindre och
medelstora hemmamarknadsföretagen, som är så
viktiga för vårt land.

Det är också intressant att notera att när
Socialdemokraterna skall opponera mot och
kritisera regeringen vill de skjuta upp
skattesänkningar för egenföretagarna inom ramen
för skattereformen. Det var en av märkligheterna i
krisuppgörelserna från i höstas.

När det gäller infrastrukturen vill jag bara meddela
att 4 miljarder kronor har satsats på mindre vägar i
vårt vägnät runt om i landet. Det är den typ av
projekt som ligger färdiga och som kan startas
omedelbart. Mera av den typen av insatser
kommer.

Vi har nu en tre gånger högre investeringsnivå än
genomsnittet för 80-talet på infrastrukturområdet.
Jag förstår inte vad Socialdemokraterna har att
förhäva sig över vid en jämförelse. Jag kan
dessutom meddela att i går kväll ytterligare förslag
om tiotals miljarder till infrastrukturinvesteringar
avlämnades i regeringskansliet. Proposition härom
kommer.

Självfallet är det i opposition frestande att tala för
förslag utan att alltid tala om hur räkningen skall
betalas -- man känner då inte de omedelbara
ansvaret för budgeten.

Jag tycker att Socialdemokraterna har drabbats av
den sjukan, och jag beklagar det. Jag hoppas
fortfarande, som regeringen tidigare har sagt, att
den öppna dialog som vi har inbjudit till med
finansministerns uttalande i finansplanen skall leda
till konkreta resultat. Det finns både möjligheter
och förutsättningar att föra dialogen från i höstas
vidare.

Jag vill samtidigt påminna om en artikel som Ingvar
Carlsson skrev i DN den 12 mars 1991. Där heter
det: ''Naturligtvis hade socialdemokratin kunnat
föra en populistisk politik som på kort sikt gett
opinionsmässig utdelning. -- -- -- Att ställa sig vid
sidan om svåra och ansvarskrävande beslut är
förvisso enkelt. Det har ju också gett utdelning i
opinionen.'' Där syftar Ingvar Carlsson på den
tidens opposition. Det kan vara dags att fundera på
det i dagens läge.

(Applåder)

Anf. 14 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! I går berättade en god vän för mig att
det finns någonting som heter mästerskap i
luftgitarr. Jag måste tillstå att jag inte hade kunskap
om det tidigare. Det går tydligen till så att man
sätter på en gammal skiva, och sedan står man och
spelar gitarr utan att ha någon.

Jag tycker att det är en hel del av
luftgitarrmästerskap när man här talar om
besparingar utan att tala om vilka de är. Det är
sällsamt. Det är 80-talsskivan som Ingvar Carlsson
vill lägga på, trots att den skapade så mycket
disharmoni. Vi skall tro på att besparingarna sker
utan att vi får veta vilka de är och utan att vi ser
dem. Det som gäller är höjda skatter för individer
och företag.

Herr talman! Jag blev mycket besviken när Ingvar
Carlsson tog upp detta med skolpeng och
utbildning. Kostsamma experiment med skolpeng,
kallar Ingvar Carlsson det när vi nu äntligen fått
möjlighet för föräldrar att fritt välja en skola som
bl.a. står i överensstämmelse med föräldrarnas
livsåskådning.

Jag kan inte tänka mig annat än att vi alla minns den
period då friskolor motarbetades och människor
faktiskt fick gå till Europadomstolen för att få stöd
för den rätt som finns inskriven i
Europarådskonventionen om mänskliga
rättigheter. Att de kommunala skolorna får mindre
pengar hänger till dels samman med att elevantalet
i de kommunala skolorna minskar på grund av
dessa nya bestämmelser.

Det har här tidigare talats om
infrastruktursatsningarna, men jag vill ändå något
upprepa det som sagts. Det är naturligtvis positivt
att Socialdemokraterna i sin skuggbudget, eller vad
vi skall kalla den, erkänner att deras satsningar på
infrastruktur var för få. Sedan gjorde man en
inventering och fick veta vilka satsningar som
Vägverket och Banverket kunde tänka sig. Man tar
med satsningar under alla dessa många år framöver
och pläderar för att de skall göras nu.

Av dessa många förslag faller åtskilliga inom den
låneram och inom de ordinarie anslag som
regeringen föreslår. Socialdemokraterna redovisar
ett program där investeringarna även under 1995,
1996 och 1997 finansieras genom lån på ytterligare
10 miljarder kronor. Jag har inte kunnat utröna hur
man skall få fram dessa 10 miljarder kronor.

Det är lätt att ropa på nya investeringar. Det gör
också Ian Wachtmeister. De två I:na sitter på tåget
och visslar: Fler investeringar, fler investeringar. Ta
åtminstone del av Eliassons rapport! Den torde
kunna vara något hugnesam. Det finns en risk för
att tåget i verkligheten överröstar alla som ropar på
fler infrastrukturinvesteringar.

Ian Wachtmeisters innovationer är egentligen av
den art att man skulle förvänta sig att Ian
Wachtmeister drog i gång en egen bank här i
Sverige. Risken vore naturligtvis att också han
snart stod inför bankakuten, när man hör hur han
resonerar om låntagare och pengar. Det är mycket
märkligt när Ian Wachtmeister talar om vad vi lånar
till. Vi lånar till den hjälp som vi ger åt andra. Har
ni lagt märke till det? Vi lånar till hjälp åt andra,
säger Wachtmeister. Det är kanske till JAS vi lånar.
Det är kanske till delpensionen vi lånar eller kanske
till bankakuten.

Herr talman! Jag funderar ganska ofta på om jag
bör kalla mig för biståndsminister. Biståndsminister
borde egentligen min gode vän Bo Lundgren kallas,
som bistår bankerna med ofantligt mycket mer än
vad vi har i biståndsbudgeten. Eller kanske borde
de kallas biståndsministrar som hjälpte varven,
eller kanske de som hjälpte Saab? Vad vet jag. Vi
får börja mäta vår egen ombonade situation och se
på våra egna projekt, misstag och missförhållande
med samma ögon som vi använder när vi ger oss på
biståndspolitiken.

Jag vill slå fast att vi behöver en exekutiv
biståndsorganisation. Jag vill också ha sagt
offentligt att SIDA:s medarbetare i många och
långa stycken gör en utomordentlig insats. Det är
inte tu tal om det. jag behöver inte stå och
betygsätta. Det gör OECD:s DAC. De kommer hit
och betygsätter svenskt bistånd. Var i stället,
värderade ledamöter, litet stolta över svenskt
bistånd, och hacka inte på det jämt och ständigt!
Det lyckas. Skall vi hitta misslyckanden behöver vi
inte gå så förfärligt långt utanför vårt lands gränser.
Vi kan i själva verket hålla oss inom dem.

När vi talar om bistånd talar vi om länder som har
administrationer och kunskaper som ligger på en
helt annan nivå. Vi kommer att fortsätta att begå
misstag med vårt bistånd, men vi skall likväl ge det.
Solidariteten kräver det.

(Applåder)

Anf. 15 INGVAR CARLSSON (s):

Herr talman! Bengt Westerberg säger att
Socialdemokraterna måste föra
skatteförhandlingar med den regering som sitter
och att det inte går att göra det med enbart
Folkpartiet. Här måste jag svara Bengt
Westerberg: Håll då reda på Olof Johansson! Han
var ju den förste som talade om den här
värnskatten. Skyll inte på Socialdemokraterna. Det
får vara någon ordning i den här regeringen.

Jag skulle mycket väl kunna vara beredd att
diskutera en reformering av
socialförsäkringssystemet med Folkpartiet. Jag tror
att vi har ungefär likartade uppfattningar om
standardsäkring. Jag ägnade en stor del av mitt
huvudinlägg här i dag till att redovisa
socialdemokratins syn på detta. Den debatten har
jag inte fått mycket gensvar på här i dag. Vi
kommer inte att ställa upp på något slags à la carte
matsedel där regeringen tar punktvisa besparingar
från oss socialdemokrater och punktvisa
besparingar från Ny demokrati. Ha det alldeles
klart för er. Vi kommer inte att ställa upp på de
villkoren

Jag har, Olof Johansson, ställt upp mer än någon
annan oppositionsföreträdare när det gällt att
hjälpa en regering i nöd. Men det finns gränser
även för mig. Var alldeles klara på den punkten.
Det finns konsekvenser som ni får vara beredda att
ta.

Det var ett eländigt svar om hyrorna, Carl Bildt.
Carl Bildt har som företrädre för Moderata
samlingspartiet lovat sänkta hyror. Han har inte
den förmågan att i dag erkänna misslyckandet. Det
finns inspelat av Dagens Eko. En statsminister skall
vara mycket försiktig när det gäller att inte hålla sig
till sanningen. Carl Bildt hade chansen att säga: Jag
gjorde en felbedömning. Men det gör han inte. Han
försöker att dribbla bort detta faktum. Jag undrar
hur de villaägare, bostadsrättsinnehavare och
hyresgäster som trodde på Carl Bildt känner sig i
dag när de ser honom som statsminister
argumentera som han gör.

Sedan talar Carl Bildt om socialdemokratins
fallisemang. Jag skall inte åberopa opinionssiffror.
Jag förstår att Carl Bildt och ni övriga inte vill tala
om dem i dag. Men jag skall erinra om att ni
företräder en regering som har 198 miljarder i
underskott i sin budget, en arbetslöshet på 7 % och
en negativ tillväxt. Jag tycker att ni skall vara litet
försiktiga med att tala om socialdemokratins
fallisemang.

Carl Bildt talar om oss som skattehöjare samtidigt
som han har tillåtit utgifterna att stiga till 72 % av
bruttonationalprodukten. Det är inte skatterna och
skattenivån som är det avgörande, utan vilka
utgifter som man tillåter sig. Ni är i det läget att ni
inte orkar skaffa de inkomster som behövs för att
täcka era utgifter. Det klarar inte en familj med
ansvar att leva med, och det klarar inte ni heller. Vi
föreslår vissa inkomstförstärkningar. Det står vi för.
Vi låtsas inte att vi har några andra medikament.
Det avgörande är om vi orkar åstadkomma en
tillväxt.

Sedan klagade Carl Bildt över att jag citerade
Svenska Dagbladet på nyhetsplats. Jag kan ta en
ledarsida i Expressen i stället. Expressen, som ju är
den största borgerliga tidningen, skrev
häromveckan om den borgerliga regeringen: De
stora orden om den enda vägen, det misslyckade
försvaret av kronkursen, okänsligheten inför de
mänskliga problem som följer i lågkonjunkturens
spår och tendensen att låta de svagaste i samhället
betala för den ekonomiska saneringen, tillsammans
har dessa fenomen jagat väljarna i famnen på
Socialdemokraterna.

Väl bekomme, Carl Bildt!

Det var bra att Alf Svensson sade ifrån när det
gäller biståndet. Det hade varit ännu bättre om Alf
Svensson hade sagt ifrån tidigare i klappjakten på
biståndet och de människor som gör stora insatser
på det området. De som nu hejdlöst kritiserar
SIDA gör det inte med omsorg om biståndet, utan
för att de helst skulle önska att vi inte hade något
bistånd alls och att solidariteten skulle upphöra på
det området.

Till slut, herr talman, vill jag i det här sista inlägget
egentligen vända mig direkt till de svenska
medborgarna.

Det är många av er som har fått höra att ni är
överflödiga. Du som är arbetslös behövs inte på
jobbet. Kvinnor som har barn behövs inte i
yrkeslivet. Ungdomar som vill utbilda sig får inte
plats. T.o.m. barnen har blivit en ekonomisk
belastning för vårt land tycker en del debattörer.
De föreslår t.o.m. att man skall få ha högst två
barn. Men om vi människor inte är viktiga, vad är
då viktigt?

Barnen är ju vår framtid. Välutbildade ungdomar
är vår största tillgång. Förvärvsarbetande kvinnor
bidrar på samma sätt som män till framsteg och
välstånd. Du som arbetar med barn, sjuka och
gamla utför ett lika värdefullt arbete som de som
tillverkar stål, säljer skor eller sitter framför en
dataskärm och flyttar pengar.

Vi har fortfarande stora behov som behöver
tillgodoses. Industrin behöver byggas ut,
energisystemen ställas om och miljön bli bättre.
Med utgångspunkt i det kan vi återställa
optimismen inom ekonomin. Dessutom kan vi
skapa ett mänskligare samhälle och en större
öppenhet mot varandra och mot omvärlden. Då
måste vi ta till vara människors vilja till arbete.

Mitt budskap är därför att alla behövs.

(Applåder)

Anf. 16 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Herr talman! Låt mig först säga till Ingvar Carlsson
att om man ville vara populist och sänka
bensinskatten hade det gått mycket bra. Ni hade
chansen tillsammans med oss, men det gick inte då.
Det gick lika dåligt med det som med ROT-sektorn.
Det går bra att tala om det, men man gör ingenting.

Alf Svensson talade om infrastrukturinvesteringar.
Vi säger inte något annat. Sätt fart på dem bara! Ni
pratar om dem hela tiden, men dra i gång dem nu.

Vi lånar en massa pengar, och eftersom vi gör det
måste vi hushålla. Vi måste spara och prioritera.
Det är vårt uppdrag här att göra det. Då, Alf
Svensson, kommer SIDA att läggas ner. Så är det
med den saken. Vi riskerar faktiskt nu att tvingas
låna tvättade pengar från korrupta regimer som fått
bistånd genom SIDA. Den rundgången kanske
tilltalar församlingen här.

Jag tror att det förs intelligentare diskussioner om
flyktingpolitiken, och framför allt mer realistiska, i
de svenska hemmen, än vad man har hört från
regeringen och andra här i dag. Jag tror faktiskt
det. Tänk nu efter ni som är så goda! 95 % av dem
som tas hit därför att ni har ett så underbart fint
samvete, skickar ni tillbaks med samma samvete.
95 % av ansökningarna avslås nämligen. Under
tiden skall folk sitta i läger. Sedan skall vi betala en
massa pengar. Det vi sade för nio månader sedan
böjar ni så smått att säga också. Men ni ligger ju
efter med 60 000 människor och trettio miljarder.
Ni måste hinna i kapp.

Vi har besparingsförlag. Det är litet egendomligt
att jag inte har fått något svar från Carl Bildt. Det
är tydligen kris på något sätt. Vi har kommit med
verkliga besparingsförslag. Vi har talat om hur man
skulle kunna göra. Mot oss går det inte att rikta
kritiken att vi inte har talat om hur man skulle
kunna göra.

Vi har tvärtom talat om det mycket tuffare och mer
ingående än vad ni själva har gjort. Vi föreslår
konkreta åtgärder och prioriterar. Vi manar till
samling. Men ett sådant program vill tydligen det
politiska etablissemanget över huvud taget inte
diskutera. Det är dumt av er allihop. Det är farligt,
och det är fel. Folk begriper det här den dag som
media tillåter att det kommer fram till dem.

Låt mig till sist säga att den här debattstolen också
används till något slags flirt mellan talarna. Det är
tredje gången som Ingvar Carlsson friar till Bengt
Westerberg. Det går ju inte alltid så bra. Fråga i
stället Carl Bildt hur det är! Jag tror faktiskt att det
inte är särskilt lätt att föra den här konstruktiva
politiken om man har Bengt Westerberg i
regeringen. Tänk på det, Ingvar Carlsson!

(Applåder)

Anf. 17 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Carl Bildt frågade om jag hade gått
från Bresjnev till Barnevik. Det har jag inte. Jag
lyder inte några herrar blint, vare sig de heter
Brezjnev, Barnevik eller Bildt. Däremot är jag som
representant för Vänsterpartiet öppen för
diskussioner om politiska sakfrågor. Jag tycker att
Percy Barnevik hör till de personer som på ett
mycket öppet och bra sätt diskuterar just politiska
sakfrågor. Det var detta jag också gjorde. Det
gällde sextimmarsdagen och nyttan av den.

Låt mig sedan gå över till de konvergensregler som
gäller i EG. Jag har förstått att Carl Bildt är mycket
förtjust över dessa regler. Jag är inte det av den
anledningen att det inte finns några mänskliga och
miljömässiga hänsyn inbakade i dessa regler. De är
ett uttryck för den ekonomism som breder ut sig när
ekonomin blir ett mål i sig och människans behov
kommer i andra hand.

De är dessutom ett utmärkt uttryck för en
gammaldags och förlegad ekonomisk politik som
kanske var bra att ha i en högkonjunktur, men som
absolut inte passar i en lågkonjunktur om man vill
sätta människornas bästa i centrum. Det vill vi
göra. Det finns många som instämmer i att detta
inte är en ekonomi som passar i den konjunktur
som vi har i dag. Många ifrågasätter dessutom hela
konstruktionen, eftersom länderna i EG är så olika.

Jag redogjorde faktiskt för vårt budgetförslag i mitt
anförande. Men Carl Bildt hade då ett större
intresse av att diskutera med sina regeringskolleger.
Det är ett öde som drabbar många av oss kvinnor
när vi tar till orda. Jag vill påstå att även jag har
blivit drabbad av detta i denna debatt.

I vår ekonomiska motion är den bärande tanken att
pengar skall tas från individer och företag som inte
använder dem till konsumtion eller investeringar
och ges till dem som gör det. På så sätt blir det
möjligt att minska både arbetslösheten och
budgetunderskottet samtidigt. Det krävs en
samtidighet i politiken i dag. Detta är viktigt.

Vi tycker inte alls att det är bra med dessa
budgetunderskott, men vi måste göra minskningen
genom att också ha en stark fördelningspolitik. Det
är nödvändigt inte bara av moraliska skäl, utan
också för att det skall bli möjligt att genomföra de
besparingar som långsiktigt är nödvändiga.
Majoriteten av svenska folket kommer nämligen
aldrig att acceptera att dra åt sina egna
svångremmar om börsklippare och direktörer med
fallskärmsavtal går fria. Det är ett faktum som även
regeringen borde fundera över. Det går inte att
göra en omställning av den ekonomi som behöver
ställas om för att vi skall få ett mer anständigt liv
både socialt och miljömässigt, om vi inte samtidigt
arbetar för ett jämlikt samhälle.

Vi kan inte ha ökade klyftor och ett
privilegiesamhälle och samtidigt tro att människor
skall ställa upp och spara, vilket ju är nödvändigt i
dag. Jämställdheten måste gå före.

Anf. 18 Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Det gläder mig att Gudrun Schyman
och jag är överens om att Percy Barnevik är en bra
man. Då kanske Gudrun Schyman också har
uppmärksammat hans uttalande om att med
nuvarande inriktning av politiken kommer Sverige
att tillhöra vinnarna i Europa på 1990-talet. Sedan
kvarstår säkert delade meningar mellan Gudrun
Schyman och mig om Brezjnev, men det kan vi ta
vid något annat tillfälle.

Låt mig sedan bara notera att Gudrun Schyman
uppenbarligen fortfarande hävdar att det är bättre
att driva en politik inriktad på hög inflation, höga
räntor, stora underskott och stor statsskuld och att
detta på något sätt skulle värna välfärden. Tvärtom,
det skulle rasera både sysselsättning och välfärd,
och mörkret skulle bestå.

Ian Wachtmeister säger att Ny demokrati har
besparingsbeslag. Det är rätt. Sedan kan man, och
det bör man också göra, diskutera realismen i en
del av dem. Det finns mycket påtagliga inslag av
hokus pokus i den lista som jag har tagit del av.

Den största enstaka besparing som Ny demokrati
föreslår är en sänkning av räntan. Jag är helt för
sänkning av räntan. Regeringens politik är inriktad
på att åstadkomma det. Då utfaller denna
besparing också i regeringens politik. Det är
ungefär samma hokuspokustrick som Ingvar
Carlsson försöker sig på med A-
kasseersättningarna.

I övrigt finns det förslag som vi självfallet skall
diskutera i riksdagens utskott på det sätt som jag
hade hoppats att vi skulle ha möjlighet att göra
också med Socialdemokratins förslag. Det är bra.
Man skall ha förmågan att lägga fram en konkret
politik. Sedan kan det vara mycket delade
meningar om den.

Ingvar Carlsson verkade egentligen mera inriktad
på att hålla någon typ av förberett TV-tal av
allmänt innehåll som gick ut på att
Socialdemokraterna värdesätter alla människor.
Det gör vi alla. Det jag ibland tycker är litet
stötande i Socialdemokraternas politik är att de tror
att bara Socialdemokratin står för det goda i
samhället.

Vi kämpar faktiskt för att detta samhälle skall bli
bättre för alla. Efter det att ni har kört oss in i
betydande ekonomiska problem har vi fått överta
denna tunga uppgift. Den kräver tuffa och kärva
ekonomiska beslut och ansvarstagande. Man löser
inte problemen vare sig genom att nöja sig med
goda Sifo-siffror eller hålla allmänt formulerade
TV-tal -- svenskt mästerskap i luftgitarr, som Alf
Svensson så träffande påpekade.

Ingvar Carlsson är irriterad över att jag talar om
Socialdemokratins fallissemang. Han får leva med
den irritationen, för fakta kvarstår så tydligt efter
denna debatt. Socialdemokraterna har hållit med
oss om att det behöver sparas 12 miljarder. De
avvisar våra förslag, och de är mol knäpp tysta om
vad de skall göra själva. Jag tror inte att det finns
några hemliga sparplaner. Jag tror att det bara finns
inre oförmåga att inse vad som faktiskt behöver
göras.

Man gömmer sig ibland bakom taktik. Det skulle
vara någon fantastisk taktisk krumelur av
Socialdemokratin att göra på det här sättet. Ingvar
Carlsson var inne litet på det och sade: Vi skall inte
à la carte tillåta regeringen att diskutera det och
diskutera det.

Två synpunkter på detta. Den parlamentariska
demokratin bygger faktiskt på att vi i denna
kammare tar ställning till det ena förslaget efter det
andra förslaget. Varje förslag granskas i riksdagens
utskott på sina egna meriter. Det kan Ingvar
Carlsson kalla à la carte, men det är så Sveriges
riksdag fungerar.

Så säger man: Ta ställning till helheten! Men det
finns ju ingen helhet att ta ställning till hos
Socialdemokratin. Er politik saknar just nu det
svåraste och viktigaste inslaget, nämligen hur vi
skall spara på de statliga utgifterna. Jag vet att detta
fallissemang upplevs som mycket besvärande av
många socialdemokrater själva.

Realisterna inom Socialdemokratin inser att även
Socialdemokraterna, om de en dag återkommer till
regeringsställning, kommer att tvingas spara och
spara hårt. Har man inte haft modet att i opposition
säga detta och redovisa vad man vill spara på, blir
det bara en lång parad av svek -- igen. Det var ju så
era problem grundlades under den förra
mandatperioden. Ni vägrade att se sanningen, och
sedan blev det svek på svek på svek.

Så fallissemanget är stort, och det riskerar att bli
större, om inte detta reds upp på ett eller annat sätt.
Jag upprepar det igen: Kan man inte spara, så kan
man inte regera Sverige. Och kan man inte redovisa
besparingarna i opposition, kan man aldrig göra det
i regeringsställning.

Om skatterna skall jag inte säga så mycket. Ingvar
Carlsson förnekar inte skattehöjningarna. De är ett
faktum. Det återstår att reda ut att kraftiga
skattehöjningar för företagen i nuvarande läge kan
förmå dessa att anställa fler medarbetare.

Det är företag som går bättre och som kan
nyanställa som Sverige så innerligt väl behöver just
nu. Företagen kan inte nyanställa därför att de går
dåligt. Lägger man ytterligare bördor på dem,
kommer de att gå sämre. De kommer att permittera
fler och nyanställa färre. Därmed leder
skattehöjningarna tyvärr till ökad arbetslöshet.

Regeringens politik skall återupprätta arbete,
sparande och företagande. Det kommer vi att göra.
Vi kommer att göra Sverige till en av vinnarna i 90-
talets Europa. Det kräver kärv politik i en kärv tid
och också förmågan att vara ärlig och ge även de
kärva beskeden.

(Applåder)

Anf. 19 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Låt mig säga att jag känner mig
ganska smickrad när Ian Wachtmeister säger att jag
är ett problem, lika smickrad som jag blev när jag
läste Bert Karlssons bok ''Skandal'' och upptäckte
att det viktigaste målet för Ny demokrati var att
knäcka Westerberg.

Ian Wachtmeister talar om att vi har det dåligt i
Sverige och jämför med situationen i f.d.
Jugoslavien. Man häpnar när man hör det! Han
säger: Först skall vi lösa våra egna problem, och
sedan skall vi hjälpa till att lösa andras. Men det är
nu kriget pågår där nere. Det är nu människor
behöver hjälp.

Ian Wachtmeister är specialist på att från talarstolar
och i andra sammanhang säga att andra försöker
framstå som godare människor, att man inte får
tycka vad man vill i Sverige, att det förekommer
något slags förtryck av människor som tycker illa
om främlingar.

Det finns ingenting som jag tycker så illa om som
detta försök till martyrskap från Ian Wachtmeisters
sida. Kasta martyrglorian åt sidan och stå upp för
de värderingar som ni i Ny demokrati företräder!
Det har ni aldrig lyckats med, utan ni bara försöker
spela martyrer, och det är som sagt någonting att
förakta.

Sedan till Ingvar Carlsson. Skyll inte på
Socialdemokraterna, för det är Olof Johanssons
fel, säger han, det som står i socialdemokratiska
motioner! Det är riktigt att Olof Johansson
framförde tanken på värnskatt, men jag sade till
honom att detta kan vi aldrig vara med på, för vi
har en uppgörelse med Socialdemokraterna. Precis
på samma sätt har jag många gånger sagt till Bo
Lundgren, när han har kommit dragande med en
del gamla moderatförslag: Nej, tyvärr, det går inte
för vi har gjort en uppgörelse med
Socialdemokraterna, och den står vi fast vid.

Jag hoppas att Ingvar Carlsson, när han tänkt efter
och har smält intrycken från den här debatten och
svalt sina egna argument ytterligare några gånger,
kommer fram till att stå fast vid överenskommelsen
är vad Socialdemokraterna också bör göra, om det
skall bli den robusta skattereform som vi ville skapa
när vi genomförde reformen för ett par år sedan.

Till sist, herr talman, detta med
socialförsäkringarna. Det är ju fullständigt
remarkabelt att man talar om socialförsäkringar
som om vi hade flera hundra sådana och man kunde
välja och vraka var man skulle göra besparingar.
Sanningen är ju att vi har ungefär sex
socialförsäkringssystem av någon betydelse. För tre
av dem har Socialdemokraterna sagt nej till att göra
några som helst ingrepp.

Då återstår faktiskt bara ytterligare sänkt
ersättningsnivå i sjukförsäkringen -- vad anser
Socialdemokraterna; är det 70 %, 60 % eller
50 %? --, sänkt ersättningsnivå i
föräldraförsäkringen -- skall vi ner till 80 eller
70 %? -- eller sänkta pensioner. Är det
folkpensionen eller ATP som skall sänkas?

På denna punkt glider Ingvar Carlsson hela tiden
omkring i debatten och talar om att han inte vill
erbjuda regeringen möjligheter att ägna sig åt något
slags à la carte-politik. Men vi har ju sagt att vi är
beredda att gå in i realförhandlingar med
Socialdemokraterna, om vi får veta vad de vill.
Tyvärr måste jag konstatera att det beskedet har vi
inte fått i den här debatten.

(Applåder)

Förste vice talmannen anmälde att Ian
Wachtmeister anhållit att till protokollet få
antecknat att överenskommelse träffats om att inga
repliker fick förekomma i denna partiledardebatt.

Anf. 20 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Vi fick just reda på att
Socialdemokraterna bestämmer även över den
nuvarande regeringens skattepolitik. Fullt så illa är
det inte. Vi har också egna förslag. Å andra sidan
vill jag gärna ge tidigare partiledare i
Socialdemokraterna rätt. Det skall inte heller vara
någon tystnadens kompromiss, även om det här är
en koalitionsregering. Centerpartiet har framfört
uppfattningar om hur fördelningen skall ske för att
bli mer rättvis.

Det här innebär inte att skattereformen skall rivas
upp, även om Centerpartiet formellt inte var
fördragsslutande part. Men det innebär att vi måste
se på fördelningseffekterna av de beslut som vi
måste fatta när det gäller nedskärningar och hur
skatter och avgifter läggs ut. Klyftorna skall inte
vidgas mer för de människor som befinner sig i en
svår situation med smala ekonomiska marginaler.
Därför finns det all anledning att tänka på tillfälliga
skattehöjningar också för höginkomsttagare.

Jag utgår från att Finansdepartementet klarar av att
göra en fördelningspolitisk analys över de åtgärder
som vi har vidtagit hittills och att resultatet av
fördelningspolitiken skall bli bättre än under det
socialdemokratiska 80-talet. Jag har noterat att
Ingvar Carlsson på den punkten inte har tagit upp
den kastade handsken. Det är numera
vetenskapligt bevisat -- som det brukar heta -- att
80-talet resulterade i vidgade klyftor när det gäller
inkomster och förmögenheter.

Låt mig återkomma till frågan om arbetslösheten.
Arbetslinjen skall gälla. Det är självklart. Arbete
skall alltid gå före arbetslöshetsunderstöd. Men om
kostnaden ökar måste det ske en finansiering. Från
vår sida finns det en öppenhet för att diskutera
ökade satsningar för att komma till rätta med
arbetslösheten. Självfallet gäller detta på
byggområdet. Vi söker alla möjligheter att ge
långsiktiga värdefulla arbetsuppgifter i stället för
att ge människor arbetslöshetsunderstöd.

Det är självklart att vi under den andra halvan av
den här valperioden kommer att arbeta vidare för
ekonomisk balans, arbete, rättvis fördelning,
regional utveckling och för att minska
miljöskulden. Det är våra uppdrag under
återstående halvan av denna valperiod. Vi tänker
fullfölja dem.

(Applåder)

Anf. 21 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Jag vill ytterligare en gång
understryka det som företrädare här har varit inne
på, nämligen att ingenting skulle göra vårt land mer
fattigt än om vi vände ryggen till dem som verkligen
är fattiga -- de som saknar mat, vatten och
husrum -- och om vi vänder ryggen till den
mänskliga förnedringen som finns utanför vårt
lands gränser.

Jag studsar inför uttryck som att ''vi tar hit
flyktingar''. Inte behöver vi försöka locka hit
människor från Husseins Irak. Inte behöver vi
försöka locka eller ''ta hit'' människor från
bombernas Sarajevo.

Två kvällar i rad har vi på Aktuellt först fått se arma
människor sittande i tågvagnar i Bosnien. I går var
det stackars människor som ''lockats'' att ta sig till
Sverige men hade hamnat i ett utslitet fängelse i
Tallinn. Herr talman! Jag skulle bli väldigt förvånad
om inte vi alla känner att vi skulle vilja göra mer.
Det är just det faktum att vi inte klarar av att göra
så mycket som gör oss frustrerade. Men jag
begriper faktiskt inte hur man kan vilja göra
mindre. Samtidigt talar man om demokrati,
demokratisk människosyn och människovärde.

Vi gör en del fel. Men jag kan uppmuntra alla här
med att säga att det finns ingen felfri människa i den
här kammaren, och det kommer aldrig att finnas
någon heller. Men låt oss gemensamt försöka göra
det bästa vi någonsin kan för dem som verkligen
lever i kris. Det är inte vi svenskar.

Det hör till sakens natur en sådan här dag att vi alla
går i jämmerdalen. Vi vandrar nästan i
dödsskuggans dal. Men så är det inte. Vi måste till
slut enas om, att om det har gått dåligt för Sverige --
vi behöver inte hänga upp det på något politiskt
parti -- under första halvleken, skall vi inte ställa oss
och enbart bråka och skälla på varandra. I stället
skall vi ta oss samman och försöka peppa upp
varandra så att andra halvleken går desto bättre.
Det här är för alla människors skull, inte minst för
de svaga gruppernas skull. Får vi inte balans på
spelet -- om jag får använda den billiga klichén --
under den andra halvleken, då kan vi inte hjälpa
alla dem vi vill hjälpa.

Herr talman! Jag tror att vi alla har inställningen --
även om det kan låta annorlunda i en tuff debatt,
och debatterna skall vara tuffa -- att vi skall
gemensamt se till att Sverige klarar uppförsbacken
och att Sverige skall vara en av de länder som kan
hjälpa de många även i fortsättningen.

(Applåder)

Sysselsättningspolitik m.m.

pAnf. 22 INGELA THALÉN (s):

Herr talman! I Gislaved träffade jag en av de över
330 000 öppet arbetslösa. Hon arbetade i ett företag
som var beroende av att vi bygger i det här landet.
Hon har nu varit arbetslös i ett år. Kaffe och tidning
tar allt längre tid på morgonen -- det blir ibland
både för- och eftermiddag. Hon lever farligt.

Det här gäller också kvinnan som förra året hade
haft ett tillfälligt arbete under ett halvår --
visserligen på deltid, men ändå. Hon hade fått
besked om att i vinter kunde hon inte komma
tillbaka för att avlasta topparna i företaget. De
hade fått två stycken ungdomspraktikanter av
Arbetsförmedlingen. Hon missunnar inte dessa
ungdomar deras jobb. Men själv riskerar hon att
utförsäkras i april!

Herr Talman! Detta är ett resultat av väntan,
väntan och åter väntan, parad med en släpphänthet
i sysselsättningspolitiken av sällan skådat slag.
Regeringen har övergivit den aktiva
arbetsmarknadspolitiken. Arbetslinjen befinner sig
för närvarande på avdelningen för ''borttappat'' i
regeringskansliet!

Enligt AMS var i januari 12,5 % av arbetskraften
utanför den vanliga arbetsmarknaden. Vi lever alla
farligt.

Arbetslöshetens kostnader är inte bara en fråga om
statsbudgetutgifter och att förlora sin egen
inkomst. Det är också en fråga om att förlora tron
på framtiden. De är många nu som känner att livet
rinner ifrån dem.

Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund kommer
att gå till historien för två saker. Han är ministern
som väntat och därför alltid kom på efterkälken.
Han är också den första arbetsmarknadsminister
som tror att man kan prata fram en aktiv
arbetsmarknadspolitik. Med sina handlingar har
denna ministers regering drivit Sverige in i
efterkrigstidens värsta arbetslöshetskris.

År 1991 -- just när en internationell lågkonjunktur
verkade som värst -- klippte den borgerliga
regeringen till med ett rejält åtstramningspaket i
den svenska ekonomin. Massor av jobb försvann,
och prognosen för arbetslöshet steg till 3,7 %.

Socialdemokraterna protesterade och varnade för
följderna.

Sedan i januari 1992 har socialdemokraterna gång
på gång redovisat väl genomarbetade program för
att bekämpa den ökande arbetslösheten. Vi har
vädjat om nationell samling.

Regeringen har sagt att man skall vänta och att det
är för dyrt. Samtidigt har den redovisat nya och
mera skrämmande prognoser för arbetslösheten,
för var gång. Det har handlat om 4,5, 4,8 och 5,0
%.

I höstas lyckades vi övertyga regeringen om att göra
insatser, men bara till en del. I budgetpropositionen
säger regeringen att arbetslösheten 1993 kommer
att bli 6,2 %. På ett år har
arbetsmarknadsministerns egna prognoser för 1993
ändrats från 3,7 % till 6,2 %. Och så kommer AMS
med dråpslaget -- samtidigt som Börje Hörnlund
presenterade sina siffror för 1993 -- att den öppna
arbetslösheten är över 7 % redan i januari.

Nu har socialdemokraterna tagit initiativ i
riksdagen för att vi skall kunna behandla åtgärder
mot arbetslöshet och öka sysselsättningen. Alla
partier ställer upp, och det tycker vi är mycket bra.

Skälen för att lägga om politiken är många. Det
allra tydligaste skälet finns i regeringens förslag om
att öka upplåningen för att betala kontant
arbetsmarknadsstöd. Regeringens eget förslag i
tilläggsbudgeten täcker inte kostnaderna för vårens
öppna arbetslöshet om AMS-prognoserna
stämmer. Arbetslösheten är för stor. I
budgetförslaget säger regeringen att vägen för att
lösa detta är att man skall sänka ersättningarna. Ta
lägre betalda och därmed mindre produktiva jobb.

Regeringen vill ha ett arbetsliv med ännu större
skillnader. Men detta är ett felaktigt sätt att angripa
problemen. Dessutom är det en gigantisk
kvinnofälla och en farlig väg för ett land som vill
konkurrera med kunskap, hög teknologi och
avancerad produktion.

Förslaget löser inte heller problemet.
Socialdemokraternas förslag till insatser sänker
kostnaderna för kontantstödet med 10 miljarder
kronor.

I proposition efter proposition talar regeringen
vackert om arbetslinjen. Ändå satsar regeringen
mindre pengar på arbetsmarknadspolitiken nästa
budgetår än innevarande budgetår. Regeringen
ökar inte heller satsningarna på andra områden.
Socialdemokraternas förslag betyder viktiga
investeringar i riktiga jobb och i utbildning.

Nu vill jag fråga om statsrådet tycker att det är
bättre att låna till kontantstöd än att låna till
investeringar. Tycker statsrådet att det är bättre att
låna 10 miljarder till vägar och järnvägar än att låna
samma belopp utan att få någonting gjort? Kan
statsrådet nu acceptera våra förslag för att bekämpa
arbetslöshet? Är Börje Hörnlund nu medveten om
att arbetslösheten måste förebyggas med aktiva
insatser? Är det Börje Hörnlunds avsikt att nu se
till att vuxna kvinnor och män i detta land åter ges
rätten att försörja sig själva och sina familjer genom
eget arbete?

Arbetslösheten är en katastrof, men den går att
påverka. Socialdemokraterna har redovisat sin
strategi: ytterligare 85 000 utbildningsplatser,
40 000 fler i arbete genom olika startklara projekt
och 23 000 personer i arbete genom insatser på
ROT- och bostadsförbättringar.

Herr talman! Det är bråttom, och det krävs en
sammanhållen politik för att genomföra strategin.
Den har socialdemokraterna redovisat.

Anf. 23 LAILA STRID-JANSSON (nyd):

Herr talman! Den sysselsättnings- och
arbetsmarknadspolitik som regeringen i dag
bedriver är inget annat än en avancerad form av
självbedrägeri.

När Ny demokrati påpekade regeringens
inkompetens att hantera flyktingfrågan -- då var vi
rasister och skulle inte yttra oss i frågan. Detta
varade ända tills en kvällstidning under mer än en
veckas tid vidimerade allt vad vi inom Ny
demokrati framfört. Då plötsligt börjar
etablissemanget röra på sig. Trots detta har ännu
inga revolutionerade ändringar gjorts. Miljarder
skattekronor slängs bort. Inför
ämbetsmannaansvar!

När Ny demokrati påpekade inkompetensen hos
SIDA var vi populister och snedseglare. Detta
varade ända tills en annan kvällstidning under en
veckas tid vidimerat allt vad vi inom Ny Demokrati
fört fram. Miljarder skattekronor slängs bort. Inför
ämbetsmannaansvar.

På detta sätt kan vi nu efter 1 1/2 år på punkt efter
punkt se facit. Ny demokrati har haft rätt.

Vi har nu under drygt ett års tid, i utskott, i
motioner och här i denna kammare påpekat att
inkompetensen, slöseriet och
effektivitetsproblemen i Arbetsmarknadsverket är
av gigantiska mått -- alltså hos AMS, AMU, LAN,
AF och AMI, där miljarder skattekronor inte
utnyttjas effektivt. Allt vad vi sagt har negligerats.

Vi påtalade, att när LAN bokar och med
skattebetalarnas pengar köper dyra kurser hos
AMU som ej kan besättas av arbetslösa på grund
av att arbetsförmedlingarnas utbildningsbidrag
tagit slut, då reagerar inte regeringen med den
handlingskraft man kan vänta sig.

Nu skall AMU bolagiseras. Som vanligt tillsätter
väl regeringen mer eller mindre misslyckade
politiker i ledarställningar. Det har ju hänt förr.
Politiker först -- kompetens sedan.

Vår motion om att åtgärda AMI avslogs i vanlig
ordning -- trots att inte ett enda sakskäl kunde
föreläggas oss för dess fortsatta existens. Finns
inget ämbetsmannaansvar? Regeringen kör
huvudet i sanden.

Arbetsmarknadsverkets svindlande affärer blir
förmodligen pressens nästa stora scoop, när hela
denna koloss på lerfötter kritiskt granskas. Varför
är pressen kompetentare än ansvariga politiker?

En av de åtgärder vi inom Ny demokrati föreslagit
är följande: I december röstade ni alla i denna
kammare bort ett förslag om att renovera vatten-
och avloppssystemen i Sverige. Förslaget var
förfärligt. Det kom ju från Ny demokrati. ''Tryck
ner det!'' Vad var det för något ni tryckte ner? Jo,
3O OOO jobb ute i verkligheten! I stället måste
3O OOO personer få arbetslöshetsunderstöd, och
de kostar därmed lika mycket för samhället, som
om de hade arbetat! Det är sådant sanslöst politiskt
agerande som måste ta slut.

Kommuner runt om i landet håller nu på att planera
projekt inom ramen för arbetslivsutveckling.
Kommunansvariga förväntar sig att få ALU-
pengar. Ingen har tydligen talat om, att det inte
finns några ALU-pengar. ALU-pengar är inget
annat än A-kasseersättning.

Arbetsmarknadsfonden som betalar ut A-kassa och
KAS m.m. kommer per den 3O juni 1993 att ha ett
underskott på 13,1 miljarder kronor plus
räntekostnader. En rörlig kredit om 1O miljarder
beslutades våren 1992 och togs i anspråk i slutet av
oktober 1992. Dessa pengar är slut i början av mars
1993.

Nu föreslås i tilläggsbudgeten att man skall höja
den rörliga krediten till 15 miljarder. Problemet är,
att det inte heller kommer att räcka utan måste
höjas. Nettoutgiften varje månad är 1,5 miljarder.
Om arbetslösheten fortsätter med nuvarande
omfattning kommer fonden 1995 att ha ett
underskott på sanslösa 12O miljarder. Detta
redovisas inte i budgeten utan står som kredit hos
riksgälden!

Vi har nu kommit till vägs ände! Vi kan inte
fortsätta att låna till arbetslöshetsunderstöd. Vi
måste låna till projekt. Det inser hela svenska
folket.

Avståndet mellan politiker och väljare har aldrig
varit större än det är i dag.

Vi i Ny demokrati kommer tyvärr återigen att få
rätt. Hela den svenska arbetsmarknadspolitiken
kännetecknas av oansvariga politikers lek med
skattebetalarnas pengar.

Ny demokrati har under ett års tid exponerat
problemen, föreslagit åtgärder för att sätta landet
på fötter och rädda Sverige och svenskarnas
ekonomi. Det enda den sittande regeringen gjort är
att köra huvudet allt djupare i sanden.

Anf. 24 HANS ANDERSSON (v):

Herr talman! Det är något mardrömslikt över dessa
debatter. Det här är den tredje debatten i detta
ämne på några månader -- oktober, december,
februari. Det är bara det att allt har blivit värre. De
hemska siffrorna från oktober är nu ännu värre.
Ingela Thalén nämnde några siffror. Det är också
mardrömslikt att höra företrädare för regeringen
säga att arbetslinjen ligger fast. Allt fler blir
arbetslösa, allt fler ungdomar står utan jobb och
antalet långtidsarbetslösa ökar.

Det här är genomsnittssiffror. I skogslänen -- jag
kommer från Kopparbergs län -- är det hela mycket
värre. Och det ser ut att bli värre 1993.

Det är mardrömslikt också därför att kammaren
den 16 december avslog våra förslag om att öka
arbetsmarknadspolitiska insatser med 3 miljarder.
Några dagar efteråt sade AMS styrelse att det
krävdes minst 2 1/2 miljarder för att över huvud
taget upprätthålla arbetsmarknadsutbildning och
sätta ungdomar i praktik. Regeringen tog i början
på året beslut om 2 miljarder. Det är något
orealistiskt över många diskussioner.

Mardrömslikt är det också att läsa
pressmeddelandet från
Arbetsmarknadsdepartementet i samband med att
budgeten lades. -- Arbetslinjen ligger fast. Hur är
det möjligt att säga det i nuvarande situation? --
Hela Sverige skall leva. Hur är det möjligt att säga
i nuvarande situation? Det som är typiskt är ju att
stora delar av Sverige inte orkar leva och drabbas
av avflyttning och oerhört hög arbetslöshet och
social utslagning. -- Arbetslivets förnyelse drivs
vidare. Hur är det möjligt att säga det när man
ligger så lågt när det gäller småföretagarprogram
och underleverantörsprogram, när många av
NUTEK:s insatser inte har fått sin finansiering, när
det inte finns någon kompetensutveckling i
arbetslivet som kompetensutredningen föreslog,
och när anslagen för regionalpolitiken ligger still?
Jag tycker faktiskt att det är cyniskt. I
Arbetsmarknadsdepartementets
pressmeddelande säger man också: För att få bukt
med det snabbt växande underskottet i
finansieringssystemen för de kontanta
understöden -- alltså arbetsmarknadsfonden --
föreslås försämringarna som drabbar de arbetslösa
med hjälp av arbetslöshetsförsäkringen, KAS och
annat. Det är ju en bluff och det är en cynism utan
like för den som känner till
finansieringssvårigheterna för dessa fonder. Det
handlar om att sätta Sverige i arbete, det handlar
om att investera, det handlar om att öka
löneunderlaget för dessa avgifter.

Det är precis det som har varit Vänsterpartiets
politik utan att vi har höjt budgetunderskottet i
förhållande till regeringens politik. Det handlar om
stora investeringar i infrastruktur: vägar, järnvägar,
underhåll av vägar, energisystem,
telekommunikation. Det handlar om ROT-
program för bostäder men också för kommunala
fastigheter såsom skolor, vårdhem m.m. Det
handlar om offentlig upphandling. Vi hade ett
sådant fall i oktober när vi diskuterade snabbtågen.
Det går att göra på många andra håll där
affärsverken tilldelas medel för att stå för
räntekostnader och tidigareläggning av
investeringar. Det är det bästa sättet att bibehålla
vettiga arbeten. Man kan förstärka
exportkreditstödet och ha en vettig näringspolitik
som kan ge ett stöd, inte minst åt småföretagen, för
att höja deras tekniknivå och ge dem
kompetenskraft och konkurrenskraft för att klara
den ökade internationaliseringen.
Kompetensutveckling är helt nödvändig om man
skall komma till rätta med konkurrenskraften och
om man skall komma till rätta med en förnyad
arbetsorganisation och höja tekniknivån i
företagen. Utbildning på alla nivåer,
arbetsmarknadsutbildning, Komvux, gymnasium,
högskola, folkhögskola osv., är viktig.

Vad skall hända inom den kommunala sektorn? Vi
har föreslagit att man skall inrätta en kommunakut
så att man kan styra pengar dit där de allra mest
behövs, dels för att upprätthålla välfärden dels för
att upprätthålla sysselsättningsbasen, inte minst för
kvinnorna.

Herr talman! Några frågor är kanske viktigare än
andra. Ungdomssatsning krävs. Vi har föreslagit 2
miljarder kronor utöver regeringens anslag att
direkt riktas mot att hjälpa ungdomar till arbete i
olika former. Det gäller inte bara
ungdomspraktiken, utan man kan tänka sig andra
lösningar. Det är oansvarigt av politiker och
makthavare att ställa ungdomar utanför
samhällslivet och arbetslivet och låta dem gå från
skolan rakt ut i arbetslösheten. Vad förväntar man
sig av dessa ungdomar framöver?

Vi har satsat på lönebidrag. Vi har försökt att i vårt
budgetförslag ge utrymme för arbetshandikappade
med funktionshinder. Det är oerhört viktigt, om än
svårt i lågkonjunkturer. Det måste därför till
anslag. Vi har följt AMS propå i det fallet.

Regionala projekt -- att utvidga de decentraliserade
sysselsättningsprojekten i länsstyrelsernas regi --
tror vi är oerhört viktiga för att få ett kraftfullt
nätverk för att stärka småföretag, folkrörelser och
inte minst kvinnorna. När det gäller kvinnorna
kommer vi in på den stora frågan som handlar om
den kommunala sektorn. Om man inte kan
upprätthålla den kommunala sektorn är det väck
med både välfärd och kvinnors sysselsättning. Det
är en första rangens uppgift.

När man talar om kvinnor talar man också om
arbetstidens användning och användning av tid för
arbete. sextimmarsdagen är en viktig fråga som inte
får glömmas bort i år. Man har bagatelliserat frågan
när vi gång på gång har tagit upp den här i
kammaren.

Arbetslösheten är ett gissel. Arbetslösheten kan
aldrig accepteras. Det finns en vrede i landet, och
den vreden är berättigad. Jag och Vänsterpartiet
upplever att regeringespartierna icke tar anvar. Det
är bara en läpparnas bekännelse till arbetslinjen.

Anf. 25 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Efter att ha hört Ingela Thalén skall
jag börja litet annorlunda än jag hade tänkt. Jag vill
ställa ett antal frågor till Ingela Thalén: Vet Ingela
Thalén vilka som regerade under 1980-talets
inflationsoch spekulationsekonomi? Vet Ingela
Thalén vilka som regerade när Sverige prissatte sig
ur världsmarknaden med noll i
produktivitetstillväxt och tvåsiffriga
löneökningstal? Vet Ingela Thalén vilka som
regerade när fastighetsspekulationerna slog alla
rekord och vilka som regerade när byggbranschen
1989 köpte över folk från exportindustrin för att
bygga kontor, hotell och massor av lägenheter som
nu står tomma? Vet Ingela Thalén vilka som då satt
i regeringen? Vet Ingela Thalén när förlustaffärerna
i Nordbanken uppstod? Det rör sig om i runda tal
60 miljarder som denna regering nu får gå in och
täcka på olika sätt. Hittar Ingela Thalén en enda
affär bakom de förlusterna som har skett efter
regeringsskiftet? Vet Ingela Thalén vem som
politiskt höll i Nordbanken? Jag skulle kunna
fortsätta med sådana här frågor hur länge som
helst, men jag vill avsluta med att säga att den
internationella lågkonjunkturen är tung att bära,
men arvet efter 1980-talet och socialdemokratins
regeringstid är tyngre att bära. Nu skyller jag inte
detta bara på socialdemokratin, utan det var en
mängd aktörer. Men det var faktiskt
Socialdemokraterna som regerade, och vi får ta
hand om notan från den tiden och den är tung att
bära.

Slutsatsen av det här är att dagens arbetslöshet inte
är hastigt påkommen. Därför är den inte heller
snabbt avklarad. Jag vill med det här säga att jag
tycker att det största oppositionspartiet har stor
anledning att försöka hjälpa till på ett sakligt sätt
med tanke på hur bekymren har uppkommit. Ingen
av oss kan göra något åt eller rår för den
internationella lågkonjunkturen, men 1980-talet
var inte bra.

För att tala om något positivt sker nu en snabb
produktivitetsförbättring. Det är nödvändigt för att
det skall gå bra framöver, för att vi skall få behålla
jobben i Sverige. Det är också en kraftigt minskad
frånvaro på arbetsplatserna. Närvaron är väsentligt
bättre. Det är också bra när vi skall börja producera
för fullt framöver.

Spekulationsekonomin får nu vika för arbete och
sparande som sätts i centrum. Det är bara så som vi
bygger ett bättre samhälle framöver. Man ser också
spirande ljuspunkter i konjunkturen, men där bör
vi fortsätta att vara litet osäkra. Man ser ju att de
signaler som kommer trots allt är olika.
Vändpunkten, som var så omtalad i den förra
valrörelsen, visade sig vara loket i tunneln och inte
en vändpunkt.

Vi har fått ett klart förbättrat kostnadsläge för
exportindustrin genom produktivitetsförbättringar
och genom den nya kronkursen.

På hemmaplan, utan internationell draghjälp,
börjar det nu att röra på sig. Vi har också fått en
rimligare realränta. Här måste det vårdas på ett
sådant sätt att räntan blir lägre framöver.

Det är också min förhoppning att vi får mycket
ansvarsfulla avtal för 1993 och 1994. En sådan
signal i hygglig tid skulle betyda 2--3 % mindre
arbetslöshet. Det här är den viktigaste enskilda
frågan när det gäller att få fram ordinarie jobb i vårt
land.

Sedan något om Socialdemokraternas partimotion.
Denna är analyserad inom departementet av mina
tjänstemän. För netto 1,6 miljarder kronor håller
Socialdemokraterna, säger de, 190 000 personer i
jobb eller utbildning under nästa budgetår. Det
innebär ungefär 8 000 kronor per jobb.

Men vore det så enkelt skulle arbetslösheten inte
vara något problem i vårt land och inte heller i
något annat land.

Man kan också räkna på ett annat sätt, som vi
gjorde i höstens gemensamma paket -- höstens
överenskommelse. Räknat på det sättet blir
sysselsättningseffekten överskattad med ca 70 %
och kostnaderna starkt underskattade. Dessutom
har man inte räknat med den situation som
kommunerna råkar i när de går in och täcker. Och
då kan det gälla ganska stora saker. Det råder inget
tvivel om att kommunerna får nya svårigheter.

Ingela Thalén talade här i talarstolen om vissa
åtstramningar. Men då vill jag påminna om att den
verkligt stora åtstramningen kom i samband med
höstens överenskommelse mellan
Socialdemokraterna och regeringen. Då var det
fråga om mycket stora åtstramningar.

Socialdemokraterna säger: Vi tänker spara en
massa miljarder framöver, men vi talar inte om var.

Jag har som riksdagsledamot suttit med i denna
kammare i 15 år och har hört Socialdemokraterna
gissla dåtida vpk och Miljöpartiet. Det sades då att
dessa inte hade en riktigt ansvarsfull finansiering.
Men de här partierna uppträdde under den aktuella
tiden aldrig på det sättet att man sade: Vi sparar 11
miljarder, men var talar vi inte om.

Det här är alldeles fantastiskt. Socialdemokraterna
måste konkretisera nämnda besparingar för att det
de säger skall kunna omsättas i praktisk handling.
Det här är något nytt. Jag trodde aldrig att ett så
stort parti som Socialdemokraterna skulle lägga
fram en statsbudget med sådant innehåll. Även om
tonen är si eller så emellanåt är jag övertygad om
att alla partier i denna kammare så snart som
möjligt vill ha en återgång till en fullgod ordinarie
arbetsmarknad. Under tiden fram till dess vill man
hålla i gång så ordentligt som det går.

Under den korta tid som jag haft ansvaret för
Arbetsmarknadsdepartementet har åtgärdernas
omfång vuxit väldigt snabbt. Jag räknar med att vi
framåt våren har ca 6 % av arbetskraften i olika
åtgärder. Det kan jämföras med vad Göte
Bernhardsson sade i samband med regeringsskiftet.
3 % var vad han ansåg lämpligt för
Arbetsmarknadsverket att bära.

Sedan högkonjunkturen har de ekonomiska
resurserna till arbetsmarknadspolitiken
fyrdubblats, och antalet människor som berörs av
åtgärder har femdubblats. Detta är det korta
perspektivet.

I det långa perspektivet måste vi komma tillbaka till
en situation med ordinarie jobb. Då är
småföretagsamheten, nya entreprenörer, A och O.
Det är där som det måste växa. Därför vill jag säga
att det på alla politikområden finns en enda fråga
som måste ställas vid bedömningen av olika förslag:
Hur slår detta mot våra små företag, mot deras
framtidstro och deras möjligheter att börja anställa
och att växa? Det är egentligen den avgörande och
viktiga frågan när det gäller att få en vändning.

Det finns ett område -- jag skall helt kort beröra
det -- där en diskussion bör komma i gång. Det
handlar om frågan: Vad mera kan göras inom det
ordinarie utbildningsväsendet? I det avseendet
hoppas jag på ett bra utbyte. Över huvud taget
hoppas jag att vi konstruktivt och i gott samförstånd
kan diskutera -- det gäller då arbetsmarknadens
parter och även mellan samtliga politiska partier.

Anf. 26 INGELA THALÉN (s) replik:

Herr talman! Jag ställde tre mycket konkreta frågor
till Börje Hörnlund:

Är Börje Hörnlund beredd att acceptera att nu öka
och snabba på insatserna för att bekämpa
arbetslösheten?

Är Börje Hörnlund beredd att tala om att det krävs
ytterligare aktiva insatser för att pressa ner
arbetslösheten?

Är Börje Hörnlund beredd att, i stället för att låna
till kontantstöd, låna till investeringar?

Börje Hörnlund undvek mycket nogsamt mina
frågor.

Jag skall så ta upp ett par av de saker som Börje
Hörnlund berörde. Han säger: Socialdemokraterna
vill inte redovisa sina besparingar utan mörkar på
den punkten.

Ja, Börje Hörnlund, det är inte så lätt att redovisa
politik inför den borgerliga propositionen när det
gäller arbetsmarknadspolitiken. På var och
varannan sida skriver nämligen Börje Hörnlund
själv att han har för avsikt att återkomma i
kompletteringspropositionen. Detta har vållat inte
minst arbetsmarknadsutskottet utomordentligt
stora bekymmer. Vi har ju nu bestämt oss för att ge
behandlingen av just de här frågorna förtur.

Det handlar alltså kanske om att på ömse håll
komma med en redovisning. Vi har sagt att vi är
beredda att diskutera besparingar för att finansiera
de insatser som vi gör. Men, Börje Hörnlund, vi
måste veta vilka insatser regeringen är beredd att
göra.

Är Börje Hörnlund beredd att svara ja på mina
frågor, kan jag säga: Välkommen i gänget, Börje
Hörnlund! I denna riksdag finns det nämligen ett
stort antal ledamöter som är beredda att öka
insatserna för att pressa ner arbetslösheten. På den
punkten bör vi kunna ta itu med frågan omedelbart.

Vidare säger Börje Hörnlund att våra beräkningar
inte är riktigt hållbara. Men om man, som Börje
Hörnlund och regeringen gör, kommer med ett
förslag om en ytterligare ökad upplåning -- Laila
Strid-Jansson sade tidigare här att den upplåning
som föreslås i tilläggsbudgeten inte räcker till,
därför att pengarna tar slut redan i mars, och att
man måste öka på ytterligare under våren -- måste
jag fråga: Vilken väg väljer regeringen? Väljer
regeringen att öka upplåningen för att betala
kontant arbetsmarknadsstöd, eller väljer
regeringen att nu slå in på en väg som innebär
investeringar i fråga om utbildning, infrastruktur,
reparation, ombyggnad och tillbyggnad? Det är det
vägvalet som måste göras, och det skall vi göra nu!

Anf. 27 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag ser väldigt gärna att fler vägar
byggs, och jag ser väldigt gärna att det investeras
för framtiden. Men arbetslöshetsproblemet löses
inte med de storprojekt som Socialdemokraterna
räknar upp. Det är saker som man för framtiden
genomgående bedömer vara infrastrukturfrågor.
Vi kan inte genom kringvägar som går runt
Stockholm, genom tunnlar osv. sysselsätta någon
större andel av arbetskraften.

Dessutom finns beträffande de här projekten
tendensen att de inte kommer i gång den 1 juli,
något som Socialdemokraterna tydligen räknar
med.

Däremot finns det massor av befintliga vägar som
behöver rätas, stärkas, förbättras, och där
ekonomin är god. Dagsverket för dessa vägar
kostar bara trejedelen av vad storobjekten kostar,
därför att maskininsatserna inte är riktigt lika
våldsamma. Även här behövs en mer nyanserad
diskussion, än den som redovisas i den
socialdemokratiska motionen.

Så går jag över till Arbetsmarknadsfonden. Ingen
är gladare än jag den dag den går med plus minus
noll. Socialdemokratin lade fram ett förslag när det
gäller Arbetsmarknadsfonden, vilket innebar att de
pengar som fanns skulle ges bort till fackliga
organisationer, och vid brist på kapitaltillgångar
skulle i runda tal en öppen arbetslöshet på 2
tålas. Det är grundfelet med fonden.
Socialdemokraterna har dessutom finansierat
utbildningsbidragen och utbildningsvikariaten med
medel från fonden. Tillsammans, har vi finansierat
den nya arbetslivsutvecklingen med medel från
fonden.

Det här innebär att debatten måste bli bred.
Egeninsatser, försäkringen, står nästa år för
ungefär 3 % av utgifterna, medan arbetsgivarnas
andel räcker till 27 % av utgifterna. Vi måste
faktiskt lösa det här problemet i god tid, så att
utgifterna inte växer till de otäcka summor som
Laila Strid-Jansson var inne på.
Socialdemokraterna har lagt fram olika förslag,
som kostar pengar, att ställa mot regeringens
förslag. Våra förslag har ingenting att göra med att
Socialdemokraterna inte redovisar sina
besparingar.

De är helt fristående i budgetarbetet.
Socialdemokratin har tagit upp ett plus till ett värde
av 11 miljarder kronor, som skall sparas, men har
inte talat om vad det är för pengar. Skyll inte på att
någon i regeringen har gjort något som gör att
Socialdemokraterna inte kan precisera sina
besparingar!

Anf. 28 INGELA THALÉN (s) replik:

Herr talman! På en punkt håller jag med Börje
Hörnlund. Det finns ingen som helst anledning att
skylla den här regeringen för att vilja göra något. Vi
kan vara helt överens om det.

Vill Börje Hörnlund påstå att finansieringsformen
för Arbetsmarknadsfonden är det grundläggande
problemet? Vill Börje Hörnlund påstå att det
grundläggande problemet ligger i balansen mellan
arbetsmarknadsavgift och egenavgift?

