Torsdagen den 21 januari
Kl. 12.00-16.03
Protokoll
1992/93:55
Andre vice talmannen anmälde att Johan Brohult meddelat att han
fr.o.m. den 24 januari 1993 inte längre tillhör Ny demokrati.
Företogs val av åtta ledamöter till Parlamentariska församlingen i konfe-
rensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK).
Valberedningen hade enhälligt godkänt en gemensam lista för detta val.
Sedan den gemensamma listan upplästs av andre vice talmannen och god-
känts av kammaren befanns följande personer, vilkas namn i här angiven
ordning upptagits på listan, valda för riksdagens innevarande valperiod:
ledamöter till Parlamentariska församlingen i konferensen om säkerhet och
samarbete i Europa (ESK)
Lars Tobisson (m)
Pierre Schori (s)
Peeter Luksep (m)
Kristina Svensson (s)
Håkan Holmberg (fp)
Karin Wegestål (s)
Pär Granstedt (c)
Georg Andersson (s)
Företogs val av arton ledamöter och arton suppleanter till Gemensamma
parlamentarikerkommittén EG-Sverige.
Valberedningen hade enhälligt godkänt gemensamma listor för dessa val.
Sedan de gemensamma listorna upplästs av andre vice talmannen och god-
känts av kammaren befanns följande personer, vilkas namn i här angiven
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 55
|
Prot. 1992/93:55 21 januari 1993 |
ordning upptagits på resp, listor, valda för riksdagens innevarande valpe- ledamöter till Gemensamma parlamentarikerkommittén EG-Sverige Lars Tobisson (m) Mats Hellström (s) Nic Grönvall (m) Berit Löfstedt (s) Hadar Cars (fp) Pierre Schori (s) Per-Ola Eriksson (c) Birgitta Dahl (s) Karin Falkmer (m) Holger Gustafsson (kds) Odd Engström (s) lan Wachtmeister (nyd) Birger Hagård (m) Ewa Hedkvist Petersen (s) Ylva Annerstedt (fp) Göran Persson (s) Pär Granstedt (c) Bertil Måbrink (v) suppleanter till Gemensamma parlamentarikerkommittén EG-Sverige Per Stenmarck (m) Sture Ericson (s) Charlotte Cederschöld (m) Anita Johansson (s) Carl B Hamilton (fp) Monica Öhman (s) Karin Starrin (c) Per Olof Håkansson (s) Jan Sandberg (m) Lars Svensk (kds) Inga-Britt Johansson (s) Christer Windén (nyd) Göran Lennmarker (m) Axel Andersson (s) Isa Halvarsson (fp) Yvonne Sandberg-Fries (s) Karin Israelsson (c) Nils T Svensson (s) |
Valberedningen hade enligt ett till kammaren inkommet protokollsutdrag
tillstyrkt att antalet suppleanter i socialutskottet utökades från 19 till 20.
Kammaren biföll denna framställning.
Företogs val av en suppleant i socialutskottet.
Kammaren valde i enlighet med valberedningens förslag till
suppleant i socialutskottet
Lennart Rohdin (fp)
Anf. 1 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Med åberopande av Sveriges första rapport till FN om kon-
ventionen om barnets rättigheter har Sylvia Lindgren ställt följande tre frå-
gor till mig:
1. Stämmer rapportens inledning överens med verkligheten av i dag?
2. Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidtaga för att ge kommunerna möjlig-
het att ordna barn- och ungdomsverksamheten på ett bättre sätt?
3. Har statsrådet för avsikt att vidtaga extra åtgärder för att underlätta
situationen i storstäderna?
Sveriges rappport till FN inleds med ett konstaterande om att alla barn har
rätt till en god start i livet, rätt att få sina materiella och känslomässiga behov
tillfredsställda och rätt till ett liv i trygghet och social gemenskap. Det kon-
stateras att barndomen har ett värde i sig och därför är en tid vars syfte ute-
slutande är att ge en god förberedelse för vuxenlivet.
Min uppfattning är att Sverige har kommit långt när det gäller att ge barn
och ungdomar möjlighet att i de flesta fall växa upp under goda förhållan-
den. Det finns i det svenska samhället stor förståelse för barns behov och
respekt för deras rättigheter.
Den ekonomiska situation som vårt land befinner sig i gör det nödvändigt
för alla att anpassa sig till nya förhållanden. Det gäller för enskilda, för nä-
ringslivet och för stat, landsting och kommuner. Omställningsprocessen i
den offentliga sektorn är inte smärtfri, men nödvändig. Situationen ger upp-
hov till svåra prioriteringar, inte minst i kommuner och landsting som svarar
för väsentliga delar av den välfärdspolitik som berör barnen.
Det är i denna situation som regeringen i inledningen till sin rapport till
FN slagit fast att barnperspektivet skall prägla arbetet på alla de samhällsom-
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svarpå interpella-
tioner
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
råden där barns intressen berörs. Detta är en klar markering från regering-
ens sida att barnen, som oftast har svårt att själva föra sin talan, och deras
behov skall sättas i fokus i den pågående omstruktureringen av den offent-
liga sektorn. För att ytterligare markera detta har regeringen aviserat att för-
slag om inrättande av en särskild funktion som ombudsman för barn och ung-
dom kommer att föreläggas riksdagen.
Från olika håll har även till mig framförts farhågor om att den omställ-
nings- och förnyelseprocess som pågår i kommuner och landsting i alltför hög
grad riskerar missgynna verksamheter som rör barn. På mitt förslag har rege-
ringen därför givit Socialstyrelen i uppdrag att i samråd med Barnmiljörådet,
Statens kulturråd och Statens ungdomsråd följa hur situationen utvecklas i
ett antal kommuner och landsting. Uppdraget omfattar all verksamhet som
berör barn, men områdena barnomsorg, utsatta barn och ungdomar, barn
med funktionshinder och barn- och undomskultur har prioriterats. En redo-
visning av situationen hösten 1992 inom de nämnda områdena skall lämnas
till regeringen senast den 1 mars 1993. Den 1 mars 1994 skall Socialstyrelsen
redovisa utvecklingen under den mellanliggande perioden. Styrelsen är oför-
hindrad att i anslutning till slutredovisningen föreslå eventuella åtgärder som
kan föranledas av utvecklingen under perioden.
Regeringen har vidare senast i den nyligen avlämnade budgetpropositio-
nen aviserat en utvidgad lagreglering av kommunernas ansvar på barnom-
sorgsområdet. Sedan statsbidragen till barnomsorgen avskaffades är det an-
geläget att i socialtjänstlagen precisera kommunernas skyldigheter.
I den proposition med förslag till ny lagom stöd och service till funktions-
hindrade, m.m. som snart kommer att föreläggas riksdagen kommer att läm-
nas förslag till förändringar inom föräldraförsäkringen som avser att för-
bättra det ekonomiska stödet till föräldrar med funktionshindrade barn.
Även i andra avseenden bör förslagen i propositionen innebära ett förbättrat
stöd till funktionshindrade barn och deras familjer.
Även i övrigt har regeringen vidtagit olika åtgärder för att stärka barnens
ställning i samhället. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att utforma och ge-
nomföra ett program för att utveckla socialtjänstens förhållningssätt till ut-
satta barn och deras familjer (Barn i fokus-projektet). Satsningen tar sikte
på att höja kompetensen och öka medvetenheten hos socialarbetare och
andra som arbetar med utsatta barn. Förmågan att se, förstå, beskriva och
bemöta utsatta barns behov skall utvecklas. Särskilda medel har avsatts för
detta utvecklingsarbete som syftar till att sätta barns bästa i främsta rummet.
I en särskild satsning som främst berör storstäderna har regeringen på ci-
vilministerns förslag anslagit 30 mkr för ett projekt för lokal utveckling ge-
nom samverkan - det s.k. Plusprojektet. Syftet är att i tio storstadsområden,
varav sex stadsdelar i Stockholms län, förebygga utslagning av ungdomar i
riskzonen. Projektet bygger på att lokala parter, såväl föreningslivet som den
offentliga sidan, genom samverkan bidrar till en utveckling och mångfald när
det gäller allmänt förebyggande och individuellt inriktade insatser.
Under det senaste året har vidare situationen för övergivna ungdomar i
främst storstäderna uppmärksammats särskilt. För att få en mer samlad bild
och för att få veta om samhället brister i sitt ansvar uppdrog regeringen till
Socialstyrelsen att undersöka situationen för gruppen i fråga. Socialstyrelen
har vidare under 1991 startat projektet Ungdom utanför. Det syftar till att
utveckla en mer medveten och genomtänkt hållning i ungdomsarbetet.
Om Socialstyrelsens kartläggningar så föranleder, är jag beredd att över-
väga att föreslå regeringen liknande insatser även på andra verksamhetsom-
råden som berör barn och ungdomar.
Jag vill avslutningsvis framhålla att situationen trots allt inte är så illavars-
lande som Sylvia Lindgrens interpellation ger ett intryck av. Som exempel
på motsatsen kan jag nämna att under 1992 har antalet barn i daghem ökat
med över 30 000. Även om en del av denna ökning beror på något större
barngrupper, är det uppenbart att det fortfarande sker en utbyggnad av barn-
omsorgen i landet.
Genom Socialstyrelsens rapporter kommer vi att få ett mer tillförlitligt un-
derlag för att bedöma hur situationen för barnen utvecklas i kommunerna.
Den debatt som förts under hösten har i stort rört diskuterade åtgärder och
inte genomförda.
Anf. 2 SYLVIA LINDGREN (s):
Herr talman! Jag tackar Bengt Westerberg för svaret på min interpella-
tion. Men visst skulle jag ha varit ännu mera tacksam om Bengt Westerberg
hade sagt att det nu behövs kraftåtgärder för att det skall gå att komma till
rätta med välfärdsfrågorna.
Jag hade också hoppats på en större förståelse för storstädernas dåliga
ekonomi och för det faktum att den politik som bedrivs - med nedskärningar
av statsbidragen, oviljan att häva kommunala skattestopp osv. - starkt bidrar
till försämringar beträffande välfärden.
Statliga beslut ledde till att Stockholm tappade ca 2,7 miljarder av sina
inkomster för 1993. Skattestoppet förhindrade att Stockholm kunde höja
skatten, trots att staden har en kommunalskatt som ligger ca två kronor un-
der riksgenomsnittet. Det råder inget tvivel om att bl.a. dessa åtgärder bi-
dragit till försämring av välfärden. Den slår hårt på många områden.
Jag bor själv i en förort till Stockholm och ser mer eller mindre dagligen
hur negativa effekterna blir. Lokaler står tomma. Ingen bedriver längre
verksamhet i dem. Barn och ungdomar samt även pensionärer som tidigare
vistades där har fått söka sig andra vägar. Ungarna drar till stan. Pensionä-
rerna sitter hemma i sina lägenheter. Idrottsrörelsen, Vår teater, skolan, fri-
tidsverksamheten, mellanstadieverksamheten; listan kan göras lång över
områden där försämringar leder till att ungdomars situation förvärras.
I den interpellation som jag har ställt har jag också åberopat Sveriges rap-
port till FN. Där står talat om att en valfrihetsrevolution genomförs inom
barnomsorg, familjepolitik och skola. Det rimmar illa, Bengt Westerberg,
med kommunernas egna rapporter och budgetbeslut. Där talas hela tiden
om neddragningar i verksamheten.
Den alltmer utökade arbetslösheten gör att många familjer utsätts för ex-
trema påfrestningar. Jag hörde på radion att BRIS informerat om att allt fler
barn kontakter dem. Barnen har det dåligt hemma. De blir misshandlade
osv. Detta kan i många fall direkt kopplas till arbetslösheten.
Föräldrar måste också kunna vara trygga i förvissningen om att deras barn
har det riktigt bra i den skola och i den barnomsorg som erbjuds. Även för
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
de äldre barnen måste det erbjudas en trygg värld efter skolans slut. Antalet
s.k. nyckelbarn får inte öka. Behovet av vård och omsorg ökar i samhället
av i dag snarare än minskar. Ändå skärs resurserna ned.
I takt med alla de negativa effekter som arbetslösheten bär med sig ökar
också socialbidragskostnaderna för kommunerna. För 1993 beräknas dessa
till minst 1,3 miljarder för Stockholms vidkommande, som en följd av arbets-
lösheten. Kommunal verksamhet handlar inte om välgörenhet till de sämst
ställda, utan om att tillhandahålla ett basutbud av nyttigheter som gagnar
alla kommuninvånare.
Den nationella ekonomiska politiken, såväl budgetpolitik som finanspoli-
tik, får i flera avseenden betydelse för kommunernas egen ekonomi. En inef-
fektiv arbetsmarknadspolitik minskar skatteintäkterna samtidigt som kom-
munernas utgifter för bl.a. socialbidragen stiger. Ett växande budgetunder-
skott driver upp ränteläget och påverkar därmed också kommunerna och de-
ras bolags kapitalkostnader. Så flätas ekonomierna samman, och så styrs
våra samhällsmedborgares öden.
Nu arbetar regeringskansliet med en uppföljning av Kommunalekono-
miska kommitténs förslag. Det är då oerhört viktigt att man tar hänsyn till
storstädernas speciellt utsatta situation. Det finns särskilda kostnader i stor-
städerna som man inte har tagit hänsyn till när man utformat det nya statsbi-
draget.
Vi måste lyssna på människor. Vi måste förstå sambanden i det som håller
på att ske, sambanden mellan arbetslöshet och sämre barn- och ungdoms-
verksamhet, sämre beting för idrotten och sämre tillgång till bra service. Vi
måste ta konsekvenserna av de signaler som ges.
Till att börja med, Bengt Westerberg: Hjälp till och riv upp skattestoppet!
Stockholm, som har en låg kommunalskatt, måste åtminstone få höja till
riksgenomsnittet. Hjälp till så att storstäderna får en rättvis behandling vid
uppföljningen av Kommunalekonomiska kommitténs förslag!
Anf. 3 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Jag skall inte uppta någon längre tid med att kommentera
de frågor som Sylvia Lindgren berör i sin interpellation eller de svar som
Bengt Westerberg lämnar. Men jag tycker att det är angelägna frågor som
Sylvia Lindgren har ställt till socialministern. Jag kommer i en egen interpel-
lation senare att ta upp de frågor som specifikt berör barnomsorgen. Jag vän-
tar svar på de frågorna i februari.
Det jag tycker att det finns anledning att kommentera och det jag till fullo
instämmer i är att storstäderna får dålig tilldelning av statsbidrag. Särskilt
för Stockholms läns del är en minskad andel av statsbidragen mycket allvar-
lig med tanke på att problemen ökar.
Jag tror att både Sylvia Lindgren och jag, och de flesta i den här riksdagen,
är väl medvetna om att svenska barn, med internationella mått, har det rätt
bra. Det finns ett väl utbyggt skyddsnät för svenska barn. Men vi ser också
olika tecken på att detta skyddsnät håller på att rivas upp. Jag tror inte att
man kan ta för givet att svenska barns välbefinnande är en självklarhet i
framtiden. Jag tror att vi skall vara mycket noga med vilka delar i välfärds-
systemet som förändras och hur de ändras.
I rapporten till FN om barnets rättigheter, som Socialdepartementet har
lämnat, nämns bl.a. Socialstyrelsens och flera organisationers uppföljning av
de klara orosmoln som finns när det gäller barn och hur de förändringar som
sker ute i kommuner och landsting drabbar barn. Där beskrivs att slutversio-
nen av rapporten kommer först våren 1994 och att man därefter kan vidta
åtgärder. Jag tycker att en självklar fråga att ställa sig är varför man inte re-
dan våren 1993 kan vidta åtgärder, när det redan finns allvarliga tecken på
att barn kommer i kläm.
De olika projekt som är på gång, som socialministern nämner, Barn i fo-
kus, Plusprojektet och Ungdom utanför är alla utmärkta exempel på hur
man kan se till att barn inte hamnar utanför och att särskilt utsatta barn och
ungdomar får ett berättigat stöd. Men det gäller att ligga steget före, så att
barn inte hamnar utanför eller blir särskilt utsatta barn. Då gäller den gene-
rella välfärden och att barnomsorgen, som har en mycket viktig roll, får fun-
gera på bästa möjliga sätt.
Jag vill här bara ta upp en speciell fråga, som nämns i svaret och som den
borgerliga regeringen återkommer till, och det är valfriheten. Jag tycker att
det är bra med valfrihet inom barnomsorg och på de flesta områden. Men
det sätt som regeringen går ut med detta på stämmer inte.
Ute i en del kommuner har man i sitt närområde nämligen bara ett privat
alternativ. När man i mitt området, Skarpnäcksfältet - en söderförort till
Stockholm, som jag har diskuterat om tidigare med Bengt Westerberg-talar
om att lägga ned mellanstadieverksamheten och att den skall föras över på
föreningslivet, har vi föräldrar ingen valfrihet. Trots att över 90 % av föräld-
rarna är mycket nöjda med kommunal barnomsorg skall ett privat, före-
ningsdrivet alternativ pressas fram. Då menar jag att talet om valfrihet rim-
mar illa med verkligheten.
Det har i dag presenterats att regeringen böljar bli överens om vårdnads-
bidraget. Jag vill fråga Bengt Westerberg, vars parti tidigare har varit mycket
skeptiskt till om vårdnadsbidraget skulle befrämja barns utveckling på ett så
mycket bättre sätt än de andra skyddnät vi har, de generella välfärdsinstru-
menten med en utbyggd föräldraförsäkring: Är Bengt Westerberg nu beredd
att gå med på ett alternativ med vårdnadsbidrag?
Anf. 4 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Jag tycker att detta är en mycket viktig debatt om barnom-
sorgen, inte minst för kvinnor, eftersom kvinnor är beroende av att det finns
en bra barnomsorg för att de skall kunna ha förvärvsarbete.
Vi har tidigare i debatten hört talas om storstädernas problem. Jag kan
instämma i detta. Även Göteborg har stora ekonomiska bekymmer. Där-
emot vill jag inte förorda någon skattehöjning i Göteborg. Det är inte någon
lösning på Göteborgs problem. Men det finns stora ekonomiska problem i
många kommuner i dag, och det gör att barnomsorgen kanske kommer i
kläm. Därför tycker jag att det var tillfredsställande att i svaret höra att rege-
ringen är beredd till någon form av reglering när det gäller kommunernas
skyldigheter att tillhandahålla barnomsorg.
Däremot vill jag ta fram ett annat problem som hänger samman med barn-
omsorgen. Det är inte bara fråga om att den skall finnas i olika former. Det
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svarpå interpella-
tioner
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
är också fråga om vilka avgifter som gäller. Vi har kunnat läsa om i tidning-
arna att man planerar att höja avgifterna ganska rejält. Det kan också bli ett
hinder för kvinnor att över huvud taget kunna utnyttja den barnomsorg som
ges. Hur man skall tackla problemet vet inte jag. Har statsrådet något för-
slag?
Det viktiga är att det finns en barnomsorg som kan utnyttjas av kvinnor.
Inte minst gäller detta för deltidsarbetande kvinnor. Om avgifterna blir för
höga kommer de helt enkelt inte att ha råd. Då tvingas de hem. Det kan inte
vara meningen.
Anf. 5 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Låt mig först nämna det som vi alla är medvetna om, att en
utgångspunkt för alla sådana här resonemang är att Sverige befinner sig i
stora ekonomiska svårigheter. Detta drabbar naturligtvis - det var jag inne
på i mitt svar - alla delar av samhället. Det berör kommunerna, enskilda
hushåll och självfallet staten. Det måste vi väga in. Självklart skulle jag
önska att vi kunde bedriva välfärdspolitiken och all annan politik i ett litet
bättre ekonomiskt klimat. Men när nu situationen ser ut som den gör måste
vi ta hänsyn till det, och det måste kommunerna också göra. Det kommer
att beröra alla verksamheter.
Jag nämner detta därför att Eva Zetterberg kom tillbaka till sina erfaren-
heter från Skarpnäck och Stockholms kommun om mellanstadiebarnen. Min
uppfattning är att kommuner måste få pröva nya och billigare lösningar. Jag
kan inte, innan jag har sett hur det fungerar, ta avstånd från en lösning och
säga att det är en dålig lösning som vi inte kan tänka oss. Jag tycker att det
är rimligt att kommunerna får pröva nya lösningar.
Det är självklart att skolorna skall ha ett ansvar också för mellanstadiebar-
nen, så att vi undviker en situation med nyckelbarn. Men att utan vidare säga
att en viss lösning inte går att ha kan jag inte hålla med om, även om jag
förstår att Eva Zetterberg som mamma tycker att den lösning som nu funnits
med mer fristående fritidshem har varit ännu bättre. Detta tillhör den typen
av rationaliseringar som man måste vara beredd att acceptera.
Sylvia Lindgren var inne på uppföljningen av den kommunalekonomiska
reformen. Där är det två delar som är viktiga. Den ena är skattestoppet. Syl-
via Lindgren uppmanade mig att medverka till att riva upp det. Det är inte
aktuellt, därför att stoppet bara gäller för 1993. Vad som skall hända 1994
kommer regeringen tillbaka till i kompletteringspropositionen i slutet av
april.
Den andra frågan gäller strukturindexen, som är en av de ingående fakto-
rer som påverkar de utgående skatteutjämningsbidragen. Där pågår, som
Sylvia Lindgren också nämner, en översyn. Den kommer att föreligga någon
gång under året och kommer att leda till justeringar i skatteutjämningsbidra-
gen för 1995, men inte dessförinnan. Jag delar helt Sylvia Lindgrens och Eva
Zetterbergs syn att det är angeläget att man då tar hänsyn till de speciella
förhållanden som finns i storstäderna. Jag tror, precis som ni, att storstä-
derna har blivit missgynnade i skatteutjämningssystemet, såsom det nu ser
ut.
Sylvia Lindgren var också inne på detta med valfriheten och menade att
det inte blivit någon utvidgad valfrihet. Det kan jag inte riktigt hålla med
om. Jag tycker nog att kommunerna, trots att det är kärvt och att de har
svårigheter att skapa många alternativ, ändå försöker att vidga valfriheten
på olika sätt.
Jag fick häromdagen som pappa till en liten pojke ett brev från Stockholms
läns landsting, där man meddelade att vi nu själva kunde välja vilken tandlä-
kare pojken skall gå till, tandläkare inom folktandvården eller privat tandlä-
kare. Vi valde för vår del folktandvården därför att vi tycker att den fungerar
utmärkt. Jag tycker att frihet att få välja är viktig. Det kommer på område
efter område nu, också när det gäller barnomsorgen.
Däremot är det alldeles självklart att skall man kunna tala om valfrihet på
t.ex. barnomsorgsområdet, är det viktigt att det finns barnomsorg över hu-
vud taget. Den sämsta formen är att det inte finns något alternativ alls att
välja. Den näst bästa att det åtminstone finns en barnomsorg, även om man
inte kan välja. Den bästa är om man får välja mellan olika former av barn-
omsorg. Det är bl.a. för att säkerställa detta som jag tycker det är angeläget
med den utvidgade lagreglering av socialtjänstlagen som vi har talat om och
som jagskall återkomma till när jag besvarar Eva Zetterbergs interpellation
om några veckor.
Sylvia Lindgren var vidare inne på att det finns många tomma lokaler, vil-
ket leder till att ungdomar och pensionärer antingen drar ut på gatan - det
är ungdomar - eller sitter hemma - pensionärer. Det är olyckligt om det är
så. Finns det tomma lokaler har jag svårt att se varför inte ungdomar och
pensionärer, om kommunen inte har råd att behålla lika mycket personal
som tidigare, själva kan få sköta dessa lokaler. Det är ett typiskt område där
jag tycker att en s.k. övervältring på frivilligsektorn är fullt möjlig att genom-
föra. Jag tycker att varje kommun som har en ungdomsgård eller en pensio-
närslokal skall ställa sig frågan: Om vi inte har råd att ha personal hela da-
garna i dessa lokaler, på vilket sätt skall vi hålla i gång verksamheten? Skall
vi inte låta ungdomar och pensionärer ta över själva?
Jag tror att man då skulle lösa problemet, och jag tror att det kan bli väl
så bra som när kommunen har anställd personal som håller i lokalerna.