Jag hävdar att det grundläggande felet är att vi har
en arbetslöshet som är över 7 % och att vi har
människor i s.k. åtgärder som är över 4 %. Vi har
alltså 12,5 % människor utanför den ordinarie
arbetsmarknaden. Detta är grundproblemet, och
det har vi Socialdemokrater och även talare från
andra partier i denna riksdag sagt att vi vill komma
åt.

Börje Hörnlund, tänker regeringen växla väg från
att låna pengar till kontantstöd och i stället
investera dem i olika åtgärder. Det handar då inte
om storprojektvägar, Börje Hörnlund. Försök inte
att smita undan den konkreta frågeställningen. Det
finns en lång rad redovisade förslag inom en mängd
samhällsområden, från utbildning på högskola och
Komvux till gymnasieskola från reparation och
ombyggnad när det gäller små och medelstora
projekt -- där en del kan vara ganska små och som
kan sättas i gång i övermorgon -- till stora,
medelstora och ganska små vägprojekt. Fältet är
öppet, men det gäller att välja väg. Och vi
socialdemokrater menar att det nu handlar om att
välja att i stället för att låna till kontantstöd
använda resurserna till olika former av
investeringar.

Herr talman, avslutningsvis vill jag även säga något
om det som Börje Hörnlund inledde med, nämligen
80-talet.

Till skillnad, Börje Hörnlund, från den här
regeringen, hade Socialdemokraterna inte en
opposition som man kunde förhandla med.
Dessutom är det så att Socialdemokraterna, trots
detta, kunde vända inflationen, från ett
höginflationssamhälle till ett låginflationssamhälle.
Vi kunde vända utvecklingen på arbetsmarknaden
så, att den bidrog till ett avtal som var bättre
anpassat till situationen än tidigare.

Socialdemokraterna kunde även, efter att ha tagit
över denna jättelika ryggsäck, som innehöll hög
arbetslöshet och i övrigt urusel ekonomi, från den
dåvarande borgerliga regeringen 1982, vända
situationen. Den nuvarande borgerliga regeringen
hade helt andra förutsättningar när den tog vid,
vilka man snabbt spolierade.

Anf. 29 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Ingela Thalén påstår att 80-talet var ett
låginflationsårtionde. Det var precis tvärtom. Läs
tidigare analyser! Ta del av Feldts artiklar!

Ingela Thalén nämner antalet 190 000 ytterligare
människor i sysselsättning. Om vi finansierar på
samma sätt som Socialdemokraterna och
regeringen gjorde under hösten, då sjunker antalet
människor i arbete ihop med 70 %. Lägg därtill det
faktum att Socialdemokraterna inte visar var de
skall ta de besparingar som skall finansiera de
åtgärder som de föreslår. I stället har man en hemlig
låda. Det är inte rätt utgångspunkt för en
diskussion.

Sedan, Ingela Thalén, kan vi göra om höstens
övningar så till vida att vi sätter oss ned och
diskuterar vad saker och ting kostar, vad vi får ut
därav, och vad som just nu är lämpligt att satsa på.
Då kommer ett visst förtroende att skapas.

Socialdemokraternas budgetalternativ saknar
tyvärr det förtroende som man väldigt gärna vill ha
när det gäller förslag som skall leda till
riksdagsbeslut.

Mycket starkt vill jag betona att allt måste göras för
att få tillbaka de ordinarie jobben. Under tiden
skall allt också göras för att så många som möjligt
hålls i gång i arbete med hjälp av olika åtgärder,
exempelvis utbildning, praktik,
arbetslivsutveckling, beredskapsarbeten och andra
åtgärder, som vi jobbar med.

Jag vill i det här sammanhanget påpeka: att på
drygt ett år arbeta upp en volym från tre
procentenheter av arbetskraft i åtgärder till sex
procentenheter -- som torde nås inom kort -- är en
ganska stor sak. Det är kanske inte önskvärt att den
här åtgärdsvolymen går mycket högre, utan att
ordinarie utbildningsväsende och vägbyggen
utnyttjas i större utsträckning.

Förste vice talmannen anmälde att Ingela Thalén
anhållit att till protokollet få antecknat att hon inte
ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 30 HANS ANDERSSON (v) replik:

Herr talman! Jag instämmer i synpunkterna som
gäller 80-talet. Jag tänker inte inveckla mig i någon
diskussion, men det var en spekulationsekonomi
som ledde till ökade sociala klyftor, som vi i
Vänsterpartiet med all kraft ständigt motarbetade.

Nu försöker vi i någon mån, när viktiga offentliga
utgifter behöver finansieras, ta tillbaka något av det
som felallokerades när det gäller de ekonomiska
resurserna. Det brukar bli ett väldigt liv när vi
föreslår skattehöjningar för dem som verkligen har
något att beskatta.

Visst är det sant att vi har en internationell
lågkonjunktur, men den kris som vi i Sverige har är
till mycket stor del hemmatillverkad. Den handlar
i hög grad om brist på efterfrågan och den offentliga
sektorns minskade volym.

Börje Hörnlund har rätt i att den stora
åtstramningen som gjordes av regeringen och
Socialdemokratin gemensamt i och med höstens
krispaket, för att försvara den kronkurs som
därefter blåste all världens väg när man tvingades
låta kronan flyta fritt, åstadkom den devalvering
som Börje Hörnlund nu tar äran av genom att säga
att exportindustrins konkurrenskraft har
förbättrats.

Viktigare är kanske det här med att alla vill. Det
har funnits ett visst samförstånd, åtminstone i
denna kammare. Det har visats ganska mycket god
vilja. Man har hoppats på att regeringen verkligen
vill. LO kallade sitt sysselsättningsprogram: Om
bara viljan fanns. Men man har väl tvingats inse att
viljan verkligen inte finns.

Jag vill därför ställa några frågor. Varför har ROT-
programmen inte kommit i gång? Gång på gång har
Vänsterpartiet, Socialdemokratin och andra
föreslagit det.

Varför har inte system för kompetensutveckling i
arbetslivet kommit i gång? En serie förslag från
Kompetensutredningen har nu legat still över ett år.
Det allra bästa är att behålla folk i
produktionssystemet på arbetsplatserna, för att
inte tappa kompetens.

Varför har man inte nu lagt fram ett förslag om
industribeställningar, dvs. att AMS kan få
disponera ett belopp för tidigareläggning av
affärsverkens industribeställningar? Det skulle
göra stor nytta för att ha kvar den industrikapacitet
vi har. Och varför lyssnar inte regeringen på kravet
om ett förslag om arbetstidsförkortning, som är
nödvändig?

Anf. 31 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Det vore önskvärt med en högre
efterfrågan. 200 miljarder kronor i
budgetunderskott, som man lånar till och betalar
ut, är en avsevärd summa. Det är en svår
balansgång när det gäller att ha en hög ränta eller
en låg ränta framöver. Ingenting är viktigare för att
skapa framtidstro, såväl från den enskildes som
från företagens synpunkt, än att vi kan arbeta med
en framtida låg ränta.

Vi kommer att diskutera Arbetsmarknadsfonden
under våren, och alla måste förstå vad det är fråga
om. Om arbetslösheten blir den beräknade,
innebär det att man ur fonden tar en summa som är
så stor att 10 000--12 000 kan plockas in i arbete för
att få det att gå jämnt ut. Nu gör man inte det, då
dagens låga efterfrågan inte tål så stor inplockning.

Problemen är sådana att det inte hjälper med
slagordslösningar, utan det är ett segt och tungt
arbete att få tillbaka en fullgod ordinarie
arbetsmarknad. Vad man än gör, kom inte med
förslag som förstör den spirande framtidstron, som
börjar komma hos de små och medelstora
företagen! Då klarar vi inte återgången till en
fullgod ordinarie arbetsmarknad.

Anf. 32 HANS ANDERSSON (v) replik:

Herr talman! Det var verkligen inte mycket till svar.
När det gäller efterfrågan och de förslag som vi har
framställt, där vi säger nej till att dra in på
transfereringssystemets pengar till de arbetslösa,
innebär detta att man direkt spär på köpkraften.
När vi drar in skattepengar till staten från dem som
har mycket höga inkomster, är det bara det privata
sparandet som minskar. Det är alltså ett direkt
förslag, med avsikten att vara expansivt i
ekonomin.

Arbetsmarknadsfonden lider av ett utomordentligt
svårt problem, som Ingela Thalén sade tidigare. Det
är inte bara en teknisk fråga om procentsatser och
hur man får avgifter för att få det att gå runt, utan
det handlar om att människor inte skall vara
arbetslösa och vara beroende av bidrag. Det
handlar om att öka lönesumman, så att
inströmningen blir större, med befintliga
procentsatser. Det är inga slagord, när hela
politiken går ut på att med hjälp av produktiva
projekt -- infrastruktur, industristöd, ROT-
program, utbildning m.m. som vi har föreslagit -- få
in människor i aktiva insatser så att de inte är direkt
beroende av Arbetsmarknadsfondens resurser.

Det som arbetsmarknadsministern sade sist, dvs.
att man inte skulle förstöra framtidstron hos
näringslivet, kan jag över huvud taget inte förstå.
Det riktas till en företrädare för ett parti som i sina
motioner enbart lägger fram förslag för att sätta
folk i verksamhet, i aktivitet, i utbildning, för att
höja kompetensen och för att ge en ökad
efterfrågan, inte minst på de små företagens
produkter.

Då vill jag säga att jag har varit runt på många håll,
och jag har inte bara pratat med människor i
fackföreningsrörelsen utan med många
småföretagare, och jag har märkt mycken klagan
på bristen på sammanhållen politik och program för
att höja nivån teknologiskt och utbildningsmässigt.
Vad hände med underleverantörsprogrammet, som
var så viktigt för alla de företag som är beroende av
de stora bjässarna? Bjässarna klarar sig nog, men
hur går det med de små företagen?

Återigen: När kommer initiativ på ROT-området?
När kommer initiativ när det gäller
kompetensutveckling i arbetslivet? När kommer
ytterligare initiativ när det gäller tidigareläggning
av industriinvesteringar? Det är ju det som det
handlar om.

Anf. 33 ANDERS G HÖGMARK (m):

Herr talman! Det fanns en tid i det här samhället då
man sjöng nolltillväxtens välsignelse och lov. Även
i den här kammaren fanns det en och annan som
prisade det evangeliet -- uppfattade det som ett
evangelium. Tack och lov var majoriteten något
kallsinnig till detta.

Socialdemokraterna tillhörde inte den gruppen --
det länder dem till heder. Men mot den bakgrunden
är det ganska anmärkningsvärt att se vilket
misslyckande när det gäller att få tillväxt som de
kunde redovisa under 80-talet. Man hade
uppenbarligen syftet att ha en god tillväxt, men
jämfört med OECD- och EG-staterna uppvisade
Sverige en tillväxt som var ungefär hälften så stor.
Hade Sverige haft samma tillväxt som OECD och
EG, hade vi haft 100--150 miljarder kronor större
bruttonationalprodukt i dag. Det hade varit skönt,
herr talman, att ha de pengarna att arbeta med.

Det är mot den bakgrunden som man kan avfärda
resonemanget om den s.k. nolltillväxten. Den är
någonting som bör förpassas dit där den hör
hemma. Den skapar inte utveckling, trygghet,
välfärd och sysselsättning.

Därför är det otroligt viktigt -- det inser
regeringen -- att all politik inriktas på de
tillväxtbefrämjande insatserna. Det är dags att
sätta innovatörer, entreprenörer, industrialister och
företagare i centrum och låta tillväxten verkligen
komma i fokus. För det krävs en god livsluft och
goda betingelser. Det krävs, herr talman,
riskkapital för alla dessa grupper, riskkapital som
på rimliga villkor skall vara tillgängligt för den här
verksamheten, för att människors initiativ skall
kunna blomma ut i arbete, sysselsättning och
välfärd.

Socialdemokraterna döljer på något sätt sin
tomhet, bristen på en vettig ekonomisk politik, i ett
antal förslag i sin arbetsmarknadspolitiska motion.
Där finns en del förslag som det finns anledning att
ta fasta på till vidare diskussion, men det finns
också en del förslag som mycket liknar luftslott och
tomma luftberäkningar.

För att ytterligare maskera tomheten när det gäller
den ekonomiska politiken presenterar man ett
måhända mer massmedialt jippo; man tillskriver
samtliga utskott och talar om att tempot nu måste
öka. Jag kan tänka mig att en och annan kanslichef
i utskotten tycker att tempot är ganska högt redan
nu.

Om jag uppfattade Ingela Thalén rätt, sade hon att
vi har fattat beslut i arbetsmarknadsutskottet om
att tidigarelägga behandlingen av de här frågorna.
Detta är inte sanning. Vi har behandlat skrivelsen,
och vi har bordlagt den, men samtidigt konstaterar
utskottet att vi normalt sett brukar få fram ett
betänkande när det gäller arbetsmarknadspolitiken
som bör kunna debatteras här i kammaren i mitten
av mars.

Det finns anledning, herr talman, när
arbetsmarknadspolitiken har en sådan omfattning,
att titta litet på effektiviteten, den inre och den
yttre. Jag skall ta ett par exempel på detta.

Det finns en kultur inom Arbetsmarknadsverket
som präglas av att det nog kommer mera pengar
sedan, så det är bara att köra på -- budgetar är inte
så viktiga, utan det kommer alltid mer pengar och
fyller upp de eventuella underskotten. Jag tror att
det finns all anledning för oss att nu, när man
decentraliserar inom Arbetsmarknadsverket -- och
det är bra -- försöka förse verket med ordentliga
planerings-, uppföljnings- och styrsystem. Sådana
fattas i dag, och de efterfrågas ute på fältet. De är
en förutsättning för att man skall kunna följa upp,
mäta resultat, styra och prioritera.

Ett annat område som bör diskuteras mer är den
yttre effektiviteten av arbetsmarknadspolitiken.
Arbetsmarknadspolitiken bör rimligtvis hjälpa till
med att omstrukturera olika branscher. Jag kan ta
ett exempel, nämligen byggbranschen.

Det har funnits en överdimensionerad
byggbransch. Den är på väg att bantas. Frågan är
då på vilket sätt arbetsmarknadspolitiken, genom
exempelvis olika ROT-program, kan bidra till en
sund omstrukturering och bantning av denna
bransch, så att de entreprenörer som finns kvar kan
få en rimlig säkerhet inför framtiden.

Herr talman! I vår iver att hjälpa de människor som
i dag är utanför byggsektorn -- det är i och för sig en
god ambition -- slår vi undan fötterna på de
byggmästare som än så länge är kvar på
marknaden.

Det finns runt omkring i landet otaliga exempel på
att man, genom att gå in med olika ROT-projekt för
att i ett gott uppsåt stödja människor som är
arbetslösa, försätter företagare, som än så länge
försöker jobba på hederliga villkor, i en fullständigt
omöjlig sits. Att hjälpa den ena gruppen leder till
att man stjälper den andra.

En stor del av de resurser som vi i dag satsar på
arbetsmarknadspolitiken går till utbildning --
kompetenshöjning. Det är bra, men omfattningen
är nu så stor att man kan fråga sig om vi inte bör
fundera på att föra över någon del av pengarna från
arbetsmarknadspolitikens utbildningsinsatser till
det ordinarie utbildningsväsendet. Det finns
anledning att fundera närmare över detta i
framtiden. Jag tror att arbetsmarknadspolitiska
utbildningsinsatser har blivit alltför stora.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att vårt
utskott, arbetsmarknadsutskottet, normalt har ett
högt tempo när det gäller att behandla
arbetsmarknadspolitiken. Vi kommer alltså att
kunna presentera ett betänkande i mitten av mars.
Det finns intressanta förslag hos oppositionen. Det
finns en ambition att konstruktivt granska och
diskutera detta, i akt och mening att lägga fram ett
förslag om en bra arbetsmarknadspolitik, som får
vara en överbryggning under tiden fram till dess att
de tillväxtskapande åtgärderna har avsatt konkreta
resultat.

Anf. 34 INGELA THALÉN (s) replik:

Herr talman! Jag skall ge Anders G Högmark
alldeles rätt i frågan om tempo och den
socialdemokratiska skrivelsen.

Nu har ju Socialdemokraterna tagit initiativ i en
lång rad av utskott i syfte att samordna de olika
insatser som krävs för att pressa ned arbetslösheten
och få upp sysselsättningen.

När det gäller arbetsmarknadsutskottet är det
kanske inte oviktigt att presidiet, som jag kan kalla
det, har haft ett visst inflytande redan från början
på arbetsordningen. Därför är det riktigt, som
Anders Högmark säger, att vi för vår del ligger bra
till tidsmässigt. Men det handlar naturligtvis också
om vad det är för sakfrågor som kommer att
behandlas inom ramen för den här tiden.

I den socialdemokratiska motionen pekar vi på att
en arbetslöshet av den här karaktären måste
pressas ned ifrån två håll. På det ena hållet handlar
det om att få upp utbildningsvolymerna också i den
reguljära utbildningen. På det andra hållet handlar
det om att gå in med olika former av aktiva insatser.
Vi har pekat på det som i olika sammanhang
tidigare har nämnts här.

Detta är, i akt och mening, att avlasta
arbetsmarknadspolitiken undan för undan. Jag är
nämligen övertygad om att det, om man spränger
arbetsmarknadspolitiken, inte blir någon god
kvalitet på det som skall göras.

Det är samma myndigheter, arbetsförmedlingar
och länsarbetsnämnder, som skall syssla med en
arbetslöshet på 3 %, som skall handha en
arbetslöshet på 6 %.

Detta är ingen kritik mot personerna. Det handlar
om ett system som vi inte får spräcka. Det är därför
som vi pekar på att vi skall använda andra
politikområden. Det handlar om att investera i
framtiden.

Vi talar nu om att det finns en öppenhet och en
beredskap för att göra någonting konkret med den
här tidigareläggningen och att man skall se till att
lasta av arbetsmarknadspolitiken. Då vill jag fråga
Ander G Högmark om det finns ett intresse hos de
borgerliga partierna, och hos Moderata
samlingspartiet, att föra en seriös diskussion om
frågan om kontantstödet och det som nu kommer
att ske i anslutning till tilläggsbudgeten.

Jag är oerhört orolig över det som har redovisats i
utskottet, och delvis nämnts här i kammaren,
nämligen att vi står inför en mycket kraftigt ökad
upplåning för att betala KAS, och att detta
samtidigt innebär hinder för att låna pengar till
investeringar.

Anf. 35 ANDERS G HÖGMARK (m)
replik:

Herr talman! Om Ingela Thalén och jag är överens
om att utskottet normalt sett hanterar
arbetsmarknadspolitiken så att det presenterar ett
betänkande i slutet, eller mitten, av mars, och att
det tempot kommer att hållas även i år, kan vi ta
bort det missförståndet att utskottet skulle ha fattat
beslut om att med förtur behandla betänkande nr
11 -- det behandlar vi alltid med förtur.

Om vi är överens om detta kan jag, på samma sätt
som jag sade i mitt inledande anförande, säga att
från mitt parti -- och jag utgår från att det gäller
även de andra regeringspartierna, som kan vittna
om detta senare -- är vi beredda att granska förslag
och att såväl föra diskussioner i konstruktiv anda
om de förslag som kan gagna
arbetsmarknadspolitiken som diskutera
avvägningar mellan arbetsmarknadspolitik och
andra politikområden. Jag nämnde ett --
utbildningens område.

Vi är överens om att det gäller att ha hög kvalitet
på detta. Det bör vara en ledstjärna när vi
diskuterar om det skall höra till
arbetsmarknadspolitiken eller till det ordinarie
skolsystemet.

Jag delar också Ingela Thaléns farhågor för den
ökade upplåningen i Arbetsmarknadsfonden. Det
är en inbyggd bomb som kommer att brisera förr
eller senare. Den måste stoppas på något sätt.

Den avgörande frågan är ju att vi sänker
arbetslöshetstalet. Men för det krävs tillväxt. Det
krävs öppenhet för nya inslag i tillväxtfrämjande
politik, bl.a. inom arbetsrättens område.

Låt oss gärna ha förtroendefulla överläggningar på
den kanten. Låt gärna Arbetsrättskommittén jobba,
men var inte blockerad på varje punkt på det
området. Det måste till litet nya saker för att
tillväxten skall öka. Utan tillväxt, utan att
industrisektorn -- med småföretagsamheten -- ökar
är det en dröm, en illusion, att tro att välfärd och
sysselsättning kommer tillbaka i detta land.

Det gäller att sätta innovatörer, uppfinnare och
industrialister i högsätet i Sverige under 90-talet.
Eljest är välfärdsstaten Sverige någonting som vi
kan minnas.

Anf. 36 INGELA THALÉN (s) replik:

Herr talman! Jag skall inte vara för petig, men
Anders G Högmark sade att vi alltid brukar
behandla betänkande 11 med förtur.

Förra året var det inte så, beroende på att ett antal
propositioner ''regnade'' i oordning. Det betydde
att vi hanterade frågan på ett annorlunda sätt då.
Av det skälet fanns det anledning att också i
arbetsmarknadsutskottet vara noga med att
behandla just dessa anslag tidigt.

Jag vill inte påstå att alla förslag som från olika håll
läggs fram om arbetsrätten och arbetslivets
utveckling har en helhet. Men det finns en viktig
förutsättning för de här diskussionerna. Det
handlar om på vilket sätt man ser på människan och
på vilket sätt man betraktar löntagaren.

Om man ser en människa som enbart två händer,
får man två händer. Men om man ser människan
som en hel människa, får man en hel människa. Om
den oerhört maktorienterade arbetsrättsutredning
som nu sitter -- i den mening maktorienterad att
den är helt styrd av arbetsgivarintressen -- skall
gälla på arbetsrättens område, är jag rädd, Anders
G Högmark, att det inte är frågan om några
tillväxtfrämjande förslag. Det resonemang som
kommer fram där, tillsammans med
nedskärningarna i arbetslöshetsförsäkringen, leder
ju Sverige över till ett låglöneproletariat, ett
lågproducerande samhälle. Och då kommer vi inte
att kunna konkurrera med det som vi vill
konkurrera med: högteknologi, god kunskap, god
produktion och bra arbetsorganisation.

Stirra er inte blinda på arbetsgivarintressena. Se till
helheten, och se till människan.

Anf. 37 ANDERS G HÖGMARK (m)
replik:

Herr talman! Jag vägrar att acceptera synsättet att
man, om man pläderar för tillväxt, skall företräda
någon sämre, mer enkelspårig, människosyn. Om
Ingela Thaléns människosyn är bättre än min får
hon avgöra själv. Det står inte jag till doms över.

Jag är övertygad om att det går att kombinera en
sund människosyn, respekt för mänskliga
kvaliteter, med god tillväxt. Jag är helt övertygad
om att det finns många inslag i den nuvarande
arbetsrätten som går att förändra -- kombinerat
med en positiv människosyn, med respekt för och
tilltro till människans vilja och förmåga att ta ansvar
och initiativ.

Det finns många exempel där just dessa ganska
snäva bestämmelser inom arbetsrätten, i en tid som
denna, kolliderar med strävan att trygga långsiktig
utveckling och tillväxt i många företag. Det är inget
utslag av s.k. sämre arbetsgivarmentalitet. Det är
ett kallt konstaterande av ett faktum. Det finns
många exempel på hur goda arbeten, arbeten som
skulle kunna utvecklas, går till spillo på grund av en
rigid inställning, många gånger i rena formfrågor.
Men den diskussionen kan vi föra vid ett senare
tillfälle i samband med att vi diskuterar
arbetsrättsfrågorna.

Som sagt: Jag vet inte om Ingela Thalén anser sig ha
en bättre människosyn än jag. Det må andra döma
och bedöma.

Anf. 38 ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! Det finns i dag en allvarlig obalans i
såväl ekonomi som arbetsmarknad. Arbetslösheten
är den högsta i modern tid med runt 6--7 % öppen
arbetslöshet. Att våra nordiska grannländer ligger
högre -- Norge, Danmark och Finland med sin nu
nära 19 % arbetslöshet -- är för oss föga tröst. Men
det visar på den styrka som den internationella
konjunkturnedgången har haft och har.

På hösten 1990 inleddes en kraftig uppgång i
arbetslöshet, det blev färre lediga platser och ett
ökat antal varsel. Detta har fortsatt i snabb takt.
Trots betydande insatser i form av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder har den öppna
arbetslösheten nått betydligt högre nivåer än
tidigare.

1980-talet blev i allt väsentligt ett förlorat årtionde.
En exceptionell högkonjunktur hindrade inte den
svåra situation vi i dag upplever. Missgreppen i den
ekonomiska politiken var huvudorsaken. För detta
har den tidigare socialdemokratiska regeringen ett
stort ansvar.

Herr talman! Det övergripande målet för den
ekonomiska politiken måste nu vara att
återupprätta tillväxt och pressa ned arbetslöshet,
en tillväxt som ger goda resultat såväl ekonomiskt
som ekologiskt. Därför måste marknadsekonomin
ha sociala styrinstrument, och naturens eget
kretslopp måste beaktas. Stora ansträngningar
måste göras för att alla som önskar ett eget
förvärvsarbete skall kunna ges detta. På det viset
kan också produktionsresurser på rätt sätt i hela
landet tas till vara. De ekonomiska iakttagelserna
pekar på att lågkonjunkturen kommer att
dominera under detta år. Totalproduktionen
kommer förmodligen att ytterligare falla, och
sysselsättningen kommer att vara fortsatt svag.

Uppgiften att skapa tillväxt och att pressa ned
arbetslöshet är ingen lätt uppgift. Det är ett
mödosamt och tidskrävande arbete. Några
genvägar finns inte!

Nu gäller det att ta krafttag för att vända krisläget
till både tillväxt och näringslivets förnyelse. Den
ekonomiska politiken måste inriktas på en fortsatt
sanering av de offentliga finanserna bl.a. genom
förändringar i de offentliga utgiftssystemen.
Långsiktiga förutsättningar måste skapas genom att
underlätta för nya företag att växa sig starka. Vårt
lands framtid som välfärdsstat beror i hög grad på
vilka resurser som satsas på forskning och
utbildning. Det är därför av mycket stor betydelse
att vi forskar, utbildar, utvecklar och bygger ut
infrastrukturen.

Arbetsmarknadsutskottet hade för ett par veckor
sedan ett offentligt seminarium om framtidens
arbetsplatser. Forskare som deltog i seminariet
betonade vikten av att hela utbildningssystemet,
från grundskola upp mot forskarutbildning, håller
en god allmän nivå.

Näringslivet har i dag en snabb förändringstakt,
vilket förutsätter förändringsbenägna människor.
Här kan de nya arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna, som ungdomspraktik och
arbetslivsutveckling, hjälpa till. Vårt land med en
utvecklad demokrati och prövad
medbestämmanderätt har klara fördelar i detta
hänseende jämfört med många andra länder.
Förmågan till flexibilitet och omställning är
måhända vår främsta konkurrensfördel.

Även mindre företag bör se över sin
utvecklingspotential. Nyföretagande,
småföretagande och entreprenörskap har stor
betydelse för förnyelse av ekonomi och arbetsliv.
Tillväxt i unga företag kräver också omfattande
satsningar på kompetensutveckling på olika nivåer,
t.ex. företagsledning, produktionsteknik och
marknadsföring. Ändå tror jag, herr talman, att det
kan bli så paradoxalt att den största bristvara vi har
om några år är just arbetskraft!

Det råder nu allvarliga brister och obalanser i
finansieringen. Därför är det angeläget att starkare
markera sambanden mellan avgifter och förmåner,
och det bör framträda tydligare. Justering av t.ex.
egenavgifter och arbetsgivaravgifter för
Arbetsmarknadsfonden måste göras. Hela grunden
för arbetslöshetskassorna är nu för bräcklig.

Utskottets ordförande hänvisade i sitt tal till det
socialdemokratiska programmet. Låt oss se vad det
står på de tomma raderna i den socialdemokratiska
motionen. Min fråga är om Ingela Thalén är beredd
att i arbetsmarknadsutskottet eller här nu redovisa
var Socialdemokraterna står när det gäller helheten
för att rätta till ekonomin på ett sätt som främjar
långsiktig sysselsättning.

Vidare är det angeläget att beakta regelsystemet på
arbetsrättens område. Men det är viktigt att betona
att det gäller att söka den balanspunkt där större
smidighet för framför allt småföretagen kan uppnås
i tillämpningen av arbetsrättsliga regler, men också
att arbetstagarens trygghet på små arbetsplatser
säkras. De spänningar som har funnits i dessa
frågor måste beaktas av både regeringsföreträdare
och opposition. Krisuppgörelsens ord om
''förtroendefullt samarbete'' förpliktar. Detta sagt
med anledning av det senaste replikskiftet.

Jag skulle vilja ställa en fråga till
arbetsmarknadsministern. Under vintern har
problemen för småföretagare och deras familjer
när det gäller A-kassa aktualiserats. Jag skulle vilja
ge följande bild.

I familjeföretag, där fler än en familjemedlem
deltar i verksamheten, betraktas alla
familjemedlemmar som deltar som företagare. Om
någon av dessa inte längre kan sysselsättas i
företaget är grunden för att betraktas som arbetslös
densamma som för egna företagare. Med andra
ord: hela verksamheten måste ha upphört. Litet
tillspetsat kan man säga att detta innebär i
praktiken att arbetslösa företagare och deras
familjemedlemmar som är sysselsatta i rörelsen i
stort sett står utan försäkringsskydd. Avser
arbetsmarknadsministern att se över de problem
som jag nämnt, och är regeringen beredd att föreslå
förändringar som ger större rättvisa vid
arbetslöshet för småföretagare och deras
familjemedlemmar?

Min taletid är slut, men jag vill avsluta med en
sammanfattande mening: Målet måste vara att hitta
en kombination av åtgärder som leder till både
ökad tillväxt och varaktiga jobb.

Anf. 39 INGELA THALÉN (s) replik:

Herr talman! Hade vi här i kammaren haft tillgång
till en overheadapparat, kunde alla ha fått se den
redovisning som arbetsmarknadsutskottet fick vid
sitt senaste sammanträde av hur det ser ut i
Arbetsmarknadsfonden och vilken betydelse olika
beslut har för utvecklingen av fonden. Det förslag
som regeringen har lagt fram om sänkta
ersättningar från fonden för den enskilde,
dagpenningersättningar, är av utomordentligt
marginell betydelse. Även relativt kraftiga
ökningar av egenavgiften betyder ganska litet i
förhållande till det faktum att antalet arbetande,
arbetstillfällen och personer har så avgörande
betydelse för hur intäkterna och kostnaderna i
fonden kommer att utveckla sig. Det är det här,
Elver Jonsson, som jag menar är den springande
punkten i hela vårt resonemang.

Vi har visat på -- jag har gång på gång påpekat detta
i mina inlägg och i replikskiften -- att de insatser
som bör göras är insatser som långvarigt och på ett
avgörande sätt minskar kostnaderna för
kontantstödet. Det är bl.a. investeringar i
utbildning osv. Det är där man får de stora
volymerna, inte genom det övriga som föreslagits.

Sedan vill jag hänvisa till det jag sade tidigare om
att ge sig på ersättningssystemet på det sätt som
regeringen föreslår -- det leder över till låg
produktivitet och ett låglönesamhälle. Det är inget
samhälle som jag tycker att vi skall acceptera.

Jag har sagt i arbetsmarknadsutskottet, till Elver
Jonsson och Anders G Högmark, att vi är beredda
att diskutera olika inslag när det gäller besparingar
och att vi är beredda att redovisa det. Självfallet
skall vi också göra det. Vi har kommit fram till
samma volymer som regeringen. Vi delar
regeringens prognos när det gäller behov av
besparingar. Men för oss är det helheten som gäller.
Vi kan inte fortsätta att enbart skära. Vi måste veta
vad vi skall använda pengarna till. Det är helheten.
Satsa på utvecklingen för framtiden!

Anf. 40 ELVER JONSSON (fp) replik:

Herr talman! Utskottets ordförande sade att man är
beredd att diskutera men man vill diskutera
helheten. Problemet är att hon bara redovisade en
del av vad Socialdemokraterna står för när det
gäller helheten. Men det Ingela Thalén sade om att
man är beredd att återkomma tar jag som ett löfte.

Vi har alla i utskottet kunnat konstatera den
bedövande dramatik som nu utspelar sig i och med
Arbetsmarknadsfondens förändring. Jag sade i mitt
inledningsanförande att grunden är för bräcklig för
hela fonden. Grunden måste göras om. Men då
säger Ingela Thalén: Det räcker inte med sänkta
ersättningar eller högre egenavgifter.

Det är helt riktigt. Men det är inget tvivel om att
det har samband. Dessa ersättningar och avgifter
har naturligtvis också samband med hur parterna
medverkar i lönerörelserna. Det är därför som det
är viktigt att inte tappa bort den delen.

På en punkt är vi helt överens, nämligen att det
behövs en bredare lönebas. Den kan inte erhållas
genom nya eller fiktiva löneökningar utan genom
att fler människor kommer i arbete. Där är vi alltså
helt ense. Det är, herr talman, ingen dålig
utgångspunkt.

Anf. 41 INGELA THALÉN (s) replik:

Herr talman! I arbetsmarknadsutskottets
behandling av hela det stora anslag som rör
arbetsmarknadspolitiken har samtliga företrädare i
utskottet det handikappet att regeringens
proposition inte ger någon anvisning om på vilket
sätt regeringen anser att man bör fördela
resurserna. I förslaget på arbetsmarknadspolitikens
område säger man på område efter område att man
tänker återkomma i kompletteringspropositionen.
Jag tror ändå att vi i utskottet kommer att kunna
hantera detta bra, eftersom ledamöterna i utskottet
har en så lång erfarenhet. Därför vet vi i alla fall
ungefär hur detta kan komma att hanteras, även om
inte regeringen visar på vägen. Jag är också
övertygad om att vi skall komma fram till någonting
konkret.

När det gäller Arbetsmarknadsfonden, Elver
Jonsson, vill jag säga: Tro inte att parterna, vare sig
arbetsgivare eller arbetstagare, låter sig skrämmas
av att regeringen försöker trixa med
ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen!
Parterna har, var och en på sitt håll, så pass goda
kunskaper om situationen på avtalsmarknaden att
de inte behöver den här typen av slag i huvudet för
att agera sunt och förnuftigt. Jag är helt övertygad
om att löntagarorganisationerna -- och
förhoppningsvis också arbetsgivarnas företrädare --
är beredda att teckna avtal som är anpassat till den
situation vi har utan att man för den skull från
regeringens sida, som man nu har gjort, ingriper
när det gäller arbetslöshetsförsäkringen.

Detta förslag om dagpenningersättningarna, Elver
Jonsson, leder Sverige över till ett
lågproduktivitetssamhälle. Vad regeringen säger är
ju att de arbetslösa skall få ett incitament till att
söka ett arbete med lägre lön. Det innebär en spiral
nedåt. Detta är inte Sveriges utveckling betjänt av.
Vårt land har aldrig vunnit något på att konkurrera
med låglöneländer, utan vinner enbart på att
konkurrera med kunskap, kompetens och
investeringar.

Anf. 42 ELVER JONSSON (fp) replik:

Herr talman! Vad det handlar om är ingenting
annat än en rimlig anpassning. När Ingela Thalén
talar om en spiral nedåt så är det verkligen att ta
i, därför att det handlar om en förändring som är
mycket måttlig. Omvänt kan man säga att den
spiral som drar uppåt däremot har varit förödande.
Det har gällt fler transfereringssystem än
arbetslöshetsersättningen.

Min avsikt är naturligtvis inte att skrämma. Det
krävs betydligt mer för att ge arbetsmarknadens
parter skrämselhicka. Men det kan inte vara fel att
påstå att det är rimligt att ha insikt. Jag tror att
arbetsmarknadens parter har insikter, men ibland
kan det också för dem vara tungt att leva upp till
detta civilkurage för att också styra en lönerörelse
som kan anses ansvarsfull. Det kan inte heller vara
fel att vi i parlamentet påtalar vikten av ansvarsfulla
avtal.

Anf. 43 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag får ganska många brev i den fråga
som Elver Jonsson tog upp. Frågan ingår i
utredningsdirektiven till utredningsmannen, och
den grupp som han har till sitt förfogande, att se
över egenföretagarnas situation och självfallet
också anhöriga som är anställda i företagen.

Det känns inte bra när en företagare, som upplever
att han så småningom kan komma i gång med sitt
företag, skall tvingas avregistrera företaget för att
komma i åtnjutande av den arbetslöshetsersättning
som han har betalat avgift för.

Samma sak gäller för anställda. Jag har fått brev
från familjeföretagare där det sägs att man förutom
egenavgiften också har betalat
arbetsgivaravgiftsdelen. Nu när företagaren måste
gå ihop med en annan anställd tycker vi att de bör
behandlas på ett likvärdigt sätt.

Jag skall inte gå in på hur detta skall lösas, men jag
förutsätter att jag får väl genomarbetade förslag när
utredningen presenteras i månadsskiftet mars-
april.

Anf. 44 ELVER JONSSON (fp) replik:

Herr talman! Jag får tacka för svaret att frågan är
under beredning. Vi har tidigare här talat om vikten
av snabbhet och tempohöjning, och det är väl vad
som skulle kunna skickas med. Jag uppfattar
beskeden från arbetsmarknadsministern som löften
både när det gäller inriktningen och att resultat
skyndsamt skall uppnås.

Anf. 45 HARALD BERGSTRÖM (kds):

Herr talman! Arbetslinjen ligger fast. På samma
sätt som i debatten här i riksdagen i oktober förra
året har denna sanning återigen slagits fast av de
flesta debattörer i dag liksom den också hävdas i
budgetpropositionen.

När detta är sagt reses frågan hur det skall gå till att
skapa hundratusentals nya jobb när botten har gått
ur marknaden, dvs. när efterfrågan är mycket svag?
Frågan låter sig inte enkelt besvaras, och jag har
lika litet som någon annan något enkelt patentsvar
att ge.

I debatten här i riksdagen den 16 december förra
året reagerade jag på att Ingela Thalén talade om att
vi skall ordna jobb. Men vem skall köpa? Det är ju
köpkraft det handlar om. Min erfarenhet är att det
inte är så svårt att producera. Men kanske
Socialdemokraterna ändå har ett svar att ge på den
ställda frågan om hur man skall skapa jobb. Låt oss
se. De påstår i sin ekonomiska motion att de med
sina förslag kommer att åstadkomma en tillväxt i
svensk ekonomi som blir ca 1,6 procentenheter
högre än regeringens prognos för 1993/94 -- en
tillväxt som man säger kommer att bli jämnt
fördelad mellan privat och offentlig konsumtion
och investeringar.

Investeringarna bygger på förslaget om ökade
infrastrukturinvesteringar med 17 mdkr samt ett
ROT-program för 8,5 mdkr.

Infrastrukturinvesteringarna avser tidigareläggning
av projekt som listats av Banverket och Vägverket.
Men enligt Kommunikationsdepartementet har
merparten av dessa projekt redan räknats in i och
kommer att finansieras av den låneram på 20 mdkr
som regeringen föreslår i sin proposition.

Det här innebär alltså att Socialdemokraterna
antingen måste beskriva helt andra och nya projekt
för sina 17 mdkr eller att man är överens med
regeringen om de nya projekt som ingår i
låneramen. Om det första alternativet gäller tillåter
jag mig att konstatera att det inte är genomförbart
att tidigarelägga projekt för 17 mdkr utöver de som
regeringen redan har tidigarelagt. Det finns helt
enkelt inte så många färdiga projekt. Är projektet
detsamma som regeringen och Socialdemokraterna
talar om är det ju som förra året. Regeringen har
redan tagit tag i det hela och Socialdemokraterna
står tomhänta.

Jag börjar undra om inte Socialdemokraterna
måste akta sig för en slags mytomani, dvs. att
upphöja de ideliga påståendena om
infrastrukturinvesteringar som den enda sanningen
och att sätta tro till dem.

Regeringen satsar verkligen på
infrastrukturinvesteringar i väg- och
järnvägsbyggen. Man satsar tre gånger mer per år
än vad Socialdemokraterna gjorde under slutet av
det glada 80-talet.

Socialdemokraterna säger: Visst har beslut fattats
om projekt, men när får vi se en igångsättning? Det
händer ju ingenting!

Låt mig citera vad landshövding Ingemar Eliasson
säger på sid. 5 i sin, som han kallar, ''Kartläggning
av pågående infrastrukturprojekt'': ''Det finns en
stor diskrepans mellan de förväntningar som byggts
upp i den allmänna debatten och den volym av
infrastrukturprojekt som håller på att
genomföras.''

Ja, vilka är det som har byggt upp denna förväntan
om inte Socialdemokraterna med sitt ideliga tal --
för att inte säga kampanj -- om försenade
igångsättningar av stora projekt. De påstår att det
är Kommunikationsdepartementet med Mats Odell
i spetsen som är orsaken till förseningarna.

Landshövding Eliasson fortsätter: ''Mellan de
planer som besluten grundats på vid varje tillfälle
och den faktiska igångsättningen är däremot
skillnaderna förhållandevis små.'' Så var det alltså
med dessa 17 miljarder för projekt.

Vidare en fråga till arbetsmarknadsminister Börje
Hörnlund: Är det omöjligt att tänka sig att finslipa
reglerna så att man kan dela på arbete genom att ett
heltidsjobb blir två halvtidsjobb genom en
överenskommelse mellan företaget, den anställde
och en arbetslös som anvisas av
arbetsförmedlingen?

Bakom min fråga ligger samma tanke som ALU ger
uttryck för, nämligen att det är en dålig lösning när
en människa blir utan arbete och därför inte mår
bra. Bättre vore om två personer efter frivillig
överenskommelse kunde få halvtidsjobb och
stämpla den andra halvtiden. Jag är medveten om
problemen med detta och att det blir två
deltidsarbeten. Det är därför jag frågar om det inte
är möjligt att finslipa reglerna på något sätt.

Herr talman! Jag skall avsluta med några ord om
utredningen om de arbetsrättsliga lagarna. Som
ledamot i kommittèn är jag irriterad över det ofta
förekommande läckaget till massmedierna om
utredningens arbete. Det vi kan utläsa av dessa
läckage är att utredningens icke-socialistiska
majoritet skall ''avväpna facket'' eller att ''fackets
makt skall strypas'' osv.

Jag skall nu inte gå i fällan genom att gå i svaromål
om de felaktigheter som på detta sätt sprids om
utredningens arbete. Jag kan bara konstatera att
det är kutym att ledamöterna i en utredning tiger
om utredningens arbete till dess ett betänkande
presenteras. De som läcker lever alltså inte upp till
denna etiska regel och visar därmed prov på dålig
moral. Eftersom det är första gången som jag deltar
i en statlig utredning hade jag faktiskt inte väntat
mig något sådant och känner mig därför fri att på
detta sätt få avge en reaktion.

Anf. 46 INGELA THALÉN (s) replik:

Herr talman! Det var roligt att Harald Bergström
upplever den socialdemokratiska agitationen
såsom en kampanj för arbete och igångsättning.
Det var dock tråkigt att han påstår att det är en
kampanj mot kommunikationsministern.
Kommunikationsministern är såsom person inte
särskilt intressant. Han är företrädare för en
regering, som består av ett stort antal personer, och
det är den politik som denna regering för som är
intressant. Jag är övertygad om att
kommunikationsministern är en utomordentligt
trevlig och idog person, men jag är inte närmare
bekant med honom.

I går träffade hela trafikutskottet Banverket, och
dess generaldirektör meddelade hela
trafikutskottet att han, om han hade haft tre
miljarder till i vår, hade kunnat sätta i gång ett stort
antal mindre röjningsarbeten och liknande projekt
redan detta första halvår.

Ingvar Carlsson visade i partiledardebatten tidigare
i dag på en alldeles nygenomgången och alldeles ny
och färsk sammanställning av Vägverkets större
projekt från förbifarten vid Värnamo över
Ljungskile och Torp och ända fram till riksväg 41
vid Berghem och Kinna. Det är projekt som man
kan sätta i gång senast under halvåret 1993.

Jag begär inte att Harald Bergström skall vara
intresserad av allt detta. Men jag vill med mitt
inlägg säga att kom inte och påstå att denna
regering har ansträngt sig till det yttersta för att
utnyttja de möjligheter som myndigheter och verk
har pekat på, för detta är absolut inte korrekt.

Jag vill erinra om en debatt som tidigare har
förekommit i denna kammare om regeringens
nyttjande av den s.k. låneramen. Jag är inte i detalj
insatt i denna s.k. låneram, men jag minns debatten
mycket väl. Det faktum att man använder samma
fyra miljarder kronor gång efter gång efter gång
påminner mer om galten Särimner än om ett
regelrätt budgetarbete.

Anf. 47 HARALD BERGSTRÖM (kds)
replik:

Herr talman! Det är i så fall märkligt att olika
utredare och undersökare kommer till skilda
resultat. Landshövding Eliasson visade på att det är
mycket liten skillnad mellan igångsatta och
beslutade projekt.

Jag har själv undersökt ett antal projekt, som jag
har fått mig förelagda av bl.a. ett fackförbund i
Kronobergs län. De flesta av de projekten var
t.o.m. invigda, fast de av fackförbundet sades vara
inte ens igångsatta.

Jag tror att jag vågar tala om en kampanj. Det
spelar inte så stor roll ur Socialdemokraternas
synvinkel vilken av koalitionsparterna som skulle
fallera bara regeringen faller. Men då hade vi
kanske fått se ett annat resultat när det gäller
infrastruktursatsningar. Då hade ju sanningen
kommit fram från den andra sidan.

Anf. 48 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag hör väldigt mycket om olika
speciallösningar som kommer via
arbetslöshetskassorna. Man säger upp människor,
återanställer dem på halvtid och låter dem stämpla
halvtid. Det föreslås t.o.m. från fackligt håll att de
som har valt halvtid skall anmäla den andra
halvtiden så att de får stämpla 300 dagar framåt. De
kommer på det sättet upp i full lön.

Problemet med sådana här saker är att man, om
man skall kunna klara den typen av tryck, måste ha
en väldigt robust A-kassa, och det har ju inte
Sverige för närvarande. Frågan aktualiserar med
full kraft hur viktigt det är att komma tillbaka till en
fullgod ordinarie arbetsmarknad. Om vi börjar lösa
problemen i stor utsträckning via
arbetslöshetskassorna, blir det jobbigt. Jag har
mött exemplet att en 58-åring sägs upp. Man säger
åt honom: Du får stämpla 450 dagar. Sedan får du
jobba hos oss i tre månader, och sedan får du
stämpla 450 dagar till. Vi betalar ITP under tiden,
så att pensionen klaras av.

Om vi får många sådana stretande system, klarar vi
inte saker och ting på ett bra sätt.

Jag vill inte kommentera frågan, för det finns
mycket som talar för praktiska lösningar då och då.
Men den typen av stöd kräver en förfärligt stark A-
kassa. Alternativet att lägga ner all kraft på att gå
tillbaka till en fullgod ordinarie arbetsmarknad
torde vara klart bättre.

Anf. 49 HARALD BERGSTRÖM (kds)
replik:

Herr talman! Det råder ingen oenighet om fördelen
med att komma tillbaka till en fullgod
arbetsmarknad. I det fallet är
arbetsmarknadsministern och jag helt överens.
Men det är ju en väg dit. Ett sådant här förslag är,
såvitt jag förstår, någorlunda, för att inte säga helt,
neutralt för just Arbetsmarknadsfonden. Det finns
i sammanhanget arbetsrättsliga problem; det är jag
medveten om. Vad jag efterlyste var en finslipning
av reglerna för att kunna klara sådana här saker.
Hur det än är tycks ändå det sämsta vara att gå ut i
arbetslöshet med allt vad det betyder av frestelser
och faror för en kanske inte helt stabil person. Det
finns i dag alltför många vittnesbörd om detta. Det
är alltså fråga om ALU-projektet. Det är bättre att
två jobbar halvtid än att en inte jobbar alls utan har
bekymmer.

Anf. 50 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag vill avslutningsvis säga som jag
sade till Elver Jonsson att jag vid månadsskiftet
mars-april får förslag. Sedan skall det gå ut på
remiss, så att man får höra olika parters och andra
intressens åsikter om förslaget. Därefter kommer
jag att bestämma vilket förslag som jag vill
förelägga regeringen.

Anf. 51 GUNNAR THOLLANDER (s):

Herr talman! Jag tänkte i detta block om
sysselsättningen beröra läget i Uppsala län. Jag vet
inte om arbetsmarknadsministern avser att lämna
kammaren. Annars tänkte jag berömma honom för
att han har deltagit i debatten så att budskapen går
direkt till ort och ställe. Det tar inte många minuter.

Under december månad var totalt 22 447
arbetssökande i kontakt med länets
arbetsförmedlingar. Det är faktiskt 7 469 fler än
under december året före. Sedan dess har läget
förvärrats ytterligare. Älvkarleby kommun ligger i
toppen -- eller i botten -- i vårt län med 10 %
arbetslöshet. Tierps kommun har 8 % arbetslöshet.
Det finns givetvis bekymmer i hela länet, om jag
återkommer till den södra delen om en liten stund.

Det finns naturligtvis län i Sverige som har det
värre. Men det är ingen tröst -- tvärtom. Ändå
kommer förslag duggande över oss som inte precis
går vår väg. Man föreslår sålunda nedläggning av
tingsrätten i Tierp och Rättsmedicinska institutet i
Uppsala samt omorganisation av
kronofogdemyndigheterna, där regional huvudort
enligt förslaget skall bli Västerås. Detta utgör
påbröd ovanpå de kända kommunala
uppsägningarna i Uppsala kommun samt industrins
alla bekymmer med uppsägningar, liggande varsel
och förtidspensioneringar.

Vad gör vi då som är ansvariga och bor i detta län?
Jag kan skämtsamt säga -- om jag törs skämta i
detta sammanhang -- att inte sitter vi med armarna
i kors som damerna i kyrkliga syföreningen. Vi
socialdemokratiska ledamöter i länet har i
samarbete med landstinget, länsstyrelsen och
länsarbetsnämnden väckt en motion, där vi radar
upp förslag till åtgärder, som har arbetats fram och
är färdiga att startas direkt nu eller under 1993 och
1994. Där finns en lång rad av tidigarelagda
investeringar i länets infrastruktur. Det gäller
offentliga byggnader samt renoveringar och
satsningar på kulturvård. Länsarbetsnämnden och
länsstyrelsen uppvaktade berörda myndigheter
under hösten 1992 för att få fram ytterligare medel
till länet för att kunna bekämpa arbetslösheten.
Det ledde inte till någon framgång. I vår motion nu
i januari hemställer vi att dessa medel nu skall
komma Uppsala län till del.

Jag vill understryka detta i mitt anförande.

När det gäller nedläggning av tingsrätten och
Rättsmedicinska institutet, har vi i motioner talat
om varför detta inte skall ske.

Senast i går debatterade jag
kronofogdemyndigheten med statsrådet Bo
Lundgren här i kammaren.

Jag har också med mig en hälsning från
Arbetsförmedlingsnämnden i Tierp, där vi vid ett
möte för någon vecka sedan diskuterade bl.a.
pengar till utbildningsbidrag. Eftersom medlen
tryter för länsarbetsnämnden, får arbetslösa
avbryta redan påbörjad utbildning. I stället får de
pengar från A-kassan. Vi anser inte att det skall
vara så vattentäta skott nu när det gäller att
använda statliga pengar. Vi anser det åtminstone i
den situation som är för handen i dag. I detta
sammanhang går det att arbeta mer praktiskt än
vad som görs nu.

Precis när jag skulle gå upp i talarstolen fick jag ett
nödrop genom Enköpingsposten. Man har från
tidningen varit på arbetsförmedlingen i Enköping,
där man säger att pengarna är slut när det
fortfarande återstår fem månader av budgetåret.
Man hade från början en prognos som innefattade
200 ungdomar som behövde bli föremål för
åtgärder. Det har blivit 400. Det går naturligtvis
inte ihop. Arbetsförmedlingen behöver självfallet
nya pengar före den 1 juli, annars spricker detta.

Det sägs i artikeln från arbetsförmedlingens chef:
Vår förhoppning är att riksdag och regering skall
kunna tillföra mer pengar till
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Vid vår arbetsförmedlingsnämnd i Tierp
diskuterade vi vid vårt möte för någon vecka sedan
även ALU, dvs. arbetslivsutveckling, som en resurs
i kampen mot arbetslösheten. Vi anser att ALU
borde få ett större användningsområde än reglerna
i dag tillåter. I dag står tyvärr alla utförsäkrade
utanför ALU.

Vi anser att det är fel att möjligheten att vara med
i något ALU-projekt försvinner redan från den
första dagen som man är utförsäkrad.

Herr talman! Jag har i detta inlägg pekat på de
bekymmer som finns, och jag har pekat speciellt på
Uppsala län. Men jag har också pekat på de
möjligheter som finns till både stora och mindre
beslut och också en del regeländringar för att skapa
möjligheter för att bekämpa arbetslösheten.

Anf. 52 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag har lyssnat till och skall tänka över
det förslag som nämndes i talarstolen.

Anf. 53 MARIANNE ANDERSSON (c):

Herr talman! Arbetslösheten är det allt
överskuggande bekymret i dag. Jag vill bara
understryka vad som har sagts tidigare om att
förutsättningarna för att klara arbetslösheten är att
få ordning på Sveriges ekonomi, skapa framtidstro,
sänka räntorna, åstadkomma prisstabilitet, skapa
tillväxt i ekonomin, skapa industriell stimulans, ge
småföretagen lättnader och åststadkomma
investeringar i vägar och järnvägar. Allt detta är
sådant som har diskuterats här tidigare. På flera
områden finns det också positiva signaler.
Produktiviteten och konkurrenskraften har ökat,
och antalet konkurser och antalet varsel minskade
något under januari. Räntan har sänkts något.

Arbetsmarknadspolitiken kan inte lösa problemet
med arbetslösheten, utan den innebär egentligen
att man springer efter och lappar och lagar det som
har misslyckats i dessa avseenden under hela 80-
talet och det som dagens djupa lågkonjunktur har
skapat.

I dagens läge är arbetsmarknadspolitiken och vår
förmåga att så långt som det är möjligt upprätthålla
arbetslinjen av avgörande betydelse för människors
självkänsla och för att hindra hopplöshet och
permanent utslagning från arbetsmarknaden, något
som har skett i andra länder. Den är också av
avgörande betydelse för att bygga upp kompetens
och för att förbereda oss för konjunkturuppgången.
Då kommer det att ställas större krav på utbildade
och kunniga människor. Då måste vi vara beredda.

Den hearing om framtidens arbetsliv som
arbetsmarknadsutskottet anordnade för ett par
veckor sedan, förstärkte vissheten att ökad
kompetens kommer att vara A och O i framtidens
arbetsliv.

Det är riktigt att prioritera långtidsarbetslösa,
ungdomar och handikappade. Det är de som
riskerar att slås ut för gott från arbetsmarknaden,
och det är de som far mest illa. Men det är också
oerhört angeläget med en kraftig satsning på
utbildning, kanske mer än vad som nu är fallet.
Framför allt gäller det att satsa rätt, att veta vad
som verkligen behövs. Den generella
utbildningsnivån måste höjas. Inte minst i mitt län,
Älvsborgs län, där vi har en av Sveriges lägsta
utbildningsnivåer, känner vi av det.

Jag har en stark känsla av att alltför mycket i dag
satsas på korta orienteringskurser och liknande,
vilket ofta är dyra kurser, för att lösa de akuta
problemen och för att man inte har kraft och
förmåga till långsiktig kompetensuppbyggnad. Fler
behöver gymnasiekompetens. Fler arbetslösa bör
ges möjlighet till detta genom t.ex. komvux.

Än så länge är det männen som har drabbats
hårdast av arbetslösheten. Det är industrin och
byggandet som har drabbats hårdast. Mer än
200 000 industrijobb har försvunnit. En del har
gjorts för att stimulera industrin. Men det räcker
ändå inte.

De små företagen lider av en orimlig
överbeskattning på ungefär 2 miljarder. Det måste
förändras snabbt, och jag vet att regeringen
förbereder sådana förslag. Av outgrundlig
anledning vill Socialdemokraterna skjuta upp detta
och dessutom öka företagens skattebelastning. Det
ger inte några fler jobb.

Det är också nödvändigt att förändra arbetsrätten,
så att den anpassas till förhållandena i de små
företagen. Jag är alldeles övertygad om att man i
dessa företag ser människor som människor och
inte som två händer.

Jag hoppas också att regeringen snarast lägger fram
ett förslag som kan lindra arbetslösheten inom
byggbranschen. ROT-stöd, byggande av skolor i
kommunerna, avdragsrätt för reparationer är några
alternativ som vi i Centern ser som möjliga. Det
som skall göras på det området måste ju vara sådant
som verkligen behövs. Man kan inte bygga
lägenheter som sedan får stå tomma.

Även om männen har drabbats hårdast av
arbetslösheten, får man inte glömma bort
kvinnorna. Hoten mot kvinnornas arbeten ökar.
När nu liggande och aviserade varsel inom den
offentliga sektorn och inom bank- och
försäkringsväsendet träder i kraft drabbas
kvinnorna hårt. Många traditionella kvinnojobb
rationaliseras bort både av besparingsskäl och på
grund av teknisk utveckling som gör att dessa jobb
inte behövs. I detta sammanhang behövs
kompetensuppbyggnad och särskilda åtgärder just
för kvinnor.

Vi anser att ett särskilt arbetsmarknadspolitiskt
kvinnoprogram skall utarbetas för att möta denna
växande kvinnoarbetslöshet. Utbildningsvikariat
och kompetenshöjande utbildning är några sätt.
Det finns många fler. Vi har en hel del idéer.

Även könsuppdelningen i arbetslivet måste brytas.
Det är bra både för män och för kvinnor. Inom
teknik och naturvetenskap finns den största
begåvningsreserven hos kvinnor, och den måste
faktiskt tas till vara.

Jag tycker också att det är angeläget att här nämna
att ingen tidigare regering så klart som denna
regering har markerat att ansträngningarna att ge
handikappade arbete måste ha hög prioritet, detta
trots det mycket svåra arbetsmarknadsläget.
Insatser för unga handikappade är ett särskilt
projekt vid länsarbetsnämnderna för att förhindra
förtidspensioneringar. Enorma ansträngningar görs
för att främja övergången från Samhall till den
ordinarie arbetsmarknaden. Ett betydande resultat
har också uppnåtts, även om man inte har nått
målet 5 % fullt ut överallt. Det är inte
förvånansvärt i dessa svåra tider, men man gör en
mycket god insats.

Ingen annan regering har heller satsat så mycket på
arbetsmarknadspolitiken som denna, trots allt som
tidigare har sagts.

Ungdomspraktiken har blivit en succé. Den nya
åtgärden ALU ser ut att bli mycket intressant. Det
finns stor fantasi och kreativitet ute i landet för att
arbetslösa skall ha kontakt med arbetslivet och
kunna göra en insats.

Det är mycket angeläget att de resurser som finns
används på ett flexibelt sätt. Så individuella
bedömningar och åtgärder som möjligt är
nödvändiga.

När arbetsmarknadspolitiken nu når denna nivå,
finns det naturligtvis en baksida. Risk finns för att
marknaden störs och att konkurrensen snedvrids.
Det är oerhört angeläget att minimera denna risk så
mycket som möjligt. Men ju längre tid som den
höga arbetslösheten varar, desto större blir
problemen.

Detta är ytterligare ett skäl till att föra en politik
som leder till ekonomisk stabilitet, tillväxt,
produktivitet och därmed långsiktiga jobb.

Anf. 54 LARS BIÖRCK (m):

Herr talman! I det här blocket, som handlar om
sysselsättningspolitik, vill jag ta upp den tanke som
i viss mån kanske kan bidra till färre varsel och
mindre utslagning av arbetskraft.

Naturligtvis är den väsentliga politiska frågan hur vi
skall få näringslivet på fötter igen och därigenom
öka sysselsättningen. Men i mitt inlägg vill jag
koncentrera mig på ett fenomen som enligt min
uppfattning innebär att en onödig utslagning sker
av rent byråkratiska och arbetsrättsliga orsaker.

Jag tänker på svårigheterna att använda
permitteringar för att försöka fördela
arbetslöshetens plågor något mer rättvist.

Arbetslöshet är naturligtvis ett ont gissel. Och vad
som gör den speciellt orättfärdig är att den slår mot
vissa enskilda personer och vissa grupper. Några
har tur, andra har otur. För dem som ställs utanför
den ordinarie arbetsmarknaden uppstår både
ekonomiskt och socialt kännbara följder.

Att använda sig av permittering för att tillfälligt dra
ned på ett företags kostnader när
sysselsättningsbrist föreligger, är i dag så gott som
omöjligt. Orsaken till detta är en krånglig
lagstiftning som föreskriver regler för hur
permitteringssystemet skall tillämpas, hur långa
perioderna får vara, vilka grupper som kan
utsättas, men framför allt att lagen föreskriver att
full lön även vid permittering skall utgå.

Det finns vissa försäkringssystem. Men de är så pass
urholkade att företagen i alla fall har kvar ca 60 %
av lönekostnaderna för personal som inte befinner
sig på arbetsplatsen.

Permittering är således ingen realistisk utväg för
arbetsgivaren för att försöka sänka sina kostnader
och kanske den vägen rädda företaget och
sysselsättningen över huvud taget.

När man nu hör ordet permittering och tänker på
hur begreppet fordom kanske tillämpats, kan man
vara glad över den oerhörda restriktivitet som
vidlåder åtgärden. Till synes kan det inte vara rätt
att ett företag använder sina anställda som ett
ekonomiskt dragspel och på deras bekostnad
temporärt skär ned sina kostnader.

Det här resonemanget kan låta bestickande och
restriktiviteten kanske känns human. Men, herr
talman, om man tänker efter en stund kan man
finna att vi genom permitteringssystemet kan
minska det som är ännu värre, nämligen definitiva
uppsägningar och arbetslöshet. Det heter ju att av
två onda ting skall man välja det minst onda.

Friare permitteringsregler skulle kunna få mycket
positiva följdverkningar, först och främst därför att
trycket på arbetsgivaren att behöva verkställa
definitiva friställningar lättar. I dag är det förvisso
som så att uppsägningsmodellen tillämpas mer
frekvent än som skulle vara nödvändigt. På grund
av långa varseltider och det osäkra läget tvingas
företagen ta i mer än vad nöden kanske kräver.

Detta innebär att det kan bli rent absurda
friställningar. Trots att företagen kan ha jobb för en
viss yrkesgrupp, ryker denna med genom en alltför
formalistisk tillämpning av turordningen vid
uppsägningar. Det är också skillnad på olika
företags möjligheter att producera mot lager och att
därigenom utjämna orderingångsvariationer. Ett
konsultföretag eller ett hantverksföretag kan inte
gärna ha färdiga produkter på lagerhyllan.

Jag tror att det här är en fråga som framför allt de
fackliga organisationerna borde tänka igenom. Kan
det vara på det sättet att antalet varsel och
uppsägningar har blivit fler än nödvändigt? Skulle
vi genom en öppnare attityd inför
permitteringsmöjligheten kunna tillämpa en annan
och mindre brutal metod vid sysselsättningsbrist?

Den metod jag talar om är förvisso mindre brutal.
Den tar mer sociala hänsyn och fördelar
konsekvenserna av arbetsbrist mer solidariskt
mellan de berörda.

I stället för att vissa personer skall drabbas
definitivt, kan permittering t.ex. innebära
korttidsvecka för en berörd personalgrupp. Det
kan också vara fråga om en tillfällig stängning av en
arbetsplats. Tillfällig, men lika för alla.

En annan form kan vara en rullande permittering,
där de anställda turas om att vara temporärt
friställda så länge som arbetsbristen kvarstår.

Ett kännetecken för den här metoden är att
samtliga berörda solidariskt får dela på
arbetsbristen och att de gemensamt kan bära
förhoppningen att sysselsättningsläget snart skall
förbättras.

Herr talman! Jag menar inte att
permitteringssystemet är något som vi skall
eftersträva. Men om det används klokt skulle det
kunna vara ett bättre alternativ än friställningar och
nedläggningar. Arbetsgivarna har naturligtvis inget
att vinna på obefogade permitteringar. Det är
ändock på sysselsättningen i företagen som
omsättning och vinst baseras.

Givetvis måste det finnas försäkringssystem som
kompenserar inkomstbortfall och lagar som
reglerar permitteringens former. Men dagens
regelverk är inte tillräckligt flexibelt och kreativt.
Både för företagen och för de anställda vore det
befogat att arbetsrätten i det här avseendet
moderniserades.

Anf. 55 Andre vice talman CHRISTER
EIREFELT (fp):

Herr talman! Jag träffade häromdagen en
företagare som är delägare i och VD för ett av våra
kvarvarande varv på västkusten. Han berättade att
det gick ganska bra. Utvecklingen hade varit
positiv, och han såg egentligen ingen anledning till
att den inte skulle fortsätta så.

Jo, en risk fanns det -- att näringen skulle få ett
återfall i den misslyckade politiken med statliga
subventioner.

Det han syftade på var Cityvarvets rekonstruktion
i Göteborg. Planerna går ut på att verksamheten
skall kunna fortsätta med hjälp av bl.a. statliga
arbetsmarknadsinsatser. Enligt ett brev till
regeringen vill kommunstyrelsen i Göteborg att
man, som man skriver, tar andra hänsyn än strikt
företagsekonomiska.

Det här har vållat oro bland konkurrenterna.
Eftersom man delvis arbetar med samma
kundkrets, innebär ett statligt stöd nästan med
nödvändighet att konkurrensen snedvrids.

Det är delvis ett generellt problem. Det är svårt att
klara konkurrensneutraliteten med dagens
omfattande arbetsmarknadspolitiska insatser.
Störst blir naturligtvis risken när särskilda stöd
riktas direkt till ett enskilt företag.

Det är bra om det går att få till stånd en fortsatt
verksamhet vid Cityvarvet. Men det måste ske på
företagsekonomiska grunder, så att man inte med
hjälp av statligt stöd konkurrerar ut andra varv och
bara flyttar arbetslösheten.

Det företag jag besökte ligger i Halland. Det är ett
län som under många år med rätta ansetts vara
expansivt. Nu är bilden en annan, och vi har en
arbetslöshet som under 1992 ökade minst lika
dramatiskt som i övriga Sverige. I länets största
kommun, Halmstad, var den t.o.m. större än
riksgenomsnittet.

Tyvärr har den tidigare så positiva utvecklingen
gjort att Halland inte under 70- och 80-talen fått sin
rättmätiga del av statliga satsningar när det gäller
bl.a. kommunikationer och utbildning.

Kapacitetsbristen på Västkustbanan har t.ex. länge
varit ett problem. Nu pågår arbetet med dubbelspår
på ett par delsträckor, och planeringsläget för
övriga delar av banan är sådant att utbyggnaden
skulle kunna komma i gång redan i år.

Våren 1992 beslutade också regeringen att vissa
sträckor skulle tidigareläggas, och man anvisade
532 miljoner kronor. Men samtidigt krävde man en
regional medverkan i finansieringen, något som
man möjligen kan acceptera för vissa
sidoinvesteringar. Men eftersom Västkustbanan är
en nationell angelägenhet skall utbyggnaden i allt
väsentligt betalas med statliga medel.

Nu måste förhandlingarna äntligen ge resultat. Det
går inte att acceptera att en utbyggnad som är
beslutad, och som av alla intressenter anses mycket
angelägen, inte kommer till stånd på grund av något
som närmast kan betraktas som prestigeskäl.

Just nu är det ett annat kommunikationsproblem
som står på dagordningen, SAS funderingar på att
lägga ned linjen till Halmstad. Även om det här är
ett beslut som fattas av företagsledningen, finns det
anledning till några reflektioner.

Jag är övertygad om att förutsättningarna för
svenskt inrikesflyg hade varit bättre om
sammanslagningen SAS--Linjeflyg inte hade
kommit till stånd. I stället för att applådera den
affären borde regeringen ha försökt hitta en annan
lösning. Väl medveten om Linjeflygs ekonomiska
svårigheter tror jag ändå att det hade varit möjligt.

Det är anmärkningsvärt att talet om nedläggning av
Halmstadlinjen kommer efter bara en månad med
det nya SAS/Linjeflyg-bolaget, och att det
dessutom tycks grunda sig på passagerarsiffrorna i
en extrem lågkonjunktur. Jag utgår ifrån att SAS
före beslutet samråder med regionala intressenter.
Finns det t.ex. något som kan göras från regionens
sida för att förbättra förutsättningarna för fortsatt
trafik?

Jag vill understryka att det som kan göras -- det kan
t.ex. röra sig om kostnaderna för flygplatsen --
måste utformas så att inte SAS gynnas ensidigt. Det
bolag som nu flyger Halmstad--Bromma skall i så
fall ges samma möjligheter.

Slutligen ytterligare en viktig fråga för länet och,
framför allt, för försvaret: flyttningen av LV6 och
LV4 till Halmstad. Ett tag kunde man möjligen
befara att en omprövning skulle leda till ett annat
resultat, men efter att ha läst dels motionerna, dels
den utredning om LV4 som presenterades i förra
veckan, kan man omöjligt komma till någon annan
slutsats än alternativet Halmstad.

Utredaren slår fast, i samförstånd med samtliga
militärbefälhavare, att en flyttning till Halmstad
bäst tillgodoser möjligheterna att utveckla
luftvärnsförbandens förmåga. Han konstaterar att
det medför minst avgångar av yrkesofficerare, att
fastighetsbeståndet i Halmstad har god kvalitet och
att det finns en mycket god tillgång på skjutfält.

Till detta skall läggas att arbetet med förberedelser
för flyttning av LV6 -- efter riksdagsbeslutet i juni
förra året -- nu har kommit så långt att det skulle
innebära mycket stora problem om det inte
fullföljdes.

Anf. 56 BRITT BOHLIN (s):

Herr talman! Praktiskt taget varenda dalslänning
som jag har talat med blir alltmer fast övertygad om
att höga vederbörande, som mestadels finns i
Stockholm och kan vara regering, riksdag, statliga
verk eller myndigheter, på pin kiv gör sitt allra bästa
för att förstöra och sabotera, i stället för att mildra
och lindra, i en situation som för oss är svår eller,
om man vill komma närmare sanningen,
katastrofal.

Det finns i dag ingen arbetsmarknadspolitik värd
namnet. Det finns ingen näringspolitik. Det finns
ingen vilja eller förmåga att över huvud taget ta i
de problem som vi står mitt uppe i. Exemplet Hela
folkets järnväg, vårt kära SJ, kommer mitt i denna
sysselsättningskris med ett ljuvligt besked till oss.
Vi borde fundera på att lägga ned persontrafiken
mellan Göteborg och Karlstad.

Alla dessa besked har nu samlat sig på hög. Det
man borde göra nu är förstås att samla ihop alla
goda krafter för att komma till rätta med den
katastrofala situation som landskapet Dalsland just
nu befinner sig i.

Då skulle jag vilja säga till alla er i detta hus som
for från det ena lilla Dalslandssamhället till det
andra och överglänste varandra i fråga om hur den
ljusnande framtid skulle te sig, om vi bara fick en
ny regering. Alla ni borde komma tillbaka nu och
se hur det ser ut. Ni borde prata med människorna
och förklara varför ni har lagt denna börda på deras
axlar.

Jag skall inte trötta kammaren med statistik och
arbetslöshetssiffror -- det lär vi få gott om innan
denna debatt är över. Ingenstans i landet är man så
beroende av bilindustrin och dess
underleverantörer som vi är i denna region. När nu
denna bransch skakar i grundvalarna och för en
väldigt tuff kamp för överlevnad är hela vår
industrisektor hotad. En tillvaro utan bilbranschen
är, åtminstone på några års sikt, ett omöjligt beting
för ett annars ganska tåligt och förändringsbenäget
landskap.

Det senaste dråpslaget är Telis nedläggning. Den
kan ännu förhindras. Låt inte denna nedläggning
bli verklighet! Sätt politisk kraft bakom denna
önskan!

Anser arbetsmarknadsministern att det är en börda
vi orkar bära i regionen, ovanpå allt annat? Om
inte -- agera, arbetsmarknadsministern!

Till denna dystra bild skall läggas det faktum att vi i
princip inte har någon tjänstesektor. När nu statens
indragning av bidrag till kommunerna slår igenom
fullt ut rasar också kvinnornas arbetsmarknad ihop.
I detta läge diskuterar regeringen försämringar i
arbetsrätten för arbetstagarna.

Kds representant kunde tidigare i dag visa sin
upprördhet, inte över försämringarna för
arbetstagarna, utan över att utredningen drabbats
av läckage. Detta ansåg han vara en svår moralisk
fråga.

Kds borde se på vems intressen moralen egentligen
skulle användas för att värna. Slå inte på dem som
ligger! Försämra inte arbetsrätten för dem som bäst
behöver den!

I de fem Dalslandskommunerna finns det i dag 18
lediga arbeten. Det finns 18 jobb för 3 409
arbetslösa personer. Då har jag ändå inte räknat
med de deltidsarbetslösa. Någon här borde åka ut
och förklara för t.ex. de arbetslösa tjejerna i
Kommunalarbetareförbundet varför det är bra att
staten drar in en massa pengar från kommuner och
landsting så att dessa tvingas säga upp
vårdpersonalen, och vårdpersonalen sedan tvingas
gå till arbetsförmedlingen eller socialbyrån och få
sin försörjning från något annat håll.

Den enda effekten av en sådan rundgång är att de
som är kvar på ålderdomshem, på sjukhem och i
barnstugor får slita ännu mycket hårdare. Det finns
all anledning att någon skulle förklara vitsen med
detta för dessa tjejer. Jag har inte lyckats, men jag
har å andra sidan inte haft den ambitionen.

Det finns förslag som skulle kunna förändra denna
katastrofala situation. Läs den socialdemokratiska
sysselsättningsmotionen på allvar och översätt den
till förhållandena i Dalsland! Sätt i gång Norge--
Vänerlänken-projektet! Bygg Erikstadsvängen nu!
Det kan vi göra.

Många har talat om hur omöjligt det skulle vara att
ta fram projekt, sådana som inte redan är i gång,
och sätta i gång dem med kort varsel. Det här är ett
sådant projekt. Det är inte i gång, men det kan
sättas i gång inom en väldigt snar framtid.
Erikstadsvängen är ett bra bilprojekt, och
byggandet av etappen Trollhättan--Öxnered är ett
annat bra projekt att sätta i gång.

Vi kan göra mycket för att vara beredda den dagen
konjunkturerna vänder och vi behöver sätta i gång
med alla krafter igen. Ett annat sådant projekt är
att rusta upp riksväg 45, som är bedrövlig. Samma
sak gäller alla småvägarna i Dalsland.

Det finns människor som man ibland blir
imponerad av. Ett gäng bor längs Röshult--
Sivikavägen. Det är en väldigt liten väg. De allra
flesta av oss har aldrig någonsin åkt där och
kommer aldrig att göra det heller. För dem som bor
där, och måste åka där varenda dag för att komma
till och från sina arbeten, är det en livsnödvändighet
att vägen är farbar även på vintern. De slåss
stenhårt för det. Varför skall vi inte ge dem litet råg
i ryggen?

Man skulle kunna plocka fram oändligt många
förslag. De finns i den socialdemokratiska
sysselsättningsmotionen. Min fråga till de
borgerliga kamraterna, i första hand på vår egen
länsbänk, gäller vilket besked jag kan ta med mig
hem till de 3 409 arbetslösa. Ställer ni upp på de
arbetslösa dalslänningarna och röstar igenom våra
sysselsättningsförslag här i riksdagen?

I detta anförande instämde Lahja Exner, Lena
Klevenås, Rune Evensson och Ingvar Johnsson
(alla s).

Anf. 57 ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! Eftersom Britt Bohlin ställde en så
rak fråga, kräver den ett svar.

Britt Bohlin undrar retoriskt om vi ställer upp för
de arbetslösa i Dalsland. Jag tror inte att den typen
av ordlek ger så mycket, därför att ingen i denna
kammare kommer att ge ett nekande svar.
Problemet är ju att varken Britt Bohlin eller
socialdemokratiska partiet, med all sin goda vilja,
har redovisat varifrån de vill ta de pengar de säger
att de är överens med regeringen måste sparas. Det
rör sig om 12-14 miljarder kronor.

När vi inte har det svaret är det svårt att kontra då
Britt Bohlin räknar upp besparingar som
regeringen har föreslagit.

Herr talman! Det blir patetiskt, ja, nästan rörande,
när Britt Bohlin talar om en liten byväg som om den
byggts efter september 1991. Den har faktiskt
funnits under hela den socialdemokratiska
regeringsperioden. Också då var det vintrar med
snö -- kanske rentav litet mer än vad vi har nu. Då
var det inte någon särskild brådska med att ta tag i
dessa arbeten.

SJ:s brister i att hantera sin situation är ett arv vi
lever med. Jag kan dela en del av den kritik Britt
Bohlin ger. Vi behöver ha ett betydligt mer alert
företag som driver kollektivtrafiken på spår. Det
problemet är ju inte heller nytt.

Låt oss ställa upp i gemensamma krafttag, där alla
goda krafter bör hjälpa till! Det blir slutsatsen. På
den punkten är vi överens. I det arbetet hälsar jag
också Britt Bohlin välkommen.

Anf. 58 BRITT BOHLIN (s):

Herr talman! Många vackra ord sägs i denna
kammare om och för de arbetslösa. Nu har vi fått
höra några till.

Jag måste ändå betona det allvar som finns bakom
mitt ibland kanske yviga sätt att uttrycka mig. Det
är inte bara de man träffar på t.ex. Konsum och
sjukhuset som känner denna desperation. För en
tid sedan träffade jag kommunalpolitiker av alla de
kulörer, samlade till något slags desperat krismöte.
Vad gör vi? Hur klarar vi oss ur denna kris? Detta
är ett allvarligt menat budskap, som jag inte vill
skall mötas med ord och bara ord.

Vi har haft många olika tillfällen att debattera
pengar. Senaste gången debatterade jag med en
centerpartistisk kollega. Han menade att det inte
går att betala ut pengar för de arbetslösa så att de i
stället kan få utbildning eller sättas i åtgärd, därför
att det är pengar från olika konto. Det är väl precis
det det handlar om.

Slutligen vill jag uppmana Elver Jonsson att inte
kalla Sivikavägen för byväg. Det kan gå dig illa när
du kommer till Sivika nästa gång! Det är med
Sivikavägen som med alla andra vägar -- de slits. På
den socialdemokratiska regeringens tid var den
säkert ganska dålig. Nu är den urusel. Skillnaden är
att vi nu har alla möjligheter att rusta upp den
vägen och alla andra vägar som är i behov av det, i
form av en stor mängd arbetskraft som gärna skulle
bidra.

Anf. 59 ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! Jag uppfattade att Britt Bohlin var
djupt allvarlig när hon sade att vi behöver grubbla
igenom hur vi löser denna mycket svåra situation.
Jag instämmer i detta. På den punkten finns ingen
differens i våra uppfattningar.

Jag hade kanske inte sagt något om inte Britt
Bohlin direkt hade uppmanat mig eller någon
annan att gå i svaromål. Jag reagerade dock på det
faktum att lösningen i ett inlägg presenteras vara så
enkel som att byta ut en regering. Man ser i
grunden likartat på problemen, och lösningarna
ligger inte särskilt långt ifrån varandra. Då blir det
litet patetiskt att hänvisa till att problemen skulle
vara lösta om vi bara får en ny regering. De är
betydligt svårare än så.

Jag använde ordet byväg. Det kan bero på att det
inte är så hemskt långt till Norge, och där betyder
ju by någonting annat.

Anf. 60 BRITT BOHLIN (s) replik:

Herr talman! Jag instämmer i föregående talares
åsikt i frågan om det är så enkelt som att byta
regering. Jag tycker av många skäl att det vore bra
om man kunde göra det, men det är egentligen inte
huvudpoängen i det som jag vill säga.

Det viktiga är vad regeringen gör och inte gör. På
den punkten är jag ytterligt kritisk. Jag tror faktiskt
att man kunde betrakta våra förslag med litet god
vilja och större öppenhjärtighet och se till att de blir
verklighet. Det bör också ske ganska kvickt. Det är
helt nödvändigt i nuvarande läge.

Anf. 61 BJÖRN ERICSON (s):

Herr talman! Antalet arbetslösa i Stockholms län
närmar sig nu 75 000. Ökningstakten är högre än i
det övriga landet. Anita Johansson kommer senare
i debatten att närmare gå in på det direkta
sysselsättningsläget. Jag tänker mera uppehålla mig
vid bakgrunden till att det ser ut som det gör.

I Stockholmsregionen har strukturförändringarna i
näringslivet varit kraftigare än på de allra flesta håll
i Sverige. Genom variationen och bredden i
sysselsättningen har emellertid
strukturförändringarna inte uppmärksammats i den
allmänna debatten på samma sätt som i regioner
med mer ensidigt näringsliv. Den stockholmska
konsumtionsvaruindustri som på 1800-talet var
ledande i landet har i stort försvunnit. Detsamma
gäller de verkstadsindustrier, elektrisk industri
m.m., som vid sekelskiftet kom att bidra till
genombrottet för modern teknisk industri. Den
byggde på ett samspel med den tekniska
forskningen och gav många impulser till den
industriella utvecklingen också i det övriga landet.

Under de senaste decennierna har i stället
dataindustri, elektronikindustri och företag med
stort tjänsteinnehåll etablerat sig i Stockholm,
framför allt i den norra delen av länet. Den tunga
industrin med bas främst i den södra delen av länet
har kraftigt minskat sin sysselsättning. Även många
av de mest moderna industrierna har emellertid
utvecklats svagt de senaste åren. Stockholm står
inför risken att upphöra att vara en industristad i
framtiden.

En sådan utveckling skulle enligt min mening vara
utomordentligt allvarlig, inte bara för
Stockholmsregionen utan för hela landet.

Ett Stockholm utan industri skulle bli ett
Stockholm med skarp social segregation, där lågt
betalda anställda i servicenäringar gör tjänster åt
högt betalda tjänstemän i förvaltning, forskning,
företagsledning etc. Med sådana arbetsmarknader,
helt skilda från varandra, skulle sociala
motsättningar, ojämlikhet och utslagning prägla
Stockholmsregionen. Det finns många sådana
storstäder i vår omvärld som ger otäcka exempel på
hur rå egoism, fientlighet och brutalitet genomsyrar
samhället. Den segregerade storstadens
destruktiva värderingar sprids efter hand också till
andra delar av landet.

I en storstad med en varierad arbetsmarknad, med
såväl industri som tjänsteverksamhet, ökar
däremot människors möjlighet till individuell
utveckling. Det sociala kontaktnätet förtätas.

Huvudstadsregionen Stockholm är också den
viktigaste kontaktpunkten mellan vårt nationella
ekonomiska system och den internationella
marknaden. Med en levande industri där forskning
och teknisk utveckling främjas kan också en större
andel av den internationella produktionen komma
till Sverige.

Alternativet kan på längre sikt bli att Sverige
förvandlas till en filial för multinationella enheter
som har sin forskning och utveckling förlagd till
kontinenten eller andra delar av världen. En god
ekonomisk utveckling i Stockholmsregionen är
sålunda också viktig för andra delar av vårt land.

Från Stockholm utgår efterfrågan och
utvecklingsstimulans som når långt ut till både stora
och små företag i Sverige. Stockholmsregionen
konkurrerar inte med mer missgynnade delar av
Sverige; konkurrensen sker i stället med utländska
storstäder.

Det är därför viktigt att regering och riksdag nu
noga följer utvecklingen i Stockholmsregionen och
i konstruktiv anda söker lösningar på problemen,
som också är Sveriges nationella problem.

Herr talman! Fram till för några år sedan var
stadens och regionens styrka obestridliga och
problemen överkomliga. Näringslivet och
skattekraften var starka, befolkningen relativt ung
och välutbildad, utrikes handel och
kommunikationer välutvecklade. Så positivt kan vi
tyvärr inte längre beskriva den här regionen.
Strömmarna går från Stockholm, inte till
Stockholm. Företagsnedläggningar och
flyttningar -- ofta med statligt stöd -- också under
den socialdemokratiska regeringsperioden har på
få år nästan lett till total avveckling av vår
industriella bas. Och det gäller både sådana
framtidsindustrier som länge varit karakteristiska
för Stockholm som ledande teknikstad och sådana
som är naturliga på en stor konsumtionsmarknad.
Man kan här nämna Ericssons Älvsjöfabrik, Atlas
Copco, ABB, Arla, Saltsjöqvarn, Vin & Sprit,
Finnboda Varf m.fl.

Många av dagens problem beror på den
samhällsekonomiska krisen och är gemensamma
för Stockholm och det övriga landet. Vi vet alla att
konjunkturerna kommer att vända, men att allt
som skadats då inte går att reparera. Stora delar av
vår industri har slagits ut för gott, arbetslösheten
kan komma att permanentas och de offentliga
finanserna att förbli i olag.

Till sist, herr talman, vill jag säga att det enligt vår
uppfattning nu också är dags att sätta punkt för
statliga utflyttningar av pågående verksamheter i
storstadsregionerna. Arbetsplatsdräneringen
måste få ett slut. Utlokaliseringar från regionen till
följd av statliga åtgärder måste därför avvisas.

Anf. 62 HANS KARLSSON (s):

Herr talman! Örebro län har ett mycket besvärligt
arbetsmarknadsläge. Den öppna arbetslösheten är
hög, för närvarande 7 %, och därutöver är många
människor sysselsatta i olika slag av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Av allt att döma
har vi inte sett kulmen på detta ännu. Många
privata industri- och tjänsteföretag har en mycket
låg orderingång, och till detta kommer väntade
personalminskningar inom den offentliga sektorn.

Näringslivet i länet har såväl kortsiktiga
konjunkturproblem som långsiktiga
strukturproblem. I basnäringarna har det
rationaliserats, mekaniserats och datoriserats hårt
under senare år.

Det har varit nödvändigt och kommer att vara
fortsatt nödvändigt för att klara den internationella
konkurrensen. Det betyder fortsatt minskning av
industrisysselsättningen om vi inte klarar att
utveckla de befintliga företagen och etablera nya.

Regeringens indragning av pengar från kommuner
och landsting får nu omedelbara effekter i form av
uppsägningar runt om i länet. Ungefär 2 000
människor kommer att mista sina jobb på grund av
dessa indragningar. Människor tvingas gå ut i
arbetslöshet med åtföljande bekymmer, det leder
till oro och otrygghet, till att barn far illa och till att
familjebanden slits.

De minskade statsbidragen till kommunsektorn får
till följd att utgifterna för arbetslöshetsersättning
och socialbidrag ökar kraftigt.

Det här är en rundgång med pengar där det enbart
finns förlorare. Samhället förlorar, de som blir
arbetslösa förlorar, kvalitén sjunker i vården,
omsorgerna, utbildningen och annan offentlig
verksamhet.

Herr talman! Det som nu krävs i Örebro län är
insatser på såväl lång som kort sikt. Det krävs mer
av utbildning. Men också insatser i form av
beredskapsarbeten, ROT-projekt osv. Vi måste få
möjlighet att bättre ta till vara de resurser som länet
har på olika kompetensområden, miljöteknik,
högteknologiföretag med internationell inriktning,
hälsoprofilen med gymnastik- och
idrottshögskolan, regionsjukhuset, yrkesmedicin
och samhällsmedicin, Loka Brunn och Nyhyttan.

Örebro län har stora möjligheter om de rätta
förutsättningarna skapas.

Och de rätta förutsättningarna handlar i väldigt stor
utsträckning om infrastruktursatsningar.
Mälarbanan och Svealandsbanan är för länet
viktiga järnvägsprojekt. Men vi måste också gå
vidare och knyta ihop Örebro med Oslo,
Stockholm och Göteborg på ett bättre sätt än i dag.

Men det räcker inte med järnvägar. Vi måste också
ha bra vägförbindelser för att kunna nå de aktuella
marknaderna och ge den injektion som Bergslagen
behöver för att utvecklas.
Bergslagsdiagonalen/Askersundsleden är ett
sådant vägprojekt som skulle vara livgivande för
länet i sin helhet och i särskild grad för Bergslagen.

En rad studier visar på flera starka argument för att
denna led skall ingå i stamvägnätet. Länstyrelserna
i Kopparbergs län, Örebro och Östergötlands län,
vilka är de län som mest berörs, ställer sig bakom
detta. Samma uppfattning har transportföretagen
och åkeriföreningarna i området.

En högklassig vägförbindelse med sträckning över
de områden som i dag har stora bekymmer med
sysselsättning och utveckling ger reella incitament
för nya företagsetableringar. Bergslagsdiagonalen/
Askersundsleden är viktig för Örebro län, för hela
Bergslagen och också för andra delar av landet,
exempelvis Norrlandskusten.

Samhällsekonomiska och transportekonomiska
beräkningar visar att
Bergslagsdiagonalen/Askersundsleden är lönsam
ur alla aspekter.

Vid en analys av godsflöden, transporter och
terminaler som gjorts framkommer många
intressanta fakta. Vid en jämförelse med andra
alternativ visas att leden kommer att ha 30 % mer
av eget gods, en större branschspridning, mer av
snabbhets- och kapacitetskrävande gods samt fler
godsterminaler.

Om vi jämför med andra alternativ kan vi
konstatera att om Örebros index sätts till 100 ur
bilgodssynpunkt får Västerås ca 40, Borlänge ca 70
och Jönköping ca 100. Av dessa kommer de tre
starkaste bilknutpunkterna Borlänge, Örebro och
Jönköping att betjänas av en
Bergslagsdiagonal/Askersundsled.

Denna väg gör det möjligt att åstadkomma
industriell förnyelse och tillväxt i inlandet, vilket är
av avgörande betydelse för att nå någon form av
regional balans.

Leden löser flera tätortskonflikter och ger stora
miljö- och trafiksäkerhetsvinster. Samordnings-
och miljövinster skapas också genom att ge vägen
en sådan sträckning att SJ:s största godsterminaler
i Borlänge och Hallsberg ansluter.

Ett argument mot vägsatsningen har varit att det
blir för kostsamt. Men då bortser man från att
utbyggnaden skall ske i etapper, vilket från
arbetsmarknadssynpunkt är mycket bra. Man
bortser också från det faktum att vissa delar av
vägsträckningen ändå måste byggas för att få bort
trafikfällor och flaskhalsar i trafikflödet.

Herr talman! Örebro län behöver
Bergslagsdiagonalen/Askersundsleden för att
kunna utvecklas och för att kunna ge
förutsättningar för arbete och tillväxt åt
människorna i länet. Vägen behövs som en länk i
det framtida transportnätet och för att ta tillvara
länets placering mitt i Sverige. Vägen behövs också
för att minska miljöstörningarna och samordna
biltrafiken med järnvägen.

I detta anförande instämde Leo Persson (s).

Anf. 63 MAGNUS PERSSON (s):

Herr talman! Värmland blöder. Med dessa ord
inleds texten i vår Värmlandsmotion. Tyvärr är det
sanningen och ingenting annat som vi beskriver i
vår motion.

Länsarbetsnämnden beskriver läget enligt följande
i sin januarirapport: 12 000 öppet arbetslösa, 7 500
sysselsatta i arbetmarknadsutbildning. Sammanlagt
står inte mindre än närmare 20 000 värmlänningar
utanför den ordinarie arbetsmarknaden.

Läget är med andra ord förtvivlat. Hela samhällen
är på väg att utraderas. Hårt och skoningslöst
drabbas sysselsättningen i orter som Koppom och
Töcksfors inom Eda och Årjängs kommuner. Ett
annat aktuellt exempel är Björneborgs Jernverk
AB som har hamnat i en akut likvidationskris där
samhällets stödinsatser behövs om orten skall
kunna överleva. Hitintills har näringsministern
ställt sig kallsinnig och avvisande till föreslagna
lösningar.

Karlstadregionen har drabbats av en rad problem.
I och med att Zakrisdalsverken har fått nådastöten
har vi fått ytterligare ett problem på halsen.
Karolinen håller samtidigt på att tömmas på
hyresgäster och personal på grund av regeringens
klantigt skötta och brådstörtade handlande i den
delen. Det är nyliberalismen som lyser fram och
styr utvecklingen även här.

De senaste dagarnas spekulationer om att vi från
länsgruppen skulle ha ändrat oss när det gäller
Värmlandsbrigadens lokalisering till Kristinehamn
är inte sanna. Vi tycker att det finns övervägande
skäl som talar för att fusionen mellan I 2 och A 9
fullföljs.

Skogen och boardindustrin möter stora problem.
Även bönderna hemma i Värmland kräver att den
tidtabell som råder för omställning inom
jordbruket skall tas upp till förnyad diskussion. Då
är steget inte långt till att minnas den hotbild som
bonderörelsens organisation LRF utmålade i sin
kampanj. Mörkret skulle lägga sig över nejderna
och bygderna. Dystra och mörka granskogar skulle
plötsligt växa upp som svampar på åkrarna.

Herr talman! Tyvärr kan spådomarna komma att
infrias, men med den skillnaden att det i dag är en
borgerlig riksdagsmajoritet som håller på att infria
LRF:s skräckpropaganda. Fabian Månssons
mångomtalade uttryck -- Vet hut, vet sjufalt hut --
är nära att ta till i det här sammanhanget.

Byggbranschen har oöverstigliga hinder på grund
av att regeringen fullständigt har missbedömt
marknadens reaktion. Regeringen har haft och har
alltjämt en närmast avvisande hållning till en rad
konstruktiva förslag för att rädda jobben. Våra
krav på tidigareläggande av infrastruktursatsningar
och satsning på ROT-program med drygt 25
miljarder stöds helhjärtat av byggarna. Jag hoppas
att alla på Värmlandsbänken också stöder detta, att
man inte misstänkliggör den objektsportfölj som
finns, att krav på insatser kommer från alla
partiföreträdare på bänken och att vi drar åt samma
håll.

När regeringen nu skall ta ställning till
infrastruktursatsningar: Glöm inte Värmland och
skogslänen när besluten förr eller senare måste
fattas om tidigareläggning av angelägna
infrastruktursatsningar.

Vid Hagfors järnverk har en studie med titeln
Uppsagd från järnverket nyligen presenterats.
Studien visar att oron för familjen och för ortens
framtid är det allt överskuggande. Samtidigt som
rapporten publiceras lägger Carl Bildt och hans
regering fram och arbetar med förslag som går stick
i stäv med denna studie. Regeringen slår dövörat
till och tutar och kör som om ingenting hänt med en
enda last och med den enda vägens politik. Glatt
och villigt följer Centern, Folkpartiet och Kds med
för att täcka den moderatstyrda kärrans vilda
framfart.

Herr talman! Den bild jag har gett är att Värmland
blöder. När någon blir sjuk brukar man gå till
doktorn. Tusen och åter tusen värmlänningar har
sökt konsultation. Husdoktorn svarar inte. Bengt
Westerberg finns inte inne. Näringsministern,
statsministern och arbetsmarknadsminister Börje
Hörnlund finns inte hemma. Ingen har jour. Den
medicin, de doser och de huskurer som Calle Bildt
och hans gelikar har gett gör att patienterna nu
börjar tveka att över huvud taget ringa
rådgivningscentralen. De har gett upp hoppet.

De enda som har det bra i dag är
Kronofogdemyndighet och konkursförvaltarna. I
lokalpressen kan vi sida upp och sida ner följa
annonser om konkurser, försäljningar, auktioner av
egnahem och fritidshus osv. Annonserna är ett bra
tillskott för lokalpressen. Men glöm inte, herr
talman, att bakom alla dessa husknutar och fasader
döljer sig mycken oro och sorg. Tidigare visioner
och drömmar om ett eget hem har på kort tid slagits
i spillror. För många av de drabbade har det
inneburit brustna illusioner.

Hoppet är det sista man överger. Nu hoppas vi och
tror att om inte regeringen tar sig tid att lyssna till
klagolåten bör väl ändå mina riksdagskolleger på
Värmlandsbänken trots allt lyssna. Det är
förvånansvärt tyst från mina riksdagskolleger på
Värmlandsbänken. Förr var det annat ljud i
skällan, när vi socialdemokrater satt i
regeringsställning. Trots att vi hade helt andra
arbetslöshetssiffror att redovisa var inte Kjell
Ericsson och de andra särskilt lågmälda. Man var
inte nådig i sin kritik av den då förda
regeringspolitiken. Var står Kjell Ericsson i dag?
Har kritiken fastnat i halsen, eller vad är det som
har hänt? Sjung ut och tala om var ni borgerliga står
när det gäller jobben hemma i exempelvis Årjäng,
Karlstad, Kristinehamn och i övriga Värmland

Herr talman! Vi på Värmlandsbänken borde kunna
mötas och hitta gemensamma mediciner som vi kan
bota Värmland med. Men vi måste göra det i tid.
Vi måste göra det nu. Med stor förväntan skall jag
lyssna till vad Kjell Ericsson och andra kommer att
säga i den här debatten.

Anf. 64 LEO PERSSON (s):

Herr talman! En väl fungerande infrastruktur med
telekommunikationer, post, service, transporter,
energiförsörjning m.m. måste finnas för att
samhället skall fungera. Monopol, konkurrens,
statligt och privat ägande, egen regi och
entreprenad är några nyckelord som förekommer i
debatten.

Många av de förändringar som diskuteras bygger
huvudsakligen på ideologisk övertygelse och till en
mindre del på en genomtänkt analys av vilka
konsekvenser förändringarna leder till.

Vid en genombläddring av den senaste årgången av
tidningen Statsanställd får man en bild som
beskriver stora omvälvande förändringar. Inget av
affärsverken i vårt land tycks gå fritt från
personalnedskärningar, avknoppningar,
bolagiseringar, nya arbetsorganisationer och nya
ledningsformer. Bilden tyder inte på en tillfällig
rationaliseringsövning utan på ett strukturbrott. Vi
går från ett historiskt skede in i ett annat.

Förändringarna slår hårdast på de orter ute i landet
som var regionala stödjepunkter och som i det nya
kommunikationseffektivare Sverige blivit onödiga
mellanstationer.

En gång var Falun--Borlänge en av knutpunkterna
för de statliga verken. Nu håller knuten på att lösas
upp. Televerket har lokaliserat sitt regionkontor till
Karlstad, vilket även Postverket gjort. Vägverket
har valt att förlägga sitt regionkontor till
Härnösand och Östersund. Vägverket och
Trafiksäkerhetsverket har slagits samman. Detta
betyder att 500 arbetsplatser försvinner från
Dalarna. Tar man med ytterligare
regionaliseringseffekter inom Skolverket,
bankväsendet m.fl. försvinner ytterligare något
hundratal arbetsplatser från Dalarna.

Herr talman! Inom industri- och
småföretagarsektorn är läget lika prekärt, om inte
värre. Räntorna hos bankerna är fortfarande höga.
Värdena för företagens och bankernas fastigheter
har i bokslut fallit så mycket att boksluten för
många visar negativa resultat. Man kanske kunde
tillämpa någon form av nedskrivningsnyckel så att
inte banker och kreditinstitut drabbas fullt ut.
Genom en sådan syn skulle man också kunna
dämpa behovet av insatser från Bankakuten till
bankerna.

Bankerna borde i stället tvingas att i nuläget träffa
uppgörelser som innebär att de får sina lån betalda
utifrån avkastningen på möjlig produktion i
företagen. Det får inte vara så att ett högt ränteläge
skall tvinga företagen till konkurs.

Inom industrin och i småföretagarkollektivet finns
ofta produktionsteknik som är avancerad. Dessa
kan leverera produkter till låga kostnader bara de
får hjälp med investeringar i verktyg och maskiner
som ger produktionsfördelar från såväl lönsamhets-
som miljöaspekter.

Här har Arbetslivsfonden alltjämt en roll. Den kan
hjälpa till att lösa konkurrensproblem mellan
låglöneländer och vår arbetsmiljöanpassade
produktion. Nu försvinner den tyvärr. Det kommer
naturligtvis att ge ytterligare ökad arbetslöshet.
Som exempel kan nämnas ett litet företag i Mora
som mist en order på grund av för höga verktygs-
och maskinkostnader. Ordern gick till ett företag i
öst med mycket dålig arbetsmiljö.

Det finns ytterligare saker att peka på som gör att
företagen inte är villiga att medverka till ökad
sysselsättning. Riskkapitalbolagen blev inte vad
företagarna hoppades på. Räntor på 20 % är inte
ovanliga. Man undrar vart riskvilligheten tog
vägen.

Kreditgarantier är en annan viktig faktor för många
företag, kanske framför allt de små företagen. Det
finns en stor utvecklingspotential mot bl.a.
Östeuropa. Regeringen måste ta rejäla initiativ till
att ge de små företagen, och även i vissa fall de stora
företagen, tillgång till en politik som innehåller
räntesänkningar, riskkapital som är verkliga
riskkapital och ett kreditgarantisystem som även
ger de små företagen möjligheter att utveckla ett
affärsutbyte.

Herr talman! Jag har gott stöd från Dalarnas
företagare i detta, liksom i att det nu är hög tid att
ge stimulans i form av särskilda
sysselsättningsåtgärder. Det som jag nu nämnt
skulle starkt medverka till en ökad sysselsättning.
I Dalarna är arbetslösheten nu uppe i 7,5 % med
Vansbro kommun i topp med 11,45 % och Rättvik
på 9,88 %. Det betyder att 13 043 är arbetslösa i
Dalarna i dag.

På byggsidan skulle ett ROT-program komma hela
landet till del. Jag kan nämna ett exempel. I
Smedjebacken finns ett ombyggnadsobjekt på
bostadssidan på ca 180 lägenheter för ca 60
miljoner. Men banker och bolåneinstituten släpper
inte till några lån, trots att Smedjebackens kommun
beslutat om kommunal borgen. Här tycker jag att
den borgerliga regeringen aktivt, genom sin förda
politik, hjälpt till att misstänkliggöra kommuner
och allmännytta så att de uppfattas som mindre
kreditvärdiga.

Regeringen vill bl.a. ha kvar det kommunala
skattestoppet. Om man upphäver det, ökar
naturligtvis kreditvärdigheten när kommunerna
själva kan bestämma om sin framtid.

Kommunerna bör också stimuleras att bygga om
skolor. Det finns i varje kommun ett antal
skolobjekt som kan sättas i gång bara man ordnar
en ROT-finansiering med låg ränta.

Det finns också ett antal vägobjekt. Riksväg 60
förbi Ludvika och Grängesberg samt brobyggen
efter riksväg 70 är t.ex. färdigprojekterade.

På järnvägsområdet kan man se till att ytterligare
rusta upp järnvägen Ludvika--Smedjebacken--
Västerås så att Bergslagspendeln blir av.

Det är viktigt att sysselsättningen åter blir
ledmotivet i vårt land. Genom att sätta folk i arbete
får vi också skatteintäkter som ger kommuner och
landsting större möjligheter att hålla en hög
servicenivå, vilket stimulerar kvinnornas
arbetsmarknad. Då kan man använda de passiva
kontantstöden på ett mycket bättre sätt.

I detta anförande instämde Hans Karlsson (s).

Anf. 65 BIRGER ANDERSSON (c):

Herr talman! Västmanland är fortfarande ett av
landets mest industrialiserade län. Stålindustri,
metallbearbetande industri, maskin- och
elektroteknisk industri dominerar. Dessa
industrigrenar har alltsedan mitten av 1970-talet
arbetat i en hård internationell konkurrens. Många
industrier har tvingats till kraftiga neddragningar
eller helt lagts ned, vilket drabbat många
bruksorter som dominerats av en eller ett fåtal
industrier.

Den långvariga lågkonjunkturen slår hårt mot
industrisysselsättningen i länet. Varslen och
uppsägningarna har varit många och omfattande.
Arbetslösheten är hög i länet. Särskilt ungdomar
har drabbats mycket hårt, men länsarbetsnämnden
och arbetsförmedlingarna har lyckats väl med att
finna ungdomspraktikplatser. För närvarande
sysselsätts ca 2 300 ungdomar på detta sätt. Antalet
personer i arbetsmarknadsutbildning och i
beredskapsarbeten är också högt. Trots dessa
insatser är den öppna arbetslösheten över 9 500.

Det är nödvändigt med bättre kommunikationer i
Bergslagen och i Mälarområdet. På
järnvägsområdet har en hel del hänt under senare
år. Ombyggnaden och moderniseringen av
Bergslagspendeln är i stort sett klar. Den är mycket
värdefull för många orter i Bergslagen.

Bygggandet av Mälarbanan är i gång. När projektet
så småningom är helt klart kommer sträckan
Stockholm--Västerås--Örebro att trafikeras med
höghastighetståg, vilket mycket påtagligt kommer
att förkorta restiden.

Det är också mycket betydelsefullt för en region att
ha ett väl fungerande vägnät. De senaste årens
medelstilldelning har ej medgivit att angelägna
projekt kunnat genomföras i den takt som varit
nödvändig för regionens utveckling. Flera
vägprojekt är mycket angelägna att genomföra. Jag
nöjer mig med att nämna två stycken.

E 18 rustas upp i Uppsala, Örebro och Värmlands
län, men det återstår mycket innan E 18 får en jämn
och hög standard. Det är viktigt att rusta upp
vägsträckan Köping--Arboga i Västmanlands län.
Om detta projekt snabbt kan komma i gång,
kommer många viktiga arbetstillfällen att skapas.

En annan väg som jag särskilt vill omnämna är Räta
linjen, en vägsträckning Norrköping--
Katrineholm--Västerås--Sala--Gävle. Räta linjen
är den naturliga förbindelsen mellan
Norrlandskusten och södra--sydöstra Sverige
genom anknytningen till E 4 och E 22 i Norrköping.

Vissa vägsträckor längs Räta linjen har i dag en
acceptabel standard, men för att Räta linjen skall
fungera helt tillfredsställande som transportled
krävs att förbättringar och ombyggnader snabbt
kan genomföras på vissa vägavsnitt. Upprustningen
kan ofta ske i anslutning till befintlig vägsträckning
och med måttliga investeringar. Terrängen är
mycket lättforcerad och flack, och
upprustningskostnaden kommer att ligga långt
under övriga diskuterade investeringsalternativ i
nord-sydlig riktning. Bergslagsdiagonalen, som
nämnts tidigare här i dag, är ett mycket dyrare
alternativ.

Den högre utbildningen är viktig för ett län.
Högskolan Eskilstuna/Västerås är gemensam för
två län. Vi i Västmanlands län anser att högskolan
Eskilstuna/Västerås ej fått den utbildningsvolym
som behövs. Många västmanländska ungdomar
måste välja en högre utbildning på annat håll.
Kontakterna med hemlänet tunnas ut.
Ungdomarna bygger upp kontakter på den nya
studieorten och stannar kvar där efter färdiga
studier.

Vi behöver våra högutbildade ungdomar i länet.
Därför har jag vid upprepade tillfällen motionerat
om ökade satsningar på högskolan
Eskilstuna/Västerås. För Västmanlands del måste
den högre utbildningen både breddas och
fördjupas. De västmanländska ungdomarna måste
få tillgång till ett ökat antal högre utbildningar i
hemlänet.

Fördjupningen bör i första hand ske inom den
tekniska sektorn. Länet är ju starkt industrialiserat.
Fullständig civilingenjörsutbildning bör förläggas
till Västerås. För närvarande kan de två första åren
läsas i Västerås, men därefter måste de studerande
fortsätta vid Tekniska högskolan.

När det gäller byggsysselsättningen är läget mycket
allvarligt i Västmanland. Ca 31 procent av
byggnadsarbetarna saknar sysselsättning. Det
gäller för stat, landsting och kommun att
tidigarelägga olika byggprojekt och öka
reparations- och underhållsarbeten för att undvika
den kraftiga utslagning av byggkompetens som
annars kommer att ske i länet.

Herr talman! Länsborna är starkt medvetna om
länets problem. Det arbetas intensivt på olika
nivåer för en positiv utveckling av länet. Jag ser
goda möjligheter till att komma till rätta med länets
problem. Men det är nödvändigt med insatser från
regering och riksdag. Satsningar på högskolan,
satsningar på kommunikationer, satsningar på
tjänstesektorn, satsningar på högteknologiska
industrier och satsningar inom byggsektorn kan ge
Västmanlands län en långsiktigt positiv utveckling.

Anf. 66 JAN ERIK ÅGREN (kds):

Herr talman! I en gemensam Plattform Norr från
Kristdemokraterna i de fyra nordligaste länen,
Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och
Västernorrland, talas om ''Väl utbyggda
kommunikationer -- Nyckeln till Norrlands
framtid''.

De långa avstånden inom Norrland och ut till de
stora marknaderna utgör ett allvarligt handikapp
för hela regionen. Väl uppbyggda
kommunikationer är därför, tillsammans med
utbildning, de viktigaste regionalpolitiska frågorna
för Norrlandslänen.

I ett EG-perspektiv är kommunikationerna ännu
viktigare, eftersom rörlighet, handel och mänskliga
kontakter underlättas ytterligare. Infrastrukturens
betydelse kommer att öka alltmer. Det svenska
transportsystemet måste därför utvecklas så att det
bidrar till regional balans. Men förutom ökade
satsningar på vägar och järnvägar krävs också stora
investeringar i telekommunikationer, för att
förutsättningarna skall förbättras för eftersatta
regioner.

Under de senaste åren har
infrastruktursatsningarna ökat kraftigt. Det är både
nödvändigt och glädjande. 90-talet kommer att bli
infrastruktursatsningarnas årtionde i Sverige, om
de planer som nu finns kan fullföljas.

Herr talman! Både de direkta och indirekta
sysselsättningseffekterna av
infrastrukturinvesteringar är viktiga, inte minst i
lågkonjunktur. Ett exempel på det är de extra
medel som i olika vägpaket beslutats under 1991
och 1992. För de sex nordligaste länen handlar det
om drygt 4 miljarder. Genom att de är fördelade på
ett stort antal projekt över de olika länen har de
också kommit att betyda ett värdefullt tillskott av
sysselsättningstillfällen i dessa län. Enbart i Region
Mitt är i dag 115 vägprojekt i gång för ca 2,2
miljarder, och det ger drygt 2 000 arbetstillfällen.

Till detta kommer extra medel till järnvägar för
samma tidsperiod i de nordligaste länen på drygt
1,1 miljard kronor. Av de sammanlagt 18 145
miljoner som beslutats för vägar och järnvägar
under 1991 och 1992 har 35 procent gått till
Norrlandslänen plus Kopparbergs län.

Men, herr talman, det behövs fortsatta kraftfulla
satsningar i Norrlandslänen. Ett av de mest
angelägna projekten att nu gå vidare med är en
satsning på Botniabanan. En förprojektering av
Botniabanan och Ådalsbanan behöver snarast
komma till stånd. Botniabanan handlar om en
förlängning av Ostkustbanan från Sundsvall till
Umeå/Vännäs men är också planerad för framtida
förlängning norrut.

Banverkets kalkyler för Botniabanan visar att
persontrafiken ger mycket stora
samhällsekonomiska vinster. Ja, enbart
persontrafikvinsterna ger samhällsekonomisk
lönsamhet för projektet. Men också godstrafiken
ger betydelsefulla vinster.

När det gäller de större vägarna är, förutom de
fortsatta satsningarna på E 4, inlandsvägen riksväg
45 viktig. Den bör bli klassad som Europaväg och
upprustas som en inlandspulsåder.

De signaler som ges från riksdag och regering när
det gäller satsningar i norr är viktiga också inför den
kommande folkomröstningen om Sveriges inträde
i EG. Fortsatta, kraftfulla infrastruktursatsningar i
norr, däribland på Botniabanan, är positiva signaler
också till dem som är tveksamma inför EG. Vi
satsar för att skapa goda förutsättningar för
näringsliv och enskilda också efter ett EG-inträde.

Nettoexportvärdet per anställd i norra Sverige är
högre än riksgenomsnittet. De förädlings- och
exportvärden som den norra landsdelen svarar för
är av stor betydelse för hela landets ekonomi. Men
för att ha kvar denna betydelse är en god
infrastruktur nödvändig. Där kommer projektet
Botniabanan in. Det är av betydelse inte bara för
Norrlandslänens ekonomi utan för landets samlade
ekonomi.

Herr talman! I ett framtidsperspektiv är det
betydelsefullt att landet ses som ett samverkande
system. Både storstadsregioner och övriga regioner
i landet behöver ges möjlighet att fungera på ett
tillfredsställande sätt och så kunna uppfylla sina
viktiga roller i detta system. En viktig förutsättning
för god funktion är effektiva transportsystem också
för Norrlandsregionen.

Anf. 67 STINA ELIASSON (c):

Herr talman! Den långa och djupa lågkonjunktur vi
upplever nu har många aspekter. Jag vill för min del
stanna inför problemen sådana de upplevs i
Jämtlands län.

Det karakteristiska för Jämtlands län är att vi under
tidigare lågkonjunkturer aldrig har drabbats så hårt
sysselsättningsmässigt som nu. Vi har fått en
känsligare näringsstruktur under det senaste
decenniet. Jordbruket har relativt sett gått tillbaka.
Till detta har i hög grad 80-talets jordbrukspolitik
bidragit. Vi har fått ett ökat inslag av tillverknings-
och serviceföretag, som känner av
konjunkturväxlingarna omedelbart, för att inte
säga brutalt.

Mest anmärkningsvärt är nog ändå det som händer
inom skogsbruket i Norrlands inland. Massa- och
pappersindustrin vid kusten har stora problem,
men för en jämtlänning, som följer spelet utifrån,
verkar det som om man kortsiktigt vältrar över
problemen på inlandets skogsbruk. Köpen av
massaved från inlandet har begränsats. Importen
av virkesråvara ökar, och dessutom har ett nytt
prissystem införts. Det gamla systemet med
utjämning av transportkostnaderna har avskaffats,
något som ytterligare drabbar inlandets skogsbruk.

Tidigare talade man om 0-zoner, dvs. regioner i
inlandet där allt lönsamt skogsbruk var uteslutet.
Nu är vi där igen, och dessutom mer påtagligt än
någonsin tidigare.

Det finns ett antal sågverk i inlandet, vanligen små
lokala företag, som tar hand om en viss
råvarukvantitet. Hälften av den råvaran är
emellertid flis, som måste avsättas vid kustens
massaindustrier för att sågverksdriften över huvud
taget skall vara möjlig. Som en följd av denna
utveckling har arbetslösheten i Jämtlands län ökat
och är nu över riksgenomsnittet.

Detta är den aktuella situationen. Långsiktigt kan
de nya problem som landets skogsbruk möter leda
till allvarlig skada och en förändrad regional balans.
Skogsbruket spelar nämligen en så avgörande roll
för det norrländska inlandet att den nya
avsättningssituationen hämmar utvecklingen i stort
i dessa skogsbygder.

Vad kan man då göra för att hjälpa upp situationen?
Regeringen har gjort en del. Sänkta
arbetsgivaravgifter har stor betydelse. Jag har själv
väckt motioner om åtgärder som t.ex. skulle
medverka till sänkta transportkostnader för
skogsråvara. Det finns mer att göra på det området.

De bygder som främst drabbas av skogsbrukets nya
situation kan kompenseras t.ex. genom del i
vinsterna från vattenkraftverken, som till stor del
ligger i Norrlands inland. Detta är ett gammalt
centerkrav som nu verkar få brett stöd, dvs. ett öre
per producerad kilowattimme till kommuner och
län där el produeras. Om detta har jag också väckt
motioner i år. Nu väntar vi på ett regeringsförslag.

Skogsråvara som inte behövs för sågverken och
massaindustrin borde i ökad utsträckning kunna
användas som bränsle och för produktion av
metanol. Det har talats så mycket och så länge om
detta att det nu snart måste hända något. Flis som
massaindustrin inte vill ha borde kunna användas
som bränsle i kraftvärmeverk. Ett sådant projekt
utreds ju för närvarande i Jämtland.

Herr talman! Som bekant upplever vi för
närvarande en finans- och bankkris. När jag ser hur
krisen har slagit i Jämtlands län blir jag bestört. Vad
var det som startade den spekulationsvåg som ledde
till de enorma bankförlusterna? Ja, inte var det
utvecklingen i Jämtlands län! I stället var det
koncentrationen av investeringarna i byggnader
och anläggningar till vissa storstadsregioner -- som
om vi härifrån skulle administrera hela Europa! De
osannolika fastighetspriserna i
Stockholmsregionen, som var en följd av
koncentrationen, spred sig ut över landet -- även till
oss i Jämtlands län.

Konsekvensen har nu blivit att företagare och
privatpersoner i Jämtlands län har lika svårt som
andra att få låna pengar av bankerna, trots att det
egentligen inte är deras region och näringsliv som
har förorsakat finans- och bankkrisen.

Vad säger oss detta? Jo, när man som den
förutvarande regeringen gjorde under 80-talet,
under en exceptionell högkonjunktur, struntar
totalt i den regionala balansen, skapar man ett
sårbart samhälle. Det straffar sig att glömma den
regionala balansen. Den nuvarande
arbetsmarknadsministern gör det inte. Han har
t.ex. utlokaliserat ERU, dvs. expertgruppen för
forskning om regional utveckling till Östersund. Vi
tar det som en aktiv viljeyttring.

Herr talman! Den regionala utvecklingen behöver
stödjas av forskning på bred front eftersom den har
så stor betydelse för samhällets utveckling.

Anf. 68 BIRGIT HENRIKSSON (m):

Herr talman! Till de tyngsta frågorna i dag hör de
arbetsmarknadspolitiska frågorna. I dag skiljer sig
inte regionerna lika mycket från varandra som de
gjorde tidigare. De flesta regioner har problem.
Våra problem i Bergslagsregionen är dock av äldre
datum. Vårt största handikapp är att man i vår
region -- jag talar främst om Västmanland -- inte
har hunnit hämta sig efter de stora
industrirationaliseringarna inom gruv-, stål- och
verkstadsindustrin innan denna djupa nedgång
kom. Läget var för Västmanland redan i
ingångsläget prekärt. Nedläggningarna har redan
genomförts, och utflyttningarna av både industri
och människor har genomförts. Jag återkommer till
en del av dessa problem.

Jag vill hänvisa till Birger Anderssons anförande.
Han tog nyss upp en stor del av de problem som
finns i Västmanland i dag. Jag instämmer helt i hans
uppfattning. Jag vill särskilt poängtera vikten av att
man ser över Räta linjen. Det är den väg som
mycket snabbt kan rustas upp, och kostnaderna är
ringa jämfört med andra alternativ. Riksväg 68
ingår som en central del i det vägsystem som
förenar regionens industrigrupper med Gävle i
öster och Örebro och Göteborg i väster. Riksväg 68
är därigenom en mycket viktig sammanhållande
interregional väg. Den har mycket stor betydelse
för närings- och samhällsliv, för kultur och för en
alltmer ökande turism. Vi hälsar med tillförsikt att
turistmomsen så småningom skall sänkas.

Den här vägen gör mer än någon annan väg,
verkligt eller tänkt, skäl för namnet
Bergslagsdiagonalen. Det är därför vi anser att det
är den linjen man i första hand skall rusta upp.

Ett allmängiltigt problem -- som direkt berör
arbetsmarknadsministerns område -- är de regler
som får mycket inte bara negativa utan direkt
skadliga effekter i dagens läge med den
arbetsmarknadssituation som vi nu har. Jag har i
dag hört flera talare klaga på stela regelsystem.

I våras ställde jag en interpellation till
arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund och
påtalade ett par av de skadliga regleringarna.
Tyvärr har inget gjorts för att underlätta den svåra
situation som framför allt kvinnor hamnar i allt
oftare. De arbetar oftast inom tjänstesektorer där
det inrättats massor av deltidstjänster. Här känner
jag en djup besvikelse. Det borde vara ganska
enkelt att temporärt ändra reglerna så att man får
fyllnadsstämpla längre tid utan att det kostar mera.
Jag skall ge ett exempel.

En kvinna som har studerat juridik får en plats på
en advokatbyrå. Dels klarar hon jobbet bra, dels
trivs hon bra och känner att hon får möjlighet att
utvecklas i sitt yrke. Men så behöver företaget göra
indragningar. Först sänks anställningens
omfattning till 75 %. Hon får då fyllnadsstämpla ett
tag. Men så går den relativt korta tidsfristen ut, och
det diskuteras en sänkning till en 60-procentig
anställning. Men okey -- man försöker med 75 %
ett tag till. Men osäkert är det. Vad som händer är
att hon kan inte stanna i det här arbetet. Hon trivs
bra, och det är det som hon har utbildat sig för. Hon
klarar sig inte ekonomiskt -- inte ens om hon
försöker bibehålla den 75-procentiga anställningen.
Men hon klarar sig om hon då i stället tar emot en
uppsägning. Då får hon stämpla fullt ett år. En
annan kvinna anställs i stället. Det blir dyrt för
firman som skall skola in en ny medarbetare.
Dessutom blir det för en kort tid, eftersom inte
heller den nya medarbetaren kan leva på 60--75 %
anställning.

Herr talman! Det här är ett av många exempel som
jag har kommit i kontakt med. Det visar tydligt hur
ett alltför stelt regelsystem kan stjälpa i stället för
hjälpa. Jag är medveten om att skärpningen
infördes, eftersom systemet här, som så många
gånger annars, hade missbrukats. Det behövde ske
en åtstramning. Jag hoppas att
arbetsmarknadsminister Hörnlund lyssnar eller
läser protokollet och att han i ett läge som är så
radikalt annorlunda ändå försöker att temporärt
ändra förhållandena. Det går att kontrollera med
hjälp av intyg från arbetsgivare eller
arbetsförmedling.

Jag vill återkomma till de speciella problem som vi
upplever i dag i Västmanland. Som jag tidigare
nämnt har vi inte bara nytillkomna problem i
Västmanland. Den stora, tunga, ensidiga
industristrukturen har slagits sönder. I stället har
man försökt satsa på småetableringar bl.a. inom
viss tjänstesektor. Det blev en viss hjälp när
Hallstahammar äntligen placerades inom
stödområdet.

För att vi skall kunna skapa ytterligare
arbetsplatser och för att medelstora företag skall
kunna utvecklas är det i dag nödvändigt att vi t.ex.
med förtur får det moderna AXE-växelsystemet.
Jag vet att detta finns med i planerna. Jag vill bara
poängtera hur viktigt det är att frågan inte skjuts
upp utan att utbyggnaden kommer nu. Det skulle
nämligen vara av största betydelse för
företagsetableringar. De flesta nya företag är
mycket små och brottas med tunga kostnader i
initialskedet innan de kommer i gång.

En annan för oss mycket viktig fråga gäller
lokaliseringen av den framtida
skogsmästarutbildningen. Den framtida skogliga
utbildningen har varit föremål för utredningar, och
förändringar har föreslagits. Man reser krav på
förändringar i det förslag som antogs 1992. Jag är
medveten om att den högre skogliga utbildningen
inte kommer att ha en sådan dimension att den kan
splittras på för många orter. Men jag menar att
södra Bergslagen har en naturlig traditionell
förankring i skogsbruk och skoglig utbildning. Det
genererar många arbeten i det så hårt drabbade
Bergslagen.