Eva Zetterberg frågade om man inte kan vidta åtgärder redan nu och me-
nade att man inte behöver vänta med allting till 1994. Jag håller helt och
hållet med om det. En rad åtgärder planeras nu. Vi lägger om några veckor
fram, som jag har sagt, ett förslag till en ny handikapplag som innehåller
flera reformer som rör mindre barn. Vi kommer med ett förslag om en barn-
ombudsman under våren. Vi kommer med ett förslag om lagreglering av
barnomsorgen. Vi kommer med ett förslag om familjerådgivning som i alla
fall indirekt berör barnen. En lång rad förslag är alltså på gång. Men dyker
det upp några väl underbyggda larmrapporter, måste vi sälvklart gripa in.
Då kommer vi inte att sitta med armarna i kors och vänta till 1994.
Allra sist vill jag svara på Eva Zetterbergs fråga om artikeln i Dagens Ny-
heter i dag vad gäller vårdnadsbidraget. Det är sant att vi i regeringen disku-
terar frågan om barnomsorgslag och vårdnadsbidrag. Det har vi hållit på
med nästan sedan regeringen tillträdde. Det finns inget sakligt underlag alls
för den artikel som finns i Dagens Nyheter i dag. Eftersom jag inte är inblan-
dad i alla dikussioner som pågår i regeringen, har jag för säkerhets skull dis-
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svarpå interpella-
tioner
10
kuterat med mina kolleger på morgonen, och ingen av dem känner till vad
det finns för grund för denna artikel. Den är faktiskt tillkommen på något
sätt som inte har någon saklig grund alls.
Anf. 6 SYLVIA LINDGREN (s):
Herr talman! Det är i alla fall viktigt att se till att skattestoppet för kommu-
ner och landsting upphävs, om inte 1993 så 1994. Självfallet kan skatterna
aldrig bli något självändamål. Därför måste kommunerna ges möjlighet och
frihet att höja skatten när statsbidragen försämras och man märker att man
inte klarar av att hålla den servicenivå som man så väldigt gärna vill.
Jag tycker också som Bengt Westerberg att det är bra att man prövar nya
metoder. Men man måste först kontrollera om det blir billigare och om man
kan hålla samma kvalitet. Tyvärr är det ofta så i dag att många drar i gång
bra verksamheter i tron att det blir billigare. Man har inte gjort konsekvens-
beskrivningar eller konsekvensanalyser, innan man river upp i och för sig bra
verksamheter.
Vad hjälper det med lagregleringar om kommunernas ansvar på barnom-
sorgsområdet om man i praktiken nedrustar barnomsorgen? Det är ju vad
man gör i dag. Även om vi internationellt sett är bra, är vi på väg att bli
sämre än vad vi är i dag. Barngrupperna blir större. Barn med föräldrar som
är föräldralediga med mindre syskon får inte vara på dagis mer än tre timmar
per dag. Sexåringarna får över huvud taget inte vara kvar på dagis. Vad är
valfriheten?
Lokalersättningen kommer att schabloniseras. Dagis i t.ex. nybyggda om-
råden i både kommunal och kooperativ regi kommer att få det svårt att klara
sig. Fler barn eller lägg ned verksamheten! Vad är valfriheten?
Ersättningen för s.k. tretimmarsbarn är så låg att barngrupperna måste
bli väldigt stora för att det skall gå ihop ekonomiskt. Till detta kommer att
socialdistrikten, för att sänka sina kostnader, lägger ned enavdelningsdag-
hemmen och försöker slå ihop avdelningarna - naturligtvis i effektiviserings-
och rationaliseringssyfte.
För barnen blir alla dessa förändringar för många på en gång. De flyttas
runt som schackpjäser. De får byta både kamrater och personal. Det blir
mycket oro i leden. Många dagis föreslås läggas ut på entreprenad, ofta utan
att ens föräldrarna är informerade eller själva har önskemål om ändrade
driftsformer. Många av barnomsorgens lokaler är bundna med långa kon-
trakt. Man får betala lokalkostnader utan att verksamhet bedrivs där. Inte
heller då blir det några besparingar på personalen. På kort sikt har man upp-
sägningstider o.d. På lång sikt ökar socialbidragen mest - därav neddrag-
ningar i välfärden.
Anf. 7 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Jag skall inte upprepa den verklighetsbeskrivning som Sylvia
Lindgren har gjort på ett väldigt bra sätt. Jag instämmer till fullo i den. Det
är den verklighet som barnomsorgen på många håll i dag möter.
Det finns dock litet att tillägga. Det är självfallet bra, Bengt Westerberg,
att man från regeringens sida är villig att vidta åtgärder så fort signaler dyker
upp. Skillnaden är kanske att Sylvia Lindgren och jag tycker att signalerna
redan är väldigt tydliga, att man alltså inte behöver invänta så många fler
rapporter.
Jag tycker också att de olika förbättringar som Bengt Westerberg näm-
ner - barnomsorgslagen, barnombudsman, förbättringar för föräldrar med
funktionshindrade barn osv. - självklart är bra. Vi ställer oss bakom dem.
Men jag tror inte att det räcker. Kvar står frågan om statsbidragen och möj-
ligheten för kommunerna att höja skatten om man bedömer att det behövs.
Det är viktiga åtgärder för att kommunerna skall kunna ge en bra barnom-
sorg, inte bara ge barnomsorg.
Till sist frågan omvalfriheten, som jag tycker är en av de absolut viktigaste
frågorna i det här sammanhanget. Bengt Westerberg tog som exempel folk-
tandvården. Det är ett exempel på valfrihet. Jag har likaså fått sådant erbju-
dande till samtliga barn. Där har jag ett val. Jag kan välja folktandvården
eller en privat tandläkare, om jag nu föredrar det. Sedan kan man i och för
sig diskutera om det blir billigare, vilket jag inte tror, men valfriheten finns.
Valfriheten vad gäller barnomsorg innebär i så fall att jag kanske får ta
mitt barn till ett annat område, om jag t.ex. enbart erbjuds ett privatdagis
som jag inte vill ha eller ett föreningsdrivet dagis. Där känner vi till ett dåligt
exempel från Åkersberga. Man tvingades stänga dagiset därför att det inte
fungerade. Då kan man inte tala om valfrihet om det innebär att man som
förälder skall resa långt. Dagis- och fritidsverksamhet, barnomsorgsverk-
samhet över huvud taget, bygger på att man har den i sin närmiljö.
Allra sist vill j ag kommentera mitt eget område, som jag har berättat om
för Bengt Westerberg tidigare. Där har vi en integrerad fritids- och mellan-
stadieverksamhet. Den finns i skolan under samma tak och under samma
huvudman. Det är ett utmärkt exempel på hur integreringen kan gå till. Men
om man så småningom beslutar att lägga ned verksamheten, kan jag inte
som förälder åka till Stureby, Högdalen eller någon annanstans därför att
det där finns en integrerad verksamhet. Då menar jag att talet om valfrihet
blir en fullständig chimär.
Jag vill så här på stående fot inbjuda Bengt Westerberg till Tätorp och
Skarpnäck. Då kan han se hur effektiv och bra mellanstadieverksamheten
där är, en verksamhet som drivs i kommunal regi.
Anf. 8 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag tackar för inbjudan, och jag skall se om jag kan komma
vid tillfälle.
Först vill jag svara på den fråga som Ingela Mårtensson ställde, vilket jag
glömde i mitt förra inlägg. Frågan gällde avgifterna. Jag delar naturligtvis
uppfattningen att man i och för sig kan införa en skyldighet för kommunerna
att tillhandahålla barnomsorg, dvs. en rättighet för föräldrar att få tillgång
till barnomsorg. Sedan kan då kommunerna ta ut en så hög avgift att denna
rättighet kan bli en chimär. Det håller jag med om.
I dag regleras denna fråga i en paragraf i socialtjänstlagen, som omfattar
barnomsorg och annan social service. Där sägs inte så mycket mer än att av-
gifterna skall ligga på en skälig nivå. Det finns emellertid en begränsning
som innebär att kommunerna inte får ta ut mer än självkostnader. Men även
Prot. 1992/93:55
21januari 1993
Svar på interpella-
tioner
11
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
12
avgifter i den prisklassen skulle göra denna service otillgänglig för många
människor.
I samband med att ÄDEL-avgiftspropositionen antogs i höstas skrevs det
också in ett särskilt förbehåll, nämligen att personer som bor på sjukhem och
betalar avgifter alltid måste förbehållas en viss inkomst som är tillräcklig för
att de skall kunna klara normala levnadsomkostnader. Högre avgifter än så
får inte kommunerna ta ut. Jag är inte främmande inför tanken, att en lik-
nande reglering skulle kunna bli aktuell också när det gäller barnomsorg och
annan social service, om det visar sig att kommunerna genom prissättning
försöker att få bort klienter, patienter eller barnfamiljer från marknaden.
Men jag vill avvakta och se vad som händer.
Det är visserligen sant att avgifterna inom barnomsorgen har höjts på
många håll i landet, men man kan ännu inte säga att priserna ligger på en så
hög nivå att det är fråga om en direkt diskriminering av den här typen. Vi
skall naturligtvis vara mycket vaksamma, och om vi ser några tendenser till
helt orimlig prissättning, finns det anledning att ingripa och göra en regle-
ring.
Sylvia Lindgren talade om nedrustning inom barnomsorgen. Jag delar inte
riktigt hennes uppfattning. Det är visserligen sant att barngrupperna har bli-
vit något större, men man kan inte utan vidare säga att större barngrupper
innebär sämre kvalitet. Det finns en alldeles färsk forskning - utförd av
Gunni Kärrby, pedagogikprofessor i Göteborg - om daghem. Gunni Kärrby
har sett på just vad som är god kvalitet och vad som konstituerar god kvalitet
inom barnomsorgen. I sin forskning konstaterar hon att det är viktigare med
t.ex. personalens utbildning än med stor personaltäthet på ett och samma
daghem. Jag tror att man med fortbildning och med bättre kvalitet hos perso-
nalen mycket väl kan ha något större barngrupper. Sedan kan det finnas spe-
ciella problem i socialt utsatta områden, där personaltätheten har större be-
tydelse för kvaliteten. Vissa barn talar kanske inte svenska medan andra
barn kan ha sociala problem hemma, och sådant måste man ta hänsyn till.
Men det finns inget entydigt samband mellan personaltäthet och kvalitet.
Man kan alltså inte utan vidare dra slutsatsen att kvaliteten har försämrats i
och med att barngrupperna har blivit något större. Det är en litet för snabb
slutsats.
Jag tycker att det är bra med så stor valfrihet som möjligt, men det går ju
inte att erbjuda alla föräldrar ett Montessoridagis med en liten grupp be-
stående av tolv barn i det kvarter där de bor. Alla alternativ som föräldrar
skulle kunna önska sig kan inte tillhandahållas. Ibland måste föräldrarna åka
långa sträckor för att få tillgång till alternativen. Om de vill ha in sina barn
på ett Montessoridagis eller något annat speciellt inriktiktat dagis, går det
inte ens i Stockholm att erbjuda sådana alternativ i varje område. Då får
man räkna med att åka en bit för att få tillgång till just det alternativ som
man är intresserad av.
Valfriheten har naturligtvis alltid sina gränser. Vi som bor i den här regio-
nen är dock gynnade, eftersom vi med relativt korta reseavstånd kan få till-
gång till många olika alternativ.
När nu fler enskilda alternativ har släppts fram har vi kunnat se att detta
leder till en utveckling av kvaliteten. Jag besökte i går dagiset Knatteborgen
i Farsta, som sedan en tid tillbaka drivs som ett aktiebolag. Det var ett utom-
ordentligt bra dagis. Jag kan då jämföra med de kommunala dagis som jag
har personlig erfarenhet av. Det fanns flera intressanta inslag på Knattebor-
gen som jag gärna skulle ha sett på det dagis där min egen son har gått. Den
etableringsfrihet som valfrihetsrevolutionen på det här området har innebu-
rit har lett till att det kommer fram alternativ som medför en utveckling av
kvaliteten. Det tycker jag är mycket positivt.
Andre vice talmannen anmälde att Eva Zetterberg anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Anf. 9 SYLVIA LINDGREN (s):
Herr talman! Jag ställer självfallet upp på att man i vissa fall kan ha större
barngrupper, vilket också har förekommit och förekommer. Både rationali-
seringar och effektiviseringar har under en lång tid ägt rum, inte minst inom
den offentliga sektorn. Men det finns alltid smärtgränser. Det finns en nivå,
där man inte kan pressa personalen mera.
Vad hjälper det om man säger att barn med behov av särskilt stöd skall
värnas, när systemet med barnomsorgspeng och skolpeng riskerar att ytterli-
gare segregera barnen?
Jag tycker att den omtalade rapporten i dess helhet är bra, men jag har
studsat inför vissa formuleringar i inledningen. Som jag ser det är det väldigt
mycket av läpparnas bekännelse när jag jämför med dagens verklighet. Till
skillnad från vad som sägs i rapporten går utvecklingen bakåt när det gäller
att sätta barnens rätt i centrum. Barnen är alltid utsatta, och det som händer
i vårt samhälle i dag är inte positivt, sett ur barnens perspektiv. Det förekom-
mer t.ex. arbetslöshet, neddragningar av idrottsverksamhet, av föreningsliv
och i skolan.
Jag tror inte heller att det är så som det står i rapportens inledning: ”En
brist i Sverige har dock varit att de familjer som av olika skäl vill ha någon
annan barnomsorg än den traditionella har haft svårt att kunna få det. Bara
mycket resursstarka föräldrar har haft möjlighet att välja enskilda alterna-
tiv.” Detta ställde sig Bengt Westerberg litet grand här bakom när han kom-
menterade det som Eva Zetterberg sade. Bengt Westerberg sade att om man
vill ha en annan skolform eller ett speciellt dagis, får man finna sig i att åka
långa sträckor.
Jag tycker att man skall ha en bra grundbarnomsorg för alla, som också
kan göras bättre. Men mängder av enkätundersökningar tyder på att de allra
flesta är nöjda med den kommunala barnomsorgen och vill ha den kvar. Stöd
då den kommunala barnomsorgen, Bengt Westerberg! Ge inte antydningar
och signaler om att andra, privata alternativ alltid är bättre! Kvalitet och
kostnader måste vägas in. Det finns all anledning att stödja även den offent-
liganställda personalen i vårt land.
Anf. 10 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! För det första är det klart att den samhällsekonomiska ut-
vecklingen inte är bra för barnen, och inte heller för någon annan. Därför är
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
t io ner
13
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
14
det väldigt angeläget att vi för en politik som kan vända utvecklingen. Rege-
ringens hela politik är utformad utifrån den utgångspunkten.
För det andra har jag verkligen aldrig sagt att privata alternativ alltid är
bättre än offentlig barnomsorg. Tvärtom, den offentliga barnomsorgen i
Sverige är utomordentligt bra. Men jag har under många år reagerat emot
att man inte från socialdemokratisk sida har velat tillåta enskilda alternativ
vid sidan av den offentliga barnomsorgen. De förskollärare och andra som
tycker sig kunna ge mer av sitt engagemang, sin fantasi och skaparlust inom
ramen för privata alternativ har inte tillåtits driva alternativ i den formen.
Det är det som jag har reagerat emot. Privata alternativ kan vara bra också
för föräldrarna. Knatteborgen är ett bra exempel på detta. Där fick inte per-
sonalen starta ett aktiebolag och driva daghemmet i den formen förrän för
ett år sedan, då vi avskaffade lex Pysslingen. Sylvia Lindgren och andra soci-
aldemokrater har under många år motarbetat eller åtminstone röstat emot
denna idé, när den har tagits upp i riksdagen. I dag finns den möjligheten,
vilket gör att mångfalden är större. Men detta innebär verkligen ingen kritik
mot den offentliga barnomsorgen. Jag, som har besökt massor av dagis runt
om i Sverige, vet att den offentliga barnomsorgen ofta fungerar jättebra,
men kvaliteten skiftar också där. Det finns bra och det finns dåliga kommu-
nala dagis.
Den mångfald som kommer sig av att man släpper fram enskilda alternativ
är någonting som är positivt. Jag ser med en viss oro att det finns kommuner
i dag som, när de har fått överta alla bidrag, säger nej till enskilda alternativ.
Det blir alltså små lokala, kommunala lex Pysslingar i stället för den statliga
lex Pysslingen som vi avskaffade för ett år sedan. Det hoppas jag att man
skall kunna sätta stopp för genom den förändring i socialtjänstlagen som jag
tidigare har aviserat.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 11 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Karin Israelsson har ställt följande frågor till statsrådet Din-
kelspiel:
1. Vilka åtgärder har regeringen hitintills vidtagit för att informera verks-
chefer och andra ledande förtroendemän resp, tjänstemän för att förankra
av riksdag och regering fattade beslut?
2. Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta för att statligt anställda skall få
kunskap om vilka politiska direktiv som gäller för svensk alkoholpolitik?
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på
interpellationen.
Frågorna är enligt Karin Israelsson föranledda av att ledande tjänstemän
i Vin & Sprit AB, Konkurrensverket samt EFTA:s övervakningsmyndighet
på konferenser och i massmedier uttryckt åsikter som står i motsättning till
alkoholpolitiska beslut som fattats av regering och riksdag.
Inledningsvis vill jag konstatera att regeringen vid upprepade tillfällen har
uttalat sig för en fortsatt aktiv alkoholpolitik, vilket riksdagen också ställt sig
bakom. Alkoholmonopolen utgör viktiga inslag i vår restriktiva alkoholpoli-
tik, och då särskilt detaljistmonopolet. Även om rättsläget i EG är något
oklart är vi på svensk sida av den uppfattningen att alkoholmonopolen inte
är diskriminerande i Romfördragets mening. Monopolen har ett klart socialt
och hälsopolitiskt syfte. Det är ett viktigt mål för Sverige att i de förestående
medlemskapsförhandlingarna få den svenska linjen erkänd av EG.
Jag anser i likhet med vad riksdagen vid olika tillfällen framhållit att det
är självklart att de statliga monopolföretagen på alkoholområdet följer den
av staten fastställda alkoholpolitiken. I lagen om handel med drycker åläggs
de båda alkoholmonopolen en alkoholpolitisk roll.
Låt mig något kommentera de tre verksamheter som Karin Israelsson hän-
visar till i sin interpellation. Vin & Sprit AB är ett helstatligt aktiebolag som
har att verka inom de ramar som riksdagen angett. Regeringens inflytande
tillgodoses genom att ägaren, dvs. företrädare för staten, vid bolagsstämma
beslutar om bolagsordning och utser bolagets ordförande och styrelse. Där-
till sluts även separata avtal mellan regeringen och bolaget. Bolagsstyrelsen
består av personer med bred samhällsförankring.
Konkurrensverket är ett centralt ämbetsverk som verkar inom ramen för
verksförordningen och en särskild instruktion för myndigheten. De statliga
ämbetsverken har i förhållande till regeringen en relativt stor självständig-
het, med vilket också följer ett stort mått av eget ansvar. Under senare tid
har Konkurrensverket vid olika tillfällen utrett och yttrat sig i konkurrensfrå-
gor inför ett svenskt närmande till EG.
EFTA:s övervakningsmyndighet (ESA) har som uppgift att övervaka EF-
TA-ländernas tillämpning av EES-avtalets bestämmelser och skall därvid
inta en självständigt granskande roll till enskilda EFTA-länder, inkl. Sverige.
Den svenska representanten i myndigheten utses visserligen av regeringen
men har att verka självständigt inom övervakningsmyndighetens arbetsfält
och skall således inte ta några som helst instruktioner från den svenska rege-
ringen. ESA uppstår formellt först när EES-avtalet träder i kraft. Tidigast
om några veckor får vi klarhet i när detta kan ske.
Jag ser det som självklart att ledningarna för olika myndigheter skall vara
mycket väl insatta i de politikområden de är tillsatta att ansvara för. Jag är
övertygad om att ledningen för de statliga bolagen liksom de statliga verken
har full vetskap om vilken position som Sverige intagit i de här frågorna. Re-
geringen har därför inte funnit anledning att i särskild ordning informera
verkschefer och andra ledande förtroendemän specifikt om riksdagens och
regeringens hållning i alkoholpolitiska frågor inför EG-arbetet.
Anf. 12 KARIN ISRAELSSON (c):
Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret på min interpellation. Den
ställdes till statsrådet Dinkelspiel, som tyvärr inte gavs möjlighet att besvara
den. Det känns inte riktigt rätt att debattera denna fråga med den minister
som verkligen helhjärtat ställer upp bakom den svenska alkoholpolitiken
och som på alla nivåer även driver dessa frågor.
Bakgrunden till min interpellation är de olika uttalanden som under hös-
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
15
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svarpå interpella-
tioner
16
ten kommit rörande den svenska alkoholpolitiken. Krav på att vin skall
kunna säljas fritt i livsmedelsbutikerna har kommit med jämna mellanrum.
Krav på ett upphörande av monopolen har också väckts i vissa fall. Allt detta
har då florerat medan riksdagen har beslutat att den svenska linjen i svensk
alkoholpolitik skall ligga fast.
För dem som i EG är intresserade av att följa den svenska debatten inför
avtalsförhandlingarna om medlemskap måste det verka förvirrande att poli-
tiskt ansvariga på hög nivå liksom chefer för verk i vårt land har en annan
inställning i dessa frågor. Jag ser det som en stark försämring av avtalsläget
i de fall vissa parter redan innan förhandlingarna inleds ger upp den svenska
alkoholpolitiken.
Till yttermera visso har 42 länder i Europa tillsammans i ett WHO-doku-
ment gått Sverige till mötes på åtskilliga punkter när det gäller även deras
framtida alkoholpolitik. Det måste i ett sådant skede vara än mera viktigt att
samstämmiga krav kommer från vårt land.
Nu vet jag att vi inte har ministerstyre i vårt land. Det är nog en bra regel.
Men man kan med fog hävda, som jag ser det, att riksdagens beslut bör följas
av verk och myndigheter. Om en person därutöver har en annan personlig
uppfattning, kan man inte förhindra att han ger uttryck för den. Men då
måste det klart framgå att den uppfattningen också är personlig.
Att informera ledande tjänstemän inom Vin & Sprit eller Konkurrensver-
ket borde man naturligtvis inte behöva göra. Jag är inte ens säker på att en
kurs eller en konferens skulle ändra deras personliga uppfattning. Jag kan
bara hoppas att denna debatt bidrar till att de mera eftertänksamt uttalar sig
i dessa frågor på sina myndigheters vägnar.
Socialministern framhåller att de båda alkoholmonopolen har en alkohol-
politisk roll. Systembolaget har nog uppfattat sin roll på det sättet. När det
gäller Vin & Sprit kan man naturligtvis diskutera om så är fallet, särskilt om
man ser på Vin & Sprits strävan att vara ett stort exportföretag.
Dessutom pågår en utredning, Alkoholkommissionen, som har att be-
handla den framtida svenska alkoholpolitiken. De direktiv som finns till
denna utredning är klart grundade på kravet på minskad tillgänglighet av
alkohol men med beaktande av de regler som EG kan ställa i de förhand-
lingar som skall föregå avtalet. I dag finns det inte något som talar för att vi
skall tvingas överge vårt försäljningsmonopol, vare sig i Romtraktaten eller
på annat sätt. Det finns för övrigt inget försäljningsställe i världen som kan
visa på ett så välsorterat utbud som just Systembolaget kan erbjuda. Om livs-
medelshandeln skulle överta exempelvis vinförsäljningen, vilket vore
mycket olyckligt ur många andra synpunkter, skulle utbudet bli mycket torf-
tigare.
Vi har i Sverige under olika perioder prövat friare försäljning av alkohol i
livsmedelsbutikerna. Det har alltid slutat med en katastrofal ökning av so-
ciala och medicinska problem.
Sjukvårdskostnaderna, liksom kostnaderna för socialtjänst och polismyn-
digheter, ökar med en ökad alkoholkonsumtion. Vi har inte utrymme för det
i den svaga svenska ekonomin. Utslagningen skulle bli katastrofal.
Det är med glädje jag har kunnat konstatera att regeringen nu äntligen
kan tänka sig en skattehöjning på starksprit. Men varför skall man begränsa
den till enbart den produkten? I dag blir våra unga, och särskilt våra yngre
kvinnor, beroende av alkohol genom starköl och vin. Det är dessa som utgör
inkörsporten. Skapa flera drogfria alternativ, och ge resurser till ökad infor-
mation. Vi får inte avveckla de förebyggande insatserna. Det är billigare att
stämma i bäcken än i ån.
Jag hoppas bara att socialministern inte ger upp i sina strävanden att dessa
frågor rörande den svenska alkoholpolitiken får en framträdande roll i av-
talsarbetet.
Anf. 13 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Först vill jag gratulera dem i Sverige som vill ha ett öppnare
och tolerantare samhälle, där människor får bestämma mer över sin egen
situation än vad de tillåts göra i dag. Den främsta representanten för dessa
människor är, trots att det inte är medvetet, Karin Israelsson. När hon agerar
här i riksdagen och i massmedier handlar det nämligen om pekpinnar, förbud
och inkompetensförklaring av de enskilda människorna. Fortsätt därför med
detta, Karin Israelsson. Det är många som gratulerar henne.
Det är, som framgår av svaret, korrekt att riksdagen med röstsiffrorna 301
mot 23 fattade beslut om att man skulle försöka bibehålla monopolen även
vid ett EG-inträde. Men, herr talman, jag tror inte att jag har helt fel om jag
påstår att siffrorna hade blivit de omvända om man hade gått ut och frågat
svenska folket.
Denna interpellation är väl inte ställd i första hand för att man skall disku-
tera Sveriges alkoholpolitik, men denna alkoholpolitik är faktiskt obegriplig
för många. Det är väl ingen hemlighet att människor både skrattar åt och
struntar i de mer eller mindre tokiga inslag som ingår i vår nuvarande alko-
holpolitik.
Jag kan inte bli beskylld för att fara med osanning om jag påstår att de
människor som bryter mot vår alkohollagstiftning inte betraktas som några
kriminella personer av den stora allmänheten. Jag anser, herr talman, att om
man har en lagstiftning som så till den milda grad strider mot majoritetens
uppfattning, borde det vara dags att vi politiker ser till att ändra lagstift-
ningen i den riktning som majoriteten av våra uppdragsgivare, som väljarna
trots allt är, vill.
Under senare tid har man här i riksdagen sagt att monopol är skadliga.
Men det finns ett undantag som bekräftar regeln, och man vill tydligen be-
hålla monopolen när det gäller Vin & Sprit och Systembolaget. Jag kan hålla
med om att om man skulle behålla nuvarande skattesatser och ha ett fritt
försäljningssystem, skulle priserna på alkohol ute i handeln bli högre. Det är
bara att erkänna att den distributionsform som man i dag har i Sverige när
det gäller alkohol är billigare än vad den skulle bli med ett fritt försäljnings-
system. Om varje varuhus och vatje butik skulle få lov att sälja alkohol,
skulle transportkostnaderna bli högre, och dessa skall betalas av någon. Men
jag tror att många med mig gärna skulle betala någon eller några kronor mer
för en flaska vin för att slippa stå i köer på torsdagar och fredagar, vilket
svenska folket, till skillnad från 95 % av Europas folk, förnedras att stå i.
Herr talman! Jag skall något kommentera de frågor som Karin Israelsson
ställde. Det som hon sade om information till och från ledande tjänstemän
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 55
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
inom Vin & Sprit och inom Konkurrensverket kan jag så att säga köpa. Men
om den andra frågan, som gällde information till statligt anställda, är gene-
rell innebär det då att brevbäraren på Postverket, kontoristen på Byggnads-
styrelsen eller städerskan på Luftfartsverket få någon särskild duvning i
svensk alkoholpolitik? Den frågan måste man ställa sig när man läser Karin
Israelssons fråga. Jag noterade också att statsrådet inte svarade på hennes
fråga. Han avser ju inte att vidta någon ytterligare informationsåtgärd i detta
sammanhang.
Jag skulle till slut vilja ställa en fråga till statsrådet Westerberg. Det beslut
som riksdagen fattade i november i fjol är fortfarande litet diskutabelt.
Gällde det Vin & Sprit, gällde det Systembolaget eller gällde det båda två?
Men vi kan anta att det gällde Vin & Sprit och ponerar att Sverige går med
i EG, vilket jag hoppas. Jag skall då exemplifiera detta.
En fransk vinproducent vill sälja sin produkt till Sverige. Han går då till
den enda instansen som finns, nämligen Vin & Sprit. Där säger man nej till
att köpa och sälja hans produkt. Anledningen härtill kan vara att den har
dålig kvalitet eller att den har ett för högt pris.
Producenten kan då gå till EG-domstolen och säga: Jag får inte lov att
sälja min produkt, kanske inte därför att ingen vill köpa den. Jag får inte
ens försöka sälja min produkt i Sverige. När jag däremot kommer till andra
länder-till Danmark, Tyskland, Frankrike eller England - kan jag gå in och
visa min vara för ett varuhus, och om man där vill sälja den, kan man också
göra det. Men i Sverige kan man inte, på grund av det monopol som Vin &
Sprit i Sverige har, göra på detta sätt.
Jag undrar, Bengt Westerberg, om det finns någon rimlig chans att tro att
EG-domstolen skulle acceptera ett sådant agerande från svensk sida?
Anf. 14 BERIT LÖFSTEDT (s):
Herr talman! I många EG-länder, t.o.m. kanske framför allt i Frankrike,
växer i dag insikten om att den höga alkoholkonsumtionen där är ett folkhäl-
soproblem. Däremot har inte EG som sådant egentligen någon alkoholpoli-
tik. Där kan man i stället återfinna rester av alkoholpolitiken inom konkur-
renspolitik, jordbrukspolitik och skattepolitik.
Jag vill fråga om Bengt Westerberg är beredd att slåss för att just folkhäl-
soperspektivet skall föras in i EG:s - möjligen obefintliga - alkoholpolitik.
Det är ju det som vi bygger vår alkoholpolitik på och som skulle kunna ut-
göra grunden för att EG-länderna i förhandlingarna skall förstå vår inrikt-
ning.
Jag skulle möjligen också vilja fråga om regeringen är alldeles ense när det
gäller förhandlingspositionen i alkoholfrågan. Det råder hos mig inte några
tvivel om att Bengt Westerberg står för detta perspektiv, men ibland kan
man kanske ändå bli litet orolig.
Medlemskapsförhandlingarna kommer vidare att föras parallellt av Sve-
rige och Finland, möjligen vartefter också av Norge. Förekommer det några
förberedelser för en gemensam linje i förhandlingarna just när det gäller al-
koholpolitiken? Vi har ju en lång likartad tradition i de nordiska länderna,
och jag skulle föreställa mig att vi också skulle vilja leva vidare med vår re-
striktiva alkoholpolitiska tradition.
Anf. 15 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Till Karin Israelssons kommentarer har jag i min tur inte sä
mycket att säga. Vi är nog ganska överens om hur dessa frågor skall hante-
ras.
Sten Anderssons i Malmö utläggning föranleder dock några kommentarer.
Jag har ju hört Sten Andersson tala många gånger här i kammaren om dessa
frågor, och det har genomgående varit så att just det perspektiv som Berit
Löfstedt anlade, folkhälsoperspektivet och alkoholens vådor, inte har slagit
Sten Andersson. För honom handlar alkoholpolitik bara om kineseri, besvä-
ret med köer, svårigheterna att dricka obegränsade mängder och sådana sa-
ker.
Men det finns ju en bakgrund till att Sverige för en restriktiv alkoholpoli-
tik. Denna är inget som riksdagsledamöter här i kammaren har hittat på bara
för att i största allmänhet jäklas med människor, utan den har en historisk
bakgrund. Jag tänker på det enorma superi som vi hade i Sverige, till att
bölja med på 1800-talet men även ett stycke in på detta sekel, och som ledde
till att vi etablerade en mycket restriktiv alkoholpolitik i Sverige, med mot-
boken från 1917 och framåt.
När vi jämför erfarenheterna av vår restriktiva alkoholpolitik med den al-
koholpolitik som förs i andra länder kan vi också konstatera - i motsats till
vad Sten Andersson säger - att den faktiskt har varit framgångsrik. Det är
möjligt att den ibland är till åtlöje på revyscener och på moderata möten -
det vet jag ingenting om - men i verkligheten är den framgångsrik. Det kan
vi mäta med objektiva mått, t.ex. genom att se på förekomsten av alkoholre-
laterade sjukdomar och hur många människor som avlider på grund av att
de dricker för mycket sprit osv.
Men detta hindrar inte att alkoholmissbruket fortfarande är ett av de
största sociala problemen i Sverige, även om det är mindre än i många andra
länder. Alltför många människor dör en för tidig död på grund av alkohol-
bruk. Alltför mycket brottslighet är på olika sätt förknippad med alkohol.
Många människor omkommer i olyckor på grund av alkohol. Ungefär var
fjärde eller var femte sjukhussäng beläggs av personer som har alkoholrela-
terade sjukdomar och som på det sättet orsakar stora kostnader i samhället.
Det här är orsaken till att vi fortsätter att bedriva en aktiv och restriktiv
alkoholpolitik trots de relativa framgångar som vi har nått. Jag tycker att det
är viktigt att påminna om det, eftersom det är ett perspektiv som tydligen
aldrig har fallit Sten Andersson in - i varje fall vill han ständigt blunda för
detta perspektiv.
Sten Andersson ställde också en mera konkret fråga, nämligen hur en vin-
producent från ett annat europeiskt land skall göra, om han vill sälja vin i
Sverige. Ja, om producenten vill sälja vin i Danmark, kan han inte tvinga sig
in i några butiker där, även om man där inte har ett detaljistmonopol utan
har större möjligheter. Men han kan naturligtvis pröva sig fram hos olika
detaljister och se om någon vill sälja hans vin i Danmark.
Han får också göra på samma sätt i Sverige. Han får vända sig till en detal-
jist som finns i Sverige. Jag tycker att det är angeläget att man ger större
möjligheter för producenter att pröva sig fram på den svenska marknaden.
Det kan vara så att producenten, Systembolaget eller Vin & Sprit är oeniga
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
19
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
20
om huruvida det är fråga om ett bra vin eller inte. Kanske kan man då
komma överens om en provförsäljning inom begränsad tid eller inom ett be-
gränsat område. Det är en typ av frågor som vi måste diskutera i de förestå-
ende förhandlingarna med EG, hur man skall kunna öka tillgängligheten för
producenterna på den svenska marknaden.
Men det avgörande med detaljistmonopolet är ju inte en begränsning av
antalet butiker eller något sådant, utan det som med ett litet krångligt ord
kallas desintresseringsprincipen, enligt vilken vi inte tillåter att man i detalj-
handeln i Sverige har ett vinstintresse. Om den har ett sådant, kommer det
naturligtvis att ha en konsumtions- och försäljningsstimulerande effekt, och
det är det som vi till varje pris vill undvika. Det kan vi göra framför allt ge-
nom att behålla detaljistmonopolet, som från alkoholpolitisk synpunkt är
det viktigaste av de två monopolen.
Men detta hindrar inte att bägge monopolen tillkommit just av hälsopoli-
tiska och sociala skäl. Jag tycker att vi måste framföra detta med stor tyngd
i de förhandlingar med EG som nu förestår och få erkännande från EG:s
sida att det är det som motiverar våra monopol. Ingen kan ju misstänka Sve-
rige för att försöka skydda egna producenter, åtminstone inte när det gäller
vin, vilket över huvud taget inte produceras i Sverige och som utgör en stor
del av försäljningen i Systembolaget.
Berit Löfstedt underströk folkhälsoperspektivet, som jag var inne på, och
jag tycker att det är viktigt att göra det. Hon frågade också om vi har några
kontakter med Norge och Finland, och det är alldeles självklart att vi har
sådana kontakter för att diskutera bl.a. dessa frågor men också andra för-
handlingsfrågor. Vi kommer inte att förhandla tillsammans, utan varje land
för sig, men det förekommer självfallet kontakter mellan våra länder. Jag
talade senast för bara några dagar sedan med den norska socialministern
Grete Knudsen om just denna problematik.
Berit Löfstedt frågade också om vi inom regeringen är ense om det som
nu skall sägas till EG i samband med förhandlingsstarten. Jag kan utan vi-
dare säga att regeringen är det. Det har inte på något sätt ifrågasatts i de
diskussioner som regeringen har haft.
Anf. 16 KARIN ISRAELSSON (c):
Herr talman! Jag kan tolka Bengt Westerbergs svar så att han kommer
att verka för att dessa frågor drivs med kraft i de förhandlingar som snart
påbörjas.
Jag vill också något kommentera Sten Anderssons i Malmö inlägg. Jag har
accepterat den svenska alkoholpolitiken av de skäl som också socialminis-
tern har anfört. Stora sociala och medicinska skador orsakas av ett stort alko-
holbruk. Att förebygga det måste vara den bästa insatsen för att slippa de
kostnader och personliga tragedier som det innebär att hamna i ett bero-
ende. I det arbetet har vi i Sverige insett att det är de här metoderna som har
givit resultat. Vi kan i historiskt perspektiv klart visa på att så är fallet. Det
måste tala för att vi skall stå fast vid de regler som vi i dag har.
Att sedan också många europeiska länder har insett att vi har en fram-
gångsrik alkoholpolitik gör ju att vi står än fastare på denna grund.
Det finns några områden som jag anser skall vara absolut alkoholfria. Ar-
betet - och det gäller alla typer av arbete trafiken, fostertiden och ung-
domstiden skall vara alkoholfria. Det ligger inget förbud i det, utan det är
ett krav att när man möter människor i de sammanhangen skall det vara i en
alkoholfri miljö.
Jag tror också att allt fler länder börjar inse detta. Man börjar i England
införa förbud mot alkohol på arbetsplatserna. Man tar där t.o.m. bort ölet.
Det är helt i linje med många andra EG-länders linje.
Jag vill inte hålla med om att jag skulle stå för ett slutet samhälle. Jag
tycker att vi skall ha en fri debatt. Jag tolererar synpunkter som Sten Anders-
son kan stå för, men jag tar mig rätten att bemöta dem. Sakliga skäl talar för
att jag nog ligger sanningen mera nära än vad Sten Andersson gör. Han berör
aldrig alkoholens verkningar utan mera det regelsystem som finns omkring
alkoholen. Regler runt alkoholutskänkning och alkoholförsäljning finns i
alla länder, och det vore kanske nyttigt för Sten Andersson att åka utanför
Sveriges gränser och se hur dessa regler ser ut i andra länder.
Det är folkhälsoperspektivet som ligger bakom de krav som vi har i Sve-
rige när det gäller en alkoholpolitik som är till gagn för de allra flesta i vårt
land.
Anf. 17 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Först om ett litet missförstånd: Jag har aldrig ens drömt om
att Karin Israelsson skulle tystna i denna debatt, tvärtom. Jag vill att hon
skall prata så mycket som möjligt - den sida som jag står på förlorar ingen-
ting på det.
När det gäller att åka utomlands, Karin Israelsson: Vilka ungdomar är det
som i dag svinar ner i Helsingör i Danmark? Det är förvisso inte danska ung-
domar, utan det är frukten av en felaktig och verklighetsfrämmande svensk
alkoholpolitik.
Statsrådet Westerberg talar om enorma superier och säger att vi i dag har
nått ett bättre resultat än andra länder. Jag kan bara notera, baserat på vad
ett stort antal forskare i dag säger, att vi i Sverige har en mycket omfattande
hembränning, som går utanför all statistik. Lägger man de siffrorna till den
offentliga statistiken, finner man att vi är fullt i nivå med den konsumtion
som genomsnittligt finns ute i Europa.
Herr talman! När jag gick i skolan fick jag lära mig av en biologilärare att
strutsen inte finns i Sverige i vilt tillstånd, men när jag lyssnar på den svenska
alkoholdebatten kan jag konstatera att den faktiskt finns här i rätt stort an-
tal. Man använder samma egenskap som strutsen är berömd för, nämligen
att sticka huvudet i sanden när det uppstår problem.
Vad gäller raljerandet om revyer och alkoholkommentarer på moderata
möten, som jag känner till litet bättre än Bengt Westerberg, vill jag säga att
man skrattar åt svensk alkoholpolitik också på andra håll än dessa. Det gör
man faktiskt runt om i vårt avlånga land, från Ystad till Haparanda.
Till sist en fråga. Kanske missförstod jag statsrådet. Jag har uppfattat att
man vill behålla monopolet därför att Vin & Sprit skall få bestämma vilka
viner som skall få lov att säljas i Sverige. Statsrådet talade nu om att man
skulle kunna gå till en detaljist. Skall det alltså enligt statsrådet finnas flera
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
21
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svarpå inlerpella-
tioner
22
som skall ha rätt att köpa vin i Sverige för vidare försäljning till olika buti-
ker? Eller uppfattade jag statsrådets påstående fel?
Anf. 18 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Låt mig först konstatera att det är riktigt att det förekommer
en icke registrerad alkoholkonsumtion i Sverige, men det gör det också i
andra länder. Ingen skall tro att man registrerar t.ex. den vinförtäring som
förekommer ute på vingårdarna eller lokalt ute i Europa. Där finns ett mör-
kertal vid jämförelser mellan statistik från olika länder.
Vi kan t.ex. se hur många människor som dör i alkoholrelaterade sjukdo-
mar och hur många som ligger på våra sjukhus med den typen av sjukdomar.
Därför kan vi konstatera att Sverige står sig bättre än jämförbara länder, vil-
ket naturligtvis hänger ihop med att alkoholkonsumtionen är mindre i Sve-
rige än i andra länder. Det är bara att studera en lista över t.ex. hur många
som har dött i levercirros eller liknande och konstatera att det förhåller sig
så.
Det var intressant att höra Sten Andersson i Malmö bekräfta att man sko-
jar med den svenska alkoholpolitiken på moderata möten, och han säger att
man gör det även på andra möten. Det har jag inte ifrågasatt. Jag är helt
övertygad om att Sten Andersson vet mer om moderata möten än vad jag
vet. Det var precis det jag sade i mitt förra inlägg.
Vidare har vi frågan om vart producenten skall vända sig. I dag vänder
man sig till Vin & Sprit AB. Så kommer det förhoppningsvis att vara även i
framtiden för flertalet producenter. Regeringen håller just på att förbereda
en promemoria som gäller starköl. Den föraviserades i samband med beslu-
tet om EES-avtalet. Det kan bli aktuellt med fler försäljningssätt än via Vin
& Sprit AB. Det var det jag menade med att vissa producenter kan komma
att vända sig till detaljister, eller möjligen andra partihandlare, än till Vin &
Sprit AB.
Jag är förvånad över den nonchalans som Sten Andersson visar som riks-
dagsman och ansvarig politiker för de vådor som alkoholen kan orsaka.
Även om man förespråkar en politik som är något mer fri än den vi har i
Sverige i dag, borde man kunna visa någon förståelse för det sociala och me-
dicinska lidande som följer i alkoholens spår. Jag saknar dess värre helt detta
ansvar och denna förståelse hos Sten Andersson.
Anf. 19 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Det är helt klart att personalen och ägarna på franska vingår-
dar till husbehov kan ta sig en flaska av den egna produktionen. Hembrän-
ningen i Sverige beror på något helt annat. Det är en fråga om pris. Ingenting
annat! Det är det som är skälet till att ett för stort antal människor i dag,
tyvärr, konsumerar hembränd sprit - med de faror som det för med sig.
Jag har aldrig sagt att sprit- och alkoholkonsumtion i övermått är något
positivt. Men 90-95 % av det svenska folket kan hantera alkohol på ett hygg-
ligt sätt. Det här landet är visserligen i ekonomisk ruin, men för övrigt funge-
rar landet hyggligt. Varför då ställa till så mycket jäkelskap för dessa männi-
skor, som trots allt kan hantera sitt förhållande till alkoholen?
Jag känner mig faktiskt inte ensam, och jag har meningsfränder här i Sve-
rige. Dessutom går det att statistiskt se att 95 % av befolkningen i Europa
lever under och med den alkoholpolitik som jag tycker även borde införas i
Sverige.
Statsrådet sade i sitt förra inlägg att jag raljerar över detta kineseri. Men
jag skall ge ett exempel som är helt ofattbart.
Halv tio på morgonen kan a-lagaren gå in på Systembolaget på Vasagatan
och köpa i princip vad han vill. Men affärsmannen som skall äta lunch med
en utländsk gäst på Grand Hotel kl. 11.30 kan bara få en Ramlösa. Kan nå-
gon förklara konsekvensen i en sådan lagstiftning?
Jag tycker att statsrådet borde förstå att de delar av alkoholpolitiken som
definitivt strider mot det allmänna folkmedvetandet, dvs. vad majoriteten
av svenska folket tycker, borde ändras. Om jag inte missminner mig sade
man i regeringsförklaringen för två år sedan att dumma förbud skulle avskaf-
fas. Kommer regeringen att lägga fram någon proposition i den riktningen i
riksdagen under det kommande året?
Anf. 20 KARIN ISRAELSSON (c):
Herr talman! Det finns ett talesätt som säger att där vinet går in, går vettet
ut. Det stämmer fortfarande.
Vem skall betala de ökade kostnader, Sten Andersson i Malmö, som all
erfarenhet i vårt land visar att det blir av ökad konsumtion? Var skall vi få
pengarna från? Vem skall avstå sjukvård, och vem skall avstå andra saker
för att klara de kostnaderna?
Sten Andersson hävdar att 90 % av människorna klarar av att hantera sin
alkoholkonsumtion. Läs i tidningarna en måndag om alla de våldsbrott som
har blivit resultatet av drickandet under helgen. Jag kan nog påstå att många
av dem som har druckit inte tillhör gruppen missbrukare utan är s.k. måttlig-
hetskonsumenter. Ett antal ungdomar har omkommit i drunkningsolyckor
på grund av att de har deltagit i nog så våta fester under en helg, osv. Det är
inte bara de som missbrukar alkohol som får skador och som orsakar kostna-
derna.
Den som kan hantera sprit har nog inte några problem med de regler och
restriktioner som finns i vårt land i dag. Vi är många som bor utanför tätorter
och där det inte finns vare sig bank, post eller Systembolag. Vi klarar oss
mycket väl, och vi klagar inte högljutt om vi måste stå i kö när vi åker in till
tätorten för att klara av våra bankärenden. Det måste finnas någon annan
anledning till att man hela tiden hackar just på den service som erbjuds i
Sverige när det gäller att få tillgång till alkohol.
Jag kan också upplysa Sten Andersson om att de flesta affärsmän inte är
speciellt intresserade av starksprit eller alkohol kl. 11.30 på morgonen. Det
är mera vanligt att dricka vatten till lunchen. Man har insett att alkohol och
arbete inte passar ihop. Vatten är den nya innedrycken i många länder, t.ex.
Amerika och Frankrike. Se litet utanför den egna sfären, så kanske det går
att få litet andra infallsvinklar.
Alkoholkommissionen ser nu över serveringsreglerna. Det återstår att se
vad kommissionen kommer fram till i de sammanhangen. Sedan kommer ett
förslag att läggas fram och remissbehandlas och därefter behandlas i riksda-
gen.
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
23
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svarpå interpella-
tioner
Anf. 21 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Låt mig börja med Sten Anderssons i Malmö problem med
affärsmannen som skall äta lunch på Grand Hotel klockan halv tolv. Det är
riktigt att han får nöja sig inte med Ramlösa men väl med folköl. Men han
kan möjligen dra ut litet på måltiden och sedan bjuda på konjak till kaffet -
om han absolut måste dricka något av starkare slag.
Just vilka restriktioner och regler som skall finnas är en av de frågor som
Alkoholkommissionen skall se över. Vår ambition är naturligtvis att restrik-
tionerna skall vara så effektiva som möjligt. Om de inte behövs av alkohol-
politiska skäl skall de tas bort. Det har funnits restriktioner under årens lopp
som har visat sig vara onödiga. Det gäller t.ex. de svarta skynkena som tidi-
gare fanns i livsmedelsbutiker och som skulle hängas över öl av klass II under
helgerna och kvällarna. Sådana restriktioner har tagits bort. Det är möjligt
att det går att genomföra fler avregleringar. Det viktiga är naturligtvis att nå
resultat, dvs. att hålla alkoholkonsumtionen nere.