Anf. 69 INGELA THALÉN (s) replik:

Herr talman! Min replik skall bli mycket kortfattad.
Jag vill bara säga till Birgit Henriksson att det till
arbetsutskottet under den allmänna motionstiden
har kommit ett stort antal motioner som rör 150-
dagarsregeln, dvs. deltidsarbetslöshetsregeln.
Även socialdemokraterna -- den
socialdemokratiska gruppen -- har skrivit en
motion om att man skall upphäva denna regel. Det
krävs inget riksdagsbeslut för att justera detta, utan
det räcker med ett regeringsställningstagande. Jag
hoppas att Birgit Henrikssons partikamrater i
arbetsmarknadsutskottet lyssnar på Birgit
Henriksson och att vi ganska snabbt skall kunna
komma fram till en överenskommelse.

Det är precis som det beskrivs -- denna regel som
var bra i en högkonjunktur har fått motsatt verkan
i en lågkonjunktur. Man kan säga att den har blivit
kontraproduktiv. Därför är det viktigt att man
ändrar på denna regel så fort som möjligt.

Anf. 70 BIRGIT HENRIKSSON (m)
replik:

Herr talman! Jag tackar för den upplysningen. Jag
har själv drivit dessa frågor under många år. Som
jag sade i mitt anförande hör nämligen
Västmanland till de län som mycket länge har varit
drabbade. För oss har det inte varit fråga om en
plötslig konjunkturförändring, så som har varit
fallit i stora delar av Sverige. Vi har tidigt haft stora
företagsnedläggningar. Gruv-, stål- och
verkstadsindustri har lagts ner. Många av våra
järnbruk är också borta. Därför har jag länge ansett
att just denna regel har drabbat kvinnor hårt och
behöver ändras.

Jag är glad för all draghjälp. Jag tror att man måste
kunna vara flexibel inom alla regelsystem och
kunna justera dem i förhållande till
konjunkturerna.

Anf. 71 INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Jag tror att vi är helt överens. Jag vill
bara göra Birgit Henriksson uppmärksam på en
sak. Ett par händelser har inträffat under hösten.
Jag tror att Arbetsmarknadsstyrelsen håller på att
se över detta. På en arbetsplats -- i det här fallet en
mycket stor arbetsplats -- har man t.ex. träffat
överenskommelser om att införa halvtid för i stort
sett hela arbetsstyrkan. Därigenom utnyttjar man
arbetslöshetsförsäkringen för ett slags medveten
planering. Det är naturligtvis inte bra.

Jag vet inte vilken slutsats man kommer till i
undersökningen, men under alla omständigheter är
det min uppfattning att man trots detta behöver
förändra 150-dagarsregeln just nu. Vad som
behöver göras på litet längre sikt är det för tidigt att
säga. Men under den här konjunkturen är det
viktigt att man tar bort den här regeln.

Anf. 72 LARS SVENSK (kds):

Herr talman! Infrastruktursatsningarna har
kommit i blickpunkten på ett speciellt sätt under de
senaste åren. Som jag ser det finns det två
förklaringar till detta. För det första befinner vi oss
i en betydande investeringsfas, vilket är ovanligt nu
när det skärs och spars på alla andra områden. För
det andra engagerar kommunikationsfrågorna
svenska folket på ett speciellt sätt.

Inom kort får vi ta del av två propositioner. Den
ena handlar om trafiksäkerhet, och den andra om
investeringar i trafikens infrastruktur. Det är
således två mycket viktiga propositioner.

När det gäller den långsiktiga inriktningen menar
jag att vi nu kan hålla isär politikerrollen och
tjänstemannarollen. Vi skall som politiker lägga
fast de långsiktiga målen, se till att den
övergripande verksamheten fungerar, bestämma
investeringsvolymen och fördelningen mellan olika
infrastrukturslag och prioritera mellan miljö,
säkerhet och framkomlighet -- för att nämna några
exempel. Verken -- såsom Banverket och
Vägverket -- skall sköta detaljerna utifrån den
kompetens som där finns. Det gäller
prioriteringsordningen, dvs, hur och i vilken
ordning man skall bygga för att maximalt kunna
nyttja de investeringsmedel som kommer fram.

Riksdagen har hos regeringen begärt en
presentation av den långsiktiga inriktningen av
infrastruktursatsningarna. Man kan förmoda att
det som nu läggs fram kommer att kännas ovant för
många politiker att hantera. Det gäller särskilt för
dem som under de senaste årens svekdebatter har
gjort sig till hjältar i lokalpressen genom att i tid och
otid ha ondgjort sig över att det inte satsas
tillräckligt på vägen eller järnvägen utanför den
egna husknuten eller därför att spaden inte har satts
i marken tillräckligt fort hemmavid.

En långsiktig, övergripande plan omfattar stora
pengar och sträcker sig över flera år. Det betyder
också att vi politiker måste släppa detaljerna och i
stället börja syssla med helheten. Förstår vi inte
detta, ja då förstår vi nog inte heller vad vi
egentligen har begärt från regeringen.

Det har från visst håll svävat ut över landet som en
politisk myt att ingenting görs och att byggena inte
kommer i gång. Men låt oss ändå slå fast att från
besluten 1991 har så gott som alla stora projekt
kommit i gång. Av de sysselsättningsorienterade
paketen på drygt ett tusen projekt har en tredjedel
redan avslutats, en tredjedel pågår och en tredjedel
påbörjas inom kort. Visst förekommer förseningar,
men som regeringens utredningsman nyligen slog
fast: Det mesta går trots allt enligt tidsplan, och
förseningarna är ganska små.

I det här sammanhanget måste vi också vara
realistiska och veta att infrastrukturens betydelse
som sysselsättningsinstrument har fått helt orimliga
proportioner. Det skulle krävas närmast
astronomiska investeringsbelopp för att det
märkbart skulle sätta spår i
arbetslöshetsstatistiken. Vi måste vara observanta
så att inte ''dammsugaren'' som söker
sysselsättningsobjekt hackar sönder vettiga
helhetslösningar när det gäller den framtida
infrastrukturen. Vi satsar i och för sig på
sysselsättningsfrämjande objekt, men det är objekt
som inte alltid är rätt vare sig i tid eller plats.

Herr talman! Jag vill till sist nämna några ord om
avregleringen.

Syftet med avregleringen är att nå upp till de
övergripande trafikpolitiska målen, nämligen att
kunna erbjuda landets alla medborgare en
tillfredsställande, säker och miljövänlig
transportförsörjning till lägsta samhällsekonomiska
kostnad. Det är inte detsamma som att ord som
regler, tillstånd och koncessioner försvinner ur
terminologin. I själva verket betyder avregleringen
också att man måste stifta nödvändiga lagar för att
den skall lyckas.

Jag tycker att avregleringen av taxinäringen är ett
exempel som med all tydlighet visar på en
avreglering som inte tog till vara konsumenternas
och de seriöst arbetande taxiföretagens intressen.
Regeringen tvingades därför i höstas att i tre olika
propositioner lägga fram förslag till lösningar inom
näringen. Det handlar inte om att återgå till en
reglerad marknad, men en aktiv och uthållig
eftervård har också sin plats i avregleringens spår.

Anf. 73 ANITA JOHANSSON (s):

Herr talman! Varje vardag blir 462 människor
arbetslösa. Det innebär att drygt tio tusen har mist
sitt arbete bara sedan den 11 januari, då regeringen
presenterade sin finansplan och budget. Vi har en
regering som ingenting gör och som ingenting har
förstått och ingenting lärt av andra länder som
tillåtit att arbetslösheten att stiga. Det vi nu
upplever på arbetsmarknaden är ingenting annat än
en stor tragedi för Sverige som nation men framför
allt för tusentals svenska kvinnor och män.

Arbetslösheten är i dag en realitet i alla regioner.
Denna gång är inte storstäderna förskonade från
arbetslöshet. Med våldsam kraft drabbas t.ex.
Stockholms län av arbetslösheten. I januari var
närmare 75.000 personer arbetslösa och av dem var
drygt 17 % ungdomar under 24 år. Ingen fråga är
viktigare än arbetslösheten. Inga åtgärder är
viktigare än sådana som kan bromsa
arbetslöshetens utbredning. Ingenting är viktigare
än att vi i denna kammare över partigränserna kan
samlas kring de förslag som ligger på riksdagens
bord och som omedelbart skulle kunna få stopp på
arbetslöshetens ökningar.

Herr talman! Alltför sällan diskuterar vi de
grundläggande levnadsvillkoren i de regioner som
vi representerar. Många människor känner inte
igen sig i den politiska retoriken. Verkligheten är
inte bara svart och vit. Det gäller inte minst
levnadsvillkoren i Stockholms län. Här bor 1,9
miljoner människor, eller ca 20 % av Sveriges
befolkning. Stockholms län är den mest
tätbefolkade regionen, samtidigt som tiotusentals
människor bor i vad som kan liknas vid en glesbygd.

Här finns de rikaste och resursstarkaste
människorna, men även de fattigaste och sköraste.
Här finns de mest slitna bostadsområdena, men
även de bästa boendemiljöerna. Här finns en
mångfald människor från olika delar av världen,
men också en växande främlingsrädsla och gryende
rasism. Här finns de allra mest utsatta människorna
i vårt land. Här bor de HIV-smittade, missbrukarna
och de hemlösa. Men här finns även de allra mest
resursstarka personerna i Sverige.

Så är det i Stockholms län. Här finns bra och dåliga
levnadsvillkor, möjligheter och problem sida vid
sida. Storstockholm är onekligen kontrasternas och
ojämlikheternas region. Denna smältdegel av
människor i Stockholms län innebär naturligtvis en
enorm utvecklingspotential inför framtiden.
Möjligheterna överstiger vida de problem som
finns i regionen, än så länge. Jag, liksom tusentals
andra invånare i den här regionen, är djupt oroade
över den politik som nu bedrivs av den borgerliga
majoriteten här i riksdagen, i landstinget och i
många kommuner.

Flera kommuner i Stockholms län är nyliberalernas
experimentverkstad -- låt mig säga det.
Moderatpolitiken tar sig bl.a. uttryck i
skattesänkningar, sämre kvalitet på den
kommunala servicen, privatiseringar av offentlig
sektor och en urholkad lokal demokrati.

Häromdagen kunde vi höra att företaget
Fritidsbokningar i Stockholm AB meddelat att man
inlämnat sin konkursansökan. Att bokningar av
samlingslokaler och idrottsanläggningar i
Stockholm nu är en enda röra kan de flesta
förmodligen leva med, även om det ställer till en del
trassel, men vad händer den dag husläkarföretaget,
det privata dagiset och friskolorna börjar ställa in
sina betalningar? Det är frågan.

Runt om i Stockholmsregionen växer oron och
vreden över den här politiken. Människor
demonstrerar och protesterar mot den borgerliga
politiken. En folkrörelse mot nyliberalismen håller
på att växa fram. Nu krävs det en ny politik, även
för Stockholms län. Den måste utformas i
riksdagen och följas upp i kommuner och landsting.

Vi socialdemokrater i stad och län har i en motion
talat om alla de projekt som kan komma till stånd
för att lösa arbetslöshetsproblemen. Vi säger också
att vi inte kan begära mer statsbidrag samtidigt som
vi har låga kommunala skatter. Därför måste det
kommunala skattestoppet bort -- och det måste
bort nu. För att hela Sverige skall kunna leva måste
Stockholmsregionen utvecklas. Det i sin tur kräver
samarbete och förståelse från olika regioner med
olika problem. För Stockholms del innebär det att
slå vakt om storstadens dynamiska roll i nationell
utveckling och samtidigt förbättra välfärden,
tryggheten och rättvisorna för de många vanliga
medborgare som bor i det här länet.

Överläggningen var härmed avslutad.

Näringspolitik

Anf. 74 GÖRAN PERSSON (s):

Herr talman! Näringsministern lyser med sin
frånvaro. Det är inte första gången vi inleder en
debatt inom detta viktiga sakområde utan att han
finns i kammaren. Det är trist.

Vi har ju all anledning att tala om näringspolitik.
Sverige befinner sig i en djup kris. Det är i första
hand en industrikris. 200 000 människor har
förlorat sina arbeten, 15 % av produktionen har
slagits ut. En näringspolitik som skall kunna vända
på detta måste ta en bred ansats, engagera flera
politikområden och få fart på statliga insatser som
ger förutsättning för företagare och anställda i såväl
industri som offentlig sektor att medverka till den
tillväxt som är nödvändig för att Sverige skall ta sig
ur krisen.

Vi socialdemokrater har lagt ett omfattande
program för att stimulera en sådan utveckling. Det
har tidigare redovisats av Ingvar Carlsson och
Ingela Thalén. Jag kan för min del göra en kort
resumé genom att säga att vi lägger tyngdpunkterna
vid forskning, teknisk utbildning, satsning på
infrastruktur och en rejäl satsning på byggandet i
form av underhåll, reparation och ombyggnad. Inte
bara för arbetslösa byggnadsarbetares skull, inte
bara för att möta stora behov inom det samhälle vi
alla lever i, utan också för att se till att vi klarar den
del av industrin som i så hög grad är kopplad till
byggnadsverksamheten.

Vi har bakom oss en intensiv politisk höst som
rymde en historisk uppgörelse över
blockgränserna. Den uppgörelsen var en
förutsättning för att vi skulle få tilltro till det
politiska systemet. Förhandlingarna innehöll
många svåra beslut. Det gavs och togs. Vi
socialdemokrater medverkade därför att vi, som
största parti, kände ett ansvar för landet. De
uppgörelser som då ingicks skall hållas. Skulle de
ensidigt brytas innebär det att de diskussioner som
har förts här på förmiddagen, med partiledarna i
spetsen, blir meningslösa i de delar som handlar om
samverkan över blockgränserna.

Det finns också anledning att säga att ett
bekymmer, som jag ser när jag är ute i landet och
möter dem som arbetar i näringslivet, är den
bristande tilltro som där finns till
Näringsdepartementet och dess ledning. Det är få
som i dag har en tilltro till de överdrivet ideologiska
lösningarna i politiken. Det är pragmatism och
samarbete som gäller. De två älsklingsprojekt som
har omhuldats så varmt av Näringsdepartementet
har mötts av kallsinne bland människor i
näringslivets vardag. Det finns riskkapitalbolag
som nu har urartat så till den milda grad att man
dessutom börjar tala om insiderbrott i samband
med att de som har pengar tänker sig att via
marknaden skifta ut ett pensionskapital där man för
rena kronor betalar, inte en krona för en krona,
utan 70 öre. Det var det som Ny demokrati
åstadkom tillsammans med Per Westerberg i den
här kammaren. Detta nydemokratiska Babels torn
kommer snart att falla samman.

Vad som gör det hela än mer obehagligt, utöver det
sakliga, utöver schackrandet med
pensionspengarna, är att det nu också börjar talas
om handlingar som är i strid med gällande lag. Jag
förutsätter att näringsministern som har direkt
insyn i bolagen tar sådana initiativ att han
klarlägger att inga insiderbrott har begåtts.

Det andra stora projekt som har bedrivits av
Näringsdepartementet har gällt
privatiseringkampanjen. Där har verkligheten satt
käppar i hjulet. Vi har fått en situation där vi saknar
kapital i landet. Vi ser små livsdugliga företag, som
vill in på börsen, säga att de inte kan gå till
Stockholmsbörsen längre eftersom det inte finns
något riskkapital. De går utomlands. I det läget
driver staten en kampanj för att tränga sig före i
kön. Det innebär att etablerade statliga företag som
fungerar, därför att det är ideologiskt riktigt för
sittande regering och dess näringsminister, tränger
sig före i kön och vill ha de få riskkapitalkronor som
finns. Det har handlat om SSAB; vi får se var det
slutar. Nu kommer det, enligt pressuppgifter,
tydligen snart att handla om Celsius. Det är
allvarligt, eftersom detta gör att svenskt näringsliv
kommer att fungera sämre. Detta gör att vi inte får
utrymme för nysatsningar i de företag som så väl
behöver riskkapitalförsörjning.

I båda dessa fall handlar det om ideologiska projekt
som uppenbarligen saknar förankring i den vardag
som våra företagare lever i.

Jag vill, herr talman, som sammanfattning säga att
vad Sverige nu behöver är en politik som syftar till
samarbete mellan samhället, staten och
näringslivet -- en politik där vi lägger de ideologiska
övertonerna åt sidan. Vi har inte längre råd att göra
fel. Vi måste göra rätt. Så hårt trängda är vi, och då
har vi inte råd med de nyliberala experiment som
dagens näringspolitik är ett uttryck för.

Anf. 75 BENGT DALSTRÖM (nyd):

Herr talman! Att näringslivet är navet i den svenska
ekonomin och att tillväxten i produktionen är
förutsättningar för de olika trygghetssystemen i
samhället är i dag alla partier överens om. Däremot
inte om hur detta mål skall uppnås.

Regeringen hade ursprungligen målsättningen att
det i första hand gällde att förbättra
förutsättningarna för landets 400 000
småföretagare. Tyvärr har samarbetet med
Socialdemokraterna förhindrat eller bromsat beslut
om exempelvis ett antal skattelättnader.
Kvittningsrätten mellan inkomst av tjänst och
underskott i förvärvsskälla, skattefria avsättningar
till periodiseringsfonder, uppskov med beskattning
av lagerreserver, utjämning av valutaförluster, som
vi i Ny demokrati nu motionerar om, är åtgärder
som redan borde varit genomförda för att stimluera
till expansion och nyföretagande.

Samtidigt måste vi genomföra åtgärder som stoppar
den negativa utvecklingen, exempelvis bromsa den
katastrofala konkursutvecklingen. 1991 hade vi
17.500 konkurser, 25 000 år 1992, vilka resulterade
i 5,7 resp. förfärande 25 miljarder i
leverantörsförluster. En lavinartad ökning med
åtföljande kapitalförstöring och ökad arbetslöshet.
Av de 25 miljarderna ligger ungefär 15 miljarder på
småföretagen.

Ny demokrati motionerar nu om alternativa snabba
lösningar för att eliminera de katastrofala
verkningarna av konkurserna, antingen genom en
ändrad prioriteringsordning av
leverantörsfordringar, en maximeringsersättning
på 75 % till bankerna, eller genom statliga,
skattefria 2-årslån till drabbade leverantörer. Det
vore märkligt om inte riksdagen redan i vår kan
fatta ett beslut i denna för landet så viktiga
ekonomiska fråga.

Med den tidsbegränsning som gäller, vill jag nu,
herr talman, ägna resten av mitt anförande till att
kommentera och fästa näringsministerns och ärade
ledamöters uppmärksamhet på det strypmord på
uppfinnare som regeringen är på väg att fullfölja.

Den nya satsningen på riskkapitalbolagen ATLE
och BURE tillgodoser delvis de expansiva
företagens behov av exempelvis ett utökat
aktiekapital. Genom omstruktureringen av
Industrifonden till Industri- och
nyetableringsfonden erbjuds riskkapital för nya
projekt i redan etablerade små och medelstora
företag, och lån till nya företag som aktie- eller
rörelsekapital.

Genom NUTEK kanaliseras bidrag ut till landets
teknikbyar, som oftast arbetar med direkt
anknytning till universitet och högskolor. Fram till
den 1 juli 1992 disponerade NUTEK dessutom 75
miljoner för s.k. närings- och innovationsbidrag,
som oftast genom utvecklingsfonderna kom de
enskilda uppfinnarna och idéverksamheten i
småföretagen till del. De är alltså indragna från och
med den 1 juli.

I nuläget, när vi med alla medel måste söka främja
tillväxten inom industrin och få fram nya idéer och
produkter stryper regeringen och NUTEK
anslagen till landets alla enskilda uppfinnare och
innovatörer. Är det en klok besparing herr
statsråd?

Tyvärr räcker det inte med detta. För att starta och
utveckla en idé kan en uppfinnare i dag ta kontakt
med Svenska uppfinnarföreningens lokala
representant -- man har byggt upp ett nätverk på 22
personer över landet. Där har den potentiella
uppfinnaren ett bollplank på gräsrotsnivå som kan
biträda vid en första utvärdering av idéerna. Redan
i dag samarbetar en del av dessa rådgivare med de
lokala utvecklingsfonderna. Verksamheten baseras
till stor del på ett anslag från NUTEK på 6 miljoner.
Enligt ett styrelsebeslut som NUTEK tog för en
vecka sedan kommer man att halvera det här
anslaget. Man anser att det centrala kansliet bör
kunna finansieras på annat sätt.

Vi i Ny demokrati är som bekant inte mycket för
statliga stöd till organisationer och
intresseföreningar. Men om det är någon
organisation som skulle behöva det här stödet så är
det Svenska uppfinnarföreningen.

Att, i en tid då vi verkligen behöver främja
innovationsklimatet, strypa dessa nålpengar -- som
man kan betrakta dem som -- till Svenska
uppfinnarföreningen kan väl inte vara ett rimligt
beslut?

Jag förväntar mig och hoppas att näringsministern
kan medverka till att NUTEK ändrar beslutet om
denna neddragning.

Avslutningsvis vill jag understryka behovet av att
komplettera de beslutade satsningarna på
riskkapitalbolagen med en innovationsfond på 100
miljoner som fyller det tomrum vi i dag har för
enskilda uppfinnare och små innovationsföretag.
Fonden skulle administreras genom nyetablerade
produktråd i utvecklingsfonderna. Produktråden
skulle sammansättas av sakkunniga från
näringslivet och Svenska uppfinnarföreningens
lokala rådgivare; allt enligt vår aktuella motion i
frågan. Vi behöver en offensiv näringspolitik och
inga strypmord på uppfinnare för att främja
tillväxten här i landet, herr statsråd.

Anf. 76 ROLF L NILSON (v):

Herr talman! Detta är en sorts summering i halvtid
av vad regeringen har åstadkommit på
näringspolitikens område. Omdömet är inte nådigt.
Tyvärr har regeringspartierna valt att lägga
ansvaret för denna viktiga del av politiken hos de
ideologiskt mest belastade nyliberalerna i
regeringskretsen. Därför ligger ett tungt ansvar på
samtliga regeringspartier.

Vi har haft ingående debatter här i kammaren i
flera år om riskkapitalförsörjningen för små och
medelstora företag, framför allt har det gällt
satsningar på ny teknik och nya teknikbaserade
produkter. Behovet att utveckla de uppfinningar
som görs på svenska tekniska högskolor i
anslutning till detta är uppenbart. Det finns massor
av exempel på hur utvecklingsbara idéer har
exporterats och exploaterats utomlands. Mest
uppmärksammat är väl de svenska upptäckterna av
vätskekristaller som försvann i japanska Canon och
som sedan har förfinats och utvecklats till platta
bildskärmar.

Det finns nya exempel på hur svårt det är att få
pengar, till blygsamma summor, för att satsa på den
här typen av näringspolitiska framtidsinsatser. Små
behov, under 10 miljoner kronor, går det inte att via
det ordinarie kreditväsendet, via riskbolag eller via
andra kanaler få fram medel till.

Det är absurt att det samtidigt finns en
riskbenägenhet hos svenska folket att sätta över 150
miljoner kronor i veckan på spel hos Tipstjänst. Jag
tror att svenska folket också är berett att satsa dessa
pengar på framtidssatsningar. Detta är vardagen
under moderat näringspolitisk ledning.

Regeringen har ansvaret för att kreditmarknaden
fungerar. Men regeringen tar inte detta ansvar. Det
är till stor skada för svensk ekonomi, för svensk
företagande och för svenska löntagare. Bankerna
lever inte upp till rollen som kreditgivare. De har
blivit skotträdda i debatten efter den stora
bankkraschen.

Staten är i dag ägare av banker, och genom
Bankstödsnämnden har staten ett avgörande
inflytande över hela banksektorn. Regeringens
uppgift är att se till att utlåning sker på rimliga
villkor och till sunda projekt.

Riskkapitalbolagen har nämnts. Vi vet i dag att de
stora bolagen har fått använda en halv miljard
kronor av löntagarnas pengar för att stoppa en
attack från finanshajarna i Proventus. Dessutom
har man fått använda sin energi och tid, som i stället
skulle ha använts till att lägga upp strategier och att
placera pengar i riskprojekt.

Regeringen har ett kollektivt ansvar för att det
blivit så här, som beror på att man, tillsammans
med Ny demokrati drivit igenom att privatisera
löntagarnas fondpengar, samtidigt som
riskkapitalbolag skulle skapas.

Vad säger ni folkpartister och centerpartister, som
värnar om små och medelstora företag, om detta?

Vi kan konstatera att efter halva mandatperioden
står Sverige utan fungerande
riskkapitalförsörjning. Vad vi har fått är ett
namnbyte på Industrifonden.
Utvecklingsfondernas medel har minskats.
NUTEX roll har nedvärderats. Vi har även fått
EKH-lån för frisörer, för att citera en lundensisk
riskkapitalförsörjare och eldsjäl på området.

Miljön är framtiden för de svenska företagen. Det
finns en uppenbar risk, när vi nu vill försöka få
hjulen inom industrin att rulla igen, att man låter
miljöhänsyn stå tillbaka. Man satsar på det som är
mest påträngande och reagerar kortsiktigt. Det får
inte bli så att vi uppskjuter eller mildrar kraven på
de miljöstörande företagen eller på den
energikrävande produktionen.

Vi måste även nu agera långsiktigt och ta till vara
den dynamik som finns i en nödvändig skärpning av
miljökraven. Det leder till bättre
konkurrensförmåga, tekniska förbättringar och
innovationer. Givetvis är det så Sverige, som
industrination, skall möta framtiden. Ett rätt sätt
att möta framtiden på är med högt teknikinnehåll
och med energisnål och råvarusnål produktion.

Internationella marknader växer. Behoven i våra
närområden är stora. Behoven i hela Östeuropa är
gigantiska.

På vissa områden ligger vi bra till. Våra företag är
väl rustade, för andra är situationen sämre.

Utvecklingen av alternativ energiproduktion håller
för lågt tempo. Enligt energi- och
jordbruksuppgörelsen skulle det vara ett prioriterat
område. World Watch Institute sade detta i går om
alternativ energiproduktion.

Svensk bilindustri har på ett skandalöst sätt
försummat sin miljöprofil. Man behöver bara
jämföra Volvos och Saabs lansering med Toyotas
och med tysk bilindustris lansering. Svensk
bilindustri ligger långt efter. Vänsterpartiet vill
satsa på miljöteknik och program för bioteknik, för
att möta framtiden.

Anf. 77 Näringsminister PER WESTERBERG
(m):

Herr talman! Konjunkturförloppet, som det nu ser
ut runt om i världen, avviker i mycket stor
utsträckning från vad vi har sett i tidigare
omgångar. Vi har kunnat se en mycket stark
ekonomisk återhämtning i USA, med en tillväxt de
senaste sju månaderna på plus 3,7 procentenheter.
Samtidigt fortsätter Västeuropa nedåt i
konjunkturdalen, och Japan har en helt annan typ
av konjunkturkris i förhållande till Västeuropa. Vi
kan samtidigt se en mycket snabb ekonomisk
expansion i Sydostasien, södra Kina och även
Vietnam. Konjunkturerna i världen går ej längre i
takt, utan fungerar olika i olika världsdelar.

Vi kan också se betydande strukturella
förändringar i vad som sker runt om i världen. Vi
kan se att olika branscher har olika
konjunkturförlopp i förhållande till vad som var
vanligt tidigare. Vi kan också se hur det har skett
förändringar i arbetsfördelningen mellan olika
nationer och mellan olika företag.

I Sverige har vi kunnat se att de svenska företag
som varit utsatta för internationell konkurrens har
varit utomordentligt konkurrenskraftiga och
dessutom haft en prisnivå som i många fall har legat
lägre än i omvärlden. Vi har samtidigt kunnat
notera att den del av näringslivet som endast haft
inhemsk konkurrens haft en prisnivå som har legat
klart högre än i omvärlden, och de som har arbetat
närmast under monopolliknande former har legat
mycket över vad som har varit vanligt i övriga
Västeuropa.

Det har lett till att vi har haft delvis felaktiga
strukturer i svenskt näringsliv och svensk offentlig
sektor. De senaste 20 åren har präglats av ett
mycket snabbt stigande skattetryck, samtidigt som
den offentliga sektorn har expanderat och därmed
den konkurrensutsatta sektorn har minskat i relativ
betydelse.

Det är inte bara där den avtagande ekonomiska
tillväxten kan spåras i Sverige. Den kan också
spåras i den industriella utvecklingen i Sverige, där
vi av tradition har varit mycket beroende av
bruksföretag, som gjort allt från ax till limpa inom
samma företag och därmed haft litet av
egenregiverksamhet kvar. Det är den stora
förändringen vi nu ser, inte minst inom
underleverantörsleden, där de stora företagen,
exempelvis bilföretagen, nu går ut på en
internationell marknad, där det är full konkurrens
mellan olika underleverantörer. Nu matchas
underleverantörerna i Sverige mot all världens
underleverantörer, i stället för att de var närmast
unika i sina leveranser till de svenska företagen.
Samtidigt får de via svenska bilföretag möjligheter
att konkurrera med underleverantörer till andra
bilindustriföretag i andra världsdelar och därmed
större marknader. Det skapar produktbyten, långa
serier och arbetsfördelning, på ett sätt som vi
kanske inte har sett på många år i Sverige.

Vi ser också en förändring inom näringslivet, där
man börjar försöka ta till vara de små företagens
organisation även i de stora företagen. ABB
använder ett system, som har olika namn i olika
företag, där man försöker göra små verkstäder av
stora, där arbetskraften ges bättre drivkraft, bättre
förtroende att sköta både inköp, distribution och
produktionsplanering och därmed blir något av
självstyrande grupper, med mycket kraftiga
produktivitetsförbättringar som resultat.

Den här stora strukturella förändringen har
kommit relativt sent i många delar inom svenskt
näringsliv, och den kommer ännu senare i delar av
offentlig sektor, men jag tror att den är nödvändig
för att förstärka vår internationella
konkurrenskraft och ett effektivare utnyttjande av
våra samlade resurser.

I en sådan situation som Sverige befann sig i hösten
1991, med sjunkande, närmast negativ tillväxt,
ökande arbetslöshet och ett mycket snabbt ökande
budgetunderskott, finns det egentligen bara en sak
som en regering kan satsa på, nämligen att snabbt
öka tillväxten i ekonomin och produktiviteten i
näringslivet. Det är det som denna regering har
satsat på.

Strukturomvandlingen i näringslivet måste därmed
gå snabbt. Strukturomvandlingen i offentlig sektor
måste gå snabbt. Vi måste hantera finanskrisen och
80-talets kasinoekonomis resultat. Det är därför vi
för en politik för en stram budget -- inte för att det
strama i budgeten i sig är det centrala. Genom att
hålla tillbaka statens lånebehov skapar vi
förutsättningar och utrymme för att sänka räntorna
och därmed för ett konkurrenskraftigare näringsliv.

Vi har nu under ett och ett halvt år fattat beslut i
denna kammare om totala nedskärningar i
statsutgifter som belöper sig till 70 miljarder. Av
dessa hamnar 40 miljarder på sänkta belastningar
för det svenska näringslivet. Det är en
utomordentligt stark konkurrensförbättring.

I dag kan vi nog tala om konkurrensförbättringar i
svenskt näringsliv på mellan 15 och 20 %, som är
bland de största vi har fått i modern tid och som vi
nu måste förvalta genom låg ränta och låg inflation,
så att vi inte upprepar 80-talets misstag i den s.k.
kasinoekonomin.

Vi har därutöver gjort mycket stora satsningar --
större än vad som har gjorts i modern tid i
Västeuropa -- på mindre och medelstora företag,
med en ansvarsfull riskkapitalförsörjning, där
systemen har visat sig fungera väl och börjar jobba
väl, för att steg för steg förbättra försörjningen av
riskkapital till de mindre företagen.

Vi förändrar incitamenten för småföretagen,
förändrar arbetsrätten och avreglerar för att stärka
deras situation. Vi påbörjar arbetet med
förändringen av offentlig sektor, för att släppa loss
utvecklingskraften och förmågan att ta initiativ.
Precis som man gör i verkstäderna i ABB eller i
andra företag, behöver man ta till vara
initiativkraften hos de anställda i stora delar av
offentlig sektor.

Vi har genomfört en ny konkurrenslag, en
upphandlingslag, som kommer att få stora effekter
i bättre prisnivåer och bättre fungerande
konkurrens i landet. Vi har på ett år tredubblat
investeringarna i s.k. infrastruktur, och vi har
släppt loss nya, mycket stora ramar för ökade
satsningar på utbyggnad av vägar, järnvägar,
telekommunikationer och flygplatser, som stärker
svenskt näringsliv.

Inom några veckor kommer vi därutöver tillbaka
till denna kammare med en av vår tids största
satsningar i Sverige på expansion inom
industrirelevant forskning, som skall stärka
kunskapsöverföringen till det svenska näringslivet
och göra att vi bättre kan ta till vara vad som
kommer fram i universitet och högskolor, i nya
produkter, nya företag och nya arbetstillfällen.

Vi fortsätter även arbetet med privatiseringen av
statliga företag, men vi gör det inte av hysteriskt
ideologiska skäl. Vi har sagt att vi skall gå till
marknaden med Celsius Industrier i vår, beroende
på att det fattades ett beslut redan under den gamla
regeringens tid om att göra det, plus att det är
nödvändigt för företaget, om man skall kunna delta
i strukturarbetet inom försvarsindustrin i såväl
Sverige som övriga Europa. Kan man inte vara med
och betala struktureringen med egna aktier, har
man inte möjligheter att utvecklas och ta till vara
resurserna. Vi vill att våra spelare, våra företag,
skall vara ute på plan och agera i stället för att sitta
i omklädningsrummet och tjura.

Det är inte genom höjda skatter,
arbetsgivaravgifter och energiskatter på
produktionen som vi får nya arbetstillfällen i
näringslivet, utan det är genom att vi ser till att
förbättra förnyelsen och förnyelsekraften. Det är
därför vi gör satsningar på nyföretagande, små och
medelstora företag, även på uppfinnare och på
deras möjligheter, vilket vi bl.a. kommer tillbaka
till i forskningspropositionen.

Vi har alltså fått de största
konkurrenskraftsförbättringarna i modern tid för
svenskt näringsliv under ett och ett halvt år, de
största satsningarna på småföretagens
riskkapitalförsörjning och avregleringarna på
mycket länge, en ny konkurrenslag sant en mycket
kraftig satsning på infrastruktur, på såväl vägar och
järnvägar som utbildning. Vi kan redan se delar av
förändringarna.

Ericsson kom i går med ett mycket bra resultat, som
visar på en ganska snabb förändring i
konkurrenskraften. Ett av de största svenska
industriföretagen rapporterade i förra veckan att
man hade tillverkande enheter i 25 länder och att de
mest kostnadseffektiva nu låg i Sverige. Det finns
anledning till gryende optimism.

Anf. 78 ROLF L NILSON (v) replik:

Herr talman! I näringsministerns anförande fick vi
höra mycket om hur problemen med
riskkapitalförsörjningen skall lösas. Hur skall man
komma ur detta hav, där finanshajarna jagar billiga
pengar och skaffar sig riskkapitalförsörjning, och i
stället få pengarna att gå till företag som har
långsiktiga projekt med osäker framtid? Det är ju
vad vi behöver.

Per Westerberg talade om underleverantörerna och
deras problem. De svenska underleverantörerna
har möjligtvis arbetat i skyddad verksamhet under
de stora bilföretagens vingar, men kraven har
skärpts, och inte hjälper man underleverantörerna
genom att -- som regeringen har gjort -- skrota
underleverantörsprogram i förtid, just när de håller
på och breddar sitt sortiment och plockar fram bra
alternativa produkter. Det är alltså helt fel att i det
läget lägga ned VT-delegationen, vars verksamhet
riktar sig just till underleverantörer.

Jag tycker att Ericsson är ett bra exempel på ett
svenskt företag som har vuxit upp och utvecklat
sina produkter i intensiv samverkan med den
offentliga sektorn, med Televerket. Den typen av
politik behöver vi mer av -- samverkan mellan
samhället som beställare av nyttiga produkter och
svenska företag, försörjda med duktiga ingenjörer
via den offentliga sektorn.

Jag tror att Per Westerberg är ganska ensam om
uppfattningen att nya avgifter och krav inte ger nya
jobb. Det är just vad de gör! Det ser man världen
över. I de stora länderna, som Japan och Tyskland,
ser man att skärpta krav på miljöområdet -- på
resurssnål, cyklisk, energisnål produktion --
åstadkommer nya produkter för en växande
marknad och för angelägna behov.

De statliga företagen, Per Westerberg, behöver inte
säljas ut. Det är kanske t.o.m. så att staten bör vara
mer aktiv och agera och omstrukturera företag som
inte klarar det av egen kraft. Det var inte så illa att
man under förra lågkonjunkturen hjälpte upp
stålindustrin och gruvorna med statliga satsningar.
Resultatet blev rätt bra. SSAB och Procordia blev
inte så dåliga. Varvssatsningen var kanske
misslyckad; den byggde på en felaktig analys. Jag
tror att det behövs en mer aktiv samhällelig och
statlig politik för att komma ur krisen.

Anf. 79 Näringsminister PER WESTERBERG
(m):

Herr talman! Riksdagen fattade beslut om att de
delar av löntagarfonderna som skulle användas till
riskkapital till småföretagen skulle återbetalas till
de företag som hade betalat in pengar till
löntagarfonderna. Vi har försökt skapa ett system
med konkurrens mellan flera olika bolag. Det
garanterar bäst att man verkligen anstränger sig att
åstadkomma bra resultat.

Det som hände i förra veckan var det mycket
naturliga att man såg till att det fanns ett antal
företag som ville köpa aktier när många företag vill
sälja sina aktier. När man i riskkapitalbolagen får
16 000 ägare av vilka kanske 15 000 inte vill vara
ägare får man ett stort säljtryck, och då är det
naturligt att de s.k. portföljbolagen Atle och Bure
går in och agerar market maker, dvs. köper upp
aktier och sedan placerar ut dem hos andra ägare
som vill ha ett mer långsiktigt innehav. Detta gör
man för att hålla priserna på rimlig nivå och för att
få en fungerande marknad under en ganska
tumultartad period, som det med nödvändighet
måste bli.

Jag tror att vi, om vi ser tillbaka på detta om ett
antal veckor, kommer att finna att konstruktionen
väl fyller sin funktion och att den verkligen kommer
att se till att riskkapital kommer dit det skall,
nämligen till dem som i dag har akut brist på det --
mindre och medelstora företag.

Låt mig sedan om VT-delegationen och
underleverantörer säga att jag kan ha respekt för
att man intresserar sig för småföretagen genom att
sätta in pengar i dem, men jag tror ändå mer på det
som nu sker i exempelvis det företag som jag
tidigare jobbade i, Saab GM, där man nu matchar
svenska underleverantörer mot utländska när det
gäller svenska Saabar, men man matchar också
svenska underleverantörer för exempelvis
Opelbilar eller Pontiacbilar runt om i världen. Då
marknadsför man svenska underleverantörers
kompetens och lyfter ut deras konkurrenskraft i
världen. Jag tror att den typen av lösningar är
mycket viktigare än olika statliga bidrag. Jag tror
att vi i stället skall se till att vi får ett starkt och
konkurrenskraftigt näringsklimat med lägre
kostnadsnivå än vad som är vanligt i de flesta
konkurrentländer.

Så till statliga företag. Jag är fullständigt övertygad
om att man inom Svenskt stål i dag är mycket
lycklig över att företaget inte är statsägt, om man så
får uttrycka det, eftersom de flesta stålföretag i dag
drabbas av strafftullar i USA. Risken hade varit
stor att Svenskt stål, som ett antal andra stålföretag
ute i Europa, hade råkat ut för mycket större
strafftullar om företaget hade varit statsägt,
eftersom man alltid misstänker att ett statsföretag
har fått större statssubventioner än motsvarande
privata företag.

När vi går till marknaden med ett företag gör vi det
därför att det stärker det enskilda företaget. Det
gör vi därför med Celsius i dag.

Anf. 80 ROLF L NILSON (v) replik:

Herr talman! Jag vidhåller att delar av de statliga
företagen kan säljas ut när så är lämpligt. Jag tror
inte att en djup lågkonjunktur, när det är ont om
riskvilligt kapital, är rätt tillfälle. Man kan vänta in
lämpliga tillfällen för att göra byten i statens
portfölj och göra statliga satsningar på områden där
det långsiktigt kan vara mer angeläget med sådana
än att behålla just de företag som staten nu har och
som staten inte har skaffat sig på något planmässigt
sätt; de har snarare hamnat där genom
räddningsåtgärder när det gällt att strukturera om
en bransch.

Men jag tror inte, som Per Westerberg, att det
statliga ägandet är avgörande när USA lägger
strafftullar på utländskt stål. Det handlar mer om
en allmän inställning till handelspolitiken -- om
USA utvecklas i protektionistisk riktning eller
främjar frihandel. Jag menar att den svenska
regeringen bör vara aktiv -- det vet jag att Per
Westerberg också tycker -- för att driva på i
frihandelsvänlig riktning i alla sammanhang där det
är möjligt, framför allt i GATT men också vid alla
internationella kontakter.

Det är viktigt att uppmuntra och stimulera svenska
företag att ändra sin arbetsorganisation. Jag ser inte
den motsättning som Per Westerberg ser mellan
offentliga verksamheter och privatindustri. Det är
inte så att den offentliga sektorn ligger efter när det
gäller att utveckla arbetsorganisationen jämfört
med den privata svenska industrin eller de privata
svenska företagen. Det är snarare så att man -- om
man inte vårdar den defactodevalvering som vi har
haft riskerar att svenska företag inte bryr sig så
mycket om att satsa på ökad kompetens, att man
inte har de rätta incitamenten att organisera om
arbetet, öka kompetensen hos de anställda och
möta framtiden med nya produkter med ett högre
kunskapsinnehåll.

Anf. 81 Näringsminister PER WESTERBERG
(m):

Herr talman! Jag är glad över att Rolf Nilson här
klart deklarerar att han är beredd att acceptera
förändringar i det statliga ägandet -- både köp och
försäljning. Det tycker jag är något mycket positivt.
Vi försöker göra sådana värderingar. Vi har
inställningen att vi skall göra det som är bäst för
SSAB. Jag vågar här säga att jag är helt ense med
ledningen i SSAB, som i dag är mycket glad att man
icke bedriver sin verksamhet inom statligt hägn --
man får därmed en bättre situation i diskussionerna
med USA när det gäller tullar.

Jag vill dock bestrida att det råder en kapitalbrist på
den här typen av riskkapitalmarknad.
Riskkapitalmarknaden -- som de små företagen
inte har tillgång till -- blir internationell. Det finns
både hög- och lågkonjunktur i olika delar av
världen.

Därmed är det inte så entydigt när det är bra eller
dåliga tider att sälja. Man måste gå efter vad som är
en bra tidpunkt för resp. företag. Man får föra en
dialog med företaget resp. departementet om vad
som är bäst för företaget. Det är det som vi försöker
ta till vara i varje enskilt fall.

Jag tror faktiskt att delar av den offentliga sektorn
ligger litet efter. Om Rolf L Nilson lyssnade på mig
i mitt inledningsanförande skulle han ha hört att jag
inte sade att det bara gäller den offentliga sektorn.

Jag tror att en av orsakerna till att vi har haft
problem under de senaste 20 åren är att även
industrin har varit långsam i förändringarna. Att få
in småföretagstraditioner i de stora
verkstadsföretagen är viktigt. Det är viktigt att få
snabbare produktcykler. Men det är också, som här
påpekas, mycket viktigt att vi nu vårdar den
konkurrenskraftsförbättring som har kommit, så
att vi inte upprepar 80-talets misslyckanden. Då
fick vi ett nedåtgående plan. Konkurrenskraften
blev sämre och sämre för varje år. Det blev inga
satsningar på kompetensutveckling och nya
produkter, utan man stannade vid en ganska
arbetskraftsintensiv och råvarubaserad
produktion.

Signalerna om att vi tänker bibehålla den här
konkurrenskraften är de närmaste månaderna och
åren oerhört viktiga. Vi måste skapa utrymme för
låg inflation och låg ränta. Annars kommer vi att få
ett mycket besvärligt läge i ekonomin framöver.

Anf. 82 GÖRAN PERSSON (s) replik:

Herr talman! När jag hör näringsministern får jag
ett intryck av att det mesta i svenskt näringsliv är på
väg åt rätt håll.

Jag har hört det där talet några gånger nu. Jag blir
alltid lika förvånad över den brist på
verklighetsanknytning som Per Westerberg ger
uttryck för.

Om man lyssnar på honom låter det som om det är
strålande tider. Allt som skall göras, har gjorts.
Man drar ju då den slutsatsen att det mesta av
produktionen i det här landet kommer att läggas
ned om han får fortsätta så här ett tag till.

Verkligheten är ju den rakt motsatta. Vi är inne i
den djupaste kris som vi har sett i detta land sedan
30-talet.

Jag tror att de som jobbar i den här krisen,
företagare och anställda, skulle ha mer glädje av ett
resonemang med beslutsfattare som inte utstrålar
en ifrån deras vardag totalt skild verklighetssyn,
som Per Westerberg gör. Det är en
bunkermentalitet som kommer till uttryck i hans
anförande.

Jag ställde två konkreta frågor i mitt tal. Den första
rörde det som han nu säger om Celsius. I höstas
träffade vi en uppgörelse mellan regeringen och
Socialdemokraterna. Då var vi på sakliga grunder,
inte ideologiska, överens om ett moratorium för
utförsäljning av statliga företag.

Vi skulle kunna göra undantag från detta när det
gällde strukturaffärer. Dem skulle vi diskutera
gemensamt.

Vi har inte haft någon överläggning om
privatisering av Celsius. Vi har diskuterat en
strukturaffär som har gällt Ceslius förvärv av ett
annat företag. Det förvärvet har vi inte haft
någonting emot. Däremot har vi hållit fast vid vår
grundläggande inställning att det är fel att nu gå ut
och suga upp det riskkapital som finns, att suga upp
det för statens företag. Det är fel av staten att
tränga sig före i kön. Den grundläggande kritiken
ligger fast, och detta har vi också meddelat
regeringen, åtminstone Näringsdepartementet.

Nu blir jag litet förvånad. Jag har ju vant mig vid
att ständigt höra Per Westerberg trumpeta om dessa
privatiseringar, trots att moratoriet har gällt.

Jag vill klart och tydligt av Per Westerberg veta om
det är regeringens politik som han står och talar för.
Har regeringen fattat ett beslut om att gå till
börsen, ut på marknaden, med Celsius? I så fall är
det ett anmärkningsvärt besked, men det bör
lämnas i klartext och inte av moderata utspel.

Detta var den första frågan jag ställde.

Det andra var: Är Per Westerberg beredd att ge
klarhet i de påstådda insideraffärerna i Atle? Hans
egen statssekreterare sitter ju i detta bolags
styrelse. Ni är insyltade upp över öronen i dessa
affärer. Är ni beredda att lägga korten på bordet,
framför allt köpnotorna, så att vi ser vad som har
hänt?

Anf. 83 Näringsminister PER WESTERBERG
(m):

Herr talman! Som Göran Persson utomordentligt
säkert vet är det Finansinspektionens uppgift att
utreda om någon insideraffär har förekommit. Jag
har stort förtroende för att den kommer att fullfölja
det på ett klanderfritt sätt.

Inför det läge som uppstått i den svenska ekonomin
tycker jag faktiskt att det vore klädsamt om även
Göran Persson kunde framträda i en litet
ödmjukare roll. Det går inte att vända en
ekonomisk utveckling på 16 månader när
näringsklimatet steg för steg eroderats under 25 års
tid. Vi har gjort utomordentligt stora förändringar,
kanske agerat väldigt snabbt och ibland kritiserats
för detta, men jag tror att vi gjort det med all rätt i
det läge som vi befunnit oss i.

Vi säger inte att läget nu är bra, men vi har fått
mycket stora konkurrenskraftsförbättringar, som
är helt ovedersägliga. Vi har genomfört stora
skattesänkningar för företagen för att därmed
stärka deras expansionskraft. Vi har reformerat
konkurrenslagen, förbättrat satsningarna på
infrastrukturen och gjort mycket omfattande
förbättringar för småföretagarna, något som ett
antal socialdemokrater noterat att de själva
försummat under många år.

Till sist något om privatiseringar. Vi fullföljer ett
beslut taget av Celsius styrelse i augusti 1991 med
närvaro av en f.d. socialdemokratisk
statssekreterare där man ville gå till marknaden. Vi
har samrått då både Göran Persson och jag varit
närvarande om strukturaffärer med krav på
marknadsnotering för att de skulle vara möjliga att
genomföra. Göran Persson och hans parti har sagt
ja till strukturaffärer men nej till marknadsnotering
vilket i sig gör det hela omöjligt. Vi har från
regeringens sida sagt oss i det läget att vi är beredda
att fullfölja eventuella strukturaffärer som kommer
att leda till marknadsnotering, därför att det är det
enda sättet att ge utvecklingskraft åt Celsius och
icke ha vår spelare i omklädningsrummet i stället
för att vara ute och agera på plan.

Anf. 84 GÖRAN PERSSON (s) replik:

Herr talman! Jag har också förtroende för
Finansinspektionen. Det är ganska betecknande att
det just är Finansinspektionen som blir den första
som intresserar sig för Per Westerbergs
riskkapitalbolag. Däri ligger egentligen en
beskrivning av fiaskot i verksamheten.

Annars var inte frågan alldeles felriktad därför att
Per Westerbergs egen statssekreterare sitter i
styrelsen. Per Westerberg har gjort ett stort
nummer av att man skall skilja ut politikerna från
den direkta verksamheten. I Celsius styrelse sitter
Lars Tobisson. I Atles styrelse sitter Karlander.
Som ansvarig företrädare för ägaren-staten agerar
nu Per Westerberg när han har avskaffat Fortia.
Tala om att blanda den politiska makten i
företagen! Ni sitter upp över öronen insyltade. Det
måste naturligtvis också vara angeläget för Per
Westerberg att få till stånd offensiv klarläggande
verksamhet, eftersom ni nu beskylls, med Per
Westerbergs egen statssekreterare i spetsen, för att
syssla med insideraffärer, som på folkligt språk
uttryckt faktiskt är en form av kriminalitet. Varför
inte själva ta initiativ så att man kan undanröja den
typen av beskyllningar?

Sedan till beskrivningen av Celsius. Det Per
Westerberg säger är utomordentligt allvarligt. Vi
har en överenskommelse om ett moratorium. I
överenskommelsen ingår en större politisk
uppgörelse av stort slag. Den uppgörelsen bygger
på att den fullföljs i alla delar. Det finns ingen rätt
för någon av parterna att ensidigt göra avsteg. Det
Per Westerberg nu säger är politiskt utomordentligt
allvarligt, att regeringen trots att vi har haft
invändningar och sagt nej ändock fullföljer affären.
Det klingar oerhört falsk gentemot de inviter om
samarbete som gjordes på förmiddagen.

Det skall också sägas att det Per Westerberg nu
öppnar för är naturligtvis ett helt nytt politiskt läge.
Förstår Per Westerberg egentligen vad det han
säger betyder och vad det är han har försatt
folkpartister, centerpartister och kristdemokrater i
för en situation i och med att han ensidigt anser sig
ha rätt att bryta mot en gemensam
överenskommelse som träffats mellan regeringen
och den socialdemokratiska oppositionen?

Anf. 85 Näringsminister PER WESTERBERG
(m):

Herr talman! Jag förstår att Göran Persson gärna
vill göra politiska utredningar i stället för de
utredningar som Finansinspektionen gör. Sådant
tycker jag vi skall överlåta åt Finansinspektionen,
som har den största kompetensen på området.

Jag förstår att Göran Persson och hans partivänner
kan vara litet besvikna över att vi lyft ut ett mycket
stort antal socialdemokratiska politiker ur
styrelserna och nu i stället försöker styra dessa
bolag steg för steg fram till någon form av mer
marknadsmässigt beteende. Vi har gjort det på
olika sätt, men vi har framför allt tagit bort de
politiska maktinstrument som Fortia tenderade att
bli, att närmast öka den statliga inblandningen i
företagen, som knappast har någon historiskt bra
bakgrund att falla tillbaka på.

Vi skall självfallet fullfölja det som beslutats enligt
protokollet i höstas och det som Göran Persson
säkert är väl medveten om, att man skulle föregå
beslut med samråd. Men det finns olika typer av
samråd. Beslut i samråd var det i vissa fall,
exempelvis när det gäller finanskrisen. Det var
förtroendefulla samråd, exempelvis i
arbetsrättsfrågan, och enbart samråd, exempelvis i
fråga om privatiseringar.

Vi lyssnar väldigt gärna på kloka synpunkter, men
vi är inte beredda att offra Celsius industrier och
dess framtid för ett mycket dogmatiskt nej om det
allvarligt hotar strukturaffärer som kan vara
nödvändiga för struktureringen av denna industri,
nämligen försvarsindustrin.

Vi kommer att fullfölja överenskommelsen till
punkt och pricka. Det vet Göran Persson. Vi följer
ingångna avtal till sista stavelsen i alla enskilda fall.

Sedan noterar jag bara att det socialdemokratiska
alternativet kvarstår: nej-yrkande till insatser på
småföretagsamhet, ja-yrkande till skattehöjningar,
avgiftshöjningar och nya regleringar för
företagande, något som knappast har mottagits
med några större ovationer av dem som man
förväntar sig skall skapa de nya jobben.

Andre vice talmannen anmälde att Göran Persson
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 86 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:

Herr talman! Jag tycker att det är ett bra initiativ
att satsa på riskkapitalbolagen. Självfallet tycker
jag det eftersom vi är delaktiga i beslutet om detta.
Detsamma gäller den industriellt inriktade
forskningen och de satsningar som är utlovade i den
kommande propositionen. Jag tror att Göran
Persson är alldeles för tidigt ute när han talar om
riskkapitalbolagen som ett fiasko. Jag tror att det
finns anledning att se tiden an, innan man framför
sådana synpunkter.

Statsrådets resonemang i dessa frågor är ju
storskaliga. Jag kommer in litet grand på
gräsrotsnivå och vill fråga näringsministern om han
är beredd att medverka till att säkra exempelvis
Svenska uppfinnarföreningens mycket värdefulla
organisation och insatser genom att kanske med sitt
inflytande på NUTEK få det att ompröva beslutet
om en halvering av det blygsamma anslaget på 6
miljoner kronor, en halvering som skulle resultera i
att den mycket effektiva organisationen inte skulle
kunna fungera som ett enda känselspröt gentemot
marknaden då det gäller de enskilda uppfinnarna.
Vi behöver verkligen den organisationen för att
främja innovationsklimatet på gräsrotsnivå.

Anf. 87 Näringsminister PER WESTERBERG
(m):

Herr talman! Jag delar Bengt Dalströms
uppfattning, nämligen att riskkapitalbolagen har
mycket goda förutsättningar att bli en bra lösning.
Men jag tycker att det negativa utfallet är något
beklämmande. Det kommer ju innan man ens
hunnit börja arbeta. Det som man nu gör är vad
man måste göra -- vara någon form av ''the market
makes it'' när det gäller det stora säljtryck som
konstruktionen enligt riksdagsbeslutet gav upphov
till. Jag tror att man kommer att fullfölja detta på
ett ansvarsfullt sätt.

Vidare har vi själva haft en icke oväsentlig dialog
med företrädare för Svenska uppfinnarföreningen.
Till delar av det som berör Svenska
uppfinnarföreningen återkommer vi i
forskningspropositionen. Det gäller en del åtgärder
där som kommer att ha bäring gentemot
uppfinnarna.

När det gäller de direkta anslagen till Svenska
uppfinnarföreningen framgår det, som Bengt
Dalström påpekat, att pengarna kommer från
NUTEK. Det är där som besluten fattas. Jag kan
dock inte gå in och säga att NUTEK skall använda
pengarna på ett visst sätt utan att därmed begå
ministerstyre.

Däremot kan riksdagen självfallet, om
näringsutskottets ledamöter så önskar, göra sådana
formuleringar beträffande NUTEK:s budget att
önskemålen tillgodoses.

Anf. 88 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:

Herr talman! Jag tackar för den hjälpen.

Anf. 89 GUDRUN NORBERG (fp):

Herr talman! I dag ser vi de tragiska följderna av
att det svenska näringslivet har halkat efter, medan
våra konkurrenter har klarat sig bättre.

Sedan 1989 har vår industriproduktion sjunkit
dramatiskt. Men inom EG har
industriproduktionen fortsatt att öka.

Under 80-talet hade industrin goda förutsättningar
till följd av delvalveringarna. Men effekterna åts
upp av ekonomiskt lättsinne. Inflation,
löneökningar, skattehöjningar och ökade offentliga
åtaganden urholkade svensk ekonomi och
försvagade näringslivet i stället för tvärtom.

Dagens situation liknar i mångt och mycket den
som rådde 1982. Dock är situationen i dag
egentligen betydligt svårare jämfört med hur det
var för tio år sedan genom att ekonomin nu är i
sämre skick än den var då. Nu ankommer det på oss
i denna kammare, och på regeringen, att förhindra
att misstag som gjordes under 80-talet upprepas, ty
inflationsrisken är återigen mycket stor.

Nu när den svenska kronan fallit i värde innebär det
bl.a. att importen blir dyrare. När importen blir
dyrare, ökar priserna -- först på dessa produkter,
och snart följer andra produkter med i fråga om
prisökningarna, och inflationen är då ett faktum.

Kronans fall betyder också att exportföretagens
vinster ökar. Dessa vinstökningssiffror glimmar
snart begärligt i löneförhandlingarna och driver
upp lönerna. Då är den onda karusellen i full gång
igen.

Låt oss hjälpas åt med att förhindra att vi får samma
utveckling som den vi hade på 80-talet. Brända som
vi svenskar är av besparingar och nedskärningar,
efter att ha levt över våra tillgångar, kanske vi är
mogna för att våga ifrågasätta vissa traditioner. Ett
exempel på en sådan tradition är den svenska
löneavtalsmodellen.

Personligen tror jag att tiden är mogen att
förutsättningslöst diskutera om den s.k. svenska
modellen fortfarande är användbar när det gäller
möjligheterna för ekonomin att bli sund igen. Vi
åstadkommer löneavtal, som vi i efterhand skall
försöka täcka in genom effektiviseringar eller
prishöjningar, utan att veta om det lyckas.

Den svenska modellen passade in under den
expansiva tiden, särskilt under 50- och 60-talen.
Under 70-talet fick vi dock en del mycket besvärliga
löneavtal, och under 80-talet tillsattes
Rehnbergkommissionen för att lägga band på
avtalsförhandlingarna.

Nu på 90-talet -- i en situation med en arbetslöshet
som känns helt oacceptabel, med en kraftig
utslagning av företag genom konkurser och med
inte bara nolltillväxt utan också t.o.m. en
sjunkande BNP -- borde det vara dags att lagvägen
se till att löneutvecklingen inte överstiger den
ekonomiska utvecklingen.

Vi måste sluta förhandla om pengar som skall
tjänas in och övergå till att förhandla om pengar
som har intjänats. Den fria förhandlingsrätten med
olika prioriteringar skall alltså bestå, men inom en
ram som anges av den ekonomiska utvecklingen.
Detta är, som sagt, mina egna tankar som jag
framför i en motion till riksdagen. Jag tror nämligen
att läget kräver nya modeller som på sikt ger en
bättre reallöneutveckling.

Herr talman! Regeringen har sett det som en av de
allra viktigaste uppgifterna att förbättra villkoren
för företagen, så att dessa förstärks. Näringslivet
måste öka både i omfång och i styrka för att orka
bära de offentliga utgifterna och för att kunna
åstadkomma nya jobb.

Att göra tvärtom, som Socialdemokraterna föreslår
i sin motion -- dvs. öka skatterna och åter höja
kostnadsläget för företagen -- får direkt motsatt
effekt. Företagen har en så svår situation att varje
ny skatt, arbetsgivaravgift eller annan pålaga
försätter ytterligare ett antal människor i
arbetslöshet. Det är alltså dåliga förslag från ett
parti som självt anser sig vara sysselsättningens
fanbärare.

Det är industrin som är Sveriges ryggrad. Och det
är främst de små och medelstora företagen som
skall stimuleras, för det är där de nya jobben kan
skapas. Men deras ekonomiska situation är
utomordentligt svår i dag. De har stora svårigheter
att få låna pengar i bankerna, och jag vet att
irritationen ute bland företagarna är stor över
bristen på riskkapital.

Riksdagens beslut under hösten om
riskkapitalbolag, nyföretagarlån -- som nyss har
diskuterats här -- och andra stödformer är bra. Men
jag anser att det ankommer på oss att också följa
upp detta och se till att stödgivningen fungerar. Det
är avgörande för många klämda företag att stöd
snabbt finns tillgängligt. Det utspelas tragedier
bland företagare som ser sitt livsverk gå omkull och
anställda bli utan arbete.

Vi från regeringspartiernas sida måste vara lyhörda
för signaler som visar på en dålig effekt av fattade
beslut eller som rent av visar att direktiv och
regelverk ute hos stödgivande myndigheter inte
fungerar så som det var tänkt.

Mycket tyder på att lågkonjunkturen ändå börjar
tappa greppet. Jag tror att vi börjar närma oss den
punkten nu.

Låt oss tänka som den skolklass som jag
häromdagen frågade varför man trodde att en
lågkonjunktur uppstår. Svaret blev: För att det
skall kunna bli högkonjunktur.

Anf. 90 KJELL ERICSSON (c):

Herr talman! Vi har under de senaste åren haft en
besvärande situation i vårt näringsliv, och det av
många olika orsaker. Dels upplever vi en
internationell lågkonjunktur, dels lider vi av
sviterna från 1980-talets spekulations- och
inflationsekonomi.