Sten Andersson säger att de flesta är normalkonsumenter eller konsume-
rar ingenting alls. Lyckligtvis är det riktigt. Det är just för att åtminstone
inte fler storkonsumenter skall rekryteras som vi vill hålla tillbaka den totala
alkoholkonsumtionen. Det går inte att samtidigt som vi stimulerar konsum-
tionen hos normalkonsumenterna begränsa mängden storkonsumenter. Då
får vi fler storkonsumenter. Med ökad totalkonsumtion i samhället får vi fler
personer som är storkonsumenter och fler skador av olika slag som beror på
alkohol. Det är därför vi skall se till att även normalkonsumenterna håller
nere sin konsumtion. Det begränsar något rekryteringen av storkonsumen-
ter.
Sten Andersson säger att hembränningen endast beror på att priserna är
för höga. De höga priserna är säkert ett incitament för dem som bränner
hemma. Men vi skulle få betala ett ännu högre pris om vi sänkte priserna
kraftigt på svensk alkohol och ökade tillgängligheten, t.ex. sålde alkohol i
livsmedelsbutikerna, som Sten Andersson och många andra vill. Det skulle
öka mängden alkohol i samhället, öka konsumtionen, öka antalet storkonsu-
menter och öka antalet skador. Detta vet vi väl av att titta på hur det ser ut
i många länder i världen och också av en hel del svenska erfarenheter. Det
är därför jag tycker att det är angeläget att vi, även om vi tvingas ompröva
en del inslag i vår alkoholpolitik den dag Sverige blir medlem i EG, fortfa-
rande har kvar målen och att vi ser till att kompensera det vi förlorar på alko-
holpolitikens område genom att vara hårdare på andra områden.
Till sist, herr talman, vill jag säga att jag tycker att det är viktigt att under-
stryka att svensk alkoholpolitik handlar om solidaritet. Det är självklart att
de flesta människor klarar sig ganska bra utan några restriktioner alls på al-
koholområdet, men några gör det inte och ännu fler skulle inte göra det om
vi saknade restriktioner.
Därför tycker jag att det är rimligt att alla vi som är normalkonsumenter
visar solidaritet med dem som har en benägenhet att dricka för mycket och
förlora väldigt mycket på det. Jag tycker att vi skall stå fast vid den solida-
riska alkoholpolitiken också i framtiden.
24
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Anf. 22 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Ingela Mårtensson har frågat utrikesministern vilka åtgärder
regeringen avser vidta för att uppmärksamma FN:s urbefolkningsår, på vil-
ket sätt Sverige medverkar till att förbättra villkoren för urbefolkningarna i
Latinamerika och huruvida Sverige kommer att aktivt verka för att ILO:s
konvention om ursprungsbefolkningar kan få en större uppslutning. Arbetet
inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på interpellatio-
nen.
Den svenska regeringen fäster stort avseende vid urbefolkningsfrågorna
och spelar en aktiv roll i det arbete som pågår inom FN för att stärka de
mänskliga rättigheterna för personer som tillhör urbefolkningar eller natio-
nella minoriteter. Urbefolkningarnas situation är intimt förknippad med den
allmänna situationen vad gäller respekten för mänskliga rättigheter i de sta-
ter där urbefolkningarna lever. Många av de problem som drabbar urbefolk-
ningarna skulle kunna elimineras om staterna i fråga respekterade de mänsk-
liga rättigheterna.
Urbefolkningarnas situation aktualiseras i de fora där man behandlar
mänskliga rättigheter, i första hand de kommittéer som övervakar efterlev-
naden av FN:s konventioner på området mänskliga rättigheter och i FN:s
särskilda organ på området, den under ECOSOC lydande kommissionen för
de mänskliga rättigheterna. Underkommissionen för förhindrande av diskri-
minering och skydd av minoriteter, vilken lyder under kommissionen, inrät-
tade en särskild arbetsgrupp för urbefolkningsfrågor år 1982.
Regeringen tar i både bilaterala och multilaterala sammanhang upp frågan
om kränkningar av de mänskliga rättigheterna, inbegripet rättigheterna för
de personer som tillhör en urbefolkning. Exempelvis i fråga om Guatemala,
där drygt hälften av befolkningen utgörs av urbefolkningen, har Sverige i
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna varit mycket aktivt i att på-
tala de övergrepp som sker. I detta sammanhang har vi särskilt påtalat urbe-
folkningarnas situation.
I samband med riksdagsbehandlingen i december 1992 av regeringens pro-
position (1992/93:32) Samerna och samisk kultur m.m. diskuterades frågan
om en eventuell ratifikation av ILO-konventionen (nr 169) om ursprungs-
folkoch stamfolk i självstyrande länder. Bakgrunden till beslutet att inte rati-
ficera ILO-konventionen är att artikel 14 som behandlar frågan om rätten
till land inte är förenlig med svenska rättsförhållanden. Den talar sålunda
endast om erkännande av ägande och besittning av land.
Under utarbetandet av konventionen föreslog Sverige en skrivning som
skulle ha inbegripit erkännande av bruksrätt som ett alternativ. Den rensköt-
selrätt som svenska samer har hade passat in under en sådan bestämmelse.
Det gick emellertid inte att få gehör för detta förslag. Mot denna bakgrund
bör inte Sverige, såsom Ingela Mårtensson förespråkar, aktivt uppmana
andra stater att ratificera konventionen.
Vi deltar i arbetet med att utarbeta ett utkast till en deklaration om urbe-
folkningars rättigheter i FN:s arbetsgrupp för urbefolkningsfrågor. Vi hop-
Svar på interpella-
tioner
25
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
26
pas att detta arbete, som bedrivs i samråd med urbefolkningsrepresentanter,
kan avslutas under år 1993.
Regeringen deltar aktivt, såväl i Sverige som internationellt, i förberedel-
searbetet för det av FN utropade internationella urbefolkningsåret 1993.
Chefen för Utbildningsdepartementet, statsrådet Per Unckel, har på rege-
ringens vägnar tillsatt en speciell delegation som arbetar med förslag till
olika aktiviteter under året. Till delegationen har knutits representanter för
Sveriges egen urbefolkning - samerna. Året invigdes officiellt i Sverige av
statsministern den 14 januari i Kulturhuset i Stockholm, vid en ceremoni där
såväl samerepresentanter som statsrådet Unckel och jag själv medverkade.
Frågan om urbefolkningarns ställning och rättigheter, i framför allt Latin-
amerika, har fått ökad aktualitet genom att Rigoberta Menchu tilldelades
Nobels fredspris 1992 för sitt arbete för främjandet av respekten för urbe-
folkningarnas rättigheter. Detta tillsammans med det faktum att år 1993 ut-
ropats till det internationella urbefolkningsåret kommer förhoppningsvis att
innebära ett ökat intresse och förståelse för urbefolkningar, både vad gäller
de problem som de utsätts för, och de positiva bidrag som urbefolkningarna
gett och fortsätter att ge till oss andra.
Anf. 23 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Jag vill tacka statsrådet Alf Svensson för svaret. Anled-
ningen till att jag väckt en interpellation om ursprungsbefolkningar är att jag
tycker att det är viktigt att deras rättigheter tas till vara. FN har också utlyst
1993 till urbefolkningarnas år. Syftet är att förstärka internationellt samar-
bete för lösning av de problem som ursprungsbefolkningar möter.
Det finns en tendens i Alf Svenssons svar att sätta likhetstecken mellan
ursprungsbefolkningars rättigheter och mänskliga rättigheter generellt. Jag
tycker ändå att man måste skilja på dessa begrepp. Ursprungsbefolkningars
rättigheter handlar naturligtvis också om mänskliga rättigheter, men det är
något mer.
Ursprungsbefolkningar är folk som levt i ett område som de har haft förfo-
gande över, haft rätt till enligt urminnes hävd. Sedan har andra folk kommit
och tagit över marken, tvingat i väg urbefolkningen och t.o.m. försökt utrota
den. Det finns många förfärliga beskrivningar i historien om hur det har gått
till. Det har funnits en nedvärderande syn på den ursprungliga befolkningen
som ett primitivt folk, att man alltså haft rätt att bete sig som man har gjort.
Det är mot den bakgrunden somvärlden, anser jag, har en skuld till dessa
folk. Det gäller att återupprätta ursprungsbefolkningarnas rättigheter - de-
ras rätt till sin egen kultur. I dag rör det sig om cirka 300 miljoner människor
världen över.
Jag vill citera Rigoberta Menchu Tum, som glädjande nog fick förra årets
Nobelpris för fred. Hon kommer från Guatemala och har verkat för india-
nernas rättigheter där men också utmärkt sig på det internationella planet i
försvaret för ursprungsbefolkningars rättigheter. Hon har även haft kontakt
med samerna i Sverige. Rigoberta säger så här:
”Om Guatemalas folk, Guatemalas indianer, blivit tvungna att lämna sina
hemtrakter och söka skydd på annat håll, att gömma sig i andra delar av
landet, så beror det på att det blivit omöjligt för dem att leva på sitt eget
territorium. Som många av våra bröder förklarat hör liv och mark samman
för oss. Liv är för oss lika med Natur. Naturen ger oss liv, allt vi värdesätter
kommer från henne. Om vårt folk lämnat allt detta är det av nödtvång, det
beror på att vi inte längre kan leva där vi hör hemma.
Därför måste vi göra vår sak känd, vi måste se till att den studeras, att man
undersöker vad som händer vårt folk. Vi är ingen fiskart, vi är mänskliga
varelser med en kultur och ett liv som vi inte vill förlora. Så är det. Vi tänker
inte tiga, varken här eller någon annanstans. Det är vår plikt att tala.”
Även vi i Sverige bör tala för ursprungsbefolkningarnas rättigheter, och
då gäller det också vår egen ursprungsbefolknings - samernas - rätt att be-
vara och kunna utöva sin kultur.
Riksdagen har nyligen beslutat om sameting - vi gjorde det före jul - och
det är bra. I samband med det beslutet hade vi en lång debatt, och jag skall
inte upprepa den här, men bl.a. diskuterade vi ILO:s konvention 169 om
ursprungsbefolkningar och stamfolk i självstyrande länder.
Det förvånar mig, måste jag säga, att Alf Svensson helt kort avfärdar mitt
förslag att Sverige skall verka för att konventionen får större uppslutning.
För Sveriges del stupar det på att bruksrätt inte används i artikel 14, utan att
man använder ordet ägarrätt.
Norge har ratificerat konventionen, och då ställer sig många frågande till
varför inte Sverige kan göra det. Norge har avgivit en enkel tolkningsförkla-
ring, där man deklarerar att man tolkar ägarrätt som brukningsrätt. Denna
tillämpning är just nu föremål för granskning i ILO. Om det anses att denna
tolkning inte strider mot konventionen, finns det inga hinder för Sverige att
också ratificera konventionen.
Om det skulle anses oförenligt med konventionen att göra den tolkning
som Norge gör, skulle ju Sverige kunna verka för att få till stånd en föränd-
ring av konventionen. Det är detta jag menar när jag skriver att Sverige skall
verka för att fler länder skall kunna ställa upp på konventionen.
Jag tycker att man bör avvakta nu och noga följa vad som händer i Norges
fall, och sedan kan man ta ställning utifrån vad resultatet blir där. Men det
är viktigt, anser jag, att verka för att så många länder som möjligt ställer upp
på konventionen, för den är viktig för ursprungsbefolkningarnas rättigheter.
Jag vill också säga, innan min repliktid är slut, att det finns positiva drag i
svaret. Statsrådet tar upp hur Sverige samarbetar i olika organ för ursprungs-
befolkningarna. Jag tycker att det är väldigt viktigt att understryka att vi
verkligen gör det. I det arbetet är ILO:s konvention 169 mycket betydelse-
full.
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
Anf. 24 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag ville delta i den här debatten därför att jag anser, liksom
Ingela Mårtensson, att urbefolkningsåret måste leda till att det görs framsteg
i världen i de här frågorna.
Jag tycker naturligtvis också att det är bra att Sverige är aktivt internatio-
nellt när det gäller ursprungsfolk och etniska minoriteter. Exemplen på våld,
massmord och utrensningar av ursprungsfolk och etniska minoriteter värl-
den över är ju förfärliga.
Det har egentligen inte blivit så mycket bättre, trots att det sker ett inter-
27
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
28
nationellt samarbete och trots att vi försöker arbeta för att länder skall följa
internationella överenskommelser, folkrättslagar, osv. Jag läste nu i veckan
om Amnestys redogörelse över de etniska utrensningar och massmord som
förekommer i Brasilien mot olika indianstammar som anses stå i vägen för
exploatering av naturresurser.
Det här betyder ju inte att arbetet inte är betydelsefullt, utan det betyder
att vi måste lägga ner ändå mera intresse och öka strävandena att nå resultat.
För oss här i Sverige skulle det ge mer tyngd i det internationella arbetet, om
vi mera medvetet och bättre skötte frågor som gäller vårt eget ursprungsfolk,
samerna.
Det finns ingen som anser att Sverige i modern tid har behandlat samer på
ett sätt som kan jämföras med förhållandena i länder som vi nu har pratat
om - stater i Latinamerika, Turkiet, länder i Mellanöstern och många
andra - även om vi i början av det här seklet tvångsförflyttade samer.
Sverige har haft och har fortfarande ett mer sofistikerat tillvägagångssätt.
Det tråkiga är att slutresultatet blir detsamma, nämligen att ett ursprungs-
folks kultur, språk och näringar undan för undan fasas ut och försvinner. Vi
uttalar att vi är medvetna om det hotet, och vi försöker att möta det, som nu
med inrättandet av ett sameting. Men samtidigt fattar vi beslut som leder till
att den här utfasningen fortsätter.
Om den samiska kulturen skall överleva och utvecklas - och då menar jag
inte museifieras eller finnas kvar som ett exotiskt inslag i turistnäringen -
måste även det samiska samhällets näringar få utvecklas. Man måste hitta
nya vägar för samernas gamla näringsgrenar, och deras gamla näringsgrenar
är renskötsel, jakt, fiske och husbehovsslöjd.
Vi säger oss värna om fri företagssamhet och småföretagare och stödja ut-
vecklingen när det gäller att skapa nya näringsgrenar och näringsområden.
Samerna hade börjat bygga upp småföretag inom turism där jakt, fiske, na-
turupplevelser och äventyr var viktiga inslag.
Det var småföretag som skulle göra det möjligt för icke renskötande samer
att stanna kvar och få sin utkomst i Sapmi. Nu har viktiga bitar av underlaget
för den verksamheten dragits bort i och med beslutet om att de inte själva
får administrera jakt och fiske.
Jakt och fiske var och är en viktig del i deras företagsverksamhet. Den
debatt och det resonemang som fördes i regeringen, i utskottet och i riksda-
gen sammankopplade den frågan med ILO-konventionen om markägarfrå-
gan. Även om det är en intressant fråga, hade den egentligen ingen absolut
relevans i det här sammanhanget.
Det är nödvändigt att Sverige kan hitta vägar för att ratificera ILO-kon-
ventionen. Det är också nödvändigt att Sverige aktivt arbetar med en FN-
konvention för ursprungsfolks och etniska minoriteters rättigheter, men det
är lika nödvändigt att vi mer medvetet fattar beslut som innebär att vi själva
uppfyller konventioner, lagar och uttalanden som vi gjort här hemma. Det
skall naturligtvis ske på den nivå och efter den standard som vi har här i Sve-
rige. Vi måste alltså ha en mer långsiktig och medveten politik i samefrå-
gorna.
Jag antar att den arbetsgrupp som statsrådet nämnde är den svenska ar-
betsgruppen. Jag vet att samer i Kiruna, som har kontaktat mig, planerar ett
seminarium med forskare som Kajsa Korpijaakko. Deras mål är att stärka
samernas självkänsla, sprida kunskap och information om samerna i ett hi-
storiskt perspektiv, beskriva dagens situation och försöka komma fram till
framtidens möjligheter. Jag vill fråga om Alf Svensson vet något om arbets-
gruppens planer under detta år och vilka ekonomiska möjligheter det finns
för grupper som vill arbeta för att sprida kunskaper om samerna under det
här året.
Anf. 25 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag tycker att det är mycket bra att den här interpellationen
har ställts. Det är utomordentligt att dessa frågor aktualiseras. Vi bör göra
allt vi kan nationellt och internationellt för att lösa dessa frågor.
Jag tror att det finns en fara i att man försöker göra gällande att ursprungs-
befolkningarnas fri- och rättigheter och rätt till egen kultur osv. skulle vara
något som inte ryms inom FN:s konvention om mänskliga fri- och rättighe-
ter. Det är faktiskt vad som sker.
I det sammanhanget får vi kanske också erinra oss, herr talman, att den
gamla ILO-konventionen genomsyrades av vad man nog kan kalla ett
ganska paternalistiskt tänkande. Jag tror att det ligger ett värde i att vi gene-
rellt har sådana mänskliga fri- och rättigheter att minoriteter och ursprungs-
befolkningar upplever att de har samma rätt som den nu existerande majori-
teten i dessa länder, vilka de nu än är, Sverige eller länder i Latinamerika.
Det som tas upp i den nu aktuella ILO-konventionen är de frågor som vi
ivrigt driver i FN-sammanhang i den arbetsgrupp för urbefolkningar som
Sverige agerar i där.
Vi kan naturligtvis debattera länge om det var rätt och riktigt att Sverige
inte ratificerade den förändrade ILO-konventionen. Jag är säker på att både
Ingela Mårtensson och Berith Eriksson är underkunniga om att konstitu-
tionsutskottet klart och entydigt har fastslagit att den bedömning som rege-
ringen har gjort, dvs. att vi inte skulle ratificera de ordalydelser som finns i
den aktuella ILO-konventionen, var en riktig bedömning. Det skulle kunna
uppfattas som att vi har erkänt att samerna har äganderätt till all den mark
som de en gång använt som renbetesland, men som i dag ägs av icke renskö-
tande människor. Detta hade kunnat leda till ägorättstvister. Det är nog
ganska entydigt.
Men jag vill än en gång med kraft understryka att detta inte innebär det-
samma som att vi inte bryr oss om urbefolkningarnas situation. Det är klart
att vi kan använda rejält med energi, tid och kraft till att förändra konventio-
nen. Men efter att ha försökt få in ordalydelser i konventionen som man ville
ha in, men inte fick in, försöker man finna nya och andra vägar för att mer
effektivt utnyttja sina resurser och sin energi. Det är vad som sker för närva-
rande.
Anf. 26 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Det är viktigt att man ser på detta med mänskliga fri- och
rättigheter och tar upp rättigheterna för ursprungsbefolkningar. Jag har tagit
del av de diskussioner som skett inom den europeiska säkerhetskonferensen,
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
29
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
ESK, där vissa delegationer inte vill ställa upp på krav när det gäller ur-
sprungsbefolkningar, därför att man inte vill tala om kollektiva rättigheter.
I detta svar finns det också en del tendenser till att tala om rättigheter för
personer som tillhör en viss grupp. När det gäller ursprungsbefolkningar är
det relevant att tala om kollektiva rättigheter, eftersom det gäller rättigheter
för ett folk. Det måste skiljas från de generella rättigheter som gäller i ett
land. Därför är det viktigt att reda ut begreppen.
Jag är väl medveten om den diskussion som ägde rum i konstitutionsut-
skottet, eftersom jag deltog i den. Visst är det så att KU sade att vi inte nu
skulle kunna ratificera konventionen så som regeringen tolkade den. Men
KU gjorde faktiskt en förändring genom att man såg att det kanske kan
öppna sig möjligheter beroende på hur granskningen av Norges tillämpning
kommer att utfalla.
Riksdagen har också uppmuntrat regeringen att följa detta noga för att se
vad det blir av det. Det kunde öppna möjligheter för Sverige att ratificera.
Det är alltså inte uteslutet att vi skulle kunna ratificera konventionen. Jag
tycker att vi skall använda energi och kraft för detta. Det är ett stöd för ur-
sprungsbefolkningar. Många vill ju förneka deras identitet. Jag säger inte att
vi gör det i Sverige. Jag vet att samerna själva hade velat att vi skulle ha ett
grundlagsskydd för samerna, men riksdagen har inte ställt sig bakom det.
Det bottnar i att samerna känner att man behöver få erkännas som ett folk.
Det är minsann inte sj älvklart. Många vill ju hävda att det inte är ett speciellt
folk, utan skall integreras i det egna landet. Det handlar om ett självbestäm-
mande och en rätt för ursprungsbefolkningen att få överleva, få ha sin identi-
tet och även få ha ett självbestämmande.
Anf. 27 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Statsrådet sade att dessa frågor ryms inom konventionen om
de mänskliga rättigheterna. Det är klart att de ryms där, men det är också
klart att det behövs ytterligare rättigheter för ursprungsfolk. Varför skulle
man annars inom FN arbeta med en konvention om just denna fråga?
Sedan tog Ingela Mårtensson upp frågan om ägande i det gamla samiska
samhället liksom hos andra ursprungsfolk. Det har här mer handlat om ett
folks rättigheter än om enskilda personers rättigheter.
Jag vill återkomma till frågan om upplåtelse. Alf Svensson nämnde ingen-
ting om den. När man mer organiserat började att upplåta mark och vatten
för jakt och fiske bedriven av andra än samer sades det helt klart att rättighe-
ten tillhör samerna, men man trodde inte att samerna själva kunde admini-
strera upplåtelserna. Indirekt erkänns upplåtelserätten genom att det sägs
att de pengar som kommer in skall tillfalla samebyarna. Det leder till slutsat-
sen att man tydligen fortfarande anser att samerna inte själva kan admini-
strera.
Jag fick heller inte något svar på min fråga om statsrådet kände till vilka
planer som den tillsatta arbetsgruppen har för sitt arbete under detta år.
Finns det exempelvis möjlighet för en kommitté som vill göra någonting att
ansöka om pengar?
30
Anf. 28 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Också jag vill gärna understryka att vi, vilket Ingela Mår-
tensson sade i sitt första anförande, står i skuld till ursprungsbefolkningar på
många håll i världen. I detta sammanhang vill jag också erinra om att det
stora problemet är att mänskliga fri- och rättigheter kränks i nästan vart och
vartannat hörn av världen. Jag kan försäkra att jag som bistånds- och MR-
minister tar upp dessa frågor, i det fall frågan är relevant, vid varje överlägg-
ning vi har med ett land som mottager bistånd.
Jag kan berätta att vi så sent som för ett par tre dagar sedan har observerat
indianernas situation i Bolivia. Vi har ett par personer från vår u-avdelning
där för att se hur de behandlas av staten. Vi har uppmärksammats på detta
problem, och vi försöker att göra en specifik insats. Detta är inte nog. Vi kan
också som exempel ta åtskilliga andra områden - det gäller Guatemala och
Nicaragua - där vi specifikt från biståndsavdelningens sida engagerat oss för
ursprungsbefolkningar.
Det är statsrådet Unckel som har hand om samepolitiken, om jag får an-
vända det uttrycket. Jag kan berätta för Berith Eriksson att det är avsatt
ungefär en halv miljon för delegationens arbete. Jag kan i och för sig räkna
upp en rad punkter som jag vet att man kommer att syssla med. Man har
vänt sig till en rad organisationer och institutioner - universitet, museer och
bibliotek - för att under detta år engagera dem i arbetet.
Sameorganisationerna kommer på egen hand att anordna utställningar
och ta fram läromedel för samer och om samerna. Man kommer förstås att
ha utställningar, och man kommer att skapa ett permanent informationscen-
ter etc. Låt mig rent ut få säga, att jag tror att det är enklast för Berith Eriks-
son att be sameministern redogöra för detta riktigt rejält och utförligt. Men
det är åtskilligt på gång, och anslaget är en halv miljon.
Jag kan mycket väl förstå att många - jag hoppas att vi alla gör det - kän-
ner otålighet inför dessa frågor. Man känner också en otillräcklighet över
huvud taget när det gäller MR-frågor. Jag tror däremot fortfarande att det
inte hade varit klokast att satsa på att få andra länder att ratificera en kon-
vention där vi själva inte nådde ända fram vid formulerandet. Vi kan ju
gärna inte vädja till andra stater att ratificera när vi själva inte har gjort det.
Men det innebär inte att vi är sysslolösa och inte har engagemang i dessa
frågor. Jag skulle vilja drista mig till att säga, herr talman, att norrmännen
mer än en gång har funderat på om det de gjorde var helt korrekt.
Anf. 29 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Jag vill gärna instämma i att frågan om kränkningar av de
mänskliga rättigheterna har stor betydelse. De är ett gissel i hela världen.
Det är mycket viktigt att vi har en minister som särskilt tar sig an dessa frågor
och driver på. Det behövs i alla sammanhang.
När man i olika situationer träffar eller har möten med människor från
andra länder bör man betona betydelsen av skydd för mänskliga rättigheter.
Sverige bör också vid fördelningen av biståndspengarna använda sig av möj-
ligheten att påverka just när det gäller mänskliga rättigheter. Det instämmer
jag helt i. Jag tycker att det är mycket bra att regeringen i budgetpropositio-
nen betonar detta.
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svarpå interpella-
tioner
31
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
32
Även om skydd för ursprungsbefolkningar ryms inom MR-området be-
hövs det något därutöver. Det är därför som denna konvention - ILO:s kon-
vention 169 - är så betydelsefull. Det är klart att jag förstår att vi i Sverige
inte kan gå ut och begära att andra länder skall ställa upp och ratificera en
konvention när vi i Sverige själva har kommit till den slutsatsen att den inte
stämmer med vår lagstiftning.
Jag menar att vi skall följa hur Norges tillämpning bedöms inom ILO. Om
man anser att det är en möjlig tolkning finns det inget hinder för att också
Sverige skulle kunna ratificera konventionen. I den situationen kan vi verka
för att få fler länder att ratificera den - dvs. om man kan göra tolkningen att
ägarrätt är lika med bruksrätt. Om det inte är så, tycker jag att man får ar-
beta för att konventionen skall ändras så, att man på det viset kan få många
fler länder att skriva under.
Det handlar inte bara om mänskliga rättigheter. Det handlar om ur-
sprungsbefolkningarnas rättigheter totalt sett. Sverige uppfyller många av
dessa krav. Det är därför tråkigt, och i högsta grad olyckligt, att vi inte kan
underteckna konventionen på grund av artikel 14. Men jag tror att vi kom-
mer att få mer klarhet under detta år. Jag för min del anser att det vore
mycket fint om Sverige under FN:s år för ursprungsbefolkningar kunde un-
derteckna ILO:s konvention 169. Det skulle på sikt betyda mycket för ur-
sprungsbefolkningarna.
Anf. 30 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga att regeringen naturligtvis följer
denna utveckling med mycket stort intresse och att vi också skall se till vad
som händer i Norge. Det måste vara en självklarhet för oss att göra det.
Det finns ingen anledning att säga att det inte finns möjlighet för Sverige
att i en framtid underteckna denna konvention. Den kom så pass nyligen
som år 1989. Efter det arbete som bedrevs för att få in de texter som Sverige
ville ha med, och när man inte lyckades, tycker jag att vi ändå kan vara över-
ens om att det var klokt att man då inte slog sig till ro utan i stället satsade
ivrigt via de kanaler som är öppna.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 31 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Kristina Svensson har ställt tre frågor om det svenska bistån-
det och om energiinsatser till de baltiska staterna, särskilt Litauen.
Låt mig börja med att svara på de första två frågorna om hur Sverige kom-
mer att bistå Litauen för att mildra effekterna av den energikris som landet
befinner sig i, och vilka multilaterala initiativ som tagits från svensk sida för
att bistå Litauen med olje- och gasleveranser.
För cirka två månader sedan besökte representanter för Utrikesdeparte-
mentet Vilnius och sammanträffade med bl.a. vice energiministern. Vid
samtalen framkom att den hjälp man prioriterade högst i vinter, är hjälp i
form av pengar. Anledningen härtill är det stora behovet av olja, och att man
för att kunna köpa olja från Ryssland, krävs på betalning för tidigare gjorda
oljeinköp.
För Litauen är det problematiskt att ta emot olja från något annat land
än just Ryssland, på grund av att hamnanläggningarna inte är anpassade för
import av olja. Från Ryssland däremot kan import ske via pipeline. De tio
miljoner kronor vilka svenska regeringen för en tid sedan beslutade om att
avsätta för katastrofinsatser i Litauen kommer således mycket väl till pass
för regeringen i Vilnius. Här kan också nämnas att 10 miljoner kronor även
avsatts för katastrofinsatser i vartdera Estland och Lettland. Litauerna kan
på så sätt få hjälp med att reglera energiskulderna med Ryssland. Om betal-
ning av skulder till Ryssland ej sker, har Ryssland hotat att upprätta bräns-
leblockad gentemot Litauen. Den 18 december 1992 undertecknade SIDA
på regeringens vägnar en överenskommelse mellan Sverige och Litauen i vil-
ken transfereringen av medlen regleras.
Jag kan i detta sammanhang också nämna att litauerna inte efterfrågat ol-
je- och gasleveranser per se utan just pengar för att täcka nämnda skulder
och kunna göra nya inköp.
Vad gäller Kristina Svenssons fråga om multilaterala initiativ för att bistå
Litauen med olje- och gasleveranser vill jag först nämna arbetet inom G-24
där Sverige spelat en framträdande roll. Sverige har i detta forum tagit initia-
tiv till särskilda G-24 möten om Baltikum. Ett sådant möte hölls i Riga den
23-24 november 1992. Avsikten med dessa möten är först och främst att sam-
ordna biståndsinsatserna, men också att bredda givarkretsen. Samtliga 24
OECD-länder samt internationella organisationer har deltagit på hög tjäns-
temannanivå. Då det gäller betalningsbalansstöd, som kan ha omedelbar be-
tydelse för energiimporten till Baltikum, har Sveige gjort ansträngningar för
att förmå övriga G-24 länder att delta i finansieringen. Sverige har också bi-
dragit med 10 % av totalbeloppet eller ca 200 miljoner kronor enbart till Li-
tauen. Bidraget har formen av ett lån som börjar betalas ut under början av
1993 och kan användas till import av olja och gas.
Sverige har dessutom spelat en central roll i ansträngningarna att så snabbt
som möjligt få fram betydande resurser till de baltiska staterna från multila-
terala institutioner som Världsbanken och Europeiska utvecklingsbanken.
Beträffande Världsbanken har den ett omfattande program för utveckling
av energisektorn i Litauen. På kort sikt, bl.a. för att upprätthålla nödvändig
energiimport, har Litauen fått ett importrehabiliteringslån om 60 miljoner
US dollar. Sverige har lämnat tekniskt stöd vid utarbetandet av detta lån,
som sker i etapper. Under nästa budgetår planerar Världsbanken ett särskilt
energi- och miljölån till Litauen om 70 miljoner US dollar. Arbetet med att
identifiera lämpliga projekt har redan påböljats. I den nyligen framlagda
budgetpropositionen ingår förslag om strukturlån som skulle kunna kom-
plettera Världsbankens lån på energiområdet.
Europeiska utvecklingsbanken har beviljat energilån till samtliga tre bal-
tiska stater av vilka det till Litauen uppgår till inte mindre än 37 miljoner ecu
(European Currency Unit). Lånen är avsedda för import och investeringar
som är vitala för de baltiska länderna. Ett samarbete har etablerats mellan
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 55
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
34
Miljö- och naturresursdepartementet och bankerna för att pröva möjlighe-
terna till samordning eller samfinansiering inom detta område.
Kristina Svensson vill avslutningsvis veta vilka planer som finns i det
svenska biståndet då det gäller att i ett mer långsiktigt perspektiv trygga
energiförsörjningen i de baltiska staterna.
Detta är egentligen en fråga som ligger utanför mitt ansvarsområde. Jag
kan ändå informera om följande.
Som jag redan sagt har i det tekniska samarbetet med de baltiska staterna
energiområdet från början givits mycket hög prioritet. Med tanke på att
mycket stora investeringar och insatser krävs i de baltiska staterna för att
på sikt begränsa energiförbrukningens negativa effekter på miljön, arbetar
Sverige aktivt för att koordinera biståndsinsatserna multilateralt. Sverige
har genom s.k. konsultfonder både hos Europeiska utvecklingsbanken och
Världsbanken lämnat additionella bidrag som kan finansiera tekniska bi-
ståndsinsatser med svensk expertis.
Utöver dessa svenska insatser har Sverige under våren 1992 bidragit med
10 miljoner kronor till Estland för inrättandet av en revolverande fond.
Denna är tänkt att kunna utnyttjas av estniska företag som behöver ta lån i
hårdvaluta för att kunna göra investeringar på energiområdet och betala till-
baka genom motköp.
Jag vill i detta sammanhang också framhålla Miljö- och naturresursdepar-
tementets proposition 1992/93:99 om vissa åtgärder inom klimatområdet och
i Östersjöregionen. Denna förelädes riksdagen den 2 november 1992, och
ett riksdagsbeslut togs den 16 december 1992. Där stadgas att 45 miljoner
kronor avsätts för att bidra till uppbyggnaden av ett miljöanpassat energisys-
tem i de baltiska staterna. Vidare att stödet till kärnsäkerhets- och strål-
skyddssamarbete med de baltiska staterna och med Ryssland ökas med 43,1
miljoner kronor.
Sverige har hittills avsatt 75 miljoner kronor för strålskydds- och kärnsä-
kerhetssamarbete i Östersjöregionen. Kärnkraften utgör en viktig energi-
källa för Litauen där Ignalinaverken står för 60 % av landets energibehov.
Avslutningsvis kan jag nämna att myndigheten BITS finansierat ett antal
studier i de baltiska staterna rörande energipotential och energiplanering.
BITS finansierar vidare en energirådgivartjänst vid energiministeriet i Tal-
linn.
Den fundamentala förändringsprocess som nu pågår, ej endast inom f.d.
Sovjetunionen, utan också på andra ställen i Europa och annorstädes, är
mycket besvärlig. Omedelbar humanitär hjälp är nödvändig. Samtidigt är
det emellertid viktigt att vi ser dessa länders utveckling i ett mer långsiktigt
perspektiv. Vår huvuduppgift i detta enorma och svårhanterliga arbete
måste hela tiden vara att hjälpa länderna att klara sig själva och att länderna
utvecklas till sunda demokratier, med väl fungerade marknadsekonomier.
Anf. 32 KRISTINA SVENSSON (s):
Herr talman! Jag tackar biståndsministern för det uttömmande svaret. Jag
vill samtidigt påpeka att min interpellation lämnades in för nästan två måna-
der sedan. Den var föranledd av mycket alarmerande rapporter som vi nåd-
des av från Vilnius. Litauiska socialdemokrater vädjade till oss socialdemo-
krater om stöd och ekonomisk hjälp för att lindra den svåra situation som
man såg framför sig under den kommande vintern. Både olje- och gaslagren
var mycket knappa. Situationen var minst sagt akut. Även med mycket ex-
trema ransoneringar skulle lagren snabbt ta slut. Sedan jag lämnade in min
interpellation har det som sagt gått två månader, och biståndsministern och
jag har haft kontakter med varandra under tiden.
Som vi hörde har två miljoner ur katastrofanslaget anslagits. Det var ett
mycket bra tillskott.
Situationen var svår i alla tre baltiska stater, men den var mest akut i Tal-
linn. I det perspektivet kan man ha synpunkter på att det gjordes en scha-
blonartad fördelning, dvs. att alla tre länderna fick lika stora belopp. Jag
menar att situationen var betydligt allvarligare i Litauen. Det är också fråga
om olika stora länder. Litauen var i störst behov av hjälp. Man saknade la-
ger. Litauen har dessutom en större befolkning än de två andra länderna att
ta hänsyn till.
Energiproblemen i Litauen har ett antal orsaker. Man är extremt bero-
ende av tillförsel av olja och gas från Ryssland. Man har inte reglerat sina
skulder till Ryssland. Ryssarna har ställt krav på betalning innan vidare leve-
ranser kan göras och hotat med att stänga av alla leveranser. Man har inte
heller hamnkapacitet för att ta emot leveranser sjövägen. Trots att man byg-
ger ut hamnen i Klaipeda är den fortfarande otillräcklig. Frågan om att
bygga en modern oljeterminal är mycket kontroversiell, eftersom den delvis
krockar med miljöintressen. De fjärrvärmeverk som finns i Litauen är minst
sagt ineffektiva, och husen är dåligt isolerade. Det här är en komplex pro-
blembild.
Nu är den akuta krisen avvärjd för tillfället. Jag talade i morse med vår
ambassadör i Vilnius. Han berättade att situationen har blivit betydligt
bättre efter nyår. Olje- och gaslagren växer något. Man räknar med att man
har reserver för ytterligare två veckor. Detta är alltså en dagsfärsk rapport.
Ambassadören berättade också att man kan ta in några leverensanser via
järnväg från Polen.
De internationella lån som Alf Svensson nämnde har delvis fallit ut. Det
bidrar självfallet till att förbättra situationen.
Men människor har fortfarande inte varmvatten. Det beror på att kostna-
derna har ökat så att de inte har råd att betala räkningarna.
Jag är också av den uppfattningen att vårt stöd till de baltiska länderna
skall vara långsiktigt. Det skall leda till en hållbar utveckling på kort sikt.
Principerna skiljer sig inte alls från vad som gäller för det övriga internatio-
nella biståndet till utvecklingsländer.
I akuta situationer måste vi emellertid agera snabbt. Därför har vi ett väl
tilltaget katastrofanslag - som visserligen ändå inte räcker till.
Jag har synpunkter på Östeuropasamarbetet i stort. Men jag vet inte om vi
skall ta tid för att diskutera det, eftersom interpellationen gällde en mycket
specifik fråga som har löst sig. Jag tycker dock att Östeuropasamarbetet i
stort är otillfredsställande med oklara mål och prioriteringar. Det gäller
också planeringsordning och myndighetsordning.
Jag tycker att den redovisning som biståndsministern har gjort är uttöm-
mande. Den visar på något som jag tycker är mycket bra, nämligen att Sve-
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
35
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
rige driver frågor i de multilaterala organen och når resultat där. Det är
mycket viktiga insatser för en hållbar utveckling i Baltikum. De siffror som
redovisades är imponerande, om man lägger samman dem.
Anf. 33 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Jag hade tillfälle att debattera frågan om energikrisen i Balti-
kum redan i höstas. Jag ställde en enkel fråga, och därför gick hanteringen
litet snabbare.
Situationen var då mycket akut. Jag kunde redan då konstatera att det
fanns en hög grad av medvetenhet om detta på Utrikesdepartementet och
hos biståndsministern personligen. Det fanns också en stark vilja att verkli-
gen få till stånd snabba åtgärder.
Det är viktigt att Sverige och andra länder verkligen kan hjälpa till i akuta
situationer, inte minst när det gäller vårt eget grannskap. Det är omvittnat
att krisen inte blev lika svår i år som förra vintern. Man hade bättre bered-
skap, och klimatförhållandena var något bättre. Det är nu viktigt att före-
bygga att den här typen av problem upprepar sig vinter efter vinter. Jag
tycker därför att det är mycket värdefullt med den politik som redovisas i det
här interpellationssvaret. Det handlar om katastrofåtgärder men framför allt
om insatser för att bygga upp ett långsiktigt fungerande energisystem. Det
gäller att få en hög isoleringsstandard i bostäderna. Situationen är mycket
undermålig. Det gäller också att skapa ett energiförsörjningssystem som är
godtagbart ur miljösynpunkt. Jag har noterat att det här har mycket hög
prioritet både inom Utrikesdepartementet och Miljödepartementet. Man
samlar verkligen ihop sina krafter för detta.
Herr talman! Jagvill uttrycka min tillfredsställelse över den starka vilja att
verkligen nå resultat på det här området som finns i interpellationssvaret.
Jag vill uppmuntra att det här får fortsätta att ha en mycket hög prioritet när
det gäller våra östinsatser och vårt samarbete med Baltikum.
Anf. 34 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag känner mig naturligtvis uppmuntrad över att vi är över-
ens. Jag hade inte heller väntat mig något annat.
Jag tror att vi alla ivrar för att få till stånd den långsiktighet som både Kri-
stina Svensson och Pär Granstedt har understrukit behovet av.
Som ni väl känner till har jag inte hand om projektbiståndet, utan kata-
strofbiståndet när det gäller Östeuropa och Baltikum. Vad som redan
nämnts och som jag också vill säga här i kammaren är att katastrofbiståndet
är för litet.
När vi talar om Baltikum måste vi också komma ihåg - och förstå mig då
rätt - att Jugoslavien kräver mycket stora resurser ur det anslaget.
Det finns alltså en botten på påsen. Jag kan försäkra att vi skulle önska att
katastrofanslaget vore större. Å andra sidan vet vi att hur stort det än hade
varit hade vi som vill göra insatser - och vi är många, jag gläder mig åt det -
ändå upplevt att det inte hade räckt till.
36
Anf. 35 KRISTINA SVENSSON (s):
Herr talman! Jag skall inte förlänga den här debatten, utan vill bara stryka
under att det var bra att vi klarade ut den här situationen när den var akut.
Jag hoppas att det finns beredskap inför kommande vintrar i Baltikum.
Överläggningen var härmed avslutad.
Kammaren beslöt kl. 14.16 på förslag av förste vice talmannen att ajour-
nera förhandlingarna till kl. 14.30, då regeringsinformationen skulle börja.
Förhandlingarna återupptogs kl. 14.30.
Anf. 36 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Om drygt en vecka, den 1 februari, inleds Sveriges medlem-
skapsförhandlingar med EG. Därmed går arbetet in i en ny fas. Nu gäller
det att lägga fast villkoren för Sveriges medlemskap i EG/EU.
I mitt öppningsanförande i Bryssel den 1 februari kommer jag att redovisa
vilka utgångspunkter vi har för förhandlingarna och på vilka områden vi ef-
tersträvar särlösningar.
En utgångspunkt för förhandlingarna är att vi har samma grundläggande
värderingar som Gemenskapen och att vi delar dess långsiktiga politiska
mål. Vi får aldrig glömma att det ursprungliga syftet var att bygga ett allt
fastare förbund mellan de europeiska folken för att trygga fred och frihet.
En annan utgångspunkt är de värderingar som särskilt präglar det svenska
samhället och som kommer att vägleda oss såväl i förhandlingarna som i vårt
agerande som en medlem. Jag tänker här på offentlighetsprincipen, på mil-
jöpolitiken, på socialpolitiken, på arbetsmarknadspolitiken, på jämställdhet
mellan kvinnor och män, på allemansrätten och på det nordiska samarbetet.
Här finns värden som utgör omistliga delar i vårt dagliga liv. På dessa områ-
den har Sverige också en hel del erfarenheter som kan vara av värde även
förvåra framtida samarbetspartner i EG/EU.
En tredje utgångspunkt är den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. I
ljuset av det radikalt förändrade säkerhetspolitiska läget i Europa är det ett
starkt svenskt intresse att delta aktivt och utan förbehåll i den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken. Sverige vill medverka i arbetet på att bygga
en ny europeisk freds- och säkerhetsordning. Samtidigt består den militära
alliansfriheten alltjämt.
Ytterligare en utgångspunkt är det svenska intresset att delta i EG:s arbete
med den fortsatta utformningen av den ekonomiska och monetära unionen.
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Information från
regeringen
37
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Information från
regeringen
38
Oron på valutamarknaderna under det gångna året har givit många bevis på
behovet av ett fastare samarbete på detta område.
Förhandlingarna kommer att baseras på EG:s nuvarande och tillkom-
mande regelverk. På en del områden kommer Sverige emellertid att ställa
krav på särlösningar som beaktar specifikt svenska förhållanden och intres-
sen. Den 8 oktober förra året redogjorde jag här i riksdagen förde viktigaste
förhandlingsfrågorna. De avser i första hand jordbrukspolitik, fiske, regio-
nalpolitik, miljöfrågor i vidaste mening, alkoholpolitik, Euratom, handels-
politik, gränskontroller, institutionella frågor, vissa skattefrågor samt EG:s
budget. Liksom hittills kommer regeringen att sträva efter bredast möjliga
parlamentariska uppslutning bakom de svenska kraven.
Med hänvisning till de lösningar som uppnåtts vid EG:s toppmöte i Edin-
burgh för att klara av Danmarks problem har i den svenska debatten förslag
framförts att också Sverige borde eftersträva en ”dansk” lösning. På den
punkten vill jag slå fast att varje kandidatland måste bemöda sigom att finna
lösningar på sina speciella nationella frågeställningar. Vi kommer i stället att
aktivt driva svenska lösningar på våra specifika svenska problem.
Edinburghmötet lyfte fram en rad allmängiltiga tolkningar av fördragstex-
ten om Europeiska unionen, som vi har all anledning att välkomna inför
medlemskapsförhandlingarna. Jag tänker t.ex. på möjligheterna att utveckla
strängare regler rörande miljön, arbetsmiljön och konsumentskyddet. Och
vidare på att utvecklingen av fördelnings- och välfärdspolitiken är en natio-
nell angelägenhet. Med tillfredsställelse bör vi också notera Edinburghmö-
tets överenskommelse om ökad öppenhet och allmän insyn i EG-arbetet. Vi
välkomnar de viktiga steg som tagits av EG:s stats- och regeringschefer be-
träffande tillämpningen inom EG av subsidiaritetsprincipen, eller den s.k.
närhetsprincipen. Gemenskapsnivån är inte till för sådant som lika bra eller
bättre kan hanteras på nationell nivå.
Herr talman! Jag besökte i förra veckan företrädare för såväl det danska
ordförandeskapet som EG-kommissionen för att diskutera uppläggningen
av de kommande förhandlingarna. Jag fick då det bestämda intrycket att
man från Gemenskapens sida kommer att ge utvidgningsprocessen hög prio-
ritet under det närmaste året. Utrikesminister Elleman-Jensen förklarade
att EG har samma mål som vi, nämligen att Sverige skall kunna bli medlem
år 1995 och att arbetet kommer att inriktas på detta.
Samtidigt med Sverige inleder också Finland och Österrike sina förhand-
lingar. Norge väntas följa efter om några månader. Enligt det beslut som fat-
tades vid toppmötet i Edinburgh skall förhandlingarna föras med varje land
för sig, samtidigt som man så långt det är möjligt skall eftersträva parallelli-
tet. Detta är också ett svenskt intresse. Inte minst från synpunkten av det
nordiska samarbetet vore det en klar fördel om de tre nordiska kandidatlän-
derna blev medlemmar samtidigt.
Herr talman! Jag har flera gånger tidigare från denna talarstol uttalat att
det är min och regeringens ambition att förhandlingarna skall kunna föras
under största möjliga öppenhet. Med tanke på att arbetet nu går in i ett in-
tensivare skede räknar jag med att, med relativt korta intervaller och som
komplement till andra kontakter med riksdagens olika organ, återkomma
med översiktliga redogörelser för hur det går i förhandlingarna. Jag har
också instruerat förhandlingsdelegationen att i alla sammanhang vara så öp-
pen som möjligt mot omvärlden.
Under rubriken öppenhet vill jag också hänvisa till vad statsrådet Reidunn
Laurén framhöll i riksdagen häromdagen rörande offentlighetsprincipen.
Som regeringen tidigare haft anledning att betona, är denna inte förhand-
lingsbar. Vi har efter statsrådet Lauréns besök härförleden i Bryssel inte an-
ledning tro annat än att denna för oss så viktiga princip är fullt förenlig med
EG:s regelverk.
Herr talman! I mina kontakter med EG-sidan har jag också understrukit
den fortsatt stora vikt som vi från svensk sida fäster vid EES-avtalet.
Trots att Schweiz sagt nej till avtalet, är samtliga övriga EFTA-länder och
EG inställda på att gå vidare. Sverige är nu ordförande i EFTA, och an-
strängningar pågår att under svensk ledning finna en lämplig lösning.
Jag hoppas att parterna snart skall kunna enas om ett protokoll om en an-
passning av avtalstexten, trots att vissa delvis komplicerade frågor återstår
att lösa. Protokollet skall därefter föreläggas parlamenten i EG- och EFTA-
länderna liksom EG-parlamentet för godkännande. Siktet är inställt på
ikraftträdande senare i år.
Herr talman! Norges statsminister tog under senhösten initiativ till en dis-
kussion mellan EFTA- och EG-länderna om ekonomiskt samarbete för att
främja tillväxt och sysselsättning i Europa, det s.k. Brundtlandinitiativet.