Vi producerade och konsumerade utan en tanke på
vad som skulle komma att behövas i framtiden. Vi
samlade inte i ladorna under de sju goda åren för
att spara till de sju magra åren. Vi investerade alltså
inte tillräckligt i framtidsinriktade verksamheter.

Det var mer lönsamt att spekulera i fastigheter och
kortsiktiga verksamheter än att investera i en
framtidsinriktad produktion. Därigenom har vi fått
en del av dagens problem med en stagnerande
ekonomi och utslagning av ca 200 000
industriarbetstillfällen sedan 1989.

Den borgerliga regeringen har lagt ner ett stort
arbete på att skapa bättre förutsättningar för vårt
näringsliv. Bl.a. har regeringen sett till:

--att tillväxthämmande skatter tagits bort och att
avgifter sänkts eller tagits bort -- t.ex.
energiskatter, skogsvårdsavgift och
arbetsgivaravgifter,

--att nya riskkapitalbolag har bildats,

--att industri- och nyföretagarlån har införts,

--att stora satsningar på infrastrukturen gjorts,

--att det blir satsningar på forskning och utveckling
och

--att villkoren för småföretagen blir bättre och att
t.ex. olika regler ses över.

När det gäller riskkapitalbolagen, som också
diskuterats här, måste jag säga att jag blev
bekymrad förra veckan, då Proventus lade bud på
tre av bolagen. Det skulle ha varit djupt olyckligt
om man hade lyckats komma över bolagen på ett
sådant sätt. Det har varit mycket av spekulationer
under det gångna decenniet. Vi har också sett vilket
elände dessa spekulationer har medfört. Nu måste
detta få ett slut. Framdeles måste det bli mer
prioriterat och intressant att investera i
producerande företag i stället för att syssla med
spekulation.

Riskkapitalbolagen är nu under igångsättning och
det är viktigt att dessa verkligen kan gå in och ge
riskkapital till små och medelstora företag. Det är
också viktigt att dessa bolag inte bara till namnet
har med riskfinansieringen att göra, utan att
bolagen verkligen engagerar sig i företagens
finansieringsfrågor.

Det nya industri- och nyföretagarlånet, som
riksdagen beslutade om strax före jul, kommer nu
också att inleda sin verksamhet. Detta lån kan bli
en bra tillgång, inte bara för nyföretagande, utan
också för befintliga små och medelstora företag.
Det gäller både för projekt och för
marknadssatsningar.

Trots att det har gjorts mycket när det gäller
finansieringsfrågorna finns det fortfarande -- och
speciellt i dagens läge -- ett vakuum där någon form
av mjuka lån behövs. På grund av den för
närvarande extrema lågkonjunkturen slås även
många bra företag med bra produkter ut. Detta är
allvarligt och får inte negligeras.

Utslagningen av företag kostar statskassan enorma
summor. För att förhindra onödiga utslagningar av
företag borde man i förebyggande syfte, kanske
med arbetsmarknadsmedel, kunna sätta in åtgärder
före konkurs och friställning.

I stället för utslagning av företag med bra produkter
och goda utvecklingsmöjligheter skulle staten
kunna ge någon form av överlevnads- eller
konstruktionslån och på så sätt hjälpa till så att
aktuella företag fick nödvändig finansiering.
Många arbetstillfällen skulle kunna räddas på ett
sådant sätt.

Dessa lån skall självfallet ha typen av villkorslån
och de skall återbetalas när företaget har återfått
normal betalningsförmåga. I exempelvis våra
grannländer Finland, Norge och Danmark har man
infört liknande lån.

En annan fråga som också har diskuterats ganska
mycket under senare år här i kammaren är
utvecklingsfondernas finansieringsmöjligheter. Jag
har tidigare hävdat och jag gör det fortfarande, att
så länge vi inte har fått något som är bättre så skall
utvecklingsfonderna ha kvar möjligheten att
medverka vid finansiering i företag. Förvisso pågår
nu en utredning om fonderna, vilket är bra. Det går
säkert att se över och förbättra både organisation
och annat. Men det är viktigt att se till att vi även
framdeles har ett regionalt organ som företagen
kan vända sig till.

Herr talman! Det behövs mycket i en aktiv
näringspolitik. Jag har nämnt några områden där
det behövs fler insatser. Men jag vill också än en
gång understryka vikten av att småföretagen får
rimligare villkor både vad det gäller de sociala
trygghetssystemen och när det gäller
skatteområdet.

De minsta företagen har i dag en helt orimlig
överbeskattning på över två miljarder. Det är bra
om regeringen snarast lägger fram förslag som
sänker skatter och avgifter för de minsta företagen
till en nivå som övriga företag har.

Vi hade senast i går en uppvaktning i
näringsutskottet från byggindustrin. Det finns
mycket att säga om den verksamheten. Men ett sätt
att stimulera byggverksamheten vore att införa
avdrag för reparationer av bostadshus. Detta skulle
ge en snabb stimulans, som också väl skulle
finansiera sig genom ökade momsintäkter,
arbetsgivaravgifter och minskade
arbetslöshetsersättningar. Därför vore det bra om
regeringen även här så fort som möjligt kom med
ett förslag.

Bengt Dalström var inne på frågan om fler
innovatörer. Jag tycker att det är viktigt att vi har
innovatörer som kan fungera och som kan ta fram
nya uppfinningar samt också har mer finansiärer
från uppfinningen till dess att man kan få en
kommersiell tillverkning. Näringsministerns
uppdrag är att se över fördelningen av pengar. Det
skall vi väl begrunda i det kommande arbetet.

Herr talman! Det har varit en svår period och det
finns också många problem kvar att lösa, men man
ser trots allt ljuset i tunneln. Produktiviteten har
ökat och konkurrenskraften har också genom olika
åtgärder ökat ganska kraftigt. Det gör att Sverige
har en möjlighet att också i framtiden hävda sig som
en ledande industrination.

Anf.91 GÖRAN PERSSON (s) replik:

Herr talman! Kjell Ericsson sade att han såg ljuset i
tunneln. Det finns ett gammalt skämt om detta som
säger att det ju kan vara tåget som kommer. För
den verksamheten svarar ju Odell. Mot den
bakgrunden är det nog ingen större risk att det går
som på räls. Vi får då hoppas att det finns någonting
som så småningom ger oss litet bättre tider.

Jag vill fråga Kjell Ericsson om hans mer
principiella syn på riskkapitalförsörjningen,
eftersom han i sitt anförande uppehåller sig vid
dessa frågor. Det tycker jag är bra, därför att
riskkapitalfrågorna är stora.

Både Kjell Ericsson och jag har kommit i kontakt
med åtskilliga små företag som skulle kunna
utvecklas, utvidgas och kunna ge mer
sysselsättning, men som ändå inte gör det, därför
att de inte har någon kapitalförsörjning. En del
knäcks dessutom av bankssystemets krav och det är
också friska företag som går under. Ser Kjell
Ericsson någon samhällelig medverkan i
riskkapitalförsörjningen i framtiden? Har staten
eller landstingen någon roll i sammanhanget? Detta
är en viktig fråga, därför att det har förekommit
resonemang om att utvecklingsfonderna också
skulle gå en utveckling mot privatisering till mötes.
Var står Centerpartiet i den frågan? Även om
frågan utreds, misstänker jag att ni ändå har en
principiell uppfattning. Det skulle vara intressant
att få höra den.

Anf. 92 KJELL ERICSSON (c) replik:

Herr talman! Jag uppehåller mig mycket vid
riskkapitalfrågorna, därför att frågorna är
besvärliga, vilket ingen heller förnekar. Jag har
dagligen kontakt med företag som har problem
med detta.

Bankerna har problem av orsaker som vi väl känner
till, så dessa behöver jag inte gå in på här. Jag vill
inte generellt säga att bankerna missbrukar det här
på något vis. Många banker ställer upp så långt det
över huvud taget går och gör också stora insatser.

Det finns i dag, som jag sade, ett vakuum innan de
nya verksamheterna kommer i gång.
Nyföretagarlånet har inte startat upp och
riskkapitalbolagen har heller knappt kommit i
gång, vilket gör att det finns ett stort tomrum på
den här marknaden. Därför hävdar jag att statens
medverkan under ett övergångsskede behövs. Det
är därför viktigt att utvecklingsfonderna har
möjlighet att medverka med sina kapital.

Jag har under den senaste veckan sett tre företag,
som jag själv har varit engagerad i, rekonstrueras
med utvecklingsfondens pengar. Jag tror att det i
framtiden -- åtminstone under de närmaste åren --
kommer att finnas behov av mer sådana medel. Det
var därför jag tog upp förslaget med någon form av
överlevnadslån, mjuka lån, som kan hjälpa företag
över den här svåra svackan.

Vi vet att antalet konkurser i fjol var 22 000. En hel
del av konkurserna gjordes av bra företag med bra
produkter. Det är sådana företag som skulle
behöva få hjälp med någon form av mjuka lån
under den svåra period som vi nu har framför oss.

Anf. 93 GÖRAN PERSSON (s) replik:

Herr talman! Jag tackar för synpunkterna. Men de
gav kanske inte riktigt svar på den fråga jag ställde.
Jag efterlyste Kjell Ericssons och Centerpartiets
principiella syn på utvecklingsfonderna och
landstingens roll i det sammanhanget samt statens
roll för riskkapitalförsörjningen.

Både Kjell Ericsson och jag är egentligen personer
som har en huvudsaklig erfarenhet från kommunalt
arbete och arbete med små och medelstora företag.
Där har man ofta sett vilken oerhört positiv roll
som utvecklingsfonderna har kunnat spela.

Det upplevs från deras sida sida så, att deras
verkamhet är satt i fråga, vilket man alltid kan
diskutera. Men det vore nog bra för dem som
jobbar i den verksamheten att till
Socialdemokraternas uppfattning även kunna lägga
Centerpartiets definitiva ställningstagande för
utvecklingfonderna och för den typ av engagemang
som samhället har i dessa.

Eftersom Kjell Ericsson lade så stor tyngdpunkt vid
riskkapitalfrågorna trodde jag att Kjell Ericsson
hade tänkt igenom frågan och att Centerpartiet
skulle ha en principiell uppfattning i den. Det var
den jag efterlyste.

Anf. 94 KJELL ERICSSON (c) replik:

Herr talman! Jag har här i kammaren många gånger
talat om vad jag tycker om utvecklingsfonderna.
Min uppfattning stämmer också med
Centerpartiets principiella syn på
utvecklingsfonderna. Vi behöver ett regionalt
organ, som en folkbank, dit små och medelstora
företag kan vända sig för att få hjälp med olika
saker. De har under årens lopp gjort stor nytta och
gör det även i dag.

Att man skall ha en översyn av fonderna har vi varit
överens om, därför att ingenting är statiskt. Allting
går att göra bättre, vilket vi skall försöka göra nu
också genom att kanske försöka få fler parter
inblandade.

Frågan om landstingen skall vara med eller inte är
en diskussion som vi får ta under utredningens
gång. Den vill jag inte gå in på i dag. Men det är
viktigt att vi har kvar ett regionalt organ i länet som
företagen och även kommunerna kan vända sig till.

Jag, liksom Göran Persson, har själv varit
kommunalråd. Jag hade då, liksom fortfarande,
många kontakter med fonderna. Man gör där ett
gott arbete. Hur fonderna exakt skall se ut tycker
jag skall utredas, men min principiella syn är att
utvecklingsfonderna behövs om man där gör ett bra
arbete och att vi skall ha dem i framtiden.

Anf. 95 ROLAND LÉBEN (kds):

Herr talman! Den svenska krisen hör naturligtvis
samman med den lågkonjunktur som har påverkat
hela världen. Men vi vet alla mycket väl att vår
svenska kris är betydligt djupare än så. Vi lider
också av de hemmagjorda underliggande
strukturella problemen i den svenska ekonomin,
problem som under 80-talet faktiskt har sopats
under mattan och nu likt en tidsinställd bomb
exploderar. Kjell-Olof Feldts uppriktiga
beskrivning av rosornas krig och valrörelserna är
ett tidsdokument att hämta viktiga lärdomar ur.
Den ena stenen lades på den andra och ökade
bördan av det strukturella underskottet.

Det är beklämmande att de socialdemokratiska
ledamöterna nu berömmer sig av en
uppfinningsrikedom, som är så stor att de har i stort
sett alla lösningar som behövs för att klara den kris
som de själva har huvudansvaret för.

Magnus Persson apostroferade frånvarande här för
ett par timmar sedan och talade om att Värmland
blöder. Ja, det är många som hyser samma oro för
Värmland. Men låt oss inte glömma att
inkubationstiden för den blödarsjuka som har
drabbat Värmland och även Sverige är betydligt
längre än de 16 månader som har passerat sedan
Socialdemokraterna fick lämna ifrån sig
regeringsmakten, för att inte nämna de knappa sju
månader som fyrpartiregeringens första budget har
varit i kraft. Själva bakterien bakom denna sjuka
fanns gömd i det socialdemokratiska valfläsket.

Nu har vi den här situationen. Den drevs fram till
sin kulmen trots vissa varningar. Att vi måste
effektivisera och vitalisera den offentliga sektorn
torde det inte råda någon oenighet om. Men därtill
måste vi också skapa klimat och förutsättningar för
en expansion av industri- och tjänstesektorn, själva
motorn i ekonomin.

Att främja uppkomsten av många fler småföretag
är utan tvivel en av de viktigaste bitarna i den
rekonstruktion av näringslivet som måste ske. Här
räcker det inte med vackra ord om hur viktigt det är
att satsa på småföretagen och på nya företag. Här
behövs en klar och målmedveten strategi med
uthållighet och långsiktighet.

Regeringen har gjort en hel del för att förbättra
situationen, inte minst på skatteområdet. Mycket
återstår trots detta fortfarande att göra. Det gäller
bl.a. företagarmiljön, kapitalförsörjningen och
arbetsrättslagstiftningen. Ett positivt
företagarklimat med betoning på småföretagen är
en vinst för hela samhället.

Den verkligt stora vinsten för samhället är en
gynnsam småföretagarmiljö med etiska förtecken.
Här finns fördelar med genomslag i ekonomin, som
vi kanske inte ens anar vidden av och som är svåra
att beräkna. Det kan ge effekter som mycket väl
kan kallas dynamiska effekter. Jag kommer strax
till konkreta förslag, som kan bidra till en sådan
miljö.

Jag har en övertygelse om att etik och moral står
högt i kurs hos de flesta småföretagare. Etik och
moral är för många framför allt en fråga om
långsiktighet, ansvarstagande och gammaldags
hederlighet. Den förtroendekris som har drabbat
bank- och finansväsendet har i viss mån drabbat
även andra parter.

De brottsliga inslagen i bankkrisen kastar en
obehaglig skugga även över de många hederliga,
ansvarskännande och hårt arbetande företagarna.
Det är viktigt att visa att vi tror på företagandet och
att ingen möda lämnas ospard för att utreda
brottsliga inslag. Men detta får inte hindra oss att
aktivt och målmedvetet skapa bra villkor för
tillväxtföretag. Det är att bejaka ett för alla
välbehövligt lyft av den etiska dimensionen i den
ekonomiska verksamheten.

Den som driver ett företag måste ta hänsyn till
många faktorer. Framför allt är han beroende av
sina kunders och leverantörers förtroende. Ett
sådant förtroende byggs upp under många år och
bevaras genom ett seriöst och ansvarsfullt
agerande.

En tragisk omständighet för många företagare i dag
är att just uthålligheten och den goda affärsmoralen
blir deras fall. Ambitionen att inte bryta långvariga
affärsrelationer trots kärva tider leder inte sällan
fram till tråkiga, meningslösa och för alla parter
förlustbringande följdkonkurser.

Jag vill litet otåligt peka på ett konkret förslag, som
jag vet att det arbetas på och som behöver komma
fram snarast möjligt, nämligen en ändring av
prioriteringsordningen vid konkurser. En sådan
ändring måste snarast genomföras. Staten kan inte
gå in och ta pengar före oskyldiga
underleverantörer. Jag tror att vi måste ta ett större
ansvar för att se till att onödiga följdkonkurser
undviks.

Det är viktigt att stimulera ny- och
småföretagandet. Jag vill också peka på ytterligare
ett initiativ, nämligen tillsättandet av en
småföretagarminister. I nuvarande läge anser jag
det befogat. Småföretagens ställning måste stärkas
ytterligare, trots att en hel del redan har gjorts i det
avseendet.

Frågor som berör små och medelstora företag
behandlas i dag i flera olika departement. Precis
som på bostadsområdet anser jag att det finns
behov av en ansvarig samordnare av dessa frågor.
Det borde vara lämpligt att ge denne ansvarige och
samordnande person för små och medelstora
företag ministers ställning. Detta framför jag såsom
ett konstruktivt förslag i offensiv anda och inte
såsom en kritik av näringsministern.

Jag vill också peka på att det finns behov av att
tillsätta en kreditmarknadsnämnd, som skulle
kunna ge styrka åt småföretagen i deras kontakter
med bankerna, en nämnd som skulle kunna ha till
uppgift att bevaka och pröva bankernas agerande i
olika situationer.

Anf. 96 GÖRAN PERSSON (s) replik:

Herr talman! Först en stilla reflexion. Förslaget om
en småföretagarminister måste naturligtvis, även
om motsatsen hävdas, rimligen uppfattas som en
om inte förstucken så ändå rätt tydlig kritik av
nuvarande politik. Jag tror att Roland Lében gör en
riktig bedömning. Det finns behov av en
uppryckning för att de småföretag som i dag är
oerhört trängda av den allmänna ekonomiska
utvecklingen, regeringens åtstramningspolitik och
bankernas problem tillsammans med de skyhöga
räntorna får ett samlat stöd. Det borde rimligen
vara näringsministerns bord. Men Roland Lében
och jag torde vara överens om att han inte räcker
riktigt till. Han når inte ända fram.

Bortsett från detta vore det intressant att höra en
utläggning från Roland Lében, eftersom han tar upp
de etiska frågorna, och en betraktelse från kds
utifrån ett etiskt perspektiv på vad vi har upplevt
under den senaste tiden omkring riskkapitalbolaget
Atle. Vari finns det etiska i den hanteringen? Vari
finns det etiska när man nu handlar med de
pensionspengar som man satte av en gång i tiden för
att långsiktigt säkra ålderdomens försörjning? Man
handlar nu med dem på marknaden, där varje
krona plötsligt är värd bara 70 öre. Hur ser Roland
Lében från sitt etiska perspektiv på den typen av
riskkapitalförsörjning?

Anf. 97 ROLAND LÉBEN (kds) replik:

Herr talman! Först detta med en
småföretagarminister. Jag sade ärligt och uppriktigt
att det var ett offensivt menat förslag. Jag känner
stor respekt för det som har gjorts.
Socialdemokraterna lämnade ett stort träsk efter
sig att ta itu med. Därför är det ett offensivt förslag
och inte någon kritik.

Vari ligger det etiska perspektivet? Ja, jag frågar
mig vari etiken ligger i att den socialdemokratiska
ledamoten står här och vill föregripa alla
kvalificerade utredningar av eller inblickar i ett
visst ärende, som vi bara har fragmentarisk
kunskap om i dag. Det tänker jag inte nedlåta mig
till att göra.

Anf. 98 GÖRAN PERSSON (s) replik:

Herr talman! Jag har inte bett Roland Lében att
uttala sig om någon juridisk granskning. Det kan
Finansinspektionen göra eller den som äger tillgång
till handlingarna. Det kan styrelseledamöterna
själva kasta ljus över. Vad jag begärde var att kds,
som i alla sammanhang ger sig ut för att företräda
etik och moral, skulle ha någon uppfattning om det
faktum att man nu handlar med pensionspengar,
där pensionskronan plötsligt devalveras till 70 öre.
Finns det ingenting stötande i detta? Är det en
verklighet som kds vill förbigå med tystnad? Har ni
ingen uppfattning om den saken? Det var detta jag
efterlyste.

Beträffande en småföretagarminister, vill jag säga
följande. Det är klart att det kan uppfattas som ett
regeringspartis brist på utrymme att göra politik att
komma dragande med krav på ytterligare en
minister. Det är väl så man välvilligt kan tolka
detta. Men nog är väl udden ändå riktad mot
bristfälliga insatser från ett av de partier som ingår
i den regeringskoalition som Roland Lében faktiskt
själv är en del av. På något annat sätt kan det
rimligen inte tolkas.

Anf. 99 ROLAND LÉBEN (kds) replik:

Herr talman! Jag var på sammanträden under hela
gårdagen och under hela gårdagskvällen. Jag
arbetade i natt och började igen kl. 7 i morse, och
jag har varit på sammanträden hela dagen. Jag kan
ärligt säga att jag faktiskt inte har tagit del av några
som helst detaljer i det som Göran Persson
refererar till. Jag har bara i denna debatt hört
ryktesvis litet grand om detta. Därför tänker jag
inte ge mig in i detta.

Jag kan naturligtvis fråga vari det etiska låg i att
under 80-talet ta 15 miljarder av
försäkringspengarna från pensionsspararna, vilket
Göran Perssons parti gjorde. Vari ligger det etiska
och det moraliska i att ta pengar ur
arbetsmarknadsfonderna för att bygga ut den
offentliga sektorn och hjälpa till att skapa de
problem som vi i dag har? Man skall nog inte kasta
sten i glashuset.

Om denna diskussion kan jag bara säga att jag inte
går in i en diskussion om det ärende som nu är
aktuellt och som jag inte har tagit del av.

Andre vice talmannen anmälde att Göran Persson
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 100 BIRGITTA JOHANSSON (s):

Herr talman! Det moderatledda
Näringsdepartementet har marknaden som sin
ledstjärna. Denna obeskrivliga marknad skall lösa
alla problem. Marknaden skall skapa nya företag,
produkter och innovationer. Marknaden skall
enligt icke-minister Per Westerberg och de
borgerliga ledamöterna i denna riksdag också lösa
finansieringsfrågorna för de små och medelstora
företagen.

Vi socialdemokrater har inte denna övertro på
marknaden. Vi menar att det, för att få i gång en
väl fungerande näringspolitik, behövs många olika
komponenter.

Vi socialdemokrater har anvisat vägar genom de
motioner som vi har väckt i samband med den
allmänna motionstiden.

För att åstadkomma en positiv näringsutveckling i
Sverige måste åtgärder vidtas på en bred front.
Insatserna måste vara av såväl generell som selektiv
art och ske både på kort och på lång sikt.

Generella insatser görs genom satsningar på
infrastruktur, teknisk forskning och utveckling
samt kompetensutveckling.

Därutöver krävs andra åtgärder för att skapa
gynnsamma betingelser för att stödja och utveckla
de små och medelstora företagen.

Vi socialdemokrater kräver att det snarast
utarbetas ett samlat näringspolitiskt program riktat
till små och medelstora företag. Programmet skall
utformas med ett Europaperspektiv.

Vi menar att en samordning måste ske med EG:s
näringspolitik. Inom EG, till skillnad från Sverige,
bedrivs en aktiv näringspolitik, som bl.a. innehåller
satsningar på olika branschprogram.

Det näringspolitiska program som vi anser skall
utarbetas bör innehålla konkreta och handfasta
stöd till de små och medelstora företagen för att de
skall kunna komma ut på Europamarknaden. Det
handlar om kunskapsstöd av olika slag, t.ex. i form
av marknadsföring, utbildning för förbättrade
språkkunskaper och ökad förståelse för kulturella
skillnader. Ett annat viktigt inslag i programmet
skall vara att småföretagen informeras om de
möjligheter som ett kommande EES-avtal innebär.

För att fullfölja uppgifterna på detta området
behövs en kompetent och kraftfull aktör -- en statlig
sådan. Vi menar att NUTEK är den statliga
myndighet som kan dessa frågor. Men då gäller det
att upprusta i stället för att nedrusta denna
myndighet. NUTEK är den myndighet som bäst
kan föra ut dessa uppgifter.

Under det senaste året, och även under denna
debatt, har riskfinansieringsfrågor diskuterats. Det
är många som har synpunkter på detta område.
Bland småföretagare finns det en mycket stor oro
för produktionen och för de anställda på grund av
svårigheter med finansieringen.

Under höstriksdagen fattade vi beslut om flera
förändringar till nya organisationer inom
riskfinansieringsområdet. Vi socialdemokrater har
inte, som den borgerliga regeringen brukar hävda,
sagt nej till alla dessa förslag. Vi är beredda att ge
den nybildade Industri- och nyföretagarfonden en
chans. Vi menar att det inte är enbart de nystartade
företagen som behöver stöd. Det är de redan
befintliga företagen som i dag är i behov av mycket
stort stöd för att komma över den nedgång i
konjunkturen som vi nu upplever.

Utvecklingsfonderna är ett regionalt organ som har
kompetens att bedöma företagen ute i sina resp.
län. Närheten och kompetensen är viktig, och vi vet
att den finns hos utvecklingsfonderna.

Riskkapitalmarknaden är ett område där det är
nödvändigt med ett samspel mellan offentliga och
privata aktörer. Från Näringsdepartermentet måste
det finnas en större förståelse för de villkor som
småföretag verkar under. Småföretagen måste veta
att det finns ett riskkapitalsystem med aktörer som
visar mod, uthållighet och tålamod. Därför vädjar
jag till denna regerings ledamöter att ta på sig
glasögon, så att de ser verkligheten.

Anf. 101 Näringsminister PER
WESTERBERG:

Herr talman! Jag tror att vi ser verkligheten tydligt.
Jag vill rekommendera Birgitta Johansson att kliva
ut i verkligheten för att se vad som har hänt. Det är
inget tvivel om att marknadsproblemen är en av de
allvarligaste svårigheterna för många små och
medelstora företag att lyckas.

Vi vill satsa på infrastruktur, kompetenshöjning,
forskning och utveckling som stärker de mindre och
medelstora företagens förutsättningar att arbeta.

Jag måste ställa mig frågande till vad det egentligen
är som Socialdemokraterna vill med tanke på den
tredubbling av resurser som vi anslår till
infrastrukturen. I forskningspropositionen aviseras
kraftiga satsningar på forskning och utveckling.
Inte kan höjningar av energiskatterna för
företagen, höjningar av arbetsgivaravgifterna eller
satsningar på mer prospektering, som är några av
slagnumren i det socialdemokratiska förslaget, ge
något?

Jag måste säga att jag delar Odd Engströms, er
gamle vice statsministers, bedömning att ni
verkligen hade glömt bort de små företagen under
de senaste 20 åren.

Vi har påbörjat genomförandet av nästan hela
Småföretagarnas riksförbunds handlingsprogram.
Vi stärker småföretagens konkurrenskraft. Vi
förbättrar skatteförhållandena. Vi stärker
infrastrukturen, kompetensutvecklingen,
forskningen och utvecklingen och framför allt
riskkapitalförsörjningen. Ni har röstat nej till den
största satsningen i Västeuropa på nytt riskkapital.

Till sist vill jag säga något om bankerna och
finanskrisen. Det vore klädsamt om kammarens
socialdemokrater var litet ödmjuka på den
punkten. Finanskrisen i Sverige är värre än i något
annat land i Västeuropa. Den har till stor del
uppkommit genom en felaktig avreglering, där man
först släppte loss kreditavregleringen. Sedan, när
man drev upp priserna på snart sagt allting i Sverige
genom ökad kreditkonsumtion, släppte man på
valutaregleringen. Då var allt jättebilligt
utomlands, och därmed fick vi ett stort
kapitalutflöde. Sedan kom räntekänsligheten, och
då punkterades hela denna bubbla. Det har skadat
svenska mindre och medelstora företag mer än
någonting annat.

Anf. 102 BIRGITTA JOHANSSON (s)
replik:

Herr talman! Först vill jag peka på att den
forskningspolitiska propositionen inte har kommit
ännu. Men om det är som statsrådet säger, att det
kommer en hel del om branschprogram och annat,
tar vi den debatten den dag propositionen kommer.
Då granskar vi också de motioner som har lagts
fram.

Jag vill på precis samma sätt som Per Westerberg,
med en papegojas envishet, upprepa det vi har sagt.
Ett näringspolitiskt program anser vi måste
utarbetas, och det bör innehålla konkret och
handfast stöd och stimulans till de små och
medelstora företagen, så att de kan komma ut på
Europamarknaden. Det handlar om kunskapsstöd,
det handlar om hjälp med marknadsföring. Detta
tycker vi att det är rimligt att den borgerliga
regeringen snarast lägger fram ett samlat initiativ
till, så att vi kan stötta de små och medelstora
företag som finns i Sverige.

Vid valutans avreglering har jag inget minne av att
någon borgerlig politiker i denna kammare sade:
Nehej, vi skall inte avreglera nu. Där tror jag att
vi har ett gemensamt ansvar, om den frågan skulle
behöva diskuteras i detta sammanhang.

Anf. 103 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! För den misslyckade avregleringen
under 80-talet tror jag att det finns ett stort ansvar
hos socialdemokratin. Jag delar i och för sig
uppfattningen att ingen helt kan svära sig fri. Så till
vida ger jag Birgitta Johansson rätt.

Vi har inte varit emot avreglering, däremot har vi
vänt oss mot ordningsföljden. Vi borde ha fått
räntekänsligheten genom en tidig
marginalskattereform, sedan valutaavregleringen
och sedan kreditavregleringen. Då hade det
kommit i rätt ordning. Då hade vi förmodligen inte
fått en värre finanskris än i jämförbara länder, och
de har det allvarligt nog.

Jag är i och för sig smickrad över att den
socialdemokratiska oppositionen vill att det skall
vara den borgerliga regeringen som utarbetar det
näringspolitiska programmet för de små och
medelstora företagen. Det är ett erkännande i sig.

Genomförandet av småföretagarnas program, som
är ett mycket omfattande näringspolitiskt program,
skall göra Sveriges småföretagare till Europas
kanske mest konkurrenskraftiga. Vi genomför
satsningar på ett informationscenter i Sverige för
hela Europa. Där kan man föra samman olika små
och medelstora företag och deras produkter för att
på det sättet hjälpa dem ut i Europa. Vi reformerar
hela exportorganisationen för att på det sättet
ytterligare stärka vår konkurrenskraft. Vi
förändrar skatteförhållandena för småföretagen,
eftersom de har gjort att vi har färre småföretag i
Sverige än i andra jämförbara länder.

Herr talman! Jag tycker att det vi gör och det vi har
aviserat är utomordentligt omfattande. Men det
socialdemokratiska bidraget till de här reformerna
är höjda energiskatter, höjda arbetsgivaravgifter,
beskattning på arbetande kapital och en rad olika
åtgärder som knappast kan mötas av några större
ovationer från den här kategorin av företag.

Anf. 104 BIRGITTA JOHANSSON (s)
replik:

Herr talman! Marginalskattereformer och i vilken
ordning valutans avreglering kom tycker jag att den
dåvarande moderata oppositionen kunde ha
medverkat litet annorlunda i, eftersom
Moderaterna inte ville vara med i några
skatteuppgörelser i början av 80-talet, utan valde
att i stället kliva av det borgerliga
regeringssamarbetet, just på grund av
skattefrågorna. Det finns mycket historia som vi
kan prata om när det gäller de här frågorna.

När det gäller omfördelningar och upprustningar
som behöver göras har vi socialdemokrater ingen
annan väg att gå än att be den borgerliga regeringen
förstå våra motioner och lägga fram de konkreta
förslagen. Vi kan inte be någon annan just nu i
varje fall. Vi har naturligtvis en ambition att själva,
så snabbt som möjligt, dock senast efter valet 1994,
kunna lägga fast ett samlat program som ger små
och medelstora företag en möjlighet att överleva,
kunna utveckla nya produkter och vara med och
slåss på Europamarknaden med de allra bästa
förutsättningar.

Men det räcker inte med enbart de förslag som den
borgerliga regeringen redan har lagt fram och
snabbt tänker lägga fram. Ett samlat program är
vad småföretagarna själva vill ha. Det räcker inte
för det moderatledda Näringsdepartementet att
enbart lägga fram vad företagarnas
riksorganisationer har begärt, för som enskilda
företagare står de inte bakom sin
huvudorganisation.

Anf. 105 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! Jag noterar att Socialdemokraterna
inte anser att småföretagarna har samma åsikt som
deras organisationer, vilket är nog så
anmärkningsvärt. Jag tycker inte heller att den
''track record'' som Socialdemokraterna har på det
här området precis imponerar.

Vi gör skattesänkningar, vi gör förändringar för
riskkapital, vi gör förändringar i arbetsrätt och
avregleringar. Menar Birgitta Johansson allvar med
förbättringar för små och medelstora företag, vilket
jag hoppas att hon gör, hoppas jag också att vi skall
få se en konstruktiv och positiv debatt om
arbetsrätten. Det är kanske den viktigaste frågan
för många små och medelstora företag, vilket
märks om man går runt och lyssnar på dem och om
man följer de enkätundersökningar som har gjorts.

Anf. 106 KENNETH ATTEFORS (nyd):

Herr talman! Jag hade litet tur. Jag trodde nämligen
att mitt ärende skulle hamna under övriga frågor på
fredag. Det hamnade faktiskt under rubriken
Näringspolitik, men kunde även ha hamnat under
Miljöpolitik. Det är ju ärendet efter detta, så det
hade inte varit så farligt.

Herr talman! Dagens politiker måste ta anvar för
den politik som gårdagens politiker fört vad gäller
folkets inställning till bilism och bilindustrin. Vi har
i dag 3,6 miljoner personbilar och 5,1 miljoner
körkortsinnehavare.

Vi inser till fullo att bilen har kommit för att stanna.
Vi vill att bilen även i framtiden skall vara en
huvudtransportör för svenska folket. 80 % av allt
resande sker i dag med personbil. Kombinerat med
snabbtåg, buss och flygförbindelser på de längre
avstånden kommer bilen att vara ett oslagbart
transportmedel för svensken.

Vi inser också att det är vår plikt som dagens
politiker att värna om miljön i innerstäderna, för
hela landet och för övrigt för hela världen.

I en rapport som finns nämnd i näringsutskottets
betänkande 1990/91:NU3 påpekas mycket riktigt
att en ändring av teknikutvecklingen och inte en
ändring av transportstrukturen måste till för att
minska utsläppen radikalt eller t.o.m. ned till noll.

Sveriges välstånd bygger till stor del på den svenska
bilindustrins framgångar. 14 % av Sveriges totala
export 1990 producerades av bilindustrin. Vi har en
duktig bilindustri i Sverige, och vi nydemokrater
kommer, förhoppningsvis tillsammans med många
andra politiker, att värna om denna industri. Trots
att bilindustrin är starkt exportberoende, 85 %
1991, behöver svensk bilindustri en stark
hemmamarknad.

Ibland räcker inte marknadskrafterna till. Här
hopppades jag att ministern skulle haja till litet
grand, eftersom han tillhör Moderaterna. Då måste
marknaden styras av våra värderingar och våra mål.
Ny demokrati vill genom en politisk process
påverka spelreglerna för marknaden. Vi föreslår
därför att Sverige inför en lag som harmoniserar
med de regler som kommer att gälla i flera
amerikanska delstater fr.o.m. 1998, och som många
övriga länder faktiskt diskuterar att följa.

För att stimulera det svenska näringslivet, med
fordonsindustrin i spetsen, vill vi adoptera en
modernisering av den kaliforniska luftvårdsplanen
för vägtrafik. Som en fortsättning föreslår vi att
Sverige siktar på en lagstiftning om att endast
nollemissionsfordon får brukas i städer som har
mer än 45 000 invånare.

I framtiden finns det flera lösningar till
nollemissionsfordon. Elfordon är i dag den enda
kända lösningen, men forskningen pekar mot att
även andra lösningar kommer att finnas inom ett
antal år. Vi vill som ett led i att införa
nollemissionsfordon stimulera och därmed stödja
forskning och utveckling av inhemskt producerade
bränslen, som är ickefossila och som kan användas
i vägfordon.

Denna påverkan av marknaden bör bli en injektion
för svenskt näringsliv, t.ex. fordons-, data-,
elektronik-, batteri-, flyg- och försvarsindustrin.
Dessutom fås en konstruktiv samverkan, ett
växelspel, mellan samhällets aktörer -- ett sådant
växelspel som gjort Japan till en av världens
starkaste nationer.

Vi vet att denna utveckling kommer förr eller
senare. Med utgångspunkt i att få trovärdighet
måste vi i Sverige våga visa på nya vägar att lösa
problem.

Ny demokrati vill med ett krafttag förbättra miljön
och ge den svenska industrin en nytändning.
Sverige måste markera transportområdets
betydelse för miljön, och vi måste genom att vara
tydliga och konkreta visa att vi tar ett ansvar.
Genom ett förhoppningsvis brett politiskt
samförstånd visar vi den övriga världen hur Sverige
politiskt och praktiskt börjar genomföra
systemförändringar.

Vi svenskar är mer eller mindre tvingade till att
föregå med gott exempel för det övriga Europa, om
vi skall kunna komma till rätta med våra
miljöproblem. För att få EG inkl. England att
minska sina utsläpp från t.ex. fordon måste vi visa
att det går att genomföra. Det är nämligen från det
övriga Europa som de stora utsläppen kommer.
Det är bara en bråkdel som produceras i Sverige.

I Dagens Nyheter den 11 januari 1993 kan man läsa
om att ekologisk kollaps hotar skogen och att
''minskade utsläpp i EG-staterna, Polen och
Baltikum kan hindra att den svenska skogen dör''.
Vi har också kunnat läsa ett TT-meddelande som
berättade om att en liten vit ballong som hittades på
Hisingen i Göteborg hade uppsänts från ett
barnhem i Frankrike. Det är ett typiskt belägg för
hur vi från kontinenten kan få in sådant som där
släpps ut, som t.ex. miljöförstörande utsläpp från
bilar.

Vi nydemokrater kommer därför att föreslå att
regeringen snarast skall tillsätta en utredning för att
utarbeta ett lagförslag om stegvis skarpare regler
för miljözoner med målet att enbart ha
nollemissionsfordon i städer större än 45 000
innevånare senast den 1 januari år 2007.

Detta, ärade ledamöter, är ett perfekt exempel på
näringspolitik och miljöpolitik i samklang. För den
händelse att jag inte har talat tillräckligt tydligt här
i dag vill jag också hänvisa till Ny demokratis
motion nr 93. Jag kommer personligen att sända
över den till näringsministern.

Anf. 107 KARIN FALKMER (m):

Herr talman! En av regeringens och riksdagens
viktigaste uppgifter är att återupprätta Sverige som
en tillväxt- och företagarnation. Näringslivet
försvagades, småföretagen glömdes bort och
näringslivsklimatet blev illa skadat genom
Socialdemokraternas framfart under årens lopp.
När villkoren i Sverige upplevdes som mindre
förmånliga röstade arbetskraft, kapital, företagare
och företag med fötterna och sökte sig till regioner
där förhållandena upplevdes som mer rimliga.
Investeringarna försvann ut ur Sverige i oroande
omfattning i slutet på 80-talet.

Kurvan över industrisysselsättningen vände brant
neråt i slutet av 1989. Från den tidpunkten och fram
till valet 1991 försvann ungefär 10 % av alla
industrijobb. Nedgångstakten efter valet är
densamma som före valet.

Varaktigt trygga arbeten kan åstadkommas bara
genom att väl fungerande företag kan och vill
etablera sig i Sverige. Det gäller därför att
återskapa goda förutsättningar för produktivt
arbete i Sverige.

Näringsministern har redovisat de olika satsningar
som görs på småföretag och tillväxtföretag,
teknologisk och annan infrastruktur, teknisk
forskning och utveckling samt den sänkning av
näringslivets kostnader med 40 miljarder som
genomförts. Skatter som förstör och bromsar
företagande har sänkts eller tagits bort, osv.

Inte minst viktigt är det att regeringspolitiken
skapar optimism och framtidstro hos företagen.
Regeringen har därför alltifrån starten gett tydliga
signaler till företagen, signaler som innebär en
vändpunkt för företagsklimatet i Sverige. Detta
har, trots att den nuvarande situationen är så svår
och besvärlig, enligt en undersökning gjord av
NUTEK också resulterat i att företagen gett uttryck
för optimism och framtidstro.

Samma optimism vad avser vårt lands
framtidsmöjligheter gav också Percy Barnevik
uttryck för för några dagar sedan. Att företagen
själva, trots den nuvarande situationen, har en tro
på framtiden bådar gott för vad som komma skall
efter lågkonjunkturen.

Herr talman! På ett område som berör företagens
villkor är jag kritisk mot den politik som förts av
regeringen. I dagens svåra läge på
arbetsmarknaden borde varje tillfälle att underlätta
för de svenska företagen tas till vara. Mot denna
bakgrund för Sverige enligt min mening en
oförsvarlig och olycklig politik i fråga om
Sydafrika.

Att Sverige håller fast vid sanktionerna mot
Sydafrika när hela världen öppnat upp för handel
och investeringar i landet har ingen annan effekt i
praktiken än att svenska företag missgynnas.

Det är inte rimligt att vi har kvar sanktioner som
innebär att svenska företag riskerar att hamna helt
på efterkälken när tyska, franska, japanska och
andra länders konkurrentföretag i godan ro kan
etablera sig och ta marknadsandelarna.

Nu beviljar regeringen visserligen dispenser, och
det är ju väl. Men det finns många företag i vårt
land, både små och stora, vars tillväxtmöjligheter
bromsas genom sanktionerna.

Sydafrikamarknaden är viktig, eftersom den ofta
utgör en inkörsport för verksamhet i hela södra
Afrika. Betydelsen på sikt av ett upphävande av
sanktionerna är naturligtvis svår att uppskatta.
Men klart är att vi redan i dag genom
sanktionspolitiken hindrar att nya arbetstillfällen
kommer till stånd i Sverige.

Vi här i kammaren och vår regering borde
uppmuntra vartenda nytt arbete som kan skapas i
våra svenska företag. Sanktionerna hindrar och
bromsar och borde avskaffas omedelbart. Alla
ledamöter i denna kammare och alla i vår regering
som anser att det är viktigt att få fram nya
arbetstillfällen borde stödja mitt förslag att
sanktionerna mot Sydafrika omedelbart skall
hävas.

Anf. 108 KENNETH ATTEFORS (nyd)
replik:

Herr talman! Jag vill bara helt kort säga att jag till
100 % stödjer Karin Falkmer när det gäller
önskvärdheten av att avskaffa sanktionerna mot
Sydafrika. Det var i den delen ett mycket bra tal.

Anf. 109 SYLVIA LINDGREN (s):

Herr talman! Göran Persson sade i inledningen av
denna näringspolitiska debatt att den ekonomiska
kris som råder i mångt och mycket är en
industrikris. Hela det svenska näringslivet, i
synnerhet industrisektorn, befinner sig i en mycket
allvarlig situation. Jag instämmer helt i de
inledningsorden.

Men till detta kommer den ekonomiska
brottslighetens skadeverkningar, som är
omfattande och i hög grad drabbar såväl anställda
som näringsidkare och samhällsmedborgare i
övrigt.

Ekobrottsligheten kräver kraftfulla motåtgärder,
och många vägar måste prövas för att bekämpa
den. Vi vet att ekobrotten kostar skattebetalarna
miljarder kronor årligen. Därför är det märkligt att
regeringen inte visar något större engagemang i
denna fråga.

Den ekonomiska brottsligheten snedvrider
dessutom konkurrensen så att skötsamma, seriösa
företag slås ut eller tvingas bli oseriösa för att
överleva. Denna utveckling har gått mycket långt i
vissa branscher. De arbetsgivare som gör rätt för sig
i samhället kan inte konkurrera på likartade villkor
som dem som t.ex. inte betalar sina skatter eller
inte betalar sina anställda avtalsenliga löner.

Frågan om en begränsning av företags fria
etableringsrätt har aktualiserats vid åtskilliga
tillfällen, inte minst på kongresser inom
fackföreningsrörelsen. Kraven på någon form av
näringstillstånd/körkort har trots detta ännu inte
lett till något resultat.

Sverige har vid en internationell jämförelse en
närmast unik frihet för företagsetablering, trots att
etableringsfriheten inom flera näringssektorer är
begränsad genom olika former av kontroll. Dit hör
auktorisation, licensförfarande, allmänna
behörighetskrav, m.m. Det kan därför knappast
hävdas att en kompetens- och vandelsprövning
skulle inskränka näringsfriheten.

Missbruk av den fria etableringsrätten är ett
grundläggande hot mot näringsfriheten och den
sunda konkurrensen. Det är vår skyldighet att
värna näringsfriheten, de anställda och de seriösa
företagen. Här är kontroll, prövning samt riktade
åtgärder mot ekonomisk brottslighet och oseriösa
näringsidkare a och o.

Under 1992 redovisade Brottsförebyggande rådet
sin studie av ekonomisk brottslighet. Den visar att
det förekom misstanke om ekonomisk brottslighet
i hälften av de studerade företagen. I sanningens
namn skall det dock påpekas att det inte enbart
rörde sig om skattebrott. Arbetsmiljöbrott, svart
arbetskraft osv. måste nämnas för att göra bilden
komplett. Anlitande av svart arbetskraft har på
senare tid ökat oroväckande i omfattning, och det
döljs heller inte längre. I lågkonjunkturens
kölvatten ökar både svart arbetskraft och
ekonomisk brottslighet ytterligare, vilket är
förödande för samhällsutvecklingen.

De seriösa arbetsgivarna måste kunna känna
förtroende för och veta att de har stöd från
samhället i kampen mot den ekonomiska
brottsligheten. Det stödet -- vill jag påstå -- har inte
de seriösa arbetsgivarna och näringsidkarna i dag.
Visa förtroende för de seriösa företagen. Bekämpa
den ekonomiska brottsligheten. Det är en viktig del
för att nå vägen till vändning i den
bekymmersamma situation som vi i dag befinner
oss i och för att åter få fart på hjulen.

Sverige har för sin framtid och för sin sysselsättning
ett mycket stort behov av ett starkt
småföretagande. En aktiv näringspolitik kräver att
staten förfogar över såväl kompetens som
resursstarka aktörer. Regeringen har knappast
visat några framfötter på dessa områden.

Jag sade i inledningen av mitt anförande att de
ekonomiska skadeverkningarna drabbar oss alla.
Detta gäller inte minst de felaktiga
fastighetsspekulationer som ägt rum i många
banker och företag. Tyvärr får alla, inte minst de
lågavlönade och de arbetslösa, vara med att betala
notan. Det drabbar hårt och mycket orättvist.

Jag förutsätter att den ekonomiska brottsligheten
kommer att belysas ytterligare under den
allmänpolitiska debatten. Det är nödvändigt för att
få dessa frågor i fokus. Ändå kunde jag inte låta bli
att ta upp dessa frågor även nu när vi behandlar
näringspolitiken, eftersom sund konkurrens, stöd
till seriösa företag och åtgärder för att komma åt
ekobrott i allra högsta grad hör hemma i den
näringspolitiska debatten.

Anf. 110 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! Det råder inget tvivel om att den
ekonomiska brottsligheten skall bekämpas. Men
det gäller att göra det på ett förnuftigt och bra sätt.
Etableringskontroll i största allmänhet är inte ett
sådant bra sätt.

Vi har i dag ett nyföretagande i Sverige som ligger
på en alldeles för låg nivå. Många av spärrarna för
att komma i gång med egetföretagande är för höga.
Vi vet exempelvis av erfarenheterna från systemet
med näringsförbud att de tenderar att drabba fel
personer. Det är inte så att näringsförbudet
utfärdas felaktigt. Det finns ett stort behov av att se
till att systemet efterlevs, men ändå kringgås det.
Det får inte bli ett system som stänger ute dem som
verkligen behöver det från företagande och som
ändå släpper de stora fiskarna genom nätet.

Herr talman! Vi har ingen olikhet när det gäller
viljan att bekämpa den ekonomiska brottsligheten.
Den ekonomiska brottsligheten är osund. Den
snedvrider konkurrensen och måste bekämpas.
Men det skall inte ske på näringsfrihetens
bekostnad. Det måste ske med bibehållen låg
etableringströskel och en god näringsfrihet. Sedan
skall vi självfallet se till att vi så gott det går klarar
av den ekonomiska brottsligheten på bästa sätt med
övriga återstående medel.

Anf. 111 SYLVIA LINDGREN (s) replik:

Herr talman! Det jag sade i mitt anförande var att
man knappast kan hävda att en kompetens- och
vandelsprövning skulle inskränka näringsfriheten.
Jag anser liksom statsrådet att det är viktigt att slå
vakt om den fria etableringsrätten. Men när det
alltmer visar sig att det sker missbruk av densamma
måste man vara beredd på att vidta åtgärder.

Ett exempel på detta är taxinäringen. Det har t.ex.
varit ett elände med att få en samordning av
dataregistren vid prövning av tillstånd.
Datainspektionen sade nej, och det tog åtskilliga
månader för regeringen att fatta ett beslut i denna
fråga. Efter många månaders väntan kom ett beslut
från regeringen, den enda instans som kan ändra
Datainspektionens beslut. Detta tillstånd gäller på
prov i sex månader. Sedan får man se över frågan på
nytt, eftersom man vill slå vakt om den personliga
integriteten.

Jag anser att regeringen ger felaktiga signaler i
sådana frågor. Det gäller att handla så att de seriösa
företagen och taxiåkarna prioriteras. Det är därför
som det är så viktigt att komma till rätta med dessa
frågor. Här är vi inte överens. Vi socialdemokrater
anser att regeringen ger fel signaler både i denna
fråga och när det gäller den ekonomiska
brottsligheten i stort.

Anf. 112 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! När man föreslår åtgärder måste man
vara övertygad om att de verkligen leder till rätt
resultat och inte träffar fel personer. Det är vad vi
menar med bekämpning av den ekonomiska
brottsligheten.

Det har talats mycket om ekonomisk brottslighet,
inte minst i samband med finanskrisen. Det har där
figurerat enorma belopp. Detta kommer man
knappast åt med någon form av kompetens- eller
vandelsprövning. Det jag har sett när jag har
granskat den typen av åtgärder är att de träffar
alldeles fel personer. Det tenderar dessutom att bli
ytterligare en byråkratisk process. Ändå släpper
systemet igenom dem som vill komma igenom och
som verkligen har någonting att dölja.

Vi är fortsatt mycket öppna för konstruktiva förslag
om hur man skall komma åt den ekonomiska
brottsligheten. Men det får inte innebära att vi
stryper näringsfriheten eller minskar
nyföretagandet -- det sunda, riktiga och positiva
nyföretagandet.

Anf. 113 SYLVIA LINDGREN (s) replik:

Herr talman! Jag håller med statsrådet om att det
är viktigt att vidta åtgärder som leder till någonting.
Men att inte göra någonting alls innebär att vi står
kvar vid status quo, dvs. där vi är i dag. Det leder
till att fel personer drabbas. Det är i dag de seriösa
företagarna som drabbas av detta dilemma. Det är
därför, Per Westerberg, som det är så viktigt att
göra något.

Anf. 114 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! Regeringen gör något. Så sent som i
dag har vi aviserat åtgärder mot den gatuhandel
som undandrar sig skatt. Vi går nu in i
finansmarknaden för att där försöka spåra
ekonomisk brottslighet. Man måste vara mycket
försiktig med att avgöra vilken typ av åtgärder som
skall vidtas så att man verkligen träffar rätt grupp.

Anf. 115 BERTIL PERSSON (m):

Herr talman! Tillväxt är inte bara riskkapital och
konkurrens. Inte ens det räcker när
konkurrensutveckling och forskning har halkat
efter som den har gjort i vårt land. Jag är djupt
oroad. Svensk industri bygger med några få
undantag, varav Astra är ett, på uppfinningar från
förra sekelskiftet. Bilar, telefoner, kullager,
kylskåp, pappersmassa och maskiner är alla
produkter som har sin framtid bakom sig. Varven,
läderfabrikerna och klädindustrin har till största
delen redan fallit.

De produkter vi producerar finns i den
priskonkurrerande sektorn. Det innebär att vi
konkurrerar med låga priser och därigenom låga
löner, och detta är ett elände. Vi borde vara i den
produktkonkurrerande sektorn. Där ger nya patent
hutlöst betalt, goda vinster och höga löner. Vi
borde vara med i elitdivisionen.

Varje produktområde har en enda cykel. Den sjätte
Kondratieffvågen, där framtiden finns, bedöms
allmänt vara inom datakommunikation -- inte
datorer, men väl kommunikation -- optik, gen- och
bioteknik, solar- och miljöteknik. Där borde vi
vara starka, men just där är vi extremt svaga och
t.o.m. ängsliga.

Socialdemokraterna har ett stort ansvar både för att
deras näringspolitik har lett till detta och för att
utbildningen har halkat efter. Dessa skador
kommer att leva kvar länge.

Vi har hälften så många akademiker som man har i
USA och färre än våra tunga konkurrentländer.
Dessutom är andelen civilingenjörer bland
akademikerna lägre i Sverige än bland våra
konkurrentländer. Civilingenjör blir man i Sverige
på fyra år och i konkurrentländerna på sex--åtta år.
Jag tror inte att en högre begåvning i Sverige skulle
kunna kompensera denna skillnad i utbildning.

Civilekonomutbildningen har dåliga resurser i
Sverige, möjligen frånsett Handelshögskolan i
Stockholm. Forskningen i landet plottrar vi bort
med små statussymboler i varje residensstad i
stället för att som våra konkurrenter bygga upp
stora kreativa centra vid universiteten. Skolan
satsar inte på utveckling av kreativitet, träning och
inhämtande av ny kunskap. Den satsar inte på
språk, matematik, fysik och kemi, utan i stället
håller man på att gnälla om hemkunskapen.

Till råga på allt detta ropar företagen nu främst på
devalvering och mellaningenjörer så att de skall
kunna undvika den nödvändiga
omstruktureringen. Det är en stupid aningslöshet.
Denna onda cirkel måste brytas. Det är dyrt, och
det tar tid. Det är omtumlande, och det gör ont
särskilt när det skall göras mitt i lågkonjunktur och
kris. Men skall vi inte falla ännu längre ned på
OECD-listans nedre halva måste vi satsa på
kompetens, kreativitet och utveckling. Det finns
inga genvägar. Inte heller för företagen.

Vi behöver återerövra högteknologin. Regeringen
är på gång, men vägen tillbaka till toppen, herr
talman, är både lång och mödosam.

Miljöpolitik

Anf. 116 INGA-BRITT JOHANSSON (s):

Herr talman! Tillståndet i världen kan studeras i
World Watch Institutes årliga miljörapport som
presenterades i går. Där konstateras att Sverige
halkat ner betänkligt på världsrankinglistan över
länder med bäst miljöpolitik. Bl.a. återfinns nu
Danmark och Holland bland de länder som gått om
oss. Det är allvarligt.

Centern klarar uppenbarligen inte av att höja
tempot i den borgerliga miljöpolitiken. Nu går
arbetet knappt med styrfart.

Förra sommaren sade miljöministern i en intervju i
Svenska Dagbladet: ''Jag har luntan här, full av nya
propositioner: Kretsloppspropositionen redan i
höst, en om miljöfarligt avfall, strängare miljölagar,
miljöskadeförsäkring, handlingsplan mot buller,
kväveoxider, miljöforskning, bioteknik etc.''

Ett exempel var alltså kretsloppspropositionen,
Centerns flaggskepp som skall ta ett helt nytt grepp
på miljöpolitiken. Nu är den åter försenad.

Vi undrar hur det skall gå med de andra stora
miljöfrågorna. Skall de också dras i långbänk? Det
gör att vi försämrar vår miljöpolitik ännu mer. Vad
tänker regeringen egentligen göra på
miljöområdet?

Vi vet från vår tid i regeringsställning att
miljöfrågorna är svåra. Riksdagens miljöarbete
försvåras också av att miljöfrågorna ligger på så
många olika utskott. Kemikaliefrågorna ligger t.ex.
på försvarsutskottet och avfallsfrågorna på
bostadsutskottet. Ett miljöutskott i riksdagen är
nödvändigt för att få fart på miljöarbetet.

I oppositionsställning, och även i den förut nämnda
intervjun, talade Centern och de övriga borgerliga
partierna mycket om ekonomiska styrmedel. I
regeringsställning finns inget av detta kvar. Vi
socialdemokrater har gått den motsatta vägen och
alltmer insett vikten av att komplettera
miljölagstiftningen med rejäla ekonomiska
incitament för att styra utvecklingen i rätt riktning.
Det är därför som vi har protesterat mot borttagna
avgifter på bekämpningsmedel och konstgödsel.
De tidigare avgifterna fungerade bra som
ekonomiska styrmedel. De ledde bl.a. till en snabb
halvering av bekämpningsmedelsanvändningen.

Det allvarliga arbetsmarknadsläget skulle kunna
användas i produktivt miljöarbete. Det borde
egentligen vara en principfråga för Centern. Vi
tycker t.ex att Naturvårdsverket skall få 25 miljoner
för att anställa 100 skogsarbetare att sköta den
fjällnära skogen. Det skulle vara en god insats i
dessa trakter.

Det finns även andra angelägna naturvårdande
arbetsuppgifter, t.ex. att hålla slåtterängar öppna,
stängsla betesmark och röja skogsbryn.

Kemikalieinspektionen skulle ha användning för
ett tiotal arbetslösa akademiker för att bättre än nu
kunna informera kommunerna om hur
kemikaliefrågorna skall hanteras.

Genom att ställa krav på ackumulatorer på enskilda
villapannor skulle många rörmokare få arbete,
samtidigt som utsläppen av kolväten skulle sänkas
ungefär tio gånger.

Det finns massor med viktiga och angelägna
arbetsuppgifter inom miljövårdens område. Vi
tycker att regeringen skall passa på att satsa på dem
nu i sysselsättningsskapande syfte. Samtidigt kan
det ge oss en god framförhållning när konjunkturen
vänder.

Vi är alla medvetna om att många miljöproblem är
internationella. Samtliga länder i Östeuropa har
gigantiska miljöproblem som också påverkar oss.
Energisystemen är t.ex. uppbyggda på ett
ineffektivt och slösaktigt sätt. Tätorternas
hälsoproblem blir stora, liksom utsläppen av de
mer långväga luftföroreningar som direkt och
indirekt påverkar vår egen miljö.

I vår miljömotion, som lämnats in under årets
allmänna motionstid, har vi pekat på möjligheten
att pröva ett system med utsläppsrättigheter som
knyts till i första hand energiföretag i Sverige, Polen
och de baltiska staterna. Därmed skulle svenska
företags incitament att dela med sig av teknik och
teknikkunnande till länder på andra sidan
Östersjön öka. Miljöministern kan få detta som ett
tips inför klimatpropositionen.

Låt mig ta ett annat exempel. Miljökatastrofen på
Kolahalvön har blivit alltmer uppenbar under
senare år i takt med att tidigare sekretessbelagd
information blivit tillgänglig. Forskarna kallar det
en tickande miljöbomb, och vi vet alla att Ryssland
inte klarar av att lösa problemen på egen hand.
Problemen har global räckvidd. Vi kan direkt se
miljöskador i Torne träsk och i fjällvärden i övrigt.
Forskarna vid Esrange har kunnat följa
miljöskadorna i skogarna runt omkring i
fjällvärlden. Regeringen bör inom biståndsramarna
se till att pengar avsätts så att Sverige kan delta i det
för framtiden så viktiga miljösamarbetet i regionen.

Herr talman! Låt mig slutligen säga att om
Miljödepartementet är intresserade av att få upp
farten på miljöarbetet igen och slippa skämmas
inför den internationella opinionen, är vi beredda
att hjälpa till. Kom igen med alla de propositioner i
Olof Johanssons lunta som var färdiga förra
sommaren! I långbänken gör de absolut ingen
nytta.

Anf. 117 ARNE JANSSON (nyd):

Herr talman! Ledamöter i denna sal, TV-tittande
ledamöter, övriga åhörare och tittare! Utan att
investera i stora dyrbara projekt, undersökningar
och utredningar har människan gratis förärats
världens säkraste och billigaste instrument för
indikering av hur långt vi kan gå i vår förorening av
världsaltet, nämligen vår natur och våra vilda djur.

Där föreligger en 100-procentig kompetens som
klart och tydligt talar om den aktuella
miljöförstöringen på olika platser runt om på vår
jord.

Det sorgliga är bara att människans kompetens
tydligen ligger på ljusårs avstånd från att tyda alla
de varningssignaler samt rop på hjälp som naturen
sänder ut för att påkalla vår uppmärksamhet. För
att dessutom hjälpa oss människor att förstå
nödläget ges dessa signaler till en början ganska tyst
och försynt för att sedan eskalera genom den
ekologiska kedjan och till slut köra in på andra, för
oss mer märkbara, vägar.

Ett typexempel på hur naturen ger
anmärkningsvärt klara och entydiga
varningssignaler och ropar på hjälp är den s.k.
Älvsborgssjukan som har drabbat älgstammen.

Numera klarare linjer pekar på att älgdöden
verkligen är en indikator på tillståndet i våra
marker. De kraftiga miljöförändringarna har
påverkat älgarna så att de blir känsliga för
sjukdomsalstrare som tidigare tagits om hand av
djurets eget immunförsvar.

Redan på ett tidigt stadium konstaterades att det
inom berörda områden förekom att älgar ofta
betade gran. Gran tillhör inte älgens normala diet.
Inom dessa områden var markerna kraftigt
försurade. Detta har man kommit på nu efteråt!

Hela detta komplex med försurningen, kalkningen,
substitut för kalk etc. kommer jag inte att beröra i
det här anförandet, då det kräver en separat
behandling. Jag kan emellertid informera om att vi
har motionerat i ärendet.

Älgarna dör numera inte bara i landets södra delar
där naturens sirener först började ljuda, utan över
hela landet. Mer än 800 älgar har sedan 1985 setts
döda eller sjuka i en tidigare okänd sjukdom.
Antalet rapporterade fall ökar. Hur många procent
de återfunna djuren representerar av faktiskt antal
sjuka och döda är okänt. Båda könen drabbas.
Allvarligast är att kor i sin produktivaste ålder syns
vara särskilt utsatta.

Trots att naturens eget alarmsystem klingat högt
och ljudligt sedan 1985 har inga större resurser
ställts till förfogande för att reda ut orsaken till det
oerhörda som nu sker.

Summerar man upp det, framgår det att all
forskning om älgdöden hittills i huvudsak har
finansierats av landets jägare.

Med knapphändiga resurser har fastställts att sjuka
och avlivade djur inom de försurade områdena har
för låga halter av för kroppen nödvändiga
mineraler och att ett tidigare okänt retrovirus, i
samverkan med för djuren otjänliga miljöfaktorer,
eventuellt orsakar sjukdomen. Retrovirus är
immunförsvarsnedsättande -- HIV -- och
cancerframkallande.

Läget är allvarligt, inte bara för vår natur och våra
frilevande viltpopulationer utan även för vår
boskap och i sista hand för oss själva. Ett snabbt
klarläggande av sjukdomens orsaker och vilka
motåtgärder som kan vidtagas är en
riksangelägenhet.

Vi inom Ny demokrati ser mycket allvarligt på den
nonchalans som rikets ansvariga uppvisar inför
naturens varningssignaler och dess rop på hjälp.

Vi hävdar att med tanke på ärendets art samt den
utveckling sjukdomen i framtiden kan få på
tamboskap och eventuellt även människor skall ett
riktat anslag om 5 miljoner kronor för intensiv
forskning, klarläggande samt åtgärdsförslag
omedelbart ställas till förfogande för Statens
Veterinärmedicinska Anstalt. Detta borde ha
gjorts långt tidigare!

Herr talman! Det jag nu framfört har vi även
påtalat i en motion som vi hoppas kommer att
behandlas med prioritet i utskottet. Vi är nämligen
alla, oavsett partitillhörighet, beroende av vår
natur. Tyvärr saknar vi tydligen insikten om
beroendegraden. Inom Ny demokrati ser vi med
stort allvar på det som nu sker och agerar därför.

Tack för ordet!

Anf. 118 Statsrådet GÖREL THURDIN
(c):

Herr talman! Målet för miljöpolitiken är att skapa
en långsiktigt hållbar utveckling. Vi har inte rätt att
föröda för de generationer som kommer efter oss.
Då krävs det ett samhälle där kretsloppen är slutna,
där återvinning och återanvändning är regel och där
det miljöfarliga avfallet tas om hand på ett säkert
sätt.

Det första steget mot kretsloppssamhället tas i den
proposition som regeringen lägger fram inom kort.
Grundtanken i propositionen är att lägga hela
ansvaret för en vara på producenterna, alltså även
efter det att varan har tjänat ut. Regeringen anser
att det är det bästa sättet att minska
avfallsmängderna och att från början ge
producenterna motiv till att anpassa varorna för att
ingå i ett kretslopp.

För att få ett effektivt miljöarbete krävs det rätta
styrmedel -- det har Inga-Britt Johansson alldeles
rätt i. Viktiga styrmedel är miljöavgifter,
miljöskatter, regleringar, fysisk planering och
information. Vi skall sätta upp tydliga mål för
miljöarbetet och en tidtabell för när målen skall
vara uppfyllda.

Det är dock viktigt att inte ta till starkare styrmedel
än som behövs. Historiska och internationella
erfarenheter visar att det är i ett samhälle med
marknadsekonomi, decentraliserat beslutsfattande
och skydd för mänskliga fri- och rättigheter som
miljöskyddet kan bli mest effektivt.

Miljö- och naturresursdepartementet utvärderar
för närvarande de ekonomiska styrmedlen på
miljöområdet. Utvärderingen blir en grund för
regeringens fortsatta arbete med ekonomiska
styrmedel. Ett viktigt område är frågan om
internationellt samarbete kring miljöavgifter och
miljöskatter. Principen att ''förorenaren skall
betala'' har i årets budget lett till förslaget att
kalkningsprogrammet på 200 miljoner kronor per
år skall betalas av motsvarande avgifter på
kväveoxidutsläpp, alternativt energiskatt. Jag
trodde att Inga-Britt Johansson hade observerat
detta, bl.a.

De lagar som gäller på miljöområdet är dock i dag
svåra att överblicka. Dessutom är många av lagarna
svaga. De är för svaga, och regeringen planerar
därför att samla alla olika lagar som berör miljön i
en miljöbalk. Det arbetet har pågått under en tid,
och utredningen kommer med sitt förslag under
våren 1993.

Ett bra resultat på miljöområdet kräver att
samhället är planerat för att hushålla med
naturresurser som mark och vatten. Planering var
ingenting som Socialdemokraterna tänkte särskilt
mycket på. Genom en miljöinriktad
samhällsplanering kan vi se till att skydda den
värdefulla natur som Arne Jansson pratade om,
samtidigt som det finns mark för t.ex. bostäder,
kontor och vägar.

Samhällsplaneringen måste alltid ske med hänsyn
till kretsloppen i naturen. Bostäderna skall t.ex.
vara inriktade på källsortering och återvinning.
Energisystemen skall bygga på energihushållning
och förnyelsebara energikällor.

Samhällsplaneringen måste bygga på principen
''tänk efter före'', vilket innebär att man så tidigt
som möjligt låter många olika intressen komma till
tals. Det slutliga förslaget blir då bättre, och hela
processen går snabbare.

En utredning ser nu över plan- och bygglagen. Den
skall föreslå åtgärder för att tillgodose kraven på
större miljöhänsyn och ökat medborgarinflytande i
miljöfrågor. Syftet med översynen är också att
förenkla i lagen, alltså att förenkla med tanke på
medborgarna.

Att många av de beslut som fattas i riksdag,
landsting och kommuner kommer att påverka
miljön är alldeles klart. Målet för regeringen är
därför att miljökonsekvenserna måste redovisas
före varje beslut som kan ge en större
miljöpåverkan.

Herr talman! Den viktigaste händelsen i det
internationella miljöarbetet de senaste åren är den
FN-konferens om miljö och utveckling, även kallad
UNCED, som hölls i Rio de Janeiro i Brasilien i
juni 1992.

Sverige deltar aktivt i uppföljningen av
konferensen inom FN-systemet. Sverige är
drivande i förhandlingarna om en kommande FN-
konvention för att hejda effekterna av
ökenspridning. Den svenske miljöambassadören
har utsetts till ordförande i den internationella
förhandlingskommittén för konventionen.

Nationellt pågår en rad aktiviteter för att följa upp
konferensen. Så t.ex. lägger regeringen fram en
proposition i klimatfrågan under våren 1993.
Propositionen kommer att behandla svenska
åtgärder mot klimatförändringar liksom förslag till
godkännande av klimatkonventionen. I
propositionen kommer regeringen att föreslå
åtgärder för att gynna övergången till bioenergi.
Där finns också åtgärder för att gynna eloch
hybridbilar.

Viktiga inslag i klimatpolitiken är höjningen av
koldioxidskatten våren 1992 och
bensinskattehöjningen, som också var bortglömda
i Inga-Britt Johanssons anförande. Sverige ligger
här i täten internationellt sett.

Under 1992 har regeringen beslutat om ytterligare
åtgärder för att minska utsläppen av
ozonnedbrytande ämnen.

De skärpningar av Montrealprotokollet som
beslöts i Köpenhamn i höstas kommer att
föreläggas riksdagen i vår. Regeringen kommer
under 1993 också att lägga fram en proposition om
biologisk mångfald.

Rio-konferensens handlingsprogram, Agenda 21 --
med tanke på nästa århundrade --, kommer inom
kort att skickas på remiss till vissa kommuner och
andra viktiga aktörer. Samtidigt tillställs samtliga
kommuner en gemensam skrivelse från
miljöministrarna och Kommunförbundet med en
uppmaning att omsätta Agenda 21 i lokal handling.
Kommunerna har en central roll i genomförandet
av våra åtaganden från Rio.

Resultatet av remissen blir en grund för den
fortsatta uppföljningen. Jag är en varm
förespråkare för att få ett brett deltagande i
uppföljningen av Rio-konferensen, och det har vi
satt i gång. En livaktig process är bättre än en
nationell konvention, kära socialdemokrater.

Miljöområdet är viktigt i det nordiska samarbetet.
Syftet är att öka Nordens internationella
genomslagskraft, främst i förhållande till EG och
EES. De områden som prioriteras är luft- och
havsföroreningar, renare teknik och avfall,
kemikalier, naturvård och miljöövervakning.

De baltiska ländernas miljöproblem är ett
prioritetat område för Sverige i det nordiska
miljösamarbetet. Vi deltar även i arbetet som rör
Barentsregionen, där Kolahalvön ingår.

En av huvuduppgifterna inom Sveriges
internationella miljöarbete är att återställa
Östersjöområdets miljö.

Som ett första steg har Sveriges riksdag beslutat att
avsätta 250 miljoner kronor för miljöinriktade
stödinsatser i Baltikum och Östeuropa. Av detta
går 45 miljoner kronor till miljöanpassade
energisystem, 43 miljoner kronor till
kärnsäkerhets- och strålskyddsarbete och 142
miljoner kronor till åtgärdsprogrammet för
Östersjön.

På svenskt initiativ hölls en konferens i Karlskrona
i augusti 1992, där de deltagande ministrarna från
staterna runt Östersjön enades om att gemensamt
utarbeta ett dokument -- Visioner och strategier för
Östersjöregionen år 2010. Syftet med samarbetet är
att arbeta fram ett gemensamt planeringsunderlag
för utnyttjandet av naturresurserna i området runt
Östersjön.

Miljön i tätorterna behöver förbättras.
Bullerproblemen och halten av luftföroreningar i
städerna bör minskas. Miljön i de tre
storstadsområdena är särskilt hårt belastad.
Samtidigt krävs åtgärder för att se till att städerna
har tillräckligt med gröna ytor och en stimulerande
kulturmiljö.

Att skydda fler älvar och älvsträckor mot
vattenkraftsutbyggnad är ett viktigt led i arbetet att
slå vakt om den biologiska mångfalden och den
genetiska variationen. Därför lade regeringen fram
en proposition under 1992 om skydd av 13 älvar och
älvsträckor. Dessutom har regeringen markerat
skyddet av de fyra stora älvarna genom att ge dem
benämningen nationalälvar.

Regeringen har lagt fram en proposition om att
reglera användningen av vattenskotrar. Vi tycker
att vattenskotrar bara skall användas i områden där
de inte kan störa boende, friluftsliv eller skada
naturvärden.

Det här är en del av de aktiviteter som vi bedriver i
miljöfrågor. Uppräkningen skulle kunna göras
mycket längre. Jag rekommenderar läsning av årets
budgetbilaga från Miljö- och
naturresursdepartementet. Riksdagsledamöterna
kan för första gången få en överblick över vilka mål
som ställts upp och hur de uppfylls.

Socialdemokraterna försöker häckla oss för att vi
inte är tillräckligt aktiva. Jag upplever deras
miljöpolitiska motion som en desperat kamp att slå
in dörrar. Men dessa är dess bättre redan öppnade
av Centern och fyrklöverregeringen. Vi samarbetar
väldigt gärna för att åstadkomma en gemensam god
miljö.

Anf. 119 INGA-BRITT JOHANSSON (s)
replik:

Herr talman! Första förutsättningen för att vi skall
kunna diskutera dessa åtgärder är att
propositionerna läggs fram. Det spelar ingen roll
hur vackra tal Görel Thurdin håller i denna
kammare om inte propositionerna läggs fram.
Regeringen har sedan i höstas sagt att
kretsloppspropositionen skall komma inom kort.
Nu sägs det igen att den skall komma inom kort.
Kan Görel Thurdin vara snäll och tala om exakt
vilket datum den läggs fram? Det skulle vara
intressant att få veta.

Jag kan passa på och tacka för propositionen om
vattenskotrarna. Det är alldeles utmärkt att den har
lagts fram. Men det är egentligen det enda vi hittills
har sett.

Vidare har vi frågan om miljöavgifterna. Olof
Johansson intervjuades i Svenska Dagbladet förra
sommaren. Journalisten frågar honom i artikeln
varför inte regeringsförklaringen har följts upp i
fråga om miljöavgifterna. Då svarar Olof
Johansson att anledningen är mycket enkel.
Finansen kräver utredningar först. Men nu finns
utredningarna, och avgifter skall införas.

Det här var förra försommaren som Olof Johansson
sade detta. Samma sak gäller alla de förslag som
sägs skall komma.

Men första förutsättningen för att vi skall kunna ta
ställning till förslagen är att propositionerna läggs
på riksdagens bord. Då skall vi göra vårt bästa för
att se till att besluten blir så bra som möjligt.

Jag antar att man inte är särskilt glad på
Miljödepartementet över att Sverige har halkat ner
i World Watch Institute's lista. Sverige har ju legat
i topp länge. Mest anmärkningsvärt är att institutet
särskilt pekar på en av Centerns tidigare stora
frågor, nämligen det faktum att en av
anledningarna till att Sverige har halkat ner på
listan är att de andra länderna har klarat ut
satsningarna på förnyelsebar energi på ett bra sätt.

Görel Thurdin nämnde energiskatten. Inte är det
väl särskilt miljövänligt att sänka energiskatterna
för hela industrin? Vi har sagt att det räcker med att
sänka skatterna för den mest energikrävande
industrin. Det kan vara acceptablet för miljön --
men inte som beslutet har blivit nu.

Anf. 120 Statsrådet GÖREL THURDIN
(c):

Herr talman! Inga-Britt Johansson fortsätter att
påstå att det inte har kommit några förslag från den
nuvarande regeringen. Jag försökte räkna upp en
del saker som vi faktiskt har åstadkommit. Jag kan
ta fram flera listor och visa på viktiga strategiska
beslut som den nuvarande regeringen har fattat.

När det gäller samarbete kan jag börja med att
nämna budgetpropositionen. De övriga
propositionerna skall komma, och de kommer att
ha mycket hög kvalitet när de läggs på riksdagens
bord.

Regeringen har faktiskt haft kontakt med
journalisten på World Watch Institute. Han avser
inte miljöpolitiken generellt sett utan själva
energihushållningen. Vi får titta på detta i
procentuella tal. Om ett land har avancerat långt
redan tidigare, blir det en lägre procentsiffra när
landet fortsätter att avancera jämfört med de
länder som inte har gjort något tidigare. Det är
framför allt den jämförelsen som har gjorts från
institutets sida.

Det finns många frågor att lyfta fram. Jag skulle
vilja ställa en fråga till Inga-Britt Johansson. Den
bebyggda miljön är en av anledningarna till att
naturen förstörs. Det är den miljön som
åstadkommer behov av transporter osv. Vi skall nu
hantera stora infrastrukturpaket och stora
satsningar på vägar. Öresundsförbindelsen är ett
exempel. Jag kan då konstatera att den förra
regeringen över huvud taget inte hade någon
ambition att göra riktiga miljöutredningar och ta
reda på konsekvenserna innan beslut fattades.

I fråga om samhällsplaneringen försöker jag nu att
föra över tyngdpunkten på miljöfrågorna. Det är
inte så lätt, då Socialdemokraterna under väldigt
lång tid byggde in helt andra strukturer och
arbetsmetoder i samhället. Är ni i
Socialdemokraterna beredda att ändra er politik på
detta område så att miljöprövningar görs innan
viktiga miljöpåverkande beslut fattas?

Anf. 121 INGA-BRITT JOHANSSON (s)
replik:

Herr talman! Den förändringen av vår politik
gjorde vi för länge sedan, och det vet väl Görel
Thurdin redan. Nu är det inte den politik som
bedrevs under Socialdemokraternas regeringstid
som skall diskuteras utan den politik som under en
kort tid har bedrivits av den nuvarande regeringen.

Görel Thurdin tog upp frågan om
storstadsproblemen. Men det är inte Görel
Thurdins departement som berörs när det gäller
storstäder och miljöförbättringar. Men det är ett
faktum att det tog förfärligt lång tid innan vi i
Göteborg fick ut de pengar som vi hade fått löfte
om för att förbättra kollektivtrafiken. Även där har
den nuvarande regeringen förhalat de möjligheter
och planer som fanns för att genomföra
förbättringar.

Jag fick inget svar på när kretsloppspropositionen
skall komma. Jag kan då lägga till propositionen om
biologisk mångfald. Görel Thurdin sade att den
kommer i år. I propositionsförteckningen står det
att den kommer i vår. Jag hoppas att det var en
felsägning. Eller är den propositionen redan nu
försenad och kommer först till hösten eller nästa
vår? Jag vore tacksam om jag kunde få svar på de
två frågorna.

Anf. 122 Statsrådet GÖREL THURDIN
(c):

Herr talman! Jag kan förstå att det finns en viss
otålighet. Spänningen är naturligtvis stor om vad
det kommer att stå i så viktiga propositioner som
rör just kretsloppet. Det gäller även
propositionerna om klimat och biologisk mångfald.

Inga-Britt Johansson och Socialdemokraterna får
hålla sig till tåls. Det är inte tu tal om att dessa
propositioner kommer att läggas fram. Det är
oerhört viktigt att frågorna är genomarbetade så att
kvaliteten är god på de förslag som läggs fram och
att det har byggts upp en riktig struktur. Det är även
väsentligt att när så viktiga beslut har fattas i
riksdagen att de sedan på ett effektivt sätt kan föras
ut i samhället.

Tidigare har vi ibland upplevt att förslag har lagts
fram, beslut har fattats och sedan har det inte hänt
något. Det har inte skett något förberedelsearbete.
Samhället har varit oförberett för att ta emot
besluten. Om vi inte ser till att vi får respekt och
förståelse för de beslut vi fattar, och dessutom ser
till att det finns en beredskap att sätta besluten i
verket på både regional och lokal nivå, spelar det
inte så stor roll vilka beslut vi fattar i regeringen och
riksdagen. Jag har upplevt att detta har utgjort en
stor brist i den förutvarande politiken. Jag tycker
att det är viktigt att påpeka vad
Socialdemokraterna har åstadkommit tidigare. Det
utgör grunden för det arbete vi bedriver i dag. Det
kan inte Inga-Britt Johansson komma ifrån.

Jag har upptäckt att man inte har brytt sig om att se
över samarbetet mellan olika nivåer för att se efter
om den centrala politiken hänger ihop med den
övriga politiken och att det blir full effekt av fattade
beslut. Vi lägger ner ett oerhört arbete på
förberedelser för att kunna sätta det viktiga
dokumentet Agenda 21 i verket och för att över
huvud taget kunna leva upp till de olika nationella
miljömål som vi gemensamt har beslutat om. När
propositionerna läggs fram kommer vi att ha en
enorm beredskap ute i det svenska samhället för att
kunna agera effektivt. Jag tycker att det är viktigare
att påpeka detta än att diskutera datum och
huruvida en vecka eller månad kan ha någon
betydelse i detta oerhörda långsiktiga miljöarbete.

Andre vice talmannen anmälde att Inga-Britt
Johansson anhållit att till protokollet få antecknat
att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 123 PATRIK NORINDER (m):

Herr talman! Sverige har många stora utmaningar
framför sig. Den kanske största utmaningen av alla
är, som jag ser det, hur vi skall förvalta den jord vi
ärvt och hur vi skall hushålla med jordens resurser.

Vitala problemområden som växthuseffekt,
försurning, ozonlagrets nedbrytning, förbrukning
av ändliga resurser och energiförsörjning måste få
en lösning. Vi måste lära oss värdera olika miljöhot
för att kunna prioritera rätt. De mål vi nu sätter upp
för att åstadkomma en effektiv resurshushållning
måste vara väl formulerade och väl förankrade i
samhället.

Att ohejdat konsumera icke förnyelsebara resurser
är naturligtvis inte försvarbart, lika litet som att inte
utnyttja möjligheten till att återanvända
förnyelsebara resurser. Slutna materialflöden -- den
s.k. kretsloppsprincipen -- är ett medel att
åstadkomma en bättre resurshushållning.

Det är viktigt att kretsloppsprincipen inte blir ett
mål i sig. Lagstiftningen bör i första hand
koncentrera sig på resultaten -- dvs. god
resurshushållning -- och ge de enskilda aktörerna
möjlighet att uveckla metoderna att nå dit.

Kretsloppsprincipen bygger på återvinning och
återanvändning. Jag ser inget skäl till rangordning
dessa metoder emellan, utan varje enskilt fall skall
styras av optimal resursanvändning.

När jag använder begreppet återvinning så
innefattar det för mig både återvinnandet av
material och utvinnandet av energi.

Ur miljösynpunkt är det inte alltid
materialåtervinning som är det optimala. Många
produkter kan både utnyttjas för att ersätta ändliga
energiresurser och för att materialåtervinnas. Oljan
som använts till plastframställning kan t.ex. ersätta
ny olja vid plasttillverkning genom återanvändning
av plasten, men den kan även nyttjas till att ersätta
olja för energiproduktion genom energiutvinning
av plasten. Samma argumentation kan gälla
pappersprodukter. Det är vad som i olika fall passar
bäst ur miljö- och marknadssynpunkt, som skall
styra den optimala användningen av resurserna.

Det övergripande målet är att uppnå en god
resurshushållning.

I många fall är miljövinsterna med retursystem
uppenbara, som t.ex. insamling av
aluminiumburkar, och uppväger gott och väl ökade
insatser i form av bl.a. mer transporter. Men i andra
fall görs inga miljövinster, t.ex. när det gäller att
transportera returpapper långa avstånd för
återvinning av fibrer. Särskilt diskutabelt är detta i
ett land som Sverige med en skogstillväxt som
överstiger utnyttjandet. Sverige har goda
förutsättningar att tillgodose omvärlden med
råfibrer för papperstillverkning. Det returpapper
som svensk industri behöver kan skapas på en fri
marknad. Förbränning av förbrukat papper kan
ersätta fossila bränslen och ger på det viset inget
nettotillskott av koldioxid till atmosfären.

Motstånd mot energiutvinning genom
avfallsförbränning finns inte bara på kontinenten
utan till viss del även i Sverige. Påvisandet av
dioxinutsläpp och andra skadliga utsläpp har
inneburit oro för avfallsförbränning, men har även
fört med sig att ny teknologi har utvecklats, vilket
har inneburit att förbränningen nu kan ske under
kontrollerade former. Med vårt klimat finns det
ytterligare utrymme för att utnyttja energi i avfallet
till värmeproduktion. Detta är en ur miljösynpunkt
tilltalande metod då den minimerar belastningen på
begränsade deponiresurser, samtidigt som
användande av en ändlig tillgång som olja minskas.

Hur resurserna bäst skall användas och hur
industrin skall anpassa sig till ett resurssnålt
samhälle, måste överlåtas till det naturliga
samspelet mellan ekologi och ekonomi som finns i
en marknadsekonomi. En avvägning måste ske
mellan vad som är miljömässigt önskvärt, tekniskt
möjligt och ekonomiskt rimligt.

Det krävs en fri marknad utan onödiga regleringar
för att rätt miljöval skall kunna ske.

Livscykelanalyser är ett hjälpinstrument som bör
användas på företagsnivå. Livscykelanalyser är inte
något fullkomligt medel, därtill är det alltför
komplext, men det kan ge en god fingervisning vid
val av olika material.

Att få en optimal resursanpassad hushållning
kommer att ställa stora krav inte bara på industri
och enskilda människor utan även på den politiska
ledningen. Den måste ske med både en varsam och
en fast hand.

Det gäller att förstärka den stora miljömedvetenhet
som finns hos enskilda människor och industri och
inte åstadkomma motstånd mot att ta hänsyn till
miljön. Det gäller att arbeta med näringslivet och
individerna och inte mot.

Genom information och positiv miljömärkning går
det t.ex. att uppmärksamma människor på bra
miljöval.

Industrin är anpassningsbar till en efterfrågestyrd
miljöriktig produktion. Konsumtionen styrs på den
fria marknaden mot miljöanpassade produkter.
Det är lätt att konstatera att ett samhälle som
bygger på fria marknadskrafter och tillväxt är
överlägset ett samhälle som styrs genom
planhushållning. För miljöns skull måste vi inse
detta och inte begå samma misstag som öststaterna
har gjort.

Styrkan i en dynamisk marknad ligger i
kontinuerlig anpassning till nya förutsättningar.
Kompetensen, viljan, och det ekonomiska
incitamentet hos industri och handel gör att en
överambitiös politisk styrning kan förstöra mer än
det gör nytta för miljön. Det är därför viktigt att
samspelet mellan industri, handel och myndigheter
får politikernas förtroende innan nya
styrinstrument tas i anspråk. Exempel på detta är
införande av pantsystem som kan vara både
administrativt betungande och inbjuda till
oönskade sidoeffekter.

Att producenten skall ha ansvar för sina produkter
och för restprodukterna finns det stor enighet om
mellan politiker, industri och handel. Procentuella
mål att återvinna eller återanvända är politisk
avvägning.

Risken med lagstadgade procentmål är att dessa
kan bli orealistiska och inte fyller kraven på vad
som, enligt tidigare resonemang, är miljömässigt
önskvärt, tekniskt möjligt eller ekonomiskt rimligt.
Det är därför bättre med procentsatser som anvisar
den politiska ambitionen och ger tydliga signaler till
producenterna om miljömålet.

Söker man inte finna branschanpassade lösningar
på miljömålen finns stor risk att det långsiktiga
miljöarbetet försinkas i stället för att på
konstruktivt sätt utvecklas.

Herr talman! Jag upplever det miljöarbete som
utförs i Sverige som mycket ambitiöst. Industri,
handel och enskilda människor har en mycket hög
miljömedvetenhet. Denna vilja att åstadkomma en
långsiktigt uthållig utveckling bygger på ökad
kunskap om miljöproblem och samspelet mellan
ekologi, teknik och ekonomi i en fri
marknadsekonomi.

Anf. 124 Statsrådet GÖREL THURDIN
(c):

Herr talman! Jag lyssnade med stort intresse på vad
Patrik Norinder anförde. Jag vill skriva under på
mycket av det han sade. Det gäller främst det
samarbete som vi behöver ha för att komma fram
till den goda miljön. Det går inte att bara jobba i
stora kommissioner på central nivå och tro att det
är där man kan åstadkomma allt det fina arbetet.
Man kan stimulera, stötta och ge förutsättningar.
Men det är lokalt -- i företag, bland enskilda
individer, i hushåll, i olika organisationer och även
kommunalt -- som man kan åstadkomma resultat så
att vi kan få en god livsmiljö.

Jag tycker att det pågår mycket bra arbete, och det
var också Patrik Norinder inne på. Jag vill passa på
tillfället att visa på ett par exempel. I Göteborg har
vi ett mycket fint miljöarbete. För uppemot tjugo
år sedan började man där jobba i ett slags miljönav,
där man samlade olika aktörer i samhället. Det var
forskare, företagledare, organisationer, politiker
m.fl. Nu, tjugo år efteråt, har man skapat en
acceptans för strategiska beslut på miljöområdet
som gör att man snabbt och effektivt kan nå
resultat.

I Malmö jobbar man t.ex. med avfallshantering på
ett mycket speciellt sätt. Man ser över hushållen. I
förrgår var jag nere och tittade på källsortering och
kompostering i större skala, där hushåll agerar
tillsammans och individer blir engagerade i
miljöarbetet.

Man måste börja någonstans. Man kan diskutera
mycket huruvida kompostering är det enda rätta att
hålla på med. Men vi måste alla lära oss
källsortering. Det är det enda sättet att börja
hantera materialåtervinning och se till att vi
utvinner energi på det effektivaste sätt ur vårt
avfall.

När man stimulerar källsortering lär man
människor att tänka miljömedvetet. Man lär
människor att fundera över hur det biologiska
kretsloppet fungerar så att de känner att de som
individer kan påverka. Och då vill de också vara
med i det här arbetet. Det är det enda sättet. Så
småningom tänker man också i vidare banor på hur
man hanterar vår gemensamma miljö på andra
områden.

Jag vill ändock markera att det inte går att bara
lämna marknadsekonomin helt fri. Vi har ett
nationellt ansvar för miljön och för hälsa och
säkerhet som bl.a. är inskrivet i plan- och
bygglagen. Men vi skall se till att man så mycket
som möjligt kan arbeta med det lokalt. Man skall
kombinera ett decentraliserat beslutsfattande med
marknadsekonomi och skydd för mänskliga fri- och
rättigheter så att vi får ett gott miljöskydd.

Anf. 125 INGA-BRITT JOHANSSON (s)
replik:

Herr talman! Marknadskrafterna löser inte de stora
miljöproblemen. Lokala nätverk som löser
komposteringsproblemen i Malmö i all ära, men de
stora övergripande problemen löses enbart genom
att berörda regeringar tar sitt ansvar och ser till att
sätta upp de normer och gränser som behövs för att
nå de mål man vill ha. Detta kan ske exempelvis via
skatter och miljöavgifter.

Inget företag som riskerar att konkurrera ut sig
självt genom att gå före tar den risken. Man väntar
tills reglerna blir sådana att de flesta företag får
göra motsvarande insatser. Det har vi sett många
exempel på.

Det enda exempel jag kan påminna mig där
marknadskrafter och kundefterfrågan har påverkat
situationen är när det gäller hushållspapper,
toalettpapper och pappersprodukter över huvud
taget. Där blev konsumenttrycket alltför stort. I de
flesta fall är ju svårigheterna för stora för att
konsumenterna i slutänden skall kunna påverka
situationen. Patrik Norinders övertro på
marknadskrafterna hoppas jag att moderaterna är
ensamma om i den här församlingen.

Anf. 126 PATRIK NORINDER (m) replik:

Herr talman! Jag har ingen övertro på
marknadskrafterna, men marknadskrafterna har
visat sig vara det instrument som bäst klarar
miljöproblemen. Inga-Britt Johansson är väl inte
helt omedveten om de miljöproblem som har
funnits i öststaterna, och vad den typ av politisk
styrning som man har där har åstadkommit för
miljön.

Det Inga-Britt Johansson har att komma med är de
vanliga socialdemokratiska recepten: högre
skatter, miljöavgifter, mer planering, mer regler.
De metoderna är inte bra. De skall finnas i
bakgrunden och kunna användas, men de skall inte
vara allenarådande. Det bästa är om man kan
använda samspelet i marknaden mellan industri,
handel och människor så att man får fram det bästa
ur människorna och en vilja till en bra miljöpolitik.
Vi vet båda att den viljan finns.

Jag respekterar Inga-Britt Johanssons åsikt. Hon
företräder ju en annan politik än vad jag gör. Vi
tror på olika system att styra ett land. Det skall vara
regleringar och höga skatter, tycker Inga-Britt
Johansson. Det är inte det samhället jag vill ha. I
det samhälle jag vill ha finns en samverkan. Jag tror
att det är det bästa för miljön.

Anf. 127 INGA-BRITT JOHANSSON (s)
replik:

Herr talman! De länder som har den sämsta miljön
är mycket riktigt de rena planekonomierna och de
rena marknadsekonomierna. De länder som har
den bästa miljön är de länder som, liksom Sverige,
har en marknadsekonomi där man sätter in
styrmedel och planer för att nå de mål som man vill
åstadkomma. Vi kan se det på flera områden i
Sverige och Europa. Vi kommer ihåg
diskussionerna om katalysatorer, blyfri bensin,
freoner i kylskåp. Det är inte länge sedan
Electroluxchefen hånflinande i TV talade om att
svenska konsumenter inte ville ha den typen av
produkter. Men nu är vi där.

När det gäller marknadsekonomin i den frågan
fungerar det så att vi i Sverige har regler som säger
att man skall ta hand om freonet. Samtidigt köper
enskilda företagare upp alla gamla kylskåp i
Sverige. De har fått exporttillstånd, så de
kylskåpen kommer snart att finnas på andra sidan
Östersjön. Vi skickar inte med någon anläggning
för återvinning av freonet, så det kommer
fortfarande att bidra till att förstöra ozonskiktet. I
de länderna är det ju verkligen fria
marknadskrafter i dag.

Om vi studerar exempel kan vi alltså se att
marknadsekonomierna behöver styras.

Anf. 128 PATRIK NORINDER (m) replik:

Herr talman! Att marknadskrafterna behöver
styras är inte det första man tänker på. Det är inte
så marknadskrafterna skall fungera. Inga-Britt
Johansson vet mycket väl att miljömedvetenheten
är enorm i våra företag i dag. Inga-Britt Johansson
har också varit ute på företagen och vet att man
lyssnar på de miljömål som vi politiker sätter upp.
Det är självklart att man blir utslagen om man inte
följer marknadens signaler. Att driva en bra
miljöpolitik är en ren självbevarelsedrift för
företagen.

Förste vice talmannen anmälde att Inga-Britt
Johansson anhållit att till protokollet få antecknat
att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 129 LENNART FREMLING (fp):

Herr talman! Människan lever i och av naturen,
som fungerar med en rad komplicerade kretslopp.
Ytterst är människans existens beroende av att hon
handlar så att naturen inte belastas mer än den tål.
Vi måste var och en ta ansvar för den natur vi fått
att förvalta. Vi måste lämna den efter oss så
fruktbar och oförstörd, att även kommande
generationer kan leva ett tryggt och meningsfullt
liv.

Så kan man beskriva förvaltarskapstanken, som
utgör en grund för den liberala miljöpolitiken.
Förvaltarskapstanken belyses ibland med följande
uttryck: Vi har inte ärvt jorden av våra förfäder,
utan vi har lånat den av våra barn.

Den tekniska utvecklingen har dock orsakat
alltmer omfattande miljöeffekter, som faktiskt är
globala till sin karaktär. Jag tänker bl.a. på utsläpp
av koldioxid och andra luftföroreningar med
klimatförändringar som följd. Dessutom bör
nämnas det så komplicerade fenomenet med
ozonhål på hög höjd över polartrakterna. Tyvärr
kan vi vara ganska förvissade om att nya globala
problem, som vi i dag inte känner till, kommer att
göra sig påminda i framtiden.

Det är lätt att räkna pengar, men när det gäller
fenomen som inte kan kvantifieras i jämförbara
storheter blir det mycket svårare. Vi vet att naturen
försuras och att våra sjöar blir övergödda, men hur
stora uppoffringar är vi beredda att göra för att
stabilisera läget? Hur skall man kunna sprida
sådana uppoffringar rättvist mellan olika individer
och olika länder?

Jag är övertygad om att bästa sättet att nå målet
med bibehållen valfrihet för individen är att staten
går in och beslutar om olika ekonomiska styrmedel,
bl.a. miljöavgifter och miljöskatter. Detta har
Folkpartiet liberalerna förespråkat i flera
decennier.

Eftersom sådana skatter och avgifter påverkar den
internationella konkurrensen vid handel med varor
är det av betydelse att man gör likartade
bedömningar i olika länder. För Sverige är det av
största vikt att våra västeuropeiska grannar kan
förmås att också införa miljöavgifter. Bästa
möjligheten att påverka detta skulle vi få som
medlemmar i EG. För att kunna bibehålla och
utvidga den för vår välfärd så värdefulla frihandeln
krävs ett omfattande internationellt samarbete.

Vi liberaler är övertygade om att ett svenskt
medlemskap i EG på många sätt skulle vara till
gagn för vår miljö.

Felutnyttjandet av vår natur är dock redan i dag ett
så allvarligt problem att vi inte får vänta med att
utnyttja den möjlighet vi har att nationellt börja
införa lämpliga miljöavgifter.

För att minska blytillförseln till naturen bör
bensinskatten för blyad bensin höjas ytterligare och
en miljöskatt bör införas på blyet i ammunition som
används på skjutbanor och vid jakt. Både för
bensin och ammunition finns dyrare alternativ som
vi behöver hjälpa fram med miljöskatter.

Även för att underlätta återvinning av papper bör
miljöavgifter övervägas, exempelvis på
fönsterkuvert med plastfönster, på vissa
självhäftande kuvert och på vissa färger och lack.

Vi måste också vara beredda att pröva nya
ekonomiska styrmedel. Det är nu dags att i liten
skala tillämpa överlåtbara utsläppsrätter, s.k.
bubblor, -- en intressant idé som Folkpartiet under
lång tid förespråkat.

Energisparande måste stimuleras, bl.a. genom
elpriser som motsvarar kostnaden för nybyggda
kraftverk, dvs. prissättningen skall göras efter den
långsiktiga marginalkostnaden.

Dagens trafiksystem ger stor rörelsefrihet åt
människorna i den rika världen. Emellertid är det
uppenbart att trafikens totala miljöpåverkan
kraftigt överskrider vad naturen tål. Järnvägstrafik
måste stimuleras på bekostnad av vägtrafik och
flygtrafik.

Det är klokt att öka investeringarna i infrastruktur,
men det betyder ju inte att man skall slösa genom
att bygga ut till större kapacitet än nödvändigt. Jag
tänker på Öresundsbron, där man i varje fall måste
ifrågasätta om vägförbindelsen skall ha fyra körfält.
Det skulle gå att flytta några miljarder till andra
projekt om man nöjer sig med två körfält för
biltrafiken.

Eftersom statsrådet Thurdin deltar i debatten vore
det intressant att höra om regeringen är beredd att
kontakta Danmark för att modifiera avtalet om
bron.

För att sanera Östersjön från gamla problem krävs
ett omfattande internationellt samarbete, som
numera tycks vara möjligt sedan de kommunistiska
regimerna försvunnit.

Jag vill också betona naturvårdens roll i
miljöpolitiken. Folkpartiet liberalerna har under
årens lopp fört en hård kamp för att bevara våra
unika naturvärden. För att värna om det öppna
landskapet med unika ängar och hagmarker driver
vi på för att införa ett system med arealersättning.
Det är med glädje vi tar del av Svenska
naturskyddsföreningens arbete på detta område.

Våra älvar är en unik tillgång som hotas av
exploateringsintressen. Vår generation har faktiskt
inte rätt att föröda oersättliga naturvärden för att
lösa kortsiktiga energi- och sysselsättningsproblem.
Vi gläds åt regeringens älvproposition, som är en
stor framgång för våra idéer, men konstaterar
samtidigt att arbetet med ytterligare älvskydd
måste fortsätta.

Med förvaltarskapstanken som ledstjärna och med
ett förnuftigt användande av olika typer av
ekonomiska styrmedel på en fri marknad har vi
möjlighet att skapa ett långsiktigt hållbart
samhälle.

Anf. 130 INGA-BRITT JOHANSSON (s)
replik:

Herr talman! Efter att ha lyssnat till Lennart
Fremling och tidigare Patrik Norinder kan man
konstatera att vi här tydligt fått svaret på frågan
varför det är så svårt att få fram några förslag från
regeringen. Åsikterna när det gäller de viktiga
frågorna om styrmedel går ju precis på tvärs. Jag
ser emellertid fram emot arbetet i utskottet. Vi har
många frågor som vi bör kunna komma överens om
med Folkpartiet, dvs. få majoritet för i utskottet.

När det exempelvis gäller frågan om bly i bensinen
ser jag fram emot att Folkpartiet röstar på vårt
förslag om att få fram en plan över när den blyade
bensinen skall totalförbjudas, eftersom det nu finns
blyfria alternativ. Jag tänker även på andra
styrmedel som är aktuella i vår miljömotion.

Tyvärr har jag inte tidigare sett denna beredskap. I
Folkpartiet var man exempelvis inte villig att gå oss
till mötes när det gällde frågan om miljöavgifter på
handelsgödsel som innehåller kadmium. I det fallet
tyckte man att det inte behövdes några styrmedel.
Det här stämmer inte riktigt med handlingen.

Anf. 131 LENNART FREMLING (fp)
replik:

Herr talman! I mitt anförande underströk jag att de
ekonomiska styrmedlen skall verka på en fri
marknad. I så måtto tror jag att vi i de fyra
regeringspartierna har en samsyn.

Inga-Britt Johansson talar om en plan för att få bort
den blyade bensinen. Min uppfattning är närmast
att man med lämpligt utformade ekonomiska
styrmedel kan bevara den individuella friheten och
behålla marknaden. Det behövs, såvitt jag förstår,
ingen plan för att avveckla den blyade bensinen. De
lagom utmätta ekonomiska styrmedlen bör i det här
fallet kunna fungera tillfredsställande.

Anf. 132 INGA-BRITT JOHANSSON (s)
replik:

Herr talman! Detta innebär att Lennart Fremling
inte ställer upp på den s.k. utbytesprincipen. Det
finns ju alternativ med bensin, utan farliga ämnen.
Målsättningen är därför att de mindre farliga
alternativen skall användas, och då behövs det en
plan för detta.

Lennart Fremling säger att han ser fram emot att
komma med i EG, därför att man då får samverka
med EG-länderna, vilket innebär ett lyft för
miljöfrågorna. Jag håller också med om att det är
bra att komma med i EG. I dagens läge är faktiskt
i stort sett samtliga länder, utom England -- även de
konservativa partierna -- mer framåt när det gäller
miljöfrågorna än den svenska regeringen.

Anf. 133 LENNART FREMLING (fp)
replik:

Herr talman! Jag förstår inte riktigt vad det skall
tjäna till att göra upp en plan för att avveckla den
blyade bensinen. Det är kanske inte heller så enkelt
att man bara kan förbjuda den. Det finns vissa
typer av motorer som kanske inte används så
mycket, men som ändå behöver den här bensinen.
Jag tror att vi som politiker skall akta oss för att i
en komplicerad teknisk värld gå in med så strikta
tekniska beslut. Det är bättre att sätta ett pris och
därigenom successivt avveckla. Annars får vi en
komplicerad byråkrati, med dispensgivning.

När det gäller EG-frågan är många miljöfrågor
internationella till sin karaktär. Luftföroreningarna
passerar över nationsgränserna. Dessutom finns
det ett behov av en stark statsmakt, som kan stå
emot storindustrins intressen. Och det går bättre
för länder med myndigheter som arbetar
gemensamt inom EG än för enskilda nationer.

Jag är övertygad om att vi har möjligheter att
snabbare genomföra miljöförbättringar genom en
kraftfull myndighetsutövning, som vi faktiskt kan
ha i en framtida union inom Europa. Jag vill gärna
gå så långt att jag talar om en europeisk union. Jag
är övertygad om att ett ökat internationellt
samarbete och en ökad internationell integrering av
de här frågorna leder till en bättre miljö för oss alla
i Europa.

Anf. 134 Statsrådet GÖREL THURDIN
(c):

Herr talman! Jag begärde ordet därför att bl.a.
Lennart Fremling har tagit upp frågan om
utsläppsrätter.

Naturvårdsverket utreder den här frågan och
kommer att lägga fram ett förslag med synpunkter.
Det går nämligen inte bara att rätt upp och ned
lägga fram ett förslag, därför att en idé kommer
fram. Man måste först ha väl genomarbetade
förslag.

Vi kommer också att arbeta för exempelvis
ytterligare älvskydd. Det är helt klart att vi skall
göra så. Jag har också tagit initiativ till att vi
åtminstone beaktar vattendrag även söderut.

När det gäller Öresundsbron lyssnade jag väldigt
intresserat till Lennart Fremling, därför att han
framför synpunkter som gör mig litet tveksam till
hur det gick till när beslutet en gång i tiden fattades
här i riksdagen. Jag minns att Centern då hade
åsikter om hur processen gick till.

Det är viktigt att känna att regeringen har stöd i det
arbete som bedrivs, nämligen att skaffa fram så
mycket kunskap som möjligt vid prövningen enligt
naturresurslagen, innan beslut fattas. Självfallet
har vi ständig kontakt med danskarna i denna fråga,
vilket är nödvändigt eftersom vi har ett avtal
tillsammans. Den frågan är ett typiskt exempel på
att den förra regeringen inte tänkte efter före, utan
att det var principen att först fatta beslut, sedan
betala, och först därefter se över miljöfrågorna,
som rådde.

Till slut, herr talman, vill jag säga att vi kanske
redan i dag hade fått bort bly i drivmedel om
exempelvis etanol och alternativa bränslen, som
inte innehåller bly, hade blivit skattebefriade
tidigare. Men det klarade den förra regeringen inte
av, utan nu har denna regering faktiskt fattat
beslutet som ger möjlighet till framväxt av en
marknad med alternativa bränslen utan bly.

Anf. 135 LENNART FREMLING (fp)
replik:

Herr talman! Jag är tacksam för att regeringen
kommer att jobba vidare med frågor om ytterligare
älvskydd. Jag är även medveten om att det i
propositionen finns angivet att man kommer att
göra det.

Jag noterade, när det gäller utsläppsrätterna, att
statsrådet inte nämnde ordet överlåtbara
utsläppsrätter. Man kan diskutera olika tekniska
lösningar på utsläppsrätter. Det är en intressant del
i konstruktionen, om man kan använda överlåtbara
utsläppsrätter. Jag säger inte att det löser alla
problem, men det är en intressant idé för att kunna
använda ett marknadsekonomiskt system och ändå
uppnå en bra miljö.

När det gäller Öresundsbron, måste jag konstatera
att jag inte var ledamot av denna kammare på den
tiden då riksdagen fattade beslut om bron. Jag
uppfattar att statsrådets svar innehåller ett
konstaterande av att regeringen har sådana
kontakter med Danmark att man håller
möjligheten öppen att modifiera avtalet om bron,
om man nu finner att ekonomiska skäl talar för det.
Jag menar att man måste titta på kalkylen och se
om det inte vore klokare att minska investeringen
och nöja sig med två körfält och i stället använda de
investeringspengarna på annat håll.

Anf. 136 Statsrådet GÖREL THURDIN
(c):

Herr talman! Jag vill bara säga till Lennart
Fremling att den utredning som behandlar
utsläppsrättigheter också ser över frågan om
överlåtbara utsläppsrätter. Det handlar om
kväveutsläppsrätt till vatten, och man får ta område
efter område, eftersom det är så varierande,
beroende på vad det handlar om.

Någon var inne på frågan om kadmium m.m., och
den arbetar vi också med -- alla de här sakerna är
naturligtvis mycket viktiga. Det gäller att stimulera
forskning och alla som arbetar för att skaffa fram
kunskap, så att vi vet vad vi verkligen skall ta itu
med för att komma till rätta med problemen.

Jag vill återigen vända tillbaka till det område som
jag har huvudansvaret för som statsråd, nämligen
samhällsplaneringen. Vi har fokuserat mycket av
vad som händer i naturen och konstaterat att det
händer alldeles fel saker. Nu måste vi börja
fokusera den bebyggda miljön och den
bebyggelsestruktur som bestämmer
transportbehov, avfallssystem och energisystem --
allt det som påverkar naturen. Det är därför som
det är så viktigt att samhällsplaneringen också är
inriktad på rätt sätt och att regeringen ser till att vi
börjar tänka efter innan vi fattar beslut och gör
miljöprövningar innan besluten fattas.

Anf. 137 LENNART FREMLING (fp)
replik:

Herr talman! Jag är tacksam för de beskeden från
statsrådet. Vi liberaler tror att det går att rädda
miljön, men det är bråttom med att rätta till de
misstag som har begåtts. I den rika världen måste vi
räkna med att i vissa avseenden förändra vår
livsstil. En del människor kommer säkert att
uppfatta denna förändring som uppoffringar i vår
levnadsstandard, men det finns inte något
moraliskt hållbart alternativ. Dagens livsstil vältrar
över flera kända problem på kommande
generationer -- jag tänker på försurning,
övergödning, växthuseffekt och ozonhål.

Sedan måste också konstateras att en viktig uppgift
för staten är att ge stabila och långsiktiga signaler
till näringslivet och till enskilda. I fråga om
miljöavgifter kommer detta tyvärr inte att bli
möjligt. Dels vet man inte tillräckligt om
efterfrågans känslighet för olika stora avgifter, dels
vet man för litet om hur den internationella handeln
påverkas. Denna bristande detaljkunskap, som
statsrådet också var inne på, får dock inte avhålla
oss från att stegvis medverka till att ett hållbart
samhälle skapas.

Anf. 138 LIISA RULANDER (kds):

Herr talman! Mycket har redan sagts, men det tål
att upprepas.

Vi lever i en alltmer internationaliserad värld --
detta gäller också miljöproblemen. Många av dem
är av global natur och måste lösas i internationella
sammanhang, även om vi har många problem att
lösa i Sverige. Därför var Riomötet i somras viktigt
som ett första steg mot ökad internationell
miljösamverkan.

Nu i dagarna skall en ny FN-kommission --
Commission for Sustainable Development, CSD --
tillsättas i syfte att följa upp Riokonferensen. De
huvudsakliga uppgifterna för denna kommission
består i att övervaka överföring av finansiella och
tekniska resurser från i-länderna till u-länderna och
att övervaka genomförandet av Agenda 21 genom
olika typer av uppföljningar och program. I en
motion under allmänna motionstiden har
kristdemokraterna väckt en motion och där lyft
fram några viktiga frågor som Sverige bör driva i
det fortsatta arbetet. Jag skall ta tre exempel.

De icke-statliga organisationerna bör ha
representation i svenska delegationer i de
kommande uppföljningskonferenserna och vid
rapportering till kommissionen om hur Agenda 21
följs upp. Vi bör vidare säkra kvinnlig och
ungdomlig representation i svenska delegationer.

Det är av största vikt att uppföljningen av Agendan
förs ned på också lokalt och regionalt plan. Arbetet
måste vara inriktat på en regionalisering av de
miljöpolitiska målen, för att största möjliga
effektivitet skall uppnås. Här har också statsrådet
redan gett indikationer på att det är precis vad som
är på gång.

Sverige bör också fortsättningsvis arbeta för en
reformering av GEF -- en fond vars medel går till
projekt i syfte att minska negativ miljöpåverkan i
framför allt u-länderna -- samt verka för att makten
över programmen ligger hos GEF:s ''participants
assembly'' och inte förskjuts mot exempelvis
Världsbanken.

Herr talman! En konvention om biologisk
mångfald undertecknades vid Riokonferensen.
Problem med biologisk utarmning är ett faktum
också här -- vad gäller både jordbruks- och
skogslandskapet. Bl.a. har långtgående
rationalisering, dränering av landskapet,
användning av kemikalier men också
luftföroreningar bidragit till detta.

Från kds sida berör vi dessa problem i ett par
motioner från allmänna motionstiden. Ett allvarligt
hot mot biologisk mångfald är hotet om
nedläggning av åkermark i Norrland och
skogsbygderna i södra Sverige. Dessa öppna
marker är det av största betydelse att bevara. Bl.a.
bör arealersättning också ges till ängsoch hagmark,
och det ekologiska jordbruket skall ges ökade
stimulanser.

Här i riksdagen skall vi snart få en proposition från
regeringen om den framtida skogspolitiken.
Propositionen bygger på Skogskommitténs
utredning, där det av riksdagen fastlagda målet om
sektorsansvar slås fast. Det innebär för skogsbruket
att en förändring mot mer naturanpassade
skogsbruksmetoder kommer att bli nödvändig, om
den biologiska mångfalden skall bevaras. Likaså är
målsättningar om utökad naturreservatsandel av
stor betydelse. Skogsnäringen har sagt sig vara
beredd att leva upp till sektorsansvaret, vilket
måste ses som mycket positivt. Det är av vikt att
uppföljning av hur måluppfyllelsen nås vad gäller
utökad naturvårdshänsyn. Inte minst ur
internationellt perspektiv är det helt nödvändigt att
vi uppfyller de krav som konventionen om
biologisk mångfald ställer på Sverige.

Herr talman! Jag vill till sist rikta
uppmärksamheten mot ytterligare ett problem av
gränsöverskridande karaktär. Det gäller huruvida
Sverige klarar att leva upp till den antagna
målsättningen om 50 % reduktion av
kväveutsläppen till 1995. Det är av stor betydelse
för att bl.a. Östersjöns tillstånd skall kunna
förbättras.

De kommunala reningsverken och massaindustrin
ökade sina kväveutsläpp med 10 % mellan 1987 och
1990. Dessutom har vi att beakta en ökande
trafikmängd. Östersjön får halva sitt kvävebidrag
via luftföroreningar, där trafiken utgör den största
källan.

Den osäkerhet som i dag råder om Sverige skall
klara sina åtaganden måste skingras. En
redovisning över var vi i dag står måste fortast
möjligt presenteras. Ytterligare åtgärder kan
komma att behövas för att nå uppsatta mål. Det är
över huvud taget nödvändigt med hög aktivitet i
Östersjöfrågan för att miljöbelastningen skall
minska. En restaurering av Östersjön skulle kunna
vara ett första stort steg mot att börja avbetalningen
på vår miljöskuld och ett konkret tecken på att
miljöfrågorna finns i centrum av det politiska
beslutsfattandet. Låt oss genom dessa åtgärder visa
omvärlden att vi i Sverige tar miljöfrågorna på
allvar.

(Applåder)

Anf. 139 Statsrådet GÖREL THURDIN
(c):

Herr talman! Jag tyckte att det var roligt att Liisa
Rulander talade om olika grupper som vi behöver
ha med i miljöarbetet och även i samhällsplanering
och på beslutsfattande nivå, nämligen kvinnor och
ungdomar. I det dokument från Riokonferensen
som kallas för Agenda 21 tas just den
problematiken upp.

Det gäller ju för oss alla att när vi far i väg till
internationella konferenser undersöka om det inte
är möjligt för oss att ta med oss ungdomar. I annat
fall kan vi kanske se till att kvinnor får möjlighet att
delta.

Jag gjorde nästan en liten kupp i höstas när jag for
till Paris på en OECD-konferens och tog med mig
en ung man från nätverket Q 2000. Eftersom jag
satt ordförande kunde jag ge honom en chans att
komma till tals, vilket verkligen ställde till med en
massa saker -- det hade aldrig hänt förut. Då väcker
det också uppmärksamhet och riktar intresset mot
t.ex. vad den unga generationen vill få ut av
framtiden.

Vi har föresatt oss att minska utsläppen till vatten,
t.ex. Östersjön, med 50 %. Det är ett arbete som
pågår i Helsingforskommissionens regi och som är
oerhört viktigt.

Vi arbetar med att se över allt det som släpps ut,
både till vatten och till marken. Vi kommer också
att snart lägga fram direktiv till en utredning om
grundvatten -- det är ju så oerhört väsentligt att vi
har kontroll över situationen när det gäller vattnet
och att vi tar rätt hänsyn när vi planerar samhället.

När det gäller NGO, dvs. icke-parlamentariska
organisationer, vill jag säga att jag inte tycker att de
direkt skall ingå i regeringsdelegationer, men det är
viktigt att ge dem möjlighet att medverka som
självständiga representanter och föra sin egen
talan; det är viktigt att ge dem alla möjligheter att
göra det och att ge dem stöd. Men jag tycker att det
är oerhört väsentligt att komma ihåg deras roll i det
här arbetet.

Anf.140 LIISA RULANDER (kds) replik:

Herr talman! Jag vill naturligtvis tacka statsrådet
för det positiva bemötandet. Det var ett par saker
som statsrådet sade som jag skulle vilja ta upp.

När det gäller medverkan av NGO vill jag säga att
det inte får bli så att vissa skall åka på egen
bekostnad. Det måste finnas samma resurser för
samtliga som skall delta. Om de inte kan finnas med
på det ena sättet måste de finnas med på det andra,
men det som vi från vår sida vill poängtera är att det
är viktigt att de ekonomiska villkoren är lika.

Jag skulle gärna vilja passa på att ställa en fråga:
Hur är det med de andra parlamenten runt
Östersjön -- vilka kontakter tas där och hur
samarbetar man med dem kring de här frågorna för
att detta inte skall bli bara en svensk manifestation?

Anf. 141 Statsrådet GÖREL THURDIN
(c):

Herr talman! När vi träffar andra
regeringsföreträdare och även parlamentariker
försöker vi från den svenska regeringens sida lyfta
fram Riokonferensen och de dokument som kom ut
av den och framhålla vikten av att leva upp till att
olika grupper skall få komma till tals. Det är de
möjligheter vi har att jobba med de här frågorna.
Vi försöker också föregå med gott exempel och visa
på att det är möjligt att genomföra det här.

Om man jobbar i en icke-parlamentarisk
organisation är det inte meningen -- jag håller med
om det -- att man skall vara tvungen att med egna
pengar betala sitt deltagande. Det var inte så jag
menade. Jag menade att man skall få vara
självständig part. Ingår man i en
regeringsdelegation representerar man så att säga
regeringen. Vi vet att de här organisationerna vill
representera sig själva och framföra sina egna
åsikter. -- Det var närmast det jag ville framhålla.

Sedan gör vi ju allt för att också ge möjlighet för
sådana organisationer från t.ex. Balticum att delta
också i det här arbetet. Vi stöttar över huvud taget
medverkan från de så att säga svagare i andra
länder, där man inte har samma ekonomiska stöd
som vi ger. Jag är övertygad om att vi har en
liknande policy i andra länder i Norden när det
gäller de här frågorna.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utbildningspolitik

Anf. 142 LENA HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! I den här utbildningsdebatten är vi
fyra socialdemokratiska talare som kommer att
belysa olika delar av utbildningspolitiken. Jag utgår
från att utbildningsministern kommer att vara
närvarande under hela debatten. Eftersom Per
Unckel har tackat nej till flera debatter om
stiftelsefrågan ser jag fram mot en diskussion här i
kammaren mellan Bengt Silfverstrand och Per
Unckel -- Bengt Silfverstrand kommer senare att
beröra just den frågan.

Jag hoppas också att utbildningsministern har
något att säga om ytterligare satsningar på
utbildningsområdet. Jag betonar ordet
''ytterligare'' -- jag hoppas att han inte bara
kommer att framhålla vad som redan är beslutat.

Vi socialdemokrater hävdar mycket kraftigt att det
nu behövs en storsatsning på utbildning. Vårt land
behöver få till stånd en långsiktig tillväxt. Det är
nödvändigt med höjd utbildningsnivå och
kompetensutveckling.

Utbildning måste också användas mycket mer för
att förebygga arbetslöshet och som en medveten
och meningsfull aktivitet under
arbetslöshetsperioden.

För oss socialdemokrater står det klart att det nu
krävs extraordinära insatser, inte minst inom
utbildningsområdet, för att motarbeta den
historiskt höga arbetslösheten.

Jag anser att det är oacceptabelt att regeringen
agerar så kraftlöst. Det räcker inte, Per Unckel, att
hänvisa till redan fattade beslut om nya
högskoleplatser. Nu krävs det just extraordinära
åtgärder, och det inom hela utbildningsområdet.

Först gäller det ungdomarna, som drabbas särskilt
hårt av arbetslöshet. Om fyra månader lämnar ca
100 000 ungdomar skolan. Av dem kommer 40 000
att ha genomgått en tvåårig gymnasieutbildning.
Inom ett par år kommer pratiskt taget alla
ungdomar att ha genomgått en treårig
gymnasieskola. Det är ett resultat av den
gymnasiereform som vi socialdemokrater drev
igenom trots hårt motstånd från Moderaterna och
Folkpartiet.

Det naturliga i den här svåra
arbetsmarknadssituationen borde vara att erbjuda
de ungdomar som nu har en kort
gymnasieutbildning ett tredje gymnasieår. Det
gäller både dem som går ut i vår och andra
arbetslösa ungdomar under 25 år. Det skulle vara
en stor vinst både för ungdomarna och för
samhället.

Vi socialdemokrater kräver att regeringen vidtar
åtgärder så att kommunerna kan börja planera för
att minst 50 000 ungdomar skall kunna få det tredje
gymnasieåret. Vi menar att det är lönsamt för alla
parter att staten stöder kommunerna med 30 000
kronor per elev för detta. -- Det är viktigt att
beskedet kommer snabbt.

En ansvarskännande regering skulle omedelbart
agera. Dess värre har landet inte en
ansvarskännande regering. I budgetpropositionen
låtsades man knappast om problemet och hade inga
förslag. Ändå blir ju problemet akut om några
månader. Man kan undra vad den
handlingsförlamningen beror på. Regeringen tycks
anse det mer angeläget att lägga ned sin energi på
att diskutera privatisering av skolor, högskolor, osv.

Gymnasieutbildningen måste alltså utökas mycket
kraftigt, och det gäller också högskolan. Vi föreslår
att högskolan redan till hösten skall få ta in
ytterligare 10 000 heltidsstuderande utöver den
ökning på 10 000 som riksdagen redan har fattat
beslut om. En stor del av den satsningen bör gå till
de mindre och medelstora högskolorna.

Herr talman! Vi måste på alla sätt ta till vara varje
människas vilja till utbildning. Det gäller inte minst
de vuxna som nu vill komplettera sin
ungdomsutbildning genom Komvux och
folkbildning. Trots alla vackra ord om livslångt
lärande visade regeringen sitt rätta ansikte genom
att förra året föreslå kraftiga nedskärningar av
komvux, folkbildning och vuxenutbildningsstöd. Vi
socialdemokrater gick kraftigt emot det i riksdagen
och lyckades något begränsa nedskärningen.

Regeringens njugghet mot vuxenutbildningen är
oförsvarbar. Vuxenutbildningen behöver tvärtom
nu expandera ytterligare. Vi föreslår därför att de
kommuner som till hösten kan öka sin
vuxenutbildning skall få statligt stöd för att göra
det. Ytterligare 20 000 heltidssstudieplatser borde
anordnas där staten betalar 30 000 per plats. På
liknande sätt bör ytterligare 5 000
heltidsstudieplatser komma till inom
folkbildningen, och vuxenstudiestöden behöver
byggas ut.

Vi socialdemokrater anser att en verklig
storsatsning nu bör göras på utbildning. 100 000 fler
årligen bör delta i olika typer av
utbildningsverksamhet för att vi långsiktigt skall
höja utbildningsnivån i landet.