Initiativet ligger väl i linje med det tillväxt- och sysselsättningspaket, genom
bl.a. ökade investeringar i infrastruktur, som EG-länderna kom överens om
vid toppmötet i Edinburgh. Regeringen ser mycket positivt på dessa initiativ
och Sverige kommer i egenskap av EFTA-ordförande att aktivt driva
Brundtlandinitiativet med sikte på ett gemensamt möte mellan EFTA- och
EG-länderna under våren.
Herr talman! Riksdagen godkände förra året regeringens förslag om att
anslå 50 miljoner kronor till informationsinsatser, och ett lika stort belopp
är föreslaget i årets budget. Hälften går till studieförbund, folkhögskolor och
utomstående organisationer via den s.k. Fälldindelegationen, och hälften
går till regeringskansliets Europa-information. Informationssatsningen är av
allra största betydelse.
Fälldindelegationen har nu fördelat 16 miljoner kronor till folkbildningen
och drygt 5 miljoner kronor till andra organisationer. Fördelning av återstå-
ende drygt 3 miljoner kronor pågår. Gensvaret på delegationens annonser
har varit mycket stort. Över 500 ansökningar har inkommit.
Under nästa budgetår kommer det också att vara möjligt för kampanjor-
ganisationerna, som förespråkar ja eller nej i folkomröstningen, att erhålla
bidrag.
För att samordna regeringskansliets del av informationsinsatserna har ett
särskilt sekretariat för Europainformation upprättats vid UD. Sekretariatet
ger saklig och allsidig basinformation till allmänheten och driver ingen linje
i medlemskapsfrågan. En mycket bred verksamhet är under uppbyggnad, i
samarbete med bl.a. Kommerskollegium. Låt mig nämna några exempel:
En telefonsluss inrättas med ett s.k. 020-nummer, dit allmänheten kan
vända sig för att ställa frågor om allt som rör Europaintegrationen. Slussen
är öppen mellan kl. 9 och 21 varje dag. Verksamheten kommer till stor del
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Information från
regeringen
39
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Information från
regeringen
40
att bedrivas som beredskapsarbete, vilket innebär utvecklande sysselsätt-
ning för kvalificerad men arbetslös personal. Sekretariatet samarbetar här
med Arbetsmarknadsstyrelsen.
Ett informationsnätverk byggs upp med folkbiblioteken som bas.
På regional nivå samarbetar sekretariatet med länsstyrelserna.
Sekretariatet kommer också att producera material i form avskrifter, bl.a.
en ny serie av lättillgängliga faktablad. Avsikten är att det skall vara möjligt
att prenumerera på informationspaket för en låg kostnad. Särskilda insatser
planeras för handikappade och synskadade.
Joumalistseminarier för lokala media planeras runt om i landet, med start
i norra Sverige i vår.
Startskottet för informationssatsningen skall gå med den broschyr till
samtliga hushåll som planeras för utgivning i mars.
Syftet med denna informationssatsning är inte att styra ställningstagan-
den, utan att göra det möjligt för var och en att kunna ta ställning utifrån sin
egen kunskap. Ingen skall kunna säga att brist på information förhindrar ett
ställningstagande till ett av 1900-talets viktigaste vägval för vårt land.
Inför folkomröstningen behövs också en rad breda konsekvensanalyser.
Regeringen avser att inom kort tillsätta ett antal utredningar med uppgift att
belysa konsekvenserna inte bara av medlemskapet i EG/EU utan också av
att stå utanför. Jag tror nämligen att följderna av att ställa sig utanför det
europeiska samarbetets kärna på sikt kan få nog så omvälvande följder för
det svenska samhället. Bland de fält som kommer att belysas inför ett med-
lemskap vill jag nämna samhällsekonomin i vid bemärkelse, miljön, frågor
som rör välfärden och kvinnorna, utrikes- och säkerhetspolitiken samt den
nationella suveräniteten bl.a. i ljuset av den ökade betoningen av närhets-
principen. Till utredningarna skall knytas en gemensam parlamentarisk refe-
rensgrupp efter samma modell som konsekvensutredningen inför folkom-
röstningen om kärnkraft.
Tack, herr talman!
Anf. 37 STINA ELIASSON (c):
Herr talman! Inför förhandlingarna och våra möjligheter att ställa villkor
på olika områden vill jag ta upp ett område, nämligen utförsel av kulturföre-
mål. Den europeiska gemenskapen bygger ju på tanken om fritt varuutbyte.
Företrädarna för EG är samtidigt medvetna om att den tanken i grunden är
oförenlig med de olika medlemsstaternas föreskrifter om utförsel av kultur-
föremål. Vi har i vårt land en lag som fungerar som ett skydd mot utförsel
av kulturföremål. Jag talar alltså nu om den nationella kulturskatten.
Vi är emellertid många som är oroliga med tanke på det förslag som EG-
kommissionen har lagt fram och som syftar till att i lag reglera handel med
sådana föremål som har stor betydelse för medlemsstaternas kulturhistoria.
Vad vi är oroliga för och vad vi ser i detta förslag är att värdegränserna är så
oerhört högt satta. Jag kan ge exempel. För en liten målning eller teckning
är värdegränsen 1 miljon. För en byrå är värdegränsen inom EG över
300 000. Det vi är ängsliga över är den nationalskatt av föremål liknande de
som finns i våra hembygdsgårdar och som har med den verkligt folkliga kul-
turen att göra.
Synpunkter kommer nu från olika håll med anledning av den här prome-
morian. Min fråga är: Kommer villkor att ställas inför förhandlingarna just
när det gäller utförsel av kulturföremål? Jag hoppas naturligtvis att så blir
fallet.
Anf. 38 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Stina Eliasson tar upp en betydelsefull fråga, som vi har upp-
märksammat i vårt arbete. Det gäller just vårt agrara kulturarv, såsom före-
mål av trä, vävnader, målningar och liknande. Vi har i det sammanhanget
ett skydd för produkter som är över 100 år gamla, oberoende av deras värde,
medan EG i sina bestämmelser utgår från en hög värdegräns, 50 000 ecu,
vilket är ca 400 000 kr.
Vi argumenterar för en revidering av reglerna, så att hänsyn tas till våra
svenska bestämmelser. Det är ju fråga om ett förslag från EG:s sida, som kan
komma upp i EES-förhandlingarna eller i medlemskapsförhandlingarna. Vi
anser att en värdegräns, som den som EG har, är en relativt dålig mätare på
just ett nationellt kulturarv. Detta kan vara av betydligt mindre pekuniärt
värde men ändå av stort nationellt värde, och därför söker vi åstadkomma
en utformning av reglerna som ligger i linje med våra egna nuvarande regler.
Anf. 39 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag skulle vilja ställa ytterligare några frågor utöver dem jag
har haft möjlighet att ställa tidigare. Min första fråga gäller utrikes- och sä-
kerhetspolitiken. Statsrådet sade att den svenska militära alliansfriheten allt-
jämt skall bestå. Tycker inte Ulf Dinkelspiel att det är litet problematiskt att
ingå som medlem i en union där en militär allians är en integrerad del samti-
digt som man hävdar att Sverige kan fortsätta att vara alliansfritt? Jag tycker
inte att det går ihop.
Det sägs att Sverige skall ställa krav på särlösningar som beaktar specifikt
svenska förhållanden och intressen. Vilken vikt har dessa särlösningar?
Kommer några av dem att särskilt villkoras? På vilket sätt skall man få en
juridiskt bindande bekräftelse på att detta inte bara är övergångsbestämmel-
ser utan att det skall fortsätta att vara permanenta undantag? Är det över
huvud taget det man har tänkt sig?
Jag uppmärksammar att handelspolitiken är med som ett nytt område där
man tänker sig särlösningar. Jag vet att det har förts resonemang om att detta
skall gälla våra avtal med Baltikum, där ju Sveriges avtal är mer vittgående
och så att säga bättre än EG:s. Gäller detta också öst- och centraleuropeiska
länder där Sverige har mer frihandelsinriktade avtal, och gäller det också
tredje världens länder? Är det i så fall möjligt att förena ett medlemskap i
en tullunion med begäran om permanenta undantag?
Slutligen vill jag ställa en fråga om offentlighetsprincipen, som ju är
mycket diskuterad. Det finns en stark och berättigad opinion som kräver ju-
ridiskt bindande bekräftelser på att den svenska offentlighetsprincipen och
meddelarskyddet skall finnas kvar. Hur har man tänkt sig att hantera den
frågan i förhandlingarna? Hittills har man sagt att man inte tänker förhandla
om den, just därför att den inte är förhandlingsbar, och att det skall vara
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Information från
regeringen
41
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Information från
regeringen
42
bekräftelsen. Detta betraktas av en del, en jurist bl.a., som en oproffessio-
nell, obegriplig och oetisk taktik.
Anf. 40 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Jagskall besvara Gudrun Schymans fyra frågor.
För det första: Det finns ingenting i EG:s nuvarande regler som lägger
hinder i vägen för vad som i den nya, förändrade säkerhetspolitiska situatio-
nen är ett starkt svenskt intresse, nämligen att fullt ut medverka i den gemen-
samma utrikes- och säkerhetspolitiken.
När det gäller frågan om utvecklandet av ett försvarspolitiskt samarbete
inom EG, säger fördraget om den europeiska unionen att EG självt skall ta
ställning till hur den skall utformas vid en ny konferens som skall äga rum
1996. Vid den tidpunkten är det vår förhoppning att Sverige är medlem och
kan medverka i diskussionerna kring detta.
Därtill kommer att det svenska ställningstagandet till frågan om en för-
svarspolitisk dimension, förhållandet till den västeuropeiska unionen, är nå-
gonting som vi inte har anledning att ta upp förrän längre fram. Ett ställ-
ningstagande i denna fråga saknar aktualitet, som riksdagen har uttalat, och
det är detta som vi från svensk sida och från regeringens sida avser att hålla
oss till.
För det andra: När det gäller frågan om hur särlösningar skall omsättas i
precisa åtaganden och bestämmelser, är ambitionen på den punkten själv-
klart att det skall i alla delar återspeglas i det svenska anslutningsavtalet, i
traktaten om en svensk anslutning till EG, oavsett om det har karaktären av
övergångslösningar, icke tidsbegränsade lösningar, eller tar sikte på exem-
pelvis ändring av kriterier för t.ex. fördelning av regionalpolitiskt stöd.
För det tredje: Gudrun Schyman säger att handelspolitiken är ett nytt om-
råde. Jag förstår inte vad hon menar. Det fanns redovisat i riksdagen den 8
oktober, och jag har vid flera andra tillfällen tagit upp de frågorna. De tar
sikte på vissa punkter där de svenska bestämmelserna skilj er sig på ett sådant
sätt att vi anser det angeläget att utverka en särlösning.
Det gäller frihandelsavtalen med de baltiska länderna. Där har Sverige
gått före och upprättat frihandelsavtal, medan EG inte har upprättat sådana.
Vi vill alltså ha en särlösning intill den dagen EG har ingått motsvarande
avtal.
Gudrun Schyman ställer frågan: Varför begär vi inte motsvarande undan-
tag när det gäller de central- och östeuropeiska länderna? Det beror på att
EG har gått före oss och att vi alltså är angelägna, till den del vi inte har
kommit ifatt dem - det har vi gjort i fråga om flera länder - om att åstad-
komma frihandel så snabbt som möjligt. Där EG har gått snabbare fram i
frihandel, är det ett svenskt intresse att delta, för att så snabbt som möjligt
söka åstadkomma en öppning mot Central- och Östeuropa. Här behöver vi
inga undantag eller särlösningar.
För det fjärde: När det gäller offentlighetsprincipen, är den inte-jag upp-
repar det - förhandlingsbar. Den är en omistlig del av vårt samhälle. Rei-
dunn Laurén har tagit upp den här frågan helt nyligen, både med EG och här
hemma. Vi har inte heller någon som helst anledning att tro att den skulle
ifrågasättas från EG:s sida. Skulle frågan i något sammanhang uppkomma,
kommer vi bara att säga blankt nej på den punkten. I vår öppningsdeklara-
tion den 1 februari avser vi att redovisa den svenska offentlighetsprincipen
som en omistlig del av det svenska samhället.
Anf. 41 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Statsrådets besked när det gäller offentlighetsprincipen var
mycket klargörande. Jag skulle dock på en punkt vilja ha ett ytterligare för-
tydligande. Det gäller de handlingar som kommer i stora strömmar från EG.
Kommer vi att hävda att också samtliga dessa handlingar skall omfattas av
offentlighetsprincipen? Har EG hittills kommenterat just detta faktum?
Plötsligt kommer en ökad del av vår ärendehantering att innebära utrikespo-
litiska frågor, och därför vill jag ha ett förtydligande på den punkten.
En annan fråga gäller de analyser som skall göras, som statsrådet tog upp.
Det är oerhört viktiga områden, som man ständigt får frågor om, inte minst
i fråga om konsekvenserna för kvinnorna vid ett inträde. Jag vill alltså därför
understryka att det är viktigt med en snabb tidsplan för genomförandet av
de här analyserna, och att man snart funderar över på vilket sätt analysresul-
taten skall föras ut till en bred allmänhet, eftersom det är just de frågorna
som är de mest diskuterade.
Anf. 42 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! På den första frågan, om tillämpningen av offentlighetsprin-
cipen på handlingar som kommer fram som led i samarbetet med EG, kan
jag svara att vi kommer att förfara på precis samma sätt som vi gör nu, dvs.
att vi kommer att sträva efter största möjliga öppenhet. Det finns en del
handlingar som rör själva förhandlingarna, förhandlingspositioner och lik-
nande, eller utrikespolitiskt känsliga frågor, som sekretessbeläggs nu och
som kommer att sekretessbeläggas i framtiden. Men den helt dominerande
delen av dokumenten kommer - det är jag övertygad om - också i framtiden
att vara av den karaktären att de omedelbart offentliggörs. De kommer över
huvud taget icke att sekretessbeläggas i något avseende.
När de gäller konsekvensanalyserna, delar jag Ylva Annerstedts uppfatt-
ning om betydelsen av de här utredningarna. Det är därför som vi tillsätter
utredningar och föranstaltar om analyser på en rad viktiga områden. Vi har
då valt ut områden som har varit centrala i debatten. Det är vår förhoppning
att vi inom de närmaste veckorna skall inte bara fatta beslut om utredning-
arna, utan också tillsätta dem och rekrytera erforderligt folk till dem. Ambi-
tionen är att resultaten av konsekvensanalyserna skall föreligga i god tid före
folkomröstningen, så att de kan vara en del av underlaget för belysning av
olika frågor och vara underlag för ställningstaganden.
I det här sammanhanget vill jag också bejaka vad Ylva Annerstedt sade
om vikten av att man - även om analyserna i delar kan bli djuplodande -
försöker presentera materialet på ett sådant sätt att det blir lättillgängligt.
Det är vår avsikt att uppmana resp, utredningar att särskilt beakta presenta-
tionsf rågan.
Jag vill också peka på det förhållandet att det skall knytas en parlamenta-
risk referensgrupp till utredningarna, och det är naturligt att man också från
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Information från
regeringen
43
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Information från
regeringen
44
riksdagens sida på det sättet bevakar just denna, som jag bedömer det,
mycket viktiga aspekt.
Anf. 43 HADAR CARS (fp):
Herr talman! Tillåt mig först uttrycka min glädje över att vi i relationerna
till EG nu, efter alla år, har kommit så långt att vi inom 14 dagar skall inleda
förhandlingar om svenskt medlemskap.
Vi är alla angelägna om att få ett snabbt och bra resultat i förhandlingarna.
Jag skall inte säga ”alla”; det finns ju några undantag i kammaren. Men de
partier som står bakom det här är alla utom de tidigare kommunisterna,
Vänsterpartiet.
Med ”snabbt” menar jag att vi kanske är klara före årets slut med förhand-
lingarna. Med ”bra” menar jag naturligtvis att vi får gehör för de krav och
önskemål som Sverige ställer fram inför förhandlingarna.
Min första fråga till statsrådet Dinkelspiel är om det vid något tillfälle
krävs en avvägning mellan snabba förhandlingar och snabbt resultat och ett
bra resultat, där man kanske kunde ha uppnått något mera om man hade
förhandlat litet längre. Vilken avvägning är statsrådet i så fall beredd att göra
mellan snabbt och bra? Min egen avvägning är att vi i så fall skall satsa på ett
bra resultat.
Min andra fråga är om man i det här arbetet, i förberedelserna, med kon-
sekvensanalyser och sådant, också kommer att ta upp vad detta betyder för
arbetssituationen i Sverige, dvs. om medlemskapet leder till ökade arbetstill-
fällen för vårt land eller om det har motsatta konsekvenser. Jag tror att det
vore mycket värdefullt om de här alternativstudierna också gav ett bra svar
på den frågan.
Anf. 44 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag kommer att något dra över tiden för att ge de fyra ytterligare talare
som är anmälda möjlighet att ställa frågor. Jag hemställer om så korta inlägg
som möjligt.
Anf. 45 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Jag skall försöka efterkomma den önskan.
På Hadar Cars första fråga blir mitt svar att vi har ett med EG gemensamt
mål för förhandlingarna, medlemskap 1995. Den danske utrikesministern
Uffe Ellemann-Jensen har sagt att man från EG:s sida är angelägen om att
gå så snabbt fram som möjligt. Jag delar i och för sig den uppfattningen. Men
samtidigt är det uppenbart att sakfrågorna nu står i fokus.
Ingen förhandlare, åtminstone ingen med självaktning, skall säga sig att vi
måste vara klara den och den dagen. Då har han spelat bort ett förhandlings-
kort.
Det är ett bra resultat som räknas, och ett sådant skall vi uppnå.
Sedan något om sysselsättningen, som är en central fråga. Den kommer
att vara en central fråga kanske i första hand för den samhällsekonomiska
konsekvensanalysen. Men den kommer också in exempelvis när man talar
om välfärden. Jag räknar således med att frågan kommer att inta en central
roll i båda konsekvensanalyserna.
Anf. 46 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Jag tolkar Ulf Dinkelspiel så, att meddelarskyddet kommer
att få vara kvar helt och hållet, ograverat, i Sverige. Det innebär att det,
också när EG:s hemligheter kan komma att lämnas ut, fortfarande är lika
förbjudet att ens efterforska vem som kan ha lämnat dem, även om det är
statliga tjänstemän.
Offentlighetsprincipen har det bekymret att utrikessekretessen nu, utan
att man ändrar på lagen, kan komma att omfatta också inrikespolitik. När
vår lagstiftning går över till ett delvis diplomatiskt spel i Coreper kommer
sättet att lagstifta att bli väldigt annorlunda. Vi är vana vid en stor öppenhet
här. Men risken finns att det blir slutenhet utan lagändring. Det är alltså väl-
digt viktigt att vi fortsätter att bevaka offentlighetsprincipen, så att den inte
urholkas.
När det sedan gäller konsekvensutredningarna blev jag något bestört när
Ulf Dinkelspiel sade att det skulle vara konsekvensutredningar ungefär som
när det gällde kärnkraften. Men där har oberoende forskare - forskare som
kanske rent av är mycket positiva till kärnkraften men som ändå är obe-
roende, vidsynta och justa - sagt att konsekvensutredningen när det gällde
kärnkraften var alldeles bedrövlig. Använd alltså inte den som mönster!
Man får bara svar på de frågor som man ställer. Väldigt mycket beror på
vilka frågor man ställer. Det i sin tur beror väldigt mycket på vilken inställ-
ning man har.
Ulf Dinkelspiel säger ”när vi kommer in i EG”. Då inser man vilken in-
ställning han har.
Till sist en fråga: Varför inte en vitbok om våra förhandlingskrav? Om
dessa bevakas av en upplyst opinion, finns därmed en hjälp för förhandlarna
att få igenom kraven som man önskar.
Anf. 47 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Jag måste säga att jag känner mig mycket främmande inför
tanken på ett diplomatiskt spel när vi har att göra med viktiga internationella
förhandlingar nu och i framtiden som rör centrala svenska intressen. Vi har
förhandlingar som rör utrikes- och säkerhetspolitiken. Vi har förhandlingar
som rör en rad andra områden som alla har både en utrikes- och en inrikes-
politisk dimension.
När det gäller t.ex. OECD-samarbetet och ILO kan det finnas vissa hand-
lingar som sekretessbeläggs, på samma sätt som det i framtiden av bl.a. för-
handlingsskäl kan finnas skäl att sekretessbelägga andra handlingar.
Men här gäller vad jag sade tidigare. Jag räknar alltså med att i allt väsent-
ligt kommer den typen av handlingar att vara öppna.
På Birgitta Hambraeus fråga, om meddelarfriheten kommer att finnas
kvar också i det här sammanhanget, är svaret ja.
När det gäller frågan om konsekvensutredningar är avsikten att tillsätta
experter, fackfolk o.d. som är väl kvalificerade att göra bedömningar här.
Birgitta Hambraeus ifrågasätter tidigare utredares heder, objektivitet osv.
Men det får helt stå för Birgitta Hambraeus egen räkning.
När det slutligen gäller de svenska förhandlingskraven och relationerna
till motsvarande svenska bestämmelser kan man ha olika uppfattning om hu-
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Information från
regeringen
45
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Information från
regeringen
46
ruvida det skall vara en vitbok eller, som vi har, en grönbok. I denna redovi-
sar vi grundläggande svenska utgångspunkter för förhandlingar som sedan
kompletteras med en redovisning av förhandlingsmålen. Jag gav en första
redovisning i de delarna den 8 oktober här i riksdagen, och de finns tillgäng-
liga skriftligt. Mitt anförande finns också tillgängligt skriftligt.
De utgångspunkter som vi ger för förhandlingarna med EG kommer att
offentliggöras i precis det ögonblick som jag framför mitt anförande i Brys-
sel. På den vägen kommer vi att gå vidare med största möjliga öppenhet när
det gäller alla svenska förhandlingskrav och önskemål i förhandlingarna med
EG.
Anf. 48 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Spanien har visat stor ovilja när det gäller att acceptera EES-
ländernas linje vad avser Schweiz bortfallande bidrag.
Därför undrar jag: Är statsrådets oro stor för att Spaniens ställningsta-
gande skulle kunna innebära en risk för att EES-avtalet inte kommer till
stånd?
Jag har naturligtvis förståelse för att statsrådet i svaret måste ta hänsyn till
svenska förhandlingsintressen.
Anf. 49 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! När det gäller EES-förhandlingarna eftersträvar vi, som jag
sade tidigare, en anpassning av EES-avtalet som följd av den situation som
har uppstått genom att Schweiz har sagt nej.
Vi har haft konsultationer, diskussioner, med EG-kommissionen som för
förhandlingar för EG:s räkning. När det gäller oss och EG-kommissionen
finns det en långtgående samsyn. Det kan dock inte bli fråga om förhand-
lingar förrän Kommissionen har ett förhandlingsmandat. Man siktar tydligen
på att utverka ett sådant i samband med rådsmötet den 1 februari. Uppen-
barligen finns det delade meningar.
Jag har uppmärksammat bl.a. vad den spanske utrikesministern Solana
sade i Strasbourg i går. Han framförde krav som ligger en bra bit från den
position som EFTA-länderna har intagit, och delvis reste han nya krav. Det
är klart att det väcker oro. Det är också klart att det ökar risken för förse-
ningar. Men jag hoppas och tror att man på EG-sidan ändå skall visa sig
mena allvar med vad som uttalades omedelbart efter Schweiz nej - nämligen
att man på alla håll, i alla EG-länder och i EG-kommissionen, är angelägen
om att sätta avtalet i kraft så snabbt som det någonsin är möjligt beträffande
EG och de återstående EFTA-länderna.
Anf. 50 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Först en fråga angående den planerade konsekvensutred-
ningen. Jag bedömer det som väldigt angeläget i den här frågan, där det finns
ganska olika uppfattningar om verkligheten, att den här utredningen arbetar
på ett sådant sätt att de verklighetsbeskrivningar som man kommer fram till
har trovärdighet både bland dem som är anhängare av ett EG-medlemskap
och bland dem som har en kritisk inställning.
Jag blev inte lika upprörd som statsrådet Dinkelspiel av Birgitta
Hambraeus beskrivning av konsekvensutredningen om kärnkraften. Jag var
själv med i den utredningen. Men jag ansåg mig tvungen att lämna den, där-
för att jag inte uppfattade att det i de verklighetsbeskrivningar som gjordes
togs tillräcklig hänsyn till de värderingar som jag stod för.
Min fråga är alltså: Kan man räkna med att den här utredningen verkligen
kommer att anstränga sig att nå fram till resultat som kan vara trovärdiga
både för anhängare och för kritiker av ett svenskt EG-medlemskap? Det kan
gälla något slags modell, vetenskaplig medling e.d.
Statsrådet framhöll att vi skall eftersträva en förhandlingslösning från
svenska utgångspunkter och inte från exempelvis danska. Det tycker jag är
rimligt. Men samtidigt innebär den danska uppgörelsen från Edinburgh för
det första att det slagits fast att man kommer att stå utanför en militär sam-
verkan och för det andra att man bibehåller handlingsfriheten när det gäller
den monetära unionen i sista skedet.
Det här påminner om tankar som förts fram i den svenska debatten. Det
finns också en del gemensamma nordiska värderingar när det gäller regional-
politik, sociala frågor, offentlighetsprincipen osv. Vilken vikt tillmäter stats-
rådet Dinkelspiel möjligheten att på de områden där det är befogat hitta ge-
mensamma nordiska ståndpunkter i förhandlingsarbetet?
Anf. 51 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! På Pär Granstedts första fråga kan jag svara mycket kort:
Det är vår fasta ambition att konsekvensanalyserna skall få en sådan perso-
nell sammansättning att de blir trovärdiga i alla läger och kan tjäna som ett
gott underlag för folkomröstningarna.
På Pär Granstedts andra fråga kan jag svara att den danska lösningen är
en dansk lösning, som inte är tillgänglig för de andra länderna.
Men samtidigt finns det vissa tolkningar här - jag har redovisat detta i ett
anförande tidigare i dag - som naturligtvis är vägledande också i andra sam-
manhang.
Jag kan mycket väl tänka mig att utverka gemensamma parallella nordiska
lösningar på områden där vi har gemensamma intressen. Ett sådant område
är regionalpolitiken. Ett annat sådant område är förutsättningarna för att
driva jordbruk i subarktiska delar och i glesbygd. Det finns också några
andra områden där det är naturligt att söka lösningar som blir parallella.
Det är ett, men bara ett, av många skäl till att vi från regeringens sida
kommer att eftersträva ett mycket nära nordiskt samråd under förhandling-
arna.
Anf. 52 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga om offentlighetsprincipen.
Statsrådet säger att den inte är förhandlingsbar och att vi skall säga blankt
nej till att förändra i vår grundlag. På det viset skulle den kunna urholkas på
något sätt.
Om vi inte ens tar med offentlighetsprincipen i förhandlingarna och kräver
att få ha den ograverad, kan vi inte då hamna i en situation där ett ärende
kommer upp i domstolen och domstolen konstaterar att Sverige inte uppfyl-
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Information från
regeringen
47
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svarpå interpella-
tioner
ler kraven, varpå vi tvingas att förändra i tryckfrihetsförordningen, om det
skulle visa sig att uppgifter som rör personer lämnas ut t.ex. till journalister?
Anf. 53 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Frågan var om offentlighetsprincipen skulle kunna komma
upp i domstolen. Såvitt jag har erfarit från jurister och från EG slår man fast
att den inte berörs. Varje land för på detta område sin egen politik.
Till yttermera visso kan det icke bli en domstolsfråga så länge det inte finns
någon underliggande rättsakt. Det vore en sak om det fanns en rättsakt som
berörde offentlighetsprincipen, en gemensam EG-bestämmelse. Då kunde
fråga uppstå om tolkningen av denna. Men eftersom det inte finns en sådan
underliggande rättsakt, är det svårt att se hur man skall kunna anhängiggöra
något ärende och ta upp det i domstolen.
Som jag sade tidigare är det vår avsikt att även i vårt öppningsanförande
deklarera offentlighetsprincipen såsom ett omistligt svenskt värde. Det kan
finnas anledning att fundera över om man skall förena det med något slags
deklaration eller liknande under förhandlingarna för att ytterligare stadfästa
detta. Om det skulle visa sig erforderligt är vi självklart beredda att göra det.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 54 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Lars Biörck har frågat mig om regeringen avser att harmoni-
sera anhörigbegreppet i den svenska utlänningslagstiftningen med det som
är rådande inom EG.
Utgångspunkten för Lars Biörcks interpellation är att de svenska reglerna
borde harmoniseras med de inom EG rådande reglerna. Så som frågan är
ställd är jag böjd att tro att den grundar sig på ett missförstånd om vad EG-
rätten hittills har reglerat.
Om man vill jämföra den svenska utlänningslagstiftningens anhörigbe-
grepp med ett för EG-länderna gemensamt begrepp, måste man vara med-
veten om att ett sådant ännu inte existerar, på samma sätt som det ännu inte
finns någon ”EG:s invandringspolitik” i stort. En sådan är visserligen i var-
dande men långt ifrån något färdigt, tillämpbart regelverk.
Det i dag rådande anhörigbegreppet inom EG-rätten avser fri rörlighet för
EG-medborgare och deras anhöriga inom EG:s eget territorium. Invandring
från länder utanför EG regleras inte av EG-rätten men har under de senaste
åren varit föremål för mellanstatligt samarbete mellan EG-länderna, vilket
resulterat i folkrättsliga instrument, t.ex. konventioner och resolutioner. Ett
utkast till resolution föreligger sedan i höstas vad gäller principer för familje-
återförening, men någon resolution har inte kunnat undertecknas ännu på
grund av meningsskiljaktigheter. Jag återkommer senare till resolutionsut-
kastet.
Rätten till familjeåterförening och skyddet för familjelivet återkommer i
48
en rad internationella konventioner och överenskommelser som Sverige till-
trätt och som vi därmed åtagit oss att tillämpa i vår utlänningslagstiftning.
Enligt nuvarande svenska regler får uppehållstillstånd ges till en utlänning
som är nära anhörig till en person bosatt i Sverige. Enligt praxis avses med
nära anhörig maka/make eller sambo, hemmavarande barn under 20 år som
är ensamstående, föräldrar och andra släktningar som är väsentligen bero-
ende av en i Sverige bosatt person. Personer vars samtliga nära släktingar
finns i Sverige, s.k. ”sista länk”-fall, kan också få uppehållstillstånd.
Lars Biörck menar att våra grannländer och övriga europeiska länder sak-
nar motsvarande generösa regler. Principerna för anhöriginvandring i de en-
skilda länderna, som alltså regleras i varje enskild stats utlänningslagstift-
ning, skiljer sig på olika punkter vad gäller t.ex. personkretsen, kvalifika-
tionstider och försörjningsplikt. Det är därför svårt att göra entydiga jämfö-
relser. Den parlamentariska kommitté som nu tillsätts för att se över hela
den svenska invandrarpolitiken samt invandrings- och flyktingpolitiken
kommer bl.a. att studera dessa regler.
Jag nämnde inledningsvis att det i dag för EG-rätten rådande gemen-
samma anhörigbegreppet gäller fri rörlighet inom EG för EG-medborgare
och deras anhöriga. EG:s regelverk blir gällande även i Sverige när EES-
avtalet träder i kraft.
Den fria rörligheten för personer inom EG, och således även inom EES,
innebär att EES-medborgare får rätt att fritt flytta mellan de avtalsslutande
länderna för att ta anställning, starta egen verksamhet, studera, bo och leva -
enligt ett för hela EES gemensamt regelsystem. En gemensam arbetsmark-
nad skapas och medborgare i EG- och EFTA-länderna får rätt att utan krav
på arbetstillstånd ta arbete var som helst inom hela EES-området.
Den fria rörligheten innebär också att familj emedlemmar till den som flyt-
tar för att arbeta, studera eller pensionera sig i ett annat EES-land, oavsett
nationalitet, har rätt att flytta med och bosätta sig i EES-landet i fråga. Med
familjemedlemmar avses maka/make och deras barn som är under 21 år eller
beroende av dem för sin försöijning samt föräldrar som är beroende av den
som flyttar eller dennes maka/make. Maka/make och barn har, oavsett natio-
nalitet, rätt att arbeta i det nya EES-landet.
EES-avtalet innebär en principiell rätt till uppehållstillstånd för medföl-
jande som inte kan prövas annat än i begränsad utsträckning gällande släkt-
skap och beroendeställning visavi den person som bosätter sig i ett annat
EES-land.
Vad gäller EES-medborgare som flyttar till Sverige kommer man således
i framtiden inte att kunna praktisera den s.k. uppskjutna invandringspröv-
ning av makan/maken som är praxis i dag.
EES-medborgarens barn har rätt till uppehållstillstånd t.o.m. 21 års ålder
i stället för nuvarande svensk praxis som är 20 år. Det finns heller inga möj-
ligheter till bedömningar om barnen är ”hemmavarande” eller ”ensamstå-
ende”, endast själva släktskapet måste styrkas. Bedömningar kan inte heller
göras vad gäller medföljande föräldrar, utom avseende släktskap och bero-
endeställning.
Utgångspunkten för EG:s regler är alltså att den fria rörligheten för perso-
ner är något positivt och eftersträvansvärt. För att underlätta för människor
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 55
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svarpå interpella-
tioner
att utnyttja sin rättighet att flytta skall familjen också ha en naturlig rätt att
flytta och leva tillsammans.
Som ett led i avskaffandet av de inre gränserna inom EG har EG-länderna
valt att harmonisera vissa delar av sina invandrings- och asylregler. Jag redo-
visade inledningsvis att detta arbete sker i mellanstatlig form. Det är således
inte en del av EG-rätten. När EG:s statschefer antog ett gemensamt arbets-
program för invandringspolitik i Maastricht i december 1991 identifierades
familjeåterförening som ett prioriterat område.
Vid EG:s immigrationsministermöte i London den 30 november förra året
diskuterades frågan om familjeåterförening, och ett utkast till en resolution
om principer för familjeåterförening för personer som inte är EG-medbor-
gare presenterades. Men man kunde inte enas på grund av irländska invänd-
ningar mot den del som handlar om arbetstillstånd för familjemedlemmar.
De principiella riktlinjer som läggs fast i resolutionsutkastet vad gäller fa-
miljeåterförening skall utgöra en harmoniserad ”minimistandard” som inte
får underskridas av det enskilda landet. Denna typ av minimiregler används
ofta i EG-arbetet. Det uttrycks också klart och tydligt i utkastet att det inte
finns något hinder för fördelaktigare regler på detta område om ett enskilt
land så skulle önska.
EG:s medlemsländer är överens om att ta hänsyn till de uppräknade prin-
ciperna vid eventuella ändringar i den nationella lagstiftningen. 1995 skall de
individuella EG-ländernas nationella lagstiftning vara i överensstämmelse
med reglerna, men det konstateras också att principerna inte är tvingande
för de enskilda länderna.
Det skall också poängteras att denna resolution inte skall gälla för perso-
ner som beviljats flyktingstatus, eftersom vissa EG-länder har andra regler
för flyktingar.
Vid ett svenskt medlemskap i EG kommer Sverige att, efter förhand-
lingar, bli delaktigt av de bestämmelser och principdeklarationer som arbe-
tats fram inom EG före vårt inträde. Om man inom EG-kretsen antagit t.ex.
den föreslagna resolutionen om familjeåterförening utgör den en del av den
textmassa Sverige har att ta ställning till i medlemskapsförhandlingarna. Frå-
gan om hur utvecklingen inom EG kommer att påverka Sverige skall också
följas av den parlamentariska kommitté som nu tillsätts.
Vad är då en resolution och vad skulle det innebära om Sverige skulle
skriva under en sådan? En resolution är ett icke-bindande folkrättsligt in-
strument som kan uppnå en viss bindning genom att vara tillräckligt precis i
det den föreskriver eller genom nogsam tillämpning av de länder som skrivit
under den. Resolutioner är ett av de instrument som används i EG:s mellan-
statliga arbete och de ger inga sanktionsmöjligheter. När den europeiska
unionen träder i kraft kommer troligen även resolutioner att kunna tolkas av
EG-domstolen.
Utkastet till resolutionen, som Lars Biörck troligen grundar sin interpella-
tion på, omfattar alltså familjeåterförening vad gäller personer som inte är
medborgare i något EG-land i motsats till de EG-rättsliga reglerna som gäl-
ler EG-medborgare och deras anhöriga. Dessutom gäller resolutionen inte
personer med flyktingstatus.
50
Anf. 55 LARS BIÖRCK (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret på min interpellation
om anknytningsinvandring. Av statistiken över beviljade uppehållstillstånd
för de senaste åren framgår klart att just denna typ av invandring är den som
ökat mest. År 1991 fick 21 000 personer på detta sätt tillträde till det svenska
folkhemmet.
Det är därför väldigt viktigt att riksdag och regering noggrant observerar
den här utvecklingen, studerar tillgänglig statistik över olika typer av an-
knytningsförhållanden, gör internationella jämförelser, beaktar invandring-
ens påverkan på samhällsekonomin och bedömer det humanitära behovet.
Ja, i korthet skall man ta hänsyn till alla nationella och internationella aspek-
ter när det gäller invandring av anhöriga.
Statsrådet uppehåller sig i sitt svar mycket vid EG-rätten avseende den
fria rörligheten inom det stora EES-område som vi förhoppningsvis snart be-
finner oss i. Min fråga avser naturligtvis inte flyttningsrörelser inom EES-
området, utan den syftar på invandring av flyktingskäl eller av liknande skäl.
Det är den bakomliggande orsaken.
Det börjar för övrigt bli otidsenligt att använda ordet invandrare för per-
son som flyttar inom EG-och EFTA-området. Om jag som sörmlänning
skulle flytta till Småland, Bayern eller Normandie känner jag mig inte i nå-
gotdera fallet som en riktig utvandrare, lika litet som jag skulle betrakta en
person från Skåne, Själland eller Kastilien som invandrare bara därför att
han bosätter sig i Stockholm.
Av de 21 000 anhöriga som år 1991 fick uppehållstillstånd är också det ab-
solut övervägande flertalet från länder utanför det blivande EES-området. I
grova drag sammanfaller deras ursprungsländer med de länder som är mest
förekommande när det gäller flyktinginvandring. Låt oss därför koncentrera
debatten kring dessa kategorier och lämna de medborgare som omfattas av
EES.
Statsrådet må förlåta mig att jag i min interpellation talar om EG-regler,
när-som jag nu förstår av interpellationssvaret-jag skulle ha nämnt att det
här handlar om ett arbete mellan EG-länderna som inte direkt gäller EG-
rätt utan ligger på en mera folkrättslig konventionsbas. Det är ju faktiskt en
formell skillnad. Men, Birgit Friggebo, vi menar väl samma sak, så vi kan
hoppa över en byråkratisk tolkning!
Dessa konventioner försöker skapa gemensamma definitioner och en ge-
mensam syn på det regelverk som sedan skall utformas på nationell bas. I
den här frågan handlar det om den s.k. Dublinkonventionen, där bl.a. anhö-
righetsbegreppet definieras. Eftersom det är snävare än den nuvarande
svenska tolkningen, frågade jag efter regeringens syn på en eventuell harmo-
nisering.
Vid Lissabonmötet den 11 juni 1992 mellan invandrarministrar uppmana-
des dessutom till ett samarbete med EFTA-länderna i harmoniseringsfrågor.
Jag har egentligen inte fått något svar på den direkta frågan i min interpel-
lation, nämligen om regeringen avser att harmonisera vår politik med EG:s
när det gäller anhörighetsbegreppet, som det definieras i Dublinkonventio-
nen. Enligt min mening är våra regler i dag för generösa och avviker kraftigt
från de olika nationella regler som olika EG- och EFTA-länder tillämpar.
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svarpå interpella-
tioner
51
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
Jag hoppas att den parlamentariska kommitté som nu skall tillsättas får
klara direktiv att studera konsekvenserna av den nuvarande politiken och ge
förslag till harmonisering.
Personligen anser jag att det i de flesta anknytningsfallen bör krävas eko-
nomiska garantier för invandrares försörjning. Det kan egentligen synas
mycket skäligt, eftersom anhörighetskriteriet just gäller ”person som är vä-
sentligen beroende av en i Sverige bosatt person”. Vill en tidigare invandrare
ta hit sina barn, sina föräldrar eller annan släkting, kan det ju inte vara fel
att han eller hon också åtar sig att för åtminstone ett antal år fram i tiden
svara för deras försörjning och inte utgår ifrån att det är samhällets uppgift.
Visst kan det givetvis finnas fall där vi av humanitära skäl bör och får accep-
tera att den nya invandraren inte har några ekonomiska resurser. Men
grundregeln bör vara ett krav på ordnat livsuppehälle. Det är för övrigt ett
system som tillämpas i ett antal europeiska länder, så det skulle inte bli något
unikt för Sverige.
Jag skulle gärna höra statsrådets åsikt i detta avseende och dessutom få en
analys av stats resp, kommuns ansvar i denna försörjningsfråga. Som det nu
är, är det staten som beviljar uppehållstillstånd, och i de fall där flyktingbi-
dragsregler inte är tillämpliga drabbas mottagande kommun av höga kostna-
der för socialbidrag.
Själv kommer jag från Södertälje kommun. Med de erfarenheter jag har
från kommunalpolitiken där kan jag försäkra statsrådet om att det är ett all-
varligt problem för utpräglade invandrarkommuner. Det känns heller inte
särdeles rättvist att kommunen skall drabbas när staten tagit beslutet. Åter-
igen är detta en fråga som kan vara ett lämpligt medskick till den parlamen-
tariska invandrarkommittén.
Jag skall återkomma med några frågor beträffande den statistiska upp-
läggningen i fråga om invandrarregistreringen.
Anf. 56 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Statsrådet Ulf Dinkelspiel var nyss här och informerade om
förhandlingarna med EG. Finns det någonting som människor efterfrågar i
dag när det gäller EG och vad vi står inför är det information om vad som
gäller och vad det kommer att innebära. Detta var bakgrunden till att jag
ville ge en fullödig information om familjeåterföringsregler visavi EG-sta-
terna.
Jag är inte säker på att alla delar Lars Biörcks uppfattning om och värde-
ring av vem som är invandrare eller inte. Fortfarande är det oberoende na-
tionella stater, där man blir medborgare i en stat. Jag tror att de allra flesta
svenskar betraktar dem som nyligen har kommit hit också från ett EG-land
som invandrare, i varje fall under den första period som de befinner sig i
Sverige. Än har vi inte brutit ner nationsgränserna. Fortfarande blir man
medborgare i ett visst land.
Jag tog som utgångspunkt för mitt svar den fråga som Lars Biörck ställde,
nämligen om vi vill harmonisera familjeåterföreningsbegreppet med det som
är rådande inom EG. Det finns inga regler när det gäller invandring från
stater utanför EG. Det finns ett resolutionsutkast som ännu inte är antaget.
52
När det gäller flyktingar finns det över huvud taget inte ens ett resolutionsut-
kast att ta ställning till.
Lars Biörck tog upp Dublinkonventionen. Det handlar om ett mellanstat-
ligt arbete mellan EG-länderna. Den är inte heller ännu ratificerad av alla
stater och gäller därför inte ännu. Vi följer det arbetet mycket noga. Vi blir
också inbjudna till de olika möten som hålls och blir informerade om vad
som är aktuellt och på gång. Vi har för vår del sagt att vi vill involveras ännu
mer i detta arbete. När nu plattformen för förhandlingarna inför EG kom-
mer att presenteras kommer vi återigen att framhålla vår önskan att bli invol-
verade i arbetet, så att vi redan nu, innan vi skall ta ställning till om vi skall
bli medlemmar eller inte, kan påverka utvecklingen.
Man diskuterar om det skall göras en s.k. parallellkonvention till Dublin-
konventionen, så att andra länder än EG-länderna, t.ex. Sverige, skulle
kunna ansluta sig till denna parallellkonvention, om nu Dublinkonventionen
så småningom kommer att antas av alla länder. Från Sveriges sida driver vi
mycket hårt frågan om att vi önskar en sådan anslutning.
Till sist frågan om kommunernas ekonomi och över huvud taget ekonomin
när det gäller flyktinginvandring och familjeåterföreningsinvandring. När
man väntar på ett beslut är det staten som helt och hållet betalar kostnaderna
för flyktingförläggningar och liknande. När flyktingarna fått sitt uppehålls-
tillstånd och har rätt att vara i Sverige, får kommunerna ett visst bidrag från
staten i introduktionsskedet.
Det förhåller sig litet olika i kommunerna. En del kommuner gör vinster
på introduktionsersättningen, medan andra kommuner inte klarar att hålla
sig inom dessa ramar. Det finns många exempel på kommuner där man har
en mycket effektiv introduktion av dem som har fått rätt att stanna här i
landet. Därmed kan de hushålla med resurser.
Varje år när det fastställs hur stort bidraget till kommunerna skall vara
sker det förhandlingar med Kommunförbundet under vilka man går igenom
huruvida ersättningarna till kommunerna är tillräckliga eller inte. Utgångs-
punkten är dock att det är staten som skall stå för kostnaden.
Anf. 57 LARS BIÖRCK (m):
Herr talman! Dublinöverenskommelsen är, som Birgit Friggebo säger, na-
turligtvis en konvention som inte har karaktären av EG-rätt. Men Dublin-
överenskommelsen betecknar ändå den typ av regler som det kan vara lämp-
ligt för de olika staterna att ansluta sig till. Jag kräver naturligtvis inte att
Birgit Friggebo i dag skall svara på frågan om vad som kan vara lämpligt för
Sverige. Det kan dock vara lämpligt att diskutera frågan i den kommitté som
skall tillsättas.
Om jag har förstått saken rätt, ger man ett bidrag till kommunerna för ett
antal år under förutsättning att det finns en flyktingstatus bakom invand-
ringen. Det gör det nu inte alltid beträffande anhöriginvandring. Ofta finns
det inte det. Det är därför som man på något sätt måste komma fram till ett
system där frågan riktigt kan analyseras. I annat fall kan det fattas dåliga
politiska beslut, samtidigt som den politiska debatten blir ytlig och intetsä-
gande.
Jag har försökt forska litet grand kring hur det förhåller sig med anknyt-
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
53
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
54
ningsinvandring, men jag får aldrig några riktiga svar. Varken invandrarmi-
nistern eller jag kan nog analysera orsaken till de 21 000 uppehållstillstån-
den. Det vore intressant att veta hur många barn det rör sig om, i vilka åldrar
de är, hur många föräldrar och hur gamla de är, i vilken utsträckning de har
möjlighet att komma in på den svenska arbetsmarknaden, vilka de övriga
släktingarna är samt vilka kriterierna är för uppehållstillstånden.
I många fall är det blivande äktenskap som är skälet till uppehållstillstånd.
Hur många av dessa äktenskap ingås med personer som själva är invandrare
och hur många ingås med så att säga ursvenskar?
Enligt Invandrarverket är det ca 7 000 av dessa 21 000 som har anknytning
till en flykting. Är det för dessa 7 000 som man kan få kommunalt bidrag?
Resten av fallen - ca 14 000 - rubriceras som ”vanlig” anknytning. Jag är
mycket nyfiken på vad man på Invandrarverket menar med ”vanlig”.
Jag anar att det finns en annan brist i statistiken som gör att man inte kan
få fram om den i Sverige bosatta personen är född svensk eller själv är in-
vandrare med svenskt medborgarskap.
Anf. 58 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Dublinkonventionen innehåller regler om i vilket land som
en asylansökan skall prövas. Det är inte meningen att man skall komma till
Europa, kanske få avslag i det första europeiska landet och sedan åka vidare
till ett annat land och söka asyl där. Tanken är att staterna skall ha något
slags gemensamma regler om var asylansökan skall behandlas. Det är oftast
fråga om i det första landet som den asylsökande kommer till.
Däremot finns det inte några regler i Dublinkonventionen om vilka be-
dömningar som skall göras, utan de skall utgå ifrån varje lands egen natio-
nella lagstiftning.
Dublinkonventionen är mer en reglering om var beslutsfattandet skall ske
och inte en reglering om efter vilka regler som asylpövningen skall göras.