Anf. 143 BJÖRN SAMUELSON (v):

Herr talman! Det finns anledning för oss politiker
att ibland ställa oss frågan: Hur blir det med våra
beslut -- hur fungerar de när de kommer ut i den
verklighet som de skall fungera i?

Jag har i dagarna haft förmånen att ha en
gymnasiestuderande hos mig som praktikant. En av
de arbetsuppgifter som hon fick av mig var att
skriva ned vad hon skulle säga från riksdagens
talarstol till Per Unckel i en utbildningspolitisk
debatt, och det gjorde hon. Hon skrev: ''Jag
började gymnasiet med inställningen att jag hade
tre hårda, krävande år framför mig. I dag är jag
besviken. Efter dessa tre år har jag ännu inte slutat
att förbryllas över den bristande viljan att delge oss
elever information om våra rättigheter inom
skolsystemet, exempelvis möjligheten till elevvalda
skyddsombud och elevdeltagande vid
skolkonferenser.''

Hon fortsätter: ''Jag tycker att skolan ska verka
stimulerande och verka för eget tänkande och
personlig utveckling. Men med få undantag tycker
jag att skolan utplånat mina ambitiösa försök att
ifrågasätta, värdera och ta ställning till information.
Nu känns det meningslöst på grund av att det enda
vi elever lär oss är att lyssna och memorera för att
skriva ned rätta fakta vid provtillfällen. Det enda
egna tänkandet i den processen är när vi försöker
lista ut vad vår lärare tycker är viktigast och
troligtvis prioriterar vid proven, som lätt blir
missvisande.

Proven bör vara av en mer utredande kraktär för att
främja kreativt tänkande och lära oss omsätta våra
teoretiska kunskaper i praktiken. Men egna åsikter
är något som sällan efterfrågas. Enligt gällande
skolsystem är det enbart korrekta svar som söks,
och vi uppmuntras inte till något djupare
engagemang.

Jag är säker på att gymnasieskolan kan bli mycket
effektivare och intressantare än vad den är i dag
utan några större grundläggande förändringar. Jag
anser t.ex. att svenskundervisningen bör förbättras.
Bra och intressant litteratur stämplas som för
avancerad för oss. Valmöjligheter i olika
svårighetsgrader bör finnas, och lärarnas uppgift
bör i stället vara att uppmuntra oss att våga läsa
svårare litteratur. En av svenskundervisningens
främsta målsättningar bör vara att öka elevernas
kunskaper och intresse gällande den inhemska och
den internationella kulturen.

Socialkunskapen anser jag vara ett mycket viktigt
ämne, som bör vara obligatoriskt vid alla
gymnasieprogram. Detta för att ge Sveriges
ungdom grundläggande kunskaper i grupp- och
socialpsykologi, vilket leder till minskad
fördomsfullhet och ökad förståelse för den egna
rollen i samhället.''

Det är ingen dålig salva.

Här har vi suttit och fattat beslut och trott att det
fungerar på ett helt annorlunda sätt ute i skolan.

Jag tänkte att den här praktikanten kanske är
ensam om att tycka så här. I eftermiddags bad en
riksdagskollega att en av hans praktikanter skulle
få komma upp och göra en intervju med mig om
skolpolitiken. Jag passade på att också fråga henne
om de här sakerna.

Hon sade att det är så här. Hon får välja
skönlitteratur som hon läste i femman och sexan --
när hon går tredje året i gymnasiet.

Detta måste mana till eftertanke. Hur skall vi
kunna följa upp de beslut som vi fattar? Hur skall
vi se till att de fungerar ute i verkligheten? Hur skall
vi se till att de viktiga beslut som skall fattas
framöver får en riktig förankring?

Jag blir ju inte lugnare när jag läser
Läroplanskommitténs betänkande om
skönlitteraturens betydelse inom ämnet svenska.
Det får en försvagad ställning i förhållande till den
läroplan som nu gäller.

Om vi skall fatta beslut om det här, Per Unckel,
gäller det att skapa en så bred parlamentarisk
majoritet som möjligt. Hur har ni tänkt att förfara
med dessa viktiga grundläggande
utbildningspolitiska beslut?

Det gäller vuxenutbildningens dimensionering och
dess betydelse för försörjningen av studenter till
högskolan. Det gäller läroplansbeslut. Det gäller
naturligtvis betygsbeslut. Det gäller om vi skall ha
en tioårig skola eller om vi skall lägga fast en
skolstart vid sex års ålder i skollagen.

Hur tänker man bereda dessa viktiga ärenden inom
departementet?

Herr talman! Det vore olyckligt för skolan --
strukturen, organisationen, eleverna, föräldrarna
och lärarna -- om vi får en ryckighet i
utbildningspolitikens olika delar. Det är inte bra.
Man vänder inte en oljetanker på en femöring.

Dessutom har jag på senare tid fått rapporter om
att den stora omstrukturering och omorganisation
som i dag sker ute i kommunerna i en del fall -- jag
skall inte säga att jag har det vetenskapligt belagt --
innebär att eleverna inte får tillgång till den
lärarkraft som de har rätt till. Eftersom de fullgör
sin plikt gentemot vad som krävs av dem i skollagen
skall de ta mig katten också ha tillgång till lärare.

Vi kanske borde bromsa litet grand och gasa på
något annat ställe.

Anf. 144 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Lena Hjelm-Wallén kan vara lugn. Jag
tänker stanna och delta i hela debatten, inte bara
därför att det är artigt gentemot oppositionen, utan
också därför att Sverige för närvarande befinner sig
i ett sällsamt och spännande förändringsskede av
hela sitt utbildningssystem.

Får jag, herr talman, så här inledningsvis i debatten
peka på några av de viktiga utgångspunkter som
kännetecknar hela denna förändring.

Vi ser bland de yttre iakttagelserna framför allt tre
ting som just nu håller på att ske och som förändrar
villkoren för hela vårt sätt att lära.

Den första utgångspunkten handlar om den ökade
insikt som har vunnits genom åren om vad som
ekonomerna kallar för
humankapitalinvesteringarnas betydelse. Det är
inte så att investeringar i andra ting, de mera
traditionella investeringarna, blir betydelselösa,
men insikten ökar om att länder som inte förmår att
förena denna typ av investeringar med
motsvarande insatser inom utbildning, högre
utbildning och forskning inte får det fulla utbytet av
investeringar, i fysisk mening.

Den andra utgångspunkten handlar om Sveriges
ökade internationella beroende och den
internationella växelverkan som vårt land befinner
sig mitt uppe i.

Vi har förhoppningen att kunna tillträda det s.k.
EES-avtalet om ett par månader. Om ytterligare
något år har vi förhoppningen om att kunna ingå
som fullvärdig medlem i den europeiska
gemenskapen.

Då kommer gränserna att rämna och öppenheten
att ta över. Flödet av människor över gamla gränser
kommer att tillta.

Den tredje iakttagelsen handlar om den snabbhet
med vilken vår värld förändras och kunskaper med
den. Jag såg en uppgift häromdagen talande nog,
nämligen att en tredjedel av Ericssons fakturering
för 1992 avsåg produkter som över huvud taget inte
fanns ett eller ett och ett halvt år tidigare.

Detta, herr talman, leder till slutsatsen att vårt
utbildningssystem behöver förändras för att passa
in i den nya miljö i vilken det skall verka. Det är
framför allt i två hänseenden som förändringar
behöver ske. De kvalitativa kraven på oss skärps i
takt med att gränserna försvinner och flödet över
de gamla gränserna tilltar. Det finns inte längre
något att gömma otillräcklig kvalitet bakom. Vi
avslöjas. Eller kanske är det snarare så att
ungdomar med bättre förutsättningar kommer att
ta vägen ut i Europa och där söka sin lycka.

Den andra slutsatsen är att i ett samhälle präglat av
ökad snabbhet kommer mångsidigheten i
utbildningssystemen att bli viktigare. Det går helt
enkelt inte att centraldirigera utbildningssystemen
längre, därför att de inte kommer att förmå att
svara mot alla de krav som den föränderliga
verkligheten kommer att ställa på oss.

Det är därför, herr talman, som det är så viktigt att
ge elever, lärare och föräldrar ökat inflytande inte
bara över vilken skola de vill gå i utan också vilket
innehåll undervisningen skall ha. Det är därför som
den gamla U 68-modellen för den högre
utbildningens dimensioner och planering nu visat
sig så katastrofal när det gäller att tillgodose de
intressen som studenter och andra har för den
högre utbildningens utformning.

Mot denna bakgrund, herr talman, har regeringen
inlett ett arbete för att inom skolan tillse att
valmöjligheterna skärps, att elever och deras
föräldrar får möjlighet att forma en utbildning som
stämmer med deras intressen men också för att
tillse att vi får tillgång till alla de skolor och
skolformer som det mångsidiga samhället kommer
att kräva av oss. Det sker i förening med en
läroplan som anger de distinkta krav som alla
skolor måste följa och där kvaliteten slås fast som
den viktigaste utgångspunkten.

Inom den högre utbildningen frigörs genom
riksdagens beslut i december förra året de statliga
universiteten och högskolorna från statens
omedelbara inflytande. De får möjlighet att själva
utforma sitt utbildningsutbud med utgångspunkt
från vad studenterna kräver och önskar. I stället för
statens prognosmakare träder in studenternas
intressen, studenterna som bättre än någon annan
förmår att bedöma vad den framtida
arbetsmarknaden kräver av dem.

Tillsammans med de statliga universiteten och
högskolorna prövas för närvarande
förutsättningarna att dessutom ge helt fristående
högskolor möjlighet att erbjuda sina tjänster och
examinera studenter. Dessutom pågår diskussioner
med några statliga högskolor om deras intresse att
övergå i stiftelseform.

Härtill, herr talman, står vi inför ett betydande krav
på att ge fler möjlighet till utbildning. Ett av
Socialdemokraternas arv efter 80-talets
utbildningspolitik mötte jag själv i
Utbildningsdepartementet för ett och ett halvt år
sedan, nämligen att den högre utbildningen, om
den socialdemokratiska politiken hade fullföljts,
hade lett till att andelen högutbildade inom den
svenska arbetsmarknaden hade gått ner. Som om
det inte hade varit nog: den andel av högutbildade
som vi då hade var otillräcklig i ett internationellt
perspektiv, otillräcklig och på väg att bli ännu
sämre.

Det klingar något av ''sent skall syndaren vakna''
över Lena Hjelm-Walléns önskan om en
storsatsning på utbildning. Om det nu plötsligt är så
viktigt, varför var det så oviktigt under hela 80-
talet, då vi kunde ha gjort allt som hade förhindrat
att flaskhalsarna i dag hade blivit så betydande?

Bengt Silfverstrand och jag kom just från Kungl.
Tekniska högskolan, där vi diskuterade
stiftelsefrågor. Kung. Tekniska högskolan är ett
utomordentligt bra exempel på den andra
försummelsen, nämligen att inte se efter
universitetens och högskolans fastigheter. Där
regnar det in genom taket som ett bevis för
framsyntheten i 80-talets högskolepolitik.

Vi skall göra en storsatsning på utbildning. Det
behövs efter det som har varit tidigare. Vi skall
däremot göra den storsatsningen på ett ansvarsfullt
sätt för att säkerställa att elever och studenter får
tillgång till en högkvalitativ utbildning. Lena
HjelmWallén hävdade att en ansvarskännande
regering skulle genast ha agerat. Regeringen har
agerat för länge sedan. Däremot agerar vi inte på
basis av en socialdemokratisk riksdagsmotion, där
man inte ens bemödat sig om att tala om hur det
som Socialdemokraterna föreslår skall finansieras.
Skulle vi följa Socialdemokraternas råd, skulle
arbetslösheten öka till följd av misskötsel i
ekonomin och bekymren för
arbetsmarknadsmyndigheterna bli ännu större än
vad de redan är.

Ett par kommentarer till slut till några av de
påpekanden som Lena Hjelm-Wallén gjorde.
Extraordinära insatser behövs i
utbildningshänseende i svåra tider, påpekade Lena
Hjelm-Wallén. Ja, självfallet. När
Socialdemokraterna nu föreslår att 50 000 elever
skall få möjlighet att genomgå det tredje
gymnasieåret, så bankas de öppna dörrarna in med
stor kraft. Det finns inga gränser för kommunernas
möjligheter att från staten få stöd för
genomförandet av det tredje gymnasieåret.
10 000--12 000 elever får möjlighet att genomgå
utbildning i den formen. Vad Lena Hjelm-Wallén
hämtar de resterande 38 000 framgår inte av
motionens text.

Regeringen har dessutom, herr talman, ingalunda
visat någon njugghet gentemot vuxenutbildningen.
Så sent som i höstas föreslog regeringen, och
riksdagen godkände, att Arbetsmarknadsstyrelsen
får möjlighet att köpa utbildningsplatser inom
vuxenutbildningen. Vi kommer att fullfölja denna
politik.

I den proposition om den högre utbildningen som
regeringen kommer att presentera om några veckor
kommer vi dessutom att lägga ut riktlinjerna för
den högre utbildningens utveckling på sikt. Så Lena
Hjelm-Wallén får ge sig till tåls med besked tills
propositionen är presenterad.

Allra sist till Björn Samuelson. Åtskilligt av det
som Björn Samuelson citerade ur brevet från
eleven känns riktigt och rimligt att ta fasta på. Det
är möjligt att vi inte blir överens om allt som eleven
skriver om i sitt brev. Det skulle i så fall tala för att
skolan skall erbjuda många olika typer av
utbildningar som kan tillgodose många olika
intressen, alla vägledda av samma höga
kvalitetskrav som kan göra alla elever myndiga att
ta sig an arbetsmarknadens utmaningar.

Björn Samuelson frågade hur regeringen avser att
gå vidare för att förankra sina förslag. Just nu
behandlas i Utbildningsdepartementet under
Beatrice Ask viktiga delar av det material som
kommit in som ett resultat av remissen av förslaget
till en ny läroplan. Det är en av de mest omfattande
diskussionsomgångar i det svenska samhället som
vi genomfört. Regeringen kommer att fortsätta att
föra en öppen dialog med hela det svenska
samhället för att därigenom få in den erfarenhet,
den kunskap och inspiration som samhället innehar
och på basis därav presentera sina förslag för
riksdagen.

Anf. 145 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik:

Herr talman! Per Unckel hävdar att den regering
som han själv tillhör inte har visat njugghet mot
vuxenutbildningen. Att skära ner anslagen med
25 % är alltså inte njugghet. Då vet jag inte riktigt
vad som ligger i det ordet. Jag tycker att jag var
mycket återhållsam när jag använde ordet njugg i
det sammanhanget. Det var inte bara förra våren
som man gjorde detta. Därefter har man följt upp
åsikten att hålla tillbaka vuxenutbildningen vid alla
de tillfällen då vi i riksdagen har diskuterat frågan.
Se nu till att det blir en riktig satsning på
vuxenutbildningen av stora format! Det är vad som
behövs.

Det tredje gymnasieåret behövs dels för dem som
behöver det, dels för dem som går ut ur
gymnasieskolan med bara tvåårig utbildning. Det
är inte bara dessa som vi syftar på i vår motion --
har inte Per Unckel läst vår motion? -- utan vi syftar
också på dem som gått utbildningen under tidigare
år och som nu är under 25 år. Jag är på det klara
med att det är en stor ansträngning för skolväsendet
att bereda 50 000 nya platser. Men jag tror att
skolan är beredd att ta denna ansträngning för att
hjälpa ungdomar ut ur en situation där de annars
skulle gå rakt in i arbetslösheten.

Beträffande högskoleplatserna vet jag att vi får
vänta tills propositionen kommer. Jag vill ändå
redan nu avisera att vi måste anstränga oss utöver
vad som tidigare gjorts. Därför har vi lagt till
ytterligare 10 000 platser.

Jag menar också att man måste anstränga sig på
lokalsidan inom utbildningssektorn. Det gäller att
rusta upp skolor i hela landet. Men det gäller också
högskolelokalerna.

Per Unckel anför ett exempel från Stockholm vad
gäller högskolelokaler. Men det är väl inte så
konstigt att nybyggnation och underhåll hållits
tillbaka i Stockholmstrakten. Här har det ju varit
en överhettning mycket länge när det gäller
byggnadsarbeten. Det har vi i alla partier varit
överens om. Däremot kunde man bygga ute i
landet.

Nu är också situationen i Stockholm den att det
behöver byggas. Låt oss därför satsa på den typ av
underhåll som Per Unckel nämnde. Det gäller KTH
och andra insatser som kan behöva göras.

Per Unckels historiebeskrivning föranleder mig att
säga att saker och ting ständigt behöver förändras
inom utbildningspolitiken, och förändringar sker
också. Men mycket av det som
utbildningsministern tillskriver sig när det gäller att
frigöra högskolor och universitet är sådant som vi
redan hade påbörjat när Per Unckel kom till
departementet. Det gäller också ökningstakten
över huvud taget inom den högre utbildningen.

Anf. 146 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Får jag påminna om en indirekt fråga
till Lena Hjelm-Wallén, som hon dess värre glömde
att besvara: Var skall vi ta't?

Vad är det som Socialdemokraterna föreslår skall
finansiera allt det man vill göra och som innebär
ökade statsutgifter? Ni har inte ens förmått att
precisera vadan de besparingar skall bestå som skall
uppgå till samma belopp som regeringens
besparingar. Det enda ni har lyckats samla er kring
är att säga nej till regeringen. Men ni har inte ens
anvisat en tillstymmelse till idé om hur det skall bli
med resten.

Därför är det, Lena Hjelm-Wallén, mycket
allvarligt med den socialdemokratiska politiken,
som ju härigenom kommer att driva upp
arbetslösheten ytterligare. Att inrikta sig på
arbetslöshetsvårdande insatser utan att tillse att
ekonomin fungerar är att driva oppositionspolitik
av allra sämsta märke.

När det så gäller frågan om anslag till komvux vill
jag säga att det är riktigt att regeringen icke drog
ned på sektorsbidraget till komvux men väl på
bidraget till kommunerna. Det gjordes samtidigt
som beskedet gavs att kommunerna får ta ett ökat
ansvar, bl.a. i detta sammanhang. Därutöver har
regeringen senare genom
arbetsmarknadsmyndigheterna ställt ökade statliga
resurser till just arbetsmarknadsmyndigheternas
förfogande för upphandling av utbildning för
vuxna. Så ser historiebeskrivningen ut. Njuggheten
i den döljer sig väl.

Så något om högskolelokalerna. Det är inte så
konstigt att man höll tillbaka renoveringen av KTH
intill dess att taket höll på att rämna -- om jag nu får
tolka in något i Lena Hjelm-Walléns yttrande. Men
nu går väl ändå skam på torra land! Inte kan man
väl motivera misskötseln av statens
fastighetsbestånd genom att hänvisa till
överhettningen i Stockholmsområdet.

När vi för ett och ett halvt år sedan tog över hade
just Universitets- och högskoleämbetet m.fl.
myndigheter redovisat facit efter
Socialdemokraternas fastighetsfögderi. Och det,
Lena Hjelm-Wallén, är ingen uppmuntrande
läsning för oss som fick ta över. Det borde inte
heller vara uppmuntrande för er som lämnade efter
er detta arv.

Vårt utbildningsväsende behöver ständigt
förändras. Ja, det är riktigt. Men jag hade hoppats
att vi skulle ha sluppit några av de misstag som
begåtts i det förgångna, för då hade det inte varit så
besvärande att rätta till saker.

Jag välkomnar Lena Hjelm-Wallén om hon
bestämmer sig för att tro på den frigörelse av de
svenska universiteten och högskolorna som
Socialdemokraterna i julas hade en ''jaså-
inställning'' till. Det vore nämligen en styrka för
hela vårt samhälle om vi var eniga i vår hållning till
betydelsen av fria och självständiga universitet --
universitet som är engagerade i sina studenters
bästa och som inte behöver lita till statens välvilja
och direktiv i alla avseenden när det gäller
verksamheten.

Anf. 147 LENA HJELM-WALLÉN (s)
replik:

Herr talman! Ibland tror man att det är olika
verkligheter som beskrivs.

Per Unckel beskriver här i dag universiteten och
högskolorna som enormt detaljstyrda av staten.
Men det är helt enkelt inte sant. Jag tror inte att det
är det besked som han faktiskt får när han träffar
olika företrädare.

Sedan till den stora och viktiga frågan om
utbildningssatsningar. Det är mycket allvarligt om
vi har en utbildningsminister som inte inser hur
utbildningsåtgärder kan avlasta
arbetsmarknadspolitiken och som i stället hela
tiden vill gå via arbetsmarknadspolitiken. Han drar
alltså ner på den reguljära vuxenutbildningen men
säger att AMS sedan får gå in och köpa. Det här
är ett brott i utbildningspolitiken som jag tycker är
mycket allvarligt, och det är någonting som inte har
hänt tidigare.

Det är nonsens av en utbildningsminister att
uttrycka sig på detta sätt. Han måste ju veta att
insatser via utbildning och med de former av
studiefinansiering som finns nästan alltid är en mer
lönsam affär för staten -- en billigare lösning
kostnadsmässigt -- jämfört med
arbetsmarknadsstöd av olika slag, t.ex.
beredskapsarbeten.

Vi har alltså mycket noga visat hur vi finansierar
våra förslag. Det är framför allt genom att avlasta
arbetsmarknadspolitiken som vår stora satsning på
utbildningen finansieras. Därutöver är det fråga om
ungefär 2 miljarder, och i det avseendet har vi bl.a.
föreslagit en skattehöjning.

Anf. 148 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Jag väntade bara på det sista. Men om
det är någonting som detta samhälle just nu inte
behöver, så är det högre skatter. Arbetslösheten är
som den är just nu, därför att skatterna alltför länge
har varit alltför höga. De är exakt det som Lena
Hjelm-Wallén nu medger som är så allvarligt.

Era skattehöjningar driver upp arbetslösheten och
driver fler människor ut i sysslolöshet. Dessutom
ökar de kravet på en ännu större belastning av
statskassan i form av insatser för de människor som
råkar illa ut.

Allra sist i Lena Hjelm-Walléns replik till mig finner
vi plötsligt skärningspunkten när det gäller
Socialdemokraternas resp. regeringens politik. Det
är fråga om skattehöjningar eller inte
skattehöjningar, om att vårda Sverige ekonomi
eller att ägna sig åt oppositionspolitik av ett slag
som inte har någonting med sunt ekonomiskt
tillfrisknande att göra.

Det är inte sant, säger Lena Hjelm-Wallén, att
universitet och högskolor, såsom dessa beskrivs, är
detaljstyrda. Nej, inte nu längre, för nu har vi fattat
beslut som gör att en bättre tingens ordning randas.
Allting har ju ändrats -- högskolelag och
högskoleförordningar. Då är det svårt att komma
undan intrycket att staten varit rysligt angelägen
om att få peta in i minsta detalj. Staten har också,
herr talman, under de senaste åren varit rysligt
angelägen om att i enskildheter utpeka hur många
studenter som skall utbildas och om att utpeka
utbildning och plats för utbildning.

Det är är ett synsätt som anknyter till det som man
en gång i gamla U 68 trodde var visheten
uppenbarad, nämligen att det gick att planera fram
framtiden. Redan då visste många av oss att det var
en omöjlighet. Men ni är välkomna tillbaka till
insikten om att det inte är möjligt, om ni nu
helhjärtat ställer upp bakom detta. Då kan vi
gemensamt arbeta för en bättre tingens ordning
inom den högre utbildningen.

Får jag sedan för protokollets vidkommande med
viss kraft rätta fru Lena Hjelm-Wallén i frågan om
vem som har dragit ned vad. Denna regering har
aldrig någonsin skurit ned med en enda krona på
vuxenutbildningen. Vad vi har sagt är att vi inom
ramen för det statliga stödet till den kommunalt
drivna utbildningen har minskat statens andel. Men
vi har utgått från att kommunerna är beredda att ta
över ansvaret.

Det handlar inte ett uns, herr talman, om att vara
för eller emot vuxenutbildning. Tvärtom satsar
denna regering på att hålla de människor i
utbildning som annars riskerar att bli arbetslösa.
Under innevarande budgetår satsas mer än 1
miljard kronor på detta, varav varenda krona är
finansierad utan att skatten höjs.

Förste vice talmannen anmälde att Lena Hjelm-
Wallén anhållit att till protokollet få antecknat att
hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 149 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:

Herr talman! Som svar på min fråga om hur
regeringen avser att bereda viktiga skolpolitiska
beslut framöver, säger utbildningsminister Per
Unckel att departementet har fått in remissvar som
de skall läsa där. A very clever answer, my dear
Minister.

Anf. 150 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Om Björn Samuelson vill ha med detta i protokollet
måste det uttalas på svenska.

Anf. 151 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:

Herr talman! Det var ett mycket klipskt svar, herr
minister.

Det som oroar mig är att man samtidigt låter
utarbeta ett förslag om skolstart för sexåringar i en
tioårig skola, men man bortser från att frågorna
hänger samman med varandra. Man väljer att gå till
riksdagen med små delbeslut i jättestora viktiga
framtidsfrågor.

Jag förstår inte varför Per Unckel skäller om
socialdemokratiska regeringar. Att bete sig på det
här sättet liknar den sämsta formen av gammal
dålig socialdemokratisk reformpolitik.

Per Unckel säger att han vill öka valmöjligheten för
den enskilde för att på det sättet komma till rätta
med möjligheten att stärka skönlitteraturens
ställning i skolan. Det hjälper väl inte, Per Unckel,
om det anses att Dostojevskij och Strindberg är för
svåra för 19-åringar att läsa.

Herr talman! Vad jag saknar från regeringen är en
samlad syn på utbildningspolitiken. Man rycker,
hackar och delar ut små förslag. Sedan får man
efter någon månad skynda sig att komma till
riksdagen med rättelsepropositioner.

Jag vill ha en samlad syn på hur olika verksamheter
inom utbildningsvärlden skall få möjligheter att
samverka och befrämja varandras resultat till
betydelse för såväl den enskilde individen som
samhället i stort, och samhället som en
kulturnation. Något sådant samband mellan de
olika förslag som hittills har lagts, eller som man nu
avser att lägga i små delportioner, har jag mycket
svårt att se.

Anf. 152 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Dear Speaker, dear Member of Parliament! Herr
talman! Riksdagsledamöter! Björn Samuelson gör
gällande att regeringen lägger fram
utbildningspolitiken i små portioner. Det är nog
den kritik som man inte riktigt återfinner bland alla
de många svar på Läroplanskommitténs förslag som
just nu bereds.

Att en läroplan för grundskolan, gymnasieskolan,
vuxenutbildningen och därtill hängande
betygsförslag skulle vara småportion är nog Björn
Samuelson den ende som hittills har hävdat. Det är
klart att man kan välja en modell varigenom hela
skolan alltid förändras genom ett enda beslut.
Risken är emellertid att skolan i så fall aldrig
någonsin kan förändras, därför att det alltid finns
någon del som någon bestämmer sig för att tycka
vara lämplig att haka på i det man tidigare har
bestämt sig för att ta upp till debatt.

Nej, Björn Samuelson, jag tror att vi nog har tagit
oss en munsbit som är stor nog om i realiteten tre
läroplaner skall bli en och med ett betygsförslag
knutet till den.

Björn Samuelson frågar om skolstarten, vilken det
säkert finns skäl att återkomma till åtskilliga
gånger. Frågan hänger naturligtvis samman med
resten av skolan, men den är ändå avskiljningsbar
nog för att kunna diskuteras i ett sammanhang för
sig.

Jag vill gå tillbaka till det brev som Björn
Samuelson citerade från talarstolen. Skälet till att
jag var så uppmuntrad av det var att vad flickan
egentligen säger är att hon tycker att det är bra att
man ställer ökade krav på kunskap. Hon tyckte
uppenbarligen att kraven i skolan på sådant som är
viktigt och angeläget var för små. Det var det som
jag tyckte var så uppmuntrande.

Därför valde jag att beskriva regeringens strategi
när det gäller förändringar av viktiga delar av
utbildningsväsendet så, att vi ökar
valmöjligheterna, men vi ställer också distinkta
krav på det som skolan -- och för den delen den
högre utbildningen -- skall kunna förmedla till alla.

Om jag i skolministerns närvaro får tillåta mig en
frihandsteckning från min tid som
utbildningspolitiker i riksdagen, så var det en
känsla av obehag inför den läroplan som sade allt,
men samtidigt ingenting. Där kunde alla finna stöd
för nästan vilken ståndpunkt som helst. Men
läroplanen blev därmed ett otillräckligt hjälpmedel
för dem som, i likhet med brevskrivaren till Björn
Samuelson, krävde ordentliga besked om
kunskaper som de ansåg sig behöva.

Anf. 153 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:

Herr talman! Jag kan lova Per Unckel att se till att
han får en kopia av detta fiktiva anförande som den
här praktikanten har skrivit.

Småportioner var kanske fel ord, men det får en
liten betydelse i tid när man inte låter sambanden
råda mellan olika faktorer som framöver kommer
att få stor betydelse för skolan. Om man väljer att
lägga fram ett förslag om en ny läroplan eller ett
nytt betygssystem, som vilar på minsta möjliga
majoritet i denna kammare samtidigt som man låter
utreda frågan om skolstarten och frågan om hur
lång den obligatoriska skolgången i grundskolan
skall vara, så blir det en småportion för
skolorganisationen. Vi behöver inte strida om det
ordet. Jag menar att det riskerar att bli en ryckighet
i politiken på ett sätt som inte gagnar varken
kvalitet eller den harmoni som jag tycker att skolan
borde få.

Anf. 154 CHRISTER LINDBLOM (fp):

Herr talman! Per Unckel sade att svensk utbildning
är i stor omvandling. Det är väl någon form av
understatement eller -- för protokollet --
underdrift. Alla skolformer kräver på något sätt
mer flexibilitet och individualisering. Många av de
beslut som regeringen har fattat under det senaste
året har lett till detta. Jag vill nämna några exempel
på förslag som vi inom Folkpartiet omhuldar och
som vi tycker borde sjösättas.

Decentraliseringen av makten över skolan har ju
genom kommunalisering och annat pågått ett tag.
Men på något sätt har ansvarsfördelningen stannat
av på kommunal nivå. Den har inte sipprat vidare
ut på skolnivå i lika stor utsträckning som vi hade
förväntat oss. RRV sade i en rapport 1990 att ingen
längre styr skolan och att beslutanderätten måste
föras ner i systemet. Det finns också en tendens att
kommuner i dag skyller på staten och att staten
skyller på kommunerna, eftersom det är litet oklart
var ansvaret ligger.

Vi i Folkpartiet tycker att man skulle kunna ge
elever, lärare och föräldrar mycket större möjlighet
att ta ansvar i sina skolor genom att bilda skolråd
eller en skolbestyrelse som föreslogs i SIA:s
utredningar för ett tjugotal år sedan.

Det finns ganska goda exempel på självstyrande
skolor från exempelvis Danmark. Vad kan då ett
sådant skolråd besluta om? Jo, de skulle inom
ramen för de ekonomiska direktiv som de får från
skolstyrelsen kunna besluta om budgetfrågor,
prioriteringar, resultatansvar, klasstorlekar,
avvägningar mellan specialundervisning och
mindre klasser, skoldagens förläggning,
ämnesprofil, särskild tillvalsprofil, profilering för
skolan, årskurslös undervisning eller traditionell
årskursindelning, ämnesvis eller
ämnesövergripande undervisning. Detta är några
av de frågor som mycket väl skulle kunna avgöras
på lokal nivå. Detta tycker vi att man skulle kunna
utreda, därför att det kräver vissa ändringar i lagar
och förordningar.

Jag vill också ta upp ett annat förslag som vi tycker
bidrar till att öka flexibiliteten i gymnasieskolan. Vi
går nu in i ett programutformat och förmodligen
också kursutformat gymnasium, vilket kommer att
starkt öka flexibiliteten i gymnasiet.

Vi går från ett system med ett-, två-, tre- och
fyraåriga gymnasielinjer och får genomgående
treåriga linjer. Därmed finns risken att avhoppen
kan öka. Det visar sig litet grand redan i dag att
medelåldern i komvux har sjunkit. Det indikerar
att många, när de har valt fel eller om de av någon
annan anledning vill göra kompletteringar, så att
säga tar ett varv till via komvux.

Vi tycker att man skall ha rätt till en gymnasiebank.
Alla 16-åringar skall kunna erbjudas tre
gymnasieår. Hur de sedan disponeras får eleven
själv avgöra. De yrkesförberedande programmen
skulle vara betjänta av moduler av
sammanhängande kurser som ger möjlighet till
etappavgångar efter kortare tid än tre år. De skulle
gynna de skoltrötta och ge en större flexibilitet. Om
man vet att man har ett år kvar på sin bank, tror
jag att det blir svårt att låta bli att utnyttja det. En
framtida större integrering mellan
ungdomsgymnasiet och komvux kommer att
underlätta detta.

Jag vill också säga några ord om jämställdheten i
skolan och om flickor och pojkars ställning.
Jämställdheten är inte helt bra, vilket
Utbildningsdepartementet nu har uppmärksammat
så till vida att man har tillsatt en grupp som skall
studera jämställdheten i skolan.

Jämställdhet är inte bara en rättvisefråga utan även
en kvalitetsfråga. John Stuart Mill, liberal tänkare,
sade en gång i mitten av 1800-talet i en skrift att
kvinnans tankar är sålunda lika behövliga för att ge
full verklighet åt den tänkande mannen som
mannens tankar för att ge bredd och omfattning åt
kvinnans.

Ett samhälle med en så jämn könsfördelning som
möjligt är ett mer komplett samhälle. Det gäller
inte minst synen på teknik. Vi har i dag uppenbara
problem med rekryteringen till tekniska yrken, där
flickorna är en väldigt stor och lika dold resurs. Det
finns forskning som visar att flickor och pojkar
bemöts olika. Flickor ges t.ex. mindre lärartid.
Flickor får andra typer av frågor än pojkar, ofta av
ifyllningsnatur i stället för analyserande. Lärarna
vet mer om pojkarna än om flickorna i en klass. I
prov bedöms pojkar mer trovärdiga och
kompetenta än flickor.

Jag har ett nummer av en tidning från Statens
ungdomsråd, där en flicka säger i en intervju: Jag
var tyst hela min skoltid, om inte någon frågade mig
om någonting.

Redan i grundskolan grundläggs alltså
könsskillnaderna. Därför tror vi att det skulle vara
bra om man kunde mjuka upp attityden till dessa
saker som känns litet främmande. För flickor gäller
det tekniken. Vi tror att det vore bättre om
flickorna fick närma sig tekniken utan pojkar
närvarande. Vi tror också att det vore bra om
pojkarna fick ge utlopp åt sina mjukare sidor utan
att flickor är närvarande.

Målsättningen är att stärka både flickors och
pojkars identitet. Man får då mer kompletta
individer och på det sättet en bättre skola. Vi vill
inte ha goss- och flickläroverken tillbaka, men vi
vill att man skall kunna flexibelt växla mellan pojk-
och flickklasser och grupper och integrerade
klasser och grupper.

Skolverket bör ha ett stort ansvar när det gäller att
samla in och sprida goda idéer för en flexiblare och
därmed mjukare skola med ett ökat engagemang
från elever, föräldrar och lärare. Jag tror att den
Europas bästa skola som vi strävar efter faktiskt bör
vara också Europas flexiblaste.

Anf. 155 LARZ JOHANSSON (c):

Herr talman! Det vore mig naturligtvis främmande
att från talarstolen mästra landets
utbildningsminister. Men när Per Unckel nu sade
med sådan emfas att han ville läsa in de rätta
uppgifterna till protokollet, bör nog Per Unckel
titta litet grand i föregående års bilaga från
Utbildningsdepartementet till budgetpropositionen
om det som står om komvux och sektorsbidrag. Då
kan kanske uppgifterna i protokollet bli korrekta.

Med en så vid rubrik som Utbildningspolitik blir det
gärna ett spektrum av allting. Jag skall koncentrera
mig till bara en fråga inom forskningsområdet för
att hålla mig inom den korta taletiden. På detta
område som på så många andra inom
utbildningsväsendet blir det rätt mycket av
konstruerade motsättningar. Man försöker att blåsa
upp motsättningar mellan spetsforskning å ena
sidan och breddforskning å den andra, mellan
grundforskning å den ena sidan och tillämpad
forskning å den andra, mellan storskalighet och
forskning i mindre enheter, mellan centralisering i
förhållande till decentralisering samt mellan kritisk
massa och en kreativ nyskapande miljö, osv.

Naturligtvis finns inte dessa motsättningar, eller --
rättare sagt -- de borde inte finnas. Här som på
många andra ställen handlar det om både-och.
Dessa motsättningar skapas ofta av väldigt rigida
inställningar att det måste vara på ett visst sätt. Det
måste vara stort, och om det inte är stort så är det
inte längre någon hög kvalitet. Så är det naturligtvis
inte. Vi i Centern hävdar alldeles bestämt att all
högre utbildning givetvis skall vila på vetenskaplig
grund, att högre utbildning och forskning hör
samman och att så är fallet vid alla högskolor i hela
landet.

Utbildningsdepartementet anordnade under
beredningen av forskningspropositionen en
konferens om forskningen vid de mindre och
medelstora högskolorna. Vid den konferensen
ställde jag bl.a. frågan ungefär så här: Om man
disponerar låt oss säga 300 miljoner kronor och
skall försöka att avgöra var man får den bästa
effekten av de resurserna, skall man då fördela de
pengarna till de befintliga universitetens
väletablerade fakulteter eller skall man fördela
dem till ett antal mindre och medelstora högskolor?
Jag måste säga att det spred sig en viss förvirring
bland de närvarande forskarna. Så småningom stod
några upp och sade att man förmodligen skulle nå
de bästa resultaten om man valde det senare
alternativet.

Jag skulle gärna vilja fråga vilken bedömning Per
Unckel gör i dag efter det som sedan har hänt. Jag
är övertygad om att vi skulle nå störst effekt om vi
ökade forskningsresurserna vid de mindre och
medelstora högskolorna på detta sätt. Vi skulle få
bättre forskningsresultat, och vi skulle få en avgjort
högre utbildningskvalitet. På köpet skulle vi nå
betydande regionalpolitiska effekter. Eftersom
mycket av denna debatt redan har handlat om både
det ekonomiska läge och det
arbetsmarknadspolitiska läge som vi befinner oss i,
vill jag framhålla att det inte är att förakta om man
såsom en biprodukt av de insatser som man ändå
skulle göra av utbildnings- och forskningspolitiska
skäl också får regionalpolitiska effekter, som bidrar
till att stimulera näringslivet och sätta fart på
sysselsättningen i alla delar av landet.

Anf. 156 LENA HJELM-WALLÉN (s)
replik:

Herr talman! Larz Johansson var mycket artig när
han korrigerade Per Unckels historieskrivning
beträffande vuxenutbildningen och regeringens
nedskärning av komvuxanslaget. Det var ju så att
det i budgetpropositionen 1992 direkt stod att man
skulle skära ner komvuxpengarna. Detta var precis
som Larz Johansson då påpekade fel både i form
och i sak, i form därför att det faktiskt handlade om
ett sektorsanslag och regeringen därför inte skulle
lägga sig i vad som skulle skäras ner om man
minskade anslaget. Men regeringen var så
klåfingrig och pekade på att det just var komvux
som skulle skäras ner att man begick denna
blunder, som utskottet sedan rättade till. Det är
kanske koalitionens bundenhet som gör att Larz
Johansson inte fullständigt vill tala ur skägget. Men
nu har jag hjälpt honom.

Anf. 157 LARZ JOHANSSON (c) replik:

Herr talman! Då kan jag för att fullständiga bilden
berätta för Lena Hjelm-Wallén att den
argumentation som jag använde i vår motion, i
utskottsbehandlingen och här i kammardebatten
för att motivera att man borde göra denna
korrigering av regeringsförslaget var exakt samma
argumentation som jag använde när vi korrigerade
den socialdemokratiska regeringens förslag
föregående budgetår om att man skulle skära ner
300 miljoner kronor på hemspråksundervisningen.
Bidraget till hemspråksundervisningen var en del
av sektorsbidraget, och det gick inte att göra en
sådan riktad besparing. Även komvuxresurserna
fanns vid denna tidpunkt i sektorsbidraget. Det
enda man kunde göra vid bägge tillfällena var, om
man nu hade en önskan att göra besparingar, att
reducera sektorsbidraget till kommunerna. Varken
den tidigare socialdemokratiska regeringen eller
den nuvarande regeringen kunde ge den sortens
pekpinnar till kommunerna. Det har även utskottet
och sedermera riksdagen fastslagit.

Nu är förhållandet sådant att vi inte längre har ens
något sektorsbidrag, utan alla dessa pengar har
försvunnit in i den s.k. kommunala påsen. Om man
nu vill göra korrigeringar, är det i realiteten
förändringar i skatteutjämningssystemet som man
gör. Allt det andra är historia. Men i och för sig
skall också historien skrivas korrekt.

Anf. 158 LENA HJELM-WALLÉN (s)
replik:

Herr talman! Det är sant att det som har skett
mellan dessa anslag är historia. Om vi skall blicka
framåt är det i dag svårare för staten att hitta sätt
att stimulera ökad vuxenutbildning. Vi har försatt
oss i den situationen. Men då måste vi hitta former
för det. Jag menar att vi har gjort det i den
socialdemokratiska motionen genom ett påslag på
detta stora kommunala anslag, egentligen på det
sätt som man gjorde förr, dvs. sökte pengar för de
ytterligare platser som man kan anordna till hösten.
På detta sätt kan ökad vuxenutbildning stimuleras
fram.

Jag vet att Centern har ett intresse i denna fråga,
och jag hoppas att Centern skall stödja oss i detta
motionsförslag som vi skall börja behandla i
utbildningsutskottet nu.

Den tidigare debatten i dag har också givit vid
handen att såväl Bengt Westerberg som Börje
Hörnlund är intresserade av resonemang i dessa
frågar för att få till stånd ökade
utbildningsåtgärder. De stänger inte igen dörren på
samma sätt som Per Unckel har gjort i dag.

Anf. 159 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Jag skall svara på Larz Johanssons
frågor. Den första gällde forskningen vid de mindre
och medelstora högskolorna. Av samma skäl som
jag inte ville ge något besked till Lena Hjelm-Wallén
om platser inom den högre utbildningen, på grund
av förestående proposition i detta ärende, vill jag
inte heller föregripa diskussionen med anledning av
propositionen om forskningen som kommer att
läggas fram några dagar efter propositionen om den
akademiska grundutbildningen.

Så till historieskrivningen. Det är inte lätt att följa
alla detaljerade rundor när det gäller hur anslag är
konstruerade. Men sanningen är faktiskt att det i
det sektorsbidrag som fanns vid tiden för den
händelse som Lena Hjelm-Wallén refererade till och
som Larz Johansson kommenterade, inte fanns,
som Larz Johansson mycket riktigt påpekade,
några enskilda delar av sektorsanslaget. Det var,
om man uttrycker sig litet vanvördigt, en klump
med pengar till kommunernas skolfinansiering.
Vad regeringen gjorde var att minska den klumpen.
Men vi skar inte ned någon utbildning.
Kommunerna har ansvar för hur de prioriterar och
vilka bedömningar de gör. Så var det. Det framgår
både av protokollet från den tidens
riksdagsdebatter och av protokollet från denna
debatt.

Anf. 160 LARZ JOHANSSON (c) replik:

Herr talman! Jag har inte för avsikt att försöka
förleda Per Unckel att avslöja innehållet i en
kommande forskningsproposition. Men Per Unckel
brukar aldrig avhålla sig från att föra ganska
vittgående principiella resonemang om
forskningspolitik och om andra frågeställningar.
Min fråga var i allra högsta grad principiell. Om
man disponerar en viss summa pengar -- jag tog till
300 miljoner för att peka på att det måste vara en
ganska rejäl pott om det skall vara meningsfullt att
diskutera dessa principer -- var min enkla fråga till
Per Unckel: Var tror Per Unckel att han får den
största sammantagna effekten --
forskningspolitiskt, utbildningspolitiskt och
regionalpolitiskt --, om han lägger denna summa
pengar vid några av de stora etablerade
fakulteterna eller om han lägger denna summa
pengar vid någon eller några av de mindre och
medelstora högskolorna, som i många fall redan
har skapat en mycket kreativ och handlingskraftig
miljö?

Jag var för någon vecka sedan senast i Ronneby,
och jag hörde att Per Unckel nyligen hade varit där
och blivit våldsamt imponerad av vad man där
åstadkom. Då återstår min fråga, utan att vare sig
peka ut den eller andra högskolan eller antalet
forskare osv: Var tror Per Unckel att man skulle nå
den största effekten av en sådan satsning?

Anf. 161 INGRID NÄSLUND (kds):

Herr talman! Jag hade i dag tänkt att tala om att
läsa för livet. Ja, ni hörde faktiskt rätt, och det är
ingen felsägning. Det som jag tänker säga i dag
handlar naturligtvis ocskå om att lära för livet, den
slogan som vi är vana att höra, men det handlar i
synnerhet om att läsa för livet.

Jag vågar påstå att ingen kunskapsutveckling är
mer betydelsefull för ett barn än utvecklingen av
förmågan att läsa och skriva, och naturligtvis då i
första hand läsutvecklingen.

Barnen kommer till skolan fyllda av nyfikenhet och
lust att lära. För en del hänger det upp sig ganska
snart när det gäller den absolut viktigaste basen för
all kunskapsutveckling -- förmågan att lära sig läsa.
Detta kan ha många olika orsaker.

Allteftersom åren går, kommer dessa barn alltmer
efter i utvecklingen. Självkänslan blir allt sämre,
och den bristande läsförmågan påverkar hela
skolsituationen. Hur skall en elev på mellan- eller
högstadiet, som i egentlig mening inte kan läsa och
uppfatta en sammanhängande text, ha en rimlig
chans att klara av sina läxor? Varje dags hemarbete
blir en frustrerande upplevelse för barnet och i
många fall också för föräldrarna, om de försöker
hjälpa till efter bästa förmåga. Inläsningen inför ett
prov blir en omöjlighet, och resultaten blir ofta lika
med noll. Hela skolsituationen upplevs som ett
enda stort misslyckande.

Det har diskuterats hur många elever det rör sig om
i den svenska grundskolan som inte har lärt sig läsa.
En undersökning gjordes för inte länge sedan av
Skolverket. Där kom man fram till slutsatsen att det
rörde sig om ett mycket begränsat antal elever. Man
hade hittat bara enstaka per tusen. Jag ställde mig
mycket frågande inför denna upgift, eftersom den
inte alls stämde med min egen erfarenhet från snart
30 år som lärare i skolan. Jag fick förklaringen när
jag tittade närmare på den definition som man
använde för läskunnighet. Det rörde sig om att
eleverna kunde läsa och förstå några enkla
meningar.

Den fråga man ställer sig är: Räcker detta för
elevens behov? Mitt svar är att det långtifrån räcker
för elevens behov i skolan och än mindre för hans
behov senare i livet.

I internationella sammanhang talar man om att bli
litterat, inte bara att kunna stava sig igenom några
enkla meningar och hjälpligt förstå vad de handlar
om. Att vara litterat innebär att ha en läskunskap
som utvecklats till att fungera i en mängd olika
sammanhang. Om man använder denna vidare
definition -- vilken jag anser vara den enda
relevanta om vi i skolan har som mål att ge eleverna
det verktyg som de behöver för vidare utveckling --
rör det sig om ett ganska stort antal elever som har
stora problem med sin läsutveckling. Ibland har en
siffra på 8--10 % nämnts.

Vi var inbjudna till Socialdepartementet
häromveckan, där man hade dyslexi som ett
speciellt ämne. Där talade man om denna grupp av
barn och menade att bara de uppgår till ungefär
5 %. Om man sedan lägger till de barn som man
brukar säga har dump eller minimal brain
disfunction, alltså en skada på hjärnan, i alla fall
något som är medicinskt mätbart när det gäller
hjärnan, kommer man upp i ytterligare ett par
procent.

Sedan har vi de barn som av flera andra olika
anledningar har mycket svårt med sin
läsutveckling. Då förstår vi att det rör sig om en
ganska stor procentsiffra.

När det gäller dyslexibarnen behöver man komma
fram till den svårighet som de har redan före
skolstarten för att verkligen kunna hjälpa dem på
ett effektivt sätt. Man har nu börjat göra sådana
undersökningar i vissa delar av landet för att få
fram hur det förhåller sig med dessa barn och för att
försöka hjälpa dem. I detta sammanhang har vi ett
stort utvecklingsarbete framför oss, där vi bör ha en
samverkan med medicinsk expertis och med
lärarhögskolor och skolor.

Om vi menar något med att skapa en skola med hög
kvalitet, måste det första steget vara att inte lämna
någon möda ospard förrän vi har gett varje barn all
upptänklig hjälp att lära sig läsa. Jag menar då
under det allra första skolåret eller under de första
två skolåren.

Därför vill vi i kds ha ett finmaskigt nätverk i slutet
av det första skolåret som fångar upp de elever för
vilka läsutvecklingen inte fungerar som man kan
förvänta sig. Det är orimligt att fortsätta som vi har
gjort under många år. Vi har låtit barn vandra
vidare upp genom stadierna med sitt olösta
problem, vilket bara har förvärrats med åren, gjort
deras skolsituation hopplös och livet ganska
outhärdligt.

Det är under eller efter första skolåret som effektiv
hjälp måste sättas in. Därför vill vi ha en flexibel
skolstart och ett årskurslöst lågstadium, där varje
barn får möjlighet att utveckla en väl fungerande
läskunskap.

Det måste vara klart utsagt i den proposition som
skall handla om läroplanen, och det måste sägas på
ett sådant sätt att det inte kan missuppfattas av
någon, att det är skolans mål att lära alla att läsa
redan de allra första skolåren. Inget kan vara
viktigare sett ur elevens synpunkt och inget
effektivare, om vi skall få en skola med hög
kvalitet.

Under det första skolåret måste också läslusten
väckas så att vi gör våra barn till bokslukare. Därför
måste varje klassrum ha ett bibliotek med väl
avpassad litteratur för dem som just har lärt sig
läsa.

Det är också på det här stadiet vi måste engagera
föräldrarna som medhjälpare i den viktiga
uppgiften att läsa tillsammans med barnen varje
dag, att lyssna på barnen när de läser och att
samtala med dem om det de har läst. På den vägen
kan de svenska barnen utvecklas till läsare och
skolans kvalitet höjas väsentligt. Detta har vi inte
råd att missa.

Anf. 162 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Herr talman! Jag vill alldeles särskilt hälsa
utbildningsministern välkommen till kvällens
debatt. Jag gör det mot den bakgrunden att våra
vägar varit nära att korsas vid ett flertal tillfällen på
senare tid. Debatter mellan utbildningsministern
och undertecknad i en just nu viktig principfråga --
om hur inflytande, insyn och resursfördelning skall
ske vid våra universitet och högskolor -- har varit på
väg att anordnas vid några lärosäten, dels i staden
mellan broarna, dels i en västsvensk kustmetropol.

Av outgrundlig anledning har utbildningsministern
alltid kommit till dessa platser på andra tider än jag.
Vid ett tillfälle, närmare bestämt i dag, fick han
möjlighet att redogöra för regeringens inställning i
stiftelsefrågan två gånger på samma tekniska
högskola -- KTH. För säkerhets skull kanske,
eftersom klarhet och stringens inte är de mest
framträdande dragen i de s.k. erbjudanden tre
högskolor har fått att ombildas till stiftelser och
aktiebolag. Ekonomiskt saknar förslaget
fullständigt realism, vilket bl.a. Centerns
företrädare tidigare påpekat här i kammaren.

Att på detta sätt lämna en avsevärd penninggåva till
tre utvalda högskolor, en gåva försedd med både
livrem, byxhängslen och säkerhetsnål -- allt på
skattebetalarnas bekostnad -- tyder på stor vånda
och ängslan vad gäller förslagets sakliga bärkraft.

Vid mina diskussioner ute på berörda högskolor
har framkommit stor tveksamhet till detta starkt
politiserade stiftelsehugskott. På Chalmers i
Göteborg vill man ha en fortsatt dialog med
politikerna över partigränserna i stiftelsefrågan.
Jag förmodar att samma inställning finns på de två
övriga berörda högskolorna.

Vi socialdemokrater är positiva till en sådan dialog
och är beredda att föra en diskussion med
regeringen och berörda högskolor om hur
kvarvarande tidsödande och osmidiga inslag i
regelverket, som t.ex. rekryteringsoch
tillsättningsförfaranden, skall kunna effektiviseras.

Är utbildningsministern beredd att ställa upp på en
sådan konstruktiv dialog, innan han binder sig i
stiftelsefrågan?

Handläggningen av stiftelsefrågan kastar ljus över
allvarliga brister i hur utbildningsfrågor numera
bereds i departementet. En del av problemen torde
sammanhänga med att vi numera saknar en
oberoende myndighet med tillsynsansvar och ett
oberoende organ för utveckling av högskolornas
verksamhet.

Beredningsprocessen sker nu bakom
Utbildningsdepartementets lyckta dörrar och ofta
under stor tidspress. Vi har t.ex. haft stora
svårigheter att få ut underlagsmaterial för
bedömning av dimensioneringsfrågor, lokalfrågor
m.m. Möjligheterna att föra en offentlig debatt och
påverka besluten har beskurits avsevärt.

Som konkreta exempel på hur regeringens
handläggning av viktiga utbildningsreformer har
utsatts för stark kritik i breda kretsar, bl.a. av lärare
och studenter, kan nämnas förslaget om ett nytt
resurstilldelningssystem och det tilltänkta
avskaffandet av kårobligatoriet. Dessa ytterst
omstridda förslag kommer inte att
remissbehandlas, vilket allvarligt hämmar berörda
intressenters möjligheter till demokratisk påverkan
av förslagen.

Tar utbildningsministern intryck av denna massiva
kritik? Är han beredd att följa rådet från LO, TCO,
SACO, Universitetslärarförbundet och
studenterna att se över förslaget till nytt
resurstilldelningssystem innan det föreläggs
riksdagen?

Jag vill också fråga hur utbildningsministern tänker
hantera det starkt kritiserade förslaget om slopande
av kårobligatoriet?

Slutligen vill jag helt kort ta upp frågan om att
stödja forskning med löntagarfondsmedel. Denna
fråga skall enligt uppgörelsen mellan regeringen
och Socialdemokraterna vara föremål för samråd
mellan parterna innan regeringen framlägger ett
definitivt förslag. Trots detta kan man i
massmedierna ta del av uppseendeväckande
uppgifter om hur MFR vill satsa tio miljarder på att
bygga upp medicinska forskningsinstitut inom
några snäva kunskapsområden med hjälp av
löntagarfondsmedel. Är detta förslag, som det
hävdas, Per Unckel, förankrat i regeringen? Och
hur tänker utbildningsministern fullfölja
uppgörelsen med Socialdemokraterna om
löntagarfondsmedlens eventuella användning för
forskningsändamål?

Anf. 163 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Det verkar på något sätt som om
Bengt Silfverstrand bara hittar starkt kritiserade
förslag vart han än vänder blicken. Jag återgav
Lena Hjelm-Walléns uttalande från ett tidigare
meningsutbyte oss emellan. Vi verkar tala om olika
verksamheter.

När jag kommer ut i den högre utbildningens värld
möter jag positiva människor, som tycker att det är
roligt att tillerkännas ansvar och ta till vara de nya
utvecklingsmöjligheterna. Se så olika man kan se
på verkligheten, beroende på vilken infallsvinkel
man har!

Svaret till Bengt Silfverstrand om huruvida
regeringen är beredd till dialog är att det självklart
är på det sättet. Låt oss ha den här och nu. Jag har
talat om vad jag tycker. Vad tycker Bengt
Silfverstrand?

I nästa fråga, som handlade om resursberedningen,
är det som Bengt Silfverstrand har noterat sant,
nämligen att regeringen inte har valt en
konventionell remissbehandling, utan en annan
form för att ta reda på de synpunkter som berörda
intressenter kan ha. Det är en form som väl står i
överensstämmelse med det beredningskrav som
åvilar regeringen inför viktiga beslut.

Häromsistens hade vi t.ex. samtliga
högskoleledningar samlade på Arlanda för att
diskutera deras syn på resurstilldelningen.
Åtskilliga av dem som då yttrade sig hade en
diametralt motsatt uppfattning mot den som Bengt
Silfverstrand redovisar. Att det sedan ligger i
sakens natur att man har olikartade uppfattningar
är ingenting konstigt, utan ett stimulerande inslag i
den beredningsprocess som regeringen därefter har
bedrivit. Resultat kommer att redovisas i samma
högskoleproposition som Lena Hjelm-Wallén och
jag tidigare talade om.

I fråga om kårobligatoriet förefaller Bengt
Silfverstrand ha missuppfattat
handläggningsordningen. Betänkandet är skrivet
av Nils Stjernkvist och remissbehandlat under 1990
och 1991. Därefter är det kompletterat med
ytterligare material i en departementsberedning,
till grund för regeringens ställningstagande. Även
i detta hänseende kommer slutsatser att redovisas
snart. Jag kan dessutom tillägga att vi utöver
beredningstvånget har låtit högskolornas
företrädare yttra sig även om detta.

Det är korrekt som Bengt Silfverstrand säger i fråga
om fonderna och deras användning för
forskningsändamål att det finns en
överenskommelse mellan regeringen och
socialdemokratin om att vi skall samråda om detta.
Det kommer också att ske.

Får jag till detta, herr talman, lägga att det är
möjligt att Bengt Silfverstrand och
Socialdemokraterna har en annan reformmodell än
den regeringen har valt. Vi kritiserades när vi
utvärderades av OECD:s granskare för den
reformmodell vi hade valt intill dess dessa
granskares utsago ställdes mot OECD:s Education
Committee i Paris, där slutsatserna skulle dras.
Efter ett par timmars meningsutbyte var vi alla ense
om att den metod som regeringen hade valt är den
enda möjliga om man vill förändra
utbildningsväsendet i enlighet med och i takt med
den snabbt föränderliga tiden. Risken är annars att
vi alltid befinner oss på bakkant. Där vill inte
regeringen vara.

Anf. 164 BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:

Herr talman! Vi är mycket positiva till den
utveckling som äger rum på stora avsnitt av
utbildningsområdet. Det är inte heller så konstigt,
eftersom de beslut som ni hittills har fattat bygger
på socialdemokratiska utredningsförslag resp.
socialdemokratiska propositioner. Särskilt positiva
är vi till att Per Unckel lägger fram de förslagen, i
vissa fall ganska ograverade.

Det som vi är kritiska mot är den substanslösa
retoriken i regeringens utbildningspolitik. Man har
t.ex. skrivit yvigt och brett om stora
stiftelsereformer som skall omfatta samtliga landets
universitet och högskolor. Av denna stora
högröstade stiftelsehöna är det nu bara tre fjädrar
kvar.

Låt oss då i stället, Per Unckel, diskutera var det
brister i systemet. Vilka ytterligare
decentraliseringar och avregleringar är det som vi
behöver diskutera? Det är vi beredda att göra
sakligt och med utgångspunkt i innehållet. Men Per
Unckel och Moderaterna -- jag får väl säga det,
eftersom Centern inte är med på detta
stiftelseförslag -- ser mest till formen. Innehållet är
för oss det väsentliga.

När det sedan gäller kårobligatoriet tänker jag på
Peter Honeths utredning och även på den kritik
som riktas mot att vi inte riktigt vet hur vi skall
finansiera vår verksamhet i framtiden på det
studiesociala området. Jag tycker att regeringen
bör försöka räta ut frågetecknen i anslutning till
denna sakligt grundade kritik.

Det är vidare anmärkningsvärt, Per Unckel, att
man inte kommenterar den allvarliga kritik som har
framförts mot handläggningen av
löntagarfondsmedlen eller de förslag som kommer
från Medicinska forskningsrådet. Det var en
mycket allvarlig kritik som i söndagens nummer av
Dagens Nyheter riktades mot departementet. Det
är viktigt att regeringen svarar på frågan om man
kommer att ta fasta på dessa storvulna planer, som
är begränsade till mycket snäva forskningsavsnitt.

Jag vill också mer konkret fråga vad talet om att
Socialdemokraterna skall få inflytande på det
slutgiltiga förslaget går ut på. Det har i massmedia
talats om att detta är mycket nära förestående, men
vi har inte sett någon som helst invit till
diskussioner om detta.

I min nästa replik skall jag återkomma till
stiftelsefrågan ytterligare en gång.

Anf. 165 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Jag utesluter inte att jag har lagt fram
något förslag som är förberett av någon tidigare
socialdemokratisk regering, men jag kan faktiskt
inte dra mig till minnes att jag har gjort det. Det
vore i så fall bra om Bengt Silfverstrand ville pigga
upp mitt minne i detta hänseende.

Däremot har jag, stundtals mot socialdemokratisk
rätt hård kritik, försökt att rätta till ett och annat av
det som förekommit i det förgångna. Lena Hjelm-
Wallén och jag talade tidigare om bekymren med
den underdimensionerade högre utbildningen, men
det gällde, som sagt, snarare att rätta till vad som
tidigare hade brustit.

Mitt andra påpekande, herr talman, vill jag göra
med anledning av att Bengt Silfverstrand efterlyste
dialogen om alternativ till stiftelsehögskolorna. Vi
har presenterat vår bild. Vi har lagt fram förslag om
en högskolereform, vars grundingredienser
riksdagen har accepterat i beslutet i december
månad. I den ingick dels en frigörelse av de statliga
universiteten från pekpinnepolitiken, dels att helt
fria universitet och högskolor skulle få
examensrätt, dels en prövning av möjligheterna för
någon eller några statliga högskolor att övergå i
stiftelseform.