Det pågår en diskussion mellan EG-ministrarna om huruvida man skall
försöka att samordna också asylreglerna. Men man har inte kommit särskilt
långt. Jag har tidigare från svensk sida hävdat att det är angeläget att det sker
en samordning. Sverige vill vara med i det arbetet.
Eftersom länderna har olika regler, blir det oftast det land som har de
minst generösa reglerna som blir styrande. Om något land stramar åt,
tvingas grannlandet att också göra det. Till sist har ribban höjts väldigt
mycket för de människor som söker asyl.
Lars Biörck talade om statistiken över familjeåterföreningar. Jag delar
uppfattningen att den inte är särskilt fullödig. Eftersom den parlamentariska
kommittén skall se på bl.a. familjeåteranknytning, utgår jag ifrån att man
tar upp denna fråga. Kommittén har i uppdrag att undersöka hur familjeåter-
förening har fungerat och också se på reglerna i andra länder.
Anf. 59 LARS BIÖRCK (m):
Herr talman! I artikel 4 i Dublinkonventionen finns det en klar och tydlig
definition av vem som egentligen är anhörig. Jag översätter till svenska:
”Den ifrågavarande familjemedlemmen får inte vara annan än maka/make
till den asylsökande eller hans eller hennes ogifta minderåriga barn (under
18 är), eller hans eller hennes far eller mor, där asylsökanden själv är en min-
derårig under 18 år.” Detta är alltså en betydligt mer begränsad regel än den
som i dag tillämpas i Sverige.
De svenska anhörighetsreglerna går ut på att det skall vara fråga om make,
maka eller sambo. Men det framgår inte om det skall vara anhöriga till barn
som är minderåriga. Vuxna personer kan alltså ta hit sina mycket gamla för-
äldrar. Det handlar om hemmavarande, ensamstående barn under 20 år. Det
finns också en vag guttaperkaparagraf om annan släkting som är väsentligt
beroende av en i Sverige bosatt person. Det finns också ett sista länkfall.
Begreppet är alltså väsentligt mer utvidgat än det som man finner i artikel 4
i Dublinkonventionen.
Jag har inte några grumliga avsikter med mina inlägg. Min bakgrund är att
jag är gift med en person, för vilken jag har sökt uppehållstillstånd. Resulta-
tet av denna affär för ca 30 år sedan är att jag har en son som i dag tänker
göra exakt samma sak. Vad jag egentligen vill betona är att man borde införa
kravet på att den person som söker uppehållstillstånd som anhörig också
skall ha garanti för en ordnad livsförsörjning, en regel som tillämpas i andra
länder såsom England, Frankrike, Belgien m.fl.
Anf. 60 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Diskussionen har nu vidgats utöver den fråga som ställdes
om huruvida vi skulle anpassa oss till EG-rätten.
Som jag tidigare har informerat kommer den parlamentariska kommittén
att syssla bl.a. med familjeåterföreningsfrågor. Då kan mycket väl de frågor
som här har tagits upp aktualiseras inom ramen för detta arbete. Lars
Biörcks parti kommer att vara representerat i denna kommitté.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 61 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Stefan Attefall har frågat mig om jag genom en differentie-
ring av bensinskatten är beredd att medverka till att glesbygdsbor kompen-
seras för de kraftiga bensinprishöjningar som sker 1993.
Bensinskattehöjningen tillkom på initiativ av Socialdemokraterna i sam-
band med den första krisuppgörelsen. Det hade enligt min mening varit
bättre om Socialdemokraterna i stället varit beredda att ställa upp på ytterli-
gare minskningar av de offentliga utgifterna som motsvarade den statsfinan-
siella effekten av bensinskttehöjningen. Så var inte fallet.
Med anledning av den prishöjning som blivit följden av bensinskattehöj-
ningen har avdraget för resa med bil mellan bostad och arbetsplats samt av-
draget för resa med egen bil i tjänsten höjts till 13 kronor per mil 1993. Det
höjda avdraget mildrar den höjda bensinskattens effekter för glesbygdsbor
och andra som använder bilen i tjänsten eller på väg till eller från arbetet.
Jag vill samtidigt erinra om att en önskvärd miljödifferentiering på skatte-
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svarpå interpella-
tioner
55
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
56
uttaget mellan blyad och oblyad bensin genomfördes i samband med bensin-
skattehöjningen. En ytterligare, geografisk, differentiering av den typ som
Stefan Attefall efterlyser leder till administrativt merarbete.
Anf. 62 STEFAN ATTEFALL (kds):
Herr talman! Jag tackar statsrådet Bo Lundgren för svaret, även om jag
hade hoppats på ett mer utvecklat svar när det gäller just de idéer som jag
lanserar i min interpellation.
Jag är medveten om att bensinskattehöjningen ingick i krispaket nr 1. Jag
är lika litet glad som Bo Lundgren över att man har tvingats höja bensinskat-
ten. Men nu är läget som det är, och jag var själv med och röstade igenom
höjningen i riksdagen. Jag tycker dock att man borde fundera över hur ben-
sinskatten slår och hur man kan lindra effekterna.
Behovet av en form av regional differentiering var stort redan före bensin-
skattehöjningen. Det accentueras nu ytterligare. Det beror helt enkelt på
att människor i glesbygd är mer beroende av bil. De har inte tillgång till en
fungerande kollektivtrafik. När de skall ut och resa finns det ofta bara ett
alternativ, och det är att färdas med egen bil.
Glesbygdens avståndshandikapp förstärks ytterligare av att transportkost-
naderna blir högre. Arbetspendlingen försvåras, vilket är särskilt bekym-
mersamt i glesbygden och i Norrlands inland.
SCB har gjort resvaneundersökningar, bl.a. från 1990/91. Av dessa fram-
går att 49 % av arbetsresorna i t.ex. Stockholm sker med bil, medan 81 %
av arbetsresorna i Norrland sker med bil.
Resvaneundersökningar från SCB från 1984/85 visar att de personer som
bor på landsbygden eller i mindre tätorter, dvs. orter med mindre än 5 000
invånare, reser i kilometer räknat 50 % mer med bil än människor i storstä-
der.
Det har gjorts en del för att lindra dessa effekter för glesbygden. Fordons-
skatten sänktes för ett antal år sedan med 384 kr per år i stödområdena. Det
innebär ungefär 20 öre per liter om man kör 2 000 mil under ett år. Det är
bra. Men nackdelen med detta är att det gynnar enbart privatpersoner och
enbart människor som är mantalsskrivna i ett stödområde. Jag kommer själv
från Västerbottens län. Om jag skulle vara mantalsskriven hemma hos mina
föräldrar i Lycksele skulle jag få denna sänkning, oavsett om jag kör bil i
Umeå, Stockholm eller någon annanstans i landet. Oavsett var jag skulle
köra skulle jag dra nytta av detta. Det tycker jag inte riktigt skall vara po-
ängen. Det är de människor som verkar och bor i stödområden som skall få
denna skattesänkning.
Som Bo Lundgren sade har reseavdragen höjts från 12 till 13 kr per mil.
Det är också bra. Men Bo Lundgren måste erkänna att han från början inte
ville göra detta. Det var efter ett opinionstryck som denna höjning skedde.
Men vad handlar detta om? Jag har gjort en kalkyl.
Om man har tio mils pendling varje dag - fem mil i varje riktning - vilket
inte är helt otroligt om man reser exempelvis mellan Vindeln och Umeå. Då
får man 3 kr kompensation efter skatt för tio mils körning per dag till följd
av denna höjning.
SCB visar också i sina undersökningar att de som gynnas av höjda reseav-
drag är framför allt människor i storstadsområdena, därför att de i genom-
snitt har högre reseavdrag. Det beror på att människor i mindre tätorter bor
nära arbetsplatserna. Men det finns en mycket känslig grupp som har långa
pendlingsavstånd och som inte får så mycket kompensation för detta.
Vad är då fördelen med en regionalt differentierad bensinskatt? Jo, den
skulle öka rättvisan för människor som bor och verkar i glesbygder. Det
skulle bli en synlig kompensation, vilket jag anser att man också skall ta med
i bilden. Det blir ett slags psykologisk effekt av att man ser att det finns en
viss fördelningspolitik även på detta område som gäller bensinskatten. Det
riktas även till näringslivet som verkar i glesbygden och i t.ex. Norrlands in-
land. Det gynnar även turismen. När människor kör i dessa turistlän kan de
få lägre kostnader. Det skulle inte handla om enbart var man är mantalsskri-
ven.
Statsrådet hävdar att detta skulle innebära administrativt merarbete. Det
är klart att det innebär ett visst administrativt merarbete. Men datateknolo-
gin har faktiskt utvecklats i Sverige. Vi har t.o.m. klarat av det som var helt
omöjligt för några år sedan, nämligen differentierad mervärdesskatt på livs-
medelsområdet. Detta har livsmedelshandeln klarat av utan att, såvitt jag
förstår, skattemyndigheten har knäat på grund av detta. Skattemyndighetens
problem består kanske av andra saker. Jag tror därför att vi skulle kunna
klara av detta om det fanns en politisk vilja och att vi skulle kunna hitta ett
system som innebar att vi skulle få en större rättvisa när det gäller hur bensin-
skatten slår. Jag tror att en regional differentiering därför skulle vara väl-
kommen och upplevas positivt av människor. Den typ av bensinskattehöj-
ningar som tvingas fram av samhällsekonomiska skäl skulle då upplevas som
mer rimlig och rättvis. Därför efterlyser jag statsrådets vilja att se närmare
på dessa idéer.
Anf. 63 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Jag är glad över att vi är överens om att man inte borde ha
höjt bensinskatten. Det var i och för sig inte samhällsekonomin som krävde
det, utan det var Socialdemokraterna, på grund av att de inte var beredda
att acceptera tillräckligt stora neddragningar i utgiftsnivåerna.
Det är förhoppningsvis även en oavsiktlig missuppfattning att tro att jag
skulle ha motsatt mig en höjning av reseavdragen. Tvärtom kan jag garan-
tera att så länge som det kan skapas statsfinansiellt utrymme för avdrag eller
skattesänkningar, och helst sänkningar när det gäller skattesatserna, kom-
mer jag att försöka genomföra så mycket som möjligt.
Sedan säger Stefan Attefall att behovet av en regional differentiering är
stort. Då får man försöka se litet grand på vad det kan finnas för underlag
för detta. Om man tittar på reseavdragen vid 1992 års taxering, dvs. för in-
komståret 1991, och ser på olika län finner man, vilket förvånar en del, att
antalet personer med reseavdrag är större i flera andra län än i Norrlandslä-
nen. Genomsnittet för hela riket är 15 %. I Norrlandslänen är genomsnittet
13 %, 18 %, 14 %, 16 % och 15 % i Gävleborgs, Västernorrlands, Jämt-
lands, Västerbottens och Norrbottens län. Det största antalet personer som
får reseavdrag finns i Uppsala län där siffran är 21 %. Därnäst kommer Hal-
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
57
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
58
lands län med 20 %, sedan kommer Älvsborgs län och Kristianstads län med
19 %.
Det kan emellertid vara fråga om olika kostnader. De siffror som jag har
räknat upp gäller antalet personer. Men frågan är hur stora avdrag som det
handlar om i procent av den inkomst av tjänst som människor har redovisat.
Detta tycker jag är ett rimligt mått. Jag utgår från att det är lättare att han-
tera löntagarsituationen när vi ser på inkomsten av tjänst. Då får man ett
mått på hur stor andel detta utgör i procent av inkomst av tjänst. Då finner
man att det även i detta sammanhang är de nämnda länen som kommer före
Norrlandslänen. Till dessa kommer även Gotlands län. Det är alltså fråga
om en ganska jämn fördelning när det gäller såväl andelen personer som har
reseavdrag som reseavdragen i procent av den inkomst av tjänst som männi-
skor har. Det kan naturligtvis inom varje län finnas variationer.
Det som Stefan Attefall föreslår - jag förutsätter att det skall vara statsfi-
nansiellt neutralt - är en sänkning av bensinskatten i vissa regioner, t.ex. i
Norrlandslänen som ju är mindre utsatta än vissa andra län, och en höjning
i t.ex. Uppsala och Halland, som har den största andelen. Jag anser inte att
detta är en rimlig ståndpunkt. Om man skall genomföra ett förslag, måste
man utgå från att det finns ett behov. Enligt min uppfattning visar dessa siff-
ror att detta behov av regional differentiering inte finns.
Anf. 64 STEFAN ATTEFALL (kds):
Herr talman! Jag har förstått att Bo Lundgren gärna vill sänka skatter. Här
ger jag Bo Lundgren möjlighet att delta i en skattesänkning. De statsfinan-
siella effekterna skulle säkert inte bli så allvarliga i och med detta. Vi skulle
säkert klara av att hitta en besparing som kan lösa problemen utan att vi
behöver höja skatten för andra. Jag tror att detta är ett sätt att konkret sänka
skatten, och vi kan inrikta denna skattesänkning på områden där detta verk-
ligen skulle noteras med tacksamhet. Det skulle säkert bidra till att öka skat-
teministerns popularitet i vissa områden i Sverige.
Det viktiga i detta sammanhang är det principiella. Där man har alternativ
måste förutsättningen att använda kollektivtrafik vara bättre. I så fall är man
inte lika beroende av ett enda transportmedel.
Det andra som också är principiellt viktigt är: Vad vill vi åstadkomma med
en relativt hög bensinskatt, oavsett om man tar med den senaste skattehöj-
ningen eller inte? Jo, det är inte bara att suga in pengar till statskassan, utan
det är bl.a. att hålla bensinförbrukningen på en lägre nivå och därmed även
bilkörningen. Det finns ett miljöargument i det hela. Det är därför vi även
har ökat skillnaden i pris mellan blyad och oblyad bensin.
Men var finns de största miljöproblem som orsakas av bensinförbrukning
och bilkörning? Det är knappast i Tärnaby i Västerbottens inland eller i Åre
eller i Jokkmokks kommun. Dessa problem finns i Stockholmstrakten och i
andra storstadsområden och större tätorter. Jag anser inte att t.ex. Umeå
borde omfattas av en differentiering, men däremot Tärnaby och Sorsele.
Det är dessa principer i skattesystemet som jag efterlyser, att man i skatte-
systemet tar hänsyn till olika saker.
Jag kan nämna att det finns en miljöavgift inbyggd i bensinskatten. Det är
en koldioxidavgift på 74 öre. Man skulle kunna laborera med en sådan avgift
och låta den slå olika i olika områden i Sverige. Man kunde låta den slå hår-
dare i områden där man vill minska biltrafiken mer, där det finns fler alterna-
tiv och där det är möjligt att styra över till en kollektivtrafik som är relativt
väl utbyggd.
Det har även tagits fram statistik bl.a. i samband med att skattereformen
genomfördes. Den visar att medelkörsträckan per fordon inte är så mycket
längre på exempelvis landsbygden i norr än i exempelvis Stockholm, men
den är ändå längre än i en del andra områden i Sverige. Men framför allt är
antalet bilar per hushåll mycket större på exempelvis landsbygden i norr,
därför att man i mycket större utsträckning tvingas ha två bilar. Varje vuxen
hushållsmedlem måste ha sin bil. Det behöver man inte ha på samma sätt i
Stockholm. I norr är man beroende av bilen på ett helt annat sätt.
I storstadsområdena förekommer det mycket arbetspendling på grund av
att t.ex. Stockholm byggs upp på ett sådant sätt att man skall pendla; man
skall bo i en del av staden och arbeta i en annan. Sådan har utvecklingen
varit. Det är något som man måste försöka komma åt, både med samhälls-
planering och med utbyggnad av kollektivtrafiken. I storstadsområdena har
man problem med bilar - trängsel och miljöproblem.
Men om man bor i en by fyra fem mil från en tätort innebär det problem,
och till det måste hänsyn tas vid utformningen av bensinskattepolitiken.
Anf. 65 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Låt mig börja med att tala om behovet. Det går inte att
komma ifrån att bilden av reseavdragen visar var problemen kan finnas. Det
är ett mått på om man behöver bilen och om man måste ha kostnader för
bilen. Det visar sig då att de största problemen, om vi nu skall kalla det för
problem i detta avseende, finns i Uppsala, Kristianstads, Hallands och Älvs-
borgs län. Om man dessutom, vilket jag tycker är rimligt, ser om det kan röra
sig om längre sträckor och också ser på antalet personer, vilket inte säger hur
långa sträckor det rör sig om, kan man titta på reseavdragen i procent av
inkomsten. Då finner man att det även där är ett antal andra län som kom-
mer i fråga.
När det gäller bedömningen av det administrativa arbetet - bortsett från
att problemet är jämnt fördelat över landet, även om det finns toppar och
bottnar, och topparna finns alltså inte i Norrlandslänen - var vi överens om
att det finns ett administrativt problem men att det skulle kunna hanteras.
Ja, möjligen skulle det kunna hanteras om det hade gällt ett förslag rörande
Norrlandslänen eller vissa andra län. Men nu säger Stefan Attefall att Umeå
inte skall omfattas men däremot Tärnaby. Jag antar att det i fråga om Kristi-
anstads län, som ligger väl framme i detta sammanhang, skulle vara normal
bensinskatt i Kristianstads tätort men att det i Glimåkra, Sibbhult eller Tom-
melilla, som är glesbygdsområden, skulle vara lägre bensinskatt. Det skulle
i sin tur innebära att människor när de passerade förbi skulle passa på att
tanka på de ställen där bensinskatten är lägst. Var och en inser att det måste
bli ett komplicerat system om vissa orter skall ha lägre bensinskatt.
Jag har full förståelse för Stefan Attefalls interpellation mot bakgrund av
att det råder en utbredd missuppfattning att det för vissa regioner i landet
finns ett specifikt problem som kan lösas genom differentieringar. Det fram-
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svarpå interpella-
tioner
59
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
går helt klart av statistiken att problemet finns överallt i landet och inte kan
lösas på det här viset.
Anf. 66 STEFAN ATTEFALL (kds):
Herr talman! Hur reseavdragen slår över landet är först och främst inte
enbart beroende av om man har ett behov av att använda bilen för resor till
jobbet. Att man måste transportera sig till jobbet är klart, men det finns i
större tätorter alternativ i betydligt större utsträckning. De brister som finns
i kollektivtrafikens utbyggnad kommer där kanske att åtgärdas genom Den-
nisuppgörelser och liknande insatser.
Men vad man glömmer bort i debatten är att man inte får stirra sig blind
på resebidragen. Det gäller här alla resebehov. Den som skall åka till affä-
ren, till kulturella nöjen osv. har inget alternativ i de områden som det gäller.
Man måste se till helheten. Statistiken visar att man tvingas till en större bil-
täthet i dessa områden, exempelvis i stödområdena, än i övriga Sverige. Man
är i dessa områden på ett helt annat sätt beroende av bilen.
Mitt förslag till differentiering innebär inte heller en differentiering mellan
Kristianstad och grannkommunerna i länet. Jag är bl.a. inriktad på stödom-
rådesindelningen. Vi har ett väl uppbyggt system med stödområden, och vi
kan följa deras indelning. Man rör sig då i glest befolkade områden. Efter-
som det ofta är ganska långt mellan bensinmackarna, slipper man problem
med att dessa på nära håll tillämpar olika skattesatser.
Jag ser det alltså som ganska enkelt att lösa sådana problem. Men frågan
är också i vilket avseende man är mest handikappad i ett stödområde. Jo,
det är avståndsmässigt. Människorna där har exempelvis inte sämre förut-
sättningar att utveckla sitt område och skapa ett gott näringslivsklimat, utan
det är avståndshandikappet som vi måste hjälpas åt att bygga bort. Att bygga
vägar och järnvägar är ett sätt, men också att ha en skattepolitik som inte
ytterligare ökar på detta avståndshandikapp. Också detta gör att en differen-
tiering av regionala skäl har sitt berättigande.
När man ser till helheten inser man att resebidrag är ett ganska trubbigt
instrument, som inte tar hänsyn till den totala bilden. Jag skulle därför vilja
att statsrådet övervägde detta ytterligare en omgång.
Anf. 67 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Jag har respekt för glesbygdens problem. Jag inser naturligt-
vis att avstånden i Norrlandsregionen är betydligt mycket större än exempel-
vis i Skåne. Men det som jag har velat visa är att problemet finns i hela
landet. Det är naturligtvis mycket svårt att genomföra en differentiering som
kommer att ha någon nämnvärd effekt för de berörda. Rimligen leder en
sådan till att man drar ned på förmåner eller lägger på skatter för andra.
Slutsatsen för mig är att det svenska högskattesamhället kan få en bättre
profil bara genom lägre skatter och att vi därför hade bort undvika bensin-
skattehöjningen.
Överläggningen var härmed avslutad.
60
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Anmäldes att följande fråga framställts
den 20 januari
1992/93:331 av Carl Fredrik Graf (m) till arbetsmarknadsministern om för-
delningen av länsanslagen:
I årets budgetproposition behandlas på sedvanligt sätt frågan om regionala
utvecklingsinsater under anslaget D2 i Arbetsmarknadsdepartementets bud-
get. Föredragande statsrådet skriver att det bör ankomma på regeringen att
även fortsättningsvis fördela anslaget mellan länen efter de regionala proble-
mens svårighetsgrad och utfärda de föreskrifter som krävs.
I Halland, som under 70- och 80-talen kunnat glädja sig åt en mycket god
utveckling, med bl.a. låg arbetslöshet och hög befolkningstillväxt, ser vi nu
en delvis annan tendens. Omställningsproblemen i jordbruket och en lägre
andel teknikintensiva företag än i riket i allmänhet ger särskilda problem.
Efter vad jag förstått erhåller Halland 5 miljoner kronor av de över 1 miljard
kronor som fördelas över landet. Därmed ligger Halland längst ned på listan.
Jag vill med anledning av detta ställa följande principiella fråga:
Hur definierar statsrådet de regionala problemens svårighetsgrad, när an-
slagen mellan länen skall fördelas?
14 § Kammaren åtskildes kl. 16.03.
Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 9 § anf. 31 (del-
vis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
TOM T:SON THYBLAD
/ Gunborg Apelgren
61
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Innehållsförteckning
1 § Meddelande om ändrad partitillhörighet.................. 1
2 § Val till Parlamentariska församlingen i konferensen om säkerhet
och samarbete i Europa (ESK)....................... 1
3 § Val till Gemensamma parlamentarikerkommittén EG-Sverige . 1
4 § Utökning av antalet suppleanter i socialutskottet........... 3
5 § Val av suppleant i socialutskottet ....................... 3
6 § Svar på interpellation 1992/93:59 om den sociala välfärden .... 3
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Sylvia Lindgren (s)
Eva Zetterberg (v)
Ingela Mårtensson (fp)
7 § Svar på interpellation 1992/93:62 om svensk alkoholpolitik av-
seende EG och EES............................... 14
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Karin Israelsson (c)
Sten Andersson i Malmö (m)
Berit Löfstedt (s)
8 § Svar på interpellation 1992/93:57 om ursprungsbefolkningar ... 25
Statsrådet Alf Svensson (kds)
Ingela Mårtensson (fp)
Berith Eriksson (v)
9 § Svar på interpellation 1992/93:47 om energikrisen i Litauen ... 32
Statsrådet Alf Svensson (kds)
Kristina Svensson (s)
Pär Granstedt (c)
Ajournering .......................................... 37
Återupptagna förhandlingar ............... 37
10 § Information från regeringen om EG.................... 37
62
Statsrådet Ulf Dinkelspiel (m)
Stina Eliasson (c)
Gudrun Schyman (v)
Ylva Annerstedt (fp)
Hadar Cars (fp)
Förste vice talmannen
Birgitta Hambraeus (c)
Charlotte Cederschiöld (m)
Pär Granstedt (c)
Ingela Mårtensson (fp)
11 § Svar på interpellation 1992/93:58 om anknytningsinvandring .. 48
Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Lars Biörck (m)
12 § Svar pä interpellation 1992/93:49 om differentiering av bensin-
skatten ......................................... 55
Prot. 1992/93:55
21 januari 1993
Statsrådet Bo Lundgren (m)
Stefan Attefall (kds)
13 § Anmälan om fråga
1992/93:331 av Carl Fredrik Graf (m) om fördelningen av läns-
anslagen......................................
61
63
gotab 42949, Stockholm 1993