Det var vår politik. Bengt Silfverstrand! Nu är det
ni som måste inleda dialogen och säga vad ni vill
göra. Jag är öppen för förslag, men vad är det som
ni anser att vi skall göra i stället?

Min tredje kommentar, herr talman, gäller
kårobligatoriet. Bengt Silfverstrand vet nog vid
närmare eftertanke att de krav som ställts på
regeringen i remisshänseende är uppfyllda och att
Peter Honeths uppdrag var att fördjupa
beslutsunderlaget. Därefter har vi lyssnat på den
kritik och de synpunkter som har kommit, för att
regeringen skall kunna utforma sitt slutgiltiga
ställningstagande. Så går det till i en parlamentarisk
demokrati. När regeringen har presenterat sina
förslag är det oppositionens tur att presentera sina.

Min sista kommentar, herr talman, hänför sig till
Bengt Silfverstrands fråga om Medicinska
forskningsrådet. Jag ber Bengt Silfverstrand att
vara något varsam med orden i denna debatt. Vad
som kritiserades i den artikel i Dagens Nyheter till
vilken han refererade var handläggningen inom
Medicinska forskningsrådet av ett förslag som
regeringen hade bett bl.a. forskningsrådet att
avlämna. Regeringen bedömer nu detta förslag
inom ramen för propositionsarbetet.

Jag har därutöver noterat att JK har fått en
anmälan med anledning av Medicinska
forskningsrådets handläggning. Det är inte mer än
passande att jag avvaktar JK:s bedömning innan
jag ytterligare kommenterar frågan.

Anf. 166 BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:

Herr talman! Helt kort: Det som jag tänker på när
jag talar om förslag som i allt väsentligt bygger på
utredningar tillsatta av en socialdemokratisk
regering är den s.k. grundbulten, dvs. det som i allt
väsentligt utgör grunden för den nya högskolelag
som vi tog beslut om i december.

Vad sedan gäller stiftelsefrågan kan jag ytterligare
en gång precisera att vi har talat om att det finns
brister, tröghet och byråkrati i regelsystemet. Det
är punkter som bl.a. både KTH och Chalmers för
fram. Det kan utgöra en grund för diskussion, och
det ankommer då på utbildningsministern att svara
på om det är innehållet i systemet som vi skall
reformera, eller om vi skall börja med formerna
och gå in på nya institutionella lösningar innan vi
tar itu med sakfrågorna.

Jag vill vidare berätta något som jag tycker är
oerhört intressant och som visar att man egentligen
inte vet vilken linje regeringen har. Det som är sant
i Göteborg och Stockholm är uppenbarligen -- för
att uttrycka det milt -- inte fullt lika sant i Lund.

Jag var i måndags med om att i universitetsstyrelsen
där besluta om att avvisa ett avknoppnings- eller
separationsförslag från Lunds tekniska högskola.
En praktiskt taget enig styrelse, inkl. en Per Unckel
politiskt mycket närstående person, sade nej till
förslaget med motiveringen att utvecklingen
internationellt går åt ett annat håll. Vi måste ha
starka och bärkraftiga enheter, vilket inte hindrar
att vi inom universiteten och högskolorna kan bryta
ner verksamhet i mindre beståndsdelar.

Men inte nog med det -- den nämnde Per Unckel
politiskt närstående personen sade att han före
beslutet hade konsulterat utbildningsministern och
att utbildningsministerns uppfattning var att det
inte var bra med en separation. Jag drar härav den
mycket bestämda slutsatsen att det här handlar om
politisk prestige. Man måste rädda något av det
som man skrev så yvigt och brett om i 1991 års
regeringsdeklaration.

Upp till bevis, Per Unckel! Visa nu om det är sant,
som han säger, att han är beredd till en dialog! Då
finns det kanske möjlighet att klara denna fråga.
Vad vi har tagit ställning till i utbildningsutskottet
har ingen befattning med stiftelser. Det som
regeringen hittills har skrivit är till intet
förpliktande, nämligen att man skall inkomma med
förslag i stiftelsefrågan. Det vore nog bättre om
man inte återkom med något förslag utan
diskuterade sakfrågorna.

Anf. 167 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Den fråga som gällde Lund begrep
jag, med all respekt för Bengt Silfverstrand, inte ett
kommatecken av. Min enkla ståndpunkt i frågan
om Tekniska högskolan vid Lunds universitet -- för
jag tror att det var detta som Bengt Silfverstrand
var ute efter -- är att jag inte skall ha någon officiell
mening om detta.

Om jag ändå får uttala mig om de internationella
tendenser som Bengt Silfverstrand hänvisar till, vill
jag säga att jag har precis samma intryck när det
gäller den riktning i vilken dessa går, nämligen
snarast mot integration än separation.

Vad gäller frågan om jag skulle få ett förslag om en
separering av Lunds tekniska högskola från Lunds
universitet på mitt bord, törs jag väl säga -- jag tror
inte att jag är alldeles oförsynt mot det beslut som
jag i så fall skulle rekommendera -- att jag med
mycket stor tveksamhet skulle ta mig an detta.

Låt mig också kommentera mera rakt på sak de
frågor som jag faktiskt förstod att Bengt
Silfverstrand syftade på. Grundbulten är ett
intressant spörsmål. I grundbulten, tillkommen på
Socialdemokraternas förslag, föreslogs att vi skulle
förstärka en del utbildningar, bl.a. humaniora,
teologi och juridik. Det skulle vi göra genom att
banta andra utbildningar som Socialdemokraterna
i sina direktiv till utredningen hade uppgivit vara
övergödda med pengar.

Jag tyckte inte att detta var någon bra idé. Däremot
tyckte jag att det var en bra idé att höja anslagen till
humaniora, teologi och juridik, så jag tog upp den
delen och struntade i den andra. Jag tror att
högskolorna har mått mycket väl av det.

När det gäller vad vi skulle kunna göra tillsammans
kan jag redovisa att jag före denna debatt gick
tillbaka till riksdagsbehandlingen av den högre
utbildningen strax före jul, eftersom jag misstänkte
att Bengt Silfverstrand skulle vilja diskutera
stiftelsefrågan. Jag frågade mig om det i någon
fråga var så att Socialdemokraterna då ville ha mera
av frigörelse än regeringen. Det skulle i så fall ha
varit en startpunkt för denna dialog. Men si, jag
hittade ingenting!

Däremot hittade jag tyvärr åtskilligt av gammal
socialdemokratisk politik, t.ex. central antagning
och sådant -- hur man nu förenar detta med
frigörelse av olika universitet och högskolor och
individuellt ansvar för detta. Därför blir nog Bengt
Silfverstrand mig svaret skyldig på frågan vad som
nu har inträffat. Gör mig åtminstone litet nyfiken
på vad socialdemokratin nu kan tänka sig att ändra
på men som var så omöjligt strax före jul!

Vidare är det så, Bengt Silfverstrand, att bakom
idén med stiftelsehögskolor och/eller helt fria
institutioner med examensrätt ligger en tanke om
att det är bra för högskolesystemet med olika
enheter med olika huvudmannaskap, styrda av
delvis olikartade principer och kulturer.
Därigenom kan man öppna för fruktbar
konkurrens och ökad hänsyn till studenternas
intressen.

Andre vice talmannen anmälde att Bengt
Silfverstrand anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare
replik.

Anf. 168 ALWA WENNERLUND (kds):

Herr talman! Jag vill ta upp ett mycket svårt och
angeläget problem i våra skolor -- nämligen hur vi
kommer till rätta med den mobbning som vi vet
förekommer i skolan.

Varje dag mobbas mellan 100 000 och 150 000
elever i och utanför skolan. En del av dessa barn
mobbas från första till sista klassen, alltså ett dagligt
lidande i kanske nio års tid. Det är den tid då
människan ännu präglas, då viktiga och
grundläggande värderingar formas och synen på
andra människor danas.

Många elever som under en lugn och harmonisk
skolgång skulle kunna utvecklas till lyckliga och
trygga människor, tvingas utstå trakasserier och
våld. Många elever tvingas tillbringa rasterna på en
låst skoltoalett, tvingas känna skräcken krypa
utmed ryggraden då de möter någon i korridoren
eller i omklädningsrummet till gymnastiken eller på
väg till eller från skolan.

Att bli slagen och misshandlad är ett fruktansvärt
sätt att bli mobbad på, men även utfrysningen,
glåporden -- den psykiska mobbningen -- kan vara
väl så smärtsam.

Mobbning ger också problem längre fram.
Undersökningar har visat att tidigare mobbade
personer är starkt överrepresenterade i
kriminalitetsregistren, så även mobbaren.

Såren sätter stora ärr efter många års mobbning.
Det finns vuxna som inte kan glömma, som lever
med mindervärdighetskomplex, rädsla och
osäkerhet inför andra människor.

En svår bit i problemet med mobbningen är att
barnen i regel själva inte vill tala om att de är
mobbade, för att inte råka ännu värre ut. Vid
föräldraintervjuer har det framkommit många
sådana uppgifter. Många mobbade barn vänder sig
till BRIS (Barnens Rätt I Samhället) för att få
hjälp. Det är svårt att få fram exakta siffror,
eftersom det finns ett mörkertal.

Det är inte heller så att det skulle förekomma
mobbning endast i stora skolor i storstäderna. Det
förekommer vid alla slags skolor, stora som små, i
små som stora städer och även på landet.

Herr talman! Mobbningen griper in i hela familjens
situation. Många föräldrar väljer att flytta sitt barn
till en annan skola och även ibland från orten.
Syskonen får då byta skola, och föräldrarna får
söka nytt arbete. Detta leder inte alltid till något
positivare. Det kan vara svårt för föräldrarna att få
annat arbete, och syskonen kan få svårt att finna sig
till rätta.

Nu finns det skolor som arbetar seriöst med detta
problem, men det finns också skolor som blundar
för det. Jag hörde för ett tag sedan i TV att en lärare
tyckte att mobbning var egentligen bra, eftersom
barnen fick lära sig att ta för sig och bli litet tuffa.
Det är mycket allvarligt att det finns lärare som ser
på mobbningen med sådana ögon. Det var också
skrämmande att höra på partiledardebatten i dag,
där Socialdemokraternas partiledare Ingvar
Carlsson redovisade att en lärare på frågan om
vilket problem som är det största i skolan hade
svarat: Det är de slitna lokalerna.

Skolan måste visa styrka, ta itu med problemen,
vidtaga åtgärder. Skolan måste se till att eleverna
har ett bra klimat där de kan arbeta lugnt och tryggt
och utvecklas till harmoniska människor.

Skolan kan bidraga till detta genom att arbeta
målmedvetet för att få ett gott klimat. Det är
mycket viktigt att klargöra ansvarsfrågor och ge
mycket tydliga signaler om de krav som man måste
kunna ställa både på elever och personal i skolan,
när det gäller den sociala miljön.

Herr talman! Mobbningstendenser och trakasserier
av och mot elever får aldrig tolereras. Skolans
personal måste på ett mycket kraftfullt sätt ta itu
med mobbningen, omedelbart ingripa vid en
mobbningstendens och på ett mycket bestämt sätt
visa mobbaren att skolan inte på något sätt
tolererar mobbning. Därför måste den nya
läroplanen innehålla klara och tydliga direktiv mot
mobbning samt åtgärdsprogram där även
polisanmälan kan ingå.

Jag vill också lyfta fram ämnet barn- och
ungdomskunskap. Det är just i detta ämne man kan
undervisa i relationer, samlevnad, frågor om
uppväxttiden och tonårstiden, relationer inom
familjen och med kamrater. Här kan man på ett
speciellt sätt lyfta fram mobbningen, våld, osv. Det
är viktigt att man från första klassen kontinuerligt
talar om dessa problem och att det ligger inom ett
ämne på schemat. Att ta upp problemet som ett
temaämne då och då under skoltiden förändrar inga
attityder, utan det är den ständigt återkommande
undervisningen som är värdefull.

Herr talman! FN:s konvention om barnets
rättigheter ger barnet status som individ med fullt
människovärde. Detta innebär att respekten för
barnet som individ lyfts fram och att man ser till
dess bästa. Detta måste naturligtvis gälla även i
skolans värld. Alla barn har rätt till en bra start i
livet. Därför måste skolan med alla medel kämpa
mot mobbningen så att våra barn kan och får må
bra under sin skoltid.

Anf. 169 INGER LUNDBERG (s):

Herr talman! Det är inte mycket mer än ett år sedan
som skolministern lovade att den svenska skolan
skulle bli Europas bästa. Verkligheten har hamnat
ljusår från regeringsdeklarationen. Material från
Kommunförbundet och SKTF visar att 40 % av
besparingarna i kommunerna skett inom
barnomsorg och skola. Skolpsykologer, kuratorer
och fritidsledare tas bort. Klasserna blir större.
Specialundervisningen minskar. Skolbarnsomsorg
avvecklas eller beläggs med dyra avgifter, också för
barn med stora behov.

För en tid sedan berättade en av
Handikappinstitutets ledande tjänstemän att
indragningarna inte gått hårdast åt de tydligt
handikappade barnen -- de hörselskadade, blinda
eller rörelsehindrade -- men att förlorarna blivit de
många barnen med särskilda behov. De barn som
lever under svåra sociala förhållanden, som är
otrygga och som behöver stöd för att följa med.
Risken är uppenbar att besparingar och elitisering
skapar ett tvåtredjedelssamhälle i skolan och att en
av världens finaste grundskolor inte utvecklas utan
sargas.

Jag vill fråga Beatrice Ask: Vilka signaler har ni
gett skolpolitikerna? Vilka ansträngningar har ni
gjort för att inte barn med stora sociala behov eller
skolor i de stora bostadsområdena skall drabbas
hårdast av besparingar och indragningar? Är ni
beredda att ta konsekvenserna av att indragningen
av 7,5 miljarder från kommunerna kommit att gå ut
över skolan och de svaga barnen?

Det gick fort för borgerligheten att garantera
privatskolorna 85 % av genomsnittskostnaden för
ett grundskolebarn, trots att man inte har
grundskolans ansvar för helheten -- för
handikappade barn, skolskjutsar, hemspråk och
mycket annat. Så fort gick det att man till och med
glömde bort att kostnaderna är olika på olika
skolstadier. Och så fort att till och med företrädare
för regeringspartierna då och då säger att
ersättningen blev orättvist hög.

För någon månad sedan sade utbildningsutskottets
ordförande att nivån skulle kunna komma att
omprövas. Jag vill fråga Beatrice Ask: När kommer
regeringen att lägga fram förslag om förändrad
ersättning till de privata skolorna?

Privatskolegarantin har blivit signalen till en allmän
skolpeng. Formerna skiftar, men gemensamt för
många kommuner är en gigantisk omfördelning
från barn med stora behov till barn som har det
bättre hemma och i skolarbetet. I stället för att
föräldrar och elever stimuleras att utveckla skolan i
sitt närområde ges de en skolpeng och rätt att rösta
med fötterna. Risken för en segregerad skola är
uppenbar. Risken för att skollagens krav på en
likvärdig skola för alla blir en papperstiger är lika
tydlig.

Vad gör Beatrice Ask för att motverka en orättvis
skolpeng? Skolministern tog på sig ett stort ansvar
när hon för något år sedan till varje pris skulle
pressa igenom moderat skolpolitik i nya direktiv till
läroplanskommitté och betygsberedning. Betygen
skulle ner i årskurserna, kanske ända till första
klass. Slöjd och hemkunskap ifrågasattes. Kristen
etik förhandlades fram som grund för skolans
normbildning. SO- och NO-ämnen skulle splittras
upp, och miljösekretariatet upplöstes. Barnomsorg
och skola skulle inte få en gemensam plattform.

De båda utredningarna har försökt göra ett gott
jobb. Mycket är också bra. Men lika klart är att ur
mängden av direktiv och motstridande signaler har
kommit produkter som inte kan nå allmän
uppslutning som de är i dag, och de har mindre
förankring än dagens läroplan -- den läroplan Per
Unckel har uttalat sig så föraktfullt om men som
faktiskt har lagts fram av hans partivän Britt
Mogård.

Jag vill peka på några allvarliga och tveksamma
punkter i läroplansförslaget: Stadieindelningen för
ner högstadiets struktur i årskurs 6. Protesterna
mot att idrottsämnet halverats måste tas på allvar.
Bild, hemkunskap, musik och slöjd får inte skäras
ner så att barnen inte ges möjlighet till en allsidig
utveckling. I stället borde nya kunskaper om
inlärning leda till närmare integration mellan teori
och praktik.

När orienteringsämnena skärs ner blir barnens
gemensamma kunskapsbas tunnare. Jag tror inte
någon i denna kammare tyckt att barnen fått för
mycket av religionskunskap, samhällskunskap eller
naturkunskap i dagens skola. Uppsplittringen av
ämnena strider också mot kraven på helhetssyn och
sammanhang. Splittringen har bl.a. lett till krav på
ännu ett ämne, miljöteknik.

Kraftigt ökad valfrihet är i sig frestande, och det
finns mycket gott i det. Men det finns anledning att
vi besinnar oss. Är det inte i första hand genom
metoder och urval av material som skolorna
profilerar sig? Ligger det inte i själva begreppet
grundskola att den skall ge alla medborgare en
gemensam grund av kunskaper och erfarenheter?
Den följs av en gymnasieskola med unika
möjligheter till fria val. Där kan varje ungdom
utveckla sin profil och sina speciella kunskaper.

Minst lika svåra avvägningar ligger i utformningen
av ett nytt betygssystem. Det skall inte bara vara
teoretiskt intressant utan också praktiskt
användbart och nå bred acceptans.

Jag vill fråga Beatrice Ask: Är ni beredda att arbeta
om läroplansförslaget så att det ger alla barn en
gemensam grund? Skall alla barn också i framtiden
garanteras både praktik och teori i sin utbildning?
Skall orienteringsämnena få behålla en stark
ställning i sammanhållna ämnesblock?

Anf. 170 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Det är med stort intresse jag har
lyssnat till debatten, och jag kommer även
fortsättningsvis att lyssna till den. Eftersom vi
håller på med ett förändringsarbete som är
omfattande tror jag att en av mina viktigaste
uppgifter just nu är att lyssna. Jag har heller inte för
avsikt att gå in på detaljer eller mina egna
personliga åsikter i en och annan detaljfråga som
rör de stora remissomgångar som har skett om
läroplan och betyg.

Det finns förvisso många frågeställningar att
diskutera och många avvägningar som är svåra att
göra. Men jag vill gärna först ta intryck av de många
svar vi har fått. Förslagen har gått ut på en bred
remiss, som de flesta här i salen känner till. När vi
bad om 100 remissvar fick vi över 600. Vi har fått
många brev, inte minst från elever, och vi går nu
igenom dem. Det finns mycket klokskap att hämta
där, och jag tycker att man skall göra det innan man
tar ställning.

Jag lyssnade på Inger Lundbergs synpunkter i
början av hennes anförande. Det handlade om de
svårigheter som kommunerna har att klara sin
ekonomi. Det är naturligtvis alldeles omöjligt för
kommunerna att i en situation där landets ekonomi
är som den är och kommunernas budgetar ser ut
som se gör att klara av budgetarbetet på ett enkelt
sätt. Mitt intryck är att det finns en insikt om att
barn och äldre skall värnas i det budgetarbete som
bedrivs. Men det är också, precis som Inger
Lundberg påpekar, ett faktum att besparingar även
drabbar skolan i olika delar.

Det går emellertid inte att säga att vi inte accepterar
det, om vi inte samtidigt kan redovisa hur vi då skall
klara av den ekonomiska politiken. Varje
misslyckande när det gäller kommunernas eller
landets ekonomi innebär att man binder ris för egen
rygg.

Sedan kommer, som ett brev på posten, en mycket
traditionell och felaktig syn. Frågan om att
människor skall kunna välja skola ställs emot
frågan om stöd till dem som har det besvärligt. Det
är ett mycket dåligt trick som man tar till bara
därför att man kanske ideologiskt tycker illa om
valmöjligheterna.

Den reform som vi har genomfört när det gäller
stödet till friskolorna syftar till att ge ekonomisk
rättvisa mellan olika skolformer. Den
reformeringen är inte färdig. Jag har sagt det i den
här salen många gånger. Det finns säkert behov av
justeringar. Vi diskuterar och följer upp. Inte minst
har vi en utredning kring detta med avgifter och
friskolornas ekonomi att följa upp. Det kommer vi
att göra.

Man skall inte försöka hävda att det stöd som
friskolorna nu äntligen får är skälet till att en och
annan angelägen satsning ute i våra skolor inte blir
av. Alla barns rätt att välja skola skall inte ställas
mot rätten för de barn som har särskilda behov eller
behöver särskilt stöd. Då är man ute på mycket hal
is.

Det är tvärtom så att detta att ha olika huvudmän
för skolor och att man får pröva olika
organisationsmodeller är ett sätt för oss att få
erfarenheter och kunskaper om hur undervisning
kan bedrivas på olika sätt, hur kostnader kan
minskas och hur vi kan göra saker bättre och mer
effektivt.

Den här reformen är en framgång. Jag förstår att
det sticker i ögonen på Socialdemokraterna, men
den skall icke ställas emot de andra.

När det gäller frågan om jag gör något för att tala
om för kommunerna vad vi anser i frågan om barn
med särskilda behov, vill jag säga att skollag,
läroplan och mycket annat är mycket tydliga när det
gäller barns rätt till detta. Det finns också, som ni
känner till, förslag från Skolverket om att den som
har svårigheter i skolan borde ha rätt till extra stöd.
Det är ett mycket intressant förslag att diskutera
framöver. När jag möter kommunalpolitiker
markerar jag i varje anförande nödvändigheten av
att skolan är en skola för alla.

Det är alldeles självklart, och en av
huvudanledningarna till att vi har en nationell
läroplan, att vi skall ha en gemensam kärna av
kunskap i samhället. Det finns vissa kunskaper och
vissa saker som är gemensamma och som alla barn
skall få. Det är just därför som det är så viktigt att
bedriva det här arbetet med omsorg och att lyssna
och ta intryck av de många synpunkter och det
fantastiska engagemang som finns.

Anf. 171 INGER LUNDBERG (s) replik:

Herr talman! Vilken del av skolan har man dragit
in på, Beatrice Ask? Vi kan konstatera att när
regeringen har dragit in statsbidrag från
kommunerna, har den gjort det från alla
kommuner utom de allra rikaste. Regeringen valde
alla kommuner utom de där barnen har de bästa
förutsättningarna i skolan.

Beatrice Ask gör då och då uttalanden. Det är
ganska precisa uttalanden. Hon tycker om
skolverksamheten. Det tycker jag att skolministern
har rätt att göra. Men det är utomordentligt sällan
man hör Beatrice Ask säga att vi skall vara särskilt
rädda om barnen i de stora
miljonprogramsområdena och att vi inte skall
konstruera en skolpeng så att den omfördelar
pengar från de områden där barnen har det jobbigt
till villaområdena. När tog Beatrice Ask de
moderata skolpolitiker i örat som konstruerar
skolpengen på det sättet?

Privatskolegarantin har varit en stor framgång,
säger Beatrice Ask. Det tycker alla. Alla
kommunalpolitiker, även de borgerliga, kritiserar
den. Borgerliga Dagens Nyheter skrev i somras i en
kommentar till godkännandet av friskolan i Laxå:
Så här dåligt får det bara inte vara. Så icke
eftertänksamt får det inte vara.

Beatrice Asks partiledare Carl Bildt sade för något
år sedan att skolpengen blev litet för hög.
Centerpartister, folkpartister har skvallrat om att
den hamnade på 85 %, inte för att det var rätt, utan
för att det var en eftergift åt Kristdemokraterna.
Skolpengen är ingen succé, Beatrice Ask.
Skolpengen har skapat stor skada.

Jag vill slutligen tacka Beatrice Ask för en sak. Det
är det tydliga konstaterandet att grundskolan skall
ha en gemensam kärna och att Beatrice Ask är
beredd att lyssna på de många som har synpunkter
på de direktiv skolministern lagt fram tidigare och
på det läroplansförslag som har lagts fram av
kommittén.

Anf. 172 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Jag vidhåller att skolpengsreformen,
som egentligen inte är någon skolpengsreform, är
en framgång. Det är en framgång att vi har kommit
så långt att de ekonomiska villkoren för fristående
skolor och offentliga skolor har närmat sig
varandra.

Det är bra, eftersom det innebär att alla, inte bara
några, får ekonomiska möjligheter att välja skola.
I det socialdemokratiska samhället var det bara den
som hade god ekonomi som kunde kosta på sig att
välja ett alternativ till den offentliga skolan. Det är
inte bara elever som slipper att stå med mössan i
handen i dag. Det är också föräldrar som slipper att
göra det.

I och med att det finns en ekonomisk möjlighet --
och om man kan uppfylla de kvalitetskrav
Skolverket och andra ställer för att få bedriva
undervisning -- kan vi också ta en diskussion med
kommunalpolitiker som vill lägga ner en skola eller
som hävdar att kostnaderna för barnen i just den
kommundelen är för höga.

Det har skapat en vitalisering av den lokala
skoldebatten som jag tror är mycket positiv. Det
har skapat en möjlighet för föräldrar att ställa krav
på argument och fakta, när det gäller vad skolan får
kosta, hur den skall vara organiserad och annat. Jag
är övertygad om att det i sin förlängning gagnar
skolan och att det gagnar alla.

Det vore olyckligt om vi lät en reform och en
ambition som på det här viset ger möjligheter för
alla barn, ställas emot det jag tycker är självklart,
nämligen att även barn med särskilda behov skall
ha rätt till en god skolgång som ger undervisning av
hög kvalitet. Därför blir jag bekymrad när dessa
frågor ställs emot varandra.

Sedan kan vi diskutera konstruktioner och annat,
men det är ju inte det som är problemet för
Socialdemokraterna. Problemet är att de
egentligen inte tycker att det är bra om skolor drivs
av någon annan än kommunen. Här finns en
ideologisk skiljelinje. Försök inte hävda att detta
står i strid med ambitionen att ge dem som bäst
behöver extrastöd, det stöd de är berättigade till.

Anf. 173 INGER LUNDBERG (s) replik:

Herr talman! En reform som inte ens skolministern
vet om det är en skolpengsreform eller inte, är
kanske litet konstig. Det är väl litet underligt att
man kallar en reform en framgång när den leder till
mycket absurda resultat.

I Göteborg tittade de i ett distrikt, Älvsborg, på hur
effekten skulle bli av att skolan privatiserades i ett
välbeställt område. Det skulle leda till en kraftig
överföring av resurser till barnen i det området från
barn i områden där de har det jobbigt.

Vi träffade Skolverket i går. Det verkar som om
Skolverket nästan inte kan säga nej till
ansökningar. Om de bara är rätt utformade spelar
det inte så stor roll när de kom in, hur många barn
det är i gruppen eller vad skolan verkligen tillför.
Är det riktigt bra, skolministern, om man vill att
privatskolorna skall vara respekterade på lång sikt?

Vi kan ta diskussion i samband med nedläggningar
i kommunerna, säger skolministern. Det är ingen
diskussion. Det spelar ingen roll vad kommunen
säger. Det är ett diktat. Kommunen har ingen talan
här. Kommunen har ingen möjlighet att själv
avgöra sin skolorganisation. Det vore väl inte hela
världen om det fanns gott om pengar. Men i det läge
när man, om man inte kan spara på ett ställe,
tvingas dra in specialundervisningen för den unge
som har det jobbigast, blir det mycket jobbigt för
just den ungen.

I skolpengens spår har det uppstått väldigt mycket
av sorg och oro, just i de områden där man har det
jobbigast. Jag besökte i höstas en skola i en
Stockholmsförort där ungarna har det riktigt
jobbigt. Lärarna och den övriga skolpersonalen var
ledsna och oroliga för att deras ungar tappade så
mycket, samtidigt som de såg att barnen i de andra
områdena fick det bättre. Inte så att de missunnar
dem det, men lärare och personal såg att deras
ungar behövde så innerligt mycket mera stöd.

Visst är det bra med privatskolor, och visst är det
bra med ökad valfrihet. Men det är inte bra,
Beatrice Ask, om det sker på de utsatta barnens
bekostnad.

Alf Svensson sade i debatten i morse, litet
självkritiskt mot oss alla: Vi har bejakat individens
frihet och glömt förvaltarskapet. Ingvar Carlsson
tyckte att det var bra sagt. Tänk, om vi orkade säga
att det är bra för mina barn att grannens barn får
det bra i livet!

Beatrice Asks skolpeng riskerar att göra oss till just
sådana egoister som Alf Svensson ville varna för.

Anf. 174 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Reglerna om tillståndsgivning för
fristående skolor har skärpts i förhållande till de
regler som Socialdemokraterna accepterade. Det
som skiljer är att vi anser att skolor som tar emot
grundskolepliktiga barn, uppfyller kvalitetskraven,
står under tillsyn av Skolverket och deltar i en
nationell utvärdering också skall få en rimlig andel
av de skattepengar som finns tillgängliga för
undervisning.

Det var fel, som det var tidigare, att bara de som
hade råd att betala kunde låta sina barn gå i en
friskola. Det var också fel att många som kände att
de hade en idé, en tro på hur undervisningen skulle
kunna göras bra, men som inte motsvarade de
önskemål som fanns hos socialdemokratiska
politiker, fick driva sin skola med vedspis och
utedass, i undermåliga lokaler och med ganska
dåliga löner.

Hur många lärare i friskolor har inte i decennier
gått utan avtalsenliga löner, därför att
Socialdemokraterna har förmenat människor
möjlighet att välja? Det har vi ändrat på.

Vi ställer höga kvalitetskrav. Vi är långt ifrån
färdiga med hur vi skall utvärdera skolverksamhet
över huvud taget, för det är viktigt att också
utvärdera den offentliga skolan.

Sedan vänder jag mig mot resonemang om att det
är diktat, att kommunerna inte har någon talan.
Vad jag försökte säga var att äntligen har föräldrar
fått en möjlighet att göra sin röst hörd. Det finns en
chans för föräldrar, om de bestämmer sig för att ta
skolan i egna händer, att klara av det. Underskatta
inte föräldrarna! De allra flesta föräldrar som jag
möter, inte minst i bygder där skolor nu läggs ned,
är engagerade för att behålla sin vanliga
kommunala skola.

Många kommer så småningom till beslutet att de
tillsammans med skolledningen klarar av att få ner
kostnader och hitta vägar att ha kvar den
kommunala skolan. Nu finns möjligheten -- Inger
Lundberg kallar det diktat -- att föra ett vettigt
resonemang om detta. Det går inte att sitta i
kommunfullmäktige och bara säga: Vi lägger ner er
skola. Man tvingas diskutera. Vad kostar skolan?
Vad finns det för alternativ?

Jag har stort förtroende för att föräldrar faktiskt vill
åstadkomma någonting bra och för att föräldrar
kan utbyta argument med politiker och
administratörer. Det är min erfarenhet.

Även om det finns saker som vi måste följa upp i
den här reformen, tycker jag att det är fantastiskt
när det har startats så många friskolor som faktiskt
har kommit i gång, när vi kan se att detta inte är en
marginell storstadsföreteelse. Det finns nu allt från
normalstora, om man kan säga så, låg- och
mellanstadieskolor och mycket små enskilda skolor
ute på landsbygden till ganska stora
storstadsskolor. Det är en variation som jag tror
främjar skolväsendet.

Andre vice talmannnen anmälde att Inger
Lundberg anhållit att till protokollet få antecknat
att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 175 TUVE SKÅNBERG (kds):

Herr talman! Jag skäms inte som kristdemokrat för
att stå för det som partierna gemensamt står för i
regeringen, de 85 procenten. Det är rättvist i
förhållande till de 75 procent som
Socialdemokraterna har nämnt, därför att
beräkningarna är gjorda på olika grund.
Friskolorna kan inte dra av momsen, och vi har
bedömt den skillnaden gentemot de offentliga
skolorna till ungefär 10 procents värde. Alltså
gäller i realiteten det som Socialdemokraterna har
nämnt som 75 procent.

Annars var det forskningspolitik jag ville tala om.
Som kristdemokrat anser jag att
forskningspolitiken är oerhört viktig och att
forskningen bör prioriteras. Det är med intresse
och förväntan vi ser fram emot
forskningspropositionen. Etiskt sett är annars
forskningen i och för sig, liksom penningen, neutral
och kan användas på både gott och ont. Man
behöver bara påminna sig att hälften av världens
vetenskapsmän sysslar med militär forskning, i
avsikt att ta fram än mer effektiva vapen. Jag vill
här beröra etik, människovärde och forskning.

Under namnet ''Genvägar'' gick i TV 2 i januari en
serie program om genforskning som väckte stor
uppmärksamhet och stort engagemang. Frågor
ställdes om det var etiskt riktigt t.ex. att ta patent
på liv, som onkomusen, en genmanipulerad mus
som lätt får cancer.

Det stora internationella projektet HUGO --
HUman Genome Organization -- presenterades,
ett projekt där hela människans arvsmassa kommer
att ha kartlagts inom 15 år. HUGO-projektet reser
frågan om forskarna har rätt att manipulera de
mänskliga generna. Inför de skrämmande
framtidsperspektiv som programmet målade upp
ställdes frågan vilken etisk kompetens och grund
som genforskarna hade. En av forskarna gav
svaret: ''Vi har inte mer etisk utbildning än vilken
medelsvensk som helst.''

Redan nu har forskningen kommit så långt att man
genom fosterdiagnostik kan bedöma om det är
sannolikt att det ofödda barnet skall få en viss
genetiskt betingad sjukdom. Som bekant sker i dag
selektiva aborter där foster med oönskade
egenskaper aborteras. Det som skiljer
abortdebattens problematik från
fosterdignostikens problematik är att i fråga om
aborter ställs man inför avgörandet om man vill ha
barn eller ej, vid frågan om fosterdiagnostik ställs
man inför frågan vilka barn man vill, eller inte vill,
ha.

Det finns ingen lag som reglerar fosterdiagnostik
och forskning på befruktade ägg utanför kvinnans
kropp. Forskarna rör sig i ett gråfält, det är praxis
som gäller. Sjukvårdsminister Bo Könberg sade till
Göteborgs-Posten i september 1992: ''Det som i ett
demokratiskt samhälle inte är förbjudet är tillåtet.
Man får bedöma frågan lokalt.'' Det är ett helt
otillfredsställande svar. Fosterdiagnostik och
genforskning är av värde, men diagnostiken måste
ställas i fostrets, dvs. i patientens tjänst.

Denna forskning inger stor oro, själva
människovärdet står nu på spel. Varför så orolig,
frågar kanske någon, forskarna har väl ett samvete
som styr, och ett etiskt medvetande?

Det borde verkligen vara så. Sverige har t.ex.
undertecknat Genèvedeklarationen 1948, där det
fastslås att en läkare skall förpliktiga sig till ''den
yttersta respekt för mänskligt liv alltifrån
konceptionen till döden''. Men verkligheten visar
att forskare, även mycket framgångsrika forskare,
mycket väl kan ha en djupt oetisk människosyn.

Francis Crick, som upptäckte DNA-spiralen och
fick Nobelpris för detta, skriver i boken Of
molecules and men, 1966: ''Inget nyfött barn borde
förklaras vara människa innan det fått sina
arvsanlag undersökta. Skulle barnet inte bestå
provet har det förverkat sin rätt att leva.''

James Watson, Cricks Nobelpriskollega, sade i maj
1973 i tidskriften Prism: ''Om ett barn inte
levandeförklaras förrän tre dagar efter
förlossningen kunde alla föräldrar beredas tillfälle
att ta ställning, medan bara ett fåtal har
möjligheten under det nuvarande systemet.
Läkaren kunde sedan låta barnet dö om föräldrarna
så ville och därmed spara en massa elände och
lidande.''

En annan Nobelpristagare, Macfarlane-Burnett,
har skrivit i The endurance of life: ''Det kan tänkas
att man inom en inte alltför lång framtid kommer
att testa nyfödda barn direkt vid födelsen och
endast återlämna dem till modern om man inte
funnit någon genetisk sjukdom.''

''Det kan tänkas'', sade Nobelpristagaren. Nej,
säger jag, det kan inte ens tänkas, ännu mindre
göras.

I den ansedda danska läkartidningen Ugeskrift
Laeger 1991/153 argumenteras i en artikel av Nils
Holtug för att nyfödda barn med grava skador bör
avlivas. Holtug skriver bl.a.: ''Ett väsen har inte
rätt till livet bara för att det tillhör arten Homo
Sapiens, liksom vita inte kan ta sig rätten blott på
grund av sin ras''.

Kan nu någon säga att medicinska forskare inte
behöver tydliga etiska gränser för sin nyfikenhet
och forskariver? Kan någon tvivla på att forskare
behöver en etisk utbildning?

Ett forskningsprojket som pågår just i denna stund,
här i Sverige, stod omnämnt i Svenska Dagbladet
den 7 januari i år. På Karolinska sjukhuset, under
ledning av professor Marc Bygdeman, görs försök
att använda abortpillret Mifegyne som
preventivmedel. Själva tillståndet för abortpillret
är upprörande och bör omprövas. För många
kvinnor leder det till mycket svåra smärtor och
kraftiga blödningar, så kraftiga att blodtransfusion
kan vara nödvändig.

Abortpillret har medfört dödsfall och även
hjärtstillestånd hos kvinnor, där bara närheten till
intensivvårdsutrustning räddat deras liv. Många
kvinnor får sin abort i hemmet och får själva ta
hand om det aborterade barnet.

Nu tillåts professor Bygdemans forskning pågå
under våren med 30 kvinnor som skall pröva om en
tablett i veckan räcker för att påverka
livmoderslemhinnan på ett sådant sätt att det
befruktade ägget inte fastnar.

Därmed är nu gränsen passerad för att använda
aborter som födelsekontroll, något som hittills med
bred politisk enighet inte ansetts acceptabelt.
Aborter har setts som nödlösningar, inte som
preventivmedel.

Läkemedelsbolaget Roussel, som tillverkar
abortpillret, tar själva avstånd från att bruka pillret
på detta sätt, men marknadschefen Bo Samuelsson
medger i Dagen 16 januari l993 att även om Roussel
inte själva vill ansöka om att få abortpillret godkänt
som preventivmedel, kan man pressas till det, på
samma sätt som man tvingades att tillhandahålla
abortpillret i Frankrike genom den franske
hälsovårdsministerns personliga ingripande.

Det som gör abortpillret än mer etiskt oacceptabelt
är att forskaren bakom pillret, Etienne Emile
Bauleim, uttryckligen sagt att det är avsett för bruk
i u-länderna, och att ''abortpillret skall lösa
överbefolkningsproblemet i tredje världen''.

Tidsbristen medger inte fler exempel, men jag tror
att jag utifrån dessa frågor har visat att forskarna
måste ha klara etiska gränser för sin forskning och
att utbildning i etik måste ingå i
forskarutbildningen. Och den etik som visat sig
kunna stå emot en fascistisk människosyn är inte
nyttoetiken utan den kristna etiken, där varje
människa har ett absolut värde, oberoende av
ålder, hälsa eller nytta.

Anf. 176 INGER LUNDBERG (s) replik:

Herr talman! Efter det engagerade inlägg som vi
just hörde, när en av utbildningsutskottets
ledamöter drog över tiden i ett inlägg mot fria
aborter, må man förstå att åtminstone delar av kds
har gjort korståget mot de fria aborterna till sin
huvudfråga.

Men sedan till de frågor som utbildningsdebatten
egentligen handar om. Jag vill bara korrigera Tuve
Skånberg på en punkt. Vi socialdemokrater vill inte
ha en av riksdagen fastslagen norm för ersättning
till privatskolorna. Vi vill ha en grund där de
erbjuds lika behandling men där man visar den
respekten för kommunpolitikerna att prövningen
får göras ute i kommunerna. Där finns både
kompetens och kännedom om de enskilda
skolorna.

När det gäller momsavdraget, Tuve Skånberg, vet
jag att den borgerliga regeringen har höjt många
skatter, men inte ens en borgerlig regering klarar
väl av att dra upp momsen till sådan nivå att en
ingående moms på 10 procent är relevant i en så
personalintensiv verksamhet som skolan.

Anf. 177 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:

Herr talman! Med talet om momsen avsåg jag att
vid byggnation, renoveringar, nyanskaffande osv.
kan inte den fria skolan dra av momsen. Det kan
däremot den kommunala skolan göra. I och med att
många av de nya skolorna måste göra kraftiga
nybyggnationer får momsen en avsevärt
betungande effekt.

Sedan var det faktiskt inte ett inlägg i abortdebatten
jag gjorde. Jag markerade det tydligt, även om
tiden som sagt tröt. Det var ett inlägg som gällde
abortforskningen, försöken att använda
abortpillret Mifegyne som preventivmedel, för
födelsekontroll. Den forskningen, som inte har lett
till praktiska resultat utan pågår på Karolinska
sjukhuset, faller inom ramen för vårt
ämnesområde. Forskning var ämnet för det tal som
jag höll.

Anf. 178 INGER LUNDBERG (s) replik:

Herr talman! Jag har förstått att Tuve Skånberg vill
ha generösa bidrag till friskolorna, men att de skall
vara så generösa att de klarar av avskrivningar av
fastigheterna på ett år, är väl att kräva litet mycket.
Oavsett man tvingas göra en del investeringar, är
momsen på den typen av kostnader faktiskt inte av
den omfattningen att den i något normalfall
motsvarar 10 procent.

Anf. 179 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:

Herr talman! Som bekant är momsen ännu högre.
De får över huvud taget inte dra av momsen, och
de fungerar precis som Inger Lundberg och jag som
privatpersoner. De har inte något aktiebolag som
kan dra av momsen, utan de är i allmänhet
föreningar eller stiftelser.

Anf. 180 JAN BJÖRKMAN (s):

Herr talman! I dag står mer än 530 000 personer
utanför den ordinarie arbetsmarknaden. En
majoritet av dessa är öppet arbetslösa. Detta
innebär självfallet mycken oro och osäkerhet för de
enskilda som drabbas, men också slöseri med
kunskap, kompetens och erfarenhet för samhället.

Alla till buds stående medel måste användas för att
komma till rätta med problemen. Här har den
reguljära utbildningen en given roll att spela.

Att skola sig för kommande uppgifter på
arbetsmarknaden när konjunkturen vänder
minskar risken för långtidsarbetslöshet och innebär
att såväl den enskilde som samhället tar tillfället i
akt att utveckla kompetens. Det är något som är
utomordentligt angeläget för att stärka vår
konkurrenskraft mot omvärlden.

I detta sammanhang var det intressant att notera
det utbildningsministern sade om värdet av
humankapitalinvesteringar. När man läser
OECD:s rapport från förra sommaren om den
svenska skolan, finner man under rubriken Frågor
som väcks ett avsnitt där den nuvarande
regeringens behandling av skolan tas upp. Av
rapporten framgår att den nuvarande regeringen
betonar skola och högskola framför
vuxenutbildning, folkhögskola och studieförbund.
I det sammanhanget framgår det vidare: ''Detta
illustrerar också den viktiga frågan om på vilket sätt
utbildningspolitiken koordineras med näringslivs-
och arbetsmarknadspolitiken. Eftersom alla i
Sverige understryker vikten av utvecklingen av
humankapitalet genom utbildning och
vidareutbildning av arbetsstyrkan för att hävda
svensk industris konkurrensförmåga, är det
förvånande att så lite ansträngning görs för att
utbildningssystemet engageras i denna uppgift. Det
tycks som om detta överlämnas åt
arbetsmarknadens parter och den enskilde.''

Nu återstår det att se om utbildningsministerns
synpunkter kan leda till att OECD:s frågetecken på
denna punkt kan rätas ut.

Herr talman! Det är inte bara så att det är en halv
miljon människor som står utanför den ordinarie
arbetsmarknaden. Som Lena Hjelm-Wallén
nämnde tidigare, slutar ett stort antal elever sin
gymnasieutbildning till våren. En hel del av dessa
elever, framför allt de som går på de tvååriga
utbildningarna, går ut till en arbetsmarknad som i
dag är ytterst begränsad, för att inte säga obefintlig.
Det är förvånande att regeringen i
budgetpropositionen inte har visat intresse för att
med hjälp av reguljär utbildning erbjuda dessa
ungdomar ett alternativ.

Precis som Lena Hjelm-Wallén påpekade, måste
dessa ungdomar erbjudas ett tredje gymnasieår.
Det förhindrar att de lämnas åt arbetslöshetens
gissel och ger dem samma rätt till fördjupad
utbildning som deras efterkommande kamrater får.
Det är viktigt att kommunerna får snabba besked
om riksdagen är beredd att vidta åtgärder. Det skall
vara åtgärder som ger ungdomar god utbildning,
ökar rekryteringsunderlaget till högskolan och
minskar arbetslösheten.

Per Unckel säger nu att det finns ingen gräns för
utbildning ett tredje år. Det är riktigt när det gäller
det här läsåret. Men det vi nu diskuterar är nästa
läsår. För det finns varken något förslag eller ännu
mindre något beslut. Det är bra om man kan
uppfatta utbildningsministerns uttalande som en
fortsättning på nuvarande tingens ordning.

Herr talman! Frågan om den kommunala
vuxenutbildningen har redan varit uppe till
diskussion. Den kommunala vuxenutbildningen
har utgjort ett rött skynke för det moderatledda
Utbildningsdepartementet. Förra året föreslog
man att cirka en fjärdedel av resurserna skulle
skäras bort. Det är en neddragning som inte
motsvarades av något tydligt resonemang eller
analys till varför denna kraftiga neddragning av
utbildningen skulle ske och konsekvenserna av
den. Eftersom ärendet har diskuterats här tidigare
skall jag nämna vad som stod i budgetpropositionen
förra året: ''Jag har också minskat sektorsbidragets
beräkningsmodell för kommunal vuxenutbildning
med 350 miljoner kronor.'' Det är en tydlig
fingervisning om var besparingen skall göras. I
många kommuner blev också regeringens
sparförslag signalen till att dra ner på omfattningen
av utbildningen -- främst gymnasie- och
påbyggnadsutbildningarna.

Samtidigt vet vi att den kommunala
vuxenutbildningen haft och har en betydelsefull roll
för att förverkliga idéerna om livslångt lärande och
ge stora bidrag i arbetet för att åstadkomma en
generell kompetenshöjning av arbetskraften.
Nästan alla är dessutom överens om att Sverige, för
att kunna återskapa hög sysselsättning och utveckla
välfärden, måste stabilisera ekonomin och öka
tillväxten. Kompetens och utbildning hos
arbetskraften blir då av särskilt stor betydelse. Här
kan den kommunala vuxenutbildningen med sin
flexibla organisation och sitt ämneskurssystem fylla
en betydelsefull uppgift, liksom flera andra
anordnare av vuxenutbildning.

De reaktioner som allmänheten visat i samband
med neddragningsförsöken på den kommunala
vuxenutbildningen visar också på det stöd som
denna utbildningsform har.

I dagens arbetsmarknadsläge är det särskilt
angeläget att den gymnasiala och yrkesinriktade
vuxenutbildningen kan hålla en stor volym.
Komvux spelar på detta sätt en roll som instrument
för kompetenshöjning i arbetslivet och bidrar till att
öka den tekniska utbildningen.

För många arbetslösa är kompetenshöjning genom
studier inom komvux ett starkt eftertraktat
alternativ. Det visar inte minst de köer som finns till
utbildningarna i många kommuner. Att inte ta till
vara detta studieintresse i nuvarande
konjunkturläge är slöseri med såväl mänskliga som
samhälleliga resurser. Dessutom spelar komvux en
stor roll när det gäller att snabbt bygga ut
högskolan. Cirka en tredjedel av nybörjarna i
högskolan har läst på den kommunala
vuxenutbildningen.

Prioriterade områden när det gäller den utökade
vuxenutbildningen bör vara en förstärkning av
teknikerutbildningarna, utbildningar inom teknik
och naturvetenskap, språkområdet samt
kompetenshöjande utbildningar för arbetslivet.

Så till sist en fråga. Är de övriga borgerliga
partierna -- moderaterna är det tydligen inte --
beredda att medverka till att det reguljära
utbildningsväsendet kan spela en roll för att ge
ungdomar en bättre grundutbildning, öka
rekryteringsunderlaget till högskolan och öka
möjligheterna till kompetenshöjning i arbetslivet?

Anf. 181 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Den sista frågan riktades visserligen
inte till mig utan till andra partier. Men jag kan för
moderaternas vidkommande säga att vi skall kunna
utnyttja skolan för att höja kompetensen. Eftersom
Socialdemokraterna uppenbarligen vill det också,
är ni välkomna in i gänget.

Får jag med någon liten tjatighet ändå återkomma
till ett tema i denna debatt som Socialdemokraterna
i betydande utsträckning undviker att diskutera och
som är alldeles centralt. Låt mig vara mycket tydlig.
Ingen komvuxsatsning i världen räddar landets
ekonomi om skatten samtidigt höjs. Så är det.

Så länge Socialdemokraterna envisas med att
fortsätta att höja skatten, kommer landets ekonomi
att gå illa. Kraven på insatser mot arbetslösheten
kommer att öka och öka och öka i takt med
skattehöjningarna samtidigt som ekonomin går
ned.

Ni socialdemokrater blir trovärdiga i
utbildningsdebatten först när ni har gått hem, gått
igenom budgetalternativ och sedan kommit fram
till vad det är ni anser att ni kan delta i när det gäller
besparingsarbete. Då är dialogen plötsligt
meningsfull. Nu är det en dialog ut i tomma intet.

Jag vill sedan kort kommentera påståendet att
OECD var överraskad över att vi inte gjorde mera
för vuxenutbildningen. Vi noterade också det
uttalandet och frågade oss om vi kanske hade gjort
fel. Vi kanske borde ha gjort mer det första
halvåret för vuxenutbildningen. Vi sade oss dock
att vi trodde inte att vi orkade med att förändra
mera ännu fortare -- förutom skolan, den högre
utbildningen och forskningen. Dessutom brukar
Socialdemokraterna själva säga att
vuxenutbildningen är pärlan i det svenska
utbildningssystemet. Det socialdemokratiska
kravet på förändringar borde inte vara
översvallande stort.

Däremot har vi, om vi skall diskutera
vuxenutbildningens innehåll, åtskilliga synpunkter
som egentligen är riktade mot ungdomsskolan.
Den sista talaren sade att en tredjedel av de som
söker sig till högre utbildning har kommunal
vuxenutbildning som bakgrund. Det låter bra som
betyg för den kommunala vuxenutbildningen. Men
det här reser naturligtvis frågan: Varför då?

Uppenbarligen förmår ungdomsskolan inte i
tillräcklig utsträckning att klara sin del av
uppgiften. Den kommunala vuxenutbildningen får
följaktligen dra ett tyngre lass än den rätteligen
borde. Alltså skall vi börja där problemen
förefaller vara störst, nämligen i ungdomsskolan
och den högre utbildningen.

Vi har redan diskutera frågan om
arbetsmarknadsåtgärder för att trygga unga
människors möjligheter till sysselsättning. Det är
självklart att regeringen ständigt prövar vilka
insatser man av arbetsmarknadsskäl har anledning
att göra. Det kommer vi att fortsätta att göra under
våren allt eftersom vi noterar hur arbetslösheten
och därmed behoven av åtgärder på
arbetsmarknaden kommer att utvecklas.

Till slut vill jag, med risk för att vara tjatig, tala om
vad regeringen har föreslagit och inte föreslagit när
det gäller Komvux. Det förhåller sig så, precis som
citatet antydde, att regeringen i sitt
beräkningsunderlag för sektorsanslaget sade sig att
vi från statens sida, givet de budgetbegränsningar
som gäller, inte kunde åta oss samma
finansieringsansvar. Men att gå från detta till att
säga att regeringen har skurit ned Komvux är med
förlov sagt att ljuga med citatet.

Däremot är det enligt min mening ansvarsfullt att
säga vilket beräkningsunderlag regeringen har när
anslagen läggs fram till riksdagen. Det vore mera
klandervärt att bara skära och säga att någon får
lista ut vad vi egentligen har gjort och kommunerna
får ta hela ansvaret bäst de gitter. Vi talar klart och
öppet om vad vi har gjort och överlämnar sedan till
kommunerna att bestämma sig för hur de vill
organisera den utbildningsverksamhet som de bär
det yttersta ansvaret för.

Anf. 182 JAN BJÖRKMAN (s):

Herr talman! Det är bra att utbildningsministern
säger att regeringen är positiv till att använda
skolan för kompetensutveckling. Så långt kan vi
vara överens. Jag tycker att det skulle ha varit ännu
bättre om utbildningsministern hade sagt att man
också är beredd att göra extra insatser för att i det
här konjunkturläget bidra till en ökad
kompetensutveckling och en kompetenshöjning
som vi vet att Sverige behöver om vi skall hålla oss
i frontlinjen.

Utbildningsministern säger vidare att en satsning
på Komvux inte räddar Sverige. Det är sant. Men
jag tror att i det läge som vi i dag befinner oss i är
det viktigt att vi använder alla de instrument som vi
har. I ett läge när så många människor är arbetslösa
går det inte bara att använda
arbetsmarknadspolitiken. Dagligen kan vi höra
länsarbetsdirektörer säga att det nu måste till andra
insatser förutom arbetsmarknadsinsatser. Jag tror
att både Komvux och gymnasieskolan i dag utgör
en bra resurs, även om det innebär en ansträngning
för organisationen med de satsningar som vi har
föreslagit.

Man kan säkert påtala brister i ungdomsskolan. Jag
tycker dock att det är en fördel att människor kan
komplettera sin utbildning via den kommunala
vuxenutbildningen. Även om det bara rör sig om
enstaka ämnen och inte hela kurser, kan man skaffa
sig kompetens för att t.ex. komma in på en
högskola.

När det gäller debatten om Komvux och om var
besparingen skall göras, är det helt klart att
regeringen pekade ut Komvux i förra årets
budgetproposition som sparområde. Det var detta
som gav upphov till alla protester. Jag tror att alla
som sitter i utbildningsutskottet fick mängder av
reaktioner från människor som protesterade och
som var negativa till den här inriktningen. Sedan är
det naturligtvis sakligt riktigt att själva
neddragningsbeslutet överlämnades till
kommunerna. Det var de som fick effektuera
utpekandet som regeringen gjorde om att man
skulle dra ned på Komvux.

Avslutningsvis skulle jag gärna vilja ha ett svar på
min fråga om det tredje året på gymnasieskolan.
Blir det som utbildningsministern antydde i sitt
huvudanförande en möjlighet till förlängning för
nästa läsår? Jag tror att det är ett viktigt besked,
som kommunerna väntar på i dag.

Anf. 183 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! I det hänseendet får nog Jan
Björkman kalmera sig och invänta de bedömningar
som ansvaret för samhällsekonomin i stort
motiverar. Jag skall inte fortsätta att gräla om
formuleringar när det gäller Komvux. Likväl skall
rätt vara rätt, av det mycket speciella skälet att vi
har vänt på ansvarsförhållandet i
utbildningspolitiken. Det är viktigt att ansvaret
ligger på rätt ställe och att de olika nivåerna i det
svenska samhället har möjlighet att utöva ansvar.

Regering och riksdag anger -- så noga de kan och
vill -- vilket stöd regering och riksdag i olika
hänseenden är beredd att ge till kommunernas
utövande av ansvaret. Men det måste vara helt klart
att om vi har bestämt oss för att det är kommunerna
som bär ansvaret, så förhåller det sig så. De
effektuerar ingenting som regering och riksdag
möjligen säger, om det inte ligger inom ramen för
regeringens och riksdagens direktivrätt gentemot
kommunerna. Kommunerna har ansvaret.

Vi har ansvaret för ekonomin, som vi från tid till
annan kan ställa till deras förfogande. Vi har
ansvaret för landets ekonomi i stort. I detta
hänseende kommer jag, herr talman, att vara tjatig
på gränsen till olidlighet tills dess att
Socialdemokraterna preciserar hur kalaset skall
betalas.

Den ekonomisk-politiska motion som
Socialdemokraterna väckte härförleden har med
rätta betraktats som en av socialdemokratins allra
svagaste politiska dokument. Alla förslag i
utgiftshänseende som på ett eller annat sätt baseras
på denna motion faller därmed samman som det
korthus hela motionen utgör. Den dialog som vi
söker för att ge landet en ny start, skulle bli mera
meningsfull om socialdemokratin gick hem och
tänkte på nytt och kom tillbaka och preciserade vad
man kan spara på. Kom inte bara och tala om vilka
nya utgifter ni är intresserade av. Sådana har vi
drösvis av i regeringens skafferier, om det råder
anspråk på det. Vad vi behöver är däremot
besparingar för att få landets ekonomi på fötter.
Sedan kan dialogen starta.

Anf. 184 JAN BJÖRKMAN (s):

Herr talman! När det gäller gymnasieskolan säger
utbildningsministern att vi får invänta
bedömningarna. Det torde antyda att det som
utbildningsministern sade tidigare om att det är fritt
fram att köra så mycket man vill inte gäller.
Förhoppningen för kommunernas, ungdomarnas
och de arbetslösas skull är att regeringen inte väntar
med den bedömningen alltför länge, eftersom det
försvårar för kommunerna att ha en
framförhållning. Det försvårar också för
ungdomarna när de skall skaffa sig en grund inför
en utbildning som de skall ägna sig åt framöver.

Med risk för att vara tjatig, vill jag när det gäller
besparingen på Komvux, bolla tillbaka och säga att
regeringen valde metoden att peka ut att man skulle
spara på Komvux. Man kunde med samma logik ha
valt att säga att man skall ta 1 % av sektorsanslaget,
och då hade man fått ut samma summa pengar. Men
man valde att markera att det var på den
kommunala vuxenutbildningen som besparingarna
skulle ske. Därmed menar jag att man har ett
ansvar för de signaler som gick ut till kommunerna.
Man kan inte klandra kommunerna för att de har
levt upp till vad som förväntades.

Ekonomin utgör naturligtvis ett mycket intressant
område, och det har här tagits upp i flera inlägg.
Man kan fundera över vilka insatser på
arbetsmarknadssidan för att motverka arbetslöshet
som är billigare än satsningar på utbildning. Vi vet
vad det i genomsnitt kostar med A-kassa,
arbetsmarknadsutbildning, kommunal
vuxenutbildning och gymnasieplatser. Alternativet
för de människor som skulle kunna ha en möjlighet
till studier inom Komvux och gymnasieskola är i
dag inte ett jobb, utan alternativet är arbetslöshet.
De andra alternativ som står till buds är dyrare. Det
blir därför svårt att säga att vi genom dessa åtgärder
har försvagat budgeten.

Jag tror att det var många som efter höstens kollaps
för den enda vägen trodde att budgeten i januari
skulle bli en ny start. När man läser budgeten finner
man emellertid att den snarare utgör litet mer av
samma sak. Det är litet mer av skattesänkningar för
dem som minst behöver det och litet mera av
pålagor för dem som har svårast att bära det. Vi
väntar fortfarande på nystarten.

Slutligen vill jag säga att jag tror att många --
ungdomar och arbetslösa -- i dag hade hoppats att
man skulle kunna få ett mera positivt besked från
utbildningsministern om viljan av att satsa på
utbildning, som en mycket bra metod för att
komma till rätta med den utomordentligt svåra
situation som vi i dag har på arbetsmarknaden.

Överläggningen var härmed avslutad.

(forts. prop. 60)

8 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Proposition

1992/93:125 Skattelättnad vid överlåtelse av aktier
i riskkapitalbolag m.m.

9 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 10 februari

1992/93:77 av Hans Göran Franck (s) till
kulturministern om en egenavgiftsfond för
kulturskapare:

Konstnärsutredningen, som skulle utreda
konstnärskapets villkor, ekonomiskt och socialt,
tog på eget initiativ upp frågan om egenavgifterna
på konstnärsområdet. Denna fråga har varit ett
problem för de fritt arbetande konstnärerna och
författarna sedan flera årtionden.

Utredaren föreslog att det skulle inrättas en
särskild s.k. egenavgiftsfond, dvs. ett system för
restitution av egenavgifter som erlagts på intäkter
av konstnärligt och litterärt arbete.
Återbetalningen av egenavgifter skulle ske upp till
en viss inkomstnivå med 70 % av de erlagda
avgifterna. Den enskilde skulle ansöka om
återbetalning, och denna skulle fås via den s.k.
egenavgiftsfonden.Reformen
kostnadsberäknades till 25 milj.kr.

Dessa konstnärsgrupper klassas som företagare,
men har varken kapital eller personal som andra
småföretagare. Det kapital konstnären och
författaren har är den egna känslans, tankens och
professionalismens. Konstnärsgruppen har blivit en
av skattereformens kostnadssida, i form av --
förutom de allmänna fördyringarna av bostäder och
andra levnadsvillkor -- höjda hyror för
arbetslokaler, höjda material- och resekostnader,
moms på konstnärliga förmedlingsuppdrag etc.

Konstnärsutredningen har föreslagit en lösning på
problemet som har karaktären av rättvisefråga. En
lösning bör inte längre uppskjutas.

Med hänvisning till det anförda får jag fråga
kulturminister Birgit Friggebo.

1. Avser kulturministern att inrätta en särskild
egenavgiftsfond för kulturskapare enligt
Konstnärsutredningens förslag?

2. Om inte, har kulturministern något annat
förslag till rättvis lösning av kulturskaparnas här
berörda problem?

Anmäldes att följande interpellation framställts
osv.

10 § Kammaren åtskildes kl. 21.09.

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 7 §
anf. 10 (delvis),

av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 36
(delvis),

av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 72
(delvis),

av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 123
(delvis),

av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 164
(delvis) och

av andre vice talmannen därefter till
sammanträdets slut.